SOU 1896:3

KOMIK MAJ:TS OCH RIKETS KAMMARKOLLEGII

SAMT

KONGL. DOMÄNSTYRELSENS

DEN 8 NOVEMBER 1892 APG1FNA

UNDERDÅNIGA UTLÅTANDE

ANGÅENDE

AFGIFVET FÖRSLAG TILL

LAG

HEHIAHSEIMM, E80STYCENIN6 OCH JORDAFSÖNDRIKG

STOCKHOLM

TRYCKT HOS K. L. BECKMAN

1892.

mmmmu i Bram m mm m

y f

mmmmim ww. oa

,■ v;U!

ET < i /, AT/ JTTJ A • > I /i Å U- tf H<

J ! f Y . ••A . i4 ( > i -SYI / tf ■ : '' >i /

r''fc £

15 * /l k

BMfMÉöt BJ( - m : - } /.ma

tfa o it <tw v «

tf *omh .It t .t

Till KONUNGEN.

Sedan Riksdagen i underdånig skrifvelse den 14 Maj 1891 anhållit,

att Eders Kongl. Maj: t måtte låta utreda, huruvida icke genom statsmakternas

försorg tillfälle kunde beredas obemedlade och mindre

2

bemedlade att på lämpliga vilkor bilda egna jordbruk, bufvudsakligén

å de inom landet ännu befintliga stora odlingsbara utmarker, samt

Eders Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 25 derpåföljde September

uppdragit åt en komité att åvägabringa utredning i berörda hänseende,

dervid komitén jemväl skulle hafva att taga i öfvervägande, ej mindre

i hvilken mån och under hvilka vilkor upplåtelse af jord från Kronans

egendomar för befordrande af det utaf Riksdagen angifna syftemål

kunde ega rum, än äfven huruvida berörda syftemål kunde genom

ändring i gällande lagstiftning eller på annat sätt främjas, har denna

komité till en början utarbetat och med underdånig skrifvelse den 5

Mars innevararande år till Eders Kongl. Maj:t öfverlemnat förslag till

lag angående hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring, öfver

nvilket förslag Landtmäteristyrelsen afgifvit infordradt underdånigt utlåtande.

Efter det häröfver samtliga Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i länen inkommit med underdåniga utlåtanden, dervid jemväl insändts

yttranden, afgifna af förste landtmätarne i Jönköpings och Kopparbergs

län, Öfverjägmästaren i Mellersta Norrlands distrikt samt Jönköpings

läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, har Eders Kongl. Maj:t

genom bilagde tvänne nådiga remisser af den 1 och 5 nästlidne Oktober

anbefalt Kammarkollegium och Domänstyrelsen att före den 1 nästkommande

December i detta ärende afgifva underdånigt utlåtande.

Med anledning häraf få Embetsverken anföra:

Af de motiv, som åtföljt komiténs förslag till lag angående hemmansklyfning,

egostyckning och jordafsöndring, framgår:

att komitén, som vid fullgörande af ofvanberörda uppdrag till en

början för sig framstält det spörsmålet, om och i så fall hvilka bestämmelser

i gällande lagstiftning skulle kunna lägga hinder i vägen

för bildande af smärre sjelfständiga jordbruk eller för beredande af tillfälle

för mindre bemedlade att å landet förvärfva egen bostad, dervid

3

funnit, att nådiga förordningen angående hemmansklyfning och jordafsöndring

af den 6 Augusti 1881 icke till fullo motsvarade de anspråk,

som med fog kunde uppställas på ett enkelt, snabbt och för de mindre

bemedlade lätt tillgängligt jordst.yckningsförfarande, samt att de ganska

betydliga omkostnader och den ovisshet om läge och omfång af den

enskilde delegarens blifvande jordlott, som med hemmansklyfning vore

förknippade, liksom de vilkor och inskränkningar, hvarunder en afsöndring

måste försiggå, i många fall vore hinderliga för det af Riksdagen

åsyftade målet, på samma gång lagstiftningen angående jordafsöndring

äfven ur andra synpunkter syntes tarfva en tidsenlig omarbetning;

att

komitén derför ansett, att vid sidan om hemmansklyfning ett

nytt förfaringssätt under benämning egostyckning borde tillåtas, när

egaren af ett hemman ville dela detta i två eller flere lotter med på

förhand för hvardera lotten bestämdt område, dervid, sedan de olika

lotterna blifvit till läge och gränser å karta utmärkta, mantal skulle

åsättas desamma genom en enklare och billigare procedur än som vore

förbunden med den nuvarande liemmansklyfningen;

att komitén antagit, att detta företräde framför hemmansklyfningen

i en framtid skidle göra sig gällande ända derhän, att hemmansklyfning

skulle komma att jemförelsevis sällan påkallas, men att derjemte många

smärre jordegare säkerligen hellre skulle vara benägna att genom mantalssättning

å sin fastighet få utgöra sin skattskyldighet direkt till det

allmänna än att såsom nu vid jordafsöndring erlägga skatt till en enskild,

liksom ock att genom egostyckningens och den dermed förbundna

mantalssättningens tillämpning å redan afsöndrade lägenheter

ett medel skulle erbjudas att förminska de oegentliglieter, som onekligen

flerestädes uppkommit genom att hittills bestående afgälder under

tidernas lopp blifvit allt för höga i jemförelse med stamhemmanets förminskade

skatter;

4

att komitén icke ansett, att de nu gällande stadgandena om afsöndring

för alltid kunde göras öfverflödiga genom införande af egostyckning,

utan att fritt val borde lemnas mellan jordafsöndring och

egostyckning, utom der fråga vore om försäljning af mer än en femtedel

af egovidden, då egostyckning skulle utgöra den enda utväg, som

finge anlitas; samt

att komitén, då ifråga om den temporära afsöndringen någon väsentligare

skilnad i rättsligt afseende emellan en sådan vare sig på viss

tid eller på lifstid och ett vanligt arrende svårligen kunde angifvas, ur

förslaget uteslutit stadgandena om en femtedel af egovidden såsom den

temporära afsöndringens maximum, liksom om pröfning och fastställelse

genom Konungens Befallningshafvande utaf afgälden för dylik afsöndring.

De hufvudsakliga förändringar, komitén föreslagit i nu gällande stadgande^

äro alltså:

1) att vid sidan om hemmansklyfning och jordafsöndring ett förfaringssätt

skulle införas, hvarigenom ett hemman skulle kunna styckas

i två eller flere delar med på förhand bestämdt område för hvardera

delen, som dervid skulle åsättas särskilt, mantal;

2) att rättigheten att efter särskildt tillstånd af Konungens Befallningshafvande

för alltid afsöndra mera än en femtedel af ett hemmans

egovidd skulle bortfalla;

3) att för afsöndring på viss tid och lifstid stadgandena om en

femtedel af egovidden såsom maximum, liksom om pröfning och fastställelse

genom Konungens Befallningshafvande utaf afgälden skulle

utgå; samt

4) att vid afsöndring för alltid innehafvaren skulle hafva rättighet

att utbyta afgälden till den enskilde mot direkt skattskyldighet till det

allmänna.

Men derjemte har komitén i gällande stadganden angående jord

-

5

afsöndring i flera andra afseenden föreslagit förändringar, ehuru i allmänhet

af mindre omfattning.

I fråga om förslaget i dess helhet innehålla de afgifna underdåniga

utlåtandena:

att Landtmäteristyrelsen i sak funnit föga att mot förslaget erinra,

men hållit före, att några förändringar deruti skulle med afseende å

tillämpningen vara gagneliga, och i följd deraf fram stält ett särskildt

förslag till »lag angående hemmansklyfning och jordafsöndring»;

att Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Örebro län ansett

komiténs förslag i flera ganska väsentliga delar behöfva omarbetas;

att de öfriga Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande tillstyrkt

eller ej haft något att erinra mot de af komitén föreslagna ofvanberörda

hufvudsakliga förändringar, men i andra punkter framstält åtskilliga

erinringar, dervid Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i

Blekinge län upprättat ett nytt förslag till lag i ämnet, under det af

de öfriga en del närmare anslutit sig till komiténs, andra åter till

Landtmäteristyrelsens förslag;

att sålunda Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Upsala,

Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Hallands, Vestmanlands, Vesternorrlands

och Jemtlands län vid komiténs förslag endast framstält några

mindre erinringar;

att Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Malmöhus län vid

val emellan komiténs och Landtmäteristyrelsens förslag i allmänhet förordat

det förra;

att Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Norrbottens län förordat

komiténs förslag, dock under upptagande af åtskilliga af de utaf

Landtmäteristyrelsen deri föreslagna ändringar och tillägg;

att Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Östergötlands län

understödt komiténs förslag i dess helhet, men på samma gång funnit

6

de af Landtmäteristyrelsen deremot gjorda erinringar och framställningar

om tillägg ganska beaktansvärda;

att Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Stockholms, Södermanlands,

Göteborgs och Bohus, Elfsborgs, Skaraborgs, Kristianstads,

Gefleborgs och Vesterbottens län tillstyrkt bifall till komiténs förslag

med de förändringar och tillägg, som af Landtmäteristyrelsen föreslagits,

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Stockholms, Skaraborgs,

Kristianstads och Vesterbottens län dock med vissa undantag

och tillägg;

att Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Gotlands och Kopparbergs

län ej haft något att erinra vid Landtmäteristyrelsens förslag;

samt

att Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vermlands län hemstält,

att det af Landtmäteristyrelsen uppgjorda förslaget måtte ligga

till grund för lagstiftningen i ämnet.

I fråga om hvad handlingarna innehålla beträffande de olika stadgandena

i komiténs förslag, skola Embetsverken redogöra vid behandlingen

af de särskilda paragraferna, hvartill Embetsverken sålunda

öfvergå.

Om hemmansklyfning.

§ I

Vid

denna § har anförts af:

Landtmäteristyrelsen: att ordet skattetal borde användas i stället för

mantal, emedan i åtskilliga län skattegrunden för hemman vore annan

än mantal; att det syntes gagneligt söka, der så ske kunde, begränsa

storleken af nämnarne i de mantalsbråk, till hvilka hemman delades,

7

hvarför i 1 mom. borde intagas ett så lydande tillägg »hvarvid dock de

särskilda delarnas skattetal bör så vidt ske kan bestämmas sålunda,

att det kan tecknas i bråk med nämnare af högst fyra siffror»; att, då

denna lag innehölle ett annat sätt för klyfning af hemman än enligt §

1, det syntes lämpligt att erinra om tillämpning af gällande skiftesstadga

; samt att enär vid små förrättningar kostnaden för gode män

stundom uppginge till nära lika stort belopp som kostnaden för landtmätarens

arbete, utan att i allmänhet deras närvaro vore af någon afsevärd

nytta, till exempel då landtmätarens arbete vore af teknisk art,

då förut verkstäld egogradering användes eller då jordegame vore nöjde

med landtmätarens åtgärder ifråga om egogradering och förekommande

ersättningsfrågor, biträde af gode män icke behöfde påkallas, för så

vidt det icke begärdes af sakegare eller landtmätaren.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Blekinge län: att i de

nordligare länen skattegrunden för hemman visserligen vore en annan

än mantalet, men att, då detta ord, såsom uteslutande användt i hittills

utfärdade förordningar, vunnit häfd, det torde fortfarande böra bibehållas

med tillägg af orden »eller annat skattetal», helst meningen eljest

kunde missförstås och möjligen taxeringsvärdet eller annan uppskattning

af ett hemman oriktigt läggas till grund för beräkningarna; samt

att äfven i denna § liksom i § 2 borde uttalas önskvärdheten af en

begränsning i hemmanens bråktal.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Kristianstads län: att förslaget,

att biträde af gode män skulle erfordras endast i de fall, der

sådant af sakegare begärdes eller af landtmätare funnes nödigt, tillkommit

för att i möjligaste .mån minska kostnaderna för hemmansklyfningen,

men att det i många fall kunde leda till raka motsatsen; att i

regel landtmätaren vid utsättande af tid för hommansklyfningsförrättning

väl icke skulle tillkalla gode män, men att, derest vid ärendets

första handläggning någon af delegarne påyrkade närvaro af gode män

8

eller landtmätaren, efter på stället tagen kännedom om förhållandena,

funne deras närvaro nödvändig, förrättningen måste uppskjutas, hvarvid

skiftesdelegarne icke kunde undgå att ersätta landtmätaren för särskild

resa och tidspillan, hvilken kostnad i de flesta fall torde öfverstiga

kostnaden för gode männens biträde.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Malmöhus län: att, då det

vid hemmantalets delning genom köp eller arfskifte ankomme på de

enskilde och icke på någon myndighet att bestämma hemmantalets

storlek, föreskriften om dess bestämmande, så vidt möjligt, så att det

kunde tecknas i bråk med nämnare af högst fyra siffror, endast vore

en anvisning åt de enskilde, utan att något kunde åtgöras för dess

efterlefnad; samt att hvad Landtmäteristyrelsen föreslagit i § 1, mom.

2, syntes hafva sin plats icke i denna författning, utan i 94 § skiftesstadgan.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Örebro län: att den af

Landtmäteristyrelsen föreslagna begränsningen i fråga om hemmansdelarnas

mantalsbråk vore föga lämplig, enär den skulle upphäfva regeln

om den fria klyfningen; att klyfning af hemman efter laga skiftesgrunder

ej sällan förekomme mellan medarfvingar, som i hemmanet

egde ideela andelar, i hvilket fall någon jemkning af arfslotterna icke

lagligen kunde ifrågakomma, i syfte att erhålla beqväma bråktal å lotterna;

att med denna anmärkning Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

icke ville hafva uttalat den åsigt en, att icke en begränsning af

den oinskränkta hemmansklyfningen vore önsklig, visserligen icke från

den fiskaliska synpunkt, som föranledt stadgandet i 4 Kapitlet 9 §

jordabalken, att den som å skattskyldig jord sute, icke måtte genom

köp, skifte eller å annat sätt något söndra och minska af det, som

dertill med rätta hörde, utan för att förebygga uppkomsten af brukningsdelar

med gärden lika små och sammanblandade som tegarna i

det gamla tegskiftet; att det derför syntes böra tagas i allvarligt öfver

-

i 9

vägande, huru én önskvärd begränsning i rättigheten att klyfva hemman

borden till/iförekommande af skadlig egoblandning åstadkommas;

att, då 1 detta afseende icke förelåge annat förslag än det af Landtmäteristyrelsen

framstälda, li vilket enligt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes

åsigt ingalunda skulle leda till åsyftade målet, utan

endast skapa någorlunda beqväma bråktal å utklufna bemmansdelar,

samt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke tilltrodde sig att

ensam i detta ■‘grannlaga ämne afgifva något förslag, helst ett sådant

äfven borde afse begränsning af skifte å fast egendom mellan medarfvingar

och således innehålla särskilda stadganden, huru förfaras

skulle med fast egendom, som icke finge mellan arfvingar skiftas, stadganden,

hvilka icke lämpligen funne sin plats i förslaget till ifrågavarande

lag, Eders Kongl. Maj:te Befallningshafvande måste inskränka

sig till uttalande af sin åsigt, att något kunde och borde i lagstiftningsväg

åtgöras i syfte, att friheten att klyfva hemman till hvad hemmantal

som helst blefve på lämpligt sätt inskränkt; samt att det väl kunde

antagas, att, om sådan styckning af hemman, som komitén i 2 § af

sitt lagförslag ifrågastält, blefve lagligen tillåten, densamma skulle komma

att tillämpas i de fall, då hemmanets klyfning enligt laga skiftesgrunder

funnes medföra sådana olägenheter, som ofvan blifviE skildrade,

men att säkerligen det föreslagna lagstadgandet icke komme att fullständigt

råda bot mot den oinskränkta h e n i mans kly fningen, helst de

olägenheter ; denna kunde medföra först efter klyfningens afsilande

trädde i dagen.

Första landtmätaren i Kopparbergs län: att det torde vara rättare

att begagna uttrycket skattetal än mantal, helst i Kopparbergs län

mantalsberäkning allenast på en ringa del åt länets hemman funnes

och skattetal syntes kunna vara ett gemensamt namn på de olika sätten

att inom Kopparbergs län uttrycka relativa mått för hemmans storlek

och deraf föranledda onera och utskylder.

2

10

Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande i Vesterhottens län: att det

syntes lämpligt, att i förevarande § angifva det hufvudsakliga förfarandet

vid hemmansklyfning, samt att uttrycket »mantal» borde utbytas

mot »skattetal».

Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande i Norrbottens län: att 1 §

1 mom. i Landtmäteristyrelsens förslag vore mera praktiskt än komiténs

och derför borde antagas, måhända med tillägg af orden »vid klyfning

af hemman tillämpas gällande skiftesstadga»; att deremot en så

väsentlig ändring i hittills gällande föreskrifter om hemmansklyfning,

som samma Styrelse afsett i 2 mom., ej vore nödig och af behofvet

påkallad.

