SOU 1896:6

UNDERDÅNIGA UTLÅTANDEN

AF

MRSTÅTHÅLLAREEMBETET OCH STOCKHOLMS STADSFULLMÄKTIGE

SAMT

KONGL. MAJ:TS BEFALLNINGSHAFVANDE I LÄNEN OCH LANDSTINGEN

I ANLEDNING AF

SÅRSKILDE KOMITERADES DEN 3 MARS 1883 AFGIFNA

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG

TILL

NY FISKEBISTADGA M. M.

STOCKHOLM, 18$5.

K'' O NGL. BOKTRYCKERI ii T.

1». A. NOK8TRDT & SÖKKR.

<

/

''

s

STOCKHOLMS STAD.

1) Öfver.''ftäthällare-einbetet.

Till Konungen.

I anledning af Eders Kongl. Maj:ts nådiga remiss den 3

Augusti 1883 i fråga om särskilde komiterades den 3 Mars samma

år afgifna förslag till ny fiskeristadga med mera, har Öfverståthållareembetet

infordrat Stockholms stadsfullmäktiges underdåniga yttrande,

hvilket härmed öfverlemnas.

Såsom eget utlåtande får Öfverståthållare-embetet i underdånighet

anmäla, att embetet, som, i likhet med stadsfullmäktige,

anser förslaget icke i något väsentligt afseende beröra hufvudstaden

såsom strandegare, ej har något att erinra mot de föreslagna bestämmelserna.

Underdånigst

GUST. af UGGLAS.

Semmy Rubenson.

Stockholm i Ofverståthållare-embetets kansli den 10 November

1884.

2) Stockholms stadsf ullmäktige.

Till Konungen.

Till fullgörande af Eders Kongl. Majrts befallning har Öfverståthållare-embetet

infordrat Stockholms stadsfullmäktiges yttrande

öfver ett af särskilde komiterade den 3 Mars 1883 afgifvet förslag

till ny fiskeristadga med mera. Vid detta ärendes handläggning

4

STOCKHOLMS LÅN.

hafva stadsfullmäktige funnit det uppgjorda komitéförslaget icke

i något väsendtligt afseende beröra hufvudstaden såsom strandägare,

vid hvilket förhållande remissen ansetts icke böra gifva

anledning till något särskildt yttrande från stadsfullmäktige.

Stockholm den 15 Oktober 1884.

På stadsfullmäktiges vägnar:

C O

Underdånigst

ALB. LINDHAGEN.

Aug. Fries. Carl 0. Levertin. Oscar Almgren.

Moritz Rubenson.

3) Kongl. Maja» Befallningshafvande i Stockholms län.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 3 Augusti 1883 är Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande anbefaldt att efter länets landstings

hörande afgifva underdånigt utlåtande öfver härhos återgående

underdåniga betänkande med förslag till ny fiskeristadga.

Till underdånig åtlydnad häraf får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

med öfverlemnande af dels landstingets underdåniga

utlåtande med bilaga dels äfven det yttrande, de af 1883

års landsting utsedde komiterade till detta års landsting i

ämnet afgifvit, för egen del underdånigst anföra följande:

Om, på sätt de af Eders Kongl. Maj:t förordnade komiterade

föreslagit, en fiskeristyrelse skulle inrättas samtidigt dermed, att

de åligganden, som för närvarande tillhöra andra embetsmyndigheter,

komme att upphöra, synes det Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

vara oundgängligt, att fiskeristyrelsen, med erforderliga

arbetskrafter förstärkt, tillerkännes vida större befogenhet,

än förslaget innehåller. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

delar nemligen såväl de af Professoren F. A. Smitt och Öfverinspektoren

friherre E. J. E. Uggla i afgifven reservation mot

komiterades förslag uttalade farhågor, att upphörandet i väsendtlig

STOCKHOLMS LÄN.

5

mån af statsmyndigheters ingripande i frågor om fiskets ordnande

icke komme att i allmänhet leda till tillfredsställande åtgärder för

fiskets upphjelpande, som också de åsigter, landstingets komiterade

i samma hänseende uttalat.

Men äfven om fiskeristyrelsen försåges med större arbetskrafter

och erhölle ökad befogenhet, torde det efter Eders Kong].

Maj:ts Befallningshafvandes förmenande kunna betviflas, att fördelarne

af denna institution skulle öfverväga de ganska betydliga

utgifter, som den kräfde; och håller Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

före, att fiskerifrågorna framgent böra behandlas i

nu stadgad ordning; öppet lemnadt för statsmyndigheterna att i

förekommande fall inhemta yttrande ej allenast från distriktets

fiskeriintendent utan jemväl från andra fiskeriintendenter äfvensom

från Kongl. Vetenskaps-Akademien.

1 öfrigt instämmer Eders Kong]. Maj:ts Befallningshafvande

uti landstingets utlåtande, dock att ett tillägg till § 15 i förslaget

af det innehåll, landstingets komiterade angifvit, torde vara af

behofvet påkalladt.

Underdånigst

W. STRÅLE.

Sten Drakenberg.

Stockholm å Landskansliet den 12 December 1884.

4) Stockholms läns landsting.

Till Konungen.

Sedan från Stockholms läns landsting underdånigt yttrande

infordrats öfver ett af utsedde komiterade uppgjordt förslag till

ny fiskeristadga, får landstinget, jemte anmälan att förlidet års

landsting, med hänsyn till detta ärendes stora vigt och omfattning,

utsett en komité af fem ledamöter med uppdrag att till innevarande

års landsting afgifva yttrande, äfvensom att denna komité till

landstinget inkommit med betänkande i ämnet, i underdånighet

anföra, att landstinget, på sätt af närlagda utdrag af det hos

6

STOCKHOLMS LÅN.

landstinget vid ärendets behandling förda protokoll närmare inhemtas,

funnit sig icke kunna biträda det väckta förslaget om inrättande

af en särskild fiskeristyrelse och anställande af iktyologer,

men i öfrigt ansett sig böra tillstyrka godkännande af förberörda

förslag till ny fiskeristadga, dock med iakttagande dels

att bland de i § 17 af förslaget förbjudna fiskesätt upptoges jemväl

»ljusning», och dels att i § 26 mom. c. öppenhållande af vakar

vintertiden särskildt nämndes bland medel till fiskets bevarande

och upphjelpande.

Underdånigst

W. STRÅLE.

Stockholm den 18 September 1884.

A. Wennberg.

Utdrag af protokollet, hållet hos Stockholms

läns landsting den 18 September 1884.

§ 83.

Föredrogs utskottets för allmänna hushållningen, jordbruket

och andra näringar vid gårdagens sammanträde bordlagda utlåtande

i anledning af det utaf landstingets komiterade afgifna,

detta protokoll bifogade betänkande i fråga om från landstinget

infordradt underdånigt yttrande rörande ett af utsedde komiterade

uppgjordt och till Kongl. Maj:t afgifvet förslag till ny fiskeristadga;

lydande utlåtandet sålunda:

»Vid 1883 års landsting beslöts, att till innevarande års

landsting uppskjuta afgifvandet af från Kongl. Maj:t infordradt

underdånigt yttrande öfver ett till landstinget remitteradt underdånigt

betänkande med förslag till ny fiskeristadga med mera; och

uppdrog derjemte landstinget åt särskilde komiterade att med

utlåtande i ämnet till detta års landsting inkomma.

Desse komiterades betänkande är till landstingets ledamöter

utdeladt; och får utskottet, som behandlat frågan med ledning af

berörda betänkande, beträffande den allmänna riktning, hvaruti

förslaget afviker från nu gällande fiskeristadga, anföra, att utskottet,

lika med landstingets komiterade, finner den i fiskerikomiténs

förslag framstälda princip, att vården om fisket är att

STOCKHOLMS LÅN.

7

betrakta såsom en enskild angelägenhet, hvilken angår endast dem,

som i fiskevattnet ega del, icke böra vinna tillämpning inom vårt

land. Likaväl som vårdandet af jagten är föremål för det allmännas

omsorg, lika väl är förvarandet af fisket af ett stort allmänt

intresse; och utskottet instämmer i allo i hvad landstingets

komiterade i detta afseende anfört. Utskottet hemställer alltså:

att landstinget, med anslutning till de af landstingets

komiterade yttrade åsigter, måtte förklara sig ogilla den mening,

fiskerikomiténs förslag i detta hänseende innehåller;

och får utskottet med tillämpning häraf föreslå, att

landstinget i sitt underdåniga utlåtande i ämnet måtte framhålla

nödvändigheten deraf, att jemväl Kong]. Maj:ts Befallningshafvande

i länen, der särskilda bestämmelser om fiskets vård

och lämpliga bedrifvande finnas erforderliga, måtte, på sätt

nu är stadgadt, berättigas vidtaga åtgärder för sådana bestämmelsers

åvägabringande, samt att det icke varder åt enskilda

intressen öfverlemnadt att afgöra, om vissa för ett

fiskes bestånd i alla hänseenden nödiga åtgärder böra vidtagas,

utan tydligen uttryckt, hvilka bestämmelser af ifrågavarande

art, de i § 24 af förslaget afhandlade öfverenskommelserna

skola innehålla.

Då utskottet härefter öfvergår till behandling af de särskilda

punkterna i förslaget, får utskottet tillkännagifva, att utskottet i

allt väsentligt delar de af landstingets komiterade framstälda

åsigter, hvarföre utskottet i hvarje särskild punkt får hänvisa till

de skäl bemälde komiterade anfört.

§ I»-

För att ytterligare skärpa de försigtighetsmått, som böra iakttagas

för att förekomma att för fisket skadliga ämnen i fiskevattnen

utkastas, får utskottet, på de af landstingets komiterade anförda

grunder, hemställa;

att landstinget i underdånighet föreslår, att i § 15 sista

delen af mom. I erhölle följande förändrade lydelse: »Ej heller

må man inomskärs eller i insjöar och rinnande vatten från

fartyg eller eljest utkasta sten, ballast, stenkolsaska, slagg

eller andra ämnen till skada för fisket, der ej sådant sker vid

strand för utfyllning eller dylikt ändamål.»

8

STOCKHOLMS LÄN.

§ 17.

Enär uti fiskerikomiténs förslag bland skadliga och fördenskull

förbjudna fångstsätt icke upptagits ljustring af fisk, men, på sätt

landstingets komiterade anfört, ljustring är ett fångstsätt, som är

både skadligt för sjelfva fisket och förenadt med onödig grymhet

mot de fångade djuren, hemställer utskottet:

att landstinget måtte i underdånighet tillstyrka, att i §

17 af förslaget till fiskeristadga upptages förbud jemväl mot

ljustring.

§ 26 mom. b.

Landstingets komiterade hafva rörande detta moment hemstält,

att, för vinnande af tydlighet uti stadgandena om redskapens tillåtna

maskstorlek, en bestämmelse måtte införas, att redskapen vid mätningen

skall vara våt och samtidigt både till längd och bredd i

rät vinkel hållas sträckt ; men då det af fiskerikomitén föreslagna

stadgande enligt utskottets mening är fullkomligt tydligt, så att

tvist om detsamma.? innehåll ej borde kunna uppkomma, hemställer

utskottet:

att hvad landstingets komiterade i denna punkt hemstält

icke måtte vinna landstingets bifall.

§ 26 mom. c.

1 enlighet med hvad landstingets komiterade hemstält och i

anseende till vigten deraf, att under stränga vintrar fisken i insjöar

hindras från qväfning, tillstyrker utskottet:

att landstinget i underdånighet föreslåi-, att i detta moment

införes en bestämmelse derom, att öppenhållande af

vakar vintertiden särskildt namnes bland medel till fiskets

upphjelpande och bevarande.

§ 27.

Med åberopande af hvad rörande §§ 24—26 här ofvan anförts

får utskottet, i öfverensstämmelse med hvad landstingets komiterade

föreslagit, hemställa:

att landstinget i underdånighet anhåller, att uti denna

§ införes bestämmelse derom, att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

jemväl erhåller rätt att åstadkomma ändring

fiskeegares överenskommelser.

STOCKHOLMS LÄN.

9

Då i betraktande tages den obestämda ställning, smil deu af

fiskerikomitén föreslagna flskeristyrelsen skulle komma att intaga,

samt det ringa gagn, densamma antagligen komme att för näringen

medföra, får utskottet, som i allo delar den af landstingets komiterade

uttalade mening såväl härutinnan som i afseende å anställande

af fyra fiskeriintendenter• och på uteslutande af de föreslagna

iktyologerna, hemställa:

att landstinget måtte i sitt underdåniga utlåtande

afstyrka förslaget om inrättande af en fiskeristyrelse

och anställande af iktyologer, men deremot

tillstyrka anställande af fyra fiskeriintendenter.

Emot fiskerikomiténs förslag i här nu icke vidrörda delar

hafva hvarken landstingets komiterade eller utskottet haft något

att erinra, hvarför utskottet hemställer:

att landstinget måtte i underdånighet tillstyrka, att öfriga

här ej särskildt omförmälda delar af fiskerikomiténs förslag

måtte i nåder godkännas.

Stockholm den 17 September 1884.

På Utskottets vägnar:

A. F. MARTIN.

Reservationer:

af herrar J. G. Jansson i Hemmarö, G. M. Carlsson och Bredberg

i fråga om utskottets hemställan rörande §§ 24—26 i förslaget; af

herr J. IF. Beckman i fråga om utskottets hemställan rörande §

26 mom. b.»

Efter det, uppå framställning af herr Ordföranden, landstinget

beslutit, att utskottets utlåtande skulle punktvis behandlas, föredrogs

först den del af utlåtandet, deruti, i anledning af den i fiskerikomiténs

förslag till ny fiskeristadga §§ 24—26 uttalade princip,

att vården om fisket skulle vara att betrakta såsom en enskild

angelägenhet, hvilken anginge endast dem, som i fiskevattnet ega

del, utskottet, lika med landstingets komiterade, föreslagit, att

10

STOCKHOLMS LÅN.

landstinget uti sitt underdåniga yttrande i ämnet måtte framhålla

nödvändigheten deraf, att jemväl Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i länen, der särskilda bestämmelser om fiskets vård och lämpliga

bedrifvande funnes erforderliga, måtte, på sätt nu vore stadgadt,

berättigas vidtaga åtgärder för sådana bestämmelsers åvägabringande,

samt att det icke blefve åt enskilda intressen öfverlemnadt

att afgöra, om vissa för ett fiskes bestånd i alla hänseenden nödiga

åtgärder borde vidtagas, utan tydligen uttryckt, hvithet bestämmelser

åt ifrågavarande art, de i § 24 af förslaget afhandlade öfverenskominelserna

skulle innehålla.

Under den öfverläggning, som i anledning häraf uppstod,

vrkade herrar Martin och Beckman bifall till utskottets försla°\

medan deremot herrar Carlsson, Jan Gustaf Jansson i Hemmarö,

Bredberg, Boström med flere vrkade bifall till hvad det af Kongl.

Maj:t till landstinget öfverlemnade förslag till ny fiskeristadga

uti förevarande hänseende innehöll.

Vid derefter framstälda särskilda propositioner å bifall till berörda

yrkanden hördes blandade ja och nej, och sedan herr Ordföranden

förklarat, att han funnit herrar Carlssons med fleres

yrkande besvaradt med öfvervägande ja, begärdes votering; i anledning

hvaraf uppsattes och justerades följande voteringsproposition

:

»Den, som bifaller utskottets förslag i nu föredragna frågan,

röstar ja,

den det ej vill, röstar nej,

vinner nej, har landstinget beslutit i underdånighet tillstyrka

de i det underdåniga förslaget till ny fiskeristadga meddelade bestämmelser

uti förevarande hänseende.»

Omröstning företogs, dervid en förseglad sedel aflades, och

befanns vid omröstningens slut densamma hafva utfallit

med 32 nej

mot 8 ja,

hvadan landstinget alltså beslutit tillstyrka hvad de af Kongl.

Maj:t utsedde komiterade i deras underdåniga förslag till ny

fiskeristadga uti förevarande fråga föreslagit.

Beträffande derefter landstingets komiterades, af utskottet

förordade förslag, att de sista orden i första mom. af § 15 uti

fiskerikomiténs förslag till ny fiskeristadga skulle erhålla följande

förändrade lydelse:

»Ej heller må man inomskärs eller i insjöar och rinnande

vatten från fartyg eller eljest utkasta sten, ballast, stenkolsaska,

STOCKHOLMS LÅN.

11

slagg eller andra ämnen till skada för fisket, der ej sådant sker

vid strand för utfyllning eller dylikt ändamål», yrkade herr Beckman

bifall till utskottets förslag, under det att herrar Boström,

Dahlin och Jan Gustaf Jansson i Hemmarö yrkade afslag härå

och bifall till den lydelse ifrågavarande § hade uti fiskerikomiténs

förslag.

Vid framstälda propositioner bifölls sistnämnda yrkande.

Landstingets komiterades och utskottets hemställan, att landstinget

måtte i underdånighet tillstyrka, att bland de i § 17 af förslaget

till ny fiskeristadga förbjudna fiskesätt måtte upptagas jemväl

ljusning blef vid framstäld proposition af landstinget godkänd.

Vidare godkände landstinget, vid framstäld proposition, utskottets

hemställan att afslå den af landstingets komiterade gjorda

framställning, att till § 26 mom. b. af fiskerikomiténs förslag måtte

tilläggas bestämmelse derom, att öfverenskommelse i afseende å

fiskeredskapens uppmätning skulle innehålla, att redskapen dervid

skall vara våt och samtidigt både till längd och bredd i rät vinkel

hållas sträckt.

Den af landstingets komiterade och utskottet gjorda hemställan,

att landstinget måtte i underdånighet föreslå, att i § 26

mom. c. infördes bestämmelse derom, att öppenhållande af vakar

vintertiden särskildt nämndes bland medel till fiskets upphjelpande

och bevarande, blef vid framstäld proposition af landstinget bifallen.

Hvad utskottet hemstält rörande omredigering af § 27 förklarade

landstinget hafva förfallit till följd af dess beslut rörande

§§ 24-26.

Slutligen beslöt landstinget vid derom framstälda särskilda

propositioner, att, med bifall till landstingets komiterades, af utskottet

förordade förslag, landstinget skulle i sitt underdåniga

yttrande

dels afstyrka förslaget om inrätttande af en fiskeristvrelse

och anställande af iktyologer,

dels förorda anställande af fyra fiskeriintendenter,

dels ock tillstyrka nådigt godkännande af öfriga delar af det

af de utaf Kong!. Maj:t utsedde komiterade afgifna förslag till ny

fiskeristadga.

Ex protocollo

A. Wennberg.

12

STOCKHOLMS LÄN.

Till Stockholms läns landsting.

Sedan landstinget år 1883 besluta att till innevarande års

sammanträde uppskjuta afgifvandet af infordradt underdånigt yttrande

öfver ett till landstinget reinitteradt underdånigt betänbände

med förslag till ny fiskeristadga med mera samt uppdragit åt

undertecknade att till landstinget inkomma med utlåtande i ämnet,

hafva vi först vid sammanträde den 8 November 1883 och sedermera

å särskilda dagar under nämnda och innevarande år förehaft

frågan till behandling samt få härmed ödmjukast det infordrade

utlåtandet afgifva.

Innan komiterade inlåta sig i något uttalande om de särskilda

bestämmelserna i det underdåniga förslaget, anse komiterade sig

böra yttra några ord om den allmänna riktning, hvaruti förslaget

afviker från nu gällande fiskeristadga. Medan denna lemnar Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande rätt att, sedan fiskerättsegare öfverenskommit

om sättet för fiskets vård inom en viss ort, pröfva de

antagna bestämmelserna derom och, derest de icke finnas ändamålsenliga,

genom utslag förordna, på hvad sätt fisket skall bedrifvas,

samt derjemte tillerkänner samma myndighet rätt att, utan

anmodan från de fiskerättsegandes sida, vidtaga åtgärder och meddela

föreskrifter för fiskets upphjelpande och rationella vård, så

bär deremot det nu föreliggande förslaget, utgående från den

grund, att fisket är att betrakta såsom en enskild angelägenhet,

hvilken angår endast dem, som i fiskevattnet ega del, velat uteslutande

åt desse öfverlemna initiativet till bestämmelser om

fiskets bedrifvande utan all inblandning från statens sida och utan

att ens den föreslagna nya fiskeristyrelsen skulle, äfven der fisket bedrefves

på ett ändamålslöst och förödande sätt, kunna annat än genom

goda råd något åtgöra till sakens upphjelpande. Genom införande

af denna allt för stora frihet vid fiskerinäringens handhafvande vill

det synas som om förslaget alltför litet beaktat den nationalekonomiska

betydelsen af denna vigtiga näringsgren, som allt hittills

visat sig väl behöfva statens skyddande hand.

Efter förutskickande af denna allmänna anmärkning om det

upprättade förslagets hufvudsyfte, gå komiterade att yttra sig om

detaljbestämmelserna i de delar dessa vare sig innefatta något

nytt stadgande, som icke vunnit komiterades godkännande, eller

utesluta något, som enligt komiterades uppfattning bort i förslaget

inflyta. Beträffande härvid Kap. 1 om rättighet till salUjöfiske och

STOCKHOLMS LÄN.

u

Kap. 2 om fiskeråttighet i insjöar och rinnande vatten förekommer i

dessa icke något, som synes påkalla komiterades yttrande, då dessa

kapitel nästan helt och hållet hafva sin motsvarighet i hvad redan

är lagstadgadt och skäl till ändring häruti icke förefinnes.

I Kap. 3 om hushållning med fiskevatten möter oss i § 15 ett

stadgande om förbud för vissa ämnens utkastande i vattnet »till

skada för notvarpen», men, då utkastande från ångfartyg af stenkolsaska,

slagg o. d. i segellederna, efter hvad erfarenheten visat,

redan under den jemförelsevis korta tid, som våra sjövägar trafikerats

af ångfartyg, på flera ställen omöjliggjort utläggande af

nät, samt, derest ett sådant utkastande får fortgå, den tid ej torde

vara långt aflägsen, då en del fisksorter, som företrädesvis trifvas

i skärgårdarnes djupare farvatten, såsom sill, torsk, den ej förkastliga

simpan m. fl., förjagas från dessa ställen, anse komiterade ifrågavarande

förbud böra skärpas och önskligt vara, att de sista orden

i mom. 1 af denna § erhölle följande förändrade lydelse: »Ej

heller må man inomskärs eller i insjöar och rinnande vatten från

fartyg eller eljest utkasta sten, ballast, stenkolsaska, slagg eller

andra ämnen till skada för fisket, der ej sådant sker vid strand

för utfyllning eller dylikt ändamål.»

Bland sådana i § 17 omnämnda »fiskesätt, hvarigenom i förhållande

till fångsten mycken fisk onyttigt dödas eller skadas»,

hade komiterade väntat sig finna äfven ljustring upptagen såsom

förbjuden, då de skäl, som i förslagets motiver anföras för förbud

af harkning, puttning eller stångning, i lika hög grad gälla för

förbud af ljustring. Förslaget, som medgifver, att detta fångstsätt

mångenstädes i ganska hög grad skadar fisket, motiverar

dess bibehållande endast dermed, att det på andra orter hufvudsakligast

användes till fångande af gädda, hvilken fisksort anföres

såsom eu af våra värsta roffiskar och som derföre bör utrotas.

Detta må till viss grad vara sannt, men då gäddan — äfven om hon

icke utgör någon kalasfisk — dock är den fisksort, som hos oss

kanske allmännast förekommer på bordet, kunna komiterade icke

dela den mot henne i förslaget uttryckta förföljelselustan och föreslå

fördenskull, att i § 17 jemväl ljustring upptages bland förbjudna

fiskesätt. Till denna hemställan torde anledning derjemte

förefinnas uti den i vår tid alltmera uttalade uppfattningen, att

inenniskans välde öfver djuren bör inskränka sig till att i minsta

möjliga mån plåga det osjäliga slägte!, och att icke heller mot de

djurslag, som användas till föda, det behöfliga våldet må öfvergå

till onödi<r <n-vrnhet.

14

STOCKHOLMS LÅN.

Vid öfvergång härefter till §§ 24—27 finner man de stadgande^

som hufvudsakligen känneteckna det nya förslaget och söka

i vår fiskerinärings handhafvande införa en frihet, som, på sätt

här ofvan antydts, skulle efter all sannolikhet inverka i hög grad

störande på denna näringsgrens bestånd och utveckling. Blefve

förslaget faststäldt såsom lag, skulle Kongl. Maj:ts respektive Befallningshafvandes

makt och myndighet att ordnande ingripa i

fiskets bedrifvande dem fullständigt fråntagas och deras åtgörande

härutinnan inskränkas till ett formelt fastställande af de fiskeberättigades

överenskommelser för fiskets vård och idkande, allenast

besluten i laga ordning tillkommit och icke strede emot fiskeristadgan

eller annan allmän lag, äfven om de i öfrigt vore af den

mest förödande natur. Icke heller åt den nya fiskeristyrelsen är

inrymd någon rätt att materielt verka för fiskets förbättrande,

utan skulle styrelsen i sådant afseende allenast ega att »göra

framställningar». Endast innehafvarne af fiske blefve det medgifvet

att, der de för fiskets vård och lämpliga bedrifvande ansåge

särskild öfverenskommelse emellan de fiskeberättigade erfordras,

taga initiativ för sådan öfverenskommelses bringande till stånd.

Men hvilka svårigheter i allmänhet möta, då fråga uppstår att införa

för fisket skyddande bestämmelser, har en mångårig erfarenhet

visat. Nästan utan undantag hafva de i orter, der sådana bestämmelser

nu finnas, fiskeritjenstemännen — icke de fiskeberättigade

— väckt och genomdrifvit frågan, och då man aldrig så litet

gjort sig bekant med vår fiskeriidkande befolkning och dess åsigter,

är det lätt att förutse, icke allenast att stora svårigheter skola möta

för att åvägabringa njm skyddslagar, utan äfven att nu gällande

bestämmelser inom kort skola afskaffas och alla upptänkliga förödande

fiskesätt åter komma till heders, derest nu föreliggande

förslag till fiskeristadga vinner nådig fastställelse. Såsom man

kunde vänta, hafva dock inom den af Kongl. Maj:t tillsatta komitén

röster höjt sig emot det föreslagna sättet att uteslutande på frivillighetens

väg söka åstadkomma föreskrifter till betryggande af

ett rationelt bedrifvande af fisket, och fä undertecknade, med anslutning

till hvad komitéledamöterna Professoren Smitt och Ofverinspektoren

Friherre Uggla i sin reservation anfört, hemställa, att

landstinget i sitt underdåniga yttrande måtte framhålla nödvändigheten

deraf, att jemväl Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länen,

der särskilda bestämmelser om fiskets vård och lämpliga bedrifvande

finnas erforderliga, måtte, på sätt nu är stadgadt, berättigas

vidtaga åtgärder för sådana bestämmelsers åvägabringande, samt

STOCKHOLMS LAX.

15

att (let icke varder åt enskilda intressen öfverlemnadt att afgöra,

om vissa för ett fiskes bestånd i alla hänseenden nödiga åtgärder

böra vidtagas, utan tydligen uttryckt, Indika bestämmelser af ifrågavarande

art, de i § 24 af förslaget afhandlade öfverenskommelserna

skola innehålla.

I § 26 mom. b finna komiterade önskligt, att till undvikande

af tvistigheter bestämdes, det öfverenskommelse i afseende å fiskeredskapens

uppmätning innehölle, att redskapen dervid skall vara

våt och samtidigt både till längd och bredd i rät vinkel hållas

sträckt.

Bland medel till fiskets bevarande och upphjelpande, som

enligt § 26 mom. c af förslaget böra framhållas i överenskommelser

om fisket, torde äfven öppenhållande af vakar böra särkildt

nämnas.

I öfverensstämmelse med vår här ofvan uttalade mening om

Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes rätt att sjelfmant söka åvägabringa

överenskommelser till fiskets förbättring, anse vi, att Kongl.

Majt:s Befallningshafvande jemväl bör tillerkännas rätt att åstadkomma

ändring i dessa överenskommelser, hvarföre § 27 i förslaget

bör i enlighet dermed omredigeras.

Slutligen hafva komiterade att yttra sig öfver det underdåniga

förslaget om upprättande af en fiskeristyrelse, som uti en hand

skulle förena allt, som kan afse fiskerinäringens utveckling och förkofran

inom landet och genom hvilken nya institution den årliga

intägten åt Sveriges fiskerier förmenas skola komma att väsendtligen

ökas, då derigenom vården om fisket skulle komma att bättre

öfver vakas.

Till utrönande af hvad denna fiskeristyrelse i verkligheten

skall komma att uträtta, är nödigt att granska förslaget till ny

fiskeristadga, och finna vi då, att styrelsen skall

enligt § 13 besvara Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes förfrågningar,

hvilka åtgärder, der någon eger rätt att för vattenverk

eller fiske stänga vattnet, må, i stället för bottenluckor, vidtagas

för beredande af fiskens fria upp- och nedgång;

''enligt § 24, sista momentet, i det sällan förekommande fäll,

att för viss ort särskilda bestämmelser skulle erfordras ano-ående

O

sådant fiske, som är öppet för alla rikets inbyggare, derom göra

framställning hos Kongl. Maj:t; samt

enligt § 32 medgifva undantag från fiskeristadgan och de särskilda

fiskeriöfverenskommelserna, derest för vetenskaplig undersökning,

fiskodling o. d. sådant skulle vara nödigt.

16

STOCKHOLMS LÄN.

Hvad fiskeristyrelsen vidare skulle uträtta framgår af förslaget

till stadga för densamma, der det föreskrifves, att styrelsen

skall anordna och öfvervaka fiskeritjenstemännens verksamhet samt

i öfrigt söka befordra fiskerinäringens utveckling och förkofran

inom landet samt till den ändan hos Kongl. Maj:t, Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

in. fl. myndigheter göra framställningar till fiskeriernas

upphjelpande och fiskevattnens vetenskapliga undersökning.

Men ingenstädes finner man åt fiskeristyrelsen inrymd rättighet att

på något sätt praktiskt ingripa, der fisket drifves på ett irrationelt

eller utödande sätt, eller att taga något verkligt initiativ till

fiskerinäringens höjande. Skulle på någon ort fiske efter träffad

öfverenskommelse börja drifvas efter en metod, som innebure

fiskets undergång, kunde styrelsen väl göra framställning om det

oriktiga förfarandet, men något verksamt medel att åstadkomma

förändring i de skadliga bestämmelserna stode styrelsen icke

till buds.

Vid sådant förhållande förefaller det komiterade, som om

inrättandet af ett särskildt embetsverk under namn fiskeristyrelsen

icke vore af behofvet påkalladt, eller synes det åtminstone, som

om denna styrelse, såsom dess verksamhet blifvit i det underdåniga

betänkandet ordnad, icke skulle komma att motsvara de

dermed förenade kostnader, och få komiterade fördenskull hemställa,

att landstinget i sitt underdåniga yttrande måtte för sin

del afstyrka förslaget om en fiskeristyrelses upprättande. Allt

hvad hittills ålegat Kongl. Kommerskollegium rörande fiskerierna

och Kongl. Landtbruksakademiens Förvaltningskomité beträffande

fiskeritjenstemännen skulle således fortfarande tillhöra dessa myndigheter

Men då biträde af vetenskapligt bildade fiskeritjenstemän

är oundgängligt och en enda fiskeriintendent icke kan fvlla

O O C“ J

behofvet af sådant biträde, förorda komiterade, att förslaget om

anställande af fyra fiskeriintendenter måtte varda af landstinget

i underdånighet tillstyrkt.

Vidkommande de föreslagna iktyologerne till obestämdt antal,

anse komiterade åter, med allt erkännande af vigten af vetenskapliga

undersökningar så i denna som andra näringsgrenar, det dockkunna

ifrågasättas, huruvida icke arbeten af dylik art snarare

böra lemnas åt vetenskapsmännen ex professo, än åt särskilde

underordnade tjensteman; och då i allt fall de undersökningar,

som af dem borde verkställas, antagligen skola medhinnas af de

fyra fiskeriintendenterne, få komiterade för sin del föreslå, att be

-

UPSALA LÅN.

17

stämmelsen om anställande af särskilde iktyologer icke måtte vinna

landstingets tillstyrkan.

Stockholm den 20 Juni 1884.

A. F. Martin. Vid. Wahlberg. J. W. Beckman.

C. J. Pira. Charles Jacobson.

1) Kongl. Maj ds Befallningshafvande i Upsala län.

Till Konungen.

Uti remiss den 3 Augusti 1883 har blifvit länsstyrelsen anbefaldt

att, efter landstingets hörande, afgifva underdånigt yttrande

öfver af komiterade utarbetadt underdånigt betänkande med förslag

till ny fiskeristadga med mera; och får länsstyrelsen, med

öfverlemnande af landstingets yttrande, förmäla, att länsstyrelsen

icke har något att tillägga till hvad landstinget i underdånighet

anfört, hvadan länsstyrelsen såsom eget utlåtande får åberopa

landstingets yttrande.

Landskansliet i Upsala den 22 Oktober 1884.

Underdånigst

A. HAMILTON.

P. II. Löfqvist.

2) Upsala läns landsting.

Till Konungen.

Genom Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Upsala län

har blifvit länets landsting anbefaldt att afgifva underdånigt ytt

Utlåtande

öfver först. t. ny Fiskeristadga. 2

18

DPSALA LÄN.

rande öfver ett af särskilde komiterade upprättadt förslag till fiskeristadga

samt till stadga för fiskeristyrelsen och instruktion för statens

fiskeritjenstemän.

I anledning häraf har landstinget, som ansett nämnda förslag

och särskildt förslaget till fiskeristadga hafva på ett lyckligt sätt

löst den vigtiga frågan om åstadkommande af samverkan mellan

enskilde fiskeberättigade och det allmänna till fiskerinäringens utveckling

och förkofran, samt i öfrigt framför nu gällande föreskrifter

i ämnet ega företrädet af klarhet och fullständighet i bestämmelser,

som af förändrade förhållanden påkallas, beslutit att

i det hela underdånigst tillstyrka antagande af samma förslag, dock

med ändring eller tillägg i följande punkter.

Uti den föreslagna fiskeristadgcins § 11 mom. 1 borde, enligt

landstingets åsigt, efter ordet fiske i punkt. 1 orden »eller för fisklek

tjenligt ställe» tilläggas.

Sedan i nyssnämnda § 11 mom. 1 stadgats, att kungsådra eller

mindre fiskeled ej må med fasta fiskeredskap eller annan byggnad

stängas, föreskrifves i mom. 2, att hvarje garn- eller spjelredskap,

som ligger i vattnet längre än 15 minuter, skall anses lika med

fast fiskebyggnad. Häraf följer, ätt en fiskeberättigad eger rätt att

under nämnda tid med dylikt rörligt fiskeredskap upptaga hela

kungsådrans eller fiskeledens bredd. Med anledning dera har

landstingets uppmärksamhet blifvit fäst på det förhållande såsom

möjligt, att en eller flere fiskeberättigade, de senare efter öfverenskommelse

eller i samförstånd med hvarandra, kunna, genom att i

vattendraget skiftesvis utlägga garn- eller spjelredskap helt nära

intill hvarandra och skiftesvis upptaga dem, på eu begränsad sträcka

af vattendraget, hålla fiskeleden fullkomligt stängd till men för ofvan

varande fiskeberättigade och för fiskens gång till lekplatserna,

Visserligen måste ett sådant fiskesätt betraktas såsom besvärligt;

men har lagstiftaren såsom tänkbart fiskesätt ansett nedläggande af

sådana rörliga i allmänhet för en tid af 15 minuter, så finnes intet

oantagligt i ett dylikt omskiftande i nedläggning och upptagning af

två eller flere redskap i omedelbar närhet till hvarandra. Till förebyggande

af den skada för fisket, som häraf skulle uppstå, har

landstinget beslutit underdånigst tillstyrka antagande af ett tillägg

till ifrågavarande moment af följande lydelse:

Ej må garn eller spjelredskap i kungsådras eller

fiskeleds längdriktning skiftesvis utläggas närmare intill

hvarandra än på ett afstånd af 500 fot mellan de å ömse

sidor hvarandra närmaste delarne af redskapen.

UPSALA LÄS.

19

Förevarande § 11 har synts landstinget fordra tillägg af ett

mom. 3 till begränsande af det på senare tiden i bruk komna sättet

att medelst utläggande af s. k. storryssjor fånga lax invid fastlandet

och i skärgårdarne i omedelbart granskap intill de laxförande elfvarnes

och strömmarnes utlopp i hafvet, hvilket fiskesätt, förutom

att det direkt minskar fångsten i de gamla strömfiskena, äfven på

ett betänkligt sätt hotar hela laxfiskets bestånd, alldenstund nämnda

ryssjor, ursprungligen afsedda för sikfiske, till följd af det ringa afståndet

mellan knutarne — ej mera än en decimaltum — och genom

sina stora dimensioner upptaga både små och stor lax i ovanlig

myckenhet. Landstinget har derför beslutit underdånigst föreslå

ett tillägg till denna § så lydande:

I inre skärgårdar, der laxförande å eller ström i

hafvet utfaller, åligger det Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i de län, der fiske med s. k. storryssjor idkas, att

efter vederbörande fiskeriintendents hörande bestämma

för hvarje särskilt utlopp den gräns, intill hvilken, från

hafvet räknadt, dylik redskap må få utsättas.

I den föreslagna fiskeristadgans § 20 har landstinget ansett

böra efter ordet »samfäldt» tilläggas: »eller allmänt».

Alldenstund fridlysning af en lekplats och dermed följande inställande

af fisket å platsen mången gång kan vara mera skadligt

än gagneligt för det slag af fisk, hvars förökande man åsyftar,

emedan fisken på samma gång mera utsättes för anfall af sina fiender

af annan fiskart, men deremot genom ändamålsenliga åtgärder

skydd för visst slag af fisk kan åvägabringas, utan att fisket å lekplatsen

helt och hållet inställes, har landstinget velat i underdånighet

förorda, att § 26 punkt, a uti den föreslagna fiskeristadgan

måtte efter ordet »böra» erhålla följande lydelse: »genom fridlysning

eller på annat sätt skyddas»; i sammanhang hvarmed ordet »fridlysta»

i § 26 punkt, c synts böra utgå,

Punkt, d i samma § 26 har landstinget i underdånighet ansett

böra erhålla den lydelse, som af herrar Smitt och Uggla inom

fiskerikomitén i afgifven reservation föreslagits, nemligen:

— särskildt med afseende på laxfisket dessutom —

det mått, under hvilket mindre lax ej får fångas, samt de

tider, under livilka denna fisk efter erfarenheten kan antagas

gå från lekplatserna till hafvet eller större sjöar,

skolande under dessa tider allt laxfiske i vattendraget

inställas och de dertill brukade redskap samt i vattendraget

befintliga ålkistor och andra fiskebyggnader vara

tillslutna eller uppdragna på land.

20

UPSALA LÅN.

Till fullständigande af bestämmelserna rörande besluts åstadkommande

inom fiskerinämnd särskild t för det fall, att nämnden

består af fem ledamöter, borde, enligt landstingets åsigt, i § 28 mom.

3 af föreslagna fiskeristadgan satsen »äro alla af olika mening, galle

såsom nämndens beslut ordförandens mening» utbytas mot:

äro lika och högsta röstetal för olika meningar, galle

den af dem, som är ordförandens mening, eller den han

med sin röst biträder.

Med hänsyn till beskaffenheten af nämndens uppgift, som består

i afgörandet af tvistefrågor af i viss mening civil natur, har

det synts landstinget rättast vara, att åt nämndens ledamöter tillförsäkrades

ersättning för deras kostnader och tidspillan, så att

denna ej må vara beroende af derom framstäldt anspråk, äfvensom

att grunden för ersättningens utgående bör vara i lag stadgad

och ej bero af administrativ myndighets pröfning. Landstinget har

derför velat i underdånighet föreslå följande lydelse af § 30 uti

fiskeristadgan:

Ledamot i fiskerinämnd ege rätt till ersättning för

© ©

förrättningen efter femte klassen i gällande reseregle©

© ©

mente. Denna ersättning o. s. v.

Slutligen har landstinget beträffande förslaget till instruktion

för statens fiskeritjenstemän anmärkt, att, då de föreslagna fyra

fiskeriintendenternas verksamhet i det hela bör vara riktad på att

genom försök och iakttagande af särskilda lokala förhållanden direkt

befordra fiskerinäringens utveckling och deras arbete för detta

ändamål inom det dem hvar för sig anförtrodda distrikt säkerligen

© ©

kommer att taga dem fullt i anspråk, de synas böra befrias från

att åtala öfverträdelser af fiskeristadgans föreskrifter eller faststälda

överenskommelser; och har landstinget derför velat i underdånighet

hemställa att uti § 3 punkt, c af omförmälda förslag ordet

»åtala» måtte utbytas mot: »till åtal anmäla».

Hvad landstinget sålunda velat underdånigst andraga får jag

i egenskap af landstingets ordförande härmed hos Eders Ivongl.

Maj:t i underdånighet anmäla.

Upsala den 17 September 1884.

Underdånigst

På Upsala läns landstings vägnar:

C. E. CASPARSSON.

S. C. Bring.

ÖSTERGÖTLANDS LÅN.

21

1) Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Östergötlands län.

Till Konungen.

Sedan, till fullgörande af nådig föreskrift i remiss den 3 Augusti

1883 å det af i nåder särskildt förordnade komiterade den 3 förutgångne

Mars afgifna underdåniga betänkande med förslag till ny

fiskeristadga med mera, yttrande deröfver blifvit infordradt från länets

landsting, som i anledning deraf inkommit med bifogade underdåniga

utlåtande, får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande detsamma,

jemte det deruti åberopade yttrande af landstingets komiterade,

underdånigst öfverlemna och för egen de! instämma i hvad

landstinget i ämnet andragit.

Underdånigst

ROBERT de ea GARDIE.

Adolf Wallenberg.

Linköpings slott i Landskansli^ den 31 December 1884.

2) Östergötlands läns landsting.

Till Konungen.

Sedan Eders Kongl. Maj:t i skrifvelse af den 3 Augusti 1883

genom Dess Befallningshafvande infordrat Östergötlands läns landstings

underdåniga utlåtande öfver afgifvet »förslag till ny fiskeristadga»,

får landstinget i underdånighet såsom sitt yttrande öfver

berörde förslag härhos bifoga ett af landstingets komiterade afgifvet

»Betänkande», dock med följande af landstinget dervid gjorda

ändringar:

1:0 Att § 18 mom. 1 af det underdåniga betänkandet oförändradt

bibehålies, men att deremot mom. 2 i samma § får det

22

ÖSTERGÖTLANDS LÅN.

tillägg af orden »i sött vatten och inom skärgård», som landstinsskomitén

i sitt betänkande föreslagit.

2:o att landstinget äfvenledes tillstyrker antagandet af den

ändring i § 24, som i herrar F. A. Smitts och E. J. E. Ugglas reservationer

till det underdåniga betänkandet föreslås, jemte herr G.

Lundqvists reservation i landstingskomiterades betänkande rörande

samma §, samt äfven att ordet »inneliafvaren» i § 24 i det

underdåniga betänkandet utbytes, enligt landstingskomiterades förslag,

till orden »fiskevattensegaren eller den han i sitt ställe förordnar»,

samt

3:o att landstinget för sin del tillstyrker antagandet af § 31

i nämnda underdåniga betänkande oförändrad och ej på det sätt,

som i det af landstingets komiterade afgifna betänkande blifvit

föreslaget.

Underdånigst

För Östergötlands läns landsting

CARL EKMAN.

Pehr Orre.

Linköping den IT September 1884.

Till O stergötlands läns landsting.

Sedan landstinget vid sitt tjugoförsta lagtima möte i Linköping

den 19 Sept. 1883 uppdragit åt undertecknade att till

1884 års landsting inkomma med yttrande rörande det förslag till

ny fiskeristadga, som af dertill utaf Kongl. Maj:t i nåder utsedde

komiterade blifvit utarbetadt, så hafva vi på kallelse af landstingets

sekreterare för detta ärendes behandling första gången sammanträdt

i Linköping tisdagen den 20 November och ytterligare

tvänne gånger å samma ställe, dervid nämnda förslag af oss blifvit

granskadt, och få vi såsom resultat af våra derunder hållna öfverläggningar

inför landstinget framlägga följande

Betänkande.

Komiterade, som genomgått förslaget till ny fiskeristadga paragrafvis,

få härnedan upptaga de §§, hvilka vi anse höra ändras

och i anledning deraf göra följande anmärkningar:

ÖSTERGÖTLANDS LÄN.

2 3

§ 2. I mom. 2 af denna § stadgas, att, då vid öppen

hafsstrand ej lagligen bestämdt är, huru långt strandegarerätten

sträcker sig, denna skulle räcka två hundra meter från

det ställe vid stranden, hvarest stadigt djup af två meter vidtager.

Härvid vilja komiterade föreslå talet 400 meter i stället för 200,

alldenstund en strandegare med tvärdjup strand enligt sistnämnda

stadgande knappt skulle kunna anse sig vara i oqvald besittning

af ett sommarnotvarp, mycket mindre af ett vinternotvarp, der man,

i anseende till besväret att upphugga många korta varp, gör dem,

som upptagas, betydligt långa utifrån stranden, enär man vid dylik

notdragning är oberoende af dragsträngarnes längd. Detta förbehåll

göres naturligtvis för sådana län, der man icke eger rätt att följa

saltsjöfisken efter dess dref, utan hvar strandegare är hänvisad till

fiske uteslutande vid sin egen strand.

Kongl. komiterade antyda visserligen uti sitt betänkande, att

betämmande af svenskt sjöterritorium är en fråga af internationel

betydelse, som det ej lämpar sig för en fiskerikomité att vidröra,

men • stadgandet 200 meter synes redan jäfva detta uttalande,

hvarföre ock undertecknade, gående ännu en mån längre, vilja

gifva ifrågavarande tal praktiska dimensioner. Då §:n aldrasist

vill gifva strandegare rätt att lagligen göra gällande det anspråk

på större område i fiskevattnet, hvartill han kan anse sig befogad,

så skulle komiterade anse ömkligt, att anvisning ock kunnat gifvas,

under hvilka omständigheter sådant yrkande med fog kan göras,

och hvilket lagrum han i så fall hade att åberopa.

§ 3. Ehuru strandegare i de uti denna § nämnda län göras

likställige genom rättigheten att fiska vid hvilkens strand de behaga,

allenast att åker eller äng der ej är belägen, så skulle

man dock kunna tänka, att den, som på sina fiskeegor hade tjenlig

lekplats för strömming eller annan fisk, gerna skulle se, att densamma,

både för hans egen och andra fiskandes skull, kunde fredas

för ohejdad notdrägt, hvarigenom dylik lekplats snart skulle odugliggöras,

och ville komiterade fördenskull föreslå, att å dylik plats,

som skulle vara prickad eller märkt, notdragning kunde förbjudas

och fiske ensamt med stillastående fiskeredskap få bedrifvas, och

borde om sådant i denna § stadgas.

§ 5. Ordet »djup» i början af denna § bör bestämmas med

eu minimisiffra, emedan komiterades erfarenhet är, att ett närgånget

och skadligt krokfiske öfver allt af obehöriga bedrifves, i

den tro att det år hvarje svensk mans rättighet.

24

ÖSTERGÖTLANDS LÄN.

Uttrycket »större hafsfjärdar» föranleder otydlighet och osäkerhet,

Komiterade anse, att ett bestämdt mått bör gifvas, utöfver

hvilket det fall inträder, som §:n afser, eller också i allmänhet

stadgas, att, då hafsfjärd har den bredd, att strandegare å

motsätta sidor med sina egor icke mötas i dess midt, samma

bestämning rörande strandeganderättens utsträckning, som i § 2

föreslås, nemligen 400 meter, skulle ega rum.

§ 7. Här göres samma anmärkning och förslag som vid § 5.

§ 10. Alldenstund erfarenheten visar, att det mest oförsynta

fiske med krok af obehöriga personer utöfvas, i den inbitna tro

att sådant är berättigadt, säkerligen till följd af den speciela tillåtelsen

för detta fiske, som är intagen i § 5, så skulle komiterade

anse nyttigt, att i detta kapitel finge ingå en anmärkning om att

i insjöar fiske med krok eller ref ej är tillåtet annorlunda, än som

i § 7 är föreslaget att medgifvas.

§ 13. Den erfarenhet, som vunnits vid Motala kungsfiske,

ådagalägger, att de i denna § omnämnda bottenluckor ej lemna

fri passage för uppgångsfisken, emedan pressvattnet, så snart fallet

öfverstiger fem fot, blir honom öfvermägtigt, De laxar, • som

fångas vid Motala, utgöras nemligen med få undantag af Vetternlax,

och ej af sadana, som kommit från Boren. I följd häraf

föielas, att laxtrappor borde blifva obligatoriska, der någon eger

rättighet att stänga vatten, utom vid de vattenfall, som understiga

fem fot, der bottenluckor skulle kunna göra tjenst. Kunna laxtrappor

ej åläggas, utan det stannar vid bottenluckor, så böra likvisst

dessas storlek, form och läge angifvas, emedan bestämningarna »tjenlige»

och »nödige» ej lemna garanti för att de, som anbringas, motsvara

ändamålet, utan i stället föranleda tvister. Dessutom bör äfven

bestämmas, under Indika tider de böra hållas öppna. I alla händelser

borde fiskevattensegare, som ligger ofvanföre, ega rättighet

att på sin bekostnad bygga laxtrappa i nedanför liggande egares fiskevatten.

Då i slutet af denna § rättighet medgifves för verkegare

att i smärre vattendrag igenstänga fiskeleden hel och hållen, så

bör ock fiskevattensegare, som ensam eger fiskevattnet nedanföre

till utloppet, vara berättigad att likaledes stänga vattendraget

med fiskebragd, då verket är beläget i gränsskilnaden till den

nedanför liggande fiskevattensegarens område, så att båda blifva

likställige i rättigheter.

§ 15. Ordet »affalls» i sammansättningen »affallsämne» torde

böra utgå, såsom inskränkande förbudets allmännelighet,

ÖSTERGÖTLANDS LÄN.

25

§ 18. Enär erfarenheten ådagalagt, att å ångbåtar, särdeles

sådana som eldas med ved, onödigt buller åstadkommes, samt å

ångbåtar i allmänhet ånghvissla öfver höfvan anlitas, så skulle

komiterade anse gagneligt, om någon särskild bestämmelse, i syfte

att förekomma dylikt, finge i denna § inflyta.

I sista momentet af denna § föreslås tillägget: i sötvatten

och inre skärgården. Ty då i yttre skärgården fiske medelst

pulsning hittills bedrifvits utan inskränkning, och sådant der ej

visat några menliga följder, emedan i yttre skärgården hvarken

sötvattenssjöar eller rinnande vatten annat än undantagsvis förekomma,

och lekplatserna följaktligen blifva få, så anse komiterade

yttre skärgården, som företrädesvis är hänvisad till fisket såsom

hufvudnäring, ej böra den ifrågasatta inskränkningen åläggas, allenast

att förbudet mot pulsning blir tillämpadt på de i anmärkningen

till § 3 omnämnda platserna.

§ 21. Då i von Yhlens mot denna § gjorda reservation

full ersättning synes vara föreslagen åt garnfiskaren för det

qvantum fisk, han skolat bekomma, om hans garnsätt fått vara

orördt, och skada således icke tillfogas hvarken den enskilde fiskaren

eller fisket, så synes billigt, att i fiskkonsumenternas intresse garnfiskaren

bör vika för vadfiskaren, äfven om skenbara stöd för motsatt

åsigt från juridisk synpunkt skulle kunna framdragas.

