SOU 1900:1

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG

FÖRORDNING

OM

FRILAGER och FRIHAMN,

JEMTE

FÖRSLAG TILL YISSA ÄNDRINGAR I TULLSTADGAN, M. M.

AFGIFVET

DEN AF KONGL. MALT DEN 5 OKTOBER 1894 I NÅDER

FÖRORDNADE KOMITÉ.

STOCKHOLM,

K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI,

1805.

i 1 * i f

; •• l (! { t rf tU

■’ f>. l y. t 1 »It t f /

/1 / /; i iiv>\

* .& f i I... 3 I I I I '' !

y#'' y.

* ^

? f y

ii /"

i I rl f \

■i i wLt is ^

11 5

i. I i.$ i

i • K IT

i/. .[/: M IT i l‘f<! AL AMU .i,i«I ‘.i<*}(< >''•!

•\.

[K''fr?ÅM T MJ;- i

;i5ffifl?S0 h tätt T*r.AM .iWKÖjf !JA M3<f

t : if 1

I >i''51 v > V .i ;* ii (V:{ . V - }i VK-I tf

• • ‘-''cf

->

ter»»»

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

■ c rrMirtAji’ TA .Ii sm.

Skrifvelse till Konungen .......................,..........,..,y....... 5.

I. Betänkande.

-ty. i. y> \ Jjit i ''vvy insy,i - »: i • v< ■? Vj ! u

I. Inledning ........................................................... il.

Lättnader i svenska tullagstiftningen: Restitution, af tull. — Nederlag. — Traji

.

.situpplag. —- Provianteringsfrilager^^..,.!..,.:,..,..,.......,.^,,,...,...,.^..,,............. 13.

Vidare utveckling af sagda institutioner .................................................... 19.

Förslag om nya tullupplag ....................................................................... 20.

1882 års komité .............,................................................................. 21.

. r_,„. ■< C

Embetsvorkens

utlåtande ''.......;5.''.:...................................... 27.

Kongl. Proposition 1886 .........................................................,.!...i.:.l„..,.>y.i 29.

1886 års riksdag. — Bevillningsutskottet. — Kamrarna .........{..<*? ■ 82.

1891 års riksdag: Motion. — Bevillningsutskottet. — Reservationer. — Kamrarna 85.

1892 års riksdag: Motion. — Bevillningsutskottet. — Reservationer. — Kamrarna 45.

1894 års riksdag: Motion. — Bevillningsutskottet. — Reservation. — Kamrarna 48.

• . V, : t! ''. : ii ,, y - . '':: >;• I !• , jr «{''*• vf »5-1

II. Komité!!» uppdrag ............................................... 57.

III. Komité!!» utredning........... ............................ 58.

IV. Korn! ten» utlåtande och allmän motivering till de»»

lorfåttning»för»lag................................................................. 72.

Frilagersfrågan:

oj Allmän motivering ;i..............>.«;.L..7.J.,....■........-...O,:...... 72.

Hufvudbostämmelsor om svenska frilager....^.......................................... 88.

Friliamnsfrågan:

Allmän motivering ........................................................................... 90.

Hufvudbostämmelser om svenska frihamnar .......................................... 105.

V. Speciel» motiv till de af komitén afgifna förslag:

A. Förslaget till förordning om frilager och frihamn:

1) Allmänna föreskrifter om inrättande af frilager och frihamn............... 111.

2) Om varors intagning å och uttagning från frilagor ........................... 127.

3) Om trafiken till och från frihamn ................................................ 133.

4) Särskilda ansvarsbostämmelsor ...................................................... 144.

Förslug till förordning endast om frilager .......................................... 146.

Sid.

B. Förslaget till kungörelse angående vissa ändringar i tullstadgan den 2

november 1877 ........................................................................... 147.

C. Förslaget till kungörelse, innefattande vissa ändringar i förordningen an

gående

proviantering af fartyg i Öresund af den 18 september 1874... 148.

EL Af komitén afgifna författningsförslag:

1) Förslag till förordning om frilager och frihamn .................................. 153.

Bilaga till sagda förslag, innefattande förslag till förordning om frilager ... 191.

2) Förslag till kungörelse angående vissa änd/ringar i tullstadgan den 2 no

vember

1877................................................................................. 209.

3) Förslag till kungörelse, innefattande vissa ändringar i förordningen an

gående

frilager för proviantering af fartyg i Öresund den 18 september

1874 .......................................................................................... 219.

III. Särskilda meningar:

af lierr Engelke ....................................................................................... 229.

af herr Lithander....................................................................................... 235.

Bilaga A. Promemoria af öfverinspektoren och tullförvaltaren vid packhusinspektionen

i Stockholm, angående hvilka ändringar i tulltaxan borttagandet i vissa

fall af föreskriften om bruttoförtullning skulle medföra ................................. 241.

Bilagor till Frilagers- och frihamnskomiténs

betänkande,

innefattande

I. Öfycrsigt af lagstiftningen rörande tullupplag och frihamnar

vissa främmande länder och

II. Statistiska tabeller

äro utgifna i särskilt band.

-..-

; j i

Hr;,f • i

>■%{>

i i; / »7/i

TILL KONUNGEN.

C - ; r'' i y.r - ^ - .! l VI { r-iO''!

mri

«,r

Sedan Riksdagen i underdånig skrifvelse den 13 april 1894

anhållit, att Eders Kongl. Maj:t måtte låta utreda, om och under

hvilka vilkor frilagersinstitutionen lämpligen skulle kunna,

6

utan uppoffringar för statsverket, här i landet införas, samt derefter

till Riksdagen inkomma med de förslag till lagstiftningsåtgärder,

hvartill utredningen kunde gifva anledning, äfvensom

att Eders Kongl. Maj:t ville låta verkställa utredning rörande

möjligheten och lämpligheten af frihamnsanläggningar i Sverige,

fann Eders Kongl. Maj:t den 5 oktober nämnda år godt uppdraga

åt en komité att verkställa de utredningar och uppgöra

de förslag, som afsåges i Riksdagens förenämnda skrifvelse;

och täcktes Eders Kongl. Maj:t dervid förordna till ordförande

i denna komité undertecknad Cederschiöld samt till ledamöter

undertecknade Berg, Dahn, Lithander och Rettig jemte grosshandlaren

i Stockholm John Lovén och ledamoten af Riksdagens

första kammare, grosshandlaren i Norrköping John Philipson.

Derefter hafva de förändringar i komiténs ursprungliga

sammansättning egt rum, att dels under den 25 nämnda oktober

månad i stället för grosshandlaren Lovén, som på ansökan

erhöll entledigande från uppdraget, till ledamot af komitén i

nåder förordnades undertecknad Settervall, dels ock under den

5 januari innevarande år, i sammanhang med beviljande åt

grosshandlaren Philipson af sökt befrielse från det honom

lemnade uppdraget, till ledamot af komitén i nåder utsågs

undertecknad Engelke.

Vidare har Eders Kongl. Maj:t, med föranledande af underdånig

hemställan i ämnet af komitén, under den 30 sistlidne

mars i nåder förordnat undertecknad Berlin att, då inom komitén

frågan om ändringar i tullstadgan äfvensom hvad dermed egde

sammanhang till handläggning förekomme, såsom ledamot deltaga

i komiténs arbeten.

Komitén,- som jemlikt det nådiga brefvet om komiténs tillsättande

hade att på ordförandens kallelse sammanträda i

Stockholm före den 15 november 1894 och skulle ega antaga

sekreterare och eljest nödiga biträden, höll sitt första sammanträde

i Stockholm den 14 nyssberörda november, och har komitén

varit samlad dels från sistnämnda dag till och med den

27 i samma månad, dels under år 1895 från och med den 21

januari till och med den 21 februari, från och med den 26

mars till och med den 6 april, från och med den 9 till och

med den 16 maj samt från och med den 19 innevarande juni

till och med denna dag,

Äfven under tider, då komitén icke varit samlad, har ej

mindre arbetet inom komiténs kansli fortgått, än äfven undertecknad

Gederschiöld varit, med undantag för kortare tider af

december månad 1894 samt af januari och april månader

innevarande år, i Stockholm sysselsatt i och för komitéarbetet;

hvarjemte ett arbetsutskott, bestående af undertecknade

Gederschiöld, Dahn, Rettig och Settervall, här under vissa tider

hållit sammanträden, äfvensom undertecknad Berlin dels under

sistlidne april månad, dels ock, jemte undertecknad Gederschiöld,

under tiden derefter varit sysselsatt med uppgörande af förslag

till bestämmelser om sjöfart och varuförsel till och från

frihamn samt till de ändringar i tullstadgan, som af frilagersinstitutionens

införande skulle erfordras.

Komitén, som numera afslutat sina arbeten, får härmed

såsom resultat deraf till Eders Kongl. Maj:t i underdånighet

öfverlemna sitt betänkande i ämnet, innefattande, jemte utlåtande

och motiv,

1) förslag till förordning om frilager och frihamn, jemte,

såsom bilaga dertill, särskilt förslag till förordning ensamt om

frilager;

2) förslag till kungörelse angående vissa ändringar i tullstadgan

den 2 november 1877; samt

?>) förslag till kungörelse, innefattande Trissa ändringar i förord

-

8

ningen angående frilager för proviantera af fartyg i Öresund

den 18 september 1874;

och äro vid betänkandet fogade af undertecknade Engelke

och Lithander i afseende å vissa delar af komiténs utlåtande

och förslag uttalade särskilda meningar.

Tillika varda såsom bilagor till betänkandet härmed i underdånighet

öfverlemnade:

dels en af komiténs sekreterare utarbetad öfversigt af lagstiftningen

rörande tullupplag och frihamnar i vissa främmande

länder;

dels ock statistiska tabeller, berörande våra handels- och

sjöfartsförhållanden, i den mån dessa ansetts öfva inflytande på

eller komma att påverkas af ett eventuel inrättande af frilager

och frihamnar; varande den statistiska utredningen verkstäld

af amanuensen å kommerskollegiets statistiska afdelning, filosofie

doktorn Fredrik Grönwall. Stockholm den 22 juni 1895.

Underdånigst

STAFFAN CEDERSCHIÖLD.

R. F. BERG. GERHARD BERLIN. M. DAHN.

DANIEL ENGELKE. P. EM. LITHANDER. JOHN RETTIG.

CARL SETTERVALL.

Adolf Berencreulz.

I.

BETÄNKANDE.

H vilka åsigterna än må vara om de ändamål, för hvilkas Inledning.

uppnående tullagstiftningen har att hufvudsakligen verka, bör

dock meningsskiljaktighet näppeligen kunna råda derom att, då

tullafgifterna emellertid alltid utgöra en skatt å förbrukningen

inom landet af de från utlandet införda artiklar af utländskt

ursprung, å hvilka dessa afgifter äro lagda, lagstiftaren vid den

tekniska anordningen af sättet för afgifternas utkräfvande bör

hafva till ögonmärke att med skatten träffa endast de från

utlandet införda varor, som verkligen komma till förbrukning

inom landet, och att uttaga tullafgifterna för dessa varor vid

tiden för deras förbrukning eller åtminstone så nära denna

tid som möjligt. Det bör häraf vara klart, att tullagstiftningen

öfverskjuter sitt mål, om den tullbeskattar varor, som införts

för att efter beredning, förädling eller blandning med andra

varor inom landet åter utföras, eller varor, som oförändrade

åter utföras, äfvensom att den öfverskrider sin uppgift i samma

mån, som den låter tullen tynga varornas pris under tiden,

innan de af importörerna öfverlemnas till förbrukarne.

Det tekniska mål, som alltså bör uppställas för tullagstiftningen,

låter sig emellertid icke fullständigt vinnas. Hindrande

deremot reser sig nemligen ett annat mål, som icke

kan eftergifvas, tullbeskattningens effektivitet, krafvet på att

statens trygghet för de bestämda tullafgifternas utfående icke

sättes på spel. Det är uppenbarligen icke i hvarje fall verkställbar

att, utan att denna trygghet äfventyras, afgöra, huruvida

och i hvad mån införda tullpligtiga varor ingå i varor,

12

INLEDNING.

som åter utföras. Och att såsom eu allmän regel medgifva

tullens erläggande först vid tiden för varornas afsättning till

förbrukning inom landet, skulle sjelfkärt föranleda en mycket

kostsam och besvärande bevakning öfver industri och handel,

hvarvid sagda kraf säkerligen det oaktadt gåfves till spillo.

Det har förty blifvit nödigt att fastslå såsom regel, att tullen

skall erläggas i förskott vid de tullpligtiga varornas förande

öfver landets gräns.

Men huru nödigt än ett sådant framskjutande af tiden för

tullens erläggande är, låter det sig icke förneka, att den nämnda

regeln är egnad att lägga en besvärande tunga på införseln

af utländska varor och dermed också på såväl tillverkningen

af sådana för export afsedda artiklar, vid hvilkas framställande

utländska råämnen eller halffabrikat användas, som äfven

transitohandeln med utländska varor. Hvarje band i dessa hänseenden

återverkar ock till en viss grad tryckande på affärslifvet

i dess helhet. Och härmed kan lagstiftarens uppgift anses

vara gifven. Han bör låta sig angeläget vara att, i den män

så är förenligt med en verksam kontroll öfver tullafgifternas

utfående, lindra det tryck, som tullafgifternas uttagande i förskott

öfvar på rörelsen. I sådant syfte har inom tullagstiftningen

i allmänhet dels gifvits rättighet att vid reexport i vissa

fall under bestämda förutsättningar erhålla restitution af erlagd

tull, dels ock åt rörelsen beredts vissa lättnader och friheter

i afseende å varors tullbehandling och tulls erläggande. Dessa

lättnader öch friheter bestå hufvudsakligen i förmånerna att

upplägga från utlandet införda varor å särskilt, inrättade magasin

eller införa dem till särskild! anordnade, afstängda områden,

utan att för varorna betalas tull förr än de uttagas till

inhemsk förbrukning. Vilkoren och de närmare bestämmelserna

för ett sådant uppläggande äro ganska olika. Men antingen

varorna vid uppläggandet äro eller icke äro underkastade

undersökning, antingen de ligga under tullverkets eller

godsegarens eller bådaderas lås, och vare sig de äro undandragna

godsegarens förfogande eller denne eger rätt att på upp

-

INLEDNING.

13

laget bearbeta och behandla dem, det gemensamma syftet med

de olika tullupplagen, de må nämnas nederlag, kreditupplag,

transitupplag, frilager eller frihamn, är dock att bereda rörelsen

lättnader från det tvång och de olägenheter, som påläggas densamma

genom tullafgifternas utkräfvande i förskott och den för

tulluppbördens tryggande nödiga kontroll.

I större eller mindre mån intaga de nämnda tullupplagen en

från landets tullområde i öfrigt skild ställning. De fylla hvart

och ett sitt ändamål. För vissa varugrupper är magasineringen

å transitupplag eller uppläggning å nederlag tillfyllestgörande.

Vissa affärsgrenar åter kräfva större rörlighet och större frihet

i godsets behandling; för dem är det ett önskemål, att inom

landet, men utanför tullområdets gränser må kunna anordnas

ett område, hvarinom de kunna fritt röra sig. Deras berättigade

kraf på lättnader äro tillfredsstälda först med inrättande af frilager

och frihamn. Med lämpliga bestämmelser i antydda hänseenden

kunna olägenheterna af tullens erläggande i förskott före

varornas förbrukning sägas vara i möjligaste mån inskränkta,

om icke i det väsentligaste häfda.

Tillser man, efter att hafva kastat denna flyktiga blick på

det föreliggande ämnet, huruvida, i jemförelse med hvad i andra

länder skett, den närvarande svenska tullagstiftningen beredt

rörelsen alla de förmåner och lättnader i förevarande hänseende,

som äro möjliga och lämpliga att här medgifva, och

frågar man sig särskildt i hvad mån de bestämmelser i hithörande

ämne, som inrymts i denna lagstiftning, äro egnade

att mildra olägenheterna af tullens förskotterande, springer det

genast i ögonen att tullagstiftningen icke blott i några af de

stora industriidkande staterna, utan äfven och framför allt i våra

skandinaviska grannländer i förevarande hänseende gått framom

den svenska. Komitén kan i fråga härom hänvisa till den öfversigt

af lagstiftningen om tullupplag i vissa främmande länder,

som finnes detta betänkande Inlagd.

Beträffande de medgifvanden, som hos oss lemnats importörerna,

bör till eu början erinras om föreskrifterna i under

-

Lättnader

i svenska tulllagstiftningen.

Restitution

af tull.