Vid denna § få Embetsverken anföra:

§ 1 innehåller endast, att under enskild eganderätt varande eller

under stadgad åborätt upplåtna hemman med vissa undantag få klyfvas

till hvad mantal som helst, hvaremot bestämmelserna angående sättet

för klyfningens verkställande återfinnas i skiftesstadgan. På grund

häraf och då komitén föreslagit införande af ett annat sätt för delning

af hemman, nemligen egostyckning, hvarom bestämmelserna återfinnas

i 2 § af lagförslaget, torde i förevarande § före ordet »klyfvas» böra

införas uttrycket »i den ordning gällande skiftesstadga föreskrifver».

För så vidt, på sätt Landtmäteristyrelsen föreslagit, några förändringar

i eller tillägg till stadgandena om hemmansklyfning erfordras,

lära desamma rätteligen hafva sin plats ej i denna lag utan i 94 §

skiftesstadgan. A

Ur nu gällande förordning har komitén upptagit uttrycket »dock

hvad säteri angår utan ändring af hvad allmänna lagen rörande klyfning

deraf vid arfstägt innehåller». I fråga om sättet för detta uttrycks

tillkomst torde böra anföras: Jemlikt Kongl. Förordningen den 19

11

December 1827 angående hemmansklyfning och jordafsöndring fingo

frälseskatte och kronoskatte med flera hemman klyfvas, endast om en

åbo å den utklufna delen kunde anses besuten. Denna inskränkning

gälde ej för säterier, rå- och rörs- samt frälsehemman. Under anförande,

bland annat, att å sistberörda egendomar klyfning dittills obehindradt

fått verkställas, allenast med den inskränkning vid frågor om

arf 12 Kapitlet 6 och 7 §§ Ärfdabalken innehölle, föreslog Kougl,

Maj:t vid 1828—1830 års riksdag, att hvad om klyfning å frälseskattemed

flere hemman blifvit stadgadt, skulle gälla äfven säterier, rå- och

rörs- samt frälsehemman, dock hvad säteri anginge utan ändring af

hvad allmänna lagen rörande klyfning deraf vid arfstägt innehölle.

Detta förslag bifölls af Rikets Ständer, hvarefter ofvanberörda uttryck

inkom i Kongl. Kungörelsen den 14 November 1829 angående vissa

ändringar i Kongl. Förordningen den 19 December 1827 om hemmansklyfning

och afsöndring; och har det sedan qvarstått i hemmansklyfningsförfattningarna,

äfven efter det besutenhet såsom vilkor för

klyfning helt bortfallit. Med detta uttryck, som ifråga om rätt till hemmansklyfning

för säteri måste, om det skall hafva någon betydelse,

innebära en inskränkning, som ej gäller annan jord, kan ej syftas på

annat än de ofvan åberopade 6 och 7 §§ i 12 Kapitlet Årfdabalken.

Sjette paragrafen, som upphäfts genom lag af den 16 Maj 1890, handlade

endast om sätesgård och föreskret, att om ej mer än en sätesgård

föll till arfs, broder egde taga sin lott deri och syster sin lott i strögods.

Sjunde paragrafen, sådan den lyder enligt nämnda lag föreskrifver:

»Nu

få flera del i sätesgård eller annan jord, kan

den ej väl delas eller klyfvas, kåfve då den rätt, som

större delen eger, att, efter laga värdering, lösa de

andra ut, antingen med penningar eller jemngod

ränta etc.»

12

Denna § gäller fortfarande, men den handlar ej endast om säteri,

utan äfven om annan jord. Ofvanberörda uttryck bör derför antingen

helt bortfalla, då någon särskild inskränkning i förevarande .afseende

ej gäller för säterier, eller kanske hellre, då det torde vara lämpligt

att här erinra om den rätt, som efter 12 Kapitlet 7 § Årfdabalken tillkommer

medarfvinge, der klyfning »ej väl kan ske», förändras till:

»dock utan ändring af hvad 12 Kapitlet 7 § Årfdabalken om klyfning

vid arfstägt innnehåller».

I fråga om uttrycket »med de undantag, som i 16 § omförmälas»

hänvisas till 16 §.

Då efter Kammarkollegii cirkulär den 28 Januari 1870 angående

upprättande af nya jordeböcker mantalet är den för hela riket gemensamma

hemmansbeteckningen, torde »hemmantal» utbytas mot »mantal».

Den af Landtmäteristyrelsen föreslagna förändringen, att i stället

för mantal uttrycket skattetal skulle användas, emedan skattegrunden

för hemman i åtskilliga län vore en annan än mantal, torde oj vara af

behofvet påkallad. För Kopparbergs län utom Vesterbergslagen har

visserligen ny jordebok ej upprättats, hvarför mantalet der ännu, såsom

af gammalt, angifves allenast för socknen i dess helhet, under

det hemmanen i allmänhet betecknas endast med de i hvarje ort

brukliga skatte- eller jordatalen. Men hvarje hemman derstädes kan

likväl sägas vara mantalssatt, emedan, när man känner dess skatteeller

jordatal, jemfördt med hela socknens, man på samma gång kan

angifva, huru stor del af socknens mantal, som bör falla på detsamma.

Öfver hela riket i öfrigt har i de nya jordeböckerna för hvarje hemman

upptagits dess mantal, äfven om derjemte för detsamma finnes ett

annat skatte- eller jordatal.

Landtmäteristyrelsen har 1 föreslagit, att när hemman klyfvas, de

olika delarnas mantal, så vidt ske kan, skola bestämmas sålunda, att

de kunna tecknas i bråk med nämnare af högst fyra siffror. Då emel

-

13

lertid hemmansklyfning endast afser att efter ett redan bestämdt mantal

tilldela en hvar de egor, som deremot svara, skulle ett sådant stadgande

ej utgöra annat än ett råd till de enskilde, utan att något kunde

göras för dess efterlefnad, hvarför detsamma ej lämpligen torde böra

i lagen intagas.

i •. :''i/! ii:- -r ■; i i :>; '' ■ \In

- biff;, di; :;;7-b bi ) -14i: -V : •<■ - '' i [ifj !*.«!>

f Pr .. Om egostyckning.

Vid denna § har anförts af:

Komitén: att, då det vid egostyckning icke såsom vid hemmansklyfning

vore fråga om att noggrannt bestämma hvarje lotts andel i

hemmanets olika egoslag, utan det endast gälde att för bestämda, på

marken utlagda områden fixera skyldigheten att utgöra vederbörlig del

af grundskatten och öfriga hemmanet åliggande utskylder och besvär, någon

ny uppmätning och gradering af egorna i allmänhet icke behöfde företagas,

utan till grund för åsättande af mantal kunde läggas äldre befintliga kartor

och egobeskrifningar; att visserligen det åsätta mantalet stundom icke

komme att blifva ett fullt noggrannt uttryck för de olika delarnas förhållande

till hvarandra, men att, äfven om sådant i något fall möjligen inträffade,

deråt icke behöfde, tillmätas någon synnerligt stor praktisk betydelse,

då mantalet såsom skattegrund numera spelade en så väsentligen

inskränkt rol, isynnerhet som äfven med begagnande af uteslutande

äldre egobeskrifningar de särskilda delarnas skattekraft säkerligen

i hvarje fall så pass noga kunde utrönas och bestämmas, att

hvarken någon afsevärd orättvisa i skattebördans fördelning mellan

de olika lotterna eller något äfventyr för det allmänna i fråga om

skatternas behöriga utgörande vore att befara; att egostyckningen för

14

jordegaren skulle medföra fördelar i flera hänseenden bland annat deri,

att han på förhand kunde få mantal åsatt olika delar af sin egendom,

hvarigenom en planmässig styckning af en större egendom kunde ske

och försäljning af de särskilda lotterna sedermera småningom ega rum,

under det enligt gällande stadganden hemmansklyfning först då vore

möjlig, när den utklufna delen blifvit en annan persons egendom; att

bestämmelsen derom, att förslag till egostyckning skulle upprättas af

dertill behörigen förordnad landtmätare, vore föranledd deraf, att landtmätare

vore skyldig till vederbörande landtmäterikontor aflemna kartor

och handlingar endast till sådana förrättningar, som han enligt förordnande

verkstält, och att komitén ansett angeläget att, för undvikande

af oreda och framtida tvister om eganderättsförhållanden, karta och

handlingar angående skedd egostyckning skulle finnas att tillgå, äfven

om det exemplar deraf, som till förrättningssökanden utlemnats, af en

eller annan anledning skulle förkomma, samt att, liksom 94 § skiftesstadgan,

för den händelse ett hemman, som hörde till ett större skifteslag,

kommit i fleres ego och någon af dessa, utan att söka skifte

å hela skifteslaget, ville erhålla sin egolott i den mindre samfälligheten

utbruten, tilläte detta, utan att sådan hemmansklyfning finge utgöra

hinder för sedermera sökt skifte å den större samfälligheten,

komitén funne egostyckning å dylikt hemman under enahanda förbehåll

kunna ega rum, men ansåge att, då sådant torde ligga i sakens

natur, någon uttrycklig föreskrift därom ickq* vore erforderlig.

Landtmäteristyr elsen: att befintliga kartor och egob esk ritningar borde

användas endast i det fall, att de befunnos riktiga, hvarom pröfning

borde åligga landtmätaren; att afl hemmanets mark skulle intagas i

klyfningen, på det de olika delarna måtte få sitt rätta skattetal och

ingen del blifva öfver såsom skattefri; att klyfningen borde ske i regulier

figurer, beqväma för bebyggande eller brukande, med rätt att af

oskifto uttaga vägar, diken och allmänna platser, emedan, om så ej

15

skedde, och de särskilda delarna bebjgdes, desamma lätt blefve för

sitt ändamål olämpliga och vådliga för allmänna helsovården; att särskild

konceptkarta för förrättningen alltid borde upprättas, för att sedan,

med påskrift om fastställelse, till framtida efterrättelse förvaras i länets

landtmäterikontor, på det att läget och befintligheten af de särskilda

hemman sdelarna måtte kunna när som helst med säkerhet utredas; att

kartans jemte handlingarnas ingifvande till Konungens Befallningshafvande

borde vara ett tjensteåliggande för landtmätaren, på det att dels

större säkerhet i detta hänseende måtte vinnas, och dels fastställelsebeviset

varda tecknadt å konceptkartan; att oaktadt missnöje med ifrågavarande

förrättningar ytterst sällan torde förekomma, dock rågrannar,

hemmanets egare eller Kronans ombud, om sådant förordnats, kunde

hafva grundad anledning till klagan, hvarför landtmätaren borde lemna

besvärshänvisning; att emedan Konungens Befallningshafvande syntes

böra meddela utslag öfver landtmätarens förslag, besvär deröfver borde

ingifvas till denna myndighet, hvilken, derest besvären anginge rågångar

eller egoutbyten, hade att hänvisa parterna till vederbörlig domstol,

emedan dylika frågor uppenbarligen tillhörde härads- eller egodelningsrätt

att afgöra, och, om besvären anginge mantalssättningen, kunde

genom landtmätare eller annan sakkunnig person förskaffa sig nödig

utredning för frågans afgörande; att hemmansdelamas skattetal jemte

beviset om fastställelse borde antecknas å konceptkartan, enär Konungens

Befallningshafvandes utslag kunde varda skildt från densamma;

att i afseende å förrättningens formela behandling i öfrig!, reglering af

rågångar, och undersökning af förut befintlig karta, utstakning och rösläggning

med mera dylikt, gällande skiftesstadga syntes böra i tillämpliga

delar lända till efterrättelse; samt att, i sammanhang med utfärdandet

af ifrågavarande lag, några mindre förändringar i nådiga stadgan om

skiftesverket i riket borde vidtagas, till vinnande af visshet, huru förfaras

skulle ■ vid laga skifte, der egostyckning egt rum, nemligen om

16

beståndet af sådan egodelning §§ 3, 85 och 89 samt angående delningsgrunden

§ 69. :I- :

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Kronobergs län: att efter

det förslag till mantal vid egostyckning upprättats, landtmätaren borde

meddela besvärshänvisning dels till behörig domstol, om eller när besvären

anginge rågångar, egoutbyten eller graderingar, dels ock- till

Konungens Befallningshafvande, då klaganden ansåge, att förslaget i

annat afseende icke vore lagligen grundadt.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Kalmar län: att då det

funnits nödigt att uti sista punkten af förslagets 3 § inrymma uttryckligt

medgifvande till förnyad afsöndring från redan afsöndrad lägenhet,

det till undvikande af tvekan eller missförstånd torde få anses önskvärdt

att jemväl meddela ett’ uttryckligt stadgande, huruvida, sedan

fastighet blifvit delad medelst egostyckning, de sålunda skilda delarna

vore i fråga om nystyckning eller jordafsöndring från hvarje del fortfarande

underkastade samma bestämmelser, som enligt författningsförslaget

gälde ostyckadt hemman.

Eders Kongl. Maf.ts Befallningshafvande i Blekinge län: att det icke,

såsom Landtmäteristyrelsen föreslagit, y borde få bero af landtmätaren

att bestämma, huruvida ny uppmätning och egogradering skulle ske;

att, då områdena för de olika hemmanslotterna vore på förhand bestämda,

mom. 3 i Landtmäteristyrelsens förslag ej lämpligen borde

komma till användning; att, då landtmäteriförrättningen endast innefattade

ett förslag, som ej kunde vinna laga kraft, Landtmäteristyrelsens

formulering ifråga om meddelande af besvärshänvisning såsom

olämplig ej syntes böra godkännas; att, hvad särskilt, anginge frågor

om rågångar och egoutbyten, landtmätaren uppenbarligen vid förrättningen

ej torde ega ätt dermed taga någon befattning; att ärendet

lämpligen borde hos Länsstyrelsen anhängiggöras af landtmätaren, enär

visshet, att förslaget blefve till Länsstyrelsens pröfning öfverlemnadt,

17

eljest ej erhölles; att Konungens Befallningshafvande, innan målet afgjordes,

borde från sakegarne inhemta yttranden; att bevis om egostyckningens

fastställelse ej syntes böra tecknas å kartan, förrän Länsstyrelsens

utslag vunnit laga kraft, hvarom Länsstyrelsen alltså borde

från vederbörande myndighet inhemta besked; samt att mom. 5 i Landtmäteristyrelsens

förslag utan olägenhet syntes kunna bortfalla.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Kristianstads län: att Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ej kunde biträda, att hemmansklyfning

och egostyckning skulle slutbehandlas och fastställas af skilda

myndigheter, utan att, då mantals sättningen endast vore en enkel räknefråga,

som i första hand skulle afgöras af landtmätaren, egostyckningen

syntes kunna lämpligare kontrolleras af ego delo ingsrätt än af Konungens

Befallningshafvande.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Malmöhus län: att en

förutsättning för egostyckningens laglighet vore, att gränserna för det

område, som skulle delas, vore ostridiga, att vid undersökning härom

och äfven eljest fråga om egoutbyte kunde väckas, samt att det ibland

vore nödigt att undantaga mark för delegarnas gemensamma behof såsom

för vägar och diken; hvarom allt föreskrifter lämpligast kunde

meddelas genom hänvisning till skiftesstadgan.

Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande i Örebro län: att, först sedan

egare af ett hemman till en eller flera personer afyttrat ett eller flera

bestämda områden, vederbörande landtmätare skulle hafva att taga

officiel befattning med ärendet, genom att å karta utmärka de utstyckade

områdena och efter föregående utredning och beräkning afgifva

förslag å de mantal, som borde samma områden åsättas och hvarmed

stamhemmanets mantal borde minskas till utrönande af det mantal, som

de af hemmansegaren behållna egor borde draga, hvarefter landtmätaren

skulle hafva att till Konungens Befallningshafvandes pröfning och fastställelse

ingifva berörda förslag jemte öfriga handlingar i ärendet; att,

3

18

sedan Konungens Befallningshafvande genom utslag pröfvat och fastställ

mantalet samt å kartan tecknat bevis om fastställ elsen, akten

skulle återställas till förrättningsmannen för att i vederbörande landtmäterikontor

till jordegarnes framtida säkerhet redovisas, till stöd för

hvilket förslag Eders Kongl. Majds Befallningshafvande bland annat

anfört: att i de flesta fall hemmanens områden numera vore å karta

affattade; att vid sådant förhållande det icke torde finnas för vederbörandes

säkerhet nödigt att kartlägga andra delar af stamhemmanet

än dem, hvilka vore afsedda att derifrån utstyckas, samt att lämpligheten

af den af komitén ifrågasatta föreskriften, att förslag till mantalssättning

skulle till Konungens Befallningshafvande ingifvas af sakegarne,

med fog kunde betviflas, enär med sådan föreskrift förrättningsmännen

ej finge kännedom om, huruvida förslaget blifvit faststäldt,

och i sådant fall konceptakten, som utgjorde sjelfva urkunden för de

nya hemmansdelarnas tillkomst, icke blefve försedd med bevis om

fastställelse^ att det borde erhålla ett tydligt uttryck i lagen, att

särskild! mantal skulle, äfven om flera områden voro ämnade att genom

en afhandling till en och samma person afyttras, åsättas hvarje lott;

samt att de i mom. 3 af Landtmäteristyrelsens förslag intagna bestämmelser

vore icke allenast rent af onödiga, utan äfven olämpliga såsom

ledande till upphäfvande af den grundväsentliga skilnaden mellan hemmansklyfning

och styckning.

Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande i Vestmanlands län: att

Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande icke kunde finna annat än att

eu sådan hemmansklyfning, som i det af komitén uppgjorda förslaget

benämndes egostyckning, redan vore medgifven genom den i 1 § af

gällande förordning om hemmansklyfning intagna bestämmelse, att der angifna

hemman finge klyfvas till hvad mantal som helst, i följd hvaraf Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, då framställning derom gjorts, i den

ordning 13 § mom. 3 af åberopade förordning föreskrefve, pröfvat och

19

genom utslag faststält. af vederbörande landtmätare och gode män upprättadt

förslag till mantal för bestämdt egoområde; att på det likformighet

vid behandlingen af dylika ärenden måtte ernås, i lagen borde

intagas bestämmelse, huru vid dylik mantalssättning borde tillgå; samt

att i mom. 2 i stället för uttrycket »till dylik styckning» skulle införas

»till dylik mantalssättning».

Eders Kongl. Majds Befallningshafvande i Vesternorrlands län: att,

då vid egostyckning området för hvardera delen vore på förhand bestämdt,

något förslag till styckning icke kunde ifrågakomma; att derför ''

i stället för »styckning» borde användas uttrycket »mantalssättning» samt

i slutet af mom. 2 orden »bestämmas» och »godkänd egostyckning» utbytas

mot »fastställas» och »fastställelsen»; att om bestämmelsen i Landtmäteristyrelsens

3 mom. infördes i lagen, kostnaderna och omgångarna

vid egostyckningen blefve så stora, att meningen med lagen i väsentlig

mån komme att förfelas; samt att, då i de flesta fall en enskild öfverenskommelse

skulle ligga till grund för egostyckningen, man väl vore berättigad

på förhand antaga, att styckningen skedde på för båda parterna

fördelaktigt sätt, hvaröfver det allmännas representanter icke beliöfde

vaka.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Jemtlands län: att, då

Landtmäteristyrelsens förslag vore belastadt med alltför detaljerade och

efter Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes mening delvis ej erforderliga

föreskrifter, detsamma ej vore att föredraga framför komiténs,

men att derur dock borde upptagas bestämmelserna angående det antal

egoskiften, som finge under ett gemensamt skattetal inbegripas, enär i

annat fall stadgandena i 87 § af gällande skiftesstadgä kunde genom

egostyckning eluderas.

Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande i Vesterhottens län: att i 2

§ borde intagas stadgande derom, att hvarje hemmansdel borde, om sakegarens

syfte med egostyckningen derigenom icke förfelades, så vidt

20

lämpligen ske kunde, förläggas i reguliera figurer, beqväma för bebyggande

eller brukande, samt att jord till utfartsvägar och allmänna platser

finge uttagas af oskifto.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Norrbottens län: att föreskriften

i 3 mom. af Landtmäteristyrelsens förslag, att hvarje hemmansdel

skulle, der så lämpligen ske kunde, förläggas i ett eller eljest i

högst tre skiften, kunde visa sig praktiskt outförbar, i fall det hemman,

som skulle styckas, vore utlagdt i fyra eller än flera skiften, hvarför

orden »eller i högst tre skiften» borde utbytas mot »eller i högst det

antal skiften, hvari det hemman, som skulle styckas, vore förlagdt»;

att sista punkten i 3 mom. ej vore af behofvet påkallad; att, der så

likväl skulle anses, i densamma borde tilläggas, »der sådan jord eller

lägenhet för öfrigt är af beskaffenhet att kunna åsättas visst skattetal»;

samt att, om tvist om rågångar uppstode vid egostyckningen, förrättningen

borde afbrytas och de tvistande af landtmätaren hänvisas att i

laga ordning få tvisten sliten. I

I afseende på denna § ansluta sig Embetsverken till Komiténs förslag,

dock med följande erinringar.

Efter komiténs förslag skola vid egostyckning de olika lotterna af

hemmanet alltid vara å karta till läge och gränser tydligt utmärkta.

Det torde emellertid, när det gäller att till annan öfverlåta endast ett

mindre, sammanhängande egoområde, i de flesta fall ej vara af behofvet

påkalladt, att karta upprättas öfver mera än detta område. Ifrån

liknande uppfattning synes Landtmäteristyrelsen hafva utgått, då Styrelsen

vid 13 § föreslagit, att, när afsöndring förbytes till egostyckning

med man talssättning, karta endast skulle behöfva upprättas öfver den

afsöndrade lägenheten, derest Konungens Befallningshafvande icke annorlunda

förordnade.

21

I fråga om uttrycket »med de undantag, som 16 § upptager» hänvisas

till 16 §.

Vid egostyckning, sådan den af komitén föreslagits, har landtmätaren

endast att, sedan de olika lotterna blifvit af egaren till läge och

gränser angifna, å karta utmärka desamma samt för dem föreslå mantal.

Uttrycket i 2 mom. »Till dylik styckning bör förslag uppgöras» torde

derför böra utbytas mot »Vid dylik styckning bör, —--förslag till

mantal ssättning uppgöras».

Huruvida ny gradering skall ega sura, der karta och egobeskrifning

öfver hemmanet redan finnas, torde böra få bero endast af egaren

till eller åbon å det styckade hemmanet, ej af annan sakegare.

Förslaget jemte karta och handlingar bör af landtmätaren och ej

af sakegaren ingifvas eller insändas till Konungens Befallningshafvande,

på det att beviset om fastställelsen måtte varda tecknadt å sjelfva konceptkartan.

Då Konungens Befallningshafvande ej har att i något afseende utöfva

kontroll öfver, huru styckningen verkstälts, torde fastställelse eller

godkännande af egostyckningen ej böra komma i fråga, utan Konungens

Befallningshafvande allenast hafva att, efter vederbörandes hörande, pröfva

och genom utslag fastställa mantalet å de olika hemmanslotterna, samt

sedan utslaget vunnit laga kraft derom teckna bevis å kartan.

Komitén har föreslagit att »mantalet å de olika hemmanslotterna så

vidt ske kan, bör bestämmas sålunda, att det kan tecknas i bråk med

högst fyra decimaler».

I detta afseende har anförts af:

Komitén: att för undvikande af allt för besvärliga mantalsbråk och

då det torde vara af ringa betydelse, om vid egostyckning det hvardera

lotten åsätta mantalet skulle med matematisk noggrannhet mot

-

22

svara de olika delarnas förhållande till hvarandra efter uppskattning af

egornas godhet och beskaffenhet, komitén ansett lämpligt, att mantalet

vid egostyckning bestämdes sålunda, att det kunde tecknas i bråk med

högst fyra decimaler, men att, då det styckade hemmanets mantal kunde

utgöra ett bråk af sådant slag, att detta icke läte sig göra, komitén

icke kunnat föreslå ett ovilkorligt stadgande om en dylik enklare mantalsbeteckning,

utan hemstält, att sådan borde användas endast såvidt

ske kunde.

Landtmäteristyrelsen: att begränsning af nämnarna i de bråk, till

hvilka hemman delades, lättare kunde ske med vanliga bråk än med

decimalbråk (till exempel V64 — 0,015625).

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Stockholms län: att, hvad

anginge beteckningen i vanligt bråk eller decimalbråk, författningen

borde lemna landtmätaren frihet att begagna det ena eller andra beteckningssättet,

helst hittills redan funnes klyfningar både i decimalbråk

och vanligt bråk.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Upsala län: att ifrågavarande

stadgande syntes antingen böra utgå, enär, på sätt Landtmäteristyrelsen

erinrat, redan så pass stor del af ett mantal som 764, för att

exakt betecknas med decimalbråk, erfordrade icke mindre än sex decimaler,

eller ock, derest begränsning af hem man slotterna vid egostyckning

ansåges erforderlig, förändras, på sätt Landtmäteristyrelsen i dess

förslag till författningens § 1 föreslagit.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Jönköpings län: att olägenheter

kunde uppstå med det af komitén föreslagna mantalsbeteckningssätt

ej mindre för den enskilde, som ofta hade lättare att vid

delning tänka sig V2, Va och multiplar deraf, än delarna, bestämda genom

decimalbråk, än äfven för Kronans uppbördsmän, hvilka genom en

dylik förändring finge att vid uppgifter angående jordeboksförhållanden

23

äfvensom vid redovisning af Kronans räntor med flere tillfällen samtidigt

tillämpa båda formerna för bråktal.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Kronobergs län: att det

syntes lämpligast såsom hittills för delar af mantal begagna vanliga

bråk, men att till förenkling af bråktalen utan olägenhet torde kunna

meddelas bestämmelse, att nämnaren borde, der så ske kunde, jemkas

till högst fyra siffror.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Blekinge län: att Landtmäteristyrelsens

formulering härutinnan torde vara att föredraga framför

den af komitérade föreslagna, i all synnerhet som af den senare

måhända kunde hemtas anledning att bestämma mantalet i decimalbråk,

hvilket dock ej torde hafva varit afsedt eller kunde anses lämpligt.

Eders Kongl. May.ts Befallningshafvande i Malmöhus län: att mantalet

borde bestämmas i så litet bråk, som lämpligen ske kunde.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Örebro län: att vid 1890

års riksmöte ånyo väckts en förut af Riksdagen vid flera föregående

riksmöten behandlad motion om förvandling af vanliga bråk af mantal

till motsvarande decimalbråk med högst tre decimaler, men att denna

motion på grunder, som Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande funne

goda, afslagits, samt att det af förhandlingarne framginge, att införande

af decimalbråk för beteckning af brutet mantal i flera afseenden skulle

verka högst ofördelaktigt och skapa osäkerhet på områden, der just

säkerhet vore af högsta vigt; att många vanliga bråk dessutom vore

af beskaffenhet att icke kunna förvandlas till exakt afskräde decimalbråk;

att, hvad anginge Landtmäteristyrelsens förslag, det gåfves bråk

med nämnare af högst fyra siffror så otympliga, att man, sedt från

beqvämlighetens synpunkt, icke vore betjent dermed; att finska lagstiftningen

inskränkte sig till att lemna den bestämmelse, att vid hemmansstyckning

de särskilda delarnas mantal borde i lämpliga bråk ut

-

24

sättas; samt att man äfven hos oss syntes kunna nöja sig med en dylik

bestämmelse.

Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande i Vestmanlands län: att

Eders Kongl. Maj:t.s Befallningshafvande ej kunde biträda förslaget, att

mantalet å de olika delarna skulle sättas i decimalbråk, så länge icke

dylikt beteckningssätt i jordeböcker och debiteringslängder förekomme

å alla hemman.

Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande i Vester norr lands län: att

det icke vore lämpligt, att vid mantalssättning använda decimalbråk,

då dylika bråk vid angifvande af skattetalet icke användes vare sig i

jordebok, jordeboksförändringsextrakt eller Kronans räkenskaper i öfrigt,

hvaremot en bestämmelse derom, att de särskilda delarnas skattetal

borde, så vidt ske kunde, fastställas i bråk med nämnare af högst fyra

siffror, syntes Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande vara att förorda.

Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande i Vesterbottens län: att skattetalen

borde bestämmas i vanliga bråk såsom i Kronans jordeböcker

och öfriga dylika offentliga handlingar.

För egen del få Embetsverken anföra:

Fråga har vid olika tillfällen förevarit, att mantalsbråk å hemman

och hemmansdelar skulle uttryckas i decimalbråk.

Uti underdånig skrifvelse den 20 Juni 1860 anhöllo Rikets Ständer,

att Kongl. Maj:t, efter vederbörande auktoriteters hörande och så vidt

hinder derför icke mötte, täcktes låta utfärda stadgandeu derom, att

hemman- eller skattetalet skulle öfver hela riket till enhet hafva det

gällande mantalet och att nuvarande skattebråk skulle reduceras till

decimalbråk med tre decimaler eller till ett-tusendedelar af mantalet.

Öfver berörda framställning hördes under åren 1860—62 samtliga

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, Kammarkollegium och Öfver

-

25

direktören för landtmäteriet, hvarjemte skatteregleringskomitén år 1883

afgaf infordradt underdånigt utlåtande, deruti komitén bland annat anförde,

att, om än mantalet fortfarande utgjorde beräkningsgrund så väl

för åtskilliga utskylder och besvär som för rösträtts utöfvande i vissa

fall, det dock torde kunna sägas, att mantalet som beräkningsnorm för

skyldigheter och rättigheter, hvilka afsåge utskylder och rösträtt, icke

egde på långt när samma betydelse som vid tiden för Rikets Ständers

ofvanberörda skrifvelse; att det ej heller saknades anledning antaga,

att de fall, der mantalet ännu utgjorde beräkningsnorm för utskylder

och vid val, efter hand komme att än ytterligare minskas, på grund

hvaraf den ifrågasatta förändringen numera kunde anses mindre uddig;

men att dessutom åtskilliga andra omständigheter förekomme, hvilka vore

af beskaffenhet att väcka betänkligheter mot begagnande af decimalbråk

vid mantalsberäkningen; att, då nemligen, på sätt Öfverdirektören vid

landtmäteriet yttrat, vid mantalsbråks beteckning med decimaler minst

fem sådana borde begagnas, detta skulle medföra, att förändringen,

hvad anginge de enkla bråken med en, högst två siffror i nämnaren,

hvilka utgjorde flertalet, komme att förorsaka mera besvär än som med

deras nuvarande beteckning vore händelsen; att, äfven med begagnande

af ett så stort antal decimaler som det nyssnämnda, mantalet å ett

ganska stort antal hemmansdelar icke kunde exakt uttryckas, hvilken

omständighet utan tvifvel komme att förorsaka oreda, som småningom

genom klyfning och sammanslagning af hemmansdelar blefve allt större;

att denna oreda blefve synnerligen betänklig i frågor, som berörde

eganderätten eller dermed egde mera eller mindre sammanhang; samt

att komitén derför, och enär förändringens genomförande skulle medföra

icke ringa arbete genom att dels i de numera upprättade nya jordeböekerna,

dels i lagfarts- och inteckningsböckerna och möjligen äfven

i de särskilda jordcgarnes lagfartshandlmgar införa mantal med decimalbråk,

afstyrkte bifall till den föreslagna förändringen; och förklarade

4

26

Eders Kong! Maj:t den 22 Juni 1883, att, med afseende å hvad skatteregleringskomitén

anfört, Rikets Ständers skrifvelse icke föranledde

någon åtgärd.

Det synes Embetsverken, som om efter år 1883 icke sådana omständigheter

inträffat, som i denna fråga torde böra föranleda ett annat

beslut från Eders Kongl. Majtts sida. Tvärtom synes en dylik förändring,

då den väl hufvudsakligen skulle afse att bringa lättnad vid

fördelning af de utskylder, som utgå efter mantalet, numera hafva ännu

mindre betydelse, då af de skyldigheter, för hvilka mantalet legat till

grund, flera under de senare åren minskats, bortfallit eller kommit att

utgöras efter annan norm.

En vid 1890 års riksdag af enskild person väckt motion, att Riksdagen

hos Eders Kongl. Maj:t skulle anhålla, att stadgande måtte utfärdas

derom, att exakta mantalsbråk skulle förvandlas till och utbytas

mot decimalbråk af tre decimaler eller ett-tusendedelar af gällande helt

mantal, kallade miller, föranledde ej heller någon Riksdagens åtgärd.

För så vidt Eders Kongl. Maj:t icke finner skäl att för redan befintliga

mantalsbråk föreskrifva förändring till decimalbråk, lär komiténs

förslag, att vid hädanefter skeende ego styckningar mantalet skall utsättas

i dylika bråk, ej heller böra bifallas.

Om mantalsbråken sålunda fortfarande böra uttryckas i vanliga

bråk, torde likväl, der så lämpligen ske kan, vid egostyckning, en jemkning

i mantalet böra ega rum för erhållande af så vidt möjligt beqväma

bråktal. Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida detta mål vinnes

genom det af Landtmäteristyrelsen föreslagna stadgandet, att mantalet

skall, der så lämpligen ske kan, utsättas i bråk med nämnare af högst

fyra siffror. Påföljden deraf torde ej sällan blifva, att, så snart bråket

ej exakt kan uttryckas med nämnare af en, två eller tre siffror, hvilket

ej ofta torde kunna ske, fyra siffror användas äfven der ett mindre

antal siffror utan olägenhet skulle kunnat komma i fråga. Och begräns

-

27

ning till fyra siffror har ej heller mycken betydelse i och för sig, om

det ej på samma gång föreskrifves, att nämnaren skall utgöra multipel

af 2, 3 eller 5. Det synes Embetsverken, som om det vore tillräckligt

föreskrifva, att mantalet å de olika hemmanslotterna skall utsättas i

bråk med så liten och lätthandterlig nämnare, som lämpligen ske kan.

I öfrigt. få i afseende å 2 § Embetsverken åberopa vidfogade protokollsutdrag,

innehållande de vid ärendets handläggning afgifna särskilda

yttranden.

Om jordafsöndring med eganderätt.

§§ 3-9.