§ 22. Då kräftan lemnar ett värdefullt och ganska eftersökt

födoämne, och kändt är, att hon på många ställen är utsatt för ett

hänsynslöst uppfångande, så föreslås, att hon i likhet med hummer

och ostron erhåller lämplig fridlysningstid, samt äfven att visst

mått bestämmes, hvarunder hon ej får försäljas eller nyttjas.

§ 23. I denna § bör tilläggas, att lax under 25 centimeters

längd ej får innehafva^, utan skall, om sådan fångas, genast

släppas.

§ 24. Uttrycket »innehafvare» i mom. 3 af denna § hör utbytas

mot »fiskevattensegare eller den han i sitt ställe förordnar».

Antages denna förordning, så bör ock i femte och derpå följande

moment uttrycket »fiskeberättigade» i öfverensstämmelse med samma

ändring berigtigas.

§ 26. Det i mom. b föreslagna sätt för bandets bestämmande

å fiskeredskapen, hvilket förutsätter en räkneoperation, anse

komiterade för enkelhetens skull böra utbytas mot ett direkt fastställande

af längden mellan knutarne.

§ 27. Komiterade anse stadgandet, att fiskeriöfverenskommelse

ej får ändras, om ej anmälan derom göres före utgången af de

26

ÖSTERGÖTLANDS LÅN.

fem år, för Indika (len gäller, föranleda ett obeqvämt aktgifvande

på fatalietider både för anmälaren och Kongl. Maj:ts Befallningshafvande.

I stället föreslås, att mom. 2 utgår och mom. 1 erhåller

ett tillägg af följande lydelse: Efter dessa fem år fortfar den äfven

att gälla, intill dess ändring hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

blifvit sökt och faststäld.

§ 31. Medgifvande! att idka sitt fiske utan hinder af de särskilda

bestämmelser, Indika kunna vara för fiskevattnet gällande,

anse komiterade vara ett allt för stort vederlag derför, att fiskevattensegare

bedrifver fiskodling under kontroll af statens fiskeritjensteman,

helst som klart är, att det ringa antal dylika tjensteman,

som antages, aldrig skall kunna hinna med att öfvervaka

efterlefnaden af lemnade föreskrifter, hvadan ett dylikt medgifvande

kunde blifva till skada för andra, som i samma fiskeområde

voro delegare.

§ 32. I fall bestämmelse rörande kräftor intages i § 22, bör

å dem äfven här fästas afseende.

§ 35. Ehuru det i formelt hänseende skulle kunna synas mindre

lämpligt att ingå i någon specification af olofiiga sätt att fiska,

anse komiterade dock på de grunder, som i anmärkningar ne vid

§§ 5 och 7 göras, att det skulle kunna bidraga till någon rättelse

i de hos allmänheten inbitna origtiga föreställningarne om

rättighet till krokfiske öfverallt, i fall denna §:s början finge följande

lydelse: »Fiskar någon med krok, garn eller annan redskap

utan lof» etc.

§ 43. I denna § böra äfven kräftorna omnämnas, om de komma

att i fiskeristadgan upptagas.

§ 47. Enär fara värdt är, att i högst få fall lagbrott, som i

denna § omförmälas, komma att beifras, då så mycket besvär

och omständlighet ålägges den, som lidit skada, utan lagbrytaren

får gå ostraffad och lagbrytare derigenom uppammas, så ville

komiterade, utan att föreslå något visst tillvägagångssätt, endast

framställa önskvärdheten af att besvären och olägenhet ernå så

mycket som möjligt må läggas på lagbrytaren. Sista punkten af

mom. 2 anse komiterade fördenskull böra få följande lydelse:

Efter utgången af nämnda tid vare fiskevattensegare berättigad

att fångst och redskap för sin räkning försälja. Likaså anse komiterade,

att den i mom. 3 omnämnda stämningsskyldigheten må

åläggas lagbrytaren, som ej lärer underlåta att deraf begagna sig,

om han anser sig hafva lidit orätt.

ÖSTERGÖTLANDS LÄN.

27

Till sist hemställa komiterade, att landstinget ville i underdånighet

tillstyrka förslagets antagande, med iakttagande af de

anmärkningar, som här gjorda blifvit.

Linköping den 7 Maj 1884.

Då undertecknad, ordförande, har en mångårig erfarenhet af

att felaktiga och skadliga stipulationer uti sådana särskilda överenskommelser

för fiskets vård och bedrifvande, som i § 24 omnämnas,

ej blifva aflägsnade, om detta skall bero uteslutande af

enskild! initiativ, så får jag, i olikhet med det af mina medkomiterade

i detta afseende gillade förslaget, vördsamt föreslå, att

äfven åt fiskeriintendent må tilldelas både rätt och pligt att genom

anmälan hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande göra uppslag i dylikt

ärende.

För att visa befogenheten af ett dylikt förslag vill jag påpeka,

att uti kungörelsen för fisket i Motala ström i 18 år stått det

orimliga stadgandet, natt nät, not eller gallerverk afsedda för fångst

af lax icke må hafva maskor med längre än en och en half decimaltums

höga stolpar». Här menas naturligtvis kortare i stället för

längre. Men genom ett dylikt påbud är dock all skadlig och småmaskad

redskap tillåten och all rymligt bunden beslagbar, hvarföre

den, som fiskar med sistnämnda redskap, är underkastad 50 kronors

böter. Anmärkas bör äfven, att denna kungörelse på Kongl. Maj:ts

nådiga befallning blifvit ånyo utgifven 1874, med bibehållande af

samma ovigtighet, till hvars rättelse fiskeriintendenten, ehuru utgifvare,

icke varit berättigad att taga initiativ.

Vidare bär under 27 år inom den del af skärgården, der jag

är bosatt, varit stadgadt, att den not, hvarmed spigg eller pligg

får fiskas, skall hafva eu kil, som är trettio alnar lång och två alnar

djup — ett fiskeredskap altså, som väl aldrig har funnits, emedan,

när armar fogas till en dylik kil, alltsammans blir eu orimlighet.

I stället fiskas prigg allmänt med notar, som äro 70 å 80 alnar

långa ocli 9 å 12 alnar djupa i hugget. Emedan det redskap, som

i kungörelsen anbefalles, är omöjligt att begagna vid priggfiske, sä

G. Lund qvist.

A. E. Petersson.

C. J. Hålstensson.

Johan Jaensson.

A. J. Holmertz.

Reservation,

28

JÖNKÖPINGS LÅN.

har aldrig något beslag skett, hvarken af fångsten eller den brukliga

redskapen. Men båda delarne äro likväl beslagbara. Och de

utgöra ej någon obetydlighet, alldenstund fångsten kan de år, som

priggen »går i stack», här uti skärgården utgöra många tusen

kronors värde, och hvarje not kostar dessutom omkring ett par

hundra kronor. Såsom exempel från detta år, som varit blott

ett medelmåttigt år, må nämnas, att vid ett hemman i min närhet

fångats för 2,000 kronors värde, och vid ett båtsm anstorp, som har

blott ett enda priggvarp, har fångats för nära 1,000 kronors värde.

En tillfälligt förordnad kronobetjent, som ej gjorde afseende

på det förhatliga i beslagsaffärer, skulle under ett priggår kunna

göra sig en betydande förmögenhet, då den urkokade tranen ligger

färdig att försäljas lagrad på tjogtals fat, och derigenom bereda

skärgårdsallmogen stora förluster. Ett dylikt farligt stadgande, som

likt ett damoklessvärd hänger öfver mångas ekonomi, och som dessutom,

då det ej kan tillämpas, väcker missaktning för lagen, bör

undanrödjas, och då det visar sig, att enskild fiskevattensegare, af

skäl som bär är onödigt att uppgifva, ej tager initiativ dertill, så bör

fiskeritjensteman dertill vara både berättigad och förpligtad. I

förbigående vill jag nämna, att vid mitt boställes strand priggfiske

aldrig bedrifvits.

G. Lundqvist.

1) Kongl, Maj:ts Befallningshafvande i Jönköpings län.

Till Konungen.

Efter granskning af det utaf särskilda i nåder förordnade

komiterade afgifna underdåniga betänkande med förslag till ny

fiskeristadga med mera, öfver hvilket förslag Eders Kongl. Maj:t

behagat infordra Kongl. Majrts Befallningshafvandes underdåniga

utlåtande efter landtstingets hörande, får Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,

jemte öfverlemnande af landstingets i ämnet afgifna

yttrande, härmed i underdånighet framställa de anmärkningar, till

hvilka Kongl. Maj:ts Befallningshafvande vid berörda granskning

ansett anledning förekomma.

JÖNKÖPINGS LÄN.

29

§ 13.

De uti inom. 1 af förevarande § intagna orden »efter hittills

gällande föreskrift» i fråga om skyldighet för egare af vattenverk

eller fiske, som hafva någon särskild rättighet att stänga

vatten annorledes än i allmänhet är medgifvet, att i tv fall förse

alla dammar med nödiga bottenluckor, torde utan olägenhet kunna

uteslutas. Dessa ord förekomma uti § 14 af fiskeristadgan den 29

Juni 1852 och hänvisa till bestämmelsen uti tredje kapitlet 5 § af

fiskeristadgan den 14 November 1766, att alla dammar böra förses

med nödiga bottenluckor för den upp- och nedgående fisken. Det

synes vara så mycket mindre behöfligt, att än vidare i detta fall

åberopa den hittills gällande föreskriften, som densamma icke skall

lända till ovilkorlig efterföljd, utan det öfverlemnats till Ivongl.

Maj:ts Befallningshafvande att, efter fiskeristyrelsens hörande, föreskrifva

vidtagandet af andra åtgärder till beredande af fiskens fria

upp- och nedgång.

§ 17.

Ehuru, på sätt i landstingets yttrande omförmäles, den för

fiskets hedrifvande i sjöar och strömmar inom Jönköpings län, med

undantag af Nissa-åns vattendrag, antagna och gällande stadga

innehåller, att så kallad ljusning skall vara alldeles förbjuden,

enär detta fångstsätt visat sig vara förderfligt för fisket, synes dock,

med afseende å hvad kommitterade, pag 9, härom anfört, icke vara

lämpligt, att, på sätt landstinget ifrågasatt, »ljustring» i § 17 införes

bland der uppräknade skadliga fiskesätt, utan lärer förbud

mot användandet af berörda fiskesätt böra få bero på öfverenskommelse

inom särskilda orter.

§ 21.

Jemte det att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande biträder

hvad landstinget vid denna § föreslagit angående medgifvande

för delegare i insjöfiske att öfverenskomma äfven om annat sätt för

utöfvandet af samfäldt fiske, hemställer Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,

enär det ju kan hända, att två eller flere af dem, som

samlats i och för notdrägt, samtidigt förmärka, att fisken gått in i

varpet, och i följd deraf på samma gång utgifva nottågen, att

den i §:n införda bestämmelsen derom, att vid notdrägt den

eger taga första kastet, som först utgifver nottåget, hvilken bestämmelse

kan föranleda tvister mellan de fiskande, om hvem som

skall ega företrädet att taga första kastet, måtte uteslutas och

§:n bibehållas i full öfverensstämmelse med lydelsen af § 21

30

JÖNKÖPINGS LÄN.

uti nu gällande fiskeristadga, helst det förhållande, som gifvit anledning

till omförmälda bestämmelse rörande ordningen mellan de

fiskande vid notdrägt, enligt hvad i betänkandet omförmäles, endast

förekommer vid rikets vestra kust, och således torde vara att hänföra

till sådana iakttaganden vid fisket, hvilka böra blifva föremål

för överenskommelser inom de särskilda orterna.

§ 22.

Efter hållna sammanträden med vederbörande delegare uti

fiskevatten inom länet, dervid de fiskeberättigade hördes angående

behofvet af föreskrifter rörande kräftfisket, som, till följd af ökad

efterfrågan å kräftor äfven från främmande orter, bedrefs i stor

omfattning till men för fiskets framtida bestånd, har Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande under den 8 november 1880, i enlighet med

de af flertalet fiskeberättigade vid berörda sammanträden biträdda

överenskommelser, förordnat, att fångst af kräftor inom Jönköpings

län må utöfvas endast under Augusti, September och Oktober

månader hvarje år, men skall under öfriga tider af året vara i allmänhet

förbjuden. Enligt hvad Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

bär sig bekant, äro överenskommelser rörande kräftfisket äfven

inom flera andra län träffade och till efterrättelse faststälda, dock

med någon skiljaktighet i afseende å tiden, hvarjemte inom ett och

annat län bestämts, att kräftor, som i längd icke hålla viss dimension,

icke må fångas, utan skola, när de upptagas, åter utsläppas,

hvilken bestämmelse icke förekommer här i länet, enär den ansågs

medföra svårigheter och olägenheter vid tillämpningen.

Huruvida under så beskaffade förhållanden må vara lämpligt

att, på sätt landstinget föreslagit, i den allmänna stadgan äfven

införa en bestämmelse om de tider af året, under hvilka idkande

af kräftfiske skall vara förbjudet, eller om icke regleringen af

tiderna för kräftfisket må böra bero på överenskommelser inom

de särskilda orterna, eftersom för en hvar af dem kan finnas vara

lämpligast, är Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke i tillfälle att

med full kännedom bedöma.

§ 24.

Enligt § 22 i nu gällande fiskeristadga eger Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande, när lian så nödigt aktar och utan att någon

rättegande det begär, vidtaga åtgärder för fiskets ändamålsenliga

bedrifvande, medelst åvägabringande af överenskommelser mellan

de fiskeberättigade för bestämmande af de tider af året, under

hvilka, med hänsigt till det ena eller andra fiskslagets lektid, fisket

JÖNKÖPINGS LÄN.

31

efter samma Åskslag må böra inställas, det sätt hvarpå fiske under

tilllåten tid bör ske, så ock om redskapens beskaffenhet med mera.

Befogenheten till vidtagandet af sådana åtgärder på grund af egen

omtanke om hvad som kan lända till fiskerinäringens förkofran

hafva komiterade velat frånkänna Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,

enär en dylik befogenhet eller »initiativ-rätt» ej skulle, enligt komiterades

åsigt, vara rätt förenlig med de grunder, hvarpå vår

näringslagstiftning i öfrigt numera hvilar.

För sin del har Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke kunnat

göra klart för sig, att en så beskaffad initiativ-rätt kan på något

sätt sägas vara i strid med de grunder, hvarpå näringslagstiftningen

i vårt land hvilar. Då komiterade till stöd för den i omförmälda

hänseende utaf dem uttalade åsigt åberopat, att likasom lagstiftaren

numera i allmänhet lemnat jordbrukaren och skogshushållaren full

frihet att bruka sin jord eller begagna sin skog såsom han finner

för sig fördelaktigast, allenast han ej kränker annans rätt, så torde

ock i allmänhet fiskevattensegare böra, der hans åtgöranden i afseende

på fisket ej kunna inverka på annans rätt, lemnas full frihet

att vårda fisket som han finner lämpligt, så att, om denne utödar

fiskarne eller väl vårdar dem, detta ej mera angår andra

personer, än om en jordegare väl sköter eller missvårdar sin jordegendom,

synas komiterade hafva alltför ensidigt betraktat saken,

samt dervid helt och hållet förbisett, att fiskets ändamålsenliga

vårdande, likasom åtgärder till skyddande af dess bestånd och till

befrämjande af detsammas ytterligare förkofran, är af stor betydelse

för framtiden, hvars intressen i frågor af sådan natur det

just tillhör lagstiftningen att tillvarataga. Det är kommande generationers

rätt, som staten härvid har att bevaka och skydda mot

det enskilda vinstbegäret, och med ett behörigt iakttagande af

denna skyldighet låter icke väl förena sig att åt den enskildas förgodtfinnande

öfverlemna vården eller missvården af de tillgångar,

naturen till allmän nytta danat i våra sjöar och vattendrag likasom

i våra skogar. I eu tidpunkt, då missvården af den enskilda

skogsegendomen allt högljuddare och enhälligare framkallat yrkanden

om lagstiftningens mellankomst för beredande af skydd mot

och hämmande af den allt mera sig utbredande skogsförödelsen

— en samhällsskadlig frukt af den prisade »fulla friheten i begagnandet»

— synes i sanning komiterade hafva bort rygga tillbaka

för att i fråga om den vigtiga fiskerinäringen förorda tillämpningen

af en sådan grundsats. Ett förslag, som afser att ej blott

från Kongl. Maj:ts Befallningshafvande utan äfven från de i statens

32

JÖNKÖPINGS LÅN.

tjenst anstälde fiskeriintendenter borttaga den dem nu tillkommande

befogenhet i fråga om väckandet af förslag till åtgärder för fiskerinäringens

förkofran och göra det beroende endast af delegarnes

goda vilja att derom göra framställning, torde icke befinnas egnadt

att vinna understöd af dem, som önska se äfven denna gren af

den allmänna hushållningen försatt i sådant skick, att jemväl våra

efterkommande må deraf kunna hemta väsentligt ora<rn.

Genom fiskeristadgan af den 14 November 1766 ålades Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande att medelst allmänna kungörelser förmå

vederbörande delegare i samfälda fiskevatten att sammanträda

för öfverenskominande om sådana fiskesätt med mera, som de

kunde finna bäst och lämpligast vara till ynglets fredande och

förekommande af dess förtidiga utödande, hvilka överenskommelser

sedermera skulle af domaren fastställas. Då emellertid erfarenheten

ådagalade, att några föreningar emellan fiskevattensdelegare

på de flesta ställen icke träffats, förordnades genom Kong], förklaringen

den 24 Januari 1771 om vidtagande af ytterligare åtgärder

genom Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes försorg till fiskeriernas

säkra bestånd, hvarvid åt Kongl. Maj:ts Befallningshafvande inrymdes

rättigheten att, efter det vederbörande lemnats tillfälle att

i ämnet öfverenskomma, »härutinnan fastställa en sådan ordning,

som för hvarje ort kunde pröfvas tjenlig och lända till ändamålets

vinnande». Det är denna, äfven i nu gällande fiskeristadga bibehållna

befogenhet komiterade vilja hafva fullständigt borttagen,

ända derhän, att icke ens förslag i ämnet skulle få af Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande väckas. Att denna initiativrätt verkat i något

hänseende menligt torde icke kunna visas; tvärtom torde tillkomsten

af flera stadganden och överenskommelser till befrämjande af

fiskets ändamålsenliga bedrifvande vara att tillskrifva länsstyrelsernas

ingripande. Så har förhållandet varit i Jönköpings län; och

om de i berörda syfte vidtagna åtgärder icke i allo burit de goda

frukter, som kunnat deraf hemtas, är detta utan tvifvel att tillskrifva

obenägenheten hos flertalet af de fiskeberättigade att ställa

sig de inskränkande bestämmelserna till behörig efterföljd. Att

sådana bestämmelser äro högligen af behofvet påkallade, framgår

äfven af lcomiterades redogörelse för sötvattensfisket, uti hvilken

redogörelse omförmäles, hurusom hos komiterade framhållits —

bland orsakerna till sötvattensfiskets minskning — att fisket i allmänhet

bedrifvits utan hänsyn till dess fortfarande bestånd, och att

särskildt, när fiskevattnet ej varit mellan delegarne deri deladt,

ofta hvar och en, som i vattnet egt fiskerätt, sökt att på kortast

JÖNKÖPINGS LÄN.

33

möjliga tid fånga allt hvad han kunnat åtkomma, emedan han

fruktat, att eljest någon annan delegare skulle förekomma honom.

Och ändock hafva komiterade omfattat den föreställningen, att det

endast bör tillkomma delegarne i samfälda fisken att väcka frami

om särskilda föreskrifter med afseende å fiskets bedrifvande.

Från denna mening hafva likväl två af komiterade varit skiljaktiga

i så måtto, att de — hvilka förklarat sig anse, att den förtröstan

till de enskildes omtanke om sin egendom, hvilken förmått

komiterades flertal att föreslå uteslutande rätt för de enskilde till

initiativ för åstadkommande af överenskommelser rörande fiskets

ändamålsenliga bedrifvande, icke finner fog i de rådande förhållandena

— föreslagit, att åt fiskeristyrelsen äfven måtte tillerkännas

befogenhet att göra framställning om särskilda bestämmelser rörande

fiskets bedrifvande i sötvatten, hvarest flere ega fiskerätt.

För sin del anser emellertid Kongl. Majits Befallningshafvande

något giltigt skäl icke vara af komiterade anfördt, på grund hvaraf

en afvikelse från hvad i omförmälda afseende hittills varit stadgadt

må böra vidtagas, samt hemställer alltså, att såväl åt Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande som åt .fiskeristyrelsen må inrymmas rättighet

att väcka förslag om åvägabringande af så beskaffade överenskommelser;

men, för den händelse att komiterades åsigt, hvad angår

Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes initiativrätt, skulle af Eders

Kongl. Maj:t godkännas, torde åtminstone åt fiskeristyrelsen böra

tillerkännas en sådan befogenhet, hvilken väl måste anses vara betingad

af styrelsens uppgift att söka befordra fiskerinäringens utveckling

och förkofran inom landet.

Beträffande vidare komiterades förslag om inrättande af en

särskild nämnd för pröfning och afgörande af någon fiskeberättigads

anmälda missnöje dels i fråga om omfattningen af de fiskeområden,

för hvilka, i anseende till likartade natur- och fiskeriförhållanden,

enahanda föreskrifter anses böra blifva gällande, dels ock i fråga

om de bestämmelser, som med afseende å fiskets vård och bedrifvande

inom visst område utaf flertalet bland fiskeberättigade blifvit

beslutade, så anser Kongl. Maj:ts Befallningshafvande det härom

framstälda förslag ingalunda vara lämpligt och antagligt. Ofvan är

redan anmärkt, att hos en stor del af de fiskeberättigade ännu

råder en stark motvilja mot all inskränkning i begagnandet af den

med jordeganderätten förenade fiskerätten, hvilken de förmena sig

ega att utöfva på sätt dem sjelfva bäst synes, utan hinder af några

»eganderätten kränkande föreskrifter». Den afgörande rätten uti

frågor, som beröra en så vigtig näring inom den allmänna hushåll

Utlutande

öfver först. t. ny Fiskeristadga. 3

34

JÖNKÖPINGS LÅN.

ningen, synes vid sådant förhållande icke skäligen böra lemnas i

händerna på en af dem sjelfva sammansatt nämnd, af hvilken

nämnd, som måste bestå af ett större antal personer, så framt erforderlig

kännedom om förhållandena i de särskilda sjöarne och

vattendragen inom länets olika delar skulle hos nämnden förefinnas,

med visshet icke kan förväntas den opartiskhet, som sakens

vigt kräfver. Ordnandet af dylika frågor har, enligt hvad erfarenheten

nogsamt bevittnat, sällan kunnat ske utan att tvister yppats,

i det de fiskeberättigade motsatt sig de föreslagna föreskrifterna,

och, huru mycket afseende än må böra i lagstiftningen fästas å de

enskildes rätt att sjelfve vårda sina angelägenheter, torde likväl de

enskilda intressena uti en så samhällsvigtig angelägenhet som fiskerinäringens

befrämjande böra vika för det allmännas kraf, och fördenskull

icke heller böra medgifvas, att uteslutande åt de enskilda

intressena öfverlemnas att bestämma, om och hvilka åtgärder må

vidtagas till vidmakthållande af fiskets bestånd och detsamma^

skyddande mot vanvård.

Den pröfning, som skulle tillkomma berörda nämnd, synes

derföre böra anförtros åt Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som

har att tillgå alla de upplysningar, hvilka erfordras för bedömandet

af befogenheten i de anförda besvären. Vid de regleringar af

fiskerättens begagnande, som här i länet egt rum, har så tillgått,

att särskilda sammanträden inför Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

hållits med de fiskeberättigade inom olika delar af länet, till hvilka

sammanträden vederbörande kallats genom en månad förut utfärdade

kungörelser, uti hvilka intagits de af fiskeriintendenten, på

grund af verkstälda undersökningar i de särskilda vattendragen,

uppgjorda förslag till föreskrifter. Dessa sammanträden hafva varit

talrikt besökta, och genom af de tillstädeskomne meddelade upplysningar

om af dem vunnen erfarenhet rörande de olika fiskslagens

lektider med mera hafva ytterligare bidrag för bedömandet af

de föreslagna föreskrifternas ändamålsenlighet erhållits. Der fiskeriintendenten

icke vid dessa sammanträden var närvarande, men

rigtigheten af de antaganden, på grund af hvilka de utaf honom

framstälda förslagen uppgjorts, blifvit af fiskeberättigade bestridd

såsom icke öfverensstämmande med verkliga förhållandet, blefvo,

innan beslut af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande meddelades,

handlingar^ öfverlemnade till fiskeriintendenten för afgifvande af

förnyadt yttrande i ämnet. På detta sätt har vunnits all erforderlig

utredning om de förhållanden, som vid frågans bedömande

borde komma under öfvervägande. Då emellertid vid sådana frågor

JÖNKÖPINGS LÄN.

35

många olikheter förete sig, beroende af lokala förhållanden, så att

olika föreskrifter deraf påkallas för olika vattendrag, har uti den

allmänna fiskeristadgan för länet intagits en särskild § af innehåll,

att, der särskilda förhållanden kunna för vissa sjöar eller

vattendrag påkalla särskilda bestämmelser, afvikande från hvad

genom den allmänna stadgan blifvit förordnadt, på vederbörande

fiskevattensegare ankomme att derom hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

göra framställning. Med tillämpning af denna bestämmelse

hafva ock för några sjöar, efter föregångna närmare

undersökningar, de allmänna föreskrifterna blifvit i vissa delar

annorlunda affattade. Den genom nu gällande fiskeristadga Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande lemnade befogenhet att ordna saken,

vare sig genom att fastställa ändamålsenliga överenskommelser,

der sådana varda träffade, eller genom att, der sådana godvilligt

icke kunnat åstadkommas, medelst utslag i ärendet förordna, anser

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande böra fortfarande qvarstå, helst i

annat fall, för den visserligen icke otänkbara händelse att de af

fiskeriintendenten föreslagna föreskrifter, de må vara än så ändamålsenliga,

icke varda af vederbörande godkända, någon möjlighet

icke förefinnes att förhindra äfven den mest uppenbara vanvård af

fisket. För öfrigt synes emot det föreslagna förfaringssättet kunna

med skäl anmärkas, att det gjorts onödigtvis vidlyftigt, med i samma

mån för vederbörande ökad kostnad, helst för alldeles gifvet kan

antagas, att nämndens ledamöter icke vilja vidkännas utgifter för

resa och tidsspillan, utan derför fordra ersättning. Det synes

nemligen icke vara nödvändigt, att, om vid behandling af uppgjordt

förslag till föreskrifter att tillämpas inom ett af vederbörande fiskeriintendent

angifvet fiskeområde, stridiga meningar skulle uppstå

angående omfattningen af detta område och enighet derom icke

kan vid sammanträdet vinnas, utan nämndens afgörande härom af

en eller flere påkallas, denna fråga skall vara af nämnden pröfvad

och afgjord, innan de föreslagna bestämmelserna i afseende å fiskets

bedrifvande göras till föremål för öfverläggning. Såsom skäl för

det af komiterade föreslagna] förfaringssätt har anförts, att, då i

fråga om föreskrifternas innehåll endast de ega besluta, som hafva

fiskerätt inom det område, för hvilket besluten skola gälla, måste

dermed anstå, intill dess området blifvit af nämnden bestämdt.

Visserligen måste åt detta skäl tillerkännas en viss giltighet, och

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande skulle icke haft något att emot

komiterades förslag i donna punkt erinra, om i förslaget stadgats,

att hvad i fråga om föreskrifternas innehåll blefve af flertalet vid

36

JÖNKÖPINGS LÅN.

sammanträdet beslutadt skulle för alla fiskeberättigade inom området

lända till ovilkorlig efterföljd, i hvilket fall naturligtvis icke

någon annan borde få i beslutet deltaga, än den som egde fiskerätt

inom området. Men då så icke är förhållandet, utan det enligt

förslaget skulle tillkomma en hvar fiskeberättigad inom området

att öfverklaga de vid sammanträdet fattade beslut, vare sig missnöjet

afser någon dervid beslutad bestämmelse eller att en föreslagen

sådan icke blifvit antagen, samt med all säkerhet kan antagas,

att ingen fiskeberättigad, som i fråga om de föreslagna bestämmelsernas

lämplighet och ändamålsenlighet hyser en från flertalets

afvikande mening, skall underlåta att söka göra den gällande

genom att vädja till nämndens afgörande, torde icke skäligen det

föreslagna förfaringssättet vara af nöden för att förekomma någon

rättskränkning. Enklast torde väl vara, att båda frågorna förhandlas

på samma gång vid det först utlysta sammanträdet, samt att, derest

någon fiskeberättigad skulle anse, att någon del af det föreslagna

fiskeområdet bör frånskiljas — utsträckning deraf finge enligt förslaget

icke ifrågasättas — och härom påkallar nämndens afgörande, äfven

detta yrkande öfverlemnas till nämnden i sammanhang med de besvär,

som varda anförda rörande de föreslagna bestämmelserna. Skulle åter

något missnöje med dem icke förefinnas och besvär sålunda icke komme

att deröfver anföras, vid hvilket förhållande icke heller någons rätt

kan sägas hafva blifvit kränkt genom de i ärendet fattade beslut, har

nämnden att meddela yttrande ensamt i fråga om fiskeområdets

omfattning. Härigenom undvikes det nämnden möjligen kan komma

att sammanträda två gånger i samma fråga.

§ 25.

I öfverensstämmelse med de af Kongl, Maj:ts Befallningshafvande

ofvan uttalade åsigter hemställer Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,

att åt denna § måtte gifvas följande lydelse:

Hafva de fiskeberättigade i behörig ordning träffat öfverenskommelse

angående sättet för fiskets bedrifvande inom visst bestämdt

fiskeområde, skall, derest besluten ej strida mot denna förordning

eller allmän lag, sådan öfverenskommelse, der den pröfvas vara

ändamålsenlig, af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande fastställas, att

gälla under den tid, som här nedan i § 27 sägs, äfvensom i sammanhang

dermed bestämmas påföljd för öfverträdelse deraf till

högst tvåhundra kronors böter jemte förlust af redskap och fångst.

Skulle deremot Kongl. Maj:ts Befallningshafvande finna öfverenskommelsen

icke vara i laga ordning tillkommen, eller att densamma

JÖNKÖPINGS LÄN.

37

i något hänseende är stridande mot denna förordning eller allmän

lag, eller att de i öfverenskommelsen intagna föreskrifter icke äro

i allo ändamålsenliga, meddele Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,

efter det vederbörande fiskeriintendent ånyo blifvit hörd och med

yttrande inkommit, utslag i ärendet efter som ändamålsenligast

pröfvas. I Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes utslag må ändring

sökas o. s. v.

§ 26.

Vid denna § biträder Kongl. Maj:ts Befallningshafvande hvad

af reservanterna föreslagits och hemställer, attu§:n måtte i enlighet

dermed till lydelsen förändras.

§ 27.

För den händelse åt Kongl. Maj:ts Befallningshafvande inrymmes

befogenhet att, på sätt ofvan föreslagits, taga initiativ i

fråga om åtgärder till fiskets’ befrämjande och detsammas ändamålsenliga

bedrifvande, torde Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

jemväl böra bemyndigas att väcka fråga om ändring i gällande bestämmelser,

när den för deras giltighet bestämda tid tilländalöper.

§ 28.

Utöfver hvad Kongl. Maj:ts Befallningshafvande redan yttrat

i fråga om den uti förevarande § föreslagna nämnd, tillåter

sig Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att ytterligare fästa uppmärksamhet

derpå, hurusom det flerstädes torde komma att möta

icke ringa svårighet att till ledamöter i nämnden, hvilken, på sätt

ofvan anmärkts, måste, i synnerhet i de vidsträcktare länen, bestå

af ett större antal medlemmar, finna erforderligt antal personer,

som äro i besittning af nödiga insigter och tillika nog fria från inflytelsen

af lokala intressen, för att kunna uti till nämndens afgörande

hänskjutna frågor afgifva ett sakkunnigt och fullt opartiskt

yttrande. De kostnader, som föranledas af nämndens sammanträde,

torde ock blifva så pass stora, att mången äfven af

detta skäl afhålles från att påkalla nämndens afgörande.

För den händelse att fiskerinämnds-institutionen anses böra

godkännas, torde böra, i likhet med hvad om expropriationsnämnd

är föreskrifvet, stadgas, att icke någon, som till ledamot af

nämnden utsedd varder, må utan laga förfall undandraga sig detta

förtroende.

§ 30.

I fråga om ersättning till fiskerinämnds ledamöter, der sådan

af någon utaf dem begäres, innehåller förslaget, att sådan ersätt

-

38

JÖNKÖPINGS LÄN.

ning skall gäldas af den tappande parten, der ej Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande finner skäl annorlunda förordna. Uti motiven

anföres väl, att komiterade i § 30 lemnat bestämmelser angående

ersättning åt ledamöter i fiskerinämnd i öfverensstämmelse med

hvad som är föreskrifvet i afseende på ledamot i expropriationsnämnd,

men i expropriationslagen stadgas, att,-''om någon, som i

särskild nämnd suttit, skulle vilja''betalning derför taga, då skall

sådan ersättning, hvars belopp det ankommer på rätten att bestämma,

gäldas på sätt i § 28 föreskrifves, hvarest det heter, att

all undersökning och rättegångskostnad, som förorsakas af väckt

fråga om jords eller lägenhets användande för allmänna ändamål,

skall den, hvilken användandet begär, ensam"vidkännas. I enlighet

härmed borde väl förslaget hafva innefattat, att ersättningen

skall gäldas af den eller dem, som vädjat till nämndens afgörande

och dermed påkallat dess sammanträde. Hvad komiterade afsett

med tillägget, »der ej Konungens Befallningshafvande finner skäl

annorlunda förordna», förefaller något dunkelt, tv icke lärer det

väl kunna ifrågakomma att tillförbinda den eller dem, som påkallat

nämndens afgörande, att betala omförmälda ersättning, derest de

yrkanden, hvaröfver nämnden har att yttra sig, varda af densamma

gillade. I sådant fall synes billigheten fordra, att de, som fattat

det af nämnden ogillade beslutet, få vidkännas kostnaden för

nämndens sammanträde. Att uttaga denna kostnad hos en mängd

fiskeberättigade torde icke alltid blifva så lätt, helst om de fiskeberättigade

tillhöra särskilda län.

§ 33.

I afseende å hvad denna § innehåller rörande tillsyningsman

utseende å kommunalstämma biträder Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

hvad landstinget härom yttrat, och hemställer, att första

punkten af mom. 2 måtte erhålla den af landstinget föreslagna

förändrade lydelse.

Beträffande den af komiterade i motiven uttalade förhoppning,

att landstingen skola, der sådant ej redan skett, känna sig manade

att anvisa medel till aflöning åt fiskeritillsyningsmän, äfvensom att

i öfrigt medverka till allt, som kan befordra fiskeriernas vård och

förkofran, så har åtminstone inom Jönköpings läns landsting hittills

icke förefunnits någon benägenhet att för tillsyningsmäns aflönande

vidkännas någon utgift. När år 1877 landstinget hade att till Eders

Kongl. Maj: t afgifva yttrande derom, huruvida och i hvad mån

landstinget vore villigt att lemna bidrag till aflöningen åt af staten

JÖNKÖPINGS LÄN.

39

anstälda fiskeritillsyningsmän, förklarade landstinget, att, då anställande

af fiskeritillsyningsmän syntes innebära ett ingrepp i den

fria näringen, en dylik åtgärd hvarken vore ändamålsenlig eller

välbetänkt, hvadan landstinget icke vore villigt att till detta ändamål

lemna något bidrag. Att tillsätta några tillsyningsman, i enlighet

med hvad Kongl. kungörelsen den 8 November 1867 derom

innehåller, har icke heller af fiskevattensegare beslutats, och det

är derföre högligen önskvärdt, att det, på sätt förslaget innehåller,

varder förordnadt, att sådana skola utses.

§ 34.

Denna § synes icke vara behöflig, utan kunna från förslaget

uteslutas, i synnerhet om pröfningen af de fiskeberättigades

beslut varder fortfarande åt Kongl. Maj:ts Befallningshafvande anförtrodd.

Vid de särskilda förslagen till stadga för fiskeristyrelsen ch

och instruktion för statens fiskeritjenstemän har Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande icke något att erinra.

Underdånigst

C. EKSTRÖM.

A. H. Bagge.

Jönköping i Landskansliet den 30 December 1884.

2) Jönköpings läns landsting.

Till Konungen.

Sedan Eders Kongl. Maj:t, efter riksdagens underdåniga skrifvelse

den 22 Maj 1878 rörande förändringar i nu gällande fiskeristadga,

behagat bifalla riksdagens i nämnda skrifvelse uttryckta

anhållan att låta genom sakkunniga personer företaga en fullständig

revision af fiskeristadgan af den 29 Juni 1852 samt öfriga

författningar, som berörde fiskerinäringen, och för sådant ändamål

40

JÖNKÖPINGS LÅN.

tillsatt en komité, hvilken fullgjort samma uppdrag, samt komiterades

förslag till fiskeristadga jemte stadga för den föreslagna fiskeristyrelsen

och instruktion för statens fiskeritjenstemän jemte af de

komiterade dervid fogade motiver och reservationer öfverlemnats

till landstinget i Jönköpings län år 1883 för att inhemta landstingets

yttrande deröfver, har landstinget vid nämnda års sammanträde utsett

en komité af fem ledamöter med uppdrag att öfver ifrågavarande

lagförslag till 1884 års landsting inkomma med yttrande.

Sedan sistnämnda komité fullgjort sitt uppdrag, samt landstinget

tagit i öfvervägande så väl berörda lagförslag i sin helhet

som komiténs afgifna betänkande, får landstinget härmed för egen

del sitt underdåniga yttrande afgifva.

Landstinget godkänner i hufvudsaken förslaget till ny fiskeristadga

och i sammanhang dermed föreslagen stadga för fiskeristyrelsen

och instruktion för statens fiskeritjenstemän; men sedan

landstinget, utom den ofvan nämnda granskningen af lagförslaget

genom den förlidet år utsedda komitén, till ett utskott hänvisat

komiténs förslag för ytterligare beredning af ärendet vid innevarande

års landsting, och detta utskott inkommit med sitt betänkande, har

landstinget efter så noggrann pröfning, som varit möjlig, funnit sig

böra godkänna de af landstingskomiterade gjorda erinringar mot

nedannämnda §§ af förslaget till fiskeristadgan, nemligen:

§ 6.

Då landstinget anser, att uttrycket »fiskevatten, som inom enskilda

hemmans rå och rör vore belägna,» kunde gifva anledning

till den tolkning, att en egare af odeladt fiskevatten, hvilken genom

laga skifte fått sina egor så lagda, att de icke angränsade fiskevattnet,

derigenom utestängdes från detsammas begagnande, förmenar

landstinget, att, till undvikande af framtida tvister i dylikt

hänseende, borde till §:n läggas ett andra moment med den bestämmelsen,

att jordegare, som genom laga skifte fått sin egoskift så utlagd,

att han icke vidare är strandegare, må tillkomma samma rätt

till fiskevatten, som om han strandegare vore.

§ ir.

Landstinget vill ingalunda förneka, att gäddan, på sätt i de af

Kongl. Maj:t tillsatta komiterades motiver pag. 19 omförmäles, är

en roffisk; men, då gäddan utgör en ganska värdefull och matnyttig

fisk, samt ljustringen förstör en mängd af denna fisksort, och dylikt

fångstsätt är alldeles förbjudet uti den för Jönköpings län den 22

JÖNKÖPINGS LÄN.

41

Juni 1875 utfärdade stadga för fiskets bedrifvande i sjöar och

strömmar, med undantag af Nissaåns vattendrag, hvilken stadga

efter vederbörandes hörande utfärdats, och med hvilket förbud intet

missnöje försports, samt härtill kommer, att genom s. k. angling,

hvilket fiskesätt vintertiden bedrifves, en mängd romfull fisk fångas,

hvarigenom fisktillgången betydligt förminskas, anser landstinget,

att båda dessa fångstsätt äfven böra förbjudas, desto heldre som en

mängd lösa personer dermed äro sysselsatta, hvilka sakna allt intresse

för fifskafvelns ökande.

§ 21.

Då landstinget hyser den fruktan, att stridigheter skulle uppstå

emellan delegare i samma fiskevatten, när desse vid insjöfisket,

hvilket ingalunda är af samma betydelse som fisket i saltsjön, nödgades

ständigt täfla om hvem som skulle först hinna till sjön, och

detta sätt icke torde vara brukligt, utan öfverenskommelse härutinnan

visat sig ändamålsenlig, har landstinget, då § 21 afser hushållningen

med fiskevatten så väl i saltsjön som i insjöar och rinnande

vatten, ansett ett tillägg för insjöfisket af behofvet påkalladt

derom, att delegare i insjöfisket vare obetaget att öfverenskomma

om annat sätt för utöfvande! af samfäldt fiske.

§ 22.

Då kräftor finnas i större delen af landets sjöar, och deras

antal under senare åren, innan förbud utfärdats, i betänklig grad

börjat förminskas, anser landstinget nödvändigt, att skydd äfven

för dem lemnas, och sålunda, att kräftor liksom hummer och ostron

må under viss tid af året vara till fångst förbjudna, hvilken tid föreslås

från och med den 1 November till och med den 31 Juli.

§ 30.

Då enskild part, som vid sammanträdet inför Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande anser sig hafva blifvit genom pluralitetens beslut

i sin rätt förnärmad, nödgas öfverklaga beslutet, samt, om ingen

bestämd ersättning finnes i stadgan utsatt, denna ersättning kunde

komma att bestämmas till samma belopp som t. ex. vid expropriationsförrättningar,

och denna ersättning i allmänhet på senare tider

plägat utgå med 10 kronor i dagtraktamente, anser landstinget, att

ersättningsbeloppet bör på det sätt fixeras, att icke den part, som

vill påkalla nämndens yttrande, må af fruktan för alltför stora

kostnader tvingas underkasta sig pluralitetens beslut, som möjligen

42

JÖNKÖPINGS LÅN.

kränker hans rätt; och hemställer landstinget med anledning häraf,

att till §:n fogas det tillägg, att dylik ersättning skall, om den fordras,

utgå med samma belopp, som i gällande författningar är tillerkänd

ledamot i egodelningsrätt, eller 4 kr. 50 öre i dagstraktamente

och skjuts efter en häst.

§ 33.

Landstinget anser, att tillsyningsmännens utseende på kommunalstämma

skulle vålla många svårigheter, då flera socknar

komma att tillhöra ett fiskeområde; och då det icke kan vara

meningen att för hvarje socken tillsätta en tillsyningsman, samt

Ivongl. Maj:ts Befallningshafvande lättare hör kunna utse lämpliga

personer för ett af flera socknar bestående område än kommunalstämman,

löreslår landstinget, att bestämmelsen i lista punkten

mom. 2 om tillsyningsmans tillsättande må ändras derhän, att

tillsyningsmännen må, der de fiskeberättigade icke åt sig sjelfva

förbehållit deras tillsättande, utses af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande.

Då det, enligt landstingets förmenande, är alldeles nödvändigt

att åt dessa tillsyningsman lemna någon ersättning för den tillsyn,

de utöfva, anser landstinget, att ett tillägg bör göras vid denna §

derom, att tillsyningsman erhåller ersättning enligt de fiskeberättigades

vid sammanträde fattade beslut.

§ 43.

Med anledning af hvad landstinget anmärkt vid § 22 anser

landstinget, att i denna § 43 äfven bör intagas stadgande om samma

förbud i afseende på kräftor, lefvande och kokta, som i afseende

på hummer.

Underdånigst

På landstingets vägnar

G. J. KORSELD.

Jönköping den 18 September 1884.

J. J. Smith.

CALMAR LÄN.

43

1) Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Calmar län.

Till Konungen.

Till åtlydnad af Eders Kongl. Maj:ts nådiga befallning i remiss

den 3 Augusti 1883, tecknad å det af särskilde komiterade den 3 nästförutgångne

Mars afgifna underdåniga betänkande med förslag till

ny fiskeristadga med mera, får länsstyrelsen, med öfverlemnande af

Calmar läns båda landstings underdåniga yttranden öfver samma

förslag, såsom eget underdånigt utlåtande anföra, att de underdåniga

förslagen synts länsstyrelsen gifva anledning till endast

följande erinringar.

På sätt södra landstinget anmärkt, synes stadgande erforderligt

till förekommande af det i mindre vattendrag här i länet

ej sällan brukliga fångstsättet, att under lektid vattendraget afstänges

medelst ett nät och fördämning der ofvanför anbringas,

hvarefter, när vattnet nedanom fördämningen afrunnit, den å

vattendragets torrlagda botten samlade fisken, här i orten vanligast

id och mört, upphemtas. Plats för sådant stadgande torde kunna

beredas i förslagets § 17 eller § 18.

En följd af stadgandet i § 23 skulle antagligen blifva, att handel

med laxöring och forell måste inställas. Väl förekommer sådan

handel här i länet mindre ofta, men fråga torde vara, huruvida

dylik föreskrift må anses fullt lämplig i trakter, der tillgång i

större män finnes å dessa Åskslag, som lära hafva sitt egentliga

tillhåll i mindre sjöar och vattendrag inom skogs- och bergsbygder,

aflägsna från saltsjön och de större vattendragen.

Med afseende å hvad norra landstinget yttrat, synes hinder ej

böra möta för införande i början af § 28 af föreskrift, att antalet

af personer, som skola vara att påräkna såsom ledamöter i fiskerinämnd,

skall af länsstyrelsen bestämmas, först efter det vederbörande

landsting och hushållningssällskaps förvaltningsutskott

deröfver sig yttrat.

Enligt § 48 skola öfverträdelser af särskildt faststälda bestämmelser

om fiske åtalas af allmän åklagare. Till sådana torde, hvad

angår fiskcrimål, äfven fiskeriintendenterna, jemlikt § 3, punkt, c

i förslaget till instruktion för fiskeritjenstemännen, vara att hänföra.

Men huruvida de i § 33 af fiskeristadgeförslaget omförmälda

^syningsmän skulle ega åtalsrätt, synes ej vara fullt klart, enär

å ena sidan derom icke nämnes vare sig i § 33 eller § 48 af sist—

berörda förslag, men å andra sidan intendenterna englit nämnda

44

CALMAH LÅN.

punkt i instruktionsförslaget skulle i fråga jemväl om dylika åtal

ega erhålla biträde af fiskeriujDjDSyningsmännen i distriktet. Det

torde dock vara, för befordrande af ifrågavarande särskilda bestämmelsers

efterlefnad, gagneligt, om åtalsrätt och åklagareandel

i böter tillkomme tillsyningsmännen. I sådant fall, måhända äfven

eljest, synas dessa böra förses med länsstyrelsens förordnande,

hvarom icke något allmänt stadgande finnes i ofvannämnde § 33,

men en antydan förekommer i instruktionsförslagets § 3 punkt, c,

hvilken dock möjligen afser endast den del af tillsyningsmännen,

hvilken under viss förutsättning, som i § 33 omförmäles, skulle af

länsstyrelsen tillsättas.

Då öfverträdelse, hvarå § 37 syftar, kan vara synnerligen förderflig,

synes böternas maximibelopp vara väl lågt och böra höjas

till det i § 39 bestämda, eller högst 300 kronor.

Lika med komiterade anser länsstyrelsen behöfligt, att en för

fiskerinäringen särskildt afsedd centralembetsmyndighet må finnas;

derförutan lära denna vigtiga närings angelägenheter icke kunna

med nödig omsorg och insigt handhafvas. Men, huruvida denna

myndighet bör vara helt fristående eller inordnas i en annan med

större omfattning, tilltror länsstyrelsen sig icke kunna klart bedöma.

Dock vill det synas länsstyrelsen, som om frågan tilläfventyrs

kunde lösas på det sätt, att den föreslagna styrelsen,

derest dess göromål icke lämpligen kunna besörjas af ett centralt

embetsverk för näringarna i allmänhet, kunde inrättas såsom en

byrå i det statsdepartement, under hvars vård denna och jemförliga

näringar äro eller varda stälda.

Bägge landstingen hafva ansett behofvet af de föreslagna iktyologerna

icke vara utredt. Då obenägenheten för denna institution,

möjligen förökad genom det för den stora allmänheten främmande

i benämningen, antagligen till stor del beror på farhågan för skapande

af nya fenster inom statsförvaltningen, hvilkas nödvändighet

icke är af redan vunnen erfarenhet klarligen ådagalagd, samt

någon synnerlig våda ej torde vara att befara genom någon tids

uppskof med denna frågas afgörande, hemställer länsstyrelsen i

underdånighet, om icke frågan om iktyologernas anställande må

kunna tills vidare anstå i afvaktan af den erfarenhet, som kan

vinnas i afseende å fiskeristyrelsens och intendenternas förmåga

att, om så erfordras, med biträde i vetenskapligt hänseende af

Vetenskaps- och Landtbruksakademierna, medhinna de undersökningar

för fiskerinäringens förkofran, hvilka enligt förslaget skulle

verkställas af iktyologerna.

CALMAB LÄN.

45

I den nu föreslagna stadgan förekommer, lika litet som i den

för närvarande gällande, någon föreskrift beträffande fångst af

kräftor. Emellertid bär denna länsstyrelse, jemte flera andra

sådana, efter sammanträden, som i sistberörda stadgas § 22 äro

omförmälda, meddelat bestämmelser rörande kräftfångst i vattendrag,

hvari flera hafva del. Då stadganden i nämnda hänseende

tvifvelsutan äro flerstädes behöfliga till förhindrande af dessa

nyttiga djurs utrotande, men tvekan kan uppstå, huruvida fiskeristadgan,

hvari, utom fångst af fisk, så väl hummer- som ostronfångst

är föremål för vissa bestämmelser, men kräftfångst icke

ens nämnes, må vara jemväl å den sistnämnda tillämplig, vore

måhända lämpligt, att någon antydning i berörda hänseende inrymdes

i den blifvande nya fiskeristadgan.

I bilagda länskungörelser äro införda de ännu gällande stadganden,

som af länsstyrelsen meddelats beträffande dels saltsjöfisket

och dels kräftfångten inom Calmar län.

Underdånigst

G. J. EDELSTAM.

C. A. Palme.

Calmar i Landskansliet den 20 Oktober 1884.

N:o 238.

Kungörelse.

(Från Lands-kansliet.)

Stadga

för saltsjöfisket i Calmar län, utom hvad angår fiske af strömming och hvassbuk.

§ I

Mom.

1. Fiske är tillåtet alla tider af året, under iakttagande •

af de inskränkningar och vilkor, som här nedan bestämmas.

Mom. 2, Der notdragning under våren eger rum vid gräsbärande

strand, hvarest passande ställe för fiskens lek finnes eller

kan beredas, bör omkring en tredjedel af stranden afsättas och

utmärkas såsom fridlyst samt genom anbringande af risvasar eller

på annat sätt göras lämplig till lekplats, men otjenlig till notdragning;

dock att för detta ändamål icke behöfver afsättas större

sträcka af stranden än högst femhundra fot.

O

46

CALMAR LÄN.

På sålunda afsatt och utmärkt lekplats är all notdragning förbjuden

under fiskens lektid på våren, eller från och med den 16

April till och med den 20 Juni.

