SOU 1899:1

Kong!. Maj:ts och Rikets Kammarkollegii

underdåniga betänkande

rörande

den till städerna och Arvika köping af

kronan donerade jord.

------

Stockholm

K. L. Beckmans Boktryckeri

1898.

Genom nådigt bref den 17 juni 1893 har Eders Kongl. Maj:t,

jemte det särskilda af stadsfullmäktige i Norrtelje, Sundsvall och Umeå

fattade och Eders Kongl. Maj:ts nådiga pröfning understälda beslut

angående ordnande af förhållandena med afseende å enskildes innehaf

2

utaf till nämnda städer från kronan donerad jord förklarats icke böra

vinna nådig fastställelse, tillika — enär det för befordrande i allmänhet

af ett tjenligare tillgodogörande af städernas donationsjord, likasom för

befrämjande af enskildes trygghet i besittningen af stadsjord, som

kommit i deras värjo, af vigt syntes vara att åt städerna bereddes

möjlighet ej allenast att kunna med full eganderätt åt enskilde upplåta

jord, som blifvit till stad af kronan donerad, än äfven att, der sådan

jord under ett eller annat uppgifvet fång redan kommit i enskild besittning,

kunna bekräfta den gjorda upplåtelsen, så att den matte blifva

för framtiden fullt betryggande — anbefalt Kammar-Kollegium att,

efter nödig utredning af hithörande förhållanden, till Eders Kongl.

Maj:t inkomma med underdånigt betänkande, huruvida befogenhet i nu

angifna hänseenden kunde böra åt städerna inrymmas och i sådant fall

hvilka vilkor och förbehåll syntes böra dervid fästas.

Vidare och genom särskilda nådiga bref:

den 11 oktober 1893 angående sökt tillstånd för staden Kristianstad

att afhända sig eganderätten till vissa donationsjordar;

samma dag angående gjord framställning i fråga om tillstånd för

staden Gefle att till enskilde försälja obebygda tomter och tomtdelar

derstädes in. in.;

samma dag angående gjord framställning om försäljning af staden

Piteå tillhörig jord inom den s. k. nya stadsdelen;

den 24 maj 1895 i fråga om försäljning af vissa till tomter indelade

lotter utaf staden Simrishamns donationsjord;

den 19 juli samma år angående sökt tillstånd för staden Falköping

att försälja viss borgmästaren derstädes förut anslagen jord;

den 14 februari 1896 angående gjord framställning af stadsfullmäktige

i Sköfde om ändring i bestämmelserna angående rätt till förvärfvande

och bebyggande af s. k. stadsjord i nämnda stad;

den 4 september samma år angående sökt tillstånd för Söderköpings

stad att sälja den staden tillhöriga s. k. Bassängjorden:

den 11 i samma månad och år angående gjord framställning om

fastställelse å beslut om upplåtelse till aktiebolaget Jäderberg & C:o af

visst område af staden Söderhamns donationsjord;

den 18 september samma år angående stadsfullmäktiges i Sundsvall

ansökning om tillstånd för nämnda stad att afhända sig viss del af

stadens donationsjord; samt

den 6 november samma år angående stadsfullmäktiges i Södertelje

ansökning om tillstånd för staden att till enskild person upplåta ett

område af stadens donationsjord;

3

har Eders Kongl. Maj:t, med nådigt förklarande att de i dessa

ärenden gjorda framställningar icke bifallits, funnit godt öfverlemna

handlingarna i samma ärenden till kollegium för att vara att tillgå vid

behandlingen af ofvanförstnämnda fråga.

För fullgörande af förberörda genom nådiga brefvet den 17 juni

1893 kollegium gifna befallning har kollegium trott sig böra i ärendet

höra vederbörande, i hvithet afseende kollegium infordrat

dels, beträffande Stockholms stad, från drätselnämnden och magistraten

derstädes äfvensom öfverståthållareembetet ej mindre utredning

angående hvilka donationer i jordegendom staden af kronan undfått

samt de närvarande förhållandena i afseende å samma jords disposition

än äfven yttranden i de hänseenden, det nådiga brefvet angåfve;

dels ock, för öfriga städer — jemte det i fråga om några af dem

uttalanden afgifvits från enskilde jordinnehafvare — yttranden från vederbörande

stadsfullmäktige eller allmänna rådstugor, magistrater och

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, hvarvid med afseende å hvarje

af dessa städer äskats:

A. Utredning, i den mån sådan kunde åstadkommas, angående:

I. hvilken jordegendom staden genom donation af kronan undfått

och innehade; dervid såsom donation icke finge afses beslut, som endast

innebure egendoms förläggande under stadens jurisdiktion eller försäkran

om rätt att oqvaldt, behålla viss staden enskildt tillhörig jordegendom,

utan endast sådan upplåtelse, hvarigenom egande- eller nyttjanderätt

till kronans jord blifvit staden förlänt;

II. de urkunder, som för donationerna läge till grund eller genom

hvilka desamma ändrats eller förklarats, och af hvilka urkunder tillika

borde företes afskrifter i tillämpliga delar, med särskild hänsyn till de

vid donationerna fästa vilkor;

III. donationsjordens hemmantal och areal;

IV. hvilka utskylder och onera det ålåge staden eller särskilda dess

invånare att för den donerade jorden utgöra till kronan;

V. jordens närvarande användning, och i sådant afseende

l:o) huru stor del deraf vore belägen inom stadsplan och disponerades

:

a) af staden sjelf:

aa) för gator, torg, publika byggnader, allmänna platser

eller eljest för stadens allmänna behof;

bb) såsom byggnadstomter, afsedda för upplåtelse, jemte

uppgift å antalet deraf; och

4

ce) på annat sätt;

b) af enskilde, såsom

aa) ofria tomter, med angifvande af:

antal och

upplåtelsevilkor, i fråga om

tomtören (grundlega, jordskyld o. s. v.);

rekognitionsafgifter (30:de penning, städja, käunelsepenningar,

friskilling o. s. v.);

öfriga utskylder och besvär till staden;

stadens lösningsrätt;

friköp jemte grunden derför;

öfriga förhållanden som reglerade tomtinnehafvarnes

besittningsrätt;

bb) fria tomter, med uppgift å:

antal;

grunden för tomternas egenskap af sjelfegande och

hvilka särskilda utskylder och besvär för dylika

tomter utgjordes till staden;

ce) under egande- eller nyttjanderätt på annat sätt upplåten,

med redogörelse dervid för de förhållanden,

på hvilka det enskilda innehafvet grundades, äfvensom

för de dermed följaktiga särskilda rättigheter

och skyldigheter gent emot staden;

2:o) huru stor areal, i särskilda egoslag fördelad, den utom stadsplanen

belägna donation sjorden omfattade och hvad deraf vore

a) indeladt på stadens hus och tomter, med uppgift om

grunden för denna indelning jemte derför i öfrigt gällande

bestämmelser;

b) anslaget till stadens borgerskap, med angifvande, huruvida

och i sådant fall enligt hvilken grund jorden vore

fördelad emellan borgerskapets medlemmar, eller om

densamma förvaltades för borgerskapets gemensamma

räkning;

c) af staden upplåtet till kyrkor, fromma stiftelser eller

allmänna inrättningar;

d) anslaget till ecklesiastik- och skolstaternas aflöning;

e) d:o till aflöning åt stadens embets- och tjenstemän

samt betjente;

f) d:o till ombesörjande af skjutsningsbestyret eller andra

allmänna besvär;

5

g) för stadskassans räkning utarrenderadt;

h) i enskildes värjo med eganderätt kommet eller, i andra

fäll än de i mom. a) och b) nyss förut här ofvan afsedda,

med nyttjanderätt upplåtet, hvarvid borde meddelas

enahanda uppgifter som under punkten 1 b,

mom. ce här ofvan angifvits;

i) på annat sätt disponeradt; och

VI. totalbeloppet af de inkomster, staden för närvarande af donationsjorden

åtnjöte; samt

B. yttrande:

I. huruvida befogenhet att, på sätt i det nådiga brefvet afsåges,

ej allenast under full eganderätt föryttra donationsjord utan ock bekräfta

redan gjord upplåtelse af dylik jord ansåges böra staden medgifvas;

samt i sådant fall

l:o) huruvida en dylik befogenhet borde afse all stadens jord af

ifrågavarande beskaffenhet eller endast de delar af samma

jord, hvilka folie inom det egentliga, af stadsplan bestämda

stadsområdet;

2:o) i hvilken ordning den ifrågastälda rättigheten, särskildt i afseende

å uppgörelse mellan staden och enskilde, som redan

innehade donationsjord, lämpligen borde utöfvas;

3:o) hvad vilkor och förbehåll i öfrigt lämpligen borde i fråga om

donationsjordens afhändande uppställas, och dervid särskildt

a) huruvida för den genom jordens förläning afsedda förmån

vederlag borde betingas genom viss köpe- eller

löseskilling, att betalas på en gång eller helt och hållet

eller delvis uttagas genom åsättande af årlig tomt- eller

jordskatt, derför i sådant fall beräkningsgrund skulle

angifvas; och

b) i hvad mån de genom donationsjordens föryttring staden

tillflytande medel ansåges böra, för donationsändamålets

behöriga tillgodoseende, särskildt förvaltas

och disponeras, samt hvilka föreskrifter i sådant hänseende

kunde finnas lämpliga;

II. huruvida, för det fall att den i det nådiga brefvet afsedda vidsträcktare

dispositionsrätt öfver donationsjorden funnes icke böra staden

medgifvas, annan ordning i syfte att befordra ett tjenligare tillgodogörande

af donationsjorden lika som att befrämja enskildes trygghet i

besittningen af dylik i deras värjo kommen jord ansåges kunna och

6

höra genomföras, i livilket afseende vederbörande lemnades öppet att,

med ledning af de i det nådiga brefvet omförmälda särskilda framställningar

och deröfver afgifna anmärkningar samt i öfrigt förhandenvarande

utredning, framlägga de förslag, hvartill fog ansåges förefinnas.

Sedan härefter ordföranden i Arvika köpings kommunalstämma

G. Olsén, jemlikt uppdrag af kommunalfullmäktige derstädes, uti underdånig

ansökning, med öfverlemnande af utredning i ämnet för så vidt

köpingen anginge, anhållit att, enär jemväl köpingen innehade jord,

som blifvit densamma af kronan donerad, samt de förhållanden, som

påkallat ofvanberörda åtgärder beträffande städernas donationsjordar,

syntes vara i lika mån förefintliga med afseende å nämnda, köpingen

förlänta jord, frågan om dispositionen af sistnämnda jord måtte behandlas

i sammanhang med den ofvanberörda om städernas jordar, har

Eders Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 4 september 1896 funnit

godt förordna, att handlingarna jemväl i detta ärende skulle till kollegium

öfverlemnas, med nådigt uppdrag att, vid afgifvande af det genom

ofvanberörda nådiga bref den 17 juni 1893 infordrade underdåniga betänkande

angående förändrade bestämmelser rörande disposition af städernas

donationsjordar, i samma hänseende yttra sig äfven beträffande

Arvika köpings så beskaffade jord.

Med bifogande af samtliga från orterna i ifrågavarande ärende inbekonma

äfvensom till kollegium från Eders Kong]. Magt särskild!

öfverlenmade ofvanberörda handlingar jemte till stadsfullmäktiges i

Malmö och Sundsvall yttranden hörande kartor, får kollegium nu i underdånighet

afgifva sitt betänkande i ämnet, omfattande dels utredning,

i afseende hvarå kollegium efter några inledande allmänna anmärkningar

tillåtit sig följa hufvudsakligen samma ordning, som nyss härofvan

blifvit angifven, dels ock utlåtande och förslag.

De svenska stadssamhällenas utveckling synes särskild! under 15- och 1600-talen hafva utgjort föremål för statsmaktens synnerliga omvårdnad,

otvifvelaktigt af den anledning, att stadsväsendet, hvars betydelse

för statslifvet icke kunnat underskattas, här i Sverige under

förhandenvarande politiska och sociala förhållanden faktiskt icke kunnat

såsom i andra land genom egen kraft vinna styrka och blomstring.

Huruledes statsmakten för sådant ändamål ingripit genom lagstiftningsåtgärder

eller maktbud; huru så till exempel förbud mot landsköp

under århundraden genomgått näringslagstiftningen; huru handtverkare

och utöfvare af industrielt näringsfång tvungits att inflytta till städerna

för att der drifva sin rörelse; huru åtskilliga städer på regeringsmaktens

bud flyttats till andra platser, som ansetts erbjuda bättre betingelser

för deras förkofran, och huru en mängd andra städer blifvit på kronans

befallning anlagda — om sådana åtgärder i syfte att i städerna intvinga

den s. k. borgerliga näringen eller eljest förstärka stadsväsendet

torde här endast i förbigående böra erinras. Verksammare än dessa

åtgärder torde utan tvifvel ansetts ett direkt ekonomiskt understöd —

eftersom städerna i ganska vidsträckt mån blifvit med sådant af kronan

hugnade.

Bland de förmåner, som i detta sistnämnda hänseende från kronans

sida tillgodokommit olika städer, torde den vigtigaste hafva varit förläning

eller gåfva af jordegendom. I tider, då tillgång på reda penningar

varit ringa och statskassan knappast haft andra valutor att röra

sig med än fast egendom, måste väl också denna form för understödets

lemnande hafva legat närmast till hands eller varit den enda möjliga.

Till betryggande af ett stadssamhälles bestånd och utveckling har väl

ock i främsta rummet varit angeläget att bereda detsamma besittning

af ett tillräckligt jordområde till »utrymme» för stadsinvånarnes boplatser

samt till fält för drifvande af jordbruk och boskapsskötsel, som

i allmänhet länge och i den mån köpenskap och borgerliga handteringar

icke ensamma kunnat förskaffa sina idkare full bergning måst af borger

-

8

skåpet anlitas såsom binäringar. Med rådande föreställningssätt, de der

bjödo förläning af jordagods såsom vederlag eller belöning för medverkan

i statens tjenst, torde jemväl hafva varit fullt öfverensstämmande

att städernas borgerskap såsom organ för en för statslifvet

vigtig ansedd funktion, utöfningen af de borgerliga näringarna, hvilken

i Sverige med der rådande brydsamma förhållanden länge och icke utan

skäl betraktats såsom ett onus, på lika sätt som andra förvaltningsorgan

gjordes till låntagare. Städerna hafva sålunda under tidernas

lopp af kronan i gåfva eller förläning erhållit betydande jordegendomar,

städernas donationsjordar såsom de numera allmänneligen benämnas.

Såsom ledande grundsats vid anordningen af här ifrågavarande

donationsinstitut synes åtminstone i regel hafva uppstälts fordran på

den förlänta egendomens oförytterlighet. Redan den statsrättsligt gällande

normen — landslagens förbud för en konung att minska kronans

hus, land och ingälder för efterträdaren — förbjöd egendomens afhändande

från kronan; men härförutom har sjelfva syftet med donationen

uppenbarligen ansetts skola motverkas eller omintetgöras i fall förläningen

utlemnats åt donatarien till fri dispositionsrätt, då i sådant

fall garanti skulle hafva saknats för, att förmånen af donationen skulle

åt donatarien fullt bevaras och sålunda hvarken af det enskilda intresset

obehörigen tillgodogöras ej heller öfverflyttas på andra samhällsklasser

än den för hvilken den var afsedd, nämligen städernas borgerskap.

Donationsjordens inalienabla karakter och dess bibehållande åt borgerskapet

utgöra alltså de mest framträdande dragen i den mångfald af

bestämmelser, som på detta område möter.

I öfrigt synas reglerna angående donationsjordarnes disposition

varit förestafvade antingen af hänsyn till vissa speciella ändamål, dem

donator funnit angeläget att betrygga, såsom uppehållande af städernas

municipala institutioner och dylikt, eller ock af de på skilda tider rådande

olika föreställningssätt om tjenligaste sättet för den förlänta egendomens

tillgodogörande i händerna på en donatarie, hvars hufvudsakliga

näringsfång ansetts böra vara ett annat än jordbrukarens.

Sedan genom den omedelbart efter nya statsskickets införande

vidtagna jemkning i borgerskapets privilegier ståndets uteslutande rätt

att innehafva stadsjord upphört, och förmånen af donationsjordens besittning,

der denna varit vederbörande borgerskap samfäldt bibehållen,

genom de i samband med nya kommunallagstiftningen åvägabragta likställighetsöfverenskommelser

i allmänhet jemväl blifvit Överflyttad på

stadskommunen i dess helhet, torde donationsinstitutets ursprungliga

9

ändamål: att premiera utofningen af stadsborgerlig näring, kunna sägas

hafva blifvit ett mera vidsträckt: att förstärka stadskommunernas ekonomiska

ställning i allmänhet. Nyare tiders utveckling har val också

otvifvelaktigt kräft andra former för donationsj ordens tjenliga tillgodogörande

än som i äldre föreskrifter anvisats. Hvarken det ena eller

det andra förhållandet synes emellertid hittills förmått verka någon

egentlig rubbning i den af ålder bestående grundsatsen om donationsjordens

oförytterlighet, hvilken grundsats sålunda formelt, i meddelande

af nya och tillämpningen af förut gällande bestämmelser på detta område,

alltjemt upprätthållits såsom regel.

Den faktiska utvecklingen torde dock kunna sägas sedan länge

hafva gått en annan väg, i det att inom många städer betydande delar

af donationsjorden, donators stränga, ofta upprepade abalienationsförbud

till trots, efter hand från äldre tider obehörigen kommit i enskild värjo

och nu af sina innehafvare besittas med anspråk på eganderätt. _ Orsakerna

till detta oegentliga förhållande må hafva varit flere: mindre

lyckliga dispositionsformer, som underhjelpt enskilda Övergrepp,, oförstånd

och godtycke hos lokala myndigheter vid donationsinstitutets

vårdnad under gångna tider, obenägenhet att rubba förhållandena sådana

de fått utveckla sig o. s. v. I senare tid hafva visserligen inom några

städer åtgärder vidtagits för återvinning af dem frånhänd donationsjord;

men förhållandet i sin allmänhet qyarstar dock fortfarande, och

att döma af såväl de förut omförmälda under nådig pröfning komna

förslagen angående städerna Norrtelje, Sundsvall och Umeå som de i

detta ärende afgifna yttranden från Övriga städer, för hvilka fragan i

denna del har betydelse, synes det vara ett så godt som allmänt eftertraktadt

önskemål att få det redan förhandenvarande enskilda innehafvet

betryggadt. Ur denna synpunkt sedd torde frågan hafva större intresse

än fallet synes vara med ett annat, genom högstberörda nådiga brefvet

den 17 juni 1893, deri inrymdt spörsmål, nämligen om lämpligheten

och behofvet af ett allmänt utlemnande åt städerna af fri förfoganderätt,

öfver sådan donationsj ord, som de sjelfve fortfarande innehafva,

ett spörsmål, till hvilket, städernas vederbörande målsmän synas ställa

sig mera likgiltiga.

2

10

I.

En utredning om livilka donationer i jordegendom städerna af kronan

undfått och ännu innehafva, i hvilket sistnämnda hänseende här åsyftas

ett innehaf endast i den mening att något återbördande till donator

icke skett, synes i första rummet kräfva besvarande af frågan hvad

som här i allmänhet skall menas med donation och donationsjord.

Med afseende till en början å uttrycket donationskort/, föreställer

sig kollegium, i olikhet med åtskillige af de i ärendet hörde vederbörande,

att under den jordegendom, hvarom här är fråga, bör hänföras

all slags fastighet, sålunda jemväl verk och inrättningar, särskildt mjöloch

sågqvarnar, som ofta utgjort föremål för donation, tegelbruk, vattenfall

och strömmar, fisken, deraf likaledes många blifvit donerade; i vederlag

för servitutsrättigheter af mulbete och skogsfång utbrutna områden,

samt slutligen hus och byggnader, som i enstaka fall blifvit

gifna utan sammanhang med upplåtelse af annat jordområde än sjelfva

grunden, hvarå de befunnits. Äfvenså torde, der kronan medelst för

ändamålet lemnade reda penningar beredt någon stad tillfälle att förvärfva

fastighet, sålunda åtkommen dylik egendom vara att betrakta

såsom donationsjord.

Hvad sedermera angår termen donation, lärer densamma i det svenska

förläningsväsendet utvecklat sig till den specifika betydelsen af

ärftlig eller perpetuel förläning, om den också blifvit använd äfven för

betecknande af evärdelig (allodial) upplåtelse under gåfvotitel. Såsom

väsentliga kännemärken på en donation af här ifrågakomna slag anser

kollegium för sin del böra fasthållas, att upplåtelsen skall hafva afsett

åtminstone ständig nyttjanderätt till kronans jord och vidare, att upplåtelsen

skall hafva skett i form af gåfva, så att staden icke behöft för

jordbesittningen utgifva vederlag. Med afseende å den senare förutsättningen

bör dock genast erinras, hurusom under donationer af nu

11

ifrågavarande slag äfven sådana fall, der kronan vid upplåtelsen betingat

sig skatt eller afrad för den upplåtna jorden utan tvekan plägat

inrymmas, uppenbarligen derför att rånte- eller afradsprestationen funnits

vara af underordnadt värde i jemförelse med sjclfva förmånen af jordens

besittning, eller ock derför att ränteeganderätten varit att betrakta såsom

en sjelfständig rätt, hvilken icke utan vidare skolat åtfölja sjelfva

jordupplåtelsen. Den omständighet, att donationen egt rum med eller

utan skattefrihet för jorden, har sålunda ansetts vara utan betydelse för

afgörandet om tillvaron af ett donationsförhållande, ehuru helt naturligt

den skattefria jordbesittningen måst framstå såsom donation af mera

ypperlig beskaffenhet än det med skattskyldighet förbundna jordmnehafvet,

hvadan ock en senare gjord eftergift af en å donationsjorden

Infilande pålaga måst uppfattas såsom en mer eller mindie väsentlig

förbättring af donationens innehåll.

Vid en öfverblick af de transaktioner mellan kronan och städerna,

hvilka angått förvärfvande af jordbesittning åt de senare, möta emellertid

många fall, då vederbörande städer fått för den vunna förmånen

vidkännas vederlag på annat sätt än nyss är nämndt. _ Spörsmålet om

upplåtelsens karakter af gåfva eller ej lärer då få blifva beroende af

vederlagets storlek i förhållande till jordens verkliga värde, något hvarom

behörig utredning i de flesta fall måste blifva synnerligen svår att

åstadkomma. Förutsatt dock att bevisningen härom vore nöjaktig, så

och då upplåtelsen i dessa fall företer en blandning af gåfva och onerös!

fång, och då veterligen icke någonsin förekommit utbrytning på marken

af hvad som skall motsvara det ena eller det andra, måste det tydligen

blifva särdeles vanskligt att afgöra huru jordupplåtelsen i det särskilda

fallet bör ur donationssynpunkt anses och behandlas. I de nu inkomna

primäruppgiftema hafva vederbörande emellanåt accepterat donatiousegenskap

hos jorden äfven då förhållandena i nu angifna hänseendet

synts kollegium föranleda till ett antagande i motsatt riktning.

I fråga om fordran på eu verklig jordupplåtelse från kronan såsom

vilkor för donationens egenskap af sådan, förekommer åter, att

kronan icke blott sjelf åt städerna upplåtit jordegendom utan ock genom

sin medverkan eller sina dispositioner saväl i många fall föi mediat

jordförvärf åt städerna från tredje man som äfven i allmänhet uppträdt

hägnande och betryggande med afseende å deras jordbesittning, allt pa

ett sätt, som mången gång, helst när säker upplysning om första åtkomsten

till jorden saknas, kan hafva gifvit upphof till den föreställning

att kronan varit den egentlige upplåtaren.

Till belysning al'' hvad nu anförts torde böra i korthet redogoras

12

för livad handlingarne innehålla om de vigtigaste olika sätt och former,

i hvilka kronans medverkan med hänsyn till utvecklingen och befästandet

af städernas jordbesittning tagit sig uttryck och hvilka synts

kollegium af beskaffenhet att böra särskildt omförmälas.

Om härvid kamerala förhållanden tagas till utgångspunkt, så visar

det sig, att kronan åt städerna anordnat eller förmedlat upplåtelser af

såväl krono-, som skatte- eller frälsejord.

I fråga om kronojorden möta då först de vanliga och talrika upplåtelserna

af kronans under omedelbar disposition varande egendomar,

såsom kungs- och kungsladugårdar, kronoallmänningar, hemman i ödesmål,

fisken samt verk och inrättningar m. m. Hafva sådana egendomar

lemnats utan vederlag och med skattefrihet, föreligger en ren

och ypperlig donation; och äfven der skatt vid upplåtelsen betingats,

synes, på sätt i det föregående blifvit nämndt, tvekan ej af sådan anledning

råda om upplåtelsens donationsegenskap.

Vidare förekomma i många fall upplåtelser af kronoegendomar

under enskild disposition, egentligen sådana kronans hemman och lägenheter,

hvilka vid upplåtelsen varit med enskilda åboar eller landbönder

besatta. För så vidt staden dervid bekommit jorden utan förbehåll om

skattskyldighet till kronan eller annat vederlag, är förhållandet uppenbarligen

detsamma som det nyssnämnda: donationen är fullt klar och

tydlig. Ofta har emellertid staden vid en sådan upplåtelse fått sig ålagdt

att till kronan utgöra de vid egendomen häftande skatter och onera,

hvarför transaktionen i sådana fall egentligen endast skulle kunna anses

innebära ett vanligt åboombyte; men då staden i öfrigt utan särskildt

vederlag åtkommit jordbesittningen, har äfven sådan upplåtelse

allmänt ansetts hänförlig till donation. Har staden deremot, såsom

någon gång kan visas hafva varit förhållandet, jemväl fått godtgöra

den enskilde för åboskapets mistning, lärer upplåtelsens karakter af

donation kunna anses åtminstone i någon mån tvifvelaktig.

I något fall har upplåtelsen afsett kronojord, som varit till enskild

person förpantad, och dervid staden såsom vilkor för jordens öfvertagande

tillförbundits att förnöja panthafvaren medelst erläggande af

den behöriga löseskillingen, hvilket jemväl skett. Huru en upplåtelse

under så beskaffade omständigheter rättvisligen kan få namn af donation

förefaller svårt att inse — under annan förutsättning än att egendomen

haft ett betydligare värde än hvarför den stått i pant, något hvarom

utredning i här åsyftade fall icke förekommer.

Icke sällan finnas städer hafva fått skatteköpa kronans jord. Då

skatteköpeskillingen härvid åtminstone i åtskilliga fäll icke ens till

-

13

närmelsevis uppgått till belopp motsvarande jordens verkliga värde,

samt kronan således i dylika fall må kunna anses hafva till vederbörande

städers förmån gjort eu verklig uppoffring, kunde transaktionen

ur sådan synpunkt möjligen finnas ega ett visst innehall af donation.

Men då dessa skatteköp näppeligen kunna annorledes betraktas än vanliga

sådana, der förhållandet i afseende å köpeskillingens belopp vant

detsamma men der vederbörande likafullt områda den skatteköpta jorden

utan inskränkning i dispositionsrätten, torde nu ifrågavarande skatteköp

här icke vidare böra komma i betraktande — på sätt jemväl vederbörande

sjelfve, med något undantag, i nu inkomna redogörelser ansett.

Vid frågan om donationerna af kronojord torde för fullständighetens

skull böra erinras, hurusom någon gång förekommit, att icke

kronan sjelf utan medlem af konungahuset personligen uppträdt såsom

donator och hugnat en eller annan stad med gåfva af honom enskildt

tillhörigt jordagods. Så har en stad blifvit- helt funderad på konung

Karl IX:s enskilda arfvegods och jemväl sedermera af samme konungs

arf och egna gårdar undfått ytterligare förläning; med afseende hvarå

vederbörande nu anmärkt, hurusom dessa upplåtelser icke vore att anse

såsom kronodonationer och följaktligen stode utom ämnet. Huru förhållandet

i detta hänseende än uppfattas, vill kollegium endast erinra,

att åtminstone ordalagen i de allmänna författningar, som reglera

dispositionen af städernas kronodonationsjordar, ej synts kollegium höra

utesluta tillämpning af samma författningar äfven på så beskaffade jordupplåtelser

som de nu omnämnda.

Äfvenså gifvas exempel på jordförläningar åt städerna så att säga

i andra hand, nämligen beträffande gods, som tillhört donators eget

från kronan undfångna län. Särskildt har konung Karl IX såsom hertig

i vidsträckt omfattning utöfvat en sådan sjelfständig föreningsrätt, och

till och med från grefskapen har någon gång gods på samma sätt upplåtits.

Någon tvekan om sådana upplåtelsers egenskap af kronodonationer

lärer ej behöfva ifrågakomma då, såsom det vill synas, desamma

sedermera af kronan antingen lemnats oantastade eller till och med

uttryckligen om ock med andra vilkor fastslagits såsom definitiva.

Såsom här ofvan blifvit nämndt, har jord äfven åt skatte eller

frälse natur genom kronans åtgärd kommit i städernas värjo. Der

behof af något med hänsyn till belägenhet eller andra omständigheter

lämpligt jordområde gjort sig särskildt gällande för någon stad, vare

sig i och för dess anläggning eller eljest, men detta område icke tillhört

kronan och således ej kunnat omedelbart af henne upplatas, halva

särskilda utvägar för dess förvärfvande åt staden mast anlitas. Van

-

14

ligen lmr då kronan genom byte mot annan jord, eller eljest mot

vederlag, af skatte- eller frälsehemman, till ocii med tvångsvis, tillvunnit

sig egendomen för att sedermera kunna upplåta den åt staden,

dervid dock vederlagsfrågans ordnande för ingen de! alltid behöft föregå

denna upplåtelse, utan ofta lemnats åt framtiden, medan staden utan

vidare omgång fått taga egendomen i besittning.

Har vid sådana transaktioner godtgörelsen åt den enskilde, vare

sig förr eller senare, lemnats såsom utlofvadt blifvit af kronan utan

stadens betungande, är uppenbarligen förbållandet detsamma som om

kronans eget gods blifvit upplåtet, och något tvifvel om upplåtelsens

karakter af donation behöfver bär ej förekomma.

Exempel saknas dock icke på, att, ehuru kronan vid en så beskaffad

transaktion utfäst sig att ordna frågan om vederlaget, staden

sjelf, såvidt upplyst är, fått draga omsorgen härom. Förhållandet blir

då i sjelfva verket detsamma som i de rätt ofta återkommande fall, då

kronans ingripande inskränkt sig till att möjliggöra eller underhjelpa

transaktionen mellan staden och den enskilde jordegaren, med förbindelse

för staden sjelf att förnöja denne. Någon gång finues dervid en

enskild possessor hafva fått sig af kronan ålagdt att afstå sin jord till

staden mot lösen — ett expropriationsförhållande således — men i

allmänhet har jordegarens rätt fullt respekterats, så att det lemnats

beroende på vänlig öfverenskommelse mellan staden och honom, om

och på Indika vilkor staden kunde förvärfva jorden; hvaremot kronans

hägn och medverkan gifvit sig uttryck dels i det förvisso ej ovigtiga

medgifvande^ till egendomens förläggande under stadens jurisdiktion

och dess privilegier, dels ock i eftergift till stadens förmån af kronans

skatt och ränta från egendomen. Ehuru i dylika fall någon donation

af jorden från kronans sida uppenbarligen ej är för handen, saknas

emellertid icke regeringsurkunder, de der afhandla sådana dispositioner

med samma uttryck som annorstädes finnas använda i fråga om verkliga

jordförläningar. I en sådan urkund heter det till exempel, att

Kong!. Maj:t »midt donerat och beviljat» en viss stad evärdeligen till

dess utrymme och gemene bästa två uppgifna byar qvitt och fritt från

alla. deraf gående kronans utlagor, dock bördemännen deras skatterättighet

oförkränkt, hvilken staden skulle hafva tillstånd dem afhandla

»efter deras goda vilja och åtnöje».

Hvad angår förläning af ränta utan samband med upplåtelse af

sjelfva jorden, hvarifrån räntan utgått, lärer det vara uppenbart, att eu

sådan disposition — hvarpå exempel emellanåt förekommer — icke kan

15

föranleda till antagande af donationsegenskap hos jorden, med hvilken

staden såsom allenast räntetagare ju icke haft att taga befattning.

Likaså torde vara tydligt, att förläggande af egendom^ under, stadens

jurisdiktion, då staden icke på samma gång tillagts någon dispositionsrätt

öfver samma egendom, icke i och för sig får anses innebära

någon donationsakt, ehuru visserligen i allmänhet, egendomen genom

eller i följd af en sådan regleringsåtgärd kommit i åtnjutande af särskilda

förmåner såsom lindrigare beskattning, större frihet till delning

och klyfning och dylikt. Den privilegierade ställning stadsjorden genom

sådana extra förmåner vunnit framför landsbygdens jord och hvilken

genom mångahanda försäkringar, bref och resolutioner från regeringsmaktens

sida hägnats och bekräftats, torde emellertid nog hafva verkat

till utbildande af en viss föreställning om donationskarakter hos åtskilliga

stadsegor, för hvilkas egenskap af donerade någon bevisning i

öfrigt icke kunnat åberopas. Derjemte bör märkas, att regeringsurkundei

finnas, som icke med tydlighet utmärka, huruvida med derigenom anbefalda

dispositioner skolat afses endast en jurisdiktionsförflyttning eller

eu verklig upplåtelse af sjelfva jorden, och att afgörandet härom måste

förutsätta en noggrann kännedom om såväl det förutvarande som det

efterföljande förhållandet, hvilken kännedom icke alltid står. till buds.

Då kollegium, på sätt här otvan augifvits, såsom väsentligt kännemärke

på donation af stadsjord upptagit äfven den bestämmelse, att

jorden borde vara åt städerna upplåten åtminstone med ständig nyttjanderätt,

har kollegium, jemte det en sådan bestämning redan synts

kunna härledas ur donationstermens historiska betydelse, i öfrigt afsett,

att i nyare tid, eller efter tillkomsten af 1789 års försäkring, som åt

alla derförut gjorda donationer synes hafva gifvit helgden af orubbligt

bestånd, kunna hafva förekommit sådana jordupplåtelser åt städer, hvilka

uttryckligen förklarats skola gälla endast tills vidare. På sådana upplåtelser

lära bestämmelserna om städernas donationsjordar i ingen måtto

vara tillämpliga.

Men hafva städerna af kronan eller genom hennes förmedling på

fierchanda sätt åtkommit jordegendom, så möter a andra sidan icke sa

sällan det motsatta förhållande, att stad fatt till kronan eller, i följd

af någon från hennes sida anbefald åtgärd afstå områden af sitt joidinnohaf.

I detta hänseende förekommer, att egor blifvit vissa städer

fråntagna lör att disponeras för något statsändamal — såsom att läggas

16

under något närbeläget kronans slott, eller till anläggning af fästningsverk

eller dylikt — äfvensom att, då regeringsmakten förordnat om

flyttning af stad till annat ställe, sådant kan hafva för staden föranledt

mistning af jord, som på den gamla platsen innehafts. I dessa fall

synas emellertid vederbörande städer hafva bekommit annan jord i stället

för den afstådda. Har i sådana fall den afträdda jorden varit af donationsnatur,

måste jemväl den i dess ställe förvärfvade anses hafva iklädt

sig samma egenskap. Voro återigen de af staden lemnade egor dess

enskilda tillhörighet, lärer, beträffande vederlagsjorden, någon donation

icke kunna anses vara för handen i annan mån, än för så vidt denna

jord kan visas hafva varit af högre värde än den staden frångångna,

och det torde, på sätt redan här ofvan framhållits, blifva vanskligt att

afgöra, huru i dylikt fall upplåtelsen, med dess innebörd af på en gång

byte och gåfva, skall ur donationssynpunkt anses.

