Sök i Ratio Lex

ÖFVERSTÅ THÅ EEA I1E EM BETETS

135 sidor, varav 124 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,2 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 124 av 135 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SOU 1895:2, band 2, ÖFVERSTÅ THÅ EEA I1E EM BETETS

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

ÖFVERSTÅ THÅ EEA I1E EM BETETS

OCH

KONG!*. MALIS SAMTLIGE BEFA LLNINGSHA F VA N DES

UTLÅTANDEN

ÖFVER

HYA ARBETA REFÖRSÄKRIN GSKOMITÉHS BETÄNKANDE MED FÖRSLAG

TILL lag angående försäkring för beredande af pension vid varaktig

OFÖRMÅGA TILL ARBETE

ÄFVENSOM

VID SAMMA UTLÅTANDEN FOGADE YTTRANDEN AF ANDRA MYNDIGHETER,

FÖRENINGAR OCH ENSKILDA.

STOCKHOLM

TRYCKT HUS K. T,. BECKMAN

1804.

opaginerad Kontrollera mot PDF

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Utlåtanden af:

l:o. Öfverståthållareembetet........................................................

2:o. Kong!. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län .....

3:o. » » » » Upsala län..............

4:o. » » » » Södermanlands län

» » » » Östergötlands län.

Bilagor:

1. Yttrande af Handtverksföreningen i Norrköping .................

2. » » Kronolänsmannen G. A. Bergström in. fl.......

3. » » Mjölby arbetareförening ...................................

6:o. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län .....

Bilaga:

Yttrande af Eksjö frivilliga fabriks- och handtverksförening ......

7:o. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs län .....

8:o. » » » » Kalmar län ............

Bilagor:

1. Yttrande af Magistraten i Kalmar................... ...................

2. » » » » Yestervik..................................

3. » » » » Vimmerby .................................

4. » » Stadsstyrelsen i Borgholm..............................

5. » » Magistraten i Oskarshamn.................................

9:o. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Gotlands län .......

10:o. » » » » Blekinge län .........

Bilagor:

1. Yttrande af Karlskrona arbetareförening ..............................

2. » » Fabriks- och handtverksföreningen i Karlskrona

ll:o. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kristianstads län ...

Bilaga :

Yttrande, insändt af f. d. Öfverstelöjtnanten O. Ch. Sylvan ......

l2:o. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län .........

Bilagor:

1. Yttrande af Magistraten i Malmö ....................................

Sid.

1.

11.

19.

24.

25.

27.

34.

35.

36.

42.

43.

45.

52.

56.

»

58.

59.

67.

76.

77.

79.

83.

85.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sid.

13:o.

14:o.

15:o.

16:o.

17:o.

18:o.

19:o.

20:0.

21:o.

22:o.

23:o.

24: o.

25: o.

2.

Yttranden

af

Magistraten i Landskrona ....................................

................ 86.

3.

»

»

» » Ystad ..............................................

................. »

4.

»

»

» » Lund ..............................................

................. 87.

5.

»

»

Lunds fabriks-. och handtverksförening ...................

.................. »

6.

»

»

Magistraten i Helsingborg .....................................

................. 89.

7.

»

»

» » Skanör.............................................

................. X

8.

»

»

» » Trelleborg........................................

................. 90.

9.

»

»

Kronofogden F. Hain ......................... ....... .........

................ X

10.

»

»

» J. Ekelund .......................................

................. 91.

11.

»

»

x J. L. Theorin ..................................

................. 93.

12.

»

»

x G. Witthoff........................................

................. 94.

13.

»

»

» C. Holmgren .....................................

................. 95.

14.

»

»

x E. Möller...............................................

................. X

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län ...................

Bilaga:

Yttrande af Wallbergs fabriksaktiebolag in. fl.......................................

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län

» » » » Elfsborgs län ....................

» » » » Skaraborgs län .................

■ » » » » Yermlands län .................

» » » ». Örebro län...........................

» » » ». Yestmanlands län...''...........

Bilagor:

1. Yttrande af Landshöfdingen Yr. Hederstierna ........''..........

2. » » Kyrkoherden L. J. Leksell ..........................................

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län.................

Bilaga:

Yttrande af Falu arbetareförenings styrelse...............................................

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Gefleborgs län...................

» » » x Yesternorrlands län ........

» » » » Jemtlands län....................

» » » » Vesterbottens län ..

» » » » Norrbottens län ................

101.

103.

105.

»

114.

115.

116.

118.

120.

122.

123.

»

126.

127.

130.

131.

opaginerad Kontrollera mot PDF

l:o.

Öfverståthållareembetet i Stockholm.

Till Konungen.

Efter anmodan af Eders Kongl. Maj:ts och rikets kommerskollegium

får öfverståthållareembetet i underdånighet afgifva utlåtande öfver nya

arbetareförsäkringskomiténs betänkande med förslag till lag angående

försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga till arbete.

Enligt förslaget skall för hvarje pensionsdist.rikt finnas eu pensionsnämnd,

bestående af en ordförande och fyra ledamöter, hvilka senare

jemte ett lika antal suppleanter skola väljas i stad af allmän rådstuga

med iakttagande, dels att två ledamöter och deras suppleanter utses

bland arbetsgivare enligt försäkringslagen samt två ledamöter och deras

suppleanter bland de försäkrade, dels ock att hvarje röstande har

en röst, dock att, der stad fördelat sig i flere pensionsdistrikt, stadsfullmäktige

kunna om annat sätt för väljande af ledamöter och suppleanter

i pensionsnämnden fatta beslut, dervid dock för hvarje pensionsdistrikt

ska^l iakttagas, att alla de inom distriktet boende, hvilka äro i

stadens allmänna angelägenheter röstberättigade, ega deltaga i valet af

ledamöterna och suppleanterna i distriktets pensionsnämnd samt att

hvarje röstande har en röst.

På det att de egenskaper hos pensionsnämndens ledamöter, hvilka

skulle göra institutionen pensionsnämnd lämplig, äfven i verkligheten

skola medföra någon fördel, bör tydligtvis hvarje nämnds verksamhetssfer

ej vara alltför stor, och komiterade hafva sjelf ve förutsatt, att ett pensionsdistrikt

kommer att hafva högst 5,000 invånare. Under denna

förutsättning skall Stockholms stad, hvars invånareantal i rundt tal uppgår

till 250,000, indelas i femtio valkretsar. Det lärer icke kunna undvikas

att för hvarje af dessa femtio distrikt särskild vallängd uppgöres.

Donna måste under alla förhållanden upptaga de valberättigade inom

distriktet och bör åtföljas af en förteckning på de inom hela kommunen

valbare, emedan i annat fall vederbörande valförrättare kommer att

sakna all ledning för afgörande af de anmärkningar, hvilka vid valet

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

kunna komma att göras vare sig mot den väljandes behörighet att vid

valet rösta eller i fråga om valbarheten af den eller dem, som vid valet

undfå röster; och som val af i fråga varande slag ofta nog torde

få företagas särskildt till följd deraf att ledamöterne i nämnden afflytta

till landsorten, i hvithet fall det väl ej kan rimligtvis begäras, att de

skola fortfarande qvarstå i nämnden och bekosta sina resor till sammanträdena,

om de ock dertill ega tillgångar, varder följden den, att vallängderna

och förteckningarna esomoftast måste undergå granskning

och i sammanhang dermed rättas.

Uppgörandet af dessa vallängder och förteckningar samt deras

granskning och rättande kommer otvifvelaktigt att kräfva mycken tid

och möda samt till följd deraf förorsaka utgifter, som blifva i hög grad

betungande vare sig de skola drabba staten, kommunen eller den föreslagna

pensionsinrättningen.

Enligt de beräkningar komiterade låtit anställa, skulle försäkringen

i början komma att omfatta 704,000 personer, af hvilka 221,000 beräknats

tillhöra första, 127,000 andra och 356,000 tredje pensionsklassen;

och efter 45 år skulle motsvarande antal utgöra respektive

277,000, 156,000 och 444,000 personer. Nu innehåller förslaget att de

tre pensionsklasserna innefatta:

första pensionsklassen: manliga arbetstagare, hvilkas kontanta aflöning

för vecka uppgår till tio kronor och derutöfver;

andra pensionsklassen: manliga arbetstagare, hvilkas kontanta aflöning

för vecka ej uppgår till tio kronor; samt

tredje pensionsklassen: qvinliga arbetstagare och hustrur, hvilkas

män försäkras enligt lagförslaget; och då lagförslaget gör rösträtten

vid val af ledamöter och suppleanter i pensionsnämnden beroende deraf

att vederbörande är i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad,

men, enligt Kongl. förordningen om kommunal styrelse i Stockholm den

23 Maj 1862, detta icke är fallet med dem, hvilka ej erlägga bevillning

för inkomst af kapital eller arbete, eller med dem, som stå under annans

husbondevälde eller häfta för oguldne stadsutskylder, äro, enligt

förslaget, från deltagande i val af ledamöter och suppleanter till pensionsnämnden

i Stockholm uteslutna alla arbetstagare, tillhörande andra

och tredje pensionsklasserna samt större delen af de arbetstagare, som

tillhöra törsta pensionsklassen; hvarförutom den mängd af mindre arbetsgivare,

som häfta för oguldne stadsutskylder, ej heller få i valet deltaga.

Deremot tillkommer enligt förslaget valrätt en stor del af statens

och kommunens tjensteman och betjente samt en mängd andre

personel-, . hvilka icke i ringaste mån beröras af pensionsinrättningen

eller pensionsnämndernas verksamhet.

Detta är uppenbart högligen orättvist, och öfverståthållareembetet

befarar, att ensamt denna omständighet skall, om förslaget upphöjes till

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

lag, redan från början göra densamma så förhatlig, att det sociala ändamål,

hvars vinnande med lagen afses, helt och hållet förfelas.

Enligt motiven äro stadgandena om valsättet vid pensionsnämndens

tillsättning tillkomne af lämplighetshänsyn och för undvikande af nya

valkorporationer; men då derigenom rättvisans kraf icke blifvit behörigen

tillgodose^ lärer förfarandet icke kunna anses tillräckligt lämpligt

för att vinna godkännande.

Enligt § 28 tillkommer och åligger pensionsnänmd:

l:o) att afgöra uppkommande frågor, huruvida arbetstagare skall

enligt lagen försäkras eller icke samt om hvem skall såsom arbetsgifvare

enligt lagen rätteligen anses;

2:o) att verkställa uppskattning af naturaförmåner, Indika ingå i

arbetstagares aflöning;

3:o) att pröfva och besluta, huruvida pensionsafgifter skola enligt

§ 7 försäkrad tillgodoräknas, samt ombesörja, att intyg härom varder i

den försäkrades pensionsbok infördt;

4:o) att fatta beslut angående ansökningar om erhållande af pension

samt om återbekommande af pensionsafgifter;

5:o) att besluta om indragning af pension;

6:o) att i försäkrads pensionsbok införa sådant intyg, som i § 23

omnämnes;

7:o) att i det fall, som i § 24 afses, granska ingifven pensionsbok

samt pröfva verkan af annan företedd bevisning äfvensom ombesörja

införandet af de i samma paragraf omförmälta intyg; och

8:o) att i allmänhet tillse och öfvervaka, det stadgandena i lagen

inom pensionsdistriktet efterlefvas.

Under förutsättning att pensionsdistrikt kommer att hafva högst

5,000 invånare med 800 försäkrade, har komitén beräknat att till hvarje

pensionsnänmd skulle årligen inkomma i medeltal högst 20 ansökningar

om pension, och vid sådant förhållande samt då handläggningen af öfrige

försäkringsärenden, såsom i motiven yttras, i allmänhet torde blifva

lätt nog, har det synts komitén som om ledamotskap i pensionsnänmd

icke borde blifva mera betungande, än att det kunde betraktas såsom

ett, hedersuppdrag, hvithet sålunda icke skulle vara förenadt med rätt

till ersättning.

Väl må det antagas, att pensionsnämndernas tid och arbete, åtminstone

till en början, icke varda tagna i anspråk så synnerligen mycket,

af inkommande ansökningar om pension; men pensionsnämnden tillkommer

att handhafva eu mängd andra maktpåliggande och grannlaga

bestyr, som komma att kräfva både arbete och omtanka, derest det icke

får antagas att försäkringen skall i sin helhet till en viss grad sköta

sig sjelf, såsom i motiven yttras, då det gäller gränsområdet emellan

försäkringspligtig och icke försäkringspligtig tillfällig sysselsättning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tillsynen å och öfvervakandet af lagens efterlefnad inom pensionsdistriktet

åligger ju pensionsnämnden; och om detta fiskaliska uppdrag

skall fullgöras med ordning och eftertryck, krafvel'' detsamma både tid

och arbete. Uppdraget blir dessutom förenadt med den föga angenäma

pligten att till åtal angifva och sålunda till ansvar befordra de arbetsgivare,

så väl större som mindre, hvilka antingen af tredska eller ofta

nog af oförmåga underlåta att fullgöra hvad dem åligger i afseende å

pensionsmärkens infästande i arbetstagares pensionsbok. Särskildt för

arbetstagarne torde hedersuppdraget kännas ganska betungande, synnerligast

som förslaget icke innehåller någon föreskrift derom, att de få

bibehålla sin aflöning hos arbetsgivare^ då de måste aflägsna sig från

sitt arbete för att bevista pensionsnämndens sammanträden, än mindre

i fall de eljes äro stadde i ärenden, som åligga dem i egenskap af

ledamöter i pensionsnämnden, vare sig såsom kontrollant å tredskande

arbetsgivare eller då andra frågor af vigt föreligga till pensionsnämndens

afgörande. Då nu härtill kommer, att förslaget icke innehåller

något stadgande om ansvar för ledamot, som är försumlig i fullgörande

åt sitt hedersuppdrag i nyssnämnda hänseenden, ej ens påföljden att

kunna i dylikt fall från hedersuppdraget skiljas, torde kontrollen ej

komma att blifva så verksam som erforderligt är, utan i lagens efterlefnad

snart nog inträda en slapphet, destomera betänklig, som, enligt

hvad komiterade i motiven yttrat, och för öfrigt uppenbart är, pensionsfondens

soliditet hvilar derå, att alla, som stå i försäkringspligtigt förhållande,

verkligen deltaga i försäkringen, hvartill skulle kunna läggas,

att soliditeten beror äfven derå, att icke någon, som ej är försäkringspligtig,

obehörigen blir delaktig i försäkringen.

Enligt förslaget skall pensionsnämnden fatta beslut angående ansökningar

om erhållande af pension. Vid det förhållande att § 3 i förslaget

innehåller, att försäkringen har till ändamål att bereda pension

åt försäkrade mäns efterlefvande minderåriga äkta barn, kan det tillkomma

pensionsnämnden att afgöra frågan, huruvida eu försäkrad mans

efterlefvande barn är af äkta eller oäkta börd. Utom det att denna

fråga är af ytterst grannlaga beskaffenhet, kan densamma i många fall

kräfva en utredning, som det ej är tänkbart att inför pensionsnämnden

åstadkomma. Härvid syftar öfverståthållareembetet särskildt på stadgandet

i kapitlet 5 § i giftermålsbalken, att affär man barn med sin

fästeqvinna eller under äktenskapslöfte eller i lönskaläge, derå sedan

fästning följer, de barn äro äkta barn. Uppenbart är, att i många för

att icke säga de flesta fall af förevarande slag erfordras eu utredning

medels vittnesförhör, som omöjligen kan inför pensionsnämnden åstadkommas;

och någon pröfning af hithörande frågor kan följaktligen icke

uppdragas åt pensionsnämnden, hvithet dock förslaget, såsom det nu är

aflättadt, gör.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Jemte pensionsnämnden skall eu för hela riket gemensam pensionsstyrelse

handhafva den försäkring, hvarom i lagförslaget stadgas; och

Konungen skall bestämma pensionsstyrelsens organisation och sättet för

dess verksamhet. Komiterade hafva antagit det icke vara omöjligt, att

ärendena under den första tiden kunna handhafvas af en enda större

byrå; men efter förloppet af några tiotal år anse komiterade att pension

sstyr elsen måste arbeta på åtminstone tre underafdelningar eller

byråar, allt eftersom det gäller behandlingen af pensionsansökningarna,

penningeförvaltningen eller de statistiska och försäkringstekniska arbetena.

Hvad nu penningeförvaltningen angår, så betviflar öfverståthållareembetet,

att någon byrå kan så organiseras, att den förmår på tillfredsställande

sätt ombesörja placeringen af de kapital, som erfordras för

försäkringens genomförande på sätt komiterade föreslagit. Detta kapital

skall nemligen i rundt tal uppgå till 400 millioner; och då dess

afkastning skall användas för uteslutande välgörande ändamål, lärer

detsamma icke böra få göras fruktbärande annat än mot säkerheter åt

första klass, så att någon tvekan icke må kunna uppstå derom, huruvida

kapitalets bibehållande vid oförminskadt belopp och påräknad afkastning

är fullt betryggadt. Att, på sådant sätt placera 400 millioner

anser öfverståthållareembetet öfverstiga krafterna hos en centralstyrelse,

äfven om densamma kan påräkna anslag till aflöning åt finansmän af

framstående förmåga. Dertill fordras nemligen i första rummet en så

stor kännedom om personer och förhållanden i de särskilda orterna af

vårt vidsträckta land, att densamma omöjligen kan af ledamöterna i en

centralstyrelse förvärfvas, och vidare en förmåga att följa med förmögenhetsförhållandenas

ständiga vexlingar på de olika orterna, som

endast kan besittas af personer, hvilka äro i orterna bosatte. Riktigheten

af denna uppfattning bestyrkes af den mängd krafter på skilda

orter öfver hela landet, som tages i anspråk för att förvalta de deposita

som allmänheten anförtrott bankerna, äfvensom deraf att våra försäkringsbolag

redan nu måst placera en stor del af sina kapital i fastigheter

i städerna, hvithet sannolikt ej skett, om kapitalen kunnat göras

fruktbärande mot säker utlåning.

Enligt hvad komiterade i motiven medgifvit och för öfrigt uppenbart

är, kommer räntans fallande, för så vidt fråga är om mera varaktiga

rubbningar, att hafva ett afsevärdt inflytande. Att med visshet

förutsäga, huru framtiden sig gestaltar, är icke möjligt, men erfarenheten

gifver vid handen eu benägenhet hos kapitalets ränteaf kastning

att efterhand minskas. Och minskningen i hvad komiterade härutinnan

beräknat behöfver ej blifva mera än eu half procent under de närmast efter

lagens antagande följande SO åren, för att en brist skall visa sig,

som uppgår till icke mindre än i det närmaste två millioner kronor

årligen. Hvem skall fylla den? Komiterade hafva aktat sig för att

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

besvara frågan, men de hafva varit beredde på densamma, ty de hafva

föreslagit, att pensionskassans ställning periodvis och minst hvart tionde

år skall försäkringstekniskt pröfvas. Försigtigtvis hafva komiterade användt

ordet minst, ty om förslaget varder lag, torde, dels i anseende

till vederbörandes underlåtenhet att inbetala försäkringsafgifter i beräknad

omfattning och dels till följd af den centrala pensionsstyrelsens

oförmåga att placera kassans kapital mot 8V2 procent ränta och fullgod

säkerhet, snart visa sig försäkringsteknisk svaghet hos kassan.

Enligt förslaget skola pensionerna utbetalas genom postverket.

Huruvida detta kan ske utan menlig inverkan på behandlingen af de

ärenden, för Indika detta verk egentligen är afsedt, kan öfverståthållareembetet

icke bedöma; men uppenbart är, att härvid kunna förekomma

frågor, hvilkas afgörande kan varda af synnerlig vigt ej allenast för de

pensionsberättigade utan ock för pensionskassan. Någon ledning för

vederbörande posttjensteman vid dessa frågors afgörande lemnar icke

förslaget, som ej ens innehåller föreskrift om det eller de intyg, som

erfordras för att ådagalägga, att pensionsbrefvets innehafvare just är

den person, som är berättigad lyfta pensionen.

Enligt hvad komiterade i motiven anfört, har hänsyn icke tagits

till de fall, då försäkrad moder aflidit och efterlemnat minderårigt

oäkta barn, emedan en utsträckning af barnpensioneringen i antydd

rigtning icke låtit sig göra med bibehållande af de pensionsafgifter och

pensionsbelopp, som komiterade föreslagit. De siffror, fortsätta komiterade,

som valts för afgifterna och pensionerna, äro mycket enkla och

afrundade, eu omständighet, som är af stor betydelse vid en försäkring

af ifrågavarande beskaffenhet. Något ordande om oäkta barn efter afliden

manlig försäkrad förekommer icke. Det må vara att enkla och

afrundade siffror äro af stor betydelse, men af ännu större betydelse

just för den samhällsklass, hvilkens intressen förslaget afser att i första

rummet tillgodose, är, att de minderåriga barnen utan afseende på deras

äkta eller oäkta börd komma i åtnjutande af uppfostringsbidrag i

form af pension. Eljes tillgodoses icke rättvisans eller billighetens kraf,

och är förslaget så ekonomiskt svagt, att detsamma icke kan bära utgiften

för de minderåriga oäkta barnens pensionering, vare sig de efterlemnats

af försäkrad moder eller fader, så synes förslaget icke vara

uppgjord t efter synnerligen tillfredsställande principer, och skälig anledning

följaktligen saknas för detsammas godkännande.

Åt motiven framgår, att lagen skall hafva till syfte, bland annat, att

motarbeta och undanrödja den ovilja och det missnöje med den bestående

samhällsordningen, som hos arbetaren uppväckas till följd deraf,

att han ofta nog utan egen förskyllan nödgas falla fattigvården till last.

Men pensionsbeloppen äro föreslagna mycket låga och särskild! i andra

och tredje pensionsklassen, omfattande de allra flesta arbetstagare eller

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

483,000 af 704,000 personer, så låga, att de icke förslå att tillfredsställa

de oundgängligaste lefnadsbehofven, utan arbetaren måste äfven efter lagens

tillkomst i dessa fall, om andra tillgångar eller utvägar saknas,

underkasta sig förödmjukelsen att anlita fattigvården. Följaktligen lärer

förslaget få anses endast ofullständigt och på ett föga tillfredsställande

sätt främja ofvan angifna syfte. Detta lärer icke heller befrämjas, om,

såsom komiterade i motiven ställt i utsigt, den utgift, som drabbar

arbetsgifvarne för pensioneringen, skall återvinnas genom en höjning

af prisen på de producerade föremålen. Arbetsgifvarens bidrag till pensioneringen

kommer i sådan händelse att särskildt för städernas arbetare

verka lika med en accis på de för dem oundgängligaste lifsförnödenheterna,

hvilken gamla, för längesedan afskalande pålaga det dock ej

ansetts lämpligt att åter upptaga. Och om man sålunda med ena

handen återtager hvad med den andra gifvits, befarar öfverståthållareembetet,

att lagen verkar motsatsen af hvad med den åsyftats och detta

icke allenast hos arbetarne utan äfven hos de mindre arbetsgifvarne,

hvilkas lott sällan är föga bättre men ofta vida sämre än mången af

de arbetstagares, pensioneringen är afsedd att omfatta.

Ett af lagens sociala ändamål hafva komiterade i motiven uttryckligen

angifvit vara förbättrandet af det personliga förhållandet emellan

de båda kontrahenterna i arbetsaftalet. Huru lagen, sådan den i förslaget

affattats, skall kunna denna verkan åstadkomma, är icke lätt att

inse, men hvad som med skäl kan befaras, är att, om förslaget varder

lag, förhållandet i allmänhet emellan arbetsgivare och arbetstagare

skall blifva sämre än livad nu är fallet. Arbetstagarne skola nemligen

icke sakna rådgifvare, hvilka söka inpregla hos dem, att arbetsgifvarne

skaffa sig godtgörelse för sina bidrag till pensioneringen ej allenast

genom högre pris på de producerade föremålen, såsom komiterade ställt

i utsigt, utan äfven genom nedpressning af arbetslönerna, och rådgifvarne

skola blifva trodda på sina ord, om icke förr så vid tillfällen, då

tryckta konjunkturer eller stark konkurrens tvinga till arbetslönernas

minskning, dervid lagen varder ett osökt och välkommet agitationsmedel,

hvarigenom allt annat än frid och sämja emellan arbetsgivare

och arbetstagare befordras.

Lagen kan dessutom särskildt för de mindre arbetsgifvarne blifva

svnnerlig:en betungande. För att nu icke tala om besväret med anskaf
O

O (

fande af pensionsböcker och pensionsmärken samt de senares infästande

i pensionsböckerna och makulering, så kan honom åläggas uppdrag såsom

ledamot i pensionsnämnden. Detta uppdrag, som han ej får afsåga

sig, kan i många fall komma att taga hans tid i anspråk i så hög grad,

att han, derest uppdraget samvetsgrant skall fullgöras, måste åsidosätta

sina egna affärer. På grund häraf befarar öfverståthållareembetet, att

förslaget, om det upphöjes till lag, skall uppväcka ganska stor ovilja

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

särskild!, hos de mindre arbetsgifvarne, och denna känsla skall ingalunda

mildras deraf, att förslaget i § 58 för underlåtenhet att fullgöra

åliggandet att infästa pension smärken stadgar böter från fem till femtio

kronor, hvilka enligt § 62 skola, derest tillgång till deras fulla gäldande

saknas, förvandlas enligt allmän strafflag, hvadan en mindre arbetsgivare,

som i anseende till fattigdom saknar tillgångar till anskaffande af pensionsmärken

och än mindre förmår gälda böterna, kan komma att hållas

i fängelse ända till åtta dagar. Öfverståthållareembetet håller emellertid

före, att en lag icke bör antagas, om hvilken det med visshet kan förutses,

att densamma skall uppväcka ovilja hos de mindre arbetsgifvarne;

ty det torde vara icke mindre vigtigt att hos dem än hos arbetarne

söka väcka och bevara belåtenhet med den bestående samhällsordningen.

Slutligen anser sig öfverståthållareembetet böra påpeka den oegentlighet

förslaget innehåller derutinnan, att böter, som ådömas arbetsgivare

för försumlighet i fråga om pensionsmärkens infästande, skola

förvandlas till fängelse, vare sig försumligheten härleder sig af tredska

eller oförmåga, då deremot de böter, som stadgats för ordförande eller

ledamöter i pensionsnämnd, derest de tredskas att infinna sig vid pensionsnänmdens

sammanträden, icke kunna vid bristande tillgång förvandlas.

Något skäl härför finnes icke angifvet i motiven, och öfverståthållareembetet

kan ej heller finna någon giltig anledning till den

skilnad, som härutinnan gjorts i förslaget.

Under åberopande af hvad sålunda anförts, anser sig öfverståthållareembetet

böra afstyrka, att förslaget lägges till grund för blifvande

lagstiftning i ämnet.

Det vid ärendets föredragning hos öfverståthållareembetet förda

protokoll, innefattande undertecknad Berlins särskilda mening, vidfogas.

Underdånigst

BRÅKENHJELM.

J■ Berlin.

Stockholm i öfverståthållareembetets kansli den 29 december 1893.

Utdrag af protokollet, hållet i öfverståthållareembetets

kansli den 29 december 1893.

S. D. Sekreteraren föredrog nya arbetareförsäkringskomiténs förslag

till lag angående arbetareförsäkring.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Efter ärendets föredragning hemställde Sekreteraren, att det underdåniga

utlåtandet måtte affattas i enlighet med följande förslag:

»Uti det underdåniga utlåtande, som den 27 september 1889 af

öfverståthållareembetet afgafs öfver det af 1884 års arbetareförsäkringskomité

utarbetade förslag till lag om ålderdomsförsäkring, uttalade öfverståthållareembetet

den åsigt, att frågan om eu dylik försäkring icke

torde böra bringas å bane förr än afgjordt vore, om och på hvad sätt

den lättare ordnade och företrädesvis erforderliga olycksfalls- och sjukförsäkringen

kunde komma till stånd, hvarigenom äfven vunnes fördelen

af att vid ålderdomsförsäkringens ordnande kunna tillgodogöra sig den

erfarenhet, som kunde vinnas af den under sistnämnda år i Tyskland

införda obligatoriska försäkringen. Sedan numera genom lagen om

sjukkassor den 30 Oktober 1891 sjukförsäkringen blif''vit ordnad, samt

det föreliggande förslaget, om ock utan särskild anordning af försäkring

för olycksfall, likväl så tillvida tillgodoser behofvet deraf, som den

föreslagna ålderdomsförsäkringen stöder sig på invaliditetsprincipen,

torde de i öfverståthållareembetets ofvanberörda underdåniga utlåtande

uttalade betänkligheter i fråga om tidpunkten för en lagstiftning om

ålderdomsförsäkring sålunda hafva förfallit.

I fråga om förslagets allmänna grunder synes valet af försäkringsformer

i alla afseenden egnadt att på ett tillfredsställande sätt lösa den

uppgift, som förelagts komiterade, i det förslaget söker att i eu enda

försäkring icke blott bereda understöd åt arbetare och andra personer,

som för sin utkomst hufvudsakligen äro hänvisade till egen arbetskraft,

då de i följd af olyckshändelse, sjuklighet eller ålderdom blifvit urståndsätta

till vidare arbete, utan jemväl, genom att göra hustrur och barn

delaktiga af försäkringen, skaffa försörjning åt familjerna, då behof

deraf i följd af familjefadrens frånfälle uppstår.

Beträffande bestämmelsen derom att försäkringen skall vara obligatorisk,

så att hvar och en som är berättigad att ingå i den föreslagna

pensionskassan, också är pligtig att betala de föreskrifna pensionsafgifterna,

torde så mycket mindre något vara att emot densamma anmärka,

som öfverståthållareembetet uti sitt här ofvan omnämnda underdåniga

utlåtande förklarat sig dela den af dåvarande arbetareförsäkringskomité

uttalade åsigt, att endast genom en tvångsförsäkring kan ernås,

att försäkringen kommer dem tillgodo, som deraf äro mest i behof.

1 afseende å kostnaderna för försäkringen hafva komiterade omfattat

den grundsats, att den egentliga delen deraf skulle bestridas af

arbetarne och deras arbetsgivare gemensamt, och att staten endast

skulle öfvertaga den del af kostnaden, som erfordras för att den nuvarande

generationen skulle blifva delaktig af försäkringen på samma

vilkor som den kommande. De skäl, på hvilka komiterade dervid sökt

att ur bestämmelser i nu gällande lag härleda arbetsgivares skyldighet

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

att bidraga till arbetstagares pensionering, synas vara väl grundade.

Att med öfvergifvande af ofvannämnda grundsats stadga skyldighet för

staten att öfvertaga någon del af den egentliga kostnaden för försäkringen,

eller, med andra ord, att garantera arbetaren hos den enskilde

arbetsgifvaren statspension, skulle deremot leda till en förändring af

nu gällande rätts- och tjensteförhållanden mellan arbetsgifvaren och

hans arbetare eller tjenare.

En anmärkning, som i fråga om kostnaderna för försäkringen synes

kunna med fog framställas,'' är den, som af en reservant inom komitén

framhållits, nemligen att man genom bestämmelser om dessa kostnaders

lika fördelning mellan arbetsgivare och arbetare eller tjenare

skulle pålägga arbetsgifvarne en särskild börda, som dels skulle trycka

ojemnt och särskilt blifva obetydlig för kapitalister och löntagare, dels

ock för dessa sednare till och med medföra en skattelindrine: i öfrifft,

i det att, såsom en naturlig följd af försäkringens genomförande, fattigvårdskostnaden

komme att väsentligen minskas, hvarjemte utgörandet

af försäkringsafgifterna för vissa mindre näringsidkare skulle blifva nog

betungande. Då det emellertid ej torde möta oöfverstigliga hinder att

afhjelpa den ojemnhet i beskattningen, som af det anmärkta stadgandet

kan blifva en följd, samt genomförandet af en arbetareförsäkring på

grundsatsen af statens pensioneringsskyldighet icke synes hafva någon

utsigt till framgång, torde det anmärkta förhållandet ej böra utgöra anledning

till förslagets förkastande.

Emot förslagets hufvudgrunder synes sålunda någon väsentlig anmärkning

ej vara att framställa; men då försäkringens lokala administration

icke synes kunna på ett tillfredsställande sätt skötas af de

föreslagna pensionsnämnderna, hvilkas sammansättning ej innebär någon

garanti för att desamma skola med tillräckligt intresse öfvervaka försäkringens

gång eller med erforderlig sakkännedom behandla och afgöra

de mångahanda, för såväl arbetsgifvare som arbetstagare ytterst vigtiga

frågor, som gjorts af nämndernas pröfning beroende, torde förslagets

antagande icke böra tillstyrkas i fråga om de delar deraf, genom hvilka

den lokala administrationen anförtros åt de föreslagna pensionsnämnderna;

och lärer vid sådant förhållande något yttrande rörande förslagets detaljbestämmelser

i öfrigt icke erfordras.»

Ofverståthållareembetet beslöt utlåtande: (se registraturet).

Som ofvan

Knut Tillberg.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

2:o. Kong! Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län.

Till Konungen.

Öfver n}7a arbetare försäkringskomiténs förslag till lag angående

försäkring lör beredande af pension vid varaktig oförmåga till arbete

får länsstyrelsen härmed afgifva genom Eders Kongl. Maj:ts och rikets

kommerskollegium infordradt underdånigt utlåtande.

Vid granskning af förslaget har länsstyrelsen deruti funnit de flesta

till ämnet hörande frågor på ett lyckligt sätt lösta och lagbestämmelserna

vara med reda, enkelhet och klarhet affattade.

Men sådant oaktadt och ehuru länsstyrelsen tillika anser, att åtgärder

böra vidtagas till skydd för arbetare, man eller qvinna, mot

följderna af stadig minskning uti eller förlust af arbetsförmågan, hvilket

jemte pensionsrätt för afliden manlig arbetares minderåriga äkta barn

skulle genom den föreslagna lagen vinnas, finner sig länsstyrelsen icke

kunna undgå att vid förslaget göra några erinringar.

Komitén beräknar, att försäkringen i början, då endast åldersklasserna

18 — 55 år ingingo i kassan, skulle omfatta omkring 704,000

personer och efter ungefär 45 år, utan afseende å folkmängdens möjliga

tillväxt, vid pass 877,000, och att antalet pensionärer, som kassan

framdeles skulle få att pensionera, kunde anslås till omkring 251,700

så kallade invalider, till hvilka skulle årligen utbetalas tillhopa öfver

32,200,000 kronor, dertill komme pension åt 36,000 barn med 1,080,000

kronor eller tillsammans öfver 33*4 millioner kronor om året.

Sannolikhetsberäkningarna synas vara gjorda med försigtighet. I

fråga om olycksfallsinvaliditet torde dock hafva bort antagas högre siffra

än som skett för antalet sådana fall, som komma att berättiga till undfående

af pension, enär till grund för beräkningen lagts jemväl känd

i riket inträffad olycksfallsinvaliditet i hittills vanlig bemärkelse eller

sådan som förorsakats af en för lifstiden fortvarande inskränkning af

förvärfsförmågan, utan att största delen af sistnämnda invaliditets fall

beräknats vålla, att den försäkrade urståndsättes att vidare försörja sig

»genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter».

Men äfven om riktigheten af denna anmärkning skulle af erfarenheten

bekräftas, kommer sådant ej i nämnvärd mån att inverka å pensionsbeloppet

i dess helhet, utom under de 5 första åren, då pensioner skola

utgå endast på grund af olycksfall.

Deremot och ehuru ej något är att erinra mot beräkningen af

sannolikt uppkommande arbetsinvaliditet bland de försäkrade, kan man

opaginerad Kontrollera mot PDF

ej värja sig mot farhågan, att antalet fall deraf skall blifva långt större

än som af komitén antagits, enär erfarenheten visar, att vid de flesta

nya försäkringsbranscher, der ersättning till följd af skada kan utgå,

kännedom om skador såväl till antal som omfång vinnes först efter det

försäkringsanstalten längre tid varit i verksamhet och då merendels till

nackdel för anstalten och de förut uppgjorda beräkningarna, derest

premierna ej satts vida högre än som behöfts för täckande af beräknade

uppkommande skador. ,

I brist på tillräcklig erfarenhet från eget land har komitén måst

döma efter förhållanden från utlandet, särskildt från Tyskland, der de

nya arbetareförsäkringslagarna i allt fall tillämpats under för kort tid

för att erfarenheten derifrån kan vara säkert vägledande.

Och skulle så inträffa, att utgående pensioner springa upp till så

stort belopp, att kassans ställning undergräfdes, hvem skall då ansvara

för bristen?

I deri föreslagna lagen finner man härom ej annat än, att den, för

hvars räkning föreskrifna pensionsafgifter blifvit erlagda, också är lagligen

berättigad att undfå pension till visst i lagen faststäldt belopp;

att kostnaden för den stadgade försäkringen bestrides dels genom

pen sio n saf gift erna och dels genom bidrag af statsverket;

samt att pensionsafgifterna skola ingå till en fond, af hvars medel

bestridas alla de utbetalningar, som af lagen föranledas, der ej annorlunda

är stadgadt, och att tid efter annan skall undersökas, huruvida,

»med bibehållande af pensionsafgifternas dittills varande belopp», pensionsfonden

är tillräckligt stor för fullgörande af alla fonden åliggande

förbindelser.

Huru, för den händelse att fonden vid undersökningen befinnes

vara mindre än vederbör, skall förfaras, derom lemnar lagen ej någon

upplysning, för så vidt i ofvan citerade strof ej skall ligga en antydan

att pensionsafgifterna skulle kunna höjas.

Men af motiven (sid. 29) får man veta, att risken för försäkringen

bäres af de försäkrade och deras arbetsgivare, och att staten icke ikläder

sig någon garanti för försäkringens framtida bestånd. Detta uttalande,

som ej synes väl öfverensstämma med lagens bestämmelser, afser,

såsom längre fram i motiven (sid (34) upplyses, egentligen ena delen

åt försäkringen. Denna skulle nemligen sönderfalla i två från hvarandra

skilda delar:

den s. a. s. egentliga pensionskassan, hvars inkomster bestå af pensionsafgifterna,

som jemte ränteafkomsten deraf äro beräknade att täcka

pensionskostnaden för barn och för dem, som inträda i kassan vid

åldern 18—20 år och der qvarstanna såsom afgiftsbetalande medlemmar

tills de erhålla pension,

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

och statsbidraget, hvarmed skall bestridas all öfrig pensionskostnad,

uppgående, beräknad i kapital att för en gång genast vid försäkringens

början betalas, till öfver 77V3 millioner kronor, och förvaltningskostnaden,

beräknad i rundt tal att, då försäkringen nått sin fulla utveckling,

uppgå till 250,000 kronor om året, häruti inbegripen ersättning

till postverket för bestyret med pensionsmärkens och pensionsböckers

försäljning samt utbetalning af pensioner.

Då Eders Kongl. Maj:t ej lärer vilja påbjuda obligatorisk arbetareförsäkring

för att vid arbetsoförmåga bereda försäkrad person till beloppet

bestämd pension mot erläggande af viss likaledes bestämd afgift,

utan att tillika tillse, att den för ändamålet upprättade försäkringsanstalten

under alla förhållanden kan fullgöra sina förbindelser,

tillåter sig länsstyrelsen i underdånighet hemställa, att i försäkringslagen

uttryckligen stadgas,

antingen att staten ansvarar för samma förbindelsers fullgörande,

eller ock att pensionsafgifterna till beloppet äro endast tills vidare

fastställda och kunna höjas, der undersökning af pensionskassans ställning

visar sådant nödigt. _ _ .

Vid dylik undersökning skulle naturligtvis ej vidare tagas hänsyn till

ofvan om förmälda, af komitén uppställda tudelning af försäkringen, utan

allenast till pensionsfondens förmåga att af räntor och ingående utgifter

bestrida hela pensionskostnaden utom det tillskott till hvarje utgående

invaliditetspension af 2 öre för hvarje veckoafgift, som jemte

förvaltningskostnaden skall, enligt 52 § i lagförslaget, gäldas af statsmedel.

Kapitalvärdet af detta tillskott har beräknats utgöra nära 80 millioner

kronor eller ungefär samma belopp öfver 7 71/3 millioner kronor,

hvartill man, såsom ofvan är antydt, kommer genom att låta statsverket

betala ökningen i kostnaden för försäkring af nuvarande generationen

i åldern öfver 20 år och för full pension enligt grunderna i 14

§ åt personer, som för tidigt utträda ur försäkringen.

Detta statens tillskott skulle komma att utgå med jemförelsevis

små, år för år högre belopp under de första 5 åren, och sedan växa

hastigare, utgörande vid pass under 6:te året 36,000 kronor, under det,

15:de 600,000, det 30:de 3 millioner och under det 80:de och allt framgent

VIt millioner om året.

Länsstyrelsen anser väl lika med komitén, att staten bör bidraga

till pensioneringen med det i lagförslaget angifna belopp, men håller

före, att detta lämpligare bör gäldas genom ett från början högre anslag

af t. ex. 2 millioner kronor om året, som särskilt för sig förvaltas

och förräntas till en fond, ur hvilken, så långt den räcker, bestrides

statens årliga tillskott, hvarigenom, helst som fondens medel

ännu under åtskilliga år torde kunna utlånas mot 4 procents ränta

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

(komiténs beräkningar äro gjorda efter en räntefot å 372 procent) vinnes

den väsentliga fördelen, att tiden, då statens tillskott behöfver

blifva högre, framskjutes och varder så aflägsen, att det högre tillskottet,

med fallande penningevärde, antagligen ej kommer att tynga mer

på den tidens budget, än de två millionerna på vår tids.

Komitéu bär föreslagit, att försäkringen skulle omfatta äfven hustrurna

till försäkrade män jemväl i det fall, att hustrurna icke innehaft

eller innehafva försäkringspligtig anställning, så att gift qvinna

sålunda kan erhålla pension under mannens lifstid och utan att derföre

särskild pensionsafgift för henne erlagts.