14

SVENSK LAGSTIFTNING: tulleestitution.

rättelserna till tulltaxan om restitution af tull i vissa fall. Importör

har genom § 9 mom. 1 af dessa underrättelser gifvits rätt

att vid utförsel sjöledes från stapelstad af särskild! uppräknade,

af utländska råämnen inrikes tillverkade varor erhålla restitutionsvis

af tullmedlen ett fixt belopp för hvarje vigt- eller rymdenhet

af exportvaran. De varugrupper, för livilka denna förmån åtnjutes,

äro raffineradt socker, choklad, konfityrer, bröd, tobaksfabrikat

äfvensom vissa slag af gam och väfnader samt fabrikat

deraf. Då emellertid förmånen är inskränkt till det fall, att samtliga

råämnen äro utländska varor, för hvilka erlagts tull, är

detta medgifvande icke af mera omfattande betydelse. Från dess

åtnjutande äro uteslutna varor, i hvilkas framställande ingått

inhemskt eller icke tullpligtigt utländskt ämne. Vidare är numera

enligt mom. 3 af samma § idkare af qvarnrörelse medgifvet

att vid utförsel sjöledes från tullplats af finsiktadt mjöl af vissa

uppgifna spannmålsslag erhålla restitution af tull, som erlagts

för en viss qvantitet från utlandet införd omalen spannmål af

samma slag som mjölet. Innehafvare af svenskt skeppsvarf eller

verkstad, der fartyg af viss drägtighet nybyggts, förbyggts eller

reparerats, äro ock enligt § 8 af sagda underrättelser förunnade

särskilda förmåner i afseende å tulls erläggande för dervid

använda, från utrikes ort införda tullpligtiga materialier och

skeppsförnödenheter, som ej äro hänförliga till husgerådssaker

eller proviantartiklar, i det att den derför erlagda tullafgiften

kan restitutionsvis återbekommas eller, derest den ej erlagts,

utan allenast säkerhet för densamma stälts, befrielse från dess

gäldande njutas. Det är nemligen varfs- eller verkstadsinnehafvare

medgifvet att, efter anhållan hos generaltullstyrelsen,

erhålla anstånd med erläggande af tullafgift för sådana materialier

och förnödenheter mot ställande af säkerhet, som

bemälda styrelse finner betryggande. Förmånen af tullrestitution

är i ännu ett bestämdt fall förunnad, nemligen, jemlikt § 9

mom. 2 af underrättelserna, beträffande utländsk juteväfnad,

som användes till emballage vid utförsel af varor till utrikes ort.

Men jemväl utöfver förenämnda, i bestämda fall gifna

/

SVENSK LAGSTIFTNING: tulrrestitution. 15

lättnader har numera öppnats eu utväg till ett mera allmänt

åtnjutande af de med tullrestitutionen åsyftade förmåner. Generaltullstyrelsen

eger nemligen enligt § 9 mom. 5 af tulltaxeunderrättelserna

befogenhet att, derest någon vill införa tull underkastade

varor i ändamål att desamma åter utföra, antingen

bearbetade i förening med inhemskt eller icke tullpligtigt utländskt

råämne till produkt, för hvilken, om den är tillverkad

uteslutande af utländska råämnen, restitution får åtnjutas med

fixt belopp, eller ock bearbetade, med eller utan tillsats af sådant

råämne, till annan produkt, än förut är i § 9 af underrättelserna

medgifvet, bevilja restitution af den vid införseln

erlagda tullen. Importören har dock icke ovilkorlig rätt till

denna förmån. Åtnjutandet deraf är beroende af huruvida

generaltullstyrelsen finner tillförlitlig kontroll kunna åstadkommas.

Då nu för vissa industrigrenar en sådan kontroll

ej kan vinnas, äro dermed dessa uteslutna från nu ifrågavarande

särskilda förmån. De bestämmelser och vilkor, hvarunder

restitution i dessa fall må beviljas, äro och måste för

öfrigt vara af sådan beskaffenhet, att de förtaga mycket af den

nytta, som med förmånen åsyftats. Utom iakttagande af de i

underrättelserna föreskrifna formaliteter har varuegaren att

ställa sig till efterrättelse de ytterligare föreskrifter, hvilka

generaltullstyrelsen eger meddela till förekommande af missbruk

af restitutionsförmånen, samt godtgöra alla de i och för

förmånens åtnjutande uppkommande kostnader. Den grund,

efter hvilken restitution får åtnjutas, är icke och kan icke

heller vara en gång för alla fastslagen. Det tillkommer generaltullstyrelsen

att i hvarje särskildt fall bestämma denna grund,

och huru svåU styrelsens åliggande härvid är framgår, bland

annat, af stadgandet att hänsyn må tagas till vid exportvaras

framställning oundviklig råämnesförlust. Till följd af vanskligheten

af en sådan bestämning måste styrelsen ofta löpa fara

att icke träffa den rätta grunden, och i samma mån, som en

afvikelse från denna grund sker af hänsyn till statsverkets

intresse, i samma mån blir förmånen för varuegarne inskränkt.

16

SVENSK LAGSTIFTNING: nederlag.

Nederlag.

Det syfte man velat nå med dessa stadganden, återställandet

af tull, som erlagts för vara, hvilken åter från landet

utgår, har alltså, på grund deraf att restitutionens åtnjutande

måste kringskäras med stränga kontrollföreskrifter, kunnat endast

ofullständigt vinnas.

Den svenska tullagstiftningen har emellertid sökt äfven på

andra vägar bereda transit- och jemväl importrörelsen lättnader.

I detta afseende är att erinra om de rättigheter, som lemnats

varuegare. att upplägga gods å nederlag eller transitupplag,

samt förmånen att i några skånska städer få inrätta frilager

för proviantering af fartyg i Öresund.

Rätten till nederlag, hvarom bestämmelser äro gifna i §§

76—100 af tullstadgan, innebär tillåtelse att i stapelstad, hvarest

tullkammare under tullförvaltares öfverinseende finnes inrättad,

upplägga från utrikes ort infördt tullpligtigt gods, efter verkstäld

undersökning, under eget och tullverkets lås, utan att för

detsamma betala tull, innan det till inhemsk förbrukning uttages,

äfvensom att utan tulls erläggande åter utföra godset till utrikes

ort. Uppläggningen är inskränkt till en tid af högst 5

år, och derför betalas afgift vid uppläggandet med en procent

af tullafgiften och, derest godset åter utföres, likaledes med eu

procent af tullbeloppet. För nederlag afses antingen ett af

staden anskaffadt magasin eller, der sådant ej finnes eller utrymme

deri saknas, enskilde tillhöriga magasin, som efter besigtning

godkänts. Rätt till nederlag njutes ej för brännvin

och sprit af säd eller potatis liksom ej heller för explosiva

ämnen. Af emballeradt gods får endast uppläggas helt kolly.

Godsegaren må väl, efter tillsägelse hos tulllörvaltningen och

i tullbetjents närvaro, efterse och vårda sitt gpds samt deraf

taga prof i lämpliga små qvantiteter, men deremot är det honom

förbjudet att verkställa ompackningar och aftappningar i

vidare mån, än att sådana kunna efter särskild pröfning af

tullförvaltningen tillåtas, då till följd af emballage^ eller

kärls bristfällighet fara uppstår att varorna under fortsatt magasinering

eller tillämuad transport kunna skadas eller förstöras.

SVENSK LAGSTIFTNING: nederlag och tbansitupplag.

17

Förändringarna i detta fall ske under särskild bevakning.

Skulle till följd af särskilda omständigheter omfattning i olika

antal kolly vara af nöden, må det medgifvas af tullförvaltningen,

men anmälan derom skall ske hos generaltullstyrelsen.

Endast helt kolly får från nederlaget uttagas. Godset kan

derifrån utgå för förtullning, öfverflyttning till annat nederlag

eller återutförsel. Det är medgifvet. godsegare att, under det

godset qvarligger å nederlaget, till annan öfverlåta eller förpanta

det, och derjemte har godsegaren en särskild förmån

af nederlagsrätten i så måtto, att han njuter visst anstånd med

tullafgiftens erläggande, efter det godset till förtullning angifvits.

Särskilda föreskrifter äro lemnade till iakttagande vid

förtullning, förflyttning, öfverlåtelse eller återutförsel af nederlagsgods.

Rätten till transitupplag, hvarom bestämmelser meddelas i §§

101—122 af tullstadgan, innefattar tillåtelse att i vissa stapelstäder

upplägga utländska varor under tullverkets lås utan

undersökning från tullverkets sida och alltså äfven utan att,

derest varorna äro tullpligtiga, för dem betalas tull förr än

de uttagas till inhemsk förbrukning. Sådan uppläggning må

ske för en tid af ett år och derför erlägges särskild, qvartalsvis

påförd afgift, som utgör 30 öre för första och 15 öre

för hvarje följande qvartal för hvarje centner upplagdt gods,

dock minst 10 öre för hvarje varuangifning. Transitupplagsgods

inrymmes under tullverkets lås och vård i särskildt af

staden anskaffadt, för ändamålet godkändt magasin af viss beskaffenhet,

och är staden berättigad att af godsegaren uppbära

magasinshyra. Å upplaget få ej intagas brännvin och

sprit af säd eller potatis och ej heller explosiva ämnen, vid

påföljd att varan är förbruten och godsegaren derjemte förfallen

till böter. Endast sådant gods, som inkommer i kärl

eller omslag, såsom fastager, packor, balar m. m., eller hvad

i allmänhet benämnes styckegods, får läggas å transitupplag.

Här är godsegare icke berättigad efterse, vårda eller taga

någon som helst befattning med sitt gods, medan det å upp

3*

-

Transit

upplag.

18

SVENSK LAGSTIFTNING: nederlag och transitupplag.

laget qvarligger, och må endast helt kolly uttagas. Transitupplagsvaror

kunna enligt särskilda föreskrifter direkte förtullas.

förflyttas till annan stapelstads transitupplag, uppläggas

å nederlag eller åter utföras. Äfven transitupplagsgods

får, på sätt derom är stadgadt, till annan öfverlåtas eller

förpantas.

De fördelar, hvilka åsyftas med nederlag och transitupplag,

vinnas också dermed. Importör är befriad från att

erlägga tull för införskrifna varor, rörande hvilkas vidare

disposition han icke träffat afgörande, antingen han nu vill

åter utföra dem eller uttaga dem till inhemsk förbrukning

eller, hvad transitupplagsgods vidkommer, lägga dem å nederlag.

Häraf följer att godtgörelse för förlust af ränta å för

tidigt erlagd tull ej behöfver tynga varornas pris, en fördel,

som vid nederlaget är än mera utsträckt genom medgifvandet af

visst anstånd med erläggande af tull för nederlagsgods, angifvet

till förtullning. Men om också dessa fördelar äro ganska afsevärda

och för vissa fall tillräckliga, skänka de dock ingalunda transit-

och importrörelsen alla de lättnader, som, utan eftergifvande af

krafvet på trygghet för tullafgifternas utfående, kunna bjudas

densamma. Vid uppläggande af varor å nederlag måste de

undergå fullständig undersökning och tullbehandling, och de

skola i regeln utgå i samma emballage, hvari de inkommit.

Vill en affärsidkare från utlandet inköpa en vara i stora myckenheter

och i omfattande emballager för att sedan till olika delar

af landet försända densamma i mindre partier, kan han ej

utföra en sådan handelsoperation utan att i förskott erlägga

tullen å den införda varan. Likaledes måste importören, då

varor ej heller få å nederlag bearbetas eller blandas med

andra, förtulla alla de utländska råämnen, hvilka behöfvas för

tillverkning inom landet af artiklar för export. Och äfven om

han sedermera kan vinna en rättvis restitution af den erlagda

tullafgiften, har han att derå vidkännas ränteförlusten. Hvad

angår transitupplagsrätten, är väl godsegaren befriad från tullbehandling

af godset vid intagandet, men i öfrigt äro fördelarna

SVENSK LAGSTIFTNING: provianteringsfrilager.

19

af denna anordning i så måtto mera inskränkta än af nederlaget,

att godsegaren icke har rättighet att ens efterse sitt

gods, än mindre i något fall verkställa någon fördelning af

varorna, hvilka således utgå från upplaget i samma skick som

det, hvari de inkommit.

Af än mera inskränkt betydelse är den rätt till frilager,

som enligt kongl. .förordningen den 18 september 1874

är medgifven för proviantering af fartyg i Öresund. Å sådant

frilager, som får inrymmas i godsegarens eget magasin och

under hans egen vård, må endast intagas gods i helt kolly,

som finnes å nederlag och ej utgör säkerhet för oguldna

afgifter. Godsegaren eger fördela godset i större eller mindre

partier för att, utan erläggande af vidare afgift än nederlagsafgiften

för inkommande, dermed förse vissa fartyg. Varor

kunna äfven öfverflyttas från en persons frilager till en annans

i samma stad. Allt frilagersgods, som ej blifvit på ettdera af

dessa sätt disponeradt, anses hafva gått till inrikes förbrukning,

hvadan tull skall derför erläggas.

Den tanke, som ligger till grund för anordnande af de nu

berörda institutionerna i vår tullagstiftning, kan emellertid än

vidare fullföljas. De hufvudsakliga olägenheterna vid nederlagsrätten,

det begränsade förfogandet öfver varorna och

tvånget för godsegaren att för hvarje gång han vill efterse

eller uttaga sina varor vända sig till tullförvaltningen, som

jemte godsegaren har nederlagsmagasinet under sitt lås, skulle

kunna undvikas genom medgifvande åt egare af tullpligtigt

gods att, sedan godset undersökts, lägga det å kreditupplag.

Liksom vid nederlaget vinner godsegaren dermed befrielse från

skyldigheten att erlägga tull för godset, innan det uttages till

inhemsk förbrukning, och har samma förmån af frihet från tull,

om godset från upplaget åter utföres ur landet. Men kroditupplagsgodset

ligger under hans egen vård, och han kan, med

vissa inskränkningar till tryggande af tullafgifternas behöriga

erläggande, förfoga öfver godset, såsom om det redan vore

Provianterings

frilag er.

Vidare utveckling

af sagda

institutioner.

. ■ t\

Förslag om

nya tull upplag.

20 FÖRSLAG OM NYA TULLUPPLAG.

förtulladt, dervid, åtnjutande betalningsanstånd å tullen för de

till inhemsk förbrukning afyttrade varorna.

I fråga om en utveckling af transitupplagsinstitutionen

är det gifvet, att uppmärksamheten måste riktas hufvudsakligen

på angelägenheten af att godsegarne erhålla rätt till förfogande

öfver de å upplaget befintliga varorna. Det är också

hvad med inrättande af friloger i detta ords allmänna betydelse

afses. Å frilager, liksom å transitupplag, äro de intagna

varorna att betrakta såsom om de ännu icke öfverskridit landets

tullgräns. Deras intagande å upplaget har icke föregåtts

af någon tullundersökning, än mindre tullbehandling. Tull

erlägges endast i den mån varorna, der de äro tullpligtiga,

ingå till inhemsk förbrukning. Men medan transitupplagsgodset

ligger under tullverkets lås och vård, undandraget godsegarens

tillsyn och förfogande, kan egaren till å frilager intaget

gods verkställa icke blott ompackning och fördelning af

varorna, utan äfven bearbeta, blanda och behandla dem, på

sätt honom lyster, allenast åtgärden sker inom frilagrets

strängt bevakade område.

Formligt förslag till införande i den svenska tullagstiftningen

af kreditupplag och frilager i den vidsträckta bemärkelse

nyss angifvits framstäldes först af fullmäktige för handelsföreningen

i Göteborg, hvilka i underdånig ansökning den

1 maj 1882 hos Kongl. Maj:t anhöllo om vidtagande af åtgärder

ledande dertill, att frilager och kreditupplag i hufvudsaklig

öfverensstämmelse med de danska institutionerna af samma

art blefve i Sverige medgifna. Till stöd härför anförde fullmäktige

hufvudsakligen, att, sedan genom de lättade kommunikationerna

handeln emellan de skandinaviska länderna kunde

antagas utveckla sig till stor betydelse, det mer än dittills

erfordrades, att Sverige i afseende på sina tull förhållanden

icke befunne sig i sämre ställning än Norge och Danmark;

att så likväl vore förhållandet, enär handeln på utlandet med

importerade varor från de här befintliga nederlag och transitupplag

i de flesta fall vore en omöjlighet till följd dels af de

1882 ÅRS KOMITÉ.

21

afgifter, som för upplagens begagnande måste erläggas, och

dels i synnerhet deraf, att varuegarens fria dispositionsrätt öfver

en på dessa upplag liggande vara vore inskränkt genom

flere föreskrifter, hvilka hindrade sönderdelning i smärre kolly,

proftagning, bearbetande af varorna och dylikt, som för handeln,

åtminstone med en stor del artiklar, vore oundgängligen

nödigt, hvaremot Norges och Danmarks kreditupplagsinstitution

och särskildt kreditupplaget i Köpenhamn, kompletteradt af

frilagersinstitutionen och rätten till det så kallade »udvidede

kreditoplag» (derå varor af ett större antal slag — särskildt

manufakturvaror — och i mindre qvantiteter än å de allmänna

kreditupplagen få intagas) lemnade köpmannen helt andra fördelar

och lättnader i fråga om handeln med importeradt gods;

samt att våra grannländer af dessa, hos dem snart hundraåriga

institutioner skördat och allt mera komme att skörda en särdeles

stor nytta, till bevis hvarför åberopades statistiska data

angående Norges och Danmarks export till Sverige, jemförd

med den svenska utförseln till dessa länder.