Svårigheten att i särskilda fall afgöra stadsjordens egenskap af

donationsjord beror emellertid ingalunda alltid derpå, att tvekan kan

rada om karakteren af den upplåtelse, hvarigenom jorden kommit i

stadens värjo. Hvad särskildt beträffar de omkring 50 städer, som

redan från medeltiden egt bestånd såsom sådana, är det i många fall

icke möjligt att utröna, huru de åtkommit sin jord, och frågan blir då,

huruvida man må vara berättigad till det antagande, att innehafvet

härrör af någon upplåtelse från kronan. Här möter den uppfattning,

att en sådan upplåtelse får presumeras, så framt icke annat förhållande

kan styrkas. Så någon gång i de nu lemnade uppgifterna; så ock

t, ex. i åtskilliga ärenden, der vederbörande stadsfullmäktige anhållit

om nådig fastställelse å fattade beslut om föryttring af stadsjordsområden,

och der underställningsåtgärden finnes motiverad dermed, att det icke

kunnat ådagaläggas, att dessa områden icke vore att såsom donationsjord

anse. Från något håll har man antydt, att för denna anordning

af bevisskyldigheten, hvarigenom hela bevisbördan lägges på dens sida,

som påstår jordens sjelfegande natur, stöd skulle kunna finnas i ett

uttalande uti Hofrättens öfver Skåne och Blekinge den 5 juni 1891

meddelade dom, som i anledning af deremot fullföljd talan den 19 juli

1892 i nåder faststälts, angående af Malmö stad påstådd återvinning af

åtskilliga s. k. gårdejordar derstädes, och uti hvilken dom det heter, att

de ifrågavarande jordarne, i saknad af någon urkund, som angåfve

annat förhållande, måste antagas hafva ursprungligen kommit i stadens

17

besittning för användande till gemensam nytta. Och äfven der särskild

bevisning om donationsegenskapen ansetts böra kräfvas, synes man icke

sällan, åtminstone i äldre handlingar, hafva trott sig finna tillfyllestgörande

sådan bevisning uti det faktiska förhållandet, att jorden sedan

urminnes tider varit under stadens samfälda disposition samt städse

betraktats och behandlats såsom donationsjord, äfvensom vidare och

icke minst derutinnan att jordbesittningen af kronan konfirmerats.

Utan att tilltro sig afgörandet om det mer eller mindre berättigade

uti den nyssnämnda uppfattningen af bevisskyldigheten i fråga om stadsjordens

donationsnatur eller uti förfarandet att ensamt på grund af så

beskaffade indicier som de nyss angifna hänföra stadsegor till donationsjord,

anser sig kollegium dock härvid ega fog till några erinringar.

Om såsom ovedersägligt får antagas, att de äldre städerna uppvuxit ur

sjelfegande byalag, som vid sin öfvergång till stadssamhällen bibehållit

sina gamla, för jordbruk och boskapsskötsel använda områden, deruti

samfälligheter tydligen också i vidsträckt omfattning ingått, och att

utvecklingen först sedermera medfört utvidgning på hvarjehanda sätt

af stadens territorium, lärer deraf följa, att sådana städers egoinnehaf

till större eller mindre del kan vara urgammal sjelfegande odaljord,

som sålunda icke tillkommit dem genom någon kronans förläning, samt

att den omständighet, att vissa stadsjordar af gammalt innehafts under

samfäld disposition, icke heller behöfver föranleda till antagande om

sådan förläning, då bevisning derom i öfrigt brister. Hvad angår det

åberopade uttalandet i domen angående Malmö stads gårdejordar, synes

detsamma så mycket hellre här kunna lemnas å sido, som hvarken derigenom

eller genom domen i öfrigt blifvit förklarad!, att dessa jordar

egde donationsegenskap. Den omständighet slutligen, att jordbesittning,

som af stad sedan gammalt innehafts utan att någon donationsurkund

angående densamma är veterlig, finnes hafva blifvit af kronan

medelst flerehanda resolutioner, bref och försäkringar bekräftad, torde

ej heller böra tillerkännas afgörande betydelse, då nämligen under tidehvarf,

kännetecknade af en viss allmän osäkerhet i den enskildes rätt

gentemot statsmakten, kronans konfirmation kan hafva blifvit sökt och

meddelad icke allenast å verkliga af henne gifna jordförläningar, i fråga

om hvilka varit sed och pligt att sådana skulle sökas vid regentombyten,

utan jemväl å välfånget enskildt jordinnehaf. Vid sådant förhållande

torde åt de talrika konfirmationsurkunderna angående städernas

jordinnehaf, för såvidt de endast innehålla besegling af ett bestående

förhållande och icke derjemte upplysa huru detta ursprungligen uppkommit,

ej kunna tillmätas något värde såsom bevis i fråga om jordens natur,

3

18

äfven om ordalagen i desamma — t. ex. då Konungen förklarar sig af

synnerlig nåd unna och. efterlåta sina undersåtar i någon stad att behålla

förut innehafvande egor eller någon viss sådan — häntyda på

sådana egors upplåtande från kronan. Konfirmationsmeddelandet kan

för öfrigt hafva afsett icke uteslutande att stadfästa innehafvets oantastlighet

från kronans sida med hänsyn till egande- eller nyttjanderätten

till jorden utan jemväl att i jurisdiktionshänseende upprätthålla stadsområdets

integritet, i hvilken händelse detsammas betydelse ur donation

ssynpunkt varder ännu mindre.

Men äfven i de fall, då intet tvifvel råder vare sig om tillvaron

af en jordupplåtelse från kronan åt någon viss stad eller om denna

upplåtelses beskaffenhet att utgöra donation, kan svårighet med hänsyn

till utredningen om denna donation möta derutinnan att den donerade

jordens läge och gränser nu icke kunna på marken igenfinnas. Dels

hafva egorna vid donationstillfället icke alltid varit till sina gränser

fullt bestämda, dels hafva de gamla namnen å donerade hemman och

lägenheter samt dermed jemväl kännedomen om dit rätteligen lydande

egovälden flerestädes råkat i glömska och dels slutligen hafva de särskilda

jordarne inom hvarje stad undergått mångahanda skiften, egoutbyten

och förflyttningar, hvarom i brist på fullständiga kartor och

handlingar — många städers arkiv uppgifvas hafva under tidernas lopp

gått helt eller delvis förlorade — säker upplysning flerestädes icke

kunnat till vår tid bevaras. Af sådana anledningar är det beträffande

flere städer icke möjligt att på marken fullständigt särskilja den donerade

jorden från anuan sådan. Beträffande andra kräfves härom ofta

en särskild bevispröfning.

Af det nu anförda torde framgå, att en detaljerad och tillförlitlig

utredning om hvilka donationer i jordegendom städerna af kronan undfått

och innehafva i sjelfva verket knappast är möjlig. Den skulle i

hvarje fall förutsätta pröfning af frågorna om upplåtelsens bevislighet,

dess egenskap af donation och donationsjordens läge på marken, i

ettdera eller flere af hvilka hänseenden osäkerhet råder eller kan råda

beträffande åtminstone någon del af donation sjorden inom många af

rikets städer. Med afseende härå och då i händelse af tvist angående

19

donationsegenskapen hos en viss stadsega det icke tillkommer administrativ

myndighet att derom afgöra, och då vid den nu i utsigt stälda

regleringen af förhållandena i fråga om enskildes innehaf utaf donationsjord

tvistigheter i berörda hänseende kunna tänkas uppstå äfven

beträffande sådana egor, hvilkas egenskap af donerade uti vederbörande

stadsmyndigheters nu meddelade uppgifter förmenats klar och obestridlig,

torde det icke vara lämpligt, att kollegium nu inlåter sig i en detaljerad

granskning af städernas jordförhållanden i syfte att utreda de

särskilda jordarnes donationsnatur, så mycket mindre som kollega dervid

uttalade uppfattning om hvarje tvifvelaktigt fall möjligen skulle

kunna blifva för vederbörande intresserade parters åtgöranden bestämmande

men måhända sedermera vid frågans pröfning inför behörigt

forum komma att jäfvas. Kollegium måste derför inskränka sig till

återgifvande af vederbörandes egna uppgifter i hithörande hänseende;

dervid och då ett specifikt upptagande af hvarje särskild donation icke

lärer vara erforderligt för en allmän öfverblick öfver donationsinstitutets

omfattning, kollegium för utredning härom trott sig endast böra sammanställa

berörda uppgifter till en statistik öfver donationsjordarnes

hemmantal och areal, hvilken statistik återfinnes under afd. III här

nedan.

20

II.

Vid redogörelsen för donationsurkundernas innehåll med afseende å

de. vid donationerna fästa vilkor erbjuda sig olika synpunkter allt efter

som man afser:

a) beskaffenheten af den rätt, som kronan genom donationen afhändt

sig; eller

b) donatariens befogenhet i fråga om användningen af den donerade

egendomen.

Med afseende å den rättstitel, hvarunder jorden af kronan åt staden

upplåtits, torde donationerna enligt de egentliga upplåtelsebrefven, Indika

med inräknande af sådana konfirmationsurkunder, som särskildt i detta

fall synas vara af betydelse, utgöra omkring 200 stycken, kunna klassificeras

i följande tre hufvudgrupper, nämligen:

l:o) donationer under fullständig allodialrätt;

2:o) donationer till evärdelig ego; och

3:o) donationer med allenast nyttjanderätt till den förlänta jorden.

Till allodiala donationer, med hvilka kollegium afser sådana, der

donatarien erhållit uttrycklig befogenhet att afhända sig jorden eller

som eljest innehålla formligt medgifvande till dess dragande under enskild

värjo, är endast ett fåtal att hänföra. Kollegium har endast funnit

följande:

Stockholm.

Genom förmyndareregeringens bref den 28 februari 1639 förklaras,

att en del af Ladugårdsgärdet skulle evärdeligen höra och lyda under

21

stadens jurisdiktion, »så vida nämligen, att stadens magistrat må och

skall hafva makt att sälja deraf åt dem till evärdelig egendom som

mäkta och råd hafva derpå gode hus och gårdar fundera och bygga».

Genom samma myndighets bref den 5 mars 1640 unnas och efterlåtes

för bebyggande en del af Ladugårdsgärdet, och gifves magistraten

fullkomlig makt och tillstånd att der försälja byggnadsplatser.

Genom samma myndighets bref den 20 april 1644 beviljas, skänkes

och gifves åt staden till dess ytterligare utvidgande och byggningsplats

en del af Munklägret (Kungsholmen), af hvilken plats magistraten förklaras

hafva fullkomligt fri makt och tillstånd att efter öfverståthållarens

förordning och godtfinnande utdela och försälja tomter åt dem, som

derpå hus och jordar bygga ville och förmådde.

I bref den 27 mars 1647 skänker och gifver Drottning Kristina

åt staden för samma ändamål hela Kungsholmen med flere platser,

under enahanda rättighet.

Strengnäs.

I donationsbref den 20 december 1649 unnar, skänker och gifver

Drottning Kristina staden till evärdelig egendom Gårsinge by med tillhörigheter

»där med att giöra och låta, förpanta eller försällia till Borgerskapet

eller andre i staden som macht hafwe dem att inlösa och

dem sedan oprätt hålla och häffda», och heter det vidare: »men den

som ägorna och lägenheterna i så måtto sig tillhandla, skole de dem

för sig och sijne efterkommande erffwingar till ewärdelig oklandrat

ägendomb, såsom dheras wählfångne proprietet, man effter man till

Ewärdelige tijder owägerligen behålla».

Vener sborg.

Förmyndareregeringens förklaring den 1 februari 1644 innehåller,

att de, som från gamla staden Brätte flyttat till den nya staden Venersborg,

skalle undfå till evärdelig egendom de tomter, som de der med

vederbörligt tillstånd intagit. Alla andra tomter och platser, som till

stadens fundation förordnade vore, skänkte Kongl. Maj:t under staden

och gaf magistraten makt och tillstånd »att anten helt försälja bem:te

öfrige tompter för en billig lösen eller ock dem för åhrlig viss Tomptören

oplåta åt andra främmande».

Mariestad.

I konung Karl IX:s bref den 9 maj 1609 heter det: »Vij — —

unne och efterlåte — — våre undersåtar och borgerskap här i staden,

att dlie måge uptage och rödie åker och ängli, innan om statzens Råå

och röör, som vij stadenom tillförene tilldelt och efter låtit hafve, effter

som hvar och en kan och förmå rödie och upbruke, och dhet sedan

22

njute, bruke och behålle fritt för sigh och sine efterkommande, och

skall sedan ingen hafva macht till att klandre något dher oppå.»

Möjligen bör ock hit hänföras ett fall angående

Mariefred.

Genom bref den 27 juli 1624 efterlåter enkedrottning Kristina

stadens undersåtar två torp, Målaretorp och Furukulla, att till evärdelig

fri egendom behålla, dock så att egorna borde utdelas åt dem bland

stadens invånare, som dittills ingen lägenhet haft.

Talrikare äro de fall, då jorden förklaras vara upplåten åt staden

till evärdelig eg o, eller med andra ordalag i samma syfte, men utan

angifven befogenhet för staden att fritt disponera den donerade egendomen.

En specifikation af hithörande upplåtelser torde möjligen icke sakna

intresse, och kollegium har derför ansett sig böra i korthet angifva

dem sålunda:

Stockholm (enligt bref 1645 20/’n): åtskilliga kronans tomter och platser

»till en fast och oryggelig ägendom oklandrat för oss, våre efterkommande

och Sveriges krono till evärdelige tider att njuta, bruka och

behålla»;

Dito (1649 16/n): qvarnhus »för en fast och välfången evärdelig

egendom»;

Sigtuna (1591 7/e): ett torp, Pilshoda »till evärdelig egendom»;

Dito (1647 Vn): Herrehagen »till evärdelig, oklandrad egendom»;

Södertelje (1593 29/i): Lina gårdar »till evärdelig ägendom»;

Norrtelje (1625 ^As): två skattehemman »till evärdelig egendom»;

Upsala (1610 29A2): Kålgårdstomter »till evärdelig ägendom»;

Enköping (1628 6A>): tomt till rådhus »till everdelig egendom»;

Dito (1652 24/i2): Fauna mosse »till Evärdelig fri ägendom»;

Nyköping (1562 12/3): några öar och holmar »till ewärdelig eghe»;

Strengnäs (1584 28A): torpet Lundaqvarn »till stadzens rätte ägendom»

;

Linköping (1652 24 A 2): fem tunnland kronojord eller tomter »under

staden till evärdelig fri egendom»;

Norrköping (1650 31Ao): Kungsladugården »till everdelig egendom»;

Eksjö (1586 UU): hemmanen Storegården, Bondehy och Pukegården

till »evärdelig!! äghe»;

23

Dito (1668 9/io): hemmanen Bråthult och Byaqvarn »till en evärdeligh

egendom»;

Vexjö (1648 27/io): hyn Beckasin/ »till evärdeligh egendom!)»;

Dito (1650 29/i>): åtskilliga lyckor, åkrar och ängar »att niuta, bruka

och behålla under skattemanna bördh och rättikhet till ewerldelig egendom!)

och dermedh giöra och låta såsom laagh seger och skattemannarättighet

medgifver. Dock detta alt, så förståendes, att samma ägor

ingalunda skole staden abalieneras, uthan städze och alltijd derunder

förblifva»;

Kalmar (1651 2ä/4): ett åker g är de och Hagby hys eg or att »evärdelig^!

vara och blifva staden tillhöriga»; varande genom kongl. dom den 7

februari 1791 förklaradt, att donationen af Hagby by skett »till full

ägo för evärdeliga tider»;

Vimmerhy (1652 I2/7): hemmanen Snesnebo och Brännhult »till evärdelig

egendom»;

Malmö (1421 %): Henrikstorps gård »till ewerdhelick egse»;

Halmstad (1539): S:t Jörgens gård (en del af det s. k. Norra gärdet)

»för Evig Egendom til Evig tijd»;

Kongelf (1616 27/i): Ladugårdens mark in. in. »till Evindelig Eigendomb»;

Venershorg

(1646 12/n): 5 gårdar (Amundared m. fl.) »till Evärdelige

ägor»;

Borås (1682 16/2): hemmanet Tokarp »till en evärdelig fast och oklandrad

ägendom nu och i tillkommande tider»;

Mariestad (1583 9/io): åtskillig jord öster om Tidaån »till evärdelig

ego»;

Hjo (1586 13/i2) : hemmanet Rörstorp »till evärdelige äghe»;

Skof de (1613 18/ io)• hemmanet Rxsagarden ellei Stola Litsa »till evärdelig

Egendom»;

Karlstad (1584 5A): Tingvallaön jemte tillhörigheter in. in. »till ewärdelige

egor»;

Askersund (1647 22/io): hemmanen Ullavi och Gälsjö (Prästebordet)

»till evärdelig Egendomb»;

Vesteräs (1583 23/i): en kronovret »till evärdelig ägho»;

Dito (1649 ie/7): en humlegård »till evärdelig välfången och oklandrad

egendom»;

Köping (1584 23/5): den s. k. Kolöten åt borgerskapet »till att bruke

och behålle för sig och sine efterkommande arfvingar till evärdelig eghe»;

Sala (1624 ls/4): under hvar tomt och gård i staden åker till två

tunnors utsäde samt tolf lass äng »till ewärdelig egendom»;

24

Gefle (1622 28/ö): Ålder holmen »till ewärdeligh Egendom»;

Luleå (1652 24/i2): flere egotrakter, hemman och Öar »till everdelig

egendom».

Huruvida de ofvan använda uttrycken »ego» eller »egendom» få

anses innebära en öfverflyttning utaf eganderätten, kan vara tvifvel

imderkastadt, då i förläningsspråket angående frälsedonationer enahanda

uttryck lära användts äfven för förläning, som skolat till kronan återgå.

Under antagande dock att uttrycken icke varit valda utan afsigt och

att orden få tolkas efter vanligt språkbruk, måste kollegium hålla före,

att kronan genom dessa upplåtelser verkligen afhändt sig eganderätten

till jorden, så att möjligheten till dess återtagande af kronan skulle

vara utesluten. Att emellertid skilnaden mellan egande- och nyttjanderättsdonationerna

ur denna synpunkt numera knappast eger praktisk

betydelse, får kollegium strax härnedan tillfälle anmärka. För donatariens

befogenhet att afyttra jorden synes nämnda skilnad icke hafva

varit bestämmande, i hvilket hänseende kan såsom särdeles betecknande

anföras den ofvan omförmälda donationen till Vexjö stad af år 1650,

der upplåtelsens egenskap af eganderättsdonation är oförtydbar men

der på samma gång meddelas uttryckligt förbud mot jordens föryttring.

Till den tredje och talrikaste gruppen (omkring 80 proc.) äro att

hänföra alla de öfriga donationerna d. v. s. sådana, genom hvilka jorden

upplåtits åt städerna endast under nyttjanderätt. Det vanligaste uttrycket

härvid är, att jorden »unnas och efterlåtes att njuta, bruka och behålla»,

dervid ordet »behålla» torde få anses utmärka nyttjanderättens

perpetuela beskaffenhet, ehuru uttrycket understundom förstärkes genom

tillägget »eväraeligen». Genom kongl. försäkringen den 23 februari

1789, hvarest stadgas, att de städerna donerade, förlän te och under

namn af stadsjord begrepne eg or skola orubbade vid städerna bibehållas,

kunna emellertid samtlige till denna grupp hörande donationer — med

undantag naturligen för sådana i senare tid tillkomna upplåtelser, hvilka

gälla endast tills vidare och derför icke heller torde kunna såsom donationer

erkännas — anses vara upphöjda till perpetuel giltighet, hvilket

förhållande i sjelfva verket synes ställa nyttjanderättsdonationerna jemnsides

med de under nästföregående grupp afsedda, som lemnats under

eganderätt.

25

Vigtigare än spörsmålet, huruvida staden i hvarje fall får anses

innehafva donationsjorden med egande- eller allenast under nyttjanderätt

är frågan, hvad befogenhet med afseende å jordens användning

donationsvilkoren åt staden kunna anses hafva inrymt.

Ehuru i detta hänseende donationsändamålen icke torde kunna tillmätas

annan betydelse än att, der uttryckliga föreskrifter om sättet för

jordens användning saknats* den faktiska abalienationen, bedömd endast

efter nämnda ändamål, kan sägas hafva varit i mångt och mycket förklarlig

och försvarlig, torde just med afseende härå några erinringar

om donationsändamålen här icke vara ur vägen.

Donationsändamålen, sådana de finnas i förläningsbrefven uttryckta,

synas vara antingen af en allmän eller ock af en mera speciel art,

ehuru i båda fallen ytterst afses detsamma: ekonomiskt understöd åt

städernas borgerskap. Från allmän synpunkt har man velat angifva

syftet med jorddonationerna åt städerna såsom tvåfaldigt, så att med

dem afsetts i första rummet att bereda städernas näringsidkare nödigt

utrymme till boningsplatser och i andra rummet att genom den till

bolstads-område ej använda jordens bruk förskaffa samhället inkomst.

Emot riktigheten af berörda uppfattning torde knappast något vara

att erinra. För stadens förkofran öfver hufvud har otvifvelaktigt varit

mest angeläget att bereda tillräcklig plats för dess bebyggande, och

hvad af donationsjorden för sådant ändamål tagits i anspråk torde derför

få anses hafva blifvit användt i full öfverensstämmelse med donationens

allmänna syfte. T öfrigt har jordens tillgodogörande uppenbarligen måst

afse att tillföra staden så stora ekonomiska fördelar som möjligt, dervid

och då idkande af den borgerliga näringen ursprungligen icke i allmänhet

kunnat deraf hemta sin fulla bergning, utan de hvar för sig måst

der bredvid för sitt uppehälle drifva jordbruk och boskapsskötsel eller

fiske, förmånen af donationen i äldre tider ansetts kunna komma samhället

bäst till godo derigenom att de särskilda burskapsegarne sattes

i tillfälle att hvar för sig bruka sådana bihandteringar.

På sådana föreställningssätt syftar det stora antal donationsbref,

som förklara att den donerade egendomen gifves »till utrymme och

mulbete» — dervid »utrymmet» torde kunna anses närmast syfta på

sjelfva stadsplaneområdet och »mulbetet» på marken utom detsamma.

Omvexlande med dessa uttryck, som emellertid äro de oftast använda,

finner man andra liknande ordalag såsom »till hjelp och utrymme», »till

utrymme och åkerbruk», »såväl till byggningsplats som andra tarfvor

och beqvämliglicter af mulbete och utrymme», »till utrymme, mulbete

och annan nödtorft», »till utrymme, fämark och bete», »till grund, ut

4

-

26

rymme och fiske», »till lägenhet både för mulbete och äng», »till skog,

fiskeri och annan stadens nytta», »till utrymme, vedbrand och mulbete»,

»på det staden med något utrymme måtte försörjd blifva», och — mera

fullständigt — »på det borgerskapet må hafva något utrymme till att

bygga på såsom ock till mulbete, ved och timmerskog, fiskevatten och

annan nödtorft», och så vidare. Der donationsändamålet blifvit endast

i sådana allmänna ordalag angifvet och sS framt icke några särskilda

föreskrifter om sättet för jordens användning derjemte meddelats, synes

ganska mycken frihet vid bestämmandet härom kunna hafva varit donatarien

medgifven, åtminstone så till vida, att han bort få afgöra, hvad

som skolat afses till det ena eller andra bruket, huru byggnadstomter

skulle utdelas bland stadsinvånarne, huru jemväl jorden utanför stadens

staket skulle dem emellan skiftas och huru utmarken borde bibehållas

såsom samfällighet — allt dispositionsformer, som hade sin motsvarighet

i den urgamla rättsordningen inom byalag. Frånsedt förbuden mot

jordens föryttring, hvilka i de flesta fall först sedermera tillkommit, vill

det till och med synas som om donator genom de i hvarje af nu afsedda

fall begagnade, här ofvan återgifna ordalag endast velat gifva

uttryck åt sitt antagande, att den antydda användningen af jorden skulle

af donatarien sjelf finnas mest lämplig och naturlig, helst donationen i

de flesta fall föranledts af donatariens derom gjorda framställning, deri

behofvet af mark för det eller det ändamålet framhållits; så att, derest

ett eller annat användningssätt skulle kunna finnas bättre tillgodose det

ytterst åsyftade målet att öfver hufvud befrämja stadens bästa, det icke

borde vara donatarien förmenadt att välja ett sådant. Följdriktigt

tillämpadt skulle detta innebära att donationsändamålet, uttryckt i så beskaffade

ordalag som nyss angifna, icke i sig sjelft behöfde innebära

regel om jordens ovilkorliga bibehållande i stadens egen värjo.

En annan grupp af donationsbref, som likaledes angifver ett allmänt

donationsändamål, antyder icke alls formen för jordens användning.

Så förlänas egendom »till stadens och horgerskapets gemene nytta»,

»till näring och bäring» för borgerskapet, »till stadens förbättring», åt

staden »till dess nytta i gemen», »publico dermed att understödja», »till

borgerskapets gemene gagn och nytta», »till hjelp och bistånd», »staden

och dess borgerskap — — — till dess allmänna bästa», »staden till

dess större förkofran», och så vidare. Bestämmandet om användningen

af sålunda donerad egendom, der ej särskilda föreskrifter derom jemväl

gifvits, har tydligen här varit ännu mera öfverlåtet åt donatarien sjelf,

och något absolut förbud mot jordens föryttring, der sådan kunde vara

27

för det allmänna mest gagnelig, lärer icke heller här kunna ur sjelfva

donationsändamålet härledas.

I något enstaka fall finnes donationens ändamål icke alls angifvet.

Hänsyn till detta ändamål skulle då icke alls behöfva hafva inskränkt

donatariens frihet att öfver jorden förfoga.

Hvad sedermera angår de mera speciella donationsändamålen, så

äro de af temligen mångskiftande beskaffenhet, men innebära uppenbarligen

alla, att den donerade egendomen skulle användas just för

dessa ändamål, hvadan vidare föreskrift i sådant afseende icke i allmänhet

funnits behöflig.

Så finnas — för att nämna några af hit hörande fall — områden

gifna:

1) för att utstakas till tomter och bebyggas;

2) till humlegårdars inrättande;

3) till tegelbruk;

4) till anläggning af vattenverk eller andra industriella inrättningar;

5) till aflöning åt stadens embets- och tjenstemän;

6) till tomter för stadens publika byggnader;

7) till bestridande af kostnader för uppförande och underhåll af

sådana byggnader;

8) till gästgifveri- eller skjutshåll och så vidare.

I allmänhet torde de speciella donationsändamålen kunna sägas

vara af beskaffenhet att icke behöfva äfventyras, om jorden blefve för

annat syfte tillgodogjord. Utom det att någonting sådant som till

exempel humlegårdars inrättande är för nutida hushållning främmande

och föråldradt, kunna sådana behof, som genom nu afsedda donationer

skolat fyllas, otvifvelaktigt tillgodoses på helt annat sätt och med anlitande

af andra medel, som numera, med den utveckling städerna vunnit,

i långt vidsträcktare omfattning än förr stå dem till buds. Uttryck

för en sådan uppfattning äro utan tvifvel de flere i nyare tid meddelade

nådiga beslut, hvarigenom åt municipala funktionärer anslagna

områden af donation^’orden mångenstädes förklarats skola indragas till

respektive stadskassör och ersättas med penningeaflöning.

Städernas befogenhet med afseende å användningen af donationsjorden

måste emellertid i första hand bedömas, icke efter donationsändamålen,

utan efter do i donationsbrefven eller sedermera meddelade

uttryckliga föreskrifter angående jordens disposition, Indika föreskrifter an

-

28

tingen gälla särskilda städer och då lemnats uti sjelfva donationsurkunderna

eller genom senare nådiga beslut eller ock finnas inrymda i allmänna

föfattningar.

Beträffande först de för särskilda städer lemnade bestämmelser på

detta område, synes den, som dock borde vara den vigtigaste af dessa,

nämligen om förbud mot donationsjordens föryttring, endast undantagsvis

vara i sjelfva donationsbrefven såsom särskild klausul intagen. I

allmänhet synes jordens oförytterlighet icke vara på annat sätt uttryckt,

än genom utmärkandet af dess förläningskarakter och donationens ändamål

att komma hela stadssamhället till godo. Talrika fall förekomma

emellertid, då i anledning af försporda missförhållanden formligt förbud

mot jordens afhändande i senare urkund meddelats.

Att deremot i några få fall, beträffande nämligen de allodiala donationerna,

jordens tillgodogörande genom försäljning blifvit uttryckligen

medgifvet, är redan här ofvan omförmäldt.

I öfrigt hafva nu afsedda bestämmelser måst blifva af väsentligt

olika innehåll, allteftersom fråga varit om jorden inom eller utom det

egentliga, af så kalladt staket inneslutna stadsområdet eller stadsplanen.

Vidkommande till en början den inom stadsplan belägna donationsjorden

eller de egentliga byggnadstomterna, hvilkas upplåtande åt enskilde,

genom utdelning eller annorledes, måst vara den enda af sakens

natur påkallade dispositionsformen, hafva hithörande föreskrifter gått ut

på, att tomterna icke finge innehafvas af andre än borgare och att de

skulle ordentligen bebyggas.

I förstnämnda hänseendet torde de äldre föreskrifterna, hvilkas

behöriga tillämpning omgärdats med ingalunda overksamma garantier,

i främsta rummet genom bestämmelsen att borgerskapet egde ovilkorlig

lösningsrätt till hus och tomt, som skulle till annan än borgare

säljas, numera, efter det borgerskapets uteslutande rätt att besitta stadsjord

upphört, endast hafva historisk betydelse och lära derför här icke

vidare behöfva komma i betraktande.

Vigtigare kunde måhända anses vara de bestämmelser, som afsett

skyldighet för vederbörande enskilde att bebygga sina tomter. I sådant

syfte stadga flere donationsurkunder, att obebygda tomter skulle af

vederbörande inom viss tid bebyggas vid äfventyr att samma tomter

eljest skulle återfalla till stadens disposition för upplåtelse åt annan,

som ville bygga, eller att den enskilde finge vidkännas en särskild

afgift till staden eller till och med att tomten skulle anses förverkad

under kronan. I hvad mån dylika föreskrifter, hvilka delvis inskärpts

genom allmänt stadgande, att ödetomter inom städerna skulle bebyggas

29

inom tre år, ännu kunna anses gällande, tilltror sig kollegium icke att

afgöra. De torde dock, såvidt nu inbekomna redogörelser från städerna

gifva vid banden, icke så strängt upprätthållits, ehuru visserligen icke

saknas exempel på nyare byggnadsordningar, som uttryckligen fasthålla

den gamla regeln.

Slutligen är i donationsurkunderna om icke stadgadt så dock förutsatt,

att- den enskilde tomtinnehafvaren skulle vara skyldig att till staden

utgöra tomtören, utan att dock dessas belopp eller grunden för deras

beräknande närmare angifvits. På sätt af redogörelsen i det följande

torde ''framgå, har tomtöresinstitutet i verkligheten flerstädes fått alldeles

förfalla.

Nu angifna omständigheter, att de enskildes dispositionsrätt till

stadstomterna af gammalt varit begränsad genom förbud mot deras

föryttring utom borgerskapet, af skyldigheten att desamma vederbörligen

bebygga och att derför utgöra tomtören, hafva visserligen måst

gifva en viss ofrihet åt tomterna, men i öfrigt torde föreskrifterna om

stadstomternas disposition icke kunna sägas hafva ställt hinder i vägen

för utvecklingen af ett enskildt eganderättsförhållande. Redan äldre

donationsbref innehålla fastmera medgifvanden i sådant syfte. Så förutsättes

till exempel i åtskilliga urkunder från slutet af 1500-talet att

vederbörande icke ville begagna sig af lösningsrätten till en uppbuden

tomt, och fick då »rätte äganden» dermed handla som han ville. Privilegiebrefvet

för Norrtelje af år 1625 tillförsäkrar alla dem, som ville

sig nedsätta eller redan nedsatt sig i staden och der bygt eller bygga

ville, att få behålla sina tomter och gårdar »ärfveligen». Ett rätt stort

antal efter samma typ affattade andra privilegieurkunder från 1620-talet

hvilka i öfrigt häfda donationsjordens egenskap af kommunalegendom,

som icke får dragas under enskild possession, undantaga härifrån husrum,

trä- och humlegård — sålunda de egentliga stadstomterna —

hvilka skulle få ärftligen upplåtas. Åtskilliga i det föregående särskildt

anmärkta donationsbref för Stockholm, äfvensom ett för Venersborg,

tillstädja uttryckligen tomternas försäljning. Och genom flerehanda i

nyare tid meddelade nådiga beslut hafva flere städer hvar för sig erhållit

ett mer eller mindre allmänt bemyndigande i sådant afseende, på

sätt framgår af följande derom åberopade fall.

Göteborg: Genom särskilda nådiga bref den 16 augusti 1836, den

5 december 1856 och den 23 juli 1886 har staden erhållit rättighet att

antingen genom friköp eller eljest genom försäljning under eganderätt

föryttra till tomter indelad, inom stadsplanen belägen donationsjord.

30

Hernösand: Sedan stadsfullmäktige för sin del antagit ny byggnadsordning,

inrymmande i viss § bestämmelse, att staden tillhörig,

odisponerad och uti fastställda tomtregleringen ingående jord, som ej

erfordrades för allmänna behof, finge upplåtas antingen mot årliga

tomtören med flere vilkor eller ock, der dåvarande innehafvare af ofri

tomt det begärde, försäljas till evärdelig besittning mot viss köpesumma

eller, der jorden ännu icke blifvit till enskild person upplåten, mot viss

skälig löseskilling; samt Kongl. Maj:ts befallningshafvande på häröfver

förd klagan meddelat beslut, deremot underdånig talan fullföljts, har

enligt nådigt bref den 5 juli 1872 Kongl. Maj:t, då stadsfullmäktiges

berörda beslut afsåge endast sådan stadens jord, som inginge i den

faststälda tomtregleringsplanen och försäljning till evärdelig besittning

af derinom befintliga ofria tomtdelar borde kunna tillåtas, funnit godt

medgifva att vid stadsfullmäktiges förslag till lydelse af ifrågakomna §

i byggnadsordningen finge bero.

Halmstad: På stadsfullmäktiges anhållan att få mot efter hand

stigande tomtöresafgift upplåta tomter å visst område af donationsjorden

har genom nådigt bref den 26 oktober 1877 medgifvits, att

stadsfullmäktige finge på sätt ifrågasatt blifvit öfver nämnda donationsjord

förfoga; varande det nådiga brefvet af stadsfullmäktige tolkadt och

tillämpadt såsom innefattande tillstånd till tomternas afhändande under

full eganderätt.

Helsingborg: Genom nådigt bref den 15 oktober 1867 har Kongl.

Maj:t, jemte fastställande af plan för tomtindelning å ett visst område,

tillåtit, att de genom samma reglering bildade så kallade villatomter

finge försäljas.

Eskilstuna: Förnyade nådiga reglementet för staden af den 28 mars

1879 innehåller, bland annat, att å jord, som anslagits till stadens utvidgande,

magistraten eger att för bebyggande utlemna tomter i öfverensstämmelse

med stadsplanen samt att tomt, som sålunda blifvit intagen

och bebygd, skall tillfalla bebyggaren eller hans rättsinne häfvare

med eganderätt.

Hudiksvall: Genom nådigt bref den 19 mars 1880 har medgifvits,

att inom stadens planlagda område belägen, i tomter indelad jord,

hvaröfver dispositionsrätt tillkomme staden, finge på det för staden

fördelaktigaste sätt försäljas.

Upsala: Nådiga brefvet den 6 juli 1883 medgifver, att inom ny

stadsdel belägen städs]ord, som enligt 1880 års regleringsplan blifvit

utlagd till byggnadstomter, må, äfven der den befinnes vara donationsjord,

försäljas för stadens räkning.

31

Vester ds: Enligt nådigt bref den 13 april 1886 har bifallits en af

stadsfullmäktige gjord ansökning om att få för genomförande af stadsplanen

försälja till byggnadstomter jord inom doneradt område.

Borgholm: Nådigt bref den 11 mars 1887 bemyndigar staden att

mot eu viss årlig afgift försälja tomter inom en viss ny stadsdel.