Härvid kan i förbigående anmärkas, att, om såsom komitén angitvit,

pensionsafgiften för hustrun får anses inbegripen i mannens afgift,

sådan rätteligen bort sättas högre för gift än för ogift man,

hvilket dock af praktiska skäl ej skett och i allt fall torde vara af

mindre vigt.

Men mot hustru-pensioneringen lärer med skäl kunna invändas,

att vid tillämpningen stora svårigheter och oegentligheter nödvändigtvis

uppkomma. Enligt förslaget skulle hustru till försäkrad man vara

pensionsberättigad från och med den dag hon i följd af ålderdom,

kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte vore ur stånd att

genom sådant arbete, som motsvarade hennes krafter och färdigheter,

vidare sig försörja eller fyllt 70 år.

Huru skall nu kunna rätt bedömas, huruvida en sjuklig arbetarehustru,

som i hemmet är försörjd och genom bestyr och hushållning

för familjen väl gör skäl för det uppehälle hon njuter, skulle, ifall hon

tänkes stå ensam utom familjen, kunna genom sådant arbete, som motsvarar

hennes krafter och färdigheter, försörja sig sjelf? Men ett sådant

bedömande måste likväl ske vid de säkert mycket talrika fall, då

lmstru-pension under antydda förhållanden kommer att sökas.

Vidare skall pension utgå, när hustrun fyllt 70 år, äfven om hon

då är frisk och mannen i goda ekonomiska omständigheter, hvilka för

öfrigt ej heller i något fall inverka på hustruns pensionsrätt.

Om mannen sålunda har rikliga inkomster eller till och med lyckats

förvärfva förmögenhet, kan hustrun i omförmälda händelse erhålla pension

t. ex. eu styrman på ett fartyg gifter sig och innehar derefter

såsom tillhörande besättningen försäkringspligtig anställning under 5

år, hvarunder han erlägger pensionsafgifter med tillhopa 65 kronor och

rederiet för honom likaledes 65 kronor. Härefter blir han befälhafvare

å fartyg med god aflöning. När helst hans hustru nu blir oförmögen

till sjelfförsörjning genom för henne lämpligt arbete, kan han för henne

uppbära pension med 55 kronor 20 öre om året. Efter 20 år lemnar

mannen, 50 år gammal, sjön och lefver såsom rentier, i ytterligare 15

ar, derunder han såsom arbetsoförmögen kan för egen del få pension

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

med 76 kronor om året. Vid sin död vid 65 års ålder har han således

uppburit i pension för sig och hustrun tillhopa 3,072 kronor, hvilket

belopp ej står i riktigt förhållande till hans pensionsafgift. Öfverlefver

hustrun mannen, har hon att undfå pensionen 55'' kronor 20 öre årligen

till sin död.

Emot det valda exemplet kan väl invändas, att det deruti gjorda

antagandet om förvärfvad god ekonomisk ställning endast sällan motsvaras

af verkligheten, samt att all pensionering enligt förslaget med

skäl gjorts oberoende af pensionstagarens bättre eller sämre vilkor.

Men vid hustrupensioneringen gäller det särskilda förhållandet, att hustrun

skulle i visst fall få pension för intet eller utan att utgifter blifvit för

henne erlagda, och med hänsyn härtill lärer ock kunna skäligen stadgas,

att sådan pension ej utgår, då behof deraf uppenbarligen visas

icke vara för handen, genom hvilken formulering af stadgandet vinnes

att pensionssökanden ej ålägges styrka behofvet, hvars obefintlighet i

stället tillförbindes pensionsnämnden att uppvisa.

Jemväl med ett sådant stadgande qvarstår i allt fall svårigheten

att bedöma när en gift hustru kan anses vara arbetsoförmögen att sig

sjelf försörja, men något förslag att undanrödja samma svårighet tilltror

sig ej länsstyrelsen att framställa.

I fråga om administrationen har komitén föreslagit upprättandet.af

ett nytt centralt embetsverk, som under namn af Pensionsst.yrelsen

skall för hela riket handhafva förvaltningen af försäkringens angelägenheter.

Med afseende å dessas beskaffenhet och omfattning lärer ock sådant

vara oundgängligen erforderligt.

Vidare föreslås, att hvarje kommun skulle bilda ett särskildt pensionsdistrikt

med rätt för kommunen att besluta fördela sig i flera

distrikt.

Men länsstyrelsen anser, att det äfven bör inrymmas rättighet för

två eller flera kommuner att förena sig till ett pensionsdistrikt, enär

svårighet torde }7ppas att i en liten kommun med några hundra innevånare

finna personer, lämpliga att fungera i den pensionsnämnd, som

enligt förslaget skulle finnas i hvarje distrikt att i första hand taga

befattning med pensionsärenden.

Pensionsst.yrelsen kunde ega att om sådan förening, efter kommunernas

hörande, besluta och beslutet underställas Eders Kong!. Maj:ts

fastställelse.

Den föreslagna pensionsnämnden, som skulle bestå af en, af Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvande förordnad ordförande och fyra inom

distriktet boende ledamöter, deraf två vore arbetsgifvare och två försäkrade,

anser komitén vara så sammansatt, att nämnden, representerande

det allmänna och de i försäkringen delaktige, kunde förutsättas

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

ega »nödig sakkunskap» och derjemte vare »direkt intresserad af att

försäkringen ej otillbörligen belastas».

Länsstyrelsen vågar betvifla riktigheten häraf så i ena som andra

hänseendet för så vidt fråga är om de flesta landskommuner.

Ordföranden skulle väl, som nämndt, förordnas af Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande, men att kunna förmå lämplig person att åtaga sig

detta besvärliga, lönlösa uppdrag torde ej blifva lätt, äfven om sådan

person skulle finnas att inom kommunen tillgå. Att utse ordförande,

bosatt i annan kommun, lärer, då han ej ens tillerkänts reseersättning,

högst sällan låta sig göra.

De bland arbetsgifvarne, efter hufvudtalet å kommunalstämma utsedda

ledamöterna, blefve i bästa fall i förmåga likställda med ledamot

i kommunalnämnd, och bland de försäkrade måste ofta väljas ett par

drängar eller statkarlar eller tjenstepigor, enär andra valbara ej funnes.

Att tilltro en så sammansatt nämnd förmåga ej mindre att tillse

och öfvervälla, det stadgandena i försäkringslagen inom distriktet efterlefvas,

än äfven att med sakkunskap kunna handlägga och efter omröstning,

der enighet ej uppnås, afgöra en mängd grannlaga försäkringsärenden,

vågar länsstyrelsen för sin del icke; att anse den intresserad

af att försäkringen ej .otillbörligen belastas, än mindre.

. För att stödja länsstyrelsens åsigt torde vara tillräckligt att hänvisa

till hvad i 28 § omförmäles om de nämnden åliggande bestyr.

Och i alla der uppräknade olika frågor skall nämnden besluta, med förbehållen

rätt för pensionsstyrelsen endast i två, nemligen om beviljande

eller indragning af pension, att stadfästa besiutet eller deri göra

ändring. Härförutan kan naturligtvis genom anförande af besvär hos

styrelsen ändring sökas i nämndens alla beslut.

Vidare torde ej heller få förbises, att nämndens ledamöter äro direkt

intresserade af att kommunens fattigvård ej belastas; att arbetstagare

väl i allmänhet ej torde vara böjda att pålägga andra försäkringspligt,

ej heller att förvägra sökt eller indraga beviljad pension;

att arbetsgifvares och arbetstagares intresse i de båda sista fallen äro

lika m. m.

Vid följande §§ i lagförslaget erinras

§ 2.

Mom. 1 synes böra afslutas: — —■ tjenstemän eller sådane betjente,

som ej äro till tjenstehjon eller arbetare hänförliga.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

$ 5

y.

Sista stycket står »qvinligt arbetstagare och hustrur, hvilkas män»

etc., deruti och lämpligen kan utbytas med: så ock.

§ 7.

Rättigheten att få pensionsafgift, fastän ej erlagd, sig tillgodoräknad

under sjukdom torde försäkrad ej böra åtnjuta, om sjukdomen

ådragits »genom straffbart deltagande i slagsmål eller dylikt, genom

dryckenskap eller könsutsväfning» (se tyska lagen § 17).

§ 9.

Efter orden »ej erlagts» lärer böra tilläggas: eller tillgodoräknats,

enär i 8 § begagnas uttrycket: erlagda eller tillgodoräknade pensionsafgifter.

§ 19-

Mom. 1. Orden »Under hvarje kalenderår må ej etc.» böra förändras.

§ 20.

Pensionsbok lärer behöfva förses jemväl med anteckning om den

persons födelsedag och -ort, för hvilkens räkning boken inköpts.

§ 46.

3) Då pensionsstyrelsen, för att kunna med någon säkerhet pröfva,

huruvida arbetsoförmögenhet föreligger, tvifvelsutan kommer att behöfva

a) intyg af sådan läkare, som är skyldig att i händelse af behof på

styrelsens begäran lemna ytterligare upplysning om sökanden; h) uppgift

öfver anledningen till invaliditeten; och c) bevis af dess befintlighet

af kompetent person; så anser länsstyrelsen å) att intyget bör vara

utfärdadt, af provinsial- eller distriktsläkare; b) att orden »så vidt möjligt

en kort» böra ur § utgå; och c) att sista punkten: »Pensions
nämnd

— — boende» likaledes bör utgå. ''

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

51 §.

Andra frågor än om indragning af redan beviljad pension torde ej

behöfva dragas under Konungens pröfning. Afslås pension, kan ju ny

ansökning inom kort tid göras och ånyo pröfvas. Pensionsstyrelsen

blir antagligen så sammansatt, att den kan anses fullt behörig att slutligen

afgöra de flesta försäkringsfrågor.

Om så man vill, kan ju så stadgas, att i ett styrelsens beslut, der

skiljaktiga meningar uppstått, får ändring hos Konungen sökas. Men

att bibehålla § oförändrad, skulle säkerligen föranleda dertill, att en ny

byrå behöfde i Kongl. finansdepartementet upprättas för handläggning*

af besvärsmål i försäkringstvister.

56 §.

Länsstyrelsen anser §:n lämpligare böra affattas sålunda : Rätt till

pension enligt denna lag eller innestående pension må icke utmätas

och ej heller å annan öfverlåtas.

61 och 62 §§.

Föreskrift saknas om hvem skall ådöma böter enligt 35 §, huru

de skola uttagas och redovisas och angående deras förvandling i brist

af tillgång.

Underdånigst

Landshöfdingeembetet:

I. TÖRNEBLADH. MATTHS FALK.

Stockholm å landskansliet den 31 oktober 1893.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

3:o. Kong! Maj:ts befallningshafvande i Upsala län.

Till Kongl. Maj:ts och rikets kommerskollegium.

Sedan Kongl. kollegium i skrifvelse den 20 sistlidne juni, med

öfverlemnande af 113m arbetareförsäkringskomiténs utlåtande och förslag

till lag angående försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga

till arbete, anmodat Konungens befallningshafvande att, efter det

de länets invånare, som sådant önskade, lemnats tillfälle att yttra sig

öfver förslaget, inkomma till Kongl. kollegium med dessa yttranden

jemte eget utlåtande, så har länsstyrelsen i skrifvelse af den 19 sistlidne

oktober meddelat Kongl. kollegium att några sådana yttranden ej inkommit;

och får Konungens befallningshafvande härmed afgifva det

äskade utlåtandet:

Konungens befallningshafvande har med stort intresse tagit del åt

förslaget. Äfven om detta, åtminstone för den närmaste framtiden,

skulle stanna vid att vara blott ett förslag, skall det dock alltid såsom

sådant intaga rang såsom ett gedigjf och synnerligen förtjenstfull t

arbete. En fortsatt sträfvan i denna riktning — derest eu sådan ifrågakommer

— måste runa starkt inflytande af den grundval, komiterade

lagt. Särskildt hoppas Konungens befallningshafvande, att detta måtte

blifva fallet i afseende å de två punkter, der komiterade ställt sig på

fullt sjelfständig grund, oberoende af den utländska lagstiftning, som

annars närmast tjenat som mönster, den tyska. Konungens befallningshafvande

afser pensioneringen af gifta qvinno!- och faderlösa barn samt

utgången försäkringstagares bibehållna rätt till pension. Komiterades

förslag i dessa afseenden äro synnerligen lyckligt funna.

På samma gång Konungens befallningshafvande sålunda lemnar allt

erkännande åt det arbete, som blifvit nedlagdt på förslaget, hyser dock

Konungens befallningshafvande stora betänkligheter i afseende å lämpligheten

af detta förslags praktiska genomförande. Kan vårt land verkligen

sägas vara i behof af en sådan lagstiftning? Det måste, enligt

Konungens befallningshafvandes förmenande, föreligga synnerligen vigtiga

skäl, alldeles trängande sociala missförhållanden för att berättiga till

ett sådant första steg in på statssocialismens bana. Att i andra länder

dylika missförhållanden framkallat eu lagstiftning af ifrågavarande art,

är ej något skäl för dess införande äfven hos oss. Det synes Konungens

befallningshafvande som om samhällsförhållandena i vårt land vore

i många afseenden så betydligt afvikande från ifrågavarande länders,

att vi möjligen, åtminstone så länge det så får fortfara, kunde anses

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

berättigade att låta den individuella friheten alltjemt intaga den plats

den i vår lagstiftning innehar. Jordbruket är fortfarande landets hufvudnäring.

Dess talrika arbetare åtnjuta alla fördelar af ett sundt och

naturligt lif. Stora fabriksdistrikt, jemförliga med utlandets, finnas ej.

De för vårt land egendomliga industrierna, brytning af jernmalm, jernberedning,

skogs- och sågverksrörelse, kunna i afseende å menlig inverkan

på de deruti anstälde arbetarnes helsa m. m. ej jemföras med

stenkolsbrytning m. fl. de stora industricentras förvärf sgrenar. Sättet

för industriarbetarens aflöning är ock i allmänhet hos oss ordnadt enligt

för honom lyckligare principer än hvad i utlandet mångenstädes är

fallet. Härtill kommer en verksam fabriksinspektion. Allt detta torde

berättiga till det antagandet att våra arbetare förhållanden äro jemförelsevis

lyckliga. Härmed har Konungens befallningshafvande dock ingalunda

velat förneka tillvaron af stora sociala missförhållanden äfven hos oss.

Fattigvårdsstatistiken talar i detta afseende ett allt för tydligt språk.

Konungens befallningshafvande har blott velat uttala sitt tvifvel om,

huruvida dessa missförhållanden kunna anses så stora, att de rättfärdiga

tillgripandet af så radikala medel som det ifrågavarande.

Skulle emellertid så vara att detta anses nödigt, gäller att tillse,

dels huruvida med förslagets genomförande det dermed åsyftade ändamålet

vunnes, det vill säga om dermed det stora flertalet arbetares

ekonomiska ställning så betryggades, att det af osäkerheten härutinnan

alstrade missnöje blefve undanröjdt, och dels huruvida ej genom en

sådan lagstiftning skapades andra olägenheter så stora, att de uppvägde

den möjligen erhållna vinsten.

Konungens befallningshafvande betvifla)-, att det stora flertalet arbetare

kunna sägas komma att draga nytta af pensionsinrättningen.

Af lagen beröras för det första ej de små jordbrukare, hvilka sköta

sin jord allenast med tillhjelp af hemmavarande barn och med ett par

dragare. Dessas antal är ganska betydligt. Den officiela statistiken

ior år 1890 angifver antalet brukningsdelar om högst 2 hektar odlad

jord, hvilka brukades af egarne sjelfva, till 61,559 eller 19,3 % af samtliga

brukningsdelar i riket, samt antalet dylika brukningsdelar, som

skötes af arrendatorer, till 10,140 eller 3,2 % af samtliga brukningsdelar.

Antalet jordtorp och andra jordlägenheter skulle, enligt samma källa,

hafva varit 164,537. Reservanten i komitén har dock beräknat antalet

jordtorpare till allenast 95,000 personer. Det är visserligen sant att

komiterade med en hänsyn till dessa jordbrukares behof, som förtjenar

allt erkännande, beredt åtminstone den del af dem, hvilka före deras

tillträde till sjelfständig verksamhet varit i annans tjenst, delaktighet i

pensioneringen, men denna del torde icke vara så synnerligen betydlig,

om man afser ej blott jordtorparne, utan äfven öfriga ofvan omnämnda

mindre jordbrukare, hvilkas ställning i ekonomiskt afseende är med

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

jorcltorparnes fullt jemförlig. — Af lagen beröras ej heller de lösa arbetarne,

hvilkas antal allt mera tillväxer, synnerligen i städerna, ej

heller smärre handtverkare, småhandlande med flera. Det är att befara

att den kontingent dessa kategorier fortfarande komme att lemna till

den allmänna fattigvården skulle visa sig så betydlig, att den förespeglade

minskningen i fattigvård stungan blefve, om ej illusorisk, så dock

på långt när ej motsvarande förväntningarne, särskildt hvad landsbygden

angår. Missnöjet inom dessa klasser, hvilka delvis innefatta samhällets

mest rörliga element, torde ej heller minskas genom en lagstiftning,

hvarigenom, åtminstone hvad den nu lefvande generationen anginge,

på statens bekostnad andra med dem ekonomiskt likstälda samhällsmedlemar

bereddes fördelar, från hvilka de vore uteslutna.

I afseende å industri arbetarn e råder ett annat förhållande. Dessa

arbetare, hvilka lagförslaget alldeles särskildt afser, äro dels genom

egna, dels genom arbetsgifvarnes åtgärder redan på väg att enskildt

beredas de fördelar förslaget åsyftar. Komiterade uppisa att i november

månad år 1892 antalet i enskilda svenska försäkringsbolag för olycksfall

kollektivt försäkrade arbetare uppgick till omkring 68,000 — mot

52,000 vid 1890 år slut. Komiterade hafva derjemte haft kännedom

om 51 pensionskassor och pensionsföreningar för industriarbetare med

sammanlagdt 17,000 delegare. Antalet dylika föreningar har utan tvifvel

ökats sedan den tid komiterades uppgift afser. För sjömän tinnes eu

särskild pensionsanstalt anordnad. Komiterade anse dessa resultat obetydliga.

De äro det absolut taget. Relativt till den tid rörelsen pågått

och med hänsyn till den tryckta ställning, hvaruti industrien under

denna tid i allmänhet befunnit sig, äro de ganska beaktansvärda. År

det ej att befara, att genom statens mellankomst i denna rörelse skola

väckas till lif föreställningar om statens förpligtelse!'' gentemot den enskilde,

hvilka, då de allt högre drifna anspråken ej uppfyllas, blott öka

i stället för att minska det sociala missnöjet.

Hvad angår de olägenheter, som kunna tänkas uppkomma af lagförslagets

genomförande, vill Konungens befallningshafvande först påpeka

den betydliga svårighet, som måste uppstå vid förvaltningen af eu fond

utaf den storlek, som den af komiterade ifrågasatta — nära 400 millioner

kronor. Oaktadt allt hvad komiterade härutinnan anfört, tror dock

Konungens befallningshafvande, att denna förvaltning, — synnerligen

om den skall koncentreras på en plats, — kommer att verka nedtyngande

på institutionen.

Arbetsgifvares och arbetstagares utgifter för pensioneringen skulle

blifva omkring 9 Va millioner kronor om året. Komiterade anse denna

börda ej vara större än hvad dessa samhällsklasser kunna antagas

ega förmåga att bära. Konungens befallningshafvande betvifla!- dock,

att detta kan sägas i allmänhet vara händelsen, åtminstone hvad arbets
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

gifvarne angår. Vore de svenska näringarnes ställning för närvarande

att bedöma endast efter vinsten på deras produktion, då kunde komiterades

åsigt möjligen hafva skäl för sig. Men det är ej så. Såväl

jordbruket som industrien, synnerligen den mindre industrien, arbeta

för närvarande med till stor del lånadt kapital. Motsatsen torde nästan

vara undantag. Häraf följer en osäkerhet i näringsidkarnes ekonomiska

ställning så stor, att det med skäl torde kunna ifrågasättas om de,

åtminstone under den närmaste framtiden, tåla denna j^tterligare börda

åt omkring 4Va millioner kronor årligen utöfver räntor och amorteringar

å deras skulder. Komiterade tro, att näringsidkarnes utgifter för arbetareförsäkringen

skulle åtminstone delvis kunna öfverflyttas på konsumenternas

axlar. Konkurrensen med utlandet skulle emellertid, enligt

Konungens befallningshafvandes öfvertygelse, häremot lägga större hinder

än hvad komiterade velat erkänna.

Arbetarnes förmåga att bära den ifrågasatta utgiften är svår att

bedöma. Tydligt är att deras tillgångar ej tillåta stora besparingar.

Att de dock tillåta några, derpå tyda åtskilliga tecken. Konungens

befallningshafvande erinrar om de ofvan omnämnda delvis af arbetarne

sjelfva bildade pensionskassor. Redogörelserna för sparbankerna i riket

för år 1890, det sista för hvithet sådan redogörelse är Konungens befallningshafvande

tillgänglig, utvisar innestående behållning af insättningar,

understigande 500 kronor, till sammanlagdt belopp af 71,167,318

kronor, tillhörig 769,452 insättare. I folkbankernas sparkasseafdelningar

innestodo vid samma års utgång af insättningar, understigande 500

kronor, ett sammanlagdt belopp af 1,325,264 kronor, tillhörande 13,196

insättare. Postsparbankens räkenskaper för år 1892 utvisa, att delegarnes

behållning derstädes vid årets utgång utgjorde omkring 19,000,000

kronor. — Vågar man antaga att åtminstone någon del, t. ex. hälften

åt dessa summor, tillhör personer, som enligt lagförslaget vore att

anse som försäkringspligtiga, så anger ju detta att tillgångar till besparingar

finnas inom denna samhällsklass. Denna tillgång skulle väl

dock i betydlig mån om ock ej till fullo uppslukas af de ifrågasatta

pensionsbidragen. Det kan nu ifrågasättas, huruvida ej fördelen af att

ständigt hafva denna besparade tillgång disponibel och tillfredsställelsen

vid att sjelf förvalta den skulle i mången arbetares ögon uppväga

vinsten af arbetsgifvarnes bidrag till en pension, som komme att utfalla

i eu obestämd framtid.

Konungens befallningshafvande kan ej underlåta att i detta sammanhang

ytterligare fästa uppmärksamheten på ett missförhållande i

afseende å fördelningen af kostnaderna för pensioneringen, som redan

påpekats af reservanten i komitén. Äfven om, på sätt Konungens befallningshafvande

antagit, vinsten af minskad fattigvårdstunga ej blefve

så stor som komiterade förespeglat eller 40 proc. af nuvarande utgifter

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

för detta ändamål, så blefve dock vinsten afgjordt någon och, särskilt

hvad städerna angår, ganska betydlig. Af denna vinst blefve en samhällsklass,

som mindre än de flesta andra torde vara i behof deraf,

delaktig utan att derför hafva lemnat någon afsevärd valuta. Konungens

befallningshafvande åsyftar det ej obetydliga antal hufvudsakligen i

städerna boende kapitalister, som i sitt hus hafva blott ett par tjenare

och hvilka för vårdande af sin förmögenhet ej behöfva anlita några

andra försäkringspligtige. Utan att vilja obetingadt sluta sig till de

konklusioner reservanten dragit af detta missförhållande, anser Konungens

befallningshafvande detsamma dock vara en betänklig omständighet vid

förslaget.

Slutligen vill Konungens befallningshafvande påpeka åtskilliga mera

formela svårigheter, som Konungens befallningshafvande tror skulle

uppstå vid lagens tillämpning. — Främst bland dessa ställer Konungens

befallningshafvande bestämmandet af begreppet »varaktig arbetsoförmåga».

Svårigheterna härutinnan ökas ännu mera deraf, att denna

oförmåga ej behöfver vara fullständig. Bestämmelsen i 46 § 3 mom.,

angående annat sätt än läkarebesigtning för afgörande huruvida varaktig

arbetsoförmåga skall anses vara för handen, kan gifva anledning till

missbruk — synnerligen då ledamöterna i pensionsnämnden skola väljas

per capita.

Arbetsgifvarnes åliggande att vid utbetalande af lön inklistra pensionsmärken

i arbetstagarnes pensionsbok är svårt om ej omöjligt att

öfvervaka. Denna nyhet torde, synnerligen då den är förenad med

motsvarande kostnader, komma att röna motstånd och missnöje samt

alstra obenägenhet för anställande af arbetare på längre tid. Det är

motsvarande del af den tyska pensionslagen, som i hög grad bidragit

att göra denna impopulär.

Då något särskildt sätt för allmänne åklagaren att öfvervaka lagens

tillämpning ej finnes stadgadt, skulle dess 58 § endast sällan komma

till användning. Blefve detta någon gång händelsen, skulle härigenom

motviljan mot lagen stegras.

Tillsättandet af de lönlösa medlemmarne i pensionsnämnden komme

antagligen att möta större svårigheter än hvad komiterade tänkt sig.

På landsbygden är det ofta svårt nog att få besatta förtroendeposter,

med hvilka följa betydligt mycket mindre arbete än med de ifrågavarande.

Det torde knappast kunna undvikas att till arbetsgifvarnes

representanter och till ordförande i nämnden — sålunda dess majoritet

— komma att utses personer, som antingen innehafva vederbörande

kommuns förtroendeuppdrag eller stå dessa förtroendemän så nära, att

äfven de kunna, såsom komiterade uttalat, anses representera pensionsinrättningen

motsatta intressen.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

På dessa skäl och i all synnerhet på grund af ofvan anförda principiela

betänkligheter i afseende å lagens behöflighet och dess verkningar

anser sig Konungens befallningshafvande icke kunna tillstyrka genomförande

af komiterades förslag.

Landskansliet i Upsala den 8 december 1893.

LUDVIG DOUGLAS.

Knut Hamilton.

4:o. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands

län.

Till Kongl. Mapts och rikets kommerskollegium.

Sedan med föranledande af Eder skrifvelse den 20 sistlidne juni

Konungens befallningshafvande genom allmän, i länets kyrkor uppläst

kungörelse af den 30 i samma månad lemnat fabriks- och handtverksföreningar,

arbetareföreningar och andra för ämnet intresserade föreningar

och enskilda inom länet anvisning att afgifva yttranden öfver

nya arbetareförsäkringskomiténs med berörde skrifvelse hitsäuda betänkande

och förslag, angående arbetareförsäkring, och med dessa yttranden

före den 15 innevarande månad till länsstyrelsen inkomma, får

densamma härigenom meddela, att något yttrande i ämnet icke hit aflemnats.

Vid den granskning, som tiden medgifvit länsstyrelsen egna åt

förslaget, särskilt i fråga om deri åt Konungens befallningshafvande

uppdragna bestyr, har anledning icke förekommit till anmärkning mot

någon åt de föreslagna lagbestämmelserna.

Nyköping i landskansliet den 31 oktober 1893.

Landshöfdingeembetet:

GUSTAF NORDEMAN.

ADOLF DAHL.

opaginerad Kontrollera mot PDF

5:o. Kong!. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län.

Till Kongl. Maj:ts och rikets kommerskollegium.

Sedan i följd af Kongl. kollegii cirkulärskrifvelse den 20 sistlidne

juni fabriks- och handtverksföreningar, arbetareföreningar och andra för

ämnet intresserade föreningar och enskilde inom länet lemnats tillfälle

att sig yttra öfver det af särskildt tillförordnade komiterade afgifna

förslag angående arbetareförsäkring, men endast handtverksföreningen

i Norrköping, Mjölby arbetareförening och Qvillinge arbetareförening

sådana yttranden afgifvit, får Kongl. Maj:ts befallningshafvande de sålunda

inkomna yttrandena härmed öfverlemna och för egen del i ämnet

anföra: att visserligen frågan om utjemnandet af förhållandet mellan

kroppsarbetarne och de mera lyckligt lottade samhällsmedlemmarne utgör

en bland den nyare tidens allra vigtigaste och fördenskull fordrar

att, för samhällets lugna utveckling och undanrödjande, så vidt möjligt

är, af missnöje hos krqppsarbetarne, göres allt hvad möjligt är. Huruvida

nu ifrågavarande förslag leder till det mål man således eftersträfvar,

torde dock enligt Konungens befallningshafvandes åsigt kunna ifrågasättas.

För att åstadkomma den nu föreslagna arbetareförsäkring eller pensionering

föreslås nemligen icke allenast icke obetydliga direkta bidrag

från arbetsgifvarne utan ock icke obetydlig tidsuppoffring och besvär

utan någon ersättning af en massa pensionsnämnder samt en uppbörds-,

räkenskaps- och utdelningsapparat så stor och omfattande, att den enligt

Konungens befallningshafvandes åsigt svårligen kan komma till

stånd eller verka så, som erfordras för sakens behöriga genomförande,

på samma gång den slutligen icke kommer till större belopp än 50

kronor och derutöfver för hvarje erlagd och tillgodoräknad pensionsafgift

inom första klassen af 10 öre, inom andra klassen af 5 öre och

inom tredje klassen af 2 öre, hvilka för minimiantalet af 260 veckor

utgör blott 76 kronor för första pensionsklassen, 63 kronor för den

andra och 55 kronor 20 öre för den tredje, en pension, som tilldelad

en till arbete oförmögen person omöjligen kan förslå till hans nödvändigaste

behof och derför, i fall han icke eger andra tillgångar till

sin försörjning, fortfarande gör honom nära nog till fattighjon och nödgar

vederbörande kommun att lemna det vidare bidrag till hans underhåll,

som af omständigheterna kan påkallas.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Att för åstadkommande af ett så klent resultat både lägga sådana

bördor på arbetsgifvame, att desamma, om icke helt och hållet förstöra

äldre vänskapliga förhållanden mellan dem och deras arbetare, likväl

med säkerhet åstadkomma svåra förvecklingar; utan ersättning med

kontroll, räkenskapsföring, uppbörd och utbetalningar besvära de särskilda

pensionsnämnderna och slutligen genom den stora massan af

pensionsafgifter åstadkomma kapitaler, hvars behöriga och säkra placerande

slutligen torde möta icke obetydliga svårigheter, synes Konungens

befallningshafvande fördenskull näppeligen kunna med något hopp

om framgång försökas.

Konungens befallningshafvande, som tror det vara lämpligast att i

detta fall framkalla och understödja den egna kraften för beredande af

eu jemförelsevis sorgfri ålderdom åt den arbetande klassen, hyser derför

den åsigt, att med den mängd försäkringskassor och enskilde .dylika

inrättningar, som i landet finnas, den arbetare, som vill tänka på sin

ålderdom och framtida försörjning, då han blifver oförmögen till arbete,

bör uppmuntras att ingå såsom försäkringstagare i sådana inrättningar

och af det allmänna erhålla bidrag till sådana försäkringar i form af

premier derför.

Den försäkring, som på detta sätt erhålles, blifver honom då, såsom

hans egen, betydligt mera värderad och kärare än den, för hvilken

husbonden tvingas att för honom göra en utgift, hvilken han sjelf slutligen

dock torde få ersätta genom minskad lön eller förökadt arbete.

Jemte det Konungens befallningshafvande till alla delar instämmer

uti de från detta län inkomna yttranden om rättighet för sådana arbetare,

som icke hafva enskilde arbetsgivare utan såsom s. k. sjelfförsörjare

arbeta för egen räkning, att äfven sättas i tillfälle att på

föreskrifvet sätt erhålla arbets- och invaliditetsförsäkring, får derför,

utan att ingå i några vidare detaljer af ifrågavarande förslag, afstyrka

nådigt bifall till detsamma.

Linköpings slott i landskansli! den 12 januari 1894.

ROBERT De la GARDIE.

Adolf Wallenberg.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Bilaga 1.

Till Konungen.

Sedan Konungens befallningshafvande i Östergötlands län genom

magistraten i Norrköping lemnat härvarande fabriks- och handtverksförening

rn. fl. tillfälle att yttra sig med anledning af nya arbetareförsäkringskomiténs

förslag till lag angående försäkring för beredande

af pension vid varaktig oförmåga till arbete, så får handtverksföreningen

i Norrköping härmed i denna för landets handtverkskår synnerligen

vigtiga fråga uttala de anmärkningar, hvartill komiterades förslag från

denna kårs synpunkt gifver anledning.

Handtverksföreningen har därvid särskildt fästat sig vid tvenne

hufvudpunkter * af förslaget, nämligen dels frågan om hvilka personer,

som försäkringen bör omfatta, dels frågan af hvem kostnaden för försäkringen

bör bestridas.

Beträffande försäkringens omfattning har komitén såsom hufvudprincip

föreslagit, att endast personer, som äro hos arbetsgivare emot

aflöning anst.älda, skola vara underkastade försäkringspligt, samt att af

dylika arbetstagare endast de, hvilkas aflöning ej uppgår till ett tusen

åtta hundra kronor och hvilkas anställning dessutom åtminstone är så

pass stadigvarande, att de under alla söckendagar af en kalendervecka

hafva sysselsättning hos samma arbetsgivare, skela vara försäkringspligtige.

Genom ofvananmärkta stadgande blifva från försäkringen uteslutna

alla, som äro att hänföra till de sjelfständige yrkesidkarnes klass utan

afseende å, om den årliga nettovinst dessa personer kunna förvärfva

på sitt yrke; ölVer- eller understiger en vanlig arbetares aflöning.

Vi kunna icke finna, att detta öfverensstämmer med rättvisa och

billighet särskildt beträffande den sjelfständige mindre yrkesidkaren,

enär denne lika väl som arbetaren i vanligaste fall uteslutande är beroende

af sin arbetskraft för sin existens och således i afseende å behofvet

af pension är fullt likstäld med arbetaren i de fall, då hans inkomst

icke öfverstiger ett tusen åtta hundra kronor för år.

I motiverna för förslaget framhåller visserligen komitén, att de

sjelfständige mindre yrkesidkarne, bland hvilka särskildt framhålles jordlöpare,

innehafvare af mindre jordbruk, arrendatorer, mindre ''handtverkare

och handlande, genom föregående anställning såsom jordbruksarbetare,

gesäller, handelsbiträden eller dylikt, redan, innan de inträdt i

de sjelfständiga yrkesidkarnes klass, hunnit förvärfva pensionsrätt. En
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

ligt föreningens mening torde detta emellertid icke så allmänt, som

komitén synes vilja förutsätta, blifva förhållandet, och de, som på grund

af förutvarande anställning såsom arbetstagare verkligen komma i åtnjutande

af pensionsrätt, erhålla i allt fall vid inträffad oförmåga till

arbete en pension, som icke står i rimligt förhållande till den samhällsställning

de intaga.

Beträffande handtverkskåren är det regel, att en lärling icke blir

gesäll före sitt tjugonde ar, hvadan han alltså på grund af sin aflöning

under de två första åren, han innehar försäkringspligtig anställning,

kommer att tillhöra andra pension sklassen. Enligt den erfarenhet, föreningen

förvärfvat, inträder gesällen därefter bland de sjelfständige

yrkesidkarne i genomsnitt senast vid en ålder af tjuguåtta år. Antager

man nu att personen i fråga under hela denna tid eller från sitt adertonde

till sitt tjuguåttonde år innehaft försäkringspligtig anställning, så

kommer han vid inträffad invaliditet att erhålla en pension af högst 96

kronor 80 öre eller 20 kronor 80 öre mera än den minsta pension,

som enligt komiténs förslag kan utdelas från första pfensionsklassen,

hvaremot lian, om han fortfarande såsom gesäll eller verkmästare mot

aflöning varit anstäld hos arbetsgivare, enligt samma förslag kunnat

förvärfva sig en pension af i medeltal tvåhundra femtio och i lyckligaste

fall trehundra tjugu kronor för år.

Det är emellertid visst icke det stora flertalet af sjelfständigt handtverkare,

som ens skulle komma i åtnjutande af denna högst otillräckliga

pension å nittiosex kronor 80 öre, ty först och främst inträffar under

ofvan sagda tid värnpligten, under hvilken tid pensionsafgifterna icke

tillgodoräknas de försäkringspligtige eller innehållas å deras aflöningar,

ehuru det senare mycket väl kunnat ske med den stora ersättning, som

beväringen numera under värnpligtstiden åtnjuter, och vidare kommer

i regel arbetslöshet att inträffa under längre eller kortare tid vare sig

på grund af ombyte af vistelseort eller vid dåliga konjunkturer inom

yrket. Sådan arbetslöshet förekommer inom alla yrken och sträcker

sig, enligt hvad statistiken öfver de tyska handtverksarbetarne utvisar,

inom vissa yrken ständigt till tjugufem procent af hela yrkeskåren.

Otvetydigt framgår häraf, att en stor del af våra sjelfständiga

handtverkare aldrig erhålla pensionsrätt, enär de icke komma att innehafva

försäkringspligtig anställning under så lång tid som de föreskrifna

tvåhundrasextio veckorna, samt att de, som verkligen komma i

åtnjutande af försäkringsrätt, vid inträffad invaliditet erhålla pension

till så ringa belopp, att pensionen icke kommer att fylla det med densamma

åsyftade ändamålet.

Liknande torde förhållandet vara inom öfriga klasser af de sjelfständiga

mindre yrkesidkarne.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Vid genomförandet af ett så omfattande och betydelsefullt företag,

som det ifrågavarande, synes det emellertid vara af högsta vigt, att alla

de klasser af befolkningen, som böra komma i åtnjutande af försäkringen,

också verkligen göra det. Ingen lär väl heller kunna bestrida,

att det vore i hög grad beh jerf ans värdt att kunna utsträcka försäkringen

på ett effektivt sätt jämväl till dem af de sjelfständiga mindre

yrkesidkarnes klass, hvilkas inkomster ej uppgå till ett tusen åtta

hundra kronor. Om nu detta icke kan ske medelst ett lagstadgadt försäkringstvång

på grund af svårigheterna för pensionsafgifternas upptagande,

— något som föreningen för sin del emellertid ingalunda anser

omöjligt, — så bör dock en försäkring på frivillighetens väg kunna

åvägabringas. Vi anse ej heller, att frågan om de sjelfständiga mindre

yrkesidkarnes rätt till försäkring bör stranda därpå, att afgifterna skulle

blifva för höga, tv, såsom vi nedan skola söka visa, bör hälften af afgifterna,

det må nu vara fråga om obligatorisk eller frivillig försäkring,

gäldas af staten.

Komitén har också i motiverna till lagförslaget uppkastat den frågan,

huruvida icke bredvid den obligatoriska försäkringen jämväl en

frivillig försäkring borde tillåtas för att bereda de personer, som icke

äro underkastade försakringstvång eller hvilkas försäkringsförhållande

blifvit afbrutet, tillfälle till försäkring eller att fortsätta försäkringsförhållandet.

Komitén har emellertid kommit till den slutsats, att detta

tills vidare icke läte sig göra af skäl hufvudsakligen, att en detaljerad

statistik saknas.

Hvad komitén sålunda anfört till stöd för uteslutandet af vissa

klasser af vår näringsidkande befolkning från försäkringen, ehuru dessa

yrkesidkare obestridligen äro i lika stort behof af försäkring som de

egentliga arbetarne, synes föreningen icke vara tillfyllestgörande.

Om en tillräckligt detaljerad statistik saknas för åvägabringandet

af en individuel invaliditetsförsäkring, så bör en sådan ovilkorligen

anskaffas. De kostnader, som vinnandet af tillräcklig statistisk erfarenhet

skulle medföra, böra ingalunda inverka afskräckande, då frågan

är af så stor vigt som den ifrågavarande. Komiténs antagande, att en

sådan försäkring i framtiden möjligen kan och bör anordnas, är eu

klen tröst för den klass af befolkningen, vi företräda, tv hvar och en

vet väl, hur ytterligt svårt det är att erhålla förändringar i en lag,

som en gång kommit till stånd. Hafva de sjelfständiga yrkesidkarne

en gång uteslutits från försäkringen, torde deras utsigt att blifva delaktiga

af försäkringens förmåner för långa tider vara undanskjuten.

Föreningen öfvergår härefter att taga i skärskådande frågan, af

hvem kostnaden för försäkringen bör bestridas.

Enligt förslaget komma de bestämda försäkringsafgifterna att uttagas

af arbetsgifvarne med rätt för dessa att afdraga halfva afgiften

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

å arbetarens lön, hvadan alltså arbetsgifvare och arbetstagare bidraga

till bestridande af kostnaden för försäkringen med hälften hvardera.

Härjämte kommer statsverket att bestrida dels kostnaden för förvaltningen

af försäkringsafgifterna, dels så stor del af försäkringens kostnad,

som erfordras, för att den nuvarande generationen skall kunna

intagas i försäkringen på samma vilkor som öfriga försäkrade, dels

ock den brist, som uppstår derigenom, att pensionskassan går förlustig

om vidare afgifter från de personer, som utträda ur försäkringen och

öfvergå till ej försäkringspligtig sysselsättning, men likväl bibehålla

pensionsrätt.

Såsom skäl för den föreslagna bestämmelsen, att arbetsgifvare

skall svara för halfva pensionsafgiften, anför komitén, att vissa stadganden

i gällande lag skulle visa, att grundsatsen om arbetsgifvares

skyldighet att underhålla och vårda arbetstagare vore erkänd, att arbetsgifvarne

hade närmaste intresset af försäkringens sociala verkan, dels

genom utvecklingen af samhörighet '' och gemensamhet i intressen

emellan arbetsgifvare och arbetstagare, dels ock genom fattigvårdstungans

minskning, hvilken företrädesvis skulle komma arbetsgifvarne

till godo, samt att de mindre, sjelfständiga yrkesidkarna komme icke

blott att få behålla sin förvärfvade pensionsrätt utan äfven att erhålla

en större pensionsrätt, än som svarade mot värdet af alla för dem

erlagda afgifter.

De skäl komitén sålunda angifvit för sin åsigt, att halfva försäkringsafgiften

bör läggas å arbetsgifvarne, synas emellertid föreningen

vara i hög grad svaga och alldeles otillräckliga för att ådagalägga

nödvändigheten af en dylik åtgärd, hvilken, såsom vi nedan skola visa,

kommer att, drabba olika klasser af arbetsgifvare synnerligen ojämnt

och åtminstone för de mindre yrkesidkarne blifva mer än tillbörligt

betungande.