Mom. 3. Begagnande af betesnot är, utom i det fall, hvarom

här nedan i § 5 mom. 2 sägs, allestädes förbjudet under fiskens

nyssnämnda lektid på våren.

Mom. 4. Under samma tid må ej heller användas så kallad

pulsning eller annat förfarande, hvarmed åsyftas att drifva fisk in

i fiskeredskap.

§ 2.

Mom. 1. Strömmingsnotar må icke begagnas i ändamål att

fånga annan fisk än strömming eller annorstädes än å de dertill

utprickade notvarp.

Mom. 2. Så kallade landnotar, dämp- eller bonotar och eckernotar

skola vara försedda både på armarne och i kilarne med

maskor af minst åtta decimalliniers afstånd från knut till knut.

§ 3.

Skottnät med flera än tio hvarf eller maskstolpar på en fots

nätlängd må icke användas.

§ 4.

Mom. 1. Fiske af id vårtiden må icke idkas med nät, ryssja

eller mjärde, som håller mindre än en och en half decimaltums

afstånd från knut till knut eller, när redskapet är förfärdigadt af

annat ämne än garn, mellan spjälarne.

Mom. 2. Vid fiske af id eller mört i de mindre vikar, bäckar

eller åar, hvarest dessa fiskarter pläga förrätta sin lek, må fångstredskap

icke utsättas annorlunda, än att minst sjettedelen af

vattendragets bredd i oafbruten sträckning, der vattnet är djupast,

lemnas fri för fiskens framkomst vid uppgåendet.

§ 5.

Mom. 1. För fångst af löja, spigg, nors, tobis och nödigt agn

för krokfiske må begagnas nät, håf af högst 6 fots diameter eller

ock, med det i § 1 mom. 3 stadgade undantag af tiden från och

med den 16 April till och med den 20 Juni, not med för ändamålet

lämplig maskstorlek; dock må sådan betes- eller spiggnot

icke hafva större längd på någondera armen än sextio fot, räknadt

från kilens midt.

Mom. 2. Under den tid, då, på sätt nu sagdt är, begagnande

af betesnot är förbjudet, eger en hvar till fiske berättigad fånga

CALMAR RÅN.

47

betesfisk med högst fem agnmjärdar, hvilkas maskor må kunna

hålla endast en half decimaltums afstånd från knut till knut;

varande derjemte innehafvare af fiskevatten vid de delar af Olands

kust, hvarest under nyss nämnda tid annan till agn tjenlig fisk

än tobis icke är att tillgå, medgifvet att för fångst af denna fiskart

äfven under berörda tid använda sådan betesnot, som i mom. 1

af denna § omförmäles.

§ 6.

Till fångst af lax eller laxöring må icke begagnas nät med

mindre maskor än af två decimaltums afstånd mellan knutarne.

§ 7.

Fiske af ål må fortfarande idkas med ryssjor och hommor af

nu bruklig beskaffenhet, så och med vanligt ljuster antingen vid

bloss eller om dagen i lugnt och klart vatten, dock icke der is

ligger; hvaremot fångst af ål medelst harka eller så kallad botning

eller huttning förbjudes.

§ 8.

I öfrig! må, med iakttagande af hvad här ofvan är stadgadt,

till fiske icke användas nät, håfvar, ryssjor eller mjärdar, hvilkas

maskor hålla mindre än åtta decimallinier från knut till knut,

eller hvilka, om de äro förfärdigade af annat ämne än garn, hafva

mellan spjälarne mindre afstånd än åtta decimallinier.

§ 9.

Alla i denna stadga bestämda mått beräknas efter fiskeredskapens

beskaffenhet i vått tillstånd.

§ 10.

Der vid viss del af länets kust fiskande med långref inomskärs

eller så långt landgrund sig sträcker bedrifves på sådant

sätt, att annat fiske deraf skadas, eller ur vikar och sund upphemtas

så kallad nate eller annat sjögräs i större myckenhet, än

som för fiskevattnets nödiga rensning är behöfligt, eller ock eljest

särskilda förhållanden på vissa fiskeplatser eller inom vissa mindre

områden anses erfordra särskilda bestämmelser utöfver eller afvikande

från hvad i denna stadga är i allmänhet föreskrifvet, eger

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, på framställning af vederbörande,

att derutinnan besluta och förordna på sätt nödigt och

nyttigt pröfvas.

48

CALMAK LÅN.

§ 11-

Hvar, som bryter mot någon af de i denna stadga meddelade

föreskrifter, böte från och med tio till och med femtio kronor för

hvarje gång han dermed beträdes och vare tillika förlustig dervid

olagligen användt fiskeredskap och gjord fångst.

Af böterna tillfaller en tredjedel kronan och återstoden åklagaren.

I händelse af bristande tillgång förvandlas böterna enligt

allmän strafflag. Värdet af förverkad redskap eller fångst tillfaller

åklagaren ensam.

§ 12.

Den, som idkar fiske med ryssja eller mjärde, bör hafva sig

angeläget att flerstädes på lekplatserna utsätta granruskor eller

risvasar för befordrande af fiskarternas lek; börande ock den, hvilken

begagnar den i § 5 omförmälda redskap för agnfångst, hålla

erforderliga sumpar för bevarande af fångad agnfisk, som för tillfället

icke användes.

§ 13.

För att biträda kronobetjeningen och fiskeritjenstemännen vid

tillsynen öfver denna stadgas efterlefnad, må Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

förordna särskilde tillsyningsman, hvilka för

öfrigt hafva att ställa sig till efterrättelse allmän lag och gällande

författningar och bland dessa särskildt Kongl. kungörelsen den

8 November 1867 angående vissa närmare föreskrifter i afseende

å sättet för fiskeriärendens behandling, samt tillika ega att vid

vederbörlig domstol anställa åtal för begångna förseelser mot denna

stadga. Tillsyningsman skall i sin tjenstgöring anses lika med

dem, som Konungens embetsmäns eller rättens ärenden gå.

§ 14.

Nu bevisligen befintliga fiskeredskap med undantag af sådana,

som enligt § 7 äro förbjudna, må fortfarande begagnas till slutet

aff år 1882, dock under iakttagande, dels att notarne före den

1 Januari 1881 varda försedda med kilar, hållande den storlek å

maskorna, som enligt de här ofvan gifna föreskrifter är tillåten,

och dels att efter sistnämnda tid endast sådana betesnotar användas,

hvilkas längd icke öfverstiger den enligt § 5 medgifna.

I afseende å fridlysningstider och öfriga bestämmelser träder

denna stadga i tillämpning från och med början af år 1880; kommande

likväl det i § 2 stadgade förbudet mot strömmingsnotars

användande annorstädes, än å de till strömmingsfiske särskildt ut

-

CALMAR LÄN.

49

•S

prickade notvarp icke att tillämpas förr, än vederbörande hos

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande anmält, att sådan utprickning

blifvit verkstäld.

Calmar i Landskansliet den 5 Juni 1880.

G. J. EDELSTAM.

C. A. Palme.

Nto 56.

Kungörelse.

(Från Landskansliet.)

Serien A.

Stadgar

för kräftfångsten inom Calmar län.

l:o) Kräftor må icke fångas under annan tid af året än från

och med den 11 Augusti till och med den 15 November.

2:o) Ej heller må någon under annan tid, än nyss sagd är, till

salu hålla eller utbjuda, köpa eller emottaga kräftor, derest han

ej gitter visa, att de blifvit antingen fångade under tid, som är

lofgifven i fångstorten, derest denna är inom riket belägen, eller

ock på annat lofligt sätt förvärfvade.

3:o) Fångst af kräftor får icke utöfvas med draghåf eller så

kallad glip eller med användande af så kallad pulsning, ej heller

vid bloss eller annat dylikt eldsken.

4:o) Den, som öfverträder hvad sålunda stadgats, böte högst

femtio kronor och''vare tillika fångsten och dervid använd redskap

förlustig eller trafve, om han mot punkten 2:o) sig förbrutit, varan

förverkat.

Af böterna tillfaller eu tredjedel kronan och två tredjedelar

åklagaren, hvilken ensam erhåller värdet af redskap, fångst eller

vara, som förbruten dömes.

5:o) Underhåller någon anstalt för kräftodling eller har han

kräftfiske i vatten, som icke är i förbindelse med annans fiskevatten,

och vill han förty å sådant ställe utöfva kräftfiske utan iakttagande

af en eller annan af de föreskrifter, som i punkterna l:o), 2:o)

4

50

CALMAR LÅN.

och 3:o) här ofvan stadgade äro, göre derom ansökning hos länsstyrelsen,

som eger att efter omständigheterna i frågan besluta.

Dessa stadgar skola tillämpas från och med den 1 nästkommande

Maj.

Calmar i Landskansliet den 6 Februari 1882.

G. J. EDELSTAM.

C. A. Palme.

2) Calmar läns norra landsting.

Till Konungen.

Genom nådig remiss af den 3 Augusti 1883 har Eders Kongl.

Maj:t i nåder behagat infordra Calmar läns norra landstings yttrande

öfver ett af särskildt förordnade komiterade afgifvet underdånigt

betänkande med förslag till ny fiskeristadga; och vågar

landstinget med anledning häraf i förevarande ämne underdånigst

anföra följande.

Landstinget tillsatte sistlidna år en komité för att afgifva förslag

till det underdåniga utlåtande, som landstinget nu går att

afgifva.

Denna komité ansåg sig böra, såvidt sådant kunde ske, inhemta

den fiskeriidkande befolkningens inom de orter af landstingsområdet,

der fisket utgör ett hufvudsakligt näringsfång, tanke

angående vissa bestämmelser i den föreslagna nya stadgan. Och

derför har komitén under innevarande års sommar föranstaltat

sammankomster med fiskeriegare och utöfvare af fiskerinäringen i

den vidsträckta skärgården, hvarest, som bekant är, fisket utgör

en ganska väsentlig förvärfskälla. Med tillfredsställelse fann komitén

dessa sammankomster ganska talrikt besökta ocli intresset för

C ALM ÅR LÅN.

51

saken vaket och lifligt. Förslaget till den nya stadgan, som förut

i görligaste mån blifvit spridt bland fiskeriidkarne, hade i allmänhet

emottagits med öfvervägande bifall och synes vara bygdt på rättvisa

och lämpliga grunder samt egnadt att, i högre grad än för

närvarande är fallet, ej blott tillgodose fiskeriegarnes fördelar, utan

jemväl lemna väl behöflig! skydd för fiskets bestånd och förkofran.

Svnnerligast deri hade samma förslag med bifall emottagits, att,

enligt §§ 25—26, det öfverlåtes åt de fiskeberättigade sjelfve

inom vissa områden och utstakade gränser att bestämma om sådana

mycket omtvistade förhållanden, som redskapens beskaffenhet och

fiske under lektid med mera. Man hade visserligen i detta afseende

anmärkt, att, då vid de sammankomster, som enligt § 24

skola af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande anordnas, beslutanderätten

skulle grundas på flertalets mening, så lemnades tillfälle åt

några egare af ett inskränktare fiskevatten att öfverrösta en eller

annan innehafvare af ett vidsträcktare och mera gifvande sådant,

äfvensom att vanlig obenägenhet eller liknöjdhet för ett mera allmänt

deltagande i sådana, liksom andra likartade, möten måhända

skall komma att visa sig och inverka på frågorna. Men dessa

anmärkningar, om de än icke böra frånkänna» sin betydelse, torde

dock i öfverensstämmelse med den mening, som vid de af komiterade

anordnade sammankomsterna mera allmänt uttalat sig, ej

böra föranleda till principens förkastande.

Särskilt har komitéu framhållit, att den med fägnad funnit,

huruledes fiskeriidkarne i allmänhet uttalat sig för stränga åtgärder

beträffande såväl skydd åt fiskafveln, som förbud af vissa

slag, fisken utödande, fiskesätt, äfvensom derom att hithörande

bestämmelser i görligaste mån efterlefva».

De detaljanmärkningar, till hvilka landstinget förnämligast

till följd af de erfarenhetsrön, som på skilda ställen framhållits

angående vissa bestämmelser rörande sättet för fiskets bedrifvande

med mera, finner sig befogad!, äro hvarken många eller af någon

synnerlig vigt.

Vid stadgandet i § 5, att fiske »med krok eller ref å djup i

yttre skärgården» är frigifvet, synes det som om, till skydd för

strandeganderätten, ett förtydligande vore lämpligt, hvarigenom djupet

bestämdes till exempel till 18 meter.

Likaledes kan stadgandet i § 16 derom, att skogsbackar eller

hinder ej må afröjas invid gemensamt fiskevatten, lätteligen föranleda

tvist angående omfånget af afröjningen, hvarför måhända

ett tillägg kunde vara lämpligt, om huru långt från vattnets medel

-

52

CALMAR LÅN.

stånd afröjning ej finge ske, och hvilket synes böra bero på strandens

beskaffenhet af bergig eller lågländt.

Förbudet i § 18 af fiske under lektid medelst pulsning torde,

emedan lektiden inträffar olika för särskilda Åskslag, böra närmare

till tiden preciseras och hvilket lämpligast torde böra ske

vid de sammanträden, som i § 28 omnämnas.

Emot den i § 28 Kongl. Maj:ts Befallningshafvande tillagda rätt,

att ensam bestämma antalet af dem, som skola utgöra nämnd i

fiskerimål, synes med skäl kunna anmärkas, att, emedan bland de

valde Kongl. Majrts Befallningshafvande kallar 3 eller 5, livilka pröfningen

af föreliggande frågor tillkomma, så är åt Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande ett obehöfligt stort utrymme i valet lemnadt.

Ingenting synes hindra, att antalet för hvarje län i stadgan bestämmes,

eller åtminstone att landstinget och hushållningssällskapens

förvaltningsutskott lemnas tillfälle att i frågan yttra sig.

Ehuru landstinget väl inser nödvändigheten deraf, att gifna

föreskrifter efterlefvas och öfverträdelser befordras till straff, anser

dock landstinget, att de i § 33 föreslagna, på kommunalstämmor

och således sockeuvis utsedde tillsyningsmännen, om hvilkas aflöning

ingenting är bestämdt, och åt hvilka socknarne antagligen i

allmänhet skola finnas obenägne att anslå någon lön eller reseersättning,

icke skulle komma att på något mera verksamt sätt ingripa

i lagefterlefnaden. Mera ändamålsenligt synes det vara, att,

på sätt i mom. i af samma § omförmäles, samtidigt med

träffandet af öfverenskommelse om vissa fiskeområden, enligt §§

24—26, val inom samma områden skedde (och måhända underkastades

Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes pröfning och fastställelse)

af en eller högst två sådana tillsyningsman, hvilka skulle ega att

uppträda såsom sådana allmänna åklagare, som i § 48 omnämnas,

och hvilka borde komma i åtnjutande af högsta möjliga åklagareandel,

samt derföre förutsättas vara benägna att esomoftast genom

resor i distriktet tillse lagöfverträdelser och beifra desamma. Den

egentliga kontrollen på lagefterlefnaden torde väl vara att söka i

fiskeriidkarnes egen fördel af och uppsigt på, att grannarne ej läte

öfverträdelse komma sig till last, men skyggheten i allmänhet att

uppträda som angifvare är dock mindre, om sådant kan ske mera

hemligt till en tillsyningsman än till kronobetjening eller genom

direkt åtal.

Föreskriften i § 47 om kungörelses uppläsande i kyrkorna

rörande af enskilda i beslag tagna redskap och fångst med »föreläggande

för egaren af redskapen eller fångsten att, vid äfventyr

CAI.MAB LÅN.

53

af talans förlust, anmäla hos rätten eller domhafvanden i orten

inom tre månader, efter det kungörelsen blifvit tredje gången uppläst»,

synes något svårfattlig eller oklar. Redan det, att enskild

beslagstagare skall göra ett så beskaffad! föreläggande torde vara

något egendomligt; och att rätten, viss tid efter kungörelsens uppläsande,

men utan att ega kännedom härom, skall upptaga anmälningar

eller svaromål, synes vara förenad! med vissa oegentligheter.

Om saken i stället anhängiggjordes hos närmaste kronobetjent

eller tillsyningsman, skulle besväret minskas, liksom det

kan anses lämpligare, att publikation sker af en sådan myndighet

än af den enskilde. Huruvida den nya stadgan, eller ock »allmän

lag», hvartill stadgan i § 35 hänvisar, nog tydligt lemnar ledning

för rätten i bedömandet huru med godset skall förordnas, derom

anser sig landstinget icke kunna eller böra ingå i pröfning.

Angående nu den föreslagna nya fiskeristyrelsen nödgas landstinget

erkänna sig svårligen kunna fatta, huruledes och genom

hvilka medel den skulle lyckas att på ett tillfredsställande sätt

lösa sin uppgift att »befordra fiskerinäringens utveckling och förkofran».

Att denna näring är af stor betydelse och att mycken

vigt ligger deruppå, att landets fisken skötas och vårdas på ett

rationelt sätt, erkännes villigt. Men det lär ej heller kunna förnekas,

att jordbruket, som ju är landets stora modernäring, intager

en större plats och betydelse. Och dock finnes ännu icke någon

särskild öfverstyrelse eller målsman speciel för dess angelägenheter.

Antages fiskeristyrelsen skola komma att motsvara sitt

ändamål hufvudsakligen genom meddelandet af råd och genom

framställningar till myndigheterna, så torde ej vara omöjligt, att

samma fördelar, om de nu saknas, kunna vinnas genom Kongl.

Landtbruks-akademien ocli hushållningssällskapen. Förutsätter

man åter att styrelsens nödvändighet hufvudsakligen skulle visa

sig i öfvervakandet och anordnandet af verksamheten hos fiskeritjenstemännen,

så lärer kostnaderna icke komma att stå i någon

proportion till den nytta, som af denna styrelse antagligen stode

att hemta.

Beträffande slutligen »iktyologerna», synes deras verksamhet,

så vidt den skulle falla inom det praktiska, blifva utan särdeles

inverkan på vår fiskerinäring. Om deras nytta i rent vetenskapligt

hänseende skulle vara af någon viss betydelse, så torde de,

hellre än att inrangeras såsom fiskeritjenstemän, böra hänföras till

Kongl. Vetenskapsakademien, dit de i anseende till lärdom och

anvisad verksamhet också rätteligen synas höra.

54

CALMAR LÄK.

Landstinget afstyrker derför bifall till skapandet af en särskild

fiskeristyrelse med underlydande nya tjensteman.

Underdånigst

På Calmar läns norra landstings vägnar:

O o

A. de MARS.

S. W. Ahlmark.

Vestervik den 27 September 1884.

3) Calmar läns södra landsting.

Till Konungen.

Sedan Eders Kongl. Maj:t i nåder låtit infordra Calmar läns

södra landstings yttrande öfver underdånigt betänkande med förslag

till ny fiskeristadga med mera, afgifvet den 3 Mars 1883 af särskildt

i nåder förordnade komiterade, bär landstinget dels vid 1883 års

lagtima sammanträde tillsatt en komité att i frågan afgifva utlåtande,

dels ock vid innevarande års lagtima sammanträde uppdragit

åt ett särskildt utskott att ytterligare bereda frågan. Med

ledning af såväl komiténs som utskottets förslag har landstinget

derefter in pleno genomgått såväl det underdåniga förslaget till

fiskeristadga som ock förslagen till stadga för fiskeristyrelsen och

till instruktion för statens fiskeritjenstemän samt dervid funnit anledning

i underdånighet hemställa om vidtagande af ändringar i

följande delar af dessa förslag.

1 ro) Beträffande fiskeristadgan:

§ 2.

Då hittills gällande och i föreliggande förslag upptagna bestämmelse,

att gränsen för enskild! fiskevatten, der landgrundets

område ej är lagligen bestämdt, skall räknas från den punkt, der

visst stadigt djup i vattnet vidtager, och detta efter landstingets

CALMAR LÅN.

55

förmenande i flera fall skulle leda till osäkerhet och lätteligen

kunna föranleda till tvister om rätta området för enskildt fiskevatten,

samt det derför synes landstinget vara enklare och lämpligare,

om detta område räknades från yttersta punkten af landet,

vare sig detta bestode af fast land eller öar, som egdes eller innehades

af enskilda;

då den föreslagna bestämmelsen, att enskildt fiskevatten sträcker

sig 200 meter från det ställe, der stadigt djup af två meter vidtager,

i allmänhet torde motsvaras af ett stadgande, som bestämde, att

dylikt fiskevatten sträckte sig 600 meter från den yttersta punkten

af enskild person tillhörande strand; samt

då förhållandena härutinnan emellertid inom olika ort-er torde

vara skiftande och särskildt för Ölands ostkust den äldre bestämmelsen

torde vara mera lämplig än den, som för öfriga delar af

landstingsområdet anses ändamålsenlig;

så får landstinget i underdånighet hemställa, att § 2 måtte erhålla

följande tillägg:

För Calmar läns södra landstingsområde med undantag

af Ölands östra kust skall likväl, der ej lagligen bestämdt

är, huru långt strandegares landgrund i hafvet sig sträcker,

under strandegande rätten inbegripas allt det vatten, som

finnes till och med 600 meter från yttersta punkten af strand,

som tillhör hemman eller under särskilda vilkor af enskild

innehafves.

§ 13.

Då de bestämmelser, som innefattas i denna §, innebära högst

väsentliga hinder för tillgodogörande af vattendrag, särdeles de

mindre, för industriela anläggningar samt skulle, strängt tillämpade,

på ett betänkligt sätt rubba redan bestående, på skattläggning

och häfd grundade förhållanden;

då fisket i dylika vattendrag måste för det allmänna vara af

mindre vigt än de betydande fördelar, som qvarnar och andra dylika

inrättningar medföra icke allenast för den, som eger desamma,

utan jemväl i många hänseenden för allmänheten i orten;

då, på grund häraf, det ingalunda kan anses obilligt, att de

fiskandes anspråk få i någon mån vika till förmån för vattenverken

; samt

då det torde vara angeläget att, till undvikande af tvetydighet

och förekommande af rättstvister, få uttryckligen bestämdt hvad

som menas med större och mindre vattendrag;

56

0ALMAK LÄN.

så får landstinget, i enlighet med denna uppfattning och efter

votering med 18 röster mot 9, i underdånighet hemställa, att § 13

må erhålla följande förändrade lydelse:

Eger någon särskild rättighet för vattenverk eller fiske

att stänga vatten annorledes än här ofvan är sagdt, njute den

rättighet tillgodo. I smärre vattendrag, hvarmed menas sådana,

der kongsådra af ålder ej funnits, må det vara vattenverksegare

tillåtet, att begagna sig af allt vattnet, då det för verkets

gång är behöfligt.

§ 16.

På grund af yrkande under öfverläggningen och efter votering

med 15 röster mot 12 får landstinget lika underdånigt hemställa:

att § 16 måtte vid slutlig redaktion af stadgan få utgå.

§ 17.

Då bland fiskesätt, som medför en särdeles stor skada, är det

i åtskilliga mindre vattendrag brukliga, att, efter det fisken vid

lektiden i större mängd deri uppgått, öfver vattendragets Hedra

del sätta ett tätt nät och derefter göra en fördämning något högre

upp, hvarigenom, sedan vattnet fått afrinna, all mellan uppdämningen

och nätet befintlig fisk stannar på bottnen af det sålunda

för tillfället torrlagda vattendraget, samt detta förfaringssätt, utom

det att en större mängd småfisk dervid utan all nytta omkommer,

förstör all rom, som blifvit lagd i vattndraget på det torrlagda

stället, och skadan derigenom för framtiden blir vida större än

den tillfälliga vinsten för ögonblicket,

så får landstinget, för att förekomma ett dylikt tillvägagående,

underdånigst hemställa, att till § 17 fogas ett nytt moment, så

lydande:

Under lektid må fisk ej fångas genom uppdämning och

torrläggning af vattendrag.

§ 33.

Då det beror på de fiskeberättigade sjelfva att träffa särskild

öfverenskommelse om fiskes bedrifvande och derför också synes

böra öfverlemnas åt dem att1 bestämma, om några tillsyningsmän

skola utses för att öfvervaka en dylik öfverenskommelses efterlefnad

eller icke;

då det synes landstinget ingalunda lämpligt att åt Kongl.

Maj:ts Befallninghafvande eller kommunalstämma öfverlemna ut

-

CALMAR LÄN.

57

seendet af dylika tillsyningsman, enär dessa, om någon aflöning åt

dem bestås, väl ej komme att erhålla denna af stats- eller kommunalmedel

utan just af de fiskeberättigade, der ej möjligen landsting

eller hushållningssällskap kunna förmås att härtill lemna anslag;

samt

då det icke på frivillighetens väg, och någon annan är ej

ifrågasatt, torde vara lätt att få personer att åtaga sig befattning

som oaflönad tillsyningsman, om dessa skola ställas under fiskeriintendentens

lydno oeh befallningar;

så får landstinget i underdånighet föreslå, att § 33 måtte erhålla

följande förändrade lydelse:

För hvarje fiskeområde, der särskild öfverenskommelse

om fiskes bedrifvande träffats, må de fiskeberättigade, der så

nödigt anses, utse en eller flere tillsyningsman till erforderligt

antal att öfvervaka efterlefnaden af öfverenskommelsen.

§ 36.

Då det i denna § föreslagna stadgandet skulle möjligen kunna

gifva anledning till den tolkning, att vederbörande utmätningsman

eller länsman kunde företaga sig att föranstalta om utrifvande ej

blott af tillfälliga och nyligen tillkomna anläggningar utan äfven

af äldre, möjligen gamla dyrbara sådana, som ansågos hafva olagligen

tillkommit; samt

då, derest en sådan utrifning sedermera befunnes obehörig,

det ej alltid torde kunna erhållas ersättning för derigenom förorsakad

skada, äfven om sådan blefve vederbörligen tilldömd, hvadan

§:n torde böra förtydligas;

så får landstinget lika underdånigt hemställa, att till senare

momentet i § 36 måtte göras följande tillägg:

till utrifning eller borttagande af sådant stängsel, som

tillfälligt eller nyligen tillkommet är.

§ 38.

Med anledning af ofvan gjorda hemställan rörande § 16 i förslaget

får landstinget hemställa, att, derest densamma vinner nådigt

afseende, § 38 jemväl måtte utgå.

2:o) Beträffande förslaget till stadga för fskeristyrelsen.

Då, enligt landstingets uppfattning, en flskeristyrelse af den

beskaffenhet, som i berörda stadga afses, för närvarande kan anses

58

CALMAR LÄN.

för alldeles öfverflödig eller åtminstone ej medföra gagn, motsvarande

dermed förenade kostnader;

då vidare, derest, som föreslaget lärer vara, en särskild styrelse

för handel och näringar kommer till stånd, denna styrelse

också lämpligen torde kunna taga fiskeriärendena om hand; samt

då slutligen intill dess eller, om en dylik styrelse ej skulle

inrättas, åtminstone för någon tid dessa ärenden, såsom hittills,

lära kunna handhafvas af Eders Kongl. Maj:ts Civil departement

utan annan mellanhand än fiskeriintendent,

så får landstinget i underdånighet uttala den meningen:

att fiskeristyrelsen och sålunda äfven den föreslagna

stadgan för densamma för närvarande synes landstinget öfverflödig.

3:o) Beträffande instruktionen för statens fiskeritjenstemän.

Då intilldess fiskeriärendena vunnit en större utveckling än

den, hvartill närvarande förhållanden synas gifva anledning, och

de göromål, hvilka äro afsedda att uppdragas åt iktyologerna, mer

än väl torde kunna skötas af fiskeriintendenterna, synnerligast när

dessas antal ökas till fyra; samt

då föga lämpligt synes vara att redan nu besluta om anställande

af tjensteman, som endast för framtiden möjligen blifva

behöflige;

så får landstinget lika underdånigt hemställa:

att ur ifrågavarande instruktion måtte utgå allt, som angår

anställande af iktyologer, samt att de göromål, som afsetts

skola af dessa ombestyras, måtte åt fiskeriintendenterna uppdragas.

Slutligen får landstinget i underdånighet anmäla, att, enligt

derom till protokollet anmäld önskan, landstingets ofvan gjorda

underdåniga framställningar skulle åtföljas af tillkännagifvande det

landstingets ledamot Häradshöfdingen C. B. Hasselrot reserverat

sig mot landstingets framställningar rörande §§ 2, 13, 16 och 38.

Underdånigst

c5

å landstingets vägnar:

O. LEMCHEN.

Calmar den 4 Oktober 1884.

Carl Gethe.

KRONOBERGS LÄN.

59

1) Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Kronobergs län.

Till Konungen.

Enligt Eders Kongl. Maj:ts nådiga befallning i remiss af den

3 Augusti 1883 åligger det landshöfdinge-embetet att efter landstingets

i länet hörande afgifva underdånigt utlåtande öfver särskildt

i nåder förordnade komiterades underdåniga betänkande med förslag

till ny fiskeristadga med mera;och får landshöfdinge-embetet, med

öfverlemnande af landstingets underdåniga yttrande i ämnet, till

fullgörande häraf för egen del underdånigst anföra följande.

Vid granskningen af komiterades författningsförslag har landshöfdinge-embetet

inhemtat, att det väsentligen nya uti förevarande

lagstiftning hufvudsakligen innefattas i bestämmelserna, att hushållningen

med fiskevatten framgent skulle utgöra en uteslutande

enskild angelägenhet, och att fiskerinäringens förkofran och utveckling

skulle tillgodoses af en för sådant ändamål inrättad fiskeristyrelse.

Ehuru landshöfdinge-embetet visserligen erkänner det

principielt rigtiga deri, att öfverenskommelser om fiskets vård och

ändamålsenliga bedrifvande i gemensamt fiskevatten göras beroende

af fiskerättsegarne sjelfva, anser landshöfdinge-embetet dock, att

till förekommande af den till äfventyrs oersättliga skada, som skulle

kunna förorsakas, derest fiskerättsegare af okunnighet eller kortsynt

vinningslystnad idkade fiske på ett sätt, som vore mot klokhet och

god hushållning stridande, det allmännas rätt kräfver, att staten

eger i berörda hänseenden genom sina tjensteman och myndigheter

vidtaga åtgärder, som efter pröfning af förhållandena i hvarje särskildt

fall kunna finnas erforderliga.

Vid sådant förhållande och då, såvidt landshöfdinge-embetet

har sig bekant, någon berättigad klagan hittills icke försports öfver

den Kongl. Maj:ts Befallningshafvande för närvarande medgifna

rätt att i händelse af behof meddela bestämmelser i afseende å

hushållningen med gemensamt fiskevatten, finner landshöfdingeembetet

nu gällande lagstiftning i denna del vara att föredraga

framför komiterades ifrågavarande förslag.

o O

Då fisket emellertid för närvarande ostridigt intager en framstående

plats bland landets näringar, samt detsamma, gynnadt som

det är af lyckliga naturförhållanden, otvifvelaktigt skulle kunna

60

KBONOBEEQS LÄN.

genom tillgodogörande af praktiska och teoretiske rön ej obetydligt

uppbringas, har landshöfdinge-embetet ej något att erinra mot

inrättandet af en fiskeristyrelse med den af komiterade föreslagna

uppgift.

I öfrigt har landshöfdinge-embetet vid genomgående af komiterades

förslag till ny fiskeristadga funnit anledning till följande

underdåniga anmärkningar och erinringar.

§ 22.

Stadgande, innefattande förbud att till salu utbjuda, köpa,

mottaga eller från ort till annan forsla ostron under tid, då ostronfiske

är förbjudet, synes, i analogi med hvad som för närvarande

finnes i sådant afseende stadgadt samt komiterade jemväl föreslagit

i afseende å hummer, böra §:n tilläggas.

§ 23.

Då det måste anses mindre välbetänkt att förbjuda försäljning

och köp af lax, som lagligen är föremål för fångst, torde denna §

böra från författningsförslaget uteslutas.

O o

§ 27.

Enär det till äfventyra före utgången af en tidrymd på fem ålitan

visa sig, att träffad öfverenskommelse om fiskes bedrifvande

är olämplig, torde sådan öfverenskommelse böra gälla tillsvidare

under obestämd tid.

§ 28-

Som det kan möta svårighet att finna tillräckligt antal i

fiskeriärenden förfarne och om fiskeriförhållanden i länet väl kunnige

män, hvilka äro villige att på kallelse inträda uti den här föreslagna

särskilda nämnd, synes, i öfverensstämmelse med hvad § 9 af

nådiga förordningen angående jords eller lägenhets afstående för

allmänt behof den 14 April 1866 i sådant afseende innehåller, föreskrift

böra meddelas derom, att den, som erhåller dylik kallelse,

ej må utan laga förfall draga sig det förtroende undan.

§ 43.

På grund af det underdånigst föreslagna tillägget till § 22

lärer mellan orden »kärl» och »bete» böra inflickas orden »eller

ostron.»

KRONOBERGS LÅN.

61

§ 47 (mom. 2).

Till förtydligande af meningen torde orden »oloflig redskap

eller fångst, som påträffas» böra utbytas mot »redskap och fångst,

som vid olofligt fiske påträffas».

§ 48.

Derest det blifver de fiskeberättigade uteslutande förbehållet

att öfverenskomma om särskilda bestämmelser för visst fiskeområde,

synes följdrigtigheten forda, att åtal för öfverträdelse af sådana

bestämmelser må anhängiggöras allenast af inålsegaren; och torde

derföre §:ns lydelse böra härefter lämpas.

Vexiö å Landskansli^ den 11 April 1885.

Underdånigst

På landshöfdinge-embetets vägnar:

G. W. GRANQVIST. FEITHIOF OHLSSON.

2) Kronobergs läns landsting.

Till Konungen.

Sedan Eders Kong!. Maj:ts Befallningshafvande i Kronobergs

län uti skrifvelse af den 11 Augusti 1885 anmodat nämnda läns

landsting att afgifva underdånigt yttrande öfver i nåder utsedde

komiterades, berörda skrifvelse bilagda, underdåniga betänkande

med förslag till ny fiskeristadga, samt derefter uti skrifvelse af den

15 September samma år meddelat, att, jemlikt ankommet tillkännagifvande

från herr t. f. Chefen för Kongl. Civil-departementet,

landsting, som funne sådant vara af nöden, egde uppskjuta afgifvandet

af det infordrade yttrandet till 1884 års möte, beslöt landstinget

vid sitt lagtima sammanträde sistlidna år att, med begagnande

af det sålunda nådigst medgifna anstånd, åt tre af landstinget

inom länet valda personer uppdraga att, efter granskning af

komiterades underdåniga betänkande, i ämnet, till landstinget in

-

62

KRONOBERGS LÅN.

komma med förslag till meranämnda yttrande; och har det med

anledning häraf af desse delegerade afgifna utlåtande, enligt af

landstinget jemväl fattadt beslut, särskildt blifvit tryckt och ett

exemplar deraf redan före landstingets lagtima sammanträde innevarande

år tillsändts hvar och en af landstingets nuvarande ledamöter.

I berörda utlåtande hafva landstingets delegerade anfört, att

de, med fäst afseende å af dem kända förhållanden beträffande

fiskets bedrifvande inom Kronobergs län, utan meningsskiljaktighet

funnit de af i nåder utsedde komiterade uppgjorda förslag till ny

fiskeristadga, till stadga för fiskeristyrelse och till instruktion för

statens fiskeritjenstemän, dock efter ändring i förslaget till fiskeristadga

i enlighet med den af Friherre E. J. E. Uggla och Professoren

F. A. Smitt i afseende på §§ 24, 25, 26 och 27 i densamma

afgifna och vid ofvan omförmälda betänkande fogade reservation,

böra, i hvad angår fisket inom detta län, såsom lag vara tillfyllest

för möjliggörandet af fiskets förbättrande och vidmakthållande; och

får landstinget, som efter tagen kännedom af samma utlåtande, för

sin del godkänt de deruti uttalade åsigter, till nådigt bifall i underdånighet

förorda meranämnda förslag till ny fiskeristadga, stadga

för fiskeristyrelse och instruktion för statens fiskeritjenstemän, dock,

hvad förslaget till fiskeristadga beträffar, med de af ofvanbemälda

reservanter tillstyrkta ändringar, för hvilka nöjaktiga skäl synts

landstinget vara i reservationen anförda.

Underdånigst

På landstingets vägnar:

G. WENNERBERG.

Th. von Schantz.

Vexiö den 6 Oktober 1884.

GOTLANDS LÅN.

63

1) Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Gotlands län.

Till Kol ungen.

Infordradt underdånigt utlåtande öfver utsedde komiterades

betänkande med förslag till ny fiskeristadga med mera får Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, med öfverlemnande af landstingets

yttrande i ämnet, härmed i underdånighet afgifva.

I det underdåniga betänkandet hafva komiterade anmärkt,

hurusom olika orters skiljda naturförhållanden, fiskarter och fiskesätt

betinga olika föreskrifter till fiskets vård och förkofran; att

det ej vore lämpligt att i en allmän fiskerilag intaga föreskrifter,

afsedda att gälla endast för en viss del af landet ; och att tvifvelsutan

fortfarande som hittills i afseende å sådana vattensystem,

hvari flera ega fiskerätt, i allmänhet torde erfordras att i specialstadgar

fastställa närmare bestämmelser angående fiskets vård och

bedrifvande.

Beträffande ordningen för stiftande af sådan speciallag hafva

komiterade enligt § 24 i förslaget till fiskeristadga ansett det höratillkomma

Eders Kongl. Maj:t att, efter framställning af Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande eller af fiskeristyrelsen, meddela särskilda

bestämmelser endast angående sådant saltsjöfiske, som är

öppet för alla rikets inbyggare. Men i afseende å sötvattensfiske

äfvensom det saltsjöfiske, hvilket endast tillkommer strandegare,

hafva komiterade föreslagit, att den pröfning af ifrågasatta

specialbestämmelser, hvilken enligt § 22 i nu gällande fiskeristadga

tillhör Eders Kongl. Mnj:ts Befallningshafvande och i sista

hand Eders Kongl. Maj:t, skulle ankomma på godtycklig öfverenskommelse

eller beslut af fiskeberättigade eller, om ändring deri

sökes, beslut af särskild nämnd. Sådana öfverenskommelser eller

beslut skulle Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande vara skyldig,

utan rätt till pröfning af föreskrifternas ändamålsenlighet, att

fastställa, derest besluten i laga ordning tillkommit och föreskrifterna

ej vore stridande mot lag.

Enär således vigtiga beslut, som onekligen äro att hänföra till

lagstiftningens område, skulle komma att meddelas antingen af

flertalet bland rättegande eller af okontrollerade nämnder och i

båda fallen af personer, som endast undantagsvis kunde antagas

64

GOTLANDS LÅN.

ega den för sådana värf nödiga kunskap och erfarenhet, finner

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande förslaget i denna del vara i

hög grad betänkligt och anser, lika med landstinget, nu gällande

föreskrifter härutinnan vara att föredraga.

Vidkommande förslagen till stadga för fiskeristyrelsen och

instruktion för statens fiskeritjenstemän får Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i underdånighet hemställa, huruvida icke styrelsens

åligganden må kunna lämpligen utöfvas af en vid vederbörande

statsdepartement anstäld byråchef, hvilken tillika kunde

såsom fiskeri-intendent förvalta ett tjenstedistrikt af icke allt för

stort omfång. Härigenom skulle vinnas, bland annat, att distriktens

antal kunde utan särskild kostnad ökas till fem, och en mera

ändamålsenlig distriktsindelning, än komiterade föreslagit, uppgöras;

dervid Kongl Maj:ts Befallningshafvande anser Gotland böra

föras till samma distrikt som Stockholms län.

Emot hvad komiterade i öfrigt föreslagit har Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande intet att erinra.

Visby i Landskansli^ den 23 Mars 1885.

Underdånigst

E. POIGNANT.

Johan Hamhrceus.

2) Gotlands läns landsting.

Till Konungen.

Då Gotlands läns landsting blifvit anbefaldt att afgifva underdånigt

utlåtande i anledning af komiterades underdåniga betänkande

med förslag till ny fiskeristadga samt till stadga för fiskeristyrelsen

och instruktion för statens fiskeritjenstemän, får landstinget

härmed i djupaste underdånighet anföra följande.

Fiskerinäringens stora betydelse för vårt land bestrides numera

af ingen, som i hithörande frågor är domför. Likaledes torde

man i allmänhet erkänna, att statens mellankomst så i lagstiftnings-

som anslagsväg är nödvändig, om denna näring skall vinna

GOTLANDS LÅN.

65

den utveckling, hvartill gynsamma naturförhållanden inbjuda,

äfvensom att de åtgärder, som från det allmännas sida hittills vidtagits,

icke äro tillfyllestgörande. Frågan gäller alltså egentligen

nu, att vid utbytandet af de gamla och bristfälliga anordningarne

mot nya välja sådana, som medföra en verklig utveckling. En

förändring, som ej tillika vore en förbättring utan lemnade oss

på samma punkt, der vi förut befunne oss, vore högst skadlig

dels till följd af den tidsförlust, den skulle vålla, dels ock till följd

af den näring, den skulle skänka åt okunnighetens konservatism.

Olyckligast vore dock, om man vid den stundande reformen beträdde

en väg, som ledde oss bort från det åsyftade målet i stället

för att föra oss närmare detsamma.

Med afseende på kap. 1 § 3 mom. 2 uti det af komiterade

framstälda förslaget till fiskeristadga vore det önskligt att få närmare

bestämmelser, om hvilka delar af riket, hvilka fiskarter och

hvilka fiskesätt, som härmed åsyftas, synnerligen då det följande

momentet af samma § lätt kan gifva anledning till en tolkning,

enligt hvilken ett betänkligt ingrepp i den enskildes eganderätt

blefve möjligt. Särskildt skulle här inom vår provins, der strandegare

på många ställen hafva en icke ringa inkomst genom fångandet

af till stranden i stim gående idartade och andra fiskar,

hvilka väl icke kunna åsyftas i detta stadgande, som efter all

sannolikhet endast afser sillarterna, kränkning af desse strandegares

enskilda rätt genom ett i dylika allmänna ordalag affattadt

stadgande lätt nog kunna föranledas.

Det i kap. 3 § 11 gjorda tillägget till nu gällande stadga:

»Lika med fast fiskebyggnad anses hvarje garn eller spjelredskap,

som ligger i vattnet längre tid än femton minuter» etc., synes vara

temligen ofullständigt affattadt och i viss mån vilseledande, då

derigenom en sammanblandning af begreppen »fast» och »rörlig»

fiskebyggnad kan föranledas, alldenstund det icke finnes angifvet,

huru lång tid efter femton minuters förlopp för hvarje gång ett sådant

hela vattenleden stängande fiskeredskap bör vara ur vattnet, för

att åter deruti få nedläggas. Man kan nemligen tänka sig möjligheten,

att ett dylikt »rörligt» fiskeredskap, särdeles der vattenleden

är trång, efter femton minuters förlopp endast för ett ögonblick

lyftes upp öfver vattenytan och omedelbart derefter sänkes ned

igen, hvarigenom detta »rörliga» redskap i det allra närmaste kommer

att tjenstgöra såsom »fast».

Det i § 23 stadgade förbudet mot försäljning af lax under fyratiofem

centimeters längd synes böra utgå, just på grund af hvad ko

Utlåtande

öfver förslag t. ny fiskeristadga.

b

66

GOTLANDS LÄN.

miterade sjelfva yttrat i sin motivering. Om i vissa delar af riket

laxformer, hvilka icke uppnå den i nämnda § angifna storleken,

utgöra ett för befolkningen derstädes vigtigt näringsämne, och det

sålunda enligt komiterades mening bör vara tillåtet att fånga laxar

af mindre längd än fyratiofem centimeter, så ligger det en motsägelse

i förbudet att sälja dem, då tillgången på lax af sådan storlek derstädes

antagligen är så riklig, att fiskerättsegare för egen del icke

kan använda hela sin fångst. Genom ett dylikt stadgande skulle lagen

å ena sidan tillåta fiskerättsegare att ur sitt fiskevatten upphemta

ett vigtigt näringsämne, men på samma gång förmena honom

rätten att på bästa och för honom förmånligaste sätt använda detsamma

och tillika betaga icke-fiskerättsegare möjligheten att förskaffa

sig ett vigtigt näringsmedel, oaktadt han dertill skulle kunna

vara i bästa tillfälle, om icke lagen förhindrade försäljning eller

afyttring af lax under ofvan angifna längd. För öfrigt synes till

denna bestämmelse finnas så mycket mindre skäl, som, enligt

komiterades egen utsago, laxöringen och forellen äro skadliga i så

måtto, att de förtära den egentliga laxens och andra fiskars rom

och yngel. Då väl ändamålet med detta stadgande antagligen är

att förhindra fångsten af blanklax och grålax af mindre längd än

fyratiofem centimeter, emedan dessa vid en sådan storlek icke hafva

såsom näringsmedel ens tillnärmelsevis samma värde, som i fullvuxet

eller mera utbildade tillstånd, så hade det varit önskligt, att några

nörmare och tydligare bestämmelser i detta afseende blifvit gjorda;

men då förhållandena äfven vid laxfisket äro så olika inom de

olika delarne af vårt land, och särskilda föreskrifter, gällande

inom vissa områden, synas vara bästa och lämpligaste medlet att

behörigen skydda och vårda detta fiske, så torde ett sådant allmänt

stadgande, som det i § 23 framstälda, saklöst kunna utelemnas.

Det i § 24 föreslagna stadgandet, att endast delegarne i gemensamt

fiskevatten böra ega rätt att väcka förslag om öfverenskommelse

rörande fiskets vård och lämpliga bedrifvande inom det

gemensamma området, kan ingalunda anses ändamålsenligt, då

derigenom den enskildes rätt öfverordnas det allmännas, alldenstund

det genom ett dylikt stadgande blir staten betaget möjligheten

att förhindra utrotandet eller förstörandet af tillgångarne i

ett gemensamt fiskevatten. Det antagandet ligger nemligen nära

till hands, att delegare i ett gemensamt fiskevatten kunna af okunnighet

eller kortsynt egennytta och endast för den ögonblickliga

förtjenstens skull bedrifva sitt fiske på ett sätt, som inom kortare

eller längre tid kan komma att i grund förstöra fisket inom det

GOTLANDS LÅN.

67

gemensamma området oeh äfven möjligen sträcka sina skadliga

verkningar till närgränsande. Skulle nu ingen af dessa delegare

vilja eller våga väcka förslag om ett ändamålsenligt ordnande af

det gemensamma fisket, så finnes ingen möjlighet att förhindra

misshushållandet med och förstörandet af gemensam egendom, då

ingen myndighet eger rätt att taga initiativ till stadganden och

öfverenskommelser, genom hvilka en dylik misshushållning kan

förekommas. I detta hänseende är vår nu gällande fiskeristadga,

som medgifver Kongl. Maj:ts Befallningshafvande initiativrätt i dylika

fall samt rätt att, der öfverenskommelse ej synes ändamålsenlig

eller ej kan träffas, meddela förordnande i ämnet, att föredraga

framför det nya förslaget. För öfrigt synes hela det föreslagna

förfaringssättet vid dylika öfverenskommelsers ingående

temligen vidlyftigt och kostsamt, hvarvid landstinget särskildt

torde få fästa uppmärksamhet derpå, att nämnd kan komma att

sammankallas två gånger under behandlingen af en och samma

fråga.

I § 26 mom. a säges, att en dylik öfverenskommelse bör afse,

»huruvida under vissa delar af året, med hänsyn till det ena eller

andra fiskslagets lektid, lekplatsen i sin helhet eller vissa delar

deraf bör fridlysas samt fisket å dem inställas». Det torde vara

ett allmänt erkänt faktum, att åtminstone vissa fiskarter, för att

icke fullkomligt utrotas, under lektiden måste lemnas ostörda,

hvarför också lagen bestämdt bör stadga sådana föreskrifter, enligt

hvilka fiske under lektiden förbjudes, vare sig att detta förbud

innefattar ett fiskevatten i dess helhet eller icke — en sak, som

komiterade sjelfva i sin motivering erkänt och medgifvit — och

det synes derför mindre välbetänkt att åt ett sådant stadgande

gifva eu ordalydelse, enligt hvilken helt och hållet åt godtycket

öfverlemnas afgörandet, om något skydd skall lemnas åt någon

fiskart eller icke. Likaväl som jagtstadgan förbjuder jagt å flere

villebrådsarter under vissa tider, bör också fiskeristadgan innehålla

förbud mot fångandet af nyttiga och oskadliga fiskarter under vissa

tider, hvilka förbud måste lämpas efter de förhållanden, som äro

rådande inom olika delar af riket.

Beträffande det i § 27 föreslagna stadgandet, »att öfverenskommelse

rörande fiskets bedrifvande inom visst område skall

gälla i fem år», torde den anmärkningen kunna göras, att å ena

sidan en sådan tid i allmänhet är alltför kort för att något stadgadt

omdöme, huruvida den gjorda öfverenskommelsen är lämplig

eller icke, kan afgifvas, men att å andra sidan, om dess olämplig

-

68

GOTLANDS LÄN.

het inom kortare tid verkligen blifvit ådagalagd och bevisad, det

torde vara mindre väl betänkt att för bestämd tid binda delegare

i gemensamt fiskevatten vid dylik öfverenskommelse, hvarför sagda

§ endast bort stadga, att öfverenskommelse af sådant slag skall

tillsvidare vara gällande.

Att sammansätta en nämnd sådan som den i § 28 föreslagna

erbjuder icke så få svårigheter, då det mångenstädes torde vara

brist på personer, som ega tillräckliga insigter och äro nog fria

från lokala intressen för att kunna afgifva ett sakkunnigt och fullt

opartiskt yttrande. Dessutom torde de omkostnader, som kräfvas

för dess sättande, blifva så stora, att delegare i gemensamt fiskevatten

sannolikt väl betänker sig, innan han vädjar till nämnden för

att få ett utlåtande, hvars värde kan vara af ganska problematisk

natur i afseende på sjelfva frågans utredning, och som just derför

icke tillförsäkrar den sökande någon säkerhet att vinna det mål,

för hvilket han påkallat nämndens hörande.

Med hänsyn till de omkostnader och den tidspillan, som ledamot

i nämnden för fullgörandet af sitt uppdrag får vidkännas, torde

det vara temligen klart, att ingen eller högst få personer finnas,

som äro villiga eller i tillfälle att utan ersättning och endast för

den goda sakens skull offra tid och penningar för ett dylikt arbete,

hvarför det i § 30 såsom möjligt framstälda antagandet, att

ledamot i fiskerinämnd vill hafva betalning, kan anses såsom

fullt säkert, så att den hypotetiska ordalydelse, som komiterade

gifvit åt sagda §, med allt skäl kan förändras till kategorisk.

Hvad angår den föreslagna fiskeristyrelsen, som skall utgöras

af en öfverdirektör med dess .sekreterare, så synes det vara en

temligen autokratisk tanke, som ligger till grund för detta förslag,

då all beslutande rätt synbarligen tillkommer öfverdirektören ensam,

hvilken sålunda sjelf kommer att utgöra hela styrelsen, alldenstund,

så vidt af förslaget framgår, sekreteraren icke eger någon

rätt att i besluten deltaga, och denne senare i alla händelser blir

beroende af öfverdirektören, hvilken ensam för vederbörande föreslår

den person, han för sin del finner lämplig att bestrida sekreterarebefattningen.

GOTLANDS LÄN.

