SOU 1895:1

UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE

OM

BÅRNMORSKEKÅRENS pensionering

JÄMTE

FÖRSLAG TILL REGLEMENTE

BARNMORSKORNAS ÅLDERD OMSU NDERSTÖDSA NSTALT.

AF

G. BNESTRÖM.

STOCKHOLM

IVAR HA5GGSTRÖMS BOKTRYCKERI

1883.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Skrifvelse till konungen...................................................... 1—4.

Gången af utredningen. Provisoriskt förslag till reglemente utarbetadt

och utsändt. Uttalanden och erinringar med anledning af detta förslag.

Revision af förslaget. Förslagets hufvudpunkter.

Betänkande om barnmorskekårens pensionering......... 5—163.

I. Kort redogörelse för barnmorskeväsendets utveckling

i Sverige...................................................................... 5—20.

1. Barnmorskeelevernas undervisning. Villkoren för rätt

att utöfva barnmorskeyrket. Barnmorskornas skyldigheter

och rättigheter..................................................... 5—16.

Den första ansatsen till ordnande af barnmorskeväsendet i Sverige

genom privilegierna för Collegium medicorum af år 1663. Ofriga

åtgärder under 1600-talet för barnmorskeväsendets förbättrande. Föreskrifterna

i medicinalordningarna af år 1688. Barnmorskeundervisnin

gen

i böljan af 1700-talet. Reglementet af år 1711 för barnmorskorna

i Stockholm. Särskilda åtgärder för barnmorskeväsendets ordnande

vidtagna före 1777. Barnmorskereglementet af år 1777. Barnmorskeväsendet

i slutet af 1700- och början af 1800-talet. Barnmorskereglementet

af år 1810. Nya åtgärder i fråga om undervisningen. Reglementet

af år 1840. Undervisningen under 1850-talet. Nu gällande

barnmorskereglemente af år 1856. Ändringar däri med afseende på

barnmorskornas undervisning. Barnmorskornas skyldigheter och rättigheter

enligt nyssnämda reglemente. Nyare föreskrifter beträffande

barnmorskornas skyldigheter,

2. Antalet utexaminerade barnmorskor och antalet praktiserande

barnmorskor............................................ 16—20.

Barnmorskeelevernas antal under 1700-talet och början af 1800-talet.

Antalet utexaminerade elever 1842—1890. Anmärkning om skiljaktigheterna

mellan uppgifterna i medicinalstyrelsens årsberättelser och anteckningarna

i matrikeln öfver legitimerade barnmorskor. Medeltalet

utexaminerade elever 1883—1892 samt medelåldern vid examens afläg

-

IV

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

gande under åren 1867—1892. Antalet praktiserande barnmorskor i

äldre tider. Antalet barnmorskor i Stockholm enligt 1711 års reglemente.

Antalet barnmorskor inom olika län 1851—1890. Medeltillökningen

af barnmorskornas antal inom hela riket.

II. Statistiska uppgifter om de år 1892 befintliga barnmorskornas

antal och ålder samt yrkesförhållanden

och civilstånd, äfvensom om dödlighets- och afgångsförhållanden

inom barnmorskekåren under tiden

1887 -1892........................................................................... 21—60.

1. Det statistiska materialet, dess insamling och bearbetande

............................................................................ 21—32.

Behofvet af särskilda statistiska uppgifter om barnmorskornas yrkesförhållanden

och inkomster samt önskvärdheten af kännedom om deras

civilståndsförhållanden. Förut insamlade uppgifter om barnmorskorna.

Formulär för 1887 års uppgifter. Anmärkning i fråga om dessa uppgiftera

fullständighet och användbarhet. Uppgifter om barnmorskorna

i vederbörande läkares årsberättelser för år 1891. Anmärkning om

dessa uppgifter. Behofvet af nya uppgifter för pensionsfrågans utredning.

Formulär till uppgifter från barnmorskorna själfva. Anmärkning

om formuläret och om de af barnmorskorna lämnade uppgifterna

därå. Uppgifternas granskning, komplettering och bearbetning. Särskilda

blanketter för bearbetningen. Formulär till uppgifter om barnmorskornas

dödlighets- och afgångsförhållanden.

2. Antalet barnmorskor år 1892 samt deras fördelning med

hänsyn till hemvist och yrkesutöfning ................... 32—35.

Primäruppgifternas tillförlitlighet i afseende på antalet barnmorskor.

Fördelning af barnmorskorna i praktiserande och icke praktiserande.

Fördelning af de praktiserande barnmorskorna efter hemvist, och ytterligare

fördelning dels i stadsbammorskor och landtbarnmorskor, dels i

aflönade och enskildt praktiserande. Fördelning af de icke praktiserande

barnmorskorna. Uppgifter om de praktiserande barnmorskornas

antal. Uppgifter om de icke praktiserande barnmorskornas antal. Antalet

barnmorskor, som aflagt instrumentaiexamen.

3. De praktiserande barnmorskornas iefnads- och yrkesålder

samt de icke praktiserande barnmorskornas lef

nadsålder

.................................................................... 35 —38.

Beräkning af barnmorskornas Iefnads- och yrkesålder. Antalet barnmorskor

inom olika lefnadsåldrar samt medelåldern inom olika län.

Antalet barnmorskor med olika yrkesålder samt medelyrkesåldern inom

olika län. Anmärkning om medelåldern inom olika examensgenerationer.

Antalet barnmorskor inom olika examensgenerationer, som

aflagt instrumentalexamen. De icke praktiserande barnmorskornas lefnadsålder.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

T

Sid.

4. De praktiserande barnmorskornas yrkesutöfning med

hänsyn till dess omfattning under år 1891 ................. 38—42.

Anmärkning om barnmorskornas uppgifter i fråga om antalet verkställda

förlossningar. Sättet för bearbetningen af dessa uppgifter. Yrkesutöfningens

omfattning dels för olika barnmorskor, dels bland barnmorskor

inom olika län, lefnadsåldrar och yrkesåldrar. Särskild fördelning

af vissa slag bland barnmorskorna med hänsyn till antalet

verkställda förlossningar.

5. De praktiserande barnmorskornas årsinkomster under

år 1891 ................................................................... 43—45.

Anmärkning om barnmorskornas uppgifter i fråga om årsinkomsterna.

Sättet för uppgifternas bearbetning. Barnmorskornas medelinkomster

inom olika län. Inkomstbeloppen för olika barnmorskor. Inkomstbeloppen

för städernas barnmorskor.

6. De i kommuners tjänst anställda barnmorskornas yrkes

förhållanden.

................................................................. 45—48.

Fördelning af de aflönade barnmorskorna dels efter anställningsår i

nuvarande tjänst, dels efter löneförmåner, dels efter antalet kommuner,

som bidragit till aflöningen. Anmärkning om primäruppgiftemas tillförlitlighet

och om sättet för deras bearbetning. Antalet barnmorsketjänster,

som kunna beräknas årligen blifva lediga. Om barnmorskornas

afskedande efter en längre tids tjänstgöring. Medeltjänstetiden inom

olika län. Lönebeloppen för olika barnmorskor och medellönen inom

olika län. Antalet barnmorskor, som aflönas af 1—6 kommuner.

7. De praktiserande barnmorskornas civilstånd samt mannens

stånd eller yrke i fråga om de gifta och enkorna 49—53.

Kelativa antalet ogifta, gifta och enkor bland barnmorskorna inom

olika län. Belativa antalet ogifta inom de äldre åldersklasserna. Fördelning

af de gifta barnmorskorna efter mannens stånd eller yrke.

Fördelning af enkorna efter det stånd eller yrke, som mannen tillhört.

8. Barnmorskornas dödlighets- och afgångsförhållanden

under åren 1887—1892 ............................................... 53—60.

Anmärkning om primäruppgifternas fullständighet. Antalet aflidna

barnmorskor under olika kalenderår och inom olika lefnadsåldrar.

Jämförelse mellan mortaliteten enligt de insamlade uppgifterna, och

mortaliteten bland Sveriges kvinnor enligt Statistiska centralbyråns

dödlighetstabell 1871—1880. Antalet emigrerade barnmorskor under

olika kalenderår och inom olika lefnadsåldrar. Sannolikheten för olika

åldersgrupper att emigrera inom ett år. Börligheten inom barnmorskekåren.

Antalet barnmorskor, om livilka inga uppgifter kunnat erhållas.

Anmärkning om omöjligheten att bestämma, huru många barnmorskor

inom olika åldersklasser upphört att praktisera på grund af

sjukdom eller gifte.

TI

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

III. Om anordningen af ålderdomsunderstöd åt barnmorskekåren.

................................................................... 61—128.

1. De nuvarande anordningarna för barnmorskornas åider

domsförsörjning.

............................................................. 61—65.

Ålderdomsunderstöd åt barnmorskorna från kommunernas sida. Antalet

barnmorskor, som under åren 1886 och 1892 erhållit sådant

understöd till olika belopp. Anmärkning om understödstagare, som

fortsatt att praktisera. Pensionsrätt för barnmorskor på vissa orter.

Försök att genom sammanskott af barnmorskorna själfva bereda dem

ålderdomsunderstöd. Barnmorskornas i Stockholm ämbetslåda enligt

1711 års reglemente. Fattigkassa bildad i Stockholm 1776. Föreskrifter

om fattigkassan i reglementena af åren 1777, 1819, 1840, 1856.

Fattigkassans verksamhet under år 1892. Barnmorskornas i Stockholm

pensionsförening.

2. Olika förslag till anordnande af en allmän pensionsin

rättning

för barnmorskor............................................. 65 —78.

Behofvet af en allmän pensionskassa för barnmorskekåren. Besolution

i pensionsfrågan vid barnmorskemötet i Stockholm 1886. Förberedande

åtgärder från barnmorskekårens sida för att af statsmakterna utverka

inrättande af en pensionskassa. Barnmorskemötet i Stockholm 1887.

Närmare redogörelse för mötets beslut'' och innehållet i den till konungen

aflämnade petitionen. Beräkning af den kostnad, som skulle

uppstått för statsverket, om petitionen vunnit framgång. Medicinalstyrelsens

utlåtande om petitionen. Barnmorskornas pensionsfråga vid

1888 års riksdag. Biksdagens skrifvelse af den 5 maj 1888 samt de

åtgärder, som med anledning däraf vidtogos. D:r Wretlinds utredning

af pensionsfrågan jämte förslag till reglemente för svenska barnmorskors

pensionskassa. Närmare redogörelse för d:r Wretlinds förslag.

Det behöfliga statsbidraget samt beloppen af barnmorskornas afgifter

enligt nämda förslag. Speciella bestämmelser i reglementsförslaget.

Medicinalstyrelsens utlåtande om d:r Wretlinds förslag. Åtgärder

under åren 1889 och 1890 för pensionsfrågans lösning. Modifikationer

af d:r Wretlinds ursprungliga förslag. Ny utredning påbörjad 1892.

3. Om sättet för statens medverkan till barnmorskekårens

pensionering och om begränsningen af pensionsrätten 78 — 103.

Sammanfattning af de skäl, som hittills blifvit anförda för lämpligheten

af statens medverkan till barnmorskekårens pensionering samt

närmare granskning af dessa skäl. Om den allmänna formen för statens

medverkan. Arliga insättningar från statens sida för barnmorskornas

räkning i de befintliga lifränteanstalterna eller i en egen nybildad

lifränteanstalt för barnmorskekåren. Skälen för och mot en

sådan anordning. Sympatierna inom barnmorskekåren för d:r Wretlinds

förslag. Anledningen, hvarför detta förslag vunnit så ringa till

-

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

YII

Sid.

slutning. Statens kostnad för pensioneringen af de barnmorskor, som

kunna beräknas villiga att ingå i en pensionskassa enligt d:r Wretlinds

förslag. Anmärkningar mot förslaget om statens medverkan

under den form, hvarom i det föregående varit fråga. Skälen mot

hvarje försök att lösa pensionsfrågan på frivillighetens väg med afgifter

från barnmorskorna själfva och ett mindre bidrag från statsverket.

Pensioneringen hör alltså icke försökas på frivillighetens väg. Om

begränsningen af pensionsrätten. Äfven de enskildt praktiserande

barnmorskorna böra erhålla pensionsrätt under vissa villkor. Vid begränsningen

af pensionsrätten kan man icke föreskrifva blott att barnmorskorna

skola vara behöfliga eller nyttiga. Pensionsrätten bör i

regeln göras beroende af det antal förlossningar, som en barnmorska

verkställer. Anmärkningar mot detta sätt för pensionsrättens begränsning.

Definition af ordet »tjänsteår». Minimiantalet förlossningar för

rätt till tjänsteårsberäkning. Anmärkningar mot det föreslagna minimiantalet.

Särskilda bestämmelser för de i kommuners tjänst anställda

barnmorskorna. Minimilön för rätt till tjänsteårsberäkning. Särskild

tjänsteårsberäkning på grund af lokala förhållanden. Anmärkningar

mot den föreslagna minimilönen. Särskilda modifikationer af de redan

framställda förslagen för rätt till tjänsteårsberäkning. Tjänsteårsberäkning

för de redan befintliga barnmorskorna. Om tjänsteårsberäkning

med hänsyn särskild! till barnmorskorna i Stockholms stad. Från

pensionsrätten böra icke utestängas de befintliga äldre barnmorskorna,

som ännu fortsätta att praktisera, men däremot de barnmorskor, som

redan upphört att utöfva yrket.

4. Närmare bestämmelser beträffande villkoren för pensionsrätt

och pensions utbetalande ....................... 103—113.

Olika förslag beträffande pensionsåldern. Nödvändigheten att vid fastställande

af densamma taga hänsyn äfven till kostnadsfrågan. Några

uppgifter till ledning vid bedömande af pensionsålderns inflytande på

kostnaden. Invaliditetspensionsåldern. Pensionsåldern under normala

förhållanden. Antalet tjänsteår för rätt till pension. Lägre pensionsbelopp

vid ett mindre antal tjänsteår eller vid olycksfall under tjänsteförrättning.

Mistning af tjänsteår. Bestämmelse, hvarigenom undvikes,

att barnmorska, som frivilligt upphört med yrket, kan erhålla

pension. Anmärkningar mot de föregående förslagen. Om lefnadsoch

tjänsteålder. Pensionsbeloppets storlek; olika förslag härom. Pensionsbeloppet

efter normalt antal tjänsteår. Pensionsbeloppet efter ett

mindre antal tjänsteår eller vid olycksfall under tjänsteförrättning.

Särskilda bestämmelser om pension för barnmorskor, som äro anställda

i kommuners tjänst. Öfvergång från ett lägre till ett högre pensionsbelopp

bör ej ifrågakomma. Särskilda villkor för pensionsbeloppets

utbetalande Anmärkningar mot dessa villkor. Pensionerad barnmorskas

befriande från skyldigheten att biträda vid förlossningar. Mistning

af pension. Ordet »pension» bör utbytas mot »understöd». Sammanfattning

af de föregående förslagen om villkor för understödsrätt

VIII

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

och understöds utbekommande. Huru förfaras bör, om understödet

icke blifvit lvftadt.

5. Om sättet för kostnadernas bestridande .................. 113—121.

Obligatoriska afgifter från barnmorskorna själfva böra icke ifrågasättas.

Om beredande af tillfälle för barnmorskorna att genom frivilliga tillskott

förvärfva sig rätt till ett högre understödsbelopp. Bör hela kostnaden

bestridas medelst statsbidrag? Skälen, hvarför kommunerna

böra hufvudsakligen bekosta understödet. Anmärkningar mot lämpligheten

af en sådan anordning. Om begränsning af kommunernas rätt

att af barnmorskorna återbekomma de erlagda afgifterna. Kostnadens

fördelning mellan staten och kommunerna samt mellan kommunerna

inbördes. Högre afgifter i särskilda fall. Om rätt för en kommun

att helt och hållet befrias från afgift. Anmärkningar mot de framställda

förslagen om kommunernas afgifter. Sammanfattning af förslagen

om sättet för kostnadernas bestridande.

6. De administrativa anordningarna ............................ . 122-128.

Öfversikt af de göromål, som betingas af understödsrättens beviljande.

Pröfning af understödsrätt och beviljande af understöd; tjänstgöringsböcker.

Utbetalande af understöd. Indrifvande af kommunernas afgifter.

Särskilda ärenden, som stå i samband med understödsrätten.

Behofvet af statistiska uppgifters insamlande och matematiska utredningars

verkställande. De nu omnämda göromålen kunna icke lämpligen

öfverlämnas åt direktionen öfver folkskollärarnes pensionsinrättning

eller åt medicinalstyrelsen. Barnmorskornas ålderdomsunderstödsanstalt

såsom en fristående anstalt. Anstaltens tjänstemän: direktören,

sekreteraren, aktuarien; deras åligganden.

IV. Om kostnaderna för ålderdomsunderstöd åt barnmorskekåren

................................................................. 129—163.

1. Härledning af tabeller för relativa antalet yrkesutöfvande

och med understöd afgående barnmorskor inom olika

åldrar .......................................................................... 129—141.

Yanliga lifränteberäkningar oanvändbara för beräknande af understödskostnaden.

Afgången inom barnmorskekåren i jämförelse med dödligheten

enligt Allmänna enke- och pupillkassans dödlighetstabell. Nödvändigheten

att före kostnadsberäkningen upprätta en särskild afgångstabell

för barnmorskekåren. Sättet för beräknandet af en sådan tabell.

Valet af mortalitetskoefficienter. Sannolikheterna att upphöra med

barnmorskeyrket på grund af emigration, sjukdom eller giftermål. Beräkning

af den totala afgångskoefficienten för olika åldrar: hypotetisk

afgångskoefBcient; definitiv afgångskoefficient. Härledning af afgångstabellen

för åldrarna intill 65 år. Härledning af afgångstabellen för

åldrarna från och med 65 år. Beräkning af en tabell för relativa antalet

med understöd afgående barnmorskor vid olika åldrar.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

IX

Sid.

2. Härledning af de erforderliga matematiska formlerna

samt beräkning af numeriska tabeller för kapitalvärdet

af understödsrätten vid olika åldrar........................ 141—147.

Dödlighetstabell och räntefot vid de följande beräkningarna. Formeln

för kapitalvärdet af ett genast böljande understöd. Härledning af

formeln för understödsrättens kapitalvärde vid olika åldrar dels intill

65 år, dels från och med 65 år. Den mot kapitalvärdet af understödsrätten

svarande årliga afgiften för olika åldrar. Beräkning af de afkortade

understödens belopp under förutsättning, att ingen extra kostnad

skall uppstå. Anmärkning om de afkortade understödsbeloppen.

3. Beräkning af det för åiderdomsunderstödet behöfliga

kapitalet och det däremot svarande årliga beloppet, samt

fördelning af detta belopp dels mellan staten och kommunerna,

dels mellan kommunerna inbördes ........ 147—155.

Uppgifter behöfliga för beräkning af kostnaden för de framtida barnmorskorna.

Medelåldern för de framtida barnmorskorna vid inträdet

i yrkets utöfning. Arliga antalet barnmorskor, som hädanefter

komma att inträda i yrkets utöfning. Beräkning af kostnaden för understöd

åt de framtida barnmorskorna. Beräkning af kostnaden för

understöd åt de befintliga barnmorskorna. Hela understödskostnaden.

Beduktion af den beräknade understödskostnaden på grund deraf, att

icke alla barnmorskor kunna erhålla understöd. Extra kostnad för de

afkortade understöden. Understödskostnadens totala kapitalvärde och

det motsvarande årliga beloppet. Fördelning af detta belopp mellan

staten och kommunerna samt beräkning af kommunernas afgifter. Särskild

minimiafgift i vissa fall. Det största belopp, som kommunerna

borde kunna utkräfva af sina barnmorskor. Sammanfattning af de

föregående förslagen om kommunernas afgifter. Om förvaltningskostnaden.

4. Beräkning af antalet understödstagare samt understödsbeloppen

under de närmaste åren efter understödsan

staltens

inrättande ............................................... 156—163.

Härledning af formler för antalet understödstagare under olika år. Beräkning

af de i formlerna ingående konstanterna: antalet understödstagare

omedelbart efter anstaltens inrättande; årliga antalet med icke

afkortadt understöd afgående barnmorskor; årliga antalet med afkortadt

understöd afgående barnmorskor; lefnadsåldern vid understödets erhållande.

Antalet understödstagare under åren 1894—1933. Maximiantalet

understödstagare. Om reduktion af de beräknade antalen understödstagare.

Sättet för beräkning af understödskostnaden under

olika år. Understödskostnaden under åren 1894—1933. Om storleken

af den reduktion, som de nu beräknade beloppen antagligen kunna

underkastas.

X

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Tabellbilagor.

Sid.

Tab. I. Antalet barnmorskor, som utexaminerats under

åren 1867—1892, samt deras fördelning efter lefnadsåldern

vid examens afläggande ............................. 166—167.

Tab. II. Antalet barnmorskor vid slutet af åren 1851—

1890 samt deras fördelning länsvis........................ 168—169

Tab. III. Antalet år 1892 befintliga barnmorskor samt

deras fördelning med hänsyn till hemvist och yrkesutöfning

......................................................................... 170—171.

Tab. IV. Fördelning med hänsyn till lefnadsålder och

examensår af de år 1892 praktiserande barnmorskorna

............................................................................ 172—181.

N:r 1. Fördelning med hänsyn till hemvist’och lefnadsålder.

N:r 2. Fördelning med hänsyn till hemvist och examensår.

N:r 3. Fördelning med hänsyn till lefnadsålder och examensår.

Tab. V. Fördelning af de år 1892 praktiserande barn

morskorna

med hänsyn till antalet under år 1891

verkställda förlossningar .......................................... 182—195.

N:r 1. Fördelning med hänsyn till hemvist och antalet verkställda

förlossningar.

N:r 2. Fördelning med hänsyn till lefnadsålder och antalet

verkställda förlossningar.

N:r 3. Fördelning med hänsyn till examensår och antalet verkställda

förlossningar.

N:r 4. Fördelning af de enskildt praktiserande barnmorskorna

med hänsyn till examensår och antalet verkställda förlossningar.

jV. t 5. Fördelning med hänsyn till examensår och antalet verkställda

förlossningar af de i kommuners tjänst anställda barnmorskorna

med fast årslön af mindre än 200 kronor.

Tab. VI. Fördelning med hänsyn till hemvist och hela

årsinkomsten under år 1891 af de år 1892 praktiserande

barnmorskorna ............................................... 196—197.

Tab. VII. Fördelning af de år 1892 i kommuners tjänst

anställda barnmorskorna med hänsyn till anställnings

-

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

XI

Sid.

år, löneinkomster och antalet i aflöningen deltagande

kommuner ..................................................................... 198—204.

N:r 1. Fördelning med hänsyn till hemvist och anställningsår.

N:r 2. Fördelning med hänsyn till hemvist och den fasta årslönen.

N:r 3. Fördelning med hänsyn till hemvist och antalet i aflöningen

deltagande kommuner.

Tab. Vill. Fördelning af de år 1892 praktiserande barnmorskorna

med hänsyn till civilstånd samt af de gifta

barnmorskorna med hänsyn till mannens stånd eller

yrke .............................................................................. 205—208.

N:r 1. Fördelning med hänsyn till hemvist och civilstånd.

N.t 2. Fördelning af de gifta barnmorskorna med hänsyn till

hemvist och mannens stånd eller yrke.

Tab. IX. Antalet barnmorskor, som under åren 1887—

1892 dött, emigrerat eller afflyttat till annan ort inom

Sverige, samt deras fördelning länsvis........................... 209.

Tab. X. Tabell för beräkning af kostnaden för ålderdomsunderstöd

åt barnmorskor inom olika lefnadsåldrar.

................................................................................ 210—213.

Tab. XI. Beräkning af kostnaden för ålderdomsunderstöd

åt de nuvarande barnmorskorna . .......................... 214.

Förslag till reglemente för barnmorskornas ålderdomsunderstödsanstalt

....................................................... 215—227.

I. Om anstaltens ändamål. — II. Om kostnadernas bestridande

och om kommunernas afglfter. — III. Om rätt

till understöd och om understödets belopp. — IV. Om

sättet huru understöd sökes och tilldelas. — V. Om utbetalning

af understöd. — VI. Om anstaltens styrelse

och förvaltning.

XII

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Anmärkning. De olika paragraferna i förslaget till reglemente

äro motiverade å de sidor af betänkandet, som angifvas här

nedan.

Para-

grafens

ord-

nings-

nummer

Sidor i betänkan- det, där paragrafen

motiveras

Para-

grafens

ord-

nings-

nummer

Sidor i betänkan- det, där paragrafen

motiveras

Para-

grafens

ord-

nings-

nummer

Sidor i betänkan- det, där paragrafen

motiveras

i

79—81

8

109

15

123

2

81—87,113—118

9

108-109

18

122—123

3

118—120,152-153

10

88—103,106,124

24

123

4

123

11

109—110

25

123

5

106

12

110-111

26

125-127

6

107—108

14

in

29

124—125

7

103—106,109

Till konungen.

I enlighet med ett af eders kungl. maj:t gifvet bemyndigande

uppdrog statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet

den 16 juni 1892 åt mig att verkställa den

ytterligare utredning af frågan om barnmorskekårens pensionering,

som pröfvades vara behöflig, innan det af 1888

års riksdag begärda förslaget till frågans lösning kunde

framläggas, äfvensom att till eders kungl. maj:t inkomma

med det yttrande och förslag, hvartill denna utredning

kunde föranleda.

Ene ström, liarnmorskekärens "pensionering.

1

2

SKRIFVELSE TILL KONUNGEN.

Med anledning häraf påbörjade jag omedelbart den

omförmälda utredningen, och då det därvid visade sig, att

hvarken de uppgifter, som 1887 särskildt infordrades om

barnmorskorna inom riket, eller de årsberättelser, som i

början af år 1892 till medicinalstyrelsen afgåfvos af vederbörande

provinsial-, extra provinsial- och stadsläkare, innehöllo

alla de för frågans utredning behöfliga upplysningarna,

utarbetades och utsändes genom medicinalstyrelsens

försorg till vederbörande läkare formulär till nya uppgifter,

hvilka borde af barnmorskorna själfva ifyllas. Under afvaktan

på dessa uppgifters erhållande verkställdes de utredningar,

som med tillhjälp af tillgängligt statistiskt material

och förut framställda förslag rörande pensionsfrågan kunde

åstadkommas, samt utarbetades med ledning af desamma

ett provisoriskt förslag till reglemente för barnmorskornas

ålderdomsunderstödsanstalt. Detta förslag granskades i afseende

på dess hufvudsakliga delar af chefen för ecklesiastikdepartementet

och chefen för medicinalstyrelsen samt sedermera

delvis äfven af hans excellens statsministern. Sedan

på grund af denna granskning vissa ändringar blifvit vidtagna,

befordrades förslaget till tryckning, och bifogades

därvid en kort framställning af de grunder för barnmorskekårens

pensionering, på hvilka förslaget hvilade. Härefter

lämnades tillfälle åt de befintliga barnmorskeföreningama

att yttra sig om förslaget, hvarjämte statsrådet och chefen

för ecklesiastikdepartementet anmodade ett antal sakkunnige

män att vid förslaget göra de erinringar, till hvilka det

tilläfventyrs kunde gifva anledning. Under tiden bearbetades

de infordrade uppgifterna, i den män de kommo mig

SKRIFVELSE TILL KONUNGEN.

3

tillhanda, och verkställdes de undersökningar, som i öfrigt

visade sig behöfliga för utredningen.

Sedan de nyss omnämda uttalandena ock erinringarna

afgifvits, underkastades det provisoriska förslaget en ytterligare

revision, och det sålunda reviderade förslaget till

reglemente för barnmorskornas ålderdomsunderstödsanstalt

framlägges härmed i underdånighet för eders kung! maj:t.

Hufvudpunkterna af detta förslag äro:

att rätt till understöds erhållande bör kunna tillkomma

både de i kommuners tjänst anställda och de enskildt praktiserande

barnmorskorna;

att sådan rätt i regeln förvärfvas genom att under ett

visst antal kalenderår hafva med godt vitsord utöfvat barnmorskeyrket

i en viss omfattning;

att understöd i regeln erhålles efter fyllda 65 år och

efter att under 30 år hafva utöfvat yrket i nyss antydda

omfattning;

att det normala understödet bestämmes till 200 kronor;

dock borde tillfälle beredas barnmorskorna att genom frivilliga

bidrag tillförsäkra sig ett högre understödsbelopp;

att kostnaden för understödet till större delen bestrides

genom afgifter af kommunerna, hvilka afgifter i regeln bestämmas

i förhållande till antalet mantalsskrifna personer

inom hvarje kommun;

att den öfriga delen af kostnaden betäckes af staten

genom ett efter det årliga behofvet afpassadt fyllnadsbidrag;

att däremot inga afgifter till det allmänna ålderdomsunderstödet

direkt utkräfvas af barnmorskorna, utan att

4 SKRIFVELSE TILL KONUNGEN.

det må vara kommunernas ensak att afgöra, om de kunna

och vilja af barnmorskorna återbekomma hela afgiften eller

en del deraf, hvarvid dock om möjligt sådan anordning bör

träffas, hvarigenom barnmorskorna i intet fall komma att

erlägga mer än 10 kronor årligen.

För de närmare bestämmelserna tillåter jag mig hänvisa

till bifogade förslag till reglemente för barnmorskornas

ålderdomsunderstödsanstalt, och för motiveringen till bilagda

betänkande om barnmorskekårens pensionering, hvilket betänkande

äfven innehåller en beräkning af de kostnader,

som genom understödsrättens beviljande skulle komma att

drabba statsverket.

Stockholm den 13 februari 1893.

Underdånigst

G. ENESTRÖM.

Den första början till bammorskeväsendets ordnande i Sverige.

5

Betänkande om barnmorskekårens pensionering.

I. Kort redogörelse för bammorskeväsendets utveckling i Sverige.

1. Barnmorskeelevernas undervisning. Villkoren för rätt

att utöfva barnmorskeyrket. Barnmorskornas skyldigheter

och rättigheter.

Den första grunden till svenska medicinalverket lades genom de

privilegier för Collegium medicorum, som af regeringen 1663 fastställdes

och sedermera 1680 ytterligare bekräftades. Också är det i

dessa privilegier, som man träffar den första ansatsen till ordnandet

af barnmorskeväsendet inom Sverige. 112:e punkten stadgas nämligen:

Detta Collegium medicum skall och opsicht draga, åt the

som sigh vrillia för hjordegummor1 och barnemorskor bruka låta,

äbre förståndige och wijdh sådant wärck wahne, åt icke någre sigh

derföre utbgifwa, som buga och folck bedraga, och medh obillige

prcetensioner sigh dyrka låta, uthan åt Gudhfruchtige, Ehrbahre

och försichtige qwinnor dertill brukas, och the andre billigt derifrån

stängias och hållas.

Om någon ordnad undervisning och pröfning var då ännu icke

fråga, utan barnmorskorna erhöllo sin utbildning genom andra äldre

barnmorskor. Visserligen framlade Urban Hjärne år 1682 ett för

1

Sota bekant kallades barnmorskorna i äldre tider jordegummor; den första

stafvelsen i detta ord är af samma ursprung som det isländska jod (afkomma).

6

Barnmorskeväsendet under 1600-talet.

slag till inrättande af ett barnsängshospital, där äfven tillfälle borde

beredas barnmorskorna att erhålla undervisning och praktisk handledning,

men detta förslag hade ingen påföljd. Särskild! för Stockholms

stad erhöllo barnmorskorna år 1686 ett slags instruktion med

titel: »Några reglor hvarefter barnmorskorna här i staden hafva

sig vid deras embetes förrättande att förhålla». Om vikten af barnmorskeväsendets

ordnande i landsorten påmindes i kap. 4 § 4 af den

samma år utfärdade kyrkolagen, enligt hvilken barnmorskorna skulle

antagas och förordnas i städerna af magistraten, på landet åter af

kyrkoherden eller kyrkans förtroendemän.

Två år senare meddelades något utförligare föreskrifter om barnmorskornas

praktiska utbildning, pröfning och skyldigheter, genom

de s. k. medicinalordningarna af 1688, i hvilka § 32 uteslutande

handlade om barnmorskorna. Här upprepades till en början föreskrifterna

af år 1663 samt bestämdes, att den, som ville blifva barnmorska,

borde först anmäla sig hos stadsfysikus och sedan genomgå

4 läroår hos någon redan praktiserande barnmorska. Under lärotiden

borde eleven hvarje månad eller åtminstone en gång i kvartalet inför

stadsfysikus redogöra för hvad hon inhämtat, samt af honom begära

behöfliga upplysningar. Så vidt möjligt borde äfven barnmorskeeleverna

få vara tillstädes vid sådana liköppningar, där de för sitt

yrke kunde hafva något att inhämta. Efter lärotidens slut borde

eleven examineras af stadsfysikus och aflägga ed, hvarigenom hon

lofvade att fullgöra de skyldigheter, hennes yrke ålade henne. Dessa

skyldigheter voro: att utan hänsyn till tid och omständigheter oförtrutet

biträda, då hennes hjälp påfordrades; att i tvifvelaktiga fall

inhämta upplysning af stadsfysikus eller af andra barnmorskor; att icke

befrämja missfall; att i svårare fall låta tillkalla läkare eller andra

barnmorskor; att, om hon kallades inför rätta, aflägga fullständigt och

sanningsenligt vittnesmål; att hvarje månad inlämna rapport till stadsfysikus;

att, om hon för yrkets utöfvande kallades till ogift kvinna,

uppmana denna att nämna barnets faders namn; att icke utan läkares

tillstånd begagna drifvande läkemedel; att mottaga barnmorskeelever

till handledning.

Bammorskeväsendet under 1600- och 1700-talen.

7

I sammanhang härmed förklarades, att ingen finge utöfva barnmorskeyrket,

utan att vara på ofvan angifvet sätt examinerad och

godkänd af stadsfysikus, men något vite för öfverträdande af detta

förbud fastställdes icke.

Genom dessa bestämmelser, hvilka kunna anses såsom det första

svenska barnmorskereglementet, hade således gjorts början till ett

verkligt ordnande af bammorskeväsendet inom riket, men något tillfälle

till planmässig teoretisk undervisning gafs ännu icke. Visserligen

utgafs år 1697 på svenska en handbok för barnmorskor, men

först 1706 synes en kurs för barnmorskornas undervisning hafva kommit

till stånd, då en af Kollegii medici medlemmar frivilligt erbjöd

sig att utan ersättning föreläsa för barnmorskeelever i Stockholm.

För att bereda honom någon ersättning för detta besvär aflät Kollegium

medicum den 10 mars 1708 en skrifvelse till regeringen, men

denna torde icke genast hafva ledt till något resultat; från och med

1711 synes dock en mera regelbunden undervisning för Stockholms

stads barnmorskor kommit till stånd, och genom k. brefvet af den 26

nov. 1723 lämnades tillfälle äfven åt barnmorskorna i landsorten att

begagna sig af denna undervisning. Dessförinnan hade dock det

första särskilda barnmorskereglementet blifvit utfärdadt, nämligen

»Reglemente och förordning för jordegummorna uti Stockholm, uppå

höga öfwerhetens betalning och approbation uthgifwen den 29 april

1711». I flera stycken innehåller detta reglemente ungefär detsamma

som den nyss nämda paragrafen i medicinalordningarna af år 1688, men

i vissa afseenden gåfvos dock vida mera detaljerade föreskrifter. Så

stadgades t. ex., att till barnmorskeelever borde antagas endast gudfruktiga,

fridsamma, sediga, för yrket lämpliga och nyktra matronor.

De borde, med företeende af ett vittnesbörd från konsistorium om

härkomst, kristendomskunskap och lefverne, anmäla sig hos stadsfysikus,

hvilken skulle pröfva och, om han så funne för godt, antaga

dem till barnmorskeelever. Antalet elever var dock strängt begränsadt

genom föreskriften, att summan af befintliga examinerade barnmorskor

och barnmorskeelever ej finge öfverstiga 50. Eleven borde

till lärarinna utvälja en barnmorska, som tjänstgjort i minst 10 år

8 Reglementet för barnmorskorna i Stockholm af år 1711.

samt till ämbetslådan erlägga eu inskrifningsafgift af 5 d:r sint. Hon

borde under läromoderns ledning tjänstgöra i två år och skulle därefter

uppföras bland de extra barnmorskorna, af bvilka högst 10 finge

samtidigt finnas, samt kunde i tur och ordning uppflyttas bland de

ordinarie barnmorskorna, bvilka skulle vara till antalet 40. Innan

en sådan uppflyttning finge ske, måste barnmorskan dock undergå

examen inför Kollegium medicum och inför magistraten aflägga föreskrifven

ed samt erhålla barnmorskebref; äfven vid detta tillfälle

skulle till ämbetslådan erläggas en afgift af 5 d:r smt.

För barnmorskornas fortsatta utbildning borde sörjas genom beredande

af tillfälle till närvaro vid obduktion af kvinnolik, och genom

den särskilda undervisning, som Kollegium medicum kunde anordna.

De skyldigheter, som enligt 1711 års barnmorskereglemente

ålades barnmorskorna, voro hufvudsakligen, att vid yrkets utöfvande

i allmänhet ådagalägga noggrannhet och försiktighet samt

uthållighet; att icke använda instrumenter eller järnverktyg annat

än i yttersta nödfall och då ingen i sådana instrumenters bruk

öfvad person kunde anskaffas; att vid smittosam sjukdom icke

aflägsna sig från staden; att efter hvarje förlossning till ämbetslådan

erlägga ett femöresstycke.

För öfrigt föreskref reglementet äfven, att de tio yngsta barnmorskorna

skulle utan ersättning betjäna de fattiga; att den, som

utan att vara privilegierad utöfvade barnmorskeyrket, skulle till ämbetslådan

bota 20 d:r smt eller i brist på tillgång undergå kroppsstraff;

lede moder eller barn skada, följde särskildt straff härför; att magistraten

i Stockholm borde draga försorg därom, att undervisade och

öfvade barnmorskor anställdes i landsorten.

Åtskilliga detaljerade bestämmelser om barnmorskornas skyldigheter

i speciella fall, hvilka till en del återfinnas äfven i det nu

gällande reglementet, torde saklöst kunna förbigås. Genom barnmorskeeden

förband sig barnmorskan för öfrigt äfven att, om så påfordrades,

mottaga elever till sorgfällig undervisning.

För ändamålet med den ämbetslåda, hvarom ofvan har talats,

skall i en följande afdelning redogöras.

Bammorskeundervisningen under 1700-talet.

9

Det har redan blifvit anmärkt, att år 1723 tillfälle lämnades till

undervisning i Stockholm äfven åt barnmorskeelever från landsorten.

Detta tillfälle begagnades dock till en början så godt som allsicke,

och ännu vid slutet af år 1728 hade endast Upsala skickat någon

elev dit. Med anledning häraf utfärdade Kollegium medicum ett cirkulär

till samtliga landshöfdingar och magistrater, hvari de uppmanades

att låta sända till Stockholm lämpliga elever, eller också från hufvudstaden

begära vederbörligen examinerade barnmorskor. Cirkuläret

hade dock ingen egentlig påföljd; endast Arboga synes hafva

utlofvat att skicka en elev till Stockholm. De öfriga städerna undskyllde

sig därmed, att redan tillräckligt antal lämpliga barnmorskor

förefunnos, eller därmed, att ingen lämplig person funnes att skicka

till Stockholm, och först långt senare började elever från landsorten

att i nämnvärdt antal begagna sig af tillfället att erhålla bättre

undervisning än den, som i hemorten stod dem till buds.

Regeringens fortsatta omvårdnad om barnmorskeväsendets lämpliga

ordnande ådagalades genom flere åtgärder, som under medlet af

1700-talet vidtogos. Så föreskrefs i den första provinsialläkareinstruktionen

af den 12 april 1744, att provinsialläkarne borde öfvervaka,

att barnmorskorna både i städerua och på landsbygden ställde sig till

efterrättelse § 32 af medicinalordningarna. År 1752 utfärdades ett

cirkulär, hvari framhölls vikten af examinerade barnmorskors anställande

i landsorterna; däremot blef ett af Kollegium medicum 1757 föreslaget

vite, för den händelse att obehörig utan nödfall läte bruka sig såsom

barnmorska, icke af regeringen fastställdt. Äfven för undervisningens

förbättrande vidtogos flere åtgärder. Sedan 1755 en obstetrisk klinik

blifvit inrättad vid det då nyss förut öppnade Serafimerlasarettet, lämnades

där tillfälle åt barnmorskeeleverna att erhålla en bättre praktisk

handledning än den, som förut kunnat erbjudas. År 1761 utnämdes en

särskild informator och direktor i barnmorskekonsten, för hvilken också

detaljerad instruktion utfärdades. Enligt denna instruktion borde till

barnmorskeelever antagas endast sådana, som genom gudfruktigt,

ärbart och fredligt uppförande visat sig vara för kallet lämpliga;

afgångsbetyg borde icke få lämnas, innan eleven genomgått hela kursen

10

Barnmorskereglementet af år 1777.

och i examen ådagalagt sig äga tillräckliga kunskaper. Till biträde

åt barnmorskeinformatorn tillsattes äfven från och med 1768 en särskild

adjunkt i förlossningskonsten. Slutligen inrättades 1775 ett

särskilt barnbördshus i Stockholm, hvilket enligt reglementet äfven

både till uppgift att utbilda barnmorskor.

Något allmänt barnmorskereglemente både, om man bortser från

den ofvannämda paragrafen i 1688 års medicinalordningar, ännu icke

blifvit utfärdadt. Därför lät Kollegium medicum 1776 utarbeta förslag

till ett sådant reglemente, hvilket samma år öfverläranades till

regeringen och den 14 oktober 1777 af densamma stadfästades. Detta

reglemente utgör en nödtorftig omarbetning och förbättring af 1711

års barnmorskereglemente för Stockholm; de ändringar, som vidtogos,

voro jämförelsevis obetydliga, utom i fråga om undervisningens ordnande.