Luleå: Sedan stadsfullmäktige anhållit om tillstånd att till enskilde

försälja sådan mark, som vid blifvande reglering af gator och allmänna

platser kunde komma att af staden inköpas, men hvars bibehållande ej

ansåges vara af behofvet påkalladt; samt kollegium i afgifvet underdånigt

utlåtande, med erinran att den städs]ord, om hvars försäljande

nu vore fråga, blifvit. af kronan till staden donerad och inginge i den

faststälda regleringsplanen för staden, vidare yttrat, att samma jord

följaktligen egde sitt egentliga värde just såsom byggnadsområde, och

att, då ingen anledning förekomme till antagande att jorden, med eganderätt

upplåten till enskilde, skulle komma att ligga obebygd till men

för bostadsbehofvet inom staden, genom nådigt bifall till den underdåniga

ansökningen alltså icke något med donationen afsedt ändamål

skulle motverkas, så har enligt nådigt bref den 7 juni 1889, i öfverensstämmelse

med kollegii berörda hemställan, stadsfullmäktiges ansökan

bifallits.

Sundsvall: Stadsfullmäktige hade anhållit om tillstånd att genom

försäljning eller byte afhända staden sådana delar af gator, gränder

eller allmänna platser samt af annan kommunen tillhörig donationsjord,

som erfordrades för genomförande af den för staden gällande regleringsplan;

och har enligt nådigt bref den 9 maj 1890 berörda ansökning

bifallits så vidt den afsåge jord, som blifvit af kronan till staden

donerad.

Jemväl staden Norrköping skall, enligt hvad af stadsfullmäktige

derstädes uppgifvits, i sammanhang med fastställandet af nya stadsplaner,

erhållit nådigt bemyndigande att med full eganderätt till enskilde

personer upplåta och försälja tomter af donations]orden, dock

med vilkor att försäljningssumman användes till inköp af för stadens

allmänna behof erforderlig annan jord.

Hvad derefter angår de särskilda föreskrifterna angående disposition

af donationsjord utom stadsplan, hafva dessa föreskrifter afsett endera

af två hufvudformer: antingen jordens fördelning mellan borgerskapet,

så att hvar och en af dess medlemmar skulle få draga omedelbar nytta

32

af donationen, eller ock jordens utarrendering för samhällets gemensamma

räkning.

Af dessa båda former synes fördelningen egentligen vara den i

äldre urkunder afsedda, men har äfven sedermera, under medverkan af

respektive stadsmyndigheter och jemväl Kongl. Maj:ts befallningshafvande,

i vidsträckt omfattning blifvit anlitad. Grundtanken vid fördelningens

genomförande sjmes i allmänhet hafva varit, att alla skulle

hafva lika rätt. Så heter det uti ett bref angående Strengnäs af år

1583 att alla, som ville hålla stadens tunga och vara under rätt borgerskap,

skulle hafva lika mycken åker, den fattige som den rike; och

skulle borgmästare och råd alltid laga så att detta blefve förhållandet.

I ett bref angående staden Hjo af år 1610 förständigas Konungens

befallningsman att dela egorna »hvar]’om och enom sin del utaf så att

den ene icke må hafva till att klaga mer än den andre». Ett bref

från Söderköping af år 1596 innehåller, att alldenstund de åkrar och

ängar, som under staden lydde, vore olika delte borgarne emellan, så

ville Kongl. Maj:t låta lägga till hvar gård i staden lika mycket af

samma egor; och Sala stads privilegier af år 1624 utsätta till och med,

huru många tunnland åker och lass äng, lika för alla tomterna, skulle

utläggas till hvar af dem. Någon gång antydes dock, att olikhet vid

fördelningen kunde komma i fråga såsom i ett bref åt år 1580 angående

Skeninge, der det heter, att borgarne skulle sig emellan byta

stadens jord eftersom hvar och en kunde hafva råd till att bruka; så

jemväl i 1693 års privilegier för Grenna, hvarest förordnas, att tomternas

åkrar, hagar och andra lägenheter skulle så fördelas, refvas och

proportioneras som hvar och ens rätt kunde fordra; så ock i bref för

Kristinehamn af år 1686, innehållande bestämmelse, att stadens jord i

åker och äng skulle proportionaliter reparteras på hvar och en stadens

tomt.

Fördelningen, som endast undantagsvis finnes i sjelfva donationsbrefven

påbjuden men som, enligt hvad en mängd senare urkunder

oförtydbart gifva vid handen, allmänneligen uppfattats såsom eu med

donationsändamålet fullt öfverensstämmande och lämplig form för jordens

tillgodogörande, kunde ske antingen på det sätt att borgerskapets

medlemmar personligen finge hvar sin lott till bruk och nyttjande eller

så att egorna skiftades på sjelfva tomterna.

Om förhållandena i afseende å det förra fördelningssättet, hvilket

icke synes hafva vunnit någon allmännare användning, äro endast få

upplysningar att hemta ur vederbörandes nu afgifna redogörelser. Emellertid

vill det synas, som om härvid så tillgått, att de särskilda jord

-

33

lotterna gått i tur mellan borgarne eller tillträdts af dem antingen efter

åldern af innehafvande burskap eller i annan ordning, hvarjemte besittningsrätten

för de enskilde lottinnehafvarne varit personlig och ej

ärftlig.

Så mycket vanligare har varit donationsjordens fördelning på stadstomterna.

Den synes ock i sjelfva verket varit bäst öfverensstämmande

med den gamla ordningen inom byalag, att byns odlade egor

voro emellan byamännen skiftade efter grundsatsen att tomt är åkers

moder. Till denna anordning hörde den vigtiga bestämmelsen, att den

till hvarje tomt utlagda jordlott icke finge skiljas från sin tomt. Åtskilliga

donationsbref inskärpa detta uttryckligen. Så stadgar det nyss

anförda brefvet för Söderköping af år 1596, att hvad af åker och ängen,

som blifvit lagdt till hvarje gård, det skulle ock sedan stadigt

derunder blifva och lyda. Åberopade privilegiebrefvet för Grenna af

år 1693 förklarar, att, sedan jordens fördelning vore vederbörligen

verkstäld, egorna borde följa tomterna i staden och ingen vara efterlåtet

något af egorna från hus och tomter genom köp, byte, förpantning

eller på annat sätt abalienera, och så vidare. Denna grundsats,

hvilken jemväl fått ett allmänt stöd genom den här nedan anmärkta

resolutionen på städernas besvär af år 1647, upprätthålles äfven i senare

urkunder. Så innehåller Kollegii bref till landshöfdingen i Vestmaulands

län den 7 juli 1675 angående staden Köping, att det som af

egorna en tomt tilldelt vore ej finge från densamma söndras »till dess

och conseqventer stadsens oundvikerliga derpå följande ruin». Kong],

resolutionen den 12 mars 1762 angående staden Säter fastställer fördelning

af donationsj orden »att följa tomterna och ej borgerskapet personligen

åt». Genom nådig resolution den 30 oktober 1821 för staden

Sölvesborg har föreskrifvits, att en del af stadens betesmark skulle fördelas

på stadens tomter och dem ^värdeligen tillhöra. Kong], brefvet

den 19 februari 1846 angående Östersund förklarar, att de tomterna

anslagna vret- och skogslotter derefter icke finge från sina tomter skiljas.

Och vid åtskilliga under sistförfluten och början af innevarande

århundrade verkstälda, ehuru ej i donationsbrefven föreskrifna och ej

heller genom nådiga beslut fastställa förrättningar, afseende fördelning

af donationsjord på vederbörande stadstomter, har vilkor om oskiljaktig

samhörighet mellan tomter och jordegor varit stadgadt.

En gifven följd af nämnda anordning har varit, att besittningen

till egolotten blifvit i alla hänseenden beroende af vilkoren för innehafvet

af sjelfva tomten, hvilket också fått ett särdeles tydligt uttryck

uti ofvanåberopade brefvet för Kristinehamn af år 1686, hvari för k luft

-

34

rats, att enär tomt och egor följdes åt, så måste den som egorna ville

åtnjuta också vara pligtig att bebygga tomten eller tåla att bägge

skulle tillkännas staden efter den vanliga treårsterminen. Har jordens

fördelning på tomterna med vilkor om oskiljaktigt samband mellan

tomt och egor grundats å föreskrift i donationsbref eller senare meddeladt

nådigt beslut, och bär derjemte nämnda oskiljaktighet alltjemt

upprätthållits, lärer det enskilda innehafvet af egojorden vara från stadens

sida oantastligt, så att denna dispositionsform i sjelfva verket i

sig kan sägas hafva inneslutit eu verklig och berättigad abalienation.

Vilkoret om eu sådan definitiv fördelning af donationsjorden på tomter

torde till och med kunna sägas föranleda dertill, att de donationer, vid

hvilka sådant vilkor blifvit fäst, icke egentligen skett till förmån för

stadssamhället i gemen utan till gagn endast för de särskilde tomtegarne

hvar för sig, och att den donerade jorden i ty fall icke kan

tillerkännas egenskap af kommunalegendom såsom förhållandet bör vara

med donationsjord i egentlig mening.

Jemväl i fall då fördelningen, med vilkor om egolotternas oskiljaktiga

samhörighet hvar med sin tomt, egt rum utan att denna anordning

varit i donationsbrefvet eller senare meddeladt nådigt beslut anvisad,

men eljest under iakttagande af laga former för frågor om användande

af donationsjord, har, under förutsättning att nämnda vilkor

ej blifvit åsidosatt, stadens anspråk på återtagande af sådana jordar

afvisats, hvarom kan åberopas Kongl. Maj:ts nådiga dom den 8 maj

1872 angående staden Kristianstad, genom hvilken nådiga dom ogillats

stadens talan om återbördande af vissa på tomter indelade utmarkslotter,

till hvilka vederbörande innehafvare, under åberopande af på

nyssnämnda sätt och vilkor verkstäld fördelning, påstått fortfarande

ständig besittningsrätt.

Å andra sidan har, då donationsj ordens fördelning på tomterna

icke varit i donationsbrefvet anbefald, en sådan fördelning likväl alltid

kunnat göras utan att blifva definitiv, derigenom nämligen att vilkor

om ständig besittningsrätt för tomtegarne till de -åt deras tomter utlagda

lotter icke blifvit vid fördelningen fäst. Att i sådant fall staden

utan hinder af det enskilda besittningsförliållandet. kan ega om jordens

användning på annat sätt förordna, synes af de den 6 oktober 1880

meddelade nådiga domar i särskilda mål rörande af Örebro stad påstådd

återvinning af egor å den så kallade sjettedel^]orden.

Då städs]ordens fördelning på tomterna uppenbarligen icke kunnat

hafva fullt berättigande under annan förutsättning än att tomtegarne

ensamme representerat stadskommunen i dess helhet, kan denna dis

-

35

positionsform tydligen hädanefter ej komma i fråga. Men äfven med

afseende å redan vidtagna äldre fördelningar liar densamma befunnits

olämplig och af sådan anledning flerestädes blifvit upphäfd sålunda att,

på särskild gjord framställning, nådigt medgifvande lemnats dertill, att

de till tomterna hörande jordar finge från tomterna skiljas. Såsom af

motiven till de i sådant afseende gjorda ansökningar framgår, hade

nämnda hushållningssätt visat sig förenadt med flerehanda olägenheter:

tomtegaren var ofta icke i tillfälle att nedlägga kostnad eller arbete

på sin egolotts behöriga häfd, dertill häri för öfrigt icke alltid kunde

förutsättas eg a intresse; egolottens brukning försvårades derigenom att

lotten, hvilken vore utlagd på skilda ställen i olika egoslag, kunde utgöras

af flere spridda småstycken, hvilkas infredande genom stängsel

jemväl kräfde stor kostnad; ett lönande jordbruk på dessa egor kräfde

deras sammandragande i större enheter och det vore derför nödvändigt

att utväg härtill bereddes, och så vidare. På sådana framställningar

har Kongl. Magt genom särskilda nådiga bref medgifvit, dels den 11

mars 1817 för Karlstad och den 30 juli 1831 för Kristinehamn, att donationsjorden

inom hvardera staden finge fritt försäljas och transporteras

från tomt på tomt stadens tomtegare emellan utan afseende på

det större eller mindre tunnlandtal, som derigenom kunde komma att

tillhöra den ena tomten framför den andra, dels den 5 november 1831

för Halmstad, att en på tomterna indelad utmark»] ord derefter finge försäljas

och transporteras från tomt på tomt stadens tomtegare emellan,

dock så att icke någon af ifrågavarande utmarkslotter finge innehafvas

af annan än den, som tillika vore tomtegare i staden, dels den 10

oktober 1851 för Sala, att gårdarne i staden finge skiljas från de dem

dittills åtföljande jordegorna, dels den 21 februari 1852 för Mariestad,

att tomtegarne finge från tomterna afyttra större eller mindre del af

dithörande jord under iakttagande, att någon egolott icke kunde iunehafvas

af annan än den, som vore tomtegare i staden, dels den 9 november

1854 för Skof de, att det skulle stå en hvar af stadens tomteller

jordegare fritt att från innehafvande tomter söndra eller afyttra

större eller mindre del af dithörande egolotter, dock med nyssnämnda

förbehåll, och dels den 8 december 1855 för Östersund, att de på tomterna

indelade så kallade vret- och skogslotter finge från tomterna afsöndra»

och försäljas dock ej till annan än tomtegare. Sedermera har

enligt särskilda nådiga bref stadgats, den 24 maj 1877 för Karlstad, angående

fastställelse af förslag till öfverenskommelse angående kommunalutskylder

derstädes, att så länge öfverenskommelsen vore gällande

den tomtegare tillkommande rättigheten att besitta stadsjord utsträck

-

36

tes till kommunens alla medlemmar, den 12 juni 1863 för Halmstad, att

lotter i norra utmarken linge äfven af andra personer än egare af tomt

i staden förvärfvas och innehafvas, och den 30 december 1862 för

Östersund, att äfven den, som icke vore tomtegare, men för sin tjenst

eller näring bosatt i staden, skulle vara berättigad att förvärfva och

besitta så kallade vret- och skogslotter. t

Vid nu omförmälda medgifvanden har emellertid förutom andra

förbehåll fästs det uttryckliga vilkor, att alla der afsedda egolotter alltid

komme att bibehålla egenskapen af donerad jord och såsom sådan

vara underkastade alla de vilkor och förbindelser, som för den städerna

donerade jord i allmänhet redan vore eller framdeles kunde varda föreskrifna.

Om vid sådant förhållande den friare dispositionsrätten till

ifrågakomna egojordar får anses innebära samma trygghet för den på

grund deraf uppkomna enskilda besittningen, som om jordarne fortfarande

varit med sina tomter förenade, synes kunna vara tvifvelaktigt.

Det saknas emellertid icke målsmän för den mening, att i dessa fall

det enskilda förvärfvet, der det eljest vore lagligt och hållit sig inom

gränserna för berörda medgifvanden, borde vara från stadens återvinningskraf

fredadt, och att nämnda medgifvanden i sjelfva verket innefattat

tillstånd till jordarnes föryttring.

I detta sammanhang torde böra omförmälas, hurusom dels staden

Malmö beträffande de på tomter indelade så kallade gårdejordarne derstädes

— hvilka visserligen nu uppgifvits icke utgöra bevislig donationsjord

men dock städse lära betraktats såsom sådan — erhållit rättighet,

ej mindre, enligt nådigt bref den 2 november 1877, att från staden

tillhöriga tomter skilja dithörande gårdejordar, än äfven omvändt, jemlikt

nådigt bref den 17 januari 1879, att från enskilde förvärfva gårdejordar

utan samband med tomter, dels ock staden Köping, jemlikt nådigt

bref den 26 augusti 1892, undfått tillstånd att för reglering af

tomter i viss stadsdel afyttra tomtmark utan samband med dithörande

å donationsjorden belägna så kallade lötlotter och kålgårdar.

Vid de fördelningar af donationsjorden, hvarom här ofvan förmälts,

har ofta utmarken icke ingått i delningen, utan, såsom inom de gamla

bysamfälligheterna, bibehållits gemensam till mulbete, skogsfång och

dylikt. Deremot bär utmarken i sådana fall icke sällan varit föremål

för intagor till uppodling. Föreskrifter, berättigande till sådana intagor,

synas emellertid i donationsurkunderna endast sparsamt förekomma,

och det förut anförda brefvet för Mariestad af 1609 synes vara det

enda, som tillstädjer att sådana uppodlingar må utgöra enskild egendom.

Emellertid har man, någon gång med åberopadt stöd af den för

37

landsbygden gällande förordningen af den 30 augusti 1731, inom flere

städer i vidsträckt omfattning tillåtit sådana intagor å donerad utmark

efter så kallad insyning af vederbörande stadsmyndigheter, hvarefter

de intagna egorna ansetts vara de enskildes rätta egendom, och uti ett

fall, nämligen beträffande Kalmar, har Kongl. Maj:t genom nådig resolution

den 8 augusti 1775 fasts tält en förening, hvarigenom de platser

å intagna stadsmarken, på hvilka hus och byggnader, träd- eller kålgårdar

funnes, icke skulle till stadens samfälda disposition återgå utan

förblifva i innehafvarnes händer.

Den andra hufvudformen för disposition af donationsjorden utom

stadsplan, nämligen dess utarrendering för gemensam räkning, hvilken

dispositionsform väl får anses hafva bäst tillgodosett donationens ändamål

att bereda hela samhället inkomst af den donerade marken, synes

egentligen först hafva blifvit påbjuden uti de på 1620-talet för åtskilliga

städer utfärdade privilegiebref, hvilka innehålla att, med undantag

af tomter och trädgårdar, intet af donationsjorden finge ärftligen upplåtas

utan endast till bruk och häfdande på viss tid mot bestämdt och

i kontrakt upptaget arrende, som skulle afses för stadens gemensamma

behof. Arrendesystemet, hvars tillämpning jemväl sedermera i flere

urkunder anbefalts, har visserligen faktiskt vunnit ganska allmän utbredning,

men de på detta område gifna föreskrifter hafva icke alltid

behörigen upprätthållits, utan åtskillig jord, som skolat på detta sätt

disponeras, dragits under enskild eganderätt.

De allmänna författningar, som reglera dispositionen af städernas

donationsjordar, synas, hvad de äldre af dem angår, hufvudsakligen

hafva varit föranledda af rådande oegentlighetor i afseende å hushållningen

med så beskaffad jord, särskildt derutinnan att jorden blifvit

obehörigen städerna frånhänd eller att förmånen af hvarje donation icke

i lika mån kommit vederbörande till godo, hvarom allt mångahanda

klagomål försports. Deras allmänna syfte torde utan tvifvel kunna sägas

hafva varit att till full verkan återställa donationsurkundernas egna

föreskrifter och att utgöra eu tolkning af dessas rätta innebörd, hvarför

vid skiljaktighet emellan berörda författningar och sjelfva donationsbrefven

de sistnämnda i första hand torde böra ega vitsord, ett förhållande,

som i 1745 års bref jemväl uttryckligen medgifves..

Ibland ifrågavarande författningar har emellanåt åberopats äfven

stadgan angående städernas administration och uppkomst i riket af den

38

26 december 1619. Denna stadga lärer emellertid icke någonsin blifvit

utfärdad utan endast utgöra ett förslag. Såsom belysande för ämnet i

sin allmänhet, och då de grundsatser om hushållningen med städernas

donationsjord, som i 16:e punkten af nämnda förslag uttalats, vunnit

uttryck i flere under den närmast följande tiden utfärdade donationsurkunder,

torde detta författningsförslag likväl icke sakna intresse, och

har nämnda 16:de punkt fördenskull ansetts lämpligen här kunna intagas,

så lydande:

»Så skole och alle städer niute och beholle till gemene stadzens

bestha den uthmark, åker, eng, skog, strömar, quarnar, fiskevatn och

andre tiläger, som hvar och en serdeles nu innehaffuer och hans

däropå undfongne och afl" oss confirmerede privilegia honom tilägner.

Men efter för:ne ägor som atf våre förfäder, framfahrne Sveriges

konungar, till gemene stadzens gagn och tillvegst unte ähre, blijffve

mestedeels anvende och hefdede till privat personers njdto, uthan det

gemenes förkofring och förbettring, därföre skall härefter sådane ägor

således förestås, att de som som vele bruka och nyttia stadzens uthmark

med fäbeett, vedehygge, fiskeri], åkerbruk, att de åhrligen giffua för hvart

nött en viss lege i penninger; så och accordera med stadhen om ett vist

att giffua för ded andhre brukedt, aefter som ded ähr stortt eller nyttigt

till, och där någon efterlathes härefter att taga vretar och teppor

in på stadzens uthmark, att ded bliffver i Stadzens Tenckeboock inschreffuedt,

och vretens lägenheet, lengd och bred förtecknett, och att

där afl" åhrligen göres skatt och rättigheet till stadhen. Item hvar Miöleller

Sågeqvarner ähre, att de till visse Borgare förpachtas på visse åhrs

tidher och hvar strömer finnes, som bygninger, ded vare sig qvarner,

hambrar, ålefisken &c. kone setties uthij, och stadhen tilhöre, att de

måge i lijke mötte anten byggies aff stadhen och sedhan förpachtas,

eller och att strömen under visse condicioner uthfåås, borgere att byggies

och ded däraff giffs, komer stadhen till bestha.»

I öfrigt äro hithörande författningar — bland hvilka här torde böra

upptagas äfven sådana äldre stadganden, som, ehuru numera icke gällande,

dock kunna tjena till belysning af donationsinstitutets utveckling

eller vara af betydelse för bedömande af frågor om behörigheten af i

äldre tider gjorda upplåtelser af donationsjord åt enskilde — hufvudsakligen

följande:

1) Kongl. resolutionen på städernas besvär den 29 mars 1647, 14:e

punkten.

Häri har stadgats, att den åker, som en eller annan stad kunde

vara förundt och hörde in particulari till vissa tomter i städerna, icke

39

{inge derifrån antingen genom köp eller byte efter hvars och ens privat

borgares godtycke afhändas.

Detta författningsrum synes gifva stöd för fortbeståndet af åtminstone

dessförinnan, genom fördelning på tomter, gjorda upplåtelser af

donationsjord åt enskilde, der ej sambandet mellan tomt och jordegor

sedermera af en eller annan anledning upphört.

2) Kongl. plakatet den 16 november 1650 och Kongl. resolutionen pa

städernas besvär den 3 oktober 1615, 21:a punkten.

Genom dessa författningar har föreskrifvits, att öde tomter i stad

skulle bebyggas inom 3 år eller i annat fall vara förverkade till staden.

3) Kongl. resolutionen på städernas besvär den 10 december 1672,

27:e punkten.

Häri har meddelats förbud att från städerna afsöndra jord och

draga densamma undan den skatt, som deraf borde utgöras.

4) Kongl. resolutionen på städernas bevar den 3 oktober 1675, 22:a

punkten, så lydande:

»Såsom dhet är heelt. skähligt, att dhen åker elL Jordh, som ähr

lagdh till Städerne, må till ingen annan än borgerskappet allena förpanttas

och aballieneras; Så kan icke eller förneekas Städerne, att emoth een

skähligh betahlningh tillösa sigh den Åker och Jordh, som af andre

societeter för tijden häfdes, och under Städerne medh rätta liggia borde,

hwar widh Landzhöfdingarne dem uppå ansökning!! handhafwa skole.»

5) Kongl. resolutionen på städernas besvär den 13 juli 1719, 21:a

punkten.

Häri stadgas: »åt alt hvad af förre Konungar til Städerne vid deras

första fundation och sedermera är donerat och förlänt, bör efter privilegiernes

och donationsbrefwens innehåld, til de derutinnan anslagnc

usus förblifwa, och icke till någon, utan i högsta nöden förpantas, då

det först Borgerskapet bör hembiudas, och där Borgerskapet ej gitter,

då af stadsens medel inlösas, men aldrig ewärdeligen abalieneras, hwarken

till Borgare eller främmande, utan äga Städerne i gemen altid

makt samma Egor til sig åt inlösa, dock så åt wederbörande, som lagligen

sig dem förskaffat, för all nödig och nyttig förbättring fullkomligen

förnögde blifwa».

Denna författning, liksom den näst följande af år 1745, åberopas

ännu alltjemt såsom giltig i hvad den afser förbud mot donationsjordens

föryttring till enskild man. Nämnda förbud torde emellertid icke få

fattas såsom så ovilkorlig^ att icke alla sådana upplåtelser måste respekteras,

som stått i öfverensstämmelse med sjelfva donat.ionsbrefvons

innehåll, hvartill paragrafen jemväl ytterst hänvisar. Hvad angår den

40

lösningsrätt, hvarom här stadgas, så och då borgerskapets uteslutande

rätt att besitta donationsjord numera genom 1810 års författning upphört,

torde nämnda lösningsrätt icke vidare kunna grundas endast på

den omständigheten att jorden besittes af annan än borgare, utan må

väl endast innebära, att staden, der jorden blifvit obehörigen afyttrad,

eger återkräfva densamma, och detta, för den händelse något vederlagför

första upplåtelsen icke kommit staden till godo, utan annan lösen

än godtgörelse för nödig och nyttig förbättring.

6) Kongl. bref vet den 25 september 1745, jemte deri åberopade och

anmärkta Ländsköfdinrjeinstruktionen den 4 november 1734, § 18; lydande

det Kongl. brefvet i hithörande del sålunda:

»Hos Oss är, i anledning af ett förekommit mål, underdånig förfrågan

gjord, huruvida på then jord, som af framfarne konungar blifvit

Städerna donerad, må antingen meddelas uppbud och fasta, såsom uppå

donerad frälsejord, och the therom uppkomne twister, gå igenom Domstolarna,

eller ock om sådane twister höra till Landshöfdingens uptagan-

och rättande enligt 18 § i Landsh. Instruktionen af År 1734.

Och all then stund uti then Resolution och Förklaring, som uppå åtskilliga

af Borgerskapets uti Upsala stad iugifna besvvär, then 6 april 1064,

utfärdad blifwit, förordnadt är, att the Åkrar, som äro af framfarne

Konungar Staden till thes allmänna nytta skänkte och thes Borgerskap

förundte till att häfda och bruka, icke kunna dragas under sådana wilkor,

att hwar och en, som hafwer them undfångit, må öfwer them

hafwa sådan förwaltning, som öfwer sin egen grund och egendom, eftersom

thertill uti Gåfwobrefwen icke finnes något fundament och thes

utan på sådant sätt följa skulle, thet bemälte Åkrar efter handen och i

längden kunde lända Staden och Borgerskapet till liten eller ingen

fördel, utan androm, som på aflägsna orter hafwa sitt tillhåll, komma till

godo, och Borgerskapet, som borgerlig tunga och beswär måst utstå,

undandrages, i anseende hwartill afsikten warit, att Staden i gemen,

efter Brefwens lydelse skulle njuta afkomsten, och Borgerskapet samt

inwånarne, helst the, som icke med handel eller handtwerk förmå sig

underhålla, och dock kunna hafwa förstånd att idka åkerbruk, skola

sådana af Oss och Kronan Staden förundta åkrar för afrad och skälig

afgift häfda och besittja, dock så,. att ingen tillstädjes therigenom, och

af åkommen häfd tillwälla sig någon egendom och äganderätt theraf,

mindre sådane försälja, bortbyta eller förpanta; vitan när en antingen

dör eller eljest öfwergifwer åkerbruket, eller ock för skäliga orsaker

skiljes therifrån, så skall thet stå Landshöfdingen med Magistratens

tillhjelp, fritt, samma Åker till en annan för wiss afgift, och föregången

41

städsla att öfwerlåta; Wi jemväl uti Landshöfdinge-Instructionen af d.

4 Nov. 1734 och thes 18 § förordnat att Landshöfdingen åligger, hindra

och förekomma, att thet, som framfarne Konungar samt Städernas fundatorer,

eller andre hafwa till Borgerskapets allmänna bruk och nytta

gifwit och förordnat, icke må ryckas therifrån, och emot privilegier och

resolutioner dragas under några särskilta personer, them till egen nytta

och the öfriga till förfång, såsom särdeles vid Åker- och ängslotter samt

betesmark och annan stadsens allmänna tarf och fördel, Indika på somliga

orter spörjas hafva blifvit försålde, och kommit i andra ståndspersoners

händer än theras, som Borgaretunga och last draga, eller ock

theruppå blifvit gjord en så olika fördelning Borgerskapet emellan, att

en de! hafwa fått för-mycket, och en del för-litet, eller ock alls intet,

hwilket strider emot öfverhetens goda upsåt, som Staden i gemen med

sådan gåfwa och förmån benådat, hwarföre slik oordning och olikhet af

Landshöfdingen och Magistraten bör ändras och rättas, när en eller

annan af Borgerskapet med skäl och sanning therpå talar, eller Landshöfdingen

eljest får kunskap therom; förthenskull bör sjelfwa Gåfwobrefwet,

hwarigenom sådan jord blifvit till Staden gifwen, hwilket ock

utwisar ändamålet och wilkoren till sådan gåfwa, then må wara gjord

af framfarne Konungar, eller någon annan, i att wara en noga regel

och rättesnöre, huru och på hvad sätt samma gåfva är att anse. Och

om någon jord eller egendom blifwit Staden gifwen, att therunder nyttjas

och brukas, och ther icke utsatt finnes, att visse personer eller någon

wiss stat thermed bör understödjas, tå kommer en sådan jord, som till

stadsens allmänna nytta skänkt är, att aktas och anses på thet sätt, som

förenämnda § i Landsh. Instructionen innehåller, så att Landshöfdingen

och Magistraten therå inseende hafwer — — —.»

Detta Kongl. bref, såsom senare tillkommet än 1719 års resolution,

torde utan tvifvel kunna tillerkännas ett visst företräde af giltighet i

hvad dess bestämmelser icke sammanfalla med nämnda resolution, något

som synes vara fallet åtminstone så till vida, som gåfvobrefvet och

ändamålet med donationen i tydliga ordalag här förklaras vara den i

första hand gällande normen för frågan om disposition af donationsjorden,

hvarför denna författning måste anses än mera än 1719 års

resolution gifva stöd för behörigheten af sådana upplåtelser, hvilka

kunna visas öfverensstämma med föreskrifterna i vederbörande donationsbref

och deri uttryckta ändamål med jordens förläning. Slutligen

torde böra uppmärksammas, att författningen med deri stadgade abalienationsförbud

angifver sig afse endast sådan jord, som blifvit donerad

till staden i gemen eller till borgerskapets allmänna bruk och nytta,

o

42

något som icke torde kunna sägas vara fallet med de donationsegor,

hvilkas fördelning på stadstomterna och oskiljaktiga samband med

dessa donator sjelf föreskrifvit.

7) Kongl. bref vet den 21 april 1750 och Kongl. resolutionen på städernas

besvär den 7 juli 1752, § 45.

Genom dessa stadganden har i anslutning till 1745 års bref förklarats,

att frågor om rättelse i förelupna oordningar med hushållningen

af städernas donationsjord samt om fördelning »invånare emellan af

den jord i städerna, som af kronan kunde vara förlänt och ännu icke

likmätigt privilegierne och donationsbrefven torde vara i en eller annan

stad behörigen skiftad», skulle upptagas och afgöras af vederbörande

landshöfding gemensamt med magistraten.

8) Kongl. brefven den 25 juni 1745, den 14 september 1752 och den

4 november 1772, innehållande bestämmelser, att donerad och odisponerad

stadsjord icke borde öfverlåtas till andra än dem, som visat sig

vilja anlägga planteringar af lin, hampa, tobaksblad, färgstofter och

kardborrar.

9) Kongl. försäkringen den 23 februari 1789, §§ 1 och 4, så lydande:

§

1: »Kongl. Maj:t lofwar och försäkrar härigenom Rikets Borgerskap

och Städerne i allmänhet, åt wid deras innehafvande i äldre och

senare tider erhållne privilegier, fri- och rättigheter, grundade på Kongl.

Resolutioner, Donationer, Gåfvvobref eller andre med dem lika eller laglig

kraft ägande handlingar och stadganden, sådane, som de dem af ålder innehaft

eller nu innehafwa, oqwalt och orubbadt, nu och i everldeliga tider

bibehållne och skyddade warda, så att ingen dem, hwarken i anseende

til deras innehafwande jord, hus, tomter, hemman, skogar, utmarker,

strömar, arrenden, fisken, qvarnar, sågar eller andre inrättningar ej

heller i anseende till deras handel och sjöfart, näringar och rörelser

minsta hinder eller förfång Bifoga skal.»

§ 4: »De städerna donerade, förlänte och under namn af stadsjord

begrepne ägor, skola orubbade wid Städerna bibehållas och förblifva

samt icke förändra sin natur, i hwars hand de komma måge.»

Om betydelsen af denna författning får kollegium i utlåtande här

nedan tillfälle att yttra sig.

10) Kongl. kungörelsen angående förändringar och jemkning ar i riksståndens

privilegier den 6 april 1810:

Härigenom har medgifvits hvarje svensk man, till hvilken klass af

medborgare han räknas må, att förvärfva och besitta fast egendom och

jord, af hvad natur som helst, jemväl i stad, och åtnjuta densamma till

-

43

hörande förmåner mot uppfyllande af dermed förknippade eller framdeles

åtagande skyldigheter.

Betydelsen af denna författning torde vara, att städernas rätt till

återvinning af abalienerad donationsjord icke får grundas ensamt på besittarens

egenskap af icke burskapsegare utan måste förutsätta, att jordens

afhändande varit i sig sjelft obehörigt. De förutvarande förbuden

mot donation sjordens dragande under enskild värjo torde icke hafva

genom denna författning på något sätt rubbats.

11) Kong!, förordningen angående kommunalstyrelse i stad den 21

mars 1862.

a) 5 §: »Den egendom, som särskildt tillhör det burskapsegande

borgerskapet, skall, till dess annorlunda varder förordnadt, förvaltas

och användas i enlighet med de föreskrifter, hvilka härutinnan gällande

äro.»

Här torde böra anmärkas, hurusom, genom de i sammanhang med

nya kommunallagstiftningen åvägabragta så kallade likställighetsöfverenskommelser,

vederbörande borgerskaps rättigheter till donationsjorden

såsom* dess tillhörighet i allmänhet blifvit öfverflyttade på hela stadskommunen

i dess genom nämnda lagstiftning utstakade mera vidsträckta

omfattning.

b) 47 §: »Magistraten såsom stadens styrelse eger att vaka deröfver,

att den åt staden donerade fasta egendom varder till sina bestämda

ändamål behörigen använd.»

c) 74 §: »För att vinna bindande kraft skola stadsfullmäktiges äfvensom

allmänna rådstugans beslut underställas Kongl. Maj:ts nådiga pröfning

och fastställelse då de angå försäljning, pantförskrifning eller utbyte

af sådan staden tillhörig fastighet, som för något dess gemensamma

nytta afseende ändamål genom gåfva eller testamente staden

tillfallit, äfvensom öfverenskommelse, som medför förändring i de rättigheter,

staden till sådan fastighet eger.»

Ehuru vid det förhållande, att donationsjorden i allmänhet icke

kan sägas hafva »genom gåfva tillfallit» städerna, då den nämligen i

de flesta fall är upplåten endast under nyttjanderätt, har detta stadgande

dock, så vidt kollegium har sig bekant, städse antagits vara

tillämpligt jemväl å här ifrågavarande slags jord, desto hellre som inhemtande

af nådigt samtycke till föryttring deraf måst påkallas redan

af den anledning att kronan, såsom nämndt, i allmänhet icke uppgifvit

sin nominella eganderätt till denna jord. Men visserligen lärer ej, såsom

en och annan af de i ärendet hörde vederbörande synes förestält sig,

i paragrafen få inläggas den betydelsen, att derigenom utväg anvisats för

44

eu föryttring, som icke stode i öfverensstämmelse med förut gällande

bestämmelser om donations jordens disposition.

d) 75 §: »Konungens Befallningshafvandes godkännande erfordras

för att gifva gällande kraft åt ''bland annat’ af staden upprättade allmänna

planer för hushållningen med stadens donationsjord;»

i sammanhang med hvilket stadgande kan anmärkas:

12) Nådiga instruktionen för landshöfdingarne i rikets län den 10

november 1855, § 31 mom. 11, som stadgar, att Kongl. Maj:ts befallningshafvande

skola hafva tillsyn öfver god hushållning med och ändamålsenligt

användande af städernas donationsjord.

45

III.

Angående donationsjordens hemmantal och areal får kollegium åberopa

följande sammandrag af från städerna derom nu lemnade uppgifter:

Donationsjordens

Stadens namn.

hem-

areal i

liektar

Anmärkningar.

mantal.

och rundt

tal.

Stockholm ............

