SOU 1897:2

UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE

OCH

FÖRSLAG

TILL ORDNANDE AF

ANDESVAGAS UNDERVISNING

AFGIFVET I MARS 1894

DÄRTILL I NÅDER UTSEDDE KOMMITTERA DE.

STOCKHOLM 1894

KUNGL. BOKTRYCKERIET. I». A. NORSTEDT &L SÖNER

TILL KONUNGEN.

Sedan Riksdagen i skrifvelse den 20 maj 1892 anhållit, det Eders

Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning, i hvad mån och under

hvilka villkor ökadt statsunderstöd åt uppfostringsanstalter för sinnesslöa

l

2

barn kunde böra anvisas, har Eders Kungl. Maj:t den 22 september 1893

förordnat underteckad, Kastman, att vara ordförande samt undertecknade,

Ehrenborg, Grape och Kyhlberg, att vara ledamöter i en kommitté med

uppdrag att afgifva det underdåniga utlåtande och förslag i detta afseende,

hvartill omständigheterna kunde föranleda; och har Eders Kungl. Maj:t

tillika bestämt, såväl att kommittén skulle afgifva betänkande jämväl i

vissa frågor rörande blindundervisningen, som ock att herr statsrådet och

chefen för kungl. ecklesiastikdepartementet ägde förordna annan sakkunnig

person att deltaga i dessa frågors behandling.

Till kommitterade har Eders Kungl. Maj:t öfverlämnat Riksdagens

berörda skrifvelse jämte de infordrade underdåniga utlåtanden, som i anledning

däraf afgifvits dels af kungl., medicinalstyrelsen, dels af numera

aflidne inspektören vid de i rikets landsorter inrättade uppfostringsanstalter

för sinnesslöa barn, professorn N. G. Kjellberg, samt af undertecknad,

Grape, i egenskap af t. f. inspektör vid samma anstalter, äfvensom

af inspektören vid den af föreningen för sinnesslöa barns vård i Stockholm

inrättade undervisnings- och vårdanstalt, öfverläkaren vid Stockholms hospital

för sinnessjuka m. m. E. J. G. Hjertström, dels af öfverståthållareämbetet,

efter hälsovårdsnämndens i Stockholm hörande, samt af Eders Kungl. Majt,:s

befallningshafvande i de län, inom hvilka för närvarande sådana uppfostrings-

och vårdanstalter finnas inrättade, nämligen i Stockholms, Upsala,

Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Blekinge, Kristianstads,

Malmöhus, Skaraborgs, Örebro, Vestmanlands, Vermlands, Kopparbergs och

Gefleborgs län, äfvensom af landstingen i Södermanlands och Blekinge län

samt af förtroendemän, som för afgifvande af yttrande i ämnet utsetts af

Skaraborgs läns landsting, dels af styrelserna för ifrågavarande anstalter,

dels slutligen äfven af domkapitlet i Linköping och af t. f. förste provinsialläkaren

i Jönköpings län M. Malmberg.

Vidare har Eders Kungl. Maj:t till kommitterade öfverlämnat särskilda

af styrelsen för blindskolan i Växjö gjorda underdåniga framställningar

dels om förhöjning af det hittills utgående statsanslag till nämnda skola

och detsammas öfverförande från extra till ordinarie stat, dels om anslag

till bestridande af kostnader för uppförande af ny byggnad för skolan, dels

ock om fastställande af stadga för skolan, äfvensom i anledning af dessa

framställningar afgifna underdåniga utlåtanden af direktionen öfver institutet

för blinda samt af institutets direktor.

För fullgörande af det kommitterade lämnade uppdrag sammanträdde

kommitterade första gången den 1 november sistlidna år, hvarefter kommitterades

sammanträden fortgingo till den 1 påföljande december. Under

en del af denna tid — hvarunder kommitterade jämväl besökte såväl för

-

3

eningens för sinnesslöa barns vård uppfostringsanstalt och arbetshemmet för

kvinnliga idioter i Stockholm samt arbetshemmet för manliga idioter vid

Rickomberga, som äfven Upsala läns idiotanstalt och samma läns arbetshem

för manliga elever vid Carlsro — förehade kommitterade till behandling

förenämnda af styrelsen för blindskolan i Växjö gjorda framställningar

med däröfver afgifna- underdåniga yttranden, därvid, enligt departementschefens

den 15 november 1893 meddelade förordnande, direktorn vid institutet

för blinda, til. d:r P. Kerfstedt, deltog såsom sakkunnig i kommitterades

förhandlingar.

Efter det kommitterade jämte direktorn Kerfstedt ytterligare haft

några sammanträden under december månad 1893, afgåfvo kommitterade

den 19 i samma månad underdånigt utlåtande i anledning af blindskolestyrelsens

berörda framställningar, därvid kommitterade uttalade sina åsikter

angående det sätt, hvarpå blindundervisningen i vårt land synts kommitterade

böra lämpligast utvecklas och fullständigt anordnas. I den slutliga behandlingen

af denna fråga deltog icke undertecknad, Ehrenborg, som ej

heller underskrifvit nämnda utlåtande.

För fortsatt behandling af den kommitterade i öfrigt anförtrodda

utredning sammanträdde kommitterade härstädes åter den 8 innevarande

mars, hvarefter dagliga sammankomster ägt rum till och med den 21 i

denna månad. Under mellantiden hafva de närmare utredningar och förarbeten

verkställts, som under fortgången af kommittéarbetet befunnits

nödiga.

Till ledning vid kommitterades arbeten hafva kommitterade sökt inhämta

kännedom om det sätt, hvarpå i utlandet undervisningen och vården

af sinnesslöa eller andesvaga, såsom kommitterade, i likhet med hvad förhållandet

är i våra grannländer Norge, Danmark och Finland, anse dessa

vanlottade medlemmar af samhället lämpligen böra benämnas; och hafva

kommitterade genom kungl. utrikesdepartementets bemedling särskildt erhållit

upplysning i förevarande afseende från våra nämnda tre grannländer

äfvensom från åtskilliga andra länder, hvilka ansetts med Sverige

jämförliga i afseende å folkmängd eller andra omständigheter.

Då kommitterade härmed i underdånighet anmäla det förslag till

ordnande af undervisningen och vården af andesvaga, hvarom kommitterade

sig förenat, vilja kommitterade förutskicka det förklarande, att kommitterade

fattat den dem anförtrodda uppgift såsom innebärande icke blott ett åliggande

för kommitterade att verkställa utredning, i hvad man och under

hvilka villkor ökadt statsbidrag åt uppfostringsanstalter för andesvaga barn

kan böra anvisas, utan äfven ett bemyndigande för kommitterade att, då

dessa frågors besvarande befunnits vara beroende af det sätt-, hvarpå under

-

4

visningen och vården af andesvaga i allmänhet inom vårt land komtne att

ordnas, verkställa den utredning och framställa de förslag, som kommitterade

funne vara behöfliga.

Med hänvisande i öfrigt till det förslag till förordning angående andesvagas

undervisning, som kommitterade utarbetat, jämte den därtill hörande

motivering, få kommitterade lämna följande kortfattade redogörelse för det

resultat, hvartill kommitterade i anledning af den sålunda verkställda utredningen

kommit.

Såsom i den allmänna motiveringen närmare omförmäles, kunna de

andesvaga i nu ifrågavarande afseende indelas i två hufvudgrupper, nämligen

bildbara och icke bildbara. Den förra gruppen måste vidare delas

i två afdelningar, nämligen bildbara andesvaga i skolåldern och bildbara

andesvaga, som hunnit utöfver denna ålder. Gränsen mellan dessa två

afdelningar kan naturligtvis växla efter den tid, då skolåldern anses lämpligast

böra upphöra.

De bildbara andesvaga böra utgöra föremål för undervisning och

uppfostran, de icke bildbara endast för vård.

Hvad nu först beträffar de bildbara andesvaga barn, hvilka befinna

sig i skolåldern, anse kommitterade, att deras rätt till undervisning är

fullt ut lika beaktansvärd som de normala eller de öfriga abnorma, d. v. s.

de döfstumina eller blinda, barnens. För fullständigt tillgodoseende af

detta kraf anse kommitterade, att de andesvagas undervisning lämpligast

bör anordnas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det sätt, hvarpå undervisningen

för de döfstumina redan blifvit anordnad.

Kommitterade anse således:

att undervisningen bör vara obligatorisk, såsom för de döfstumina

är fallet och såsom kommitterade, enligt hvad i ofvanberörda den 19

december näst-lidna år afgifna utlåtande uttalats, ansett nödigt äfven beträffande

de blinda;

att undervisningens ändamål bör vara tvåfaldigt, nämligen dels att

i möjligaste mån utveckla de andesvagas själsförmögenheter, dels ock att

bibringa dem sådan arbetsskicklighet, att de må kunna förvärfva sitt uppehälle

eller åtminstone i någon mån själfva därtill bidraga;

att skolåldern bör räknas från och med det år, under hvilket- barnet

fyller sju år, och lärotiden i allmänhet omfatta åtta år;

att undervisningen bör meddelas i därför särskildt anordnade skolor,

föräldrar eller målsmän likväl obetaget, att under kontroll af vederbörande

skolstyrelse enskildt sörja för de andesvaga barns undervisning, hvilka stå

under deras målsmanskap;

5

att kostnaderna för undervisningen böra bestridas af skoldistrikten,

hvilka böra omfatta minst ett landstingsområde eller stad, som ej i landsting

deltager, med bidrag af statsmedel och rätt till viss årlig afgift af

föräldrar eller målsmän, eller, om dessa icke äga tillgång till afgiftens gäldande,

af vederbörande fattigvårdssamhälle;

att staten bör draga försorg därom, att erforderlig tillgång på särskildt

utbildade lärare för andesvaga beredes, och jämväl bestrida de därför

nödiga kostnader; samt

att staten bör anordna kontroll öfver andesvagskolans verksamhet,

för hvilken kontroll kostnaderna böra bestridas af statsmedel.

I dessa andesvagskolor bör, enligt kommitterades åsikt, undervisning

åt fallandesjuka andesvaga barn icke meddelas, utan böra sådana barn

erhålla undervisning i särskilda anstalter; och synes meddelandet af denna

undervisning tills vidare lämpligast kunna anförtros åt enskilde, under nödig

kontroll, med bidrag af staten, skoldistrikten och vederbörande föräldrar,

målsmän eller fattigvårdssamhällen, såsom nyss nämnts.

Undervisningen af de bildbara andesvaga barn, som tillika äro döfstumma

eller blinda eller både döfstumma och blinda, anse kommitterade

lämpligast böra ske i skolor för döfstumma eller blinda.

Vidkommande äter den andra afdelningen af bildbara andesvaga eller

dem, som öfverskridit den egentliga skolåldern, anse kommitterade äfven för

dem åtgärder böra vidtagas från det allmännas sida. Likasom tillfälle till

fortsatt undervisning ansetts böra beredas de normala barnen, bör tillfälle

till fortsatt utbildning och underhållande af förvärfvad arbetsskicklighet

så vidt möjligt erbjudas de andesvaga, synnerligast om den egentliga skolåldern

anses böra begränsas, såsom kommitterade ofvan föreslagit. Eljest

äfventyra» lätteligen, att resultatet af den i* skolan lämnade undervisningen

går om intet och att ändamålet därmed således helt och hållet förfelas.

Med afseende å de stora kostnader, som för skoldistrikten måste föranledas

af anordnande på nöjaktigt sätt af undervisningen för de andesvaga i skolåldern,

synes dock denna fortsatta undervisning ej böra blifva obligatorisk.

Men för att uppmuntra distrikten att anordna särskilda anstalter eller så

kallade arbetshem för sådan fortsatt utbildning och undervisning af de

andesvaga, som ej kunna omedelbart efter afgången från skolan själfva förvärfva

sig sitt uppehälle eller i afsevärd mån därtill bidraga, synes staten

böra deltaga i kostnaden för deras underhåll i dessa anstalter, om än i mindre

mån än till eleverna i de egentliga uppfostringsanstalterna och endast för

viss begränsad tid. Denna tid har af kommitterade ansetts skäligen kunna

begränsas till fem år, enär längre tidrymd än denna utöfver lärotiden i skolorna,

hvilken i allmänhet skulle utgöra åtta år, nu ej synes behöfva bestäm

-

6

mas för att befästa den utveckling af själsför mögen heter na och det mått af

arbetsskicklighet, som under skoltiden kunnat bibringas de andesvaga. Likasom

öfver skolorna skulle äfven öfver arbetshemmen nödig kontroll utöfvas

fråti statens sida.

Hvad slutligen angår de obildbara andesvaga, hvilka mer eller mindre

närma sig de sinnessjukas gräns, är dessas behof af omvårdnad tydligen

lika stort som, eller ännu större än, de bildbara andesyagas kraf på undervisning

och uppfostran. Om än det lärer kunna ifrågasättas, huruvida ej

i en framtid staten bör öfvertaga anordnandet och underhållet af erforderligt

antal vårdanstalter eller s. k. asyler för dessa obildbara andesvaga,

eller åtminstone i väsentlig mån deltaga i kostnaderna därför, hafva kommitterade

dock, under förutsättning att staten åtager sig så dryga kostnader

för de bilbara andesvagas undervisning och uppfostran, som kommitterade

ansett sig böra föreslå, trott sig icke kunna ifrågasätta, att staten för närvarande

skulle åtaga sig äfven denna ökade börda. Närmast måste det

ligga i vederbörande kommuners och fattigvårdssamhällens intresse, att sådana

anstalter komma till stånd; men då frekvensen af de obildbara andesvaga

i olika kommuner är mycket växlande, synas de kostnader, som för

anstalternas anordnande och underhåll blifva nödvändiga, komma att drabba

jämnare och lindrigare, ju större antal kommuner förena sig om en dylik

anstalt. Enligt kominitterades åsikt böra därför helst flera landstingsområden

jämte städer, som ej i landsting deltaga, sammansluta sig till distrikt,

hvilkas omfång synes kunna lämpligen sammanfalla med de nuvarande

döfstumskoldistrikten, för bestridande af kostnaderna för anläggande och

underhåll af sådana asyler. För att medverka till uppkomsten af dylika

asyler torde dock staten redan nu böra lämna bidrag till anläggningskostnaderna,

och hafva kommitterade ansett, att detta statens bidrag skäligen

kunde bestämmas till halfva anläggningskostnaden.

Enligt kommitterades förslag skulle således staten bidraga till bestridande

af följande kostnader:

1) för undervisning oeh uppfostran i skola af bildbara andesvaga

barn i skolåldern:

a) dels med visst bidrag för hvarje barn, hvilket bidrag kommitterade

anse böra sättas lika med det för de döfstumma barnen eller sålunda:

till understöd åt skola, anordnad af skoldistrikt, omfattande minst ett

landstingsområde eller en stad, som ej i landsting deltager, statsbidrag, för

år räknadt, med 250 kronor för hvarje barn, som inom skolan eller på

dess bekostnad åtnjuter underhåll, samt med 125 kronor för hvarje annat

i skolan intaget barn, och till understöd åt enskild skola, hvilken finnes

vara däraf förtjänt, statsbidrag, för år räknadt, med högst 100 kronor för

7

hvarje barn, som inom skolan eller på dess bekostnad åtnjuter underhåll,

samt med högst 50 kronor för hvarje annat i skolan intaget barn;

b) dels med det belopp, som erfordras för utbildning af nödig lärarepersonal;

c)

dels med den summa, som må finnas nödig för utöfvande af erforderlig

kontroll från statens sida öfver de särskilda undervisningsanstalterna

och arbetshemmen;

2) för fortsatt utbildning och undervisning i arbetshein af bildbara

andesvaga, hvilka öfver skridit skolåldern:

med visst belopp, som kommitterade anse skäligen kunna bestämmas

till 100 kronor för år för hvarje sådan andesvag under en tid af fem år; och

3) för vård och underhåll i asyler af obildbara andesvaga:

med belopp motsvarande halfva anläggningskostnaden för de för

hvarje sådan asyl erforderliga byggnader.

Storleken af de belopp, som sålunda skulle af statsmedel utgå, är

naturligtvis beroende på antalet ahdesvaga inom hvarje af ofvanstående

grupper. På grund af de statistiska beräkningar, kommitterade verkställt,

torde antalet i dessa grupper kunna antagas komma att i runda tal uppgå till:

i grupp 1) skolpliktiga andesvaga ....................................................... 1,000

» » 2) andesvaga i arbetshein ....................................................... 415

» » 3) asylister................................................................................ 1,800.

Enligt kommitterades beräkning skulle den årliga kostnaden för

statsverket blifva:

1. a) för bidrag till undervisning af 1,000 skolbarn:

för 90 % interner i allmän skola, eller 900 barn

efter 250 kr. för hvarje...................... kr. 225,000: —

» 5 % externer i d:o d:o, eller 50 barn, efter

125 kr. för hvarje............................... » 6,250: —

» 4 / interner i enskilda skolor, eller för 40

barn efter 100 kr. för hvarje ............ » 4,000: —

» 1 % externer i d:o d:o eller 10 barn efter

50 kr för hvarje ....... » 500: —

b) för utbildning af lärarepersonal...........................

c) för inspektionen: arfvoden åt inspektörer, utom

rese- och traktamentsersättning, högst........................................

2. För bidrag till undervisning af 415 andesvaga i

arbetshemmen efter 100 kronor för hvarje..................................

Summa kronor 295,250: —

* ''

235,750: - 15,000: —

3,000: —

41,500: —

8

Statens bidrag till de nuvarande undervisningsanstalterna för andesvaga

utgjorde för år 1893 tillhopa 43,700 kronor. Den förhöjning i

statsanslaget, som af kommitterades förslag skulle föranledas, komme således

att utgöra 251,550 kronor, eller i rundt tal 250,000 kronor.

Härtill skulle komma statens bidrag för en gång till bestridande af

halfva kostnaden för uppförande af asyler för icke bildbara andesvaga,

hvilka bidrag kommitterade, under förutsättning att anlåggningssumman för

hvarje asylplats skulle komma att uppgå till omkring 2,000 kronor, antaga

kunna beräknas till sammanlagdt belopp af omkring 1,800,000 kronor.

Ofvanstående belopp äro beräknade att utgå, först sedan organisationen

af undervisningen för de andesvaga hunnit fullständigt genomföras,

hvarför statens bidrag under de närmaste åren komme att uppgå till väsentligt,

lägre belopp.

Efter meddelande af denna redogörelse få kommitterade härmed

öfverlämna det af dem utarbetade förslag till förordning angående andesvagas

undervisning, jämte därtill hörande förslag till läroplan och till formulär

för vissa uppgifter angående andesvaga, äfvensom af kommitterade uppgjorda

öfversikter öfver andesvagundervisningens uppkomst och utveckling

inom vårt land och dess ställning i åtskilliga andra länder jämte motiv

till förslagen och tillhörande tabeller.

Underdånigst

CARL KASTMAN.

Casper Ehrenborg. Ad. Grape. O. Kyhlberg.

Stockholm i mars 1894.

tf

C. von Schulzenheim.

Förslag

till

Förordning

angående andesvagas undervisning.

Skoldistrikt ocli skolstyrelser.

§ 1.

1. Med andesvaga barn, å hvilka denna förordning är tillämplig,

afses sådana, hvilka på grund af bristande fattningsgåfva icke kunna i folkskola

tillgodogöra sig den undervisning, som där meddelas.

2. A andesvaga barn, hvilka tillika äro döfstumma eller blinda eller

både döfstumma och blinda och som i skola för döfstumma eller blinda

befinnas mottagliga för undervisning, äger denna förordning ej tillämplighet.

3. Om sådana andesvaga, hvilka efter verkställd pröfning befinnas

icke vara mottagliga för undervisning, äfvensom sådana, hvilka på grund

af sjukdom eller af annan anledning icke lämpligen kunna i skola intagas,

gäller hvad i §§ 19 och 20 i denna förordning sägs.

§ 2.

Landsting eller stadsfullmäktige i stad, som ej i landsting deltager,

skola föranstalta om undervisning åt de inom vederbörande landstingsområde

eller stad befintliga andesvaga barn.

§ 3.

Hvarje landstingsområde eller stad, som ej i landsting deltager, utgör

för sig ett skoldistrikt. Landstingsområde eller dylik stad må dock för

2

10

ordnande af gemensam undervisning förena sig med ett eller flera andra

sådana områden eller en eller flera dylika städer till ett skoldistrikt.

§ 4.

För hvarje skoldistrikt skall finnas en skolstyrelse, som har sitt säte,

där skolan är belägen.

§ 5-

1. Ledamöter i skolstyrelse skola utses af vederbörande landsting

eller stadsfullmäktige i stad, som ej i landsting deltager, till ett antal af

minst tre samt suppleanter till lika antal som ledamöter.

2. Har landstingsområde eller stad, som ej i landsting deltager,

förenat sig med ett eller flera andra sådana områden eller en eller flera

dylika städer till ett skoldistrikt, väljer hvarje landsting eller sådan stad,

efter folkmängden inom sitt område, en ledamot för hvarje fullt tal af

nittio tusen. Går ej folkmängden upp till nittio tusen, väljes dock en

ledamot. På enahanda sätt väljas suppleanter till lika antal som ledamöter.

§ 6.

Ledamöter och suppleanter i skolstyrelse väljas för en tid af fyra

kalenderår. Hälften af antalet eller, om detta icke är jämnt, det antal,

som är närmast under hälften, skall dock vid slutet af andra året, efter det

val första gången inom distriktet ägt rum, utträda efter lottning, som inom

skolstyrelsen anställes.

§ 7.

1. Skolstyrelse väljer inom sig för hvarje kalenderår ordförande

och vice ordförande.

2. Äro både ordförande och vice ordförande förhindrade att inställa

sig vid sammanträde, äger skolstyrelsen utse annan ledamot att för tillfället.

föra ordet.

3. Skolstyrelse må ärende ej handlägga, där icke mer än hälften

af ledamöternas hela antal är tillstädes; dock att, där ledamöterna endast

äro tre, hela antalet bör tiUstädesvara.

4. Omröstning sker öppet och tillkommer hvarje röstande en röst.

Äro rösterna å båda sidor lika delade, gäller den mening ordföranden

biträder.

11

Val af ordförande och vice ordförande skall, där så äskas, förrättas

med slutna sedlar. Mellan lika röstetal skiljer lotten.

§ 8.

Skolstyrelse tillkommer att i enlighet med denna förordning för skolan

uppgöra reglemente, hvaraf ett exemplar insändes till ecklesiastikdepartementet,

att till- och afsätta föreståndare och lärare, att anställa läkare för

hälso- och sjukvården, att handhafva skolans ekonomi, att öfvervaka dess verksamhet,

att fastställa läs- och arbetsordning äfvensom att vid hvarje läsårs

slut till nämnda departement ingifva berättelse om undervisningens anordning

och utveckling inom distriktet jämte sammandrag af räkenskaperna.

§ 9.

1. I distrikt, omfattande allenast ett landstingsområde eller en stad,

fastställes af vederbörande landsting eller stadsfullmäktige årligen utgiftsstat

för andesvagundervisningen efter därom af skolstyrelsen afgifvet förslag.

På landstinget eller stadsfullmäktige beror, huruvida åt skolstyrelse

i sådant distrikt må öfverlämnas att besluta jämväl i andra än de i § 8

nämnda frågor.

2. I distrikt, omfattande mer än ett landstingsområde eller en stad,

som ej i landsting deltager, äger skolstyrelsen att, utöfver hvad i § 8 blifvit

stadgadt, besluta jämväl i öfriga frågor rörande andesvagundervisningen;

dock att styrelsens beslut, där desamma angå bestämmande af skolas läge

och anskaffande af erforderliga lokaler eller skolas årliga utgiftsstat, underställas

vederbörande landstings och stadsfullmäktiges pröfning.

3. Uppstå därvid olika beslut, skall frågans afgörande hänskjutas till

en nämnd, till hvilken landsting eller stad, som ej i landsting deltager, för

hvarje år väljer, efter folkmängden inom sitt område, en ledamot för hvarje

fullt tal af trettio tusen. Går ej folkmängden upp till trettio tusen, väljes

dock en ledaihot. På enahanda sätt väljas suppleanter till lika antal som

ledamöter.

4. Denna nämnd sammanträder, på kallelse af skolstyrelsens ordförande,

där skolstyrelsen har sitt säte; och bör minst halfva antalet af

ledamöterna vara tillstädes, om giltigt beslut skall kunna fattas. Hvarje

ledamot tillkommer vid omröstning en röst. Nämnden väljer inom sig med

slutna sedlar ordförande, och, om vid detta val två eller flera erhålla lika

12

och det högsta röstetalet, skilje lotten dem emellan. I öfrigt sker omröstning

öppet; och äro därvid rösterna å båda sidor lika delade, gäller den

mening ordföranden biträder.

5. Det belopp, som utöfver påräkneligt statsbidrag och öfriga för

skolstyrelsen tillgängliga medel erfordras, skall af styrelsen fördelas på

vederbörande landstingsområden eller städer i förhållande till deras folkmängd.

Det åligger styrelsen att vid aflämnande af skolans utgiftsstat

meddela vederbörande landsting eller stadsfullmäktige underrättelse om hvad

sålunda på landstingsområdet eller staden belöper.

6. Sedan genom sammanstämmande beslut af vederbörande landsting

och stadsfullmäktige eller genom beslut af nämnden utgiftsstaten för

skoldistriktet blifvit fastställd, har skolstyrelsens ordförande att därom göra

anmälan hos vederbörande Kungl. Maj:ts befallningshafvande med uppgift

på hvad som enligt den i inom. 5 angifna grund belöper på hvarje landstingsområde

eller stad; och åligger det Kungl. Maj:ts befallningshafvande,

att, därest erforderliga medel icke blifvit af landsting eller stadsfullmäktige

för ändamålet anvisade, med tillämpning af den debiteringsgrund, som är

stadgad i afseende å landstingsmedel, låta verkställa uträkning å hvad som

för landstingsområdet eller staden belöper på hvarje bevillningskrona samt

debitera och indrifva medlen i sammanhang med kronoskatterna under benämning:

bidrag till andesvagas undervisning, hvarefter medlen tillhandahållas

skolstyrelsen.

§ io.

Hvarje landsting eller stad, som ej i landsting deltager, må för granskning

af styrelsens förvaltning och räkenskaper årligen utse revisorer och

suppleanter för dem, högst till det antal landstinget eller staden äger att

välja ledamöter i styrelsen.

§ 11.

Revisorernas berättelse skall föreläggas vederbörande landsting eller

stadsfullmäktige, och äga de hvar för sig att afgöra, huruvida ansvarsfrihet

må meddelas eller, i anledning af förekomna anmärkningar, laga

anspråk väckas.

§ 12.

Ledamöter af skolstyrelse och nämnd likasom revisorer äga att tillgodonjuta,

en hvar af det landsting eller den stad, som honom utsett, resekostnadsersättning

såsom för landstingsmän är stadgadt.

13

Skolor.

§ 13.

1. Lärotiden i skolan bör i allmänhet upptaga en tid af åtta år.

2. Vid hvarje skola skall finnas en försöksafdelning för utrönande

af barnens bildbarhet och deras förberedande för undervisningen i den

egentliga skolafdelningen. Pröfnings- och förberedelsetiden i försöksafdelningen

får ej utsträckas utöfver två år. Barn, som i försöksafdelningen

befinnes icke vara mottagligt för undervisning, skall från skolan skiljas,

hvaremot barn, som finnes vara bildbart, skall uppflyttas i den egentliga

skolafdelningen, så snart detsamma anses kunna deltaga i undervisningen

därstädes.

3. I den egentliga skolafdelningen skola barnen efter deras olika

bildbarhet och utveckling undervisas tillsammans i smärre gupper eller

klasser, dock så att ett barn kan tillhöra en grupp eller klass i ett ämne

och en annan grupp eller klass i ett annat ämne. Flyttning från en klass

till en annan kan företagas, närhelst det för undervisningen anses lämpligt.

Barn, som saknar förmåga att tillgodogöra sig undervisningen i ett

eller annat ämne, må från deltagande i undervisning i sådant ämne befrias.

4. Skola må anordnas med intagning af barn antingen årligen eller

hvartannat. år.

§ 14. .

1. Undervisningen skall fortgå fyratio veckor om året, därest icke

skolans styrelse af särskild anledning finner skäl medgifva inskränkning till

trettioåtta veckor.

2. Läsåret, som fördelas på en hösttermin och en vårtermin, tager

sin början å dag i augusti månad, som styrelsen bestämmer.

3. Den dagliga undervisningstiden för bokliga ämnen och sång bör

upptaga omkring fyra timmar med tjänliga afbrott; ägande emellertid styrelsen

att för de yngsta lärjungarna minska timantalet äfvensom att i öfrigt

om lästiderna närmare bestämma.

4. Härförutom skall erforderlig tid anslås för barnens utbildning i

handaslöjd, handtverk samt trädgårds-, jordbruks- eller andra lämpliga kroppsarbeten,

dock så, att barnens krafter ej öfvermåttan tagas i anspråk, bö

-

14

rande styrelsen tillse, att med hänsyn till barnens ålder och utveckling

lämplig omväxling mellan undervisning i bokliga ämnen och öfriga sysselsättningar

äger rum.

5. Mellan undervisningstiderna bör tillfälle beredas barnen att under

vederbörlig tillsyn sysselsättas med gymnastik och lekar.

6. Under ferierna''böra barnen lämpligen sysselsättas under inseende

af lärare eller vid skolan eljcs anställda personer.

§ 15.

P

Läroämnen i andesvagskola vare: kristendomskunskap, talöfningar,

läsning, skrifning, räkning, åskådningsundervisning, med ämnen hämtade

från naturkunnigheten och geografien m. m., historiska berättelser, teckning,

sång, gymnastik, handaslöjd, handtvei’k, hushållssysslor, äfvensom,

efter vederbörande skolstyrelses bepröfvande, trädgårds- eller andra lämpliga

jordbruksarbeten.

§ 16.

Läroplan för de andesvagas undervisning meddelas af Kung]. Maj:t.

§ 17.

1. Om vid låsårs slut examen skall hållas, äger styrelsen att bestämma.

2. När lärjunge från skolan afgår, skall betyg öfver uppförande,

flit, kunskaper och färdigheter honom af föreståndaren och vederbörande

lärare meddelas.

§ 18.

För att underhålla och vidare utbilda de andesvagas i skolan förvärfvade

arbetsfärdighet samt stödja deras religiösa och sedliga lif, bör skoldistriktet

anordna arbetshem till den omfattning, som å hvarje ort finnes

erforderligt. Två eller flera skoldistrikt, som sådant önska, må gemensamt

anordna arbetshem.

Arbetshem bör anordnas särskildt för män och särskildt för kvinnor.

15

§ 19.

Skoldistrikt läte sig angeläget vara att i mån af behof, antingen

ensamt för sig eller i förening med annat eller andra distrikt, inrätta

asyler, där nödig vård må beredas sådana andesvaga, hvilka i skola för

andesvaga, döfstumma eller blinda befunnits icke vara mottagliga för undervisning,

äfvensom sådana, hvilka lida af sjukdom, som enligt läkareintyg

är af beskaffenhet att utgöra hinder för intagning i skola, med undantag

dock för sådan sjukdom, som i § 20 omförmäles.

§ 20.

Fallandesjuka andesvaga må tills vidare för erhållande af vård och

af undervisning, såvidt de äro därför mottagliga, intagas i enskilda för

sådant ändamål upprättade anstalter.

§ 21.

Att hafva inseende öfver andesvagskolorna och arbetshemmen samt

vaka öfver deras ledning och utveckling förordnar Kung]. Maj:t en eller

flera sakkunnige män, för hvilken eller hvilka särskild instruktion utfärdas.

Omkostnaderna för inspektionen bestridas af statsmedel.

Lärare.

§ 22.

Vid hvarje skola skall finnas föreståndare samt för öfrigt erforderlig

lärare- och vårdarepersonal.

§ 23.

1. För att kunna antagas till lärare vid skola för andesvaga

fordras, utom god fallenhet för lärarekallet, att hafva aflagt godkänd afgångsexamen

vid genom statens försorg anordnadt seminarium för bildande

af lärare vid dylik skola, därest ej Kungl. Maj:t i särskilda fåll medgifver

befrielse från sådan examens afläggande för den, som befinnes hafva på

16

annat sätt inhämtat nödiga kunskaper och förvärfvat erforderlig pedagogisk

utbildning.

2. För att kunna antagas till föreståndare fordras dessutom ådagalagd

lärareskicklighet samt för öfrigt sådana egenskaper, som för föreståndarebefattningen

äro erforderliga.

§ 24.

1. Då föreståndare- eller ordinarie lärarebefattning vid skolan är

ledig, skall kungörelse om ledigheten af skolstyrelsen införas tre gånger i

den tidning, genom hvilken officiella meddelanden tillkännagifvas.

2. Tjänsten sökes hos styrelsen; och bör sökande inom sextio dagar

från ledighetens första kungörande i nämnda tidning till styrelsens ordförande

ingifva sin ansökan, åtföljd af prästbetyg samt de intyg i öfrigt,

genom hvilka han vill styrka sin behörighet till befattningen.

3. Därest icke någon behörig sökande till tjänsten sig anmäler eller

styrelsen pröfvar de sökande vara därtill mindre lämpliga, äger styrelsen

utan ansökning därtill antaga annan behörig person.

4. Förordnande för vederbörligen antagen föreståndare eller lärare

utfärdas af styrelsen utan lösen.

§ 25.

1. öfriga lärare samt de personer, som för undervisning i handaslöjd,

handtverk, trädgårdsskötsel, jordbruk eller andra för barnen lämpliga

arbeten kunna vid skolan vara behöfliga., antagas och entledigas af styrelsen

efter inhämtadt yttrande af föreståndaren.

2. Vårdare och tjänare vid skolan antagas och entledigas af föreståndaren.

§ 26.

Föreståndare åligger:

a) att hafva inseende öfver vid skolan anställda lärare samt öfrig

personal;

b) att öfvervaka, att sedlighet och god ordning iakttagas, samt att

för öfrigt på allt sätt befordra skolans ändamål;

17

c) att ordna och leda arbetet inom skolan, sjftlf så mycket som

möjligt deltaga däri, samt till styrelsen afgifva förslag till arbetsordning

och till undervisningsskyldighetens fördelning mellan lärarne, äfvensom att

vidtaga sådana anordningar, att lärjungarnas uppfostran och vård äfven

under deras fritid med all omsorg tillgodoses;

d) att föra matrikel öfver skolans lärjungar, terminligen upprätta

och förvara betygskatalog, föra diarium, hvari antecknas hvad anmärkningsvärdt

inom skolan förekommit och särskildt, huruvida någon rubbning

i den fastställda ordningen ägt rum, mottaga skolans handlingar samt ordna

och förvara dessa;

e) att biträda styrelsen vid handhafvandet af skolans ekonomi och

hafva närmaste tillsyn öfver dess byggnader och anläggningar;

f) att upprätta förteckning öfver skolans inventarier, bokförråd och

samlingar samt vårda dessa;

g) att i styrelsen föredraga undervisnings- och ordningsfrågor äfvensom

de ärenden i öfrigt, som styrelsen närmare bestämmer, med rättighet

för honom att deltaga i styrelsens öfverläggningar och att, därest styrelsen

fattar mot hans uttalade åsikt stridande beslut, få sin afvikande mening

antecknad i styrelsens protokoll.

§ 27.

1. Undervisningsskyldigheten för lärare må ej utsträckas utöfver

trettio timmar i veckan, därest icke tillfälligt sjukdomsfall bland lärarepersonalen

eller andra dylika omständigheter göra det nödigt och sådant

billigtvis kan honom åläggas.

2. Härförutom åligger det lärare att, enligt de af föreståndaren

meddelade bestämmelser, utöfva tillsyn öfver lärjungarna och främja deras

utveckling äfven på de från egentlig undervisning lediga tider; och vare

lärare pliktig att vid lärjungarnas undervisning och uppfostran iakttaga

de råd och anvisningar, som af föreståndaren honom meddelas.

§ 28.

Föreståndare eller ordinarie lärare må icke, medan han innehar tjänst

vid skolan, utan skolstyrelsens medgifvande ägna sig åt annan verksamhet.

3

18

§ 29.

1. Vill föreståndare eller ordinarie lärare blifva från sin befattning

entledigad, ingifve ansökan till styrelsen; och ankommer det på denna att,

därest afskedet begäres under pågående lästerinin, detsamma genast eller

först vid terminens slut bevilja.

2. Skulle föreståndare eller ordinarie lärare befinnas oskicklig till

eller försumlig i förrättande af sin tjänst eller ådagalägga ett sådant uppförande,

att han ej bör vid densamma längre bibehållas, må styrelsen äga

att, efter föregången, i dess protokoll intagen men fruktlös befunnen

varning, honom från innehafvande befattning och aflöning skilja.

§ 30.