69

Rörande de fyra fiskeriintendenterna torde den anmärkningen

skäligen kunna göras, att de dem tilldelade distrikten äro alltför

vidsträckta, för att någon synnerlig nytta af intendenternas verksamhet

skall kunna vinnas, då dessa sannolikt icke kunna ega tillräcklig

tid att egna behörig uppmärksamhet åt alla delar af sina

distrikt, inom hvilka så många olika slag af fisken och fiskesätt

torde idkas, att en person svårligen kan sätta sig in i alla dessa

på skilda ställen gällande olika förhållanden vid de särskilda fiskenas

bedrifvande. Det synes hafva varit mera lämpligt, att intendenter

tillsattes icke för vissa distrikt, utan för olika slag af fisken,

så att t. ex. en hade en viss del af hafsfisket, en annan en del af

insjöfisket o. s. v. på sin lott.

Likaledes förefaller det, som om de föreslagne iktyologernas

ställning till öfrige fiskeritjenstemän och verksamhet vore temligen

obestämda och deras behöflighet icke i förslaget nöjaktigt uppvisad,

hvilket sistnämnda yttrande här icke afgifves för att förneka

eller misskänna den stora vigt och betydelse, som vetenskapliga

undersökningar hafva för fiskerinäringens befrämjande.

Slutligen torde få erinras, att omkostnaderna för bestridandet

af aflöning åt denna styrelse och dessa fiskeritjenstemän äro alltför

stora i förhållande till de resultat, som genom dessa tjenstemäns

verksamhet sannolikt kunna förväntas, och hvilka resultat torde

blifva obetydliga nog, om icke jemte dessa tjensteman inom de

särskilda fiskeområdena finnas uppsyningsman, hvilkas aflöning åter

helt och hållet skulle komma att falla på kommunerna och sålunda

blifva en högst betydlig tillökning i dessas utgifter.

Såväl i ekonomiskt, som än mer i rent praktiskt hänseende,

synes det vid 1878 års riksdag framlagda förslaget om tillsättande

af fiskeritillsyningsmän vara att föredraga, då enligt detsamma ett

betydligt och sannolikt tillräckligt antal tillsyningsman skulle finnas

öfver hela riket utan alltför betungande utgifter för stat eller kommun,

hvarjemte detta förslag erbjuder den fördelen, att inom hvarje

län funnes en teoretiskt och praktiskt kunnig person, som vore i

tillfälle att noggrant studera och sätta sig in i ortens fiskeriförhållanden,

och som, i sin ställning oberoende af den fiskeriidkande

befolkningen, för öfrigt kunde öfvervaka fiskeristadgans och do

inom de särskilda områdena ingångna konventionernas behöriga

efterlefnad, på samma gång han kunde till yrkesmännen meddela

råd och upplysningar och inom sin ort vara en målsman för denna

vigtiga närings idkare.

70

BLEKINGE LÅN.

På grund af det sagda anser sig landstinget böra i underdånighet

hemställa,

l:o att komiterades förslag till ny fiskeristadga må underkastas

en grundlig revision, med iakttagande af här

ofvan framstälda anmärkningar; och

2:o att med ordnandet af fiskeristyrelsen må anstå, till dess

de fiskeriidkande orterna blifvit försedda med ett tillräckligt

antal af staten, landstingen eller hushållningssällskapen

aflönade fiskeritillsyningsmän, på sätt det nådiga

cirkuläret den 1 Juni 1877 angifver; samt att, om en

fiskeristvrelse då befinnes vara af nöden, denna må erhålla

ett för fiskeriärendenas allsidiga och grundliga

pröfning mera betryggande organisation, än den af komiterade

föreslagna.

Underdånigst

På Gotlands läns landstings vägnar:

C. J. BERGMAN,

Ordförande.

Visby den 2 Oktober 1884.

Oscar Melin.

1) Kongl. Maj;ts Befallningshafvande i Blekinge län.

Till Konungen.

Till följd af föreskrift uti Eders Kongl. Maj:ts nådiga remiss

den 3 Augusti 1883, tecknad å underdånigt betänkande med förslag

till ny fiskeristadga, afgifvet af särskildt i nåder förordnade komiterade,

får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande härmed anbefaldt

underdånigt utlåtande i ämnet afgifva samt dervid jemväl öfverlemna

ej mindre landstingets i länet deröfver affattade underdåniga

yttrande än äfven protokoll den 31 Oktober innevarande år, hållet

vid sammanträde med ombud för fiskeribefolkningen från olika

distrikt inom Blekinge, beträffande frågor som länets fiskerinäring

röra.

BLEKINGE LÄN.

71

Behofvet af nu gällande fiskeristadgas omarbetning torde, enligt

Kongl. Majrts Befallningshafvandes åsigt, böra »sökas

dels uti det förhållandet, att, vid ofta förekommande tvister om

rätt till fiskes utöfvande, uti samma stadga icke blifvit fullständigt

och med vederbörlig tydlighet angifna de fiskevatten, hvilka finge

af enskilda uteslutande begagnas, och de fiskevatten, uti hvilka hvar

och en egde att fiske utöfva,

dels uti denna fiskeristadgas mer eller mindre ändamålsenliga

bestämmelser angående sättet och tiden för vissa fiskens bedrifvande,

dels ock uti en säkrare kontroll å fiskenas rätta utöfvande,

medelst funktionärer, hvilka borde hafva åt sig anförtrodt att

fiskerinäringen öfvervaka och ordna.

Hvad nu först beträffar fullständigande af bestämmelserna om

de fiskevatten, uti hvilka rättighet till saltsjöfiske finge utöfvas. så

synes det vara af synnerlig vigt, att i en ny fiskeristadga stadga

huru långt svenskt sjöterritorium, hvarom i § 1 af förslaget gjorts

antydan, bör beräknas. Förslag om bestämmelse derom hafva

komiterade ej gjort, men utan stadgande i detta syfte är omöjligt

att med befogenhet afvisa utländings ofta närgångna anspråk

å rättighet till fiske utanför svensk strand. Bestämmelse

derom torde böra få sin rätta plats såsom ett mom. 2 i § 1, såsom

följd hvaraf nu föreslagna mom. 2 torde böra framflyttas till

ett mom. 3.

Af § 2 uti nu gällande fiskeristadga föranledes en osäkerhet

uti dess rätta tillämpning i sådant afseende, att derigenom stadgas,

att »saltsjöfisket inomskärs bör för deras enskilda egendom anses,

som strand och holmar deromkring ega.» Har nu ett hemman eller

en lägenhet, vare sig att detta eller denna är belägen å fastland

eller en större ö, under sig lydande några holmar eller mindre öar,

belägna på ett längre afstånd och med ett större fiskevatten mellan

dessa holmar eller mindre öar och det hemman eller den lägenhet,

dit de höra, skulle enligt ordalydelsen uti sagda § hela detta större

fiskevatten, äfven om det hade en utsträckning af t, ex. l/4 eller ''/,

sjömil, vara dessa hemmans eller lägenheters enskilda fiskevatten

och enskilda tillhörighet. Ett likartadt förhållande eger rum, dä

mellan fastlandet och större öar, vare sig dessa tillhöra något eller

några hemman på fastlandet eller äro sjelfständiga egoområden,

befinnes ett större fiskevatten. Sådana fall inträffa flerstädes vid

Blekinges skärgård och tvister om rätt till fiske i sådana fiskevatten

lär ofta förekommit ; och såväl under de sammanträden, hvilka detta

72

BLEKINGE LÅN.

år af undertecknad, landshöfding, hållits med fiskeribefolkningen

inom de olika distriktena, som äfven vid distriktsombudenas sammankomst

den 31 sistlidne Oktober hafva spörsmål om rätta förståndet

af nämnda § blifvit gjorda ; och med anledning deraf hafva

dessa ombud jemväl emot § 2 i komiterades förslag till ny fiskeristadga,

hvilket förslag i denna del bibehållit bestämmelsen uti nu

gällande fiskeristadga, gjort en, såsom det för Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

synes, ingalunda obefogad anmärkning.

Med full befogenhet kan det väl invändas, att uti en fiskeristadga

svårligen kunna inrymmas så uttömmande bestämmelser, att

alla enskilda tvister af förutnämnda beskaffenhet skulle kunna förekommas;

men om ordalydelsen i förslagetsj § 2 ändrades t. ex. sålunda:

saltsjöfisket inomskärs är, med här nedan i §§ 3, 4 och 5

nämnda undantag, deras enskilda tillhörighet, hvilka strand och

holmar deromkring ega,l der icke detta fiske omfattar ett större

fiskevatten, som, enligt hvad här nedan sägs, bör såsom allmänt

fiskevatten hållas och om dels till § 1 gjordes ett tillägg, så att

denna § finge ungefärligen följande ordalydelse: allt fiske i öppna

hafvet och uti större fiskevatten inom skärgård, äfvensom vid

sådana — — etc., dels ock till § 2 fogades ett nytt moment, af

innehåll, att i administrativ väg skulle inom viss tid efter den nya

fiskeristadgans tillämpning efter vederbörandes hörande bestämmas,

hvilka fiskevatten uti hvarje''läns skärgård skulle såsom större allmänna

fiskevatten anses, så skulle framtida tvister och osäkerheter

om lagens rätta tillämpning i denna del varda undanröjda. Det blefve

nemligen vida lättare och enklare för en länsstyrelse att hvar inom

sitt län meddela bestämmelse af sådan art, än att derom uppgöra en

lag, tillämplig på hela landet. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

grundar detta förslag på sin åsigt, att så beskaffade större fiskevatten

borde vara allmänna, såsom t. ex. det stora saltsjöområdet,

som är beläget mellan Karlskrona och dess omnejd, å ena sidan,

samt öarne Tjurkö, Aspö och Hasslö, å andra sidan, der afståndet

emellan Karlskrona och nämnda öar är omkring en sjömil, med

flera andra sådana ställen i Blekinges vidsträckta skärgård, och

hvarest fiskerätten under nu varande förhållanden ofta är tvist

underkastad.

Likasom uti § 2 blifvit stadgadt, huru långt strandeganderätt i

saltsjö skall sträcka sig för det fall, att ej lagligen bestämdt vore,

huru långt strandegares landgrund borde räknas, torde för lika

fall böra meddelas bestämmelse uti § 7 om strandeganderätts utsträckning

uti större insjö.

BLEKINGE LÅN.

73

Rörande förslagets bestämmelser i § 16 hafva distriktsombuden

vid ofvan omförmälda sammanträde föreslagit, att, då det vore svårighet

visa, att i §:n angifna skogsbackar och lundar gjorde fisket

nytta, och i allt fall bestämmelserna voro utan väsentlig inverkan

på annan fisklek, än mörtens och en del småfisks, men kunde

hafva obehörigt inflytande på egande- och dispositionsrätten till

skogen, som ofta vore mera värd än den fisk, som afsåges att

skydda, omförmälda § borde utgå. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

delar ombudens sålunda uttalade åsigt i berörda hänseende.

I fråga om sättet och tiden för olika fiskens utöfvande, hvarom

nti 3 kapitlet af nu gällande fiskeristadga gjorts bestämmelser*

torde vissa af dessa bestämmelser vara af beskaffenhet, att de böra

utbytas mot nya. Att angående redskaps mer eller mindre ändamålsenliga

beskaffenhet och angående .sättet och tiderna för deras

användande lagstifta på enahanda sätt för hela rikets kuster, skärgårdar,

sjöar och vattendrag torde i allmänhet icke vara lämpligt

eller tillrådligt och dervid allraminst att ingå i specialbestämmelser,

helst om dessa äro eller kunna vara af beskaffenhet, att, då de på

en ort skulle gagna, de på annan ort möjligen voro skadliga eller

åtminstone obehöfliga. En fiskeristadga torde derföre i dessa afseenden

böra endast meddela bestämmelser af mera allmän natur

och uttala de hufvudsakligaste och vigtigaste grunderna för hushållningen

med fiskevatten. Komiterades förslag har dock i viss

grad bibehållit så beskaffade speciella bestämmelser, såsom i § 17

mom. 2 och § 18 mom. 2, om hvilka der angifna och förbudna

fiskerimetoders mer eller mindre skadlighet olika åsigter på olika

orter synas vara rådande. Hvad särskildt angår fiske medelst

»harka», så synes af sättet, hvarpå detta redskap begagnas, och af

sj elfva redskapens beskaffenhet detta redskaps begagnande vara

fördömligt, enär genom användandet af denna redskap vanligen

vida mera fisk, som träffas af harkan, skadas än fångas. Bestämmelsen

i öfrigt uti § 17 mom. 2 derom, att »sådana fiskesätt,

hvarigenom i förhållande till fångsten mycken fisk onyttigt dödas

eller skadas», blifvit förbjudna, är dessutom särdeles obestämd och

leinnar vid tillämpningen rum åt flerahanda tvifvelsmål, huruvida

ett eller annat sätt att fiska skall genom sagda stadgande anses

förbudet. Så torde t. ex. förhållandet vara med fångst af ål på

ålref, ty, enligt hvad distriktsombuden uppgifvit, skulle vanligen

inträffa, att af ålar, som nappat på krok, flera slingra sig ur kroken

och sedermera do af sina sår, än de ålar, som tagas upp med

refven. Fiskesättet »puttning» eller »stångning» torde ock å vissa

74

BLEKINGE LÄN.

orter i sig innefatta andra sätt att fiska, än hvad komiterade med

förbudet mot »puttning eller stångning» afsett, enär åtminstone på

denna ort till dessa benämningar hänföras icke allenast metoden

att medelst ett slags ljuster, som hårdt stötes i bottnen, uppfånga

den fisk, som möjligen kan träffas, utan äfven vanlig ljusning vid

t. ex. bloss, hvilket fiskesätt komiterade enligt motiverna till lagförslaget

synas icke hafva under förbudet afsett. Förstnämnda sätt

att med ljuster, utan att den fiskande har någon viss fisk för ögat,

blindt göra stötar mot bottnen, är synnerligen fördömligt under fisklek

och under det romkläckningen i de grunda vattnen pågår, men

torde under andra tider på året vara, om än i mindre mån skadligt,

ändock icke så fördömligt, att det derför helt och hållet under

alla årstider bör förbjudas, helst den fisk, som träffas mellan ljustret

och sjöbottnen, sällan för en van fiskare undgår att blifva fångad,

och dessutom denna metod att fiska merendels utöfvas under årstid

eller vintren, då de flesta andra fisken upphört, samt för den

mindre bemedlade fiskaren, som ej har storbåtar eller dyrbarare

andra fiskeredskap, berörda sätt att fiska utgör under den kallare

årstiden snart sagdt hans enda källa till näring. Genom detta

fiskesätt fångas dessutom merendels endast gräsål; och om, på sätt

komiterade antagit, ljusning med bloss bör bibehållas för att efterhålla

gäddan såsom roffisk, torde icke mindre skäl vara för handen

att under årstid, då ej annat fiske derigenom synnerligen skadas,

tillåta fiske medelst »puttning eller stångning» efter gräsål, som

fullt ut lika mycket som gäddan är roffisk, i det att den åstadkommer

stor förödelse efter fisklekarne medelst förtärande af en

myckenhet utaf den i de grunda vattnen å gräs eller vassbotten till

mognad lagda rommen.

Vidkommande förbudet i § 18 mom. 2 af pulsning »under fisklek»,

så synes äfven denna bestämmelse föranleda tvetydighet vid

tillämpningen. Denna fiskerimetod användes endast i åar, strömmar

och vikar i saltsjön och detta nästan uteslutande under blidare

årstider. Den är störande och sålunda skadlig för leken af sådan

fisk, som leker å sådana ställen under sagda årstid; men å de flesta

orter och i synnerhet i sötvatten leka de flesta nyttiga fiskarterna

på våren och första delen af sommaren samt under senhösten. Omförmälda

sätt att fiska eller att skrämma fisk i garnen torde derföre

icke vara skadligt under den egentliga sommaren, t. ex. från

den 15 Juni till den 15 September, efter hvilken tid vigtiga fisklekar

såsom af lax och sik börja. Komiterades förslag om förbud

för »pulsning under fisklek» synes Kongl. Maj:ts Befallnings

-

BLEKINGE LÅN.

75

hafvande i så måtto tvetydig vid tillämpningen, att snart sagdt

under hela året pågår fisklek af ena eller andra slaget fisk, ehuru

under sommaren endast af de mindre vigtiga fiskarterna, och då

det dessutom är svårt bevisa om fisklek pågått å det ställe och

under den tid, då angifven pulsning företagits.

En vigtig orsak till minskning af fiskena inom hela landet är

nästan hvarje fiskares uraktlåtenhet att, sedan han uti nätredskap

såsom not, dragnät, homma eller ryssja fångat småfisk, som icke

skall till bete användas, han icke genast utsläpper denna. Härom

hade, enligt Kongl. Maj-.ts Befallningshafvandes åsigt, lika gerna bort

uti författningsförslaget intagits bestämmelse, som uti §’23 angående

lax; och af en oändligt stor vigt för fiskena å hvarje ort inom

landet vore, om bestämmelser i denna riktning, helst i fiskeristadgan,

blefvo gifna af sådant innehåll, att fisk af viss storlek af vissa de

vigtigaste slagen skulle, då den fångats i redskap utan att vara

skadad, genast i vattnet åter utsläppas, och att all handel med sådan

fisk skulle vara förbjuden.

På grund af hvad ofvan blifvit anfördt anser sig Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande böra tillstyrka, att stadgandet om ovilkorligt

förbud mot fiske medelst »putsning eller stångning» och emot »pulsning

under fisklek» antingen förändras sålunda, att dessa fiskesätt

förbjudas under vissa stadgade årstider, eller uti förra fallet under

tiden från den 1 April till den 1 Oktober och i afseende å pulsning

under tiden från årets början till och med den 15 Juni och vidare

från den 15 September till årets slut, eller ock, hvad Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande företrädesvis anser sig böra tillstyrka, att dessa

tider böra göras beroende af de särskilda överenskommelser och

beslut inom de olika landsorterna, som kunna varda i laglig ordning

efter vederbörandes hörande fastställda eller fattade.

I afseende å fångst och utsläppande af småfisk, hvarom Kongl.

Maj:ts . Befallningshafvande här ofvan gjort förslag, så torde, om

denna åsigt godkännes, bestämmelse härom lämpligen göras medelst

ett tillägg antingen såsom ett mom. 3 till § 17 eller till § 23.

Hvad beträffar stadgandet i § 21 om ordnandet af fiske medelst

notdrägt, så anser Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som i sak

biträder den åsigt, hvilken Fiskeriintendenten von Yhlen uti sin

reservation derom uttalat, att sådant ordnande bör göras beroende

af överenskommelser och beslut inom de olika landsorterna.

Lika vigtigt som ordnandet af notdrägt är numera, då vrakfiske

efter sill och lax allt mer och mer användes, att sådana fisken

icke må å de platser, der de vanligen utöfvas, störas under de

76

BLEKINGE LÅN.

tider på året, då detta fiske med största fördel idkas. Detta fiske,

som egentligen pågår under tiden från Mars till och med September,

lider ofta stort men dels af fastsätta sillgarn och dels af

laxlinor, utlagda och fastgjorda för fångst af lax å krok. Fiske af

sill medelst fastsättning af garn torde derför under denna årstid

höra hänvisas till sådana mindre djupa fiskevatten, der vräkning ej

lämpligen kan bedrifvas; och som fiske med laxlinor ej med synnerlig

fördel kan utöfvas under andra tider af året, än från Oktober

månads början till in i Januari, eller under tid, då laxen lemnat

sötvattnen, borde äfven vara lämpligt, att bedrifvande af detta

fiske å de öppna vattnen, der vräkning vanligen eger rum, kunde

förbjudas under tiden'' från Mars till September'' månads slut;

dock anser Kong]. Maj.-ts Befallningshafvande sådant förbud och

ordnandet af dessa fisken böra, i likhet med hvad ofvan är föreslaget

för notdrägt, göras beroende af öfverenskommelser och beslut

inom de olika landsorterna, hvilka öfverenskommelser och beslut

dock, i det fall att bestämmelserna deri anginge sådant fiske,

som vore öppet för alla rikets inbyggare, borde efter fiskerityrelsens

hörande Eders Kongl. Maj:ts nådiga pröfning underställas.

Landstingets uti dess afgifna yttrande gjorda anmärkning mot §

22 i lagförslaget rörande förbud mot försäljning af ostron under viss

årstid anser sig Kongl. Maj:ts Befallningshafvande böra biträda.

Uti lagförslagets §§ 24, 25 och 27 är borttaget berättigandet

enligt § 22 i nu gällande fiskeristadga för administrativ myndighet

att väcka frågor om åstadkommande af föreskrifter för vissa fiskeområden

i afseende å fiskets vård och lämpliga bedrifvande. Borttagandet

af denna initiativrätt för myndighet att ordna fiskeriförhållandena

inom orterna och hänvisandet åt rättsegarne ensamt att

sådana frågor anhängiggöra synes Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

vara i högsta grad vådligt för fiskerinäringens framtida utveckling

och bestånd, helst det borde för alla dem, som hysa lifligt .intresse

för fiskeriernas framgång, vara nogsamt af erfarenheten känd t,

att fiskeribefolkningen, som lefver för dagen och sällan bryr sig om

hvad en mer eller mindre aflägsen framtid skall bära i sitt sköte,

i allmänhet önskar, att fiske må utöfvas fritt från alla inskränkande

bestämmelser. Om lagförslaget i denna del blefve godkändt, anser

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, att ett stort steg till fiskerinäringens

tillbakaskridande komme att tagas. Af komiterade hafva

ock herrar Smitt och Uggla uti sin afgifna reservation framhållit

vådan af detta förändringsförslag. Reservationen i denna del anser

BLEKINGE LÅN.

77

sig Kongl. Maj:ts Befallningshafvande böra på det varmaste biträda

och förorda. Väl hafva dessa reservanter lagt den initiativrätt,

som enligt nu gällande ''fiskeristadga tillkommer Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande i orterna, uti fiskeristyrelsens hand; men den

af dem sålunda föreslagna förändring är utan skadlig inverkan på

saken, då det derigenom icke är betagettKongl. Maj:ts Befallningshafvande

att hos denna styrelse göra förslag i nämnda syfte.

Hvad deremot beträffar komiterades förslag att för bedömande

af fiskeområdenas utsträckning och af bestämmelser angående fiskes

bedrifvande bilda den särskilda nämnd, hvarom i §§ 24, 25 och 28

sägs, så, med afseende å så väl den invecklade processordning, som

i ty fall föreslagits, den kostnad, som dermed är förenad, och den

ringa nytta, som deraf torde kunna väntas af personer, hvilka,

egnade att tvister af slik art rätt och tillförlitligt bedöma, i allmänhet

skulle blifva svåra att uppleta, finner Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

för sin del denna nämnd vara både onödig och

olämplig samt får förty förorda, att förslaget om denna nämnds

inrättande icke måtte godkännas. Onödig anser Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande nämnden vara derför, att ej mindre fiskeristyrelse

och fiskeritjenstemän, om de i ärendet afgifva yttrande,

än äfven Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som bör i ärendet

besluta, kunna antagas förmå bättre än nämnden rätt bedöma

föreliggande frågor, och olämplig derföre, att nämndens åtgöranden

ofta kunde försvåra rätta lösningen af en vigtig fråga.

Godkännes omförmälda åsigt om nämnds obehöflighet, skulle § 50

i förslaget utgå.

Genom bestämmelserna i lagförslagets § 33 synes, i afseende

å kontrollen öfver fiskeriernas rätta bedrifvande, komiterade icke

hafva förordat någon förbättring i de ofullständigheter, som nu

gällande fiskeristadga rörande tillsättningen af tillsyningsman innehåller.

Eu naturlig .följd af föreslagna stadgandet är, att tillsyningsman

af de fiskeberättigade sjelfva i allmänhet skulle blifva tillsatta,

och under sådane förhållanden torde sällan hända, att andra än

fiskare blefvo dertill utsedda; men äfven om nu skulle någon gång

inträffa, att tillsyningsman kunna blifva af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

eller på kommunalstämma utsedda, så, enär dessa tillsyningsman

icke hafva aflöning och icke äro underkastade ansvar

för tjensteöfverträdelser eller försummelser i tjensten, torde en

gifven följd deraf blifva, att dessa på omförmälda sätt valda tillsyningsman

komma att af bristande intresse intet gagneligt uträtta.

Enda verksamma kontrollen på fiskeriernas rätta bedrifvande

78

BLEKINGE LÅN.

är att dertill hafva ansvariga och någorlunda ordentligt aflönade

tillsyningsman, vare sig att aflöningen till dem utgår från statsverket

eller från landsting eller hushållningssällskap, och utan en

sådan kontroll, hvilken blefve ett välbehöfligt biträde åt fiskeriintendenten,

kan ej påräknas, att fiskerinäringen i eu ort kommer att

rätt bedrifvas, helst fiskeriintendenterna i de föreslagna stora

distriktena i allmänhet icke kunna få mycken tid öfrig från andra

bestyr att noggrannt följa det speciella utöfvandet af fiskena och

följaktligen icke kunna undvara pålitliga tillsyningsman såsom sina

biträden. Häremot kan väl invändas, att aflöning af så många tillsyningsman,

som skulle erfordras inom hela landet, blefve kostsam,

men, äfven om för hvarje tillsyningsmans aflönande och för resekostnader

till honom skulle erfordras tillsammans 1,500 till 2,000

kronor, skulle, med beräkning att landsting eller hushållningssällskap

inom hvarje ort dertill bidroge med hälften och att öfverhufvud

inom hvarje län erfordrades två tillsyningsman, sådana aflöningar

icke kunna för statsverket uppgå till mera än omkring 36,000

till 48,000 kronor årligen, en försvinnande liten utgift i förhållande

till den vigt, som ligger deruppå, att fiskerinäringen inom vårt af

vatten på omkring 200 mils längd begränsade land vederbörligen

utöfvas och uppehälles. Om sådana offentliga och aflönade fiskeritillsyningsmän

komme att tillsättas, skulle de sortera under fiskeriintendenterna

och fiskeristyrelsen, hvilken senare för dem borde

utfärda instruktion.

Såsom följd af de anmärkningar, som Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

tillåtit sig göra mot §§ 16, 17, 18, 21, 22 och

23, lära, om anmärkningarne leda till godkännande, äfven §§ 38, 39,

42, 43 och 44 i förslaget i viss mån tarfva ändringar.

Bestämmelsen uti lagförslagets § 36 mom. 2 angående utmätningsmans

och äfven länsmans rätt att, utan föregånget beslut af

domstol eller öfverexekutor, lemna handräckning, då fiskeled blifvit

obehörigen stängd, synes stå i strid med § 157 uti gällande utsökningslag.

Att åt förstbemälde tjensteman, isynnerhet åt länsman,

öfverlemna att bedöma, huruvida rätt att stänga fiskeled förefinnes

eller icke, är vanskligt. Skulle emellertid ett berättigande för dessa

tjensteman i nämnda syfte lemnas, torde det dock icke böra ega

rum i andra fall, än då mellan sakegarne är ostridigt, att fiskeleden

obehörigen blifvit stängd, men i annat fall lärer frågan böra

lemnas beroende af åtal och domstols beslut. Skulle emellertid Eders

Kongl. Maj:t finna föreslagna stadgandet böra godkännas, lärer dock

oundgängligen böra fordras såsom vilkor för handräckningens med

-

BLEKINGE LÅN.

79

delande, att den, som densamma påkallat, om sådant blifvit gjordt

af enskild person, ställer behörig borgen för skada, som genom åtgärden

kan tillskyndas.

Enligt bestämmelse uti § 46 skola böter, som enligt lagförslaget

ädömas, fördelas med en tredjedel till kronan och tvåtredjedelar

till åklagaren, som jemväl skulle få åt sig tillerkändt värdet af

förverkad redskap och fångst. Som lagen skulle blifva mera verksam,

om andel i böter samt förverkad redskap och fångst tillerkändes

angifvare, anser Kongl. Maj:ts Befallningshafvande det vara

lämpligt stadga, att i de fall, målet blifvit hos åklagare angifvet,

hälften af de åklagaren eljest tillfallande böter och af värdet för

förverkad redskap och fångst borde angifvaren tillerkännas. Dessutom

lärer väl böra i §:n göras det tilläggsstadgande, att äfven

kärande sakegare är i mål, der åklagare ej uppträdt, lika berättigad

till andel i böter och värdet af förverkad redskap och fångst, som

denne i de mål, hvilka af honom åtalats.

Emot bestämmelserna uti föreslagna fiskeristadgan i öfrigt

har Kongl. Mäj:ts Befallningshafvande ej något väsentligt att

anmärka.

Beträffande förslagen till stadga för fiskeristyrelsen och till

instruktion för statens fiskeritjenstemän, så anser Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande båda dessa förslag lämpligen böra sammanfattas

till en gemensam instruktion för fiskeristyrelsen och de tjensteman,

hvilka under denna styrelse lyda, och hvarigenom en fullständig

organisation af detta embetsverk blefve lagbestämd.

Komiterades förslag till »stadga» för fiskeristyrelsen synes

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande vara i högsta grad ofullständig.

Förslaget angifver ej med tydliga ord det regeringsdepartement,

under hvilket styrelsen skulle lyda, bestämmer icke chefens och

sekreterarens ömsesidiga befogenhet, eller om chefen skall ega rätt

att ensam afgöra förekommande frågor, eller om sekreteraren skall

vara föredragande inför honom eller hafva rätt att såsom rådgifvande

få en från chefens afvikande mening till protokoll antecknad. Om

sagda föreslagna myndighet skall vara att anse såsom ett embetsverk

eller en styrelse, torde nemligen bestämmelser derom böra

gifvas. Dessutom är ej angifvet, om chefen skall vara förtroendeman

eller en icke utan efter ransakning och dom afsättlig embetsman.

I öfrigt saknas hvarjehanda nödiga organisationsstadganden

rörande styrelsens rättigheter och skyldigheter gent emot det all

-

80

BLEKINGE LÄN.

manna, de under styrelsen lydande tjenstemännen m. m. Rörande

alla dessa ämnen torde bestämmelser böra meddelas.

Uti § 2 af denna stadga är bland annat bestämdt, att styrelsen

skulle vara berättigad bos landstingen göra framställningar rörande

fiskeriernas upphjelpande; men då enligt § 32 i lagen om landsting

sådan rätt endast är medgifven Eders Kongl. Maj:t och Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande, torde, om förslaget i detta afseende godkännes,

ändring eller tillägg till landstingslagen göras.

Derest Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes förslag om offentliga

fiskeritillsyningsmän godkännes, torde i instruktionen böra angifvas

dessa tjenstemäns skyldigheter och befogenhet.

Vidare af väsentlig vigt är icke från Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes

sida emot dessa senare lagförslag att erinra.

Karlskrona å Landskansliet den 25 November 1884.

Underdånigst

RUD. HORN.

Carl Christopherson.

Protokoll, hållet vid sammanträde med ombud

för de olika fiskeridistrikten i Blekinge

inför undertecknad, landshöfding, i Karlskrona

å landskansliet Fredagen den 31

Oktober 1884.

Som allmän klagan försports deröfver, att fiskerinäringen på

sednare tider i synnerlig mån försämrats och att såsom följd deraf

fattigdomen inom den fiskeriidkande befolkningen inom länet i melodi

mindre grad tilltagit, hade undertecknad genom kungörelser

låtit distriktsvis kalla länets fiskeribefolkning till sammanträden

under olika tider af detta års sommar dels å Thorhamn, dels å

Sturkö, dels i Lyckeby, dels å Aspö, dels i Ronneby, dels i Karlshamn,

dels i Hörvik och dels i Hellevik för att höra befolkningen

ej mindre om orsakerna till fiskenas aftagande och om de bruk

-

BLEKINGE LÄN.

81

liga sätten för fiskenas bedrifvande än äfven om andra förhållanden,

som möjligen skulle kunna på näringens befrämjande inverka.

För närmare utrednings åstadkommande i dessa frågor beslöts

vid dessa sammanträden, att för de särskilda fiskeridistriktena utse

ombud, hvilka skulle på undertecknads kallelse med mig sammanträda.

Till dessa ombud utsågos hrr C. Bengtsson å Lilla Näs,

nämndemannen Johan Nilsson i Skällenäs å Sturkö, fiskrarne Sven

Mårtensson i Sandhamn, Ola Andersson å Inlängan, Johan Olsson

å Hellevik, Matts Svensson å Tärnö, Peter Hansson i Saxemara,

Jöns Månsson å Dragsnäs och Nils Josefsson i Hörvik samt hemmansegarne

Fredrik Sörensson å Aspö och Samuel Andersson i

Kuggeboda.

Till sammanträde i dag kl. 10 förmiddagen hade dessa ombud

blifvit kallade, och instälde de sig samtlige.

Följande ämnen gjordes till föremål för öfverläggning, nemligen

:

l:o) Orsakerna till fiskerinäringens försämring.

Allmänt uttalades den mening, att fiskerinäringen under senare

tider allt mer och mer försämrats. Orsakerna dertill voro svåra

att afgöra. Alla enades dock derom, att, då notdrägt finge ske,

notdragarne borde vid ansvar vara pligtige att åter utsläppa all i

noterna fångad småfisk, så ock att all småfisk under vissa dimensioner,

bestämda för hvartdera fiskslaget, som fångades uti hommor

och andra redskap, genom hvilka fisken ej skadats, borde genast

utsläppas. De flesta ombuden ansågo äfven ålrefven skadlig i så

måtto, att det största antalet ålar, som å krokarna nappat, sleto

sig lösa och sedermera af de genom krokarna åstadkomna sårnader

dogo. Fisketiderna för fångande af olika slag af fisk, redskapen,

hvarmed den fångades, och sättet för näringens bedrifvande

borde ock förnuftigare, än som hittills skett, regleras, helst för

hvarje ort för sig, enär fiskeriförliållande, isynnerhet hvad beträffade

de särskilda fiskslagens lektider, vore för olika orter mer och

mindre väsentligt olika. Kontrollen å fiskenas rätta bedrifvande

vore ock ofullständig, nästan ingen. En annan orsak till fiskets

försämrande å vissa orter vore dels i närheten af segellederna den

ständiga ångbåtstrafiken samt i skärgården omkring Kungsholmen,

Aspö och Hasslö med flera ställen de i närheten der under sommaren

företagna öfningarne med flottans fartyg, isynnerhet med minfartygen,

och under skjutöfningarua, hvarvid en myckenhet fisk dels

dödades och dels bortskrämdes.

t;

Utlåtande öfver först. t. ny Jiskeristadya.

82

BLEKINGE LÅN.

Ombuden ansågo emellertid ofvan omförmäla förhållanden

angående tiderna och sätten för fiskenas bedrifvande lämpligast

böra regleras medelst öfverenskommelser och Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes

bestämmelser derom för de olika orterna i enlighet

med stadgandena uti § 22 af gällande fiskeristadga. Beträffande

kontrollen å fiskeredskapen och sättet att fiskena bedrifva uttalades

allmänt den åsigten, att denna kontroll borde handhafvas af

tillsyningsman, hvilka voro af stat eller allmän institution, såsom

landsting eller hushållningssällskap, ordentligt aflönade, och hvilka

blefvo vid ansvar såsom för tjenstefel pligtige att befattningen

vederbörligen utöfva.

Slutligen uttalade ombuden den åsigt, att, om för storfisket på

öppna hafvet af lax, sill och torsk fiskrarne hade tillfälle anskaffa

däckade båtar, fiskena skulle under vissa årstider blifva för befolkningen

mera lönande och fiskrarne mindre risk till lif och egendom

underkastade; men, som fiskeribefolkningen i allmänhet vore allt

för medellös att anskaffa dessa dyrbara farkoster, skulle det vara

synnerligt önskvärdt, att medel dertill kunde beredas i vidsträcktare

mån, än hvad hittills uti några enstaka fäll skett, medelst

räntefria amorteringslån från någon allmän inrättning eller ock

från statsverket. Äfven ansågo ombuden, att, om anstalter för insaltning,

inläggning eller rökning af vissa sorters fisk kunde här

och der i skärgården inrättas och till en början med fördelaktiga

lånebidrag uppmuntras, så att fiskrarne, då fisken »ginge till», icke

voro nödsakade för underpris afyttra sin vara, fiskerinäringen

skulle blifva mera inkomstgifvande, än som nu vanligen vore förhållandet.

2:o) Underdånigt betänkande med förslag till ny fiskeristadga, afgifvet

af särskilt i nåder förordnade komiterade.

Beträffande bestämmelserna i förslagets §§ 1 och 2 om vidden

af strandegares rätt till saltsjöfiske ansågo ombuden, att dessa bestämmelser,

hvilka blifvit hemtade från nu gällande fiskeristadga,

ofta föranledt och framdeles komme att föranleda tvister mellan

strandegare och öfriga fiskeriidkande befolkningen, då mindre öar,

holmar och skär ligga med större öppna vatten skiljda från öfriga

egoområden till det hemman, hvartill dessa öar, holmar och skär

höra. Ofta hände nemligen, att dessa kunde vara belägna x/4, 1/2

mil och än längre ut i hafvet från hemmanets öfriga egor. Ombuden

ansågo derföre, att närmare bestämmelser om strandegares

rätt till fisket i vattnet mellan så belägna öar, holmar och skär, å

BLEKINGE LÅN.

83

ena, samt strandegarens öfriga egor, å andra sidan, borde till förekommande

af obehöriga anspråk göras, i hvilket afseende ombuden

trodde, att strandegares rätt till fisket omkring sådana aflägse belägna

öar, holmar och skär borde inskränkas derhän, att fisket intill dem

borde förbehållas jordegaren endast så långt hans landgrund derintill

räckte. Hvad fisket utanför Blekinge beträffar, vore stadgande

derom af vigt synnerligast i afseende å fiske efter lax

och sill.

Bestämmelsen i förslagets § 16 om förbud i visst fall för

afrödjande af skogsbackar och lundar ansågo ombuden böra utgå,

enär det vore svårighet om ens möjlighet att visa, det dessa skogsbackar

eller lundar gjorde fisket nytta, och i allt fall dessa bestämmelser

voro utan väsentligt inflytande på annan fisklek än

mörtens och en del småfisks, men kunde hafva obehörigt inflytande

på egande och dispositionsrätten till skogen, som ofta kunde ega

ett vida större värde än den fisk, som med skogens qvarstående

afsåges att skydda.

Mot § 17 mom. 2 af förslaget gjordes af ombuden åtskilliga

erinringar. Hvad beträffade fiske medelst harkning, så ansågo åtta

af ombuden denna fiskemetod, såsom skadande en mängd fisk utan

att den kan uppfångas, böra fördömas, hvaremot öfriga tre ombuden,

enär fiske med harka ej utöfvades andra tider af året, än i

Maj, Juni, Juli och Augusti, och enär detta fiskesätt lindrade

mången fattig fiskares nöd och ej kunde anses åstadkomma synnerlig

skada å fisket, för sin del voro af den mening, att fiskande

medelst harkning icke borde vara förbjudet. De sju ombuden

enades jemväl uti den åsigten, att puttning, som i Blekinge benämndes

»vrägt» och hvilket vore detsamma som stångning, borde

vara tillåten under hela året, enär genom detta sätt att fiska sällan

någon fisk, som träffades af jernet, undginge att blifva fångad, enär

derigenom fiskevattnets botten ej heller skadades och enär, om denna

fiskemetod skulle helt och hållet eller i väsendtlig mån förbjudas,

sådant skulle föranleda än större fattigdom inom fiskeribefolkningen,

än som för närvarande i allmänhet vore rådande. Fiskandet

medelst puttning eller stångning hade, enligt dessa ombuds åsigt,

orättvist fått skuld för den skada, som åstadkommes af ålrefven,

hvilken de ansågo böra förbjudas derför, att den mesta ål, som

nappat å ålrefven, slingrar eller arbetar sig lös från kroken och

sedermera dör af sina sår. Öfriga fyra ombuden ansågo deremot

puttning eller stångning vara synnerligt skadlig för fiskleken

och ynglet, enär detta sätt att fiska utöfvades merendels å grunda

84

BLEKINGE LÅN.

ställen nära land i gräsbotten och vassar, der leken försigginge

och der alltså romkläckningen blefve i väsentlig män skadad och

hindrad. Af dessa ombud ville de två, att fiske medelst puttning

eller stångning skulle, äfven till följd af fiskeribefolkningens behof

att på detta sätt hafva förvärf under tider på året, då annat fiske

oftast icke kunde utöfvas, vara tillåtet mellan den 1 Oktober och den

1 April, men de öfriga två ombuden ansågo för sin del detta fiske

icke böra vara tillåtet längre tid på året, än mellan den 1 December

och den 1 April.

I fråga om det i förslagets § 18 mom. 2 under fisklek förbjudna

sättet att fiska medelst pulsning ansågo samtliga ombuden

detta stadgande alltför obestämdt och svårt att tillämpa. Yäl

vore sannt, att fiskleken skadades af pulsningen uti de grundare

vatten, der pulsning endast kunde utöfvas; men som den väsentliga

lektiden i dessa vatten egde rum mellan den 1 Mars och den 15

Juni, då den mesta gråfisken hade sina lektider, och saltsjöfiskens

lekar ej stördes af berörda fiskemetod, trodde ombuden det vara

för lagbudets lättare tillämpning skäligt stadga förbud för fiske

medelst pulsning under bestämd tid eller från och med den 1

Mars till och med den 15 Juni.

Emellertid trodde samtliga ombuden bestämmelserna uti § 17

mom. 2 och § 18 mom. 2 lämpligast icke böra inflyta uti den blifvande

fiskeristadgan utan blifva föremål för lagbestämmelsers meddelande

inom de olika orterna, der förhållandena i afseende å såväl

tiderna för de olika fiskslagens lekar som äfven andra fall gestalta

sig högst olika och ofta voro beroende af tiden för den varmare

årstidens inträdande.

Förslagets § 21 ansågo samtliga ombuden böra erhålla ett

tillägg för ordnande af förhållandet ej mindre vid vadfiske än

äfven vid vräkning med garn efter lax och sill.

Lika vigtigt, som vadfisket för fångst af sill är å rikets vestra

kust, är fångsten af sill och lax medelst vräkning för Blekingsfiskaren;

men ofta händer, att just å de fördelaktigaste platserna

uti allmänt fiskevatten vid öppen strand eller i yttre skärgårdsbandet

och i hafvet detta fiske förhindras och lider synnerlig skada

dels af laxlinor, utlagda och förankrade för fångst af lax med krok,

och dels af sillgarn, som blifvit å sådana platser fastsätta. Äfven

i enskildt fiskevatten, gemensamt för flera eller många delegare,

kan under vissa tider vigtigare fiske medelst notdrägt förhindras

och skadas, om en eller några delegare under sådant fiske skulle

vara berättigade att i det gemensamma fiskevattnet fastsätta garn

BLEKINGE LÄN.

85

eller laxlinor. Fångst af lax medelst krok å laxlinor utöfvades

med fördel hufvudsakligast under vintermånaderna efter November

månads början, men fastsättning af sillgarn egde rum under hela

året, då isgång ej hindrade. Notdrägt kunde ej gerna komma i

kollision med fiske medelst laxlinor eller vräkning, ty notdrägten

utöfvades å ringare djup och trängre vatten, än det, som erfordrades

för vrakfiske och fångst med laxlinor, men vrakfisket

kunde deremot ofta komma i kollision med laxlinor och fastsätta

sillgarn.

Som emellertid af dessa fångstsätt fiskena medelst vräkning

i öppet vatten under tiden från islossningen till senhösten samt

notdrägten på våren, under hvilken årstid endast under loppet af

fjorton dagar notdrägt efter sill i Blekinges skärgård är tillåten, voro

af väsentligt större vigt, än öfrige omförmälde fångstsätt, och mångas

rätt att utöfva fiske medelst vräkning eller notdrägt icke borde

förhindras af en och annan enstaka fiskare, som ville antingen å

eljest olämplig tid fiska med laxlinor eller ock i öppet vatten,

vare sig detta vore allmänt fiskevatten eller enskildt gemensamt,

fånga sill medelst garns fastsättande, så ansågo ombuden, att dessa

fångstsätt borde, åtminstone hvad denna ort beträffar, ordnas sålunda,

att under tiden mellan den 1 Mars och den 1 November fiske

medelst fastsättning af laxlinor och sillgarn borde varda förbjudet,

eller ock att derom finge ordnas medelst lagbestämmelser, meddelade

af ortmyndighet efter fiskeribefolkningens hörande för de

olika landsorterna.

Beträffande föreslagets §§ 24, 25, 26, 27 och 28 ansågo samtliga

ombuden bestämmelserna uti dessa §§, dels angående befogenheten

att taga initiativ rörande åstadkommandet af överenskommelser

om tid och sätt för fiskes utöfvande inom visst område,

dels ock angående tillsättande af särskild nämnd för behandling af

sådana frågor vara olämpliga. Uti förra afseendet trodde ombuden

stadgandena uti § 22 af nu gällande fiskeristadga hufvudsakligen

böra bibehållas för att skydda fiskena mot de fiskeberättigades

merendels, utan hänsyn till framtida tillgång å fisk, visade åtrå

att med hvad redskap och å hvilka tider som helst fritt utöfva

fiske. I fråga om inrättande af särskild nämnd inom hvarje län,

trodde ombuden denna nämnd icke kunna något synnerligt gagn

uträtta, då fiskeriintendent eller fiskeristyrclsen, hvilka i ärenden

af slik art hade att meddela yttrande, bättre än nämnden borde

kunna bedöma de förhållanden, som skulle å fiskerinäringens främ

-

86

BLEKINGE LÅN.

jande inverka, och dessutom nämndens godtgörande för dess resor

kunna blifva betungande och afskräckande.

Den kontroll, som uti förslagets § 33 ansåges böra åstadkommas

genom de till biträde åt fiskeriintendent föreslagne tillsyningsman

inom de olika fiskeområdena, ansågo samtliga ombuden blifva

alltför otillräcklig och utan betydelse. Då inom hela riket endast

fyra fiskeriintendenter skulle anordnas, blefve det för dem omöjligt

att ensamme handhafva nödig kontroll öfver ett så stort distrikt,

som sålunda skulle åt hvar af dem tilldelas. De skulle alltsåjblifva

nödgade att till sitt biträde anlita och anförtro sig till dessa till—

syningsmän, hvilka i de flesta fall komme att af fiskeribefolkningen

tillsättas. Vanligen skulle under sådana förhållanden fiskare utses

till tillsyningsman, men, som dessa oftast hade stridiga intressen

med fiskerintendenten, skulle följden blifva den, att denne tjensteman

af dem finge föga gagn. Ombudena ansågo af sådan anledning,

att, om kontroll å fiskerinäringens rätta bedrifvande skulle

kunna blifva någorlunda god, för hvarje ort af myndighet, t. ex.

uppå förslag af fiskeriintendent, förordnades en eller flera och för

Blekinge minst två offentliga tillsyningsman, som voro så aflönade

af statsverket eller ock af detta samt landsting eller hushållningssällskap

gemensamt, att de af denna befattning kunde hafva hufvudsaklig

näring, att dessa tjenstemän kunde bland annat hafva åklagarerätt

och närmaste tillsyn öfver de fiskodlingsanstalter, hvilka

inom deras distrikt förefunnos, samt att de skulle enligt instruktion,

som borde för dem utfärdas, vara underkastade ansvar för

försummelse eller fel i tjensten. Om sådane tjenstemän åstadkommes,

så skulle undertillsyningsmän inom de särskilda fiskeområdena

icke blifva erforderliga utom i det fall, att områdenas

fiskeribefolkning träffade öfverenskommelse att sådane förtroendemän

till biträde åt omförmälda tjenstemän utvälja.

Emot öfrige bestämmelser i förslaget till ny fiskeristadga hade

ombuden icke något väsentligt att anmärka.

Ut supra

Rud. Horn.

BLEKINGE LÅN.

87

2) Blekinge läns landsting.

Utdrag af protokollet, hållet vid lagtima landsting

med Blekinge län å rådhuset i Karlskrona

den 1 Oktober 1884.

§ 32. Allmänna beredningsutskottet hade med anledning af

tinget affordradt yttrande öfver ett af särskildt i nader tillsatta

komiterade afgifvet underdånigt utlåtande med förslag till ny fiskeristadga

med mera hemställt, att tinget måtte som sitt yttrande afgifva

hvad de af tinget tillsatte komiterade uti ifrågavarande hänseende

föreslagit med tillägg dock af herr Lilienbergs efter förslaget

tecknade särskilda anförande; och fann tinget skäligt godkänna

hvad utskottet sålunda hemställt. Som ofvan.

In fidem

G. Söderlund.

Till Blekinge läns landsting.

Vid nästlidna års landsting uppdrogs åt undertecknade att afgifva

utlåtande öfver det förslag till fiskeristadga med tillhörande

författningar, som den 3 Mars 1883 till Kongl. Maj:t afgifvits och

öfver hvilket infordrats landstingets yttrande.

Vid granskning af förslaget framgår, att gällande fiskeristadgas

bestämmelser i allt väsentligt bibehållits, undantagande hvad angåi

hushållningen med fiskevatten. I 1852 års fiskeristadga förekomma

i afseende härå vissa bestämmelser, som ansetts kunna tilläggas

allmängiltighet, såsom att fisket skall så bedrifvas, att leken ej

förstöres samt att den utlekta fisken och det späda ynglet sparas,

hvarför stadgas, att notkilar af våf förbjudas, att not med så fina

maskor, att spädt fiskyngcl der kan fångas, ej må nyttjas till annat

fiske än efter nors eller annat agn för krokfiske, samt att Hillfiske

ej får ske med not eller vad, som öfverstiger fyratio famnars längd

88

BLEKINGE LÄN.

och fyra famnars djup och hvarå maskorna äro finare, än att en

tums afstånd finnes mellan knutarne äfven i bröstet; men, då för

särskilda orter särskilda bestämmelser ansetts vara af nöden, har

utväg anvisats att genom överenskommelser mellan de fiskeberättigade

ernå sådana bestämmelser. Initiativ dertill är lemnadt åt

såväl enskilda rättegande, som högsta administrativa myndigheten

i orten, Kongl. Maj:ts Befallningshafvande. Denna myndighet har

derjemte befogenhet att, derest den funnit träffad öfverenskommelse

ej lämplig, eller derest öfverenskommelse ej kunnat träffas, meddela

förordnande i ämnet genom beslut, hvari kan sökas ändring hos

Kongl. Maj:t i Civildepartementet. I öfrigt är stadgadt, att bestämmelser

enligt § 22 i fiskeristadgan skola i fråga om fiskes utöfvande

meddelas jemväl der fiskeriintendenten, på grund af verkstälda

undersökningar för fiskeriernas förbättrande, till Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande inkommit med förslag i sådan syftning; att

äfven i de fall, der utan förutgången framställning från fiskeriintendenten

öfverenskommelse träffas mellan delegare i fiskevatten,

eller Kongl. Maj:ts Befallningshafvande pröfvar skäligt att angående

hskerierna meddela särskildt förordnande, intendentens yttrande i

ämnet bör infordras, innan stadfästelseresolution å träffad öfverenskommelse

meddelas eller utslag eljest utfärdas; samt att fiskeriintendenten

på grund af innehafvande befattning är behörig att i

fiskerifrågor till Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes handläggning

öfverlemna förslag till fiskerinäringens förkofran samt föra klagan

öfver beslut eller stadfästelseresolution å öfverenskommelse, som

anses medföra men för fiskets vård och ändamålsenliga handhafvande.