Denna framställning följdes den 9 september samma år

af en liknande från stadsfullmäktige i Malmö; och, efter att

hafva i ärendet hört generaltullstyrelsen, fann Kongl. Maj:t,

som ansåg de ifrågasatta frilagers- och kreditupplagsinstitutionerna

vara af den vigt för handeln, att de borde ifrågakomma

till införande i den svenska tullagstiftningen, den 27 oktober

1882 skäligt att, i enlighet med generaltullstyrelsens hemställan,

uppdraga åt en komité att verkställa den utredning och

uppgöra de förslag, som för ändamålet erfordrades.

Sedan eu ledamot i den af Kongl. Maj:t sålunda tillsatta

komitén inhemtat kännedom om och afgifvit berättelse

angående de å vissa främmande orter befintliga inrättningar

af ifrågavarande slag, afgaf komitén i augusti månad 1884

förslag till särskilda förordningar angående dels kreditupplag,

dels frilager och dels förändrad lydelse af 17 kap. 3 och 12

§§ handelsbalken äfvensom till kungörelse angående förändrad

lydelse a.f §§ 21, 29 och 116 i tullstadgan den 2 november 1877.

1882 års

komité.

22

1882 ÅRS KOMITÉ:

Beträffande förslagen till förordningar om kreditupplag

och frilager förmälde komitén, att den väl ansett sig böra i

hufvudsakliga delar taga till förebild de bestämmelser, som för

likartade institutioner vore gällande i Norge och Danmark,

enär andra länders inrättningar till lättnad för handeln på

främmande marknad med tullpligtiga varor stode i liberalitet

och användbarhet betydligt efter de norska och danska, men

att, då komitén likväl i sina förslag icke oväsentligt afvikit

från föreskrifterna i grannländerna, detta berott hufvudsakligen

af de olika förhållanden, som egde rum hos oss och

i dessa länder.

Hvad först kreditupplag sinstitutionen vidkommer, föreslog

komitén densamma icke i hela den utsträckning, som den under

tidernas lopp vunnit i Danmark. Särkildt ansåg komitén, att

åtminstone till en början endast åt varor, om hvilkas utländska

ursprung intet tvifvel kunde finnas, tillträde till kreditupplag

borde lemnas. Till följd häraf uteslöt komitén i sitt förslag

från kreditupplagsrätt ej mindre alla manufakturvaror, än äfven

sådana artiklar som tobak, socker med flera, hvilka visserligen

i myckenhet infördes från utlandet, men äfven vore föremål

för inhemsk råvaruproduktion. Med hänsyn dertill att

handlande med dylika varor, som icke ansetts kunna få kreditupplagsrätt,

således skulle blifva i viss mån sämre lottade

än deras yrkesbröder, som drefve handel med kreditupplagsberättigadt

gods, samt till underlättande af den större handeln,

hemstälde komitén, huruvida icke skäl vore dels att helt och

hållet borttaga den till en procent af tullbeloppet uppgående

afgift, som, enligt tullstadgan § 80 mom. 1, skall erläggas för

nederlagsgods, som varder till utrikes ort åter utfördt, dels

att icke uttaga den lika höga nederlagsafgift, som för inkommande

gods, enligt föreskriften i § 81 mom. 1 af samma stadga,

skall erläggas, förr än samtidigt med tullafgifterna. Varorna

borde nemligen, enligt hvad komiterade vidare yttrade, icke

drabbas af några utgifter, då de ej förbrukades inom landet, och

den inkomst, staten hade genom de utgående nederlag6afgifterna,

FÖRSLAG OM KREDITUPPLAG OCH FRILAGER.

vore så obetydlig, att dess upphörande icke kunde anses

medföra någon märkbar minskning i statens årliga inkomst af

tullmedlen. Den jemförelsevis mindre betydliga särskilda kostnad

tullverket finge vidkännas för öfvervakandet af nederlagen,

hvilken kostnad egentligen endast drabbade de största handelsplatserna,

Stockholm och Göteborg, hvarest särskilda tullafdelningar

för nederlagsrörelsens handhafvande vore inrättade,

kunde skäligen anses betäckt af de der utgående betydande afgifterna

för den verkliga importen, medan den inkommande nederlagsafgiften

i sjelfva verket intet annat vore än 1 procent

förhöjning i tullen.

I afseende å den föreslagna frilag er sinrättning en anmärkte

komitén, att den skilde sig ganska väsentligt från det danska

frilagret, till följd deraf att svenska tullverket icke borde betungas

med att anskaffa och underhålla lokalerna, hvilket i

Sverige, der staten i allmänhet icke vore egare af förtullningslokalerna

samt afstängda tullområden icke funnes, borde

öfverlemnas åt kommunerna eller enskilde. Häraf påkallades

deremot stadganden angående sättet, hvarpå frilagerslokaler

borde vara inrättade, betäckande af kostnaderna för frilagrens

bevakande m. m.

Den omständighet, att frilagren, icke inskränkta till trångt

begränsade tullområden, bär skulle komma att tillhöra kommunerna

eller enskilda personer, antog komitén skola medföra

den beaktansvärda fördel, att det svenska frilagret lättare

än det danska kunde komma att erhålla det större omfång

och de öfriga fördelar, som närmast motsvarades af hvad med

begreppet »frihamn» åsyftades. Först genom frihamnsområden

vid några af landets förnämsta och för ändamålet bäst belägna

städer blefve, enligt komiténs mening, svenska handelsståndets

genom ofvan omförmälda underdåniga skrivelser från Göteborg

och Malmö framstälda kraf på institutioner till underlättande

af handeln med tullpligtigt gods på utrikes ort på ett

fullt tillfredsställande sätt tillgodosedt. Men för omedelbart

införande af en så omfattande institution vore, ansåge komitén,

24

1882 ÅRS KOMITÉ:

tiden måhända då ännu icke inne, hvarför komitén inskränkte

sig till antydan derpå såsom en framtidstanke. De föreslagna

institutionerna, hvaraf köpmän i alla landets stapelstäder,

der tullkammare under tullförvaltares öfverinseende funnes

inrättade, skulle få begagna sig, skulle emellertid icke göras

öfverflödiga genom frihamnar, som naturligtvis endast kunde

inrättas på ytterst få platser i landet, hvilka till följd af sitt

läge och särskildt gynnsamma omständigheter företrädesvis

egnade sig för befrämjande af varuförädling och omsättning

länderna emellan.

Komitén vore öfvertygad derom, att kreditupplag och frilager,

derest de blefve i landet medgifna, skulle i icke oväsentlig

mån bidraga till utvecklingen af landets handel, hvilken,

da vara närmaste grannländer vore med sådana förmåner gynnade,

i denna ojemna kamp måste ligga under, till skada icke

blott för handelsrörelsen i och för sig utan ock för vår sjöfart

och för vårt näringslif i öfrigt samt följaktligen äfven för

vårt lands deraf beroende förkofran i mångfaldiga riktningar.

Med den inskränkning af kreditupplagsrätten, som komiténs

förslag derom innehölle och med de föreskrifter i öfrigt,

som komitén i författningsförslagen uppstält, antoge komitén

ock att de betänkligheter, som emot införandet hos oss af de

nya anordningarna kunde yppas, ingalunda vore af den vigt,

att förslagen af sådan anledning rimligen kunde förkastas.

Dessa betänkligheter ginge egentligen derpå ut, att den

större frihet, som genom de ifrågasatta anordningarna bereddes

handeln, dels kunde öppna tillfällen till vingleri och underslef,

hvaraf statsverket omedelbart skulle tillskyndas förluster, dels

ock kunde föranleda ett fördröjande af tullafgifternas erläggande,

hvarigenom, i synnerhet vid öfvergången till de :nya

anordningarnas tillämpning, en afsevärd lucka i tullinkomsternas

jemna inflytande kunde befaras.

Emot den förra åt dessa betänkligheter erinrade komitén,

att erfarenheten från grannländerna icke gåfve stöd för en

sådan, i det att tullkassorna i dessa länder fått vidkännas en

-

FÖRSLAG OM FRILAGER.

25

dast ytterst få och jemförelsevis ringa förluster, samt att i

samma mån handeln bereddes lättade utvägar för sin lofliga

verksamhet och preventiva åtgärder af misstroende utbyttes

mot enkla och verksamma kontroller, hvilkas nödvändighet

och berättigande en hvar måste inse och erkänna, i samma

mån tilltvunge sig ock allmänandan af rättrådighet och redbarhet

ett inflytande, för hvars makt äfven eljest svaga naturer

måste böja sig. Dessutom borde de lagbestämmelser, hvarigenom

komitén i förslagen sökt betrygga statsverkets säkerhet, i och

för sig nöjaktigt undanrödja farhågor af ifrågavarande art.

Beträffande den andra betänkligheten, fördröjandet af tullafgifternas

erläggande, erinrade komitén att redan i nuvarande

nederlagsinstitution medgifvits ett liknande betalningsanstånd

för den större handeln med snart sagd! alla varor, som utgjorde

föremål för handel med utlandet.

Hvad komiténs förslag till förordning angående frilager

beträffar, hvilket förslag här närmast kommer i betraktande, var

detta bygdt på följande grunder. Efter tillstånd af generaltullstyrelsen

och under de vilkor och närmare bestämmelser, generaltullstyrelsen

för hvarje särskildt fall föreskrefve, skulle

frilager få inrättas i eller i närheten af stapelstad, hvarest

tullkammare under tullförvaltares öfverinseende funnes. Frilagret

skulle hafva till ändamål att tjena till fristad för varor,

så att dessa på sätt och under de vilkor, förordningen innehölle,

kunde, utan att tull för dem erlades, införas till lagret,

der uppläggas och på allt sätt behandlas, som om de befunne

sig utom landet. Frilagershafvaren kunde å frilagret

fritt ompacka, bearbeta och förädla varorna. Någon undersökning

från tullverkets sida skulle alltså icke vid uppläggningen

ifrågakomma. Tillsyn från tullverkets sida skulle heller

icke ega rum i vidare mån än som vore nödigt för att

öfvervaka, att icke gods olofligen utfördes från frilagret. I

sådant syfte innehöll förslaget bestämmelse att till frilagrets

särskilda afdelningar tillträde under ingen förevändning skulle

kunna förvägras tulltjensteman, och skulle frilagret vara för

4*

-

26

1882 ÅRS KOMITÉ: förslaget om frilager.

sedt med lämpliga vakt- ock expeditionsrum för tullbevakning

och tullbehandling samt i öfrigt så inrättadt, att erforderliga

tullkontroller kunde deröfver utöfvas. En hvar, som lemnade

frilagret, vore skyldig utgå genom vaktrummet, der vederbörande

tulltjensteman, om han ansåge anledning dertill förefinnas,

egde att å den utgående låta verkställa kroppsvisitation,

utan att vara underkastad påföljd, i händelse underslef befunnes

icke hafva egt rum. Tillträde till frilager skulle vara qvinnor

förbjudet. Statens kostnad för bevakningen af samt bokföringen

och expeditionen vid frilagret skulle betalas af dess egare.

Innan frilagret finge begagnas för sitt ändamål, skulle egaren

för gäldandet af sagda kostnad ställa säkerhet, som af generaltullstyrelsen

godkändes.

På frilager skulle kunna, med nedan angifvet undantag,

intagas såväl tullpligtigt gods af hvad slag som helst som ock

alla slag tullfritt och förtulladt gods. Vid återinförsel i landet

af förtulladt gods skulle detta ånyo vara underkastadt. tull. Från

intagande å frilager uteslöt förslaget explosiva ämnen, eldfarliga

oljor eller dermed jemförliga vätskor, flytande syror samt andra

varor, hvilka till följd af sin beskaffenhet kunde medföra fara

eller olägenhet för frilagret eller andra der upplagda varor. I den

händelse att vid angifning till intagande å frilager af varor i

obrutna omslag uppstode tvifvel, huruvida varorna vore af den

beskaffenhet, att de icke finge å frilagret intagas, skulle tullförvaltningen

eg a makt att, der erforderlig upplysning ej annorledes

kunde vinnas, låta bryta omslagen. Tullpligtigt gods

kunde inkomma å frilagret antingen direkt från utrikes ort,

eller ock från frilager å annan inrikes ort, från nederlag, från

transitupplag eller från kreditupplag i samma stad.

Gods kunde från frilager uttagas för utförsel, transport

sjövägen eller landvägen, med post eller jernväg, till annan

inrikes stapelstad, öfverflyttning till nederlag, transitupplag

eller kreditupplag i samma stad, samt förtullning.

Närmare föreskrifter angående ordningen inom frilagret

skulle meddelas af generaltullstyrelsen, som äfven egde att,

UTLÅTANDE ÖFVER K0M1TÉNS FÖRSLAG.

27

efter sig företeende omständigheter, förordna angående de afvikelser

från de meddelade stadgandena, hvilka, med bibehållande

af nödig säkerhet för kronans rätt, kunde erfordras.

Derjemte innehöll förslaget närmare bestämmelser angående inoch

uttagning samt transport af frilagersgods, stränga ansvarsbestämmelser

m. in. och åtföljdes åt formulär till inlagor och

andra handlingar, som enligt förslaget fordrades.

Öfver komiténs författningsförslag hörde Kongl. Maj:t Embetsverkens

kommerskollegium och generaltullstyrelsen, som den 4 juni utlatande1885

afgåfvo gemensamt, den 26 november 1884 beslutadt

underdånigt utlåtande. Embetsverken förklarade sig, lika med

komitén, anse att de ifrågasatta institutionerna skulle komma

att medföra väsentliga fördelar för den svenska handeln. Då

embetsverken funnit de betänkligheter, som ur synpunkten af

statsverkets säkerhet kunde möta mot införande af kreditupplagsinstitutionen,

genom de af komitén föreslagna bestämmelserna

undanröjda, hade de icke tvekat att förorda nämnda

institutions införande i den svenska tullagstiftningen i hufvudsaklig

öfverensstämmelse med komiténs förslag samt ansett

betänkligheter icke böra möta mot bifall till komiténs hemställan

rörande nederlagsafgifterna, hvarigenom särskildt handlande

med gods, som ej finge uppläggas å kreditupplag,

skulle beredas någon fördel.

Angående frilagersinstitutionen erinrade embetsverken, att

denna skulle medföra ännu större fördelar än kreditupplaget, ej

blott för handeln på utlandet, utan jemväl för den handel, som

hade till syfte att inom landet afsätta utlandets produkter. Genom

det fria förfogande öfver godset, som tillkomme frilagershafvaren,

samt genom rättigheten att å frilagret jemväl införa

inländska eller utländska, redan förtullade varor, hvilka dock

naturligtvis vid derefter skeende utförsel från frilagret måste

behandlas såsom utländskt oförtulladt gods, blefve godsegaren

i tillfälle icke blott att ompacka godset huru lian behagade,

utan ock att efter behag bearbeta eller komplettera detsamma.

Han kunde sålunda exempelvis af utländska väfnader förfär

-

28

UTLÅTANDE ÖFVER KOMITÉNS FÖRSLAG.

cliga kläder med begagnande, om han så önskade, af svenska

symaterialier, af utländsk råtobak fabricera cigarrer o. s. v.

Klart vore dock att, i följd deraf att tullsatsen å det färdiga

fabrikatet i allmänhet vore vida högre än å råvaran eller den

halffärdig^ produkten, ett dylikt bearbetande af en råvara eller

ett halffärdigt fabrikat endast kunde med fördel ifrågakomma,

när det färdiga fabrikatet vore afsedt att afyttras till utlandet.

Äfven för utförseln af sådana varor, som ej å frilagret underginge

någon ompackning eller bearbetning, medförde frilagersinstitutionen

en lättnad derutinnan, att någon undersökning af

varorna hvarken vid införseln eller utförseln ifrågakomme. Icke

mindre afsevärda vore fördelarne af frilagersinstitutionen för

den inrikes handeln. Betydande grenar af denna handel vore

nemligen på en gång uteslutna från rätten att begagna det

föreslagna kreditupplaget och från möjligheten att i någon betydligare

mån draga nytta af nederlaget. Så vore förhållandet

med handeln med de flesta manufakturvaror och i all synnerhet

med handeln med väfnader. Då en handlande med dylika

varor ständigt måste hafva till hands att för sina kunder förevisas

varor af alla de modeller eller mönster, med hvilka

han handlade, men han naturligtvis ej kunde hålla något större

lager af hvarje särskildt mönster, vore det klart, att han ej

kunde draga någon synnerlig fördel af nederlaget, från hvilket

han ej finge uttaga mindre än ett helt kolly, utan att han i

regeln måste hafva hela sitt varulager förvaradt under sitt eget

lås, hvarigenom han också lättare blefve i tillfälle att egna

dylika mera ömtåliga varor nödig tillsyn och vård. Också begagnades

här i Stockholm, enligt hvad embetsverken inhemtat,

nederlagsrätt endast i undantagsfall af dem, som handlade med

manufakturvaror. Infördes åter frilagersinstitutionen, kunde

köpmannen inskränka sig till att i sin handelsbod tillhandahålla

prof å de artiklar han hölle till salu samt upplägga den

väsentligaste delen af sitt lager å frilagret, hvarifrån han kunde

göra uttagningar i mån af kundernas reqvisitioner samt i de af

dem önskade qvantiteter. <

KONGL. PROPOSITION 1886.

