SOU 1897:1

KONG], JERNYAGSSTYRELSENS

DEN HO JANUARI 1890

AFGIKNA

UN DERDÅNI GA UTLÅT AND

KOMITERADES BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG

ANGÅENDE

JEMVi&SADimSTMTIOm

STOC K Ilo r,M

K. [.. 11 K CK MANS 11(1 K T K Y C K K It 1

1 89(1.

Till Konungen.

Sedan Eders Kong!. Maj:t den 2 Juni 1893 i nåder tillsatt en

komité med uppdrag, bland annat, att efter noggrann undersökning af

jernvägsadministrationens organisation och det sätt, hvarpå dess verk

-

2

samhet i väsentliga grenar utöfvades, dock tillsvidare ej hvad taxeväsendet

rörde, afgifva underdånigt betänkande äfvensom förslag ej

mindre till nj instruktion för Jern vägsstyrelsen och nytt aflöningsreglemente

för jernvägsstaten än äfven till de öfriga bestämmelser, som

syntes komitén i fråga om statsbaneförvaltningen böra meddelas,

samt denna komité — till hvilken Eders Kongl. Maj:t för att tagas

i öfvervägande vid fullgörande af det komitén lemnade uppdrag öfverlemnat,

bland annat, dels Riksdagens underdåniga skrifvelse den 17

Maj 1892 i anledning af Riksdagens år 1891 församlade revisorers

berättelse, i hvad samma skrifvelse afsåge utfärdande af särskild arbetsordning

för Jernvägsstyrelsen, dels ock styrelsens underdåniga skrifvelse

den 26 November 1892 med förslag till nytt aflöningsreglemente

för personalen vid statens jernvägar — under den 24 sistlidne Oktober

till Eders Kongl. Maj:t afgifvit betänkande och förslag, innefattande:

l:o) undersökning af jernvägsadministrationens organisation och det

sätt, hvarpå dess verksamhet i väsentliga grenar utöfvas, in. m.;

2:o) förslag till instruktion för jernvägsstyrelsen med underlydande

distriktsförvaltningar jemte motiv;

3:o) förslag till aflöningsreglemente för personalen vid statens jernvägar

jemte motiv;

4:o) sammanfattning af komiténs omorganisationsförslag jemte approximativ

beräkning af förslagets ekonomiska innebörd,

så har Eders Kongl. Maj:t genom nådig remiss den 15 sistlidne

November, jemte öfverlemnande af komiténs berörda betänkande och

förslag, anbefalt styrelsen, bland annat, att häröfver inkomma med

underdånigt utlåtande, hvilket, åtminstone hvad beträffade de allmänna

grunderna för organisationen äfvensom förslaget till aflöningsreglemente

för personalen, borde, derest förhållandena i öfrigt sådant medgåfve,

afgifvas i så god tid, att framställning i ämnet måtte kunna till

1896 års Riksdag aflåtas.

Till åtlydnad af den sålunda meddelade nådiga befallningen får

styrelsen härmed i underdånighet afgifva utlåtande öfver de allmänna

grunderna för den föreslagna organisationen äfvensom öfver förslaget

till aflöningsreglemente. Hvad af komiténs betänkande och förslag

styrelsen nu gjort till föremål för sitt yttrande har således varit —

förutom förslaget till aflöningsreglemente jemte de motiv härför, komitén

dels vid den allmänna undersökningen af jern vägsadministrationen

dels ock vid förslagets särskilda paragrafer anfört — allenast de delar

af nämnda allmänna undersökning samt af instruktionsförslaget, hvilka

afse mera väsentliga förändringar i den nu bestående eller af styrelsen

3

i dess ofvanåberopade underdåniga skrifvelse den 26 November 1892

ifrågasatta ordningen i organisativt hänseende. Beträffande de delar

af den allmänna undersökningen, hvilka icke äro af egentlig organisativ

natur, utan hufvudsakligen afse införandet af förändrade normer för

sjelfva handhafvandet af förvaltningen, likasom beträffande instruktionsförslagets

detaljer torde styrelsen framdeles, så snart sådant ske kan,

få inkomma med särskildt yttrande.

Den förnämsta af de organisationsförändringar, komitén ifrågasatt

och vid hvilken komitén sjelf fästat den största vigt, är den decentralisation,

som i och med inrättandet af särskilda distriktsförvaltningar

skulle åstadkommas. Komitén inleder sitt betänkande med en undersökning

i syfte att ådagalägga behöfligheten af en dylik decentralisation;

och styrelsen torde för den skull böra här först yttra sig om

berörda fråga i hela dess omfattning.

Beträffande sättet för linie förvaltningens ledning och öfvervakande

kunna, ur principiel synpunkt sedt, två olika slags system sägas inom

den europeiska jernvägsadministrationen kämpa om öfvertaget, af hvilka

det ena vanligen plägar benämnas centralisations- och det andra decentralisationssysteviet.

Vid den internationella jern vägskongress, som nästlidet

års sommar hölls i London och vid hvilken såväl svenska staten

som de svenska statsbanorna voro representerade, var jemväl denna

gren af jernvägsadministrationen föremål för behandling i den omfattande

utredning angående jernvägsförvaltningens organisation i skilda länder,

som till kongressen afgafs af vederbörande referent, generaldirektören

vid de rumäniska statsjernvägarne och professorn vid polytekniska institutet

i Bukarest G. Duca; och då den belysning, frågan dervid erhöll,

under för handen varande förhållanden torde vara af särskildt

intresse äfven för oss, skall Styrelsen tillåta sig att här i största korthet

antyda några af de synpunkter, som af Duca gjordes gällande.

Enligt det första systemet äro, säger Duca, de till en jernvägsförvaltning

hörande linierna med afseende å en hvar af de hufvudafdelningar,

hvaraf sjelfva centralförvaltningen består, indelade i vissa

sträckor (conscriptions). I spetsen för hvarje sträcka är såsom chef

anstäld en särskild tjensteman (inspektör, afdelningschef). Åtskilliga

modifikationer gifvas, i det att fördelningen af ärendena mellan de

skilda afdelningarna kan vara olika o. d. Det afgörande kännemärket

på systemet är emellertid, att hvarje afdelning inom centralförvaltningen

har sina speciella exekutiva organer ute å linien, hvilka orga

-

4

ner äro oberoende den ena afdelningens af den andras men underkastade

inspektion af vederbörande öfverordnade afdelnings myndighet inom

centralförvaltningen.

Det andra systemet är helt annorlunda. Man utgår dervid från

den förutsättningen att, då ett jernvägsnät nått en viss grad af utveckling

— vare sig i anseende till utsträckningen eller i anseende

till trafikintensiteten — det icke längre låter sig göra att från centrum

leda och öfvervaka linietjensten, utan att en decentralisation påkallas

af hänsynen till förvaltningens snabba och regelbundna gång. Nätet i

dess helhet delas derför i trafikområden (distrikt), under förvaltningsmyndigheter

(offices d’exploitation, Betriebsämter), hvilka äro understälda

centralmyndigheten men af hvarandra oberoende och hvilka

hafva att leda och öfvervaka samtliga grenar af tjensten inom vederbörande

distrikt.

Detta senare system har — anmärker Duca — ur teoretisk synpunkt

vissa tilltalande sidor, och det saknar icke heller anhängare.

Men i praktiken har det enligt hans uppfattning icke lemnat resultat,

som svarat mot de förväntningar, man gjort sig om detsamma. I

stället för den åsyftade decentralisationen hade man i verkligheten fått

en ännu större centralisation än förut, i det att man tillskapat en

ytterligare förvaltningsinstans — till skada för en snabb behandling

af ärendena och en effektiv kontroll. Till stöd för denna sin uppfattning

åberopar Duca förnämligast de skäl, som anfördes från regeringens

sida hos den preussiska landtdagen, då beslut der nyligen

fattades om indragning af den lägsta förvaltningsinstansen, trafikamten,

och administrationens fördelning på allenast två instanser, ministeriet

och direktionerna.

Såsom komitén i sin P. M. angående jernvägsförvaltningens organisation

i vissa främmande länder (Bil. II) ock erinrat, förvaltades de

preussiska statsbanorna, hvilka vid början af år 1895 hade en längd

af omkring 28,000 km., före den 1 sistlidne april under ministerns för

allmänna arbeten högsta ledning af 11 jern vägsdirektioner samt 75

dem underlydande trafikant. Nätets längd och antalet underlydande

trafikamt vexlade emellertid betydligt för de olika direktionerna; och

hela organisationen, hvilken i sin dåvarande form införts år 1880, hade

väsentligen, föranledts af nödvändigheten att låta öfvergången till

statsbaneförvaltningen för de i så stor omfattning inköpta privatbanorna

ske med största möjliga hänsyn till förut bestående förhållanden.

Då frågan om förändrad organisation af denna förvaltning genom

trafikamtens upphäfvande och ökandet af antalet direktioner från 11 till

5

20 år 1894 förelåg i preussiska underhuset, hade — anmärker nu Duca

— arbetsministern von Thielen ett anförande, deri han, efter att

hafva erinrat om nyss omförmälda förhållande, hvilket på sin tid föranledt

den rådande organisationens genomförande, uppvisade, att, då

berörda förhållande icke längre existerade, en förändring af organisationen

vore nödvändig.

»Trafikamten», yttrade von Thielen dervid, »hafva under sig sträckor,

vexlande mellan 170 och 450 km. och direktionerna sådana, vexlande

mellan 1,300 och 4,000 km. Denna olikhet har förnämligast

sin grund icke i olika trafikiutensitet utan i historiska förhållanden.

Men uppenbart är, att för den händelse trafikamt om 450 km. och

direktioner om 4,000 km. låta sig med fördel förvaltas, befintligheten

af trafikamt om 170 km. och direktioner om 1,300 km. icke kan ur

ekonomisk synpunkt försvaras. Och den erfarenhet, som vunnits under

en tidrymd af 14 år, har gifvit vid handen, att de stora distrikten

icke blifvit sämre förvaltade än de -små, utan snarare tvärtom.

Förvaltningens uppdelning på tre instanser — ministeriet, direktionerna

och trafikamten — gör maskineriet inveckladt och föranleder

stora utgifter. Denna uppdelning har en gång varit nödvändig i följd

af de svårigheter, som framstälde sig vid de privata jernvägsliniernas

öfvertagande af staten, men numera medför den större olägenheter

än fördelar. Den kan sålunda med visshet sägas hafva framkallat ett

betydligt ökadt skrifveri; och lika visst är ock, att delningen af kompetensen

och ansvaret haft beklagliga följder jemväl i andra hänseenden

för förvaltningen i dess helhet. En förvaltningsgren af jernvägsväsendets

natur medgifver minst af alla en dylik uppdelning af myndighet

och ansvar, ty der är det just det personliga initiativet och

känslan af ansvar, som bestämma resultatet.

Af nu anförda skäl har regeringen ansett nödigt att åstadkomma

en förenkling i administrationen, hvilken förenkling skulle bestå uti

indragning af trafikamten. Något tvifvel kan nämligen icke råda derom,

att af de två ministeriet underordnade förvaltningsinstanserna det är

trafikamtsinstitutionen, som bör upphöra, då den i sjelfva verket är den

enda af dem, som kan undvaras.

Ett trafikamts distrikt är allt för litet, för att amtet skall kunna

med framgång tillgodose driftens intressen. Intet amt kan nemligen

vidtaga någon åtgärd af större betydenhet utan att sätta sig i förbindelse

med ett eller flera af de andra amten eller göra framställning i

ämnet till vederbörande direktion. Å andra sidan kan en direktion

sällan träffa något afgörande utan att inhemta utlåtande från veder- -4

6

börande trafikant. Man förlorar på detta sätt mycken tid och man

åsamkar sig stora kostnader, utan att någon verklig fördel beredes förvaltningen.

Det är emellertid å andra sidan uppenbart, att många anordningar

icke kunna vidtagas af direktionerna sjelfva, utan att lokala organer

erfordras för utförandet af en hel del funktioner af lokal natur. Dessa

organer böra inom sitt verksamhetsområde vara så sjelfständiga som

möjligt. De böra visserligen erhålla bestämda och tydliga instruktioner,

men å andra sidan bära fullt ansvar för sitt görande och låtande,

på samma gång de ega befogenhet att vidtaga alla sådana mått och

steg, som de anse nödiga.»

Efter att vidare hafva omförmält ett vid samma tillfälle af en

enskild representant hållet anförande, deri, bland annat, framhållits,

att trafikamten — emot hvad med dem åsyftades — i verkligheten

blifvit ett slags små direktioner, som öfverhopats med skriftvexlingar,

rapporter och annat byråarbete, samt att förhoppningarna att genom

trafikamten få till stånd en närmare beröring mellan förvaltningen och

den trafikerande allmänheten icke förverkligats, och detta af den anledning,

att amten saknat kompetens just i sådana frågor, som mest

intresserade allmänheten, har Duca för egen del uttalat det slutomdöme,

att, om dylika anmärkningar kunnat framställas mot ett sj^stem,

som i stor utsträckning tillämpats under en tidrymd af 14 år, man icke

syntes kunna annat än anse detsamma såsom utdömdt och gifva ostridigt

företräde åt det förra systemet, som kunde åberopa sig på en

långvarig och framgångsrik användning i de många länder, der det

införts.