I sammanhang härmed torde vara lämpligt erinra, att för närvarande

statens fiskeritjenstemän utgöras af fiskeriintendenten, två under honom

ställde assistenter, en undervisare i fiskodling och en tillsyningsman

vid fiskerierna i Göteborgs och Bohus län och Halland, samt att

utom Kongl. Maj:ts Befallningshafvande de statsmyndigheter, som

hafva befattning med fiskerinäringen, äro Kommerskollegium, till

hvars befogenhet höra åtgärder till fiskeriernas befrämjande, äfvensom

Landtbruksakademiens förvaltningskomité, som antager fiskeriintendenten

och assistenterna. För öfvervakande af träffade överenskommelser

om fiskets bedrifvande hafva särskildt inom Blekinge

län af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande förordnats tillsyningsman,

Indika egt åtala öfverträdelser och för hvilka Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

utfärdat instruktion.

Häri föreslås nu en genomgripande förändring. De ofvannärnnda

allmänna bestämmelserna om fiskets bedrifvande äro ur

BLEKINGE LÄN.

89

förslaget uteslutna. Såsom skäl härtill anföres, att uppfattningen,

huruvida ett visst fiskesätt eller annan åtgärd innefattar öfverträdelse

af det allmänna stadgandet, mången gång torde blifva särdeles

olika; att föreskriften egentligen endast uttryckte en allmän princip

men ej innefattade ett med erforderlig bestämdhet uppfattadt lagbud,

samt att det ej kunde såsom allmängiltig regel uppställas, att

allt fiske skulle så bedrifvas, att leken ej förstöres och att den

utlekta späda ffeken sparas. Deremot är till hvad som redan är

stadgadt om förbud mot fiske medelst utläggande eller affyrande

af minor, patroner eller annan redskap, laddad med dynamit, krut

eller annat sprängämne, tillagdt förbud mot fiske medelst giftiga

ämnen, afsedda att döda eller döfva fisken, mot fiskesätt, hvarigenom

i förhållande till fångsten mycken fisk onyttigt dödas eller skadas,

såsom harkning, puttning eller stångning, samt mot fiske medelst

pulsning under fisklek.

Vidare har åvägabringandet af öfverenskommelse om fiskets

bedrifvande, der flera hafva del i fisket, förklarats för en angelägenhet,

som endast rörer vederbörande rättegande. Kongl. Maj:ts

Befallningshafvandes och fiskeriintendentens åliggande och rättigheter

i afseende å dylika öfverenskommelser skulle inskränkas,

Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes till att emottaga anmälan af

någon rättegande om behofvet af öfverenskommelsen, att infordra

förslag från fiskeriintendenten till det fiskeriområde, inom hvilket

på grund af likartade förhållanden de fiskeberättigade anses böra

förena sig om enahanda föreskrifter för fiskets bedrifvande, äfvensom

förslag till dylika föreskrifter för området, att hålla sammanträde

med de fiskeberättigade samt att genom utslag fastställa de

föreskrifter, hvilka vid sammanträdet af de rättegande beslutats;

fiskeriintendentens åter att, på sätt nämndt är, afgifva förslag och

att, derest han är tillstädes vid sammanträde inför Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande, deltaga i öfverläggningarne men ej i besluten.

Vid sammanträden mellan de fiskeberättigade gäller enligt förslaget

flertalets åsigt såsom beslut; vill någon söka ändring i beslut

om det område, öfverenskommelsen skall afse, eller i beslutade

bestämmelser angående fiskets bedrifvande, skall Kong], Maj:ts

Befallningshafvande hänskjuta frågans afgörande till särskild nämnd;

och sedan nämnden yttrat sig eller ock besvärstiden gått till ända,

utan att vädjande till nämnden skett, meddelar Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,

på sätt ofvan är nämndt, utslag, dervid Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande eger vägra fastställelse, dock allenast i

de fall, att beslut ej i laga ordning tillkommit eller föreskrifter

90

BLEKINGE LÄN.

befinnas strida mot fiskeristadgan eller allmän lag. I utslaget kan

sökas ändring hos Kongl. Maj:t i Civildepartementet. Särskilda

nämnden utses för hvarje län till det antal, Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

anser nödigt, till halfva antalet af landstinget och

till andra hälften af vederbörande hushållningssällskaps förvaltningsutskott;

och kallar Kongl. Maj:ts Befallningshafvande hvarje gång

tre eller fem af nämndens ledamöter till tjenstgöring.

Förslaget innehåller vidare särskilda bestämmelser om nämndens

sammansättning och verksamhet, om tiden för hvilken öfverenskommelse

skall gälla, hvilken tid är bestämd till fem år, om hvad

öfverenskommelsen bör hufvudsakligen afse samt om utseende af

tillsyningsman att öfvervaka efterlefnaden af öfverenskommelsen.

Dessas utseende skulle nu vara obligatoriskt. 1 fråga om hvad

öfverenskommelse bör innehålla rörande fiskets bedrifvande föreslås,

utöfver hvad nu gällande fiskeristadga innehåller, att vid fastställande

af viss maskstorlek å garnredskap skall bestämmas, att en meters

längd af redskapen ej må innehålla flera än visst antal maskor,

att redskapen vid uppmätningen skall vara våt och hållas sträckt,

att s. k. risvasar böra utsättas å fridlysta lekplatser, samt att lax

under visst mått ej må fångas.

Kommerskollegii och Landtbruksakademiens förvaltningskomités

ofvannämnda åligganden rörande fiskerierna skulle upphöra och öfverflyttas

på en fiskeristyrelse, bestående af en »öfverdirektör med dess

sekreterare», som skulle hafva till åliggande att anordna och öfvervaka

fiskeritjenstemännens verksamhet samt i öfrigt söka befordra

fiskerinäringens utveckling och förkofran inom landet, i hvilket afseende

styrelsen egde att hos Kongl. Maj:t, Dess Befallningshafvande,

Landtbruksakademiens förvaltningskomité, hushållningssällskapen och

landstingen göra framställningar till fiskeriernas upphjelpande samt

fiskevattens vetenskapliga undersökning.

Under denna styrelse skulle lyda statens fiskeri tjensteman.

Dessa äro fyra fiskeriintendenter och iktyologer till det antal,

som Kongl. Maj:t bestämmer. Samtlige förordnas efter förslag af

fiskeristyrelsen af Chefen för Civildepartementet. Nuvarande assistenterna

likasom tillsyningsmannen vid fiskerierna å vestkusten

skulle indragas. Fiskeriintendenterna skulle hafva bestämda distrikt

och med ofvan angifna begränsning hufvudsakligen samma åligganden

som för närvarande, med undantag dock af skyldigheten att

genomföra en naturhistorisk undersökning af fisket, hvilket ej skulle

åligga dem i annan mån, än deras öfriga göromål medgåfve, men

i stället öfvertagas af iktyologerna. Dessas göromål i öfrigt skulle

BLEKINGE LÄN.

91

vara att biträda intendenterne. Ett för intendent nytt åliggande

blefve att öfvervaka, det fiskeristadgans föreskrifter samt faststälda

överenskommelser beträffande fiskerierna efterlefvas, samt att åtala

öfverträdelser häremot, i hvilket afseende intendent egde erhålla

biträde af fiskeritillsyningsmännen inom distriktet.

Nuvarande fiskeristadgas 4 kap., om handel med fiskevaror, har

i förslaget ej något motsvarande. Bestämmelserna deri äro ock

till större delen redan genom särskilda författningar upphäfda, och

af de återstående, om rättighet för köpare att låta besigtiga och

ompacka fiskvara, innan han emottager densamma, samt om skyldighet

för den, som vill anlägga sillsalteri eller trankokeri, att söka

tillstånd hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, torde man kunna

låtanden förra bero på det enskilda aftalet i hvarje förekommande

fall '' och i afseende å den sednare trygga sig vid de ordningsföreskrifter,

som i fiskeristadgan förekomma.

Landstingets komiterade hafva ansett det vara i sin ordning

att först afgifva yttrande öfver de mera genomgripande förändringar,

förslaget innehåller, och att derefter öfvergå till erinringar, till

hvilka öfriga stadganden i förslaget kunna föranleda. Hvad sålunda

först angår den föreslagna förändringen i afseende på överenskommelser

mellan fiskeberättigade om fiskets vård och lämpliga

bedrifvande, erkänna komiterade obetingadt det i princip rigtiga

deri, att dylika överenskommelser göras beroende af de fiskeberättigade

utan inblandning af statsmyndigheterna, men hos komiterade

har rådt tvekan, huruvida man må kunna hysa den förtröstan till

den enskildes omtanka om hans egendom, som förslaget förutsätter,

och då det är obestridligt, att med eganderätten till del i ett gemensamt

fiskevatten ej är samma förhållande som med eganderätten till

ett jordområde, då nu gällande stadganden, så framt de med omtanka

och grannlagenhet handhafvas, torde lemna god borgen för vidtagande

af lämpliga bestämmelser rörande fiskets bedrifvande, samt då, så

vidt komiterade förnummit, befogade klagomål icke försports öfver

de åtgärder, statsmyndigheterna uti ifrågavarande hänseende vidtagit,

hafva komiterade ansett sig icke kunna tillstyrka upphäfvande

af den redan häfdvunna ordningen, som berättigar statsmakten att

händelse af behof ingripa. I förslaget förekomma emellertid uti

92

BLEKINGE LÅN.

ifrågavarande hänseende inånga detaljbestämmelser, hvilka torde

böra beaktas för fullständigande af den gällande lagstiftningen i

ämnet, såsom t. ex. föreskriften att tillsyningsman öfver fiskets

bedrifvande ovilkorligen skola utses, tiden å hvilken sammanträde

skall kungöras, m. fl.; och hafva komiterade ej något att erinra

dervid, att de allmänna föreskrifterna i § 22 af nu gällande fiskeristadga

om viss maskstorlek å garnredskap etc. utbytas mot bestämmelserna

om hvad överenskommelser om fiskets bedrifvande

böra i nämnda hänseende innehålla.

Komiterade äro af den åsigt, att inrättande af nya instruktioner

bör såvidt möjligt undvikas. Genom bibehållande af nu gällande

stadganden uti ofvannämda hänseende blefve den föreslagna fiskerinämnden

öfverflödig, och då fiskerinäringens utveckling och förkofran

utgör, likasom den enligt förslaget fortfarande skulle utgöra, föremål

för såväl Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes som Landtbruksakademiens,

landstingens och hushållningssällskapens verksamhet,

kunna komiterade icke inse, att den föreslagna nya embetsmyndigheten,

fiskeristyrelsen, skulle vara af behofvet påkallad. Dess

verksamhet för befordran af fiskerinäringens utveckling och förkofran

inom landet skulle bestå allenastji framställningar till ofvannämnda,

nu befintliga myndigheter om fiskeriernas upphjelpande

samt fiskevattens vetenskapliga undersökning, således egentligen en

rådgifvande verksamhet. Blefve nu i öfverensstämmelse med hvad

förslaget innehåller intendenternas antal höjdt till fyra, med åligganden

hufvudsakligen i likhet med hvad som nu är stadgadt, torde

vara tillräckligt sörjdt för den ledning i en rationel utveckling af

fiskerinäringen och den verksamhet i öfrigt för näringens förkofran,

som kan påräknas från myndigheternas sida; och skulle sålunda

jemväl de föreslagna iktyologerna kunna undvaras.

Hvad angår fiskeriintendenterna anse komiterade, att den rätt,

som enligt förslaget skulle tillkomma dem att åtala öfverträdelser

emot överenskommelser beträffande fiskerierna, med afseende å

vidsträcktheten af deras distrikt icke skulle hafva någon praktisk

betydelse och med hänsyn till intendenternas göromål i öfrigt

tvifvelsutan alltid komma att utöfvas genom tillsyningsmännen.

Dessa skulle efter förslagets ordalydelse icke ega åtalsrätt, utan

allenast vid åtals utförande biträda fiskeriintendenterna.

I afseende på den yttre uppställningen af förslaget har man,

såsom det förefaller komiterade, utan tillräckligt skäl frångått nu

gällande stadga och upptagit 1766 års fiskeristadgas, hvarigenom

BLEKINGE LÅN.

93

bestämmelserna om saltsjöfisket skiljas från dem om sötvattenfisket.

Häraf har blifvit en följd, att man nödgats under särskild rubrik

»allmänna bestämmelser» upptaga vissa stadganden, som afse både

det ena och det andra fisket. Med bibehållande af uppställningen

enligt nu gällande stadga hade man dessutom vunnit fördelen af

en nära anslutning till Kongl. förordningen om jordegares rätt öfver

vattnet å hans grund den 30 December 1880, hvilken förordning i

§ 24 innehåller: »om fiskerättighet och hushållning med fiskevatten

är särskildt stadgadt», och man hade icke haft behof af annan

rubrik utöfver dessa båda, än den om ansvar för öfverträdelser.

§ 1.

I afseende å förbudet för utländing att fiska på svenskt sjöterritorium,

derest ej genom kontrakt eller annorledes rätt dertill

är honom medgifven, anse komiterade, att, om ett dylikt stadgande

erfordras, det icke har sin plats i en sådan författning som den

föreslagna. I förslagets motiv anses bestämmelsen höra till folkrätten.

§ 3.

I vissa fall bestämmes, att ersättning skall lemnas efter mätismannaord.

Komiterade anse, att det varit önskvärdt, om föreskrift

meddelats om sättet för mätismännens utväljande och att det uttryckligen

blifvit sagdt, att den, som är missnöjd med hvad mätismännen

bestämt, må vädja till domstolarne, såsom antagligen är

meningen.

§ 5.

Sedan i § 1 blifvit stadgadt, att allt fiske i öppna hafvet äfvensom

vid sådana kronan tillhöriga hafsstränder samt i saltsjön beläsrna

skär och holmar, Indika icke till något hemman höra eller

under särskilda vilkor innehafvas, eger hvarje rikets inbyggare

frihet idka, och i § 2, att saltsjöfisket inomskärs är deras tillhörighet,

Indika strand och holmar deromkring ega, samt att vid öppna

hafsstranden likasom utom skären strandegaren ej har enskildt

fiskevatten vidare, än dess landgrund räcker, så förekommer i § 5

mom. 2 det nya stadgande, att i de delar af större hafsfjärdar, till

Indika strandeganderätten ej sträcker sig och der ej heller eljest

särskildt fiske är kronan förbehållet eller annan tillhörigt, må hvarje

svensk man fritt fiska.

Komiterade hafva ansett stadgandena i §§ 1 och 2 uttömmande

och icke funnit den i förslagets motiv anförda grunden till det nya

94

BLEKINGE LÄN.

stadgandet eller jemförelsen med hvad som är stadgadt om större

insjöar göra detta stadgande nödvändigt.

För några tillägg till bestämmelserna rörande saltsjöfisket, som

inom komiterade varit föreslagna, gå komiterade nu att redogöra.

Sedan längre tid tillbaka har, särdeles från vestra delen af

Blekinge län, försports klagomål öfver den skada, som tillskyndas

skattlagda fisken i Östersjön genom fiske, som idkas utanföre i sjön,

och inom komiterade har varit föremål för öfverläggning, huruvida

detta skulle kunna genom bestämmelser i fiskeristadgan förebyggas,

men komiterade hafva ansett olika ortförhållanden omöjliggöra allmän

bestämmelse om visst afstånd mellan de fiskande. Det torde

sålunda endast återstå att hänvisa för hvarje särskildt fall till tvistens

afgörande genom domstolarne i enlighet med det allmänna stadgandet

i § 50 af den föreslagna författningen, att, der genom urminnes

häfd eller genom särskildt stadgande, aftal, dom eller skattläggning

eller på annat lagligt sätt är annorledes bestämdt om

fiskerättighet, än i stadgan sägs, detta skall fortfarande gälla, eller

ock att anlita den utväg, som angifves i § 24 af förslaget, nemligen

att genom framställning till Kongl. Maj:t erhålla särskild bestämmelse

angående fiske, som enligt stadgan är öppet för alla rikets

inbyggare.

Då det är en känd sak, att kollisioner ej sällan förekomma

mellan drifgarnsfiskrarne och de, som fiska med sättgarn, hafva

komiterade ansett, att bestämmelse till ledning i dessa fall borde

i fiskeristadgan införas, dervid komiterade i betraktande deraf, att

drifgarnsfisket i följd af sin natur ej kan inskränkas inom visst

område och att detta fiske måste betraktas såsom af väsentligen

större betydelse, än det med sättgarn, ansett detta böra vika för

det förra, med skyldighet för sättgarnsfiskaren att ersätta den skada,

som må hafva uppstått å drifgarnen.

§ IT.

Efter den erfarenhet, komiterade ega, verkar fiske medelst

puttning eller stångning ej skadligt, om det eger rum allenast

under tiden emellan den 1 November och den 1 April och borde

derföre enligt komiterades tanke vara då medgifvet.

§ 22.

Emot de här förekommande nya bestämmelser om ovilkorlig!

förbud mot att under viss tid till salu utbjuda, köpa, mottaga eller

forsla hummer samt om undantag för kokt hummer, som förvaras

BLEKINGE LÅN.

95

i lufttätt tillslutet kärl, hafva komiterade ej något att erinra, men

nu gällande förbud mot att under förbjuden tid hålla till salu, köpa,

mottaga eller forsla ostron är ur förslaget uteslutet, förmodligen af

förbiseende, alldenstund uteslutningen icke är motiverad.

§ 35.

Påföljden att under alla förhållanden den, som olofligen fiskar

i annans fiskevatten, skall hafva förverkat hvad han fångat, för

närvarande endast om fångsten sker under fisklek, torde höra till

allmänna strafflagen, likaväl som enligt 24 kap. 1 § nämnda lag

påföljden för den, som olofligen sår eller planterar på annans jord, ,

förlusten af hvad han sått eller planterat.

§ 47.

Nu gällande lags bestämmelse, att det, som tages till vedermäle

och pant från den, som olofligen fiskat, må behållas till dess

han bjuder rätt för sig, torde vara att föredraga framför det föreslagna,

som gör sakens anhängigörande vid domstol till ett nödvändigt

vilkor. Benämningen »oloflig redskap» torde såsom mindre

egentlig böra utbytas mot redskap, hvarmed olofligt fiske idkats,

eller något dylikt.

§ 48.

Det hade enligt komiterades tanke varit önskvärdt, om det

här förekommande stadgandet, att åtal för förseelser, som endast

förnärma enskild mans rätt och ej angå sådana föreskrifter, hvilka

äro gifna till allmän nytta, icke må anställas af annan än målseganden,

blifvit till undvikande af olika tolkning utbytt mot mera

bestämda stadganden; och torde jemväl redaktionen af åtskilliga

andra stadganden, som bibehållits från 1852 års fiskeristadga, kraft

förbättring och förtydligande.

§§ 51 och 52.

Dessa §§ torde kunna utgå, då häri meddelade erinringar och

föreskrifter sammanfalla med eller kunna härledas från den Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande enligt dess instruktion i allmänhet åliggande

omvårdnad om fiskerinäringen.

Slutligen hafva komiterade velat tillkännagifva, att de ansett

det ligga utom sin befogenhet att afgifva yttrande öfver sådana

96

BLEKINGE LÅN.

stadganden i förslaget, som särskildt röra andra delar af riket än

Blekinge län.

Ronneby den 23 Juli 1884.

A. Lilienberg. Karl Bengtsson. August Flygare.

Nils Olsson. Samuel Andersson.

Särskilda meningar.

I Kongl. förordningen den 30 December 1880 om jordegares

rätt öfver vatten å hans grund är redan stadgadt, att den större

kungsådran skall bibehållas, bland annat för fiskens gång. I nämnda

'' Kongl. förordning förekommer intet derom, att kungsådran kan

öfverbyggas, vidare än det allmänna stadgandet i § 25, att genom

förordningen ej göres ändring i den rätt, som bergverk, qvamar

och fiskeverk förunnad är, ej heller i annan rättighet att vattendrag

stänga eller uppdämma eller annorledes öfver vattnet förfoga. Det

ifrågavarande förslaget i §§:na 12 och 13 förutsätter emellertid, att ej

allenast den mindre utan äfven den större kungsådran kan öfverbyggas,

om sådant för strandegare är af nöden.

Undertecknad kan icke finna annat, än att föreskrifterna om

den mindre fiskeleden till en sjettedel af vattnet, likaväl som de om

den större eller den egentliga kungsådran, utgöra en inskränkning

i den jordegare eljest enligt lag tillkommande rätt öfver vattnet å

hans grund och följaktligen, såsom varande af allmän civilrättslig

natur, icke bort få en plats i fiskeristadgan, som utfärdas i administrativ

väg.

Enahanda är förhållandet med stadgandet i § 49, att i fiskevatten,

som för flere är gemensamt och odeladt, en delegare ej må

utan de flesta öfrigas samtycke upplåta fiskerättighet till någon,

som ej är delegare.

A. Lilienberg.

Undertecknad har från komiterades flertal varit skiljaktig i så

måtto, att jag ansett fiske medelst puttning eller stångning kunna

utan skada medgifvas året om.

Samuel Andersson.

KRISTIANSTADS LÅN.

97

1) Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Kristianstads län.

Till Konungen.

Till följd af föreskrift i Eders Kongl. Maj:ts nådiga remiss

den 3 Augusti 1883 får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,

med öfverlemnande af Kristianstads läns landstings yttrande i ärendet,

afgifva underdånigt utlåtande öfver komiterades förslag till ny

fiskeristadga.

Nedan angifna §§ i förslaget anser Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

gifva anledning till framhållande af hvad för hvardera här

nedan i underdånighet varder anfördt.

§ 2.

På sätt landstinget i dess underdåniga yttrande anfört, finnas

vid länets kuster skattlagda s. k. åldrätter, hvilka under eganderätt

kunna innehafvas af andra än strandegare, men, ehuru Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande anser, att stadgandet i förslagets § 2

mom. 2 icke kan tydas derhän, att strandegaren får ingripa i egares

af dylik åldrätt rätt, torde dock försigtigheten bjuda, att i slutet

af momentet göres ett tillägg härom, hvaremot Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande icke anser ål- eller laxdrätträttigheten medföra

strandeganderätt eller rätt att utsträcka fisket utöfver det skattlagda

området eller ingripa i strandegarens landgrund-fiskerätt.

§ 7.

Enär uti särskilda kapitel i förslaget afhandlas hvad som rörer

rätt till saltsjöfiske och hvad som angår rätt till fiske i insjöar och

rinnande vatten, så, då uti kap. 1, om saltsjöfisket, blifvit bestämdt

angående strandeganderätten, synes det Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,

att, då i § 7 af kap. 2, som afhandlar fiskerättighet i

insjöar, talas om delar i större insjöar, till hvilka strandeganderätten

sig ej sträcker, utan att i kapitlet förekommer bestämmelse, om

huru långt strandeganderätten i dylika sjöar sig får sträcka, ett

förtydligande i detta hänseende är behöflig!.

§ 11.

Det tillägg till mom. 1, landstinget föreslagit, anser Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande befogadt; hvaremot Kong]. Maj:ts Befall

Utlåtande

öfver först. t. ny Jiskeristadya. 7

98

KRISTIANSTADS LÄN.

Befallningshafvande anser öfverflödigt det till mom. 2 af landstinget

föreslagna tillägg.

§ 16.

Lika med landstinget anser Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

stadgandet i denna § kunna föranleda till misstydning,

inen enahanda blefve förhållandet, om landstingets tilläggsförslag

antoges. Det synes derför Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

lämpligast, att visst afstånd från stranden bestämmes, inom hvilket

afröjning vid det i §:n angifna förhållande icke får ske.

§ 18.

Kongl. Majrts Befallningshafvande instämmer i landstingets

åsigt, att det i denna § stadgade förbud, att, under påstående

fisklek eller notfiske, i grannskapet lossa skott eller annat starkt

buller orsaka, bör utsträckas äfven till ålfiske med hommor,

men finner olämpligt landstingets förslag, att på Kongl. Maj:ts

Befällningshafvandes pröfning skulle bero att efter ansökning dertill

lemna tillstånd.

Vid de å länets östra kust varande ålfisken har iakttagits, att

ålen stundom i stor mängd ligger stilla uti å sjöbottnen befintliga

fördjupningar.

Får den der ligga med fred, går den sedermera i sin vanliga

stråt längs kusten och passerar åldrätterna, men ofredas den medelst

pulsning eller annat buller, under det den ligger i fördjupningarne,

sprider den sig åt olika håll och åldrättfisket lider derpå. Derför

anser Kongl. Maj:ts Befallningshafvande lämpligt att sista

mom. af § 18 erhåller följande lydelse:

Fiske medelst pulsning vare ock under fisklek eller vid eller

i grannskap af åldrätter förbjudet.

§ 24.

Af landstinget föreslagen förändrad lydelse af 2:dra punkten

i mom. 4 af denna § anser Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

sig- icke böra biträda, enär en sådan lydelse skulle kunna komma

att föranleda till oreda i ett ärendes behandling; men Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande anser dock en förändring i momentets

lydelse nödig i den syftning, att, om vid sådant sammanträde, som

deri omförmäles, förekommer fråga om fiskeområdets utsträckning

utöfver fiskeri-intendentens förslag och flertalet af vid sammanträdet

närvarande fiskeberättigade förena sig i yrkande af sådan utsträck

-

KRISTIANSTADS LÅN.

99

ning, med ärendets vidare behandling inför Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

får anstå och detsamma öfverlemnas till fiskeriintendenten

för afgifvande af yttrande och vidare förslag, samt att

till det förnyade sammanträde i frågan, som derefter förekommer,

böra kallas äfven fiskeberättigade i det eller de fiskevatten, som

skulle falla inom den ifrågasatta utvidgningen af fiskeområdet;

hvarförutan i sammanhang med förändring i lydelsen af berörda

mom. i antydda syftningen torde i

§ 28 mom. 3

böra inrymmas tydlig bestämmelse, att nämnden eger befogenhet

bestämma fiskeområdets storlek i enlighet med flertalets af fiskeberättigades

beslut, äfven om fiskeriintendentens åsigt icke står i

öfverensstämmelse med sådant beslut.

§ 50.

Hvad landstinget i afseende på denna § föreslagit anser sig

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande böra biträda.

För öfrigt anser sig Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke

hafva något emot förslaget att erinra; men, som erfarenheten visat

svårighet att vid åtal af förseelser mot fiskeristadganden bringa

full bevisning mot den åtalade, i thy att tillförordnad fiskeritillsyningsman

blifvit såsom angifvare förklarad jäfvig att vittna, vore

önskligt, att de i § 3 mom. 3 af förslaget till instruktion för statens

fiskeritjenstemän omförmälda fiskeriuppsyningsmän finge berättigande

att vittna om förbrytelser mot fiskeristadgan, utan afseende derå

att de hos fiskeriintendenten förbrytelsen anmält.

Kristianstads Landskansli den 16 Januari 1885.

Underdånigst

M. G. DE LA GAKDIE.

Carl Are. Olson.

100

KRISTIANSTADS LÄN.

2) Kristianstads läns landsting.

Till Konungen.

Till följd af Eders Kongl. Maj:ts Befällningshafvandes i Kristianstads

län anhållan uti skrifvelse den 13 Augusti 1883 får

samma läns landsting härmed afgifva underdånigt yttrande öfver

det dervid fogade, af utsedda komiterade uppgjorda förslag till ny

fiskeristadga med mera.

Innan landstinget ingår i granskning af de särskilda §§:na i

förslaget, anser landstinget sig höra dels framhålla önskligheten af

och nödvändigheten för länets fislteriidkande befolkning, att gemensamhetsfiske

med Danmark fortfarande får bedrifvas i Öresund och

Östersjön upp förbi Bornholm och att denna vigtiga angelägenhet

måtte, så snart ske kan, på ministeriel väg ordnas, och dels uttala,

att landstinget icke kan gilla det uppgjorda förslaget till förändrad

organisation af fiskeristaten, såvidt angår den föreslagna fiskeristyrelsen

samt de vetenskapliga biträden, som under namn af

iktyologer blifvit föreslagna att till obestämdt antal anställas. Med

allt erkännande af att fisket utgör en för riket vigtig näringsgren

tror landstinget dock, att styrelsen deröfver utan olägenhet fortfarande

kan handhafvas såsom hittills. Behöfligheten af de sä

kallade iktyologerna synes ej heller vara i komiterades förslag tillräckligt

uppvisad, och den ställning, dessa extra tjensteman skulle

komma att intaga till de egentliga fiskeritjenstemännen, är jemväl

särdeles sväfvande och obestämd. Mot anställandet af de fyra

fiskeriintendenterna och de för dem föreslagna tjenstedistrikt finner

landstinget deremot icke något att anmärka, utan är förvissadt om,

att dessa tjensteman med biträde af de tillsyningsman, som kunna

komma att utses, höra i alla afseenden kunna uppfylla det behof

af tillsyn samt det biträde med råd och upplysningar, som för

fiskerinäringen kan vara nödvändigt.

Vidkommande härefter de särskilda stadgandena i förslaget,

så och då på många ställen å länets kuster det förhållande är

rådande, att annan än den, som eger strandjorden, har fiskerätt

vid hafsstranden, och dessa fisken, så kallade åldrätter och laxdrätter,

Indika gå i köp ocli lagfaras såsom fäst egendom samt ofta

äro af högt värde, innefatta rätt för egaren att, äfven med ute

-

KRISTIANSTADS LÅN.

101

slutande af jordegaren, ensam fiska mellan vissa, vanligen med

råstenar eller andra rågångsmärken betecknade punkter på stranden,

finner landstinget § 2 inom. 2 böra erhålla följande lydelse:

Vid öppna hafsstranden samt utom skären har strandegaren

eller, der fisket utanför stranden tillhör annan, denne ej enskildt

fiskevatten vidare, än dess landgrund räcker. År ej lagligen bestämdt,

huru långt sådan landgrund i hafvet sig sträcker, då må

under strandeganderätten inbegripas allt det vatten, som finnes till

och med tvåhundra meter från det ställe invid stranden, hvarest

stadigt djup af två meter vidtager, fiskerättsegare vid stranden dock

ej förment att lagligen gällande göra det anspråk på större område

i fiskevattnet, hvartill han kan anse sig befogad.

1 afseende å § 11 är landstinget af den åsigt, att till förtydligande

af deri förekommande stadganden sagda § hör erhålla följande

lydelse:

I hvarje eif, ström, å eller sund skall vattenled för fiskens

gång alla tider på året å det djup, att all fisk framkomma kan,

lemnas fri från fasta fiskeredskap eller annan byggnad till en tredjedel

af vattendragets bredd, der kongsådra af ålder varit, och hälften

mindre eller en sjettedel af bredden, der ingen kongsådra varit af

ålder men fiske eller lekplats ligger ofvanför. Likaledes må ej,

der ström eller å i hafvet eller i insjö utfaller eller från annat

vattendrag eller från insjö vidtager, anbringas sådan fast fiskeredskap

eller byggnad, att fiskens gång i djupaste vattnet hindras.

Lika med fast fiskebyggnad anses här hvarje garn eller spjelredskap,

hvarigenom fiskens fria upp- och nedgång hindras längre

tid än femton minuter.

Enär stadgandet i § 16 synes lätteligen kunna blifva misstydt

och menligt inverka på jordegarens rätt, anser landstinget denna

§ böra förändras sålunda:

Egare till skogsbackar eller lundar, livilka äro belägna invid

o o 1 O

fiskevatten, der fiskerätten honom ej uteslutande tillhörer, må dem

ej afrödja närmast stranden, så framt veterligt är, att de gjort fisket

nytta.

Då från åtskilliga fiskelägen inom länet klagan försports deröfver,

att dels efter de tidtals der förekommande strandningsolyckor

fartygsvraken upptagas medelst sprängning, som pågår längre tid,

och fisken derigenom skrämmes från kusterna, och dels vid åtskilligt

fiske de fiskande medelst starkt buller söka skrämma fisken

i garnen, men derigenom och då sådant sker invid eller i närheten

af de ofvan omnämnda ålfiskena ålen skrämmes från att gå i

102

KRISTIANSTADS LÅN.

hommorna, är landstinget af den mening, att § 18 mom. 1 måtte

erhålla följande lydelse:

Under påstående fisklek eller notfiske samt ålfiske med hommor

må man ej i grannskapet lossa skott eller annat starkt buller orsaka,

såvidt ej Kongl. Maj:ts Befallningshafvande på särskild ansökning,

då vigtiga skäl derför tala, till sådant lemna* tillstånd.

Som tiden, då fiske efter hummer och ostron skulle vara förbjudet,

är föreslagen att för hela riket vara densamma, men hummerfiskare

vid länets kuster förmena, att hummerfisket inom länet

borde vara tillätet till den 15 Juli, samt landstinget tror, att tiden

för fiskeförbudet kan för skilda orter inom riket böra vara något

olika, anser landstinget, att i förslagets § 22 bör inrymmas rätt för

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande inom länen att på ansökan

fram- eller tillbakaflytta tiden för förbudet för de i samma § omnämnda

fisken högst en half månad.

I § 24 mom. 4 stadgas, att fiskeområdet ej må bestämmas att

innefatta fiskevatten, hvilket ej angifvits i fiskeriintendentens förslag,

men, då enligt landstingets förmenande detta stadgande kan

vara menligt för de fiskeriidkande och föranleda olika tolkning, anser

landstinget nämnda moments 2:dra punkt böra lyda sålunda:

Detta område må dock ej bestämmas att innefatta fiskevatten,

öfver hvilket fiskeriintendenten ej lemnats tillfälle att afgifva förslag.

Stadgandet i § 28, att till ledamöter i fiskerinämnd skall utses

så stort antal personer för hvarje län, som Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

finner erforderligt, och att bland dessa skola

kallas tre eller fem att förekommande frågor pröfva, finner landstinget

icke lämpligt, utan har den åsigt, att till fiskerinämnd för

hvarje län böra utses fem personer sålunda, att Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande utser en, landstinget två samt hushållningssällskapets

förvaltningsutskott två, indika fem personer, såsom länets

fiskerinämnd, samtliga skola uti de till nämndens pröfning hänskjutna

frågors afgörande deltaga, börande det dock stå länen fritt

att, om så finnes lämpligt, fördela sig i distrikt och i samma ordning

utse enahanda antal ledamöter för hvarje distrikt.

På grund af den föreslagna förändringen i § 16 finner landstinget,

att början af § 38 bör lyda sålunda:

Afrödjer någon närmast stranden sådana etc.

Då tvister ofta förekomma derom, att egarne af de vid länets

kuster befintliga ålfisken anse sig lida intrång i deras fiske derigenom,

att strandegare eller annan idkat annat fiske inom deras

fiskeområde, anser landstinget, att slutet af § 50 bör efter ordet

MALMÖHUS LÅN.

103

»innehafva?» erhålla följande lydelse: äfvensom i strömmar eller vid

hafskusten, der vissa Åskslag blifvit kronan förbehållna eller egas af

enskilda, hinder må ej läggas för strandegaren att i samma vatten

annat fiske nyttja, der detta kan ske utan skada för det förstnämnda

fisket.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt emot det föreliggande

förslaget, i afseende hvarå landstinget för öfrigt icke har något att

erinra, får landstinget underdånigst hemställa, att samma förslag

icke måtte i befintligt skick varda antaget till lag, utan nödig omarbetning

eller förändring'' deraf ske uti de af landstinget omför

O

O o

inälda delar.

Kristianstad den 1 Oktober 1884.

• På landstingets vägnar.

Underdånigst

SVEN NILSSON.

A. T/t. Anderberg.

1) Kongl. Mgj:ts Befallningshafvande i Malmöhus län.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 3 Augusti 1883 har Eders Kongl.

Maj:t anbefallt Dess Befallningshafvande att, efter landstingets i

länet hörande, afgifva underdånigt utlåtande öfver ett vid remissen

fogadt, af särskilt i nåder förordnade komiterade utarbetadt

underdånigt betänkande med förslag till ny fiskeristadga jemte

stadga för fiskeristyrelsen och instruktion för statens fiskeritjenstemän;

och får till följd häraf Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i underdånighet öfverlemna landstingets i ämnet afgifna

underdåniga utlåtande med deri åberopade protokoll och betänkande,

afgifvet af personer, som af landstinget erhållit uppdrag att

104

MALMÖHUS LÄN.

bereda ärendet; hvarjemte Kongl. Majrts Befallningshafvande får

för egen del uti ämnet i underdånighet anföra följande.

På sätt Eders Kongl. Maj:t behagade inhemta af handlingarne

bär landstinget hufvudsakligen godkänt sina komiterades förslag;

och får Kongl. Maj:ts Befallningshafvande instämma uti landstingets

underdåniga yttrande, dock med afvikande mening i följande

punkter.

Uti nu gällande fiskeristadga finnes icke något förbud för utländing

att fiska på svenskt sjöterritorium, men genom Kongl. kungörelsen

den 5 Maj 1871 hafva i berörda syfte meddelats bestämmelser

beträffande rikets vestra kust från norska gränsen till

Kullens fyr. Att icke förbudet utsträckts så, att det äfven omfattat

kusten vid Öresund, torde hafva berott derpå, att, såsom i landstingets

underdåniga yttrande påvisas, det svårligen torde låta sjg

göra att bestämma visst sjöterritorium för Sverige i Öresund, men

af samma skäl torde det icke vara lämpligt att, på sätt fiskerikomitens

förslag § 1 mom. 2 innehåller, stadga ett allmänt förbud

för utländing att fiska på svenskt sjöterritorium, derest ej genom

traktat eller annorledes rätt dertill är honom medgifven, utan torde,

derest förbehåll i sådant hänseende ytterligare anses vara behöflig*,

en särskild nådig kungörelse befinnas lämpligare.

Hvad vidare angår landgrund, torde icke något vigtigare skäl

förefinnas, med anledning hvaraf de i § 2 af nu gällande fiskeristadga

upptagna bestämmelser skulle anses otjenliga, utan synas

dessa böra bibehållas endast med den ändring, som af metersystemets

införande göres nödig, och under landgrund sålunda inbegripas

allt det vatten, som finnes till och med 175 meter från det ställe,

invid stranden, hvarest stadigt eller ständigt djup af två meter

vidtager.

Hvad slutligen beträffar det föreslagna sättet för åvägabringande

af överenskommelser om fiskets vård och bedrifvande i sötvatten

eller der saltsjöfiske endast tillkommer strandegare, så, om

oek det medgifves, att, såsom i motiverna till fiskerikomiténs förslag

erinras, det icke är förenligt med de grunder, hvarpå vår

närings!agstiftniug i öfrigt hvilar, att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

enligt § 22 i gällande fiskeristadga eger att utan begäran

af rättsegande samt till och med i strid mot de fiskeberättigades

uttryckta önskan meddela särskilda föreskrifter i afseende å fiskets

vård och bedrifvande, torde man i detta som i liknande fall böra

fästa mera afseende på de olägenheter, som lagen vid tillämpningen

medfört, än på ordalagen; och, såvidt Kong], Maj:ts

MALMÖHUS LÅN.

105

Befallningshafvande känner, har icke någon klagan i nämnda hänseende

försports, utan snarare de överenskommelser, som kommit

till stånd, merendels efter någon tids pröfning erkänts vara gagnande.

De vi <f ti sraste anmärkningar, som kunna framställas mot fiskerikomiténs

förslag i förevarande punkt, torde vara, att en alldeles

ny ordning för ärendenas behandling skulle införas; att målen icke

finge i vanlig ordning fullföljas till Eders Kongl. Maj:t, då fråga

vore att pröfva de öfverenskomna bestämmelsernas lämplighet eller

otjenlighet, hvilket, antvdt å sid. 27 i fiskerikomiténa underdåniga

betänkande, synes vara något för svensk ekonomisk lagskipning

främmande; vidare att enligt § 24 i fiskerikomiténa förslag samtliga

innehafvare af fiskerätt skola vara berättigade att per capita

deltaga i både öfverläggning och beslut vid de i berörda § omförmälda

sammanträden, ett förslag, som enligt Kongl. Maj:ts

Befallningshafvandes uppfattning är mindre lämpligt, då i betraktande

tages, att de beslutande äro temligen ovana vid offentliga

förhandlingar och i följd deraf utsatta för att fatta förhastade beslut

och att för öfrigt eu pluralitet lätt torde, när mäktiga intressen

vilja göra sig gällande, kunna åvägabringas derigenom, att arrendatorer

af fiskevatten för tillfället antagas genom pro forma upprättade

kontrakt, samt att slutliga pröfningen af frågorna om

storleken af det område, för hvilket gemensamma bestämmelser

ifrågasättas, eller af sådan utaf de fiskeberättigades flertal antagen

bestämmelse öfverlemnats åt en nämnd, bestående af personer, hos

hvilka visserligen kan förutsättas sakkunskap, men icke alltid vana

och fasthet; och synnerligen oviss synes utgången blifva i de fall,

då inom nämnden skiljaktiga åsigter yppas och ordförandens mening

skall blifva den afgörande.

Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes underdåniga mening är,

att de vigtiga stadgandena i senare delen af § 22 i nu gällande

fiskeristadga skulle kunna reformeras utan så djupt ingripande förändringar,

som fiskerikomitén föreslagit. Ilufvudsaken torde vara

att erhålla ett på både vetenskapliga och erfarenhetsgrunder uppgjordt

förslag till de särskilda bestämmelser, som för hvarje ort efter

dess behof kunna anses passande; och synes ändamålet kunna vinnas

derigenom, att förslagens utarbetande uppdrogs åt en komité, bestående

af fiskeriintendenten ocli några få sakkunnige män, på

lämpligt sätt utsedde af delegare och fiskeriidkare, hvilken komité

borde sammanträda i orten. Sedermera borde vederbörande höras

öfver det uppgjorda förslaget vill sammanträde inför Kongl. Maj:ts

106

MALMÖHUS LÅN.

Befallningshafvande och med ärendet i (ifrigt förfaras på sätt i

nu gällande fiskeristadga föreskrifves.

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande föreställer sig, att komiténs

förslag skulle i de flesta fall komma att ligga till grund för

myndigheternas beslut.

Malmö Landskansli den 24 Oktober 1884.

Underdånigst

GOTTH. WACHTMEISTER.

P. Krok.

2) Malmöhus läns landsting.

Till Konungen.

Sedan Eders Kongl. Maj:t genom nådig remiss den 3 Augusti

1883 infordrat bland andra Malmöhus läns landstings yttrande

öfver det af utsedda komiterade afgifna betänkande med förslag

till ny fiskeristadga jemte stadga för fiskeristyrelsen och instruktion

för statens fiskeri tjensteman, men landstinget, med begagnande af

den genom skrifvelse den 14 påföljande September dertill medgifna

rättighet, uppskjutit ärendet till innevarande års sammanträde,

samt låtit detsamma under tiden genom särskilda sina komiterade

bereda; så ock efter det ärendet nu, enligt hvad närlagd a

utdrag af protokollet utvisar, blifvit af landstinget slutligen behandladt,

får landstinget härigenom, med remisshandlingarnes återställande

oclt bifogande af landstings-komiterades tryckta, af motiver

och en särskild framställning från ombud för åtskilliga af länets

mest betydande fiskelägen åtföljda betänkande, det infordrade yttrandet

i underdånighet afgifva.

Det är egentligen saltsjöfisket, som för länet eger en större

betydelse, och hvad som i fråga om detta synes företrädesvis egnadt

att påkalla uppmärksamhet äro de särskilda förhållanden, hvarunder

detta bedrifves på länets vestkust, der största delen af den

fiskeriidkande befolkningen är bosatt. Af ålder har fisket i Öre

-

MALMÖHUS LÅN.

107

sund och vattenområdena närmast norr och söder derom tillgått på

det sätt, att de fiskande följt hafsfisken efter dess dref, allt efter som

vind och ström fört fiskstimmena in under land eller ut i Kattegatt

eller Östersjön; och fiskets utgång har väsentligen berott på förmåga

att efter väderleks- och andra naturförhållanden bedöma, åt hvilket

håll fisken går, Att här uppdraga en viss demarkationslinie mot

Danmark har aldrig af de fiskande sjelfva varit ifrågasatt. Danska

och svenska fiskare hafva städse i endrägt och i medvetande om

att ömsesidig fördel främjades bedrifvit fisket gemensamt än långt

ute i hafvet, än under danska landet från Sjellands ref vid norra

inloppet till Stora Belt ända till Grönsund mellan Möen och

halster, än åter invid svensk strand från Hallands Yäderö och

Kullen till Falsterboref. Med de många bugter, som äro för dessa

kuster utmärkande, torde det också knappt vara möjligt att afgöra,

hvar det ena eller andra landets sjöterritorium vidtager, och, om

detta skulle, såsom antagits, börja tre minuter från strand, blefve ä

den af de fiskande mest trafikerade delen af Öresund närmast

Helsingör och Helsingborg, mellan hvilka städer afståndet ej

mycket öfverstiger en half svensk mil, en tvistefråga, om huru

långt hvardera landets sjöterritorium sträcker sig, omöjlig att afgöra.

Visst är, att öfverallt utmed kusterna det skulle vara lika

svårt för de fiskande att äfven vid klart väder veta, hvar gränsen

finnes, som för myndigheterna att bestämma, huruvida inkräktning

skett. Ett ängsligt iakttagande af gränslinierna på dessa kuster

skulle åtminstone i mörker och dimmigt väder göra det eljest

lönande fisket omöjligt.

Om detta oaktadt landstinget lemna! utan anmärkning samt

tillstyrker antagandet af § 1 i korniterades förslag, som innefattar

den allmänna bestämmelsen om rättighet till saltsjöfiske, har sådant

likväl icke kunnat ske, utan att, med afseende på den uppenbara

fördelen för båda länderna deraf att deras fiskare få fritt drifva

sitt yrke i Öresund och öfriga angränsande fiskevatten, samtidigt

framställa den underdåniga anhållan och lifliga förhoppning, att

Eders Kongl. Maj: t täcktes, under behjertande af de fiskeriidkandes

i denna deras lifsfråga vid derå tillfällen uttalade önskningar, med

danska regeringen inleda en öfverenskommelse, hvarigenom fritt

fiske blefve lagligen tillätet åtminstone från Kullen och Gilleleje å

Sjellands nordostkust i norr till Falsterboref och Möetis fyr i

söder.

En annan för den del af befolkningen, som från fisket hemtar

sin utkomst, föga mindre vigtig fråga är den om strandeganderättens

108

MALMÖHUS LÅN.

begränsning, hvarom i § 2 af kap. 1 i förslaget handlas och med

hänsyn hvartill det icke undgått att väcka bekymmer samt påkalla

särskild uppmärksamhet, att genom den i §:n införda, möjligen på

en afrundning vid användandet af det nya måttet beroende bestämmelsen,

att under strandeganderätten skulle inbegripas allt det

vatten, som funnes till och med 200 meter från det ställe invid

stranden, hvarest »stadigt» djup af två meter vidtoge, i sjelfva verket

komme att till strandegarens förmån göras en icke obetydlig inskränkning

i den nu åt de fiskeriidkande genom lag och häfd betryggade

rätt. Skulle någon rubbning i de ömsesidiga rättigheterna

genom lagstiftningen göras, föreskrefve dock, enligt landstingets

åsigt, såväl omsorgen för sjelfva fiskerinäringens bestånd och förkofran,

som ett billigt afseende på den gemenligen fattiga fiskarebefolkningens

nödtorft, inskränkning snarare i strandegarnes än i

fiskrarnes rätt; och då enligt enstämmigt, på rådplägning med

desse sednare grundadt uttalande af samtlige representanter i

tinget från Luggude härad, der företrädesvis fiske såsom hufvudsakligt

näringsfång bedrifves, den föreslagna begränsningen är med

yrkets bestånd så litet förenlig, att yrkande till och med förekommit

om borttagande af hvarje till visst metertal utsatt gräns, genom

hvilken de fiskande hindrades att idka sin näring, hvarhelst

och huru nära intill stranden deras fiskegarn blefvo drifne, har

vid betraktande häraf landstinget för sin del funnit metertalet 200,

böra i §:n utbytas mot 150 meter, som närmare skulle motsvara

strandeganderättens nuvarande utsträckning. I sammanhang härmed

och då det i §:n begagnade uttrycket »stadigt» djup, hvilket torde

vara hemtadt ur nu gällande fiskeristadga, gifvit anledning till flera

olika, för en säker tillämpning menliga tydningar, har landstinget,

för afhjelpande i någon mån häraf, velat föreslå, att lydelsen efter

ordet »hvarest» i stället måtte blifva »ständigt djup af minst två

meter vidtager»; men i öfrig! har landstinget funnit sig böra tillstyrka

antagandet jemväl af § 2, likasom af följande §§ i kap. 1 af

komiterades förslag, endast med de tillägg, hvilka deri på anförda

s äl af landstingets komiterade föreslagits.

Beträffande insjöfisket bär landstinget äfven i hufvudsak godkänt

komiterades förslag utan andra förändringar än dem, som

finnas i landstingskomiterades betänkande hvar på sitt ställe införde

och motiverade; och i fråga om öfriga förslagen har landstinget,

anslutande sig till sine komiterades i hänseendet gjorda

ändringsförslag, här blott velat ytterligare framhålla angelägenheten af

eu mera oberoende ställning för fiskeriintendenten, utan hvars nitiska

MALMÖHUS LÅN.

109

och kraftiga ingripande författningens syftemål att skydda fisket

och förekomma dess utrotande icke torde vinnas.

Malmö den 1 Oktober 1884.

På Malmöhus läns landstings vägnar:

o o

Underdånigst

C

MAGNUS HALLENBORG.

J. Österman.

Utdrag af protokollet, hållet vid Malmöhus

läns lagtima landstings sammanträde i

Malmö nedanskrifna dagar år 1884.

Den 1 Oktober.

§ 81. Då härefter enligt föredragningslistan till behandling

förekom det under gårdagen § 47 uppskjutna ärende rörande underdånigt

utlåtande öfver det af särskilda komiterade utarbetade förslag

till fiskeristadga med mera, erhöll herr von Sydow, i egenskap

af ordförande i den för ärendets beredning af landstinget tillsatta

komité, ordet samt föredrog förslaget jemte de af landstingskomiterade

deruti föreslagna ändringar såväl som komiterades förslag

till underdånigt utlåtande; hvarvid, under erinran att det egentligen

vore hafsfiske vid vestra kusten, som för länet egde betydelse,

fastades en särskild vigt vid det i kap. 1 giorda förslag i afseende

på saltsjöfisket samt uttalades, hurusom det för fiskerinäringen vid

länets vestkust vore en lifsfråga, att den häfdvunna rättigheten för

svenska och danska fiskare att, utan iakttagande af det ena eller

andra landets sjöterritorium, gemensamt idka fiske från Kullen och

Gilleleje å Sjellands nordostkust i norr till Falsterboref och Möens

fyr i söder, kunde genom interuationelt aftal befästas, såsom ock

i förslaget till underdånigt utlåtande blifvit hemstäldt, äfvensom på

de särskilda förhållanden, livilka å vissa orter i länet förekomino

no

MALMÖHUS LÄN

i afseende på särskilda från strandeganderätten oafhängiga, ofta såsom

fast egendom lagfarna fiskerättigheter eller s. k. lax- och åldrätter,

hvilka nödvändiggjort det i § 2 föreslagna tillägg om utsträckningen

af innehafvarnes fiskerätt, ej mindre än på det behof

af agntägt å den strand och de tider, hvarest sådan hittills oklandradt

bedrifvits, om fisket af sill och öfriga vid vestkusten förekommande

fisksorter skulle fortfarande löna sig, hvaraf ock i nyssnämnda §

föranledts ett tillägg; och, då förslagets biträdande i öfriga delar

vore grundadt i väsentlig mån på förutsättningen af framgång i

nämnda tre punkter, hemställde herr von Sydow, att proposition

särskildt å dem måtte framställas.