29

Tillika fäste embetsverken uppmärksamheten derpå att, då

godsegaren skulle ega oinskränkt rätt att å frilagret ompacka

sina varor, dessa följaktligen ofta komme att derifrån utgå i

helt andra emballage och på helt annat sätt inpackade än vid

uppläggningen å frilagret, hvarigenom sådana varor, i hvilkas

vigt enligt tulltaxan afdrag ej finge ega rum för omslag och

inlägg m. m., kunde genom frilagret undgå en del af det afsedda

tullbeloppet. Förhållandet vore visserligen detsamma i

Danmark, och man hade ej erfarit några menliga verkningar

deraf, men embetsverken hade emellertid velat erinra härom,

utan att de ansåge någon betänklighet emot frilagersinstitutionens

införande deraf böra föranledas.

I betraktande af de väsentliga fördelar den ifrågavarande

institutionen, hvilken icke komme att föranleda någon kostnad

för statsverket, enligt embetsverkens åsigt skulle komma att

medföra för den svenska handeln, funne embetsverken giltiga

skäl för tillstyrkande att institutionen måtte, i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med hvad komitén föreslagit, i den svenska

tullagstiftningen införas, dock med iakttagande af åtskilliga åt

embetsverken föreslagna ändringar beträffande förslagets detaljer.

Då ärendet förekom i statsrådet den 26 mars 1886, afstyrkte

hans excellens herr statsministern och föredragande

departementschefen införandet af kreditupplagsinstitutionen, mot

hvilken han funne grundade anmärkningar kunna framställas.

I sådant afseende erinrades derom, att kreditupplagets införande

skulle, helst om detsamma finge en allmännare användning,

otvifvelaktigt komma att för tullpersonalen medföra en

betydlig tillökning af göromål, till en del af både grannlaga

och ansvarsfull art, med anledning hvaraf det kunde hysas en

viss farhåga, att kreditupplagsgöromålen komme att öfva en

störande inverkan på tullpersonalens öfriga arbeten; att, på

sätt ock blifvit af en reservant inom embetsverken framhållet,

det knappt torde låta sig göra att fullständigt förebygga möjliga

underslef och missbruk af hvarjehanda art annat än genom

sådana kontroller, som skulle blifva alltför betungande

Kong!. Proposition

1886.

Kredit

upplag.

30

KONGL. PROPOSITION 1886.

för både kreditupplagshafvaren och tullverket; att den föreslagna

ändringen i 17 kap. 3 § handelsbalken, enligt hvilken

rätt såsom till handfången pant skulle, under andra än de i

nådiga förklaringen den 24 maj 1872 omförmälda förhållanden,

tillkomma kronan i gods; som icke vore i kronans händer, innebure

en nyhet i civilrättsligt hänseende, som starkt afveke

från hittills gällande lagstiftning i ämnet och kunde komma

att medföra afsevärd olägenhet för fordringsegarne till en köpman,

som tilläfventyrs hade större delen af sitt lager upplagdt

å kreditupplag, och att den tysta förmånsrätt i all gäldenärens

lösa egendom för oguldna tullafgifter å kreditupplagsvaror, som

skulle tillskapas genom den ifrågasatta ändringen i samma kapitels

12 §, syntes än betänkligare; samt att genom det, i många fall

betydliga, anstånd med tullafgifternas erläggande, som skulle

åtnjutas af kreditupplagshafvare och komma att sätta honom i

sin ordning i stånd att bevilja sina afnämare förlängd kredit,

ny näring komme att tillföras den i vårt land ändock alltför

mycket anlitade konsumtionskrediten. De fördelar, institutionen

ansetts bereda handeln, hade dessutom förefallit herr

statsministern något öfverskattade. Den synnerliga vigt för

näringslifvet, som, enligt hvad kändt vore och af de ursprungliga

förslagsställarne äfven framhållits, i Norge och Danmark

tillädes kreditupplagsinstitutionen, hade sin naturliga förklaringsgrund

deruti att nederlagsinstitutionen i nämnda länder vore

okänd. Om ock medgifvas måste att det för köpmannen vore

något lättare att röra sig med kreditupplagsrätten än med nederlagsrätten,

ville det dock synas, som om nederlaget med den

af komitén och embetsverken förordade förändringen i afseende

på neder] agsafgifterna skulle — helst i förening med

frilagersinstitutionen — kunna bereda köpmannen väsentligen

samma fördelar, som med kreditupplaget afsåges.

Nederlags- Den föreslagna förändringen i afseende på nederlagsaf

afgifta

na. gifterna) hvarigenom nederlagsinstitutionen skulle göras i afsevärdt

högre grad användbar för exporthandeln med utländskt

gods, utan att tullverket skulle tillskyndas mer än en jern

-

KONGL. PROPOSITION 188(5.

31

förelsevis mycket obetydlig minskning i inkomst, förordade

herr statsministern till Kongl. Maj:ts godkännande. Bortfölle

det hinder för ett allmännare anlitande af nederlaget, som hittills

legat i nämnda afgifter, finge det anses gifvet, att genom

ett rätt användande af nederlagsinstitutionen äfvensom af frilagersinrättningen,

derest densamma blefve här i landet införd,

handeln i allmänhet och särskilt handeln på utlandet med importeradt

gods skulle komma i åtnjutande af väsentligen samma

fördelar, som afsetts med kreditupplaget, utan den risk för

statsverket, kreditupplaget medförde.

Hvad härefter angick i frilagersinstitutionen, åberopades Frilage

hvad kommerskollegium och generaltullstyrelsen i det af dem

afgifna utlåtande öfver komiténs förslag yttrat. Särskild!, fäste

herr statsministern uppmärksamheten derpå att, då enligt § 3 i

förslaget till förordning angående frilager statens kostnad för bevakningen

af samt bokföringen och expeditionen vid frilagret

skulle betalas af dess egare, hvilken, innan frilagret finge för sitt

ändamål begagnas, skulle för gäldandet af sagda kostnad ställa

säkerhet, som af generaltullstyrelsen godkändes, någon kostnad

i följd af den nya inrättningens införande icke komme att

drabba statsverket. Vidare stode varorna så väl vid intagandet

å och uttagandet från frilagret, som under den tid, de derstädes

vore upplagda, under oafbruten bevakning af tulltjensteman,

hvadan, i motsats mot hvad förhållandet vore vid kreditupplaget,

staten icke hade att befara någon förlust genom egarens

insolvens och faran för indirekta förluster genom underslef,

smuggling o. s. v. icke vore större än vid all varuinförsel

från utlandet. Beträffande den obetydliga minskning

i tullinkomst, som, på sätt embetsverken erinrat, möjligen föranleddes

deraf, att sådana varor, i hvilkas vigt enligt tulltaxan

afdrag ej finge ega rum för omslag och inlägg in. m., kunde

å frilagret ompackas i helt andra emballage och derigenom

undgå eu del af det afsedda tullbeloppet, erinrade herr statsministern

att, som likväl med nyssnämnda vid åtskilliga tariffrubriker

i tulltaxan meddelade föreskrift icke åsyftades att öka

32

1886 ÅRS RIKSDAG.

1886 års

riksdag.

Bevillnings

utskottet.

tullbeskattningen för de ifrågavarande artiklarne, utan allenast

att underlätta deras tullbehandling, intet syntes vara att erinra

mot att varuegaren bereddes tillfälle att inom frilagret med

varorna vidtaga en åtgärd, hvilken han i allt fall egt frihet

företaga före varornas införsel.

I det betänkande bevillningsutskottet afgaf öfver den i

enlighet med herr statsministerns förslag aflåtna kongl. propositionen,

tillstyrkte utskottet på de till statsrådsprotokollet

anförda skäl ändringarna beträffande afgifterna för tullnederlag,

men afstyrkte förslaget till förordning angående allmänt

frilager. Utskottet kunde visserligen icke bestrida, att en

institution af ifrågavarande slag skulle kunna på vissa ställen

lända vår utrikeshandel till gagn. Utskottet trodde emellertid,

att hvad till stöd för denna institutions införande andragits

innebure en icke obetydlig öfverskattning af de fördelar, densamma

kunde komma att medföra, likasom utskottet å andra

sidan måste befara, att de dermed förenade olägenheter skulle

visa sig långt mera betydande än man antagit och väsentligen

öfverväga fördelarna. . Till en början funne utskottet, i betraktande

af de utan tvifvel o synnerligen dryga kostnaderna

för anskaffande och underhåll af frilagerslokalerna äfvensom

för bevakning af samt bokföring och expedition vid frilagret,

hvilka kostnader enligt förslaget skulle hvila de förra på kommunen

eller enskilde och de senare på frilagrets egare, uppenbart,

att den ifrågasatta institutionen endast på några få ställen,

antagligen endast i eller invid vissa af rikets största städer,

skulle kunna komma till stånd och fortvara. Huruvida af

dessa städer Stockholm, Göteborg och Malmö skulle deraf

hemta mera betydande vinst, ansåge utskottet i hög grad tvifvelaktigt,

då de härvid påräknade finske afnämarne å ena sidan

och de norske och danske å den andra hade tillfälle att å

andra lika närbelägna handelsplatser fylla sina behof af utländska

alster. Huru som helst komme fördelarne af frilagret

■— hvilka fördelar för köpmännen väsentligen förringades af

1886 ÅRS RIKSDAG.

33

de nyssberörda omkostnaderna — endast dessa städers handel

till godo, och de lättnader, dessas köpmän sålunda finge sig

medgifna, skulle för öfrige handelsidkare i stället medföra ökad

svårighet att uthärda i konkurrensen.

Utskottet trodde sålunda icke, att vår reexporthandel med

utlandet skulle kunna härigenom väsentligen ökas, samt funne

för öfrigt denna handelsgren, vid jemförelse med utlandets

lagstiftning i hithörande hänseenden, redan nu skäligen tillgodosedd

genom de förmåner, hvilka medelst nederlag och

transitupplag vore densamma beredda, helst om jemväl de ofvan

omförmälda lättnaderna i fråga om nederlagsafgifterna blefve

beviljade, I långt större grad än reexporthandeln skulle enligt

utskottets öfvertygelse, såsom äfven kommerskollegium och

generaltullstyrelsen i sitt ofvan omförmälda utlåtande framhållit,

den handel, som hade till syfte att inom landet afsätta

utlandets produkter, komma att af den nya institutionen befordras,

hvilket i utskottets tanke skulle leda till ytterligare

undergräfvande af den inhemska industrien, hvarjemte det syntes

utskottet antagligt att frilagersinstitutionen komme att i omfattande

grad begagnas för upplag af spannmål och kolonialvaror

till den inhemska marknadens förseende utöfver det verkliga

behofvet och, hvad spannmålen beträffade, till men för vårt

jordbruk.

Beträffande den minskning i statsverkets tullinkomst, som,

enligt hvad redan embetsverken erinrat, kunde föranledas deraf

att sådana varor, i hvilkas vigt enligt tulltaxan afdrag ej finge

ega rum för omslag och inlägg m. m. — såsom förhållandet

vore med flertalet manufaktur- och korta varor — kunde före

förtullningen å frilagret ompackas i helt andra emballage och

derigenom undgå en del af det afsedda tullbeloppet, fann sig

utskottet icke kunna instämma i hvad herr statsministern

i afseende härå andragit, utan ville påpeka, hurusom, då taran

för vissa artiklar ofta uppginge till 30 å 40 procent eller

än högre, här afsedda tullindring i många fall blefve ganska

84

1886 ÅRS RIKSDAG.

Kamrarna.

betydande till förfång för såväl konkurrenterna som den inhemska

industrien.

Faran för indirekta förluster för statsverket i följd af frilagrets

missbrukande genom underslef, smuggling o. s. v. syntes

ock utskottet större än herr statsministern velat medgifva.

I synnerhet torde vid det förhållande, att tillgång till lokalerna

alltid vore medgifven importören och hans arbetare samt kroppsvisitation

icke ständigt kunde företagas, det enligt förslaget

medgifna inrättandet af frilager utom stapelstads område vara

egnadt att lätteligen medföra ^smuggling af de allehanda varor,

som utan undersökning finge ditföras, helst den kontroll,

som inom stad kunde från allmänhetens sida utöfvas mot oloflig

'' införsel, der ej vore att påräkna.

Särskilda hade utskottet funnit sig böra anmärka, huruledes

de i §§ 76 och 101 af gällande tullstadga förekommande bestämmelser,

att brännvin och sprit af säd eller potatis icke må på

nederlag eller transitupplag uppläggas, utan svårighet kunde

medelst frilagret helt och hållet kringgås, i det förslaget ej

innefattade något stadgande i syfte att förekomma, det dylik

vara med hög sprithalt dit infördes för att derifrån i förädladt

eller oförädladt skick utsändas i marknaden.

Då frågan förekom i kamrarna, biföll första kammaren utan

votering förslaget om ändring i afseende å nederlagsafgiftema,

medan detta afslogs af medkammaren, dervid åberopades hurusom,

då begagnandet af tullnederlag vore en förmån för affärsmännen,

desse borde ersätta de särskilda kostnader, som drabbade

staten för tillsyn vid varornas mottagande och utlemnande.

Förslagets öde i kammaren synes dock hufvudsakligen hafva

bestämts af de åsigter, som hystes i afseende å frilagersinstitutionens

inrättande. Utskottets afstyrkande hemställan härom

bifölls i andra kammaren med öfver två tredjedelar af de afgifna

rösterna, hvaremot första kammaren antog Kongl. Maj:ts

proposition, dock först efter votering och med endast en rösts

öfvervigt.

1891 ÅRS RIKSDAG.

35

Efter den utgång, frilagersfrågan sålunda erhöll vid 1886

års riksdag, hvilade densamma intill år 1891, då den å nyo bragtes

å bane af en enskild motionär i andra kammaren. Denne

motionär ansåg de inom riksdagen år 1886 för afslag å den

kongl. propositionen om frilager anförda skäl icke hållbara.

Den täflan, som genom inrättande af frilager skulle åstadkommas,

vore en täflan mellan svenskt och utländskt frilager, och handelsidkarne

i de små stadssamhällena skulle ju, långt ifrån att behöfva

utstå täflan med svenskt frilager, tvärt om vinna förmånen

att kunna vända sig ej blott till det utländska frilagret utan

derjemte till det svenska. Hvad anginge farhågan för en ökad

införsel, så blefve förhållandet detsamma, vare sig importen

skedde från t. ex* Malmö eller från Köpenhamn. Beläget på

det ena stället eller på det andra, blefve frilagersområdet att

betrakta såsom liggande utom vårt tullområde, och å begge

platserna skulle naturligtvis varan komma att bearbetas, kompletteras

och ompackas, så att den passade för marknaden och

bragte säljaren största möjliga vinst, en vinst, som med nuvarande

tullagstiftning, då för svenska köpmän ingen täflan

vore möjlig, hamnade i utländingens fickor. Och hvad beträffade

den befarade förlusten i tullinkomst i följd af minskning

i taran vid ompackningen, kunde ju denna förlust lätteligen

undgås genom att höja tullen med ett procenttal, motsvarande

skilnaden mellan det tyngre och det lättare emballaget.

I afseende å gjord anmärkning derom, att frilagersinrättningen

skulle komma att begagnas till upplag af utländsk spannmål

och kolonialvaror utöfver det verkliga behofvet, hvad spannmålen

särskild! beträffar, till men för vårt jordbruk, invände

motionären, att icke någon affärsman väl skulle vilja förskottera

penningar och betala upplagsafgift för en vara, af hvilken

ej något verkligt behof funnes. Spannmålen droge sin tull, så

snart den från frilagret infördes i landet, och dessutom stode

äfven i detta fall alltid det utländska frilagret på hinsidan Öresund

färdigt att under enahanda vilkor, som tänkts skola gälla

för ett svenskt frilager, förse oss med hvad vi önskade. Skil

-

1891 års

riksdag.

Motion.

36

1891 ÅRS RIKSDAG.

naden vore blott den, att vinsten på affären ej blefve svenskarnes

utan utländingars, och att vår handelsbalans ökades

till vår nackdel.

Motionären påpekade vidare, hurusom vår handelsbalans

gent emot Danmark vore för oss allt annat än fördelaktig,

oaktadt Danmark af naturliga förhållanden vore hänvisadt att

hos oss uppträda såsom köpare till vissa mycket betydande,

för detsamma oumbärliga varuslag. Orsaken till den för Danmark,

detta oaktadt, likväl gynnsammare handelsbalansen vore

förnämligast att söka deri, att danske köpmän lyckats ställa

sig såsom mellanhänder mellan vårt land och produktionsplatserna

med afseende å indiska och transatlantiska alster,

såsom prof hvarå motionären uppräknade en mängd olika slag

af importerade varor, som år 1888 från Köpenhamn utförts

till Sverige. Denna för oss ofördelaktiga handelsställning

komme, efter motionärens uppfattning, att än ytterligare förvärras

genom inrättandet af en frihamn i Köpenhamn, hvadan

jemväl från var sida något borde göras för att neutralisera

verkningarna af denna ökade merkantila makt och för att bevara

vårt handelspolitiska oberoende. Sådant skulle lämpligast

vinnas derigenom, att vi äfven sjelfva vid Öresund inrättade

en frihamn, som under statens hägn och med dess bistånd

och med det väldiga uppland, som den skandinaviska halfön

utgjorde, borde hafva utsigter att icke utan framgång kunna

täfla med Köpenhamn om rollen som skaffare och förläggare

i första hand åtminstone för vårt land.

