SOU 1896:5

UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE

MED

FÖRSLAG TILL IT FISKERISTADGA

M. M.

AFGIFVET DEN 3 MARS 1883

AF

SÅRSKILDT I NÅDER FÖRORDNADE

KOMMITTERADE.

STOCKHOLM, 1883.

KONGL, BOKTRYCKERIET.

P. A. NOUBTEDT il HÖNKR.

TILL KONUNGEN.

Sedan i underdånig skrifvelse den 22 Maj 1878 Riksdagen

— med förmälan att inom densamma framställning

blifvit gjord angående behofvet af ändringar i nu gällande

Mskerikommittéens betänkande.

2

fiskeristadga, dervid hufvudsakligen anförts dels att bestämmelserna

i nämnda stadga icke i alla hänseenden

egde den tydlighet, som vore önskvärd, samt i afseende

å såväl ortförhållanden som åskslag vore af allt för

generel beskaffenhet, dels ock att stadgans föreskrifter i

allmänhet kunde anses vara af väl prohibitiv natur — i

underdånighet anhållit att, då en revision af fiskeriförfattningarne

i nu antydda riktning syntes önskvärd, Eders

Kongl. Maj:t täcktes genom sakkunnige personer låta företaga

en fullständig revision af nådiga fiskeristadgan af

den 29 Juni 1852 samt öfrige författningar som berörde

fiskerinäringen, har Eders Kongl. Maj:t den 22 Januari

1881 med anledning af såväl Riksdagens berörda anhållan

som de förändringar i lagstiftningen rörande den s. k.

vattenrätten, hvilka sedermera egt rum och hvilka ytterligare

påkallade en omarbetning af 1852 års fiskeristadga,

i nåder uppdragit åt undertecknade, von Ehrenheim, Arrhenius,

Smitt, Uggla och Cederström, att efter utredning af

de verkningar, berörda stadga utöfvat på fiskerinäringens

utveckling, företaga den af Riksdagen begärda revisionen

samt derefter afgifva författningsförslag i ämnet; hvarjemte

Eders Kongl. Maj:t förordnat att för behandlingen af frågor,

som mera specielt rörde vigtigare slag af fiske, kommittéen

egde, der den funne sådant erforderligt, hos Eders

Kongl. Maj:t föreslå en eller flere ledamöter, som med

denna särskilda art af näringen vore förtrogne, med hvilka

kommitéen för i fråga varande ärendes handläggning

finge’ förstärkas. Efter det Eders Kongl. Maj:t på kommittéens

med anledning af denna nådiga tillåtelse gjorda

underdåniga framställning den 27 Maj 1881 i nåder förordnat

undertecknad von Yhlen att, när kommittéen funne

lämpligt, deltaga i handläggningen inom kommittéen af

frågor som anginge vesterhafsfisket, har von Yhlen deltagit

i kommittéens öfverläggningar och beslut i alla de

3

frågor, h vilka ej uteslutande anginge Östersjö- eller insjöfiskena.

I fråga om eganderätt till fiske finnas i de gamla

landskapslagarne stadganden som mer eller mindre direkt

angifva att fisket ansågs tillkomma den, som egde den

mark, hvarå fiskvattnet förefans; Och samma grundsats

angifves äfven i landslagarna. Ehuru landskaps- eller

landslagarna ej bestämdt uttrycka att denna regel endast

afsåg sötvattenfiske, torde dock vara tvifvelaktigt om den

äfven gälde i fråga om hafsfiske! I afseende på detta

fiske anses nämligen åtskilliga i medlet på det 15:de

århundradet utkomna förordningar angifva att den i Europa

då vanliga regalitetsgrundsatsen äfven hos oss gjort

sig gällande, så att fisket i hafvet tillhörde kronan och

ej fick af enskilda nyttjas utan att särskild skatt derför

erlades.

I svealagarne samt landslagarne förekomma förbud

att stänga båt- eller farled och i nästan alla af de gamla

lagarne förbjudes att stänga fiskled så att fisken hindrades

i sin gång uppför och utför vattendragen, äfvensom att

annorledes bruka fiskevatten till förfång för annans lika

goda rätt. Dessa förbud anses hafva gifvit anledning

till uppkomsten af begreppet kungsådra, hvilket ord först

i svensk lag förekommer år 1442. Med »kungsådra»

torde väl ursprungligen ej menats annat än hvad dermed

i senare tider afsetts eller den del, hvilken i vissa vattendrag

ej fick igenstängas. Men då denna del vid ifrågavarande

tid utgjorde eu tredjedel af vattendraget eller

samma andel konungen egde i allmänningar, har begreppet

kungsådra bidragit till uppkomsten af åsigten

att konungen egde de vattendrag, hvari kungsådra borde

finnas. Denna åsigt framstäldes i synnerhet med kraft

af konung Gustaf I, hvilken sökte göra gällande att alla

4

fisken i strömmar tillhörde kronan. Från» denna tid

kallades ock allmänt i kungliga bref vattendragen för

»kronones strömmar». Väl lyckades ej fullständigt försöken

att bos oss införa fiskeriregalet i afseende på sötvattensfiske,

men åtminstone flertalet af de konungens

enskilda fisken i stora elfvar, åar, strömmar och insjöar,

som ännu finnas, torde hafva uppkommit genom regalitetsprincipens

tillämpning. Härigenom torde kronan ock förvärfvat

rättighet till särskilda Åskslag i vissa strömmar.

Under 17:de och 18:de århundradena lyckades dock

jordegarnes anspråk på eganderätt till fiske å deras grund

göra sig gällande. Detta framgår redan af 1734 års lag,

men ännu bestämdare af vår första allmänna fiskeristadstadga,

nådiga förordningen den 14 November 1766. I

denna föreskrefs om eganderätt till fiske hufvudsakligen

följande:

A. Saltsjöfisket.

Detta fiske förklarades nu för första gången uttryckligen

vara deras enskilda egendom, som strand och holmar

deromkring egde; men vid öppna hafsstranden, hvarest

ingen skärgård funnes, samt utom skären fick jord- eller

strandegaren ej sträcka sin enskilda rätt till fiske längre

än dess landgrund räckte, som vid stranden läge och derifrån

utlöpte; dock att der konungs- eller allmänningsfiske

af ålder inomskärs varit, eller någon med urminnes häfd,

skattläggning, dombref eller andra ostridiga skäl kunde

visa enskild rätt till fiske omkring klippor, blindskär

eller å grund utom skärs eller i hafvet, skulle dervid

förblifva. Likaså skulle i afseende på de fisken, som

lydde under städernas donerade jord, förblifva såsom på

hvarje ort varit vanligt.

I öppna hafvet, vid kronoskär, stränder och holmar,

som ej egentligen hörde till något hemman eller under

5

särskilda vilkor innehades, egde hvarje rikets undersåte

rätt till fiske.

Från den strandegarne sålunda i allmänhet medgifna

uteslutande fiskerätt i vattnet å hans grund stadgades dock

i kap. 4, §§ 7, 8, 9 och 10 åtskilliga undantag, nämligen:

1) I de skärgårdar, der fiskare oklandradt och efter

gammal vana ömsoni fiskat vid hvarannans land och följt

saltsjöfisken efter dess dref, skulle förblifva efter förra

vanligheten; Och i synnerhet borde inga svenska undersåtar

stängas ifrån nyttjande af sillfiske i Nordsjön, vid

hvars stränder det kunde vara. Samma lag skulle ock

gälla i afseende på sillfiske i Östersjön å de ställen,

hvarest någon ymnighet deraf kunde visa sig.

2) Innevånarne i Gefleborgs och norr derom belägna

län finge, der sådant af ålder varit vanligt, oqvalda vid

öppna hafs-, skogs-, bergs- och stenstränder idka med

jordegaren gemensamt strömmingsfiske, med rätt för jordeller

strandegaren att hvarje Måndag och Onsdag under

fisketiden draga första notvarpet. Utgjordes stranden af

odalåker eller äng eller hade sådane lägenheter der blifvit

uppodlade, var fisket ej fritt.

3) Den, som till dreffiskens fångande önskade upprensa

nytt notvarp å annans grund och kostnad derför

vidkändes, skulle ega att verkställa sådan upprensning

och ej utstängas från deltagande i fiske derstädes, såvida

jordegaren ej dymedelst tillfogades någon synnerlig skada

i sitt vanliga fiske eller å sitt land. Strandegarne eller

efter honom den som egde fiske närmast till det nya

notvarpet förbehölls dock förmånsrätt till upprensningen,

om han ville verkställa den.

4) Fiske med allt slags krok och ref å djup inom

yttre skärgården och i hafsbandet var fritt för alla, med

vilkor allenast att notdrägt ej deraf hindrades genom

pålars eller stakars qvarlemnande.

6

B. Ström- och insjöfisket

tillhörde i allmänhet den, inom hvars rå och rör, fiskevattnet

låg. Fiskerätt i vatten, som fans inom städernas

donerade jord eller hörde till deras egor, tillkom äfven

jordegarne. Undantag funnos dock äfven här i det dels

kronan förbehöll sig eller sina rättsinnehafvare de »enskilda

kronofisken» i stora elfvar, åar, strömmar och insjöar,

som af ålder varit kronans och fortfarande af kronan

innehades, äfvensom de fiskelägenheter, som kronan

kunde efter laga rättegång återvinna, samt dels kronan

medgaf att de allmänna kronofiskena, eller de lägenheter

vid kronoallmänningar och parker, holmar och rekognitionsskogar,

som kronan ej enskildt förbehållit sig, finge

med Konungens Befallningshafvandes tillstånd begagnas

af alla dem, som inom häradet eller socknen bodde.

De stadganden angående eganderätt till fiske, hvilka

sålunda meddelades genom 1766 års fiskeristadga återfinnas

nästan ordagrannt i nu gällande stadga af år 1852.

Denna har dock intagit några tillägg till ofvanstående

föreskrifter. Så finnes der stadgadt att, när ej lagligen

är bestämdt huru långt strandegares landgrund sträcker

sig i hafvet, må under strandegande-rätten inbegripas

allt det vatten, som finnes till och med 100 famnar från

det ställe invid stranden, der stadigt djup af en famn

vidtager. — Den genom 1766 års stadga en hvar i allmänhet

medgifna rätt att till dreffiskens fångande upprensa

notvarp i annans fiskevatten upphäfdes; men strandegaren

berättigades att, derest han med kostnad upptog

eller upprensade notvarp inom det till hans strand hörande

område i vattnet, af öfrige, som begagnade varpet, uppbära

trettiondedelen af den fisk, som af dem der fångades

under den tid, han underhöll varpet.

Den i 4:de kap. 7 § af 1766 års stadga gifna tillåtelse

att, der sådant af ålder varit vanligt, följa hafs

-

7

fisken efter dess dref, utbyttes mot det stadgande att i

de rikets skärgårdar, der för fångande af sådan hafsfisk,

som ginge till stränderna i stora stimmar, de fiskande

af ålder oklandradt fått följa fisken efter dess dref och

fiska vid annans strand, borde ock dervid förblifva.

Huruvida lagstiftaren härmed afsett att göra ändring i

motsvarande stadgande i 1766 års lag, torde dock vara

ganska ovisst.

Slutligen är i 1852 års stadga ock tillagd uttrycklig

föreskrift derom att fiskerätt i de delar af större insjöar,

till hvilka strandeganderätten ej sträckte sig, skulle

tillkomma alla rikets innebyggare.

I såväl 1766 års som nu gällande fiskeristadga finnas

väl intagna åtskilliga för hela landet gemensamma

bestämmelser angående hushållning med fiskevatten, men

med afseende på de olika slag af fisk samt de skilda

sätt för fångande deraf, hvilka förekomma i ett land med

den stora utsträckning, Sverige eger, funno redan 1766

års lagstiftare nödvändigt att de bestämmelser, som kunde

erfordras för det späda fiskynglets fredande samt fiskets

bevarande och förkofran i öfrigt, i allmänhet faststäldes

särskildt för landets olika delar. Så stadgades i 1766

års förordning att det ålåge Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i hvarje län att genom allmän kungörelse

förmå jord- strand- och delegare i samfälda fiskeri er i

större och mindre insjöar och strömmar att sjelfve sammanträda,

öfverlägga och sig förena om sådana fiskesätt,

redskap, garn och bragder, som de efter omständigheterna

af hvarje fiske funne bäst och lämpligast vara till ynglets

fredande och förekommande af dess förtidiga utödande.

Hvad flertalet af de fiskande sålunda beslutade till vinnande

af nämnda ändamål skulle derefter fastställas af

domaren. I afseende på saltsjöfisket skulle ock på enahanda

sätt beslutas och af domaren fastställas sådane

föreskrifter, som funnes egnade att verka till den späda

8

fiskens sparande och ostörda tillväxt. Till framkallande

af dylika föreningar till fiskynglets fredande stadgades

sedan genom en nådig förklaring den 24 Januari 1771

att Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande skulle utsätta

och kungöra en viss dag för hvarje härad och stad,

inom hvilken föreningar om de lämpligaste och för fiskafvelns

tillväxt nyttigaste fiskesätt borde träffas emellan

delegarne i samfäldt fiske; och bestämdes tillika att, derest

denna tid försutes, Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

skulle genom lämpliga viten, inom ny förlagd tid tillhålla

dem, som tredskades, att träffa dylik förening.

Genom nu nämnda nådiga Förklaring bestämdes tillika

att de föreningar, som derefter blefvo upprättade borde

af magistraterna i städerna efter föregången öfverläggning

med borgerskapet samt å landet af tingsrätterna i närvaro

af kronofogden och fullmäktige för delegare i samfäldta

fisken pröfvas och jemte deras utlåtande deröfver

insändas till Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som

sedermera hade att fastställa en sådan ordning i nu ifrågavarande

hänseende, hvilken för hvarje ort pröfvades

tjenlig och till ändamålets vinnande kunde lända, med

utsatt plikt för den, som deremot bröte. Den grundsats,

som sålunda faststäldes genom 1771 års förklaring eller

att vederbörande rättsegande väl skulle sammankomma

och besluta om de särskilda föreskrifter, hvilka kunde

lända till fiskets förkofran inom orten, men att Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, oberoende af de beslut

de fiskeberättigade fattat i ärendet, finge föreskrifva hvad

till ändamålets vinnande kunde tjena, är, i sak oförändrad,

uttryckt jemväl i nu gällande fiskeristagda.

Efter denna korta sammanfattning af grunderna i

gällande nådiga fiskeristadga, tillåta sig kommitterade att

angifva det sätt, kommitterade användt för fullgörande

9

af det kommittéen i nåder lemnade uppdrag. Såsom ock

Eders Kongl. Maj:t i det nådiga beslutet om kommittéens

förordnande bestämt, bär kommitterades första åliggande

härvid varit att söka åstadkomma en utredning af de

verkningar, den nu gällande fiskeristadgan utöfvat på

fiskerinäringens utveckling. För att denna utredning

måtte blifva så vidt möjligt fullständig, beslöto kommitterade

att söka från fiskeidkare och andra för fiskerinäringen

intresserade personer inom landets olika delar

inhemta uppgifter om fiskeriernas nuvarande tillstånd.

Kommitterade anmodade derföre sämtlige Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande att låta genom bemedling af

vederbörande hushållningssällskap och dess underafdelningar

till lämpliga personer inom länen utdela tryckta,

af kommitterade uppgjorda promemorier och tabeller,

innefattande anvisning å de omständigheter, hvarom kommitterade

önskade upplysningar med uppmaning att de

sålunda begärda uppgifterna måtte lemnas dels i afseende

på de olika delarne af hafvet dels angående hvarje särskild

insjö, eif eller å, hvari flere egde fiskerätt, samt

dels angående sådane hafsvikar, der sötvattensfiske företrädesvis

idkades. Tillika anhöllo kommitterade det Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande måtte ej mindre insända

de speciella stadgar för fiskes bedrifvande, hvilka

voro gällande inom de särskilda länen, än ock lemna de

öfrige upplysningar, hvilka kunde anses vara af vigt i

anledning af det kommitterade lemnade uppdrag. För

att bereda kommitterade ytterligare upplysningar angående

några af landets betydligare fisken hafva efter uppdrag

af kommitterade särskilda undersökningar anstälts

af undertecknade Smitt och Cederström angående laxocli

strömmingsfisket i Norrland samt fisket i Blekingska

skärgården och Kalmar län, af undertecknade Smitt och

Uggla angående laxfisket i Halland samt af undertecknad

Uggla i afseende på saltsjöfisket vid Rikets vestra kust.

10

Öfver de undersökningar bemälde ledamöter sålunda

verkstält hafva de till kommitterade äflemnat utförliga

berättelser.

I anledning af nyss berörda uppmaning till Eders

Kongl. Maj:ts samtlige Befallningshafvande hafva kommitterade

fått mottaga ett stort antal svar på de framstälda

spörsmålen. Med ledning af dessa uppgifter samt

ofvannämnda berättelser från kommittéens ledamöter,

Smitt, Uggla och Cederström, har enligt uppdrag af kommittéen,

dess ledamot Arrhenius sammanfattat och till

kommittéen aflemnat här bifogade öfversigt om Sveriges

hafs- och sötvattensfisken samt om de verkningar, gällande

fiskeristadga i förening med särskilda ortliga förhållanden

utöfvat på landets fiskerier. Då emellertid de

genom Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande till kommitterade

inkomna uppgifterna helt naturligt varit vida

omständligare från vissa orter än från andra, har nämnda

öfversigt ej kunnat blifva lika fullständig för alla delar

af landet.

Af denna öfversigt framgår emellertid i afseende på:

A) Saltsjöfisket. Att efter utfärdandet af 1852 års

nådiga fiskeristadga fångsten af makrill betydligt ökats

efter införande af fiske med drifgarn, men att för öfrigt

saltsjöfisket i det hela ej undergått några betydliga

förändringar annat än sådana, som periodiskt inträffa

efter som fisken, synnerligast sillen, i större massor går

till eller uteblifver från de trakter, der fisket vanligen

plägar bedrifvas. Genom införande af fiske med drifgarn

i Östersjön har strömmingsfisket visat sig blifva

säkrare och mera lönade än förr varit händelsen. Likaså

har genom nämnda fiskesätt sillfisket utanför Bohusländska

kusten funnits kunna med fördel idkas äfven på

sådana tider, då det förr uteslutande använda vadfisket

ej lämpligen kan bedrifvas.

11

B. SötvattensfisJcet. På de ställen i landet, der detta

fiske med omsorg vårdats har det i allmänhet bibehållit

sig oförändradt samt till och med på några ställen blifvit

rikligare än det förr varit. Från de flesta orter i landet

har dock uppgifvits att sötvattensfisket, äfven der det

fordom varit mycket gifvande och utgjort för befolkningen

en god inkomstkälla, betydligt aftagit samt i vissa

trakter så minskats att det nu mera ej kan med någon

fördel idkas. Orsakerna till fiskets minskning äro dock

mycket olika. Genom sänkning och tappning af sjöar

har fisket på åtskilliga orter undergått stora förändringar,

så har derigenom fiskevattnen minskats samt den odlade

jorden och derföre äfven befolkningen ökats; Och sjösänkningar

hafva sålunda varit en dubbel orsak till det

allt hårdare anlitade fiskets minskning. Genom den på

senare åren tilltagande timmerflottningen i vattendragen,

hvarigenom fiskens gång till och från lekplatserna försvårats

samt på vissa ställen helt och hållet förhindrats,

har äfven fisket flerestädes försämrats. Sågverk och

andra industriella anläggningar hafva äfven skadligt inverkat

på fiskena så väl genom uppförda dambyggnader

som genom affallsämnen, som utsläppts i floder och strömmar

samt förderfvat fiskena. Utom dessa orsaker till

sötvattensfiskets minskning, hvilka stegrad kultur af landet

samt utveckling af dess industri medfört, hafva dock

äfven andra omständigheter menligt inverkat på detta

fiske. Bland dessa har främst framhållits att fisket i allmänhet

bedrifvits utan hänsyn till dess fortfarande bestånd.

Så har särskildt, när fiskevattnet ej varit mellan

delegarne deri deladt, ofta hvar och en, som i vattnet

egt fiskerätt, sökt att på kortast möjliga tid fånga allt

hvad han kunnat åtkomma, emedan han fruktat att eljest

annan delegare skulle förekomma honom.

I öfverensstämmelse med 22 § i gällande fiskeristadga

hafva väl för många orter faststälts särskilda före

-

12

skrifter angående hushållning med fisket inom orten,

men lika orätt det vore att förneka det dessa föreskrifter

flerestädes verkat välgörande, lika visst är det emellertid

att på många, kanske de flesta ställen föreskrifterna ej

medfört det gagn, som afsetts med dem. Orsakerna härtill

synas, enligt de till kommitterade inkomna svar och

upplysningar, hufvudsakligen hafva varit två. Den ena

att föreskrifternas efterlefvande i allmänhet ej öfvervakats.

Visserligen hafva tillsyningsmän dertill utsetts.

Men dessa hafva ej sällan saknat förmåga, ofta intresse

att utöfva den uppsigt, som utan någon ersättning

ålegat dem. Det andra och kanske vigtigaste

skälet dertill att ifrågavarande särskilda föreskrifter så

ofta visat sig gagnlösa lärer emellertid böra sökas deri att

gällande fiskeristadga torde hafva föranledt att föreskrifterna

ej sällan meddelats för alltför vidsträckta områden,

hvilka innefattat orter med mycket olika fiskeriförhållanden.

I följd häraf har stundom inträffat att en föreskrift,

som varit särdeles lämplig för en del af området, derför

gifvits i afseende på hela området, ehuru den sedermera

funnits mindre tjenlig för en annan del af detsamma.

Ofta hafva äfven till följd af bristande kännedom om

fiskevattnens naturbeskaffenhet olämpliga bestämmelser

intagits i de särskilda fiskeristadgarne, hvaraf missgrepp

uppkommit, som skadat fiskena och minskat intresset för

deras omsorgsfulla vård och skötsel.

Kommitterade, hvilka på kallelse af den utaf Eders

Kongl. Maj:t i nåder förordnade ordförande första gången

sammanträdde i Stockholm den 22 Februari 1881, hafva

jemväl sedermera i allmänhet samlats å nämnda ort.

För behandling af frågor angående Vesterhafsfisket sammanträdde

dock kommitterade den 3 Aug. 1881 i Lysekil

13

och företogo under tiden till den 9 i samma månad besök

å närbelägna fiskelägen samt böllo öfverläggningar om

lagstiftning för nämnda fiske.

Vid öfverläggningar inom Danmark i anledning af

der framstäldt förslag till ny lag om fiske i Danmark har

inom Danska riksdagen uppstått tal om ändring af det

från äldre tider bestående förhållande, enligt hvilket

svenska och danska fiskare tillåtits att fritt fiska i Öresund,

hvarhelst de med afseende på fiskens gång närmare

intill ena eller andra landets kuster funnit för tillfället

lämpligast. Under ofvannämnda af undertecknad

Uggla för undersökningar angående hafsfisket vid Rikets

vestra kust företagna resa uttalades af fiskarena vid nästan

alla fiskelägen vid svenska kusten af Öresund såsom

önskligt att den häfdvunna ordningen om gemensamt

fiske i sundet måtte blifva legaliserad. Då ifrågavarande

angelägenhet synts kommitterade vara af stor vigt och

då dess ordnande kunde ske oberoende af den lagstiftning

för fiskerierna, hvilken i öfrigt kunde blifva gällande,

ansågo sig kommitterade böra i särskild skrifvelse, hvilken

den 27 Februari 1882 afläts till Statsrådet och Chefen

för Civil-Departementet, inberätta hvad sålunda förekommit.

Vid uppgörande af det till Eders Kongl. Maj:t härmed i

underdånighet öfverlemnade förslag till fiskeristadga hafva

kommitterade ansett lämpligast att, så nära som möjligt,

följa samma uppställning, som iakttagits i nu gällande

fiskeristadga; dock hafva kommitterade i likhet med hvad

i 1766 års stadga finnes vidtaget, ansett sig böra i särskilda

kapitel afhandla hvad som rörer rätt till saltsjöfiske

samt hvad som angår rätt till fiske i insjöar och

rinnande vatten. För de ändringar och nya lagstadganden,

som innefattas i kommitterades förslag, få kommitterade

härmed i underdånighet anföra motiven samt der

-

14

jemte angifva de stadganden, som kommitterade från

nu gällande fiskeristadga bibehållit oförändrade.

I första kapitlet eller §§ 1—5 af det underdåniga

förslaget af handlas rättigheten till saltsjöfiske.

I § 1 mom. 1 hafva kommitterade upptagit det stadgande,

som återfinnes i samma § och mom. i nu gällande

stadga.

I 2 mom. hafva kommitterade såsom uttryckligt lagbud

föreslagit, hvad väl redan framgår af folkrättens

principer, eller att utländing ej eger fiska på svenskt

sjöterritorium, derest ej rätt dertill är medgifven honom

genom traktat eller annorledes. Då det ej torde lämpa

sig att i en fiskeristadga intages bestämmelse om omfånget

af svenskt sjöterritorium, hafva kommitterade ej

ansett sig böra föreslå någon dylik bestämmelse, helst

föreskrift derom redan i afseende på rikets vestra kust

meddelats genom nådig kungörelse den 5 Maj 1871.

I § 2 återfinnas de stadganden, som innehållas i

samma § af nu gällande lag.

De i nu gällande stadgas § 3 gifna föreskrifter återfinnas

i samma § af förslaget. Som emellertid mom. 2

i denna § af nuvarande stadga i tillämpningen gifvit anledning

till sådan tolkning att dermed endast skulle afsetts

sill, men då redan efter 1766 års nådiga stadga det

varit de fiskande tillåtet att å vissa orter fiska all slags

dreffiskj äfvensom hummer, under enskilds strand, hafva

kommitterade ansett mom. böra erhålla sådan lydelse att

tvekan ej må finnas att, derest å visst ställe fiske efter

särskilda fiskar eller hummer varit fritt för alla, härvid

skall förblifva.

§ 4 och § 5, mom. 1 innehålla stadganden, som återfinnas

i nu gällande fiskerilags §§ 5 och 4.

I § 5, mom. 2 hafva kommitterade i enlighet med

hvad angående större insjöar finnas i nu gällande lag §

1, mom 2, föreskrifvet, hemställt att med afseende på de

15

delar af större hafsfjärdar, hvilka strandegame ej kunna

visa vara belägna inom deras rågångar och der ej heller

eljest enskildt fiske är kronan förbehållet eller annan tillhörigt,

måtte stadgas att fisket är fritt för hvarje svensk

man.

I andra kapitlet eller §§ 6—10 hafva kommitterade

framställt de förslag, som funnits behöfliga i afseende på

rättigheten till fiske i insjöar och rinnande vatten. Alla

dessa stadganden öfverensstämma med hvad i nu gällande

lags § 8, § 1, mom. 2 samt §§ 5, 6 och 7 är föreskrifvet.

1 tredje kapitlet eller §§ 11—34 afhandlas föreskrifterna

angående hushållning med fiskevatten; Och motsvara

dessa föreskrifter i gällande fiskeristadga kap. 2,

om kungsådra, och kap. 3, om hushållningen med fiskevatten.

Sedan i nådiga förordningen den 30 December 1880

angående jordegares rätt öfver vattnet å hans grund

intagits allmänna föreskrifter såväl om de inskränkningar

i strandegarens rätt, som härleda sig ifrån det allmännas

fordran att kungsådra och flottled skola hållas öppna,

som ock angående enskildas rätt att uppdämma vatten,

hafva bestämmelser härom, hvilka ännu finnas gifna i

kap. 2 af fiskeristadgan, kunnat och bort ur kommitteradés

förslag uteslutas i allt hvad de ej speciel angå

fiske. Då emellertid nämnda förordning om jordegares rätt

öfver vattnet å hans grund icke bibehållit den s. k. mindre

kungsådran, men det uppenbarligen är nödvändigt att

äfven i vattendrag, hvarest kungsådra ej af ålder varit

och i hvilka sådan fortfarande skall enligt berörda nådiga

förordning bibehållas, vattenled för fiskens gång lemnas

öppen, derest fiske ligger ofvanför, hafva kommitterade

härom föreslagit föreskrift i fiskeristadgan. Likaledes

hafva kommitterade föreslagit att äfven der ström eller

å i hafvet eller i insjö utfaller eller från annat vattendrag

eller insjö vidtager, fiskled skall lemnas öppen.

16

I afseende på läge för och bredd å fiskled hafva

kommitterade behållit de föreskrifter härom, hvilka innehållas

i nu gällande fiskerilag. I öfverenstämmelse med

hvad i nådiga förordningen angående jordegares rätt

öfver vattnet å hans grund finnes i afseende på kungsådra

bestämdt hafva dock kommitterade föreslagit uttryckligt

stadgande att fiskleden skall utgöra viss andel

af vattendragets bredd och ej såsom hittills stundom förmenats

viss del af vattenarean.

Då i rättskipningen tvekan uppstått huruvida sådan

redskap, hvilken endast för en kortare stund afstängde

fiskleden, såsom laxnot och dylikt, skulle anses förbjuden

samt då på många orter för fångande af vissa fiskslag

dylikt fångstsätt svårligen kan undvaras, hafva kommitterade

ansett ett stadgande nödigt, som närmare bestämmer,

hvilken redskap skall anses stängande. Kommitterade

hafva härvid ansett å ena sidan att femton minuter bör

vara tillräckligt lång tid för redskapens utläggande och

återupptagande ur vattnet, men å andra sidan, med afseende

derpå, att någon stund måste förgå innan redskapen

ånyo kunna utläggas, att, derest redskapen ej i

vattnet qvarligga längre än en fjerdedels timma, de ej

kunna i betänklig grad försvåra fiskens upp- och nedgång.

I 12 och 13 §§ hafva lemnats föreskrifter för de

fall då med anledning af särskilda omständigheter undantag

från de i 11 § gifna stadganden om fiskleds öppenhållande

finnas för visst ställe böra medgifvas.

Ehuru det visat sig att de på vissa ställen, der någon

eger särskild rätt att igenstänga fiskled, till beredande

af fri upp- och nedgång för fisken i dammarne inrättade

bottenluckor ofta ej funnits i allo tjenliga för det med

dem afsedda ändamål, hafva dock kommitterade trott sig

ej böra tillstyrka att de, som mot skyldighet att underhålla

dylika bottenluckor redan förvärfvat rätt att stänga

17

fiskled, skulle åläggas att jemte bottenluckorna eller i

stället för dem göra annan anstalt till fiskens framsläppande.

Men med afseende derpå att sådane andra

anstalter, såsom laxtrappor eller dylikt, mången gång

torde vara lämpligare än bottenluckor, hafva kommitterade

i 13 § föreslagit stadgande, som möjliggör bottenluckors

utbytande mot annan tjenligare anstalt.

I 14 § bestämmes den ordning som bör iakttagas

för att förvärfva rätt att öfverbygga eller stänga fiskled.

§§ 15—23 innehålla de stadganden angående förbud

mot vissa fångstsätt, inskränkning i tiden för vissa fisken

samt förbud för andra åtgärder till fiskets skadande,

hvilka kommitterade ansett böra intagas i en allmän fiskeristadga.

Likasom lagstiftaren numera i allmänhet lemnat

jordbrukaren och skogshushållaren full frihet att bruka

sin jord eller begagna sin skog såsom han finner för sig

fördelaktigast, allenast han ej kränker annans rätt, så

torde ock i allmänhet fiskevattensegare böra, der hans åtgöranden

i afseende på sitt fiske ej kunna inverka på

annans rätt, lemnas full frihet att vårda fisket såsom han

finner lämpligt. I öfverensstämmelse härmed har lagstiftaren

ej att reglera fiske i sådant vatten, som helt

och hållet tillhör en enda person och ej har tillflöde från

eller aflopp till annans fiskevatten. De fiskar, som finnas

i dylikt vatten, kunna anses tillhöra den, som eger vattensamlingen.

Om denne utödar fiskarne eller väl vårdar

dem, angår detta ej mera andra personer än om en jordegare

väl sköter eller missvårdar sin jordegendom. Vid

lagstiftning angående vård af fiske har lagstiftaren således

hufvudsakligen att tillse det ej någon vid utöfning

af sin fiskerätt eller annorledes skadar annans fiske. Då

det emellertid är uppenbart att i ett land af sådan utsträckning

som Sverige samt med så betydligt olika naturförhållanden,

som de skilda delarne af landet, fiskarternas

storlek, lektid och öfriga vanor, fångsttiden, fångstsätten

Fiskeri ko mmitt ce n s betänkande. 2

18

m. m. dylikt äro väsentligt olika på olika orter inom

landet, kunna endast några få bestämmelser angående

fiskes vård meddelas i en allmän fiskerilag, hvaremot närmare

föreskrifter i ämnet lämpligare fastställas för mindre

delar af landet.

Jemte det kommitterade i sitt förslag upptagit med

endast några smärre förändringar de stadganden, bvilka

innehållas i §§ 16—21 samt § 23 af nu gällande lag, hafva

dock kommitterade ansett sig böra hemställa, att några

ytterligare föreskrifter angående vård af fiske måtte i fiskeristadgan

meddelas.

Då erfarenheten visat att affall, som från fabrik utkommit

i fiskevatten, i synnerligt hög grad kunnat skada

fisket deri, hafva kommitterade föreslagit förbud att i

fiskevatten utsläppa dylikt skadeämne.

Vid sillfiske har stundom inträffat att fiskarena i notvarp

instängt större mängd sill än de kunnat upptaga

samt att betydlig myckenhet sill derför dött i varpet. I

vanliga fall pläga väl fiskarena sjelfve vara särdeles angelägna

att skyndsamt upptaga den döda fisken, emedan i

annat fall varpet under längre tid blir obrukbart, men för

att förekomma att genom underlåtenhet att undanskaffa

sådan död fisk notvarp skadas, hafva kommitterade föreslagit

bestämdt förbud att vid sillfiske i notvarp qvarlemna

död fisk i större myckenhet. •

Enligt nådiga kungörelsen den 10 September 1869

är förbjudet att idka fiske medelst utläggande eller affyrande

under vattenytan af redskap, laddadt med sprängämne.

Då fiske med giftiga ämnen, afsedda att döda

eller döfva fisken, torde kunna verka lika förderfligt på

fiske som dylikt sprängämne, hafva kommitterade föreslagit,

jemte enahanda förbud, som meddelas i berörda

kungörelse, att jemväl fiske medelst sådana giftiga ämnen,

som ofvan nämnts, måtte förbjudas.

19

I vissa delar af landet idkas fiske, hufvudsakligast

efter ål, medelst så kallad harkning, puttning eller stångning.

Detta fiske består deri att i vatten, hvarest ål

finnes, fiskaren med ett ljuster liknande redskap på måfå

stöter ned i bottnen på vattnet samt dervid träffar och

och sårar många fiskar, innan någon fastnar på redskapen.

Då emellertid uppenbart är att vid ifrågavarande fiske

den fångade fiskens mängd ej står i rimligt förhållande

till den myckenhet fisk, som dödas eller skadas, samt då

den dödade fisken, som blir qvar på sjöbottnen och der

ruttnar, såmedelst orsakar att fisken ej på dessa ställen

vidare går till, hafva kommitterade funnit sig böra hemställa

att detta fiskesätt, hvilket ej kan för någon ort

vara behöfligt eller gagneligt, måtte såsom mycket skadligt

förbjudas.

På många orter förekommer att medelst stötar eller

slag i vattnet söka skrämma in fisken i garnen. Då

detta fiskesätt, vanligen kalladt pulsning, oftast användes

till fångande af gäddor samt denna roffisks borttagande

är särdeles vigtigt för rätt vård af fiskevatten, lärer ej

ifrågavarande fiskesätt böra i allmänhet förbjudas. Annorlunda

blir dock förhållandet, när det idkas under pågående

fisklek, då genom bullret i vattnet fisken oroas

och skrämmas så att leken skingras. I följd häraf hafva

kommitterade föreslagit att, såsom från flere orter yrkats,

pulsning ej må idkas under fisklek.

Från vissa delar af landet har begärts att jemväl

ljustring vid bloss måtte förbjudas. Ehuru visserligen

mångenstädes detta fångstsätt i ganska hög grad skadar

fisket, hafva likväl kommitterade, då det på andra orter

hufvudsakligast användes till fångande af gädda samt

denna, såsom ofvan blifvit nämndt, är en af våra värsta

roffiskar, ansett ljustring ej böra i den allmänna fiskeristadgan

förbjudas, utan få bero af öfvenskommelse inom

särskilda orter, eftersom för dem anses lämpligt.

20

I § 21 hafva kommitterade intagit föreskrift om den

ordning, hvari fiske må förrättas, när flera skola fiska i

samma vatten och de ej kunna göra det alla på en gång.

Kommitterade hafva härvid, i enlighet med hvad nu är

stadgadt, ansett att de fiskande i allmänhet böra förrätta

fisket i ordning, efter som de till stället ankommit. Denna

ordning har dock, åtminstone vid Rikets vestra kust, ej

iakttagits vid notdrägt, hvarvid enligt gammal vana fisket

bedrifvits sålunda att de samlade fiskarena ej börjat

fisket, innan någon af dem märkt det fisken gått in i

varpet, samt att derefter den, som först funnit sådant,

skyndsamt utgifvit sitt nottåg och tagit första kastet,

hvarefter fiskarena förrättat sitt fiske efter som de ankommit

till platsen. Kommitterade hafva ansett att denna

ordning vid notdrägt bör såsom enlig med vana och

billighet föreskrifvas, med allenast det undantag, som

finnes i § 3 medgifvet till förmån för strandegare.

Med afseende derpå att, när notfiske å ett ställe

idkas, fiske med sättgarn ej kan samtidigt bedrifvas å

samma plats, har inom kommittéen ifrågasatts att, då

notfiske är af väsentligt större betydelse än sättgarnsfiske,

i fiskeristadgan borde intagas föreskrift att vid sådan

kollision emellan sättgarns- och notfiskare, den förre

skulle vara pliptig vika för den senare mot ersättning

af denne för liden skada. Som emellertid ett dylikt

stadgande ej ifrågasatts såsom behöfligt annat än för

fiske vid Rikets vestra kust, hafva kommitterade ej tilltrodt

sig kunna förorda dess införande i en allmän fiskerilag,

helst som, derest lokala förhållanden skulle påkalla

sådant i afseende på t. ex. sill- eller makrillfiske i Bohuslän

eller å vissa ställen derstädes, det enligt sista mom.

i § 24 af kommitterades förslag tillkommer Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande och Fiskeristyrelsen att derom

hos Eders Kongl. Maj:t göra underdånig framställning.

21

I § 22 hafva intagits bestämmelser angående fiske

efter hummer och ostron. Kommitterade hafva dervid

bibehållit nu gällande stadganden endast med mindre

betydliga modifikationer. Då nu gällande förbud att efter

viss dag fånga hummer ofta torde hafva kringgåtts på

det sätt att hummer, som utbjudits under fredningstiden,

påståtts vara fångad före dess början, hafva kommitterade

föreslagit att från en vecka efter början af samma tid

och till dess slut ej får till salu utbjudas, köpas, mottagas

eller från ort till annan forslas lefvande hummer eller

kokt sådan, som ej förvaras i lufttätt tillslutet kärl; och

hafva kommitterade, som med afseende derpå att utländsk,

konserverad hummer i stor myckenhet förekommer i

landet, ej ansett sig kunna utsträcka ifrågavarande förbud

till hummer i allmänhet, då derunder kunde inbegripas

äfven ofvannämnda utländska vara, deremot trott

att, derest förbudet erhåller den lydelse kommitterade

föreslagit, det med detsamma afsedda mål bör i allmänhet

vinnas, då fångande och konservering af hummer ej bör

länder fredningstiden kunna i nämnvärd utsträckning här

verkställas, utan att föranleda till den brottsliges fällande.

Med anledning af den stora betydelse laxfisket eger

för landet, hafva i särskilda till kommitterade ankomna

berättelser och skrivelser begärts att allmän fredningstid

måtte fastställas i afseende på denna fisk äfvensom att

förbud måtte meddelas att fånga lax under viss storlek.

Som emellertid laxfiske bedrifves på en stor mängd orter

i landet från dess nordligaste delar till dess sydligaste

provinser samt således till följd af olika klimatiska förhållanden

den tid, hvarunder fisket kunde böra inställas,

blir väsentligt olika för skilda delar af landet, hafva

kommitterade ansett att någon viss tid, hvarunder fångst

af lax skulle vara förbjuden, ej kan lämpligen utsättas i

en för hela landet gemensam fiskeristadga.

22

Med afseende derpå att befolkningen i vissa delar

af Norrland hemtar ett af sina vigtigare lefnadsmedel

från mindre laxöringar (s. k. börting) samt med afseende

derpå, att inom laxslägtet former förekomma, som på

vissa orter, der de lefva afstängda från till fälle att enligt

sin natur utgå i liafvet eller större sjöar, aldrig synas

uppnå den eljest normala storleken, har det synts kommitterade

olämpligt att förbjuda fiskerättsegare att tillgodogöra

sig tillgången på dessa laxformer. I följd häraf

och då dessutom en mindre laxform, forellen, är på det

sätt skadlig, att den förtär den egentliga laxens rom och

yngel samt en annan, laxöringen, äfven med begärlighet

uppsöker laxrommen, hafva kommitterade ej funnit sig

böra i sitt förslag förbjuda all fångst af smålax, hvaremot,

då nämnda former ej pläga till någon större myckenhet

försäljas, kommitterade hemställt att lax, som är mindre

än 45 centimeter, ej må försäljas, till salu utbjudas eller

köpas.

Härofvan hafva kommitterade erinrat, hurusom redan

1766 års fiskeristadga bestämde att utöfver de föreskrifter

angående hushållning med fiskevatten, hvilka meddelats

i den allmänna fiskeristadgan, borde i afseende på sådane

fiskevatten, hvari flera egde fiskerätt, genom särskilda

stadgar fastställas ytterligare regler för fiskets bedrifvande

och vård. Dylika särskilda stadgar förutsättas ock i nu

gällande fiskerilag, i dess § 22. Med afseende derpå att,

såsom förut blifvit anmärkt, olika orters skilda naturförhållanden,

fiskarter och fiskesätt betinga olika föreskrifter

till fiskets vård och förkofran, och då det ej är

lämpligt att i en allmän fiskerilag intaga föreskrifter afsedda

att gälla endast för en viss del af landet, torde

tvifvelsutan fortfarande som hittills i afseende på sådane

vattensystem, hvari flere ega fiskerätt, i allmänhet erfordras

att i specialstadgar fastställas närmare bestämmelser

angående fiskets vård och bedrifvande. Likasom,

23

enligt hvad. ofvan blifvit antydt, lagstiftaren i allmänhet

bör åt egaren till ett fiskevatten, hvilket ej står i samband

med annans, öfverlemna att vårda sitt fiske på sätt

egaren sjelf finner vara bäst, synes ock i afseende på

fiskevatten, deri flere delegare finnas, lagstiftaren egentligen

endast böra tillse det ej någon delegare emot annans

vilja skadar dennes fiske. Kommitterade anse derföre

att det bör öfverlemnas åt de fiskeberättigade att

afgöra om några och i sådant fall hvilka särskilda föreskrifter

för fiskets vård och bedrifvande i deras fiskevatten

böra meddelas. • Lagstiftarens hufvudsakliga åtgärd

i afseende på dylika särskilda föreskrifter bör derföre

endast vara att bestämma den ordning, hvari överenskommelser

lagligen kunna träffas, äfvensom att tillse det

ej en del af de fiskeberättigade emot andras bestridande

må kunna påtvinga dem bestämmelser, som för deras

förhållanden äro otj enliga eller kunna vara rent af

skadliga.

