SOU 1896:4

FÖRSLAG

#

TILL

LAG

OM RÄTT TILL FISKE

SAMT TILL

ANDRA DERMED SAMMANHÄNGANDE FÖRFATTNINGAR,

AFGIFNA

AF DE DERTILL FÖRORDNADE KOMITERADE.

STOCKHOLM.

IVAR HACGGSTRÖMS BOKTRYCKERI

1894.

TILL KONUNGEN.

Vid föredragning den 1 sistlidne Juni af det betänkande med förslag

till ny fiskeristadga, som den 3 Mars 1883 afgifvits af särskilde

komiterade, har Eders Kongl. Maj:t, enär det syntes vara lämpligt, att

4

de bestämmelser rörande fisket, som vore af allmän lags natur, blefve

i en särskild lag sammanfattade, funnit godt att uppdraga åt en komité

att upprätta af underdånigt betänkande åtföljdt förslag till en sådan

lag; och får komitén i anledning af det åt densamma sålunda gifna

uppdrag härmed öfverlemna af komitén utarbetade förslag till

l:o) Lag angående rätt till fiske;

2:o) Lag angående förändrad lydelse af 6 och 24 §§ i Förordningen om

jordegares rätt öfver vattnet å hans grund den 30 December 1880;

3:o) Lag angående förändrad lydelse af 24 kapitlet 14 § Strafflagen;

jemte motiv samt de af två ledamöter i komitén anförda särskilda meningar.

Underdånigst

L. ANNERSTEDT.

Gustaf Svanberg. Axel Vilh. Ljungman. E. Marks v. Wttrtemberg.

Stockholm den 15 November 1894.

Förslag

till

Lag

om rätt till fiske.

Med upphäfvande af 17 och 18 kapitlen Byggningabalken samt

nedannämnda lagrum i Fiskeristadgan den 29 Juni 1852, nämligen 1

till och med 11 §§, 13 till och med 15 §§, 17 §, 20 § första punkten,

29 §, 30 §, 32 §, 35 § i hvad den afser ansvar för öfverträdelse af

stadgandet i 20 § första punkten, och 44 § andra punkten, äfvensom

med ändring af hvad andra lagens rum och författningar innehålla mot

denna lag stridande förordnas som följer:

1 §•

I öppna hafvet äfvensom vid sådana kronan tillhöriga hafsstränder

samt i saltsjön belägna skär och holmar, hvilka icke till något hemman

höra eller under särskilda vilkor innehafvas, ege hvarje svensk undersåte

rätt att tiska; ej må dock fiskegårdar, ryssjor och dylik fast fiskeredskap

der byggas eller utsättas, utan att Konungen eller i fall,

hvarom i 2 § sägs, Konungens Befallningshafvande dertill gifver lof.

2 §•

Saltsjöfisket inomskärs tillhör, der ej annorledes i denna lag stadgas,

dem, som ega stränder och holmar omkring fiskevattnet.

6

Vid öppna hafsstranden samt utom skären så ock i de fjärdar,

som åt något håll äro öppna mot hafvet, omfattar, der ej annorledes

är lagligen bestämdt, strandegarens enskilda'' fiskerätt allt det vatten,

som finnes till och med etthundraåttio meter från det ställe invid

stranden, der stadigt djup af två meter vidtager. Strandegaren må

dock än längre ut bygga eller utsätta fiskegårdar, ryssjor och dylik fast

redskap, som utsträckes från hans enskilda fiskevatten, der i särskildt

fall Konungens Befallningshafvande finner, att det kan ske utan men

för annan fiskande.

8 §•

I Norrbottens, Vesterbottens, Yesternorrlands och Gefleborgs län

må å ställen, der sådant af ålder varit vanligt, strömmingsfiske med

rörlig redskap idkas af hvarje svensk undersåte äfven vid annans

strand, så framt den består af skogsmark eller sten och ej af åker eller

äng; dock vare vid notfiske strandegaren, der han i fisket deltager,

berättigad till första notdrägten hvarje måndag och onsdag.

Vid de delar af rikets vestra kust, der för fångande af hafsfisk,

som går till stränderna i stora stim, de fiskande af ålder oklandradt

följt fisken efter dess dref och fiskat vid annans strand, skall sådan

rättighet fortfarande dem tillkomma. Om rätt att dervid hålla sill

innestängd med vad galle hvad särskildt stadgas.

Der fiske, efter ty i denna § sägs, idkas vid annans strand, ege de

fiskande att nyttja stranden för landfäste och sådan tillfällig uppdragning

af redskap och båt, som för fiskets utöfvande är af nöden; svare

dock för skada och intrång.

Har strandegare med kostnad upprensat eller upptagit notvarp inom

det till hans strand hörande område i vattnet, vare han vid fiske, som

i denna § afses, berättigad att uppbära trettiondedelen af den fisk, som

af andra i varpet fångas, så länge han det underhåller.

4 §•

Fiske med krok eller ref å djup i yttre skärgården och i hafsbandet

ege hvarje svensk undersåte rätt att idka.

7

5 §■

Uti insjöar och rinnande vatten nyttje strandegare, utan intrång

af annan, fiskevatten, som är beläget inom hans fastighets rå och rör

eller eljest till dess egor hörer.

6 §.

I de öppna delarne af Venern och Vettern omfattar, der ej annorledes

är lagligen bestämdt, strandegares enskilda fiskerätt allt det vatten,

som finnes till och med etthundraåttio meter från det ställe invid

stranden, der stadigt djup af två meter vidtager; och galle om fisket

derutanför hvad i 1 § sägs om fiske i öppna hafvet.

7 §•

Ström- och insjöfisken vid kronans öfverloppsmarker, allmänningar,

parker och holmar äfvensom vid oafvittrad mark ege, der ej kronan

dessa fisken sig eller annan enskildt förbehållit, de inom häradet eller

socknen boende att med tillstånd af Konungens Befallningshafvande eller,

der fråga är om fiske vid kronopark, af Domänstyrelsen, nyttja mot den

afgift, som för begagnande af sådant allmänt kronofiske finnes skälig.

Aro hemman anlagda på mark, hvarom nu är sagd t, njute de, till

dess delning försiggått, fritt fiske.

8 §•

Kronans enskilda fisken i saltsjön, insjöar och rinnande vatten

vare såsom hittills kronan och hennes rättsinnehafvare förbehållna.

9 §•

I de fiskevatten, som höra till härads- eller sockenallmänningar,

ege de, som i allmänningarne hafva del, rätt att fiska. Åker och äng

vid stranden vare dock fria från intrång af de fiskande, då annan utväg

finnes att komma till fiskevattnet; i annat fall skall ersättning gifvas

för skada och intrång.

8

Allmänningsfiske må af delegarne för gemensam räkning utarrenderas,

der i enlighet med gällande föreskrifter om allmänningens förvaltning

beslut derom fattas.

10 §.

Oskift fiskevatten må alla, som deri ega del, bruka efter ty de

kunna sämjas. Sämjas de ej, lägge Rätten dem emellan, huru fisket

utan förfång för någon af dem må nyttjas. Fiskebyggnad hafve ock

eu hvar lof att uppföra allt efter som han eget'' del i samfälligheten

och lägenhet dertill finnes. År ej lägenhet för hvarje delegare att uppföra

särskild fiskebyggnad, bjude den, som vill bygga, de öfrige att

deltaga; vilja de ej, och pröfvar Rätten, att byggnaden kan göras utan

skada för dem, bestämme Rätten de vilkor, hvarunder byggitaden må

uppföras och nyttjas.

I oskift fiskevatten må ej en delegare utan de fleste öfriges samtycke

upplåta fiskerätt åt någon, som ej är delegare.

11 §•

Varder åt någon jord till bruk upplåten, nyttje brukaren, der ej

annorledes aftalas, det fiske, som till jorden hörer.

12 §.

År genom urminnes häfd eller genom särskild! stadgande, aftal,

dom eller skattläggning eller på annat lagligt sätt annorledes än ofvan

sägs bestämdt om någons rätt till fiske, vare det gällande.

Der å viss ort de fiskande af ålder oklandradt utöfvat fiske eller

agntägt vid annans strand annorledes än i denna lag är medgifvet,

vare de vid sådan rätt bibehållne.

13 §.

Om Lapparnes rätt till fiske i vissa delar af riket galle hvad särskild!

är stadgadt.

9

14 §

Fast eller rörlig fiskeredskap, som kan hindra fisken att framgå,

må ej utsättas i kungsådra.

I eif, ström, å eller sund, der kungsådra ej finnes, men fisken har

sitt dref, skall en sjettedel af bredden i djupaste vattnet lemnas fri från

redskap, hvarom nyss är sagdt, der ej Konungens Befallningshafvande

efter rättegandes och sakkunnigs hörande gifver lof till redskapens användande.

År i ty fall fråga om fiskebyggnad, som kan förorsaka

uppdämning, lände jemväl till efterrättelse hvad derom är säråkildt

stadgadt.

15 §.

Der eif, ström eller å utfaller i hafvet eller insjö, eller vidtager

från insjö eller större vattendrag, må ej fiskens gång i det djupaste

vattnet hindras medelst sådan redskap, som i 14 § omförmäles.

16 §.

Eger någon särskild rättighet att för fiske stänga vattenled, hvarom

i 14 eller 15 §§ stadgas, njute den rättighet till godo.

17 §•

Finnes uppenbart, att vattenled, hvarom i 14 eller 15 § förmäles,

blifvit medelst fiskeredskap olagligen stängd, och följer ej rättelse genast,

efter det tillsägelse skett, ege på ansökan af den, som men lider, utmätningsmannen

i orten och å landet jemväl länsmannen, äfven om han ej

är satt till utmätningsman, att, sedan han med ojäfvigt vittne hållit syn

å stället, meddela nödig handräckning på den tredskandes bekostnad.

18 §.

Fiskar någon utan lof i fiskevatten, der han ej eger rätt till det

idkade fisket, vare hvad han dervid fångat förverkadt till fiskevattnets

innehafvare eller, då fångsten skett i allmänt kronofiske, till åklagaren.

10

19 §.

Anträffas å bar gerning någon, som olofligen fiskar i annans fiskevatten,

må den, som fiskevattnet eger eller innehafver, eller hans folk

af den fiskande taga båt, redskap eller annat till vedermäle och pant

och behålla det, till dess han rätt för sig bjuder. Der fråga är om

allmänt kronofiske eller allmänningsfiske, tillkommer sådan rätt allmän

åklagare, så ock den, hvilken eger fisket nyttja.

20 §.

Fordrar någon i fall, hvarom i 3 eller 9 § sägs, ersättning för

skada eller intrång, och är det ostridigt, hvilken derför bör svara, varde,

der den, som lidit skadan eller intrånget, det äskar, frågan efter syn

och uppskattning pröfvad af tre ojäfvige skiljemän, bland hvilka en

utses af hvardera parten och de sålunda utsedde tillkalla den tredje.

Tredskas den, mot hvilken anspråket väckes, att utse skiljeman, eller

kunna de utsedde ej förena sig om valet af den tredje, ege domaren

eller öfverexekutor eller utmätningsmannen i orten att på ansökan af

den, som anspråket väckt, om valet förordna.

Part, som ej nöjes med hvad de fleste skiljemännen säga, eger att

draga tvisten under Rättens pröfning, så framt han sin talan instämmer

inom nittio dagar från det skiljemännens beslut honom tillstäldes; och

skall i beslutet lemnas tydlig hänvisning om hvad den missnöjde har

att iakttaga för tvistens dragande under Rättens pröfning. Beslutet

skall, änskönt någondera parten vill söka domaren, gå i verkställighet,

der ej domaren eller öfverexekutor annorlunda förordnar.

Vill den, som ersättning fordrar, hellre genast lita domstol än

skiljemän till, stånde det honom öppet.

21 §.

Fiskeriidkare vare berättigade att å de kronans stränder, skär och

holmar, hvarom i 1 § sägs, i mån af tillgång utan afgift erhålla upplåtelse

af mark för uppförande af boningshus, bodar och beredningshus,

11

byggnad af fartyg samt förfärdigande af kärl och redskap; och ege

Konungens Befallningshafvande att för sådant ändamål anvisa nödigt

område.

A kronomark, invid hvilken allmänt kronofiske finnes, må de

fiskande med tillstånd af Konungens Befallningshafvande eller, der fråga

är om kronopark, af Domänstyrelsen, uppsätta bodar mot afgift, som

pröfvas skälig.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 189 .

Förslag

till

Lag

angående förändrad lydelse af 24 kapitlet 14 § Strafflagen.

Härigenom förordnas, att 24 kapitlet 14 § Strafflagen skall erhålla

följande förändrade lydelse:

Den, som olofligen fiskar i annans fiskevatten, eller sätter ut fast

fiskeredskap i vatten, der fiskerätt tillkommer hvarje svensk undersåte,

eller genom gräfning eller annorledes drager till sig annans fiske, eller

genom stängsel eller fiskeredskap af håller fisk från annans fiskevatten,

dömes till böter. Missbrukar delegare sin rätt i samfäld! fiske; vare

bot högst etthundra Riksdaler.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 189 .

Förslag

till

Lag

angående förändrad lydelse af 6 och 24 §§ i Förordningen om jordegares

rätt öfver vattnet å hans grund den 30 December 1880.

Härigenom förordnas, att 6 och 24 §§ i Förordningen om jordegares

rätt öfver vattnet å hans grund den 30 December 1880 skola erhålla

följande förändrade lydelse:

6 §•

Ej må i vattendrag så byggas, att genom uppdämning eller annorledes

men tillskyndas någon, som ofvan eller nedan eger jord, vattenverk,

fiske eller annan egendom; och skall förty vattenverk, der hinder

i vattnets lopp kan lända till men för annan, vara så inrättadt, att

genom lucka å dammen eller annan anstalt tillräckligt aflopp för vattnet

ästadkommes samt fri upp- och nedgång för ilsken heredes.

År jord, som kan genom uppdämning sättas under vatten eller

deraf skadas, af den beskaffenhet, att den genom uppdämningen derå

skeende skada pröfvas vara ringa mot den nytta, som af uppdämningen

vinnes, må dock uppdämning kunna ske mot ersättning, motsvarande

fulla värdet och hälften derutöfver. Lag samma vare, der skada, som

genom uppdämningen tillskyndas fiske, finnnes vara ringa mot nyttan af

uppdämningen.

14

24 §.

Hvad i 7, 8 och 16 §§ sägs om vattenbyggnad skall i tilllämplige

delar lända till efterrättelse jemväl i fråga om fiskebyggnad.

Angående fiskebyggnad, som kan förorsaka uppdämning, gälie ock

hvad i 10 § sägs om vattenverk samt i 6, 21 och 22 §§ om vattenbyggnad

i allmänhet.

Om fiskerättighet och hushållning med fiskevatten är särskilt

stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 189 .

MOTIV.

f i

• ’ /

Det uppdrag komitén erhållit innebär, sådant detsamma blifvit af

komiterade uppfattadt, en dubbel uppgift. Komitén har fått sig anbefaldt

dels att från de ekonomiska och administrativa föreskrifterna rörande

fiskerinäringen afskilja de delar af lagstiftningen angående fisket, som

äro af allmän lags natur, och dels att underkasta sistnämnda stadganden

den revision, som kan anses erforderlig.

Vid motiveringen af sitt på denna uppfattning grundade förslag

torde komitén alltså böra till en början angifva de grunder, som föranledt

densamma att vid fiskerilagstiftningens uppdelande i nyssnämnda

två hufvudafdelningar uppdraga gränsen dem emellan så som skett

och sedermera anföra de hufvudsakliga skälen för de af komitén föreslagna

förändringar i hittills gällande stadganden af allmän lags natur.

Till belysning af frågan om gränsen mellan de till den allmänna

lagen hörande stadganden angående fisket samt de ekonomiska och

administrativa bestämmelserna i detta ämne torde en kortfattad redogörelse

böra lemnas för vissa till den svenska fiskerilagstiftningens

historia hörande omständigheter.

1 likhet med landskapslagarne och landslagarne innehåller 1734

års lag åtskilliga stadganden, som röra fisket. De flesta af dessa angå

rätten till fiske å visst område. Några allmänna grundsatser i detta

afseende anträffas icke i 1734 års lag, men här och der förekomma

detaljbestämmelser, af hvilka tydligen framgår, att lagens tystnad med

afseende å de mera allmänna frågorna beror allenast deraf, att dessa

ansetts alltför sjelfklara för att påkalla uttryckliga stadganden. Sådana

detalj bestämm el ser återfinnas i 17, 18 och 19 kapitlen Byggningabalk^!

18

samt 12 kapitlet 4 § Jordabalken. Bakom alla dessa stadganden ligger

uppenbarligen den förutsättning, att strandegaren i allmänhet eger uteslutande

fiskerätt, åtminstone i fråga om sötvattensfiske. Utom frågorna

om fiskerätt beröres i 1734 års lag en annan, åtminstone delvis till fiskerilagstiftningen

hörande fråga, nämligen den om kungsådra, hvilken enligt

20 kapitlet 3 § Byggningabalken skall hållas öppen, > der den af ålder varit».

Den 14 November 1766 utfärdades en »Kongl. Maj:ts nådiga allmänna

stadga och ordning för rikets hafs-, skär-, ström- och insjöfiske».