(Uppgift ej meddelad.)

( All stadens jord antages vara donerad. Upp-

Sigtuna ..................

'' : <

150

gift angående mantal saknas. Arealuppgiften

< afser endast den del af stadsjorden, som ännu

finnes i stadens egen värjo. För den öfriga

l delen är upplysning om areal ej meddelad.

Öregrund...............

—

75

/ Härjemte upptages ett ecklesiastikt lönings- ( hemman om 3/8 mantal.

Mantalet, å donationsjorden särskildt är ej upp-

Södertelje ............

200

gifvet. Stadsj orden, som antagits vara i dess

helhet donerad, ehuru sådant blifvit af stads-

| fullmäktige bestrida är skattlagd till lls/8

mantal och håller i areal ungefärligen 1,855

( hektar.

Norrtelje ...............

6 i

425

östhammar............

3

T

95

Vaxholm ...............

—

—

Ingen donationsjord.

( Om mantalet å donationsjorden särskildt saknas

upplysning. Utom den jord, som här uppgifna

Upsala ..................

—

325

< arealen afser, gifvas äfven andra donations-

egor, för hvilka, delvis -sammanblandade med

l annan jord, exakt arealuppgift icke förekommer.

Enköping...............

Nyköping:...............

—

835

485

Mantalet å donationsjorden ej uppgifvet.

Donationsjorden ej i mantal satt.

Eskilstuna ...........

21

260

( En del af donationsjorden ej i mantal satt. Till

Strengnäs ............

6

680

\ uppgifna arealen kommer andel i en samfällig-

j het, om storleken af hvilken andel upplysning

1

''

I saknas.

46

Donationsjordens

Stadens namn.

hem-

mantal.

areal i

hektar

och rundt

tal.

Anmärkningar.

Torshälla...............

495

Mantalet för hela stadsjorden utgör 121/s. men

hvad deraf belöper på donationsjorden är ej

uppgifvet. För arealuppgiften åberopas hand- lingar insända till 1852 års komité till under- sökning af grunderna för städernas beskatt- ning, men samtidigt uppgifves, att donations- jord och annan jord i flera fall äro samman- blandade, så att de numera ej kunna åtskiljas

från hvarandra.

Mariefred...............

41

1,515

Trosa .....................

51

380

I mantalet ingår ej en skogstrakt.

Linköping ............

—

280

( Uppgift angående mantalet saknas. Arealupp- < giften osäker i anseende till svårigheten att å

[ marken återfinna donationsjorden.

Norrköping: ........

345

/ Uppgift angående mantalet å donationsjorden

1 saknas.

Söderköping.........

—

305

Uppgift angående mantalet å donationsjorden

saknas. Huru mycket af stadsjorden, som

hlifvit af kronan doneradt, anses af stadsfull- mäktige vara åtminstone delvis obekant, men

åberopas äldre handlingar, upptagande mot- stående areal såsom donerad.

Vadstena...............

—

—

( Hvarken mantal eller areal kan uppgifvas för

1 donationsjorden, hvilken genom skifte samman-

1 blandats med annan stadsjord.

Skeninge...............

Motala....

—

425

Mantal donationsjorden ej åsatt.

Ingen donationsjord.

Jönköping ...........

21

210

Eksjö .....................

3

1,940

I mantalet ingår ej en qvarnlägenhet.

Grenna..................

7 2

405

/ I mantalet ingå ej åtskilliga egor och lägen- 1 heter.

Vexjö .....................

7

435

En del af donationsjorden ej åsatt mantal.

Kalmar..................

15

735

Vestervik...............

91

385

Arealen synes ej afse hela donationsjorden.

Vimmerby ............

9 2

2,305

i Motstående uppgifter afse hela stadsjorden,

1 hvilken af stadsfullmäktige anses otvifvelaktigt

j utgöra donationsjord, hvaremot magistraten i

i viss mån ifrågasätter detta.

47

Donationsjordens

Stadens namn.

hem-

mantal.

areal i

hektar

och rundt

tal.

Anmärkningar.

Borgholm...............

1

65

Mantalet afser endast utmarken.

Oskarshamn .........

—

—

Ingen donationsjord.

Visby .....................

Karlskrona............

41

680

Ingen donationsjord.

Karlshamn............

2

315

/ Två lägenheter ingå ej i motstående mantal;

t den ena af dem ej heller i arealuppgiften.

Sölvesborg...........

61

815

1 Inga donationsurkunder. Donationsegenskapen

t grundad endast på antagande.

Ronneby ...............

—

—

Ingen donationsjord.

Kristianstad .........

3

IT

890

Endast en del af donationsjorden satt i mantal.

Engelholm ............

—

—

( Någon jord har ej blifvit staden donerad, men i

1 vederlag för, i privilegier staden tillförsäkrad,

mulbetesrätt hafva bekommits vissa egoom- l råden om tillsammans ungefär 200 hektar.

Simrishamn .........

—

195

Uppgift angående mantal saknas.

Malmö...................

—

340

j Mantal ej åsatt donationsjorden särskildt. Till

sådan jord har icke hänförts annan än den

( som medelst giltiga handlingar visats vara

donerad, men icke de s. k. gårdejordarne, ehuru

t äfven dessa vanligen benämnas donationsjord.

Landskrona .........

—

—

1 I saknad af skriftliga handlingar angående den

1 donerade jordens storlek och belägenhet har

tillförlitlig utredning i hithörande hänseenden

'' ej kunnat lemnas.

Ystad ...................

800

f Åtkomsten till stadsjorden är obevislig, men

1 stadsfullmäktige, likasom magistratens plura-

litet, antaga, att en del deraf, den i motstående

l arealuppgift afsedda, får anses donerad.

Lund ....................

—

—

Ingen donationsjord.

Helsingborg .........

Skanör med Fal-

—

25

f Mantal ej åsatt donationsjorden särskildt. Upp- giften afser ej annan jord än sådan, hvars

[ donationsnatur ansetts fullt bevislig.

sterbo ...............

—

1 Ingen bevislig donationsjord.

Trelleborg ............

—

Ingen donationsjord.

48

Donationsjordens

Stadens namn.

hem-

mantal.

areal i

hektar

och rundt

tal.

Anmärkningar.

Halmstad..............

7

410

Arealuppgitten afser endast sådan donationsjord,

som bestämdt kan särskiljas från annan jord.

Härföratom gifvas betydliga områden, tillsam- mans 735 hektar, hvilka blifvit vid skiften

mellan staden och angränsande byar utlagde

åt staden; men som ej med visshet kan på- stås, att all den jord, hvarför staden ingått i

dessa skiften, blifvit donerad, är för närvarande

ej möjligt afgöra, hvad eller huru mycket af

nämnda områden tillhör staden såsom dona- tionsjord. Bland donationerna ingå äfven lax- fisken. Bland desamma upptagas jemväl två

ecklesiastika löningshemman, hvilka ej afses i

motstående uppgifter.

Vurberg................

1

f Mantalsuppgiften afser endast en del af dona- ! tionsjorden. Om arealen har icke någon upp- l lysning kunnat lemnas.

Laholm ..................

—

—

/ Osäkert, huruvida stadens jord ens till någon

\ del hlifvit donerad.

Falkenberg............

—

—

Ingen donationsjord.

Kungsbacka ........

—

—

/ Ovisshet råder, om och i hvad mån stadens egor

( äro att anse såsom donerade.

Göteborg................

17

1,385

1 Endast en del af donationsjorden satt i mantal.

: Bland donationerna ingå äfven ål- och lax-

{ fisken.

Uddevalla..............

—

—

1 Ingen donationsjord; men omförmälas såsom

J donerade en hamnplats och ett hemman, till

hvilket senare staden numera ej anser sig

t kunna göra gällande något anspråk.

Marstrand ...........

1

630

Knngelf.................

7

730

Strömstad ............

2

420

1 I arealen ej inberäknade några holmar och

l småskär.

Venersborg ........

71

1,420

Borås .....................

7

—

I mantalet ingår ej en lägenhet. Angående are- alen har ej uppgift kunnat lemnas i vidare

mån än att donationsj orden tillsammans med

ett stadens enskilda hemman, hvars egor icke

kunna från de donerade särskiljas, omfattar

ungefär 1,300 hektar.

49

Donationsjordens

Stadens namn.

hem-

areal i

hektar

Anmärkningar.

mantal.

och rundt

tal.

1 Härförutom donerade 2 andra hemman, men

Ulricehamn...........

1

35

) hvarest dessa varit belägna eller hvilka af

stadens nuvarande egor motsvara dessa hem- 1 man, kan numera icke utredas.

Till stöd för arealuppgiften åberopas en år 1783

hållen jordransakning. Donationsjorden nu-

Alinnsås ...............

5 i

250

mera så sammanblandad med annan mark, att

det skulle blifva svårt, om ej omöjligt, att be-

o

stämma några gränser mellan den ena och

den andra.

Åmål .....................

61

1,535

I mantalet ej inbegripna några öar.

Donationsjorden till dess hufvudsakliga del anses

Mariestad...............

1,265

icke vara af krononatur, enär densamma blifvit

staden skänkt från konung Karl IX:s privata

4

gods. Arealen säges ej kunna med full visshet

angifvas, men skall enligt en i ekonomiska

kartverket år 1883 upprättad karta utgöra mot- stående belopp.

Olika meningar råda om hvad af stadsjorden

Lidköping ...........

skall anses såsom doneradt eller ej. Enligt inom

magistraten uttalad uppfattning skall dona- tionsegenskap tillkomma stadsjorden i dess

—

—

helhet, hvilken är åsatt 163/* mantal och håller

i areal 1,485 hektar. Stadsfullmäktige, som

deremot såsom donerad upptagit endast en

del af stadsjorden, förklara sig icke kunna

exakt uppgifva donationsjordens areal.

Skara.....................

—

—

Ingen donationsjord.

Hjo ........................

0 1

( Areal kan ej uppgifvas, enär de donerade

0 4

j egornas läge å marken nu ej kan återfinnas.

f Särskildt mantal å donationsjorden ej satt. Areal-

Sköfde ..................

—

40

uppgiften efter äldre skifteshandlingar. En af

de donerade åkrarna kan numera ej till sitt

l läge bestämmas.

Falköping ............

1

85

Karlstad ..............

51

1,760

Kristinehamn ......

81

1,965

Filipstad ...............

—

—

Ingen donationsjord.

< Mantalet uppgifvet efter 1852 års komitéhand-

Örebro ..................

71

1,225

| lingar. (Motstående arealuppgift afser det

i minimum, som af stadsfullmäktiges utredning

| synes kunna framgå.)

7

50

Donationsjordens

Stadens namn.

hem-

mantal.

areal i

hektar

och rundt

tal.

Anmärkningar.

A åker sund ............

n

895

Nora........................

3

515

/ Såsom donationsföremål omnämnes äfven mul- ( betesrätt å en allmänning.

Lindesberg............

i

—

i Utom den i mantal satta jorden, hvars areal ej

'' nppgifvits, innehar staden såsom donations-

( jord »fem tunnland åkerjord och 52 lass äng».

Vesterås ...............

3

890

f Endast en del af donationsjorden har särskildt

mantal. Något olika meningar mellan stads- \ fullmäktige och magistraten angående dona- tionsjordens omfattning. Arealuppgiften en- 1 ligt magistratens utredning.

Arboga ..................

91

240

I enlighet med stadsfullmäktiges uppgifter. En- ligt magistratens uppfattning bör äfven annan

mark än den i motstående uppgifter afsedda

j räknas till donationsjorden, ehuru densamma

nu ej kan i anseende till egoblandning ur- l skiljas.

Köping .................

«S

635

( Mantalet beräknadt för boskapspenningarnas

( utgörande.

Sala .......................

161

9,510

i I arealuppgiften ingår ej stadsplanen, men väl

vägar, sjöar och impedimenter till vidd af

i omkring 2,070 hektar. Såsom donationsföremål

omnämnas jemväl åtskilliga vattenverk äfven- '' som ett fiske. •

Falun ....................

—

—

Ingen donationsjord.

Hedemora ............

•—

—

Ingen donationsjord.

Säter ..........

4

970

Gefle ....................

Öl 9

04 0

4,030

Utom den i mantal satta jorden äfven tre öar.

Hudiksvall ...........

7105

1 T •2''S

835

Till staden donerade öar ej i mantal satta. Areal- uppgiften afser endast sådan donationsjord,

som bestämdt kan särskiljas från annan jord.

Härförutom gifves ett betydligt område, som

omfattar både donations- och andra egor,

sammanblandade med hvarandra.

Söderhamn...........

m

—

( Att exakt bestämma, hvad som af stadens om- ! råde är donationsjord eller icke, är för när- ( varande omöjligt.

Hernösand ........

21f

585

51

Donationsjordens

Stadens namn.

hem-

mantal.

areal i

hektar

och rundt

tal.

Anmärkningar.

%

Sundsvall...............

4tVj

2,070

Till här afsedda donationsjorden äro äfven hän- förda två hyar, som »donerats till staden på

så sätt att staden skulle vara berättigad att

i af hemmansegarne tillösa sig jorden, af hvilken

rättighet staden begagnat sig endast i fråga

1 om ett hemman».

Örnsköldsvik.........

—

—

Ingen donationsjord.

Östersund ..........

f

360

I mantalet ingå ej afradsland.

f Mantalet beräknadt efter beloppet af utgående

\ boskapspenningar.

Umeå ....................

11

990

Skellefteå,

Ingen donationsjord.

Såsom donationsföremål uppgifves äfven ett fiske.

/ I mantalet ingå ej några öar och lägenheter.

\ Bland donationerna upptages äfven ett fiske.

Luleå .....................

1

1,255

Piteå......................

3

4,935

Haparanda ............

It

1,350

Summa

266AVo

61,035

Såsom af förestående sammandrag framgår äro slutsummorna beträffande

såväl mantal som areal endast att betrakta såsom minimala,

så till vida nämligen som deri endast innefattas hvad vederbörande

uppgifvit och ansett sig kunna med någorlunda säkerhet uppgifva såsom

donationsjord.

Hvad mantalet beträffar, torde detta såsom uttryck för jordens

storlek icke ega vidare betydelse, helst en stor del af donationsj orden

icke haft sig särskildt mantal åsatt. Vid sådant förhållande och då

från några städer uppgift i detta hänseende icke meddelats, tjenar slutsiffran

i mantalskolumnen i sjelfva verket icke till mycken ledning vid

bedömande af donationsjordens omfattning. För jemförelscs skull torde

måhända böra meddelas, hurusom enligt de handlingar, hvilka blifvit

insända till den af Kongl. Magt den 3 mars 1852 förordnade komité

till undersökning af grunderna för städernas beskattning, summan af

då uppgifna mantal å städernas donationsjordar utgör något öfver 500,

hvarvid dock bör märkas att i primäruppgifterna ofta icke så noga

skiljts emellan donationsjord och städs]ord. Uti tabell, som åtföljer

52

en inom skatteregleringskomitén utarbetad promemoria (n:r 23) angående

stadsjorden, upptages städernas samtliga egoinnehaf med tillhopa

900 hela mantal.

Ett säkrare mått för donationsjordens betydenhet är uppenbarligen

arealen, men uppgift derom har, såsom af anmärkningarna i sammandraget

framgår, på många ställen icke kunnat åstadkommas, särskildt

af den anledning, att donationsjorden icke kunnat från annan stadsjord

särskiljas. Antages emellertid sammandragets slutsiffra 61,035 hektar

såsom ett någorlunda tillförlitligt minimum, och sammanställes denna

med den i nyss åberopade tabell till skatteregleringskomiténs promemoria

meddelade uppgift, att städernas hela jordinnehaf utgör omkring

246,000 tunnland eller ungefär 121,000 hektar, skulle resultatet blifva

att minst halfva arealen af städernas samtliga jordområden eger donationsnatur.

För egen del kan kollegium visserligen, då flere af de i arealkolumnen

här ofvan införda primäruppgifter hvila på grunder, som icke

sammanfalla med dem, hvilka, på sätt här ofvan i afd. I blifvit närmare

utveckladt, synts kollegium böra vara bestämmande för frågan om hvad

som i allmänhet skall anses vara donationsjord eller ej, icke godkänna

den anförda slutsiffran 61,035 hektar såsom ett fullt tillförlitligt minimalbelopp;

men då de nu antydda afvikelserna i allt fall icke äro större

än att vid en i enlighet med berörda af kollegium angifna grunder

företagen revision af de nu lemnade primäruppgifterna, dervid i vissa

fall 1852 års komitéhandlingar jemväl fått tjena till ledning, såsom slutresultat

framgått en siffra af inemot 58,000 hektar, så och under förutsättning

att den nyss åberopade totalsiffran för hela stadsjorden må

anses riktig, torde med temligen stor säkerhet kunna påstås, att ett

sådant antagande, som det nyss nämnda, eller att donationsjorden torde

utgöra minst hälften af städernas hela egoinnehaf, icke innebär någon

öfverdrift.

Rörande donationsjordens fördelning på de särskilda städerna framgår

af sammandraget, att af rikets 92 städer 17 (Vaxholm, Motala,

Oskarshamn, Visby, Ronneby, Engelholm, Lund, Skanör med Falsterbo,

Trelleborg, Falkenberg, Uddevalla, Skara, Filipstad, Falun, Hedemora,

Örnsköldsvik och Skellefteå) anse sig vara i saknad af donationsjord;

att förhållandet ställer sig tvifvelaktigt för 2 städer (Laholm och Kungsbacka)

samt att i fråga om öfriga 73 städer arealen af sådan jord varierar

högst betydligt: såsom synes är latitudens maximum ungefär

9,500 hektar (Sala) och dess minimum 25 hektar (Helsingborg). Det

53

kan sålunda långt ifrån sägas, att donationsförmånen i lika grad kommit

städerna till godo. Anmärkningsvärd! är för öfrig!, hurusom åtskilliga

af de mindre städerna innehafva mycket stora vidder af donationsjord,

ett förhållande, som nog i sin mån torde kunna bära vittne

derom att städernas utveckling alldeles icke stått i direkt förhållande

till storleken af det understöd stadsjordsdonationerna hafva afsett att

lemna.

54

IV.

Hvad beträffar de af vederbörande meddelade uppgifter om de af

donationsjorden utgående utskylder och onera till kronan hafva dessa, der

de till siffran ängifvits, i allmänhet hemtats från städernas kronoräkenskaper

för år 1894. Härigenom hafva dock i de fall, då till en stad

lyder jemväl jord, som icke blifvit af kronan donerad och hvilken i

räkenskaperna icke upptages skild från donationsjorden, de uppgifna

utskylderna kommit att omfatta äfven icke donerad jord. Att i sådana

fall enligt här tillgängliga handlingar bestämma, huru mycket belöper

särskilt på hvartdera slaget af en stads jord låter sig ej heller göra

i fråga om sådan utskyld, som blifvit åsatt med ett för all till staden

lydande jord gemensamt belopp, såsom i allmänhet boskapspenningarna,

kronotionden för vissa städer samt vakansafgiften för båtsmanshåll,

äfvensom den några städer åliggande ständiga inqvarteringsafgiften.

Enär beloppen af hvardera utaf sistnämnda båda afgifter, enligt hvad

af den skatteregleringskomiténs underdåniga utlåtanden och förslag angående

skatteförhållandena i riket af den 13 september 1882 tillhörande

tabell n:o 4, ser. C, inhemtas, för det stora flertalet af städer omfatta,

utom jordbruks- och annan fastighet, jemväl, och detta i vida större

mån, andra beskattningsföremål, vid hvilket förhållande en redogörelse

för desamma torde vara utan något gagn för nu förevarande fråga, har

kollegium ansett sig kunna inskränka uppgifterna i nedanstående tabell

till boskapspenningarne och den öfriga grundskatten för de städer,

som innehafva donationsjord. Till grund för dessa uppgifter hafva

lagts kronoräkenskaperna för städerna och för donationsjord å landet

jordeböckerna, hvarvid dock, då dessa utskylder enligt nämnda kronoräkenskaper

icke för alla städer utgått med den nedsättning, som medgifvits

i nådiga kungörelsen den 5 juni 1885 och lagen den 2 december

1892, kollegium för erhållande af en lika beräkningsgrund upptagit

beloppen af utskylderna utan någon nedsättning; varande dessa

belopp med afseende å hvad här ofvan om deras olika omfattning blifvit

anfördt att anse såsom maxima.

55

Boskaps-

penningar.

— förutom ranta lör sär-

skilda hemman eller lägen- heter — åkerskatt, vret- skatt, utsädes- och åker-

städselpenningar m. m.

Annan grundränta såsom

Kronotionde.

Summa.

Kronor

öre

Kronor

öre

Kronor

öre

Kronor

öre

Stockholm.....

195

—

—

—

195

Sigtuna............

5

87

—

—

—

5

87

Öregrund ......

4

25

18

97

—

—

23

22

Södertelje ......

11

37

—

—

505

88

517

25

Norrtelje........

6

50

50

—

—

—

56

50

Östhammar ...

—

25

—

—

—

—

—

25

Upsala ...........

40

50

44

12

2,461

26

2,545

88

Enköping ......

16

88

—

—

—

—

16

88

Nyköping ......

8

50

264

40

—

—

272

90

Eskilstuna......

1

37

230

34

108

04

339

75

Strongnäs ......

14

62

156

87

755

46

926

95

Utgår af stadskassa!!.

Enl. vederbörandes uppgift

betalar staden boskapspenningar^

och

jordinnehafvarne lösen

för kronotiondespan.

målen.

För trenne staden underlydande

lagenheter särskildt

åsatt båtsmansrotering

belöper vakansafgift

med 41 kronor

46 öre, utan beräkning

af författningsenlig

lindring.

För ett kronodonationshemman

i Fors socken

utgöres effektiv rotering

efter 8/i7 soldatrote.

För genom särskilda

kongl. bref upplåten

mark från Eskilstuna

kungsladugård

erläggas arrenden till

kronan med tillsammans

603 kronor 73

öre samt afgäld för

lustparken Djurgården

med omkring 80 kro

■

nor.

56

Boskaps-

penningar.

Annan grundränta såsom

— förutom ränta för sär-

skilda hemman eller lägen- heter — åkerskatt, vret- skatt, utsädes- och åker-

städselpenningar m. m.

Kronotionde.

Summa.

Kronor

öre

Kronor

öre

Kronor

öre

Kronor

öre''

Torshälla ......

9

37

639

65

573

07

1,222

09

Mariefred ......

4

50

213

11

102

82

320

43

Trosa...............

5

25

—

—

—

—

5

25

Linköping .....

16

908

61

456

83

1,381

44

Norrköping ...

fr it t

—

—

—

—

—

—

Söderköping...

13

44

4

03

203

51

220

98

Vadstena.........

21

25

428

42

634

40

1,084

07

Skeninge ......

21

75

790

80

363

10

1,175

65

Jönköping......

5

—

—

—

—

—

5

—

Eksjö..............

2

50

—

—

—

—

2

50

Grenna...........

6

—

—

—

—

—

6

—

Vexjö...............

10

—

162

95

—

172

95

Kalmar............

15

—

—

—

1,361

68

1,376

68

''Enl. vederbörandes uppgift

betalas endast boskapspenningarna

och

86 kronor 87 öre i

annan grundränta af

stadskassan. Soldatvakans

afgift af trenne till

staden öfverförda hemman

utgör 97 kronor

48 öre.

''Af en frälseutjord genom

kongl. bref den

2 oktober 1885 Överflyttad

till staden utgår

soldatvakansafgift

för */24 rote.

Enl. vederbörandes uppgift

utgöras boskapspenningarna

af stadskassan

och kronotionden

af jordinnehafvame,

bland dem staden

för dess innehafvande

jordar.

57

Annan grundränta såsom

— förutom ränta för sär-

Kronotionde.

Summa.

öro

Kronor

öre

Kronor

öre

|

—

—

—

9

87

—

1

—

9

50

—

_

—

—

fFör trenne kronodona- tionshemman om till-

''

*

—

~

sammans 1 1/ii mantal

i Lösens socken utgö- res båtsmansrustning.

—

—1

—

fFör ett kronohemman i

Skepparslöfs socken ut-

02

14

72

14

74

göres ordinarie soldat- ro tering efter 6/le an- del i viss rote.

j

Den här upptagna Malmö

stadsjord åsätta krono- tionden, förut Malmö

hospital anslagen, ut-

:

2,705

20

2,705

26

göres efter medelmar- kegåpg; motstående be- lopp är värdet efter

1894 års medelmarke- gångspris.

—

58

53

58

53

55

—

—

26

55

—

—

—i

—

_

ce O

1

03

65

3

5

03

65

—

l

35

1

35

Boskaps

penningar.

% s-;

Oj ct- »

M -

S-ö

CD

CD » ,

g g;

B. ® t

B <? g 3

*5 w ,

£ o

P

tj1 ct- CD

P°

** HJ tf,

CD CD

*-! <r*- ®

. • £3

Vestervik

Vim mer by

Kronor

9

9

öre

87

50

Borgholm fritt

Karlskrona ... fritt

Karlshamn fritt

Sölvesborg ... fritt

j

Kristianstad... fritt

Simrishamn ... fritt

Malmö ............ fritt

Landskrona ... j fritt

Ystad ...........| fritt

Helsingborg...! fritt

Halmstad fritt

Varborg ......... fritt

Laholm............I fritt

Kungsbacka., fritt

Kronor

20

8

58

i — IOl''

skilda

heter

skatt,

städs

>

2-,

CD . . 5“ ö

Boskaps-

CD w 3 3

B ^ po a 3

g. o £ P -

Ö

C5

Oj

Kronotionde.

Summa.

penningar.

!

c-*-

JO

3 *"* 2

EL C ps

B 2 3<g g

■ S 7

CO

§

Kronor

öre

Kronor

öre

Kronor

öre

Kronor

öre1

För Gamla Elfsborgs

kungsladugård, som

1

kronan jemlikt kongl.

Göteborg ......

frit

t

brefvet den 1 februari

1867 till staden afträda

erläggas i årlig ersätt- ning till kronan 16,000

kronor.

Marstrand.....

frit

t 1

—

—

—

—

-1

fFör ett kronodonations-

| hemman i Ytterby soc-

Kungelf .........

frit

t

4

50

7

17

il

67

1 ken af Inlands Södra

| härad utgöres vakans- I afgift för */» båtsmans- l rote.

För ett staden underly-

dande kronodonations- hemman utgöres ordi- narie rotering till 8/25

andel i viss båtsmans-

Strömstad......

frii

t

12

35

9

50

21

85

rote. Enligt vederbö- randes uppgift utgöra

innehafvarne af jord- lotterna å nämnda hem-

man den detsamma

åsätta grundskatt och

rotering.

(För ett kronodonations-

hemman i Frendefors

Venersborg ...

7

37

22

46

—

—

29

83

socken, Sundals härad,

utgöres ordinarie rote- ring till 4 dalers andel

i viss soldatrote.

Borås...............

7

—

—

—

—

7

—

Ulricehamn ...

5

25

_

—

—

—

5

25

Alingsås ........

6

—

—

—

—

—

6

—

rEnl. vederbörandes upp-

gift uttaxeras »ordina-

Åmål ..............

6

59

55

3

24

68

79

rie räntan» och båts-

mansvakansafgiften å

jordbruksfastighet.

59

Boskaps-

penningar.

— iorutom ranta ior sär-

skilda hemman eller lägen- heter — åkerskatt, vret- skatt, utsädes- och åker-

städselpenningar m. m.

Annan grundränta såsom

Kronotionde.

Summa.

Kronor

öre

Kronor

öre

Kronor

öre

Kronor

öre i

Mariestad ......

4

—

—

—

—

4

Lidköping......

16

75

—

—

-v

16

75

Hjo.................

3

25

—

—

3

25

Sköfde..........

2

—

—

—

—

—

2

—

Falköping.....

24

67

99

52

10

03

134

22

Karlstad.......

5

37

—

504

94

510

31

Kristinehamn

8

87

—

—

355

97

364

84

Örebro ...........

29

38

272

98

1,088

64

1,391

Askorsund......

1

25

22

81

—

—

24

06

Nora ............

3

—

—

167 84

170

84

Lindesberg .

4

33

—

—

—

4

33

Vesterås.......

15

50

473

52

_

489

021

För tvänne staden underlydande

kronodonationshemman

utgöres

ordinarie rotering för

12/25 andel i viss soldatrote,

hvilken rotering

jemte hemmanens

grundskatt (motstående

99,52 + 10,03) bestridts

ur stadskassan.

[Enl. vederbörandes uppgift

utgöra »staden eller

jordinnehafvarne»

för donerade jorden

grundskatt och båtsmansvakansafgift.

Enl. vederbörandes uppgift

utgjordes för år

1894 ränta till Upsala

akademi för ett hemman

om 1 mantal med

63 kronor 74 öre.

Enl. vederbörandes uppgift

erlades för år 1894

till kronan dels af staden

och dels af enskilde

lösen för jernoch

sädesafradsspanmål

samt ränteafrad

efter markegång med

tillhopa 362 kr. 21 öre.

60

Boskaps-

penningar.

— lörutom ranta lör sär-

skilda hemman eller lägen- heter — åkerskatt, vret- skatt, utsädes- och åker-

städselpenningar m. m.

Annan grundränta såsom

Kronotionde.

Summa

Kronor

öre

Kronor

öre

Kronor

öre

Kronor

Arboga...........

27

—

244

90

771

02

1,042

Köping............

15

25

194

80

643

80

853

Sala..................

fritt

Säter...............

frit

t

—

—

—

—

G olle...............

8

47

538

14

—

546

Hudiksvall......

7

82

_

_

—

—

7

Söderhamn ...

5

61

8

36

—

—

13

Hernösand.....

7

91

—

—

—

7

Sundsvall ......

4

42

47

—

—

—

51

Östersund......

fr il

t

12

42

18

48

30

Umeå.............

1

50

—

79

—

so

Luleå..............

1

—

—

50

54

94

56

92

85

(Enl. vederbörandes upp!

gift utgöres grundskati

tenaflottinnehafvarne.

Enl. vederbörandes uppgift

betalas boskapspenningarna

af stadens

allmänna kassa, hvaremot

den öfriga grundskatten

utgöres af vederbörande

egare eller

innehafvare af donationsjorden.

Enl. vederbörandes uppgift

erlägga stadens in61

vånare ej någon grundI

skatt för donationsjorl

den.

(Enl. vederbörandes uppQC)j)

gift utgå boskapspen*

ningarna af stadskas.

san.

97

91

42

90

Ordinarie rotering utgöres

till 8/19 °eh V3 andel

i tvänne särskilda

soldatrotar samt till

2V3« andel utan indelning

i viss soldatrote.

| (Enl. vederbörandes upp50

\ gift utgår grundskat|

ten ur stadskassan.

Enl. vederbörandes uppgift

utgöras boskapspenningar^

och kronotionden

af staden.

44

61

Boskaps

penningar.

■ E

® CL

: P° g

, ** B

® p

3 3

CD M

I ^

1 cs

g» P

s §

c+-

o er; !

B 3

_ d

P*

P ps ''

Kronotionde.

3 O 3 <g g g

Summa.

Kronor

Piteå

Haparanda.

Summa

Kronor

fritt

40

686,511 5,995

Kronor

50 109

85

Kronor

87

114

40

37

85

/För tvänne holmar i Piteå

I socken utgöres ordina<

rie rotering till3/**roteandel

utan indelning i

viss rote.

Enl. vederbörandes uppgift

erlägges jemväl

arrende för andel i

Torneå elfs regala laxfiske

med 10 kronor

; 85 öre.

20,88054

—| 14,199 03

Beträffande boskapspenningar^, från utgörande af hvilka, såsom

af tabellen framgår, städerna i Malmöhus, Kristianstads, Blekinge, Hallands

samt Göteborgs och Bohus län, äfvensom städerna Norrköping,

Borgholm, Sala, Säter, Östersund och Haparanda äro fria, utgår denna

afgift med 1 krona för hvarje af de en stads jordar åsätta mantal, utom

för Stockholm, som erlägger ett belopp innefattande jemte boskapspenningarne

äfven åkerskatt.

Förutom den, såsom ofvan antydts, städerna åliggande båtsmansvakansafgiften

för visst antal rotar för hvarje stad, hvilken afgift dock

icke utgår af de donationsjord innehafvande städerna Marstrand och Sala,

utgöres ordinarie rotering för vissa städerna donerade hemman och lägenheter;

varande sådan särskild rotering härofvan i tabellen angifven.

Den ständiga inqvarteringsafgiften, som icke finnes i städernas

kronoräkenskaper redovisad, utgöres, enligt af kollegium inhemtad upplysning,

af följande städer, som innehafva donationsjord, nämligen Stockholm,

Kristianstad, Malmö, Landskrona, Helsingborg och Göteborg.

Då nu nämnda utskylder och onera icke äro af någon jemförelsevis

större betydenhet och de för öfrigt omfatta icke endast donationsjorden,

samt dertill kommer, att inom få år afskrifning af grundskatterna

till fulla beloppet egt rum och jemväl full ersättning för roteringcn

erhållits, torde berörda donationsjorden åliggande utskylder och

onera icke i skattehänseende ega någon betydelse.

62

V.

Vid redogörelse för förhållandena med afseende å donationsjordens

nuvarande disposition, torde böra skiljas mellan de delar af samma jord,

livilka äro belägna inom de egentliga stadsplaneområdena å ena sidan

och jorden utanför stadsplan å den andra.

Hvad angår jorden inom stadsplan, torde till eu början förtjena

anmärkas, hurusom af de 73 städer, hvilka enligt tabellen i afd. III äro

i besittning af donerad jord, 15 stycken hafva denna jord belägen hel

och hållen utom samt 57, hvartill kommer Stockholm, för hvilken stad

upplysning i detta hänseende saknas, delvis inom och delvis utom stadsplanen.

Af totalarealen å samtlige donationsjordarne, sådan denna areal

tinnes angifven i slutsumman åt nämnda tabell, synes, såvidt förhållandet

kan af tillgängliga uppgifter utredas, endast en ringa del, högst 6

procent, belöpa på området inom stadsplan.

Hvad städerna sjelfva häraf disponera för gator, torg, publika byggnader,

allmänna platser eller eljest för allmänt behof synes, för så vidt

uppgifter derom af vederbörande meddelats, icke i afseende å storleken

vara af någon mera afsevärd betydenhet i jemförelse med de områden,

som upptagas af byggnadstomter och qvarter.

Hvad beträffar dessa tomter, förekommer visserligen, att några

städer under egen disposition uppgifvits innehafva till och med ett betydande

antal för upplåtelse afsedda, å donationsjorden utlagda byggnadstomter:

så Enköping (omkring 80 st.), Kalmar (200 st.), Vestervik

(98 st,), Karlskrona (197 st.), Kristianstad (omkr. 200 st. förutom tomtdelar),

Göteborg (765 st.), Gefle (1,734 st.), Hudiksvall (378 st.), Söderhamn

(551 st.), Sundsvall (38 hela och delar af 63 andra tomter jemte

32 ej tomtindelade qvarter eller delar deraf) och Luleå (150 st.) med

flere. Men i allmänhet befinnas de till tomter afsedda områden redan

vara åt enskilde upplåtna. Härvid är dock att märka, att beträffande

sådana jordegor, som först genom nyare regleringar infagits i stadsplanen,

derå befintliga tomter i många fall icke blifvit förvärfvade såsom

63

sådana utan endast utgöra delar af hvad de enskilda tillförene kunnat för

användning på annat sätt åtkomma. I hvilken omfattning detta förhållande

är för handen, är kollegium emellertid icke i tillfälle att upplysa. — I öfrig!.,

eller hvad angår tomter, hvilka blifvit. i sådan egenskap af städerna åt

enskilde utlemnade, skiljes emellan två klasser deraf: de ofria och de

fria. Grunden för denna åtskilnad borde i sjelfva verket icke kunna

vara någon annan än den, att i fråga om de ofria tomterna staden

sjelf — eller här rätteligen kronan — i fråga om de fria återigen de

enskilde innehafvarne hade eganderätt till marken, ehuru i förra fallet

innehafvarne, jemte det de vore egare af å tomterna uppförda

^byggnader, hade en viss ständig besittningsrätt till sjelfva grunden.