Under diskussionen i frågan inom kongressen försvarades det här

ofvan omförmälda decentralisationssystemet egentligen allenast af en

talare (ungrare); och kongressen beslöt för sin del uttala, att, om också

en viss decentralisation vore nödvändig vid jernvägar med stor utsträckning,

det vore ej mindre nödvändigt att underordna samtliga

grenar af tjensten under en högre ledning, dervid man dock på samma

gång borde åt de utförande organerna inrymma en initiativrätt, som

svarade mot deras ställning, hvarjemte vidare framhölls, att det för

åstadkommande af eu god förvaltning läge större vigt på valet af personer

än på valet af system.

Sedan styrelsen sålunda redogjort för den utredning, som uti

förevarande ämne lemnades vid senaste internationella jernvägskongress,

torde styrelsen få erinra derom, att frågan om ordnandet af

linieförvaltningens ledning och öfvervakande efter den s. k. centrali

-

7

sations- eller den s. k. decentralisationsprincipen äfven förut hos oss

stått på dagordningen, samt att försök till frågans lösning i de olika

riktningarna jemväl vidtagits. På sätt framgår af den historik öfver

den svenska statsbaneförvaltningens utveckling i organisativt hänseende,

som komitén utarbetat (Bil. I), kan sålunda sistnämnda princip sägas

hafva legat till grund för den första, provisoriska organisationen af

denna förvaltning, i det att de intendenter, hvilka då stäldes i spetsen

för de olika distrikten, med ganska vidsträckt myndighet handlade samtliga

till linieförvaltningen hörande frågor, som anginge vederbörande

distrikt, hvilken af förvaltningens hufvudafdelningar dessa frågor än

enligt sin natur kunde anses närmast tillhöra. Att en dylik anordning

då vidtogs, förklaras i öfrigt helt naturligt af det förhållandet, att

statsbanenätet ännu icke bildade ett sammanhängande helt. När sedermera

två af de tre intendenterna, hvilka alla enligt den provisoriska

instruktionen kunde inkallas till öfverläggningar inom centralstyrelsen,

i följd af omständigheternas magt allt mera fingo karaktären

af representanter inom styrelsen för olika fackafdelningar i stället för

af liniechefer, samt under år 1867 fråga uppstod om statsbaneförvaltningens

definitiva ordnande, ansåg man sig böra — om ock med väsentligen

förändrad myndighet — å distrikten bibehålla särskilde tjenmän,

hvilka skulle utöfva verkligt chefsskap för samtliga afdelningarna

derstädes och således intaga en mellanställning mellan afdelningarnas

chefer i styrelsen (öfverdirektörerna) och afdelningscheferna ute å

linien (ban-, maskin- och trafikdirektörerna). Det förslag om anställande

af dylika distriktschefer, som Kong!. Maj:t i enlighet med Trafikstyrelsens

hemställan framlade för 1868 års Riksdag, vann emellertid icke

Riksdagens godkännande. Enär distriktschefs åligganden syntes skola

sträcka sig till alla grenar af linieförvaltningen, men öfverdirektör på

samma gång ega att i vissa fall med förbigående af distriktschef meddela

direkta ordres till den under denne lydande afdelningsföreståndaren,

syntes nemligen distriktschefsembetena Riksdagen lätteligen

kunna föranleda förvecklingar och onödig omgång, hvarföre Riksdagen

anhöll, att Kongl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, huruvida icke de

föreslagna distriktschefstjensterna kunde indragas. I det utlåtande,

Trafikstyrelsen den 31 december 1868 afgaf öfver denna Riksdagens

framställning och hvari styrelsen i det hela vidhöll sin förra hemställan,

fäste sig emellertid styrelsen — med frånseende af den karaktär

af att jemväl vara en för sjelfva ledningen af linietjensten mellan

styrelsen och liniedirektörerna stöld förvaltningsinstans, som enligt det

ursprungliga förslaget otvifvelaktigt skulle tillkomma distriktschefs

-

8

institutionen — hufvudsakligen vid dennas betydelse såsom inspektionsmyndighet

och redogjorde dervid för de två olika sätt, som i utlandet

användes för linieförvaltningens permanenta öfvervakande, nemligen det

ena med vissa trafikområden och det andra med de särskilda förvaltningsgrenarne

såsom grund för indelningen.

Styrelsen framhöll fördelarna och olägenheterna af båda systemen

och anförde i sådant hänseende, bland annat, att fördelen af det förra

systemet vore större sammanhållning mellan de på ett område gemensamt

verkande olika afdelningarna, under det att dess olägenhet förnämligast

bestode i svårigheten att vid tillämpningen finna personer

med den allmänna insigt i förvaltningens alla grenar, som vore nödvändig

för att kunna bedöma, huru tjensten inom dem utöfvades och

hushållningen iakttoges; att denna senare olägenhet visserligen ej förekomme

vid tillämpningen af det senare systemet, enär det alltid måste

vara lättare att finna personer med insigt i en förvaltningsgren än i

flera; att emellertid å andra sidan icke kunde nekas, att sammanhållningen

mellan de olika afdelningarna blefve svårare att med detta system

åstadkomma; samt att styrelsen funne sig böra hemställa, att det system,

som styrelsen föreslagit, borde få gälla, intill dess, efter praktisk pröfning

af något annat, detta andra visat sig ega bestämda företräden.

Kong!. Maj:t fann vid öfvervägande af hvad styrelsen anfört, att

den utgift, som för distriktschefsbefattningarna beräknats, icke kunde

undvaras, men att för det dåvarande, innan det ena eller andra systemet

för ett permanent öfvervakande af linieförvaltningen blifvit vidare

praktiskt pröfvadt, det icke borde definitivt bestämmas, huruvida distriktschefsembeten

skulle införas eller nämnda öfvervakande lämpligare på

annat sätt anordnas. .För att båda de ifrågastälda systemen samtidigt

måtte komma under pröfning, förklarade Kongl. Magt vidare genom nådigt

bref den 4 februari 1870, att den ständiga tillsynen öfver linieförvaltningen

skulle under nämnda år utöfvas å tredje distriktet af dåvarande

intendenten — hvilken i motsats till de två öfriga intendenterna icke

inkallats att såsom öfverdirektör vara ledamot af styrelsen — samt å

första och andra distrikten ''af vederbörande öfverdirektör med biträde af

nödig inspektionspersonal, dock att styrelsen för sammanhållningen af

de olika afdelningarnas verksamhet å dessa distrikt samt med afseende

å vederbörande distrikts förhållande till främmande myndigheter och

personer egde att förordna någon af distriktsafdelningsföreståndarne att

vara t. f. intendent. Redan i juni månad år 1871 inkallades emellertid

med Kongl. Maj:ts medgifvande intendenten å tredje distriktet till styrelsen

för att tillsvidare tjenstgöra såsom inspektör vid ban-, maskin

-

0

ock trafikafdelningarna; och förklarade trafikstyrelsen i sin underdåniga

hemställan i ämnet, att genom en sådan anordning öfvergången till det

på sträng centralisering inom styrelsen byggda systemet skulle blifva

fullständig och att styrelsen-, efter den erfarenhet som dittills vunnits,

ansåge sig böra ifrågasätta en sådan öfvergång. Inspektörstjensten kom

sedermera att omfatta äfven byråafdelningen och blef en ordinarie befattning

samt bibehölls till år 1888, då den indrogs, i sammanhang med

att öfverdirektörernas assistenter inom styrelsen erhöllo utvidgad kompetens.

Ehuru således — såsom komitén jemväl erinrar — detta försök

med central inspektion icke kan sägas hafva motsvarat de förväntningar,

man derom gjorde sig, torde emellertid deraf icke kunna dragas

någon slutsats om den centrala inspektionens olämplighet för våra förhållanden.

Försöket kan nemligen — såsom komitén ock vidgår —

icke sägas hafva varit rationel anordnadt. Af sparsamhetsskäl anstäldes

nemligen en och samma person såsom inspektör för samtliga afdelningarna,

under det att en inspektion, som skall hafva karaktären af en

fackiuspektion, väl enligt sakens natur bör vara så anordnad, att hvarje

afdelning har sin särskilde inspektionstjensteman, hvilken biträder vederbörande

öfverdirektör med öfvervakandet af afdelningens skötsel ute å

linien och till honom afgifver de erinringar och framställningar, hvartill

anledning kan förefinnas. Såsom saken nu ordnades, då inspektören

icke tillhörde någon särskild afdelning utan samtliga och således icke

var någon facktjensteman i egentlig mening, synes det ganska förklarligt,

att hans verksamhet under den i öfrigt bestående organisationen

icke blef af den effektiva betydelse, man förväntat.

Innan styrelsen efter denna återblick på de båda motsatta systemens

tillämpning inom vår statsbaneförvältning går att direkt uttala sig

angående komiténs föreliggande förslag till linieförvaltningens ordnande,

anser sig styrelsen böra med några ord erinra om förevarande frågas

läge i våra grannländer.

Hvad då först Norge beträffar, så är linieförvaltningen der till sina

allmänna drag ordnad i hufvudsaklig öfverensstämmelse med den vid

våra statsbanor nu rådande organisationen, men framhållas må, att liniebefälets

myndighet är i flera detaljfrågor större än hos oss, samt att

man i Norge lagt sig särskildt vinn om att genom reglementsbestämmelser

och instruktioner söka åstadkomma ett fruktbart samarbete mellan

de olika afdelningarna jemväl å linien.

Do finska statsbanornas linieförvaltning har hittills likaledes varit

ordnad i principiel öfverensstämmelse med de svenska statsbanornas.

iö

Centralisationsprincipen torde emellertid der kunna sägas vara i det

hela betydligt strängare tillämpad än hos oss; och särskildt har der

saknats den t. f. intendentsinstitution, som hos oss är afsedd att verka

för sammanhållningen mellan de olika afdelningarna å linien. Såsom i

Bil. II till komiténs betänkande finnes meddeladt, har emellertid arbeten

för ändrad organisation af jernvägsförvaltningen i dess helhet under

de senare åren pågått i syfte bland annat att åstadkomma större decentralisation

derinom; och dessa arbeten hafva utmynnat i ett efter

ett af senaten faststäldt program uppgjordt omorganisationsförslag, som

kan sägas i väsentlig mån hvila på principen af decentralisation och

der distriktsstyrelser med omisskänneligt slägttycke af de förutvarande

preussiska trafikamten upptagits. Detta omorganisationsförslag har emellertid,

styrelsen veterligt, ännu icke varit föremål för definitiv pröfning

af vederbörande myndigheter.

Vidkommande slutligen Danmark så är den organisation af statsbaneförvaltningen,

som den 1 april 1893 der trädde i kraft, väsentligen

afvikande från den i de nordiska länderna eljest rådande samt torde

kunna betecknas såsom för sig enastående. En skarp skilnad mellan

centralförvältningen och linieförvaltningen har införts, hvilken, bland

annat, fått sitt uttryck deruti, att — medan generaldirektoratets chef

till närmaste biträden erhållit två adjointer (de s. k. kommitterede),

hvilka icke äro chefer för bestämda afdelningar utan hufvudsakligen

kunna sägas hafva till uppgift att i generaldirektörens ställe afgöra

sådana ärenden, som af honom till dem öfverlemnas de särskilda

fackafdelningarnas högste målsmän inom förvaltningen flyttats från styrelsen

ut på linien såsom omedelbart under general-direktören ställda

liniechefer. Det begränsade geografiska område, som de danska statsbanorna

omfatta, har dervid gjort det möjligt att bilda allenast ett banchefsdistrikt

och ett maskinchefsdistrikt för hela bannätet, medan trafikchefsdistrikten

hlifvit två till antalet. Med en sådan anordning, af distrikten

har naturligen en ganska omfattande myndighet kunnat tilldelas

liniecheferna, utan att den nödiga enheten och konseqvensen i förvaltningen

derigenom behöft riskeras och utan att decentralisation åtminstone

i vanlig mening — fördenskull kan sägas vara genomförd.

Hvad nu närmare angår komiténs föreliggande förslag till ordnandet

af linieförvaltningen, så hafva två reservanter inom komiten, herrar

Hahr och friherre Sparre, sökt uppvisa, att komitén i sin motivering allt

för mycket framhållit vigten och värdet af den föreslagna organisationsförändringen,

och att denna således icke är af den genomgripande be

-

11

tyaelse, som komitén velat göra gällande. Jemte det att styrelsen i

hufvudsak instämmer i hvad bemälde reservanter i detta afseende anfört,

anser sig styrelsen böra särskildt framhålla, att komitén, enligt hvad

den sjelf meddelat, under arbetenas gång vidtagit en förändring i sitt

ursprungliga förslag till distriktsförvaltningarnas organisation, hvilken

förändring i verkligheten torde hafva varit af vida mera principiel och

djupgående betydelse än komitén för dess del synes hafva föreställt sig.

Af komiténs betänkande (sid. 24—26) framgår nemligen, att komitén

till eu början tänkt sig, att distriktschefen borde vara en särskild

tjensteman, som icke vid sidan af distriktschefsbefattningen skulle utöfva

föreståndareskapet för någon af de stora afdelningarna inom distriktet,

utan hvilken skulle ega att på föredragning af vederbörande afdelningsföreståndare

besluta i alla till distriktsförvaltningens handläggning hörande

frågor, som icke vore rena detaljsaker, men att komitén af anförda

skäl frångått denna sin uppfattning och i stället föreslagit, att

distriktschefen tillika borde vara trafikdirektör samt såsom distriktschef

— förutom utöfvandet af inspektion öfver samtliga afdelningarna —

ega verklig afgöranderätt allenast i ärenden, hvilka anginge förvaltningen

i allmänhet eller eljest vore af den vigt eller beskaffenhet i öfrigt,

att samarbete mellan de olika afdelningarna borde i fråga om dem ega

rum — det vill med andra ord säga i sådana ärenden, hvilka enligt

sin natur böra blifva föremål för gemensam behandling af samtliga afdelningsföreståndare.