Af dessa skäl föreslog motionären, att Riksdagen i skrifvelse

till Kongl. Maj:t ville anhålla såväl om förslag till inrättande

af en frilagersinstitution, i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med 1886 års förslag, som ock (med hänsyn till

Köpenhamns då snart inträdande frihamnsrätt) om utredning af

frågan om samt behofvet och förmånen af inrättande afen

svensk frihamn vid Öresund.

Bevillningsutskottet, som lemnade en redogörelse för hvad

i frågan förekommit, erinrade derefter om att förslaget icke

1891 ÅRS RIKSDAG.

37

innebure någon afvikelse från de principer, som redan vore

gällande i vår tullagstiftning. Statsmakterna hade deri fullt

erkänt, att tull icke borde drabba den i exportändamål införda

varan, vare sig den vore afsedd att exporteras i samma

tillstånd, som den införts, eller i mera förädlad form. Detta

erkännande läge till grund för alla importörerne redan lemnade

medgifvanden i detta hänseende. Men det hade ock visats,

att dessa medgifvanden icke kunde anses vara tillfyllestgörande.

Det vore först genom tillåtelse att upprätta allmänt frilager,

som det mål uppnåddes, hvilket af lagstiftaren åsyftats. Utskottet

sammanfattade deruppå betydelsen af frilagersinrättningen

i dessa ord:

»Till ett allmänt frilager kan producenten införa hvilka

varor han för sin tillverkning behöfver utan att för någon af

dem nödgas erlägga tull. Han är der ock befriad från hvarje

undersökning af varan, från alla kostnader till utrönande af

huru mycket af råvaran återfinnes i den färdiga produkten,

från all den tidsförlust, som af en dylik undersökning blifver

en följd, äfvensom slutligen från all förlust af ränta å erlagd

tullafgift. Han behöfver ej frukta att genom en oriktigt beräknad

grund för restitutionen få hela sin affärsverksamhet

• satt på spel, utan kan, fri från alla på konstladt sätt åvägabragta

produktionskostnader, beräkna utgifter och inkomster

inom sin verksamhetsgren efter samma grunder som hans utländske

konkurrent. Å andra sidan behöfver ej heller staten

befara att genom för hög restitution till exportören utgifva

mer än denne såsom importör förut erlagt i tull. Har man

som nu skett en gång erkänt principen, synes man icke böra

tveka att föra densamma till dess enda fullt riktiga och verksamma

konseqvens.» Och, erinrande derefter hurusom dåmera

en fabrik funnes i vårt land, som arbetade under samma vilkor

som en fabrik med frilagers rätt, nemligen den numera upphörda

fabriken i Karlshamn för rening af utländskt råbrännvin,

fortsatte utskottet:

»Men många äro de industrier, som af ifrågasatta insti

-

38

1891 ÅRS RIKSDAG.

tution borde kunna draga nytta. Exempelvis kunna nämnas

för export beräknade möbelsnickeri, vagn- och instrumentfabrikation,

tillverkning af färdiggjorda kläder, deri inberäknadt

skodon och hattar, fabrikation af tvål, parfymer, choklad,

cigarrer m. m. Hit höra särskildt ett slags industrier, som

borde vara föremål för ett synnerligen varmt nationell intresse,

men som under nuvarande förhållande synas hafva svårighet

att här taga fart, de nemligen, som afse en bearbetning af

landets egna naturalster med tillhjelp af en eller annan utländsk

produkt. Eu sådan industri är t. ex. den, som består

i förädlingen af våra vilda bär. — — — För våra egna

landsmän är drifvandet af denna industri i stort i det närmaste

omöjliggjord, enär för densamma behöfves socker, för hvars

höga tull restitution väl kan erhållas, men endast under ofvan

angifna, produktionen fördyrande och ytterst försvårande vilkor.

Denna industri skulle säkerligen eljest kunna i ganska stor

utsträckning drifvas i vårt land, och den nationalrikedom, vi

ega uti våra vilda bär, skulle, om berörda hinder aflägsnades,

i vida rikare mån än hittills kunna tillgodogöras. Flera exempel

kunde här anföras på dylik industriel verksamhet, genom

hvars underlättande på angifna sätt bättre afsättning för inhemska

produkter skulle erhållas.»

»Liksom den för utförsel arbetande svenska industrien,

skulle äfven den svenska handeln af frilagersinstitutionen draga

fördel, och detta ej blott för sin exportaffär på utlandet, utan

äfven för varuomsättningen i eget land, der den nu har att

möta en fördelaktigare stäld utländsk konkurrens. Såsom

förut påpekats, kan man icke inom det svenska nederlaget

ompacka å detsamma upplagda varor, när icke detta för varans

bibehållande i värde befinnes alldeles oundgängligt. Den

handel, som består uti att importera en vara i större emballager,

fördela densamma i mindre kolly och derpå afyttra

dem till minuthandlande, kan derför icke hos oss idkas, utan

att importören underkastar sig att först betala tull för det i

de större emballagen importerade godset. Med begagnande

1891 ÅRS RIKSDAG.

39

af det danska frilagret kan den danske köpmannen med fördel

drifva denna handel å Sverige. Och är detta äfven, såsom motionären

anmärkt, förklaringen till att en stor del af våra

kolottialvaror går öfver Danmark. Genom inrättande af allmänt

frilager jemväl i Sverige skulle man möjliggöra för våra

handlande att med hopp om framgång upptaga konkurrensen

med Köpenhamns affärsmän och såmedelst tillförsäkra våra

landsmän den handelsvinst, som för närvarande stannar hos

utländingen.»

»Men den utvidgade handel, som genom inrättande af

frilager åstadkommes, medför naturligen äfven utvidgad sjöfart

och har derigenom betydelse äfven för de handlande, som icke

sjelfva begagna sig af frilagret. En ökning i de reguliera

transportförbindelserna har öfver allt visat sig blifva en följd

af den i större skala tillämpade frilagersinstitutionen. Och

bristen på fasta ångbåtsförbindelser, särskild!, med något mer

aflägsna länder, är en brist, hvaröfver såväl våra exportörer

som importörer för närvarande klaga. Allt för länge åtnöjde

sig vårt land med att nästan icke hafva egna fasta ångbåtskommunikationer

annat än med Lubeck och Köpenhamn, öfverlemnande

åt den hanseatiska frihamnen och det danska frilagret

att förse oss med hvad vi från andra länder behöfde

och att förmedla våra förbindelser med den öfriga verlden.»

»En annan fördel för handeln skulle i de fall, der kommuner

eller stora privatbolag uppbyggde frilagersmagasin,

vinnas derigenom, att de i dessa magasin upplagda varor

lättare än hittills skulle kunna af deras egare försäljas eller

pantsättas utan att dessförinnan undergå åtskilliga åtgärder

hos tullförvaltningen, hvarjemte formen för varans öfverlemnande

åt köparen eller kreditgifvaren är onödigtvis tung och

omständlig. I attester från frilagrets föreståndare, intygande

att vissa till qvantitet och beskaffenhet bestämda varor der

blifvit upplagda och komme att tillhandahållas attestinnehafvaren,

skulle man hafva vunnit den vigaste och beqväinaste

formen för en varas försäljning eller förpantning, en form,

40

1891 ÅRS RIKSDAG.

som, hos oss genom »magasinsbolagen» knappast mer än inledd,

i England genom de så kallade Warrants vunnit en oerhörd

utsträckning.»

Utskottet öfvergick härefter till att bemöta en del af de

vid 1886 års riksdag mot förslaget om frilager framstälda anmärkningar.

Betonande att de fördelar, som skulle beredas

såväl industri som handel genom inrättande af frilager i enlighet

med Kongl. Maj:ts förslag vid nämnda riksdag, icke

skulle tillsända statsverket några kostnader, fann utskottet

de skäl, som anförts för afslag å denna kongl. proposition, icke

ega den betydelse, som då tillmätts desamma, och för öfrigt

vara till största delen bemötta af motionären. I afseende å en

vid 1886 års riksdag framstäld anmärkning, att någon större

affärsverksamhet af det slag, som afsåge försäljning till utlandet

af hit införda utländska produkter, icke vore att förvänta inom vårt

land, borde det besinnas, att nu föreliggande fråga väckts till

lif genom framställningar från två af våra större handelsstäder,

hvadan anledning vore att antaga, att affärsmännen i dessa

städer skulle begagna sig af den gifna tillåtelsen och såmedelst

möta en konkurrens, hvilken blefve så mycket svårare att

motstå, då Köpenhamn erhölle en frihamn, från hvilken ifrågavarande

affärsverksamhet kunde drifvas i ännu större utsträckning

än hittills. Härtill komme enligt utskottets förmenande

en annan omständighet, som manade att fortast möjligt lemna

det sökta medgifvandet. Snart skulle Nord-Östersjökanalen

öppnas för trafik och Östersjöhandeln komme dermed säkerligen

att beträda helt nya vägar. Det vore vigtigt, att den

svenske köpmannen då kunde begagna sig af denna omhvälfning

och taga sin andel uti ifrågavarande handel, som eljest

komme att allt fortfarande förblifva i utländingarnes händer.

Denna sida af frågan ansåge utskottet vara synnerligen beaktansvärd

och påkalla densammas snara afgörande.

Mot invändningen, att man skulle hafva svårt att förebygga

smuggling från ett frilager, framhöll utskottet, att en

sådan erfarenhet dock icke gjorts i andra länder, hvadan icke

1891 ÅRS RIKSDAG.

41

borde finnas någon anledning att antaga, det denna olägenhet

skulle visa sig här. De försigtighetsmått, som i detta afseende

stadgades i den 1886 föreslagna förordningen, syntes utskottet

ock hafva varit fullt betryggande, i isynnerhet som denna jemväl

innehölle att frilagershafvare skulle, om han egt vetskap om

smugglingen, hafva för alltid förverkat rätt att begagna sig af

frilagret samt vara skyldig att genast utrymma sitt lager.

Deremot gillade utskottet anmärkningen att förslaget utan

inskränkning tilläte uppläggande af brännvin och sprit å frilager,

oaktadt dessa varor ej finge läggas å nederlag. Förbudet

häremot vore tydligen lemnadt dels för att förebygga spekulation

med utländskt brännvin å den inhemska marknaden, dels

ock till följd deraf att utan dylikt förbud importören af utländskt

brännvin skulle gynnas framför producenten af den inhemska

varan, i det den senare måste betala sin skatt förskottsvis,

men den förre först då han ville sälja varan för konsumtion.

De skäl, som sålunda talade för att brännvin icke finge uppläggas

å nederlag för att sedermera kunna användas för den

inhemska konsumtionen, syntes gälla jemväl för frilager,'' men

anmärkningen föranledde icke till ett förkastande af hela den

föreslagna institutionen, utan allenast till förbud för att å frilager

införa brännvin för annat ändamål än dess förädling till

export i. derför särskildt inrättad fabrik.

Då utskottet sålunda icke ansåge något giltigt skäl förefinnas

emot antagande af en lag i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med den af Kongl. Maj:t vid 1886 års riksdag föreslagna,

men deremot delade den uppfattningen, att så väl industri som

handel skulle af tillåtelsen till upprättande af allmänt frilager

kunna draga stor nytta, samt staten af denna institution icke

skulle ådragas någon kostnad, hade utskottet funnit motionärens

förslag i denna del böra tillstyrkas.

Den del af förslaget, som afsåge utredning af frågan om

inrättande af en svensk frihamn vid Öresund, ansåge utskottet

sig deremot för det dåvarande icke kunna biträda. Det vore

visserligen sant, att samtliga de fördelar, som talade för upp

0*

-

42

1891 ÅRS RIKSDAG.

rättande af allmänt frilager, i regel ännu fullständigare förväntades

af en frihamn, i men frågan om upprättande af en

dylik hamn syntes dock utskottet vara för tidigt väckt. Anläggningen

af en sådan kräfde nemligen mycket stora kapital.

Frihamnen i Hamburg hade kostat omkring 150 millioner mark,

och kostnaden för den då redan beslutade anläggningen af

frihamn i Köpenhamn hade beräknats skola uppgå till omkring

12 millioner kronor. Det vore visserligen sannolikt, att å flera

platser inom vårt land frihamn skulle kunna anläggas för vida

mindre kostnader, men dessa förmenades i alla fall blifva så betydliga,

att hvarken staten eller någon kommun för det dåvarande

skulle vilja åtaga sig desamma. En tillfredsställande utredning

om behofvet af en frihamn och de utsigter, som kunde förefinnas

för att densamma skulle blifva af någon större; nytta,

fann utskottet under dåvarande förhållanden dessutom, innan

allmänna frilager blifvit inrättade och den utsträckning, dessa

visat sig kunna taga, blifvit känd, vara svår att åvägabringa.

Härtill komme, att de allmänna frilager, som enligt 1886 års

kongl. förslag skulle inrättas i vårt land, bättre än de utländska

frilagren skulle kunna ersätta en frihamn genom öfverlemnandet

till enskilde och kommunerna att upprätta dylika institutioner,

Indika kunde efter behofvet vidgas och förstoras och sålunda

sjelfva genom sin naturliga utveckling snart komme att angifva

hvar lämpligaste platsen för en frihamn vore att finna.

Beservationer. Mot bevillningsutskottets betänkande afgafs af en del

ledamöter från första kammaren reservation, deri de hemstälde

om afslag å motionen. Reservanterna voro af den meningen

att, om den af utskottet föreslagna vägen beträddes och till

följd af statsmakternas beslut frilager och i sammanhang dermed

antagligen äfven frihamnar skulle anläggas, sådant svårligen

läte sig utföras utan mellankomst af och kostnad för

staten; att handeln med de stora stapelvarorna ej kunde hafva

synnerlig fördel af det föreslagna frilagret; att till följd deraf

ingen ökad sjöfart vore att förvänta; att någon reexport af

varor derifrån ej hade utsigt för sig; att en tillverkning af

1891 ÅRS RIKSDAG.

43

exportvaror svårligen der kunde komma till stånd; men ätten

väg genom detsamma skulle öppnas för obehöflig och för våra

näringar skadlig införsel af utländska manufaktur- och öfverflödsvaror,

samt att en orättvisa beginges mot affärsmän på

andra platser.

Då frågan förekom i kamrarna, der den hufvudsakligen i

den första föranledde en lifligare debatt, framhölls från motståndarnes

sida företrädesvis hvad från detta håll förut i saken

åberopats, men äfven några nya anmärkningar framfördes.

Starkast betonades farhågorna för att frilagersinstitutionen

skulle uppmuntra importen af manufakturvaror till skada för

den inhemska industrien samt att tullinkomsterna skulle minskas

genom frilagersgodsets ompackning: i lättare emballage. För

den större1 handeln vore fördelen af varornas ompackning och

delning i mindre kolly ringa. Annorlunda blefve visserligen

förhållandet med dem, som handlade med manufakturvaror,

lyxartiklar, viner och spirituösa. Frilagret skulle varda ett

upplag för utlandets öfverproduktion af dessa varor. Der skulle

läggas varor, som vi antingen sjelfva kunde frambringa eller

icke behöfde. Den industriela verksamhet, som antagits skola

ega rum inom frilagersområdet, skulle nog komma att bestå i

bearbetning af en del halffabrikat och råvaror, på livilka tullsatserna

ej stode i riktigt afvägdt förhållande till tullen på den

färdiga varan, men detta skulle, förmenades det, ske ej för

export utan för införsel i landet; och äfven om, hvad också

erkändes, en del artiklar för export kunde billigare bearbetas

inom än utom området, skulle detta dock icke kunna verkställas

till pris, som tålde täflan å verldsmarknaden. Den industriela

verksamheten skulle för öfrigt. lida en inskränkning

så till vida, att icke qvinliga arbetare finge dervid användas.

Dessutom vore fara värdt att frilagersområdena skulle varda

»utländska småkolonier», ty intet hindrade att använda utländska

arbetare inom dessa områden.

.lo/ Hvad kostnadsfrågan angick, betviflades att ens det för

ändamålet nödiga kapitalet kunde hopbringas. Förhållandet

Kamrarna.

44

1891 ÅRS RIKSDAG.

skulle, befarade man, blifva detsamma som i Norge, der frilager,

ehuru medgifna, ej kommit till stånd. Kostnaderna för

frilagrets inrättande uppstäldes till jemförelse med den ringa

afgift, som erlades för varor på nederlag, och de förra antogos

blifva så betydande, att de ekonomiska fördelarna af frilagret

endast kunde blifva ytterligt små. Väl skulle det förutsättas, att

statsverket icke finge vidkännas kostnader af institutionen, men

det blefve dock nödigt anställa en ökad tjenstepersonal, hvars

pensionering folie på staten. Dessutom medförde frilagret vidlyftiga

räkenskaper, hvaraf kostnader för staten stäldes i utsigt.