I detta afseende stadgades nu uttryckligen, att alla, som

önskade utöfva barnmorskeyrket, måste i Stockholm genomgå en

särskild kurs och sedan där aflägga barnmorskeexamen. För att kunna

antagas såsom elev fordrades att vara gudfruktig, ärbar, sedig och

nykter samt väl kunna läsa och skrifva; dock måste elev från landsorten

för att vinna inträde uppvisa kallelsebref från någon stad eller

socken, hvilken därigenom förklarade sig villig att efter kursens afslutande

antaga henne till barnmorska. Kursen skulle efter omständigheterna

omfatta eu eller flere terminer, men elever från landsorten,

som redan hos vederbörande provinsialläkare erhållit undervisning,

kunde få aflägga examen efter att hafva genomgått en mindre

kurs. För oexaminerad barnmorska, som utom i högsta nödfall biträdde

vid förlossning, fastställdes äfven här 20 d:r smts böter eller

i brist på tillgång 14 dagars fängelse, samt vid olycklig utgång af

förlossningen särskildt straff. Samma bestämmelser skulle nu äfven

gälla för dem, som utan nödtvång anlitade oexaminerad barnmorska.

För öfrigt förbjödos barnmorskorna genom reglementet ovillkorligt

att använda instrumenter eller järnverktyg; visade sig en instrumental

förlossning oundgänglig, borde någon läkare eller kirurg tillkallas.

Barnmorskeeden bibehölls fortfarande under samma form

som förut, men med uteslutande af löftet att undervisa barnmorske

-

Barnmorskereglementena af år 1777 och år 1819. 11

elever. På landsbygden och i landsortsstäderna skulle barnmorskorna

årligen infinna sig hos vederbörande provinsial- eller stadsläkare för

att aflägga rapport och undergå förhör; i Stockholm skulle sammanträde

en eller två gånger årligen äga rum inför Kollegium medicum

och barnmorskedirektorn.

Den här ofvan omnämda föreskriften, enligt hvilken alla barnmorskor

skulle examineras i Stockholm, kom dock knappast att tilllämpas,

enär bondeståndet vid närmaste riksdag protesterade däremot

och lyckades utverka, att föreskriften 1780 upphäfdes; äfven förbudet

mot anlitande af oexaminerade barnmorskor upphäfdes samtidigt af

liknande anledning.

På grund af ett beslut vid 1772 års riksdag inrättades 1778 en

särskild kurs i Skåne till utbildande af barnmorskor för Lunds stift.

Inom vissa orter anordnades också under läkares ledning särskild

undervisning för barnmorskeelever, men dessa anordningar blefvo af

kort varaktighet, så att efter 1822 funnos blott två undervisningsanstalter

för barnmorskor, nämligen en allmän i Stockholm och en

lokal i Lund.

År 1819 ersattes det gamla barnmorskeregleinentet af ett nytt,

i hvilket åtskilliga nya föreskrifter införts och ändringar af de gamla

bestämmelserna vidtagits. För att blifva antagen till barnmorskeelev

fordrades nu äfven intyg, att sökanden vore frisk och helbregda;

däremot bortföll villkoret, att elev från landsorten skulle styrka sig

hafva blifvit kallad till barnmorska af någon församling. Undervisningskursen

skulle omfatta två eller flere terminer, dock så, att

elev från landsorten, som redan åtnjutit haudledning af behörig läkare,

kunde efter en kortare kurs i Stockholm få aflägga examen.

För barnmorskorna i Stockholm föreskrefs intet maximiantal, och

någon skyldighet för de yngre barnmorskorna att utan ersättning

förlösa fattiga barnaföderskor stadgades icke. I fråga om barnmorskornas

allmänna skyldigheter bestämdes nu uttryckligen, att

ingen utan lagligt hinder finge underlåta att så fort som möjligt infinna

sig, då hon kallades till en förrättning, och att barnmorskan

måste kvarstanna hos barnaföderskan, så länge hennes biträde vore

12 Bammorskeväsendet 1819—1840. Reglementet af år 1840.

af nöden. Bruket af instrumenter var fortfarande förbjudet, och edsformuläret

bibehölls oförändradt. Liksom förut skulle barnmorskorna

i hufvudstaden stå under uppsikt af Sundhetskollegium och barnmorskelärarne,

barnmorskorna i landsorten åter under uppsikt af

vederbörande provinsial- eller stadsläkare, hos hvilken de också borde

en gång om året personligen infinna sig. Slutligen förklarades uttryckligen,

att vid 16 rdr 32 sk. b:cos vite ingen finge antagas till

barnmorska utan att hafva undergått vederbörlig examen i Stockholm,

dock med undantag för Gotland och Skåne; för Gotland gällde dock,

såsom af det föregående framgår, detta undantag endast några få år.

För att bereda församlingarna tillfälle att lättare få sitt behof

af barnmorskor tillgodosedt beviljades 1822 ett särskildt anslag, hvarigenom

årligen 12 elever kunde kostnadsfritt uppehålla sig i Stockholm

under hela studietiden. En ännu betydelsefullare åtgärd för

barnmorskeväsendets utveckling vidtogs 1829, då det bestämdes, att

barnmorskeelever vid undervisningsanstalten i Stockholm, hvilka utmärkt

sig för sedighet och skicklighet i yrket, skulle fä öfvas i

instrumenters bruk och, efter undergången examen häri, använda

dessa vid förlossningar.

År 1840 utfärdades ett nytt barnmorskereglemente, hvilket i

vissa afseenden var ej obetydligt fullständigare än det gamla. I fråga

om undervisningen ändrades bestämmelserna så till vida, att eleverna

från landsorten icke längre ägde rätt till examens afläggande efter

eu kortare kurs i Stockholm, och att å andra sidan undervisningen

i instrumental förlossningskonst, hvilken 1819 ännu icke förekom,

nu särskildt omnämdes. I fråga om barnmorskornas skyldigheter tillädes

flere speciella föreskrifter. Så t. ex. borde barnmorskan, om hon

aflägsnade sig från sin bostad, alltid på lämpligt sätt angifva, hvar

hon kunde träffas; hon borde också till hvarje förrättning medföra

vissa instrumenter. Däremot var barnmorskan icke längre skyldig

att en gång om året infinna sig hos vederbörande läkare, utan borde

denne i stället vid förekommen anledning anställa förhör med henne

i grannskapet af hennes bostad, och kunde hon, om någon försummelse

eller felaktighet upptäckts, tillsvidare förbjudas att utöfva yrket.

13

Reglementet af år 1840. Nya anordningar för undervisningen.

Hade en barnmorska blifvit straffad för stöld, förfalskning eller annat

nesligt brott, förlorade bon därmed för alltid rättigheten att utöfva

yrket. Det i föregående reglemente stadgade vitet för antagande af

oexaminerad barnmorska kvarstod, och för anlitande af sådan barnmorska

i ett enskildt fall bestämdes 5 rdrs vite.

I de äldre barnmorskereglementena hade uteslutande talats om

barnmorskornas skyldigheter, men icke om deras rättigheter; förmodligen

ansågs yrket i sig själft så lönande, att inga andra föreskrifter

behöfdes, än sådana, hvarigenom de privilegierade barnmorskorna

skyddades mot intrång från de oexaminerade förlossningsbiträdenas

sida. Först i 1840 års reglemente träffas särskilda bestämmelser om

barnmorskornas rättigheter; här stadgades nämligen, att, då barnmorska

kallades till någon förrättning, hon skulle erhålla fri skjuts

fram och tillbaka och fri kost på stället; för öfrigt borde ersättningen

fastställas genom särskild taxa, men om församling och barnmorska

icke kunde enas om en sådan, borde konungens befallningshafvande

bestämma ersättningens belopp. Denna ersättning skulle

dock vara lika stor för hvarje förrättning, oafsedt om förlossningen

varit svår eller lätt. Jämte de nu omnämda föreskrifterna, hvilka

afsågo de i församlingars tjänst anställda barnmorskorna, tillädes

äfven i reglementet, att barnmorska, som samvetsgrant skött sin

befattning, vore berättigad att åtnjuta ersättning till öfverenskommet

belopp af en hvar, som anlitade henne och med hennes biträde blifvit

ordentligt betjänt, ett stadgande, som utan tvifvel var afsedt för

de enskildt praktiserande barnmorskorna.

För att bättre tillgodose barnmorskeelevernas undervisning fick

anstalten i Stockholm 1849 en lärare uteslutande för dess räkning;

förut hade de båda lärarne i förlossningskonsten äfven haft att undervisa

medicine studerande. År 1854 beslöts inrättande af en ny barnmorskeundervisningsanstalt

i Göteborg, och då anstalten i Lund redan

genom 1840 års reglemente synes hafva förlorat sin rent lokala natur,

funnos således numera tre undervisningsanstalter, hvilka voro med

hvarandra likställda, utom häruti att handledning i instrumenters bruk

meddelades blott i Stockholm. Redan 1858 började dock sådan hand

-

14 Barnmorskereglementet af år 1856. Ändringar däri.

ledning att meddelas i Göteborg, under det att däremot i Lund någon

undervisning af detta slag ännu icke kommit till stånd.

Kort efter inrättandet af den nyss nämda undervisningsanstalten

i Göteborg utfärdades år 1856 ett nytt barnmorskereglemente, hvilket

i hufvudsakliga delar fortfarande äger gällande kraft. Enligt detta

reglemente meddelas kostnadsfri undervisning i barnmorskekonsten

åt alla elever i Stockholm och Göteborg, samt i Lund åt sådana elever,

hvilka af vissa församlingar blifvit kallade till barnmorskor. För att

kunna antagas till elev, fordrades enligt reglementet, att sökanden

ej vore yngre än 20 år och icke äldre än 35 år, samt vidare att bon

vore välfräjdad, ägde god kristendomskunskap och fattningsförmåga,

kunde lätt och redigt läsa och skrifva, vore frisk och helbregda, samt

ägde nödiga medel till uppehälle under studietiden. Dessa föreskrifter

ändrades 1880 så till vida, att lägsta inträdesåldern skulle vara fyllda

22 år, och att eleven skulle hafva stadig hälsa, vara fri från lyten

samt lämplig till barnmorska; vidare skulle hon kunna väl läsa svenskt

och latinskt tryck, nöjaktigt redogöra för det lästa och någorlunda felfritt

uppskrifva ett dikterad t stycke, samt slutligen äga färdighet i

de fyra räknesätten i hela tal, öfning i enkel hufvudräkning äfvensom

läslig handstil.

Undervisningstiden är enligt reglementet bestämd till minst 9

månader, fördelade på två läseterminer och med praktiska öfningar

äfven under mellantiden. De, som under denna tid gjort sig särdeles

väl kända för kunskaper och färdighet uti den egentliga barnmorskekonsten

jämte pålitlighet och ett i allo hedrande uppförande,

skulle enligt reglementet kunna i Stockholm erhålla undervisning i

den instrumentala förlossningskonsten och undergå förhör däri; år

1858 kom, såsom redan är angifvet, en sådan undervisning till stånd

äfven i Göteborg, och 1881 bestämdes, att denna undervisning skulle

omfatta 3 månader samt vara tillgänglig endast för den, som i barnmorskeexamen

erhållit betyget »berömlig» eller »utmärkt».

Genom 1856 års reglemente gjordes inga väsentliga ändringar

eller tillägg till de förut gifna föreskrifterna om barnmorskornas

skyldigheter. Eu ny bestämmelse, hvilken i enskilda fall kan för

-

Barnmorskereglementet af år 1856.

15

orsaka en direkt utgift för barnmorskan, infördes dock, nämligen att

hon vid hvarje förrättning måste medföra icke blott vissa instrumenter

utan äfven vissa läkemedel. För att vederbörande läkare skulle få

kännedom om, kvilka barnmorskor funnes inom hans område, stadgades,

att den, som flyttade till annan ort, skulle inom en månad

anmäla sig hos sin nye forman. För öfrigt infördes bestämda viten

för öfverträdande af de olika ordningsföreskrifterna, hvilka viten i

allmänhet växla mellan 2 kr. 50 öre och 7 kr. 50 öre; för den, som

utan att därtill vara berättigad använder instrumenter, är vitet dock

25 kr., och i hvarje fall följer särskildt ansvar, om barnaföderskan eller

barnet genom barnmorskans fel lider någon skada.

v För anställande eller anlitande af oexaminerad barnmorska gälla

fortfarande samma viten som i 1840 års reglemente, och äfven de

äldre föreskrifterna om förlust af rättigheten att utöfva yrket hafva

genom 1856 års reglemente icke undergått någon annan ändring, än

att barnmorska, som blifvit sakfälld för förnyadt fylleri eller sedeslöshet,

bör af medicinalstyrelsen tills vidare afstängas från tjänstgöring;

en särskild ordningsföreskrift för Stockholms stad, enligt

hvilken förfallolös frånvaro från årssammanträdet inför medicinalstyrelsen

skulle medföra en temporär förlust af rättigheten att utöfva

yrket, synes numera icke vidare tillämpas.

Om barnmorskornas rättigheter innehåller 1856 års reglemente

delvis något olika bestämmelser mot de förut omnämda. Den allmänna

föreskriften, att barnmorska, som samvetsgrant uppfyller sina

skyldigheter, är berättigad att njuta ersättning till öfverenskommet

eller fastställdt belopp af den, som henne anlitar och med hennes

biträde blifvit ordentligt betjänt!, är nästan ordagrant tagen ur

1840 års reglemente; däremot saknas i nu gällande reglemente

stadgandet om fri skjuts och fri kost för barnmorskan, samt bestäm- 1

1 Huruvida en enskildt praktiserande barnmorska, som kallas till en förrättning,

utan att öfverenskommelse om ersättningen förut träffats, får själf bestämma

arvodet, är icke i reglementet uttryckligen angifvet, men det synes, som om ordet

ifastställdt» icke gärna kan tolkas på annat sätt, än att bestämmanderätten tillhör

barnmorskan själf.

16 Nyare föreskrifter om barnmorskornas skyldigheter.

melsen, att konungens befallningshafvande i vissa fall skall medla

mellan församling och barnmorska. I stället gäller nu, att barnmorska

på landet, där icke annorlunda är öfverenskommet, uppbär

den ersättning, som vid hennes antagande blifvit af kommunalstämman

fastställd, samt att denna ersättning för medellösa barnaföderskor

i allmänhet utgår från församlingens fattigvård. Ersättningen

enligt taxan utgår äfven nu med lika stort belopp, vare sig att förlossningen

varit långsam eller hastig, lätt eller svår.

De förändringar i fråga om barnmorskornas skyldigheter, hvilka

efter utfärdandet af 1856 års reglemente vidtagits, inskränka sig

hufvudsakligen därtill, att enligt ett cirkulär af den 13 juni 1881

hvarje barnmorska bör föra en särskild dagbok öfver verkställda förlossningar,

och att enligt ett annat cirkulär af samma datum barnmorska

dels vid hvarje förrättning bör vara försedd med karbolsyra

och karbololja, dels vid inträffad barnsängsfeber skall under minst

en vecka afhålla sig från all praktik. För fullständighetens skull

må tilläggas, att genom ett kungligt bref af den 13 juli 1887 barnmorskeeden

afskaffades, efter att omkring tvåhundra år hafva ägt

bestånd i nästan oförändrad form. Den uppsikt öfver barnmorskorna,

hvilken af ålder tillkommit provinsial- och stadsläkarne, är genom

läkareinstruktionen af den 31 okt. 1890 i första rummet anförtrodd

åt vederbörande provinsial-, extra provinsial- och stadsläkare, samt i

andra instansen åt förste provinsialläkarne. Några bestämmelser af

vikt i fråga om barnmorskornas skyldigheter hafva emellertid icke

genom nämda instruktion tillkommit; dock har läkaren därigenom

berättigats att vid fall af barnsängsfeber afstänga barnmorskan från

tjänstgöring under högst 14 dagar.

2. Antalet utexaminerade barnmorskor och antalet

praktiserande barnmorskor.

(Tab. I—II.)

I det föregående har omnämts, att den särskilda undervisning

för barnmorskor, som under 1700-talet kom till stånd, till en början

Antalet utexaminerade barnmorskeelev.

17

nästan uteslutande användes af barnmorskorna i Stockholm. Under

sådana förhållanden måste naturligtvis antalet utexaminerade elever

hafva varit mycket ringa. Ännu sedan under sista hälften af 1700- talet strängare ansvar blifvit föreskrifvet för dem, som utan att vara

examinerade utöfvade barnmorskeyrket. var tilloppet af elever fortfarande

ganska ringa. Först från och med 1761 trätfas i Kollega

medici protokoller uppgift om antalet utexaminerade barnmorskor.

Det utgjorde nyssnämda år 8 och det därpå följande året 15; i medeltal

utexaminerades före inrättandet af undervisningsanstalten i

Lund 10 barnmorskor årligen; sedermera steg antalet något litet, och

år 1797 utexaminerades exempelvis 16 barnmorskor i Stockholm.

Under början af 1800-talet synes i Stockholm det årliga medeltalet

hafva utgjort omkring 20, samt för perioderna 1815—-1822, 1823—

1841, 1842—1851 i ordning 26, 37 och 44.

Årliga antalet utexaminerade barnmorskor under åren 1842—

1890 angifves i nedanstående tabell, hvilken är utarbetad med ledning

af sundhetskollegii och medicinalstyrelsens tryckta årsberättelser.

Exa-

mens-

år

Antalet

examinerade

enligt års- berättelserna

Exa-

mens-

år

Antalet

examinerade

enligt års- berättelserna

Exa-

mens-

år

Antalet

examinerade

enligt års- berättelserna

Exa-

mens-

år

Antalet

examinerade

enligt års- berättelserna

1842

62

1855

56

1868

100

1881

105

1843

66

1856

85

1869

104

1882

95

1844

43

1857

104

1870

109

1883

106

1845

71

1858

52

1871

94

1884

106

1846

58

1859

65

1872

101

1885

105

1847

57

1860

77

1873

91

1886

114

1848

65

1861

82

1874

97

1887

104

1849

57

1862

79

1875

109

1888

100

1850

60

1863

84

1876

105

1889

94

1851

63

1864

105

1877

104

1890

92

1852

65

1865

104

1878

91

—

—

1853

56

1866

108

1879

117

—

1854

53

1867

87

1830

117

—

Enea tr öm. B ammor ak ekårens penaicnering. 2

18

Elevernas antal och medelålder. Barnmorskornas antal.

Talen i denna tabell stämma dock icke fullt med de tal, som

erhållas ur medicinalstyrelsens matrikel öfver legitimerade barnmorskor;

för tiden intill 1867 beror detta förhållande säkerligen på ofullständigheten

i matrikeln, hvilken började uppläggas först år 1859.

För de följande åren åter kunna skiljaktigheterna bero lika mycket

på de tryckta årsberättelsernas uppgifter som på matrikelns anteckningar.

I flere fall förklaras stridigheterna lätt därigenom, att en

barnmorska, som först aflagt godkänd examen och sedermera en följande

termin, för rätt att använda instrumenter, undergått nytt förhör,

i den tryckta berättelsen medräknats två gånger, men i matrikeln

antecknats blott en gång.

Af tabellen framgår, att intill år 1864 antalet utexaminerade

elever endast undantagsvis öfverskridit 100, under det att från och

med nyssnämda år elevernas antal antingen öfverstigit eller åtminstone

nära uppgått till 100. Variationen i elevernas antal under

olika år har icke berott på antalet inträdessökande, hvilka i allmänhet

varit 2 å 3 gånger så många, som de antagna, utan därpå, att

tillfälle till undervisning icke kunnat beredas åt alla. Af tab. I,

hvilken med ledning af medicinalstyrelsens matrikel öfver legitimerade

barnmorskor angifver elevernas antal och fördelning efter ålder

vid examens afläggande, finner man, att under åren 1883—1892 i

medeltal årligen utexaminerats 104 elever. Af denna tabell framgår

också, att medelåldern vid examens afläggande under de 26 sista

åren utgjort i genomsnitt 27 år, och att de afvikelser från detta

genomsnittstal, som under olika år förekommit, icke, oaktadt inträdesåldern

år 1880 höjdes till lägst 22 år, häntyda på någon ökning

för framtiden af denna medelålder.

Om antalet praktiserande barnmorskor i äldre tider finnas högst

få uppgifter. Också bildade barnmorskorna långt in på 1700-talet

ingen skarpt begränsad yrkesklass, enär antalet examinerade barnmorskor,

om man bortser från Stockholm, var alltför ringa för att i

någon mån motsvara behofvet af förlossningsbiträden, och enär förbudet

för oexaminerade kvinnor att utöfva yrket, äfven sedan det

genom särskilda förordningar blifvit närmare formuleradt, knappast

Barnmorskornas antal i äldre och nyare tider.

19

hade någon effektiv betydelse, utom för Stockholm och möjligen en

eller annan af de större landsortsstäderna.

Såsom redan blifvit omnämdt, bestämdes år 1711 maximiantalet

barnmorskor i Stockholm till 40 ordinarie och 10 extra barnmorskor.

Landsortsstäderna synas vid denna tid i allmänhet hafva haft 1 å 2

barnmorskor1, men i många mindre städer funnos dock inga examinerade

barnmorskor, och på landsbygden torde sådana endast undantagsvis

hafva förekommit, åtminstone under 1700-talets förra hälft.

Men i den mån undervisningen i Stockholm erhöll en fastare anordning,

och förbudet mot användande af oexaminerade barnmorskor

strängare öfvervakades, ökades naturligtvis de privilegierade barnmorskornas

antal. Ännu långt in på 1800-talet funnos likväl till

och med i mellersta Sverige många orter, där på 10 eller 15 mils

afstånd ingen examinerad barnmorska var att tillgå.

För tiden från och med år 1851 föreligga mera tillförlitliga

uppgifter om barnmorskornas antal inom hvarje län; dessa uppgifter

äro med ledning af sundhetskollegii och medicinalstyrelsens årsberättelser

sammanställda i tab. II. Emellertid bör framhållas, att uppgifterna

icke alltid kunna anses fullt noggranna, enär de primäruppgifter,

från hvilka de hämtats, nämligen provinsial- och stadsläkarnes

årsberättelser, lämnat åtskilligt öfrigt att önska.

Redan en blick på tabellen visar också, att många uppgifter

måste vara felaktiga, enär talen för ett och samma län stundom

språngvis ändras från ett år till ett annat. Någon gång anmärkes

också uttryckligen i årsberättelserna, att ett visst tal blifvit minskadt

genom dubbelräkningars aflägsnande, såsom för Malmöhus län 1865.

I vissa fall synas oregelbundenheterna bero på någon felaktighet vid

bearbetningen1 2. Oaktadt således tab. I i afseende på de speciella talen

1 Enligt till Kollegium medicum 1728 lämnade uppgifter funnos i Kalmar 3

barnmorskor, i Visby och Göteborg 2 barnmorskor, samt i hvar och en af städerna

Jönköping, Uddevalla, Veaterås, Sala och Köping en barnmorska.

2 Så t. ex. uppgifves antalet barnmorskor på Gotland år 1889 hafva varit 64,

hvilket tal förmodligen uppkommit därigenom, att för Hemse distrikt genom missskrifning

antecknats 18 i stället för 10 barnmorskor, så att det riktiga talet egentligen

borde varit 40. På samma sätt finner man genom granskning af primärupp

-

20

Barnmorskornas antal under de sista årtiondena.

ej är fullt tillförlitlig, lämnar den dock en ungefärlig föreställning

om barnmorskeväsendets utveckling under de sista 4 årtiondena. Det

framgår därvid, att barnmorskornas antal sedan år 1851 nära fördubblats.

Dock råda inom olika län mycket olika förhållanden; under

det att t. ex. i Upsala och Gotlands län barnmorskornas antal varit

nästan stationärt, bar detta antal i Elfsborgs, Göteborgs, Jemtlands

och Skaraborgs län ungefär femdubblats. I öfrigt har tillväxten varit

relativt stor inom Kalmar, Norrbottens, Yermlands och Yesterbottens

län, relativt liten däremot inom Blekinge, Kristianstads, Malmöhus,

Stockholms, Södermanlands och Vestmanlands län samt Stockholms

stad; för de skånska länen samt Stockholms stad förklaras förhållandet

lätt däraf, att behofvet af barnmorskor redan på 1850-talet var

tillräckligt tillgodosedt. Medeltillökningen af barnmorskornas antal

i hela riket kan uppskattas till omkring 30 för år, men under de

sista åren synes dock ett stillestånd i tillökningen hafva inträdt.

gifterna, att det för Hallands län för år 1885 nppgifna talet 49 måste hafva uppkommit

genom någon felaktighet vid bearbetningen, enär enligt primäruppgifterna,

äfven sedan alla dubbelräkningar aflägsnats, talet borde utgöra 71.

Om behofvet af särskilda statistiska uppgifter för barnmorskorna. 21

II. Statistiska uppgifter om de år 1892 befintliga barnmorskornas

antal och ålder samt yrkesförhållanden och civilstånd, äfvensom

om dödlighets- och afgångsförhållanden inom barnmorskekåren

under tiden 1887—1892.

1. Det statistiska materialet, dess insamling och bearbetande.

Då fråga är om pensionering af en tjänstemannakår med fast

organisation och bestämda tjänsteåligganden, är det för frågans utredning

i allmänhet tillräckligt att känna tjänstemännens antal samt

deras lefnads- och tjänsteålder äfvensom löneförmåner. För barnmorskekåren

åter äro dessa uppgifter ensamma ej tillräckliga, utan

fordras i detta fall speciella upplysningar rörande deras yrkesförhållanden.

En ej obetydlig del af barnmorskorna åtnjuter nämligen

alls ingen lön, utan sysselsätter sig uteslutande med enskild praktik,

och under sådana förhållanden ligger det nära till hands att redan

på förhand antaga en begränsning af pensionsrätten vara nödvändig

åtminstone i fråga om de enskildt, praktiserande barnmorskorna.

Men för utredningen af denna fråga behöfver man närmare kännedom

om den omfattning, i hvilken de olika barnmorskorna utöfva

sitt yrke. Likaså behöfver man för det ifrågavarande slaget af

barnmorskor känna beloppet af deras inkomster, på det att den ifrågasatta

pensionens storlek måtte bestämmas i rimligt förhållande till

detta belopp. Slutligen, då barnmorskans yrke i allmänhet ej hindrar

henne från att fortsätta detsamma, om hon ingår gifte, eller från

att såsom gift ägna sig åt familjens vård, så har det för afgörandet

af frågan om pensioneringens behöflighet ett visst intresse att

22 Äldre uppgifter om barnmorskorna. Uppgifter af år 1887.

veta, huru många barnmorskor äro gifta, och huruvida det yrke,

deras män utöfva, är sådant, att genom mannens besparingar möjlighet

till en något så när sorgfri ålderdom kan beredas den gifta

barnmorskan.

Då denna utredning påbörjades, funnos beträffande barnmorskornas

antal och fördelning på olika lefnadsåldrar samt om deras yrkesförhållanden

att tillgå dels de särskilda uppgifter, som 1887 af medicinalstyrelsen

infordrades med anledning af väckt fråga om en allmän

pensionskassa för barnmorskekåren, dels de uppgifter om barnmorskor,

hvilka vederbörande provinsial-, extra provinsial- och stadsläkare

lämnat i sina årsberättelser för år 1891. För de förra

uppgifternas insamlande användes formulär med nedanstående anordning.

Inom __________________________kommun af län funnos den 31 decem

ber

1886 följande barnmorskor.

A. I kommunens tjänst anställde:

Född år

Examinerad år

Årliga

löneförmåner

Ekonotnisk

ställning

Årlig

pension

Ordinarie lön

Extra inkomster

Naturaförmåners

penningevärde

Fattig

Bergad

God

Penningevärde

Beviljad år

B. Enskildt praktiserande eller

afskedade:

Uppgifterna af år 1887 ej tillräckliga för utredningen. 23

Deras infordrande beslöts af medicinalstyrelsen den 17 december 1886,

men formulären synas hafva blifvit utsända först i april 1887.

De senare uppgifterna åter borde enligt medicinalstyrelsens

cirkulär den 29 december 1890 afse förhållandena vid 1891 års utgång,

och enligt Sundhetskollegii cirkulär den 22 oktober 1875 för

hvarje barnmorska angifva namn och löneförmåner, samt om hon aflagt

instrumentalexamen eller icke.

Då de förra uppgifterna infordrades särskildt med hänsyn till

pensionsfrågan, synes det, som om de skulle kunna åtminstone i allt

hufvudsakligt lämna det för utredningen behöfliga statistiska materialet.

Emellertid visade det sig vid en närmare granskning, att så

icke alldeles var förhållandet. Hvad först och främst angår deras

fullständighet rörande själfva antalet befintliga barnmorskor, så lämnade

denna åtskilligt öfrigt att önska. Det finnes nämligen hela

provinsialläkaredistrikt, från hvilka ingen enda uppgift insändes, och

flere städer, bland dessa Norrköping och Örebro, från hvilka likaledes

alla uppgifter uteblefvo. Hela antalet barnmorskor, rörande

hvilka uppgifter lämnades, var, enligt den år 1888 verkställda bearbetningen,

2262. Då nu, enligt medicinalstyrelsens årsberättelse för år

1886, vid nämda års slut skulle hafva funnits 2420 barnmorskor,

så följer däraf, att uppgifter måste hafva saknats åtminstone från

158 barnmorskor. Emellertid är ofullständigheten i själfva verket

ännu större. I de särskilda uppgifterna funnos nämligen upptagna

ganska många äldre afskedade barnmorskor, hvilka icke återfinnas i

de för medicinalstyrelsens årsberättelse använda primäruppgifterna;

och genom eu jämförelse mellan länssiffrorna har jag funnit, att för

åtminstone 247 barnmorskor inga särskilda uppgifter inkommo. Då

för öfrigt de utsända formulären i allmänhet ifylldes af kommunalnämdernas

ordförande och i flertalet fall icke sedermera underkastades

någon närmare granskning eller komplettering, så har däraf blifvit

en följd, att uppgifterna ofta, särskildt i fråga om inkomsterna, icke

lämnats i öfverensstämmelse med formulärets anvisning, äfvensom

att andra ofullständigheter däri förekomma. Slutligen bör anmärkas,

att, såsom af det ofvan meddelade formuläret framgår, uppgifterna

24 Uppgifterna af år 1887 och läkarnes uppgifter för år 1891 ofullständiga.

afse endast födelseår, examensår, ordinarie lön, extra inkomster och

naturaförmåners penningevärde, samt vidare den ekonomiska ställningen,

äfvensom, för de pensionerade, pensionsåret och pensionens

penningevärde. Om den omfattning, i hvilken särskildt de privat

praktiserande barnmorskorna drefvo sitt yrke, lämnades däremot ingen

upplysning; då dessutom de enskildt praktiserande och de pensionerade

barnmorskorna voro förda under samma rubrik, kan man i allmänhet

icke ens afgöra, hvilka bland de under denna rubrik upptagna

barnmorskorna under år 1886 utöfvat någon praktik. Att slutligen

dessa uppgifter, såsom hänförande sig till förhållandena, sådana de

voro för 6 år sedan, icke äro fullt lämpliga att nu läggas till grund

för en utredning, torde också vara klart.

De uppgifter om barnmorskor, som finnas i provinsial-, extra

provinsial- och stadsläkarnes berättelser för år 1891 äro så till vida

att föredraga framför dem, hvarom nyss varit fråga, som de dels afse

förhållandena vid 1891 års slut, dels äro vida fullständigare i afseende

på antalet barnmorskor, och för vissa län skulle dessa uppgifter

utan tvifvel i nödfall kunnat användas, enär de stundom lämna upplysningar

äfven om födelseår, examensår, anställnings-år och ort samt

kontant årslön, naturaförmåner och extra inkomster. Emellertid saknas

en eller flere af dessa uppgifter för det stora flertalet af barnmorskor;

i vissa fall meddelas till och med endast barnmorskornas

tillnamn utan någon som hälst vidare upplysning. För öfrigt visade

det sig vid en närmare granskning, att icke ens dessa uppgifter voro

med afseende på antalet befintliga barnmorskor fullt tillförlitliga.

I ganska många fall voro nämligen samma barnmorskor synbarligen

upptagna två gånger — särskildt om de praktiserade inom två olika

distrikt eller inom en stad och ett landtdistrikt — utan att detta

blifvit uppmärksammadt af vederbörande förste provinsialläkare1;

1 Enligt § 32 af gällande instruktion för provinsialläkarne skall provinsialläkaren

anteckna i sin matrikel de barnmorskor, som bosätta sig inom hans distrikt

och afföra dem ur matrikelD, då de upphört att vara bosatta inom distriktet. Följdes

samma grundsats vid uppgörande af förteckningarna i årsberättelserna, skulle

ingen barnmorska kunna upptagas två gånger, då hou icke gärna kan vara bosatt

inom två distrikt.

25

Läkarnes uppgifter för år 1891. Behofvet af nya uppgifter.

det var därför att befara, att samma förhållande skulle äga rum i

många andra fall, där man icke kunde afgöra, om en dubbelräkning

eller blott en namnlikhet mellan två närboende barnmorskor ägde

rum. Vidare visade sig i fråga om afskedade barnmorskor en olikhet

mellan de respektive läkarnes förteckningar förefinnas så till

vida, att några läkare upptagit, andra åter uteslutit nämda barnmorskor,

ehuru det på förhand kunde förmodas, att de afskedade

barnmorskorna äfven i de fall, då de ur förteckningarna uteslutits,

fortsatte att praktisera1. Oafsedt de nu anmärkta förhållandena,

gäller äfven om dessa uppgifter, att de icke lämna någon upplysning

med hänsyn till den omfattning, i hvilken barnmorskorna utöfvat sitt

yrke under år 1891.

På grund af nu anförda omständigheter visade det sig redan

vid utredningens påbörjande nödvändigt att infordra nya och fullständigare

uppgifter om barnmorskorna. För detta ändamål utarbetades

ett formulär med den uppställning, som angifves å efterföljande

två sidor.

1 Sedan de särskilda uppgifter inkommit, om hvilka här nedan kommer att

talas, och sedan med tillhjälp af dessa årsberättelsernas förteckningar öfver barnmorskor

kunnat noggrant kontrolleras, visade det sig också, att nämda förteckningar

icke voro så fullständiga och tillförlitliga, som önskvärdt varit. I dem

saknades nämligen ett ej obetydligt antal barnmorskor, hvilka enligt de särskilda uppgifterna

sedan flere år tillbaka varit såsom praktiserande bosatta på samma ställe. A

andra sidan voro ganska många barnmorskor dubbelräknade, alldenstund de upptagits

både för den kommun, där de voro bosatta, och för den eller de kommuner,

inom hvilka de blott praktiserade; så t. ex. funnos 9 barnmorskor af nu nämda

anledning samtidigt upptagna för två olika län. Äfven fall, då barnmorskor af

annan anledning blifvit två gånger upptagna, saknades icke. Så t. ex. angafs för

en kommun i Skåne såsom där praktiserande cn barnmorska, hvilken redan år 1889

fått fast plats inom Skaraborgs län och för detta län vederbörligen upptagits. Ett

ännu egendomligare fall upptäcktes i förteckningen för ett distrikt inom Stockholms

län. I denna förteckning funnos nämligen inom en kommun upptagna två barnmorskor

med olika både för- och tillnamn, men genom de särskilda uppgifterna

konstaterades, att kommunen blott ägde en barnmorska, att denna barnmorska hade

två förnamn och var gift, samt att dubbelräkningen uppkommit så, att barnmorskans

ena förnamn förenats med tillnamnet {öre giftermålet, det andra förnamnet med

tillnamnet efter giftermålet, och på detta sätt af den enda barnmorskan bildats två

sådana.

26

Formulär till nya uppgifter från barnmorskorna själfva.

stad

distrikt. Xs..... .........................lätt.

Uppgifter för ytterligare utredning af frågan om barnmorskekårens

pensionering.

Uppgifterna böra af barnmorskan införas å denna blankett, hvilken därefter

så fort som möjligt och senast en vecka efter delfåendet insändes till un

-

dertecknad, ...................................................läkare i.

.......................................den..........................1892.

Anm. Om en barnmorska från mer än ett håll erhåller sådan blankett, behöfver

blott en af dem ifyllas, men å de andra göres anteckning om förhållandet,

och alla blanketterna böra återsändas till de respektive läkarne. —Vid uppgifterna

å raderna 2, 8, 9 och 10 räknas frånskilda hustrur såsom enkor.

1. Fullständiga för- och tillnamn:......................................................................................

2■ {Joh enkorna} Tillnamnet före giftermålet: ......................................................................

3. Född i..............................församling af.............................län den..........................18......

4. Utexaminerades från undervisningsanstalten i ............................................ 18.......

och undergick examen i den instrumentala förlossningskonsten år 18.......

5. Har sedermera såsom praktiserande barnmorska varit bosatt i följande

städer:

församlingar:

Anm. Här angifves, så vidt ske kan, äfven tiden för vistelsen på de olika ställena.

6. År sedan år 18...... såsom praktiserande barnmorska bosatt i..............................

församling ; postadressen är............................................................................

Anm. Har från olika församlingar lönen eller ersättningen börjat utgå vid olika

tidpunkten angifves begynnelseåret omedelbart efter hvarje församlings

namn.

8- {och eu korna} Ingiclc äktenskap år 18

9. { » » i Mannens stånd eller yrke.........................................................................

10. {För enkorna} Blef enka år 18......

11. Har under år 1891 verkställt förlossningar till ett antal af..........................

Formulär till nya uppgifter från barnmorskorna själfva.

27

12.

13.

Har under åren 1888—1890 verkställt tillsammans.........................förlossningar.

Anm. Denna rad ifylles blott af de barnmorskor, som sedan 1888 års början varit

bosatta inom samma församling.

Har under år 1891 haft följande inkomster:

a. Fast kontant årslön af..................................................................

(bär anteckoas stadens eller församlingarnas namn)

församlingar tiU ett bel°PP af

b. Dessutom särskilt kontant ersättning af...........................

(här antecknas stadens eller församlingarnas namn)

församlingar ^ uVoråa förlossningar till ett sammanlagdt

belopp af....................................................................................

c. Ersättning af enskilda för utförda förlossningar till

sammanlagdt belopp af......................................................................

d. Naturaförmåner:

1) Bostad och vedbrand, värda i penningar tillsammans

2) Öfriga naturaförmåner, värda i penningar tillsammans

e. Öfriga inkomster (såsom vaccinatris, sjuksköterska o. s. v.)

till ett sammanlagdt belopp af

Summa inkomster under år 1891

Kronor

öre

14. {For0ch afskédadeade| Erhöll år 18 afsked från anställning såsom

(här antecknas stadens eller församlingarnas namn)

jprrt/t

församlingars barnmorska och tillerkändes därvid en pension af sammanlagdt

kronor.

Anm. Om någon del af pensionen utgår i naturaförmåner, böra dessa uppskattas i

penningar och inräknas i pensionsbeloppet.

(Plats för läkarens anmärkningar.)

28 Uppgifterna i formuläret. Formulärets utsändande.

Uppgifterna i raderna 1, 2 och 3 afsågo (med undantag för födelseåret)

blott konstaterandet af barnmorskans identitet, så att icke

samma barnmorska kunde upptagas på två olika formulär. Uppgifterna

i raderna 11 och 12 begärdes därför, att om pension srätten

skulle inskränkas till de barnmorskor, som utöfvade yrket i större

omfattning, intet annat mått härför syntes mig i regeln användbart,

än antalet under ett år verkställda förlossningar. Skälet hvarför de

öfriga uppgifterna begärdes, torde icke behöfva närmare angifvas;

blott i förbigående må påpekas, att specifikationen af inkomsterna

begärdes för att lämna så mycket tillfälle som möjligt till en kontroll

öfver uppgifternas fullständighet och tillförlitlighet.

I slutet af formuläret tillädes äfven en särskild fråga, om hvilken

längre fram kommer att talas.

A de nu omnämda fomulären ifylldes före afsäudandet de ofvanför

rubriken stående raderna, hvarvid numreringen verkställdes i

fortlöpande följd för hvarje län, samt under nummern antecknades

med ledning åt årsberättelserna för 1891 namnet å den barnmorska,

för hvilken formuläret var afsedt. Formulären öfverlämnades sedan

till medicinalstyrelsen och utsändes genom dess försorg i slutet af

juli 1892 till förste provinsialläkarne i de olika länen, bvilka åter i

sin ordning utdelade dem till vederbörande provinsial-, extra provinsial-

och stadsläkare; på samma gång bifogades ett antal extra formulär,

afsedda för de barnmorskor, hvilka af någon anledning ej

funnos upptagna i årsberättelserna.

Det var ursprungligen beräknadt, att en månad i regeln skulle

vara tillräcklig för formulärens ifyllande och återsändande, men det

visade sig snart, att på flere ställen betydliga svårigheter mötte för

uppgifternas erhållande. Först under loppet af september och oktober

kunde därför formulären återbekommas, och för några län blef

det nödvändigt att genom utsändande af nya formulär söka erhålla

ännu felande uppgifter. De största svårigheterna synas hafva erbjudit

sig inom Malmöhus län, där också antalet barnmorskor är ojämförligt

större än i något annat län, och först den 14 november 1892

kunde den då tillförordnade förste provinsialläkaren i nämda län,

Ofullständiga uppgifter. Uppgifternas komplettering och bearbetning. 29

oaktadt han med stor kraft ägnade sig åt fullgörandet af sitt uppdrag,

till medicinalstyrelsen insända de sista bland de från honom

infordrade uppgifterna1. Emellertid bör anmärkas, att från ett eller

annat tiotal barnmorskor uppgifter ej kunnat erhållas, enär några

varit sjuka och andra bestämdt nekat att lämna nödiga upplysningar1

2. Hvad angår de barnmorskor, som verkligen ifyllt formulären,

hafva deras uppgifter naturligtvis stundom varit ofullständiga,

särskildt i afseende på löneförmånerna, mindre ofta i afseende på

förlossningarnas antal. Någon åtgärd för att komplettera dessa uppgifter,

där sådant icke redan af vederbörande läkare ombesörjts, vidtogs

emellertid icke, enär det var att förmoda, att i de flesta fall

åtgärden icke skulle medföra åsyftad verkan. Däremot hafva i

några fall, där uppenbart oriktiga uppgifter varit att misstänka, förklaringar

inhämtats.