Eu närmare undersökning af hvad denna förändrade

uppfattning innebär måste nu, enligt stj^relsens mening, gifva

vid handen, att förändringen varit mycket genomgripande. Antagandet

af den organisationsform, komitén först tänkt sig, skulle nemligen i

sjelfva verket icke hafva varit någonting annat än ett införande hos

oss af det ofvanomförmälda äldre preussiska systemet för linieförvaltningens

ledning — efter det att detta system blifvit i sitt eget hemland

utdömdt och utan att några historiska förhållanden af den art, som i

Preussen närmast föranledt dess tillämpning, förefunnes. Då enligt

nämnda system direktionerna kunde hafva eu omfattning af ända till

4,000 km. och trafikamten en sådan af ända til] 450 km. — ett trafikamt

(Königsberg) synes till och med hafva omfattat 650 km. — måste

nemligen, särskildt med afseende å den ojemförligt större trafikintensiteten

på de preussiska linierna, i hvad förhållandet till linieförv ältning en

angår, en preussisk direktion närmast vara att jemföra med vår jernvägsstyrelse

och ett preussiskt trafikamt med en distriktsstyrelse, sådan

komitén först tänkt sig densamma. Styrelsen kan nu icke undertrycka

den mening att den starka motivering, komitén vid sin allmänna under

-

12

sökning af jern vägsadministrationen anviindt till ådagaläggande af behöfligheten

af en (^centralisation, passar bättre i stycke med komiténs

ursprungliga förslag i ämnet än med det, som slutligen framgått såsom

resultat af komiténs arbeten. Denna motivering bär nemligen att uppvisa

en hel del uttalanden, hvilka gå i samma riktning, som de argument,

Indika, enligt livad af det föregående synes, pläga anföras till

förmån för det äldre preussiska decentralisationssystemet. A andra

sidan drabbas då samma motivering i dessa delar af den kraftiga kritik,

som den preussiska regeringen låtit trafikamtsinstitutionen undergå; och

komitén har ock sjelf vid redogörelsen för anledningen till att komitén

öfvergaf sitt ursprungliga förslag anfört vissa skäl, som återfinnas i

denna kritik.

Efter den erfarenhet, som vunnits i Preussen, skulle styrelsen hafva

ansett sig pligtig att för sin del på det bestämdaste afstyrka införandet

hos oss af en distriktsförvaltningsorganisation, sådan som den komitén

ursprungligen ifrågasatte. Denna organisation skulle nemligen —

om den eljest kunnat konseqvent genomföras —- med nödvändighet

hafva medfört en söndersplittring af den nu enhetliga förvaltningen,

hvilken, i allt fall efter styrelsens förmenande, ingalunda kunnat anses

påtingad af det svenska statsbanenätets omfattning eller här eljest förefintliga

förhållanden, hvarförutom organisationen äfven i många andra

hänseenden skulle hafva verkat förtyngande och hämmande på förvaltningens

gång.

Gent emot det förslag, komitén slutligen framstält — sådant detta

uti instruktionsförslaget närmare angifvits — blir åter styrelsens ställning

en annan.

Hvad först beträffar den öfverflyttning af ärenden frän centralförvaltningen

till liniebefälet, som ifrågasatts, så erkänner styrelsen villigt, att

en lättnad i den styrelsen nu åliggande arbetsbördan är af behofvet

påkallad, och att åtminstone större delen af de ärenden, hvilka komitén

ansett kunna på detta sätt fråntagas styrelsen och hvilka hufvudsakligen

utgöras af personalfrågor, utan egentlig olägenhet låta sig af distriktsmyndigheterna

definitivt handläggas. Då emellertid en dylik öfverflyttning

i ganska stor omfattning skulle kunna ske jemväl inom ramen af

den nuvarande organisationen och till icke ringa del äfven kunna af

styrelsen sjelf — med stöd af bestämmelserna i §§ 3 och 44 af gällande

instruktion — vidtagas, utan att frågan härom behöfde underställas

Eders Kongl. Maj:ts nådiga pröfning, blir den för styrelsens

ställning till förslaget afgörande s}mpunkten icke så mycket arten och

omfattningen af de ärenden, med afseende å hvilka decentralisation

13

skulle ega rum, som icke mera formerna för dessa ärendens handläggning

hos liniebefälet och distriktsförvaltningens organisation i öfrigt.

För så vidt då styrelsen rätt uppfattat innebörden i förslaget till

sjelfva organisationen af distriktsförvaltningen, hafva i verkligheten två

hufvudmotiv varit bestämmande för detta förslag, nemligen dels en önskan

att åstadkomma garanti för ett kraftigt samarbete mellan de olika

afdelningarna å distrikten och dels — hvad härmed nära sammanhänger

— en uppfattning om nödvändigheten att införa en effektiv inspektion

af förvaltningen å linien.

Hvad angår det kraftiga samarbetet mellan afdelningarna, så år

detta — hvilken åsigt man än må hysa om centralisations- eller decentralisationssystemets

principiella företräde — ett önskningsmål, hvars

förverkligande i största möjliga mån, särskildt å linier, der trafiken är

svag och der den ena afdelningens personal förty torde kunna vara i

tillfälle att bispringa den andras i dennas göromål, synes böra blifva

af en viss ekonomisk betydelse, likasom det naturligen i alla händelser

måste vara till fördel för förvaltningen, att de ärenden, som äro beroende

på utredning af vederbörande liniebefäl, erhålla en så mångsidig

belysning som möjligt, samt att de åtgärder, som af samma befäl sjelfständigt

beslutas, vidtagas i största möjliga samförstånd de olika afdelniugarna

emellan. I dessa hänseenden synes komitéförslaget emellertid

närmast vara att anse såsom en utveckling af den nuvarande

t. f. intendentsinstitutionen, med utvidgad myndighet för intendenten

och med trafikdirektören såsom sjelfskrifven intendent. I stället

för att, såsom i Norge skett och väl äfven hos oss läge närmast att

göra, söka åstadkomma garantin för samarbetet å distriktet genom en

mängd specialinstruktioner för liniecheferna, hvilka ålade dessa att,

innan de i vissa ärenden afgåfve yttrande eller träffade afgörande, meddela

sig med vederbörande andra liniechefer, har komitén trott sig böra

ifrågasätta, att afdelningscheferna inom distriktet för behandling af alla

sådana ärenden, hvilka kunde anses vara af gemensam natur, skulle

konstituera sig till en särskild distriktsstyrelse, hvilken under namn af

distriktsförvaltning hade att fungera efter en gemensam instruktion,

hvarjemte komitén ansett att vid förvaltningens sammanträden beslutanderätten

borde, »för beredande af nödig enhet, kraft och smidighet

åt förvaltningens verksamhet», tillkomma trafikafdelningens chef ensam,

med rätt för öfriga afdelningschefer att reservera sig mot besluten.

Styrelsen vill icke förneka, att en dylik anordning, om den tillämpas

med vederbörlig moderation, så att begreppet »gemensamma ärenden»

icke utåt räckes längre än hvad sakens egen natur fordrar, kan vara

14

egnad att åstadkomma ett godt samarbete på linien, utan att derför

förvaltningen behöfver allt för mycket förtyngas. Hvad särskildt beträffar

den omständigheten att trafikafdelningens chef skulle vara sjelfskrifven

chef jemväl för den samlade distriktsstyrelsen, så stämmer

detta öfverens med den praxis, som under t. f. intendentsinstitutionens

första tider följdes; och styrelsen anser sig böra i fråga härom framhålla,

att statsutskottet vid 1868 års riksdag, då utskottet hemstälde om

afslag å Kongl. Maj:ts förslag om inrättande af särskilda distriktschefer,

såsom sin mening uttalade, att »de ekonomiska och disciplinära göromål,

hvilka skulle utgöra en del af distriktschefens åligganden, lämpligen

torde kunna uppdragas åt trafikdirektören».

Vidkommande derefter frågan om åstadkommande af en effektiv

inspektion af linieförvaltningen, så är detta visserligen en fråga, som,

i den mån statsbanenätet tillväxer i omfattning och trafikintensitet, allt

mera kräfver en tillfredsställande lösning. Komitén har trott denna lösning

kunna åstadkommas dels genom distriktschefernas beklädande med

inspektionsmyndighet för samtliga afdelningars vidkommande och dels

genom en ökad inspektionsverksamhet från styrelseledamöternas sida —

något hvartill tillfälle skulle beredas desse senare genom den föreslagna

öfverflyttningen af ärenden från styrelsen till linieförvaltningen. I

sjelfva verket synes komitén alltså hafva tänkt sig den ökade inspektionen

förverkligad genom en förmedling af båda de två förut omförmälda

systemen, distriktsinspektion och afdelningsinspektion. Under

det att komiténs flertal emellertid företrädesvis framhållit distriktsinspektionens

betydelse, hafva reservanterna, herrar Hahr och friherre

Sparre, enligt styrelsens mening fullt berättigad!, gjort gällande, att

distriktschefernas inspektion af ban- och maskinafdelningarnas verksamhet

enligt sakens natur torde komma att inskränka sig till sådana ärenden,

som beröra eller kunna hafva inflytande på flera afdelningar eller

der genom användning af en afdelnings personal jemväl för annan afdelnings

behof besparing kan vinnas, men att inspektionen öfver afdelningarna

i fackhänseende fortfarande måste ske genom vederbörande

öfverdirektörer i styrelsen och vid verkets framtida utveckling den utväg

i detta senare hänseende tillgripas, att öfverdirektörerna till biträde vid

denna inspektion erhålla särskilda inspektörer. Begränsning af distriktschefens

ingripande i öfriga afdelningsföreståndares verksamhet till hvad

skäligt och nödigt är torde i sjelfva verket vara en oeftergiflig förutsättning

för att den af komitén föreslagna ordningen för linieförvaltningens

ledning och öfvervakande skall kunna lemna ett godt resultat

och icke i stället gifva anledning till ständiga slitningar mellan afdel

-

15

ningscheferna. Arten och beskaffenheten af* den inspektion, hvarom

fråga är, synes emellertid göra det svårt att i en allmän instruktion

närmare angifva denna begränsning, hvilken till en del måste blifva

beroende’ på rent personliga förhållanden; och lämpligast torde derför

vara att låta förhållandena i detta hänseende under styrelsens öfvervakande

ledning utveckla sig genom praxis.

Om det således måste anses vara af vigt, att distriktschefens myndighet

begränsas i förhållande till öfriga afdelningsföreståndares, på det

att desse senare, såsom komitén ock anser vigtigt, icke må komma

att på förvaltningen af vederbörande afdelning erhålla ett mindre inflytande

än som är lämpligt och för vinnande af det med distriktschefsinstitutionens

införande afsedda syftet i sjelfva verket behöfligt, torde å

andra sidan vara icke mindre nödigt, att gränsen mellan öfverdirektörernas

och distriktschefernas myndighet i fråga om linieförvaltningen

tydligt bestämmes. Enligt hvad af det föregående framgår, var det

just farhågor för förvecklingar i detta hänseende, som föranledde 1868

års riksdag att afslå det kongl. förslaget om anställande af särskilda

distriktschefer. Då emellertid enligt komiténs förslag distriktscheferna

ej skulle utgöra någon särskild förvaltningsinstans mellan styrelsen och

afdelningscheferna å luden utan endast i afdelningarna gemensamt rörande

ärenden fatta beslut å samtliga afdelningsföreståndares vägnar,

uppenbarligen på det att besluten icke skulle behöfva blifva beroende

på en genom omröstning uppkommen tillfällig majoritet bland dessa, och

då komitén vidare i § 22 af instruktionsförslaget väl bibehållit öfverdirektörs

nuvarande befogenhet att för ärendes beredning infordra förklaringar,

upplysningar eller yttranden af hvem som vederbör, men i

lråga om de direkta ordres, genom hvilka öfverdirektörerna ega att

meddela nödiga detaljbestämmelser för omedelbar tillämpning af styrelsens

beslut eller gällande reglementen o. d., intagit föreskrift derom,

att dessa ordres skola ställas till distriktsförvaltningen såsom sådan, i

följd hvaraf de komma att, innan de nå vederbörande afdelningsföreståndare,

passera distriktschefen, synes faran för kollisioner mellan öfverdirektörernas

och distriktschefernas verksamhet med afseende å linieförvaltningen

vara undanröjd, helst i fråga om sjelfva inspektionen någon

sådan kollision ej synes kunna uppkomma, då öfverdirektörens inspektion

blir dels väsentligen eu fackinspektion och dels i alla händelser

öfverordnad distriktschefens. I detta sammanhang anser sig emellertid

styrelsen böra konstatera, att enligt nyssnämnda paragraf af instruktionsförslaget,

jemförd med § 23, som innehåller föreskrifter om

öfverdirektörs inspektionsskyldighet, öfverdirektörs befogenhet med af

-

16

seende å linieförvaltningen enligt komiténs folkslag — om också något

inskränkt i följd af en del personal- och andra ärendens öfverflyttning

från styrelsen till distriktsförvaltningen — i mångt och mycket skulle

komma att blifva densamma som för närvarande, och således ingalunda

undergå en sådan genomgripande förändring, som komitén — att döma

af en del uttalanden under afdelningen I i betänkandet — synes vilja

antyda. Att den nuvarande ordningen i detta hänseende i sådan utsträckning

bibehålies anser styrelsen också för den stora förvaltningens

enhetliga skötsel vara oundgängligen nödigt. Det får nemligen ej förglömmas,

att öfverdirektörerna äro de främsta representanterna inom

verket en hvar för sitt speciella fack samt att, om det är af vigt, att

största möjliga samarbete och likformighet eger rum mellan de olika

afdelningarna inom ett distrikt, det är af ej mindre vigt, att sådant

samarbete och sådan likformighet eger rum de olika distrikten emellan.