Under diskussionen och sedan på gifven anledning landstinget

godkänt ordförandens förslag, att denna finge omfatta alla delar af

betänkandet, hvarefter, i den män anmärkningar och yrkanden

förekommo, propositioner skulle framställas, uttalade herr Anders

Persson den mening, att, derest någon ändring i afseende å strandegarnes

och den fiskande befolkningens inbördes rättigheter skulle

ske, denna icke borde, såsom möjligen i anledning af det nya

måttets införande i förslaget skett, gå i rigtningen af en inskränkning

i de fattiga fiskrarnes rättigheter, utan snarare tvärtom, så att

under strandeganderätten inbegrepes, i stället för föreslagna 200

meter från det ställe vid stranden, der stadigt djup af två meter

vidtotre, förslagsvis 150 meter, som ungefärligen motsvarade nu

gällande bestämmelser; och, sedan i denna åsigt med herr Anders

Persson förenat sig herrar Anders Andersson, Gunnar Persson, Per

Knutsson, Magnus Hansson och Lars Larsson, hvilka alla voro

representanter från Luggude härad och förmälde sig hafva i frågan

rådgjort med idkarne af fiske i häradet, yrkade herr Anders Persson,

att förslaget i S 2 måtte enligt den sålunda uttalade mening rättas.

Herr Lagergren, som icke hade något att invända mot berörda

ändringsförslag, fästade särskildt uppmärksamheten å det i §:n begagnade

uttrycket »stadigt» djup, som torde vara hemtadt från

1852 års fiskeristadga, men gifvit anledning till flera olika, för en

säker tillämpning menliga tydningar, samt yrkade, att, till afhjelpande

i någon mån af den anmärkta mångtydigheten, i stället måtte införas

efter »hvarest» orden: ständigt djup af minst två meter vidtager.

Herr Sven Andersson, som åberopade sin erfarenhet om fiskrarnes

oundgängliga behof att utöfva fisket hvarhelst och så långt

intill stranden, dit deras fiskegarn drcfvos, och derför icke kunde

godkänna hvarken det ena eller andra metertalet, yrkade, att hvarje

bestämmelse af ett sådant måtte ur §:n utgå; hvilket åter af herr

MALMÖHUS LÅN.

in

Anders Persson bestreds, emedan i sådant fall ingrepp i lagstadgad

eganderätt kunde komma att ske.

Sedan herr von Sydow förklarat, att han icke ville motsätta

sig den äskade förändringen af metertalet eller den af herr Lagergren

yrkade redaktionsförändring, men såsom sjelf icke sakkunnig

förtrott sig till komiténs i förevarande ämnen synnerligen erfarna

ledamot herr Sjökaptenen Pålsson, förklarades på derom gjord

fråga diskussionen i afseende å § 2 afslutad; och framställdes derefter

särskilda propositioner dels på herr Anders Perssons förslag

om införande af metertalet 150 i stället för 200, dels på herr

Lagergrens redaktionsförslag och dels på bifall till komiterades

förslag i öfrigt med de deri af landstingskomiterade föreslagna

ändringar och tillägg i hittills föredragna delar.

Alla dessa propositioner besvarades med enhälligt ja; hvarigenom

och då votering icke begärdes herr Sven Anderssons förslag

förklarades hafva förfallit.

Herr von Sydow föredrog derefter såväl de följande §§:na i

I kap. som 2, 3, 4 och 5 kapitlena af komiterades förslag med de

deruti af landstingskomiterade föreslagna ändringar och tillägg,

allt under närmare utveckling af de för dessa senare anförde motiver,

utan att dervid af någon ledamot i tinget gjordes anmärkning;

och då efter slutad diskussion propositioner framställdes dels

på godkännande af komiterades underdåniga förslag i dess helhet

med de ändringar, som af landstingskomiterade föreslagits och af

landstinget nu beslutats, dels ock på godkännande af landstingskomiterades

skrifvelseförslag, besvarades bägge propositionerna med

enhälligt ja; såsom följd hvaraf landstingets underdåniga utlåtande

i ämnet skulle i öfverensstämmelse dermed affattas och med remisshandlingarnes

återställande till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

expedieras, för att till Kongl. Maj:t i underdånighet insändas.

Som ofvan. In fidem

•7. Österman.

Till Malmöhus läns landsting.

Till fullgörande af oss lemnadt uppdrag att inkomma med

förslag till underdånigt utlåtande öfver komiterades betänkande

112

MALMÖHUS LÄN.

angående ny fiskeristadga jemte stadga för fiskeristyrelsen och

instruktion för statens fiskeritjenstemän, hafva vi vid särskilda tillfällen

sammanträdt för öfverläggning, deri herr Fiskeriintendenten

Filip Trybom deltagit ; och få vi härmed till landstinget öfverlemna

sagda förslag jemte en af ombud från fiskelägen inom länet till

undertecknad Påhlsson aflåten skrifvelse, hvilken vi ansett böra

komma till landstingets kännedom.

Lund den 24 Juli 1884.

A. B. Wallis. L. Påhlsson. Ludvig von Sydow.

Underdånigt yttrande.

Malmöhus läns landsting får härmed i underdånighet afgifva

det genom Eders Kongl. Maj:ts remiss den 3 Augusti 1883 infordrade

yttrande öfver utsedda komiterades betänkande med förslag till ny

fiskeristadga jemte stadga för fiskeristyrelsen och instruktion för

statens fiskeritjenstemän.

Hvad som dervid i fråga om saltsjöfisket är egnadt att påkalla

uppmärksamhet äro de särskilda förhållanden, hvarunder detta bedrifves

på länets vestkust, der största delen af den fiskeriidkande

befolkningen är bosatt. Af ålder har fisket i Öresund och vattenområdena

närmast norr och söder derom tillgått på det sätt, att

de fiskande följt hafsfisken efter dess dref, allt efter som vind och

ström fört fiskstimmena in under land eller ut i Kattegat eller

Östersjön, och fiskets utgång har väsentligen berott på förmåga att

efter väderleks- och andra naturförhållanden bedöma, åt hvilket håll

fisken går. Att här uppdraga en viss demarkationslinie mot Danmark

har aldrig af de fiskande sjelfva varit ifrågasatt. Danska och

svenska fiskare hafva städse i endrägt och i medvetande om att

ömsesidig fördel främjades bedrifvit fisket gemensamt lin långt ute

i hafvet, än under danska landet från Sjellands ref vid norra inloppet

till Stora Belt ända till Grönsund emellan Möen och FaisteT,

än åter invid svensk strand från Hallands Väderö och Iyullen till

Falsterboref. Med de många bugt er, som äro för dessa kuster

utmärkande, torde det också knappt vara möjligt att afgöra, hvar

det'' ena eller andra landets sjöterritorium vidtager och, om detta

skulle, såsom antagits, börja tre minuter från strand, blefve å den

af de fiskande mest trafikerade delen af Öresund närmast Hel

-

MALMÖHUS LÅN.

113

si ägor och Helsingborg, mellan hvilka städer afståndet ej mycket

öfverstiger en half svensk mil, en tvistefråga, om huru långt hvartdera

landets sjöterritorium sträcker sig, omöjlig att afgöra. Visst

är, att öfverallt utmed kusterna det skulle vara lika svårt för de

fiskande att äfven vid klart väder veta, hvar gränsen finnes, som

för myndigheterna att bestämma, huruvida inkräktning skett. Ett

ängsligt iakttagande af gränslinierna på dessa kuster skulle åtminstone

i mörker och dimmigt väder göra det eljest lönande fisket

omöjligt.

Då det alltså uppenbarligen är de båda länderna till ömsesidig

fördel, att deras fiskare få drifva sitt yrke fritt i Öresund och öfriga

närgränsande fiskevatten, har landstinget väl ansett sig böra tillstyrka

antagande af de fem första §§:na i komiterades förslag till ny

fiskeristadga, endast med de tillägg, som här nedan finnas anmärkta,

men landstinget hyser liflig förhoppning, att Eders Kongl. Maj:t måtte

behjerta de fiskeriidkandes vid flera tillfällen i denna deras lifsfråga

uttalade önskningar och med danska regeringen inleda en öfverenskommelse,

hvarigenom fritt fiske blefve genom lag tillåtet åtminstone

från Kullen och Gilleleje å Sjellands nordostkust i norr till

Falsterboref och Möens fyr i söder.

Beträffande insjöfisket har landstinget äfven i hufvudsak godkänt

komiterades förslag med de förändringar, som här nedan hvar

på sitt ställe blifvit anmärkta, och i fråga om öfriga förslagen har

landstinget blott velat antyda lämpligheten af en mera oberoende

ställning för fiskeriintendenten, utan hvars nitiska och kraftiga ingripande

författningens syftemål att skydda fisket och förekomma

dess utrotande icke torde kunna vinnas.

Malmö den September 1884.

Underdånigst

Malmöhus läns landsting.

B

Utlåtande öfver förslag t. ny fiskeristadga.

114

MALMÖHC8 LÅN.

Landstingets förslag till fiskeristadga.

Kap. I.

Om rättighet till saltsjöfiske.

§ 1, lika.

§ 2.

Saltsjöfisket inomskärs är, med

här nedan i §§ 3, 4 och 5 nämnda

undantag, deras enskilda tillhörighet,

hvilka strand och holmar

deromkring ega.

Vid öppna liafsstranden samt

utom skären har strandegaren

eller, der fisket utanför stranden

tillhör annan, denne ej enskildt

fiskevatten vidare, än dess landgrund

räcker. År ej lagligen

bestämdt, huru långt sådan landgrund

i hafvet sig sträcker,

då må under strandeganderätten

inbegripas allt det vatten, som

finnes till och med tvåhundra

meter från det ställe invid stranden,

hvarest stadigt djup af två

meter vidtager; fiskerättsegare

vid stranden dock ej förment att

lagligen gällande göra det an

-

Landstingets motiver.

§ 1.

I landstingets allmänna yttrande

öfver lagförslagen har

betonats nödvändigheten för länets

fiskeriidkande befolkning,

att gemensamhetsfiske med Danmark

fortfarande får bedrifvas

åtminstone i Öresund och att

denna för båda länderna vigtiga

angelägenhet, så snart ske kan,

på ministeriel väg ordnas.

§ 2.

På länets sydkust inträffar på

många ställen, att annan än den,

som eger strandjorden, har fiskerätt

vid liafsstranden. Sådana

under benämning af »åldrätter»,

»laxdrätter» och äfven »fiskedrätter»

förekommande fisken

innefatta rätt att äfven med

uteslutande af jordegaren ensam

fiska mellan vissa vanligen med

råstenar eller andra rågångsmärken

betecknade punkter på

stranden. De anses på flera

ställen af högt värde samt gå i

köp och lagfaras likasom fast

egendom. Detta förhållande,,son i

torde vara eget för Sveriges sydligaste

län, har föranledt tillägget

och ändringen i mom. 2.

MALMÖHUS LÅN.

115

språk på större område i fiskevattnet,

hvartill han kan anse

sig befogad.

Agntägt för eget behof varder

ej någon förmenad å den strand

och de tider, der det hittills

oklanderligt bedrifvits, såvida ctet

utan hinder för utöfvande af

fiskerätt vid stranden ske kan.

§ 3, lika.

§§ 4 och 5, lika.

Kap. II.

Om flskerättighet i insjöar och

rinnande vatten.

§§ 6—10, lika.

Kap. III.

Om hushållning med fiskevatten.

§ 11-

I hvarje eif, ström, å eller

sund skall vattenled för fiskens

Förslaget om ett tredje mom.

i denna § i fråga om agntägt

har sin grund i den fiskeriidkande

befolkningens på länets

vestra kust behof att för sitt

hafsfiske taga agn hvar den

kunnat fås. Rättigheten dertill,

utan hvilken de ej kunna drifva

sitt yrke, har aldrig varit dem

förmenad.

§ 3.

På länets vestkust, der de

fiskandes rätt att följa hafsfisken

efter dess dref eller stimm och

fiska invid stränderna aldrig varit

klandrad, begagnas icke notdrägt.

Den inskränkning i allmän

fiskerätt, som mom. 2 af

denna § skulle afse, är således

utan all betydelse för denna del

af länet; och anser sig landstinget

derföre ej böra göra någon

erinran emot de i denna j

inrymda stadganden, hvilka i

öfrigt hufvudsakligen å rikets

nordligare delar hafva sin tillämpning.

§ 11.

I Kongl. förordningen den 30

December 1880 om jordegares

116

MALMÖHUS LÄN.

gång alla tider på året i djupaste

vattnet lemnas fri från fasta fiskeredskap

eller annan byggnad till

en tredjedel af vattendragets

bredd, der kungsådra af ålder

varit, och hälften mindre eller

en sjettedel af bredden, der ingen

kungsådra varit af ålder, inen

fiske eller lekplats ligger ofvanför.

Likaledes må ej, der ström

eller å i hafvet eller i insjö utfaller

eller från annat vattendrag

eller från insjö vidtager, anbringas

sådan fast fiskeredskap

eller byggnad, att fiskens gång

i djupaste vattnet hindras.

Lika med fast fiskebyggnad

anses här hvarje garn eller

spjelredskap, hvarigenom fiskens

fria upp- och nedgång hindras

längre tid än femton minuter.

§§ 12—15, lika.

§ 16.

Egare till skogsbackar eller

lundar, hvilka äro belägna invid

rätt öfver vattnet å hans grund

stadgas i § 8, att kungsådra, der

den af ålder varit, skall anses

framgå i djupaste vattnet, så

framt ej annorledes är bestämdt.

Härmed öfverensstämde byggningabalkens

20 kap. 5 §. Att

i fråga om fisket afvika från

denna grundsats, som vunnit

stadga i vår civillag, synes vara

desto mindre lämpligt, som erfarenheten

visat, att gällande

fiskeristadgas af komiterade upptagna

bestämmelse, att kungsådran

skulle hållas öppen »å det

djup, att all fisk framkomma kan,»

med största svårighet kan tillämpas.

Det har både bland

fiskare och vetenskapsmän varit

föremål för olika meningar, om

de särskilda slagen af fisk kunna

framgå på ena eller andra stället

i ett vattendrag.

Särskildt för fiske af lax och

laxöring torde det vara af vigt,

att föreskrift om den s. k. mindre

kungsådrans öppnande äfven

skall afse det fall, att fisklekplats

finnes ofvanför i vattendraget.

Förändringen i slutet af §:n afser

att förekomma, att t. ex. flera

not nedsättas efter hvarandra

hvar femtonde minut, hvarigenom

vattendraget för längre tid skulle

kunna afstängas.

O

Tillägget ■''»närmast stranden»

är föranledt deraf, att ifråga

7

O

MALMÖHUS LÅN.

117

fiskevatten, der fiskeratten honom

ej uteslutande tillhör, må dem

ej afrödja närmast stranden, så

framt veterligt är, att de gjort

fisket nytta.

§§ 17—23, lika,

§ 24.

Der fiskeristyrelsen, distriktets

fiskeriintendent eller innehafvare

af fiske i sötvatten, i hvilket med

dess tillflöden och aflopp fiskerätt

tillkommer flera, finner nödvändigt,

att särskilda bestämmelser

om fiskets vård och lämpliga

bedrifvande vidtagas, anmäle sådant

hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i länet.

Sedan fiskeriintendenten ej

mindre förslagsvis uppgifvit det

fiskeområde, inom hvilket på

grund af likartade natur- och

fiskeriförhållanden de fiskeberättigade

anses böra om enahanda

föreskrift er för fisket s bedrifvande

förena sig, än ock afgifvit af erforderlig

motivering åtföljdt förslag

till dylika särskilda föreskrifter

för området, kalle Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande samt- j

liga egare och arrendatorer af |

fiskerätt inom det uppgifna fiskeområdet

att å viss ort och tid

sammankomma för att i ärendet

besluta, och kungöre på samma

gång fiskeriintendentcns förslag

till särskilda föreskrifter.

Kallelsen skall minst fjorton

dagar före sammanträdet uppläsas

från predikstolarne i den eller de

varande från gällande fiskeristadga

hemtade stadgande enligt

uppgift någon gång blifvit misstvdt

till jordegarens skada.

§ 24.

På de skäl, hvilka en komiterades

betänkande bifogad reservation

upptager, synes rätt

till initiativ i den vigtiga fråga,

som i denna § omhandlas, icke

böra vara lemnadt ensam åt

fiskeberättigade utan äfven åt

fiskeristyrelsen, men sådan rätt

bör äfven inrymmas åt distriktets

fiskeriintendent, hvilken derigenom

bäst kan komma i tillfälle

att ådagalägga sin kännedom

om och sitt intresse för

fiskeriförhållandena inom distriktet,

Åt honom såsom sakkunnig

och opartisk bör äfven anförtros

den grannlaga undersökningen

om fiskeområdets storlek, och

det torde ej vara lämpligt att

låta en omröstning af fiskeberättigade

afgöra, om det af intendenten

föreslagna område

skall inskränkas. Man kan tänka

sig att fiskeberättigade träffa

öfverenskommelse om ett så

litet område, att derinom ej

finnes någon fisklekpluts, och

i sådant fäll blefve stadgandet

ändamålslöst. Då det står en

hvar fiskeberättigad öppet att

med iakttagande af derom meddelade

föreskrifter få ärendet

118

MALMÖHUS LÅN.

socknar, hvarinom det föreslagna

fiskeområdet är beläget. Eger

kronan fiskerätt inom nämnda

område, förordne Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande ombud att

kronans rätt i ärendet bevaka.

För ecklesiastika boställen och

lägenheter förordne domkapitlet

sådant ombud.

Vid sådant sammanträde, som

här omtalas, ege hvarje egare

och arrendator af fiskerätt att

tillstädeskomma och i besluten

deltaga. År fiskeriintendenten

tillstädes vid sammanträdet, ege

han att i öfverläggningarne men

ej i besluten taga del.

Vid sammanträdet höras de

fiskeberättigade först öfver fiskeri - intendentens förslag angående

det fiskeområde, för hvilket öfverenskommelse

om enahanda föreskrifter

anses kunna träffas. Äro

alla närvarande fiskeberättigade

derom ense eller antages det af

flertalet, utan att anmälan om

missnöje emot beslutet genast

sker, kommer dervid att bero.

Anmäles missnöje eller godkännes

ej förslaget af flertalet, skall

frågans afgörande hänskjutas till

sådan särskild nämnd, som omtalas

i § 28; och skall i dessa

fall den vidare handläggningen

af förslaget hvila, till dess nämnden

bestämt fiskeområdets storlek.

I öfrigt, lika.

§ 25.

Hafva de fiskeberättigade, på

sätt här ofvan i § 24 sägs, träffat

hänskjutet till fiskerinämndens

afgörande, torde fiskeberättigades

beslutanderätt icke kunna

anses för nära trädd igenom

ifrågavarande stadgande, som

helt visst skall för det allmänna

medföra fördel.

Som en egare kan upplåta åt

många att fiska på samma område,

har ordet »innehafvare» på

några ställen i §:n ansetts böra

utbytas mot »egare eller arrendator»

af fiskerätt.

§ 25.

Tillägget är föranledt af anslutning

till ofvannämnda reser

-

MALMÖHUS LÄN.

119

öfverenskommelse, och hafva besvär

i rätt tid och ordning ej

inkommit, eller har i anledning

af inkomna besvär den särskilda

nämnden meddelat beslut, skall,

derest besluten i laga ordning

tillkommit och föreskrifterna ej

strida emot denna förordning

eller annan allmän lag, Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande genom

utslaa; fastställa samma föreskrifter

att för fiskeområdet gälla

under den tid, som här nedan i

§ 27 sägs, äfvensom bestämma

påföljd för öfverträdelse deraf

till högst tvåhundra kronors boter

jemte förlust af redskap och

fångst. Skulle deremot Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande finna,

att öfverenskommelsen ej i laga

ordning tillkommit eller att de i

densamma upptagna föreskrifter

strida emot denna förordning

eller annan allmän lag, infordre

då från distriktetsfiskeriintendent

utlåtande i ämnet och meddele

utslag med billig hänsyn till alla

de i ärendet uttalade åsigter. I

Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes

utslag må de fiskeberättigade

söka ändring hos Kongl.

Magt etc.

I öfrigt, lika.

§ 26.

Sådant beslut för fiskes bedrifvande

inom visst område, hvilket

afhandlas i § 24, skall bestämma:

a. de delar af året, under

hvilka med hänsyn till det ena

eller andra fiskslagets lektid

lekplatserna i sin helhet eller

vation, som möjliggör myndigheters

åtgärder mot fiskets utrotande

och till dess förbättrande

gent emot fiskeberättigades likgiltighet

eller egennytta.

§ 26.

Torde böra redigeras i öfverensstämmelse

med oftanämnda

reservation.

120

MALMÖHUS LÅN.

vissa delar deraf böra fridlysas

samt fisket å dem inställas.

b. (lika med komiténs förslag).

c. (lika med komiténs förslag).

d. — särskildt med afseende

på fiske efter lax dessutom —

det mått, under hvilket mindre

lax ej får fångas, samt de tider,

under hvilka denna fisk efter erfarenheten

kan antagas gå från

lekplatserna till hafvet eller större

sjöar; skolande under dessa tider

allt laxfiske i vattendraget inställas

och de dertill brukade

redskap samt i vattendraget befintliga

ålkistor och andra fiskebyggnader

vara tillslutna eller

uppdragna på land.

§ 27.

Beslut i enlighet med § 24 angående

fiskes bedrifvande inom

visst område skall gälla i fem år

från den dag, som i öfverenskommelsen

eller af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

bestämmes.

Anser fiskeristyrelsen, distriktets

fiskeriintendent eller någon

fiskeberättigad ändring i bestämmelsen

böra göras efter nämnda

tid, anmäle han sådant hos Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande före

utgången af samma tid. Göres

ej sådan anmälan, är den förut

träffade bestämmelsen fortfarande

gällande, hvarje gång i ytterligare

fem år.

Inkommer t ill Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

behörig framställning

om ändring i gällande

bestämmelse mellan fiskeberättigade,

förfares såsom här ofvan

§ 27.

Ändringarne och tillägget hafva

skett till följd af nyss nämnd

anledning.

MALMÖHUS LÅN.

121

är stadgadt för det fall, att sådan

bestämmelse ifrågasättes för

område, der särskilda bestämmelser

angående fisket ej enligt

denna stadga äro meddelade;

och skall den äldre bestämmelsen

emellertid fortfarande gälla,

till dess de nya bestämmelserna

träda i kraft.

Lika med

komiténs

förslag.

§ 28.

I hvarje län---

— inom visst område.

Dessa ledamöter —•

den afgångne återstått.

Har vid sammanträde af fiskeberättigade

inför Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande missnöje i

laga ordning anmälts emot fiskeberättigades

beslut angående storleken

af det område, hvarför gemensamma

bestämmelser ifrågasättas,

eller hafva besvär emot

sådan af de fiskeberättigades flertal

antagen bestämmelse i laga

ordning anförts hos Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande, kalle denne

tre eller fem bland de af landstinget

och hushållningssällskapets

förvaltningsutskott till ledamöter

i fiskerinämnd utvalde män

att å viss tid och ort såsom särskild

sådan nämnd sammanträda

och pröfva den klagandes talan

äfvensom distriktets fiskeriintendent

att vid sammanträdet till—

städeskoinina för att med upplysningar

tillhandagå och, om så

erfordras, yttrande öfver tvistefrågan

afgifva. Vid sammanträdets

början etc.

I öfrigt, lika.

§ 28.

Fiskeriintendenten torde äfven

böra vid nämndens sammanträden

hafva en rådgifvande röst,

desto hellre som i de flesta fall

upplysningar om lokala förhållanden

på platsen äro för nämnden

behöfliga. Tillägget att fiskeriintendenten

äfven bör kallas

till nämndens sammanträde har

af denna anledning ansetts erforderligt.

122

MALMÖHUS LÅN.

§§ 29—32, lika.

§ 33.

För hvarje fiskeområde, der

särskild bestämmelse om fiskes

bedrifvande meddelats, skall utses

en eller flera tillsyningsman

till erforderligt antal att öfvervaka

dess efterlefnad.

Sådana tillsyningsmän må af

de fiskeberättigade sjelfva utses

eller ock af Kongl. Maj-.ts Befallningshafvande

förordnas. Till

syningsmännen äro skyldiga att

ställa sig till efterrättelse de anvisningar

och föreskrifter, distriktets

fiskoriintendent finner

lämpligt att lemna dem i afseende

på deras befattning, äfvensom

att meddela fiskeriintendenten

upplysningar och redogörelser

i de ämnen, som med deras

verksamhet och hans tjenstebefattning

stå i sammanhang. Tredskas

tillsyningsman att fullgöra

honom meddelade föreskrifter,

varde han på anmodan affiskeriintendenten

af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

från sin befattning

entledigad.

§ 34, lika.

Kap. IV.

Om ansvar för öfverträdelse af

denna stadga.

§§ 35—37, lika.

§ 38.

Afrödjer någon närmast stranden

sådana skogsbackar eller

lundar, som i § 16 omtalas, plikte

högst etthundrafemtio kronor.

§§ 39—48, lika.

§ 33.

Det synes ej vara någon anledning

att, på sätt komiterade

för vissa fall föreslagit, låta tillsyningsmännen

utses å kommunalstämma,

Den, som känner,

huru dylika val på kommunalstämmor

vanligen förrättas af ett

ringa fåtal af kommunens medlemmar,

skall finna, att valsättet

icke erbjuder någon garanti för

att tillsymngsmännen, på hvilkas

vaksamhet och pligttrohet fiskets

förbättrande inom fiskeområdet

skulle bero, blefvo för sin befattning

lämpliga. Dessutom saknas

i förslaget föreskrift, huru

valet skulle tillgå, om fiskeområdet,

såsom väl oftast blir fallet,

sträcker sig genom flera kommuner.

Tillägget i slutet af denna §

afser, att bereda fiskeritjenstemännen

medel att kunna kontrollera,

huruvida de för fiskeområdet

meddelade föreskrifter

efterlefvas.

§ 38.

Tillägget är föranledt af hvad

i § 16 härofvan blifvit anmärkt,

/

MALMÖHUS LÅN.

Ivap. V.

Allmänna bestämmelser.

123

§ 49.

I fiskevatten, som icke är lagligen

deladt, må icke egaren af

fiskerätt eller hans rättsinnehafvare

upplåta sin fiskerättighet åt

mera än en person, såvida icke

de flesta öfriga egare af fiskerätt

i samma fiskeområde dertill samtycka.

§ 50—52, lika.

§ 49.

Om egare af fiskerätt skulle

lemnas öppet att upplåta fisket

åt många arrendatorer, kunde

lian lätt skaffa sig pluralitet i

de ämnen, hvarom § 24 och följ.

handla. För att förekomma sådant

missbruk, har hans rätt att

upplåta sitt fiske åt mera än eu

person ansetts böra bero på de

flesta öfrigafiskerättsegaresbifall.

O O

Förslag

till

Stadga

för fiskeristyrelsen.

§§ 1—4, lika.

Förslag

till

Instruktion för statens fiskeritjenstemän.

§§ 1 och 2, lika.

§ 3.

Fiskeriintendentens åligganden

Oo

äro:

a, lika.

b, lika.

c, att öfvervaka det fiskeristadgans

föreskriftersamt meddelade

bestämmelser beträffande fiskerierna

efterlefvas, samt att till

åtal hos vederbörande allmänna

åklagare befordra äfverträdelser

häremot, der han ej sjelf kan åta

-

Då förslaget upptager endast

fyra fiskeriintendenter för hela riket,

är det icke möjligt, att intendenten

skulle kunna medhinna

att i sitt vidsträckta distrikt utöfva

åtalsrätten, hvilken torde

böra, såsom i andra liknande

124

MALMÖHUS LÅN.

let utföra; egande fiskeriintendenten

i detta hänseende att erhålla

biträde af de fiskeriuppsyningsmän,

som inom distrikt et anställas

med förordnande af Kongl.Maj:ts

Befallningshafvande.

d. att öfvervaka sådana fisk—

odlingsanstalter inom distriktet,

som uppbära anslag af allmänna

medel, samt att tillse, att dessa

behörigen skötas äfvensom att,

der så kan anordnas, undervisning

i fiskodling vid dylika anstalter

må meddelas,

e—k, lika.

1. att årligen inom Mars månads

utgång till fiskeristyrelsen

afgifva redogörelse för sin

verksamhet under det förflutna

året jemte förslag till de förrättningar,

som under det löpande

året anses böra komma till utförande.

§§ 4-7, lika.

fäll, anförtros åt allmänna åklagarne.

Dessa äro också lättast i

tillfälle att utföra åtalet, hvilket

skulle medföra onödig tidspillan

och kostnader för intendenten

och uppsyningsmännen. Domstolarne

äro i hvarje fäll, der

särskilde upplysningar och sakkunskap

erfordras, oförhindrade

att infordra intendentens yttrande.

Att gifva en föreskrift om

fiskeriintendents skyldighet att

utöfva kontroll öfver enskildes

fiskodlingsanstalter, som ej åtnjuta

understöd af det allmänna,

synes ej lämpligt. Det bör stå

egaren af dylik anstalt fritt att

sköta den utan myndighets inblandning.

Påkallar han fiskeritjenstemans

medverkan, lärer den

honom ej förvägras.

Redogörelse för fiskeriuppsyningsmännens

verksamhet bör ej

uttryckligen åläggas intendenten,

då det ej torde vara honom möjligt

att inom sitt vidsträckta distrikt

kunna med sådan noggrannhet

följa deras åtgärder,

att han kan lemna fullständig

uppgift. I den mån han hinner

granska deras åtgöranden, blifva

dessa föremål för hans egen embetsberättelse.

Med hänsyn till

det omfattande arbetsområde,

som skulle blifva intendenten anvisadt,

och den ovissa ställning,

som han enligt § 2 skulle intaga

till sina närmaste förmän, torde

lagstiftaren icke böra belasta honom

med åligganden, som han

ej blifver i stånd att utföra.

MALMÖHUS LÄN.

125

Kapten L. Pålsson.

Lerberget.

Undertecknade, ombud från samtlige fiskelägena inom Kullen,

få till Eder i egenskap af ledamot i den komité, som länets landsting

tillsatt för afgifvande af förslag till underdånigt utlåtande öfver

förslaget till ny fiskeristadga, vördsamt å den fiskeriidkande befolkningens

vägnar härmed ingifva denna promemoria.

Det är såväl för Eder kändt, som för hvar och en med förhållandena

bekant lätt insedd sak, att, der s. k. krokfiske i

någon väsentlig män bedrifves, der måste ock fiskeriidkarne vara

beredda på och i tillfälle att anskaffa agn för krokarne. Lika väl

kändt är ock, att vid Malmöhus läns hafskust detta slag af fiske

är ganska väsentligt, ja, så att under månaderna November, December,

Januari, Februari och Mars äro fiskrarna med få undantag

uteslutande hänvisade till kustfiske, och som då i följd af väderleksförhållanden

med mera endast kan bedrifvas helt nära stränderna

på en å två meters vattendjup.

Den agn, som fiskrarna dertill oundgängligen behöfva, utgöres,

som bekant är, af s. k. strandorm eller Bandmask och räkor,

hvilkas fångstplats endast äro sandreflarne vid hafvets stränder, der

fiskrarna genom upprörande af sandbottnen medelst pulsning bringa

strandormen, så att säga, i dagen, och genom räkhåfvar skjutna

längs bottnen framför dem uppfånga räkorna, eller också med räkrusor,

allt på ett djup af eu half å två tredjedels meter.

Häraf framgår, att det för saltsjöfisket i Öresund och Kattegat

längs Skånes vestra kust är ett hufvudvilkor för fiskets bestånd,

att fiskrarna utan inskränkning ega taga agn och lägga sina fiskekrokar

till fångst hvarhelst det än är i hafvet. Göres deri någon

inskränkning genom lagstiftning, så är det icke svårt att inse,

hurusom det fiske, som just bringar dessa många hafvets arbetare

deras knappa utkomst under årstider, då intet annat fiske kan bedrifvas,

inom kort skall icke blott aftaga utan helt och hållet upphöra,

hvaraf återigen följden lätt kan tänkas.

Det är under medvetande af dessa förhållanden ocli i förlitande

derpå att med den föreslagna fiskeristadgans antagande till lag

afses att, såvidt ske kan, stödja och hägna fiskerierna som vi våga

fästa Eder uppmärksamhet dervid, att allt slags inrymmande åt den

s. k. strandegaren till makt och dispositionsrätt ute i vattnet med

ens skull gifva eu dödsstöt åt fiskeriet vid »Skånes vestkust.

126

MALMÖHUS LÄN.

Det torde derföre vara af allra största vigt, att i blifvande förslag

till utlåtande särskildt betonas nödvändigheten af att från

bestämmelserna i förslagets § 2 angående strandeganderätten ett

tydligt undantag göres för allt slags fiske och agntägt vid Öresunds

och Kattegats stränder i Malmöhus län.

Hvad åter beträffar den häfdvunna ordningen om gemensamt

fiske i Kattegat och Öresund för danska och svenska undersåtar,

sä, ehuru förslaget till ny fiskeristadga ej innehåller något derom,

vilja vi ej underlåta att framhålla nödvändigheten af dess bibehållande

och stadgande genom lag, så att ingen inskränkning blefve

gjord för fiskrarna att inom ofvannämnda områden följa sillen och

fisken efter dess dref.

Slutligen bedja vi få omnämna, och torde vara skäl att påpeka,

hurusom närheten af främmande land, skånska vestkustens läge,

Öresunds och Kattegats vattens oberäkneliga strömningar samt

strändernas långgrunda och sandiga beskaffenhet med mera göra det

nödvändigt att vid lagstiftning angående fiskerinäringen fästa sådana

särskilda undantag för hafsfisket i denna del af riket, som af förhållandena

betingas.

Höganäs vid allmänt sammanträde den 16 Februari 1884.

O

tV. Corfitzon. J. P. Fisch.

Ömbud från Mölle.

N. P. Andersson. Ch. Andersson.

ömbud från Lerhamn.

S. Tambo. L. P. Cronberg.

ömbud från Nyhamn.

./. M. Lindgren. ./. Skotte.

Ombud från Höganäs.

N. P. Andersson. A. Larsson.

Ombud från Lerberget.

C. Svensson. J. M. Svensson.

Ombud från W ikorn

Nils N. Björk. L. Pettersson. J. Andersson. N. P. Magnusson.

Ombud från Råå.

ELFSBORGS LÅN.

127

1) Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Elfsborgs län.

Till Konungen.

Enligt nådig remiss den 3 Augusti 1883 har Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande infordrat och får härvid underdånigst öfverlemna

detta läns landstings underdåniga yttrande öfver det af utsedda

komiterade afgifna betänkande och förslag till ny fiskeristadga

med mera samt såsom eget utlåtande åberopa hvad landstinget

anfört.

Underdånigst

E. SPARRE.

Mats Zachrison.

Venersborg i Landskansliet den 31 December 1884.

2) Elfsborgs läns landsting.

Till Konungen.

Sedan i anledning af nådig remiss den 3 Augusti 1883 Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Elfsborgs län infordrat länets

landstings underdåniga yttrande öfver ett af dertill i nåder förordnade

komiterade afgifvet underdånigt betänkande med förslag till

ny fiskeristadga med mera, samt landstinget vid sammanträde den

19 September nyssnämnda år uppdragit åt utsedda personer att till

innevarande års lagtima landsting afgifva förslag till sådant yttrande,

har landstinget vid sammanträde denna dag beslutat i ämnet

afgifva följande yttrande.

Då inom länet i följd af dess belägenhet saltsjöfiske icke

idkas, twde något landstingets utlåtande öfver den föreslagna fiskeristadgans

kap 1 om rättighet till saltsjöfiske, icke vara erforderligt.

I kap. 2 ai förslaget, som afhandlar frågan om tiskerättighet

i insjöar oci rinnande vatten, hafva upptagits enahanda bestämmelser,

som angående samma ämne återfinnas i nu gällande

128

ELFSBORGS LÅN.

lag, hvadan och dä någon anmärkning i afseende å dessa stadganden

icke torde vara att framställa, landstinget hemställer om

nådigt bifall till nämnda kapitel af författningsförslaget.

I fråga åter om hushållningen med fiskevatten, hvarom föreskrifter

finnas meddelade i det underdåniga förslagets kap. 3

har landstinget i vissa väsentliga delar icke kunnat biträda lagförslagets

bestämmelser, utan får, med förordande till bifall af

föreskrifterna i de §§ af samma kapitel, mot hvilka anmärkning

här nedan icke blifvit framställd, i afseende å öfriga §§ i samma

kapitel underdånigst anföra följande.

Sedan i § 11 upptagits uttryckligt stadgande, att fiskeled skall

utgöra viss andel af ett vattendrags bredd, medgifves dock i § 12

undantag från berörda föreskrift, så att, om ej fiskebragder kunna

inrättas å båda sidor om fiskeled, hälften af vattendragets bredd

får intagas till fiskebyggnad, under det den andra hälften skall

lemnas öppen. Efter landstingets uppfattning skulle berörda undantagsstadgande

icke utgöra hinder för fiskevattensegare å ömse sidor

af ett vattendrag att utmed detsamma å båda sidor i zigzag anlägga

fiskebyggnader till vattendragets halfva bredd, endast byggnaderna

ej lades midt emot hvarandra; men då med stadgandet,

att vattenled alla tider af året skall till viss del lemnas fri för

fiskens upp- och nedgång, uppenbarligen afses, att den sålunda

bestämda fiskeleden bör ega en, såvidt omständigheterna och vattendragets

läge medgifva, skäligen rak sträckning, hemställer landstinget,

att till § 12 måtte göras ett tillägg i syfte, att fiskebragder,

inrättade å ömse sidor af ett vattendrag till dess halfva bredd å

hvardera sidan, icke få läggas närmare hvarandra än 60 fot, räknadt

efter längden af vattendraget.

Enär, efter hvad erfarenheten visat, bottenluckor till beredande

af fri upp- och nedgång för fisken i dammarne ej befunnits tjenliga

för det med dem afsedda ändamål, helst dessa mångenstädes icke

i stadgad ordning hållas öppna och svårighet ofta möter för kontroll

på deras öppenhållande, har landstinget för sin del funnit

önskvärdt, att i vattendrag, der lax finnes och der tvärs öfver

vattendraget äro anbragta sådana stängsel, som hindra laxen .av

gå upp, laxtrappor böra af egaren till stängslet anbringas utan afseende

på om bottenluckor finnas eller icke, hvarför landstinget

underdånigst föreslår, att ett stadgande i berörda syfte måtte varda

intaget i den nya stadgan.

Då lagförslaget i §§ 15—23 innehåller de st idganden om förbud

mot vissa fångstsätt, om inskränkning i tiden för vissa fisken

ELFSBORGS LÄN.

129

samt om förbud mot andra åtgärder till fiskets skadande, som ansetts

böra i fiskeristadgan inflyta, har landstinget, som mot berörda

stadganden icke funnit något att erinra, icke undgått att finna

anmärkningsvärdt, att några bestämmelser om fångande af kräftor

deri icke finnas meddelade. Då emellertid inom vissa orter af

länet tillförene funnits riklig tillgång på kräftor, men denna i icke

ringa grad numera aftagit, särdeles derigenom att deras fångande

varit tillåtet alla tider af året och utan någon inskränkning med

hänsigt till storleken, torde det vara nödigt, att, till förekommande

af kräftfiskets totala tillintetgörande, i fiskeristadgan intages uttryckligt

förbud dels mot kräftfiske under Maj, Juni och Juli månader,

eller den vanliga lektiden för detta Åskslag, dels ock mot

fångande af kräftor till mindre storlek än dem, som från nosen till

stjertspetsen i längd hålla tio centimeter.

Lika med hvad komiterade i motiverna till författningsförslaget

anfört, anser tinget väl, att, då olika orters skilda naturförhållanden,

fiskarter och fiskesätt betinga olika föreskrifter till fiskets

vård, sådana föreskrifter icke lämpligen kunna upptagas uti en för

hela landet gällande fiskeristadga, utan böra i stället fastställas i

specialstadgar för särskilda fiskevattens områden; men med denna

komiterades åsigt om nödvändigheten af specialstadgars fastställande

i och för åstadkommande af en rationel hushållning med fiskevatten

öfverensstämma dock ej författningsförslagets stadganden i fråga

om sättet för åvägabringande af dylika stadgar, hvarom förmäles i

§ 24 af det underdåniga förslaget till fiskeristadga. Deri har nemligen

möjligheten att åstadkomma dylika föreskrifter helt och hållet

gjorts beroende af vederbörande fiskeberättigade sjelfva såväl i

fråga om rätt att väcka förslag om särskild stadga, som ock angående

dess innehåll. Skulle nu en sådan rättighet öfverlemnas

allenast till vederbörande delegare i ett fiskevatten, tvekar icke

landstinget att uttala den farhåga, att dylika överenskommelser

sällan skola komma till stånd och den med en ny fiskeristadga

åsyftade bättre hushållningen med fiskevatten derigenom varda

förfelad.

Redan 1766 års fiskeristadga med den derefter den 24 Januari

1771 utfärdade nådiga förklaringen innehöll, att utöfver de föreskrifter

angående hushållning med fiskevatten, hvilka i den allmänna

stadgan intagits, borde i afseende på sådana fiskevatten, hvari flera

egde fiskerätt, fastställas ytterligare regler för fiskets ändamålsenliga

bedrifvande och vård, och såväl efter berörda författning

egde, som enligt den senare utfärdade, nu gällande fiskeristadgan

Utletande öfver förslag t. ny Fiskeristadga. 9

130

ELFSBORGS LÅN.

af den 29 Juni 1852 eger ännu Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

att, utan vederbörande rättsegares begäran och till och med i strid

mot deras önskan och öfverenskommelse, stadga föreskrifter i

nämnda afseende. Bestyret med utfärdande af stadgar för fiskets

ordnande med hänsigt till dess framtida bestånd, som sålunda utöfvats

och fortfarande handhafves af offentlig myndighet, har dess

mindre gifvit eller kunnat gifva anledning till anmärkningar, som,

innan beslut i dylika ämnen meddelats, fiskeriintendent eller annan

sakkunnig person alltid tillhandagått med erforderliga upplysningar.

Komiterade, hvilka alltså för sitt förslag att öfverlemna initiativrätten

till åvägabringande af särskilda stadgar för olika fiskevattensystem

åt delegarne i fisket, med rätt för dessa att ensamma

härom besluta och utan befogenhet för den offentliga administrationen

att i beslutet göra ändringar, icke hafva att åberopa någon

historisk grund, anföra såsom stöd för sitt förslag i omförmälda

hänseende hufvudsakligen, att den nu gällande rättigheten för

offentlig myndighet att, vare sig på förslag af fiskeberättigade eller

icke, meddela föreskrifter om fiskets vård icke vore förenlig med

de grunder, hvarpå vår näringslagstiftning i öfrigt hvilade, äfvensom

att, då lagstiftaren i allmänhet borde åt egaren af ett fiskevatten,

som ej stode i samband med annans, öfverlemna att sjelf

vårda sitt fiske, syntes ock i afseende på fiskevatten, deri flera egde

del, lagstiftaren endast böra tillse, att ej någon delegare mot annans

vilja skadade dennes fiske. Förutom att landstinget i den nu

i ämnet gällande lagstiftningens mer än hundraåriga bestånd, äfvensom

deri att häremot icke försports någon anmärkning, finner ett

giltigt skäl för bibehållande af den rätt till specialstadgars utfärdande

för hushållning med fiske, som, utan afseende å hvad fiskevattensegare

derom öfverenskommit, af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i första instansen utöfvas, torde mot komiterades åsigt,

att denna rätt icke vore förenlig med den gällande näringslagstiftningen

i öfrigt, kunna erinras, att, likaväl som lagstiftaren stadgat

inskränkningar för jordegaren i afseende å jagt å hans mark

efter en del djurslag vissa tider om året samt i fråga om skogsafverkning

inom en del provinser, torde äfven staten ega att, till

befrämjande af fiskenäringen, för såväl det allmännas som enskildas

bästa föreskrifva nödiga stadgar, helst statens mellankomst allt

hittills visat sig nödvändig i alla länder och ej minst i Sverige,

der med afseende å de bestående förhållandena den enskildes

omtanka om sådan sin egendom, hvari, så att säga, en slags gemensamhet

eger rum, såsom fiskerättighet i samma vatten, icke torde

ELFSBORGS LÅN.

131

vara tillfyllest för att endast på frivillighetens väg söka åstadkomma

överenskommelser till fiskets skydd. Två komiterade hafva

också i afgifven reservation mot flertalets beslut anfört, att eganderätten

till del i ett gemensamt fiskevatten är föga mer än en

nyttjanderätt, då ingen kan sägas uteslutande ega en flytande vattenmassa

lika litet som fisken deri, med mindre den fångas under sitt

tillfälliga uppehåll inom den enes eller den andres vattenområde.

Men utom dessa skäl för bibehållande af nu gällande lagstiftning

i fråga om överenskommelser till fiskets ordnande inom olika

vattenområden, förekommer såsom det måhända mest giltiga, att

komiterade, då de åt delegare i fiskevatten öfverlemnat uteslutande

initiativ till överenskommelser om specialstadgar, tillika bestämt,

att vid fråga om några och i sådant fall livilka särskilda föreskrifter

böra meddelas flertalets beslut skulle blifva gällande. Orättvisan

af detta omröstningssätt är uppenbar, då härigenom den, som

t. ex. eger nio tiondedelar i fiskevattnet, ej har större afgöranderätt

än egaren eller innehafvaren för en kort tid af en hundradedel af

fisket; och genom antagande af detta omröstningssätt synas komiterade,

som i eganderättens helgd funnit det egentliga stödet för sitt

förslag att åt allenast delegare i ett fiskevatten öfverlemna afgörandet

om fiskets ändamålsenliga vårdande genom särskilda stadgars antagande,

hafva begått en motsägelse, enär just genom det föreslagna

omröstningssättet eganderätten blefve i väsentlig mån inskränkt.

Med bibehållande, såsom landstinget för sin del tillstyrker,

af det nuvarande sättet för åvägabringande af överenskommelser

till fiskets skydd och ändamålsenliga ordnande i vatten, hvari flera

ega fiskerättighet, det nemligen att rätt att väcka förslag till specialstadgar

skulle fortfarande tillkomma såväl fiskeritjensteman som

delegare i fiskevatten, och Ivongl. Maj:ts Befallningshafvande derjemte

ega att, derest de fiskeberättigade ej enades, skilja dem

emellan, undviker man jemväl den svårlösta frågan om bestämmande

af en rättvis grund för omröstningen mellan delegare i fiskeområdet,

derest beslutanderätten vore åt dem öfverlemnad; och då ej

mindre alla fiskeberättigade utan äfven fiskeriintendent alltid höras

och ega afgifva sina yttranden och förslag, innan utslag i dylika

mål af Ivongl. Maj:ts Befallningshafvande meddelas, torde det icke

kunna med fog invändas, att fiskevatteusegares rätt att sjelfva

ordna sitt fiske i någon afsevärd mån lidit intrång.

Den af komiterade föreslagna fiskerinämnd för pröfning af

klagan öfver fiskeberättigades beslut, mot hvars sammansättning åtskilligt

torde vara att anmärka, bäfver, med antagande af denna

132

ELFSBORGS LÅN.

landstingets åsigt om nu gällande lags fortfarande tillämpning i

förevarande hänseende, jemväl öfverflödig, hvarför tinget icke inlåtit

sig i något vidare yttrande angående samma nämnd.

På sätt komiterade anfört, torde en af de väsentligaste orsaker

dertill, att de för visst fiskeområde meddelade särskilda bestämmelser

ej så, som önskligt varit, befordrat fiskets vård och tillväxt,

vara att finna uti den nuvarande bristen på tillsyn öfver stadgarnes

efterlefnad. Derföre hafva ock komiterade i § 33 af det underdåniga

förslaget ansett, att dylika tillsyningsman alltid skola vara

anställda till erforderligt antal inom hvarje faststäldt fiskeområde,

äfvensom föreslagit, att, der de fiskeberättigade icke åt sig sjelfva

förbehållit eller åt Kongl. Maj:ts Befallningshafvande öfverlemnat

deras tillsättande, de skulle utses på kommunalstämma.

Till följd af sin ofvan uttalade åsigt angående sättet för de

omförmälda öfverenskommelsernas bringande till stånd och då frågan

om fiskeritillsyningsmännens tillsättande icke torde vara att anse

som en kommunens gemensamma ordnings- eller hushållningsangelägenhet,

hemställer landstinget, att samma tillsyningsman, i sammanhang

med specialstadgarnes utfärdande, utses af Kongl. Majrts

Befallningshafvande på förslag, afgifvet af vederbörande fiskeberättigade

vid sammanträdet för stadgarnes uppgörande — en ordning,

som ansetts vara dess mer att föredraga, som, om tillsättningen

skulle verkställas af delegarne i fisket och dessa ej enades,

rättvis och lämplig grund för omröstningen dertill icke torde kunna

finnas. Aflöning till dessa tillsyningsman torde jemväl bestämmas

i enahanda ordning och bestridas af delegarne i fiskevattnet efter

den fördelning dem emellan, som i hvarje särskildt fäll pröfvas

skälig, hvarförutan till lindring i kostnaden för samma aflöning

tillsyningsmännen torde böra, då de hos allmän åklagare angifva

förseelse mot fiskeristadgan eller de särskilda överenskommelser,

hvarom förmäles i § 25, åtnjuta en tredjedel af ådömda böter och

hälften af förverkad redskap och fångst.

Såsom de komiterades underdåniga betänkande bifogade tabeller

utvisa, har visserligen landets sötvattenfiske förr varit vida

mer omfattande och gifvande, än som för närvarande är fallet;

men, ehuru landstinget, på sätt ofvan är anfördt, jemväl framhållit

nödvändigheten af anställande af såväl tillsyningsman för specialstadgars

efterlefnad som vetenskapligt bildade personer för tillhandagående

med råd och upplysningar för ett rationel vårdande

af fisket äfvensom för vakande öfver allt annat, som kan lända till

fiskerinäringens utveckling, kan landstinget dock icke instämma i

ELFSBORGS LÅN.

133

det förslag, som det underdåniga betänkandet innehåller i fråga

om upprättande af en särskild styrelse, som under benämning

fiskeristyrelse skulle omhänderhafva ärenden angående landets fiskerier

i syfte att åstadkomma deras förbättring och framtida utveckling

till en för staten och den enskilda inkomstbringande näring.

Att för en enda sådan, företrädesvis af enskilda utöfvad näring

anordna ett särskildt embetsverk med deraf följande kostnader för

statsverket anser tinget så mycket mer öfverflödigt, som dels ändamålet

torde kunna vinnas genom anställande af flera fiskeriintendenter

jemte iktyologer, och dels flera andra för staten vigtigare

näringsgrenar, såsom t. ex. jordbruket, ännu sakna öfverstyrelse.