Det torde ingalunda, såsom komitén vill låta påskina, vara förhållandet,

att skyldigheten att draga försorg om arbetarne verkligen

erkännes af arbetsgifvarne såsom en dem åliggande skyldighet. Legostadgans

bestämmelse, att husbonde ej må förskjuta det tjenstehjon,

som oafbrutet tjent från sitt trettionde år till dess det för ålderdom

kommit i den belägenhet, att ingen kan vara belåten med dess tjenst,

synes oss tillkommit för att sådant tjenstehjon må erhålla en belöning

för långvarig och trogen tjenst och icke ådagalägga, att någon förpligtelse

i allmänhet skulle förefinnas för husbonde att om tjenstehjon

draga försorg. Öfriga af komitén åberopade lagstadganden häntyda ej

heller på någon afsigt hos lagstiftaren att, vilja ålägga arbetsgifvaren

en sådan förpligtelse, utan visa endast, att arbetsgifvaren, under det

tjensteaftalet varar, icke kan på grund af sjukdom skilja arbetstagaren

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

från sig och dessutom måste svara för arbetarens skäliga uppehälle

under tiden, hvithet är något helt annat.

Visserligen är det sant, att en del pensionskassor bildats, till

hvilka arbetsgifvaren bidrager, men dessa bidrag utgöra ej heller några

bevis för att arbetsgifvaren skulle derigenom hafva erkänt sig pligtig

att draga försorg om sina arbetare, ty i regel blifva endast de arbetare,

som qvarstanna hos arbetsgifvaren till pensionsmässig ålder, delaktiga

af pension, under det de, som dessförinnan lemna tjensten, förlora all

rätt i kassan och åtminstone delvis äfven sina egna bidrag, hvadan

upprättandet af dessa kassor väl hufvudsakligen utgör ett försök från

arbetsgifvarens sida att vid sig binda dugliga arbetare genom utsigten

att de, om de lemna tjensten, jämväl förlora sin rätt i kassan.

För påståendet att den minskning af fattigvårdskostnaderna, som

genom försäkringen kommer att uppstå, företrädesvis skulle komma

arbetsgifvarne till godo, har komitén icke lyckats förebringa ett enda skäl.

Komiténs påstående hade varit riktigt, om arbetsgifvarne verkligen

haft skyldighet att i fattigvårdshänseende svara för sina arbetare, men,

som hvar man vet, är detta icke förhållandet. Då en arbetare är till

arbete oförmögen, blir han i regel från sin plats afskedad och faller

den allmänna fattigvården till last. Det är således icke den enskilde

arbetsgifvaren utan kommunen, som får draga försorg om de arbetare,

som på grund af ålder eller andra skäl sakna förmåga att bidraga till

sitt uppehälle. En lindring i kostnaderna för fattigvården kommer sålunda

alla skattskyldiga inom kommunen till godo utan afseende å om

de äro arbetsgivare eller ej. Slutligen vilja vi påpeka, att den utsigt

till pensionsrätt, som de sjelfständiga mindre yrkesidkarne skulle erhålla,

ingalunda motsvarar de dryga utgifter, som dessa personer komma

att få för bidragen till deras arbetares försäkring.

Enligt föreningens mening finnes i komiténs motivering intet, som

i och för sig kan gifva anledning till att utan vidare pålägga arbetsgifvarne

den dryga tungan att svara för halfva kostnaden af försäkringen.

Olämpligheten för att icke säga orättvisan af att pålägga arbetsgifvaren

skyldighet att delvis utgöra pensionsafgiften framgår bland

annat deraf, att denna tunga skulle drabba olika arbetsgivare synnerligen

olika.

1 detta afseende vilja vi först jemföra den mindre yrkesidkaren

med den större eller, såsom denne i regeln torde vara, ett fabriksetablissement.

Sällan torde nu för tiden den mindre yrkesidkaren sjelf ega det

kapital, han i sin rörelse använder, utan torde detsamma i regeln vara

lånad!. Räntan å detta måste yrkesidkaren i alla händelser utgöra,

vare sig yrket lemnar förtjenst eller icke. Detta kapital kommer således

ej att alls beröras, om yrkets bedrifvande belastas med omkost
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

nader af försäkringsafgifter för de i yrket använde arbetare. Helt

annat är i detta afseende förhållandet vid fabriksetablissementet. Här

är merendels sjelfva kapitalet arbetsgivare och får sjelft i sista hand

vidkännas vinsten eller förlusten af affären.

Vidare kan den mindre yrkesidkaren ej bestå sig med de många

arbetssparande maskiner, som det i stor skala anlagda fabriksetablissementet

gifvetvis hyser inom sina murar. Den mindre yrkesdriften

kommer derför att proportionsvis använda vida mera försäkringsafgift

dragande arbetskraft än fabrikerna. Och till detta medverka de i dem

förekommande maskinerna äfven på det sätt, att den mänskliga kraft,

de för sin gång behöfva, ofta kan lemnas af ynglingar och jungfrur

under aderton år, Indika till följd af sin minderårighet ej äro försäkringspligtiga.

Genom bestämmelsen i förslaget, att indelningen af försäkringspligtige

män grundar sig endast på den del af deras aflöning, som utgår

kontant -— en bestämmelse, som vi för öfrigt icke kunna anse vai-a

af komitén tillfyllestgörande motiverad — har skyldigheten för arbetsgifvaren

att deltaga i försäkringsafgiften äfven gjorts mera betungande

för den mindre, än för den större yrkesdriften. Endast vid den senare

förekommer och kan förekomma aflöning i naturaförmåner såsom fria

husrum, fri vedbrand, kostnadsfri läkarevård och fria skatter; på grund

häraf och genom komiténs ofvannämnda bestämmelse kommer sålunda

vid den större yrkesdriften mången gång en der använd arbetare att

tillhöra andra pensionsklassen och försäkringsafgiften endast för denna

klass af och för honom gäldas, under det att en hos den mindre yrkesidkaren

anstäld arbetare med motsvarande, fast helt och hållet kontanta,

löneförmåner kommer att tillhöra första pensionsklassen samt

han och yrkesidkaren att betungas med försäkringsafgifter till denna klass.

Till att belysa, huru ojämnt deltagandet i försäkringsafgiften från

arbetsgifvarens sida skulle trycka olika klasser af arbetsgivare, vilja

vi vidare rigta uppmärksamheten på en annan sådan klass: handelsståndet.

Då denna kår för sin verksamhet använder förhållandevis

ganska få biträden eller arbetare och ibland dem många under aderton

år, såsom springpojkarne, skulle kårens omkostnader för att fullgöra å

sin sida det föreslagna försäkringstvånget blifva ganska obetydliga.

Och dock torde man böra medgifva, att denna handelskår i stort sedt

intager en vida säkrare ekonomisk ställning än den klass, som vi företräda,

en klass, som ser sina alster uti marknaden mer och mer utträngas

af den större industriens maskinmessiga dussinarbete, men förty

ock särdeles billiga produkter, en klass, hvilkens hela existens kan

anses hotad.

Det behöfver i detta sammanhang knappast framhållas, huru orättvist

det är, att två arbetsgivare, som använda lika många och till

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

samma pensionsklass hörande arbetare, skola i och för försäkringen

hafva samma utgifter och det oaktadt den ene arbetsgifvaren har vinst,

den andra endast förlust på sitt yrkes utöfvande. Och till på köpet skall

denne senare, som kanske icke ens kan betala, bota, om han icke fullgör

sin skyldighet uti omskrifna afseende! Dessutom vill föreningen

anmärka, att, om arbetsgifvarens skyldighet att ansvara för hälften af

försäkringsafgiften skall försvaras, såsom komitén delvis gjort, med att

arbetsgifvaren kan lägga kostnaden för detta sitt ansvar på arbetsprodukten,

det torde vara svårare för den mindre yrkesidkaren än för

någon annan arbetsgivare att på detta sätt göra sig betäckt för nämnda

kostnad. För öfrig t må komitén sjelf försvara, huru den kan motivera

denna arbetsgifvarens skyldighet ömsom med att arbetsgifvaren utsliter

arbetarens förmåga, och ömsom med att arbetsgifvaren kan taga igen

kostnaden för den del af försäkringsafgiften, som drabbar honom, med

att lägga kostnaden på arbetsprodukten.

Till det ofvan sagda vilja vi foga ett exempel. Antag, att en

mindre yrkesidkare drifver sin rörelse med ett mot fem procent ränta

lånadt rörelsekapital å tolf tusen kronor och under användandet af

tjugufem till första pensionsklassen hörande arbetare. Yrkesidkarens

andel i försäkringsafgifterna för dessa arbetare skulle då belöpa sig.till

tre hundra tjugufem kronor årligen. Detta skulle för yrkesidkaren betyda

detsamma, som om han, utan att erlägga någon försäkringsafgift,

skulle betala omkring sju och sju tiondels procent i ränta på det i

yrket nedlagda, lånta kapital. Då emellertid det af den mindre yrkesidkaren

i sin rörelse använda kapital merändels icke är så stort i förhållande

till de i rörelsen använde arbetarnes antal som i nu förutsatta

fall, torde derför den mindre yrkesidkarens andel i den föreslagna försäkringsafgiften,

tänkt såsom utgörande ränta å det af yrkesidkaren

använda kapital, befinnas utgöra vida mera än två och sju tiondels

procent. Men hvilket yrke, drifvet i mindre skala, torde kunna bära

en ränta å det deri nedlagda lånta kapitalet af sju och sju tiondels

procent eller en ännu vida högre procent?

Då någon skyldighet för arbetsgifvaren att bidraga till sina arbetares

försörjning vid inträffande oförmåga till arbete icke torde ur

gällande lag eller allmän rättsuppfattning kunna härledas; då en sådan

skyldighet på det sätt, den af komitén föreslagits att utgöras, komme

att högeligen ojämnt och ingalunda i förhållande till den olika förmågan

trycka olika arbetsgivare; då en försäkring åf arbetare för följderna af,

inträffande oförmåga till arbete torde bidraga att högst väsentligt lätta

fattigvårdstungan, hvilken långt ifrån att särskildt tynga arbetsgivare,

trycker hardt alla samhällsklasser; samt då en försäkring af ifrågavarande

natur är, icke minst till sin omfattning, af så stort allmänt

intresse, att staten bör på kraftigaste sätt till försäkringens lorverk
3
-

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

ligande bidraga, anser föreningen, att den del af försäkringsafgiften,

som af komitén pålagts arbetsgifvarne att gälda, bör bestridas af staten,

dervid föreningen ingalunda kan anse, att arbetarne derigenom

skulle få någon ställning af statspensionärer.

Föreningen vill vid detta sitt yrkande anmärka, att, om staten

öfvertager ansvaret för den del af försäkringsafgiften, som komitén

ålagt arbetsgifvarne att betala, dessa visserligen få, låt vara i samma

förhållande som öfrige medborgare, bidraga till denna dels gäldande,

och att komitén ej stadgat annan grund för arbetsgifvarne än denna

för deras bidrag till täckande af kostnaderna för den nuvarande generationens

delaktighet uti försäkringen samt för kostnaden för förvaltningen

utaf försäkringsinrättningen.

Föreningen, som icke ansett sig böra ingå uti granskning af förslagets

detaljer och sålunda icke vill anses hafva godkänt desamma,

fastän de ej bär vidrörts, vill således såsom sin åsigt framhålla, att

komiténs förslag bör ändras så, att dels själfstäudige mindre yrkesidkare

af enahanda ekonomiska ställning som de uti förslaget såsom

försäkringspligtige upptagne arbetare beredas tillfälle att jämväl såsom

försäkringsafgift underkastade tillhöra försäkringen, dels ock att den

hälft af försäkringsafgifterna, som det enligt förslaget skulle ålägga

arbetsgifvarne att sjelfva bestrida, utgöres af staten.

Norrköping den 15 december 1893.

Å Handtverksföreningens vägnar:

Underdånigst

M. ÖSTLING, WILH. LJUNGBERG,

ordförande. v. ordförande.

Bilaga 2.

Till herr kronofogden S. Ringqvist.

Med återställande af nya arbetaretorsäkringskomiténs utlåtande

och förslag till lag angående försäkring för beredande af pension vid

varaktig oförmåga till arbete, får jag ödmjukast afgifva mig affordradt

yttrande öfver lagförslaget. •

opaginerad Kontrollera mot PDF

Efter det jag sorgfälligt genomläst icke blott lagförslaget utan

jemväl komiténs motiv derför, får jag, som icke vill biträda komitéledamoten

A. P. Danielssons reservation, vördsamt hemställa, att det väl

genomtänkta och grundligt utredda förslaget måtte på det varmaste

förordas, och vore det önskligt att detsamma vunne Riksdagens och

Kongl. Maj:ts godkännande, ty lagen ifråga skulle, om den snart vunne

tillämpning, åstadkomma ofantligt mycket godt och gifva arbetsklassen

såväl i socialt som ekonomiskt afseende en välbeliöflig, bättre ställning.

Döfvestad i kronolänsmanskontoret den 10 oktober 1893.

G. A. BERGSTRÖM.

Häri instämma undertecknade

G. W. Spångberg,

kassaförvaltare för Ostra Eneb\'' arbetareförening.

A. Rehnström,

ordf. i Qvilliuge arbetareförening.

Bilaga 3.

Till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län.

Mjölby arbetareförening har vid sammanträde den 27 augusti 1893,

så godt tiden det medgaf, genomgått det förslag till stadgar för en

invalid- och ålderdomsförsäkring, som af arbetarekomitén utarbetats,

och erkänner tacksamt det insigtsfulla och magtpåliggande arbete derpå

nedlagts. Dock beslutade föreningen att framställa en anmärkning

deremot.

I våra bygder och säkert på flere ställen i vårt land finnes eu

stor del handtverkare, jordbrukstorpare m. fl., hvilka hafva dels en,

dels ingen arbetstagare, och som sjelfve knappast förtjena så mycket

som mången arbetstagare, åtminstone ej mera än som åtgår för dagen

till underhåll åt sig och familj, hvadan äfven de, då ålderdom och skröplighet

inträffa, stå på bar backe och ej hafva annat än fattigvården att

vända sig till.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

På grund häraf anser föreningen det vara särdeles önskvärd! om

ändring’ af 1 § kunde åstadkommas derhän, att hvarje arbetare (han må

kallas arbetsgivare eller arbetstagare), hvilkens beskattningsbara inkomst

ej öfverstiger 800 kronor, må vara berättigad att ingå i försäkringsfonden.

Å Mjölby arbetareförenings vägnar

A. W. REHNSTRÖM,

ordförande.

Oscar Hallgren.

6:o. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län.

Till Konungen.

Genom Eders Kongl. Maj:ts och rikets kommerskollegium har Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvande affordrats underdånigt utlåtande öfver

den nya arbetareförsäkringskomiténs betänkande och förslag till lag

angående försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga

till arbete; och får Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande sådant utlåtande

härmed afgifva.

Den osäkerhet i arbetsklassens ekonomiska ställning, hvarom erfarenheten

bär vittne, hnner komitén vara beroende deraf, att kroppsarbetarens

enda inkomstkälla är hans arbetskraft, hvilken han ständigt

är utsatt att förlora genom olycksfall, sjukdom eller inträdande ålderdomsbräcklighet,

och anser komitén denna osäkerhet, oaktadt kroppsarbetarens

lefnadsvilkor under senare tider i många afseenden betydligt

förbättrats, långt ifrån att hafva minskats tvärtom ökats genom stegrade

yrkesfaror äfvensom derigenom att, då det stadigvarande förhållandet

mellan arbetsgifvaren och honom allt mer blifvit upplöst, han hänvisats

att nästan uteslutande sjelf ansvara för sin och de sinas utkomst; förmenande

komitén i öfrigt att nödvändigheten för arbetare, som blifvit

ur stånd att genom arbete försörja sig, att hänvända sig till den allmänna

eller enskilda välgörenheten eller till fattigvården, lätt hos honom

uppväcker ovilja och missnöje med den bestående samhällsordningen.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Till de sålunda anmärkta förhållandena lärer dock samhället icke

bära sådan skuld, att deri kan sökas grunden för samhällets smidighet

att träda emellan för arbetarens betryggande mot nöd och elände.

Rubbningen af det stadigare förhållandet mellan arbetsgivare!! och

arbetaren bar otvifvelaktigt framkallats af arbetarens begär att i eget,

ofta missförstådt, intresse fritt få söka arbete der han för tillfället tror

att sådant bäst passar honom; och orsaken till hans och hans familjs

obestånd ligger nog i många fall i hans oförmåga att rätt begagna sig

af den frihet i arbete han alltför hastigt och oförberedt vunnit, i hans

ringa motståndskraft mot de frestelser denna frihet medfört samt i

hans brist på sparsamhet och förnöjsamhet.

Det moderna samhället med sin industri och sina fabriker kan å

andra sidan sägas hafva i viss mån frigjort en stor del af arbetsklassen

från den tarfliga, släpiga och bundna existens, som jordbruksarbetarne

förut innehade, och ett bevis på afl arbetsklassen tillgodogjort sig

denna frigörelse ligger uti det af komitén anförda faktum att tjenstehjonens

antal på landsbygden på de senare tjugu åren sjunkit med

80,000. Häröfver kan landtbruket klaga men ej med skäl arbetaren.

Vill arbetaren hafva full frihet att förskaffa sig det relativt angenämaste

eller bäst aflönade arbetet och tillika ega. rätt att genast lemna det då

det ej längre tillfredsställer honom, kan han ej heller undvika den ovilkorliga

konseqvensen att på ålderdomen och i de dåliga tiderna sjelf

ansvara för sin och de sinas utkomst genom af honom under de goda

tiderna gjorda besparingar.

Men om Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande sålunda icke vill

erkänna det berättigade uti arbetsklassens missnöje och klagan, annat

än i fråga om de relativt fåtaliga olycksfallen i arbetet, inser dock

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande mer än väl, att med industriens

utveckling kroppsarbetarnes klass alltmera kommer att intaga eu så

betydande plats i samhället och på detsamma utöfva ett så stort inflytande,

att frågan om denna klass ekonomiska ställning icke bör undanskjutas

utan att tvärtom denna fråga på grund af den solidaritet, som

bör råda inom samhällets alla klasser, måste räknas till de vigtigaste

sociala spörsmål vår tid har att utreda och söka lösa.

Statsmakterna inom vårt land hafva ock redan genom lagen angående

skydd mot yrkesfara den 10 maj 1889 sökt att åt de vid industriella

yrken å dertill hörande verkstäder och arbetsställen sysselsatte

arbetare bereda skydd mot faror för lif och helsa vid arbetet samt

genom lagen om sjukkassor den 30 oktober 1891 och det till sjukkasseväsendets

befrämjande anvisade anslag åsyftat att bereda kroppsarbetaren

ersättning för den förlust i inkomst, som genom olycksfall

med följder af mera tillfällig och öfvergående beskaffenhet eller genom

andra kortvarigare sjukdomsfall kan för arbetaren uppstå. Erkännas

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

måste ock att bland arbetarne sjelfva omsorgen för framtida bergning

genom afläggande af besparade arbetslöner under senare tider allt mera

uppväckts, hvarom den ansenliga behållning af öfver 300 millioner, som

samlats i rikets sparbanker och i postsparbanken och deraf större delen

torde utgöras af den tjenande klassens insättningar bära vittne. Allt

flere af vårt lands större arbetsgifvare hafva ock sökt att genom enskild

olycksfallsförsäkring betrygga sina arbetare för förlust genom

följderna af olycksfall.

Nu ifrågavarande förslag åter afser att medelst försäkring bereda

flertalet af kroppsarbetare inom vårt land, äfvensom hustrur och efterlefvande

minderåriga barn till dessa arbetare pension vid en genom

olycksfall, sjukdom eller ålderdomsbräcklighet inträdd varaktig oförmåga

till arbete. Eu arbetareförsäkring, genomförd på det sätt och i den

utsträckning komitén föreslagit, skulle möjligen kunna anses innebära

någon fara för att arbetarens egen omtanke för framtida bergning och

hans känsla af ansvar för familjens uppehälle skulle förslöas, men det

mål komitén uppstält är i och för sig så eftersträfvansvärdt och innebär

så stora framtida fördelar för såväl arbetarne sjelfva som samhället

i dess helhet, att förslaget väl förtjenar att noga pröfvas och beaktas.

Vid granskning af förslagets bestämmelser har Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande icke kunnat undgå att tilltalas af den enkelhet, enhet

och följdriktighet, som i allmänhet prägla dessa. Några erinringar

i afseende å de särskilda paragrafernas innehåll tillåter sig Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvande här nedan framställa.

§ I
Att

försäkringen göres obligatorisk lärer icke kunna undvikas, då

behofvet af försäkringen just i väsentlig mån beror på bristen på frivillig

sparsamhet hos kroppsarbetarne samt då erforderlig omfattning

för pensioneringens genomförande icke torde kunna vinnas utan lagstadgadt

tvång. Dock synes tillämpningen af detta tvång medelst åtal

mot och böter för arbetsgifvare, som underlåtit att ombesörja försäkringsafgiftens

erläggande, komma att medföra många svårigheter och

obehag samt hos allmänheten alstra mycken missbelåtenhet med lagen.

Vidare torde med skäl kunna ifrågasättas huruvida icke den i 2

punkten af mom. 1 bestämda gräns för den deri omförmälda personer

tillkommande årliga aflöning är satt för hög och i stället bort stanna

vid 1,200 eller högst 1,500 kronor, enär den med högre lön aflönade

näppeligen kan räknas till kroppsarbetarnes klass.

Bestämmelsen i mom. 2 att såsom försäkringspligtig anställningskall

anses äfven tillfällig sysselsättning hos samme arbetsgifvare under

allenast en kalendervecka synes kunna komma att vålla olägenheter vid

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

tillämpningen. Dels lärer det så mycket mera erbjuda svårighet att

kontrollera det arbetsgivare för så kort tid fullgör den honom åliggande

skyldighet att ombesörja anskaffande af felande pensionsbok och

märken samt i boken insätta dessa senare, som sådana fall af försummelse

sannolikt blifva de talrikaste. Dels torde yngre manliga och

qvinliga biträden, hvilka efter 18 år tillfälligtvis en eller annan vecka

anlitats vid skörd, i handel eller annan sysselsättning men sedermera

icke haft försäkringspligtig anställning, finna det obilligt att af dem

utkräfves en afgift, deraf hälften kan af dem återbekommas först sedan

de fyllt sextio år. En utsträckning af tiden för den tillfälliga sysselsättningen

till en kalendermånad synes derföre med skäl kunna ifrågasättas.

§ 2.

Uttrycket »likartade vilkor» synes oegentligt, då någon likformighet

icke afses mellan den särskilda pensionskassans och den för riket beräknade

försäkringsinrättningens vilkor, utan med uttrycket allenast

åsyftas, att den särskilda kassan skall i vissa hänseenden och särskild!

i fråga om den ekonomiska säkerheten vara jemförlig med försäkringsinrättningen

enligt den föreslagna lagen.

§ 11-

I förhållande till den fattigvård, som inom detta län plägar utgå,

synas de bestämda pensionsbeloppen vara nog höga. En pension inom

första pensionsklassen kan nemligen uppgå till 320 kronor, under det

fattigunderstöd efter full stat sällan här i länet öfverstiger 100 kronor.

Emot de ifrågasatta pensionsbeloppen i och för sig har dock Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke något att anmärka.

Frestelsen att söka på bedrägligt sätt åtkomma pension torde

blifva stark, då exempelvis en pensionsbok inom andra pensionsklassen

jemte 260 pensionsmärken kan åtkommas för 78 kronor, men innehafvaren

deraf kan på grund af oförmåga till arbete dermed bereda sig

en årlig pension af 63 kronor. Af lagförslaget framgår icke, huru det

skall blifva möjligt att förebygga att icke en person, oberoende af all

arbetsanställning, sjelf förskaffar sig nödigt antal pensionsmärken samt

infäster och makulerar dem för att sedermera åberopa boken till erhållande

af pension för sig, hustru och efterlefvande minderåriga barn.

§ 21.

Då antagligt är att den föreslagna försäkringen så småningom

komme att verka en betydlig nedsättning i fattigvårdskostnaderna inom

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

riket, hvilken nedsättning skulle komma alla i dessa kostnader deltagande

till godo, synas giltiga skäl icke saknas för den af reservanten

inom komitén uttalade åsigt att bidrag till arbetarnes pensionering bör

lemnas, förutom genom särskildt statsunderstöd, af alla skattepligtiga

samhällsmedlemmar inom riket och icke endast af arbetsgifvarne. Då

likväl, särskildt i fråga om invaliditet förorsakad af olycksfall, det öfverensstämmer

med rättskänslan hos allmänheten och icke minst hos arbetare

sjelfva att arbetsgivare^ på hvilken det i så hög grad beror

huruvida tillräckligt skydd mot yrkesfara i hans handtering beredts,

ersätter skada och förlust i arbetsförtjenst, som af olycksfall uppkommer,

anser Eders Ivongl. Maj:ts befallningshafvande arbetsgivaren icke

böra helt och hållet befrias från särskilda bidrag till pensionsafgifterna.

Hans deltagande i dessa torde ock kräfvas för afgifternas behöriga

inbetalning och kontrollen öfver denna. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

skulle derföre vilja hemställa att, sedan arbetaren betalt

sin hälft af afgiften, eu fjerdedel af afgiften erlägges af arbetsgivaren

och återstående fjerdedelen utgöres efter allmän bevillning. I hvad

mån en sådan anordning skulle inverka på förslagets särskilda bestämmelser,

torde Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke behöfva

vidare utreda. Möjligen skulle kunna bestämmas, att, vid inköp af

pensionsmärken i postverket, en fjerdedel af priset rabatteras för att,

efter anmälan från postverket till statskontoret om rabattens storlek,

sedermera efter allmän bevillning utdebiteras och uttagas.

§ 23.

Närmare bestämmelser, än hvad i denna § eller eljest i lagen meddelats,

synas erforderliga, på det att icke talan skall för huru lång tid

tillbaka som helst kunna anställas mot person, som af arbetare eller

annan uppgifves hafva såsom arbetsgivare försummat infästande af

pensionsmärken och derigenom vållat skada.

§ 24.

Då granskning och revision af pensionsbok skall anställas först efter

det boken blivit, med märken fullsatt, synes en alltför lång tid, minst

fem år men ofta betydligt mera, kunna komma att förflyta innan sådan

revision eger rum. Sparbanksböcker böra enligt regel revideras årligen,

och i jemförelse härmed torde i afseende å anteckningarne i pensionsboken

säkerheten uppoffrats för enkelheten i anordningen.

Har pensionsbok förkommit, lärer svårighet uppstå att utan vittnesförhör

intör domstol bevisa, huru många märken blifvit enligt den

förkomna boken af arbetaren erlagde eller honom tillgodoräknade.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

§ 28.

Pensionsnämnd torde, synnerligast inom större kommuner, komma

att besväras med så många göromål, att sammanträdena ingalunda,

skulle kunna, såsom i § 33 förutsättes, inskränkas till i regel en gång

hvar tredje månad. Snarare synas sådana sammanträden komma att

erfordras tidt och ofta. Då protokoll skall föras öfver hvarje sådant

ärende, deri meddelas beslut, som kan öfverklagas, och då i öfrigt,

jemlikt §§ 40 och 41, anteckningar, mer eller mindre fullständiga, skola

i register göras öfver alla framställningar och inkomna ansökningar,

synes expeditionen vid pensionsnämnden blifva så omfattande och besvärlig,

att aflöning till nämndens ordförande måste utgå, helst ingen

är skyldig att åtaga sig sådant ordförandeskap.

§ 35.

De för uteblifvande från nämndens sammanträde eller för uraktlåtenhet

att tillkalla suppleant stadgade böter för ordförande och ledamot

förefalla nog höga.

§ 55-

Om ock hinder icke lärer möta för pensionsböckers och märkens

tillhandahållande genom postverket, synes dock utbetalningen å postanstalterna

af pensioner, livilkas sammanlagda belopp kan komma att

bestiga sig till 33 millioner om året att utgå i omkring 300,000 poster,

komma att erbjuda vanskligheter, särskildt i fråga om pröfningen af

pensionstagares identitet eller behörigt fullmäktigskap för honom.

Åtminstone torde den nuvarande tjenstepersonalen å postanstalterna

mångenstädes finnas vara dertill otillräcklig och ej heller dertill behörigen

qvalificerad.

§ 64-

Bestämmelsen att lagen icke skall eg a tillämpning å de arbetstagare

och hustrur till sådana, hvilka vid lagens trädande i kraft redan

fyllt femtiofem år, förenklar onekligen sjelfva lagen, men förefaller

mindre rättvis, då staten, som framdeles skulle årligen komma att betala

omkring 8 millioner kronor, deraf pension skulle utgå äfven till

den, som ej erlagt afgift för mera än 260 veckor, under de fem första

åren efter tillämpningen af lagen ej skulle utgifva mera än 3,000—

23,000 kronor årligen. I betraktande af den fördel, som med försäk
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

ringen skulle beredas yngre arbetare, synes rättvisan kräfva, att alla

arbetare, som ej fyllt, förslagsvis, 60 år men retroaktivt erlagt 260

veckoafgifter och kunna visa sig hafva egt anställning under fem år,

"tillåtas ingå i invaliditetsförsäkringen, och att staten tillskjuter hvad i

.afgifterna brister.

Ehuru Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, såsom af det ofvan

anförda framgår, icke haft något väsentligt att mot förslagets bestämmelser

anföra, har dock Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke

kunnat värja sig för tvifvel på möjligheten för den vidt omfattande

försäkringsinstitutionen att kunna på ett tillfredsställande sätt hållas i

verksamhet med omkring 800,000 försäkrade personer, för livilka i

veckoafgifter till olika belopp skola årligen göras 40 millioner insatser;

med utbetalning af 33 millioner kronor, fördelade, efter beräkning af

omkring 25 kronor i qvartalet, i 1,200,000 poster och med kraf på

medverkan från största delen af Sveriges vuxna invånare, antingen i

deras egenskap af arbetsgifvare och husbönder eller såsom arbetstagare.

På grund af detta tvifvelsmål vågar Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

icke heller tillstyrka förslaget i dess föreliggande storslagna

omfattning, om ock Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande villigt erkänner,

att förslaget utgör en synnerligen förtjenstfull och vigtig insats

för frågans utredning.

Underdånigst

HJ. PALMSTIERNA.

A. H. Bagge.

Jönköping i landskansli den 31 oktober 1893.

Bilaga.

Till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län.

Vid sammanträde med Eksjö frivilliga fabriks- och handtverksförening

den 16 september 1893 behandlades »nya arbetareförsäkrings
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

komiténs betänkande)), och enade sig föreningen om följande uttalande

i frågan:

Erkännande den sakrika och vidtomfattande utredning,

som nya arbetareförsäkringskomitén uti sitt

förslag till lag för arbetareförsäkring framlagt; är dock

föreningen i full öfverensstämmelse med den af herr

A. P. Danielsson inom komitén uttalade åsigten och

beslöt att till alla delar instämma i den af honom af
gifna

reservationen.

• °

Eksjö den 21 september 1893.

På fabriks- och handtverksföreningens vägnar:

N. G. WIBERG.

Rob. Enblom.

l.o. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs län.

Till Konungen.

Öfver nya arbetareförsäkringskomiténs förslag till lag, angående

försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga till arbete,

får Eders Kongl. Maj ds befallningshafvande härmed i underdånighet

afgifva genom Eders Kongl. Maj ds och rikets kommerskollegium infordradt

utlåtande.

Lika med komitén anser Eders Kongl. Maj ds befallningshafvande,

att åtgärder böra vidtagas till skydd för arbetare, man eller qvinna,

mot följderna af stadig minskning uti eller förlust af arbetsförmåga,

hvilket, jemte pensionsrätt för afliden manlig arbetares minderårige äkta

barn, skulle genom den föreslagna lagen vinnas; och har vid granskning

af förslaget Eders Kongl. Majds befallningshafvande funnit de flesta

till ärendet hörande frågor på ett lyckligt sätt lösta och lagbestämmelserna

vara med enkelhet och klarhet affattade.

Eders Kongl. Maj ds befallningshafvande anser sig dock icke kunna

undgå att vid förslaget göra följande erinringar.

Enligt komiténs beräkning skulle försäkringen till en början, då

endast åldersklasserna 18—55 år deri inginge, omfatta 704,000 perso
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

ner och efter 45 års förlopp, utan afseende på folkmängdens möjliga

tillväxt, något öfver 875,000 personer, samt antalet pensionärer, som

kassan framdeles, då den kommit i sitt jemnvigtsläge, skulle få att pensionera,

uppgå till 251,700 s. k. invalider, till hvilka årligen skulle utbetalas

tillhopa omkring 32,200,000 kronor, hvartill komrne pension åt

36,000 barn med 1,080,000 kronor, eller tillsammans omkring 3374 million,

deraf 257a million skulle bestridas dels med direkta pensionsafgifter

och dels af ränteafkastningen utaf den genom de af arbetsgivare och

arbetstagare inbetaide afgifter under tiden bildade pensionsfonden, samt

återstående 73/4 millioner kronor erhållas genom bidrag af statsverket.

För utrönande huruvida, med bibehållande af pensionsafgifternas

dittills varande belopp, pensionsfonden vore tillräckligt stor för fullgörande

af alla fonden åliggande förbindelser är i § 53 af lagförslaget

stadgadt, att en på vetenskaplig sannolikhetsberäkning grundad undersökning

skall tid efter annan anställas. Någon föreskrift, huru förfaras

skall, för den händelse pensionsfonden vid undersökningen befinnes

vara mindre än som vederbör, finnes ej i lagförslaget meddelad, men

af motiven till lagen framgår, att risken för försäkringen skall bäras af

de försäkrade och deras arbetsgifvare, och att staten icke ikläder sig

någon garanti för försäkringens framtida bestånd.

Då emellertid enligt lagförslaget en hvar, för hvars räkning föreskrifne

pensionsafgifter blifvit erlagde, tillförsäkrats rätt att undfå pension

till visst, i lagen faststäldt belopp, och då obligatorisk försäkring

icke torde böra påbjudas utan att tillika tillses, att den för ändamålet

upprättade försäkringsanstalten under alla förhållanden må kunna fullgöra

sina förbindelser, tillåter sig Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i underdånighet hemställa, att i försäkringslagen uttryckligen

varder stadgadt, antingen att staten ansvarar för samma förbindelsers

fullgörande eller ock att pensionsafgifterna blifvit till beloppet faststälda

endast tills vidare och kunna höjas för det fall, att framtida undersökning

af pensionskassans ställning skulle visa sådant nödigt.

Kapitalvärdet af det tillskott, staten enligt komiténs beräkning

skulle till försäkringen lemna är uppskattadt till 77,358,000 kronor,

deraf nära 68 millioner för att den nuvarande generationen skall blifva

delaktig af försäkringen på samma vilkor, som kommande generationer,

och omkring 9 72 millioner kronor för att täcka kassans förlust genom

för tidigt inträffande utträde ur försäkringen med rätt för de utträdande

att få behålla sina pensionsanspråk oförkränkta.

I stället för att genast vid försäkringens början ställa till kassans

förfogande ett kapital af nämnda storlek, vid hvilket förhållande pensionsfonden

skulle efter 80 års förlopp uppgå till omkring 615 millioner

kronor, eller att erlägga det behöfiiga tillskottet genom eu ständigt

fortgående amortering med ett konstant årligt anslag, som då borde

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

utgöra 2,707,000 kronor, i hvilken händelse pensionsfondens maxime

belopp skulle blifva 538 millioner kronor, har komitén, för reducering

af den slutliga fondens storlek och på det att under öfvergångstiden

mindre fordringsanspråk må kunna på statsverket ställas, föreslagit, att

statsverket skulle till hvarje invalidpensoin bidraga med så stort belopp,

som svarar mot 2 öre för hvarje veckoafgift, som legat till grund för

pensionsbeloppets beräknande.

I detta fall skulle fondens storlek blifva 393 millioner och statsbidragets

kapitalvärde omkring 80 millioner samt statens tillskott komma

att utgå med jemförelsevis små, år för år högre, belopp under de första

5 åren och sedan växa hastigare, utgörande under 6:te året 36,000

kronor, under 15:de året 600,000 kronor, det 30:de året 3 millioner och

under det 80:de året och allt framgent 7% millioner, hvartill komme

kostnaden för förvaltningen, hvilken beräknats till 250,000 kronor årligen.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande finner väl lika med komitén

nödigt att, såvida en arbetareförsäkring af ifrågavarande beskaffenhet

må kunna åstadkommas, staten till pensioneringen bidrager med

det i lagförslaget angifna belopp, men då, enligt föreslagna sättet för

bidragets utgörande, större delen af bördan för nuvarande generationens

pensionering komme att hvälfvas på kommande generationer, hvarigenom

hinder jemväl torde uppstå för försäkringens framtida utvidgning, synes

statens bidrag lämpligare kunna gäldas genom ett från början högre

årligt anslag af omkring 2 millioner kronor, som särskildt för sig förvaltas

och förräntas till en fond, ur hvilken, så långt den räcker, statens

årliga tillskott bestridas, hvarigenom ett mera skäligt utlemnande

af statsbidraget på nuvarande och kommande tiders budget kunde vinnas.

Vexiö landskansli den 30 november 1893.

Underdånigst:

G. H. SPENS.

G. W. Granquist.

8:o. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län.

Till Konungen.

Genom Eders Kongl. Maj:ts och rikets kommerskollegium har infordrats

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes utlåtande öfver ett

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

af den så kallade nya arbetareförsäkringskomitén den 30 mars innevarande

år afgifvet förslag till lag angående försäkring för beredande af

pension vid varaktig oförmåga till arbete.

I följd häraf får Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, efter

tagen del af komiténs betänkande och förslag, anföra följande.

Förevarande förslag går ut på att bereda pension vid invaliditet

eller då i följd af olycksfall, sjukdom eller andra orsaker den försäkrade

ej vidare förmår utföra arbete i den omfattning, att han kan dermed

sig försörja, eller när försäkrad uppnått en ålder af sjuttio år,

samt afser att tillgodose de kroppsarbetande klassernas behof af understöd

under nyss angifne förhållanden och är bygdt på grundsatsen af

lagstadgadt tvång för arbetaren och arbetsgivare!! att i lika grad bidraga

till kostnaden för försäkringen, hvilken derjemte skulle hafva att.

påräkna bidrag af statsverket dels till bestridande af förvaltningskostnaderna,

dels för beredande af möjlighet att i försäkringen medtaga

den nuvarande generationen i ålder mellan aderton och femtiofem år,

dels ock till täckande af den brist, som uppkommer genom försäkrades

afgång annorledes än i följd af invaliditet eller dödsfall.

Under det Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande erkänner, att

omsorgen för den kroppsarbetande klassen oeftergifligt manar till bemödande

att höja dess ekonomiska ställning samt äfven delar komiténs

åsigt om den riktning, hvari sådant bemödande närmast bör gå, anser

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande sig dock icke kunna till antagande

förorda komiténs nu föreliggande förslag.

I betänkandet (sid. 29) är utsagdt, att risken för försäkringen bäres

af de försäkrade och deras arbetsgifvare, samt att staten icke ikläder

sig någon garanti för försäkringens framtida bestånd; men ur grundsatsen

om lagstadgadt tvång för individen att deltaga i försäkringen

synes med nödvändighet böra följa skyldighet för staten att ikläda sig

en dylik garanti. Den allmänhet åtminstone, som denna angelägenhet

vidkommer, skall aldrig kunna bibringas föreställningen att en genom

lag påbuden inskränkning i dess fria förfogande öfver eget lagligt förvärf

icke också medför skyldighet för staten att förverkliga de förmåner,

som i gengäld förespeglats; och lika visst torde kunna förutsägas

att, äfven om staten icke från början uttryckligen tillförbundit sig en

sådan skyldighet, svenska folkets representanter, om det en gång gälde

eu på förenämnda grund tillkommen försäkringsinstitutions bestånd, lika

fullt skulle finna sig både rättsligt manade och af samhällsbevarande

omtanke föranlåtne att lemna allt det bistånd, som behöfdes för institutionens

upprätthållande.

Skulle det emellertid anses oegentligt att på förhand uttryckligen

binda staten vid en dylik skyldighet och i stället grundfästa den mening,

att försäkringsinstitutionen för framtida uppfyllande af sina för
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

bindelser skall vara hänvisad uteslutande till sig sjelf, lärer, enär eu

minskning af de lagstadgade pensionsförmånerne icke torde kunna ifrågasättas,

försigtigheten bjuda, att pensionsafgifternas belopp bestämmas,

såsom i Österrike synes ega rum, för en viss period isender och för

den följande perioden göras beroende af beslut, som kan föranledas af

försiggående undersökning, huruvida försäkringsfondens ställning påkallar

afgiftsbeloppens höjande. Härom bör lagen innehålla så tydlig föreskrift,

att intet missförstånd kan uppkomma, men i detta afseende lemnar

lagförslaget endast dunkelt besked, då det i sin § 53 visserligen

föreskrifver en periodvis återkommande, på vetenskapliga grunder anstäld

undersökning till utrönande af pensionsfondens förmåga att med

bibehållande af pensionsafgifternas dittills varande belopp fylla sina förbindelser,

■— med hvilken undersökning, enligt motiven sidan 71, afsigten

skulle vara att förebygga allt för tvära ändringar i de gällande försäkringsvilkoren

och att draga nytta af den efter hand ökade statistiska

erfarenheten, på det man måtte blifva i stånd att i tid vidtaga nödiga

åtgärder, — men likväl i § 6 fastslagit afgiftsbeloppen utan inskränkning

af någon tidsbestämmelse.