Af hvad ofvan blifvit anfördt lärer framgå, att styrelsen icke anser

sig böra motsätta sig det af komitén i fråga om distriktsförvaltningens

organisation framstälda förslaget, i hvad det väsentliga angår.

Ur principiel synpunkt sedt måste detta förslag visserligen betraktas

såsom en blandning af de båda förut omförmälda systemen för linieförvaltningens

ledning och öfvervakande, nemligen centralisations- och

decentralisationssystemen; och då förslaget, såsom innebärande en utveckling

af t. f. intendentsinstitutionen, i väsentlig mån ansluter sig

till den gällande ordningen, sådan denna genom successivt öfverflyttande

af ärenden från styrelsen till linieförvaltningen blifvit i praxis

närmare bestämd, skulle man kunna säga, att, på samma sätt som statsbaneförvaltningen,

hvilken i början af 1870-talet åsyftade eu fullständig

öfvergång till det på sträng centralisering inom styrelsen bygda

systemet, under den i (ifrigt bestående organisationen af omständigheternas

magt föranledts att i detta system vidtaga åtskilliga modifikationer,

på samma sätt har komitén, hvilken utgick från förutsättningen att

jernvägsadministrationen borde underkastas en genomgripande decentralisation,

måst under arbetenas fortgång betydligt modifiera sin ursprungliga

ståndpunkt. Då emellertid, att döma af uttalandena vid Londonerkongressen,

centralisationssystemet synes vara det, som vunnit det allmännaste

erkännandet, samt frågan om jervägsadministrationens lämpligaste

organisation nu skall göras till föremål för pröfning af statsmakterna,

kunde det synas, som om styrelsen med dess ståndpunkt till

frågan bort utarbeta ett nytt, efter verkets nuvarande utveckling afpassadt

organisationsförslag, konseqvent bygdt på principen af centralisation.

Att styrelsen ej så gjort, har sin grund förnämligast i två om

-

17

ständigheter. För det företa kan man nemligen ej för närvarande bedöma,

hvilken inverkan ett genomförande af det å bane bragta förslaget

om inrättande af ett statsdepartement för kommunikationsväsendet

skäligen må komma att utöfva på styrelsens sammansättning och derigenom

indirekt på dess ställning till linieförvaltningen. Och vidare

företer centralisationssystemet i sin senaste form — eller det nyaste

preussiska systemet — åtskilliga märkliga nyheter med afseende å

väsentliga detaljorganisationer — såsom till exempel inrättandet inom

direktionerna af s. k. »Streckendezernat», eller särskilda rotlar för beredning

af ärenden af olika slag, hvilka angå en och samma linie, samt

bildandet af s. k. »Bau- und Betriebsinspektionen» d. v. s. exekutiva

organer, hvilka för en och samma linie handlägga ärenden rörande så

väl den yttre stations- och tågtjensten som banans underhåll och bevakning

— i fråga om hvilka nyheter någon tids erfarenhet om deras

verkningar torde böra afvaktas, innan deras tillämpning hos oss ifrågasättes.

Under sådana omständigheter är det, som styrelsen ansett sig sakna

anledning att motsätta sig komiténs förslag till distriktsförvaltningens

ordnande. Ty om också detta ur teoretisk synpunkt kan synas mindre

tillfredsställande, torde det likväl i praktiskt hänseende medföra en del

förbättringar i den nu bestående ordningen. Och från denna skiljer

det sig å andra sidan ej heller i sådan grad, att dess antagande kan

anses komma att försvåra en eventuel öfvergång till en mera konseqvent

genomförd centralisation. Men om styrelsen således i hufvudsakliga

delar biträder förslaget, utgår styrelsen dervid, likasom herrar Halm

och friherre Sparre, från den förutsättningen att området för den samfälda

distriktsförvaltningens verksamhet kommer att begränsas, i enlighet med

hvad i § 67 af instruktionsförslaget angifves, och att följaktligen distriktschefens

myndighet icke utsträckes längre än hvad för uppnående af

ett tillfredsställande samarbete erfordras, utan att en hvar afdelningsföreståndare

får för sig besluta och vidtaga åtgärder i den stora mängd

af ärenden, der samverkan afdelningarna emellan enligt sakens natur

är utesluten.

Hvad derefter beträffar vigtigare enskildheter i komiténs berörda

förslag, har först och främst redan i det föregående antydts, att enligt

styrelsens mening den öfverflyttning af ärenden från styrelsen till linieförvaltningen,

som komitén ifrågasatt, åtminstone till större delen låter

sig verkställa. Vid den blifvande detaljgranskningen af instruktionsförslaget,

torde emellertid styrelsen i detta hänseende komma att i eu

eller annan punkt framställa eu från komiténs afvikande mening; och

3

18

anser sig styrelsen redan nu böra anmärka, att det synes styrelsen med

skäl kunna ifrågasättas, huruvida antagande, befordring och bestraffning

af personal bör åt distriktsförvaltningarna öfverlemnas i hela den utsträckning,

komitén föreslagit. Särskildt i dessa hänseenden synes nämligen

vara af vigt, att ej för stora olikheter komma att blifva .rådande

mellan de olika distrikten.

Det kan vidare icke vara annat än med tvekan, som styrelsen biträder

förslaget att inskränka distriktens antal till fyra. I sin underdåniga

skrifvelse den 26 november 1892 med förslag till nytt aflöningsreglemente

framhöll visserligen styrelsen, att en af de väsentligaste

förutsättningarna vid detta förslags uppgörande varit, att trafikdistrikten

skulle minskas i antal och ökas i omfång, men dels har statsbanenätet

sedan dess icke obetydligt utvidgats och dels är den af komitén ifrågasatta

begränsningen från sju distrikt — bandelen Vännäs—Luleå

—Gellivare därvid räknad såsom särskildt distrikt — till fyra väl långt

gående. I sakens nuvarande läge anser sig styrelsen emellertid icke

höra motsätta sig ett försök med linieförvaltningens ordnande på fyra

distrikt, men skulle efter någon tids erfarenhet befinnas oundgängligen

nödigt att öka distriktens antal, lärer styrelsen icke komma att underlåta

att till Eders Kongl. Maj:t göra den framställning i sådant syfte,

hvartill förhållandena då kunna föranleda.

Hvad angår det norra distriktet, hvilket med Umeåbanan skulle få

en utsträckning af nära 1,300 km., torde dock, på sätt reservanterna

herrar Hahr och friherre Sparre framhållit, särskilda anordningar redan

från början blifva erforderliga, ehuru styrelsen för sin del föreställer

sig att, sedan kompletteringsarbetena å distriktets öfre del hunnit afslutas,

någon särskild tjensteman af direktörs grad ej, såsom bemälde

reservanter ifrågasatt, behöfver å denna del anställas, utan den erforderliga,

mera fristående förvaltningen derstädes kunna åstadkommas

genom att vederbörande trafikinspektör samt ban- och maskiningeniörer

erhålla ett mera sjelfständigt befäl samt utvidgad kompetens i öfrigt

än motsvarande funktionärer å det öfriga statsbanenätet.

Styrelsen, som vill framhålla, att enligt styrelsens mening förslagen

om inrättande af särskilda trafiksektioner samt om anställande af

juridiskt bildade distriktssekreterare tillhöra de stycken af den ifrågastälda

organisationen, hvilka synes egnade att tillvinna sig mera odeladt

erkännande, har, utöfver hvad ofvan blifvit anmärkt, emot planen

för distriktsförvaltningens ordnande icke annat väsentligt att erinra, än

att styrelsen, lika med merbemälde reservanter, anser nödigt att vid

mellersta distriktets maskinafdelning anställa ytterligare en maskin

-

19

ingeniör. Det synes nemligen styrelsen uppenbart, att en maskindirektör,

hvars distrikt enligt komiténs förslag skulle sträcka sig från

Hallsberg till Ange och omfatta de redan befintliga verkstäderna vid

Liljeholmen, Stockholms norra station och Bollnäs samt den, såsom styrelsen

vill antaga, snart blifvande verkstaden vid Tomteboda, omöjligen

skulle kunna på ett tillfredställande sätt sköta sin särskildt i ekonomiskt

hänseende så ytterst vigtiga befattning med biträde af allenast

två maskiningeniörer, en i Stockholm och en i Bollnäs.

Hvad särskildt beträffar förslaget om uppbördskassagöromålens

öfverflyttning till distriktskassorna — hvilket således förutsätter indragning

af uppbördskassakontoret hos styrelsen — synes denna åtgärd,

om den också icke står i något nödvändigt sammanhang med den ifrågasatta

decentralisationen, påkallad redan af den stora utsträckning,

statsbanenätet numera erhållit; och för sin del kan styrelsen icke finna,

att härigenom uppbördssäkerheten skulle minskas eller andra afsevärda

olägenheter uppstå.

Förutom indragning af uppbördskassakontoret har komitén nu ifrågasatt

en del andra förändringar i centralförvaltningens nuvarande organisation,

hvilka afvika från styrelsens, sjelfva organisationen i viss mån

jemväl ''berörande förslag till aflöningsreglemente af den 26 november

1892 och hvilka äro af beskaffenhet att böra i detta utlåtande göras

till föremål för styrelsens yttrande. Dessa förändringar torde emellertid

i allmänhet lämpligen låta behandla sig i sammanhang med förslaget

till nytt aflöningsreglemente; och styrelsen vill för den skull i detta

sammanhang endast yttra sig om förslagen att inrätta en särskild taxebyrå

och att sammanslå maskininspektörsbefattningen med ena byrådirektörstjensten

å maskinafdelningen.

Hvad förslaget om inrättande af en särskild taxebyrå angår, så

förutsatte styrelsen visserligen i sin underdåniga skrifvelse af den 26

november 1892 icke annat än att den nuvarande provisoriska, sedan

början af år 1890 bestående ordningen att en af trafikafdelningens öfverdirektörsassistenter

— eller byrådirektörer såsom styrelsen föreslog,

att desse tjenstemän borde benämnas — tillika förestår kontrollkontoret

skulle fortfara. Taxeväsendets — särskildt efter utvecklingen af

den internationella trafiken — allt mera växande betydelse, omfattningen

och beskaffenheten af de arbetskrafter, som under de senare åren

måst egnas åt denna gren af förvaltningen, samt de skäl, komitén i

öfrigt anfört till stöd för sin uppfattning i denna del göra emellertid,

20

att styrelsen nu anser sig ega fullgiltig anledning instämma i koiliiténs

ifrågavarande förslag.

Under förutsättning att inspektion öfver de enskilda jernvägarnes

rullande materiel icke i vidsträcktare grad än hittills komme att åligga

styrelsen, liar komitén ansett befattningen såsom maskininspektör

kunna uppgå i befattningen såsom byrådirektör för tekniska- och kansliärenden

å maskinafdelningen; och har komitén såsom stöd för denna

åsigt anfört, att denna afdelning, der antalet så kallade kansliärenden

enligt sakens natur icke kan blifva synnerligen betydande, kunnat så

länge reda sig med allenast en öfverdirektörsassistent (för förrådsärenden);

att vidare det för öfverdirektörsassistenten för maskinärenden

förut uppförda arfvode i staten för år 1894 indragits, på hemställan

af styrelsen, som dervid meddelat, att tillfälle ännu ej yppat sig att

finna lämplig person för ordinarie innehafvandet af tjensten; samt att

slutligen några särskilda omständigheter icke af styrelsen blifvit anförda

af beskaffenhet att ådagalägga behöfligheten af en teknisk byrådirektör

vid sidan af maskininspektören.

Med anledning häraf får styrelsen — som väl medgifver, att maskinafdelningens

kansliärenden kunna handläggas af den utaf komitén

föreslagne notarien, hvars upptagande å ordinarie stat styrelsen så

mycket mindre vill motsätta sig, som de till befattningen hörande

göromålen under en följd af år skötts af en extra ordinarie tjensteman

med aflöning ungefärligen motsvarande den föreslagna notarielönen

— i underdånighet anmäla, att maskininspektörens arbetstid numera

så upptages af resor för besigtning af den materiel, som levereras

till statens jernvägar, samt för inspektion af de enskilda jernvägarnes

rörliga materiel, att det byrabiträde, han kan lemna öfverdirektören

för maskinafdelningen, icke kan blifva mycket betydande,. utan

att han snarare i och för sina inspektionsåligganden behöfver biträde

af annan tjensteman; att anledningen till att den tekniska öfverdirektörsassistentbefattningen

under en följd af år icke kunnat besättas, varit

den, att de dermed förenade löneförmånerna varit så relativt låga, att

de personer, som kunnat anses till befattningen kompetenta och hvilka

densamma förty erbjudits, vägrat att mottaga densamma; att styrelsen

på grund häraf varit nödsakad att i den utsträckning, sadant kunnat

ske, uppehålla befattningen genom provisoriska anordningar; samt att

styrelsen, då fråga nu är om revision af organisationen, icke anser sig

kunna underlåta att påyrka uppförandet å maskinafdelningens stat af en

särskild teknisk byrådirektör med uppgift, bland annat, att förestå afdelningens

rit- och konstruktionskontor samt att vi<|> förfall för öfver

-

21

direktören för maskinafdelningen inom styrelsen ersätta denne såsom

föredragande för de maskintekniska ärendena.

