SOU 1895:2

KONGL. MÅJ:TS OCH RIKETS KOMMERSKOLLEGII

DEN 30 OKTOBER 1894- AFGIFNA

UNDERDÅNIGA UTLÅTANDE

ÖFVER

NYA ÅRBETAREFÖRSÄKRINGSKOMITÉNS FÖRSLAG

TILL

LAG ANGÅENDE FÖRSÄKRING FÖR BEREDANDE AF PENSION VID

VARAKTIG OFÖRMÅGA TILL ARBETE,

STOCKHOLM

K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI

1895.

Till Konungen.

Sedan den af Eders Kongl. Maj:t den 30 Oktober 1891 tillsatta

komité, som blifvit benämnd Nya Arbetareförsäkringskomitén, med

underdånig skrifvelse den 30 Mars 1893 till Eders Kongl. Maj:t öfver

-

2

lemnat betänkande och förslag till lag angående försäkring för beredande

af pension vid varaktig oförmåga till arbete jämte därtill hörande statistiska

utredningar, kostnadsberäkningar m. in., har Eders Kongl. Maj:t

genom nådig remiss anbefallt Kommerskollegium att anmoda Eders

Kongl. Maj:ts samtliga Befallningshafvande att lemna fabriks- och handtverksföreningar,

arbetareföreningar och andra för ämnet intresserade

föreningar och enskilde tillfälle att i detta ärende sig yttra och att

med de yttranden, som sålunda kunde varda afgifna, och eget utlåtande

till Kollegium inkomma, hvarefter Kollegium hade att med eget

underdånigt utlåtande till Eders Kongl. Maj:t öfverlemna de till Kollegium

inkomna yttrandena.

Efter det, i anledning häraf, Kollegium vidtagit den åtgärd, som i

den nådiga remissen omförmäles, har Kollegium från Öfverståthållareembetet

och Eders Kongl. Maj:ts samtlige Befallningshafvande i länen

fått mottaga utlåtanden i ämnet, hvilka utlåtanden i flere fall varit åtföljda

af yttranden afgifna dels af sådana föreningar, som i den nådiga

remissen afses, dels ock af magistrater och enskilde personer.

De sålunda inkomna utlåtanden och yttranden hafva genom tryck

mångfaldigats.

Genom särskild nådig remiss har vidare till Kollegium öfverlemnats

ett af G. Strömgren, Söderåkra, Kalmar län, i ärendet afgifvet

yttrande jämte tryckt förslag till »allmän pensionsinrättning för Sverige»;

och hafva slutligen, efter det att ofvanberörda utlåtanden och yttranden

redan blifvit tryckte, till Kollegium inkommit yttrande i ärendet af

»Träarbetareförbundets i Sverige Stockfiolmsafdelning» jämte »Träarbetareförbundets

i Sverige andra kongress», samt utdrag af protokoll

förda vid sammanträden med dels »Svenska Skoarbetareförbundets

Stockholmsafdelning» dels »Kemisk-tekniska arbetarne i Stockholm»,

utvisande att sistnämnda föreningar instämt i hvad Träarbetareförbundet

andragit.

Af dem, som yttrat sig i ärendet, hafva Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus,

Vermlands, Örebro, Gefleborgs, Vesternorrlands och Vesterbottens

län, med anförande af flere eller färre anmärkningar mot föreliggande

lagförslag, biträdt principen om arbetareförsäkring och äfven

ansett förslaget kunna läggas till grund för en lagstiftning i ämnet.

Eders Kongl. Maj:ts Befallnings-liafvande i Södermanlands, Elfsborgs,

Kopparbergs och Norrbottens län hafva ej haft något att i ärendet

erinra, hvaremot Öfverståthållareembetet och Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i Stockholms, Upsala, Östergötlands, Jönköpings,

Kalmar, Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Vestmanlands

och Jemtlands län dels uttalat betänkligheter mot försiaget dels uttryckligen

afstyrkt detsamma.

3

Af magistrater, som yttrat sig, hafva de i Kalmar, Vimmerby och

Borgholm afstyrka men magistraten i Skara tillstyrkt förslaget, samt

magistraterna i Vestervik, Oskarshamn, Malmö, Lund, Landskrona, Ystad,

Helsingborg, Skanör och Trelleborg väl gjort en eller annan anmärkning

mot förslaget, men i hufvudsak ej haft något att däremot erinra.

I öfriga här ej särskilt nämnda yttranden, som inkommit, hafva

fyrfaldiga anmärkningar framställts mot förslaget, hvilket dock af de

fläste biträdts i princip.

För egen del får Kollegium, med återställande af de remitterade

handlingarna och med öfverlemnande af samtliga till Kollegium i ärendet

inkomna yttranden, härmed i underdånighet anföra följande.

Under det att de lagförslag inom arbetareförsäkringens område,

som här i riket förut framlagts, afsett dels försäkring för olycksfall i

arbetet och sjöfolks försäkring för olycksfall i tjensten, dels ålderdomsförsäkring,

dels ock ordnande af sjukkasseväsendet, har Nya Arbetareförsäkringskomitén

vid affattande! af sitt föreliggande förslag sökt att

genom en enda försäkring bereda de kroppsarbetande samhällsklasserna

understöd vid varaktig arbetsoförmåga (invaliditet), vare sig att denna

härrör af olycksfall, sjukdom eller minskning i arbetskraften till följd af

ålderdom. Härjemte söker förslaget att i någon mån lösa frågan om arbetarefamiljers

försörjning genom att utsträcka försäkringen till hustrur

och barn.

Lagförslaget afser alltså en ny försäkringsform, invaliditetsförsäkring,

jämte hustru- och barnpensionering.

Alla understöd utgå i form af pensioner.

Försäkringen, hvilken kan uppfattas som en stor pensionskassa,

hvilar på principen om lag stadgadt för säkring sträng; alla, som hafva

rätt att ingå i kassan, måste göra det.

Försäkringen afser i regeln alla, som mot aflöning äro anställde hos

arbetsgivare, för så vidt att anställningen är af mera stadigvarande natur.

Pension erhålles, när försäkrad man eller qvinna, för hvilken visst

minimiantal försäkringsafgifter erlagts, varder ur stånd att vidare försörja

sig med sådant arbete, som motsvarar hans eller hennes krafter

och färdigheter, eller fyllt 70 år.

Afgifterna till kassan, hvilka äro beräknade efter en inträdesålder af

18—20 år, skola enligt förslaget betalas till ena hälften af arbetaren,

till den andra af hans arbetsgifvare.

Men då det ansetts lämpligt att den nuvarande generationen intill

en åldersgräns af 55 år skall blifva af försäkringens fördelar delaktig,

4

skall staten betala den förböjning i premier, som för sådant ändamål

erfordras.

Kassan är alsedd att hafva tre pensionsidasser; till den första höra

de manliga arbetstagare, som hafva en kontant inkomst af 10 kronor

och däröfver i veckan, och är hela afgiften i denna klass 50 öre i veckan.

År den kontanta aflöningen mindre än 10 kronor i veckan, tillhör

manlig arbetare andra klassen, inom hvilken afgiften är 30 öre i

veckan. Tredje klassen omfattar alla qvinliga arbetstagare och hustrur

till försäkrade män; afgiften i denna klass är 20 öre i veckan. Hustruns

pensionsafgift är i mannens inbegripen, ehvad hustrun själf har försäkringspligtig

anställning eller ej.

Pensionernas storlek rättar sig efter dels den pensionsklass eu försäkrad

person tillhör, dels ock den tid han varit medlem af kassan.

Alla pensioner utgå med dels ett bestämdt belopp af 50 kronor dels

ock ett tillägg af 10 öre i första klassen, 5 öre i andra och 2 öre i

tredje klassen för hvarje vecka delegaren förut tillhört kassan.

Ingen kan, utom vid olycksfall i arbete, erhålla pension, därest ej

minst 260 veckoafgifter för honom eller henne erlagts.

Aflider försäkrad man, erhåller hvarje hans efterlefvande äkta barn

ett understöd af 30 kronor om året, till dess det fyllt 15 år.

Afgifterna erläggas genom arbetsgifvarens försorg. För detta ändamål

försäljas å alla postanstalter pensionsmärken med åsätta värden

och olika utseende för de tre pensionsklasserna. När aflöning utbetalas,

skall arbetsgifvaren infästa i en pensionsbok, som hvarje försäkrad

måste hafva, dylika märken till antal och belopp motsvarande det antal

veckor, för hvilka aflöningen gäller, och den pensionsklass arbetaren

tillhör.

Pensionsinrättningen skötes af dels en pensionsstyrelse i Stockholm,

dels pensionsnämnder, minst en inom hvarje kommun.

Staten bidrager till pensioneringen med dels kostnaden för pensionsstyrelsen,

dels det belopp, som betingas däraf, att, såsom ofvan

nämnes, nuvarande generationen skall intagas i försäkringen, dels med

hvad som erfordras för att låta en försäkrad, som vid öfvergång till

annan lefnadsställning utträder ur kassan, behålla sin en gång förvärfvade

pensionsrätt.

Försäkringen uppnår sin fulla utveckling på 80 år. Under utvecklingstiden

öfverstiga inkomsterna utgifterna. Skillnaden skall kapitaliseras,

hvarigenom efter 80 år från försäkringens början en fond

kommer att finnas, som beräknats skola, vid nämnda tid, uppgå till i

rundt tal 400 millioner kronor.

Statens bidrag, utom till administrationen, skall enligt förslaget på

ett sådant sätt utgå, att. detsamma i början blir ganska obetydligt,

men efter 18 år kommer att utgöra 1 million kronor om året, efter

30 år 3 millioner och efter 80 år 1*U millioner kronor om året, vid

hvilket sistnämnda belopp det sedan skall för all framtid förblifva.

Efter denna kortfattade öfversigt af förslagets allmänna konturer

öfvergår Kollegium till granskningen af dess särskilda delar.

Vid denna granskning framställa sig först frågan, huruvida det

är lämpligt att införa principen om invaliditets försäkring i stället för,

såsom förut varit bär i landet ifrågasatt, dels obligatorisk olycksfallsförsäkring,

dels ålderdomsförsäkring. Mot den ifrågasatta nya

försäkringsformen såsom sådan har Kollegium intet att erinra, om äfven

skulle kunna invändas, att den medför ett måhända väl ringa understöd

för en försäkrad, som i början af sin försäkringstid utsättes

för olycksfall med svårare påföljd. Den frivilliga olycksfallsförsäkringen

och sjukkassorna torde emellertid i någon män kompensera berörda

olägenhet, hvilken, jämförd med försäkringsformens fördelar, nämligen

att bereda understöd vid invaliditet af hvilken orsak som helst, ej heller

torde i och för sig gifva anledning till någon vigtigare anmärkning.

Den nästa af de mera betydelsefulla principiela frågor, som möta,

är den om den obligatoriska försäkringens lämplighet.

Lösningen af denna fråga, som varit och fortfarande är mycket

omtvistad^ torde böra sökas hufvudsakligen på historiska och erfärenhets-grunder.

De gamla korporationernas och skråväsendets undergång och storindustriens

allt starkare utveckling hafva på dagordningen ställt frågan

om de kroppsarbetande samhällsklassernas försörjande på annat

sätt vid inträffande arbetsoförmåga än genom endast fattigvården eller

genom den hjälp arbetsgivare af egen drift eller till följd af sedvana

plägat lemna i deras tjenst skadade eller utslitna arbetare. Olika sociala

och ekonomiska förhållanden i olika länder hafva varit bestämmande

för den riktning man sökt gifva lösningen af frågan.

I Frankrike hade väl under slutet af 1700-talet försök gjorts till

ett allmänt understödjande af arbetets invalider och åldrige, så att de

skulle fortfarande kunna bevara sin »egenskap af frie män» (lagen den

11 Maj 1794, eller 22 Floreal år 2, kallad »Livré de la bienfaisance nationale)

men utan resultat. Först sedan den stora utvecklingsperiod

begynt, som ofvan antydts, togo sträfvandena mera praktiska former.

I Frankrike uppstod under detta århundrades första hälft talrika ömsesidiga

hjälpkassor. Dessa kassor inskränkte sig ej allenast till understöd

vid sjukdom utan lemnade äfven ålderdomsunderstöd samt understöd

åt enkor och barn. Kassorna kunde emellertid ofta ej motsvara på dem

ställda kraf. Redan 1844 ifrågasattes därför statens ordnande ingripande

i saken. Komitéer arbetade, men de politiska förhållandena hindrade att

något kom till stånd. Den konstituerande församlingen af 1848 tillsatte

6

en »comité du travail», som bland annat skulle sysselsätta sig med arbetareförsäkringsfrågan.

Inom komitén väcktes förslag om obligatorisk

sådan försäkring med bidrag af arbetsgifvarne och staten. Komitén

afstod dock bestämdt från principen om eu tvungen arbetareförsäkring;

den var ny, och tron på den tidens socialistiska läror hade fått en

stark stöt genom det misslyckade försöket med nationalverkstäderna.

Man fastslog som grundsats, att det vore riktigt att med alla möjliga

medel hjälpa, stödja och styrka arbetaren under hans kamp att höja

sig, men icke riktigt att ålägga honom ett tvång att göra besparingar.

Den franska komitén ville emellertid ej att det allmänna skulle tillskjuta

några medel till försäkringen och ej heller att arbetsgifvarne

skulle därtill bidraga. Saken skulle vara arbetarens egen. Komiténs

arbete slutade därför med förslag om en statsför säkring sanstalt och om

ömsesidiga understödskassor. Förslagen kommo aldrig till diskussion i

konstituerande församlingen; denna upplöstes, innan sådant medhanns.

Nya förslag väcktes därefter i lagstiftande församlingen, däribland om

obligatorisk försäkring för handtverks- och fabriksarbetare. Församlingens

kommission för ärendet ställde sig dock absolut afvisande mot det

obligatoriska, det vore stridande mot principen om arbetets frihet. Arbetet

med frågans lösande fortgick emellertid och slutade, hvad denna

period beträffar, med lagen den 18 Juni 1850 om en allmän Statsförsäkringsanstalt

afseende ålderdomsförsäkring, »caisse nationale des retraites

pour la vieillesse». Lagen om denna anstalt är byggd på principen

om själfhjälp och frivillighet.

Samtidigt med detta arbete i Frankrike var man äfven i Tyskland

sysselsatt med ordnande af det ekonomiska lifvet berörande frågor.

Anda till början af detta århundrade voro i Preussen, på grund af den

ännu fortfarande lifegenskapen, godsegarne pligtige att sörja för sina

arbetares ålderdom. Industrien var i hela Tyskland bunden af skråtvånget,

och i Preussen var genom lag af år 1794 föreskrifvet, att

handtverks-arbetarne skulle understödjas af föreningar med obligatoriskt

bidragstvång och med tillskott af skråkassorna. Genom lagen den 2 Okt.

1807 upphäfdes lifegenskapen i Preussen; i andra tyska stater var den

dels kort förut upphäfd, dels fortfor den längre; först 1832 var den

allestädes i Tyskland borttagen. Skråtvånget upphörde i Preussen 1810,

och infördes då en ganska omfattande näringsfrihet. Skråkassorna

fortlefde visserligen, men utan bidragstvång, och produktionen utvecklade

sig från handtverks- till fabriksindustri. Endast i fråga om bergshandteriugen

fortfor ett arbetarnes bidragstvång till bergverkskassorna

(Knappschaftkassen), som lemnade understöd åt bergsarbetare i 100,000- tal, hvilket tvång visserligen icke var direkt lagstadgadt förr än 1854,

men dock inväxt i medvetandet och allmänt tillämpadt. I de provinser,

som genom Wiener-freden tillfördes Preussen, fortlefde skråtvånget

7

och de obligatoriska skråkassorna; 1810 års författning’ utsträcktes ej dit.

Det var således ingen ny princip som infördes, när Preussen år 1845

genom en hela riket omfattande näringslag, som visserligen hvilade på

principen om näringsfrihet, men dock sökte i viss mån upplifva skråväsendet,

gaf kommunerna rätt att tillförbinda handtverks-arbetare att

inträda i hjälpkassor. Under tiden härefter och intill midten af 1870- talet framkommo i Preussen och andra tyska länder flere förslag, hyllande

än på den obligatoriska principen, än på principen om frivillighet

i fråga om arbetares försäkring och understödjande vid arbetsoförmåga.

Hjälpkassorna hade emellertid icke tillväxt och genom näringslagen af

1849, som betydligt inskränkte näringsfriheten till fördel för korporativ

organisation, utvidgades försäkringstvånget, 1869 års näringslag återgaf

åt det industriela lifvet så godt som fullständig frihet och mildrade

tvångsförsäkringen, i det en hvar, som dref sjelfständigt yrke, och de,

som voro medlemmar af fria hjälpkassor, fritogos från att tillhöra tvångskassorna.

Principen om obligatorisk försäkring eller obligatoriskt deltagande

i hjälpkassor hade emellertid aldrig utgått ur den tyska lagstiftningen

och det tyska folkmedvetandet. När alltså under mediet af

1870-talet den socialekonomiska aeran på allvar började i Tyskland,

mötte det ingen nämnvärd svårighet att grunda den nya lagstiltningen

på nämnda princip. Såväl de tyska lagarna om sjukförsäkring af den 15

Juni 1883, om arbetares försäkring för olycksfall den 6 Juli 1884, med

den sistnämndes komplementära lagar af den 28 Maj 1885, 5 Maj 1886

m. fl., som ock lagen af den 22 Juni 1889 angående invaliditets- och

ålderdomsförsäkring, hvilken tillsvidare utgör slutpunkten i det tyska

socialekonomiska programmet, hvila alltså på principen om obligatorisk

försäkringspligt. Kraftiga röster hafva visserligen på rent teoretiska

grunder höjts i Tyskland emot den obligatoriska principen vid arbetareförsäkringen,

men erfarenheten i fråga om frivilliga kassors förmåga

att bära utgifterna samt den historiska grund, från hvilken arbetet med

den tyska arbetareförsäkringen utgått, har kommit dessa röster att varda

mindre hörda.

Under det att arbetareförsäkringsfrågan på sådant sätt vunnit sin

utveckling i Tyskland, har sträfvandet att ernå frågans lösning varit

jämväl i andra länder ganska lifaktigt.

1 Frankrike, där lagen af den 18 Juni 1850 verkade och där

»la caisse nationale des retraites», erbjöd lifränta vid 50—60 års ålder,

visade sig emellertid, att denna kassa ej träffade med sina verkningar

dem den var afsedd att hjälpa. Den blef af nytta för andra, men ej

för kroppsarbetarne. Lagen ändrades 1853 och 1864 i afseende å

lifräntornas och insättningarnas tillåtna belopp, och genom lagen den

20 Juli 1886 blef lägsta insatsen 1 franc och högsta lifräntan 1200

francs, samt kunde inbetalningarne göras hos statens uppbördsmän och

8

Pa postanstalterna. Räntefoten för kassans beräkningar liar emellertid

måst nedsättas gång efter annan; men staten garanterar kassans förbindelser.

År 1892 förekommo 872,591 insättningar i kassan till belopp

af 32,700,000 francs, hvilket visade en minskning af 1,500,000 francs mot

år 1891. Erfarenheten bär lärt, att det icke i allmänhet är arbetarne,

som betala till kassan, utan andra personer, och att de arbetare, som

äro där tillförsäkrade pensioner, hafva denna rätt hufvudsakligen emedan

de stora järnvägsbolagen och andra större industriela bolag m. fl.

gjort insättningar till förmån för sina arbetare.

Äfven privata kassor i Frankrike med styrelser utsedde af arbetare

och arbetsgivare hafva ej lemna! goda resultat. Af 12 millioner arbetare,

som kunnat blifva delaktiga i dessa kassor, har endast omkring 1

million sökt inträde, och af de som vunnit inträde fullgöra endast Vin

sina betalningsskyldigheter. Med dessa resultat för ögonen hafva såväl

enskilde _ som regeringen framlagt förslag till arbetareförsäkring på

obligatorisk grundval. Dessa förslag hafva afsett dels arbetsgifvares

ersättningsskyldighet vid olycksfall i arbetet, dels ålderdomsförsäkring.

Sedan 1890 hafva 10 förslag af det senare slaget sett dagen. Det vigtigaste

är det af dåvarande inrikesministern Constans år 1891 i regeringens

namn framlagda, för hvilkets innehåll redogöres i Nya arbetareförsäkringskomiténs

publikation III. Till denna redogörelse torde dock

böra läggas, att statens tillskott skulle erhallas genom en progressiv

högst betydande arfsskatt. Mot såväl öfriga som det af Constans

framställda förslag'' hafva kraftiga röster höjts, dels på grund af det

hos fransmännen inrotade motståndet mot den obligatoriska principen,

dels därför att alla förslagen förutsatte fondbildningar, uppgående till

tiotal milliarder. Dessa vore svåra att förvalta. Räntefoten, som beräknats

till 3 V2 %, vore för hög, enär räntan på det hela taget visat

sig vara i fallande; vid 2 12 % räntefot sammanstörtade alla beräkningar.

Dessutom vore det farligt, att i regeringens hand lägga dylika fonder; de

kunde af en hänsynslös regering användas till andra än det afsedda

ändamålet.

Constans förslag har emellertid vunnit anslutning af de franska

kamrarnas »Commission du travail)); men såväl förslaget själft som

kommissionens utlåtande däröfver kritiseras skarpt (se bl. annat Eugöne

Rochetin i Journal des économistes, April och Maj 1894). Förslagets

öde är än ej afgjordt.

På senaste tiden har emellertid det obligatoriska försäkringstvångets

principiela antagande genomdrifvits i Frankrike, då ett förslag till

lag om tvångsförsäkring för grufarbetare, därvid premierna betalas till

^ iss del af arbetarne och till viss del af arbetsgifvarne, den 9 Juni

f h94 antogs i deputerade kammaren med 481 röster mot 1 och den

29 Juni 1894 promulgerades under namn »loi sur les caisses de secours

9

et de retraites des ouvriers mineurs». Eldigt denna lag skall af hvarje

grufarbetares lön, för så vidt den understiger 2,400 francs, ett afdrag

af 4 % eg a rum, däraf hälften afser hjälpkassan, hälften pensionskassan;

grufegaren skall till försäkringen betala 3 % å arbetarnes lön. Olycksfallen

utgöra ej föremål för försäkringen. Premierna inbetalas till »la caisse

nationale des retraites», men orts-kassor kunna bildas, som dock skola

autoriseras af staten. Penningarne få endast placeras i stats-, departements-

eller kommuners obligationer. Pension erhålles vid 55 års ålder,

eller senare, i hvilket fall den blir större. Medelpensionen lär vara 226

francs. Då ingen räntefot är fastställd, komma redan af denna grund

pensionerna att variera.

Lagen har icke mottagits med allmännare bifall. Arbetarne i stora

grufdistrikt lära hafva nekat, att betala, och från flere håll kritiseras

den skarpt. (Se bl. annat 1’Economiste frants 18 Aug. 1894.)

I England, där jämväl den redan under 1700-talets senare hälft

börjande utveckligen af storindustrien i motsats mot handtverkerierna

gaf anledning till beaktande af spörsmålet om de kroppsarbetande

klassernas försörjande vid inträffande arbetsoförmåga, har frågan om

sättet härför alltjämt varit på dagordningen. För hvad som åtgjorts,

redogöres ej mindre i arbetareförsäkringskomiténs af 1884 öfversigt af

lagstiftningen rörande arbetareförsäkring i främmande länder än äfven i

Nya Arbetareförsäkringskomiténs motsvarande publikation. Det lagstadgade

försäkringstvångets berättigande har emellertid icke blifvit erkändt

i England; frivilligheten är den enda basen för den där inrättade

försäkringen, om ock i vissa fall på enskild väg modifierad. En

de engelska kroppsarbetarnes verkliga tillslutning till försäkringsväsendet

lär emellertid icke hafva ernåtts i en sådan omfattning, att den kan

anses stå i ett riktigt förhållande till arbetarnes antal.