Enligt hvad komitén (sid. 92) upplyser, har, å ena sidan, kapitalvärdet

af alla pensionskassan åliggande förbindelser beräknats till

392,246,000 kronor samt, å andra sidan, kapitalvärdet af pensionsafgifterna

till 314,888,000 kronor, hvadan kapitalvärdet af den brist, som

vidare skall täckas, uppgår till 77,358,000 kronor. Sistnämnda belopp,

hvaraf nära 68 millioner härröra deraf, att den nuvarande generationen

inom viss åldersgräns medtages i försäkringen och det öfriga, omkring

9Y2 millioner, utgör kapitalvärdet af kassans förlust genom för tidigt

inträffande utträde ur försäkringen, skall enligt komiténs förslag fyllas

af statsverket. Detta statsverkets bidrag skulle, enligt förslaget, åstadkommas

genom en ständigt fortgående amortering af det behöfliga tillskottet

till hvarje pension samt utgå med ett i början oansenligt och

derefter under 80 års tid år för år växande anslag. Fördelen af denna

form för utgörande af statens bidrag skulle bestå deri, att man dymedelst

kunde undvika en allt för afsevärd fondbildning, af hvars ränteafkastning

med deri under årens lopp inträdande växlingar försäkringsinstitutionens

förmåga att uppfylla sina förbindelser'' blefve i hög grad

beroende. Då emellertid denna fördel icke synes uppväga deja med

komiténs förslag följaktiga olägenhet, att på staten varder för framtiden

lagd en större börda, än som vore behöflig, om eu begränsad amorteringstid

valdes, och således, såsom komitén anmärkt, den föreslagna

formen för statsbidragets åvägabringande kommer att medföra hinder

för försäkringens utvidgning, — ett mål som dock icke får lemnas ur

sigte, — torde från statssynpunkt vara att föredraga den af komitén

jemväl antydda utvägen (sid. 95) att amortera kostnaden för den nu
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

varande generationens pensionering genom ett konstant årligt anslagunder

80 år af ungefär 2''!i millioner kronor, hvilket, äfven med tillägg

af den en tredjedels million ständigt årligt anslag som vidare erfordras

för beredande af pensionsrätt åt dem, som för tidigt utträdt ur försäkringen,

ej torde under närmaste framtiden vara för statskassan tyngre

att bära, än de omkring 7V* millioner, som under åttionde året från

försäkringens början och allt vidare skulle, enligt komiténs förslag, komma

att utgå af statsverket.

Den föreslagna fördelningen af pensionsklasser (§ 5) synes, hvad

de två första klasserna beträffar, oegentlig, då densamma gjorts beroende

af den kontanta aflöningen, hvilken väl icke kan sägas grundlägga

eller vara måttstock på den större eller mindre förmågan att erlägga

pensionsafgift; och ifrågasättas kan, om icke äfven det är oegentligt,

att från möjlighet till pension i någon af nämnda klasser utesluta

qvinliga arbetstagare, när deras krafter och färdigheter betinga en med

de manliga arbetarne likställd aflöning.

Förslaget tillgodoser icke billighetens fordringar med hänsyn till

försäkrad, som genom olycksfall försatts i varaktig oförmåga innan pensionsafgifter

för 260 veckor blifvit för honom erlagda. Endast i händelse

olycksfallet drabbat honom under innehafvande försäkringspligtig

anställning har han berättigats till pension. Om, såsom ju kan förutsättas,

försäkrad person, som någon tid erlagt pensionsafgifter, dock ej

för fullt 260 veckor, under tillfällig saknad af arbetsanställning eller

stadd på resa i ändamål att söka sådan, varder genom olyckshändelse

invalid, kan han hvarken erhålla pension eller ens återbekomma någon

del af pensionsafgifterna, förr än han fyllt sextio år; ej heller äro hans

minderåriga barn, ifall olyckshändelsen medför döden, tillförsäkrade

pension. Om ej större förmån kan beredas, borde åtminstone rätt till

återbekommande af erlagda pensionsafgiftemas halfva belopp medgifvas.

I fråga om organisationen synes en svag punkt hos förslaget vara

den, som angår handhafvandet af försäkringsinstitutionens verksamhet, i

orterne. Flerestädes varder det för visso svårt, om icke i längden omöjligt,

att inom hvarje särskild landskommun finna arbetsgifvare af de

qvalifikationer, att de på pensionsnämnden lagda maktpåliggande och

grannlaga bestyr kunna dem anförtros. Till förekommande i någon

mån af denna svårighet kunde ett medgifvande att förena två eller flera

landskommuner till ett försäkringsdistrikt. möjligen leda. I sådant fall

kunde ju nämndens ledamöter väljas inför häradsrätt eller å sammankomst

inför kronobetjent i orten.

1 lagtexten hade bort dels med större t}Tdlighet framhållas vissa

hufvudfrågor, såsom att försäkringspligten gäller såväl qvinnor som

män; att försäkrad, som lemnar eller af bryter försäkringen, likväl för

all framtid behåller sina en gång förvärfvade anspråk på pension; att

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

försäkrad qvinnas rätt till pension icke upphör vare sig genom giftermål

eller genom hennes mans dödsfall; att ifall gift man enligt § 14

förverkar pensionsrätt, hustrun ej deraf betages den rätt, henne enligt

§ 8 tillkommer; dels bestämts, huruvida försäkrad, som, enligt § 14, förlorat

pensionsrätt, skall, ifall invaliditeten framdeles upphör, derefter

ånyo anses försäkringspligtig, en fråga, som kan hafva betydelse särskilt

för efterlefvande minderåriga barns pensionsrätt; och erinras vidare

vid lagförslaget:

§ 1. Då äfven vid tillfällig arbetsanställning godtgörelse för arbetet

kan utgå i form af aflöning, såsom veckoaflöning, daglön o, s. v.,

bör för särskiljande af de i mom. 1 och 2 afsedda kategorier af arbetsanställning

åt mom. 1 punkten 1 gifvas ändrad lydelse, hvartill föreslås:

1) emot aflöning hos arbetsgifvare fast anställde — —jemförlig^

(sidd. 96 och 104). Denna ändring erfordras äfven för motivering af

orden: anses äfven i mom. 2.

§ 2. De ord, med hvilka denna § börjar, synas innebära eu motsägelse

emot hela lagens ändamål. Rättare vore väl meningen uttryckt

med, förslagsvis: Försäkringspligtige äro ej de, som uppenbarligen —

— ej de, som icke fyllt 18 år, ej de, som etc.

§ 4. Definitionen på varaktig oförmåga är icke ens genom den

förklaring, som gifvits i motiven till § 16 (sid. 120) fullt begriplig.

Med ledning af motiven sid. 105 torde man dock få antaga att meningen

nöjaktigt skulle framgå, om orden: »att genom sådant arbete — —

vidare sig försörja», ersattes med ungefär följande: att för framtiden

med endast eget. arbete sig till fullo försörja.

§ 7. Vilkoret att sjukdomen icke ådragits vid föröfvandet a {gröfre

brott, hvilken bestämmelse i sig sjelf är allt för sväfvande, synes med

fullt skäl böra utsträckas till hvarje slag af brott, hvarför straff blifvit

af domstol den försäkrade ådömdt.

§ 8. Orden: »derest ej samtidigt— — tillgodoräknats» synas böra

uteslutas i denna punkt och i stället eu ny punkt till denna § fogas,

af innehåll, att pensionsafgifter, som på grund af hustrus egen försäkringspligtiga

anställning för henne erlagts eller henne tillgodoräknats

samtidigt med de i l:sta punkten omförmälda utgifter, icke berättiga

till anspråk på förhöjning i pensionsbelopp.

§ 14. Då lagen bär till syftemål att verka för höjande af arbetsklassens

ekonomiska ställning och då detta otvifvelaktigt skulle befordras,

i fall lagen i sig innebure stadganden, hvilka tjenade såsom häfstång

jemväl i sedligt hänseende, torde det tillfälle, som erbjuder sig,

att i denna § inrymma ett dylikt stadgande icke böra lemnas obegagnadt.

Åtgärden skulle bestå i eu skärpning af de bestämmelser, komitén

föreslagit, derhän att hvarje lagbrott, hvarför straff ådömts, således

icke endast gröfre brott, må kunna medföra den effekt, hvarom para
-

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

grafen förmäler. Eders Kong!. Maj:ts befallningshafvande hemställer

af nyss angifne skäl, att ordet »gröfre» må uteslutas. Skulle icke denna

hemställan gillas, bör i allt fäll ett mera preciserande uttryck väljas

för beskaffenheten af pensionsrättens förlust medförande brott, om vid

deras utöfvande invaliditet ådragits.

§ 15. De för denna § anförda motiv synas följdriktigt leda till

bestämmande, att pension skall innehållas icke blott för den tid, hvarunder

försäkrad person undergår frihetsstraff, vare sig längre eller kortare,

utan äfven för den tid, hvarunder han hållits häktad i och för

ransakning för brott, derför han ådömts straff. Till förekommande af

den utaf komitén anförda olägenhet med afseende å ökadt besvär för

myndigheterna i förhållande till besparingen för pensionskassan, ifall

pensionsbelopp skulle innehållas i anledning af kortvarigt frihetsstraff,

synes lämpligen kunna stadgas, att under de i förevarande § punkt 2

angifna förhållanden pension mistas för minst eu månads tid.

§ 16. Förändrad redaktion synes erforderlig. Möjligen kunde

paragrafen lyda: »Befinnes oförmåga till arbete, på grund hvaraf försäkrad

fått sig pension beviljad, hafva upphört, må pensionen indragas.»

Denna förändring nödvändiggöres deraf att enligt lagförslaget oförmågan

icke behöfver vara fullständig, för att berättiga till pension.

§ 19 mom. 2 torde kunna lyda: Pensionsmärke må användas till

erläggande af pensionsafgift såväl under det år, hvars beteckning märket

bär, som under alla följande år, hvaremot pensionsmärke icke får

begagnas till erläggande af pensionsafgift för anställning, som egt rum

längre tid tillbaka än ett år före början af det kalenderår, hvarmed

märket är betecknadt.

§ 21. Enär arbetsgifvare bör vara försedd med pension smärken i

behörig tid, föreslås att början af denna § omredigeras sålunda: Det

åligger arbetsgifvare att anskaffa pensionsmärken och ombesörja att de,

då aflöning utbetalas till arbetstagare, som enligt denna lag skall försäkras,

varda till behörigt belopp i arbetstagarens o. s. v.

§ 23. Åliggandet för arbetsgifvaren att ersätta skada, hvartill han

ej varit vållande, synes ej nöjaktigt motiveradt.

§ 28. I punkten 7 borde väl angifvas äfven den granskningsskyldighet,

som jemlikt § 47 åligger nämnden.

§ 29. Något giltigt skäl för stadgande att ledamöter af pensionsnämnd

i stad, der stadsfullmäktige ''finnas, skola utses å allmän rådstuga

synes ej föreligga.

§ BO. Då tvifvelaktigt synes, huruvida ådömd förlust af medborgerligt

förtroende för viss tid utesluter kompetens för all framtid till

innehafvande af ledamotsbefattning, torde texten böra förtydligas.

§ 33. Då det väl för arbetsgifvare och arbetstagare är lika vig tigt

att för anmälan eller bevakande af sin rätt och talan på förhand er
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

hålla kännedom om, när pensionsnämnd sammanträder, som att efter

sammanträdet få kunskap om nämndens beslut i dem angående ärenden,

borde kungörelse om tid och ställe åtminstone för nämndens ordinarie

sammanträden å två söndagar före sammanträdet uppläsas i distriktets

kyrka eller kyrkor.

§ 36. För undvikande af tvetydighet, borde väl inskjutas efter

ordet »ordförande»: eller dennes suppleant och efter ordet »ledamöter»:

eller suppleanter. Emedan liknande tillägg skulle blifva erforderligt vid

flere af nästföljande paragrafer, vore dock kanske lämpligast att med en allmän

bestämmelse om suppleants likställdhet med ordinarie ledamot fullständiga

§ 29, till hvilken i sådant fall kunde fogas en ny punkt af

ungefär följande innehåll: Hvad i denna lag stadgas rörande ordförande

och ledamöter i pensionsnämnd, gälle äfven i nämnden tjenstgörande

suppleant.

§ 38. Enär vid ordinarie sammanträde kan förekomma jemväl från

föregående sammanträde uppskjutna ärenden, bör sådant väl ock här

angifvas.

§ 40. Ordförande åbragt kostnad för kallelse genom budskickning

borde väl ock godtgöras. Bestämmelse erfordras äfven, till skiljande

af tvist mellan nämndens ordförande och kommunen om beloppet af

arvodet åt nämndens skrifkunnige medhjelpare.

§ 44. Då arbetsorten kan vara vidt aflägsen från den ort, der arbetstagaren

är bosatt, torde jemväl sådana frågor, som afses i 2, 3,

6 och 7 punkterna af § 28 böra få äfven af arbetstagaren anmälas hos

nämnden i arbetsorten.

§ 48. Stadgandet om ingifvande af den aflidnes pensionsbok synes

vara obligatoriskt. Ofta nog torde dock hända att pensionsbok gått

förlorad, och för sådan händelse borde nämnden vara oförhindrad att

med stöd af ådagalagda eller för nämnden kända förhållanden pröfva

ansökningen.

§ 50. Huru Konungens befallningshafvande skall förfara med till

honom inkomna besvär är ej utsagdt. Meningen är väl att de skola af

Konungens befallningshafvande fortställas till pensionsstyrelsen. Denna

omgång kunde hafva något skäl för sig, om för Konungens befallningshafvande

stadgats skyldighet att föranstalta om infordrande af vederbörandes

förklaring och de i 2:dra punkten af denna § omförmälda

protokoll och handlingar, innan besvären fortställdes. Något verkligt

behof af att göra Konungens befallningshafvande till mellanhand vare

sig vid insändande af besvär eller 4 allmänhet vid infordrande af förklaring

i dessa mål kan emellertid ej förutsättas, och denna myndighet

redan ålagda mångahanda bestyr göra det önskvärde, att den icke onödigt

besväras med nya.

§ 51. Till ändringssökande bör väl endast deri, hvilkens enskilda

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

rätt är ifråga, berättigas. Föreskrift derom synes ej öfverflödig, då det

eljest kunde falla en processlysten ordförande i pensionsnämnd in att

såsom sådan fullfölja sin talan äfven till högsta instans.

§ 52. Med afseende derå att kommunerne ansetts böra deltaga i

kostnaderna för försäkringsväsendet (§ 40) torde denna § tarfva omredigering.

Underdånigst

C. A. FAGERLUND.

C. Oclencrantz.

Kalmar i landskansliet den 30 november 1893.

Bilaga 1.

Till Kongl. Maj:ts och rikets kommerskollegium.

Jemlikt remiss från Konungens befallningshafvande i länet, har

magistraten att afgifva yttrande öfver det af särskilde komiterade upprättade

förslag till lag angående försäkring för beredande af pension

vid varaktig oförmåga till arbete.

Magistraten anser det ifrågavarande förslaget innehålla många beaktansvärda

uppslag till lagstiftning men i dess nuvarande skick icke

böra blifva lag och det på följande skäl.

Enligt förslaget skulle komma att pensioneras endast en del af dem,

som behof de pensioneras, till följd hvaraf också den utlofvade lindringen

i fattigvårdstungan skulle blifva ringa.

Till pensioneringen borde enligt magistratens tanke bidraga jemte

arbetarne sj elfva icke blott arbetsgifvarne utan ock andra; i fråga hvarom

magistraten åberopar den vid betänkandet fogade reservationen.

Det synes magistraten betänkligt, att endast af ekonomiska eller

försäkringstekniska skäl eller af beqvämlighetshänsyn ur förslaget uteslutas

bestämmelser, som till och med komitén sjelf ansett böra der

förekomma.

Derjemte anser magistraten förslaget i åtskilliga delar otydligt. Sålunda

synes det magistraten ofta skola bli svårt att säga hvad som enligt

förslaget skall anses vara eller icke vara försäkringspligtig anställning;

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

och det torde bli svårt för pensionsnämnderna att i fråga härom komma

till lika meningar. Likaså skall det blifva svårt att likartadt bedöma,

när varaktig oförmåga till arbete skall anses hafva inträdt. I 7 och 14

§§ af förslaget talas om »gröfre brott»; men hvad dermed skall förstås,

är hvarken i förslaget, motiven dertill eller allmän lag antydt.

En grundlig granskning af förslaget skulle måhända gifva anledning

till derå erinringar; men sådan granskning bär magistraten desto

mindre kunnat företaga, som tiden det icke medgifvit.

Hos magistraten hafva uttalats särskilda meningar; hvarföre dess

protokoll rörande ärendets behandling bifogas.

Kalmar rådhus den 19 oktober 1893.

På magistratens vägnar:

ALFR. HAGMAN.

Utdrag af protokollet, hållet hos magistraten i

Kalmar den 19 oktober 1893.

Med skrifvelse af den 8 nästlidne juli hade Konungens befallningshafvande,

till följd af remiss från Kongl. Maj:ts och rikets kommerskollegium,

till magistraten öfversändt nya arbetareförsäkringskomiténs

den 30 mars innevarande år afgifna underdåniga betänkande med tillhörande

lagförslag samt anmodat magistraten att deröfver afgifva utlåtande

och tillika insända de yttranden öfver förslaget från föreningar

och enskilde personer, som, på grund af utfärdad kungörelse, kunde

komma att aflemnas till magistraten före den 1 i denna månad.

Något yttrande från föreningar eller enskilda personer hade icke

inkommit; och sedan handlingarne i ärendet cirkulerat bland magistratens

ledamöter, företogs nu detta ärende, hvarvid herrar borgmästaren

Hagman och rådmannen P. Hanström förenade sig i det yttrande, som,

enligt hvad af brefconceptboken för denna dag framgår, såsom magistratens

utlåtande expedieras.

Undertecknad yttrade:

»Vid genomläsande af komiténs utlåtande och förslag har jag icke

kunnat undanskjuta följande allmänna anmärkningar, hvartill förslaget

gifvit anledning, nemligen:

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

a) att icke alla medborgare blifva försäkrade utan blott ett jemförelsevis

mindre antal, ehuru förslaget synes komma att ställa stora

anspråk såväl på staten som de enskilde;

b) att den nya försäkringsinstitutionen måste komma att medföra

en invecklad och äfven dyrbar förvaltning;

c) att en mångfald trakasserier mellan arbetsgivare och arbetstagare

äfvensom hvarjehanda andra svårigheter kunna väntas uppstå;

d) att det i praktiken torde blifva arbetsgifvarne, som få betala

hela försäkringsafgiften, vare sig genom att arbetarnes aflöning höjes

med motsvarande belopp eller annorledes; och

e) att försäkringen blir obligatorisk, hvilket är stridande mot grunderna

i vårt lagväsende.

Dessa, här endast antydda anmärkningar synas mig vara af den

betydenhet, att det med skäl kan ifrågasättas, huruvida förslaget kan

anses hafva på ett lämpligt sätt löst den vigtiga frågan om arbetareoch

ålderdomsförsäkring.

Utan att göra anspråk på någon ingående insigt i detta ämne, vill

jag dock antaga att försäkringsväsendet skulle kunna byggas på andra

grunder än de af komitén angifna; och månne icke exempel härutinnan

skulle kunna hemtas från de under senare åren på åtskilliga orter uppkomna

lifränteanstalterna? Skulle det icke kunna tänkas, att ett ganska

enkelt sätt att lösa frågan vore, att kommunen, möjligen med bidrag

af staten, vid hvarje barns födelse insatte för dess räkning en viss

mindre summa i lifränteanstalt? Afgiften erlades då eu gång för alla,

förvaltningen blefve ofantligt mycket enklare och billigare, pensionerna

kunde utbetalas bra mycket tidigare än nu ifrågasatts t. ex. redan vid

56:te året, och om något tvång för de försäkrade kunde ej blifva tal.

I (ifrigt vill jag göra följande erm: ingår vid de särskilda §§:na:

vid § 29. Föreskriften att ledamöterna i pensionsnämnd skola

väljas å allmän rådstuga och att allmän rådstuga i visst fall skall besluta

om valordning är stridande mot kommunallagarna. Ty enligt de

bestämmelser om allmän rådstuga, som återfinnas i Kongl. förordningen

om kommunalstyrelse i stad, får, der stadsfullmäktige finnas, annat

ärende ej förekomma å allmän rådstuga än val af stadsfullmäktige samt

beslut om ändring i stadsfullmäktiges antal och om upphäfvande i visst

fall af den åt stadsfullmäktige öfverlåtna beslutanderätt;

vid § 35. Böterna för utevaro från pensionsnämnden synas för

höga och ej motsvara de bötesbelopp, som i allmänhet äro stadgade

för utevaro från kommunala myndigheters sammanträden;

vid § 40. Det är mycket begärdt att ordföranden i pensionsnämnden

skulle fullgöra sitt besvärliga och tidsödande kall utan annan ersättning

än för porto, skrifmaterialier och skrifvarehjelp; och då, enligt

förslaget, ingen kan tvingas att mottaga befattningen, kan det befaras

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

att det ofta skall blifva svårt att erhålla Lämplig person. Det synes

mig som om både ordföranden och ledamöterna borde vara aflönade

och att kostnaden härför borde utgöras af staten eller åt pensionsfonden

;

vid §§ 45 och 49. Hvem skall bekosta de delgifningar, som föranledas

af dessa §§?

vid § 50. För att ordföranden skall få söka ändring i pensionsnämndens

beslut, bör han väl till nämndens protokoll hafva anmält sin

reservation mot beslutet.»

Rådmannen Sellgren afgaf följande yttrande:

»Då det å ena sidan ju är statens eller kommunernas pligt att

bereda understöd åt alla samhällsmedlemmar, som icke genom eget

arbete kunna sig försörja och som sakna egna medel samt vård och

underhåll af annan person, samt det å andra sidan torde vara en pligt

för alla i samhället, hvilka ega förmåga, att till sådant underhåll lemna

bidrag; så tror jag för min del att denna samhällspligt skulle i vårt

land kunna lämpligast fullgöras om uti de redan befintliga lifränteanstalterna

och uti dylika, som för ändamålets vinnande borde ytterligare

upprättas, vid hvarje barns födelse för dess räkning insattes en viss

mindre penningesumma. Denna samhällspligt skulle först och främst

åligga föräldrar i mån af tillgångar och skatteförmåga.

Derefter skulle staten och kommunerna ikläda sig de ytterligare

förpligtelse!-, som behofvet kräfde.

Fastän insättningen skulle ega rum för alla barn, borde förmånen

att tillgodonjuta pension måhända endast tillerkännas dem, som deraf

blefve i behof. Med andra ord: genom dylika insättningar uti lifränteanstalter

skulle, för att begagna herr A. P. Danielsons ord uti hans

reservation, »skattebidragen till arbetarnes pensionering blifva, — som

sig bör, — en för hela landet gemensam angelägenhet samt en hvar

bidraga dertill i mån af sina tillgångar, utan att endast en samhällsklass,

arbetsgifvarne, oskäligen betungades». — Här är emellertid icke platsen

att närmare angifva de grunder, hvarpå en dylik plan, som sj-nes mig

vara långt ifrån outförbar, skulle kunna realiseras. Och ehuru jag sålunda

är lifligt öfvertygad, att frågan om arbetarnes pensionering borde

under närvarande förhållanden lösas i den riktning, som af mig här

ofvan angifvits, samt jag håller före att det framstälda förslaget har föga

utsigter att blifva såsom lag antaget, till följd af dermed förknippade

dryga kostnader och andra stora svårigheter, vill jag, som, finner herr

A. P. Danielsons reservation väl grundad, likväl i öfrigt instämma uti

det yttrande, som af rådmannen Mellin i saken afgifvits.» Som ofvan.

In fidem

*

Oskär Mellin.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Bilaga 2.

Till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län.

Med tillkännagifvande att något yttrande från vederbörande fabriksoch

handtverksföreningar in. fl. här i staden icke till magistraten inkommit

öfver det landshöfdinge-embetets skrifvelse den 8 sistlidne juli

följ ak tiga underdåniga betänkande, angående arbetareförsäkring, får

magistraten såsom infordradt utlåtande i ämnet vördsamt anföra, att

magistraten mot samma betänkande icke har något att erinra.

Vesterviks rådhus den 2 oktober 1893.

På magistratens vägnar:

L. W. AHLMARK.

F. Wallander.

Bilaga 3.

Till Kongl. Maj:ts och rikets kommerskollegium.

I anledning af komiténs för afgifvande af förslag angående arbetareförsäkring

underdåniga betänkande får magistraten afgifva nedanstående

utlåtande.

Det må väl anses befogad!, att staten träder emellan för att bereda

arbetare tillfälle till pension vid uppnådd hög ålder, då arbetsförmågan

är i aftagande, eller vid inträffande olycksfall i arbetet; men

att grunda en sådan pension sinrättning på tvångsförsäkring på sätt

komitén föreslagit och lägga tvånget på arbetsgivare och dem, som

hafva fast arbetsanställniug, synes magistraten stå i strid med ej mindre

den allmänna grundsats, att hvarje fri svensk medborgare, som icke är

omyndig eller i konkurstillstånd försatt, eger öfver sig och gods sitt

råda, än ock mot de grundsatser om frihet och ekonomisk sjelfansvarighet,

ä hvilka den nu varande svenska näringslagstiftningen är bygd;

hvarförutan tvånget skulle verka förslappande på arbetarebefolkningens

moralité, hvilken deremot skulle höjas, om genom statens mellankomst

tillfälle till sjelfhjelp genom frivilligt ingående uti af staten understödd

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

och under offentlig kontroll stående pensionsanstalt åt nämnda befolkning

bereddes. Det ekonomiska understöd, staten skulle behöfva lemna,

vore hufvudsakligen att bestrida kostnaderna för förvaltning och kontroll

och möjligen med något understöd till den fond, som skulle bestrida

pensioner till dem, som genom olycksfall blefve oförmögne till arbete.

Någon anledning att befara, att en sådan pensionsanstalt icke skulle

vinna anslutning, torde icke förekomma; ty sedan allmänheten val hunnit

sätta sig in i förhållandena med en sådan pensionsinrättning som den

nämnda, lärde den sig nog så småningom att inse fördelarne af att

ingå i densamma och antalet ansökningar om inträde deri skulle sannolikt

år efter år ökas utan något tvång å statens sida. Ett exempel på

ett liknande fall hafva vi här i landet uti sparbanker^, hvilka utan

något yttre tvång af allmänheten uppmuntras, och i hvilka insättarnes

antal årligen ökas i så hög grad, att sparbankerne nu mera nått en

utveckling, hvarom man för några tiotal år tillbaka icke haft någon

aning. Till denna utveckling har i viss mån äfven bidragit det förhållande,

att sparbankerne varit tillgängliga för alla klasser af medborgare,

hvilket förhållande borde vara enahanda med försäkringsinrättningen

för att densamma skulle kunna af allmänheten med förtroende omfattas

och icke på sätt, som af komitén föreslagits, varda inskränkt till vissa

klasser af arbetare. Det obligatoriska uti arbetsgifvarnes deltagande

medelst utgifter enligt komitérades förslag kommer att verka förlamande

och såsom ett tryck på näringarne, i följd hvaraf arbetsgifvarne

förväntas att försöka att på hvarjehanda sätt kringgå lagen för undvikande

af de med försäkringstvånget förenade dryga afgifter. Äfven

husbönder kunna förväntas att till undvikande af extra utbetalningar

för tjenstehjonen framdeles uraktlåta att så vidt ske kan städja tjenare

till årstjenst, utan i stället antaga dem på obestämd tid, hvarigenom

det husbönder - och tjenare till ömsesidig nytta pålagda band genom

legostadgan skulle komma att upplösas. Det är derföre enligt magistratens

uppfattning af nöden att försäkringstvånget upphäfves och att

deltagandet i försäkringen blifver frivilligt och utsträckt till alla klasser

af medborgare, som icke förut på grund af sin ställning såsom embetseller

tjenstemän äro delaktige i pensionsinrättning, och då i följd af

denna uppfattning hela komiténs förslag tarfvar en sådan omarbetning,

att försäkringstvånget borttages, torde yttrande af magistraten öfver

förslagets särskilda delar, såsom varande grundadt på försäkringstvång,

icke erfordras.

Vimmerby den 21 oktober 1893.

O. G. WAHLBERG.

Fredrik Svärtning. Ludvig Strömert.

d. Fr. Frostrom.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Bilaga 4.

Till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län.

I följd af skrifvelsen den 8 sistlidne juli får, sedan intet annat

yttrande försports, stadsstyrelsen för sin del i afseende på underdåniga

komitébetänkandet om arbetareförsäkring vördsamt tillkännagifva, att

oregelbundenheten inom arbetarebefolkningen med hänsyn till löneförmåner,

arbetsställen och hemvist ger anledning befara flerahanda svårigheter

vid tillämpningen af det ifrågavarande lagförslaget, i händelse

detsamma utan ändring vinner stadfästelse.

Borgholm den 9 oktober 1893.

För stadsstyrelsen

L. F. SJÖBOHM.

Bilaga 5.

Till Kougl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län.

Med anledning af landsliöfdingeembetets order såväl i länskungörelserna

för den 8 sistlidne juli, n:r 149, som ock i särskild skrifvelse

samma dag har magistraten erinrat vederbörande att i händelse af befogenhet

yttra sig angående komiténs för afgifvande af förslag om arbetareförsäkring

betänkande; och får magistraten, som för sin del ej

har något att erinra i afseende på ifrågavarande förslag, vördsamt anmäla

att något yttrande i ämnet icke till magistraten afgifvits.

Oscarshamns rådhus den 21 oktober 1893.

o .

A magistratens vägnar:

B. A. KINDGREX.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

9:o. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Gotlands län.

Till Kongl. Maj:ts och rikets kommerskollegium.

Såsom infordradt yttrande öfver nya arbetareförsäkringskomiténs

förslag till lag angående försäkring för beredande af pension vid varaktig

oförmåga till arbete, får länsstyrelsen anföra, att då detta förslag

afser en fråga, hvars snara lösning anses vara af framstående vigt, och

då förslaget synes vara bygdt på riktiga grunder och genomfördt med

klarhet och följdriktighet, länsstyrelsen anser detsamma vara förtjent

af framgång. Den enda anmärkning länsstyrelsen har att framställa,

är att bestämmelsen derom att hvarje socken skall utgöra ett pensionsdistrikt

ej torde kunna, genomföras, då vissa socknar, åtminstone här

på Gotland, äro af så ringa omfattning att lämpliga personer till bildande

af pensionsnämnd der ej finnas, och derjemte de försäkringspligtiges

antal så ringa, att särskildt pensionsdistrikt för dem ej erfordras,

hvarföre sagda bestämmelse anses böra ändras så att två eller

tre socknar kunna bilda ett pensionsdistrikt.

Något yttrande i frågan från arbetareföreningar eller andra har

icke hit inkommit, ehuru uppmaning dertill fram stälts i utgången länskungörelse.

Visby i landskansli den 8 november 1893.

E. POIGNANT.

Johan Hambrceus.

10:o. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län.

Till Kongl. Maj:ts och rikets kommerskollegium.

I enlighet med Eder i skrifvelse af den 20 juni detta år meddelade

föreskrift, bär Kongl. Maj:ts befallningshafvande lemnat de i skrifvelsen

uppräknade föreningar och personer tillfälle att afgifva yttrande öfver

komiténs för afgifvande af förslag angående arbetareförsäkring under
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

dåniga betänkande; ocli får Kong]. Maj:ts befallningshafvande härmed

aflemna yttranden från »fabriks- och handtverksföreningen i Karlskrona»

samt »Karlskrona arbetareförening)), med tillkännagifvande, att från öfriga

städer inom länet eller landsbygden icke aflemnats eller inkommit

yttrande, ehuru ej blott tryckta exemplar af betänkandet för sådant

ändamål jemväl tillstälts fabriks- och handtverksföreningen och arbetareföreningen

i Karlshamn samt arbetareföreningarna i städerna Sölvesborg

och Ronneby, utan äfven kungörelse, till allmänhetens kännedom och

efterrättelse, utfärdats, på sätt inhemtas dels af bilagda skrivelser från

magistraterna i dessa städer och dels af Kongl. Maj:ts befallningshafvandes

jemväl bifogade kungörelse.

För egen del får Kongl. Majlts befallningshafvande afgifva följande

utlåtande.

Hvad först vidkommer den grundsats, som vid uppgörandet af

ifrågavarande lagförslag blifvit följd, att arbetsgifvaren och arbetstagaren

skola med enahanda, men staten allenast med ett jemförelsevis ringa

belopp bidraga till pensioneringen, så anser Kongl. Maj:ts befallningshafvande

att. denna grundsats, i hvad den berör arbetsgifvaren, saknar

stöd såväl i fråga om det inom riket redan förefintliga pensionsordnande

som ock uti de af komiterade åberopade författningar.

I förra afseendet tillåter sig Kongl. Maj:ts befallningshafvande endast

att hänvisa till innehållet af de tid efter annan för berörda pensionsordnande

faststälda och utfärdade reglementen, hvilka alla äro

bygda på den grundsats, att de, som af pensionsordnandet direkt draga

gagn, jemväl äro pligtig^ att bestrida de dermed förbundna utgifter;

och, beträffande den af komiterade åberopade lagstiftningen, så afser

densamma, der den efterlefves, i regel ej annat än att bestämma skyldighet

för arbetsgifvaren att lemna understöd åt hos honom anstälda

arbetare, om och när de sig sjelfve icke kunna försörja. En sådan arbetsgifvarens

skyldighet, som först inträder, sedan han under en längre

tidsperiod i sitt arbete förbrukat arbetarens arbetskrafter, är, vill det

synas, af helt annan natur än den skyldighet, som, enligt förslaget,

skulle åligga arbetsgifvaren, nemligen att under den tid arbetaren är fullt

arbetsför årligen lemna bidrag till hans pensionerande.

I ena fallet föreligger en fattigvårds-, men i andra fallet en pensionsfråga.

Komiterade sjelfva hafva också icke helt genomfört sin för pensioneringen

uppstälda grundsats. I fråga om den nuvarande generationens

intagande i försäkringen, hafva komiterade frångått densamma

och af hänsyn till det vigtiga statsintresse, som dermed ansåges vara

förbundet, föreslagit, att staten skulle ensam bestrida den derför erforderliga

kostnaden.

Med detta komiterades förslag stämmer det således väl öfverens

opaginerad Kontrollera mot PDF

Öl

att anse, det pensioneringen af samtliga ifrågakomna arbetsklasser i

sjelfva verket är ett statsintresse, som skall främjas, och, då så är, borde

också staten sjelf direkt fullgöra alla de förbindelser, som, för främjandet

af detta intresse, finnas erforderliga.

Enligt förslaget skulle emellertid staten ej komma att till pensioneringen

bidraga med mera än jemförelsevis obetydliga belopp, uppgående

under första, andra, femte, sjette, fjortonde och femtonde försäkringsåren

till 3,000, 8,000, 23,000, 3(i,000, 400,000 och 000,000

kronor och först under det trettionde året till omkring tre millioner,

under det att arbetsgifvarne redan första året skulle komma att bidraga

med omkring 4,750,000 kronor, som, sedan försäkringen varit i verksamhet

femton år, skulle uppgå till 5,867,500 kronor.

Det förefaller derför, som hade komiterade handlat mest välbetänkt,

om de, på tal om grunderna för deltagandet i kostnad för pensioneringen,

helt enkelt förklarat, att från rättvisans och billighetens synpunkt

icke kan härledas skyldighet för arbetsgifvaren att till arbetstagarens

pensionerande bidraga.

Af hvad sålunda blifvit sagdt, följer, att Ivongl. Maj:ts befallningshafvande

icke kan annat finna än att staten, som jemte arbetstagaren,

är intressent i pensioneringsföretaget, borde fullgöra den bidragsskvldighet

till pensioneringen, som, enligt förslaget, skall åligga arbetsgifvaren,

äfvensom att Kongl. Maj:ts befallningshafvande i frågan omfattar

den åsigt, som ena ledamoten i komitén, riksdagsmannen A. P.

Danielson uti afgifna reservationen uttalat och för hvilken Kongl. Maj:ts

befallningshafvande jemväl hade att åberopa de af honom för denna

åsigt framhållna skäl och omständigheter. Men, då Kong]. Majrts befallningshafvande

hyser den öfvertygelse, att hans förslag, huru väl

grundadt det än är, icke, till följd af de dryga kostnader, som detsammas

genomförande skulle vålla statsverket, har någon utsigt till

framgång, finner Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som till fullo inser

vigten och betydelsen deraf, att den så kallade arbetarefrågan så fort

och på ett så tillfredsställande sätt som möjligt vinner sin lösning, sig

böra till antagande förorda den från tyska lagen angående invaliditetsoch

ålderdom sförsäkring hemtade anordning, att arbetsgifvaren bör,

med försäkringstagaren och staten bidraga till pensioneringen.

Det är eljest uppenbart, att, derest staten fullgjorde arbetsgifvarens

bidragsskyldighet, det för pensionsväsendet i sin helhet skulle inträda

och förefinnas en vida mer betryggande och säker tillvaro än som är

att emotse i och med arbetsgifvarens nödtvungna fullgörande af denna

skyldighet.

Emot de grunder i öfrigt, på hvilka förevarande försäkrings ordnande

är bygdt, har Kongl. Maj:ts befallningshafvande ej något att

erinra.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kongl. Majrts befallningshafvande öfvergår härmed till framställande

af de anmärkningar mot lagförslaget, hvartill granskningen i öfrigt föranledt.

Till en början torde härvid böra påpekas, att komiterade ej affattat

sitt lagförslag i en form, som åskådliggör innehållet och underlättar

läsningen. Förslaget, alfattadt i paragrafföljd, innehåller nemligen icke

någon indelning i rubriker. För dem, h vil k a i eget intresse studera

eller äro satta att tillämpa lagen, är en sådan indelning väl behöflig.

Den tyska lagen i ämnet, hvilken komiterade vid uppgörandet af sitt

förslag eljest anlitat, är affattad i rubriker.

§ I
I

paragrafen torde böra ingå en bestämmelse om, att lagförslaget

ej afser andra personer än svenska undersåtar.

Bestämmelsen i mom. 2 af paragrafen, att tillfällig sysselsättning

medför försäkringsskyldighet, så snart arbetstagaren är »under alla

söckendagar i en kalendervecka» hos samma arbetsgifvare sysselsatt,

innebär en anvisning hurusom arbetstagare, i förening med arbetsgifvaren,

skall kunna ständigt, vecka efter vecka, undandraga sig försäkringsskyldighet,

genom att en dag i hvarje vecka frigöra sig från

arbete hos arbetsgifvaren.

Då frågan, huruvida den tillfälliga sysselsättningen innebär skyldighet

för vederbörande att föranstalta om försäkring, är, enligt § 28,

föremål för pensionsnämndens pröfning, hemställer Kongl. Maj:ts befallningshafvande,

att ur momentet uteslutes anmärkta bestämmelsen

såsom obehöflig.

§ 4.

På det hvarje tvekan måtte häfvas om hvad orden »sig försörja»

rätteligen innebära, föreslår Kong!. Maj:ts befallningshafvande, att dessa*

ord utgå ur paragrafen samt ersättas med orden »skaffa sig sjelf försörjning»,

hvilka böra inflyta näst efter orden »ur stånd att».

§ 13-

Komiterade hafva icke angifvit något skäl, hvarför endast hälften

af erlagda pensionsafgiften bör, i fall som i § 9 förutsättes, till arbetstagaren

återbetalas. Då arbetsgifvaren icke återfår någon del af de afgifter,

han inbetalt, synes billigheten kräfva, att arbetstagaren återfår

hela sin inbetalda afgift. Detta bör desto hellre kunna ega rum, som

enligt hvad komiterade uppgifvit, de belopp, som sålunda kunna åter
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

kräfvas, ofta blifva obetydliga. För arbetstagaren hafva de dock alltid

en viss betydenhet.

§ 14-

Det förefaller som skulle det i paragrafen först omnämnda fall*

eller att den försäkrade, för att tidigare åtkomma pension, »uppsåtligen»

ådrager sig oförmåga till arbete, böra i första hand göras beroende af

pensionsmyndigheternas, på föregående undersökning och utredning

grundade pröfning och beslut, men att, om den försäkrade är med utgången

missnöjd, honom må vara obetaget att vid domstol anhängiggöra

sin talan, hvarvid frågan om ansvar för brottsligt förfarande jemväl

kan komma till afgörande efter befogenhet. Att åter mistning af

rätt till pension skulle vid ådragen oförmåga till arbete, vållad af gröfre

brott, grundas på »straffrättslig dom», ligger i sakens natur.

, § 20-

Derest meningen är, att postanstalterna skola försälja pensionsböcker

och vid deras »utlemnande» förse dem med de personers namn,

födelseår och adress, för hvilkas räkning de blifvit inköpta, så förefaller

det som skulle ett sådant åliggande komma att allt för mycket inkräkta

på den tid, som postanstalterna för egna göromål hafva till sitt förfogande;

och då med den föreslagna anteckningen vid böckernas »utlemnande»

torde afses, att försätta dem i ett från början ändamålsenligt

skick och derför eu viss noggranhet vid anteckningen böra iakttagas,

torde besväret med anteckningen lämpligast böra uppdragas antingen

åt särskilda personer emot någon ersättning, som statsverket bekostade,

eller ock, och helst, åt pensionsnämnderna.

§ 26.

Då i paragrafen icke omnämnes tid eller ordning för den klagan,

som, i följd af fördelning af pensionsdistrikt, kan uppkomma, hemställer

Kongl. Maj ds befallningshafvande, att i paragrafen ingår bestämmelse

om, att för klagan iakttages hvad kommunallagarne, rörande besvär i

kommunalangelägenheter, bestämma.

Af motiverna till paragrafen framgår, att komiterade förestält sig

det vederbörande kommunalmyndighets beslut, eller klagan i anledning

deraf skulle kunna i annan än nu föreslagen ordning underställas Kongl.

Maj ds befallningshafvande, eller pröfvas af Kongl. Majd.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

§ 28.

Derest det här ofvan, under § 20 omförmälda uppdrag anses tillkomma

pensionsnämnderna, bör i förevarande paragraf jemväl intagas

åliggande för nämnderna att sådant fullgöra.