Vidkommande i öfrigt förslaget till instruktion för centralförvaltniugen,

så anser sig styrelsen böra redan nu anmäla, att då komiténs

uppfattning i detta hänseende i det stora hela öfverensstämmer med

den rådande ordningen, samt de förändringar i instruktionen, komitén

ifrågasatt, hufvudsakligen afse att åstadkomma förtydligande och kompletterande

samt af verkets utveckling eljest påkallade detaljbestämmelser

utan att rubba sjelfva grunderna för organisationen, styrelsen,

om hon också i sitt blifvande yttrande öfver instruktionsförslagets detaljer

kommer att framställa en del från komitéflertalets afvikande meningar,

likväl i hufvudsak kommer att till sagda förslag förorda nådigt

bifall.

Ofvergår styrelsen så till att uttala sig öfver komiténs förslag till

aflöning sreglemente, torde styrelsen till en början få göra några erinringar

i anledning af vissa förutsättningar, hvilka synas åtminstone delvis

hafva legat till grund för berörda förslag.

Vid sin under afdelningen I i betänkandet vidtagna undersökning

om möjligheten att åstadkomma ett mera fördelaktigt ekonomiskt utbyte

af statens jernvägsdrift har komitén kommit till det resultat, att

en högst betydande minskning i utgifterna för personalens aflöning

skulle kunna åstadkommas. Till icke ringa del skulle visserligen denna

minskning vinnas genom inskränkning af antalet befattningshafvare i

skilda kategorier, genom användandet på vissa håll af mindre qvalificerad

och förty billigare personal och genom förenklingar i arbetssättet —

allt frågor, som endast undantagsvis torde kunna blifva föremål för

behandling i detta utlåtande och öfver hvilka styrelsen alltså har att

yttra sig i blifvande utlåtande öfver komitéförslaget. Men komitén

anser äfven betydliga belopp kunna besparas genom borttagande eller

reglering af vissa bland de särskilda förmåner, jernvägspersonalen nu

åtnjuter utöfver sina ordinarie arfvoden. Vid sammanställning af komiténs

under afdelning I gjorda, enligt sakens natur visserligen mycket

approximativa beräkningar i detta hänseende har styrelsen trott sig

finna, att genom dessa senare inskränkningar löneförmånerna för nuvarande

antal personal skulle komma att minskas med mellan 300,000

och 400,000 kronor. Och samma löneförmåner skidle ytterligare nedsättas

genom vissa smärre jemkningar i arfvodesbeloppen och inskränkningar

i öfrigt, hvilka komitén vid afgifvaudet af förslaget till aflönings

-

22

reglemente ifrågasatt, utan att desamma varit af den art, att de ansetts

böra vid den allmänna undersökningen framhållas.

Granskar man nn de förutsättningar, från livilka komitén utgått

vid sina beräkningar om möjligheten att åstadkomma en förbättring i

statsbaneförvaltningens ekonomi, så finner man, att komitén (sid. 30)

inledningsvis uttalat den satsen, att det i ekonomiskt hänseende mindre

tillfredsställande läge, hvari statsbaneindustrien såsom ett helt betraktadt

råkat dels genom det förherrskande trycket i affärslifvet och

dels genom det ur andra synpunkter än förhoppningen om finansiel

vinst anlagda norrländska jernvägsnätet, manade till de allvarligaste

sträfvanden att inrätta förvaltningen så ekonomiskt som möjligt. Sammanställes

detta uttalande med de resultat, hvartill komitén vid sin

undersökning kommit, torde man icke vara oberättigad att häraf

draga den slutsatsen, att enligt komiténs åsigt inträffade dåliga konjunkturer

och statens åtgärd att med hänsyn till Norrlands blifvande

utveckling samt för politiska och strategiska ändamål bygga det norra

stambanenätet böra medverka dertill, att statsbanepersonalen må lida

minskning i åtskilliga löneförmåner, som den under en lång följd af

år åtnjutit. Att ur sådana synpunkter vidtaga reglering af en statsbaneförvaltnings

personals aflöningar synes dock vara något för statsförvaltningens

begrepp främmande och svårligen med rättvisa och billighet

öfverensstämmande. Hvad särskildt angår principen att statsbanepersonalens

aflöningsförmåner skulle minskas, då konjunkturerna

försämras, så skulle, vid det förhållande att aflöningarna icke gerna

kunna antagas komma att höjas i samma mån som konjunkturerna förbättras,

häraf blifva en följd, att personalen skulle komma att få vidkännas

stadigvarande försämring i sina löneförmåner i följd af inträffade

dåliga konjunkturer, hvilka kunna vara af öfvergående natur. Om

i öfrigt ifrågavarande princip från komiténs ståndpunkt kunnat anses

tillämplig vid komitéarbetenas början, synes den under nu förhanden

varande förhållanden, då af åtskilligt och ej minst af den på sista tiden

inträffade inkomststegringen på statsbanorna att döma uppsving i affärslifvet

inträffat, i alla händelser icke kunna längre åberopas, hvadan

alltså i verkligheten en af grunderna för den af komitén påyrkade löneregleringen

redan måste anses hafva bortfallit.

Styrelsen får nu yttra sig öfver förslaget till aflöningsreglemente

paragrafvis, dervid emellertid §§ 3—5 och 11, hvilka innehålla bestämmelserna

om personalens vigtigaste löneförmåner — arfvode och inqvartering

— torde böra i ett sammanhang behandlas; och då beskaffenheten

af de stadganden, som kunna finnas böra meddelas med afseende

23

å inqvarteringsförmånen, i viss mån inverka på bestämmelserna om arfvodesbeloppen,

torde början böra göras med § 11.

§§ 3—5 och 11.

I den rätt till inqvartering in natura eller ersättning derför, som

alltifrån jernvägsförvaltningens första början tillkommit samtlige tjena temän

och betjente vid distrikten samt år 1880 — i formen af naturainqvartering

— utsträckts till styrelsens chef och öfverdirektörer jemte

vaktmästare, har komitén ansett eu genomgripande förändring nödig.

De inskränkningar, komitén i detta hänseende föreslagit, äro dels en

betydande minskning i antalet af de befattningshafvare vid linien, hvilka

skulle erhålla naturainqvartering, dels sistnämnda förmåns upphörande

för styrelsens chef och öfverdirektörer samt, annat än mot afdrag å

arfvodet, för dess vaktmästare, dels den fria vedbrandens upphörande

att vara biförmån till inq varteringen in natura och dels slutligen nedsättning

i inqvarteringsprocenten för tågpersonal från 20 till 15 procent.

Hvad då. först beträffar minskningen i antalet af de befattningshafvare

å linien, hvilka erhålla naturainqvartering, så kan enligt gällande

bestämmelser denna förmån, der styrelsen finner sådant vara för

jernvägstrafiken nödvändigt eller fördelaktigt, i statens egna eller förhyrda

lägenheter tillkomma: afdelningsföreståndare och hans assistent,

baningeniör, maskiningeniör, stationsinspektor, telegrafinspektor, verkmästare,

. stationsskrifvare jemte bokhållare, förste stationsskrifvare och

kontorsbiträde, öfverbanmästare, lokomotivförareförman, vagnmästare,

stationsmästare, vaktmästare, banmästare, lokomotivförare, vaguförman,

öfverkonduktör, konduktör, packmästare samt betjente af lägre grad än

de nämnde. Enligt komiténs förslag skulle åter förmånen egentligen

endast tillkomma, der styrelsen funne sådant vara för jernvägstjensten

behöfligt: distriktschef, trafikinspektör, byråassistent, stationsinspektor,

underinspektör, stationsmästare, banmästare, banvakt, portvakt vid l:a

klassens station eller verkstad och maskinist, som skötte värmeledning

eller central belysning, äfvensom, der tjentstens kraf eller lokala förhållanden

sådant oundgängligen fordrade: nu ej nämnd tjensteman eller

betjent, utöfvande den egentliga stationstjensten. Härförutom skulle

styrelsen dock, vid det förhållande att statens jernvägar tillhöriga

bostadslägenheter kunde finnas disponibla, ega befogenhet att i dessa

lägenheter inqvartera jemväl annan personal, åt hvilken förmånen af

inqvartering eljest vore medgifven, hvaremot förhyrning af lägenheter

för dylik personal ej vidare skulle få ega rum.

24

Till stöd för sitt nu ifrågavarande förslag liar komitén hufvudsakligen

anfört, att erfarenhet visat, det antalet af de tjenstekategorier,

hvilkas bostäder med nödvändighet måste vara belägna i jernvägens

omedelbara närhet, icke vore så stort, som man vid jernvägarnes införande

antagit, i hvilket. afseende särskildt åberopats det förhållande

att i Norge och Danmark förmånen af fri bostad in natura förekomme

i långt mindre utsträckning än hos oss; att då fri bostad in natura

vore en vida större förmån än den kontanta inqvarteringsersättningen,

men det ofta förekomme, att inom en och samma tjenstekategori en

del af personalen åtnjöte förmånen in natura, medan en annan del endast

hade inqvarteringsersättning, orättvisa härigenom vederfors den

senare delen af personalen; samt att komitén funnit, det jernvägens utgifter

för förhyrda bostäder stege till högst afsevärda belopp, något

som i all synnerhet gälde om de s. k. boställshus, hvilka styrelsen tid

efter annan med Eders Kongl. Maj:ts tillstånd för en tidrymd af 25 år

förhyrt af statens jernvägstrafiks enke- och pupillkassa och i följd

hvaraf statens årliga utgift för inqvartering in natura af en tjensteman

eller betjent komme att uppgå till vida högre belopp än om endast inqvarteringsersättning

lemnats.

Jemte det att styrelsen gent emot denna argumentering åberopar

hvad af reservanterna herrar Hahr och friherre Sparre i sådant hänseende

andragits (komitébetänkandet sid 371), torde Styrelsen få ytterligare

framhålla följande.

Vid den interimistiska löneregleringen år 1863 likasom sedermera

vid de definitiva regleringarna åren 1869 och 1874 bestämdes, att den

distriktspersonal, som icke erhöll bostad in natura, skulle få åtnjuta ersättning

härför i penningar. Inqvarteringen in natura har alltså varit

den primära aflöningsformen och inqvarteringsersättningen endast ett

surrogat härför — något som jemväl torde ligga i denna senare förmåns

begrepp, enär förmånen eljest icke synes hafva något som helst

berättigad i sig. Anledningen till att liniepersonalen i dess helhet ansetts

böra komma i åtnjutande af förmånen af inqvartering har naturligen

legat i uppfattningen om lämpligheten och fördelen af att denna

personal bor i jernvägens omedelbara närhet, hvartill i vissa fall kommit

den absoluta nödvändigheten att på orter, der tjenliga bostäder

icke stått att erhålla, anskaffa sådana. Att nu i ett eller annat fall

tjenstens beskaffenhet kan göra vederbörande tjensteinnehafvares boende

i jernvägens närhet mindre behöfligt synes styrelsen icke kunna förringa

betydelsen af den generella regeln — och denna regel torde

äfven kunna anses vara af jernvägsadministrationerna allt hitintills all

-

25

manneligen godkänd. Om — antagligen af lokala skäl — i Norge och

Danmark befunnits i relativt mindre mån än hos oss nödigt att genom

jernvägsförvaltningens försorg åt personalen anskaffa bostäder i jernvägens

närhet, må å andra sidan nämnas, att man exempelvis i Finland

i detta hall gått längre än hos oss. I öfrigt är att märka, att den

liniepersonalen tillkommande förmånen af fri inqvartering in natura

alltifrån början ingått såsom en så vigtig faktor vid bestämmandet af

denna personals — eller åtminstone stora gruppers deraf — totalaflöning,

att dess allmännare indragning och ersättande med allenast hyresbidragskulle,

om ej afsevärda höjningar af de kontanta arfvodena samtidigt

vidtoges, medföra en minskning i löneförmånerna, som måste anses

alldeles opåkallad.