Allt efter som formulären inkommo och blefvo till mig öfverlämnade,

underkastades de en särskild granskning, hvarvid de ofullständiga

formulären så vidt möjligt kompletterades med ledning af

medicinalstyrelsens matrikel öfver barnmorskor, årsberättelserna för

år 1891 samt andra för mig tillgängliga handlingar, hvarefter bearbetningen

omedelbart påbörjades. För detta ändamål begagnades särskilda

blanketter i tväroktavformat; uppställningen af dem angifves

öfverst å följande sida.

Genom användande af dessa blanketter vanns dels en ej obetydlig

tidsbesparing, dels eu säkrare kontroll i fråga om bearbetningens

riktighet.

Sedan blanketterna blifvit vederbörligen ifyllda, sorterades de i

högar med hänsyn till de uppgifter, om hvilkas bearbetning för tillfället

var fråga, de olika högarna räknades, och de härvid erhållna

talen infördes i på förband uppgjorda tabellformulär.

Jämte det formulär, hvarom nu varit fråga, och hvilket för kort

1

För Vesternorrlands län inkommo de sista uppgifterna först den 30 december

1892.

2 Till och med i Stockholm vägrade en barnmorska bestämdt att lämna de

begärda uppgifterna, oaktadt förste stadsläkaren personligen till henne gjorde framställning

därom.

30 Blanketter för bearbetningen. Formulär för af gångna barnmorskor.

(Län; distrikt eller stad)

(1, 2)............................

(6) bosatt i..............

x......

(Tillnamn; förnamn)

stad

församling

sedan år 18

Villig att ingå i den ifrågasatta pensionsanstalten?

(Instrument

berättigad)

-

(Ogift, gift, enka)

(8, 10)...........................

(3) Födelseår

och dag

(4) Examensår,

examensort

(8) Gift år

(10) Enka år

Lefnadsålder

Ålder vid

examens af- läggande

(9) Mannens

stånd eller

yrke

(il) Antal för- rättningar un- der år 1891

(*).... (14) Afsked ™fanPRnsl0n år 18 (u) Pensionsbelopp kr.

(13) Samtliga inkomster

under år 1891

....... kr.

(13 a) Fast kontant

årslön

kr.

(13 d 1) Däri bostad

och vedbrand inräknade

för

...........kr.

(13 b) Särskild kontant

ersättning af

kommunen

..................kr.

(7) I ......kommuners

tjänst sedan år

18............

hetens skull kallats formulär A, utarbetades och utsändes samtidigt

äfven ett annat sådant (formulär B). Detta sistnämda formulär, som

var afsedt för uppgifter om barnmorskornas mortalitets- och afgångsförliållanden

under de 6 sista åren, finnes infördt å följande sida.

Detta formulär borde ifyllas af vederbörande provinsial-, extra

provinsial- eller stadsläkare. Då det var att förmoda, att i flere fall

svårigheter skulle möta för läkarne att skaffa sig kännedom om,

hvilka barnmorskor under den angifna tiden afgått, utarbetades för

hvarje län en förteckning öfver de barnmorskor, som enligt ofvan

omnämda särskilda uppgifter förefunnos vid 1886 års slut, men hvilka

Uppgift å de barnmorskor inom................................................., hvilka efter 1886 års slut aflida eller afflyttat

från det distrikt (eller den stad), där de varit bosatta.

1

2 | 3 | 4 | 5

6 | 7 | 8

9

10

Barnmorskans fullständiga

för- och tillnamn

Född

år

Exami-

nerad

år

Bosatt

Död

år

Afflyttad

Anledningen till

afflyttningen

Anmärkningar

inom nedan- stående distrikt

(stad)

sedan

år

till nedanstående

distrikt (stad)

år

.

Formulär för uppgifter om af gångna barnmorskor.

32 Uppgifternas tillförlitlighet i fråga om barnmorskornas antal.

ej kunde återfinnas i liikarnes årsberättelser för 1891, och öfversändes

denna förteckning till vederbörande förste provinsialläkare.

Sedan de nu ifrågavarande uppgifterna inkommit, granskades,

kompletterades och bearbetades de ungefär på samma sätt som uppgifterna

enligt formulär A.

2. Antalet barnmorskor år 1892 samt deras fördelning med

hänsyn till hemvist och yrkesutöfning.

(Tab. III.)

I den skrifvelse från medicinalstyrelsen, hvarigenom de här ofvan

omnämda uppgifterna begärdes, föreskrefs, att uppgifter enligt

formulär A borde infordras från alla barnmorskor, som aflagt vederbörlig

examen, således icke blott från de i kommuners tjänst

anställda eller enskildt praktiserande, utan äfven från dem, som af

någon anledning upphört att praktisera. Klart är emellertid, att

med hänsyn särskildt till det sista slaget af barnmorskor, svårigheter

stundom måste möta för läkarne att från vederbörande själfva anskaffa

de begärda upplysningarna. Också visade det sig, att i

flere fall uppgifter ej kunnat erhållas, och de barnmorskor, för

hvilka så varit förhållandet, uppfördes då stundom af läkarne å formulär

B. Emellertid är det alldeles säkert, att för åtskilliga tiotal

icke praktiserande barnmorskor uppgifter helt och hållet uteblifvit,

och att således det genom primäruppgifternas bearbetning erhållna

resultatet ej omfattar alla icke praktiserande barnmorskor. Ett

liknande förhållande gäller äfven för de yngre åldersgrupperna bland

de praktiserande barnmorskorna af den anledning, att flere barnmorskor,

som under år 1892 börjat sin praktik, vid tiden för uppgifternas

infordrande ännu icke anmält sig hos vederbörande läkare.

Då det redan på förhand måste vara klart, att ett förslag till

barnmorskekårens pensionering kan afse blott de praktiserande barnmorskorna,

följer däraf, att man vid de för kostnadens bestämmande

beköfliga beräkningarna bör utgå från antalet af dessa barnmorskor,

ehuru uppgifterna rörande de öfriga kunna komma till användning

Antalet barnmorskor år 1892 och deras fördelning efter yrlcesutöfningen. 33

vid vissa specialundersökningar. Den första bearbetningen af uppgifterna

måste således afse att fördela de 1892 befintliga barnmorskorna

i två grupper, allt efter som de voro praktiserande eller hade

upphört att praktisera. Då emellertid någon bestämd gräns mellan

dessa två grupper svårligen lär kunna fastställas, och då för öfrigt

primäruppgifterna icke alltid lämnade de för klassifikationen nödiga

upplysningarna, måste fördelningen stundom verkställas mer eller

mindre gissningsvis. I tvifvelaktiga fall följde jag den grundsatsen

att upptaga såsom praktiserande de barnmorskor, hvilka under år

1891 verkställt åtminstone någon förlossning, såvida ej uttryckligen

uppgafs, att de under år 1892 upphört med all praktik. Det är

därför högst sannolikt, att bland de barnmorskor, hvilka af mig upptagits

såsom praktiserande, ett eller annat tiotal under år 1892 upphört

att utöfva yrket, och att således antalet praktiserande barnmorskor

inom de äldre åldersklasserna blifvit angifvet något för högt.

Sedan barnmorskorna sålunda med ledning af blanketterna fördelats

i praktiserande och icke praktiserande, verkställdes på samma*

sätt en ytterligare fördelning inom dessa grupper. De praktiserande

barnmorskorna fördelades först med hänsyn till det län, inom hvilket

de voro bosatta, vidare afskildes de barnmorskor, som voro bosatta i

städer, och slutligen verkställdes en ytterligare fördelning för att

utröna, huru många barnmorskor voro anställda i kommuners tjänst

och huru många voro enskildt praktiserande. Härvid inräknades dock

i den förra gruppen blott de barnmorskor, hvilka enligt uppgifterna

åtnjöto särskild aflöning af en eller flere kommuner, således icke de,

som på grund af någon allmän föreskrift erhålla ersättning af kommunerna

för biträde åt medellösa barnaföderskor, ej häller de, som

genom särskild! kontrakt tillförsäkrats en bestämd ersättning för

hvarje förrättning, men icke åtnjuta någon fast lön. Den förra

anordningen tillämpas i flere större städer, den senare åter förekom

1892 åtminstone på ett ställe inom Skaraborgs län. De icke praktiserande

barnmorskorna åter fördelades likaledes först med hänsyn till

hemvist och sedan ytterligare i två afdelningar, af hvilka den ena

omfattade dem, som upphört att praktisera på grund af ålder eller

Ene ström, Iiarnmorskekårens pensionering.

3

34 Praktiserande och icke praktiserande barnmorskor. Olika slag bland de förra.

sjukdom, den andra åter alla de öfriga. Resultaten af de olika fördelningarna

angifvas i tab. III.

Af denna tabell framgår, att hela antalet praktiserande barnmorskor

år 1892 utgjorde 2470 och antalet icke praktiserande 173,

så att hela antalet befintliga barnmorskor, så vidt primäruppgifterna

därom lämnat upplysning, var 2643. Största antalet praktiserande

barnmorskor fanns inom Malmöhus län; närmast i ordning följde

Kristianstads län, Stockholms stad och Göteborgs län. Minsta antalet

barnmorskor åter förefanns inom Norrbottens, Gotlands, Blekinge

och Jemtlands län. Hela antalet i kommuners tjänst anställda

barnmorskor var 1716, under det att de enskildt praktiserande barnmorskorna

utgjorde 754. Af de förra voro blott 162 bosatta i städer,

och bland dem ej mindre än 35 uteslutande aflönade af landtkommuner,

under det att de öfriga 1554 voro bosatta på landsbygden.

Bland de senare åter funnos 481 i städer, men endast 273 på landsbygden;

af dessa sistnämda utgjordes dock eu ej obetydlig del af

äldre barnmorskor, som afslredats ur kommuners tjänst, men fortsätta

att praktisera, då tillfälle därtill erbjuder sig. De af kommuner

aflönade barnmorskorna vore relativt talrikast inom Stockholms, Gotlands,

Jemtlands, Kristianstads och Kronobergs län, de enskildt praktiserande

åter inom Stockholms stad, där ingen aflönad barnmorska

finnes, samt inom Göteborgs län. Af större städer utom Stockholm,

hvilka icke aflöna någon barnmorska, må nämnas Norrköping, Linköping,

Upsala, Eskilstuna och Lidköping; i Göteborg finnes blott en enda

af staden aflönad barnmorska. Af de barnmorskor, som upphört att

praktisera, funnos de flesta inom Malmöhus och Stockholms län samt

Stockholms stad; minst var antalet åter inom Blekinge, Jönköpings,

Yesternorrlands och Yestmanlands län, samt för Norrbottens län finnes

ingen enda sådan barnmorska uppgifven. Anledningen till upphörande

med yrket har för 123 varit ålder eller sjukdom; för de andra 50 har

anledningen i de flesta fall varit giftermål, undantagsvis brott mot

strafflagen, olämplighet för yrket, eller öfvergång till mera lönande

sysselsättning.

I sammanhang med nu meddelade uppgifter må nämnas, att vid

Instrumentlärda barnmorskor. Barnmorskornas lefnads- och yrkesålder. 35

verkställd fördelning af de praktiserande barnmorskorna med afseende

på rättigheten till instrumenters bruk befunnits, att af hela antalet

1834 (74 °/o) genom vederbörlig examen förvärfvat sådan rätt, under

det att åter 636 (26 %) icke aflagt instrumentalexamen.

3. De praktiserande barnmorskornas lefnads- och yrkesålder

samt de icke praktiserande barnmorskornas

lefnadsålder.

(Tab. IV n:r 1—3.)

För de flesta bland de barnmorskor, hvilka i tab. III upptagits

såsom praktiserande, fanns å formulären födelseåret uppgifvet, och

för de återstående lyckades det mig att på annan väg förskaffa mig

kännedom därom. Med ledning af födelseåret bestämdes åldern så,

att alla barnmorskor antogos födda den 1 juli, och åldersuppgifterna

förutsattes gälla för den 1 juli 1892; på grund häraf erhölls åldern

i hvarje särskildt fall genom eu enkel subtraktion af födelseåret

från 1892.

Äfven beträffande examensåret lyckades det mig att erhålla uppgifter

för de få praktiserande barnmorskor, för hvilka formulär A i

detta afseende var ofullständigt.

I tab. IV n:r 1—3 äro de praktiserande barnmorskorna fördelade

med hänsyn till lefnadsålder och examensår, samt i de två första

tabellerna äfven med hänsyn till hemvist. I den första tabellen är

tillagd en kolumn för medelåldern bland barnmorskorna inom de

olika länen. I den andra tabellen finnes ett liknande medeltal, för

hvilket jag användt namnet medelyrkesålder, och hvilket erhållits

genom att för hvarje särskild barnmorska subtrahera examensåret

från 1892 samt sedan beräkna aritmetiska mediet af alla till samma

län hörande tal. Slutligen har i den tredje tabellen tillfogats en

kolumn för medellefnadsåldern inom de olika examensgenerationerna.

Af tab. 1Y n:r 1 framgår, att åldersklasserna 32—39 år äro

starkast representerade, och att för de högre åldersklasserna antalet

något så när kontinuerligt aftager ända till den högsta lefnadsåldern,

som enligt tabellen är 82 år. Medelåldern för samtliga barnmor

-

36

Barnmorskornas lefnads- och yrkesålder.

skorna är nära 45 år; de olika länen förete dock jämförelsevis betydliga

afvikelser från detta medeltal. Så är t. ex. medelåldern för

barnmorskorna inom Jemtlands län blott 40 år, under det att den

däremot för Gotlands, Kristianstads och Örebro län öfverstiger 47 år.

Emellertid vore det förhastadt att af dessa tal draga några slutsatser

rörande den olika graden af uthållighet hos barnmorskor inom olika

län; så t. ex. kan den låga medelåldern för Jemtlands län mycket

väl förklaras genom den ofvan påpekade omständigheten, att under

de sista årtiondena ett relativt högst betydligt antal nya barnmorskor

där tillkommit.

Af tab. IY n:r 2 framgår, att de barnmorskor, som hafva en

yrkesålder af 6 år, äro talrikt representerade, och att antalet blir

allt mindre, i den mån yrkesåldern ökas; de äldsta barnmorskorna

innehade den respektabla yrkesåldern af 56 år. Att de yngre examensgenerationerna

äro så svagt representerade, beror tydligen därpå,

att många barnmorskor inom dessa generationer ännu icke fått tillfälle

att börja praktisera.

Medelyrkesåldern för samtliga barnmorskor uppgår till nära 18

år; man träffar dock för de olika länen större eller mindre afvikelser

från detta medeltal. Högsta yrkesåldern förekommer inom

Gotlands och Kristianstads län, den minsta åter inom Jemtlands län.

Äfven här bör betonas, hvad som ofvan blifvit anmärkt i fråga om

medellefnadsåldern, nämligen att man icke af tabellens tal omedelbart

får draga några slutsatser i afseende på den större eller mindre

uthålligheten hos barnmorskorna i olika län.

Tab. IY n:r 3 innehåller en fördelning af de praktiserande barnmorskorna

med hänsyn till lefnadsålder och examensår. Jämför man

noggrannare talen i denna tabell med talen i tab. I, finner man i

enstaka fall brist på samstämmighet; detta beror emellertid därpå,

att tab. I erhållits med ledning af barnmorskematrikeln, men tab.

IV n:r 3 genom bearbetning af de infordrade uppgifterna, hvilka

icke alltid öfverensstämt med matrikeln. Med afseende på de i tabellens

sista kolumn meddelade uppgifterna om medelåldern för olika

examensgenerationer må påpekas, att de skenbara oregelbundenhe

-

De instrumentlärda barnmorskornas yrkesålder.

37

terna för dessa tal i de flesta fall få sin förklaring genom en jämförelse

med medeltalen i tab. I.

1 föregående kapitel omnämdes, att bland de praktiserande barnmorskorna

1834 hade aflagt instrumentalexamen och 636 icke aflagt

sådan examen. Då det kan vara af intresse att se, huru många bland

de instrumentlärda barnmorskorna tillhöra olika examensgenerationer,

har jag verkställt en fördelning i detta syfte och meddelar resultatet

i nedanstående tabell.

Exa-

Antalet år 1892

praktiserande

barnmorskor, som

Exa-

Antalet år 1892

praktiserande

barnmorskor, som

Exa-

Antalet år 1892

praktiserande

barnmorskor, som

mensår

aflagt

ej aflagt

mensår

aflagt

ej aflagt

mensår

aflagt

ej aflagt

instrumentalexamen

instrumentalexamen

instrumentalexamen

1892

—

2

1873

44

17

1854

10

9

1891

48

12

1872

44

23

1853

12

7

1890

67

9

1871

42

16

1852

15

5

1889

72

11

1870

51

22

1851

8

6

1888

66

15

1869

54

17

1850

7

2

1887

68

18

1868

47

14

1849

6

4

1886

78

23

1867

35

12

1848

4

5

1885

55

24

1866

38

20

1847

11

2

1884

75

13

1865

44

14

1846

3

2

1883

63

21

1864

45

16

1845

2

4

1882

65

14

1863

38

10

1844

1

1

1881

58

21

1862

23

13

1843

2

2

1880

67

25

1861

40

9

1842

3

3

1879

62

24

1860

33

4

1841

1

2

1878

50

17

1859

26

9

1840

2

3

1877

50

24

1858

12

10

1839

—

2

1876

51

10

1857

22

19

1838

1

—

1875

44

18

1856

15

5

1836

1

2

1874

36

17

1855

17

7

Summa

1,834

636

Tabellen utvisar, att de instrumentlärda barnmorskorna äro relativt

taget nästan lika talrika bland de äldsta examensgenerationerna

som bland de yngsta. Detta förhållande beror tydligen därpå, att

38 De icke praktiserande barnmorskornas lefnadsålder.

de ej instrumentlärda barnmorskorna afskedats i mycket större proportion

än de andra.

För de icke praktiserande barnmorskorna hafva i flere fall uppgifter

om examensår saknats; däremot har det lyckats mig att för

nästan alla erhålla uppgift om födelseåret, och i nedanstående tabell

äro nämda barnmorskor fördelade efter deras lefnadsålder vid midten

af år 1892.

Lefnads-

ålder

år

Antalet icke

praktise- rande barn- morskor

Lefnads-

ålder

år

Antalet icke

praktise- rande barn- morskor

Lefnads-

ålder

år

Antalet icke

praktise- rande barn- morskor

Lefnads-

ålder

år

Antalet icke

praktise- rande barn- morskor

30

1

46

3

62

3

78

6

31

—

47

1

63

3

79

1

32

—

48

4

64

3

80

2

33

49

—

65

4

81

3

34

2

50

3

66

7

82

7

35

3

51

2

67

6

83

—

36

4

52

2

68

5

84

1

37

1

53

2

69

4

85

2

38

1

54

1

70

3

86

—

39

3

55

3

71

8

87

1

40

—

56

4

72

4

88

1

41

3

57

5

73

6

89

—

42

1

58

3

74

7

90

1

43

1

59

5

75

7

ej upp-

44

2

60

3

76

6

gifven

1

45

—

61

5

77

3

Summa

173

4. De praktiserande barnmorskornas yrkesutöfning med

hänsyn till dess omfattning under år 1891.

(Tab. V n:r 1—6.)

För att erhålla kännedom om den omfattning, i hvilken barnmorskorna

utöfvat sitt yrke, hafva, såsom ofvan omnämts, uppgifter

infordrats rörande det antal förlossningar, som af barnmorskorna verkställts

dels under år 1891, dels under åren 1888—1890. Blott de

första uppgifterna hafva dock bearbetats, under det att de senare

Omfattningen af barnmorskornas yrkesutöfning under år 1891. 39

blott tjänat till att konstatera, att i allmänhet ingen betydande variation

i ärliga antalet verkställda förlossningar förefunnits för de

barnmorskor, hvilka under en följd af ar praktiserat pa samma ställe.

Vid granskningen af formulären bar befunnits, att uppgift om

antalet under år 1891 verkställda förlossningar saknats för 77 barnmorskor,

som före uämda år aflagt examen. För en ej obetydlig

del af dessa torde det kunna antagas, att de under år 1891 af någon

anledning ej praktiserat; bland de öfriga upplyste några, att de ej

kunde lämna den begärda uppgiften, enär dagboken förkommit. Af

förut angifvet skäl bar intet försök af mig gjorts att genom utsändande

af nya formulär erhålla de felande uppgifterna. Däremot

hafva förklaringar infordrats i några fall, där en barnmorska uppgift

sig hafva verkställt 200 å 280 förlossningar under år 1891,

och har härvid befunnits, att i alla dessa fall uppgifterna voro oriktiga.

Möjligen förekomma äfven i andra fall oriktiga siffror, men i

regeln torde väl uppgifterna få anses sanningsenliga. Bearbetningen

af de nu ifrågavarande uppgifterna har blifvit verkställd på samma

sätt som eljest, och hafva därvid barnmorskorna blifvit fördelade med

hänsyn till hemvist, lefnadsålder, examensålder och antalet under år

1891 verkställda förlossningar, hvarjämte eu särskild fördelning af

enskildt praktiserande och vissa i kommuners tjänst anställda barnmorskor

utförts. Naturligtvis har det dock icke kunnat komma i

fråga att bilda en ny grupp för hvarje särskild! antal förlossningar,

utan hafva i allmänhet grupper bildats för hvarje femtal eller tiotal

förlossningar. Resultaten af bearbetningen angifvas i tab. V n:r 1 5.

Tab. V n:r 1 innehåller en fördelning af de praktiserande barnmorskorna

med hänsyn till hemvist och antalet under ar 1891 verkställda

förlossningar. Före fördelningen med hänsyn till antalet förlossningar

hafva dock blifvit afskilda och sammanförda i en särskild

grupp de barnmorskor, hvilka utexaminerats efter 1891 års början.

Det är nämligen tydligt, att dessa barnmorskor under år 1891 icke

kunnat verkställa så stort antal förlossningar som de öfriga — i vissa

fall icke ens någon förlossning — och om de inräknats bland dessa,

skulle därför medeltalen för de olika länen kunnat lämna en mindre

40 Anmärkning om fördelningen efter antalet verkställda förlossningar.

riktig föreställning om den omfattning, i hvilken barnmorskeyrket

under året 1891 där utöfvades. För öfrigt må nämnas, att jämte

det vanliga medeltalet för hvarje län i tabellen tillagts äfven ett

annat tal, som jag kallat sannolikaste antalet förlossningar för en

enskild barnmorska, och hvilket tal angifver det antal förlossningar,

som öfverskridits af hälften men icke öfverskridits af den andra

hälften bland barnmorskorna. Då nämligen antalet förlossningar

varierar emellan mycket vidsträckta gränser, kan ett stort antal förlossningar

för en enda eller ett fåtal barnmorskor utöfva allt för stor

inverkan på medeltalet, så att detta icke gifver eu tillräckligt god

föreställning beträffande omfattningen af yrkesutöfningen inom länet.

I sadant fall kan det andra talet användas, enär detta i mycket ringa

mån röner inverkan af ett stort antal förlossningar för ett ringa

antal barnmorskor. Dylika tal hafva tillagts äfven i tab. V n:r 2 och 3.

Ytterligare en anmärkning må här tillfogas rörande upprättandet

af den nu ifrågavarande tabellen. Då fördelningen verkställts med

hänsyn till barnmorskornas hemvist under år 1892 och det antal förlossuingar,

de verkställt under år 1891, så blir häraf en följd, att de

barnmorskor, hvilka efter ingången af år 1891 flyttat frän ett län till

ett annat, icke alltid upptagits för det län, inom hvilket de verkställt

förlossningarna. Det skulle således kunna bända, att för något län det

enligt tabellen utförda antalet förlossningar till någon del icke verkställts

inom länet. I vissa fall både denna lilla oegentlighet nog

kunnat afhjälpas genom att hänföra barnmorskorna till det län, inom

hvilket de år 1891 utöfvat yrket, men i många fall hade sådant icke

varit möjligt, enär flere barnmorskor tjänstgjort en del af året inom

ett län och den återstående delen af året inom ett annat län. Ja»-

O

bar därför ansett bäst att hänföra hvarje barnmorska till det län,

där hon under år 1892 var bosatt, så mycket hällre som därigenom

den fördelen vinnes, att länssiffrorna öfverensstämma med tab. III;

i alla händelser bar den anmärkta lilla oegentligheten icke någoii

praktisk betydelse.

Af tab. V n:r 1 framgår, att det största antalet förlossningar,

som af eu enskild barnmorska under år 1891 verkställts, uppgick

Yrkesutöfning ens omfattning för olika grupper af barnmorskor. 41

till 193. Mer än 114 förlossningar verkställdes dock af ett mycket

ringa antal barnmorskor, och äfven 65—114 förlossningar utfördes

blott af 343 barnmorskor. Talrikast representerade voro de barnmorskor,

som verkställde 20—39 förlossningar, men äfven mindre

än 20 förlossningar utfördes af ett ej obetydligt antal. Medeltalet

förlossningar för eu enskild barnmorska uppgick till 41 och det

sannolikaste antalet förlossningar till 35.

Betraktar man talen för de olika länen, finner man högst betydliga

olikheter i fråga om omfattningen af barnmorskornas yrkesutöfning.

Minsta praktiken utöfvades af barnmorskorna inom Gotlands,

Kristianstads och Malmöhus län samt inom Stockholms stad,

största praktiken åter af barnmorskorna inom Vesternorrlands, Gefleborgs,

Norrbottens, Kopparbergs och Blekinge län.

Tab. Y n:r 2 angifver de praktiserande barnmorskornas fördelning

med hänsyn till lefnadsålder och antalet under år 1891 verkställda

förlossningar. Vid upprättandet af denna tabell hafva i nollraden

upptagits endast sådana barnmorskor, som under år 1891 kunnat

verkställa någon förlossning. Däremot hafva i raden »ej uppgifvet

antal förlossningar» inräknats äfven de barnmorskor, som aflagt

examen först vid 1891 års slut eller under år 1892, och hvilka således

ej under år 1891 kunnat verkställa någon förlossning. Af tabellen

framgår, att de yngsta åldersklasserna verkställt ett jämförelsevis

litet antal förlossningar, men att medeltalet förlossningar vid

tilltagande ålder ökas, så att det uppnår sitt maximum vid en lefnadsålder

af 41 år. Därefter minskas visserligen medeltalet något litet,

men bibehåller sig med tämligen obetydliga oscillationer ungefär lika

stort ända intill åldersklassen 54 år; äfven inom åldersklasserna

55 — 70 utvisar medeltalet ingen kontinuerlig minskning af praktiken.

De sannolika talen utvisa dock något större variationer, särskild!

inom de äldre åldersklasserna. Öfver hufvud kan man säga, att för

åldersklasserna 32—67 år antalet förlossningar i medeltal öfverstiger 40.

Tab. V n:r 3 öfverensstämmer i afseende på anordningen fullkomligt

med tab. V n:r 2 utom däruti, att fördelningen här skett

efter examensår och icke efter lefnadsålder. Såsom naturligt är,

42 Yrkesutöfning ens omfattning för vissa slag af barnmorskor.

gifva medeltalen ungefär samma resultat för denna tabell som för

den närmast föregående. De yngre åldersklasserna kafva att uppvisa

ett jämförelsevis litet antal förlossningar, men för dem, som innehaft

en yrkesålder af 4—32 år, har medeltalet förlossningar i allmänhet

öfverstigit 40. Af de sannolika talen framgår, att i allmänhet

endast undantagsvis mer än hälften af barnmorskorna inom eu åldersklass

under år 1891 verkställt mera än 40 förlossningar.

Med afseende på tab. Y n:r 2 och 3 bör till slut anmärkas, att

de jämförelsevis låga medeltalen] för de olika åldersklasserna till

hufvudsaklig del berott på barnmorskorna i Skåne och i Stockholms

stad. Skulle man före tabellernas upprättande hafva frånskilt dessa

barnmorskor, så hade de nämda medeltalen blifvit ej obetydligt

större.

På grund af det förslag till begränsning af pensionsrätten för

barnmorskorna, hvilket i det följande kommer att framställas, är det

af intresse att undersöka, i hvilken omfattning barnmorskeyrket utöfvats

dels af de enskildt praktiserande barnmorskorna, dels af de i

kommuners tjänst anställda barnmorskor, hvilka erhålla en fast årslön

af mindre än 200 kronor. Därför hafva dessa två slag af barnmorskor

blifvit frånskilda, samt hvart och ett af dem sedan fördeladt

med hänsyn till examensår och antalet under år 1891 verkställda

förlossningar. Dock har den sistnämda fördelningen inskränkts till

dem, som verkställt mindre än 40 förlossningar. Resultatet af dessa

fördelningar finnes angifvet i tab. V n:r 4 och 5. Af dessa tabeller

framgår, att bland de enskildt praktiserande barnmorskorna minst

40 förlossningar verkställts af 241, 20—39 förlossningar af 205 och

mindre än 20 af 256, samt ej uppgifvet antal förlossningar af 52

barnmorskor. Bland de i kommuners tjänst anställda barnmorskor,

som ätnjöto mindre än 200 kronor i fast årslön, verkställdes under

år 1891 minst 40 förlossningar af 134, 20—39 förlossningar af 212

och mindre än 20 af 155, samt ej uppgifvet antal förlossningar af

11. Inom yrkesåldersklasserna 4—1.7 år ställa sig dock siffrorna

för de relativt högre antalen förlossningar betydligt gynnsammare,

än de nyss meddelade uppgifterna angifva.

Barnmorskornas årsinkomster. Anmärkning om primäruppgifterna. 43

5. De praktiserande barnmorskornas årsinkomster

under år 1891.

(Tab. VI.)

Det har förut blifvit framhållet, att primäruppgifterna särskildt

med afseende på den punkt, som afsåg inkomsterna, voro i flere fall

ofullständiga, men att af anförda skäl något försök icke gjorts att

erhålla fullständigare uppgifter. Helt och hållet saknades inkomsttalen

för omkring ett hundratal barnmorskor, och äfven för flera

bland de öfriga voro vissa inkomstposter i formulär A ej uppgifna,

oaktadt det var tydligt, att inkomst af sådant slag borde hafva

funnits; särskildt ägde detta rum i fråga om ersättningen af enskilda

för utförda förlossningar. I sammanhang härmed må nämnas, att i

ett mycket stort antal fall ersättningen af enskilda blifvit upptagen

i den rad, som varit afsedd för ersättningen af kommunalmedel,

hvadan det icke låtit sig göra att erhålla någon tillförlitlig upplysning

om de belopp, som enligt § 28 af barnmorskereglementet utgått

ur församlingarnas fattigvård. Slutligen må anmärkas, att lönebeloppen

för de i kommuners tjänst anställda barnmorskorna icke

alltid öfverensstämt med vederbörande läkares uppgifter i årsberättelsen

för år 1891.

Men oafsedt de nu nämda ofullständigheterna, hvilka omedelbart

kunnat upptäckas genom en blick å formulären, är det tämligen

antagligt, att inkomsterna i flere fall icke varit fullt exakt uppgifna;

särdeles beträffande städernas barnmorskor hafva de utan tvifvel i

vissa fall blifvit upptagna allt för lågt, och med all säkerhet är detta

förhållandet åtminstone för några barnmorskor inom Stockholms stad.

För öfrigt må anmärkas, att vissa barnmorskor utöfver inkomsterna

af yrket förskaffat sig en ej obetydlig extra förtjänst genom kvacksalveri;

så upplyste t. ex. en läkare inom Malmöhus län, att en

inom hans område boende barnmorska vore taxerad för en inkomst

af 2,000 kronor åt sistnämda handtering.

Emellertid torde man kunna påstå, att det stora flertalet barnmorskor

riktigt uppgifva sina inkomster, och att en bearbetning af

44 Sammmanfsittning af uppgifterna om årsinkomsterna.

deras uppgifter därför bör lämna ett tillnärmelsevis riktigt resultat.

Jag har därför icke tvekat att verkställa denna bearbetning, och resultatet

meddelas i tab. VI, där inkomstbeloppen dock sammanslagits

i grupper af 50-tal eller 100-tal kronor.

Med afseende på denna tabell må anmärkas, att, liksom i

tab. Y n:r 2 och il, äfven här i noll-kolumnen upptagits blott sådana

barnmorskor, som före 1891 års utgång afslutat sina studier,

och som således under nyssnämda år kunnat hafva någon inkomst af

yrket, under det att de barnmorskor, som först vid 1891 års utgång

eller senare afslutat sina studier, upptagits under rubriken »ej uppgifven

inkomst». Vidare må framhållas, att äfven i denna tabell

barnmorskorna blifvit hänförda till det län, där de år 1892 voro

bosatta, och att således för de barnmorskor, som flyttat från ett län

till ett annat under loppet af åren 1891 eller 1892, den lilla oegentligheten

förefinnes, om hvilken förut (se sid. 40) varit taladt. I ett

enstaka fall har härigenom Blekinge län blifvit tilldelad en barnmorska

med 1,700 kronors årsinkomst, hvilken årsinkomst rätteligen

bort upptagas för Stockholms stad, där barnmorskan under år 1891

var bosatt.

Af tabellen synes, att medelinkomsten för samtliga barnmorskorna

utgjort 370 kronor, men att för de olika länen högst betydliga äfvikelser

från detta medeltal förekomma. De lägsta medelinkomsterna

förefunnos inom Kristianstads och Malmöhus län, där beloppen voro

respektive 230 och 250 kronor. Något större inkomster hade barnmorskorna

inom Elfsborgs, Gotlands och Hallands län, där medelbeloppet

uppgick till 310 kronor. Högsta inkomsterna ägde barnmorskorna

inom Vesternorrlands län, för hvilket medeltalet var 500

kronor, samt därnäst inom Jemtlands län och i Stockholms stad, där

medeltalen uppgingo till 470 kronor; för sistnämnda stad torde dock

detta medeltal, såsom ofvan påpekats, vara något för lågt.

Tager man i betraktande de olika inkomstbeloppen, finner man,

att inkomster af 200—449 kronor förvärfvats af 1,169 barnmorskor,

under det att 507 haft lägre och 678 högre inkomster än de nu

nämda.

Stadsbarnmorskornas inkomster. Om de kommunala barnmorskorna. 45

Då det kan vara af särskildt intresse att veta, huru inkomsterna

ställa sig för städernas barnmorskor, har jag verkställt en specialundersökning

med afseende på dem, och funnit, att medelinkomsten

under år 1891 uppgick till 440 kronor. Huru inkomst beloppen i

öfrigt fördela sig, framgår af nedanstående tabell.

Årsinkomst

under

år 1891

kronor

Antalet

barn- morskor,

som haft

denna års- inkomst

Årsinkomst

under

år 1891

kronor

Antalet

barn- morskor,

som haft

dennaårs- inkomst

Årsinkomst

under

år 1891

kronor

Antalet

barn- morskor,

som haft

denna års- inkomst

Årsinkomst

under

år 1891

kronor

Antalet

barn- morskor,

som haft

denna års- inkomst

0

12

350-399

43

750-799

20

1300-1399

2

1-49''

25

400-449

41

800-849

19

1500

2

50-99

20

450—499

24

850-899

11

1600

1

100-149

36

500-549

41

900-949

4

1700

1

150-199

32

550-599

28

950-999

3

ej uppgifven

42

200-249

49

600-649

33

1000—1099

9

Summa

643

250 - 299

32

650 - 699

20

1100-1199

5

300-349

55

700-749

26

1200—1299

7

6. De i kommuners tjänst anställda barnmorskornas

yrkesförhållanden.

(Tab. VII n:r 1—3.)

De uppgifter, som i det föregående meddelats, hafva nästan uteslutande

afsett samtliga under år 1892 praktiserande barnmorskor.

Emellertid är det för utredningen af pensionsfrågan af intresse att

särskildt undersöka yrkesförhållandena för de i kommuners tjänst

anställda barnmorskorna. För detta ändamål hafva dessa fördelats

dels efter anställningsår i nuvarande tjänst, dels efter löneförmåner,

dels slutligen efter antalet kommuner, som deltagit i deras aflöning.

Resultaten af dessa fördelningar innehållas i tab. VII n:r 1—3.

Med afseende på den fördelning, hvarigenom tab. VII n:r 2 erhållits,

bör nämnas, att äfven här hemvisten afser året 1892, men

aflöningen året 1891, och att således lönerna för några barnmorskor

utgått från kommuner inom annat län än det, för hvilket de i tabellen

46 De kommunala barnmorskornas löneförhållanden.

upptagas. Denua lilla oegentlighet har dock icke häller här någon

praktisk betydelse; ännu mindre betydelse har den omständigheten,

att de 9 barnmorskor, som 1891 åtnjöto aflöning från två olika län,

blifvit, såsom naturligt är, upptagna för det län, där de voro bosatta.

Hvad angår löneförmånerna, stämma barnmorskornas uppgifter, enligt

hvad i föregående kapitel angifvits, ej alltid öfverens med uppgifterna

i läkarnes årsberättelser för 1891, men afvikelserna äro i allmänhet

mindre betydande; så t. ex. differera de kontanta lönebeloppen stundom

med ett eller annat tiotal kronor, och om naturaförmånerna

lämnas delvis stridiga uppgifter. Dessa stridigheter kunna emellertid

i flere fall lätt förklaras genom de invecklade löneförhållanden, som

i vissa trakter förefinnas. Så t. ex. utgår lönen stundom icke eller

åtminstone blott delvis med ett fixeradt belopp; i stället erhåller

barnmorskan ett visst antal kronor eller eu viss kvantitet säd för

hvarje hemman, eller för hvarje matlag, eller för hvarje barn, som

födes, oafsedt om hon tillkallas eller ej. I sammanhang härmed må

framhållas, att, då barnmorskorna själfva verkställt evalveringen af

naturaförmånernas penningevärde, denna naturligtvis utförts efter

mycket olika grunder, särskilt i fråga om bostad och vedbrand k

I kolumnen för »ej uppgifven lön» hafva inräknats äfven de barnmorskor,

som 1891 icke voro anställda i kommuns tjänst; å andra

sidan hafva naturligtvis de barnmorskor, som 1891 voro aflönade, men

1892 enskild! praktiserande, icke i tabellen funnit plats. För dem,

som under loppet af år 1891 tillträdt sina tjänster, är lönen beräknad

för fullt år och icke blott för den del af året, under hvilken

anställningen ägt rum. Det finnes således barnmorskor, hvilka i

denna tabell äro upptagna för lönebelopp, hvilka öfverstiga hela den

årsinkomst, för hvilken de äro uppförda i tab. YL

Med afseende på tah. VII n:r 3 bör anmärkas, att denna säkerligen

icke upptager alla kommuner, som under år 1892 aflönat barnmorskor,

enär dels i några fall barnmorskorna antagligen underlåtit 1

1 För Gotlands län har dock reda vid evalveringen vunnits, därigenom att

förste provinsialläkaren korrigerat de af barnmorskorna själfva lämnade uppgifterna.

Antalet kommunala barnmorskor och deras tjänsteålder. 47

att uppgifva alla kommuner, af hvilka de åtnjutit lön, dels ett eller

annat tiotal barnmorskebefattningar vid uppgifternas infordrande voro

vakanta.

Af tabell YII n:r 1 framgår, att under år 1891 åtminstone 102

barnmorskor blifvit anställda i kommuners tjänst. För år 1892 utvisar

tabellen ett något lägre tal, men detta förhållande beror naturligtvis

därpå, att uppgifterna afgifvits före årets slut, i flertalet fall

till och med redan under augusti månad. Att åter talen för de öfriga

åren äro lägre än för år 1891, beror säkerligen till största delen

därpå, att flere barnmorskor redan efter en kort tid öfvergått från

en kommuns tjänst till en annans.

För att utröna, huru stor del af de nyanställda barnmorskorna

förut haft anställning i annan kommuns tjänst, har jag närmare

undersökt förhållandet med afseende på de 73 barnmorskor, hvilka i

tabellen äro upptagna under år 1892. Det har därvid visat sig, att

icke mindre än 21 d. v. s. omkring 30 % af dessa förut innehaft

annan tjänst. Man torde sålunda kunna antaga, att årligen blott

omkring 75 kommunala barnmorsketjänster finnas att tillgå för nyss

utexaminerade elever eller enskildt praktiserande barnmorskor.

Betraktar man närmare talen i sista raden af tab. YII n:r 1,

finner man, att dessa något så när regelbundet minskas till och med

det tal, som afser anställningsåret 1862. Därefter förekommer omedelbart

eu jämförelsevis stor sänkning, och en liknande oregelbundenhet

återfinnes efter anställningsåret 1857. Då ingen särskild anledning

finnes att förutsätta någon betydlig tillväxt i antalet nyanställda

barnmorskor för åren 1857 och 1862, så synes af det anmärkta

förhållandet följa, att ett relativt stort antal barnmorskor

afskedas dels efter 30, dels efter 35 tjänsteår. Antager man, att

barnmorskorna vid anställningen varit i medeltal 28 år gamla, skulle

således ett talrikare afskedande af barnmorskor förekomma, då dessa

uppnått 58 och 63 års ålder. Emellertid bör framhållas, att icke

mindre än 155 barnmorskor med mer än 30 tjänsteår kvarstodo i

tjänst; den äldsta bland dessa (inom Malmöhus län) innehade eu

tjänsteålder af 56 år.

48 Tjänstetid och lönebelopp för de kommunala barnmorskorna.

Af tab. YII n:r 1 framgår också, att medeltjänstetiden för samtliga

i kommuners tjänst anställda barnmorskor utgjort omkring 14

år. Afvikelserna från detta medeltal äro äfven här för de olika

länen tämligen betydande. Den högsta medeltjänstetiden förekommer

inom Kristianstads^ och Malmöhus län, den lägsta åter inom Jemtlands

län, där endast en enda barnmorska varit anställd i mer än 30

år och endast 5 i mer än 19 år. Detta förhållande får sin osökta

förklaring genom den redan ett par gånger förut påpekade omständigheten,

att barnmorskornas antal inom Jemtland under de sista

årtiondena företett en relativt taget mycket snabb tillväxt.