Enligt 22 § i gällande fiskeristadga eger Eders

Ivongl. Maj ds Befallningshafvande, äfven att utan begäran

af rättsegande samt till och med i strid mot de fiskeberättigades

uttryckta önskan, meddela särskilda föreskrifter

i afseende på fiskets vård och bedrifvande. Af redan

angifna skäl kunna kommitterade likväl ej finna en dylik

rätt förenlig med. de grunder, hvarpå vår näringslagstiftning

i öfrigt numera hvilar. Lika litet kunna kommitterade

finna med dessa grunder öfverensstämmande att,

såsom i nådiga kungörelsen den 8 November 1867 nu

är medgifvet fiskeriintendent, denne må ega befogenhet

att på grund af innehafvande befattning föra talan i

fråga om ordnande af hushållning med enskilda fiskevatten.

Kommitterade anse derför att initiativrätt i fråga

om upprättande af särskild stadga för visst fiskeområde

endast bör tillkomma delegare deri. Då det emellertid

är af vigt att, när dylik särskild stadga anses behöflig,

24

förslag dertill uppgöres af person, som innehar nödig

sakkunskap, hafva kommitterade hemstält att sådant förslag

alltid skall uppgöras af en statens fiskeriintendent

samt att detsamma skall åtföljas af fullständig motivering.

Innan detta förslag kan pröfvas, måste emellertid vara

bestämdt det fiskeområde, för hvilket föreskrifterne skola

gälla. Som emellertid enligt hvad kommitterade redan

angifvit, synnerlig vigt ligger derpå att detta område

rätt afpassas, hafva kommitterade hemställt att samma

område skall af fiskeriintendenten efter föregången undersökning

föreslås.

Ehuru, enligt hvad anmärkt blifvit, initiativrätt till

särskild stadgas åstadkommande bör tillkomma endast

innehafvare af fiskerätt inom j området, är dock uppenbarligen

nödvändigt att den, som påfordran stadgan, ej

sjelf skall sammankalla öfrige fiskeberättigade inom området,

utan att sådan kallelse utfärdas af viss myndighet

och att denna sedermera skall tillse det laga former

iakttagas, så att bestämdt blir hvad som skall anses för

de fiskeberättigades beslut. Såsom enligt nu gällande

lag lärer denna myndighet lämpligast böra vara Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande. Kommitterade hafva

derföre föreslagit att, när någon önskar särskild stadga

för fiskeområde, hvari han har del, han skall anmäla

sådant hos Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, och

att denne derefter skall anmoda distriktets fiskeriintendent

att uppgöra ofvannämda förslag å fiskeområdets omfattning

samt till särskilda bestämmelser för detsamma,

äfvensom att Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

jemväl i öfrigt skall föra ärendet till lagenligt afgörande.

Sedan berörda förslag blifvit af fiskeriintendenten

aflemnade till Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,

skall derföre denne sammankalla alla innehafvare af

fiskerätt inom det föreslagna fiskeområdet för att i ärendet

besluta. På det att de fiskeberättigade må före

25

sammanträdet inför Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

erhålla kunskap om det förslag till särskild stadga,

hvaröfver de då skola öfverlägga och besluta, torde detta

böra i sammanhang med kallelsen kungöras.

I fråga om tid och sätt för sådan kallelse, som här

är i fråga, hafva kommitterade, i öfverensstämmelse med

hvad angående kallelse i laga skiftesärenden är föreskrifvet,

hemställt att kallelsen skall minst fjorton dagar

före sammanträdet kungöras från predikstolen i den eller

de socknar, hvarinom det föreslagna ''"''fiskeområdet är

beläget.

Vid sammanträde om hithörande ^frågor bör hvarje

innehafvare af fiskerätt inom fiskeområdet ega att tillstädeskomma

samt deltaga i öfverläggningår och beslut.

Väl kan, i det fall att någon medgifvit annan eller andra

fiskerätt i sitt fiskevatten, derigenom'' inträffa att flere

personer ega talan för samma fiskevatten, men någon

lämpligare grund för rätt att deltaga i besluten torde ej

gifvas. Då enligt kommitterades förslag (§27) öfverenskommelse

angående förevarande ämne ej är afsedd att

ovilkorligen gälla för längre tid än fem år, lärer det ej

vara lämpligt att låta endast egare af fiskevatten deltaga

i besluten; och då, i händelse af olika meningar bland

de närvarande, omröstning ej torde kunna verkställas

annorlunda än efter hufvudtalet, lärer ej ligga större

orättvisa i att låta flere rösta för samma fiskevatten än

att egaren af t. ex. 9/io i fiskevattnet ej har vid votering

större afgöranderätt än egaren af 1/100 af fisket. Som

föröfrigt kommitterade i sitt förslag lemnat hvarje i omröstningen

deltagande öppet att underställa det beslut,

hvarmed han ej finner sig belåten, pröfning af en sakkunnig

nämnd, hvars beslut blir gällande för alla de

fiskeberättigade, torde något äfventyr ej ligga i medgifvandet

åt hvarje fiskeberättigad inom fiskeområdet att

deltaga i besluten.

26

Derest fiskeriintendenten är tillstädes vid sammanträdet,

bör det vara en tjenstepligt för honom att lemna

råd och upplysningar rörande allt hvad till den omhandlade

frågans lösning hörer. För detta ändamål bör det

vara honom tillåtet att i öfverläggningarne deltaga, hvaremot

rösträtt vid besluts fattande bör enligt kommitterades

förslag tillkomma endast de fiskeberättigade.

Då till sammanträdet endast kallats innehafvare af

fiskerätt i det område, hvarför fiskeriintendenten föreslagit

särskilda föreskrifter, kan det uppenbarlignn ej tillåtas

de närvarande besluta att äfven annat fiskevatten skall

höra till samma område. Skulle deremot de närvarande

anse det föreslagna området sådant att enahanda bestämmelser

ej passa för hela området, böra de få bestämma

att det fiskeområde, hvarför de särskilde föreskrifterna

skola meddelas, skall utgöra allenast viss del deraf.

Anser någon i sådant afseende fattadt beslut olämpligt,

må han underställa frågan den särskilda fiskerinämndens

pröfning; men då de närvarande under tiden, sedan förslaget

genom kallelsen delgafs dem, haft tillräckligt tillfälle

att öfverväga, huruvida det föreslagna området är

lämpligt, bör, då frågan om områdets storlek alltid måste

vara afgjord, innan de särskilda bestämmelserna kunna

meddelas, den som är missnöjd med beslutet genast anmäla

sådant, på det att i alla de fall, der denna fråga ej

hänskjutes till den särskilda nämnden, endast ett sammanträde

af de fiskeberättigade må erfordras. Skulle

deremot dylikt missnöje anmälas, måste, då ifråga om

föreskrifternas innehåll endast de eg a besluta, som hafva

fiskerätt inom det område, för hvilket besluten skola

gälla, sammanträdet uppskjutas till dess nämnden bestämt

området.

Vill deremot fiskerättigad underställa nämnden något

vid sammanträdet fattadt beslut öfver framstäldt förslag

till särskild bestämmelse för fiskeområdet, synes han

27

böra få inlemna besvären till Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

inom trettio dagar från det sammanträdet

afslutades.

I § 25 afhandlas den granskning och stadfästelse,

som tillkommer Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande

i afseende på de för visst fiskeområde öfverenskomna

bestämmelser. Granskningen består endast deri att tillse

att de fiskeberättigades och fiskerinämndens beslut om

särskild stadga för visst fiskeområde tillkommit i laga

ordning samt att de beslutade föreskrifterna ej strida

mot den allmänna fiskeristadgans bestämmelser eller annan

allmän lag. Derest Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

finner sådant hinder ej vara emot stadgan,

skall Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande fastställa

den äfvensom bestämma vite af högst 200 kronors böter

för öfverträdelse emot densamma. Skulle någon fiskeberättigad

vara missnöjd med Eders Kongl. Majrts Befallningshafvandes

berörda utslag, lärer han böra ega att

deröfver i vanlig ordning anföra besvär hos Eders Kongl.

Majrt. Då Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande dock

ej egt att pröfva annat än hvad ofvan angifvits, men ej

de öfverenskomna bestämmelsernas lämplighet eller otjenlighet,

torde det ej höra tillåtas att draga målet under

Eders Kong], Majrt i andra hänseenden än de, hvari pröfning

tillkommit Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande.

Då för många orter överenskommelser rörande fiskets

bedrifvande blifvit faststälda, Indika torde finnas tillfredsställande,

och då dessutom någon tid måste komma att

förgå innan nya överenskommelser om fiskets vård och

bedrifvande kunna komma att fattas enligt den nya fiskeristadga,

som af Eders Kongl. Majrt i nåder varder utfärdad,

hafva kommitterade föreslagit att de nu för vissa

orter i laga ordning tillkomma beslut i afseende å fiskes

bedrifvande, skola fortfarande och intill dess ny öfverenskommelse

lagligen blifvit faststäld, tjena till efter

-

28

lefnad, i allt, hvad de ej strida emot de allmänna föreskrifterna

i den nya fiskeristadga, Eders Kongl. Maj:t kan

komma att utfärda.

I § 22 af nu gällande fiskeristadga finnes till en

början uttalad den allmänna regel att i fiskevatten, hvari

flere hafva fiskerätt, fisket skall så bedrifvas att leken ej

förstöres och att den utlekta fisken och det späda ynglet

sparas. Då emellertid uppfattningen, huruvida ett visst

fiskesätt eller annan åtgärd innefattar öfverträdelse af

detta allmänna stadgande, mången gång torde blifva särdeles

olika samt då således föreskriften egentligen uttrycker

endast en allmän princip men ej innefattar ett

med erforderlig bestämdhet affatta dt lagbud, hvars öfverträdande

medför ansvar, lärer redan ur denna synpunkt

stadgandet ej vara lämpligt i allmän lag. Att stadgandet

är obestämdt antydes äfven i den gällande fiskerilagen,

hvarest omedelbart efter detsamma säges att »fördenskull»

fiskeredskap af vissa slag förbjudas.

Visserligen är, för att en viss fiskart skall förökas

i ett vatten, angeläget att densamma lemnas tillfälle att

ostörd förrätta sin lek och att dess späda yngel sparas,

men derföre kan ej såsom allmängiltig regel uppställas

att allt fiske skall så bedrifvas att leken ej förstöres och

att den utlekta, späda fisken sparas. Numera har man

nämligen kommit till insigt derom att under vissa förhållanden

det är nödvändigt för ett fiskes rätta vård att

undanrödja både rom och yngel af öfverhandtagande roffiskar

samt att i laxförande vattendrag borttaga äfven

annan småfisk, hvilken eljest med laxynglet delar födan

och hindrar detsammas utveckling. Då slutligen såväl de

sätt, på hvilka skydd bör gifvas åt lekande fisk och

yngel, som ock tiden, då sådant skydd erfordras, äro till

och med för samma Åskslag väsentligt olika i en trakt af

vårt vidsträckta land än i en annan, lärer något allmänt

29

stadgande angående skydd i förevarande hänseenden ej

kunna meddelas.

Med den uppfattning, kommitterade hysa i afseende

på grunden för lagstiftningen i fråga om fiskes bedrifvande

i vatten, hvari flere ega del, hafva kommitterade

ej ens ansett det tillkomma lagstiftaren att meddela dylikt

stadgande. Enligt hvad kommitterade redan angifvit, bör

nämligen vården om fiske i vatten, gemensamt för flere,

lika väl betraktas såsom en enskild angelägenhet, som

fiske i en vattensamling, hvilken helt och hållet omgifves

af en enda persons egor och således är dennes enskilda

egendom. Då likväl de hänseenden, hvari särskilda bestämmelser

för fiskes bedrifvande å viss ort lämpligen

kunna meddelas, i hufvudsak torde vara lika, om ock

sjelfva bestämmelserna måste vara olika för skilda orter,

samt då efter kommitterades åsigt förslag till bestämmelserna

skall uppgöras af statens fiskeriintendent, hafva

kommitterade ansett att, ehuru efter hvad ofvan blifvit

anmärkt, den allmänna fiskerilagen ej kan eller bör bestämma,

hvad den särskilda stadgan skall innehålla, en

anvisning å de afseenden, hvartill hänsyn hufvudsakligen

bör tagas vid den särskilda stadgans uppgörande, lämpligen

skulle meddelas i den allmänna fiskerilagen. Denna

anvisning finnes i § 26 af kommitterades förslag. Sålunda

bör till en början tillses huruvida under vissa delar

af året med hänsyn till det ena eller andra fiskslagets

lektid vissa lekplatser böra fridlysas samt fisket å dem

inställas. Mången gång torde det dock ej erfordras att

all fångst af viss fisk inställes under lektid, utan kan

leken tillräckligt skyddas, om allenast vissa delar af lekplatserna

fridlysas för fiske och dem lemnas behörig omvårdnad.

Vidare lärer vid specialstadgas uppgörande böra noga

öfvorvägas de fångstsätt och de fångstmedel, livilka kunna

för orten anses lämpliga, eller livilka såsom skadliga böra

30

förbjudas. I de stadgar för fiskes bedrifvande å viss ort,

bvilka hittills meddelats, har i allmänhet vid bestämmande

af den maskstorlek å garnredskap, som skulle anses

tillåten, föreskrifvits att hvarje maska skulle hafva viss

storlek emellan knutarne. Då likväl under redskapens

användande lätt kan inträffa att knutarne i redskapen

något rubbas så att en maska förstoras och en annan

förminskas, torde vid uppmätning af garnredskap, till

utrönande huruvida denna bör anses tillåten eller ej,

medelstorleken af flere bredvid hvarandra liggande maskor

böra beräknas. Kommitterade hafva derföre föreslagit

att, när viss maskstorlek å garnredskap fastställes, detta

skall göras sålunda att bestämmelse meddelas att på en

meters längd af redskapen ej må finnas flere än visst

antal maskor. Jemväl lärer vid kontrollmätning af garnredskap

denna böra vara våt och hållas sträckt, sådan

den förekommer då den begagnas till fiske.

I öfrigt bör vid särskild stadgas uppgörande för fiskes

bedrifvande å visst område öfvervägas om några ytterligare

åtgärder kunna för området vara lämpliga till fiskets

bevarande och upphjelpande. Dessa åtgärder blifva väl

mycket olika på skilda ställen, men kommitterade hafva

särskildt velat påpeka ett par åtgärder, som ofta torde

vara tjenliga, nämligen att genom utsättande af risvasar

å fridlysta lekplatser skydda leken och det späda ynglet

samt att genom borttagande af uppgrundningar i vattendragen

eller andra hinder för fiskens gång bereda fisken

trefnad.

Då närmast efter det saltsjöfiske, hvilket är öppet

för alla rikets innebyggare och i afseende på hvilket således

någon öfverenskommelse angående fiskets bedrifvande

ej kan ifrågakomma, laxfisket är det utan gensägelse

mest betydande af våra fisken, äro slutligen i § 26

angifna vissa omständigheter, hvarå vid öfverenskom

-

31

melse angående laxfiske i visst fiskevatten uppmärksamhet

ansetts böra fästas.

I de särskilda stadgar, som meddelats i enlighet

med § 22 i gällande fiskerilag, har väl ofta föreskrifvits

att stadgan skulle tjena till efterrättelse under viss bestämd

tid, men ännu oftare har sådan föreskrift saknats.

Då det likväl är angeläget å ena sidan att en särskild

öfverenskommelse angående fiskes vård och .bedrifvande

å viss ort ej ovilkorligen blir gällande under allt för lång

tid samt å andra sidan att ej heller någon enskild fiskeberättigad,

som finner sig missbelåten med öfverenskommelsen,

kan omedelbart efter dess fastställande och

således innan dess verkningar kunnat visa sig, få söka

att undanrödja den, hafva kommitterade i § 27 föreslagit

bestämmelser angående den tid, hvarunder öfverenskommelse

skall gälla.

I § 28 hafva kommitterade föreslagit bestämmelser

angående den fiskerinämnd, som enligt kommitterades

åsigt bör pröfva den klagan, en eller flere fiskeberättigade

föra emot lämpligheten af pluralitetens beslut angående

särskild öfverenskommelse för visst fiskeområde.

Denna nämnd synes böra utgöras af personer, hvilka

landstinget och hushållningssällskapets inom orten förvaltningsutskott

genom val för viss tid utsett till medlemmar

i dylik nämnd. På det att i hvarje mål, som

hänskjutes till nämnden, denna må bestå af opartiske män

med kunskap om de särskilda fiskeriförhållanden, hvilka

förefinnas å den ort, som målet angår, hafva kommitterade

föreslagit att Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

bör eg a att för hvarje mål bland de af landstinget

och hushållningssällskapet härtill valde utse den särskilda

nämnden.

I § 29 är föreskrift meddelad i afseende på det fall

att det fiskeområde, för hvilka särskilda bestämmelser

ifrågasättas, är beläget inom två eller flere län. Då det

32

emellertid funnits olämpligt att såsom hittills ärendet

behandlas särskild! för hvarje län och dervid olika beslut

kunna komma att fattas för ett och samma fiskevatten,

hafva kommitterade föreslagit att Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande i det län, hvarinom största

delen af fiskevattnet ligger, bör handlägga ärendet i hvad

det angår hela området, men att, sedan öfverenskommelse

för detsamma träffats och fastställts, denna kungöres

af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i alla de län,

hvari fiskeområdet ligger.

Väl lärer det för sökanden någon gång kunna vara

svårt att, när han begär särskild öfverenskommelse angående

fiske inom sitt och tillgränsande fiskevatten, kunna

bestämma, huruvida fiskeområdet hufvudsakligen ligger

inom det ena eller andra länet. Men då han enligt § 24

alltid skall begära sådan öfverenskommelse hos Eders

Kongl. Majds Befallningshafvande i det län, der hans

eget fiskevatten ligger, bör ovisshet hos Eders Kongl.

Maj ds Befallningshafvande ej kunna uppstå, huru med

ansökningen bör förfaras. Finner Eders Kongl. Majds

Befallningshafvande af fiskeriintendentens förslag att omJ

rådet till större del än i hans eget län är beläget i annans,

lärer Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande

öfverlemna ärendet till Eders Kongl. Majds Befallningshafvande

i detta län.

I öfverensstämmelse med hvad, som är föreskrifvet i

i afseende på ledamot i expropriationsnämnd, hafva kommitterade

i § 30 lemnat bestämmelser angående ersättning

åt ledamöter i fiskerinämnd.

Då fiskodling ej kan med fördel bedrifvas utan att

fiskodlaren eger rätt ej mindre att när som helst fiska

afvelsfiskar än ock att på alla tider af året samt äfven

med fina redskap befria fiskevattnet från skadliga roffiskar

samt då den, som bedrifver rationel fiskodling, ej torde

vilja förderfva fisket i samma fiskevatten, der odlingen

33

bedrifves, hafva kommitterade i § 31 föreslagit att den,

som under kontroll af statens fiskeritjensteman bedrifver

fiskodling i sitt fiskevatten, må utan hinder af de särskilda

bestämmelser, hvilka kunna vara för detsamma

gällande, idka sitt fiske, så länge han ställer sig till

efterrättelse de föreskrifter, hvilka den kontrollerande

fiskeritjenstemannen finner nödigt för fisket honom meddela.

I nådiga brefvet den 26 April 1861 har Eders Kongl.

Maj:t medgifvit vissa personer att för fiskeriundersökningar

bruka eljest ej tillåten redskap. Nämnda nådiga

bref angår emellertid endast sådane personer, hvilka efter

vederbörligt uppdrag utföra vetenskapliga undersökningar,

men då mången, som ej eger sådant offentligt uppdrag,

kan vilja företaga vetenskapliga undersökningar angående

fiske, hafva kommitterade i § 32 föreslagit att för sådan

person och dylikt ändamål undantag från den allmänna

fiskerilagen eller den för visst område gällande särskilda

stadga må kunna meddelas. Sådant undantag kan jemväl

erfordras för fångande i ett fiskevatten af afvelsfiskar

till ett annat; Och kommitterade hafva derföre i § 32

jemväl föreslagit att dylikt undantag må kunna lemnas.

Eu bland de orsaker som angifvits såsom väsentligen

bidragande dertill att de för visst fiskeområde meddelade

särskilda bestämmelser ej så, som väntadt varit, befordrat

fiskets vård och tillväxt, är att nödig tillsyn öfver bestämmelsernas

iakttagande ej hållits. Kommitterade hafva

derföre i § 33 föreslagit att dylika tillsyningsmän alltid

böra finnas anstälde till erforderligt antal. Derest de

fiskeberättigade önska åt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

öfverlemna tillsyningsmännens utväljande, lärer

sådant ej böra dem förvägras. Men då tillsyningsmännen

liufvudsakligast hafva att öfvervaka efterlefnaden af bestämmelser,

som de fiskeberättigade öfverenskommit för

vården af sina fisken, synes det äfven böra vara de fiske

Fiikeriltomitcm

betänkande. 3

34

berättigade fritt att sjelfve sammankomma till utseende

af tillsyningsman. Hafva de emellertid ej förbehållit sig

detta och hafva de ej heller öfverlemnat tillsyningsmännens

tillsättande åt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,

lärer vara lämpligast att dessa utses å kommunalstämma.

I fjerde kapitlet eller §§ 35—48 hafva kommitterade

föreslagit bestämmelser angående påföljd för öfverträdelser

af fiskeristadgan. Jemte det kommitterade för sådane

öfverträdelser föreslagit böter, lämpade efter förseelsernas

gröfre eller lindrigare beskaffenhet, hafva kommitterade

tillika hemställt att fångst, som någon gjort vid fiske,

hvilket är stridande mot fiskerilagen, måtte vara förverkad.

I § 22 af nådiga förordningen angående jordegares

rätt öfver vattnet å hans grund äro meddelade bestämmelser

angående rätt till handräckning för borttagande

af stängsel, som uppenbarligen finnes mot lag stridande

och är anbragt i led eller ådra, hvarom samma förordning

handlar. Då densamma emellertid ej innehåller

föreskrifter angående sådan fiskled, hvilken ej tillika är

kungsådra, men lika skäl torde finnas att i afseende på

dylik fiskled, som i fråga om kungsådra, åt den, som af

olaga stängsel i vattnet har men, lemna handräckning

för stängslets borttagande, hafva kommitterade i § 36

med afseende på fiskled föreslagit stadgande af hufvudsakligen

samma innehåll med det, hvilket för olaga stängsel

i kungsådra innefattas i § 22 af vattenrättsförordningen.

I nådiga jagtstadgan finnes föreskrifvet att den,

som å bar gerning anträffar någon, som idkar oloflig

jagt, eger att från denne taga, utom det förverkade

vildbrådet, jagtredskapen samt dem behålla till dess domstolen

sig utlåtit. Motsvarande föreskrift i afseende på

fiske finnes väl ej i nådiga fiskeristadgan men är meddelad

i flere stadgar för fiske å viss ort. Då emellertid

35

föreskriften hvilar på rättvis grund, anse kommitterade

densamma böra meddelas i den allmänna fiskerilagen.

Ehuru ofta händt att oloflig redskap eller fångst påträffas

utan att fiskaren jemväl ertappas, saknas likväl i

nu gällande fiskerilag stadgande, huru med redskapen

eller fångsten i sådan händelse skall förfaras. Då likväl

dylikt stadgande uppenbarligen erfordras, hafva kommitterade

i § 47 föreslagit sådant. Kommitterade, som ansett

de i § 147, mom. 2 och 3, af gällande tullstadga

lemnade föreskrifter afse i visst hänseende analoga fall,

hafva derföre i enlighet med hvad der stadgats angående

i beslag tagna olofligen införda varor ansett att egaren

till den i beslag tagna redskapen eller fångsten bör kallas

ätt inom viss tid anmäla sig vid förlust af talan i

saken. Då likväl värdet af beslagtagen fiskeredskap eller

fångst vanligen är ringa samt egaren dertill i de allra

flesta fall torde finnas i orten, har kallelsen ansetts böra

kungöras ej genom allmänna tidningarne utan medelst

uppläsning i ortens kyrkor.

Likaledes har, då i beslag tagen fångst är förskämning

underkastad, beslagtagaren ansetts böra ega att

omedelbart försälja den, sedan genom syn och värdering

å varan af två ojäfvige män dess beskaffenhet och värde

blifvit utredd, samt med vilkor i öfrigt att han genast

instämmer den, från hvilken beslaget gjorts, eller, om

denne ej är känd, underrättar honom om beslaget genom

kungörelse i kyrkorna.

I §§ 48—51 hafva kommitterade upptagit stadganden,

som i hufvudsak lika återfinnas i nu gällande fiskerilag.

Derest vid pågående större fiske, vid fiskeläge eller

annan plats, der flere personer för fiskerinäringens idkande

nedsatt sig, särskild föreskrift eller åtgärd skulle

erfordras till ordningens uppehållande, lärer det tillkomma

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att härom, likasom

i andra mål angående upprätthållande af allmän ord

-

36

ning, meddela lämpliga föreskrifter. Då emellertid dylika

ordningsföreskrifter för fiske mången gång kunna vara

särdeles angelägna, hafva kommitterade trott det ej vara

olämpligt att på sätt kommitterade i § 52 föreslagit vederbörande

erinras att det tillkommer Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande att meddela dylika föreskrifter.

Sedan kommitterade nu i underdånighet angifvit motiven

till föreskrifterna uti det förslag till ny fiskeristadga,

som härmed öfverlemnas till Eders Kongl. Maj:t, återstår

det att äfven angifva skälen hvarför åtskilliga, från särskilda

orter framstälda, önskningsmål ej af kommitterade

ansetts böra förordas att varda intagna uti den allmänna,

för hela riket gällande fiskeristadgan, hvarjemte kommitterade

slutligen i underdånighet få framställa förslag till

sådane åtgärder, som för fiskeriernas öfvervakande och

framtida utveckling synas erforderliga.

Förbud har begärts mot begagnande af sölvad, tobisnot

och fina agnmjärdar. — Uti vissa delar af rikets fiskevatten,

såsom i Göteborgs och Bohus län samt uti vissa

orter i Hallands, Blekinge och Kalmar län begagnas små,

finmaskade vadar, samt i Hallands, Kristianstads och Blekinge

län tobisnot, för erhållande af agn till krokfisket;

och anser man för vissa delar af nämnde orter att dessa

redskap för sagde ändamål ej kunna undvaras. Särskild!

anföres från Blekinge att finmaskad not är för agntägt

inom länet nödvändig, då länets befolkning på öarne i

yttre hafsbandet under stränga vintrar hemtar sitt uppehälle

nästan uteslutande af krokfiske med gäddlinor under

isen. Tobisnotarne, å hvilka kilen är helt och hållet af

väf, anses, der de begagnas, icke verka skadligt, då de

ej kunna användas till annat fiske. Tillika anföres att

tobisfisken, som i Hallands, Kristianstads och Blekinge

37

län ej skall kunna undvaras till bete, ej kan fångas annat

än genom not med väfkil, ty »för skuggan af maskredskap

skyggar denna fisk och kryper ner i sanden på sjöns

botten.»

På åtskilliga andra orter begagnar man för fångande

af agn till krokfisket mycket täta mjärdar; och säges

från Jönköpings län att der skall med sådana bedrifvas

stort ofog, då en mängd småfisk, utom den som erfordras

till agn, uppfångas och sålunda går förlorad. Också yrkas

från sist nämnde län, att sådana mjärdar måtte förbjudas

eller endast med vissa inskränkningar tillåtas,

likasom man å andra orter velat hafva förbud mot sölvad

och tobisnot. Sistnämnda fångstredskap är för närvarande

icke tillåtet, då i § 22 af nu gällande fiskeristadga

är föreskrifvet, att »notkilar af väf skola vara

till begagnande förbjudna». I Bohuslän få icke heller

sölvadarne begagnas, utan att särskildt tillstånd dertill

genom Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande undantagsvis

meddelats. Då emellertid, såsom ofvan angifvits,

ifrågavarande redskap å vissa orter ej kunna, utan men

för fiskerinäringen, för fångande af smärre fisk till agn

undvaras, torde de ej böra i allmänna fiskeristadgan förbjudas,

utan må det ankomma på vederbörande att om

dessa redskaps användning meddela sådana föreskrifter,

som efter de särskilda ortliga förhållandena äro lämpliga,

så att omförmälde redskap må å de orter, der de befinnas

för agnfångst vara behöfliga, få begagnas under de vilkor

och förbehåll, som till förekommande af missbruk kunna

anses böra föreskrifvas.

Förbud mot de under senare åren uti de norra länen

i bruk komna stor- eller jinnryssjorna har af åtskilliga

fiskeberättigade inom nämnde län yrkats. — Dessa, efter

modeller från Finland införda fiskeredskap, som hufvudsakligast

begagnas för fångst af sik men äfven af lax,

äro af betydligt större dimensioner än de vanliga, förut

38

brukliga ryss] orna. Användande af finnryssjorna har

öfverklagats såsom skadligt och förstörande för fisket,

då vikar, sund och elfmynningar af dem stängas, hvarigenom

fisken hindras att gå upp till sina lekplatser.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Gefleborgs

och Westerbottens län hafva ock redan vidtagit åtgärder,

som afse att förekomma de öfverklagade verkningarne

af dessa fiskeredskap; och i § 11 af kommitterades förslag

till ny fiskeristadga hemställes, att i hvarje eif,

ström, å eller sund skall vattenled för fiskens gång alla

tider på året hållas öppen, samt att der, ström eller å i

hafvet eller i insjö utfaller eller från annat vattendrag

eller från insjö vidtager, ej må anbringas sådan fiskeredskap

eller byggnad att fiskens gång i djupaste vattnet

hindras.

Genom detta förslag, om det af Eders Kongl. Maj:t

i nåder bifalles, är således förebygdt, att finnryssjorna

kunna användas så att de hindra fiskens gång till och

från lekplatserna. I följd häraf och då dessa för hafsfisket

i de norra orterna nu mera använda nya fiskeredskap

i öfrigt kunna begagnas utan att åstadkomma

skada, hafva kommitterade ej ansett det vara lämpligt

det deras begagnande helt och hållet förbjudes.

Från Jemtland har begärts att bruket af fiskutter

måtte förbjudas. Denna är ett för krokfiske begagnadt

redskap, som med fördel på åtskilliga orter användes;

och der missbruk dermed bedrifves, så att fisket deraf

anses lida skada, må väl lämpligast genom överenskommelser

emellan de fiskeberättigade bestämmas de

inskränkningar i detta fiskesätt, som kunna finnas vara

af behofvet påkallade.

Från många orter inom landet omförmäles, hurusom

fisket förbättrats genom anläggning af risvasar eller risvålar,

hvilka under fiskens lektid betäckas med rom samt

lemna trygga tillhåll åt fiskynglet. Med hänseende till

39

de störa fördelarne häraf har från Jönköpings län framstälts

det yrkande, att »i den nya fiskeristadgan måtte

föreskrifvas ovilkorlig skyldighet för dem, som vilja bedrifva

fiske, att i sjöarna anlägga och underhålla risvasar,

förfärdigade enligt föreskrift af deri kunnig person», och

från Kalmar län anföres, att »som årlig risning med

vasar är rättaste och kraftigaste medlet att förbättra ett

fiske», så borde föreskrifvas att »hvarje hemmansegare

med andel i sjö eller å skulle, vid stadgadt vite, vara

pligtig på lämpliga ställen uppsätta minst fyra risvasar

samt dem behörigen underhålla genom att årligen borttaga

gammalt och påföra nytt ris till den ungefärliga

höjd, vattnet innehar den 24 Juni». — Väl kan ej bestridas,

att utställande af risvasar är för fiskens förökning

af största vigt, i synnerhet uti de sjöar, som hafva kala

stränder och sakna vassar samt derföre äro ogynsamma

för romläggning; men att ovilkorligen föreskrifva upprättande

af sådana hafva kommitterade ej ansett lämpligt,

helst på vissa orter svårigheter möta att anskaffa virke

till risvasars anläggning och underhåll. Som emellertid

den omnämnda, för skyddande af fiskleken och det späda

fiskynglet afsedda åtgärden är af stor vigt och synes

böra vidtagas allestädes, der sådan åtgärd kan utföras

och af behofvet påkallas, hafva kommitterade i § 26

mom. c af förslaget till ny fiskeristadga erinrat, att vid

upprättande af överenskommelser rörande vården af

gemensamma fisken, frågan om utsättande af risvasar å

fridlysta lekplatser städse bör tagas under ompröfning.

Förut hafva kommitterade erinrat ätt om väsentligt

gagn skall vinnas genom fiskeristadgar, vare sig att

dessa gälla för hela landet eller för vissa distrikt af detsamma,

så måste stadgarnes efterlefnad kunna behörigen

öfvervakas. Ett sådant öfvervakande åligger statens

polismyndigheter, fiskeriintendenterne och uppsyningsmännen

i de särskilda fiskeridistrikten. Då de sistnämnde

40

närmast äro i tillfälle ätt taga kännedom om livad vid

fisket sig tilldrager böra de ock kunna utöfva den noggrannaste

tillsynen. Det är derföre af stor vigt att dessa

tillsyningsmän ega insigter om och intresse för det uppdrag,

som dem lemnas; och ett önskningsmål återstår

härvid alltid, det nämligen att tillsyningsmännen måtte

för sina maktpåliggande, icke så litet mödosamma och

ej angenäma befattningar erhålla nöjaktig aflöning. Allmänt

förspörjes klagan att fiskeristadgarne ej, såsom sig

vederbort, öfvervakats, och från Örebro län har erinrats

derom, att det torde vara fåfängt att utan aflönade väktare

vänta någon ändring till det bättre beträffande uppsigten

öfver efterlefnaden af fiskeristadgarne. Men då

det icke lärer kunna ifrågasättas att orternas fiskeriuppsyningsmän

skulle med statsmedel aflönas och sålunda

en ny talrik tjenstepersonal komma att belasta statens

årliga utgiftskonto, så hafva kommitterade icke funnit

sig böra föreslå något sådant. Kommitterades förslag

till fiskeristadga grundar sig väsendtligen på öfvertygelsen

derom, att det hufvudsakligast är på frivillighetens vågsamt

genom ett ökadt intresse för fiskerierna, som dessa

kunna komma att bevaras och förbättras, så att de lemna

en rik afkastning. Kommitterade anse derföre att det

skall vara en pligt för hushållningssällskapen och landstingen

att anvisa medel till aflöning åt fiskeritillsyningsmännen

äfvensom att i öfrigt medverka till allt, som kan

befordra fiskeriernas vård och förkofran. Några hushållningssällskap

och landsting äfvensom enskilde personer

hafva ock redan på ett berömvärdt sätt icke allenast

anvisat medel till aflöning åt fiskeritillsyningsmän och

undervisare i fiskodling, utan äfven i öfrigt ådagalagt

nit och verksamhet för upphjelpande af fiskerinäringen;

och kommitterade hysa den förhoppning att öfrige hushållningssällskap

och landsting skola känna sig manade

att följa de för dem härutinnan gifna vackra exemplen

41

samt sålunda medverka till bättre tider äfven för denna

näring.

Att Sveriges fiskerier, synnerligast insjöfisket, förr

varit af en vida större betydenhet, än för närvarande,

framgår oförtydbart af de meddelanden, som till kommittéen

ingått från hushållningssällskapen. Men äfven nu

lemnar hafs- och insjöfisket tillfälle till uppehälle åt ett

stort antal af rikets innebyggare. Såsom de statistiska

upplysningarna gifva vid handen har fisket i riket lemnat

en inkomst af, lågt räknadt c:a 8 millioner kronor —

en summa som skulle såsom årlig intägt väsendtligen

ökas, om landets fisken på ett fullt rationelt sätt sköttes

och vårdades. Till vinnande af denna för vårt land, omslutet

af haf och med så oändligt talrika sjöar och vattendrag,

synnerligen vigtiga uppgift fordras att allt, som

kan afse fiskerinäringens utveckling och förkofran inom

landet, förenas uti en hand, uti en under Stats-Rådet och

Chefen för Civil-Departement verkande Fiskeri-Styrelse,

som med sina underlydande tjenstemän har att öfvervaka

fiskeriernas handhafvande samt att föreslå och till

utförande leda alla åtgärder, som till fiskeriernas förbättring

och vidare utveckling kunna finnas erforderliga.

Det är i detta syfte och till vinnande af de i nationalekonomiskt

hänseende stora fördelar, hvilka kunna motses

genom en fullt ändamålsenlig vård och skötsel af landets

fisken, som kommitterade tillåta sig härmed i underdånighet

föreslå upprättande af en Fiskeri-Styrelse med under

densamma stälde Fiskeri-Intendenter och Iktyologer; för

hvilket ändamål kommitterade här bifoga underdånigt

förslag till Stadga för Fiskeri-Styrelsen äfvensom till

instruktion för statens under fiskeristyr el sen afsedde

tjenstemän. Statens fiskeritjenstemän hafva hittills utgjorts

af en Fiskeri-Intendent, två under honom stälde

Assistenter, en undervisare i fiskodling samt en tillsyningsman

vid fiskerierna i Göteborgs och Bohuslän samt Hal

-

42

land. Då det emellertid är uppenbart att en fiskerintendent

och bemälde tillsyningsman, äfven om dessa ådagalägga

den mest lofvärda verksamhet, omöjligen kunna

svara emot landets fordringar och behof af råd, upplysningar

och ledning angående fiskerinäringen, så hafva

kommitterade ej tvekat att i underdånighet föreslå det

fyra Fiskeri-Intendenter, måtte anställas med de tjensteskyldigheter,

som uti instruktionen för dessa tjenstemän

finnas angifna.

De olika Fiskeri-intendenternas tjenstedistrikt böra

enligt kommitterades åsigt bestämmas så att de innefatta:

Första distriktet: Göteborgs och Bohuslän samt Hallands,

Kristianstads och Malmöhus län;

Andra distriktet: Blekinge, Kalmar, Östergötlands,

Gotlands, Kronobergs och Jönköpings län;

Tredje distriktet: Södermanlands, Stockholms, Upsala,

Elfsborgs, Skaraborgs, Wermlands, Örebro och Westmanlands

län, samt

Fjerde distriktet: Kopparbergs, Gefleborgs, Westernorrlands,

Westerbottens, Norrbottens och Jemtlands län.

Enligt kommitterades förslag skulle således fiskeriintendenternas

distrikter innefatta, jemte andra fisken,

det första: hela vesterhafsfisket, Halländska laxfiskena

samt fisket i sundet och vid Skånes sydkust, det andra:

fisket i Östersjön från gränsen mot Skåne till gränsen

mot Södermanland samt fisket i halfva Vettern, det tredje:

Östersjöfisket inom Södermanlands, Stockholms och Upsala

län samt fisket i Wenern, Mälaren, Hjelmaren och

halfva Vettern samt det fjerde fisket i Bottenhafvet och

i Norrlands elfvar och sjöar.

Derest de tjenstebestyr, som nu åligga landets enda

fiskeri-intendent och ofvannämnde tillsyningsman vid fiskerierna

i Göteborgs och Bohuslän samt Halland, blifva för

mindre distrikter delade på flere intendenter, böra dessa med

underlydande fiskeriuppsyningsmän i orterna kunna sköta

43

sina tjensteåligganden utan andra biträden. Kommitterade

hemställa derföre att de nu till hjelp åt fiskeriintendenten

anstälda assistenters befattningar måtte indragas.

Då det emellertid för fiskerinäringen är af lika vigt att

fiskevattnen blifva undersökte med hänseende till de uti

dem förekommande djur-- och växtalster, synnerligast af

de lägre ordningarne, hvilka väsendtligen tjena fiskarne

till föda, som det är för jordbrukaren ett behof att geologiska

undersökningar verkställas å den jord han odlar,

så att dess sammansättning och beståndsdelar blifva kända,

hafva kommitterade funnit det vara en oafvislig fordran för

fiskeriernas utveckling samt för utrönande af de åtgärder,

som till fiskenas bestånd och förkofran böra vidtagas, att

för fiskevattnens undersökning varda anstälde vetenskapligt

bildade tjenstemän, Iktyologer, hvilka under FiskeriStyrelsen

må hafva att verkställa berörda undersökningar

samt att derjemte, der så kan finnas erforderligt, biträda

Fiskeri-intendenterne vid handläggning af vetenskapliga

frågor. Kommitterade hafva förestält sig att till en början

två iktyologer böra anställas.

I sammanhang med förslag om tillsättning af FiskeriStyrelse

få kommitterade i underdånighet hemställa, att

allt som hitills ålegat Kommerse-Kollegium rörande fiskerierna

samt Landtbruks-Akademiens Förvaltningskommité

beträffande fiskeritjenstemännen må öfverflyttas på FiskeriStyrelsen.

Att en viss del af landets ekonomiska angelägenheter

handhafves af olika embetsverk medför alltid

olägenheter och splittring uti hvad som åtgöres för densamma.

Kommitterade hemställa derför i underdånighet,

att allt som rörer fiskerierna må komma att handhafvas

af en härtill särskild! anstäld myndighet, Fiskeri-Styrelsen.

Kostnaderna för aflöningar till den Fiskeri-Styrelse

och de andra fiskcritjenstemän, kommitterade här i underdånighet

föreslagit, komma väl att något öfverstiga det för

närvarande å riksstatens sjette hufvudtitel uppförda anslag

44

af 18,600 kronor till fiskerinäringens understöd. Men då

frågan här gäller understödjande åt och upphjelpande af

en för hela landet så vigtig näring, som fiskerinäringen,

hvilken svårligen kan, utan biträde af vetenskapligt bildade

fiskeritjenstemän till erfoderligt antal, erhålla en

tillfredsställande utveckling, hafva kommitterade vågat

hysa den förhoppning att den ökning i utgifter för statsverket,

som genom nådigt godkännande af kommitterades

förslag skulle för statsverket uppkomma under den närmaste

tiden och intill dess fiskerinäringen hunne sådan utveckling

att den kunde lemna statsverket en mot den

stegrade omkostnaden för densamma svarande tillökning

i inkomster, ej skall anses af sådan vigt att kommitterades

underdåniga förslag derför finnes ej vara förtjent af nådigt

bifall.

Aflöningen åt Öfver-Direktören i Fiskeri-Styrelsen

synes kommitterade ej kunna bestämmas lägre än till

5,000 kronor i lön och 2,000 kronor i tjenstgöringspenningar.

Styrelsens sekreterare, hvilken ej lärer få

sin tid fullt upptagen af sina tjenstegöromål hos styrelsen,

torde böra tilläggas ett årligt arfvode af 1,500 kronor.

Då en Fiskeri-intendent måste ega åtminstone den

grad af vetenskaplig bildning, som fordras af en lektor

i naturkunskap vid allmänt läroverk, synes aflöningen för

Fiskeri-intendent bör bestämmas till samma belopp, som

sådan lektor eger uppbära eller 3,000 kronor för år, med

ålderstillägg efter resp. 5, 10 och 15 års tjenstgöring af

500 kronor hvarje gång, under de vilkor, som för tillgodonjutande

af ålderstillägg för andra statens tjenstemän

nu äro gällande.

Iktyolog, hvilkens ställning torde motsvara geologs,

torde böra erhålla samma aflöning som sådan eller 2,500

kronor för år med enahanda ålderstillägg under ofvannämnda

vilkor efter resp. 5, 10, 15 och 20 års tjenstgöring.

45

Dessutom torde samtlige tjenstemännen böra ega att

för de resor, de i tjensten företaga, åtnjuta ersättning

enligt det af Eders Kongl. Maj:t i nåder faststälda resereglemente,

hvarjemte särskilda anordningar torde erfordras

för att sätta intendenten för vesterhafsfisket i tillfälle

att såväl vinter som sommar utöfva tillsyn öfver fisket.