Komitén har framhållit den orättvisa, som skulle ligga deri, att

inom en och samma tjenstekategori en del af personalen åtnjöte inqvartering

in natura men en del endast inqvarteringsersättning. Styrelsen

skulle nu gerna sett, om förhållandena medgifvit, att denna orättvisa

kunnat i större mån än som skett utjemnas på den naturliga och med

aflöningsförmånens begrepp, såsom ofvan visats, mest öfverensstämmande

vägen att efter hand öka antalet för naturainqvartering disponibla

lägenheter. Då emellertid naturainqvarteringen i allt fall nu kunnat

utsträckas derhän, att exempelvis enligt 1895 års arfvodesstat af 269

stationskarlsförmän 195 eller 72.5 procent och af 1,375 stationskarlar

846 eller 61.5 procent kommit i åtnjutande deraf, samt — frånsedt den

inverkan rent lokala förhållanden utöfva — bostäder enligt regeln i

tur och ordning tilldelas de äldre befattningshafvarne inom vederbörande

kategori, föreställer sig styrelsen, att de befattningshafvare

derinom, livilka ej äro i åtnjutande af förmånen, hellre se, att den nuvarande

ordningen i detta hänseende, enligt hvilken utsigt äfven för

dem förefinnes att i sin tid erhålla förmånen, bibehålies än att den af

komitén förordade åtgärden vidtages.

Till ofvan angifna förhållanden, hvilka tala för ett bibehållande af

gällande bestämmelser i fråga om liniepersonalens naturainqvartering,

kan — hvad särskildt beträffar den lägre betjeningen — läggas det af

herrar Habr och friherre Sparre jemväl antydda, tungt vägande skälet

att naturainqvarteringen för denna personal äfven från fysisk och moralisk

synpunkt sedt är en synnerligen lämplig aflöningsform. De s. k.

boställshus, hvilka styrelsen med Eders Kongl. Maj:ts begifvande för

längre tid förhyrt af enke- och pupillkassan äro hufvudsakligen afsedda

just för den lägre trafikbetjeningen; och deras förhyrande häri väsentlig

mån föranledts af nödvändigheten att genom anskaffande af lämpliga

4

26

bostäder åt sagda betjening’ medverka till, att denna må bibehållas vid

den, enligt hvad allmänt torde vara erkändt, mönstergilla beskaffenhet,

som från början utmärkt densamma. Styrelsen kan för sin del bestämdt

vitsorda, att den mindre goda anda, som vid tidpunkten närmast före

bostadshusens uppförande här i Stockholm höll på att tränga sig in

bland stationsbetjeningen, sedermera försvunnit, helt visst just i följd af

bostadsförhållandenas ordnande. För närvarande finnas dylika boställshus

uppförda i Stockholm, Göteborg, Norrköping, Linköping och Sköfde

om tillsammans 459 boningsrum förutom kök och ekonomirum. De

äro förhyrda enligt sju särskilda kontrakt, hvilkas giltighetstid utgår

ett hvart af åren 1903, 1910, 1913, 1914, 1918, 1919 och 1920. Att

nu, såsom komitén förordar, meddela förbud mot ingående af nya dylika

hyresaftal samt mot förnyande af de ingångna aftalen vid hyrestidens

slut synes styrelsen så mycket mindre böra ifrågakomma, som

dessa förhyrningar delvis föranledts af Riksdagens uttalanden i den

skrifvelse af den 11 Maj 1876, deri Riksdagen tillkännagaf sitt beslut

i anledning af Eders Kongl. Maj:ts framställning om anvisande af ett

anslag till uppförande af boställshus åt betjeningen.

För de äldre boställshusen, hvilka byggdes under tider, då hyror

samt priser på byggnadsmaterialier voro höga, kunna i öfrigt statens

utgifter visserligen anses nog dryga, men förhållandet i detta hänseende

har de senare åren blifvit gynnsammare och torde för framtiden kunna

komma att ställa sig än fördelaktigare.

Om inskränkning nu vidtoges i den förmån af inqvartering in

natura, som, allt sedan statsbaneförvaltningens uppkomst stäld i utsigt

jemväl för maskin- och stationsbetjeningen, under de senare åren

kunnat i afsevärdare grad beredas denna betjening, skulle detta komma

att stå i den bjertaste motsats till den sträfvan från stora arbetsgifvares

sida att tillhandahålla sin arbetspersonal bostadslägenheter, som allt mera

gör sig gällande. En sådan åtgärd skulle enligt styrelsens förmenande

icke vara staten värdig och icke heller ur ekonomisk synpunkt klok,

ty den skulle säkerligen, såsom förut antydts, med tiden resultera i

en sämre personaluppsättning.

Styrelsen anser sig slutligen böra i detta sammanhang meddela,

att, enligt hvad styrelsen inhemtat, förvaltningen af Bergslagernas

jernvägar, hvilka ju icke befinna sig uti ett i ekonomiskt hänseende

tillfredsställande läge, men hvilkas skötsel i Hera hänseenden af

komitén framhållits såsom efterföljansvärd, lärer vara betänkt på att

för beredande åt stationspersonalen i Göteborg af förmånen af naturainqvartering

vidtaga åtgärder liknande dem, som, enligt hvad nyss

27

nämndes, träffats med afseende å statsbanornas stationspersonal i vissa

städer, samt att förvaltningen, i afbidan härpå, tillerkänt ifrågavarande,

inqvarteringsersättning nu åtnjutande personal förmånen af fri vedbrand.

Vidkommande härefter komiténs förslag att förmånen af inqvartering

in natura skulle upphöra för styrelsens chef och öfverdirektörerna,

så har redan i det föregående framhållits, att styrelsens befogenhet

med afseende å linieförvaltningen enligt komiténs slutliga förslag

— om också något inskränkt i följd af en del personal- och andra

ärendens öfverflyttning från styrelsen till distriktsförvaltningen — i mångt

och mycket skulle komma att blifva densamma som för närvarande.

Vid sådant förhållande och då det i öfrigt synes styrelsen uppenbart,

att det icke kan vara annat än till afsevärd fördel för en administration

af jernvägsförvaltningens natur med dess mångfald af löpande

ärenden, hvilka kräfva, snart sagd!, ögonblickligt afgörande, att styrelsemedlemmarne

bo i embetslokalernas omedelbara närhet, har styrelsen

ansett sig böra påyrka, att den sedan lång tid tillbaka i detta

hänseende bestående ordningen, sådan den i styrelsens förslag till

aflöningsreglemente närmare angifvits, måtte få fortfara. Och styrelsen

anser sig så mycket hellre böra göra detta, som komiténs förslag

till aflöningsförmåner för styrelsemedlemmarne skulle genom bostadsförmånens

borttagande, åtminstone hvad öfverdirektörerna beträffar,

medföra en väsentlig försämring i dessas ställning, hvars vidtagande,

enligt styrelsens bestämda uppfattning, måste verka hindrande för de

vigtiga befattningarnas besättande på tillfredsställande sätt och sålunda

ingalunda vara med klok hushållning förenligt. För styrelsens chef

har nemligen komitén visserligen i sammanhang med bostadsförmånens

indragning föreslagit en arfvodesförhöjning af 2,000 kronor, hvilken

torde kunna anses ungefärligen uppväga nämnda förmån, men för öfverdirektörerna

har såsom vederlag en arfvodesförhöjning af allenast

400 kronor ansetts tillräcklig. Af komiténs motivering till förslaget

härom (sid. 271—272) framgår dock, att komitén erkänner, att vid bestämmandet

af aflöningen för bemälde tjenstemän hänsyn bör tagas ej

mindre till hvad motsvarande befattningar å det industriella — och

särskildt det jernvägsindustriella — området betinga än äfven dertill,

att i följd af jernvägstjenstens egenartade natur en ledamot af Jernvägsstyrelsen

måste anses hafva större ansvar och mera magtpåliggande

arbete än ledamöterna i de öfriga styrelseverken öfver hufvud taget.

Under sådana förutsättningar synes komitén hafva bort i sammanhang

med indragningen af bostadsförmånen föreslå eu vida större arfvodes

förhöjning för öfverdirektörerna. För sin del anser emellertid styrel

28

sen, som sagdt, att, vid nuvarande aflöningsförmåner lämpligen bör

bero för såväl styrelsens chef som öfverdirektörerna.

Den inskränkning i styrelsevaktmästarnes rätt till fri bostad, som

komitén ifrågasatt, kan styrelsen icke finna af omständigheterna påkallad,

utan hemställer styrelsen, att ifrågavarande betjente må få

bibehållas vid sina nuvarande förmåner, med allenast den ändring deri,

som innefattas i styrelsens den 26 November 1892 afgifna förslag till

aflöningsreglemente.

Hvad angår förslaget att fri vedbrand icke vidare skulle åtfölja

förmånen af fri bostad, torde styrelsen kunna inskränka sig till att

instämma i den reservation, som afgifvits af fem utaf komiténs elfva

ledamöter, dervid gifvetvis med särskild anslutning till den formulering

af stadgandet om den fria vedbranden, som af herrar Hahr och friherre

Sparre påyrkats.

Förslaget om nedsättning i inqvarteringsprocenten för tågpersonal

från 20 till 15 kan styrelsen så mycket mindre biträda, som någon

anledning icke förefinnes för styrelsen att frånträda sitt redan i underdånig

skrifvelse den 28 November 1873 framstälda, af Eders Kongl.

Maj:t då godkända och för 1874 års Riksdag framlagda samt af styrelsen

i dess underdåniga skrifvelse den 26 November 1892 sedermera

förnyade förslag att all liniepersonal, som ej beredes förmånen af fri

bostad, må i inqvarteringsersättning erhålla 20 procent af arfvodet.

Styrelsen får alltså hemställa, att § 11 i aflöningsreglementet naå,

med iakttagande i vederbörliga fall af förändrade benämningar på tjensteinnehafvare,

affattas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med styrelsens

sistberörda förslag, dock att styrelsen, lika litet som herrar Hahr och

friherre Sparre, har något att erinra mot att bestämmelserna om bostadens

storlek samt vederbörandes skyldighet att afflytta och att upplåta

nödigt utrymme åt vikarie eller ny tjensteinnehafvare formuleras i

enlighet med hvad komitén föreslagit.

§ 3 af komiténs förslag skiljer sig från § 4 af styrelsens omförmälda

förslag q i främsta rummet deri, att komitén högst betydligt

ökat antalet af de befattningshafvare, som skulle komma i åtnjutande

af s. k. fasta arvoden, hvarvid komitén, bland annat, utsträckt denna

aflöningsform, som hittills endast tillämpats inom eentralförvaltningen,

jemväl till distrikten. Under det att antalet dylika befattningshafvare

nu är 13 samt enligt 1892 års förslag skulle uppgå till 29, har komi

-

A) Mot förslaget att ur aflöningsreglementet utesluta den bestämmelse, som innehålles i § 3 af

såväl nuvarande reglemente som 1892 års förslag, har styrelsen icke något att erinra.

29

ten sålunda höjt samma antal till 208. Med hänsyn till hvad komitén

anfört till stöd för sitt förslag i denna del anser sig styrelsen böra

biträda detsamma, hvadan styrelsen alltså icke bär något att erinra

mot att de af komitén föreslagna tjenstekategorierna förses med fasta

arfvoden. Hvad särskilt, beträffar arkitektsbefattningen, hvilken styrelsen

år 1892 tänkte sig fortfarande bibehållen på extra ordinarie stat,

medgifver styrelsen, att talande skäl andragits för dess uppförande å

ordinarie stat.

Vidkommande antalet med fasta arfvoden försedda befattningshafvare

af olika slag, anser styrelsen de af komitén i detta hänseende

verkstälda beräkningarna med hänsyn till nu för handen varande förhållanden

i allmänhet vara riktiga, dock att, såsom förut ant.ydts, ännu

ett byrådirektörsarfvode bör uppföras (för maskininspektören) samt

ännu en maskiningeniör anställas, hvarförutom dels, på de af herrar

Hahr och friherre Sparre anförda skäl, antalet kontrollörer bör ökas

med två dels ock i anledning af de fem vestkustbanornas förvärfvande

antalet verkmästare, i enlighet med styrelsens i underdånig skrifvelse

den 31 nästlidne December gjorda och af Eders Kongl. Maj:t genom

nådigt bref den 2 innevarande månad biträdda förslag, ökas med en,

hvilken tjensteman dock i sjelfva verket har att hufvudsakligen utföra

sådana göromål, som skulle tillkomma maskininspektörerna — eller

maskiningeniörerna af andra graden, såsom de enligt 1892 års förslag

skulle benämnas.

Med anledning deraf att komitén i motiveringen till § 12 af instruktionsförslaget

såsom sin åsigt framhållit, att utvecklingen inom

kort komme att nödvändiggöra anställandet af en ordinarie lelegrafingeniör

hos telegrafdirektören, anser sig styrelsen vidare böra anmäla,

att styrelsen, som i detta hänseende delar komiténs uppfattning,

redan anstalt en dylik tjensteman å extra ordinarie stat, men att styrelsen

anser någon tids erfarenhet rörande vigten och omfattningen af

de till befattningen hörande göromålen böra afvaktas, innan befattningen

föreslås till uppförande såsom ordinarie.

Hvad derefter angår de arfvodesbelopp, komitén föreslagit för innehafvarne

af fasta arfvoden, så bär styrelsen redan förut yttrat sig rörande

aflöningen för styrelsens chef och ledamöter äfvensom förste

vaktmästare. I fråga om byrådirektör, kamererare, hufvudkassör, föreståndare

för statistiska och milkontoren, förste kontrollör och notarie

(byråsekreterare) öfverensstämmer komiténs förslag med styrelsens;

och det arfvode, styrelsen föreslog för kontrollör, lägst 3,000 och

högst 4,000 kronor har komitén allenast omfört från klassarfvode till

30

fast arfvode med ålderstillägg. Den för telegrafdirektören af komitén

ifrågasatta arfvodesförhöjningen får styrelsen med afseende å de af

komitén anförda skäl i underdånighet tillstyrka ocli mot det föreslagna

arkitektsarfvodet har styrelsen icke något att erinra.