Af tab. YII n:r 2 visar sig, att nära hälften af alla i kommuners

tjänst anställda barnmorskor hafva en fast årslön af 200—349

kronor. Lönebelopp under 200 kronor åtnjötos dock af nära 1/3 af

barnmorskorna, och bland dessa hade 12 en lön, som växlade mellan

15 och 49 kronor. Lönebelopp af minst 450 kronor förekommo blott

i 88 fall, och högsta lönebeloppet (inom Gefleborgs län) uppgick till

750 kronor.

Betraktar man de i sista kolumnen af tab. VII angifna talen,

så finner man, att medellönen för samtliga barnmorskor utgjorde 270

kronor. Lägst var medellönen i Kristianstads och Malmöhus län,

samt därnäst i Hallands län; högst åter i Kopparbergs län, samt

därnäst i Gefleborgs, Jemtlands och Norrbottens län.

Af tab. VII n:r 3 finner man, att 1347 barnmorskor varit aflönade

af en enda kommun, 258 af två kommuner, 76 af tre kommuner,

25 af fyra kommuner, 9 af fem kommuner och 1 af sex kommuner.

De län, där mer än två kommuner oftast förenat sig om

aflönandet af en barnmorska, äro Elfsborgs, Gotlands, Jönköpings och

Skaraborgs län. Inom Jönköpings län hade i ett fall sex kommuner

förenat sig om en barnmorska.

Antalet ogifta, gifta och enkor bland barnmorskorna.

49

7. De praktiserande barnmorskornas civilstånd samt mannens

stånd eller yrke i fråga om de gifta och enkorna.

(Tab. VIII n:r 1—2.)

För att utröna, huru många af de praktiserande barnmorskorna

varit gifta, ogifta eller enkor, har för hvarje län verkställts eu fördelning

efter civilstånd, och för att erhålla kännedom om det stånd

eller yrke, hvilket hustrurnas eller enkornas män tillhört, har äfveu

en fördelning af de gifta barnmorskorna och enkorna utförts. Resultaten

af fördelningen efter civilstånd samt efter det yrke, som de

gifta barnmorskornas män idkade, meddelas i tab. Vill n:r 1 och 2;

beträffande den särskilda fördelningen af enkorna meddelas blott slutresultatet

här nedan.

Af tab. Vill n:r 1 synes, att de år 1892 praktiserande barnmorskorna

till V4 utgjordes af ogifta kvinnor, till omkring 3/.

af gifta och till omkring ''/a af enkor. De ogifta barnmorskorna

förekommo relativt talrikast i Kopparbergs län, där de till och med

utgjorde nära hälften af samtliga barnmorskor, därnäst i Östergötlands,

Norrbottens, Gefleborgs, Jönköpings och Kronobergs län. Svagast

åter voro de ogifta representerade inom Malmöhus, Hallands,

Gotlands och Kalmar län. Gifta barnmorskor förekommo relativt

talrikast i Jemtlauds och Vesternorrlands län, men däremot sparsammast

i Kopparbergs, Kronobergs och Östergötlands län. Slutligen

finner man af tabellen, att det relativt största antalet enkor funnos

inom Stockholms stad samt Kronobergs och Kalmar län, det minsta

antalet åter inom Norrbottens, Jemtlauds, Upsala, Vesternorrlands

och Kopparbergs län.

Det anmärktes nyss, att 1/4 af de år 1892 praktiserande barnmorskorna

vore ogifta. Naturligtvis äro dessa att söka företrädesvis

bland de yngsta åldersklasserna, under det att bland de äldre antalet

är ganska ringa. Huru förhållandet i afseende på civilstånd ställer

sig särskildt för åldersklasserna 51—60 år, framgår af följande

tabell.

En 11 tv öm, IJarnmorskekärens pensionering.

1

50 jDe äldre barnmorskornas civilstånd. Yrken utöfvade af de giftas män.

Lefnads-

ålder

Antalet

Lefnads-

ålder

Antalet

ogifta

gifta

enkor

ogifta

gifta

enkor

Öl

12

43

10

57

9

32

8

52

10

52

13

58

5

21

11

53

5

36

10

59

2

22

13

54

5

27

8

60

1

13

11

55

6

21

11

Summa

62

298

107

56

7

31

12

Det visar sig således, att inom dessa åldersklasser blott 13 %

ogifta funnos, och man skulle däraf kunna draga den slutsatsen, att

bland de 25 % barnmorskor, som 1892 voro ogifta, blott omkring

hälften skulle komma att kvarstå i detta civilstånd.

I tab. VIII n:r 2 äro särskild! specificerade de yrken, som idkats

af åtminstone 10 bland de gifta kvinnornas män. Med afseende på

de olika rubrikerna må nämnas följande. Bland arbetare hafva 17

uppgifvits vara fabriks- eller verkstadsarbetare; af de öfriga voro 24

arbetare i stad och 150 arbetare på landet. Bland bokhållare äro

äfven inräknade handelsresande. Till hemmansägare äro räknade

äfven åbor och bönder. Under rubriken »järnvägsbetjänt» äro sammanförda

banvakter, stationskarlar, konduktörer, lokomotiv-förare och

eldare, stations-föreståndare och förmän, järnvägsbokhållare och öfverbanmästare

samt vagnssmörja^. Under rubriken »kusk» äro äfven

upptagna åkare, hållkarlar, ölutkörare och hyrkuskar. Rubriken »postbetjänt»

innefattar postiljoner, brefbärare och poststationsföreståndare.

Bland skeppare äro äfven upptagna styrmän och sjökaptener. Till

skogvaktare äro räknade äfven kronojägare.

Af tabellen framgår, att barnmorskornas män företrädesvis äro

att söka bland arbetare, snickare, skräddare, skomakare, landtbrukare,

handlande, folkskollärare och hemmansägare. Anmärkningsvärd! är,

att särskilt inom Vesterbottens län ej mindre än 36 % af de gifta

barnmorskorna hade hemmansägare till män.

De stånd eller yrken, hvilka å tab. VIII n:r 2 ej äro specificerade,

finnas här nedan angifna, med iakttagande af den klassifikation, som

Yrlcen utöfvade af de gifta barnmorskornas män.

51

Statistiska centralbyrån användt i tab. n:r 6 af Befolknings statistik.

Ny följd. XXII: 3 (Stockholm 1885).

Yrkesgrupp

Antalet gifta

barnmorskor,

hvilkas män

tillhörde

denna grupp

I. Jordbruk och därmed sammanhängande binäringar..............

30

Arrendatorer 6; inspektörer 8; rättare 5; torpare 6; nattvak-

tare 2; mejerist 1; fiskare 2.

II. Sågverksrörelse, grufbrytning och tillverkningsindustri.........

132

Sågverksägare 1; sågare 2; schaktmästare 1; bergsmän 6;

grundläggare 3; guldsmed 1; förgyllare 1; gelbgjutare 2; bleck-

slagare 3; mässingväfvare 1; kopparslagare 6; blylödare 1;

plåtslagare 2; filhuggare 2; gjutare 5; ingeniörer 5; tegel-

mästare 2; kakelugnsmakare 7; skorstensfejare 1''; tunnbin-

dåre 2; sadelmakare 4; repslagare 2; glasmästare 4; tapet-

serare 1; korgmakare 4; segelmakare 1; bagare 8; slaktare 3;

salteriidkare 1; bryggare 2; brännmästare 1; cigarrtillverkare

1; hattmakare 3; barberare 3; spinnmästare 1; färgare 1;

draglimstillverkare 1; typograf 1; pappersräknare 1; xylograf

1; ritare 1; fotografer 5; bokbindare 4; orgelbyggare 1; fabriks-

idkare B; packmästare 2; faktorer 6; förmän eller verkmä-

stare 11.

III. Handel, sjöfart och landtransport...................................

12

Bokhandlare 1; agenter 3; hotellägare och värdshusvärdar 5;

skeppsstufvare 1; kustroddare 1; dykare 1.

IV. Kyrko-, stats- och kommunalförvaltning samt landt- och sjö-

försvar .......................................................................

18

Predikanter 4; klockare, kantorer och organister 6; flagg-

konstaplar 3; trumslagare 2; länsmän 3.

V. Undervisning, litterära och konstnärliga yrken....................

15

Slöjdlärare 1; döfstumlärare 1; småskollärare 7; bildhuggare

1; musiklärare 1; korsångare 1; musikanter 3.

VI. Sjuk- och fattigvård .....................................................

3

Apotekare 1; farmacie studiosus 1; sjukvårdare 1.

VII. Utan uppgifvet yrke eller bestämd anställning..................

8

Husägare 5; betjänter 3.

52

Yrken, som utöfvats af enkornas män

Resultatet af enkornas fördelning med hänsyn till mannens stånd

eller yrke meddelas i nedanstående tabell.

Mannens stånd eller yrke

Antalet barn- morskor, som

voro enkor

och hvilkas

män varit af

motstående

yrke

Mannens stånd eller yrke

Antalet barn- morskor, som

voro enkor

och hvilkas

män varit af

motstående

yrke

Arbetare.......................

34

Skeppare .....................

13

Bokhållare....................

2

Skogvaktare ..................

4

Byggmästare..................

5

Skomakare..................

13

Fjärdingsman..................

1

Skräddare ....................

23

Folkskollärare ...............

22

Smed .........................

11

Garfvare.......................

4

Snickare.......................

22

Handlande...................

26

Soldat...........................

6

Hemmansägare ...............

6

Timmerman .................

6

Järnvägsbetjänt...............

7

Trädgårdsmästare...........

2

Kusk ...........................

2

Underofficer .....

11

Landtbrukare..................

27

Urmakare .....................

3

Maskinist .....................

4

Vaktmästare ..................

5

Mjölnare .......................

3

Annat uppgifvet stånd eller

Murare .......................

2

yrke................... ......

82

Målare ........................

5

Ej „ uppgifvet stånd eller

Poliskonstapel ...............

6

yrke..........................

15

Postbetjänt.....................

6

Summa

387

Sjöman ........................

9

De stånd eller yrken, som i ofvanstående tabell äro sammanförda

under rubriken »annat stånd eller yrke», finnas närmare specificerade

i följande tabell.

Yrkesgrupp

Antalet barn- morskor, som

voro enkor

och hvilkas

män tillliört

denna grupp

I. Jordbruk och därmed sammanhängande binäringar...............

9

Förvaltare 3; rättare 2; torpare 2; ladufogde 1; fiskare 1.

II. Sågverksrörelse, grufbrytning och tillverkningsindustri.........

41

Jägmästare 1; guldsmed 1; förgyllare 1; bleckslagare 1; köp-

parslagare 1; modellör 1; kakelformare 1; skorstensfejare 2;

Yrken, aom utöfvats af enkornas män. Uppgifter om af gångna barnmorskor. 53

Yrkesgrupp

Antalet barn- morskor, som

voro enkor

och hvilkas

män tillhört

denna grupp

sadelmakare 5; repslagare 1; väfmästare 1; bagare 3; kvarn-

•

ägare 1; slaktare 2; bryggare 1; destillator 1; hattmakare 2;

barberare 1; färgare 1; linslagare 1; väfmästare 1; typograf

1; pappersräknare 1; konstförvandt 1; bokbindare 1; instru-

mentmakare 1; handskmakare 1; fabriksidkare 3; pressmästare

1; verkmästare 1.

III. Handel, sjöfart och landtransport .................................

7

Våginspektor 1; värdshusvärdar 2; kypare 1; kvartersman 1;

lots 1; kustvakt 1.

IV. Kyrka-, stats- och kommunalförvaltning samt landt- och sjö-

försvar ......................................................................

11

Prest 1; predikant 1; klockare 2; länsmän 2; fiskal 1; löjt-

nant 1; båtsman 1; hautboist 1; trumslagare 1.

V. Undervisning, litterära och konstnärliga yrken ..................

7

Småskollärare 1; litteratör 1; skrifvare 2; skådespelare 1;

musiklärare 1; kammarmusikus 1.

VI. Sjuk- och fattigvård ......................................................

5

Stadsläkare 1; fältskär 1; veterinärläkare 1; apotekare 2.

VII. Utan uppgifvet yrke eller bestämd anställning..................

2

Husägare 1; borgare 1.

8. Barnmorskornas dödlighets- och afgångsförhållanden

under åren 1887 -1892.

(Tab. IX.)

Det har redan blifvit omnämdt, att för erhållande af kännedom

om barnmorskornas afgångs- och dödlighetsförhållanden särskilda uppgifter

infordrades från vederbörande läkare. Dessa uppgifter voro i

första rummet afsedda att användas vid beräkning af den afgångstabell

för barnmorskorna, hvarom längre fram kommer att talas,

men därjämte borde de också kunna tjäna såsom kontroll i fråga om

fullständigheten af uppgifterna enligt formulär A; det är nämligen

tydligt, att alla barnmorskor, som enligt de år 1887 särskilt insamlade

uppgifterna förefunnos vid 1886 års slut, måste återfinnas å

formulär A, om de ej blifvit uppförda å formulär B.

54 Uppgifter om af gångna barnmorskor. Dödsfallen 1887—1892.

Vid den granskning af nu ifrågavarande uppgifter, som verkställdes

efter deras erhållande, visade det sig emellertid, att uppgifterna

från flere distrikt och städer voro ganska ofullständiga. Särskilt

gäller detta om de uppgifter, som insändes från sådana orter,

där för tillfället den ordinarie läkaren var tjänstledig, och hans plats

sköttes af någon ung vikarie. Men äfven i några andra fall visade

det sig, att vederbörande läkare icke varit i tillfälle att meddela

något så när tillförlitliga uppgifter om afgångna eller aflidna barnmorskor.

Den bearbetning af dessa uppgifter, som här verkställts,

kan således på grund af primäruppgifternas ofullständighet icke tillmätas

något större värde, men den har dock i vissa fall kunnat

komma till användning för det ursprungligen afsedda ändamålet.

I tab. IX lämnas en sammanställning af antalen barnmorskor,

som under tiden 1887—1892 inom de olika länen dött, emigrerat

eller afflytta! till annan ort inom Sverige; dock hafva bland de sistnämda

ej inräknats de barnmorskor, som blott flyttat inom ett visst

distrikt. I sista kolumnen af denna tabell äro äfven upptagna de

barnmorskor, hvilka under den nämda tiden afgått, utan att några

upplysningar om dem kunnat erhållas. Af tabellen synes, att enligt

läkarnes uppgifter 199 barnmorskor aflidit under åren 1887—1892.

Huru dödsfallen fördela sig på de olika kalenderåren, framgår af

nedanstående tabell.

Antalet barnmorskor, som aflidit under år

Summa

1887

1888

1889

1890

1891

1892

24

36

40

36

35

28

199

Enligt tabellen skulle under åren 1887 och 1892 ett mindre

antal barnmorskor aflidit, än under de mellanliggande åren, men

detta förhållande är säkerligen blott skenbart och beroende å ena

sidan därpå, att uppgifterna icke omfatta hela året 1892, och å andra

sidan därpå, att för det längst aflägsna året åtskilliga dödsfall råkat

i glömska.

De aflidna barnmorskornas ålder. Mortaliteten bland barnmorskorna. 55

De aflidnas fördelning efter lefnadsåldern vid dödsfallet angifves

i nedanstående tabell.

Lefnads-

ålder

Antalet

aflidna

Lefnads-

ålder

Antalet

aflidna

Lefnads-

ålder

Antalet

aflidna

Lefnads-

ålder

Antalet

aflidna

27

1

44

1

61

2

78

—

28

4

45

1

62

6

79

3

29

—

46

3

63

4

80

5

30

2

47

5

64

5

81

7

31

1

48

—

65

6

82

4

32

2

49

5

66

7

83

2

33

3

50

1

67

1

84

2

34

2

51

2

68

6

85

1

35

4

52

3

69

2

86

—

36

3

53

2

70

4

87

1

37

2

54

2

71

3

88

3

38

4

55

6

72

5

89

2

39

2

56

6

73

7

90

—

40

4

57

2

74

5

91

1

41

2

58

3

75

5

ej upp-

42

4

59

2

76

2

gifven

8

43

2

60

1

77

3

Summa

199

Med ledning af denna tabell har jag sökt bestämma, huruvida

mortaliteten inom barnmorskekåren är större eller mindre än den

dödlighet, som skulle äga rum, om Statistiska centralbyråns mortalitetstabell

för kvinnor 1871—1880 gällde för barnmorskorna. Jag

har för detta ändamål beräknat sammanlagda antalet praktiserande

och icke praktiserande barnmorskor inom hvarje åldersklass, multiplicerat

detta antal med nyssnämda tabells mortalitetskoefficient för

motsvarande åldersklass, och adderat produkterna för ett antal sukcessiva

åldersklasser; jag har sedan sammanställt de sålunda erhållna

talen med motsvarande, ur den här ofvan införda tabellen härledda,

tal och därigenom erhållit följande tablå.

56

Mortaliteten bland barnmorskorna. Emigranter 1887—1892.

Åldersklass

Beräknadt

antal döda

Observeradt

antal döda

Åldersklass

Beräknadt

antal döda

Observeradt

antal döda

23—29 år

8''32

5

60—69 år

55-20

40

30-39 b

39-12

25

70-79 b

58-84

37

40-49 »

35-24

27

80—89 b

19-50

27

50-59 b

46-59

29

90-91 b

1-79

1

Man finner häraf, att till och med åldersgruppen 70—79 år den

observerade dödligheten är betydligt (30 å 40 %) lägre än den beräknade,

men att för åldersgruppen 80—89 år ett motsatt förhållande

äger rum. Det vore emellertid förhastadt, om man däraf ville draga

den slutsatsen, att dödligheten inom barnmorskekåren med säkerhet

är betydligt mindre än Statistiska centralbyråns tabell utvisar. Det

är nämligen otvifvelaktigt, att ganska många dödsfall inom barnmorskekåren

icke varit af vederbörande läkare kända; härtill kommer

äfven, att de insamlade uppgifterna omfatta blott ungefär hälften af

år 1892, och att således ännu några dödsfall borde upptagas bland

de observerade. För öfrigt är vid denna beräkning antaget, att

antalet barnmorskor varit lika stort under åren 1887—1892, ett antagande

som ej är fullt riktigt. Slutligen äro antalen barnmorskor

inom de olika åldersgrupperna alltför små för att berättiga till någon

definitiv slutsats pa grund af ofvanstående tal. På sin höjd kan man

säga, att bland de yngre och de medelåldriga barnmorskorna dödligheten

synes vara något mindre, men bland de äldsta något större,

än den använda tabellen utvisar.

I kol. 3 af tab. IX lämnas upplysning om antalet barnmorskor,

som under de sex sista aren emigrerat. För de allra flesta uppgifves,

att de afrest till Amerika; en har afflytta! till Norge, en till Brasilien

och en till Kongo. Huru emigranterna fördela sig på de olika

kalenderåren, framgår af nedanstående tabell.

Antalet barnmorskor, som emigrerat under åren

Summa

1887

1888

1889

1890

1891

1892

14

13

13

12

19

17

88

Emigranternas ålder. Sannolikheten för en barnmorska att emigrera. 57

Det synes således, som om emigrationen under de två sista åren

tilltagit, hälst om man tager i betraktande, att uppgifterna för år

1892 icke afse hela kalenderåret. Möjligt är dock, att bland dem,

som emigrerat under de fyra första åren, flere varit obekanta för

läkarne, och att således slutsummorna för dessa år äro något för små.

Huru emigranterna fördela sig efter åldern vid afresan, framgår

af nedanstående tabell.

Ålder vid

emigra- tionen

Antalet

emigre-

rade

Ålder vid

emigra- tionen

•

Antalet

emigre-

rade

Ålder vid

emigra- tionen

Antalet

emigre-

rade

Ålder vid

emigra- tionen

Antalet

emigre-

rade

24

i

37

1

50

—

63

—

25

—

38

4

51

3

64

—

26

—

39

3

52

2

65

i

27

4

40

3

53

—

66

i

28

1

41

1

54

3

67

—

29

2

42

3

55

1

68

—

30

1

43

5

56

1

69

—

31

4

44

1

57

1

70

—

32

3

45

1

58

—

71

i

33

6

46

3

59

—

72

—

34

5

47

2

60

2

73

i

35

3

48

3

61

—

ej uppgifven

4

36

6

49

1

62

—

Summa

88

Det synes af tabellen, att bland emigranterna de medelåldriga

äro starkast representerade, ehuru äfven äldre barnmorskor icke helt

och hållet saknas. Såsom anledning till emigrationen har i flere fall

uppgifvits hopp om bättre inkomster, i andra fall familjeförhållanden.

Med ledning af den nu anförda tabellen har jag för hvar och

en af åldersgrupperna 27—29, 30—39, 40—49, 50—59, 60—64 år

sökt beräkna sannolikheten att inom ett år emigrera. Jag har

därvid gått till väga så, att jag för hvar och en af de angifna åldersgrupperna

bestämt å ena sidan antalet emigranter, å andra sidan

antalet år 1892 befintliga praktiserande barnmorskor samt dividerat

6 gånger det senare talet i det förra. På detta sätt har jag för

58 Sannolikheten att emigrera. Rörligheten bland barnmorskorna.

sannolikheten, att en barnmorska emigrerar inom ett år, funnit följande

värden:

t''»

o

o

6

för

åldersgruppen

27-

-29

år

0*007

»

30-

-39

»

0*006

2>

»

40-

-49

0-004

50-

-59

0*002

60-

-64

»

Om fullständiga uppgifter rörande emigrationen förelegat, hade

antagligen ofvanstående sannolikhetstal utfallit "något större.

Såsom af tab. IX synes, hafva de, som afflyttat till annan ort,

blifvit fördelade i två olika kolumner, allt efter som orten blifvit af

läkaren uppgifven eller icke. Anledningen härtill är, att bland dem,

som afflyttat till ej uppgifven ort, några möjligen bort upptagas

bland emigranterna. Om primäruppgifterna finge anses något så när

fullständiga, skulle af tabellen följa, att årligen omkring 60 barnmorskor

ändrat boningsort; bland dessa utgjordes dock eu fjärdedel

af nyexaminerade barnmorskor, som efter en kortare tids vistelse på

ett ställe afflyttat för att tillträda fast plats eller bosätta sig på eu

ort, där större praktik kunde påräknas. Finge mau döma efter siffrorna

för de olika länen, skulle rörligheten relativt taget vara störst

inom Jönköpings och Norrbottens län, minst åter inom Gotlands län.

Till jämförelse med de nu lämnade upplysningarna om rörligheten

inom barnmorskekåren må nämnas, att enligt de uppgifter,

bvilka barnmorskorna själfva meddelat i rad 5 af formulär A, skulle

under de sista sex åren 297 barnmorskor hafva flyttat en gång, 39

barnmorskor två gånger, 9 barnmorskor tre gånger och 1 barnmorska

fyra gånger. Antalet flyttningar borde således hafva uppgått till

406. Då emellertid barnmorskorna äfven bort upptaga flyttningar

inom samma distrikt, kunna både läkarnes och barnmorskornas uppgifter

vara fullt exakta; sannolikare är dock, att i båda fallen åtskilliga

flyttningar icke blifvit uppgifna.

I sista kolumnen af tab. IX hafva, enligt hvad redan ofvan

blifvit anmärkt, införts de barnmorskor, bvilka vid 1886 års slut

Obefintliga barnmorskor. Barnmorskor, som upphört att praktisera. 59

förefunnos, men om hvilka inga uppgifter nu kunnat erhållas. Af

följande tabell framgår, att dessa barnmorskor företrädesvis tillhöra

de äldsta åldersklasserna.

Födelseår

Antalet

barnmor- skor för

hvilka

uppgift

saknats

Födelseår

Antalet

barnmor- skor för

hvilka

uppgift

saknats

Födelseår

Antalet

barnmor- skor för

hvilka

uppgift

saknats

Födelseår

Antalet

barnmor- skor för

hvilka

uppgift

saknats

1793

1

1818

2

1830

1

1848

1

1803

1

1819

2

1833

1

1849

2

1807

2

1820

1

1835

1

1850

1

1808

2

1821

3

1836

1

1851

1

1809

1

1823

5

1838

2

1857

1

1811

2

1824

1

1840

1

1859

1

1814

1

1825

2

1842

2

1863

1

1815

4

1826

1

1844

1

ej upp-

1816

2

1828

1

1845

1

gifvet

10

1817

3

1829

4

1847

2

Summa

72

Det är således tämligen antagligt, att flere af dem nu äro aflidna,

men å andra sidan kvarlefver troligen ett eller annat tiotal, och dessa

kvarlefvande skulle, ifall sakförhållandet kunde konstateras, uppföras

bland icke praktiserande barnmorskor å tab. III, hvarigenom antalet

af dessa barnmorskor blefve något större.

Det skulle varit af stort intresse att i tab. IX hafva kunnat införa

en kolumn för barnmorskor, som under åren 1887—1892 upphört

att praktisera, men olyckligtvis lämnar det statistiska materialets

ofullständighet ingen möjlighet härtill. Visserligen innehåller tab.

III uppgift om antalet år 1892 befintliga barnmorskor, hvilka upphört

att praktisera, men om den tidpunkt, då deras praktik upphörde,

lämnas i flertalet fall inga tillförlitliga uppgifter; i själfva verket är

det ju ofta ytterst vanskligt att afgöra, när en barnmorska kan betraktas

hafva upphört med yrkets utöfvande. Men äfven om exakta

uppgifter kunnat erhållas för de barnmorskor, om hvilka nu varit

fråga, skulle dessa ensamma icke varit af stort värde. Det är nära

-

60 Omöjligt att angifva ålder och afgängsorsak för dem, som upphört med yrket.

ligen alldeles säkert, att ett betydligt antal barnmorskor under åren

1887—1892 upphört att praktisera, h vil ka icke äro upptagna å tab.

III under rubriken »icke praktiserande». Först och främst finnas,

såsom redan förut blifvit anmärkt, bland de å tab. IV n:r 1 upptagna

barnmorskorna antagligen flere, som under år 1892 upphört med

yrkets utöfvande, och andra sådana äro måhända att söka bland de i

sista kolumnen af tab. IX uppförda. Vidare är det sannolikt, dels

att ett antal barnmorskor, som under åren 1887—1892 upphört att

praktisera, efter kort tids förlopp aflidit och således blifvit inräknade

i kol. 2 af tab. IX, dels att några ännu lefvande barnmorskor af

nämda slag icke i någon tabell finnas uppförda.

Af det nu anmärkta följer, att man icke kan på grund af det

statistiska materialet afgöra, huru många barnmorskor under åren

1887—1892 upphört att praktisera. Ännu mindre är det möjligt att

utröna, huru många barnmorskor inom olika åldersklasser under

åren 1887—1892 upphört att praktisera dels på grund af sjukdom,

dels med anledning af giftermål, ehuru kännedomen härom skulle varit

af stort värde för beräkningen af pensionskostnaden.

Antalet understödstagande barnmorskor 1886 och 1892.

61

III. Om anordningen af ålderdomsunderstöd åt barnmorskekåren.

1. De nuvarande anordningarna för barnmorskornas

ålderdomsförsörj ning.

Då det af ålder ansetts tillhöra kommunerna att träffa sådana

anordningar, hvarigenom behofvet af barnmorskor blir tillgodosedt,

och då ur denna synpunkt barnmorskorna kunna betraktas såsom

kommunens tjänare, till och med om de icke åtnjuta fast årslön,

ligger det i sakens natur, att kommunerna också i första hand skola

sörja för deras nödtorftiga uppehälle på ålderdomen. Också hafva

hittills i ganska många fall pensioner eller understöd tilldelats uttjänta

barnmorskor. Enligt de uppgifter, som 1887 insamlades, utgingo

vid 1886 års slut pensioner eller understöd åtminstone till

114 barnmorskor. Understödsbeloppets storlek angifves i nedanstående

tabell.

Antalet barnmorskor, som vid 1886 års slut åtnjöto ett

understödsbelopp af

Summa

understöds-

tagande

barnmorskor

T—20

kr.

21—50

kr.

51—

100 kr.

101—

150 kr.

151 —

200 kr.

201 —

250 kr.

251—

300 kr.

375

kr.

400

kr.

500

kr.

10

40

26

13

11

6

5

1

1

1

114

Af tabellen synes, att, om man frånräknar dem, som erhöllo ett

understöd af högst 50 kronor, endast 64 pensionärer återstå.

Enligt de för denna utredning insamlade uppgifterna funnos

1892 åtminstone 91 barnmorskor, hvilka af kommuner erhöllo pensioner

eller understöd. Af dessa 91 barnmorskor äro i tab. III 38

uppförda såsom fortfarande praktiserande och 53 såsom icke mera

62

Antalet understödstagande barnmorskor 1892.

praktiserande. Understödsbeloppen angifva;-! i nedanstående tabell,

där understödstagarne äfven fördelats efter åldern vid pensionens

erhållande.

Ålder

vid pen-

Antalet barnmorskor,

som 1892 åtnjöto ett understöds- belopp af

Summa

under-

stöds-

erhål-

lande

10—

20 kr.

21—

50 kr.

61 —

100 kr.

101 —

150 kr.

151 —

200 kr.

201 —

250 kr.

300

kr.

350

kr.

375

kr.

450

kr.

ej upp- gifven

storlek

tagande

barn-

morskor

under 50 år

—

_

1

_

_

__

1

_

_

i

3

50—54 »

—

i

1

—

1

3

55-59 T>

1

5

4

3

2

1

—

—

i

—

i

18

60—64 »

—

4

5

7

1

2

1

—

—

i

3

24

65-69 »

—

6

4

1

4

1

—

—

—

—

1

17

70-74 »

2

1

2

3

2

1

1

—

—

—

1

13

75—79 »

—

1

—

2

1

2

—

1

—

—

—

7

80—82 »

—

—

—

1

—

—

—

—

—

—

—

1

ej uppgif-

ven ......

1

1

2

1

5

Summa

4

18

18

17

13

7

3

1

i

i

8

91

Frånräknar man äfven här de barnmorskor, som erhöllo ett understöd

af högst 50 kronor1, återstå 69 pensionärer; häraf synes

framgå, att pensioneringen under de sex sista åren icke vunnit någon

större omfattning. De medelstora pensionerna synas dock hafva

till antalet något ökats.

Af de i den senare tabellen upptagna pensionärerna synes en

eller annan äfven efter pensioneringen hafva fortsatt att praktisera i

större omfattning. Så uppgifves bland dem, som pensionerats före

år 1891, en hafva under nämda år verkställt 75 förlossningar, och

sex 20—39 förlossningar. Ett egendomligt förhållande synes äga

rum med en pensionerad barnmorska tillhörande en kommun inom

1 Att antalet barnmorskor med ett understödsbelopp af högst 50 kronor i den

senare tabellen är betydligt mindre än i den förra, beror tydligen på de formulär,

hvarigenom uppgifterna infordrades. A formuläret af år 1887 borde antecknas alla

pensioner, å formuläret af år 1892 däremot blott de pensioner, som af kommunerna

beviljats vid afskedet. Därför finnes säkerligen å det förra formuläret upptaget

ett trettiotal understödstagare från den allmänna fattigkassan för barnmorskor.

Stockholms barnmorskors ämbetslåda 1711. 63

Stockholms län. Denna barnmorska, hvilken 1887 erhöll afsked med

pension af 150 kronor jämte husrum, antogs nämligen ånyo två år

senare, ehuru fortfarande pensionerad, såsom kommunens ordinarie

barnmorska mot eu särskild årslön af 50 kronor.

De pensioner, om hvilka nu varit fråga, torde i allmänhet hafva

varit af rent personlig natur. Undantag härifrån synas dock förekomma;

så uppgifves t. ex. för Ystad, att stadens barnmorskor hafva

åtminstone sedvanerätt till en pension om 200 å 250 kronor. Inom

en eller annan kommun lär det också vara brukligt, att 25 kronor

årligen insättas i lifränteanstalt för beredande af pension åt barnmorskorna

vid 56 års ålder.

Det första försöket, att genom sammanskott från barnmorskorna

själfva bereda dem någon hjälp på ålderdomen kom till stånd genom

1711 års reglemente för barnmorskorna i Stockholm. I detta reglemente

innehåller nämligen § 11 följande stadgande:

»Det skall ock för dhem een embetes låda uprättas, på det därutur

den som dhem underviser ock lärer, må niuta något för sin omsorg

ock sitt omak, nembl. halfparten; som ock dee gambla ock

siukliga af deras skrå kunna hafwa någon liten hielp ock understöd

jembwehl andre nödige utgifter motte wara att tilgå. Denne lådan

skall sambias af inskrifningspenningarne, af böterne ock af det som

jordegumman af barnsängshustrun, när hon är förlöst, för sitt omak

undfått; efter som hon skall wara skyldig, vid nermaste sammankomst,

däraf ett fembörest. uti lådan richtigt att inlefwerera. Ock skulle

någon af dhem wara så gijrig ock eij denna penningen inlefwerera,

så skall den som tree gånger därmed beträdes, aldeles uthslutas,

ock vittnesbörden som äro henne meddehlte, fråntagas.»

Det synes emellertid tvifvelaktigt, huruvida denna ämbetslåda

verkligen kom till stånd. I alla händelser måste den under 1700- talets senare hälft hafva upphört att underhållas, ty 1776 beslöto

barnmorskorna i Stockholm (enligt Kollega medici protokoll af den

18 apr. 1776) att göra sammanskott till en fattigkassa, »hvilket de

hittills underlåtit». Afgiften borde lämpas efter råd och lägenhet,

dock så att den i intet fall understege 6 d:r kmt. Samma år beslöts,

61

Barnmorskornas fattigkassa 1777—1856.

att kassan skulle insättas i assistanskontoret, och redau före årets

slut utdelades till en behöfvande barnmorska 60 d:r kmt.

Genom 1777 års reglemente bestämdes, att fattigkassan skulle

vara gemensam för alla barnmorskorna i riket; å andra sidan skulle

medlen uteslutande användas till fattigunderstöd. Till kassan skulle

vid barnmorskeedens afläggande inbetalas 10 d:r smt af barnmorska

i Stockholm och 5 d:r smt af barnmorska i landsorten. Dessutom

skulle kassan erhålla de böter, hvilka på grund af reglementets föreskrifter

komme att utkräfvas af barnmorskorna. Dessa böter voro:

10 d:r smt vid försummelse af barnmorska i Stockholm att anmäla

flyttning eller att på kallelse infinna sig inför Kollegium medicum;

20 d:r smt, om oexaminerad barnmorska utförde förlossningar annat

än i högsta nödfall1; 10 d:r smt, om barnmorska använde läkemedel

utan läkares anvisning; 100 d:r smt, om barnmorska befrämjade missfall;

10 d:r smt, om barnmorska i Stockholm direkt befattade sig med

anskaffande af ammor. Kassans vård uppdrogs åt Kollegium medicum.

I 1819 års reglemente upprepades hufvudsakligen samma föreskrifter

rörande fattigkassan. Afgiften bestämdes dock nu till 1 rdr

32 sk. b:co för barnmorskor i Stockholm och 40 sk. b:eo för barnmorskor

i landsorten. Öfriga inkomster skulle bestå dels af frivilliga

sammanskott bland hufvudstadens barnmorskor på årssammanträdet, dels

af de böter, som borde erläggas af barnmorskor i Stockholm, hvilka

försummade att anmäla flyttning eller vid kallelse inställa sig inför

Kollegium medicum. Kassan skulle fortfarande vara under Kollegii

vård och medlen förvaltas af Kollegii kamrerare, men barnmorskorna

själfva skulle genom särskilda deputerade afgöra, till hvilka bland de

behöfvande understöd borde utgå.

Genom 1840 års reglemente för barnmorskorna bestämdes afgiften

till 1 rdr 32 sk. b:co äfven för barnmorskor i landsorten,

hvaremot kassans andel i böter borttogs. Kassan skulle äga tre förestånderskor,

som Stockholms barnmorskor hade rätt att bland sig

utse. Äfven i 1856 års reglemente återfinnas nästan oförändrade de

nu anförda föreskrifterna; dock tillerkändes kassan hälften af de

1 Detta vite afskaffades dock redan efter 3 år (se sid. 11).

Barnmorskornas fattigkassa. Stockholms barnmorskors pensionskassa. 65

böter, som enligt reglementet komrne att erläggas af barnmorskor i

Stockholm, och förestånderskornas antal minskades till två, hvarjemte

bestämdes, att understöd blott finge beviljas för ett år i sänder.

Kassans behållning vid 1892 års slut uppgick till något mer än

13.000 kronor; inkomsterna under året utgjorde 983 kr. 60 öre samt

utgifterna 825 kr. De belopp, som från kassan utdelas, växla i allmänhet

mellan 10 och 40 kr., samt understöd utgå årligen till omkring

30 barnmorskor.

Utom den nu nämda fattigkassan finnes för närvarande, så vidt

mig bekant är, blott en enda pensionskassa för barnmorskor, nämligen

»Barnmorskornas i Stockholm pensionsföreuing». Såsom namnet

angifver, är denna kassa uteslutande afsedd för Stockholms barnmorskor,

ehuru delägare, som afflytta till landsorten, fortfarande få

kvarstå i densamma; grunden därtill lades 1860 af prof. F. A. Cederschiöld,

hvilken genom gåfvor hopsamlade ett kapital af omkring

6.000 kr. Kassan äger nu eu fond af omkring 30,000 kr. Pensionsbeloppet

är bestämdt till 200 kr., som kvartalsvis utbetalas, samt

till hvars erhållande fordras att hafva fyllt 60 år och under 25 år

hafva erlagt en afgift af 10 kr. De årliga afgifterna skola alltid

läggas till kapitalet. Ett bestämdt antal pensionsrum finnes —• antalet

är för närvarande 7 —, och först då en pensionär aflidit eller

fondens tillväxt tillåter inrättande af nytt pensionsrum, kan en pensionsberättigad

barnmorska komma i åtnjutande af de 200 kronorna.

2. Olika förslag till anordnande af en allmän pensionsinrättning

för barnmorskor.

Af den föregående redogörelsen framgår, att hittills endast ett

mindre antal barnmorskor blifvit af kommunerna tillgodosedda med

ålderdomsunderstöd till något så när nödtorftigt belopp. Af tab. III

synes, att under år 1892 funnos åtminstone 123 barnmorskor, som

upphört att praktisera på grund af ålder eller sjuklighet, och af tab.

IV n:r 1 visar sig, att 185 bland de barnmorskor, som där finnas

upptagna, voro minst 65 år gamla; man torde därför kunna påstå,

Eneström. Barnmorskekårcns pensionering. G

66 - Förslag om en allmän pensionskassa för barnmorskorna 1886.

att för närvarande åtminstone 250 barnmorskor finnas, som på grund

af ålder eller sjuklighet icke vidare kunna af yrket hafva sin utkomst.

Bland dessa är förmodligen en del i bärgade omständigheter,

men med visshet kan antagas, att flere än de 69, hvilka, såsom förut

visats, år 1892 hade en pension af mer än 50 kronor, verkligen äro i behof

af sådant understöd. Från de befintliga pensionskassorna kan under

dylika förhållanden ingen tillräcklig hjälp erhållas, och att kommunerna

skulle kunna eller vilja förbinda sig att vid förefallande behof

träda emellan, lär icke vara att förvänta.

För att råda bot på de anmärkta missförhållandena hafva därför,

såsom naturligt v är, tankarna bland dem, hvilka saken närmast

gäller, riktat sig på inrättandet af en allmän pensionskassa för bammorsk

ekåren.

Frågan om bildande af eu sådan pensionskassa synes hafva blifvit

på allvar upptagen till behandling först 1886 på det allmänna barnmorskemötet

i Stockholm, hvilket kom till stånd på inbjudning af

Göteborgs barnmorskesällskap, och var besökt af något mer än 150

barnmorskor. Vid detta möte uppställdes bland andra frågor äfven

följande: »Äro barnmorskorna berättigade att fordra anordning af

en pensionskassa med hjälp af statsanslag?» Vid behandlingen af

denna fråga framhölls, att å ena sidan staten genom barnmorskereglementet

och barnmorskeeden ställde mycket stora fordringar på

barnmorskorna, under det att å andra sidan ersättningen för arbetet

vore mycket knapp och osäker, särskildt för stadsbarnmorskorna, hvilka

redan vid 50 års ålder började anses allt för gamla att vidare böra

anlitas; till följd häraf vore det i regeln icke möjligt för barnmorskorna

att själfva reservera något afsevärdt belopp till uppehälle

på ålderdomen. I öfverensstämmelse med hvad som blifvit yttradt

under diskussionen, antogs följande resolution: »På grund af de

stora fordringar, som ställas på barnmorskan, anser hon sig kunna

af staten fordra understöd på sin ålderdom».

Denna resolution synes dock icke hafva gifvit anledning till

några åtgärder från mötets sida för att hos statsmakterna söka utverka

det nämda understödet. Initiativet härtill togs i stället af

Petition om en allmän pensionskassa för barnmorskor 1887. 67

Stockholms barnmorskesällskap, hvilket kort efter mötet dels hos

medicinalstyrelsen anhöll, att den måtte medverka till eu pensionskassas

inrättande, dels uppsatte och till barnmorskor i alla delar af riket

kringsände formulär afsedda för en petition till konungen; i denna

petition skulle anhållas om utarbetande af reglemente för en allmän

pensionskassa för rikets samtliga barnmorskor, tillsättande af en styrelse

för denna kassa och anskaffande af vederbörligt statsanslag därtill,

så att hvarje barnmorska, mot inbetalande under vissa år af

högst 10 kronor, kunde vid 55 å 60 års ålder erhålla en årlig pension

af 300 kronor.

Med anledning af den från Stockholms barnmorskesällskap gjorda

framställningen infordrade medicinalstyrelsen, som fann frågan om

en pensionskassa för harnmorskekåren i hög grad hehjärtansvärd,

från provinsial-, distrikts- och stadsläkare inom hela riket de särskilda

uppgifter om barnmorskor, hvilka ofvan (sid. 22) blifvit omnämda.