Då tillika den tid icke torde vara aflägsen, innan ett särskildt

statsdepartement varder, i likhet med förhållandet inom flera andra

stater, inrättadt för handel och näringar, hvarom vid flera riksdagar

förslag ock varit å bane, hemställer landstinget, att komiterades

förslag om inrättande af en fiskeristyrelse icke måtte vinna

nådigt bifall, men föreslår i stället, att flera fiskeriintendenter anställas,

efter som behofvet visar sig sådant kräfva. Med hänsigt

till landstingets förslag om nu gällande fiskeristadgas fortfarande

tillämpning i hvad angår Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes rätt

att pröfva och fastställa fiskeristadgar för särskilda fiskevattenområden,

torde dessa fiskeriintendenter, i likhet med domänintendenterna,

lämpligen böra lyda under Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

i de län, för hvilka de äro anställda, och åt nämnda myndighet

jemväl öfverlemnas att såsom lokalförvaltning, på förslag af

fiskeriintendent, handhafva allt, som kan lända fiskerinäringen inom

länet till förkofran, på sätt äfven nu gällande instruktion för länsstyrelserna

i riket antyder. Vinner detta landstingets förslag nådigt

bifall, kommer öfverstyrelsen för fiskerierna i högsta instansen fortfarande

att utöfvas af Kongl. Maj:t i Civildepartementet, hvarest

jemväl enligt nu gällande lag besvär öfver lokalförvaltningens

beslut i fiskerimål handläggas.

Mot det underdåniga förslaget till instruktion för statens fiskeritjenstemän

har icke förekommit något att erinra.

Venersborg den 20 September 1884.

På landstingets vägnar:

Underdånigst

E. SPARRE.

Ludv. Almqvist.

134

SKARABORGS LAN.

1) Kongl. Ma i ds Befallningshafvande i Skaraborgs län.

Till Konungen.

Genom remissresolution den 3 Augusti 1883 har Eders Kongl.

Maj:t anbefallt Sin Befallningshafvande i Skaraborgs län att efter

landstingets i länet hörande afgifva underdånigt utlåtande öfver

särskilda komiterades den 3 förutgångne Mars afgifna betänkande

med förslag till ny fiskeristadga med mera.

Och sedan landstinget, som begagnat sig af det i Civildepartementets

skrifvelse den 14 September 1883 medgifna anstånd,

numera hit inkommit med sitt underdåniga yttrande i ämnet,

får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande med detsammas öfverlemnande

härigenom fullgöra ofvanberörda nådiga föreskrift.

Komiterade, hvilka rätteligen funnit sig böra så nära som möjligt

följa samma uppställning, som iakttagits i nu gällande fiskeristadga,

hafva dock ansett sig böra i särskilda kapitel afhandla

hvad som rörer rätt till saltsjöfiske samt hvad som angår rätt till

fiske i insjöar och rinnande vatten.

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande vill icke för sin del motsätta

sig en sådan anordning, men erinrar dock, att i följd deraf

nu gällande fiskeristadgas i § 5 meddelade bestämmelse angående

samtliga kronans enskilda fisken måst fördelas i två särskilda §§

(4 och 8). Om nu en sådan oegentlighet icke kan undvikas, så

torde likväl anledning saknas att på olika sätt affatta bestämmelser,

hvilka äro till innehållet alldeles lika; och då de i § 4 inskjutna

orden »ehvad de för kronans egen räkning nyttjas eller dess embetsman

på lön eller allmänna verk till understöd eller ock enskilda

personer på viss tid mot bestämda vilkor upplåtna blifvit»

icke inverka på innehållet af den i samma § meddelade bestämmelse

och icke återfinnas i § 8, hemställer Kongl. Majrts Befallningshafvande,

huruvida icke dessa ord kunna utgå.

Lika med landstinget anser Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

önskvärdt, att till undvikande af tvister angående fiskerättighet i

insjöar och rinnande vatten strandeganderätten blefve närmare

bestämd och begränsad. Och hvad landstinget anfört beträffande

§11 får Kongl. Maj:ts Befallningshafvande till alla delar biträda.

SKARABORGS LÄN.

135

Deremot kan Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke instämma

uti det af landstinget framstälda förslag om tillägg till § 13. Den

i slutet af denna § meddelade tillåtelse att i smärre vattendrag,

der något angeläget verk drifves, som i sträng torka har allt vattnet

af nöden till sin drift, igenstänga fiskeleden hel och hållen må

väl anses lämplig och af beholvet påkallad, men torde icke skäligen

kunna utsträckas derhän, att i hvarje fall, då igenstängande

af fiskeled fått oklandradt ega rum, sådant genom lagens stadfästelse

göres för all framtid orubbligt.

Medför fiskeledens igenstängande icke någon afse värd skada,

torde förhållandet fortfarande som hittills lemnas oklandradt och

kunna ega bestånd, utan att vattenverkets egare behöfver underkasta

sig kostnaderna för den i § 14 föreskrift^ undersökning. Vill

han åter tillförsäkra sig rätt att utan afseende å de anmärkningar,

som kunna deremot framställas, stänga fiskeleden, så bör han ock

iakttaga hvad i sådant hänseende är föreskrifvet.

Den i slutet af § 15 införda föreskrift, att vid sillfiske ej må

i notvarp qvarlemnas död fisk »till större mängd», synes vara väl

obestämd och lemna rum för tvekan, när den för öfverträdelse åt

förbudet stadgade ansvarspåföljd skall tillämpas eller icke.

Om den i § 17 af gällande fiskeristadga meddelade bestämmelse

angående förbud för egare af skogsbackar och lundar, belägna

invid fiskevatten, att i angifvet fall dem afrödja, verkligen

visat sig medföra något gagn och samma bestämmelse, hvilken

återfinnes i § 16 af komiterades förslag, således bör fortfarande

bibehållas, torde rättvisan fordra, att, såsom landstinget ifrågasatt,

egaren erhåller ersättning för den förlust, som kan tillskyndas

honom genom inskränkning i eganderättens utöfning. Det torde

dock onekligen blifva förenadt med icke ringa svårighet att noggrant

bestämma, på hvad sätt och under hvilka vilkor sådan ersättning

skall utgå. För sin del vågar Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

emellertid hemställa, huruvida icke ifrågavarande bestämmelse

skulle kunna helt och hållet uteslutas. Om en skogsbacke

eller lund otvetydigt visat sig vara till nytta för fisket, lärer väl

egaren finna med sin fördel förenligt att utan uppmaning dertill

genom lagbud skona densamma från afverkning. Vill han åter

afrödja träden och såmedelst öfverträda förbudet, torde han ändock

i de flesta fall gå fri från den derför stadgade ansvarspåföljd, tv

i allmänhet lärer det väl icke låta sig göra att öfverbevisa någon

derom, att han vetat och insett, det träden å en skogsbacke eller

lund gjort fisket nytta. Finnas till följd af lokala förhållanden be

-

136

SKARABORGS LÄN.

stämmelser i omförmälda hänseenden vara af nöden, torde sådana

bestämmelser lämpligast hafva sin plats i specialstadgarna angående

fiskets vård och bedrifvande.

Den inom fiskerilagstiftningen ojemförligt vigtigaste frågan om

sättet för åstadkommande af dylika specialstadgar behandlas uti

§§ 24 29 af komiterades författningsförslag. Hvad komiterade

deri föreslagit om bestämmande af fiskeområde, upprättande af

förslag till särskilda föreskrifter för sådant område, hufvudsakliga

innehållet af dessa föreskrifter, inrättande af särskild nämnd och

tiden för specialstadgarnes giltighet finner Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

vara välbetänkt. Deremot kan Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

icke biträda den af komiténs flertal omfattade

åsigt, att länsstyrelsernas åtgöranden i afseende å tillvägabringande

af specialstadgar angående fiskets vård och bedrifvande hädanefter

skulle i hufvudsak inskränkas till att föra protokoll vid de sammanträden,

som på begäran af enskild fiskerättsegare komma att

hållas för träffande af öfverenskommelse i ämnet.

Till stöd för denna åsigt hafva komiterades flertal anfört, att

den länsstyrelserna nu tillerkända befogenhet i omförmälda hänseende

icke vore rätt förenlig med de grunder, hvarpå vår näringslagstiftmng

numera hvilar. »Likasom lagstiftaren numera i allmänhet

lemnat jordbrukaren och skogshushållaren full frihet att

bruka sin jord eller begagna sin skog så, som han finner för sig

fördelaktigast, allenast han ej kränker annans rätt, så torde ock i

allmänhet fiskevattensegare böra, der hans åtgöranden i afseende

på sitt fiske ej kunna inverka på annans rätt, lemnas full frihet att

vårda fisket så, som han finner lämpligt.» I öfverensstämmelse härmed

hade lagstiftaren ej att reglera fiske i sådant vatten, som helt

och hållet tdlhörde en enda person och ej hade tillflöde från eller

aflopp till annans fiskevatten. Och likasom lagstiftaren i allmänhet

borde åt egaren till ett fiskevatten, hvilket ej stode i samband med

annans, öfverlemna att vårda sitt fiske på sätt egaren sjelf funne

vara bäst, så syntes ock i afseende å fiskevatten, deri flere delegare

funnes, lagstiftaren egentligen endast böra tillse, det ej någon

delegare mot annans vilja skadade dennes fiske.

Emot hvad sålunda anförts tillåter sig Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

erinra, att komiterades bevisföring följdrigtigt borde

leda derhän, att staten icke alls egde befatta sig med lagstiftning

för fiskets bedrifvande, att hvarje enskild fiskerättsegare finge sjelf

skydda sin rätt på sätt honom bäst synes, och att, om överenskommelser

mellan fiskerättsegare angående fiskets vård och bedrif

-

SKARABORGS LÅN.

137

vande funnes vara af behofvet påkallade, sådana öfverenskommelsers

åstadkommande vore fiskerättsegarnes ensak. De af komiterade,

hvilka omfattat berörda åsigt, hafva således i sin bevisning

för densamma skjutit öfver i stället för att träffa det föresätta

målet, ådagaläggandet att statens och dess organers ingripande i

fråga om fiskets vård och sättet för dess bedrifvande rätteligen

kan och bör inskränkas just till det mått, som författningsförslaget

innebär.

Hvad nu angår utgångspunkten för komiterades bevisning, eller

att lagstiftaren numera »i allmänhet» lemnat jordbrukaren och

skogshushållaren full frihet att bruka sin jord eller begagna sin

skog, som lian finner för sig fördelaktigast, allenast han ej kränker

annans rätt, så är detta visserligen en sanning. Men deraf följer

ingalunda, att ju icke staten kan hafva både rätt och pligt att inskränka

nämnda frihet mera, än som för närvarande eger rum,

derest sådant finnes vara nödigt för uppfyllande af statens ändamål.

Om exempelvis verklig fara vore för handen, att genom de

enskilda skogarnes förödande landets klimat skulle i afsevärd mån

försämras, skulle helt visst ingen motsätta sig en lagstiftning, hvarigenom

staten sökte förekomma en sådan olycka. Att vårda och

åt kommande slägten bevara fisket i våra sjöar och vattendrag är

väl icke fullt lika angeläget, men torde dock få anses vara för

fäderneslandets framtid af så stor vigt, att staten är pligtig förekomma

fiskets förstörande och icke får helt och hållet öfverlemna

åt de enskilda fiskerättsegarne att bestämma, huruvida de vilja

vårda detsamma eller icke.

Då i öfrigt komiterade sökt stöd för sin åsigt i jemförelsen

mellan jordbrukaren och skogshushållaren å ena samt fiskevattensegaren

å andra sidan, hade komiterade icke bort underlåta att

äfven taga i öfvervägande den likhet, som onekligen förefinnes

mellan jagt och fiske. Såvidt Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

känner, bär aldrig varit ifrågasatt annat, än att staten bör genom

lämpliga lagbestämmelser förhindra det matnyttiga villebrådets utödande,

och att dessa bestämmelser skola tillämpas, ehvad villebrådet

påträffas inom statens eller enskildas egoområde, som ej är

särskilt inhägnadt till jagtpark eller djurgård. Om nu detta får

anses obestridligt, så är svårt att fatta, hvarför icke staten skulle

hafva en liknande skyldighet i fråga om fisket i sådant vatten, som

icke helt och hållet tillhör en enda person.

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande kan med afseende å hvad

sålunda blifvit anfördt icke finna, att komiterades flertal bjudit

138

SKARABORGS LÅN.

giltig» skäl för öfvergifvande af den grundsats, som allt sedan år

1771 varit tillämpad, eller att vederbörande rättsegare väl böra

sammankomma och besluta om de särskilda föreskrifter, bvilka

kunna lända till fiskets förkofrande inom orten, men att länsstyrelserna

ega med ledning af de på sådant sätt fattade besluten och

inhemtade upplysningar i öfrigt föreskrifva hvad till ändamålets

vinnande kan tjena. Komitén har (sid. 12) vitsordat, att de på

sådant sätt tillvägabragta föreskrifter flerstädes verkat välgörande.

Att dessa föreskrifter »på många, kanske de flesta ställen» ej

medfört det gagn, som med dem afsetts, uppgifves härflyta hufvudsakligen

af två orsaker, nemligen dels att föreskrifternas efterlefnad

i allmänhet ej öfvervakats, dels att misstag blifvit begångna såväl

i afseende å bestämmande af de särskilda fiskeområdena som i

fråga om hvad som bäst öfverensstämde med hvarje fiskevattens naturbeskaffenhet.

Det är emellertid uppenbart, ätt sättet för föreskrifternas

tillvägabringande icke i någon mån kunnat gifva anledning

dertill, att desammas efterlefvande ej kunnat i erforderlig mån

öfvervakas. Och om i följd af brist på sakkunnigt biträde ofrivilliga

misstag begåtts, så följer likväl ingalunda deraf, att misstagen

blifvit mindre, derest de fiskeberättigade fått sj elfva bestämma

hvad som borde lända till efterrättelse. Komitén bär i öfrigt medgifvit,

att de nämnda misstagen till stor del föranledts af bestämmelserna

i gällande fiskeristadga, och sådana misstag torde i väsentlig

mån undvikas, om enligt komiténs förslag länsstyrelserna

hädanefter få inhemta erforderliga upplysningar af en sakkunnig

fiskerinämnd.

På grund häraf och uuder åberopande af hvad komitéledamöterne

Professor F. A. Smitt och Friherre Fl. J. E. Uggla uti afgifven

reservation anfört, vågar Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

hemställa, att i fråga om åstadkommande af specialstadgar angående

fiskets vård och bedrifvande länsstyrelserna och fiskeritjenstemännen

må tillerkännas hufvudsakligen enahanda befogenhet, som dem för

närvarande tillkommer.

Om meningen är, att delegare i fiskevatten skall på grund af

§ 33 kunna tillförbindas att tjenstgöra såsom tillsyningsman, så bör

ock, enligt hvad landstinget hemställt, den tvungna tjenstgöringstiden

på något sätt begränsas. Bestämmelse om rättighet för

fiskeritillsyningsmän att åtnjuta enahanda skydd som polistjenstemän

torde hafva influtit i de flesta specialstadgar, som under de

senare åren utfärdats. Men, som en sådan bestämmelse lämpligare

bör hafva sin plats i den allmänna fiskeristadgan, biträder Kongl.

SKARABORGS LÅN.

139

Maj:ts Befallningshafvande landstingets i berörda hänseende gjorda

hemställan.

Såvidt Kongl. Maj:ts Befallningshafvande känner, har den åsigt

allmänt gjort sig gällande, att bestämmelser angående fångst af

kräftor kunna och böra åstadkommas i den ordning, som stadgas

genom § 22 af nu gällande fiskeristadga. För att emellertid förekomma

all tvekan i detta hänseende, torde, på sätt landstinget

hemställt, uttrycklig föreskrift i ämnet böra uti den nya fiskeristadgan

inflyta.

Derest Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes hemställan om uteslutande

af § 16 skulle vinna bifall, blifver deraf eu följd, att äfven

§ 38 bör utgå.

Beträffande härefter redaktionen af komiténs förslag till fiskeristadga

tillåter sig Kong!. Maj:ts Befallningshafvande framställa

några erinringar.

Om än det latinska ordet »territorium» kan hafva den betydelse,

hvari detsamma blifvit användt uti § 1, så är dock otvifvelaktigt

att ordet »område» vida uttrycksfullare betecknar det här

förekommande begrepp; och, då detta senare ord derjemte har det

företrädet att vara svenskt, hemställer Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,

att »sjöterritorium» måtte utbytas mot sjöområde.

I §§ 6 och 10 talas om fiskevatten, som äro belägna å eller

uppå städernas jord eller allmänningar. Denna oegentlighet i uttryckssätt

torde med lätthet kunna rättas.

Då med ordet »lägenhet» i allmänhet betecknas ett mindre

jordområde, hvilket icke kunnat åsättas hemmantal, torde icke vara

rätt lämpligt att, på sätt i sista punkten af § 9 eger rum, tala om

»hemman anlagda på kronolägenheter».

Efter utfärdande af nådiga förordningen den 22 November 1878

angående befälet å svenska handelsfartyg bör ordet »skeppare» ej

vidare begagnas för att dermed beteckna fartygsbefälhafvare, hvadan

Kong]. Maj:ts Befallningshafvande hemställer, att detta ord i

§ 19 utbytes mot befälhafvare.

Hvad komitén yttrat och föreslagit i fråga om anställande åt

fiskeriintendenter och iktyologer samt deras verksamhet gifver icke

anledning till någon anmärkning från Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes

sida.

Derest Eders Kongl. Maj:t skulle finna nödigt att för anordnande

och öfvervakande af desse tjenstemäns verksamhet samt för

att i öfrigt söka befordra fiskerinäringens utveckling och förkofran

tillsätta en särskild fiskcristyrelse, på sätt komitén föreslagit,

140

SKARABORGS LÅN.

tillåter sig Kongl. Maj:ts Befallningshafvande erinra, att den i § 2

af komiéns förslag till stadga för styrelsen ifrågasatta rättighet

för densamma att omedelbart hos landstingen göra framställningar

står i strid med § 32 i gällande förordning om landsting.

En sådan rättighet torde ej heller vara för styrelsen behöflig, enär

hon i likhet med hushållningssällskapen kan få sina förslag till

landstingen framburna genom Kongl. Maj:ts Befallningshafvande.

Underdånigst

C. A. SJÖGRÖN A.

A. M. Bolinder.

Marieholm den 29 Oktober 1884.

2) Skaraborgs läns landsting.

Till Konungen.

Eders Kongl. Maj:t har behagat infordra Skaraborgs läns landstings

yttrande öfver ett af särskilda komiterade uppgjordt förslag

till ny fiskeristadga med mera.

Landstinget, som sedan nästlidna år varit i tillfälle att taga

närmare kännedom om ifrågavarande förslag, men vid granskning

deraf tagit hänsyn endast till de förhållanden, hvilka beröra fisket

inom Skaraborgs län, får härmedelst underdånigst tillkännagifva, att,

ehuru landstinget hufvudsakligen är af den åsigt, att en ny fiskeristadga

är önsklig och behöflig, detsamma likväl icke kan till alla

delar gilla förslaget, utan har ansett sig böra underdånigst dervid

framställa följande erinringar i afseende på:

§§ 6 och 7. Bestämmelse anses böra i dessa §§ intagas angående

strandeganderätten och huru långt den bör sträcka sig vid

insjöar och rinnande vatten. En sådan bestämmelse torde vara

högst nödvändig och i analogi med föreslagen sådan vid hafsstränder.

SKARABORGS LÅN.

141

§ 11. Orden »men fiske ligger ofvanför» anses böra från förslaget

utgå, enär det är af icke ringa vigt, att fiskens gång till

tjenlig lekplats ej hindras.

Likaledes torde ett tillägg inflyta i inom. 2 derom, att två eller

flera sådana redskap ej må, omvexlande i tiden, utläggas närmare

än på 200 meters afstånd från hvarandra.

I annat fall skulle kunna inträffa genom kringgående af författningen,

att fiskeleden blefve nära nog instängd.

§ 13. Till mom. 2 föreslås följande tillägg: och vare denna

tillåtelse utan särskild undersökning gällande, derest ett sådant

förfarande hittills oklandradt egt rum. Genom en dylik föreskrift

undvikas kostsamma undersökningar, och egare af verk i mindre

vattendrag stadfästades derigenom i en i många fall väl behöflig

uppdämningsrätt.

§ 16. Vid denna § anses följande tillägg behöfligt: och åtnjute

skogsegaren efter mätismannaord skadestånd af de fiskeberättigade.

Eättvisan fordrar, att, om den enes fördel ses till godo, detta icke

bör ske en annan till förfång.

§ 24. I denna § torde Ivongl. Maj:ts Befallningshafvande i länen

inrymmas rätt att sammankalla fiskeberättigade till sammanträde för

fiskets ordnande, oberoende af framställning utaf de fiskeberättigade.

Lämpligt synes det jemväl vara, att såväl egare som innehafvare

och arrendatorer af fiskevatten hafva rätt att påfordra

överenskommelser och att i omröstning dervid deltaga.

§ 25. Orden »eller har i anledning af inkomna besvär den

särskilda nämnden meddelat beslut» anses böra här uteslutas, hvaremot

bör tillkomma det stadgande, att, om besvären i laga ordning

inkommit, den särskilda nämnden deröfver bör höras och afgifva

utlåtande, samt att, om densamma stannar i olika beslut mot de

fiskeberättigade, Kongl. Maj:ts Befallningshafvande lemnas rätt att

genom utslag afgöra frågan. Härigenom skulle kunna förekommas

ensidiga och för fiskerinäringen skadliga beslut. Skulle deremot

§ 22 i nu gällande fiskeristadga härutinnan oförändrad bibehållas,

synas de fiskeberättigade vara väl mycket inskränkta i sina rättigheter,

för hvilkas utöfvande, enligt riksdagens skrifvelse, ej borde

gälla föreskrifter af för mycken »prohibitiv natur».

§ 27. Såvida den af landstinget för Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

föreslagna rätt till initiativ blifver gällande, bör jemväl i

denna § antydas, att samma myndighet har rättighet att väcka fråga

om ändring i en gjord öfverenskommelse vid tiden för dess upphörande.

142

VERMLANDS LÄN.

§ 33. Landstinget tager sig friheten föreslå, att någon bestämmelse

afmattas i afseende på tiden för tillsyningsmannens tjenstgöring,

enär en dylik befattning i sjelfva verket kan betraktas såsom

ett kommunalbestyr. Äfven torde vara angeläget, att tillsyningsmannen

tillförsäkrades skydd under sin tjenstgöring.

Då i den föreslagna stadgan föreskrifter angående hummer och

ostronfångst blifvit angifna, torde landstinget få hemställa, huruvida

icke det skulle vara lämpligt, att jemväl i den nya stadgan infördes

bestämmelser i afseende på kräftfångst eller att öfverenskommelse!''

derutinnan skulle kunna åvägabringas.

Slutligen kan landstinget ej finna lämpligt, att en särskild

centralstyrelse anordnas för fiskerinäringen. Genom de af landstinget

föreslagna ändringar i §§ 24, 25 och 27 skulle Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande i länen erhålla större rätt att ingripa i denna

närings befrämjande, än hvad den föreslagna fiskeristadgan bestämmer;

och, då berörda myndighet i många afseenden är vida

lämpligare att taga del i ett läns ekonomiska frågor än en centralstyrelse,

får landstinget i underdånighet afstyrka tillsättandet af en

fiskeristyrelse med deraf uppkommande ej obetydliga utgifter.

De frågor, som ovilkorligen påkalla centralmyndighets åtgärd,

torde hädanefter som hittills kunna behandlas af Landtbruksakademiens

förvaltniugskomité.

Underdånigst

För Skaraborgs läns landsting

GÖSTA POSSE.

Ernst Hedemtierna.

Mariestad den 16 September 1884.

1) Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vermlands län.

«

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 3 Augusti 1883 har Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande erhållit befallning att, efter landstingets i länet

hörande, afgifva underdånigt utlåtande öfver af utsedda komiterade

utarbetadt förslag till ny fiskeristadga med mera. Och sedan Kongl.

VERMLANDS LÅN.

143

Maj:ts Befallningshafvande genom remiss den 11 i samma månad

anmodat länets landsting att inkomma med underdånigt yttrande i

ärendet, har landstinget vid 1883 års sammanträde, efter erhållen

upplysning att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande jemväl infordrat

yttrande från länets liskeristyrelse, med anledning af Civildepartementets

cirkulärskrifvelse den 14 September samma år beslutat

uppskjuta denna frågas behandling till följande årets möte,

då landstinget kunde blifva i tillfälle att genom Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes

bemedling erhålla del af fiskeristyrelsens yttrande

i ämnet. Sedan detta yttrande blifvit tryckt och i god tid före

landstingets senaste sammanträde till alla dess ledamöter utdeladt,

har landstinget afgifvit det underdåniga utlåtande, som jemte deri

åberopade handlingar Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i djupaste

underdånighet nu öfverlemnar.

Efter denna redogörelse för ärendets föregående behandling

får Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, till vidare åtlydnad af förberörda

nådiga befallning, för egen del i djupaste underdånighet

anföra följande.

Ehuru förslaget till stadga för fiskeristyrelsen i komiterades

underdåniga betänkande förekommer efter förslaget till fiskenstadga,

anser sig dock Kongl. Maj:t.s Befallningshafvande först höra

egna någon uppmärksamhet åt förstberörda ytterst knapphändiga

förslag.

Fiskeristyrelsen skulle utgöras af en öfverdirektör med deste

sekreterare. Denna senare tjensteman skulle icke blott föra styrelsens

protokoll och konceptbok samt kontrasignera utgående expeditioner,

dem han förmodligen sjelf skulle utskrifva, utan äfven föra diarium

öfver inkomna mål och handlingar. Det oaktadt antaga komiterade,

att sekreterarens tid icke skulle af denna tjenstgöring fullt upptagas,

och anse derföre, att hans arbete kan tillfyllest godtgöras

med ett arvode af 1,500 kronor. Att för en så ringa verksamhet

inrätta ett särskildt centralt embetsverk synes Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

hvarken behöflig! eller lämpligt, och det torde

väl näppeligen kunna förutsättas, att riksdagen dertill skall bevilja

erforderligt anslag. Lämpligare och i alla hänseenden åndamålsenligarc

synes det Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, att den verksamhet,

som komiterade velat, anförtro åt en centralstyrelse, i stället uppdrages

åt eu inom Civildepartementet eller det departement för

näringarne, som är i fråga att inrättas, anordnad byrå.

Deremot vill Kongl. Maj:ts Befallningshafvande på det högsta

förorda förslaget i hvad detsamma afser anställandet af flera fiskeri

-

144

VERMLANDS LÅN.

intendenter jemte iktyologer. Det lider icke något tvifvel, att intresset

för fiskerinäringen och dess ändamålsenliga bedrifvande

befinner sig i ett lofvärdt tilltagande, men insigten om fiskets rätta

idkande är ännu föga spridd och det vore derföre synnerligen förmånligt,

om de fiskande utan afsevärd kostnad kunde beredas tillfälle

att i nämnda hänseende erhålla råd och upplysningar af fullt

sakkunniga personer.

Beträffande sedermera förslaget till fiskeristadga finner Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande bestämmelserna i afseende å fiskerätt

samt ordningen och sättet för fiskes bedrifvande icke föranleda till

några afsevärda anmärkningar. Deremot synes Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

förslaget i § 28 om inrättandet af en särskild

nämnd, som skulle ega att i första hand pröfva besvär emot fiskeberättigades

beslut angående närmare bestämmelser för fiskes bedrifvande

inom visst område, vara synnerligen olämpligt. Det torde

möta icke ringa svårighet att erhålla en nämnd, som med större

sakkännedom och mera opartiskhet, än distriktets fiskeriintendent,

skulle kunna bedöma de frågor, som borde utgöra föremål för

nämndens pröfning, och med visserligen lika godt resultat skulle

genom dessa frågors upptagande omedelbart af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,

som hade att de tvistiga frågorna efter fiskeriintendentens

hörande pröfva och afgöra, besparing i både tid och

kostnad vinnas. Skulle det oaktadt förslaget i denna del vinna

Kongl. Maj:ts godkännande, torde närmare bestämmelser blifva

erforderliga, dels under hvilka förhållanden invald ledamot i nämnden

må vara berättigad att uppdraget sig afsäga, dels ock huruledes

nämnden skall erhålla äskad ersättning i det fall, att den, som

enligt § 30 i förslaget är skyldig att densamma utgifva, dertill möjligen

saknar tillgång. Beräkningsgrunden för den ersättning, som

må ifrågakomma, är ock mycket sväfvande och svårtillämplig, då

det endast sällan torde vara möjligt att erhålla säker kännedom

om det belopp, hvartill den verkliga kostnaden uppgått, och efter

denna beräkningsgrund kunde det komma att inträffa, att en närmare

boende ledamot med enahanda fortskafihingsmedel erhölle

större ersättning, än en aflägsnare boende.

Karlstad i Landskansli^ den 4 Mars 1885.

Underdånigst

På landshöfdingeembetets vägnar:

AXEL ANDERSON. C. E. VARENIUS.

VERMLANDS LÅN.

145

2) Vermlands läns landsting.

Till Konungen.

Sedan Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vermlands län

under den 11 Augusti 1883 till länets landsting för yttrandes afgifvande

öfverlemnat Eders Kongl. Maj:ts nådiga remiss å underdånigt

betänkande och förslag till ny fiskeristadga med mera och samma

Befallningshafvande med skrifvelse den 15 näst derpåföljde September

i afskrift öfverlemnat Civildepartementets skrifvelse nästföregående

dag, hvarigenom meddelades, att Kongl. Maj:t funnit

godt i nåder förklara, att landsting, som funne sådant vara

af nöden, egde uppskjuta afgifvande! af det infordrade yttrandet

till 1884 års möte, så och efter det Vermlands läns landsting

inhemtat, att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länet jemväl

komme att infordra yttrande i ärendet från Vermlands fiskeristyrelse,

beslöt landstinget den 19 September 1883 dels att hos

Kongl. Maj:ts bemälda Befallningshafvande anhålla, att fiskeristyrelsens

blifvande utlåtande i frågan måtte genom Kongl. Maj:ts

Befallningshafvandes försorg befordras till trycket samt att det

tryckta utlåtandet i tillräckligt antal exemplar måtte öfverlemnas

till landstingets sekreterare för att i god tid tillställas landstingets

ledamöter, dels att med vidare behandling af ärendet skulle anstå

till nästa lagtima landsting.

Och sedan fiskeristyrelsens utlåtande inkommit och jemte underdåniga

förslaget till fiskeristadga blifvit tryckt samt i god tid

bland landstingets ledamöter utdeladt, har landstinget innevarande

år åter förehaft ärendet till behandling, dervid landstinget trott sig

finna de af nämnda styrelse mot åtskilliga delar af förslaget framstälda

anmärkningar vara välgrundade och fotade på stor sakkännedom

samt vid utfärdande af ny fiskeristadga böra iakttagas,

hvaremot landstinget, beträffande styrelseledamoten herr Frisells

särskilda uttalanden i fråga om lydelsen af §§ 11 och 16, ansett

de af honom föreslagna tillägg icke vara af behofvet påkallade.

På grund häraf får, jemte vidfogande af ej mindre utdrag af

landstingets ärendet rörande protokoll såväl för förlidna som innevarande

år än äfven omförmälda utlåtande från Vermlands fiskeristyrelse,

landstinget i enlighet med dess sistlidna gårdag fattade

Utlutande öfver först. t. ny Fiskeristadga. 10

146

VERMLANDS LÅN.

beslut, under erkännande för sin del af det afgjorda företräde, som

är att finna hos det underdåniga förslaget jemfördt med nu gällande

fiskeristadga, härmed i djupaste underdånighet tillstyrka bifall till

förslaget med ofvanberörda af fiskeristyrelsen ifrågasatta och af

landstinget förordade ändringar och tillägg.

o O ö o

Karlstad den 18 September. 1884.

Underdånigst

På Vermlands läns landstings vägnar:

C. HAMMAKHJELM.

J. E. Dahlin.

Utdrag af protokollet, hållet hos Vermlands

läns landsting följande dagar i Karlstad.

1884 den 11 September.

§ 64.

Föredrogs och bifölls följande:

Särskilda utskottets för behandling af jagt och fiskeriärenden

utlåtande i anledning af komiterades den 3 Mars 1883 till Kongl.

Maj:t afgifna underdåniga betänkande med förslag till ny fiskeristadga

med mera.

Efter tagen närmare kännedom om ifrågavarande förslag med

detsamma föregående motivering jemte fiskeristyrelsens deröfver

afgifna utlåtande har utskottet trott sig finna de af nämnda styrelse

mot åtskilliga delar af förslaget framstälda anmärkningar vara välgrundade

och fotade på stor sakkännedom samt böra vid utfärdande

af ny fiskeristadga iakttagas, hvaremot utskottet, beträffande hr

Frisells särskilda uttalanden i fråga om lydelsen af §§ 11 och 16,

ansett de af honom föreslagna tillägg icke vara af behofvet påkallade.

VERMLANDS LÄN.

147

Då utskottet icke funnit anledning att mot förslaget i dess

öfriga delar framställa någon anmärkning eller göra något tillägg,

liar utskottet ansett sig böra till landstinget hemställa,

att landstinget ville för sin del, med erkännande af

det afgjorda företräde, som är att finna hos föreliggande

förslag jemfördt med nu gällande fiskeristadga, tillstyrka

bifall till förslaget, sådant detsamma komme att lyda

med iakttagande af de utaf fiskeristyrelsen och utskottet

föreslagna ändringar och tillägg.

Karlstad den 17 September 1884.

På utskottets vägnar:

Vilhelm Falk.

Och skulle underdånigt yttrande i ärendet i enlighet med

landstingets sålunda fattade beslut aflåtas.

C

In fidem.

J. E. Dahlin.

Till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vermlands län.

Till följd af Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes remisskrifvelse

af den 3 sistlidne Oktober får Vermlands fiskeristyrelse öfver det

af särskilt i nåder förordnade komiterade till Kongl. Maj:t den 3

Mars 1883 afgifna underdåniga betänkande med förslag till ny

fiskeristadga med mera vördsamt afgifva följande utlåtande, hvilket

dock med afseende å Vermlands läge synes böra inskränka sig

till de delar af förslaget, Indika omhandla insjöfisket och hushållning

med fiskevatten eller hufvudsakligen andra och tredje kapitlen i

det ofvannämnda förslaget.

1878 års riksdag hade ansett nu gällande fiskeristadga, eller

den af år 1852, vara af väl mycket prohibitiv natur och derjemte i

vissa afseenden icke ega den tydlighet, som vore önskvärd, hvadan

hela förslaget är uppgjordt i en liberalare och mera tidsenlig anda

än de förut inom landet gällande fiskeristadgar, såväl den af år 1766

som den af år 1852; och af dessa skäl anser fiskeristyrelsen,

att föreliggande underdåniga förslag i sin helhet måste tillmätas

ett afgjordt företräde framför de gamla stadgarna, på samma gång

förslaget tillika innehåller bestämda föreskrifter om sätt och vilkor

148

VERMLANDS LÅN.

för åstadkommande af sådana enskilda fiskestadgar, hvilka hade att

för längre tid regelbinda insjö- och enskilda fisken samt tillika

utgöra en mäktig, men ock väl behöflig häfstång för fiskerinäringens

befrämjande inom rikets olika delar.

Uttalandet häraf hindrar dock icke, att fiskeristyrelsen för sin

del kunnat i vissa delar vara af olika tankar med komiterade,

hvarföre ock fiskeristyrelsen, efter omsorgsfull granskning af förslaget,

här nedan får anföra följande.

l:o. Beträffande 3:e kapitlets 11 § och sista punkt.

Föreskriften, att fiskeriredskap vare sig garn- eller spjelredskap,

som ej ligga i vattnet längre än femton minuter, icke må anses för

stängsel, torde nog vara tillfyllestgörande, men kan möjligen leda

till olika tydning, såsom t. ex. när vid notdragning noten stöter

på ett fäste, eller vid upptagning, som i stark ström vanligen går

mycket långsamt, ty ehuru, då noten ligger sträckt efter stranden

och ej kan förhindra fiskens fria gång, så är den dock i vattnet.

Deremot skulle det allt för mycket kunna hindra fiskens fria

gång, om den begagnade noten fick vara lika lång som vattendragets

bredd eller om i samma kast flera notar, successivt efter hvarandra,

finge utläggas och samtidigt vara i vattnet; och derföre finner sig

fiskeristyrelsen föranlåten anse såsom önskvärdt följande tillägg

till nämnda punkt, att efter orden »femton minuter» tillkomme

denna mening:

deri, vid notdragning, dock icke inräknad den tid,

som åtgår för borttagande af noten möjligen mötande

hinder, ej heller den tid, hvilken, sedan noten till land

dragen är, åtgår för dess upptagning; och må ej notens

längd vara större än notkastets halfva bredd vid medelvattenstånd,

äfvensom icke mer än en not samtidigt vara

i bruk i samma kast.

Hvad vidare angår första punkten i samma §, anser fiskeristyrelsen

nödigt, att deri göres ett tillägg i det syfte, att djupaste

vattnet för fiskens upp- och nedgång i eif, å eller sund räknas så

långt ut i sjön från mynningen, som vattnets strömkraft skönjas

kan, eller minst 200 meter efter strömmens rigtning räknadt.

Styrelsens ledamot bruksegaren Axel Frisell ville för sin del

anse nödigt att få närmare förklaradt orden »å det djup, att all

fisk framkomma kan» och, med hänsyn till vattenståndets olika

höjd och vattendragens olika djuplek, få inrymd i §:n den meningen,

att vattendragens medeldjup i eif, ström, å eller sund lemnas fritt

från fast redskap etc., äfvensom att i sådana vattendrag not med

VERMLANDS LÅN.

149

större längd än halfva bredden å vattnet, der den skall användas,

ej må vara tillåten.

Likaledes ville Herr Frisell för sin del uti samma §:s punkt

2 näst efter orden »från insjö vidtager» hafva inrymd föreskrift, att

ej heller der sund, vare sig mellan fastland eller mellan holmar

eller mellan fastland och holme, eller der insjö eller fjord utmynnar,

anbringas sådan fast fiskeredskap eller byggnad, att fiskens

fria gång i vattenled af samma bredd som i eif, ström, å eller

sund och i rakaste sträckning till utanför vattnets största bredd

och djup hindras.

2:o. Föreskriften i § 13 om bottenluckor är i allmänhet nog

mycket obestämd och torde i vissa fall, der lokala förhållanden

omöjliggöra tillämpningen, blifva svår, om ens möjligt att på tillfredsställande

sätt erhålla sådan, att den åstadkommer dermed

åsyftad verkan. Derföre vill fiskeristyrelsen anse önskvärdt att här

erhålla så beskaffad! tillägg:

Skulle i följd af lokala förhållanden nämnda bestämmelser

icke leda till dermed åsyftade ändamål, vare

egaren, då Kongl. Maj:ts Befallningshafvande efter fiskeristyrelsens

hörande sådant bestämmer, skyldig att kostnadsfritt

lemna lokal och vatten för anläggning och begagnande

af nödig ansedd Åskledare.

3:o. Bestämmelsen i § 16 derom, »att egare af skogsbackar

eller lundar, Indika äro belägna invid fiskevatten, skulle, der fiskerättigheten

ej uteslutande honom tillhörer, vara förhindrad afrödja

dem», tyckes utgöra ett nog starkt ingrepp emot eganderätten,

hvilket icke synes sammanstå med den i öfrigt mera liberala anda,

som genomgår komiterades förslag, och torde dessutom vid tillämpningen

tarfva närmare bestämmelser, än dem förslaget innehåller;

och då dertill enligt fiskeristyrelsens förmenande kommer, att hela

denna föreskrift, som utgör en reminiscens från äldre lagstiftning,

icke synes vara af särdeles stor vigt för fiskskyddet, så synes

lämpligt vara, att hela denna § och i sammanhang dermed § 38

utgår.

Bruksegaren Frisell var i ofvannämnda hänseende af samma

åsigt som öfriga ledamöter i styrelsen, men skiljde sig dock i det

afseende, att, om § 16 skulle komma att qvarstå, den borde lemna

en föreskrift, som mer än val motsvarade olägenheten af skogsbackars

afrödjande, nemligen risvasars utsättande i vattendraget;

och då han tillika ville, utan afseende å om § 16 qvarstår eller

borttages, anse nödigt, att den allmänna fiskeristadgan innehölle

150

VEEMLANDS LÅN.

bestämda föreskrifter i denna del, så ville han föreslå följande stadgande

:

Hvarje hemman eller hemmansdel, som fiskevatten eger, åligger

utsätta risvasar på dertill passande platser å minst två och en half

meter djupt vatten vid vanligaste låga vattenstånd och i antal så, att

en risvase utsattes för ungefär hvarje 300 meter af fiskevattnets

strandlängd. Det hemman eller den hemmansdel, hvars fiskevatten

icke har strandlängd uppgående till 300 meter, utsätter

ändock minst en risvase. Hemman eller hemmansdel med fiskevatten

i större insjö, som ligger öppen för stormar och der ej skydd för

risvasar finnes, eller i stark ström, flod eller å, beläget å ort,

der skog till risvasar icke finnes att tillgå, eller i skogsmark,

aflägsen från bebyggd ort, kan af Kong!. Majrts Befallningshafvande,

sedan vederbörande fiskeritjensteman i saken hörd blifvit,

befrias från skyldighet att utsätta risvasar.

Hvarje risvase skall bestå af minst åtta stycken vid sjöbottnen

starkt fästade, friska, lummiga gran- eller björkträd, hvilka

nedsättas så, att deras grenar vid lågt vattenstånd alltid äro under

vatten. I kostnaden för risvasars utsättande och årliga påbyggnad

med nytt friskt gran- eller björkris deltaga alla jordegare i män

som de hafva lott i jorden, och skall påbyggnad ske hvarje

år före abborrens och mörtens lektid i det vatten, der risvasar

satte äro;

viljande herr Frisell derjemte uttala, att hvar och en, som

sysselsatt sig med odling af våra insjöfiskar, känner mycket väl, att

i fråga om odling af abborre och mört, hvilka fisksorter det är högst

angeläget att frambringa till största möjliga mängd i våra insjövatten,

såsom utgörande föda för större fisk, och på hvars tillgång

det hufvudsakligen beror, om större fisk skall kunna fort tillväxa,

intet mera verksamt och tillika billigare medel finnes än just det

föreslagna utsättandet af risvasar på passande ställen vid sjö- och

elfstränder; och då alla andra sätt att hastigt och i stort föröka

tillgången på nämnda fisksorter äro långt underordnade, tvekade

han icke att föreslå det tillägg, som ofvan är nämndt.

Fiskeristyrelsen förklarade sig vilja fullkomligt instämma i här

ofvan vitsordade nyttan af risvasar och önskade, att denna metod

för åstadkommande af, att man så må säga, mera naturlig od lin"''

af de smärre fisksorterna måtte blifva mycket mer allmän, än den

för närvarande är, men styrelsen tror dock, att dessa i sig sjelf

mycket praktiska och lämpliga föreskrifter med fördel skulle kunna

förekomma uti de enskilda, för mindre fiskeområden afsedda fiskeri

-

VERMLANDS LÄN.

151

stadgar och derföre för dem i detta fall utgöra ett praktiskt gifakt,

men icke böra inrymmas i den allmänna fiskeristadga, som

skall omfatta hela riket.

4:o. Uti förslagets § 18 finnes bibehållen den gamla föreskriften,

att under påstående fisklek eller notfiske man ej i grannskapet

må lossa skott eller annat starkt buller orsaka. Erfarenheten

har likväl gifvit vid handen, attklet endast är ett enda slag af våra sötvattenfiskar,

Indika äro känsliga under lektiden för skott eller annat

buller, nemligen braxen, hvaremot andra här i landet förekommande

sötvattenfiskar icke bry sig om sådant. Derföre vill det synas styrelsen

vara skäl att icke gifva denna § en vidsträcktare omfattning, än

behöfligt är för fiskets skydd; och derföre föreslås, att § 18 får

denna lydelse:

Under pågående braxenlek må man ej etc. (lika

med förslaget).

o:o. Vid stadgandena i förslagets § 24 vill styrelsen erinra,

att den ofta nog framträdande likgiltigheten, för att icke säga motviljan,

hos allmänheten för allt ordnande af fisket synes göra det

till en nödvändighet, att ej mindre de fiskeberättigade sjelfva, såsom

förslaget innehåller, utan jemväl Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

och vederbörande fiskeritjenstemän må ega rätt till initiativ i de

frågor, hvarom denna § förmäler; och, under förutsättning att en

allmän fiskeristyrelse kommer till stånd, torde derföre vara tillfyllest,

om denna § erhåller den lydelse, som Professor Smitts och Friherre

Ugglas reservation innehåller, nemligen:

Der fiskeristyrelsen eller någon innehafvare af fiske

i sötvatten, i hvilket med dess tillflöden och aflopp fiskerätt

tillkommer flera, finner nödvändigt att särskilda bestämmelser

om fiskets vård och lämpliga bedrifvande vidtagas,

anmäles sådant hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande.

I anledning etc. (lika med komiténs förslag).

6:o. Vidkommande § 25 af förslaget instämmer styrelsen i

herrar Smitts och Ugglas reservation, hvarföre i likhet med dem

föreslås, att i mom. 1 af nyssnämnda § efter orden »jemte förlust

af redskap och fångst» inflickas följande mening:

Skulle deremot Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

finna, att öfverenskommelsen ej i laga ordning tillkommit,

eller att de i densamma upptagna föreskrifterna strida

mot denna förordning eller annan allmän lag, infordre

då från distriktets fiskeriintendent utlåtande i ämnet och

fälle så utslag med billig hänsyn till alla i ärendet ut

-

152

ÖREBRO LÄN.

talade åsigter. I Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes

utslag må de fiskeberättigade söka ändring hos Kong!.

Maj:t etc. (lika med komiténs förslag). .

7:o. Det synes vara nödvändigt, att i allmänhet en viss årlig

fridlysningstid bestämmes för befrämjande af fiskens lek; och derföre

vill styrelsen förena sig uti den reservation, som herrar Smitt

och Uggla i detta fall afgifvit, hvadan styrelsen föreslår sådan

ändring i förslaget, som af reservanterne uppgifvits.

8:o. I öfverensstämmelse med härofvan föreslagna ändring i

§ 24 af komiténs förslag får styrelsen vidare, i likhet med hvad

herrar Smitt och Uggla reservationsvis föreslagit, uttala önskvärdheten

deraf, att § 27 punkt 2 måtte börja med orden:

Anser fiskeristyrelsen eller någon fiskeberättigad

etc., i stället för komitéförslagets ordalag »anser någon

fiskeberättigad» etc.

Derest här ofvan uttalade åsigter skulle vinna bifall, anser

styrelsen i öfrigt, att hela förslaget är förtjent af att blifVa allniän

lag. Remisshandlingarne återställas.

Karlstad den 7 Juni 1884.

På Vermlands fiskeristyrelses vägnar:

F. von Vicken,

Ordförande.

1) Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Örebro län.

Till Konungen.

Sedan till följd af nådig befallning i remiss den 3 Augusti

1883 Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande öfver det underdåniga

betänkande med förslag till ny fiskeristadga med mera, som

den 3 Mars nämnda år afgifvits af särskildt i nåder förordnade

komiterade, infordrat yttrande från länets landsting, får Kongl.

ÖREBRO LÄN.

153

Maj:ts Befallningshafvande samma yttrande härhos i underdånighet

öfverlemna.

Detta landstingets underdåniga yttrande anser sig Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande kunna i hufvudsak biträda; dock tillåter

sig Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i afseende å förslagets

till ny fiskeristadga § 11 särskildt erinra, att, om än landstingets

åsigt, att ur nämnda § bör utgå all föreskrift om vattenled för

fiskens gång i vattendrag, der kungsådra ej finnes, icke kan godkännas,

det dock icke allestädes torde erfordras, att, på sätt i

förslaget finnes föreskrifvet, en sjettedel af sådant vattendrag för

fiskens gång hålles öppen, endast tillräcklig och ändamålsenlig

vattenled finnes. Af sådan anledning anser sig Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande böra förorda den lydelse af §:n i fråga, som

landstingets komiterade föreslagit.

I förslagets § 17 förbjudas bland andra fiskesätt sådana, hvarigenom

i förhållande till fångsten mycken fisk onyttigt dödas eller

skadas, såsom harkning, puttning eller stångning. Till förbjudna

fiskesätt vill landstinget äfven hänföra pulsning, ljustring vid eld

och fiske med mjärdar af annat ämne än garn. Att förbudet utsträckes

äfven till nyssnämnda fiskesätt synes Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

så mycket vigtigare, som dessa fiskesätt, såsom

i hög grad skadliga för fisket, redan äro i gällande stadgar för

fisket i länets vattendrag helt och hållet eller tidtals förbjudna.

I fråga om sättet för åstadkommande af de för fiskets vidmakthållande

och förkofran så vigtiga öfverenskommelserna rörande

fiskets vård och lämpliga bedrifvande i fiskevatten, deri flera ega

del, hafva redan bland de i nåder förordnade komiterade olika

meningar yppats, i det att komiterades flertal ansett det böra af

de fiskeberättigade sjelfva bero, huruvida några inskränkningar i

deras rätt att fritt förfoga öfver sitt fiske böra göras eller ej, och

att Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes nu egande behörighet

att, derest sådant anses behöfligt, äfven mot de fiskeberättigades

vilja meddela föreskrifter för fiskets bedrifvande bör upphöra;

hvaremot två af komiterade ansett äfven fiskeristvrelsen böra

ega att väcka fråga om åvägabringande af särskilda bestämmelser

rörande fiskets vård och lämpliga bedrifvande och att Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande bör bibehållas vid sin rätt att granska och

rätta innehållet af fiskerättsegares överenskommelser, samt förty

yrkat, att förslagets §§ 24 och 25 måtte gifvas eu lydelse, innehållande

föreskrifter härom. De af landstinget för granskning af

förslaget tillsatta komiterade, hvilka icke biträdt reservanternas

154

ÖREBRO LÄN.

förslag om Kong], Maj:ts Befallningshafvandes bibehållande vid

dess rätt att i de fiskeberättigades överenskommelser göra änäring,

hafva dock uttalat den åsigt, att fiskeristyrelsen bör ega

rätt till initiativ för åstadkommande af föreskrifter rörande fiskets

vård och bedrifvande, men icke innehafvare af fiske utan endast

egare af fiske böra tillerkännas rätt att väcka förslag och deltaga

i beslut om dylika överenskommelser. Landstinget har för sin

del icke ansett vare sig fiskeristyrelsens initiativ i omförmälda

hänseende eller Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes granskningsrätt

erforderlig och således icke godkänt de ifrågasatta ändringarna

i förslagets §§ 24 och 25 i vidsträcktare mån, än att

orden »innehafvare af fiske» och »fiskeberättigad» utbytas mot

»egare af fiske» och »fiskerättsegare».

Förhållanden kunna helt visst och det ofta nog inträffa, då,

utan statens mellankomst, mellan delegare i gemensamt fiske någon

öfverenskommelse rörande fiskets vård och ändamålsenliga bedrifvande

icke skulle komma till stånd, utan fisket derstädes genom

ett hänsynslöst fiskande under alla tider och med de mest olämpliga

redskap snart blifva i grund furstördt. Till förekommande

häraf och på de skäl, reservanterna mot föreliggande förslag

anfört, anser Kongl. Maj:ts Befallningshafvande fiskeristyrelsen

böra erhålla rätt till initiativ för åvägabringande af överenskommelser

rörande fiskes vård och ändamålsenliga bedrifvande i gemensamma

fiskevatten, äfvensom att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

bör bibehållas vid sin rätt att granska och

efter fiskeriintendentens hörande rätta sådana överenskommelser

i de delar, de kunna finnas icke motsvara sitt ändamål. Likaså

håller Kongl. Maj:ts Befallningshafvande före, att de skäl, landstingets

komiterade andragit, böra föranleda dertill, att endast

egare af fiske men icke innehafvare deraf bör, såvidt han icke är

med egarens fullmakt försedd, tillåtas deltaga i öfverläggningar

O 7 O oo C

och beslut rörande dylika överenskommelser.