Sedan enligt Eders Kongl. Maj:ts nådiga föreskrift

kommitterade fått vid sitt första sammanträde mottaga

dels aflidne Fiskeri-intendenten H. Widegrens underdåniga

skrifvelse den 16 Februari 1872 angående ändringar i

fiskeriförordningarne dels C. Kuylenstjernas med fleres

underdåniga ansökning om åtgärder till skydd för laxfisket

och dels Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes

i Gotlands län underdåniga hemställan af den 8 September

1880 angående anslag till fiskeritillsyningsmän jemte öfriga

handlingar i dessa ärenden samt kommitterade enligt

Eders Kongl. Maj:ts nådiga föreskrift tagit dessa handlingar

i öfvervägande vid fullgörande af det kommitterade

i nåder lemnade uppdrag, få kommitterade här i underdånighet

återställa ifrågvarande handlingar.

Genom nådig remiss den 22 November 1882 har

Eders Kongl. Maj:t infordrat kommitterades yttrande öfver

en af Göteborgs och Bohus läns år 1882 församlade

landsting gjord, af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i nämnda län till Eders Kongl. Maj:t insänd och

förordad underdånig framställning angående tillsättande

af nämnd för saltsjöfisket vid länets kuster.

Kommitterade, hvilka lika med Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande anse den af Landstinget sålunda

ifrågasatta nämnden kunna blifva gagnelig för de betydliga

fisken, som idkas vid Bohuslänska kusten, föreställa

sig emellertid att stadgarne för en institution af så provinsiel

natur, som den ifrågavarande och som ej skulle

erhålla någon myndighet eller ens tillförsäkras att i vissa

fall få yttra sig, ej påkalla Eders Kongl. Maj:ts nådiga

46

pröfning i annat än hvad den underdåniga framställningen

innefattar anhållan det Eders Kongl. Maj:t i nåder måtte

utse tre af nämndens ledamöter äfvensom det nämnden

skulle eg a att jemväl från statens fiskeritjensteman infordra

upplysningar.

För den händelse Eders Kongl. Maj:t emellertid skulle

finna skäl att fastställa nådigt reglemente för nämnden,

hafva kommitterade emot det af Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande uppgjorda förslag till sådant reglemente

ansett sig böra här i underdånighet påfinna följande:

Då det synes vara af synnerlig vigt att nämndens

ledamöter ega noggrann insigt i alla de på ifrågavarande

fiske inverkande förhållanden men, såsom ock Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande erinrat, det torde möta svårighet

att finna tillräckligt många personer, hvilka ega sådan

insigt men ej äro på ett eller annat sätt intresserade i

fiskerinäringen, hemställa kommitterade att i instruktionen

ej måtte upptagas den i § 1 mom. 3 af förslaget uppstäda

bestämmelse att, innan ledamot deltager i nämndens

förhandlingar, han skall till densamma aflemna skriftlig

försäkran på heder och tro att han hvarken sjelf eller

genom andra idkar eller är delaktig i saltsjö- eller sillfiske

ej heller i dermed samband egande näring, yrke

eller företag.

I § 3 har Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande

föreslagit att nämndens ledamöter ej skulle uppbära arfvode

eller reseersättning. Då emellertid enligt kommitterades

åsigt nämnden bör, så vidt möjligt är, bestå af

personer boende i olika delar af länet samt då enligt förslaget,

nämnden kan af ordföranden kallas att sammanträda

på hvilken ort som helst inom länet, synes det

kommitterade att nämndens ledamöter böra eg a rätt att

erhålla åtminstone reseersättning.

I § 4 mom. 4 har Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande

föreslagit att nämnden skulle årligen till Eders

47

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ingifva till Eders Kongl.

Maj:t stäld underdånig arbetsberättelse och statistisk redogörelse

för sill- och annat saltsjöfiske med tillhörande

näringar. Derest kommitterades underdåniga förslag om

inrättande af en särskild fiskeristyrelse vinner nådigt bifall,

lärer dylik berättelse och redogörelse böra af nämnden

afgifvas jemväl till Fiskeristyrelsen, i följd hvaraf kommitterade

i underdånighet hemställa att bestämmelse derom

intages i instruktionen.

De remitterade handlingarne bifogas i underdånighet.

Slutligen hafva kommitterade ock skolat härmed i

underdånighet aflemna de af undertecknade Smitt, Uggla

och von Yhlen mot särskilda delar af kommitterades

underdåniga förslag afgifna reservationer.

Underdånigst

PEHR EHRENHEIM.

J. Arrhenius. F. A. Smitt. E. J. E. Uggla.

A. Cederström. Gerhard von Yhlen.

W. Montelius.

Stockholm den 3 Mars 1883.

I

49

Reservation.

Då vi ej kunnat dela den af Komiténs flertal omfattade åsigt

om lämpligaste sättet för åstadkommande af de i 24:de och följande

§§ af komiténs underdåniga förslag omförmälda överenskommelser

samt om fastställandet af de bestämmelser, hvilka dessa

böra innehålla, anhålla vi härmed att få anföra de skäl, som synts

oss tala för nödvändigheten af en annan ordning i dessa hänseenden.

Med rätta har Komitén erkänt, att bland de vigtigaste medlen

till höjande af färskvattenfiskets värde äro att räkna fiskodling

och ett rationelt bedrifvande af fisket. Till befrämjande af fiskodlingen

har Komitén förordat beviljande af åtskilliga friheter

i fisket för den, som under kontroll af vederbörande fiskeritjensteman

vill sysselsätta sig med denna odling. Till befrämjande af

ett rationelt bedrifvande af fisket har Komitén hufvudsakligast

hänvisat till de föreslagna öfverenskommelserna. Båda dessa

frågor äro utan tvifvel äfven hvar för sig af den största vigt;

men endast i förening med hvarandra skola de kunna verksamt

bidraga till ernående af det åsyftade ändamålet. Att

fiskodlingens befrämjande öfverlemnats åt den enskildes frivilliga

omvårdnad kan måhända vara fullt berättigadt, då Staten

ej längre eger någon fiskodlingsanstalt och denna odling visat

sig åtnjuta ett stigande intresse inom landet, hvartill dock Statens

och dess fiskeritjenstemäns åtgörande i väsentlig mån bidragit.

Att uteslutande på frivillighetens väg söka åstadkomma

de föreskrifter, som kunna betrygga ett rationelt bedrifvande af

fisket, äfven i de fäll då den ene fiskeberättigades ekonomiska

fördel kommer i strid med en annans eller med hänsynen till det

gemensamma fiskets förbättrande i dess helhet, har deremot helt

andra utsigter för sig. Statens mellankomst i denna fråga — som

sällan, kanske aldrig löses utan tvister mellan de fiskeberättigade

— har, enligt hvad framgår af äldre och nyare lagstiftning i alla

4

50

länder, städse, och icke minst i Sverige, visat sig nödvändig; och

hvar och en, som vill taga del af dylika fiskerifrågors hittillsvarande

behandling hos oss, skall tvingas tillerkännande af denna

nödvändighet. Orsaken är helt naturlig, ty den förtröstan till de

enskildas omtanke om sin egendom, hvilken förmått Komitén att

åt dessa föreslå uteslutande rätt till initiativ för åstadkommande

af de föreslagna öfverenskommelserna såväl som att bestämma

dessas innehåll, denna förtröstan finner ej fog i de rådande förhållandena.

Eganderätten till del uti ett gemensamt fiskevatten

är nämligen ej af den natur, att densamma kan med tillräckligt

skarpa gränser bestämmas för att såsom verklig egendom handhafvas.

Ingen kan sägas ega vattenmassan såsom uteslutande sin

tillhörighet, allraminst då den är rinnande från den enes fiskeområde

till den andres; och fisken i vattnet kan blott egas af den

enskilde, så vida den fångas medan den för tillfället uppehåller sig

inom dennes rå och rör. Denna art af eganderätt är således föga

mera än blott en nyttjanderätt, hvars föremål är flygtigt och går, så

att säga, ur den enes händer i den andres. Härtill kommer att,

enligt flertalets åsigt inom Komitén, bör den fiskerättsegare, som

eger t. ex. 9/10 af fiskevattnet, vid öfverenskommelsernas uppgörande

ej hafva större rösträtt än den som eger t. ex. *■/ af

samma vatten, hvarigenom eganderätten i hög grad ytterligare

kringskäres. Den af Komitén förordade likställighet mellan fiske

och åkerbruk, i afseende på behofvet af och sättet för åstadkommande

af lagstiftning för desamma, finner således intet stöd i de

bestående eganderättsförhållandena. Omtanken om förkofrandet

af en så tillfällig egendom, som i nästa ögonblick kan tillhöra

grannen, kanske den personlige vedersakaren, har hittills i de

flesta fall visat sig alltför ringa för att lemna säkerhet för obehöfligheten

af lagstiftning till förekommande af »bellum omnium

inter omnes».

Hvad Komitén i detta hänseende föreslagit, har en gång förut

i Sverige försökts men måst såsom fruktlöst öfvergifvas, då den i

1766 års nådiga fiskeristadga »åt jord-, strand-och del-egare i samfälda

fiskerier öfverlemnade frihet att sjelfva sammanträda, öfverlägga

och sig förena om sådana fiskesätt, redskap, garn och

bragder, som de efter omständigheterna funne bäst och lämpligast

vara till ynglets fredande och förekommande af dess förtidiga

utödande», redan genom nådiga förklaringen den 24 Januari

1771 måst i betydlig mån inskränkas på ett sätt som allt hittills

i det väsentliga varit gällande och ingalunda kunnat visas vara

51

till fiskeriernas förderf, hvaremot detsamma i många fall visat sig

vara nödvändigt för framkallande af de åtgärder, som vidtagits

till fiskeriernas förbättrande. Att med denna kännedom om nödvändigheten

af Statens'' ingripande, der så påfordras, åt den enskilda

omtanken öfverlemna all rätt till initiativ i fråga om åtgärder

till åstadkommande af nödvändig lagstiftning för fiskets bedrifvande,

synes oss vara att upprepa ett redan misslyckadt försök,

liksom ej heller rådligt kan vara att uti ifrågavarande fall åt

enskilda intressen öfverlemna afgörandet, om de åtgärder höra

vidtagas, hvilka i alla hänseenden måste anses nödvändiga för ett

fiskes bestånd.

Af dessa skäl hafva vi inom Komitén yrkat,

dels att början af det underdåniga förslagets § 24 finge följande

lydelse:

Der Fiskeri-Styrelsen eller någon innehafvare af fiske

i sötvatten, i hvilken med dess tillflöden och aflopp fiskerätt

tillkommer flere, finner nödvändigt att särskilda bestämmelser

om fiskets vård och lämpliga bedrifvande vidtages,

anmäles sådant hos Konungens Befallningshafvande.

I anledning etc. (lika med Komiténs förslag)

dels att i första momentet af § 25 efter orden:. ... »jemte förlust

af redskap och fångst», inflikas följande: Skulle deremot

Konungens Befallningshafvande finna, att öfverenskommelsen

ej i laga ordning tillkommit eller att de i densamma

upptagna föreskrifterna strida emot denna förordning

eller annan allmän lag, infordre då från distriktets

fisker iintendent utlåtande i ämnet och fälle så utslag

med billig hänsyn till alla de i ärendet uttalade åsigter.

I Konungens Befallningshafvandes utslag må de fiskeberättigade

söka ändring hos Kongl.. Maj:t etc. (lika med

Koiuiténs förslag).

dels att förslagets § 26 skulle erhålla följande lydelse:

Sådan öfverenskommelse för fiskes bedrifvande inom

visst område, hvilken af handlas i § 24, skall bestämma:

a) de delar af året, under hvilka med hänsyn etc.. . . (lika

med Komiténs förslag).

b) (lika med Komiténs förslag).

c) (lika med Komtiéns förslag).

d) — särskildt med afseende på fiske efter lax dessutom —

det mått, under hvithet mindre lax ej får fångas, samt

de tider, under hvilka denna fisk efter erfarenheten kan

52

antagas gå från lekplatserna till hafvet eller större sjöar,

skolande under dessa tider allt laxfiske i vattendraget

inställas och de dertill brukade redskap samt i vattendraget

befintliga ålkistor och andra fiskebyggnader vara

tillslutna eller uppdragna på land,

dels att andra momentet af förslagets § 27 i enlighet med ofvanstående

finge lyda:

Anser Fiskeri-Styrelsen eller någon fiskeberåttigad

etc. ... (lika med Komiténs förslag.)

Så vida icke momentet d) af § 26 får sådan lydelse som ofvan

angifvits, anse vi dessutom, med hänsyn dertill att det i ekonomiskt

afseende för landet så vigtiga laxfisket eljest endast otillräckligt

blefve skyddadt, nödigt att den allmänna förbudsbestämmelsen

i § 23 detta fiske rörande kommer att omfatta jemväl

fångst, transport, och innehafvande af lax och laxöring mindre än

21 centimeter i längd, hvilket är det mått som för Norge gällande

lag bestämmer i detta hänseende.

Slutligen få vi, som i öfvertygelse om nödvändigheten af en

styrelse för fiskerinäringen, biträdt Komiténs förslag derom, härmedelst

förklara, att denna vår ötvertygelse väsentligen sammanstår

med och betingas af vår ofvan uttalade från pluralitetens afvikande

mening angående de i förenämda §§ omtalade överenskommelser.

Vill man en lagbunden ordning, måste man äfven sörja för

möjlighet till lagens efterlefnad och rätta tillämpning. Men fråntager

man alla myndigheter, till och med Kongl. Maj:t möjligheten

att der så behöfves granska och rätta innehållet af de ifrågavarande

öfverenskommelserna, och gifver man den för tillsynen

öfver fiskeriernas rätta vård och förkofran tilltänkta administrationen,

på sätt Komitén föreslagit, endast en för dess väsentligaste

uppgift rådgifvande ställning och dermed äfven inskränker eller

till och med förtager dess ansvarighet, så torde icke kunna väntas

att ändamålet vinnes. —■ Att såsom allmänt klagas, landets fiskerier

icke hållit jemna steg i utveckling och framåtskridande med

andra dess näringar, tro vi hafva sin förklaring mindre uti felaktig

lagstiftning än i saknaden af en sjelfständig, insigtsfull och kraftig

administration. Af synnerlig vigt synes oss derföre vara, att

åt den för rikets fiskerier föreslagna styrelsen, som för sina åtgöranden

närmast skulle hafva att ansvara inför Statsrådet och

53

chefen för Kongl. Civil-Departementet, gifves full befogenhet att

bringa till stånd nödiga överenskommelser om fisket samt öfvervaka

rätta tillämpningen af gällande lag för näringen.

Stockholm den 3 Mars 1883.

F. A. SMITT. E. J. E. UGGLA.

Professor F. A. Smitt har derjemte anmält att han af sjukdom

varit förhindrad att närvara vid den slutliga justeringen af

betänkandet.

54

%

Till Kongl. Fiskeri-Komitén!

Vördsam reservation.

Uti tredje § af komiterades förslag äro uti mom. 2, 3 och 4

intagna bestämmelser till förmån för strandegare, som jag vågar

förmena icke äro fullt berättigade och ej heller i full öfverensstämmelse

med den i första punkten af mom. 2 i samma § uttalade

principen om allas fiskerätt uti vissa delar af riket; och då

dessa bestämmelser icke äro egnade att afsluta den oreda i uppfattningen

om eganderätten till fisket på rikets vestra kust, som

genom likartad ordalydelse af samma § uti Fiskeristadgan af 1852

uppstått, så får jag vördsamt hemställa, att här nedan anmärkta

bestämmelser uti § 3 i nu blifvande stadgan måtte förklaras icke

vara vid fisket på rikets vestkust tillämpliga.

§ 3 mom. 2 föreslås att lyda sålunda:

»Uti de delar af riket der de fiskande af ålder oklandradt följt

hafsfisken efter dess dref och fiskat vid annans strand skall ock dervid

förblifva.»

De »delar af riket», som här afses, äro hufvudsakligen rikets

vestra kuster, hvilka före 1658 tillhörde annan krona än den

svenska och af urminnes egt andra eganderätts förhållanden för

saltsjöfisket än de, som för östra Sverige varit gällande.

Redan de äldsta urkunder rörande Norges fiskerier, hvartill

de Bohuslänska räknades, visa att fisket icke der var såsom i

Östersjön föremål för enskild eganderätt, utan ett kronan tillhörigt

allmänningsfiske, för hvars nyttjande man betalte skatt till

kronan. Lika var ock förhållandet med fisket uti den svenska

kronan tillhöriga skärgården vid Göta elfs utlopp, der Gustaf

Vasa uti bref af 1545 gör kronans uråldriga rätt ånyo gällande.

Samma förhållande egde fortfarande rum i Bohuslän under

den danska tiden och det stora sillfisket 1556 till 1590, då Danmarks

konung upplät fisket till begagnande äfven åt utländingar

mot högre skatt, än den han tog af egna undersåter.

55

1666 upplät deremot den då svenska regeringen fisket utan

afgäld åt »den svenska kronans undersåter» utan att förbehålla

något företräde för strandegaren; och samma princip har fortgått

genom alla stadgar och förordningar från den tiden till 1766.

Det tillstädjes uttryckligen alla rikets innebyggare att utan skatt

för fisket till kronan »uti Bohusläns alla Hamnar och skår» fiska alla

slags namngifven fisk utan att någon strandegares rätt förbehålles.

Likadana bestämmelser har man från dessa tider för hummeroch

ostronfisket. Under danska tiden var det förra upplåtet till

Holländarne, 1686 af Carl XI lika med ostronfisket öfverlåtet till

svenskar, 1698 af Carl XII blefvo båda frigifna till hvar mans

begagnande.

1766 års fiskeristadga formulerar detta förhållande i motsats

till den annorstädes i Sverige gällande lagprincipen — »den der

eger strand råde ock för vattnet» — sålunda — »Uti the skärgårdar,

som fiskare oklandradt och efter gammal vana fiskat vid hvarandras

land och följt sältsjöfisken efter thess dref, förblifver thet

ock efter förra vanligheten.»

Denna lag gällde, såsom framgår af de bekanta undersökningar

som 1833 af presidenten Poppius anstäldes på vestkusten

samt af konungens Högsta Domstols note af 27 April 1852, orubbad

tills nya fiskeristadgan 1852 utkom. Strandegaren hade icke

förr än ordalydelsen uti den gamla stadgan »saltsjöfisken efter dess

dref», blef ändrad till »hafsfisk som går till stränderna i stora stimmar»

vetat om ''någon inskränkning funnes till uti det hvar man

af urminnes medgifna fria nyttjandet af hafsfiske^ Men genom

denna inskränkning och genom medgifvande under vissa vilkor

af »landlott», uppstod en mängd anspråk och deraf ledande rättegångar

med olika utgång, till och med vid 1872 års riksdag formlig

motion, att den fiskande skulle betala en dryg del af fångsten

till närmaste strandegare, hvilken motion till och med tillstyrktes

af utskottet, men dock afslogs af båda kamrarna.

Visserligen hafva nu komitterade genom att åter upptaga

ordalydelsen uti 1766 års fiskeristadga afböjt sådant, men genom

att utan undantag äfven för vestra Sverige medgifva, uti 3 § mom.

2 åt strandegaren, att bestämma i hvad ordning hans not skall

dragas, hvilket också återkommer uti § 21, samt uti samma tredje

§ mom. 3 tillåter honom att under uppgifvet vilkor taga »landlott»

af andra fiskande, samt uti samma § mom. 4 tillköpa sig sådan

rätt af andra, hafva komitterade tillerkänt strandegaren en för

-

56

månsrätt framför andra rikets innebyggare till fiske i vestra kustens

skärgårdar, som han aldrig af ålder egt, och då dessutom alla

dessa mom. äro alldeles opraktiska uti ett stort sillfiske, så får

jag emot deras tillämpning på rikets vestra kust mig vördsamligen

reservera.

Stockholm den 3 Mars 1883.

GERHARD von YHLEN.

Till Kong! Fiskeri-Komitén!

Vördsam reservation.

Emot tillämpningen af § 21 uti komitterades förslag på sillfisket

vid Rikets Vestra kust får jag inlägga min vördsamma

reservation.

Nämnde § bestämmer att om flere samtidigt skola utöfva fiske

i samma vatten, skola de »förrätta fisket i ordning efter som de

till stället ankommit». Ett sådant förfarande går väl för sig, då

det är fråga om vadar ensamt, men om det är fråga om vadar

och garn, sa kan det inträffa att ett enda garnsätt kan för ett helt

dygn hindra vadfisket uti en vik och flere vadlag att begagna sina

vadar, hvarigenom fisket af tusentals tunnor sill förhindrades, till

så väl enskild som allmän skada.

Uti Norge, der vadfiske och garnfiske försiggå jemte hvarandra,

är i lag föreskrifvet: att garnfiskaren skall vika för vadfiskaren,

och om han detta ej godvilligt gör, får den senare upptaga

hans garn, dock mot ersättning för skedd skada efter mätismanna

ordom.

Det torde vara en oafvislig nödvändighet att upprätta särskilda

ordningsregler för sillfisket på vestkusten, men då dessa

rimligtvis icke kunna komma att strida emot bestämda föreskrifter

uti fiskeristadgan för riket, så får jag vördsamt påminna att undantag

för denna §:s tillämpning på detta fiske måtte iakttagas för

denna del.

Stockholm 3 Mars 1883.

GERHARD von YHLEN.

57

Förslag

till

Fisker i-stadga.

Eap. 1.

Om rättighet till saltsjöfiske.

§ I

Allt

fiske i öppna hafvet äfvensom vid sådana kronan

tillhöriga hafsstränder samt i saltsjön belägna skär och

holmar, hvilka icke till något hemman höra eller under

särskilda vilkor innehafvas, ege hvarje rikets innebyggare

frihet att idka och sig till fördel använda.

Utländing må ej fiska på svenskt sjöterritorium, derest

ej genom traktat eller annorledes rätt dertill är honom

medgifven.

§ 2.

Saitsjöfisket inomskärs är, med här nedan i §§ 3, 4

och 5 nämnda undantag, deras enskilda tillhörighet,

hvilka strand och holmar deromkring ega.

Vid öppna hafsstranden samt utom skären har strandegaren

ej enskildt fiskevatten vidare, än dess landgrund

räcker. År ej lagligen bestämdt, huru långt sådan landgrund

i hafvet sig sträcker, då må under strandegarerätten

inbegripas allt det vatten, som finnes till och med

tvåhundra meter från det ställe invid stranden, hvarest

58

stadigt djup af två meter vidtager; strandegare dock ej

förment, att lagligen gällande göra det anspråk på större

område i fiskevattnet, hvartill han kan anse sig befogad.

§ 3.

Strömmingsfiske vid kusterna af Norrbottens, Vesterbottens,

Vesternorrlands och Gefleborgs län må å ställen,

der sådant varit af ålder vanligt, idkas af hvar och en

rikets innebyggare äfven under annans strand, så framt

denna består af skogsmark eller sten och ej af åker eller

äng, dock med vilkor att enskild strandegare så tidigt

underrättas om det tillämnade fisket, att han kan deltaga

deri, om han vill. I sådant fall ege han hvarje

måndag och onsdag rätt till första notdrägten.

I de delar af riket, der de fiskande af ålder oklandradt

följt hafsfisken efter dess dref och fiskat vid annans

strand, skall ock dervid förblifva; skolande dock, vid

notdrägt för sådant fiske, strandegaren af de fiskande

njuta ersättning efter mätismannaord för all skada, som

å hans egor uppkommer genom fisket; vare han ock berättigad

att, i fall han vill deltaga i fisket, sjelf bestämma

den ordning, hvari hans not skall dragas. Hvad här är

sagdt om hafsfisk gälle äfven om hummer.

Har strandegare med kostnad bevisligen upptagit

notvarp inom det till hans strand hörande område i

vattnet, vare han berättigad att uppbära trettiondedelen

af den fisk, som af annan fångas i varpet under den

tid, han det underhåller.

Samma rätt tillkomme ock den, hvilken, innan

Kongl. Fiskeristadgan den 29 Juni 1852 blef till efterrättelse

kungjord, lagligen gjort sådan upprensning af

notvarp i annans fiskevatten samt behörigen underhållit

varpet; dock vare i ty fall strandegaren fri från afgift

samt berättigad, att, när han vill, lösa den, som gjort upprensningen,

efter mätismannaord ut från nämnda rättighet.

59

§ 4.

Kronans enskilda fisken i saltsjön, ehvad de för

kronans egen räkning nyttjas eller dess embetsman på

lön eller allmänna verk till understöd eller ock enskilda

personer på viss tid mot bestämda vilkor upplåtna blifvit,

vare, såsom hittills, kronan eller dess rättsinnehafvare

förbehållna. .

§ 5.

Fiske med krok eller ref å djup i yttre skärgården

och i hafsbandet vare ingen svensk man betaget att nyttja.

I de delar af större hafsfjärdar, till hvilka strandegarerätten

ej sträcker sig och der ej heller eljest enskildt

fiske är kronan förbehållet eller annan tillhörigt, må

hvarje svensk man fritt fiska.

Kap. 2.

Om fiskerättighet i insjöar och rinnande vatten.

§ 6.

Fiskevatten, som inom enskilda hemmans rå och

rör eller å städernas donerade jord äro belägna eller till

deras egor höra, nyttje strandegare utan intrång af annan.

§ 1-

I de delar af större insjöar, till hvilka strandegarerätten

ej sträcker sig och der ej heller »eljest enskildt

fiske är kronan förbehållet eller annan tillhörigt, må

hvarje svensk man fritt fiska.

§ 8.

Kronans enskilda fisken i olfvar, åar, strömmar och

insjöar vare såsom hittills kronan eller dess rättsinnehafvare

förbehållna.

60

§ 9.

Allmänna kronofisken är o de ström- och insjöfisken

vid kronans allmänningar, parker och holmar, som kronan

icke enskildt sig eller annan förbehållit. Alle, som inom

häradet eller socknen bo, njute med Konungens Befallningshafvandes

tillåtelse frihet att sådana fisken begagna

och vid fiskel&genheterna bodar uppsätta emot den årliga

afgift till kronan, som kan skälig pröfvas. Aro hemman

på slika kronolägenheter anlagda, njute de icke dess

mindre, till dess delning försiggått, fritt fiske.

§ 10.

De fiskevatten, som ligga uppå eller stöta intill

härads-, sockne- eller by-allmänningar, äro allmänningsfisken.

Alla de, som till sådana allmänningar rättighet

hafva, ega der lof att fiska; och må de närmare boende

ej derifrån utestänga de fjermare. Åker och äng vid

stranden vare dock frie för intrång af fiskande, då annan

utväg finnes att komma till fiskevattnet; i annat fall skall

allt lidande efter mätismannaord ersättas.

Kap. 3.

Om hushållning med fiskevatten.

§ ii.

I hvarje »eif, ström, å eller sund skall vattenled för

fiskens gång alla tider på året, å det djup att all fisk

framkomma kan, lemnas fri från fasta fiskeredskap och

annan byggnad till en tredjedel af vattendragets bredd,

der kungsådra af ålder varit, och hälften mindre eller en

sjettedel af bredden, der ingen kungfcådra varit af ålder

men fiske ligger ofvanför. Likaledes må ej, der ström

eller å i hafvet eller i insjö utfaller eller från annat

61

vattendrag eller från insjö vidtager, anbringas sådan fast

fiskeredskap eller byggnad, att fiskens gång i djupaste

vattnet hindras.

Lika med fast fiskebyggnad anses här hvarje garneller

spjel-redskap, som ligger i vattnet längre tid än

15 minuter.

§ 12.

Kunna fiskebragder ej inrättas å båda sidor om fiskled,

hvarom i § 11 sägs, då må hälften af vattendragets

bredd intagas till fiskebyggnad och den andra hälften

lemnas öppen, om derigenom fisken ej hindras i sin gång

och åtgärden ej heller finnes stridande emot de till skydd

för farled eller flottled gifna stadganden.

§ 13-

Eger någon särskild rättighet för vattenverk eller

fiske att stänga vatten annorledes än härofvan är sagdt,

njute den rättighet till godo; dock att i ty fall antingen

alla dammar skola, efter hittills gällande föreskrift, vara

försedda med nödiga bottenluckor för den upp- och nedgående

fisken, eller ock sådana åtgärder vidtagas, som

Konungens Befallningshafvande, efter Fiskeri-Styrelsens

hörande, funnit bereda fisken fri upp- och nedgång.

Har eljest strandegare af nöden att öfverbygga fiskled,

som, efter ty ofvan är stadgadt, bör lemnas fri från

fast fiskebragd, vare det ej tillåtet med mindre byggnaden

inrättas så att fiskens upp- och nedgång obehindradt

kan ega rum alla tider på året eller, när fråga är

om smärre vattendrag, tjenlig öppning beredes för fiskens

uppgång åtminstone höst och vår. 1 så beskaffade smärre

vattendrag, der något angeläget verk drifves, som i sträng

torka har allt vattnet af nöden till sin drift, vare vid

slik händelse tillåtet att igenstänga fiskleden hel och

hållen.

62

§ 14.

Vill någon förvärfva rätt att öfverbygga eller stänga

fiskled, på sätt i 12 eller 13 § omförmäles, förfare på

sätt stadgas i 10 § af Kongl. Förordningen den 30 Dec.

1880 ang. jordegares rätt öfver vattnet å hans grund.

§ 15.

Ej må man i vatten utkasta något, som kan förorsaka

uppgrundning eller dämning i annans fiskevatten

eller lägga dylikt så nära intill stranden att det kan nedsköljas

af vattenflöden. Ej heller må sågspån, gasvatten,

olja eller annat affallsämne i vatten utsläppas, så att det

kan skada annans fiske. Vid trankokeri skall allt trangrums

så samlas, att det ej utflyter i vattnet. Ej heller

må man å ställen, som för notdrägt nyttjas, från fartyg

eller eljest utkasta sten, ballast, stenkolsaska eller andra

ämnen, till skada för notvarpen.

Vid sillfiske må ej i notvarp qvarlemnas död fisk

till större mängd.

§ 16.

Egare till skogsbackar eller lundar, hvilka äro belägna

invid fiskevatten, der fiskerättigheten honom ej

uteslutande tillhörer, må dem ej afrödja, så framt veterligt

är att de gjort fisket nytta.

§ U

Fiske må ej idkas medelst utläggande eller affyrande

under vattenytan af minor, patroner eller andra redskap,

laddade med dynamit, krut eller annat sprängämne, eller

medelst giftiga ämnen, afsedda att döda eller döfva fisken.

Sådana fiskesätt, hvarigenom i förhållande till fångsten,

mycken fisk onyttigt dödas eller skadas, såsom harkning,

puttning eller stångning, vare ock förbjudna.

63

§ 18.

Under påstående fisklek eller notfiske må man ej i

granskapet lossa skott eller annat starkt buller orsaka,

så vidt det utan synnerlig olägenhet undvikas kan.

Fiske medelst pulsning vare ock under fisklek förbjudet.

§ 19.

Skeppare eller annan, som fartyg förer, vare pligtig

att noga tillse det han ej utan nödtvång öfversegla!''

fiskeredskap, som med vettar eller flytspån är försedd,

så att den skönjas kan, och ej i vanlig segelled finnes

utlagd.

§ 20.

I samfäldt fiskevatten må man ej efter slutadt fiske

i vattnet eller invid strand qvarlemna pålar, stakar,

stockar eller annat, som ej till ständigt verk hörer, der

fisket för annan såmedelst hindras kan.

§ 21.

Skall fiske i samma vatten utöfvas af flere och kunna

de ej alla på en gång fiska, förrätte de då fisket i ordning

efter som de till stället ankommit, dock att vid

notdrägt den tage första kastet, som först utgifter nottåget,

utan annat undantag än det, som i § 3 till förmån

för strandegare medgifves.

§ 22.

Fiske efter hummer och ostron vare under följande

tider af året förbjudet, nämligen:

efter hummer från och med den 1 Juli till och med

den 30 September, och

64

efter ostron från och med den 1 Juni till och med

den 30 September.

Ej heller må hummer, som i längd ej håller 21 centimeter,

beräknadt från hufvudets spets till ändan af stjerten,

eller ostron, som i diameter eller bredd ej håller 75 millimeter,

fångas, utan skola, när hummer eller ostron under

denna storlek upptagas, desamma genast åter utsläppas

på stället, der de upptogos.

Efter den 7 Juli och så länge fiske efter hummer

är förbjudet må lefvande hummer äfvensom kokt sådan,

som ej förvaras i lufttätt tillslutet kärl, ej till salu utbjudas,

köpas, mottagas eller från ort till annan forslas.

§ 23.

Lax, hvilken från nosspetsen till stjertfena^ yttersta

spets i längd håller mindre än 45 centimeter, må ej försäljas,

till salu utbjudas eller köpas.

§ 24.

Anser innehafvare af fiske i sötvatten, i hvilket, med

dess tillflöden och aflopp, fiskerätt tillkommer flere, att

för fiskets vård och lämpliga bedrifvande erfordras särskild

öfverenskommelse emellan de fiskeberättigade, anmäle

sådant hos Konungens Befallningshafvande i länet.

I anledning deraf läte Konungens Befallningshafvande

Distriktets Fiskeri-Intendent efter hållen undersökning ej

mindre förslagsvis uppgifva det fiskeområde, inom hvilket,

på grund af likartade natur- och fiskeriförhållanden, de

fiskeberättigade anses böra om enahanda föreskrifter för

fiskets bedrifvande förena sig, än ock afgifva, af erforderlig

motivering åtföljdt, förslag till dylika särskilda

föreskrifter för området. Konungens Befallningshafvande

kalle derefter samtliga innehafvare af fiskerätt inom det

af Fiskeri-Intendenten sålunda uppgifna fiskeområde att

65

å viss ort och tid sammankomma för att i ärendet besluta

och kungöre på samma gång Fiskeri-Intendentens förslag

till särskilda föreskrifter.

Kallelsen skall minst 14 dagar före sammanträdet

uppläsas från predikstolarne i den eller de socknar, hvarinom

det föreslagna fiskeområdet är beläget. Eger kronan

fiskerätt inom nämnda område, förordne Konungens Befallningshafvande

ombud att kronans rätt i ärendet bevaka.

För ecclesiastika boställen och lägenheter förordne

Domkapitlet sådant ombud.

Vid sådant sammanträde, som här omtalas, ege-hvarje

innehafvare af fiskerätt inom fiskeområdet att tillstädeskomma

och i besluten deltaga. År Fiskeri-Intendenten

tillstädes vid sammanträdet, ege han att i öfverläggningarne

men ej i besluten taga del.

Vid sammanträdet bestämmes först det fiskeområde,

för hvilket öfverenskommelse om enahanda föreskrifter

anses kunna träffas. Detta område må dock ej bestämmas

att innefatta fiskevatten, hvilket ej angifvits i FiskeriIntendentens

förslag. Yppas vid bestämmande af området

bland de närvarande olika meningar, galle flertalets

åsigt såsom de fiskeberättigades beslut. Vill någon

i beslutet söka ändring, anmäle han genast missnöje

emot detsamma. Konungens Befallningshafvande hänskjuta

då frågans afgörande till sådan särskild nämnd,

som omtalas i § 28; och skall den vidare handläggningen

af förslaget till särskilda bestämmelser hvila till dess

nämnden bestämt fiskeområdots storlek.

Åro vid bestämmande af fiskeområdet alla de närvarande

fiskeberättigade ense eller anmäles ej genast

missnöje mot flertalets beslut i ärendet, kommer vid samma

beslut att bero.

Sedan, på sätt nu sagdt är, det område, hvarför

bestämmelser angående fiskets bedrifvande skola meddelas,

blifvit faststäldt, läte Konungens Befallningshafvande vid

5

Fiskerikommittéens betänkande.

66

sammanträde af de fiskeberättigade inom samma område

desse yttra sig öfver Fiskeri-Intendentens förslag till

dylika bestämmelser samt öfverenskomma hvad för fiskets

vård och bedrifvande inom området bör iakttagas. Yppas

härvid bland de närvarande olika åsigter, gälle såsom de

fiskeberättigades beslut den mening, hvarom flertalet förenar

sig.

År fiskeberättigad inom fiskeområdet missnöjd med

någon för detsamma sålunda beslutad bestämmelse eller

dermed att föreslagen bestämmelse ej antagits, ege han

sådant anmäla genom besvär till Konungens Befallningshafvande

i länet innan kl. 12 å trettionde dagen efter

det sammanträdet för öfverenskommelses åstadkommande

afslutades. Inkomma i rätt tid dylika besvär, skola desamma

pröfvas af sådan särskild nämnd, som omtalas

i § 28.

Hvad i denna § stadgats angående öfverenskommelse

om fiskes vård och bedrifvande i sötvatten, gälle äfven

i afseende på sådant saltsjöfiske, hvilket endast tillkommer

strandegare.

Erfordras för viss ort särskilda bestämmelser angående

sådant fiske, hvilket enligt denna stadga är öppet

för alla rikets innebyggare, bör Konungens Befallningshafvande

eller Fiskeri-Styrelsen derom hos Kongl. Maj:t

göra framställning.

§ 25.

Hafva de fiskeberättigade, på sätt här ofvan i § 24

sägs, träffat öfverenskommelse och hafva besvär i rätt

tid och ordning ej inkommit eller har i anledning af inkomna

besvär den särskilda nämnden meddelat beslut,

skall, derest besluten i laga ordning tillkommit och föreskrifterna

ej strida emot denna förordning eller annan

allmän lag, Konungens Befallningshafvande genom utslag

fastställa samma föreskrifter att för fiskeområdet gälla

67

under den tid, som här nedan i § 27 sägs, äfvensom

bestämma påföljd för öfverträdelse deraf till högst tvåhundra

kronors böter jemte förlust af redskap och fångst.

I Konungens Befallningshafvandes utslag må ändringsökas

hos Kongl. Maj:t genom besvär, som till CivilDepartementet

inlemnas inom den tid, som stadgas i

Kongl. förordningen den 14 December 1866 angående

besvärs anförande i mål, som handläggas af förvaltande

myndigheter och embetsverk. Konungens Befallningshafvande

läte sedan till vederbörandes efterrättelse kungöra

hvad öfverenskommet eller stadgadt blifvit.

De för fiskes bedrifvande å en eller annan ort i behörig

ordning tillkomma beslut, som nu redan äro gällande,

må, intilldess andra särskilda bestämmelser i enlighet

med denna förordning blifvit meddelade, fortfarande

tjena till efterlefnad, så vida de ej äro mot denna stadgas

allmänna föreskrifter stridande.

§ 26.

Sådan öfverenskommelse för fiskes bedrifvande inom

visst område, hvilken afhandlas i § 24, bör hufvudsakligen

afse:

a) huruvida under vissa? delar af året, med hänsyn

till det ena eller andra fiskslagets lektid, lekplatserna, i

sin helhet eller vissa delar deraf, böra fridlysas samt

fisket å dem inställas;

b) det sätt hvarpå fiske under tillåten tid bör ske

så ock med hvad redskap och huru denna bör vara beskaffad

till storlek, maskor eller sammansättning i öfrigt.

Vid fastställande af viss maskstorlek å garnredskap, skall

bestämmas att en meters längd af redskapen ej må innehålla

flere än visst antal maskor; skolande redskapen vid

uppmätning vara våt och hållas sträckt;

c) hvad eljest till fiskets bevarande och upphjelpande

kan tjena, såsom utsättande af risvasar å fridlysta lek

-

68

platser, bortskaffande af uppgrundningar i vattendragen

och andra hinder för fiskens gång; samt

d) — särskildt med afseende på fiske efter lax dessutom

— huruvida lax under visst mått får fångas, huruvida

under de tider, denna fisk kan efter erfarenheten

antagas gå från lekplatserna till hafvet eller större sjöar,

laxfiske i vattendraget skall inställas och huruvida för

den skull dertill brukade redskap samt i vattendraget

befintliga ålkistor och andra fiskebyggnader under samma

tider skola vara tillslutna eller upplagda å land.

§ 2?.

Öfverenskommelse i enlighet med § 24 angående

fiskes bedrifvande inom visst område skall gälla i fem

år från den dag, som i öfverenskommelsen bestämmes.

Anser någon fiskeberättigad ändring i öfverenskommelsen

böra göras efter nämnda tid, anmäle han sådant

hos Konungens Befallningshafvande före utgången

af samma tid. Göres ej sådan anmälan, är den förut

träffade öfverenskommelsen fortfarande gällande, hvarje

gång i ytterligare fem år.

Inkommer till Konungens Befallningshafvande behörig

framställning om ändring i gällande öfverenskommelse

emellan fiskeberättigade, förfares såsom här ofvan

är stadgadt för det fall, att sådan öfverenskommelse

ifrågasättes för område, der särskilda bestämmelser angående

fisket ej enligt denna stadga äro meddelade; och

skall den äldre öfverenskommelsen emellertid fortfarande

gälla till dess de nya bestämmelserna träda i kraft.

§ 28.

För hvarje län skola till så stort antal, Konungens

Befallningshafvande finner erforderligt, utses någre i fiskeärenden

förfarna, om fiskeförhållanden i länet väl kunnige

69

män att, när Konungens Befallningshafvande påkallar,

inträda i sådan särskild nämnd, som enligt denna stadga

har att pröfva besvär emot fiskeberättigades beslut angående

närmare bestämmelser för fiskes bedrifvande inom

visst område.

Dessa ledamöter i fiskerinämnd utväljas för en tid

af fyra år, till halfva antalet af landstinget och till den

andra hälften af hushållningssällskapets inom orten förvaltningsutskott.

Hälften af de utaf landstinget och

hälften af de utaf hushållningssällskapets förvaltningsutskott

utsedde utträder dock efter lottning inför Konungens

Befallningshafvande två år efter det denna stadga

vunnit tillämpning. Afgår ledamot under den för honom

bestämda tjenstgöringstid, anställes fyllnadsval, om

Konungens Befallningshafvande finner sådant nödigt; och

bör den sålunda valde tjenstgöra under den tid, som för

den afgångne återstått.

Har vid sammanträde af fiskeberätfigade inför Konungens

Befallningshafvande missnöje i laga ordning anmälts

emot fiskeberättigades beslut angående storleken af det

område, hvarför gemensamma bestämmelser ifrågasättas,

eller hafva besvär emot sådan af de fiskeberättig-ades

flertal antagen bestämmelse i laga ordning anförts hos

Konungens Befallningshafvande, kalle denne tre eller fem

bland de af landstinget och hushållningssällskapets förvaltningsutskott

till ledamöter i fiskerinämnd utvalde män

att å viss tid och ort såsom särskild sådan nämnd sammanträda

och pröfva den klagandes talan. Vid sammanträdets

början utser nämnden inom sig ordförande. Yppas

bland nämndens ledamöter skiljaktiga meningar, gälle

den, hvarom de flesta förena sig. Äro alla af olika

mening, gälle såsom nämndens beslut ordförandens mening.

Då nämndens beslut fattadt är, läte ordföranden

det upptecknas och af nämnden underskrifvas, samt lemne

det sedan ofördröjligen till Konungens Befallningshafvande.

70

§ 29.

År fiskeområde, för fivilket särskilda bestämmelser

ifrågasättas, beläget inom två eller flere län, skall ärendets

handläggning öfverlemnas till Konungens Befallningshafvande

i det län, inom hvilket största delen af fiskevattnet

är beläget. Erfordras sammanträde af fiskerinämnd,

kalle Konungens Befallningshafvande till den.

samma ledamöter från alla de län, inom hvilka fiskeområdet

ligger.

När kungörelse om särskilda bestämmelser utfärdas,

anmode Konungens Befallningshafvande, som kungörelsen

utfärdat, Konungens Befallningshafvande inom det eller

de län, hvartill fiskeområdet i öfrigt sträcker sig, att

densamma kungöra.

§ 30.