Hvad angår den nyss omförmälda petitionen, vann den så stor

anslutning, att undertecknarinnornas antal uppgick till 1,315. För

att emellertid lämna barnmorskorna tillfälle att ytterligare taga pensionsfrågan

under behandling, inbjöd Stockholms barnmorskesällskap

till ett allmänt barnmorskemöte i Stockholm, hvilket hölls den 1

augusti 1887, och vid hvilket förhandlingarna uteslutande upptogos

af den nämda frågan. Detta möte, där 1,506 barnmorskor voro antingen

personligen närvarande eller genom ombud representerade,

beslöt att genom en deputation af fem barnmorskor låta utarbeta

och till konungen inlämna en petition om bildande af en pensionsinrättning

för Sveriges barnmorskor.

På grund af detta beslut aflämnades också den 26 september

1887 å mötets vägnar till konungen en underdånig skrifvelse rörande

pensionsfrågan. I denna skrifvelse påpekades inledningsvis, att en

barnmorskas inkomster i regeln vore alltför små för att tillåta henne

göra några besparingar för ålderdomen; barnmorskorna behöfde således

i allmänhet från annat håll bidrag till sin ålderdomsförsörjning,

och de förtjänade äfven, att staten i detta afseende räckte dem

68 Pensionsförslag 1887. Om den kostnad, förslaget borde medföra.

en hjälpsam hand, enär staten genom barnmorskereglementet ålade

dem vissa förpliktelser, som i enskilda fall kunde vara ganska tryckande.

A andra sidan vore det ur den allmänna sjukvårdens synpunkt olämpligt,

att barnmorskorna af'' nöden tvingades att utöfva yrket, äfven

sedan ålderdomsbräcklighet gjort dem därtill olämpliga. Då dessutom

den stora tillslutningen af deltagare i mötet visat, att pensionsfrågan

af barnmorskekåren omfattades med det lifligaste intresse,

anhöll deputationen, att kungl. maj:t i nåder täcktes för den ifrågasatta

pensionsinrättningen begära hos riksdagen ett så stort statsbidrag,

att en pension af 300 kronor kunde erhållas vid 55 års ålder

och efter 25 års utöfning af yrket, vare sig såsom enskildt praktiserande

eller af kommun aflönad, dock med skyldighet för barnmorska

att själf årligen i 25 år erlägga 10 kronor, eller, därest

pension kunde erhållas förr, än 25 årsafgifter inbetalts, vidkännas

ett mot de felande afgifterua svarande afdrag vid första pensionsutbetalningen;

inträdet i pensionsinrättningen börda vara obligatoriskt

åtminstone för alla nytillträdande barnmorskor. Likaledes anhöll deputationen,

att kuugl. maj:t täcktes låta utarbeta reglemente för pensionsinrättningen

i öfverensstämmelse med mötets förslag, eller i

nödfall med de modifikationer däraf, som kunde blifva nödvändiga.

Någon utredning af den kostnad, som, ifall petitionen vunnit

framgång, skulle kommit att drabba statsverket, synes icke hafva

blifvit af mötet verkställd. Åtminstone nämdes i skrifvelsen ingenting

därom, och i själfva förslaget saknades två närmare bestämmelser,

hvilka för en kostnadsberäkning äro behöfliga, nämligen huru förfäras

borde med pensioneringen af de barnmorskor, hvilka vid pensionsinrättningens

bildande redan skulle hafva fyllt 55 år, och huru

afdraget skulle beräknas för de barnmorskor, hvilka vid 55 års ålder

ännu icke inbetalt 25 årsafgifter, d. v. s. hvilka inträdt efter fyllda

30 år. Att eu bestämmelse i förra afseende! saknades, berodde måhända

därpå, att mötet ansett de mer än 55-åriga barnmorskorna

icke kunna ifrågakomma till erhållande af pension. Hvad åter angår

de barnmorskor, som vid pensionskassans inrättande ej fyllt 55

år, men dock öfverskridit 30 år, och således icke kunde hinna att

Om beräkning af den kostnad, 1887 års förslag skulle medfört. 69

vid 55 års ålder erlägga 25 årsafgifter, föreslog mötet, att dessa barnmorskor

skulle vid 55 års ålder erhålla pension, ehuru med afdrag

af det resterande beloppet, men i själfva petitionen modifierades, såsom

redan angifvits, detta förslag så, att nämda barnmorskor skulle

vid första pensionsutbetalningen vidkännas ett mot de felande afgifterna

svarande afdrag. I den kostnadsberäkning, som 1888 utfördes

af d:r Wretlind, och som längre fram kommer att omnämnas,

antogs detta afdrag lika med matematiska värdet af det resterande

antalet afgifter, under förutsättning att den första af dessa afgifter

inbetalades vid fyllda 55 år, den andra vid fyllda 56 år, o. s. v. Det

är ju icke otroligt, att så verkligen varit mötets mening, särskildt

som på detta sätt afdraget alltid skulle komma att understiga 300

kr. och således redan vid första pensionsutbetalningen kunna till fullo

utkräfvas. Emellertid synes det mig, som om genom denna tolkning

de äldre barnmorskorna blefve onödigtvis gynnade framför de yngre,

och jag ville därför häldre gifva åt mötets förslag eu sådan tolkning,

att vid fyllda 55 år alla barnmorskor borde antingen hafva erlagt

ett bestämdt, för alla lika, belopp, eller, om så icke varit fallet,

medelst afdrag vid pensionsutbetalningarna kännas skyldiga att ersätta,

hvad som felades i detta belopp; ersättningens matematiska

värde .skulle således tillsammans med det matematiska värdet af de

verkligen inbetalda afgifterna vara lika med det matematiska värdet

af de afgifter, som inbetalts under normala förhållanden.

Följande kostnadsberäkning är därför utförd under förutsättning:

1)

att pensionskassan hade kommit till stånd år 1892;

2) att de barnmorskor, som då varit äldre än 55 år, uteslutits

från pensionsrätten;

3) att de barnmorskor, som icke öfverskridit 30 års ålder, skulle

erlägga''årligen 10 kr. från och med fyllda 30 år till och med fyllda

54 år;

4) att de barnmorskor, som voro mer än 30 år gamla, men icke

öfverskridit 55 års ålder, skulle dels erlägga årligen till och med

fyllda 54 år en afgift af 10 kr., dels vidkännas vid pensionsutbetal

-

70 Det behöfliga statsbidraget enligt 1887 års förslag.

ningarna ett afdrag så stort, att dess matematiska värde blefve lika

med skillnaden mellan det matematiska värdet af afgifterna, om dessa

erlagts i enlighet med föregående punkt, och matematiska värdet af

de verkligen erlagda afgifterna;

hvarjämte jag för beräkningen af den framtida kostnaden antagit,

att årligen 104 nyexaminerade 27-åriga barnmorskor tillträda.

Vid kostnadsberäkningen har jag användt Statistiska centralbyråns

dödlighetstabell för kvinnor 1871—1880 samt en räntefot af

4 %. Resultatet af räkningen finnes sammanställdt i följande tablå.

För de be- fintliga barn- morskorna

För de fram- tida barn- morskorna

Summa

kronor

kronor

kronor

Kapitalvärdet af kostnaden skulle ut- göra............................................

3,760,000

2,500,000

6,260,000

Såsom bidrag till pensionskostnaderna

skulle genom afgifter inflyta............

510,000

350,000

860.000

Så att statens kostnad skulle uppgå till

3,250,000

2,150,000

5,400,000

Enligt förslaget skulle således barnmorskorna själfva genom sina

afgifter bestrida blott omkring */7 af kostnaden, under det att staten

skulle lämna antingen ett kapital af nära 5''/i, millioner kronor eller

också ett årligt bidrag för all framtid af omkring 216,000 kronor.

Sedan barnmorskemötets petition blifvit af kungl. maj:t remitterad

till medicinalstyrelsen, afgaf denna styrelse ded 23 mars 1888 ett

utlåtande, hvari den i princip tillstyrkte hvad som i petitionen blifvit

hemställdt, men på samma gång förklarade sig i afseende på frågans

detaljer ej vara i tillfälle att afgifva något yttrande eller förslag.

Däremot anmälde medicinalstyrelsen, att de uppgifter om barnmorskorna,

hvilka år 1887 från vederbörande läkare infordrats, nu voro

bearbetade, och att de genom bearbetningen erhållna resultaten

säkerligen skulle blifva af värde för pensionsfrågans närmare utredning.

Innan medicinalstyrelsens nu omnämda utlåtande hunnit afgifvas,

hade emellertid frågan om barnmorskekårens pensionering

Barnmorskornas pensionsfråga vid 1888 års riksdag. 71

blifvit bragt å bane äfven inom riksdagen. I första kammaren väcktes

nämligen vid 1888 års riksdag en motion, hvari, på ungefär samma

grunder som de af barnmorskemötet framhållna, yrkades, att riksdagen

i skrifvelse till kungi. maj:t måtte göra underdånig hemställan

om utarbetande af förslag till en allmän pensionsinrättning för barnmorskorna

med tillhörande kostnadsberäkning. Såsom ett ytterligare

skäl för sitt yrkande anförde motionären, att många kommuner icke

ägde tillgångar till aflönande af en barnmorska, än mindre vore i

stånd att gifva henne sådana löneförmåner, att hon själf kunde betrygga

sin ålderdom.

Första kammarens andra tillfälliga utskott, till hvilket motionen

remitterades, tillstyrkte densamma efter en kortfattad motivering,

hvari äfven påpekades de stora fordringar, som barnmorskereglementet

ställer på barnmorskorna, och första kammaren instämde för sin del

i utskottets förslag, sedan en talare framlagt några statistiska uppgifter

om barnmorskornas ekonomiska förhållanden. Ärendet öfverlämnades

sedan till andra kammaren och remitterades af denna till

dess första tillfälliga utskott, hvilket likaledes tillstyrkte bifall till

motionen. Vid frågans behandling i kammaren uppstod dock en

stunds diskussion, hvarunder röster äfven höjdes mot en skrifvelses

aflåtande. Från detta håll anfördes: att kostnaden för pensioneringen

säkerligen skulle blifva ganska betydlig; att här vore fråga om

personer, af hvilka ingen enda åtnjöte någon aflöning af statsmedel,

och bland hvilka flere vore helt och hållet enskilda personer, mot

hvilka staten icke gärna kunde hafva någon förpliktelse; att, då ett

förslag om pensionering af småskollärarinnorna, hvilka dock åtnjöte

aflöning af statsmedel, icke vunnit riksdagens bifall, det nu föreliggande

förslaget ännu mindre borde göra det; att, äfven om man

önskade statens medverkan vid barnmorskekårens pensionering, det

framställda skrifvelseförslaget ej borde godkännas, enär det vore

hållet i allt för obestämda ordalag; att särskildt uttrycket »allmän

pensionsinrättning» vore olämpligt; att för öfrigt barnmorskekåren själf

redan till kungl. maj:t inlämnat en petition i frågan. Å andra sidan

framhölls: att kostnadsfrågan ej borde utgöra något hinder för bifall

72 Diskussion om pensionsfrågan 1888. Riksdagens skrifvelse.

till förslaget, då riksdagen ju ej genom skrifvelsen bunde sig vid

något visst pensionsbelopp eller vid några särskilda pensionsvillkor;

att, äfven om kommunerna vore de närmaste att pensionera barnmorskorna,

sådant i flere fall för dem vore omöjligt på grund af

bristande tillgångar; att barnmorskorna för öfrigt verkligen i viss

mening vore i statens tjänst, då staten på dem ställde vissa fordringar

med afseende på deras yrkesutöfning, och att starka humanitetsskäl

talade för beviljande af ålderdomsunderstöd åt dem; att genom

en sådan åtgärd äfven kostnaden för den allmänna fattigvården skulle

i någon mån lättas; att den obestämda formen för skrifvelseförslaget

vore oundviklig, då ingen utredning ännu förelåge; att särskilt i uttrycket

»allmän pensionsinrättning», om så funnes behöfligt, ordet

»allmän» ju kunde strykas; att slutligen barnmorskornas petition

kanske blefve kraftlös, om den ej understöddes af riksdagen. Under

diskussionen framhölls äfven af en talare, att det bästa sättet för

frågans lösning vore, om staten underlättade för barnmorskorna möjligheten

att vinna inträde i lifränteanstalt. Efter verkställd votering

visade det sig emellertid, att utskottets förslag ägde en majoritet af

134 röster mot 62, och på grund häraf atläts den 5 maj 1888 till kungl.

maj:t en skrifvelse, hvari riksdagen, utan att ingå i pröfning vare sig

af lämpligheten utaf de särskilda bestämmelserna rörande sättet för

pensioneringen, hvilka i barnmorskornas petition blifvit föreslagna,

eller af frågan i hvad mån eller huru staten borde till pensioneringen

bidraga, anhöll, att kungl. maj:t täcktes låta utarbeta förslag till en

allmän pensionsinrättning för barnmorskor jämte förslag till de bidrag

från staten, som därför kunde anses behöfliga. I skrifvelsen

påpekades också, att det vore af vikt för barnmorskeväsendets utveckling,

att lämpliga personer ej afskräcktes från att ägna sig åt

yrket och att barnmorskorna ej nödgades för utkomstens skull tjänstgöra

allt för långt in på ålderdomen.

På grund af denna riksdagens skrifvelse bemyndigade kungl. magt

den 25 maj 1888 statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet

att genom en eller flere sakkunniga personer, dem han ägde utse,

låta utarbeta förslag till barnmorskekårens pensionering, hvarefter

D:r Wretlinds förslag till pensionkassa för barnmorskorna. 73

chefen för ecklesiastikdepartementet den 1 juni 1888 åt d:r E. W.

Wretlind uppdrog att utarbeta ett sådant förslag. Med anledning

häraf ingaf d:r Wretlind den 8 november 1888 till chefen för ecklesiastikdepartementet

en skrifvelse, hvari en utredning af pensionsfrågan

lämnades och ett förslag till »reglemente för svenska barnmorskors

pensionskassa» framlades.

D:r Wretlinds skrifvelse inleddes genom en kortfattad redogörelse

för frågans föregående behandling och en sammanställning

af de resultat i afseende på barnmorskornas antal samt ålders- och

examensförhållanden äfvensom deras inkomster och ekonomiska ställning,

hvilka genom bearbetning af de förut omnämda uppgifterna

erhållits, hvarvid äfven påpekades, att dessa uppgifter i flere afseenden

vore ofullständiga. Därefter framhöllos de skäl, som borde tala för

statens medverkan till barnmorskornas ålderdomsförsörjning; å ena

sidan ålade staten genom reglementet barnmorskorna vissa skyldigheter,

utan att garantera dem någon ersättning härför, å andra sidan

hade barnmorskorna i ett stort antal fall så ringa inkomster, att de

ej af egna medel kunde betrygga sin ålderdom, hvartill komme, att

i den allmänna hälsovårdens och de fattigare kommunernas intresse

en utväg borde gifvas att aflägsna åldriga och på grund häraf mindre

lämpliga barnmorskor, utan att de därför beböfde falla fattigvården

till last. Vidare tog d:r Wretlind under behandling de särskilda

frågor, som vid uppgörande af ett reglemente för barnmorskornas

pensionsinrättning borde uppmärksammas. Han betonade,

att pensionsrätt borde tillkomma både de enskildt praktiserande och

de af kommunerna aflönade barnmorskorna, enär dels barnmorskereglementet

ålade båda slagen af barnmorskor samma skyldigheter,

dels gränsen mellan dessa båda slag i vissa fall vore svår, ja till och

med omöjlig att fastställa, dels slutligen en barnmorska tidtals kunde

vara aflönad, tidtals åter enskildt praktiserande. Han ansåg, att från

kommunernas sida icke någon afgift borde fordras för de i deras tjänst

anställda barnmorskorna, enär någon minimilön icke funnes fastställd,

och kommunerna således antagligen skulle genom att sänka lönen

hålla sig skadelösa för den ifrågasatta utgiften; afgifterna borde där

-

74

D.r Wretlinds beräkning af pensionskostnaden.

för direkt erläggas af barnmorskorna själfva. Han påpekade vidare,

att då de enskildt praktiserande barnmorskorna icke gärna kunna

tvingas att inbetala afgifter till pensionskassan, ett inträde i densamma

åtminstone för dem icke kunde blifva obligatoriskt, men att

däremot kommunerna skäligen kunde fordra, att barnmorska, som

sökte aflönad anställning, förpliktade sig att ingå i kassan. I fråga

om det statsbidrag, som borde begäras för pensionskassans räkning,

anmärkte lian först, att detta bidrag ej kunde påräknas blifva så

stort, att, såsom barnmorskemötet föreslagit, en pension af 300 kronor

skulle kunna vid 55 år erhållas, mot erläggande under 25 år af blott

10 kronor årligen, enär i sådant fall för de redan befintliga barnmorskorna,

äfven om alla mer än 55-åriga uteslötes, skulle erfordras

ett kapital af nära 3,000,000 kronor1 eller ett motsvarande årligt

bidrag. För att nedbringa det behöfliga statsbidraget inom rimliga

gränser ansåg han därför nödvändigt att bestämma pensionsåldern

till 60 år, pensionsbeloppet till 200 kronor och låta barnmorskorna

själfva erlägga 2/3 af de afgifter, som enligt vanlig lifränteberäkning

skulle erfordras för pensioneringen, samt dessutom utesluta alla redan

befintliga barnmorskor, som öfverskridit 50 års ålder; de äldsta inträdande

barnmorskorna skulle således vara 50 år, och afgifter komma

att af dem erläggas i 10 år, hvadan man skäligen kunde bestämma

10 års ledamotskap såsom minimum för rätt till pension. Genom att

till grund för beräkningarna lägga Allmänna enke- och pupillkassans

dödlighetstabell för kvinnor samt en räntefot af 4 %, fann d:r Wretlind,

att på detta sätt kapitalvärdet af statens bidrag för de redan

befintliga barnmorskorna skulle blifva endast 360,000 kronor, under

det att från barnmorskornas sida skulle erfordras årliga afgifter till

följande belopp.

1 Jfr här ofvan sid. 70; att d:r Wretlinds kostnadsberäkning slutar på ett

mindre belopp än min, beror hufvudsakligen därpå, att den sistnämda beräkningen

grundar sig på fullständigare uppgifter om barnmorskornas antal.

Afgiftemas belopp enligt d:r Wretlinds förslag. Speciella bestämmelser. 75

Ålder vid

inträdet i

pensions- inrätt- ningen

Afgift som

årligen

borde er- läggas till

fyllda 60

år

Ålder vid

inträdet i

pensions- in rätt- ningen

Afgift som

årligen

borde er- läggas till

fyllda 60

år

Ålder vid

inträdet i

pensions- inrätt- ningen

Afgift som

årligen

borde er- läggas till

fyllda 60

år

Ålder vid

inträdet i

pensions- inrätt- ningen

Afgift som

årligen

borde er- läggas till

fyllda 60

år

25

14-20

32

22-10

39

36-40

46

6740

26

15-10

33

23-60

40

39-40

47

74-80

27

16-10

34

25-20

41

42-60

48

83-60

28

1710

35

27-10

42

46-40

49

94-00

29

18-20

36

29-10

43

50-80

50

106-70

30

19-701

37

31-30

44

55-60

—

—

31

20-70

38

33-70

45

60-60

—

—

För de framtida barnmorskorna skulle visserligen intet statsbidrag

enligt denna beräkning finnas att tillgå, men d:r Wretlind

antog såsom säkert, att många barnmorskor inom åldersklasserna 45

—50 år på grund af de höga afgifterna ej skulle kunna ingå i kassan,

och att därigenom så stor besparing skulle uppstå, att statsbidraget

kunde räcka till äfven för de framtida barnmorskorna, t. o. m. om

det sänktes till 300,000 kronor.

Bland de närmare bestämmelser, som enligt d:r Wretlinds reglementsförslag

skulle gälla för pensionsrätten, må följande anföras.

Fattiga eller sjuka barnmorskor kunde efter 10 års ledamotskap

få pension redan före fyllda 60 år; pensionsbeloppet borde i detta

fall beräknas så, att dess matematiska värde vore lika med matematiska

värdet af de afgifter, som erlagts både af barnmorskan själf

och af staten för hennes räkning.

Rätt till inträde i pensionskassan skulle medgifvas barnmorska,

som antingen aflagt examen högst ett år före den tidpunkt, då inträde

söktes, eller också genom intyg styrkte, att hon utöfvade yrket

och åtnjöte sin förmans förtroende. Årsafgiften skulle inbetalas till

kassan antiugen direkt eller genom konungens befallningshafvande i

det län, där barnmorskan vore bosatt; pensionen skulle utbetalas på

1 Detta tal har tydligen tillkommit genom något skrif- eller räknefel och bör

säkerligen rättas till 19''40.

76 D:r Wretlinds förslag. Medicinalstyrelsens utlåtande.

samma väg. En försummad inbetalning skulle medföra skyldighet

att erlägga straffränta, och två försummade inbetalningar medförde

uteslutning ur kassan, dock så att barnmorskan därvid skulle återfå

matematiska värdet af sina egna afgifter. Sak samma skulle gälla,

om barnmorska dömdes förlustig rättigheten att yrket vidare utöfva,

eller om hon bosatte sig utomlands och blefve främmande makts

undersåte. Emellertid hade barnmorska, som på grand af försummad

inbetalning utträdt ur kassan, rätt att ånyo inträda, om hon ville

erlägga afgifter i förhållande till hennes ålder vid återinträdet.

Ofriga stadganden i reglementsförslaget afsågo hufvudsakligen

administrationen och beräkningen af de olika fonder, som borde för

hvarje år afsättas. Själfva förvaltningen af penningmedlen ansåg d:r

Wretlind ej behöfva medföra några utgifter, enär den åtminstone till

en början borde kunna ombesörjas t. ex. af Civilstatens pensionsinrättning

eller Allmänna enke- och pupillkassan; icke häller skulle

kassans direktion, hvilken borde af medicinalstyrelsen utses, uppbära

något arvode.

D:r Wretlinds skrifvelse remitterades i vanlig ordning till medicinalstyrelsen,

hvilken den 18 januari 1889 däröfver afgaf utlåtande.

I detta utlåtande tillstyrktes i hufvudsak d:r Wretlinds förslag; dock

anmärkte medicinalstyrelsen, att barnmorskorna inom åldersklasserna

37—50 år näppeligen skulle vara i stånd att erlägga de för dem

bestämda afgifterna, och föreslog därför, att beloppet skulle minskas

till 30 kr. för åldersklasserna 37—40 år, till 40 kr. för åldersklasserna

41—45 år och till 50 kr. för åldersklasserna 46—50 år. Vidare

hemställde medicinalstyrelsen, om icke statsbidraget tills vidare skulle

under 10 års tid kunna få årligen utgå dels med 30,000 kr., dels

med ytterligare 10,000 kr., hvilket sistnämda bidrag skulle användas

uteslutande för att möjliggöra den föreslagna minskningen af afgifterna

för de äldre åldersklasserna. Mot förslaget till reglemente

gjordes några mindre viktiga detaljanmärkningar, i sammanhang

hvarmed framhölls, att förvaltningen af kassan möjligen kunde mot

en mindre ersättning öfvertagas af direktionen öfver folkskollärarnes

pensionsinrättning.

Pensionsfrågans behandling 1889. Ny kostnadsberäkning af d:r Wretlind. 77

Med anledning af denna sista hemställan från medicinalstyrelsen

remitterades handlingarna i frågan till direktionen öfver folkskollärarnes

peusionsinrättning, hvilken dock i utlåtande af den 7 februari

1889 framhöll, att den föreslagna kassan — eller mera exakt uttryckt

lifränteförsäkringsanstalten — vore till sin natur så olika de pensionskassor,

som stode under direktionens vård, att direktionen svårligen

kunde åtaga sig dess förvaltning, om den komme till stånd, och att

i alla händelser förvaltningskostnaden skulle komma att uppgå till

flere tusental kronor.

Härefter synes ärendet hafva hufvudsakligen hvilat under närmare

två år; den enda åtgärd, som under denna tid vidtogs, bestod

däri, att handlingarna i frågan den 19 oktober 1889 remitterades till

direktionen öfver presterskapets enke- och pupillkassa, hvilken dock

i utlåtande af den 15 november 1889 på ungefär samma grunder

som direktionen öfver folkskollärarnes pensionsinrättning anhöll att

icke få åt sig öfverlämnad förvaltningen af barnmorskornas pensionskassa,

om den komme till stånd.

Mot slutet af år 1890 företogs ärendet till förberedande behandling

inom ecklesiastikdepartementet. Därvid gjordes vissa anmärkningar

mot d:r Wretlinds kostnadsberäkning, hvilken ej lämnade någon

verklig utredning rörande omkostnaderna för de framtida barnmorskornas

pensionering, äfvensom mot några punkter i hans förslag till

reglemente. Dessa anmärkningar meddelades åt d:r Wretlind, hvilken

med anledning däraf den 3 december 1890 aflämnade en skrifvelse

till chefen för ecklesiastikdepartementet. I denna skrifvelse kompletterades

den förut verkställda kostnadsberäkningen, och det visade

sig därvid, att, om alla kommande barnmorskor skulle ingå i kassan,

kapitalvärdet af statens kostnad för deras pensionering borde uppgå till

omkring 350,000 kr., hvadan kapitalvärdet af hela kostnaden för all

framtid skulle utgöra 710,000 kr. Emellertid ansåg d:r Wretlind

sannolikt, att blott omkring hälften af samtliga redan befintliga och

framdeles utexaminerade barnmorskor skulle komma att ingå i kassan,

så att den ursprungliga beräkningen af kostnaden fortfarande borde

få anses approximativt giltig. Ville man för öfrigt i enlighet med

78 Alternativa förslag af d:r Wretlind 1890.

medicinalstyrelsens hemställan sänka afgifterna för åldersklasserna

37—50 år, skulle ett årligt statsbidrag af 54,000 kr. tillsvidare under

10 års tid utan tvifvel icke blott vara tillräckligt att betäcka

kostnaderna för statens andel i pensionsafgifterna under nämda tid,

utan äfven lämna så stort öfverskott, att för framtiden ett vida mindre

årligt statsbidrag blefve behöfligt. Visade det sig emellertid

nödvändigt att ytterligare nedbringa kostnaden för pensioneringen,

kunde detta ske t. ex. så, att aflönad barnmorska, så länge hon kvarstode

i kommunens tjänst, icke finge uppbära pension; ytterligare

besparingar skulle ernås genom att medgifva rätt till inträde i kassan

blott åt de verkligt praktiserande barnmorskorna — för att en barnmorska

skulle anses såsom verkligt praktiserande kunde möjligen ett

minimiantal förlossningar fixeras — och genom att icke låta den,

som före uppnådd pensionsålder frivilligt upphörde med yrket, få

draga fördel af statsbidraget. Slutligen gjorde d:r Wretlind ett par

rättelser i fråga om vissa detaljer i förslaget till reglemente.

Sedan d:r Wretlinds nu omförmälda skrifvelse inom ecklesiastikdepartementet

gifvit anledning till några erinringar, synes ärendet

hafva blifvit tillsvidare skjutet åt sidan, och först den 16 juni 1892

uppdrog statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet åt mig

att verkställa den ytterligare utredning, som kunde vara behöflig,

samt till kungl. maj:t inkomma med det yttrande och förslag, hvartill

denna utredning kunde gifva anledning. De åtgärder, som sedermera

blifvit vidtagna för frågans lösning, hafva redan blifvit angifna

i den skrifvelse till konungen, som föregår detta betänkande.

3. Om sättet för statens medverkan till barnmorskekårens

pensionering och om begränsningen af pensionsrätten.

De skäl, hvilka hittills anförts för lämpligheten af statens medverkan

till barnmorskekårens pensionering, hafva hufvudsakligen

varit:

1) att, då staten genom barnmorskereglementet ålagt barnmorskorna

vissa skyldigheter, för hvilkas åsidosättande, äfven om det

Skäl, som anförts för barnmorskekårens pensionering.

79

sker ofrivilligt, viten äro fastställda, och af hvilka några kunna erfordra

direkta ekonomiska uppoffringar, staten också bör hålla barnmorskorna

skadelösa härför genom att medverka till betryggande af

deras ålderdom, äfvensom att denna medverkan är så mycket mera af

behofvet påkallad, som barnmorskorna på grund af sina ringa inkomster

i regeln ej kunna afsätta något afsevärdt belopp för ålderdomen,

samt många kommuner antingen icke kunna eller icke vilja

gifva sina barnmorskor pension;

2) att, då barnmorskans yrke är ur den allmänna hälsovårdens

synpunkt för samhället mycket maktpåliggande, man bör så vidt

möjligt bereda barnmorskorna sådana villkor, att dugliga kvinnor icke

afskräckas från att ägna sig åt detta yrke, af fruktan att vid ålderdomens

inträdande, sedan hälsa och krafter blifvit medtagna af det

ansträngande och lågt aflönade arbetet, utsättas för verklig nöd;

3) att det också för hälsovården är af vikt, att gamla och med

vetenskapens framsteg obekanta barnmorskor icke af nöden tvingas

att fortfarande praktisera, utan lämna plats åt yngre och kunnigare

kamrater;

4) att slutligen kommunernas fattig vårdstunga bör, där så lämpligen

ske kan, genom statens försorg lindras och jämnare fördelas,

samt att det äfven ur denna synpunkt vore önskvärdt, att staten toge

barnmorskekårens pensionering om hand.

Hvad angår det första af de ofvan anförda skälen, så torde detta

icke ensamt kunna tillmätas någon större betydelse. Att för utöfvande

af ett yrke vissa ordningsföreskrifter gifvas och viten fastställas,

är icke något ovanligt och i alla händelser icke något för

barnmorskeyrket egendomligt. De skyldigheter åter, hvilka kunna

medföra direkt ekonomisk förlust, bestå hufvudsakligen däri, att

barnmorskan måste biträda äfven i sådana fall, då hon icke kan vara

säker om betalning för sitt arbete, vidare att hon icke får lämna en

patient, så länge hon behöfves, äfven om hon därigenom skulle gå

miste om ett vida förmånligare tillfälle till praktik, och att hon

måste vara tillhands när som hälst, då hon icke är sysselsatt med

yrkets utöfvande, hvilket gör, att hon i allmänhet icke på lediga

80 Granskning af skälen för barnmorskornas pensionering.

stunder kan kafva någon inkomstbringande verksamhet, samt att hon

måste anskaffa läkemedel och antiseptiska medel, äfven med risk att

själf nödgas bekosta dem.

Emellertid torde det först och främst få anses klart, att de af

kommuner antagna barnmorskorna just genom den fasta årslönen

erhålla en ersättning för de skyldigheter, hvilka äro förenade med

barnmorskeyrkets utöfvande; om också dessa löner i flere fall äro

ganska små, så torde i allmänhet de motsvarande skyldigheterna

under sådana förhållanden icke häller vara särdeles betungande. Vidare

torde äfven de enskildt praktiserande barnmorskorna endast i

ett fåtal fall gå helt och hållet miste om ersättning för sitt besvär,

enär i flere städer arvode för fattiga barnaföderskors förlossning

lämnas af hälsovårds- eller fattigvårdsnämderna; för öfrigt innehåller

ju § 28 af barnmorskereglementet eu föreskrift, som i någon mån

bör betrygga barnmorskornas rätt till skälig ersättning för deras

arbete. Slutligen är det tydligt, att de barnmorskor, som hufvudsakligen

äro sysselsatta med yrkets utöfvande, knappast kunna hafva

någon tid öfrig för annan verksamhet, så mycket hällre, som många

bland dem äro gifta och väl i allmänhet måste åtminstone i någon

mån ägna sig åt familjens vård. Det är således i främsta rummet

de privata barnmorskorna med ringa praktik, för hvilka det nu ifrågavarande

skälet skulle gälla. Men skall genom ^statens försorg någon

ersättning erbjudas dessa, ligger det väl närmast till hands att lämna

denna ersättning för hvarje särskildt fall och icke genom inrättande

af en pensionskassa för alla barnmorskor.

Däremot måste utan tvifvel de två följande skälen anses äga

stor betydelse. I våra dagar, då nästan för hvarje år nya banor

öppnas för kvinnorna, erbjuder barnmorskans kall i sig själft föga,

som kan locka dugliga kvinnor att ägna sig åt detsamma; det är

därför af stor vikt, att så fort som möjligt särskilda åtgärder vidtagas,

hvarigenom sådana kvinnor kunna föranledas att välja bammorskevrket,

och det bästa sättet härför är otvifvelaktigt att, så vidt ske

kan, betrygga barnmorskans ålderdom. A andra sidan har den snabba

utvecklingen af förlossningskonsten under de sista årtiondena, särskildt

Skäl, som tala för barnmorskornas pensionering. Olika sätt härför. 81

genom den antiseptiska behandlingens införande och förbättrande,

haft till följd, att flertalet bland de äldre barnmorskorna, hvilka i

allmänhet sakna förmåga och tillfälle att taga kännedom om vetenskapens

framsteg, icke längre äro lämpliga att utöfva yrket, och dessa

borde därför, om ej skada skall uppstå, utbytas mot bättre krafter;

men äfven för detta ändamål synes ingen lämpligare åtgärd kunna

vidtagas, än beredande af ålderdomsförsörjuing åt de gamla barnmorskorna.

Det har enskildt blifvit anmärkt, att den utan tvifvel bebjärtansvärda

frågan om barnmorskornas ålderdomsförsörjning lämpligast

kunde lösas i sammanhang med ett allmänt ordnande af pensionsväsendet

för arbetare och dess vederlikar. Denna anmärkning kunde

nog vara riktig, om man afsåge uteslutande eller åtminstone företrädesvis

barnmorskornas bästa. Betonar man åter, att pensioneringen

bör betraktas såsom ett medel för barn morske väsendets tidsenliga

utveckling, så är därmed också behöfligheten af alldeles särskilda

anordningar för barnmorskornas pensionering uppenbar, hvadan denna

pensionsfråga tydligen icke bör sammanblandas med frågan om pensionering

af arbetare och deras vederlikar.

Till sist må i förbigående anmärkas, att det fjärde bland de

ofvan anförda skälen är af mycket underordnad vikt och väl närmast

kan användas till stöd för ett yrkande om kommunernas medverkan

till barnmorskekårens pensionering.

Om det sålunda, på grund af hvad som nu anförts, bör vara

klart, att kraftiga skäl finnas för statens medverkan till barnmorskekårens

pensionering, så följer närmast i ordningen att bestämma den

allmänna formen för denna medverkan, och för detta ändamål åter

torde det vara bäst att taga i närmare betraktande de olika förslag

till pensionsfrågans lösning, hvilka hittills blifvit framlagda. Det till

utseendet enklaste af dessa förslag är utan tvifvel det, som år 1888

under diskussionen i andra kammaren muntligen framställdes af en

riksdagens ledamot, och om hvilket bär ofvan varit taladt. Enligt

detta förslag borde staten endast på det sättet medverka till barnmorskornas

ålderdomsförsörjning, att den för dem underlättade inträdet

Eneslröm, Darnmortkekärens pen tio ner in g. 6

82 Om möjligheten af pensionsfrågans lösning på frivillighetens väg.

i någon lifränte- och kapitalförsäkringsanstalt. Härmed afsågs utan

tvifvel, att staten skulle genom årliga tillskott bidraga till ökandeaf

den lifränta, barnmorskorna själfva borde genom egna medel söka.

förvärfva sig. En jämförelsevis obetydlig modifikation af detta förslag

utgör det af d:r Wretlind ifrågasatta inrättandet af en särskild

pensionskassa för barnmorskekåren, enär denna s. k. pensionskassa i

själfva verket blott skulle blifva en ny lifränteanstalt, i hvilken insättningar

skulle göras dels af barnmorskorna själfva, dels af staten

för barnmorskornas räkning. För båda förslagen gäller, att enligt,

dem pensionsfrågans lösning borde sökas på frivillighetens väg.

Utan tvifvel ligger en mycket god tanke till grund för de nu

omnämda förslagen, nämligen den tanken, att barnmorskorna böra i

första rummet hjälpa sig själfva, och staten endast har till uppgift

att underlätta deras bemödande härvid. Emellertid synes det mig,

som om i detta enskilda fall sådana förhållanden äga rum, att det

med barnmorskornas pensionering afsedda ändamålet icke skulle vinnas

genom de ifrågavarande förslagen. Af den redogörelse för

barnmorskornas inkomster, hvilken förut blifvit lämnad, framgår

nämligen, att många barnmorskor icke skulle vara i stånd att erlägga

de afgifter, som blefve erforderliga för att bereda dem en något så

när nödtorftig lifränta. Därför var jag också redan vid påbörjandet

af denna utredning fullt öfvertygad om, att en pensionering af barnmorskekåren,

hufvudsakligen bekostad af barnmorskorna själfva, icke

vore möjlig att genomföra. För att emellertid full visshet i detta

afseende måtte kunna vinnas, tillädes i slutet af det formulär A, om

hvilket förut varit taladt, en fråga, hvilken borde besvaras af hvarje

barnmorska, som var yngre än 51 år, och genom hvilken hon tillspordes,

om hon vore villig att inträda i en pensionskassa, inrättad

i hufvudsaklig öfverensstämmelse med d:r Wretlinds förslag, men

med afgifterna för åldersklasserna 37—50 år modererade enligt medicinalstyrelsens

hemställan. Huru svaren å denna fråga utfallit, angifves

af följande tabell1.

1 Utom från de i tabellen upptagna barnmorskorna hafva äfven uppgifter

enligt formulär A inkommit från 23 barnmorskor under 51 års ålder, hvilka upp

-

Barnmorskor, som velat eller ej velat ansluta sig till d:r Wretlinds förslag. 83

Län

Antalet barnmorskor under 51

års ålder, hvilka på den fram- ställda frågan svarat

Summa

barn- morskor

som icke

fyllt 51

år

Antalet

barn- morskor

som fyllt

51 år

Hela

antalet

barn-

morskor

ja

obe-

stämdt

nej

intet

1.

Blekinge .........

7

11

10

3

31

19

50

2.

Elfsborgs .........

28

6

17

19

70

28

98

3.

Gefleborgs.........

26

7

17

20

70

22

92

4.

Gotlands .........

11

1

8

3

23

19

42

5.

Göteborgs.........

19

15

34

21

89

49

138

6.

Hallands .........

15

3

20

8

46

27

73

7.

Jemtlands .........

18

15

4

5

42

8

50

8.

Jönköpings ......

20

4

12

11

47

23

70

9.

Kalmar ............

24

12

16

13

65

26

91

10.

Kopparbergs______

30

6

10

13

59

14

73

11.

Kristianstads......

26

16

30

39

in

74

185

12.

Kronobergs ......

20

2

11

9

42

16

58

13.

Malmöhus.........

43

30

116

45

234

104

338

14.

Norrbottens ......

12

4

8

5

29

11

40

15.

Skaraborgs ......

23

18

29

15

85

31

116

16.

Stockholms ......

25

11

19

11

66

27

93

17.

Stockholms stad

37

34

40

9

120

50

170

18.

Södermanlands...

28

11

13

10

62

25

87

19.

Upsala ............

12

7

16

11

46

25

71

20.

Yermlands.........

16

5

19

19

59

32

91

21.

Yesterbottens ...

23

5

22

9

59

21

80

22.

Vesternorrlands

29

10

12

18

69

29

98

23.

Vestmanlands ...

20

6

12

12

50

20

70

24.

Örebro ............

16

6

20

12

54

33

87

25.

Östergötlands ...

29

13

11

20

73

36

109

Summa

557

258

526

360

1701

769

2470

Huru många af de jakande svaren falla på olika lefnadsåldrar

och examensgenerationer, framgår af följande två tabeller.

hört att praktisera. Bland desBa hafva 4 svarat ja, 1 obestämdt, 11 nej och 7

icke lämnat något svar.

84 Fördelning af barnmorskor, som anslutit sig till d:r Wretlinds förslag.

Fördelning med hänsyn till lefnadsåider af de barnmorskor,

som afgifvit jakande svar.

Lefnads-

åider

Antal

barnmor- skor, som

afgifvit

jakande

svar

I procent

af hela

ålders- klassens

styrka

Lefnads-

åider

Antal

barnmor- skor, som

afgifvit

jakande

svar

I procent

af hela

ålders- klassens

styrka

Lefnads-

åider

Antal

barnmor- skor, som

afgifvit

jakande

svar

I procent

af hela

ålders- klassens

styrka

23

i

5°

33

29

32

43

23

32

24

i

5°

34

31

3i

44

15

27

25

9

53

35

25

25

45

23

33

26

19

66

36

25

3°

46

15

29

27

23

52

37

24

32

47

18

29

28

22

5°

38

28

32

48

19

3°

29

22

35

39

25

29

49

20

40

30

25

37

40

14

23

50

12

20

31

27

47

41

13

19

Summa

557

33

32

29

33

42

20

35

Fördelning med hänsyn till examensår af de barnmorskor,

som afgifvit jakande svar.

Exa-

mensår

Antal

barnmor- skor, som

afgifvit

jakande

svar

I procent

af hela

examens- genera- tionens

styrka

Exa-

mensår

Antal

barnmor- skor, som

afgifvit

jakande

svar

I procent

af hela

cxamens-

genera-

tionens

styrka

Exa-

mensår

Antal

barnmor- skor, som

afgifvit

jakande

svar

I procent

af hela

examens- genera- tionens

styrka

1892

1

5°

1882

22

28

1872

14

25

1891

26

47

1881

15

19

1871

11

24

1890

38

5°

1880

36

39

1870

16

34

1889

34

41

1879

26

3°

1869

13

28

1888

34

42

1878

25

37

1868

7

29

1887

27

31

1877

25

34

1867

10

59

1886

35

35

1876

13

22

1866

4

29

1885

24

30

1875

14

23

1865

3

25

1884

30

34

1874

20

43

1864

1

20

1883

20

24

1873

13

25

Summa

557

33

Om sympatierna inom bammorskekåren för d:r Wretlinds förslag. 85

Slutligen må meddelas, att bland dem, som afgifvit jakande svar,

voro 228 ogifta, 286 gifta och 43 enkor.