Nu är emellertid förhållandet, att vederbörande vid klassificeringen af

tomterna ofta fäst sig endast vid den omständigheten, huruvida tomtören

utgå eller ej, och alltså till ofria tomter hänfört dem, af hvilka

dylika tomtören utgöras, till de fria återigen sådana, hvilka icke draga

något dylikt onus. Tomtöresskyldigheten uppfattas dock icke allestädes

såsom uttryck för ofrihetsförhållandet; faktiskt är nämligen å ena sidan,

att i eu och annan stad (såsom Sigtuna, Vestervik) tomtören icke utgå

af de såsom ofria uppgifna tomterna, men deremot å andra sidan att i

flere städer (Vestervik, Vimmerby, Halmstad, Göteborg, Askersund,

Nora, Hudiksvall) sådan afgäld utgöres för de tomter, hvilka anses fria

och sjelfegande. Egendomligt är också, att för ett par städer uppgifva

ett rätt betydande antal tomter såsom ofria, ehuru på samma gång

uttryckligen förklarats, att samtliga dessa tomter äro upplåtna med full

eganderätt. I allmänhet, då tomter angifvits vara på grund af tomtöresskyldighet

ofria, har lemuats oafgjordt om och i sådant fall under

hvilka förutsättningar vederbörande städer skulle kunna återfå besittningen

af desse tomter. Icke ens tomtörenas riktiga erläggande säges

i allmänhet vara vilkor för fortfarande besittning af tomterna. Bestämmelser

om skyldighet att vederbörligen bebygga tomt eller i annat fall

afstå den till staden åberopas och tillämpas likaledes endast i sällsynta

undantagsfall. Jemväl lösningsrätt till ofri tomt säges tillkomma endast

några få städer, ehuru eu dylik rätt väl borde på grund af allmän lag

vara för handen allestädes der tomter å ofri och stadens grund finnas.

Under sådana förhållanden synas vederbörandes uppgifter, enligt

hvilka ofria tomter skulle förekomma i ett jemförelsevis stort antal

städer, knappast kunna lemna ledning för bedömande i hvad mån en

verklig ofrihet bland stadstomterna å donationsjorden faktiskt är för

handen. En sammanställning af dessa uppgifter gifver emellertid hufvudsakligen

följande resultat:

64

Ofria tomter förekomma i 28 städer, dock endast i fråga om 14

till något afsevärdt, antal, nämligen i Sigtuna (24 st.), Linköping (164

hela och delar af 35 st.), Kalmar (90 st.), Vestervik (25 st. till större

eller mindre del ofria), Karlskrona (1,174 st.) Malmö (50 st.), Göteborg

(59 st.), Gefle (518 st.), Hudiksvall (458 st.), Söderhamn (138 st,.),

Hernösand (60 st. helt eller delvis ofria), Sundsvall (110 st. jemte ett

ej i tomter indeladt qvarter), Östersund (249 st. hela och delar af 10 st.),

Luleå (alla tomter; antal ej uppgifvet) och Piteå (284 st.).

Jemväl i Stockholm, hvarifrån någon uppgift i detta hänseende icke

föreligger, gifvas, efter hvad kollegium emellertid har sig bekant, helt

eller delvis ofria tomter till betydande antal.

Om beloppet af från ofria tomter utgående tomtören har meddelats

följande:

Upsala: högst 32 och lägst 12 sk. b:co per kappland;

Enköping: 50 öre pr st.;

Kalmar: 7«> öre pr qv.-fot;

Karlskrona: 0,78 öre pr qv.-famn för gammal och 10 öre pr qv\- stång för ny tomt;

Sölvesborg: högst 3 och lägst IV2 öre pr qv.-meter;

Malmö: 272 öre pr qv.-fot;

Ystad: 1 öre pr qv.-aln;

Göteborg: grundlega, som beräknas eller bestämmes på olika sätt

för olika tomter, beroende på dessas storlek och belägenhet;

Strömstad: grundlega vexlande från 50 öre till 10 kronor för tomt;

Lidköping: 30 öre pr qv.-fot (den sammanlagda ofria arealen uppgifves

endast innehålla 1 ar);

Gefle: högst 11,3 öre och lägst 0,4 öre pr qv.-meter;

Hudiksvall: 6 öre pr 10 qv.-meter;

Söderhamn: högst 10,2 öre och lägst 3,4 öre pr qv.-meter;

Hernösand: 1 öre pr qv.-aln;

Sundsvall: för ett qvarter 5 proc. af taxeringsvärdet samt i öfrigt

7io öre pr qv.-fot;

Östersund: 1 kr. för bebyggd och 50 öre för obebyggd tomt;

Umeå: 1 öre pr qv.-meter;

Piteå: högst 8 sk. b:co och lägst 2 sk. 8 rst. b:co pr tomt.

Att döma af dessa uppgifter äro således tomtörena af de ofria

tomterna i allmänhet temligen obetydliga.

65

I några städer utgå af de ofria tomterna rekognitionsafgifter vid

köp. Så i

Stockholm: 30:de penning,

Kalmar: 1 öre pr qv.-fot,

Karlskrona: friskilling, 1 proc. af köpeskillingen, och

Göteborg: gårdaköpsafgift, 1 proc. af köpeskillingen för tomtens

^byggnader.

Några särskilda utskylder och besvär till städerna, med undantag för

tomtören, synas, såvidt uppgift derom lemnats, icke åligga de ofria

tomterna till skilnad från de fria. På sätt nyss här ofvan blifvit antydt,

sy nes. icke heller innehafvet af de ofria tomterna i allmänhet bundet

vid vilkor om skyldighet att hålla desamma bebygda. Bestämmelser i

sådant syfte åberopas endast för 3 städer, nämligen:

Gefle: bebygges ej tomt inom två år från upplåtelsen, utgör denna

ej hinder för staden att utan ersättning för inbetalda tomtören eller på

tomten nedlagdt arbete återtaga tomten eller upplåta den till annan

person;

Söderhamn: enligt af stadsfullmäktige åren 1877 och 1885 fattade

beslut upplåtes tomt med skyldighet för innehafvaren att inom 3 år från

den dag beslutet om upplåtelsen vunnit laga kraft bebygga tomten i

enlighet med af byggnadsnämnden godkänd plan äfvensom att sedermera

hålla densamma bebygd samt i händelse af eldsvåda inom 3 år

efter det han blifvit i tillfälle att öfver tomten fritt disponera densamma

återbygga, allt vid äfventyr att stadsfullmäktige, om de så för godt

finna, kunna återtaga tomten;

Umeå: enligt åberopade handlingar, insända till 1852 års komité,

innehades tomterna å den till stadens utvidgning afsätta jord under

häfd vunnet vilkor att, der någon annan än jordegaren ville bebygga

denna jord, egaren vore skyldig att, om ej godvillig öfverenskommelse

träffades, émot lösen efter mätismanna ordom afträda jorden åt den

som derpå ville bygga.

De städer, för hvilka, efter hvad ofvan är nämndt, lösningsrätt till

ofri tomt uppgifvits ega rum, äro:

Sölvesborg: staden eger lösningsrätt till de ofria tomternas åbyggnader;

u

66

Ystad: de ofria tomterna äro upplåtna med skyldighet för innehafvarne

att under vissa vilkor mot lösen efter värdering afstå desamma;

Göteborg: staden har förbehållit sig rätt att, då ofri tomt af innehafvaren

öfverlåtes på annan än barn och arfvingar, tillösa sig besittningsrätten

till tomten mot ersättning för derå gjorda förbättringar,

hvilken ersättning i allmänhet ansetts böra uppgå till samma belopp

som den köpeskilling, hvartill tomten med derå varande åbyggnader

afyttrats från en innehafvare till en annan;

Söderhamn: genom stadsfullmäktiges år 1877 fattade beslut är i

afseende å upplåtelse af ofria tomter bestämdt, att i händelse staden

vid inträffande reglering skulle blifva i behof af sådan tomt, densamma

skulle till staden återlemnas mot ersättning för derå nedlagda kostnader

efter värdering af gode män;

Hernösand: kommer staden i behof af ofri tomt, är innehafvaren

skyldig att afstå densamma emot lösen efter mätismanna ordom eller laga

värdering af derå uppförda byggnader äfvensom ersättning för den

kostnad, som blifvit använd för platsens försättande i det skick att den

kunnat till byggnadstomt användas.

Efter hvad för kollegium är kändt tillämpas äfven i Stockholm, på

grund af stadgande i 1636 års privilegier, ifrågavarande slags lösningsrätt.

Friköp af ofria tomter uppgifves endast förekomma i 3 städer och

meddelas härom:

Karlskrona: friköpet — som egentligen synes utgöra aflösen af

tomtörena — kan ske mot erläggande af tjugo gånger dessas belopp;

Göteborg: på grund af nådiga bref den 16 augusti 1836 och den

5 december 1856 kan friköp af behörigen reglerade tomter medgifvas;

och

Hernösand: på grund af nådigt bref den 5 juli 1872 får ofri tomt

friköpas för belopp, som uppkommer vid tomtöresafgiftens kapitalisering

efter vid hvarje tillfälle fastställande räntefot.

Jemväl i Stockholm förekommer, efter hvad kollegium har sig bekant,

friköp af sådana tomter, hvilka ej för stadens allmänna behof

erfordras och dervid köpeskillingen för hvarje fall bestämmes af stadsfullmäktige.

I fråga om de fria tomterna å donationsjorden hafva meddelats de

uppgifter, som innefattas i följande sammandrag:

67

Stadens namn.

Antal

fria tomter.

Anmärkningar,

Sigtuna ...........................

47

Södertelje ..................

355

/ Åtskilliga af dem äro af staden under senare

| tid med eganderätt försålda.

Norrtelje .......................

135

( Fria på grund af 1625 års privilegier för sta- \ den.

Upsala............................

( Antalet och grunden för innehafvet kan ej be- \ stämdt angifvas.

■

Enköping........................

_

(Uppgift ej meddelad).

Eskilstuna ...................

353

»Karl IX:s donation af år 1606 måste antagas

hafva afsett fria tomter, då ju sjelfva ända- målet, stadsanläggningen, annars svårligen

kunnat så hastigt uppnås som nu skedde.»

Jemlikt förnyade nådiga reglementet för sta- den den 28 mars 1879 tillfaller tomt, som blif- vit å den till stadens utvidgande anslagna jord

intagen och bebygd, bebyggaren eller hans

rättsinnehafvare med eganderätt.

Mariefred.....................

91

1 Anses sjelfegande på grund af de för staden

åren 1590 och 1605 utfärdade privilegier. De

S hafva fördelats genom vederbörligen faststäld

landtmäteriförrättning, och hafva alla tomt- '' egarne å sina tomter erhållit lagfart.

Trosa ..............................

185

1 Det antages, att denna jord strax efter dona- < tionen delats mellan dåvarande stadsinvånarne

\ och sedan gått i arf och salu. Alla lagfarna.

Linköping ....................

42

( Någon rättslig grund för innehafvet synes ej

( förefinnas.

Norrköping..................

—

Alla tomterna äro fria, men antalet ej uppgifvet.

Staden eger på grund af såväl 20:de punkten

af Konung Gustaf II Adolfs bref af den 26

| april 1620 som i senare tid meddelade nådiga

beslut rätt att till enskilde med full egande- j rätt upplåta tomter å donationsjorden.

Söderköping................

1 144 fria tomter finnas i staden, men huruvidt de

; äro belägna på kronodonationsjord, derom sak- j nas upplysning.

Eksjö ...........................

134

i De gamla tomterna förmodas hafva haft egen- skap af fria alltifrån första upplåtelsen. — I

.senare tid genom stadens utvidgande tillkomna

tomter inköpta från enskilde egare till de jord- l områden, der tomterna utlagts. Alla lagfarna.

Grenna...........................

194

1 Alla anses innehafvas med eganderätt på grund

{ af lagfart.

68

Stadens namn.

Antal

fria tomter.

Anmärkningar.

Kalmar........................

1,064

( Utgöras dels af sådana som år 1686 efter Kalmar

gamla stads ödeläggelse och invånarnes öfver- 1 flyttning till nya staden uppläts till dem att

| fritt begagna m. fl., och dels af sådana som

uppstått genom bebyggande af den enligt

i 1620 års privilegier sjelfegande jorden m. m.

Vestervik....................

549

f Grunden för sjelfegandeegenskapen kan i saknad

J af urkunder från äldsta tider ej angifvas.

| Hafva emellertid från urminnes tider ansetts

l fria.

Vimmerby .....................

—

/ Antalet ej uppgifvet. Den fria naturen får till- 1 skrifvas uråldrig häfd.

Karlshamn.....................

570

Hafva städse ansetts såsom fria, och den enskildes

eganderätt är med lagfart befäst. Den san- nolika rättsgrunden torde vara att söka uti

upplåtelser dels före och dels efter jordens

donerande, hvilka upplåtelser blifvit i sam- manhang med stadsplanens ordnande behörigen

stadfästa.

Sölvesborg....................

142

i Grunden för den sedan längre tid tillbaka upp- \ komna enskilda eganderätten är icke känd.

Kristianstad .................

62

Härtill komma cirka 30 tomtdelar. Ifrågavarande

tomter äro med full eganderätt afyttrade till

enskilda, i de flesta fall på grund af dertill

särskild! lemnade nådiga medgifvanden, men

i några utan sådant, då den mark som sålts

icke ostridigt haft donationsjordsnatur. Alla

lagfarna.

Malmö..............................

—

Antal ej uppgifvet. Upplåtna med eganderätt.

Ystad .............................

—

/ 181 st. fria tomter finnas i staden. Donations- l egenskapen hos jorden omtvistad.

Halmstad.......................

50

1 Upplåtna med full eganderätt på grund af nådigt

\ bref den 26 oktober 1877.

Göteborg........................

1,465

Grunden för tomternas egenskap af sjelfegande

är, med undantag för de tomter, som vid sta- dens grundläggning fördelats mellan dess förste

bebyggare, samt det fåtal tomter, som kan

hafva af kronan öfverlåtits på enskilda, att

söka i stadens öfverlåtelse eller försäljning af

tomt till enskild, vare sig i form af friköp

eller genom vanlig försäljning till gängse pris.

Bemyndigande i dessa hänseenden är staden

meddeladt genom nådiga bref den 16 augusti

1836, den 5 december 1866 och den 23 juli

1886.

Kungelf..........................

164

( Härförutom del af en tomt. Antagligen blefvo

< dessa tomter vid stadens första grundläggning

1 sjelfegande.

69

Stadens namn.

Antal

fria tomter.

Anmärkningar.

Strömstad .....................

252

Äro dels urgamla, upptagna vid stadens första

bebyggande, dels utan ersättning upplåtna af

magistrat och borgerskap på allmän rådstuga

och dels under senare tid af stadsfullmäktige

försålda.

Venersborg ..................

4861

På grund af kongl. förklaringen den 1 februari

1644 har staden ansetts ega fritt disponera

öfver densamma tillhöriga tomter inom det

planlagda området. Till tomtförsäljningar un- der sistförflutna åren har dock nådigt tillstånd

inhemtats.

Borås ..............................

444

r Härjemte åtskilliga tomtplatser, hvilkas indelning

J ej ännu verkstälts. Tomterna af ålder sjelf- S egande; fasta eller lagfart å desamma städse

( meddelad.

Alingsås ........................

911

r Lagfaras och intecknas såsom annan enskild

1 egendom. Den enskilda eganderätten går så

i långt tillbaka i tiden, att grunden derför nu- 1 mera icke kan uppgifvas.

Åmål ..............................

1491

1 Eganderätten sedan urminnes tid erkänd såsom

< ostridig. Sedan långliga tider tillbaka beviljas

å tomtköp lagfart.

Mariestad.......................

192

Lidköping: .....................

184 A

t Grunden för eganderätten är numera okänd.

< Alla lagfarna. Några af dem i senare tid för-

| sålda af staden under full eganderätt.

Karlstad ......................

157

f Härjemte delar af 16 tomter. Annan grund för

tomternas egenskap af sjelfegande kan icke

i med bestämdhet uppgifvas, än att fasta och

( lagfart å desamma städse plägat meddelas.

Kristinehamn ...............

2901

Grunden för tomternas frihet är antagligen att

söka deruti, att en hvar som ville i staden sig

nedsätta och bebygga en tomt, dermed ansetts

hafva blifvit. egare till tomten med tillhörande

jordegor och skog. Lagfart å och inteckning

i tomterna har städse meddelats.

Askersund .....................

186H

Nora...............................

in

Sjelfegande på grund af laga fång och lagfart.

Lindesberg...................

_

Antal ej uppgifvet.

Vesterås ........................

14

1 Häraf 11 försålda på grund af nådigt bref den

\ 13 april 1886.

Arboga ...........................

—

Antalet har ej kunnat utrönas.

70

Stadens namn.

Antal

fria tomter.

Anmärkningar.

Köping.........................

107

t All donerad jord har ända från donationens be- J gynnelse befunnits i enskildes värjo och äfven

från samma tid såsom enskild förvärfvad egen- l dom behandlats vid lagfart.

Sala................................

216

1 Hafva alltid innehafts under full eganderätt, gått

< i handel samt lagfarits och intecknats såsom

1 annan enskild egendom.

Säter ............................

981

i Anses tillhöra innehafvarne med fullständig,

f ostridig eganderätt och har lagfart sedan ur-

1 minnes tider meddelats.

Hudiksvall ....................

163

/ Upplåtna med eganderätt på grund af nådiga

V brefvet den 19 mars 1880.

Söderhamn....................

254

( Intill 1876 hafva tomter föryttrats till enskilde

. på grund af beslut af stadens äldste eller

i stadsfullmäktige.

Hernösand .....................

232

Tomterna inom den äldsta stadsplanen betraktas

numera såsom fria, ehuru någon laglig grund

härför svårligen torde kunna anföras. Inom

de nyare stadsdelame hafva tomterna erhållit

sin egenskap af sjelfegande antingen på grund

deraf, att marken förut varit i enskild mans

värjo, eller ock derigenom att staden jemlikt

nådigt bref den 5 juli 1872 erhållit bemyn- digande att försälja tomter af dessa områden.

Sundsvall........................

444

Härförutom delar af 43 tomter samt 14 hela och

delar i 15 qvarter. Grunden för dessa tomters

frihet säges endast vara den att de af staden

på senare tider börjat att betraktas och be- handlas såsom fria. Något medgifvande af

Kongl. Maj:t kan icke åberopas såsom stöd

för den enskilda eganderätten.

Summa

9,676H

’

Af uppgifterna angående grunden för tomternas sjelfegande natur

visar det sig, att man, der icke privilegier eller särskilda nådiga beslut

kunnat åberopas såsom uttryckligt stöd för den privata eganderättens

behörighet, i allmänhet endast hänvisat på det faktiska och häfdvunna

förhållandet såsom uttryck för den uppfattning att enskildt eganderättsinnehaf

till tomter inom stadsplan varit fullt försvarligt och med sakens

natur förenligt.

71

De till städerna utgående särskilda utskylder och onera af de fria

tomterna äro, så vidt uppgift derom meddelats, följande:

Södertelje: hus- och tomtskatt med 1 krona 25 öre pro mille af

taxeringsvärdet såsom aflösen för åtskilliga besvär, jemlikt likställighetsöfverenskommelse;

Eskilstuna:

gaturenhållning äfvensom, på grund af likställighetsförening,

årlig afgift till stadskassan af 75 öre för hvarje 1,000 kronors

taxeringsvärde såsom aflösen för dittills varande särskilda onera;

Mariefred: gatuunderhållsskyldighet;

Eksjö: endast kommunalskatt;

Vestervik: för tomterna på malmarna tomtören med 25 öre årligen,

äfvensom för all försåld fastighet stadens friskilling med 1 proc. af köpesumman

;

Vimmerby: tomtören till ej angifvet belopp;

Karlshamn: gaturenhållning och gatuunderhåll;

Sölvesborg: tomtöresafgift med 16 kronor för hel tomt;

Kristianstad: skyldighet att underhålla angränsande gatudelar;

Malmö: skyldighet att bekosta anläggning af gata.

Halmstad: för 35 försålda tomter en efter hand i 50 år stigande

tomtöresafgift, beräknad efter 5 proc. af tomternas i viss progression

faststälda värden, så att tomtören för bebygda tomter beräknas under

de 10 första åren efter ett värde af 700 kronor, under derpå följande

10 år efter 1,400 kronor, under derpå följande 10 år efter 2,100 kronor,

under derpå följande 10 år efter 2,800 kronor och derefter för

alltid efter 3,500 kronor för hvarje tunnland, samt hälften för obebygd

tomt;

Göteborg: tomtören till belopp, vexlande för olika stadsdelar och

olika klasser af tomter; derjemte gårdaköpsafgift med 1 proc. af

köpeskillingen;

Strömstad: endast tomtören, vexlande efter tomternas storlek från

25 öre till — för en tomt — 10 kronor;

Venersborg: gaturenhållning och snöskottning; hvarjemte husegarne

bestrida aflöning åt stadens sotare;

Borås: inga årliga afgifter, men vid köp och byte har af ålder utgjorts

30:e-penning, numera bestämd att utgå för köp med 3 proc. af

köpeskillingen;

Alingsås: gaturenhållning;

Amål: gaturenhållning samt vid köp 60:e-penning;

Mariestad: underhåll af en viss bro, gatläggning, inqvartering samt

aflöning af sotare;

72

Lidköping: väg- och brobyggnad samt gatuunderhåll;

Karlstad: jemlikt faststäld öfverenskommelse angående kommunalutskylders

utgörande, grundskatt 2 kronor 25 öre för hvarje tusental

kronor af taxeringsvärdet, så ock gaturenhållning;

Kristinehamn: inga utskylder, men inqvartering samt byggnad och

underhåll af gator och vägar;

Askersund: tomtören med 12 öre för hvarje;

Nora: väghållning och tomtöre till ett belopp af 22 kronor 59 öre

för alla tomterna;

Arboga: inga utskylder eller besvär;

Köping: gatuskatt;

Sala: endast gatuunderhåll;

Säter: väg- och tomtafgift;

Hudiksvall: tomtören, 6 öre pr 10 qv.-meter.

Såsom särskild! egendomliga förhållanden i fråga om de fria tomterna

torde böra anmärkas, att vid försäljning af en del sådana i Halmstad

åt staden förbehållits rätt att vid uppgörande af förslag till ny

stadsplan kostnadsfritt af tomterna taga den jord, som staden ansåge

nödig för utläggning och rätning af gator och vägar; samt att vid försäljning

af tomter i Hudiksvall föreskrifvits skyldighet för köparen att

inom fyra år efter tiden för upplåtelsen hafva tomten bebygd samt i

händelse af eldsvåda inom fyra år efter det köparen kommit i tillfälle

att öfver tomten fritt förfoga densamma åter bebygga, allt vid

äfventyr att tomten eljest blefve å offentlig auktion för egarens räkning

till den mestbjudande försåld.

Inom stadsplanen förekomma slutligen dels åtskilliga områden, som

äro upplåtna för diverse särskilda ändamål, såsom till jernvägslinier, upplagsplatser

m. m., dels ock egor, hvilka först genom nyare reglering

blifvit intagna uti stadsplan och, då denna nya stadsplan ännu icke

genomförts, icke för närvarande disponeras för gator och tomter utan

fortfarande begagnas för jordbruk eller annat för stadsplaneregleringen

främmande ändamål.

Såsom redan i det föregående är vidrördt, faller den allra största

delen af donationsjorden utom stadsplanerna. I fråga om användningen

af denna del har man till en början att uppmärksamma den gamla formen,

73

jordens fördelning på tomterna i staden. Denna fördelningsform synes

numera qvarstå endast uti tolf städer, hvilka hafva sin donationsjord

delvis disponerad på detta sätt, hvarvid tillika är att märka, att då beträffande

åtskilliga af dessa städer de på tomter utdelade egolotter icke

blott äro med tomterna oskiljaktigt förenade utan jemväl och i följd

häraf gemensamt med tomterna utgjort föremål för lagfart och inteckning,

berörda egolotter synas hafva betraktats såsom de der under

eganderätt tillhörde vederbörande tomtinnehafvare, hvarför dessa områden

i uppgifterna redovisats under den här nedan omförmälda kategori,

som upptager den i enskild värjo komna donationsjorden. I betraktande

häraf och då, på sätt af nedan intagna uppgifter angående den i

enskild värjo komna donationsjorden torde framgå, i flere andra städer,

der fördelning af donationsjorden på tomterna ursprungligen varit gällande,

jordlotterna just till följd häraf kommit att betraktas såsom enskild

egendom, synes kunna med allt skäl sägas, att denna dispositionsform

faktiskt i vidsträckt omfattning befrämjat den abalienation, som donationsurkunderna

velat förekomma.

Fördelad mellan borgerskapets medlemmar eller eljest anslagen borgerskapet

är numera endast en mycket ringa del af donationsjorden, och

hvad i sådant afseende återstår lärer jemväl vara föremål för indragning.

Endast i åtta städer synes numera återstå någon jord på detta sätt disponerad.

På några ställen uppgifves den på borgerskapet ursprungligen fördelade

jorden hafva, likasom annorstädes den på tomterna utskiftade,

öfvergått i enskild värjo, så att den kommit att betraktas såsom innehafvarnes

egen tillhörighet, och kan således äfven denna dispositionsform,

ehuru visserligen endast i ringare omfattning, sägas hafva befordrat

jordens förryckande från det med donationen afsedda ändamål

att gagna staden i gemen.

Af donationsjorden uppgifvas vara upplåtna:

till kyrkor och fromma stiftelser eller allmänna inrättningar: inom 27

städer några obetydliga områden;

till ecklesiastik- och skolstaternas aflöning: inom 40 städer likaledes

egor af i allmänhet föga betydande omfattning;

lo

74

till aflöning åt städernas magistratsp er soner eller andra municipala funktionärer:

numera — efter det dylika löningsjordar blifvit på öfriga ställen

vid nyare löneregleringar indragna till respektive stadskassör —

endast inom 21 städer jordområden, äfven de af i allmänhet ringa

areal; och

till skjutsningsbestyret och andra allmänna besvär: inom 4 städer

några äfvenledes obetydliga områden.

Betydliga äro deremot de delar af donationsjorden, hvilka äro bibehållna

under städernas egen disposition och tillgodogöras genom utarrendering

för vederbörande stadskassörs räkning. Åtminstone 60 städer

hafva sålunda mer eller mindre ansenliga delar af sin donationsjord

pa detta sätt disponerade: arealen, så vidt den kunnat uppgifvas, varierar

emellan högst ungefär 1,100 hektar (Eksjö) och lägst 13 hektar

(Arboga). Härförutom hafva åtskilliga städer under sin omedelbara

disposition icke obetydliga skogs- och betesmarker, från hvilka afsevärda

inkomster härflyta. I fråga om beloppet af ej mindre dessa inkomster

än äfven dem, som upphemtas genom utarrendering af nyssberörda

jordområden, får kollegium hänvisa till sammandraget under afd. VI

här nedan.

Betydande äro jemväl de delar af donationsjorden utom stadsplan,

hvilka befinna sig i enskild värjo. För upplysning om, i hvilken omfattning

ett dylikt enskildt besittnings förhållande beträffande de olika

städerna är för handen, får kollegium hänvisa till nedan intagna sammandrag

af vederbörande städers uppgifter, dervid anmärkningsvis äfven

upptagits det väsentliga af hvad som meddelats rörande innehafvets

första uppkomst och den rätt, egande- eller nyttjande-, som faktiskt har

ansetts vara med detsamma förenad.

A. Städer, inom hvilka icke något afsevärdt afhändande af donationsjord

förekommit:

Öregrund,

östhammar,

75

Upsala,

Nyköping,

Linköping,

Norrköping,

Söderköping,

Skeninge (den afhända jorden återvunnen genom rättegång),

Jönköping,

Vexjö,

Borgholm,

Karlskrona,

Karlshamn,

Kristianstad,

Simrishamn,

Malmö,

Landskrona,

Helsingborg,

Göteborg,

Marstrand,

Ulricehamn,

Sköfde,

Arboga,

Gefle.

Summa 24 städer.

B. Städer, hvilkas donationsjord i mer eller mindre af sevärd omfattning

kommit i enskildes hand:

Stadens namn.

Areal

i hektar.

Anmärkningar.

Sigtuna.........................

Areal ej uppgifven. Lagfart å jorden meddelad.

Arealen uppgifven till omkring 1,100 hektar,

men har härvid tagits i betraktande hela stads- jorden, hvaraf endast en del anses vara ostri- dig donationsjord. Hvad å denna del belöper

af nyssnämnda areal är ej uppgifvet.

Jorden innehafves med af lagfart bekräftad

eganderätt och är för närvarande intecknad

för omkring 765,000 kronor.

Södertelje ...................

76

Areal

i hektar.

Anmärkningar

Stadens namn

Norrtelje

Enköping.

Eskilstuna

Strengnäs

j Torshälla

205

50

30

340

Mariefred.

1,480

Grunden för innehafvet kan ej alltid afgöras. I

många fall har magistraten upplåtit ouppodlade

områden för besittning mot afgift och »med

vilkor i öfrigt som stadens privilegier förmå

och innehålla», hvarefter dessa områden gått

i arf och köp samt jemväl understundom varit

föremål för lagfart, hvaremellertid äfven obehöriga

inkräktningar förekommit. — Stadsfullmäktige

anse det icke lida tvifvel, att innehafvame

endast ega nyttjanderätt.

Området utgöres af de s. k. Humlegårdarno och

Myrtegarne. De förra uppgifvas hafva tillkommit

genom utdelning af mark bland borgerskapet

för befrämjande af humleodling och

Myrtegarne genom upplåtande af mark under

frihetsår till deltagare i ett visst vattenafledningsföretag.

Sedermera hafva dessa lotter

icke till staden återlemnats utan bibehållits

af sine brukare och öfvergått till deras rättsinnehafvare.

Få emellertid hvarken lagfaras

eller intecknas. Åtgärder numera vidtagna

för jordens återvinning till staden.

Jorden synes från början varit delad mellan stadstomterna.

Sedan urminnes tider hafva lotterna

gått i köp samt lagfarits och intecknats såsom

annan enskild egendom.

Jorden, som innehafves under full eganderätt

och alltså kan lagfaras och intecknas, är förvärfvad

från staden genom köp.

Om arealen saknas upplysning. Åtminstone sedan

omkring år 1820 har rådstufvurätten meddelat

lagfart å och inteckning i donationsjorden.

Under hvilka förhållanden sådant från

början skett är obekant. För närvarande ega

alla enskilde innehafvare af donationsjord lagfart

å sina lotter. Tomtplatser å en del af

donationsjorden hafva i senare tid af staden

upplåtits med full eganderätt, men beträffande

den öfriga jorden anse stadsfullmäktige de eni

skilde innehafvarne sakna dylik rätt.

Hela denna jord säges vara till enskilda personer

upplåten med eganderätt »på grund af donationsbref»,

hvilka så tolkats, att dylik upplåtelse

skulle vara tillåten. Till vidare stöd

för behörigheten af innehafvet åberopas åtskilliga

delningsförrättningar.

77

Stadens namn.

Areal

i hektar.

Anmärkningar.

Trosa ..............................

230

En del af denna jord kar frän början varit an- slagen till stadens borgerskap men sedan lång

tid befunnit sig i enskilda händer. Den öfriga

delen antages hafva strax efter donationen de- lats mellan de dåvarande stadsinvåname, hvar- efter lotterna gått i arf och köp. Alla de en- skilde jordinnehafvarne hafva hvar å sin lott

erhållit lagfart.

Vadstena .......................

—

Säker uppgift angående arealen kan ej meddelas,

men den antages till omkring 300 hektar. Hit- hörande områden hafva förr utgjort s. k. bor- garjord som innehafvarne företagit sig att åren

1824—1826 utan stadens medgifvande sins

emellan skifta. Rättegångar om återvinning

till staden af denna jord pågå.

Eksjö...........................

695

Det anses högst antagligt, att en del af jorden

i äldre tider frångått staden genom s. k. intag,

hvarå sedermera med åberopande af gammal

häfd innehafvaren sökt och erhållit fastebref,

samt att frivillig försäljning varit det vanli- gaste sättet, på hvilket jorden hlifvit staden

afhänd. Sådan försäljning anses hafva i äldre

tider egt rum i betydande omfattning. Fasta

eller lagfart å och inteckning i jorden med- delad.

Grenna ..........................

325

1 Jorden, som ursprungligen varit fördelad på

stadstomterna men sannolikt tidigt hlifvit skild

1 från dessa, innehafves »på grund af lagfart».

Kalmar..........................

no

'' Enligt uppgiften skall denna jord innehafvas

med eganderätt och afse dels den enligt 1620

års privilegier sjelfegande jorden, eller den som

genom en år 1709 verkstäld skattläggning an- setts hafva erhållit samma natur som den sjelf- egande, dels ock åtskilliga intagor å utmarken,

hvilka genom en af Kongl. Maj:t år 1775 fast- stäld förening tillagts innehafvarne. »Under

årens lopp hafva dock sedan 1775 intagor och

uppodlingar dels med och dels utan tillstånd

hlifvit gjorda och skatte- eller sjelfegande

jorden genom laga stånd och fasta förökats.»

Vestervik.......................

Arealen kan ej uppgifvas. Betydliga egor hafva

af ålder innehafts såsom arf och egen jord.

Å utmarken hafva områden upplåtits för od- ling efter utsyning. Ända från äldsta tider

har lagfart beviljats å intagor på stadsjorden.

Under senare tider förekomma ofta perpe- tuel^ arrendeupplåtelser.

78

Stadens namn.

Areal

i hektar.

Anmärkningar.

Vimmerby

Sölvesborg

I Ystad

I

Halmstad

Varberg

Kungelf.

Strömstad

1,240

145

75

50

Innehafves enligt magistratens uppgift »på grund

af fång, som innefatta upplåtelse under eganderätt».

Stadsfullmäktige antaga, att den enskilda

besittningen i allmänhet uppkommit derigenom,

att de s. k. borgaretunnlanden behållits såsom

arf och eget gods. Fasta eller lagfart har

sedan länge beviljats vederbörande enskilde,

men i lagfartsbevisen inrymmes förbehåll om

»Kongl. Maj:ts och kronans samt stadens rätt».

I Innehafves enligt magistratens uppgift med egan\

rätt. Grunden härför är icke känd.

Arealen uppgifven till omkring 150 hektar, utgörande

den s. k. gårdejorden, men donationsegenskapen

hos detta område är omtvistad.

Timehafvel af nämnda s. k. gårdejord, å hvilken

lagfart alltsedan år 1817 skall hafva meddelats,

uppgifves härröra utaf en årl758jemlikt

borgerskapets beslut verkstäld fördelning

af jorden på stadens bebygda gårdar.

Ganska betydliga delar af donationsjorden —

arealen upptagen till omkring 475 hektar, ehuru

ej med visshet kan sägas att alltsammans är

donationsjord — uppgifvas hafva frångått staden.

Dessa jordar hafva under en mycket lång

följd af år gått i arf och köp, och flertalet

innehafvare hafva jemväl å sina områden fasta

eller lagfart. Beträffande en del af hithörande

jord har det enskilda innehafvet först uppkommit

af en genom Landshöfdinge-Embetets utslag

år 1806 anbefald fördelning på tomterna

i staden.

(Uppgift om arealen har ej kunnat meddelas. Det

enskilda innehafvet omfattar emellertid större

delen af utmarken, hvilken jemlikt år 1809 af

staden fattadt beslut blifvit på tomterna utskiftad.

Utmarkslottema lagfaras och intecknas

tillsammans med dessa.

Utgöres af åkrar och intagor. Jorden anses

sjelfegande. Innehafvet hvad angår åkrarna

antages hafva uppkommit genom jordens fördelning

borgarene emellan, hvarefter en del

jordlotter öfverlåtits till icke-borgare. Intagorna

skola hafva skett med stadens begifvande.

En del af jorden har fordom varit indelad på

tomter, men dessa egolotter hafva för länge

sedan särskildt för sig gjorts till föremål för

öfverlåtelse såsom enskild egendom. I öfrigt

grundas innehafvet å af magistraten gjorda

upplåtelser. •— Af uppgifterna framgår ej huruvida

sistnämnda del af donationsjorden besittes

med egande- eller nyttjanderätt.