Denna stadga, hvilken på riksdagen 1765—1766 blifvit af Ständerna

antagen, hade tydligen till ändamål att behandla alla till fiskerilagstiftningen

hörande frågor, hvilka icke voro af alltför lokal eller tillfällig

natur eller redan i 1734 års lag vunnit lösning. Här påträffas bestämmelser

rörande alla de ämnen, som sedermera behandlades i 1852 års

Fiskeristadga, samt derjemte åtskilliga andra föreskrifter, hvilka under

det adertonde århundradets näringstvång ansågos vara ur nationalekonomisk

synpunkt af nöden för fiskerinäringens förkofran. •

Under tiden mellan 1766 och 1852 undergick den allmänna fiskerilagstiftningen

icke några större förändringar.

Åtskilliga stadgar, reglementen och kungörelser rörande fisket

utfärdades under senare delen af nästförflutna århundrade. De flesta

af dessa tillkommo utan att Ständernas yttrande inhemtats. I allmänhet

innehålla de emellertid icke några bestämmelser af privaträttslig

natur. I en af dessa utan Ständernas hörande tillkomna författningar,

»Kongl. Maj:ts nådiga stadga och reglemente för nordsjöfiskerierne samt

salterierne i Göteborgs och Bohus län» den 21 Juli 1774, förekommer

en bestämmelse af innehåll, att en hvar rikets innebyggare är utan

afseende å stånd eller vilkor berättigad att i öppna hafvet och i de

utom Öresund belägna skärgårdar idka fiske af hvad art som helst.

Denna bestämmelse, som stundom blifvit så uppfattad, att all strandegarerätt

å vestkusten derigenom upphäfts, innebär dock, såsom af

sammanhanget tydligen framgår, endast att något hinder från det allmännas

sida ej mötte för utöfvande af de grenar af fiskerinäringen, om

hvilka var fråga.

19

I administrativ väg gifna författningar förekomma jemväl sedermera

under tiden till den nu gällande Fiskeristadgans utfärdande. De

äro emellertid af det innehåll, att det uppenbarligen icke kan blifva

fråga om deras hänförande till den allmänna lagen.

På 1830-talet uppstod fråga om en genomgripande omarbetning

af fiskerilagstiftningen. Anledningen härtill synes i främsta rummet

hafva legat i stråfvandet att upphjelpa det bohuslänska fisket, särskildt

sillfisket, hvilket, sedan sillen år . 1808 upphört att i större ymnighet

gå till kusten, nästan legat nere. Under senare delen af 1820-talet

samt början af 1830-talet hade Kongl. Maj:t från åtskilliga myndigheter

och enskilda sakkunnige infordrat utlåtanden rörande orsakerna till

nämnda fiskes tillbakagång och medlen till dess förkofran. På grund

af officielt uppdrag hade vidare Presidenten i Kommerskollegium G.

Poppius hållit åtskilliga sammanträden med fiskarebefolkningen och

andra för fisket intresserade för att inhemta deras tankar i ämnet. I

den berättelse, Poppius afgaf till Kongl. Maj:t öfver resultatet af dessa

undersökningar, hade med anledning af hvad som förekommit vid åtskilliga

af de nämnda sammanträdena framhållits bland andra önskningsmål

äfven det, att ett allmänt förklarande meddelades om hvad som

vore att förstå med strandegares rätt till fiske i Nordsjön och huru

långt från stranden i de fall, då en sådan rätt kunde yrkas, den borde

rättvisligen sträckas. Vid föredragning af Poppius’ berättelse beslöt

Kongl. Maj:t den 24 Augusti 1833, att med ledning af vunna upplysningar

om fiskerierna i allmänhet förslag till en förnyad fiskeristadga

skulle genom Kommerskollegii försorg utarbetas samt Högsta Domstolen

erhålla särskild befallning att yttra sig i fråga om strandegares rätt

till fiske vid Nordsjön. Högsta Domstolen afgaf den 17 Maj 1836 det

infordrade utlåtandet. Samtlige ledamöter uttalade sig dervid i den

riktning, att med eganderätt till strand vid Nordsjön rättighet till fiske

vore med vissa inskränkningar förenad. Att närmare bestämma denna

fiskerätt medelst utsättande af ett visst afstånd från stranden ansågs

icke vara lämpligt och kunde, så vidt det skulle innefatta inskränk

-

20

ning i strandegares vilkorliga eganderätt, icke verkställas i annan ordning

än 87 § Regeringsformen bestämde.

Kommerskollegium aflemnade den 17 Augusti 1840 »förslag till

nytt reglemente för fiskerierne». Detta förslag var i väsentliga delar,

och särskild! de uppenbart privaträttsliga, af samma innehåll som

1766 års Fiskeristadga. I den skrifvelse, som åtföljde förslaget, anför

kollegiet härom, att då hvad i den äldre lagstiftningen förekomme om

skyldighet att hålla kungsådra öppen och om rätt till fiske såväl i

hafvet som i rinnande vatten och insjöar ej kunde annorlunda än efter

Konungens och Rikets Ständers gemensamma beslut ändras, gällande,

föreskrifter derom blifvit bibehållna.

Den 26 Maj 1841 afläto Rikets då församlade Ständer till Kongl.

Maj:t en skrifvelse, deri de förmälde sig hafva i anledning af väckt

fråga om närmare bestämmelser angående rätten till strömmingsfiske

vid stränderna af bottniska viken tagit kännedom om Kommerskollegii

nyssnämnda förslag och dervid inhemtat, att beträffande rätten till fritt

strömmingsfiske vid de norrländska kusterna kollegiet tillstyrkt, att

den i 1766 års stadga förekommande bestämmelsen, att sådan rätt

gälde allenast vid skogs-, bergs- och stenstränder, måtte förtydligas

genom det tillägg, att vid stränder, der åker eller äng mötte, dylik

rätt ej egde rum, samt att kollegiet bibehållit det äldre stadgandet, att

vid öppna hafsstranden och utom skären jordegarens enskilda rättighet

ej sträckte sig längre än landgrundet räckte. Ständerna hade funnit

den föreslagna redaktionen af bestämmelserna om strömmingsfiske vara

tydligare än det äldre stadgandet men tillika ansett det vara af högsta

vigt, att på det noggrannaste blefve bestämdt hvad som utgjorde öppna

hafs-, skogs-, bergs- och stenstränder, huru långt strandegares landgrundsrätt

egde rum och hvad med uttrycken inom- och utomskärs

borde förstås; och anhöllo derför Ständerna, att Kongl. Maj:t täcktes så

fort ske kunde dels utfärda en med Kommerskollegii förslag öfverensstämmande

förklaring af den gällande bestämmelsen om strömmingsfiske,

dels ock i sammanhang med en af Kommerskollegium föreslagen

vetenskaplig undersökning af lax- och strömmingsfisket låta bestämma

21

\

begreppen om skärgård, hafs-, skogs-, bergs- och stenstränder samt landgrundsrätt

och i den förväntade, till sin angelägenhet erkända förnyade

fiskeristadgan meddela nödiga förordnanden i öfverensstämmelse dermed.

Denna skrifvelse, hvilken ej synes hafva föranledt annan åtgärd

än infordrande af yttrande från Kammarkollegium och Vetenskapsakademien,

följdes å nästa riksdag af en delvis likartad framställning. Med

anledning af väckta motioner om åtgärder för sillfiskets upphjelpande

hemstälde nämligen Ständerna i skrifvelse den 22 April 1845 bland

annat, att Kong! Maj:t täcktes vidtaga sådana åtgärder, att närmare

bestämmelser gåfves om yttre gränsen för strandegares rättighet till

fiske och vatten i saltsjön, samt att rätten till sillfiske förbehölles strandegaren

i samma omfång som annat saltsjöfiske.

Det af Kommerskollegium utarbetade förslaget befans icke vara

lämpligt att läggas till grund för den påtänkta nya lagstiftningen.

I stället blef, sedan Vetenskapsakademien år 1847 afgifvit infordradt

utlåtande rörande grunderna för fiskeristadgarnes förbättrande, inom

Civildepartementet utarbetadt ett nytt förslag till stadga om fiskerierna

i riket. Detta förslag, - med hvilket den sedermera utfärdade,

nu gällande Fiskeristadgan i allt väsentligt öfverensstämmer, öfverleinnades

för granskning till Högsta Domstolen, hvars yttrande afgafs den

27 April 1852. Detta yttrande inledes på följande sätt: »En ny Fiskeri-Stadga,

som skall ersätta hvad genom förut utfärdade särskilda

författningar och reglementen finnes i ämnet föreskrifvet, måste icke

allenast omfatta hvad till den allmänna hushållningen med så väl fiskevatten

och farleder, som alla slags fisken och fiskevarors försäljning

hörer, utan äfven upptaga åtskilliga stadganden, som falla inom den

allmänna Civil- och Criminallagens område. Till sådana stadganden

kunde hufvudsakligen hänföras: grunderna för sjelfva fiskerättens bestämmande

och huru långt i detta afseende Kronans, menigheters eller

den enskildes rättigheter sig i hvarje fall må sträcka, vilkoren för den

enes rätt att, utan den andras förfång, disponera öfver vattendrag —

med dithörande stadganden om kongsådra — samt slutligen det skydd,

lagen anses böra gifva mot intrång i de åt hvar och en medgifne

22

rättigheterna, eller ansvarsbestämmelserna mot öfverträdelse af hvad i

förutnämnde tvänne hänseenden blifvit stadgadt; och måhända vore det

icke minst i dessa delar, som den äldre fiskerilagstiftningen tarfvade

att öfverses och förbättras; men sådant kunde icke grundlagsenlig! ske

i annan ordning, än 87 § Regeringsformen föreskrifver. Då emellertid

det nu förevarande förslaget icke syntes ämnadt för en dylik behandling,

utan funnes vara uppgjordt med syftemål att, utan annan förändring

af hittills gällande stadganden, så vidt de höra till den allmänna

lagen, än den af Rikets Ständers önskan föranledda närmare

bestämningen af hvad med strandegares landgrund skall förstås, blott

innefatta de förändrade föreskrifter af ekonomisk natur, som ansetts

erforderlige; torde alltså få antagas, att den Högste Domstolen anbefalde

granskningen ej heller borde öfverskrida gränsen för nyssnämnde

syftemål, och att den följaktligen borde inskränka sig till att tillse, dels

huruvida alla de äldre lagstadganden, hvilka icke kunde i administrativ

väg undergå förändring, blifvit i förslaget behörigen upptagne, och dels

huruvida de deruti intagne ekonomiska föreskrifter ne blifvit på sådant

sätt uppfattade och uttryckte, att hinder eller svårighet vid deras tilllämpning

ej må möta, äfvensom huruvida de, för samma föreskrifters

öfverträdande, föreslagne ansvarsbestämmelser må kunna anses lämplige.»

Högsta Domstolen synes alltså hafva ansett dels att, om de äldre

stadganden a af allmän lags natur blefve till sitt innehåll bestående,

formella ändringar kunde utan Riksdagens medverkan företagas, och

dels att, på grund af Ständernas uttalande om önskvärdheten af närmare

bestämmelser rörande omfånget af landgrund, Kongl. Maj:t kunde

meddela sådan bestämmelse. Denna uppfattning torde ock hafva delats

af Kongl. Maj:t, som, med iakttagande af de flesta bland Högsta Domstolens

detaljanmärkningar, den 29 Juni 1852 lät utfärda den nya

Fiskeri stadgan samt i sammanhang dermed upphäfde 1766 års stadga

och andra äldre bestämmelser om fisket.

o

År 1878 aflat Riksdagen en underdånig skrifvelse, hvari, under

framhållande af vissa omständigheter, som enligt Riksdagens förmenande

ådagalade behofvet af eu fullständig revision af fiskeriförfattningarne,

23

anhölls, att Kongl. Maj:t måtte låta genom sakkunniga personer företaga

en dylik revision. I anledning häraf meddelade Kongl. Maj:t under

år 1881 sådant uppdrag åt en komité, hvilken den 3 Mars 1883 afgaf

betänkande med förslag till ny Fiskeristadga och till vissa andra författningar.

I nämnda förslag hade sammanförts de flesta ämnen, som

behandlas i den nu gällande stadgan. Om uppdragande af någon gräns

mellan allmän lag och administrativa bestämmelser hade ej varit fråga.

Tanken på fiskerilagstiftningens sönderdelande på nyssnämnda sätt

har emellertid under den följande tiden alltmera framträdt. I vissa af

de utlåtanden, som infordrades öfver 1883 års förslag, uttalades, att

samtliga stadganden af civilrättslig natur borde afskiljas från den allmänna

fiskeristadgan, så att denna sistnämnda blott komme att innehålla

föreskrifter om fiskets vård. Vid 1893 och 1894 års riksdagar

bragtes frågan åter å bane genom väckta motioner, deri såsom önskvärdt

framhölls, att fiskerilagstiftningen särskildes i flera författningar,

af hvilka en innehölle de stadganden, som vore af allmän lags natur.

Dessa motioner blefvo afstyrkta af lagutskottet på den grund att 1883

års förslag ännu vore beroende på Kongl. Maj:ts pröfning; och i enlighet

med utskottets hemställan afslogo båda kamrarne samma motioner.

Den 1 Juni 1894 blef emellertid 1883 åm förslag föredraget inför

Kongl. Maj:t, som, med anslutning till den åsigten, att de till allmän

lag hörande delarne af fiskerilagstiftningen borde sammanfattas i en

särskild lag och sålunda afskiljas från de administrativa bestämmelserna,

täcktes åt den samma dag förordnade komitén uppdraga att utarbeta

förslag till en sådan lag.

Komitén har härefter att öfvergå till framställningen af de synpunkter,

som varit för komitén bestämmande i fråga om den allmänna

och den administrativa lagstiftningens särskiljande.

De frågor, som behandlas i 1 kapitlet af 1852 års Fiskeristadga,

hafva, såsom komiténs förslag utvisar, ansetts utan undantag vara hän

-

24

förliga till den allmänna lagens område. De flesta af kapitlets bestämmelser

röra frågan om den rätt till fiske, som åtföljer eganderätten till

jord, och de inskränkningar i denna fiskerätt, som till förmån för andra

fiskeriidkare böra ega ram. Att dylika bestämmelser, hvilka kunna

sägas hafva till uppgift att från en viss sida bestämma eganderättens

omfång och i allmänhet beröra rent privaträttsliga förhållanden, böra

ega allmän lags natur, torde vara ovedersägligt. Den omständigheten,

att hithörande stadganden i allmänhet sakna motsvarighet i 1734 års

lag, kan uppenbarligen icke anföras såsom stöd för deras hänförande

till den ekonomiska lagstiftningen, då, såsom i det föregående framhållits,

åtskilliga i denna lag förekommande detaljbestämmelser tydligen

äro byggda på den förutsättningen, att med eganderätt till jord i allmänhet

följer uteslutande rätt att fiska å angränsande vattenområde.

Icke heller kan man deraf, att 1852 års Fiskeristadga utfärdats utan

att Riksdagens samtycke blifvit inhemtadt, draga den slutsats, att denna

stadga bör, äfven i de delar, hvarom nu är fråga, tillhöra den ekonomiska

lagstiftningen. Af de ^uttalanden, som inom Högsta Domstolen

förekommo vid granskningen af det förslag, som ligger till grund för

den gällande stadgan, framgår, såsom den föregående redogörelsen gifver

vid handen, att äfven vid denna stadgas tillkomst »grunderna för fiskerättens

bestämmande» ansågos höra till den allmänna lagen.

Till denna böra enligt koiniténs uppfattning räknas äfven de stadganden

i 1 kapitlet, hvilka afse rätt till fiske i de delar af hafvet och

större insjöar, som i allmänhet ej anses vara föremål för enskild eganderätt.

Dessa stadganden sammanhänga på det närmaste med de förut

omnämnda, de utgöra i viss mån dessas nödvändiga komplement och

torde redan på sådan grund böra hänföras till samma lagstiftningsgrupp.

Men äfven från en mera principiell ståndpunkt synas nämnda stadganden

böra räknas till den allmänna lagen, om man nämligen såsom ett af

dennas väsentligaste kännetecken fattar, att den i främsta rummet har

att ordna och bestämma enskildes inbördes rättsförhållanden.

Om komitén sålunda i allmänhet funnit det uppenbart, att de förhållanden,

som afses i 1 kapitlet Fiskeristadgan, böra regleras genom

25

allmän lag, har dock i afseende å tvänne hithörande frågor försports

någon tvekan. Dessa frågor röra rätten till fiske vid sådana kronan

tillhöriga allmänningar, stränder, parker och holmar, som omförmälas

i 1 och 6 §§. Dylika fisken skulle enligt vår lagstiftnings allmänna

principer tillkomma kronan men få enligt nämnda. §§ nyttjas af alla

rikets innebyggare eller innevånarne i en viss ort. Det skulle möjligen

vid sådant förhållande kunna ifrågasättas, huruvida stadgandena härom *

icke borde tillhöra den art af lagstiftning, som afser kronans domäner.

Ifrågavarande bestämmelser kunna emellertid betraktas såsom undantag

från de allmänna grundsatserna om strandegares fiskerätt och äro, om

de så uppfattas, att räkna till allmän lag.

I nära sammanhang med 1 kapitlets stadganden om fiskerätt stå

de förut omnämnda bestämmelserna i Byggningabalkens 17, 18 och 19

kapitel samt 12 kapitlet Jordabalken. Såsom af det * föregående torde

framgå, äro de ämnen, hvarom dessa bestämmelser handla, af beskaffenhet,

att desammas öfverflyttande till den ekonomiska lagstiftningen ej

kan ifrågakomma.