Sökande till föreståndare- eller ordinarie lärarebefattning, som anser

skolstyrelse hafva vid befattningens tillsättande olagligen förfarit, så ock

den, -som, på sätt i § 29 mom. 2 sägs, af skolstyrelse undfått varning

eller blifvit från föreståndare- eller lärarebefattning skild, äger att öfver

styrelsens beslut anföra besvär hos domkapitlet i det stift, inom hvilket

skolan är belägen; och vare tid för besvärs anförande densamma, som för

klagan öfver kyrkostämmas beslut är föreskrifven. Domkapitlets utslag må

kunna i vanlig ordning hos Kungl. Maj:t öfverklagas.

§ 31.

Hvad i denna förordning finnes föreskrifvet i afseende å lärare skall

äfven äga tillämpning på lärarinnor.

Lärjungar.

§ 32.

Alla andesvaga barn i skolåldern, med undantag af sådana, hvilka

på grund af sjukdom eller af annan anledning icke lämpligen kunna i

skola intagas, skola till undervisning i distriktets andesvagskola inställas,

19

såvida icke föräldrar eller målsmän, som sådant föredraga, enskildt sörja

för undervisningen af dem, hvilka stå under deras målsmanskap; dock åligger

det skolstyrelse att tillse, att den undervisning, barnen sålunda erhålla, i

noggrannhet och omfattning hufvudsakligen motsvarar den, som i de offentliga

andesvagskolorna meddelas, för hvilket ändamål pröfning af barnens

framsteg bör i skolan anställas på tider, som af styrelsen bestämmes, i

närvaro af styrelsens ordförande eller någon af dess ledamöter samt, där

så ske kan, af vederbörande inspektör; skolande, om ett annat förhållande

befinnes äga rum, skolgång åläggas barnen i distriktets skola.

§ 33.

1. Skolåldern räknas från och med det år, under hvilket barnet

fyller sju år, dock att skolstyrelsen må medgifva uppskof med barns intagning

i skolan till det år, under hvilket barnet fyller nio år.

2. Barn är skolpliktigt under de åtta år, som följa efter dess intagning

i skolan, därest barnet icke före denna tid inhämtat sådana kunskaper

och nått den utveckling, att det anses böra från skolgång befrias,

eller är så svagt begåfvadt, att dess fortsatta vistelse i skolan, efter inspektörens

hörande, anses vara utan gagn.

§ 34.

För att blifva i tillfälle att anordna och öfvervaka samtliga andesvaga

barns nöjaktiga undervisning äge styrelsen att från hvarje till distriktet

hörande församlings skolråd en gång om året, å tid som styrelsen

bestämmer, bekomma fullständig förteckning på alla inom församlingen

befintliga andesvaga under sjutton år, äfvensom att i öfrigt erhålla de upplysningar,

styrelsen kan finna erforderliga.

§ 35.

I den händelse föräldrar eller målsmän tredskas att efterkomma de

föreskrifter, som, i afseende å de andesvaga barnens undervisning, i denna

förordning eller i enlighet med densamma af vederbörande skolstyrelse meddelas,

skola de tredskande undergå varning af församlingens skolråd, soin om

verkställigheten däraf underrättar styrelsen genom protokollsutdrag. Blifver

20

sådan varning fruktlös, må genom skolrådets försorg barnen kunna från

föräldrar eller målsmän skiljas och på dessas bekostnad öfversändas till

distriktets skola.

§ 36.

1. För barns inträde i andesvagskola erfordras:

er) prästbetyg;

b) legitimerad läkares intyg, affattadt i enlighet med af Kungl. Maj:t

fastställdt formulär;

c) intyg af målsman eller anförvandter i enlighet med formulär, som

af Kungl. Maj:t fastställes.

2. Därest målsman uraktlåter att till skolstyrelse ingifva nu omförmälda

handlingar, åligger det skolråd att på styrelsens begäran desamma

anskaffa och till styrelsen insända. Det åligger ock skolråd att

tillse, att de andesvaga barnen å den tid, styrelsen bestämmer, vid skolan

inställas.

Kostnader för andesvagskoleväsendet.

§ 37.

1. Utgifterna för lärarnes aflöning, lärjungarnas underhåll, anskaffande

af erforderliga lokaler, skolmöbler, undervisningsmateriel och

hvad i öfrigt för skolan erfordras bestridas af skoldistrikten.

2. Om bidrag af statsmedel till andesvagas undervisning är särskildt

stadgadt.

3. Landsting eller stadsfullmäktige, hvarom här är fråga, äga för

hvarje till landstingsområdet eller staden hörande, i dess andesvagskola

intaget barn bestämma viss årlig afgift, med hvilken föräldrar eller målsman

böra bidraga till en del af barnets kosthåll vid skolan, ej öfverstigande

femtio kronor för barn af mindre bemedlade föräldrar. Sådana afgifter

komma landstinget eller staden till godo såsom bidrag till betäckande af

de i mom. 1 omförmälda utgifter. De barn, hvilkas föräldrar eller målsmän

icke äga tillgång till afgiftens erläggande, böra genom fattigvårdssamhällets

försorg härutinnan understödjas.

21

Utbildning af lärare för andesvaga.

§ 38.

För bildande af lärare och lärarinnor för undervisningen af andesvaga,

skall med skola, som af Kungl. Maj:t efter öfverenskommelse med

vederbörande skolstyrelse närmare bestämmes, vara förenadt ett seminarium,

där afgiftsfri undervisning meddelas åt den, som önskar anställning som

lärare eller lärarinna vid skola för andesvaga.

§ 39.

Styrelsen för sådan skola, som i § 38 omförmäles, åligger att till

föreståndare och lärare vid seminarium antaga lämpliga personer.

§ 40.

Lärokursen vid sådant seminarium omfattar två år och fortgår samtidigt

med undervisningen i andesvagskolan.

§ 41.

Undervisningen vid seminarium, hvilken skall vara såväl teoretisk

som praktisk, omfattar:

a) det allmännaste af läran om själen samt allmän undervisningslära;

b) öfverblick af andesvagbildningens historia samt af de allmänna

åsikterna om andesvaghetens orsaker och yttringar;

c) andesvagundervisningens mål och anordning;

d) det allmännaste om talverktygen samt sättet för språkljudens

rätta frambringande;

e) förfaringssättet vid undervisningen i de särskilda läroämnena i

anslutning till praktiska öfningar i skolans olika klasser;

/) öfversikt af läroplanen för andesvagskolorna;

y) kännedom om undervisningsmaterielen och dess användning;

22

li) kännedom om andesvagskolas organisation och förvaltning samt

de i riket gällande författningar om andesvagundervisningen; samt

i) skriftliga uppsatser öfver ämnen hörande till andesvagundervisningen.

§ 42.

1. För att antagas till elev vid seminarium fordras att hafva med

goda vitsord genomgått de två lägsta klasserna af något statens seminarium

för bildande af folkskolelärare eller lärarinnor, eller ock vid förhör, anställdt

af seminariets föreståndare och lärare, visa sig äga motsvarande

kunskaper och undervisningsskicklighet.

2. Inträdessökande, som icke till seminariet öfvergår omedelbart från

folkskolelärareseminarium, skall förete betyg öfver sitt uppförande och

sin föregående verksamhet.

3. Om ej alla godkända kunna vinna inträde i seminariet, må företräde

lämnas den, som föreståndaren och lärarne anse lämpligast.

§ 43.

Med de elever, som genomgått lärokursen, anslälles afgångsexamen

vid vårterminens slut i närvaro af en eller flera af chefen för ecklesiastikdepartementet

förordnade sakkunniga personer.

§ 44.

Afgångsexamen, som skall vara endast muntlig, omfattar de läroämnen

och öfningar, i hvilka undervisning vid seminariet meddelas, livarjämte

eleven bör aflägga undervisningsprof i andesvagskolan.

§ 45.

1. Betyg öfver afgångsexamen skall upptaga vitsord öfver den

examinerades ådagalagda kunskaper och färdigheter äfvensom öfver aflagda

undervisningsprof.

23

2. Föreståndaren skall, efter samråd med seminariets lärare, utfärda

betyget, hvilket jämväl skall påtecknas af deri eller de af chefen för ecklesiastikdepartementet

utsedde sakkunniga.

§ 46.

Vid bedömandet af elevs kunskaper och undervisningsskicklighet

användas vitsorden:

berömlig, med utmärkt beröm godkänd-, med beröm godkänd, med nöje

godkänd, godkänd, försvarlig;

såsom betyg för flit användas vitsorden:

mycket god, god, mindre god-,

och såsom betyg för uppförande vitsorden:

mycket godt, godt, mindre godt.

§ 47.

På .framställning af vederbörande skolstyrelse anvisas i mån af tillgång

medel till stipendier åt lärareelever.

Vid fördelning af dessa medel bör iakttagas: 1) att stipendium tilldelas

endast behöfvande elev, som ådagalagt god flit och godt uppförande;

2) att elev, som för inställelse vid anstalten fått vidkännas större resekostnader,

må tilläggas högre belopp; 3) att elev, som vid anstalten tillbragt

två år, icke må för den tid, han därutöfver kvarstår, åtnjuta stipendium,

därest icke sjukdom eller annan giltig omständighet föranleder till

undantag, i hvilket fåll han må kunna undfå stipendium ytterligare ett år.

Öfvergångsstad ganden.

§ 48.

1. Skola för andesvaga, anordnad enligt denna förordning, skall inom

hvarje skoldistrikt vara inrättad senast höstterminen år 1900, hvilket år

skolpliktighet inträder för samtliga andesvaga barn, födda år 1893.

2. Har skoldistrikt träffat sådana anordningar, att undervisning

i sålunda anordnad skola kan börja meddelas redan före år 1900, skall

24

skolplikt,ighet inom sådant distrikt inträda för samtliga andesvaga barn,

som fylla sju år under det år, då skolan träder i verksamhet.

3. Efter det skolpliktighet sålunda börjat inom ett distrikt, skola

å de andesvaga barnen, i den mån de uppnå skolåldern, tillämpas föreskrifterna

i §§ 32—36.

§ 49.

1. Den, som genomgått det af föreningen för sinnesslöa barns vård

i Stockholm anordnade seminarium för utbildande af andesvaglärare, är

behörig till ordinarie lärarebefattning vid de blifvande distriktsskolorna.

2. Lärare eller lärarinna, som icke genomgått det i mom. 1 omförmälda

seminarium, men vid denna förordnings trädande i kraft varit minst

två år anställd vid andesvagskola och af vederbörande skolstyrelse för denna

sin tjänstgöring väl vitsordas, är behörig att söka och erhålla lärarebefattning

vid distriktets blifvande andesvagskola.

§ 50. x

De närmare föreskrifter, som för tillämpningen af denna förordning

kunna erfordras, utfärdas af Kungl. Maj:t.

Förslag

till

Läroplan

för undervisningen i andesvagskolor.

1. Försöksafdelningen.

Kroppsrörelser — såsom att klappa i händerna, stampa, hoppa, sträcka och

böja armarna, böja och vrida bål och hufvud, gå i råd, gå på tå —

åsyftande att vinna herravälde öfver kroppen; sätt att hälsa; lätta

sånglekar och dylikt.

Verksamhetsöfningar: stänga och öppna, bära, tvätta sig, kläda af och på

sig, borsta kläder m. m.

Talöfningar: öfningar i andhämtning samt i rent och naturligt uttal af

språkljud, ord och kortare satser.

öfningar till de olika sinnesorganens uppöfvande och skärpande, såsom iakt

0

tagande och särskiljande af färger, former, ämnen, ljud m. m.

Askådningsöfningar: med anslutning till verklighet, modell eller bild

genomgås lämpliga föremål från barnets omgifningar, husdjuren m. m.

Enkla öfningar, med hjälp af åskådning inom talserien 1—5, åsyftande att

benämna och beteckna talen.

Förberedande skriföfningar.

Lättare barnsånger och visor.

Enklare handarbeten, såsom repning af lappar, flätning, sömnad på papper,

uppträdande af pärlor, stickning, nystning, skosnörning m. m.

2. Den egentliga skolan.

Kristendomskunskap: samtal, lättare böner, berättelser ur bibliska historien,

i samband hvarmed meddelas kristendomens hufvudsanningar; ett

mindre urval bibelspråk och psalmverser; bibelläsning.

4

26

Modersmålet: förberedande läs- och skriföfningar, läsning af tryckt och

skrifven stil samt öfning i att rätt uppfatta och återgifva innehållet

i det lästa; rättskrifningsöfningar; brefskrifning.

Räkning: öfningar med små tal i de fyra räknesätten med tillämpning på

0 enklare uppgifter.

Askådningsöfningar, med ämnen hämtade från geografien, naturkunnigheten

och allmänna lifvet.

Historia: bei''ättelser ur fäderneslandets historia.

Sång: lättare sånger och koraler efter gehör.

Teckning: på fri hand eller med tillhjälp af instrument öfvas teckning af

figurer med tillämpning på allmännast förekommande husgeråd,

verktyg m. m., äfvensom sådana föremål, hvilkas afbildande är ägnadt

att odla skönhetssinne^

Gymnastik: gång- och marschöfningar omväxla med fristående och redskapsgymnastik.

Hand- och kroppsarbete: stickning, virkning, knyppling, flätning, knytning,

sömnad, spånad, väfnad, stoppning och lagning m. m.;

hushållsgöromål och sysslor;

korgrnakeri, snickeri, svarfning, borstbinderi, bokbinderi o. d.;

trädgårds- och jordbruksarbeten.

Förslag

till

formulär för frågor, som böra af läkare besvaras vid undersökning

af andesvagt barn, hvilket skall intagas i skola.

Inledning. Dag och ställe, där

undersökningen verkställdes, barnets

namn och ålder, föräldrarnas namn,

samhällsställning och hemvist.

1. Finnas ärftliga anlag för psykiska

abnormiteter inom familjen?

. På fädernet eller mödernet? Sinnessjukdomar,

andesvaghet, epilepsi,

korea, döfstumhet?

Aro föräldrarna sinsemellan besläktade?

Huru nära?

Är något att anmärka om deras

intellektuella begåfning? eller sedliga

lif?

Var någondera af dem före eller

vid tiden för barnets aflande fallen

för dryckenskap? Är någondera

det nu? Har denna fallenhet förekommit

i föregående släktled?

Finnas hereditära sjukdomar

inom familjen: tuberkulos, skrofulös,

syfilis?

28

2. Hvad är kändt om barnet under

första lefnadsåret? Var förlossningen

naturlig .eller utfördes den

med konstens biträde? Uppföddes

barnet med digifning? eller med

artificiell näring? eller med båda

delarna?

3. Förekom något ovanligt i barnets

utveckling under de spädare åren?

Huru förhöllo sig under denna

tid barnets nutrition, digestion,

dentition, intellektuella utveckling,

tal, rörelseförmåga och sömn?

4. Hvilka sjukdomar har barnet genomgått?

Månne det särskildt

lidit af någon af följande: meningitis

cerebralis eller cerebro-spinalis,

hydrocephalus congenitus

eller acutus, syfilis, rachitis, kronisk

intestinalkatarr, tyfus, scarlatina,

pertussis?

5. Vid hvilken ålder märktes först

barnets abnorma tillstånd?

Ar abnormiteten i till- eller aftagande?

Har barnet förlorat

någon förmåga, som det förut ägt,

t. ex. att gå, tala, läsa o. s. v.

6. Hurudant är barnets tillstånd nu?

Obs.! Här önskas en möjligast

fullständig beskrifning öfver det

närvarande tillståndet, hvarvid följande

uppställning torde följas:

a) Kroppens utvecklingsgrad i förhållande

till åldern, kroppslängd,

muskulatur, hull, hållning,

krafter, matlust, sekretioner

och exkretioner.

b) Hufvudets form och storlek, ansiktets

bildning och uttryck,

29

blicken, sinnesorganens tillstånd,

talförmågan.

c) Intelligensen (kan barnet besvara

frågor? med ett eller

flera ord? utsäga satser? berätta?).

Uppfattningen, förmågan

att fästa uppmärksamheten,

omdömet, minnet, viljan.

Känner det omgifvande föremål

till namn, ämne, användning,

form, färg?

d) Sinnesstämningen, fantasien,

lynnet (lifligt eller trögt?).

e) Anlag, sätt att skicka sig, sysselsättning.

Har barnet sina

lemmars fulla bruk? Kan det

sättas till något nyttigt arbete?

Deltaga i en ordnad lek?

f) Uppförande, lydnad, renlighet,

oseder, drifter (till stöld, lek

med eld, rymning, tiggeri?).

g) Finnas andra sjukliga symptom

än möjligen här ofvan nämnda

från nerv- och muskelsystemen?

Paralysi, pares, konvulsiva anfall,

kramp, ryckningar, darrningar?

h)

Inre organens tillstånd.

i) Allmänna hälsotillståndet.

7. Lider barnet af akut eller kronisk

sinnessjukdom? af epilepsi? af någon

smittosam sjukdom?

8. Kan barnets abnorma tillstånd anses

medfödt eller förvärfvadt?

Hvilka orsaker till abnormiteten

äro sannolika? Månne otillräcklig

sömn, skrämsel, onani? Vanvård,

brist, köld, misshandel?

30

9. Har något i öfrigt blifvit anmärkt,

som kan sprida ljus öfver ifrågavarande

fall?

Attest.

På grund af hvad vid denna undersökning förekommit anser jag

o. s. v., o. s. v. (De förhållanden, hvaröfver läkarens omdöme önskas, ä^o:

1. huruvida barnet är psykiskt abnormt eller icke;

2. huruvida barnet är i någon mån mottagligt för uppfostran eller

ej; samt

3. om det kan anses farligt för omgifningen.)

Förslag

till

formulär för frågor, som böra besvaras af andesvagt barns

målsman eller närmaste anförvanter, då barnet

skall intagas i skola.

1. Barnets namn, födelseår och dag,

födelseort, hemort.

2. Hvem är barnets laglige målsman?

3. Personella upplysningar angående

barnets familj, som kunna vara af

vikt, med särskildt afseende på det

ifrågavarande fallet. Egendomligheter

i lynne och karakter hos

enskilda medlemmar inom släkten,

föräldrarnas begåfning och sedliga

lif, fallenhet för dryckenskap, husliga

förhållanden inom familjen.

4. Ar barnet välskapadt eller missbildadt

och på hvad sätt? Är det

friskt och kraftigt?

5. Har barnet lärt att gå och tala?

och vid hvilken ålder?

6. Känner det igen föräldrar och anhöriga?

Kan det sysselsätta sig

eller leka? Kan det uppfatta bilder,

färger, modeller?

32

7. Hurudant är barnets lynne? stilla

och fogligt eller oroligt och häftigt,

vänligt eller frånstötande?

Visar det tillgifvenhet för någon?

8. Kan barnet iakttaga renlighet, och

vid hvilken tid hade det lärt

detta? Kan det själf hjälpa sig vid

måltiderna eller skall det matas?

9. Har det lärt att lyda, och huru

förhåller det sig, då det icke får

sin egen vilja fram?

10. Förstår det att väl uppfatta hvad

som säges, och är det i stånd att

uträtta små uppdrag? Har det

lärt att uppfatta bokstäfver, siffror,

räknetal? Har det visat sinne

för musik, eller i öfrigt några

bestämda fallenheter?

11. Har i hemmet eller skola gjorts

försök att undervisa barnet? Med

hvilken framgång?

Öfversikt af andesvagväsendets utveckling och nuvarande

ståndpunkt.1

Det första försöket att på metodisk väg uppfostra och undervisa en

andesvag (idiot) synes hafva blifvit gjordt i Frankrike i början af detta

århundrade.

Ar 1800 anträffades i en skog i ett af de sydliga departementen i

Frankrike en fullkomligt förvildad tolfårig gosse, som saknade förmåga

att tala och att uppfatta tilltal. Man beslöt, att gossen skulle erhålla en

omsorgsfull uppfostran och att noggranna iakttagelser skulle göras öfver

tankeförmågans väckande till lif och utveckling. En d:r Itard erhöll detta

uppdrag. Då gossens yttre sinnen befunnos vara bristfälliga, blef det

Itards uppgift att söka stärka och förbättra dessa. Efter fem års ihärdigt

arbete lyckades det honom att lära sin elev fixera sin blick, urskilja färgerna,

med säkerhet begagna sina lemmar och slutligen äfven tala, ehuru

högst ofullständigt.

Försöket utföll sålunda tillfredsställande, men det rubbade dock ej

den rådande öfvertygelsen om de andesvagas obildbarhet, som var så fast

rotad, att Itard själf icke trodde sig hafva haft att göra med en andesvag,

just emedan eleven visat sig mottaglig för undervisning.

Någon tid härefter, år 1828, inrättades af dr Ferrus, en af läkarne

vid anstalten för vård af sinnessjuka vid Bicétre utanför Paris, en

liten skola för andesvaga gossar. Bland Bicétres underhållstagare fanns

ett stort antal sådana. Denna skola efterföljdes snart af två dylika för

flickor vid Salpétriére och vid Hospice de la rue de Sévre. Dessa försök

ledde dock till ringa praktiska resultat. Af större betydelse blef däremot

det försök, som gjordes af dr Séguin, assistent vid asylet för sinnessjuka

kvinnor vid Salpétriére. Bland alumnerna vid Salpétriére utsåg han en

ung andesvag flicka, med hvars undervisning han började år 1831. Försöket

1 Jämför N. G. Kjellberg: »Några ord om idioti och uppfostringsanstalter för sinnesslöa

barn. 2. Om vårdanstalternas uppkomst».

5

34

lyckades så fullständigt, att efter två års förlopp Séguin icke kunde erhålla

ett intyg, att flickan verkligen varit andesvag. Den allmänna uppmärksamheten

hade emellertid blifvit fäst på saken. Séguin erhöll snart tillfälle

att i större skala pröfva sin metod. Han fick tillika bemyndigande af

regeringen att hålla föreläsningar öfver detta ämne, och år 1842 meddelades

honom af 1''administration de 1’assistance publique rättighet att vid afdelningarna

för andesvaga på Salpétriére och Bicétre anordna undervisning

för de barn, som han ansåg därför lämpliga.

I Tyskland hade år 1830 af pastorn i staden Wildberg i Wurtemberg

Holdenwang öppnats en liten anstalt, där undervisning meddelades

kretinösa barn. Anstalten måste dock inom kort af brist på understöd upphöra.

På samma sätt gick det med ett likartadt försök, som ungefär samtidigt

gjordes af en skollärare, Goggenmoos, i Salzburg. Ingen ville lämna

understöd åt något så hopplöst som att söka bibringa idioter mänskligt

förstånd. Det hela betraktades såsom ett besynnerligt tilltag af Goggenmoos.

Varaktigare följder än dessa båda mäns verksamhet för de andesvaga

medförde det försök, som af föreståndaren för döfstuminstitutet i

Berlin, Saegert, år 1842 gjordes med en åttaårig gosse, som af misstag

blifvit intagen på institutet. Det lyckliga resultatet häraf väckte mycken

uppmärksamhet, och Saegert erhöll år 1844 af skolkollegiet för provinsen

Brandenburg offentligt bemyndigande att på enskild väg fortfarande göra

försök med andesvagas undervisning.

Det är dock egentligen från Schweitz som arbetet för de andesvaga

mottagit de kraftigaste impulser. En ung läkare, Guggenbiihl, hade under

eu resa i högalperna år 1836 erhållit tillfälle att grundligt lära känna

den därstädes vidt utbredda kretinismen. Sedan han därunder genom

en tillfällighet tagits ur den föreställning om de andesvagas oförbätterlighet,

han dittills hyst, beslöt han att i sin mån söka bringa dem den hjälp,

de länge saknat. Af styrelsen i kantonen Bern erhöll han ett kontant

bidrag af 600 francs för ändamålet, och år 1840 inköptes en plats, kallad

Abendberg, nära Interlaken i Bern; hvarest år 1841 öppnades en anstalt

för kretiner. Anstalten tilldrog sig efter få år så stor uppmärksamhet,

att intresserade personer strömmade dit ej blott från alla delar af Europa,

utan äfven från Amerika, och de lyckliga resultat, som där vunnos, blefvo

till efterföljd manande exempel.

Början hade sålunda blifvit gjord, intresset för de andesvaga väckts,

och åsikten om deras oemottaglighet för uppfostran och omöjlighet af utveckling

gifvit vika. Efter mönstret af de första anstalterna, särskildt den

på Abendberg, inrättades snart nya sådana i olika länder, och verksamheten

för de andesvaga har sedan gått oafbrutet framåt. Om ock icke något

35

land ännu hunnit till ett slutligt ordnande af sitt andesvagväsende, och

änskönt de flesta länder ännu befinna sig blott i begynnelsestadiet, är dock

nu ej så litet undangjordt och uträttadt på detta område. I regel har

initiativet till upprättande af anstalter för de andesvaga utgått från enskilda

personer, hvarefter staten trädt stödjande och kontrollerande emellan

eller ock helt och hållet aflöst de enskilda. I de flesta fall är det för

undervisning mottagliga barn, som först vunnit allmänhetens intresse,

senare arbetar sig äfven fram krafvet på omsorg för de mera hjälplösa

»asylisterna», och såsom sista ledet i utvecklingskedjan framträder hänsynen

till de arbetsföra, vuxna andesvaga.

Kommitterade torde här få lämna en kortfattad öfversikt öfver de

åtgärder, som för undervisningen och vården af andesvaga vidtagits så väl

i Sverige som i åtskilliga andra länder, från hvilka uppgifter i sådant hänseende

stått kommitterade till buds.

Sverige.1

I Sverige har man först under de senaste decennierna ägnat någon

uppmärksamhet åt de andesvaga och sökt bereda dem ändamålsenlig vård

och uppfostran.

Under det katolska tidehvarfvet var det egentligen prästerskapet, som

vårdade sig om hjälplösa af alla slag, och de talrika Helge Ands husen vittnade

om den stora välgörenhet, som öfvades af de katolska brödraskapen.

Det är högst sannolikt, att inom Helge Ands husen ett stort antal andesvaga

personer fingo en fristad, och med visshet känner man, att så var

förhållandet inom de gamla länshospitalen, hvilka vid reformationen bildades

på grundvalen af de indragna Helge Ands husens donationer. Flertalet

af andesvaga personer, som i dessa hospital vårdades, voro äldre, men äfven

barn mottogos. Att för dessa senare anordna någon som helst undervisning

ansåg man emellertid icke nödigt eller ens möjligt.

Den förste, som i vårt land med allvar grep sig an med försök att undervisa

andesvaga, var bataljonspredikanten B. J. Glasell. År 1863 öppnade

han en skola för andesvaga på en egendom i vestra skärgården. Under

fyra års tid förestod han nämnda skola, hvarest under denna tid voro intagna

17 dels enbart andesvaga, dels döfstumma, tillika mer eller mindre

1 Uppgifterna för Sverige äro hämtade ur styrelsens för föreningen för sinnnesslöa

barns vård i Stockholm årsberättelser jämte från de särskilda anstalterna inkomna uppgifter.

Sverige.

Skolor för

andesvaya.

36

andesvaga barn, hvarefter han öfverlämnade ledningen af skolan åt fröken

Emanuella Carlbeck, hvilken redan förut sysselsatt sig med försök att

undervisa dylika barn.

Efter det ifrågavarande skola någon tid varit förlagd dels å landtstället

Kastholmen i närheten af Falköping, dels ock å lägenheten Kultomten

invid Sköfde, förhyrde Emanuella Carlbeck år 1868 i sistnämnda

stad en lägenhet och grundade här Sveriges första egentliga uppfostringsanstalt

för andesvaga barn. Skolan hade dittills fortgått utan att tilldraga

sig någon egentlig uppmärksamhet eller intresse från allmänhetens sida,

men genom en i tidningen Aftonbladet för den 19 september 1868 införd

uppsats angående anstalten, rycktes den ur sin obemärkthet, och åtgärder

vidtogos för att åt skolan bereda ekonomiskt understöd, hvaraf den var i

stort behof. Några i hufvudstaden boende personer slöto sig tillsammans

och bildade en förening, kallad »Föreningen för sinriesslöa barns vård», med

ändamål att verka för sådana barns uppfostran till medvetna och nyttiga

medlemmar i samhället. De utsände en adress till allmänheten med uppmaning

till insamling af medel för att i främsta rummet bispringa Emanuella

Carlbecks skola och därefter, om bidrag så rikligt inflöte, söka åstadkomma

en verklig uppfostringsanstalt för andesvaga barn, ordnad i hufvudsak efter

de principer, som vid likartade anstalter i utlandet befunnits lämpliga.

Den sålunda^ föranstaltade insamlingen hade ett lyckligt resultat, så att

föreningen ej blott kunde bispringa Emanuella Carlbeck, utan äfven afsätta

en summa för det ändamål, föreningen dessutom angifvit i sitt upprop

till allmänheten.

föreningen fortsatte därefter sin verksamhet, insamlade medel i det angifna

syftet, och, sedan af Tysta skolan i Stockholm förhyrts en mindre lägenhet,

öppnades därstädes i maj 1870 en skola för andesvaga barn. Eleverna,

för hvilka erlades en årsafgift af 400 rdr i ett för allt med undantag af

beklädnad, utgjordes till en början af fyra gossar och två flickor i en

ålder mellan 10 och 18 år. De sysselsattes dels med de första elementen

i läsning, understödd af åskådningsundervisning, dels med mindre handarbeten

och trädgårdsarbete. Innan 1870 års slut hade elevantalet ökats till

åtta, det högsta antal anstalten i dess dåvarande skick var beräknad att

rymma. I oktober följande år inköptes af föreningen för skolans räkning

egendomen n:o 16 vid Norrtullsgatan, och samma månad blef skolan förflyttad

dit. I följd häraf kunde den utvidga sin verksamhet och därefter

mottaga 16 till 20 elever.

Redan före upprättandet af skolan i Stockholm, hade jämte Emanuella

Carlbecks skola äfven en annan anstalt verkat för de andesvagas vård och

uppfostran. I byn Blåsenberg, belägen i Munktorps socken af Vestmanlands

37

län, började D. R. Bruce år 1866 meddela döfstumma undervisning i vanliga

skolämnen och handarbeten. Ar 1867 mottogs där den första andesvaga

eleven, hvarpå följande år intogos ytterligare tre, alla epileptiska. Våren

1871 flyttades hemmet, som, då en stor del af de till intagning sedermera

anmälda och mottagna barnen voro andesvaga, småningom upphörde med

döfstumundervisningen, till Sojielund invid Strömsholm.

Sedan början väl blifvit gjord, gick verksamheten till förmån för de

andesvaga raskt framåt. Ät allt flera bereddes tillfälle till vård och undervisning;

de gamla anstalterna utvidgades och nya grundades. Under år 1874

trädde sålunda två dylika i verksamhet, nämligen en i Strängnäs och en

på Persbacka gård i närheten af Gefle.

Redan år 1867 hade man inom Södermanlands län börjat insamla

medel till en »vårdanstanstalt för de hjälplösaste», och år 1870 bildades

inom länet en förening för detta ändamål. Först den 15 oktober 1874

kunde dock anstalten öppnas. Till densamma anvisades af landstinget ett

årsanslag för 5 år af 1,200 kronor. Det enda villkor, som uppställdes för

intagning, var, att den sökande skulle vara fri från fallandesot. Anstalten

afsåg icke att blifva en egentlig läroanstalt, utan hufvudsakligen en asyl

för sådana andesvaga, hvilka de egentliga undervisningsanstalterna måste

skjuta från sig såsom oförmögna att mottaga undervisning. Den var redan

vid sitt öppnande försedd med nödig utredning för mottagande af 8—10

barn, men till en början mottogos endast 2, emedan landstingets anslag

skulle utgå först med början af år 1875.

Inom Gefleborgs län Ack år 1872 en kommitté i uppdrag att till landstinget

inkomma med utlåtande rörande »s. k. abnorma skolors» upprättande

inom länet. Den 12 augusti 1873 afgåfvo dessa kommitterade sitt betänkande.

I enlighet med af kommitterade framställdt förslag beviljade

samma års landsting en årlig summa af 2,000 kr. till de länet tillhöriga

andesvaga, hvilka blifvit i enskild anstalt för andesvaga upptagna och där

erhöllo godkänd vård och uppfostran. Följande år bildades »Gefleborgs

läns förening för sinnesslöa barns vård», och redan den 25 november

samma år kunde föreningen, med bidrag af landstinget och enskilda, å

förut näinndt ställe öppna en skola, där i början af år 1875 fyra barn

erhöllo undervisning och värd.

Under år 1875 blef Emanuella Carlbecks förenämnda, dittills i Sköfde

förlagda anstalt förflyttad till Johannesberg i närheten af Mariestad. Härigenom

kunde anstalten utvidgas och nyttig sysselsättning beredas eleverna

genom jordbruksarbete. Till anstaltens utveckling bidrog ock kraftigt af

landstinget för 5 år beviljadt anslag att utgå med 1,000 kr. årligen.

38

Äfven i ett annat afseende blef detta år af stor betydelse för de

andesvagas sak. T november 1875 gjordes nämligen vid skolan i Stockholm

första början till ett seminarium för utbildning af lärarinnor och vårdarinnor

för andesvaga barns undervisning och vård. I undervisningen, som

sköttes af föreståndarinnan, dcltogo två elever. Redan året förut hade åt personer,

som önskade lära känna undervisningens gång och elevernas behandling

samt skolans anordning i öfrigt, i ändamål att själfva kunna mottaga

anställning vid andra dylika anstalter, lämnats tillfälle härtill.

Likasom år 1874 öppnades år 1878 två nya uppfostringsanstalter för

andesvaga barn, nämligen Östergötlands och Malmöhus läns.

Inom Östergötlands läns landsting väcktes år 1876 motioner om åtgärder

för beredande af undervisning och vård åt döfstumma och andesvaga

barn inom länet. Med anledning däraf tillsattes en kommitté med uppdrag

att till följande års landsting inkomma med förslag till upprättande

af en uppfostringsanstalt för andesvaga barn. Sedan af kommitterade afgifvet

förslag blifvit af 1877 års landsting i hufvudsak bifallet, tillsattes

en styrelse med uppdrag att, så snart sig göra läte, gå i författning om

den beslutade anstaltens upprättande, och den 1 juli 1878 började »Östergötlands

läns uppfostringsanstalt för sinnesslöa barn» sin verksamhet. Anstalten,

som till en början var förlagd å lägenheten Lilla Mariehof i närheten

af Söderköping, men år 1882 flyttades till nämnda stad, där

det gamla länslasarettet inreddes för ändamålet, var afsedd för tolf barn,

hvilka vid sitt intagande måste vara i en ålder af 8 till 14 år samt kunna

anses i någon mån mottagliga för undervisning.

Inom Malmöhus läns landsting framställdes redan år 1874 förslag om

inrättande af anstalter för andesvagas vård och tillsattes en kommitté för

utredning af frågan. I enlighet med af denna kommitté uppgjordt förslag

anvisades af landstinget medel och inköptes för ändamålet lägenheten

Möllevången i närheten af Lund. Den 7 december 1878 invigdes den nyuppförda

uppfostringsanstalten, beräknad för 25 elever och ämnad att

mottaga till uppfostran sådana andesvaga barn af bägge könen inom en

ålder af 6 — 15 år, som kunde anses i någon mån bildbara, hvarvid åt

barn från Malmöhus län skulle lämnas företräde.

Södermanlands läns idiotanstalt i Strengnäs hade, såsom nämnts,

från början egentligen endast varit afsedd att mottaga obotliga andesvaga

för erhållande af hemvist och fysisk vård, men från och med ingången af

år 1881 vidtogs den ändring häri, att anstalten, jämte asyl, tillika blef en

uppfostringsanstalt för bildbara andesvaga barn.

Den 1 augusti 1881 ökades ytterligare andesvagskolornas antal, i det

att en dylik anstalt då öppnades inom Örebro län å lägenheten Fridå vid

39

Örebro. Denna skola, åt hvilken Örebro läns landsting beviljade understöd

samma år, den började sin verksamhet, flyttades år 1882 till lägenheten

Lilläng, i närheten af sistnämnda stad. Från början al sistnämnda år hade

den ett antal af 10 elever.

Vid 1877 års landsting inom de småländska länen erhöllo utsedde

kommitterade uppdrag att afgifva förslag till upprättande af ett hem för

andesvaga. Dessa kommitterade afgåfvo år 1878 till landstingen förslag

om upprättande af en för hela Småland jämte Öland gemensam anstalt för

andesvaga, afsedd att kunna mottaga omkring 60 elever. Kostnaden för

denna anstalts bildande och underhåll skulle, enligt kominitterades förslag,

betäckas genom bidrag af de fyra landstingen i mån af de särskilda landstingsområdenas

folkmängd. Till plats för anstalten föreslogs egendomen

Nannylund invid Eksjö. Efter förnyad behandling godkändes förslaget af

1879 års landsting i alla de nämnda länen och en styrelse för den blifvande

anstalten konstituerades, bestående af två ombud från hvart och ett

af de fyra landstingen äfvensom från stadsfullmäktige i Eksjö samt en ordförande,

vald af den sålunda bildade styrelsen. Plan för anstalten, enligt

hvilken till en början skulle upprättas en skola för bildbara ändesvaga med

plats för 30 elever, uppgjordes därefter, omförmälda egendom inköptes,

och den 1 mars 1883 var den nya anstalten färdig att mottaga sina första

elever. o

Ar 1883 erhöll äfven Uppsala län en uppfostringsanstalt för andesvaga

barn i Rickomberga by, helt nära Uppsala. Inom Uppsala läns landsting

hade redan år 1876 fråga väckts om upprättande af en sådan anstalt,

men först år 1883 blef förslaget verklighet. Denna skola, »Uppsala läns

idiotanstalt», underhållen af länets landsting och upprättad efter mönstret

af föreningens för sinnesslöa barns vård i Stockholm skola, var vid sin

början försedd med fullständig utredning för 13 barn.