79

Stadens namn.

Areal

i hektar.

Anmärkningar.

Venersborg ..................

520

Enligt drätselkammarens uppgift innehafves jor- den »under full eganderätt af enskilda, hvilkas

fång dertill allmänneligen blifvit med lagfart

bekräftade.» Kammaren anser emellertid san- nolikt att staden ännu eger befogenhet till

återvinning af åtskilliga områden, som ännu

befinna sig i enskild ego.

;i • ! • 1 ''••• ,r ii*.

Borås.............................

—

’ Arealen uppgifven till 520 hektar, men som do- nationsjorden icke kan särskiljas från egoma

till ett staden enskildt tillhörande hemman, är

ovisst hvad af denna areal belöper på dona- tionsj orden. Den enskilda eganderätten hvilar

på grundvalen af gammal häfd. Lagfart å och

inteckning i jorden städse meddelad. Hvad

angår den del af området, som tagits i anspråk

för uppförande af byggnader, verk och inrätt- ningar, anses den enskilda eganderätten ega

stöd i sjelfva donationsurkundernas innehåll.

Alingsås ........................

—

Uppgiften, som beträffande inegojorden upptager

en areal af 455 hektar, synes afse hela stads- jorden, hvaraf endast en del är donationsjord.

Inegojorden säges innehafvas under fullegande- rätt och har lagfart derå och inteckning deri

alltsedan år 1791 obehindradt meddelats. Aba- lienationen, som emellertid af stadsmyndig- heterna anses obehörig, tillskrifves den s. k.

manufaktursocieteten, hvilken på grund af sin

privilegierade ställning, den der upphäfdes

år 1766, skall hafva slagit under sig den på

borgerskapet förut indelade donationsjorden.

Skogsmarken skiftad på tomterna samt gemen- samt med dem lagfaren och intecknad. Ett af

de donerade hemmanen af staden försåldt.

Åmål ............................

1,035

1 Innehafvet anses härröra af jordens fördelning

emellan borgerskapet eller på tomtema. Ur

1 den nyttjanderätt, som med denna fördelning

afsetts, har så småningom utvecklat sig ett

'' med lagfart bekräftadt eganderättsförhållande.

Mariestad.....................

1,130

Utgöres af dels å utmarken upptagna odlingar,

hvilka innehafvame jemlikt konung Karl IX:s

bref år 1609 tillförsäkrats att oqvaldt behålla,

och dels den på tomtema förr indelade jor- den, hvilken på grund af 1852 års nådiga bref,

hvarigenom densamma förklarats kunna gå i

köp och salu tomtegare emellan, anses utgöra

^ föremål för enskild eganderätt.

Lidköping ....................

30

/ Innehafves, enligt stadsfullmäktiges uppgift, med

\ eganderätt.

80

Stadens namn.

Areal

i hektar.

Anmärkningar.

Iljo .............................

Arealen uppgifven till 650 hektar, men afser

denna uppgift stadsjorden i allmänhet, och

kan ej utredas hvad deraf belöper på donations- jorden. De enskilde jordinnehafvarne hafva

till större delen erhållit fasta eller lagfart å

sina lotter, hvilka af stadsmyndigheterna anses

innehafda med full eganderätt.

Falköping .................

45

Innehafvet härrör dels af laga skifte å stads- egorna, dervid äfven donationshemmanenberäk- nats i vederlag, och dels af utmarkens fördel- ning på stadens tomter. Magistraten påpekar,

att åtminstone ett stort antal af de enskilde

jordinnehafvarne vid jordens förvärfvande haft

sig bekant densammas egenskap af donerad

och sålunda icke kunna anses innehafva jorden

'' i god tro.

Karlstad .....................

1,320

Genom åren 1787—1792 verkstäld förrättning

skiftades jorden på stadens tomter, med vilkor

att den icke Unge från tomterna skiljas men i

öfrigt skulle anses »såsom all annor lag- och väl- fången egendom». Till följd häraf och då genom

senare meddelade nådiga beslut medgifvits att

jordlotterna finge gå i köp, äfven icke tomtegare

emellan, innehafvas jordlotterna med anspråk

på eganderätt. Lagfart har sedan äldre tider

å lotterna meddelats. Stadsfullmäktige anse

emellertid eganderätt icke tillkomma jordinne- hafvarne.

Kristinehamn ...............

—

Af den utom stadsplanen belägna donationsjorden,

hvars areal utgör omkring 1,930 hektar, har

sedan gammalt största delen varit skiftad på

byggnadstomterna, ehuru genom senare nådigt

beslut medgifvits jordens skiljande från dessa.

Denna jord besittes, efter hvad stadsfullmäk- tiges yttrande föranleder, af innehafvame med

anspråk på eganderätt; och har lagfart å och

inteckning i jorden beviljats.

Örebro ...........................

715

Utgöres hufvudsakligen af på tomterna indelad

s. k. sjettedelsjord. En här ej afsedd del af

den så benämnda jorden återvunnen till staden

genom rättegångar, och en annan del, utgö- rande tillsammans med öfrig af staden dispo- nerad jord omkring 350 hektar, uppgifves vara

till staden återlöst för omkring 140,000 kronor.

Magistraten upplyser, att lagfart å sjettedels- jorden icke under de sista 60 åren meddelats

utan tvärtom förklarats icke kunna beviljas.

81

Stadens namn.

Areal

i hektar.

Anmärkningar.

Askersund .....................

835

Utgöres dels af skogsmarken, hvilken blifvit åren

1806 och 1807 fördelad på tomterna med vilkor

att derifrån ej få afyttras, och dels af annan

jord, hvilken anses hafva blifvit vid stadens

grundläggning bland stadsinvånarne delad och

sedermera betraktad såsom sjelfegande, så att,

fasta och lagfart derå meddelats.

Nora.................................

375

< Innehafves under med lagfart bekräftad egande- | rätt. Två af de uppgifna donationshemmanens

1 utmark har blifvit enligt formliga beslut af

[ staden försåld.

Lindesberg....................

Vesterås .......................

370

Arealen kan ej uppgifvas.

( Innehafves med påstådd eganderätt på grund af

| fasta eller lagfart, ehuru behörig upplåtelse

i från första början, så vidt visadt blifvit, ej

l meddelad.

Köping:.........................

200

En del af jorden, jemlikt nådigt tillstånd, upp- låten med den rätt somtillkommerinnehafvare af

ofri tomt. Den öfriga jorden anses redan före

donationen varit under enskild nyttjanderätt

och sedermera betraktad såsom innehafvarnes

egendom, hvarå lagfart jemväl meddelats.

r ö

Sala .............................

4,995

'' Utgöres af dels den på 160 bergsmanstomter

förut indelade skogsmark, hvilken numera upp- hört att vara med tomterna förenad, dels ock

för Sala Bergslags gemensamma räkning afsatt

skog med derå till stort antal befintliga små

lägenheter och intagor, till hvilka innehafvarne

icke skola ega stadgad besittningsrätt. Om

återvinning af såväl tomtjordarne som berörda

gemensamma skogsmark har staden anhängig- gjort rättegångar, deraf tre till stadens förmån

afgjorts genom nådiga domar den 15 oktober

1895 och alla de öfriga fått hvila i afbidan på

slutliga domen i nämnda tre mål. Med af- seende å den utgång dessa vunnit, anses sta- '' dens rätt till hela området vara »ostridig».

Säter ..............................

650

Jorden är fördelad på tomterna och med dem

oskiljaktigt förenad jemlikt nådig resolution

den 12 mars 1762 samt anses af stadsmyndig- heterna tillhöra innehafvarne med fullständig,

ostridig eganderätt. Sedan urminnes tider har

fasta eller lagfart meddelats å tomt »med

tillydande kronodonationsjord och skog».

Hudiksvall..................

105

Innehafves med påstådd eganderätt samt har i

de flesta fall lagfarits och inteclcnats. Jorden

har kommit i enskild ego genom uppodling af

rödjningsmark och, efter hvad magistraten

meddelar, i allmänhet på grund af formliga,

jemväl under eganderätt gjorda upplåtelser

> från stadens myndigheter.

n

82

Stadens namn.

Söderhamn............

Hernösand

Areal

hektar.

170

Sundsvall...

190

Östersund ....

150

Umeå

Luleå

470

590

A n m ä r k n

Arealen uppgifven till omkring 310 hektar, men

afses här stadsjord i allmänhet. Af donationsjorden

hafva magistraten och stadens äldste

tid efter annan till enskilde upplåtit för evärdlig

tid ganska stora arealer mot köpeskilling

med eller utan vretskatt eller afgäld.

Utgöres af vretar, hvilka ursprungligen upptagits

å den donerade utmarken. Tillstånd härtill af

magistraten i äldre tider meddeladt. Vretarne

lagfaras såsom enskild egendom.

Så kallade kronolotter och vretar. Sedan äldre

urkunder gått förlorade saknas bestämd upplysning,

huru jorden kommit i enskildes ego.

Vretarne antagas emellertid i många fall hafva

upplåtits af stadens myndigheter, »stadens rätt

dock förbehållen», hvarefter de sedermera gått

i arf samt börjat betraktas såsom enskild

egendom, hvarå jemväl lagfart efter hand meddelats.

I några fall härrör dock innehafvet

endast af inkräktning. Spridda mindre delar

af vretområdet återvunna till staden genom

rättegångar, afgjorda genom nådiga domar den

10 december 1889 och den 9 maj 1890. Stadsfullmäktige

hålla före, att hela vretområdet

rätteligen är stadens egendom, hvartill de enskilde

således endast innehafva nyttjanderätt

tills vidare.

Utgöres af s. k. vret- och skogslotter, hvilka

fordom varit på tomterna indelade och jemte

dessa blifvit af Kongl. Maj:ts befallningshafvande

upplåtna i sammanhang med burbrefs

utfärdande. Sambandet med tomterna har numera,

till följd af nådiga medgifvanden fullständigt

upphört, och betraktas samtliga lotterna

såsom enskild egendom samt lagfaras

och intecknas.

Innehafvet har ansetts innebära fullständig

eganderätt så att lotterna lagfarits och intecknats.

Det antages, att den odlade delen af

donationsjorden strax efter stadens anläggning

blifvit fördelad mellan borgerskapets medlemmar

och såmedelst efter hand blifvit sjelfegande.

Efter år 1714 och ända in på 1880- talet skola områden å den ouppodlade marken

blifvit åt enskilde i och för odling upplåtna

till full ego.

Innehafvet grundas från början derå, att magistraten

efter så kallad insyning för odling

upplåtit områden, till hvilka de enskilde sedermera

betraktats såsom egare och hvarå lagfart

beviljats. Sedan år 1888 har emellertid lagfart

på grund af insyning ej meddelats.

83

Stadens namn.

Areal

i hektar.

Anmärkningar.

Piteå ............................

565

Utgöres af l:o) hela den så kallade mantals- jorden, hvilken antages hafva blifvit mellan de

första borgame fördelad, och 2:o) vissa delar

af den så kallade nybruksjorden m. m., hvarå

ända till de sista årtiondena magistraten med- delat upplåtelse af områden för odling. Lag- fart å sålunda upplåtna områden likasom å

mantalsjorden meddelad.

/ Utgöres af 11 lotter, hvilka på grund af stads- invånarnes derom fattade beslut, faststäldt af

< Kongl. Maj:ts befallningshafvande den 31 ok-

Haparanda....................

15

tober 1859, blifvit å offentlig auktion under

v full eganderätt försålda.

Summa

19,450

Vid sammanställning af uppgifterna i anmärkningskolumnerna här

ofvan visar det sig, att de enskildes innehaf af donationsjord utom

stadsplan i stor omfattning härflutit från den enligt forna föreställningar

fullt riktiga och lofgifna form för jordens disposition, som bestått i dess

utdelning på tomterna eller på borgerskapets medlemmar, dervid den

enskildes besittning fått med stadsmyndigheternas begifvande så småningom

urarta till ett faktiskt eganderättsförhållande, der ej ett sådant

redan från början ansetts vara behörigt och med donationsurkunderna

förenligt. I öfrigt föranleda uppgifterna derhän, att städerna sjelfva i

många andra fall formligen bortlåtit jorden till enskilde jemväl genom

försäljning eller annorledes under eganderätt. Endast i undantagsfall

har kunnat bestämdt påstås, att rent obehöriga inkräktningar grundlagt

det första innehafvet och att detta icke heller sedermera blifvit från

stadens sida erkändt såsom behörigt.

Med afseende härå och om nu angifna förhållanden må analogiskt

tillämpas på de ganska talrika fall, då säker kännedom saknas om sättet

för uppkomsten af den enskilda besittningen från början, torde abalienationen

i sin allmänhet kunna sägas vara till största delen tillkommen

genom städernas egna förvållanden eller åtgärder.

84

De särskilda onera och utskylder, som till vederbörande städer utgå

af den i enskilda händer komna donationsjorden utom stadsplan, äro,

såvidt uppgift derom meddelats, följande nämligen:

i Sigtuna: för en del af jorden årlig afrad;

i Södertelje: jordskatt enligt likställighetsöfverenskommelse med 1

krona 25 öre pro mille af taxeringsvärdet, i stället för jorden förut

åliggande särskilda besvär;

i Norrtelje: inga;

i Eskilstuna: gaturenhållning samt, på grund af likställighetsförening,

årlig afgift af 75 öre pro mille af taxeringsvärdet, såsom aflösen för

dittills varande onera;

i Strengnäs: inga;

i Trosa: inga;

i Vimmerby: egoskatt, för år 1894 uppgående till sammanlagdt 474

kronor 98 öre;

i Sölvesborg: inga;

i Halmstad: enligt reglering af kommunala fastighetsonera derstädes

jordskatt af 2 kronor för inegojord och 1 krona för utmark, allt på

hvarje 1,000 kronors taxeringsvärde;

i Kungelf: åkerjordspenningar, 75 öre för hvarje af 277 åkrar samt

inqvarteringspenningar med 20 öre för hvarje sådan; för intagor årliga

afgifter;

i Strömstad: skjutsningsskvldighet af vissa jordinnehafvare;

i Venersborg: inga;

i Alingsås: inga;

i Mariestad: för en del af jorden väghållning, tionde till kyrkan

och möjligen blifvande bidrag till skjutsningsanstalten;

i Hjo: sommar- och vinterväghållning samt dagsverksskyldighet;

i Karlstad: grundskatt för jordbruksfastighet med 4 kronor 50 öre

pro mille af taxeringsvärdet samt väghåll;

i Kristinehamn: särskilt bidrag till fattigvården;

i Askersund: inga;

i Nora: vretskatt tillsammans 111 kronor 39 öre samt vägunderhåll;

i

Lindesberg: ingå;

i Vester ds: inga;

i Köping: ingå;

i Sala: tomtören, tillsammans omkring 90 kronor;

i Hudiksvall: jordskatt m. m., tillsammans 5 kronor 80 öre per hektar;

85

i Söderhamn: vretskatt, tillsammans omkring 850 kronor;

i Hernösand: 75 öre per tunnland;

i Östersund: jordskatt med 2 kronor 25 öre för hvarje s. k. vretlott

och 1 krona för hvarje s. k. skogslott;

i Umeå: vretpenningar eller jordskatt högst 6 kronor och lägst 50

öre per hektar;

i Luleå: jordskatt med 50 öre per tunnland;

i Piteå: jordskatt, 75 öre per tunnland för en viss del af jorden

och för den öfriga delen, hvilken anses utgöra 3 mantal, 24 kronor per

mantal; samt

i Haparanda: afgäld med 7* tunna korn för hvarje af 11 lotter.

Slutligen förekomma utom stadsplan donationsjordområden, hvilka

disponeras på åtskilliga andra sätt än de här ofvan angifna, hufvudsakligen

för stadens egna ändamål, hvartill i främsta rummet höra för flere

städer betydliga skogsområden och vidare grustag, vägar, parkanläggningar,

marknads-, upplags- och lastplatser m. m., hvarjemte kollegium

hit hänför enstaka egoområden, som blifvit antingen genom expropriation

för allmänt ändamål eller eljest med behörigt tillstånd afyttrade.

Någon närmare redogörelse för hithörande förhållanden torde icke vara

af nöden.

86

VI.

Om beloppet och beskaffenheten af städernas inkomster af donationsjorden

äro meddelade de uppgifter, som innefattas i nedan följande tabell;

afseende de deri upptagna poster, hvilka afrundats till jemna tiotal kronor,

i allmänhet inkomsterna sådana de utgått under år 1894.

För jemförelses skull angifves vid hvarje stads namn inom parentes

den areal i heklar, som enligt tabellen uti afd. III bär ofvan upptagits

såsom säker donationsjord, dervid dock anmärkes, att vederbörande

ansett sig oförhindrade upptaga en bestämd inkomst af donationsjorden

oaktadt dennas särskiljande från annan jord flerestädes förklarats

icke vara möjligt, och att det icke låter sig utredas, huru mycket

af uppgifna inkomsten skall anses belöpa på den till arealen med

visshet kända jorden i det fall att inkomsten afser äfven andra egor,

om hvilkas donationsegenskap osäkerhet förekommer.

Stadens namn.

Tomtören eller

grundlega ^

Egoskatt, jordskatt,

vretpenningar eller ^

dylikt.

►

►i

cd

P

P-

cd

B

CD

p-

o

Kr.

Skogsmedel ^

£

O*

CD

ct-

00

P

*5»

era.

CD

>-s

Kr.

Diverse eller ^

j obestämda titlar ^

ce

p

B

B

p

Kr.

Anmärkningar.

1. Stockholm ............

_

_

_

_

(Uppgift ej meddelad.)

2. Sigtuna (150) .........

—

—

G80

—

—

—

680

( Hela donationsjorden dis-

3. Öregrund (75).........

—

—

—

—

—

—

—

•v ponerad magistraten på

| lön.

Uppgifna inkomsten, 2,340

kronor, afser hela stads-

4. Södertelje (200) .....

—

—

—

—

—

—

—

jorden, dock icke den

som innehafves af en-

skilde.

5. Norrtelje (425).........

—

—

—

—

—

1,190

1,190

6. Östhammar (95)......

—

'' —

1,820

—

—

—

1,820

7. Upsala (325)............

—

—

11,350

—

—

-

11,350

8. Enköping (835) ......

—

—

—

—

—

13,000

13.000

9. Nyköping (485) ......

—

-

1,385

700

—

—

2,085

87

< M

o

►ö ®

>

B

O

§f ö

Stadens namn.

« B

P C*

P >-i

p, ®

sr P

katt, jorc

enningai

dylikt.

>-i

a

P

pi

cd

B

tf

0

CTQ

1

CD

O*

CD

ce

p

i?

* <

a: cd

3 2

CD

p ^

CO

p

3

3

Anmärkningar.

P

<T> V?

P-

CD

CD

P" CD*

!-■ >-i

p

&

CD £

>-l -

>-!

P

►i

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

( Arrende af vattenverk upp-

i taget efter afdrag af drift-

10. Eskiltuna (260).........

3,770

3,770

{ kostnader samt ränta och

amortering å anlägg- v ningskapitalet.

11. Strengnäs (680) ......

—

—

1,010

—

—

—

1,010

/ Härtill komma ej uppgifna

^ skogsmedel.

12. Torshälla (495).........

80

—

3G0

—

—

—

440

13. Mariefred (1,515)......

—

—

—

—

—

—

—

i Inga inkomster utöfver van- \ liga kommunalutskylder.

14. Trosa (380) .............

_

_

1,230

_

1,230

8,800

15. Linköping (280) ......

—

—

—

—

8,800

16. Norrköping (345)......

—

—

15,200

—

—

—

15,200

( Uppgifna inkomsten, 4,560

17. Söderköping (305) ...

—

—

—

—

—

—

—

J kronor, afser hela stads- ^ jorden, hvaraf icke allt

[ anses doneradt.

18. Vadstena ...............

—

—

2,210

--

—

—

2,210

19. Skeninge (425).........

—

—

3,460

—

—

—

3,460

20. Jönköping (210) ......

—

4,400

—

—

—

4,400

21. Eksjö (1,940)............

22. Grenna (405)............

—

—

3,500

760

4,000

600

—

8,100

90

850

göras af »planpenningar

^ och intägter».

23. Vexjö (435) ............

—

—

—

—

—

3,600

3,600

/ Härförutom inkomster af

( vedhygge och skogsfång.

( Arrendeafgifter, tomtören,

24. Kalmar (735)..''..........

10,460

10,460

-v ningar m. m. Beloppen

j för hvarje titel ej spe-

cificerade.

25. Vestervik (385).........

—

—

—

—

—

6,950

6,950

26. Vimmerby (2,305) ...

no

470

3,340

14,080

—

‘ —

18,000

27. Borgholm (65).........

1,030

~

80

—

1,110

( I tomtöresbeloppet ingå

28. Karlskrona (680) .....

5,210

äfven åtskilliga plan-

8,130

2,000

“

—

15,340

v hyror. Bland skogsmed- j len äfven inkomst af hö

1

1

v och bete.

88

Stadens namn.

Tomtören eller

grund lega

Egoskatt, jordskatt,

vretpenningar eller

dylikt.

Arrendemédel

Skogsmedel

g

C?

CD

C+-

m

P

3?

5

CD

►i

Diverse eller

! obestämda titlar

Summa

Anmärkningar.

*

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

29. Karlshamn (315)......

_

_

4,080

300

_

_

4,380

30. Sölvesborg (815)......

'' —

750

1,470

3,000

970

—

6,190

( I arrendemedlen ingå äfven

tomtören till ej uppgif- ^ vet belopp.

31. Kristianstad (890) ...

—

—

26,950

—

—

—

26,950

32. Simrishamn (195) ...

—

-

—

—

—

11,610

11,610

33. Malmö (340)............

9,650

—

26,350

—

—

—

36,000

11,710

11,710

13,270

35. Ystad (800) ............

—

—

—

13,270

/ Olika meningar om jordens

\ donationsegenskap.

36. Helsingborg (25)......

—

—

640

—

—

—

640

( Härförutom upptages ränta

1 å köpeskillingar för för-

sålda tomter med 1,550

v kronor.

37. Halmstad (410).........

—

—

—

—

—

4,630

4,630

38. Yarberg..................

—

—

—

—

—

—

—

( I anseende till svårigheten

af donationsjordens sär- I skiljande från andra

\ stadsegor har uppgift i

hithörande hänseende

y icke kunnat lemnas.

39. Göteborg (1,385)......

10,520

—

10,170

»

—

—

—

20,690

Härförutom upptagas dels

ersättning för indragna

räntor, äfvensom skogs- räntor med tillsammans

4,120 kronor och dels

omkring 200,000 kronor

såsom inkomst af dona- tionsj orden i »mera vid- sträcktbemärkelse», dock

med anmärkning att sist- nämnda inkomst hufvud- sakligen härflyter af så- dana anordningar, som

staden af egna medel på- kostat.

40. Marstrand (630) ......

890

—

5,030

—

290

—

6,210

41. Kungelf (730) .........

; _

_

8,620

850

_

_

_

8,620

42. Strömstad (420) ......

660

—

—

330

100

1,940

43. Venersborg (1,420)...

—

—

—

—

—

4,410

4,410

89

—

—

—

Stadens namn.

•

Tomtören eller

grundlega

goskatt, jordska

retpenningar ell

dylikt.

Arrendemedel

Skogsmedel

Mulbetsafgifter

Diverse eller

obestämda titta

Summa

Anmärkningar.

s f

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

| I detta belopp ingår ej in-

44. Borås............

komst af tomtförsäljning

och dylikt. Trettionde-

—

—

2,000

—

—

1,290

3,290

penning vid tomtköp i

annat sammanhang upp- gifven till 9,000 kronor

för ett år.

45. Ulricehamn (35) ......

—

—

—

—

—

—

—

/ Jorden disponeras till bo- ( ställe åt borgmästaren.

46. Alingsås (250).........

—

—

—

—

—

—

—

/ Ingen inkomst utöfver kom- l munalskatten.

47. Åmål (1,535)............

340

—

2,300

—

—

2,000

4,640

( Härtill kommer hvad som |

48. Mariestad (1,265)......

1,580

"

—

1,580

t utgår i prestlönebidrag,

j kommunalskatt, gatuun- 1 derhåll o. s. v.

j Skogsmedel, omkring 8,850

49. Lidköping...............

.-

—

2,060

—

—

—

2,060

kronor, tillfalla tornt- [ egarne.

50. Hjo.........

—

—

1,350

—

—

—

1,350

51. Sköfde (40) ...........

—

—

800

—

—

—

800

52. Falköping (85).........

—

50

—

—

—

50

Motstående 3.920 kronor

afse grundskatt för tom- ter, byggnadsplatser utom

53. Karlstad (1,760) ......

3,920

3,500

''

7,420

stadsplan och jordbruks- fastighet. Härförutom

upptages grundskatt af

byggnader, tillsammans

omkring 19,700 kronor.

| Af arrenden och hyror för

54. Kristinehamn (1,965)

4,180

4,180

inköpta eller eljest på

andelar af donationsjor- den med byggnader har

staden dessutom en årlig

inkomst af 5,100 kronor.

i Härförutom 13,110 kronor

55. Örebro (1,225).........

1

630

630

sjettedelsjorden, som sta- den inlöst för ett belopp

i af omkring 144,000 kr. !

i

12

90

Stadens namn.

1

Tomtören eller

grundlega

Egoskatt, jordskatt,

vretpenningar eller

dylikt.

Arrendemedel

'' _‘_

t»

K

O

''K

CD

B

a>

P*

rt

Mull) etsa fgifter

Diverse eller

| obestämda titlar

Summa

Anmärkningar.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

56. Askersund (895)......

_

_

350

_

_

_

350

57. Nora (515)..............

20

no

—

—

100

—

230

/ Härförutom bidrag till väg- ^ underhåll och prestlön.

58. Lindesberg ............

—

—

50

—

—

—

50

59. Vesterås (890).........

—

—

5,740

—

—

—

5,740

( Härjemte inkomst af plats- < afgifter vid lastageplat-

[ sen Borgås udde.

60. Arboga (240) .........

—

—

2,780

—

—

—

2,780

61. Köping (635)............

280

—

540

—

—

500

1,320

( Härjemte upptages ersätt- ) ning af statsverket för

andel i donerad åker- in skatt.

62. Sala (9,510) ............

80

—

5,750

—

—

—

5,830

63. Säter (970)..............

—

—

—

—

-

—

—

(Uppgift saknas.)

64. Gefle (4,030)...........

10,650

—

22,310

—

—

16,630

49,590

/ Härförutom skogsmedel till

\ årligen vexlande belopp.

65. Hudiksvall (835)......

—

—

—

—

—

9,280

9,280

( Häri ingå tomtören och

l kålhagsalgifter till ej

1 specificerade belopp.

66. Söderhamn ............

7,180

850

10,520

—

—

26,950

45,500

67. Hemösand (585)......

1,060

350

2,470

—

70

—

3,950

68. Sundsvall (2.070)......

—

—

—

—

—

10,420

10,420

69. Östersund (360) ......

—

—

—

—

—

700

700

( Utgöres af tomtören och

l vretskatt, till belopp ej

( åtskilda.

70. Umeå (990) ............

—

—

—

—

—

—

(Upplysning saknas.)

71. Luleå (1255)............

—

540

1,080

—

80

—

1,700

72. Piteå (4,935)............

—

—

—

2,500

—

4,570

7,070

( Skogsmedlen upptagna ef- •v ter medium för de sista

( 25 åren.

73. Haparanda (1,350) ...

—

—

2,850

—

—

—

2,850

Summa

47,760

6,990

227,185

26,580

2,520

154,630

465,665

91

VII.

I sammanhang med förestående utredning angående städernas donationsjordar,

får kollegium, med föranledande af föreskriften i nådiga

brefvet den 4 september 1896, bär upptaga följande redogörelse för

förhållandena med afseende å den åt Arvika köping af kronan förinta

jord.

Genom nådigt bref den 27 februari 1811 medgafs att, till befrämjande

af landtmannanäringarnas uppkomst och trefnad i Vermland, der

endast få och från hvarandra aflägsna städer funnes och hvarest svårigheten

att afsätta hvad landtmannen kunde framalstra medtoge mycken

tid, kostnad och möda, en köping finge anläggas vid Arvika på dertill

föreslagen plats å hemmanet Solberga område; och förordnades, att V4

mantal af nämnda hemman, hvilken hemmansdel beräknats gifva utrymme

för omkring 200 större och mindre gårdstomter, skulle för en

summa af 2,666 rdr 32 sk. banko för kronans räkning till köpingens

anläggande inköpas.

Genom det för köpingen den 29 augusti 1843 i nåder faststälda

reglemente bestämdes bland annat,

i § 18: att ansökning om erhållande af tomt till bebyggande och

beboende skulle pröfvas af Kongl. Maj:ts befallningshafvande, sedan

köpingens municipalstyrelse blifvit hörd;

i § 28: att tomt, som vid burbrefs utfärdande blefve invånare i

köpingen tilldelad, skulle af honom vara inom två år derefter bebygd,

dock att på ansökning ytterligare två års anstånd med bebyggandet

kunde beviljas, men försummade »tomtegaren» hvad sålunda blifvit föreskrifvet,

egde Kongl. Maj:ts befallningshafvande upplåta tomten åt annan

till erhållande af tomt i köpingen berättigad person, som i sådant fall

borde, efter mätismanna ordom, ersätta förre innehafvaren den å tomten

nedlagda kostnad;

i § 29: att från den dag tomt till bebyggande upplätes innehafvaren

deraf skulle för densamma till köpingens kassa erlägga faststälda tomtören

— hvilka genom nådigt bref den 29 augusti 1843 förklarats böra

utgöras af tomtegaro som idkade borgerlig näring med 24 sk. banko

92

och af annan tomtegare med 1 rdr 16 sk. samma mynt, allt för hel

tomt och i förhållande derefter för andel af sådan;

och i § 30: att innehafvare af tomt eller jord i köpingen icke finge

densamma obebygd till annan person uthyra, förpanta eller försälja

förr än han dertill hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande sökt och

vunnit tillstånd, och skulle, der annorlunda skedde, öfverlåtelsen, förpantningen

eller. handeln vara ogild; samt att, på det okunnighet om

föreskrifterna i sistberörda tre §§ icke måtte förebäras, i de tomtebref,

som af Kongl. Mapts befallningshafvande meddelades dem, hvilka erhölle

tomter i Arvika till bebyggande sig anvisade, innehållet af dessa

§§ borde intagas.

Enligt vederbörande kommunalmyndigheters nu afgifna utredning

omfattar . förenämnda, till köpingens anläggning inköpta hemmansdel,

hvilken i jordeboken. finnes uppförd såsom ett särskildt kronohemman

under enskild disposition, en areal af 28,8617 hektar; och utgöras för

hemmanet till kronan grundskatt och rotering.

Af berörda egoareal är enligt åberopade utredning ett område af

20,4561 hektar beläget inom köpingens faststälda stadsplan, och disponeras

deraf utaf köpingen sjelf, hufvudsakligen för gator, torg, allmänna

platser och publika byggnader, tillsammans 7,7469 hektar, samt af enskilde

såsom fria tomter återstoden 12,7092 hektar.

dill dessa tomter, för hvilka tomtören icke någonsin utgjorts, hafva

vederbörande innehafvare städse antagits innehafva full eganderätt,

hvadan ock fasta eller lagfart å dem alltjemt meddelats.

Af den utom stadsplanen belägna jorden, 8,4056 hektar, disponeras:

af köpingen sjelf dels för gator och andra allmänna behof tillsammans

3,4469 hektar, dels såsom delar af byggnadstomter intagna i föreslagen

ny stadsplan 0,3582 hektar; af statens jernvägar 3,4320 hektar samt af

enskilde återstoden, deraf 0,9207 hektar såsom tomter, s. k. utlagsplatser,

hvilka blifvit af köpingen försålda eller skänkta och hittills ansetts vara

upplåtna med full eganderätt, och det öfriga under nyttjanderätt.

Efter det i senare tid tvekan yppats, huruvida köpingen vore befogad

att med eganderätt upplåta de s. k. utlagsplatserna, gjordes å

köpingens vägnar underdånig ansökning, att eganderätten till dessa

platser, 13 till antalet, måtte, för att samma platser skulle kunna till

byggnadsplatser åt enskilde indelas, till köpingen öfverlåtas; men sedan

kollegium i infordradt underdånigt utlåtande erinrat, bland annat, att de

ifrågavarande platserna läge inom den för köpingen faststälda rågång och

således blifvit till köpingen upplåtna på samma vilkor som dess öfriga

område samt det tillkomme Kongl. Majrts befallningshafvande att om

93

platsernas utdelning till byggnudsplatser förfoga, blef genom nådigt

bref den 24 november 1882, med afseende å hvad kollegium sålunda

anfört och i enlighet med dess hemställan, förklaradt, att ansökningen

icke föranledde till vidare nådig åtgärd.

Sedan härefter en enskild person hos Kong]. Maj:ts befallningshafvande

gjort ansökning, att en viss af de s. k. utlagsplatserna måtte

till sökanden för evärdelig ego och besittning samt till bebyggande och

beboende upplåtas, har Kongl. Maj:ts befallningshafvande genom utslag

den 18 april 1883, deremot talan ej fullföljts, sig utlåtit, att som enligt

1 § af de den 23 februari 1866 faststälda kommunalstadgar för Arvika

köping nämnda köping utgjorde för sig en särskild kommun, hvars

medlemmar egde att sjelfva, efter hvad desse stadgar närmare bestämde,

vårda sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter, så

vidt icke enligt gällande författningar det tillkomme offentlig embetsmyndighet

att dem handhafva, alltså och då frågan om upplåtelse till

sökanden af ifrågavarande s. k. utlagsplats vore en köpingens gemensamma

hushållningsangelägenhet, derom kommunen egde i vederbörlig

ordning besluta, funne Kongl. Maj:ts befallningshafvande sig icke kunna

upptaga ansökningen till pröfning. Af detta utslag hafva kommunalmyndigheterna

dragit den slutsats, att åtminstone köpingen hade full

eganderätt till den förlänta jorden.

Af ifrågavarande jord uppgifves köpingen för närvarande hafva en

inkomst af tillhopa omkring 235 kronor i platspenningar och afgifter

för virkesupplag.

94

Den föreliggande frågan torde till en början böra betraktas med

hänsyn till den ställning kronan såsom jordegare bör till densamma

anses intaga.

Den gängse uppfattningen, att donationsjord är kronans jord, och

att kronan således aldrig afsagt sig eganderätten dertill, synes visserligen

icke eg a sin riktighet i fråga om alla donationsjordarne, i det

nämligen, på sätt i utredningen här ofvan anmärkts, kronan i åtskilliga

fall måste anses hafva efterlåta jemväl sin eganderätt till jorden; men

sådana fall höra dock till undantagen, och eganderättsdonationerna,

bortsedt från de få verkligt allodiala upplåtelserna, torde med hänsyn

till städernas rättighet att förfoga öfver jorden icke vara af förnämligare

beskaffenhet än upplåtelserna under ständig nyttjanderätt. Men äfven

med afseende å frågan om möjligheten för kronan att återbörda donationsjorden

äro städerna utan tvifvel lika skyddade vare sig denna jord

af dem innehafves under den ena eller den andra rättstiteln. Genom

kongl. försäkringen den 23 Februari 1789, som stadgar, att stadsjorden

skall bibehållas orubbad vid städerna, synes nämligen kronan otvifvelaktigt

hafva för all tid frånsagt sig rättigheten att återtaga den donerade

jorden, hvarigenom, på sätt redan i det föregående framhållits,

äfven sådana donationsupplåtelser, vid hvilka tillförene kan hafva vant

fäst egenskap af behaglig tids förläning, blifvit upphöjda till oåterkalleliga

förläningar. Visserligen lärer, der jorden finnes hafva blifvit

ryckt från sina ändamål, kronan såsom donator vara behörig att härpå

grunda talan, men endast derhän att förhållandet återbringas till öfverensstämmelse

med donationsbrefvets föreskrifter och icke så, att öfverträdelsen

äfven skulle medföra donationens återgång. Och då säkerheten

för utfående af å jorden hvilande utskylder och besvär till kronan

— hvilka utskylder och besvär i hvad de afse onera af grundskatteoch

indelningsnatur, till största delen äro stälda på afskrifning eller

ersättning — väl icke äfventyras derigenom, att samma jord kommer

ur stadens hand i enskild värjo, lärer kronan i sin egenskap af jordegare

icke hafva något egentligt intresse af ett ingripande i nämnda syfte.