Vidkommande åter arfvodena för registrator, revisor och förrådsförvaltare

har styrelsen af hvad komitén i sådant hänseende anfört icke

funnit sig föranledd att frångå sitt år 1892 härom framstälda förslag.

För den såsom särskild befattning nya byråingeniörstjensten föreslog

styrelsen år 1892, på det att tjensten måtte blifva något så när

likstäld med ban- och maskiningeniörsbefattningarna, ett arfvode efter

klass med lägst 3,000 kronor och högst 4,500 kronor. Komitén har

omfört detta till fast arfvode å 3,000 kronor, motsvarande första gradens

aflöning vid de centrala verken, men med tre — i stället för två —

ålderstillägg å 500 kronor efter resp. 5, 10 och 15 år; och har det

tredje ålderstillägget synts komitén behöfligt, för att man måtte kunna

påräkna att få såsom byråingeniör hos styrelsen behålla en ingeniör,

som för tjenstgöring derstädes visat sig lämplig, i det att denne med

sådan förmån mindre måtte frestas att söka transport till linieförvaltningen

för erhållande af inqvarteringsersättning. Att märka är emellertid,

att då arfvodesförhöjningarna enligt komiténs förslag för såväl

byråingeniörer som ban- och maskiningeniörer endast inträda efter

bestämda år, någon möjlighet att, genom ett tidigare tilldelande af skälig

arfvodesförhöjning, i det antydda syftet reglera aflöningen för en byråingeniör,

som vill söka sig ut på linien, enligt komiténs förslag icke

finnes; och äro aflöningarna för de ifrågavarande tjensterna i sjelfva

verket så afpassade, att en ban- eller maskiningeniör, som flyttas in

i styrelsen, alltid erhåller löneförsämring samt en byråingeniör, som

flyttas ut på linien, alltid löneförbättring. Under sådana förhållanden

och med afseende jemväl derå, att till byråingeniörer böra efter längre

eller kortare tjenstgöring å linien befordras sådana ingeniörer, hvilka

äro särskild! framstående, enligt regeln i någon viss gren af tjensten,

tvekar styrelsen icke att hemställa, att vid omförande till fast arfvode

af aflöningen för byråingeniör denna måtte bestämmas till 4,000 kronor

jemte två ålderstillägg å 500 kronor att inträda efter resp. 5

och 10 år.

Beträffande de särskilda aflöningsbelopp, komitén föreslagit för

sådana befattningar vid distrikten, för hvilka fasta arfvoden skulle fastställas,

har styrelsen icke något att erinra.

Jemväl komiténs åtgärd att i § 3 intaga bestämmelserna om ålderstilläggens

belopp och tiderna för dessas erhållande synes styrelsen

I

31

vara af beskaffenhet att böra af Eders Kongl. Maj:t godkännas; hvaremot

styrelsen, på sätt nedan närmare augifves, för sin del icke kan tillstyrka

uppdelningen af arfvodena i lön och tjenstgöringspenningar, sådan

den der ifrågasatts.

Med afseende å de tilläggsarfvoden, komitén i anm. 2 under § 3

föreslagit, tillåter sig styrelsen anmärka, att, derest bestämmelse om

dylika tilläggsarfvoden skall i aflöningsreglementet intagas och icke —

hvad styrelsen med hänsyn till vexlingen af de olika förhållanden,

hvilka kunna göra anvisandet af tilläggsarfvoden för förvaltningen ur

ekonomisk synpunkt fördelaktigt, anser ändamålsenligare — i stället åt

Eders Kongl. Maj:t öfverlemnas att uti de årliga arfvodesstaterna meddela

föreskrifter härom, de af komitén ifrågasatta tilläggsarfvodena å

500 kronor böra ökas med åtminstone två, nemligen för den trafikinspektör

och den baningeniör, hvilka, enligt hvad ofvan blifvit framhållet,

borde erhålla delegeradt befäl å den nordligaste delen af statsbanenätet.

Medan § 4 i komiténs förslag icke gifvit anledning till någon erinran

från styrelsens sida, får styrelsen i fråga om § 5 framställa följande

anmärkningar.

Maximiarfvodena för qvinligt kontorsskrifvare och biträden såväl

inom centralförvaltningen som vid distrikten hafva enligt styrelsens

förmenande af komitén beräknats alltför låga; hvarvid särskildt är att

märka, det qvinliga kontorsskrifvare å distrikten erhållit för låg aflöning

jemväl i förhållande till sina kamrater inom centralförvaltningen.

För sin del anser sig styrelsen böra i fråga om dessa båda slags kontorsskrifvare

påyrka bibehållandet af de maximiarfvoden, som hittills

taktiskt tillämpats, eller 1,800 kronor inom centralförvaltningen och

1,500 kronor vid distrikten; och synas maximiarfvodena förde qvinliga

kontorsbiträdena styrelsen lämpligen böra bestämmas till 1,080 kronor

inom centralförvaltningen och 900 kronor vid distrikten. Jemväl minimiarfvodet.

synes för qvinligt kontorsbiträde inom centralförvaltningen

skäligen böra höjas från 540 till 600 kronor.

Med afseende å stationsskrifvarne har komitén ansett höjning af

maximiarfvodet till 2,100 kronor böra förekomma endast i fråga om de

skrifvare, som äro anstälda å stationer af rista, 2:dra och 3:dje klass.

Ehuru visserligen stationsskrifvare å annan station endast undantagsvis

— efter synnerligen lång tjenstetid — torde böra kunna komma i åtnjutande

af eu dylik aflöning, anser sig styrelsen likväl, med hänsyn

till dessa undantagsfall, böra vidhålla sitt år 1892 i ämnet framstälda

förslag.

32

I fråga om aflöningen för stationsmästare får styrelsen ansluta

sig till det af reservanterna herrar Hahr och friherre Sparre gjorda

yrkandet och alltså hemställa, att denna aflöning måtte regleras med

hänsyn till stationernas indelande i trenne klasser och utgå sålunda:

lägst: högst:

o O

till stationsmästaro å 6 klassens station med 900 — 1,500 kronor

» » »7 » » » 840 — 1,200 »

» j) » 8 » » » 780 — 960 »

Emot de ifrågasatta högre aflöningarna för banmästare och vagnsmörjare

har styrelsen icke något att erinra; hvaremot styrelsen för

sin del icke kan tillstyrka de nedsättningar, som föreslagits i maximiarfvodena

för manligt kontorsbiträde och vaktmästare vid distrikten.

Med afseende å stationskarlsförmäns- och station skarisbefattningarnas

uppdelning i resp. vexel-, magasins- och stationskarlsförmäns- samt

signalkarls-, vexelkarls-, magasinskaris- och stationskarlsbefattningar

äfvensom beträffande brovaktstjenstens uppförande såsom särskild befattning

vidblifver styrelsen sitt år 1892 afgifna förslag med deri för

vederbörande befattningar ifrågasatta löneförmåner.

Den föreslagna indragningen af kusk- och telegrambudsbefattningarna

kan styrelsen åter biträda.

Af hvad komitén anfört till gendrifvande af styrelsens förslag derom,

att ett särskildt dyrortstillägg måtte under vissa förutsättningar

kunna tilldelas ban- och stationsbetjeningen i Norrland, bär styrelsen

icke blifvit öfvertygad om detta förslags olämplighet, hvarför styrelsen

får i underdånighet vidhålla detsamma.

Komiténs förslag om uteslutande ur aflöningsreglementet af bestämmelsen

derom, att kontorsskrifvare må under vissa förhållanden

kunna aflönas efter beting kan styrelsen icke biträda. Styrelsen är

visserligen betänkt på att försöksvis successivt inskränka ifrågavarande

aflöningsforms tillämpning, men då betingsaflöningen, väl afvägd, har

många förutsättningar för att kunna blifva en lämplig aflöningsform för

personal, som är sysselsatt med statistiskt eller liknande räknearbete,

samt styrelsen — såsom hon i följande utlåtande öfver komiténs betänkande

närmare kommer att utveckla — för sin del måste, likasom

herrar Hahr och friherre Sparre, motsätta sig förslaget att indraga all

ordinarie kontorsskrifvarepersonal å såväl statistiska som milkontoret,

anser sig styrelsen böra påyrka ofvanomförmälda bestämmelses bibehållande,

på det att återgång till ifrågavarande aflöningsform måtte stå öppen,

33

derest erfarenheten skulle gifva vid handen, att utgifterna för personalens

aflöning med fixa arfvoden skulle komma att ställa sig dyrare.

§ 1-

Emot den föreslagna lydelsen af denna paragraf har styrelsen

icke något att erinra.

§ 2.

Lika med reservanterna herrar Hahr och friherre Sparre och på

de af dem anförda skäl får styrelsen hemställa, att förevarande paragraf

måtte i hufvudsak erhålla den i 1892 års förslag ifrågasatta

lydelse.

§§ 6 och 7

hafva icke gifvit anledning till någon erinran från styrelsens sida.

Med afseende å

§ 8

får styrelsen, lika med herrar Hahr och friherre Sparre yrka, att den i

mom. 1 af denna paragraf intagna särskilda föreskriften rörande tjenstemännen

inom centralförvaltningen måtte utgå och föreskrifterna i mom.

2, 3 och 4 rörande distriktstjenstemännen i stället erhålla sådan formulering,

att de blifva gällande för jernvägsstatens samtlige tjenstemän.

Komitén har i förevarande fall ansett jernvägsstyrelsens tjenstemän

höra likställas med tjenstemännen inom andra centrala verk, men då

likställigheten i allt fall icke kunnat utsträckas derhän, att förstnämnde

tjenstemän erhållit den fastare och särskild! vid längre tids sjukdom

förmånligare ställning, som meddelandet af fullmagter å tjensterna skulle

medföra, synes det styrelsen mindre billigt att fråntaga ifrågavarande

tjenstemän den särskilda förmån, hvaraf de vid kortare tids sjukdom

nu äro i åtnjutande. Och styrelsen kan icke heller finna rättvist, att

styrelsetjenstemännen, livilka icke åtnjuta förmånerna af inqvartering

ö

34

eller ersättning derför samt af fri läkarevård, skulle uti förevarande

hänseende komma i sämre ställning än deras vederlikar å linien.

Under det att styrelsen icke har något att erinra mot den föreslagna

lydelsen af

§ 9

får styrelsen deremot med afseende å

§ 10

instämma i det af herrar Hahr och friherre Sparre gjorda yrkandet, att

bestämmelsen om begrafningshjelp måtte bibehållas vid den lydelse,

1892 års förslag upptager; och hänför sig styrelsen i detta hänseende

till de af bemälde reservanter anförda skäl (sid. 372).

Mot

§§ 12 och 13

har styrelsen icke något väsentligt att erinra. Hvad särskild!, angår

förslaget i § 13 derom, att Eders Kongl. Maj:t skulle bestämma ej

mindre grunderna för fördelning af felräkningspenningar mellan trafikoch

telegrafstationernas uppbördspersonal samt af anmärkningsprovision

mellan tjenstemännen vid revisions- och kontrollkontoren än äfven grunderna

för beräkning af milpenningar och premier, innebär detta visserligen,

åtminstone delvis, ett underställande Eders Kongl. Maj:ts nådiga

pröfning af detalj föreskrifter, hvilka utan olägenhet torde kunna af styrelsen

på eget ansvar meddelas, men från sin synpunkt kan styrelsen

icke hafva något att invända mot en sådan anordning.

Med afseende å stadgandet i mom. 5 att om extra inkomst enligt

denna paragraf skall gälla hvad i § 3 för der omnämndt tilläggsarfvode

är stadgadt, d. v. s. att dylik extra inkomst icke må ens till någon

del uppbäras af befattningens innehafvare, då han icke tjensten förrättar,

vill styrelsen emellertid framhålla, att detta stadgande synes mindre

lämpligt i hvad angår felräkningspenningar, som åtnjutas till fixt belopp.

När felräkningspenningar under sådan form utgå, torde de nemligen

närmast hafva karaktären af ordinarie löneförmån och förty böra åtnjutas

vid ledighet under sådana omständigheter, att full aflöning i

öfrigt åtnjutes. I detta senare hänseende torde särskildt få anmärkas,

35

att de tjensteman hos Riksbanken, hvilka åtnjuta felräkningspenningar

till fixt belopp, icke få under semester vidkännas afdrag derå.

§ 14.

I fråga om denna paragraf torde styrelsen kunna inskränka sig

till att, med hänvisning till hvad styrelsen i ämnet anfört i sin underdåniga

skrifvelse den 26 november 1892, påyrka beklädnadsförmånens

tillerkännande åt den personal, som angifvits* i § 16 af då afgifna förslag,

med undantag för telegrambud, hvilka icke längre skulle i ordinarie

befattning anställas och förty icke behöfva i paragrafen omnämnas.

§ 15.