I Österrike är, genom lag den 28 December 1887 angående arbetares

olycksfallsförsäkring, principen om obligatorisk försäkring erkänd. I

Schweiz är, genom tillägg år 1890 till förbund sförfattningen, införandet

af obligatorisk försäkring, vare sig för hela befolkningen eller för särskilda

klasser däraf, i princip godkändt, ehuru någon positiv lagstiftning

i sådant hänseende ännu ej antagits.

1 Italien föreligger förslag till obligatorisk försäkring för olycksfall

i arbete.

1 Danmark har förslag i sistnämnda syfte framkommit men ännu

ej antagits, hvaremot där, i fråga om ålderdomsunderstöd för obemedlade,

lagen af den 9 April 1891 är gällande. Denna lag hvilar emellertid

icke på grundvalen af en obligatorisk försäkringspligt för de blifvande

understödstagarne.

10

För lagstiftningsarbetets i Norge utveckling uti här berörda hänseenden

hänvisas till Nya Arbetareförsäkringskomiténs publikation III.

Det lagstadgade försäkringstvånget har såväl i Tyskland som än

mer i Frankrike, Italien och England mött ett, hufvudsakligen på teoretiska

grunder fotadt, starkt motstånd. »Man bör uppmuntra till och

underlätta arbetares försäkring, men man bör ej påtvinga den.» Detta

motstånd fortfar än, särdeles i England, Frankrike och Italien. På

senare tid har en ny strömning uppstått i frågan, representerad af förre

italienske ministern Luzzatti och fransmannen Cheysson, som vilja, att

hvarje arbetare för att kunna i arbete antagas skall styrka sig vara

försäkrad, men att valet af försäkringsställe öfverlemnas åt arbetarens

eget afgörande, det må vara af staten inrättade försäkringskassor eller

ortskassor eller korporativa associationers kassor. Således hafva äfven

nyssnämnde framstående personer på arbetareförsäkringens område slutligen

uttalat sig för försäkringstvångets lämplighet.

I de till Kollegium inkomna utlåtandena har den obligatoriska

försäkringens lämplighet bestridts af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i Upsala, Östergötlands Skaraborgs, Vestmanlands iän m. fl.,

hvaremot densamma särskildt framhållits såsom den enda vägen till

ernående af det afsedda ändamålet, eller eljest biträdts, af Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande i Jönköpings, Malmöhus, Hallands och Örebro

län, äfvensom af Karlshams arbetareförening, Karlskrona fabriks- och

handtverksförening, Träarbetareförbundet m. fl.

Utgår man endast från teoretiska förutsättningar om arbetets och

aftalets frihet och om lämpligheten af att söka uppfostra och uppmuntra

till själfhjälp, torde de, hvilka motsätta sig den obligatoriska

försäkringspligten, hafva rätt; men i praktiskt afseende hvilar deras

bevisföring på den oriktiga förutsättningen, att de samhällsmedlemmar,

man med arbetareförsäkringen afser att hjälpa, äro kompetente eller

inom relativt kortare tid kunna i någon större omfattning varda kompetente

att klart inse betydelsen och vigten af en ålderdoms- och invaliditetsförsäkring.

Visserligen kan anföras att de betydande insättningarna

i våra sparbanker, folkbanker och postsparbanken, hvilka uppgå

till omkring 320 millioner, visa att betydelsen af själfhjälp i ekonomiskt

afseende ej är främmande för vårt folk. Men dessa insättningar lära

ingalunda härröra uteslutande eller ens till öfvervägande del från dem

man vill med försäkringen träffa. Genom inrättande af allmänna försäkringskassor

uppmuntras visserligen försäkring, men erfarenheten

från särskildt Frankrike, från England och andra länder, där man under

flere årtionden redan försökt de allmänna försäkringskassorna på frivillighetens

grundval, har å andra sidan visat, att just de samhällslager,

man med s. k. arbetareförsäkring afsett, icke söka dessa kassor, utan

att kassornas klienter tillhöra andra klasser af medborgare. Vill man

11

på uppfostrans väg nå målet, då måste arbetet börjas på annat håll,

nämligen genom ombildning af vårt undervisningsväsen. En sådan

torde redan i och. för sig vara påkallad, men frukterna däraf mogna

icke på generationer.

Vill man alltså nå ändamålet med nu ifrågasatta försäkring, nämligen

att minska osäkerheten i de arbetande klassernas ställning och

bereda dem, som utan egen förskyllan af en eller annan anledning

blifvit ur stånd att genom arbete fullt försörja sig, något understöd,

så att de icke eller åtminstone i mindre grad än hittills må tvingas

till den ofta såsom nedsättande ansedda utvägen att söka den enskilda

x eller allmänna välgörenhetens bistånd eller falla fattigvården till last,

torde ett lagstadgadt försäkringstvång erbjuda den relativt säkraste

utvägen.

Den 5 Januari 1889 afgaf Kommerskollegium underdånigt utlåtande

öfver Arbetareförsäkringskomiténs af 1884 förslag till lag om försäkring

för olycksfall i arbete och om sjöfolks försäkring för olycksfall

i tjensten. Enligt detta förslag skulle personer anställda hos arbetsgivare

inom vissa i större omfattning bedrifna industriela rörelser eller

arbetsföretag vara på arbetsgivarens bekostnad försäkrade för följderna

af i arbetet inträffande olycksfall, och skulle de härför erforderliga afgifterna

obligatoriskt ingå till den i förslaget ifrågasatta riksförsäkringsanstalten.

I berörda underdåniga utlåtande anförde Kollegium bland annat,

att det syntes Kollegium tvifvelaktigt, huruvida införandet af obligatorisk

försäkring vore det ändamålsenligaste sättet för ett lagbundet ordnande

af berörda förhållanden; att Kollegium funne principen om obligatorisk

olycksfallsförsäkring stå i strid med vigtiga grundsatser, hvarpå nuvarande

näringslagsstiftning vore byggd, samt att, oafsedt berörda omständigheter,

förhållandet, att ledning för bedömandet af själfva förutsättningen

för riksförsäkringsanstaltens tillkomst, saknades, enär förslag

till lag om sjukkassor och ålderdomsförsäkring ännu icke af komitén afgifvits,

utgjorde ett binder för genomförande då af obligatorisk olycksfallsförsäkring.

Sistberörda komités förslag är emellertid icke med det nu föreliggande

fullt jämförligt; omfattningen af det senare är vida större, och,

ehuru äfven enligt detsamma olycksfall under vissa förhållanden berättiga

till understöd, är dock grunden för dessa understöds beräknande en

helt annan än i det förra förslaget, hvarförutom den omständigheten,

att det nu ifrågasättes att arbetarne själfve skola bidraga till försäkringen,

i och för sig gifvcr det nu föreliggande förslaget en helt annan prägel.

Då alltså erfarenheten från andra länder visat, att principen om

obligatorisk försäkring allt mer vunnit insteg, såsom nu senast i Frankrike,

samt att, där tillfälle till frivillig försäkring äfven i offentliga

12

kassor finnes, detta tillfälle icke i vidsträcktare mån begagnas af dem

man i främsta rummet afsett att med kassornas inrättande hjälpa; då

vidare det ej heller kan beträffande vårt land förutsättas, hvarken att

en sådan insigt om försäkringens betydelse finnes bos dem, hvilkas

ställning nu afses att i vissa fall förbättras, att de af eget initiativ

skola tillegna sig en frivillig försäkrings fördelar, ej heller att denna

insigt kan inom någon rimlig tidsperiod vinnas; då det fasthellre torde

kunna antagas, att, äfven där våra kroppsarbetare icke vore alldeles

okunniga om tillvaron af en frivillig försäkrings möjlighet, de dock i

de flesta fall skulle anse stundens behof vigtigare och mera trängande

än framtidens, torde, ehuru införandet af ett lagstadgadt tvång för

vissa medborgare att på visst sätt använda viss del af sina inkomster

eller sin egendom icke kan anses öfverensstämma med de grundsatser,

som hittills gjort sig gällande inom vår näringslagsstiftning och hvarpå

densamma är byggd, likväl, därest förslaget eljest befinnes nyttigt och

genomförbart, principen om obligatorisk försäkringspligt icke i och för

för sig böra utgöra hinder för förslagets antagande.

I fråga därefter om hvilka personer försäkringen bör omfatta har

komitén ansett, att försäkringen icke bör utsträckas att inbegripa hela

befolkningen, utan endast dem som äro mest i behof af pensionsförsäkring,

eller de klasser af samhället, hvilkas utkomst är uteslutande

eller hufvudsakligen beroende af deras arbetskraft, och hvilka, då arbetskraften

tr}''ter, icke hafva annan utsigt än att falla fattigvården eller sina

anhöriga till last. Men den som endast har sin egen arbetskraft att

tillgå måste i de flesta fall söka anställning hos andra mot lön; försäkringen

skulle därför omfatta dem, som mot aflöning äro anställde hos

arbetsgivare. A andra sidan har komitén dock ansett sig böra göra en

ytterligare inskränkning i lagens omfattning, nämligen till dem, hvilkas

anställning i följd af arbetsaftalets eller Sysselsättningens beskaffenhet

är af mera fast eller stadigvarande natur. Personer åter, som endast

kortare tid äro anställde hos arbetsgivare, och hvilkas sysselsättning

måste anses vara af tillfällig beskaffenhet, äro däremot i allmänhet

uteslutne? från försäkringen. Emellertid har komitén öppnat en utväg

äfven för dessa mera lösa arbetare att kunna varda af försäkringens

förmåner delaktige, nämligen på det sätt att äfven tillfällig sj-sselsättning,

därest den fortgår minst alla söckendagar i en och samma

kalendervecka hos samma arbetsgivare, skall räknas såsom försäkringspligtig

anställning. Vidare räknas såsom medlem af försäkringen jämväl

hustru till man, som innehar försäkringspligtig anställning, ehvad sådan

13

hustru själf har försäkringspligtig anställning eller ej; och skall afliden

försäkrad mans hvarje efterlefvande äkta barn erhålla 30 kronor årligen

intill fylda 15 års ålder. Försäkringen omfattar slutligen ej dem, som

uppenbarligen äro till arbete varaktigt oförmögna, ej dem, som ännu

icke fyllt 18 år, ei dem, som äro statens eller kommuners tjensteman

eller betjente, och ej heller dem, som för sin anställning icke åtnjuta

annan ersättning än fri bostad eller fritt underhåll.

Emot komiténs förslag till lagens omfattning har i de till Kollegium

inkomna yttrandena anmärkts bland annat, att densamma borde vara

inskränkt till endast svenske undersåtar. Då emellertid å ena sidan

ett uteslutande af här anställde utländske arbetare från försäkringen,

till följd hvaraf ej heller arbetsgifvarne skulle behöfva till försäkringen

erlägga den på dem belöpande andelen af afgifterna, skulle kunna verka

till uppmuntran att använda ej svenske utan utländske arbetare, men å

andra sidan en utländsk arbetare, som här troget uppfyllt sina pligter,

äfven bör, därest han i riket qvarstannar, kunna erhålla pension, samt

då enligt förslagets § 15 den, som flyttar ur riket, icke skulle ega

uppbära sådan, anser Kollegium komiténs förslag icke böra i berörda

afseende ändras.

Enligt tyska lagen äro äfven utländske arbetare i Tyskland försäkringspligtige.

Enligt förslagets § 1 mom. 1 skola personer, hörande till besättningen

å svenska fartyg, äfvensom de befälhafvare å dylika fartyg,

hvilkas lön ej uppgår till 1,800 kronor, anses innehafva försäkringspligtig

anställning, och i § 22 omförmäles huru med erläggandet af

deras pensionsafgifter skall förfaras. Komitén har härmed velat bereda

sjöfolket å svenska fartyg delaktighet af pensioneringens fördelar.

Den egentliga besättningen å svenska fart}^g utgöres af styrmän,

maskinister, eld are och sjömän af olika grader och med olika åligganden.

Dessutom kunna å fartyg vara anställda personer, som icke tillhöra

den egentliga besättningen, såsom till exempel restauratörer eller restauratriser

med deras underlydande. Sjömännen kunna vara antingen

svenske undersåter eller utländske. Huru nu på alla dessa personer

förslagets bestämmelser i § 22 skola kunna tillämpas, är svårt att inse.

Befälhafvare åligger att infästa pension smärken; han skall således

hafva dylika med sig hemifrån och infästa dem i sjömannens pensionsbok,

där denne har någon. Har sjömannen icke pensionsbok,

skall befälhafvare!! på annat sätt (se § 22) meddela sjömannen bevis

om antalet veckor denne tjenstgjort äfvensom därom, att sjömannens

andel i pensionsafgiften blifvit behörigen vid hyrans betalande afdragen.

Sjömannen kan sedan af redaren fordra infästande af motsvarande pensionsmärken,

oafsedt om de af befälhafvaren afdragna medlen kommit

redaren tillhanda eller ej. Vid afmönstring skall af mönstringsförrät

-

14

taren, det vill säga å utländsk ort därvarande svensk konsulatstjensteman,

tillse, att den för befälhafvaren stadgade skyldighet med afseende

å »pensionsmärkens infästande i pensionsböckerna» blifvit fullgjord.

Befälhafvare, åtminstone å svenska segelfartyg i längre utrikes flirt,

torde ofta nog komma att varda utan erforderliga, och jämlikt § 19,

användbara pensionsmärken. Och om än äfven utländingar, Indika äro

svenska konsuler eller vice konsuler å utländska orter, kunna instrueras

i afseende å nyssberörda dem åliggande skyldighet, torde dock deras

förmåga att kontrollera, att af befälhafvare uppsatt bevis om pensionsafgifternas

betalning är riktigt, varda ganska tvifvelaktig. Utländske

sjömän, som förhyras å svenska fartyg, torde väl i de allra flesta fall

vara okunniga om skyldigheten att vidkännas pensionsafdrag å hyran.

Svensk pensionsbok hafva de ej. Deras rätt att vända sig till redaren

för att få bok och pensionsmärken mot befälhafvare^ bevis torde vara

illusorisk. De få inga fördelar men få vidkännas afdrag. Att sådant

är i och för sig obilligt och orimligt synes uppenbart, och för svenska

befälhafvare skall detta kunna medföra obehagligheter och svårigheter

af flere slag. Ej heller finnes någon säkerhet för hvarken att svensk

sjöman, som å främmande ort afmönstrar och ej har pensionsbok, eller

som i brist af pensionsmärken endast får ett bevis af befälhafvaren om

intjenta veckor, verkligen får sin rätt, ej heller att afgifterna verkligen

komma försäkringskassan till godo, ehuru sjömannen fullgjort sin bet

alnin gssky 1 digh et.

Sjömans hyresaftal för utrikes resa upphör numera icke alltid å

inrikes ort. De afmönstra således ej sällan å utrikes ort och hemkomma

efter åratal. För den händelse att en sjöman då med sina

bevis verkligen skulle uppsöka redaren och fordra pensionsmärken,

hvilket i många fall torde varda förenadt med stora olägenheter och

ofta betydande kostnader för sjömannen, kan redaren svara, att inga

jämlikt § 19 användbara märken längre finnas. Redaren skall visserligen

vid sådant förhållande enligt § 23 direkt inbetala beloppet till

pensionsstyrelsen, och pensionsstyrelsen skall därom tillställa sjömannen

bevis, om hvars innehåll denne eger att i sin pensionsbok få intyg

infördt af pensionsnämnden. Att emellertid på ett tillfredsställande sätt

genomföra hela denna procedur, torde beträffande personer med så

rörligt yrke som sjömän möta de största svårigheter, och resultatet blir

nog, att sjömannen blir utan märken eller intyg. Sjöfolkets rättigheter

varda alltså genom lagen icke effektivt tillgodosedda, men deras skyldighet

att betala kan alltid tillämpas. Sådant är obilligt.

För sjöfolks pensionering är för öfrigt i viss mån sörjdt, därigenom

att sjömän under vissa förutsättningar äro berättigade till understöd

dels från sjömanshusen dels från Handelsflottans pensionsanstalt, ehuru

denna pensionering icke kan anses fullt tillfredsställande. Men det sätt

15

att åstadkomma bättre pensionering för sjöfolket, som komitén föreslagit,

torde emellertid icke leda till målet.

Enligt den tyska lag, som i så mångt och mycket utgjort mönstret

för förslaget nu i fråga, användes ej pensionsmärkessystemet för sjömän,

emedan detsamma skulle vara svårt att tillämpa. Sjömansböckerna

utgöra i Tyskland grunden för sjöfolkets försäkring. Vid lämpliga tillfällen

göras ur dessa böcker utdrag, på grund af hvilka intyg om pensionsrätten

utgifvas. Redarne betala till försäkringsanstalten för hvarje

år och bifoga då förteckning å sjömännen i deras tjenst samt uppgift

å deras ställning och sysselsättning. Till åvägabringande om möjligt

af reda härutinnan hafva de tyska försäkringsanstalterna, som hafva

beröring med sjöfolkets försäkring, upprättat ett kontor i förening med

Hanseatiska försäkringsanstalten i Liibeck för att i öfverensstämmelse

med § 65 af lagen gemensamt genomföra sjöfolkets försäkring, hvilken

i allt fall lärer föranleda stora svårigheter.

Kollegium anser således, att sjöfolket bör uteslutas från föreliggande

lagförslags omfattning.

Andra personer, som utan att tillhöra den egentliga besättningen

äro anstälda ombord å fartyg såsom t. ex. restauratriser och deras

tjenare, torde på grund af anställningen få anses falla under föreliggande

lagförslags bestämmelser.

Enligt förslaget skola vidare försäkras dels hos arbetsgivare mot

aflöning anställde arbetare, gesäller, lärlingar, tjenstehjon, statkarlar,

samt andra, hvilka i fråga om anställning äro med dem likställde, dels

ock biträden vid utöfvande af handel, näring eller yrke, äfvensom arbetsförmän

med flere, därest aflöningen ej uppgår till 1800 kronor.

Såsom aflöning anses jämväl andel i vinst samt naturaförmåner, med

undantag dock af endast fri bostad eller fritt underhåll.

Genom dessa bestämmelser uppstå vissa inkonseqvenser, som säkerligen

icke skola bidraga att göra lagen väl sedd. Inom många handtverkerier,

såsom skomakeri, skrädderi, med flera, bedrifves arbetet på

det sätt, att arbetsgifvaren utlemnar, efter det på verkstaden vissa förberedande

åtgärder vidtagits, arbetets i fråga fullbordande till arbetare, som

bo och arbeta hemma hos sig och hvilka betalas per stycke färdigt arbete,

eller med andra ord till så kallade styckarbetare. Desse synas vara från

försäkringen uteslutne, under det att de gesäller, som sitta på arbetsgifvarens

verkstad, äro i försäkringspligtig anställning. Båda slagen arbetare

torde dock i fullt lika grad vara i behof af pensionsförsäkring, enär

båda äro hufvudsakligen beroende af sin arbetskraft. Vidare komma

sådana arbetare, som, efter att hafva någon tid gått i lära, börja att

sjelfständigt utöfva sitt yrke, att vara uteslutne från kassan. Och inom

jordbruket kommer en mycket stor klass af personer, hvilka i allmänhet

äro i en allt annat än god ekonomisk ställning, att för egen del vara

16

utesluten, men å andra sidan, likasom ock nyss berörda smärre yrkesidkare,

få vidkännas uppoffringar för andra. Till denna klass höra

jordtorpare och små lägenhetsinnehafvare.

I flera bland de till Kollegium inkomna yttrandena i ärendet hafva

dessa frågor berörts. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Jemtlands

län säger t. ex., att det föreliggande förslaget icke syntes väl

egnadt att uppfylla det ändamål, som därmed afsetts, nämligen att bereda

ålderdomsförsörjning åt i behof varande arbetare, då stora kategorier

åt de kroppsarbetande klasserna vore genom bestämmelserna om

vilkoren uteslutne från både skyldighet och rättighet att genom inbetalningar

bereda sig ålderdomsunderstöd; att Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

blott ville erinra om den stora mängd arbetare, som

icke mottoge arbete i den form, förslaget bestämde, men som arbetade

flitigt och ärligt hela sitt lif, utan att de därför kunde sägas vara i

det permanenta arbetsförhållande, som uttrycktes genom förslagets föreskrift

att hafva varit i arbete hos samma arbetsgivare sex dagar i

samma vecka; att de fleste handtverkerier sysselsatte arbetare, som i

sina egna hem arbetade för stycke, men allt slags betingsarbete, som

icke utfördes på arbetsgivarens verkstad eller fabrik, torde utesluta

arbetaren från försäkringen; att det således blefve egentligen endast

tjenare och fast anställde arbetare som komme att tillhöra försäkringstagarne;

att emellertid dessa arbetare torde vara de, som i regeln

hade det bäst ställdt för sig och lättast kunde aflägga eu sparpenning

för sina gamla dagar, då däremot de icke fast anställde arbetarne,

hvilka torde gifva den största fattigkontingenten, icke komme att

tillhöra de försäkrade utan, hädanefter som hittills, komme på fattigvården.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Upsala län yttrar, att

lian betviflade, att det stora flertalet arbetare kunde sägas komma att

draga nytta af pensionsinrättningen. Af lagen berördes för det första

ej de små jordbrukare, hvilka skötte sin jord allenast med hemmavarande

barn och med ett par dragare. Dessas antal vore ganska betydligt.

Den officiela statistiken för år 1890 angåfve antalet brukningsdelar

om högst 2 hektar odlad jord, hvilka brukades af egarne

själfve, till 61,559 eller 19.3 procent af samtliga brukningsdelar i riket,

samt antalet dylika brukningsdelar, som sköttes af arrendatorer, till

10,140 eller 3.2 procent af samtliga brukningsdelar. Antalet jordtorp

och andra jordlägenheter skulle, enligt samma källa, hafva varit 164,537.

Reservanten i komitén hade dock beräknat antalet jordtorpare till allenast

95,000 personer. Det vore visserligen sant, att komiterade med

en hänsyn till dessa jordbrukares behof, som förtjenade allt erkännande,

beredt åtminstone den del af dem, hvilka före deras tillträde till

själfständig verksamhet varit i annans tjenst, delaktighet i pensione

-

17

ringen, men denna del torde icke vara synnerligen betydlig, om man

afsåge ej blott jordtorpare, utan äfven öfriga, ofvan omnämnda, mindre

jordbrukare, hvilkas ställning i ekonomiskt hänseende vore med jordtorparnes

fullt jämförlig. Af lagen berördes ej heller de lösa arbetarne,

hvilkas antal alltmer tillväxte synnerligast i städerna, ej heller

smärre handtverkare, småhandlande med flere. Det vore att befara, att

den kontingent, dessa kategorier fortfarande komme att lemna till den

allmänna fattigvården, skulle visa sig så betydlig, att den förespeglade

minskningen i fattigvårdstungan blefve, om ej illusorisk, så dock på

långt när ej motsvarande förväntningarna, särskilt hvad landsbygden

anginge.