Å andra sidan torde deremot kunna sägas, att ett utlemnande af

donationsjordarne åt städernas fria förfogande för upplåtelse åt enskilde

y

95

jemväl under eganderätt skulle medelbarligen tillföra kronan förmåner,

i det hänseende nemligen, att, i den mån den enskilda företagsamheten

finge under hägn af en trygg eganderätt till jorden blifva fullt verksam

i tillgodogörandet af dess hjelpmedel, tillskapandet af nya kapitalvärden

med deraf följande ökad skatteförmåga hos en god del af städernas

befolkning med säkerhet icke skulle uteblifva. Tillämpadt på

det redan skedda afhändandet af donationsjord från många städer skulle

detta innebära, att kronans intägter af sådan donationsjord faktiskt

blifvit större än om jorden bibehållits under vederbörande städers egen

disposition, hvarför det ock uti flere nu afgifna yttranden med en viss

styrka framhållits, hurusom kronan, hvilken under långa tider af sådan

jord dragit en inkomst, som icke skolat under andra förhållanden henne

tillfalla, borde hafva en särskild anledning att erkänna och bekräfta det

bestående förhållandet såsom från hennes åtal fredadt. Ernåendet af

behörig stadga och säkerhet i eganderättsförhållandena till jord inom

städerna, hvilken stadga och säkerhet emellertid nu,. just till följd af

donationsjordsfrågans uppkomst, i icke ringa'' omfattning saknas, torde

ock kunna anses vara med hänsyn till kronans intresse öfver hufvud

ett angeläget önskemål.

Det återstår då att tillse, i hvad mån upplåtandet åt städerna af

en fri förfoganderätt öfver donationsj orden må vara ur allmän administrativ

synpunkt lämpligt och med omsorgen om städernas egen fördel

förenligt. Då undersökningen i detta hänseende synes kunna leda till

olika resultat, allt eftersom fråga är om tillstånd till bekräftelse af

redan, fast utan behörigt tillstånd, gjorda upplåtelser af donationsjord

eller om befogenhet till framtida föryttring af i städernas värjo ännu

befintlig dylik jord, torde det vara lämpligt, att hvartdera af de båda

moment, hvari frågan sålunda sönderfaller, betraktas särskildt för sig,

dervid kollegium tillåter sig till en början behandla spörsmålet om befogenhet

till bekräftelse å redan gjorda upplåtelser af donationsjord.

Såsom i det föregående är utredt, hafva ansenliga områden af donationsjorden

under tidernas lopp frångått städerna och tillfallit enskilde

som nu besitta jorden med anspråk på eganderätt.

I åtskilliga, om ock ej så talrika fall anses tvifvel ej råda derom,

att detta afhändande vant fullt behörigt, och gäller detta naturligen i

främsta rummet de upplåtelser, som grundats på uttryckliga medgifvanden

i sjelfva donationsbrefven.

Men äfven i de fall, då för behörigheten af redan skedda upp

-

96

låtelser af donationsjord åt enskilde icke kan åberopas uttryckligt stöd

af donationsbref eller senare nådiga beslut, bär man ifrågasatt, huruvida

giltigheten hos ett enskildt eganderättsanspråk med afseende å

donationsjord fördenskull alltid borde underkännas. De förhållanden,

under hvilka jorden donerats, förmenas understundom kunna hafva varit

sådana, att dess dragande under privat eg o kunnat med de enklaste

billighetsskäl försvaras och alltså måste anses hafva varit af donator

afsedt, äfven om donationsurkunden icke innehållit formligt medgifvande

dertill, såsom då i och för en stads anläggning kringboende

näringsidkare tvungits att flytta samman till det för ändamålet anvisade

området och der söka sin utkomst. Vidare har man velat göra gällande,

att då donationsbrefvet icke innehållit något förbud mot jordens föryttring

ett förhållande, som ofta för att icke säga oftast återkommer

denna omständighet bort få tolkas såsom innebärande ett medgifvande

till sådan föryttring. Slutligen synes den föreställning vara

temligen allmän, att de enskildes eganderätt till tomter inom de egentliga

stadsplaneomradena icke bör kunna ifrågasättas, hvilken uppfattning

äfven fått sitt uttryck deri, att vid hittills anhängiggjorda rättegångar,

i syfte att återvinna städer franhänd donationsjord, icke någonsin synes

varit fråga om återkräfvande af dylika tomter.

I hvad mån det redan förhandenvarande enskilda innehafvet af

donationsjord, för så vidt det är förenadt med anspråk på eganderätt,

må vara behörigt och rätteligen försvarligt kan emellertid, då frågan

härom i hvarje särskilt, fall måste tillhöra domstols pröfning, icke på

förhand beräknas. I betraktande likväl deraf, att vissa donationsurkunder

eller i tillämpning deraf meddelade senare nådiga beslut oförtydbart

medgifvit den donerade jordens föryttring, medgifvanden, som icke

kunnat rubbas genom senare tillkomna abalienationsförbud, att äfven i

åtskilliga andra fall donationsvilkoren, sedda i belysning af de förhållanden,

under hvilka donationen gifvits, möjligen kunna berättiga till en

sådan tolkning, att befogenhet till jordens afhändande icke varit för

donatarien utesluten, och att donationsjorden mångenstädes icke låter sig

med hänsyn till omfattning och läge på marken bestämmas, hvarförutom

bevisningen om jordens donationsegenskap äfven i andra hänseenden

mången gång lärer blifva vansklig att åstadkomma, torde med

skäl kunna antagas, att möjligheten till en allmän reduktion af städernas

i enskild besittning komna donationsjord skulle, om försök dertill gjordes,

visa sig inskränkt till ett icke så obetydligt mindre område än

hvartill vederbörandes nu lemnade uppgifter angående den bortmista

jordens omfattning kunde tänkas föranleda.

97

Särskilt torde härvid böra uppmärksammas förhållandet med ett

visst slag af donation^ ord, nämligen tomter inom städernas egentliga

områden. Sådana tomters upplåtande under enskild eganderätt torde

nämligen kunna sägas icke allenast icke hafva motverkat, utan fast

mera verksamt befrämjat donationernas allmänna syfte att framkalla

städernas bebyggande. För nutida uppfattning torde åtminstone ställa

sig temligen otvifvelaktigt, att systemet af ofria grunder med dit hörande

brist på full trygghet i den enskildes besittning och deraf följande

mera inskränkta kreditförhållanden icke är egnadt att befordra ett fullt

rationel tillgodogörande af byggnadstomterna såsom sådana. Erinringar

hafva ej heller saknats derom, att städerna icke skulle blifvit i den

omfattning och så ändamålsenligt bebygda, derest de enskilde innehafvarne

antagit sig vara från eganderätt till tomtplatserna uteslutna.

Den stadga och säkerhet i besittningen af stadstomterna i allmänhet,

som den faktiska utvecklingen på detta område skapat, torde äfven för

borgerskapet sjelft, som främst skolat med donationen gynnas, varit af

en icke ringa betydelse, då derigenom dess sociala ställning blifvit

understödd och stärkt, hvartill kommer, att behofvet af realkredit, ett

tvifvelsutan vigtig!, vilkor för ett framgångsrikt bedrifvande äfven af

stadsmannanäringen, hvars befrämjande framför allt legat donator om

hjertat, knappast skulle kunnat erforderligen tillgodoses derest det varit

borgerskapets medlemmar förmenadt att i sådant afseende anlita sina

innehafvande gårdar. Nu gifves visserligen, på sätt i utredningen

blifvit anmärkt, en mängd äldre föreskrifter af innehåll, att enskilde

innehafvare af tomter icke finge deröfver fritt förfoga och till och med

under vissa förutsättningar skulle gå helt och hållet förlustiga desamma,

likasom i enstaka fall sådana förklaringar gifvits, att äfven tomterna

vore stadens grund; men då nämnda föreskrifter hufvudsakligen betingats

antingen af omsorgen att bibehålla all städernas jord i borgerskapets

hand, i hvilket afseende de i senare tider blifvit fullständigt

upphäfda, eller ock af intresset att befordra städernas bebyggande, ett

önskemål, hvars vinnande utan tvifvel bättre befrämjas om den enskilda

företagsamheten lemnas att verka utan hämsko af reglementariskt

tvång, eller slutligen af städernas behof utaf inkomst från jorden,

hvilket behof numera på annat och bättre sätt fylles än genom do

gamla, i de flesta fall föga ansenliga tomtöresafgifterna, Indika å många

ställen numera upphört, böra, efter kollegii uppfattning, alla sådana

föreskrifter icke. kunna jäfva den mening, att grundsatsen om full

och fri eganderätt till tomter inom stadsplan är med det allmänna

donationsändamålet, mest och bäst öfverensstämmande. Riktigheten af

13

98

nämnda uppfattning synes också hafva blifvit till fullo erkänd genom

de flerahanda i nyare tid meddelade nådiga beslut, hvarigenom, på sätt

den föregående utredningen visar, åtskilliga städer formligen bemjmdigats

att af donationsjorden till enskilde försälja dylika tomter.

Under sådana förhållanden vill det för kollegium synas, som om

de enskildes eganderätt till de å donationsjorden utlagda egentliga stadstomterna

icke borde kunna ensamt på grund af markens donationsegenskap

rubbas, äfven om samma eganderätt icke skulle kunna med beskrifven

lags uttryckliga medgifvanden försvaras.

Huru vidsträckt nu emellertid en allmän reduktion af städernas i

enskild värjo komna donationsjord, om en sådan reduktion sattes i

verket, än skulle kunna genomföras, har man velat göra gällande, att

fördelarne deraf för städerna sjelfva icke borde öfverskattas.

Det har i sådant afseende först och främst erinrats, att staden vid

jordens återbördande vore lagligen skyldig att återbära det vederlag,

som vid jordens föryttring kommit staden till godo, och vidare att godtgöra

den enskilde innehafvaren ersättning för all å jorden nedlagd nödig

och nyttig förbättring, hvarförutom, på sätt i åtskilliga domslut uti mål

angående återvinning af donationsjord blifvit förklarad!,, den enskilde

innehafvaren skulle vara berättigad att bortflytta å jorden befintliga

hus, hägnader och planteringar, så framt ej staden ville sådant lösa.

Vidare bär påpekats, att staden icke under alla förhållanden skulle

kunna undgå att åtminstone i första hand ansvara för gäldandet af de

inteckningar, hvaraf jorden redan vore besvärad. Slutligen har, och

det med mycken styrka, framhållits, hvilka betänkliga följder det skulle

medföra, om den i många små lotter utskiftade donationsjorden blefve

de nuvarande innehafvarue beröfvad, och desse, hvilkas hufvudsakliga

tillgång bestode uti jorden med derå uppförda åbyggnader, på sådant

sätt skulle blifva bragta på ekonomiskt obestånd. Då jorden derjemte

i stor omfattning vore intecknad, skulle äfven långifvarne, i den mån

staden ej komme att hålla dem skadeslösa, drabbas af förlust. I betraktande

häraf skulle, enligt hvad många stadsmyndigheter uttalat, en

allmän återvinning af de bortmista donationsjordarne blifva för vederbörande

städers egen lugna utveckling så ödesdiger, att all tanke derpå

borde uppgifvas. Jemväl har anmärkts, att det redan för handen varande

enskilda innehafvet under långa tider tillfört och än vidare måste,

om det lemnas orubbadt, komma att tillföra städerna betydande inkomster

genom skattebidrag efter det högre värde, hvartill jorden genom

99

enskild företagsamhet och odlingsflit blifvit och ytterligare måste blifva

uppbragt.

För de i ärendet hörde vederbörande, Indika med ganska stor samstämmighet

uttalat sig emot ett uppridande åt det bestående förhållandet,

synas emellertid billighetsskäl fått vara de hufvudsakligen bestämmande.

Donationsjorden hade frångått städerna genom dessas egna

åtgöranden, antingen på det sätt, att jorden af städerna åt enskilda

formligen öfverlåtits med eganderätt eller ock så, att, äfven om en

upplåtelse endast med nyttjanderätt från början varit afsedd, innehafvet

så småningom bekräftats med lagfart och å städernas sida såmedelst

erkänts vara förenadt med eganderätt, hvarefter jorden sedermera alltjemt

betraktats och behandlats såsom enskild välfången egendom, gått

i arf och köp o. s. v. utan någon gensaga från stadsmyndigheternas

sida. Städerna sjelfve måste derför anse sig medansvariga för det

rådande missförhållandet. De enskilde jordinnehafvarne borde icke rättvisligen

få lida för, att staden öfverskridit, sin befogenhet med afseende

å jordens föryttring, och det vore mot dem, som förvärfvat jorden i

god tro och efter dess fulla värde, i hög grad obilligt, om staden,

stödd på sin formela rätt till jordens återkräfvande, hvilken rätt icke

kunde vara inskränkt af den nyss berörda omständigheten att staden

sjelf medgifvit abalienationen, skulle genomdrifva en återvinning och

dermed våldsamt rubba ett stundom af århundradens häfd befäst förhållande,

som haft de mest vidtgående privaträttsliga verkningar. Härigenom

skulle på den nuvarande generationen hvälfvas ansvaret för

gångna tiders öfvergrepp. Flere städer hafva dessutom från enskilde

återköpt i desses värjo kommen donationsjord, hvarför ett återbördande

af sådan jord från andra enskilde skulle innebära en orättvisa mot desse.

Och till följd af det oskäligt långa dröjsmålet med anhängiggöra!^

af återvinningstalan, derest en sådan nu skulle anställas, hade de enskilde

jordinnehafvarne betagits både anledning och möjlighet till anskaffande

af utredning till stöd för den möjliga behörigheten af deras innehaf.

För egen del anser kollegium olägenheterna af den i enskild värjo

komna donationsjordens återtagande visserligen icke behöfva blifva så

afsevärda, att tanken på dem i och för sig borde afskräcka från en

dylik åtgärd. Do blefve väl nämligen endast af öfvergående art och

skulle väl utan tvifvel mer än uppvägas af de förmåner, städerna genom

jordens återtagande skulle kunna bereda sig. Ur denna synpunkt torde

den nu ifrågastälda befogenheten alls icke kunna sägas innebära någon

utvidgning af städernas privilegier och friheter utan fastmera motsatsen,

hvithet måhända icke bör lemnas ur sigte.

100

Men det torde dock få anses otvifvelaktigt, att en allmän reduktion

åt, städerna af den abalienerade donationsjorden icke skulle aflöpa utan

att för städerna sjelfva medföra svårigheter och uppoffringar, hvilka,

sådane de nyss här ofvan framhållits, skulle kunna icke så litet förringa

förmånen af jordens återvinning, i all synnerhet som det förhanden

varande enskilda intresset icke skulle alldeles hänsynslöst uppoffras utan

af staden hållas skadeslöst.

Med afseende härå och i betraktande framför allt af de utaf vederbörande

åberopade billighetsskäl, hvilkas befogenhet kollegium icke

kan undgå att fullt erkänna, samt då, på sätt ofvan blifvit vidrördt,

det för närvarande måste anses osäkert, i hvad mån en återvinning af

donationsjorden verkligen kan genomdrifvas, och då kollegium dertill

vågar hysa den föreställning att donationsj ordens bortlemnande till fri

omsättning icke för städernas utveckling i allmänhet verkat så ofördelaktigt,

att förhållandet härutinnan borde ensamt för sig påkalla jordens

reduktion, anser sig kollegium hafva tillräckliga skäl att förorda nådigt

tillmötesgående af den från vederbörandes sida så godt som enhälligt

uttalade önskan, att möjlighet måtte städerna beredas till bekräftelse,

i den mån sådan må vara erforderlig, å redan gjorda upplåtelser af

donationsjord, så att de måtte blifva för framtiden fullt betryggande.

Det har blifvit ifrågasatt, huruvida för ändamålets vinnande skulle

oundgängligen erfordras, att bekräftelsen måste afse meddelande af

eganderätt till jorden, eller om icke det kunde vara tillräckligt att

vederbörande tillförsäkrades ständig besittningsrätt, så anordnad, att

lagfart å och inteckning i jorden finge sökas och erhållas. Syftet med

den senare anordningen skulle då vara att på samma gång genom särskilda

förbehåll bereda utväg för städerna såväl att utan oskälig kostnad

kunna komma i besittning af hvad utaf donationsjorden framdeles blefve

för deras allmänna behof erforderligt som ock att kunna förhindra

jordens tillgodogörande på ett för deras egen utveckling menligt sätt

— förbehåll, som vore oförenliga med nu gällande lag angående öfverlåtelse

af jord med eganderätt. Häremot erbjuder sig emellertid den

väsentliga invändning, att gällande lagstiftning å andra sidan icke medgifver

lagfart å eller inteckning i egendom å ofri grund i vidare mån

än beträffande byggnad å ofri tomt i stad i förening med sådan rätt

till tomten, att den ej må af egaren återtagas så länge tomtören erläggas

eller utan att lösen för byggnaderna gifves, förutsättningar,

som icke kunna vara för handen i fråga om de måhända största delarne

af donationsjorden, hvilka användas såsom jordbrukslägenheter och äro

obebygda. En anordning i berörda syfte skulle alltså för donations

-

101

jorden förutsätta en från den vanliga civila rättsgrundsatsen om eganderätt

såsom nödvändigt vilkor för lagfart å och inteckning i jorden afvikande

undantagslagstiftning, hvilken äfven i det hänseende komme

att strida mot gällande allmän civillag, att derigenom skulle tillskapas

en hel klass af nya ständiga besittningsrätter, ett i princip redan utdömdt

institut. Men äfven om betänkligheter af sådan art ej mötte,

skulle i allt fall en ständig nyttjanderätt, hvilken, så framt syftet med

ifrågakomna anordning skulle uppnås, måste vara underkastad inskränkning

såväl genom förbud mot styckning och bebyggande af jorden,

såvidt den läge utom stadsplan, som ock genom möjligheten för staden

att återtaga jorden för ett mindre lösningspris än densamma i en egares

hand kunnat betinga, uppenbarligen icke kunna förläna samma värde

och trygghet som eganderätt, hvartill kommer att, af enahanda anledning,

inteckning i sådan jord stadie anses komma att erbjuda relativt

ringare säkerhet, hvarigenom ock förmånen att kunna inteckna jorden

blefve för innehafvaren i samma mån mindre värdefull. Verkliga förhållandet

lärer redan nu vara, att kreditgifvare hysa obenägenhet mot

belåning af realhypotek i egendomar å ofri grund. Under sådana förhållanden

skulle den nu afsedda anordningen komma att försätta de

nuvarande jordinnehafvarne, hvilka faktiskt varit i åtnjutande af alla

med eganderätt förenade förmåner, i en så väsentligen sämre ställning

att dermed icke skäligen kunde anses uppnådd den stadga och trygghet

i redan förvärfvad enskild rätt, som det nådiga brefvet i denna

del synes hafva afsett att bereda. För sådant ändamål är efter kollega

föreställning nödvändigt att fullt erkänna eganderättsförhållandet såsom

sådant, och kollega uppfattning härutinnan delas, på mycket få undantag

när, af samtliga stadsmyndigheter och länsstyrelser, som härom sig yttrat.

I fråga om de vilkor och förbehåll, som borde fästas vid befogenheten

för städerna att bekräfta enskildes besittning till donationsjord,

vill kollegium till en början erinra, hurusom enligt kollega föreställning

den reglering af nu förhandenvarande oegentligheter, som medelst

eu sådan befogenhet afsetts skola vinnas, icke lärer kunna anordnas

på ett sätt, som öfver hufvud innebure något tvång för städerna att

efterlåta sitt anspråk på jorden eller att på lindrigare vilkor, än de

sjelfva kunde önska, afstå från samma anspråk. En fakultativ reglering

skulle visserligen för olika städer kunna med hänsyn till omfattning

och vilkor utfalla ganska ojcmnt; men någon enhet i detta afseende

kan icke rimligen fordras, i betraktande af de skiljaktiga förhållanden,

102

som råda inom olika städer. Med afseende på förhållandet emellan

olika jo ^innehafvare inom en och samma stad lärer deremot böra

sörjas för att icke förmånen af bekräftelse medgifves den ene men

under samma omständigheter vägras eller endast på hårdare vilkor

förunnas den andre jordinnehafvaren; och med denna anordning, som

kollegium tänkt sig såsom den lämpligaste för afvecklingen i ifrågavarande

hänseende, nämligen att det skulle åligga hvarje stad för sig

att till Eders Kongl. Maj:t inkomma med regleringsförslag, upptagande

närmare vilkor och bestämmelser för bekräftelserättens utöfning, torde

ett missförhållande sådant som det nyssnämnda, kunna förebyggas derigenom

att fastställelse vägrades å sådana förslag, som pröfvades hvila

på orättvis grund. Någon allmän bestämmelse i syfte att härutinnan

åstadkomma likformighet torde derför icke vara behöflig.

Återstår då frågan, huruvida icke bekräftelserätten borde inskränkas

genom sådana vilkor och förbehåll, som afsåge att förhindra städerna

från ett alltför frikostigt begagnande åf nämnda befogenhet, så

att de icke derigenom afliände sig mera än skäligt och billigt vore, och

huruvida några allmänna bestämmelser i detta syfte må vara lämpliga

eller möjliga. Till underlag för en sådan undersökning tillåter sig kollegium

begagna vederbörandes egna yttranden.

Det synes vara en allmänt fasthållen fordran, att bekräftelse å enskildt

innehaf af donationsjord icke bör komma i fråga under annan

förutsättning än att den enskilde genom ett, frånsedt jordens donationsegenskap,

lagligt fång åtkommit jorden och derå antingen för sig sjelf

eller sina fångesmän kan visa fasta eller lagfart, hvadan således alla

anspråk skulle afvisas, der jordinnehafvet härrörde af obehörig inkräktning

eller eljest saknade det erkännande af eganderättsinnebörd, som läge

i meddelandet af fastebref eller lagfartsbevis. Deremot synes icke oeftergifligen

påfordras att en verklig upplåtelse från början skall kunna styrkas.

Uti denna uppfattning får kollegium för sin del instämma. Ordalagen

i det ifrågavarande nådiga brefvet kunna visserligen gifva anledning

till den föreställning, att bekräftelsen endast finge afse en från

stadens sida formligen gjord upplåtelse, men i betraktande af det så

ofta återkommande förhållandet, att all kännedom saknas om besittningens

första uppkomst, och att således någon första upplåtelse icke kan

ådagaläggas, torde, då presumtionen för en sådan kan vara lika berättigad

som motsatsen, saknaden af bevislig upplåtelse icke skäligen

böra i och för sig utesluta förmånen af bekräftelse. Lämpligast vore,

enligt kollega åsigt, ett stadgande af innehåll, att endast sådan besittning,

som, med bortseende från jordens donationsegenskap, uppfylde de

103

i gällande allmän lag stadgade betingelser för grundläggande af tjugoårig

häfd — sålunda laga fång i god tro och vunnen lagfart — finge

blifva föremål för här ifrågasatta bekräftelse, ett stadgande, som tillika

synes vara af natur att kunna inrymmas i allmän författning, så framt en

sådan öfver hufvud taget skulle finnas i den föreliggande frågan lämplig.

Men det har ock förmenats, att städerna för behörigt tillvaratagande

af det allmänna stadskommunala intresset borde förhindras att

meddela bekräftelse å innehafvet af sådana områden, som antingen vore

eller blefve för städernas egna ändamål behöfliga eller hvilkas frigifvande

eljest skulle bereda städerna svårigheter med hänsyn till deras

framtida utveckling. I sådant afseende framställas flerehanda förslag,

åsyftande hufvudsakligen att från bekräftelsen skulle undantagas endera

eller båda af följande områdeskategorier, nämligen:

a) hela den utom stadsplanen belägna donationsjorden; och

b) sådana delar af i stadsplan intagna donationsegor, som till gator,

torg och andra allmänna platser eller eljest för stadsplanens genomförande

erfordras.

Donationsjorden utom stadsplanerna kunde nämligen, heter det,

blifva för städerna i framtiden behöflig i en omfattning, som nu icke

kunde på förhand beräknas, och dessutom vore denna jord, der den

kommit i enskild värjo, icke använd i öfverensstämmelse med donationsändamålet.

Städerna borde derför söka genom öfverenskommelse

eller rättegång återbringa denna jord under sin egen disposition eller

ock endast under form af nyttjanderätt medgifva fortbeståndet af det

enskilda innehafvet.

Beträffande åter den donationsjord, som inginge i stadsplan, vore

det angeläget för städerna att kunna utan afsevärd uppoffring komma i

besittning af hvad derutaf erfordrades till planens genomförande, nämligen

till gator, torg och andra allmänna ändamål. Sådana delar af de

enskildes egolotter borde följaktligen icke ingå i bekräftelsen — hvilken

alltså endast skidle afse i plan utlagda byggnadstomter eller delar af

sådana — utan till städerna afträdas, antingen utan ersättning, enär

nämligen innehafvet i öfrigt genom den med planen åsyftade reglering

borde anses vinna ett väsentligen högre värde än förut, eller ock af

städerna lösas vare sig efter ett visst på förhand faststäldt pris per

enhet af ytmått, i hvilket afseende föreslagits exempelvis för Sundsvall

högst 3,000 kronor per tunnland, motsvarande ungefär 6,000 kronor per

hektar, och för Vimmerby högst 800 kronor per hektar, eller efter

gällande taxeringsvärde, eller ock efter belopp, som borde bestämmas

af eu skiljemannanämnd.

104

Ett och annat regleringsförslag är med hänsyn till frågan om bekräftelsens

omfattning särskildt egendomligt. Ett sådant afser t. ex.,

att jemväl de områden inom gammal stadsplan, som kunde finnas vara

för stadens egna byggnadsföretag eller eljest för något dess allmänna

ändamål erforderliga, borde från bekräftelsen undantagas och af staden

inlösas; ett annat, att bekräftelsen, hvad anginge jorden utom stadsplan,

borde omfatta endast de områden, som vore bebygda; ett tredje, att

undantag från bekräftelsen borde göras beträffande skogsmark, samt ett

fjerde, att både skog eller till skogsbörd tjenlig mark samt vattenfall

borde härvid afskiljas.

Emellertid äro de vederbörande, som ansett bekräftelsen å enskildes

innehaf böra inskränkas till viss del af donatiousjorden, icke många.

Ett vida öfvervägande flertal förordar jordens digifvande utan hänsyn

till dess belägenhet eller beskaffenhet. För egen del får kollegium så

till vida häri instämma som kollegium — utgående från den förutsättning

att det i hvarje fall måste blifva beroende på de särskilda städernas

eget bestämmande, i hvad mån de vilja medgifva den här ifrågastälda

regleringen — anser dem böra beredas möjlighet att der de så önska

låta bekräftelsen omfatta hela den i enskild värjo komna donatiousjorden.

Om, såsom flere regleringsförslag efter hvad nyss är nämndt åsyfta,

från bekräftelserätten ovilkorligen skulle undantagas jorden utom stadsplan,

så och i betraktande af, dels att, på sätt i utredningen omförmälts,

endast eu mycket ringa del af donationsjorden är belägen inom

stadsplan och dels att de redan skedda upplåtelserna af tomter derinom

såsom i sig sjelfva behöriga icke borde tarfva någon vidare bekräftelse,

blefve det uppenbarligen icke mycket bevändt med förmånen af den

friare befogenhet som nu afses, utan komme då frågan om ett tillfredsställande

ordnande af hithörande förhållanden att till sin hufvudsakligaste

del qvarstå olöst. De lämplighets- och billighetshänsyn, som öfver

hufvud taget kunna tala för önskvärdheten att lemna det bestående enskilda

eganderättsförhållandet oantastad^ synas för öfrigt gälla hufvudsakligen

lika mycket för jorden utom som inom stadsplan, hvarförutom

det knappast vore med rättvisa och billighet förenligt om t. ex. å ena

sidan de, Indika genom stadsplanens utvidgning händelsevis fått sina

egolotter förlagda derinom, skulle ensamt på grund häraf och sålunda

utan egen förskyllan komma i åtnjutande af förmånen att få sitt innehaf

bekräftadt, medan å andra, sidan de, som fortfarande hade sin jord utanför

det planlagda området, skulle vara utestängda från nämnda förmån, ehuru

de icke mindre än de förre kunde åberopa ordentligt förvärf i god tro.

Hvad åter angår frågan om ett allmänt förbehåll i syfte att vid

105

bekräftelse af enskildes innehaf utaf donationsjord inom stadsplan ovilkorligen

skulle undantagas de för gator eller eljest för allmänna ändamål

erforderliga delar af sådan jord, så och för den händelse ett dylikt

förbehåll skulle förknippas med rätt för den enskilde att bekomma lösen

efter fulla värdet ej blott för hvad han finge afstå utan ock derjemte för

hvad af återstoden utaf hans innehaf kunde blifva för honom onyttigt

eller mindre användbart, komme staden egentligen icke i bättre ställning

än hvaraf den på grund af gällande expropriationsstadganden

redan torde få anses vara i besittning. Fritoges återigen staden helt

eller delvis från en så beskaffad ersättning, skulle, så länge icke det

föreställningssätt trängt igenom, att en ordentlig gatureglering åt

bredvidliggande mark förskaffar så mycket högre värde, att gatujorden

derför fritt borde af de enskilde lemnas, nu afsedda anordning säkerligen

uppfattas såsom innebärande en uppoffring från de enskildes sida

— en uppoffring, hvilken derigenom att den icke drabbade alla jordinnehafvare

utan endast dem, hvilkas egolotter afl stadsplanen berördes,

och icke heller dessa i lika mån, utan högst ojemnt, beroende på den

större eller mindre jordrymd som af hvars och ens lott till gator m. m.

åtginge, kunde frånkännas stöd af rättvisa och billighet.

I betraktande häraf och då enligt kollega föreställning det icke

kan vara alldeles oberättigadt att antaga, det städerna inom en måhända

ej så långt aflägsen framtid skola i afseende å genomförandet af

sina nya stadsplaner blifva understödda af särskild lagstiftning, hvilken,

fotad på en mera allmänt utbredd uppfattning om att den enskilde jordegaren

i eget välförstådt intresse borde med staden på detta område

samverka, åt städerna skulle anvisa möjlighet att vinna ändamålet med

långt mindre uppoffring än hvartill nu gällande bestämmelser i ämnet

föranleda, vill det för kollegium synas som om ett obligatoriskt återtagande

åt städerna af de delar utaf i enskild besittning varande donationsjord,

hvilka erfordras för nämnda ändamål, icke skulle vara så

lämpligt och angeläget, att det förty borde emot hvad flere af vederbörande

städers målsmän sjelfve uttalat, såsom allmänt vilkor vid den

här ifrågasatta befogenheten uppställas.

En annan fråga är, huruvida städerna böra tillförbindas att vid uppgifvande

af sitt anspråk på återbördande af den i enskild värjo komna

donationsjorden betinga sig vederlag eller icke och, i förra fallet, under

hvilken form sådant vederlag lämpligen bör uttagas. Härom hafva från

städernas egen sida uttalats ganska olika meningar. Från somliga håll

14

106

har man, påverkad af hufvudsakligen samma slags hänsyn, som bjudit

tillstyrkande af en allmän bekräftelse å det enskilda besittningsförhållandet,

ansett städerna icke böra fordra någon som helst särskild vedergällning

för afstående af sitt anspråk på jorden: sådant vederlag vore

obilligt emot de nuvarande jordinnehafvarne, bvilka förvärfvat jorden

efter dess fulla värde och efter samma grund fått utgöra skattebidrag

till fyllande af städernas allmänna behof; jorden vore redan nu så bårdt

betungad med pålagor, att den icke förmådde bära några ytterligare

bördor; ersättningsanspråk från stadens sida skulle förhindra eller försvåra

uppgörelsen o. s. v. Andra åter finna vederlag berättigadt endast

så till vida som man förmenar sig kunna antaga, att städerna sjelfva

vid jordens afhändande icke erhållit någon valuta eller ock icke haft

någon direkt skälig inkomst af jorden under den tid densamma varit i

enskild besittning; men som förhållandena i dessa hänseenden anses

ställa sig olika för olika städer och jemväl olika för olika delar af donation^

orden, hafva de vederbörande, som betraktat frågan ur nämnda

synpunkt, hvar för sin stad kommit till olika resultat. En tredje och

som det vill synas mera allmänt företrädd åsigt antager, att städerna

icke böra eftergifva sin rätt till jorden utan någon godtgörelse, dervid

och i den mån skäl härför anföras det heter, att å ena sidan den enskilde,

som får sitt innehaf fullt betryggadt, derigenom vinner en så

stor förmån att han i gengäld derför billigtvis bör underkasta sig någon

uppoffring, och å andra sidan, att, då donationsjorden gifvits för att

gagna stadssamhället i gemen, staden måste vara betänkt på att genom

uttagande af ersättning för jorden bereda äfven andra af sina invånare

än donationsjordsinnehafvarne någon förmån af donationen.

Ännu flera meningar framträda vid spörsmålet om vederlagets storlek

och beskaffenhet. Anspråken härutinnan afse, under mycken olikhet för

olika städer, ettdera eller flere af nedannämnda förbehåll angående

a) löseskilling, om hvars belopp och beräkning flerehanda olika

förslag framställas;

b) årlig afgäld (tomt- eller jordskatt), hvilken vederlagsform af

flertalet anses lämpligare än löseskilling och fördenskull tillstyrkes

framför denna, ehuru förslag icke saknas, som förorda antingen löseskilling

och årlig afgäld jemte hvarandra eller det .ena alternativet mot

det andra; varande i afseende å afgäldens beräkning föreslagna en mängd

skiljaktiga bestämmelser;

c) rättighet för staden att af jorden återlösa hvad för stadens allmänna

ändamål framdeles kan erfordras, i sammanhang hvarmed understundom

föreslås bestämmelser om hembudsskyldighet för den enskilde

107

när jorden annorledes än genom arf eller giftorätt öfvergår till annan

egare samt, å andra sidan, i något förslag, om förpligtelse för staden

att, der för dess ändamål erfordrades att blott en del af jord eller lägenhet

afstodes och återstoden blefve för innehafvaren onyttig eller

mindre användbar, lösa jorden eller lägenheten i dess helhet; hvarjemte,

enligt ett annat förslag, lösningsrätten endast skulle ifrågakomma

med afseende å tomter, hvars åbyggnader afbrunnit och hvilka vore

underkastade ny reglering;

d) skyldighet för den enskilde att inom viss tid bebygga tomt;

e) förbud att utan särskilt medgifvande bebygga jord utom stadsplanen,

ett förbehåll, hvarpå i hithörande förslag lägges synnerlig vigt

och hvarom i förslaget för Sundsvall — hvilket synes härutinnan mest

belysande — hufvudsakligen anförts, att i stadens närhet uppstått många

oregelbundna byggnadskomplex, medförande för samhället olägenheter af

mångahanda slag, sanitära vådor, fara för eld, svårigheter för belysning,

bevakning, reglering m. m.; hvarjemte den egentliga staden, som ännu

stode till mera än hälften obebygd, fördröjdes i sin utveckling, då en

fjerdedel af befolkningen vore bofast på stadens utmark; att, med anledning

häraf borde stadgas, att jorden utom reglerade stadsplanen ej

finge bebyggas utan dertill af stadsfullmäktige för hvarje gång lemnadt

medgifvande vid risk att påbörjad eller uppförd byggnad kunde rifvas

omedelbart efter af domstol eller öfverexekutor utfärdadt vräkningsutslag;

samt att denna bestämmelse vore ett oeftergifligt vilkor för att donationsjorden

icke skulle blifva anledning till obotlig skada för stadens

sunda utveckling;

f) förbud mot eller begränsning af den utom stadsplanen belägna

donationsjordens styckning; och

g) jordens hemfallande under vissa förutsättningar till staden såsom

danaarf.