Af den första tabellen framgår, att omkring l/3 af de barnmorskor,

hvilka icke fyllt 51 år och hvilka således efter d:r Wretlinds

förslag skulle äga rätt att inträda i pensionskassan, förklarat

sig därtill villiga, under det att omkring 1/3 bestämdt nekat och

omkring V3 antingen gifvit obestämdt eller intet svar. Då å

själfva formuläret meddelats i en särskild anmärkning, att frågan

icke nödvändigt behöfde besvaras med bestämdt ja eller nej, enär

meningen närmast vore att söka få utrönt, huru stora sympatier för

den ifrågasatta pensionskassan förefunnes inom bammorskekåren, synes

det beaktansvärdt, att så stor del af de tillfrågade svarat bestämdt

nej. Likaledes synes det anmärkningsvärd^ att icke mindre än 360

barnmorskor underlåtit att lämna något som hälst svar.

Af den första tabellen framgår också, att sympatierna för pensionskassan

varit mycket olika inom olika län. Under det att således

inom Gotlands, Kopparbergs och Kronobergs län ungefär hälften af

de tillfrågade svarat ja, så hafva däremot inom Malmöhus, Kristianstads

och Skaraborgs län blott omkring ’/4 eller i/s gifvit ett jakande

svar.

Af de båda senare tabellerna finner man, att inom de yngsta

lefnadsåldrarna och inom de yngsta examensgenerationerna omkring

50 % svarat ja, samt att bland de öfriga i allmänhet omkring 3/io

lämnat jakande svar.

Vid frågans framställande meddelades äfven, att barnmorskorna,

om de så önskade, ägde rätt att närmare motivera sitt svar. Af

denna rätt hafva också begagnat sig ganska många bland dem, som

svarat nej; de vanligaste motiven till svaren hafva varit, att den

tillfrågade icke vore i stånd att erlägga årsafgiften, eller att hon

icke ansåge värdet af pensionen motsvara de uppoffringar, hon för

årsafgiftens erläggande måste underkasta sig. I några fall har anmärkts,

att den tillfrågade hällre ville bekosta en blandad lif- och

kapitalförsäkring, enär genom en sådan fördelar bereddes icke blott

henne själf, utan äfven hennes familj; i andra fall har framhållits,

86 Kostnaden för en pensionskassa enligt d:r Wretlinds förslag.

att det framställda förslaget vore synnerligen obilligt så till vida,

som det beröfvade alla nuvarande barnmorskor öfver 50 år utsikt till

pension.

Då det möjligen kunde vara af intresse att veta, huru stor kostnad

skulle uppstå ?_för statsverket, om en pensionskassa enligt d:r

Wretlinds förslag komme till stånd, i hvilken de 557 barnmorskorna,

som svarat ja, omedelbart inginge, och i hvilken — såsom de båda

sista tabellerna synas gifva vid handen — för framtiden hälften af

alla utexaminerade barnmorskor komme att ingå, har jag verkställt

en beräkning af denna kostnad. Jag har därvid antagit, att kassan

verkligen inrättats år 1892, beräknat kapitalvärdet af kostnaden för

de 557 barnmorskorna, samt dividerat detta kapitalvärde med 3; jag

har förfarit på samma sätt med de framtida barnmorskorna, bland hvilka

jag antagit 52 årligen inträda i kassan vid 27 års ålder, och slutligen

har jag beräknat kapitalvärdet af den extra kostnad, som komme att

uppstå genom den särskilda nedsättningen af årsafgifterna för åldersklasserna

37—50 år. Det har därvid visat sig, att statsverkets kostnad

i hela tusental kronor skulle utgöra: för de nuvarande barnmorskorna

128,000 kr., för de framtida barnmorskorna 181,000 kr.

samt för afgifternas sänkning 45,000 kr. eller tillsammans 354,000

kr., motsvarande, efter en räntefot af 4 %, ett årligt statsbidrag för

all framtid af omkring 14,000 kr. Detta belopp är visserligen icke

synnerligen stort, men å andra sidan bör framhållas, att genom dess

beviljande ingen väsentlig förbättring af barnmorskeväsendet skulle

ernås, enär mindre än x/t af de nuvarande och blott hälften af de

framtida barnmorskorna skulle genom detsamma sättas i stånd att

erhålla pension, samt att de pensionsberättigade antagligen skulle

vara att söka just bland de i ekonomiskt afseende bäst lottade barnmorskorna,

enär de fattigaste i allmänhet icke skulle vara i stånd

att erlägga de föreskrifna afgifterna.

Det lider intet tvifvel, att, om de af d:r Wretlind föreslagna

pensionsafgifterna väsentligen minskades, och om pensionsåldern

sänktes från 60 till 55 år, ett betydligt större antal barnmorskor

skulle förklara sig villiga att ingå i den ifrågasatta pensionskassan,

87

Skäl mot ett försök att lösa pensionsfrågan på frivillighetens väg.

men under sådana förhållanden skulle äfven det behöfiiga statsbidraget

blifva högst betydligt större, och äfven om man sänkte de lägsta

afgifterna till 10 kr., skulle, enligt de upplysningar jag på enskild

väg erhållit, antagligen ganska många barnmorskor blifva hindrade

att begagna sig af pensionskassans förmåner.

Mot förslaget att i lifränteanstalter placera statens bidrag kan

för öfrigt invändas, att dessa anstalter icke kunna erbjuda full garanti

för, att statens bidrag verkligen i sinom tid komma vederbörande

barnmorskor till godo. Denna anmärkning träffar däremot icke d:r

Wretlinds förslag, hvilket dessutom skulle medföra den fördelen, att

särskilda donationer till höjande af barnmorskornas pensioner kunde

mottagas; emellertid kan mot detta förslag riktas den anmärkningen,

att intet skäl synes förefinnas, hvarför barnmorskorna skola

vara förpliktade att erlägga en för alla år lika stor afgift, då ju

resultatet blefve detsamma, om blott barnmorskan vid inträdet i

pensionsåldern hade ett visst tillgodohafvande hos kassan. Bestämmelsen

om den fixa årsafgiften och om uteslutning ur kassan efter

två försummade inbetalningar, men med möjlighet till återinträde,

skulle därför endast onödigtvis öka förvaltningsbesväret.

Mot båda förslagen, liksom mot hvarje annat förslag att lösa

pensionsfrågan på frivillighetens väg medelst afgifter från barnmorskorna

själfva och ett mindre bidrag af statsverket, måste också

betonas det obilliga däri, att de nuvarande äldre barnmorskorna faktiskt

skulle blifva utestängda från rätt till pension, och det olämpliga

däri, att alltså ännu under ett par årtionden ålderstigna barnmorskor

skulle nödgas att för sitt uppehälle fortsätta med yrkets utöfvande.

Det ofvan anförda synes mig vara tillräckligt för att motivera

det påståendet, att barnmorskekårens pensionering, om den försöktes

på frivillighetens väg, hvarken för kårens medlemmar eller för barnmorskeväsendets

utveckling skulle medföra det åsyftade gagnet.

Häraf följer icke omedelbart, att alla barnmorskor böra genom statens

medverkan erhålla pension, utan blott att, om en begränsning

af pensionsrätten bör göras, sådant måste ske genom bestämda före

-

88 Äfven enskildt praktiserande barnmorskor böra erhålla pensionsrätt.

skrifter, och det återstår nu att undersöka, om och på hvilket sätt

en sådan begränsning bör komma till stånd.

Först och främst kunde man ifrågasätta, huruvida icke pensioneringen

borde inskränkas till de i kommuners tjänst anställda barnmorskorna.

En sådan inskränkning torde emellertid af flere anledningar

icke vara lämplig. De skäl, som ofvan blifvit anförda för

barnmorskekårens pensionering, gälla äfven för de enskildt praktiserande

lika väl som för de i kommuners tjänst anställda; i flere

städer finnas nämligen inga af kommunen aflönade barnmorskor,

hvadan de enskildt praktiserande barnmorskorna i vissa fall kunna

anses lika nödvändiga som de af kommuner aflönade. Dessutom kan,

såsom redan i en föregående afdelning (sid. 33) blifvit påpekadt,

ingen fullt säker gräns uppdragas mellan de båda slagen åt barnmorskor,

enär på landet kommuner finnas, bvilka icke lämna någon

bestämd lön, utan blott genom särskildt kontrakt garantera en viss

ersättning för hvarje förrättning inom kommunen. Också bar

hvarken i barnmorskemötets eller i d:r Wretlinds förslag ifrågasatts

att inskränka pensionsrätten till de i kommuners tjänst anställda

barnmorskorna. Ett förslag i denna riktning bar visserligen blifvit

framställdt af en barnmorskeförening, dock med den modifikation, att

barnmorskor, som under tre år varit anställda i kommuns tjänst,

skulle få bibehålla sin pensionsrätt, äfven om de sedermera ägnade

sig åt enskild praktik. Detta förslag torde emellertid både ur principiell

synpunkt och af praktiska skäl icke vara antagligt.

Men skall pensionsrätt medgifvas äfven åt de enskildt praktiserande

barnmorskorna, så visar det sig nödvändigt, att eu begränsning af pensionsrätten

sker. Af tab. V n:r 4 synes nämligen, att under år 1891 54 enskildt

praktiserande barnmorskor verkställt blott 1—4 förlossningar och

50 sadana barnmorskor 5—9 förlossningar. Bland dessa 104 barnmorskor

finnas visserligen några åldringar, hvilka egentligen upphört att praktisera,

och några andra, bvilka af rent tillfällig anledning, t. ex. sjukdom,

icke under aret utöfvat någon egentlig praktik, men äfven om man frånräknar

dessa, återstå dock åtminstone några tiotal, hvilka visserligen aflagt

barnmorskeexamen, men icke egentligen utöfva barnmorskekallet såsom

Kan pensioneringen bringas att omfatta blott de behöfliga barnmorskorna? 89

yrke. Och det är tydligt, att med afseende på dessa barnmorskor

icke gälla de skäl, som ofvan anförts för lämpligheten af statens

medverkan till barnmorskekårens pensionering. För öfrigt bör det

vara klart, att om verkligen rätt till pension skulle tillerkännas en

kvinna, endast därför att bon aflagt barnmorskeexamen och sedan

årligen under en följd af år biträdt vid en eller annan förlossning,

det vore fara värdt, att pensionsrätten skulle komma att missbrukas;

möjligheten härtill vore ju lätt gifven, åtminstone så länge undervisningskursen,

såsom nu är fallet, endast omfattar 9 månader.

Det enklaste sättet att öfvervinna de svårigheter, som nödvändigheten

af pensionsrättens begränsning onekligen medför, vore utan

tvifvel att inskränka pensioneringen till de verkligt behöfliga barnmorskorna.

Detta sätt har också blifvit med värme förordadt af en

bland de sakkunnige, hvilka yttrat sig om mitt förslag till grunder

för barnmorskekårens pensionering. Emellertid visar det sig vid eu

närmare undersökning, att en begränsning på detta sätt måste för

närvarande erbjuda oöfvervinneliga svårigheter. I en glest befolkad

landsdel, där barnmorskor bo långt ifrån hvarandra, kan man visserligen

påstå, att alla barnmorskor äro behöfliga, äfven om de på grund

af lokala förhållanden hafva ganska obetydlig praktik. Helt annat

är däremot förhållandet, då fråga är om tätt befolkade bygder eller

om större städer. För dessa måste det nämligen vara ytterst svårt

att afgöra, huru många barnmorskor verkligen behöfvas inom ett

visst bejiränsadt område. Men äfven om man kunde för ett sådant

område bestämma antalet behöfliga barnmorskor, så vore det alldeles

omöjligt att angifva, hvilka bland barnmorskorna borde betraktas såsom

behöfliga, för den händelse att antalet befintliga barnmorskor

vore större än behofvet kräfde; och att denna sistnämda förutsättning

äger rum i de flesta större städer, är sedan länge både kändt och

erkändt. Möjligen skulle genom en omarbetning af barnmorskereglementet

sådana anordningar kunna träffas, hvarigenom de nu omnämda

svårigheterna blefve aflägsnade, men, intill dess detta sker, lär det

vara nödvändigt att öfvergifva tanken på en begränsning af det slag,

hvarom nu varit fråga. Däremot är det otvifvelaktigt af synnerlig

90 Kan pensionsrätten inskränkas till de barnmorskor, som gagna samhället?

vikt att, sedan eu användbar grund för den nödvändiga inskränkningen

af pensionsrätten blifvit funnen, noga draga försorg om, att icke hela

grupper af behöfliga barnmorskor blifva uteslutna, och att möjlighet

finnes till beredande af pensionsrätt åt behöfliga barnmorskor, som

icke kunna inordnas under någon bestämd grupp.

Vid sökandet efter en användbar grund för begränsningen kommer

man lätt nog på den tanken, att pensioneringen borde inskränkas

till de verkligt praktiserande barnmorskorna eller, såsom de äfven

kunde kallas, yrkesbarnmorskorna. Denna tanke har också kommit

till uttryck både i barumorskemötets petition samt i d:r Wretlinds

modifikation af hans ursprungliga förslag, och i sak har den äfven

omfattats af några barnmorskeföreningar. Emellertid torde det vara

svårt att kunna fasthålla vid denna tanke redan af den anledningen,

att barnmorskereglementet icke känner mer än ett slag af barnmorskor,

nämligen de, som äro underkastade reglementets föreskrifter,

och att således ur rättslig synpunkt alla barnmorskor äro yrkesbarumorskor,

så länge de äro i stånd att utöfva sitt kall. Den nu framställda

mera formella anmärkningen skulle emellertid förlora sin betydelse,

om man, med bibehållande af själfva grundtanken, vände

saken så, att pensionsrätt skulle tillkomma blott de barnmorskor,

hvilkas yrkesutöfning kunde anses vara till verkligt gagn för samhället,

och öfverlämnade åt vederbörande läkare afgöranderätten härvid.

Onekligt är, att man vida lättare bör kunna afgöra, om en

barnmorska är till nytta, än om hon är behöflig, och att så till vida

den nu ifrågasatta begränsningen skulle erbjuda mindre svårigheter;

i små och medelstora städer samt i mindre landtdistrikt, där läkaren

personligen kan känna hvarje enskild barnmorska, skulle till och med

inga nämnvärda hinder möta för densamma. Betänker man däremot,

att i de stora städerna och i de folkrika landtdistrikten helt andra

förhållanden måste äga rum, och påminner man sig att, enligt hvad

i en föregående afdelning blifvit omnämdt, barnmorskor stundom af

läkarne blifvit antingen upptagna såsom tillhörande ett distrikt, från

hvilket de redan för längesedan afflyttat, eller under olika namn två

gånger upptagna för samma kommun, så inser man lätt, att äfven

91

Antal förlossningar såsom norm för pensionsrätter begränsning.

den nu ifrågasatta begränsningen i inånga fall skulle erbjuda mycket

stora svårigheter. Härtill kommer äfven, att en så allmän grundsats,

tillämpad af inemot 300 olika läkare, med nödvändighet skulle

göra begränsningen mycket godtycklig och i många fall verkligt orättvis.

För att undvika de nu påpekade svårigheterna synes mig ingen

annan utväg finnas, än att välja en bestämd norm för begränsningen,

och att sedan genom undantagsbestämmelser afhjälpa de smärre

olägenheter, som tilläfventyrs genom ett strängt genomförande af

själfva hufvudregelu för begränsningen skulle kunna uppstå. Härvid

torde väsentligen tre utvägar erbjuda sig, nämligen att göra pensionsrätten

beroende antingen af den tid, barnmorskan använder vid

yrkets utöfvande, eller af den inkomst, hon därigenom erhåller, eller

slutligen af det antal förlossningar, som hon utför. De två första

sätten att bestämma en gräns mellan pensionsberättigade och icke

pensionsberättigade barnmorskor torde emellertid vara olämpliga redan

af den anledningen, att någon effektiv kontroll icke är tänkbar,

hvarken i fråga om den tid, barnmorskan vid yrkets utöfvande använder,

eller i fråga om den inkomst, hon därigenom erhåller; att

äfven andra skäl tala mot en begränsning af någotdera slaget, skulle

för öfrigt vara lätt att visa.

Det återstår således blott att undersöka, huru förhållandena skulle

ställa sig, om man gjorde pensionsrätten beroende af antalet verkställda

förlossningar, eller, närmare bestämdt, föreskrefve, att barnmorska

för att kunna erhålla pension skulle under ett visst antal

kalenderår hafva verkställt minst ett visst antal förlossningar om

året. Det är då först och främst klart, att en fullt effektiv kontroll

skulle på detta sätt utan svårighet kunna åstadkommas, då ju barnmorskorna

äro skyldiga att i en särskild dagbok anteckna alla af dem

verkställda förlossningar; att barnmorskorna skulle genom införandet

af fingerade förlossningar göra kontrollen omöjlig, borde lätt nog

kunna förebyggas. Vidare må påpekas, att enligt § 28 af barnmorskereglementet

den särskilda ersättning, som enligt taxan tillkommer

en kommuns barnmorska, skall beräknas efter antalet verkställda förlossningar

utan afseende därpå, om förlossningen är långsam eller

92 Anmärkningar mot det valda sättet för pensionsrättens begränsning.

hastig, lätt eller svår, och att det sålunda icke är någon alldeles ny

grundsats, man inför, om man gör rätten till pensions erhållande beroende

af de verkställda förlossningarnas antal.

Mot det nu ifrågavarande sättet för begränsningen har en af de

sakkunnige anmärkt, att antalet förlossningar icke är något riktigt

mått på det af barnmorskan förrättade arbetet, enär t. ex. en landtbarnmorska,

som på egen hand väl och riktigt utfört en instrumental

förlossning, därigenom måste anses hafva torvärfvat en flere gånger

större merit än en stadsbarnmorska, som i maklighet och lugn öfvervakat

naturens eget arbete. En annan sakkunnig har påpekat, att

eu barnmorskas verksamhet icke bör hufvudsakligen bedömas efter

huru mycket arbete hon utfört, utan snarare efter huru väl och omsorgsfullt

hon fullgjort sitt värf. Dessa båda anmärkningar äro utan

tvifvel fullt riktiga, och jag är den förste att erkänna det önskvärda

däri, att en bättre grund för pensionsrättens begränsning kunde erhållas,

men då något sådant enligt min öfvertygelse för närvarande

icke är möjligt, återstår ingenting annat än att, såsom jag ofvan

framhållit, söka genom undantagsbestämmelser aflägsna de olägenheter,

som genom en sträng tillämpning af regeln skulle uppstå.

Dessförinnan är det dock nödvändigt att afgöra, hvilket antal förlossningar

är det minsta, som en barnmorska under ett kalenderår

får hafva utfört, för att detta kalenderår skall räknas henne till godo

vid pröfningen af pensionsrätten; ett sådant år må i det följande för

korthetens skull kallas tjänsteår. För att bestämma detta antal torde

det vara bäst att taga hänsyn till de uppgifter om antalet under år

1891 verkställda förlossningar, som äro meddelade i föregående afdelning

med ledning af tab. V n:r 1—3. Af dessa uppgifter framgår,

att under år 1891 de praktiserande barnmorskorna i medeltal verkställt

41 förlossningar, samt att det sannolikaste antalet förlossningar

för en enskild barnmorska varit 35. Att talen utfallit så små, beror

emellertid dels därpå, att det stora antalet barnmorskor i Skåne och

i Stockholms stad af särskilda anledningar icke äro i tillfälle att utföra

mer än ett relativt ringa antal förlossningar, dels därpå, att

de många gamla barnmorskorna, såsom naturligt är, i allmänhet

Minsta antalet förlossningar för rätt till tjänsteårsberäkning. 93

hafva mycket liten praktik. Också synes det af tab. V n:r 1, att

t. ex. i Vesternorrlands län, äfven då de åldriga barnmorskorna medräknas,

medeltalet förlossningar uppgår till 63 och sannolikaste antalet

förlossningar för en enskild barnmorska till 51; likaledes framgår det

af tab. Y n:r 2 och 3, att under barnmorskans kraftigaste ålder

medeltalet förlossningar, oaktadt den betydliga inverkan, som de egendomliga

förhållandena i Skåne och i Stockholm utöfva, i allmänhet

öfverstiger 40, och det sannolikaste antalet förlossningar föga skiljer

sig från nyss nämda tal. Emellertid torde det icke vara rådligt, att

sätta minimiantalet förlossningar för rätt till tjänsteårsberäkning högre

än 40, enär eljest allt för många barnmorskor antingen skulle uteslutas

från pensionsrätt eller också tvingas till ett jäktande efter tillfälle

till förlossningar, hvilket för yrkets omsorgsfulla utöfvande måste

blifva skadligt. Å andra sidan synes det mig, som om man icke

borde sätta minimiantalet lägre än 40, enär i regeln en barnmorska

icke lär kunna beräkna mer än omkring 10 kr. i städer och omkring

5 kr. å landsbygden såsom ersättning för hvarje förlossning, samt en

inkomst af 400 kronor i stad och 200 kr. på landet väl icke kan

anses öfverstiga — i de flesta fall icke ens uppgå till — existensminimum.

Väljer man således 40 till minimiantal, så kan valet också

ur den synpunkten försvaras, att barnmorskan, äfven om hon har

jämn praktik, blir i tillfälle att ägna 9 dygn åt hvarje barnaföderska.

Mot det nu ifrågasatta minimiantalet förlossningar för rätt till

tjänsteårsberäkning hafva emellertid betänkligheter blifvit framställda

af nästan alla barnmorskeföreningarna och alla sakkunnige, som yttrat

sig öfver mitt förslag till grunder för barnmorskekårens pensionering,

gående deras anmärkningar ut därpå, att minimitalet är allt för högt.

Såsom skäl mot fixerandet af ett så högt minimiantal har anförts:

att på detta sätt inom de äldre åldersklasserna endast få barnmorskor

finge rätt att räkna tjänsteår; att många nitiska och dugliga barnmorskor

skulle utan eget förvållande blifva alldeles utestängda från

pensionsrätten; att särskildt i glest bebyggda trakter samt i Skåne,

på Gotland och i Stockholm endast ett mindre antal barnmorskor

kunde komma i tillfälle att verkställa 40 eller flere förlossningar;

94

Anmärkning om det valda minimiantalet förlossningar.

att särskilt för Stockholm dels de mest förtjänta barnmorskorna

skulle gå miste om pension, dels staden skulle enligt det förslag om

kostnadens bestridande, hvarom längre fram kommer att talas, nödgas

för de få pensionsberättigade barnmorskornas räkning erlägga en

obilligt dryg afgift. I stället för talet 40 hafva därför från olika

håll föreslagits talen 35, 30, 25 och 20.

De skäl, som sålunda blifvit anförda för fixerandet af ett lägre

minimital än 40, äro utan tvifvel väl värda att beaktas; emellertid

synes det mig, som om de anmärkta olägenheterna af det höga

minimitalet hällre borde aflägsnas genom särskilda undantagsbestämmelser,

än genom själfva talets sänkande. Såsom jag ofvan påpekat,

lär nämligen en barnmorska genom den ersättning, hon erhåller vid

yrkets utöfvande, icke gärna kunna lifnära sig, om hon verkställer

mindre än 40 förlossningar om året, såvida hon icke åtnjuter fast årslön

eller arbetar under särskildt gynnsamma förhållanden. För barnmorskorna

med fast årslön blifva i alla händelser vissa undantagsbestämmelser

nödvändiga, och de få barnmorskor, hvilka erhålla en

rundligare ersättning för sitt arbete, kunna i allmänhet af egna medel

bereda sig en lifränta till samma belopp som det här nedan föreslagna

ålderdomsunderstödet. Skulle man väsentligen sänka det

ifrågasatta minimiantalet, vore det fara värdt, att man därigenom bidroge

till ökande af den öfverbefolkning på barnmorskebauan, som

redan nu i betänklig grad förefinnes; säkerligen skulle nämligen då

många kvinnor genom hoppet att efter ett jämförelsevis lindrigt arbete

erhålla ålderdomsunderstöd lockas att inträda på banan och,

sedan de en gång där inträdt, på grund af tröghetens lag fortsätta

med yrkets utöfvande, till förfång för deras medsystrar, men utan

gagn vare sig för dem själfva eller för samhället. En sänkning från

40 till 35 skulle väl å ena sidan icke medföra den nu antydda faran,

men å andra sidan vara motiverad blott om det visades, att en enskilt

praktiserande barnmorska i regeln kunde utan svårighet hafva

sin bärgning af 35 förlossningar om året.

På grund af hvad jag nu anfört, föreslår jag, att i regeln vid

pensionsrättens pröfning måtte såsom tjänsteår räknas det

Särskild rätt till tjänsteårsberäkning för kommunala barnmorskor. 95

kalenderår, under hvilket barnmorska verkställt minst 40

förlossningar.

Det följer nu i ordningen att angifva de närmare modifikationer

af denna allmänna regel, som af omständigheterna påkallas, och härvid

torde man först och främst böra taga under öfvervägande, hvilka

särskilda bestämmelser böra gälla om de af kommuner aflönade barnmorskorna;

redan en flyktig eftertanke måste nämligen gifva vid

handen, att man icke kan från pensionsrätten utesluta alla af kommuner

anställda barnmorskor, som verkställa mindre än 40 förlossningar

om året.

Tvifvelsutan kan det vid första påseendet lätt förefalla, som om

alla af kommuner aflönade barnmorskor borde komma i tillfälle att

erhålla pension, enär kommunen genom att tilldela dem lön borde

anses hafva visat, att den finner dem behöfliga; enligt denna tankegång

borde således såsom tjänsteår få räknas hvarje kalenderår, under

hvilket barnmorska erhållit fast årslön af kommun. Vid närmare

undersökning visar det sig emellertid, att den nu antydda tankegången

icke utan vissa modifikationer kan fastbållas. De stora olikheterna

emellan antalet af kommuner aflönade barnmorskor inom olika landsdelar

samt lönebeloppen för dessa barnmorskor ådagalägga nämligen,

att barnmorskor anställas icke alltid därför, att de äro behöfliga, utan

af andra mer eller mindre tillfälliga anledningar. Så är det t. ex.

i Skåne inom många kommuner af ålder vanligt, att en barnmorska

inom densamma finnes, och då en barnmorska afgår, anställes därför

en ny, utan att hvarken kommunens folkmängd eller lokala förhållanden

göra en särskild barnmorska behöflig. Också är ofta icke

blott lönen, utan till och med hela årsinkomsten så obetydlig, att den

icke på långt när kan räcka till ens för lifvets nödtorft. Skulle

man för öfrigt endast på grund af den obetydliga lönen gifva en

sådan barnmorska rätt till tjänsteårsberäkning, så skulle pensionen

enligt de bestämmelser, som bär nedan komma att föreslås, i manga

fall högst betydligt öfverstiga hela årsinkomsten — ett förhållande

som icke gärna kan anses annat än orimligt, och hvilket dessutom

lätt kunde gifva anledning till missbruk af pensionsrätten. Ville

96 Tjänsteårsberäkning för kommunala barnmorskor med minst 200 kr. i lön.

man åter rätta pensionsbeloppet efter inkomsterna, skulle det blifva

allt för ringa för att erbjuda någon verklig hjälp på ålderdomen.

Det nu sagda synes mig tillräckligt för att ådagalägga, att icke

alla i kommuners tjänst anställda barnmorskor böra äga rätt till

tjänsteårsberäkning. Teoretiskt taget vore det naturligtvis riktigast

att föreskrifva, att rätt till tjänsteårsberäkning på grund af anställning

i kommuns tjänst borde tillkomma endast den barnmorska,

som vore för kommunen behöflig, men icke häller i detta fall torde

en sådan föreskrift vara i praktiken användbar. En antaglig utväg

synes däremot vara att för rätt till tjänsteårsberäkning fastställa en

viss minimilön, enär en relativt hög lön väl i allmänhet får anses

innebära ett bevis därför, att kommunen anser barnmorskan behöflig.

För att gifva det största möjliga antal kommuner tillfälle att bereda

sina barnmorskor rätt till tjänsteårsberäkning, torde minimilönen

icke böra sättas högre än 200 kr., och tillåtelse gifvas att i lönen

inräkna värdet af naturaförmåner, dock så att bostad och vedbrand

icke i något fall få upptagas till högre belopp än 75 kr. Däremot

torde icke i lönen böra få inbegripas den särskilda ersättning af

kommunalmedel, som kan tillkomma barnmorska för hjälp åt medellösa

barnaföderskor, hälst denna ersättning kan vara mycket växlande

från år till år.

Mot förslaget, att de i kommuners tjänst anställda barnmorskorna

skola hafva en årslön af minst 200 kronor för att på grund af anställningen

fä räkna tjänsteår, hafva några af de sakkunnige framställt

anmärkningar. En af dem har ansett, att minimilönen borde bestämmas

till 300 kr., enär ett lägre belopp ej gärna kunde anses

som en skälig lön. En annan har ansett hela den föreslagna bestämmelsen

onödig, då enligt hans erfarenhet ingen barnmorska gärna

kunde åtnöja sig med lägre lön än 200 kr. Däremot hafva flere

andra sakkunnige betonat, att genom det framställda förslaget många

i kommuners tjänst anställda barnmorskor skulle gå miste om rätt

till tjänsteårsberäkning, och att därför antingen minimilönen borde

sänkas eller ock hela bestämmelsen utgå. En sakkunnig har särskilt

anfört, att stundom eu barnmorska, som onekligen vore för

Tjänsteårsberäkning för kommunala barnmorskor med lägre lön än 200 kr. 97

kommunen behöflig, åtnöjde sig med mindre lön än 200 kr. därför,

att hon af särskilda anledningar vore fästad vid orten; i hvarje fall

borde åtminstone för de närvarande innehafvarne af aflönade platser

ingen bestämd minimilön för rätt till tjänsteårsberäkning fastställas.

De nu omnämda anmärkningarna synas mig emellertid icke vara

af den vikt, att jag bör frångå mitt ursprungliga förslag. Af de

statistiska uppgifterna i föregående afdelning framgår visserligen, att

ett betydligt antal barnmorskor, särdeles i Skåne, finnas, hvilka hafva

mindre än 200 kr. i fast årslön; emellertid torde bland dessa flertalet

icke hufvudsakligen vara sysselsatta med yrkets utöfning, utan utgöras

af gifta kvinnor, hvilka jämte det, att de ägna sig åt familjens

vård eller annan sysselsättning, äfven biträda vid förlossningar. I

alla händelser lär icke af dessa barnmorskor kunna förväntas tillräckligt

intresse för underhållande och förkofrande af de insikter och

den färdighet, som yrkets utöfvande kräfver, och staten har således

ingen anledning att genom beviljande af pensionsrätt åt sådana barnmorskor

uppmuntra kommunerna att anställa dem. Det synes mig

därför ingalunda innebära någon bestämd orättvisa att utesluta dessa

från rätt till tjänsteårsberäkning; det står ju i alla händelser kommunen

öppet att bereda dem sådan rätt genom att gifva dem bostad

och vedbrand samt dessutom den lilla kontanta lönen af 125 kr.

Emellertid anser jag, att då särskilda lokala förhållanden förekomma,

rätt till tjänsteårsberäkning må efter särskild ansökan kunna medgifvas

barnmorska, som har lägre årslön än 200 kr. och som icke

häller är i tillfälle att verkställa 40 förlossningar om året. Jag

tänker därvid närmast på barnmorskor, hvilka äro bosatta på mindre

öar i skärgården, och hvilka till följd af fastlandets aflägsenhet

icke kunna af befolkningen undvaras, men å andra sidan på grund

af kommunens medellöshet icke kunna aflönas med 200 kr.

Det kunde möjligen sättas i fråga, huruvida en bestämd årslön

ensam bör berättiga till tjänsteårsberäkning, eller huruvida icke också

ett visst minimiantal förlossningar borde föreskrifvas som villkor härför.

Det synes mig dock vanskligt att träffa någon bestämmelse

härom; af följande tabell framgår nämligen, att ganska många

Eneström, llarnmorskekärens pensionering. 7

98 Förslag om tjänsteårsberäkning. Anmärkningar häremot.

barnmorskor med den föreslagna minimilönen under år 1891 verkställt

ett mycket ringa antal förlossningar.

Antalet barnmorskor med minst 200 kronors fast årslön, hvilka

under år 1891 verkställt nedanstående antal förlossningar

Summa

barn-

morskor

0

1

2

3

4

5-9

10-14

15-19

2

—

—

1

1

I 9

20

29

62

Däremot anser jag nödvändigt föreskrifva, att barnmorska, om rätt

till tjänsteårsberäkning skall medgifvas henne på grund af anställning

med minimilön, bör under året hafva utöfvat yrket, enär i annat fall

rätten till tjänsteårsberäkning möjligen kunde gifva anledning till missbruk

på sådant sätt, att en oduglig barnmorska''tillätes kvarstå såsom

löntagande, mot villkor att hon skötte tjänsten genom vikarie.

Jag föreslår därför, att barnmorska, som är anställd i kommuns

tjänst, må på grund; af sin anställning äga rätt till

tjänsteårsberäkning för det kalenderår, under hvilket hon

utöfvat yrket och i fast årslön erhållit minst 200 kr.; att i

den fasta årslönen också må inräknas värdet af naturaförmåner

— bostad och vedbrand dock till ett sammanlagdt

belopp af högst 75 kr.; samt att äfven för barnmorska

med lägre lön än 200 kr. rätt till tjänsteårsberäkning

må kunna medgifvas på grund af lokala förhållanden.

Det har af en sakkunnig anmärkts, att genom de nu föreslagna

bestämmelserna om rätt till tjänsteårsberäkning den oegentligheten

kunde inträffa, att en barnmorska, som verkställt 40 förlossningar

eller åtnjutit 200 kr. i årslön, skulle få räkna tjänsteår, men däremot

en barnmorska, som verkställt 39 förlossningar eller åtnjutit

175 kr. i årslön, blefve utestängd från denna rätt, ehuru skillnaden

mellan deras yrkesutöfning i ena fallet vore och i andra fallet kunde

vara försvinnande liten. Denna anmärkning är riktig, men träffar tydligen

alla begränsningar medelst bestämda minimital, och den påpekade

oegentligheten kan därför icke anses såsom något för det nu framställda

förslaget egendomligt. Hvad angår anmärkningen med afseende på

Modifikationer af förslaget om tjänsteårsberäkning.

99

lönebeloppen, vill jag ånyo framhålla, att en kommun, som i fast

årslön lämnar 175 kr., kan genom att öka lönen med blott 25 kr.

bereda barnmorskan rätt till tjänsteårsberäkning. Hvad åter angår anmärkningen

beträffande antalet förlossningar, anser jag, att oegentligheten

kan i väsentlig mån minskas, om man åt barnmorska, som under

•ett kalenderår utfört 20—39 förlossningar, gifver rätt till hel tjänsteårsberäkning,

därest summan af förlossningarna under nämda och

näst föregående år sammanlagda uppgår till minst 80, samt till

half tjänsteårsberäkning, om summan icke uppgår till detta tal. Genom

den förra bestämmelsen skulle man vinna den fördelen, att en

rent tillfällig sänkning af antalet förlossningar under ett enskildt år

icke behöfde utöfva någon inverkan på tjänsteårsberäkningen; genom

åen senare bestämmelsen åter skulle man bereda barnmorskorna tillfälle

att vid pensionsrätter profvande få räkna sig i någon mån

till godo äfven yrkesutöfningen under en mera framskriden ålder,

åå praktiken gemenligen minskas. Ått däremot, såsom en barnmorskeförening

och eu sakkunnig föreslagit, meddela oinskränkt rätt

till sammanräkning af antalet förlossningar under en följd af år,

synes mig icke böra ifrågasättas, särskildt därför att genom en

sådan sammanräkning de barnmorskor, som årligen verkställa 150

eller flere förlossningar, skulle redan efter 8 år hafva förvärfvat

ej mindre än 30 tjänsteår och således kunna efter 8 års praktik och

22 års overksamhet uppnå det antal tjänsteår, som i det följande

kommer att föreslås för rätt till pensions erhållande.

I enlighet med hvad jag nu anfört, föreslår jag således, att

barnmorska, som under ett kalenderår verkställt 20—39

förlossningar, måtte få räkna året såsom helt tjänsteår,

därest summan af förlossningarna under detta och närmast

föregående år uppgår till SO, men eljest såsom hälft tjänsteår.

Oberoende af de bestämmelser, som nu blifvit föreslagna, synas

mig särskilda öfvergångsbestämmelser böra fastställas för de barnmorskor,

livilka före pensionsrättens beviljande börjat utöfva yrket.

Det är nämligen först och främst klart, att för den tid, som redan

förflutit — och i all synnerhet för tiden före 1881, då dagböcker

100 Tjänsteårsberäkning för nu befintliga barnmorskor.

först började föras — i många fall stora eller oöfvervinneliga svårigheter

måste möta för styrkandet af rätt till tjänsteårsberäkning

enligt ofvan föreslagna bestämmelser. Därför torde det vara nödvändigt,

att med afseende på denna tid antalet tjänsteår bestämmes

med hänsyn tagen till den art af verksamhet, barnmorskan

utöfvat, och att bestämmanderätten öfverlämnas åt den i detta afseende

sakkunniga myndigheten, nämligen medicinalstyrelsen. De i

kommuners tjänst anställda barnmorskorna borde därvid få räkna sig

till godo hela den tid, under hvilken de utöfvat yrket på vederbörligt

sätt; för de öfriga barnmorskorna åter torde rätt till retroaktiv

tjänsteårsberäkning icke böra beviljas för längre tid än de senaste

30 kalenderåren. Den sista bestämmelsen är tillagd af den anledningen,

att eljest barnmorskor, som redan nu upphört med yrkets utöfvande,

skulle kunna göra anspråk på pension, något som väl icke

bör ifrågakomma. Den första bestämmelsen åter torde böra inskränkas

att gälla om de barnmorskor, som åtminstone under de sista 10

åren varit oafbrutet anställda i kommuns tjänst, enär det eljest kunde

inträffa, att eu kommun ånyo anställer en redan afskedad barnmorska

endast för att bereda henne pensionsrätt.

Genom den ofvan föreslagna^bestämmelsen skulle möjligheten till

erhållande af pension betydligt underlättas åtminstone för dem bland

de befintliga barnmorskorna, som redan nu äro ålderstigna. För att

äfven för de medelåldriga i någon mån öka denna möjlighet, vore

det utan tvifvel önskvärdt, att man kunde bereda åtminstone dem,,

som vid pensionsrättens beviljande fyllt 50 år, något lindrigare villkor

med afseende på tjänsteårsberäkningen under den kommande

tiden. Detta kunde ske t. ex. så, att helt tjänsteår finge räknas,.

om 30 förlossningar, och hälft tjänsteår, om 15—29 förlossningar

under ett kalenderår verkställts. Eljest vore det att befara, att dessa

medelåldriga barnmorskor icke skulle kunna förvärfva det för pensions

erhållande nödiga antalet tjänsteår, och därför till skada för

barnmorskeväsendets tidsenliga ordnande blifva tvungna att allt för

länge fortsätta med yrkets utöfvande.

Jag föreslår alltså, att med afseende på de barnmorskor,

Undantagsbestämmelser vid tjänsteår sberäkning. 101

hvilka redan vid pensionsrättens beviljande börjat utöfva

yrket, antalet tjänsteår för den förflutna tiden må af medicinalstyrelsen

bestämmas utan hinder af ofvan föreslagna

stadganden, dock så att hänsyn får tagas till hela tjänstgöringstiden

blott för de barnmorskor, hvilka åtminstone under

de lO senaste åren oafbrutet varit i kommuns tjänst anställda,

men för öfriga barnmorskor blott till tjänstgöringen

under de 30 sista kalenderåren; samt att för de befintliga

barnmorskorna, hvilka vid pensionsrättens beviljande redan

fyllt 50 år, de ofvan föreslagna minimiantalen förlossningar

må sänkas till 30 för hel och 15 för half tjänsteårsberäkning.

Godkännas de nu föreslagna undantagsbestämmelserna, torde de

viktigaste bland de betänkligheter, som af barnmorskeföreningarna och

de sakkunnige blifvit anförda, hufvudsakligen vara allägsnade. Hvad

särskild! angår det obilliga däri, att Stockholms stad skulle för sina

få pensionsberättigade barnmorskor betala en synnerligen dryg afgift,

vill jag påpeka, att denna obillighet borde kunna aflägsnas genom

den ofvan föreslagna bestämmelsen om särskild rätt till tjänsteårsberäkning

på grund af lokala förhållanden. Genom denna bestämmelse,

och med hänsyn tagen till den afgift, som i det följande

kommer att föreslås, borde rätt till tjänsteårsberäkning kunna tillerkännas

100 barnmorskor inom Stockholms stad, utan att staden

därför behöfde erlägga någon extra afgift.

Det har af eu sakkunnig föreslagits, att rätt till tjänsteårsberäkning

måtte kunna tillerkännas barnmorska, äfven om hon verkställt

ett mycket ringa antal förlossningar och icke åtnjuter 200 kr.

i fast årslön, därest hon kan förete särdeles goda vitsord om sin tjänstgöring.

Med erkännande af den goda tanke, som ligger till grund för

detta förslag, anser jag dock, att det skulle erbjuda allt för stora svårigheter

med hänsyn till en fullt rättvis tillämpning af detsamma.

Genom de nu föreslagna bestämmelserna har en viss inskränkning

gjorts i rätten att erhålla pension. Det återstår ännu att bestämma,

huruvida möjligen en inskränkning af helt annat slag bör

102

Pensionsrätt för nu befintliga äldre barnmorskor.

göras, nämligen i fråga om de nu befintliga äldre barnmorskorna.

Af barnmorskemötets förslag tyckes det, som om mötet velat utesluta

från pensiousrätt de redan befintliga barnmorskorna, som fyllt 55 år.