I den rätt till åtnjutande af kostnadsfri läkarevård och fri medicin,

som tillkommer liniepersonalen, föreslog styrelsen år 1892 en del förändringar,

hvilka hufvudsakligen gingo i den riktning, att nämnda förmån

skulle något inskränkas; och angaf styrelsen anledningen härtill

vara den, att erfarenheten ådagalagt, det de nuvarande bestämmelserna

i detta afseende gifvit, anledning till missbruk, delvis föranledt af missförstånd,

hvarföre styrelsen funne angeläget att söka för framtiden

förekomma sådant. De väsentligaste förändringar, styrelsen ifrågasatte,

voro dels att den allmänna bestämmelsen, att kostnadsfri läkarevård vid

särskilda sjukdomsfall finge utgå äfven genom andra personer än de

ordinarie jernvägsläkarne allt efter desse senares anvisning utbyttes mot

en föreskrift, att kostnaden för vård eller behandling genom af jernvägsläkaren

anvisad person finge utgå af jernvägsmedlen allenast i de

fall och under de vilkor, styrelsen bestämde, och dels att rätten till

fria medikament m. m., hvad tjenstemän anginge, inskränktes till de

fall, då någon under tjenstgöring ådragit sig sjukdom eller lidit kroppsskada.

För sin del har nu komitén ansett förmånen af fri läkarevård

med hvad dertill hörer kunna och böra inskränkas betydligt mera än

hvad styrelsen ifrågasatte; och har komitén i sådant hänseende hufvudsakligen

yrkat, att annan läkare än ordinarie jern vägsläkare (eller

dennes vikarie) finge på jern vägens bekostnad anlitas endast vid olycksfall,

samt att förmånen af fri medicin m. m. endast borde tillkomma

betjeningen för dess egna personer och således icke dess familjemedlemmar.

I hvad angår inskränkningen i den fria medicinen kan senaste

36

statsrevision i viss mån anses hafva anslutit sig till komiténs mening,

i det att revisionen förmält sig hafva fäst sin uppmärksamhet å de

ansenliga belopp, hvartill kostnaden för medicin åt den vid trafiken

anstälda personal under revisionsåret uppgått, ehuru revisionen med

afseende å jernvägskomiténs förslag i ämnet inskränkt sig till att anmäla

förhållandet. Styrelsen kan icke tillstyrka Eders Kongl. Maj:t

att godkänna komiténs berörda förslag. Hvad angår den afsevärda inskränkningen

i rätten att anlita annan än ordinarie jernvägsläkare, så

skulle en sådan inskränkning numera, då allt flera läkare utbilda sig

till specialister, lätt kunna få till följd, att just de svåraste sjukdomsfallen

bland personalen ej erhölle den behandling, som för deras botande

vore den lämpligaste; och då härtill kommer, att jernvägens

utgifter för dylik läkarevård äro jemförelsevis obetydliga, synes anledning

icke förefinnas att reglera ifrågavarande förmån på annat sätt än

styrelsen föreslagit. Jernvägens utgifter för medicin åt betjeningens

familjemedlemmar stiga visserligen till ganska betydande belopp —

komitén beräknar kostnaden till omkring 39,000 kronor om året —

men om personalens stora antal tages i betraktande, torde utgiftssumman

icke kunna anses oskäligt hög; och att nu borttaga en häfdvunnen

förmån af ifrågavarande art synes styrelsen så mycket mindre

böra förekomma, som den fria läkarevården för en personal i den

ekonomiska ställning, hvari största delen af statsbanepersonalen befinner

sig, eger föga värde, om den icke åtföljes af rätt till kostnadsfri

medicin. Mot de smärre förändringar, komitén i öfrigt föreslagit i

bestämmelserna angående fri läkarevård med hvad dertill hörer, har

styrelsen icke något att erinra.

§ 16-

I fråga om affattningen af denna paragraf har styrelsen endast

den erinran att göra, att, då enligt styrelsens förslag fast arfvode skulle

fördelas i lön och tjenstgöringspenningar enligt samma grund som

arfvode efter klass, orden »efter klass» torde kunna ur paragrafen utgå.

Innan komitén afslutar motiveringen till sitt förslag till nytt aflöningsreglemente,

har komitén uttalat sig angående de särskilda öfvergångsbestämmelser,

hvilka, i synnerhet hvad aflöningsreglementet be

-

37

träffade, blefve erforderliga vid ett eventuel genomförande af komiténs

förslag. Komitén har i detta hänseende dels angifvit vissa allmänna

grunder, på hvilka ifrågavarande bestämmelser synts komitén böra hvila,

dels ock framhållit, att härförutom detaljbestämmelser af olika slag

blefve^ erforderliga. Styrelsen får nu i underdånighet framhålla, att,

om, såsom styrelsen hemstält, åtskilliga aflöningsförmåner, särskild! fri

bostad och fri vedbrand, blifva oförändrade, öfvergången till de njm

aflöningsbestämmelserna i afsevärd män underlättas. Då emellertid den

af komitén föreslagna hufvudprincipen — eller att i fråga om för personalen

väsentliga löneförmåner de bestämmelser, som nu gälla, böra

med afseende å den nuvarande personalen fortfarande tillämpas, intill

dess att vederbörande antingen anmäler sig till öfvergång på ny stat

eller erhåller befordran eller uppflyttning i löneklass — står i nära

öfverensstämmelse med styrelsens år 1892 i detta hänseende framstälda

förslag — eller att, om det vid tillämpningen af den nya arfvodesstaten

skulle befinnas, att tjenstemans eller betjents aflöning enligt den

nya staten utfölle lägre än hvad han enligt det äldre reglementet åtnjöte,

han måtte få vid redan innehafda löneförmåner bibehållas—har

styrelsen icke något väsentligt att emot komiténs ifrågavarande förslag

erinra. Innan Eders Kong]. Maj:t pröfvat, hvilka nya bestämmelser

böra meddelas angående statsbanepersonalens löneförmåner äfvensom

från hvilken tidpunkt dessa bestämmelser böra tillämpas, anser sig

styrelsen emellertid sakna anledning att utarbeta något detaljerad! förslag

till öfvergångsbestämmelser.

Med anledning deraf att komitén till behandling jemväl upptagit

det af den s. k. taxekomitén år 1888 framstälda förslaget om införande

i vår jernvägsförvaltning af institutionen »jernvägsråd», anser sig styrelsen

slutligen, då fragan härom kan anses i viss mening röra grunderna

för organisationen, böra i detta utlåtande yttra sig jemväl angående

denna del af komiténs betänkande. Då emellertid de förändringar i

taxekomiténs förslag beträffande området för rådets verksamhet, hvilka

ifrågasatts, gå i samma riktning som de erinringar, styrelsen redan

framstält i sitt den 5 september 1889 afgifna underdåniga utlåtande

öfver taxekomiténs betänkande, samt den förändring i rådets sammansättning,

som föreslagits, synes styrelsen innebära eu afsevärd förbättring,

kan styrelsen i detta hänseende inskränka sig till att, under

hänvisning till sitt nyssberörda utlåtande i underdånighet anföra, att

38

styrelsen icke har något väsentligt att erinra emot det af 1893 års

jernvägskomité i ämnet framstälda förslag.

Utdrag af det hos styrelsen denna dag förda protokoll bifogas.

Stockholm den 30 januari 1896.

Underdånigst

RUDOLF CRONSTEDT.

C. Löfman.

39

Utdrag af Kongl Jernvägsstyrelsens protokoll den

30 januari 1896.

Närvarande:

Herr Generaldirektören ra. in. Grefve Cronstedt, Herrar öfverdirektörerne

m. m. Hahr, Almgren, Löfman och Sundberg.

§ 1.

Sedan Kongl. Maj:t genom nådig remiss den 15 sistlidne november

— jemte öfverlemnande af ett utaf särskilde komiterade den 24 oktober

1895 afgifvet betänkande och förslag angående jernvägsadininistrationen

— anbefalt styrelsen att häröfver inkomma med underdånigt utlåtande,

hvilket, åtminstone hvad beträffade de allmänna grunderna för organisationen

äfvensom uppgjordt förslag till aflöningsreglemente för personalen,

borde, derest förhållandena i öfrigt sådant medgåfve, afgifvas

i så god tid, att framställning i ämnet måtte kunna till 1896 års Riksdag

aflåta s,

samt i anledning häraf öfverläggningar vid åtskilliga tillfällen egt

rum mellan styrelsens chef och ledamöter angående besvarandet af berörda

nådiga remiss i hvad anginge grunderna för organisationen och

förslaget till aflöningsreglemente,

så beslöt styrelsen nu att öfver sistberörda delar af komiténs betänkande

och förslag afgifva underdånigt utlåtande af den lydelse,

registratur^ för dagen utvisar.

Herr Öfverdirektören Sundberg yttrade:

.»Med afseende å kompetensfordringarne för distriktschef innehåller

komiténs betänkande (sid. 29) det uttalande, att då distriktschefen

skulle ega ensam beslutanderätt i alla ärenden, som vore föremål för

40

handläggning af samlad distrikts förvaltning, äfvensom förrätta inspektion

af samtliga afdelningarna, blefve häraf en följd, att den fordran i

allmänhet borde ställas på honom, att han vore i besittning af teknisk

bildning — något som för öfrigt icke kunde vara annat än till fördel

för tjensten äfven hvad den egentliga trafikförvaltningen. anginge —

men att, som för embetets behöriga handhafvande administrativ duglighet

och praktisk affärsskicklighet framför allt vore af vigt, fordran

på teknisk bildning icke vore ovilkorlig. I öfverensstämmelse med

detta uttalande har ock i § 87 af instruktionsförslaget intagits bestämmelse

derom, att »distriktschef bör hafva ådagalagt särskild förfarenhet

i jernvägsdrift samt helst vara tekniskt bildad'')'').

I betraktande deraf, att distriktschefen förutom föreståndareskapet

för administrativa och trafikafdelningarna skulle i visst hänseende utöfva

chefskap jemväl för de öfriga afdelningarna, synes mig fordran

på teknisk bildning hos honom böra betonas starkare än hvad i komiténs

betänkande och förslag skett. Jag befarar nämligen, att med den

motivering, komitén framstäf, och med den lydelse, kompetensbestämmelsen

erhållit, det i praxis lätt kunde blifva regel att till distriktschefer

befordra personer, som visserligen vore i jernvägsdrift erfarne

men i saknad af teknisk bildning; och synes mig uppenbart, att en

sådan anordning ingalunda skulle vara till verkets fromma, utan i stället

egnad att framkalla förvecklingar afdelningsföreståndarne emellan samt

försvåra det samarbete inom distriktsförvaltningarna, som komitéförslaget

ju afser att åstadkomma. Med afseende härå anser jag mig böra

såsom min mening uttala, att föreskrift bör uti instruktionsförslaget

intagas derom, att distriktschefen skall vara tekniskt bildad, ehuru, för

att underlätta tillämpningen af den nya ordning för distriktsförvaltningens

handhafvande, såsom öfvergångsbestämmelse tilläfventyrs torde

böra meddelas stadgande derom, att vid distriktschefsplatsernas första

tillsättande undantag från denna föreskrift må kunna göras».

Herr Öfverdirektören Almgren yttrade:

»Då i enlighet med styrelsens åsigt möjligheten af att lemna distriktsförvaltningarna

en större sjelfständighet än de för närvarande eg a är

beroende på den förutsättningen, att styrelsens ledamöter ej dess mindre

fortfarande skulle, hvar öfver sin afdelning, utöfva den direkta, inspektion,

som nu gällande instruktion föreskrifver, och sålunda distriktschefens

omedelbara ingripande i distriktets förvaltning torde komma

att hufvudsakligen beröra endast personalärenden,

då emellertid i fråga om sådana ärenden de nödiga chefsegenskaperna

torde vara att finna likaväl hos någon af de öfriga afdel

-

41

ningsföre ståndarn e på distriktet som hos föreståndaren för trafikafdelningen,

då vidare fall kunna förekomma, der'' de nämnda egenskaperna i

större mått äro tillfinnandes lios vare sig ban- eller maskindirektören

än hos trafikdirektören, och man sålunda skulle nödgas antingen till

chefsplatsen designera den mindre lämpliga personligheten, eller ock

förflytta en person från den facktjenst, i hvilken han utbildats och

vunnit erfarenhet samt — såsom man af hans plats bör sluta — visat

utmärkta insigter och duglighet, till en annan facktjenst, trafikens skötande,

med hvars detaljer han ej är förtrogen,

och då slutligen det ej kan vara principielt riktigt att genom ordalydelsen

i eu instruktion för vederbörande försvåra den i och för sig

ingalunda lätta uppgiften att sätta den rätte mannen på den rätta platsen,

men detta naturligtvis skulle blifva händelsen, om två befattningar,

trafikdirektörs och distriktschefs, hvartill ej behöfvas samma qvalifikationer,

nödvändigtvis skola vara förenade i en hand,

så har jag ansett mig böra såsom min mening uttala, att trafikdirektörsbefattningar

böra uppföras såsom särskilda befattningar med

aflöning lika med dem för ban- och maskindirektörstjensterna föreslagna,

samt att det sedermera må ankomma på styrelsen att förordna den af

afdelningsföreståndarne, som dertill befinnes lämpligast, att mot åtnjutande

af extra arfvode, utöfva ungefärligen de funktioner, som enligt

förslaget skulle tillkomma distriktschefen i sådan egenskap och i egenskap

af föreståndare för den administrativa afdelningen.»

Herr Öfverdirektören Hahr åberopade innehållet i den af honom

vid komiténs betänkande och förslag fogade särskilda mening, i hvad

styrelsens utlåtande skilde sig derifrån.

Rätt utdraget, betygar

ex officio

Herman Rydin.