Skulle någon, som i fiskerinämnd sutit, vilja betalning

derför taga, läte det till nämndens protokoll anmäla;

och lägge Konungens Befallningshafvande honom

till så mycket, som emot hans verkliga kostnad för den

förrättning kan svara. Sådan ersättning skall gäldas af

den tappande parten, der ej Konungens Befallningshafvande

finner skäl annorlunda förordna.

§ 31.

Bedrifver någon under kontroll af statens fiskeritjensteman

fiskodling i sitt fiskevatten, må han utan

hinder af de särskilda bestämmelser, hvilka kunna vara

för fiskevattnet gällande, idka sitt fiske, så länge han

ställer sig till efterrättelse de föreskrifter, hvilka den

kontrollerande fiskeritjenstemannen finner nödigt för fisket

honom meddela.

71

§ 32.

Derest för vetenskaplig undersökning, odling af fisk,

hummer eller ostron eller annat dylikt ändamål undantag

från denna stadga eller den för orten gällande särskilda

öfverenskommelse skulle vara behöfligt, må Fiskeri-Styrelsen

eller Konungens Befallningshafvande ega att under

den kontroll, som finnes tjenlig samt med de vilkor i

öfrigt, som anses lämpliga, medgifva dylikt undantag.

§ 33.

För hvarje fiskeområde, der särskild öfverenskommelse

om fiskes bedrifvande träffats, skall utses en eller

flere tillsyningsmän till erforderligt antal att öfvervaka

efterlefnaden af öfverenskommelsen.

Sådane tillsyningsmän må, der de fiskeberättigade icke

åt sig sjelfva förbehållit eller åt Konungens Befallningshafvande

öfverlemnat deras tillsättande, på kommunalstämma

utses. Tillsyningsmännen äro skyldige att ställa

sig till efterrättelse de anvisningar och föreskrifter, distriktets

Fiskeri-Intendent finner lämpligt att lemna dem

i afseende på deras befattning, äfvensom att meddela

Fiskeri-Intendenten upplysningar och redogörelser i de

ämnen, som med deras verksamhet och hans tjenstebefattning

stå i sammanhang.

§ 34.

Förmenar någon sin enskilda rätt kränkas af fiskerättigades

beslut angående bestämmelser om fiskes bedrifvande,

ege han att talan derom, vid domstol i laga

ordning utföra emot den, som vederbör.

72

Kap. 4.

Om ansvar för öfverträdelser af denna stadga.

§ 35.

Fiskar någon utan lof i det fiskevatten, der han ej

rätt till det idkade fisket eger, ansvare derför efter ty

allmän lag för hvarje fall bestämmer. Hvad han dervid

fångat, vare ock förverkadt.

Kronans enskilda fiske, som till nyttjande af någon

enskild person eller menighet blifvit upplåtet, vare härvid

lika med enskild mans fiske och de allmänna kronofiskena

lika med andra allmänningsfisken att anse.

§ 36.

Hvar, som olofligen stänger fiskled, som, efter hvad

ofvan sagdt är, bör öppen hållas, plikte efter allmän lag.

På ansökan af den, som genom dylik stängning lider

men, ege utmätningsmannen i orten och å landet jemväl

länsmannen, äfven om han ej är satt till utmätningsman,

att, sedan han med ojäfvigt vittne syn å stället hållit,

nödig handräckning på den försumliges bekostnad meddela.

§ 37.

För öfverträdelse af hvad i § 15 sagdt är vare bot

högst 150 kronor.

§ 38.

Afrödjer någon sådana skogsbackar eller lundar, som

i § 16 omtalas, plikte högst 150 kronor.

§ 39.

Hvar som, till idkande af fiske eller åstadkommande

af skada derå, utlägger och affyra!- under vattenytan

73

minor, patroner eller annan redskap, laddade med dynamit,

krut eller annat sprängämne, böte från och med 75

till och med 300 kronor.

För fiske medelst giftiga ämnen, afsedda att döda

eller döfva fisken, vare straffet böter, högst 300 kronor.

Öfverträder någon eljest i § 17 eller § 18 meddeladt

förbud, straffes med böter, högst 50 kronor.

I alla dessa fall vare fångsten ock förverkad.

§ 40.

Hvilken som uppsåtligen skadar utlagd fiskeredskap

genom öfversegling, såsom i § 19 sägs, straffes enligt

allmän lag. Sker det af vårdslöshet, vare straffet böter,

högst 100 kronor.

§ 41.

Qvarlemnas efter slutadt fiske sådant, som enligt §

20 borttagas bör, vare bot högst 25 kronor.

§ 42.

Hvar som bryter mot den i § 21 stadgade ordning

för fiske, då det skall utöfvas af flere, plikte högst 50

kronor.

§ 43.

Hvar som å tid, då enligt § 22 sådant är förbjudet,

fiskar hummer eller ostron eller till salu utbjuder, köper,

mottager eller från ort till annan forslar lefvande hummer,

eller kokt sådan, som ej förvaras i lufttätt tillslutet kärl,

böte högst 50 kronor; och vare derjemte fångsten eller

varan samt den till fisket begagnade redskap förverkade.

Fångar någon hummer eller ostron, som enligt nämnda

§ är mindre än att den fiskas må, eller håller eller utbjuder

någon till salu sådan hummer eller ostron, vare

bot som ofvan i denna § sagdt är; och vare hvad som

74

olofligen blifvit fångadt förbrutet. Har öfverträdelsen

tillika skett under den för fisket förbjudna tid, dömes

derför särskildt till ansvar, såsom förut är sagdt.

§ 44.

Den, som försäljer, till salu utbjuder eller köper lax

under det i § 23 bestämda mått, böte högst 50 kronor;

och vare derjemte varan förverkad.

§ 45.

Den, som fälles till ansvar, skall ock dömas att ersätta

all förorsakad skada och att, så vidt ske kan, återställa

det förhållande, som blifvit rubbadt.

§ 46.

Böter, som ådömas efter denna stadga eller efter de

överenskommelser, som i § 25 omtalas, skola fördelas

sålunda att en tredjedel tillfaller kronan och två tredjedelar

åklagaren.

I händelse af bristande tillgång förvandlas böterna

enligt allmän strafflag.

Värdet af förverkad redskap och fångst tillfälle åklagaren

ensam.

§ 47.

Anträffar någon å bar gerning den, som idkar olofligt

fiske, hafve rätt att från honom taga jemte den förverkade

fångsten äfven redskap och båt samt sådant behålla,

till dess domstolen sig utlåtit.

Oloflig redskap eller fångst, som påträffas utan att

dess egare ertappas, må tagas i beslag, dock skall i sådant

fall beslagtagaren angående beslaget ofördröjligen låta

uppläsa kungörelse från predikstolarne i den socken,

hvarest beslaget gjorts, äfvensom i angränsande socknar.

75

Sådan kungörelse, hvilken bör uppläsas å tre på hvarandra

följande söndagar, skall innehålla föreläggande för

egaren af redskapen eller fångsten att vid äfventyr af

talans förlust anmäla sig hos Rätten eller domhafvanden

i orten inom tre månader efter det kungörelsen blifvit

tredje gången uppläst. Efter utgången af nämnda tid

förordne Rätten på anmälan af vederbörande huru med

godset skall förfaras.

I alla de fall, då i beslag tagits oloflig fångst, som

är förskämning underkastad, så vidt med försäljningen

deraf dröjes, ege, sedan syn och värdering å varan hållits

af två ojäfvige män, beslagtagaren att låta på lämpligt

sätt försälja den; dock åligge det i sådant fall honom

att genast instämma den, från hvilken varan tagits i

beslag eller, derest denne ej är känd, att så förfara som

i andra momentet af denna § sägs.

§ 48.

Öfverträdelser emot de för visst fiskeområde faststälda

särskilda bestämmelser må åtalas af allmän åklagare;

men i öfrigt må åtal för förseelser, som endast

förnärma enskild mans rätt och ej angå sådana föreskrifter,

hvilka till allmän nytta gifna äro, icke anställas

af annan än målseganden. År kronan eller någon menighet

målsegande, då ege allmän åklagare att åtalet föra.

Kap. 5.

Allmänna bestämmelser.

§ 49.''

I fiskevatten, som för flere är gemensamt och odeladt,

må ej en delegare utan de fleste öfriges samtycke

upplåta fiskerättighet till någon, som ej är delegare.

76

§ 50.

År genom urminnes häfd eller genom särskild! stadgande,

aftal, dom eller skattläggning eller på annat lagligt

sätt annorledes bestämdt om fiskerättighet å ett eller

annat ställe än i denna stadga sägs, vare det fortfarande

gällande. Sådan särskild rättighet må dock ej göras

större än tillgodonjutande! af den särskilda rättigheten

oundgängligen kräfver; och förty må kronans rätt på

grund af häfd till enskilda fisken i vissa vattendrag ej

sträckas till andra lägenheter än dem, der sådane fisken

af ålder varit och ännu innehafvas; äfvensom i strömmar,

der vissa Åskslag blifvit kronan förbehållna, hinder ej

må läggas för strandegare att i samma vatten annat fiske

nyttja.

§ 51.

Konungens Befallningshafvande skola noga gifva

akt uppå och söka befordra hvad, som kan lända fiskerinäringen

till förkofran. För sådant ändamål ege de att

å kronans skär, stränder och holmar, som ej till hemman

höra eller för något visst ändamål äro bestämda, anslå

nödig mark för uppförande af boningshus, bodar och beredningshus,

byggnad af fartyg samt förfärdigande af

kärl och redskap.

§ 52.

Finner Konungens Befallningshafvande särskild föreskrift

eller åtgärd erforderlig till ordningens uppehållande

vid pågående större fiske, vid fiskeläge eller annan plats,

der flere personer för fiskerinäringens idkande sig nedsatt,

förordne Konungens Befallningshafvande härom som lämpligt

synes.

Förslag

till

Stadga för Fiskeri-Styrelsen.

§ i.

Fiskeri-Styrelsen utgöres af en Öfver-Direktör med

dess Sekreterare.

Öfver-Direktören utnämnes af Kongl. Maj:t. Sekreteraren

förordnas af Chefen för Kongl. Civil-Departementet

på förslag af Öfver-Direktören.

§ 2.

Styrelsen har att anordna och öfvervaka fiskeritjenstemännens

verksamhet samt att i öfrigt söka befordra

fiskerinäringens utveckling och förkofran inom landet; i

hvilket afseende Styrelsen eger hos Kongl. Maj:t, dess

Befallningshafvande, Landtbruks-Akademiens Förvaltningskommitté,

Hushållningssällskapen och Landstingen göra

framställningar till fiskeriernas upphjelpande, samt fiskevattnens

vetenskapliga undersökning.

§ 3.

Med alla myndigheter i riket är Styrelsen berättigad

att omedelbarligen brefvexla samt att af dem erhålla de

upplysningar och det biträde, som det på dem kan ankomma

att meddela.

78

§ 4.

Alla från Styrelsen utgående expeditioner kontrasigneras

af Sekreteraren, som vid Styrelsens sammankomster

är protokollsförande samt bör föra diarium öfver inkomna

mål och handlingar äfvensom konceptbok öfver utgående

expeditioner. Sekreteraren skall handhafva Styrelsens

arkiv med tillhörande embetsskrifvelser och handlingar.

Förslag

till

Instruktion för Statens Fiskeritjenstemän.

§ i

Statens

fiskeri tjensteman äro fyra Fiskeri-Intendenter

samt Iktyologer till det antal, som Kongl. Maj:t bestämmer.

§ 2.

Fiskeri-Intendenterne, som skola tjenstgöra och vara

boende inom hvar sitt, dem tilldelade distrikt, förordnas

af Chefen för Kongl. Civil-Departementet efter förslag af

Fiskeri-Styrelsen, under hvars närmare inseende de äro

stälda. Bemälde Departements-Chef eger ock, på derom

af Fiskeri-Intendenten gjord ansökan eller, derest FiskeriIntendent

brister i fullgörandet af sina åligganden, på

framställning af Fiskeri-Styrelsen, honom från befattningen

entlediga.

Ikty ologer förordnas på Fiskeri-Styrelsens förslag af

Chefen för Kongl. Civil-Departementet för så lång tid,

som han bestämmer.

Då Fiskeri-Intendent eller Iktyolog skall förordnas,

bör Fiskeri-Styrelsen derom i Post- och Inrikes Tidningar

införa kungörelse med utsatt trettio dagars ansökningstid.

80

§ 3.

Fisken-Intendents åligganden äro:

a) att med uppmärksamhet följa fiskerinäringens tillstånd

inom distriktet samt att verka för denna närings

utveckling och förkofran, för hvilket ändamål han hos

vederbörande bör föreslå lämpliga åtgärder;

b) att, då Konungens Befallningshafvande påkallar

hans biträde för uppgörande af förslag till sådane särskilda

bestämmelser för fiskes vård och bedrifvande, som

i Fiskeri-Stadgan sägas, undersöka huru fisket efter ortens

naturförhållanden bör kretsvis lämpligast ordnas, uppgöra

förslag till de stadgar, som för fiskets ändamålsenliga

handhafvande kunna finnas erforderliga samt härom till

Konungens Befallningshafvande- afgifva motiveradt utlåtande

;

c) att öfvervaka det Fiskeri-Stadgans föreskrifter

samt faststälda öfverenskommelser beträffande fiskerierna

efterlefvas samt att åtala öfverträdelser häremot; egande

Fiskeri-Intendenten i detta hänseende att erhålla biträde

af de fiskeriuppsyningsmän, som inom distriktet anställas

med förordnande af Konungens Befallningshafvande;

d) att, efter föreskrift af Fiskeri-Styrelsen, öfvervaka

fiskodlingsanstalter inom distriktet samt att tillse, att dessa

behörigen skötas, äfvensom att, der så kan anordnas,

undervisning i fiskodling vid dessa anstalter må meddelas;

e) att tillse det arrendator af kronofiske uppfyller

sina genom kontraktet ingångna förbindelser och, om förseelse

härvid uppdagas, denna hos vederbörande myndighet

till beifran anmäla;

f) att söka tillvägabringa en utredning af fiskets

statistik inom distriktet samt att, när ledighet från andra

tjensteförrättningar det medgifva, likasom statens Iktyologer

anställa undersökningar rörande fiskevattnen och

fiskfaunan inom distriktet;

81

g) att dels föranstalta lämpliga försök till fiskerinäringens

förkofran, dels meddela tjenliga anvisningar i

fråga om fiskets framtida förbättring, fiskevarors lämpliga

beredning m. m. åt de personer, som hos Fiskeri-Styrelsen

härom göra ansökan;

h) att, i den mån tillfälle dertill honom beredes, under

de årliga tjensteresorna insamla och till Riksmuseum

aflemna sådana naturhistoriska föremål, som finnas värda

att i nämnda museum upptagas, samt till komplettering

af Landtbruks-Akademiens fiskerimuseum söka anskaffa

sådana modeller eller fiskeredskap, som i detta museum

saknas;

i) att i mål angående flottning eller allmän farled,

hvilka kunna inverka på fisket, äfvensom i andra fisket

rörande ärenden till Konungens Befallningshafvande afgifva

utlåtande, då sådant från honom infordras;

k) att föra diarium öfver alla till Fiskeri-Intendenten

ankomna, äfvensom från honom afgående skrifvelser,

hvilka senare i konceptbok böra införas; hvarjemte inkomna

embetshandlingar skola af Intendenten förtecknas

och uti hans arkiv förvaras; samt

l) att årligen inom Mars månads utgång till FiskeriStyrelsen

afgifva redogörelse för sin och fiskeriuppsyningsmännens

verksamhet under det förflutna året jemte

förslag till de förrättningar, som under det löpande året

anses bör komma till utförande.

§ 4.

Af de beslut, som Konungens Befallningshafvande

meddelar i mål angående fiske och hvilka ej i länskungörelserna

allmängöras, eger distriktets Fiskeri-Intendent

att utan lösen bekomma ett exemplar. Af de bestämmelser

och förordningar angående dylika frågor, som i

länens allmänna kungörelser intagas, skall han erhålla

två exemplar.

Ftikerikommittéens betänkande.

6

82

§ 5.

Iktyolog är skyldig:

a) att, efter de föreskrifter, som härom lemnas af

Fiskeri-Styrelsen, verkställa undersökningar rörande landets

fiskfauna och fiskerier, med afseende på de olika vattensystemens

egenheter och fiskarternas geografiska utbredning,

lefnadssätt, fortplantning och födoämnen, samt

vilkoren för deras trefnad;

b) att, i den mån tillfälle dertill honom beredes, för

Riksmuseum insamla och till detsamma aflemna sådana

naturhistoriska föremål, som under tjensteförrättningarne

påträffas af värde att i detta museum upptagas;

c) att, efter förordnande af Fiskeri-Styrelsen, biträda

Fiskeri-Intendent vid dess tjensteförrättningar; samt

d) att årligen inom Mars månads utgång till FiskeriStyrelsen

afgifva redogörelse för de under föregående år

utförda undersökningar och handlagda förrättningar.

§ 6.

Så väl vid de undersökningar^ hvilka af statens fiskeritjensteman

utföras, som äfven vid fångst af afvelsfiskar

för fiskodlings utförande, eger han att, der så nödigt är,

utan hinder af gällande författningar, så väl utöfva fiskfångst

under förbjuden tid som äfven bedrifva fiske med

eljest ej tillåten redskap.

§ 7.

I mål, som fiskeritjensteman till följd af sin befattning

utför, eger han att utan lösen undfå nödiga expeditioner.

Bil. I.

Öfversigt öfver svenska fiskeriernas nuvarande

tillstånd.

i.

Hafs- eller Saltsjöfisk^.

Inom Göteborgs och Bolms län är hafs- eller saltsjöfisket af

ganska stor betydenhet. Storsjöfisket med backor bedrifves under

våren och sommaren å bankarna utanför norska kusten samt delvis

i Skagerack och Kattegat vid Jutska kusten äfvensom under hösten

och vintern — det s. k. vinterfisket — i hafsbandet, eller omkring

en mil från kusten.

Äfven hafva en del af de bohuslänska fiskefartygen under de

senare åren deltagit i det under februari och mars månader pågående

torskfisket utanför Aalesund.

Vid det bohuslänska hafsfiske! utgöres fångsten af långa, torsk,

kolja, hvitling och flundra, som fiskas under hela året, rocka och

sej under sommarmånaderna, makril, horngädda, lyrblek och kummel,

som fiskas från maj till och med oktober, sill och skarpsill,

som vanligast fångas från november till och med februari — stundom

dock än tidigare, än senare — hvarjemte hummer- och ostronfiske

bedrifves på de för dessa fisken tillåtna tider.

Storsjöfisket har efter 1860- och 1870-talen högst betydligt

tilltagit samt gifvit rikare afkastning; detta har betingats af det

större antal farkoster och redskap, som användts på mera vinstgifvande

fiskeplatser, hvilket haft till följd att den i skärgården

bosatta fiskeidkande befolkningen ansenligen ökats och nu befinner

84

sig i en välmående ställning, i motsats till hvad förhållandet var

för några tiotal af år tillbaka. Värdet af Bohusläns fiskerier (hafsfisket

hufvudsakligast) har under de senare åren mera än femdubblats

mot hvad det uppgick till vid början af 1860-talet. Framgången

härvid har väsentligen främjats af länets hushållningssällskap,

som understödt hafsfisket genom anslag till reservfond för

assuransföreningar för storsjöfiskefartyg och redskap samt för anskaffande

af drifgarn för makrilfångst, äfvensom genom amorteringslån

för utrustning af storsjöfiskebåtar, hvarjemte sällskapet äfven

bidrager till aflöning af länets fiskeritillsyningsman och honom

biträdande fiskeriuppsyningsmän.

De redskap, som för hafsfisket begagnas, äro följande:

För torsk: garn, backor och handsnöre;

» långa, kolja och hälleflundra: backor;

» sej och hvitling samt småfisk: handsnöre;

» flundra: garn och backor samt i senare tider införd s. k.

skäddenot;

» makrill vadar, sättgarn, drifgarn, dörj (segeldörj), handsnöre;

»

sill: vadar, sättgarn, drifgarn;

» skarpsill: vadar;

» lax: vadar, laxryssjor och garn;

» hummer: tinor;

» ostron: skrapa, tång och upptagning genom dykare.

Såsom nyare fångstsätt omnämnas, att makrilfiske med drifgarn

är infördt för omkring 13 år sedan, att sillfiske med drifgarn

med framgång införts 1881 samt att ostrontägt numera utföres

äfven med dykare. Flundrefisket bedrifves med, jemte annan redskap,

i senare tider införd s. k. skäddenot.

Beträffande huruvida de särskilda fiskslagen under de senare

trettio åren till- eller aftagit yttras i allmänhet, att, med undantag

för hummer- och ostronfiskena, ingen annan förändring än den,

som kan anses beroende af olika väderleksförhållanden under olika

år, kunnat spåras. Hummerfisket har dock under de senare åren

aftagit, och den hummer, som nu fångas, är i allmänhet ej stor.

Orsaken dertill anses vara dels öfverfiskning, dels att förr icke någon

minimi-storlek varit bestämd för den hummer, som fick fiskas.

Ostronfisket uppgifves äfven hafva aftagit så i mängd som med

hänseende till ostronens storlek, hvilket anses vara beroende af

otillfredsställande bestämmelser om dimensionen å de ostron, som

lagligen fått fångas.

85

Afståndet mellan knutarna i den för hafsfisket använda garn

redskapen är i allmänhet följande:

A torskgarn........................... 30—35 mm.

» flundregarn......................... 45—60 »

» makrilvadar........................ 30—40 »

» makrilnät........................... 30—45 »

» sillvadar............................. 12—30

skarpsillvadar på armarna____ 24

hummertinor, omkring.......... 60

laxgarn............. 75

i bröstet, gröfre

på armarna,

i bröstet 6 mm.

För krokfisket begagnas agn af musslor eller s. k. skal (Mytilus

edulis), sill, skarpsill, kolja och makril (sönderskuren) samt räkor.

För agntägt anses i den söder om Marstrand belägna delen af

skärgården finmaskad vad eller s. k. sölvad vara oundgängligen

nödvändig. Somliga fordra dess begagnande under hela året, andra

under hösten, vintern och första delen af våren. I öfriga delar af

länet har man funnit sådan vad för nämnde ändamål ej behöflig,

samt uttryckt den önskan, att den måtte helt och hållet förbjudas.

Den från storsjöfisket bekomna fångsten föres färsk, stundom

mer eller mindre skämd, till hemorterna, der den antingen säljes

till salteri-idkare eller behandlas af fiskrarne sjelfva på det sätt, att

fisken, sedan den blifvit rensad, sköljd och tvättad för aflägsnande

af blodvattnet, saltas och vidare beredes till handelsvara. På senaste

tiden hafva åtgärder inledts för export af färsk makril på

is. Ett sillrökeri efter holsteinskt sätt har inrättats i Göteborg

och ett i Lysekil. Af skarpsillen beredas här flerestädes betydande

qvantiteter anjovis, som med fördel afsättas dels i Sverige

dels i utlandet. I Lysekil sysselsättas härmed omkring 200 personer,

och försäljes ensamt från denna plats anjovis årligen för

öfver 500,000 kronor. Makril, inlagd i olja, tillredes nu mera vid

Grebbestad och utgör redan en lönande handelsvara. — På Grötön,

straxt utanför Lysekil, har nyligen anlagts en »olje- och guanofabrik»,

vid hvilken af fiskben och andra fiskaffall beredas maskinolja

samt fiskguano till stor fördel för bohuslänska skärgårdens

fiskarebefolkning, som här nu har tillfälle att fördelaktigt afsätta

varor, hvilka förut för dem haft föga värde. Så uppgifves att ensamt

från Grundsund och Grafvarna för fabriken inköpts 1881

fisklefver och fiskben m. m. för omkring 20,000 kronor.

Göteborgs och Bohus läns hafsfiske år 1881 uppgifves (i G.

von Yhlens »Berättelse öfver Göteborgs och Bohus läns hafsfiske»)

86

hafva bedrifvits af 8,760 personer*) med 210 bankfartyg, 524

däckade och 732 odäckade båtar samt inbragt ett försäljningsvärde

af 1,763,321 kronor.

Värdet å de i »Göteborg och Bohusläns Fiskareförening» försäkrade

bankfartyg jemte redskap till dessa uppgår till 521,987

kronor 15 öre. Af fonden till förbättring af länets skärgårds- och

kustallmoge har Föreningen fortfarande från och med 1870 ererhållit

ett bidrag af 1,000 kronor, hvarjemte särskildta anslag erhållits

så af statsmedel som af hushållningssällskapet.

Beträffande rätten att fritt bedrifva hafsfisket yrkas af Bohusläns

fiskare, att, i öfverensstämmelse med hvad af ålder varit brukligt,

denna rättighet må återföras till hvad härom finnes stadfästadt

i 1766 års fiskeristadga och att det sålunda må tillåtas fiskrarne

att, oberoende af strandrätten, följa saltsjöfiskens dref af de Åskslag,

som stimvis gå mot stränderna, en rättighet, som enligt hittills

gällande fiskeristadga ej finnes vara skärgårdsfiskrarne betagen.

Hallands län. Hafsfisket bedrifves bär dels längs kusten, dels

i Kattegat omkring Middelgrund i de s. k. Hålkorna vid Anholt

samt vid Kleens ref, och förekomma här samma Åskslag som i

Göteborgs och Bohuslän. Fisket i Kattegat är mera gifvande än

förr, emedan det bedrifves med vida bättre båtar än de förut brukliga,

hvarjemte de under senare tiden anlagda fiskehamnarne väsendtligen

underlättat och befordrat fiskets framgång. Hummerfisket har

dock äfven här minskats och är mindre gifvande än tillförene.

Till agn för krokfisket begagnas tobis, sjöorm (strandorm,

sandmark, Arnicola piscatorum), småsill, musslor (s. k. skal) och

räkor. Finmaskad not med kil af väf (tobisnot) anses för agnfångst

vara oundgängligen nödvändig, af somliga hela sommaren,

af andra från april månads början till augusti månads slut.

Den fångade hafsfisken säljes dels färsk, dels rensas och saltas

den efter hemkomsten till fisklägena och sedan den legat saltad

ett dygn, upphänges den i fria luften att torka. Vintertiden saltas

den och nedpackas i tunnor eller fjärdingar. Rockan torkas utan

föregående saltning och säljes sedan jemte annan fisk till uppköpare

inifrån landet. Med sillen förfares på det sättet, att den

gälas och sedan blodsaltas omkring ett dygn, hvarefter den nedpackas

och saltas i tunnor eller fjärdingar.

I vanliga år anses sillfisket inbringa 200 kronor per man, då

till hvarje båt vanligen höra 2—3 man. Vid »småfisket» under

'') Samma personer hafva deltagit så i sommar- som vinterfisket och sålunda

stundom blifvit räknade två gånger.

87

den öfriga delen af året kan hvarje man derjemte anses förtjena

omkring 150 kronor.

Länets hushållningssällskap har lemnat medel till aflöning af en

fiskeriuppsyningsman och amorteringslån på 10 år mot 4—5 % ränta

dels till upprättande af två salterier, dels för anskaffande af förbättrade

redskap och båtar. Med de erhållna understöden hafva större fiskebåtar

samt bättre och talrikare redskap anskaffats; och har halländska

hafsfiske! härigenom på senare tiden lemnat vida gynsammare

resultat än tillförene. Till halländska hafsfiskets förkofran

har vidare hufvudsakligast bidragit, att båthamnar, genom dertill

lemnade statsanslag, kommit till stånd, hvarigenom många svårigheter

för detta fiske undanröjts. — Efter Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes

sista för Hallands län afgifna femårsberättelse idkades

hafsfiske år 1880 utanför Hallands kust af 2,636 personer med 26

däckade och 459 öppna båtar, tillsammans värda 69,989 kronor.

Den för hafsfiske använda fiskeredskapen representerade ett värde

af 86,796 kronor; och uppgifves hafsfisket hafva år 1878 inbragt

omkring 165,000 kronor samt år 1879 ungefärligen 159,000 kronor,

deri inberäknade 4,000 kronor för hummerfisket.

Malmöhus läns hafsfiske har intill senaste tiden hufvudsakligast

utgjorts af den s. k. kulla-sillen, som fångas med närdingar

''(sillgarn) i Sundet och Ivattegåt, än vid svenska, än vid danska

kusten, i augusti, september och oktober. Som sillens gång beror

på strömsättningen, förändras fångstplatserna under olika tider.

Rödspottor samt annan flatfisk fångas hufvudsakligast från april till

och med juli i Sundet samt i Ivattegat omkring ön Anholt. Torsk

och skrubbor fångas hela året om vid öppet vatten med långref,

pilk och garn. Stenbit (sjurygg) fiskas med garn på våren från

februari till maj, så vida isförhållandena det medgifva; dock är

detta fiske ej synnerligen betydande. Makril fångas med drifgarn

från senare hälften af maj till medlet af juni. Pigghvar och

sjötunga fiskas från april till och med augusti vid Anholt och

Lessö, kolja i maj till juli i Öresund. Hornfisk fångas med bottengarn

i Sundet från maj till och med september. Ål fiskas i rusor

eller håmmor den mörka tiden i september, oktober och november.

Nya fångstplatser hafva på senare tiden uppsökts och med

framgång begagnats vid och i granskapet af öarne Anholt och

Lessö i Kattegat, der fisket befunnits vara mycket gifvande.

Några nya fiskeredskap eller fångstsätt äro ej på senare åren

införda, med undantag deraf att sillnäten numera göras lf gång

så djupa som förr samt med finare maskor och sättas en till två

88

famnar under vattenytan, hvarefter de få drifva med strömmen,

genom hvilket förfarande rikare fångster göras. En olikhet mot i

forna tider är att Råå fiskare, hvilka sedan de 1879 börjat utsträcka

sitt fiske till Anholts ref och Morups bank, der ymnig tillgång

finnes på s. k. flatfisk, skaffat sig s. k. qvasar, däckade, med

inbyggd sump försedda farkoster om 7 till 10 tons drägtighet.

Under år 1881 hafva för deras räkning nybyggts och utrustats ej

mindre än 24 st. sådana båtar, med en kostnad af 1500—1800 kr.

för hvarje. Den fångade fisken, som i dessa qvasar föres lefvande

till försäljningsställena, hufvudsakligast till Köpenhamn, betingar

derigenom ett mycket högre pris än som förut kunnat erhållas för

samma slags fisk, då den alltid måst afyttras död. Vidare hafva

vid Råå fiskeläge nybyggts och utrustats tvänne större jakter, afsedda

för uppköp ute på fångstplatserna af sill för saltning genast

vid fångsten. — För att mot förluster försäkra detta fiskläges betydliga

och värdefulla båtflotta har, på initiativ af företagsamma

män derstädes, en assuransförening bragts till stånd, hvilken i sitt

tredje verksamhetsår hade en ansvarighet af öfver 50,000 kronor,

och redan 1881 lemnade denna förening godtgörelse för en under

Anholt förolyckad qvase.

Till agn för krokfisket begagnas sill, räkor, refvelmask, (s. k.

strandorm) och en snäcka (Turbo litoreus), som fångas i kupor,

hvilka utsättas på omkring 12 famnars vatten på lerbotten. På

svenska sidan i Sundet begagnas i allmänhet icke not eller vad

för fångst af agn, icke heller not för fångst af någon fisk. Endast

från Ystad och Nybro fiskläge anföres att finmaskad not kan vara

behöflig för fångst af agn under månaderna juni—september.

Om fiskets till- eller aftagande äro uppgifterna sväfvande. Så

anföres, att fisket i Sundet betydligen aftagit dels genom hafsbottnens

förändring i följd af strömsättning, dels derigenom att

från de här trafikerande ångbåtarna i ymnighet utkastas stenkolsaska,

samt dels i följd af en på hafsbottnen, midt uti Sundet, omkring

1^ mil till sjös, numera förekommande illaluktande alg, hvilken

märktes först för 3 å 4 år sedan, men derefter lärer betydligen

tilltagit; och angifves det, att rödspottfisket deraf alldeles upphört.

Ökadt antal af fiskare omförmäles äfven som orsaken till att

fisket på vissa trakter minskats. Prickarna i Flintrännan, hvarom

vidare nedanför, anföras slutligen såsom väsentligen hinderliga för

fisket, synnerligast sillfisket, som deraf i hög grad försämrats. Från

andra orter åter säges det, att fisket icke minskats, utan tvärtom

ökats, så att det nu är vida betydligare än förr. Så angifves sill

-

89

fisket å andra fiskeplatser än i Sundet vara vida mera gifvande än

förr, sedan man, såsom ofvan anförts, börjat begagna sig af djupare

garn med mindre maskor. Från Hven omtalas, att fisket

derstädes — till följd deraf att förbättrade båtar och redskap

kommit i bruk samt genom den vid ön anlagda nya hamnen, till

hvars anläggning Hushållningssällskapet bidragit med 3,000 kr.

— numera bedrifves med vida större framgång samt är mycket

betydligare än i forna tider. Sedan, med smugglingens upphörande

innnevånarne vid Råå fiskeläge med alltjemt stigande intresse

uteslutande egnat sig åt fiske samt företagit sig att, efter

danskarnes exempel, sumpa fisken, har befolkningen derstädes

blifvit välmående och betydligen ökats, hvilket äfven gäller flere

af de andra skånska fiskelägena. Råå fiskeläge har nu omkring

2,800 innevånare, af hvilka omkring 1,600 lefva af fiske och fiskhandel,

Limhamn omkring 1,200 innev.; och vid flere andra fiskelägen

finnes ett större antal personer än uti åtskilliga af våra mindre

städer. Af hvilken betydelse hafsfisket inom länet är framgår

deraf att vid Råå fiskeläge uppskattades inkomsten af allt slags fiske

år 1880 till 175,000 kr. (lågt beräknadt), under ,det att inkomsten

af sillfisket samma år vid öfriga fiskelägen inom Oxie och Skytts

härader beräknades till 86,825 kronor.

Länets vid hafs- och kustfisket sysselsatta befolkning utgjordes

1875 af 1,194 gifte och 233 ogifte fiskare samt dessutom af 114

landtbrukare och andra yrkesmän, som tidtals idkade fiske.

Värdet af båtar och fiskeredskap för fisket uppgick till 782,712

kronor, i hvilket belopp ej mindre än 545,225 kronor utgjorde

värdet af båtar och redskap, begagnade för sillfångsten. Denna,

som förenämnde år endast gaf en medelmåttig inkomst, beräknades

dock hafva inbragt 449,763 kronor, hvaraf framgår att lånets

hafs- och kustfiske, synnerligast när värdet af fångsten af

öfrige Åskslag tages med i beräkningen, intager ett ganska framstående

rum.

Någon strandeganderätt har sedan urminnes tider ej funnits

i Skåne, utan lemnas fiskrarne full frihet att äfven med fast redskap

bedrifva sin fångst i den ordning de till fiskeplatsen komma.

Likaså har fisket i Sundet äfvensom vid 13ornholm, vid Själlands

östkust, från Stevens fyr öster och söder om Möen till Grönsund

samt å svenska sidan till Simrishamn varit från äldre tider fullkomligen

fritt så för svenska som för danska fiskare ömsesidigt,

så att de i bästa sämja och till ömsesidig belåtenhet fiskat vid

hvardera landets område, allt efter som fisken gått till vid eller

90

närmare intill ena eller andra landets kuster. Sedan på senare

tiden röster i Danmark, äfvén inom riksdagen, höjt sig, med yrkande

att Danmarks rätt borde häfdas, så att intrång å danskt

fiskevattens område måtte förekommas, har man börjat frukta, att

förenämnda gemensamhetsfiske skulle blifva förhindradt. Vid hållna

sammanträden, vid Gille leje den 19 maj 1878, vid Skatterups

fiskeläge nära Helsingör den 16 juli och vid Råå den 2 sept.

1881, hafva så danska som svenska fiskare enhälligt uttalat önskligheten

att nämnda gemensamhetsfiske måtte få fortfara, så att

ingen inskränkning i det ena eller andra landets fiskerätt genom

demarkationslinie måtte göras. A alla de af Friherre Uggla sist

nämnde år besökta fiskelägen har derföre allmänt begärts, att genom

internationell öfverenskommelse måtte så ordnas, att båda

ländernas fiskare må, såsom från äldre tider varit brukligt, få

drifva sitt yrke fritt i Sundet och öfriga nu gemensamma fiskevatten.

Särskilt erinrades, att om någon demarkationslinie skulle

i detta hänseende fastställas för de båda ländernas fiskare, blefve

kontrollen deröfver omöjlig att handhafva. Då ofta omkring 500

danska och svenska fiskebåtar ligga i Sundet under nattens mörker

och drifva bland hvarandra, följande strömmen, hvars riktning

och styrka flera gånger om dygnet undergå förändringar, så framgår

deraf klarligen, att en kontroll öfver deras nationalitet skulle

blifva lika omöjlig, som det vore orimligt att fordra, att fiskrarne;

då strömmen fört deras garn öfver en bestämd gränslinie, hvilken

på dagen är svår att iakkttaga och omöjlig att finna i nattens

mörker, skulle öfvergifva sitt fiske för natten och draga in sina

garn — en åtgärd, lika oförenlig med de danskes som med de

svenska fiskrarnes sanna fördel, hvadan i båda landens intresse

det anses vara af vigt, att förhållandena härvid på ministeriel väg

varda så ordnade, att fisket fortfarande som hittills må få bedrifvas

gemensamt af båda landens fiskare.

Allmänt klagas vidare öfver de svåra hinder, som för drifgarnsfisket

uppstått genom den verkställda utprickningen af Flintrännan

i Sundet, då genom dervid begagnade bojars beskaffenhet

drifgarnen ofta förstöras, hvarföre framstälts den önskan, att samtlige

bojarna i Flintrännan måtte förändras till likhet med den,

som blifvit utsatt mellan Trindelen och land. Redan 1879 afläts

till Kongl. Maj:t eu klagoskrift rörande de förluster, som drabba

fiskrarne genom förbemälde utprickning, hvarefter Lotskaptenen i

Malmö erhöll befallning att vidtaga alla de ändringar, som möjligen

kunde ske med prickarna för att underlätta fiskets bedrif

-

91

vande; och erkänna fiskrarne med tacksamhet de försök, som i

detta hänseende blifvit af Lotsstyrelsen vidtagna, samt begära, att

med ledning af den vunna erfarenheten alla de för fisket hinderliga

gamla prickarna må blifva borttagna och ersatta, der sådana

anses oundgängligen nödvändiga, af nya i fullkomlig likhet med

den ofvan nämnda.

Vid sammanträde på Limhamn den 12 sept. 1880 hafva en

stor mängd fiskare klagat icke endast öfver förenämnda utprickning

i Sundet utan äfven ansett det vara nödigt, att, då nu finnes

föreskrifvet att ingen utprickning af farvatten får ske, utan att tillstånd

erhållits från Kongl. Lotsstyrelsen, äfven genom lag måtte

blifva stadgadt, att, innan sådan utprickning finge ske, ortens

fiskare eller någon myndighet, som representerade dem och egde

full insigt om deras behof, derom blefve hörd; och anföres såsom

stöd för detta yrkande, att genom en sådan anordning skulle

fiskareyrket få ett väl behöfligt skydd för sina intressen, stora

förtjenster, som bidraga till landets ekonomiska utveckling, skulle

räddas och slutligen många ej obetydliga statsutgifter sparas, genom

att man ej vidtoge anordningar, som knappast hunnit komma

i bruk, förrän de måste ändras. Slutligen klaga Limhamns fiskare

öfver den olägenhet, som dem vållas genom att Blekingefiskare

infinna sig i deras fiskevatten med nät af annat slag och med olika

metod för utsättningen, i hvilket hänseende de önska rättelse.

För fiskets befordran har länets Hushållningssällskap lemnat

bidrag till aflöning af fiskeritillsyningsmän, vidare till en assuransförening

för ersättning af redskap samt till anläggning af båtliamnar.

Så har Sällskapet bidragit med 1,000 kr. till Mölle båthamn

och, såsom ofvan anförts, med 3,000 kr. till hamnen på

Hven. Vid Lerbergets fiskeläge har anlagts en båthamn, till hvilken

erhållits 8,000 kr. statsanslag; de öfriga omkostnaderna hafva

bestridts af fiskeidkarne på platsen.

Kristianstads läns hafsfiske. Såsom hufvudnäring bedrifves

fiske endast vid de å länets kuster varande fiskelägena, Indika äro

vid vestra kusten Torekov, Ramsjö, Lerviken och Magnarp samt

vid östra kusten Yngsjö, Kivik, Hvitemölla, Barkemölla, Vik,

Simrishamn, Brantevik, Skillinge, Ornahusen, Kåseberga och Sandhammaren.

Från maj till midten af augusti idkas sillfisket å östra

kusten vid pass 3 ä 4 mil till sjös. För öfrigt fiskas lax och torsk

med linor och krokar, flundror med garn och ål i håmmor. Vid

fiskelägena å vestra kusten finnas samma fisksorter som förut omnämnts

tillhöra Kattegat, och bedrifves fångsten här af de sär

-

92

skilda fiskslagen, såsom förut angifvits rörande halländska hafsfiske!.

Alfisket är ganska gifvande och idkas längs kusten med håmmor

samt ute i hafvet med ref.

Uppgifterna om fiskets af- eller tilltagande äro mycket olika.

Från Brantevik i Järrestads härad anföres, att hafsfiske! under de

senaste tio åren tilltagit med 20 %, och från Kåseberga omförmäles,

att till följd af de överenskommelser, som blifvit ingångna

i öfverensstämmelse med fiskeristadgan af den 29 juni 1852, § 22,

har det späda fiskynglet mera än förut skyddats och fisket derigenom

tilltagit. Dock uppgifves äfven, att fisket aftagit till följd

af fiskande under lektiden samt begagnande af allt för finmaskad

fiskeredskap. Andra» anföra att det ena året är mera gifvande än

det andra, utan att orsaken dertill kan angifvas.

Finmaskad not för fångst af agn, hvartill sill och tobis mest

användas, anses behöflig från juni till och med september.

Länets Hushållningssällskap har liksom Malmöhus läns sökt

att åstadkomma en assuransförening för ersättning af förlorade

redskap och båtar, hvilket dock ej kunnat åstadkommas, då fiskrarne

ej härtill visat sig hugade.

Af Hushållningssällskapet hafva aflönats fiskeritillsyningsmän,

delade på särskilda distrikt, hvilket omförmäles hafva haft i någon

mån god verkan.

Länets fisker ibefolkning uppgifves hafva utgjort ett antal af

egentlige fiskare 532 gifte och 166 ogifte samt 1,933 hustrur och

barn, förutom bönder, torpare och backstugusittare, som här sysselsätta

sig tidtals med fiske, och befunnits uppgå till 141 personer.

Värdet af fiskeredskap och båtar upptages i Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes

sista årsberättelse till 479,606 kronor. Någon

summa för inkomsten af fisket uppgifves ej.

Till Branteviks båthamnars förbättring erhölls 1876 statsanslag,

12,000 kr., nämligen till Simris’ Brantevik 5,700 kr. och till

Nöbbelöfs Brantevik 6,300 kr. Till förbättrande af Kiviks båthamn

hafva af statsmedel erhållits 15,000 kr.

Blekinge läns hafsfiske är likaledes af icke ringa betydenhet,

hufvudsakligast sill- och ålfisket; men hafva rörande båda dessa

fisken olika intressen gjort sig gällande samt föranledt tvister och

stridigheter om sätten för fiskets bedrifvande. — Såväl i den berättelse,

hvilken af Friherre A. Cederström och Professor Smitt

afgifvits beträffande fiskerierna i Blekinge, som i de meddelanden,

hvilka från detta läns särskilda orter genom Kongl. Maj:ts Be

-

93

fallningshafvande kommit komitén tillhanda, skildras de särskilda

åsigter, som notfiskrarne med stöd af deras strandrätt sökt och

söka göra gällande mot den yttre skärgårdsbefolkningen, samt

denna senares fordringar gent emot de förra såväl beträffande sillsom

ålfisket. Å ingendera sidan är man tillfredsstäld med de

nuvarande anordningarna och lagstadgandena för dessa fisken.