Vid §§ 3—9 har anförts af:

Komitén: att gällande stadganden om afsöndring för alltid icke

kunde göras öfverflödiga genom införandet af egostyckning; att tvärtom

afsöndring måste utgöra en lämpligare förn! ej allenast för de fall, då

vattenfall, fiske eller mosse, som i dess nuvarande skick vore onyttig,

ifrågakomme till afsöndring från ett hemman, dervid åsättande af mantal

kunde förefalla mindre egentligt, än äfven då fråga uppstode att till

exempel nära en stad, jern vägsstation, industriel anläggning eller dylikt

utstycka ett område i helt små lotter, hufvudsakligen afsedda till tomtplatser;

att afgäldens bestämmande jemväl i penningar i flera fall torde

både för hemmanets och lägenhetens innehafvare vara fördelaktigare

och, sedan grundskatten numera blifvit omsatt i penningar, icke torde

möta någon betänklighet; samt att, då förslag till egostyckning efter

vederbörligt förordnande af landtmätare skulle uppgöras och de olika

delarna af hemmanet å karta till läge och gränser utmärkas, det kunde

frågasättas, att i konseqvens härmed enahanda bestämmelser borde be

-

28

träffande afsöndringar för alltid införas, men att, då kostnaderna härigenom

skulle ökas och hittills begagnade förfaringssätt ej visat sig

medföra någon oreda eller föranleda till eganderättstvister, komitén ej

ansett sig böra föreslå någon ändring deri.

Landtmäter istyr elsen: att till undvikande af missförstånd orden »utan

inskränkning till viss egovidd», ''som funnes i 2 § 1 mom. af nu gällande

förordning om jordafsöndring, borde qvarstå, uti di vilket yrkande

åtskilliga Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande instämt; att, enär afgäldens

storlek betingades af jordafsöndringens värde i förhållande till värdet

af den öfriga jorden och det förra värdet väsentligen torde bero på jordafsöndringens

läge och lämplighet för bebyggande med mera, ordet »värde»

syntes böra införas efter ordet »beskaffenhet»; samt att, ehuru det vore af

stort gagn, för betryggande ej mindre af eganderätten till den afsöndrade

jorden, än äfven af afgälden, om fullständiga kartor och beskrifningar

alltid upprättades jemväl öfver jordafsöndringar, Landtmäteristyrelsen

likväl icke ansåge sig böra föreslå föreskrift derom, på det att nu gällande

förfaringssätt icke måtte fördyras, men vid sådant förhållande funne

af särdeles vigt, att afhandlingar om jordafsöndring affattades så fullständiga

och tydliga, att sedermera någon osäkerhet icke uppkomme

angående läget och gränserna för den afsöndrade jorden, att sådana

afhandlingar jemväl i dessa afseenden skulle af Konungens Befallningshafvande

granskas, samt att ett exemplar deraf till framtida efterrättelse

förvarades i länets landtmäterikontor.

Eders Kongl. May.ts Befallningshafvande i Stockholms län: att, då

värde, så vidt det ej betingades af jordens storlek och beskaffenhet,

vore något så godtyckligt, att det ej med säkerhet åtminstone utan

särskild uppskattning kunde bedömas, föreskriften, att vid afgäldens

bestämmande hänsyn skulle tagas äfven till värde, ej borde i lagen inrymmas;

samt att det ej syntes nödigt, att länens landtmäterikontor

erhölle särskildt exemplar af afhandling om afsöndring, då ett exemplar

29

deraf alltid funnes att tillgå hos Konungens Befallningshafvande och

landtmäterikontoren i allt fall, för att hafva nytta af afhandlingen, behöfde

få del jemväl af de hos Konungens Befallningshafvande förda

förteckningar öfver afsöndringar.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Blekinge län: att i fråga

om rätt till afsöndring, likaväl som vid afgäldens bestämmande, hänsyn

borde tagas till jordens beskaffenhet, enär i annat fall afsöndringen

istället för att motsvara högst en femtedel af stamhemmanets värde

kunde komma att mångdubbelt öfverstiga detsamma; att till »allmänna

utskylder och besvär» efter vanligt språkbruk räknades icke blott sådana,

uti hvilka en afsöndrad lägenhet ej kunde annorlunda än genom

afgälden komma att deltaga, utan äfven sådana, hvilka direkt utgjordes

såväl för stamhemmanet som för afsöndringen, hvar för sig, sedan

denna sistnämnda såsom en sjelfständig lägenhet blifvit från stamhemmanet

afskild; att förordningen derför borde vara så affattad, att afgälden

skulle bestämmas med hänsyn endast till sådana utskylder och

besvär, hvilka ej i annan form komme att drabba afsöndringen, men

att sådant ej iakttagits vid formulering af 4 § 1 mom. i gällande förordning

eller i de nu afgifna förslagen; att visserligen vid tillämpningen,

såsom det syntes i rak strid emot lagens uttryckliga ord, den praxis

utvecklat sig att vid bestämmande af afgäld för afsöndringar toges i

betraktande endast sådana utskylder och besvär, för hvilka stamhemmanet

fortfarande ensamt finge svara; men att hos allmänheten liksom

hos åtskilliga myndigheter, hvilka ej vunnit kännedom om denna praxis

vid sidan af lagen, helt naturligt den föreställningen ännu vore gängse,

att afgälden skulle beräknas efter stamhemmanets alla utskylder och

besvär, hvilket haft till följd, att de i köpeafhandlingar utsatta afgäldsbelopp

städse beräknats vida högre än som vederbort; att, då sålunda

lydelsen af detta moment föranledt, att egare af afsöndrade lägenheter

fått vidkännas väsentligen högre afgäldsbelopp, än som verkligen torde

30

varit af lagstiftaren afsedt eller kunde anses med rättvisa och billighet

öfverensstämmande, en omredigering af momentet vore utaf behofvet

synnerligen påkallad; att ordet »hela», som skulle kunna föranleda den

tolkning, att afgälden bestämdes med hänsyn ej blott till stamhemmanet,

utan till hela hemmansnumret, såsom onödigt och möjligen ledande till

missförstånd, syntes böra uteslutas; att afgälden ej borde bestämmas

efter andra grunder än jordens storlek och beskaffenhet, men ingalunda,

såsom Landtmäteristyrelsen föreslagit, göras beroende af dess värde i

öfrigt; att Konungens Befallningshafvande lämpligen borde pröfva, huruvida

afsöndringen äfven i andra afseenden än storleken vore med förordningen

öfverensstämmande; att, om det kunde anses erforderligt meddela

detaljerade bestämmelser med afseende å den utredning af målet,

som borde ega rum, innan detsamma af Länsstyrelsen afgjordes, det

syntes i främsta rummet vara af nöden föreskrifva, att vederbörande sakegare

skulle höras, att infordrande af yttrande från vederbörande häradsskrifvare,

hvilken ensam kunde meddela uppgift å stamhemmanets utskylder

och besvär, nästan alltid vore af nöden, men att deremot kronobetjeningen

i öfrigt ej kunde lemna några upplysningar till ledning vid

målets afgörande; att det knappast torde vara möjligt bestämma afgälden

för en afsöndring utan intyg af landtmätare om stamhemmanets och afsöndringens

egor och deras uppskattningsinnehåll, hvarför det syntes

mindre lämpligt förutsätta, att landtmätare endast undantagsvis skulle

behöfva höras; att 3 mom. derför borde helt uteslutas eller åtminstone

så omredigeras, att sakegare, landtmätare och häradsskrifvare ovilkorligen

skulle höras, men att erforderlig utredning i öfrigt finge bero på pröfning

i hvarje särskildt fall; att Kronans uppbördsman icke borde tillerkännas

rätt att uppbära afgälden i annan ordning än gällande utsökningslag

bestämde eller till högre belopp än som erfordrades för fullgörande

af sådana stamhemmanets utskylder, hvilka, så vidt de å afsöndringen

sig belöpte, afgälden vore afsedd att ersätta, hvarför 6 § lämpligen borde

31

utgå eller i hvarje fall omredigeras ungefär sålunda: »egare af hemman

må sjelf uppbära den afgäld, som för afsöndring erläggas skall, men

brister han i fullgörande af de skyldigheter, för hvilka, såvidt de å afsöndringen

belöpa, afgälden är afsedd att utgöra ersättning, åligger det

Kronans uppbördsman att, i den män sådant erfordras, ogulden förfallen

afgäld uppbära»; att. en mosse väl aldrig numera kunde sägas vara helt

och hållet onyttig, helst densamma, om den ej för tillfället lemnade någon

afkastning, dock kunde få framtida användning; att, om derför anmärkningen

vid 3 § godkändes och således icke ego vidden utan jordens uppskattning

blefve bestämmande för rätten till afsöndring, något hinder

ej kunde förefinnas för afsöndring af en mosse eller annan jord med

ringa uppskattningsvärde, äfven om den till arealen mångdubbelt öfverstege

en femtedel af hemmanets egovidd, hvarför 8 § såsom onödig

torde uteslutas; samt att, då för en afsöndring, utan att densamma

åsattes mantal, kunde komma att utgöras vissa allmänna utskylder, i 9

§ ordet »alla» borde tilläggas efter »utgöra».

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Malmöhus län: att Landtmäteristyrelsens

förslag om afgäldens bestämmande efter jordens värde

fullkomligt strede mot hittills gällande grundsats, att förhållandet mellan

mantalet och hemmanets olika delar berodde af dessas godhet och

naturliga beskaffenhet, men ej af deras konventionela värde.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Örebro län: att äfven sedan

egostyckning medgifvits antagligen för alla mindre lägenheter bestämmelserna

om jordafsöndring komme att tagas i anspråk, emedan

förfarandet vid egostyckning vore mera inveckladt och besvärligt än

vid afsöndring och derjemte medförde drygare kostnader; att det under

sådana förhållanden och då komiténs uppgift bland annat varit att

söka utreda, huruvida syftemålet att bereda obemedlade och mindre bemedlade

tillfälle att bilda egna jordbruk kunde genom ändring i gällande

lagstadga främjas, det förefölle mindre lämpligt, att komitén före

-

$

32

slagit inskränkning i gällande bestämmelser om jordafsöndring; att man

tvärtom för främjande af berörda ändamål bort utsträcka friheten att

göra jordafsöndring och medgifva, att den finge omfatta ända till en

fjerdedel eller till och med en tredjedel af stamhemmanets egovidd; då

obetydligheten af de utskylder, som numera utginge efter hemmantal,

å ena sidan, och jordens i följd af högre kultur ökade skatteförmåga, å

den andra sidan, lemnade tillräcklig visshet derom, att Kronans säkerhet

för utskyldemas utgörande icke i ringaste mån skulle genom en

sådan utsträckning äfventyra^, men att, om man ej tilltrodde sig vidtaga

en dylik utsträckning, skäl åtminstone icke syntes förefinnas att

upphäfva den nu gällande lagbestämmelsen, att jemväl en jordafsöndring,

som öfverstege en femtedel af stamhemmanets egovidd, kunde

tiilstädjas, äfven om området för afsöndringen icke utgjordes af sådan

mosse, som i dess nuvarande skick vore onyttig; att i gällande bevillningsförordning

vore stadgadt, att vid uppskattning af fast egendom

särskildt värde skulle åsättas hvarje jordafsöndring, hvaraf följde, att

bevillning och alla utlagor, som deraf bestämdes, såsom kommunalutskylder

med mera, icke skulle tagas med i beräkning, då beloppet af

den afgäld, som från en jordafsöndring skulle utgå till stamhemmanets

egare fixerades, enär eljest en dubbel beskattning komme att ega rum;

att, så tydligt detta än vore, dock för undvikande af misstag härutinnan

till orden i 4 § »hemmanets grundskatt samt öfriga allmänna utskylder

och besvär» torde böra läggas »så vidt de ej utgöras af eller grunda

sig på bevillning»; att motivet till föreskriften, att afgäldens belopp

skulle pröfvas och bestämmas af offentlig myndighet, torde vara att

söka deri, att, i händelse egaren eller innehafvaren af stamhemmanet

icke utgjorde, hvad af hemmanets skatter, utskylder och besvär kunde

anses låda vid afsöndringen, ett visst efter förhållandet mellan stamhemmanets

och afsöndringens storlek och beskaffenhet afpassadt belopp

skulle vara bestämdt, hvilket vederbörande uppbördsman skulle kunna

33

uttaga hos lägenhetens egare; att, om detta antagande vore rigtigt, afgälden

alltid torde böra af Konungens Befallningshafvande bestämmas

till just det belopp, som enligt nyssnämnda grund svarade mot hemmanets

skatter och utskylder, och icke, såsom för närvarande vore fallet

och äfven af komitén föreslagits, högre afgift fastställas, blott och

så snart sådan vore förbehållen i det enskilda aftalet, hvarigenom jordafsöndringen

upplåtits; att det till och med kunde ifrågasättas, om det

enskilda aftalet i denna del borde för kontrahenterna vara förbindande,

vare sig den öfverenskomna afgälden vore större eller mindre än den

författningsenliga; att, lika litet som den gällande lagstiftningen, lagförslaget

innehölle föreskrift, att lägenhet, som från hemman för alltid

afsöndrades, skulle å karta a (fattas, utan att i 4 § 2 mom. endast föreskrefves,

att afhandling rörande jordafsöndring för alltid skulle innehålla

noggrann beskrifning å den afsöndrade jordens läge och gränser; att

det förefölle Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, om icke rent af

nödigt, så dock synnerligen önskligt, att uti ifrågavarande fall affattning

å karta skedde för utmärkande af afsöndrad lägenhets gränser, då dessa

väl sällan kunde så tydligt beskrifvas, att i händelse af tvist deras utstakning

kunde verkställas efter beskrifningen, i synnerhet när lägenhetens

gränser, såsom i de flesta fall torde inträffa, vore oregelbundna

och brytningsvinklarnas storlek ej antydda eller när gränserna utgjordes

af bäckar, hvilkas lopp ju lätteligen kunde förändras; samt att, om föreskrift

angående affattning å karta blefve meddelad, dock undantag från

regeln torde böra göras för afsöndring af fiskevatten, som icke undergått

skifte, i det beträffande sådan afsöndring det syntes vara tillräckligt

betryggande, om i afhandlingen angåfves, huruvida det vore hela

stamhemmanets andel deri eller, i motsatt händelse, huru stor lott deraf,

afsöndringen afsåge.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vestmanlands län: att

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande med fästadt afseende ej min

5

-

34

dre på lättheten att erhålla mantalssättning å bestämdt egoområde och

på de med detta förfaringssätt förenade fördelar, än äfven på de förvecklingar,

till hvilka förhållandet emellan stamhemmans- och afsöndringsegare

kunde gifva anledning, ville föreslå, att all afsöndring af

jord med full eganderätt mot afgäld skulle borttagas, men att, om Eders

Kongl. Maj:t ej skulle anse sig kunna ingå‘derpå, det i § 2 mom. 1 i

nu gällande förordning använda uttryckssätt, med hvilket tydligare än

genom det af komitén föreslagna angåfves, huru stor del af ett hemmans

egoområde finge afsöndras, fortfarande måtte bibehållas.

Förste landtmätaren i Kopparbergs län: att det syntes öfverflödigt,

att afhandling om afsöndring skulle förvaras å landtmäterikontoret, då

ett exemplar af dylik afhandling funnes i härads arkivet.

Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande i Vesternorrlands län: att

bestämmelserna om inskränkning i afseende å egovidden vid jordafsöndring

med eganderätt, hvilka bestämmelsers efterföljd för öfrigt vid flera

särskilda, under olika tider verkstälda afsö o dringar svårligen kunnat kontrolleras,

syntes böra ur förslaget utgå, samt att för betryggande af

Kronans rätt till afgälden för afsöndringen, i händelse egaren af stamhemmanet

icke utgjorde grundskatt och öfriga utskylder för hemmanet

och lägenheten, i 6 § af förslaget borde meddelas förbud mot öfverenskommelse

mellan egare af stamhemman och derifrån afsöndrad lägenhet

att afgäld förskottsvis erlägga, emedan, om egaren af stamhemmanet

finge uppbära afgälden i förskott, isynnerhet för flera år på en

gång, Kronans rätt till regress endast vore illusorisk.

Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande i Jemtlands län: att, då afsöndring

för alltid hädanefter mera sällan torde förekomma och de hufvudsakligaste

skatterna så väl till stat som kommun för framtiden torde

komma att utgå efter bevillning, afsöndringens inskränkning till viss

egovidd utan risk kunde bortfalla, men att, om denna inskränkning

35

skulle bibehållas, ordet »egovidden» borde utbytas mot »uppskattade

godhet».

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesterhottens län: att, då

det vore af vigt, att afhandling rörande jordafsöndring innehölle så

fullständiga upplysningar som möjligt om den afsöndrade jordens läge

och gränser, äfvensom att i händelse af tvist eller af annan anledning

sådan afhandling funnes att för framtiden tillgå, Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande tillstyrkte de af Landtmäteristyrelsen i sådant afseende

i 4 § 2 mom. gjorda tillägg.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Norrbottens län: att på

samma gång en lägenhet med hänsyn till dess naturliga beskaffenhet

med mera kunde vara sådan, att dess afsöndrande från stamhemmanet

i högst oväsentlig grad minskade dettas skatteförmåga, afsöndringens

användande af afsöndringshafvaren på visst uppgifvet sätt kunde öka

dess värde så högt, att detta öfverstege stamhemmanets; att det icke

vore med afgäldens ändamål öfverensstämmande att efter sådan grund

bestämma afgälden, hvarför det af Landtmäteristyrelsen föreslagna tilllägget.