D:r Wretlind har gatt ett steg längre och i sitt förslag ej medgifvit

sådan rätt åt de nu befintliga barnmorskorna, som öfverskridit eu

ålder af 50 år. Det synes mig emellertid, som om inga sakliga skäl

funnes för att utesluta från pensionsrätten några af de nu befintliga

barnmorskorna endast därför, att deAfverskridit eu viss ålder. Tvärtom

synes både ett af de hufvudsakliga skälen och humanitetsskäl

tala för beviljandet af pensionsrätt äfven åt dessa barnmorskor, förutsatt

att sådan anordning kan träffas, hvarigenom ur finansiell synpunkt

deras pensionering blir möjlig. Som bekant har vid pensionering

af andra kårer, t. ex. elementarlärarne, folkskollärarne och småskollärarne,

äfven den redan befintliga generationen tillerkänts pensionsrätt,

och, för att välja ett exempel från ett närliggande område,

har, då löneförbättring beviljats åt en kår, denna förmån äfven kommit

dem till godo, hvilka redan varit i tjänst anställda. För öfrigt

må anmärkas, att den nuvarande äldre generationen af barnmorskor

utöfvat sitt yrke under mindre gynnsamma förhållanden, än de, som

nu äga rum, hvadan det ur denna synpunkt vore särskildt obilligt,

om de gamla barnmorskorna skulle tillbakasättas vid pensioneringen.

Enligt min åsikt bör således för den nu befintliga generationen

af barnmorskor en högre lefnadsålder icke utgöra någon grund för

uteslutning från pensionsrätten. Att däremot icke enligt min mening

alla nu befintliga barnmorskor, således äfven de, som för längesedan

upphört att praktisera, borde kunna erhålla pension, har redan

blifvit af mig framhållet och i sammanhang därmed en åtgärd föreslagen,

hvarigenom skulle förebyggas, att barnmorskor, som redan upphört

att praktisera, erhölle pensionsrätt. I det följande komma nämligen

30 tjänsteår att föreslås såsom villkor för den normala pensionens erhållande,

och de nu ifrågavarande barnmorskorna kunna enligt mitt

förslag icke förvärfva 30 tjänsteår. Visserligen skulle en och annan

af dem kunna tillerkännas 20 tjänsteår, och på grund däraf möjligen

få rätt till ett årligt understöd af 70 kr., men det synes mig icke

Vid hvilken lefnadsålder bör barnmorska erhålla pension? 103

förefinnas något skäl att genom ett särskildt stadgande beröfva dem

all möjlighet att erhålla det obetydliga understödet, bvilket för öfrigt

skulle utgå blott till dem, som blifvit urståndsätta såväl att sitt yrke

vidare utöfva som ock att på annat sätt sig nödtorfteligen försörja.

4. Närmare bestämmelser beträffande villkoren för

pensionsrätt och pensions utbetalande.

I det föregående har blifvit förslagsvis angifvet, under hvilka

villkor barnmorskorna borde äga rätt till tjänsteårsberäkning, och

det följer nu närmast i ordningen att afgöra, huru många tjänsteår

en barnmorska bör hafva förvärfvat, samt hvilken lefnadsålder hon

bör hafva uppnått, för att kunna få pension sig tillerkänd.

Enligt barnmorskemötets förslag skulle pension erhållas redan

vid 55 års ålder och efter 25 års praktik såsom barnmorska. Enligt

d:r Wretlinds förslag borde pensionsåldern af ekonomiska skäl höjas

till 60 år; om något egentligt antal tjänsteår kan enligt hans förslag

icke vara fråga, men då alla barnmorskor böra hafva aflagt examen

senast vid 36 års ålder, så är det klart, att de vid fyllda 60 år böra

hafva praktiserat i regeln åtminstone 24 år, i de allra flesta fall till

och med ännu längre.

Utan tvifvel finnas synnerligen talande skäl för förslaget att låta

barnmorskorna erhålla pension redan vid 55 eller åtminstone vid 60

års ålder, enär många barnmorskor redan under 50-talet börja blifva

mindre lämpliga för yrkets utöfvande och deras kvarstående således

utgör ett hinder för barnmorskeväsendets förbättrande. Dessa skäl

hafva också blifvit kraftigt framhållna af flere bland de sakkunnige;

bland desse hafva 4 föreslagit 60 år, en högst 60 år och eu högst

55 år. Äfven en bland barnmorskeföreningarna har yrkat pensionsålderns

bestämmande till 60 och en till 55 år.

Yore vid denna frågas afgörande hänsyn att taga uteslutande

till pensioneringens nytta för barnmorskeväsendets utveckling och för

barnmorskorna själfva, kunde ingen tvekan råda därom, att pensionsåldern

borde bestämmas allra högst till 60 år, hälst till 55 år; men

104

Pensionsålderns inflytande på kostnadsbeloppet.

då det är en trängande nödvändighet att taga hänsyn äfven till den

ekonomiska sidan af saken, synes det mig icke möjligt att redan nu

bereda alla barnmorskor pension vid 55 år eller ens vid 60 år. För

att gifva en ungefärlig föreställning om, i hvilken hög grad en höjning

eller sänkning af pensionsåldern inverkar på kostnaden för pensioneringen,

må följande tjäna till ledning. Enligt hvad i föregående

afdelningar blifvit visadt, utgör de närvarande barnmorskornas

medelålder nära 45 år och barnmorskeelevernas medelålder vid examens

afläggande omkring 27 år. Beräknar man nu, med tillhjälp af Statistiska

centralbyråns mortalitetstabell för kvinnor 1871—1880 samt

en räntefot af 4 procent, huru stort kapital skulle fordras för att

kunna gifva åt en nu 45-årig kvinna en årlig pension af 1 krona,

då hon uppnått 55, 60 eller 65 års ålder, finner man att detta kapital

utgör

om pensioneringen skall börja vid 55 års ålder 7*8 6 kronor

» » » » » 60 » » 5-15 »

» » » » » 65 » » 3'' 15 »

Utför man samma beräkningar med hänsyn till eu 27-årig kvinna,

finner man, att det kapital, som för en sådan fordras, utgör

om pensioneringen skall börja vid 55 års ålder B-3 6 kronor

» » » » » 60 » » 2''20 »

» » » » » 65 » » 1*35 »

I båda fallen förhålla sig talen till hvarandra ungefär som 8:5:3.

De nu anförda siffrorna äro visserligen i föreliggande fall ej fullt användbara

för att angifva, i hvilken proportion kostnaderna för barnmorskekårens

pensionering skulle ändras, om man bestämde pensionsåldern

till 55, 60 eller 65 år, men de visa dock, hvilket väsentligt

inflytande en höjning eller sänkning af pensionsåldern äger med hänsyn

till kostnaden. Huru önskvärdt det än vore att bereda tillfälle

till pension åt alla barnmorskor redan vid 55 år, synes mig därför

ett förslag i denna riktning icke för närvarande äga någon utsikt

att vinna riksdagens bifall. Däremot torde pension redan vid 55

års ålder kunna påräknas åtminstone för dem, som genom obotlig

sjukdom eller vanförhet blifvit urståndsätta såväl att sitt yrke vidare

Normal pension vid fyllda 65 år. Antalet tjänsteår för rätt till pension. 105

utöfva som ock att på annat sätt sig nödtorfteligen försörja; åt öfriga

barnmorskor åter torde för närvarande pension icke kunna ifrågasättas

förr än vid fyllda 65 år, enär redan genom dessa bestämmelser

en ej obetydlig kostnad, såsom i följande afdelning skall visas, kommer

att drabba statsverket. Visserligen är den nu föreslagna pensionsåldern

mycket hög, men framhållas bör å ena sidan, att, enligt de i

föregående afdelning meddelade statistiska uppgifterna, flere barnmorskor

ännu några år in på sextiotalet äro i stånd att utöfva en

ganska omfattande praktik, och å andra sidan, att för alla befintliga

barnmorskor, hvilka äro födda före år 1829, det .är alldeles

likgiltigt, om pensionsåldern nu sättes lägre än 65 år, enär de i alla

händelser hafva fyllt 65 år, då pension kan börja utbetalas.

Hvad angår det antal tjänsteår, som bör;fordras, för att eu barnmorska

skall erhålla pension, måste vid dess bestämmande hänsyn

tagas till den omständigheten, att så väl ordinarie folkskollärarinnor

som småskollärarinnor erhålla den normala pensionen först efter 30

tjänsteår, och det synes icke kunna sättas i fråga att medgifva barnmorskorna

lindrigare villkor i detta afseende. Då barnmorskorna i

genomsnitt utexamineras vid omkring 27 års ålder, och då de väl i

allmänhet efter några få år borde kunna påräkna antingen fäst årslön

af minst 200 kronor eller så omfattande praktik, att de därigenom

blifva berättigade till tjänsteårsberäkning, så torde de i flertalet

fall vid fyllda 65 år hafva förvärfvat 30 tjänsteår. För dem åter,

som vid en tidigare ålder måste till följd af sjukdom eller vanförhet

upphöra med yrkets utöfvande, ställa sig åter förhållandena mindre

gynnsamt, och på det att dessa måtte erhålla åtminstone någon hjälp,

äfven om de ej lyckats förskaffa sig 30 tjänsteår, torde ett mindre

understöd böra lämnas åt de barnmorskor, som förvärfvat minst 20

tjänsteår, ifall de sedermera blifva urståndsätta såväl att sitt yrke

vidare utöfva som ock att på annat sätt sig nödtorfteligen försörja;

för erhållande af detta mindre understöd torde icke någon bestämd

minimiålder böra fastställas, och äfven fordran på ett bestämdt antal

tjänsteår kunna lämnas å sido för dem, hvilka under yrkets utöfning

blifvit invalida. Däremot kan jag af ekonomiska skäl icke nu för

-

106 Mistning af tjänsteår. Särskild inskränkning af pensionsrätten.

orda, att barnmorskorna skola i likhet med småskollärarinnorna få

ett relativt stort understöd redan efter 25 tjänsteår; först sedan erfarenhet

om kostnaden vunnits, bör enligt min åsikt fråga härom väckas.

I detta sammanhang torde det få framhållas, att under särsärskilda

förhållanden ett eller flere, i enlighet med förut angifna

bestämmelser förvärfvade, tjänsteår icke böra inräknas vid pröfning

af pensionsrätt. Har barnmorska för alltid blifvit förklarad

förlustig rättigheten att utöfva sitt yrke, bör hon därmed också hafva

förlorat all rätt att räkna sig till godo de förvärfvade tjänsteåren.

Har hon under ett kalenderår blifvit för försummelse eller tjänstefel

sakfälld, bör hon för detta år förlora sin’rätt till tjänsteårsberäkning;

likaledes bör medicinalstyrelsen äga i sin makt att, om hon under

ett kalenderår på annat sätt sig mindre väl uppfört, fråntaga henne

rätt att räkna detta år såsom tjänsteår.

Skulle man utan vidare inskränkning tillämpa de nu angifna

bestämmelserna rörande tjänsteårsberäkning, så skulle därigenom en

möjlighet gifvas för dem, hvilka redan vid pensionsålderns inträdande

sedan längre tid tillbaka helt och hållet upphört med yrkets

utöfvande, att komma i åtnjutande af pension. Tänker man sig

nämligen, att en barnmorska utexaminerats vid 23 års ålder och

omedelbart därefter blifvit med 200 kronors lön anställd i eu kommuns

tjänst, så skulle eu sådan barnmorska redan vid 53 års ålder

kunnat förvärfvat 30 tjänsteår. Enligt ofvan föreslagna bestämmelser

skulle denna barnmorska vid 65 års ålder erhålla pension, äfven om

hon under de sista 12 åren alls icke praktiserat. En sådan anordning

synes mig emellertid icke böra ifrågakomma, och den kan lätt

undvikas, om man föreskrifver, att barnmorska för att kunna erhålla

pension måste i regeln hafva praktiserat under de sista tio åren och

då under sådana omständigheter, att hon för hvarje kalenderår fått

enligt de allmänna bestämmelserna räkna sig till godo åtminstone ett

hälft tjänsteår, samt att undantag från denna regel må göras, endast

då sådaua förhållanden förekommit, hvilka hon icke haft i sin makt

att själf ändra.

Mot de här ofvan föreslagna bestämmelserna hafva, om man

Olika förslag om lefnads- och tjänsteåldern. Pensionsbeloppet. 107

bortser från frågan om den normala pensionsåldern, de sakkunnige

och barnmorskefbreningarna i allmänhet haft mindre väsentliga anmärkningar

att framställa. En sakkunnig och ett par föreningar

hafva förordat en tjänsteålder af blott 25 år. En annan sakkunnig

har föreslagit, att den lägre iuvaliditetspensionen borde få utgå,

äfven om blott 10 tjänsteår förvärfvats, samt att en något högre

invaliditetspension måtte beviljas efter 20 tjänsteår och vid 50 lefnadsår.

Några sakkunnige och flere barnmorskeföreningar hafva uttryckt

den önskan, att invaliditetspension måtte beviljas, äfven om

det icke styrkes, att barnmorskan genom sjukdomen eller vanförheten

blifvit urståndsatt att på annat sätt sig nödtorfteligen försörja, och

har härvid från ett håll såsom skäl anförts, att pensionen genom den

nämda föreskriften skulle få karaktär af ett fattigunderstöd. Slutligen

hafva ett par sakkunnige uttryckt den önskan, att pensionsåldern

vid invaliditet måtte sänkas till 53 eller 50 år. Någon nedsättning

i fråga om antalet tjänsteår synes mig emellertid af ofvan

anförda skäl icke kunna förordas, och de gjorda anmärkningarna i

fråga om föreskrifterna för invaliditetspensionen hafva icke kunnat

öfvertyga mig om behöfligheten af någon förändring däri. Hvad

åter angår sänkningen af iuvaliditetspensiousåldern, skulle denna alltid

medföra ökade kostnader, och den bör därför åtminstone för närvarande

ej ifrågasättas.

Beträffande storleken af pensionsbeloppet öfverensstämma både

barnmorskemötets och d:r Wretlinds förslag däri, att beloppet icke

bör göras beroende af barnmorskornas olika löner eller inkomster.

Detta är också utan tvifvel fullt befogadt, då både löner och

inkomster kunna betydligt växla från ett år till ett annat, och då

särskildt för de enskildt praktiserande barnmorskorna några löner ju

icke förekomma, utom i de enstaka fall, då barnmorskan är anställd

vid något industriellt företag. Icke häller lär det vara lämpligt att

bestämma olika pensionsbelopp, allt efter som barnmorskan är bosatt

i stad eller på landsbygden.

Enligt barnmorskemötets förslag skulle pensionen utgå med 300

kr.; enligt d:r Wretlinds förslag åter skulle staten icke garantera

108 Olika förslag om pensionens storlek. Normal pension 200 kr.

någon till beloppet fullt fixerad pension, utan blott lämna så stort

bidrag, att enligt vanliga lifränteberäkningar därigenom med tillhjälp

af barnmorskornas egna afgifter en lifränta af 200 kr. borde kunna

erhållas. Att detta sista förslag framställts, beror säkerligen icke på

några rent principiella skäl, utan på den omständigheten, att d:r

Wretlind tänkt sig v den ifrågasatta pensionskassan organiserad på

samma sätt som en vanlig lifränteanstalt; men då på grund af de

speciella bestämmelser för rätt till tjänsteårsberäkning, hvilka här

ofvan blifvit föreslagna, en utdelning af pensionerna medelst årliga

insättningar i de allmänna lifränteanstalterna endast i nödfall bör

ifrågasättas, och då inrättande af en särskild lifränteanstalt för barnmorskorna

skulle kunna motiveras, blott om pensioneringen komme

till stånd på frivillighetens väg, så lär själfva förutsättningen för

d:r Wretlinds förslag hafva bortfallit.

På samma gång jag, i likhet med en af de sakkunnige, håller

före, att eu pension af 300 kronor i många fall skulle vara väl behöflig

för att bereda en barnmorska en något så när sorgfri ålderdom,

anser jag dock, att så stort normalt pensionsbelopp åtminstone

icke för närvarande bör ifrågasättas, utan ansluter jag mig i detta

afseende till d:r Wretlinds förslag, med den af nyss angifna skäl

motiverade modifikationen, att beloppet bör bestämdt fixeras till 200

kronor. Dock borde enligt min tanke en möjlighet beredas barnmorskorna

att genom egna tillskott i någon mån höja pensionsbeloppet;

huru härvid lämpligen skulle förfaras, får jag tillfälle att

närmare utveckla, då fråga blir om sättet för pensionskostnadernas

bestridande.

Att, såsom en sakkunnig föreslagit, fastställa olika belopp för

dem, som afgå på grund af invaliditet vid uppnådd minimiålder och

för dem, som utan sådan anledning afgå vid normal pensionsålder,

synes mig icke lämpligt, då ju de invalida behöfva sin pension minst

lika väl som de andra pensionärerna, och då pensionsåldern för de

sistnämda föreslagits till 65 år blott på grund af tvingande ekonomiska

skäl. För dem åter, som tillerkännas invaliditetspension oberoende

af någon viss ålder, vågar jag däremot ej, trots de anmärk

-

109

Lägre pension i vissa fall. Villkor för beloppets utbetalande.

ningar, som af sakkunnige blifvit framställda mot det alltför obetydliga

beloppet, föreslå högre pension än den, som under likartade

förhållanden tillkommer småskollärarinnor, nämligen 70 kr.

Jämte de nu ifrågasatta slagen af pensioner synes mig

emellertid ett tredje slag böra finnas, genom hvilket kommunerna

sättas i stånd att, om särskilda, af barnmorskan själf ej förvållade,

skäl därtill föreligga, afskeda henne redan vid fyllda 55 år, utan

att hon därför behöfver helt och hållet blifva ställd på bar backe.

För detta slag af pension bör beloppet bestämmas så, att någon

betydligare extra kostnad därigenom icke uppkommer. Enligt hvad

i följande afdelning kommer att visas, skulle redan vid 55 års,

ålder utan särskild kostnad kunna åt barnmorskorna beredas en

pension af 80 kronor, vid 56j års ålder en pension af 87 kronor

o. s. v., samt vid 64 år en pension af 167 kronor. Emellertid

synes det mig, som om dessa belopp, på det att kommunerna af

den föreslagna rättigheten skulle hafva någon verklig nytta, borde

något litet höjas, så att pensionen för dem, som afgå vid fyllda 55 år,

blefve 100 kr., för dem, som afgå vid fyllda 56 år, 110 kr., o. s. v.,

samt för dem, som afgå vid fyllda 64 år, 190 kr. Äfven för erhållande

af detta slags pension borde dock fordras 30 tjänsteår samt

åtminstone 10 års tjänstgöring med en lön af minst 200 kr. inom

den kommun, som besluter afskedet.

Klart torde vara, att en barnmorska, som erhållit rätt till ett

visst understöd och redan börjat uppbära detsamma, icke sedermera

bör på grund af uppnådd högre lefnadsålder eller af annan anledning

kunna erhålla rätt till högre understödsbelopp.

För att pensionsbeloppet skall få utbetalas till en pensionerad

barnmorska, torde det vara nödvändigt fordra, att hon ej vidare är

med fast årslön anställd i kommuns tjänst. Ett sådant stadgande

står i full öfverensstämmelse med de föreskrifter, hvilka gälla vid

pensioneringen af andra kårer, och, om det ej funnes, kunde lätt nog

inträffa, att statens bidrag till pensioneringen faktiskt blefve ett bidrag

till barnmorskornas aflöning, ett förhållande, hvars inträffande

väl bör förebyggas. Men om de af kommunerna aflönade barn

-

110 Fall, då beloppet ej utbetalas. Pensionerad barnmorskas skyldigheter.

morskorna nödgas afstå från sin lön för att erhålla pension, så

torde det också vara nödvändigt stadga, att de enskildt praktiserande

barnmorskorna icke få beloppet till sig utbetaladt, om de fortfara att

praktisera i större omfattning. Eljest skulle ju de enskildt praktiserande

barnmorskorna lätt blifva gynnade framför de af kommuner

aflönade; en barnmorska, som erhållit afsked ur en kommuns tjänst,

får i regeln en efterträderska, som öfvertager hennes praktik, hvadan

den afskedade barnmorskan endast i enskilda undantagsfall lär kunna

påräkna någon nämnvärd inkomst af sitt yrke. Däremot kan en i

stad enskildt praktiserande barnmorska äfven efter uppnådd pensionsålder

blifva i tillfälle att betjäna sina förra klienter, och hennes

inkomster kunna således vara nästan lika stora som före pensionens

erhållande. För barnmorskan själf vore det utan tvifvel fördelaktigt

att erhålla både pension och inkomst af praktik, och det kan

ju vara sant, att man ej borde missunna den gamla barnmorskan

en så obetydlig fördel, men betraktar man pensionen såsom afsedd

att gagna barnmorskeväsendet, synes det, som om något skäl till dess

utbetalande icke förefunues.

Mot förslaget, att en enskildt praktiserande barnmorska icke

skulle få utöfva någon vidsträcktare praktik, om bon ville uppbära

pension, hafva några sakkunniga och eu barnmorskeförening uttalat

sig. På ofvan anförda skäl anser jag mig dock böra fasthålla vid

detta förslag; det synes mig lämpligast böra formuleras så, att barnmorska,

som under ett kalenderår verkställt minst 40 förlossningar,

förlorar hela pensionsbeloppet för det näst följande kalenderåret,

men endast halfva pensionsbeloppet, om hon verkställt 20—39 förlossningar.

I öfverensstämmelse härmed synes mig förbudet mot

pensions utbetalande till aflönad barnmorska böra formuleras så, att

barnmorska, som efter erhållen pensionsrätt under ett kalenderår

mottager lön, förlorar pensionsbeloppet för det närmast följande kalenderåret.

I sammanhang härmed torde i barnmorskereglementet

böra införas en föreskrift, hvarigenom pensionerad barnmorska fritages

från skyldigheten att på kallelse biträda vid förlossningar.

Att pensionerad barnmorska, som förklarats förlustig medborger

-

Mistning af pension. Sammanfattning af pensionsvillkoren. 111

ligt förtroende, för alltid bör förlora sin pension, synes mig själfklart,

liksom att samma stadgande bör gälla, om pensionerad barnmorska

blir främmande makts undersåte eller inträder i främmande makts

tjänst; äfven vid bosättning på främmande ort anser jag, oaktadt de

afvikande åsikter, som uttalats af ett par sakkunnige och en barnmorskeförening,

riktigast, att barnmorskan förlorar peusionen för den

tid, under hvilken hon vistas utomlands.

I samtliga de här ofvan framställda förslagen har, i enlighet

med det föredöme, som riksdagen gifvit i sin skrifvelse af den 5

maj 1888, användts ordet »pension». Då emellertid den pensionsinrättning,

som blifvit inrättad för småskollärarinnekåren — med

hvilken barnmorskekåren väl närmast kan betraktas såsom likställd

— erhållit namnet ålderdomsunderstödsanstalt, och de pensioner, som

därifrån utgå, kallats understöd, så torde det vara skäl att äfven i

detta fall införa en sådan benämning. Med användande af detta

uttryck, samt med begagnande af uttrycken helt och afkortadt understöd

i den genom reglementet för nämda anstalt fastställda betydelsen,

sammanfattar jag här de ofvan angifna bestämmelserna och föreslår

alltså:

att helt understöd till ett belopp af 200 kronor må

tillkomma barnmorska, som räknar 30 tjänsteår och

antingen fyllt 65 år eller också fyllt 55 år och genom

obotlig sjukdom eller vanförhet blifvit urståndsatt såväl

att sitt yrke vidare utöfva som ock att på annat sätt

sig nödtorfteligen försörja;

att barnmorska, hvilken sedan minst lO år tillbaka

oafbrutet varit med en fast årslön af sammanlagdt minst

200 kronor anställd i samma kommuns eller kommuners

tjänst, må, om hon uppnått 55 års ålder och räknar

minst 30 tjänsteår samt om kommunen eller kommunerna

afskeda henne på grund af försvagad hälsa, bristande

syn eller hörsel eller annan liknande, oförvållad

anledning, erhålla afkortadt understöd till ett belopp af

112 Sammanfattning af förslagen beträffande understödsrätten.

lOO kronor, om hon fyllt 55 år, Ilo kronor, om hon fyllt

56 år, o. s. v., samt 190 kronor, om hon fyllt 64 år;

att barnmorska, som icke uppnått det för erhållande

af helt understöd erforderliga antalet lefnads- och

tjänsteår, men genom obotlig sjukdom eller vanförhet

blifvit urståndsatt såväl att sitt yrke vidare utöfva som

ock att på annat sätt sig nödtorfteligen försörja, må erhålla

årligt understöd till ett belopp af 70 kronor, om

hon räknar minst 20 tjänsteår, eller om hon ådragit

sig sjukdomen genom olycksfall under tjänsteförrättning;

att

rätt till tjänsteårsberäkning förloras för det kalenderår,

under hvilket barnmorska blifvit för försummelse

eller tjänstefel sakfälld, samt att medicinalstyrelsen

äger makt att fråntaga barnmorska rätt till tjänsteårsberäkning

på grund af mindre godt uppförande;

att all rätt till tjänsteårsberäkning går förlorad, om

barnmorska för alltid förklaras förlustig rättigheten att

utöfva sitt yrke;

att barnmorska för att kunna erkännas berättigad

till understöd måste under hvart och ett af de sista lO

kalenderåren hafva utöfvat sitt yrke under sådana omständigheter,

att enligt de i föregående kapitel angifna

bestämmelserna hänsyn därtill får tagas vid tjänsteårsberäkningen,

eller i motsatt fall måste styrka, att förhållandet

icke berott på bristande nit eller annan själfförvållad

anledning;

att barnmorska, som erhållit rätt till understöd och

redan börjat uppbära detsamma, icke sedermera kan

erhålla rätt till högre understödsbelopp;

att barnmorska, som blifvit förklarad understödsberättigad

och sedermera under ett kalenderår antingen

erhållit fast årslön af kommun eller verkställt minst 40

förlossningar, förlorar hela sitt understöd för det när

-

Böra barnmorskorna själfva bidraga till ålderdomsunderstödet? 113

mast följande kalenderåret, men halfva understödet, om

hon såsom enskildt praktiserande verkställer 20—39

förlossningar;

att understöd för alltid förloras af den, som förklaras

förlustig medborgerligt förtroende, och af den, som

blifver främmande makts undersåte eller träder i främmande

stats tjänst;

samt att understödstagare, som bosätter sig å främmande

ort, förlorar understödet för den tid, under hvilken

hon vistas utrikes.

I sammanhang härmed föreslår jag äfven, att barnmorska,

som under loppet af 5 år icke uttagit sitt understöd, först

efter särskild ansökan må kunna inträda i sin förra rätt.

5. Om sättet för kostnadernas bestridande.

1 riksdagens skrifvelse af den 5 maj 1888 förutsattes, att bidrag

till ålderdomsunderstödet åt barnmorskekåren borde lämnas af statsverket,

men för öfrigt gafs ingen bestämd anvisning om sättet för

kostnadernas bestridande. Enligt barnmorskemötets förslag borde

åtminstone af alla hädanefter inträdande barnmorskor en årsafgift af

10 kronor erläggas. På hvad sätt denna afgift skulle kunna utkräfvas

af de barnmorskor, hvilka icke frivilligt erlade densamma,

angafs icke i petitionen. Huruvida mötet verkligen var af den meningen,

att afgiften borde på exekutiv väg uttagas, är mig icke bekant;

men äfven om detta skulle hafva varit mötets åsikt, så torde

intet tvifvel böra råda därom, att en åtgärd af detta slag icke kan

förordas. En utväg vore visserligen att låta den kommun, inom

hvilken barnmorskan är bosatt, erlägga den ifrågasatta afgiften, för

den händelse att barnmorskan saknade medel därtill, men dels kunde

ett sådant tillvägagående knappast vara lämpligt med afseende på de

enskildt praktiserande barnmorskorna, med hvilka kommunen ju icke

har något direkt att skaffa, dels vore därigenom grundsatsen om

obligatoriska utgifter från barnmorskorna själfva öfvergifven, och det

kunde då sättas i fråga, om det icke vore vida enklare att låta kom

Eneström,

Barnmorskckärent pensionering. 8

114 Ej obligatoriska, men om möjligt frivilliga af gifter från barnmorskorna.

munerna erlägga afgifterna och sedermera göra sig betäckta därför

af de barnmorskor, som kunde betala.

Till stöd för den åsikten, att barnmorskorna verkligen borde

bidraga med obligatoriska afgifter, kunde man möjligen anföra, att

småskollärarinnorna måste för ett liknande ändamål årligen erlägga

en afgift af 4 kronor, men dels är det alltid möjligt att utkräfva

denna afgift, enär alla småskollärarinnor hafva minst 200 kronor i

fast årslön, dels uppgår den nämda afgiften icke ens till hälften af

det belopp, som barnmorskemötet föreslagit.

Funnes det verkligen något sätt att från barnmorskorna erhålla

en årsafgift af 4 å 5 kronor, utan att denna behöfde på exekutiv

väg uttagas, så skulle jag icke tveka att förorda fastställandet af en

sådan afgift; men då ingen utväg af nämda slag, så vidt jag kan

se, förefinnes, måste jag bestämdt afstyrka fastställande af en obligatorisk

afgift från deras sida. Emellertid vore det utan tvifvel af

flere skäl önskvärdt, att barnmorskorna själfva i någon mån bidroge

till sin ålderdomsförsörjning, ett önskningsmål, som också uttryckligen

framhållits af två bland de sakkunnige. Enligt den enes förslag

borde alla barnmorskor, hvilka uppfyllt föreskrifna villkor i afseende

på lefnads- och tjänsteår, dels genom statsverkets försorg erhålla ett

för alla lika stort ålderdomsunderstöd, dels sättas i tillfälle att genom

egna tillskott i någon mån öka understödsbeloppet, hvarvid staten

borde, för att uppmuntra barnmorskorna till själfhjälp, utöfver understödet

afsätta för hvarje barnmorskas räkning lika mycket, som hon

själf inbetalade. Grundtanken i detta förslag synes mig vara mycket

god och kunde ju lätt realiseras, därest man med den anstalt, om

hvars inrättande förslag i det följande kommer att framställas, förenade

en enskild lifränteanstalt för barnmorskor. I denna anstalt

borde barnmorskorna få efter råd och lägenhet göra insättningar;

uppginge för en särskild barnmorska vid pensionsålderns inträdande

insättningarna till så stort belopp, att en lifränta å 50 kronor däraf

kunde utgå, borde understödet för henne höjas från 200 till 300

kronor. Vore hennes tillgodohafvande mindre, borde detta kontant

till henne utbetalas; vore det åter större, borde det öfverskjutande

Bör staten af administrativa skäl ensam bekosta understödet? 115

beloppet likaledes tillställas henne. Upphörde åter en barnmorska

med yrkets utöfning före uppnådd pensionsålder, borde insättningarna

med 4 % ränta på ränta till henne utbetalas. Det nu antydningsvis

framställda förslaget torde dock för närvarande icke böra till någon

åtgärd föranleda, enär det tydligen är nödvändigt att förut utröna,

huru stor anslutning förslaget kunde påräkna bland barnmorskorna.

Jag vill blott tillägga, att, därest den ifrågasatta enskilda lifränteanstalten

kommer till stånd, barnmorskornas fattigkassas kapitaltillgång

lämpligen kunde åt densamma öfverlämnas såsom grundfond.

Om det af ofvan anförda skäl får anses klart, att barnmorskorna

själfva icke böra direkt betala några afgifter till det allmänna ålderdomsunderstödet,

så gäller det att afgöra, huruvida hela kostnaden

skall bestridas genom statsbidrag, eller om möjligen en del af de

behöfliga medlen skall på annan väg anskaffas; naturligtvis blir det

i hvarje fall de skattskyldige, som ytterst komma att drabbas af

kostnaden. Då man närmare öfverväger denna fråga, ligger den

tanken nära till hands, att, om hela kostnaden bestredes genom statsbidrag,

administrationen skulle kunna blifva så enkel, att ingen särskild

myndighet behöfdes för dess handhafvande. Det kunde nämligen

sättas i fråga, om man ej kunde anordna saken så, att barnmorskans

närmaste förman finge i uppdrag att pröfva understödsrätten

och bevilja understöd, hvarefter understödets kapitalvärde beräknades,

och det behöfliga beloppet af staten placerades i en lifränteanstalt,

hvilken därmed öfvertoge de förpliktelser, som staten

iklädt sig i fråga om barnmorskornas ålderdomsförsörjning. Denna

till utseendet så tilldragande tanke måste dock öfvergifvas, enär dess

tillämpning skulle medföra mycket stora olägenheter. Först och''

främst är det klart, att inga reglementariska föreskrifter i fråga

om understödsrätt och understöds beviljande kunna göras så fullständiga

och så tydliga, att de kunna tillämpas af nära 300 personer,

utan att talrika anledningar till missnöje på grund af bristande enhet

i tillämpningen skulle uppstå; till och med om man öfverlämnade

uppdraget åt de 24 förste provinsialläkarne jämte förste stadsläkarne

i Stockholm och Göteborg, skulle olägenheterna icke blifva i väsentlig

116 Kommunerna böra i främsta rummet bekosta understödet.

man afhjälpta. Vidare är det otvifvelaktigt, att lifränteanstalterna

icke skulle kunna utöfva nödig kontroll i fråga om iakttagandet af

de bestämmelser, som ofvan blifvit föreslagna för rätt till pensions

utbekommande. Slutligen bör äfven här betonas, att lifränteanstalterna

icke kunna lämna full garanti för understödens noggranna

utbetalande. De två sista anmärkningarna skulle visserligen förfalla,

om man lämnade lifränteanstalterna å sido och läte pensionerna utbetalas

af länsstyrelserna, men säkerligen skulle dessa protestera mot

ett sådant förslag, och i alla händelser skulle den första anmärkningen

fortfarande äga gällande kraft.

Visar det sig sålunda nödvändigt, att en myndighet finnes, hvilken

pröfvar pensionsrätten och beviljar understöd samt ombesörjer eller

åtminstone öfvervakar understödens utdelande, så är därmed det

administrativa skälet för hela understödskostnadens bestridande genom

statsbidrag i väsentlig mån försvagadt. Betänker man nu, att, enligt

hvad redan förut blifvit påpekadt, kommunerna af ålder ansetts

skyldiga att närmast vårda sig om barnmorskeväsendets ekonomiska

sida, så framställer sig omedelbart den tanken, att kommunerna också

böra icke blott bidraga till, utan ock hufvudsakligen bestrida understödskostnaden.

En sådan utväg synes vara så mycket lämpligare,

som därigenom en möjlighet erbjuder sig att låta kommuner, hvilka

eljest skulle åsamka staten relativt stora understödskostnader, erlägga

afgifter i proportion till dessa kostnader. Förslaget att låta kommunerna

hufvudsakligen bestrida understödskostnaden har också till fullo

gillats af nästan alla barnmorskeföreningar och det öfvervägande

antalet bland de sakkunnige. Endast en sakkunnig har bestämdt

uttalat sig mot detta förslag, hvilket enligt hans åsigt dels skulle

nödvändiggöra inrättandet af en särskild understödsanstalt med mycket

dyrbar förvaltning, dels medföra den faran, att kommunerna kunde

af barnmorskorna utkräfva de för deras ålderdomsförsörj ning erlagda

afgifterna, och kostnaden således ytterst komma att bestridas af barnmorskorna

själfva. För att afhjälpa dessa olägenheter har den sakkunnige

föreslagit, att understödskostnaden skulle bestridas antingen

helt och hållet genom statsmedel, eller också genom stats- och lands

-

Bidrag af landsting smedel? Olägenheter af avgifter från kommunerna, liv

tingsmedel, hvarvid naturligtvis äfven de städer, som ej deltaga i

landsting, borde lämna bidrag; bidragen från landstingen och städerna

kunde bestämmas antingen i förhållande till folkmängden,

eller i förhållande till barnmorskornas antal,, eller slutligen i förhållande

till antalet understödstagare. Förslaget om kostnadens bestridande

genom landstingsmedel bar äfven omfattats af en bammorskeförening.

Att det förslag, för hvars hufvuddrag nu redogjorts, i flere afseenden

är beaktansvärdt, erkänner jag villigt. Emellertid har redan

förut blifvit framhållet, att i alla händelser eu myndighet måste

finnas, hvilken ombesörjer de göromål, hvilka genom understödsrättens

beviljande blifva nödvändiga, och om åt denna myndighet öfverlämuas

äfven att indrifva kommunernas afgifter, så ökas visserligen

därigenom ej obetydligt arbetet, men då det nya arbetet hufvudsakligen

är af rent mekanisk natur, bör ingen betydlig tillökning i förvaltningskostnaderna

därigenom nödvändiggöras; att kostnaden, såsom

förslagsställaren antagit, skulle komma att medtaga en stor del af de

för pensioneringen afsedda medlen, innebär en påtaglig öfverdrift.

Däremot är det otvifvelaktigt sant, att, om afgifter skola erläggas

af kommunerna, detta lätt nog kan leda därhän, att kostnaden ytterst

drabbar barnmorskorna själfva. Och om ett sådant förhållande inträffade,

vore detta mycket beklagligt icke blott därför, att utgiften

i många fall skulle vara för barnmorskan mycket kännbar, utan

äfven därför, att den ej sällan kunde innebära en bestämd orättvisa.

De afgifter, som af kommunerna skulle erläggas, äro nämligen afsedda

dels till att betäcka kostnaden för de beviljade understöden,

dels till att bilda en fond, hvarigenom understödskostnaden för de

ännu praktiserande barnmorskorna skall bestridas. Men klart är ju,

att de praktiserande barnmorskorna icke billigtvis böra tvingas att

betala kostnaden både för sig själfva och för de kamrater, hvilka

redan vid understödsrättens beviljande eller under den närmaste ''tiden

därefter börja att uppbära understöd, och af hvilka således antingen

intet eller åtminstone blott ett ringa bidrag kan utkräfvas. Då likväl

å andra sidan sättet för kostnadernas bestridande genom afgifter

118

Kostnadens fördelning mellan staten och kommunerna.

af kommunerna synes mig vara det enda naturliga, så anser jag den

framställda anmärkningen icke böra föranleda till någon ändring af

mitt förslag. Förslaget att bestrida kostnaderna genom landstingsmedel

skulle visserligen medföra en ej obetydlig besparing i arbetet,

men så länge landstingen icke aflöna barnmorskorna, torde det icke

vara lämpligt att de åläggas lämna bidrag till ålderdomsunderstödet.

Kunde ett stadgande, hvarigenom kommunerna torbjödes att af

barnmorskorna utkräfva mer än 5 eller högst 10 kronor årligen hafva

någon effektiv verkan, så skulle jag vara den förste att förorda ett sådant

stadgande. Men då ingen minimilön för barnmorskorna finnes fastställd,

skulle därigenom i sak ingenting vara vunnet. Det återstår därför blott

att hoppas, att flertalet kommuner icke ens skola sätta i fråga att af

barnmorskan återfå den erlagda afgiften eller åtminstone icke mer

än 10 kronor däraf, och att de öfriga kommunerna skola genom opinionens

påtryckning förmås att afstå från ett eventuellt försök i denna riktning.

I hvilken proportion kostnaderna skola fördelas mellan staten

och kommunerna, är naturligtvis vanskligt att afgöra. Antager man,

i enlighet med d:r Wretlinds förslag, att staten skulle bestrida */3

af kostnaden, så skulle -/3 komma på kommunerna, och denna proportion

tyckes mig vara ganska antaglig; dock torde den böra modereras

efter omständigheterna så, att kommunernas afgifter utgå med

något lätt beräkneligt belopp. Emellertid bör statsverkets årliga bidrag

icke på förhand fixeras, utan, såsom forhållandet är med statsbidraget

till småskollärarnes ålderdomsunderstödsanstalt, utanordnas blott i

den mån det behöfves till kostnadernas bestridande. Under de första

åren bör då intet statsbidrag blifva behöfligt, och om ett öfverskott å

kommunernas afgifter skulle uppstå, bör detta öfverskott insättas

i statskontoret.

För Fördelningen af kostnaderna mellan kommunerna inbördes

erbjuda sig i föreliggande fall ej obetydliga svårigheter. Att bestämma

en fix afgift för hvarje inom kommunen bosatt barnmorska,

kan icke komma i fråga, då många barnmorskor icke skulle kunna

enligt ofvan föreslagna bestämmelser komma i åtnjutande af understöd,

och då i alla händelser kommunen icke lär kunna anses hafva

Grunderna för bestämmande af kommunernas af gifter. 119

särskilda förpliktelser mot en barnmorska, endast därför att hon är

bosatt inom kommunens område. Rättvisare vore visserligen att under

hvarje år en bestämd afgift erlades för hvarje barnmorska, som under

året förvärfvat sig rätt till tjänsteårsberäkning, men om en sådan

anordning skulle kunna genomföras, vore det nödvändigt att förena

kommunerna till vissa barnmorskedistrikt, hvilka gemensamt hade att

erlägga den ifrågasatta afgiften för de barnmorskor, hvilka praktiserade

inom mer än eu kommun af distriktet. En sådan anordning

skulle emellertid enligt min åsikt medföra mycket stora praktiska

svårigheter, och jag anser mig därför icke kunna förorda densamma.

I stället föreslår jag, att i regeln kommunernas afgifter skola bestämmas

i förhållande till antalet mantalsskrifna personer; då detta

antal är ungefär proportionellt mot antalet barnsbörder, så skulle på

detta sätt i det hela taget hvarje kommun komma att till understödet

bidraga i förhållande till antalet barnmorskeförrättningar, som inom

kommunen förekommit eller åtminstone bort förekomma, och en sådan

grundsats för fördelningen af understödskostnaden synes mig hafva

stora skäl för sig.

Emellertid anser jag, att från den nu gifna allmänna regeln

vissa undantag böra göras. Först och främst bör en kommun, som

aflönar barnmorska med minst 200 kronor, för hvarje sådan barnmorska

erlägga minst en viss afgift, uppgående till omkring 2/3 af

medelunderstödskostnaden för eu enskild barnmorska, enär en sådan

barnmorska förvärfvar sig rätt till tjänsteårsberäkning oberoende af

antalet verkställda förlossningar. För de särskilda fall, då i följd af

lokala förhållanden rätt till tjänsteårsberäkning beviljas en barnmorska,

bör också afgiften bestämmas ungefär efter nu angifna grunder.