Notfiske efter sill är, enligt faststäld stadga, af den 4 jan. 1872,

tillåtet endast under fjorton dagars tid, i maj månad, från den

dag sillen börjat gå till inom distriktet; och får för fångsten endast

begagnas not, som ej får öfverstiga 240 fots längd på hvardera

armen, med 5 fots kil och notmaskorna 28 kaflar på alnen

eller 14 pr fot. Mot detta anföres: l:o. Att den tillåtna fisketiden

är för kort, då sillen ofta, sedan den kommit in i de inre

vikarna, åter går ut på några dagar till sjös, under hvilken

mellantid fisket naturligtvis ligger nere. Derför yrkas förlängning

i den tillåtna fisketiden till en månad eller åtminstone tre

veckor. — Äfven har anmärkts, att vissa af de särskilda distrikten

äro för stora, hvilket i synnerhet vore händelsen med fjerde distriktet,

då sillens insteg kunde börja på ett ställe, under det att

den på andra ställen inom distriktet ännu ej synts till, och blefve

fisketiden äfven härigenom på de senare ställena orättvist förkortad.

Derföre yrkas att fiskeridistrikten borde omregleras. Vidare

anföres, att 2:o. notkilen vore för kort, hvarigenom då en

myckenhet sill kommit inom notarmarna, insamlandet af densamma

onödigt försvårades; och såväl härigenom som till följd af

maskornas storlek ginge en stor del af den i noten inneslutna

sillen åter ut. Då nu de, som fiska med garn straxt utanför och

mången gång i sjelfva notvarpen, få använda mera finmaskad

redskap samt följaktligen fånga mera småväxt sill, finnes ingen

rättvisa i stadgandet som hindrar notfiskrarne att fånga dylik sill.

Notfiskrarne yrka derför att få i sina redskap begagna maskor

efter 32 eller åtminstone 30 på alnen (16 eller 15 på foten) äfvensom

att notkilen må få blifva 12 fot lång. Vidare klaga notfiskrarne

öfver garnfiskrarne, att dessa senare sätta sina garn

utanför notvarpen och så nära intill dem, att sillen derigenom

hindras att gå in i vikarna, der notfiskrarne hafva sina varp; ja,

det skall till och med hafva händt, att sillgarn blifvit lagda

inuti sjelfva notvarpen, och hafva från garnfiskrarne klagomål

försports, att deras sålunda satta redskap blifvit förstörda eller

tagna i beslag. Garnfiskrarne, som med sina s. k. »vrakekor»

segla ut om sommaren 6 å 10 mil från land för att med drifgarn

94

fånga sill, påstå å sin sida, att sillfisket under de senare åren förkoffats,

sedan fiskandet med not blifvit inskränkt till 14 dagar

hvarje år, samt yrka, »att notfisket måtte ännu mera inskränkas»,

och att de måtte få rättighet att äfven i inre skärgården obehindradt

utsätta sina garn hvar de behaga.

Beträffande »gråfisket» anföres af ortens uppsyningsman att

fredningstiden borde bestämmas tidigare än nu är fallet, nämligen

från den 1 mars till den 15 juni, i stället för från den 1 maj till

samma dag i juni, såsom nu är stadgadt, ty gråfisken börjar här

i allmänhet leka långt förr än den 1 maj, och såsom fisket bedrifves

efter nu gällande bestämmelser anses detsamma leda till

dess försämring.

Ålfisket är i Blekinge ganska betydligt och torde i någorlunda

gynsamma år kunna uppskattas till ett värde af minst

50,000 kr. Det bedrifves dels med håmmor, utsatta längs efter

kusten, dels med långref, längre ut i hafvet, hvarjemte äfven fiskas

med harkning eller puttning och med ljustring. Håmfisket är det

väsentliga, som af ålder här brukats och fordom tillhört kronan;

men efter hand hafva åtminstone de flesta »ålegårdarna», »håmmagårdarna»

eller »ålsättarna» blifvit försålda till skatte eller vid

indelningsverkets upprättande berustats. Dessa fisken äro mycket

talrika. Endast vid Mjelby sockens strand i Listers härad finnas

80 sådana ålfisken, af hvilka 30 inköpts och hafva ett åsatt taxeringsvärde

af 80,150 kr., under det att de öfriga femtio »äro lydande

under hemman, som för dessa fisken beskattats i deras grundräntor.

» Egarne till dessa fisken, å hvilka de hafva kungliga

resolutioner och skattebref, fordra att andra fiskare må förbjudas

att utanför dessas ålhåmmor sätta andra sådana eller garn, genom

hvilka ålen förhindras att ingå i hemmanens håmmor. Härom pågår

rättegång; och fordra fiskrarne från yttre skärgården, att en

gräns måtte bestämmas, utanför hvilken de fritt må få begagna

såväl håmmor som annan sättredskap.

Ål fångas äfven med krok och långref samt, såsom nämndes,

med harkning och huttning eller puttning. Dessa senare fiskesätt

anses isynnerhet förkastliga, då genom dem en mängd ål dödas,

som blir qvarliggande på sjöbottnen och ruttnar, hvarefter ålfisket

försämras, då ålen på dessa platser ej vidare går till. Derför yrkas

af de fleste, eller hemmansålfiskrarne, att ålfångst med huttning

och harkning måtte förbjudas. Några yrka äfven att ålfångst

med långref måtte blifva förbjuden.

95

För erhållande af agn till kustfisket säges finmaskad not vara

behöflig, af somliga hela året om, af andra vissa tider på året.

Till agn begagnas tobis, sill, löjor, gädda, mört, räkor och mask.

Särskildt erinras, att tillåtelsen att begagna not för agnfiske är

oundgänglig under vintern, emedan befolkningen på öarne i yttre

hafsbandet under stränga vintrar har sitt uppehälle nästan uteslutande

på fiske med gäddlinor under isen. Tobisnotarna af väf

anses icke vara skadliga, ty de kunna icke begagnas till annat

fiske. Kalfven i tobisnoten måste vara af väf för att fisken skall

kunna fångas dermed, ty »för skuggan från maskredskap skyggar

den och kryper in i sanden.»

Under år 1875, det sista för hvilket i Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes

femårsberättelses uppgifter angående saltsjöfisket

i Blekinge varit komiterade tillgängliga, anföres att inom länet

5,347 personer uteslutande lefvat af fiske, hvilket bedrifvits med

356 sillfiskebåtar, 753 smärre fiskebåtar samt 30,843 nät och

annan redskap. Försäljningen af färsk fisk har, ehuru sillfisket

vid nämnde tid var vida mindre gifvande än under sista åren,

blifvit beräknad till 276,352 kronor, i hvilken summa dock ej

ingår värdet af gädda, torsk och flundra m. fl. Åskslag, som i icke

obetydliga partier till angränsande städer försäljas. Under vanliga

år beräknas att omkring 30,000 tunnor sill beredas och insaltas

inom länet samt utgå i varumarknaden.

Gotlands hafsfiske. Kring öns kuster har städse bedrifvits

ett ganska betydligt strömmingsfiske. Detta har nära land samt

å grundare vatten, der strömmingen förr lekt, betydligen aftagit,

hvaremot strömmingsfisket nu med vida större fördel idkas längre

ut i sjön, på 20—30 famnars djup, medelst drifgarn eller s. k. vrakfiskning,

hvarvid erhålles ymnig fångst af fet och god strömming.

Torskfisket är här äfven ganska lönande och bedrifves med

krok från och med april månad till slutet af november, dock mest

gifvande under sommarmånaderna.

Laxfisket i öppen sjö med nät har de senaste åtta åren, genom

uppmuntran från länets Hushållningssällskap, kommit i bruk

och har under olika år lyckats mera och mindre väl, men dock

ofta, såsom 1880, lemnat särdeles rik fångst. Laxen inlägges

vanligen uti is och försäljes färsk i Visby eller Stockholm.

Flundrefisket, som numera föga idkas, skall hafva betydligen

aftagit, som man förmodar till följd af den förändring hafsbottnen

tros småningom undergått. Äfvenså omförmäles, att fisket af gädda

och aborre de senaste åren aftauit.

ö

96

Ålfisket, som vår och höst bedrifves med ryssjor vid stränderna,

är af föga betydenhet, så ock fångsten af öfriga här förekommande

Åskslag.

Af statsmedel har understöd på senare åren årligen erhållits

för upphjelpande af länets hafsfiske, hvarjemte hushållningssällskapet

äfvenledes för samma ändamål lemnat bidrag samt föranledt

och uppmuntrat till det nu lönande strömmingsfisket med

drifgarn samt till fångst af lax med garn i öppna sjön, hvilka

båda fisken blifvit på senare tiden införda och nu med god framgång

bedrifvas. Hushållningssällskapet har äfven föranledt och

lemnat understöd till bildande af ett salteribolag, »Hertha», som

har till mål att åvägabringa en omsorgsfull insaltning och skötsel

af den fångade strömmingen.

1 Kalmar län idkas hafsfiske längs efter kusten och i dervarande

skärgård äfvensom i Östersjön vid och utanför Öland.

Uti Kalmar sund samt i vikar och vid stränderna af Östersjön

idkas inom länet fiske alla årstider med nät, krok och not;

dock förekommer notfiske mest under våren och vintern. Äfven

håmmor användas för ålfisket. Strömming fiskas dels i hafsbandet,

dels i inre fjärdar från maj till augusti, mest om våren, då

strömmingen kommer upp från hafvet till sina lekplatser; men då

är den sämre än den, som fångas på hösten. Fångsten sker dels

med not och dels med skötar. Gädda, aborre och mört fångas

hufvudsakligen i fjärdar och vikar, de båda senare mest under

lektiden, med not och nät; gäddfisket bedrifves alla tider på året,

förmånligast dock under förvintern på isen, då ståndkrok användes,

annars med not och nät. I vissa vikar fångas stundom vintertiden

med isnot mycket stora massor braxen. Id (ort) fångas

i inre vikar under lektiden, med not och nät. Torsk, flundra och

ål fångas så länge öppet vatten finnes, torsken med ref, flundrorna

på garn och ålen i håmmor samt med ref; dock fångas sistnämnda

Åskslag äfven med ljuster, harka och stånghuttning. Sik fångas

höst och vår på garn och lake under vintern med ryssjor. Från

Ölands Södra mot, Runstens härad, uppgifves att lax af utmärkt

beskaffenhet och i icke ringa mängd fångas vid kusten, på våren,

med nät, med maskor af 2,5 dec.-tum.

Till agn begagnas löjor, som fångas med små, finmaskade

skötar och mindre notar, vidare småfisk i allmänhet, sill (styckad),

räkor och ålkusar samt mask. Öfver brist på agn klagas ej; dock

anses finmaskad not för agntägt vara behöflig under juli—september

månader, af andra hela året utom april och maj.

97

Krokfiske inomskärs efter ål med räkor till bete säges från

Söderåkra och Södra Möre vara synnerligen skadligt. Ålen ta^er

begärligt på krok, betad med räka, men när ålen förtärt räkan,

fastnar kroken i svalget, hvarefter ålen vanligast sliter sig lös

från kroken men, blifven fri, dukar han snart under för den skada

han lidit. Krokfiske utomskärs efter aborre och torsk angifves ej

hafva nämnda skadliga inflytande, »ty dessa fiskar frigöra sig

ytterst sällan från den krok, på hvilken de fastnat.»

Uppgifterna öfver antalet begagnade båtar samt deras bemanning

äfvensom rörande inkomsten af fisket äro ytterst ofullständiga.

I mer1 än halfva antalet af de inkomna svaren finnas

inga meddelanden härom. Antalet båtar säges ofta ej vara kändt,

men der det uppgifves, säges * att hvarje båt skötes af en å två

personer (en äldre och en yngre) samt att inkomsten kan beräknas

för aret till omkring 600 kr. Alfisket är mest inkomstbringande

jemte laxfisket vid Em, hvilket senare uppgifves variera

emellan 14,000 till 20,000 skålpund per år.

Nästan alla uppgifterna innehålla, att fisket betydligen aftaga,

och från somliga ställen uppgifves, att detsamma nu ej är

en tredjedel mot hvad det var för omkring 30 å 40 år sedan.

Orsakerna härtill anses vara, att fisket i allmänhet bedrifves med

allt för finmaskade redskap under lektiden. »Vårnoten» anses

särdeles skadlig, då vid upphalningen i land en stor del fiskrom

förstöres. Vidare anföres, att flere nu än förr fiska, och att strandrätten

ej behörigen respekteras, samt hvad ålfisket beträffar att

stöjning, harkning och stånghuttning, som mycket begagnas, äro

förderfliga för fiskens fortkomst; vidare att åar och strömmar genom

dammar och mjärdar tilltäppas, så att fisken hindras att gå

upp i dem och leka; och har å Drag vid Repudden i Ryssby

socken varit utlyst en sammankomst med omkringboende fiskvattensegare,

der desse såsom önskningsmål bland annat framställt,

att vissa platser inom skärgården måtte fridlysas alla tider

på året för att derigenom bereda fisken ostörda och tjenliga lekplatser,

samt att fortast möjligt måtte »vidtagas åtgärder till hämmande

af nu bedrifna öfverdådiga fiskande af späda fiskar», tv

— anföres det — »i det skick, som fisket nu bedrifves, är fara

värdt, att inom en kortare framtid fisket icke kan försörja de

hushåll, som nu egna sig åt denna näringsgren.»

Nya fiskesätt hafva ej införts, med undantag deraf att en

man, vid namn August Andersson i Bergqvara, byggt en fiskekutter,

som förer ombord en fiskenot liknande dem, som användas

Fiskerikommittéens betänkande. 7

98

på engelska kusten, och är afsedd att i Östersjön på 25 famnars

djup och sandbotten fiska rödspottor, flundror och torsk.

En »stadga för saltsjöfisket i Kalmar län, utom hvad angår

fiske af strömming och hvassbuk» är af Kongl. Maj:ts befallningshafvande

utfärdad den 5 juni 1880; rörande verkningarna af denna

stadga har ännu ej någon erfarenhet vunnits.

Af hafsfislet inom Östergötlands län utgör strömmingsfisket

den vigtigaste delen. Detta fiske idkas i Östergötlands skärgård

äfvensom i Bråviken dels med nät, dels ock synnerligast

med större notar, hvilka begagnas vårtiden vid öppet vatten samt

under vintern, då vattnet är isbelagdt. Från den 1 maj till den

15 juni, då strömmingen här har sin lek, är tuskning med not förbjuden.

År 1880 utgjorde länets bruttoinkomst af strömmingsfisket

67,775 kronor.

Af öfriga Östersjön tillhöriga och äfven här förekommande

fiskarter är fångsten mindre betydlig; och förekomma här dessa

Åskslag än ymnigare än sparsammare å olika orter. Allmänt uppgifves

— några få platser dock undantagna — att ål endast helt

sparsamt här ingår i hafsfiske!. Den fångas för det mesta i ryssjor,

men äfven på ref och med ljuster. För år 1880 uppgifves

ålfisket med håmmor hafva inbringat 17,010 kronor. Fisket anses

i allmänhet hafva försämrats, hvartill orsakerna uppgifvas vara,

att skogarna uthuggits längs efter stränderna, att sågspån utsläppes,

hvaraf vegetationen, som utgör föda för fisken, förqväfves, att fisklekarna

ej få vara i fred, utan att späd fisk upptages samt att

genom dragning af isnot fisken ansenligen minskas.

Krokfiske anses här ej synnerligen lönande och begagnas föga.

Uppgifterna från Östra Stenby och Konungssunds socknar omförmäla,

att »intet fiske med krok, ref eller linor idkas vid Bråvikens

norra strand, hvadan agntägt der är obehöfllig.» Från S:t

Annas skärgård uppgifves, att agnnot aldrig inom denna trakt

funnits samt anses icke behöflig.

Hafsfishet inom Södermanlands län öfverensstämmer i väsentliga

delar med hafsfiske inom Östergötland. Äfven i Södermanlands

skärgård är strömmingsfisket det mest betydande; men omförmäles

att strömmingens lekplatser betydligen försämrats genom

notdragning under lektiden. Der man åter under många år

upphört att begagna strömmingsnotar, har detta fiske med skötar

i betydlig mån ökats. Strömmingsnotdragningen såväl vinter- som

sommartiden uppgifves hafva verkat mycket skadligt för allt fiske

i skärgården, hufvudsakligast genom uppfångande af all sorts små

-

99

fisk, som lemnats såsom aflöning åt de personer, hvilka notegarne

tillkallat och haft till hjelp vid verkställande af detta fiske.

Försök att för strömmingsfisket använda drifgarn hafva lyckats

ganska väl i de inre fjärdarna, der man härmed gjort de första

försöken. Längre ute i öppna sjön hafva dessa försök haft mindre

framgång, beroende af ovana vid fisket; och hyser man förhoppning

att fiskeribefolkningen efter vunnen större vana vid inomskärsdrifningen

snart skall med framgång utsträcka drifgarnsfisket

till öppna hafvet. Vidare uppgifves, att man här på flera ställen

börjat fånga lax på krok med strömming som bete. För öfrigt

användas till agn vid krokfisket mask, löja, sarf, nors, damruda

och mört, på hvilken senare fisk dock här skall vara stor brist,

hvarför man på flere ställen till mörtens förökning utsatt »lekris»

å lämpliga platser.

I Stockholms läns skärgård äro strömming, sik och lax hufvudsakligast

föremål för fångst till afsalu, hvaremot öfriga här

förekommande Åskslag äro af mindre betydenhet och fångas till

en del endast till husbehof. Strömmingen fiskas dels med notar,

dels ock vanligast med skötar. Från Frötuna och Länna skeppslag

omförmäles, att Strömmingsfisket bedrifves endast med skötar

och att man der på senare tiden börjat i allmänhet använda s. k.

djupskötar, som äro 20—24 fot djupa samt vid läggningen förankras

i båda ändarna. Från Rådmansö ugpgifves strömmingsfisket

vara lika gifvande nu som för 30 år sedan, hvaremot från Furusund,

Djurön, Muskön och Landsort angifves, att detta fiske skall

hafva aftagit, hvartill orsaken anses vara, dels att trädvegetationen

borthuggits kring stränderna, dels att den flitiga ångbåtstrafiken

skrämt fisklekarna. Från Landsort anföres, att fordom voro der

en mängd fiskare bosatte, och hade de af konung Adolf Fredrik

erhållit vissa privilegier samt bildade flere skråföreningar, hvilka

dock småningom under början och medlet af 1800-talet upphörde,

så att den siste på Landsort bosatte fiskaren, en gammal man,

derifrån aflyttade 1877. »Fiskrarne», säges det, »tyckas hafva afflytta!,

allt efter som fiskmängden aftagit.»

Till agn för krokfisket begagnas mask,"mört och strömming.

Från Furusund och Landsort uppgifves, att agntägt med finmaskad

not cj begagnas. Från Bergvik säges deremot finmaskad not vara

för uppfångande af agn »behöflig året om, synnerligast höst och

vår samt under isen.»

Äfvenledes vid hcifsfisket inom TJpsala län utgörcs den förnämsta

fångsten af strömming, som med nät fiskas inomskärs från

100

maj till och med september. Längre ut till sjös fångas i maj och

juni större strömming, som här benämnes sill. Laxfiske bedrifves.

dels med not, dels med laxgarn, längs efter länets norra kust, och

är vid Elfkarleby ett betydligt kronolaxfiske, f. n. utarrenderadt

för 13,000 kronor till 35 fiskare, fördelade i två båtlag, hvilka

dock hafva en gemensam föreståndare.

Vidare fiskas i vissa trakter storsik, som dels saltas, dels säljes

färsk. Öfriga här förekommande fiskarter, aborre, gädda, braxen,

id, mört och ål, lemna ej tillfälle till något synnerligen betydande

fiske; och omnämnes beträffande detsamma ej något i de till

komitén insända uppgifterna. Till agn för krokfiske begagnas

vanligast strömming. Finmaskad not för agntägt nyttjas här

aldrig.

Fisket säges i allmänhet hafva aftagit. Några orsaker dertill

angifvas ej.

Inom Gefleborgs län äfvensom inom de öfriga norrländska

kustlänen utgöres fisket af tre olika afde.lningar: hafsfiske^ flodeller

elffisket och insjöfisket, det senare här, liksom i det öfriga

landet, af underordnad betydelse. Det hufvudsakligaste hafsfiske!

inom Gefleborgs län är strömmingsfisket, hvilket efter länets hela

kuststräcka idkas dels af personer, hvilka uteslutande sysselsätta

sig med fiske, d. v. s. äro egentlige fiskare, dels af den jordbrukande

befolkningen i kustsocknarna. Vanligen uppehålla sig

fiskrarne å de skär, soin höra till den socken, der de bo. Gefie

fiskare brukade dock förr, mera allmänt än nu, besöka längre

mot norr belägna kuster, men hafva på senare tiden till större

delen dermed upphört. Några fortsätta dock ännu med denna

långväga flyttning, under det största delen af de fiskare, som äro

bosatte i Gefie, numera begifva sig endast ut till skären utanför

inloppet till staden för att der bedrifva sitt fiske.

Strömmingsfisket idkas dels med notar, dels med nät eller

skötar; notfisket bedrifves mest på våren och sommaren till Olsmässan,

derefter användes, på hösten, skötfisket, som är det vigtigaste

och på de senaste femton åren undergått en väsentlig förändring,

då i stället för de förr allmänt begagnade mindre skötarna

man börjat använda s. k. djupskötar, hvilka visat sig vara

mera gifvande redskap än de äldre, grunda skötarna. Men då ej

alla fiskare hafva råd att anskaffa sig denna dyrbara redskap,

hafva stridigheter uppstått om densamma, hvarvid en del af kustbefolkningen

påstått och fortfarande påstår, att djupskötarna skada

fisket och borde förbjudas, under det att åter andra uppgifva, att

101

afkastningen af fisket blifvit större genom begagnande af de djupare

näten. Sedan strömmingsfisket i de inre vikarna blifvit

mindre gifvande, bedrifves det nu längre ut till hafs än förr, der

det med bästa framgång idkas med drifgarn eller s. k. vrakfiske.

Detta senare fiskesätt, som på senare tider här införts, har lemnat

mycket goda resultat och kommer sannolikt att blifva mer och

mer allmänt.

Af länets hafsfiske är näst strömmingsfisket det efter sik vigtigast.

Sikfisket har här förr uteslutande bedrifvits med nät, men på

senare åren har för detsamma här införts s. k. finska storryssjor,

som af flertalet bland fiskrarne öfverklagats såsom skadliga och

förstörande för fisket, då vikar och sund af dem stängas, hvarigenom

fisken hindras att uppstiga till sina lekplatser; i dessa

storryssjor uppfångas synnerligast sik och lax, stort och smått,

hvilket äfven orsakar fiskets försämring. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i Gefleborgs län har ock funnit sig föranlåten att

den 4 dec. 1878 utfärda en särskild förordning angående sikfisket

vid länets kuster, hvari bland annat påbjudes, att »all af garn

bunden redskap för sikfiske skall hafva maskor med minst en decimaltums

afstånd från knut till knut, och må sikfiske med s. k.

finska storryssjor ej idkas från den 15 oktober till november månads

slut.» Det har ock föreskrifvits, att nämnda redskap ej må

utsättas på mindre än 600 fots afstånd från elfmynningar samt ej

heller så att sund eller vikar derigenom öfverstängas, »utan bör

minst halfva sundet eller viken lemnas öppen för fiskens fria

genomgång»; och tillägger Hushållningssällskapets Ordförande uti

sin till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ingifna berättelse om

länets fiske, att, »då föreskriften om maskvidden, en decimaltum

från knut till knut, i allmänhet iakttages och på flera ställen bandet

är ännu gröfre, samt då fisken, genom förbud mot storryssjors

användande från den 15 oktober till november månads slut, skyddas

under sin lektid, kan man icke annat än tillstyrka, att storryssjor,

såsom varande ett praktiskt redskap, vid hafsfisket fortfarande

måtte fa användas, om ock afstandet, 600 fot från elfmynningen,

bör vara något större, för att på sådana ställen hindra med dylikt

redskap olagligt fångande af lax, som ämnat sig upp i elfvarna.»

Beträffande Gefleborgs läns såväl hafs- som flodfiske, om

hvilket senare vidare nedanför, så klaga många, att fisket aftagit;

lax- och sikfisket genom de på senare åren begagnade finska storryssjorna

samt laxfisket särskilt äfven genom timmerflottning i vattendragen,

strömmingsfisket genom de flerestädes använda djupskö

-

102

tärna, som hindra fisken att gå in mot land. Deremot uppgifves

af dem, som begagna storryssjor, att de nu, genom dessa redskap

göra större fångster af sik och lax än förut: äfvenså finna de, som

begagna djupskötar och drifgarn för strömmingsfångsten, denna

nu vara betydligare och mera lönande än förr, då endast mindre

och grundare skötar för det inre, närmare land bedrifna fisket

begagnades. Den lifliga ångbåtstrafiken med densamma åtföljande

buller anses äfven här som på andra orter skrämma fisklekarna

och menligt inverka på fisket.

Finmaskad not för agntägt begagnas ej inom länet.

Om hafsfishet inom Vesternorrlands, Vesterbottens och Norrbottens

län gäller hufvudsakligen hvad som anförts från Gefleborgs

län.

Strömmingsfisket är vigtigast, dernäst lax- och sikfisket, hvilket

senare är af större betydelse inom Vesternorrlands län än inom

de bägge nordligare länen. Strömmingen fångas dels med skötar,

dels med not; laxen med ref och nät samt i pator och stakgårdar;

siken i nät och rvssjor; och begagnas numera, synnerligast för

fångst af sik, i alla de norra länen de förenämnda finska storryssjorna,

hvilka, såsom ofvan anförts, anses skadliga för fisket,

synnerligast när de utsättas för nära intill flodmynningarna eller

stänga dem. Ivongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesternorrlands

län säger sig ock stå i begrepp att förbjuda dessa ryssjors begagnande

inom en mils afstånd från flodmynningarna, så att lax

och sik ej må genom dessa redskap förhindras gå upp i vattendragen

samt der förrätta sin lek, och Länsstyrelsen i Vesterbottens

län har den 15 augusti 1881 afgifvit utslag, innefattande förbud

att begagna stor- eller finnryssjor i insjöar och elfvar samt i dessa

senares utloppsvikar, äfvensom att de ej heller i hafvet må utsättas,

så att fiskens gång upp i elfvarna eller genom sund eller

upp i vikar derigenom förhindras, hvarjemte föreskrifter i öfrigt

meddelats om dessa redskaps beskaffenhet och användning.

För alla de norra länen uppgifves det, att fisket aftagit; och

anföras såsom orsaker härtill dels hvad ofvan anförts från Gefleborgs

län, dels att befolkningen och samtidigt dermed fiskrarnes

antal ökats, så att nu fiskas vida mer än förr, och då härvid med

finmaskade nät och notar uppfångas både stort och smått, så förklaras

häraf att fisken efter hand minskats. Dertill medverka äfven

de alltjemt tilltagande sågverken, från hvilka, synnerligast från

de mindre, sågspån utsläppes i vattendragen, hvilkas botten stundom

deraf helt och hållet betäckes. Äfven angifves, att »hafvet

103

sänkt sig», hvilket väl egentligen vill säga att hafsbottnen höjt

sig, »hvarigenom strömsättningen i skärgårdarna förändrats och

med detsamma fiskens tillopp nu är olika mot förr. Hafsbottnens

och äfven kuststräckans höjning uppgifves under de senaste femtio

åren hafva varit minst 9 tum.

Från Norrbottens län uppgifves, att laxfisket i hafvet är mycket

lönande. I Haparanda skärgård skall fiskas lax årligen för

omkring 20,000 kronor. Laxen fångas här medelst nät med så

Tumma maskor, att aldrig mindre laxar än på 12 skålp. deri kunna

erhållas. Den vanligaste storleken är omkring 20 skålp.

Hushållningssällskapen i Vesterbottens och Norrbottens län

hafva sökt verka för hafsfiske! genom införande af gotländska

metoden för insaltning af strömming samt genom tillkallade gotländska

fiskare sökt införa för strömmingsfisket användande af

drifgarn, hvilket fiskesätt äfven här ganska väl lyckats, men ännu

ej kommit till någon allmän användning.

Finmaskad not för agntägt begagnas ej i de norra länen.

II.

Insjö- och flodfisket.

Insjöfisket i Sverige är i allmänhet af mindre betydenhet än

hafsfiske. Flerestädes är fisket i åar, sjöar, gölar och kärn så

obetydligt, att det ej kan anses vara af något egentligt värde,

hvadan det ock på många orter idkas endast såsom ett föga lönande

bihang till jordbruket, och af hvilket befolkningen hemtar

något bidrag till det dagliga behofvet af föda. Undantag härifrån

göra i visst hänseende de större, i förbindelse med hafvet

stående vattendragen, i hvilka fångas lax och annan från hafvet

uppstigande fisk, samt de större insjöarna, som utgöra egna mer

eller mindre fiskrika vattensystem, och hvilka skulle kunna lemna

ganska rik afkomst, om fisket i dem bedrefves omsorgsfullt och

med hänsyn till dess framtida bestånd och förkofran.

Fisket i Venern med angränsande vattendrag i Vermlands,

Skaraborgs och Elfsborgs län. Den största och mest betydande

insjö i Sverige är Venern, som intager en vattenyta af 5,568

qvadratkilometer och som begränsas af Vermlands, Skaraborgs

och Elfsborgs län. I denna sjö förekomma samtliga de vanliga

insjöfiskarna samt jemte dem blanklax och grålax; och är laxfisket

för närvarande det vigtigaste och mest lönande i Venern

o O

104

samt i de floder, till Indika laxen från denna sjö går upp för att

hålla sin lek. Som laxfisket i sjön Venern bedrifves, synnerligast

af befolkningen på Hammarön, hela hösten och vintern, så uppfångas

laxen utanför flodmynningarna och hindras derigenom att

få gå upp till lekplatserna i Klarelfven (upp till Tryssil och i

trakten af N. Finskoga) samt i Norselfven och Jösse-elfven, hvarför

ock fisket i dessa elfvar, som förr varit rikt och mycket lönande,

numera aftagit och skall på vissa ställen »vara alldeles

förbi». Laxens uppstigande till de högre belägna lekplatserna i

Klarelfven försvåras äfven genom hindren vid Dejefors; och derigenom

att vällugnsvatten i elfven utsläppes från tre stora bruk

skadas här äfven såväl laxfiskat som annat fiske. I sjön V. Silen

i Silbodals socken samt i sjön Töckern i Töckmarks socken och

Nordmarks härad finnes äfven lax, ehuru sparsamt. I Venern,

der laxfisket nu allmännare bedrifves än förr, säges detsamma

vara mera gifvande än för 30 år sedan, och uppgifves det, att

laxen äfven skall leka i sjelfva sjön och på de yttre grunden,

såsom »vid Herrön och deromkring». Venern är för öfrigt berömd

för sin »fetsik», hvaraf den största och bästa förekommer i trakten

af Gullspångselfven äfvensom i sjön Yngarn i Fernebo härad;

dock skall såväl detta som öfriga Åskslag hafva icke blott i Venern

utan äfven uti öfriga vattendrag i de kring sjön belägna län

betydligen minskats under de senare tre till fyra tiotalen af år;

och såsom orsaker härtill angifvas, utom de förenämnda, att fisket

hufvudsakligen bedrifves under lektiden samt att såväl då som

under andra tider vanligen begagnas för finmaskad redskap, pulsnot,

håfvar och mjärdar; vidare angifvas dels timmerflottning

och utsläppandet af sågspån, dels äfven sjöars aftappning och

sänkning samt skogars borthuggning kring stränderna m. m. såsom

orsaker till fiskets förminskning. I vissa sjöar, såsom i Stora

Ullen och Busken i Kåda socken och Nedre Elfdals härad säges

fisket lida mycket genom uppdämning af vattnet om vårarna för

hyttorna, då vid sedan skeende aftappning en mängd rom och

nyfödt fiskyngel stannar på de blottade stränderna samt i fördjupningar

derstädes och går under. Genom utsättning af risvasar

för lekande fisk och till skydd för fiskynglet har man på

flere ställen i Vermland på ett berömvärdt sätt sökt verka för

fiskets underhåll och förbättring, hvilket äfven på vissa orter haft

till följd fiskens förökning, såsom i sjön Käköken i Gunnarsskogs

socken och Jösse härad samt i sjön Nain in. fl. sjöar i Gustaf

Adolfs socken och nedre Elfdals härad.

105

I den delen af Venern, som gränsar till Skaraborgs län, har laxfisket

tilltagit och bedrifves med god framgång, särdeles från trakten

af Gullspångselfvens utlopp i Venern till Kinneviken, på hvilket

område laxen säges hafva på senare tiden tilltagit, hvaremot lax i

Lidan och Nossan endast påträffas då och då i enskilda fall. —

Beträffande fisket i öfrigt uti insjöar och vattendrag i Skaraborgs

län angifves detsamma, af ofvan uppgifna orsaker, hafva i allmänhet

minskats, detta så betydligt, att med de fiskberättigades begifvande

allt fiske blifvit på vissa ställen genom resolutioner af

Konungens Befallningshafvande tillsvidare fridlyst, såsom i sjön

Orlen i Ransbergs socken, der allt fiske blifvit förbjudet från januari

till och med juli samt under november och december månader

åren 1882, 1883 och 1884 samt äfven kräftfångst förbjudits

under alla månader af nyss nämnda tre år jemväl i ut- och inloppen

af vattendragen från och till nämnda sjö. Likaså har i ån

Osans fiskvatten och den del af ån, som rinner genom Dimbo,

Ottrafva, Suntaks och Hvalstads socknar, äfvensom i Ottarps-sjön

all fångst af fisk och kräftor blifvit inställd under loppet af fem

år, räknade från den 1 juli 1882, hvilka åtgärder vidtagits för att

fisken och kräftorna må beredas tillfälle att under tiden ostördt

föröka sig.

Odling af braxen har företagits i sjön Botten samt af röding

och lax i sjön Orlen i Ransbergs socken, hvarvid laxyngel erhållits

från Fagersanna laxodlingsanstalt vid nämnda sjö.

I de till Elfsborgs län gränsande delarna af Venern och med

denna sjö förenade vattendrag säges laxfisket dels vara nu lika

som förr, dels hafva minskats, såsom i sjöarna Edslan och Ömmelen

i Tössbo och Vedbo härad, i Venern vid kusten af förstnämnda

härad, i Svanfjorden i Skålleruds socken och i Örs pastorat

i Nordals härad. Deremot angifves laxfisket hafva ökats i Götaelf,

hvilket tillskrifves dels laxodlingsanstalterna vid Vargön och

Lilla Edet, dels den omständigheten att fiskerättigheterna de senare

åren öfvergått till ett mindre antal fiskare. All fångst af lax och

laxöring ofvanom Trollhättan är enligt en af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i Elfsborgs län d. 8 april 1871 utfärdad stadga

förbjuden från den 15 september till den 1 mars. Detta anses

vara olämpligt; och yrkas att nämnda förbud må ändras så, att

det må omfatta tiden från den 1 oktober till den 1 maj årligen.

I öfriga vattendrag och sjöar inom Elfsborgs län angifves

fisket hafva aftagit utom i sjöarna i Södra Marks härad, rörande

106

hvilka det uppgifves, att gädda, aborre, mört och ål jemte sik och

löja förekomma temligen talrikt, samt i sjön Veselången äfven id,

braxen och laxöring, de senare dock mera sparsamt. — Inplantering

af gös har försökts, men ej lyckats i sjön Asunden i Kinds

härad. Deremot har inplantering af lake i Ragneruds-sjön i Valbo

härad lyckats väl; och har denna fisk blifvit spridd derifrån till

ortens andra fiskevatten.

Inom Efsborgs och Skaraborgs län hafva hushållningssällskapen

och landstingen på; senare åren anslagit medel till aflöning af fiskeritillsyningsmän,

hvilken åtgärd dock så nyligen vidtagits, att deraf

ej ännu några synnerliga resultat kunnat skönjas.

Inom Vermlands län hafva hushålsningssällskapet och landstinget

allvarligt sökt främja fiskerinäringens förkofran och från

och med 1879 års början beviljat anslag, 3,000 kronor hvardera

årligen, att disponeras af en särskild, af tre personer bestående

styrelse, i hvilken Konungens Befallningshafvande förordnar ordförande

samt landsting och hushållningssällskap årligen hvar för

sig utser en ledamot. Denna styrelse har att föreslå lämpliga

fiskeriöfveruppsyningsmän, hvilka, med tjenstgöring inom större

distrikt, förordnas af Konungens Befallningshafvande men aflönas

af fiskerianslagen och stå under fiskeristyrelsens tillsyn. Inom alla

de kommuner, der fiske idkas, hafva kommunerna sjelfva att inom

sig utse så många underuppsyningsmän, som behofvet påkallar;

och hvilka skola hafva den speciela tillsynen inom hvar sitt inskränktare

distrikt och biträda öfveruppsyningsmännen vid de tillfällen,

då sådant påkallas. — Redan för ett par tiotal af år sedan

hade hushållningssällskapet, genom årligt anslag af 600 kronor,

egnat omtanke om vården af laxfisket i Klarelfven. Detta anslag

utgår ännu, men med den skilnad, att det för närvarande disponeras

af fiskeristyrelsen, hvadan årliga uppoffringen för fisket i

Vermland numera utgör 6,600 kronor. För dessa medel hafva

redan blifvit anordnade tre laxodlingsanstalter, den ena vid Jösseforselfven,

den andra i Norra Finskoga vid Klarelfven och den

tredje på egendomen Ärås vid Gullspångselfven. Enskilda personer,

som sjelfva önska anlägga dylika, om ock mindre fiskodlingsanstalter,

erhålla biträde af styrelsens öfveruppsyningsmän.

En sådan anstalt är redan färdig vid Borgviks bruk, en annan

skall anläggas vid Ostanå bruk och en tredje i Nordmarks härad.

Våren 1881 utsläpptes i närliggande elfvar från Jösseforsanstalten

50,000 laxyngel. Sikkläckningsanstalter anordnas på flera ställen,

störst den vid Guldspångselfven.

107

Vermlands län är numera indeladt i fem särskilda fiskeridistrikt

med kvar sin öfveruppsyningsman. Dessa öfveruppsyningsman

tillsattes i början af år 1879, då deras löner och reseersättningar

bestämdes. Innan de fingo börja sin tjentgöring anordnades

det, att de, med dertill särskildt lemnadt understöd, skulle genomgå

en lärokurs vid Norrnäs fiskeriskola å Vermdön i Stockholms

län samt derefter på hösten samma år ytterligare en lärokurs

vid statens fiskodlingsanstalt vid Elfkarleby i Upsala län.

De hafva sedermera hvar och en inom sitt distrikt haft uppsyn

öfver fisket, tillhandagått egarne till fiskvatten med råd och upplysningar

samt biträdt vid anläggning af fiskodlingsanstalter, hufvudsakligen

för utkläckning af laxrom. Åt fiskodlingsanstalternas

vårdare hafva öfveruppsyningsmännen lemnat undervisning om sättet

att på lämplig tid fånga stamlax, verkställa rommens befruktning

samt inlägga och behandla den i kläckningsanstalten m. m. —

Braxen har blifvit inplanterad genom befruktad rom i Yngsjön

och Rämmensjön i Fernebo socken, i Bosjön i Filipstads bergslag

och sjön Lungen i Brattfors socken äfvensom genom öfverföring

af ett mindre antal fullvuna fiskar till sistnämnda sjö, till Grundsjön

i Filipstads bergslag samt till den ofvan omtalade sjön Yngen.

Gös har inplanterats i Yngen, samt i Grundsjön och i Östersjön,

vid Storfors. Ål har inplanterats i Bosjön.

Enligt uppgifterna från uppsyningsmännen steg laxfångsten i

den till Vermland hörande delen af Venern samt i Vermlands

floder år 1881 till 62,847 laxar, representerande ett saluvärde af

omkx-ing 250,000 kronor. Från de till Skaraborgs och Elfsborgs

län hörande delarne af Venern jemte dessa läns öfriga vatten saknas

uppgifter om beloppet af den lax, som fångats. Allt antyder, att

ensamt i Venern finnes en ganska stor stam af detta värderika

fiskslag.

Sedan landstingen i Skaraborgs, Elfsborgs och Vermlands län

besluta sig för att genom komiterade för alla tre länen utarbeta

en gemensam stadga för fisket i Venern, uppgjordes en sådan år

1878 och fastställdes af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i hvart

och ett af de tre länen. Denna stadga öfverklagades af fiskeridelegare

inom Vermlands län och upphäfdes af Kongl. Maj:t.

Under år 1880 gjordes å nyo försök att åvägabringa en sådan

stadga för Vermlands del af fiskevattnet i Venern, och efter 16

G ^

särskilda af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande inom olika delar

af länet hållna möten träffades överenskommelser om nya stadgar,

som fastställdes af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande den 24 Sep

-

108

tember 1880; äfven dessa stadgar öfverklagades, men hafva den 9

Februari 1881 af Kongl. Maj:t fastställts. Hävid har sålunda det

egendomliga inträffat, att samma fiskeristadgar rörande sjön Venern,

som allt sedan år 1878 varit gällande för Skaraborgs och

Elfsborgs län, blifvit till följd af klagomål underkända för Vermlands

län, der man sålunda varit hänvisad tillbaka till en äldre

stadga af den 31 December 1866. Olika föreskrifter hafva sålunda

under en längre tid funnits för fiskets bedrifvande inom olika

delar af samma sjö, hvaraf många olägenheter här uppstått; och

erinras äfven på andra orter kunna uppstå, »då länsgränsen ofta

kan gä tvärs öfver eller längs efter ett vattendrag; finnes då inom

det ena länet gällande stadga för fisket, inom det andra icke, är

fisket sålunda på förra stället regelbundet, under det att man på

det andra ostraffadt fiskar efter godtfinnande och ofta vidtager åtgärder,

som på förra stället äro förbjudna, hvilket inom Vermland

förorsakat många obehag, som försvårat fiskskyddet.

Fisket i Vettern samt uti angränsande delar af Skaraborgs,

Örebro, Östergötlands och Jönköpings län. Vettern, i sin helhet

med en vattenyta af 1,898 qvadratkilometer, är, hvad fisket beträffar,

delad mellan Skaraborgs, Örebro, Östergötlands och Jönköpings

län. Minsta delen, den nordliga, kommer på Örebro län

samt dernäst på Jönköpings län, som har den södra och sydöstra

delen från lånegränsen vid Tveta härad till lånegränsen söder om

Sjöberga norr om Visingsö.

Hela vestra delen af Vettern från Dommeberg till Igelbäck

hörer till Skaraborgs län. Här, likasom i öfriga delar af denna

jo, förekomma, utom de vanliga insjöfiskarna, röding, lax, laxöring,

sik och siklöja, harr och asp. Fisket angifves hafva minskats betydligt

under de sista trettio åren, hvartill orsaken uppgifves vara,

att det fiskas för mycket under lektiden med för finmaskad redskap.