»och värde» såsom lätt ledande till misstolkning borde bortfalla;

att det ej vore nödigt stadga så detaljerade bestämmelser för afhandling

om jordafsöndrrng, som Landtmäteristyrelsen föreslagit, utan att

det borde lemnas vederbörande parter frihet att afhandla, på sätt dem

bäst syntes, med iakttagande blott i och för afgäldens bestämmande,

att komiténs förslag rörande afhandlingens innehåll följdes; samt att

det ej heller syntes nödvändigt med afseende å jordafsöndringens natur,

att ett exemplar rörande afhandlingen ingåfves till landtmäterikontoret,

men att, derest Landtmäteristyrelsens förslag i detta hänseende vunne

nådigt bifall, i sista punkten borde införas följande tillägg: »Anföras

öfver utslaget besvär, eger Konungens Befallningshafvande, sedan underrättelse

om besvärens utgång erhållits, derom lemna landtmäterikon

-

36

>

toret meddelande, i händelse besvären föranledt till ändring af öfverklagade

utslaget».

I afseende å §§ 3—9 åberopa Embetsverk^ innehållet af vidfogade

protokollsutdrag.

Om annan jordafsöndring.

§ io.

Vid denna § har anförts af:

Komitén: att den väsentligt olika rättsliga karakter, som afsöndring

för alltid företedde i jemförelse med sådan på viss tid eller på lifstid,

jemte den olika behandling dessa båda slag af afsöndring på grund

häraf hvar för sig kräfde, för komitén utgjort ett skäl att under skilda

afdelningar i författningen upptaga de båda olika slagen; att hvad den

temporära afsöndringen anginge någon väsentligare skilnad i rättsligt

hänseende mellan en sådan, vare sig på viss tid eller på lifstid, och

ett vanligt arrende svårligen kunde angifvas, och att, då ett aftal af

senare art hittills utan olägenhet kunnat umbära lagstadgade bestämmelser

så väl om omfånget af den egendom, som finge utarrenderas,

som om Konungens Befallningshafvandes pröfning af arrendeafgiftens

tillräckliga höjd, det ville synas komitén, som dylika bestämmelser ej

heller vore nödiga, när arrendet skedde under form af afsöndring; att

stadgandena om en femtedel af egovidden såsom den temporära afsöndringens

maximum, liksom om pröfning och fastställelse genom

Konungens Befallningshafvande utaf afgälden för dylik afsöndring derför

ur förslaget uteslutits; att i sjelfva verket också denna myndigheternas

befattning med afgälden högst sällan torde hafva tagits i anspråk;

att, då hela hemmanet i hvarje fall ansvarade för grundskattens samt

öfriga allmänna utskylders och besvärs utgående, det utan skada för

37

det allmännas intressen kunde öfverlemnas åt parterna sjelfva att utan

myndighets inblandning fastställa sitt aftal rörande afgäldens storlek

och sättet för dess utgående; att afsöndring för alltid från de under

stadgad åborätt upplåtna hemman vore, ehuru sådan afsöndring ej finge

ske med annan rätt än författningame för besittningen af jorden föreskrefve

och ehuru med dylik afsöndring borde förfaras, liksom då åborätt

å hemmanet öfverlätes, närmast jemförlig med afsöndring under

eganderätt, samt att komitén derför ansett riktigt, att ej heller afsöndring

i sådant fall finge öfverstiga femtedelen af hemmanets egovidd.

Eders Kongl- Maj:ts Befallningshafvande i Blekinge län: att det syntes

mindre lämpligt att i en mellanmening liksom i förbigående meddela

föreskrift om rätt till afsöndring för alltid från de under stadgad åborätt

upplåtna hemman, hvarför bestämmelsen härom borde utbrytas ur

mom. 1 och i stället inflyta i mom. 2.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Örebro län: att Eders

Maj:ts Befallningshafvande icke kunde gilla komiténs rättsuppfattning i

fråga om jordafsöndring för viss tid eller lifstid; att sådan jordafsöndring

väl närmast vore att anse som försäljning och köp af brukningsrätten

till jorden för samma tid, hvadan, enär betingade köpeskillingen

erlades, årlig legoafgift icke komme i fråga; att frånvaron af sådan afgift

varit det, som förmått en omtänksam lagstiftare att påbjuda afgälds

läggande å afsöndrad lägenhet, på det att stamhemmanets egare måtte

kunna påräkna årligt bidrag till utgörande af stamhemmanets utskylder,

deri inbegripna dem, som belöpte sig på den afsöndrade lägenheten;

att vid vanligt arrende arrende- eller legoafgiften nog torde af jordegaren

bestämmas så, att den innefattade icke allenast skälig ersättning

för afsaknaden utaf den utarrenderade jorden, utan äfven nyssomförmälda

bidrag till utgörande af hela stamhemmanets utskylder; att ifrågavarande

form för jordupplåtelse emellertid af helt naturliga skäl icke

vunnit någon stor utsträckning; att icke många torde finnas benägna

38

att, kanske ofta till högt pris nog, inköpa ouppodlade lägenheter samt med

stor kostnad odla och bebygga desamma för att efter den betingade besittningstidens

slut åter utlägga dem till stamhemmanen utan rätt att

undfå ersättning för sina å lägenheterna nedlagda kostnader och med

skyldighet att, om hemmanets egare icke ville lösa å lägenheten uppförd

byggnad och stängsel, bortflytta dessa; att vid 6ådant förhållande

fråga kunde uppstå, om skäl förefunnes att i lagstiftningen vidare bibehålla

ifrågavarande form för jordupplåtelse; att finska lagstiftningen

icke visste af denna form, utan innehölle endast i 13 § af Förordningen

den 19 December 1864 det stadgande, att, om jordegare ville till

annans nyttjande på lifstid eller vissa år upplåta någon del af sin lägenhet,

sådant vore tillåtet, när viss och verklig lega för året vore betingad,

dock att afhandling derom skulle skriftligen uppsättas; att, om

ett dylikt stadgande upptoges i vår lagstiftning, derigenom för framtiden

förebygdes uppkomsten af temporära jordafsöndringar, och de

rättsförhållanden, som framginge af redan skedda sådana, hvilka antagligen

vore mycket få, måste bedömas efter den för närvarande gällande

lagstiftning i ämnet; att, om dylika jordafsöndringar äfven för framtiden

skulle vara tillåtna, lagstiftningen derom icke lämpligen torde

kunna inskränkas till hvad komitén föreslagit och det allmänna icke

heller kunna till sådana afsönd ringar förhålla sig så likgiltigt, som

komitén tänkt sig, åtminstone icke så länge, enligt gällande bevillningsförordning,

för lägenhet, som vore till besittning på viss tid eller lifstid

från annan egendom afsöndrad, bevillning skulle erläggas icke af

egaren, utan af innehafvaren och förty särskild! värde sättas å sådan

lägenhet, hvilken dessutom ej mindre enligt 6 § i lagen af den 23

Oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet skulle

deltaga i skyldigheten att bygga och underhålla allmän väg, bro och

färja, än äfven måste vidkännas deltagande i alla utskylder och besvär,

som grundade sig på bevillning; att titeln »Om jordafsöndring med

3

39

eganderätt» lämpligen kunde och borde utbytas mot uttrycket »Om jordafsöndring

för alltid»; att, om en sådan ändring skedde, i denna afdelning

kunde inrymmas de stadganden, bvilka både sin plats i 10 §

1 och 2 mom. och handlade om sådan jordafsöndring, som skedde från

de under stadgad åborätt upplåtna hemman, väl icke under eganderätt,

men dock för alltid; samt att, tillåtelsen att göra sådan afsöndring nu

förekomme i en mellanmening i den afdelning af lagförslaget, som

egentligen handlade om afsöndring af jord till besittning på viss tid

eller på lifstid.

Eders Kongl. May.ts Befallningshafvande i Malmöhus län: att afsöndringar

från de under stadgad åborätt upplåtna hemman icke torde

böra få omfatta mer än tillsammans en femtedel af egovidden, äfven

om de blott skedde på viss tid eller lifstid, samt att i allt fall en så

vigtig bestämmelse som den, att afsöndring för alltid från sådant hemman

i allmänhet ej borde få afse mer än en femtedel af hemmanets

egovidd, icke såsom i mom. 2 skett, borde meddelas blott i en mellanmening.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesternorrlands län: att

då förslaget under §§ 3—9 meddelade bestämmelser om jordafsöndring

med eganderätt, men under § 10 om annan jordafsöndring, bestämmelsen

i 10 § 2 mom. om afsöndring för alltid från de under stadgad

åborätt upplåtna hemman syntes böra öfverflyttas till någon af de föregående

§§.

Vid komiténs förslag, att Konungens Befallningshafvandes pröfning

af afgälden å afsöndring för viss tid och lifstid skulle upphöra

samt dylik afsöndring kunna ske utan inskränkning till egovidden, hafva

Embetsverken ej något att erinra. Af de till Kammarkollegium insända

40

afsöndringsförteckningarna synes: att afgäld å dylik afsöndring hittills

endast undantagsvis blifvit af Konungens Befallningshafvande faststäld.

I öfrigt få i afseende å denna § Embetsverken åberopa innehållet

af vidfogade protokollsutdrag.

§ 11-

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Örebro län: att den ur

gällande lagstiftning hemtade bestämmelsen, att de afsöndringar af jord

under eganderätt, som enligt förra enskiftesförordningar skett från boställen,

skola ega framtida bestånd, lämpligare funne sin plats i 3 § än

i förevarande lagrum.

För egen del få Embetsverken anföra:

Efter lcomiténs förslag skulle vederbörande embetsverk kunna medgifva

afsöndring på viss tid och lifstid jemväl från kungs- och kungsladugårdar

samt öfriga under Kronans omedelbara dispositionsrätt varande

hemman. Mot denna förändring, som särskildt i fråga om utarrenderade

egendomar i många fall torde komma att visa sig .fördelaktig

så väl för arren datorn som för staten, hafva Embetsverken ej

något att erinra.

Uttrycket »jord» bör utbytas mot »jord, vattenfall eller fiske».

Det ur 7 § i nu gällande jordafsöndringsförordning hemtade uttrycket

»i enlighet med nu stadgade allmänna grunder», som der hade sitt

berättigande, bör på grund af den ändrade plats förevarande § kommit

att intaga, utgå, eller ock torde, då dessa allmänna grunder väl närmast

återfinnas i nästföljande §,11 och 12 §§ böra byta plats.

I fråga om afsöndring för alltid från boställe eller annat publikt

hemman, som ej innehafves under stadgad åborätt, innehåller föreva

-

41

rande lagförslag ej annan bestämmelse, än att de afsöndringar af jord

under eganderätt, som enligt förra enskiftesförfattningar i behörig ordning

skett från boställen, fortfarande ega bestånd.

Dylik afsöndring, som vanligen afser något allmänt ändamål, sker

antingen mot årlig afgäld utan köpeskilling eller ock mot bestämd köpeskilling

utan afgäld, det förra vanligen vid ecklesiastika boställen och

hemman, det senare vid kungs- och kungsladugårdar samt öfriga under

Kronans omedelbara disposition varande hemman, äfvensom militie- och

civila boställen.

För så vidt dervid årlig afgäld bestämts, får den väl närmast anses

svara mot den andel af hemmanets afkastning, som vid jemförelse af

egornas storlek och beskaffenhet ansetts belöpa å den afsöndrade delen

deraf, men ofta hafva dermed äfven tagits i beräkning de utskylder,

som i förhållande till utskylderna för hela hemmanet beräknats åligga

afsöndringen.

Man kunde derför möjligen vilja på dylik afsöndring tillämpa stadganden

i denna lag, särskild! 13 §. Till förebyggande deraf bör under

allmänna bestämmelser intagas en så lydande föreskrift: »Hvad i denna

lag stadgas om afsöndring för alltid, gäller ej dylik afsöndring från

boställe eller annat publikt hemman, som ej innehafves under stadgad

åborätt.»

I öfrigt få i afseende å denna § Embetsverken åberopa innehållet

af vidfogade protokollsutdrag.

§ 12-

Vid denna § har anförts af:

Komitén: att 9 Kapitlet 1 § Jorda-Balken tilläte pantsättning af

jord för reda penningar eller varor, hvilka i ty fall skulle räknas till

u

42

visst pris i penningar, samt stadgade, att den pantsatta jorden å den

bestämda förfallodagen skulle lösas åter efter förskrifning; samt att vid

sådant förhållande och då det ej torde vara ovanligt, att dylik pantsättning

afsåge endast en viss bestämd del af ett hemmans egor, komitén,

för undvikande af missförstånd om tydningen af bestämmelsen uti

denna §, att afsöndrad jord vid besittningstidens slut skulle utan ersättning

eller lösen återfalla till den egendom, hvarifrån den afsöndrats,

ansett lämpligt påpeka, att denna bestämmelse icke afsåge sådan pantsättning

af jord, som egt rum enligt 9 Kapitlet 1 § Jorda-Balken.

Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande i Blekinge län: att vid formulering

af denna §, hvilken hufvudsakligen vore lika lydande med

§ 6 i nu gällande förordning, förbisetts, att den sistnämnda kunde ega

tillämpning å upplåtelser endast från hemman under enskild eganderätt,

men ej från publika hemman; att det emellertid ej kunde vara meningen,

att exempelvis arrendatorn af en kronodomän skulle ega att vare

sig medgifva öfverlåtelse af eu afsöndring eller väcka talan om jordens

återgång, utan att sådant uppenbarligen borde tillhöra vederbörande

embetsmyndighet; samt att något hinder för qvinna att förvärfva en

afsöndring eller att erhålla öfverlåtelse å en sådan ej torde förefinnas,

hvarför ordet »man» borde uteslutas.

Fri ''

För egen del får Embetsverken anföra:

Då efter 10 § ej allenast jord utan äfven vattenfall eller fiske kan

för viss tid eller lifstid afsöndras, torde »jord» utbytas mot »lägenhet»

utom i uttrycket »panteskilling för jord».

Uttrycket »jordens egare» bör utbytas mot »hemmanets innehafvare»

för att kunna inbegripa jemväl åbo å hemman upplåtet under stadgad

åborätt samt innehafvare af boställe eller hemman, som i 11 § sägs.

43

Allmänna Ibestämmelser.

§ 13-

Vid denna § har anförts af:

Komitén: att den vid en afsöndring för alltid utgående afgälden i

sjelfva verket icke kunde betecknas annorlunda än som en skatt, men

att en skatts erläggande till enskild person och icke till det allmänna

vore med den moderna uppfattningen af skattskyldighetens väsen helt

och hållet oförenligt; att, om sålunda redan från teoretisk ståndpunkt

afgäldens utgående till stamhemmanets egare utgjorde en oegentlighet,

det funnes ytterligare särdeles talande praktiska skäl för att möjliggöra

dess förvandling till direkt skattskyldighet till staten, enär, om också,

hvilket likväl ingalunda alltid varit förhållandet, afgälden, när den åsaths,

verkligen motsvarat hvad å lägenheten beräknats kunna belöpa af hela

hemmanets grundskatt och öfriga skyldigheter, den likväl med de förändringar

i jordbeskattningen, som den senaste tidens lagstiftning medfört,

kommit att stå i ett ofta oskäligt högt förhållande till den på

stammen hvilande återstående skatten; att, sedan nedsättning i grundskatten

och lindring i rustnings- och roteringsbesvären egt rum samt

väghållningsbesväret stadgats skola utgå direkt af hvarje jordegendom

efter taxeringsvärdet och för öfrigt såväl sistnämnda besvär som den

allmänna byggnadsskyldigheten för i mantal salt jord blifvit väsentligen

inskränkt, betydliga skattelindringar beredts innehafvarne af sådan jord;

att de till dem utgående afgälderna, hvilkas storlek fixerats efter hemmanets

beskattning vid tiden för afsöndringen, i trots af att denna beskattning

i så väsentlig mån minskats, qvarstode till oförändrad höjd, utom i

det fall, då 10 § i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet kunde komma att tillämpas; att det läge

i sakens natur, att ett dylikt missförhållande i längden icke kunde ega

44

bestånd, utan att anspråk komrae att väckas på ett större tillgodoseende

af afsöndringsinnehafvarnes intressen; att komitén derför ansett billigheten

fordra, att åt sådana innehafvare bereddes tillfälle att med befrielse

från afgäldens erläggande för framtiden i stället få åtaga sig

direkt utgörande af enahanda skyldigheter till det allmänna, som ålåge

stammen, efter det förhållande, hvaruti efter uppskattning den afsöndrade

lägenhetens egor stode till hemmanets öfriga jord; att, nu gällande

bestämmelse, det Konungens Befallningshafvande skulle pröfva den föreslagna

afgälden och densamma, der den funnes tillräcklig, fastställa,

föranledt, att afgälden i flere fall blifvit satt högre än att den kunde

anses motsvara, hvad vid tiden för upplåtelsen af hela hemmanets räntor

och öfriga allmänna utskylder å den afsöndrade lägenheten sig belöpte;

att i sådan händelse lägenhetens befriande från afgälden mot åtagande

af derå enligt uppskattning belöpande andel af hemmanets grundskatt

och andra skyldigheter, utan ersättning för den del af afgälden, hvarmed

densamma kunde beräknas öfverskjuta dessa skyldigheters ursprungliga

värde, innebure en obehörig fördel för lägenhetens egare;

att komitén derför i 3 mom. infört bestämmelse om, huru i sådant fall

borde förfaras; att det dervid väl kunde ifrågasättas, huruvida icke det

skadestånd, som tillkomme hemmansegaren, borde utgå med någon slags

förmånsrätt; att det emellertid kunde antagas, att en dylik bestämmelse

kunde medföra förlust för dem, som i lägenheten vunnit inteckning,

enär lägenhetens försäljningsvärde säkerligen skulle minskas, om, i

stället för skyldighet att utgifva en årlig afgäld, lägenheten betungades

med utgifvande på en gång af det kapital, hvartill värdet af en sådan

afgäld kunde beräknas uppgå; att dertill komme, att meningen med

gällande förordning uppenbarligen varit den, att afgälden verkligen

skulle motsvara lägenhetens andel efter uppskattning i hemmanets

skatter och utskylder, ehuru hinder från det allmännas sida icke ansetts

möta att äfven fastställa en högre afgäld, hvilken likväl då kunde anses

45

hafva tillkommit så att säga på sidan om lagen; samt att af dessa skäl

komitén ansett en dylik förmånsrätt icke böra stadgas, utan tunnit

lämpligare, att utfåendet, af det bestämda skadeståndet öfverlemnades

till enskild uppgörelse emellan egarne af stamhemmanet och lägenheten,

den förra naturligtvis obetaget att beloppet, i brist af godvillig

liqvid, i laga ordning utsöka.