Följande år, 1884, ökades än vidare antalet andes vagskolor. »Stockholms

läns idiotanstalt» inom Hammarby socken började då sin verksamhet

med utredning för 12 elever.

Sedan vid Blekinge läns landsting år 1884 förslag väckts om tillsättande

af en kommitté för utredande af länets behof af förbättrad uppfostran för

andesvaga barn och detta förslag blifvit af landstinget godkändt, beslöt

följande års landsting, efter det den tillsatta kommittén inkommit med

betänkande i saken, att en anstalt af ifrågavarande slag skulle upprättas,

hvarjämte medel till dess grundläggning anvisades. Med anledning häraf

vidtogos genast åtgärder för förslagets förverkligande, och redan den 1 jidi

1886 kunde den nya anstalten, förlagd till Karlshamn och försedd med

utredning för 10 elever, träda i verksamhet.

40

Sistnämnda år bereddes ytterligare 36 andesvaga barn möjlighet att

erhålla uppfostran och vård. Den 1 augusti 1886 öppnades nämligen i

närheten af Hessleholms järnvägsstation »Kristianstads läns idiotanstalt»

med plats för omförmälda antal barn.

Utom dessa två af landsting upprättade uppfostringsanstalter för andesvaga

grundlädes år 1886 två privata dylika, den ena,»Caroline von Vegesacks

minne» vid Inaberg i närheten af Södertelge, med ändamål att erbjuda ett

godt hein med skola för sådana barn, som ej kunde följa med undervisningen

i en skola för normala barn och hvilkas föräldrar eller målsmän

föredroge ett sådant hem framför de större andesvagskolorng,, och den andra,

anstalten »Ebenezer», förlagd till en början å lägenheten Abergstorp invid

Jönköping, men sedermera flyttad till egendomen Attarp i Bankeryds socken,

med liknande syfte eller att mottaga bildbara abnorma barn af bemedlade

familjer för att bereda dem ett familjehem, ordnadt i enlighet med deras

vanor, ooch att sålunda på en gång vara hem och skola.

Är 1887 fattade Kopparbergs läns landsting beslut om upprättande

i Falun af en anstalt för andesvaga barn från länet. Samtidigt utsågs en

styrelse af 5 ‘personer med uppdrag att gå i författning om anstaltens ordnande.

För dess första ordnande erhölls af Malmö barnhusfond 4,791 kr.

50 öre, och landstinget anvisade därjämte härför ett mindre belopp. För

anstalten förhyrdes en lägenhet i Falun, där plats bereddes för 10 barn,

hvarefter densamma i juli 1888 började sin verksamhet.

Härpå följde »Vermlands läns idiotskola». Den 10 augusti 1887

stiftades »Vermlands läns förening för sinnesslöa barns vård» med ändamål

att verka för andesvaga barns uppfostran till medvetna och arbetsdugliga

samhällsmedlemmar. För vinnande af detta mål beslöt föreningen att söka

upprätta en skola för dylika barn. Sedan Vermlands läns landsting samma

år beviljat ett af föreningen begärdt, anslag af 3,000 kr. för berörda syfte,

förhyrdes en byggnad i den s. k. Dalmersgården, liggande utmed Klarälfven

invid Karlstad, och öppnades där den 1 november 1888 en uppfostringsanstalt,

beräknad att kunna mottaga 10 elever.

Följande år, 1888, upprättades af enskild person å Vilhelmsro i närheten

af Jönköping en anstalt, kallad »Hoppet», afsedd att vara både skolhem

och asyl samt att mottaga barn, hvilka lida af epilepsi och bland dem

äfven sådana, som därjämte lida af hämmad utveckling (idioti).

Af viktigare förändringar, som med afseende å dessa uppfostringsanstalter

efter deras upprättande vidtagits, torde, utom hvad förut nämnts,

höra anmärkas följande. Genom gåfvobref öfverlämnades år 1883 anstalten

Johannesberg till Skaraborgs läns landsting, ehuru dock dispositionsrätten

icke öfvergår, förrän Emanuella Carlbeck upphör att förestå anstalten.

41

Skolan invid Örebro är numera länsan stål t, sedan den efter beslut år

1885 af Örebro läns landsting öfvertagits. Tre år härefter blef Uppsala

läns skola, efter det egendomen Karlsro i närheten af Uppsala för ändamålet

inköpts, förflyttad till en å nämnda egendom för skolan uppförd byggnad.

Med afseende å Gefleborgs läns förenings skola, som en tid efter dess upprättande

blifvit flyttad till Gefle stad, vidtogs i augusti 1890 den förändring,

att skolan delades i två afdelningar. Under det flickorna och en del af

de minderåriga gossarna kvarstannade i de gamla, i staden belägna lokalerna,

förflyttades öfriga manliga andesvaga till lägenheten Karlsberg invid

Gefle. Hvad slutligen angår anstalten på Sofielund vid Strömsholm, öfvertogs

denna i oktober 1890 af Vestmanlands län, hvarpå lägenheten afgiftsfritt

öfverlämnades till föreståndarinnan för anstalten med skyldighet för

henne att där till vård och underhåll mottaga såväl bildbara som icke

bildbara andesvaga barn från länet samt att meddela de bildbara den undervisning,

för hvilken de kunde vara mottagliga.

Då ofvan omförmälda anstalter, af hvilka de flesta äro afsedda att Arbetshem.

endast vara uppfostringsanstalter, några år varit i verksamhet och den

tidpunkt nalkades, då de först intagna eleverna efter slutad skolkurs voro

färdiga att lämna anstalterna, började man sysselsätta sig med frågan om

inrättande af arbetshem, i hvilka de från skolorna utgångna eleverna kunde

beredas tillfälle att vidare utbilda den arbetsskicklighet, de i skolan förvärfvat,

och därigenom förhindras att falla fattigvården till last. Inom flera,

landsting hafva framställts förslag om inrättande af dylika hem. Dessa

förslag hafva i allmänhet gått ut på, att två eller flera närgränsande län

skulle förena sig om ett gemensamt arbetshem, hvarigenom kostnaderna

skulle blifva mindre för de särskilda länen. Oaktadt man varit allmänt

ense om nödvändigheten af arbetshems inrättande, och bristen af dylika

särskildt under de senare åren gjort sig allt mer kännbar, hafva dock

hittills till följd af ekonomiska skäl blott ett ringa antal sådana hem med

ett fåtal platser kommit till stånd.

För närvarande finnas, så vidt kommitterade är bekant, sex arbetshem.

Det första grundades i Stockholm år 1878 af en enskild förening. Den 1

januari 1890 öfvertogs detsamma jämte en för hemmet inköpt egendom, belägen

i Rickomberga by i närheten af Uppsala, af föreningen för sinnesslöa

barns vård i Stockholm. Detta arbetshem, som numera är förlagdt. till berörda

egendom, är afsedt för manliga från skolan i Stockholm utgångna elever.

Beträffande tidpunkten för de öfriga arbetshemmens uppkomst har sedan

flera år tillbaka å Johannesberg funnits ett arbetshem, bildande en särskild

»arbetsafdelning» i anstalten. I Gefle öppnades år 1887 af Gefleborgs läns

förening för sinnesslöa barns vård å en till föreningens skola angränsande

6

42

Asyler.

gård ett arbetshem för kvinnliga elever, som utgått från samma skola. Sedan

efter beslut af Uppsala läns landsting den nämnda läns skola närbelägna

egendomen Karlsro blifvit inköpt, inreddes år 1888 därstädes ett arbetshem

för vuxna personer, hvilka väl kunna anses såsom arbetsföra, men

dock på grund af bristfällig utveckling fortfarande äro i behof af en särskild

ledning och omvårdnad. I detta hem intagas andesvaga öfver 15 år,

som antingen genomgått andesvagskola med vitsord om arbetsduglighet

eller ock af legitimerad läkare förklarats kunna inläras till något arbete.

Sistberörda år korn ytterligare ett arbetshem till stånd, i det att då af

samma förenings styrelse, som år 1878 i Stockholm grundade det första

arbetshemmet, i huset n:r 14 vid Norrtull sgatan därstädes öppnades ett

nytt dylikt hem, afsedt för kvinnliga elever, utgångna från skolan i Stockholm.

Sedan fem år förflutit efter inrättandet af sistnämnda arbetshem,

öppnades slutligen år 1893 invid Örebro ännu ett arbetshem, det sista i

ordningen.

Väl har har man icke hos oss ägnat så mycken uppmärksamhet åt

de för undervisning oemottagliga andesvaga som åt de bildbara, men något

har dock äfven på detta område uträttats. Anstalten i Strängnäs var, såsom

nämndt, från början ämnad hufvudsakligen till asyl för icke bildbara andesvaga,

ehuru man sedermera ansåg lämpligast, förnämligast af ekonomiska

skäl, att låta dess karaktär af skola träda i förgrunden. Den af

Bruce upprättade anstalten å Sofielund är fortfarande asyl jämte skola, och

å anstalten Johannesberg hafva alltifrån dess början asylister intagits. I

maj 1886 öppnades »Skaraborgs läns idiotasyl». Denna asyl, som först var

förlagd till en lägenhet vid Säckestads kvarn invid Mariestad och därefter

till egendomen Hindsberg i Leksbergs socken samt sedermera därifrån

flyttades till närheten af Sköfde, upprättades genom anslag från den s. k.

silfverbröllopsfonden, samlad för att genom något filantropiskt verk hugfästa

minnet af konung Oscar II:s och drottning Sofias silfverbröllopshögtid.

för barn, som lida af svårare former af andesvaghet och som därför ej kunna

bibringas någon undervisning, upprättades år 1889 asylen »Skuggan» å

^ ilhelmsro i närheten af Jönköpiijg, hvilken asyl jämväl mottager af

epilepsi lidande andesvaga barn. Ar 1892 öppnades af en förening för

vård af fallandesjuka sinnesslöa barn å Mariehäll vid Sundbyberg ett hem

för dylika barn. I detta hem meddelas äfven undervisning åt de i hemmet

intagna, därför mottagliga barnen. Förutom nu nämnda asyler finnas ytterligare

två, asylen vid Högelid i närheten af Mariestad och asylen vid Ahus,

hvarjämte den förut omförmälda anstalten »Hoppet» å Vilhelmsro mottager

asylpatienter och det redan år 1869 upprättade skyddshemmet för abnorma

43

flickor i Karlskrona, för så vidt fråga är om där intagna andesvaga, torde

hafva hufvudsaklig karaktär af asyl.

Hvad från statens sida hittills åtgjorts för andesvaganstalterna i Statsbidrag

riket, framgar af följande redogörelse. _ anstalterna.

Vid 1869 års riksdag väcktes af ledamoten i första kammaren, häradshöfdingen

C. Hasselrot motion om ett årligt bidrag af 500 rdr för en tid

af tre år till hemmet för andesvaga barn i Sköfde.

Motionen blef visserligen af Riksdagen afslagen, emedan Riksdagen,

ehuru anstalten syntes väl förtjänt att understödjas, ansåg sig icke böra

utan närmare utredning för sådant ändamål anvisa statsmedel; men i

skrifvelse till Kungl. Maj:t anhöll emellertid Riksdagen, att Kung]. Maj:t

täcktes, efter vederbörandes hörande, taga i öfvervägande, huruvida icke

berörda anstalt måtte anses förtjänt af allmänt understöd.

Med anledning af denna Riksdagens skrifvelse infordrades yttranden

af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län och domkapitlet i

Skara, hvilka myndigheter vitsordade, att anstalten vore väl förtjänt af

allmänt understöd, och tillstyrkte, att erforderligt statsanslag måtte åt densamma

beredas.

Serafimerordensgillet, hvars yttrande jämväl inhämtades, anförde bland

annat, att, om än det kunde synas i första rummet åligga vederbörande

landsting att understödja ifrågavarande anstalt, denna likväl närmast vore

jämförlig med de flerstädes inom riket befintliga privatanstalter för döfstummas

uppfostran och undervisning, hvilka ansetts förtjänta af understöd

af statsmedel; och tillstyrkte ordensgillet därför, att anstalten måtte beviljas

ett årligt understöd, beräknadt efter 100 rdr för hvarje under året

där underhållet andesvagt och medellöst barn, dock icke för flera sådana

än 25, hvilket vore det högsta antal, som i anstaltens dåvarande skick

syntes kunna lämpligen där vårdas.

På de skäl, som sålunda anförts, föreslog Kungl. Maj:t i proposition

till 1870 års Riksdag, att 2,500 rdr för år 1871 måtte anvisas på extra

stat såsom understöd åt nämnda anstalt att utgå med 100 rdr för hvarje

där intaget medellöst barn.

Riksdagen, som fann betänkligt, att enligt förslaget alla elever

skulle vara medellösa, för att anstalten skulle komina i åtnjutande af

hela statsanslaget, enär till följd däraf sådana elever, som kunde helt

och hållet eller till någon del bekosta sitt underhåll, skulle från anstalten

uteslutas och därigenom densammas ekonomiska ställning ingalunda blifva

förbättrad, beviljade det äskade anslaget, 2,500 rdr, att under år 1871

utgå, endast mot villkor att två frielever vid anstalten underhölles och

vårdades.

44

Jämväl för hvartdera af åren 1872, 1873 och 1874 beviljades samma

anslag på lika villkor till anstalten i Sköfde, hvarjämte vid 1873 års riksdag

den af föreningen för sinnesslöa barns vård i Stockholm upprättade skola

tilldelades ett extra anslag af 2,000 rdr att utgå under år 1874, mot

villkor att där vårdades minst 20 elever och att utöfver två förutvarande

friplatser öppnades ytterligare två.

Vid 1874 års riksdag beviljades att för år 1875 utgå dels till den

af Emanuella Carlbeck upprättade anstalt ett extra anslag af 5,000 kronor,

mot villkor att fyra obemedlade andesvaga barn där komme i åtnjutande

af kostnadsfri undervisning och vård, och dels till undervisningsanstalten i

Stockholm ett extra anslag till lika belopp och under samma villkor som förut.

Följande års Riksdag tilldelade för år 1876 Emanuella Carlbecks

vårdanstalt samma belopp som det senast beviljade och mot samma villkor

samt ett till 5,000 kronor förhöjdt anslag att utgå till anstalten i Stockholm,

mot villkor att där vårdades och undervisades minst 20 elever, af dessa

6 afgiftsfritt. Lika stora anslag, som de för år 1876 beviljade, kommo äfven

för åren 1877 och 1878 dessa anstalter till del, och för sistnämnda år tillerkändes

jämväl Gefleborgs läns förenings anstalt ett extra anslag af 1,500

kronor, mot villkor att i densamma minst 15 elever vårdades och undervisades.

För skolan i Stockholm hade hos Kungl. Maj:t anhållits om ett till

10,000 kronor förhöjdt anslag för år 1878, utan att Kungl. Maj:t dock

funnit tillräckligt skäl att då höja anslaget. Äfven en vid 1877 års riksdag

väckt motion om dylikt förhöjdt anslag till ifrågavarande skola ledde

ej heller till det åsyftade resultatet, i det att motionen i enlighet med

statsutskottets hemställan blef af Riksdagen afslagen.

Under år 1878 inkommo till Kungl. Maj:t ansökningar om statsanslag

för år 1879:

dels från Emanuella Carlbeck med 5,000 kronor mot samma villkor

som förut;

dels från föreningen i Stockholm, som anhöll, att, med afseende å det

ständigt växande antalet inträdessökande, särdeles bland de fattigaste klasserna,

det anslag, föreningen åtnjutit, måtte höjas till 10,000 kronor, mot

förbindelse att friplats bereddes för tio elever samt att undervisning och

handledning meddelades blifvande lärarinnor och sköterskor vid andesvaganstalter;

dels

från Gefleborgs läns förening för sinnesslöa barns vård, med anhållan

att, då elevantalet under året skulle ökas till 20, ett därefter afpassadt,

förhöjdt anslag måtte erhållas och detta utan skyldighet att vårda

frielever;

45

dels och från landstinget i Malmöhus län, som anhöll, att Kung].

Maj:t täcktes vid aflåtande af proposition till Riksdagen om anslag till

ifrågavarande inrättningar jämväl beräkna understöd åt nämnda läns uppfostringsanstalt

för andesvaga barn.

Sundhetskollegium, som erhöll befallning att afgifva utlåtande öfver

dessa ansökningar, framhöll behöfligheten af ett allmänt anslag för dessa

stiftelsers skolor, hvilket, i händelse flera anstalter för andesvaga blefve

inom landet upprättade och gjorde anspråk på understöd af statsmedel,

skulle kunna efter behof och på likformiga villkor mellan dem

fördelas.

Med anledning häraf fick kollegiet i uppdrag att inkomma med yttrande

angående beloppet af det anslag, som kunde finnas erforderligt till

understöd åt skolor vid anstalterna för andesvaga, samt föreslå villkor för

användandet af anslaget.

1 afgifvet yttrande anförde kollegiet, att bland de villkor, som blifvit

fästa vid dittills beviljade understöd åt ifrågavarande anstalter, åtnjutandet

af ett, visst bidrag för hvarje intagen elev -—- hvilket jämväl iakttoges vid

fördelningen af de till understöd åt mindre uppfostringsanstalter för medellösa

döfstumma och blinda anslagna medel — syntes kollegiet, vara det

principiellt riktiga, och föreslog kollegiet, att understöd af statsmedel åt

andesvaga barn i allmänhet icke skulle beräknas lägre än vid förenämnda

anstalter för döfstumma och blinda, eller till 100 kronor för hvarje elev.

Beträffande de villkor i öfrigt, hvarunder anslag till ifrågavarande

skolor borde utgå, erinrade kollegiet i främsta rummet om nödvändigheten

att inskränka statens understöd till sådana anstalter, hvilkas uppgift vore

att genom undervisning och tjänlig sysselsättning i öfrigt förbättra de

andesvaga och om möjligt göra dem till nyttiga samhällsmedlemmar. Härvid

borde staten bidraga, likasom den beredde andra samhällsmedlemmar

tillfälle till undervisning. För öfriga andesvaga borde statens mellankomst

lika litet kunna tagas i anspråk som för obotligt sjuka eller fattiga i allmänhet.

Kollegiet föreslog såsom villkor för åtnjutande af statsbidrag hufvudsakligen

följande bestämmelser:

att endast sådana barn finge till skolelever antagas, hvilka kunde

anses mottagliga för uppfostran eller undervisning, och bland dessa icke

något, som vore under 6 eller öfver 15 år;

att understödet skulle beräknas efter antalet af de vid årets början

i skolan intagna barn, och att vid anstalter, hvarest jämte skolelever

mottoges elever endast till vård, dessa senares antal icke finge i beräkningen

ingå;

46

att hvarje skola skulle hafva sin inspektör, utsedd af dess styrelse

eller uppehållare, hvarjemte där borde vara anställd en läkare, hvilken

kunde lämna redogörelse för elevernas hälsotillstånd;

att barn, som lede af konvulsioner, fallandesot, sinnessjukdom eller

smittosam sjukdom, icke finge i skolan intagas; samt

att den, som under vistelsen i skolan visade sig icke vara mottaglig

för uppfostran, borde därifrån skiljas, äfvensom att elev, hvilken i skolan

icke kunde*göra vidare framsteg, ej heller borde där längre få kvarstanna.

_ Dessa villkor fullgjordes visserligen icke af anstalterna vid Mariestad

och i Stockholm, men, då dessa inrättningar redan uppburit statsbidrag

efter andra grunder och inrättat sig därefter, samt, hvad särskildt beträffade

sistnämnda skola, det i förhållande till elevantalet tämligen höga

belopp, hvartill statsbidrag blifvit begärdt, kunde rättfärdigas af den uppgift,

skolan ville ikläda sig, nämligen att uppfostra lärarinnor och sköterskor

för andra skolor för andesvaga, ansåg kollegiet dessa två skolor

icke böra underkastas de af kollegiet föreslagna allmänna villkoren för

statsbidrags beviljande. Kollegiet förordade därför bifall till dessa skolors

ansökningar och tillstyrkte beträffande de föreslagna villkoren endast den

ändring, att vid skolan i Stockholm skulle uppfostras minst 25 elever

och bland dessa 10 afgiftsfritt, dock med tillåtelse för skolans styrelse att

i stället -för högst 4 frielever intaga dubbla antalet mot half afgift,

hvarjämte vid skolan borde, utöfver det för elevernas undervisning och

vård nödiga antal lärarinnor och sköterskor, anställas minst 3 personer,

som ville därtill utbilda sig.

Hvad anginge det belopp, som vore behöfligt utöfver de 15,000 kronor,

hvilka begärts för sist omförmälda skolor, berodde det naturligtvis på

antalet elever, som i öfriga skolor komme att under år 1879 åtnjuta undervisning.

För Gefle hade elevantalet uppgifvits till 20, och det kunde antagas,

att antalet elever i Malmöhus läns skola icke skulle understiga detta

antal. Medel borde dessutom icke helt och hållet saknas, för den händelse

att elevantalet skulle ökas. Om anslaget, såsom lämpligt syntes, beräknades

efter 50 elever, skulle det uppgå till 5,000 kronor, och föreslog därför

kollegiet, att sammanlagdt 20,000 kronor måtte för ifrågavarande ändamål

beviljas.

I öfverensstämmelse med hvad kollegiet sålunda föreslagit, dock med

den förändring i afseende å villkoren, att de skolor, som åtnjöte understöd

af statsmedel, skulle vara underkastade den inspektion, chefen för

ecklesiastikdepartementet bestämde, samt att elevantalet vid skolan i Stockholm

skulle bestämmas till 35, framlade Kungl. Maj:t proposition till 1878

års Riksdag.

47

Det begärda anslaget, 20,000 kronor, blef äfven af Riksdagen beviljadt

att utgå under år 1879 på de villkor, soin af Kungl. Maj:t föreslagits.

Samma belopp beviljades äfven på enahanda villkor för de följande

åren till och med år 1883.

Af 1883 års Riksdag begärde Kungl. Maj:t anslaget förhöjdt till

25,000 kronor, emedan nya andesvagskolor tillkommit, hvadan ett större

anslag vore behöflig!, för att hvarje skola skulle komma i åtnjutande af

det stadgade maximibeloppet, 100 kronor för hvarje elev. Det förhöjda

anslaget blef af Riksdagen beviljadt att under år 1884 utgå på samma

villkor som förut, men Riksdagen framhöll i sin skrifvelse härom, huruvida

icke den princip, som kommit till användning vid anstalten i Stockholm

i fråga om halfbetalande elever, skulle kunna med fördel utsträckas

äfven till öfriga anstalter i riket, så att de om möjligt kunde befrias från

bördan att underhålla frielever, genom hvilken åtgärd äfven den förmån

skulle beredas allmänheten, att ett större antal barn kunde intagas i anstalterna.

Skulle half afgift visa sig för hög, kunde principen möjligen

ytterligare jämkas, så att nedsättning blefve medgifven till en fjärdedel o. s. v.

Kungl. Maj:t begärde äfven vid 1884 års riksdag samma anslag,

25,000 kronor. Detta blef ock af Riksdagen beviljadt med godkännande

af förut gällande grunder för understödets utdelande, dock så, att samtliga

anstalter i främsta rummet skulle erhålla 100 kronor för hvarje vid årets

början i anstalten intaget barn i åldern mellan 6 och 15 år, som vore

mottagligt för undervisning.

I proposition till 1885 års Riksdag angående ifrågavarande anstalter

anförde Kungl. Maj:t bland annat:

Staten hade dittills icke tagit direkt befattning med andesvagskolorna.

Kungl. Maj:t ansåge icke någon ändring häri böra ske. Men, sedan en sådan

anstalt kommit till stånd, syntes för upprätthållande af dess verksamhet

statens bistånd böra kunna med säkerhet påräknas. Den ovisshet, som i

detta hänseende dittills rådt, då anslag för ändamålet beviljats blott för

ett år i sänder och under olika villkor samt statsbidragen utgått med

växlande belopp, borde icke onödigt förlängas. Den på detta område vunna

erfarenhet vore i själfva verket tillräcklig, för att åtgärder kunde vidtagas

till åvägabringande af mera stadga ocb större likformighet härutinnan.

Hvarje anstalt af ifrågavarande slag, som uppfyllde föreskrifna villkor,

borde således tillförsäkras att under alla förhållanden för hvarje behörigen

kvalificerad elev komma i åtnjutande af statsbidrag till det belopp, som

ursprungligen varit afsedt och fortfarande syntes vara tillräckligt, eller

100 kr. En sådan trygghet kunde vinnas endast därigenom, att anslaget

uppfördes såsom förslagsanslag å ordinarie stat.

48

Hvad anginge frågan om utbildningen af lärarinnor och sköterskor

för andesvaga barn, både föreningen för sinnesslöa barns vård i Stockholm

i skrifvelse till Kungl. Maj:t föreslagit, att staten i egen anstalt skulle låta

meddela den nödiga teoretiska och praktiska undervisningen för sådana

lärarinnors och sköterskors utbildande. Då emellertid detta skulle vålla

ganska stora kostnader och svårigheter, borde någon annan utväg beredas.

Enligt inhämtade upplysningar skulle omförmälda förening kunna åtaga sig

att mot ett årligt anslag åt 6,000 kronor, jämte bibehållande af skyldigheten

att mottaga och vårda tio andesvaga barn utan afgift, dock med

rätt att, om föreningen hellre så ville, i stället för hvarje frielev mottaga

två halfbetalande elever, därjämte årligen lämna undervisning åt minst fyra

personer att utbildas, två till lärarinnor och två till sköterskor. Genom en

dylik anordning skulle utgifterna för staten blifva betydligt mindre, än om

staten skulle själf upprätta en egen anstalt för ändamålet.

Kungl. Maj:t föreslog därför Riksdagen, att på ordinarie stat måtte

uppföras ett förslagsanslag af 25,000 kronor, att användas med 6,000 kronor

till utbildande af lärare- och vårdarepersonal och i öfrigt utgå till understöd

åt inhemska uppfostringsanstalter för andesbaga barn under förut bestämda

villkor, med den ändring, att understödet för hvarje år skulle utgå

med 100 kronor för hvarje vid årets början i skolan intaget barn, som

vore mottagligt för undervisning.

Riksdagen beslöt att på ordinarie stat från och med år 1886 uppföra

ett förslagsanslag af 25,000 kronor att utgå till understöd åt inhemska

undervisningsanstalter af ifrågavarande slag på de af Kungl. Maj:t sålunda

föreslagna villkor, hvarjämte Riksdagen medgaf, att af anslaget ett belopp

af 6,000 kronor finge användas till att utbilda vid föreningens för sinnesslöa

barns vård i Stockholm vårdanstalt lärare och vårdarepersona.1 för

sådana barn, dock under villkor, dels att föreningen skulle vara skyldig

att mottaga och vårda tio andesvaga barn utan afgift, eller, om föreningen

hellre så ville, i stället för hvarje frielev två halfbetalande, samt årligen

lämna undervisning åt fyra personer att utbildas, två till lärarinnor och

två till sköterskor, dels att föreningen vid mottagande af frielever eller

halfbetalande .elever icke finge lämna företräde åt andesvaga barn från

Stockholm, utan att inträde skulle i lika mån stå öppet för andesvaga barn

från alla delar af riket, dels ock att föreningen skulle underkasta sig den

inspektion öfver anstalten, som Kungl. Maj:t kunde finna skäligt att bestämma.

Sedan sålunda det äskade anslaget blifvit af Riksdagen beviljadt, utfärdade

Kungl. Maj:t den 5 juni 1885 nådig kungörelse med bestämmelser

angående villkoren för åtnjutande af understöd utaf berörda anslag.

49

Enligt den fördelning mellan de särskilda anstalterna, som bil. n:r

7 närmare utvisar, har detta anslag utgått med följande belopp: för år

1886 28,100 kronor, år 1887 31,200 kronor, år 1888 33,100 kronor, år

1889 36,700 kronor, år 1890 39,600 kronor, år 1891 40,100 kronor, år

1892 40,300 kronor samt år 1893 43,700 kronor.

I detta sammanhang torde böra omnämnas, att, efter det professorn

N. G. Kjellberg hos Kungl. Maj:t hemställt, att tuberkelsjukdom måtte anses

inbegripen bland »smittosamma sjukdomar», hvilka enligt andra mom. i omförmälda

nådiga kungörelse den 5 juni 1885 utgjorde hinder för intagning

i anstalt för andesvaga, som åtnjöte understöd af statsmedel, Kungl. Maj:t

— sedan medicinalstyrelsen i häröfver afgifvet utlåtande anfört, att, då faran

af tuberkulösa barns vistelse uti ifrågavarande anstalter kunde på angifvet

sätt förebyggas, någon förändring i föreskrifterna angående elevers mottagande

vid dylika anstalter icke vore erforderlig, samt förklarat sig anse,

att dessa anstalters styrelser med stöd af redan befintliga föreskrifter ägde

befogenhet att neka inträde för tuberkulösa barn, äfvensom att åtgärder

att afskilja i sådan anstalt intagna tuberkulösa barn från de friska borde

verkställas, så vidt utrymmet vid anstalten det medgåfve — funnit den af

professor Kjellberg sålunda gjorda framställningen ej till annan åtgärd

föranleda, än att hvad medicinalstyrelsen anfört skulle meddelas vederbörande

styrelser för ifrågavarande vårdanstalter, hvarom skrifvelse till medicinalstyrelsen

afläts den 31 december 1890.

I skrifvelse den 31 oktober 1885 till statsrådet och chefen för

ecklesiastikdepartementet anhöll föreningen för sinnesslöa barns vård i Stockholm,

att vid 1885 års utgång beräkning måtte göras inom hela landet

öfver antalet barn, som befunne sig i skolåldern, men som likväl till följd

af bristfällig utveckling af förståndsförmögenheterna icke kunde erhålla

undervisning i de allmänna skolorna. Med anledning häraf utfärdades

»Kungl. kungörelsen angående särskilda årliga uppgifter å sinnesslöa eller

s. k. idioter den 23 december 1885» med formulär till dylika uppgifter från

och med år 1886.

En af bemälda förening hos Kungl. Maj:t gjord anhållan därom, att

till 1888 års Riksdag måtte aflåtas proposition om beviljande af anslag för

beredande af arbetshem för äldre andesvaga, personer, hvilket anslag skulle

utgå med 100 kronor om året för hvarje i arbetshemmet intagen andesvag

person, hvilken ingåfve förhoppning om vidare utveckling, öfver hvilken

framställning medicinalstyrelsens yttrande infordrades, föranledde däremot

ej till någon Kungl. Majt:s åtgärd.

Vid 1892 års riksdag väcktes af ledamoten i första kammaren

C. Ehrenborg motion därom, att nuvarande förslagsanslaget till ifråga

7

-

50

varande uppfostringsanstalter måtte höjas till 70,000 kronor, att utgå med

200 kronor till hvarje bildbart, å anstalt intaget barn efter gällande bestämmelser.

I motionen anfördes bland annat, att många andesvaga barn

af ekonomiska orsaker ännu måste vara i saknad af undervisning. Det

nu utgående statsanslaget hade visserligen bidragit att förhjälpa många

barn in i skolorna, men ett större antal skulle tvifvelsutan inkomma, om

anslaget höjdes till 200 kronor för hvarje bildbart barn, som i dessa anstalter

åtnjöte fullständig vård och undervisning. Rättvisa syntes ock ligga

däri, att statsbidraget ökades till audesvagskolorua. då staten understödde

döfstumundervisningen med 250 kronor för hvarje i döfstumanstalt intaget

barn.

Genom förmånen att få ökadt statsbidrag skulle landstingen troligen

blifva villigare att göra mera för denna sak i stort sedt, än hittills medhunnits.

Från alla håll höjdes röster, för att arbetshem, dels själfständiga,

dels i sammanhang med redan befintliga skolor, skulle inrättas. Skolorna

fyllde endast en del af det behof, som förefunnes. Man vände sina förhoppningar

till den tid, då arbetshem och asyler skulle fylla den kännbara

brist, som nu ofta gjorde sig gällande, då skolan måste lämna från sig antingen

relativt utbildade eller ock obild bara andesvaga med det medvetande,

att de ej skulle erhålla den ledning och vård, som de behöfde.

Riksdagen, för hvilken särskild! det i motionen framhållna missförhållandet

mellan statens bidrag till döfstumskolorna och dess bidrag till

audesvagskolorua syntes beaktansvärdt, ansåg, att, om bifall till förslaget skulle

i önskvärd mån kunna verka till ökning af antalet i skolorna intagna barn,

föreskrift borde meddelas därom, att vederbörande skolstyrelse icke finge

af mindre bemedlade föräldrar fordra högre årsafgift än visst skäligt belopp,

ty i annat fall kunde den samhällsklass, för hvilken tillträdet till

ifrågavarande undervisningsanstalter företrädesvis borde underlättas, eller

sådana obemedlade, som icke för sina barn erhölle fattigvård, tilläfventyrs

icke blifva af den afsedda förmånen delaktig. Riksdagen saknade emellertid

tillräcklig utredning för att kunna bedöma, hvilket belopp i ofvan angifna

hänseende kunde anses skäligt, likasom ock huruvida det af motionären

föreslagna beloppet, 200 kronor för hvarje barn, vore väl afvägdt. Det

syntes Riksdagen tillika med skäl kunna ifrågasättas, huruvida icke för

statsunderstödets utgående borde såsom uttryckligt villkor föreskrifvas medverkan

af landsting eller för städer, som icke i landsting deltoge, af stadsfullmäktige.

Med afseende härå och då frågan om ökadt statsbidrag åt

andesvagskolorna syntes Riksdagen alltför betydelsefull, för att icke ett steg i

riktning mot dess lösning borde tagas, anhöll Riksdagen i skrifvelse till

Kungl. Maj:t, det Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning, i hvad

51

mån och under hvilka villkor ökadt statsunderstöd åt uppfostringsanstalter

för andesvaga barn borde anvisas, och därefter för Riksdagen framlägga det

förslag, hvartill förhållandena föranledde. Med anledning af denna Riksdagens

skrifvelse uppdrog Kung]. Maj:t den 22 september 1893 åt kommitterade

att verkställa utredning och afgifva förslag i ämnet.

Såsom af ofvanstående framställning synes, äro*de svenska anstalterna

för andesvaga antingen privata eller länsan stalter. Allt mer hafva de från

en enskild filantropisk omsorg utvecklat sig till en kommunal angelägenhet.

Inga statsanstalter finnas, ehuru dock staten under vissa villkor lämnar

ekonomiskt understöd åt åtskilliga af dem, nämligen de egentliga uppfostringsanstalterna,

och öfver dessa öfvar tillsyn genom af chefen för

ecklesiastikdepartementet förordnade inspektörer.

Jämförelsevis kort tid har förflutit, sedan hos oss verksamheten för

de andesvaga tog sin början. Det oaktadt har redan ett icke obetydligt

antal anstalter kommit till stånd, ehuru dock ännu mycket återstår att

göra, innan alla de andesvaga, som äro i behof af undervisning och vård

i dylika anstalter, kunna blifva däraf delaktiga. Sträfvandena hafva äfven

hos oss i främsta rummet gått ut på inrättande af uppfostringsanstalter,

skolor. Därefter har man skridit till upprättande af arbetshem och asyler.

Anstalterna, som alla äro internat, äro med få undantag gemensamma för

manliga och kvinnliga andesvaga. Ett utmärkande drag för det svenska

anstaltssystemet, äro de många och relativt små anstalterna, spridda öfver

hela landet.

Om anstalten vid Sofielund och anstalten »Hoppet», hvilka synas

hufvudsakligen mottaga obildbara andesvaga, hänföras till asylerna, funnos

är 1893, så vidt för kommitterade kändt är, sexton andesvägskolor med

458 platser, sex arbetshem och nio asyler. 1 arbetsheinmen funnos sainmanlagdt

omkring 76 platser och i asylerna 129. Elevantalet i skolorna

utgjorde vid nämnda års början 418 och vid dess slut 438. 1 arbets

hemmen

voro år 1893 intagna omkring 65 och i asylerna omkring 120

andesvaga.