För kollegium vill det synas som om en bestämmelse i syfte att

städerna icke utan vederlag finge afhända sig sin rätt till jorden icke

borde göras så allmän och ovilkorlig, att icke undantag härifrån skulle

i särskilda fall få ega rum. Det måste väl ur allmän principiel synpunkt

vara riktigt och vigtigt att fasthålla, det omsorgen om den enskildes

rätt icke får uttränga tanken på stadens egen fördel, och städerna

i allmänhet torde icke underlåta att vid den här ifrågastälda

regleringen söka tillvarataga sitt intresse i berörda hänseende. Men

förhållandena på detta område äro i sjelfva verket af så mångskiftande

beskaffenhet, känslan af städernas egen medansvarighet för den rådande

oegentligheten flerestädes så starkt framträdande, det sätt hvarpå aba

-

108

lienationen i sina följder återverkat på stadssamhällenas utveckling ingalunda

så ofördelaktigt att icke den största hänsyn synes böra tagas

äfven till den mening, som, hvad angår eu eller annan stad, förordat

ett fullständigt eftergifvande af dess anspråk. Och utom det att krafvet

på vederlag för jordens mistning, bedömdt efter billighetsgrunder,

icke blott icke öfverallt kan framstå med samma grad af behörighet

utan till och med understundom måste rent underkännas, gifvas ej så

få fall, då äfven från rättslig synpunkt tanken på dylikt vederlag synes

böra vara utesluten, nämligen då städerna afhändt sig donationsjord

genom formlig försäljning och såmedelst få anses hafva redan en gång

för jorden förskaffat sig full valuta.

Möjligheterna till utkräfvande af ett verkligen effektivt vederlag

torde dessutom vara väsentligen mindre än vederbörande sjelfve synas

hafva förestält sig. Den pekuniära godtgörelse i form af löseskilling,

städerna i sådant afseende skulle kunna betinga sig och hvars storlek

väl otvifvelaktigt måste lemnas beroende på inom olika städer rådande

vidt skiljaktiga förhållanden, kunde i många fall knappast blifva afsevärd

— åtminstone så framt icke tyngre bördor skulle påläggas den

enskilde än som vore förenligt med önskan om förhållandenas ordnande

utan svårare rubbning i den enskildes ekonomi. — I öfrigt synas de

föreslagna vederlagsformerna delvis olämpliga eller för staden foga betryggande,

delvis åter af beskaffenhet att icke lagligen kunna stå tillsammans

med jordens bortlåtande under eganderätt. Hvad nämligen

först angår det af flertalet städer förordade åsättandet af årlig afgäld

å den frigifna jorden vore det enligt kollegii åsigt, som härutinnan

delas af flera stadsmyndigheter och länsstyrelser, föga på sin plats att

i en tid, som sträfvar att frigöra sig från alla grundskatter, tillskapa

ett nytt afgäldsinstitut, hvarförutom det lärer kunna ifrågasättas, huruvida

staden lagligen kunde ega förmånsrätt till utbekommande af sådan

afgäld utan inteckning, hvilken åter icke kunde erhållas under annan

förutsättning än att afgälden vore för all framtid bestämd till fixt belopp

och sålunda ej, på sätt dock allmännast föreslagits, skulle vexla

efter taxeringsvärdet eller annan grund, hvartill slutligen kommer, att

äfven en inteckningssäkerhet måste blifva tvifvelaktig i samma män

nämligen som jorden redan förut vore med inteckningar besvärad. —

Förbehåll om stadens lösningsrätt till den del af jorden, som framdeles

skulle erfordras till stadens allmänna ändamål, lärer icke emot stadgandet

i 1 kap. 2 § jordabalken, sådant detta lagrum lyder enligt nådiga

förordningen den 1 maj 1810, kunna med laga verkan uppställas; och

i allt fall blefve förmånen af en dylik lösningsrätt, så framt den skulle

109

förbindas med skyldighet för staden att godtgöra den enskilde fulla

värdet af hvad som afstodes, icke synnerligen afsevärd i jemförelse med

den expropriationsrätt, städerna i och för genomförande af sina nya

stadsplaner antingen redan ega eller lära kunna åt sig utverka. — Vidkommande

den från någon stad föreslagna bestämmelsen om skyldighet

för den enskilde att inom viss tid bebygga tomt inom stadsplan, så,

äfven om ett sådant förbehåll kunde genom inteckning tryggas, må väl

stadens dermed åsyftade intresse, åtminstone i allmänhet, kunna anses

lika säkert vinnas, om den enskilda företagsamheten lemnades att verka

utan sådant tvång. — Huru åter det för Sundsvall och några andra

städer såsom oeftergifligt påyrkade förbehåll om förbud mot den utom

stadsplanen belägna donationsjordens bebyggande utan särskildt medgifvande

skulle kunna i form af vilkor vid en eganderättsöfverlåtelse

undfå varaktig verkan, förefaller svårt att inse, likasom det synes kollegium

tvifvelaktigt, huruvida, på sätt någon länsstyrelse förestält sig,

den enskilda eganderätten skulle kunna genom ändring i gällande byggnadsstadga

för rikets städer på detta sätt inskränkas. — Icke heller ett

förbud mot jordens obegränsade styckning lärer vara af beskaffenhet

att deråt lagligen kunde förskaffas bindande verkan. — Och ett förbehåll

om jordens återvinning under form af danaarf synes äfven det

strida mot härutinnan nu gällande bestämmelser. — I allmänhet skulle

alltså, enligt kollegii åsigt, nu påyrkade vilkor, för att kunna göras

fullt verksamma och möjliga, hvart för sig förutsätta ändring i allmän

lag eller författning; men frågan om en sådan undantagslagstiftning för

donationsjorden anser sig kollegium hafva så mycket mindre anledning

upptaga, som här vidrörda önskemål långt ifrån gälla städerna i gemen,

utan hvart för sig endast vissa enstaka städer.

Under sådana förhållanden vill det för kollegium synas, som om

vid här ifrågastälda befogenhet till bekräftelse å enskildes eganderätt

till donationsjord icke borde fästas något allmänt och ©vilkorligt förbehåll

i syfte att tillförbinda städerna att utkräfva vederlag för jordens

afstående. Hvad angår formen för ett dylikt vederlag, i de fall då

sådant skulle uttagas, hvilket i första hand borde ankomma på ompröfning

af hvarje stad för sig, framgår visserligen af det nyss anförda,

att kollegium för sin del obetingadt föredrager utfordrande af löseskilling

såsom den af härutinnan föreslagna olika vederlagsformer öfver

hufvud enda lämpliga eller möjliga; men då löseskillingens belopp samt

sättet för dess bestämmande och betalning uppenbarligen måste afpassas

efter olika förhållanden i olika städer, och då dessutom andra utvägar

än de nyss angifna för tillgodoseende af stadens intresse vid en upp

-

no

görelee kunna i särskilda fall yppas, vore det säkerligen icke lämpligt

att härutinnan meddela några allmänna bestämmelser, hvilka endast

skulle binda vederbörandes händer och kanske förhindra eller försvåra

en uppgörelse, utan torde alltså vederlagsvilkoren böra komma i betraktande

vid särskild pröfning för hvarje stad antingen i ett sammanhang

beträffande alla derinom varande enskilda donationsjordsinnehaf eller

måhända i fråga om hvarje sådant särskildt för sig.

Icke heller frågan om disposition af inflytande vederlagsmedel torde

lämpligen böra göras till föremål för något allmänt stadgande. Visserligen

synes en föreskrift derom, att sådana medel borde särskildt förvaltas

och redovisas samt endast räntan deraf få för städernas behof

anlitas, kunna vara i allmänhet helsosam och med donationsändamålet

öfverensstämmande, men då medlens användning äfven på annat sätt

skulle i särskilda fall kunna gagna berörda ändamål, i hvilket afseende

t. ex. för vissa städer föreslagits, att medlen skulle få tagas i anspråk

för inköp af annan jord, till kommunala nybyggnader, regleringsplaners

genomförande och dylika särskildt angelägna extra behof, vore väl tjenligast

att härutinnan för hvarje stad meddelades bestämmelser lämpade

efter dess särskilda anspråk och förhållanden.

Men om sålunda vilkoren för befogenhet till bekräftelse å enskildes

innehaf utaf donationsjord icke kunna blifva lika för alla städer och

således icke kunna göras till föremål för allmänna författningsbestämmelser,

lärer det å andra sidan icke böra öfverlåtas åt städerna sjelfva att dem

på egen hand afgöra. Med en sådan frihet skulle nämligen uppoffras

hvarje garanti för vinnande af någorlunda enhet och likformighet i den här

åsyftade regleringen likasom mot ett obehörigt eftergifvande af stadens

rätt, och ett sådant förfarande vore jemväl otvifvelaktigt i strid med

den grundsats, som fått sitt uttryck i stadgandet uti 74 § af gällande

förordning om kommunalstyrelse i stad. Då förutsättningarna för tilllämpning

af detta stadgande på sätt och vis kunna anses vara äfven

här för handen, föreställer sig kollegium, att ett likDande förfarande

med det der anbefalda borde äfven här föreskrifvas, ehuru det visserligen

här torde kunna ganska mycket förenklas.

Lämpligast borde, enligt kollegii åsigt, vid här ifrågavarande reglering

så tillgå, att, sedan i allmän författning principielt medgifvande

in

lemnats städerna att bekräfta enskildes eganderätt till donationsjord, det

skulle åligga hvarje stad för sig att till Eders Kongl. Maj:t inkomma

med underdånigt förslag till alla de vilkor och förbehåll med afseende

å befogenhetens utöfning, om hvilka författningen ej lemnade föreskrift

och hvilka emellertid ansåges böra för den staden blifva gällande, hvarefter

och sedan grunderna för regleringen sålunda blifvit. af Eders Kongl.

Maj:t beträffande hvarje stad för sig i nåder faststälda, tillämpningen

deraf skulle ankomma på beslut af vederbörande stadsfullmäktige eller

allmän rådstuga, vare sig sådant beslut meddelades generelt för alla

donationslägenheterna eller särskildt för en hvar af dem, i hvarje fall

med rätt för den med beslutet missnöjde att deremot i vanlig ordning

fullfölja talan. Det vore väl nämligen icke nödigt, att underställningsförfarandet

skulle så anordnas, att särskildt aftal om uppgörelse med

hvarje enskild donationsjordsinnehafvare skulle först träffas och stadsfullmäktiges

eller allmänna rådstugans beslut om godkännande af sådant

aftal derefter hemställas till nådigt skärskådande. En sådan anordning

vore åtminstone i det hänseende mindre lämplig, att derigenom Eders

Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet skulle behöfva tagas i anspråk

för en massa ärenden, af hvilka många sinsemellan vore af alldeles lika

beskaffenhet.

Huru i öfrigt sjelfva bekräftelseakten skulle formbindas — genom

särskild öfverlåtelsehandling, utfärdad efter fullgörandet af stipulerade

vederlagsvilkor, der sådana förekommit, eller genom anteckning i vederbörande

rådstufvurätts lagfartsprotokoll och fastighetsbok m. m., hvarom

åtskilliga förslag framstälts — kunde visserligen blifva föremål för en

allmän reglementarisk föreskrift, men lära bestämmelserna härom, hvilka

i alla fall torde få anses vara af underordnad vigt, lika gerna kunna

meddelas i sammanhang med pröfningen af hvart och ett särskildt regleringsförslag.

Huru emellertid regleringsförfarandet än anordnas, lärer vara tydligt

att vederbörande enskilde å sin sida icke kunna tvingas till en uppgörelse,

hvarför, om någon förmenar sig innehafva donationsjord med

sådan rätt att han icke vore skyldig ingå på föreslagna uppgörelsevilkor

i ty att dessa ålade honom någon särskild uppoffring, vederbörande hade

att vid domstol derom tvista. Särskildt den förutsättning för regleringens

tillämpning, att jorden i sjelfva verket hade donationsegenskap,

torde, då utredning härom ofta kan vara förbunden med särdeles stora

svårigheter, icke sällan blifva föremål för bestridande. Af sådan anledning

och för att förekomma en långvarig och kostsam rättsprocedur

112

för vinnande af klarhet härutinnan samt då det tillika vore angeläget

att så fort som möjligt bringa förhållandena på redig fot, har från några

håll föreslagits, att förmånen af bekräftelsen skulle tillgodokomma endast

den, som inom viss lämplig tid dertill anmälde sig och erkände jordens

donationsegenskap. Någon allmän föreskrift i detta syfte lärer dock

icke behöfva uppställas, då nämligen vederbörande enskilde, äfven der

endast ringa anledning till misstanke om innehafvets obehörighet skäligen

kan vara för handen, otvifvelaktigt icke skulle underlåta att söka

åt sin besittning vinna full trygghet och för sådant ändamål jemväl

vidkännas all den uppoffring, som vore rimlig eller billig.

I detta sammanhang torde lämpligen böra beröras spörsmålet, huruvida

med hänsyn till bestämmelserna i nådiga förordningen om tjuguårig

häfd den 22 april 1881 en reglering i här afsedda syfte, så framt

nämligen städernas intresse dervid skulle genom särskilda vilkor tillvaratagas,

skulle behöfva inom den närmaste framtiden genomföras.

Härom torde emellertid endast behöfva erinras, att, äfven om berörda

nådiga förordning skulle vara å kronodonationsjordarne tillämplig, något

hvarom meningarna lära vara delade, den utväg alltid torde stå städerna

öppen att genom stämning å de enskilde donationsjordsinnehafvarne få

preskriptionstiden afbruten och derigenom bereda sig rådrum att genomföra

regleringen i den mån sådan icke förut medhunnits. Hänsyn till

nämnda bestämmelser skulle alltså enligt kollegii föreställning icke behöfva

påkalla ett skyndsammare afgörande af den här föreliggande frågan.

Nu återstår att behandla frågan om befogenhet för städerna att föryttra

sådan jord, som finnes i deras egen besittning.

Såsom redan i inledningen är omnämndt synes denna fråga icke

för vederbörande sjelfve ega samma grad af intresse, som den om möjlighet

till bekräftelse å enskild eganderätt till redan afhänd donationsjord.

I ett afseende förspörjes dock en allmän önskan om ändring i

nu gällande bestämmelser på detta område, den nämligen, att städerna

måtte utrustas med rättighet att fritt förfoga öfver sådana delar af

donationsjorden, hvilka falla inom behörigen faststälda stadsplaner och

deri ingå såsom byggnadstomter eller delar af sådana.

För egen del kan kollegium icke finna någon betänklighet emot

att förorda tillmötesgående af denna önskan. Redan i det föregående

har kollegium sökt framhålla, hurusom upplåtande under eganderätt åt

enskilde af tomter inom stadsplan icke kan vara mot donationsändamålet

stridande, och att detta ändamål, så vidt det afser städernas be

-

113

byggande på fullt lämpligt och tidsenligt sätt, icke kan verksammare

vinnas än genom tomternas utlemnande till fri omsättning. Ett allmänt

stadgande i nu afsedda syftet torde för öfrigt kunna sägas endast vara

en utveckling af hvad för rätt många städer redan blifvit genom särskilda

nådiga beslut medgifvet.

Att den nu åsyftade befogenheten äfven skulle innefatta rättighet

till medgifvande af friköp utaf nuvarande ofria tomter, torde ej behöfva

särskildt framhållas.

Befogenheten torde ej heller böra inskränkas endast till föryttring

af hela tomter utan äfven afse tomtdelar, då nämligen städerna genom

försäljning eller utbyte af sådana vid lämpliga tillfällen skulle kunna

bereda sig lättnader för tomt- och gaturegleringars genomförande, hvartill

kommer, att sådana olägenheter derigenom kunde afhjelpas, som nu

understundom äro för handen derigenom, att tomter kunna bestå åt

dels fri och dels ofri grund.

Då vid en sådan föryttring som den nu om förmälda städerna i

eget välförstådt intresse väl icke skulle underlåta att betinga sig så förmånliga

vilkor som möjligt, torde några särskilda förbehåll och vilkor

till tryggande af detta ändamål icke heller behöfva uppställas. För att

emellertid till det yttersta tillgodose donationsändamålet torde måhända

med afseende å dispositionen af inflytande försäljningsmedel böra meddelas

föreskrifter i syfte att medlen begagnades på ett sådant sätt, att

förmånen deraf komme städerna på möjligast varaktiga sätt till godo,

hvarför och då emellertid förhållandena inom olika städer kunna påkalla

olika sådana stadganden det lämpligen torde böra ankomma på

nådig pröfning för hvarje stad, efter derom afgifvet förslag, huruledes

berörda medel skulle disponeras.

Någon allmän befogenhet för städerna till föryttring af utom stadsplan

belägen donationsjord synes deremot icke kunna med skäl tillstyrkas.

Donationsändamålet i fråga om denna jord torde nämligen få

anses påfordra, att densamma bibehålies såsom en god och säker inkomstkälla

för vederbörande stadskommuner och icke förvandlas till ett

rörligt penningekapital, hvilket, äfven om fullt betryggande garantier

mot dess förskingring uppstäldes, dock icke i längden kunde gifva

samma afkastning som sjelfva jorden med dess efter hand stigande

värde. En allmän fri försäljningsrätt, utöfvad utan nödig måtta och

urskiljning, skulle derjemte kunna gifva upphof till allvarsamma olägenheter

för städerna, särskildt af den art, som för åtskilliga af dem redan

uppgifvits vara för handen, nämligen att utanför sjelfva stadsplanerna,

till följd af jordens planlösa styckning och bebyggande, uppvuxit forte

-

114

städer, Indika obesvärade af ordnings-, byggnads-, kelsovårds- och brandstadgar,

utgjorde en ständig fara för de egentliga städerna och hämmade

dessas utveckling. Härtill kommer den omständighet, att på förhand

icke kan beräknas, i hvad mån donationsjorden utom stadsplan kan blifva

behöflig för stadens egna ändamål och såsom sådan icke bör afhändas.

Emellertid torde fall kunna förekomma, då en försäljning af ett

donationsjordsområde äfven utom stadsplan får anses vara det tjenligaste

sättet för jordens tillgodogörande, såsom för sådana industriella eller

andra inrättningar och företag eller eljest för ändamål af sådan art,

som pröfvas lända hela stadskommunen till gagn, likasom ock då tillfälle

eljest yppas att på för staden särskildt förmånliga vilkor kunna

afyttra något visst dylikt område, och för sådana fall må det kunna

anses angeläget, att möjlighet till en dylik föryttring icke saknas, men

då pröfningen, när sådana förutsättningar skola anses vara för handen,

icke lämpligen torde böra öfverlåtas åt de stadskommunala myndigheterna

sjelfva, vore det enligt kollega föreställning tjenligast om, i

öfverensstämmelse med hittills iakttagna ordning, giltigheten af stadsfullmäktiges

eller allmän rådstugas beslut om afhändande af donationsjord

utom stadsplan i hvarje fall gjordes beroende af Eders Kongl.

Maj:ts nådiga pröfning och fastställelse. Någon allmän uttrycklig bestämmelse

härom lärer emellertid icke erfordras.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt., får kollegium i underdånighet

hemställa

att genom allmän författning måtte stadgas, det gällande bestämmelser

i afseende på dispositionen af städernas donationsjordar icke utgöra

hinder för städerna att, under de vilkor och förbehåll, som Eders

Kongl. Maj:t uppå derom skeende framställning särskildt för hvarje

stad täcktes i nåder bestämma, vare sig bekräfta sådant redan förhandenvarande

enskildt innehaf utaf donationsjord, som frånsedt jordens donationsegenskap

uppfyller vilkoren för grundläggande af tjuguårig häfd

enligt nådiga förordningen den 22 april 1881, i den mån dylik bekräftelse

må vara erforderlig, eller med eganderätt föryttra sådan i städernas

egen värjo befintlig jord af omförmälta beskaffenhet, hvilken uti

behörigen faststälda stadsplaner ingår såsom tomter eller delar af sådana.

Hvad slutligen angår Arvika köping, har, på sätt af utredningen

(afd. VII) framgår, den af kronan förlänta jorden äfven här till en del

115

kommit i enskildes värjo. Med afseende å vilkoren för jordens upplåtande

åt enskilde, sådana dessa vilkor blifvit bestämda genom nådiga

reglementet den 29 augusti 1843, hvilket efter kollegii åsigt icke, på

sätt Eders Kongl. Maj:ts befallningshsfvande uti sitt den 18 april 1883

gifna, i utredningen anmärkta utslag synes hafva antagit, blifvit genom

köpingens kommunalstadgar i berörda hänseende upphäfdt, torde tvekan

kunna råda, huruvida det enskilda innehafvet i sjelfva verket må vara,

såsom det antages, förenadt med full eganderätt. Som emellertid den

redan skedda abalienationen, med undantag för något obetydligt område,

här afsett endast tomter inom stadsplan, hvilkas föryttring lika litet här

som i fråga om städerna kan anses hafva motverkat syftet med jordens

förläning, anser sig kollegium äfven här hafva anledning förorda en

reglering i syfte att vederbörande må tillförsäkras full eganderätt till

sina innehafvande tomter, hvilken reglering kommunalmyndigheterna

för egen del påyrkat såsom billig och önskvärd. Med afseende å sättet

för en sådan reglerings genomförande likasom beträffande frågan om

befogenhet för köpiugen att föryttra sådana områden af den förbulta

jorden, hvilka köpingen sjelf ännu innehar, torde i allt hufvudsakligt

kunna tillämpas hvad här ofvan blifvit för städerna anfördt, hvarför

kollegium vidare hemställer,

att hvad i afseende å städerna i allmänhet blifvit af kollegium här

ofvan föreslaget måtte blifva gällande äfven för Arvika köping.

Protokollsutdrag, innefattande undertecknad presidents särskilda

mening, bifogas härjemte.

Stockholm den 30 december 1897.

Underdånigst

HANS FORSSELL.

STEN FORSBERG.

KARL RYDIN.

EDV.

ÅBERGH.

HJ. NEHRMAN.

A. BJÖRKMAN.

C. H.

SCHILDT.

Föredragande.

J.

L. Hedén.

116

Utdrag af Kongl. Maj ds och Rikets Kammar-Collega

Protokoll, hållet i Stockholm den 30 December 1897.

Närvarande:

Herr Presidenten m. m.

Herrar Kammarråden m. m.

Herr Kammarrådet

Herr t. f. Kammarrådet

Adjungerade ledamoten, Notarien Schildt.

Forssell,

Forsberg,

Rydin,

Abergh,

Nehrman,

Björkman,

S. D. På föredragning af Herr Kammarrådet Nehrman beslöts,

såsom registraturet utvisar, underdånigt utlåtande till Kongl. Maj:t. i

fråga om förändrade bestämmelser rörande disposition af den till städerna

och Arvika köping af kronan donerade jord.

Från beslutet var Herr Presidenten Forssell skiljaktig och anförde:

»Hvad först beträffar sjelfva hufvudfrågan, eller huruvida och under

hvilka vilkor åt städer må inrymmas befogenhet att åt enskilde med

full eganderätt upplåta jord som blifvit till stad af kronan donerad,

vill det synas som om svaret skulle kunna utfalla något skiljaktigt alltefter

som man afser donationsjord belägen inom eller utom området

för stadsplan.

Upplåtelse till stad af kronojord har afsett att åt staden i gemen

bereda vissa förmåner, bland andra äfven den att främja stadens bebyggande.

Men byggnadsverksamhetens utveckling beror numera, helt

annorlunda än förr, på samverkan mellan fastighetsinnehafvare och kapitalister,

och det kan alltså för en stads bebyggande, särdeles efter

större eldsvådor eller vid hastig utveckling af näringslifvet, vara af

117

någon vigt, att fastighetsinnehafvarne sättas i tillfälle att för sina byggnadsföretag

använda fastighetskrediten i största möjliga utsträckning,

att få sina lånta kapital intecknade ej blott i de uppförda husen utan

äfven i tomterna. Ur denna synpunkt kan det således möjligen sägas,

att ett af donationsändamålen numera kan främjas genom tomts upplåtande

under eganderätt af enskilde, och att eftergifvandet af kronans

eganderätt eller af de förbehåll som hindra staden att egendomen afyttra,

kunde befordra ett tjenligare tillgodogörande af donationsjorden.

För de särskilda fall, der sådana omständigheter kunna göras gällande,

torde dylika medgifvanden hädanefter såsom hittills kunna lemnas till

donationsjords föryttring.

Men för städernas bebyggande är det af vigt ej blott att hus varda

uppförda, utan att de uppföras så som stadsplan och byggnadsordning

fordra. Upplåtelse till enskilde under eganderätt af sådana städs]’ordsdelar,

å hvilka gator, öppna platser eller allmänna byggnader skola förläggas,

skulle åt de enskilde blott bereda den större makt gentemot

staden som eganderätten förlänar, och således kunna försätta staden i

nödvändighet att framdeles till sig inlösa hvad den en gång föryttrat,

och till en dylik mot donationsändamålet stridande anordning torde

staten icke böra medverka. Ett oeftergifligt vilkor för dylikt medgifvande

från statens sida torde derför böra vara, att upplåtelse under

enskild eganderätt afser endast sådan inom stadsområdet belägen donationsjord

som är enligt faststäld stadsplan afsedd till byggnadstomt.

Helt annorlunda synes svaret böra utfalla i fråga om den donationsjord,

som ligger utom området för stadsplan. Sådan jords upplåtande

åt enskilde under eganderätt är för stadens bebyggande icke främjande,

utan tvärtom menligt och hotande. Från mer än ett stadssamhälle

har vitsordats, att, der dylika egor i närheten af stadsplanens område

kommit i enskild ego, har der snart utvecklats en oordnad byggnadsverksamhet,

som täflat med och hämmat den ordnade byggnadsverksamheten

inom stadsplanen; hus hafva uppförts utan iakttagande af försigtighetsmått

mot eldfara, utan nödigt utrymme för gator, gränder och

tomtplatser, utan aflopp för orenlighet, och dylika förstäder, der byggnadskostnaden

kunnat nedbringas till det minsta mått, och der en fattig

befolkning gerna inrymmes, hota att varda en verklig olägenhet och

fara för sjelfva stadssamhället. När sedermera, för byggnads-, brandoch

sundhetsordningens tillämpning, stadsplanen måste vidgas ut öfver

det redan bebygda området, uppstår för staden nödvändigheten att till

regleringens genomförande tilllösa sig mark som redan blifvit bebygd,

118

och uppoffringarne blifva naturligtvis mera betydande, om marken blifva

till enskilde upplåten under lagligt befästad eganderätt.

Redan ur denna synpunkt måste det vara af vigt att den utom

stadsplanens område belägna donationsjord i allmänhet icke upplåtes åt

enskilde under eganderätt, med hvilken icke torde kunna förenas något

verksamt förbehåll emot jordens styckning och bebyggande.

Den donationsjord som icke faller inom stadsplanens område var

ursprungligen afsedd till jordbruk och skogstillgång för ett borgerskap

som efter tidens lägenhet ej ansågs kunna hemta sin bergning af stadsmannanäring

allena; jorden blef också för sådant ändamål vanligen upplåten

i lotter till nyttjande åt borgerskapets ledamöter, men under förbehåll

af stadens gemensamma rätt. Sedan förhållandena härutinnan

förändrat sig, så att landtmannanäring ej längre kan anses som oundgänglig

binäring för städers invånare, och sedan alla särskilda företrädesrättigheter

för vissa klasser af stadsbefolkningen upphört, återstår

att på annat sätt tillgodogöra dessa jordar till stadens gemensamma

nytta. Det, lär svårligen kunna bevisas och det har ej heller från städernas

sida yrkats, att denna stadens gemensamma tillgång skulle bäst

tillgodogöras genom jordarnes försäljning till enskilde under eganderätt.

Tvärtom har det ganska allmänt erkänts, att städerna genom sådan föryttring

skulle vinna blott en tillfällig kapitalinkomst, som troligen snart

skulle för löpande utgifter förbrukas, men förlora en tillgång som både

är varaktig och för framtiden sannolikt bereder växande årsinkomster.

Icke heller är det ådagalagdt, att för dessa jordars tjenliga tillgodogörande

skulle kräfvas andra nyttjanderättsformer än de som anses

ändamålsenliga för nyttjande af annan jord. Den till skogsbruk och

jordbruk tjenliga marken lär i städernas närhet såsom annorstädes kunna

tillgodogöras vare sig genom indelning till skogsparker under stadens

förvaltning eller genom afsöndring å viss tid eller utarrendering i

ändamålsenligt afpassade lotter till personer, som ega nog kapital och

duglighet för att der drifva lönande näring.

Derest åter någon del af donationsjorden med dess herrligheter,

såsom vattenfall eller skogsfång, funnes särskildt egnad t. ex. för industriel

anläggning, hvaraf staden hade att vänta fördel och utveckling,

och derest sådan anläggning icke kunde komma till stånd utan under

förutsättning att marken blefve under eganderättsvilkor upplåten, då

torde icke möta någon svårighet att med donationens syfte förlika en

dylik upplåtelse, hvartill i hvarje sådant särskildt fall finge sökas vederbörligt

tillstånd, utan att någon allmän förändring af vilkoren för donationsjords

disposition behöfver i fråga sättas.

119

Hvad derefter beträffar den i andra rummet framstälda frågan,

huruvida och under hvilka vilkor åt städerna bör inrymmas befogenhet

att, der donationsjord under ett eller annat uppgifvet fång redan kommit

i enskild besittning, bekräfta den gjorda upplåtelsen så att den må

blifva för framtiden fullt betryggande, bär densamma af de hörda myndigheterna

allmänt ansetts syfta å en upplåtelse under eganderätt och

nästan enstämmigt besvarats derhän, att enskilde som på god tro kommit

i besittning af donationsjord och derå vunnit lagfart, borde erkännas

hafva full eganderätt till samma jord, och att för sådant ändamål alla

de mot dylik bekräftelse stridande förbehåll, hvarunder jorden till städerna

donerats eller som genom allmänna författningar fäststälts, borde

genom allmän lagbestämmelse undanrödjas och der så erfordras kronans

eganderätt till den donerade jorden eftergifvas.

Så vida en dylik lagbestämmelse påkallas i rättssäkerhetens namn

och för att bereda de enskilde jordinnehafvarne tillfälle att någon gång

få sin rättstitel bestämd och tryggad mot framtida klander, torde blott

behöfva erinras derom, att rättssäkerhetens kraf härutinnan lära vara

tillfyllestgörande genom lagen af den 22 April 1881 om tjuguårig häfd,

och att innehafvarne af städers donationsjord icke med skäl kunna göra

anspråk på kraftigare eller vidsträcktare rättsskydd än innehafvare af

annan jord i riket.

Så vida åter med yrkandet afses, att underlätta överenskommelser

mellan städerna och donationsjordarnes innehafvare vare sig före den

tid då lagen om tjuguårig häfd utöfvar rättsverkan eller för sådana

mer eller mindre talrika fäll, der lagens verkan kan varda af mellankommande

klander afbruten eller de i densamma stadgade vilkor för

häfden eljest icke kunna tillräckligt fyllas, så synes svaret bero derå,

från hvilken synpunkt frågan uppfattas och hvilken uppgift till följd

deraf anses vara den för öfverenskommelsen hufvudsakliga.

Betraktas frågan främst ur de enskilde jordinnehafvarnes synpunkt,

med antagande att flere eller färre nuvarande innehafvares samfälda intresse

är liktydigt med stadssamhällets gemensamma intresse, då är det

naturligt nog, att öfverenskommelsens förnämsta uppgift skall anses

vara tryggandet af dessa innehafvares jordbesittning. Då framstår såsom

hufvudsak, att den faktiska besittningen under kortare eller längre tid

oklandrad bestått och i transaktioner mellan enskilde betingat ett derefter

lämpadt värde, och att ett inom innehafvarnes krets rådande föreställningssätt

betraktar stadens anspråk såsom en inkräktares. Då yrkas

i detta s. k. rättsmedvetandes och i billighetens namn, att den uppdagade

bristen i innehafvarnes fång måtte utfyllas genom en åtgärd,

120

hvilken benämnes bekräftelse, ehuru den i sjelfva verket är en öfverflyttning

och förläning af den för innehafvarne bristande eganderätten.

Under sådan förutsättning kommer också underhandlingen om en uppgörelse

att väsentligen afse allenast den godtgörelse som må af jordinnehafvarne

till staden erläggas för erhållandet af sådan bekräftelse,

eller de vilkor som må kunna vid bekräftelsen fästas.

Uppfattas åter frågan främst ur det allmännas synpunkt och med

iakttagande, att stadssamhällets gemensamma nytta hvarken vid tiden

för donationsupplåtelsen eller sedermera kunnat anses sammanfalla med

enskilde jordinnehafvares nytta, då är det lika naturligt, att en sådan

öfverenskommelse skall anses hafva till främsta uppgift att häfda stadens

oförytterliga rätt till den donerade jorden. Då framstår såsom hufvudsak,

att denna jord blifvit mot tydlig lag »ryckt och dragen under särskilda

personer till deras nytta och de öfriga till förfång», och att derom

förda och lagfarna transaktioner varit lagstridiga och jemlikt JordaBalkens

kap. 10 § 1 ogiltiga, såsom gällande kronans eller stadens oförytterliga

egendom. Då yrkas i lagens och stadsintressets namn, att

den stadens rätt som icke kunnat genom enskildes och myndigheters

olagliga handlingar förverkas, må åt staden bevaras och alldeles icke

åt de enskilde afträdas eller bekräftas utom möjligen i sådana undantagsfall,

om hvilka här förut särskildt ordats. Uppgiften för en under

sådan förutsättning förd underhandling med jordinnehafvarne blifver då

blott att bestämma det skadestånd som billigtvis må tillerkännas innehafvarne

för den missräkning de få vidkännas derigenom att deras ogiltiga

anspråk på eganderätt afvisas, eller för den uppoffring de lida

genom att till staden afstå sjelfva besittningen.

Vare sig nu en sådan underhandling mellan stad och jordinnehafvare

skulle afse att med häfdande och stärkande af den enskildes besittning

bestämma godtgörelse åt staden för eganderättsupplåtelsen eller

tvärtom att med häfdande af stadens eganderätt bestämma godtgörelse

åt den enskilde för mistning af förmenta rättigheter eller faktisk besittning,

blefve den naturligtvis alltid förknippad med åtskilliga tvistigheter,

för hvilkas lösning i nödfall måste påkallas domstols afgörande.

Af de i målet afgifna yttranden och förklaringar framgår tydligt nog,

att, äfven under förutsättning af jordbesittningens bekräftelse med

eganderätt, stadsmyndigheter och jordinnehafvare dock hysa vidt skilda

föreställningar om städernas befogenhet att för sådan bekräftelse kräfva

vederlag eller dervid fästa vilkor. Likaledes torde det vara klart, att

äfven en sådan öfverenskommelse förutsätter ganska noggranna och vid

-

121

lyftiga undersökningar för att bestämma, för bvilka särskilda jordinnehaf

en dylik bekräftelse kunde vara behöflig eller tillåtlig.

Ännu mindre torde det kunna pastas att den af de hörda myndigheternafförordade

lösning är den enda, som medgifver en hänsynsfull

behandling af de nuvarande jordinnehafvarne och deras intressen.

Äfven vid en sådan uppgörelse, der stadens eganderätt till donationsjorden

fasthålles såsom oafytterlig, kunna de nuvarande jordinnehafvarnes

billiga anspråk fullständigt tillgodoses genom frikostig godtgörelse

för hvad de anses förlora, vare sig i form af penningersättning, hvartill

en förståndig disposition af jordarne bör kunna bereda tillgång, eller

ock i form af kostnadsfri upplåtelse af nyttjanderätten under viss tid,

och under sådan förutsättning är hvarje stad fullkomligt oförhindrad

att på egen bekostnad ådagalägga sitt deltagande för jordarnes innehafvare

utan att för ändamålet behöfva taga statens medverkan i anspråk

eller begära någon myndighets medgifvande.

Vid sådant förhållande synes den omständigheten, att vissa städers

donationsjord genom ett eller annat slags fång kommit i enskildes besittning

icke i och för sig kunna utgöra någon anledning för staten att

afstå kronans eganderätt till sådan jord eller eftergifva någon af de

bestämmelser, som afsett att bevara jorden under stadens disposition

till dess inbyggares gemensamma nytta, allrahelst som dylikt medgifvande

endast skulle bidraga till att vid underhandling mellan stadsmyndigheter

och jordinnehafvare försvaga de förras och förstärka de

senares ställning.))

Som ofvan.

In fidem

J. L. Hedén.