Norrköpings handtverksförening anför bland annat, att genom stadgandena

i förslaget från försäkringen uteslötes alla, som vore att hänföra

till de själfständige yrkesidkarnes klass utan allt afseende på, om

den årliga nettovinst dessa personer kunde förvärfva på sitt yrke öfvereller

understege en vanlig arbetares aflöning; att emellertid detta icke

vore öfverensstämmande med rättvisa och billighet, särskildt beträffande

den själfständige mindre yrkesidkaren, enär denne likaväl som

arbetaren i vanligaste fall vore för sin existens uteslutande beroende

af sin arbetskraft och således i afseende å behofvet af pension fullt

likställd med arbetaren i de fall, då hans inkomst icke öfverstege

1,800 kronor för år; att komitén visserligen i motiveringen till förslaget

uttalat, att de själfständige, mindre yrkesidkarne, bland hvilka

särskildt framhölles jordtorpare, innehafvare af mindre jordbruk arrendatorer,

mindre handtverkare och handlande, genom föregående anställning

hos andra hunnit förvärfva pensionsrätt; att enligt föreningens

mening detta ingalunda vore så allmänt som komitén syntes vilja

förutsätta, och i allt fall komme de, hvilka på grund af föregående

anställning såsom arbetstagare vore i åtnjutande af pensionsrätt, att vid

inträffad arbetsoförmåga erhålla en pension, som icke stode i rimligt

förhållande till den samhällsställning de intoge; att, beträdande handtverkskåren,

det vore regel, att en lärling icke blefve gesäll före sitt

tjugonde år, hvadan han alltså på grund af sin aflöning under de två

första åren komme att tillhöra andra pensionsklassen; att enligt föreningens

erfarenhet gesällen inträdde bland de själfständige yrkesidkarnes

klass vid eu ålder af tjuguåtta år; antoges nu att han från

sitt 18:de till sitt 28:de år innehaft försäkringspligtig anställning, så

komme han vid inträffad invaliditet att erhålla en pension af högst 96

kronor 80 öre eller 20 kronor 80 öre mer än den lägsta pension, som

enligt komiténs förslag kunde utdelas från första pensionsklassen, hvaremot

han, om han fortfarande varit anställd hos arbetsgifvare, kunnat

förvärfva en pension af i medeltal tvåhundrafemtio och i lyckligaste

fall trehundratjugu kronor för år; att det dock icke vore flertalet själf

:s

-

18

ständige handtverkare, som kunde ens komma till en pension af 96

kronor 80 öre, ty dels inträffade under den första tiden värnepligtstiden,

hvarunder afgifter ej erlades eller tillgodoräknades, dels tillkomne

i regel under längre eller kortare perioder arbetslöshet; att det

vidare vore säkert att en stor del af de själfständige handtverkarne

aldrig skulle erhålla pensionsrätt, enär de icke komme att innehafva

försäkringspligtig anställning i de föreskrifna 260 veckorna, samt de

som erhölle pension Unge ett så litet belopp, att det icke fyllde det

med pensionen åsyftade ändamålet; att förhållandet torde vara detsamma

inom öfrige klasser af själfständige mindre yrkesidkare; att det

emellertid vid genomförandet af ett så omfattande förslag som det

ifrågavarande vore af högsta vigt, att alla klasser åt befolkningen, som

borde komma i åtnjutande af försäkringen, också verkligen gjorde det;

att ingen torde kunna bestrida att det vore i hög grad behjärtansvärdt

att försäkringen kunde utsträckas på ett effektivt sätt till jämväl de

själfständige mindre yrkesidkare, hvilkas inkomster icke uppginge till

1,800 kronor; att, om detta icke kunde ske på grund af svårighet för

afgifternas upptagande, så borde försäkring på frivillighetens väg dem

beredas, hvilket icke borde stranda på afgifternas storlek, enär, enligt

föreningens åsigt, staten alltid borde betala halfva afgiften; att komiténs

antagande, att eu frivillig försäkring i framtiden möjligen kunde

anordnas, vore en klen tröst för den mindre yrkesidkaren; att om de

själfständige yrkesidkarne en gång uteslutits ur försäkringen, deras

utsigt att varda delaktiga af försäkringens förmåner torde för långa

tider vara undanskjuten.

Karlskrona arbetareförening säger: hvad beträffar den fördel, som

de smärre yrkesidkarne, enligt hvad komiterade påvisat, skulle hafva

af arbetareförsäkringen, då de såsom förutvarande arbetare äfven själfve

i sin ordning skulle vara försäkrade, och detta utan att de därför

hade någon afgift att vidare erlägga, hvilken förmån för dem skulle

gälla såsom ersättning för det bidrag de finge lemna till arbetarnes

pensionsafgifter, så hade det icke undgått arbetareföreningens uppmärksamhet,

att denna förmån icke — och således icke heller detta

vederlag — komme att existera för den generation af smärre yrkesidkare,

som redan funnes, då försäkringen trädde i verksamhet. För

dessa smärre arbetsgifvare, som själfva ingen som helst direkt fördel

hade af den nya invaliditetsförsäkringen, torde de afgiftsbidrag, som

de skulle vara nödsakade att erlägga, understundom komma att kännas

ganska betungande.

Äfven i flera andra utlåtanden och yttranden har olämpligheten,

af att de s. k. små själfförsörjarne varda från försäkringen uteslutne,

påpekats i sammanhang med de anmärkningar, som i öfrigt mot förslaget

framställts.

19

o

A sid. 44—46 af betänkandet har komitén framlagt de skäl, som

enligt komiténs mening tala för att icke alla samhällsmedlemmar skola

innefattas under försäkringen, samt sökt visa, att behofvet af en genom

försäkring mera tryggad ekonomisk ställning är vida mera trängande

för arbetare och tjenstehjon än för flertalet öfriga samhällsklasser.

Särskild! har komitén på de af densamma anförda skäl kommit till det

resultat, att den föreslagna försäkringen icke borde utsträckas till de

samhällsklasser, hvilka utgöras af själfständiga yrkesidkare. Angående

bestämmandet af de närmare gränserna för försäkringens omfattning

underskattar komitén icke de svårigheter, som är o därmed förenade,

men anser dem större i teorien, än hvad förhållandet komme att blifva

i praktiken.

Kollegium som jämväl inser och erkänner svårigheten att bestämma

de närmare gränserna för försäkringens omfattning, när ej

alla samhällsmedlemmar skola vara i den inneslutne, anser emellertid

att, hvad de kroppsarbetande samhällsmedlemmar angår, som, utan att

mot kontant lön i form af tim- eller dagspenning, veckolön eller årslön

arbeta hos andra, dock kunna sägas vara med de mot kontant lön

arbetande jemförlige, försäkringen så vidt möjligt borde åtminstone

till dem utsträckas, allrahelst deras lefnadsbehof och vilkor icke i någon

som helst nämnvärd grad skilja sig från deras, som komitén ansettskola

utgöra försäkringens egentliga föremål, nämligen mot kontant aflöning

anställde arbetare. Hvad särskildt beträffar styckarbetarne, torde det

vara orimligt, att endast formen för betalningen af arbetet, i förening

med den omständigheten, att de ej arbeta å arbetsgifvarens verkstad,

skulle hindra dem att varda delaktige af försäkringen, under det att i

de flesta fall ingen svårighet torde vara att vid betalningens erläggande

till dem för verkställdt arbete tillse om densamma uppgår till belopp,

som öfver- eller understiger 10 kronor i veckan, och i förhållande därtill

göra föreskrifna pensionspremieafdrag. Enligt tyska lagen § 2

kunna styckarbetare varda delaktige i försäkringen.

Jordtorparnes klass är äfven ur försäkringen utesluten. Eu jordtorpare

kan måhända betraktas som eu arrendator, hvilken betalar sitt

arrende genom utförande vid hufvudgården af visst arbete, men det

torde likaväl kunna sägas, att rätten till torpet och den afkastning,

torparen kan af detsamma vinna, är lönen för det. arbete, som torparen

skall utgöra vid hufvudgården. Att jordtorparnes ställning icke är

synnerligen god, framgår tydligen af komiténs motivering sid. 45,

hvaraf inhämtas att på tiotusen fullt försörjda fullvuxna fattighjon

kommer ett antal af 145 manliga individer, tillhörande jordtorparnes

klass, ehuru, såsom komitén i fråga om backstugusittare säger, bofastheten

synes gifva ett visst skydd mot nöden. Att jordt-orpare måste

hålla sig drängar eller qvinliga tjenstehjon, är mycket ofta, fallet;

20

dagsverkena vid hufvudgården och torpets skötsel kräfva nog i särdeles

många fall större arbetskraft än torparen ensam kan åstadkomma. Jordtorparen

är alltså ofta arbetsgivare, d. v. s. lian skall vidkännas pensionsafdrag

för sina tjenare, men själf är lian ofta utesluten från försäkringen;

lian kan möjligen, därest ban i 260 veckor varit dräng i annans tjenst, få

en ringa pension. De lefnadsvilkor, hvarunder jordtorparen och hans

tjenare lefva, äro fullt enahanda, bostadsrum, föda, arbete, allt är detsamma

för båda; men torparen skall betala för att skydda drängen

från att vid påfallande invaliditet komma fattigvården till last, under

det att han själf, om han i händelse af arbetsoförmåga ej längre kan

sköta torpet, får lemna detsamma och måste underkasta sig den

nedsättande ställningen af fattighjon. Det är således i och för sig

obilligt, att en arbetare, jordtorparen, hvars arbete betalas genom

rätten till att bruka ett stycke jord, icke skall, endast därför att

lönen icke är till någon del kontant, vara i försäkringshänseende

likställd med drängen, hvars lön jämte naturaförmåner vanligen äfven

utgår med en kontant del.

För olämpligheten af att jordtorparne och med dem likställda

personer varda från försäkringen uteslutna tala äfven socialpolitiska

skäl. Jordtorparnas klass torde, utan att man utsätter sig för misstag,

kunna anses vara bland de mest lugna och stillsamma i landet.

Den sociala agitationen har hos den ej ännu funnit någon nämnvärd

resonnansbotten. Men när nu hela denna klass af människor skall

underkastas särskilda uppoffringar för att bereda med dem i afseende

å lefnadsförhållanden fullt likställda personer särskildt skydd mot arbetsoförmåga,

under det att de själfva vid inträffande sådan oftast torde

få gå från hus och hem, skall just jämförelsen alstra bitterhet mot

samhället, som åstadkommer denna orättvisa; och då härtill kommer,

att de böter, som för uraktlåtenhet att infästa pension smärken in. m.

kunna ådömas, i många fall varda ruinerande och i allt fall blifva

ytterst kännbara för merberörda klass af medborgare, under det att

å andra sidan uraktlåtenheten måhända mången gång varit orsakad

endast af okunnighet eller af tron på ett med drängen träffadt aftals

giltighet eller af oförmåga att skaffa kontanta medel till inköp af pensionsmärken,

torde den sociala agitationen, därest det föreliggande förslaget

varder lag, i denna lag söka lämplig anledning till utsträckt

verksamhet och utan tvifvel komma att lättare finna en mottaglig jordmån

hos nu ifrågavarande del af befolkningen, som hittills varit ganska

likgiltig för sagda agitation.

I afseende å det olämpliga däri, att de sjelfständige små yrkesidkare,

som mottaga beställningar direkt från kunderna och själfva

handlägga och utföra det arbete, som karaktäriserar deras yrke, skola

vara från försäkringen uteslutna, åberopar Kollegium hvad bland andra

21

Norrköpings handtverksförening därom anfört; och synes det Kollegium

oegentligt, att en sådan själfständig mindre yrkesarbetare, som beliöfver

hjälp t. ex. af en annan arbetare eller af eu lärling, skall såsom

arbetsgifvare åläggas att ombestyra, att denne hjälpare, hans hustru

och barn, som lefva under nästan alldeles samma förhållanden som

yrkesidkaren själf och hans familj, försäkras, men förhindras att själf

på samma sätt sörja för sig och de sina och, då olyckan kommer, åtnöja

sig med det obetydliga understöd, som, på grund af hvad förut

för honom inbetalts, kan komma honom till del.

Kollegium erkänner svårigheten att bestämma gränsen, när en

själfständig yrkesidkare, en som blifvit, hvad man säger »sin egen»,

bör anses i den ekonomiskt lyckliga ställning att hans försäkringspligt

borde upphöra; men enligt § 1 mom. 1 t) skola vissa kategorier alltid

betala och enligt § 1 mom. 1 2) skola vissa, som ej hafva öfver 1,800

kronors inkomst, vara försäkringspligtige. Man kan ju i öfverensstämmelse

härmed låta en årsinkomst af intill 1,800 kronor vara bestämmande

i saken. Skulle så icke kunna obligatoriskt föreskrifvas, borde

åtminstone uttryckligen medgifvas, att jordtorpare och andra med dem

likstälda äfvensom själfständiga mindre yrkesidkare, hvilka själfva handlägga

det arbete, som bestämmer deras yrke, finge, därest för dem såsom

arbetstagare hos andra erlagts 260 veckoafgifter och där de

så själfva åstundade, fortsätta att inbetala afgifter för sig själfva och

erhålla däremot svarande pensionsfördelar, men torde då likväl böra

stadgas, att de skulle årligen erlägga minst 8 veckoafgifter. Komitén

har i ett annat afseende, som längre fram beröres, för sin del själf

medgifvit en frivillig försäkring jämte den obligatoriska.

Äfven om nu ifrågasatta tillfälle till- frivilligt fortsättande af försäkringspremiers

inbetalning endast skulle i ett fåtal fall begagnas, så

skulle dock genom en sådan möjlighet anledningar till missnöje och

till påståenden om orättvisa vara i väsentlig mån undanröjda. Hvad

komitén till stöd för sin motsatta mening anfört, finner för sin del

Kollegium icke bindande.

Beträffande de s. k. lösa arbetarne, som endast tillfälligtvis sysselsätta

sig än här än där, inser Kollegium till fullo svårigheten att på dem

tillämpa försäkringsförslagets grundsatser. Den utväg komitén öppnat

för att äfven de skola kunna varda i någon mån tillgodosedda,

nämligen att såsom försäkringspligtig anställning skall anses äfven tillfällig

sysselsättning, när den hos samma arbetsgifvare varat alla sökendagar

i en och samma kalendervecka, finner Kollegium icke vara ändamålsenlig

eller lämplig. I flera bland de till Kollegium inkomna yttrandena

har denna fråga särskilt berörts. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i Jönköpings län har t. ex. anfört, att ifrågavarande

bestämmelse i förslaget torde komma att vålla olägenheter vid tilUimp

-

22

ningen, ty dels lärer den så mycket mera erbjuda svårighet att kontrollera

det arbetsgifvare för så kort tid fullgör den honom åliggande

skyldigheten att ombesörja anskaffande af felande pensionsbok och märken

samt i boken insätta dessa senare, som sådana fall af försumlighet

sannolikt varda de talrikaste, dels torde yngre manliga och qvinliga

biträden, Indika efter fyllda 18 år tillfälligtvis en eller annan vecka

anlitats vid skörd, i handel eller annan sysselsättning men sedermera

icke haft försäkringspligtig anställning, finna det obilligt att af dem

»utkräfves en afgift, däraf hälften kan af dem återbekommas först sedan

de fyllt sextio år».

Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande i Blekinge län anför, att

ifrågavarande bestämmelse innebär en anvisning, hurusom arbetstagare

i förening med arbetsgifvare skall kunna ständigt, vecka efter vecka,

undandraga sig försäkringsskyldigheten genom att en dag i hvarje

vecka frigöra sig från arbete hos arbetsgifvaren.

Karlskrona arbetareförening anset det beklagligt, att komiterade ej

bättre än som skett lyckats att bereda tillträde till försäkringens förmåner

äfven för de lösa arbetarne, då, med de i förslaget gifna bestämmelserna,

t. ex. för en mängd vedsågare, tvätterskor, strykerskor,

sömmerskor in. fl., som gå omkring och förrätta tillfälligt arbete, utsigten

att vinna pensionsrätt och ännu mera utsigten att vinna rätt till

en i någon mån ökad pension icke torde vara synnerligen stor. Föreningen

anser därför att, där dylika arbetare och deras arbetsgifvare

kunde sins emellan enas om att föra nödiga anteckningar öfver arbetsdagarne,

arbetarne borde åtminstone erhålla rätt att få räkna sex arbetsdagar

såsom hel arbetsvecka och därför erlägga pensionsafgift,

äfven om dessa arbetsdagar icke skulle falla inom samma kalendervecka.

Äfven i andra yttranden har nu ifrågavarande bestämmelse påpekats

som ej lämplig.

Det sätt, hvarpå bestämmelsen är i förslaget affattad, utesluter enligt

Kollega mening icke möjligheten, att där arbetare och arbetsgifvare

äro därom ense, pensionsmärken för en hel vecka eller hvilken

tid som helst därutöfver kunna i den försäkrades bok infästas. En

sömmerska t. ex., som några dagar arbetar här och några där, kan

mycket väl laga så, att hon blir pensionsberättigad och får sina pensionsmärken

insatta. Komitén har äfven insett detta, och säger, (sid.

104) att visserligen torde på detta sätt en i visst afseende frivillig försäkring

uppstå bredvid den obligatoriska, men att antagligen förnämligast

yngre arbetare komme att på detta sätt använda försäkringen, enär afgifternas

erläggande för dem ej borde kännas såsom någon börda.

Några försäkringstekniska svårigheter torde, enligt komiténs utsago,

ej behöfva häraf befaras och ej heller torde ett dylikt bruk af försäk

-

23

ringen taga så stora dimensioner, att försäkringen i sin helhet däraf

komme att lida. För detta senare antagande, fortsätter komitén, torde

jämväl kunna åberopas det förhållande, att detsamma rör icke endast

arbetstagaren utan äfven arbetsgif varen.

Kollegium, har intet att erinra emot att eu sådan frivillig försäkring

uppstår, men anser det icke vara nödvändigt, att arbetsgifvaren

därvid medverkar; en person, som arbetar än här och än där, kan, om

lian eller hon vill, mycket väl helt och hållet själf bekosta sina pensionsmärken.

Hvad som åter synes inkonseqvent är, att komiten ej

velat förhindra frivillig försäkring i nu berörda fall men väl, då det

varit fråga om de .mindre yrkesidkarne.

Emot bestämmelsen i fråga har däremot Kollegium att invända,

att det icke kan anses rättvist, att just alla sökendagar i samma vecka

skola utgöra grunden för försäkringspligten. Om ett tillfälligt arbete

är så ordnadt, att det omfattar sex på hvarandra följande dagar, men

en af dagarna är söndag, så har ej arbetaren rätt att fordra att pensionsafgifterna

betalas och ej heller, om han arbetar några dagar i den

ena och några dagar i den andra veckan.

Vidare är det uppenbart att, såsom Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i Blekinge län anfört, bestämmelsen kan medföra ett

sätt för arbetsgifvare och äfven för arbetare att undandraga sig att

fullgöra försäkringspligten. Å ena sidan kan alltså t. ex. frimåndagssystemet,

som man på allt sätt sökt motverka, genom det ifrågasatta

stadgandet komma att uppmuntras, under det att å andra sidan ordentliga

arbetare och arbeterskor kunna förhindras att till sin pensionering

erhålla afsedt. bidrag.

Kollegium häller alltså före, att vida bättre vore, därest det bestämdes,

att den, som hos eu och samma arbetsgifvare arbetat minst

sex af trettio på hvarandra följande dagar, skulle anses hafva under

dessa sex dagar innehaft försäkringspligtig anställning.

Detta skulle bland annat gorå försäkringen tillgänglig för eu viss

klass mindre jordbrukare, hvilka, såsom Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i Hallands län antört, bebo egna hus och bruka någon

jord, men hvilka under någon tid åt året gå på arbete hos annan mot

dagspenning eller utföra visst arbete på ackord, ett förhållande, som

redan nu icke är sällsynt och än mindre torde blifva det för framtiden

Dessa arbetare,'' som bruka egen jord, torde i många fall arbeta hos

andra endast några dagar i veckan, de öfriga måste användas på den

egna jordens skötsel.

Det komme antagligen att inträffa, att försäkringen härigenom

Unge flera deltagare, men däremot borde, ur synpunkten af törsäkringens

allmänna ändamål, intet vara att invända. De försäkringstekniska

svårigheterna torde ock kunna öfvervinnas, och den tillernade fonden,

24

stor som flen redan är tilltänkt att varda, torde ej blifva i väsentlig

män ökad.

Hvad komitén principielt föreslagit om hustru- och barnpensionering,

finner Kollegium synnerligen bebjärtansvärdt. Dessa grenar

af pensioneringen äro utan tvifvel bland de lyckligast funna delarne

af föreliggande förslag. Komitén har ock (sid. 50—52 jämförda med

sid. 83—87) på ett förtjenstfull! sätt motiverat sitt förslag, hvilket

torde vara att vida föredraga framför tyska lagens därmed jämförliga

bestämmelser. Dock kan ifrågasättas, huruvida det är fullt konseqvent,

att hustru, hvars man är i försäkringspligtig anställning, till

följd hvaraf hustrun är försäkrad, skall, där hon själ! under äktenskapstiden

har försäkringspligtig anställning, betala veckoafgifter utan

att (se § 8) af dem få den ringaste valuta. Det torde ej sällan inträffa,

att, just därför att äfven hustrun arbetar hos annan, familjen för

barnens vård beliöfver anlita en tjenarinna. För henne får familjen

äfven betala pensionsafgifter, vid hvilket förhållande familjens sammanlagda

utgifter till försäkringen erhålla en rätt afsevärd betydelse.

I fråga särskildt om barnpensioneringen har Kollegium äfven att framställa

några erinringar. Enligt förslaget skall, då försäkrad man aflider,

och därest för honom minst 260 veckoafgifter erlagts, hvilket vilkor dock

ej är nödvändigt, om dödsorsaken varit olycksfall i arbetet, pension utgå

med 30 kronor för år till hvarje hans efterlemnade minderåriga äkta

barn, intill dess det uppnått femton års ålder. Kollegium anser emellertid,

att äfven då icke försäkrad mans enka, som efter mannens död för

att försörja sig och barn antagit försäkringspligtig anställning och vunnit

pensionsrätt, aflider, hvarje hennes efterlemnade minderåriga äkta barn

borde vara berättigad! att till femton års ålder åtnjuta 30 kronors årlig

pension. Intet bindande skäl är af komitén anförd! emot eu dylik bestämmelses

vidtagande, redan nu.

Kollegium, som hyser den mening, att allt hvad som kan göras

för att befrämja barnens väl och i någon äfven den ringaste mån bidraga

till att underlätta deras utveckling och förminska deras oförskylda

nöd, äfven bör göras, kan vidare ej till fullo dela komiténs uppfattning

om försäkrades oäkta barns ställning till försäkringen.

Komitén har framhållit, att de siffror, som valts för pensionerna,

äro mycket enkla och afrundade, samt ansett, uteslutande på g-rund af

ekonomiska skäl (sid. 87 och sid 117, 118), att pensioneringen icke för

närvarande borde omfatta oäkta barn. öfverstäthällareembetet yttrar »att

det må vara, att enkla och afrundade siffror äro af stor betydelse, men

af ännu större betydelse just för den samhällsklass, hvilkas intressen

förslaget afser att i första rummet tillgodose, är, att de minderåriga

barnen utan afseende på deras äkta eller oäkta börd komma i åtnjutande

af uppfostringsbidrag i form af pension. Eljest tillgodoses icke rätt

-

visans och billighetens kraf; och är förslaget så ekonomiskt svagt, att

detsamma icke kan bära utgiften för de minderåriga oäkta barnens pensionering,

vare sig de efterlemnats af försäkrad moder eller fader, så

synes förslaget icke vara uppgjordt efter synnerligen tillfredsställande

principer, och skälig anledning följaktligen saknas för detsammas godkännande.

))

Äfven i andra yttranden hafva dessa förhållanden berörts, och anmärkningar

framställts i samma riktning som af Ofverståthållareembetet.

Kollegium, som visserligen finner det lämpligast och riktigast om

hvarje oäkta barn, hvilket förlorat sin försörjare, låt vara att denne

var fadren eller modern, kunde enligt förslaget undfå pension, anser

emellertid, att åtminstone sådant oäkta barn, som jämlikt allmän lag

har arfsrätt efter moder, borde, där icke genom laga dom någon vore

ålagd, att om detsamma draga försorg, erhålla pension, när dess, jämlikt

föreliggande förslag, pensionsberättigade moder aflidit.

Kollegium öfvergår nu till frågan om, af hvem kostnaden för försäkringen

skall bestridas (motiveringen sid. 58—66).

Enligt förslaget skall hela kostnaden för försäkringen bestridas

genom dels löpande pensionsafgifter, dels räntor d den fond, som bildas

hufvudsakligen därigenom att pensionsafgifterna i början öfverstiga

utgifterna, dels ock slutligen bidrag af allmänna medel. De löpande

afgifterna skola betalas till hälften af de försäkringspligtige arbetarne, till

hälften af deras arbetsgifvare och utgå för hvarje försäkringspligtig i form

af veckoafgifter med tillsammans 50 öre i första pensionsklassen, 30 öre

i andra och 20 öre i tredje. Med Statens bidrag afses att bestrida dels

administrationen af det hela, med ett undantag, dels den kostnad, som

betingas däraf att, ehuru försäkringsafgifterna äro beräknade efter en

normal inträdesålder af 18—20 år, äfven äldre personer af nuvarande

generationen, som innehafva försäkringspligtig anställning, vid försäkringens

början skola kunna medtagas på samma vilkor som de kassamedlemmar,

hvilka inträda vid ofvannämnda normalålder, dels ock den

kostnad, som erfordras för att låta en försäkrad, som genom öfvergång

till annan lefnadsställning uträder ur de försäkringspligtiges krets, behålla

sin en gång förvärfvade pensionsrätt.