I förslagets § 26 mom. a. stadgas i afseende å omförmälda

överenskommelser, att de böra afse, huruvida under vissa delar

af året med hänsyn till det ena eller andra fiskslagets lektid lekplatserna

i sin helhet eller vissa delar deraf böra fridlysas samt fisket

å dem inställas. Allmänt torde erkännas, att åtminstone vissa

fiskarter, för att icke fullkomligt utrotas, under lektiden måste

lemnas ostörda, hvarför ock lagen bestämdt bör stadga sådana

föreskrifter, enligt hvilka fiske under lektid förbjudes, vare sig

att detta förbud innefattar ett fiskevatten i dess helhet eller ej.

ÖREBRO LÄN.

T55

Mindre välbetänkt synes att åt ett sådant stadgande gifva en ordalydelse,

som helt och hållet öfverlemnar åt godtycket att afgöra,

om något skydd skall egnas åt någon fiskart eller ej. Lika väl

som jagtstadgan förbjuder jagt å flera arter af villebråd under

vissa tider, bör ock fiskeristadgan innehålla förbud mot fångandet

af nvttiga och oskadliga fiskarter under vissa tider, hvilka förbud

böra lämpas efter de förhållanden, som äro rådande inom olika

delar af riket. På grund häraf biträder Ivongl. Maj:ts Befallningshafvande

det förslag till lydelse af denna §, som reservanterna

uppstält.

Vid det i § 27 föreslagna stadgandet, att öfverenskom

melse

rörande fiskes bedrifvande inom visst område skall gälla i

fem år, torde den anmärkningen kunna göras, att å ena sidan

en sådan tid i allmänhet är allt för kort, för att något stadgadt

omdöme, huruvida den träffade öfverenskommelsen är lämplig eller

icke, skall kunna afgifvas, men att å andra sidan, om dess olämplighet

inom kortare tid verkligen blifvit ådagalagd, det torde vara

mindre välbetänkt att för bestämd tid binda delegare i gemensamt

fiskevatten vid en dylik öfverenskommelse; hvarför sagda § synes

endast bort stadga, att öfverenskommelse af sådant slag skall tills

vidare vara gällande.

Vid förslagets öfriga §§ äfvensom vid förslagen till stadga för

fiskeristyrelsen och instruktion lör statens fiskeritjenstemän har

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke något särskildt att erinra.

Örebro slott i Landskansliet den 9 December 1884.

Underdånigst

På landshöfdinge-embetets vägnar:

J. O. HÖGSTRÖM.

AUG. HELL ING.

156

ÖREBRO LÄN.

2) Örebro läns landsting.

Till Konungen.

Örebro läns landsting får härmed underdånigst öfverlemna

utdrag af dess protokoll för den 17 innevarande September, innehållande

landstingets yttrande öfver det af särskildt i nåder förordnade

komiterade afgifna underdåniga betänkande med förslag

till ny fiskeristadga med mera.

Örebro den 19 September 1884.

På landstingets vägnar:

Underdånigst

KÖP. MONTGOMERY-CEDERHIELM.

J. Eric Rådberg.

Utdrag af protokollet, hållet hos Örebro läns

landsting vid sammanträde i Örebro den

17 September 1884.

Af landstinget utsedda komiterade hade till landstinget öfverlemnat

följande förslag till landstingets underdåniga yttrande öfver

uppgjordt förslag till ny fiskeristadga med mera.

Till Örebx-o läns landsting etc. se bil. lätt. 0.

Öfver ofvanstående förslag till landstingets underdåniga yttrande

hade första utskottet afgifvit ett så lydande utlåtande:

Utskottet, som genomgått och skärskådat ifrågavarande förslag,

tillåter sig vördsamt föreslå,

att förslaget måtte såsom landstiugets underdåniga yttrande i

ärendet godkännas och antagas, dock med följande ändringar:

att § 13 förblifver sådan som lagkomiterade föreslagit densamma

;

ÖREBRO LÅN.

157

att de uti § 23 mom. I förekommande orden »samt dessutom

under öfriga tider af året från och med klockan sex hvarje lördagsafton

till samma tid följande söndagsafton» utgå;

att i afseende å § 24 de i mom. 1 förekommande orden

»fiskeristyrelsen eller» böra på de skäl, som uti Häradshöfding

Ungers derom afgifna reservation äro uttalade, uteslutas, samt

att af enahanda skäl de jemväl uti § 27 mom. 2 influtna orden

»fiskeristyrelsen eller» uteslutas.

På första utskottets vägnar:

Nils Sundin.

Ordförande.

Anmälda reservationer:

af borgmästaren Waldenström uti de delar, der landstingskomiterades

förslag ändrats;

af bruksförvaltaren Kjellmark och disponenten Grönvall dels i

afseende å sista momentet i § 22, hvars lydelse de ansett böra

blifva i enlighet med Häradshöfding Ungers förslag härutinnan,

dels ock såsom följd deraf rörande de uti § 43 förekommande ansvarsbestämmelser;

af

bruksegaren H. Ericsson, som yrkat, att de uti § 23 och § 26

inom. d. förekommande orden »laxöring eller annorlunda benämnd

fisk af laxslägtet» måtte uteslutas;

af herrar Grönvall, C. P. Lindberg, K. Kjellmark, A. Bäckgren

och Härold Ericsson i afseende på § 11 och dermed sammanhängande

punkter, då såväl lagkomiterades som länskomiterades

förslag torde komma att menligt inverka på industriela anläggningar.

Efter föredragning punktvis af såväl landstingets komiterades

förslag till underdånigt yttrande som af första utskottets utlåtande

och diskussion beslöt landstinget dels i afseende å § 11 i lagkomiterades

förslag till ny fiskeristadga att, med ogillande af

landstingets komiterades förslag, tillstyrka antagandet af berörda

§ 11, sådan den lyder i lagkomiterades förslag, med den ändring

deri, att orden »och hälften mindre eller en sjettedel af bredden, der

ingen kongsådra varit af ålder, men fiske ligger ofvanför,» ur §:n

uteslutas;

158

ÖREBRO LÄN.

dels, i afseende å § 13 i lagkomiterades förslag till fiskeristadga,

att samma § skall omredigeras, så att den bringas i öfverensstämmelse

med landstingets beslut i afseende å § 11.

Beträffande. § 22 i lagkomiterades förslag beslöt landstinget

efter votering, med 16 röster mot 15, hvilka senare afgåfvos för

landstingets komiterades förslag oförändradt, att gilla och godkänna

lagkomiterades förslag med den ändring deri, att sista momentet

måtte i stället för den af lagkomiterade föreslagna lydelse

erhålla den af Häradshöfdingen M. Unger uti hans reservation

föreslagna, nemligen: »Den tid, då fiske af hummer förbjuden är,

må sådan icke till salu utbjudas, köpas, emottagas eller från ort

till annan forslas, så framt ej lagligen visas kan, att den blifvit

fångad under tillåten tid eller på annat lofligt sätt förvärfvad.»

Angående § 23 i lagkomiterades förslag beslöt landstinget, i

likhet med landstingets komiterades hemställan, att, med ogillande

af första utskottets förslag, gilla och godkänna samma §, sådan

den blifvit af landstingets komiterade föreslagen.

I afseende å § 24 i lagkomiterades förslag beslöt landstinget

att gilla och godkänna första utskottets förslag till lydelse af

samma §.

I fråga om § 27 i lagkomiterades förslag beslöt landstinget

gilla och godkänna första utskottets förslag till lydelse; och beslöt

landstinget att gilla och bifalla första utskottets utlåtande i öfrigt.

In fidem

•/. Eric Rådberg.

Bil. Litt. O.

Till Örebro läns landsting.

Då undertecknade, som blifvit utsedda att afgifva förslag til

landstingets underdåniga yttrande öfver tillsatta komiterades betänkande

med förslag till ny fiskeristadga med mera, nu gå att fullgöra

detta uppdrag, torde det böra först i korthet redogöras för

de hufvudgrunder, hvarå sagda förslag är stödt, i hvilket afseende

det synts lämpligast att från den af lagkomiterade-----

till Kong!. Maj:t i sammanhang med lagförslagets öfverlemnande

aflåtna underdåniga skrifvelse här intaga följande.

»I fråga om eganderätt till fiske finnas i de gamla landskapslagarne

stadganden, som mer eller mindre direkt angifva, att fisket

ÖREBRO LÅN.

159

ansågs tillkomma den, som egde den mark, hvarå fiskevattnet förefans,

och samma grundsats angifves äfven i landslagarna. Ehuru

landskaps- eller landslagarna ej bestämdt uttrycka, att denna regel

endast afsåg sötvattenfiske, torde dock vara tvifvelaktigt, om den

äfven gälde i fråga om hafsfiske^ I afseende på detta fiske anses

nemligen åtskilliga, i medlet på det 15:de århundradet utkomna

förordningar angifva, att den i Europa då vanliga regalitetsgrundsatsen

äfven hos oss gjort sig gällande, så att fisket i hafvet tillhörde

kronan och ej fick af enskilda nyttjas utan att särskild skatt

derför erlades».

»I svealagarne samt landslagarne förekomma förbud att stänga''

båt eller farled, och i nästan alla af de gamla lagarne förbjudes

att stänga fiskeled, så att fisken hindrades i sin gång uppför och

utför vattendragen, äfvensom att annorledes bruka fiskevatten till

förfång för annans lika goda rätt. Dessa förbud anses hafva gifvit

anledning till uppkomsten af begreppet kongsådra, hvilket ord först

i svensk lag förekommer år 1442. Med kongsådra torde väl ursprungligen

ej menats annat, än hvad dermed i senare tider afsetts,

eller den del, hvilken i vissa vattendrag ej fick igenstängas. Men

då denna del vid ifrågavarande tid utgjorde en tredjedel af vattendraget

eller samma andel, Konungen egde i allmänningar, har

begreppet kungsådra bidragit till uppkomsten af åsigten, att Konungen

egde de vattendrag, hvari kungsådra borde finnas. Denna

åsigt framställdes i synnerhet med kraft af Konung Gustaf I, hvilken

sökte göra gällande, att alla fisken i strömmar tillhörde kronan.

Från denna tid kallades ock allmänt i kungliga bref vattendragen

för »kronones strömmar». Väl lyckades ej fullständigt försöken att

hos oss införa fiskeriregalet i afseende på sötvattenfiske, men åtminstone

flertalet af de Konungens enskilda fisken i stora elfvar

åar, strömmar och insjöar, som ännu finnas, torde hafva uppkommit

genom regalitetsprincipens tillämpning. Härigenom torde kronan

ock förvärfvat rättighet till särskilda Åskslag i vissa strömmar».

»Under 17:de och 18:de århundradena lyckades dock jordegarnes

anspråk på eganderätt till fiske å deras grund göra sig gällande.

Detta framgår redan af 1734 års lag men ännu bestämdare af vår

första allmänna fiskeristadga, nådiga förordningen den 14 November

1766. I denna föreskrefs om eganderätt till fiske hufvudsakligen

följande:

A. Saltsjöfisket.

Detta fiske förklarades nu för första gången uttryckligen vara

deras enskilda egendom, som strand och holmar deromkring egde,

160

ÖREBRO LÅN.

men vid öppna hafsstranden, hvarest ingen skärgård funnes, samt

utom skären fick jord- eller strandegaren ej sträcka sin enskilda

rätt till fiske längre än dess landgrund räckte, som vid stranden

läge och derifrån utlöpte; dock att, der konungs- eller allmänningsfiske

af ålder inomskärs varit, eller någon med urminnes häfd,

skattläggning, dombref eller andra ostridiga skäl kunde visa enskild

rätt till fiske omkring klippor, blindskär eller å grund utomskärs

eller i hafvet, skulle dervid förblifva. Likaså skulle i afseende på

de fisken, som lydde under städernas donerade jord, förblifva såsom

på hvarje ort varit vanligt.

I öppna hafvet, vid kronoskär, stränder och holmar, som ej

egentligen hörde till något hemman eller under särskilda vilkor

O o O

innehades, egde hvarje rikets undersåte rätt till fiske».

»Från den strandegarne sålunda i allmänhet medgifna uteslu

O

O

tande fiskerätt i vattnet å hans grund stadgades dock i kap. 4

§§ 7, 8, 9 och 10 åtskilliga undantag, nemligen:

1) I de skärgårdar, der fiskare oklandradt och efter gammal

vana ömsom fiskat vid hvarannans land och följt saltsjöfisken efter

dess dref, skulle förblifva efter förra vanligheten, och isynnerhet

borde inga svenska undersåtar stängas ifrån nyttjande af sillfiske i

Nordsjön, vid hvars stränder det kunde vara. Samma lag skulle

ock gälla i afseende på sillfiske i Östersjön å de ställen, hvarest

någon ymnighet deraf kunde visa sig.

c5 J cj o

2) Invånarne i Gefleborgs och norr derom belägna län finge,

der sådant af ålder varit vanligt, oqvalda vid öppna hafs-, skogs-,

bergs- och stenstränder idka med joi-degaren gemensamt strömmingsfiske,

med rätt för joi-d- eller strandegaren att hvarje måndag och

onsdag under fisketiden draga första notvarpet. Utgjordes stranden

af odalåker eller äng, eller hade sådana lägenheter der blifvit uppodlade,

var fisket ej fritt.

3) Den, som till dreffiskens fångande önskade upprensa nytt

notvarp å annans grund och kostnad derför vidkändes, skulle ega

att verkställa sådan upprensning och ej utestängas från deltagande i

fiske derstädes, såvida jordegaren ej dymedelst tillfogades någon

synnerlig skada i sitt vanliga fiske eller å sitt land. Strandegaren

eller efter honom den, som egde fiske närmast till det nya notvarpet,

förbehölls dock förmånsrätt till upprensningen, om han

ville verkställa den.

4) Fiske med all slags krok och ref å djup inom yttre skärgården

och i hafsbandet var fritt för alla, med vilkor allenast att

ÖREBRO LÅN.

161

notdrägt ej deraf hindrades genom pålars eller stakars qvarlemnande».

»B. Ström- och insjöfisket

tillhörde i allmänhet den, inom hvars rå och rör fiskevattnet låg.

Fiskerätt i vatten, som fans inom städernas donerade jord eller

hörde till deras egor, tillkom äfven jordegarne. Undantag funnos

dock äfven här, i det dels kronan förbehöll sig eller sina rättsinnehafvare

de »enskilda kronofisken» i stora elfvar, åar, strömmar

och insjöar, som af ålder varit kronans och fortfarande af kronan

innehades, äfvensom de fiskelägenheter, som kronan kunde efter

laga rättegång återvinna, samt dels kronan medgaf, att de allmänna

kronofiskena eller de lägenheter vid kronoallmänningar och

parker, holmar och rekognitionsskogar, som kronan ej enskildt

förbehållit sig, finge med Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes tillstånd

begagnas af alla dem, som inom häradet eller socknen bodde».

»De stadganden angående eganderätt till fiske, hvilka sålunda

meddelades genom 1766 års fiskeristadga, återfinnas nästan ordagrant

i nu gällande stadga af år 1852. Denna har dock intagit

några tillägg till ofvanstående föreskrifter. Så finnes der stadgadt,

att, när ej lagligen är bestämdt, huru långt strandegares landgrund

sträcker sig i hafvet, må under strandeganderätten inbegripas allt det

vatten, som finnes till och med etthundra famnar från det ställe invid

stranden, der stadigt djup af en famn vidtager. Den genom 1766

års stadga en hvar i allmänhet medgifna rätt att till dreffiskens

fångande upprensa notvarp i annans fiskevatten upphäfdes, men

strandegaren berättigades att, derest han med kostnad upptog eller

upprensade notvarp inom det till hans strand hörande område i

vattnet, af öfriga, som begagnade varpet, uppbära trettiondedelen

af den fisk, som af dem der fångades under den tid, han underhöll

varpet».

»Den i kap. 4 § 7 af 1766 års stadga gifna tillåtelse att, der

sådant af ålder varit vanligt, följa hafsfisken efter dess dref, utbyttes

mot det stadgande, att i de rikets skärgårdar, der för fångande

af sådan hafsfisk, som ginge till stränderna i störa stimmar, de

fiskande af ålder oklandradt fått följa fisken efter dess dref och

fiska vid annans strand, borde ock dervid förblifva. Huruvida lagstiftaren

härmed afsett att göra ändring i motsvarande stadgande i

1766 års lag, torde dock vara ganska ovisst».

»Slutligen är i 1852 års stadga ock tillagd uttrycklig föreskrift

derom, att fiskerätt i de delar af större insjöar, till hvilka strandeganderätten

ej sträckte sig. skulle tillkomma alla rikets inbyggare».

Utlåtande öfver först. t. ny Fiskeristadga.

11

162

ÖREBRO LÄN.

»I såväl 1766 års som nu gällande fiskeristadga finnas väl intagna

åtskilliga för hela landet gemensamma bestämmelser angående

hushållning med fiskevatten, men med afseende på de olika

slag af fisk samt de skilda sätt för fångande deraf, hvilka förekomma

i ett land med den stora utsträckning, Sverige eger, funno

redan 1766 års lagstiftare nödvändigt, att de bestämmelser, som

kunde erfordras för det späda fiskynglets fredande samt fiskets

bevarande och förkofran i öfrigt, i allmänhet faststäldes särskildt

för landets olika delar. Så stadgades i 1766 års förordning, att

det ålåge Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i hvarje län att genom

allmän kungörelse förmå jord-, strand- och delegare i samfälda

fiskerier i större och mindre insjöar och strömmar att sjelfva sammanträda,

öfverlägga och sig förena om sådana fiskesätt, redskap,

garn och bragder, som de efter omständigheterna af hvarje fiske

funne bäst och lämpligast vara till ynglets fredande och förekommande

af dess förtidiga utödande. Hvad flertalet af de fiskande

sålunda beslutade till vinnande af nämnda ändamål skulle derefter

fastställas af domaren. I afseende på saltsjöfisket skulle ock på

enahanda sätt beslutas och af domaren fastställas sådana föreskrifter,

som funnes egnade att verka till den späda fiskens sparande

och ostörda tillväxt. Till framkallande af dylika föreningar

till fiskynglets fredande stadgades sedan genom en nådig förklaring

den 24 Januari 1771, att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande skulle

utsätta och kungöra en viss dag för hvarje härad och stad, inom

hvilken föreningar om de lämpligaste och för fiskafvelns tillväxt

nyttigaste fiskesätt borde träffas mellan delegame i samfäldt fiske;

och bestämdes tillika, att, derest denna tid försutes, Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande skulle genom lämpliga viten inom ny förelagd

tid tillhålla dem, som tredskades, att träffa dylik förening. Genom

nu nämnda nådiga förklaring bestämdes tillika, att de föreningar,

som derefter blefvo upprättade, borde af magistraterna i städerna

efter föregången öfverläggning med borgerskapet samt å landet af

tingsrätterna i närvaro af kronofogden och fullmäktige för delegare

i samfälda fisken pröfvas och jemte deras utlåtande deröfver insändas

till Kong], Majrts Befallningshafvande, som sedermera hade

att fastställa en sådan ordning i nu ifrågavarande hänseende, hvilken

för hvarje ort pröfvades tjenlig och till ändamålets vinnande kunde

lända, med utsatt plikt för den, som deremot bröte. Den grundsats,

som sålunda faststäldes genom 1771 års förklaring, eller att

vederbörande rättsegande val skulle sammankomma och besluta om

de särskilda föreskrifter, hvilka kunde lända till fiskets förkofran

ÖREBRO LÅN.

163

inom orten, men att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande oberoende

af de beslut, de fiskeberättigade fattat i ärendet, finge föreskrifva

hvad till ändamålets vinnande kunde tjena, är, i sak oförändrad,

uttryckt jemväl i nu gällande fiskeristadga».

Efter meddelande häraf öfvergå komiterade till — — — —

— — — — — — — — — — — ■— — de erinringar

och förslag till ändringar af eller tillägg till vissa §§, som

komiterade på grund af angifna skäl och uttalade åsigter ansett

sig böra framställa.

Kap. I.

Om rättighet till saltsjöfiske.

§ 3.

Uti afgifven reservation har en af lagkomiterade yrkat, dels

att mom. 2 skulle sluta med orden »dervid förblifva», dels

ock att mom. 3 och 4 ej skulle gifvas tillämpning på rikets

vestra kust, och såsom skäl derför framhållit, att de i mom. 2

förekommande orden »i de delar af riket» afse hufvudsakligen rikets

vestra kuster, hvilka före år 1658 tillhörde annan krona än den

svenska och af urminnes egt andra eganderättsförhållanden för saltsjöfisket

än de, som för östra Sverige varit gällande; att redan de

äldsta urkunder rörande Norges fiskerier, hvartill de Bohuslänska

räknades, visade, att fisket icke der vore såsom i Östersjön föremål

för enskild eganderätt utan ett kronan tillhörigt allmänningsfiske;

att förhållandet vore lika i afseende å fisket uti den svenska kronan

tillhöriga skärgården vid Göta elfs utlopp, der Gustaf Vasa uti

bref af 1545 gjorde kronans uråldriga rätt ånyo gällande; att samma

förhållande egde fortfarande rum i Bohuslän under den danska

iden; att svenska regeringen år 1666 upplät fisket i Bohuslän åt

»den svenska kronans undersåtar», utan att förbehålla något företräde

för strandegaren; att samma princip fortgått genom alla stadgar

och förordningar till 1766; att 1766 års fiskeristadga uti förevarande

hänseende innehöll den bestämmelse, att uti de skärgårdar,

der fiskare oklandradt och efter gammal vana fiskat vid hvarandras

land och följt saltsjöfisken efter dess dref, skulle det ock

förblifva efter förra vanligheten; att denna lag gällt orubbad till

164

ÖREBRO LÅN.

dess 1852 års fiskeristadga utkom och hvarigenom inskränkning —

strandegaren förut obekant — gjordes uti det hvar man af urminnes

medgifna fria nyttjandet af hafsfiske!; att genom denna inskränkning

och genom medgifvande derjemte under vissa vilkor af

»landlott» en mängd anspråk och deraf följande rättegångar uppstått

med olika utgång, samt att lagkomiterade genom de föreslagna

bestämmelserna uti ifrågavarande § tillerkänt strandegaren

en förmånsrätt framför andra rikets inbyggare till fiske i vestra

kustens skärgårdar, som han aldrig af ålder egt, hvartill komme,

att mom. 2, 3 och 4, sådana de äro föreslagna, vore opraktiska uti

ett stort sillfiske.

Af hvad nu omförmälda reservation innehåller framgår visserligen,

att före år 1658 andra rättsförhållanden för saltsjöfisket å

rikets vestra kuster lära förefunnits, än de för fisket å rikets östra

kuster då gällande, men huru med sjelfva eganderätten varit närmare

beskaffad! är ej klart. Det torde derföre finnas goda skäl

för det antagande, att densamma icke käft annan grund för sig än

den, som angifves uti 1766 års fiskeristadga, eller »gammal vana»,

och den omständighet att fiskerättens utöfvande af hvem som helst

lemnats oklandrad, desto heldre som nämnda stadga i detta hänseende

föi’klarade, att, der fisket så bedrifvits, skulle det ock »efter

förra vanligheten förblifva». Att slik grund ej var eller kunde

blifva för framtiden hållbar insågo stiftarne af fiskeristadgan af år

1852, vid hvilken tid eganderättsbegreppen och i sammanhang dermed

stående förhållanden uppnått en vida större och rättsenligare

utveckling, än som på 1700-talet varit dem gifven. Lagprincipen,

hvilken äfven spåras i de gamla landskapslagarna, att den, som

egde strand, skulle ock råda för vattnet, hade dåmera gjort sig

Gällande och har sedan dess äfven blifvit bibehållen. Om nu sagda

princip får —■ såsom komiterade för sin del anse — antagas vara

rigtig, åtminstone i dess allmänna betydelse, synes det ock som

om den till förmån för strandegare stadgade inskränkning i rätten

till saltsjöfiskets utöfvande, hvilken förefinnes uti 1852 års fiskeristadga

och är uti det ifrågavarande lagförslaget bibehållen, jemväl

är rigtig och förty bör qvarstå, det komiterade för sin del äfven

vilja föreslå, och tillstyrka alltså godkännande af ifrågavarande §,

sådan den här ofvan är angifven.

ÖREBRO LÄN.

165

Denna § är, enligt de af lagkomiterade anförda motiv, grundad

dels på nu gällande lagstadganden dels ock på den angifna åsigt,

att uti sådana delar af större hafsfjärdar, som i §:n omförmälas,

fisket bör vara lika fritt, som det enligt § 1 mom. 2 i nu gällande

fiskeristadga är i afseende å större insjöar, och hvilken lagbestämmelse

uti förslagets § 7 är bibehållen.

Om nu ock rigtigheten häraf ej bör sättas i fråga, torde likväl

nödvändigheten kräfva, att en bestämmelse gifves i lagen, huru

långt strandeganderätten uti omförmälda större hafsfjärdar må sträcka

sig, enär eljest stridigheter i detta hänseende lätteligen kunna

uppstå och mången gång medföra både svåra och kostsamma följder,

hvadan, och då den härom uti § 2 angifna bestämmelse äfven

torde kunna tillämpas uti förevarande fall, komiterade vilja vördsamt

föreslå, att början af mom. 2 gifves denna lydelse:

I de delar af större hafsfjärdar, till hvilka strandeganderätten,

beräknad såsom i § 2 sägs, ej sträcker sig etc.

Kap. II.

Om flskerattighet i insjöar och rinnande vatten.

_§ 7-_

Vid jemförelse emellan denna §:s föreslagna innehåll, hvilket

återfinnes uti § 1 mom. 1 af nu gällande fiskeristadga, med allmänna

lagens stadganden uti kap. 12 § 4 Jordabalken, deri det

heter bland annat, »Är å, sjö eller sund, sidolångs byar emellan;

ege då hälft hvardera» och vidare »Ligger by vid ändan, eller

åsido vid stora sjöar; ege då i sjö eller holma efter rågång och

bolstad sin», har det synts komiterade, som om dessa bestämmelser

stå i strid med dem, hvilka uti förevarande § äro föreslagna,

samt att, vid sådant förhållande och derest §:n skall qvarstå, allmänna

lagens ofvan angifna bestämmelser torde böra undergå

ändring, men hvarom komiterade sakna befogenhet att afgifva

förslag.

Skulle åter sådan ändring anses ej kunna eller böra ega rum,

så torde, i betraktande deraf att lagförslaget i dess § 50 förvarar

oförkränkt fiskerättighet, som genom urminnes häfd, särskildt stadgande,

aftal, dom eller skattläggning eller på annat lagligt sätt är

bestämd annorledes än i föreslagna stadgan sägs, ifrågakomna § 7

böra ur förslaget utgå.

166

ÖREBRO LÄN.

Ivap. III.

Om hushållning med fiskevatten.

§ 11.

Såsom stöd för detta lagrum, hvilket delvis är något olika med

§11 uti nu gällande fiskeristadga, hafva lagkomiterade förmält, att,

sedan i nådiga förordningen den 30 December 1880 angående jordegares

rätt öfver vattnet å hans grund intagits allmänna föreskrifter

såväl om de inskränkningar i strandegarnes rätt, hvilka härleda sig

från det allmännas fordran att kongsådra och flottled skola hållas

öppna, som ock angående enskildas rätt att uppdämma vatten,

hafva bestämmelser härom, hvilka ännu finnas gifna i kap. 2 af

gällande fiskeristadga, kunnat och bort ur lagförslaget uteslutas i

allt hvad de ej specielt angå fiske, men att, då emellertid nämnda

förordning ej bibehållit den så kallade mindre kungsådran, men

nödvändigt vore, att äfven i vattendrag, hvarest kongsådra ej af

ålder varit och i hvilka sådan fortfarande skall enligt berörda

nådiga förordning bibehållas, vattenled för fiskens gång lemnades

öppen, derest fiske ligger ofvanför, lagkomiterade härom föreslagit

föreskrift; att samma komiterade vidare ansett, att, äfven der ström

eller å i hafvet eller insjö utfaller eller vidtager från annat vattendrag

eller insjö, fiskeled skulle lemnas öppen; att i afseende å läge

för och bredd å fiskeled lagkomiterade bibehållit de föreskrifter, som

för närvarande gälla, men dock i öfverensstämmelse med här

förut åberopade förordning ansett det böra uttryckligen stadgas,

att fiskeleden skall utgöra viss andel af vattendragets bredd och

ej, såsom hittills stundom förmenats, viss del af vattenarean; att,

enär i rättskipningen tvekan uppstått, huruvida sådan redskap,

hvilken endast för en kortare stund afstängde fiskeleden, såsom

laxnot och dylikt, skulle anses förbjuden, och då på många orter

för fångande af vissa Åskslag dylikt fångstsätt svårligen kunde undvaras,

lagkomiterade ansett ett stadgande nödigt, som närmare bestämde,

hvilken redskap skulle anses stängande; samt att lagkomiterade

härvid antagit å ena sidan, att en tid af femton minuter

borde vara tillräckligt lång för redskapens utläggande och återupptagande

ur vattnet, men å andra sidan, med afseende derpå

att någon stund måste förgå innan redskapen ånyo kunde utläggas,

ÖBEBHtO LÅN.

167

att, derest redskapen ej i vattnet qvarlåge längre än en fjerdedels

timma, den ej kunde i betänklig grad försvåra fiskens upp- och

nedgång.

Ehuruväl komiterade biträda den hufvudprincip, som uti §:n i

fråga är uttalad, hafva komiterade likväl för sin del velat anmärka,

dels hurusom vattenled för fiskens gång bör, om den skall uppfylla

åsyftadt ändamål, lemnas fri från ej allenast fast utan äfven lös

fiskeredskap eller hvarje sådan af hvad slag som helst, dels att,

likaväl som tvist kan uppstå, huruvida kungsådra af ålder funnits

eller ej, tvist jemväl kan lätt ega rum, huruvida i vattendrag, der

ingen kungsådra varit af ålder, fiske ligger ofvanför, hvartill kommer,

att de härom i §:n intagna orden »men fiske ligger ofvanför» icke

synas till sin mening fullt klara och kunna lätteligen lemna rum

för olika tolkning; dels att rörande öppenhållande af kungsådra,

der den af ålder varit, hänvisning bör göras till allmänna lagens

bestämmelse härom; dels ock att den genom mom. 2 medgifna

rättighet att med garn- eller spjelredskap få stänga kungsådra

eller fiskeled femton minuter så mycket hellre torde böra ur lagförslaget

uteslutas, som all kontroll rörande ett rätt utöfvande af slikt

fiske är omöjlig samt stadgandet om öppen fiskeled derigenom skulle

förlora sin väsentligaste betydelse.

I följd häraf vilja komiterade, som med hänseende till deras

här ofvan uttalade åsigter ansett en omredigering af §:n i fråga lämpligen

kunna ega rum, hemställa, att §:n erhåller denna lydelse:

I hvarje eif, ström, å eller sund, likasom ock der ström eller

å i hafvet eller insjö utfaller eller från annat vattendrag eller från

insjö vidtager, skall ändamålsenlig vattenled för fiskens gång alla

tider på året lemnas fri från fiskeredskap eller annat, som hindrar

fiskens upp- och nedgång, dock att, der kungsådra af ålder varit,

vattenled skall, på sätt i allmän lag finnes stadgadt, lemnas öppen

till en tredjedel af vattendragets bredd.

§ 13.

I afseende å häri förekommande bestämmelser yttra lagkomiterade,

att, ehuru det visat sig, att de på vissa ställen, der någon

eger särskild rätt att igenstänga fiskeled, till beredande af fri uppoch

nedgång för fisken å dammarne inrättade bottenluckor ofta ej

funnits i allo tjenliga för det med dem afsedda ändamål, lagkomiterade

dock trott sig ej böra tillstyrka, att de, som mot skyldighet

168

ÖREBRO LÅN.

att underhålla dylika bottenluckor redan förvärfvat rätt att stänga

liskeled, skulle åläggas att jemte bottenluckorna eller i stället för

dem göra anstalt till fiskens framsläppande, men att, med afseende

derpå att sådana andra anstalter, såsom laxtrappor eller dylikt,

mången gång torde vara lämpligare än bottenluckor, lagkomiterade

i §:n föreslagit stadgande, som möjliggör bottenluckors utbytande mot

annan tjenligare anstalt.

Uti dessa sålunda uttalade åsigter instämma komiterade, men

vilja dock betona, hurusom de i §:n förekommande orden »smärre

vattendrag» väl utgöra obestämda uttryck men — förekommande

äfven uti § 14 af nu gällande fiskeristadga — likväl svårligen torde

kunna till deras rätta mening i lag bestämdare uttryckas, samt att

således tolkningen deraf lärer få blifva beroende på beskaffenheten

af de särskilda fall, der lagen i denna del skall göras gällande.

Vidare och enär, allt efter som fiskeriväsendet med hvad dertill

hörer vinner en större och för fiskens skyddande behöflig utveckling,

hittills gällande föreskrifter rörande dammars förseende

med nödiga bottenluckor kunna visa sig ej uppfylla dermed afsedt

ändamål och i följd deraf varda ändrade, anse under sådana förhållanden

komiterade, att lagen ej bör innehålla någon deremot

stridande bestämmelse och föreslå derför den ändring uti ifrågavarande

§,

att det i meningen »efter hittills gällande föreskrift» förekommande

ordet »hittills» utgår samt

att ordet »nödiga» i meningen »med nödiga bottenluckor» utbytes

mot ordet »tjenliga».

§ 15.

Om det ock må vara sant, att vid lagstiftning angående vård

af fiske lagstiftaren hufvudsakligen bör dels stadga förbud för åtgärder,

som verkligen skada fiske, dels ock tillse, att ej någon vid

utöfningen af sin fiskerätt eller annorledes skadar annans fiske, så

torde det ock anses sant, att dylika förbudsbestämningar icke böra

gifvas sådan form och utsträckning, att desamma komma att innefatta

en hämsko på en vattenegares fria dispositionsrätt öfver sitt

vattenområde. Sådan bestämning anse komiterade ligga uti det i

denna § förekommande ordet »kan». Knappt något föremål af större

tyngd än vatten finnes, hvilket icke, utkastadt i vatten, möjligen

kan antagas orsaka uppgrundning eller dämning, endast en liten

ÖREBRO LÅN.

169

sten är ju härtill hänförlig, men mellan möjlighet och verklighet

är en betydlig skilnad. Många industriella arbeten drifvas

både med och i vatten, och derunder kunna ofta nog sådana ämnen

komma i vattnet, hvilka — i verkligheten utan all betydelse —

likväl af annan stämplas så, att de utan all hänsyn till tidsbegränsning

kunna förorsaka uppgrundning eller dämning i hans fiskevatten,

det må nu ligga huru aflägset som helst, blott det har sammanhang

med industriidkare^, eller kunna skada hans fiske.

Enligt lagkomiterades förslag skulle annan bevisning ej erfordras

än sådan, som möjliggjorde ett antagande, att skada kunde ske;

men då en fiskerättsegare, liksom hvarje annan rättsegare, icke lagligen

torde böra anses i sin rätt förnärmad med mindre han visar,

att skada honom i verkligheten tillfogats, anse komiterade för sin

del ganska betänkligt att gifva en blott förmodan, hvilken derjemte

saknar all tidsbegränsning, sådan verkan, som lagförslaget i nu afhandlade

hänseende innebär.

Vidare och då meningarna kunna vara delade rörande affallsämnens

större eller mindre skadlighet i afseende å fiske, synes det

komiterade lämpligast, att några särskilda dylika ämnen ej omnämnas

i lagen utan sammanfattas i en bestämning.

I följd häraf hemställa komiterade, att åt ifrågavarande § gifves

denna lydelse:

Ej må man i vatten utkasta eller utsläppa något, som genom

uppgrundning eller dämning eller genom sina för fisk skadliga

egenskaper i annans fiskevatten förorsakar skada, eller lägga dylikt

så nära intill stranden, att det nedsköljes af vattenflöden. Ej heller

må man å ställen, som för notdrägt nyttjas, från fartyg eller eljest

utkasta sten, ballast, stenkolsaska eller andra ämnen till skada för

notvarpen.

Vid sillfiske må ej i notvarp qvarlemnas död fisk till större

mängd.

§ 17.

Då denna §, som komiterade för sin del godkänna, omtalar

fiskesätt, hvilka ej torde vara i allmänhet kända, anse komiterade

sig böra efter lagkomiterades uppgifter härom meddela, att i vissa

delar af landet idkas fiske, hufvudsakligen efter ål, medelst så

kallad harkning, puffning eller stångning, hvilket fiske består deri,

att uti vatten, hvarest ål finnes, fiskaren med ett redskap, liknande

170

ÖREBRO LÄN.

ljuster, på måfå stöter ned i bottnen samt dervid träffar och sårar

många fiskar, innan någon fastnar på redskapen; och då uppenbart

är, att vid dylikt fiske den fångade fiskens mängd ej står i rimligt

förhållande till den myckenhet fisk, hvilken dödas eller skadas,

samt enär den döda fisken, som blir qvar på sjöbottnen och der

ruttnar, såmedelst orsakar, att fisken på dessa ställen ej vidare

går till, har det ansetts, att detta fiskesätt måtte såsom mycket

skadligt förbjudas.

Men härförutom finnas två andra fiskesätt, af allmänheten

väl kända och mycket använda, nemligen pulsning och ljustring vid

eld, i afseende å hvilka komiterade tillåta sig göra följande andraganden.

Uti § 18 mom. 2 hafva lagkomiterade förbjudit fiske med

pulsning endast under fisklek och såsom skäl derför angifvit, att

detta fiskesätt oftast användes till fångande af gäddor, samt att

denna roffisks borttagande vore särdeles vigtigt för rätt vård af

fiskevatten.

Hållbarheten af denna sålunda uttalade förkastelsedom öfver

gäddan kan dock med goda skäl sättas i tvifvel. Visserligen är

sant, att gäddan lefver af småfisk, men, förutom det att föremålet

för hennes roflystnad vanligast är mört och sarf, på hvilka i allmänhet

dåliga Åskslag vanligen finnes god tillgång, har erfarenheten

gifvit vid handen, hurusom abborren ingalunda står efter

utan fast hellre före gäddan såsom roffisk.

Att gäddan skulle vara så svår roffisk, att den, såsom lagkomiterade

förklarat, borde för rätt vård af fiskevatten fullkomligt

utrotas, vilja komiterade ej medgifva, utan anse orsaken till sådant

antagande ligga mera i fördom och gammal sägen än i sakförhållandet;

och om äfven gäddan verkligen är- glupsk och rofgirig,

så är hon likväl en värdefull och god fisk samt kan vanligen

fångas hela året om, hvadan det väl ej torde vara skäl att söka

utrota henne.

Vid granskning af gällande fiskeristadgar för flera län har befunnits,

att förbud mot pulsning är stadgadt dels på många ställen

under hela året, dels på andra ställen för tiden mellan än 1

Januari—17 Juli, än 1 Maj—15 Juni och än 1 Maj 15 Juli,

hvaraf framgår, att pulsning ansetts såsom ett mycket skadegörande

fiskesätt och synnerligast under tider, då fisklek i allmänhet försiggår.

Finge det såsom säkert antagas, att vid fiske medelst pulsning

å annan tid än under fisklek endast gädda vore föremål för fiskandet

eller blott sådan fångades, så kunde den föreslagna lagbestäm

-

ÖREBRO LÅN.

171

melsen qvarstå, utan att derigenom denna fiskarts bestånd äfventyrades,

men då deremot verkliga förhållanden gifva vid handen,

att vid pulsning ej allenast gädda, utan många andra sorter fisk,

både stor och liten, drifvas på eller in i de för fiskfångst utsatta

notarna, näten, mjärdarna, håfvarna eller annan dylik redskap, och

detta synnerligast i smärre vattendrag och sjöar, samt härigenom

fångas en mängd småfisk till föga eller ingen nytta, uttala komiterade

såsom sin öfvertygelse, att fiske medelst pulsning under

hvilken tid af året som helst är för rätt vård af fiskevatten och för

fiskets skyddande i allmänhet högst skadligt och bör förbjudas.

Vidare hafva lagkomiterade på enahanda grund, som åberopats

för de föreslagna bestämmelserna om fiske medelst pulsning, ansett,

att, ehuru från vissa delar af landet begärts, att jemväl ljustring

vid bloss måtte förbjudas, detta fångstsätt, fastän det visserligen

mångenstädes i ganska hög grad skadar fisket, likväl ej borde i

den allmänna fiskeristadgan förbjudas utan få bero af öfverenskommelse

inom särskilda orter, eftersom för dem anses lämpligt.

I detta hänseende hysa komiterade en alldeles motsatt, åsigt

samt anse ljustring vid eld fullt ut lika skadlig, som fiske medelst

pulsning, synnerligast som ljustring lämpligast och med bästa fördel

användes under lektid, då fisken vanligen håller sig på grundare

ställen och i närheten af land, samt omfattar ej allenast gädda

utan äfven flera andra fiskarter, såsom sik, röding, ål, lake med mera,

och visa jemväl en mängd nu gällande fiskestadgar, att ljustring

vid eld alldeles förbjudits, hvarigenom väl dess stora skadlighet

torde få anses ådagalagd. Något giltigt skäl för att sätta frågan

om fiske vid eld så utom lagen, att den skulle blifva beroende

endast på öfverenskommelse inom särskilda orter, anse komiterade

icke förefinnas, utan tro fast hellre, att hvad som uppenbarligen

är skadligt bör genom lag förbjudas.

Ytterligare förekommer ett fångstsätt, hvilket enligt komiterades

förmenande verkar mycket skadligt på fiskförökningen, nemligen

fiske medelst mjärdar, förfärdigade af vidjor, rötter, spröten

och trådar af stål eller messing. Dessa redskap äro så täta, att

icke den minsta fisk kan komma genom öppningarna mellan spjelarna

eller trådarna, och torde derför böra förbjudas.

På grund af hvad komiterade sålunda andragit och erinrat

föreslås, att ifrågavarande §:s mom. 2 måtte gifvas denna lydelse:

Fiske medelst harkning, puttning, stångning, pulsning eller ljustring

vid eld samt med mjärdar af annat ämne än garn vare ock

förbjudet.

172

ÖREBRO LÅN.

§ 18.

Såsom följd af komiterades förslag om förändrad lydelse af

17 mom. 2 hemställes,

att i frågavarande §:s mom. 2 måtte utgå.

§ 20.

I öfverensstämmelse med hvad rörande § 15 är föreslaget hemställes,

att ordet »kan», som förekommer i slutet af §:n, må utgå.

§ 21.

Jemte förmälan, att de i denna § föreslagna föreskrifter äro

enliga med hvad som nu är stadgadt samt med den ordning vid

notdrägt, hvilken enligt gammal vana bedrifvits vid rikets vestra

kust, hafva lagkomiterade derjemte meddelat, hurusom inom komitén

ifrågasatts, att, då notfiske är af väsentligt större betydelse än sättgarnsfiske,

i fiskeristadgan borde intagas föreskrift, att vid kollision

emellan sättgarns- och notfiskare den förre skulle vara pligtig vika

för den sednare mot ersättning af denne för liden skada, men att,

då ett dylikt stadgande ej ifrågasatts såsom behöfligt annat än

för fiske vid rikets vestra kust, lagkomiterade ej tilltrott sig kunna

förorda dess införande i en allmän fiskerilag, helst som, derest

lokala förhållanden skulle påkalla sådant i afseende på till exempel

sill- eller makrillfiske i Bohuslän eller å vissa ställen derstädes,

det enligt sista momentet i § 24 af lagkomiterades förslag tillkomme

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande och fiskeristyrelsen att derom

hos Kongl. Maj:t göra underdånig framställning.

Häremot har en af lagkomiténs ledamöter uti afgifven reservation

hemställt, att ifrågavarande § ej måtte gifvas tillämpning på

sillfisket vid rikets vestra kust och såsom skäl derför anfört, att

föreslagna förfarandet väl ginge för sig, då det är fråga om vadar

ensamt, men att, då fråga vore om vadar och garn, det kunde inträffa,

att ett enda garnsätt kunde för ett helt dygn hindra vadfisket

uti en vik och flera vadlag att begagna sina vadar, samt att

uti Norge vore i lag föreskrifvet, det garnfiskaren skall vika för

vadfiskaren, men, om han detta ej godvilligt gör, eger den sednare

rätt att upptaga hans garn, dock mot ersättning för skedd skada

efter mätismannaordom.

ÖREBRO LÄN.

173

Om, såsom lagkomiterade antagit, stadgande att sättgarnsfiskare

bör vika för notfiskare ej vore behöfligt annat än för fiske vid rikets

vestra kust, kunde sådant anses såsom undantagsfall och förty

lämpligast behandlas på sätt sagda komiterade antydt, men annorlunda

torde åter frågan gestalta sig, derest omförmälda antagande

icke har en så speciel egenskap. I detta hänseende tillåta sig

komiterade erinra,

att såväl not- som sättgarnsfiske förekommer ej allenast vid

rikets vestra utan äfven på dess östra kust;

att dylika fiskesätt jemväl kunna utöfvas i fiskevatten, som utgör

en odelad samfällighet;

att, då enligt lagförslagets § 7 hvarje svensk man eger rätt till

fritt fiske i de delar af större insjöar, till hvilka strandeganderätten

ej sträcker sig och der ej heller enskild! fiske är kronan förbehållet

eller annan tillhörigt, not- och sättgarnsfiske både kunna förekomma

och förekomma äfven uti många af landets större insjöar;

att således kollision emellan notfiskaren och sättgarnsfiskaren

kan förekomma annorstädes än å rikets vestra kust och, enligt

hvad erfarenheten gifvit vid handen, äfven förekommit;

att otvifvelaktigt är, att notfiske har en väsentligt större betydelse

än sättgarnsfiske,

samt att vid sådana förhållanden lagbestämmelse bör gifvas,

hvarigenom sättgarnsfiskaren afhålles att förhindra annan från

fiskande med not, helst eljest den förra ganska lätt kan genom utsättning

af garn å ställen, som användas till notvarp eller eljest

dertill äro tjenliga, alldeles förhindra notfiske derstädes.

I följd häraf anse komiterade, att uti lagförslaget bör intagas

föreskrift, huru vid slik kollision mellan sättgarns- och notfiskaren

bör förfaras, samt föreslå derför, att till §:n i fråga lägges ett mom.

2, så lydande:

Der not- eller vadfiske och garnfiske jemte hvarandra bedrifvas,

vike garnfiskaren, såvida hans garn är i notvarp utsatt, för

not- eller vadfiskaren; gör han det ej, må den senare upptaga sättgarnet

mot ersättning för skedd skada efter mätismannaordom.

§ 22.

Uti denna §:s sista mom. anse sig komiterade böra föreslå

den ändring,

att det uti meningen »må lefvande hummer äfvensom kokt

D

sådan» förekommande ordet »äfvensom» utbytes mot ordet »eller».

174

ÖREBRO LÅN.

hvarigenom torde mera bestämdt betonas, att efterföljande sats

»som ej förvaras i lufttätt tillslutet kärl» endast afser kokt hummer.

§ 23.

Uti motiven för denna § omförmäla lagkomiterade bland

annat, att uti särskilda till dem ankomna berättelser och skrifvelser

begärts, att allmän fredningstid måtte fastställas i afseende på laxen

äfvensom att förbud måtte meddelas att fånga lax under viss storlek,

men att, enär emellertid laxfiske bedrifves på en stor mängd

orter i landet från dess nordligaste delar till dess sydligaste provinser,

samt således till följd af olika klimatiska förhållanden den

tid, hvarunder fisket kunde böra inställas, blefve väsentligt olika

för skilda delar af landet, lagkomiterade ansett, att någon viss tid,

hvarunder fångst af lax skulle vara förbjuden, ej kunde lämpligen

utsättas i en för hela landet gemensam fiskeristadga.

Denna sålunda uttalade uppfattning kunna komiterade för sin

del icke biträda, enär det skydd, som derigenom skulle gifvas åt

laxen, ingalunda blefve tillräckligt för att förhindra denna fiskarts

förminskande. Laxen är vår värdefullaste fisk och förekommer i

såväl salt som sött vatten, hvadan nödigt torde vara att i lag upptaga

sådana bestämmelser rörande fångande af denna fisk och

andra laxarter, att detta i ekonomiskt afseende för landet vigtiga

fiske så mycket som möjligt skyddas från förstörelse, I Norge har

nödvändigheten häraf insetts och föranledt till lagstadgande, enligt

hvilket derstädes all fångst af lax och andra till laxslägtet hörande

fiskarter är förbjuden under tiden från medio af September till

rnedio af April. Men äfven här i landet förekomma i vissa län

dylika förbudsbestämmelser, såsom exempel hvarå komiterade vilja

nämna Vestmanlands län, der fångst af lax och laxöring ej må ega rum

från Oktober till Maj, Gefleborgs län, hvarest intet fiske af lax

eller laxöring får idkas från September till Maj, och Kopparbergs

län, der enahanda bestämmelse rörande fångst af lax och laxöring

gäller, som är stadgad i Gefleborgs län.

Härförutom har i senare tider det jemväl ansetts af mycken

nytta att inskränka laxfisket äfven under tillåten tid samt förty vid

reglering af laxfångst stadgats, att sådan under eljest medgifven

tid ej får ega rum under det s. k. söndagsdygnet, eller från klockan

sex lördagsafton till samma tid följande söndagsafton. Äfven sådan

inskränkning anse komiterade både behöflig och nyttig samt förorda

förty densamma.

ÖREBRO LÅN.

175

Deremot och då positivt förbud att fånga och innehafva lax

eller annan fisk af laxslågtet under ett visst mått torde, äfven för

den laglydige, omöjliggöra mete efter dylik fisk, enär ingen kan

på förhand veta huru stor fisk som nappar på kroken, hafva komiterade

ansett lämpligast vara, att bestämmelse härom för olika fiskeområden

må åvägabringas på öfverenskommelsens väg, såsom under

§ 26 ock blifvit af komiterade föreslaget.

Med anledning häraf vilja komiterade hemställa, att ifrågavarande

§ måtte erhålla denna lydelse:

Fiske efter lax, laxöring eller annorlunda benämnd fisk af laxslägtet

vare förbjudet från och med den 15 September till och med

den 14 April samt dessutom under öfriga tider af året från och

med klockan sex hvarje lördagsafton till samma tid följande söndagsafton.

Lax, hvilken från nosspetsen till stjertfena^ yttersta spets i längd

håller mindre än fyratiofem centimeter, samt laxöring eller annorlunda

benämd fisk af laxslägtet, som från nosspetsen till stjertfenans

yttersta spets i längd håller mindre än tjugoen centimeter, må

ej till salu utbjudas eller köpas.

§ 24.

Enär i afseende å häri samt i efterföljande §§ 25, 26 och 27

föreslagna bestämmelser olika meningar uttalats bland lagkomiterade

samt två af dem jemväl uti afgifven reservation framlagt

sina afvikande åsigter, anse sig komiterade böra närmare redogöra

för såväl de motiv, hvilka betingat lagförslaget uti förevarande

del, som ock reservanternas berörda åsigter.

Lagkomiterade yttra hufvudsakligen, att redan 1766 års fiskeristadga