Af allmän lags natur äro enligt komiténs åsigt vidare de föreskrifter

i 2 kapitlet af 1852 års Fiskeristadga, som icke blifvit ersatta genom

stadgandena i Förordningen om jordegares rätt öfver vattnet å

hans grund den 30 December 1880 och öfriga samma dag utfärdade

författningar. Såsom redan anförts hörde föreskrifterna angående kongsådra

till de bestämmelser, hvilka enligt Högsta Domstolens år 1852

uttalade åsigt icke kunde ändras annorledes än i enlighet med 87 §

Regeringsformen. Väl omnämner 1734 års lag endast den s. k. större

kungsådran, men bestämmelserna om den mindre ådran äro uppenbarligen

af enahanda art. Jemväl dessa bestämmelser hade enligt Högsta

Domstolens mening till ändamål att fastställa »vilkoren för den enes

rätt att utan den andres förfång disponera öfver vattendrag». Äfven

om denna privaträttsliga synpunkt icke skulle vara den enda, från

hvilken man i detta fall hade att utgå, utan fiskerinäringens allmänna

intressen jemväl skulle befinnas ligga till grund för ifrågavarande föreskrifter,

innebära dessa i allt fall eu inskränkning i eganderätten af

4

26

sådan art, att de ej kunna räknas till det ekonomiska lagstiftningsområdet.

Till detta område har komitén deremot ansett de flesta i Fiskeristadgans

3 och 4 kapitel upptagna bestämmelser vara hänförliga. Dessa

bestämmelser, hvilka enligt kapitlens rubriker angå hushållning med

fiskevatten och handel med fiskvaror, hafva i allmänhet till hufvud*

uppgift att skydda och befordra fiskerinäringen såsom ett helt.

Vissa af ifrågavarande stadganden torde dock bilda undantag från

hufvudregeln. Dit hör enligt komiténs åsigt 17 §, hvilken innehåller

förbud för jordegare att i visst fall afrödja skogsbackar och lundar,

som äro belägna invid fiskevatten. Äfven om detta förbud måste anses

föranledt af omtanke om fiskerinäringen -i allmänhet, innefattar det

dock en så väsentlig inskränkning, i de befogenheter, som enligt allmänrättsliga

principer åtfölja eganderätten till fastigheter, att det på

sådan grund måste hänföras till den allmänna lagen. Till samma område

hör enligt komiténs tanke föreskriften i 20 §:s första punkt om

skyldighet för den, som fiskar i samfäldt fiskevatten, att efter slutadt

fiske borttaga pålar och dylikt, som kan hindra annans fiske. Detta

stadgande står i närmaste sammanhang med de i 17 kapitlet Byggningabalken

gifna föreskrifter angående nyttjande af samfäldt fiskevatten.

Deremot torde den i 21 § berörda frågan om den ordning,

som skall iakttagas, då flere samtidigt vilja å samma plats bedrifva

fiske, icke böra räknas till den allmänna lagen. Redan vid Fiskeristadgans

tillkomst synes en sådan uppfattning hafva gjort sig gällande.

I det af Högsta Domstolen granskade förslaget hade en § af samma

innehåll som den nuvarande 21 § blifvit intagen i första kapitlet bland

bestämmelserna om rätt till fiske. Högsta Domstolen anmärkte emellertid,

att den »ordningsföreskrift», hvarom paragrafen handlade, icke

rätteligen hörde under första kapitlet utan borde öfverflyttas till det

tredje; och i anledning af denna anmärkning synes stadgandet hafva

erhållit sin nuvarande plats. Enligt komiténs åsigt kan ordningen

mellan de fiskande icke lämpligen bestämmas genom en under alla

förhållanden giltig regel af den enkla beskaffenhet som den i nyss-j

27

nämnda paragraf upptagna, eller att företrädesrätten beror af tiden för

ankomsten till fiskeplatsen. Erfarenheten visar nämligen, att för en tillfredsställande

reglering af hithörande förhållanden erfordras, i de fall

då fiskare å samma plats använda olika slag af redskap, utförliga stadgande^

som gifva en mer eller mindre ovilkorlig företrädesrätt åt det

ena eller andra slaget af fiskeredskap, exempelvis åt not och drifgarn

framför sättgarn och refvar o. s. v. Lösningen af de detaljfrågor, som

i detta afseende kunna uppkomma, beror tydligen mindre af rena rättsprinciper

än af andra omständigheter, särskildt den ena eller andra

fiskemetodens företräden i ekonomiskt hänseende; och de omständigheter,

till hvilka sålunda hänsyn företrädesvis måste tagas, äro ofta beroende

af lokala och lätt vexlande förhållanden, för hvilka en för hela riket

gällande och mera konstant lagstiftning icke lämpar sig. Af dessa skäl

och då samtliga stadganden i detta ämne uppenbarligen böra i ett

sammanhang behandlas, synes frågan i sin helhet tillhöra den ekonomiska

lagstiftningen.

Beträffande bestämmelserna i Fiskeristadgans femte kapitel, hvilka

hufvudsakligen handla om ansvar för öfverträdelse af stadgans föreskrifter,

torde vara uppenbart, att de äro att hänföra till den allmänna

eller den administrativa lagstiftningen allt efter som det lagbud, som

öfverträdes, tillhör det ena eller andra området.

I de båda paragrafer, som bilda Fiskeristadgans sjette kapitel,

förekommer allenast ett stadgande, om hvars hänförande till den allmänna

lagen kan blifva fråga, nämligen 44 §:s andra punkt, hvari uppdrages

åt Konungens Befallningshafvande att för åtskilliga med fisket

sammanhängande ändamål upplåta mark å vissa kronolägenheter eller

medgifva utsyning af virke å kronoskogar. Komitén har uppfattat

detta stadgande såsom medförande en ovilkorlig rätt för fiskeriidkare

att i mån af tillgång och behof komma i åtnjutande af de förmåner

stadgandet afser, vid hvilket förhållande detsamma i likhet med det

äldre stadgandet i ämnet, 18 kapitlet 2 § Byggningabalken, synes höra

räknas till den allmänna lagen.

28

Den granskning, komitén haft att egna de till allmänna lagens

område hörande delarne af fiskerilagstiftningen, har i allmänhet icke

föranledt komitén att föreslå några mera genomgripande förändringar

i hithörande, nu gällande stadganden. Oaktadt en väsentlig omarbetning

af de nuvarande, i många fall bristfälliga och otydliga stadgandena

kunde synas önskvärd, har komitén likväl funnit sig nödsakad

att uppgifva tanken på en sådan mera omfattande revision. Orsaken

härtill ligger, såsom lätt torde inses, i de svårigheter, som skulle vara

förenade med öfvergången till de nya rättsregler, hvilkas genomförande

kunde komma i fråga. De privaträttsliga delarne af fiskerilagstiftningen

utgöra enligt sakens natur ett lagstiftningsområde, der rubbningar

i de grundsatser, som en gång gjort sig gällande, lätt föra med

sig kränkning af bestående rättigheter eller andra befogade intressen.

I all synnerhet är detta fallet i vårt land, der lagstiftningen i större

omfattning än på de flesta andra ställen gjort fisket till privategendom.

En lagförändring, hvarigenom privat fiske öfvergår till kollektivt,

är af nyss antydda orsak oftast betänklig och bör ej företagas,

utan att vederlag lemnas de fiskeberättigade eller deras samtycke inhemtas.

Förändringar i motsatt riktning, kollektiva fiskerättigheters ersättande

med individuella, fordra, äfven de, synnerlig varsamhet. Der

rätten till fiske är mer eller mindre oberoende af eganderätten till

fiskevattnet, kan nämligen under i öfrigt gynsamma förhållanden lätt

uppstå en befolkning af yrkesfiskare, och om, såsom ofta är fallet,

denna är för sin utkomst i väsentlig mån hänvisad till ett visst slags

fiske eller fiske på en viss trakt, inses lätt, hvilken betänklig rubbning

i lefnadsvilkor kan vållas af en lagförändring i den senast antydda

riktningen. Hvad sålunda anförts gäller icke allenast de skrifna lagbuden

utan i lika hög grad de rättssatser, som bildats genom sedvana.

Enligt hvad erfarenheten visar, spelar sedvanerätten i hithörande frågor

en synnerligt stor roll. I skilda delar af landet möter man i fråga

om rätten till fiske en eller annan lokal, på sedvana grundad uppfattning,

som afviker från den skrifna lagen, men är fast rotad i befolkningens

rättsmedvetande. Utan att förbise de olägenheter, en dylik

29

lokal rättsbildning medför, har komitén likväl, med hänsyn till hvad

ofvan hlifvit yttradt angående faran af rubbningar i gällande grundsatser

på detta område, trott det icke kunna ifrågakomma att upphäfva

dessa rättssedvanor utan, såsom förslaget utvisar och längre fram skall

närmare motiveras, funnit sedvanerättens resultat i hithörande fall böra

erhålla uttryckligt erkännande i lagstiftningen.

De förändringar komitén föreslagit i de gällande bestämmelserna

äro alltså af hufvudsakligast formell natur. Endast i de fall, der de

ofvan angifna betänkligheterna icke egt någon afsevärd betydelse, innehåller

förslaget sakliga förändringar.

Enligt 1 § af 1852 års Fiskeristadga eger hvarje rikets innebyggare 1 §■

rätt att idka »allt fiske» i sådana fiskevatten, som i denna § afses. Den

häruti af komitén föreslagna inskränkning, att vissa slag af fast fiskeredskap

i allmänhet icke skulle i nämnda fiskevatten få användas, har

i främsta rummet föranledts af de stridigheter, till hvilka under senare

tider det vid den halländska kusten brukliga fisket med s. k. lax-sätt

gifvit upphof, och komitén anser sig derför böra korteligen redogöra

för vissa förhållanden, som i detta afseende kommit till komiténs

kännedom.

Laxsätten, hvilka utgöras af ett slags på grundt vatten anbragta

fasta garnredskap, förekomma i stor omfattning vid den långgrunda

halländska kusten och pläga utsättas icke allenast inom det område,

som enligt 2 § 2 stycket Fiskeristadgan är under benämningen landgrund

förbehållet strandegaren utan äfven utanför gränsen för detta

område. Dylika å det för alla öppna fiskevattnet anbragta redskap

medföra uppenbarligen ett väsentligt intrång i det fiske, som tillkommer

strandegarne, ity att en stor del af den fisk, som eljest skolat ingå i

de på enskildt område befintliga »sätten», uppfångas innan den hinner

dit. För att i afsevärd mån kunna deltaga i fisket nödgas derför strandegaren

att förlänga sina »sätt» utöfver »landgrundet», hvarigenom åter

redskapen fördyras och fisket alltså blir mindre inbringande. För vin

-

30

nande af ändring i de förhållanden, som sålunda inträda hafva under

år 1889 åtskilliga egare eller''innehafvare af strandfiske hänvändt sig

till Kong! Maj:t med anhållan om utfärdande af i sådant hänseende

erforderliga bestämmelser. I anledning af dessa ansökningar uppdrogs

genom nådigt bref den 17 April 1891 åt Konungens Befallningshafvande

i Hallands län att, sedan sakkunnig person, som Konungens Befallningshafvande

egde utse, verkstält undersökningar rörande de förhållanden,

hvilka kunde inverka på bedömandet af de i ansökningarna väckta frågor,

efter omständigheterna sjelf vidtaga eller hos Kongl. Maj:t göra framställning

om vidtagande af de åtgärder, till hvilka dessa undersökningar

kunde anses böra föranleda. Efter förordnande af Konungens Befallningshafvande

verkstälde derefter Förste Fiskeriassistenten F. Trybom den

anbefalda undersökningen, hvarjemte han med ledning af dervid vunna

resultat afgaf förslag till bestämmelser för afhjelpande af de anmärkta

olägenheterna. Sedan åtskilliga i frågan intresserade personer derpå

blifvit hörde, afgaf Konungens Befallningshafvande den 19 Oktober

1892 till Kongl. Maj:t ett förslag till förordning i ämnet, hvilket förslag

för närvarande är beroende på Kongl. Maj:ts pröfning. Detta förslag

åsyftar hufvudsakligen en inskränkning i rätten att utanför »landgrundet»

utsätta garnredskap — vare sig fast eller rörlig — för

fångande af lax, ity att denna rätt göres beroende af afståndet från

närmaste å »land gran det» befintliga eller derifrån utgående laxsätt. I

detta afseende uppställas åtskilliga temligen utförliga regler, hvilka i

vissa fall skulle vexla för olika delar af Hallands län.

I likhet med Konungens Befallningshafvande har komitén funnit

den klagan, som från strandegarnes sida försports öfver det utanför

»landgrundet» bedrifna fisket med fast redskap, vara fullt berättigad

och egnad att påkalla lagstiftningens ingripande. Då emellertid, enligt

hvad komitén erfarit, förhållanden, hvilka mer eller mindre påminna

om de nu berörda, förekomma jemväl å andra orter än Halland, särskilt

vid strandfiske efter lax och ål i Skåne och Blekinge, samt

liknande olägenheter lätt kunna uppstå öfverallt, der strandens långgrunda

beskaffenhet möjliggör utsättande af faststående redskap utan

-

31

för »landgrundet», har komitén förestält sig, att de bestämmelser, som

kunna ifrågakomma, böra om möjligt affattas så, att desamma kunna

om ock med vissa undantag tillämpas öfver hela riket. Härtill egna

sig emellertid icke de i Konungens Befallningshafvandes förslag uppstäda

grundsatser; och öfver hufvud taget synes någon annan allmän

bestämmelse, som leder till det åsyftade målet, svårligen kunna gifvas

än ett allmänt förbud att utanför »landgrundet» använda sådan faststående

fiskeredskap, som i afsevärd mån kan göra intrång i strandfisket.

För ett dylikt förbud talar jemväl ett annat skäl, hvilket med

anledning af förenämnda för Halland afsedda förslag blifvit kraftigt

framhållet från fiskarebefolkningens sida. De utanför »landgrundet»

anbragta fasta redskapen medföra nämligen intrång icke allenast i det

egentliga strandfisket utan äfven i det fiske, som närmast utanför »landgrundet»

bedrifves med rörlig redskap; och med hänsyn härtill har vid

ett af Konungens Befallningshafvande i Hallands län med en del af

fiskarebefolkningen hållet sammanträde yrkande blifvit framstäldt, att

utsättande af fasta fiskeredskap utanför det enskilda området måtte helt

och hållet förbjudas. Äfven den sålunda framhållna synpunkten synes

komitén förtjent af beaktande. Då i lagstiftningen uppställes den principen,

att fisket i öppna hafvet är fritt för hvarje medborgare, kan det

med skäl ifrågasättas, huruvida icke häraf bör följa, att ingen eger för

en längre tid eller ständigt taga i sin besittning en del af detta allmänna

område, så att andra därigenom uteslutas från fiskets nyttjande^

Hvad nu blifvit anfördt har föranledt komitén att såsom allmän

regel föreslå, att fiskegårdar -— under hvilket uttryck »laxsätt» uppenbarligen

inbegripas — ryssjor (ålhoinmor) och annan dylik fast fiske

redskap ej må inom svenskt sjöterritorium byggas eller utsättas i öppnahafvet.

Genom undantagslös tillämpning af en sådan regel torde man

emellertid skjuta öfver målet. Utan tvifvel finnas fall, der nyssnämnda

slag af redskap kunna utan olägenhet för någon användas utanför »land

grundet», och der deras förbjudande alltså skulle vara ändamålslöst,

hvartill kommer att på en eller annan ort ett med ens genomfördt för

-

32

bud skulle kunna innebära en obillig stränghet mot dem, som under

den nu gällande lagstiftningens hägn utöfvat sådant fiske, hvarom här

är fråga. Såsom förut antydts kan emellertid den allmänna lagen svårligen

angifva de omständigheter, som böra föranleda undantag från

hufvudregeln, och någon lämpligare utväg torde vid sådant förhållande

icke finnas, än att i administrativ väg bestämmelser gifvas för de undantagsfall,

der användandet af den i allmänhet förbjudna redskapen till

större eller mindre del må vara tillåtet. Sådana bestämmelser synas

kunna meddelas såväl genom särskilda föreskrifter för en viss ort —

i hvilken händelse de tydligen böra utfärdas af Konungen — som ock

såsom medgifvanden för särskilda fall, då fråga uppstår om utsträckning

af strandegares fasta redskap utöfver »landgrundet». I sistnämnda

händelse synes det icke möta någon betänklighet att åt Konungens Befallningshafvande

öfverlemna befogenhet att, sedan undersökning egt

rum, huruvida redskapens utsträckande kunde utöfva någon inverkan

på andras fiske, meddela tillstånd till densammas förlängning.

2 §. Bestämmelserna rörande strandegarerätten vid saltsjöfisket hafva i

förslagets 2 § blifvit bibehållna vid hufvudsakligen samma innehåll och

lydelse som motsvarande föreskrifter i 1766 års stadga och den nu

gällande Fiskeristadgan. Med afseende å ett särskildt slag af de former,

hvarunder skärgårdsbildningen vid vår kust uppträder, har komitén

emellertid funnit sig kunna föreslå ett förtydligande af de gällande

bestämmelserna. Upplysningar, som från skilda håll vunnits, gifva nämligen

vid handen, att vid de hafsfjärdar, hvilka åt något håll äro öppna

mot hafvet, enskild fiskerätt i allmänhet, såväl å rikets vestra kust som

å den östra, anses vara begränsad på samma sätt som vid öppna hafsstranden

och utom skären. Denna uppfattning, hvilken torde öfverensstämma

med en riktig tolkning af Fiskeristadgans 2 §, framgår emellertid

icke med full tydlighet af densammas affattning och har derför

ansetts höra erhålla uttryckligt erkännande i lagen.