Sammanlagda årliga beloppet af de löpande afgifterna skulle till

en början blifva omkring 9,5 millioner kronor och efter 45 år omkring

11,7 millioner kronor. Statens bidrag skulle varda omkring 250,000

kronor årligen till administrationen, hvilken summa dock icke erfordrades

i sin helhet, förrän försäkringen vunnit större utveckling, samt dessutom

ett belopp, som, därest det utginge årligen, skulle under de 80 år, som

20

åtgå, innan kassan vunnit en fullständig utveckling, belöpa sig till omkring

2,8 millioner och derefter till omkring 330,000 kronor om året.

En reservant i komitén har emellertid ansett, att arbetsgifvarnes

ofvanberörda bidrag borde bestridas genom dels särskild beskattning

af dem, som till staten erlägga bevillning, dels af andra statsmedel.

Komitén har vidare framhållit, att en betydande minskning i fattigvårdstungan

skulle genom förslagets antagande småningom uppstå. Hänförd

till 1890 års fattigvårdsuppgifter, är denna minskning beräknad

till omkring 4 millioner kronor om året.

Dessa förslag hafva i många af de inkomna yttrandena behandlats.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Upsala län anser, att det

kunde betviflas, huruvida det, i allmänhet kunde sägas vara händelsen,

att arbetsgifvarne förmådde bära de på dem för försäkringen ifrågasatta

utgifterna. Såväl jordbruket som industrien, synnerligast den mindre,

arbetade med till större delen lånadt, kapital, hvaraf följde en osäkerhet

i näringsidkarnes ekonomiska ställning så stor, att det med skäl torde

kunna ifrågasättas, om de under den närmaste framtiden kunde tåla eu

ytterligare börda af 4,5 millioner kronor. Att, såsom komitén trodde, bördan

skulle kunna öfverflyttas på konsumenterna, syntes tvifvelaktigt. Beträffande

arbetarne torde det på grund af beloppet insättningar i sparbanker, folkbanker

och postsparbanker, vara möjligt antaga, det tillgångar till besparingar

funnes hos den samhällsklass, förslaget afsåge. Dessa tillgångar

kom me dock att i betydlig mån uppslukas af de tillernade premiebidragen.

Det kunde då ifrågasättas, huruvida ej fördelen af att ständigt hafva denna

besparade tillgång disponibel, och tillfredsställelsen att själ!'' förvalta

den, skulle i mången arbetares ögon uppväga vinsten af arbetsgifvarnes

bidrag till en pension, som komme att utfalla i eu obestämd framtid.

Vidare anser bemälde Befallningshafvande att, om än äfven minskningen

i fattigvårdstungan icke blefve så stor som komitén tänkt, den vinst,

som uppstode, dock alltid i väsentlig mån komme andra samhällsklasser

till godo än dem, som hufvudsakligen bidroge till försäkringen, hvadan

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, utan att obetingadt sluta sig

till reservantens inom komitén åsigt, funne detta förhållande vara en

betänklig omständighet vid förslaget.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Jönköpings län anser,

att med hänsyn till den beräknade minskningen i fattigvårdstungan

giltiga skäl icke saknades för den mening, reservanten uttalat, nämligen

att staten borde åtaga sig arbetsgifvarnes andel i afgifterna; men då,

i fråga om invaliditet ådragen i annans arbete, det vore öfverensstämmande

med rättskänslan, att arbetsgifvaren ersatte den förlust i arbetsförtjenst,

som genom skadan uppkomme, borde äfven arbetsgifvaren

lemna bidrag till pensionsafgifterna, hvarför Eders Kongl. Maj:ts sistbemälde

Befallningshafvande hemställde, att sedan arbetaren betalt sin

27

hälft af afgiften, en fjerdedel erlades af arbetsgifvaren och deri återstående

fjerdedelen utgjordes efter allmän bevillning. Vid inköp åt

pensionsmärken skulle för sådant ändamål 25 % rabatteras för att sedermera

efter allmän bevillning utdebiteras.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Blekinge län anför bland

annat hufvudsakligen, att arbetsgilvarnes skyldighet att erlägga pensionsafgift

för arbetarne saknade stöd såväl af det inom riket redan

förefintliga pensionsväsendet, som i de af komiterade åberopade författningar;

pensioneringen af ifrågakomna samhällsklasser vore snarare ett

statsintresse, hvadan staten borde fullgöra de förbindelser, som för främjande

af detta intresse fordrades; att det därför förefölle, som hade

komiterade handlat mera välbetänkt, om de förklarat, att från rättvisans

och billighetens synpunkt icke kunde härledas skyldighet för arbetsgifvarne

att till arbetstagarens pensionerande bidraga; att det af hvad

Eders Kongl. Maj:ts bemälde Befallningshafvande sålunda yttrat följde,

att han omfattade den åsigt reservanten inom komitén uttalat; men att

emellertid, då ett sådant förslag, på grund af de dryga kostnader det

skulle förorsaka statsverket, icke hade utsigt till framgång, Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande, som till fullo insåge vigten och betydelsen

af att den s. k. arbetarefrågan så fort som möjligt funne sin lösning,

ansåge sig böra förorda den från tyska lagen hämtade anordningen,

att arbetsgifvaren borde med försäkringstagaren och staten bidraga till

pensioneringen; samt att det eljest vore uppenbart, att, därest staten

fullgjorde arbetsgifvarens bidragsskyldighet, det för pensionsväsendet i

sin helhet skulle inträda en vida mer betryggande och säker tillvaro

än nu vore att emotse med arbetsgifvarnes nödtvugna fullgörande af

denna skyldighet.

Eders Kongl. May.ts Befallningshafvande i Kristianstads län instämmer

med reservanten inom komitén i fråga om arbetsgifvarnes skyldighet

att betala pensionsbidrag och anser den börda, som skulle åläggas arbetsgifvarne,

alldeles för tung, samt finner det ur alla synpunkter riktigast,

att staten tillsköte hvad utöfver arbetarnes eget bidrag erfordrades

till pensioneringens genomförande; veckoafgifterna vore dock så ringa,

att de försäkringspligtige själfva borde kunna betala mer än ifrågasatts,

hvarför statens bidrag ej borde utgå med mer än tre tiondedelar åt de

nu beräknade afgifterna; bestyret med att i pensionsböckerna insätta

märkena borde dock alltid arbetsgifvarne hafva sig uppdraget.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Hallands län uttalar betänkligheter

vid att ålägga arbetsgifvarne att bidraga till pensionsafgifterna

med ifrågasatta belopp; arbetstagarne borde däremot kunna utan svårighet

afstå det ifrågasatta, åtminstone så länge de vore ogifta ; till ocli

med något ökadt belopp kunde under denna tid afläggas för ålderdomen,

utan att det kändes alltför betungande; efter det arbetaren blifvit gift,

28

ställde sig förhållandena annorlunda, men det gagn arbetaren kunde få

af pensioneringen, berättigade att taga hela hans sparsamhet i anspråk.

Om ock, såsom komitén framhållit, arbetsgifvarne kunde på goda skäl

åläggas bidraga till pensioneringen, så hade dock komitén vid bestämmandet

af bidragens storlek mera haft för ögonen att åstadkomma eu

arbetarepensionering än industriens och näringarnas billiga anspråk, att

deras bördor måtte stå i rätt förhållande till förmågan att bära dem;

äfven utgående därifrån att bördan af pensioneringen verkligen drabbade

arbetsgifvaren endast i den utsträckning komitén tänkt sig och

ej med hela sin tyngd, vore dock att befara att bördan blefve hårdt

tryckande; för den större industrien och för eu husbonde och hans personliga

tjenare torde den dock ej blifva öfver höfvan betungande, men

för handtverkare i stad och på landet vore fört]ensten redan ringa, och

för den som känner, med hvilka svårigheter en jordtorpare hade att

kämpa för att betala lönen till en tjenstedräng, måste tvekan uppstå

om förslaget i detta fall kunde tillämpas. Med mindre hemmansegare

och brukare och andra med dem likställda arbetsgifvare vore förhållandet

detsamma. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ansåge därför,

att arbetsgifvarens bidrag icke borde utgå med mer än hälften af hvad

komitérade tänkt sig, och ifrågasatte att vid tillfälligt arbete hela bidraget

skulle utgöras af arbetaren, men arbetsgifvaren endast i fall af

årstjenst eller annan längre tids qvarstannande i arbetet bidraga till

afgiften. Minskningen i årsinkomsten för pensionskassan borde föranleda

minskning i pensionerna, hvaremot, enligt Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvandes förmenande, staten hvarken kunde eller borde

tråda emellan; bidragens uttagande genom bevillning drabbade dessutom

vissa orättvist.

Eders Kongl. Maj-ts Befallningshafvande i Skaraborgs län anser, att

staten visserligen kan föreskrifva ett visst sätt för arbetsgifvare att

fullgöra ersättningsskyldighet vid olycksfall, men att därifrån steget

vore långt till att föreskrifva alla arbetsgifvare en särskild årlig beskattning

för att bereda pension åt arbetare och deras familj, oafsedt.

om arbetaren troget fullgjort sina åligganden mot arbetsgifvaren; det

kunde hända, att arbetsgifvaren såsom skuldsatt vore fattigare än arbetaren,

och det torde varda svårt att få alla arbetsgifvare att inse, att

de skola skydda sina arbetare från den så mycket fruktade fattigvården,

medan för dem själfva intet gjordes för all de skulle vara förvissade

att icke behöfva sluta sitt lif på fattighuset.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vermlands län anser reservantens

i komitén förslag mera förenligt med rättvisa och billighet

än komittérades.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Örebro län finner ej giltiga

skäl anförda för arbetsgifvarens åläggande att genom försäkring

29

skydda arbetarne för den ekonomiska förlust, som kan uppstå för dem

vid arbetsoduglighet, uppkommen af annan orsak än olycksfall i arbetet;

staten borde alltså träda emellan, men ingalunda näringarna.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesterbottens län anser,

att arbetsgifvarne böra bidraga till kostnaden för pensioneringen samt

att, om det än kunde ifrågasättas, huruvida ej kommunerna med hänsyn

till minskningen i fattigvårdstungan borde bidraga, dock komiterades

förslag om bidrag af staten vore att föredraga.

Norrköpings handtverksförening anför i denna fråga bland annat,

hufvudsakligen, att komiténs skäl för bestämmelsen att arbetsgifvarne

skola betala hälften af pensionsafgifterna vore svaga och otillräckliga

för att visa nödvändigheten af denna åtgärd, som skulle komma att

drabba olika klasser af arbetsgivare synnerligen olika och åtminstone

för de mindre yrkesidkarne blifva mer än tillbörligt betungande; att

lindringen i fattigvårdstungan komrne alla medlemmar af kommunerna

till godo; att de utsigter den mindre yrkesidkaren hade till pensions

erhållande ingalunda motsvarade de dryga utgifter han komme att få

vidkännas för sina bidrag till arbetareförsäkringen; att då den mindre

handtverksidkaren mycket ofta för sin rörelse måste använda låna dt

kapital, för hvilket räntan alltid i första hand måste ut, pensionsafgifterne

skulle verka i samma rigtning som en oskälig ränta, samt att,

då pensioneringen vore ett stort allmänt intresse, föreningen ansåge,

att staten borde åtaga sig den del af försäkringspremierna, som komitén

föreslagit att arbetsgifvarne skulle gälda.

Äfven Eksjö fabriks- och handtverksförening har biträdt reservantens

inom komitén förslag.

Wallbergs fabriksbolag, Skandinaviska jutespinneri- och väfveriaktiebolaget

i Halmstad samt Halmstads gjuteriaktiebolag hafva under förklarande

att enhvar af landets innebyggare tvifvelsutan med nöje deltoge

i de uppoffringar, som med förslagets genomförande vore förknippade,

och under framhållande att detta särskild t borde vara fallet

med hvarje arbetsgifvare, då de genom förslagets antagande sågo sig

befriade från omtanken om sina arbetare, när desse blefve orkeslösa, föreslagit,

att staten skulle betala 50 kronor till hvarje pension, hvarigenom

arbetsgifvarnes och arbetarnes bidrag kunde nedsättas, och därjämte

förklarat att, om denna nedsättning kunde ske till hälften af de i förslaget

angifna beloppen samt om arbetarne bidroge med ~U och arbetsgifvarne

med ''ål, intet vore att mot förslaget invända.

Karlskrona arbetareförening har andragit, att genom lindringen i

fattigvårdstungan, hvilken blefve större än statens årliga bidrag, 2,7

millioner, den skattdragande befolkningen i allmänhet genom förslagets

antagande finge en skattelindring, att därför staten borde utöfver det

i komitérades förslag beräknade beloppet till försäkringen bidraga med

30

så mycket som motsvarade det belopp, hvarmed den verkliga besparingen

i fattigvårdstungan öfverstege. det af komitén beräknade statsbidraget,

och borde denna ökning i statsbidraget användas till böjning i

pensionsbeloppen. Föreningen anser vidare, att försäkringsafgifterna

skulle för de mindre arbetsgifvarne, som själfva ingen fördel både af

försäkringen, komma att understundom kännas ganska betungande,

hvaremot de bidrag arbetarne skulle betala icke torde öfverstiga deras

förmåga, men då arbetarne jämväl hade att erlägga afgifter till sjukock

begrafningskassor, borde under inga omständigheter en böjning af

de föreslagna bidragen förekomma.

Karlskrona fabriks- och handtverksförening anser, att arbetsgifvarnes

tillskott till försäkringen borde utgå med de af komitén föreslagna 50

procent af hela pensionsafgiften, men endast under de 20 första åren

och sedan med 25 proc., enär antagligt vore, att den allmänna fattigvårdens

bördor då så minskats, att en direkt skattelindring inträdt för

den öfriga befolkningen, hvilken ovilkorligen borde i form af motsvarande

ökadt anslag från statsverket bidraga till den för hela nationen

välsignelsebringande försäkringen.

Träarbetareförbundet har beträffande nu ifrågavarande del af ämnet

ansett, att det borde finnas två pensionsklasser innefattande i första

klassen dem, som hade en årsinkomst mellan 800 och 1800 kronor,

och i andra klassen dem, som hade under 800 kronor om året; att

veckoafgifterna skulle vara respektive 20 och 10 öre; att för dem, som

till andra klassen ej kunde betala eller vore utan fast anställning, kommunen

skulle verkställa betalningen; samt att kostnaden för försäkringen

borde bestridas dels genom de försäkrades pensionsafgifter, dels

genom upptagande af en särskild försäkringsskatt af dem, som betala

bevillning för fast egendom samt för inkomst af kapital och arbete

till öfver 1800 kronor om året.

Föröfrigt bar äfven i andra inkomna yttranden framhållits, att arbetsgifvarnes

bidrag måste komma att drabba de betalande högst olika

och ojämnt.

Kollegium har för sin del ej kunnat undgå att finna, att den föreslagna

fördelningen af pensionsafgifterna icke torde kunna anses tillfredsställande.

Hvad beträffar arbetarne, kvilka ju hafva direkt fördel af pensioneringen,

lärer väl i allmänhet de på dem belöpande veckoafgifterna

icke kunna anses särskild! betungande. Åtminstone för de ogifta bland

de försäkrade torde utgiften faktiskt, fördelad som den är på många

betalningsterminer, knappast komma att märkas. För de gifta åter kan

visserligen, då i ett arbetarehushåll hvarje öre spelar en ej ovigtig roll,

saken gestalta sig något annorlunda; men vid det förhållandet att jämväl

hustruns pensionering i händelse af invaliditet är i mannens försäkrings

-

31

afgift inbegripen samt äfven barnen kunna erhålla understöd, lära dock

fördelarne för den gifta arbetaren befinnas så öfvervägande, att de inskränkningar,

som afgifternas erläggande komma att förorsaka, borde

med jämnmod kunna bäras. För vissa bland arbetsgifvarne ställer sig*

den nya pålagan däremot svårare. Beträffande tjensteman och med

dem likställde löntagare, lärer visserligen ej med fog kunna sägas, att den

pensionsafgiftsandel de för sina tjenare skola betala i allmänhet kan vara

af någon betydelse. Endast i sällsynta undantagsfall torde så vara händelsen.

Vidkommande däremot industriens förmåga att bära på densamma

belöpande utgifter för pensioneringen kan måhända sägas, att

med hänsyn till de ofta betydande kapital, hvilka inom större industriela

rörelser i allt iäll omsättas, dessa utgifter icke skola varda för

de större industriidkarne särdeles tryckande; men gifvet torde dock vara,

att utgifter, som skola utgå utan afseende å huruvida en industriel rörelse

går med vinst eller förlust, skola kunna i ganska många fall

varda mycket betungande. Och då nu fråga därtill är om eu stor

mängd små arbetsgifvare, mindre handtverkare, jordtorpare, andra mindre

jordbrukare m. fl., så måste arbetsgifvarnes skyldighet, att i så hög

grad som ifrågasatts bidraga till pensioneringen, gifva anledning till än

större betänkligheter. De fleste bland sist antydda arbetsgifvare, hvilka

utgöra det stora flertalet af dem, som skulle af förslagets genomförande

drabbas, äro, såsom Kollegium redan här förut framhållit, ej

mindre i afseende å lefnadssätt och lefnadsbehof utan äfven till åskådnings-

och uppfattningssätt likställde med de arbetare, för hvilka de

skola betala. De få långt ifrån alla någon direkt fördel af försäkringen,

men de skola betala vare sig deras rörelse går med vinst eller

förlust. Vinsten på deras rörelse torde föröfrigt i särdeles många fäll

aldrig varda en behållen vinst, utan endast bestå i att de kunna skaffa

sig och de sina föda, kläder och husrum. För dessa skall betalningsskyldigheten

icke blott förefalla hård, utan äfven faktiskt vara det.

Det torde till och med ej sällan kunna inträffa, att dessa arbetsgifvare

sakna medel till inköp af pensionsmärken. Arbetaren blir då utan pension.

I många fall lär det komma att därvid bero. Klagar arbetaren,

får visserligen ärbetsgifvaren bota, men däraf följer intet godt för arbetaren.

Man har sagt, att arbetsgifvarne kunna återfå sina utlägg genom

att höja priset å sina produkter. Detta håller icke streck; priset å

industriprodukter bestämmes bland annat af konkurrensen, såväl den

utländska som den inhemska. Beträffande de mindre handtverkarnes

varor verkar gifvetvis den inhemska konkurrensen mest. Skola varornas

pris i allmänhet höjas, finge ju för Girigt äfven de små yrkesidkarne

betala mer för hvad de behöfva men ej själfva tillverka. Hvad

slutligen särskild! jordtorparne och de små hemmansbrukarne angår,

32

torde de varor de i sin ringa mån hafva att afsätta, ej vara af beskaffenhet,

att priset å dem kan af säljarne själfva bestämmas.

Man har vidare sagt, att arbetsgifvarne. nog skola veta att genom

nedsatta löner göra sig betaide af arbetarne, men man har å andra

sidan sagt, att arbetarne genom ökade löneanspråk skola tvinga arbetsgifvarne

att betala hela pensionsafgiften. I själfva verket torde härmed

komma att gå så att, då det är godt om arbete och ondt om arbetare

få arbetsgifvarne öka lönerna, så att arbetarnes afgifter mer eller mindre

betäckas, hvaremot, när det är ondt om arbete och godt om arbetare,

dessa måhända få minska sina lönefordringar.

Komitén har (sid. 58) redogjort för de svenska författningar, som

på något sätt reglera arbetsgifvarnes underhållsskyldighet gent emot

arbetarne och vill därmed visa, att grundsatsen om en sådan skyldighet

icke är alldeles okänd, åtminstone i fråga om mera fasta arbetsförhållanden.

Men komitén säger: »det ansvar, lagen sålunda i vissa

fall velat ålägga arbetsgifvarne, har efter hand förlorat sin praktiska

betydelse, därigenom att arbetsaftalen numera i fråga om arbetarne i

den egentliga industrien vanligtvis afse obestämd tid samt öfverhufvud

bandet mellan arbetsgivare och arbetstagare blifvit lösare.» Genom

arbetsgifvarnes bidrag till pensioneringen skulle emellertid deras moraliska

skyldighet att draga försorg om arbetarne fullgöras, och frågan om

olycksfall i arbetet intager, enligt komiténs åsigt, en särskild ställning.

Ehuru en arbetsgivares ersättningsskyldighet vid dylika fall icke, med visst

undantag i fråga om järnvägars drift, funnes lagligen bestämd, hade den

dock faktiskt erkänts; och olycksfallsförsäkringen i de enskilda försäkringsbolagen

tydde på, att arbetsgifvarne insåge detta, då antalet mor

eller mindre genom arbetsgifvarnes försorg kollektivt försäkrade arbetare

år 1892 varit 68,000. »Den af komitén föreslagna försäkringen»,

säger komitén vidare, »sörjer äfven för olycksfall i arbetet; utgiften

härför kommer att motsvara ungefär en åttondedel af hela kostnaden

för försäkringen, hvadan, om man så vill, härigenom en fjerdedel af

arbetsgifvarnes bidrag kan sägas vara motiverad.»

Det kan emellertid befaras, att just därigenom att arbetsgifvarne

åläggas betala alltför mycket till pensioneringen, dét understöd de

frivilligt lemna sina arbetare skall minskas. Arbetsgifvarne erkänna i

särdeles många fall sina skyldigheter mot gamla och orkeslösa samt

skadade arbetare. Vid många större bruk, egendomar och industriel

verk skall man ännu finna hufvudsakligen på arbetsgifvarnes bekostnad

lefvande individer. Och om än detta .mera patriarkaliska förhållande

allt mer och mer upphört, har i stället inträdt arbetsgifvarnes bidrag

till sjukkassor och pensionskassor eller helt och hållet af arbetsgifvarne

inrättade sådana kassor. Den i större eller mindre mån, genom arbetsgifvarnes

försorg åvägabragta olycksfallsförsäkringen, vittnar äfven där

-

33

om, att insigten om nödvändigheten att understödja arbetsoförmögna,

lefver, åtminstone hos dem, som kunna lemna sådant understöd. Denna

insigt är utan tvifvel i tilltagande; det torde utan fara för misstag

kunna sägas, att det går en strömning genom det industriel arbetets

målsmän i riktning af att söka hjälpa arbetarne vid sjukdom och olycksfall

m. m.

Genom att arbetsgifvarne finge sig hela den betalningsskyldighet

ålagd, som nu är ifrågasatt, vore fara värdt att åtminstone lifligheten

hos denna strömning minskades, och att den åsigten gjorde sig gällande,

att nu vore allt väl bestäldt, nu vore arbetarne tillgodosedda och arbetsgifvarnes

särskilda bemödanden tillsvidare obehöfliga. En sådan uppfattning

har direkt uttalats af de stora arbetsgivare inom Hallands län,

som yttrat sig i iirendet. Kollegium anser emellertid, att det vore i

hög grad att beklaga, om denna uppfattning blefve mera allmän; särskild!

vore det mycket betänkligt, om arbetsgifvarnes intresse för

olycksfallsförsäkringen minskades eller upphörde. Detta intresse sättes

i allt fall på hårda prof genom arbetarnes egna åtgärder, genom simulation

af skador och genom motstånd mot läkarebehandling för att draga

ut på understödstiden. Det sätt, hvarpå komitén sökt sörja för de af

olycksfall lidande, är nog i och för sig godt, men ej tillräckligt,

Den pension, en genom olycksfall arbetsoförmögen kan erhålla, innan

ännu veckoafgifterna hunnit till något större belopp, är ju så ringa,

att den icke skyddar mot nöd. Under öfvergående sjukdom, äfven

sådan föranledd af olycksfall, erhåller han intet understöd; först om

sjukdomen varat längre än ett år, får han pension, men endast för den

tid oförmågan till arbete varar utöfver året, och endast under förutsättning

att 2G0 veckoafgifter för honom förut erlagts. Behofvet af

olycksfallsförsäkring qvarstår alltså nästan lika fullt, äfven om komité

ris förslag varder lag.