Synnerligast skadligt anses höstfisket vara under den tid

när rödingen, laxöringen och blanklaxen förrätta sin lek (i oktober

och november), då derigenom nämnde fiskslags fortplantning

inskränkes. Vid detta fiske begagnas not, strönät, ljuster, brejd

eller glip, hvilket redskap, med 0,5 dec.-tum höga maskor, användes

så, att det sättes tvärs öfver en flod eller en å, och sedan

köres den fisk, som är på ett längre afstånd nedanför brejden eller

glipen, in i densamma, och fångas sålunda smått och stort. En

del fiskare begagna mjärdar, gjorda af vidjor eller rötter, så täta,

att icke den minsta fisk kan komma genom öppningarna mellan

spjelorna. I de åar, som mynna ut i Vettern, byggas laxkistor,

109

som stänga vattendragets hela öppning, och då laxen och laxöringen

på senhösten företaga sina vandringar för att nå lekplatserna,

så uppfångas de i laxkistorna, hvadan ock båda dessa

Åskslag äfven härigenom förhindras från sin lek, och det anföres,

att till följd häraf fisket så aftagit, att det »för 30 år sedan fångades

50 gånger mera fisk i Yettern än under närvarande tid, och

i de små åar, som inom Skaraborgs län utfalla i Yettern, är fisket

af samma orsaker äfven högst betydligen mindre än i forna tider.»

Från den del af Vettern, som tillhör Örebro län är inkommen

endast en uppgift, och denna angifver, att alla i sjön förekommande

fiskarter på de senare trettio åren aftagit, utom mört,

asp och lake, som skola förekomma lika som förr. Orsakerna till

minskningen i fisket uppgifvas ej, men torde kunna anses vara

desamma, som ofvan angifvits för Skaraborgs län.

Beträffande Östgöta andelen af Vettern uppgifves äfven att

fisket i allmänhet aftagit, utom från jHagby höga socken och Aska

härad, der fisket säges vara ungefärligen oförändradt. Från Motalatrakten

meddelas, att fisket betydligen minskats, dels derigenom att

ålrefvar och nät i stora massor utläggas tvärs öfver Motala-viken

intill strömmens inlopp, hvarigenom ^fisken förhindras att gå upp

i elfven. Yid Motala kungsfiske har laxodling utöfvats under 20

års tid, och hafva betydande massor laxyngel årligen utkläckts och

utsläppts samt medverkat till detta fiskslags bestånd härstädes;

men som unglax i tusental årligen genom metning i strömmen

uppfångas, motverkar detta icke så litet laxodlingens resultat.

Af Jönköpings län gränsa Vista och T veta härad till Vettern,

och hafva rörande länets fiske i denna sjö till komitén inkommit

uppgifter från länets fiskeritillsyningsman. Af dessa uppgifter framgår,

att sikfisket skall hafva något tilltagit, under det att öfriga

Åskslag skola ej märkbart hafva ökats eller minskats. Ungefärliga

årliga värdet af intägten för länsboarnas fiske i Vettern uppgifves

till 20,000 kronor samt värdet af fiskredskapen, 22 notar,

400 nät och 100 refvar, till 7,900 kronor. — I den till Jönköpings

län hörande delen af Vettern är medgifvet att för fångst af siklöja

använda betesnotar, hållande 13 famnar i längd på hvardera

armen, från kilens midt räknadt.

Om insjöfisket inom Skaraborgs län har ofvan förut sidd. 105,

107 och 108 till en del redogjorts. Härtill må erinras att hushållningssällskapet

sökt främja fiskerinäringens förkofran samt anvisat aflöning

åt tre fiskeritillsyningsmän, Indika icke endast kontrollera fiskeristadgarnas

efterlefnad, utan äfven med råd och upplysningar tillhandagå

Ilo

dem, som i sådant fall önska deras biträde. Fisket aneifves i allmänhet

hafva aftagit, så att det nu afkastar mycket mindre än för

20 å 30 år tillbaka. Orsakerna till minskningen uppgifvas äfven

här vara hufvudsakligen fiskande under lektiden, begagnande af

för finmaskad redskap, sjösänkningar och äfven den omständigheten

att skogarna längs sjöstränderna på senare tiden blifvit nedhuggna.

Från sågverken utsläppt sågspån har flerestädes skadat fisket, såsom

särskild! uppgifves beträffande de vattendrag, som utmynna

i sjön Unden. —- Fiskodling har förekommit med braxen i sjön

Botten samt vid Fagersanna och Hjo med röding och lax, hvilka

företag lyckats väl. På våren 1880 inplanterades braxen och harr

i Mullsjön.

Inom Örebro län säges insjöfisket äfven på många ställen hafva

minskats, såsom i Nora- och Asbosjöarna, der fisket blifvit »så förstördt,

att det numera för vinstens skull icke är lockande», och då

förr här fångades sik »lasstals», är denna fisk här numera »icke

föremål för något hufvudsakligt fiske». Inom Vestra Nerikes fögderi

har fisket betydligen minskats, som det uppgifves, hufvudsakligen

till följd deraf att för finmaskad fångstredskap begagnats

under lektiden. I sjön Möckeln och Svartå-elfven i Carlskoga

uppgifves fisket hafva minskats genom det tjärvatten, som utsläppes

från några vid Bofors bruk under sista åren uppförda ugnar. Från

Nya Kopparbergs härad omtalas det oskicket, att der risvålar utlagts

för den lekande fisken, stundom utströtts kockelkärnor, af

hvilka fisken döfvas, hvarefter han fångas. Att vid företagna laga

skiften fiskevattnen ej delats, har äfven föranledt fiskets försämring,

då alla fiskvattensegarna, så att säga, med hvarandra täflat

att uppfånga så mycken fisk som möjligt, utan att något vidgjorts

för fiskens skydd och förökning.

Genom sänkning af åtskilliga sjöar, såsom Tysslingen, Mosjön

och Loggsjön, hafva lekplatserna blifvit förändrade och fisket

aftagit, såsom äfven är händelsen med fisket i Svartån, hvilket

under de sista åren betydligen försämrats i följd af de arbeten i

nedre delen af ån och i sjön Hjelmaren, som vidtagits och ännu

pågå i och för sänkningen af nämnda sjö, som varit berömd för

sin lake och sina kräftor, men tvifvelsutan skola fiskeförhållandena i

Hjelmaren efter sjöns sänkning komma att betydligen förändras;

och förmäles särskildt hvad fisket i Svartån angår, att detsamma

aldrig varit af synnerligt värde för annan strandegare än innehafvaren

af landshöfdingebpstället i Örebro län, till hvilket boställe

aspfisket i ån är anslaget. Från åtskilliga orter inom länet

in

förmäles fisket ej hafva aftagit, utan skall vara nu sådant som

förr, ja på några ställen skall fisken hafva tilltagit både i antal

och storlek, såsom i sjöarna Toften, Testen och Ten i Edsbergs

härad, der fisket skyddats af Hasselfors bruksägare, och säges detsamma

nu vara »rätt lönande». I sjön Skagern, som står i förening

med Gullspångselfven, och i hvilken sjö Lethelfven utfaller,

förekommer, liksom i sistnämnda eif, jemte öfriga insjöfiskar, äfven

lax, ehuru sparsamt. I Svartelfven, som, kommande från Kopparbergs

län, genomflyter Hellefors, Grythytte och" Carlskoga socknar,

utmynnar i sjön Möckeln och genom Lethelfven står i förbindelse

med sjön Skagern, har fordom funnits lax i stor ymnighet. Denna

fiskart har nu der nästan alldeles försvunnit, sedan för jernverk

och qvarnar öfver elfven blifvit byggda dammar, som helt och

hållet förhindra laxen att komma upp till sina forna lekplatser i

sjöarna Halvardsnoren och Torrvarpen. Då nordvestra delen af

Skagern tillhör Vermlands län samt Lethelfven utgör gränsen

mellan Örebro och Vermlands län, så kunna fiskare från Örebro

län ej förbjudas att der fiska på tider och begagna redskap, som

i Vermlands län äro förbjudna, hvadan fisket i Skagern och i

Lethelfven ej kunnat, såsom sig vederborde, ordnas.

I flere af länets fiskevatten förekomma kräftor ymnigt.

Till agn för krokfiske begagnas daggmask, qvid (elritsa), löjor

och annan småfisk. Förnämligast användas dertill löjor, och anmärkes,

att »om icke löjnät finnas, möta stora svårigheter att anskaffa

agnfisk».

I sjöarna Stora och Lilla Björken utplanterades 1872 flere

tusen fetsiksyngel, hvaraf något resultat dock ej visat sig.

Örebro läns hushållningssällskap har allt sedan trettio år tillbaka

sökt befordra förkofran af länets fisken samt för sådant ändamål

äfven gjort penningeuppoffringar. Hittills har dock hvarje

åtgärd i detta hänseende strandat mot svårigheterna att bringa till

efterlefnad de stadgar, som för vissa af länets vattendrag tid efter

annan (1859, 1866, 1872, 1874, 1878 och 1880) blifvit fastställda.

Aren 1866 och 1867 var en särskild person af hushållningssällskapet

anställd och aflönad för att med råd och upplysningar

rörande fisket tillhandagå dem af länets innebyggare, som deraf

ville begagna sig. Sällskapet anvisade 1879. aflöning för fiskeritillsyningsmän

samt under 1880 och 1881 årligen 500 kronor »i

och för främjande af fiskeriundersökningar och fiskeåtgärder» inom

länet. De utsedde fiskeritillsyningsmännen hafva dock just icke

kunnat uträtta någonting mot den djupt rotade tron, att »fisken i

112

sjön eller ån är den persons tillhörighet, som förmår taga honom».

Den allmänna rättskänslan har vid lagens tillämpning visat sig

afvogt stämd, och »de, som bort veta annat, hafva mången gång

föregått de mindre upplyste med dåligt exempel». Också erinras

derom att öfvervakandet af fiskeristadgarna ej kunnat vara annat

än otillfredsställande, då de på kommunalstämma valde uppsyningsmännen

dels stundom blifvit dertill utsedde mot sin vilja, dels utgjorts

af personer, som, sysselsättande sig med fiske på andras

fiskevatten, satts till väktare öfver iakttagande af lagbestämmelser

hvilkas brytande utgjort deras existensvilkor; och anföres derför

af hushållningssällskapets sekreterare, i den berättelse han afgifvit

rörande sjöarna och vattendragen inom Nora härad, att »det torde

vara fåfängt att utan aflönade väktare vinna någon ändring till

det bättre härutinnan».

Utom i Vettern har Östergötland sitt förnämsta insjöfiske ä

sjöarna Boren, Roxen och Glan. I dessa sjöar förekomma, jemte

de vanliga insjöfiskarna, äfven lax och laxöring. I Boren säges

fisket hafva minskats till följd af olaglig och i förbjuden tid använd

redskap samt genom det olaga fiske och våld på uteliggande

fiskredskap, som bedrifves af den lösa befolkningen omkring Motala.

I Roxen skall fisket vara temligen lika som i forna tiåer;

dock uppgifves, att tillgången på lax något ökats, hvilket tillskrifves

laxodlingsanstalterna vid Motala och Norrköping. Fisket

i Glan angifves hafva under de senaste 30 åren ej undergått någon

synnerlig förändring, med undantag deraf att 1880 års torra

vår och sommar lemnade de intill sjön och kring Motala ström

belägna kärrmarker och långgrunda stränder vattenlösa, hvilket

tvång de mindre fiskslagen och ynglet att söka djupare vatten,

hvarigenom lekplatserna försämrades. Under förra året skall ock

i sjön en stor dödlighet hafva inträffat bland gös, gädda, aborre

och braxen. I de betydliga sjöarna Åsunden och Jernlunden i

Kinda härad har fisket under några år betydligen minskats genom

dessa sjöars sänkning, hvarigenom lekplatserna för fisken förändrats,

men angifves, att fisket börjat numera åter förbättras, sedan

de nya förhållandena blifvit stadgade. Dock klagas öfver, att risvasar

ej, såsom sig vederborde, utsättas för den lekande fisken. I

Vårdsnäs socken vid norra ändan af Jernlunden angifves fisket

vara äfven under senaste årtiondet minskadt genom begagnande

af vinternot, då härigenom stora massor af fisk på en gång uppfångats,

hvaraf sjöns fiskbestånd ansenligen lidit, hvarjemte notdragning

under fisklekarna äfven bidragit till fiskens minskning

c O

113

Samma klagan anföres likaledes från sjön Asplången. I Tåkern

har laken aftagit både i mängd och storlek till följd af efter sjöns

sänkning otjenliga lekplatser. Från Godegårds socken med 23,

till största antalet små, sjöar angifves, att fisket mycket minskats

derigenom att fiskeristadgan ej efterlefvats och att mången slagit

sig på fiske såsom utväg till förvärf, då understundom andra tillfällen

härtill saknats. Synnerligen klagas öfver att kräftfångsten,

som förr åt en mängd personer här inbragte hundratals kronor, nu

så minskats, att kräftorna sannolikt redan skulle varit utödda, om

ej kraftiga åtgärder deremot vidtagits. Ä andra sidan uppgifves

från sjöarna Borken och Yxningen in. fl. i Yxnerums och Björsäters

socknar af Skärkinds härad samt från Båstorps sjön i Kisa

socken och Kinda härad, att fisket är oförändradt.

I sjön Stråken i Krigsbergs socken och Bobergs härad har

odling af gädda och braxen de tre sista åren egt rum genom utläggning

af befruktad rom, hvaraf resultatet dock ej ännu är kändt;

och i den ofvan nämnde Båstorpssjön i Kisa socken har braxen

inplanterats 1872.

Utom de förenämnde laxodlingsanstalterna vid Norrköping och

Motala har en sådan anstalt inrättats 1877 vid Brokind i Vårdsbergs

socken, dit befruktad laxrom hemtas från Motala.

Beträffande fiskeristadgarnes efterlefnad skall det i allmänhet

inom länet vara »klent bestäldt.» Ofvervakandet säges vara högst

»otillfredsställande», då »såväl uppsyningsmännen som polismyndigheterna

egna denna angelägenhet ingen uppmärksamhet.»

Från Kinda härad anföres ock, att genom de inskränkningar

att idka fiske, som i följd af fiskeristadgarne förorsakats, har intresset

för fiskets skötande och vidmakthållande minskats, hvadan

fisket, som här förr utgjort en värdefull binäring, nu mera icke

anses löna den möda, som dermed är förknippad. Det erinras i

sammanhang härmed, att intresset för fisket skulle ökas, om detsamma

mera fritt finge bedrifvas, sålunda att hvar och en, som på

lämpliga ställen uti sitt fiskevatten utsatte vasar för fiskens skvdd

och förkofran samt inrättade fiskodling, hvaraf han skulle finna

sin fördel och härigenom blifva intresserad för fiskets bestånd och

förökning, borde tillåtas att utan inskränkningar bedrifva sitt fiske,

såsom detsamma bäst och ändamålsenligast kunde ordnas.

Insjöfisket i Jönköpings län utom det i Vettern, för hvilket

förut är redogjordt, är af mindre betydenhet. Endast i Sömmen,

hvaraf största delen dock hör till Östergötlands län, samt i Nissaån

under dess lopp genom Vestbo härad förekommer, ehuru spar

FiskevikovnniUtitns

betiinkawle. 8

114

samt, lax. Fisket i länets öfriga talrika åar och sjöar, af hvilka

Bolmen är den största, angifves hafva betydligen aftagit dels genom

öfverdrifvet fiske med för finmaskade redskap, dels genom

uraktlåtenheten att i sjöarna utlägga risvasar till skydd för fisken

vid lektiden; och yrkas det, att i den nya fiskerilagen måtte föreskrifvas

ovilkorlig skyldighet för dem, som vilja bedrifva fiske, att

i sjöarna anlägga och underhålla risvasar, förfärdigade enligt föreskrift

af deri kunnig person. Förenämnda åtgärd påpekas såsom

synnerligen vigtig för de sjöai'', som sakna vassar och derför äro

ogynsamma för romläggningen, såsom förhållandet är med flere af

de småländska små insjöarna. På åtskilliga orter inom länet har

fisket minskats genom sjösänkningar, såsom i Kulebosjön i Tveta

och Norra Vedbo härad, i Trollebosjön och Hjertasjön i Ostra

härad, Vidöstern i Östbo härad, Linnösjön i Vestra härad och

sjön Fegen i Vestbo härad, hvilken sjös östra del hörer till Jönköpings

län, då deremot den sydöstra delen hörer till Hallands

och den nordvestra till Elfsborgs län. Beträffande sjön Flåren i

Voxtorps m. fl. socknar i Östbo härad omförmäles, att braxen, som

af gammalt haft god lekplats i Bohrsviken, flytt derifrån, sedan en

ångsåg anlagts vid Hatteberget. I åtskilliga andra sjöar, såsom i

Sömmen m. fl., säges fisket icke hafva minskats eller märkbart aftagit.

I Bjädesjön i Lannaskede socken och Östra härad, der fisket vårdats,

har detsamma tilltagit. Från Vrigsta socken och Vestra härad

anföres, att i sjöar, som hafva sik och siklöja, borde notdragning,

i motsats till hvad i den för Jönköpings län utfärdade fiskeristadgan

af den 22 juni 1875 påbjudes, ej vara förbjuden under

juni månad, då dessa Åskslag här gå till land och låta fånga sig,

hvaremot notdragning anses böra vara förbjuden under november

och december månader, då dessa Åskslag hafva sin lek. Bruket

af agnmjärdar, som enligt ofvan omtalade fiskeristadga få mellan

den 20 april och den 15 juni begagnas till ett antal af fem stycken

af hvar och en, som har fiskerätt, anses vara ytterst skadligt, emedan

dervid uppfångas i stora massor små aborrar, vida utöfver

behofvet till agn, och hvilka användas till svinföda, såsom anföres

från Almesåkra socken i Vestra härad, hvadan yrkas, att det åtminstone

icke borde tillåtas att mera än en agnmjärde begagnades

af den, som utöfvar krokfiske.

I flere af sjöarna och vattendragen i Jönköpings län förekomma

kräftor i den mängd, att af deras fångande erhållas ej

obetydliga inkomster. Så uppgifves från Tveta härad, att i Späckhultsjön

i Nässjö socken kräftfångsten årligen lemnar en inkomst

115

af omkring 500 kronor; i sjön Ylen i Jernås och Svartorps socknar

gifver kräftfångsten minst 300 kronor samt i sjön Nötaren i sistnämnda

socken öfver 700 kronor årligen.

Från Unnaryds socken i Vestbo härad anföres, att på ett och

annat ställe hafva i sjöarna lådor eller sumpar med ris i botten

och borrade hål på sidorna blifvit anbragta till fiskynglets skydd,

hvilken åtgärd visat sig vara ändamålsenlig. I sjöarna Unnen och

Nejsjön, äfven i Vestbo härad, hafva blifvit inplanterade i den

förra sjön sutare och i den senare sik.

Länets hushållningssällskap har anställt en fiskeriuppsyningsman,

med en årlig aflöning af 500 kronor, för att tillse fiskets

lagliga bedrifvande samt lemna råd och upplysningar om fiskenas

ändamålsenliga handhafvande. Allmogen visar sig dock icke vara

svnnerligen mottaglig för anvisningar i förenämnda hänseende; och

har länets landsting, när år 1877 fråga till detsamma framstäldes,

huruvida och i hvad mån det vore villigt att till aflöning åt fiskeritillsyningsmän

inom länet lemna bidrag, förklarat, att »då anställande

af fiskeritillsyningsmän syntes innebära ingrepp i den fria

näringen, vore en dylik åtgärd hvarken ändamålsenlig eller välbetänkt»,

hvadan landstinget icke heller lemnat något tillskott till

befrämjande af fiskerinäringen inom länet.

Fisket i Mälaren samt i denna sjö omgifvande Södermanlands,

Vestmanlands, Upsala och Stockholms län. Mälaren, som omgifves

af Södermanlands, Vestmanlands, Upsala och Stockholms

län, företer med sina vidsträckta fjärdar och vikar mycken olikhet

beträffande fisket, allt efter som detsamma blifvit vårdadt eller

missvårdadt, och har det senare vanligast varit förhållandet. Gös,

braxen, asp och lake äro jemte gädda, aborre och sik de fiskar,

hvilka i denna ordning här äro de vigtigaste. Al förekommer ej

sällsynt, men oftast af endast mindre storlek. Id och ruda förekomma

mera sällan och utgöra icke egentligen föremål för något

fiske. Endast i Södermanlandsdelen af Mälaren förekommer lax,

dock blott sparsamt. Till betesfiskar användas mest nors och

löja, men äfven mört och sarf. Daggmask begagnas äfven till

bete, synnerligast vid midsommartiden för fångst af ål.

Från samtliga kring Mälaren belägna län uppgifves att fisket

i denna sjö icke är så rikligt som för 30 år sedan. Afkastningen

af fisket uti de till Södermanlands, Vestmanlands och Upsala län

hörande delarna af denna sjö utgjorde, enligt häröfver anstäld beräkning,

år 1881 endast 117,660 kronor. Såsom samverkande orsaker

till fiskets minskning anföras följande omständigheter, att

116

genom lättade kommunikationer afsättning af fisken på Stockholm

möjliggjorts samt att, då fisken der till höga pris funnit afsättning,

flere personer egnat sig mera uteslutande åt fiske, hvarigenom

fiskebragderna betydligen ökats och mera fisk uppfångats

än förr. Härtill kommer, att fisket intill senaste tiden bedrifvits

utan hänsyn till fiskens fortplantning och förökande, samt att de

förordningar, som varit utfärdade till skydd för fisket, icke öfvervakats

och icke heller efterlefvats, förrän nu på senaste åren bättre

förhållanden inträdt. Den flitiga ångbåtstrafiken i alla riktningar

på Mälaren har äfven bidragit till fiskens förminskning, då genom

svallet från ångbåtarna eu mängd fiskyngel förstöres och äfven

äldre fiskar dödas af ångbåtarnas propellrar och skoflar. Endast

från Björkfjärden angifves, att fisket i Mälaren skall vara oförändradt.

Den för Mälaren fastställda fiskeristadgan, hvilken på senaste

tiden inom Södermanlands och Yestmanlands län blifvit med mera

allvar tillämpad, angifves hafva haft det goda med sig, att mindre

fisk nu ej fångas i samma myckenhet som förr,, sam t att genom

stadgandet att risvasar och ruskor skola utsättas af hvar och en,

som idkar fiske med ryssjor och mjärdar, fiskarternas lek befordrats

och tillökningen af fisk främjats. Så från Upsala-som Stockholms

län klaga fiskrarne öfver, att agnnoten ej får vara mera än

fyra alnar på hvarje arm, då det härigenom, synnerligast hvad

beträffar norsen, sem går på djupet, skall vara svårt, ja ofta. alldeles

omöjligt, att med den korta betesnoten erhålla tillräckligt

med agn.

Ofrigt insjöfiske inom förenämnda fyra län angifves hafva dels

visat sig nu lika som förr, dels på senare 30 åren betydligt aftaga

i följd af sjösänkningar samt genom vanvård, då i mindre

sjöar fisken om vintrarna blifvit qväfd, när å isen vakar ej öppnats,

hvarjemte det här såsom annorstädes befunnits menligt, att

fisket fått utöfvas med gårm och andra redskap, som varit för fina.

Från Yangshärads socken i Hölebo härad, Södermanland, ornförmäles,

att under braxens lektid fångas derstädes i ålkistor otroliga

massor af små, till menniskoföda odugliga braxnar, som säljas till

svinföda för 25 öre pr 20 skålp. eller 2 kronor tunnan, och yrkas att

ålkistor borde vara förbjudna att till begagnande hållas öppna förr

än efter midsommar, »då ålen egentligen börjar sina vandringar.»

I sjöarna Likstammen och Båfven i Daga och Rönö härad,

Yngaren i Jönåkers samt Kolsnaren och Viren i Oppunda härad

i Södermanland äfvensom i Skedvi- och Yestlanda-sjöarna samt i

117

sjön Långsvan i Skinnskattebergs härad i Vestmanland, anses fisket

hvarken hafva till- eller aftagit. Samma uppgiftes förhållandet

vara inom Upsala län i Ahlsta-sjön i Lagunda härad, i Fälaren

och Skälsjön i Olands härad samt i Dalefven, äfvensom inom

Stockholms län i sjön Tärnan i Långhundra härad. I sjön Valloxen

i Östuna socken och Långhundra härad af Stockholms län

har fisket, i följd af god vård, betydligen tilltagit. Enligt en gammal

öfverenskommelse strandegarne emellan har fiske med vinternot

ej idkats, och genom en särskild, af Kongl. Maj ds Befallningshafvande

den 6 juni 1865 faststäld stadga, hafva rörande fiskredskapens

beskaffenhet blifvit lemnade föreskrifter, som sedan i allmänhet

blifvit följda. Då fiskeriskolan vid Noor, hvilken underhölls

på bekostnad af länets hushållningssällskap, fortgick, verkstäldes

i Valloxen fiskodling och inplantering af nya fisksorter,

deribland gös, med godt resultat; och omkring 50 proc. mera fisk

erhålles nu mot förr af samma person, som arrenderar fisket i sjön.

Fisken har här genom odlingen och vården ökats i mängd, och

den har äfven tilltagit i storlek. Orsaken härtill är hufvudsakligen

förbudet att fånga småfisk i finmaskiga kassar, hvilket före

1865 flitigt brukades af befolkningen kring sjön, men nu nyttjas

af den antagne fiskaren endast för att skaffa mört till agn för krokfiske.

— Valloxen är rik på kräftor. Enligt den öfverenskomna

stadgan är fångst af dessa förbjuden från den 15 maj till och med

slutet af juli. Detta anser egaren af Vallox-Säby vara olämpligt

och böra ändras derhän, att allt kräftfiske med bloss borde förbjudas

samt i öfrigt kräftorna vara fredade om våren, i april

och maj.

Landstinget och hushållningssällskapet inom Södermanlands

län hafva berömvärdt sökt verka för fiskerinäringens förkofran.

Fiskodling har företagits i Nyköpings- och Trosa-åarna, der

under de två sista åren utkläckts laxyngel. Man har äfven sökt

inplantera gös uti inre skärgården, dels genom att på passande

ställen utkläcka befruktad rom och dels genom att å sådana ställen

utsläppa yngel, för hvilket ändamål nödiga transportkärl blifvit

anskaffade. I sjön Långhalsen på Täckhammars och Kristineholms

vatten är fiskodling äfven anordnad, men så nyligen påbörjad,

att några resultat deraf ännu ej kunnat vinnas.

Landstinget har anslagit 2,000 och hushållningssällskapet 1,000

kronor årligen för följande ändamål: Till aflöning af en fiskeridirektör,

som tillika är föreståndare för länets fiskeriskola samt

undervisare i fiskodling och handhafver kontrollen öfver begagnad

113

fiskeredskap 2,000 kronor, vidare till ersättning för dennes inspektionsresor

500 kronor och till premier åt af Kong!. Maj:ts Befallningshafvande

tillsatte fiskeriuppsyningsmän, som visa nit i sin tjenst,

500 kronor. Härjemte har hushållningssällskapet lemnat medel till

inköp af befruktad laxrom, ålyngel och modeller till fiskeredskap

af- flere slag samt inrättadt en fiskeriskola, som förra hösten flyttades

från Skeppsta i Gåsinge socken till Brotorp i Flens socken.

Denna skola besöktes 1878 och 1879 af sex elever hvardera året

samt 1880 af nio elever; och hafva alla de från skolan utgångne

eleverna vunnit anställning som fiskare vid olika egendomar inom

länet, hvaraf man väntar sig för framtiden mycket gagn.

I Vestmanlands län har inom Skinnskattebergs härad under

de tre sista åren fiskodling företagits, förnämligast af aborre och

laxöring. Länets hushållningssällskap har i ett till komitén inlemnadt

memorial meddelat, att sedan fisket under de 30 senaste

åren minskats till följd af bristande vård om detsamma och dess

rätta bedrifvande, olämplig redskap och ökadt antal af fiskare m. fl.

orsaker, hafva dessa förhållanden väckt länsstyrelsens uppmärksamhet,

i följd hvaraf densamma, efter upprättadt förslag till fiskeristadga

och befolkningens hörande i ämnet på olika orter, utfärdat

nu gällande stadganden för fiskets bedrifvande inom länets skilda

vattendrag; och har länets landsting lemnat ett anslag af 4,000

kronor om året för fiskerinäningens upphjelpande samt tillsatt en

särskild komité, som antagit och utsändt instruktörer för meddelande

af undervisning i fiskets rätta bedrifvande och vårdande

samt anordnat fiskodlingsanstalter. Derjemte har hushållningssällskapet

till Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes förfogande tillsvidare

ställt ett anslag af 1,500 kronor årligen till aflöning af utsedde

uppsyningsman öfver fiskets bedrifvande i enlighet med

gällande stadgar, hvilka tjensteman under loppet af förra året

blifvit tillsatte och inom de flesta distrikt redan inträdt i verksamhet.

Som dessa åtgärder så nyligen satts i verket, hafva några

betydande resultat af dem ännu ej kunnat framträda, men hyser

man det hopp att derigenom skall uträttas mycket godt för det

afsedda ändamålet, fiskerihandteringens upphjelpande inom länet.

Inom Upsala län har en laxkläckningsanstalt blifvit 1881 inrättad

i kallkällan vid Upoala hospital, hvarest mottagits från Elfkarleby

omkring 10,000 laxrom till utkläckning. Hushållningssällskapet

har från och med 1880 anslagit medel för anställande

af en särskild fiskeritillsyningsman inom länet för befordrande af

fiskeriernas förkofran, men dennes verksamhet har ännu varit allt

-

119

för kort, för att någon egentlig erfarenhet skulle hafva kunnat

vinnas om framgången af densamma.

Inom Stockholms län har under de tre senaste åren fiskodling

företagits å det till egendomen Norrnäs på Yermdön hörande fiskevatten,

och synes här tillgången på fiskyngel vara betydligt större

än förr. Fiskodling har förut försökts i Edsjön, Eds socken, Sollentuna

härad, hvarest sikrom för ett tiotal af år sedan utlades, men

något yngel deraf har ej påträffats, hvadan företaget synes varit

utan påföljd.

Föreståndaren för Norrnäs fiskeriskola, andre fiskeriassistenten

Y. Vahlberg, omförmäler, att de af kommunerna tillsatte fiskeriuppsyningsmännen

aldrig befatta sig med att efterforska huruvida

fiskeristadgarna efterlefvas eller ej; från andra orter af länet säges

fiskeristadgarnes öfvervakande vara »försummadt», eller »förekomma

möjligtvis endast på papperet.» Det här omnämnda förhållande

torde uteslutande afse de af kommunerna valde tillsyningsmännen.

Hushållningssällskapet och landstinget hafva anställt och aflönat en

fiskeritillsyningsman, som genomrest länet och besigtigat fiskeriredskapen.

År 1881 bekostade hushållningssällskapet lärokursen

för en elev vid Norrnäs fiskeriskola.

Landets öfriga sötvattenfisken.

Beträffande insjö- och flodfisket inom öfriga länen i riket angifva

till komitén inkomna handlingar följande förhållanden:

Sötvattenfisket i Göteborgs och Bohuslän. Inom Göteborgs

och Bohuslän är insjö- och flodfisket af underordnad vigt. De

Åskslag, som i sötvattnen här förekomma äro: Id, gädda, mört,

braxen, aborre, lake, ål, nors, laxöring och lax. Laxöring fångas

med mjärdar och sättgarn, men äfven med ljuster. Öfriga fisksorter

fångas med vadar, garn och notar samt ref och krok. Krokfiske

idkas året om, dock minst i januari och februari under

hårda vintrar. Till agn begagnas mest småsill, mört och nors.

Fisket anses ej hafva på senare tiden undergått några synnerliga

förändringar, med följande undantag: I nedre delen af Götaelf

angifves laxfisket hafva aftagit, hvilket man anser våra beroende

af de många der trafikerande ångbåtarna. Äfvenså angifves

från Bro socken att fisket minskats »till följd af mindre rationel

hushållning med fisket under lektiden, synnerligast vid åmyn

-

120

ningarna.» Särskild! klagas öfver minskning af fisket i Örekilselfven,

genom att från Munkedals pappersbruk utsläppas i elfven

träoljor och hvarjehanda färgstofter, så att laxen dels hindras att

uppgå i elfven för att leka, dels, om den ditkommit, skadas, hvarjemte

ynglets utveckling förhindras. Äfven anföres, att Torps

sågverk, som helt och hållet afstänger vattnet från lördagsqvällarna

till måndagsmorgnarna, föranleder minskning i laxfisket, derigenom

att såväl större som mindre laxar äro vid nämnda tillfällen tillgängliga

i polarna att tagas af »både folk och djur» och sålunda

utödas. — Å andra sidan uppgifves, att laxfisket i Nordre eif ej

obetydligt ökats, hvilket man anser vara beroende af såväl verkstäld

fiskodling som af ett omsorgsfullare handhafvande af fisket.

Nästan allmänt klagas öfver att nödig tillsyn saknas för öfvervakande

af fiskeristadgarnas efterlefnad samt att bristen på nödig

kontroll härvid är omisskännelig.

Hallands sötvatten fiske är äfven af föga betydenhet, om man

undantager laxfisket i elfvarna Viskan, Ätran, Nissan och Lagan.

Fiskslagen och fiskeredskapen äro i allmänhet desamma som begagnas

i Göteborgs och Bohusläns sötvatten.

I åar, som gå till och genom insjöarna, idkas företrädesvis

ålfiske, som näst laxfisket i elfvarna är här det mest betydande

insjöfisket. Ålfisket bedrifves dels med kistor och dels med långref

och krok, då såsom agn begagnas kött och grodor.

I Kungsbacka-ån uppgifves fisket af lax och laxöring hafva

under de senare 30 åren betydligt aftagit, sedan hamnarmarna vid

åns utlopp i Kungsbackafjorden utlades till sin nuvarande längd,

»hvarefter fisken synes icke råka igenom den trånga öppningen.»

Uti Viskan uppgifves fisket i allmänhet hafva aftagit, dels genom

sjön Veselångens sänkning, dels genom de vid kungsgården Kloster

befintlige laxgårdarna, å hvilka spjelorna sägas vara så anbragta,

att »all fisk hindras i sin fria rörelse.» Äfven angifves, att de från

Rydals spinneri i elfven utsläppta massorna af gasolja m. m. här

minskat laxfisket, så att det under åren 1877—80 ej uppgått till

hälften mot hvad det varit de föregående åren, hvaremot det åter

år 1881 ökat sig, så att fångstens värde skall hafva uppgått till

10,000 å 12,000 kronor, hvilket lyckliga förhållande tillskrifves den

sex år förut anordnade laxodlingen vid Hjörne. Enskilda strandägare

våga icke i Viskan idka annat än ålfiske med krok; och till

detta fiske kunna de ej använda annat agn än grodor, ty begagna

de dertill vanlig metmask, så kunde lax möjligen nappa på kroken,

och då utsätta de sig för att blifva bötfälda, likasom om de be

-

121

gagna annan fångstredskap, hvarmed lax kan fångas. Rörande

fisket i Viskan anför B. Verdelin på Hjörne följande: »Alla strandegare

skulle med tacksamhet mot erläggande af lämplig afgäld till

kronan vilja tillösa sig rättighet till fiske i Viskaån», om fisket

ordnades så, »att kungsådra hölles öppen 2 dagar i veckan med

2 grindar, så att fisken kunde passera, då alla strandegare längs

Viskaåns hela längd kunde komma i tillfälle att fiska och afkastningen

af denna ströms fiske kunde komma att mångdubblas. Laxodling

skulle då komma att anläggas på flerfaldiga ställen, der

nu ej finnes minsta intresse för saken, alldenstund fisket, som det

nu är stäldt, ej gagnar mera än en enskild person, innehafvaren

af Askloster, som blott betalar ett lågt arrende till kronan för

ett fiske, hvilket, om det frigafs mot måttlig skatt, skulle gagna

allmänheten, utan att kronan dervid behöfde förlora.» Frågan har

flere gånger varit före samt föranledt långvariga processer; och

genom utslag den 1 december 1865 har afgjorts, att kungsgården Askloster

skall fortfarande behållas vid uteslutande rätt till laxfisket

i Viskan.

I Atran har laxfisket sedan år 1875, då detsamma efter uppgift

af Major M. Kilman gaf en inkomst af 23,306 kronor 61 öre,

år för år aftagit, så att det 1880 inbragte endast 8,065 kronor 38

öre. Orsaken till denna minskning tillskrifves den under många

år fortgångna och fortgående förstöringen af lekplatserna genom

ett utomordentligt stort barkaffall från flottadt obarkadt timmer

och pitprops. Med år 1881 har laxfisket i Atran åter betydligen

ökats, hvilket anses vara en följd af den i stort sedan sex år tillbaka

bedrifna laxodlingen så i detta vattendrag som i dess tillflöde

Högvadsån, hvarest årligen utsläppts 500,000 till 600,000 laxyngel,

hvilka nu som smålax af 2—6 skålp. vigt återkommit och

i myckenhet fångats.

Uti Laga-ån, hvars laxfiske, liksom det i Viskan och Atran*

sedan år 1873 arrenderats af ett bolag med Majoren M. Kilman

som verkställande direktör, har fisket, genom fortsatt odling, betydligen

förkofrats, så att, då detsamma år 1875 inbragte 17,589

kronor 60 öre, lemnade det 1881 en inkomst af 47,471 kronor 51

öre. Här finnas vid elfmynningen inga privilegierade hinder för

laxens uppstigning till lekplatserna; genom den ständigt öppna*

lagliga kungsådran kan laxen här obehindradt passera upp till flere

på en sträcka af 13/4 mil från elfmynningen belägna, utmärkt lämpliga

lekplatser, ända till dess han på nämnda afstånd möter det

naturliga hindret af Kassefors omkring 25 fot höga vattenfall. —

122

Öfriga Komitén tillhanclakomna uppgifter om laxfisket i Lagan

angifva äfven, att detsamma högst betydligen ökats, i följd af den

åvägabragta laxodlingen, så att fisket s>nu ger 5—6 gånger mera

än förut, innan laxodlingen kom till stånd.»

I en af Herr G. von Yhlen utgifven broschyr »Om laxfisket i

Nissa-ån» (Göteborg 187-3) redogöres för detta fiskes förfall under

närmast föregående tiden. Så uppgifves, att då Halmstads laxfiske

på 1840- och 1850-talen gaf omkring 10,000 skålp. årligen

och laxens medelvigt då var 8—9 skålp., samt fisket ännu 1856

gaf 9,946 skålp., lemnade det 3 år derefter endast 132 laxar samt

de sista åren på 1860-talet ej så mycken fisk, att man erhållit i

inkomst hvad arbetet och laxgården kostat, hvarför ock någon

laxgård ej utsattes under åren 1870, 1871 och 1872, utan »fick

laxen fritt passera.» — För upphjelpande af laxfisket har upprättats

vid Oskarsström en laxodlingsanstalt, som med god framgång

bedrifvits; Och för befordrande af laxfisket i Nissa-åns fiskeridistrikt

har den 4 augusti 1873 af Konungens Befallningshafvande

utfärdats förordning om bedrifvande af detta fiske.

Historien om de halländska laxfiskena är i öfrigt ganska lärorik.

Följande är derom en sammanfattning efter de värdefulla

upplysningar, som af friherre Uggla till Komitén afgifvits med

anledning af dennes och professor Smitts undersökningar rörande

vestkustens fisken.

Sedan laxfisket i Hallands elfvar, fordom så rikligt, att det

varit en af länets förnämsta binäringar, genom ett lika obundet

som oförståndigt bedrifvande nedgått till en obetydlighet, föreskrefs

för 30 år sedan en lagbunden ordning för detta fiske genom

Kongl. Maj:ts nådiga resolution af den 14 November 1851. De i

detta kungabref gifna stadgar gälla ännu för fisket i Viskan och

Atran jemte alla i dessa elfvar utmynnande mindre åar i norra

och mellersta delarna af länet; och hafva, i den ordning Kongl.

Fiskeristadgan af den 29 Juni 1852 bestämmer, nya specialstadgar

fastställts för Nissan och Lagan jemte de mindre strömmarna i

södra delen af länet.

De sålunda påbjudna stadgarna för laxfisket i de Halländska

vattendragen förmådde dock ej åstadkomma någon ändring till det

bättre vid detta fiske. Dels hindrades på vissa ställen laxens uppstigande

i elfvarna genom den rättighet arrendatorerna af kronolaxfiskena

innehade, dels bedrefs fisket fortfarande, af brist på tillsyningsman,

lika obundet som förut, hvadan den med laxfisket

förenade näringen under de båda första årtiondena efter 1851 förde

123

samma tynande lif, som före denna tid. Detta förhållande fortfor

till 1873, då ett kapitalstarkt bolag arrenderade kronolaxfiskena

i länet, med undantag af de i Nissan. Laxfisket i Viskan

öfvertogs af bolaget 1874, det i Atran och i Lagan 1875,

allt till och med 1880, samt kronans och Laholms stads jemte

flera hemmans fiske i Lagan från 1876 till 1880, hvarefter kontraktet

förnyats för ytterligare sex år om Laholms Kungsladugårds

fiskerätt och med elfvens öfrige fiskerättsegare, delvis till år 1900

och delvis till år 1901. — Bolaget har, med herr Majoren M.

Kilman som verkställande direktör, på allt sätt sökt höja och efter

rationella grunder sköta fisket. Sålunda anordnade det genast på

lämpliga ställen i elfvarna storartade odlingsanstalter, från hvilka %

laxyngel i millioner utsläppts, bragte till stånd en noggrann och

kraftig tillsyn för öfvervakande af gällande stadgar och anskaffade

för användning vid fisket tjenlig redskap, hvarjemte det genom

begagnande af is såsom konserveringsmedel skaffat en säker och

lönande afsättning af färsk lax på Tyskland.

Beklagligen föranleddes bolaget, genom fiskets här ofvan angifna

ansenliga minskning i Viskan och Ätran, att vid arrendetidens

slut 1880 nedlägga sin verksamhet vid förenämnda båda

elfvar. Härmed har såväl odlingen af lax som tillsynen öfver

fisket der upphört; och kommer ej, till följd af senare årens mera

gynsamma förhållanden vid fisket, detsamma att åter af detta eller

annat samvetsgrant bolag öfvertagas, så har man att å nyo motse

laxfiskets snara förfall i förenämnda båda vattendrag. Det är eu

lycka att bolagets särdeles gagnande verksamhet kommer att till

århundradets slut fortfara beträffande laxfisket i Lagan, hvadan

grundade förhoppningar sålunda förefinnas, att der såväl odlingen

af lax som fisket skall fortfarande komma att väl och omsorgsfullt

bedrifvas.

Malmöhus läns sötvatten fiske. Fisket uti insjöar och åar i

Malmöhus län idkas för det mesta endast för vattenegarnas eller

fiskrarnes eget behof, föga till afsalu; dock uppgifves, att i Löddeån

är fisket af ål och gädda, fångade i ryssjor, ganska gifvande.

Den betydligaste sjön inom länet är Ringsjön, dernäst komma

Vombsjön och Qvesarumssjön, vidare Söfdesjön, Snogelholmssjön

och Ellestasjön. Af åarna må nämnas Saxån och Löddeån eller

Löddeström.

De fiskar, som här förekomma, äro aborre, braxen, mört, gädda,

sik, löja, lake, ruda, sutare, sarf, laxöring och ål. Ruda, laxöring

och sutare förekomma i Ringsjön mycket sparsamt. Deremot äro

124

öfriga Åskslag här talrika; och anföres, att löja förekommer i synnerhet

mycket talrik i Vomb- och Ellestasjöarna. I Ringsjön har

fisket på senare tiden mycket aftagit, synnerligast i den vestra och

grunda delen af sjön, sedan en landsväg blifvit anlagd mellan

denna och den östra Ringsjön, från hvilken fisken nu har svårt

att komma in i den vestra delen af sjön. ,1 östra Ringsjön säges

siken hafva aftagit, under det att ål och lake förekomma i samma

myckenhet som förr, hvaremot braxen och aborre skola vara talrikare

än för åtskilliga år tillbaka.