Af skäl, som i motiven till 1 § framhållits, har ett tillägg blifvit

föreslaget om rätt för strandegare att i visst fall utanför det honom

33

förbehållna område vid hafsstranden anbringa sådan fast fiskeredskap,

som i allmänhet icke skulle få derstädes utsättas. Vidare hafva de nu

gällande måtten för beräknande af strandegarens enskilda fiskeområde

blifvit utbytta mot mått, angifna i meter, dervid för undvikande af

bråktal en obetydlig jemkning till strandegarnes förmån egt rum.

Beträffande aflfattningen i öfrigt af denna § torde böra påpekas,

att det i Fiskeristadgan förekommande uttrycket »landgrund» undvikits.

I det allmänna språkbruket, likasom i den äldre lagstiftningen, utmärker

detta uttryck allenast det utanför en strand belägna grunda

vattenområdet, hvars omfång naturligtvis ej kan bestämmas genom en

allmän regel; och det synes mindre lämpligt, att lagstiftningen åt samma

uttryck ger en annan betydelse.

I paragrafen har ej upptagits hvad i Fiskeristadgans 2 § sägs derom,

att strandegare må i fall af befogenhet framställa anspråk på vidsträcktare

landgrundsområde, än som enligt den allmänna regeln skulle honom

tillkomma. Denna hänvisning, hvilken knappast torde kunna åsyfta

något annat fall än det, att strandegaren på grund af urminnes häfd

anser sig berättigad till större område än det vanliga, synes ej vara af

nöden, då af stadgandena i 12 kap. 4 § Jordabalken samt 12 § i

komiténs förslag torde framgå, att urminnes häfd här kan göras

gällande.

De i 3 §:s första stycke föreslagna stadganden om rätt till ström- 3 §.

mingsfiske vid främmande strand i de fyra norrländska kustlänen innehålla

hufvudsakligen ett förtydligande af nu gällande bestämmelser i

detta ämne.

Dessa lida så till vida af otydlighet, att det icke med visshet framgår,

huruvida de afse fiske med allt slags redskap eller endast notfiske.

Den förra uppfattningen öfverensstämmer närmast med ordalagen, som

helt allmänt angifva, att »strömmingsfisket» under vissa vilkor är fritt

för hvarje rikets innebyggare. Till stöd för den senare meningen kan

åter anföras, att stadgandet om strandegarens rätt till första notdrägten

erhållit en affattning, som synes gifva vid handen, att man ej haft

tanke på något annat slags fiske än det, som drifves med not. Enligt

5

vunna upplysningar lärer emellertid vid vissa delar af den norrländska

kusten strömmingsfiske med nät (skötar) i stor omfattning idkas utan

hänsyn till strandegarerätt. På åtskilliga orter synes sådant fiske till

och med vara en hufvudnäring för en icke obetydlig fiskarebefolkning.

Under sådana förhållanden har det ansetts vara af vigt, att Fiskeristadgans

bestämmelser förtydligas derhän, att deras tillämplighet på

skötfisket ej vidare kan dragas i tvifvelsmål. Förutom not och skötar

användes vid strömmingsfiske visst slags fast (ryssjeartad) redskap.

Dylikt fiske torde emellertid böra förbehållas strandegaren, hvilken

eljest skulle utsättas för ett alltför betänkligt intrång i dispositionen

öfver sitt enskilda vattenområde. Första stycket i förslagets 3 § har i

öfverensstämmelse med nu angifna grunder erhållit en affattning, som

utmärker, att detsamma afser allt slags fiske med rörlig redskap men

också endast sådant fiske.

Från nu gällande stadganden innebära de föreslagna bestämmelserna

i första stycket en ringare afvikelse derutinnan, att föreskriften om skyldighet

för den, som vill vid främmande strand idka strömmingsfiske,

att derom underrätta strandegaren ej blifvit bibehållen. Denna föreskrift

torde under vissa omständigheter, såsom då strandegaren är aflägset

boende eller han sjelf eller hans husfolk ej kan anträffas i sitt hemvist,

vara oskäligt betungande för de fiskande och stundom rent af kunna

göra deras rätt om intet. Enligt upplysningar, som af sakkunniga personer

lemnats komitén, lärer för öfrigt tillämpning af ifrågavarande

föreskrift numera knappast någonsin förekomma.

Enligt andra stycket af Fiskeristadgans 3 § skall i de rikets skärgårdar,

der för fångande af sådan hafsfisk, som går till stränderna i

stora stim, de fiskande af ålder oklandradt fått följa fisken efter dess

dref och fiska vid annans strand, dervid förblifva. Detta stadgande

syftar i främsta rummet på det ymniga sillfisket vid bohuslänska kusten

men äfven på annat, i viss mån dermed jemförligt fiske. Sin nuvarande

formulering erhöll detsamma vid Högsta Domstolens granskning af det

förslag, som låg till grund för 1852 års Fiskeristadga; och afsågs dervid,

enligt hvad Högsta Domstolens protokoll utmärker, att från strand

-

35

egarerätten undantaga fångsten af sådan hafsfisk, som ginge till stränderna

i sådan ymnighet, att det öfverstege strandegarens förmåga att

ensam uppfånga densamma. Såvidt komitén erfarit, har någon tillämpning

af ifrågavarande stadgande ej egt rum annorstädes än vid rikets

vestra kust, särskildt Bohuslän. De arter af fisk, på hvilka detsamma

angifvits vara tillämpligt, äro, förutom sillen, der denna förekommer i

större ymnighet, skarpsill, makrill och gråsej.

Komitén har icke ansett sig ega skäl att föreslå nagra förändringar

uti nyssnämnda stadgande. Väl lider det intet tvifvel, att vid vissa

delar af vestkusten fiske vid främmande strand sedan lång tid tillbaka

fått oklandradt bedrifvas äfven efter annan fisk än den, som går i stora

stim, och med hänsyn härtill har det blifvit ifrågasatt att pa ett eller

annat sätt vidga stadgandets tillämpningsområde. Då emellertid

komitén i 12 § af sitt förslag hemstält om uttryckligt erkännande af

de lokala sedvanor, genom hvilka på sidan om lagstiftningen strandegarens

fiskerätt här och der blifvit till andra fiskandes förman inskränkt,

har nyss antydda afvikelse från de gällande bestämmelserna

ej ansetts vara af behofvet påkallad. En jemkning i redaktionen af

ifrågavarande stadgande har emellertid blifvit af komitén vidtagen. Da

nämligen stadgandet ej anses tillämpligt på östersjökusten, och något

skäl för en förändring i detta afseende ej föreligger, föreslås en affattning,

som tydligen utmärker, att detsamma afser endast rikets vestra

kust, hvarjemte och då på grund af samma stadgande sadant fiske, som

der är i fråga, otvifvelaktigt af allmänheten oklandradt utöfvats

jemväl vid öppen hafsstrand, uttrycket »i de rikets skärgårdar»

såsom mindre egentligt utbytts mot orden »vid de delar af rikets

vestra kust».

Med frågan om rätt till sillfiske vid annans strand sammanhänger

på det närmaste spörsmålet om de fiskandes rätt att längre eller kortare

tid hålla vadfångad sill innestängd i vaden. Sedan de s. k. långvariga

vadstängen i stor omfattning kommit i bruk, synes man ej längre kunna

undvara lagbestämmelser, somför dylika fall bestämma rättsförhållandet

mellan de fiskande och strandegarne. Då emellertid, enligt hvad upp

-

36

lyst blifvit, den komité, som den 29 Juli 1892 fått i uppdrag att upprätta

förslag till ordningsstadga för hafsfisket vid kusten af Göteborgs

och Bohus län, eller den s. k. hafsfiskekomitén, för närvarande är sysselsatt

med utarbetande af förslag, till lag om rätt att hålla sill innestängd

med vad, har detta ämne ansetts ej böra i förevarande förslag

behandlas, utan har en hänvisning allenast egt rum till de särskilda

bestämmelser, till hvilkas utfärdande nyssnämnda, under arbete varande

förslag gifver anledning.

Af de komiténs ledamöter, hvilka tillika deltaga i hafsfiskekomiténs

arbeten, har vidare blifvit upplyst, att af sistnämnda komité kommer att

framställas förslag om borttagande, såvidt angår sillfisket i Bohuslän, af

den rätt, som enligt 3 § Fiskeristadgan tillkommer strandegaren att bestämma

den ordning, hvari hans not skall dragas. Vid sådant förhållande

och da denna företrädesrätt uppenbarligen icke eger någon

nämnvärd betydelse i fråga om annat fiske-än det nyssnämnda, har

komitén saknat anledning att i sitt förslag upptaga Fiskeristadgans bestämmelse

i detta hänseende. Skulle emellertid hafsfiskekomiténs förslag

i denna del icke komma att leda till borttagande af nämnda rättighet

vid sillfisket, synes tillräcklig anledning ej föreligga att i fråga om

annat fiske afskaffa densamma.

Bestämmelsen i sista stycket af 3 § Fiskeristadgan om rätt för den,

som enligt äldre, före 1852 gällande lagstiftning upprensat notvarp å

annans område, att uppbära viss andel af den fisk, som i varpet fångas,

har ej blifvit i förslaget upptagen. Enligt sakkunnige personers meddelande

lärer nämligen denna bestämmelse numera hafva förlorat all

tillämpning.

Hvad förslaget innehåller om rätt för de fiskande att vid fiske,

som i denna § asyftas, nyttja annans strand för tillfällig uppdragning

af redskap och båt motsvaras icke af någon uttrycklig bestämmelse i

Fiskeristadgan. En sådan rätt är emellertid i många fall en nödvändig

förutsättning för fiskets utöfvande och torde jemväl vara afsedd i nämnda

stadga, då strandegaren der i visst fall förklaras berättigad till ersättning

för skada, som genom fisket uppkommer å hans egor.

37

Denna § är till sitt innehåll i allo öfverensstämmande med Fiskeri- 4 §.

stadgans 4 §. '' \

Från Fiskeristadgans 8 § skiljer sig den föreslagna 5 § endast i fråga 5 §.

om redaktionen. De i förslaget använda uttryckssätten göra det öfverflödigt

att, såsom i det gällande lagbudet skett, meddela särskild bestämmelse

om rätten till fiske i de till städernas donatlonsjordar hörande

vattenområden. Att sådan rätt tillkommer städerna eller deras

rättsinnehafvare, torde med full tydlighet framgå af ordalagen i förslaget.

I fråga om rätten till fiske i rikets större insjöar saknar den nu 6 §.

gällande lagstiftningen tillräckligt tydliga bestämmelser. Stadgandena

i 12 kap. 4 § Jordabalken synas, om man endast fäster sig vid ordalagen,

innebära, att samtliga sjöar i riket äro underkastade strandegarnes

enskilda eganderätt, hvaraf åter skulle följa, att endast strandegarne

eller deras rättsinnehafvare vore berättigade till insjöfiske. En

sådan uppfattning om eganderätten till sjöområdena synes emellertid,

då det gäller de öppna delarne af landets allra största insjöar såsom

Venern och Vettern, föga rimlig och framgår ej heller med nödvändighet

af de begagnade uttryckssätten. Också gjorde sig vid

Fiskeristadgans tillkomst en annan mening gällande. I det förslag,

som ligger till grund för denna stadga, innehåller 1 § en bestämmelse

af följande lydelse: »Så stånde ock hvarje svensk man

fritt att fiska i de delar af större insjöar, till hvilka kronans, menigheters

eller enskilde strandegares uteslutande fiskerätt sig icke sträcker,

och der fisket af ålder varit till allmänt nyttjande upplåtet». Under

förslagets behandling i Högsta Domstolen anmärktes vid denna punkt,

att då allt fiske inom rikets område, som hvarken tillhörde någon

menighet eller enskild person, måste anses tillhöra staten eller kronan,

skulle, ifall man från det begagnande för hvarje svensk man, som här

åsyftades, undantoge icke blott menigheters och enskilde personers utan .

äfven kronans fiskevatten i de större insjöarne, ingenting der återstå

till nyttjanderätt för hvar man, helst icke något fiske i dessa sjöar

förut varit till sådant begagnande upplåtet. Stadgandet skulle följaktligen

svårligen få någon tillämpning, hvarför Högsta Domstolen ansåg

38

hvad här blifvit afsedt lämpligare uttryckas sålunda: »Så stånde ock

hvarje svensk man fritt att fiska i de delar af större insjöar, till hvilka

strandeganderätten sig icke sträcker och der kronan ej heller enskildt

fiske sig förbehållit eller till annan upplåtit».

Fasthåller man nu, att i 1766 års Fiskeristadga någon uttrycklig

bestämmelse ej förekommer om allmän rätt till fiske i de stora sjöarne,

att följaktligen sådan fiskerätt kunnat ega rum endast under den förutsättningen,

att strandegarnes eganderätt i vissa fall ej sträckte sig öfver

hela sjöområdet, samt att Högsta Domstolen vid granskningen af nyssnämnda

förslag haft till hufvudsakligt ögonmärke att tillse, huruvida

dess privaträttsliga bestämmelser öfverensstämde med äldre lagstiftning,

torde häraf följa, att enligt Högsta Domstolens uppfattning 12 kap. 4

§ Jordabalken icke egt tillämplighet å vissa större insjöar. Denna uppfattning

delades jemväl af Kongl. Maj:t, då i den derefter utfärdade

Fiskeristadgan åt 1 § 2 mom. gafs en lydelse, som i allt väsentligt

öfverensstämde med den af Högsta Domstolen föreslagna.

Sådant detta lagrum nu är affattadt erbjuder det emellertid ej

mycken ledning för bedömande af den föreliggande frågan. Endast så

mycket framgår af en jemförelse mellan ifrågavarande bestämmelse

och 8 § Fiskeristadgan, att vissa större insjöar finnas, der enligt lagstiftarens

åsigt hela sjöområdet icke tillhör strandegarne. Hvilka dessa

sjöar äro, och huru vidsträckt eganderätt och fiskerätt i desamma tillkommer

strandegarne, följer deremot ej af nyssnämnda lagbud.

En sådan otydlighet i lagstiftningen torde böra afhjelpas. Komitén

har utan tvekan anslutit sig till den nyss antydda uppfattningen,

att bestämmelserna i 12 kap. 4 § Jordabalken ej kunna

tillämpas å de öppna delarne af Venern och Vettern. Beträffande två

andra sjöar, nämligen Mälaren och Hjelm aren, har frågan deremot förefallit

mera tvifvelaktig. Vid sådant förhållande och då det icke vore

otänkbart, att, oberoende af gällande rättsregler om eganderätten till

sjöområdena, en viss uppfattning om fiskerätten kunde hafva på en

eller annan ort gjort sig sedvanemässigt gällande, har komitén genom

vederbörande länsstyrelser sökt förskaffa sig upplysningar om den upp

-

39

fattning, som vid stränderna af här omförmälda fyra sjöar gör sig

gällande om rätten till fiske i de från stränderna mera aflägsna delarne

af sjöarne. De uppgifter komitén härom erhållit äro i många fall

motsägande och antyda stundom, att någon bestämd uppfattning icke

förekommer. Beträffande Venern och Vettern framgår dock, att i allmänhet

den åsigten är rådande, att i de öppna delarne af dessa sjöar

fisket på något afstånd från land är fritt för allmänheten. Ofta lära

Fiskeristadgans bestämmelser om »landgrund» anses vara tillämpliga jemväl

i dessa sjöar. På ett eller annat ställe vid Yetterns stränder anse sig

emellertid strandegarne uteslutande berättigade till fiske'' ända till sjöns

midt, och i fråga om instängda vikar eller öfriga mindre, af stränder

och holmar begränsade områden synes i allmänhet vid stränderna af

Venern antagas, att strandegarne allena ega fiskerätt. De sålunda

vunna upplysningarne hafva hos komitén stadgat den uppfattningen,

att bestämmelserna om fiskerätt uti ifrågavarande båda sjöar böra

bringas till öfverensstämmelse med de lagbud, som röra fiskerätten i

saltsjön. Eger 12 kap. 4 § Jordabalken icke tillämplighet på dessa

sjöar, måste någon viss norm uppställas för begränsande af strandegarnes

enskilda fiskerätt, och någon annan sådan lärer väl då svårligen

kunna komma i fråga än den, som ligger i de för saltsjön gällande

bestämmelserna om "landgrund», helst, såsom nyss är antydt,

dessa bestämmelser mångenstädes redan anses böra analogivis tillämpas.

Att någon rubbning i bestående individuella rättigheter härigenom

skulle inträffa, synes ej böra befaras. Skulle vid någon behörigen faststäld

rågångsreglering eller eljest i en rättskraftig dom, något hemmans

rågång blifvit förlagd längre ut i sjön än 180 meter från den punkt

der två meters stadigt djup vidtager, bör uppenbarligen här, likasom då

fråga är om saltsjöfiske, den eganderätt, som sålunda tillerkänts strandegaren,

medföra uteslutande fiskerätt utanför den i allmänhet gällande

gränsen. I fråga om fisket utanför »landgrundet» eller den särskildt

faststälda gränsen synes deremot samma grundsatser böra gälla som

beträffande fisket i öppna hafvet, d. v. s. hvarje svensk undersåte bör

ega rätt att der fiska med rörlig redskap, hvaremot anbringande af

40

ryssjor, fiskegårdar och dylik fast redskap ej bör få förekomma utom

i vissa undantagsfall.