Komitén säger, att det onekligen vore arbetsgifvarne, som hade det

närmaste intresset af försäkringens sociala verkan, och vore det tydligt

att det för utvecklingen af känslan af samhörighet och gemensamhet

i intressen mellan arbetsgivare och arbetare är af största betydelse att

de gemensamt bära bördan (sid. (10). Den minskning i fattigvårdskostnaden,

som komitén beräknat skola som en följd af försäkringens

genomförande uppstå, »kommer»,'' säger komitén, »företrädesvis arbetsgifvarne

till godo».

Om komitén med försäkringens sociala verkan menar bland annat, att

arbetarnes missbelåtenhet med sin ställning skall, om ej upphöra, dock

minskas, och att de skola varda lugnare och nöjdare med sin lott, torde

detta bero på eu illusion. Erfarenheten från andra länder visar ingalunda,

att genom försäkringslagar det sociala lugnet varder större; ej

heller här torde detta blifva händelsen. Missnöjet torde tvärtom, åt min

-

34

stone i början, ökas, då arbetarnes veckoafgifter komma att, om ock ej

verkligen vara, dock förefalla tryckande; agitatorer skola ej underlåta

att, vid de fall då pension sökes men afslås och vid talrika andra tillfällen,

i själfva försäkringslagen söka och finna nya agitationsmedel. I

Frankrike hafva grufarbetarne protesterat mot förberörda lag af den 29

Juni 1894; i Tyskland har missnöje med försäkringslagarne i flere afseenden

försports; och då vid 1889 års lags antagande i tyska Riksdagen

man hoppades på socialismens återgång och missnöjets utjämnande, förklarade

Bebel, att om den som uttalade detta hopp än blefve aldrig så

gammal, skulle han ej upplefva hvad han hoppades.

Det torde vidare vara osäkert eller åtminstone icke bevisadt att

fattigvårdstungan verkligen kommer att minskas i den proportion komitén

antagit. Minskning i fattigvårdsafgiftema borde dock gifvetvis alltid

uppstå, men att säga att denna företrädesvis kommer arbetsgifvarne till

godo, vågar Kollegium, på sätt i fl er fal (liga yttranden jämväl anförts, bestrida

vara fullt riktigt. Minskningen kommer alla skattdragande till godo

i mån af deras skatt till fattigvården, och denna skatt drabbar ingalunda

arbetsgifvaren, åtminstone ej om därmed förstås yrkes- eller industriidkaren,

proportionsvis mer än andra.

Att arbetarne icke skola varda nämnvärdt mindre missnöjda med

sin ställning sedan försäkringen genomförts torde, såsom ofvan antydts,

kunna antagas; erhållandet af det ena eller något föder begäret att

äfven få det andra eller mera, och de skola ej fattas, som förstå att

underhålla missnöjet. Men om nu alla småhandtverkare, jordtorpare

m. fl. med dem likställda skola underkastas den ifrågasatta extra

beskattningen, kommer missnöjet att utsträckas till kretsar, som däraf

förut varit oberörda.

För staten är det emellertid af intresse, att oro och missnöje icke

spridas utan fasthellre hämmas, så att den lugna utvecklingen icke af

sådana orsaker förhindras.

Kollegium kan således ej finna annat än att ur synpunkten af arbetarnes,

arbetsgifvarnes och statens eget intresse, staten bör till försäkringen

äfven på annat sätt och mera direkt bidraga än komitén

ifrågasatt. Så långt, som reservanten och de, hvilka med honom instämt,

anser dock Kollegium att man icke bör gå. Däremot anser sig Kollegium

kunna biträda hvad en af Eders- Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

föreslagit, nämligen att staten borde med arbetsgifvarne till hälften

deltaga i den afgift som af dem skulle betalas.

Ett sådant deltagande från statens sida i försäkringskostnaden skulle

vidare underlätta den de mindre yrkesidkarnes frivilliga försäkring,

som här ofvan berörts, äfvensom bidraga därtill att, där mindre yrkesidkare,

jordbrukare och andre till biträden vid sitt arbete använde hemma

-

35

varande söner, döttrar eller mågar, äfven desse komme att betraktas

såsom varande i försäkringspligtig anställning.

Då arbetsgifvarne skulle enligt korniténs förslag till eu början årligen

till försäkringen betala omkring 4,8 millioner kronor och efter 45

år 5,8 millioner kronor, blefve, därest statens nu föreslagna bidrag

skulle årligen utgå, statsutgiften därför 2,4 till 2,9 millioner kronor

om året.

Beräkningen af hela försäkringens inkomster och förmåga att

motsvara sina förbindelser hvilar på den grund, att alla försäkrade

skola inträda vid samma ålder eller 18—20 år och således icke olika

premier förekomma. Af den nuvarande generationen komme dock

särdeles många att inträda vid högre ålder; af dem skulle alltså

rätteligen högre premier böra fordras. Komitén har emellertid visat

att sådant icke är lämpligt, utan att äfven de böra betala lika afgifter,

som alla andra. Men, som kassan icke skulle kunna vidkännas de utgifter,

de vid högre ålder inträdandes pensionering sålunda förorsakade,

har det ansetts, att staten där borde mellankomma.

Den brist, som i försäkringens förmåga att på grund af de fastställda

pensionsafgifterna fullgöra sina förbindelser uppstår, dels genom

sistberörda förhållande, dels ock genom de försäkrades ofvan antydda

rätt att, äfven om de öfvergått till annan lefnadsställning, få behålla sina

en gång förvärfvade anspråk på kassan, lärer hafva ett kapitalvärde af

omkring 77,4 millioner kronor, däraf 68 millioner härflyta af nuvarande

generationens försäkring till 55 års åldersgräns, och 9,4 millioner af

de försäkrades nyssnämnda rätt. Genom den form, hvari komitén

tänkt sig statsbidraget skola utgå, nämligen uti bidrag till hvarje invalidpension

med ett belopp, som motsvarar 2 öre för hvarje erlagd

eller tillgodoräknad pensionsafgift, får emellertid statsbidraget enligt

korniténs förslag ett kapitalvärde af omkring 80 millioner, svarande

emot ett konstant årligt bidrag af omkring 2,8 millioner, eller ungefär

3 procent mer än berörda brist.

Till förekommande af en alltför stor fondbildning, en fråga hvartill

Kollegium återkommer, har komitén emellertid föreslagit, att betalningen

af statens bidrag icke skulle ega rum genom likformigt, stadigvarande

årsanslag utan på annat sätt, nämligen sä, att staten skulle vid försäkringens

början åtaga sig eu skuld lika med statsbidragets nyssnämnda

kapitalvärde. Denna skuld skulle gäldas på ett af komitén

föreslaget sätt, så att statens årsutgifter för försäkringen i början blefve

relativt obetydliga, men efter 80 år, och sedan allt framgent, uppginge

till omkring 7,8 millioner kronor om året.

Lämplighetshänsyn tala utan tvifvel för att den nuvarande generationen

upptages i försäkringen. Dennas verkan kommer eljest att

först allt för långt fram i tiden varda i nämnvärd mån märkbar, och

36

den nuvarande generationen, som dock äfven varder underkastad bördor

för försäkringen, finge ingen nytta af densamma, hvarförutom det, såsom

komitén säger, torde vara ett afsevärdt statsintresse, att den nuvarande

generationens arbetare försäkras. Däremot torde den af komitén föreslagna

öfre åldersgränsen 55 år kunna nedsättas t. ex. till 40 år, allrahelst

pensionerna för senare inträdande i allt fall blefve ganska små,

men att ytterligare sänka densamma torde af flera bland de skäl, som

tala för nuvarande generationens försäkring, ej vara lämpligt.

Att i så hög grad, som komitén föreslagit, för all framtid belasta

kommande generationer med utgifter för den nuvarandes försäkring,

torde emellertid icke kunna anses rättvist och billigt. Det af komitén

föreslagna sättet för utgåendet af statens bidrag till detta ändamål, hvartill

Kollegium återkommer, torde därför böra ändras. Men då,- därest

öfre åldersgränsen för den nuvarende generationens inträde i försäkringen

nedsättes till 40 år, statens förberörda skuld till kassan lärer minskas

till omkring hälften, blefve de uppoffringar, staten finge vidkännas,

ej mindre för nuvarande generationens försäkring, än äfven för betalandet

af hälften af arbetsgifvarnes andel i pensionsafgifterna, lättare att bära.

Då emellertid den nu ifrågasatta ändringen af förslaget torde

komma att inverka på den tillernade fondens storlek, lärer en försäkringsteknisk

undersökning af ändringens inflytande på försäkringens

finansiela del böra ega rum.

Det sätt, hvarpå komitén tänkt sig frågan om de för försäkringens

genomförande erforderliga inkomsterna ordnad, föranleder en betydande

fondbildning.

Inkomsterna skola enligt Komitén utgöras af pensionsafgifter, räntor

och den fortgående amorteringen af statens förberörda skuld till försäkringen

till belopp af omkring 80 millioner kronor. Komitén har i

fråga om pensionsafgifterna tänkt sig, att de skulle beräknas och utgå

efter systemet med fasta premier, d. v. s. afgifterna skulle från början

inom hvarje pensionsklass beräknas lika för enhvar inom klassen försäkrad

person och allt framgent förblifva vid samma storlek.

I början finnas inga pensioner, de tillkomma efterhand och ökas

småningom i antal. Premieinkomsterna varda alltså i början större än

pensionsutgifterna. Skillnaden skall kapitaliseras och bilda en försäkringsfond.

Först efter omkring 80 år har kassan nått sitt jemvigtsläge,

d. v. s. inkomster och utgifter antagas då skola eqvivalera hvarandra,

och fonden skall då vara 393 millioner kronor eller i rundt

tal 400 millioner.

37

Dessa och därmed sammmanhängande förhållanden hafva i flere

bland de inkomna yttrandena berörts.

Ofverstäthållareembetet anser, att, då fondens afkastning skulle användas

till välgörande ändamål, torde fonden ej kunna få göras fruktbärande

annat än mot säkerheter af första klass; men att på sådant

sätt placera 400 millioner öfverstege krafterna hos eu centralstyrelse,

äfven om densamma kunde påräkna anslag till aflöning åt finansmän

af framstående förmåga. Därtill fordrades nämligen i första rummet en

så stor kännedom om personer och förhållanden i vårt vidsträckta

land, att densamma omöjligen kunde af ledamöterna i en centralstyrelse

förvärfvas, och vidare en förmåga att följa med förmögenhetsförhållandenas

ständiga vexlingar på de olika orterna, som endast kunde besittas

af personer, hvilka vore i orterna bosatte. Riktigheten af denna uppfattning

bestyrktes af den mängd krafter på olika orter öfver hela

landet, som toges i anspråk för att förvalta de deposita, som allmänheten

anförtrott bankerna, äfvensom häraf att våra försäkringsbolag:

redan nu måste placera en stor del af sina kapital i fastigheter i städerna,

hvilket säkert ej skett, om kapitalen kunnat göras fruktbärande

mot säker utlåning.

I afseende å räntan å fonden, säger Ofverstäthållareembetet vidare,

vore det icke möjligt att förutsäga, huru framtiden gestaltade sig,

men erfarenheten gåfve vid handen en benägenhet hos kapitalets ränteafkastning

att efter hand minskas. Och minskningen i hvad komitén

härutinnan beräknat, behöfde ej blifva mer än en half procent under

de: närmast efter lagens antagande följande 80 åren, för att en brist

skulle visa sig, som uppginge 1 ill icke mindre än i det närmaste två

millioner kronor årligen. Hvem skulle fylla den? Komiterade hade

varit beredde på frågan, men ej besvarat den; de hade föreslagit, att

pensionskassans ställning periodvis och minst hvart tionde år skulle

iorsäkringstekniskt pröfvas. Försigtigtvis hade komiterade användt ordet

»minst)), ty om förslaget blefve lag, torde, dels i anseende till vederbörandes

uraktlåtenhet att inbetala försäkringsafgiften i beräknad omfattning

och dels i följd af den centrala pensionsstyrelsens oförmåga

att placera kassans kapital mot 3''h procent ränta och fullgod säkerhet,

försäkringsteknisk svaghet snart visa sig hos kassan.

Eders Kongl. Mafts Befallningshafvande i Stockholms län yttrar att,

då Eders Kongl. Maj:t ej lär vilja påbjuda obligatorisk arbetareförsäkring

för att vid arbetsoförmåga bereda försäkrad person till beloppet bestämd

pension mot erläggande af en likaledes bestämd afgift utan att tillika

tillse, att den för ändamålet upprättade försäkringsanstalten under alla

förhållanden kunde fullgöra sina förbindelser, länsstyrelsen ansåge, att

det borde uttryckligen stadgas, att staten ansvarar för samma förbindelsers

fullgörande eller ock att pensionsafgifternas belopp, endast

38

tillsvidare fastställda, må kunna höjas, när kassans ställning visar

sådant nödigt. Vidare anser sistbemälde länsstyrelse, att det vore

lämpligare, om statsbidraget utginge med ett från början högre anslag

af t. ex 2 millioner kronor om året att förräntas för sig, hvarigenom

skulle vinnas den fördelen, att tiden, då statens tillskott skulle behöfva

varda högre, framskötes.

Eders Kongi. Majds Befallningshafvande i Upsala län påpekar den

»betydande svårighet», som måste uppstå vid förvaltningen af en fond

af den storlek som den af komitén ifrågasatta — nära 400 millioner

kronor. Oaktadt allt hvad komitén härutinnan anfört, trodde dock

Upsala länsstyrelse, att denna förvaltning — i synnerhet om den

skulle koncentreras på en plats — komme att verka tyngande på institutionen.

Eders Kongi. Majds Befallningshafvande i Kronobergs län anser, på

i utlåtandet anförda skäl, att antingen staten måste ansvara för kassans

förbindelsers fullgörande, eller ock att det från början borde utsägas, att

pensionsafgifternas belopp vore fastställda endast tillsvidare och kunde

höjas vid det fall, att framtida undersökning af pensionskassans ställning

skulle visa att sådant vore nödigt. Samma länsstyrelse anför vidare

att, då större delen af statsbidragets utgörande enligt förslaget hvälfdes

på kommande generationer, och därigenom hinder torde uppstå för

försäkringens framtida utveckling, det syntes länstyrelsen lämpligare, att

statens bidrag gäldades genom ett från början högre årligt anslag af

omkring 2 millioner kronor, som skulle särskilt förvaltas i en fond,

hvarigenom ett mera skäligt utjämnande af statsbidraget på nuvarande

och kommande tiders budget kunde vinnas.

Äfven Eders Kongi. Maj ds Befallningshafvande i Kalmar län har

funnit, det staten måste garantera kassans förbindelser, samt anser att

eljest pensionsafgifternas belopp ej kunde bestämmas för annat än vissa

perioder. Härom borde i lagen gifvas så tydliga föreskrifter, att intet

missförstånd kunde uppkomma, men lagförslaget innehölle i detta afseende

endast ett dunkelt besked (§ 53); och slutligen funne, af i hufvudsak

samma skäl som föregående Befallningshafvande, äfven Kalmar länsstyrelse

det lämpligare, att formen för statsbidragets utgående blefve

ett årligt belopp af omkring 2,5 milloner kronor, hvilket belopp ej torde

vara för den nuvarande generationen svårare att bära än de 7 millioner,

som efter 80 år skulle för all framtid årligen utgå af statsverket.

Äfven Eders Kongi. Majds Befallningshafvande i Malmöhus län ogillar,

med hänsyn till det oriktiga uti att nu pålägga kommande generationer

en börda till förmån för nutiden, den af komitén föreslagna formen

för statsbidragets utgående, men anser att, jämväl om genom ett

årligt statsanslag fonden skulle ökas till G15 millioner, detta, då i allt

fall en stor fondbilclning skulle ega rum, icke borde tillmätas afgörande

39

betydelse. Och funne samma länsstyrelse att det till undvikande af

missförstånd borde i lagen tydligen utsättas, att pensionsafgifterna och

pensionsbeloppen endast äro tillsvidare bestämda.

Eders Kongl. May.ts Befallningshafvande i Skaraborgs län anser, att

staten faktiskt ikläder sig ansvarighet för fondens förvaltning och fruktbargörande

äfvensom för pensionernas behöriga betalande med rättighet

endast att för åstadkommande af jämnvigt i fonden höja afgifterna eller

sänka pensionerna, hvilket senare icke kunde ifrågakomma med mindre

än att § 11 och § ld ändrades. Komiténs yttrande, att »staten ikläder

sie: icke någon garanti för försäkringens framtida bestånd», måste således

bero på någon misskrifning, fortsätter samma länsstyrelse; ty har

staten en gång satt i verket en så omfattande pensionering, som den

föreslagna, måste staten uppenbarligen låta sig angeläget vara att

upprätthålla densamma. Men länsstyrelsen anser därjämte, att däraf

ständigt nya anspråk skola uppstå. I fråga om fondbildningen kan

länsstyrelsen icke godkänna hvad komitén anfört därom, att den ej

skulle inverka på penningemarknaden i någon väsentlig grad. Tvärtom

måste en stor fond, hopsamlad å en plats, på det ekonomiska lifvet

utöfva ett mycket betydligt inflytande, som mången gång kunde blifva

menligt för landsorterna, därigenom att näringslifvet där ginge miste

om för detsamma nödigt kapital; förvaltningen af en så stor fond måste

varda förenad med ganska afsevärda äfventyr, hvarjämte med kännedom

om de svårigheter, som redan nu mötte för säker placering af kapital

mot antaglig ränta, länsstyrelsen knappast kunde dela komiténs förhoppning,

att fonden skulle kunna åtminstone under de första tio åren

fruktbargöras så, att ränteafkastningen uppginge till beräknade o1''.procent.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Jemtlands län anser bland

annat, att det torde möta stor svårighet att förvalta och göra räntebärande

en fond af närmare 400 millioner samt att, äfven om komiténs

beräkning af fondens tillräcklighet vid eu räntefot af 3 7-> procent vore

riktig, det dock lätt knnde inträffa, att så hög ränta ej kunde erhållas

eller att förluster uppstode. Huru skulle då bristen fyllas? Många förvecklingar

och svårigheter torde häraf följa, såvida ej statens mellankomst

vtill obogränsadt belopp skall behöfva tagas i anspråk.

Enligt hvad Kollegium i det föregående anfört, skulle staten, därest

komiténs förslag till pensioneringens ekonomiska ordnande antoges,

genast ikläda sig en förbindelse eller skuld till belopp af 80 millioner,

hvilken skuld skulle af kommande generationer amorteras, men icke så

att, den slutligen upphörde, utan genom, såsom komitén uttrycker sig,

»ständigt fortgående amortering». Staten skulle nämligen första året

af försäkringens tillvaro betala blott 3,000 kronor och sedan efterhand

årligen mer och mer. Efter 80 år blefve amorteringsbidraget konstant

och för all framtid omkring 7,8 millioner årligen.

40

Komitén bär (sid. 93) ansett att det vore principielt riktigast att

under de första 80 åren amortera tillskottet för nuvarande generationens

försäkring. Men huru detta än skedde, korame fondbildningen att varda

mycket större än man funnit lämpligt; fonden blefve nämligen då 615

millioner kronor. Af denna anledning har komitén ifrågasatt »eu ständigt

fortgående amortering» af kapitaltillskottet för nuvarande generationens

pensionering.

Detta ändamål kunde vinnas äfven på andra sätt än det af komitén

föreslagna. Så kunde antingen ett, konstant årligt bidrag af omkring 2,7

millioner kronor betalas, motsvarande räntan å förberörda brist 77,4

millioner, eller ock en fix summa af 24 kronor erläggas till hvarje pension.

I förra fallet blefve fonden emellertid 538 millioner, och i senare

fallet, skulle statens tillskott, som i början blefve mycket små, om 80

år varda omkring 6 millioner om året, och fonden slutligen stiga till

443 millioner kronor.

Komitén, som själf hyst en viss fruktan för en stor fondbildning,

har emellertid icke ansett sig böra förorda någon af sistberörda utvägar,

emedan jämväl i dessa båda fall fonden skulle blifva för stor.

Såväl i Frankrike som Tyskland har man ej velat inlåta sig på

samlandet af några större fonder för ändamål motsvarande det nu ifrågavarande.

Skälen hvarför man i Frankrike ej velat åstadkomma de stora

fonder, som af en obligatorisk försäkring skulle varda en följd och

hvilkas belopp skulle uppgå till milliarder francs, har vid redogörelsen

för den historiska utvecklingen af försäkringsfrågan berörts. I Tyskland

har man, hufvudsakligen med hänsyn därtill att en så betydlig

fondbildning, som äfven där vore erforderlig, skulle inverka menligt på

det ekonomiska lifvet, antagit ett annat system för försäkringsafgifternas

beräkning och betalning än det åt Nya Arbetareförsäkringskomitén föreslagna.

Komitén har i afseende å den af komitén ifrågasatta försäkringsfonden

anfört bland annat, att de medel, som för densamma toges från

näringarna, naturligen komme att direkt eller indirekt återgå till dem,

antingen i form af kapitalplaceringar eller som utbetalningar till invalida

arbetare, och att de algifter, som erfordrades, för öfrigt vore så ringa,

att någon särskild näringsgren eller näringsidkare endast undantagsvis

torde komma att af dem väsentligen betungas. Icke heller, yttrar

komitén vidare, synes, att döma efter erfarenheten i vårt land, en

kapitalbildning af de ifrågavarande dimensionerna nödvändigt komma

att medföra rubbningar i landets ekonomiska förhållanden i allmänhet.

Komitén jämför därefter den blifvande fondbildningen, omkring 400

millioner kronor på 80 år, med den kapitalbildning, som hufvudsakligen

på de senaste 20 åren egt rum i form af depositioner i de en

-

41

skilda bankerna, sparbankerna och folkbankerna. Beloppen af dessa

depositioner äro för det närvarande, i runda tal, följande: i solidariskaoch

äktiebanker samt i Riksbanken 326 millioner, i sparbanker och folkbanker

300 millioner, och i postsparbanken omkring 28 millioner, eller

tillsammans omkring 654 millioner kronor.

En betydlig skillnad torde dock enligt Kollega mening få anses

förefinnas mellan en kapitalbildning af sistberörda slag och den ifrågasatta

fondbildningen. I det förra fallet hafva egarne till kapitalet full

frihet att förfoga däröfver, det är deras individuel egendom ; och därigenom

att det är insatt på deposition i ett stort antal olika banker,

kommer det lättare den allmänna rörelsen till godo genom bankernas

förmedling. Den ifrågasatta försäkringsfonden åter är ett fastläsande

på ett ställe af kapitalet. Detta skall visserligen göras fruktbärande,

men formen för detta fruktbargörande måste, med hänsyn till fondens

ändamål och försäkringens betydelse, vara vida strängare. Endast

säkerheter af allra yppersta beskaffenhet kunna antagas. Komitén har

såsom »ett teoretiskt exempel» på en möjlighet att placera fondens

Överskjutande inkomster tänkt sig, att dessa kunde deponeras i enskilda

banker, men ansett att fonden i verkligheten, åtminstone till en del,

komme att placeras på annat sätt. Enligt Kollega mening torde

emellertid icke ens som ''ett teoretiskt exempel höra förutsättas, att

fondens medel skulle i större utsträckning insättas på deposition i enskilda

eller aktiebanker, huru säkra och goda dessa inrättningar än för

närvarande kunna anses vara.

Såsom pläceringssätt angifves i komiténs publikationer äfven uppköp

af vissa obligationer, vid hvilka å ena sidan guldimport icke afses

och där å andra sidan snar uppsägning och kapitalets återbetalning

från låntagarnes sida icke är att förvänta.

Att industrien och näringarna, utom måhända jordbruket, skulle

i större omfattning kunna få nytta af fonden genom att af den erhålla

lån, torde icke vara antagligt. Industrien i allmänhet har ganska sällan

sådana säkerheter att erbjuda, att de böra kunna af fondens förvaltning

godkännas. En fabrik i dag kan vara ett blott skjul i morgon, och

förlagsinteckningar torde endast hafva värde såsom ett förstärkande af

den säkerhet den låntagande industriidkarens personliga duglighet och

redbarhet erbjuder.