Den undervisning, som i skolorna meddelas, är af dels teoretisk, dels

praktisk art. Undervisningsämnena hafva i allmänhet varit: ljudning, innanläsning,

kristendom, modersmålet, historia och geografi, naturkunnighet,

åskådningsöfningar, rättskrifning, välsk rifning, _ teckning, gymnastik, sång,

träslöjd, möbelsnickeri, borstbinderi, korgmakeri, halm- och rottingflätning,

väfnad, sömnad, stickning, mattflätning, virkning och knyppling. Undervisningen

kan sägas hafva gifvit ganska goda resultat, och särskildt har

52

den därvid vunna färdigheten i slöjd, som i de svenska anstalterna i

pedagogiskt afseende spelar en viktig roll, vunnit erkännande ej blott inom

vårt eget land, utan äfven i utlandet.

Sysselsättningarna i arbetshemmen utgöras hufvudsakligen af ofvan

nämnda handarbeten samt hvarjehanda hussysslor, trädgårds- och jordbruksarbeten.

I asylerna sysselsättas de där intagna andesvaga, som icke åro oförmögna

till hvarje arbete, med göromål af enklare slag.

Vid skolorna voro 1893 anstälda 61 lärare eller lärarinnor, däribland

inberäknade föreståndarne eller föreståndarinnorna för de särskilda anstalterna.

Undervisningen bestreds af en lärare eller lärarinna för i medeltal

hvar sjunde elev.

För utbildning af lärarinnor och sköterskor har sörjts genom seminariet

vid föreningens för sinnesslöa barns vård skola i Stockholm. Detta

seminarium, som inrättades år 1875, men af brist på medel snart måste upphöra,

trädde åter i verksamhet den 1 januari 1879, sedan, såsom nämnts,

anslag af statsmedel för ändamålet erhållits. Utbildningen därstädes af

lärarinneelever har skett i två jämnlöpande kurser, en teoretisk och en

praktisk. Den teoretiska kursen består hufvudsakligen i föredrag öfver

andesvaghetens art och dess hos olika, individer växlande former. Den praktiska

kursen åter omfattar handledning i allt, som hör till barnens vård

och undervisning, öfnings- och proflektioner i alla vid skolan förekommande

undervisningsämnen samt kurser i snickeri, träsnideri, korgmakeri,

halmflätning, väfnad och knyppling. Undervisningskursen för lärarinneelever

var till en början ettårig, men är numera tvåårig. Sköterskeeleverna

erhålla undervisning i hvad som rör de andesvagas vård och

skötsel.

c

Åldern vid intagningen i uppfostringsanstalterna har växlat rätt mycket,

likaså den tid, under hvilken eleverna vistas i desamma. Blåsten på

arbetshein har gjort, att man ansett sig böra låta eleverna kvarstanna så

länge som möjligt i skolan.

Kostnaderna för driften af undervisningsanstalterna, hvilka till största

delen hafva egna lokaler, somliga för ändamålet särskild! uppförda, hafva

hufvudsakligen täckts genom elevafgifter, understöd af staten och landstingen

samt frivilliga bidrag, som gifvits till ej obetydliga belopp.

Utgifterna för samtliga undervisningsanstalterna uppgingo, enligt meddelade

upplysningar, för år 1893 till 211,519 kronor 74 öre, däri in beräknade

omkostnaderna för fastighet, nybyggnad m. in. dylikt, Afgiften för

elev växlar mellan 50 och 450 kronor. Sammanlagda summan af elevafgifterna

belöpte sig till 81,281 kronor 58 öre. Beloppet af statens bidrag

53

uppgick, såsom förut nämnts, till 43,700 kronor. Hvad angår understödet

från landstingen, utgjorde detta sammanlagdt 60,168 kronor 85 öre.

Arbetsheminens och asylernas hufvudsakliga inkomster utgöras af

elevafgifter och frivilliga bidrag.

Anstalterna hafva icke någon gemensam ledning, utan administreras

hvar af sin särskilda styrelse. De verka icke heller i allo efter en och samma

plan, om ock de senare grundade till en del inrättat sig efter mönstret af

de förutvarande, därvid i synnerhet skolan i Stockholm tjänat till föredöme.

För antalet platser, elevantalet, elevernas ålder, personalen, omkostnaderna,

elevafgifterna, samt statens och landstingens bidrag till de särskilda

uppfostringsanstalterna lämnas i bil. n:r 8 en öfvers! k t för år 1893, grundad

på meddelanden från anstalterna.

Norge.

I Norge, hvarest obligatorisk skolundervisning är föreskrifven för

andesvaga barn, finnas för närvarande tre anstalter för dylika barn: institutet

Lindern för gossar och Thorshaug för flickor i Kristiania, båda grundlagda

år 1875, samt Scethres institut vid Bergen för gossar och flickor, grundlagd

t år 1882. Alla dessa anstalter äro privata, men åtnjuta statsbidrag.

Numera tillsättas lärarne af kyrko- och undervisningsdepartementet, och

utvecklingen går i den riktning, att samtliga anstalterna antagligen komma

att framdeles helt och hållet öfvertagas af staten.

Anstalterna, som torde kunna betraktas såsom mönsteranstalter i sitt

slag, äro afsedda endast för sådana andesvaga barn, som äro mottagliga för

utbildning. Alla öfriga andesvaga äro således i Norge uteslutna från anstaltsbehandling.

Denna begränsning har sin grund först och främst i

praktiska hänsyn. Då ett land icke anser sig kunna pålägga det allmänna

omsorgen om samtliga andesvaga, tager det sig naturligtvis först an dem,

som genom sin å en anstalt vunna utbildning senare kunna återbetala samhället

åtminstone något af dess ekonomiska uppoffringar.

Ett uttryck för denna Norges ställning till de andesvaga är, att man

i de senaste statistiska beräkningarna blott sökt upplysning om de andesvaga

i skolåldern. För år 1886 insamlades i Norge uppgifter angående

antalet andesvaga i ålder mellan fyllda 7 och fyllda 21 år. Hufvudändamålet

med denna räkning var att åvägabringa upplysning om de

andesvagas mottaglighet för undervisning och upplärande till praktisk

verksamhet. Vid den bearbetning af dessa uppgifter, som sedermera verkställdes,

indelades barnen i tre grupper: a-barn eller sådana, som antogos

Norge.

vara mottagliga för undervisning, b-barn eller sådana, om hvilka detta var

tvifvelaktigt, samt c-barn eller sådana, som voro oemottagliga för undervisning.

Af sammanlagda antalet, 1,359, skolpliktiga andesvaga barn, beräknades

522 kunna hänföras till första gruppen, 587 till andra och 250 till

till tredje. Enligt en år 1891 gjord beräkning skulle hela antalet då förefintliga

andesvaga barn i skolåldern utgöra 1,367, hvilken siffra dock är i så

matto ofullständig, att från en kommun (Bergen) uppgift ej erhållits. Af

dessa 1,367 antogos 881 höra till första gruppen, 327 till andra och 159

till tredje. Att siffrorna inom de särskilda grupperna äro så väsentligen

olika dem enligt beräkningen 1886 beror därpå, att man vid fördelningen

utgått från olika grunder och vid den senare beräkningen

ansett sig böra hänföra till första gruppen många, som förut hänförts

till den andra.

För dessa barn beräknades i anstalterna finnas 390 till 420 platser,

hvarförutom åt en del bereddes undervisning i de s. k. eftermiddagsklasserna

för abnorma barn i åtskilliga folkskolor. Af de öfriga, som sålunda icke

kunde erhålla tillfälle till offentlig undervisning, antogs en del kunna i

hemmen få nödig utbildning.

Undervisningen vid alla tre anstalterna meddelas på två afdelningar:

läseskolan och arbetsskolan.

Enligt reglementet för institutet Lindern stå på läseskolans läroplan:

öfningar, afsedda att lära och vänja eleverna att fullt medvetet bruka sina

lemmar och sinnen, kindergartensöfningar, språk-, åskådnings- och artikulationsöfningar,

undervisning medels bilder samt undervisning i vanliga skolämnen:

läsning, skrifning, teckning, räkning, biblisk historia, katekes, sång,

geografi, historiska berättelser, norska språket och gymnastik. 1 arbetsskolan

åter förekomma förberedande, för den oöfvade handen, det slöa ögat och

den ringa fattnings- och orienteringsförmågan afpassade öfningar, träslöjd

efter en metodiskt ordnad modellserie, trädgårds- och landtbruksarbeten,

snickeri, skomakeri och korgmakeri. I hufvudsaklig öfverensstämmelse

härmed är undervisningen ordnad vid de öfriga instituten, med undantag

däraf att i Thorshaug och afdelningen för flickor i Ssethres institut, som

är samskola med gemensam undervisning i alla bokliga discipliner, i stället

för undervisning i manlig slöjd utbildning i kvinnlig dylik meddelas.

Enligt planen för skolorna skall finnas en lärare eller lärarinna för

hvar tionde elev, förutom nödigt antal handarbetslärare eller lärarinnor.

Särskilda anstalter för utbildning af lärare vid skolorna för andesvaga

finnas icke. I allmänhet hafva personer med den utbildning, som

kräfves af folkskolans lärare, blifvit anställda vid abnormskolan och först

där praktiskt förvärfvat sig särskild utbildning till abnormskolelärare.

55

Hvart annat år har staten beviljat ett anslag till stipendier åt dessa lärare

för att sätta dem i tillfälle att vid andra anstalter inom eller utom landet

utvidga sin erfarenhet. Lärarelönerna äro jämförelsevis höga, hvarför andesvagskolorna

böra kunna påräkna att erhålla göda lärarekrafter.

Hvarje anstalt är internat och eleverna erhålla där bostad och underhåll

mot en årlig ersättning af 360 kronor för elever öfver 14 år och 312

kronor för barn under 14 år. Själfva undervisningen bekostas helt och hållet

af staten. För budgetterminen 1893—94 är för ifrågavarande ändamål

beviljadt ett belopp af sammanlagdt 114,990 kronor, som på de olika anstalterna

fördelas sålunda:

till Lindern (med 122 elever).................. kronor 32,580

» Saethres institut (med 125 elever) .... » 37,590

» Thorshaug (med 161 elever)................ » 44,820

Med dessa anslag bestridas utgifterna för aflöningen af föreståndare

och lärare, lokal, inventarier, undervisningsmateriel, ljus och ved o. s. v.

Utgifterna för medellösa barns resa till och från anstalt samt uppehåll

därstädes, inberäknadt kläder, skola enligt abnormskolelagen bestridas

af vederbörande kommun, dock att amtsstyrelsen kan bestämma,

att högst en tredjedel af beloppet skall ersättas af vederbörande fattigvårdssamhälle.

För öfriga barn betalas dessa omkostnader af föräldrar eller

målsmän. Till understöd för dem, som icke kunna göra sig räkning på

hjälp af någon kommun, är anslaget ett belopp af 5,000 kronor, afsedt

för alla abnormskolorna. Häraf faller något mer än hälften på skolorna

för andesvaga.

Amtens utgifter för andesvaga barns uppehåll vid anstalterna uppgingo

under år 1891 till 92,067 kronor.

De bestämmelser, hvilka gälla i afseende på skolorna för andesvaga,

innehållas i Lov om abnorme Borns Undervisning af den 8 juni 1881,

med däri gjorda förändringar af den 4 juni 1892, och äro i hufvudsak

följande.

Syftemålet för abnormskolorna är att så vidt möjligt bibringa eleverna

det för folkskolan fastställda mått af kristlig och medborgerlig upplysning

och att uppfostra dem till praktiskt lefnadsyrke samt, där så erfordras, att

meddela de till statskyrkan hörande eleverna konfirmationsundervisning.

Undervisningen i skolorna är kostnadsfri; men, då eleverna bo i skolan,

erläggas vissa afgifter för tillsyn och kost m. m. Bo eleverna utom

skolan, är dennas föreståndare skyldig att ombesörja deras inackordering

på lämpliga ställen och öfva nödig tillsyn öfver deras vård. För hvarje

56

skola är föreskrifvet ett visst antal af elever, hvilket. ej får öfverskridas.

Ij8.ra.rnes

pliktig att, mot en af statskassan utgående lämplig godtgörelse, till handledning

mottaga personer med nödig, i synnerhet pedagogisk utbildning,

hvilka önska att sätta sig in i den för skolan egendomliga undervisningsoch

uppfostringsmetod. 1 Skolordning och undervisningsplan m. m. fastställas,

efter det »Tilsynskommissionens» yttrande blifvit inhämtadt, af

Kungl. Maj:t eller den, som af Kungl. Maj:t därtill förordnas. Berättigade

att upptagas och undervisas i skolorna äro andesvaga barn mellan fyllda 8 och

21 år (döfstumma mellan 7 och 17 år samt blinda mellan 9 och 21 år)

under högst 8 läroår, såvida icke barnen antingen lida af kroppslig svaghet,

som enligt, läkares intyg gör det onyttigt eller icke rådligt att sända dem

i skola, eller också hafva inhämtat den undervisning, som skolan afser att

meddela. Andesvaga, som icke före 21 års ålder tillbragt nämnda antal

läroår i skola, äro berättigade att uppehålla sig i skolan ytterligare 2 år,

därest föräldrarne så önska och Tilsynskommissionen finner det ändamålsenligt.

En hvar, som mottager abnorma barn till undervisning eller upprättar

en privat skola, för sådana barn, har att därom göra anmälan till

vederbörande skolkommission under bifogande af behörigt intyg om sedlig

vandel.

Den närmare tillsynen öfver hvarje skola utöfvas af en utaf Kungl.

Maj:t förordnad Tilsynskommission, bestående af stiftets skoldirektör och

två andra medlemmar. Finnes bland dessa ingen präst, utser stiftets biskop

en sådan för att Öfva tillsyn särskildt öfver kristendomsundervisningen.

Kommissionen har att följa särskildt utfärdad instruktion och är berättigad

till godtgörelse, som utgår af statsmedel och med stortingets samtycke

bestämmes af Kungl. Maj:t. För öfrigt kunna abnormskolorna inspekteras

af därtill för hvarje gång af vederbörande departement utsedda personer.

Kommissionen insänder årligen genom stiftsdirektionen till vederbörande

departement en af skolans föreståndare afgifven berättelse om skolans

verksamhet och beledsagar denna, berättelse med de anmärkningar, hvartill

omständigheterna föranleda.

Det åligger hvarje skolstyrelse att årligen efter af Kung]. Maj:t fastställdt

formulär till kyrko- och undervisningsdepartementet afgifva, redogörelse

för hvarje inom kommunen''befintligt abnormt barn, som befinner sig

inom de i det. föregående nämnda åldersgränserna. Denna redogörelse skall,

första gången ett barn anmäles, och därest sådant af departementet äskas,

1 Denna föreskrift har ännu ej tillämpats.

57

äfven senare åtföljas af vederbörande ämbetsläkares förklaring. Departementet

bestämmer, hvilka af de skol berättiga de barnen för hvarje år skola

hänvisas till en abnormskola, äfvensom till hvilken. Inom ett fjärdedels år,

efter det barn sålunda blifvit hänvisadt till skola, och sedermera minst en

gång om året tillkommer det Tilsynskommissionen att undersöka, huruvida

ett fortsatt vistande vid denna skola är af nöden eller kan vara till väsentligt

gagn. I motsatt fall, eller om kommissionen och föreståndaren härutinnan

ej äro af samma mening, anmäles förhållandet till departementet,

som afgör, om barnet skall hemsändas eller förflyttas till en annan för detsamma

mera passande skola.

Målsman, som, oaktadt barn blifvit inkalladt till skolan, undanhåller

detsamma från skolan, straffas med böter.

Ofvan angifna bestämmelser, hvilka enligt författningens föreskrift

skulle träda i kraft efter Kung!. Maj:ts särskilda beslut, allt eftersom nödigt

antal skolor för de olika slagen af abnorma barn upprättats, började

att tillämpas å döfstumskolan den 2 februari 1883 och på blindskolan den

27 april 1885. Tillämpningen med afseende å skolorna för andesvaga började

den 19 december 1891 ocb sker successivt, så att lagen först tillämpas

på andesvaga i åldern 16—18 år och sedan så småningom utsträckes att

omfatta äfven yngre åldersklasser.

Till de befintliga 3 instituten hänvisades sålunda för läsåret 1892—93

andesvaga, som voro födda under åren 1874—1876, hvarvid sådana andesvaga

i nämnda årsklasser uteslötos, som dels kunde undervisas i en särskild

afdelning af folkskolan och dels icke ansågos mottagliga för någon

undervisning. Emellertid visade det sig, att instituten kunde mottaga

flera nya elever, hvarför redan i februari 1893 ytterligare inkallades andesvaga,

som voro födda år 1877. Sålunda voro under läsåret 1892—93

alla för undervisning mottagliga andesvaga, födda under åren 1874—1877,

intagna på anstalter; och till hösten 1893 beräknade man att kunna intaga

ännu en åldersklass, nämligen dem som voro födda 1878.

Danmark.

Verksamheten för de andesvaga har i Danmark nått en hög utveckling,

och omsorgen om dem sträcker sig där lika mycket till asylisterna som

till de i skolåldern varande bildbara och de arbetsföra äldre andesvaga. De

andesvaga mottagas i de af staten understödda anstalterna Gamle Bakkehus

invid Köpenhamn med filial på Ebberodgaard och de K eller sk a anstalterna

8

Danmark.

58

för andesvagn, hvilka bestå af eu Bkolafdelning jämte försöksafdelning, asylafdelningarna

Karens Minde, Villa Mottlau och Villa Popi na samt arbetsafdelningarna

Lillemosegaard och Gammelrnosehus.

Gamle Bakkehus, som är en institution, hvilken äger sig själf, började

sin verksamhet år 1855. Den erhöll år 1861 en särskild vårdafdelning

för obolliga andesvaga. Ar 1882 utvidgades vårdafdelningen och inrättades

särskilda asylafdelningar för manliga och kvinnliga andesvaga. I juni 1892

öppnades å egendomen Ebberedgaard vid Birkerod ett arbetshem för vuxna

arbetsföra män och kvinnor. Där upprättades ock samtidigt ett vårdhem

för obotliga andesvaga män och kvinnor, hvilka afskildes från Gl. Bakkehus,

som därefter varit endast skolhem. Anstalten å Ebberodgaard är beräknad

att rymma omkring 4<>0 andesvaga, medan i Gl. Bakkehus tinnes plats för

omkring 150 barn.

Gl. Bakkehus’ jämte Ebberodgaards angelägenheter omhänderhafvas af

en styrelse, med afseende å hvilken gäller att valet af dess medlemmar

skall stadfästas af ministeriet för kyrko- och undervisningsväsendet i

enlighet med för anstalten utfärdade stadgar, hvilka af regeringen sanktionerats.

Början till de Kellerska anstalterna kan räknas tillbaka till år 1856,

då numera atlidne professorn Johan Keller öppnade en liten skola för

abnorma af alla slag. År 1865 afskildes de bildbara andesvaga och sattes

i en särskild afdelning. Efter 10 år voro i denna anstalt, som var ämnad

blott till skola med ändamål att utveckla de andesvaga i såväl praktisk

som andlig riktning, men äfven mottog obildbara, upptagna 100 andesvaga,

och efter 24 år hade antalet stigit till öfver 500. Sedan Keller år 1879

beviljats ett statslån af 110,000 kr. till upprättande af en asyl för obotliga

andesvaga och ett årligt understöd till friplatser af 15,000 kr., öppnades

år 1880 asylen »Karens Minde». I december 1885 trädde Villa Mottlau

(Hjemmet for aandssvage og epileptiske Smaaborn) i verksamhet och år 1886

Villa Popina (Hjem för aandssvage, epileptiske Smaaborn). Efter upprättande

af sistnämnda anstalt förändrades Villa Mottlau till ett »Bornehjem

for aandssvage B orm. År 1885 inrättades ett arbetshem för arbetsföra,

vuxna andesvaga män, sedermera förlagdt till egendomen Lillemosegaard,

samt åi'' 1888 ett dylikt hem för andesvaga kvinnor, numera förlagdt till

egendomen Gammelrnosehus i närheten af Lillemosegaard.

Antalet andesvaga i de Kellerska anstalterna har stigit allt mer och

mer och utgjorde år 1892: i undervisningsanstaltens skolafdelning 116—125

och försöksafdel ning 60—76 samt externer 75—87, i Karens Minde 113—

117, Villa Mottlau 29—34, Villa Popina 38-—40, Lillemosegaard 104—110

och Gammelrnosehus 21—31.

59

De Kellerska anstalterna ägas af professor Kellers änka. Af regeringen

samt Köpenhamns kommun är tillsatt en »Tilsynskominission» för

ätt öfva inseende öfver desamma.

Hvad angår sättet för undervisningens ordnande i de danska anstalterna,

är Gl. Bakkehus skola indelad i fyra klasser: försöksklassen, den

förberedande klassen, den teoretiska samt den praktiska klassen. I förstnämnda

klass upptagas alla nykomna elever. De vänjas bär vid ordning

och disciplin. Ehuru somliga af barnen i denna klass redan efter en

kort tids prof kunna uppflyttas i en högre, måste dock största delen där

genomgå en ett- eller flerårig kurs, afseende att bibringa dem herravälde

öfver sina rörelser, att öfva bruket af sinnena, att framkalla, rena och

utveckla språkljuden samt att göra eleverna förtrogna med det dagliga

lifvets mångfaldiga, oftast mötande förhållanden, hvarvid åskådningsundervisningen

är det förnämsta utbildningsmedlet. Härpå fortsattes i den förberedande

klassen åskådningsundervisningen och påbörjas den egentliga

fackundervisningen, på det att barnen, dä /le uppflyttas i nästa klass, skola

hafva någon grund lagd, hvarpå sedan kan arbetas vidare. I den teoretiska

klassen upptagas de barn, som i den förberedande gifvit hopp om att

en fortsatt undervisning i allmänna skolämnen skall blifva fruktbar. Den

praktiska klassen mottager dels de barn, som redan i försöksklassen visat

sig icke vara ägnade för teoretisk undervisning, dels ock dem, som, efter

att en längre eller kortare tid hafva njutit teoretisk undervisning, befunnits

olämpliga härför. Barnens sysselsättning i den praktiska klassen utgöres

hufvudsakligast af slöjd och dylikt.

Den Kellerska skolan är indelad i en försöksafdelning samt en praktisk

och en teoretisk afdelning med i det väsentliga samma anordning som

i skolan vid Gl. Bakkehus.

Hvad lärarepersonalen vid dessa undervisningsanstalter vidkommer,

hade Gl. Bakkehus, -hvarest vid utgången af läsåret 1892—93 voro intagna

165 skolelever, vid samma tid, utom öfningslärare, 15 lärare och lärarinnor,

således en lärare eller lärarinna för 11 elever, under det att den Kellerska

skolan, hvars elevantal nämnda tid utgjorde i genomsnitt 250, hade 29

lärarinnor, eller en för 8 till 9 elever. Utgifterna för lärarepersonalen samma

år uppgingo vid Gl. Bakkehus till 16,515 kr., eller 100 kr. pr elev, vid

Kellerska skolan till 24,381 kr. 40 öre, eller 97 kr. 52 öre pr elev.

Härvid är att märka, att, medan vid Gl. Bakkehus föredrages att anställa

färre, men bättre lönade lärarekrafter, hyllas vid den Kellerska skolan den

åsikten, att skolan bäst gagnas genom att lärarekåren sammansättes af två

klasser personer, nämligen en mindre klass af väl utbildade, äldre fast

anställda lärare, som hafva denna speciella undenisning till sin lifsuppgift

60

samt aflönas i öfverensstämmelse därmed och som bilda den lasta ramen

för hela undervisningssystemet, och en talrik klass yngre, friska krafter, af

hvilka cn del småningom öfvergår till de äldres klass, under det att de

öfriga slå sig in på andra banor.

Såsom regel följes i Kellerska skolan den ordningen med afseende å

lärarepersonalen, att eventuella aspiranter utbildas under ett hälft års tid

såsom lärarinneelever. De betala ingen afgift för utbildningen, utan erhålla

i stället såsom uppmuntran en gratifikation af 10 kronor i månaden. Visa de

sig härunder lämpliga till lärarinnor, erhålla de en tid vikariat och blifva

därefter, om ej fast plats tinnes ledig, anställda såsom timlärarinnor.

Kostnaden för underhållet af anstalterna för de andesvaga täckas till

väsentligaste delen genom kostpenningarna. Gl. Bakkehus har väl en ränteinkomst

af till densamma donerade kapital och mottager, utom frivilliga

bidrag, en ej obetydlig summa från det danska varu- och industrilotteriet,

men kostpenningarna äro dock den hufvudsakligaste inkomsten äfven här.

Kostpenningar erläggas med 600 kronor för hvarje skolelev, häri inräknadt

betalning för undervisningen, för underhållet i vårdhemmen 600 kronor

och i arbetshernmen 400 kronor. Af dessa belopp tillskjuter staten intill

hälften för medellösa, medan vederbörande målsman samt kommun och

amt betala den andra hälften. I Kellerska anstalternas skolafdelning finnes

ett ganska betydligt antal externer, för hvilkas deltagande i undervisningen

erlägges en månatlig afgift af 10 kronor. För största delen af dessa

externer bekostas emellertid undervisningen af Köpenhamns kommun, hvilken

ej betalar högre afgift än efter 6 kronor i månaden för hvarje elev.

Statens deltagande i kostnaderna för de andesvagas vård och uppfostran

kan räknas tillbaka till år 1876, da för ändamålet beviljades ett

belopp af 10,000 kronor. Nästan år för år har statens bidrag ökats, och

för år 1898 voro anvisade för detta ändamål 260,000 kronor.

Ar 1888 erhöll en kommission af danska staten i uppdrag att föreslå

åtgärder till främjande af de andesvagas vård och undervisning. Denna

kommission afgaf i november 1891 sitt betänkande och förslag till »Lov

om Foranstaltninger till Forsorg for aandssvage». I sitt betänkande anför

kommissionens flertal bland annat, att tiden ännu icke syntes vara inne

för införande af obligatorisk undervisning för andesvaga barn, för hvilken

kommissionen dock hyste stor sympati, men att det vore nödvändigt att

flera undervisningsplatser upprättades, ehuru endast så småningom, allt

eftersom behofvet därtill gjorde sig gällande. Af lagförslagets innehåll torde

här böra anföras följande. För att en anstalt skall vara berättigad att

upptaga andesvaga och njuta bidrag af staten — enligt förslaget skulle

staten bidraga med hälften af underhållskostnaderna för hvarje i anstalt för

61

andesvaga intaget medellöst barn — måste den vara erkänd såsom sådan

af ministeriet för kyrko- och undervisningsväsendet. Ministeriets samtycke

fordras likaledes till utvidgning af redan erkänd anstalt. Betinnes en anstalt

skötas på olämpligt sätt, kan ministeriet återkalla det meddelade tillståndet.

Ingen får i anstalt för andesvaga intagas, förrän auktoriserad läkare afgifvit

förklaring därom, att personen i fråga lider af andesvaghet. Ministeriet för

kyrko- och undervisningsväsendet har uppsikten öfver samtliga anstalter för

andesvaga. En ny anstalt med plats för omkring 600 andesvaga uppföres,

inrättad dels såsom skolhem, dels såsom vårdhem. Till grundens förvärfvande,

för uppförande af byggnader, rymmande omkring 100 barn, samt

till anskaffande af inventarier skulle för finansåret 1892—93 anslås ett

belopp af intill 383,000 kronor. Under förutsättning att de Kellerska

anstalterna öfvergå från privat egendom till en institution, som äger sig

själf, skulle ofta nämnda ministerium bemyndigas att tilldela denna institution

ett lån från statskassan till hjälp vid bestridande af utgifterna för

uppförande af ett nytt skolhem för 250 barn.

Efter framställning af kommissionen inhämtades i december 1888

uppgifter öfver samtliga andesvaga i Danmark åt hvarje ålder, art och

grad. Enligt dessa uppgifter funnos då 3,907 andesvaga eller 18 på 10,000

invånare. Denna siffra anses dock vara afgjordt lägre än det verkligen

förefintliga antalet. 5—6,000 antages vara en sannolikare siffra. Af de

3,907 voro 357 under 8 år, 1,515 i åldern 8—18 år och 2,016 öfver 18

år. Angående 19 hade icke uppgift lämnats om ålder. 1,154 betecknas

såsom bildbara andesvaga barn, 1,240 såsom asylister, barn och vuxna,

och 1,355 såsom arbetsföra vuxna. Beträffande återstående 158 saknades

upplysningar, huruvida de vore att hänföra till ena eller andra gruppen.

Finland.

I Finland, hvarest antalet andesvaga år 1883 beräknades utgöra

2,700, af hvilka 1,225 befunno sig i åldern 8—20 år, födda 1875—1863,

finnes för närvarande blott en uppfostringsanstalt för andesvaga barn, nämligen

i Vanå socken af Tavastehus län.

Anstalten, som under åren 1892 och 1893 hade 35 elever, åtnjuter

följande statsanslag, hvilka beviljats för en tid af 5 år, räknadt från läsårets

början år 1891, nämligen till hyra 3,000 mark och till understöd

för anstaltens ledning ett belopp, som beräknas i förhållande till elevernas

antal på det sätt, att, om antalet elever är 15, understödet utgår med

Finland.

62

21,000 mark, men, om elevantalet öfverstiger 15, ökas med 300 mark för

hvarje elev, dock att hela understödet ej får öfverskrida 24,000 mark.

Därjämte uppbäras af eleverna vissa årsafgifter, hvilka år 1892 uppgingo

till ett sammanlagdt belopp af 8,395 marly 35 penni, således i medeltal

239 mark 87 penni för hvarje elev. Arsafgifterna hafva delvis

erlagts af kommuner och fattigvårdsstyrelser med olika belopp, växlande

mellan 50 och 300 mark för hvarje barn. I regel har ingen på grund af

bristande förmåga att erlägga årsafgift blifvit vare sig hindrad att vinna

inträde å anstalten eller utesluten från densamma. Af årsafgifterna skall

bildas en reservfond till bestridande af kostnaderna för fattiga elevers beklädnad

äfvensom till beredande af friplatser åt sådana elever.

Under år 1892 uppgingo anstaltens inkomster till 35,395 mark 35

penni, medan utgifterna belöpte sig till 35,047 mark 66 penni.

Förutom otnförmälda anstalt fanns ännu 1892 i Jakobstad ytterligare

en anstalt för andesvaga barn, hvilken emellertid, såsom det vill synas,

på grund af ekonomiska svårigheter sedermera upphört. Denna anstalt,

som var afsedd för svensktalande barn, inrättades för omkring 16 år sedan

och var under läsåret 1891—1892 besökt af 10 elever. Under samma

läsår uppgingo inkomsterna för anstalten till 5,204 mark och 99 penni, i

hvilken summa ingå afgifter för 3 betalande elever med 955 mark,

medan återstoden utgöres af statsanslag, beviljadt år 1891 efter 5,000 mark

om året, med villkor att vid anstalten funnes minst 10 elever. De direkta

utgifterna för anstalten belöpte sig under samma läsår till 4,742 mark 50

penni, Jivarvid likväl icke beräknats någon ersättning åt föreståndaren.

Ar 1888 tillsattes i Finland eu kommitté för uppgörande af förslag

beträffande abnormskoleundervisningens ordnande därstädes. Denna kommitté

afgaf i december 1889 sitt betänkande med »förslag till förordning angående

organisation af abnormskoleväsendet i storfurstendömet Finland». Enligt

statistiska beräkningar funnos då i skolåldern omkring 1,500 andesvaga, af

hvilka vid pass 500 kunde anses bildbara. I afseende å åstadkommande af

läroanstalter för dessa bildbara andesvaga föreslog kommittén, att dylika

anstalter borde, i öfverensstämmelse med den riktning andesvagskolornas

organisation nästan öfverallt i utlandet tagit, såvidt möjligt baseras på privatskolesystemet.

Endast i det fåll att genom privat initiativ tillräckligt

antal skolor icke skulle komma till stånd, borde staten skrida till sådana

anstalters upprättande. Såsom skäl härför anförde kommittén i motiven,

att det vore för dessa anstalter af utomordentlig vikt, att fackmannen med

största möjliga frihet finge lämpa den inre organisationen efter förhandenvarande

förhållanden och behof, och en privatskola, där den arbetade under

normala ekonomiska förhållanden, vore mäktig af en långt större rörlighet

63

och afpassningsförmåga, än en stätsan stalt. Införande af skoltvåttg ansåg

sig kommittén icke böra förorda, utan hyste den uppfattning, att abnormskolans

mål jämväl kunde nås på frivillighetens väg, om blott tillträdet till

abnormskolorna underlättades så mycket som möjligt, hvarför kommittén

ansåg det nödvändigt att staten, särskild!- i betraktande af den fattigdom,

som vore rådande i de befolkningslager, bland hvilka andesvaghet oftast

förekomme, med materiellt bistånd på det kraftigaste trädde emellan.

Af förslagets innehåll torde här böra meddelas följande.

Abnormskolorna skola i likhet med folkskolorna lyda under öfverstyrelsen

för skolväsendet. För abnormskolan tillsattes en inspektör, hvilken

i alla de frågor, som röra abnormskolan, äger att i öfverstyrelsens öfverläggningar

och beslut deltaga. Vid öfvervakandet af abnormskolorna biträdes

öfverstyrelsen af för ändamålet inom församlingarna utsedda skolråd.

Anstalterna för andesvaga mottaga sådana barn, som på grund al

psykiska lyten icke kunna i skolon för normala barn undervisas, och äro

internat. Undervisningen fortgår i regel åtta år, dock så att elev icke ur

anstalten utskrifves, så länge undervisning och uppfostran inom denna

pröfvas vara för honom nödvändig. Vid anstalt för andesvaga ägor icke

fast klassindelning rum, utan böra eleverna så fördelas, som i hvarje särskildt

fall pröfvas vara för undervisning och öfning ändamålsenligast. I teoretiska

ämnen må mer än tio elever endast i undantagsfall samtidigt af en

lärare undervisas.

För kompetens till ordinarie lärare- eller lärarinnetjänst vid abnormskola

erfordras bland annat att hafva genomgått folkskolelärare- eller

lärarinneseminarium samt att kunna förete intyg öfver godkändt teoretiskt

och praktiskt prof inom nämnda skola.

Den, som önskar utbilda sig för lärare- eller lärarinnekallet vid

sådan skola och äger härtill nödiga förstudier, skall för vinnande af erforderliga

fackkunskaper genom auskultering göra sig förtrogen med undervisning

och uppfostran.

Hvad lärotid och ferier beträffar föreslås, att vid anstalter för andesvaga

sommar- och julferiernas sammanlagda längd icke må öfverskrida

nio veckor. Eleverna kvarstanna vid dylika anstalter äfven under ferierna,

såvida icke föräldrar eller målsmän anhålla om barnens hemförlofvande.

1 dessa anstalter meddelas under fastställd lärotid å söckendagar högst åtta

timmars undervisning.

Berättigade till intagning i skola iför andesvaga äro barn mellan

fyllda sex och icke fyllda nitton år. Afvikelse härifrån kan dock under

vissa omständigheter ske.

G 4

Tyskland.

Undervisningen för alla i offentliga, abnormanstalter intagna elever är

kostnadsfri. För boning, kost ocb vård erläggas för hvarje elev årligen

200 mark. Ingen till upptagning i abnormanstalt, anmäld elev må dock på

grund af medellöshet ur denna uteslutas, hvarför, om omförmälda afgift

ej kan erläggas, lämplig nedsättning i densamma må enligt lärarekollegiets

pröfning beviljas eller också friplats medgifvas.

Hälften af det beräknade arbetsvärdet för arbeten, förfärdigade af

eleverna inom abnormanstalten, fördelas mellan eleverna för att vid afgång

efter afslutad kurs till dem utgifva». Den andra hälften öfverföres till en

särskild understödsfond för afgångna elever.

Vill kommun, förening eller enskild person inrätta abnormanstalt,

skall anmälan därom ske hos öfverstyrelsen för skolväsendet. Önskas för

dylik anstalt understöd af allmänna medel, så, om anstalten eller tillämnad

anstalt befinnes kunna befrämja abnorm sko] ans uppgift och de äskade beloppen

godkännas, beviljas det sökta bidraget efter öfverstyrelsens framställning.

Föreståndare eller föreståndarinna äfvensom lärare eller lärarinna vid

privat abnormskola, som uppfyller de för ordinarie tjänst vid statsnnstalt

fastställda kompetensfordringar och undervisar föreskrifvet timantal, äger

pensionsrätt enligt samma grund, som för lärarepersonalen vid offentlig

abnormskola, enligt förslaget, skall gälla.

Tyskland.

Hvad beträffar andesvagundervisningen i öfriga länder, där densamma

vunnit någon större utveckling och blifvit föremål för ordnande och omhändertagande

från det allmännas sida, hade Tyskland, hvarest år 1891

antogs finnas andesvaga till ett antal af omkring 60,000, nämnda år omkring

6,000 anstaltsplatser, fördelade på omkring 40 anstalter, af hvilka några

lämnade utrymme för mer än 300 andesvaga.

I anstalterna intagas andesvaga barn vid en minimiålder af i regel

5 a 6 år. De flesta anstalterna äro upprättade och drifva» af inre missionen,

på grund hvaraf föreståndarne oftast åro präster. Blott få äro statsanstalter.