Dessa grundsatser uttalas i förslagets 6 § beträffande fisket i Venern

och Vettern. Rörande Mälaren och Hjelmaren hafva de inkomna upplysningarne

i allmänhet gifvit vid handen, att fisket i dessa sjöar anses

tillkomma strandegarne. Här och der anses dock bestämmelsen om

»landgrund» eller liknande regler böra tillämpas. Hvad angår Mälaren,

der några mera vidsträckta öppna vattenområden ej finnas, synes den

förra uppfattningen temligen naturlig, och i fråga om Hjelmaren har

densamma, enligt hvad upplyst blifvit, i många fall gjort sig gällande

vid rågångsförrättningar och i domar. Vid sådant förhållande

har kornitén trott sig ej böra föreslå några särskilda bestämmelser rörande

fiskerätten i sistnämnda båda sjöar. Denna rätt skulle alltså i

allmänhet tillkomma strandegarne. Derest emellertid, såsom särskilt

synes vara fallet i vissa delar af Hjelmaren, äfven andra än strandegare

af ålder oklandradt fått utöfva fiske å visst område, skulle de

enligt 12 § andra punkten af komiténs förslag komma att fortfarande

åtnjuta sådan rätt.

7 §. Såsom allmänna kronofisken äro enligt 6 § Fiskeristadgan att anse

de ström- och insjöfisken vid kronans allmänningar, parker och holmar,

som kronan icke enskildt förbehållit sig eller annan. Uttrycket kronans

allmänningar torde i detta sammanhang omfatta, jemte sådan kronan

tillhörig skogsmark, som blifvit för bergshandteringens understöd

upplåten till enskilde, äfven oafvittrad mark samt vid afvittring

uppkommen, ej disponerad öfverloppsmark. Då det emellertid är

tvifvelaktigt, huruvida man enligt numera rådande språkbruk kan

till kronoallmänningar hänföra sistnämnda båda slag af mark, har

i förslaget uttryckligen angifvits, att fisket derstädes är allmänt

kronofiske.

Enligt Fiskeristadgan ega de, som »inom häradet eller socknen bo»,

att nyttja ifrågavarande fisken.'' Denna bestämmelse, hvilken synes böra

sålunda förstås, att i de delar af riket, der häradsindelning förekommer,

rätten till begagnande af ett allmänt kronofiske tillkommer innevånarne

41

i det härad, der detsamma finnes, medan i öfriga landsdelar endast

innevånarne i den socken, der fisket är beläget, ega nyttja detsamma,

har i förslaget blifvit oförändradt bibehållen.

I det utlåtande, som Kammarkollegium och Domänstyrelsen den

25 Januari 1893 afgifvit öfver 1883 års förslag till ny Fiskeristadga,

har beträffande de allmänna kronofiskena blifvit anfördt,

att då den mark, invid hvilken desamma funnes, lydde under Domänstyrelsens

förvaltning, meddelande af tillstånd till dessa fiskens nyttjande

borde ankomma på denna styrelse, som äfven borde ega att

bestämma de med tillåtelsen förenade vilkor. I anledning af nämnda

hemställan har komitén föreslagit, att, då fråga är om fiske vid sådana,

i förevarande § afsedda lägenheter, som utan undantag skola förvaltas

af Domänstyrelsen, nämligen kronoparker, den tillåtelse, som förutsättes

för fiskets begagnande, skall sökas hos samma styrelse, hvilken jemväl

har att bestämma den afgift, som bör ifrågakomma.

Hvad Fiskeristadgan i 6 § innehåller om tillstånd att vid fiskelägenheterna

uppsätta bodar motsvaras af bestämmelsen i andra stycket

af förslagets 21 §.

Här återfinnes enahanda bestämmelse, som förekommer i Fiskeri- 8 §.

stadgans 5 §, dock med någon jemkning i uttryckssättet.

I 9 § behandlas frågan om fisket vid härads- och sockenallmän- 9 §.

ningar. Dessa stadganden äro således mindre omfattande än bestämmelserna

i Fiskeristadgans 7 §, hvilka röra jemväl >''byallmänningar».

Derest, såsom komitén antager, sistnämnda uttryck ej afser annat än

oskiftad utmark, finnes uppenbarligen intet skäl att afsöndra bestämmelserna

om rätt till fiske vid dylika »allmänningar» från öfriga stadganden

om oskiftadt fiske, hvilka stadganden förekomma i 10 § af

komiténs förslag. ,

Beträffande fisket vid härads- och sockenallmänningar innehåller

förslaget, att sådant fiske må på grund af delegarnes beslut utarrenderas

för gemensam räkning. Den 5 Oktober 1888 har Kongl. Maj:t af

förekommen anledning anbefalt Kammarkollegium att, efter skedd

o

42

utredning, i samråd med Domänstyrelsen taga under öfvervägande,

huruvida skäl förefunnes till sådan ändring af gällande lagstiftning

om allmänningsfisken, att utarrendering af desamma kunde ega

rum. Sedan yttranden härom infordrats från vederbörande allmänningsintressenter

och länsstyrelser äfvensom Fiskeriintendenten, hafva i

utlåtande den 25 Januari 1893 Kammarkollegium och Domänstyrelsen

i likhet med de fleste andra i ämnet hörde tillstyrkt den ifrågasatta

förändringen. Till stöd för densamma har hufvudsakligen anförts, att

fiskets utarrendering länder till eu rättvisare fördelning af dess afkastning

och bättre vård om detsamma, än under nuvarande förhållanden

kunna förutsättas. På dessa skäl och då ett stort flertal af de i frågan

hörde allmänningsintressenterna ansett reformen önskvärd, har i enlighet

med embetsverkens hemställan befogenhet att för gemensam räkning

utarrendera dessa fisken blifvit i förslaget tillerkänd intressenterna.

Frågor om sådan utarrendering stå enligt komiténs tanke så nära

frågan om förförvaltningen af sjelfva allmänningarne, att enahanda

föreskrifter böra gälla vid fattande af beslut i dessa ämnen.

10 §. Den i förevarande § behandlade frågan om sättet för fiskerättens

utöfning i oskift fiskevatten eger en icke ringa praktisk betydelse. Detta

inses lätt, om man besinnar, att särskildt största delen af landets insjöoch

skärgårdsfisken torde vara oskiftade. Med hänsyn till de praktiska

svårigheter, hvilka oftast ligga i vägen för delning af fiskevatten, kommer

nämligen i de flesta fall ett laga skifte ieke att omfatta till skifteslaget

hörande fiskevatten, utan detta fortfar vanligen att vara en samfällighet

jemväl sedan jordegorna undergått delning.

Nu gällande bestämmelser om fiske i oskift vatten förekomma dels

i 17 kapitlet 1 och 2 §§ Byggningabalk^), dels i 10 § Fiskeristadgan.

T hvad dessa bestämmelser röra fiskebyggnader har komité)) funnit

dem icke i sak tarfva någon förändring. Deremot hafva uttryckssätten

något jemkats i hufvudsaklig öfverensstämmelse med Lagkoiniténs

förslag till Byggningabalk samt 5 § af Förordningen angående jordegares

rätt öfver vattnet å hans grund den 30 December 1880.

43

Likaså har komitén här intagit bestämmelsen i 10 § Fiskeristadgan

om förbud för en delegare i oskift fiskevatten att utan de fleste öfriges

samtycke upplåta fiskerätt till någon som ej är delegare. Någon tvekan

bär härvidlag yppats, huruvida vid afgörande af dylika frågor rösterna

borde beräknas efter andelar i samfälligheten eller, såsom det nuvarande

stadgandet torde afse, efter hufvudtalet; men komitén har ej funnit

tillräcklig anledning att i detta fall frångå gällande rätt.

Det i 17 kapitlet 1 § Byggningabalken förekommande stadgandet,

att delegarne i oskift fiskevatten må bruka detsamma »med not och

nät, hvar till nödtorft sin», har komitén deremot ansett icke böra bibehållas.

A ena sidan synes nämligen någon anledning att särskildt omnämna

fisket med not och nät ej förefinnas, då uppenbart är, att fiske

jemväl med annan rörlig redskap står öppet för delegarne i det sainfälda

fiskevattnet. Ä andra sidan torde bestämmelsen, att fisket må

brukas allenast till delegarnes nödtorft, icke stå väl tillsammans med

det nu rådande åskådningssättet, hvilket utan tvifvel medgifver delegarne

att försälja den del af fångsten, som icke användes till eget bruk.

En tillfredsställande reglering af förhållandet mellan delegarne i

oskift fiskevatten torde öfverhufvud ej kunna ernås genom allmänna

lagbestämmelser. De faktiska omständigheter, soin härvidlag böra tagas

i betraktande, torde vara af allt för vexlande natur för att medgifva

uppställande af allmängiltiga grundsatser. Komitén har derför funnit

sig föranlåten att, med anslutning till hvad Lagkomitén och Lagberedningen

uti ifrågavarande hänseende föreslagit, hemställa, att domstol

må, då tvist uppkommer mellan delegarne, skilja dem emellan på det

sätt, som i hvarje särskildt fall befinnes lämpligt och billigt.

I det utlåtande, Fiskeriintendenten afgifvit i fråga om allmänningsfiskens

utarrendering, har framkastats, huruvida icke äfven beträffande

enskilda oskiftade fiskevatten skulle kunna stadgas, att desamma finge

för gemensam räkning utarrenderas, derest delegarne med viss röstöfvervigt

fattade beslut härom. Jemväl denna fråga har varit föremål för

komiterades öfverläggningar. Komitén har dock icke trott sig böra

föreslå ett dylikt stadgande, då detsamma, i hvad det bereder möjlighet

44

att utesluta en delegare i enskildt fiske från detsammas begagnande,

synes alltför mycket strida mot de grundsatser rörande sameganderätt,

som eljest gjort sig gällande i vår lagstiftning, och för öfrigt lätt kunna

leda till missbruk.

11 §. I fråga om brukares rätt att nyttja fiskevatten, som hörer till

den upplåtna jorden, torde utan allt tvifvel den uppfattning för närvarande

råda, att, derest arrendeaftalet icke innehåller stadgande i motsatt

riktning, sådan rätt åtföljer upplåtelsen. Då emellertid, enligt hvad

erfarenheten visat, lagens tystnad i detta afseende stundom föranledt

tvister, har ett uttryckligt stadgande i ämnet ansetts vara på sin plats,

helst som i ett analogt fall, nämligen i fråga om brukares jagträtt, eu

likartad bestämmelse redan länge förefunnits i Jagtstadgan.

12 §. Första stycket af denna § är till sitt innehåll öfverensstämmande

med första punkten af 9 § Fiskeristadgan. Bland föreslagna redaktionsförändringar

märkes den, att uttrycket »fiskerättighet å ett eller annat

ställe» blifvit utbytt mot orden »någons rätt till fiske». Denna förändring

föranledes deraf, att inom lagskipningen det i Fiskeristadgan förekommande

uttrycket någon gång ansetts lägga hinder i vägen för stadgandets

tillämpning å fiskevatten af större omfång. Andra punkten af

Fiskeristadgans 9 § har, såsom innefattande endast sjelfklara satser,

ansetts ej böra i förslaget intagas.

Såsom i det föregående flerestädes blifvit anfördt, hafva i många

delar af landet Fiskeristadgans bestämmelser om enskild strandegarerätt

vid fiske icke tillämpats, utan har vid sidan af den skrifna

lagen den uppfattningen sedvanemässigt, gjort sig gällande, att fisket vore

mer eller mindre fritt för allmänheten. Detta gäller i främsta rummet

om vissa delar af de kustlandskap, hvilka först under sjuttonde århundradet

förenats med Sverige, nämligen Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän.

I förstnämnda tre landskap rådde, innan desamma afträddes till

Sverige, den danska lagstiftningens grundsatser, enligt hvilka någon uteslutande

fiskerätt vid hafsstranden icke tillkom strandegaren annorledes än

på grund af förläning från kronans sida. Dylika föreningar förekommo

emellertid i stor utsträckning. Till en början meddelades de åt enskilda

45

personer, men sedermera förklarades genom vissa s. k. handfästningar

och recesser adeln och de andlige i allmänhet uteslutande berättigade

till fisket vid stränderna utanför deras gods. A de ställen åter, der

strandfisket'' icke sålunda blifvit bortförlänadt, stod det öppet för hvarje

medborgare. Dessa rättsregler torde ej hafva undergått någon förändring

förr än genom utfärdandet af 1766 års Fiskeristadga, hvilken

utan något undantag för de fordom danska landskapen uttryckligen

uttalade de grundsatser om strandegares uteslutande fiskerätt i saltsjön,

hvilka sedermera, om ock något modifierade, återfinnas i 1852 års

Fiskeristadga. Sistnämnda grundsatser hafva dock ännu inom ifrågavarande

provinser icke lyckats fullständigt tränga igenom. Mångenstädes,

särskilt, vid de halländska och skånska kusterna, anses fortfarande

strandfisket, åtminstone det, som drifves med rörlig redskap, vara fritt

för en hvar, som vill begagna sig deraf. Detta åskådningssätt är emellertid

ingalunda undantagslöst gällande inom ifrågavarande landskap.

Vid vissa delar af kusterna, framför allt inom Blekinges skärgård, synas

den svenska lagstiftningens grundsatser om strandegarerätt hafva fullständigt

gjort sig gällande.

I viss mån likartade förhållanden föreligga i Bohuslän. Att sedan

längre tid tillbaka strandegarerätten derstädes icke varit allmänt

erkänd, framgår otvetydigt af de undersökningar, som Presidenten

G. Poppius, på sätt i det föregående omförmäles, år 1833 företog

rörande orsakerna till det bohuslänska fiskets tillbakagång. På den

fråga, som Poppius vid samtliga af honom i skilda delar af Bohuslän

hållna sammanträden framstälde derom, huruvida enhvar

ansåges berättigad att fiska på alla ställen vid kusten, gafs från den i

allmänhet talrikt församlade befolkningens sida städse och utan att

motsägelse förspordes det svar, att fisket i allmänhet allestädes ansåges

fritt för hvar och en. Endast i fråga om hummer- och ostronfiske

äfvensom fiske med bottengarn och makrillfiske med vad förekommo

olika meningar. Huruvida den uppfattning om strandegarerätten, som

sålunda vid nämnda tid synes varit allmänt rådande, härstammar från

den tid, då norsk rätt ännu gälde i Bohuslän, eller uppkommit på

46

grund af den fordom temligen vanliga tolkning af 1774 års reglemente

för nordsjöfisket, enligt hvilken all strandegarerätt på vestkusten derigenom

upphäfts, eller tilläfventyrs har ''någon annan förklaringsgrund,

må lemnas derhän. Visst är, att en likartad uppfattning på de flesta

ställen ännu fortlefver. Sedan i 1883 års förslag till ny Fiskeristadga

blifvit hemstäldt om en bestämmelse af innehåll, att de fiskande, der

sådant af ålder varit vanligt, skulle ega följa hafsfisk och hummer efter

dess dref och fiska vid annans strand, blef i det utlåtande, som Göteborgs

och Bohus läns landsting år 1884 afgaf öfver nämnda förslag,

annan anmärkning icke framstäld mot berörda, i främsta rummet på

Bohuslän syftande bestämmelse, än att hummerfiske borde vara strandegaren

förbehållet. Detta förhållande synes utmärka, att den föreslagna

bestämmelsen, hvilken skulle i långt högre grad än motsvarande föreskrift

i 1852 års Fiskeristadga inskränka strandegarerätten, ansetts öfverensstämma

med den allmänna uppfattningen. Liknande resultat hafva

ock framgått af undersökningar, som vissa ledamöter af komitén under

sommaren 1894 företagit i olika delar af den bohuslänska skärgården.

På de flesta ställen, der man tillsport fiskare eller strandegare om rådande

uppfattning angående strandegarerätten, har till svar erhållits,

att allenast det fiske, som bedrefves med fast redskap, jemte hummeroch

ostronfiske ansåges förbehållet strandegaren, hvaremot annat strandfiske

vore fritt för hvarje svensk man. Så allmänt har dock icke denna

uppfattning befunnits herska, att på grund deraf en särskild, för Bohuslän

gällande rättsregel kunnat föreslås. Här och der, särskildt i de

innersta delarne af skärgården, synes strandegarerätten hafva i vidsträcktare

omfång, än nyss är nämndt, gjort sig gällande, antingen i fråga

om fiske i allmänhet eller beträffande vissa värdefullare Åskslag såsom

lax och ål.

Andra exempel på sedvanerättslig uppfattning om fiskets frihet

lemna, såsom förut antydts, två af de största insjöarne, Mälaren och

Hjelmaren. Oaktadt 12 kap. 4 § Jordabalken torde böra anses tilllämplig

på dessa sjöar, lära enligt erhållna upplysningar strandegarne

i vissa trakter anses uteslutande fiskeberättigade endast i närheten af

47

stranden. Samma åskådningssätt lärer äfven råda beträffande fisket

i flere af Verinlands insjöar; och helt säkert skulle en mera omfattande

undersökning gifva vid handen, att en liknande åsigt mångenstädes af

ålder gjort sig gällande såväl vid Östersjökusten som vid stränderna

af andra stora insjöar än de nyss nämnda.