Enligt det nu framställda förslaget skulle alla kommuner bidraga

till understödskostnaden oberoende af den omständigheteu, huruvida

de aflönade någon särskild barnmorska eller ej, och äfven för

den händelse att ingen inom kommunen praktiserande barnmorska

under det innevarande året förvärfvat sig rätt till tjänsteårsberäkning.

Emellertid anser jag, att i ett fall befrielse från hvarje

afgift bör efter särskild ansökan medgifvas eu kommun, nämligen,

120 Kommuns befriande från afgift i vissa fall. Anmärkningar mot afgifterna.

om styrkas kan, att ingen barnmorska, som inom kommunen utöfvar

sitt yrke, rimligen kan, utan att bosätta sig på annan ort, förvärfva

något tjänsteår. Förhållandet är, att i vissa trakter af Skåne små

kommuner finnas, bvilka aflöna en barnmorska med en obetydlig

årslön, ofta uppgående endast till ett eller annat tiotal kronor, och

där årligen icke ens 20 barn födas. Är nu en sådan kommun omgifven

af andra kommuner, där fullt likartade förhållanden råda, så

är det klart, att kommunens barnmorska icke kan förvärfva sig ett

enda tjänsteår, och således i intet fall kan erhålla understöd, utom

möjligen på grund af olycksfall under tjänsteförrättning. Det synes

under sådana förhållanden obilligt att tvinga kommunen till erläggande

af en afgift, huru obetydlig den än må vara, af hvilken kommunen

icke rimligtvis kan erhålla något motsvarande gagn.

De nu framställda förslagen om understödskostnadens fördelning

mellan staten och kommunerna samt mellan kommunerna inbördes

hafva i allmänhet lämnats utan anmärkning af de sakkunnige och

barnmorskeföreningarna. Dock hafva två sakkunnige och en barnmorskeförening

framhållit, att ingen kommun borde helt och hållet

kunna befrias från afgift, enär eljest det kunde befaras, att

kommunerna afskedade en barnmorska före uppnådd understödsålder.

En sakkunnig har föreslagit, att, om en'' barnmorska af två eller

flere kommuner aflönades med sammaulagdt minst 200 kronor, äfven

för en sådan barnmorska minst en viss afgift borde erläggas,

enär hon ju också förvärfvade sig rätt till tjänsteårsberäkning oberoende

af antalet verkställda förlossningar. Eu sakkunnig har ansett,

att kommun, som vill bereda sin barnmorska understöd före

den normala pensionsåldern, skall erlägga eu särskild afgift, så att

det afkortade understödets belopp kan höjas utöfver det af mig föreslagna.

Slutligen har en barnmorskeförening föreslagit, att äfven

för barnmorska, som är med minst 200 kronor aflöuad af ett industriellt

företag inom en kommun, samma kommun bör erlägga minst

en bestämd afgift, hvarvid dock å andra sidan barnmorskan bör tillerkännas

rätt till tjänsteårsberäkning oberoende af antalet verkställda

förlossningar.

Sammanfattning af grunderna för afgifternas bestämmande. 121

I det första af de nu omnämda förslagen kan jag af ofvan angifna

principiella skäl icke instämma, och jag förmodar, att den uttalade

farhågan hufvudsakligen uppkommit genom något missförstånd.

Det andra förslaget är otvifvelaktigt ur teoretisk synpunkt befogadt,

men då det synes mig svårt att fastställa någon på en gång enkel

och rättvis grund för afgiftens fördelning mellan kommunerna, och

då frågan ur finansiell synpunkt är af mycket ringa betydelse, så

måste jag afstyrka detsamma. För ett antagande af det tredje förslaget

tyckes mig intet egentligt skäl föreligga, alldenstund samma

resultat skulle vinnas, om kommunen direkt till barnmorskan utbetalade

tilläggsbeloppet, och äfven det fjärde förslaget anser jag

mig böra afstyrka, enär tillvaron af ett industriellt företag inom en

kommun icke gärna kan förplikta kommunen att till understödskostnadens

bestridande erlägga någon särskild större afgift.

I öfverensstämmelse med hvad jag nu anfört beträffande sättet

för kostnadernas bestridande, föreslår jag således:

att understödskostnaden bestrides till ungefär V3 af

staten och 2/ä kommunerna, dock så, att statens bidrag

utanordnas blott i den mån det behöfves för

kostnadernas bestridande;

att fördelningen mellan kommunerna i regeln sker

i förhållande till antalet mantalsskrifna personer, dock

så att kommun, som aflönar barnmorska med minst

200 kronor eller på grund af lokala förhållanden fått

rätt till tjänsteårsberäkning henne tillerkänd oberoende

af antalet verkställda förlossningar, .måste, i förra fallet

ovillkorligt och i senare fallet åtminstone enligt regeln,

erlägga minst en viss afgift, hvars belopp kommer att

i följande afdelning närmare bestämmas;

att befrielse från afgifts erläggande må medgifvas,

om kommunen kan ådagalägga, att ingen barnmorska,

som inom densamma utöfvar sitt yrke, rimligen kan,

så länge hon kvarstannar å samma ort, förvärfva sig

något tjänsteår.

122 Göromål, som betingas af understödsrättens beviljande.

6. De administrativa anordningarna.

De göromål, som blifva nödvändiga, om barnmorskekåren skall i

öfverensstämmelse med det nu framställda förslaget erhålla ålderdomsunderstöd,

måste, såsom i föregående kapitel blifvit ådagalagdt,

åtminstone till större delen handläggas af en och samma myndighet.

För denna myndighet föreslår jag namnet Barnmorskornas ålderdomsunderstödsanstalt,

utan att dock med detta namn ensamt

hafva angifvit, att en särskild styrelse med särskilda tjänstemän bör

för detta ändamål anställas. Tvärtom bör det närmare undersökas,

om icke möjligen samtliga de göromål, hvilka tillkomma anstalten,

skulle kunna såsom ämbetsåliggande öfverlämnas åt någon redan befintlig

myndighet. För att afgöra, om så lämpligen ske kan, är det

naturligtvis nödvändigt att taga under betraktande de särskilda göromål,

som på grund af understödsrättens beviljande skulle behöfva

verkställas.

Dessa göromål afse hufvudsakligen dels profvande af understödsrätten

och beviljande af understöd, dels understödens utbetalande,

dels slutligen indrifvande af kommunernas afgifter.

Vid pröfningen af understödsrätt och beviljande af understöd

torde följande tillvägagående vara det lämpligaste. Då en barnmorska

vill erhålla understöd, bör hon till anstalten inlämna eller

med allmänna posten insända vederbörlig ansökan, åtföljd af de handlingar,

genom hvilka hennes understödsrätt kan styrkas. Dessa handlingar

pröfvas af anstalten, och om ansökan bifalles, meddelas henne

underrättelse härom genom förste provinsialläkaren i det län, där

hon vid ansökans inlämnande var bosatt. Sedermera utfärdas understödsbref,

dock i fråga om afkortadt understöd först sedan styrkt

blifvit, att barnmorskan erhållit afsked från sin tjänst. Beviljas understödsrätten

åter icke, meddelas äfven detta beslut åt barnmorskan

på samma väg jämte besvärshänvisning.

För att barnmorskan må kunna vid ansökan styrka sin understödsrätt,

torde det vara nödvändigt, att för hvarje år i en särskild

bok, för hvilken jag föreslår namnet tjänstgöringsbok, införas de

Profning af understödsrätt; beloppens utdelande och af gifters indrifvande. 123

upplysningar, som vid pröfvandet af understödsrätten äro behöfliga.

Dessa upplysningar böra, såsom af det föregående framgår, afse dels

den fasta årslön, som barnmorskan under hvarje år erhållit, dels det

antal förlossningar, hon under året utfört, men därjämte bör i tjänstgöringsboken

äfven antecknas, om barnmorskan blifvit för försummelse

eller tjänstefel sakfålld, eller om hon på annat sätt uppfört

sig mindre väl. Anteckningarna i tjänstgöringsboken böra af barnmorskans

närmaste förman införas så fort som möjligt efter hvarje

kalenderårs utgång samt dessutom, då sådant på grund af flyttning

eller annan anledning påfordras.

Utbetalandet af understödet torde bäst ske direkt från anstalten,

vare sig till understödstagaren personligen eller genom assurerad eller

rekommenderad försändelse. Att, såsom d:r Wretlind föreslagit, anlita

länsstyrelserna såsom mellanhand, bör icke ifrågasättas, då länsstyrelserna

redan äro öfverhopade af mångfaldiga andra göromål,

och då intet egentligt skäl finnes, hvarför just de skulle betungas

med nämda åliggande. I likhet med hvad fallet är inom småskollärarnes

ålderdomsunderstödsanstalt, torde understödet böra beräknas

för fulla månader och i allmänhet vidtaga med början af månaden

näst efter deu, då barnmorskan blifvit förklarad till understöd berättigad,

men för den, som erhåller afkortad pension, med början af

månaden näst efter den, under hvilken hon erhållit afsked från sin

tjänst. Understödet bör upphöra att utgå med den månad, under

hvilken understödstagare aflidit eller rätt till understöd förverkats.

Utbetalningen åter bör ske halfårsvis i juni och december, hvarvid

särskildt bör styrkas, att barnmorskan icke är på grund af ofvan

föreslagna bestämmelser oberättigad till understödets utbekommande.

För att understödet alltid må blifva till nytta för understödstagaren,

bör stadgas, att det icke får för gäld tagas i mät.

Indrifningen af kommunernas afgifter lär äfven bäst kunna ske

genom anstaltens försorg, och det enklaste sättet torde vara att till

hvarje kommun utsända ett kvitto, hvilket belägges med postförskott

å den summa, hvarå kvittot lyder. För afgifteruas beräkning behöfvas

uppgifter om barnmorskornas fästa årslön under närmast före

-

124 Särskilda ärenden, som stå i samband med understödsrätten.

gående kalenderår. Dessa uppgifter torde böra lämnas af förste provinsialläkarne,

och på samma gång torde äfven böra infordras sådana

uppgifter, som äro behöfliga dels för pröfning af understödsrätt, om

tjänstgöringsboken skulle hafva förkommit, dels för de statistiska

och matematiska utredningar, om hvilka här nedan kommer att talas.

Dessutom skulle genom understödsrättens beviljande beslut i följande

frågor komma att erfordras:

1) frågor om befrielse från årsafgift, då eu kommun icke kan

hafva någon fördel af understödsrätten;

2) frågor om beviljande af rätt till tjänsteårsberäkning åt barnmorska

på grund af lokala förhållanden;

3) frågor om årsafgiftens belopp, då den i föregående punkt

omnämda rätten till tjänsteårsberäkning blifvit beviljad;

4) frågor om bestämmande af antalet tjänsteår för barnmorska,

som utöfvat yrket före understödsrättens beviljande.

De sist omnämda ärendena böra dock enligt ett förut framställdt

förslag tillkomma medicinalstyrelsen såsom tjänsteåliggande, och jag

föreslår, att samma anordning må trätfas äfven med hänsyn till det

slag af ärenden, som omnämnas i andra punkten, enär äfven för afgörandet

af dessa kunna erfordras fackinsikter.

Men utom de göromål, som nu blifvit nämda, finnas andra, som

särskilt för den nu ifrågasatta anstalten äro af en viss vikt.

Då pensionering af en tjänstemannakår hittills förekommit, hafva

i allmänhet säkra och kända förhållanden förefunnits med afseende

på de pensionsberättigade tjänstemännens antal och tjänsteförhållanden,

så att verkan af pensioneringen och kostnaden för densamma

kunnat med ganska stor sannolikhet beräknas, och under sådana omständigheter

har det icke funnits någon anledning att redan på förhand

förutsätta behofvet af en snar ändring i pensionsreglementet.

Med afseende på det nu ifrågasatta understödet förhåller det sig

emellertid på annat sätt. Det har redan antydts, att den normala

understödsålderns bestämmande till 65 år medför olägenheter för

barnmorskeväsendets tidsenliga ordnande, men att af ekonomiska

skäl en sänkning af den föreslagna understödsåldern icke för när

-

Vikten af statistiska uppgifters insamlande och bearbetande. 125

varande kan ifrågasättas, alldenstund därigenom kostnaden, så vidt

denna nu kan beräknas, skulle blifva allt för stor. Emellertid är att

märka, att den kostnadsberäkning, för hvilken i följande afdelning

kommer att redogöras, måst utföras med tillhjälp af ofullständiga

uppgifter, delvis äfven, t. ex. i afseende på invaliditetskoefficienterna,

på grund af mer eller mindre sannolika antaganden, samt att det

därför till äfventyra, om man erhölle tillgång till fullständigare och

säkrare uppgifter, skulle visa sig, att sänkningen af pensionsåldern

redan efter några få år kunde företagas, utan att den beräknade

kostnaden väsentligen ökades. Det är alltså af vikt, att redan från

anstaltens första inrättande statistiska uppgifter efter en bestämd

plan insamlas, kontrolleras och på lämpligt sätt bearbetas. Men äfven

af flere andra skäl är det nödvändigt att årligen anskaffa detaljerade

uppgifter om barnmorskornas vrkesförhållanden. Det kan

nämligen lätt inträffa, att på grund af ändringar i barnmorskereglementet,

t. ex. höjandet af inträdesfordringarna för barnmorskeeleverna

eller undervisningskursens förlängning, ändringar i bestämmelserna för

understödsrätten blifva önskvärda, eller att verkan af dessa bestämmelser

äfven under nuvarande förhållanden visar sig sådan, att en

dylik ändring blir behöflig, och det är då af vikt att lätt kunna afgöra,

hvilket inflytande de ifrågasatta ändringarna möjligen kunna

hafva på kostnaderna för understödet; detsamma gäller äfven, om

från barnmorskornas sida kraf på lindrigare villkor för understödsrätten

framställas. Slutligen är det att befara, att tjänstgöringsböckernas

anteckningar åtminstone under den första tiden komma

att lämna åtskilligt öfrigt att önska, och därför är det så godt som

nödvändigt, att anstalten själf insamlar uppgifter, genom hvilka de

nu nämda anteckningarna vid förefallande behof kunna kontrolleras.

Det är alltså klart, att för den nu ifrågasatta anstalten statistiska

uppgifters insamlande och matematiska utredningars verkställande

åtminstone till en början kommer att spela en mycket större roll

än inom en vanlig pensionsinrättning.

Med ledning af den nu lämnade redogörelsen för göromålen

inom barnmorskornas ålderdomsunderstödsanstalt bör det afgöras, om

126 Kan någon befintlig myndighet sköta de förut omnämda göromålen?

någon redan befintlig myndighet finnes, åt hvilken dessa göromål

kunna öfverlämnas såsom ämbetsåliggande. Härvid torde det ligga

närmast till hands att tänka på två myndigheter, hvilka också redan blifvit

föreslagna, nämligen direktionen öfver folkskollärarnes pensionsinrättning

och medicinalstyrelsen. Hvad angår direktionen öfver folkskollärarnes

pensionsinrättning, så torde flere skäl finnas att öfverlämna

till denna direktion förvaltningen af barnmorskornas understödsanstalt.

De göromål, som redan tillhöra direktionen och dess

tjänstemän, äro i hufvudsak likartade med dem, hvarom här är fråga.

Så till exempel öfverensstämmer mitt förslag till reglemente för barnmorskornas

understödsanstalt i flere hufvudsakliga punkter med reglementet

för småskollärarnes ålderdomsunderstödsanstalt. Å andra sidan

tillhör det direktionen, att för folkskollärarnes pensionsinrättnings

räkning på kommunerna i riket utdebitera särskilda afgifter. Emellertid

torde det vara betänkligt att under närvarande förhållanden, då

direktionen är en penningeförvaltande myndighet, som har att ansvara

för fonder, hvilka redan nu uppgå till vida mer än tio millioner

kronor, belasta densamma med ett nytt åliggande. För öfrigt

synes det vara ett onödigt slösande med krafter att öfverlämna förvaltningen

af den nu ifrågasatta anstalten åt en direktion, bestående

af tre personer, då bestyren mycket väl kunde utföras af en eller

två personer. På grund häraf anser jag, att för närvarande barnmorskornas

understödsanstalt ej bör ställas under direktionens för

folkskollärarnes pensionsinrättning vård.

Hvad åter angår medicinalstyrelsen, stå ju barnmorskorna med

hänsyn till deras yrkesutöfning redan under denna myndighets uppsikt,

och på grund däraf ligger det nära till hands att tänka sig

öfverlämnadt åt denna myndighet bestyret äfven med barnmorskekårens

ålderdomsförsörjning. Emellertid gäller äfven här, och i ännu

högre grad, den gjorda anmärkningen om olämpligheten att öfverlämna

de nu ifrågavarande göromålen åt ett flertal personer, då de

mycket väl kunna på ett enklare sätt skötas. Härtill kommer äfven,

att de kompetensvillkor, som gälla för medicinalstyrelsens medlemmar,

icke äro sådana, att dessa enligt sakens natur böra vara företrädes

-

Särskild understödsanstalt för barnmorskorna. Anstaltens tjänstemän. 127

vis lämpliga att deltaga i de göromål, som förekomma inom en pensionsinrättning,

och att, om man får döma af de tryckta årsberättelserna,

någon tjänsteman med statistisk fackbildning för närvarande icke

finnes hos styrelsen anställd. De mångfaldiga olika ärenden, som det redan

nu tillhör medicinalstyrelsen att behandla, skulle säkerligen icke häller

vinna på, att ett nytt slag af ärenden tillkomme. I enlighet med

hvad jag nu anfört, hemställer jag därför, att förvaltningen af den

ifrågasatta understödsanstalten för barnmorskor icke måtte såsom

ämbetsåliggande öfverlämnas åt medicinalstyrelsen.

Någon tredje befintlig myndighet, hvilken bättre än de två

nu nämda skulle kunnna öfvertaga bestyret, är mig icke bekant;

hvarken civilstatens pensionsinrättning eller presterskapets enke- och

pupillkassa, än mindre den allmänna enke- och pupillkassan kan rimligtvis

komma i fråga. Det torde således vara nödvändigt att låta

barnmorskornas ålderdomsunderstödsanstalt blifva en fristående

anstalt.

Då denna anstalt enligt mitt förslag icke skulle hafva någon

egentlig penningeförvaltning att ombesörja, bör dess styrelse och

personal kunna begränsas till ett minimum. För pröfningen af ansökningarna

om pensionsrätt torde det vara tillräckligt att anställa

dels en direktör, som ensam afgör ansökningarna, dels en sekreterare,

som äger rätt att i händelse af afvikande mening till protokollet anföra

densamma. Sekreteraren borde äfven kunna tjänstgöra såsom

redogörare, i hvilken egenskap han skulle ombestyra dels afgifteruas

indrifvande från kommunerna, dels pensionernas utbetalande. Härvid

måste han dock vid de tider, då debiteringen af afgifterna skulle

företagas eller understöden utsändas, hafva att tillgå ett biträde,

hvilket också därjämte skulle kunna besörja den nödiga renskrifningen.

Dessutom borde det tillkomma direktören att till kungl.

maj:t ingifva förslag om ordnandet af arbetet inom anstalten och

årligen lämna uppgift om det fyllnadsbidrag af statsmedel, som för

understödskostnadens bestridande kunde beräknas blifva behöflig!,

samt efter hvarje räkenskapsår aflåta en redogörelse för anstaltens

förvaltning. Sekreteraren skulle åter jämte sina förut omnämda göro

-

128

De statistiska göromalen inom under stödsanstalten.

mål föra räkenskaperna och i en särskild matrikel anteckna understödstagarnes

namn, födelse-år och dag samt understödsbeloppet m. m.

Finge man antaga, att antingen direktören eller sekreteraren vore

väl förfaren i statistiska och matematiska utredningar, så borde för

anstaltens räkning ingen ytterligare tjänsteman vara behöflig. Då

det emellertid kanhända icke vore fullt lämpligt att för någon af de

nämda tjänstemännen fastställa ett kompetensvillkor af antydda art,

torde det blifva nödvändigt, att ytterligare en tjänsteman anställes,

hvilken skulle hafva till uppgift att utarbeta formulär till statistiska

uppgifter samt öfvervaka deras insamlande och kompletterande, där

sådant blefve behöfligt; vidare skulle han med uppmärksamhet följa

alla de af anstalten vidtagna åtgärder, som kunde utöfva inflytande

på kostnaden för ålderdomsunderstödet, samt verkställa de statistiska

utredningar och matematiska beräkningar, som för anstalten komme att

behöfvas. För denne tjänsteman skulle jag hälst vilja föreslå namnet

aktuarie, såsom bäst motsvarande hans åliggande, men om denna

benämning af någon anledning skulle förefalla mindre passande,

kunde man i stället välja namnet konsulent, hvilket redan nu för en

liknande befattning användes inom arméns enke- och pupillkassa.

Jag anser dock intet hinder böra möta att fa förena direktörs- och

aktuariebefattningen och icke häller att få förena sekreterare- och

aktuari ebefattningen.

Vanliga lifränteberäkningar oanvändbara vid kostnadsberäkningen. 129

IV. Om kostnaderna för ålderdomsunderstöd åt barnmorskekåren.

1. Härledning af tabeller för relativa antalet yrkesutöfvande

och med understöd afgående barnmorskor inom olika åldrar.

(Tab. X.)

I den kostnadsberäkning, som är bifogad d:r Wretlinds förslag

till »reglemente för svenska barnmorskors pensionskassa», hafva uteslutande

vanliga lifränteräkningar blifvit använda, hvarvid för de

numeriska kalkylerna begagnats en räntefot af 4 % samt Allmänna

enke- och pupillkassans dödlighetstabell. Detta förfaringssätt ligger

också nära till hands, enär enligt d:r Wretlinds förslag hvar och en

delägare, som afginge från kassan af annan anledning än dödsfall,

faktiskt skulle återfå matematiska värdet af de gjorda insatserna —

möjligen med undantag för dem, som aflede inom 2 år efter sista

inbetalningen. På grund af det förslag, som jag ofvan framställt,

är emellertid ett sådant beräkningssätt oanvändbart; enligt detta

förslag skulle nämligen ingen återbetalning ens kunna komma ifråga,

och med anledning däraf måste arfsvinst uppstå icke blott för dem,

som afgått på grund af dödsfall, utan äfven för dem, som afgått af

andra orsaker. Och att detta sistnämnda slag af afgångna icke är

relativt taget så obetydligt, att det utan nämnvärdt fel kan lämnas

å sido, framgår af följande betraktelse.

Af de 101 barnmorskor, hvilka enligt tabellen å sid. 17 utexaminerades

1872, kvarstodo 1892 enligt tab. IV n:r 2 såsom yrkesutöfvande

67; promilletalet utgör således 663. Men medelåldern för de utexaminerade

barnmorskorna har i genomsnitt varit 27 år, och för de nu

befintliga barnmorskorna kan man antaga, att de i regeln börjat

Enes tr öm, Barnmor skekärens ''pensionering. 9

130

Af gångsförhållanden för yrkesutöfvande barnmorskor.

utöfva yrket kort efter examens afläggande; det torde egentligen

blott vara de yngsta examensgenerationerna, för hvilka'' ett annat

förhållande ägt rum, och hvilket förhållande, då fråga blir om de

framtida barnmorskorna, måste vederbörligen uppmärksammas. Då

nu de barnmorskor, som 1872 voro 27 år gamla, år 1892 innehade

en lefnadsålder af 47 år, bör man således kunna antaga, att af 1000

barnmorskor, som inträda vid 27 års ålder, ungefär 663 kvarstå såsom

yrkesutöfvande vid fyllda 47 år. Jämför man på samma sätt å

ena sidan antalet år 1873 utexaminerade barnmorskor och å andra

sidan antalet år 1892 yrkesutöfvande barnmorskor, som utexaminerats

1873, samt använder man samma förfaringssätt som nyss, finner man,

att af 1000 barnmorskor, som inträda vid 27 års ålder, ungefär 670

kunna antagas kvarstå såsom yrkesutöfvande vid fyllda 46 år. Utför

man samma beräkningar för alla examensgenerationer från och med

1853 till och med 1892 \ erhåller man en afgångstabell, hvilken bör

ungefärligen angifva, huru många bland 1000 vid inträdet i yrkets

utöfning 27-åriga barnmorskor antagligen kvarstå såsom yrkesutöf

-

vande vid olika åldrar. Denna tabell blir af följande utseende.

Af 1000 27-

Af 1000 27-

Af 1000 27-

Af 1000 27-

Ålder,

åriga barn-

Ålder,

åriga barn-

Ålder,

åriga barn-

Ålder,

åriga barn-

morskor kvar-

morskor kvar-

morskor kvar-

morskor kvar-

år

stå såsom yr-

år

stå såsom yr-

år

stå såsom yr-

år

stå såsom yr-

= X

kesutöfvande

= X

kesutöfvande

= X

kesutöfvande

= X

kesutöfvande

vid x års

vid a; års

vid x års

vid x års

ålder 2

ålder

ålder

ålder

27

(19)

37

823

47

663

57

456

28

(556)

38

745

48

617

58

598

29

(826)

39

773

49

670

59

481

30

(874)

40

775

50

683

60

538

31

(810)

41

736

Öl

610

61

423

32

(827)

42

698

52

540

62

394

33

863

43

598

53

537

63

235

34

752

44

569

54

558

64

429

35

822

45

546

55

581

65

358

36

816

46

670

56

571

66

339

1 Vid dessa beräkningar har jag, i fråga om examensgenerationernas styrka,

från och med examensåret 1870 följt matrikelns uppgifter; för de äldre åren åter

har jag användt de uppgifter, som finnas i de tryckta årsberättelserna, enär matrikeln

för dessa år delvis synes vara ofullständig.

2 De inom parentes satta talen i tabellen hafva för här ifrågavarande beräkning

ingen betydelse, enär det af dem blott framgår, att flere barnmorskor inom de

Lifslängdstabell enligt Allmänna enkekassans erfarenhet. 131

För att den nu uppgjorda afgångstabellen skall vara giltig, fordras

tydligen, att afgången inom de olika åldersklasserna af en examensgeneration

är ungefär lika stor. Skulle däremot t. ex. de äldre åldersklasserna

inom en examensgeneration i allmänhet hafva att uppvisa

•en större afgångsprocent, så skulle medelåldern för examensgenerationen

så småningom komma att förskjuta sig. Att så emellertid

icke är fallet, finner man genom att jämföra medeltalen i tab. I och

tab. IY n:r 3, enär det vid jämförelsen visar sig, att, oafsedt små

•afvikelser, skillnaden mellan sammanhörande medeltal just är lika

med antalet efter examen förflutna år.

Beräknar man åter med ledning af Allmänna enke- och pupillkassans

dödlighetstabell för kvinnor, huru många bland 1000 27- åringar kvarlefva vid olika åldrar, erhåller man följande tabell.

Ålder,

år

= X

Af 1000 27- åriga kvinnor

kvarlefva vid

x års ålder

Ålder,

år

= X

Af 1000 27- åriga kvinnor

kvarlefva vid

x års ålder

Ålder,

år

= X

Af 1000 27- åriga kvinnor

kvarlefva vid

x års ålder

Ålder,

år

= X

Af 1000 27- åriga kvinnor

kvarlefva vid

x års ålder

27

1000

37

916

47

821

57

698

28

992

38

907

48

810

58

683

29

984

39

898

49

799

59

668

30

976

40

889

50

788

60

652

31

968

41

880

51

776

61

635

32

959

42

870

52

764

62

619

33

951

43

861

53

752

63

601

34

942

44

851

54

739

64

583

35

934

45

841

55

726

65

564

36

925

46

831

56

712

66

544

Jämför man de båda tabellerna med hvarandra, finner man, att

talet för samma åldersklass är betydligt lägre i afgångstabellen än i

den andra tabellen. Detta förhållande är också ganska naturligt.

Det har nämligen i eu föregående afdelning blifvit visadt, att många

barnmorskor årligen emigrera; därjämte är det klart, dels att inom

yngsta examensgenerationerna ännu icke kommit i tillfälle att utöfva yrket, eller

att åtminstone deras yrkesutöfning ännu icke blifvit bekant för vederbörande provinsial-,

extra provinsial- eller stadsläkare.

132 Om beräkning af en särskild afgångstabell för barnmorskorna.

de äldre åldersklasserna flere barnmorskor af sjukdom blifva oförmögna

att vidare utöfva sitt yrke, dels att bland de yngre några på.

grund af förmånliga giften upphöra att sysselsätta sig därmed.

För att beräkna den kostnad, som enligt mitt förslag skulle drabba

staten och kommunerna för ålderdomsunderstöd åt barnmorskorna, är

det således först och främst nödvändigt att uppgöra en afgångstabell

för de yrkesutöfvande barnmorskorna. Ville man förfara strängt

vetenskapligt, borde man i själfva verket icke konstruera en enkel

tabell i öfverensstämmelse med dödlighetstabellerna, utan en tabell

med tvänne ingångar, eu för antalet lefnadsår och en för antalet

yrkesår. Det är nämligen tydligt, af afgångssannolikheten är beroende

icke blott af lefnadsåldern, utan äfven af yrkesåldern, åtminstone

lör dem, som afgå på grund af sjuklighet. Eu på detta sätt

konstruerad tabell kan emellertid icke med de nu tillgängliga uppgifterna

utan tillgripande af rent godtyckliga hypoteser erhållas, och

äfven om den kunde något så när tillförlitligt beräknas, skulle dess

användning erfordra så besvärliga matematiska formler, att antagligen

månader behöfdes ensamt för att verkställa kostnadsberäkningen.

På upprättandet af en sådan tabell är därför icke nu att tänka, utan

man måste åtnöja sig med att försöka beräkna en tabell af ungefär

samma slag som den afgångstabell, hvilken jag användt för utredningen

af frågan om ålderdomsunderstöd åt småskollärarekåren

Det torde därvid vara lämpligast att utgå från den afgångstabell,.

som här ofvan å sid. 130 finnes införd. Betraktar man närmare

talen i denna tabell, visar det sig, att de icke regelbundet aftaga, i

den mån lefnadsåldern tillväxer, utan förete ganska betydliga ojämnheter.

Detta beror naturligtvis i första rummet därpå, att talen icke

erhållits genom att följa en och samma examensgeneration, utan genom

att betrakta en hel serie af generationer, bland hvilka af rent

tillfällig anledning afgången varit mycket olika. Men äfven andra

anledningar till de påpekade ojämnheterna förefinnas. Så t. ex. hafva

säkerligen icke alla under år 1892 praktiserande barnmorskor angifvit 1

1 Se Eneström: Om ålderdomsunderstöd åt lärare och lärarinnor vid

småskolor (Stockholm 1890), sid. 102—163.

Närmare redogörelse för sättet vid af gångstabellens beräkning. 133

■det riktiga examensåret, och äfven uppgifterna om antalet utexaminerade

elever torde i vissa fall vara felaktiga på en eller annan enhet.

De betydliga oregelbundenheterna i afgångstabellen göra emellertid,

att en utjämning vare sig enligt minsta kvadratmetoden eller

på grafisk väg icke skulle gifva något nöjaktigt resultat, och då å

•andra sidan eu utjämning icke kan undvikas, har jag valt ett tillvägagående,

hvilket synes mig för detta fall vara det mest lämpliga,

samt för hvilket jag nu går att redogöra.

Då de hufvudsakligaste anledningarna till barnmorskornas upphörande

med yrket äro dödsfall, emigration, sjukdom samt förmånligt

gifte eller annat giftermål, som utgör hinder för yrkets utöfvande,

ligger det nära till hands att för hvarje åldersklass söka erhålla

sannolikheten, att en barnmorska inom ett år upphör med yrket på

grund af dödsfall, emigration, sjukdom eller gifte, och med tillhjälp

af dessa sannolikhetstal uppgöra en försökstabell för afgången bland

yrkesutöfvande barnmorskor, samt slutligen genom lämpliga korrektioner

förbättra sannolikhetstalen så, att försökstabellen bringas till

största möjliga öfverensstämmelse med den ofvan anförda afgångstabellen.

Det måste då först afgöras, hvilka mortalitetskoefficienter böra

för barnmorskorna användas. Då Allmänna enke- och pupillkassans

mortalitetstabell numera som bekant angifver allt för hög dödlighet,

har jag icke ansett lämpligt att lägga denna tabell till grund för

utjämningen. Däremot har jag funnit mig oförhindrad att för ändamålet

använda Statistiska centralbyråns dödlighetstabell för kvinnor

1871—1880; det är väl sant, att, enligt hvad i en föregående afdelning

blifvit visadt, mortaliteten bland de yngre och de medelåldriga

barnmorskorna synes vara något lägre, än denna dödlighetstabell

angifver, men det har också blifvit påpekadt, att nämda förhållande

icke kan med de tillgängliga uppgifterna såsom fullt säkert

konstateras. I alla händelser bör betonas, att det här endast gäller

upprättandet af en försökstabell, hvars tal böra genom jämförelse

med en annan tabell kontrolleras.

För sannolikheten att upphöra med barnmorskeyrket på grund

134 Sannolikheten att barnmorskorna afgå genom sjukdom eller giftermål.

af emigration har jag redan i en föregående afdelning beräknat

särskilda tal just för nu ifrågavarande ändamål; vid deras användning

har i några få fall en obetydlig jämkning gjorts för att undvika

ojämnheter i serien af de totala afgångskoefficienternal. Hvad åter

angår barnmorskornas sjukdomsförhållanden, så föreligga beträffande

dem inga sådana uppgifter, att några invaliditetskoefficienter kunna

härledas. Jag har därför varit nödsakad att bland de för mig tillgängliga

invaliditetstabellerna utse någon, som kunde vara åtminstone

tillnärmelsevis tillämplig på barnmorskorna, och jag har därvid

ansett mig skyldig att välja en tabell, som icke gärna kunde angifva

allt för låga invaliditetskoefficienter och därigenom föranleda till en allt

för låg kostnadsberäkning. Då det synes mig, som om barnmorskorna

i vissa afseenden kunna med hänsyn till yrkets hälsofarlighet anses

någorlunda jämnställda med järnvägstjänstemännen — därvid inbegripen

både tåg- och stationspersonalen —, så har jag trott mig på

grund däraf böra vid försökstabellens upprättande använda de af

Behm härledda invaliditetskoefficienterna för nämda tjänstemannaklass

1 2.

För beräkning af sannolikheten, att en barnmorska upphör med

yrkets utöfvande på grund af gifte, föreligga inga direkta uppgifter,

och jag har därför på eu omväg sökt erhålla de behöfliga sanuolikhetstalen.

Då det egentligen endast är inom de yngre åldersklasserna,

som afgång på grund af gifte kan komma i fråga, har jag i

främsta rummet sökt erhålla sannolikheten för en sådan afgång inom

åldrarna 27—32 år. För detta ändamål åter har jag beräknat, huru

stor medelafgångskoefficienten för åldersgrupperna 27—32 år skulle

blifva, om man antoge, att, i enlighet med afgångstabellen å sid. 130,

1 Det skulle möjligen kunna anmärkas, att man af försiktighetsskäl bort vid

beräkningen använda betydligt lägre emigrationskoefficienter än de, som erhållits

med tillhjälp af det statistiska materialet, enär ett emigrationsförbud snart kunde

vara att förvänta. En sådan anmärkning anser jag emellertid icke i sak vara af

någon betydelse, enär en minskad emigration utan tvifvel skulle åstadkomma en

motsvarande ökning i afgången af andra anledningar.

2 Att jag valt Behms oeh icke Zimmermanns, på nyare och mera omfattande

erfarenhet grundade, invaliditetskoefficenter, har berott därpå, att de senare

omedelbart visade sig allt för höga för de äldre åldersklasserna bland barnmorskorna.

Sättet för bestämmande af de totala afgångshoefficienterna. 135

bland 1000 barnmorskor, som vid 27 års ålder börjat utöfva yrket,

blott 863 skulle kvarstå vid fyllda 33 år. Denna medelafgångskoefficient,

hvilken naturligtvis bör beräknas ur ekvationen

1000(1— *)« = 863,

har jag funnit vara 0''024. Från detta tal bar jag subtraherat

de respektiva sannolikheterna att en 30-årig barnmorska afgår

på grund af dödsfall, emigration eller sjukdom, samt därigenom

erhållit O''00 9, hvilket tal jag betraktat såsom angifvande sannolikheten

för en barnmorska i åldern 27—32 år att inom ett år

afgå på grund af gifte. Slutligen har jag antagit, att denna sannolikhet

för hvarje följande åldersår minskas med 0-ooi, så att den

från och med fyllda 41 år blir lika med 0. Jag erkänner villigt,

att möjligen någon annan bättre metod för erhållande af de ifrågavarande

sannolikhetstalen skulle kunna uttänkas, men ur praktisk

synpunkt torde det nu angifna sättet vara tillräckligt nöjaktigt.

Genom det nu använda förfaringssättet har jag för hvarje åldersklass

erhållit dels sannolikheten att do inom ett år, dels sannolikheterna

att upphöra med yrkets utöfvande på grund af emigration,

sjukdom eller gifte. För att med ledning häraf erhålla sannolikheten

för en barnmorska att kvarstå såsom yrkesutöfvande efter ett

år, borde man egentligen använda formler af det slag, som gälla för

pensionskassor med in- och utträdande medlemmar, och hvilka formler

blifvit framställda bl. a. af Wittstein och Zeuner *, men då alla de

här ifrågakommande talen blott äro approximativa, skulle användande

af sådana formler blott medföra lönlöst räknearbete. Jag

har därför valt det i föreliggande fall fullt motiverade sättet att

bestämma den totala afgångskoefficienten såsom summan af alla de

fyra speciella afgångskoefficienterna. Den totala afgångskoefficienten

har jag sedermera subtraherat från 1 och därigenom för hvarje åldersklass

erhållit sannolikheten för en barnmorska att kvarstå såsom 1

1 Se Wittstein: Die Morlalität in Gesellschaften mit successiv eintretenden

lind ausscheidenden Mitgliedern (Archir der Mathematik und Physik 39,

1862, 67—83); Zeuner: Abhandlungen aus der mathematisclien Statistik (Leipzig

1869), sid. 116—128.

136 Hypotetiska tal för beräkning af antalet kvarstående barnmorskor.

yrkesutöfvande efter ett år. Dessa sannolikt!etstal finnas sammanställda

i följande tabell; att inga tal för åldrarna från och med 65

år där finnas upptagna, beror naturligtvis därpå, att den normala

understödsåldern af mig blifvit föreslagen till 65 år, och att således

från och med detta åldersår helt andra afgångsförhållanden måste

äga rum.

Ålder,

år

= X

Hypotetisk

sannolikhet

för en ai-årig

barnmorska

att kvarstå

såsom yrkes- utöfvande

efter ett år

Ålder,

år

= X

Hypotetisk

sannolikhet

för en treårig

barnmorska

att kvarstå

såsom yrkes- utöfvande

efter ett år

Ålder,

år

= X

Hypotetisk

sannolikhet

för en tr-årig

barnmorska

att kvarstå

såsom yrkes- utöfvande

efter ett år

Ålder,

år

= X

Hypotetisk

sannolikhet

för en cc-årig

barnmorska

att kvarstå

såsom yrkes- utöfvande

efter ett år

27

0976

37

0*978

47

0*976

57

0*949

28

0*976

38

0*979

48

0*974

58

0*944

29

0.976

39

0*979

49

0*973

59

O94O

30

0*976

40

0*980

50

0*9 7 2

60

0*937

31

0*976

41

0*98 I

51

C97O

61

0*931

32

0*976

42

0’980

52

0*967

62

0*924

33

0976

43

0*980

53

0*965

63

0*917

34

0*976

44

0*979

54

O.962

64

0*907

35

0*977

45

0*978

55

0*958

—

—

36

0*978

46

0*978

56

0*95 4

—

—

Beräknar man med tillhjälp af dessa tal, huru många bland 1000

i yrkets utöfning inträdande 27-åriga barnmorskor skulle kvarstå

vid olika åldrar, finner man, att resultatet för åldrarna 33—48 år

ganska väl stämmer öfverens med talen i den ofvan på helt annan

väg erhållna afgångstabellen, men att däremot för de äldre åldersklasserna

antalet kvarstående yrkesutöfvande barnmorskor blir allt

för litet. De enligt ofvan angifna metod beräknade afgångskoefficienterna

måste således för de nämda åldersklasserna reduceras, och

jag har därvid gått till väga så, att jag sukcessivt minskat dels

mortalitetskoefficienterna'', dels invaliditetskoefficienterna, ända till 1

1 Att mortalitetskoefficienterna skulle behöfva något minskas, var redan på

förhand att förmoda, då under de sista årtiondena mortaliteten just inom åldersklasserna

öfver 40 år synes hafva ej obetydligt aftagit.

Definitiva tal för beräkning af antalet kvarstående barnmorskor. 137

dess att användningen af de reducerade afgångskoefficienterna gifvit

ett resultat, som tillräckligt nära öfverensstämmer med den ursprungliga

afgångstabellen, och hvarigenom således en utjämning af denna

tabell kommit till stånd.

De definitiva talen för sannolikheten, att en barnmorska kvarstår

såsom yrkesutöfvande efter ett år, äro angifna i nedanstående

tabell.

Ålder,

år

— X

Sannolikhe- ten för en

at-årig barn- morska att

kvarstå så- som yrkes- utöfvande

efter ett år

Ålder,

år

= X

Sannolikhe- ten för en

as-årig barn- morska att

kvarstå så- som yrkes- utöfvande

efter ett år

Ålder,

år

= X

Sannolikhe- ten för en

05-årig barn- morska att

kvarstå så- som yrkes- utöfvande

efter ett år

Ålder,

år

= X

Sannolikhe- ten för en

as-årig barn- morska att

kvarstå så- som yrkes- utöfvande

efter ett år

27

CF976

37

0-978

47

0*976

57

0*968

28

C976

38

0*979

48

0-976

58

0*966

29

0*976

39

0-979

49

0*976

59

0-964

30

C976

40

0*980

50

0-075

60

0*962

31

0*976

41

C98 I

51

0-975

61

°‘959

32

0*976

42

0*980

52

0.974

62