§ 29.

Det gifves icke någon skälig anledning dertill att i stad, der stadsfullmäktige

finnas, val af ledamöter och suppleanter skulle verkställas

af allmänna rådstugan med förbigående af stadsfullmäktige.

Jemväl i det fall, att stad indelats i flera distrikt, torde stadsfullmäktige

böra anställa val af det i särskilda distrikten erforderliga antalet

ledamöter och suppleanter. Stadsfullmäktige hafva nemligen sig

ombetrodt allmänna angelägenheter af vida större vigt och betydelse

för kommunen än de i förevarande paragraf omförmälda.

Till följd häraf torde paragrafen böra ändras till öfverensstämmelse

med hvad Kongl. Maj:ts befallningshafvande sålunda ifrågasatt.

§ 32.

Paragrafen innehåller icke bestämmelse om påföljd för det omnämnda

förfarandet af arbetsgifvaren, endast en erinran om att detsamma

ej bör eg a rum. Den tyska invaliditets- och ålderdomsförsäkringslagen

innehåller dock bestämmelse om straff för dylikt förfarande.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande hemställer derför om införande

i lagförslaget af lämplig straffpåföljd, eller, om sådan ej anses behöflig,

att paragrafen ur lagförslaget utgår.

§ 35.

De i denna paragraf föreslagna böter äro orimligt högt tilltagna,

synnerligen i fråga om ordförande och dennes suppleant. Om man betänker

att med ordförande- och ledamotsskap i pensionsnämnderna icke

är förenad godtgörelse för arbetet och att befattningarna sålunda äro

att betrakta som förtroendeposter, så framträder anmärkta förhållandet

ännu bjertare.

Då någon anledning ej förefinnes för antagandet att nu ifrågasatta

förtroendeuppdrag icke skulle komma att lika nöjaktigt och pligttroget

fullgöras som förhållandet i regel synes vara i fråga om de kommunala

uppdragen, föreslår Kongl. Maj:ts befallningshafvande, ej blott att böterna

bestämmas till enahanda belopp för ordförande och dennes supp
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

G5

leant som för ledamot och dennes suppleant, utan äfven att böterna

nedsättas till belopp, som äro i gällande kommunallagar bestämda för

uteblifvande från sammanträde.

§ 40.

Enligt paragrafens lydelse, skall godtgörelse för »skrifmaterialier,

postporto och skrifvarehjelp» åt pensionsnämnderna lemnas af respektive

kommuner.

I § 52 åter sägs det, att »kostnaden för förvaltningen» skall bekostas

af statsverket.

Då nu ifrågakomna utgifter uppenbarligen äro att hänföra till kostnad

för pensionsförvaltningen och då staten är föreslagen att till pensioneringen

bidraga endast med jemförelsevis mindre belopp, vill det

synas som billigheten fordrade att staten bestridde dessa utgiftsposter.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande hemställer alltså, att orden »hvilken

godtgörelse skall af kommunen lemnas» må ur paragrafen uteslutas.

§ 55.

Likasom komiterade visat en synnerlig benägenhet att på andra

öfverflytta hvad staten borde fullgöra, så återfinnes en och samma benägenhet

i fråga om att på postverket lägga en del af förvaltningsbesvären

i och för pensioneringen, alltid af den bevekelsegrund att

staten må så litet som möjligt besväras med utgifter. Så hafva komiferade

i § 19 föreslagit, att pensionsmärkena skulle genom postverket all- *

mänheten tillhandahållas, uti motiverna till § 20 ifrågasatt, att pensionsböckerna

skulle af postanstalterna utlemnas och af dem förses med

namn, födelseår och adress på den person, för hvilkens räkning pensionsboken

blifvit inköpt, samt uti förevarande paragraf föreslagit, att

utbetalning af pensionerna skulle verkställas genom postverket.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som redan under § 20 uttalat

sig om det deri ifrågasatta uppdrag, anser, att med utbetalningen af

pensionerna kan ordnas så, att postverket dermed ej besväras. I sådant

hänseende föreslår Kongl. Maj:ts befallningshafvande, att det så

förhålles, att pensionstagaren till pensionsnämnden i den ort, der han

bor, i god tid före hvarje qvartal inlemnar prestbetyg, qvitto och skriftlig

uppgift på sin postadress, att nämnden, efter granskning af dessa handlingar,

insänder dem i rekommenderadt bref till pensionsstyrelsen, som

öfverstyr pensionsbeloppet, i form af värdeförsändelse, direkt till pensionären.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

§ 58.

Om Kongl. Maj:ts befallningshafvande vid förslaget i § 35, beträffande

böter för vederbörandes i pensionsnämnd obehöriga uteblifvande

från sammanträde, anmärkt, att böterna blifvit orimligt högt tilltagna,

så kan Kongl. Maj:t,s befallningshafvande, i fråga om böter för

arbetsgifvares underlåtenhet att fullgöra hvad honom, enligt § 21 i afseende

å pensionsmärkens infästande åligger, icke undertrycka den anmärkning,

att sistnämnda böter, 5 till 50 kronor, deremot blifvit allt

för lågt satta.

Den tyska invaliditets- och ålderdomsförsäkringslagen bestämmer

för underlåtenhet af enahanda beskaffenhet, som nu föreligger, straff

af till och med 300 mark.

Det är sålunda allt skäl för att höja bötesbeloppet i lagförslaget,

exempelvis till 100 eller 150 kronor.

§ 60.

I enlighet med sist nämnda tyska lag, från hvilken stadgandet i

denna paragraf är hemtadt, är aftal utaf förevarande beskaffenhet —

utöfver det att aftalet förklaras vara utan rättslig verkan — jemväl

som brottsligt ansedt och är förfarandet belagdt med straffpåföljd af

böter, högst 300 mark, eller lindrigare fängelse.

Det i paragrafen omförmälda förfarande är lika såväl brottsligt som

det, hvilket i 59 § omnämnes, och hvilket är med straff belagdt. Det

finnes följaktligen icke någon giltig anledning hvarför förfarandet enligt

denna paragraf icke skulle medföra annan än den rent civilrättsliga

påföljden, att aftalet vore utan rättslig verkan.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande hemställer derför, att förfarandet,

derest det ej är straffbart enligt allmän lag, medför för vederbörande

en straffpåföljd af böter till enahanda belopp, som § 59 upptager.

§ 61.

De personer, hvilka, enligt § 35 äro underkastade böter för uteblifvande

från sammanträde, innehafva ett kommunalt uppdrag närmast

att hänföra till de uppdrag, som omförmälas uti kommunallagarne.

Då kommunalfullmäktige och kommunalnämnder ega rätt att för

uteblifvande från sammanträde fälla sina medlemmar till stadgade böter,

lärer hinder ej heller möta för pensionsnämnderna sjelfva att, med hänsyn

till sina medlemmar, på enahanda sätt förfara.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kongl. Maj:ts befallningshafvande föreslår alltså, att antingen § 35

eller förevarande paragraf undergår en häremot svarande ändring.

Slutligen återstår för Kongl. Maj:ts befallningshafvande att uttala

sitt omdöme öfver lagförslaget i sin helhet. Bygdt som det är på den

tyska lagen i ämnet, hvilken sedan flera år varit i tillämpning och utarbetadt,

som det vill synas, med omsorg och blick för de praktiska

förhållanderta, förefinnes sålunda en god grund för antagandet att förslaget,

upphöjdt till lag, skall komma att motsvara ändamålet med dess

stiftande. Med uttalande af detta omdöme bär Kongl. Maj:ts befallningshafvande

ingalunda förbisett de svårigheter, som komma att uppstå

vid lagens tillämpning, innan de folkklasser, för hvilka lagen tillkommit,

blifvit medvetna om de fördelar, dem genom lagen komrqa att beredas.

Det ligger derför stor vigt uppå, dels att pensionsnämnderna, hvilka i

första hand hafva att tillämpa lagen, blifva besatta med personer, som

äro genomträngda af nit och intresse för det med lagen afsedda ändamål

samt med förstånd och urskiljning tillämpa lagen, så att densamma

redan från början ej möter allt för stort motstånd och ovilja hos de

klasser af befolkningen, för hvilka den är afsedd, dels att, till ledning

för pensionsnämndernas omdöme och till lättnad för arbetstagaren och

arbetsgivare^ till tryck befordras och samtliga till hända hållas korta,

lättfattliga och bestämda föreskrifter om hvad en hvar af dem enligt

lagen åligger, dels ock att arbetstagaren, i fråga om försäkringens

genomförande, så litet som möjligt kommer att dragas med kostnad

och besvär utöfver hvad i och för sjelfva pensioneringen erfordras.

Karlskrona i landskansliet den 27 oktober 1893.

. GOTTH. WACHTMEISTER.

Carl Cristoplierson.

Bilaga 1.

Till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län.

Sedan Karlskrona arbetareförening genom skrifvelse från stadens

magistrat den 15 sistlidne juli erinrats derom, att, derest föreningen

önskade afgifva något yttrande öfver det af nya arbetareförsäkrings
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

komitén utarbetade »förslag till lag angående försäkring för beredande

af pension vid varaktig oförmåga till arbete», den hade att dermed till

Kongl. Maj:ts befallningshafvande inkomma före den första oktober,

har föreningen, som ansett sig särskildt böra fästa sig vid sådana delar

af förslaget, som på ett mera direkt sätt beröra arbetarnes intressen,

vid sammanträde denna dag beslutit att öfver nämnda förslag afgifva

följande uttalanden.

I likhet med herrar komiterade anser Karlskrona arbetareförening,

att det är önskvärdt, att en allmän arbetare försäkring för vårt

land kommer till stånd,

att försäkringen bör ordnas genom statsmagternas ingripande, dels

medels för ändamålet nödiga lagstiftningsåtgärder och dels medels upprättande

af en riksförsäkringsanstalt med ett för densamma särskildt

inrättädt centralt embetsverk med uppgift att handhafva ledningen af

och kontrollen öfver det ifrågavarande försäkringsväsendet, samt

att försäkringen, åtminstone tillsvidare, bör blifva helt och hållet

obligatorisk, så att försäkringsrätt och försäkringspligt sammanfalla för

alla dem, som blifva under försäkringsanstalten inbegripne.

I afseende på frågan, huru en dylik allmän arbetareförsäkring, för

att blifva arbetarebefolkningen till största möjliga gagn, bör i detalj

anordnas, har deremot arbetareföreningen, såsom af det följande framgår,

i vissa delar kommit till eu, ifrån hvad komiterade föreslagit, afvikande

mening.

Arbetareföreningen beklagar, att komiterade icke bättre än som

skett lyckats att bereda tillträde till försäkringens förmåner äfven förde

s. k. lösa arbetarne. Med de i förslaget gifna bestämmelserna torde

t. ex. för en mängd vedsågare, tvätterskor, strykerskor, sömmerskor

m. fl., som gå omkring och förrätta tillfälligt arbete, utsigten att vinna

pensionsrätt'' och ännu mera utsigten att vinna rätt till en i någon mån

ökad pension icke vara synnerligen stor. — Skulle icke dylika arbetstagare

och deras arbetsgivare, der de sins emellan kunna enas om att föra

nödiga anteckningar öfver arbetsdag ar ne, åtminstone kunna erhålla rätt att

fä räkna sex arbetsdagar såsom hel arbetsvecka och derför erlägga pensionsafgift,

äfven om dessa arbetsdagar icke råkat att falla inom samma kalendervecka

?

Alldenstund det medför samma olägenheter i ekonomiskt hänseende,

i fall en person, som för sitt uppehälle är beroende af sin arbetsförmåga,

blir invalid i statens eller i kommunens eller i en enskild persons

tjenst, så har föreningen ansett, att i slutet af 2:a paragrafens

första punkt borde göras tillägget: för hvilkas pensionering staten eller

vederbörande kommun förbundit sig att draga försorg.

Enligt lagförslaget skall ingen ega rätt att undfå pension, så vida

icke pensionsafgifter blifvit för minst 260 veckor erlagda. Undantag

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

ifrån denna regel är endast medgifvet för dem, som blifva invalida

genom olycksfall. Att ett sådant undantag här måste göras, var helt

enkelt nödvändigt, på det att icke de försäkringspligtige under »väntetiden»

skulle blifva nödsakade att låta olycksfallsförsäkra sig på annat

håll. Ty värr har emellertid den i § 10, mom. 2, härom gifna bestämmelsen

blifvit på ett mindre lyckligt sätt formulerad. Anmärkningen

gäller särskildt den i nämnda moment inskjutna restriktionen: »som inträffat

under tid, då försäkringspligtig anställning innehades». -— Huru

skola dessa ord tolkas; d. v. s. i hvilka fall är det, som den här tillförsäkrade

förmånen icke skall få tillgodonjutas? — År det månne

meningen, att denna särskilda försäkringsförmån väl under alla omständigheter

skall tillgodokomma alla dem, som innehafva lagstadd tjenst

eller annan, i följd af för viss tid gällande aftal, dermed jemförlig anställning,

men deremot icke skall eg a tillämpning på daglönare och

andra mera tillfälliga arbetare, utom under de tider, då desse äro i

försäkringspligtigt arbete sysselsatte — således icke gälla för dem

under alla dagar, ja, icke ens under alla tider af dygnet äfven under

arbetsdagarne —? Skulle detta vara meningen, dä är lagen, enligt

arbetareföreningens åsigt, i detta stycke icke tillfredsställande. Den

mera tillfällige eller s. k. löse arbetarens belägenhet är utan tvifvel i

de flesta fall ännu mera beklagansvärd än den lagstadde tjenarens, i

händelse de drabbas af olycksfall. Den förre har nemligen icke i likhet,

med den senare någon husbonde, som kan känna sig förpligtad att

taga vård om honom. Och ändock skulle desse s. k. löse arbetare,

oaktadt de få fullgöra samma skyldigheter till fonden som de lagstadde

tjenarne, icke vara berättigade till samma förmåner som dessa; utan,

om de ville vara olycksfallsförsäkrade under »väntetiden», så skulle de

vara nödsakade söka sådan försäkring särskildt och vidkännas de ytterligare

kostnader, som derför skulle blifva erforderliga. Sådant kan,

enligt arbetareföreningens åsigt, hvarken anses rättvist eller billigt. — Skulle

det åter varit komiterades mening, då de inflickade den nyss citerade

restriktionen, att de dermed ville säga, att den i momentet omnämnda

försäkringsförmånen icke skall ega tillämpning i fråga om sådana personer,

som genom öfvergång till annan lefnad sställning upphört att

vara försäkringspligtige, så har arbetareföreningen dervid intet annat

att erinra, än att den föreslagna lagtexten saknar önskvärd- tydlighet.

Den behöfver förtydligas ej blott i hvad den afser de försäkringspligtige

sjelfva, utan den bör äfven innehålla tydliga bestämmelser om, huruvida

momentet skall ega tillämplighet äfven på de försäkringspligtiges

hustrur.

En oklarhet af i någon mån liknande art vidlåder äfven den 7:e

paragrafen, om också der naturligtvis icke kan komma att råda någon

tvekan beträffande hustrurna såsom sådana.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Arbetareföreningen har funnit det synnerligen anmärkningsvärdt,

att enligt lagförslaget en stackars försäkringspligtig, som, innan han

ännu hunnit, att till fullo inbetala 200 pensionsafgifter, drabbas af obotlig

sjukdom, hvilken gör honom till arbete för all framtid oförmögen,

icke blott skall vara för alltid skild från försäkringen, utan till råga

på eländet äfven skall mista allt hvad han af sina knappa tillgångar

kan hafva hunnit inbetala till pensionsfonden. Man kan med skäl säga

mista, ty löftet i § 13, att, om han lefver, tills han fyller 60 år, han

då skall kunna få sina penningar tillbaka, måste för den obotligt sjuke

och i behof af hjelp varande arbetaren snarare förefalla som ett gäckeri

än som eu tröst. Sådan är emellertid den lott, som lagförslaget ställer

i utsigt för en arbetare, som t. ex. vid unga år blir såsom värkbruten

för alltid bunden vid sjukbädden; och det belopp, som arbetareförsäkringen

under namn af pensionsafgifter plockat ifrån honom, innan den

bortstötte honom, då han just som mest behöfde hjelp, kommer i olyckligaste

fall att uppgå till sextiofyra kronor och 75 öre, räntor oräknade.

—- Då emellertid en sådan verkan af den föreslagna arbetareförsäkringen

står i alltför uppenbar strid med försäkringens syfte och dessutom

vore både orättvis och obillig, och då de försigtighetsskäl, som tala

för bestämmande af en särskild väntetid, då det annars är fråga om

pensionering på grund af sjukinvaliditet, här icke kunna ega tillämplighet;

så har arbetareföreningen ansett sig böra påyrka, att, i händelse

det skulle bli fråga om, att förevarande lagförslag skulle erhålla

riksdagens och regeringens godkännande, den bestämmelsen då deri

äfven måtte införas, att försäkringspligtig, som af läkare styrkes vara

obotligt sjuk, och hvars ifrågavarande sjukdom är af den beskaffenheten,

att den gör honom till arbete varaktigt oförmögen, skall vara berättigad till

samma försäkringsförmåner, som lagen tillförsäkrar dem, som blifva invalida

till följd af olycksfall.

Hvilka oerhörda svårigheter det skulle erbjuda, i fall en dylik

riksförsäkringsanstalt äfven skulle öfvertaga en sådan i detalj gående

sjukinvaliditetsförsäkring, som nu ombesörjes af de många enskilda

sjukkassor, som arbetarne öfverallt i landet sinsemellan upprättat, inser

arbetareföreningen alltför väl. Det skall derför icke falla föreningen

in att anföra något klander emot förslaget i denna del, huru önskvärd!

det ock skulle varit, att på programmet kunnat beredas en plats för

denna i hög grad vigtiga del af arbetareförsäkringen.

Icke alldeles lika lätt har det deremot varit för föreningens medlemmar

att försona sig med tanken på, att den nya försäkringen icke

skulle komma att i sig upptaga den ibland landets arbetarebefolkning

föga mindre utbredda begrafningshjelpsförsäkringen, allrahelst här icke

kunnat förebäras något sådant hinder af försäkringsteknisk art som vid

frågan om sjukinvaliditetsförsäkringen.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Hvad beträffar den yttersta åldersgräns, vid hvilken allt erläggande

af pensionsafgifter skall upphöra och de ännu återstående försäkringspligtige

skola öfverflyttas på pensionsstat, så har arbetareföreningen

funnit, att denna gräns, då den satts till 70 år, blifvit allt för långt

framskjuten. Eljest är ju vanligt, att i vårt land personer, som innehafva

civil tjenst, betraktas såsom utslitne, då de hunnit till 05 års

ålder. Det lär icke i regeln förhålla sig annorlunda med kroppsarbetarnes

arbetskrafter; och Arbetareföreningen har för den skull icke

insett, af hvad skäl här ett undantag skulle göras ifrån en annars allmänt

erkänd regel.

Det har smärtat föreningen att se, att komiterade vid ordnandet

af barnförsäkringen, såsom de säga »af rena kostnadsskäl», helt och

hållet utestängt de s. k. »oäkta» barnen ifrån tillträdet till de förmåner,

som genom försäkringen skola komma att beredas de öfriga barnen.

Hvad hafva då dessa små stackars varelser, som man kallar oäkta,‘förbrutit,

eftersom de skola på detta sätt särskilt utpekas och frånskiljas

såsom icke varande värdige att, äfven om omständigheterna äro än så

ömmande, få komma i åtnjutande af samma omvårdnad från anstaltens

sida som de öfriga barnen? — En ändring af lagens bestämmelser i

syfte att bereda samma förmån åt alla barn till försäkrade, då barnen

förlorat sina försörjare, denne må hafva varit man eller qvinna, anser

föreningen vara i hög grad önskvärd. — Man synes för öfrigt i allmänhet

i lagförslaget icke hafva tänkt sig den möjligheten, att det

understundom äfven kan inträffa, att det är qvinnan i huset, som med

sitt arbete försörjer familjen, och att, då hon dör, det således kan vara

en familjeförsörjare, som går bort.

Hvad fördelningen af försäkringens kostnader beträffar, så har

arbetareföreningen funnit de grunder, som dervid blifvit följda, i hufvudsak

rättvisa eller åtminstone öfverensstämmande med på det sociala

området hos oss redan erkända och tillämpade principer; om föreningen

undantager frågan om det närmare bestämmandet af det belopp,

hvarmed staten bör kännas skyldig bidraga. Enligt komiterades beräkning,

hvars riktighet föreningen icke har någon anledning betvifla,

skulle en bland verkningarne af den föreslagna arbetareförsäkringen

blifva den, att utgifterna till den allmänna fattigvården skulle komma

att minskas med 40 procent. Tillämpas donna beräkning på 1890 års

fattigvårdskostnader, så skulle de 40 procenten der hafva kommit att

representera eu besparing af öfver 4,140,000 kronor. Nu motsvarar

emellertid det belopp, hvarmed statsverket, d. v. s. de skattskyldige i

landet, enligt komiterades förslag skulle komma att till försäkringen

bidraga, endast en årsutgift af 2,799,000 kronor, hvartill dock ytterligare

bör läggas kostnaden för förvaltningen. Det synes arbetareföreningen

uppenbart, att häraf framgår, att, i händelse den föreslagna

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

försäkringen träder i verksamhet, en ganska ansenlig lindring i de årliga

utskyld erna kommer att beredas den skattdragande befolkningen

och särskildt dem, som icke skulle hafva några större arbetsgifvarebidrag

att erlägga. På detta sätt skulle den nya arbetareförsäkringen

således komma att innebära och föra med sig en ganska afsevärd

skatteafskrifning för den mera burgna delen af befolkningen. Detta,

att hjelpa dem, som ingen hjelp behöfde, var emellertid icke hvad man

åsyftade med införandet af arbetareinvalidförsäkringen. Arbetareföreningen

anser det för den skull rättvist, att den vinst, som sålunda uppkommer,

i stället tillfaller arbetareförsäkring san stalten, samt att statsverkets

bidrag till denna anstalt följaktligen bör höjas med så mycket, som svarar

emot skillnaden emellan det belopp, hvartill nämnda bidrag i komiterades

förslag upptagits, och den verkliga besparing i fattigvård stunga, som uppkommer

i följd deraf, att försäkringen träder i kraft. Den ökning i inkomst,

som härigenom tillföres pensionsinrättningen, bör enligt arbetareföreningens

åsigt användas till höjande af de i komiterades förslag i

genomsnitt alltför knappt tillmätta invalidpensionerna.

Hvad beträffar den fördel, som de smärre yrkesidkarne, enligt

hvad komiterade påvisat, skulle hafva af arbetareförsäkringen, då de,

såsom förutvarande arbetare, äfven sjelfve i sin ordning skulle vara

försäkrade, och detta utan att de derföre numera hade någon afgift

att erlägga, hvilken förmån för dem skulle gälla såsom ersättning för

det bidrag de finge lemna till ai’betarnes pensionsafgifter; så har det

icke undgått arbetareföreningens uppmärksamhet, att denna förmån

icke — och således icke heller detta vederlag — kommer att existera

för den generation af smärre yrkesidkare, som redan finnes, då försäkringen

träder i verksamhet. För dessa smärre arbetsgivare, som sjelfva

ingen som helst direkt fördel hafva af den nya invaliditetsförsäkringen,

torde de afgiftsbidrag, som de skola vara nödsakade att erlägga, understundom

komma att kännas ganska betungande.

Hvad beträffar de bidrag till försäkringen, som de försäkringspligtige

sjelfve enligt förslaget skola hafva att erlägga, så finner föreningen

dem visserligen icke öfverstiga arbetarnes betalningsförmåga i

allmänhet ; men i betraktande af den omständigheten, att arbetarne derjemte

fortfarande skola komma att, åtminstone i det allra närmaste,

hafva samma utgifter som förut till sina sjuk- och begrafningskassor,

hvilka sjelfhjelpsanstalter i ingen mån komma att göras obehöfliga

genom den nya försäkringsinrättningen, så torde någon höjning af de

ifrågavarande bidragen utöfver de af komiterade föreslagna beloppen

icke under några, omständigheter böra ifrågakomma.

Då någon bokföring öfver antalet utgifter, som för eu försäkringspligtig

blifvit intill en viss tid erlagda, från försäkringsanstaltens sida

i regeln icke oftare skulle ifrågakomma, än då en pensionsbok blifvit

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

med märken fullsatt eller eljest obrukbar, så skulle det, om, såsom

komiterade ställt i utsigt, äfven pensionsmärken af högre valör finge

användas, lätteligen kunna komma att inträffa, att en pensionsbok kunde

komma att representera ett förhållandevis ganska högt värde, utan att

det någonstädes funnes en motanteckning, som styrkte innehafvarens

gentemot pensionsfonden förvärfvade rätt. Hvilken risk ett sådant förhållande

under vissa omständigheter skulle komma att medföra — i

fall boken t. ex. förkomme och egaren vore urståndsatt att förebringa

nödig bevisning rörande sina rättsanspråk — är lätt att inse. I afsigt

att söka förminska denna risk, har arbetareföreningen tänkt sig, att

det borde bestämmas, att inga andra pensiomnåirken än veckomärken

skulle få användas. Ett sätt att ännu ytterligare begränsa nämnda risk

vore att bestämma, att hvarje försäkringspligtig finge rätt att en gång

årligen uppvisa sin bok för vederbörande pensionsnämnd och der då få

i registret införd anteckning om sitt rättsförhållande till pensionsfonden.

Föreningen har velat framhålla vigten af, att något i denna väg föreskrifves

för att bättre betrygga de för säkring spligtiges rätt.

Enligt hvad komiterade sjelfve uppvisat, skulle det komma att

finnas en mängd personer, som visserligen skola hetas sjelfva hafva

förvärfvat sin pensionsrätt, men som det oaktadt, när de eu gång stå i

tur att blifva pensionerade, ingalunda hafva fullgjort de skyldigheter

gentemot pensionsfonden, som enligt försäkringskalkylen rätteligen

skulle ålegat dem för att göra dem berättigade till den pension de

enligt lagförslaget skulle ega att uppbära. Detta skall särskildt komma

att blifva förhållandet med dem, som, då de pensioneras, sedan längre

eller kortare tid tillbaka varit fritagne från att erlägga utgifter till

pensionsfonden på den grund, att de till följd af inträde i nya lefnadsförhållanden

icke längre varit att räkna bland de enligt lagen försäkringspligtige.

Genom pensionering af sådana personer ådrages försäkringsanstalten

tydligen en förlust; och denna förlust, som beräknats

motsvara ett, kapital af 9,400,000 kronor, hafva komiterade föreslagit

skola täckas genom statsbidrag. — Mot ett sådant ordnande af pensioneringen

för dessa personer, hvilka icke längre äro att räkna till

de klasser, för hvilka arbetarepensioneringen egentligen är afsedd, har

arbetareföreningen velat i så måtto inlägga en gensaga, att den förklarar,

att den omöjligen kan finna det vare sig rättvist eller tillbörligt,

att de skattdragande i landet skola åläggas bidraga till höjande af

pensionsbeloppen för sådana icke längre till arbetsklassen hörande

personer, äfven der desse befinna sig i en så god ekonomisk ställning,

att pensionerna för dem icke längre kunna anses ega betydelse af att

vara ett i någon mån afsevärdt bidrag till den årliga lefnadskostnaden.

Fn bestämd förmögenhetsgräns bör således i för säkring slag en fastställas,

utöfver hvilken, vid uträknandet af pensionens belopp, intet tillskott ifrån

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

här ifrågavarande andel af statsbidraget får tillgodoräknas. De härigenom

till pensionsfonden inbesparade medlen böra användas till förbättrande

af pensionsförmånerna för de öfrige pensionsberättigade.

Att pensionsmedel icke skulle utbetalas oftare än qvartalsvis, komme

att i hög grad förringa värdet af den hjelp pensionerna afser att bereda.

Då det gäller personer, som förut i regeln varit vane att erhålla aflöning

en gång i veckan, är det nästan orimligt att begära, att de nu,

då inkomsterna flöda mindre rikligt, skola ligga i förskott med 3 månaders

lefnadskostnad. Har man kommit lyckligt öfver den största

svårigheten, den nemligen att anskaffa sjelfva pensionsbeloppet, så bör

man icke låta en sådan fråga som den, på hvad sätt pensionerna skola

utbetalas, till så väsentlig del förstöra verkan af alla ens goda sträfvanden.

Allra minst får ett sådant skäl som det enda af komiterade

anförda, nemligen att man ej velat alltför mycket betunga postverkets

tjensteman, härvidlag vara afgörande. Pensionsmedlen böra för att blifva

till verkligt gagn för dem, för hvilka de äro af sedda, icke utbetalas med

längre mellanrum än en månad.

Att döma af yttranden i betänkandet har det varit komiterades

mening, att i pensionsnämnderna halfva antalet ledamöter och deras

suppleanter alltid skulle utgöras af sådana personer, som befinna sig i

ställning af försäkringspligtige. I bestämmelsen härom i lagförslagets

29:e paragraf heter det emellertid, att vid val af ledamöter i pensionsnämnd

skall iakttagas, »att två ledamöter och deras suppleanter utses

bland arbetsgifvare — samt två ledamöter och deras suppleanter bland

de försäkrade». I full öfverensstämmelse med denna formulering skulle,

såsom man torde finna, mycket väl alla ledamöterna i nämnden och

alla deras suppleanter kunna komma att utgöras af rena arbetsgifvare.

»Försäkrade» komma nemligen, såsom af komiterade sjelfva i betänkandet

mer än eu gång framhållits, äfven det stora flertalet af arbetsgifvare

vid yrkena, näringarne och handeln att vara. De hafva nemligen

i regeln först fått göra sina lärospån och börja sin bana såsom

arbetstagare och såsom sådana under någon tid varit i försäkringspligtig

ställning och då haft tillfälle att förvärfva sig pensionsrätt. —

Visserligen är det sant, att faran för, att nämnden skulle komma att

till sin sammansättning på det sättet förvanskas, som här antyddes,

icke skulle vara stor, på grund af den ordning som blifvit föreskrifven

för ledamöternas inval, men föreningen har dock ansett, att ordet »försäkrade»

på det anförda stället i 29:e paragrafen bör utbytas mot -^försäkring

spligtige», på det att ordalagen här må komma att på ett mera exakt

sätt uttrycka, hvad med lagbestämmelsen verkligen är äsyftadt.

För ledamot eller inkallad suppleant, som utan godkändt förhinder

från nämndens sammanträde sig afhåller, äfvensom för ledamot, som

vid inträffadt förhinder uraktlåter att underrätta suppleant, hafva komi
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

terade i lagförslaget bestämt bötesbeloppet till 5 eller eventuel! 10

kronor, — det senare i händelse försummelsen föranledde, att nämnden

icke blef beslutsgill. Det förefaller arbetareföreningen, som hade

komiterade vid åsättandet af dessa bötesbelopp, i hvad de gälla de 4

arbetare, som skola vara i nämnden såsom ledamöter och suppleanter

invalde, icke tagit tillräcklig hänsyn till dylika personers förmögenhetsvilkor,

i synnerhet då man tillika besinnar, att nämnda befattningar

icke skola vara förenade med något arvode, utan skola betraktas såsom

rena hedersposter. Böterna äro äfven — i hvad de gälla arbetarne

— onödigt höga. De skulle nemligen, i hvad de afse dessa personer,

mycket väl kunna sättas till mindre än hälften och ändock varit

fullt effektiva, och detta senare är väl ändock hufvudsaken. För ledamot

af stadsfullmäktige, som gör sig skyldig till motsvarande försummelse,

äro böterna lägst 2 och högst 4 kronor, och der är det dock i

regeln fråga om samhällets mera förmögne medlemmar. — På grund

af dessa skäl har arbetareföreningen ansett sig böra föreslå, att de i

lagförslagets 35:e paragraf omhandlade böterna, i hvad de afse de tvenne

ledamöter och tvenne suppleanter, som äro utsedde bland de försäkringspligtige,

icke måtte sättas högre än de bötesbelopp, som för liknande fall

för närvarande äro stadgade i fråga om stadsfullmäktige.

Slutligen har Karlskrona arbetareförening velat uttala den önskan

och den förhoppningen, att det af nya arbetareförsäkringskomitén utarbetade

förslaget, hvilket föreningen för sin del funnit i allt väsentligt

hafva slagit in på rätta vägar för lösning af arbetareförsäkringsfrågan,

snarast möjligt måtte komma att efter nödigbefunna detaljändringar

läggas till grund för en allmän arbetareförsäkring för vårt land.

Karlskrona den 24 september 1893.

Å Karlskrona arbetareförenings vägnar:

P. A. KJELLBERG.

Carl H. Thörnberg.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Bilaga 2.

Till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län.

På uppmaning från magistraten i Karlskrona att afgifva yttrande

öfver »Nya Arbetareförsäkringskomiténs betänkande» har fabriks- och

handtverksföreningen i Karlskrona denna dag haft sammanträde och får

föreningen, under uttalandet af den stora önskvärdheten uti att en allmän

försäkringsanstalt för arbetare kommer till stånd, biträda komiterades

förslag till lag för sådan försäkring uti alla dess delar med undantag

af

l:o) Den föreslagna tiden för öfverflyttning på pensionsstat;

2:o) Det föreslagna sättet för arbetsgifvarnes bidrag till försäkringen

.

Hvad angår den föreslagna pensionsåldern, får föreningen uttala

nödvändigheten af att denna bör inträda vid 60 eller högst 65 års ålder,

då erfarenheten visar att vid denna tid kroppsarbetarne, för hvilka

försäkringen hufvudsakligen är afsedd, äro i behof af understöd, tillfölje

nedsatta kroppskrafter. Hvad åter angår arbetsgifvarnes tillskott till

försäkringen får föreningen rättvist föreslå, att denna må utgå med af

komitérade föreslagna 50 procent, men endast under de första 20 åren

efter försäkringens tillkomst och derefter med 25 procent; stödjande

föreningen denna sin framställning på gjorda antagandet, att allmänna

fattigvårdens bördor skulle i väsentlig mån minskas efter försäkringsanstaltens

20-åriga tillvaro och i följd deraf eu direkt skattelindring

uppstå för den öfriga befolkningen, hvilken ovilkorligen bör, i form af

motsvarande ökadt anslag från statsverket, bidraga till en institution,

som kommer att, blifva för hela nationen välsignelsebringande.

Den af herr Danielsson afgifna reservationen, i hvad det rör jordtorparnes

inbegripande under försäkringen, kan föreningen ej biträda, då

denna befolkning må anses såsom sjelfegande klass.

Karlskrona den 26 september 1893.

Fabriks- och handtverksföreningen.

På fullmäktiges vägnar:

G. ANDERSSON.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

ll:o. Kong!. Maj.ts befallningshafvande i Kristianstads län.

Till Konungen.

I skrifvelse den 20 sistlidne juni tiar Eders Kongl. Maj:ts och rikets

kommerskollegium på grund af föreskrift i nådig remiss, anmodat

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande att afgifva underdånigt utlåtande

öfver nya arbetareförsäkringskomiténs underdåniga betänkande och

förslag till lag angående försäkring för beredande af pension vid varaktig

oförmåga till arbete; och får Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i följd deraf underdånigst anföra följande.

Endast en mening lärer numera råda derom, att frågan om beredande

af ålderdomsförsäkring åt arbetarne är en af de vigtigaste för att

icke säga den vigtigaste af de frågor, som för det närvarande stå på

dagordningen i vårt land, och att en lycklig lösning åf densamma är

för hela vårt samhällsskick af så stor betydelse, att den bör åvägabringas,

äfven om andra samhällsklasser derigenom måste vidkännas stora

uppoffringar. I följd häraf torde icke heller mot syftet af det nu föreliggande

lagförslaget med fog kunna göras någon invändning. Huruvida

åter frågan derigenom erhållit sin lyckligaste lösning och med densamma

förknippade svårigheter på bästa sätt blifvit öfvervunna, är deremot

en sak, som icke är lätt att besvara.

I likhet med reservanten A. P. Danielsson anser Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvande det icke vara med billighet öfverensstämmande,

att arbetsgifvarne åläggas skyldighet att till arbetarnes pensionering

bidraga med afgifter till lika stort belopp som arbetarne sjelfva.

Härigenom skulle påläggas arbetsgifvarne en börda, som helt sä- «

kert komme att för dem kännas synnerligen tryckande samt verka hämmande

eller dödande på all företagsamhet och som vida öfverstege hvad

arbetsgifvarne enligt den dem åliggande skyldighet att draga försorg om

sjuke eller ålderstigne arbetare nu äro pligtige att i sådant hänseende

utgifva. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande anser sig fördenskull

icke kunna biträda förslaget i hvad det rörer skyldighet för arbetsgivare

att betala försäkringsafgifter för sina arbetare och detta så mycket

mera, som det icke lider tvifvel, att arbetsgifvarne ändå komma att

i så måtto beröras af förslagets genomförande, att i följe deraf arbetarne

säkerligen icke torde uraktlåta att stegra sina anspråk på arbetslön.

Såsom i förslaget framhålles medför dess genomförande en icke

obetydlig lättnad i fättigvårdstungan i framtiden, och det är således

I

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

kommunerna som i första liand skulle draga fördel af frågans lösning.

Men att i följd deraf ålägga dem att bidraga till försäkringsafgifterna i

den mån dessa anses icke böra af arbetarne sjelfva betalas, torde icke

heller vara rättvist, enär en sådan börda skulle drabba kommunerna

högst olika och icke alltid efter måttet af deras betalningsförmåga. Utgår

man nu derifrån, att arbetarne sjelfva icke kunna eller böra vidkännas

hela kostnaden för försäkringsafgiften, torde icke återstå annat,

än att staten åtager sig tillskjuta hvad till arbetareförsäkringens åvägabringande

erfordras utöfver arbetarnes egna bidrag, och synes det äfven

Eders Kong]. Maj:ts befallningshafvande ur hvarje synpunkt vara det

riktigaste, då derigenom alla samhällsklasser i sin män komma att bidraga

till uppnåendet af det stora statsändamål, som innefattas i en allmän

arbetarepensionering.

De veckoafgifter, som, enligt förslaget, skola för de försäkringspligtige

erläggas, äro emellertid så obetydliga, att någon svårighet icke

torde förefinnas för de försäkringspligtige att sjelfve antingen helt och

hållet erlägga afgifterna eller ock, om lättnad derutinnan anses böra

dem beredas, dertill bidraga i högre grad än hvad komitérade föreslagit.

Enligt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes förmenande torde

derför icke böra ifrågasättas, att statens bidrag till försäkringsafgifterna

utsträckes utöfver tre tiondedelar deraf, hvilket enligt komiténs beräkning

komme att årligen uppgå till något öfver tre och en half million

kronor eller i det närmaste lika mycket som den beräknade årliga minskningen

i fattigvårdstungan. Tillika med hvad staten i öfrigt, enligt förslaget

skulle komma att tillskjuta för arbetarepensioneringen, torde i

allt fall dess utgifter derför blifva så betydliga, att arbetarne derigenom

måste anse sig synnerligen väl tillgodosedda.

Ehuru Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande sålunda håller före,

att arbetsgifvarne icke böra betungas med skyldigheten att- bidraga till

arbetarnes veckoafgifter, anser Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

« dock, att arbetsgifvarne icke kunna fritagas från bestyret att i arbetarnes

pensionsböcker infästa pensionsmärken till belopp, som motsvara

de veckoafgifter, arbetarne böra erlägga.

Med all säkerhet är emellertid att förvänta, att den kontroll som

i detta hänseende kommer att utöfvas af arbetsgifvarne varder otillförlitlig

och föga tillfredsställande, hvilket äfven utgör en mycket svag

punkt i förslaget, men synes dock bestämmelsen derom böra bibehållas,

enär det torde vara med stor svårighet förenadt att på annat lämpligt

sätt åstadkomma någon kontroll deröfver, att pensionsmärken i hvarje

fall varda i den försäkringspligtiges pensionsbok infästade och att sådant

sker till behörigt belopp.

Till försäkringspligtige enligt förslaget räknas icke de i kommunernas

tjenst anstälde tjensteman eller betjente, utan skulle dessa vara

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

uteslutna från delaktighet i arbetarepensioneringen. Såsom grund härför

angifva komiterade, att i de flesta fall vore på ett tillfredsställande

sätt sörjdt. för pensioneringen af dem, som kunde vara att hänföra till

denna klass af arbetsanstälde.

Detta torde emellertid långt ifrån allestädes vara förhållandet med

andra än folk- och småskolelärare, och då kommunerna såväl i städerna

som på landet hafva i sin tjenst anstälde en mängd andra personer,

som, derest förenämnda undantagsstadgande icke förefunnes, skulle

blifva räknade såsom försäkringspligtige enligt förslaget, för hvilka likasom

för kommunerna det måste vara af stor vigt, att de varda af arbetarepensioneringen

delaktige, anser sig Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

böra tillstyrka, att ett sådant undantagsstadgande icke

må blifva gällande för andra i kommunernas tjenst anstälde personer,

än dem som äro pligtige att ingå i pensionsanstalt, derför reglemente

blifvit af Eders Kongl. Maj:t faststäldt.

I öfrigt har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke något att

anmärka mot ifrågavarande förslag.

Kristianstads landskansli den 15 December 1893.

Underdånigst

M. Gr. de la GARDIE.

W. Ehrenborg.

Bilaga.

Anmärkningar angående grunderna till nya arbetareförsäkringskomiténs

förslag till pensionslag för de arbetande klasserna (insända af

f. d. öfverstelöjtnanten O. Ch. Sylvan).