De lokala sedvanor, om hvilka nu är taladt., äro af alltför stor

vigt för landets fiskarebefolkning för att vid en revision af fiskerilagstiftningen

kunna lemnas obeaktade. Vådorna af mera väsentliga

rubbningar i rådande grundsatser om fiskerätt äro i det föregående

framhållna; och till förekommande af dylika rubbningar synes det vara

af nöden, att lagstiftningen i förevarande fall, der sed van erätten af särskilda

anledningar kommit att erhålla större betydelse än på de flesta

områden, och der den lokala naturen af dess resultat lägger alltför

stora hinder i vägen för dessas införlifvande med den skrift]a lagen,

genom en allmän bestämmelse ger sitt uttryckliga erkännande åt dessa

resultat.

På nu anfördai grunder hvilar hvad komitén i I 2 §:s andra punkt

föreslagit. I hvad den föreslagna bestämmelsen angår agntägt vid

annans strand föranledes den deraf att, enligt hvad de från Malmöhus

län afgifna utlåtanden öfver 1883 års förslag utvisa, äfven sådan agn-- tägt, som ej är att hänföra till fiske, å vissa orter fått af ålder oklandradt

ega rum å''annans strandområde.

Enligt 21 § i Lagen angående de svenske Lapparnes rätt till ren- 13

bete i Sverige äro dessa Lappar berättigade att till fiske betjena sig af

land och vatten icke allenast å de för dem afsätta land och sådana

områden i Norrbottens och Vesterbottens län, som för dem förbehållas,

utan äfven å annan utmark inom dessa lappmarker under den tid, de

ega att å sådan utmark uppehålla sig med sina renar. Något skäl till

ändring i detta stadgande torde ej föreligga, och ej heller synes det

lämpligt att utbryta stadgandet ur dess nuvarande sammanhang och

införa detsamma i förevarande förslag. Då emellertid ifrågavarande

rättsregel utan tvifvel är att hänföra till fiskerilagstiftningen, har i förslaget

intagits en på nyssnämnda stadgande syftande hänvisning.

48

14 §. Bestämmelserna i 2 kapitlet af 1852 års Fiskeristadga torde, likasom

motsvarande föreskrifter i 1766 års stadga, haft till ändamål att fullständigt

angifva rättsreglerna rörande kungsådra, såväl den art deraf,

som af ålder funnits och skulle utgöra en tredjedel af vattnet, som ock

den år 1766 införda mindre ådran. Dessa bestämmelser synas emellertid

till stor del falla utom den egentliga fiskerilagstiftningens område.

Till detta böra enligt komiténs mening icke hänföras andra stadganden

uti ifrågavarande ämne än sådana, som angå rätt att medelst fiskeredskap

afstånga strömmar och sund. Huruvida och under hvilka förutsättningar

egare af vattendrag må vara berättigade att för andra ändamål

än fiske uppdämma vatten eller eljest vidtaga åtgärder, som hindra

dess naturliga lopp, är en fråga, som synes tillhöra den s. k. lukrativa

vattenrätten, den lagstiftning, som har att i allmänhet behandla frågorna

om jordegares rätt att tillgodogöra sig det å hans grund befintliga

vatten. Väl är det uppenbart, att åtgärder af nyssnämnda slag

kunna utöfva inverkan på andras fiske, och att bestämmelser äro af

nöden, hvilka med hänsyn härtill inskränka jordegarens rätt att uti

ifrågavarande hänseende förfoga öfver vattnet. Men dylika bestämmelser

stå i det närmaste sammanhang med dem, som från andra synpunkter

"än fiskeriintressets inskränka den enskilda dispositionsrätten öfver vattendrag,

och böra derför icke lämpligen skiljas från dessa. Å andra sidan

kunna stadganden erfordras, hvilka med hänsyn till intressen, som ej

ega samband med fisket, inskränka rätten att i vissa vattenområden

utsätta fiskeredskap. Dylika stadganden, åsyftande att förebygga vattendämning

eller flottleds eller farleds stängande, synas äfvenledes böra

afskiljas från fiskerilagstiftningen och upptagas i de författningar, som

behandla den lukrativa vattenrätten. Komitén har alltså i sitt förslag till

lagbestämmelser angående rätt till fiske icke upptagit andra af de i

Fiskeristadgans 2 kapitel berörda frågor än den om rätten att i rinnande

vatten och i sund utsätta fiskeredskap, som kan hindra fiskens gång.

I detta afseende bibehåller förslaget de båda slag af vattenled, som

Fiskeristadgan påbjuder. Benämningen kungsådra har emellertid i öfverensstämmelse

med språkbruket i Förordningen om jordegares rätt

49

öfver vattnet å hans grund förbehållits den större leden. I afseende

å dennas bredd och läge är utan uttrycklig hänvisning till nämnda författning

klart, att der upptagna bestämmelser skola gälla. Beträffande

den mindre leden har — förutom att af nyss angifven anledning utelemnats

hvad Fiskeristadgans 11 § innehåller derom, att sådan led skall

finnas, der flottled förekommer eller vattendämning kunde uppstå —

den förändring föreslagits, att ifrågavarande led skall hållas öppen i

strömmar och sund, der fisken har sitt dref, under det att enligt Fiskeristadgan

den mindre kungsådran skall finnas, »der fiske ligger ofvanför».

Denna förändring torde dock ej innebära någon afvikelse i sak.

Det i Fiskeristadgan förekommande uttrycket kan nämligen enligt komiténs

åsigt icke uppfattas annorlunda än såsom åsyftande det fall, att

fisk i afsevärd mängd har sin stråkväg genom en ström eller ett sund,

så att genom dess afstångande andras fiske skulle i väsentlig grad försämras

och fiskerinäringen i allmänhet lida. Denna tolkning har emellertid

icke alltid gjort sig gällande och framgår icke fullt bestämdt af

ifrågavarande uttryck. Det föreslagna uttryckssättet torde deremot tydligen

utmärka, att stadgandet eger tillämplighet å vattendrag eller sund,

der fisk antingen under sin vandring till eller från lekplats eller eljest

i någon nämnvärd myckenhet går fram.

Enligt förslaget skall kungsådran och den mindre fiskleden hållas fri

icke allenast från fast fiskeredskap, som kan hindra fisken att framgå, utan

äfven från rörlig redskap, som har nämnda egenskap. Huruvida de i

Fiskeristadgan förekommande förbudsbestäminelser mot den större och

mindre kungsådrans stängande äro tillämpliga på rörlig redskap, har varit

föremål för olika meningar. Enligt den åsigt, som inom lagskipningen synes

hafva vunnit öfvervägande anslutning, skulle emellertid detta vara fallet ;

och hvad förslaget härom innehåller skulle alltså, om denna åsigt godkännes,

endast innebära ett förtydligande af det gällande stadgandet. I alla

händelser torde en föreskrift af ifrågavarande innehåll svårligen kunna

undvaras, då uppenbart är, att en stadigvarande afspärrning af ett

vattendrag lätt kan åstadkommas äfven med rörlig redskap. Att, såsom

i 1883 års förslag blifvit hemstäldt, låta förbudet omfatta endast sådan

50

rörlig redskap, som ligger i vattnet en viss tid, torde ej leda till åsyftadt

resultat, då, på sätt framhållits i flera af de öfver berörda förslag

afgifna utlåtanden, en bestämmelse af sådant innehåll är egnad att alltför

lätt kunna kringgås.

Förbudet att med fiskeredskap stänga den större leden har i förslaget

gjorts ovilkorligt. Hvad Fiskeristadgan innehåller om möjlighet

att under vissa förhållanden erhålla rättighet att stänga kungsådra har,

såvidt angår, fiskebyggnader, förlorat sin tillämplighet genom Förordningen

om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund. Då någon ändring

i der förekommande ovilkorliga bestämmelser om kungsådras

öppenhållande icke synes kunna ifrågasättas, samt det torde vara mindre

lämpligt att i förevarande hänseende skilja mellan fiskebyggnader och

andra fiskeredskap, har äfven beträffande dessa senare förbudsbestämmelsen

ansetts böra ega ovilkorlig giltighet. I fråga åter om den mindre

leden torde skäl ej förefinnas för ett lika ovilkorligt förbud. I de

vattendrag, der kungsådra ej af ålder funnits, är fisket, särskildt laxfisket,

hvilket här i främsta rummet afses, af långt mindre betydenhet än

i de stora elfvarne. Ofta synes för öfrigt, då fråga är om dylika mindre

vattendrag, en öppning sådan som den i allmänhet påbjudna sjettedelen

vara onödigt stor; stundom skulle ett strängt upprätthållande af förbudet

mot fiskeredskaps utsättande i denna öppning vara liktydigt med

förbud att i sådana vattendrag bedrifva vissa slags fiske, som ej kunde

ega rum utan inkräktande på fiskleden. I betraktande häraf har komitén

trott att, derest något afsevärdt men ej kan genom ledens stängande

tillskyndas andra fiskeberättigade, eller de, hvilkas rätt kan vara

af stängningen beroende, medgifva densamma, samt ej heller från det

allmännas sida betänkligheter möta att tillåta sådant fiske i leden, som

i allmänhet är förbjudet, undantag från förbudet böra medgifvas. Frågor

om beviljande af dylika undantag synas icke lämpligen kunna öfverlemnas

till domstolarne. Ett domstolsförfarande af liknande art som

det i fråga om dambyggnader stadgade synes nämligen medföra alltför

stor tidsspillan och kostnad för att här kunna ifrågasättas; och har

derför blifvit föreslaget, att Konungens Befallningshafvande skulle ega

51

att taga befattning med näinnda frågor. Gifvet är emellertid att, derest

dessa gälla utsättande af sådan fiskeredskap, som kan föranleda

dämning eller förorsaka hinder i flottleds eller farleds användande, samt

bestämmelserna i Förordningen om jordegares rätt öfver vattnet å hans

grund följaktligen kunna vinna tillämpning, det tillkommer de myndigheter,

som enligt nämnda Förordning hafva att taga befattning med

der berörda frågor, att från nyss angifva synpunkter pröfva redskapens

tillåtlighet. Ett i enlighet med förslagets 14 § af Konungens Befallningshafvande

meddeladt tillstånd till fiskeredskaps utsättande i den

mindre fiskleden skulle alltså icke medföra någon ovilkorlig rätt härtill

utan endast innebära, att från fiskets synpunkt hinder ej mötte att förfoga

öfver den del af vattenområdet, der fiskleden ginge fram.

Hvad här föreslås öfverensstämmer med sista punkten i Fiskeri- 15 §.

stadgans 11 §, såvidt denna har afseende på fiskebyggnader eller andra

fiskens gång hindrande fiskeredskap.

Denna § motsvaras af första punkten i 14 § Fiskeristadgan. Hvad 16 §.

der sägs om skyldighet för den, som eger särskild rätt till kungsådras

stängande, att anbringa bottenluckor å dam hör till de ämnen, som

enligt hvad nyss anförts böra afsöndras från fiskerilagstiftningen.

Enligt 30 § Fiskeristadgan eger kronobetjent att meddela hand- 17 §.

räckning för borttagande af stängsel, som i uppenbar strid med bestämmelserna

i stadgans 2 kapitel anbragts i kungsådra eller annan

der påbjuden led. De afvikelser, förslagets 17 § innehåller från nämnda

stadgande, angå hufvudsakligen uttryckssätten och föranledas af sträfvande!

att vinna största möjliga öfverensstämmelse med de analoga

bestämmelserna i Förordningen om jordegares rätt öfver vattnet å

hans grund.

Den föreslagna bestämmelsen, att fisk, som någon olofligen fångat 18 §.

i annans fiskevatten, skall vara förverkad till detsammas innehafvare,

eger för ett visst fall af olofligt fiske motsvarighet i 17 kap. 3 §

Byggningabalk^ och öfverensstämmer i hufvudsak jemväl med de föreskrifter

Jagtstadgans 21 § innehåller om förverkande af vildbråd, som

olofligen fångats eller dödats å annans mark. Frågan huruvida, i hän

-

52

delse fångsten ej kan tillrättaskaffas eller användas, dess värde skall

tillfalla målseganden, synes böra afgöras enligt allmänna rättsgrundsatser,

i följd hvaraf något stadgande i detta afseende ej blifvit i förslaget

intaget.

Har fångsten skett i allmänt kronofiske, är den antagna hufvudregeln

icke tillämplig. Att fördela fångsten eller dess värde mellan

dem, som ega nyttjanderätt till sådant fiske, kan uppenbarligen ej ifrågakomma,

och ej heller synes lämpligt att för detta fall låta kronan åtnjuta

den rätt, som eljest tillkommer den, af hvilken fiskevattnet nyttjas.

Då emellertid den brottslige lika litet i nu ifrågavarande fall som eljest

synes böra skörda vinst af sin förseelse, torde fångsten böra tillfalla

åklagaren.

19 §. Denna § öfverens stämmer i hufvudsak med stadgandet i sista punkten

af 17 kap. 3 § Byggningabalken. Förutom fiskevattnets egare eller innehafvare

skulle enligt förslaget jemväl deras folk ega rätt att af den

brottslige taga vedermäle eller pant. I 24 kap. 16 § Strafflagen förutsättes,

att sådan rättighet tillkommer målsegandens folk, och ett uttryckligt uttalande

af denna i praktiskt afseende ej ovigtiga regel har ansetts vara

lämpligt.

I fråga om allmänt kronofiske och allmänningsfiske synes nyss

nämnda rätt böra tillkomma målsegarne, d. v. s. dem, som ega att

begagna fisket. Då emellertid allmän åklagare eger behörighet att anställa

åtal för intrång i sådant fiske, torde enahanda befogenhet böra

tillerkännas honom.

20 §. I de fall, hvarom här är fråga, skall enligt 3 och 7 §§ Fiskeri

stadgan

ersättning utgå efter »mätismannaord». Detta knapphändiga

och otydliga stadgande synes icke kunna oförändradt bibehållas. Enligt

komiténs åsigt äro hithörande ersättningsfrågor under vissa förutsättningar

egnade för behandling af gode män. Då den, mot hvilken ersättningsanspråket

väckes, icke bestrider, att ersättningen, om den öfver hufvud

bör utgå, skall gäldas af honom, och tvisten således rör endast skadans

tillvaro eller omfång, vinnes i många fall genom frågans hänskjutande

till skiljemän ett snabbare och mindre kostsamt afgörande än genom

53

anlitande af domstol, och det synes alltså lämpligt att lemna kärandeparten

möjlighet öppen att i första hand använda den förra utvägen.

Derest emellertid skiljemännen sålunda skola utgöra en fristående första

instans och icke, sedan ersättningsfrågan blifvit anhängiggjord vid domstol,

förordnas af Rätten, måste lagen innehålla föreskrifter om sättet

för deras utväljande. Sådana föreskrifter meddelas i första punkten

af förslagets 20 §. Utan tvifvel hade det för vinnande af enhet och

sammanhang i lagstiftningen varit önskvärdt, om i denna punkt kunnat,

liksom i gällande sjölag, hänvisas till de bestämmelser, som i förevarande

hänseende förekomma i Lagen angående skiljemän den 28 Oktober

1887. Dessa bestämmelser torde emellertid vara mindre egnade

att tillämpas i nu förevarande fall. Sålunda skulle det stadgande

i skiljemannalagen, enligt hvilket i fall af parts tredska eller oenighet

mellan de af parterna valde skiljemännen befogenhet att ingripa

i valet tillkommer allenast öfverexekutor, ofta medföra en tidsutdrägt

och kostnad, som icke stode i rimligt förhållande till de vanligen

obetydliga ersättningsanspråk, hvilka här kunna komma i fråga.

Det synes alltså nödvändigt, att nyssnämnda befogenhet inrymmes

jemväl åt vissa andra myndigheter; och komitén har derför föreslagit,

att förutom öfverexekutor i den ort, der skadan timat, jemväl

domaren och utmätningsmannen i samma ort skola ega att i nu afsedda

fall förordna skiljeman. Af delvis liknande skäl har komitén ej

kunnat i sitt förslag upptaga de bestämmelser, som skilj emannalagens

6 § innehåller rörande form och tid för val af skiljemän. Dessa bestämmelser

kunna lätt föranleda längre uppehåll, än som är förenligt

med ifrågavarande tvisters beskaffenhet, hvartill kommer, att ett mera

formlöst tillvägagångssätt här torde i allmänhet bättre lämpa sig för

de parter, om hvilka är fråga.

Att skiljemannainstitutionen här såsom i andra fall, då densammas

anlitande icke beror af båda parternas öfverenskommelse, ej kan utgöra

mer än en första instans, är uppenbart. Rätt att hos domstol öfverklaga

skiljemännens beslut, vare sig på materiella eller formella grunder,

har också uttryckligen medgifvits i den föreliggande paragrafen.

54

Skall emellertid den fördel, som ligger i tvistefrågans hastiga afgörande

af skiljemännen, verkligen kunna vinnas, måste skiljemännens dom med

vissa inskränkningar göras verkställbar. I öfverensstämmelse med Förordningen

om allmän flottled den 30 December 1880 har derför i förslaget

intagits det stadgande, att domen må gå i verkställighet, der ej

domaren eller öfverexekutor annorlunda förordnar. Likaledes har i

enlighet med nämnda Förordning i förslaget intagits föreskrift om viss

besvärstid och besvärshänvisnings meddelande i sammanhang med utslaget.