Prägeln af privat välgörenhetsanstalt hvilar därför naturligen

öfver största delen af dem, och på de flesta ställen råder ringa sympati

för att staten skall öfvertaga desamma. Andesvagväsendet anses ännu icke

moget för att glida in i mera fasta statsformer, men något större

kontroll och stöd från statens sida är man dock i regel ense om att önska.

65

Endast i konungariket Sachsen är skoltvång med afseende å andesvaga

infördt, men till följd af förhållandena har denna lagstadgade skolplikt däi

ännu knappast stor betydelse.

Tyskland omfattar alla arter af andesvaga med nästan lika stort intresse,

hvarför också de tyska anstalterna ofta hysa skolbarn, asylister och

arbetsföra inom samma murar.

Hvad angår åtgärderna för de andesvaga i Tysklands särskilda delar,

hafva blott för konungarikena Preussen och Sachsen samt storhertigdömet

Baden något utförligare uppgifter stått kommitterade till buds.

Ehuru i Preussen, likasom annanstädes, undervisningen af andesvaga

och epileptisk^ barn ännu icke blifvit fullständigt ordnad, befinner sig

densamma dock därstädes i snabb utveckling. Sammanlagdt funnos enligt

tillgängliga upplysningar år 1891 — förutom en anstalt för andesvaga af

judisk börd — 34 anstalter, af hvilka de äldsta datera sig från 1840-talet.

Af de andesvaga, som voro intagna i dessa anstalter, befunno sig 1,135 gossar

och 763 flickor eller tillhopa 1,898 i skolåldern. Undervisningen försiggick

i 108 undervisningsklasser, af hvilka 79 voro gemensamma för gossar och

flickor, 17 afsedda endast för gossar och 12 för flickor. Vid anstalterna

voro anställda 28 lärare, 34 lärarinnor, 34 manliga och 10 kvinnliga

biträdande lärare samt 38 handarbetslärarinnor. Undervisning meddelades

i allmänhet i folkskolans vanliga ämnen, hvarjämte eleverna erhöllo utbildning

i åtskilliga praktiska sysselsättningar, såsom landtbruks- och trädgårdsarbeten,

snickeri, korgtnakeri, bokbinderi, mattväfnad, skomakeri, skråddeii,

stickning, sömnad, virkning, väfnad, köks- och lmshållsgöromal m. m.

Omkostnaderna för anstalterna betäckas hufvudsakligen genom kostpenningar

jämte bidrag af staten, provinserna och kommunerna, äfvensom

genom kollekter och frivilliga gåfvor.

Af anstalterna må några af de mera betydande här nämnas. Att

märka härvid är, att uppgifterna gälla för åren 1886 och 1887, enär angående

ifrågavarande anstalter uppgifter för senare tid ej varit kommitterade

tillgängliga.

Anstalten i Schleswig (Erziehungs-Anstalt fur blöd- lind schwachsinnige

Kinder), grundlagd år 1852, är en privatanstalt, fastän stående under

statens uppsikt. 1 densamma funnos 55 manliga och 22 kvinnliga andesvaga,

af hvilka resp. 49 och 18 voro bildbara. Anstalten mottager elever

vid en minimiålder af 5 år.

Hephata vid Märk-Gladbaeh i Rhenprovinsen, uppfostrings- och vårdanstalt

för andesvaga, grundlagd år 1859, är en from stiftelse. Eleverna,

som mottagas vid en minimiålder af 5 år, utgjordes af 124 manliga och

50 kvinnliga andesvaga. Af dessa voro resp. 78 och 27 bildbara.

Preussen.

9

66

I byarna Neinstedt och Thale invid Harzbergen finnes en komplex

af barmhärtighetsanstalter, kallade Neinstedter-anstalterna. Inom dessa

finnas asyler för äldre och yngre, manliga och kvinnliga andesvaga samt

för af epilepsi lidande barn. Anstalterna äro delade i fem olika afdelningar,

af hvilka fyra äro afsedda för andesvaga. Af dessa voro i Elisabetlistiftelsen

med asylen Gottessorge, upprättad år 1861, intagna 150 äldre och

yngre manliga andesvaga, af hvilka 101 voro bildbara. Anstalten, som

mottager andesvaga barn vid en minimiålder af 10 år, åtnjuter statsanslag.

Asylen Kreuzhulfe på slottet Detzel vid Neuhaldensleben, grundlagd år 1864,

hade 6 manliga och 70 kvinnliga andesvaga, af hvilka resp. 6 och 23 voro

bildbara. Minimiåldern vid upptagandet var 6 år. I asylen Kreuzhulfe i

Thale, upprättad år 1876, voro intagna 25 manliga och 140 kvinnliga andesvaga.

Af dessa voro resp. 15 och 102 bildbara. Minimiåldern vid intagandet

var 6 år. I sjuk- och vårdanstalten Gnadenthal i Thale slutligen,

öppnad år 1884, mottagas manliga och kvinnliga patienter, som lida af

epilepsi. Där funnos 80 andesvaga och bland dessa 39 bildbara.

Langenhagen i Hannover (Erziehungs- und Pflege-Anstalt fur geistesschwache

Kinder), grundlagd år 1862 med understöd af Johanniterorden, är

egentligen en privat välgörenhetsanstalt, ehuru den åtnjuter ett årligt statsanslag

af 16,000 mark. Högsta ledningen af densamma utöfvas af en

»Komité zur Errichtung von Idioten-Anstalten zu Hannover». Eleverna,

hvilka kunna intagas vid en ålder af 5 år, utgjordes af 213 manliga och

156 kvinnliga andesvaga, af hvilka resp. 151 och 101 voro bildbaia. Likasom

i alla de äldre tyska andesvaganstalterna finnes äfven här en särskild

afdelning för arbetsdugliga äldre andesvaga.

Kiickenmuhle vid Stettin, upprättad år 1863, är en from stiftelse med

föreningsrättigheter och under förvaltning af ett kuratorium. I densamma,

som mottager elever vid en minimålder af 5 år, funnos 117 manliga och

100 kvinnliga andesvaga, af hvilka voro bildbara resp. 94 och 74. Med

anstalten är förbunden en handelsträdskola.

Scheuem vid Nassau, grundlagd år 1870, är en privatanstalt under

öfveruppsikt af staten. Elevernas antal utgjorde 110 manliga och 76 kvinnliga

andesvaga, af hvilka voro bildbara resp. 60 och 35. Af staten åtnjöt

den understöd med 4,000 mark.

Slutligen torde böra omförmälas den genom magistratens i Berlin

försorg år 1881 öppnade, omsorgsfullt inrättade kommunala andesvaganstalten

i Dalldorf. I densamma voro intagna 96 manliga och 49 kvinnliga

andesvaga, af hvilka resp. 69 och 33 voro bildbara. Såsom minimiålder

vid intagande i denna anstalt är stadgad en ålder af 7 år.

67

I konungariket Sachsen erhålla dess andesvaga medlemmar under- Sachsen.

visning och vård i de båda statsanstalterna för »schwach- und blödsinnige

Kinder» i Grossliennersdorf och Nossen, hvilka trädde i verksamhet år 1889

enligt en förordning af den 1 juni samma år och af hvilka den förra är

afsedd för gossar och den senare för flickor. Dittills hade bildbara andesvaga

af båda könen omhändertagits af den redan ar 1846 upprättade, till

slottet Hubertusburg förlagda anstalten för dylika barn, hvarjämte till utveckling

oförmögna andesvaga barn intagits till vård i en särskild barnafdelning

af en därsammastädes befintlig vårdanstalt. På grund af omförmälda

förordning upphörde uppfostringsanstalten på Hubertusburg och

ersattes af berörda båda anstalter, till hvilka äfven förflyttades de i vårdanstaltens

barnafdelning intagna andesvaga. Orsaken till denna anordning

var, att man fann det olämpligt att genast från början på särskilda anstalter

afskilja bildbara andesvaga från sådana barn, som ansågos oemottagliga

för undervisning, att för båda slagen af andesvaga handledning och

tillsyn vid praktisk sysselsättning erbjödes i större utsträckning vid de nya

anstalterna, särskildt genom en med anstalten i Grosshennersdorf förenad

åkerbrukskoloni, samt att slutligen deri genom upprättande af en anstalt

för gossar och en för flickor åsyftade fullständiga isoleringen af könen ansågs

vara ändamålsenlig.

Grosshennersdorf och Nossen upptaga andesvaga barn redan vid

fyllda 5 år, ehuru många dock intagas senare. De bildbara barnens uppfostran

och undervisning fortgår i allmänhet till konfirmationsåldern, eller

till fyllda 14 år, men där så anses erforderligt äfven längre. Obildbara

kunna få stanna i anstalterna, till dess de på grund af sin kroppsutveckling

icke längre lämpa sig för en barnanstalt. I båda anstalterna meddelas

undervisning i handarbete.

Ar 1889 funnos intagna i Grosshennersdorf 212 andesvaga gossar,

af hvilka 85 undervisades i den förberedande och 17 i den egentliga skolan

samt 152 erhöllo undervisning i slöjd. I Nossen funnos samma tid 144

flickor. Af dessa voro 44 bildbara och intagna i den förberedande

skolan; 84 undervisades i handarbete. Personalen utgjordes vid Grosshennersdorf

af 2 lärare och 12 vårdare och vid Nossen af 2 lärarinnor

och 13 vårdarinnor.

För andesvaga blinda är sörjdt genom en till blindinstitutet i Dresden

hörande för dylika barn afsedd särskild afdelning.

Förutom denna afdelning och de båda statsanstalterna Grosshennersdorf

och Nossen finnas i Sachsen i de större städernas folkskolor särskilda

klasser för abnorma eller i andligt afseende efterblifna barn och därjämte

på flera ställen privata uppfostringsanstalter för andesvaga, såsom i Dresden

68

Baden.

den Schröterska anstalten, Martinsstift i Sohland am Kothstein och anstal

ten »Ebenezer» i Siegmar vid Chemnitz.

I Baden skola enligt lag angående elementarundervisningen den 13

maj 1892 i särskild lag innehållas bestämmelser om undervisnings meddelande

åt sådana barn, som på grund af fysiska eller psykiska fel icke kunna

med framgång begagna sig af undervisningen i folkskolan. Någon sådan

särskild lag finnes emellertid för närvarande icke. Ej heller förekomma

några statsanstalter för undervisning och uppfostran af andesvaga barn.

De för detta ändamål befintliga privata anstalterna äro belägna i Herthen,

Mosbach och Kork.

St. Josefsanstalten i byn Herthen nära Basel grundades år 1879 och

omhänderhafves sedan år 1889 af en förening eller korporation, som står

under ärkebiskopens af Freiburg beskydd. Anstalten, som är katolsk, men

står öppen för alla bekännelser, har till ändamål så väl att vårda och uppfostra

andesvaga barn, som ock att mottaga och varda svagsinta och med

fallandesjuka behäftade af alla åldrar. Anstaltens utveckling har gått i

den riktning, att (len hufvudsakligen blifvit en vårdanstalt för andesvaga

och sinnessjuka. År 1888 bestämdes, att på anstalten skulle tillämpas de

föreskrifter, som gälla privata vårdanstalter för sinnessjuka.

Allt efter sitt olika fysiska eller psykiska tillstånd indelas de. å anstalten

intagna i olika afdelningar, så att epileptiska, svagsinta, bildbara

och obildbara andesvaga, barn och vuxna, män och kvinnor äro inhysta i

olika lokaler, och hvarje sådan afdelning står under särskild uppsikt. Vården

handhafves af systrarna »vom heiligen Kreuz», hvilka hafva sitt »Mutterhaus»

i Ingenbohl.

Omkostnaderna för anstalten bestridas dels utaf afkastningen af föreningens

fonder, hvilka den 1 januari 1893 utgjorde 168,421 mark, dels

af de afgifter, som erläggas för de å anstalten intagna vare sig af dessas

anhöriga eller af vederbörande kommun, och dels af frivilliga bidrag^ Arsafgiften

är i regel för barn 220 mark och för vuxna 300 mark. Är 1892

belöpte sig utgifterna till 140,103 mark. Vid slutet af samma år var antalet

af de å anstalten intagna 379, af hvilka 3 voro mellan 2 och 5 år,

75 mellan 5 och 10 år, 185 mellan 10 och 20 år, 102 mellan 20 och

60 år samt 14 öfver 60 år; den yngsta var 2 år och den äldsta 73 år

gammal. Af i anstalten befintliga andesvaga barn voro 82 bildbara.

Undervisningen af dem, som äro någorlunda bildbara, försiggår dels

i en förberedande skola, dels i den egentliga skolan. Den förra står under

ledning af en syster; och befunno sig i densamma under år 1892 25 barn.

I den egentliga skolan, i hvilken under nämnda år befunno sig 57 barn,

69

meddelas undervisning dels af anstaltens lärare, dels af hufvudläraren i

Herthen. Den förre har tillsynen öfver barnen sig anförtrodd och öfvervakar

dem vid deras lekar o. s. v. Undervisningen omfattar läsning, skrifning

och räkning. I räkning äro barnens framsteg ringa, men däremot

större i skrifning. Därjämte meddelas barnen åskådningsundervisning öfver

olika föremål ur naturen, hushållet o. s. v., hvarvid användes en liten

samling af uppstoppade fåglar, bilder af djur, modeller till hushållssaker,

verktyg o. s. v. Af synnerligt gagn har ett antal kolorerade väggtaflor

varit, hvilka göra barnen bekanta med alla möjliga föremål ur naturen,

familjelifvet, hushållet och handtverkena samt framställa i bilder gamla

och nya testamentets bibliska historia. På religionsundervisningen lägges

stor vikt: hufvudsyftet är därvidlag att bereda barnen till konfirmation

och nattvard.

Äfven öfvas barnen i att sjunga både religiösa och andra sånger,

hvilket alltid gör dem stor glädje och väcker äfven de trögaste ur deras

apatiska tillstånd. En liten teater, där de uppföra små sago- och barnpjeser,

bereder dem stort nöje. Somliga hafva till och med utmärkta anlag

för att lära utantill äfven större stycken. Vackra julpjeser hafva spelats

af barnen och stundom gjort så stor lycka, att de måst gifvas upprepade

gånger. Likaså hafva barnen anordnat vackra lefvande bilder.

De, som ej äro i stånd att mottaga undervisning, hållas till allehanda

kroppsarbeten, såsom olika handtverk, arbete på åkern och i trädgården m. m.;

flickorna öfvas i åtskilliga kvinnliga slöjder och arbeten. Barnen vistas så

mycket som möjligt ute i fria luften. Rymliga lekplatser, särskilda för de

olika könen, finnas invid anstalten, och måltiderna intagas ute, när så

ske kan.

Anstalten i Mosbcich upprättades år 1880 af en förening. Dess

ändamål är att uppfostra och så vidt möjligt utveckla andesvaga barn

om högst 16 års ålder. Fastän hufvudsakligen framgången ur evangeliska

kretsar och på den grund afsedd att verka i evangeliskt kristlig anda, står

anstalten likväl, så vidt medel och utrymme det tillåta, öppen för anhängare

af alla bekännelser.

Den undervisning, som meddelas i anstalten, omfattar hvad som ingår

i folkskoleundervisningen, äfvensom arbeten, hörande till landtbruk,

hushållning och handtverk.

Föreningens inkomster utgöras af dels afkastningen af anstaltens fonder,

dels frivilliga bidrag och elevernas årsafgifter. Dessa senare växla allt

efter de betalandes förmögenhetsförhållanden mellan 200 och 400 mark,

men kunna för obemedlade och fattiga kommuner ytterligare nedsättas.

Under åren 1886 och 1892 erhöll anstalten statsbidrag till ett belopp af

70

Frankrike.

10,000 mark för hvartdera året till betäckande af kostnader för utvidgningsarbeten.

Vidare bidrager staten årligen med 3,000 mark till själfva underhållskostnaderna,

och har anstalten att härför mottaga 10 elever, som anvisas

af ministeriet för det inre.

Antalet elever utgjorde år 1892 115, af hvilka 72 voro gossar. Det

förtjänar att anmärkas, att af anstaltens elever flertalet städse varit manliga.

Ar 1889 funnos bland 88 elever 50 gossar, år 1890 bland 103

likaledes 62 gossar och år 1891 73 bland 114.

Omkostnaderna för anstalten under läsåret 1891—1892 uppgingo till

53,305 mk.

Anstalten i Kork för epileptiska barn började sin verksamhet år

1892. Den grundades af en förening, som bildades år 1891 och under år

1892 erhöll »Körperschaftsrechte». Vid anstalten, som är afsedd att vara

en vårdanstalt för epileptiska barn i skolåldern och där blott undantagsvis

barn, som äro mellan 14 och 16 år gamla, vinna inträde, kunna intagas

40 barn, men den är ännu föga besökt. Den ledes i evangelisk anda,

men står öppen för barn af alla bekännelser.

Omkostnaderna bestridas dels genom afkastningen af anstaltens fonder,

dels af frivilliga bidrag och barnens årsafgifter. Dessa växla allt efter

barnens ålder, förmögenhetsförhållanden och anspråk mellan 240 och 600

mark. Dock kunna ålfven pensionärer intagas å anstalten, hvilka för egna

rum och särskilda vårdare betala högre afgifter, mellan 1,200 och 2,400

mark om året.

Föreningen ämnar till budgetterminen 1894—1895 söka statsbidrag:

dels 5,000 mark för en gång ocli dels 3,000 mark årligen; föreningen

skulle å sin sida förplikta sig att mottaga 10 barn, som af regeringen

anvisades.

Frankrike, Schweiz, England och Nordamerikas Förenta

Stater.

Oaktadt Frankrike haft en af andesvagsakens första och mest ansedda

förkämpar, Séguin, har intresset för de andesvaga i detta land icke

bland befolkningen vunnit någon allmän utbredning eller där åstadkommit

upprättande af större, särskilda anstalter för de andesvaga. Af i Frankrike

förefintliga anstalter för ifrågavarande barn må nämnas den i Paris inom

Salpétriéres område belägna, af staden Paris underhållna och af Séguin

grundlagda skola för flickor mellan 7 till 19 år med plats för 100 elever,

samt privatskolan för gossar i Gentilly, nära hospitalet Bicétre, grundlagd

71

år 1847 och inrättad för omkring 55 elever. I flickskolan lägges stor vikt

vid undervisningen i handarbete, hvari en del af flickorna vunnit en

ganska långt uppdrifven skicklighet. Hvad angår undervisningsmetoden,

begagnas den i Frankrike i de flesta skolor för normala barn använda

läsmetoden äfven i andesvagskolorna och anses mycket fördelaktig.

Schweiz står bland de europeiska länderna afgjordt högst med hän- Schweiz.

syn till de andesvagas antal, som väl icke är fullt kändt, men anslogs år

1891 till ungefär 30,000 på en befolkning af omkring 2 millioner människor.

Man väntade sig därför, att arbetet för de andesvagas vård och utveckling

skulle hafva hunnit långt framåt här i kretinernas hemland, hvarest

Guggenbiihl utöfvade sin för så många andra länder fruktbringande verksamhet.

Sådant är emellertid ingalunda förhållandet. Anstalten på Abendberg

förlorade efter få år folkets förtroende till följd af det vårdslösa sätt,

hvarpå densamma sköttes, och på samma gång förlorade ock allmänheten

sin tro på saken. Under det andra länder efter det från Schweiz gifna föredömet

kraftigt arbetat för de andesvaga, har man i Schweiz varit så godt

som overksam. Först på senare tiden har man åter börjat gripa sig saken

an. Det torde ej kräfvas litet arbete, innan i Schweiz blifvit sörjdt för det

stora antal andesvaga, som äro i behof af uppfostran och vård. Enligt

för år 1891 tillgängliga uppgifter, funnos icke flera än 6 små privatanstalter

med tillsammans omkring 180 platser, hvartill kommer en ny stor och

omsorgsfullt inrättad anstalt för epileptiska barn.

Hvad slutligen angår England och Nordamerikas förenta stater, England.

hafva dessa länder icke uträttat obetydligt för sina andesvaga.

England är bekant för sina stora, omsorgsfullt inrättade anstalter,

somliga med plats för ända till 2,000 andesvaga. I allt funnos år 1891

7,000 anstaltsplatser för ett sammanlagdt antal af omkring 33,000 andesvaga.

De engelska anstalterna äro först och främst välgörenhetsanstalter,

som upprättats och underhållas hufvudsakligen genom frivilliga gåfvor, medan

staten blott i ringa mån gifver dem sitt stöd. Anstalternas föreståndare

äro oftast läkare ooch deras verksamhet präglas i öfvervägande grad af

praktiska hänsyn. År 1883 antogs i England en lag, hvarigenom förbjöds

intagande af andesvaga på anstalter för sinnessjuka, hvilket under lång tid

visat sig medföra stora olägenheter. I

I Amerika har staten framför de privata upptagit arbetet för de Nordameriandesvaga.

Sträfvandena att väcka offentlighetens intresse för dessa gå i *asstater?ta

Amerika ungefär lika långt tillbaka i tiden som i Europa och stå med

hänsyn till resultaten icke tillbaka därför. En mängd stora, väl organiserade

anstalter, till största delen upprättade och underhållna af staten,

vittna om det amerikanska samhällets vilja och förmåga att stödja

och hjälpa äfven dem af dess medlemmar, som kunna göra endast ringa

eller alls ingen nytta. Ar 1891 funnos sammanlagdt omkring 5,000 anstaltsplatser,

men enligt räkning år 1880 antogos de andesvaga utgöra ungefär

76,000 på en befolkning af 50 millioner. De amerikanska anstalterna

tillhöra de »stora» anstalternas klass, som sätta gränsen för platsantalet

till 800—900. De hafva hufvudsakligen omhändertagit för undervisning

mottagliga barn, men under de. senare åren har man äfven upprättat anstalter

för asylister och arbetsföra andesvaga. För medellösa betalar staten

kostnaderna för underhållet på anstalterna med undantag af utgifterna för

beklädnad.

Allmän motivering.

Begreppet andesvaghet.

Många försök att definiera begreppet »idioti» eller »andesvaghet» hafva Begreppet

blifvit gjorda, utan att man dock lyckats erhålla en definition, som kunnat an“esva9hetvinna

allmännare tillslutning, beroende på svårigheten att finna ett gemensamt

uttryck för den mångfald af former, hvarunder idiotien eller andesvagheten

framträder.

Lämpligast synes emellertid vara att, i likhet med hvad den i Danmark

den 15 september 1888 tillsatta kommission för utarbetande af förslag

till ordnande af döfstum- och andesvagundervisningen i nämnda land föreslagit,

såsom andesvag beteckna hvarje person, barn eller vuxen, som lider

af en fortvarande sjuklig svaghet (eller brist) i själsförmögenheterna, hvilken

svaghet (eller brist) är medfödd eller uppkommen i barndomen (före

puberteten).

Det torde vara riktigast att sätta åldersgränsen för sjukdomens uppkomst

vid puberteten och icke, såsom vanligtvis är fallet i de äldre begreppsbestämningarna,

inskränka den till »den tidigare barndomen», emedan,

enligt hvad erfarenheten visat, fall af andesvaghet stundom förekomma, som

utveckla sig i de senare barnaåren och som i hela sitt uppträdande och

förlopp äro ganska lika dem, som uppstå i de tidigare åren, hvarför de

ock i praxis hänvisas till samma behandling, som gäller för de andesvaga.

De inordnas icke bland de sinnesjuka, till hvilka däremot de under och efter

puberteten uppkomna fall af psykisk svaghet hänföras.

Ordet andesvaghet bör användas såsom gemensam beteckning för

samtliga grader och former af sådan fortfarande sjuklig psykisk svaghet,

som är medfödd eller uppkommen i barndomen före puberteten, i stället

för de vanligen nyttjade uttrycken: sinnesslöhet, sinnessvaghet, svagsinthet

o. s. v., i synnerhet som dessa uttryck ofta gifva anledning till oklarhet i

uppfattningen och äro ägnade att missleda. Framför allt bör ordet idioti,

10

74

som begagnas dels såsom allmänt uttryck för alla grader af svaghet i själsförmögenheterna,

dels blott för de svåraste fallen däraf, öfvergifvas, då i

detta ord i allmänna språkbruket inlagts något osympatiskt och föraktligt.

Att draga en skarp gräns emellan det svagt begåfvade normala och

det andesvaga barnet låter sig icke göra. Många fall möta, inför hvilka

till och med den sakkunnige står villrådig, enär han icke kan utan en tids

noggrann observation gifva ett bestämdt svar. I allmänhet torde dock härvid

den regel kunna uppställas, att hvarje barn, som på grund af svag

begåfning icke kan tillgodogöra sig undervisningen, sådan den meddelas i

skolor för normala barn, hänföres till de andesvaga för att erhålla en för

dessa lämpad behandling och vård.

Det torde emellertid kunna antagas, att berörda tvifvelaktiga fall,

som stå på gränsen mellan det till själsförmögenheterna friska, men svagt

begåfvade, och det själssjuka, andesvaga barnet, skola blifva allt sällsyntare,

ju störx*e erfarenheten och kännedomen blifva om så väl det sjuka som

det friska barnets själslif.

Äfven mellan andesvaga och sinnessjuka visar det sig ofta svårt att

draga en bestämd gräns, i synnerhet då fråga är om vuxna personer.

Detta är naturligt, då bådadera tillhöra samma gemensamma grupp: personer,

lidande af hjärnsjukdom. Skillnaden år blott,- att hjärnsjukdomen

träffat den andesvage antingen i fosterlifvet eller i barndomen, alltså på

en tidpunkt, då hjärnan och det af densamma beroende själslifvet ännu

befunno sig på ett icke fullt utveckladt stadium, medan den sinnessjuke

genomgått en i hufvuddragen normal andlig utveckling och, först sedan

själslifvet blifvit utveckladt, drabbats af hjärnsjukdomen.

Bägge grupperna förete många likheter, men i det stora hela äro

de dock så skilda, att det måste anses riktigt, att andesvaga icke upptagas

i anstalterna för sinnessjuka.

Själfklart är, att den uppställda åldersgränsen, puberteten, icke utgör

någon absolut gräns mellan de båda grupperna. Pubertetens inträde kan i

och för sig icke sättas till någon alldeles bestämd tidpunkt, och om än andesvagheten

är den vida öfvervägande formen för barnaålderns psykoser, förekomma

dock stundom hos normalt begåfvade barn psykiska sjukdomar,

som i sitt uppträdande, förlopp och eventuella återgång till hälsa förhålla

sig som liknande sjukdomar hos vuxna. Härtill kommer, att hos andesvaga

— barn eller vuxna — kunna som komplikation till andesvagheten

uppträda andra, dock i regeln mindre skarpt framträdande former af sinnessjukdom.

Likasom andesvaga böra afvisas från anstalter för sinnessjuka, böra

naturligtvis ock sinnessjuka utestängas från anstalter för andesvaga.

75

Skolpliktighet för andesvaga.

Den fråga, som i afseende å de andesvagas undervisning först framställer

sig, är den, huruvida undervisningen bör vara obligatorisk eller

icke. Då i vårt land folkskoleundervisningen sedan mer än 50 år tillbaka är

obligatorisk, torde icke mycket behöfva ordas om skolpliktighetens gagnelighet

eller nödvändighet. Att den i 1842 års folkskolestadga uttalade grundsats,

att alla i skolåldern varande barn böra till undervisning i skola inställas,

först under den senaste tiden börjat tillämpas äfven på de abnorma

barnen, har helt visst icke berott därpå, att undervisning skulle anses för

dem vara af mindre gagn än för de normala. Tvärtom har man nog länge

insett, att särskildt för de abnorma barnen undervisning just är villkoret

för en något så när mänsklig tillvaro. Egentliga skälet därtill, att så

många af dessa vanlottade så länge varit lämnade åt sitt öde, har tvifvelsutan

varit svårigheten för samhället att åt de olika slagen af abnorma barn

bereda tillgång till undervisning, enär denna kräfvcr särskilda och dyrbara

anstalter. I den mån samhället sett sig i stånd att fullgöra sina plikter

äfven mot de abnorma barnen, hafva emellertid äfven för dem uppfostringsanstalter

upprättats. Sålunda är numera genom lag undervisning tillförsäkrad

hvarje döfstumt barn, och beträffande de blinda hafva kommitterade redan

haft tillfälle att i sitt underdåniga betänkande den 19 december 1893 framhålla

behofvet af skoltvång jämväl för sådana barn. I fråga om de andesvaga

barnen kan, efter kommitterades åsikt, icke sägas annat, än att de,

i saknad af undervisning, äro i åtminstone lika sorgligt läge som öfriga

abnorma barn och således hafva samma behof af uppfostran som dessa och

samma rätt till undervisning, för så vidt de vid pröfning befinnas vara därför

mottagliga.

Men utan att skoltvång genom lag föreskrifves, skola helt visst,

hädanefter som hittills, många andesvaga icke komma i åtnjutande af denna

förmån, antingen i följd af åtskilliga föräldrars eller målsmäns likgiltighet,

okunnighet eller fattigdom, eller på grund af en falsk föräldrakärlek, som

icke så sällan endast motvilligt öfverlämnar barnen åt en uppfostringsanstalt,

äfven då denna gjort sig känd såsom god. Utan skoltvång skall,

äfven i de fall då vederbörande hvarken sakna vilja eller förmåga att

fullgöra sin plikt i detta afseende, säkerligen ett icke ringa antal andesvaga

barn alltför sent anmälas till intagning i skola, hvarigenom utsikten till

vinnande af något egentligt resultat af undervisningen i väsentlig grad förminskas.

Från hvilken synpunkt frågan än betraktas, synes stadgande af

Skolpliktighetens

nödvändighet.

70

Skolpliktighetens

omfattning.

Tiden för

skolpliktighetens

inträde.

Tiden för

skolpliktighetens

upphörande.

skolpliktighet äfven för de andesvaga barnen i skolåldern icke kunna vara

annat än i högsta måtto önskligt.

Tager man härefter i betraktande, hvilka i skolåldern varande andesvaga

barn, som böra vara pliktiga att deltaga i undervisningen i andeskolan,

är det tydligt, att undantag bör göras med afseende å dem, som

bevisligen erhålla nöjaktig undervisning genom föräldrars eller målsmäns

försorg i hemmet eller annanstädes, såsom redan är fallet t. ex. i fråga

om de döfstumma barnen. Befriade från undervisning i andesvagskola

böra äfvenledes de barn vara, som äro döfstumma eller blinda, eller på

samma gång döfstumma och blinda, och hvilka, för så vidt de visa sig

vara bildbara, i skolor för döfstumma eller blinda böra åtnjuta undervisning.

Slutligen böra tydligtvis äfven sådana andesvaga barn undantagas,

hvilkas tillstånd enligt läkareintyg hindrar deras intagning i skolan, såsom

fallet torde vara med ett icke ringa antal barn. Alla öfriga barn i skolåldern,

som hafva så ringa fattningsgåfva, att de icke kunna i folkskola

tillgodogöra sig den undervisning, som där meddelas, böra intagas i andesvagskolans

försöksafdelning, för att där må utrönas, huruvida de äro bildbara

eller icke, hvarefter de i förra fallet skola åtnjuta undervisning, men

i det senare fallet från skolan utskrifvas.

Vid hvilken ålder skolpliktigheten bör inträda, är den fråga, som

vidare framställer sig. I fråga om andesvaga är förhållandet det samma som

beträffande öfriga abnorma, eller att mottagligheten för undervisning i regeln

är större i de yngre åren än sedermera. Då det äfven är af vikt, att skolundervisningen,

som är gemensam för gossar och flickor, icke utsträckes till

den ålder, då faror lätt uppstå af de bägge könens samvaro, och att skolundervisningen

således är afslutad vid sjuttonde eller adertonde lefnadsåret,

synes icke något skäl förefinnas att uppskjuta undervisningens början längre

än oundgängligt är. Vid nämnda ålder böra dessutom de bildbara andesvaga

börja att genom arbete bidraga till sin utkomst. Tiden för skolpliktighetens

inträde anse kommitterade därför lämpligen kunna bestämmas

lika med hvad som gäller icke blott för normala barn utan äfven för döfstumma,

eller från och med det år, under hvilket barnet fyller sju år.

Då emellertid somliga barn äfven vid denna ålder kunna vara alltför outvecklade

eller eljest svårighet för intagning i skola för dem då kan möta,

bör, i likhet med hvad jämväl i undervisningsanstalter för normala och

döfstumma barn är fallet, uppskof med skolpliktighetens inträde få äga rum

till det år, under hvilket barnet fyller nio år, dock endast efter vederbörande

skolstyrelses bepröfvande.

Lärokursens längd i andesvagsskolorna har hittills varit ganska olika.

I betraktande af de många svårigheter, som äro förenade med den ande

-

77

svages undervisning, den långa tid, som erfordras för hans väckande, och

de små steg, som vid hans undervisning kunna tagas, anse kommitterade

skoltiden för bildbara andesvaga icke kunna sättas lägre än i allmänhet till

åtta år, eller samma tid som i regel kräfves för öfriga abnorma barns undervisning.

Att någon förlängning behöfver medgifvas, därest t. ex. barn

under skoltiden träffas af sjukdom, eller då barnet skulle hafva väsentlig

nytta af något års förlängning, säger sig själft. En förkortning af skoltiden

bör däremot naturligtvis äga rum, därest barnet på kortare tid än

den vanliga nått deri utveckling, att det kan från skolgång befrias. Äfvenledes

bör lärotiden förkortas, då barn, utan att vara alldeles obildbart,

dock visar sig vara så ringa begåfvadt, att dess fortsatta vistelse i skolan

skulle vara utan gagn, i hvilket senare fall det dock först efter inspektörens

hörande torde böra få ur skolan utskrifvas. föreskrifter.

För förverkligandet af stadgandet om skol pliktigheten torde, i likhet

med hvad som redan äger rum med afseende på de döfstumma barnen,

böra bestämmas, att andesvagskolans styrelse från skolrådet i hvarje församling

inom distriktet å viss tid årligen skall bekomma fullständig förteckning

å alla andesvaga i skolåldern samt i öfrigt erforderliga upplysningar,

äfvensom att, med iakttagande af föreskrifna formaliteter, barnen

böra, för den händelse föräldrar eller målsmän skulle vägra utlämna dem

till undervisning, öfversändas till skolan för att där undervisas. Totalantalet

Att erhålla noggranna uppgifter angående antalet andesvaga inom aiuesia9avårt

land möter stora svårigheter. De officiella siffror rörande dessa, som

finnas tillgängliga, äro mycket ofullständiga. Det ligger ock i sakens natur,

att exakta siffror med afseende å de andesvaga icke lätt skola kunna

erhållas, då ju själfva begreppet andesvaghet (idioti, sinnesslöhet) ej kan fullt

noggrannt bestämmas. På grund häraf utgå äfven de flera hundra personer,

som skola lämna primäruppgifterna till de statistiska beräkningarna, helt

naturligt ej från samma uppfattning vid afgörandet af frågan, hvilka böra

till andesvaga hänföras. Särdeles belysande i detta hänseende är iakttagandet

af de till närmare ett hundratal uppgående olika uttryck, som i de af

vederbörande ^till] "statistiska centralbyrån ingifna förteckningar begagnats

för att angifva abnormitet*med afseende å själsförmögenheterna.1

1 Till »idioter» hafva vid 1880 års folkräkning hänförts personer, om hvilka i längderna

begagnats något af följande uttryck: mindre vetande, fånig, svagt förstånd, enfaldig,

mindre för sig, klen till förståndet, nära idiot, halfidiot, fjantig, klent förstånd, fjoskig, mindre

begåfvad, balffånig, svår fattningsgåfva, mindre vettig, småsint, klent begrepp, svaga naturgåfvor,

stupidus, något fånig, nästan fånig, fåkunnig, ovetande, medvetslös, ringa förstånd, saknar

den uödtorftigaste förståndsgåfva, brister på förstånd och talförmåga, blödsint, djurisk idiot,

fnoskig, minnessvag, förstår intet, hör och^förstår litet, något blödsint, vanför till kropp och sinne,

utan fattuiugsgåfva, har få pund, begreppslös, ovanligt klent förstånd, svag till själsutvecklingen,

78

Antal skolplatser.

Enligt folkräkningen den 31 december 1890 skulle sammanlagda antalet

andesvaga i vårt land utgöra 7,619, i ålder och med fördelning inom

de särskilda länen, som tab. 1 och 2 närmare utvisa. Det torde emellertid

vara otvifvelaktigt, att detta antal är icke obetydligt lägre än det verkliga.

Särskildt torde uppgifterna beträffande de yngsta åldersperioderna vara

mycket ofullständiga. Då vanligen såsom andesvaga endast anses de personer,

livilkas sinnessvaghet är medfödd eller uppkommen under barndomen,

borde det relativa antalet andesvaga egentligen redan i barndomen

vara ungefärligen lika högt som i följande åldrar, då ju nästan inga nya

tall under lifvets fortgång tillkomma. De låga talen, som uppgifvits för

grupperna 0—5 och 5—10 år och jämväl för gruppen 10—15 år (se tab. 3),

synas därför antyda, att uppgifterna för de tidigare åldersperioderna icke

ernått önskvärd fullständighet, hvilket i ej ringa mån torde hafva sin grund

dels i svårigheten att under de första lefnadsåren kunna bestämdt konstatera

andesvaghetens förekomst och dels i många föräldrars obenägenhet att

angifva sina barn såsom andesvaga.