De försäkringsbolag, pensionskassor och andra fondbildande institutioner,

som för det närvarande finnas, lära redan hafva ganska

afsevärda svårigheter för att på lämpligt sätt och mot fullgod säkerhet

placera sina kapital.

De fonder inom landet, som tillhöra pensionskassor, välgörande institutioner,

försäkringsbolag och så vidare, bilda tillsammans ganska ansenliga

belopp. Så till ex. finnas endast i Stockholm pensionsinrättningar

i;

42

m. fl. välgörande institutioner, som vid 1890 års slut hade kapital till ett

sammanlagdt belopp af omkring 105 millioner kronor, däraf endast omkring

10 millioner voro placerade i fastigheter och resten på annat sätt.

Försäkringsbolag och försäkringsinrättningar af olika slag, ränteoch

kapitalförsäkringsanstalterna inbegripna, hade 1893 tillsammans ett

fonderadt kapital af omkring 156 millioner kronor, däraf omkring 14

millioner voro placerade i fastigheter, omkring 40 millioner i obligationer,

omkring 100 millioner i lån mot inteckning och omkring 2 millioner

voro kommunallän. Postsparbankens fonder voro innevarande höst

omkring 28 millioner.

En konkurrent till på utlåningsmarknaden, hvilken konkurrent, skall

på tio år placera omkring 100 millioner kronor, torde komma att verka

till sänkande af den effektiva räntan å värdepapper af prima beskaffenhet.

Alla kassor och institutioner af nyss berörda slag skulle således

röna allt annat än fördel af nu ifrågasatta nya fondbildning. Dessutom

skulle alla de enskilda personer, som, utan att egentligen tillhöra kroppsarbetarnes

klass, sträfvat att vinna ett litet kapital, med ett ord

alla små kapitalister, för hvilka ränteinkomsten spelar en synnerligen

afsevärd roll, ofta få med kännbara uppoffringar åtnöja sig med mindre

inkomst.

Skulle fonden placeras i lån mot inteckning i jordbruksfastighet,

funne den nog användning; men då det med hänsyn till fondens ändamål

väl ej torde kunna ifrågakomma att belåna öfver halfva taxeringsvärdet,

blefve fondens utlåning nog endast ett frigörande af annat

kapital, som i sådant fall finge söka annan användning. Möjligen kunde

medlen användas till gäldande af utländsk skuld, hvilket i och för

sig nog kunde vara önskvärdt, men å andra sidan måhända komme att

förorsaka brist på rörligt kapital.

Svårigheterna för pensionsstyrelsen att sköta en lånerörelse sådan

som den ifrågasatta blefve, såsom i flere utlåtanden framhållits, antagligen

mycket stora. Rörelsens rätta handhafvande skulle förutsätta en

sådan kännedom om personer och förhållanden i hela landet, som knappast

kunde stå ett centralt embetsverk till buds.

På grund af det ofvan sagda torde alltså kunna antagas, att. våld

ekonomiska lif skulle i ej ringa mån röna inflytande af fondbildningen

och därtill ett i samma mån ogynsammare som fonden blefve större.

Kollegium anser därför, att en större fondbildning borde såvidt möjligt

undvikas.

Med hänsyn härtill torde, därest Kollega förslag att staten skall

betala en fjerdedel af veckoafgifterna godkännes, sättet för fullgörandet

af detta åtagande böra ungefär så ordnas, att staten, först när pension

skall utbetalas, tillskjuter den del af pensionsbeloppet, som härflyter

från berörda andel i veckoafgifterna.

43

Sker detta, torde å andra sidan, då såsom Kollegium här ofvan

anfört, det icke kan anses billigt att belasta kommande generationer

med kostnader för den nuvarande generationens försäkring, staten böra

genom att genast från början betala ränta å det kapital, som erfordras

för den nuvarande generationens försäkring till åldersgränsen 40 år,

underlätta kommande generationers utgifter för detta ändamål, förutsatt

dock att den försäkringstekniska beräkning, som Kollegium ansett böra

vidtagas för att utröna det inflytande åldersgränsens sänkande kan utöfva

på försäkringens finansiela delar, kommer att visa, det nu ifrågasatta

räntebetalning kan utan en alltför uppdrifven fondbildning ega

rum.

Det torde emellertid icke egentligen ligga inom området för Kollegii

befattning med ifrågavarande ärende att vidlyftigare inlåta sig på

frågan om fondbildningen eller i allmänhet sättet för fondmedlens placerande,

men Kollegium finner, att dessa frågor torde, innan beslut fattas,

förtjena en mera ingående utredning, än nu föreligger.

Kollegium anser sig dock äfven något böra beröra frågan om den

räntefot, som komitén ansett kunna antagas såsom grund för beräkningarna

öfver fondens och försäkringens förmåga att fullgöra sina förbindelser,

med hvilken förmåga statens ställning till försäkringen i ej

ringa mån sammanhänger.

Såsom ofvan antydes, är totalutgiften för hela försäkringen beräknad

att, då kassan vunnit sin fulla utbildning, utgöra 33,547,000 kronor

om året.

Försäkringens inkomster hafva af komitén beräknats att utgöras

af veckoafgifter 11,725,000 kronor, statens hela bidrag 8,053,000 kronor

och räntor 13,769,000 kronor. Kassans förmåga att fullgöra sina

förbindelser är sålunda i hög grad beroende af ränteafkastningen.

Och då fonden skall under de första 20—25 åren växa genom dels

de belopp, hvarmed pensionsafgifterna komma att öfverskjuta utgifterna,

dels ock till kapitalet lagda räntor och efter sagda tid endast genom

kapitaliserande af räntor, är den räntefot, som lagts till grund för beräkningarna

af största betydelse. Om nu till följd åt räntefotens lallande,

kassan icke uppnår beräknad storlek eller eljest ej kan fullgöra

sina, förbindelser, uppstå gifvetvis svårigheter. Komitén bär icke i lagförslaget

tydligt angifvit, huru vid sådant förhållande skall förfaras,

men i motiveringen antydt, att då skola antingen afgifterna höjas eller

pensionerna sänkas, samt föreslagit, (detta äfven i lagtexten § 53), att

kassan skall minst hvart tionde år underkastas eu på vetenskaplig sannolikhetsberäkning

grundad undersökning. Komitén har vidare i motiveringen

uttalat, att staten icke bör ikläda sig garanti för försäkringens

förbindelser.

Konseqvensen häraf är, att de bctalningsskyldige skola betala utan

44

att veta, om de verkligen kunna få den valuta, som jämlikt §§11 och

12 af lagförslaget uttryckligen utlofvas.

Men det torde å andra sidan vara tydligt att, när staten i kraft

af sin höghetsrätt tvingar sina samhällsmedlemmar att betala vissa bestämda

avgifter och lofvar, att de därför skola få viss valuta, staten äfven

måste garantera löftets uppfyllande. Anser sig staten icke kunna

det, måste åt lagens bestämmelser gifvas en annan affattning än förslagets.

Det torde emellertid enligt Kollegii mening åtminstone böra bestämmas,

, att staten skall garantera, att de personer, hvilka inkommit

i försäkringen, skola vara förvissade om, att deras utgifter och pensioner

icke förändras på grund af en senare försäkringsteknisk beräkning,

och att de förändringar, denna beräkning tilläfventyrs visade vara nödvändiga,

endast skall drabba dem, som därefter inträda. Under alla

förhållanden måste emellertid tydligen uttalas, huru vid eu oförmåga

hos kassan att fullgöra sina förbindelser skall förfaras.

Att räntefoten är af den största betydelse, har äfven komitén

ansett.

I del II af komitens publikationer, sid. 20 och följande, redogöres

för den af komitén valda räntefoten och säges bland annat, att af hvad

där anförts, det syntes, att rubbningar i ränteförhållandena kunde medföra

ganska afsevärda förändringar i de erforderliga afgifternas belopp;

och anföres vidare, att i alla händelser den roll, räntan spelar vid en dylik

försäkring, vore tillräckligt stor för att mana till försigtighet, och

detta så mycket hellre, som det, gällde relativt stora kapitalplaceringar.

Något bindande bevis för att en räntefot af 3Va procent med säkerhet

kan läggas till grund för beräkningarna, har gifvetvis icke kunnat

framläggas. Den förut af Kollegium berörda, af komitén gjorda

jämförelsen med depositionsrörelsens ökning i olika bankinstitut och

depositionsräntans storlek torde såsom nämndt ej vara i sådant afseende

bevisande, utan finner Kollegium det vara ganska tvifvelaktigt, huruvida

det är lörenadt med vederbörlig försigtighet att förutsätta berörda

räntefots fortfarande bestånd vid beräkningar, som afse en så stor kapitalbildning

som den ifrågavarande.

Man säger, att all sannolikhet funnes, det till en början fondens

inkomster skidle kunna placeras till högre belopp än 3V2 procent och

att om äfven räntefoten någon gång folie under 3V2 procent, den dock

under andra perioder skall varda högre.

Hvad som kan komma att hända, är naturligtvis omöjligt att med

visshet förutsäga. Räntan torde nog komma att än stiga än falla; och

af flere orsaker, såsom större krig, stora uppfinningars mera allmänna

tillgodogörande m. fl., kan räntan under längre perioder komma att varda

relativt hög. Men enligt hvad den nationalekonomiska vetenskapen emel

-

45

lertid nu kan förutse, torde större sannolikhet vara för den åsigten,

att räntefoten skall i hufvudsak fortfarande falla. Den effektiva räntan

är redan i de flesta länder med goda finansiella förhållanden lägre än

3 Va procent, hvad beträffar valutor af den säkerhetsgrad, som för här

afsedda fond kunna ifrågakomma. De mest framstående franska, engelska,

tyska och österrikiska nationalekonomer förespå räntans ytterligare

fallande. I Tyskland föll räntan, som på grund af de långvariga

krigen omkring århundradets början var ovanligt hög, under tiden

1815—1845 från 8 procent till 3 procent, men steg åter till 5 procent

under perioden 1845—1871, d. v. s. under den tid, då järn vägsbyggandet

hufvudsakligen pågick och stora krig inträffade; för det närvarande

faller den stadigt och lär kunna sägas vara under 3,5 procent. Nyare

noteringar i Hamburg visa en effektiv ränta af 3,3 procent å tyska

3,5 procents statslånet och 3,2 procent å t}^ska 3 procents lånet.

Den österrikiska statsekonomen v. Böhm-Bahwerk yttrar i denna

fråga (art. »Zins» i »Handbuch d. Staatswissenschaften 1894») att, ehuru

det kan vara svårt att a priori förutsäga, huru djupt räntan kan falla

utan att därigenom begäret att spara och som en följd däraf kapitaltillväxten

minskas, det dock syntes vara säkert, att en väsentligt lägre

räntefot än den i dag i de kapitalstarka länderna rådande af 3 procent

vore möjlig.

Den lätthet hvarmed konverteringen af engelska consols till en

räntefot, som nu är 2,75 procent och år 1903 blir 2,5 procent, genomförts,

utan att consols fallit under pari, är ett tecken icke att förakta

på räntans tendens att falla. Paul Leroy-Beaulieu (l’Économiste frants

13 Oktober 1894) anser, att om ej utomordentliga händelser inträffa,

såsom ett nytt stort krig, det är ganska sannolikt, att man får se räntesatser

på 2Va å 2 ’ i procent, och att det till och med är möjligt att en

dag, om tjugu, trettio eller fyratio år till exempel, första klassens kapitalplaceringar

ej skola afkasta mer än 2 procent, utan att man skall

kunna säga sig hafva uppnått slutpunkten. Vissa franska 3 procents

»rentes» lemna för öfrig! redan nu en effektiv ränta under 3 procent.

I nästan alla de kritiker af franska förslagen till arbetareinvaliditets-

och ålderdomsförsäkring framhålles i fråga om fondbildningen

räntefotens sannolika fallande.

Man torde då invända, att detta berör utlandet, men ej Sverige;

hos oss äro förhållandena andra. Detta torde kunna vara till en viss

del sant, men att våra penningeförhållanden och äfven räntefoten här

måste beröras af och gå i samma riktning som utlandets motsvarande

förhållanden, därest vi icke genom egna åtgöranden särskildt, förspilla

vår kredit, torde med nutidens utvecklade kommunikations- och handelsförhållanden

få anses gifvet. Svenska 3,5 procents statslån noteras

emellertid redan nu i Hamburg till 99,50, således nära pari.

46

Den räntefot komitén tänkt sig vid fondens beräkning torde alltså

icke kunna med säkerhet antagas skola förblifva gällande, utan vill det

snarare synas, som skulle med större sannolikhet en lägre kunna emotses.

I händelse af att genom räntefotens konstanta fallande brist i

kassans förmåga att fullgöra sina förbindelser skulle uppkomma, kan

staten emellertid icke undgå att träda emellan på ett eller annat sätt,

hvadan staten sålunda icke nu vet, hvilka förbindelser den åtager sig;

och på grund af hvad här ofvan anförts, torde dessutom kunna ifrågasättas,

huruvida icke den föreslagna fondbildningen kan verka menligt

å vårt ekonomiska lif.

Dessa förhållanden torde alltså med skäl gifva anledning till betänkligheter

rörande såväl fondbildningen som den föreslagna räntefoten.

Kollegium öfvergår nu till andra frågor af principiel natur, som i

det föreliggande förslaget framträda.

Mot pensionernas belopp och grunden för dessa belopps bestämmande

i hvarje fall har Kollegium, ehuru pensionerna redan nu icke

varda synnerligen stora särdeles för dem, som, då arbetsoförmåga inträder,

endast eu kortare tid varit i försäkringspligtig anställning, och

ehuru det kan vara tvifvelaktigt, om icke i framtiden pensionernas nu

beräknade belopp vid fallande köpkraft hos penningen varda alldeles

för små, emellertid intet att nu vidare erinra.

I flera yttranden, som inkommit, har anförts, att den ålder, då

pension alltid skulle utfalla, nämligen 70 år, vore för hög. En kroppsarbetare

vore vanligen utsliten redan långt förut, hvadan 60 å 65 år

vore en lämpligare ålder. Denna anmärkning torde dock få anses grundad

på ett missförstånd af lagförslagets mening, ty enligt denna erhålles

pension, så snart af någon som helst orsak en försäkrad, för hvilken

minst 260 veckoafgifter erlagts, blir varaktigt arbetsoförmögen. Däremot

torde sistberörda begrepp varda mycket svårt att i praktiken likformigt

tolka. Enligt lagförslaget skall varaktig oförmåga till arbete

anses vara för handen, då någon befinnes i följd af ålderdom, kroppseller

sinnessjukdom, vanförhet eller lyte vara ur stånd att genom sådant

arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter, vidare sig försörja

eller fyllt sjuttio år.

Af förslaget inses emellertid att härmed icke med nödvändighet

menas verklig oförmåga till arbete utan endast en till graden nedsatt

arbetsförmåga. Enligt. § 6 kan till och med en person, som på grund

47

åt" varaktig oförmåga till arbete har pension, vara i försäkrings pligtig

anställning.

Att för såväl de föreslagna pensionsnämnderna som ock till och

med för pensionsstyrelsen stora svårigheter skola uppstå för att rätt och

likformigt bedöma gradationer i arbetsförmågan, torde vara tydligt

nog.

Olycksfallsförsäkringsbolagen lära redan hafva ganska stora svårigheter

vid bedömandet af skadeersättningsgraden vid olycksfall, ehuru

dessa bolags regler äro ganska bestämda, invaliditetsgraderna noga

specificerade, läkareundersökning obligatorisk, och de lidanden, mot

hvilka dessa bolags klienter försäkras, måste vara påtagliga samt ehuru

dessa bolag skötas af erfarne försäkringsteknici. Simulation af skador

och försök att draga ut på den af en skada förorsakade sjukdomen lära

vara allt annat än sällsynta, särskilt där enskild försäkring af kroppsarbetare

förekommer. Vid kollektiv försäkring äro förhållandena något

bättre, enär där bolagen ej hafva att göra med de skadade själfve,

utan med den person, som tagit den kollektiva försäkringen, antingen

arbetsgifvaren eller en den försäkrade gruppens utsedde förman.

Vid nu ifrågavarande försäkring komma utan tvifvel försöken att

tillskansa sig pension i otid att varda mycket vanliga, allrahelst det

kan tänkas att äfven andra än den försäkrade individen hafva fördel af

att han pensioneras. Pensionsnämnderna kunna påverkas och komma i

särdeles många fall att sakna vederbörliga insigter. När härtill kommer

att pension skall sökas å den ort, där den sökande är »bosatt» d. v. s.

mantals- och skattskrifven, men den skada eller sjukdom, som medfört

invaliditeten, kan vara ådragen å en långt från bostadsorten belägen arbetsort,

där den sökande fortfarande vistas i en mindre svårskött. anställning,

torde svårigheterna för pensionsnämnderna varda mycket stora.

Därest alltså icke hvad som menas med varaktig oförmåga till arbete

skarpare och mera objektivt bestämmes, torde kassan komma att göra

förlust, arbetet för pensionsnämnderna blifva ytterst svårt, samt pensionsstyrelsen

och äfven Eders Kongl. Maj:t, om besvär öfver pensionsstyrelsens

utslag verkligen skola, såsom komitén föreslagit, hos Eders

Kongl. Maj:t.fullföljas, varda öfverhopade med klagomål.

Enligt tyska lagen anses varaktig oförmåga till arbete förhanden,

då den försäkrade icke kan, till följd af sitt kroppsliga eller andliga

tillstånd, genom aflönadt arbete förtjena mer än V» af sin förutvarande

normala arbetsförtjenst. Denna utrönes genom en kombination af individens

ifråga förtjenst under de senaste 5 åren (enligt vissa aflöningsklasser

som i lagen angifvas) å ena sidan, och den å sista arbetsorten

vanliga aflöningen för daglönare å den andra sidan. Arbetsoförmågan

behöfver ej vara fullständig, endast varaktig. Osäkert torde

emellertid vara, huruvida en sådan definition å den pensionsberättigande

48

arbetsoförmågan verkligen kan anses tillfredsställande, då antagligen

stora svårigheter skulle möta vid verkställandet af de beräkningar,

som i definitionen förutsättas.

Skulle emellertid ej anses lämpligt, att begreppet varaktig oförmåga

till arbete närmare än som i förslaget skett definieras i själfva

lagen, torde detta begrepp dock böra tjMligare bestämmas i den särskilda

instruktion för pensionsnämnderna som antagligen måste utgifvas.

I fråga därefter om suttet för veckoafgiftemas upptagande och qvitterande

har komitén föreslagit, att arbetsgifvarne skulle vara skyldige

inköpa pensionsmärken och infästa dem i den försäkrades pensionsbok

och därefter vid aflöningen afdraga å arbetarens lön den på honom

belöpande delen af afgiften.

Pensionsmärken skola tillhandahållas allmänheten genom postverket.

i

Användandet af pensionsmärken har i de inkomna yttrandena i

allmänhet ej vidare i princip berörts. Upsala länsstyrelse säger dock:

»Arbetsgifvarens åliggande att vid utbetalande af lön inklistra pensionsmärken

i arbetstagarens pensionsbok är svårt om ej omöjligt att öfvervaka.

Denna njdiet torde, synnerligen då den är förenad med motsvarande

kostnader, komma att röna motstånd och missnöje samt alstra

obenägenhet för anställande af arbetare på längre tid. Det är motsvarande

del af den tyska pensionslagen, som i hög grad bidragit att

göra den impopulär. Då något särskilt sätt för allmänna åklagaren

att öfvervaka lagens tillämpning ej finnes stadgadt, skidle dess 58 §

endast sällan komma till användning. Blefve detta någon gång händelsen,

skulle därigenom mötviljan mot lagen stegras».

Såsom nämnde länsstyrelse anfört, är det bland annat just skyldigheten

att inklistra pensionsmärken, som i Tyskland uppväckt det största

missnöjet med 1889 års lag. (Se W. Kuleman, Landesgerichtsrat: »Die

Reform unserer Socialversicherung» i »Jahrbuch för Gesetzgebung,

Verwaltung lind Volkswirtschaft im Deutschen Reich. 1894»; och H.

Gebhard, »Die Reform der Invaliditäts lind Altesversicherung», Mainz

1893 m. fl.) Komitén erkänner detta förhållande, men säger, att detsamma

beror på den mängd olika märken, som finnas i Tyskland, till

följd hvaraf, samt på grund af lagens invecklade bestämmelser, det

stundom blir svårt att afgöra, hvithet märke i hvarje särskildt fall

skall användas. Komitén har därför velat undanrödja dessa svårigheter

och tänkt sig, att endast tre olika slag af märken borde bär

ifrågakomma och att till följd af den lättfattliga åtskillnaden mellan de

tre pensionsklasserna det ej borde möta någon svårighet att bedöma,

49

hvilket märke skulle i hvarje fall användas. Missnöjet i Tyskland beror

dock ej uteslutande på de olika märkena utan dels på allt det besvär,

som är förenadt med anskaffandet och inklistrandet af märkena och

bokförandet af afgifterna, dels på den mängd skriverier och uppgifter,

industriidkarne äro underkastade, samt dels ock på lagens omständlighet

och svårigheten för icke lagfarne att tolka densamma. 1 tyska riksdagen

upprepas ständigt förslag om ändring i lagen och åberopas därvid allt

det arbete, som måste utföras och den fortgående uppmärksamhet, som

måste finnas hos arbetsgifvarne på alla möjliga anmälningar o. s. v.,

en uppmärksamhet, som måste blifva så mycket mera spänd, som ar•

betsgifvarne ständigt känna hotet af strafflagen.

Förhållandena här torde emellertid, om komiténs förslag antages,

varda bättre, och, såsom Upsala länsstyrelse antydt, lära bestämmelserna

i § 58 om påföljd i fall af underlåtenhet att infästa pensionsmärken

icke så ofta komma att tillämpas.

Särskild! äro de i förslaget gifna bestämmelserna om pensionsmärkena

enklare och tydligare än tyska lagens. Men då i § 21 talas

om, att märkena böra genom lämplig påteckning makuleras, torde ock

föreskrift böra gifvas, huru denna makulering skall utföras, eljest torde,

såsom t. ex. i Sachsen redan lärer ega rum, en formlig handel med

pensionsböcker kunna uppstå.

Att emellertid utfinna något enklare och bättre sätt för afgifternas

upptagande än det föreslagna möter såsom komitén framhållit stora

svårigheter, hvarför märkessystemet torde böra godkännas, och lärer

kassan få underkasta sig följderna af de missbruk, som möjligen uppstå.

I afseende på pensionsböckerna har Kollegium äfven några anmärkningar

att framställa. De försäkrades rätt är väsentligen beroende

af dessa böcker; kommer en pensionsbok tillfälligtvis bort, torde

ganska stora svårigheter möta att jämlikt § 24 bevisa, huru många

pensionsafgifter förut blifvit för den försäkrade rätteligen erlagda.

Vore alla försäkringspligtige arbetare sysselsatte endast hos sådana

arbetsgivare, som hafva verklig bokföring och därest äfven alla dessa

nominelt bokförde alla sina arbetare och deras aflöning, kunde en sådan

bevisning lätt nog åstadkommas. Men så är ej händelsen. Långt ifrån

alla arbetsgivare äro skyldige föra bok. Nominativa aflöuingslistor

förekomma ingalunda på alla ställen. Vid många arbeten utbetalas

aflöningen till hela arbetslag genom en förman för laget, som sedan

fördelar penningarne bland arbetarne; och på somliga ställen betalas

aflöningen kontant hvarje dag utan annan annotation än aflöningarnas

summa; detta sker särskild! vid handtlangningsarbeten och andra tillfälliga

sysselsättningar, som dock kunna vara så långvariga, att de

kunna föranleda försäkringspligt.

Om nu en försäkrad förlorar sin bok t. ex. på femte året, kan

50

det varda mycket svårt om ej omöjligt för honom att bevisa antalet

märken, som funnos i densamma. Det kan, beträffande lösa arbetare,

dröja mycket mer än fem år, innan den af komitén föreslagna boken

med plats för 260 märken blir full; förloras en sådan bok med t. ex.