Förslagets 20 § företer alltså temligen stor öfverensstämmelse med

motsvarande stadgande i flottledsförordningen. Dock har komitén

icke trott sig böra, såsom uti nyssnämnda förordning skett, åt skiljemännen

öfverlemna jemväl frågorna om deras samt den vinnande

partens rätt till ersättning för besvär och kostnader. Komitén

har i fråga om skiljemännens arfvode tagit hänsyn till de anmärkningar,

hvilka, vid granskning af förslaget till Lag om skiljemän, inom

Högsta Domstolen framstäldes mot en i samma förslag upptagen bestämmelse

om rätt för skiljemännen att afgöra denna fråga, och för öfrigt har

komitén förestält sig, att de i allmänhet enkla och lätt utredda ersättningsfrågor,

om hvilka här är tal, oftast kunna afgöras utan någon nämnvärd

kostnad för vare sig parter eller skiljemän.

21 §. Första stycket af denna § innehåller i sak icke någon annan afvikelse

från motsvarande bestämmelser i 44 § Fiskeristadgan, än att

hvad der sägs om rätt för fiskeriidkare att för vissa ändamål erhålla

utsyning af virke å kronoskogar och allmänningar blifvit uteslutet.

Denna föreskrift torde sedan länge hafva kommit ur bruk och skäl

för dess återupplifvande synas ej förefinnas.

Den rätt, som i andra stycket tillerkännes dem, hvilka ega nyttja

allmänt kronofiske, att å derinvid belägen kronomark uppsätta fiskebodar,

tillkommer för närvarande desse fiskeriidkare enligt 6 § Fiskeristadgan.

Af skäl, som framgå utaf motiveringen till förslagets 7 § har i fråga

om kronopark befogenheten att meddela sådan upplåtelse, som här

afses, öfverflyttats från Konungens Befallningshafvande till Domänstyrelsen.

55

Det i 17 § Fiskeristadgan förekommande förbudet att afrödja

skogsbackar och lundar, hvilka veterligen äro till nytta för derinvid

varande fiske, skulle, likasom den dermed sammanhängande ansvarsbestämmelsen

i 32 §, enligt komiténs förslag upphäfvas utan att ersättas

af några motsvarande bestämmelser. Någon tillämpning af ifrågavarande

stadganden torde ej gerna kunna förekomma, då frågan om

skogens inverkan på fisket svårligen lärer kunna tillförlitligen utredas,

samt i allt fall den, som verkstält afrödjningen, ej lärer kunna öfverbevisas

om att hafva insett åtgärdens verkan. Sakkunnige personer,

hvilkas yttrande komitén inhemtat, hafva ock uttalat den åsigt, att förbudets

bibehållande icke är af någon egentlig betydelse.

Förslag till Lag angående förändrad lydelse af 24 kapitlet 14

§ Strafflagen. Under förutsättning, att rättigheten till fiske i hafvet

samt de öppna delarne af Venern och Vettern inskränkes på sätt blifvit

hemstäldt i 1 och 6 §§ af förslaget till Lag om rätt till fiske, erfordras

en bestämmelse om ansvar för den, som i strid med förbudet i nämnda

§§ utsätter vissa slag af fast fiskeredskap i det för alla svenska undersåtar

öppna fiskevattnet; och har denna bestämmelse ansetts lämpligen

böra erhålla plats i förevarande paragraf.

Den i paragrafen förekommande bestämmelse, enligt hvilken ansvar

drabbar den, som olofligen genom stängsel afhåller fisk från annans

fiskevatten, torde åsyfta olofligt afstångande af kongsådra eller annan

olaglig afspärrning af rinnande vatten, såvidt en dylik åtgärd medför

hinder i fiskens gång. Då emellertid sådan afstängning, såsom i förslaget

till Lag om rätt till fiske blifvit angifvet, kan verkställas genom

utsättande af viss rörlig redskap, men uttrycket stängsel tilläfventyrs

skulle kunna anses ej vara tillämpligt å dylik redskap, har för vinnande

af större tydlighet blifvit föreslaget, att efter ordet »stängsel» skulle tillläggas

»eller fiskeredskap».

De förseelser, som omförmälas i första punkten af förevarande

56

straffagsparagraf, skola enligt densammas nuvarande lydelse bestraffas

med böter från och med tio till och med tvåhundra Riksdaler. I betraktande

af den temligen vexlande karakteren och betydenheten af

dylika förseelser synes emellertid berörda ansvarsbestämmelse icke lemna

tillräckligt utrymme för en tillfredsställande straffmätning, och har

komitén derför hemstält om någon utsträckning af straff latituden.

Förslag till Lag angående förändrad lydelse af 6 och 24 §§ i

Förordningen om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund den

30 December 1880. De bestämmelser, hvilka, med hänsyn till det

allmännas eller enskildes intresse att den för fiskens gång nödiga led

i vattendrag hålles öppen, inskränka jordegares rätt att medelst vattenbyggnader

afstånga rinnande vatten, böra, på sätt vid 14 § af förslaget

till Lag om rätt till fiske redan blifvit anfördt, enligt komiténs uppfattning

icke hänföras till fiskerilagstiftningen utan upptagas bland de

lagstadganden, hvilka angå vattenrätten, och följaktligen införas i Förordningen

om jordegares rätt öfvet vattnet å hans grund.

Då komitén alltså tagit i öfvervägande, i hvad mån det vore af

nöden att från nyss angifna synpunkt underkasta bestämmelserna i

nämnda Förordning någon ändring, har komitén funnit det mindre

lämpligt att i enlighet med föreskrifterna i 2 kapitlet Fiskeristadgan

såsom regel påbjuda, att en viss del af vattendragens bredd skall för

fiskens framkomst hållas fri från vattenbyggnader, äfven der kungsådra

ej af ålder varit. En dylik regel skulle stundom i långt högre grad

än behofvet kräfver inskränka eganderätten och derigenom nödvändiggöra

undantagsbestämmelser, stundom åter icke tillräckligt tillgodose

fiskeriintresset. En mera tillfredsställande lösning vinnes enligt komiténs

tanke på det sätt, att i hvarje särskilt fall, då fråga uppstår om en

vattenbyggnads anläggande, tages under ompröfning, hvilka åtgärder

äro af nöden till förebyggande af den skada, vattenbyggnaden kan förorsaka

genom hindrande af fiskens upp- och nedgång. En sådan lösning

57

synes lämpligen kunna åstadkommas derigenom, att dels åt första stycket

af 6 § i nyssnämnda Förordning gifves en lydelse, som utmärker, att

fiske ingår bland de slag af egendom, som ej må skadas genom vattenbyggnad,

och dels deri införes en bestämmelse, att vattenverk bör, der

sådant erfordras, vara så inrättadt, att fri upp- och nedgång för fisken

beredes. Att, såsom i Fiskeristadgan skett, i sistnämnda afseende meddela

en ovilkorlig föreskrift om bottenluckors anbringande, synes ej

lämpligt, då, såsom'' erfarenheten lärer visat, i många fall andra anstalter,

särskildt s. k. laxtrappor, äro att föredraga.

Det föreslagna tillägget i andra stycket af 6 § föranledes af liknande

skäl som dem, hvilka ligga till grund för den redan gällande

bestämmelsen om rätt att i visst fall verkställa uppdämning, fastän

skada deraf kan vållas å annans jord. Ofta torde det befinnas omöjligt

att bereda fisken fri upp- och nedgång förbi en dambyggnad; och

om i sådant fall nyttan af den anläggning, för hvars skull dammen

erfordras, är ojemförligt större än den skada å annans fiske, som deraf

kan åstadkommas, synes ett ovilkorligt förbud mot en dylik anläggning

lika olämpligt som då fråga är om den skada, dammen kan förorsaka

å annans jordegor.

Enligt den nuvarande lydelsen af 24 § skall hvad i 6 § sägs om

vattenbyggnad i tillämpliga delar lända till efterrättelse jemväl i fråga

om fiskebyggnad. Derest sistnämnda §, på sätt af komitén föreslagits,

kommer att innebära förbud mot anläggande af vattenbyggnad, som

kan vålla skada å annans fiske, skulle af nyssberörda stadgande i 24 §

följa, att fiskebyggnad ej finge anläggas till men för annans fiske. Så

till vida som en dylik regel innebure, att fiskens gång i vattendrag ej

under några omständigheter finge hindras medelst fiske byggnad er, skulle

densamma stå i strid med bestämmelserna i 14—16 §§ af förslaget till

Lag om rätt till fiske, hvilka bestämmelser hafva till ändamål att gifva

uttömmande regler i fråga om rätten att i rinnande vatten utsätta

fiskeredskap, som kan afstånga fisken från andras områden. Häraf torde

följa, att åt 24 § bör gifvas en lydelse, som utmärker, att endast

den skada, som en fiskebyggnad kan genom deraf föranledd uppdäm

8

-

58

ning förorsaka å annans fiske, bör komma i betraktande, då fråga är

att enligt 6 § af Förordningen om jordegares rätt öfver vattnet å hans

grund pröfva, huruvida från fiskets‘synpunkt hinder möter mot byggnadens

anläggande. Vid sådant förhållande och då den skada, en fiskebyggnad

kan medföra å annan egendom än fiske, synes kunna bestå

endast deri, att densamma förorsakar uppdämning, har föreslagits, att

24 § måtte allenast i fråga om sådan fiskebyggnad, som kan föranleda

vattendämning, hänvisa till 6 §.

Af liknande skäl torde de bestämmelser, 21 § innehåller om handräckning

för borttagande af olaglig vattenbyggnad, böra gälla allenast

de fiskebyggnader, som vålla uppdämning. I fråga om andra fiskebyggnader

skulle endast stadgandena i 17 § af förslaget till Lag om

rätt till fiske ega tillämplighet.

I sammanhang med de sålunda föreslagna ändringarne i 24 § torde

lämpligen böra i samma § uttryckligen angifvas, att 10 och 22 §§ äro

tillämpliga endast å sådan fiskebyggnad, som kan medföra dämning.

!

Särskild mening

af

Axel Vilh. Ljungman.

Från det af komiterade framlagda förslag till Lag om rätt till

fiske hyser jag en afvikande mening i fråga om dels affattningen

af 3 § andra stycket och dels det till 12 § fogade nya stycket.

Bland de, hvad särskildt bohuslänska hafsfisket vidkommer,

mest öfverklagade bristerna i nu gällande fiskerättslagstiftning intaga

tvifvelsutan de otydliga och sväfvande bestämmelserna om

gränsen mellan sådant fiske, hvilket såsom herrelöst tillkommer en

hvar rikets undersåte, och sådant, hvilket tillkommer allenast strandegarne,

det främsta rummet, eu anmärkning som för öfrigt i ungefär

lika grad träffar äfven den äldre Fiskeristadga af den 14 November

1766, som gälde intill slutet af år 1852. Klagan öfver den

sistnämndas otillfredsställande beskaffenhet i sagda hänseende utgjorde

ock en bland hufvudorsakerna till de utredningar, som föregingo

utfärdandet den 29 Juni 1852 af nu gällande Fiskeristadga.

Den nämnda otydligheten i fiskerättslagstiftningen har komiténs

flertal, trots de uppenbara olägenheter, den medför, icke sökt afhjelpa,

utan tvärtom genom sitt förslag om tillägg till 12 § ökat

derhän, att å ena sidan af de bohuslänske jordegarnes urgamla fiskerätt

vid deras stränder icke skulle komma att återstå något det

allra minsta såsom af lagen skyddad, oomtvistlig rätt, enär densamma

helt och hållet skulle blifva beroende af hvad domstolarne

i orten vid sedvanerättens tillämpning funne för godt att för hvarje

60

särskild trakt bestämma, under det att å andra sidan det af strandegarerätten

oinskränkta fisket i många fall äfven blefve afkängigt

af samma domstolars bruk af deras nya lagstiftningsmakt.

I afseende på särskildt 3 § andra stycket i såväl nu gällande

Fiskeristadga som komiténs förslag kan ej bestridas, att det icke

nog tydligt angifver, när och hvar den allmänna rätten till fångst

af så kallad dreffisk vid annans strand inträder, och att stadgandets

otydlighet gifvit anledning till rättstvister samt med kränkning af

den enskilda strandegarerätten förenade missbruk. De begagnade

ordalagen angifva nemligen icke lagstiftarens mening på ett fullt

begripligt och riktigt sätt. Enligt den i bohuslänska skärgården

under det senaste halfva århundradet gängse uppfattningen, att hufvudsakliga

vigten i det ifrågavarande, från 2 kap. 7 § af 1766 års

Fiskeristadga härrörande lagbudet ligger å orden »följa fisken efter

dess dref» och att detsamma sålunda afser blott sådan hafsfisk, hvars

dref i följd af fiskens ymnighet kan tydligt iakttagas och följas vid

fiskets utöfning, hvilket i nämnda skärgård väl endast eger rum vid

fiske af sill (och skarpsill), samt Rikets Ständers i öfverensstämmelse

dermed i deras af komiterade åberopade skrifvelse af år 1845 uttalade

mening, förklarade nemligen Högsta Domstolen den 27 April

1852 »stadgandets ursprungliga betydelse» vara »att endast afse sillfångsten

eller i allmänhet sådana slag af hafsfisk, som gå till stränderna

i större dref eller stimmar, hvilka öfverstiga den enskilde

strandegarens förmåga att ensam uppfånga», och insköt, för att göra

detta tydligt, i lagtexten orden »för fångande af sådan hafsfisk, som

går till stränderna i stora stimmar». Otydligheten blef emellertid

härigenom snarare förvärrad än afhjelpa enär i stadgandet vigten

ej bör läggas å slaget af hafsfisk, som fångas, utan å fiskarenas

uppenbarliga afsigt att göra rik fångst af sådan dreffisk, som plägar

förekomma i stor ymnighet, hvilket väl endast kan ske genom angifvande

af att fisket får utöfvas blott med sådan redskap, som är

afsedd för slik fångst, samt allenast å djup, som medgifver dylik

redskaps användning. Derigenom vunnes en tillfredsställande be

-

61

glansning af den ifrågavarande allmänna rätten, enär ingen torde

utrusta och använda talrikt bemannade, stora och djupa vadar för

annan fångst, än som med stadgandet bör afses, och möjligheten

att missbruka lagbudet för att tillskansa sig rätt till fiske med småvadar

å strandegarnes landgrund gjordes om intet.

Då emellertid en fullständigt ny affattning af stadgandet lätt

kunde af fiskarebefolkningen missuppfattas, torde den önskliga tydligheten

lämpligen vinnas genom inskjutande i lagtexten af några få

ord med angifna syfte. Fäster man emellertid mindre betänklighet

vid att för ökad tydlighet i större omfattning omskrifva lagbudet i

fråga, kunde man, med närmare anslutning till den ursprungliga

affattningen från 1766, gifva detsamma följande lydelse:

I det ymniga fisket af stor sill vid rikets vestra

kust ege, utan hinder af någons på 12 § grundade

enskilda rätt, en hvar svensk undersåte att deltaga

vid hvars strand det vara må [; strandegaren vid

vadfiske likväl förbehållet att, då han infinner sig

med sin vad, intaga den ordning, han åstundar,

så vida redan kastad vad ej derigenom hindras].

Om rätt att vid sådant fiske hålla sill innestängd

med vad galle hvad särskildt stadgas.

I de delar af skärgårdarne vid rikets vestra

kust, der för ymnig fångst af från hafvet ingående

dreffisk de inom häradet boende af ålder fått fiska

å djup med stora vadar vid annans strand, skall

sådan rättighet dem fortfarande tillkomma; och

anses i fråga om dylikt fiske fjord, vik eller sund,

som ligger mellan två eller flera härad, såsom för

dessa gemensamt fiskevatten.

Från de 1766 och 1774 utfärdade nordsjöfiskestadgarna qvarstå!- i den nu gällande Fiskeristadgan eu föreskrift om rätt för den bohuslänske

strandegaren att vid ymnigt sillfiske vid hans strand sjelf

62

bestämma den ordning, i hvilken hans not må dragas, ett stadgande

som nu mera kanske eger sin största betydelse genom det bidrag,

det lemnar till tydningen af hvad slags fiske som med 3 §:ns andra

stycke afses. Denna förmånsrätt, hvilken utgör ersättning för den i

1762 års projekt till fiskeristadga föreslagna afgiften eller landslotten

till strandegaren, har såsom mindre tidsenlig och mestadels nära nog

värdelös ansetts kunna borttagas; men då fråga derom år 1884

väcktes vid Göteborgs och Bohus läns landsting i samband med afgifvandet

af yttrande öfver 1883 års förslag till ny fiskeristadga, så

afböjdes densamma af landstinget, som önskade att den befintliga

fiskerättslagstiftningen borde lemnas oförändrad, till dess en tillfredsställande

revision af densamma kunde erhållas. Af den 1892 tillförordnade

hafsfiskekomitén är ock beslut fattadt att föreslå nämnda

förmånsrätts borttagande i samband med ett förtydligande af bestämmelserna

i 3 § andra stycket af Fiskeristadgan till skyddande

af strandegarerätten i öfrigt; men utan att detta senare eger rum,

böra strandegarne icke beröfvas denna ringa förmånsrätt, hvilken, i

fall bestämmelsen om densamma erhåller en affattning, som mer

öfverensstämmer med den ursprungliga och med 1788 års berednings

förslag, icke torde medföra någon nämnvärd olägenhet för andra

fiskande.