Landtmäter istyr elsen: att, på det förfarandet vid afsöndrad jordlägenhets

öfverförande till visst skatte tal måtte underlättas, det borde

öfverlemnas åt Konungens Befallningshafvande att afgöra, huruvida

karta och beskrifning för detta ändamål behöfde upprättas öfver hela

hemmanet eller endast öfver den afsöndrade lägenheten.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Blekinge län: att egaren,

men endast hvad anginge afsöndring från åbohemman innehafvaren

borde ega att påkalla åtgärder för vinnande af befrielse från afgälden;

att det uttryckligen borde stadgas, att hemmansegaren ej skulle drabbas

af några kostnader i anledning af den sålunda ifrågakomna egostyckningen;

att, då Länsstyrelsen svårligen torde kunna pröfva frågan om

egostyckningen utan karta eller beskrifning öfver hqla området, anledning

syntes saknas att i här förutsatta fall frångå de allmänna stadgandena

om egostycknmg och såsom Landtmäteristyrelsen föreslagit

uppdraga åt Länsstyrelsen att i hvarje särskildt fall pröfva, huruvida

karta behöfde upprättas, hvarigenom vederbörande i de flesta fall sannolikt

finge vidkännas kostnaderna för två landtmäteriförrättningar; att,

då alla allmänna utskylder och besvär för ett hemman ej skola tagas

i beräkning vid fastställande af afgälden, meningen i fråga om afgäldens

beräkning i 3 mom. borde kompletteras och omredigeras; samt

att uttrycket Klen som förut egt rätt att afgälden uppbära», hvilket

kunde afse stamhemmanets förutvarande eller nuvarande ogare eller

möjligen äfven någon annan, såsom tvetydigt borde utbytas mot »stamhemmanets

ogare», helst denne ensam borde vara berättigad att mot

46

afsöndringens egare anhängiggöra talan om skadestånd och i sin ordning

måste anses pligtig hålla skadeslös annan, som på grund af särskildt

aftal möjligen egt att afgälden uppbära.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Örebro län: att allmänna

rättsgrundsatser talade för inskränkning af 13 § till de fall, då jordafsöndringen

skett, innan de nja lagbestämmelserna om hemmansstyckning

trädt i kraft, emedan, när detta skett, det stode säljare och köpare

fritt att välja och öfverenskomma om den form för jordupplåtelse,

som de funne för sig beqvämast och lämpligast, det vill säga antingen

hemmansstyckning eller jordafsöndring, att, om deras val fallit å jordafsöndring,

enligt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes rättsuppfattning,

den senare icke kunde förändras till hemmansstyckning,

med mindre båda kontrahenterna derom vore ense; att förhållandet

stälde sig annorlunda med jordafsöndring, hvilken skett å tid, då

val emellan den formen för jordupplåtelse och hemmansstyckning

icke varit rättsligen möjlig; att i detta fall lagstiftningen syntes

böra tillstädja, att fråga om jordafsöndrings öfvergång till hemmansstyckning

väcktes icke allenast, som komitén ville, af lägenhetens

egare eller innehafvare, utan äfven af den, som egde eller innehade

%

stamhemmanet; att hvad särskilt anginge det i 2 mom. af 13 § förutsatta

fall, att egare eller innehafvare af lägenhet, hvilken blifvit från

annan lägenhet afsöndrad, önskade få hemmantal satt å sin lägenhet,,

men egaren eller innehafvaren af stamlägenheten deremot icke ville

låta mantal sättas å denna, Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i

motsats till komitén ansåge, att egarens eller innehafvarens af stamlägenheten

vilja borde blifva i den mån bestämmande, att icke heller

mantal måtte åsättas den från stamlägenheten afsöndrade jorden; att

det af komitén ifrågasatta förfarande förefölle Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande alltför inveckladt och dessutom berörde icke ensamt

egarens eller innehafvarens af stamlägenheten, utan äfven egarens eller

47

innehafvarens af stamhemmanet rätt; att stadgandet i 10 § af lagen

den 23 Oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på

landet hvilade på en enligt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes

åsigt giltig rättsgrundsats, men att så icke vore förhållandet med hvad

komitén föreslagit i 3 mom. af 13 §; att, om man utginge från den

åsigt, som Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ansåge för riktig,

nemligen att afgäld å afsöndrad lägenhet borde bestämmas till belopp

hvarken högre ej heller lägre, utan just motsvarande den andel af

stamhemmanets grundskatt samt öfriga allmänna utskylder och besvär,

som på lägenheten sig belöpte, den omständighet, att i särskild! fall

afgäld blifvit genom öfverenskommelse satt högre än vederbort, icke

skäligen vid jordafsöndringens förändring till hemmansstyckning kunde

eller borde föranleda till rättighet för stamhemmanets egare eller innehafvare

att söka skadestånd för den förlust, han förmenats lida derigenom,

att den genom mantalssättning å afsöndrade lägenheten öfverflyttade

andel af stamhemmanets grundskatt, utskylder och besvär understege

afgälden, utan att det finge vara nog, att stamhemmanets

egare eller innehafvare fått under den tid, som föregått mantalssättningen,

årligen uppbära en afgäld, som varit högre än vederbort.

Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande i Norrlottens län: att, då

här afsedda förrättning i sjelfva verket vore liktydig med egostyckning,

det för sådan åtgärd i 2 § föreskrifna förfarandet också borde iakttagas,

i följd hvaraf den af Landtmäteristyrelsen föreslagna undantagsbestämmelsen

ej borde vinna afseende.

För egen del få Embetsverken anföra:

I 10 § af lagen den 23 Oktober 1891 angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet stadgas, att, om vid fastställande af afgäld

för afsöndrad lägenhet hänsyn tagits till den derå belöpande andel

af stamhemmanets väghållning, innehafvare!! af lägenheten skall

48

ega att i ersättning för den skyldighet i detta afseende, hvilken enligt

lagen skall af lägenhetens innehafvare utgöras, njuta befrielse från så

stor del af afgälden, som med afseende å de förhållanden, hvilka voro

för handen, då afgälden faststäldes, kan anses hafva motsvarat lägenhetens

andel i väghållet; samt att Konungens Befallningshafvande, i

fall öfverenskommelse derom icke kan mellan vederbörande träffas, må

på framställning af lägenhetens innehafvare bestämma den minskning

i afgäld, som skall honom tillkomma. Detta stadgande hvilar på en

giltig rättsgrundsats. Derest de utskylder, som legat till grund för

afgälden å afsöndrad lägenhet, upphöra eller nedsättas, bör motsvarande

lindring tillkomma egaren af afsöndringen.

Eu dylik lindring torde lämpligast en gång för alla kunna beredas

afsöndringsegaren, om det föreskrifves, att han eger rättighet vinna

befrielse från afgälden, mot det han åtager sig direkt utgörande af den

grundskatt och de andra skyldigheter, som å den afsöndrade jorden

kunna sig belöpa.

Hittills har, då Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande efter

gällande författning haft att pröfva den föreslagna afgälden och, der

den funnits tillräcklig, fastställa densamma utan befogenhet att deri

göra nedsättning, afgälden ofta blifvit satt högre, än att den kan anses

hafva svarat mot hvad vid tiden för upplåtelsen af stamhemmanets efter

mantal utgående utskylder å den afsöndrade lägenheten sig belöpte.

Den del af afgälden, som sålunda öfverskjuter berörda utskylder,

kan efter embetsverkens mening icke sägas hafva tillkommit vid sidan

af eller i strid med gällande författning. Man synes derför i fråga

om afgäld, som blifvit faststäld, innan denna lag träder i kraft, ej

kunna medgifva afsöndringsegaren större lindring, än att han befrias

från så stor del af afgälden, som vid tiden för dess åsättande svarade

mot utskylderna.

Hvad den utskylderna Överskjutande afgälden angår, vore det

49

visserligen önskvärd!;, att äfven den måtte upphöra, i hvilket syfte

komitén föreslagit, att densamma skulle förbytas i en vanlig skadeståndsrätt.

Men då denna afgäld i allmänhet beror på en i laga ordning

mellan enskilde träffad öfverenskommelse, synes det embetsverken,

som om det vore lämpligast, att densamma ej alls vidrördes i denna §,

utan stamhemmansegaren i fråga om densamma finge bibehålla den

rätt, han förut innehaft.

Det torde emellertid icke kunna anses kränka stamhemmansegarens

rätt, om stadgandet affattas så, att afsöndringsegaren i regel befrias

från hela afgälden, men att, derest stamhemmansegaren visar, att afgälden

är högre än att den vid tiden för dess åsättande svarade mot

de å afsöndringen belöpande utskylderna, endast så stor lindring beredes

den förre, som motsvarade utskylderna, hvarom Konungens befallningshafvande

skall ega att i samband med egostyckningen sig utlåta.

I fråga om afsöndring från annan afsöndrad lägenhet instämma

Embetsverken med Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i-Örebro

län. Fall förekomma, der afsöndring egt rum från lägenhet afsöndrad

från annan afsöndrad lägenhet.

Då mantalet utgör eu grund, hvarefter ej allenast vissa utskylder

och besvär fördelas, utan äfven derå rättigheter äro bestämda till exempel

rätt till utmark, till afkastning af allmänning, torde det, enär vid

upplåtelse af en afsöndrad lägenhet, åtnjutande af sådana rättigheter

icke ifrågakommit, uttryckligen böra föreskrifvas, att då dylik afsöndring,

på sätt i denna § föreskrifves, varder mantalssatt, densamma ej

derigenom kommer i åtnjutande af de efter mantalet bestämda rättigheter,

som kunna tillhöra stamhemmanet.

I 1 mom. torde uttrycket »stamhemmanets öfriga jord» utbytas

mot »hela stamhemmanet».

I 3 mom. bör »bestämd» ändras till »faststäld».

För så vidt Eders Kongl. Maj:t biträder, livad Embetsverken an

-

50

fört vid 2 §, erfordras ej det af Landtmäteristyrelsen föreslagna tilllägget

i 1 mom.

§ 14.

Vid denna § har anförts af:

Komitén: att för vinnande af reda och ordning i de eganderättsförhållanden,

som uppkomme genom .egostyckning och jordafsöndring,

komitén ansåge erforderligt, att vid lagfartsansökning rörande jord,

som styckats eller afsöndrats, fogades vederbörligt utslag om egostyckningen

eller om afgäldens bestämmande å afsöndrad lägenhet; samt

att vissa domstolar redan fordrat detta, innan lagfart beviljats å afsöndrad

lägenhet, men att detta förfarande af högre rätt ogillats.

Eders Kongl. May.ts Befallningshafvande i Blekinge län: att orden

»vederbörligt utslag» borde utbytas mot »laga kraftvunnet beslut».

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Malmöhus län: att, då

gällande civillag innehölle föreskrifter om inteckning af aftal om nyttjanderätt,

stadgandet i 14 § 2 mom. syntes öfverflödigt.

I afseende å denna § åberopa Embetsverken innehållet af vidfogade

protokollsutdrag.

§ 15.

Vid dénna § har anförts af:

Komitén: att enligt nu gällande formulär för jordeböcker och dertill

hörande förteckningar öfver afsöndrade lägenheter äfven afsöndring

51

på viss tid eller på lifstid skulle antecknas i kronans jordebok, men

att, då dessa afsöndringar efter längre eller kortare tid upphörde och

embetsmyndighet enligt komiténs förslag ej skulle taga befattning med

desamma, all fråga om dylik anteckning synts komitén böra förfalla.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesternorrlands län: att

motivering i allmän lag icke vore bruklig, hvarför §:en borde erhålla

annan uppställning.

I afseende å denna § få Embetsverken åberopa innehållet af vidfogade

protokollsutdrag.

§ 16-

Vid denna § har anförts af:

Land,tmäteristyrelsen: att, då det numera syntes vara af föga vigt,

att vissa skattehemman fortfarande komme att tillhöra de bruk, hvarunder

de lydde, och brukens egare bäst torde vara i tillfälle att bedöma

brukens fördel i detta afseende, men inom dessa skattehemman

säkerligen funnes många och för upplåtande till andre egare lämpliga

lägenheter, Landtmäteristyrelsen ville, under förutsättning att nådiga

kungörelsen den 4 Februari 1811 i detta afseende blefve förändrad,

föreslå, att det undantag i lagförslaget, som anginge dessa hemman,

måtte uteslutas.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Stockholms län: att Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande hemstält, huruvida ej denna § skulle

kunna gifvas den lydelse, att deri stadgades, att den nu föreslagna

lagen ej vore tillämplig på lotshemman af krononatur eller å de skattehemman,

som enligt nådiga kungörelsen den 4 Februari 1811 vore

52

oskiljaktiga från de bruk, derunder de lydde, utan att derom skulle

fortfarande gälla, hvad särskildt vore stadgadt; att genom en sådan

redaktion de i 1, 2, 3 och 10 §§ af förslaget införda undantag och

hänvisningar till 16 § skulle kunna undvikas, samt full tydlighet vinnas

derom, att den föreslagna liksom nu gällande förordning om hemmansklyfning

och jordafsöndring vore tillämplig jemväl å lotshemman af

skattenatur, om hvilka nådiga förordningen den 9 Juli 1862 angående

boningsplatser för lotsar ej innehölle någon bestämmelse i fråga om

klyfning och jordafsöndring.

Eders Kongl. May.ts Befallningshafvande i Blekinge län: att anledning

att bibehålla särskilda stadganden i fråga om hemmansklyfning

och jordafsöndring för lotshemman ej sjmtes förefinnas; ''att, åtminstone

i Blekinge län det visat sig, att sådana hemman klyfts i lika stor utsträckning

som andra hemman och att domstolarne ansett sig oförhindrade

bevilja lagfart å de styckade områdena, under förutsättning att

hemmanen vore af skatte- eller frälsenatur; att emot komiténs förslag

i hvarje fall kunde erinras, att de i §:n afsedda författningar angående

lotshemman och brukshemman saknade bestämmelser i fråga om »egostyckning»;

och att förty sådant förfarande ej heller för framtiden skulle

med ifrågavarande hemman kunna vidtagas.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Örebro län: att det icke

vore ovanligt, att å de skattehemman, som vore oskiljaktiga från de

bruk, hvarunder de lydde, funnes lägenheter, som lämpade sig särdeles

väl dels till andra industriela anläggningar och dels till odling och bebyggande,

men hade sådant läge, att de icke kunde af bruksegärne

sjelfva för nämnda ändamål användas och icke vore egnade för skogskultur;

att det icke heller vore ovanligt, att jord kunde behöfva från

dessa hemman afsöndras till skolhusplatser, kommunikationsleder och

andra nyttiga ändamål; att, då uppenbart vore, att hvarken staten eller

bruksegärne hade någon nytta deraf, att sådana lägenheter läge obe

-

53

gagnade, och då det ej heller kunde vara med statens och bruksegarnes

intressen förenligt, att hinder förefunnes för upplåtelse af jord till

andra nyttiga ändamål, det ville synas, som ifrågavarande undantag,

hvilket val egentligen afsett att bevara hemmanens skogar åt bruken

till säkerhet derför, att bergshan dteringen icke skulle komma att nedläggas,

utan olägenhet kunde bortfalla icke allenast hvad angingejordafsöndring

och den föreslagna hemmansstyckningen, utan äfven i fråga

om klyfning efter laga skiftesgrunder, desto hellre som brukens egare

bäst torde vara i tillfälle att i förevarande afseende bedöma brukens

fördel.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Norrbottens län: att Landtmäteristyrelsens

förslag i denna punkt hvilade på förutsättning om

upphäfvande af Kongl. Kungörelsen den 4 Februari 1811, men att

fråga derom ännu icke i laga ordning väckts, än mindre genomförts;

samt att nu ifrågavarande förslag i dess helhet och oberoende af nämnda

fråga borde kunna till behandling företagas.