I den kortfattade framställning af detta förslags hufvudsakliga

innehåll och syfte, som blifvit till allmänheten utdelad, säges detta syfte

vara, att i en enda allmän försäkring förena de olika uppgifter, hvilka

man hittills till skada för saken sökt lösa hvar för sig efter grundsatser,

som i hvarje särskildt fall varit olika. Man skulle häraf kunna förmoda

att förslaget skulle vara byggd! på någon det hela genomgående grund
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

sats eller något, i detsamma ledande begrepp, men derefter söker man

förgäfves i framställningen. Hvad man der först finner är en anmärkningsvärd

begreppsförvirring i afseende på ordet pension. Ordet kommer

af det latinska pendo, som betyder väg a, värdera, betala, och betyder

betalning, som utgår i vissa terminer. Det begrepp, som man i

allmänhet fästat vid ordet, har varit, att det är en betalning för långvarig

och trogen tjenst. Så gifver staten pension åt sina embets- och

tjensteman utan hänsyn till dessas förmögenhetsvilkor, men med hänsyn

till graden af det arbete de utfört i statens tjenst, hvarjemte pensionsberättigandet

icke blott är beroende af den tid de verkat i denna tjenst,

utan äfven deraf att de, så väl under denna tid som sedan de blifvit

pensionerade, icke bryta mot statens lagar eller på något sätt blifva

.sarnliällsvådliga. På samma sätt gifva äfven staten underordnade inrättningar

stundom pension åt dem, som en längre tid oafbrutet verkat i

deras tjenst och för inrättningens bestånd och förkofran. Deremot vore

det alldeles stridande mot det hittills varande begreppet om pension, i

fall staten eller annan inrättning skulle pensionera tjenare, som väl

gjort arbete åt dem, men på samma gång sökt undergräfva deras bestånd,

brutit mot deras lagar och stadgar, eller blott tid efter annan,

innan pensionsberättigandet inträder, varit i deras tjenst.

Någon vidare hänsyn till detta pensionens hittills varande begrepp

synes ej i förslaget förefinnas. Visserligen heter det, sid. 3 i framställningen,

att man åtminstone tillsvidare nödgats inskränka lagens omfattning

till dem, hvilkas anställning i följd af arbetsaftalet eller sysselsättningens

beskaffenhet är af i liera fast eller stadigvarande natur. Personer,

som endast kortare tid äro anstälda hos arbetsgifvaren och hvilkas

sysselsättning måste anses vara af tillfällig beskaffenhet äro fördenskull

uteslutna.

Längre ned på samma sida visar det sig emellertid, att komitén

ej kunnat finna något sätt att bestämma skilnaden mellan sysselsättning

af mera fast och stadigvarande natur och sysselsättning af tillfällig beskaffenhet

samt, att den, för att underlätta lagens tillämpning i detta

hänseende äfvensom för att möjliggöra inträdet i kassan för de mera

•lösa arbetarne, föreslagit, att äfven tillfällig sysselsättning, derest arbetstagaren

är under alla söckendagar i eu kalendervecka anstäld hos eu

och samma arbetsgivare, skall räknas som försäkringspligtig.

Man ser häraf att komitén först uppstält såsom grundsats, att lagen

endast skall omfatta dem, hvilkas anställning är af mera fast och stadigvarande

natur, men, så lort det blir fråga om tillämpningen, funnit sig

nödsakad att frångå denna grundsats och såsom försäkringspligtig räkna

äfven den tillfälliga, ehuru den förut uttryckligen blifvit utesluten. Det

finnes väl knappast ett säkrare bevis på att den på botten af det hela

liggande, men ej synliga, åskådningen är felaktig, än just det, att den

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

först uppstäda grundsatsen, så fort det blir fråga om tillämpningen,

genast öfvergifves och den motsatta förut uteslutna grundsatsen upptages.

Då vidare förslaget icke upptager några grunder för eller innehåller

bestämmelser- angående förlust af förvärfvad pensionsrätt, utan

sådan synes tillkomma äfven lösdrifvare och till och med samhällsvådliga

personer, blott de under sammanlagdt 260 veckor haft anställning,

äfven om det varit hos 260 olika arbetsgivare, så framgår deraf, att

det ej varit begreppet pension utan snarare begreppet fattigförsörjning,

som vid förslagets uppgörande föresväfvat komitén. Upplösningen af

en gammal kultur för nu, enligt historiens vittnesbörd, det med sig, att

orden ej längre svara mot sakerna, och förslaget visar tydligen, att den

i detta århundrade alltjemt fortgående och ännu ej afslutade ståndsupplösningen

haft det med sig, att ordet pension förlorat sin förra betydelse

och numera närmat sig betydelsen af fattighjelp och fattigförsörjning.

Denna rättar sig emellertid efter behofvet och utgår derför ej

till dem, som hafva förmögenhet. Enligt förslaget skall emellertid pensionen

ej rätta sig efter behofvet utan utgå till alla som haft försäkringspligtig

anställning i sammanlagt fem år, äfven om de sedan blifvit

sina egna och förvärfvat aldrig så stor förmögenhet. Vidare fastställes

som grundsats, att pensionen icke skall utgå från en viss ålder utan

från det att delegare i pensionskassan blifvit varaktigt arbetsoförmögen.

Men äfven denna grundsats blir genast vid tillämpningen öfvergifven

och 70 år faststäld som den ålder, vid hvilken pension erhålles oafsedt,

arbetsförmågan och utan hänsyn dertill, att hvarje faststäld pensionsålder

förut blifvit förklarad för eu godtycklighet. Så fort det blir fråga

om tillämpningen kastas genast hvarje förut uppstäld grundsats öfver

bord och företaget visar en fullständig hållningslöshet med hänsyn till

grundsatser och ledande begrepp. I det ena fallet bestämmes grundsatsen

efter begreppet pension, men vid tillämpningen öfvergår man

till begreppet fattigförsörjning; i det andra fallet eger motsatsen rum.

Det är ett visst system i hållningslösheten nemligen deruti, att den är

fullständig. Detta visar sig äfven i fråga om organisationen. Ett syfte

med lagförslaget tyckes vara fattigförsörjningens öfverflyttande från

kommunerna på staten, arbetsgifvärne och arbetarne sjelfva; det blir

åtminstone de senare, som skola åstadkomma medlen till pensioner,

hvarjemte det i framställningen uttalas den förmodan, att statsbidragets

växande skall motsvara fattigvårdstungans minskning och således någon

egentlig börda för det allmänna — stat och kommun — icke förekomma.

Men detta oaktadt skall hvarje kommun i regeln bilda ett

pensionsdistrikt och på kommunalstämma utse fyra ledamöter i en pcnsionsnämnd,

som har att öfvervaka försäkringens gång inom sina distrikter,

mottaga de inkommande pensionsansökningarne och deröfver

afgifva yttrande in. in., samt vara skiljedomstolar vid uppkommande

ii

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

tvister. Då kommunerna icke hafva några afgifter att betala och i

öfrigt stå utanför hela pensioneringen, så kunna de ej heller vara lämpliga

att handhafva organisationen.

Vid redogörelsen för dem som skola vara medlemmar i pensionskassan,

säges i framställningen, att de, som äro mest i behof af pensionsförsäkring,

äro de klasser i samhället, hvilkas utkomst uteslutande

eller hufvudsakligen är beroende af deras arbetskraft. Då denna tryter

hafva de ingen annan utsigt än att falla fattigvården eller sina anhöriga

till last. Här synes förslagets egentliga syfte vara angifvet och det är

då att gifva arbetaren ett rättsligt stöd i samhället, hvilket han för närvarande

saknar. Den familj, ur hvilken han utgått, kan i allmänhet ej

gifva honom något sådant och kommunen kan i följd af sin natur ej

heller stödja honom utan genom fattigvården. Af arbetsgifvaren kan

han ofta nog ej heller få stöd, emedan han ej sällan till honom står i

fientlig motsats och dessutom ej stannar hos samma arbetsgivare. Detta

lagförslags syfte kommer emellertid att helt och hållet förfelas, emedan

det ej gifver arbetaren något effektivt stöd förr än han blifvit arbetsoförmögen

eller blifvit sjuttio år. Den penning han då får torde dessutom

ofta nog snart bli förtärd, då han under tiden mellan pensionsutdelningarne

i alla fall kommer att falla fattigvården till last.

Det hvaraf arbetaren bär verkligt behof af är ett rättsligt stöd i

samhället under det att han arbetar och utvecklar sig, men det får han

ej genom en pensionsförsäkring och genom en sådan kan arbetarefrågan

derför ej lösas. Skall detta kunna ske, måste samhället gifva honom

ett verkligt stöd, så att han fäster sig vid det och blir det tillgifven.

Men detta torde svårligen kunna ske på annat sätt, än att arbetarefackföreningarne

icke blott legitimeras utan äfven organiseras. Dessa föreningar

äro ett naturligt uttryck af en hos arbetaren förut saknad, men

i detta århundrade uppkommen samhällsdrift. Den i dem rådande andan

karakteriseras förnämligast deraf, att i dem kamratskapet går före sanning

och rätt. Detsamma är i allmänhet förhållandet med skolpojkar

och denna anda visar derför, att arbetaren hvad samhällsdriften beträffar

ännu befinner sig på barnets utvecklingsståndpunkt. Fackföreningarne

böra då organiseras i syfte att genom kamratskapet stödja sina medlemmar

till förkofran i för samhällslifvet erforderliga dygder; och derför

bör i dem ingjutas en anda som ej upphäfver kamratskapet men underordnar

det under sanning och rätt. Genom dessa föreningar, som blifva

naturliga pensionsdistrikter, kan sedan försäkringsväsendet ordnas och

de lösa arbetarnes antal minskas i stället för att som nu hastigt ökas.

För deras försäkring kan samhället endast sörja genom fattigvården.

Kristianstad den 29 november 1893.

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

12:o. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län.

Till Kongl. Maj:ts och rikets kommerskollegium.

I anledning af Kongl. kollegii skrifvelse den 20 juni detta år

rörande nya arbetareförsäkringskomiténs utlåtande och förslag till lag

angående försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga

till arbete, bar Kongl. Maj:ts befallningshafvande, på sätt bilagda exemplar

af Kongl. Maj:ts befallningshafvandes kungörelse den 8 sistlidne

juli utvisar, uppmanat fabriks- och handtverksföreningar, arbetsföreningar

samt andra för ämnet intresserade föreningar och enskilde inom

länet att inom numera förfluten tid afgifva yttrande i ärendet, utan att

annat yttrande inkommit än från fabriks- och handtverksföreningen i

Lund.

Med öfverlemnande af nämnda yttrande och af infordrade yttranden

från samtlige magistrater och kronofogdar i länet får Kongl. Maj:ts befallningshafvande

för egen del i ämnet anföra följande:

Lika med komiterade anser Kongl. Majds befallningshafvande, att

arbetsklassens behof bättre tillgodoses genom en på invaliditetsprincipen

grundad försäkring jemte en barnpensionering än genom särskild ålderdomsförsäkring,

olycksfallsförsäkring och pensionering af enkor och

barn, att i så fall arbetareförsäkringen bör vara kollektiv och tvungen

samt begränsas till arbetare med någon fastare anställning men omfatta

äfven hustrurna till försäkrade män jemväl i det fall, att de icke innehafva

försäkringspligtig anställning, äfvensom faderlösa äkta barn, att

den rätt, som grundats på redan erlagda afgifter, icke må förminskas

eller upphöra derigenom, att den försäkrade för kortare eller längre tid

icke innehar försäkringspligtig anställning eller alldeles upphör att stå

i försäkringspligt medförande arbetsförhållande, samt att kostnaden för

försäkringen, hvilken måste vara förenad med fasta afgifter, bör bestridas

dels af de försäkrade sjelfve, dels af arbetsgifvarne, för hvilka det torde

vara en skyldighet att i viss mån sörja för sina arbetares ålderdom,

likasom staten deltager i kostnaden för pensionering af sina tjensteman,

dels ock af staten till så stor del, som erfordras för att den nuvarande

generationen skall kunna intagas i försäkringen på samma vilkor, som

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

öfrige försäkrade; men Kongl. Maj:ts befallningshafvande kan icke gilla,

att de bidrag, hvilka i sådant afseende tillkomma statsverket, endast i

ringa mån falla nutiden till last utan väsentligen åläggas kommande

generationer. Kongl. Maj:ts befallningshafvande måste således afstyrka

den form, komiterade föreslagit för statsbidraget, enligt § 52 mom. 2,

och i stället förorda beviljande af dels ett årligt anslag under 80 år å

2,540,000 kronor dels ock ett ständigt årligt anslag af 330,000 kronor

för tiden derefter. Den olägenhet, att i så fall pensionsfonden kommer

att stiga till 615 millioner kronor i stället för till 393 millioner kronor

och således ökas med 222 millioner kronor, synes icke böra ega någon

afgörande betydelse, då i allt fall en synnerligen omfattande medelförvaltning

måste förekomma, och det jemväl, med afseende å den utveckling,

penningväsendet under de senaste 20 åren vunnit, må i öfverensstämmelse

med hvad komiterade anfört, kunna antagas, att den förutsatta

fondbildningen icke torde komma att inverka på penningmarknaden

i så väsentlig grad, som man understundom förmenat.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som till fullo gillar förslaget i

§ 53 mom. 2, att kassas ställning periodvis och minst hvart tionde år

skall försäkringstekniskt pröfvas, anser det dock böra bestämdt uttryckas,

att eu sådan undersökning kan äfven för dem, som äro försäkrade

men ännu ej erhållit pension, medföra förhöjning i afgifterna, nedsättning

af pensionsbelopp eller bådadera. Eljest skulle den uppfattning

kunna vilja göra sig gällande, att förändring i vilkoren endast skulle

afse dem, hvilka efter förändringens kungörande vunne inträde i kassan.

De, som redan tillträdt pension, torde alltid böra vara vid densamma

bibehållne.

I olikhet med komiterade anser Kongl. Maj:ts befallningshafvande

två eller flera mindre kommuner böra kunna förenas till ett pensionsdistrikt.

Inom Malmöhus län finnas omkring 50 kommuner med mindre

än 500 invånare i hvardera, ja, Bjershögs socken räknar endast 103 invånare.

Att inom dessa små kommuner svårighet skall kunna möta

för ett lämpligt besättande af ledamotsplatserna i pensionsnämnden,

hvilkas verksamhet äfven blefve ytterligt begränsad och således icke

af beskaffenhet att bereda ledamöterna någon erfarenhet, torde ej behöfva

närmare påvisas.

I öfrigt har Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som icke varit i

tillfälle att granska tillförlitligheten af de af komiterade uppgjorda beräkningarna,

icke att emot förslaget väsentligen göra annan anmärkning,

än att dels saknas föreskrift, huru vid bristande tillgång bör förfaras

med de böter, som skulle ådömas enligt § 35, och dels synes

obilligt, att för person, hvilken först efter uppnådda femtiofem års ålder

tillträder försäkringspligtig anställning, skall erläggas pensionsafgift,

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

ehuru han eller hon icke kan blifva pensionsberättigad för annat

fall än att, enligt § 10 mom. 2, varaktig oförmåga orsakats genom

olycksfall.

Malmö landskansli den 30 oktober 1893.

ROBERT DICKSON.

Fritz Hallberg.

Bilaga 1.

Till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län.

Sedan magistraten, till följd af erhållet uppdrag i Kongl. Mapts

befallningshafvandes skrifvelse den o juli innevarande år att lemna

fabriks- och handtverksföreningar samt andra för ämnet intresserade

föreningar och enskilda personer här i staden tillfälle att taga kännedom

om och yttra sig öfver nya arbetareförsäkringskomiténs betänkande

med förslag till lag angående försäkring för beredande af pension vid

varaktig oförmåga till arbete, uti kungörelse den 17 i samma månad

bekantgjort, att yttranden i ärendet borde före den 15 påföljande september

till magistraten ingifvas, samt att handlingarne intill sist nämnde

dag hölles vederbörande tillhanda i magistratsexpeditionen å rådhuset

dagligen från klockan 10 f. m. till klockan 2 e. m., får magistraten nu

vördsamt meddela, att intet yttrande öfver nämnde betänkande och förslag

till magistraten inkommit, samt tillika, efter det att hit öfverlemnade

exemplaret af betänkandet och förslaget bland magistratens medlemmar

cirkulerat, förklara, att magistraten, som icke har någon annan

väsentlig anmärkning att emot förslaget framställa, än att det enligt

magistratens tanke vore i princip riktigare, om, i stället för såsom nu

är föreslaget beträffande valet af ledamöter i pensionsnämnden, det anförtroddes

åt arbetsgifvarne och de försäkrade att hvar för sin klass

utse representanter, anser sig vid sådant förhållande icke behöfva afgifva

något vidare utlåtande i ämnet.

Malmö rådhus den 31 oktober 1893.

På magistratens vägnar:

OLOF AHLSTRÖM.

Arvid Dahlberg.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Bilaga 2.

Till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmö.

Med anledning af skrifvelsen den 5 sistlidne juli, får magistraten

meddela dels att något yttrande, rörande arbetareförsäkringskomiténs

underdåniga betänkande, innefattande, jemte annat, förslag till lag, angående

försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga till

arbete, icke till magistraten inkommit, dels ock förklara att magistraten

icke har något emot betänkandet att erinra.

Landskrona rådhus den 28 september 1893.

A. ÅKERHIELM.

GUST. F. CARLBERG. H. T. NORRMAN.

Bilaga 3.

Till Kongl. Maj ds befallningshafvande i Malmöhus län.

Med föranledande af skrifvelsen den 5 sistlidne juli får magistraten

härmed gifva tillkänna, att något yttrande öfver nya arbetareförsäkringskomiténs

förslag till lag angående försäkring för beredande af pension

vid varaktig oförmåga till arbete från de för ämnet intresserade föreningar

och enskilda pfersoner här i staden ej inom den af Eder kungjorda

tid hit inkommit; och får magistraten, såsom eget utlåtande i

ärendet, förklara, att den håller före, att osäkerheten i arbetsklassens

ekonomiska ställning bör kunna med god framgång bekämpas, på sätt

med lagförslaget ifråga afses; men anser magistraten likväl emot detsamma

vara att anmärka, att det ej synes vara med rättvisa och billighet

öfverensstämmande, att person, hvilken först efter uppnådda 55

års ålder får försäkringspligtig anställning, skall vara skyldig erlägga

pensionsafgift, ehuru han eller hon icke kan blifva pensionsberättigad.

Ystads rådhus den 16 september 1893.''

BERNDT PETERSSON.

G. FAXE.

T. P. GUSSING.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Bilaga 4.

Till Konungens befallningshafvande i Malmöhus län.

Med anledning af nya arbetareförsäkringskomiténs betänkande och

förslag till lag angående försäkring för beredande af pension vid varaktig

oförmåga till arbete, får magistraten vördsamt anföra, att magistraten

för sin del knappast vågar hoppas, att den oro och det missnöje,

som nu för tiden bland arbetarebefolkningen är rådande, i väsentlig

grad skulle komma att stillas genom den ifrågasatta utsigten för arbetaren

att erhålla den af komitén föreslagna pension, om hvilken han

icke kan veta, vare sig att sådan en gång i en framtid kommer att

tillfalla honom eller att de framtida lefnadsförhållandena blifva sådana,

att denna pension kan varda för honom på hans ålderdom betryggande,

likasom magistraten, beträffande förslagets bestämmelser om förvaltningen

af pensionsafgifterna, fruktar att stadgandet, att de försäkrades

representanter inom pensionsnämnden icke skola utses af de försäkrade

sjelfva, så att arbetarne icke få något direkt inflytande på förvaltningen

af de af dem tillskjutna medlen, skall komma, ehuru eljest rigtigt, att

utgöra ett lämpligt ämne för socialistiska agitatorer.

I öfrigt har magistraten icke något mot förslaget att anmärka.

Inkommet yttrande från fabriks- och handtverksförening här i staden

bifogas.

Lands rådhus i oktober 1893.

TH. H. MÖLLER.

CARL BRINK. GUSTAF RIPA. E. CHARPENTIER.

Bilaga 5.

Till magistraten i Lund.

Lunds fabriks- och handtverksförening, som genom magistratens

kungörelse den 17 sistlidne juli och landshöfdingeembetets utfärdade

påbud den 8 i samma månad blifvit satt i tillfälle att taga del af nya

arbetareförsäkringskomiténs betänkande och förslag till pensionslag för

de arbetande klasserna, får härmed i korthet afgifva följande utlåtande.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Inseende den stora fördel, som genom den föreslagna lagen skulle

beredas den arbetande klassen genom understöd vid iråkadt olycksfall,

sjuklighet och ålderdom och derigenom vållad oförmåga till arbete, kan

Lunds fabriks- och hand t verk s för eni ng • icke annat än i hufvudsak hylla

komiterades förslag, men rörande sättet för kostnadernas bestridande

kan föreningen icke dela komiterades åsigt, utan håller sig fastmera

till de uttalanden, som komitéledamoten herr riksdagsmannen A. P.

Danielsson gjort i sin reservation (sid. 141 in. fl.). De skäl reservanten

anfört äro så talande, att föreningen icke härvid har något att tillägga,

utan instämmer till fullo häri.

Men i sammanhang med föreliggande lagförslag tillåter sig föreningen

anföra följande.

Att regeringen varit betänkt på att stifta lag om försäkring för

den till arbete oförmögne arbetaren är, såsom redan erkänts, beaktansvärdt,

men hvad skall nu göras med den slöe, sysslolöse dagdrifvaren,

som ofta på lastens bana förnöter tiden? Jo, hans underhåll tillkommer

städernas och kommunernas på landet fattigvård, eller, med andra ord,

de skattdragande inom samhällena. Vore icke en strängare lag mot

lösdrifveriet af nöden? An vidare tillåter sig föreningen fråga hvad är

gjordt eller hvad göres för arbetsgifvaren eller mästaren? Äfven om

denne måhända i sin krafts dagar kunnat utan allt för stora bekymmer

försörja sig och sin familj, är det helt visst att han i de flesta fall icke

kunnat samla något att lefva af, då arbetskraften upphör och ålderdomen

inträder; och då hans forne arbetare en gång komma i åtnjutande af

pension, har mästaren kanske för länge sedan blifvit hänvisad till fattigvården.

En allmän pensionskassa, der äfven arbetsgifvaren genom lag

vore pligtig inträda, är derför högst af nöden.

Lund den 12 September 1893.

Å fabriks- och handtverksföreningens vägnar

O. JÖNSSON.

Esaias Strömsten.

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Bilaga 6.

Till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län.

Med tillkännagifvande att i anledning af utfärdad kungörelse något

yttrande öfver nya arbetareförsäkringskomiténs förslag till lag, angående

försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga till arbete,

icke till magistraten inkommit, får magistraten i anledning af Kongl.

Maj:ts befallningshafvandes skrifvelse den 5 sistlidne juli för egen del

öfver förslaget afgifva det utlåtande att magistraten icke har något att

deremot erinra, men vill icke uraktlåta påpeka att, då detsamma innefattar

bestämmelser att i stad de fyra ledamöterna i pensionsnämnden

skola väljas å allmän rådstuga, förslagets upphöjande till lag torde böra

föra med sig förändring i 9 § 1 mom. af Kongl. förordningen den 21

Mars 1862 om kommunalstyrelse i stad.

Helsingborgs rådhus den 22 september 1893.

På magistratens vägnar

G. HOFF.

G. Lagergren.

Bilaga 7.

Till Konungens befallningshafvande i Malmöhus län.

Till svar å skrifvelsen den 5 sistlidne Juni tillåter sig magistraten

härmed vördsamt anmäla att sedan i staden befintliga fabriks- och handtverksföreningar,

arbetareföreningar samt enskilde personer, som deraf

kunnat vara intresserade, genom Eder kungörelse blifvit satte i tillfälle

att yttra sig öfver af nya arbetareförsäkringskomitén afgifvet förslag

till lag, angående försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga

till arbete, så har icke något yttrande i denna fråga till magistraten

inkommit, och vill magistraten för sin del lifligt tillstyrka att

lagen måtte vinna stadfästelse snarast möjligt, och derigenom ett frö

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

till nutidens socialistiska rörelse bland arbetarebefolkningen i vårt land

undanrödja.

Skanörs rådhus den 15 september 1893.

På magistratens vägnar

EMIL von MUHLENFELS.

Bilaga 8.

Till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmö.

Med anledning af skrifvelsen den 5 juli innevarande år, hvarigenom

för det uti skrifvelsen uppgifna ändamål till magistraten öfverlemnats

nya arbetareförsäkringskomiténs förslag till lag angående försäkring för

beredande af pension vid varaktig oförmåga till arbete, får magistraten

härigenom vördsamt tillkännagifva, att magistraten icke finner något

att erinra mot berörda lagförslag.

Några så beskaffade yttranden i ärendet, som skrifvelsen i öfrig!

afser, hafva till magistraten icke inkommit.

Trelleborgs rådhus den 18 september 1893.

På magistratens vägnar

C. H. HAMMARSTRAND.

Bilaga 9.

Till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län.

I anledning af föreskriften i skrifvelsen den 5 sistlidne juli, får jag

vördsamt tillkännagifva, att hit icke inkommit något yttrande öfver nya

arbetareförsäkringskomiténs till Kongl. Maj:t afgifna underdåniga betänkande,

innefattande, jemte annat, förslag till lag angående försäkring

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

för beredande af pension vid varaktig oförmåga till arbete; och får jag

såsom mig affordradt utlåtande i ärendet vördsamt anföra, att jag icke

har något emot förslaget att erinra.

Malmö i kronofogdekontoret den 30 oktober 1893.

FOLKE HAIN.

Bilaga, 10.

Till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län.

Det med Kongl. Maj:ts befallningshafvandes skrifvelse den 15 sistlidne

juli i ett exemplar mig tillsända af nya arbetareförsäkringskomitén

till Kongl. Maj:t afgifne underdåniga betänkande, innefattande, jemte

annat, förslag till lag angående försäkring för beredande af pension

vid varaktig oförmåga till arbete, har, jemte tillhörande bilagor, enligt

Kongl. Maj:ts befallningshafvandes derom utfärdade allmänna kungörelse,

hållits här tillgängligt i ändamål att fabriks- och handtverksföreningar,

arbetareföreningar samt andra för ämnet intresserade föreningar

och enskilde måtte för afgifvande af yttrande i ärendet före den

15 innevarande september af betänkandet taga del, men har icke någon

anmält sig för att deraf erhålla kännedom eller i öfrigt låtit sig afköra.

För egen del får jag anföra, att jag ej har någon anmärkning att

framställa emot lmfvudgrunderna uti det af komiterade afgifna lagförslag,

dock anhåller jag få fästa uppmärksamhet på följande omständigheter.

Försäkringspligtig anställning medför enligt lagförslaget rättighet

till pension under vissa närmare bestämda betingelser, enligt hvilka,

bland annat, pensionsafgifter skola hafva blifvit erlagda för minst 260

veckor. Försäkringspligtige äro de i 1 § af lagförslaget omhandlade

kategorier af arbetstagare, som mot aflöning innehafva fast eller i visst

fall tillfällig anställning. Det kan emellertid inträffa och skall enligt

sakens natur säkerligen ganska ofta inträffa att en arbetare, sedan för

honom blifvit erlagda pensionsafgifter för den lagbestämda tiden eller

annan tid derutöfver, lemnar sin plats såsom arbetstagare och intager

eu sjelfständig ställning såsom yrkesidkare, jordbrukare eller innehafvare

af annan inkomst och af denna eller annan anledning ej längre

tillhör den klass af menniskor, för hvilken pensioneringen blifvit in
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

rättad. — Huruvida lian i detta fall, utan att någon preskriptionstid för

ändamålet fastställes, eger att medels tillgodonjutande af de redan erlagda

afgifterna eller under vilkor af fortsatt inbetalning till pensionsanstalten

erhålla pension under de förutsättningar, som äro gifna och

skolat tillämpas, derest han fortfarande varit arbetstagare, derom saknas

bestämmelser. En sådan synes dock vara ganska vigtig, att icke säga

nödvändig för bedömande af rättsförhållandet emellan försäkringstagaren

och pensionsanstalten, när i betraktande tages att försäkringspligtighet

inträder vid fylda 18 år och pensionsrätt kan förvärfvas vid 23 års ålder,

men utbetalning af pension, derest ej olycksfall inträffar, icke sker

förr än försäkringstagaren uppnått 70 års ålder.

Såsom regel gäller, att jemväl hustrur, hvilkas män försäkras, skola

derigenom anses försäkrade, ehuru någon enkepensionering på grund af

denna försäkring icke eger rum, hvaremot äkta barn efter försäkrad

man är berättigadt till pension intill dess det uppnått 15 års ålder.

Såvida hustru ej för egen person varit försäkringspligtig och stadgade

afgifter för henne betalts, följer häraf att hustruns försäkringsrätt måste

anses hafva upphört med mannens död, fastän pensionsafgifter i

föreskrifven ordning blifvit för henne erlagda. — Härom saknas emellertid

uttryckligt stadgande. Ovisst under sådana förhållanden är ock,

huruvida, derest pension redan blifvit henne tillerkänd, den vid mannens

död kan upphöra. Äfven om från allmänna rättsgrunder stöd fölen

med lagstiftarens mening öfverensstämmande tolkning af lagförslaget

i detta hänseende skulle kunna hemtas, torde det dock vara lämpligt

att tydliga bestämmelser redan från början derom i lagen införas. Detta

under förutsättning att hufvudbestämmelserna rörande hustrus pensionsrätt

komma att bibehållas oförändrade; dock synes billigheten kräfva

att henne jemväl såsom enka tillförsäkras pension, då stadgade afgifter

skola anses hafva blifvit för henne erlagde.

Då endast i det fall att försäkrad man aflider och derest stadgade

pensionsafgifter för viss tid erlagts, pension med 30 kronor för år skall

utgå till ett hvart af hans minderårige äkta barn intill dess det uppnått

15 års ålder, synes opåkalladt framställa sig den frågan, om icke äfven

minderåriga barn efter försäkringspligtig enka eller ogift qvinna, för

hvilken föreskrifna pensionsafgifter inbetalts, borde vid hennes död tillgodonjuta

enahanda pensionsrätt. Af motiverna till lagförslaget synes

att försigtighetsskäl varit orsaken dertill, att denna pensioneringsgrupp

ej upptagits, men att meningen vore, det äfven dessa barn skulle erhålla

understöd framdeles sedan försäkringen någon tid varit i verksamhet.

En antydning att denna pensionering skulle framdeles komma

till stånd i mån af pensionsanstaltens tillgångar och bero på särskild

pröfning torde böra intagas i lagen, såvidt utsigt linnes att i en mer

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

eller mindre aflägsen framtid gifva pensionsanstaltens verksamhet en

sådan utsträckning.

Slutligen må bemärkas vid § 61 i lagförslaget, att talan om ådömande

af de i § 35 stadgade böter må väckas hos pensionsstyrelsen af ordförande

eller ledamot i vederbörande pensionsnämnd, äfvensom af pensionsstyrelsens

ombud i orten, utan att i sammanhang dermed tillika

blifvit bestämdt, huruvida sådan talan skall af pensionsstyrelsen såsom

dömande myndighet upptagas och pröfvas.

I fråga om de förseelser, som i §§ 58 och 59 omförmälas och

hvilka skola åtalas vid allmän domstol, torde till sista stycket i 61 §

böra fogas ett tillägg, som visar att åtalen skola af allmän åklagare

anhängiggöras och utföras.

Gärslöf i kronofogdekontoret den 16 september 1893.

J. EKELUND.

Bil 11.

Till Konungens befallningshafvande i Malmöhus län.

•

Med tillkännagifvande att intet yttrande öfver förslaget till lag,

angående försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga

till arbete, hit inkommit, får jag, såsom eget yttrande, anföra:

I § 2 uppgifves, att förslaget omfattar bland andre ej dem, som

ej åtnjuta annan ersättning än fri bostad eller fritt underhåll.

För min del anser jag mig böra hemställa, huruvida icke lämpligt

vore, att der tillädes efter orden »fritt underhåll» »eller beggedera», således

både fri bostad och fritt underhåll.

För öfrigt har jag ej något att erinra mot ifrågavarande förslag.

Lund i kronofogdekontoret den 4 oktober 1893.

J. L. THEORIN.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Bil. 12.

Till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmö.

I anledning af skrifvelsen den 5 sistlidne juli med nya arbetareförsäkringskomiténs

betänkande torde jag få dels anmäla att icke någon infunnit

sig för att taga kännedom om förslaget eller afgifva yttrande

deröfver och dels såsom mig affordradt utlåtande i ärendet anföra:

Att staten skall organisera pensionsinrättningar för enskilde personer,

hvari deltagandet för dem är obligatoriskt, är en så ny fråga att

erfarenheten icke lemnar någon ledning för densammas lösning och

omdömet, huru sådan organisation skall på rättvisa och ändamålsenliga

grunder till det allmännas och den enskildes fördel gestaltas, måste

blifva mycket osäkert.

Komiterade hafva emellertid haft uppgiften sig förelagd och det

är vanskligt att våga någon anmärkning mot det sätt, hvarpå de framstående

förmågor, hvaraf komitén varit sammansatt, efter ett mycket

omfattande arbete fullgjort sitt uppdrag. Motiverna för arbetstagarens

rätt till pension äro onekligen tilltalande. De gälla likväl kanske framförallt

en mängd personer, som förslaget till pensionering utesluter, såsom

handtverkarne och de små skuldsatte jordbrukarne, hvilka arbeta

utan biträden samt för sin och sina familjers existens uteslutande äro

beroende af sin arbetskraft, samt synas icke gifva gällande stöd för förslaget

att arbetsgifvaren skall utöfver full betingad lön till arbetstagaren

i högst väsentlig mån bestrida pensionsafgifter för denne. Om

efter den föreslagna pensionsinrättningens införande legostadgans förpligtelser

för husbonde enligt §§ 6 och 7 skulle upphöra, hvilket hvad

beträffar vården om insjuknadt tjenstehjon aldrig bör ske, så kan denna,

säkert af husbönder i allmänhet icke önskade befrielse, på intet sätt

jemföras med de ständiga pensionsafgifter han alltid för alla sina tjenare

skulle erlägga, och sedan husbonde fullgjort alla sina aftalade förpligtelser

mot tjenstehjon, bör han icke kunna anses hafva större skyldigheter

uti ifrågavarande afseende än andra samhällsmedlemmar, som

skola bidraga till fyllande af statens behof.

Jag vågar icke framställa något förslag, men det förefaller mig,

som om arbetstagaren ensam borde vidkännas den pensionsafgift, som

det icke anses att staten kan och bör åtaa;a siar.

ö O

Hemmet af kronofogdekontoret den 25 september 1893.

GEORG WITTHOFF.

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Bil. 13.

Til Konungens befallningshafvande i Malmö.

Med anledning af skrifvelsen den 5 sistlidne juli får jag vördsamt

meddela, att något yttrande öfver nya arbetareförsäkringskomiténs underdåniga

betänkande och förslag till lag angående försäkring för beredande

af pension vid varaktig oförmåga till arbete icke blifvit hit afgifvet,

och att jag icke funnit något att mot berörda underdåniga betänkande

och förslag erinra.

#

Ystad i kronofogdekontoret den 19 september 1893.

C. HOLMGREN.

Bil. 14.

Till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län.

Det med Kongl. Maj:ts befallningshafvandes skrifvelse den 5 sistlidne

juli hitkomna exemplar af nya arbetareförsäkringskomiténs till

Kongl. Maj:t afgifna underdåniga betänkande, innefattande, jemte annat,

förslag till lag angående försäkring för beredande af pension vid varaktig

oförmåga till arbete, har å föreskrifven tid varit härstädes tillgängligt

för vederbörande, men något yttrande öfver detsamma har icke

till mig inkommit.

Såsom eget utlåtande i ärendet torde jag vördsamt få anföra:

Förslag, som afse att bereda pension vid oförmåga till arbete, torde

väl hafva sin innersta grund i den för känsla och sinne upprörande

tanken på attv en samhällsmedlem, som väl fyllt sitt värf, nödgas, då

hans krafter icke vidare stå honom bi, i saknad af medel till nödtorftigt

uppehälle, varå beroende på andra samhällsmedlemmars nåd. Jag

tror ock, att nämnda tanke ledt större delen af den massa, som, utan

att sjelf vara mägtig någon vidare reflexion, sällat sig till torkunnarne

af de samhällsomstörtande lärorna. Att i möjligaste mån aflägsna denna

vigtiga faktor för missnöjet med det nuvarande samhället bör vara sta
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

tens pligt. Men då det påpekade missförhållandet ovedersägligen råder

inom alla samhällsklasser, kan staten icke fullgöra denna pligt med

mindre än att staten sträcker sin omsorg till hvarje medlem af samhället.

Anser således staten en pensionering vara egnad att undanrödja

sagda missförhållande, böra alla samhällsmedlemmar blifva föremål

för pensioneringen. I sådant fall måste staten ställa sig såsom pensionsgifvare

utan inblandning af enskilde samhällsmedlemmar i annan form

än medelst direkta skattebidrag efter enahanda grunder, som gälla för

annan beskattning.

De grunder, på hvilka föreliggande förslag hvilar, synas mig

icke rigtiga. Beträffande föremålet för pensioneringen och statens

ställning till densamma har jag redan framhållit min åsigt. Jag vill

nu endast göra några erinringar om ordnandet af angelägenheten inom

de gränser, som i förslaget finnas utstakade. Vigtigaste frågan härvid

synes mig vara den, huru de medel skola anskaffas, med hvilka

pensioneringen skall bestridas. Det sätt, hvarpå denna fråga finnes besvarad

i förslaget, synes mig allt annat än lyckligt. Emellan arbetsgivare

och arbetstagare skall utgörandet af pensionsafgiften lika fördelas.

Härigenom kommer otvifvelaktigt att uppstå tvistigheter, om

hvem, som i sjelfva verket skall bekosta pensioneringen. Den starkare

parten kommer att här liksom i allt annat göra sina anspråk gällande.

Står det i arbetsgivarens förmåga att i följd af den nya pålagan nedtrycka

arbetslönen, gör han det, och känner arbetstagaren sig mägtig

att frampressa sin arbetslön utan afkortning för pensionsafgift, drager

han icke i betänkande att använda honom till buds stående medel härtill.

Sålunda bringas dessa samhällselement ständigt i strid med hvarandra,

och sträfvandet att på fredlig väg lösa den s. k. arbetarfrågan

har råkat ut för en ny stötesten.

Men, äfven om man antager, att bidragen till pensioneringen skulle

kunna utan störande inverkan utgå på det i förslaget upptagna sätt,

måste man hysa betänkligheter för att, på sätt som föreslagits, pålägga

arbetsgifvaren en börda uti förevarande hänseende lika med arbetstagaren.

Ty arbetsgifvarens och arbetstagarens förmågor att bära denna

börda äro icke homogena. Arbetsgivarens förmåga är beroende af

många faktorer, då deremot arbetstagaren uteslutande har att draga på

sin arbetskraft. Sålunda och då pensionsafgiften är beräknad efter arbetstagarens

förmåga, blifver arbetsgifvaren orättvist lidande. Emellan

arbetsgifvarne inbördes blifver förhållandet icke heller rätt afvägdt, då

ju olika arbetsgivare med enahanda inkomst på sin rörelse behöfva

olika antal arbetare för rörelsens bedrifvande.

Det bidrag, arbetstagaren har att lemna till pensionsafgiften, synes

mig vara för stort i förhållande till de inkomster, efter hvilka det beräknats.

Fördelarne med pensionens erhållande kunna efter mitt för
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

menande icke heller motsvaras af utgifterna, synnerligast för den, som

icke kan erhålla pensionen förr än vid 70 års ålder.

Någon utförligare kritik öfver förslaget har jag icke medhunnit,

och jag har haft än mindre tid att egna mig åt en detaljerad granskning

af lagförslagets redigering, som synes mig i allmänhet vara rätt

väl verkstäld.

Teckomatorp i kronofogdekontoret den 3 oktober 1893.

E. MÖLLER.

13:o. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län.

Till Konungen.

Sedan, på grund af den 20 sistlidne juni dagtecknad skrifvelse från

Eders Kongl. Maj:ts och rikets kommerskollegium i enlighet med nådig

befallning, Eders Kongl. Maj ds befallningshafvande lemnat fabriks- och

handtverksföreningar, arbetareföreningar och andra för ämnet intresserade

föreningar och enskilda inom länet tillfälle att yttra sig öfver nya

arbetareförsäkringskomiténs utlåtande och förslag till pensionslag för de

arbetande klasserna, så får Eders Kongl. Maj ds befallningshafvande,

med tillkännagifvande att allenast ett sådant yttrande, undertecknadt af

I. Wallberg för Wallbergs fabriksaktiebolag, af I. Wallberg och A. W.

Angel för Skandinaviska jute-, spinneri- och väfveriaktiebolaget samt af

den sistnämnde för Halmstads gjuteriaktiebolag, inkommit, härmed,

jemte öfverlemnande af berörda yttrande, afgifva underdånigt utlåtande

i ärendet.

På samma gång Eders Kongl. Majds befallningshafvande finner

den af komitén uttalade åsigt, att arbetsklassens behof bäst tillgodoses

genom eu på invaliditetsprincipen fotad försäkring jemte eu barnpensionering,

hvila på giltig grund, anser Eders Kongi. Majds befallningshafvande,

lika med komitén och i öfverensstämmelse med sitt uttalande

redan i underdånigt utlåtande den 30 september 1889 i anledning åt

då föreliggande arbetareförsäkringskomités förslag, dels att försäkringen

bör vara obligatorisk och sålunda genomföras medelst lagstadgadt

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

försäkringstvång, dels ock att den i allmänhet icke bör omfatta andra

än dem, som af sådan försäkring äro i största behof, d. v. s. de samhällsmedlemmar,

för hvilka arbetskrafterna äro det hufvudsakligaste och

ofta enda medlet till utkomst, eller kroppsarbetare och tjenstefolk.

Med tillämpning af sist omförmälta grundsats har komitén i 1 § af

lagförslaget angifvit de kategorier af arbetare och tjenstefolk, hvilka

skulle vara underkastade försäkringspligt. Att allenast på grund af sålunda

meddelade bestämmelser afgöra förekommande frågor om den enes

eller andres skyldighet att låta sig försäkras, lärer i flere fall möta svårigheter.