I afseende vidare på det af komitén föreslagna tillägget till 12 §

om befintlig sedvanerätts gällande framför den skrifna rätten kan i

allmänhet anföras, dels att det står i uppenbar strid med den i 1

kap. 11 § Rättegångsbalken uttalade grundsatsen om sedvanerättens

gällande blott såsom supplementär rätt, »der beskrifven lag ej finnes»,

dels att det skulle i afseende på rätten till fiske förflytta Konungens

och Riksdagens lagstiftningsmakt enligt 87 § Regeringsformen till

domstolarne i orten, hvilket föga öfverensstämmer med rikets konstitutionella

rätt, dels att dess tillämpning såsom lag mångenstädes

skulle åstadkomma osäkerhet, förvirring och splittring i fiskerättsförhållandena

derhän, att ingen rätt till enskildt fiske längre blefve

tryggad och att nära nog hvarje tingslag finge sin särskilda lag

-

63

stiftning för sig, dels att sålunda på omvägar skulle så småningom

komma att i riket införas en främmande lagstiftning om rätt till fiske,

som trots sina romerska anor vore vida sämre och mindre motsvarade

ändamålet, än den gamla nationella fiskerätten, derutinnan att fisket

i flera fall än önskligt blefve hvarken statens, menigheters eller enskildes

egendom och fiskevatten i följd deraf komme att sakna

nödig vård, dels ock att man, genom att sålunda i växande omfattning

framkalla herrelöst eller »vildt» fiske äfven vid stränderna,

åstadkomme en ny klass af yrkesfiskare, som hade att lifnära sig

hufvudsakligen på bekostnad af strandegarnes husbehofsfiske och

hvilkens fattigdom samt kraf å oinskränkt fiskefrihet städse skulle

anföras som skäl mot genomförandet af hvarje reform i rationell

riktning af hushållningen med strandfisket.

Beträffande särskildt sötvattensfisket kan anföras att, då Rikets

Ständers fiskerideputation i dess 1762 och 1765 afgifna projekt till

fiskeristadga föreslog att, i öfverensstämmelse med Byggningabalkens

stadgande i 23 kap. 1 § om »skadedjur», fiske »å djup med ref och

krok» skulle af en hvar saklöst få idkas i större insjöar, blef detta

förslag först af Rikets Ständers justitiedeputation afstyrkt och derefter

af Ständerne sjelfve förkastadt. Man ville nämligen då icke

medgifva någon en hvar tillkommande fiskerätt ens »å djup» i de

största insjöarne, än mindre å landgrundet vid stränderna. Den nu

gällande Fiskeristadgans bestämmelse i 1 § andra stycket om »fritt»

fiske i större insjöar är icke tillkommen i den ordning, 87 § Regeringsformen

föreskrifver, och erbjuder för öfrigt genom sina följder

ett varnande exempel mot utfärdande af förhastade och otydliga lagbud.

Denna bestämmelse bär nämligen framkallat både anspråk å

och utöfvande af så kalladt »fritt» fiske, der det förut icke fans, i en

rent af afskräckande grad.

Att fisket i midten af större insjöar anses såsom en samfällighet

för strandegarne, under det att desse göra anspråk på uteslutande

fiskerätt blott vid stränderna, är helt visst ett ej sällsynt förhållande,

som efter utfärdandet af 1852 års Fiskeristadga underlättat inträn

-

64

gandet af nämnda oftast lika oriktiga som förderfliga uppfattning;

men att, såsom komitén i sin motivering antyder, låta en sålunda

grundad sedvana medföra verklig rätt äfven »vid annans strand» och

icke blott »derutanför i sjön», är i alla händelser att gå dylika nyheter

alldeles för långt till mötes.

Konungariket Preussens fiskerilag af den 30 Maj 1874 och den

30 Mars 1880, hvilken torde vara den af nutidens allmänna fiskeriförfattningar,

som hvilar å den mest omsorgsfulla utredningen, gör

fullständigt slut på det så kallade »fria» eller »vilda» fisket i sötvattnen

genom att förvandla detsamma till kommunal egendom med

skyldighet för de fisket egande kommunerna att nyttja detsamma

genom särskildt anstälde fiskare eller genom utarrendering och med

förbud mot fiskets frigifvande till allmänt begagnande. Att dessa

lagbud icke äro afsedda att kunna inskränkas eller upphäfvas af

någon om än så gammal sedvana, är uppenbart.

I afseende på saltsjöfisket erbjuder visserligen den af enskild

eganderätt oinskränkta fångsten .icke samma betänkligheter, då det

gäller öppna hafvet; men med hänsyn till inomskärsfisket och särskildt

fisket å landgrunden vid stränderna äro olägenheterna nära

nog lika afsevärda. Man skulle derför icke, såsom dock mången

torde föreställa sig, gagna hafsfiske! och dess idkare genom att så

småningom undanrödja den enskilda rätten till strandfisket, utan

snarare tvärtom; ty den verklige yrkesfiskaren bör, då man ser bort

från det rika fisket inomskärs med stora vadar, icke egna sig åt det

egentliga strandfisket utan åt fisket i öppna hafvet. Frigåfve man

nämligen fisket inomskärs till allmänt begagnande, skulle man snart,

till skada för fiskets vård, erhålla en alldeles ny klass af yrkesfiskare,

som ströke omkring från fjord till fjord för att med derför lämpad redskap

möjligast hastigt uppfånga den fisk, som nu under hela året utgör föremål

för strandegarnes husbehofsfiske. Såsom ett exempel på den enskilda

rättens skydd mot dylikt förderfbringande yrkesfiske kan anföras,

att man i fjordarne inuti den bohuslänska skärgården icke vågat

sålunda använda det nyligen från Danmark införda fisket med snurre

-

65

vad, enär man insett att hvarje försök i sådan riktning genast skulle

framkallat åtal för olofligt fiske. Slikt har nemligen egt rum till och

med då fiske med långref sålunda missbrukats i de inre fjordarne.

Komitén har i sin framställning ej gjort någon skilnad mellan

det egentliga strandfisket å landgrunden och fisket »å djup» inomskärs,

ehuru en sådan skilnad är urgammal och tydligt framhållits

äfven i det 1762 afgifna projektet till fiskeristadga samt i Rikets

Ständers justitiedeputations yttrande deröfver den 10 Juli 1765; och

har detta förbiseende i ej ringa mån bidragit till komiténs oriktiga

uppfattning af fiskerättsförhållandena i Bohuslän liksom till att den

sommaren 1833 under ledning af Presidenten G. Poppius anordnade

utredningen blef så litet fruktbringande. En riktig och klar uppfattning

af nämnda förhållanden kan nämligen icke helt plötsligt förvärfvas,

utan måste grundas på en omfattande kännedom i ämnet

från både äldre och nyare tider. Hänsyn måste ock tagas till icke

blott skilda folkklassers olika meningar och anspråk, utan äfven å

de hvarandra motsägande uppgifterna, förekomna rättstvister och de

lika hastigt som betydligt vexlande sedvanorna. Man bör vidare icke

förbise, att det är en väsentlig skilnad mellan att enligt tydlig lag

ega en rättighet och att i hvarje fall med lagen häfda densamma.

I Bohuslän liksom väl äfven i andra delar af riket anses det oftast

höra till god grannsämja och takt att icke göra sin iiteslutande rätt

till fiske och jagt gällande, så länge man ej har verklig olägenhet

af att äfven andra nyttja densamma; men för en sådan grannelagets

invånare visad undfallenhet och godhet böra de verklige egarne väl

icke straffas med förlust af sin lagliga egendomsrätt, och ej heller

böra fiskerättsegare genom en oklok lagstiftning drifvas till eljest

onödig hårdhet mot dem, som icke äro fiskeberättigade, för att derigenom

bevara sin lagliga rätt. I Bohuslän var förr sedan urminnes

tider ganska allmänt sedvänja, att kreaturen fingo gå fritt å bete

hvar som helst, sedan säden inbergats, men efter det odling af Höstsäd

och skogsplantering blifvit vanliga, har slut gjorts å denna ur

-

9

66

gamla sedvana, hvilket emellertid icke skulle till ortens obestridliga

gagn kunnat genomföras, om samma sedvana fått gälla framför lagen.

Att komiténs uppfattning af Göteborgs och Bohus läns landstings

yttrande öfver 1883 års förslag till fiskeristadga icke är riktig,

torde framgå redan af hvad ofvan anförts. Landstinget inskränkte

sig nämligen till en invändning mot den enda ändring i sak, förslaget

i fråga om rätt till fiske företedde, eller tillägget till 3 § andra

stycket om hummerfiske. De af komitén åsyftade uteslutna orden

saknade enligt den i Bohuslän gängse uppfattningen afsevärd betydelse.

Nekas kan emellertid icke, att vid kusterna af de fordom danska

landskapen den före 1766 med vissa inskränkningar allmänheten tillkommande

rätten att idka fiske och agntägt med rörlig redskap å

landgrunden vid de mot öppna hafvet belägna stränderna flerstädes

genom sedvana bibehållit sig; och ville man genom lagen gifva denna

sedvana vittnesbörd, kunde detta lämpligast ske derigenom att man

till 3 § fogade ett nytt stycke af följande lydelse:

Der vid öppna hafsstranden och utom skären

de fiskande hittills fått oklandradt idka fiske eller

agntägt med rörlig redskap vid annans strand

såsom en från äldre tider af dem nyttjad rättighet,

vare de vid sådan rätt bibehållne.

Obestridligt torde ock vara, att man i Bohuslän och i fråga om

de yttre skärgårdarne äfven annorstädes anser fisket »å djup» icke

vara underkastadt enskild eganderätt i samma omfattning som det

egentliga strandfisket å landgrunden, och ännu i 1766 års Fiskeristadga

qvarstod en bestämmelse, som afsåg att bevara den allmänna

rätten. Det 1852 ur Fiskeristadgan uteslutna tillägget till bestämmelsen

om enskild rätt till fiske och vatten i saltsjön att, »der

Konungs- eller allmänningsfiskeri af ålder inomskärs varit, bör det

ock hädanefter dervid förblifva», afsåg helt visst icke blott sådana

fisken som i 5 och 7 §§ af 1852 års Fiskeristadga omförmälas, utan

67

äfven Konungens allmänna fisken. I öfverensstämmelse med en sådan

uppfattning kunde man, med bibehållande af den i 18 kap. 2 § Byggningabalken

stadgade begränsningen af nyttjanderätten till sådana

fisken till blott »dem, som inom häradet eller socknen bygga och

bo», gifva vittnesbörd åt hvad sedvänja i detta hänseende bevarat,

genom att till 4 § foga ett nytt stycke, så lydande:

Ber de inom häradet eller tingslaget boende

hittills fått oklandradt idka fiske med krok eller

ref, sättgarn eller mjärdar å djup inomskärs och

uti hafsbandet såsom en från äldre tider af dem

nyttjad rättighet, vare de vid sådan rätt bibehållne;

och anses i fråga om dylikt fiske fjord, vik eller

sund, som ligger mellan två eller flera härad eller

tingslag, såsom för dessa gemensamt fiskevatten.

Då emellertid hvarje lagbud i här antydd riktning skulle af

fiskarebefolkningen uppfattas såsom innebärande upphäfvandet af all

enskild eganderätt till saltsjöfiske i de omnämnda fallen, ligger vigt

uppå, att de nya stadgandenas affattning varder möjligast omsorgsfull

samt, för att begagna ett från 1766 års Fiskeristadga lånadt uttryck,

angifver de fiskandes sedvänja i fråga »såsom en frän äldre

tider af dem nyttjad rättighet».

Då flerstädes varit brukligt, att vid utöfvande af fiske vid annans

strand afgift eller så kallad landslott erlägges till strandegaren, men

den i nu gällande Fiskeristadga ändrade affattningen af stadgandet

i dess 3 § andra stycket medfört den misstydning af afsigten med

de nyinskjutna orden, att dylika afgifter, trots deras laglighet enligt

den dessförinnan gällande stadgan, voro afskaffade; kan ifrågasättas,

huruvida det icke vore ändamålsenligt att till 12 § foga ett nytt

stycke af följande lydelse:

Der vid fiske, hvarom i 3 och 4 §§ skils, de

fiskande för fiskets utöfvande erlagt afgift eller så

68

kallad landslott till strandegarne, vare desse vid

sådan rätt bibehållne.

På här i korthet anförda grunder, och då tillräcklig utredning

för en mer omfattande ändring af gällande lagstiftning om rätt till

fiske icke föreligger, har jag inom komitén yrkat, dels att det till 12

§ fogade nya stycket måtte utgå, dels att 3 § andra stycket måtte

sålunda affattas:

I '' de delar af skärgårdarne vid rikets vestra

kust, der för ymnig fångst af hafsfisk, som går till

stränderna i stora stimmar, de fiskande af ålder

oklandradt fått följa fisken efter dess dref och fiska

å djup äfven vid annans strand, skall sådan rättighet

fortfarande dem tillkomma!]; strandegaren vid

vadfiske likväl förbehållet att, då han infinner sig

med sin vad, intaga den ordning, han åstundar,

så vida redan kastad vad ej derigenom hindras],

Om rätt att vid sådant fiske hålla sill innestängd

med vad gälle hvad särskildt stadgas.

Särskild mening

af

E. Marks von Wurtemberg.

I fråga om gränsen mellan de till den allmänna lagen hörande

delarne af fiskerilagstiftningen och de administrativa bestämmelserna

rörande fisket har jag icke kunnat i allo biträda de af komiténs

flertal omfattade åsigter.

Sålunda hyser jag i olikhet med öfrige komitéledamöter den

uppfattning, att frågan om ordningen mellan flere fiskande, hvilka

samtidigt vilja å samma plats bedrifva fiske, faller inom den allmänna

lagens område. Jag finner nämligen intet skäl att i detta

fall frångå den i öfrigt antagna grundsatsen, att föreskrifter, hvilkas

närmaste ändamål är att bestämma rättsförhållanden mellan enskilde

personer, ej att eljest främja ett eller annat kulturändamål, böra

anses vara af allmän lags natur. Den af öfrige ledamöter åberopade

omständigheten, att vid ifrågavarande rättsreglers meddelande hänsyn

tilläfventyrs bör tagas till ekonomiska samhällsintressen eller

andra på sidan om rättsordningen liggande förhållanden, kan jag

icke tillmäta den betydelse, nämnda ledamöter deråt velat gifva.

Förhållanden af nyss antydda art måste, såsom med många exempel

skulle kunna visas, ofta tagas i betraktande inom de uppenbart

privaträttsliga delarne af lagstiftningen.

Jag anser således, att i förslaget till Lag om rätt till fiske bort

intagas bestämmelser i förevarande ämne. För egen del har jag

emellertid ej haft tillfälle att under den korta tid, som stått till

70

buds, förskaffa mig de upplysningar, som erfordrats för att framlägga

ett någorlunda tillfredsställande förslag till sådana bestämmelser,

och har jag alltså måst uppgifva tanken derpå.

Föreskriften i 26 § Fiskeristadgan, att köpare af inpackade

fiskvaror eger att före mottagandet låta besigtiga och ompacka desamma,

har jag, likaledes i motsats till komiténs öfrige ledamöter,

ansett vara af allmän lags natur. Vid sådant förhållande och då

någon tvekan numera knappast lärer råda derom, att vid hvarje slags

köp och leverans köparen eger rätt att undersöka den bekomna

varan, derest sådant kan ske utan att densamma deraf skadas, synes

mig ifrågavarande stadgande böra i sammanhang med utfärdandet

af Lagen om rätt till fiske förklaras upphäfdt.

I öfrigt har jag i två hänseenden haft annan mening än flertalet.

Den ena af dessa meningsskiljaktigheter angår 4 § af förslaget

till Lag om rätt till fiske, och består deri, att jag ansett orden »i

yttre skärgården» ej böra i nämnda § inflyta. Detta uttryck är

enligt min mening allt för otydligt och sväfvande för att utan närmare

förklaring böra upptagas i en lagbestämmelse. För egen del

har jag ej lyckats bilda mig någon mening om huru samma uttryck

i Fiskeristadgans 4 § bör förstås, och enligt hvad sakkunnige personer

meddelat komitén, är den största osäkerhet härom rådande hos

allmänheten.

I betraktande häraf och under förutsättning att den i andra

stycket af förslagets 12 § intagna bestämmelse vinner godkännande,

har jag ej hyst någon betänklighet att inskränka den i Fiskeristadgans

4 § förekommande rättsregel sålunda, att densamma komme

att gälla endast om fiske i hafsbandet.

Hvad slutligen angår 7 § af förslaget till Lag om rätt till fiske

afviker min mening så till vida från öfrige ledamöters, att jag anser

ordet »allmänningar» ej hafva bort intagas bland de i paragrafens

71

första punkt uppräknade slag af mark. I likhet med pluraliteten

finner jag, att med den lydelse, nämnda punkt i öfrigt erhållit, ordet

»allmänningar» derstädes endast kan åsyfta skogsmark, som blifvit

till bergshandteringens understöd upplåten. Enligt min åsigt är

emellertid innehafvare af dylik mark, åtminstone då han sjelf ombesörjer

förvaltningen deraf, uteslutande berättigad till fiske å dertill

hörande områden; och att beröfva honom denna rätt kan uppenbarligen

ej ifrågakomma.