Från deras sida, som önskade förslagets framgång, betonades

med synnerlig skärpa, hurusom de olägenheter, man befarade

skola tillskyndas industrien genom import från frilager

af utländska varor, förefunnes i lika hög grad antingen frilager

funnes på den ena eller andra sidan om Öresund, och den

minskning i tullinkomsten, hvilken kunde uppkomma geriom

ompackning i lättare emballage af varor, som förtullades efter

bruttovigt, blefve ej större, om denna ompackning skedde å

svenskt i stället för, såsom nu vore händelsen, å danskt frilager.

Skilnaden blefve blott den, att våra egna affärsmän

kunde med de danska täfla om den vinst, som härpå stode att

skörda. Det vore emellan svenskt och danskt frilager, striden

skulle komma att stå. Genom möjligheten att ompacka det

införda godset och samarbeta detsamma med inländskt eller icke

tullpligtigt utländskt material komrae den stora handeln att tilltaga,

hvaraf åter en utveckling af sjöfarten, helst den å aflägsnare

orter, blefve en följd. r

Då nu i den danska liufvudstaden komme att jemte den

bestående frilagersinstitutionen inrättas en frihamn, vore frågan,

huruvida icke denna omständighet skulle för en ej ringa del

af Sverige medföra ett än större beroende af Köpenhamn och

denna stads affärsmän komma att skörda den hufvudsakliga

vinsten af den stora handeln på vårt land.

Frihamnsfrågan berördes i öfrigt icke särdeles mycket.

Från visst håll betviflades dock möjligheten af en reexport af

1892 ÅRS RIKSDAG.

45

skrymmande och tunga varor i så stor skala, att vår sjöfart

kunde deraf taga något''större uppsving.

Utgången i kamrarna visade i den andra en röstfördelning

motsatt den år 1886. Nu afgåfvos ungefärligen två

tredjedelar af rösterna för utskottets tillstyrkande förslag. I

första kammaren var röstfördelningen ungefärligen densamma

som år 1886, dock; att det nu var en rösts öfvervigt för anslag

å saken. Men dermed var också frågan äfven denna

gång fallen.

Vid 1892 års riksdag förnyade samme motionär sitt förslag,

dervid åberopande angående frilager hvad bevillningsutskottet

år 1891 anfört och hvad frihamn vidkom, att, efter

det frågan derom förra gången förekom, hvarvid den ansetts

för tidigt väckt, Köpenhamns frihamn blifvit en verklighet.

För Sverige vore, ansåge motionären* hufvudsaken att söka

täfla med Danmark om ett handelsområde, hvaraf vårt eget

land utgjorde den största delen.

Bevillningsutskottet förnyade nu sin hemställan från år

1891. De skäl, som då åberopades för meddelande af tillstånd

till inrättande af allmänna frilager, hade, enligt utskottets mening,

onekligen erhållit ökad betydelse genom de åtgärder, som

under senaste tiden vidtagits i vårt gannland Danmark, i syfte

att för framtiden tillförsäkra dess hufvudstad en förhcrskande

ställning med afseende å Östersjöhandeln, hvaremot utskottet

icke kunde finna, att berörda åtgärder verkat någon ändring i

det vid föregående års riksdag påvisade förhållande, att en

tillförlitlig utredning om behofvet och nyttan af en svensk frihamn

borde grundas på någon tids erfarenhet af verkningarna

af frilagersinstitutionens införande.

Äfven nu anfördes af åtskilliga ledamöter i utskottet

reservation i samma syfte som reservationen 1891. Särskild!

betonades, att importören å frilager bereddes många tillfällen

att reducera de tullbelopp, som ovilkorligen måste till fullo erläggas,

i fall förtullningen försigginge der lrilager icke funnes.

Utskottets afstyrkande af utredning i frihamnsfrågan var

1892 års

riksdag.

Motion.

Bevillnings

utskottet.

Beserva

tioncr.

46

1892 ÅRS RIKSDAG.

emellertid icke nu enhälligt. Sex ledamöter från andra kammaren

önskade en sådan utredning. Desse reservanter erinrade

hurusom beslutet om Nord-Östersjökanalens anläggning förmått

Danmark att genom en lag af den 31 mars 1891 i Köpenhamn

inrätta en frihamn. De fördelar, som man genom denna frihamn

ansåge sig kunna erbjuda transitotrafiken, bestode icke

blott deruti, att omlastning från ett fartyg till ett annat kunde

försiggå utan hinder af något slag, utan äfven i billiga skeppsumgälder,

så billiga, att de flera gånger understege dem, som

utkräfdes i andra hamnar. Genom dessa fördelar hoppades

man kunna draga till sig den stora import, som egde rum

från utomeuropeiska länder till de vid Östersjön belägna —

en import, som hittills gått öfver Hamburg, Bremen, Amsterdam

och London. Förverkligades dessa förhoppningar, skulle

dermed vilkoret för upprättandet af direkta trafikleder mellan

Köpenhamn och utomeuropeiska länder vara uppfödd t. Och

särskildt för vårt land skulle sådana direkta trafikleder erbjuda

stora fördelar äfven med afseende på vår export. / .

Inför detta faktum, hvilket i sig innebure möjligheten af

en total omgestaltning af trafikförhållandena mellan vårt land

och andra länder, företrädesvis de utomeuropeiska, syntes det

reservanterna vara af mycket stor vigt att i tid undersöka,

hvilken verkan en sådan ändring af trafikförhållandena kunde

komma att utöfva på vår handelsomsättning. Antagligt ansågs

vara, att en betydlig del af vår såväl import som export under

sådana förhållanden komme att transitera Köpenhamn, från

och till hvars frihamn vi då skulle komma att med kustångare

föra en stor del af de varor, som utgjorde föremål för vårt

handelsutbyte. Visserligen hade man icke att förvänta, att

detta för oss skulle medföra olägenheter, snarare vore det att

antaga att många och stora fördelar skulle beredas vårt land

genom att hafva det närbelägna Köpenhamn till centrum för

vår internationella trafik, i stället för de mera aflägsna platser,

som dittills varit detta. Men hvad, enligt desse reservanters

förmenande, förtjenade en noggrann utredning, vore huruvida

1892 ÅRS RIKSDAG.

47

Sverige icke i förenämnda hänseenden skulle göra sig Köpenhamns

frihamn bättre till godo, om det sj eif t inrättade en

eller flera frihamnar vid Öresund — icke för att konkurrera

med Köpenhamns, utan för att utgöra så att säga delar af

densamma, så att dessa hamnar skulle komma till hvarandra i

ett ungefärligen likartad! förhållande med det, i hvilket Cuxhafen

stode till Hamburg och Bremerhafen till Bremen.

•■/■■■Vid frågans behandling i kamrarna bifölls utskottets hem- Kamrarna.

ställan i den andra kammaren efter en kortare diskussion och

utan votering. Frågan föll likväl äfven denna gång på motståndet

inom första kammaren, der samma hemställan afslogs

med en öfvervigt af allenast fyra röster. Under öfverläggningen

till detta beslut framhölls å ena sidan med mycken styrka

krafvet på skyndsamma åtgärder för att bereda våra köpmän

medel att upptaga konkurrensen med handelshusen i Hamburg

och Köpenhamn. Ett sådant medel erbjöde sig i frilagersinstitutionen.

Efter inrättande af frilager blefve det möjligt

att bringa till stånd en export af importerade varor till

exempelvis Norge och Finland, och möjligheter öppnades till

beredning af svenska exportartiklar med tillskott af utländska

tullpligtiga råvaror, hvarvid särskild! nämndes bärvin och

fiskeriprodukter. Frågan om ompackningar till undvikande af

tull för det tyngre emballagets vigt ansågs från denna sida

icke af den betydelse, som från motsidan antagits. Redan nu

kringginge man i vissa fall bruttoförtullningens olägenheter

genom att låta förtulla det för detaljhandeln afsedda emballaget

för sig och sj elfva varan i ett tunnt omslag för sig. Af

motsidans män betonades nu särskilt just kringgåendet af

bestämmelsen om bruttoförtullning och möjligheten att å frilagret

genom andra åtgärder åvägabringa reduktion af tullen

och en annan beräkning af densamma än i tulltaxan afsåges.

Med erkännande af de fördelar, den större manufaktur handeln

i och för sig kunde hemta af frilagersinstitutionen, fördelar,

som likväl skulle vinnas allenast på få ställen, framhöll man

hurusom dock handeln icke borde beredas fördelar på bekost

-

48

1894 års

riksdag.

Motion.

Bevillnings

utskottet.

1894 ÅRS RIKSDAG.

nåd af den svenska industrien, h vilket förmenades blifva fallet

genom den ökade införseln af utländska varor. Tillverkningen

af exportartiklar, för hvilka utländsk tullpligtig råvara

erfordrades, kunde underlättas icke blott genom frilagersinstitutionen;

i detta afseende hänvisades i stället på beredande af

ökad möjlighet till restitution af tull å materialier. För öfrigt

yttrades från flera håll att frilager utan frihamn vore af intet

värde, hvaremot en frihamn på en af Sveriges förnämsta skeppningsorter

antoges måhända kunna blifva till gagn för sjöfarten

på utrikes ort.

Motionären från 1891 och 1892 upprepade vid 1894 års

riksmöte sin hemställan, dels om införande af fri lagersinstitutionen,

i hufvudsaklig öfverensstämmelse med 1886 års förslag,

i afseende hvarå erinrades att hufvudsyftet med motionen vore

att såvidt. möjligt undvika utländska mellanhänder och bereda

den svenske köpmannen möjlighet att täfla med utländingen

om handeln åtminstone på vårt eget land, dels om utredning

af frågan om samt nödvändigheten och förmånen af en svensk

frihamn vid Öresund.

Beträffande den förra delen af motionen ansåg bevillningsutskottet

att orsaken, hvarför den kongl. propositionen 1886 icke

af Riksdagen antogs, berott så väl på ett underskattande af

de med frilagersinstitutionen förenade fördelar som af farhågorna

för vissa menliga följder af den ifrågavarande institutionens

införande. Hvad dessa senare anginge, syntes desamma,

enligt hvad dels motionären sjelf och dels 1891 års

riksdags bevillningsutskott ådagalagt, hafva saknat grund i

verkligheten. Hänsyn till berörda förmenta olägenheter borde

alltså nu icke utgöra något giltigt skäl att motsätta sig ett

liknande förslag, och något sådant skäl kunde icke heller härledas

ur befarade kostnader för statsverket af frilagersinstitutionen,

alldenstund icke ifrågasatt blifvit annat, än att, på sätt

1886 års förslag innehållit, statens kostnader för frilagret, nemligen

för bevakning, bokföring och expedition, skulle betalas

af frilagrets egare.

1894 ARS RIKSDAG,

49

Vid sådant förhållande och af andra förut åberopade skäl,

ville det synas utskottet att Riksdagen icke längre borde tveka

att vidtaga erforderliga åtgärder för att bereda svenska näringsidkare

de fördelar, som af den ifrågavarande institutionen

emotsåges, och som eljest skulle komma att fortfarande tillgodonjutas

af deras utländske konkurrenter; och då några anmärkningar

af mera väsentlig beskaffenhet icke förekommit

mot den anordning af den ifrågasatta institutionen, som i 1886

års kongl. proposition föreslagits, syntes det utskottet, att berörda

förslag borde kunna läggas till grund för en blifvande

lagstiftning i ämnet.

Men om frågan angående frilagersinstitutionens lämplighet

för vårt land och sättet för frilagrens anordnande finge anses redan

vara behörigen utredd, kunde detsamma deremot ej sägas

vara förhållandet med den af motionären jemväl ifrågasatta

möjligheten att få till stånd en svensk frihamn.

Samtliga de fördelar, som man väntade sig af ett allmänt

frilager, borde ännu fullständigare kunna vinnas genom en

frihamn. Men under det att den förra institutionen kunde

åstadkommas utan större ekonomisk uppoffring, kräfde deremot

anläggningen af en frihamn många millioner kronor, en

omständighet, som foranledt utskottet att vid föregående tillfällen,

då frågan förevarit, afstyrka motionärens förslag om

begäran af utredning i frihamnsfrågan. Dervid hade dock utskottet

1892 icke varit enigt; och de förhållanden, som af

nämnda års reservanter inom utskottet berörts, vore utan tvifvel

värda stort beaktande. Frihamnsfrågan hade ock inom

ett par af vårt lands större sjöstäder redan blifvit föremål för

öfverläggningar, och komitéer hade på enskildt initiativ tillsatts

för utredning af de lokala förutsättningarna för utförandet derstädes

af dylika anläggningar. Emellertid vore frågan af så

stor betydelse för vårt land och hade på den grund, att så väl

Nord-Östersjökanalen som Köpenhamns frihamn närmade sig

sin fullbordan, fått ett så omedelbart intresse för oss, att den

enligt utskottets åsigt, icke längre borde undandragas den mång

7*

-

50

1894 ÅRS RIKSDAG.

Reservation.

sidiga utredning, som endast kunde åstadkommas genom regeringens

ingripande, om ock de intresserade kommunernas medverkan

erfordrades för erhållande af det material, som tarfvades

såsom underlag för en sådan utredning och för utrönande

af det intresse, den företagsamhet och den offervillighet,

som på olika platser kunde påräknas och hvarförutan en

frihamnsanläggning ej kunde ifrågasättas. Utskottet ansåge

dock att den blifvande utredningen borde beakta möjligheten

af frihamnsanläggningar icke blott vid Öresund utan jemväl

vid rikets öfriga kuster och hemstälde, att motionärens förslag

måtte på det sätt bifallas, att Riksdagen ville i skrifvelse till

Kongl. Maj:t anhålla dels att Kongl. Maj:t ville för nästa Riksdag

framlägga förslag till förordning angående allmänt frilager,

i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det af Kongl. Maj:t vid

1886 års riksdag i ämnet framlagda förslag samt med föreskrifter,

som betryggade statsverket för alla kostnader med

anledning af berörda institution, dels ock att Kongl. Maj:t

måtte låta verkställa utredning rörande möjligheten och lämpligheten

af frihamnsanläggningar i Sverige.

Mot utskottets hemställan anfördes emellertid af åtskilliga

ledamöter reservation, deri sagda hemställan, i hvad den afsåg

frilagersinstitutionen, afst.yrktes. Reservanterna förordade

deremot en utredning i frihamnsfrågan, i afseende hvarå de

yttrade att, om ock de mycket stora kostnader, med hvilka

dylika anläggningar vore förenade, berättigade till starka tvifvelsmål

om goda ekonomiska resultat af desamma, frågan likväl

vore af den betydelse, att den borde blifva föremål för

en genom regeringens försorg åvägabragt undersökning. Reservanterna

förbisåge ej härvid, att med anläggandet af en frihamn

äfven i viss grad följde inrättande af frilager, men de

ansåge, att om genom eu utredning blefve ådagalagdt, att frihamnar

skulle tillföra vår sjöfart och handel synnerligen stora

fördelar, och anläggning af sådana till följd deraf komme till

stånd, det icke skulle möta svårighet att, exempelvis genom

inskränkning af de artiklar, som finge uppläggas å frilager,

1894 ÅRS RIKSDAG.

51

och genom införande i vår tulltaxa af särskilda stadganden rörande

tullbehandlingen af gods från Mager, såväl förekomma

de förluster staten genom smuggling eller genom kringgående

af tulltaxans bestämmelser eljest komme att lida genom

frilagersinstitutionen, som ock förhindra onödig import från

frilagret af lyxartiklar, korta varor m. m.

I andra kammaren bifölls utan öfverläggning utskottets Kamrarna.

hemställan.

Första kammaren upptog deremot ärendet till en ganska

omfattande och liflig diskussion, derunder dels tillförene framstälda

skäl för eller emot de nya institutionerna åberopades

eller bestredos, dels frågan skärskådades ur några nya eller

förut icke mycket framhållna synpunkter.

Å deras sida, som ville motsätta sig frilagersinstitutionen,

förmenades att, hvad den stora handeln beträffade, denna i

nederlagsrätten redan egde ungefärligen samma förmåner, som

skulle beredas den genom Mager. Derest de angående denna

rätt gällande bestämmelser behöfde, såsom föråldrade, undergå

någon omarbetning, ville man väl icke motsätta sig en sådan;

men man framhöll, att, äfven om en slik omarbetning af nederlagsrätten

icke åvägabragtes, frilagersinstitutionen likväl ej vore

behöflig för den stora handeln. Det förefunnes, menade man,

för köpmannen en gros icke något behof af att sönderdela

sitt lager i mindre partier, än som kunde uppläggas på nederlag.

För den mindre handeln åter erkändes från denna

sida frilagret kunna medföra fördel, i hvilket afseende framhölls,

hurusom köpmannen egde å frilagret förevisa, från emballage

befria och ompacka samt i minut försälja varor. Der

kunde han sönderdela och omarbeta införda artiklar, dit kunde

han tullfritt införa råämnen och halffabrikat, som han der

kunde bearbeta till färdiga varor för att sedan tullfritt exportera.