200 märken eller mer, är förlusten kännbar och bevisningsmöjligheten

rörande antalet märken nästan ingen, då den löse arbetaren gått från

plats till plats och måhända ej ens själf kommer ihåg, huru många

märkena voro. Att böcker skola förkomma i stort antal, är alldeles

säkert. Arbetarne, med undantag af dem i sådana yrken som fordra

större yrkesskicklighet och intelligens, hafva ofta mycket svårt att taga

vara på sina tillhörigheter. Böckerna skola vara med på deras vandringar,

vid skogsarbeten, aflägsna grufarbeten o. s. v. De komma

att förloras eller förstöras.

Till förekommande i någon mån af de förluster, som härigenom

skulle uppstå, anser Kollegium, att böckerna ej borde vara större än

att de hade rum för högst 52 märken och således vara tillräckliga för

ett år; börande dessutom för berörda ändamåls vinnande inga märken

lyda å större belopp än en veckoafgift.

De tyska kvittenskorten, som motsvara de af komitén här föreslagna

böckerna, hafva plats för endast 47 märken.

Genom en sådan åtgärd uppstode visserligen ökadt besvär för

arbetsgifvarne och pensionsnämnderna, men de försäkrade vunne en

betydande fördel och säkerhet, kontrollen blefve lättare och bedrägerier

svårare.

. I böckerna borde, då de till försäkringspligtig utlemnas, förutom

dennes fullständiga för- och tillnamn, utsättas jämväl hans födelseår

och födelsedag, födelseort samt kyrkoskrifningsort.

Komitén föreslår att i boken skall utsättas arbetarens adress. Detta

uttryck torde, beträffande så rörliga element som arbetare, vara alltför

otydligt och föga ändamålsenligt såsom medel att identifiera en boks

innehafvare.

Pensioneringen skall enligt komitén i första hand öfvervakas och

handläggas af pensionsnämnder.

Hvarje kommun bildar i regel ett pension sdistrikt men kan delas

i flere. I hvarje distrikt skall finnas en pensionsnämnd. Ordförande

och ordförandes suppleant utses af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

och behöfva ej vara inom distriktet boende. I hvarje nämnd

skola vidare finnas fyra ledamöter, två arbetsgivare och två försäkrade

jämte lika många suppleanter. Ledamöter och suppleanter utses af

kommunalstämma på landet och af allmän rådstuga i stad, hvarvid

51

röstande har en röst. Där stad fördelar sig i flere pensionsdistrikt,

kunna emellertid stadsfullmäktige eller allmän rådstuga förordna om

annat sätt för väljande af pensionsnämnd, hvarvid dock skall iakttagas,

att alla inom distriktet boende, livilka äro i stadens allmänna angelägenheter

röstberättigade, ega att i valet deltaga, men har hvarje röstande

endast en röst.

Komitén anser att göromålen i dessa nämnder icke blifva mera

omfattande än att ledamotskapet kan betraktas som ett hedersuppdrag,

och att ersättning således ej kan komma i fråga.

Beträffande lämpligheten af dessa nämnder hafva i de inkomna

utlåtandena flere anmärkningar gjorts.

OfverstäthäUareembetet har med skärpa framhållit de olägenheter,

den föreslagna institutionen skulle medföra för Stockholm och i sådant

afseende anfört hufvudsakligen, att, under förutsättning att hvarje distrikt,

såsom komitén tänkt sig, skulle hafva 5,000 innevånare, Stockholm skulle

delas i 50 valkretsar; att uppgörandet af vallängder för alla dessa

distrikt skulle medföra stort arbete och stor kostnad; att val mycket

ofta måste företagas, enär antagligt vore, det ledamöter af nämnden ej

sällan koinme att flytta till annan ort; att inom Stockholm en öfvervägande

stor del af de försäkringspligtige icke skulle varda röstberättigade

vid val af pensionsnämnd, hvaremot rösträtt tillkomme en stor

del andra personer, som ej i ringaste mån berördes af pensionsinrättningen;

att detta, som uppenbarligen vore högeligen orättvist, skulle,

därest förslaget blefve lag, genast från början göra denna lag så förhatlig,

att det sociala ändamålet, hvars vinnande med lagen afsåges,

helt och hållet skulle förfelas; att de åligganden, som enligt förslagets

§ 28, komme att tillhöra nämnderna, blefve mycket talrikare och mycket

svårare än komitén tänkt sig; att nämligen, om äfvc n i början pensionsansökningarna

ej blefve särdeles många, tillsynen öfver lagens efterlefnad

inom pensionsdistrikten, därest detta uppdrag skulle fullgöras

med ordning och eftertryck, dock komme att kräfva mycken tid och

möda; att angifvande till åtal af personer, som underläte att fullgöra

sin pligt att infästa pensionsmärken, blefve svårt och obehagligt; att

för arbetare, som vore ledamot i nämnd, uppdraget blefve mycket

betungande, då det ej funnes stadgadt, att han finge behålla sin aflöning

under de tider, han uppfyllde sin pligt i nämnden; att, då lagen

ej innehölle stadgande om påföljd för den ledamot af nämnd, som

underläte att fullgöra den kontrollerande verksamhet, som åligger nämnden,

kontrollen ej torde blifva så verksam som erforderligt, utan i

stället inträda en slapphet, desto betänkligare som uppenbart vore, att,

försäkringens soliditet hvilade dels därpå att alla, som vederborde, verkligen

deltoge i försäkringen, dels därpå att ej obehöriga blefve delaktiga

af försäkringen.

52

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Stockholms län anför bland

annat, att det i allmänhet torde blifva svårt för länsstyrelserna att finna

personer villiga att öfvertaga det besvärliga och lönlösa uppdraget att

vara ordförande i nämnden; att det endast högst sällan läte sig göra

att utse till ordförande i en kommuns pensionsnämnd någon utom kommunen

boende, då han ej ens finge respengar; att de bland arbetsgifvarne

efter hufvudtal utsedde ledamöterna i de flesta fall blefve i förmåga

likställde med medledamöter i kommunalnämnd; att bland de försäkrade

ofta måste väljas ett par drängar eller tjenstepigor, enär andra

valbare ej funnes; att länsstyrelsen ej vågade tilltro eu så sammansatt

nämnd förmågan att öfvervaka efterlefnaden af lagen och afgöra en

mängd grannlaga försäkringsärenden; att länsstyrelsen än mindre kunde

anse en sådan nämnd intresserad af, att försäkringen ej obehörigen

belastades; att länsstyrelsen till stöd för sin åsigt endast behöfde hänvisa

till hvad i § 28 omförmäldes om de nämnden åliggande bestyr;

att nämndens ledamöter vidare vore direkt intresserade af att kommunens

fattigvård ej belastades; att arbetare i allmänhet ej torde

vara böjda att pålägga försäkringspligt ej heller att förvägra eller

indraga pension; samt att arbetsgifvares och arbetstagares intressen i

de båda sista fallen vore lika.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Östergötlands län anser

pensionsnämnds-institutionen så stor och omfattande, att den svårligen

kan komma till stånd eller verka så, som erfordras för sakens behöriga

genomförande.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Upsala, Jönköpings, Kalmar,

Gotlands, Malmöhus och Jemtlands län, framhålla alla, att störa

svårigheter skola uppstå att finna lämpliga personer till ledamöter i

nämnderna, dels af orsak att arbetet ej alls blir så lätt och enkelt, som

komiterade tänkt sig, dels emedan flere kommuner äro så små, att de

ej lämpa sig för att bilda pensionsdistrikt.

Andra, som i ärendet sig yttrat, framhålla ej mindre olämpligheten

dels af val genom allmän rådstuga, dels ock däraf att ersättning för

arbetet ej beredes ledamöterna i nämnderna, än äfven det missnöje,

som måste uppstå, därför att i vissa kommuner de försäkrade varda så

godt som uteslutne från rösträtt; äfven påpekas såsom oegentligt, att,

med den lydelse § 29 i förslaget har, det kan inträffa, att endast arbetsgifvare

varda ledamöter af nämnd; slutligen göres erinringar beträffande

beloppet af böterna för uteblifvande från sammanträde in. in.

För egen del anser Kollegium förslaget om pensionsnämnderna

vara bland de svagaste punkterna i komiterades arbete.

Såsom Öfverståthållareembetet framhållit, komma svårigheterna i

fråga om nämndernas väljande att i de större städerna varda högst

f

53

betydande, äfven om ett mindre antal nämnder än en för hvarje 5,(100- tal innevånare skulle utses.

Fastän den omständigheten, att ledamot af pensionsnämnd flyttar

inom stad från ett pensionsdistrikt. till annat, icke skulle föranleda nytt

val, kommer otvifvelaktigt pensionsnämndsval att få företagas oftare

än hvart annat år, såsom komiterade tänkt sig. Då vidare, såsom Ofverståthållareembetet

framhållit, de väljande i allmänhet icke direkt

beröras af pensionsinstitutionen, och då erfarenheten visat, huru litet

intresset är för deltagande i andra valförrättningar än riksdagsmannaval

och några få vigtigare kommunala val, så lärer kunna antagas, att deltagandet

i pensionsnämndsvalen kommer att varda mycket ringa. En påpasslig

grupp af valmän skulle alltså med största lätthet kunna bestämma

valens utgång, och nämnderna sålunda komma i händerna på

föreningar eller politiska partier, dem man ingalunda tillernadt ett inflytande

på pensioneringens handhafvande. Alla pensions- m. fl. frågor

tillhörande nämndernas handläggning kunde på så sätt få en behandling

och en utgång, som icke beräknats, men som till och med kunde

inverka på försäkringens soliditet och statens ställning till kassan.

Såsom flere länsstyrelser anfört lärer det tvifvelsutan komma att

möta stora svårigheter att på landsbygden erhålla personer, lämpliga

och skickliga att pröfva och besluta i alla de frågor, som enligt § 28

tillhöra pensionsnämnderna.

Man torde invända, att kommunalnämnderna ej arbeta illa och att

det ej är så svårt att få medlemmar i dem. Huruvida dessa nämnder

arbeta väl eller icke, kan Kollegium ej bedöma, men det torde vara

klart, att då kommunalnämnderna hafva att bestämma i frågor, som på

det allra närmaste direkt beröra kommunernas och dess innevånares

egna ekonomiska förhållanden, intresset att vara ledamot af dessa

nämnder skall vara ganska betydligt större än intresset kan blifva att

varda ledamot i pensionsnämnderna. Särskild! ordföranden i pensionsnämnd,

i synnerhet där inom distriktet finnas många arbetstagare, får

mycket besvärliga uppdrag. Ordföranden skall leda nämndens sammanträden,

föra protokoll och register, ombesörja den säkert snart

mycket omfattande skriftvexlingen, emottaga alla till nämnden ställda

skrivelser och vårda nämndens ytterst vigtiga handlingar, införa uti

pension sböcker de intyg, som i § 24 omförmälas, uppsätta förklaringar

i anledning af besvär o. s. v. och eljest öfvervaka det hela, allt utan

annan ersättning än godtgörelse för skrifvarehjälp, skrifmaterialier och

postporto, hvilken godtgörelse skall af kommunen betalas. Att allt detta

icke varder lätt utan tvärtom mycket arbetsamt och ansvarsfullt, är

tydligt. Visserligen torde i början af institutionens tillvaro, nämligen

under de 5 första åren — eller den föreslagna »väntetiden», som i försäkringens

början är densamma för alla och under hvilken tid, enligt

livad komitén beräknat, inalles endast 1,000 pensionsanmälningar årligen

lära inkomma — göromålen icke varda alltför mycket omfattande, men

det skall därefter icke dröja länge, förrän de varda både många och

svårskötta. Göromålen skola antagligen efterhand växa så, att det blir

omöjligt erhålla dugliga ordförande i nämnderna, äfven där man förut

haft sådana.

Lagstiftningen har föröfrigt på senare tider börjat att allt mer och mer

pålägga kommunernas innevånare oaflönade uppdrag, som kräfva mycken

tid och omtanke, samt att såväl af kommunernas förtroendemän som af

enskilde fordra uppgifter, redogörelser o. s. v., som taga stor uppmärksamhet

och ej ringa arbete i anspråk. De kommunala uppdragen drabba

ofta inom samma kommun samma personer. Det torde emellertid ej

gå an att i längden på detta sätt betunga den enskildes arbetsvillighet.

Antingen skall det offentliga uppdraget eller den egna verksamheten

åsidosättas; det torde ej vara att undra på, om detta ganska

ofta varder händelsen med uppdraget.

Att åtminstone två landskommuner borde kunna slås tillsammans

till ett pensionsdistrikt är, efter hvad länsstyrelserna i Gotlands och i

Malmöhus län anfört, tydligt, då till exempel i sist nämnda län finnes

en kommun med endast 103 innevånare.

Landets samtlige kommuner äro i rundt tal 2,500. Och då de

större städerna måste delas i flere pensionsdistrikt, kommer nog, äfven

om i vissa fall två landskommuner sammanslås till ett distrikt, antalet

af pensionsnämnder att varda ungefär lika med nyssberörda antal kommuner.

Enligt komiterades förslag skola emellertid 10 personer, —

ordförande, ordförandes suppleant, fyra ledamöter och deras suppleanter,

- tagas i anspråk för hvarje pensionsnämnd, hvadan hela antalet i

pensionsnämnderna sysselsatte varder omkring 25,000, däraf 5,000 ordförande

och ordförandes suppleant.

Att en sådan apparat icke skall kunna verka på ett likformigt sätt

ej heller i öfrigt. så, att icke pensionsstyrelsen och Eders Kongl. Maj:t

skola komma att öfverhopas med besvär, torde vara tydligt, allrahelst

som det lärer vara omöjligt att till ledamöter af nämnderna alltid eller

ens i öfvervägande mängd få personer med en sådan bildningsgrad, att

de kunna riktigt låsa lagens föreskrifter och förstå att rätt tillämpa

desamma.

Kollegium är för sin del af den mening, att de förväntningar ytterst

sällan skola uppfyllas, som komitén uttalat, då den säger (sid. 101):

»pensionsnämndernas sammansättning bör naturligtvis vara sådan, att de

ärenden och göromål i öfrigt, som tillhöra desamma, komma att handläggas

och afgöras på ett för såväl de i försäkringen delaktige som

pensionsinrättningen och det allmänna tillfredsställande sätt, och så att

55

samtliga intresserades rätt tillgodoses och på samma gång nödig sakkunskap

kan förutsättas».

Dessa komiténs fordringar på nämnderna torde vara väl högt

ställda. Egna och kommunala intressen, känslostämningar och personliga

hänsyn skola sannolikt komma att gorå sig gällande vid pensionsärendens

bedömande, och då därvid fråga uppstår om att pålägga utgifter

icke å enskilde eller å kommuner utan å eu för de fleste pensionsnämndsledamöter

antagligen ofattligt stor offentlig kassa, i jämförelse med

hvilken en pension i och för sig är så godt som intet, kommer utan

tvifvel minst af allt pensionsinrättningens och det allmännas intressen

att på ett tillfredsställande sätt tillgodoses.

Pensionsnämnderna måste, därest de verkligen kunna åstadkommas,

alltså vara underkastade en mycket skarp kontroll. En sådan kontroll

åstadkommes icke därigenom, att nämndernas beslut i vissa fall skola

underställas pensionsstyrelsen.

En utväg att göra pension,snämndernas arbete mera tillfredsställande

och att öfver detta arbete utöfva kontroll torde kunna ligga däri, att

de pensionsstyrelsens ombud, som af komitén i motiveringen omförmälts

och i lagförslaget förutsättas, finge eu vida större befogenhet och vida

större skyldigheter än i lagförslaget antydes. Ombuden måste emellertid

då varda många och relativt väl aflönade; men utan dylika ombuds

upprepade ingripande torde snart oreda och förvirring, förluster och

svårigheter af alla slag mångenstädes uppstå.

I Tyskland har man för hela riket 31 försäkringsanstalter, som

sortera under riksförsäkringsanstalten. Till dessa anstalters hjälp har

man tänkt sig (§51 af tyska lagen) vissa i de skilda orterna utsedde

förtroendemän bland arbetsgivare och arbetstagare. Denna institution

lärer emellertid icke hafva kommit till utförande.

Kollegium anser alltså för sin del att pensionsnämnderna, sådana

de af korniterade föreslagits, icke i allmänhet skola, äfven där personer

kunna finnas villige att ingå i dem, komma att verka på ett tillfredsställande

sätt med sakkunskap och så att samtliga intresserades rätt

tillgodoses; men att, därest aflönade ombud för pensionsstyrelsen i tillräckligt

antal och med vidsträckt befogenhet och ansvar tillsättas för

att öfvervaka pensionsnämndernas åtgöranden, olägenheterna i ej ringa

mån skola kunna undvikas.

Förutsatt emellertid att pensionsnämndsinstitutionen i och för sig

skulle kunna genomföras, så innehåller dock förslaget i fråga om nämndernas

verksamhet flere bestämmelser, som ej torde vara lämpliga.

Kollegium återkommer till dem vid granskningen af de särskilda §§,

men vill emellertid här erinra, att det, såsom Kollegium förut antydt,

icke torde vara lämpligt, att nämnden i den ort, där eu person är

»bosatt» skall bedöma alla de förhållanden och handlägga alla de be

-

56

styr, som i § 28 finnas omförmälda, äfven då personen uppehåller sig

och arbetar annorstädes. Det är faktiskt, att till exempel målare, murare,

grufarbetare från Dalarne, skogsarbetare från Vermland, jordbruksarbetare

från Vermland, Småland o. s. v., hvilka arbetare i hemorten

ega små lägenheter, där de äro »bosatte», längre tider arbeta

hos arbetsgivare på helt andra orter. Huru skall då nämnden i

bostadsorten till exempel i Dalarne kunna bedöma förhållanden och

händelser, som till exempel förekomma eller inträffa i Norrland eller

Skåne? En brefvexling härom kommer utan tvifvel sällan att varda uttömmande,

ofta ej ens begriplig.

Det vore därför lämpligare, att pensionsnämnden i arbetsorten

finge bedöma de omständigheter, som kunna betinga en arbetares förhållande

till pensioneringen. Äfven i fråga om bedrägliga försök att

tillskansa sig pension torde det vara lättare för nämnden i den ort,

där den förmente invaliditetsorsaken uppgifvits hafva uppstått, att bedöma

saken än för nämnden å en annan ort.

I fråga om pensionsstyrelsen finner Kollegium nödvändigheten af

en dylik styrelse uppenbar, men anser Kollegium tillika, att denna styrelse

likasom numera Kammarrätten i fråga om fattigvårdsmål, bör vara

sista instans i fråga om besvär öfver pensionsnämnds åtgärder. Varder

så ej fallet utan skall klagan få föras ända till Eders Kongl. Maj:t,

torde det regeringsdepartement, dit besvärsmålen skulle komma att höra,

få så många dylika ärenden att handlägga, att, såsom en af Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande anför, inrättandet af en ny byrå i

departementet blefve nödvändigt.

Kollegium öfvergår nu till en kortfattad granskning af lagförslagets

uppställning och särskilda paragrafer, hvarvid dock Kollegium i allmänhet

lemnar å sido de anmärkningar af mindre vigt eller rörande själfva

redaktionen af bestämmelserna, hvartill förslaget kan gifva anledning.

Till en början instämmer Kollegium i hvad Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande i Blekinge län anfört därom, att komitén ej affattat

sitt lagförslag i en form, som åskådliggör innehållet och underlättar

läsningen, då förslaget, affattadt i paragrafföljd, icke innehåller någon

indelning i rubriker. För dem, som skola läsa denna lag eller äro satta

att tillämpa den, är eu sådan indelning väl behöflig.

§ 1.

Donna paragraf kan ej förstås annat än i sammanhang med lagens

rubrik. Lagens ändamål angifves, utom i rubriken, först i §§ 3 och 4.

Sistnämnda paragrafer borde alltså, på lämpligt sätt omskrifna, komma

främst och förslagets § 1 därefter.

Mom. 1. 2) är ej tydligt; orden »därest deras» angifva ej klart,

bvilkens aflöning, som afses.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesternorrlands län anför

att, då väl de i § 1, mom. 1. 2) stadgade belopp 1,800 kronor valts med

hänsyn till bestämmelserna i gällande bevillningsförordning, angående

afdrag af så kalladt existensminimum, samt vederbörande taxeringsmyndigheter

skola taga 1 betraktande jämväl de i mom. 3 af föreliggande

förslags § 1 omförmälde löneförmåner, det syntes vara desto större skäl

att låta taxeringsmyndigheternas uppskattning vara bestämmande, som

eljest lätteligen kunde inträffa, att dessa och pensionsnämnden stannade

i olika beslut, hvaraf åter blefve eu följd, att i händelse af besvär en

och samma fråga komme att af olika myndigheter pröfvas.

Mom. 2 torde böra omskrifvas med afseende å hvad Kollegium här

ofvan anfört om momentets innehåll.

Föröfrigt hänvisar Kollegium till hvad Kollegium i fråga om försäkringens

omfattning andragit.

§ 2-

Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande i Jönköpings län anför, att

det i §:s andra stycke förekommande uttrycket »likartade vilkor» syntes

oegentligt, då någon likformighet icke afsåges mellan pensionskassornas

och den för hela riket beräknade försäkringsinrättningens vilkor, utan

med uttrycket allenast åsyftades, att den särskilda kassan skulle i vissa

hänseenden och särskildt i fråga om den ekonomiska säkerheten vara

jämförlig med försäkringsinrättningen enligt den föreslagna lagen.

§ a.

Kollegium åberopar hvad Kollegium i fråga om hustru- och barnpensioneringen

här ofvan anfört.

§ 4.

Bland andra som yttrat sig om denna § anser Eders Kongl. Majds

Befallningshafvande i Kalmar län, att definitionen å »varaktig oförmåga»

icke ens genom den förklaring, som gifvits i motiveringen, vore fullt

8

58

begriplig och föreslår, med ledning af motiveringen å sid. 105, att uttrycket,

»att genom sådant arbete — vidare sig försörja», borde ersättas

med ungefär följande: »att för framtiden med endasteget arbete sig till

fullo försörja».

Kollegium åberopar för öfrigt livad Kollegium i fråga om begreppet

»varaktig oförmåga till arbete» andragit.

§ 5-

Ehuru Kollegium hyser tvekan om det riktiga däri, att alla qvinliga

arbetstagare, äfven de som på grund af sin ställning och inkomst äro

jämförliga med manliga till första och andra pensionsklasserna hörande

försäkrade, skola hänföras till en och samma pensionsklass eller den

3:dje, har dock Kollegium icke velat framställa något förslag till ändring

i berörda hänseende, enär vissa praktiska svårigheter skulle följa af

en dylik.

§ 6.

På grund af hvad Kollegium anfört om de lösa arbetarnes försäkring

torde uttrycket »kalendervecka» böra ändras till »sextal arbetsdagar».

§ 7.

Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande i Kalmar län har anfört

att vilkoret, att sjukdomen icke ådragits vid föröfvande af gröfre brott,

hvilken bestämmelse vore allt för sväfvande, syntes med fullt skäl höra

utsträckas till hvarje slag af brott, hvarför straff blifvit af domstol den

försäkrade ådömdt.

Betydelsen af benämningen »gröfre brott» torde, jämväl enligt

Kollegii mening, vara svår för pensionsnämnderna att klargöra.

§ 8.

Kollegium anser §:s föreslagna form otydlig, hvadan bestämmelsen

torde böra omformuleras.

§ 9.

Kollegium får i afseende å denna § erinra, att, såsom bestämmelsen

nu är affattad, en arbetare, som t. ex. låtit sin arbetsgifvare omhänderhafva

pensionsboken och litat på att pensionsmärken skulle ordentligt

infästas, kan genom arbetsgifvarens underlåtenhet att göra detta beröfvas

sin pensionsrätt, ehuru lian fått betala sina veckoafgifter.

Arbetsgivare, genom hvars förvållande afgifter ej i rätt tid erlagts,

skall visserligen enligt § 23 ersätta all skada, som kan därigenom

uppstå, och enligt § 58 får arbetsgivare, som underlåter att infästa

märken, bota från 5 till 50 kronor. Men om arbetsgivaren ej kan

betala ersättning för skadan, blir den försäkrade lottlös, och icke hjälper

det honom, att arbetsgifvaren får bota eller aftjena böterna i fängelse.