Förordning för fiskets bedrifvande i Ringsjön har af Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande blifvit faststäld den 14 mars 1867 och

synes hafva verkat till fördel för fisket.

I Saxån har fisket minskats deraf att åns utlopp uppgrundats

samt derigenom att Landskrona fiskare sätta sina fiskegarn så nära

grundet som möjligt och sålunda förhindra fisken att gå upp och

leka i ån, hvilket lägger hinder för fiskens förökning och verkar

synnerligast menligt på aborrens fortplantning, då rommen af denna

fisk icke kan kläckas annat än i sött vatten.

Vid Köpinge-ån i Köpinge socken. Herrestads härad, anlades

1868 genom enskilde personers bidrag en fiskodlingsanstalt, från

hvilken i medeltal årligen utsläppts 50,000 laxyngel och omkring

100,000 sikyngel. Som Köpinge-ån i allmänhet har mycket lågt

vatten och åns utlopp småningom mycket uppgrundats, har den

större laxen endast undantagsvis kunnat gå upp i ån, men enligt

fiskrarnes utsago har tillgången på yngre lax utanför åmynningen

de senare åren högst betydligt ökats; och af siken hafva under

senare åren fångster gjorts, hvarvid de största fiskarna i vigt uppgått

till 3 å 4 skålp. Från och med 1874 har länets hushållningssällskap

lemnat bidrag till underhåll af fiskodlingsanstalten, under

de fem första åren med 333 kronor 33 öre, under de senare åren

med 400 kronor årligen, hvilket senare bidrag är beviljadt att utgå

till och med år 1883.

Uti insjöarna begagnas här not för braxen- och löjfiske, annars

garn eller nät, håmnior och långref samt såsom agn till krokfisket

daggmask och småfisk.

Kristianstads läns sötvatten fiske. Inom Kristianstads län finnes

ett stort antal sjöar och vattendrag, som skulle gifva god afkastning,

om fisket i dem vårdades. För åtskilliga af dessa sjöar

hafva stadgar för fiskets bedrifvande blifvit faststälda, men icke i

alla ledt till åsyftad verkan, hufvudsakligen derför att tillsynen

öfver stadgarnas efterlefnad varit otillfredsställande.

125

De talrikast förekommande fiskslagen äro: mört, aborre, gädda,

braxen och ål samt i bergbäckarna laxöring. Mera sparsamt förekomma

»sudare» (sutare) och karp. I Karsholms-, Oppmanna- och

Ifö sjöarna finnes gös och i sjön Immelen mal. 1 Könneå har förr

varit ett rikt laxfiske, som nu hindras af dambyggnader och dessutom

aftagit till följd af ljusning, öfverdrifvet notfiske m. in.

Allmänt uppgifves i öfrigt, att insjöfisket inom länet minskats.

Genom Ifösjöns sänkning hafva lekplatserna i sjön försämrats och

fisket aftagit. Likaså har, sedan af sjön Luhr i V. Göinge härad

200 tunland sjöbotten blifvit torrlagda, fisket försämrats. Samma

förhållande omförmäles från Alma-ån efter Finja-sjöns sänkning,

äfvensom från andra af länets vattendrag. Här som annorstädes

äro för öfrigt de flesta uppgifterna sammanstämmande derutinnan,

att förnämsta orsaken till fiskets minskning varit, att alltför finmaskade

notar och garn begagnats, så att småfisk fångats, Som

till och med ej kunnat användas till annat än till svinföda och

gödsel, samt att fisken allmänt fångas under lektiden. Från Herrevadskloster

uppgifves, att forellfisket, som för endast 20 år sedan

der i orten var ganska rikt, skall vara i det närmaste förstördt

derigenom att man under torra somrar gjort uppdämningar i vattendragen,

hvarefter i den torrlagda strömfåran fisken upplockats,

stort och smått, så att ej ens de minsta fiskarna lemnats qvar.

Sedan under en lång följd af år genom bruket af finmaskade

notar i Schelderviken, från och med Yege-åns till och med Könneåns

utlopp uppfångats massor af uppgående och sig der uppehållande

fiskyngel, hvarigenom fisket i denna förr så rika hafsvik i

sådan grad aftagit, att det knappast lönade bedrifvas, och sedan

äfven laxfisket i Rönneån, som förr var så gifvande, att tjenare i

de enskilda hushållen i Engelholm vid tagande af städja förbehöllo

sig att slippa lax till föda dagligen, så aftagit, att nästan

ingen af stadens husegare fann skäligt numera idka fiske, blef,

efter derom gjord framställning af fiskare vid Arildsläge samt

andra fiskeberättigade, författningsenlig stadga af Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande i Malmöhus och Kristianstads län den 24 november

1878 faststäld för fiskets bedrifvande i Schelderviken, genom

hvilken stadga användandet af finmaskad not förbjöds under

sex år. Denna stadga har noga öfvervakats, och verkan deraf

har visat sig i en, särdeles under de båda sista åren, anmärkningsvärd

tillväxt i tillgången på fisk af alla slag, synnerligast medelstor

torsk, som här förut var mycket sällsynt.

126

Vid Esperöd i Albo härad har en fiskodlingsanstalt för laxöring

och forell blifvit anlagd. Vid Gustafsberg i O. Ljungby

socken har odling af karp med framgång företagits. Vid Klippans

pappersbruk insläpptes i dervarande torf- och'' mergelgrafvar år

1860 ål, rudor, aborre och sandkrypare, hvilka förökat sig så, att

krokfiske der nu å dessa Åskslag idkas.

Blekinge läns sötvattenfske. Insjöfisket i Blekinge län synes,

utom fisket i de i Östersjön utfallande åarna, vara af föga betydenhet,

då rörande detsamma till Komitén inkommit endast en

uppgift, från Ramdala och Läsens socknar, af innehåll att fisket

under de senare trettio åren betydligen aftagit till följd deraf att

det bedrifvits »utan ringaste beräkning och sparsamhet,» hvarjemte

uppgifves, att: »egarne till gråfisknot och betenot äro de, som allra

svårast skada gråfiskeafveln,» hvadan uttalats den önskan, att dessa

notar måtte blifva förbjudna från den 1 mars till den 30 juni, på

det fisken måtte ostörd få leka och rommen ligga i fred, tills

kläckningen försiggått. Laxen, som förekommer särdeles sparsamt,

skall i synnerhet hafva aftagit mycket betydligt. Ingen fiskodling

har förekommit. Till fiskets upphjelpande föreslås, att hvarje egare

eller arrendator af fiskevatten borde »vid ej allt för lågt vite» tillhållas

att utlägga risvasar der fisken leker, hvilket visat sig väsentligen

bidraga till fiskets bestånd och förökning. — Till agn begagnas

löjor, rudor, mört, sill och tobis, hvilken senare användes

till bete för ål, som på långref fångas hela sommaren. Al fångas

här äfven om dagarna vid lugnt och klart väder med s. k. »skrå»

och om nätterna med ljustring vid bloss.

Gotlands sötvatten fiske. Insjöfisket på Gotland är af föga betydenhet.

Enligt en af Professor G. Lindström författad afhandling

om Gotlands fiskfauna (intagen i Gotlands läns Hushållningssällskaps

Handlingar för år 1866), uppgifves antalet af de i saltsjön

förekommande fiskarter vara 45, af hvilka endast 6 äfven förekomma

i sött vatten, sålunda i öns träsk och smärre åar. Dessa

senare äro gers, ruda, sarf, stensimpa, vanligt nejonöga och igelnejonöga.

Uti sötvattnen på Gotland förekomma vidare 14 fiskarter,

hvilka äfven träffas i Östersjön. — Gotlands sötvattenfisken, deraf

fisket af id varit och ännu är det vigtigaste, hafva betydligen aftagit,

dels till följd af verkstäld afdikning och torrläggning af åtskilliga

myrar och träskbottnar, dels deraf att fisken om vårarna

vid högt vatten går upp och leker på platser, som under nu varande

• förhållanden om somrarne uttorka, då det utkläckta fiskynglet

förgås.

127

Kalmar läns insjöfiske. Insjöfisket i Kalmar län har under

de senaste åren mycket aftagit förnämligast genom sjösäkningar

och vattenaftappningar, men äfven af andra orsaker, såsom att

fisket bedrifvits under fiskens lek med alltför finmaskad redskap

samt på annat hänsynslöst sätt, genom harkning, ljustring och

pulsning, hvarjemte flottning af timmer inom Aspelands härad

vållat fiskets aftagande. Pulsfisket, som på allmän kommunalstämma

blifvit inom Oscars socken af Södra Möre härad förbjudet,

bedrifves annars dess värre allmänt inom länet och tillgår sålunda:

Sedan garnen, antingen en not med stort djup i midten och med

mycket fina maskor, eller ett starkt och fint nät, eller flere vid

hvarandra hopfästade nät, tillökade i båda ändar med långa linor,

blifvit utlagda af tvänne båtar, med två man i hvarje, börjas pulsningen

med långa, genom påsats nedtill utvidgade stänger, hvilka

af männen i båtarna nedstötas i vattnet, under det att båtarna småningom

föras framåt, hvarigenom »fisken tvingas in i noten eller

på nätet, På detta sätt lyckas det ofta att få en ganska stor fångst,

men fisket skadas härvid betydligt, då dels mycken fisk, synnerligast

fiskyngel, dödas af stötningen med pulsstängerna, dels fångas

på detta sätt både stor och en myckenhet småfisk, som ej utsläppes,

utan användes, om ej till annat, till svinföda. Den fisk,

som härvid lyckas undkomma, blir så förskrämd, att han öfvergifver

sina vanliga lekplatser samt söker tillflyktsort på djupet och

uti »stenklämmor», som han ej törs lemna. Genom detta förderfliga

fiskesätt blef, såsom från nämnda socken berättas, braxen i

många sjöar och gölar bortsopad och i dem alla till antalet mycket

förminskad; men sedan detta fiske här förbjöds, har såväl braxen

som andra fisksorter betydligen förökats och tillväxt, så att åtgärden

att afskaffa detta fiske visat sig synnerligen gagnande; och

framställes derför från denna ort den önskan, »att förenämnda fiskesätt

måtte för alltid i allmän lag strängeligen förbjudas». — Från

samma härad och Motorps socken omförmäles äfven, huru fisket i

ytterlig grad vanvårdas. »Då vattnet i strömmarna är litet, göres

allt för att uppfånga — ja! man kan väl säga förstöra all fisk, ty

der nät och håfvar ej kunna göra tjenst, användes dynamit, hvarefter

det lyckas väl att uppsamla från det stället all fisk död».

I Söderåkra och Vissefjerda socknar, likaledes tillhörande Södra

Möre härad, har fisket, äfven vanvårdats och minskats, dels genom

användande af nät med för fina maskor, dels genom skadliga stängsel

öfver åar och vattendrag, dels ock, på förstnämnda stället, genom

bruket a”f »harkor», hvarmed ål uppkransa från sjöbottnen.

128

I sistnämnda sockens 56 småsjöar har fisket under de senaste 30

åren så försämrats, att det ej lemnar hälften så stor afkastning

som i forna tider, och »uti flere af dessa sjöar är fisken alldeles

utödd, så att man ej anser lönande längre att der söka någon

fisk». Särskildt anmärkes, att fördämningar i Lyckeby-å, som står

i samband med de flesta sjöar i Vissefjerda, hindra fiskens vandringar

samt derjemte förorsaka, att vattnet i Vissefjerda sockens

norr om fördämningarna belägna sjöar och vattendrag vid fiskens

lektid är ovanligt högt, hvarigenom braxen och andra fiskarter

tvingas upp på de öfversvämmade madängarna att leka, och då sedermera

fördämningarna, för att slåttern skall knnna verkställas å damegarnes

egna mad- eller kärrängar, öppnas och vattnet utsläppes,

kommer den befruktade, men ännu ej till lif komna rommen på

torr mark, hvarigenom milliontals yngel förderfvas, som annars

skulle hafva ökat vattnens tillgång på fisk. Mycket allmänt begagnas

vid fiskens lektid dämpnot jemte pulsning vid utlagda risvasar,

i hvilka fisken lägger sin rom; och rubbas genom detta

fisksätt den vid vasarna afsätta rommen, så att ynglet ej kommer

till lif.

Från länets norra del angifves fisket likaledes vara förminskadt,

och säges orsaken härtill vara, jemte hvad ofvan för södra

delen af länet anförts, att söka deri att vinternot allmänt begagnas,

till stort men för fisket, samt att katsor och sänkmjärdar, hvilka i

i stor mängd användas, göras så finspjälade, att äfven den minsta

fisk dermed fångas. Från Södra Tjust säges, att »fisket, som för

ej längre tid än femtio - år sedan var en lönande binäring, nu är

högst ringa gifvande, allt i brist på lämplig fiskeristadga och kontroll

deröfver».

Länets största vattendrag är Em-ån, som från Jönköpings län

flyter genom Aspelands och Handbörds härad samt vid Em i

Stranda härad faller ut i Kalmarsund. Äfven detta vattendrag företer

minskning i fisket, som nu bedrifves mera allmänt än förr; och

särskildt skall laxfisket betydligen aftagit. Orsakerna härtill angifvas

vara dels att genom på några ställen uppförda dambyggnader

laxens fria uppgång till lekplatserna förhindras, dels att

flottning af timmer börjat att på senare åren verkställas i Em-ån,

hvarefter laxfisket aftagit. Så uppgifves från Järeda socken i Aspelands

härad, att i Em-ån, som här flyter genom Järnsjön, fångades

förr icke obetydligt med lax, uppgående ända till 33 skålp. pr

stycke, under det att på senare tid högst sällan någon lax här

mngats, och då alltid exemplar af mindre vigt. Av 1880 fångades

129

f

här endast en lax om blott 14^ skålp. och »sedan flottningen börjat,

har densamma inverkat skadligt på allt fisket, enkannerligen på

laxfisket».

På flere ställen i länets större och mindre sjöar har braxen förr

förekommit i stora massor och af betydlig storlek. Den förekommer

ännu talrikt i Gamlebyviken och i sjön Götmaren i Misterhults

socken, Tunaläns härad, äfvensom i några andra sjöar, och skulle

med ett omsorgsfullt bedrifvet fiske kunna lemna tillfälle till framtida

rik fångst. I Bredsjön och Magöl i Kristdala socken, Tunaläns

härad fångas braxen af ända till 16 skålp. vigt. — På många

ställen hafva braxen och andra fiskarter efter sjöarnas sänkning

ändrat lekplats.

Från Högsby socken i Handbörds härad omförmäles, att mal

skall der i Em-ån förekomma ganska talrikt, men ej vara föremål

för något egentligt fiske, ty när någon mal fångats, har det vanligtvis

varit på ålrefvar, då någon ål förut tagit den som agn använda

masken och malen derefter tagit ålen. Mal har här fångats

af 5 fots längd och vägande ända till 80 skålpund.

På Oland finnas endast två sjöar, Hornsviken i Högby socken

och Östersjön i Böda socken, båda inom Ölands norra mot. I

Hornsviken, hvarest endast arrendator!! af Horns kungsgård af

ålder egt fiskerättighet, har fisket i det längsta varit oförändradt,

emedan det bedrifvits nästan endast för arrendator^ husbehof och

fisken således ej fångats i större mängd; men sedan strandegarne

på sjöns östra sida, hvilka förr ej egt fiskerätt i sjön, för fem år

sedan fingo sig sådan af Kongl. Maj:t tilldömd, »har fisket med

hastig fart gått tillbaka, emedan antalet af fiskare och allt slags

fiskeredskap blifvit oproportionerligt stort». I den andra sjön samt

i Grankullaviken anses fisket hafva hvarken af- eller tilltagit.

Vid Em finnes en anstalt för kläckning af lax. I Edsån vid

Eds bruk i Norra Tjusts härad anlades af brukets egare år 1870

en laxodlingsanstalt, i hvilken årligen nedlagts 90,000 k 100,000 rom,

och har ldäckningen alla år lyckats väl. Från Odensvi i Södra

Tjust omförmäles, att sutter (lindare) inplanterats i en mindre sjö

med god framgång. Af sik har utlagts befruktad rom, men försöket

har misslyckats.

Kalmar läns södra hushållningssällskap har nedsatt en komité

för fiskeri frågan. Komitén har satt sig i förbindelse med fiskeriintendenten,

hvilkens utlåtande afvakta.*. Sällskapet anvisade 1881

anslag till en elevs undervisning vid Norrnäs fiskeriskola i Stockholms

län; men som den föreslngne personen återtog sin ansökan,

9

Fiskerikomm ittéen s bet än knnde.

130

blef anslaget för året icke användt. Länets norra hushållningssällskap

aflönade 1854—1869 eu undervisare j fiskodling och i

sättet för fiskets ändamålsenliga bedrifvande. År 1867 bekostade

samma sällskap undervisning åt en fiskare i fiskodling vid östanbäcks

fiskodling8anstalt i Vesternorrlands län, och har samme person

sedan varit disponibel för fiskerierna inom Sällskapets område.

Dock lära de gjorda uppoffringarna härvid ej burit synnerlig frukt.

»Allt strandade mot allmänhetens likgiltighet för åtgärder till fiskets

förkofran».

Några särskilda förordningar om insjöfiskets bedrifvande inom

länet hafva ej utfärdats; och den allmänna fiskeristadgan af den

29 juni 1852 är föga känd samt icke efterlefd. »Fisket bedrifves

efter gammal sed». Någon övervakning öfver kommunernas fisken

har icke egt rum. Från Vissefjerda socken, der fisket, såsom ofvan

anförts, i så hög grad aftagit, påpekas, att som »årlig läsning med

vasar är lättaste och kraftigaste medlet att förbättra ett fiske», så

borde stadgas, att »hvarje kommun med del i sjö eller å skulle

på lämpliga ställen uppsätta minst 4 risvasar, hvar och en med en

öfre yta af omkring 36 fot, börande desamma inom den 15 mars

hvarje år repareras genom borttagande af gammalt och påfyllande

af nytt ris till ungefär den höjd vattnet innehar den 24 juni, allt

vid 15 kronors vite för hvarje vase»,

Kronobergs län är särdeles rikt på vattendrag och sjöar, af

hvilka senare åtskilliga äro ganska betydande, såsom Bolmen, som

med sin södra del hörer till länet, Möckeln, Helgasjön, Främlingen,

Bottnen m. fl.; och skulle fisket kunna för länet blifva af

ganska stor betydenhet, om detsamma rätt vårdades och sköttes.

I äldre tider skall fiskerinäringen här varit ganska inkomstbringande,

men har nu å de flesta orter råkat i förfall. Fiskebragdernas

antal hafva ökats, så länge sådant ansetts lönande, men de

hafva numera med fiskets aftagande minskats.'' Endast i de till

Lessebo bruk hörande sjöarna Läen och Vasen i Hofmantorps

socken och Konga härad, der fisket vårdats, har det hållit sig lika

eller snarare till- än aftagit. I öfriga till länet hörande sjöar har

fisket aftagit. I de flesta sjöarna och vattendragen hafva stundom

ganska många fiskerättighet, och desse taga hvar för sig så mycken

fisk de kunna, hvarjemte fisket ofta begagnas af dertill alldeles

oberättigade personer, hvilka, då fiskevattnet endast i några

få sjöar blifvit i laga ordning mellan strandegarne skiftadt, anse

sig kunna och merändels äfven lyckas ostraffadt utöfva sin fångst.

Förändrade naturförhållanden genom många sjöars sänkning hafva

131

äfven medverkat till fiskets försämring. Skogarnas uthuggning

kring stränderna, fiskning under lektiden, pulsning för att skrämma

fisken på nät, sågspån från i strömmarna anlagda sågverk m. m.

har här liksom annorstädes försämrat fisket.

Inom Bergunda församling i Kinnevalds härad har fiskodling,

hufvudsakligen af laxöring och sik, bedrifvits med god framgång.

Länets hushållningssällskap har sökt medverka till fiskets förkofran.

Så lät sällskapet redan 1857 trycka och inom länet utdela

en lättfattlig skrift om fiskodling och de fördelar, som derigenom

kunna vinnas, samt lemnade understöd till författaren af

denna skrift att i Norge inhemta kännedom om de der använda

fiskodlingsmetoder, hvilka kunde vara för länet lämpliga. Sällskapet

har vidare åt dem, som velat deraf begagna sig, beredt

kostnadsfritt bitx-äde af statens fiskeritjenstemän och 1872 låtit genom

fiskeriassistenten Vahlberg undersöka länets fiskevatten. Herr

Vahlbergs reseberättelse och förslag till förbättring af länets fiskerier

trycktes derefter i sällskapets år 1874 utgifna handlingar och

utdelades i flere hundra exemplar inom länet. Slutligen har hushållningssällskapet

ställt 1,000 kronor årligen till Kong!. Maj:ts

Befallningshafvandes disposition att tills vidare användas till aflöning

af tillsyningsman öfver fisket inom länet; men det har hittills

ej lyckats finna lämplig person att åtaga sig detta uppdrag,

och att dela anslaget mellan flere personer har icke ansetts lämpligt,

då det i sådant fall icke skulle förslå till de med uppdraget

förenade kostnaderna.

Särskilda bestämmelser hafva i enlighet med föreskrifterna i

§ 22 af Kongl. Fiskeristadgan den 29 juni 1852 blifvit utfärdade

angående fiskets bedrifvande i sjöarna Trummen, Yexiösjön, Bergunda

norra och södra sjöar, Helgasjön och Innern samt uti de

mellan dessa sjöar befintliga vattendrag, liksom ock en allmän

stadga för öfriga sjöar och vattendrag inom länet. Tillsyningsman

för förenämnda sex sjöar hafva blifvit tillsatte, och har beträffande

Trummen, Vexiösjön och Bergunda-sjöarna bestämmelserna

bragts till efterlefnad samt »befunnits vara gagneliga och

medföra betydligt ökad fisktillgång». Att alla sådana bestämmelser

måste med största noggrannhet lämpas efter lokala förhållanden,

derpå lemnar den olika tiden för braxens lek i sjön Åsnen ett

talande exempel. I den delen af denna sjö, som hörer till Skatelöfs

socken, leker braxen i allmänhet före den 15 juni, men i sydligare

delarna af samma sjö leker denna fisk efter den 15 juni

och någon gång först i början af juli. Till följd af dessa för

-

132

hållanden och bestämmelserna i den för denna sjö nu gällande

fiskeristadga, som tillåter begagnande af not från den 15 juni,

blir det, enligt hvad pastor i Skatelöfs församling uppgifvit, möjligt

för fiskeriidkarne i den sydligare delen af Åsnen att vid

lek fånga braxen med not, hvilket är omöjligt för de nordligare

bosatte, annat än genom lagbrott, detta under det lekpatserna icke

undergått någon förändring.

Gefleborgs läns insjö fiske. Gefleborgs län är rikt på insjöar

och vattendrag samt har i forna tider haft ett ymnigt sötvattenfiske.

Detta angifves hafva på de senaste 30 åren betydligen minskats.

Så t. ex. gaf på slutet af 1840-talet ett i Yoxnaelf skattlagdt

ålfiske en årlig afkastning af 300—500 lispund ål af yppersta

beskaffenhet, hvilket fiske nu icke betäcker kostnaden för skötseln.

Enahanda är fårhållandet med laxfisket i Voxnaelfven under dennas

lopp genom Alfta socken; det inbringade förr sina egare en god

vinst, men ligger det nu helt och hållet nere. I Delångerelfven i

Idenors socken taxerades sikfisket för 20—30 år sedan till 30 lispunds

årlig afkomst; nu anses det icke lemna någon behållning.

I nämnda eif fångades förr äfven ej obetydligt lax, men nu mera,

sedan timmerflottningen började, har detta fiske nästan helt och

hållet upphört. Timmerflottningen verkar på flerehanda sätt skadligt

för fisket; dels afsättes vid sjöstränderna affållet från flottningsvirket

och dödar genom vattnets förskämning fiskynglet, dels

samla sig fiskstimmar under de stora timmerflottorna och dödas,

genom terpentinartade afsöndringar från timret, dels skadar den

under lektiden genom sjöar och elfvar bedrifna flottningen fisket,

genom uppdämningarna i sjöarna, hvarvid vattnet går upp på

stränderna, der fisken då lägger sin rom, men innan denna blifvit

kläckt och ynglet hunnit till sjös, uttappas vattnet, då rommen

och fiskynglet, om det hunnit kläckas, blir liggande qvar på torra

landet. Andra orsaker hafva äfven inverkat menligt på fisket, såsom

dess hänsynslösa bedrifvande under lektiden samt såväl då

som annars med för finmaskad redskap. Sänkning af åtskilliga

sjöar har här, såsom på andra orter, äfven bidragit till fiskets förminskning.

I den lilla fjärden vid Hudiksvall med strömmen genom

kanalen till stora fjärden uppstod 1880 en sjukdom bland

fisken, som kom halfdöd flytande på vattnet och af personer, som

befunno sig i båtar, blef med blotta händerna uppfångad i stora

massor. Detta inträffade här med all fisk; och äfven ålen, som

eljest ej är så nogräknad på vistelseort, vantrifdes i vattnet och

sökte land, der han i gräset på stränderna lät sig utan motstånd

133

tagas af qvinnor och barn, som på detta sätt gjorde sig en rik

fångst. Vid af läroverksadjunkten fil. d:r J. A. Viström företagen

mikroskopisk undersökning af den sjuka fisken befunnos gälarna

starkt uppsvällda, mörka och blodsprängda samt öfverdragna med

ett grönt slem, hvarunder syntes gula fläckar, ur hvilka vid tryckning

en gulaktig vätska framkom. Orsaken till sjukdomen anses

hafva varit det vatten, som vid uppsjö strax! efter islossningen steg

öfver kanalens bräddar, vid hvilka en mängd affallshögar varit

upplagda, som af det höga vattenståndet spolades ned i kanalen

och vidare ut i den förenämnda fjärden, hvarförutom vattnet ytterligare

förorenades af kloaktrummor, som utmynna i kanalen, samt

från tvänne färgerier, hvilka här äfven i vattnet uttömma för fiskens

välbefinnande giftiga ämnen. Stadens drätselnämnd lärer gått i författning

om att för framtiden söka förekomma dessa i sanitärt hänseende

menliga förhållanden.

I länets elfvar och åar är laxfisket det vigtigaste. Det bedrifves

hufvudsakligast i Ljusne-elf samt i några mindre vattendrag,

såsom Gefle- och Testebo-åar. Laxen har förr uppgått äfven

i andra vattendrag, men hindras numera derifrån genom fördämningar,

som af bruk och andra industriella verk inrättats. Den

betydligaste fångsten af lax sker i Ljusne-elf på den en half mil

långa sträckan mellan sjön Marman och hafvet. Efter hushållningssällskapets

härom afgifna berättelse upptagas här årligen nya notvarp,

och årligen anbringas här nya fiskebyggnader, så att nu på

nämnda stycke af elfven skola finnas närmare femtio ställen, der

lax fångas, vare sig i laxkar eller medelst notdragniug, hvilket

senare fångstsätt här är det mest öfliga. När vidare en mängd

nät på nämnda sträcka af elfven utläggas och äfven med dem icke

obetydlig fångst göres, så blir följden den, att blott få laxar kunna

undkomma alla dessa hinder, som hopats vid elfvens utlopp. Klagomål

förspörjes också oupphörligen från ofvanför utefter elfven liggande

socknar, att fisket går klent, och har det stundom händt,

att tillräcklig stamlax ej ens kunnat erhållas till de vid elfven anlagda

tre laxodlingsanstalterna. I de mindre vattendragen, der

lax fångas, finnas äfven inrättade industriella verk, hvilka dels helt

och hållet afstängt kungsådran, dels utbyggt sina dammar så långt,

att kungsådran derigenom obehörigen inskränkts, hvilket förhindrat

fiskens vandringar och motverkat bedrifvandet af ett ordnadt fiske.

Fiskodling har genom hushållningssällskapets försorg anordnats

vid Kasteln i Färila socken, vid Sjörgrå i Bollnäs socken af

Ljusne elfs flottningsförening och vid Ljusne jernverk i Söderala

134

socken af bruksegarne. Alla tre dessa anstalter äro anlagda för

odling af lax. Anstalten vid Sjörgrå anlades 1871, den vid Kasteln

1874 och den vid Ljusne jernverk 1876. Från Kasteln hafva till

och med 1880 utsläppts 323,500 laxyngel, från Sjörgrå årligen omkring

100,000 och från Ljusne-anstalten under åren 1880 och 1881

omkring 150,000 laxyngel. I Hasselasjön i Bergsjö pastorat samt

i åtskilliga smärre sjöar hafva med framgång inplanterats braxen

och sik.

Hushållningssällskapet har anslagit räntefria lån å 500 kronor

till dem, som vilja anlägga fiskodlingsanstalter, samt derjemte anställt

en fiskeriöfveruppsyningsman, som har att öfvervaka det fisket

idkas med laglig redskap, att meddela råd och upplysningar om

fiskets ändamålsenliga bedrifvande samt om fiskodling och vård

om lekplatserna m. m. Fiskeristadgarnes efterlefnad har förut ej

öfvervakats, och de »rotemästare», som blifvit af kommunerna valde

till fiskeriuppsyningsmän, hafva ännu ej uträttat något. Från Ofvansjö

socken anföres, att till följd af den olikhet i fisksorternas

storlek, som betingas af fiskevattnens olika beskaffenhet inom länet,

borde ett särskildt stadgande för, snart sagdt, hvarje socken eller

tingslag, der förhållandena äro någorlunda lika, upprättas samt endast

för viss tid bestämmas vara gällande.

Från Kopparbergs län angifves fisket i allmänhet hafva aftaga,

och detta af samma orsaker, som uppgifvits från Gefleborgs

län. Dock säges särskildt, hvad Kopparbergs län angår, att fisket

år från år försämrats, bland annat deraf att sjöstränderna blifvit

mer och mer skoglösa. Endast från några få ställen, såsom om

sjöarna i Hemshyttans och Söderbärkes socknar samt om Orsasjön

i Ofvan-Siljans domsaga, förmäles det, att fisket på de senaste

10 åren ökats, till följd af risvålars utläggning i vattnen,

hvilka risvålar under lektiden betäckas med rom och efter kläckningen

lemna trygga tillhåll för fiskynglet.

För krokfiske begagnas till agn nors, mört, aborre, stäfling,

linål, daggmask, qvidd (elritsa) och blikta.

Fiskodling och inplantering af fisk har på länets hushållningssällskaps

bekostnad under de senare åren utförts, men några resultat

hafva deraf ej ännu vunnits. Befruktning och utläggning

af den fångade lekfiskens rom har äfven af en och annan fiskevattensegare

verkställts, ehuru de allra flesta, hvilka äro egare af

gemensamma fiskevatten, dermed ej velat befatta sig. Den för

länet särskildt gällande fiskeristadga, som i öfverensstämmelse med

§ 22 af allmänna fiskeristadgan den 29 juni 1852 utfärdats, har

135

ännu icke kunnat i någon väsentlig mån på fisket inverka, då densamma

utgafs den 16 december 1874, med en tillåten öfvergångstid

af fem år för förr bruklig redskap, hvadan den vanliga, finare

fiskeredskapen vant för begagnande tillåten intill den 1 maj 1880.

Öfver vakan det af förenämnda stadga skall ännu vara ganska otillfredsställande,

»emedan de fleste fiskeriuppsyningsmännen icke fästa

behörig uppmärksamhet dervid och allmänheten ej inser nyttan

deraf, utan vill fortsätta med fiskets idkande på samma sätt, som

förr brukligt varit».

Jemtlands län. Jemtlands län är rikt på större och mindre

sjöar, elfvar, åar och bäckar. Af sjöarna äro Storsjön, Kallsjön

och Strömsvattnet de betydligaste. Ljusnan, Ljungan och Indalselfven

hafva sina öfre lopp inom länet. I dem af insjöarna, genom

hvilka elfvar eller åar ej flyta, är fisket i allmänhet oförändradt

och lika som i forna tider; men ett alldeles motsatt förhållande

eger rum i de sjöar, genom hvilka flottleder framgå, der

fisket betydligen minskats, och säges på åtskilliga ställen nu vara

»jemngodt med intet». Laxfisket, som är det vigtigaste och åt

hvilket befolkningen egnar någon synnerlig uppmärksamhet, har

af flere orsaker, synnerligast genom timmerflottningen, betydligen

aftagit. Så anföres, att laxfisket i Ragunda-elfven, som efter

Ragunda-sjöns utgräfning år 1796, men i synnerhet sedan inskärningarna

i de nya elfstränderna stannat och vattnet blifvit klart —

hvilket ej lärer fullständigt inträffat förr än 1820 — varit »mycket

godt och lönande», har de senare åren så betydligt minskats, att

det »nu mera är föga nämnvärdt.» Orsaken till denna minskning

uppgifves vara den årligen ökade stora mängden virke, som i elfven

framflottas, och hvilken flottning fortsättes från vårens början till

slutet af sommaren, då densamma tillförene vanligen upphörde i

slutet af juni månad. Af de stora timmermassorna bilda sig ofta

invid stränderna stora hopar, eller s. k. »brötar», som förorsaka

betydliga skärningar i stränderna och elfbottnarna, och då, såsom

ofta händer, dessa brötar lossna samt ohejdadt vräkas ned för

forsarna, drifves laxen tillbaka, om han der sökt sig något skydd

för det löst flytande virket, och efter åtskilliga misslyckade försök

stannar han uttröttad i de nedre forsarna, der han ock stundom

får sätta lifvet till, ty det skall ej vara sällsynt att träffa död lax

bland flottningstimret.

Förlusten af det förr lönande fisket är så mycket kännbarare,

som strandegarna invid Ragunda-sjön måste till Edes nedanför boende

byamän i Forssa socken för deras förlorade fiske i Gedungs

-

136

forsen utgifva sju och eu half tunna blanklax årligen, hvartill strandegarne

i Ragunda blefvo förpligtade, då de erhöllo Kongl. Maj:ts

tillstånd att öppna en kanal förbi Gedungen och uttappa den två

mil långa Ragunda-sjön. — Timmerbominarnå, som nära Indalelfvens

utlopp i hafvet färekomma i stor myckenhet, ofta gående

öfver hela elfvens bredd och stundom ända ned till dess botten,

äro äfven högst menliga för laxens uppstigande i elfven, äfvensom

de förut beträffande hafsfisket i norra länen omnämnda stora finnryssjorna,

som på senare tiderna börjat begagnas, och genom hvilka

fisken äfven här hindras i sin gång upp till lekplatserna, så att

»elfven slutligen skall blifva öde på fisk» och insjöarna, som stå i

förbindelse med elfven, »fisktomma», om dessa för fiskens fortplantning

menliga förhållanden ej undanrödjas. Från Ragunda

kommun yrkas sålunda:

att flottningen må inskränkas att bedrifvas endast under högsta

flodtiden;

att allt flottningsgods må fullständigt rundbarkas, innan det

nedlägges i vattendraget, då, såsom förut anförts, den afstötta barken

förorenar vattnet samt stundom helt och hållet betäcker och förderfvar

den på lekplatserna utlagda rommen;

att, der gräfning, dämning och rensning sker af vattendrag

och sjöar, fiskodlingsanstalter böra anläggas och underhållas af

dem, som erhålla tillstånd att gräfning, dämning och rensning

verkställa;

att det må förbjudas att medelst finnryssjor eller annan redskap

stänga fiskens uppgång i elfven.

Från andra orter yrkas, att ljusning med eld borde vara förbjudet,

liksom allt fiske med s. k. »fisk-utter», såsom ytterst förderfligt,

dels derigenom att medelst detta fiskesätt utödes hufvudsakligen

småfisk, och dels derigenom att större fisk, som tager

på kroken, sliter sig lös med förstörande af sina käkar och sedan

dör.

De smärre insjöarna i Jemtland äro oftast fiskfattiga; och bedrifves

i dem af fiskevattensegarne föga fiske, ujan »står vanligen

hvar och en fritt att öda kostnad och möda på detta oftast otacksamma

förehafvande». Från Elfros socken i Svegs härad uppgifves

ock, att fiskebragdernas antal betydligen minskats samt att

fisket är obetydligt, och från Öfre- och Yttre-Hogdals socknar

omförmäles, att fiske idkas endast till husbehof, men aldrig till

afsalu. En stor del fiskevattensegare befatta sig här alls icke med

något slags fiske.

137

Braxen förekommer endast i Simsjön, Håsjö socken och Ragunda

härad. I fjällsjöarna och vattendragen från dem förekomma mest

harr, rör eller röding, laxöring (öring, forell, stenbit) och sik.

Till agn begagnas smärling, aborre, mört, sik, harr och stenbit

(öring). Smärling, som i massa fångas i täta nät eller ryssjor, är

intet annat än sikyngel. Den kallas ock i Hammardals socken

»siksmärling», när den nått omkring ^ skålp. vigt, samt »sik», då

den hunnit till 1 skålp.

Odling af lax har vid Indalselfven under en följd af år bedrifvits.

Vid Ope landtbruksskola anlades 1869 af hushållningsskapet

en fiskodlingsanstalt, från hvilken lax- och sikyngel utplanterats

i Storsjön samt i flere andra af länets sjöar. Aren 1879

och 1880 transporterades några hundra laxyngel till sjön Ödingen

i Fors socken och Ragunda härad. Denna skogssjö, i hvilken

fyra större bäckar infalla, har djupa vikar med öfver 4 famnars

vatten, öfver 20 holmar och skär, sandbotten och många stengrund

samt anses vara särdeles tjenlig att fostra de ditsläppta laxarna.

I en sjö, benämnd Eldsjön, på Stugu bys utmark i Stuguns socken,

i hvilken sjö fanns blott en enda fiskart, rör eller röding, af folket

kallad »Eldsjö-fisk», inplanterades för omkring 30 år sedan aborre,

som sedan i otrolig massa här förökat sig, under det att sjöns

förra fiskslag så aftagit, att det numera är sällsynt att af detsamma

fånga något enda exemplar. »Vattnet i sjön vimlade förr af en

sådan mängd märl (ett kräftdjur här benämndt nätskär), att man

knappast kunde der lägga ut några nät, utan att få dem uppätna.

Nu synes bemälde kräftdjur ej till».

Genom Konungens Befallningshafvande har den 8 juli 1878

för länet utfärdats en allmän stadga rörande fiskets bedrifvande

inom provinsen Jemtland; men uppgifves det af Konungens Befallningshafvande,

att genom denna stadga misshushållningen i

fisket ej kunnat i någon nämnvärd mån förekommas, enär fiskeegarne

sjelfva, de fleste åtminstone, »ännu icke kommit till insigt

af deras egen fördel i detta hänseende». Också omförmäles, att

man på åtskilliga orter saknar kännedom om denna liskeristadga

äfvensom om allmänna fiskeristadgan af den 29 juni 1852, samt

att, der tillsyningsman blifvit på kommunalstämma tillsatte att vaka

öfver fiskeristadgans efterlefnad, »föga dermed vunnits utom att

ljustring måst upphöra.

Vesternorrlands läns insjöfislce uti länets sjöar och floder säges

äfven hafva betydligen aftagit, af samma orsaker, som angifvas för

de förut omnämnda nordliga länen, hvarjemte anföres, att för sågar,

138

qvarnar och timmerflottningar uppförda dammar äro så anlagda,

att de omöjliggöra fiskens upp- och nedstigande i vattendragen.

Genom sänkningar hafva äfven här sjöar och vattendrag blifvit

mindre fiskrika, och afloppen från stora moss- och myrodlingar

föra nu slammigt och grumligt vatten till nedanför liggande sjöar

och floder, hvarigenom dessa blifvit mindre tjenliga för fiskens

trefnad och fortkomst samt synnerligen menligt inverkat på laxfångsten,

emedan laxen lika mycket skyr den med slam och annan

orenlighet blandade och deraf förorenade vattenmassan,, som han

vid sitt uppstigande från hafvet söker rent, sött vatten. Från

Angermanelfven angifves särskild^ att fiskens minskning äfven

anses härleda sig från nötning om höstarna. Man har här fått

tillåtelse att om hösten fritt begagna notar med vilkor att den,

som begagnade dessa, skulle anskaffa yngel genom romutkläckning.

Nu begagnas notarna allmänt, men något yngel utkläckes

icke. — Beträffande i öfrigt fisket i denna eif, så bedrifves detsamma

på helt olika sätt i olika delar af elfven. I de nedre delarna

af densamma tages laxen i s. k. stakgårdar med tillhörande

nät; högre upp i elfven, vid och ofvanför säteriet Holm, fångas

laxen med not, emedan vattendraget här är för smalt för utsättning

af stakgårdar, som lätt skulle förstöras af timinerflottningen;

ännu längre upp i elfven, ofvan Sollefteå och ända till Liden,

fiskas laxen dels med håf i forsarna, dels med ljuster och snara.

Fisket är dock här mindre betydande, och den fångade laxen begagnas

endast till husbehof.

'' Från Luna socken i Medelpad samt från Resele och Ramsele

socknar i Ångermanland anmärkes, att »snarning» af lax verkar

mycket utödande af detta Åskslag, då på detta sätt uppfångas en

mängd smålax; och anmärkes det såsom ett fel att i fiskeristadgan

ej är förbjudet fånga lax med snara. Från oinförmähla Tunn socken

berättas vidare, att sikfisket »nästan upphört». Från Fjellsjö socken

i Ramsele tingslag säges fisket hafva så aftagit, att det »icke är lönande»

och att ingen finner fördel vid att upprensa notvarpen, som

genom timmerflottning blifvit förstörda. Från Sättna socken i Selångers

tingslag i Medelpad säges ock fisket under de senare åren

så aftagit, att det numera ej lönar mödan offra tid för detsamma,

och från Sköns socken i sistnämnda provins innefattas hela det

till komitén af kommunalnämnden afgifna utlåtandet i följande meddelande:

»Som numera icke något hvarken insjö-, å- eller saltsjöfiske

idkas inom Sköns socken *) annat än med några storryssjor,

'') Belägen vid östra kusten, straxt norr om Sundsvall.

139

som användas af en del finnar, så kunna de upplysningar, som

äro begärda, icke härifrån afgifvas». — Öfverallt inom länet står

det dock icke så illa till. I Holmsjön i Holms socken i Medelpad

säges »fisket stå sig vid lag», och i Nordingrå socken i Ångermanland

skall fisket »hvarken hafva ökats eller minskats».

Till agn begagnas daggmask, småsik, mört och spigg, som

här kallas »linn».

Fiskodlingsanstalter för utkläckning af lax och sik hafva anlagts

vid Östanbäck i Eds socken vid Ångermanelfven, vid Sillre

vid Indalselfven, vid Njurrunda vid Ljungan samt vid Dombäcksmark

vid Gideå i Nätra socken i Ångermanland. Genom odlingsanStalten

vid Östanbäck, som anlades 1864, ökades tillgången på

lax i Ångermanelfven ganska mycket, ända till de sist förflutna

åren, då laxfisket här åter aftagit, hvilket tillskrifves timmerflottningen

samt förnämligast storryssjornas begagnande vid elfvens

utlopp i Bottniska viken. — I åtskilliga af länets fjällsjöar har

sik inplanterats.

För lax- och sikfisket i Ångermanelfven är en specialstadga

utgifven af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande. Allmänna fiskeristadgan

af den 29 juni 1852 säges af de fleste fiskare ej vara känd

och kan sålunda icke heller af dem hafva efterlefvats. Öfvervakandet

att kungsådran skall hållas öppen lärer ofta lemnat mycket

öfrigt att önska.

Hushållningssällskapet och landstinget underhålla gemensamt

de förenämnda fiskodlingsanstalterna.