Men denna fördel vore ej så stor i ett land med nederlagsrätt,

att en ny institution, medförande olägenheter af flere

slag, derför borde komma till stånd. Och härvid återkom man

till den förut framstälda farhågan, att frilagren hufvudsak

-

52

1894 ÅRS RIKSDAG.

ligen komme att omfatta upplag af utländska lyx-, manufakturoch

korta varor samt kommissionslager, ditförda af utländsko

köpmän för att kunna lättare försäljas. I synnerhet fruktade man

att der skulle uppläggas sådana vid 1892 års riksdag med jemförelsevis

höga tullar belagda varor som galanterivaror och leksaker

samt korta och finare manufakturvaror, hvilka sedermera

skulle spridas kring landet. På senare åren hade just sådana

varor, för hvilka frilager skulle begagnas, blifvit föremål för en

ganska liflig inhemsk industri, hvilken genom frilagret skulle få

att utstå en svår täflingsstrid. Man erkände emellertid att frilagersinstitutionen

kunde medföra lättnader för reexporthandeln.

Af de fördelar, som möjligen kunde beredas genom frilager, kunde

likväl icke köpmännen på alla orter komma i åtnjutande, utan

dessa fördelar skulle tillkomma allenast ett fåtal köpmän på

några få platser till förfång för desses konkurrenter å andra

orter. Det borde nemligen icke ifrågakomma att inrätta frilager

i hvarje stad eller hvar som helst i en större stad, till

stor svårighet för tullkontrollen, utan för ändamålet måste anordnas

ett bevakadt område, inom hvilket den, som det önskade,

kunde uppföra eller förhyra magasin eller lagerrum. Men

detta vore något annat än att medgifva frilager i den utsträckning,

som nyss antydts. Fortfarande hystes fruktan för den

minskning i tullinkomster, som skulle vållas genom frilagrets

begagnande i syfte att borttaga emballaget från och sålunda

undgå deremot svarande del af tullen för de varor, vid hvilkas

förtullning omslagens vigt afsetts att inberäknas. Härvid bestred

man, hvad från annat håll påståtts, att tullen för emballaget

kunde på detta sätt i lika mån undgås äfven med begagnande af

Köpenhamns frilager, ty om varorna skulle sändas derifrån, måste

de dock vara emballerade, men om frilager funnes inom landet,

kunde varorna uppackade och utan något som helst emballage

bäras till den närbelägna förtullningslokalen. Äfven framdrogos

de vid frågans föregående behandling från visst håll uttalade

farhågorna för smuggling från vare sig frihamn eller frilager,

i det man utgick från att en hvar skulle ega att der inköpa

1894 ÅRS RIKSDAG.

58

varor i minsta möjliga qvantiteter. Faran härför vore så

mycket större, i samma mån frilager blefve allmännare.

Ett annat skäl mot frilagersinstitutionens behöflighet såg man

deri, att i Norge frilager, ehuru medgifna genom lag, icke

kommit till stånd. Och slutligen påpekades, hurusom på grund

af de ändrade förhållanden, som inträdt sedan år 1886, det då

framlagda förslaget icke vidare kunde, på sätt utskottet tillstyrkt,

läggas till grund för ett förslag till författning i ämnet.

Mot frihamnsinstitutionen stälde man sig å denna sida gynnsammare,

så till vida som man ville förorda en utredning i

ämnet. Frågan hade nemligen å ett par ställen varit föremål

för undersökning. Det vore likväl icke möjligt att uppgöra

någon verklig plan, innan man egde kännedom om de vilkor, på

hvilka en frihamn finge anläggas. Och skulle det efter utredningen

finnas möjligt och lämpligt att inrätta frihamnar, och skulle

deraf framgå, att sådana komme att medföra synnerligen stora

fördelar för den svenska sjöfarten och exportrörelsen, ville

motståndarne till frilagersinstitutionen, under erkännande att

frihamn utan frilager vore en orimlighet, icke motsätta sig

sagda institution. Dock ansåg man att i ty fall rätten att upplägga

gods på frilager icke behöfde omfatta alla artiklar i tulltaxan

utan borde inskränkas till ett begränsadt antal vigtiga

varor; i sammanhang hvarmed erkändes att genom en nödig

omarbetning af tulltaxan i hvad den rörde de artiklar, som

skulle från sådant frilager införas till tullområdet, kunde åtminstone

till någon del förekommas de stora olägenheter, som

befarades vara förenade med frilager i och för sig.

Å deras sida, som önskade både frilager och frihamnar,

framhölls uödvändigheten af att förse svenske köpmän med

tidsenliga institutioner, som för dem möjliggjorde och underlättade

konkurrensen med andra länder. Denna konkurrens

blefve för oss svårare efter den verkstälda utvidgningen

af frilagret i Köpenhamn och öppnandet af dess frihamn

äfvensom af Nord-Ostersjökanalen, genom hvilken den täflingsstrid,

svenske köpmän hade att utstå från Hamburg

54

1894 ÅRS RIKSDAG.

och Bremen, fördes oss närmare. För detta ändamål vore icke

nederlagsrätt^ nog. Det invändes mot dem, som förnekade

fördelarne af frilager för den stora handeln, att just för handeln

med kolonialvaror friheten att behandla varorna före förtullningen

spelade den allra största roll. Å frilager kunde sålunda

sådana åtgärder som rensning och sortering af kaffe,

russin m. m. försiggå, medan dylikt ej läte sig göra å nederlag.

Inrättades frilager i Stockholm, vore det derför att antaga,

det den affärsrörelse med reexport af kolonialvaror till Finland,

som förut bedrifvits, men numera nästan upphört, kunde åter

upptagas. Men i synnerhet vore frihamnar på Sveriges ostkust

ett medel att bereda svenske köpmän möjlighet att afsätta

varor på Finland och Östersjöprovinserna, hvilket handelsområde

nu tillhörde handelshus i Köpenhamn, Hamburg och

Bremen. Det påpekades vidare, hurusom redan nu idkare af

flere industrigrenar i vårt land funne det förmånligt att vid

sidan af egna tillverkningar hafva ett lager utländska artiklar

af samma varuslag för att såmedelst kunna erbjuda såväl en

stor omvexling af mönster och modeller, som ock varor från

de billigaste till de högsta pris. En sådan anordning vore till

bestämd fördel för afsättningen inom landet. Ville industriidkaren

äfven söka afsättning på grannländerna, vore han, så

länge frilager icke funnes, inskränkt till de artiklar och det

fåtal mönster och modeller han sjelf kunde tillverka, af hvilken

anledning också inom åtskilliga industrigrenar många försök

att vinna en marknad i Norge och Finland icke krönts med

framgång. Med erinran att motståndarne till frilagersinstitutionen

erkänt, att denna skulle vara till fördel för manufakturhandeln,

frågade man sig hvarför de icke ville låta denna handel

komma i åtnjutande af sådan fördel. Manufakturhandeln

en gros hade för en stor del af Sverige omhändertagits af

köpenhamnska och hamburgska hus, och skulle ej de svenske

köpmännen alldeles utestängas, vore nödvändigt gifva dem de

hjelpmedel, hvarförutan de icke kunde bestå i striden. Hvad

anginge frågan om undgående af tull för emballage vid brutto

-

1894 ÅRS RIKSDAG.

55

förtullning, upplystes att man redan nu i stor utsträckning

undveke att emballagets vigt inräknades i varans, derigenom

att varorna infördes i det lättast möjliga omslag, hvaremot

kartonger och dylikt förtullades särskilda Den minskning i

tullinkomster, som på denna väg skulle tillskyndas staten genom

förtullning från frilager, vore alltså försvinnande liten.

I afseende å frihamnsfrågan betonades angelägenheten af att

erhålla direkta ordnade sjöväga förbindelser med europeiska och

transmarina länder. Härtill vore frihamnsanläggningar ett medel.

Nyttan af sådana vore dock beroende dels af de vilkor,

som uppstäldes för drifvande af affärsrörelse och industriel

verksamhet inom frihamnen, dels deraf att sjelfva frihamnen

vore i och för sig tjenlig. Man fäste emellertid itppmärksamheten

derå, att de stora omkostnaderna och förutsättningarna

i öfrigt, som kräfdes för en frihamn, vållade att sådana hamnar

kunde komma till stånd endast å ett fåtal platser vid rikets

kuster, medan förhållandet vore ett annat med frilager, hvilka

kunde åstadkommas utan synnerliga kostnader, helst dertill

kunde med erforderliga ändringar användas redan befintliga

magasinsbyggnader.

Vid frågans afgörande bifölls utan votering utskottets hemställan

om utredning i frihamnsfrågan, medan hvad frilagersfrågan

angick, vid anstäld omröstning mellan å ena sidan afslag

å utskottets hemställan och, å den andra, bifall till ett under

öfverläggningen framstäldt yrkande om aflåtande af skrifvelse

till Kongl. Maj:t med begäran om utredning rörande möjligheten

och lämpligheten af frilagersinstitutionens införande i

Sverige, sistnämnda yrkande samlade pluralitetens röster, eller

47 röster mot 42, som afgåfvos för afslag.

Båda kamrarna hade sålunda dels om frihamnsfrågan fattat

sammanstämmande beslut och dels äfven beträffande frilagersfrågan

beslutit hemställa om en utredning, dervid dock besluten

sins emellan inneburo vissa skiljaktigheter.

Bevillningsutskottet, som alltså hade att söka sammanjemka

kamrarnas olika meningar i sistnämnda fråga, föreslog

56

1894 ÅRS RIKSDAG.

i sådant afseende att kamrarna ville besluta, att i den skrifvelse,

som skulle till Kongl. Maj:t aflåtas rörande utredning af

frågan om frihamnsanläggningar i Sverige, jemväl skulle framställas

begäran derom, att Kongl. Maj:t måtte låta verkställa

utredning, om och under hvilka vilkor frilagersinstitutionen

lämpligen skulle kunna, utan uppoffringar för statsverket, här

i landet införas, samt derefter till Riksdagen inkomma med de

förslag till lagstiftningsåtgärder, hvartill utredningen kunde

gifva anledning.

Denna hemställan bifölls i båda kamrarna.

Vid föredragning den 5 oktober 1894 af Riksdagens skrifvelse

i ämnet, uppdrogs åt den samma dag tillsatta komitén

att verkställa den utredning och afgifva de förslag, som af

Riksdagen begärts.

KOMITÉN S UPPDRAG.

57

Det uppdrag, som gifvits komitén, innefattar två skilda

uppgifter. Komitén har att dels utreda, om och under hvilka

vilkor frilagersinstitutionen lämpligen må kunna, utan uppoffringar

för statsverket, här i landet införas, samt afgifva

de förslag till lagstiftningsåtgärder, hvartill utredningen kan

gifva anledning, dels verkställa utredning rörande möjligheten

och lämpligheten af frihamnsanläggningar i Sverige.

Vid den förra delen af uppdraget har sålunda bundits det

vilkor, att af frilagersinstitutionens införande ej skola föranledas

några uppoffringar för statsverket, medan ett sådant vilkor ej

gifvits beträffande frihamnsfrågan. I afseende å frilagersinrättningen

har komitén ock att afgifva de förslag till lagstiftningsåtgärder,

hvartill utredningen kan gifva anledning. Körande

frihamnsfrågan åter har sådant icke uttryckligen ålagts komitén.

Komitén har trott sig fatta sin uppgift i sistnämnda ämne rätt,

då den funnit utredningen böra afse, huruvida erforderliga

förutsättningar finnas för inrättande af frihamnar i Sverige;

huruvida vår industri, handel och sjöfart skola af sådana anläggningar,

i och för sig betraktade, tillskyndas afsevärda fördelar;

huruvida de direkta och indirekta uppoffringar, som föranledas

af frihamnar, möjligen lägga hinder i vägen för att

sådana skola kunna här komma till stånd; äfvensom huruvida

något allmännare intresse och någon större offervillighet

äro att för ändamålet påräkna inom vårt land. Komitén har

tillika, med stöd af hvad vid frågans behandling i Riksdagen

förekommit, utgått derifrån, att den icke skulle öfverskrida

sitt uppdrag, om den, under förutsättning att utredningen

gåfve vid handen att frihamnsanläggningar i Sverige vore både

8*

Komiiéns

uppdrag.

58

KOMITÉNS UTREDNING.

Komiténs

utredning.

Öfversigt af

utländsk lagstiftning.

möjliga och lämpliga, yttrade sin mening angående det sätt,

hvarpå, och de allmänna vilkor, hvarunder frihamnar borde

här inrättas och rörelsen i desamma drifvas, liksom icke heller

om komitén afgåfve förslag till de härför påkallade lagstiftningsåtgärder,

som i frågans närvarande skick kunna finnas

möjliga och tjenliga att meddela.

Efter att sålunda hafva angifvit den uppfattning, komitén

hyst rörande innebörden af det densamma lemnade nådiga uppdrag,

går komitén att afgifva redogörelse för det sätt, hvarpå

komitén sökt utföra detsamma.

Såsom underlag för den utredning, som komitén så i ena

som i andra hänseendet haft att tillvägabringa, har komitén

till en början låtit utarbeta den redan ofvan omförmälda öfversigten

af lagstiftningen rörande tullupplag0) i vissa främmande

länder. Denna öfversigt omfattar det hufvudsakligaste af hithörande

lagstiftning i Finland, Norge, Danmark, Tyskland,

Belgien och Frankrike samt redogörelse för de förhållanden,

som föranledt upphörandet af de friområden och frihamnar,

som förut varit medgifna inom Osterrike-Ungerns tullområde,

och för vissa nya tullupplagsinstitutioner, hvilka i sammanhang

dermed blifvit der inrättade.

Visserligen lemnades redan i den berättelse om kreditupplag

och frilager, som var bifogad komitébetänkandet i ämnet

af år 1884, redogörelse för en del af de institutioner, hvilka

finnas omförmälda äfven i den här ifrågavarande öfversigten,

men dels hafva de då gällande författningarna angående dessa

institutioner flerstädes aflösts af andra, dels hafva flera nya institutioner

tillkommit, hvilka för komiténs uppdrag äro af framstående

intresse, dels ändtligen borde en mera omfattande framställning

gifvas af hithörande lagstiftning i vissa länder, som

enligt komiténs uppfattning erbjuda vigtiga jemförelsepunkter

med förhållandena i vårt land. Komitén har med afseende härå

ansett tjenligast att föranstalta om eu från sagda berättelse *)

*) Sid. 13.

KOMITÉNS UTREDNING.

59

fristående framställning af hithörande förhållanden. De källor,

som användts vid densammas utarbetande hafva, utom hvad våra

närmaste grannländer rörer, på begäran af komitén anskaffats,

genom kongl. utrikesdepartementets försorg, af vederbörande

svenske och norske konsuler eller Kongl. Maj:ts beskickningar,

hvarjemte äfven berörda, vid 1884 års komitébetänkande fogade

berättelse i vissa delar tjenat till ledning.

Att här lemna någon sammanfattning af den lagstiftning,

som i öfversigten finnes framstäld, torde icke vara påkalladt;

dock vill komitén framhålla de för ämnets bedömande vigtiga

upplysningar, som synas komitén framgå särskildt af

redogörelsen för dels den danska frilagersinrättningen samt

de olika slagen af tullupplag i Tyskland, dels, hvad angår

frihamnsfrågan, å ena sidan, Köpenhamns och Hamburgs frihamnar

och, å den andra, de så kallade docks-entrepöts i Havre,

hvilka kunna anses såsom typiska exempel på olika slag af

den institution, som, om än stundom föga egentligt, plägar

betecknas med det gemensamma namnet frihamn.

Vidare har det synts komitén erforderligt att erhålla en

öfverskådlig bild af vissa statistiska data rörande omfattningen

och arten af våra handels- och sjöfartsförhållanden, i den mån

de ansetts öfva inflytande på eller komma att påverkas af ett

eventuel inrättande af frilager och frihamnar. I sådant afseende

hafva utarbetats särskilda, komiténs betänkande såsom

bilagor åtföljande statistiska tabeller (Bilagor: II, n:ris 1—6).

Den utredning, som deri innehålles, har afsett i främsta

rummet att undersöka vårt lands handels- och sjöfartsförbindelser

med utlandet (tab. 1 och 4) äfvensom trafiken i de sex

mest betydande hamnarna i riket (tab. 2 och 3) under den

senaste femårsperiod, 1889—1893, för hvilken den officiela

statistikens uppgifter äro att tillgå. Derjemte hafva äfven dels

nederlagsrörelsen (tab. 5), dels ock de under namn åt lastpenningar

samt fyr- och båkmedel (tab. 6) äfvensom hamnafgifter

(tab. 3) från sjöfarten utgående utgifter till stat och kommun

under samma femårsperiod gjorts till föremål för statistisk be

-

Statistisk

utredning.

KOMITÉNS UTREDNING.

60

arbetning-. Till grund för undersökningen ligga de delar af

den officiela statistiken, som innefattas i kommerskollegiets berättelser

rörande dels inrikes sjöfart och handel, dels utrikes

handel och sjöfart, hvarjemte angående fyr- och båkmedlen

primäruppgifter hos generaltullstyrelsen anlitats.