För att välja ett nära till hands liggande exempel må erinras

om de arbetare å landet, som bebo egna hus och bruka någon jord,

vare sig den innehafves med eganderätt eller på grund af upplåtelse

under lifstid eller för viss längre tid, och hvilka under någon tid på

året gå på arbete hos annan mot dagspenning eller på accord utföra

visst arbete, ett förhållande som redan nu icke är sällsynt och än mindre

torde blifva det för framtiden. Huruvida desse — under förutsättning

att arbetet hos samma arbetsgivare icke påginge kortare tid än

en vecka — skulle blifva underkastade försäkringstvång eller ej synes

ej med säkerhet framgå af lagförslagets bestämmelser, så vida icke frågans

afgörande skulle bero på resultatet af en undersökning, som ginge

ut på att utreda antingen afkastningen af jorden eller af arbetet hos

andra lemnade det hufvudsakligaste bidraget till deras lefnadsbehof.

Sådana undersökningar torde dock ej böra åläggas pensionsnämnderna.

Andra dylika förhållanden, som komma att sätta både arbetsgivare och

pensionsnämnder i tveksamhet, äro lätta att förutse. Het synes derföre

af vigt, att ifrågavarande bestämmelser blefve fullständigade och gränserna

för försäkringens omfattning så noga som möjligt angifna. Det

må väl vara att, såsom komitén i motiverna anmärkt, det ej låter sig

göra att uppdraga dessa gränser så, att all tvekan huruvida försäkringspligt

föreligger eller ej blefve i hvarje fall undanröjd; men ett medgivande

af riktigheten häraf lärer ej utgöra skäl för underlåtenhet att,

så noggrannt ske kan, angifva dessa gränser i de flere fall, hvilka lätt

kunna förutses skola komma under bedömande.

Då försäkringspligten ej bör utsträckas till andra än dem, som ej

på annat sätt beredts den säkerhet i ekonomiskt hänseende, hvars vinnande

är försäkringens ändamål, synes kunna ifrågasättas, huruvida ej

äfven enskilde, som kunna visa sig vara på grund af lag eller aftal tillförsäkrade

lika eller större förmåner än dem, som försäkring enligt lagen

medför, således t. ex. de som innehafva lifränta, utläst, af i behörig

ordning sanktioneradt lifförsäkringsbolag, kunna varda på ansökningundantagna

från här ifrågavarande försäkring. Det torde icke saknas

exempel på att personer i en dylik ställning under vissa lider, såsom

under läroår, arbeta mot aflöning.

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Med tillkännagifvande att konriténs förslag i afseende å bestämmelserna

när pensioneringen inträder och rörande uppställningen af pensionsklasserna

icke, i det hela, gifvit. anledning till anmärkning samt

att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande funnit pensionsbeloppen

böra ur pensionstagarnes synpunkt anses tillfredsställande, kan Eders

Kongl. Mapts befallningshafvande icke underlåta att framhålla sin åsigt,

att betänkligheter måste möta mot förslaget att ålägga arbetsgivare

bidrag till pensioneringen med de belopp, som blifvit ifrågasatta. Enligt

förslaget skulle bidragen utgå i de särskilda pensionsklasserna med

respektive 50, 30 och 20 öre i veckan eller under stadigvarande tjenst

med kronor 25, 15,60 samt 10,40 årligen, af hvilka belopp arbetsgivaren

och pensionstagaren skulle erlägga hälften hvar.

Hvad arbetstagarnes förmåga af bidrag till sin pensionering beträffar,

så synes under nuvarande förhållanden såväl arbetare som tjenstehjon,

både manliga och qvinliga, kunna utan svårighet af den kontanta

lönen afstå det belopp, som här är i fråga, under den tid de lefva

ogifta. Till och med ett något ökadt belopp skulle, i Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvandes tanke, kunna under denna tid af dem afläggas

för ålderdomen, utan att de fördenskull behöfcle underkasta sig

något tryckande umbärande. Sedermera, efter det arbetaren bildat familj,

blifver förhållandet annorlunda. Då kommer en kontant utgift äfven

till icke större belopp än sju kronor 50 öre årligen — hvilket

är den afgift det ojemförligt största antalet blifver underkastadt—-utan

tvifvel att i många fall icke utan svårighet kunna bestridas. Denna

svårighet torde dock ej blifva oöfvervinnerlig och det direkta gagn, arbetaren

för sig och familj kan vid behof påräkna för de uppoffringar,

han i detta syftemål underkastar sig, berättigar att taga hela hans sparsamhetsförmåga

i anspråk.

Om, såsom komitén framhållit, arbetsgifvaren på goda skäl kan anses

böra bidraga till kostnaderna för pensioneringen, så synes dock

komitén vid bestämmandet af detta bidrags storlek mera haft för ögonen

önskvärdheten att få till stånd en arbetarepensionering med tillfredsställande

pensionsbelopp än industriens och näringarnas billiga

anspråk att deras bördor kom me att stå i rätt förhållande till deras

förmåga att bära dem. Vågskålen synes mer och mer luta åt arbetstagarens

sida och följderna af detta förhållande, om det än kan anses

såsom eu frukt af eu naturlig utvecklings lag, böra icke utan med

stor varsamhet skärpas för arbetsgifvaren genom åläggande af bördor,

af hvilka den direkta vinsten väsentligen tillfaller den förre.

Äfven med utgående från det af komitén antagna förhållandet, att

bördan af pensioneringen kommer att drabba arbetsgifvaren endast

i den utsträckning lagen angifver och icke i verkligheten falla med

hela sin tyngd på honom, är att befara, att denna börda i många fall

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

skulle blifva häråt tryckande. För en del större industrier, livilka endast

i jemförelsevis mindre skala taga personlig arbetskraft i anspråk,

skulle måhända den föreslagna afgiften blifva af mindre väsentlig betydenhet

och för andra arbetsgivare, såsom för husbonde med afseende

å hans och hans familjs personliga tjenare, torde den icke blifva öfver

höfvan betungande. Men flere klasser af näringsidkare komme utan

tvifvel att känna den tungt. Många handtverkare såväl å landet som i

städerna klaga öfver att förtjensten på deras rörelse, i följd af stegrade

arbetskostnader, näppeligen lenmar större öfverskott, än som åtgår

till ett knappt underhåll åt dem och deras familjer, och för den

som känner med hvilka svårigheter en jordtorpare har att kämpa för

att kunna betala lönen för den tjenstedräng, som skall utgöra stadgade

dagsverken, och förse honom med kost, på hvars beskaffenhet anspråken

numera äro icke obetydligt stegrade, för den måste tvekan uppstå

om förslaget i detta fall skulle kunna tillämpas. Med mindre hemmansegare

och brukare, hvilka för jordens skötsel måste hålla arbetsbiträde,

och andra med dem likställda arbetsgivare, är förhållandet enahanda.

Såsom komitén på ett ställe yttrat, är det för industrien och näringarna

af största betydelse, att redan från början de ekonomiska konseqvenserna

af det, som af dem fordras, kunna öfverskådas, så att man

icke pålägger dem bördor, som de icke kunna bära. Ett noggrant öfvervägande

af förhållandena giver, i Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes

tanke, vid handen, att det bidrag, som af arbetsgifvaren skäligen

kan för pensioneringen påräknas, icke bör utgå till mer än hälften

af det belopp, som komitén i sådant afseende föreslagit. Det kan

derjemte ifrågasättas huruvida ej vid mera tillfälligt arbete under längre

tid än söcknedagarne i eu vecka hela det belopp, som skall i pensionsafgifter

erläggas, bör å arbetslönen afdragas och följaktligen bidrag af

arbetsgifvaren påkallas endast i fall af årstjenst eller arbetstagarens

qvarstannande någon viss fixerad tid i arbetet.

Den minskning i pensionskassans inkomster, som komme att ega

rum genom nedsättning i arbetsgifvarnes bidrag till hälften mot arbetstagarnes,

skulle väl hafva till följd pensionsbeloppens nedsättande under

de af komitén beräknade, då ersättning härför från annat håll icke

lärer vara att påräkna; ty statsverkets tillgångar torde ej böra anlitas

i och för pensioneringen i vidsträcktare mån än komitén förordat —

särskilt, synes begagnandet af den af en reservant föreslagna utvägen

att uttaga det erforderliga beloppet genom särskild beskattning af alla

som till staten erlägga bevillning, hvarigenom skattebördor skulle påläggas

vissa klasser för att bereda andra klasser af samhället direkta

ekonomiska fördelar, desto mindre kunna tillstyrkas, som, enligt hvad

kändt är, den större affärsrörelsen i allmänhet träffas jemförelsevis svagare

af de på grund af bevillning utgående skatter än den mindre nä
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

ringsidkaren samt innehafvare!! af allmän eller enskild tjenstebefattning.

Men huru önskligt det än vore att kunna åstadkomma pensioner till de

belopp, som de enligt komiténs beräkningar skulle komma att utgöra,

så synes, om annat alternativ ej föreligger, en reduktion af dessa dock

vara att föredraga framför deras bibehållande på vilkor, som genom berättigade

intressens förbiseende kunde befaras hota hela arbetareförsäkringens

bestånd.

Hvad förslaget i öfrigt beträffar, synes detsamma såväl i afseende

å ordnandet af sättet för pensionsafgifternas upptagande som beträffande

organisationen af de förvaltningsmyndigheter, som skulle hafva

att närmast handlägga frågor rörande pensionsväsendet, hafva afgjordt

företräde framför tillförene i sådant hänseende framställda förslag. Men

om än förslaget i sin helhet, genom den bearbetning af frågan om arbetareförsäkring

som genom komitén vunnits, kan anses hafva bragt

denna fråga ett icke oväsentligt steg fram mot dess lösning, kan Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvande dock icke, särskildt med afseende å

de anmärkningar, som ofvan framstälts mot eu af dess vigtigaste delar

eller den om pensionsbidragens utgörande, tillstyrka lagförslagets fastställande.

Underdånigst

A. NORDENFALK.

Carl Hafström.

Halmstads slott i landskansliet den 27 oktober 1893.

Bilaga.

Till Konungens befallningshafvande i Hallands län.

Begagnande oss af det genom Konungens befallningshafvande lemnade

tillfälle att taga del af nya arbetareförsäkringskomiténs förslag till

pensionslag för landets arbetare och att deröfver yttra oss, anhålla vi

vördsamt få anföra:

Det stora och beaktansvärda mål, som föreligger i arbetareförsäkringskomiténs

förslag till pensionslag för landets arbetare, är af så stor

och maktpåliggande betydelse, att tvifvelsutan hvar och en af landets

innebyggare med nöje deltager efter råd och lägenhet i de uppoffringar,

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

som dermed äro förknippade. Icke minst torde detta vara förhållandet

med hvarje arbetsgivare, som, derest förslaget vinner önskad framgång,

ser sig befriad från omtankan för sine arbetare sedan dessa blifvit gamla

och orkeslösa; allt detta dock under förutsättning att de fordrade uppoffringarne

icke blifva större än att det ligger inom möjlighetens gränser

att uppfylla dem.

Att arbetarne, som uteslutande få åtnjuta fördelarne af en sådan

pensionsfond, äfven böra kraftigt medverka till densammas bestånd är

både naturligt och önskvärdt, men de inskränkta tillgångar, hvaröfver

arbetaren i allmänhet disponerar, manar till ett varsamt tillvägagående

härutinnan på det att bördan ej må blifva för tung. För en arbetare

med t. ex. 10 kronors veckoaflöning spelar en årlig afgift af 13 kronor

ingen liten rol. Han skall dessutom i vanliga fall äfven erlägga ungefär

ett liknande belopp (till och med högre) till någon sjukkassa, hvari han

tilläfventyrs är medlem, och dessa begge utgifter tillsammans medtaga

sålunda 26 kr. motsvarande 5 % af hans hela arbetsförtjenst, oberäknadt.

krono- och kommunalutskylder m. m.

Arbetsgifvaren står i ännu sämre ställning, ty han får ensam betala

lika mycket som alla hans arbetare tillhopa, antingen han på sin

rörelse har vinst eller förlust. Denna högst ojemna fördelning till ett

ändamål af antydda art, der hvarje skattskyldig borde med sin andel

bidraga, är onekligen mycket i ögonen fallande, och äfven med farhåga

att anses tala af egennytta torde det derför vara många, som i likhet

med oss instämma i ena komitéledamotens herr A. P. Danielsons reservation;

dock hålla vi före att bidragen borde utgå på annat sätt, såsom

t. ex. att statsverket bidrog med 50 kronor till hvarje pension,

hvarigenom arbetsgivarees och arbetarnes afgifter torde kunna nedsättas

och, om denna nedsättning kunde ske till omkring hälften af de i

förslaget angifna beloppen, samt arbetarne dertill bidrogo med Fsdelar

och arbetsgifvaren med ''/adel, så vore efter vår mening intet att mot

förslaget invända.

En sådan fördelning torde då måhända lämpligast böra fastställas

endast för ett visst antal år, för att se huru affären komme att ställa

sig i verkligheten.

I Tyskland, hvars lagstiftning rörande arbetareförsäkringen i hufvudsakliga

delar synes ligga till grund för det svenska förslaget, betalar

staten 50 mark till hvarje pension, under det arbetsgivare och arbetare

erlägga hälften hvar af veckoafgifterna, bestämda för de första

10 åren till

14 pfennige i lista löneklassen

20 » i 2:dra )>

24 » i 3:dje »

30 » i 4:de »

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

med en pension efter 5 är af:

114 mark 70 pf. i lista

124 » 10 )) i 2:dra

131 » 15 » i 3:dje och

140 j) 55 j> i 4:de löneklassen.

I Sverige är pensionen föreslagen till 50 kr. och efter 5 år med

260 veckoafgifter å 10 öre 26 Kr. eller tillhopa 76 kr., men i Tyskland

erhålla enkor och minderåriga barn ingen hjelp af denna pensionsfond.

Halmstad den 26 september 1893.

Wallbergs fabriks aktiebolag

I WALLBERG.

Sysselsätter 417 arb. af mankön, deraf 53 minderåriga

» 460 » » qvinkön, »74 »

Skandinaviska jute-spinneri- &

väfveri-aktiebolaget

I. WALLBERG.

A. W. ANGEL.

Sysselsätter 320 arb. af mankön, deraf 70 minderåriga

» 480 » » qvinkön, » 130 »

För Halmstads gjuteri-aktiebolag

A. W. ANGEL

Sysselsätter 77 manliga arbetare.

14:o. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs

och Bohus län.

Till Kongl. Maj:ts och rikets kommerskollegium.

Sedan Kongl. kollegium erhållit nådig befallning att till Kongl.

Maj:t afgifva underdånigt utlåtande öfver komiténs för afgifvande af

förslag angående arbetareförsäkring underdåniga betänkande, och Kongl.

kollegium i skrifvelse den 20 juni innevarande år anmodat Konungens

befallningshafvande att lemna fabriks- och handtverksföreningar, arbetareföreningar

och andra för ämnet intresserade föreningar och enskilde

inom länet tillfälle att i ärendet sig yttra och att med de yttranden,

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

som sålunda kunde varda afgifna, och eget utlåtande till kollegium inkomma,

har Konungens befallningshafvande genom tillkännagifvande i

länskungörelserna den 7 påföljande juli uppmanat alla dem, som så

önskade, att inkomma med yttranden med tillkännagifvande att exemplar

af komiténs betänkande funnos för genomseende tillgängliga såväl å

landskansliet som hos samtlige magistrater och kronofogdar inom länet.

Jemte meddelande att något yttrande i frågan icke hit inkommit,

får Konungens befallningshafvande afgifva följande utlåtande:

Såsom komitérade i motiven till det afgifna förslaget andragit,

torde det obestridligt vara, att de, som för sitt uppehälle äro uteslutande

hänvisade till användande af sin arbetskraft, i allmänhet i högre

grad lida åt ekonomisk osäkerhet än de, hvilka äfven hafva andra förvärfsmedel

att tillgå; samt att kroppsarbetaren, hvilkens enda inkomstkälla

just är hans arbetskraft, är derigenom att denna för kortare eller

längre tid kan genom olycksfall, sjukdom eller inträdande ålderdomsbräcklighet

i väsentlig grad minskas eller alldeles upphöra, ständigt utsatt

för faran att beröfvas möjligheten till sjelfständigt ekonomiskt förvärf

och att dymedels råka i nöd och elände, helst han endast undantagsvis

aflägger under gynnsammare tider af sin arbetsförtjenst nödiga

besparingar. Den af komitén uttalade åsigten, att ’de olägenheter, som

för individen och samhället uppstå genom osäkerheten i arbetsklassens

ekonomiska ställning, kunna allenast genom ingripande från statens

sida med framgång bekämpas, delas ock af Konungens befallningshafvande.

Men huruvida det med komiténs arbete afsedda ändamål genom

det upprättade förslaget antagligen kan vinnas, torde vara svårt att bedöma,

dels emedan förslaget icke innehåller något annat stadgande om

pension sstyrelsens organisation och sättet för dess verksamhet än att

de skola af Konungen bestämmas, dels emedan svårligen antagas kan

att för hvarje pensionsdistrikt, som å landet utgöres af socknen, kan

påträffas tillräckligt antal personer så qvalificerade att de kunna bilda

en pensionsnänind, och att, äfven om sådana personer finnas, tvifvel

med skäl kan uppstå, huruvida lämpligt är att utan någon som helst

ersättning betunga dem med den mångfald af göromål, som förslagets

28 § förutsätter.

På grund häraf anser sig Konungens befallningshafvande icke

vara i tillfälle att kunna meddela någon tillstyrkan till förslagets godkännande.

Göteborg å landskansliet den 16 november 1893.

G. SNOILSKY.

Henr. Westin.

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

15:o. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Elfsborgs län.

Till Konungen.

Uti skrifvelse den 30 sistlidne juni har Eders Kongl. Maj:ts och

rikets kommerskollegium anmodat Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

att afgifva underdånigt utlåtande öfver komiténs för afgifvande

af förslag, angående arbetareförsäkring, underdåniga betänkande; och

får Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i sådant afseende för egen

del anföra, att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke har något

mot berörda betänkande att erinra.

Underdånigst

L. W. LOTHIGIUS.

Arv. Almqvist.

Venersborg, i landskansliet, den 7 november 1893.

16:o. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län.

Till Konungen.

På grund af nådig föreskrift har Eders Kongl. Maj:ts och Rikets

kommerskollegium anmodat Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i

Skaraborgs län att lemna fabriks- och handtverksföreningar, arbetareföreningar

och andra för ämnet intresserade föreningar och enskilde

inom länet tillfälle att yttra sig i anledning af komiténs för afgifvande

af förslag angående arbetareförsäkring underdåniga betänkande samt att

till kollegium inkomma med de yttranden, som sålunda kunde varda

afgifna, och eget utlåtande.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande har till följd häraf genom

allmän kungörelse den 3 sistlidne juli uppmanat samtlige vederbörande

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

att senast den 15 påföljande augusti inkomma med yttrande i ärendet,

i sammanhang hvarmed tillkäunagifvits att exemplar af komitébetänkandet

funnes tillgängliga hos samtlige kronofogdar och magistrater i

länet; men vid den sålunda bestämda tidens utgång hade icke något

yttrande inkommit och sådant har ej heller sedermera hit ingifvits.

För egen del får Eders Kongl. Majds befallningshafvande underdånigst

anföra följande:

Komitén har sjelf upplyst, att den i främsta rummet sökt tillgodogöra

sig resultaten af hvad på arbetareförsäkringens område blifvit åtgjordt

i Tyskland, enär hittills endast der en mera fullständig arbetareförsäkring

blifvit på lagstiftningens väg genomförd, och att komitén

vid uppgörande af sitt förslag i flera vigtiga hänseenden tagit den i

Tyskland gällande lagstiftningen till mönster. Vid sådant förhållande

och då anledningen till de här i landet hittills vidtagna åtgärder för

åstadkommande af sådan lagstiftning torde vara att söka mindre uti ett

inom landet lifligt kändt behof att derigenom afhjelpa verkliga missförhållanden

än deri, att man funnit sig böra följa det i Tyskland gifna

exemplet, synes icke vara ur vägen att vid afgifvande af utlåtande i

ämnet först erinra derom, att statsmagtema i Tyskland vid fråga om

anordnande af så kallad arbetareförsäkring utan tvifvel från början varit

ledda af den föreställningen, att man deri skulle finna ett verksamt

medel att motverka utbredandet och omfattandet af socialismens läror

samt förekomma de för samfundslifvets sunda utveckling förderfliga

verkningarne deraf. Huruvida denna uppfattning må med afseende å

förhållandena inom tyska riket hafva varit riktig, vågar Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvande naturligtvis icke afgöra. Men att en sådan

föreställning saknar allt berättigande med hänsyn till förhållandena inom

vårt land, anser sig Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande kunna

påstå. Socialismen har ju sin källa och näring uti de mindre lyckligt

lottade samhällsmedlemmarnes missnöje öfver andras förmenta företräden

och deras oförmåga att rätt inse skälen, hvarföre uti en ofullkomlig

verld icke alla kunna vara i materielt hänseende lika lyckligt lottade.

Så länge det icke är möjligt för staten att utskifta verldens goda lika

åt alla, så länge skall ock finnas möjlighet för socialismen att mera

eller mindre vinna anhängare. Faran härför minskas visserligen i samma

mån som staten genom ändamålsenliga lagar, samvetsgrann administration

och god undervisning lyckas undanrödja hvarje anledning till berättigad

klagan samt öppna utväg för eu hvar att efter anlag och förmåga

arbeta sig fram till ekonomiskt välstånd och inflytande inom

samhället. Men man gör sig utan tvifvel skyldig till ett stort misstag,

om man föreställer sig, att tanken på förmånen af en ringa pension

eller lifränta vid inträffande invaliditet skulle tillbakahålla den unge och

kraftige mannen från att ansluta sig till socialismen, derest han eljest

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

kände sig dertill dragen, vore missnöjd med sin lott och icke lärt sig

inse sanningen af den kristliga ödmjukhetens och förnöjsamhetens lag.

Den så kallade arbetareförsäkringens förmåga att motverka socialismen

bör således, enligt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes uppfattning,

alldeles lemnas utom räkningen vid bedömande af den föreslagna

lagens lämplighet och nytta och kan icke åberopas såsom skäl för utomordentliga

åtgärder från statens sida i berörda hänseende eller afvikande

från de grundsatser, som hittills varit bestämmande i fråga om ordnande

af statens verksamhet för sina medborgares väl.

Beredandet af pension vid varaktig oförmåga till arbete och understöd

åt efterlemnade minderåriga barn är emellertid obestridligen ett

särdeles behjertansvärdt önskningsmål inom alla samhällsklasser och

särskildt för dem, hvilka tillhöra kroppsarbetarnes och tjenarnes klass.

Kan detta mål vinnas genom allmän anlitande af försäkring, är

sådant desto hellre eftersträfvansvärdi, som försäkringen utöfva!’ ett

välgörande inflytande samt stärker ett folks moraliska och materiel

kraft genom att uppmuntra det till och vänja det vid ordning, sparsamhet

och omtanke för framtiden.

Främjandet af en verklig »arbetareförsäkring)) är derföre utan tvifvel

en synnerligen beaktansvärd uppgift för statsmagterna. Men det förslag,

som komitén i sådant syfte framlagt, innebär, såvidt Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvande kunnat finna, icke försäkring i egentlig mening

och kan icke blifva det allenast genom att låna namnet. Här är icke tid

och tillfälle att närmare utveckla försäkringens och särskildt lifränteförsäkringens

väsen och innebörd samt huru den för sådan försäkringnödiga

sammanslutning mellan personer, som på samma eller likartadt

sätt hotas af faran att blifva oförmögne till arbete, kan åstadkommas

genom en försäkringsanstalt såsom mellanhand. Det torde vara nog

endast erinra derom att grundvalarne för all verklig försäkring äro och

måste vara frivillighet och sjelfhjelp. Båda dessa förutsättningar för

tillvaro af försäkring saknas fullständigt i komiténs förslag. Visserligen

skulle enligt § 21 arbetsgivare vara berättigad att, af den erlagda afgiftens

belopp afdraga hälften å den »försäkrade» arbetstagarens aflöning.

Men äfven om denna föreskrift skulle i verkligheten leda dertill, att

arbetstagaren finge sjelf vidkännas hälften af afgiften, kan dock ett

sådant gäldande af afgift ingalunda få karakteren af sjelfhjelp, eftersom

arbetstagaren icke i någon mån behöfvcr draga försorg om att afgiften

blifver erlagd och förmånen af den så kallade försäkringen tillgodokommer

honom alldeles oberoende af någon åtgärd från hans sida.

1 hvarje fall skulle ju dessutom arbetsgivaren vidkännas halfva afgiften.

Nu kan väl i afseende härå uppställas det påståendet, att den sistnämnda

halfdelen egentligen icke utgör försäkringsafgift för arbetstagaren utan

erlägges för att arbetsgivaren derigenom skall afbörda sig sin privat
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

rättsliga skyldighet att gifva ersättning för de menliga följderna af ett

arbete, som är förenadt med en viss farlighet, och att arbetsgifvaren

således skulle bereda hjelp åt sig sjelf i så måtto, att han genom erläggande

af de årliga afgifterna finge ersättningsskyldighetens börda

jemnt fördelad och lättare att bära. Men äfven om riktigheten af ett

sådant åskådningssätt kunde för alla i lagen afsedda fall medgifvas, så

qvarstår dock emot förslaget i denna del den anmärkning, att icke antydt

mindre visadt blifvit, det hälften af afgiften just motsvarar den

risk, som på grund af nämnda ersättningsskyldighet skulle åligga hvarje

arbetsgivare, och det vill med ledning af hvad komitén härom anfört

synas, minst sagdt, sannolikt om icke alldeles visst, att någon del af

den afgift, som arbetsgifvaren skulle vidkännas, i sjelfva verket erlägges

icke för hans risk utan just såsom pensionsafgift för arbetstagaren.

Denne erhåller således hjelp af arbetsgifvaren till erläggande af en afgift,

hvilken borde af honom bekostas.

Att frivilligheten alldeles saknas behöfver icke bevisas eller utredas,

ty komiténs förslag är ju och angifves vara bygdt på den grundsatsen

att »försäkringen bör vara obligatorisk och sålunda genomföras medelst

ett lagstadgadt försäkringstvång».

Hittills har Eders Kongl. Majrts befallningshafvande på grund af

lagförslagets bestämmelse förutsatt, att arbetstagaren skulle få vidkännas

halfva den stadgade pensionsafgiften, men i verkligheten torde förhållandet

icke allmänt blifva sådant. Det skall utan tvifvel snart nos: visa

sig, att i detta som i andra fall lagstiftningen ej förmår reglera förhållanden,

hvilka bero af det fria aftalet och påverkas af omständigheter,

de der icke kunna genom lag bestämmas. Då tillgång och efterfrågan

på arbete ställa sig så, att arbetaren vid aftalets afslutande har fördelen

på sin sida, skall han naturligtvis betinga sig högsta möjliga pris för

sitt arbete, att i form af verklig aflöning till honom utbetalas, utan

hänsyn dertill att arbetsgifvaren derutöfver måste erlägga den så kallade

pensionsafgiften. Men arbetsgifvaren kan, då konjunkturerna ställa sig

på motsatt vis, ingalunda alltid taga sin skada igen genom att nedtrycka

arbetspriset. Detsamma kan nemligen, såvida arbetet skall ordentligt

fullgöras, icke sättas lägre än till hvad som oundgängligen erfordras

för tillfredsställande af de nödvändigaste lefnadsbehofven. Exempel

saknas ej heller, särskild! under senare tider, då hela fabriker hållits

i gång och arbetslöner utbetalts nästan uteslutande för arbetspersonalens

skull, äfven om tillverkningen icke lemnat vinst utan till och med

gått med förlust. Denna förlust skulle nu ytterligare ökas genom skyldigheten

att erlägga pensionsafgift, såvida icke just denna skyldighet

komme att utgöra hinder för en sådan af välvilja och medlidande för

arbetspersonalen åstadkommen anordning. Af lätt förklarliga skäl torde

deremot sällan om ens någonsin inträffa, att arbetarne vid en fabrik

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

eller annan större tillverkning sjelfmant nedsätta arbetslönen för att

hjelpa en i betryck varande arbetsgivare. Med afseende härå torde

icke'' utan fog kunna påstås, att arbetsgifvaren i allmänhet finge vidkännas

hela den stadgade pensionsafgiften, oberoende af hvad som föreskrifves

i §§ 21 och 60 af komiténs lagförslag.

Den verkliga innebörden af detta förslag är således, med frånseende

af fiktionen om försäkring, att alla i lagen närmare angifne arbetare

och tjenstehjon skola tillerkännas rätt till lifränta eller understöd för sig

och efterlefvande hustru eller barn att utbetalas af staten, och att nödiga

medel härtill skola beredas genom särskild, eu annan klass samhällsmedlemmar,

arbetsgifvarne, pålagd beskattning.

Nu medgifver Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande villigt, att

arbetsgivare under vissa förutsättningar bör kännas skyldig att ersätta

skada eller invaliditet, som inträffat till följd af arbetets farlighet, samt

att arbetsgivare äfven i vissa fall kan anses pligtig att draga försorgom

tjenare, som i hans tjenst förnött hela sin arbetskraft, i hvilket afseende

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande till undvikande af vidlyftighet

får i hufvudsakliga delar åberopa det yttrande, som justiticrådet

Herslow den 17 december 1890 afgifvit öfver det då till Högsta domstolen

öfverlemnade förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete;

och Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande vill ej heller bestrida, att

staten må vara berättigad genom lag föreskrifva ett visst sätt, huru

denna arbetsgivarens skyldighet skall fullgöras för att bereda arbetaren

nödig trygghet i afseende å utbekommande af hans rätt. Men härifrån

är steget långt till att genom lagstadgadt tvång pålägga alla enskilda

arbetsgivare en särskild årlig beskattning för att derigenom bereda

pension och försörjning åt de hos dem anställde arbetare eller tjenstehjon

samt deras anhörige, utan afseende derå om arbetaren eller tjenstehjonet.

mera eller mindre samvetsgrant och pligttroget fullgjort sina

åligganden gent emot arbetsgivaren. En sådan lagstiftning kan åtminstone

icke sägas öfverensstämma med hittills rådande rättsbegrepp. Det

händer ju icke sällan att arbetsgivaren, såsom skuldsatt, i sjelfva verket

är fattigare än arbetaren; och det torde blifva svårt för eu sådan arbetsgivare

att inse rättvisan deri, att han skall vidkännas årliga uppoffringar

för att bevara arbetaren från den så mycket fruktade fattigförsörjningen,

då från statens sida ingenting göres för att han sjelf må

vara förvissad att icke behöfva sluta sitt lif på fattighuset.

Om således komiténs förslag, i hvad det berör privaträttsliga förhållanden,

gifver grundad anledning till anmärkningar, så är detsamma,

sedt från politisk och nationalekonomisk synpunkt, ingalunda mindre

betänkligt.

Enligt förslaget skulle den så kallade försäkringen eller rättare den

genom lagen stadgade pensioneringen handhafvas af ett genom staten

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

inrättadt nytt centralt embetsverk, kalladt pensionsstyrelse, biträdt af

särskilda pensionsnämnder i orterna. Då denna styrelse skulle förvalta

den genom afgifterna bildade pensionsfonden, samt utbetalningen åf de

i lagen stadgade pensionerna i enlighet med pensionsbref, som af styrelsen

utfärdas, skulle verkställas genom postverket, följer häraf att

staten faktiskt ikläder sig ansvarigheten för fondens förvaltning och

fruktbargörande äfvensom för pensionernas behöriga betalande, med

rättighet allenast, på grund af stadgandet i § 53, att för åstadkommande

af nödig jemnvigt i pensionsfonden periodvis antingen höja afgifternas

eller nedsätta pensionernas belopp, hvilket senare likväl icke gerna bör

ifrågakomma och ej heller kan verkställas med mindre de föreslagna

bestämmelserna i §§ 11 och 12 ändras. Komiténs yttrande (sid. 29)

att »staten ikläder sig icke någon garanti för försäkringens framtida

bestånd» måste således bero af någon misskrifning. Har staten en gång

satt i verket eu så omfattande pensionering som den föreslagna, måste

staten uppenbarligen låta sig angeläget vara att upprätthålla densamma.

Detta är dock en för staten fullkomligt ny uppgift, som icke blott

kommer att medföra kostnader och äfventyr för statsverket utan derjemte

kan, sedan den nya vägen en gång blifvit beträdd, leda till konseqvenser,

hvilkas räckvidd nu icke ens låter sig öfverskådas. Har

staten väl genom lag erkänt sig skyldig att i ett afseende sörja för

enskilde medborgares ekonomiska angelägenheter, så skola otvifvelaktigt

för att tillmötesgå de allt jemt växande anspråken ytterligare medgifvanden

snart nog följa detta erkännande i spåren till men för lösningen

af statens verkliga, höga och vigtiga uppgifter samt för den deraf beroende

kulturutvecklingen.

Det finnes intet skäl, hvarför beredande af försörjning vid inträffad

oförmåga till arbete skall mera vara föremål för statens direkta verksamhet

än exempelvis beredande af försörjning vid tillfällig, ej sjelfförvållad

arbetslöshet, och det torde ingalunda vara omöjligt att äfven

vid lösningen af en sådan försörjningsfråga taga sin tillflykt till fiktionen

om försäkring.

Då vidare, enligt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes uppfattning,

den föreslagna lagen tillerkänner den »försäkrade» arbetstagaren

endast rättigheter och förmåner men deremot pålägger arbetsgifvaren

allenast skyldigheter, samt härtill kommer, att från »försäkringen» skulle

uteslutas »lösa arbetare, vissa jordbruksarbetare, sömmerskor, tvätterskor

med flera eller i allmänhet sådana personer, som yrkesmessigt utföra

tillfälligt arbete för annans räkning», skall lagens antagande med all

sannolikhet medverka dertill, att arbetsgifvare derefter så mycket som

möjligt söka ställa sina arbetsaftal så, att det för dem nödiga arbete

utföres på beting utan att arbetaren erhåller fast anställning. Genom

sådan anordning, hvarför benägenhet redan börjat visa sig, kommer de

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

fasta arbetames och tjenstehjon ens antal att minskas och i samma män

ökning eg a rum i deras antal, livilka tvingas att utan fast anställning

uppehålla sig med tillfälligt arbete. Det är uppenbart att sådant icke

kan vara nyttigt för samhället i dess helhet och allra minst för arbetsklassen.

Väl har komitén (sid. 70) anfört, att den af komitén förutsatta

fondbildningen icke torde komma att inverka på penningmarknaden i

så väsentlig grad som man understundom förmenat; men Eders Kongl.

Majds befallningshafvande har icke kunnat finna, att komitén nöjaktigt

styrkt riktigheten af detta sitt påstående. Komitén har sjelf upplyst,

att man i den tyska riksdagen hyst stora farhågor för fondbildningens

menliga inflytande, och att man till och med för att ej äfventyra det

der framlagda lagförslagets förkastande måst i fråga om anskaffande af

medel för pensioneringen »slå in på en annan väg». Enligt Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvandes uppfattning synes det ock vara alldeles

oomtvistligt att hopsamlandet hos den i hufvudstaden förlagda pensionsstyrelsen

af en fond, som efter tio års förlopp skulle uppgå till ungefär

ett hundra millioner kronor, efter fj^ratio år till tre hundra millioner

och efter åttio år, vid uppnådt jemvigtsläge, till trehundranittiotre millioner

kronor, måste utöfva ett mycket betydande inflytande, som mången

gång kan blifva menligt för landsorterna derigenom att näringslifvet

der går miste om ett för detsamma nödigt rörelsekapital. Förvaltningen

af en så stor fond måste uppenbarligen vara förenad med ganska afsevärdt

äfventyr, utom det att densamma tager i anspråk högst betydliga

arbetskrafter och kostnader; och, med kännedom om de svårigheter,

som redan nu möta för säker placering mot antaglig ränta, vågar Eders

Kongl. Majds befallningshafvande knappast dela den af komitén uttalade

förhoppning, att fondens kapital skall kunna åtminstone under de första

tio åren fruktbargöras, så att ränteafkastningen uppgår till beräknade

tre och en half procent. I fråga härom bör såsom ganska betecknande

erinras, att den förra arbetareförsäkringskomitén uti sitt den 15 maj

1889 afgifna förslag till lag om ålderdomsförsäkring grundade sina beräkningar

å en räntefot af fyra procent, men att komitén uti nu förevarande

den 30 mars 1893 afgifna förslag ansett sig redan böra sänka

räntefoten med icke mindre än en half procent.

Inrättandet i hufvudstaden af ett nytt centralt embetsverk och förläggande

dit af en synnerligen omfattande fondförvaltning utgör dessutom

ett ytterligare steg i riktningen mot samlande, så vidt möjligt, af

landets andliga och materiela kraft i hufvudstaden; och Eders Kongl.

Maj ds befallningshafvande anser det minst sagd! tvifvelaktigt, huruvida

sådan centralisation må vara nyttig för landet i dess helhet.

Beträffande härefter lagförslagets detaljer och möjligheten af detsammas

följdriktiga genomförande anser sig Eders Kongl. Majds befall
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

ningshafvande först böra erinra, att tillämpningen af bestämmelserna

om hvad som skall anses vara »försäkringspligtig anställning» samt om

hvem som skall anses såsom arbetsgifvare enligt lagen otvifvelaktigt

kommer att medföra stora svårigheter och leda till mångfaldiga tvister,

störande för det goda förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetstagare.

Kontrollen öfver pensioneringen och säkerheten för arbetstagarne

att kunna utfå den dem i lagen tillförsäkrade rätt skulle enligt förslaget

nästan uteslutande blifva beroende af de så kallade pensionsböckerna

och tillämpningen af föreskrifterna om infästande deri af pensionsmärke

för hvarje kalendervecka, under hvilken försäkringspligtig anställning

egt rum, eller anteckning om de pensionsafgifter, som i vissa fall skola

tillgodoräknas, ehuru motsvarande pensionsmärken ej blifvit infästade.

Då dessa pensionsböckers antal kommer att uppgå till flere hundra tusental,

inses lätt, att den sålunda föreslagna anordningen måste blifva

behäftad med mycken osäkerhet i tillämpningen, och att mångfaldiga

svårigheter och förvecklingar skola deraf framkallas. Hvad särskildt

angår det fall, då pensionsbok förkommit, kan Eders Kongl. Majds

befallningshafvande icke inse, huru det skall blifva möjligt åstadkomma

fullt nöjaktig bevisning om antalet pensionsafgifter, som förut

blifvit för den »försäkrade» inom de särskilda pensionsklasserna rättsligen

erlagda eller honom tillgodoräknade, såvida icke landets arbetsgifvare

skola betungas med den ytterligare skyldigheten att föra samt

under tiotal af är förvara och på begäran tillhandahålla särskild räkenskap

för hvarje arbetare eller tjenare, som hos dem haft anställning.

Enligt lagförslaget skall inom hvarje af rikets kommuner tillsättas

minst en pensionsnämnd, bestående af en ordförande och fyra ledamöter,

hvilken nämnd skall hafva att fullgöra de åligganden samt pröfva och

afgöra de mången gång ganska svåra frågor, som omförmälas i § 28.

Huruvida detta förslag, som innebär att inom landet skulle inrättas

många tusenden nya oaflönade kommunala befattningar, kommer att af

kommunerna helsas med odeladt bifall, anser Eders Kongl. Majds befallningshafvande

vara ganska tvifvelaktigt. Säkert är emellertid, att

de tusentals pensionsnämnderna skola fullgöra sina ganska omfattande

skyldigheter på mycket vexlande och olika sätt, hvaraf många svårigheter

och förvecklingar kunna uppstå, samt att i följd häraf pensionsstyrelsen

måste blifva öfverhopad med besvär öfver de särskilda nämndernas

beslut, hvilka besvärs pröfning helt visst kommer att kräfva

betydande arbetskrafter. Endast inom Skaraborgs län skulle komma

att tillsättas icke mindre än omkring tvåhundrasjutio pensionsnämnder;

och ehuru Eders Kongl. Maj ds befallningshafvande tror sig kunna påstå,

att befolkningen inom detta län icke i afseende å andlig utveckling står

tillbaka för innevånarne i andra landsdelar, vågar Eders Kongl. Majds

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

befallningshafvande likväl icke med bestämdhet antaga, att inom hvarje

åt länets alla kommuner finnes tillgång å minst tio personer, som äro

lämplige att blifva ordförande och ledamöter i nämnden eller suppleanter

för dem.

I öfrigt finner Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande komiténs

förslag ingalunda sakna förtjenster, och Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

måste särskildt skänka sitt erkännande åt komiténs åsigt att

arbetsklassens behof, hvad angår såväl arbetarne sjelfva som deras familjer,

bäst tillgodoses genom en på invaliditetsprincipen grundad försäkring

jemte en barnpensionering. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

håller således före, att komiténs betänkande kan komma till

nytta och tjena till god ledning, om och när frågan om arbetareförsäkring

införes på den väg, som enligt Eders Kongl. Maj ds befallningshafvandes

uppfattning är den enda rätta. Målet för denna väg är ordnandet.

af en eller flera anstalter för meddelande af verklig på invaliditetsprincipen

grundad försäkring jemte barnpensionering, hvilken eller

hvilka anstalter böra hvila på de förutnämnda grundvalarna, frivillighet

och sjelf hjelp, men uppmuntras och understödjas af staten såväl genom

ändamålsenligt ordnad kontroll som genom penningebidrag åtminstone

till bestridande af förvaltningskostnaderna.

Men på grund af hvad ofvan blifvit anfördt måste Eders Kongl.

Majrts befallningshafvande afstyrka, att ifrågavarande förslag lägges till

grund för lagstiftning i ämnet.

Underdånigst

C. A. SJÖCRONA.

A. M. Bolinder.

Marieholm den 16 november 1893.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

17 :o. Kong!. Maj:ts befallningshafvande i Vermlands län.

Till Kong!. Maj:ts och rikets kommerskollegium.