Vesterbottens läns insjöfislce skall äfven hafva i väsentlig mån

aftagit å vissa orter, under det att i andra delar af länet det säges

ej undergått någon förändring, utan är nu som i forna tider. Det

senare synes vara händelsen i mindre sjöar och träsk, genom hvilka ej

flyta några vattendrag, i hvilka timmerflottning verkställes, hvaremot

minskningen af fisket för det mesta förekommer å orter, der vattendragen

blifvit belamrade med flottningsvirke och dammar för uppdämning

af vatten till flottningen. Öfriga för de närmast intill

liggande norra länen angifna orsaker till fiskets minskning omnämnas

äfven här samt särskildt från några ställen, såsom från

Vilhelmina i Åsele lappmark, att fiskets betydliga minskning berott

deraf att folkmängden och fiskebragderna under de senaste

30 åren ansenligen ökats och mera fisk uppfångats än förr varit

händelsen, hvarjemte erinras, att då fisket af sik och röding ifrigt

bedrifvits med finmaskad redskap, utan någon återplantering, så

har fiskstammen aftagit. I sjöarna Aborrtjern och Yttersjön i

140

Degerfors socken säges fisken hafva minskats genom qväfning

under kalla vintrar, då vakar ej hållits öppna på isen, och från

Löfångers socken anföres, att i följd af vallens höjning och vattenminskningen

eller upplandningen hafva fiskena i socknens sjöar)

fjärdar och hafsvikar »så betydligt förminskats, att de numera föga

idkas och derför icke förtjena någon närmare beskrifning».

Till agn för långref begagnas mask, aborre, mört, siklöja och

småsik. Vid metning i strömmar efter harr, stenbit och börting

begagnas i juli och augusti allmännast fluga, men äfven mask och

småfisk.

Fiskodlingsanstalter finnas anlagda vid Piparböle vid Umeelf

1865 af hushållningssällskapet, vid Håknäs vid Öre-elf år 1870

af Håknäs sågverksaktiebolag samt vid Torrböle i Nordmaling af

Torrböle byamän. Anläggningsåret för den sistnämnda anstalten

är ej uppgifvet. Vid förbemälda anstalter har odling af lax, laxöring

och sik med god framgång bedrifvits. Äfven omförmäles,

att lax blifvit utplanterad i Stora och Lilla Sandsjön i Degerfors

socken, samt att inom Malå socken sik utplanterats i tre sjöar,

der denna fisksort förut ej funnits.

Hushållningssällskapet har vid flere tillfällen uppmanat länets

befolkning till en omsorgsfullare vård af fisket, samt verkat, såsom

ofvan angifvits, för införande af sillfångst med drifgarn.

Konungens Befallningshafvande har den 23 oktober 1873 utfärdat

»Stadga angående vilkoren och sättet för fiskets utöfvande

inom länet med undantag af lappmarken», med särskildt tillägg

af den 13 april 1881; och har den 19 maj samma år stadga utfärdats

angående fiskets bedrifvande inom länets lappmarker. Af

inkomna handlingar framgår, att förstnämnda stadga ej kunnat

öfvervakas samt motverkats deraf att »allmänheten ogerna vill underkasta

sig inskränkningar i gamla vanor eller ovanor». — Synnerligast

öfverklagas det s. k. fridlysningsdygnet för laxen, då från

lördags afton kl. 6 till påföljande söndags afton samma tid sådant

fiske icke får utöfvas, utan skola alla minor och kistor för

laxfångst vara stängda samt alla nät, tinor och andra redskap för

fångst af lax vara ur vattnet upptagna, såframt ej svår storm intill

kl. 12 på natten till Söndagen bevisligen gör detta arbete outförbar!.

Norrbottens läns sötvattensfislcen hafva mera allmänt aftagit än

de öfriga norra länens. Alla uppgifterna, med undantag af en enda,

den om sjön Storafvan, innehålla, att insjöfiskena i länet på sista

tiden betydligen aftagit.

141

Om Svartö laxfiske i Luleå-elf hafva till komitén ingått underrättelser

för 77 år eller från och med 1804 till och med 1880, af

hvilka upplysningar framgår att under

10-års

perioden 1804-

-13 erhöllos

pr medium

årl. lisp. lefv. lax

14,502

»

»

1814—

-23

»

»

» »

14,299

1824-

-33

»

»

» »

22,414

»

»

1834-

-43

»

»

» »

13,949

»

»

1844-

-53

»

»

» »

9,900

»

1854-

-63

»

»

» »

16,632

»

»

1864-

-73

»

»

» »

6,216

1874

»

»

2,562

1875

»

»

» »

1,793

1876

•

»

» »

3,385

1877

»

»

» »

1,894

1878

»

»

» »

1,025

1879

»

»

» »

218

1880

»

»

» »

1,076.

Särskilt anses Altoppens valsverk utöfva ett skadligt inflytande

på fisket i Luleå-elf genom de oljor och det affall, som från

detsammas gasverk utsläppas i elfven. Här fiskas ock med storryssjor,

dock endast 20—30 famnar långa och 7 fot djupa samt

sålunda af betydligen mindre dimensioner än de, som söderut begagnas.

I Haparanda skärgård begagnas deremot storryssjor, som

äro 18 fot djupa och hafva 600 fot långa armar, i hvilka ryssjor

långas hufvudsakligen sik och någon gång säl. I Kalix eif äro

utmärkta laxfisken, vid hvilka fångsten vanligast sker i pator;

dock begagnas här för detta fiske äfven nät (mockor). Mot föreskriften

att allt laxfiske skall upphöra med augusti månads utgång

föres allvarsam klagan, då derigenom tajmenfisket väsentligen förhindras.

Tajmen går nämligen ej upp i elfven förr än mot slutet

af augusti månad, och intill den I september kan knappast någon

tajmen erhållas. För fisket af blanklaxen vore stadgandet lämpligt,

ty denne stannar icke qvar i elfvarna öfver vintern, utan går

tillbaka på hösten till hafvet, och redan i september månad upphör

fångsten af denna i patorna. Tajmen deremot kommer först

på hösten upp i elfvarna, blir qvar der öfver vintern och går åter

ut först vid islossningen följande vår. Enligt nu gällande stadga

har tajmenfisket nära nog omöjliggjorts. — Från Piteå socken och

dess skärgård säges. att »i alla insjöar, floder och vattendrag har

fisket i betydlig mån aftagit på de sista 30 åren, dels till följd af

142

uppdämningar för flottning af virke, dels genom begagnande af

notar och andra trånga fiskebragder, utan hänsyn till fiskens fredande

under lektiden eller någon åtgärd för dess odling. Fisket

i Piteå-elf, som fordom varit mycket lönande och af mången med

framgång idkats, säges numera vara så försämradt, att knappast

något fiske der vidare förekommer; dock angifves elfmynningens

uppgrundning vara till en del orsaken härtill, äfvensom de vid

Högböle för segelleden utlagda armarna.

Beträffande öfriga elfvar och vattendrag inom länet angifves

äfven, att fisken aftagit så till antal som storlek. Från Karesuando

anföres, att allmogen ej kunnat förmås vidtaga några åtgärder till

fiskets förkofran, samt att fisket i alla sjöar, utom mycket djupa

sådana, ofantligt minskats och i många grunda sjöar blifvit alldeles

slut, allt i följd af det hänsynslösa sätt, hvarpå fisket bedrifvits

med notar, försedda med så fina maskor i kilen, att äfven

det minsta fiskyngel kan tagas, hvadan grunda, förut fiskrika sjöar

helt och hållet utfiskats. Från Pajala och Torneå-elf omförmäles,

att laxfisket betydligt minskats derigenom att en del pator här,

äfvensom i Kengisforsen, stänga nära nog tvärs öfver elfven från

strand till strand, hvarförutom der väldiga stenarmar utlagts för

att tvinga fisken mot patan. Från Torneå fögderi omförmäles

äfven, att en del sänkta sjöar förlorat så godt som all fisk, samt

att i andra sjöar notfisket bedrifves hänsynslöst beträffande maskornas

storlek. All fångad fisk behålles, är den än aldrig så liten,

och den minsta fisken klubbas med yxhammare till ett mos, hvilket

blandas med blod, hvaraf anrättas palt. Lax ljustras hösttiden

vid bloss, likaså sik, harr och börting, som fångas äfven på drag

ända intill isläggningen.

För Kalix eif har en särskild fiskeristadga utfärdats, utan att

dock något resultat deraf kunnat spåras. Vid Torneå-elf med dess

bivatten voro för några år sedan af egarna till laxfisket i elfven

anstälde och aflönade uppsyningsman, hvarigenom ljustringen till

större delen då förekoms och uppsigt äfven hölls öfver maskstorleken

i fiskeredskapen. Numera finnas ej här några uppsyningsman,

och »ljustringen florerar». Också innehålla uppgifterna från

andra orter (Bodträsket med flere sjöar i Ofver-Luleå fögderi),

att »fisket idkas efter gammal sed fritt», och om fiskeristadgan af

den 29 juni 1852 synas de flesta fiskare äfven här ej hafva någon

kännedom, åtminstone öfvervakas hon ofullständigt.

Vid Haparanda fångas nejonögon i icke obetydligt antal i

små dertill inrättade tinor.

143

Såsom agn för krokfisket begagnas löjor, strömming, aborre,

nejonögon samt, i nödfall, gers. Nejonögon fångas om höstarna

och förvaras öfver vintern lefvande i stocksumpar till kommande

vår, då de mest begagnas såsom agn för lake och id. På senare

tiden har man börjat använda lefvande aborre såsom agn för gädda.

Då vattnet är kallt, skall aborren såsom agn kunna lefva ända till

sex dygn.

Vid Yttermoskärs sågverk vid Neder-Kalix äfvensom vid Gäddvik

i Neder-Luleå har laxodling försökts och någon tid idkats, men

utan märkbara resultat. Lyckligare har det gått vid Pitholmen

och Fällfors i Piteå fögderi. I Pitholmsträsk vid Pitholmsby företogs

på våren 1862 odling af gädda, aborre och mört med det resultat,

att detta sedan varit ett af de fiskrikaste vattnen inom fögderiet.

Odlingen skedde på följande enkla sätt: Fisk fångades

för matbehof; deraf utgallrades de med mogen rom och mjölke,

som utströks och blandades samt aflades på till hands varande

lådor och spillträn, i hvilka nödiga hål voro borrade, och försedda

med granris. Lådorna i hvilka sänkstenar inlagts utstäldes invid

stranden med kanterna något öfver vågsqvalpet. — År 1876 anlädes

vid Fällfors för laxodling en anstalt, som allt sedan varit

väl vårdad, och vid hvilken odlingen haft lyckad framgång. Från

denna anstalt har utsläppts i Piteelf årligen-från 60,000 till 200,000

lefvande laxyngel.

Såsom verksammaste medel för fiskets upphjelpande anses här

»ovilkorlig skyldighet och verkställighet af vissa åtgärder för fiskodling,

med härvid förenad rättighet att få fiska äfven under lektiden».

Hushållningssällskapet har städse sökt verka för fisket, särskilda

såsom ofvan nämnts, för hafsfisket samt så för hafs- som

insjö- och flodfisket genom vid landtbruksmöten utdelade prisbelöningar

för väl behandlade fiskvaror.

Bil. II.

Efter de till fiskeri-komitén från hushållningssällskapen insända

svar och meddelanden samt med ledning af åtskilliga från t. f.

Fiskeri-Intendenten inkomna, af fiskeritjenstemännen under flera

år insamlade, statistiska uppgifter har komitén låtit sammanställa

följande beräkning af den årliga inkomst, Sverige kan antagas

hemta af sina fiskerier:

A. Sill-, strömmings- och skarpsillfisket.

Beräkning af sill- eller strömmingsfiskets afkastning vid

svenska kusterna af Östersjön och Öresund, uppgjord

af Dr R. Lundberg.

År.

Uppgiftcrnä insamlade af

Län.

Tunnor.

Kronor.

1870

Assistenten Byström .............

Norrbottens

3,202 å 15 kr.

39,030

1870

dro .............

Yesterbotteus

8,805 å 15 »

132,075

‘1870

Assistenten Vahlberg.............

Vester Norrlands

21,759 å 15 «

326,355

1881

Tillsyningsmannen Bergius......

Gefleborgs

12,738 —

239,066

1881

Tillsyningsmannen Lagerholm..

Upsala

5,742 -

87,547

1870

Assistenten Vahlbera;.............

Stockholms

10,372 å 15 »

155,580

1880

d:o .............

Östergötlands

4,196 -

65,775

1880

d:o .............

Kalmar

6,459 -

108,215

1881

A. Flygare och A. Persson.....

Blekinge

62,391 -

392,175

1881

Tillsyningsmannen ................

Kristianstads

11,370 -

145,205'')

1881

d:o ................

Malmöhus

25,750 —

495,9862)

1869

Kontraktsprosten, Tb. Dr. J. A.

Lyth .............................

Gotlands

29,815 å 15 »

447,225

Summa

202.599 —

2.034.234

'') Medeltalet för de fyra sista åren (1878—1881) = 157,682 kr.

2) Medeltalet för de tre sista åren (1879 1881) = 373,894 kr

145

Härvid göres af D:r Lundberg följande anmärkning:

»Ofvanstående beräkning kan, såsom grundad på från olika år

insamlade och delvis temligen gamla uppgifter, naturligtvis icke

göra anspråk på att vara noggrann, men synes ej heller rättvisligen

böra frånkännas allt värde, enär densamma dock, trots sina brister,

gifver en tillnärmelsevis figtig föreställning om detta fiskes värde,

hvilket med hittills befintliga uppgifter ej kan med säkerhet beräknas.

En svårighet för en sådan beräkning vållas deraf att i mellersta

och södra Sverige större eller största delen af fångsten försäljes

färsk (i valar), i norra delarne af landet deremot saltad och tunnvis.

För att kunna beräkna fångstqvantiteten måste en reduktion till

endera af dessa mått ske. Här hafva uppgifterna reducerats till

tunnor med ledning af det antal valar, som plägar beräknas per

tunna saltad sill. Detta antal vexlar emellertid något såväl efter

olika år, som inom skilda delar af samma län. Der ej uppgifterna

varit angifva i tunnor har följande beräkning följts

för Gefleborgs län 48 valar pr tunna

» Östergötlands!

Kalmar och > län 30 valar pr tunna

Blekinge I

» Kristianstads län 25 » » »

» Malmöhus län 24 » » »

Der priset beräknats, finnes detta i tabellen angifvet, men det

torde böra anmärkas, att då uppgifter om fångstvärdet funnits,

detta värde anföres och sålunda ej beräknats efter angifna antalet

tunnor. För Skåne och Blekinge var afkastningen för de i tabellen

angifna år öfver medelmåttan, men för öfriga län kan med

temlig säkerhet antagas, att afkastningen är upptagen snarare för

lågt än för höet.»

o o

Då i ofvan uppgifna summa kr 2,634,234 icke ingår något

värde för Södermanlands läns strömmingfiske, om hvilket statistiska

uppgifter ännu saknas, bör årliga afkastningen af detta fiske vid

Östersjöns- och Öresunds- kusterna i rundt tal kunna uppskattas

till-----------------.....- ____________________________________________ 2,650,000 kr.

Enligt senast tillgängliga årgången af Göteborgs och Bohusläns

Hushållningssällskaps qvartalskrift fångades i detta län 1880

sill och skarpsill för ett värde af ........................... 354,298 kr.

Då härtill slutligen kommer värdet af sillfisket vid Halland,

hvilket år 1881 uppskattades till »fullt 60,000 kronor», bör således

afkastningen af hela rikets sill-, strömmings och skarpsillfiske kunna

i rundt tal beräknas till....................................... 3,065,000 kr.

10

Fiskerikommittéens betänkande.

146

B. Laxfisket.

Afkastningen af rikets laxfisken under 1881, enligt de inkomna

statistiska uppgifterna.

Vigt i

US.

Brutto-

inkomst.

Kronor.

Anmärkningar.

a) 1 elfvarne:

Törne eif.........................

6,548

67,584

Kalix eif.........................

293

2,514

Häraf 240 L:® insaltad.

Ume eif...........................

2,104

18,168

Öre eif..........................

109

818

Ljusne eif........................

3,358

30,481

Dalelfven (till Söderfors)____

5,210

42,529

Häraf vid Elfkarlebyfiskena 41,138

Motala ström....................

589

6,480

kr.

Emån..............................

250

2,770

Häraf 80 L:*ä rökt, värd 1,450 kr.

Mörrnmsån ......................

1,020

15,220

De enskifta fiskena i Mörrumsby

Helga ån (Yngsjöström).......

120

1,680

äro häruti ej inbegripna.

Lagan..............................

2,518

44,875

Nissan ............................

183

3,660

Uppgift blott från ett fiske.

A tran..............................

1,102

11,020

Wiskan................ .........

330

3,300

Klarelfven........................

3,571

32,062

Norselfven (Edsvalla ström)..

29

270

Jösseforsen.......................

622

6,200

Gullspångselfven................

1,800

15,000

b) Vid och utanför kusterna:

Skärgården utanför Torneelf

1,913

18,972

Umeelfs skärgård...............

1,346

11,402

Utanför Laga åns mynning..

150

2,625

Utanför Nissa åns mynning..

1,392

27,840

Beräknadt enligt uppgift från lax-

Kristianstads läns kust_______

1,324

13,082

handlande m. fl. i Halmstad.

Malmöhus läns kust...........

331

4,596

c) 1 Venern.....................

15,893

123,050

Uppgifter saknas från Elfsborgs län.

Sammanräkna!!!

52,105 |

506,19»

147

Härtill kommer värdet af de enskilta fiskena i Mörrumsby,

hvilket har ansetts kunna uppskattas till 10,000 kr. Der skulle

således, i enlighet med förut beräknadt pris, fångas 667 L:tl lax.

Från många laxfisken saknas emellertid här helt och håliet uppgifter.

De nyss''anförda summorna 52,105 L:U och 506,198 kr.

angifva derföre ingalunda fulla beloppet af våra laxfiskeriers afkastning

under i fråga varande år. Genom att medtaga de uppgifter,

som finnas från åtskilliga elfvar och kuster för närmast föregående

år, kan man dock komma det verkliga sakförhållandet

något närmare. Följande siffror må i detta hänseende anföras:

1 ''

År, från

hvilket

uppgif-

Vigt i

lull.

Brutto-

inkomst.

Anmärkniugar.

terna äro.

Kronor.

j Angermanelfven.............

1880

1,109

7,770

Uppgifter blott från några

få fisken.

! IndalselfVen...................

1880

476

3,381

D:o. D:o.

! Ljungan.............-.........

j Skärgården utanför Ånger-

1880

2,000

16,000

Uppgifter blott från 6 fisken.

manelfven..................

1880

520

3,640

Uppgifterna ovissa.

| Lule eif.......................

1878

3,956

27,492

Häraf blott 60 L:''® insaltad.

1 Råneåelf......................

1878

13

77

jUppgift blott från Fäll-

Pite eif........................

1878

200

1,200

< forsens fiske. SO L:® sal- [ tad lax.

Gideå eif......................

1878

383

3,304

| Göta eif ofvan Nyebro.....

1878

382

3,825

Skärgården utanför Kalix eif

1878

. 630

6,200

Häraf 605 luft saltad lax.

Skärgården utanför Gideå eif

I öppna hafvet utanför Ble-

1878

654

2,918

kinge..........................j

1878

947

9,568 |

Summa j

—

11,270 j

85,375 |

Tillsammans med uppgifterna från 1881 skulle således dessa

sist anförda summor utvisa, att rikets laxfångst årligen utgjorde

L:H 64,042 till ett värde af kronor________________________________ 601,573.

Men icke heller dessa siffror utvisa våra laxfiskens verkliga

storlek. Från många elfvar och skärgårdar äro, såsom af anmärkningarne

synes, uppgifterna dels ovissa, dels ofullständiga, och

från åtskilliga laxfisken, t. ex. Pite skärgård, Skellefte eif, Gefleån,

liafvet kring Gotland, Rönneån, Bohuslän samt den del af Veuern,

som tillhör Elfsborgs län, finnas inga uppgifter härom. Att de,

148

som äro tillgängliga, betydligt understiga det verkliga värdet af

Sveriges laxfisken, torde också framgå vid en jemförelse med

grannlandets Norges fiske af samma art, hvars årliga värde al

fullt pålitlig person uppskattas till omkring 1,800,000 kronor. Utan

fara för öfverdrift bör våra laxfiskens årliga afkastning således

kunna uppskattas till kronor --------------------------------------- 625,000.

C. Ålfisket med håmmor vid kusterna af Östergötlands-,

Kalmar-, vestra delen af Blekinge läns samt

Skånes kuster.

År, från hvilka

uppgifterna

äro.

1:11 fångad ål.

Bruttoinkomst

af fisket.

Östergötlands län...............................

1880

2,835

17,010

1880

4,050

27,900

Blekinge län, vestra delen....................

1881

1,830

12,450

1881

4,924

35,445

Malmöhus län...................................

1881

2,995

12,831

Summa

—

17,234

105,036

Medelbruttoinkomsten för år 1879—81 af detta ålfiske vid de

skånska kusterna utgjorde 91,287 kronor. Då härtill kommer, att

uppgifter om ålfisket med håmmor saknas från Stockholms län,

bör årliga afkastningen af detta fiske i sin helhet vid rikets kuster

kunna med trygghet uppskattas till kronor__________-......... 150,000.

D. Kust- och hafsfiske, utom sill- och laxfiske samt ålfiske

med håmmor.

För detta fiske finnas endast uppgifter från Bohuslän och

Skåne. Det lemnade i Bohuslän, med hummer och ostronfisket

inbegripet, under 1880 en bruttoinkomst af___..... kronor 1,339,480

i Malmöhus län under år 1881------------------ » 271,075

i Kristianstads län sistnämnde år -------------------- »_37,506

tillsammans i dessa tre län kr 1,648,061

Lågt beräknadt bör i fråga varande fiske uti rikets alla öfriga

kustlandskap i årlig afkastning kunna antagas lemna omkring

350,000 kronor, eller en summa, som utjemnar årliga afkastningen

af dessa fisken i hela riket till kronor........................ 2,000,000.

149

E. Insjöfisket.

Att ens tillnärmelsevis uppskatta värdet af rikets insjöliske är

med nu befintliga uppgifter knappast möjligt. Det möter också

mycket stora svårigheter att häröfver få fullständiga och säkra

statistiska meddelanden. Lättast borde sådana kunna erhållas från

våra största insjöar, men icke ens från Venern, ej heller från

Vettern eller Mälaren har man ''dem ännu fullständiga; vid den

förra saknas nämligen uppgifter från Elfsborgs-, vid Vettern från

Östergötlands- och Örebro- samt vid Mälaren från Stockholms län.

O

I de delar af nämda tre sjöar, hvarifrån uppgifter finnas, har emellertid

fiskats för de summor, följande tabell utvisar:

Uppgif- terna äro

Fångstens

värde.

Summor

för sjö-

Anmärkningar,

för är.

arne.

Venern Vermlands län .........

1881

47,000

approximativt, enligt Cb.

Torkildsén.

» Skaraborgs » .........

1881

110,333

157,333

Utom laxfisket.

Vettern Jönköpings län ........

1881

20,000

» Skaraborgs » ........

1881

51,149

71,149

Mälaren Södermanlands län...

1881

38,617

» Vestmanlands »> ..

1881

24,660

» TJpsala län ...........

1880

54,388

117,665

Summa

—

—

346,147

Om man med kännedom af ofvan lemnade siffror skulle våga

uppskatta Venersfisket inom Elfsborgs län till 25,000 kronor, Vetternsfisket

inom Östergötlands och Örebro län till 40,000, samt Mälarefisket

inom Stockholms län till 25,000 eller i det närmaste samma

värde som för Vestmanlands län uppgifves, så skulle afkastningen

af de tre sjöarnes fiske gestalta sig sålunda:

Vänerns (utom laxfisket)............. ............... kronor 182,333.

(med laxfisket kr. 305,383).

Vetterns..........-....................................... 111,149.

Mälarens................................................. » 142,665.

Tillsammans i de 3 sjöarne kronor 436,147.

(utom Veuerns laxfiske).

150

Utom från dessa våra tre största sjöar finnas statistiska uppgifter

öfver insjöfisket i

Kronobergs län_____________ för år 1872.

Jönköpings » ........... » åren 1873 och 1881.

Östergötlands län..................... » » 1881 » 1882.

Vestmanlands » ........... » » 1874 » 1881.

Kopparbergs » ....... » år 1881.

Gefleborgs » ..................... » » 1881 samt

Arjeplougs socken ................... » » 1881.

Alla dessa uppgifter äro emellertid ofullständiga både så till

vida, att de endast angifva fisket i en större eller mindre del af

respektive områdens sjöar samt äfven deri, att fiskets värde i de

upptagna sjöarna blifvit blott ungefärligen, merendels väl lågt,

uppskattadt. De fullständigaste uppgifterna finnas från Östergötlands-

och Jönköpings län; dessa äro de enda, från hvilka man

kan erhålla en något så när sann föreställning om fiskets verkliga

afkastning. Inom det förra fiskades 1881: 21,548 Luft till ett uppgifvet

värde af 50,969 kronor. Uppgifterna äro från länets flesta

eller åtminstone från alla dess mera betydande sjöar, dock ej från

Vettern, ej heller ingå häruti lax- och ålfisket i Motala ström.

Det senare utgjorde under nämda år 1,113 Lutt, värdt 11,130 kronor,

hvartill kommer ålfångsten vid Motala »Ivungsfiske», hvars medelvärde

på 1860-talet uppskattades till 775 kronor.

Insjöfisket inom Jönköpings län—det i Vettern undantaget —

lemnade år 1881 enligt de inkomna uppgifterna en afkastning af 72,730

kronor, en summa, som emellertid torde vara betydligt för låg. Uppgifter

om kräftfisket finnas t. ex. endast från 5 sjöar och i här nämda

summa ingår det blott med 6,100 kronor, oaktadt kräftor i verkligheten

inom länet torde fiskats för ett många gånger så stort värde.

Visserligen höra dessa båda län till dem, som hafva de flesta

insjöarne, men då fisket i dem tillsammans, lågt beräknadt, lemnar

en årlig afkastning af 135,604 kronor, och då i våra tre största sjöar

efter ofvanstående beräkning fiskas för 436,147 kronor, torde allt

öfrigt insjöfiske kunna uppskattas till minst 1,428,249 kronor, eller

årliga afkastningen af hela vårt insjöfiske kunna beräknas till

2,000,000 kronor.

Då emellertid denna summa 2,000,000 kronor, såsom nämdt är

till stor del blott stöder sig på antaganden, torde det vara af intresse,

att belysa dess värde genom följande beräkningar, gjorda

efter några i rikets olika delar belägna sjöar, från hvilka något så

när säkra uppgifter finnas.

151

Härefter beräknad skulle

årliga bruttoinkomsten vara

Bruttoin-

Storlek i

komst af

af kela rikets fär-

sv. Dmil.

fisket är

af 1 sv. □

ska vatten, 294,6

1881.

mils fiske-

sv. Dmil (utom

vatten.

de 4 stora sjö-

ärna.)

Krön

o r.

Vombsjön (Malmöhus län).............

0,1081

1,202

11,088

3,266,525

Nömmen (Jönköpings län) .............

0,1296

6,750

52,083

15,343,652

Glan (Östergötlands län) ...............

0,6490

8,664

13,350

3,932,910

Boxen (Östergötlands län).............

0,8491

14,100

16,606

4,892,128

Boren (Östergötlands län)..............

0,2420

900

3,801

1,119,775

Öjesjön (Kopparbergs län).............

0,1345

2,000

14,870

4,380,702

Hornafvan med Storafvanoch Uddjaur

(Norrbottens län) ......................

5,1742

5,095

985

290,181

Den väsentliga olikheten mellan inkomsten pr Dmil af fiske

i förenämnda sju sjöar beror emellertid ej uteslutande på dessa

sjöars större eller mindre fiskrikedom, utan i vida högre grad på

den af befolkningens talrikhet i de vidt skilda trakter, der sjöarne

äro belägna, uppkommande stora skilnad i antalet fiskare i den ena

eller andra sjön samt i priset på fisken å ena eller andra trakten.

Finge man emellertid antaga att medeltalet af berörda inkomstberäkningar

angåfve den årliga bruttoinkomsten pr nmil af alla

rikets sötvattensfisken, de 3 stora sjöarne undantagna, skulle den

årliga bruttoinkomsten af ifrågavarande fisken utgöra 4,746,533 kr.

Beräknadt efter förhållandena i de 5 af dessa sjöar, som ligga

i Göta rike (de 12 sydligare länen) utgör medelbruttoinkomsten för

1 nmils fiskevatten derstädes 22,360 kr.

I dessa län finnas 54,7 53 nmil sötvatten

''), hvilkas fiske således skulle

lemna en årlig bruttoinkomst af____ » 1,224,277.

I Svea rike (de 7 mellersta länen)

finnas 54,336 amil sötvatten. Beräknad

efter förhållandena i den der

belägna Ojesjön skulle årliga bruttoinkomsten

från dessa fiskevatten utgöra.

........................................ » 807,976.

'') De 3 störa sjöarne ingå ej i någon af hår framstälda beräkningar.

152

I Norrland (de 5 nordliga länen) med

185,524 Dmils söta vatten skulle

årliga bruttoinkomsten af dessa, beräknad

efter förhållandena i Hornafvan

och med den sammanhängande

sjöar utgöra..,............................ kr. 182,731.

eller tillsammans kr. 2,214,984.

Afsigten med beräkningen af dessa summor — 4,746,553 och

2,214,984 kr. — har endast varit att visa, det 2,000,000 kr., som

förut angifvits såsom det sannolika årliga värdet af rikets sötvattensfisken

— laxfisket undantaget — ingalunda är för högt.

Värdet af rikets alla fisken, ungefärligen, men efter allt att

dömma lågt beräknadt, skulle således årligen utgöra

för sill, strömmings- och skarpsillfisket...... kr. 3,065,000.

» laxfisket........................................... » 625,000.

» ålfisket med håmmor vid kusterna ....... » 150,000.

•» annat kust- och hafsfiske.................... » 2,000,000.

» insjöfisket........................................ » 2,000,000.

Summa kr. 7,840,000.

Bil. 111.

Tabell öfver Sveriges sötvattensfiskar samt deras ungefärliga

längd och vigt, enligt härom från hushållningssällskapen

meddelade uppgifter.

154

A b

orre

A

s p

Bra

x e n

fot.

skålp.

fot.

skålp.

hot.

skålp.

Stockholms

län.........

0,5—1

0,2—5,t

1—2,5

3-20

0,5 —1,3

0,5-7

Upsala

»

0,75—1,8

1-9

1-3,5

2-22

1—2

1-12

Södermanlands

n

Oj 5—1,5

0 5 5

3

8 20

1 19

Östergötlands

».........

0,4—1,2

0,2—5

0,5-3

2—20

0,6—2

0,3-15

Jönköpings

0,5—2

0,5-7

—

—

1-1,5

3-12

Kronobergs

»

0,5 —1,5

0,25—6

—

—

1—2

2-15

Kalmar

0,4—1,5

0,1—5

0,5—1

0,5-5

0,7—2

1,5-16

Gotlands

0,5

0,25 — 1

—

—

—

—

Blekinge

»

0,9

3

—

—

*

* #

Kristianstads

» _

0.3 —1,5

0,1—5

—

—

0,4 —1,7

0,4 — 18,5

Malmöhus

0,5—1,5

0,7—6

—

—

0,5—2,5

1-18

Hallands

0,5—2

0,5-5

0,5

0,5-1

1-2

6-10

Göteborgs o. Bohns

» ...

0,5—1

0,5—5

—

—

1

3-8

Elfsborgs

»___

0,8—1,5

0,5—5

—

12

0,5-2

0,8—14

Skaraborgs

» ..

1-1,3

2-5

2

10-15

1-1,5

4-7

Vermlands

0,5—1,3

0,5—5

1,3—2

5-12

1-1,5

1—12

Örebro

0,5—1,3

0,25—8

1-4

3—18

0,5—2

0,5-17

Vestmanlands

0,5—1,2

0,25—7

2—2,5

10-14

1-2

1-10

Kopparbergs

n

0,6—1,5

in

1 1 t;

Gefleborgs

»

0,2—1,5

0,25—5

förek. i D

al-elfven

1-2

1-14

Vesternorrlands

»

0,8—1,5

0,4-8

—

—

1-1,5

1-12

Jemtlands

»

0,3—1,5

0,3—5

—

—

—

5-6

Vesterbottens

»

0,5—1,5

0,5-5

—

—

1-2

3-12

Norrbottens

n

0.5—1,5

0,5-6

_

_

1-1,2

4-7

De åskslag, som här utmärkts med *

dem detta tecken finnes utsatt.

äro sådana, som ej upptagits i de från hus

-

155

G ä

d a

G

Ö 8

H a

r r

I d 1.

O r t

fot.

skalp.

fot.

skalp.

fot.

skålp.

fot.

skålp.

0,5-3

0,5-30

1-2,2

2-20

_

—

1—2

3-16

1,5—6

8-30

1,5-3

6—21

1,5

3

1,5-2

4-7

2-5

2-62

1,8-3

5—20

—

—

1,5

2-5

1-6

0,5—47

1-3

1-17

i

3

0,5 —1,5

0,25—10

1—5

0,5-35

—

—

—

—

—

1-5

1-40

—

—

—

—

—

-

1-4

0,5-30

—

—

—

—

0,5-2

0,5-6

—

2-4

—

—

—

—

1,3

1,7-3

4

30

—

—

—

—

1,3—1,7

5

1-4

1-40

3

18

—

—

*

*

1-5

1-40

-

-

—

—

*

*

1—6

6—BO

—

1—1,5

—

—

-

1—4

4—30

—

8

—

—

1,5

4,5

0,5—6

3-40

2-2,5

5—15

—

—

1,5-2

2—10

3-4

12—38

2-3

15-18

—

2-3

1,5

4- 6

1,5-4

3-40

1,5-3

3-20

0,6—0,7

—

i

2-6

1-4

1-35

1,5 — 4

3,5 — 20

-

—

0,8

3

1—4

1-30

1—2,5

1—22

—

—

1—1,5

1,5-6

2-5

2-35

—

10

0,5—1,5

0,25—3

0,7—1,5

2-8

1,5—4

1-40

2,5-3

1-20

1

0,25—1

1—2

3-5

1—6

0,5-40

1—2

3-4

1—1,5

2-10

1—3

0,5-15

1-4

1—40

■ —

—

i—1,7

1—8

1—1,5

2-7

1—4

2-40

1—2,5

10-15

0,8 —1,5

1-8

1—1,5

i—5

1-6

1-35

1-1,2

4-14

1,2

1,5-4

1—1,5

2-5

hållningssällskapeu inkomna uppgifterna, men dock veterligen förekomma inom de orter, der för

156

L a

k e

L

X

L a x ö

ring

fot.

skålp.

fot.

skålp.

fot.

skålp.

Stockholms

län.........

0,5—2

1-15

_

_

*

*

Upsala

» ..

1—B

5—16

3-3,6

12-35

1,4

2

Södermanlands

»

0,5-3

1—15

2

15

*

♦

Östergötlands

».........

0,5—3

0,5—16

0,5—3,5

6-35

ej nppg.

1—2,5

Jönköpings

».....

1,5-2

0,5 10

1—2

20

1—2

2-6

Kronobergs

0,8-2

0,5-9

—

—

0,5—0,7

1-12

Kalmar

»

0,8—1,5

1,5—8

1,5—4

3-40

0,5—1,5

0,2-7

Gotlands

» ...

*

/

*

*

*

jk

*

Blekinge

n

*

*

3,5

30

*

★

Kristianstads

u___

1-2

0,75—10

2-3

8—35

—

3,5-30

Malmöhus

1,5—2,5

3—15

—

10—40

1,5

2-4

1 5—2

3 4

2—4

9 60

2

10

Göteborgs o. Bohus ».........

8

4

25

1-2

1-4

1—2,5

1—12

1-4

Fv 60

1 2

8 17

1-3

5—10

2,5

14 30

1 2

Vermlands

» ......

1-2,5

1-12

2—3

3-30

--

0,5-9

0,5—3

0,75—28

2—3

8 22

0 2* 10

Vestmanlands

» ..

0,5-2

1-10

*

*

1—1,4

4-8

Kopparbergs

. »

1-3

0,5-15

1,5—2,5

8-30

1-2,5

1,5—16

Gefleborgs

1-3

4—10

3

6-30

0,5—2

0,25—10

Vesternorrlands

n

1-4,5

0,5-18

2-4,5

8-50

2

3-18

Jemtlands

» . .

1—3

5-17

2-4

10-40

1-3

1-20

Vesterbottens

»

0,5-3

0,5—20

1,5-3

8—40

0,6—2

0,5-15

Norrbottens

«...

1,5—2,5

6-10

1,5—4

10—50

föreko

mmer

De fiskdag, som här utmärkts med * äro sådana, som ej upptagits i de från hus

dem

detta tecken finnes utsatt.

157

Lindare 1. Sutare

L ö

j a

M

1

M ö

r t

fot.

skalp.

fot.

skalp.

fot.

skålp.

fot.

skålp.

0,5-1

1-6

0,3

ej uppg-

—

—

0,2—0,5

0,2—3

0,6—1,5

1—5

0,3

0,1

—

—

0,2—1

0,15-3

1

1—3

0,3—0,5

0,04—0,1

7—8

85-100

0,2—1

0,i-3

0,5—1,5

0,75—6

föreko

miner

—

—

0,5—1

0,25—3

ej uppg.

3-8

föreko

m mer

—

—

0,5-1

0,25—4

1

1-4

0,5

0,05—0,1

2-6

20-70

0,75

0,5-3

0,5-1

0,5—4

0,3

ej uppg.

4-5

40—80

0,5—1

0,7—3

*

*

*

*

—

—

0,4—0,5

0,25

—

—

*

*

—

—

1

1,5

1—1,5

2-6

0,5

0,1

—

20—58

0,2—1

0,05—1,5

1-2

2—7

0,5

0,1

—

—

0,8—1

1-4

—

—

0,5

0,1—0,2

—

—

0,5—1,5

0,25-3

—

—

• *

*

—

—

0,5

0,5—1

—

—

0,4

0,2

—

—

0,5-1

0,5-3

förekc

miner

förekc

mmer

—

—

0,8

0,3

förekc

> in in er

—

—

—

—

0,6—1

0,5—3

0,5— 0,9

1-3

0,4—0,8

0,1—0,25

6

140

0,5-1

0,1—2

1

1—2

0,3

—

—

0,5

0,1—2

—

—

förek

immer

—

—

0,5—1

0,1—2

inpla

nterad

1

förekommer

—

—

0,5—1

1-2

—

—

för ek

I

ommer

—

—

0,5-1

0,5-3

—

—

—

—

—

—

0,5-1

1-3

—

—

0,5

0,1

—

—

0,5—1

0,5-3

—

—

0,3—0,4

—

—

05-1

0,3—1,6

hållningssällakapen inkomna uppgifterna, men dock veterligen förekomma inom de orter, der för

158

1

''

N e j o

n ö g o n

N

o r s

Ruda

*

fot.

skålp.

fot.

skålp.

fot.

j skålp.

Stockholms län.. ..

*

*

0,25

Ö uppg.

0,7

1-4

Upsala » .. .

1,3

0,25

0,7—0,9

0,4

0,8

1—3,5

1 Södermanlands »........

*

*

0,2—0,3

ej uppg.

0,75 — 1

1,5-5

j Östergötlands »

1 5 4

Jönköpings »

—

0,5

1-2

Kronobergs » .

—

—

—

—

0,5—0,8

0,5-2

Kalmar »

*

*

0,2—0,3

ej uppg.

0,5—1

0,5-4

Gotlands »

*

*

—

—

X

*

Blekinge ».........

*

X

—

—

X

X

Kristianstads »......

*

*

0,25

ej uppg.

0,2—0,6

0,1—1

Malmöhus .........

Hallands ».........

x

X

—

__

X

X

Göteborgs o. Bohus ».........

*

X

X

X

X

X

Elfsborgs ».........

—

—

föreko

mmer

0,7

1

Skaraborgs » .........

—

—

1

0,7

—

—

Vermlands ».........

föreko

mmer

föreko

mmer

0,4—0,7

1

Örebro ».........

föreko

mmer

0,4

0,oi — 0,i

0,5—0,7

0,25—5

Vestmsnlands •>........•.

0 i

O a i

1 4

Kopparbergs ».........

—

—

föreko

mmer

1-3

Gefleborgs » .........

*

*

1

förekoi

mmer

—

4

Vesternorrlands ».........

*

*

*

X

*

*

Jemtlands »......

—

—

förekor

nmer

—

—

Vesterbottens ».........

förekoi

nmer

X

*

—

—

Norrbottens »

1

förekommer

X

*

förekoi

mmer

De Åskslag, som här utmärkts med * äro sådana, som ej upptagits i de från hus

dem

detta tecken finnes utsatt.

159

R ö

d i n g

S

a r f

s

i k

S i k

löja

Å

1

fot.

skalp.

fot.

skalp.

fot.

skalp.

fot.

skålp.

fot.

skålp.

_

_

1

1—2

*

*

förek

ommer

1,5—3

1-5

—

—

0,5—0,8

0,3—1,5

1-2,5

2—10

0,5

0,5

2—4

1-6

—

—

0,5—0,9

1-2,5

1—1,5

2-7

förek

ommer

2-4

1-10

2-2,5

5-15

0,5 —1,5

3—4.

1-2

1-10

0,25-1

0,15—0,75

1-4

0,25-10

0,7—2

0,2—12

*

*

0,5-3

0,25—12

0,5—0,8

0,15—0,33

1-4

0,5-11

—

—

0,5

0,25—1

0,2-1

0,2 —1,5

0,25—0,5

0,05—0,1

2—3

1-8

—

—

0,5-1

0,5-4

0,6-2

2-5

0,5—0,7

0,3

2 4,5

0,5—8

—

—

—

0,25

*

*

—

—

—

1-1,5

—

—

*

*

2,5

13

—

—

3

3

—

—

*

*

0,5

0,i-5

*

*

1-3

0,5—5

—

—

0,8

1—1,5

0,6—1,2

0,25—4

*

*

1-4

0,5-9

—

—

*

*

0,5-1

0,5-2

—

-

1,5- 3

1—6

*

*

*

*

*

*

—

—

0,75—2

0,5—5

—

—

0,7

1

1-1,5

1-8

0,4

0,2—0,3

2-4

1-8

—

10-12

*

*

1,5-2

3-7

0,2-0,5

0,4

2-3

2—6

förek

immer

förek

3mmer

1,5

0,7-7

förek

annuel-

1,5-5

1-12

i 1,5

4

0,7—1

0,25—2

1-2

0,25 — 9

0,5-0,8

0,25—0,5

1,5—3,5

2—14

-

0,7—0,8

2—3

2

8—10

0,6

—

1—5

0,5-10

1

0,5- 1,5

0,5

0,25—4

0,5—2

0,25—9

*

*

2—4

5-10

1

1-1,5

—

—

0,7 5-2

0,25 — 3

förek

immer

3-4

1-8

förekc

immer

—

—

0,5—1,5

0,5-10

—

0,2

2—5

3-15

0,8—1,5

1-12

—

—

1-2

0,5-10

0,5

0,7

1-4

0,5-8

0,7—1

0,75—8

—

—

0,75—1,5

0,5—15

0,4

—

1—4

0,5—10

1-1,5

1-10

förek

immer

0,9 — 2

0,5-15

0.4

—

3

6

h&llningssällskapen iDkomua uppgifterna, men dock veterligen förekomma inom de orter, der för