För egen del få Embetsverken anföra:

Undantaget i förevarande § ifråga om skattehemman, som äro

oskiljaktiga från de bruk, hvarunder de lyda, inkom, efter Kammarkollegii

hemställan uti underdånigt utlåtande den 2 April 1864, första

gången i Kongl. Förordningen den 6 Augusti 1864, angående grunderna

och vilkoren för hemmansklyfning och jordafsöndring.

I afseende å detta undantag vilja Embetsverken endast åberopa,

hvad Kammarkollegium anförde i berörda underdåniga utlåtande:

»Ehuru uti 1 §:n uppräknas skattehemman i allmänhet, såsom föremål

för klyfning, kan likväl härunder icke vara inbegripet det särskilda

slag af skattehemman, som tillkommit till följd af Kongl. kungörelsen

54

den 4 Februari 1811, angående användandet af de till bergverken och

bruken upplåtna recognitionsskogar. Att dessa hemman icke blifvit

särskildt i 1827 års förordning omnämnde eller undantagne, eger möjligen

sin grund dels deruti, att de borde, enligt det numera upphäfda

stadgandet i Kammarkollegii Cirkulär den 18 Juli 1821, i jordeboken

uti en särskild kolumn för ’recognitionskronoskatte-hemman’ införas, och

dels deruti, ''att de alltid skola blifva oskiljaktiga från de bruk, hvarunder

de lyda’, såsom det heter i 1811 års kungörelse, hvilken ovilkorliga

föreskrift, ehuru genom Kongl. Brefvet den 16 Maj 1835 för

deruti omförmäldt fall något förmildrad, dock för öfrigt qvarstår i

gällande kraft och jemväl blifvit tillämpad, såsom bevis hvarpå Kongl.

Brefvet den 15 Oktober 1858 angående hemmanet Jungfruboda må i

underdånighet åberopas. Äfven om man skulle anse denna föreskrift

numera olämplig med hänsigt till de i senaste tider rörande bergshandteringen

utfärdade författningar, torde dock frågan om upphäfvande

deraf böra icke i sammanhang med nu förevarande ärende till pröfning

företagas, utan särskildt väckas, hvarför, intilldess annorlunda om recognitionsskattehemman

varder stadgadt, de böra upptagas i författningen

om hemmansklyfning såsom ett undantag från hvad deruti om

skattehemman i allmänhet är förordnadt.))

Hvad lotshemman angår, föreskrifver Kongl. Förordningen den

9 Juli 1862 angående lotshemman och boningsplatser för lotsar, att

kronolotshemman och lägenheter icke få klyfvas, ej heller mindre delar

och tillhörigheter derifrån söndras.

I fråga om skattelotshemman finnes i denna förordning ej någon

motsvarande bestämmelse, utan syftas i förevarande §• på Kongl. Brefvet

den 19 Augusti 1823 och Förvaltningens af Sjöärendena samt Kammarkollegii

kungörelse den 15 September samma år angående skatteköp

å kronolotshemman, hvilka såsom vilkor för skatteköp å dylika hemman

uppstälde, att desamma icke finge klyfvas eller mindre delar och

55

tillhörigheter derifrån söndras. Men detta vilkor gäller ej för andra

skattelotshemman än de, som efter denna tid till skatte köpts. .

Det kunde ifrågasättas, huruvida med hänsyn till lotshemmansinstitutionens

nuvarande ringa betydelse för lotsverket och för lotsningens

uppehållande, det fortfarande vore erforderligt att stadga undantag

för lotshemman, vare sig af krono- eller skattenatur. Frågan

derom lär emellertid ej heller böra upptagas till pröfning vid behandling

af förevarande lagförslag utan särskildt väckas.

För så vidt de i denna § stadgade undantag komma att qvarstå,

torde, då i fråga om egostyckning icke något särskildt finnes stadgadt

om dessa egendomar, samt för undvikande af hänvisning i 1, 2, 3 och

10 §§ till förevarande §, densamma böra erhålla följande lydelse: Hvad

i denna lag stadgas gäller ej de skattehemman, som enligt Kongl.

kungörelsen den 4 Februari 1811 äro oskiljaktiga från de bruk, hvarunder

de lyda, ej heller lotshemman af krononatur samt de skattelotshemman,

vid hvilkas skatteköp förbehåll gjorts, att de ej må klyfvas

eller mindre delar och tillhörigheter derifrån söndras.

§ 17-

Vid denna § har anförts af:

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Blekinge län: att, då en

sjelfständig frälselägenhet torde kunna sägas äfven vara skattlagd, uttrycken

»skattlagd lägenhet» och »frälselägenhet» ej lämpligen syntes

böra ställas i motsats till hvarandra; att, ej blott vid egostyckning,

utan äfven vid klyfning af en lägenhet efter § 1 det kunde ifrågakomma

att åsätta de särskilda delarna mantal, hvilket dock ej torde

vara lämpligt, eller syntes vara afsedt; samt att vid en landtmäteriförrättning

för klyfning eller styckning af en lägenhet det ej torde

böra förekomma att uppgöra förslag till fördelning af utskylder och

56

besvär, för lägenheten, utan att förrättningen borde omfatta allenast

upprättande af förslag å de andelar af hela lägenheten, -Invirka de olika

delarna ansågos böra utgöra.

; <. f

'' f.''1'' - i ...-v . , , ; .olmr. >.<»*•,(;•• -

Embetsverken instämma i hufvudsak uti hvad Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande i Blekinge län sålunda anfört. Uttrycket »skattlagd

eller frälselägenhet» torde derför utbytas mot »i jordeboken under särskilt

nummer upptagen ej afsöndrad lägenhet» samt orden »direkt

utgörande — — — besvär» mot »viss andel, efter hvilken densamma

skall deltaga i lägenhetens allmänna utskylder och besvär», hvarjemte,

då stadgandet i 1 §, att hemman få klyfvas till hvad mantal som helst

ej är tillämpligt på lägenheter, som klyfvas ej efter mantal, utan efter

hvars och ens egandeandel i desamma, förevarande § bör i sådant afseende

omredigeras.

I fråga om lagens benämning har anförts af:

Landtmäteristyrelsen: att rubrikerna »Om hemmansklyfning» och »om

egostyckning» icke motsvarade innehållet af de respektive §§ 1 och

2, enär i båda fallen i verkligheten hemmansklyfning afhandlades, nemligen

enligt 1 § efter skattetal och enligt 2 § till förut bestämda områden,

att, då ordet egostyckniug alldeles icke angåfve, att fråga vore

om styckning af hemman, samt ordet hemmansklyfning vunnit häfd,

rubrikerna till 1 och 2 §§ torde böra förändras till »om hemmansklyfning

efter skattetal» och »om hemmansklyfning till bestämda områden»,

till följd hvaraf benämningen på hela lagen skulle blifva »lag angående

hemmansklyfning och jord afsöndring».

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Stockholms län: att, ehuru

beteckningen »hemmansklyfning till förut bestämda områden» vore teo

-

57

retiskt mera riktig än »egostyckning», så vore den senare dock mera

lättfattlig och kortare samt torde blifva fullt användbar, om i författningen

angåfves, att egostyckriing vore liktydig med liemmansklyfning

till förut bestämda områden.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Blekinge län: att ordet

egostyckning visserligen icke i allo motsvarade det förfarande, som

komitén dermed velat utmärka eller delning af ett hemman i förut bestämda

områden, men att, då något kortfattadt och på samma gång

fullt expressivt uttryck för detta förfarande icke blifvit af Landtmäteristyrelsen

föreslaget eller torde kunna erhållas, samt det vore af synnerlig

vigt, att förordningen irinehölle en teknisk term för sådant för- •

farande till skilnad från hemmansklyfning efter 1 § och jordafsöndring,

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ansåge komiténs förslag derutinnan

erbjuda väsentliga företräden framför Landtmäteristyrelsens.

Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande i Malmöhus län: att mantalssättning

vore en lämpligare benämning för det i 2 Kapitlet föreslagna

förfarandet än »egostyckning» eller »hemmansklyfning till'' förut

bestämda områden».

Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande i Norrbottens län: att det

icke vore skäl att åt det nya från hemmansklyfning i hittills vanlig

mening skilda rättsinstitutet egostyckning gifva en benämning, som

ofta nog komme att verka förvillande och som antagligen icke af den

störa allmänheten till sin innebörd så fort och bestämdt fattades, som

det af komitén föreslagna uttrycket »egostyckning».

8

68

Embetsverk^!! hafva ej något att erinra mot den af komitén föreslagna

benämningen för hela lagen. Stockholm den 8 November 1892.

Underdånigst

HANS FORSSELL. OSCAR EVERS.

J. M. A HEM ARK.

STEN FORSBERG.

,!

EDWARD KIN BERG.

G. THULIN.

Föredragande.

Alfr. Björkman.

59

Utdrag af Protokollet, hållet vid sammanträde mellan Kongl.

Kammarkollegium och Kongl. Domänstyrelsen i Stockholm

den 8 November 1892.

Närvarande:

Herr Presidenten och Kommendören Forssell,

Herr Generaldirektören och Kommendören Evers,

Herr Byråchefen och Riddaren, m. m. Ahlmark,

Herr Byråchefen och Riddaren Kinberg,

Herr Kammarrådet och Riddaren Forsberg,

Herr t. f. Kammarrådet Thulin.

S. D Fortsatte och afslutade Herr t. f. Kammarrådet Thulin den

under gårdagen påbörjade föredragning af handlingarna till Kongl.

Maj:ts särskilda nådiga remisser den 1 och 5 nästlidne Oktober, angående

ett af utsedde Komiterade afgifvet underdånigt betänkande med

förslag till lag om hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring;

och beslöts underdånigt utlåtande till Kongl. Maj:t af det innehåll registraturet

utvisar.

Under öfverläggningen framstäldes vid nedannämnda §§ i komiterades

förslag följande särskilda meningar:

§ 2.

Herr Byråchefen Ahlmark, med hvilken Herr Byråchefen Kinberg

och Herr Generaldirektören Evers förenade sig, yttrade:

»Då enligt förslagets 2:dra § egare till hemman, som han vill stycka,

sjelf eger bestämma de områdens storlek och läge, hvaruti han vill

60

dela hemmanet, och derigenom kan inträffa att till den ena delen komme

att höra endast åker, till en annan endast äng, till en tredje endast

utmark, kali, derest egare till någon af delarne framdeles skulle vara

berättigad att erhålla laga skifte, vid det förhållande att enligt gällande

stadgande!! mantalet ligger till grund för delning af utmark och i vissa

fall äfven inegor, inträffa, att egaren till den ena delen kan tilltvinga

sig områden af jord, som icke i köpeaftalet ingått. Till betryggande

af eganderätten vill jag derföre hemställa att, derest förslaget i denna

del i öfrigt vinner nådigt bifall, i gällande skiftesstadga intoges den

bestämmelsen att egare till genom egostyckning tillkommet hemman

icke eger skiftesvitsord, med mindre samtlig^ egarne derom äro ense.

I motiveringen för förslaget framhålla komiterade den särskilda

betydelse egostyckningen komme att erhålla för de norrländska skogsbygderna

och anföra exempelvis, att derigenom hemmansegaren efter

skogens försäljning kunde qvarsitta med eganderätt å gården, medan

han deremot nu allt för ofta förvandlas till arrendator eller torpare

under skogsegaren och den sjelfegande jordbrukande befolkningen i

många skogssocknar sålunda allt mer och mer förminskas. Komiterade

hafva sålunda tänkt sig att egostyckning finge på så sätt ske, att egare

till ett hemman kunde försälja endast en de! eller delar deraf och sjelf

qvarsitta såsom egare till återstoden. Då emellertid ordalydelsen i 2 §:s

1 punkt icke uttryckligen tillåter dylik styckning, anser jag att, till

förekommande af allt missförstånd, denna punkt bör erhålla ett tillägg

i dylik syftning, och anser jag att äfven egare till sålunda styckadt

hemman icke bör tillerkännas skiftesvitsord, derest icke samtlige egare

om skiftet äro ense.»

Herr Kammarrådet Forsberg yttrade:

»Enligt komiterades förslag, så vidt jag rätt uppfattat detsamma,

är här endast fråga om egor, som på förhand blifvit till läge och beskaffenhet

bestämda; och vid sådant förhållande borde det väl falla af

sig sjelft, att en innehafvare af sådana egor, ehuru desamma fått sig

mantal åsatt, icke kan vara berättigad att ensidigt genom laga skifte

tilltvinga sig andra eller till omfånget större egor, än som i egost.yckningsaftalet

varit afsedda, och att således något skiftesvitsord icke skulle

kunna tillkomma innehafvare af genom egostyckning uppkomna sammanblandade

egor. Till förekommande af hvarje tveksamhet i berörda

hänseende, anser jag likväl ett tillägg i skiftesstadgan i sådant syfte

icke vara olämpligt, hvadan jag härutinnan instämmer med Byråchefen

Ahlmark och Kinberg samt Herr Generaldirektör Evers.»

61

§§ 3-9.

Herr Referenten, med hvilken Herr Kammarrådet Forsberg instämde,

yttrade:

»Egostyckning med mantalssättning, sådan den af komitén föreslagits,

skulle väl i de flesta fall kunna ersätta afsöndring för alltid. Det

torde emellertid ej kunna anses öfverensstämma med det af Kongl.

Maj:t angifna syftemål, som komitén haft att lägga till grund vid utarbetandet

af sitt förslag, att helt borttaga denna senare form för jordupplåtelse,

vid hvilken allmänheten är vand och som, på samma gång

den är enklare och billigare än egostyckningen, bättre lämpar sig särskild!

för försäljning af mindre områden, dervid eljest synnerligen obeqväma

mantalsbråk mången gång skulle framtvingas. Komitén har

också i sitt förslag upptagit ett institut motsvarande den nuvarande

afsöndringen för alltid. Komitén bär dervid bibehållit stadgandena, att

ej mera än en viss andel af ett hemmans ego vidd får derifrån för alltid

afsöndras och i regel endast mot årlig afgäld. Dessa stadganden voro, af

omsorg för att hemmanet fortfarande skulle kunna fullgöra sina skyldigheter,

nödvändiga, så länge detsamma ifråga om de* flesta jorden åliggande

utskylder och besvär betraktades såsom en enhet. Detta förhållande

har efter hand ändrats i ej oväsentlig grad. Ej allenast i

bevillningen utan äfven i alla de utskylder, för hvilka densamma ligger

till grund, deltager afsöndringen sjelfständigt. Den tidpunkt torde icke

vara långt aflägsen, då alla af finansiella skäl tillkomna inskränkningar

i afsöndringsrätten kunna bortfalla, liksom de redan nu skulle kunna i

ej ringa mån minskas.

Jag anser mig dock icke för närvarande åtminstone, innan beslut

om grundskatternas fullständiga afskrifning samt rustnings- och roteringsbesvärens

borttagande såsom skattebörda blifvit fattadt, böra framställa

något förslag i denna riktning, utan endast framhålla önskvärdheten

af, att stadgandena om åsättande af afgäld vid afsöndring för

alltid, så snart det utan olägenhet kan ske, måtte bortfalla, i samband

hvarmed då för dylik afsöndring, som fortfarande skulle utgöra eu billigare

jordupplåtelseform än egostyckning, kunde föreskrifvas en oganderätten

mera tryggande form.

Under sådan förutsättning bär jag ej ansett mig böra i de af

komitén, i §§ 3—9 föreslagna stadganden om afsöndring för alltid mot

afgäld, hvilka i hufvudsak öfverensstämma med nu gällande lagstiftning

62

i ämnet, föreslå några mera omfattande förändringar, utan endast framställa

följande erinringar:

§ 3.

I nu gällande förordning tillägges efter »tillåten» uttrycket »utan

inskränkning till egovidden». Någpn anledning att utesluta detta uttryck

torde ej föreligga.

I fråga om uttrycket »af annan natur än de i 16 § omförmälda»

hänvisas till, hvad Embetsverken anfört under § 16.

§ 4.

Då kronans uppbördsman kan komma att uppbära afgälden, bör i

alla de fall, der den bestämmes i spannmål eller annan räntepersedel,

förbehåll göras, att den skall, der så påfordras, lösas med penningar

efter markegångspris.

I så fall och då penningar icke är någon räntepersedel, torde det

af komitén använda uttrycket »penningar, spanmål eller annan lämplig

räntepersedel» böra förändras till »penningar eller lämplig räntepersedel

att, der så påfordras, lösas med penningar efter markegångspris.»

Hvad uttrycket »hela hemmanets grundskatt samt öfriga allmänna

utskylder och besvär» angår, var det, så länge stamhemmansegaren för

afsöndringen utgjorde de flesta å jorden hvilande utskylder och besvär,

i viss mån berättigadt. Men sedan afsöndringens egare, på sätt ofvan

nämnts, kommit att sjelfständigt erlägga ej allenast bevillning, utan

äfven samtliga de utskylder, för hvilka densamma ligger till grund,

torde det ej längre böra bibehållas, utan utbytas mot »utskylder och

besvär, för hvilka stamhemmanet fortfarande ensamt får ansvara.»