§ io.

Mot mom. 2 har anmärkts, att det syntes oegentligt, att en försäkrad

person ej skulle kunna få åtnjuta den i momentet omförmälda

fördel annat än under tid, då lian är i försäkringspligtig anställning.

Han kan t. ex. på resa mellan två arbetsorter utsättas för olycksfall.

Jämväl Kollegium finner detta stadgande ej fullt tillfredsställande,

i det att detsamma kommer att medföra olika fördelar för personer,

som eljest äro i försäkringsafseende likstälde.

§ 13-

Kollegium anser att denna § lämpligen kunde sammanföras

med § 9.

§ 14-

Här, likasom vid § 7, borde, enligt Kollegii åsigt, begreppet »gröfre

brott» närmare bestämmas.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Blekinge län anser,

att frågan, huruvida någon »uppsåtligen» ådragit sig oförmåga till

arbete för att åtkomma pension, väl i första hand kunde pröfvas åt pensionsnämnden,

men att det borde vara försäkrad obetaget att vid

domstol anhängiggöra sin talan, hvarvid fråga om ansvar för brottsligt

förfarande jämväl kunde komma till afgörande efter befogenhet.

Kollegium, som biträder hvad sistbemälde länsstyrelse andragit,

anser, att ifrågavarande §:s bestämmelser varda ytterst svåra för de tillernade

pensionsnämnderna att rättvist tillämpa.

Om en gift man på grund af någon af de i denna § omförmälda

orsaker går sin pensionsrätt förlustig, hafva äfven då hustru och barn

förlorat sin rätt till pension? Sådant torde väl ej få anses rimligt.

I § borde emellertid klart uttalas huru härmed sig förhåller.

60

§ 15.

Uttrycket »är bosatt» borde lämpligen utbytas mot uttrycket

»vistas». J

§ 16-

Kollegium instämmer med Eders Kongl. 3:faj:ts Befallningshafvande

i Kalmar län, hvilken anser förändrad redaktion af § erforderlig och som

föreslår exempelvis följande lydelse: »Befinnes oförmåga till arbete, på

grund hvaraf försäkrad fått sig pension beviljad, hafva upphört, må

pension indragas.» Denna förändring nödvändiggöres däraf, att enligt

lagförslaget oförmågan icke behöfver vara fullständig för att berättiga

till pension.

Äfven Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Jemtlands län har

uttalat en liknande mening.

O

§ 19-

Kollegium anser mom. 2 böra erhålla en lydelse ungefär sådan,

som föreslagits af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Kalmar län,

nämligen: »Pensionsmärke må användas till erläggande af pensionsafgift

såväl under det år, hvars beteckning märket bär, som under följande

år, hvaremot pensionsmärke icke får begagnas till erläggande

af pensionsafgift för anställning, som egt rum längre tid tillbaka än

ett år före början af det kalenderår, hvarmed märket är betecknadt.»

En dylik lydelse torde vara tydligare än den af komitén föreslagna och

bättre uttrycka, hvad komitén (sid. 122) afsett.

§ 20.

Kollegium åberopar hvad Kollegium förut andragit rörande pensionsböckerna.

Och då vidare ej torde vara tydligt, om de föreskrifna anteckningarna

å pensionsbok skola göras af arbetsgifvaren eller af den, som har

sig böckernas försäljning anförtrodd, men det väl egentligen kan vara

likgiltigt, hvem som gör anteckningarna, blott de finnas, då den försäkringspligtige

mottager boken, torde efter orden »skolande vid utlemnande»

böra inskjutas orden »till försäkringspligtig». En större arbetsgivare

kan då hafva förlag af böcker hemma och göra anteckningarna,

när han lemnar ut en bok.

61

§ 21.

Innehållet af denna paragraf har Kollegium här ofvan förut berört;

men anser därjämte med hänsyn till hvad Kollegium anfört om

§ 1, mom. 2, att ordet »kalendervecka» bör utbytas mot orden »sexta!

dagar».

§ 22.

Kollegium anser på grund af hvad Kollegium anfört om sjöfolks

försäkring, att hela denna paragraf bör utgå.

§ 23.

Då enligt motiveringen denna § tillkommit hufvudsakligen med

hänsyn till sjöfolks försäkring, men enligt Kollega åsigt sjöfolket

icke borde vara i nu föreslagna försäkring inbegripet, anser Kollegium

att § lämpligen kunde helt och hållet utgå.

§ 24.

Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande i Jönköpings län anmärker,

att, då granskning af pensionsbok skall anställas först efter det boken

blifvit med märken fullsatt, syntes en alltför lång tid, minst fem år

men ofta betydligt mera, kunna komma att förflyta, innan sådan revision

eger rum. Sparbanksböcker böra enligt regel revideras årligen,

och i jämförelse härmed torde i afseende å anteckningarne i pensionsboken

säkerheten hafva uppoffrats för enkelheten i anordningen. Har

pensionsbok förkommit, lärer svårighet uppstå att utan vittnesförhör

inför domstol bevisa, huru många afgifter blifvit enligt den förkomna

boken för arbetaren erlagde eller honom tillgodoräknade.

Om såsom Kollegium föreslagit årsböcker användas i stället för

femårsböcker, torde de af Eders Kongl. Maj:ts sistbennilde Befallningshafvande

anmärkta olägenheterna i viss mån varda mindre väsentliga.

Svårigheter torde dock i allt fall ej sällan uppstå för eu försäkrad,

som förlorat sin pensionsbok, att styrka det antal märken, som

funnos i boken.

f öfrigt åberopar Kollegium hvad Kollegium i detta utlåtande förut

anfört om pensionsmärken och pensionsböcker.

62

§§ 25—28.

Förutom hvad Kollegium redan anfört angående pensionsnänmderna

och pensionsstyrelsen, får Kollegium här vidare såsom sin meninguttala

följande.

Då enligt § 25 Eders Kongl. Maj:t skall närmare bestämma pensionsstyrelsens

organisation samt då pensionsnämndernas verksamhet

borde eg a ett organiskt sammanhang med pensionsstyrelsens, torde,

därest öfverhufvud inrättandet af pensionsnämnder kommer att godkännas,

kunna ifrågasättas, huruvida icke den instruktion för pensionsnämnderna,

som innehålles i § 28, lämpligen borde utgå ur lagen, och

nämndernas instruktion i stället af Eders Kongl. Maj:t sedermera gifvas

i sammanhang med pensionsstyrelsens. Ändringar och förtydliganden

komma antagligen att på grund af erfarenheten snart varda behöfliga.

Sådana torde lättare kunna göras, och nämndernas verksamhet

i allmänhet lättare kunna så ordnas, att institutionen blefve möjligare

att genomföra, om ej någon del af instruktionen funnes i lagen

fastslagen.

Eders Kongl. Majds Befallningshafvande i Blekinge län föreslår i

fråga om § 26, att bestämmelse måtte intagas därom att för klagan

må iakttagas, hvad kommunallagarna rörande besvär i kommunalangelägenheter

bestämma. Af motiveringen syntes nämligen framgå, att

komiterade förestält sig, det vederbörande kommunalmyndigheters beslut

eller klagan i anledning däraf skulle kunna i annan än nu föreslagen

ordning underställas Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

eller pröfvas af Eders Kongl. Maj:t.

§ 29.

Därest komiterades förslag, att allmän rådstuga skall välja ledamöter

i pensionsnämnd vinner bifall, lärer nådiga förordningen af den

21 mars 1862 angående kommunal-styrelse i stad böra ändras.

Då det, såsom i inkomna yttranden anmärkts, kan med förslagets

lydelse inträffa, att alla fyra ledamöterna i pensionsnämnd och äfven

suppleanterna varda arbetsgifvare, men sådant är stridande mot förslagets

anda, lära orden »försäkrade» och »försäkrad» böra utbytas mot

»försäkrade arbetstagare» och »försäkrad arbetstagare».

I öfrigt åberopar Kollegium hvad dels Öfverståthållareembetet, dels

Kollegium rörande val af pensionsnämnder andragit.

63

§ 30.

Som fråga är å bane, att bland annat i kommunallagarna ändra

det uttryck, som i denna § motsvaras af uttrycket »den som för brott,

därå förlust af medborgerligt förtroende följa kan, är tilltalad eller

under framtiden stäld», torde §:n böra ändras i öfverensstämmelse

med hvad i berörda afseende kan i förstnämnda författning varda

stadgadt.

§ 32.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Blekinge län anmärker,

att §:n icke innehåller bestämmelse om påföljd för det omnämnda förfarandet.

Tyska lagen innehåller föreskrift om straff för dylikt tillvägagående.

Kan ej bestämmelse om påföljd intagas, borde §:n utgå.

Kollegium anser dessutom, att det ej är tydligt, huruvida arbetsgivare

har rätt eller icke att för den tid, hvarunder en arbetare är

sysselsatt med pensionsnämndsbestyr, göra afdrag å arbetarens lön.

Eger arbetsgifvaren denna rätt, blir det svårt att få arbetare till ledamöter,

och uppoffringen för dem, som blifva det, blir kännbar; eger

arbetsgifvaren icke sådan rätt, gör han förlust. Förhållandet är ett

ytterligare bevis på de svårigheter, hvartill inrättandet af pensionsnämnder

föranleder.

§ 33.

Eders Kongl. May.ts Befallningshafvande i Kalmar län anser att,

då det för arbetsgivare och arbetstagare är lika vigtigt att erhålla

kännedom om tid och ställe för pension snämnds sammanträden som

att efteråt få kännedom om nämndens beslut, blifvande sammanträden

borde kungöras två söndagar före sammanträdet i distriktets kyrka

eller kyrkor.

Kollegium instämmer i sist anförda åsigt samt anser dessutom att

det bör föreskrifvas, att sammanträde skall ega rum inom distriktet och

ej utom detsamma, livilket kunde inträffa, om ordförande är bosatt utom

distriktet.

§ 35.

Flere bland dem, som yttrat sig i ärendet anse de i denna § föreslagna

böter alltför höga.

Kollegium delar denna mening och föreslår att böterna må förord

förande och hans suppleant bestämmas till 10 kronor och för leda

-

64

mot och ledamots suppleant till 3 kronor. Då böterna, i händelse af

att sammanträdet måste inställas i följd af uteblifvande, varda fördubblade,

torde påföljden i allt fall blifva kraftig nog. Slutligen torde ej

böra lemnas obeaktadt att det i aflägsna, glest befolkade trakter och

med långsam postgång kan varda mycket svårt att få bud till suppleant.

Att budskickning på flera mil kan ifrågakomma torde ej blifva ovanligt.

Hvem betalar buden? Och skola, äfven om bud ej kan fås, böterna för

uteblifvande utgå?

§ 36.

Ordet »försäkrad» torde i öfverensstämmelse, med hvad som andragits

vid § 29, böra ändras till »försäkrad arbetstagare», och borde,

till undvikande af tvetydighet, inskjutas på vederbörlig plats orden »eller

hans suppleant» och orden »eller deras suppleanter».

§ 37.

§:s innehåll lär böra inskränkas till bestämmelse därom att pensionsstvrelsens

ombud skall om tiden för sammanträdet underrättas, ty

att redan nu binda och inskränka detta ombuds behörighet torde ej

vara lämpligt.

§ 40.

Kollegium kan ej underlåta, att i sammanhang med denna §, hvari

de många göromål, som åligga ordförande i pensionsnämnd, omförmälas,

uttala, att det synes obilligt att ej åtminstone resekostnadsersättning skall

bestås ordföranden och ledamöterna från deras hem till sammanträdena

och åter samt att ej de kostnader för budskickning och dylikt, som

ledamöterna få vidkännas, skola dem ersättas. Nämnda utgifter anser

Kollegium böra godtgöras af kommunerna.

§ 44.

På grund af hvad Kollegium i detta utlåtande anfört om det olämpliga

däri, att pensionsnämnden i den ort, där en försäkrad är DbosattD,

skall afgöra pensionsfrågorna, och då Kollegium finner det ändamålsenligare,

att pensionsnämnden i arbetsorten gör detta, anser Kollegium

§ i öfverensstämmelse därmed böra ändras.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Kalmar län säger äfven,

att då arbetsorten kan vara vidt aflägsen från den ort, där arbetstagaren

är bosatt, torde jämväl sådana frågor, som afses i 2, 3, 6 och

65

7 af § 28, böra få af arbetstagaren anmälas hos nämnden i arbetsorten.

§ 46.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Stockholms län anser, att

det intyg om sökandes helsotillstånd, hvarom här är fråga, borde vara

ntfärdadt af provinsial- eller distriktsläkare, och att orden »så vidt möjligt»

borde utgå likasom ock meningen »Pensionsnämnd — boende».

Af motiveringen synes, att komitén, i fråga om pensions beviljande,

anser pensionsnämnd egentligen endast vara rådgifvare och att det

blir pensionsstyrelsen, som hufvudsakligen kommer att afgöra saken.

Onekligen torde dock pensionsnämndernas utlåtanden varda af särdeles

stor betydelse. Komitén bär ansett, att läkarebetyg i regel skola

erfordras, men att intyg af två trovärdige, inom kommunen bosatte

män, hvilka äro af nämnden kända, må kunna, då särskilda svårigheter

möta att anskaffa, läkarebetyg, af nämnden godkännas. Att stora svårigheter

verkligen kunna möta att skaffa läkarebetyg t. ex. inom sådana

trakter, dit läkare ej kan komma utan flere dagars resa, och hvilka ej

mer än två å tre gånger om året besökas af läkare, torde vara onekligt.

Skäl tala alltså för komiténs förslag; och om nämnden i den ort, där

sökande uppehåller sig, kommer att få hafva pensionsärendena om

hand, torde intyg af trovärdige män måhända i undantagsfall kunna

gälla.

§ so.

Eders Kongl. Maj-.ts Befallningshafvande i Jemtlands län finner

klagotiden för pensionssökande vara för kort. Han är ej på förhand

underrättad om tiden för nämndens sammanträden, vistas möjligen på

annan ort och erhåller ej del af beslutet annorledes än genom anslaget

— § 43 — hvarmed kan dröjas, först åtta dagar för justering af beslutet,

och därefter en temligen obestämd tid. Ordet »ofördröjligen)) är

ett sväfvande uttryck, som i en lag borde undvikas, åtminstone då

fatalier äro däraf beroende. Dessutom är ingen påföljd föreskrifven,

därest ordföranden underlåter att behörigen fullgöra föreskriften.

§:s ordalydelse kan gifva stöd för den tolkning, att pensionssökande

ej behöfver vid sina besvär foga någon handling, som visar att det öfverklagade

beslutet verkligen fattats; sådant strider mot vanlig rättegångsordning.

För motsatt tolkning torde böra föreskrifvas, att dylik handling

skall af ordföranden utan ersättning tillhandahållas.

it

60

§ 51.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Stockholms län anser, att

endast frågor om indragning af pension borde få underställas Eders

Kongl. Maj:ts pröfning och förutsätter, att pensionsstyrelsen borde

kunna vara så sammansatt, att den kunde anses fullt behörig att slutligen

afgöra de flesta försäkringsfrågor.

Kollegium har här ofvan uttalat samma mening.

§ 52.

Denna § är ej fullt korrekt, då ju kommunerna skola bestrida

kostnaderna för förvaltningen, i hvad denna ankommer på pensionsnämnderna.

§ 58.

Kollegium åberopar, hvad Kollegium i detta utlåtande angående

fonden och därmed sammanhängande frågor anfört.

§ 55.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Jönköpings län fäster

uppmärksamheten därå, att pensionsbeloppens utbetalande genom postverket

kan komma att erbjuda vanskligheter, särskildt i fråga om pröfning

af pensionstagares identitet eller behörigt fullmäktigskap för honom,

samt föreställer sig att den nuvarande tjenstepersonalen å postanstalterna

är otillräcklig och ej heller därtill behörigen qvalificerad.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Blekinge län anser på anförda

skäl, att pensionsbeloppen lämpligast borde af pensionsstyrelsen

direkt öfversändas till pensionärerna i form af värdeförsändelser.

För egen del anser jämväl Kollegium, att svårigheter kunna uppstå

vid postanstalterna att rätt kunna pröfva de intyg, som pensionär för

pensions lyftande gifvetvis måste förete, såsom prestbevis, identitetsbevis

af något slag o. s. v. Huru pensionstagare skall bete sig för

utbekommande af pension, finnes ej i lagen antydt.

I kommande instruktion för postanstalterna torde nu berörda förhållanden

äfven lämpligast kunna regleras, och underrättelser om dessa

bestämmelser intagas i pensionsbrefven.

67

§ 61.

Rörande denna § har i inkomna yttranden anförts bland annat,

att till sista stycket af §:n borde fogas tillägg, som visar att åtalen i

fråga om de förseelser, som afses i §§ 58 och 59, skola af allmän

åklagare anhängiggöras och utföras.

Kollegium delar denna mening.

§ 62.

Kollegium finner bestämmelsen därom, att stadgade böter i denna lagskola

förvandlas enligt allmän strafflag, vara för hård. Förseelse mot §

58 torde ofta komma att förorsakas af bristande förmåga att fullgöra

åliggandet att betala afgifter.

Öfverståthållareembetet yttrar i fråga om denna §, att densamma

irinehölle en oegentlighet härutinnan, att böter, som ådömdes arbetsgivare

för försumlighet i fråga om pensionsmärkens infästande, skulle

förvandlas till fängelse, vare sig försumligheten härledde sig af tredska

eller oförmåga, då däremot de böter, som stadgades för ordförande eller

ledamöter i pensionsnämnd, därest de tredskades att infinna sig vid pensionsnämndens

sammanträden, icke kunde vid bristande tillgång förvandlas;

att något skäl härför icke funnes angifvet i motiven; samt att

Embetet. ej heller kunde finna giltig anledning till den skillnad, som

härutinnan gjorts i förslaget.

§ 64.

Kollegium åberopar hvad Kollegium anfört angående nedsättning

af den öfre åldersgränsen för nuvarande generations inträde i försäkringen.

På grund af hvad Kollegium här ofvan andragit, får Kollegium

såsom sin mening uttala, att, ehuru Nya Arbetareförsäkringskomiténs

föreliggande förslag till invaliditetsförsäkring för hufvudsakligen kroppsarbetare

i många ufseenden torde få anses vara synnerligen förtjenstfullt

samt, jämfördt särskildt med motsvarande tyska lag, ej mindre

mera både lättfattligt och öfverskådligt än äfven i sak i allmänhet

bättre, Kollegium dock icke finner sig kunna tillstyrka förslagets antagande

oförändradt.

68

Utdrag af det vid ärendets föredragning hos Kollegium förda protokoll,

innefattande af undertecknade Giinther och Rehbinder uttalade

särskilda meningar, bifogas.

Stockholm den 30 Oktober 1894.

Hugo Rehbinder.

Underdånigst

RICH. ÅKERMAN.

Th. Nordström.

Föredragande.

Ernst Gunther.

Emil Hilbner.

✓

69

Utdrag af protokollet, hållet hos Kongl. Maj:ts och Rikets KommersKollegium

den SO Oktober 1894.

Närvarande:

Herr Generaldirektören Åkerman.

Herr Kommerserådet, Friherre Rehbinder.

Herr Kommerserådet Nordström.

Herr t. f. Kommerserådet Gunther.

S. D. Herr Kommerserådet Nordström föredrog Kongl. Maj:ts

nådiga remiss å komiténs för afgifvande af förslag angående arbetareförsäkring

underdåniga betänkande den 30 Mars 1893 jemte öfver detsamma

atgifna, till Kongl. Kollegium inkomna yttranden;

Och beslöt Kongl. Kollegium underdånigt utlåtande af innehåll

registraturet utvisar.

Beträffande innehållet af sagda utlåtande uttalades i viss mån afvikande

mening

dels af Herr t. f. Kommerserådet Gunther, som i sådant afseende

anförde följande:

»Den princip, hvarå ifrågavarande lagförslag är grundadt eller

principen om tvångsförsäkring, står ej i öfverensstämmelse med nu

gällande rättsprinciper i allmänhet och särskildt icke med den, hvarå

näringslagstiftningen hvilar. Att nya rättsprinciper måste uppkomma

är en naturlig följd af samhällets utveckling, men sådana böra, enligt

mitt förmenande, ej göras gällande förr eller i annan mån än, i fråga

om privaträttsliga principer, de kunna anses vara uttryck af den allmänna

rättsuppfattningen, eller, inom den offentliga rätten, deras antagande

må vara af omständigheterna påkalladt till befrämjande af något

vigtigt statsintresse. Huruvida sådana omständigheter nu äro förhanden

att det må anses erforderligt att ifrågavarande princip, hvilken såsom

sådan lärer vara att hänföra till den offentliga rättens område, göres i

70

kraft af statens höghetsrätt gällande, är ett spörsmål, hvars profvande

och besvarande jag för min del anser icke tillhöra Kollegii uppgift, desto

hellre som rättsprincipen dels till sin i föreliggande lagförslag afsedda

tillämpning når vida utöfver Kollegii verksamhetsområde dels ock till

sin innebörd, hvad beträffar förhållandena inom sagda område, icke afser

dessa i och för sig utan lösningen af en allmän social-politisk fråga.

Hvad emellertid beträffar principen om försäkringstvång i och för

sig, delar jag deras mening, som hysa misstro till verkningarna deraf

i moraliskt afseende såsom innebärande fara att känslan af sjelftillit

och eget ansvar försvagas och hågen till vinnande af sjelfständighet

och oberoende förlamas; hvarjemte jag anser sådant tvång, hvilket

måste hvila på förutsättning att de, hvilka det afser, icke hafva vilja

eller förmåga af egen omtanka, innebära en orättvisa mot alla dem, som

innefattas under tvånget, men angående hvilka berörda förutsättning

icke eger giltighet; en orättvisa hvilken måste för dem anses så mycket

större i samma mån försäkringstvånget förminskar möjligheten att göra

besparingar för annat ändamål än det endast eventuella som med försäkringen

afses.

Då jag vidare i fråga om grundsatsens tillämpning särskildt i

föreliggande lagförslag, enligt hvilket försäkringspremierna skulle erläggas

till hälften hvar af arbetsgifvaren och arbetstagaren, och denne

senare hafva rätt till pension oberoende af huru länge eller huru han

tjenat en viss arbetsgivare, finner sådant innebära ett upphäfvande af

personlighetsförhållandet emellan arbetsgivare och arbetstagare, hvilket

såväl i socialt afseende i allmänhet som ock särskildt inom näringarnes

område icke torde verka annat än ofördelaktigt;

då jag icke anser möjlighet vara utesluten för att det med tvångsförsäkringen

åsyftade, i alla afseenden behjertansvärda ändamålet må

kunna om icke i samma omfattning dock med bättre verkningar i flere

hänseenden uppnås på frivillighetens väg, utan jag fasthellre hemta!- stöd för antagandet af att en sådan möjlighet förefinnes af senare

tiders företeelser af mångahanda slag i'' nämnda afseende;

samt då den erfarenhet från utlandet, som kan åberopas i ämnet,

är dels ännu ganska ringa dels ingalunda obetingadt gynnsam;

anser jag att Kollegium för så vidt på dess bedömande må

ankomma bör i underdånighet afstyrka antagande af ifrågavarande

princip.»;

dels och af Herr Kommerserådet Friherre Rehbinder, som yttrade:

»För min del är jag, som till fullo delar uppfattningen om det

behjertansvärda i ändamålet med förslaget, i hufvudsak ense med Herr

t. f. Kommerserådet Gunther, särskildt derom att giltig anledning till

införande af det i många hänseenden betänkliga systemet med tvångsförsäkring

ej är för handen, i all synnerhet innan sig visat att en

71

invaliditets- och ålderdomsförsäkring på frivillighetens väg samt med

uppmuntran och bidrag från statens sida ej kan åstadkommas och vinna

den tillslutning, att åtminstone de, som äro att räkna till kroppsarbetarnes

klass, samt, under vissa förhållanden, de, som äro af deras

arbetsförtjenst beroende, i allmänhet varda af försäkringens fördelar

delaktige.»

Stockholm som ofvan.

In tidem

Emil Hiibner.

/