Såsom synes af tab. 4, 5 och 6, med afseende å hvilka är att märka,

att siffrorna för åren 1874 och 1875 icke kunnat erhållas på annat sätt än

genom beräkning af medeltalet för år inom åldersperioden 15—20 år, utgjorde

år 1890 antalet andesvaga barn inom åldersgrupperna 7—14 år,

8 —15 år och 9—16 år resp. 926, 1,066 och 1,193, eller i medeltal 1,062.

Denna sistnämnda siffra borde, under förutsättning att uppgifterna vore

tillförlitliga och att barnen i allmänhet koinme att intagas i skolorna i åldern

7—9 år, beteckna antalet skolpliktiga barn. På grund af hvad ofvan anförts,

måste emellertid denna siffra antagas icke obetydligt understiga den

verkliga. Att så måste vara förhållandet framgår dessutom af en jämförelse

med det resultat, som erhölls vid den räkning, som i början af år 1886

föranstaltades för att utröna, huru många andesvaga i skolåldern funnos

i vårt land. Enligt denna räkning funnos vid slutet af år 1885 andesvaga

barn i åldern mellan fyllda sju och fyllda fjorton år till ett antal af 1,472,

hvilken siffra dock, äfven den, ansågs vara för låg. Det är icke troligt,

att antalet minskats under de fem år, som ligga emellan de båda räkning

småfånig,

inskränkt förstånd, oförståndig, svaga själsgåfvor, svaga själskrafter, svag till begreppet,

svagt vetande, tölpig, vanlottad, högst klena själsfömögenheter, utan begrepp, halffjoskig, småfjoskig,

mera djur än människa, utan minne, minnesslö, klen tankegåfva, klent hufvud, mycket svaga

gåfvor, vek till lynnet. Dessutom hafva till idioter räknats barn, till öfriga sinnessjuka åter

äldre personer, om hvilka användts något af uttrycken: svagsint, sinnesslö, slö, periodiskt

svagsint, svag, menlös, förståndssvng, slösint, slö till förståndet, svag till sinnet, sinnesklen,

stundom svagsint, klen till sinnet, nästan svagsint, svag till kropp och själ, utan förstånd,

något svagsint, något sinnesslö, något svag, saknande förstånd, tungsint, hälft svagsint, klent

sinne, hufvudsvag, tidtals fånig.

79

arna, och uppgifterna för år 1885 måste anses så till vida tillförlitligare

än de för år 1890, som sistnämnda uppgifter lämnades i sammanhang med

den allmänna folkräkning, hvilken då ägde rum, under det att uppgifterna

för år 1885 insamlades särskild! för utrönande af antalet andesvaga i skolåldern

vid 1885 års utgång. Med afseende härå och då uppgifterna för

de senare åldersperioderna måste antagas vara pålitligare än de för de tidigare,

torde man, vid beräkning af antalet andesvaga barn i skolåldern,

komma verkliga förhållandet närmast genom att inom åldersperioden 7—16

år utgå från antalet för det femtonde eller sextonde lefnadsåret eller siffran

192 (se tab. 4). Tages denna siffra såsom medeltal för hvarje år inom skolåldern

och sättes denna till åtta år, skulle sålunda antalet skolpliktiga

andesvaga barn utgöra 1,536. Fastän äfven denna siffra, som med ungefär

ett sextiotal öfverstiger det för år 1885, möjligen är för låg, torde man

dock för närvarande ej kunna komma till någon siffra, som mera närmar

sig det verkliga antalet än denna, hvilken sålunda synes skäligen kunna

läggas till grund för den beräkning, som här är behöflig.

Beträffande härefter frågan, huru många af detta antal kunna antagas

vara mottagliga för undervisning, måste man äfven här af helt naturliga

orsaker nöja sig med endast sannolikhetsberäkningar.

I skrifvelse den 30 december 1892 till statsrådet och chefen för

ecklesiastikdepartementet antager dåvarande inspektören öfver anstalterna

för andesvaga barns vård i rikets landsorter, professorn N. G. Kjellberg,

med stöd af den erfarenhet, som dittills vunnits, att af de i skolåldern

befintliga andesvaga barnen åtminstone hälften kunde anses vara

bildbara. Fråga är, om icke denna beräkning är för lag. Undervisningen

af andesvaga barn har ännu icke i vårt land hunnit mer än öfver de första

stegen. Ju mer undervisningen fullkomnas och ju ändamålsenligare lärareutbildning

erhålles, desto bättre resultat torde kunna vinnas; och antagligt

är, att åtskilliga af de barn, hvilka för närvarande anses icke bildbara, skola

visa sig mottagliga för undervisning, då bättre kännedom förvärfvats om,

huru de skola behandlas. I en uti styrelsens för sinnesslöa barns vård

berättelse för år 1886 intagen »statistisk redogörelse för de 107 lärjungar,

hvilka under åren 1870—1885 erhållit vård och undervisning i skolan för

sinnesslöa barn i Stockholm» (af med. doktor Sigurd Loven) anföres, hurusom

af de under de första åtta åren af skolans verksamhet intagna 51 lärjungar

blott 19 voro bildbara, medan af under perioden 1878—85 intagna

56 elever ej mindre än 38'' visat, sig bildbara. Att antalet bildbara sålunda

stigit, tillskrifves visserligen den omständigheten, att under sistnämnda

period omsorgsfullare urval med afseende på inträdessökande ägt rum, men

äfven de ökade och bättre lärarekrafterna.

80

Antal platser

i arbetshemmen.

Antal asylplatser.

Antalet bildbara andesvaga synes därför icke böra beräknas lägre än

till inemot två tredjedelar af alla andesvaga.

Af det beräknade antalet barn i skolåldern torde omkring 2 %, eller

ungefär 30, kunna antagas utgöra antalet andesvaga barn, hvilka samtidigt

äro döfstumma eller blinda samt befunnits vara i döfstum- eller blindskola

bildbara. Af återstoden skulle något mer än V3 utgöras af obildbara, af

hvilka de flesta åtminstone någon tid skulle undergå pröfning i skolans

försökningsafdelning. Då till följd af sjukdom eller annan anledning åtskilliga,

såväl bildbara som obildbara, barn icke lämpligen kunna deltaga

i skolundervisningen, torde man kunna beräkna antalet af dem, som skulle

samtidigt i skolan undervisas, till omkring 1,000.

Hvad angår antalet platser, som skulle vara behöfliga i arbetshemmen,

så om än en del af de andesvaga, hvilka efter slutad skolkurs äro

färdiga att lämna skolan, kan antagas hafva hunnit erhålla den utbildning

af sina själs- och kroppsförmögenheter, att de kunna försörja sig

själfva eller i afsevärd män därtill bidraga, och om än en del af dein kan

antagas i föräldrahemmet finna lämplig sysselsättning och tillfälle till vidare

utbildning af i skolan förvärfvad arbetsskicklighet, torde dock det stora

flertalet vara i behof af den ytterligare utbildning till själfverksamhet, som

arbetshemmen äro ämnade att gifva. Kommitterade hafva trott sig kunna

antaga, att af de andesvaga, som årligen lämna skolan, åtminstone omkring

66 % komma att begagna sig af arbetshemmen. Om i medeltal 115

till 125 andesvaga efter slutad kurs årligen afgå från skolorna, skulle alltså

hela antalet af dem, som samtidigt komine att vistas i arbetshemmen, under

förutsättning att de stanna där fem år, belöpa sig till högst 415.

Af ofvan angifna totalantalet andesvaga i vårt land, eller 7,619,

hafva kommitterade antagit vid pass en tredjedel utgöras af sådana, som

icke äro mottagliga för uppfostran och undervisning och för hvilka sålunda

omsorgen måste inskränkas till yttre vård. Antalet asylister skulle alltså

kunna antagas i rundt tal, lågt beräknadt, utgöra 2,500—2,600. Det kan

naturligtvis icke blifva fråga om att bereda alla dessa plats i asyler. Kommitterade

hafva icke ifrågasatt, att asyltvång skall införas, och asylrätt eller

rätt för hvarje obildbar andesvag att erhålla inträde på asyl kan enligt

kommitterades åsikt ej heller blifva tal om. Med afseende å en del af

dessa andesvaga förefinnes icke någon absolut nödvändighet till intagning

å anstalt. Lugna individer, ofarliga för sin omgifning, fria från

krampanfall eller andra störande komplikationer, kunna utan vidare olägenhet

vårdas i hemmen. Annorlunda förhåller det sig däremot med sådana,

som genom orenlighet, krampanfall, stor kroppslig eller andlig hjälplöshet,,

benägenhet för sexuella utsväfningar eller våldsamhet blifva en tryckande

81

börda, särskildt för de fattiga hemmen, och som kunna vara för sin omgifning

farliga. För alla dessa måste plats a anstalt beredas.

Att med någon grad af tillförlitlighet bestämma den inbördes storleken

mellan dessa två grupper låter sig svårligen göra. Kommitterade

anse sig emellertid, med ledning af de beräkningar, som i andra länder,

särskildt i Danmark, i sådant afseende ägt rum, böra beräkna antalet af de

asylister, som äro i behof af vård å anstalt, till inemot tre fjärdedelar af hela

antalet, i synnerhet som detta antal i och för sig måste anses ganska lågt

och det är‘af vikt att vid uppförande af asylbyggnader utrymmet icke inskränkes

för mycket, Det antal asylplatser, som hos oss skulle erfordras,

skulle således kunna antagas i rundt tal uppgå till omkring 1,800.

Undervisningen.

Målet för undervisningen — när denna tages i sin vidsträcktaste

omfattning — är i skolan för andesvaga väsentligen detsamma som i den

allmänna, folkskolan. Den har nämligen till syfte att rikta barnens vilja

till det goda och befästa den däruti, att meddela dem sådana insikter

och färdigheter, som ingå i den allmänna folkbildningen, att öfva dem i

sådana praktiska arbeten, som för deras utbildning och framtida verksamhet

äro af synnerlig betydelse, samt att genom och under detta främja en

allsidig utveckling af deras själs- och kroppskrafter. Men till följd af de

andesvaga barnens oförmåga att, göra sig boklig undervisning i någon större

utsträckning verkligt till godo, och då det för deras kommande lif är

synnerligen viktigt, att de redan under skoltiden förvärfva sa stor arbetsskicklighet

som möjligt, bör i skolan for andesvaga den formella utdaningen

kraftigare betonas och större utrymme gifvas åt de praktiska arbetena

än i den allmänna folkskolan. Det senare slaget af arbete har därjämte

visat sig vara ett ovärderligt medel för själskrafternas utveckling i rent

formellt afseende, hvilket måste vara ett af hufvudsyftena för den ifrågavarande

skolans verksamhet, så vidt hon nämligen vill gifva de barn, som

åt henne anförtros, en sådan uppfostran, att de, sedan de lämnat skolan,

kunna reda sig på egen hand, så mycket möjligt är med hänsyn till deras

säregna naturliga beskaffenhet.

De läroämnen, som äro upptagna på läsordningen för den allmänna

folkskolan, böra sålunda förekomma äfven i skolan för andesvaga. Likasom

kristendomskunskapen är hufvudämnet i den förra, bör ock i den senare

undervisning först och främst meddelas i kristendom. Kristendomskunskapen

bör vara den medelpunkt, omkring hvilken skolans öfriga läroämnen

grupperas. All undervisning bör hafva till syfte att väcka och utveckla

ll

Undervisningens

ändamål

och medel.

82

Undervisningens

omfattning.

ett sant kristligt lif, hvartill ju ock hör att i de timliga angelägenheterna

vara så dugande och nyttig, soin förhållandena kunna medgifva.

Men äfven om undervisningens mål och medlen för dettas uppnående

äro desamma i de båda ofvan omnämnda skolarterna, skilja de sig åt, när

det blir fråga om omfattningen af den lärokurs, som i dem bör inhämtas.

I de teoretiska läroämnena genomgås i den allmänna folkskolan väsentligen

större kurser, än som kunna medhinnas i skolan för andesvaga. Visserligen

kunna åtskilliga andesvaga barn inhämta jämförelsevis rätt omfattande

lärokurser, åtminstone i något eller några kunskapsämnen, och exempel

torde ej saknas, att andesvaga hafva fullt nöjaktigt tillägnat sig de för en

vanlig folkskola föreskrifna lärokurserna i de särskilda undervisningsämnena.

Men dessa bilda dock undantag. I allmänhet kunna de andesvaga ej tillägna

sig det kunskapsmått, som är stadgadt för folkskolan. Då härtill

kommer, att de andesvaga barnen ej sällan äro så ensidigt riktade, att de,

under det de kunna göra jämförelsevis goda framsteg i ett läroämne, nästan

alldeles sakna förmåga att tillägna sig äfven det allra enklaste i ett annat,

torde någon för alla gällande lärokurs hvarken böra eller kunna uppgöras,

helst man vid undervisningen, om denna skall bära någon afsevärd frukt,

bör så mycket som möjligt gifva akt på den enskildes anlag och låta honom

fortskrida så långt som möjligt på det område, inom hvilket det för

honom är möjligt att med verkligt gagn komma ett stycke framåt. Beträffande

de praktiska arbetena bör skolan för andesvaga meddela en mer

omfattande undervisning än folkskolan så väl med hänsyn till mångfalden

af de arbeten, hvilka till följd af de andesvaga barnens olika anlag måste

förekomma, som med afseende på den färdighet, de böra förvärfva, på det att

de, sedan de lämnat skolan, måtte kunna ägna sig åt nyttiga sysselsättningar

och därigenom bidraga till förvärfvande af sitt uppehälle. Klart är, att i

skolan tillfälle bör beredas alla dem, som visa anlag för ett handtverk, att

häri utbilda sig. Men då erfarenheten ådagalagt, att endast få kunna förvärfva

så stor skicklighet, att de som handtverkare kunna förskaffa sig sitt

uppehälle, är det af nöden att vid uppfostringsanstalterna hafva tillgång till

arbeten, som äro mer lämpade för flertalet, och som kunna erbjuda äfven

de svagare en gagnande sysselsättning och utsikt att i framtiden kunna

med eget arbete åtminstone bidraga till att förskaffa sig hvad till lifvets

nödtorft hör. Sådana arbeten äro jordbruksarbeten, hvilka i allmänhet äro så

enkla, att de af de flesta kunna utföras, men dock öfva stort inflytande på

de intellektuella krafterna. Därtill kommer, att de hafva stor betydelse i

sanitärt hänseende samt utgöra ett värn mot de osedliga lustar, som ofta

utgöra föremål fö)'' uppfostringsanstalternas bekymmer, och som ej sällan

hafva en åggelse i det stillasittande lif och den ensidiga verksamhet, som

83

sysselsättningen med åtskilliga handtverk medför. Häraf framgår önskvärdheten

däraf, att uppfostringsanstalterna för andesvaga barn förenas med ett

jordbruk, som är tillräckligt stort för att bereda dem af barnen, för hvilka

jordbruksarbeten äro företrädesvis lämpliga, nödvändig öfning däri.

I detta afseende torde här få återgifvas hvad kommittén för uppgörande

af förslag beträffande abnormskoleundervisningens ordnande i Finland,

i sitt år 1889 afgifna förslag härom yttrat:

»För elevernas praktiska utbildning hafva bland öfningsämnen upptagits

handtverk och jordbruksarbeten. Det förefaller kommittén själffallet,

att tillfälle bör beredas alla dem, som visa anlag för ett eller annat handtverk,

att häri utbilda sig. Det blir emellertid, såsom erfarenheten ådagalagt,

jämförelsevis endast få, som häri kunna uppnå den skicklighet, att

de på denna väg kunna grunda sin framtida existens. De flesta handtverk

äro för de andesvaga alltför komplicerade och kräfva af sina kikare en

omdömesförmåga, som det stora flertalet af andesvaga aldrig kan nå; dessutom

fordras det, för att kunna upprätthålla konkurrensen med normala

arbetare, energi och själfständighet långt utöfver hvad de flesta andesvaga

kunna prestera. Under sådana förhållanden gäller det att finna arbeten,

som äro mera lämpade för flertalet och kunna erbjuda äfven de svagare

en gagnande sysselsättning och utsikt till framtida utkomst. I dessa afseenden

kunna jordbruksarbeten svårligen af något annat öfverträffas. Det

gifves knappast något slag af arbete, som med större enkelhet i samma

grad förenar egenskapen af lämpliga öfvergångar från lättare till svårare

och mera komplicerade sysselsättningar och som därföre så väl, som dessa,

skulle ägna sig för olika grader af fysisk och psykisk utbildning, och som

uppfostringsmedel äger naturens eget arbete med dess synliga resultat af

arbetarens möda ett oskattbart värde. Jämför man åter jordarbeten med

andra i hygieniskt afseende, så kan man för dessa äfven fysiskt svaga och

slappa individer knappast tänka sig något sundare än efter hvars och ens

krafter afpassad sysselsättning vid jordbruk. Betänker man än vidare, att

andesvagskolan får sina flesta elever från landsbygden, från den kroppsarbetande

klassens leder — enligt 1883 års statistik cirka 94 % — och att

dessa barn utan landtliga sysselsättningar under ett 8-årigt anstaltsuppehåll

skulle blifva i hög grad främmande för sederna och lifvet i sin blifvande

omgifning samt att de flesta senare vid landtbruket skola finna sin

naturliga utkomst, så torde inses, af hvilken utomordentlig betydelse jordbruket

är vid andesvaganstalterna.

Men skola dessa fördelar ernås, så måste vid anstalterna verkligt

jordbruk kunna bedrifvas. En trädgård eller en bit ängsmark är härför

icke nog. Jordbruket vid andesvaganstalten far icke vara blott och bart

84

ett pedagogiskt medel — såsom sådant kunde nog arbetet i en trädgårdstäppa

gå an; utan arbetet skall vara ställdt så, att barnen verkligen kunna

lära sig det, de senare skola lefva af. Den, som haft något med

andesvagas uppfostran att göra, vet hvilken otrolig öfning det fordras, för

att ett sådant barn skall uppnå färdighet äfven i de enklaste handgrepp.

Och huru enkla än jordbrukarens arbeten kunna synas, så fordras dock

årslånga öfningar, förrän den andesvage i bondens tjänst kan göra sin

kraft nyttig och användbar. Får han icke lära sig detta i anstalten, så

är det fara värdi, att han senare skall få gå utan arbete, ty det finnes så

inånga, som kunna göra det bättre och lättare än han. Den nödiga utbildningen

härför uppnår man emellertid icke på ett litet inhägnadt jordområde,

ty hvilken öfning kan man gifva ett större antal elever vid arbeten,

som äro undangjorda på en eller ett par dagar?»

Denna den finska kommitténs uppfattning anse kommitterade vara

väl grundad och äga full giltighet äfven för förhållandena i vårt land.

Andesvagskolans organisation.

skolans or g a- Många andesvaga barn äro, såsom nämnts, utan förmåga till utveck

nisation.

ling, otillgängliga för alla själsbildande inflytelser. Sådana barn hafva ej sin

plats i skolorna för andesvaga utan böra öfverlämnas till asylerna för att

erhålla det skydd och den vård, hvaraf de äro i så stort behof. Stundom

ligger det i öppen dag, att ett barn icke är bekvämt för samlifvet i en skola

och för deltagande i arbetet därstädes. Det bör då omedelbart intagas i

asylen. Men med flertalet andesvaga barn förhåller det sig så, att på förhand

ej kan afgöras, om det är bildbart eller icke. Genom en särskild pröfning

måste utrönas, huruvida barnet är oemottagligt för alla uppfostrande inflytelser,

eller om hos detsamma finnas några anlag, som kunna väckas

och utvecklas. Denna pröfning får ej bestå i en eller annan timmes

examen eller på annat sätt verkställd undersökning, ty det åtgår ofta lång

tid, innan ett aidag upptäckes och väckes till lif. Ej heller kan den[ifrågavarande

pröfningen verkställas af hvem som helst utan endast af fackmannen,

som ofta måste använda all sin skicklighet, all sin erfarenhet och

allt sitt tålamod för att kunna framlocka de själsanlag, som möjligen förefinnas.

Häraf framgår, att pröfningen, om ett andesvagt barn är mottagligt

för bildning eller icke, måste äga rum i uppfostringsanstalten, och att till

denna för den skull bör höra en profklass, hvars hufvudsakliga’ uppgift

bör vara dels att utröna barnens bildbarhet, dels ock att förbereda dem af

barnen, hvilka befinnas bildbara, för undervisningen i den egentliga upp

-

85

fostringsanstalten. De barn, som pröfvas vara obildbara, utskrifvas ur

skolan, och de öfriga uppflyttas i själfva läroanstalten. Vanskligt är att

säga, hur lång tid ett barn behöfver kvarstanna i profklassen, enär de

andesvaga barnen vanligen äro hvarandra mycket olika. Det torde dock

kunna antagas, att en tid af två år i allmänhet är tillräcklig för att utröna,

om ett barn är bildbart, och att göra det skickligt att mottaga ,

egentlig undervisning. Därför bör läroanstalten äga rätt att tva år uppbära

statsbidrag till bestridande af kostnaderna för de i profklassen intagna

barnens underhåll och uppfostran.

I profklassen böra öfningarna gå ut på att gifva barnen: herravälde

öfver musklerna, att vänja dem att göra säkra, kraftiga rörelser i stället

för de famlande, som ofta åtfölja andesvaghet, att öfva de yttre sinnena,

att stegra språkförmågan, att uppöfva iakttagelseförmågan, att. bibringa

dem de första föreställningarna samt att framlocka yttringar af ett medvetet,

behärskadt viljelif. De härtill lämpligaste medlen torde vara åskådningsöfningar,

med '' syfte att. lära iakttaga och igenkänna former, färger,

andra, egenskaper, stofter, verktyg, redskap och föremål; verksamhets- och

gymnastiska öfningar; sång och lekar; ljud- och talöfningar; enkla handarbeten

m. m.

Den egentliga skolafdelningen torde böra beräknas för sex år. lill

följd af barnens olika begåfning och deras ofta ensidiga riktning kan och

bör ej någon klassindelning med bestämdt a-fvägda kurser förekomma.

Visserligen måste de barn, som med hänsyn till begåfning och utveckling

stå hvarandra närmast, undervisas tillsammans i grupper eller klasser, men

dessa böra ej vara fasta utan rörliga, så att det barn, som tillhör en grupp

eller klass i ett ämne, kan tillhöra en annan i ett annat. Vidare böra

barnen kunna när som helst flytta från den ena klassen till den andra

och befrias från läsningen af ett ämne, för hvilket det synes ej äga anlag

eller visar något intresse. De undervisningsämnen, som böra förekomma

i denna afdelning, äro: kristendomskunskap, talöfningar, läsning, skrifning,

räkning, åskådningsundervisning, med ämnen hämtade från naturkunnigheten

och geografien, historiska berättelser, teckning, sång, gymnastik, åtskilliga

slag af handarbeten, handtverk, hushållssysslor äfvensom, efter

vederbörande skolstyrelses bepröfvande, trädgårds- eller andra lämpliga

jordbruksarbeten.

Bokliga sysselsättningar och öfningar i praktiska arbeten böra ställas

i det förhållande till hvarandra, att en nödig växling dem emellan uppstår

och ej någon ensidig riktning åt det ena eller andra hållet framkallas.

Dock torde de praktiska anlagen i första hand böra ses till godo och, i

86

den mån intelligensen visat sig svag, större utrymme låmnas åt det praktiska

arbetet.

Första villkoret för att undervisningen af andesvaga barn skall kunna

bed rifva s med framgång är, att man söker göra sig reda för orsaken till

abnormiteten och hur den yttrar sig. Den kan vara medfödd eller sedermera

uppkommen; den kan vara ett arf, hvilket gått genom flera slaktled; den

kan hafva orsakats af en sjukdom eller af någon svårare skada, som träffat

hjärnan; den kan vara en följd af en vårdslösad uppfostran. Anledningen

till abnormiteten och sättet, hvarpå den yttrar sig, måste utöfva ett bestämmande

inflytande på behandlingen af de särskilda andesvaga barnen.

Däraf följer, att några allmängiltiga, detaljerade föreskrifter för undervisningen

af dessa, ej kunna gifvas. Ju mer individuell den blir, ju bättre

resultat medför den. Dock måste vissa allmänna pedagogiska regler tilllämpas

äfven vid ifrågavarande undervisning. Först bland dessa torde

böra ställas den, att undervisningen skall vara åskådlig. Ty genom att

se, höra, lukta, känna, smaka och utföra olika handlingar är det hufvudsakligen,

som det andesvaga barnet kan förvärfva något vetande och lära

att iakttaga och tänka. Häraf inses ock vikten däraf, att man vid undervisningen

af andesvaga har tillgång till en rikhaltig och ändamålsenlig

åskådningsmateriel. Vidare är det af stor vikt, att man vid undervisningen

går från det lättare till det svårare, från det enkla till det sammansatta,

från det konkreta till det abstrakta, från det kända till det okända,

samt att man går endast långsamt framåt. Så vidt möjligt böra alla själens

krafter tagas i anspråk och jämsidigt utvecklas. Detta är så mycket viktigare,

som de andesvaga barnen ofta äro ensidigt riktade, och som det i

allmänhet råder en stor benägenhet att vid undervisning utveckla förståndet

på bekostnad af känsla, fantasi och vilja.

Det andesvaga barnet saknar ofta förmåga att tala antingen helt

och hållet eller till någon del. Det frambringar oartikulerade ljud eller

ord utan något egentligt sammanhang, och i bästa fall har det till sitt

förfogande endast ett ytterst ringa ordförråd. Man måste ofta till stor del

gifva det språket. Härvid torde man till stort gagn kunna i många stvcken

tillämpa det förfaringssätt, som användes, då döfstumma barn skola

lära sig att förstå och använda de normalas språk.

Sättet för andesvagundervisningens anordnande.

imdervixmn- . kommitterade nu öfvergå till frågan, huru en sålunda ordnad

gen en kom- undervisning af de andesvaga, som kommitterade här framhållit såsom

munal angelägenhet.

87

önskvärd, må lämpligast kunna åstadkommas, framställer sig till en början

det spörsmålet, huruvida omsorgen härom bör i främsta rummet läggas på

kommunen eller på staten.

Vid ordnandet af den allmänna folkundervisningen har omsorgen

för beredande af tillfälle till undervisning för de normala barnen blifvit

lagd på församlingen, som ansetts böra utgöra för sig ett skoldistrikt, med

skyldighet att föranstalta om de till distriktet hörande barnens undervisning.

Hvad undervisningen af de blinda beträffar, har staten öfvertagit

icke blott anskaffandet af nödiga lokaler och lärarepersonalens aflönande,

utan äfven omsorgen om barnens underhåll och beklädnad samt i öfrigt

lämnat skolorna det understöd, som för deras behöriga verksamhet funnits

erforderligt, utan att likväl barnens föräldrar och målsmän eller kommunen

fritagits från skyldighet att efter förmåga bidraga till barnens underhåll

och uppfostran. I fråga om döfstumundervisning har man ställt sig på

samma grund, som blifvit följd vid folkskoleundervisningens ordnande, endast

med den skillnad, att den större kommunen, landstingsområdet eller staden,

fått träda i stället för den mindre, församlingen, och därvid jämväl utgått

från delvis bestående förhållanden, i det att redan före denna undervisnings

fullständiga ordnande åtskilliga landsting för sina områden tagit de döfstummas

uppfostran om hand.

Oen sistnämnda vägen anse kommitterade äfven beträffande ordnandet

af undervisning för de andesvaga vara den ändamålsenligaste. Att

lägga omsorgen om denna undervisning liksom undervisningen af de normala

barnen på de särskilda församlingarna, låter sig naturligtvis icke göra,

då antalet andesvaga är jämförelsevis så obetydligt, att i vissa församlingar

icke någon, i andra endast få andesvaga, tillhörande skolåldern, förekomma,

hvarför det är nödigt, att andesvagundervisningen ordnas för vidsträcktare

kretsar, likasom denna undervisnings särskilda beskaffenhet vid dess ordnande

påkallar rikligare tillgångar än dem, öfver hvilka församlingen

förfogar. A andra sidan är antalet andesvaga i hela riket vida större än

antalet blinda — hvilkas undervisning staten i första hand öfvertagit just

af den anledning, att de för dem erforderliga undervisningsanstalter alltid

måste blifva endast ett ringa fåtal, och att dessa anstalters upprättande af

särskilda blindskoldistrikt ansetts möta allt för stora svårigheter — samt

icke blott lika stort som antalet döfstumma, utan öfverstiger till och med

i icke obetydlig mån dessas antal. Vid sådant förhållande har det synts

kommitterade, som skulle den skyldighet, hvilken i afseende på den allmänna

folkskoleundervisningen tillhör församlingarna, lämpligen kunna, hvad

angår andesvagundervisningen, likasom i fråga om döfstumundervisningen,

påläggas landstingen och de städer, hvilka stå utom landstingsinstitutionen.

88

Likasom staten kommit de särskilda församlingarna till hjälp vid

bekostandet af de normala barnens undervisning, så måste statens medverkan

med desto större skäl kunna påkallas, då det gäller att bereda uppfostran

åt de andesvaga. I afseende därå gäller med fullt skäl hvad döfstumkomrnittén

anfört i fråga om statens skyldighet att bidraga till kostnaderna

för undervisningen af de döfstumma. Det ligger alltid i statens

intresse, att dess medlemmar må erhålla uppfostran och undervisning; men

angelägenheten häraf blir så mycket större, när det gäller medlemmar af

samhället, livilka, lämnade åt sig själfva, befinna sig på en i alla afseenden

så outvecklad ståndpunkt, att deras bibehållande därvid kan för samhället

vara förenadt med allvarsamma vådor. Den undervisning, som erfordras

för de andesvaga likasom för öfriga abnorma, är ock af beskaffenhet att, i

jämförelse med undervisningen för de normala, kräfva så betydande uppoffringar,

att till och med de större kommunerna skulle blifva allt för

hardt, betungade, om de skulle bära utgifterna för denna undervisning

ensamma utan annat bidrag än det, som rimligtvis kan påräknas af

barnens föräldrar eller målsmän.

Äfven dessa böra dock, likasom de normala barnens föräldrar eller

målsmän, deltaga i kostnaderna för sina barns uppfostran. Förhållandena

ställa sig emellertid i detta hänseende något olika, då det gäller det andesvaga

och det normala barnet. Det senare vistas i vanliga fall i sitt hem

och njuter där föda och underhåll samt vård å de tider, då det icke

uppehåller sig i den närbelägna skolan. Det andesvaga barnet åter nödgas

oftast, för att erhålla undervisning, vistas å en från hemmet mer eller

mindre aflägsen ort, där bostad och föda, måste för betalning åt barnet

anskaffas. Det är naturligt, att kostnaderna för dess underhåll i det

senare fallet ställa sig vida högre än i det förra och blifva synnerligen

kännbara för de mindre bemedlade eller den klass, inom hvilken, efter hvad

erfarenheten visat, de andesvaga allmännast anträffas. Långt ifrån att under

sådana förhållanden de andesvaga barnens föräldrar torde blifva i tillfälle

att utöfver barnens underhåll bekosta någon del af deras undervisning, är

det att antaga, att i vanliga fall föräldrar och målsmän icke en gång skola

finnas i stånd att bestrida hela kostnaden för barnens underhåll vid skolan.

I regeln kan följaktligen endast ett måttligt bidrag till det andesvaga barnets

underhåll påräknas från föräldrar eller målsmän, hvaremot återstoden

af underhållskostnaden likasom utgifterna för undervisningen torde få’ läggas

på skoldistrikten och staten. Den omständigheten, att skolgången för

de andesva,ira, enligt kommittera,des förslag, skulle blifva obligatorisk, påkallar

äfven, att icke drygare förpliktelser i afseende å barnens uppfostran

åläggas föräldrarna, än som kunna utan allt för stora umbäranden af dem

89

fullgöras. Saknas förmåga därtill, bör fattigvårdssainhällets plikt att bispringa

inträda, i likhet med hvad för dylikt fall stadgas i fråga om folkskolorna

och döfstumskolorna.

Kommitterade anse således, att, i likhet med hvad förhållandet är

beträffande undervisningen af de döfstumma, det bör åligga landstingen och

de städer, som ej i landsting deltaga, att hvar för sitt område vidtaga

nödiga åtgärder för de andesvagas undervisning, samt att kostnaderna för

denna undervisning lämpligen böra mellan staten, landstingen och barnens

föräldrar eller målsmän sålunda fördelas, att

staten bidrager med visst belopp till underhållet af hvarje i andesvagskola

intagen lärjunge, bekostar utbildandet af lärarepersonal för de

andesvaga, äfvensom, i likhet med hvad vid folkskolundervisningen och döfstumundervisningen

sker, vidkännes utgifterna för inspektion öfver andesvagundervisningen

i dess helhet;

föräldrar och målsmän bidraga till barnets underhåll vid skolan med

viss årlig afgift, som efter omständigheterna bestämmes af skoldistriktet,

dock för medellösa eller mindre bemedlade endast till visst bestämdt belopp;

samt

skoldistriktet bestrider öfriga utgifter för lärjungarnas underhåll,

äfvensom för anskaffande af skollokal och materiel, för lärares, läkares och

sköterskors aflöning m. m.

Skoldistrikten.

Såsom ofvan nämnts, anse kommitterade, att i fråga om åstadkommande

af en ordnad undervisning för andesvaga den förpliktelse, som

åligger församlingen gent emot de normala barnen, bör, likasom i fråga om

döfstumundervisningen, öfverföras på den större kommun, hvilken i vårt land

utgöres af landstingsområde eller stad, som ej tillhör dylikt område.

Beträffande omfattningen af de blifvande skoldistrikten beror bestämmandet

däraf naturligtvis på, huru stort antal andesvaga i skolåldern inom

vårt land förefinnes samt huru stora undervisningsanstalterna för dessa

barn anordnas. Man står här inför en principiell fråga, hvarom skiljaktiga

meningar råda, nämligen huruvida små eller stora anstalter för undervisningen

af andesvaga äro att föredraga.

I utlandet är man allmänt af den meningen, att stora anstalter

äro att föredraga framför små. Såsom i det föregående nämnts,

finnas i England anstalter med ända till 2,000 andesvaga, hvilka anstalter

dock omfatta så väl skolor som arbetshem och asyler. 1 våra

12

Skoldistriktens

omfattning.

grannländer har man visserligen stannat vid vida lägre siffror, men dock

ansett anstalterna böra göras så omfattande, att i hvarje skola elevantalet

icke bör vara under 100, men kan gå upp ända till 300. I vårt land

uppgår barnantalet i de flesta andesvagskolorna för närvarande endast till

25 å 30.

Till de små anstalternas förmån anföres, att de kunna lättare anordnas

till större likhet med ett hem, med ett nära personligt och familjärt

förhållande mellan lärare och lärjungar, hvilket alltid är af stor betydelse

och särskildt i fråga om abnorma barn. I större kasernartade anstalter

måste uppfostran i hög grad försvåras. Därjämte äro små anstalter i

hygieniskt afseende att föredraga, i det att sjukdomar, särskildt af epidemisk

natur, äro lättare att i dem förebygga eller begränsa till ett ringare antal

barn, än i större anstalter. Att små anstalter ställa sig dyrare än större

torde väl vara en sanning, men gent emot ofvannämnda synpunkter bör

kostnadoen få en underordnad betydelse.

A andra sidan framhålles, att hvad som anföres om små anstalters

större uppfostrande betydelse visserligen kan äga sin giltighet, för så vidt anstalterna

äro så små, att hemmets förhållanden inom dem kunna förekomma.

Men härför skulle fordras, att hvarje anstalt icke komme att rymma mera

än ett eller högst två tiotal barn. En sådan anordning skulle emellertid

ställa sig så kostsam, att det icke lärer kunna ifrågasättas, att andesvagundervisningen

skulle ordnas med så små anstalter. Men så snart barnantalet

i en anstalt stiger till 30, 40 eller 50, hvilket antal de små anstalterna

hos oss torde komma att i regeln omfatta, är anstalten redan så

stor, att familjeprincipen där icke kan komma till sin rätt. Särskilda anordningar

af hvarjehanda slag blifva erforderliga och en föreståndare måste

äfven där i väsentlig mån använda andra personers biträde och lita på

deras trohet. Det åsyftade intimare förhållandet mellan uppfostrare och

barn torde därför i verkligheten ej komma att nämnvärdt bättre vinnas i

en anstalt med 30, 40 eller 50 barn än i en dylik med t. ex. 100 barn.