Uti skrifvelse den 20 sistlidne juni, hvilken den 1 påföljde juli

hit ankommit,| har Kongl. kollegium på grund af nådig remiss å arbetareförsäkringskomiténs

utlåtande och förslag till lag angående försäkring

för beredande af pension åt arbetare i vissa fall, anmodat Konungens

befallningshafvande att lemna fabriks- och handtverksföreningar,

arbetareföreningar och andre för ämnet intresserade föreningar och enskilde

inom länet tillfälle att i detta ärende sig yttra och att med de

yttranden, som sålunda kunde varda afgifna och eget utlåtande till Kongl.

kollegium inkomma före den 1 nästkommande november.

Af sådan anledning och sedan Konungens befallningshafvande genom

allmän kungörelse anmodat alla vederbörande, som sådant åstundade,

att till Konungens befallningshafvande inom förelagd, numera

tilländalupen tid, inkomma med }Ttranden, utan att någon i sådant afseende

låtit sig afhöra, får Konungens befallningshafvande, med tillkännagifvande,

att Konungens befallningshafvande, särdeles med hänseende

till den kort tillmätta tiden, finner sig icke kunna eller böra

yttra sig öfver andra delar af förslaget än dem, som beröra Konungens

befallningshafvandes afsedda befattning vid handhafvandet af hit

hörande frågor, anmäla, att Konungens befallningshafvande i nyssnämnda

hänseende icke har något att mot förslaget erinra; kunnande

dock Konungens befallningshafvande derjemte icke underlåta att uttala

den mening, att i fråga om arbetsgifvares deltagande i betalandet af

stadgade pensionsafgifter, den af A. P. Danielson i reservationen häremot

yttrade åsigt synes, såsom mera rättvis och billig, eg a företräde

framför komiténs förslag i denna del.

Karlstad i landskansliet den 23 oktober 1893.

ADOLF MALMBORG.

C. E. Varenius.

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

18:o. Kong! Maj:ts befallningshafvande i Örebro län.

Till Kongl. Maj:ts och rikets kommerskollegium.

I skrifvelse den 20 sistlidne juni har, på grund af Kongl. Majrts

nådiga föreskrift i remiss till Kongl. kommerskollegium å komiténs för

afgifvande af förslag angående arbetareförsäkring underdåniga betänkande,

Kongl. kommerskollegium anmodat Konungens befallningshafvande

att lemna fabriks- och handtverksföreningar, arbetareföreningar

och andra för ämnet intresserade föreningar och enskilda inom länet

tillfälle att i detta ärende sig yttra och att med de yttranden, som sålunda

kunde varda afgifna, och eget utlåtande till Kongl. kommerskollegium

inkomma. Med anledning'' häraf har Konungens befallningshafvande

genom kungörelse den 8 juli innevarande år, med tillkännagifvande

att berörda betänkande funnes här tillgängligt, uppmanat nämnda

föreningar och enskilda att före den 1 i denna månad hit inkomma

med skriftliga yttranden i ärendet, utan att hittills sådant yttrande inkommit.

Sedan den af Kongl. Maj:t den 3 oktober 1884 tillsatta så kallade

arbetareförsäkringskomité den 15 maj 1889 framlagt förslag till lag om

ålderdomsförsäkring, öfver hvilket förslag Konungens befallningshafvande

den 2 september nyssnämnda år afgifvit underdånigt utlåtande,

men berörde lagförslag icke ledt till lagstiftning i ämnet, har en den

30 oktober 1891 tillsatt ny komité den 30 mars innevarande år afgifvit

nu föreliggande underdåniga betänkande och förslag till lag angående

försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga till

arbete.

Om man ock kan hysa betänkligheter i afseende å riktigheten af

den utaf komitén i motiven till nämnda lagförslag uttalade åsigt, att

försäkringen ifråga bör vara obligatorisk och sålunda genomföras genom

lagstadgadt försäkringstvång, så torde dock med den inskränkning

i försäkringspligten, som, i jemförelse med föregående förslag, nu föreliggande

innehåller, de väsentligaste anledningarne till anmärkning i

berörda hänseende få anses undanröjda.

Att med ledning åt de föreskrifter, förslaget innehåller, bestämma

när varaktig oförmåga att med arbete sig försörja och rätt till pension

sålunda inträder, lärer ej blifva så lätt, som komitén synes antaga, utan

torde nog åtskilliga svårigheter härvid yppa sig; men vigten och be
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

tydelsen af det mål, man genom ifrågavarande lagförslag vill nå, äro

så stora och så maktpåliggande, att man ej bör rygga tillbaka för dessa

svårigheter eller eris lör de högst betydliga kostnader, förslagets genomförande

kräfver.

Under förutsättning att de beräkningar, hvilka ligga till grund för

föreslagna bestämmelser angående beloppen af årliga försäkringsafgifter

och 1 ifrån tor m. m. äro fullt riktiga, hvarom Konungens befallningshafvande

icke varit i tillfälle att ingå i någon undersökning, anser sig

Konungens befallningshafvande, som icke har något vidare i hufvudsak

mot förslaget att erinra, böra tillstyrka, att detsamma må läggas till

grund för blifvande lagstiftning i ämnet.

Örebro slott i landskansli den 31 oktober 1893.

På landshöfdingeembetets vägnar:

AUG. HELLING. CARL SANDAHL.

19:o. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vestmanlands län.

Till Konungen.

Jemlik! anmodan från Eders Kongl. Majds och rikets kommerskollegium

får Eders Kongl. Majds befallningshafvande härmed afgifva

underdånigt utlåtande öfver Nya arbetareförsäkringskomiténs underdåniga

betänkande och förslag.

Förslaget till lag angående försäkring för beredande af pension vid

varaktig oförmåga till arbete är liksom den förra komiténs förslag till

lag om ålderdomsförsäkring bygdt på grundsatsen af tvång, så att hvar

och en, som är berättigad ingå i den föreslagna pensionskassan, också

är pligtig betala de föreskrifna premierna. I afseende å denna grundsats

hade undertecknad, landshöfding, tillfälle uttala sin mening i en

till förra arbetareförsäkringskomiténs förslag till lag om ålderdomsförsäkring

afgifven reservation, af hvilken reservation ett styrkt transsumt

här bifogas; och får Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande,

som fortfarande omfattar samma mening, i underdånighet åberopa de i

reservationen uttalade åsigter.

Förutom grundsatsen om tvångsförsäkring omfattar föreliggande

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

förslag äfven den, att arbetsgivare skall vara skyldig med hälften bidraga

till arbetarnes försäkringsafgifter, hvilken grundsats Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvande icke heller kan gilla. Då kroppsarbetares

invaliditet, vare sig genom olycksfall i arbetet eller möjligen i följd af

de med viss näring följande sjukdomsanledningar, torde kunna läggas

arbetsgivaren till last, finnes också skäl ålägga denne att genom försäkring

skydda dem för den ekonomiska förlust, som sådan invaliditet

medför; men Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande kan ej anse, att

giltiga skäl åberopats för sådant åläggande vid hvarje uppkommande

arbetsoduglighet, äfven då den härflutit af andra orsaker än de nyss

angifna. Skall annan än den försäkrade sjelf bära någon del af kostnaderna

för hans försäkring i andra än de ofvan först angifna fall, i

hvilka sådant lärer tillhöra arbetsgivaren ensam, så bör af socialpolitisk

hänsyn staten träda emellan, men ingalunda näringarne.

Det första förslaget till ålderdomsförsäkring afsåg förpligtelse för

hvarje svensk medborgare att genom inbetalande af stadgade premier

bereda sig lifränta; det föreliggande förslaget till invaliditetsförsäkring

deremot inskränker förpligtelsen till dem, som mot aflöning äro anstälda

hos arbetsgivare. Härigenom skulle, enligt Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvandes förmenande, uppstå missnöje, icke blott med tvånget

såsom sådant, utan äfven af den anledning att tvånget icke drabbade

alla kroppsarbetare i enahanda lefnadsvilkor lika. Två kroppsarbetare

i samma yrke, af hvilka den ene är anstäld mot aflöning hos

arbetsgifvare, men den andre arbetar för egen räkning till exempel

mot betalning pr stycke, lefva otvifvelaktigt i hufvudsakligen samma

yttre vilkor; och dock är den ene pligtig erlägga försäkringspremier,

men den andre icke, trots att denne senare kunde finnas mera i behof

af understöd vid arbetsoförmåga än den förre.

Andamålet med den kassa, som enligt förslaget skall bildas, är att

bereda delegarne pension vid varaktig arbetsoförmåga, och sådan anses

vara för handen, »då någon befinnes i följd af ålderdom, kropps- eller

sinnessjukdom, vanförhet eller lyte vara urståndsatt att genom sådant

arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter, vidare sig försörja

eller fyllt sjuttio år». Denna bestämmelse skulle säkerligen framkalla

talrika, mer eller mindre oberättigade anspråk på uppbärande af pension

och tvister inför vederbörande nämnder. Om också, såsom komitén

förmenar, erfarenheten från utlandet och från några mindre kassor

i vårt land, der delegarne känna hvarandras behof, visar, att lagens

tillämpning uti ifrågavarande hänseende icke skulle medföra så stora

svårigheter, som man kunde antaga, så ådagalägger i motsats härtill

erfarenheten, att första paragrafen af nu gällande fattigvårdsförordning,

som är bygd på samma grunder som förslagets ofvan citerade bestämmelse,

är det lagrum, som beröres af de talrikaste fattigvårdst.visterna;

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

och då personer, kvilka äro i behof af fattigvård, icke ännu, fastän

lagen varit gällande i mera än tjugu år, fått den grundsatsen för sitt

medvetande klar, att de icke hafva rätt till fattigvård, med mindre de

i första paragrafen af fattigvårdsförordningen uppräknade omständigheter

äro för handen, så lära delegarne i den föreslagna pensionskassan

så mycket mindre kunna väntas få en skärpt blick på de för den

pensionsbehöfvande uppstäda vilkoren, som desse delegare genom inbetalande

af premiebidrag ovilkorligen skola erhålla den föreställningen,

att de för de allra flesta fall af understödsbehof beredt sig rätt till

pension.

Den föreslagna lagen skulle, enligt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes

förmenande och på anförda skäl, icke komma att, såsom

komitén afsett, verka tillfredsställande inom kroppsarbetareklassen eller

till lösning af den så kallade arbetarefrågan, utan endast att öfverflytta

en del af fa tf ig vård stungan från kommunen på kroppsarbetare och arbetsgivare;

och Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande anser sig derför

böra afstyrka lagens antagande.

Underdånigst:

FREDRIK HEDERSTIERNA.

Herman Udden.

Yesterås slott i landskansliet den 20 oktober 1893.

Bilaga 1.

Transsumt af den utaf landshöfdingen Er. Hederstierna

afgifna reservation emot arbetareförsäkringskomiténs

den 15 maj 1889 aflåtna utlåtande och

förslag.

Det må vara en sanning, såsom komitén säger, att »endast genom

tvång kan ernås, att ålderdomsförsäkringen kommer alla till godo icke

blott de mera duglige och välbergade utan äfven dem, som befinna sig

i ogynnsammare socialt läge», men deraf följer icke, att användandet af

dylikt tvång är lämpligt eller tillrådligt, äfven om man skulle vilja tillerkänna

staten rätt att sålunda ingripa i den enskildes frihet och före
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

skrifva det sätt, hvarpå denne skall fullgöra sin pligt att efter förmåga

draga försorg om sig och sin familj.

Af statens rätt och pligt att vaka deröfver, att den enskildes frihet

att råda öfver sig och sin egendom ej brukas till men för andra

eller till intrång i deras rätt, och deröfver att den enskilde fullgör sina

förpligtelser mot det allmänna, följer emellertid ej någon rätt att ingripa

i den myndiges görande och låtande till hans egen förmenta förmån,

och en dylik sjelftagen rätt, medförande enligt komiténs förslag

ett åläggande för den enskilde att på föreskrifvet sätt bereda sig ålderdom

sförsäkring, skulle icke vara lämplig eller tillrådlig derföre, att

långt ifrån att utöfva ett välgörande inflytande på befolkningen och

blifva en »uppfostran till sparsamhet och omtanke för framtiden», skulle

den verka skadligt i moraliskt hänseende, då flertalet af samma befolkning,

i stället för att deruti se en faderlig omsorg, skulle betrakta

åläggandet som ett förhatligt tvång, som det skulle söka på allt sätt

undandraga sig; i motsats härtill skulle en uppmuntran till och underlättande

af frivillig försäkring verka välgörande på alla dem, som man

lyckas förmå till en dylik omsorg för framtiden. Derföre och då man

med allt skäl fordrar, att hvar och en skall sjelf betala premierna för

sin ålderdomsförsäkring, och ej vill ålägga vare sig staten, det är samtliga

skattdragande, eller arbetsgifvarne, att betala för arbetarne, så bör

man också enligt mitt förmenande bygga en dylik försäkring på frivillighetens

grund.

Då jag anser, att staten icke är berättigad och icke bör berättigas

ålägga den enskilde medborgaren att bereda sig lifränta, utan att staten

endast bör uppmuntra honom dertill och bereda honom den största

möjliga ränta och säkerhet, får jag, som sålunda icke kan biträda komiténs

förslag, i stället föreslå, att riksförsäkringsanstalten, som staten

skall underhålla för beredande af olycksfallsförsäkring, bemyndigas att äfven

meddela frivillig lifränteförsäkring, och att de ombud för samma

anstalt, hvilka rikets samtliga kommuner skola underhålla, göras till

agenter, intresserade af att förmå arbetare och med dem jemförliga

personer inom deras respektive kommuner att bereda sig lifränteförsäkring.

Härigenom skulle ock tillfälle beredas för föräldrar eller kommuner

att genom insättningar för barn bereda dessa lifränta, hvarjemte

rättigheten till försäkring icke skulle inskränkas till viss ålder eller tid,

utan kunna företagas när tillfälle till någon besparing erbjuder sig, och

torde till förökandet af dessa tillfällen och befordrandet af sparsamhet

lifräntemärken och lifräntekort kunna begagnas äfven vid denna frivilliga

försäkring. För att inskränka densamma till förutnämnda klasser,

hvilka icke i allmänhet lära anlita de enskilda försäkringsanstalterna,

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

bör en viss lägre maximiränta bestämmas såsom till exempel den af

komitén föreslagna högsta eller 425 kronor vid sextio år.

Rätt transsumeradt, betygas.

Vesterås slott i landskansliet den 20 oktober 1893.

Ex officio

Herman Udden.

Bilaga 2.

Till nya arbetarförsäkringens komité.

Efter tagen kännedom om komiténs utlåtande och förslag jemte

bilagor dristar jag fästa uppmärksamheten på några punkter af mera

principiel natur.

Ehuru jag fullväl inser att, om arbetarena sjelfva och deras husbönder

skola erlägga afgiften, så måste försäkringen blifva obligatorisk,

men just såsom påtvingad blir försäkringen i hög grad impopulär,

såsom den ock lärer vara i Tyskland, hvarifrån komiterade hemtat sitt

mönster. Om enl. sid. 95 försäkringsafgiften skall af arbetsgifvaren i

första hand uttagas, så lärer det nog blifva lian, som isynnerhet kommer

att betungas. Då pensioneringen borttager en stor del af fattigvårdstungan,

så blir derigenom kommunalbeskattningen i hög grad rubbad,

hvilket. före förslagets antagande behöfde en särskild utredning. I

många fall, tror jag, skall fördelningen af afgiften mellan husbonde

och tjenare hafva en motsatt social verkan mot den af komiterade

åsyftade (sid. 60). Lyckligt synes mig deremot Danmark hafva undvikit

dessa klippor genom sitt pensionsväsende.

Äfven i det hänseendet tyckes mig Danmarks försäkringsväsende

hafva företräde, att der ej behöfves en så stor apparat, som måste uppstå

genom afgifters upptagande. Genom detta senare uppkommer en hel

tjenstemannakår och sockenkomitéer betungas med grannlaga skyldigheter,

för hvilkas underlåtande till och med böter måste erläggas, utan

att erhålla några som helst rättigheter. Till de många kommunala uppdrag,

som nu ej uträttas med synnerligt nöje, skulle äfven denna, i

många fall odiösa tunga läggas.

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Med afseende på principerna, efter hvilka försäkringsafgifterna bestämmas,

hafva komiterade å sid. 69 långt ifrån att anse den starka kapitalbildningen

i enskilda banker och dylikt skadlig, tvärtom anfört den

såsom ett bevis på ett sundt ekonomiskt tillstånd och derföre ansett

en ytterligare kapitalbildning å 400 millioner utan menlig inverkan på

affärs- och näringslifvet. Ja, såsom bevis på det ekonomiska välståndet,

prisas till och med det, att depositionsräntan hålles hög.

Häremot vågar jag vördsamt göra ett inlägg. Jemföres England

med Sverige, så vet man att der finnas kapital till företag och lågränta,

men här klagas öfver motsatsen. Borde ej detta utgöra en fingervisning

på den väg man bör gå? Men här vill man uppmuntra till

kapitalbildning i banker och dylika anstalter. Icke utgöras väl de samlade

600 millionerna af deras kapital, som afse att riskera detsamma

på produktiva näringar? Nej, många, som borde deltaga i samhällsarbetet,

slumra ljuft på dessa höga depositionsräntor, så vidt de ej lyckats

öfverkomma så fina papper som aktier i enskilda banker eller ännu

heldre i dessa lifförsäkringsaktiebolag, som af de försäkrade eller deras

enkor och barn taga en oskälig vinning. Kapitalet suges sålunda från

näringarne, för att sedan delvis återgå dit, betyngdt med hög ränta,

hvarunder hvarje företag suckar. Den dådlöse kapitalisten skördar

höga räntor, under det den driftige mannen och med honom hans arbetarskara

kämpa en ofta förtviflad kamp. Och när kapitalen äro hopade

och näringarne ej förmå att ställa tillfredsställande säkerhet eller

gifva den äskade räntan, då är kraschen inne.

Till att påskynda ett sådant sakernas tillstånd synes mig komiténs

förslag egnadt, att nemligen genom fasta premier åstadkomma en ytterligare

kapitalbildning på 400 millioner. Kapitalet, användt i näringarnes

tjenst, är arbetarens vän, men ett skrinlagdt kapital, som lockas fram

blott mot höga räntor och utan deltagande i företagens risk, är ingen

vän till arbetaren. Underligt skulle vara om sjelfva arbetarförsäkringen

skulle i nämnda hänseende uppträda som arbetarens fiende.

Slutligen bygges försäkringen på en räntefot af 3 Vs procent. Om

ock räntan varit så hög och högre, så torde samhällets ekonomiska

välfärd i väsentlig män hvila derpå att allmänna räntan må nedgå

mera. Dermed synes mig förslaget om fasta premier, som utom dess

blifva alltför höga, böra falla.

Trots det utomordentliga arbete, komitén nedlagt, och de i hög grad

intresseväckande beräkningarne, synes mig det framstälda förslaget icke

kunna leda till ett godt praktiskt resultat. Föresynen från Danmark

eller ännu heldre en med lifförsäkring med låga premier kombinerad

invaliditets försäkring synes mig mera tilltalande.

Om ock komiterade icke anse mina — en lekmans på detta om
-

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

råde — tankar värda att påakta, så må mina ord dock vara ett vittnesbörd

derom, att frågan följes med intresse och liflig tillönskan om dess

lyckliga lösning.

Valskog den 11 september 1893.

L. J. LEKSELL.

Kyrkoherde och folkskoleinspektör.

20:o. Kong!. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län.

Till Konungen.

Sedan Eders Kongl. Majds och rikets kommerskollegium i skrifvelse

den 20 juni innevarande år, på grund af Eders Kongl. Maj:ts

derom meddelade nådiga föreskrift i remiss på komiténs för afgifvande

af förslag angående arbetareförsäkring underdåniga betänkande, anmodat

Eders Kongl. Majds befallningshafvande att lemna fabriks- och

handtverksföreningar, arbetareföreningar och andra för ämnet intresserade

föreningar och enskilde inom länet tillfälle att i ärendet sig yttra

samt att med de yttranden, som kunde varda afgifna äfvensom eget

utlåtande till Kongl. kollegium inkomma, så har Eders Kongl. Maj ds

befallningshafvande genom behörigen offentliggjord kungörelse lemnat

ofvannämnda vederbörande tillfälle att öfver ifrågavarande förslag afgifva

yttranden före den 1 innevarande oktober utan att någon annan

än styrelsen för Falu arbetareförening begagnat tillfället att sig yttra;

Och får alltså Eders Kongl. Majds befallningshafvande härhos öfverlemna

samma yttrande samt för egen del anföra, att Eders Kongl. Majds

befallningshafvande funnit sig icke ega anledning till någon erinran

mot förslagets hufvudgrunder.

Underdånigst

CLAES WERSÅLL.

Falun i landskansliet den 31 oktober 1893.

Ludv. Almqvist.

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Bilaga.

Till Konungens befallningshafvande i Stora Kopparbergs län!

Med anledning af lemnadt medgifvande att uttala sig om nu afgifvet

förslag till Invalidförsäkring, bär Fakt arbetarförenings styrelse

ansett sig böra uttala, att den, med fästadt afseende på att Förslaget

afser att ordna för oss helt och hållet nya förhållanden, finner detsamma

vara i hufvudsak godt. Styrelsen har visserligen icke förbisett,

att en ytterligare utvidgning af bestämmelserna i detta förslag fordras,

för att försäkringen skulle kunna omfatta alla dem, som deraf verkligen

äro i behof, men anser emellertid denna anmärkning, — liksom

de, hvilka synas befogadt kunna göras mot eu och annan detaljbestämmelse

— kunna, sedan försäkringen genomförts och säkrare erfarenhet

vunnits, utan rubbning af hufvudgrunderna derför undanrödjas.

Styrelsen anser sig derför böra tillstyrka förslagets genomförande såsom

eu åtgärd, hvilken för den klass styrelsen representerar helt säkert

skulle bidraga att i icke ringa mån göra lifvet bekymmersfriare.

Falun den 29 september 1893.

Å Falu arbetarförenings styrelses vägnar

V. VAHLIN.

21:o. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Gefleborgs län.

Till Kongl. Maj:ts och rikets kommerskollegium.

Sedan, i anledning af Kong], kollegii skrifvelse flen 20 sistlidne

juni, Kongl. Majds befallningshafvande genom utfärdad allmän kungörelse

lemnat fabriks- och handtverksföreningar, arbetareföreningar och

andra för ämnet intresserade föreningar och enskilde tillfälle att inom

viss numera förfluten tid lut inkomma med yttranden öfver nya arbetareförsäkringskomiténs

förslag till lag angående arbetareförsäkring, får

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kongl. Maj:ts befallningshafvande, med tillkännagifvande att något dylikt

yttrande icke afgifvits, för egen del i ämnet anföra följande:

Ifrågavarande förslags goda syfte kan ej af någon förnekas, och

Kongl. Maj:ts befallningshafvande anser äfven, att en lag, affattad i

hufvudsaklig öfverensstämmelse med samma förslag, skulle vara af den

allra största betydelse för allmänt väl samt medföra de mest välsignelsebringande

verkningar; dock torde kunna antagas, att så skulle blifva

förhållandet i ännu högre grad, i samma mån förslagets föreskrifter om

försäkring kunde utsträckas att omfatta flere till kroppsarbetare hänförliga

personer och pensionsbeloppen kunde ökas.

Emellertid lära no g icke anledningar saknas till tvekan, huruvida

de föreslagna bestämmelserna äro i alla delar fullt lämpliga eller för

sitt ändamål tillfyllestgörande; och hyser Kongl. Maj:ts befallningshafvande

särskildt i nedan uppgifna hänseenden några betänkligheter.

Enligt förslaget skulle ansvaret för pensionsafgifternas erläggande

i behörig tid åligga arbetsgifvarne, hvilka hade att anskaffa och vid utbetalning

af aflöning i arbetstagarnes pension sböcker infästa pensionsmärken,

med rätt att å aflöningen afdraga hälften af märkenas belopp;

och om detta försummades, blefve påföljden den, att arbetsgifvaren,

jemte det han vore skyldig att ersätta all uppkommande skada, kunde,

ifall åtal skedde, straffas med böter, hvilka tillfälle kronan. Af hvem

dessa förseelser skulle åtalas, nämnes ej, hvarföre det får antagas vara

meningen, att utförandet af sådana åtal skulle åligga de allmänne åklagarne.

Att nu omförmälda bestämmelser innefatta tillräcklig garanti för

att pensionsafgifterna blefve behörigen erlagda, torde med skäl kunna

betviflas. Att vederbörande allmänne åklagare, när det gäller beifrande

af verkliga brott, visa nit i fullgörandet af hvad dem åligger, ehuru

ingeji egen fördel utan endast kostnader och besvär äro dermed förenade,

får väl antagas vara regel; men deremot kan det ej af de allmänne

åklagarne förväntas, att de för upptäckande och åtalande af förseelser

af nu ifrågavarande art skola ådagalägga någon större ifver, utan

att de genom rätt till andel i böter eller annorledes varda särskildt

dertill uppmuntrade. På grund häraf och med afseende jemväl å den

stora mängden af de personer, som äro att anse såsom arbetsgifvare,

och bland hvilka alltså försummelse att ombesörja pensionsmärkenas

anskaffande och infästande i pensionsböckerna kunde ifrågakomma, synes

det Kongl. Maj:ts befallningshafvande vara nödvändigt, att öfver pensionsafgifternas

erläggande utöfvas annan kontroll, än som nu blifvit

ifrågasatt.

Vidare vill Kongl. Majts befallningshafvande fästa uppmärksamheten

vid hvad förslaget innehåller om utseende af pensionsnämndernas

ordförande jemte deras suppleanter. Sådana funktionärer skulle för

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

hvarje pensionsdistrikt, eller i regel för hvarje kommun och således till

ett ganska stort antal i hvarje län, förordnas af Kongl. Maj:ts befallningshafvande;

men då detta skulle ske endast efter frivilligt åtagande,

och härvid jemväl tages i betraktande, att omförmälde ordförande, jemte

det de vore underkastade dryga böter för uteblifvande från pensionsnämndens

sammanträden, finge en synnerligen ansvarsfull verksamhet

med åliggande att sköta ganska vidlyftiga göromål, såsom all inom

pensionsnämnden förekommande register- och protokollsföring, skriftvexling

med mera, och detta utan annan ersättning än godtgörelse för

skrifmaterialier, postporto och skrifvarehjelp, fruktar Kongl. Maj:ts befallningshafvande,

att det ofta kommer att blifva svårt, mången gång

äfven omöjligt, att finna personer, både villiga och lämpliga att fullgöra

sagda uppdrag; och tror Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke, att

denna olägenhet i någon mån blefve minskad derigenom att, på sätt

förslaget medgifver, till ifrågavarande befattning kunde utses äfven en

utom kommunen boende person —, hvilket för öfrigt, efter Kongl.

Maj:ts befallningshafvandes mening, icke heller vore ändamålsenligt, då

de skäl, på grund hvaraf ledamot i pensionsnämnden bör vara boende

inom kommunen, jemväl ega giltighet beträffande ordföranden.

Slutligen får Kongl. Maj:ts befallningshafvande anföra, att de i en

reservation till lagförslaget uttalade åsigter, enligt Kongl. Maj:ts befallningshafvandes

förmenande, äro tänkvärda så väl ur billighetssynpunkt

som ock med hänsyn till möjligheten af försäkringens utsträckning till

arbetarekategorier, som enligt förslaget äro derifrån uteslutna.

Gefle slott å landskansliet den 30 oktober 1893.

C. A. T. BJÖRKMAN.

J. J. Smitt.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

22:o. Kong! Maj:ts befallningshafvande i Vester
norrlands

län.

Till Kongl. Maj:ts och rikets kommerskollegium.

Jemlikt Kongl. kollegii skrifvelse den 20 nästlidne juni i fråga om

komiténs för afgifvande af förslag angående arbetareförsäkring underdåniga

betänkande har Kongl. Maj:ts befallningshafvande, på sätt af

länsstyrelsens bilagda kungörelse n:o 337 framgår, lemnat vederbörande

tillfälle att inom viss, numera förfluten tid i ärendet afgifva yttrande,

utan att emellertid något som helst dylikt yttrande till Kongl. Majrts

befallningshafvande inkommit.

Såsom eget infordradt utlåtande får Kongl. Maj:ts befallningshafvande

härmed anföra, att Kongl. Maj:ts befallningshafvande i hufvudsak

icke har något annat att emot komitéförslagets innehåll erinra, än att,

då det i förslagets § 1 mom. 1 stadgade belopp af 1,800 kronor valts

med hänsyn till föreskrifterna i gällande bevillningsförordning angående

afdrag för s. k. existensminimum, samt vederbörande taxeringsmyndigheter

enligt samma förordning hafva till åliggande att vid beräkning

af skattskyldigs inkomst taga i betraktande jemväl de i 3 mom.

af nämnda § omförmälda löneförmåner, det synes vara desto större

skäl att låta taxeringsmyndigheternas uppskattning vara bestämmande,

som eljest lätteligen skulle kunna inträffa, att desse och pensionsnämnden

stadnade i olika beslut, hvaraf åter blefve en följd, att, i händelse af

besvär,'' en och samma fråga komme att af olika myndigheter pröfvas.

Hernösand i landskansli den 21 oktober 1893.

G. RYDING.

A. Asker.

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

23:o. Kong! Maj:ts befallningshafvande i Jemtlands län.

Till Kong!. Maj:ts och rikets kommerskollegium.

Med föranledande af Kongl. kollegii skrifvelse den 20 juni innevarande

år rörande s. k. arbetareförsäkringskomiténs förslag] till lag

angående försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga

till arbete, får Konungens befallningshafvande dels tillkännagifva, att

Konungens befallningshafvande enligt allmän kungörelse den 8 juli

lemnat vederbörande tillfälle att inom numera förfluten tid till Konungens

befallningshafvande inkomma med yttranden i ärendet, men att ingen

häraf sig begagnat, dels ock] för egen del afgifva följande utlåtande:

Konungens befallningshafvande hyser allvarliga tvifvel rörande

klokheten deruti, att staten uppträder som försäkringsgifvare på ett

fält, som hittills tillhört den enskilda företagsamheten, och der denna

gjort så beaktansvärda framsteg, att ingen fara lärer vara att den icke

skall finna former för att tillmötesgå och motsvara alla behof, som på

försäkringsområdet komma att göra sig gällande. — Det nu föreliggande

förslaget är ett efterhärmande af hvad som inom tyska riket på senare

åren lagstiftats på detta område, och Konungens befallningshafvande

tror det vore klokt att afvakta resultatet af försöket i Tyskland, innan

det efterföljes här. Många och starka röster höras redan nu derstädes,

hvilka ogilla den sålunda inslagna riktningen i lagstiftningen, som väl

varit föranledd af politiska skäl, hvartill motsvarighet måhända icke

tillfullo är att finna här i landet.

Det föreliggande förslaget synes dessutom icke väl egnadt att uppfylla

det ändamål, som dermed afses, att bereda ålderdomsförsörjning

åt i behof varande arbetare, då så stora kategorier af de kroppsarbetande

klasserna'' äro, genom bestämmelserna om vilkoren, uteslutne från

både skyldighet och rättighet att genom inbetalningar bereda sig ålderdomsunderstöd.

Konungens befallningshafvande vill blott erinra om

den stora mängd arbetare, som icke mottager arbete i den form som

förslaget bestämmer, och som har arbetat flitigt och ärligt hela sitt lif,

utan att derför kunna sägas varit i det permanenta arbetsförhållande,

som uttryckes genom förslagets föreskrift att hafva varit i arbete hos

samma arbetsgivare sex dagar i samma vecka. De fleste handtverkeri er

sysselsätta arbetare, som i sina egna hem arbeta för stycke, och allt

slags betingsarbete, som icke utföres på arbetsgifvarnes verkstad eller

fabrik, torde likaledes uteshita arbetaren från försäkringen. Det blir

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

således egentligen tjenare och fast anstälde arbetare, som komma att

tillhöra försäkringstagarne, men dessa torde vara de, som i regeln hafva

det bäst stäldt för sig och lättast kunna aflägga en sparpenning för

sina gamla dagar, då deremot de icke fast anstälde arbetarne, hvilka

torde gifva den största fattigkontingenten, icke komma att tillhöra de

försäkrade utan hädanefter som hittills komma på fattigvården som

ålderdomsförsörjning.

Oberoende af livad Konungens befallningshafvande sålunda i fråga

om sjelfva grunden för lagförslaget anfört, har förslaget, sådant det

föreligger, gifvit Konungens befallningshafvande anledning till följande

allmänna anmärkningar, nemligen:

att det beräknade årliga anslaget af nära åtta millioner, förutom

de sannolikt ganska betydliga förvaltningsomkostnaderne, torde blifva

nog kännbart;

att det torde möta stor svårighet att förvalta och göra räntebärande

en fond af närmare fyrahundra millioner;

samt att, äfven om komiténs på tämmeligen ofullständiga statistiska

uppgifter grundade beräkning af denna fonds tillräcklighet vid en räntefot

af 3,5 procent är riktig, lätt kan inträffa att så hög ränta ej kan

erhållas eller att förluster uppstå. Huru i sådant fall bristen skall fjollas

angifves ej i lagen. Pensionstagaren är ej underkastad någon nedsättning

i pensionen, och förhöjd afgift kan endast gälla för kommande

förhållanden. Många förvecklingar och svårigheter torde häraf kunna

uppstå, så vida ej statens mellankomst till obegränsadt belopp skall

behöfva tagas i anspråk.

\"id detaljbestämmelserna i lagen bär Konungens befallningshafvande

ansett sig böra göra följande erinringar:

$ 4 torde komma att medföra en oändlighet af tvister, derest den

skall med noggrannhet tillämpas. Den tolkning af ordet »varaktig»,

komitén uti motiverna — pag. 109 — gifvit, synes ej egnad att förekomma

tvister eller bereda konseqvens vid slitandet af dessa tvister

(jemför § 10 mom. 3), hvarigenom naturligtvis en allmän missbelåtenhet

med lagen måste uppstå. Praxis torde blifva att pensionsnämnden,

påverkad af medlidande, personlig hänsyn, svårigheten att rätt tillämpa

lagen eller benägenhet att göra sitt uppdrag så lätt som möjligt, beviljar

pension äfven i tvifvelaktiga eller oberättigade fall, och de högre

myndigheterna torde fä svårt att vinna full kännedom om förhållandena

och rätta felen.

§§ 6 och 21. Aro arbetsgivare och arbetstagare eniga om att ej

erlägga afgift, torde i de flesta fall föreskriften blifva illusorisk; och

intet synes hindra en arbetsgivare att genom en nedsatt arbetslön

hålla sig skadelös.

§16. Orden »ej längre vara till arbete oförmögen» synas böra

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

utbytas mot »ej längre vara oförmögen att genom arbete sig försörja»

— jemför § 4 jemte motiven till § 16. —

§ 19. Arbetsgivare måste i regeln förse sig med ett förråd af

pensionsmärken, för att ej för hvarje tillfälligt arbetsaftal, gällande för

en vecka, behöfva å postanstalten, möjligen belägen på långt afstånd,

hemta sådant. Han bör följaktligen vara berättigad att vid årets slut

återställa öfverblifna märken, som ej gälla för påföljande år.

§ 20. Ordet »adress» synes böra utbytas mot »hemort».

§ 21. Uttrycket »lämplig påteckning» är nog obestämdt. Motiven

lemna ej eller någon ledning om hvad dermed afses. Den, som skall

göra påteckningen, torde i regel ej ega förmåga att bedöma hvad lämpligt

är. Närmare föreskrift synes alltså erforderlig. Möjligt är att

detta skall ordnas enligt § 63. Förhållandet har dock synts Konungens

befallningshafvande böra uppmärksammas.

§ 29. Konungens befallningshafvande, som ej delar komiténs åsigt

att pensionsnämndernas uppdrag skola, åtminstone i längden, blifva

»lätta nog», utan tvärtom tror att uppdragen skola blifva, om ock ej

så ansträngande, destomera obehagliga, befarar följaktligen att mycken

svårighet skall möta att erhålla till ordförande lämpliga och villiga

personer, helst uppdragen icke heller kunna utan penningeuppoffring

nöjaktigt skötas.

Hvarken lagförslaget eller motiven omnämna det förhållande, att

under valperioden såsom arbetsgifvare invald person öfvergår till arbetare

eller tvärtom, ehuru förslaget förutsätter, att båda klasserna skola vara

i nämnden lika representerade.

§ 34. Jäf synes ej vara afsedt att gälla för ledamot i nämnden.

Detta torde dock för undvikande af missförstånd böra på något sätt

antydas.

§ 40. På det ordföranden ej må behöfva föra tvist med kommunen

om ersättningens belopp, föreslås att i händelse af stridighet beloppet

bestämmes af pensionsstyrelsen.

§ 50. Klagotiden synes för pensionssökamle vara nog kort. Han

är ej på förhand underrättad om tiden för nämndens sammanträde, vistas

möjligen å annan ort och erhåller ej del af beslutet annorledes än genom

anslaget — § 43 —, hvarmed kan dröjas först åtta dagar för

justering af beslutet och derefter eu tämmeligen obestämd tid. Ordet

»ofördröjligen» är ett sväfvande uttryck, som väl i en lag bör undvikas,

åtminstone då fatalier deraf äro beroende. Dessutom är ingen påföljd

föreskrifven derest ordföranden underlåter att behörigen fullgöra föreskriften.

§:ns ordalydelse kan gifva stöd för den tolkning, att pensionssökamle

ej behöfver vid sina besvär foga någon handling, som visar att det

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

öfverklagade beslutet verkligen fattats. Sådant strider dock mot vanlig

rättegångsordning.

För motsatt tolkning torde böra föreskrifvas, att dylik handling

honom af ordföranden utan ersättning tillliandahålles.

§ 61. Atalsrätt enligt §§ 58 och 59 synes böra tillkomma förutom

målsegande (arbetaren) jemväl pensionsstyrelsens ombud.

Östersund i landskansliet den 3 november 1893.

JOHN ERICSON.

P. G. Rissler.

24:o. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vesterbottens län.

Till Konungen.

Jern likt nådig remiss har Eders Kongl. Maj:ts befallningsliafvandes

underdåniga utlåtande infordrats öfver i nåder särskildt förordnade

komiterades betänkande och förslag till lag angående försäkring för

beredande af pension vid varaktig oförmåga till arbete; och får i anledning

häraf Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i underdånighet

anföra:

Rörande omfattningen af den ifrågasatta pensioneringen hafva i

förslaget undantagits i kommunernas tjenst anstälde tjensteman och

betjente; och har såsom motiv derför anförts, att för deras pensionering

redan nu i de flesta fall vore tillbörligen sörjdt, och att, der så ej skett,

åtgärder i sådant syfte antagligen komme att vidtagas. Då emellertid

äfven denna klass af personer i allmänhet måste anses mycket beroende

af den arbetskraft, för hvars förlust försäkringen är afsedd att utgöra

en ersättning, anser Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande äfven

dessa personer böra berättigas och förpligtas att inträda såsom medlemmar

i pensioneringen, derest de icke från annan pensionskassa åtnjuta

understöd eller sådan förmån blifvit dem tillerkänd af den kommun,

i hvars tjenst de äro anstälde.

Då, såsom komiterade påvisat, grundsatsen, att arbetsgifvare är i

vissa tall skyldig lemna understöd åt sina arbetare, linnes i gällande

lag uttalad, och en sådan förpligtelse derjemte vunnit stadga i den all
-

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

manna opinionen och jemväl af arbetsgifvarne sjelfva erkänts genom

inrättande hufvudsakligen på deras bekostnad af pensionskassor för

arbetare, så torde redan häraf kunna hemtas stöd för befogenheten af

komiterades förslag att på dessa likasom på arbetarne sjelfva lägga en

väsentlig del af kostnaderna för pensioneringen; och ett ytterligare

billighetsskäl för denna arbetsgifvarnes skyldighet torde kunna sökas i

den förmån, som genom skyddstullar blifvit beredd jordbruket och industrien.

Hvad vidare angår den föreslagna bestämmelsen derom, att den

del af kostnaden, som utöfver de af arbetstagare och arbetsgivare utgående

pensionsafgifter erfordras, skall bestridas af statsverket, så,

ehuru det möjligen kunde ifrågasättas, huruvida icke detta bidrag borde

åligga kommunerna, hvilka genom den minskning i fattigvårdstungan,

som af pensioneringen blir en följd, i sin mån få njuta frukterna af

densamma, torde dock komiterades förslag derutinnan vara att föredraga

såsom ledande till större jemlikhet i beskattningen.

Då slutligen Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande funnit öfriga

stadganden i förslaget både beträffande försäkringsafgifterna och deras

upptagande samt sjelfva förvaltningen välbetänkta, och detsamma synes

egnadt att på ett kraftigt sätt befrämja en tillfredsställande lösning af

en för landet vigtig social fråga, anser sig Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

böra i underdånighet biträda det föreliggande förslaget.

Underdånigst

JESPER CRUSEBJÖRN.

Olof Åkerren.

Landskontoret i Umeå den 26 oktober 1893.

25:o. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län.

Till Kongl. Maj:ts och rikets kommerskollegium.

Und er åberopande af Kongl. kollega skrifvelse den 20 juni detta

år n:o 2549 har landshöfdingeembetet äran härigenom meddela, att

landshöfdingeembetet genom kungörelse anmodat fabriks- och handtverks
-

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

föreningar, arbetareföreningar och andra för ämnet intresserade föreningar

och enskilde inom länet att inom viss numera förfluten tid afgifva

yttranden öfver komiténs för afgifvande af förslag, angående arbetareförsäkring

underdåniga betänkande, utan att några dylika yttranden till

Konungens befallningshafvande inkommit; och får landshöfdingeembetet

derjemte tillkännagifva, att landshöfdingeembetet för egen del ej funnit

något att anmärka mot betänkandet i fråga.

Luleå landskansli den 28 oktober 1893.

Landshöfdingeembetet:

A. BUREN.

A. riPON.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.