Vid afgäldens bestämmande torde liksom vid mantalssättningen .hänsyn

böra tagas endast till egornas storlek och beskaffenhet, ej, såsom

Landtmäteristyrelsen föreslagit, till det värde afsöndringen på grund af

andra omständigheter, t. ex. läge eller beqvämlighet för bebyggande

kan ega.

Konungens Befallningshafvande har att pröfva, om afsöndringen

öfverensstämmer med denna lag (icke förordning) ej allenast i fråga

om storleken utan äfven i andra afseenden, t. ex. huruvida jorden är

sådan, att afsöndring derifrån får ega rum.

63

Efter komiténs förslag skulle Konungens Befallningshafvande vara

nödsakad att liksom hittills, blott och så snart högre afgäld än som

motsvarade afsöndringens andel i utskylderna vore förbehållen i det

enskilda aftalet, hvarigenom afsöndriugen upplåtits, fastställa densamma.

Komitén synes emellertid på en omväg hafva velat förebygga en

dylik högre afgäld, då i 13 § egare af afsöndring, för hvilken, efter

det lagen utfärdats, afgäld faststälts, tillerkänts rättighet att, oafsedt

stamhemmansegarens bifall, vinna befrielse från berörda afgäld, mot

det att han åtoge sig direkt utgörande af sin andel i hemmanets utskylder,

utan att någpn föreskrift lenmats för det fall, att afgälden vid

dess åsättande varit högre än de afsöndringen motsvarande utskylderna.

Det synes, som om i så fall, derest det ej uttryckligen föreskrifves,

att afgälden alltid skall svara mot afsöndringens andel i utskylderna,

hvilket. vore det riktigaste, äfven i derin a § något stadgande borde införas,

som uppkallade stamhemmansegarens intresse att för undvikande

af framtida förluster ej föreslå för hög afgäld.

Komitén har föreslagit, att afsöndringar för alltid skola åsättas

särskilda namn och nummer. Hittills har i detta afseende i saknad af

bestämd föreskrift förfarits olika. I de flesta län har visserligen å afsöndringar

i regel satts både namn och nummer, men i några län endast

namn och i andra hvarken namn eller nummer. Då det är af vigt,

att enhet härutinnan ernås, torde berörda förslag böra vinna, nådigt

bifall.

Landtmäteristyrelsens förslag, att ett exemplar af afhandling om

jordafsöndring för alltid skall öfverlemnas till länets landtmäterikontor,

torde ej vara af behofvet påkalladt, då tillräcklig upplysning om dess

innehåll kan erhållas såväl hos Konungens Befallningshafvande som ur

lagfartsprotokollen.

I 4 mom. torde uttrycket »innehafvare ändock att ytterligare afsöndring

från den jord sker» utbytas mot »innehafvare af afsöndrad

lägenhet, ändock att ytterligare afsöndring derifrån sker».

§ 6.

Uttrycket »grundskatt och öfriga utskylder» torde förändras till likhet

med motsvarande uttryck i 4 §.

Orden »eller lägenheten» bör utgå.

64

§ 7.

För tydlighets skull bör framför ordet »afsöndra» tilläggas »för alltid».

Då de bestämmelser, som meddelats i fråga om åsättande af afgäld

å jord, ej fullt äro tillämpliga å vattenfall eller fiske, torde uttrycket

»på sätt bär förut sägs» utbytas mot »under iakttagande i tillämpliga

delar af livad ofvan om jord afsöndring föreskrifvits».

§ 8.

Då, derest eu mosse afsöndras utan afgäld, den i allt fall utgör

bevillning och de utskylder, som efter denna grund fördelas, torde uttrycket

»med eller utan skattefrihet» utbytas mot »med eller utan afgäld».

Herr Byråchefen Ahlmark, med hvilken Herr Byråchefen Kinberg

och Herr Generaldirektören Evers jemväl förenade sig, yttrade:

»I § 3 till och med § 9 hafva komiterade föreslagit att jordafsöndring

med eganderätt må fortfarande ega rum utan åsättande af

mantal mot erläggande af afgäld till obegränsadt belopp, och hafva

komiterade motiverat detta förslag dermed att en dylik afsöndring

skulle utgöra en lämpligare form för de i nu gällande förordning uttryckligen

nämnda fall då vattenfall eller fiske eller mosse, som i sitt

nuvarande skick onyttig är, ifrågakommer till afsöndring från ett hemman,

1I dervid åsättande af mantal kan förefalla mindre ^egentligt vidare

att egostyckning möjligen kunde visa sig lämpligare, när fråga uppstår

om att, t. ex. nära stad, jernvägsstation, industriel anläggning eller

dylikt, utstycka ett område i helt små lotter, hufvudsakligen afsedda

till tomtplatser, samt i öfrigt att fritt val synes böra lemnas mellan

jordafsöndring och egostyckning utom i det fall, der fråga är om försäljning

af mer än en femtedel af egovidden, då enligt komiterades

åsigt, egostyckning skulle utgöra den enda utväg, som finge anlitas.

Dessa skäl anser jag emellertid icke utgöra tillräcklig anledning

att bibehålla nuvarande jordafsöndring med eganderätt utan mantals

åsättande. Egentliga anledningen till komiterades förslag torde vara

att derigenom undvika allt för små mantal, men häremot får jag anmärka

att denna olägenhet icke förekommes då enligt 1 och 2 § af

förslaget mantal får sättas huru litet som helst. — Men andra och mera

talande skäl finnas för förbud för framtiden att afsöndra jord för all

framtid mot afgälds erläggande. — I en tid, då grundskatter af jord

65

afskrifvas och då staten inlöser frälseräntor, kan väl icke vara lämpligt

att, i form utaf afgäld från för alltid afsöndrad jord, bilda nya med

grundskatt och frälseränta fullt jemförliga afgifter af jord, hvarjemte

jag anser mig böra erinra att egaren till dylik afsöndrad jord är skyldig

att, förutom den till hemmanets egare utgående afgälden, årligen erlägga

sådane utskylder och besvär, som utgå efter taxeringsvärde, hvarigenom

icke allenast kan inträffa, utan sannolikt i regeln komme att

inträffa, att sammanlagda årliga utgifterna för egaren till den afsöndrade

jorden blifva större än som af afsöndringsegaren kunna bäras. Denna

form för förvärfvande af egen jord synes derför alldeles oförenlig med

ändamålet för komiterades uppdrag, nemligen att bereda obemedlade

och mindre bemedlade tillfälle att på lämpliga vilkor bilda egna jordbruk.

På nu anförda skäl får jag hemställa att §§ 3 till och med 9 i

komiterades förslag måtte helt och hållet utgå.

Skulle emellertid komiterades förslag om jordafsöndring med eganderätt

vinna nådigt bifall, anser jag mig böra framhålla, att ur nu befintliga

och i komiterades förslag bibehållna stadgande, att egare af

hemman icke må derifrån afsöndra mera än högst en femtedel af hemmanets

område, utan fara kan bortfalla.»

Herr Presidenten Forssell yttrade:

»I likhet med komitén anser jag afgäld, faststäld att till stamhemman

erläggas från afsöndrad lägenhet, vara en synnerligen oegentlig

form för utgörande af allmänna skatter och besvär. Att offentlig

myndighet dock hittills tagit befattning med sådan afgälds fastställande,

har berott derå, att man ansett sig endast på detta sätt vinna säkerhet

för hemmanets förmåga att utgöra de efter hemmantalet ålagda skatter

och besvär. Men med tillämpning af det egostycknings- och mantalssättningsförfarande,

hvarom handlas i 2 § af komiténs lagförslag, vinnes,

så vidt jag kan finna, all erforderlig trygghet för det allmännas

rätt härutinnan, och afgäldsinstitutet göres derigenom fullkomligt öfverflödigt,

så vidt det allmännas rätt rörer. Jag anser nemligen att egostyckning

med mantalssättning kan fullkomligt ändamålsenligt och beqvämt

användas äfven vid de fall af onyttig mosses eller smärre tomtområdens

utbrytning ur hemman, hvilka komitén åberopat såsom fortfarande

mera egnadt för afsöndring mot afgäld. Men att afgälden,

såsom innebärande skattskyldighet till enskild man, medför verkliga

olägenheter, det har komitén fullkomligt tydligt ådagalagt och derföre

ock föreslagit bestämmelsen i § 13, åsyftande att förvandla redan bestående

afsöndringar mot afgäld till egostyckning med mantal. Att nu

låta ett föråldradt och olämpligt institut, som sålunda af lagstiftaren

9

66

sjelf ställes på uppsägning, det oaktadt få fortlefva genom nya afgäldssättningar,

kan jag icke anse vara nyttigt och vågar derför hålla före,

att hvad komiterade i §§ 3—9 föreslagit om åsättande genom offentlig

myndighet af afgäld för jordafsöndringar under eganderätt böra ur

lagen utgå.»

§ 10.

Herr Referenten, med hvilken Herr Kammarrådet Forsberg instämde,

yttrade:

»I sina motiv har komitén uttalat den uppfattning, att den väsentligen

olika rättsliga karakter, som afsöndring för alltid företedde i

jemförelse med sådan på viss tid eller på lifstid, jemte den olika behandling

dessa båda slag af afsöndring på grund häraf kräfde, för

komitén utgjort ett skäl att under skilda afdelningar i författningen

upptaga de båda olika slagen. Denna grundsats, mot hvilken icke

något torde vara att anmärka, har komitén ej fullföljt i sitt förslag,

utan der gjort skilnad mellan jordafsöndring under eganderätt samt

annan jordafsöndring, och under den senare rubriken, som egentligen

skulle afse afsöndring för viss tid och lifstid, upptagit afsöndring för

alltid från egendomar upplåtna under stadgad åborätt. Bsstämmelserna

härom torde emellertid lämpligen böra öfverflyttas till föregående afdelning,

hvars öfverskrift då blefve »jordafsöndring för alltid»; i hvilket

fall mom. 2 och i mom. 1 orden »från hvilka afsöndring jemväl för

alltid må ske» skulle utgå, och de bestämmelser i förevarande §, som

äro gemensamma för afsöndring för alltid samt för viss tid och lifstid,

nemligen sista punkten i mom. 1 och mom. 3, flyttas till »allmänna

bestämmelser».

Herr Byråchefen Ahlmark, med hvilken Herr Byråchefen Kinberg

samt Herr Generaldirektören Evers förenade sig, yttrade:

»Då i 10 § 1 mom., som handlar om jordafsöndring på viss tid

eller lifstid, ordet egare icke förekommer, men deri intagna stadganden

icke kunna afse boställen och utarrenderade kronoegendomar, bör i

detta mom. undantag göras för boställen och publika hemman».

Herr Presidenten Forssell yttrade:

»Under hänvisning till mitt anförande beträffande §§ 3—9 håller

jag före, att hvad komiterade i § 10 mom. 2 föreslagit om åsättande

genom offentlig myndighet af afgäld för afsöndring för alltid från

hemman upplåtne under stadgad åborätt bör ur lagen utgå.»

67

§ 11-

j; , j,.. '' .; (. • . , ‘ /v r\: -i ''i.

Herr Referenten, med hvilken Herr Kammarrådet Forsberg instämde,

yttrade:

»I samband med det af Embetsverken föreslagna stadgandet om

afsöndring för alltid från boställe eller annat publikt hemman, som ej

innehafves under stadgad åborätt, torde mom. 2 i § 11 böra få sin

plats. Det kan naturligen icke vara lämpligt att, då i förslaget finnes

en afdelning om »jordafsöndring under eganderätt», under rubrik »om

annan jordafsöndring» föra ifrågavarande bestämmelse, som efter ordalagen

handlar om afsöndring under eganderätt.

Herr Referenten yttrade vidare:

»§ 11 torde böra så omredigeras, att vederbörande embetsverk

eger upptaga fråga om afsöndring för viss tid och lifstid från boställe

eller annat publikt hemman, som ej innehafves under stadgad åborätt,

ej allenast på ansökning af innehafvaren af bostället eller hemmanet

utan äfven af annan, som deraf kan vara intresserad.

Herr Byråchefen Ahlmark, med hvilken Herr Byråchefen Kinberg

samt Herr Generaldirektören Evers jemväl förenade sig, yttrade:

»I 11 § stadgas tillvägagåendet, då innehafvare af boställe eller

annat publikt hemman vill jord på viss tid eller lifstid afsöndra. Då

i denna § i öfrigt, lika med 7 § i 1881 års förordning, icke göres

undantag för Kungs- och Kungsladugårdar samt öfrige under kronans

omedelbara disposition varande hemman eller lägenheter, synes komiterades

afsigt vara att nu nämnde egendomar skola inbegripas under

stadgandena i paragrafen. Med det vilkor, som dervid fästats, kan jag

visserligen icke se någon olägenhet häraf, men anser jag likväl förenämnda

i 1881 års förordning införde undantag böra i paragrafen qvarstå,

samt i nådiga kungörelsen den 10 November 1882 intagas de

bestämmelser, som kunna vara lämpliga för jordafsöndringar från för

statsverkets omedelbara räkning utarrenderade egendomar, hvilka bestämmelser

böra få ett ytterligare tillägg så att, om vid en egendoms

utarrendering Domänstyrelsen finner med Kronans fördel förenligt att

afsöndra jord på längre tid än arrendeperioden, t. ex. vid städer och

jernvägsstationer för bebyggande m. m., sådant kan ske oberoende af

ansökning af innehafvare eller arrendator.»

68

§ 13.

Herr Byråchefen Ahlmark, med hvilken Herr Byråchefen Kinberg

förenade sig, yttrade i afseende å denna §:

))I 13 § under allmänna bestämmelser hafva komiterade föreslagit

rätt för innehafvare af från hemman för alltid afsöndrad lägenhet att,

äfven mot hemmansegarens bestridande med befrielse från framtida

erläggandet af öfverenskommen afgäld, få sitt egoområde mantal åsatt

och detsamma utbrutet från stamhemmanets. Detta förslag kan jag ej

biträda, då derigenom rubbning sker i ingånget aftal och då af skäl,

som antydts i mitt anförande rörande § 2, sådant kan leda derhän, att

egare till stamhemmanet beröfvas jord, som icke frånsålla hemmanet.

Skulle emellertid komiterades förslag i denna del godkännas, anser jag

mig böra på förut anförda skäl hemställa, att egare af sålunda tillkommet

hemman icke tillerkännes skiftesvitsord, derest icke samtlige

egare till hemmanet om skifte sig förena.»

§ 14.

Herr Referenten, med hvilken Herr Kammarrådet Forsberg instämde,

yttrade i afseende å denna §:

»Uttrycket »vid lagfartsansökningen» kunde möjligen gifva anledning

till den tolkning, att lagfart ej finge sökas, förrän fastställelse

meddelats å mantalet vid egostyckning eller å afgälden vid afsöndring.

Mom. 1 torde derför böra förändras på följande sätt: »Innan lagfart

första gången beviljas å andel i hemman, derå mantal blifvit vid egostyckning

bestämdt, eller å lägenhet, som till full ego afsöndras, skall

vid Rätten företes laga kraftvunnet beslut om fastställelsen af mantalet

eller om afgäldens bestämmande.»

Då det ej kan vara erforderligt att vid afsöndring för viss tid och

lifstid från egendomar under stadgad åborätt samma form iakttages,

som då åborätt upplåtes, torde stadgandet i 3 mom. erhålla följande

lydelse: »Med afhandlingar om afsöndring för alltid af jord, vattenfall

eller fiske från de under stadgad åborätt upplåtna hemman förfares på

samma sätt, som då åborätt åt sådana hemman öfverlåtes.»

Herr Byråchefen Ahlmark, med hvilken Herr Byråchefen Kinberg

samt Herr Generaldirektören Evers och Herr Presidenten Forssell jemväl

förenade sig, yttrade:

69

9

»Under hänvisning till min förut gjorda hemställan, att §§ 3 med

9 måtte utgå, bör mom. 2 och 3 i § 14 äfvenledes utgå samt mom. 1

erhålla följande lydelse:

»Innan lagfart första gången beviljas å andel i hemman, derå mantalet

blifvit vid egostyckning bestämdt, skall vid Rätten företes laga

kraftvunnet beslut om fastställelse af mantalet.»

§ 15-

Herr Referenten, med hvilken Herr Kammarrådet Forsberg instämde,

yttrade vid denna §:

»Uttrycket »Enär, på sätt särskildt finnes föreskrifvet, för alltid

afsöndrad jord eller lägenhet skall i kronans jordebok antecknas, åligger»

torde utbytas mot: »För alltid afsöndrad lägenhet skall, på sätt särskildt

finnes föreskrifvet, i kronans jordebok antecknas och åligger.»

Herr Presidenten Forssell yttrade i afseende å denna §:

»Under hänvisning till mitt anförande beträffande §§ 3—9 anser

jag att hvad i § 15 stadgas om afsöndring under eganderätt bör ur

lagen utgå.»

S. D. Embetsverken åtskildes. Som ofvan.

In fidem:

Alfr. Björkman.

10