Härvid kommer det nämligen i främsta rummet an på de personligheter,

som uppbära den ena eller den andra anstalten. Men härtill kommer, ätten

skola med detta större barnantal, förutom en afsevärd besparing så väl

i anläggningskostnaden som i årliga utgifter, lämnar vida bättre tillfälle

till den noggranna klassificering af barnen, som allmänt anses utgöra själfva

kärnpunkten i en god andesvagundervisning, emedan endast därigenom

hvarje barns individuella behof kan tillgodoses, än en skola med ett mindre

antal barn, så vida nämligen icke i denna senare lärarnes antal blefve

oproportionerligt stort, hvarigenom kostnaderna skulle än ytterligare betydligt

ökas.

91

Båda dessa meningar hafva inom kommittén gjort sig gällande. Det

högsta antal, som någon af kommitterade ansett önskligt i en andesvagskola,

är dock 100, enär detta antal lämnar tillfälle till den nämnda

klassificeringen. Då emellertid för närvarande i olika delar af vårt land finnas

icke mindre än sexton skolor för andesvaga, alla utom två anordnade af, eller

med biträde af vederbörande landsting, och för en stor del af dem byggnader

till större eller mindre omfattning redan äro med ganska dryga

kostnader uppförda eller inköpta, och då t. f. inspektören öfver dessa anstalter

ansett erfarenheten i vårt land hafva ådagalagt, att i skolor med

30, 40 till 50 barn undervisningen lämnat mycket göda resultat, samt då

jämväl alla de myndigheter och skolstyrelser, som afgifvit yttranden i

denna fråga, med undantag allenast af två, ansett smärre anstalter hafva

bestämdt företräde framför större, så hafva kommitterade enat sig om att

bygga på de befintliga förhållandena och sålunda ansett sig böra föreslå,

att hvarje landstingsområde eller stad, som ej i landsting deltager, skall

för sig utgöra ett skoldistrikt, med rättighet för landstingsområde eller

dylik stad att för ordnande af gemensam undervisning af andesvaga förena

sig med ett eller flera andra sådana områden eller en eller flera dylika städer

till ett skoldistrikt.

Skolstyrelserna.

För ledningen och handhafvande! af andesvagskolornas angelägenheter

måste naturligtvis finnas särskildt därför utsedda styrelser. Beträffande

sammansättningen af ''dessa, styrelser och utseendet af styrelseledamöter

och suppleanter, synas skäligen kunna meddelas enahanda bestämmelser,

som i afseende å döfstumskolornas styrelser äro gällande, med

den skiljaktighet, som betingas däraf, att andesvagskoldistrikten i regel

torde komma att bestå af endast ett landstingsområde eller en stad, som

ej i landsting deltager. Likaså torde i fråga om val af ordförande och

vice ordförande, om styrelses beslutsmessighet och om formen för åstadkommande

af beslut, äfvensom i fråga om styrelses åligganden hufvudsakligen

samma föreskrifter, som meddelats beträffande döfstumskolornas

styrelser, vara här tillämpliga.

För att äfven vid den nu föreslagna organisationen af andesvagundervisningen,

hvilken, i likhet med organisationen af döfstumundervisningen,

skulle komma att hvila på kommunal grund, rättigheten till kommunal

själfstyrelse må i möjligaste mån blifva tillgodosedd, skulle motsvarande

bestämmelser, som i § 9 af lagen angående döfstumundervisningen

lämnats beträffande uppgörande och fastställande af utgiftsstater för skolorna

Skolstyrel

serna.

92

Lärare

bildningen.

och om styrelsernas , beslutanderätt i vissa andra frågor, äfven här meddelas,

så att i distrikt, omfattande allenast ett landstingsområde eller en

stad, vederbörande landsting eller stadsfullmäktige årligen skulle fastställa

utgiftsstat för andesvagundervisningen efter därom af skolstyrelsen afgifvet

förslag samt att på landstinget eller stadsfullmäktige skulle bero, huruvida

åt skolstyrelse i sådant distrikt må öfverlämnas att besluta jämväl i andra

än de frågor, som särskildt angifvits såsom tillkommande styrelsen, och i

distrikt, omfattande mer än ett landstingsområde, eller en stad, som ej i

landsting deltager, skolstyrelsen skulle äga att utöfver sina särskildt angifna

åligganden besluta jämväl i öfriga frågor rörande andesvagundervisningen;

dock att- styrelsens beslut, där desamma anginge bestämmande

af skolas läge och anskaffande af erforderliga lokaler eller skolas årliga

utgiftsstat, skulle underställas vederbörande landstings och stadsfullmäktiges

pröfning.

Lärarne.

För ordnande af undervisningen för de andesvaga på ett tillfredsställande

sätt är ett nödvändigt villkor, att tillgång beredes på ett tillräckligt

antal särskildt för detta ändamål utbildade lärare och lärarinnor.

Lärarepersonalen bör icke vara för fåtalig, ty för att undervisningen i

andesvagskolorna skall kunna drifvas med gynsamt resultat kräfves en så

mycket som möjligt genomförd klassificering af eleverna. Då af denna

orsak och särskildt med hänsyn därtill, ^tt, enligt kommitterades förslag,

hvarje andesvagskola torde komma att hafva endast ett jämförelsevis

mindre antal elever, en lärare måste antagas vara- behöflig för ett antal

af fem till tio elever, skulle, i händelse skolpliktighet stadgas, det erforderliga

antalet lärare utgöra omkring 150. Med beräknad tjänstgöringstid

af i allmänhet 30 år skulle alltså, för att behofvet af nödigt antal lärare

skulle kunna fyllas, i medeltal fem till sex lärare hvarje år efter vunnen

utbildning böra finnas att tillgå för att inträda i skolornas tjänst.

För närvarande äro icke några andra åtgärder vidtagna för åstadkommande

af en nöjaktig lärarebildning i nu ifrågavarande afseende, än att

ett belopp af sex tusen kronor under den senare tiden årligen utgått till

föreningen för sinnesslöa barns vård i Stockholm för utbildande af lärareoch

vårdarepersonal vid föreningens skola, med skyldighet bland annat

för föreningen att årligen lämna undervisning åt fyra personer, två lärarinne-

och två sköterskc-elever. Tydligt är, att, därest undervisningstvång

för andesvaga barn införes, ytterligare åtgärder måste vidtagas för

93

beredande af tillgång till nödig lärare personal vid undervisningsanstalterna

för de andesvaga, hvaremot särskilda anordningar för utbildande af sköterskor

icl^e torde vara erforderliga, enär sådana säkerligen kunna erhålla

fullt nöjaktig utbildning för sitt kall vid de blifvande distriktsskolorna,

därest dessa anordnas i enlighet med de af kommitterade föreslagna grunder,

och anledning icke är att befara, att icke tillräckligt antal personer,

lämpliga att utbildas till sköterskor, städse skall finnas att tillgå.

För att en person skall blifva lämplig lärare för andesvaga fordras

icke blott, att han äger alla förutsättningar för att blifva en duglig lärare

i allmänhet, utan ock att han är i besittning af en speciell utbildning för

undervisningen af andesvaga. Denna utbildning bör försiggå å särskild!

därför anordnadt seminarium, stående i förbindelse med någon undervisningsanstalt

för andesvaga barn, hvarest lärarens praktiska utbildning kan

äga rum samtidigt med den teoretiska.

Då seminarium för bildande af andesvaglärare har till uppgift att

bibringa de särskilda insikter och färdigheter, som fordras af läraren för

andesvaga, förutsättes för att kunna göra. sig till godo undervisningen därstädes

ett visst mått af kunskaper öch undervisningsskicklighet. En sådan

allmän underbyggnad meddelas vid folkskolelärareseminarierna. Det vore

visserligen önskvärd!, om man för inträde vid andesvaglärareseminariet

kunde fordra hela den lärokurs, som genomgås vid de läroanstalter, som

utbilda lärare för folkskolan, men det är, enligt kommitterades mening, att

befara, att den långa och kostsamma lärotiden, som häraf blefve en följd,

skulle komma att afskräcka mången med anlag och lust för tjänstgöring

vid andesvagskola från att utbilda sig till lärare vid dylik skola.

Då därtill kommer, att andesvagläraren, som vid undervisningen har att

röra sig inom ett mycket begränsad! område, ej behöfver så omfattande

kunskaper och att undervisningen i allmän pedagogik och metodik, som

påbörjats redan i folkskolelärareseminariets andra klass, kommer att fortsättas

i andesvaglärareseminariet, hafva kommitterade ansett sig kunna såsom

inträdesfordran vid sistnämnda seminarium föreslå endast den lärokurs,

som genomgås i de två lägsta klasserna i statens folkskolelärareseminarier.

Lärokursen vid seminarium för andesvaglärare anse kommitterade

icke kunna räknas kortare än två år. I afseende å utbildningen af döfstumlärare

har den anordningen vidtagits, att vid döfst.umlärareseminariet a

Manilla lärotiden inskränkts till endast ett år, afsedt i främsta rummet för

seminarieelevernas teoretiska utbildning, och att för praktisk utbildning

seminarieeleven, sedan han undfått intyg om afslutad seminariikurs samt

väl vitsordats för flit och uppförande, hänvisas till viss af chefen för ecklesiastikdepartementet

anvisad döfstumskola för genomgående af ett. praktiskt

94

Löner och

pensioner.

profår, efter hvars slut lärarekandidaten, försedd med intyg från föreståndaren

vid den anstalt, där profårskursen blifvit genomgången, åter skall

infinna sig vid seminariet för afläggande af slutligt prof inför en eller flera

af chefen för ecklesiastikdepartementet utsedda censorer. Huruvida det

särskildt med afseende på döfstumlärareutbildningen kan vara lämpligt att

sålunda skilja mellan den teoretiska och den praktiska utbildningen, lämna

kornmitterade därhän. Vid utbildningen af andesvaglärare anse kommittera.

de

praktiska delen där icke lämpligen kunna skiljas, utan böra gå hand i

hand med hvarandra.

n Det ändamålsenligaste och för staten minst kostsamma sätt att få

ett sådant seminarium anordnadt synes vara att fortgå på den väg, som

redan beträdts genom förenämnda anordning för utbildande af lärare för

andesvaga vid föreningens för sinnesslöa barns vård i Stockholm undervisningsanstalt.

Af statsmedel skulle således utgå ett anslag till styrelsen fölen

andesvagskola, som funnes för sådant ändamål lämplig, med skyldighet

för styrelsen att anordna sadant. seminarium i enlighet med vissa bestämmelser,

. som kom me att af Kungl. Maj:t meddelas. Skulle mera än

ett seminarium finnas erforderligt, hvilket särskildt under öfvergångstiden

torde kunna blifva önskvärdt, skulle ytterligare ett dylikt anslag beviljas

styrelsen för någon annan andesvagskola mot samma skyldighet och under

enahanda villkor.

Med afseende å de mödor och försakelser, som äro förenade med

lärarekallet inom andesvagskolan och den obemedlade ställning, hvari de,

som komma att ägna sig åt denna verksamhet, i allmänhet torde befinna

sig, förefinnes föga utsikt, att personer skola söka inträde i utbildningsanstalt

för andesvaglärare, därest icke i ekonomiskt hänseende afsevärda

förmåner beredas dem. Kornmitterade anse det därför vara nödvändigt,

att eleverna, vid seminarium för andesvaglärare tillförsäkras fritt underhåll

vid seminariet under den tid, utbildningen varar, samt att stipendier, som

dock torde kunna sättas till jämförelsevis låga belopp, tilldelas medellösa

ele\er för bestridande af kostnader för beklädnad och andra nödvändigra

utgifter.

För att andesvagskolan skall erhålla dugande lärarekrafter är vidare

ett oeftergiflig! villkor, att lärarepersonalen tillförsäkras skäliga löner samt

pensionsrätt för sig och möjligen efterlefvande änkor och barn.

Andesvagskolorna äro, likasom döfstum- och blindskolorna, i främsta

rummet uppfostringsanstalter; deras arbete blir till väsentlig del afgörande

för alumnernas hela lif, och uppgiften blir svårare i dessa anstalter än i

hvarje annan skola. Af föreståndarens och lärarepersonalens intresse, skick

-

95

lighet och lämplighet för sitt kall är framgången främst beroende. Därför

är det för andesvagskolan af största betydelse, att sådana löneförmåner erbjudas,

att så goda lärarekrafter som möjligt i ekonomiskt afseende finna

sin förmån i att söka sig till denna skola.

1 afseende å lönerna för lärarepersonalen vid döfstumskolorna föreslog

den för afgifvande af förslag till döfstumundervisningens ordnande tillsatta

kommitté, att bestämda minimilöner för denna personal skulle fastställas.

I det yttrande till statsrådsprotokollet den 22 mars 1889, hvilket åtföljde

den kungl. propositionen angående ordnandet af döfstumundervisningen,

anförde dåvarande statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet i

fråga om berörda förslag, att detsamma med ringa sympati mottagits af

döfstumskolans lärare, hvilket tydligt visade, att stora svårigheter skulle

uppstå att på denna väg tillfredsställa lärarnes anspråk, hvarefter departementschefen

vidare yttrade, att det å ena sidan icke kunde vara rätt att

bestämma enahanda minimilöner för lärarepersonalen vid anstalter, hvilka

såsom de då ifrågavarande kunde komma att blifva af synnerligen växlande

omfattning och beskaffenhet. A andra sidan kunde det icke vara annat

än i högsta grad vanskligt med hänsyn till skolornas omfattning och beskaffenhet

att på förhand söka utfinna olika slags minimilöner. De, som

ur synpunkten af lärarnes intresse påyrkade fasthållandet af minimilöner,

syntes icke tillräckligt behjärta, att dylika löner i allmänhet, från löntagarnes

sida sedt, hade den olägenhet med sig, att de i själfva verket

blefve maximilöner. De kommunalrepresentationer, hvarom här vore fråga,

landsting och stadsfullmäktige eller deras ombud i skolornas styrelser,

skulle säkerligen utan det tvång, som innefattades i bestämmandet af minimilöner,

veta att uppfylla sina förbindelser mot döfstumskolans lärare.

Samma kommunalrepresentationer hade redan i många fall lämnat prof

på, att de rätt fattade nödvändigheten af att väl aflöna en tjänstemannapersonal,

såvida man af dess arbete skulle få det gagn, man eftersträfvade.

De statsbidrag, som för skolornas uppehållande föresloges, vore så rikliga,

att de borde lämna vederbörande godt tillfälle att tillmötesgå alla skäliga

anspråk från lärarnes sida.

Hvad dåvarande departementschefen sålunda anförde beträffande det

ifrågasatta bestämmandet af minimilöner för döfstumlärarne, torde kunna

äga tillämplighet äfven i afseende å lärarne för de andesvaga.

Att rättighet till pension vid afgång från tjänsten bör tillförsäkras

lärare vid skolor för andesvaga barn lika väl som lärare vid skolor för normala,

är tydligt. För de förra gäller i ännu högre grad än för de senare,

att. deras krafter förslitas genom deras ansträngande och mödosamma arbete

i skolans tjänst och att deras lämplighet för fortsatt lärareverksamhet i

96

mer eller mindre mån aftager vid högre lefnadsålder. Af hänsyn såväl

till undervisningens nöjaktiga handhafvande inom skolan, som till lärarnes

berättigade anspråk att i afseende å rätten till pension icke försättas

i sämre ställning än lärarne vid andra skolor, måste därför frågan

om pensionsrätt för lärarne vid andesvagskolor så snart som möjligt vinna

sin lösning, liksom äfven frågan om beredande af pension för deras änkor

och barn, där sådan skulle kunna ifrågakomma, i likhet med hvad för andra

ämbets- och tjänstemän är fallet.

Hvarken för lärarne vid döfstumskolor eller för lärarne vid blindskolorna

är frågan om pensionsrätt för dem själfva eller för deras änkor

och barn ännu afgjord. Döfstumkommittén ansåg, att med afseende å den

frändskap, som förefunnes mellan döfstumskolan och den allmänna folkskolan,

den naturligaste och lämpligaste utvägen vore att upptaga döfstumlärarne i

folkskolelärarnes pensionsinrättning. Härvid ifrågasatte dock kommittén vissa

afvikelser från gällande stadgarulen i denna pensionsinrättnings reglemente,

om hvilka afvikelsers lämplighet tvifvel i visst fall syntes kunna uppstå.

I afseende å pensioneringen af döfstumlärarnes änkor och barn innehöll

kommitténs betänkande icke något förslag, men kommittén hade dock i ett

senare afgifvet yttrande tillfälle att kraftigt betona önskvärdheten däraf, att

äfven en sådan pensionering komme till stånd. I sitt nyssberörda yttrande

till statsrådsprotokollet den 22 mars 1889 förklarade dåvarande chefen för

ecklesiastikdepartementet, att han ansåge, att denna fråga borde ställas i

omedelbart samband med frågan om lärarnes egen pensionering, men

att förslag i dessa hänseenden emellertid icke kunde föreläggas riksdagen

utan en vida mera omfattande utredning, än den som då kunde åvägabringas.

Någon sådan utredning har, kommitterade veterligt, icke sedermera

kommit till stånd, men synes det kommitterade vara synnerligen angeläget,

att åtgärder för en sådan utredning beträffande samtliga lärare vid abnormskolor,

således både vid döfstum-, blind- och andesvagskolor, så snart som

möjligt vidtagas.

Inspektionen.

Inspek

tionen.

Att den organisation af undervisningen för de andesvaga i vårt land,

som kommitterade föreslagit, kräfver en särskild tillsyn från statens sida,

ligger i sakens natur. Inga formulerade bestämmelser, huru fullständigt

och omsorgsfullt de än affåttats, kunna ersätta det rent personliga inflytande,

som inspektionen har att utöfva. Om på andra undervisningsom

-

97

råden ett dylikt inflytande är nödvändigt, gäller detta i ännu högre grad

här. Anvisningar och råd såväl beträffande undervisningens lämpligaste

anordnande och bedrifvande som äfven i fråga om tillämpningen af stadgar

och föreskrifter komma med visshet att allt som oftast blifva för vederbörande

behöfliga. Särskild!, med hänsyn till det nära sambandet mellan

de andesvagas kroppsliga hälsotillstånd och möjligheten af utveckling af

deras själsförmögenheter är en inspektion här af nöden. Storleken af de

bidrag, som, enligt hvad här förutsättes, staten skall lämna till andesvagundervisningen,

påkallar jämväl ett öfvervakande från statens sida, på det

att dessa bidrag måtte medföra det gagn, de äro afsedda att bereda. Både

i pedagogiskt, hygieniskt och finansiellt hänseende har således statskontrollen

här viktiga uppgifter att uppfylla.

Kostnaderna.

Enligt kommitterades förslag skulle staten dels bidraga till kostnaderna

för andesvaga barns uppfostran och undervisning samt vidkännas utgifterna

för utbildningen af andesvaglärare och för inspektionen af andesvagskolorna

jämte arbetshemmen, dels lämna understöd åt dessa hem, dels

ock deltaga i kostnaderna för anläggning af asyler.

Vid bestämmandet af det bidrag till andesvagskolorna, som skulle af

statsmedel utgöras, framställer sig först och främst frågan, efter hvilken

grund detta bidrag bör utgå. I detta afseende anse kommitterade, att

statsbidraget bör beräknas efter samma grund, som är bestämd beträffande

statens deltagande i kostnaderna för döfstumskolorna, eller med visst belopp

i förhållande till lärjungeantalet. Skälen härför äro desamma, som

anförts för en dylik beräkningsgrund rörande statsbidraget till sistnämnda

skolor, nämligen att därigenom full rättvisa beredes de särskilda skolorna,

då hvarje skola tillgodoses i mån af dess storlek och omfattning, på samma

gång som härigenom vinnes enkelhet och reda i afseende å statsbidragets

beräknande, i ty att antalet elever, med undantag af den tillökning, som

torde vara beroende af folkmängdens successiva tillväxt, i öfrigt måste

blifva i det närmaste konstant.

Hvad härefter angår frågan, med huru stort belopp staten skäligen

må anses böra deltaga i underhållet af andesvagskolans lärjungar, måste

naturligtvis statsbidragets storlek blifva beroende af underhållskostnadernas

storlek. Enligt meddelade upplysningar utgjorde år 1893 kostnaden för

hvarje i andesvagskola intagen elev i medeltal omkring 400 kronor. Att

beloppet ställer sig så lågt, har väl sin orsak däruti, att man till följd

13

Kostna

derna.

Skolorna.

98

af ringa tillgångar måst inskränka kostnaderna så mycket som möjligt.

Ett dylikt tvång kan emellertid ej annat än verka hämmande och menligt.

Kostnaderna torde komma att icke oväsentligt öfverstiga ofvan berörda

belopp, om anstalterna skola kunna inrättas på fullt ändamålsenligt

sätt.

Statens bidrag till bestridande af dessa kostnader anse kommitterade

icke böra sättas lägre, än hvad för närvarande utgår för hvarje elev i

döfstumskola. Till undervisningen för blinda bidrager staten med omkring

300 kronor under 4 år och omkring 400 kronor under 6 år för

hvarje elev, som åtnjuter sådan undervisning. Det torde vara otvifvelaktigt,

att andesvaga kräfva en fullt lika omsorgsfull vård som de blinda och

att kostnaden för båda dessa grupper af barn i vissa afseendeu måste

ställa sig åtminstone lika hög, som för de döfstumma. I detia hänseende

vilja kommitterade särskildt erinra, hurusom för de andesvaga barnen

fordras bland annat anställande af ett större antal vårdare eller sköterskor.

Kommitterade anse sig dock icke böra ifrågasätta högre anslag till bestri

O

CD O cD

dande af underhållet af lärjunge i andesvagskola, än som utgår för lärjunge

i döfstumskola, utan vilja föreslå att till underhåll åt andesvagskola, anordnad

af skoldistrikt, omfattande minst ett landstingsområde eller en stad,

som ej i landsting deltager, skall utgå statsbidrag, för år räknadt, med

250 kronor för hvarje barn, som inom skolan eller på dess bekostnad njuter

underhåll, samt med 125 kronor för hvarje annat i skolan intaget barn

och till understöd åt enskild andesvagskola, hvilken af Kungl. Maj:t finnes

vara däraf förtjänt, statsbidrag, för år räknadt, med högst 100 kronor för

hvarje barn, som inom skolan eller på dess bekostnad åtnjuter underhåll,

samt med högst 50 kronor för hvarje annat i dylik skola intaget barn.

För de af fallandesot lidande andesvaga, hvilka, enligt kommitterades

förslag, icke böra intagas i de offentliga andesvagskolorna, utan skulle

hänvisas till enskild sådan, torde emellertid ett undantag med afseende å beloppet

af statsunderstödet böra göras.

En af de länsstyrelser, som yttrat sig i frågan, nämligen Kungl.

Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län, har särskildt fäst uppmärksamheten

på det sorgliga förhållande, som äger rum med afseende på dessa

andesvaga. De finge för närvarande ej intagas i de af staten understödda

andesvagskolorna. Deras vård i hemmen vore naturligtvis än svårare, än när

det gälde andra andesvaga, och den vanvård, för hvilken de i fattiga hem

vore utsatta, vore ofta af den mest upprörande beskaffenhet. 1 det år 1892

inom Stockholms län upprättade hemmet för fallandesjuka andesvaga barn

voro år 1893 intagna tretton dylika barn; flera ansökningar om plats därstädes

hvilade, men kunde ej bifallas af brist på nödiga medel. Det stun

-

(

99

dom hörda talet, att sådana barn väl tarfvade vård, men att all uppfostrande

verksamhet vore med afseende å dem förspild möda, vederlädes bäst,

om man endast under några månaders tid följde en dylik anstalt, då man

skulle finna, huru redan snart nog hos åtskilliga förbättring och utveckling

inträdde under den vård och handledning, som där ägnades dem. Det vore

ett af samhället likasom af den enskilda välgörenheten hittills mycket förbisedt

och försuinmadt. arbetsfält, som här erbjöde sig för lindrande och

förbättrande af dessa barns olyckliga lott. Kostnaden för dessa anstalter

måste emellertid ställa sig ganska dyr, då den vård, dylika barn kräfde,

vore synnerligen besvärlig och tidsödande.

Med hänsyn till de drygare kostnaderna för de fallandesjuka barnens

vård och utbildning och då det dessutom icke vore med rättvisa förenligt,

om dessa barn, därigenom att de icke erhölle tillträde till de skolor, som

skulle komma i åtnjutande af det högre statsbidraget, skulle sättas i en

sämre ställning än de öfriga andesvaga, anse kommitterade, att statsbidraget

för de fallandesjuka andesvaga barnen bör utgå med samma belopp, som föreslagits

för de andesvaga barn, som komma att intagas i distriktsskolorna.

Om, då skolorna hunnit full utveckling, hela antalet i dem intagna

andesvaga barn, enligt den utredning, som ofvan lämnats, beräknas till i

rundt tal 1,000, och statsbidraget antages komma att utgå för 90 % af

dessa 1,000 elever efter 250 kronor, för 5 % efter 125 kronor, för 4 %

efter 100 kronor och för 1 % efter 50 kronor skulle sålunda statens årliga

bidrag till de egentliga andesvagskolorna uppgå till 235,750 kronor.

Kostnaderna för utbildning af nödig lärarepersonal för andesva,g-Kostnaderna

skolorna skulle, enligt kommitterades förslag, helt och hållet bestridas af Nystaten,

ehuru dock staten ej själf skulle anordna anstalter för dylik utbild- lärare.

ning. Tydligt är, att det statsbidrag, som för närvarande lämnas till detta

ändamål, ej kan vara tillräckligt, i synnerhet soin, i händelse skoltvång

för andesvaga barn stadgas, det vore nödvändigt, att i seminarium för andesvaglärare

hvarje år samtidigt meddelades undervisning åt tio till tolf personer.

Genom den af kommitterade föreslagna anordning af denna undervisning

böra dock kostnaderna blifva betydligt mindre, än om staten själf

skulle anordna utbildningen, och kommitterade anse, att ett belopp af tolf

till femton tusen kronor om året bör vara för ändamålet tillräckligt. Kommitterade

hafva härvid tänkt sig, att staten skulle lämna medel till anskaffande

af nödig lokal och till seminarielärarnes aflöning samt, såsom

förut nämnts, lämna visst belopp till elevernas underhåll och åt de medellösa

bland dem anvisa mindre belopp till stipendier. Till anskaffande af

lokal för seminarium torde böla beräknas omkring 1,000 kronor. Då väl

vid seminarium i allmänhet komma att tjänstgöra lärarne vid den andesvag

-

100

skola, i samband med hvilken detsamma är anordnadt, synas 2,500 kronor

vara ett tillräckligt belopp för aflönande af vid seminarium tjänstgörande lärare.

Hvad bidraget till elevernas underhållskostnader beträffar, bör detta

icke sättas lägre än till 500 kronor för hvarje elev, emedan det är af vikt,

att personer, som önska ägna sig åt andesvagundervisningen och hafva

fallenhet därför, icke af ekonomiska skäl afhållas därifrån. Vidkommande

stipendierna åt medellösa elever synas dessa kunna sättas till 100 kronor

för hvarje, hvilket belopp bör vara tillräckligt för det afsedda ändamålet.

Härförutom torde till vid seminarium förekommande extra utgifter

böra beräknas ett belopp af omkring 400 kronor.

Under förutsättning att lärareutbildningen kunde försiggå i blott ett

seminarium och att tolf medellösa lärareelever samtidigt deltoge i undervisningen,

skulle alltså, enligt ofvanstående beräkning, statens årliga utgifter för

lärareutbildningen belöpa sig till 11,100 kronor. Skulle åter två seminarier

befinnas vara behöfliga, komme detta belopp att ökas med 3,900 kronor,

nämligen med 1,000 kronor till lokal, 2,500 kronor till aflöning af lärare

och 400 kronor till extra utgifter, hvadan sammanlagda kostnaden blifver

15,000 kronor.

Kostnaderna Kostnaderna för inspektionen måste, på grund af hvad kommitterade

tiZeTTm. ''l af9een(le å dennas anordning föreslagit, med hänsyn därtill att nu ifrågavarande

skolors antal skulle blifva icke obetydligt större än döfstumskolornas,

sättas högre än kostnaderna för dessas inspektion. Om inspektionen

öfver andesvagskolorna jämte arbetshemmen fördelas på två personer, torde

arfvodet för hvardera af dessa skäligen kunna bestämmas till högst 1,500

kronor eller för båda sålunda sammanlagdt till högst 3,000 kronor. Inspektörens

eller inspektörernas resekostnads- och traktamentsersättningar skulle,

likasom döfstuminspektörens, utgå af det under riksstatens åttonde hufvudtitel

uppförda förslagsanslag till rese- och traktamentsersättningar. Detta

anslag torde jämväl få anlitas för att bereda godtgörelse åt de sakkunniga

personer, som enligt kommitterades förslag skola närvara vid seminarieelevernas

pröfning.

Arbets- Af samma skäl, som anförts för en dylik beräkningsgrund beträf

henimen.

fan(]e statens understöd åt andesvagskolorna, bör statens bidrag till arbetshemmen

jämväl beräknas efter visst belopp för hvarje i dylikt hem efter

slutad skolkurs intagen andesvag. Naturligt är dock, att bidraget till

arbetshemmen icke behöfver sättas så högt som bidraget till skolorna, då

kostnaderna för de förra icke böra blifva så stora som för de senare.

Arbetshemmen hafva nämligen, bland annat, icke en sådan lärarepersonal

som skolorna och de i arbetshemmen intagna andesvaga kunna genom sitt

arbete själfva bidraga till sitt underhåll. Statsbidraget till arbetshemmen

101

bör likväl icke sättas till alltför lågt belopp, ty då vore att befara, det

svårighet skulle uppstå att där bereda plats åt de från skolorna utgångna

elever, som äro i behof däraf. Erhålla emellertid arbetsheminen

ett årligt bidrag från statens sida af 100 kronor för hvarje där intagen

från andesvagskola utgången elev, böra kommunerna utan alltför betungande

ekonomiska uppoffringar kunna inrätta arbetshem med behörigt antal

platser. Det kan icke anses för mycket begärd t af staten, att den bidrager

med förenämnda belopp till kostnaderna för de i arbetsheminen

intagna andesvaga, ty, äfven om staten sålunda under de fem år utöfver

den egentliga skolkursen, som vistelsen vid arbetsheminen är beräknad att

räcka, lämnar understöd till arbetshemmens elever med 100 kronor för

hvarje, blifver dock statens bidrag till de andesvaga relativt mindre än det

belopp, som för närvarande utgår till de blinda, för hvilka, såsom redan

förut erinrats, statens utgifter uppgå till omkring 300 kronor för hvarje

elev vid blindskolan samt omkring 100 kronor för hvarje elev vid blindinstitut.

Enligt, den föreslagna beräkningsgrunden skulle anslaget till arbetsheuimen,

om, såsom förut antagits, 415 andesvaga samtidigt komma att

deltaga i undervisningen och arbetet i dessa hem, årligen uppgå till 41,500

kronor.

Hvad slutligen angår asylerna, anse kommitterade, att statens bidrag Asylerna.

till dessa icke bör utgå på samma sätt som till andesvagskolorna och

arbetsheminen, utan att detsamma i stället bör lämnas för en gång och

i form af bidrag till anläggningskostnaderna för sådana anstalter.

Staten har ansett sig böra bekosta byggandet af hospital, där de

sinnessjuka kunna intagas för att erhålla vård och skötsel samt förhindras

att blifva till skada för samhället, hvaremot åt den enskilde eller kommunen

öfverlämnats att bestrida kostnaderna för de sinnessjukas underhåll.

Då de obildbara andesvaga, som icke lämpligen kunna eller böra vårdas i

hemmen, äro i det närmaste jämförliga med de sinnessjuka och af samma

skäl som dessa kräfva vård å anstalt, torde statens bidrag till de obildbara

andesvaga icke böra bestämmas att utgå annorlunda än bidraget till kostnaderna

för de sinnessjuka. Kommitterade anse dock — med hänsyn därtill

att, om än samhällets intresse fordrar, att den fara, som ligger däruti,

att nu ifrågavarande andesvaga lämnas utan nödig tillsyn och vård från

det allmännas sida, undanrödjes, detta intresse likväl icke gör sig gällande

i lika hög grad, som då fråga är om de sinnessjuka — att staten icke bör

betungas med hela kostnaden för anläggningen af asylerna för de andesvaga,

utan att åtminstone halfva kostnaden bör bäras af kommunerna.

Staten skulle då, sedan förslag till dylik anstalts upprättande till Kungl.

Maj:t inkommit och vunnit godkännande, deltaga med hälften af denna kostnad.

102

Hvad beträffar storleken af de utgifter staten sålunda skulle komma

att vidkännas för asylerna, är det svårt att angifva något visst belopp.

Den danska kommissionen för uppgörande af förslag till ordnande af andesvagväsendet

i Danmark har beräknat anläggningskostnaderna för hvarje

asylplats till 2,500 kronor och det är föga troligt, att anläggningskostnaderna

hos oss skola ställa sig billigare. Det danska förslaget afser emellertid,

att staten skulle bygga anstalterna i fråga. Enligt kommitterades

förslag skulle i Sverige däremot detta blifva kommunernas sak, och enär

kostnaderna för dessa byggnadsföretag torde kunna, då kommunerna

själfva ombestyra byggnadernas uppförande, något nedbringas, anse kommitterade,

att ett belopp af 2,000 kronor för hvarje asylplats bör vara

tillräckligt.

Under antagande af att deras antal, som skulle erhålla inträde i

asylerna, komme att utgöra 1,800, skulle sålunda hela anläggningskostnaden

för det behöfliga antalet asylplatser uppgå till 3,600,00''> kronor, hvaraf

staten skulle bidraga med hälften eller med 1,800,000 kronor.

Särskild motivering.

Sedan kommittera,de i föregående afdelning angifvit, de allmanna

grunderna för ordnande af undervisningen för andesvaga i vårt land, torde

kommitterade få, följande ordningen mellan paragraferna i ofvan intagna

förslag till förordning angående andesvagas undervisning, redogöra för däri

föreslagna bestämmelser, där icke dessa antingen redan blifvit, i det föregående

motiverade eller oek äro af beskaffenhet, att några särskilda skäl

därför icke torde behöfva anföras.

§ I

Ar

andesvaghet tillika förenad med döfstnmhet, gäller enligt lagen

angående döfstumundervisningen den 31 maj 1889, att de »sinnesslöa döfsturnma,

som efter behörig pröfning befinnas mottagliga för undervisning

i döfstumskola», äro underkastade samma lags bestämmelser, på grund

hvaraf de skola i döfstumanstalterna erhålla undervisning. Motsvarande

bestämmelser äro äfven önskvärda, med afseende å de blinda andesva,ga och

torde äfven vara att emotse, därest blindundervisningens fullständiga ordnande

genomföres i enlighet med de af kommitterade i deras den 19 december

1893 afgifna utlåtande i sådant afseende föreslagna grunder.

§§ 2—12.

De i dessa §§ meddelade bestämmelser angående skoldistrikt och

skolstyrelser äro affattade i hufvudsaklig öfverensstämmelse med motsvarande

§§ i lagen angående döfstumundervisningen den 31 maj 1889

med de förändringar, som betingats där af, att skoldistriktet här i regel torde

komma att omfatta endast ett landstingsområde eller stad, som ej i lands

-

104

ting deltager, under det att döfstumskoldistrikten äro bestämda till endast

sju för hela riket, och det ankommer på Kungl. Maj:t att på därom gjord

framställning medgifva, att landstingsområde eller sådan stad, som nyss

är nämnd, må för sig utgöra ett skoldistrikt.

I § 7 hafva kommitterade ansett böra uttryckligen nämnas, att

endast vid val af ordförande och vice ordförande lottning skall anställas,

då rösterna äro å båda sidor lika delade, men att vid afgörande af alla

andra frågor inom styrelsen i sådant fall den mening skall gälla, som

ordföranden biträder.

Då skolhygienen särskildt i anstalter för andesvagas undervisning, är

af mycket stor betydelse, och en mängd af de i dessa anstalter intagna barn

behöfva ständig läkarevård, hafva kommitterade i § 8 upptagit såsom ett

åliggande för skolstyrelse att anställa läkare för hälso- och sjukvården

inom skolan.

Bestämmande af skolas läge i sådant distrikt, som omfattar mer än

ett landstingsområde eller en stad, som ej i landsting deltager, har synts

kommitterade vara af så väsentlig betydelse, att beslut därom bör i hvarje

fall tillkomma vederbörande landsting och stadsfullmäktige, hvarför sådant

blifvit i § 9 mom. 2 uttryckligen angifvet.

Då det torde vara obehöfligt, att skolstyrelsen i ett distrikt

sammanträder endast för att göra sådan anmälan hos vederbörande Kungl.

Maj:ts befallningshafvande, som i § 9 mom. 7 omförmäles, hafva kommitterade

föreslagit, att denna anmälningsskyldighet skall åläggas skolstyrelsens

ordförande.

§ 13.

1. Enligt kommitterades åsikt bör en undervisningstid af åtta år i

regel vara tillräcklig och är undervisningstidens längd i åtskilliga andra

länder sålunda bestämd. Men då i åtskilliga fall denna tid måste anses

vara för kort, särskildt, enligt hvad erfarenheten gifvit vid handen, för

uppnående af en tillfredsställande praktisk utbildning, hafva kommitterade

ansett nödvändigt, att bestämmelsen om lärotidens längd icke göres ovillkorlig,

utan så affattas, att den medgifver utsträckning af tiden, där så

finnes erforderligt.

2. En försöksafdelning för utrönande af de andesvaga barnens bildbarhet,

anse kommitterade vara oundgängligen nödvändig vid hvarje skola.

Afgörandet, om ett barn är mottagligt för utbildning eller icke, är i de

flesta fall en så vansklig sak, att pröfningen häraf måste ske vid själfva

anstalterna och under en jämförelsevis längre tid. Denna tid torde dock ej

105

böra utsträckas öfver två år, enär ett barn, som under denna tid icke

visar sig vara så mottagligt för undervisning, att det lämpligen kan uppflyttas

i den egentliga skolafdelningen, synes böra skiljas från skolan och

såsom obildbart intagas å asyl.

3. Tydligt är, att klassindelningen i andesvagskolan icke kan vara

lika fast och bestämd som i andra läroanstalter, i det att för möjliggörande

af en framgångsrik undervisning barnen måste fördelas efter framsteg och

utveckling i hvarje särskildt läroämne. Att klasserna eller grupperna böra

vara så små som möjligt, är äfven tydligt, likasom det äfven ligger i sakens

natur, att barn, som saknar förmåga att tillgodogöra sig undervisningen i

ett eller annat ämne, bör från deltagande i undervisning af sådant ämne

befrias. På föreståndaren bör det bero, att i samråd med vederbörande

lärare bestämma, om och när ett barn skall flyttas från en klass till en

annan i ett eller annat ämne.

4. Då det skulle medföra åtskilliga olägenheter, om barn finge när

som helst under läsårets lopp intagas i skolan, synes det vara skäl föreskrifva,

att barn få intagas i skolan endast vid läsårets början. Genom

en sådan föreskrift främjas ordning och reda i skolarbetet, hvarjämte det

blir lättare att äfven i andra hänseenden gifva läroanstalten en ändamålsenlig

anordning.

§ 14.

1. Den årliga lästiden är beräknad till 40 veckor, dels emedan

arbetet med andesvaga barns undervisning och uppfostran skrider endast

långsamt framåt och dels enär det är förenadt med stora svårigheter att

på lämpligt sätt sysselsätta interner under längre ferier. Lämpligheten af

långa sammanhängande ferier har på goda grunder varit ifrågasatt i afseende

å de andesvaga skolorna i utlandet. Det har nämligen visat sig,

att de långa fritiderna hafva verkat förslöande på intelligensen och försvagande

af redan förvärfvade kunskaper. Att låta det reglerade skolarbetet

fortgå året om utan några afbrott kan dock naturligtvis icke ifrågasättas

redan på grund af lärarepersonalens behof af hvila från dess mödosamma

arbete. Kommitterade hafva icke trott sig kunna förorda en längre

utsträckning af den årliga lästiden, än som inom döfstumskola är bestämd,

eller till 40 veckor. Då det af en eller annan anledning kan vara önskvärdt,

att ferierna något år utsträckas utöfver denna tid, hafva kommitterade

föreslagit, att styrelsen måtte få rätt att bestämma, huruvida en inskränkning

af den årliga lästiden må äga rum, dock att denna tid aldrig

må få understiga 38 veckor.

14

106

3. Enär andesvaga barn icke utan skada kunna längre tider om

dagen sysselsättas med intellektuellt arbete, har den dagliga undervisningstiden

för bokliga ämnen och sång föreslagits till omkring fyra timmar,

dock med lämnad rätt för styrelsen att för de yngre barnen bestämma ett

lägre timantal än för de äldre. Dessutom bör, enligt kommitterades mening,

hvarje dag anslås tid till praktiska arbeten af olika slag. För dessa

är ej något bestämdt timantal föreslaget, emedan detta bör göras beroende

så väl af barnens ålder, hälsa och krafter, som af arbetets beskaffenhet.

Dock bör härvid noga tillses, att barnens krafter ej tagas så mycket i

anspråk, att de däraf på något sätt skadas eller hämmas i sin utveckling.

Just med hänsyn till ifrågavarande ''barns svaga både kropps- och

själskrafter synes det kommitterade vara af synnerlig vikt, att boklig undervisning

och annat arbete på lämpligt sätt omväxla med hvarandra.

Under den från undervisning lediga tiden bör tillfälle beredas barnen

dels till nödig hvila och dels till gymnastiska öfningar och lekar.

Kommitterade anse vidare nödvändigt, att barnen i allmänhet stanna

kvar i läroanstalten äfven under ferierna. Det stora flertalet af dessa barn

utgår från hem, hvilka sakna betingelserna för, att den uppfostran, som i skolan

bibringats, skall kunna under ferierna underhållas, än mindre förkofras. Tvärtom

kan denna vistelse i hemmet nedbryta de vunna resultaten af anstaltens

arbete. Andra sakna helt och hållet hem, till hvilka de kunna återsändas.

I synnerhet under de första åren är det ett oeftergifligt villkor för en

fruktbringande anstaltsbehandling, att barnen hela året om vistas i anstalten,

detta så mycket mer som under sommarferierna öfningarna i trädgårds-

och jordbruksarbeten försiggå, vid hvilka arbeten skolan vid de

andesvagas uppfostran fäster så utomordentligt stor vikt. På dessa grunder

synes det önskvärdt, att barnen hela året i skolan kvarstanna.

§ 15.

Då skolan för andesvaga, likasom den allmänna folkskolan, har till

uppgift att meddela allmän folkbildning, böra samma undervisningsämnen

förekomma i dessa båda slag af skolor. Men endast sådana barn böra,

enligt kommitterades förmenande, deltaga i undervisningen i dem alla, hvilka

däraf kunna hafva verkligt gagn. De öfriga böra, såsom redan vid § 13

nämnts, alltefter olika begåfning befrias från läsning af ett eller annat

ämne, och i hvarje fall bör skolans föreståndare äga rätt att, efter samråd

med vederbörande lärare, lämpa så väl beskaffenheten som omfånget af

undervisningsämnen och öfningar efter förhandenvarande förhållanden.

107

Beträffande särskildt åskådningsundervisningen vilja kommitterade bemärka,

att den här förtjänar att såsom särskildt läroämne betraktas, i det den för

de andesvaga har en utomordentlig betydelse och i sig här äfven innefattar

de reala ämnena, naturkunnighet och geografi, hvilka däremot såsom

själfständiga läroämnen icke annat än undantagsvis torde böra i dessa

skolor behandlas.

Beträffande det praktiska arbetet bör detta i skolan för andesvaga

vara mångfaldigare och mer omfattande än i den allmänna folkskolan.

Barnen i den förstnämnda skolan böra nämligen i detta slag af arbete förvärfva

sådan färdighet, att de i framtiden kunna ägna sig åt något slags

hand- eller kroppsarbete och därigenom åtminstone bidraga till förvärfvande

af sitt uppehälle. Dessutom anse kommitterade, att ifrågavarande

slag af arbete är särskildt i skolor för andesvaga ett synnerligen viktigt

medel för den formella utbildningen.

§ 16.

Kommitterade hafva ansett sig hvarken böra eller kunna uppgöra

bestämda lärokurser för skolans särskilda klasser, då, enligt kommitterades

förmenande, icke någon fast klassindelning bör förekomma uti ifrågavarande

skola, och då det kunskapsmått, som i henne kan genomgås, på grund af

barnens större eller mindre brist i själsförmögenheterna, lärarekrafternas

beskaffenhet och andra förhållanden torde blifva synnerligen olika i olika

skolor och i samma skola under olika år. Men ehuru sålunda icke någon

detaljerad läroplan kan uppställas, anse likväl kommitterade, att det kunde

vara till gagn, om den begränsning, inom hvilken undervisningen i de

särskilda läroämnena bör röra sig, i allmänna drag angåfves. En dylik

läroplan, hvilken skall gälla för alla de skolor för andesvaga, som af landsting

upprättats, bör, enligt kommitterades åsikt, af Kungl. Maj:t fastställas.

§ 17.

1. I fråga om döfstumskolorna har det öfverlåtits åt vederbörande

skolstyrelse att afgöra, om och när offentliga examina böra äga rum.

Denna bestämmelse föreslogs af döfstuinkommittén, som ansåg ändamålsenligheten

af dylika examina i döfstumskolorna vara tvifvelaktig, enär

sådana examina, där de i regeln förekomme, lätt nog kunde föranleda

därtill, att undervisningen blefve ytlig och bedrefves med hufvudsakligt

108

syfte att vid uppvisningen åstadkomma den största möjliga effekt, utan att

därför det verkliga resultatet af undervisningen motsvarade den föreställning,

förloppet af examen kunde vara ägnad att ingifva, under hvilka

omständigheter de offentliga examina icke blefve tillförlitliga mätare på

undervisningens beskaffenhet och lärjungarnes kunskaper, utan endast tillfällen

att med de mera begåfvade bland dessa drifva en ostentation, som

ingalunda vore för dem hälsosam. I afseende å de andesvagas undervisning

anse kominitterade ändamålsenligheten af offentliga examina vara ännu

mera tvifvel underkastad. Genom sådana examina lärer sällan en sann

bild af skolans verksamhet eller insikt om de där uppnådda resultaten

erhållas, utan torde den, som önskar förvissa sig om, huru en läroanstalt

för andesvaga handhafves, för sådant ändamål lämpligast kunna under pågående

läsetermin med föreståndarens tillåtelse besöka anstalten och afhöra

undervisningen därstädes.

Likaledes anse kommitterade, att i andesvagskolan förhör och uppvisning

med barnen inför skolans styrelse icke erfordras vid hvarje termins

slut, utan att det må bero på styrelsen att bestämma, när sådana förhör

skola äga rum.

§ 20.

I förening med andesvaghet uppträder icke sällan epilepsi, antingen

såsom orsak eller såsom komplikation. Ehuru numera epilepsi icke lärer

kunna anses såsom någon smittosam sjukdom, är dock dagligt samlif mellan

af epilepsi lidande och andra i många hänseenden mindre fördelaktig. De

af epilepsi lidande böra därför helst, där sådant låter sig göra, hållas

skilda för sig; och klart är, att epileptiska personer, som icke tillika lida

af andesvaghet, icke böra lämnas tillträde till anstalter för andesvaga. Då

hos oss redan finnas anstalter, upprättade för epileptiska andesvaga, torde

ett önskvärdt särskiljande af dessa från öfriga andesvaga låta sig utan

svårighet göra.

§ 21.

Ifrågasättas kan, huruvida den i denna § omförmälda inspektion

lämpligast bör uppdragas åt en eller flera personer. I afseende å döfstumskoleinspektionen

ansåg döfstumkommittén, att det icke vore lämpligt att

aflöna en särskild inspektör, som uteslutande skulle ägna sig åt inspektionsuppdraget.

Kommittén ansåg nämligen, att, äfven om inspektörens

109

verksamhet utsträcktes öfver hela riket, han icke genom enbart denna verksamhet

skulle erhålla full sysselsättning. Antalet måste blifva beroende på

särskilda förhållanden, och inspektionsuppdraget, som borde lämnas endast

för kortare tid, skulle utöfvas enligt instruktion, som af Kungl. Maj:t

fastställdes. I enlighet med dessa grunder framlade äfven Kungl. Maj:t

förslag till Riksdagen, som dock, med gillande af hvad Kungl. Maj:t i

öfrigt i detta afseende föreslagit, beträffande antalet inspektörer ansåg,

att, med hänsyn till det jämförelsevis ringa antal skolor, inspektionen

komine att omfatta, och de lätta kommunikationer, vårt land numera i allmänhet

erbjöde, en person torde vara för inspektionens bestridande tillräcklig.

Då antalet skolor och arbetshem för andesvaga helt visst kommer

att blifva icke obetydligt större än antalet skolor för döfstumma, synes det

vara af vikt, att på detta område inspektionen icke med nödvändighet behöfver

öfverlämnas åt en enda person, utan att Kungl. Maj:t anordnar

här ifrågavarande inspektion efter sig företeende omständigheter och sålunda

uppdrager densamma åt en eller flera sakkunniga personer.

§ 26.

t

g. Genom föreskriften att föreståndare skall i skolans styrelse föredraga

undervisnings- och ordningsfrågor samt att han äger att, när styrelsen

i frågor, hvilka af honom föredragas, fattar mot hans uttalade åsikt

stridande beslut, i protokollet anteckna sin mening, hafva kommitterade

afsett att åt den sakkännedom, föreståndaren i dessa frågor representerar,

bereda nödigt inflytande på styrelsens beslut.

§ 27.

1. I betraktande däraf, att lärare vid folkskolan kan vara förpliktad

att undervisa 6 timmar om dagen eller 36 timmar i veckan, och

vid jämförelse mellan dennes verksamhet och den vida tyngre och mera

omfattande verksamhet, som tillkommer lärare vid andesvagskolan, hafva

kommitterade ansett billigt, att an des vaglärarn es undervisningsskyldighet i

likhet med döfstuinlärarnes begränsas till högst 30 timmar i veckan. Likväl

hafva kommitterade, med afseende på svårigheter, som vid inträffande

förfall för lärare torde möta för skyndsamt anskaffande af vikarie, funnit

nödigt föreskrifva, att under dylika förhållanden undervisningsskyldigheten

må kunna i någon mån utsträckas.

110

§ 34.

För att skolstyrelse skall kunna fullgöra sina åligganden i afseende

på de andesvaga barnens undervisning, är det. nödigt, att inom hvarje församling

någon myndighet finnes, hvilken styrelsen äger att i undervisningen

rörande ärenden anlita. Med hänsyn till sin ställning inom församlingen

torde skolrådet i främsta rummet böra härtill ifrågakomma, och

koinmitterade hafva därför såväl i denna som i några efterföljande §§ för

särskilda fall föreslagit skyldighet för församlingarnas skolråd att gå skolstyrelse

tillhanda.

§ 35.

Ett med innehållet i denna § likartadt stadgande förekommer i

8 § 5 möm. af folkskolestadgan, där likväl två varningar, meddelade den

första af vederbörande prästerskap och den andra af kyrkorådet i församlingen,

föreskrifvas såsom villkor för att barnet må kunna skiljas från

tredskande föräldrar. Kommitterade hafva ansett, att, med afseende på

angelägenheten däraf, att icke någon tid af det andesvaga barnets skolålder

må genom föräldrars tredska gå för undervisningen förlorad, de i folkskolestadgan

bestämda två varningsgraderna, hvilka för öfrigt, enligt kommitterades

förmenande, i allmänhet icke kraftigare befordrat det därmed

åsyftade ändamålet, borde ifråga om de andesvaga likasom beträffande de

döfstumma barnen kunna inskränkas till en, samt. att åliggandet att meddela

varning, där sådan blefve erforderlig, likasom att, i händelse varningen

lämnades opåaktad, föranstalta om barnets skiljande från föräldrarna, lämpligen

skulle kunna uppdragas åt skolrådet på grund så väl af dettas ställning

till undervisningen i allmänhet inom församlingen, som af det för

skolrådet ifrågasatta särskilda uppdraget att, i hvad angår de andesvaga

barnen, utgöra vederbörande skolstyrelses representant på stället.

§ 37.

2. I likhet med hvad genom kungl. kungörelsen angående anslag af

allmänna medel till döfstumskolor den 31 maj 1889 ägt rum, lärer Kungl.

Maj:t, sedan nödiga medel för andesvagundervisningens ordnande blifvit

anvisade, i sammanhang med utfärdande af förordning angående andesvagas

in

undervisning meddela särskilda föreskrifter om de beviljade anslagsbeloppens

utgående och den administrativa ordningen för deras utdelning till vederbörande

skolstyrelser.

§§ 38—47.

För att andes vagundervisningen skall blifva verkligt fruktbringande, är

det nödvändigt, att den handhafves af lärare, hvilka såväl teoretiskt som praktiskt

utbildats med särskild hänsyn till kallet att vara lärare för andesvaga.

För ett nöjaktigt ordnande af ifrågavarande undervisning anse därför

kommitterade, att tillfälle måste beredas dem, hvilka vilja utbilda sig till

nämnda kall, att i ett för ändamålet särskildt inrättadt seminarium erhålla

erforderlig utbildning därför, äfvensom att i sammanhang härmed godkänd

afgångsexamen från sådant seminarium göres till villkor för anställning

som lärare vid andesvagskola.

För att vinna inträde vid ett sådant seminarium, hvarom här är

fråga, bör, enligt kommitterades mening, fordras att vid ett folkskolelärareseminarium

hafva aflagt godkänd afgångsexamen för vinnande af behörighet

till läraretjänst vid småskola eller ock att äga däremot svarande insikter

och färdigheter. Genom en sådan bestämmelse torde det vara sörjdt för,

att seminarieeleverna äga erforderligt underlag för den särskilda utbildningen

till lärare vid skola för andesvaga.

4

! • :

■

n■''»1 irvr-<:''■ :

- • I ■ ■'' År : t‘ <V 1! i

:Si

’J\ ‘ii;;f 4>;o ;«/’

. . t •. J ! • -

■ • • i ; i • • ’! i''

J« -i < A M •

’ D ; ‘ i i«.# jj (* > i'' j * ‘ /. '''' >

y

'' •• ''* ■’ ! il!.’

afiii-’ m >; ,1''ij-iij-/;).'' <: 1,1»!.i i 1 ‘ ti. i

!''■ ■''•II .. T ''.!• 1. M’; it . ir ''fti

tint

:! I •;!) : ■ . ■''V- ■■ ; ■

I1: \ v>! ''• : • ;■•''!'' £>:: |I ‘.J”; f t ; " j1'', i 1 ,

»ii,t • j.i / v ji’tt:l Stil iflin

k

i

TABELLBILAGOR.

.ho;j/ ii

Tab. 1.

Antalet andesvaga eller s. k. idioter enligt folkräkningen

den 31 december 1890.

Ålder.

Lands-

bygden.

Städer-

na.

Summa.

Lands-

bygden.

Städer-

na.

Summa.

Lands-

bygden.

Städer-

na.

ep

1

5

88

Lands-

bygden.

Städer-

na.

Summa.

Lands-

bygden.

Städer-

na.

Summa.

m.

k.

m.

k.

m.

k.

m.

k.

m.

q-

m.

k.

m.

k.

m.

k.

m.

k.

m.

k.

i

Stockholms glad.

•

. Stockholms liin.

3.

upsala län.

4.

Södermanlands län.

5.

Östergötlands län.

5— 6 år . .

—.

—

i

2

3

1

-

1

2

1

—

i

—

2

6— 7 » . .

—

—

6

5

11

—

1

i

—

2

—

—

—

—

—

—

3

—

—

3

—

1

—

1

2

-7— 8 . . .

—

—

3

2

5

i

1

i

—

3

—

i

—

—

1

4

—

—

1

5

2

1

—

—

3

8— 9 > . .

—

—

3

1

4

2

—

—

1

3

i

—

2

1

4

1

—

—

—

1

2

2

i

—

5

9—10 * . .

—

—

—

2

2

2

2

—

—

4

3

—

—

—

3

4

—

—

—

4

2

3

3

—

8

10-11 > . .

—

—

4

1

5

6

2

i

—

9

2

—

—

—

2

1

1

—

—

2

5

3

—

1

9

11-12 . .

—

—

6

3

9

3

4

—

—

7

4

4

—

8

4

—

—

1

5

8

3

—

1

12

12—13 . . .

—

—

2

6

8

5

1

—

—

6

3

—

—

—

3

3

1

—

—

4

6

7

3

-

16

13—14 . . .

—

—

5

5

10

4

1

i

—

6

1

6

i

2

10

1

1

—

—

2

7

4

—

+-

11

14—15 - . .

—

—

2

1

3

2

—

—

—

2

2

2

i

—

5

2

2

—

—

4

7

6

2

—

15

0— 5 - . .

_

_

6

2

8

1

1

3

1

—

—

4

5-10 - . .

—

—

13

12

25

5

4

2

1

12

4

i

2

1

8

9

4

—

2

15

7

7

5

1

20

10—15 » . .

—

—

19

16

35

20

8

2

_

30

12

12

2

2

28

n

5

—

i

17

33

23

5

2

63

C1

1

O

—

—

13

11

24

19

19

1

—

39

12

8

1

2

23

15

12

i

i

29

40

25

2

2

09

20—25 > . .

—

—

12

11

23

19

12

1

—

32

11

7

—

2

20

17

17

2

i

37

24

23

4

5

50

25—30 . . .

—

—

11

8

19

22

19

—

—

41

n

4

2

—

17

14

7

i

22

31

22

4

—

57

30—35 - . .

—

—

10

4

14

14

11

1

2

28

10

7

—

—

17

13

12

i

20

23

22

3

1

49

35—40 . . .

—

--

2

3

5

11

11

1

1

24

8

5

—

—

13

14

12

2

i

29

21

11

—

1

33

40—45 » . .

—

—

2

4

6

10

8

—

—

18

6

2

—

8

8

5

1

—

14

16

21

1

—

38

45—50 • . .

—

1

3

4

5

5

—

1

II

7

1

—

—

8

10

9

2

—

21

26

10

1

1

38

50—55 < . .

—

—

1

4

5

6

2

—

1

9

7

6

i

-

14

8

3

—

2

13

15

9

—

24

55—60 > . .

—

—

1

—

1

5

4

—

—

9

4

—

i

—

5

7

1

—

—

8

7

10

1

—

18

60—65 . . .

—

—

—

3

3

5

5

—

1

II

6

2

—

—

8

2

2

—

—

4

9

8

—

2

19

65—70 > . .

—

—

—

—

1

2

—

—

3

—

—

—

—

—

2

3

—

—

5

6

5

_

—

il

2

4

3

—

—

7

75—80 . . .

—

—

—

—

—

1

—

—

—

1

—

—

—

—

—

—

-

1

—

1

-

—

1

80—85 » . .

1

85—90 » . .

-

1

1

1

1

90 95 » . .

Summa

—

—

91

81

172

144

112

1 8

7

271

98

55

9

8

170

130

95

8

10 243

205

202

26

15

508

116

Antalet andesvaga eller s. k. idioter enligt folkräkningen

den 31 december 1890. (Forts.)

Åld

e r.

Lands-

bygden.

Städer-

na.

Summa.

Lands-

bygden.

Städer-

na.

Snmma.

Lands-

bygden.

Städer-

na.

CO

0

3

g

p

Lands-

bygden.

Städer-

na.

oa

0

3

3

p

Lands-

bygden.

Städer-

na.

07

0

3

B

p

m.

k.

m.

k.

m.

k.

m.

k.

m.

k.

m.

k.

m.

k.

m.

k.

m.

k.

m.

k.

i. Jönköpings län.

7. Kronobergs län.

8. Kalmar län.

9. Gotlands län

10. Blekinge län.

5— 6 Är . .

—

—

—

—

—

1

1

—

—

2

2

1

—

—

3

—

—

—

—

—

—

—

i

—

i

6— 7

> . .

—

1

—

—

i

—

—

—

—

—

3

1

—

—

4

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

7— 8

> . .

i

1

—-

—

2

—

—

—

—

—

2

2

i

5

—

—

—

—

—

—

i

—

2

■3

8- 9

. . .

—

—

—

—

—

2

2

—

—

4

2

3

—

—

5

—

—

—

—

—

—

—

—

—

9—10

»

i

3

i

1

6

—

1

—

—

1

2

8

—

—

5

2

1

—

—

3

—

—

—

—

_

10—11

> . .

3

2

i

—

6

1

—

—

—

1

1

4

—

—

5

2

1

—

—

3

—

—

—

1

1

11—12

» . .

3

4

—

—

7

3

1

—

—

4

4

7

i

—

12

1

1

—

—

2

2

i

—

3

12—13

• . .

2

1

—

-

3

2

3

—

—

5

2

1

—

—

3

1

1

—

—

2

3

—

2

1

6

13—14

. .

6

4

i

—

11

4

3

—

—

7

i

2

i

—

4

1

—

—

—

1

4

i

—

—

5

14—13

»

5

1

1

7

5

3

—

—

8

4

7

i

—

12

—

—

—

—

-

2

4

—

—

6

0— 5

. . .

1

1

—

2

1

—

—

—

1

1

—

—

—

1

_

_

_

_

_

_

1

_

_

1

5—10

> . .

<2

5

i

1

0

3

4

—

7

11

10

i

—

22

2

1

—

—

3

—

1

i

2

4

10-15

> . .

19

12

a

1

34

15

10

—

—

25

12

21

3

36

5

3

—

8

ii

5

2

2

21

15 20

>

24

19

5

....

48

18

19

—

i

38

24

32

1

1

58

10

2

—

—

12

14

12

5

2

33

20—25

> . .

30

18

3

4

55

19

20

—

—

39

28

19

1

—

48

3

3

—

—

6

10

9

2

2

23

25—30

j . .

29

20

2

1

52

23

19

—

i

43

34

25

2

2

63

3

2

3

—

8

13

17

3

—

33

30—35

>

17

14

2

33

24

17

i

—

42

29

17

2

1

49

5

6

—

2

13

9

13

—

3

25

35—40

* . .

25

10

1

—

36

20

15

—

35

16

14

—

■—

30

2

1

—

3

15

2

2

—

19

40—45

'' • •

10

14

__

—

24

9

9

—

—

18

20

10

—

2

32

7

6

—

—

13

10

6

—

2

18

45—50

> . .

11

7

1

1

20

10

8

—

—

18

15

6

—

—

21

1

2

—

—

3

4

5

—

1

10

50—55

* . .

6

8

—

-

14

2

6

—

i

9

6

8

1

—

15

1

2

—

—

3

1

5

—

—

6

55—60

> . .

9

5

—

14

8

3

—

—

11

9

5

—

—

14

2

1

—

—

3

1

8

—

9

60—65

* . .

8

6

1

—

15

2

4

—

—

6

13

6

—

—

19

1

2

—

—

3

3

1

1

1

6

65—70

»

10

5

—

—

15

2

2

—

—

4

5

3

—

—

8

—

2

—

—

2

1

4

—

1

6

70—75

» ...

5

2

—

—

7

2

—

—

i

3

—

4

4

1

1

75-80

»

1

—

—

—

1

6

—

—

—

6

1

1

—

_

2

_

_

_

_

_

_

_

_

_

—

80—85

. . ,

_

85—90

> . .

_

90—95

>

Summa

207

146

16

10

379

164

136

i

4

305

224 181

1.

6

422

42

33

3

2

80

93

89

17

16

215

117

Antalet andesvaga eller s. k. idioter enligt folkräkningen

den 31 december 1890. (Forts.)

Å1 (1

e r.

Lands-

bygden.

Städer-

na.

Summa.

Lands-

bygden.

Städer-

na.

Summa.

Lands-

bygden.

Städer-

na.

Summa.

Lands-

bygden.

Städer-

na.

Summa.

Lands-

bygden.

Städer-

na.

C/j

c

e

B

so

m.

k.

m.

k.

m.

k.

m.

k.

m.

k.

m.

k.

m.

k.

m.

k.

m.

k.

m.

k.

11. Kristianstads län.

1 Malmöhus län.

1.1. Hallands län.

o.

(Jöleb. c.

Bohus län.

15. Elfsborgs län.

5— 6 år . .

—

—

—

—

—

i

—

—

—

i

—

—

—

—

—

2

i

—

—

3

—

—

—

—

—

6— 7

» . .

—

1

—

—

i

i

—

i

1

3

—

—

—

—

—

1

2

—

i

4

—

—

i

--

1

7— 8

. . .

1

2

8- 9

) .

2

1

—

—

3

2

2

2

—

6

—

1

—

—

i

1

—

—

—

1

—

—

—

—

—

9—10

» ,

3

2

—

—

5

1

1

—

—

2

i

—

—

—

i

2

1

3

—

6

3

i

—

—

4

10—11

>

1

2

—

1

4

4

5

—

2

11

—

1

—

—

i

3

1

—

—

4

1

3

—

1

5

11—12

*

6

2

—

—

8

6

2

1

1

10

4

—

—

1

5

4

1

3

—

8

—

4

1

—

5

12—13

, . .

5

2

—

—

7

2

6

2

2

12

2

—

—

—

2

3

2

1

2

8

3

3

_

_

6

13-14

>

5

2

—

—

7

4

2

—

i

7

—

—

—

—

—

6

3

2

1

12

7

4

i

—

12

14—15

> . .

3

2

i

—

6

4

1

2

—

7

1

3

—

—

4

2

3

—

1

6

3

2

—

1

6

0— 5

>

_

_

_

_

_

_

_

1

_

1

1

—

—

—

1

1

—

1

—

2

—

—

—

—

—

5—10

» . .

6

4

—

10

5

3

3

i

12

2

1

—

—

3

6

4

3

1

14

5

1

i

—

7

10—15

>

20

10

i

1

32

20

16

5

6

47

7

4

—

1

12

18

10

6

4

38

14

16

2

2

34

15—20

. . .

24

19

—

—

43

26

20

5

3

54

16

10

—

2

28

14

15

10

8

47

27

23

—

—

50

20—25

j

24

9

i

—

34

30

19

5

6

60

11

6

—

1

18

15

15

4

5

39

29

30

i

—

60

25—30

>

19

5

i

—

25

29

17

4

1

51

28

10

3

1

42

21

17

8

6

52

35

24

—

2

61

80—36

>

16

14

1

31

19

16

.. 1

6

42

10

13

1

—

24

15

10

6

2

33

33

29

2

1

65

i 35—40

» . .

17

8

i

—

26

22

13

2

—

37

11

9

—

2

22

17

14

2

3

36

29

13

—

1

43

40-45

»

12

13

—

—

25

20

11

2

34

15

17

—

—

22

12

12

3

1

28

24

17

—

1

42

45—50

» . .

13

4

—

—

17

17

11

i

1

30

12

8

—

—

20

6

5

1

—

12

18

16

1

—

35

50—55

»

10

8

—

18

10

7

2

19

5

6

—

—

11

13

10

—

1

26

9

12

1

—

22

55-00

»

4

7

—

—

II

7

2

—

1

10

12

3

—

—

15

7

4

1

1

13

7

8

—

1

16

60—65

»

7

1

—

—

8

5

2

—

—

7

6

4

—

—

10

4

1

—

2

7

12

8

—

1

21

65—70

»

3

2

i

—

G

3

2

—

5

8

3

—

—

11

2

1

—

—

3

6

6

—

1

13

70—75

> . .

4

1

—

5

1

2

—

—

3

2

2

—

—

4

—

3

—

—

3

4

5

—

1

10

75—80

. . .

2

2

—

—

4

2

—

—

1

3

2

3

—

—

5

—

2

—

—

0

3

1

—

—

4

80—85

>

1

1

—

85—90

» . .

2

2

—

90—95

. . .

—

Summa

181 107

5

2

295

2IG

141

31

27

415

149

90

4

7

250

1511125 45

34 355

255 209

8

II

483

118

Antalet andesvaga eller s. k. idioter enligt folkräkningen

den 31 december 1890. (Forts.)

Ålder.

Lands-

bygden.

»Städer-

na.

Summa.

Lands-

bygden.

»Städer-

na.

C/3

e

S

g

p

Lands-

bygden.

»Städer-

na.

Summa.

Lands-

bygden.

Städer-

na.

C/i

E=

3

Lands-

bygden.

Städer-

na.

Summa.

i

m. | k.

m.

k.

m.

k.

m.

k.

m.

k.

m.

k.

m.

k.

m.

k.

3

m.

k.

m.

k.

u

. Skaraborgs län.

17. Vermlands Un.

18. Örebro Un.

19

\«tmanlands län.

21

. Koppaibergs Un.

5— 6 är . .

—

—

—

—

—

1

3

—

—

4

—

—

—

—

—

i

—

—

i

1

—

—

—

i

6— 7 » . .

1

—

—

—

i

2

—

i

—

3

i

—

—

—

i

1

i

—

—

2

2

—

—

—

2

7— 8 > . .

1

2

—

—

3

2

—

—

—

2

—

1

—

i

—

i

—

—

1

3

5

—

1

9

8— 9 - . .

—

2

—

—

2

—

3

—

—

3

2

—

—

—

2

1

i

—

—

2

1

8

—

—

9

9—10 . . .

3

2

—

—

5

8

1

—

—

9

1

1

—

1

3

—

—

—

—

—

2

3

—

—

5

10—11 • . .

4

3

i

—

8

2

3

—

—

5

5

1

—

—

6

1

2

i

—

4

2

1

—

1

4

11—12 . . .

1

2

—

—

3

7

6

2

2

17

2

2

—

1

5

2

—

—

—

2

5

5

—

—

10

12—13 • . .

2

1

—

—

3

2

6

—

—

8

4

4

1

1

10

2

1

2

—

5

4

2

—

—

6

13-14 > . .

5

4

2

—

11

6

3

—

—

9

5

10

1

—

16

2

2

—

—

4

5

2

—

—

7

14—15 > . .

4

3

—

—

7

4

6

1

—

11

5

3

—

1

9

1

1

—

—

2

5

2

—

—

7

0— 5 » . .

2

1

—

—

3

—

—

—

—

_

_

1

_

1

2

1

2

_

_

3

1

_

_

1

5—10 . . .

5

6

—

—

11

13

7

1

—

21

4

2

—

1

7

2

—

—

0

9

16

—

1

20

10—15 ■ . .

16

13

3

—

32

21

24

3

2

50

21

20

2

3

40

»

6

3

—

17

21

12

—

1

34

j 15—20 > . .

33

26

—

3

02

41

25

3

2

71

31

11

2

1

45

14

■9

—

—

23

33

16

i

1

5!

20—25 * . .

25

21

2

—

48

36

29

3

i

09

18

12

1

31

13

9

3

2

27

32

21

2

1

50

! 25—30 » . .

31

31

1

2

03

52

35

1

i

89

20

13

—

1

34

11

12

2

—

25

23

22

3

1

49

30—35 ■» . .

39

11

1

3

.14

40

23

2

—

05

17

19

1

1

38

10

4

3

—

17

17

19

1

—

37

| 35—40 . . .

18

10

1

—

20

22

22

—

—

44

16

9

—

—

25

10

—

o

10

16

16

—

—

32

40-45 • . .

15

9

1

—

25

29

19

—

—

48

12

8

—

—

20

15

8

—

i

24

22

24

1

—

47

45—50 . . .

16

7

1

—

24

24

20

i

—

45

10

9

—

—

19

3

2

—

—

5

15

7

—

—

22

50—55 • . .

9

12

—

—

21

18

15

—

—

33

7

5

—

—

12

7

4

1

2

14

11

10

1

—

22

55—60 - . .

11

10

1

—

22

15

13

—

i

29

7

9

—

—

10

4

2

—

i

7

7

9

—

—

10

60—65 * . .

3

4

—

—

7

9

10

i

—

20

8

9

—

—

17

—

2

1

i

4

5

6

—

—

11

65—70 > . .

4

5

—

—

0

13

15

—

i

29

3

2

—

5

3

1

—

—

4

7

8

—

15

70—75 » . .

2

4

—

—

0

8

2

i

—

11

—

2

—

—

2

3

—

—

—

3

3

2

1

0

75—80 » . .

2

2

—

—

4

3

i

—

—

4

2

1

—

—

3

—

—

—

i

1

2

2

—

—

4

80—85 '' . .

1

i

—

—

2

—

i

—

—

1

o

1

—

—

1

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

85—90 > . .

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

i

1

—

1

—

—

I

90—95 » . .

—

Summa

232 173

..

8 424

344201

10

8

029

176 133

0

8 1323

104

08

13 12

197

224 191

9

0

430

119

Antalet andesvaga eller s. k. idioter enligt folkräkningen

den 31 december 1890. (Forts.)

Ålder.

Lauds-

bygden.

■Städer-

na.

Summa.

Lands-

bygden.

Städer-

na.

Summa.

Lands-

bygden.

■Städer-

na.

Summa.

Lauds-

bygden.

Städer-

na.

cc

£

3

3

p

Lands-

bygden.

Städer-

na.

Summa.

m.

k.

m.

k.

m.

k.

m.

k.

m.

k.

m.

k.

m.

k.

m.

k.

m.

k.

m. k.

!

21. Gefleborgs län.

22

Vpsteritorrl.imU län.

23. Jämtlands län.

24. Vestorbotlens liin.

9

). Iwrbitliens län.

5— 6 år . .

—

1

—

—

i

—

—

—

—

—

1

—

—

—

1

i

1

—

—

2

—

1

—

—

i

G— 7 » . .

3

3

1

1

—

7— 8 > . .

1

1

i

—

3

—

i

—

—

i

—

1

—

—

1

—

—

—

—

—

-

—

—

_

Öl

ce

'' 2

2

—

--

4

i

—

i

—

2

—

2

—

—

2

—

—

—

—

—

2

—

—

—

2

9—10 > . .

1

—

i

—

2

i

i

—

—

2

1

i

—

—

2

i

1

—

—

2

i

—

—

—

1

10—11 . . .

7

4

—

_

n

—

—

—

—

i

—