I fråga om de förhållanden, som af den statistiska utredningen

ådagaläggas, anser sig komitén böra här påpeka följande.

Af den i tab. 1 lemnade öfversigt öfver Sveriges direkta

sjöfarts- och handelsförbindelser med främmande länder inhemtas,

att dessa förbindelser till allra största delen äro begränsade

till länderna omkring Östersjön och Nordsjön. Mer än 90

procent af vårt lands hela utrikes sjöfart samt direkta in- och

utförsel belöpa sig nemligen på dessa länder. Bland dem har

i fråga om importen Tyskland den största betydelsen, medan

af exporten den ojemförligt största delen går till England.

Med afseende å förhållandet mellan å ena sidan sjöfarten

på Sverige från dels Tyskland och dels England samt å andra

sidan importen från dessa länder fort]enar att anmärkas, hurusom,

medan tontalet af de från Tyskland ankomna lastade fartygen

i medeltal årligen uppgått till 14-88 procent af sammanlagda

tontalet utaf till Sverige ankomna lastade fartyg, och

värdet af införseln från Tyskland omfattat 32''io procent af

hela importen till Sverige, hafva motsvarande tal med hänsyn

till England utgjort 55-94 procent och 27-46 procent. Detta

förhållande torde ega sin förklaring deruti, att importen från

England företrädesvis består af tyngre och mera skrymmande

gods af förhållandevis mindre värde, såsom till exempel stenkol,

under det att införseln från Tyskland omfattar en mångfald

af lättare, men dyrbarare varor från olika delar af kontinenten

äfvensom af utomeuropeiskt ursprung.

Af huru ringa omfattning Sveriges förbindelser med länder

bortom Nordsjön varit under den period, som redogörelsen

afser, framgår af följande sammanställning:

KOMITÉNS UTREDNING.

61

Medelhafs-

länderna.

I medeltal årl.

Nordamerika

och Vestindien.

I medeltal årl.

Sydamerika.

I medeltal årl.

Australien \

samt de delar afl

Asien o. Afrika,

som icke ligga

vid Medel- bafvot.

I medeltal årl.

st. ton.

st. ton.

st. ton.

st

ton. ''

Ankomna fartyg: med last

(5-7-e 36,857-0

69-2 60*424-8

6-8 4,051-4

4‘8

4,582o

> »i barlast

6-o 2,411-8

— —

lo 551-4

0-4

323-8

| Afgångna » mediast

204 2 130,925-6

14-6 23*039-0

46o 19,726-8

124-4 73,806-21

» »i barlast

0-2 122-2

4-6 4,192 2

0''6 68 e

Införsel .................. kr.

2,882,400

11,076,800

1,311,400

1,740,200

! Utförsel .................. »

7,517,000

1,233,800

1,059,000

3,650,400

Då emellertid det tillgängliga statistiska materialet endast

afser de direkta förbindelserna, bör det anmärkas, att deri

faktiska förbindelsen mellan Sverige och transmarina länder

helt visst haft betydligt större omfattning än den ofvan angifna.

Hvad särskild! beträffar införseln till Sverige, framgår

detta af en närmare undersökning utaf importen af varor, som

härstamma från tropiska eller andra transmarina länder. En

dylik undersökning är i tab. 4 anstäld med afseende å de mera

betydande bland hithörande varuslag; och inhemtas af denna

tabell, att det hufvudsakligen är Tyskland,. England och Danmark,

som härvidlag tjena oss som mellanhänder. Utvecklingen

under de senare åren visar sig gå i den riktning,

att Tysklands betydelse för vår import växer på de andra

ländernas bekostnad. Af de i tab. 4 behandlade varorna förekommer

någon mera afsevärd import direkt från aflägsnare länder

endast i fråga om oraffineradt socker, som i betydande

qvantiteter införts från Ostindien, Vestindien och Egypten;

renade mineraloljor, hvaraf öfver hälften af hela den importerade

qvantiteten införts direkt från Amerika; samt ofärgad bomull,

som äfven i ganska stor myckenhet direkt importerats från

Amerika. Men i öfrig! har nästan all import af ifrågavarande

artiklar gått öfver Tyskland, England eller Danmark. Huru

mycket som dervid endast transiterat dessa länder eller som

62

K0M1TENS UTREDNING.

blifvit inköpt i hvart och ett af dem och der varit föremål för

affär, låter sig emellertid med för handen varande statistiska uppgifter

icke utröna. Komitén har genom gjorda förfrågningar

i Stockholm, Göteborg och Malmö sökt att beträffande importen

från Danmark erhålla upplysningar i detta hänseende.

Men från Stockholm och Göteborg har svarats, att sådana

upplysningar af tillförlitlig art icke stått att vinna; och, ehuru

från Malmö visserligen af några importörer derstädes lemnats

en del uppgifter, äro dock dessa ej tillräckliga, för att af dem

skulle kunna dragas någon slutsats med afseende på föreliggande

fråga.

I tab. 2 lemnas en öfversigt öfver den utrikes sjöfarten i

Stockholm, Göteborg, Malmö, Helsingborg, Gefle och Sundsvall

under åren 1889—1893 och i tab. 3 en öfversigt öfver både block

utrikes sjöfarten under samma tid i nämnda städer äfvensom

derför uppburna hamna)gifter. Beträffande den utrikes sjöfarten

bör anmärkas, att full öfverensstämmelse icke råder mellan

tab. 2 och motsvarande uppgifter i tab. 3. Denna omständighet

beror derpå, att dels tab. 2, som grundar sig på uppgifter

från tullverket, afser trafiken inom de olika tullkammardistriktcn,

medan uppgifterna i tab. 3, hvilka lemnats af vederbörande

hamndirektioner, gälla sjöfarten i hvar och en af ifrågavarande

hamnar; dels hamndirektionernas redogörelser endast

upptaga fartyg om mer än 10 ton (i Göteborg till och med

inga fartyg om mindre än 15 ton), medan i tullverkets uppgifter

äfven fartyg under 10 ton redovisas; dels slutligen fartyg,

som vid ankomst från eller afgång till främmande land

anlupit olika platser inom riket, i hamndirektionernas uppgifter

redovisas särskildt för hvarje hamn, medan i tullverkets

tabellariska sammandrag fartyg upptagas endast en gång för

hvarje resa, ankommande fartyg på den hamn, der det först

inklareras, och afgående fartyg, om det är barlastadt, på utklareringshamnen,

men om det för last, på den hamn, der den

hufvudsakliga delen af lasten intagits.

För att underlätta bedömandet af arten och omfattningen

KOMITÉNS UTREDNING.

63

utaf sjöfarten på ofvannämnda sex städer hafva i nedanstående

tabell sammanstälts de i tab. 2 förekommande medeltontaleu,

uttryckta i jemna tusental, utaf de olika grupperna af fartyg,

som under perioden 1889—1893 trafikerat en hvar af ifrågavarande

hamnar.

Ankomna fartyg.

Afgångna fartyg.

,, t , f . ‘ v. [ ‘ ; ;

Med last

I barlast.

Med last.

I barlast.

Stockholm .....................................................

50 3

6-5

33-8

10 g

Göteborg .......................................................

715

18-9

78-s

13-8

Malmö.........................................................

30?

43-4

23 3

39-2

Helsingborg ........4........................................

12-7

51 G

9-5

4G-»

Gefle...............................................................

108

13o

31o

41-2

Sundsvall.........................................................

3 8

33-8

47''9

1-5 1

Denna sammanställning gifver vid handen, att i Stockholm,

Malmö och Helsingborg importen är större än exporten, medan

i Göteborg och ännu mer i Gefle och Sundsvall exporten öfverträffar

importen.

Med afseende å sjöfarten i de ifrågavarande städerna inhemtas

vidare af tab. 2 och 3 bland annat följande:

Stockholm har sina hufvudsakliga förbindelser med utlandet

på Finland, Ryssland, Tyskland och England, Göteborg

på Norge, Danmark, Tyskland och England, Malmö och Helsingborg

på Danmark, Tyskland och England, Gefle på Tyskland

och England samt Sundsvall på Tyskland, Nederländerna,

England och Frankrike.

Förhållandet mellan inrikes och utrikes sjöfarten i de sex

ifrågavarande städerna angifves af följande tal, utgörande enligt

tab. 3 medeltonnagen i jemna hundratusental för de i inrikes,

respektive utrikes, fart använda fartygen: Stockholm

33-4 : 7-4, Göteborg 5''6 : 207, Malmö 6''3 : 12-9, Helsingborg

3 5: 13t>, Gefle 5-4 : 3t>, Sundsvall Ds : 27>.

Rörande hamnafgifter för fartyg och varor i hvar och eu

64

Komiténs utredning.

Inhemtade

yttranden.

åt de städer, som förekomma i tab. 3, inliemtas af denna

tabell, att'' i genomsnitt för hvarje ton af de redovisade fartygen

i sådana afgifter erlagts följande belopp, nemligen i

Stockholm 15 öre, Göteborg 21 öre, Malmö 11 öre, Helsingborg

10 öre, Gefle 19 öre, Sundsvall 12 öre.

Af den undersökning, som i tab. 5 är anstäld rörande

uppläggningar å nederlag, framgår att de varor, för hvilka

nederlagsinstitutionen under redogörelseperioden tagits i anspråk,

till större delen utgjorts af mat- och dryckesvaror äfvensom

tobak, samt att i öfrigt uppläggningarna hufvudsakligen

bestått af åtskilliga ämnen och produkter tillhörande textil- och

kemisk-teknisk industri.

Sammanställas uppgifterna i tab. 6 rörande lastpenningar

samt fyr- och bålcafgifter med det i tab. 1 meddelade sammanlagda

tontalet af de i utrikes fart gående fartygen, erhålles

det resultat, att i lastpenningar erlagis 4’4 öre samt i fyr- och

båkafgifter 3 3*7 öre i genomsnitt för hvarje ton af de redovisade

fartygen.

Då komitén inhemtat, att inom Stockholm, Göteborg och

Malmö fråga om anläggning af frihamn i dessa städer vore

föremål för utredning af särskilda af de kommunala representationerna

utsedde komiterade, har komitén vidare och särskild!

med hänsyn till innehållet af 1894 års bevillningsutskotts

uttalande rörande frihamnsfrågan ansett det vara

af vigt att erhålla kännedom om de åsigter och önskningar i

afseende å en blifvande författning om frilager och frihamn,

som hystes af desse komiterade, samt om det intresse och den

offervillighet, som inom dessa kommuner kunde vara att påräkna

för saken, i händelse de allmänna vilkor, under hvilka

frilager och frihamnsanläggningar kunna medgifvas, blefve i

en sådan författning bestämda. Med afseende härå riktade

komitén till nämnde komiterade en begäran om deras yttrande

i ämnet, hvarvid särskildt borde afgifvas svar å nedanstående

frågor:

1. »Hvilken är eder åsigt om det af Kongl. Maj:t vid

KOMITÉNS UTREDNING.

65

1886 års riksdag framstälda förslag till förordning angående

allmänt frilager?»

2. »Ansen I de i sagda författningsförslag intagna bestämmelser

lämpligen kunna utvidgas till att afse äfven frihamnar?»

3.

»Ansen I att inom eder kommun något allmännare

intresse finnes för frilagers- och frihamnsinstitutionens införande?»

4.

»Böra, enligt eder åsigt, lastpenningarna borttagas?»

5. »Vore en sådan ändring i sättet för fyr- och båkafgifternas

upptagande önskvärd, att dessa afgifter komme att

utgå för lastadt och lossadt tonnage i stället för, såsom nu är

fallet, efter fartygets drägtighet?»

6. »För att en frihamn skall kunna i önskvärd utsträckning

begagnas för skeppsfarten lärer få anses erforderligt, att

der utgående hamnafgifter för såväl fartyg som varor blifva

så litet tryckande som möjligt, äfvensom att hamnafgifterna för

fartyg uttagas för lastadt och lossadt tonnage och ej, såsom

nu, efter fartygets drägtighet. Ansen I att eder kommun är

för sin del böjd för sådana eftergifter och ändringar beträffande

hamnafgifterna för fartyg, i händelse frihamn der komme

till stånd?»

7. »Ansen I att, derest frilagers- och frihamnsinstitutionen

kommer till stånd, innehafvare af koncession att inrätta och

drifva frilager och frihamn böra, efter särskild! tillstånd af

Kong! Maj:t, tillerkännas rätt att utfärda s. k. warrants?»

Med anledning häraf hafva under sistlidne mars månad

skrivelser inkommit dels från den komité, hvilken, sedan Stockholms

stadsfullmäktige beslutit att till handels- och sjöfartsnämndens

förfogande anvisa medel till bestridande af kostnaderna

för utredning om lämpligaste platsen för eu frihamn

för Stockholm samt om sättet och kostnaderna för dess anordnande,

jemlikt nämndens beslut den 15 februari innevarande

år erhållit i uppdrag att verkställa berörda utredning, dels från

den komité, som af handels- och sjöfartsnämuden samt handels

9*

-

66

KOMTTÉNS UTREDNING.

föreningens fullmäktige i Göteborg fått i uppdrag att afgifva

förslag till ändring i gällande bestämmelser beträffande tullbebandlingen

af varor vid import och export, dels ock från den

af stadsfullmäktige i Malmö på framställning af dervarande

hamndirektion tillsatta komité med uppdrag att följa utvecklingen

af frågan om platsen för en blifvande frihamn i Sverige

och att å stadsfullmäktiges vägnar vidtaga alla åtgärder, som

under tiden af komitén kunde befinnas tjenliga för att behörigen

framhålla de förmåner Malmö hamn erbjöde för anläggande af

en frihamn eller frilagersinstitution.

Stockholmskomitén har, under framhållande af den korta

tid, hvarunder den haft att egna sig åt sitt omförmälda uppdrag,

endast vidrört de punkter, som synts ega ett närmare

sammanhang med dess uppdrag. Och har i den från Göteborg

ingångna svarsskrifvelsen den anmärkningen förutskickats, att

komiténs yttrande ej borde betraktas såsom ett dess slutgiltiga

uttalande i ärendet.

Sistnämnda komité framhåller såsom särskildt skäl för inrättande

af frilager och frihamnar den ökade konkurrens, för

hvilken våra köpmän och rederier dels redan blifvit utsatta

genom öppnandet af Köpenhamns frihamn och dels hade att

ytterligare emotse till följd af Nord-Östersjökanalens öppnande.

För att Sverige nu skulle kunna icke blott bekämpa denna

konkurrens utan äfven skapa en ny verksamhet genom reexportrörelse

och transithandel, erfordrades högst väsentliga lättnader

för vår handel och sjöfart, hvilka lättnader vore till gagn äfven

för industri och jordbruk, enär genom den ökade trafik, som

deraf vore att förvänta, äfven skapades en utvidgad och billigare

export för industriens och jordbrukets alster. Att utaf

de båda till införande nu ifrågasatta institutionerna frihamnen

erbjöde åtskilliga fördelar framför frilagret, äfven om detta

anordnades i den omfattning, att inom detsamma fabriksrörelse

kunde idkas, syntes komitén ovederläggligt; men af rent ekonomiska

skäl kunde frihamnar ej anläggas på många platser,

förr än den handelsverksamhet, som af dylika inrättningar

KOMITÉNS UTREDNING.

67

företrädesvis vore i behof, ernått en större utveckling än den

nuvarande. Vid sådant förhållande vore det för rikets handel

af synnerligen stor vigt, att tillstånd erhölles till inrättande af

frilager, hvilka borde kunna inom kort tid och utan jemförelsevis

stora kostnader anordnas, om ock i en framtid för en fortsatt

utveckling af vår handel inrättande af frihamn i någon

eller några af våra större sjöstäder borde komma att blifva

ett oafvisligt behof.

Hvad angår en hvar af de här ofvan omförmälda frågorna,

har beträffande 1886 års förslag till förordning angående allmänt

frilager anförts från Göteborg, att de i detta förslag intagna

bestämmelser för frilagers inrättande och anordnande

ansåges synnerligen lämpliga, dock att tillstånd till inrättande af

frilager borde i hvarje särskilt fall meddelas af Kongl. Maj:t

och icke af generaltullstyrelsen, som deremot borde lemna de

närmare föreskrifterna rörande frilagrets anordnande och hvad

dermed kunde ega sammanhang; hvarjemte och då vid sådan

fabriksrörelse, som borde kunna inom frilagersområdet idkas,

jemväl qvinlig arbetskraft vanligen användes, förbudet mot

qvinnors tillträde till frilager lämpligen borde ur förslaget utgå.

Malmökomitén har visserligen förmält sig icke hafva varit i

tillfälle att ingå i någon närmare granskning af ifrågavarande

förslag, men dock uttalat sitt principiela gillande deraf.

För lämpligheten af att de i nyssnämnda förslag för frilager

ifrågasatta bestämmelser utvidgas till att afse äfven frihamnar,

föreligga uttalanden från Göteborg och Malmö, grundade

på den likhet, som förefinnes mellan de båda institutionerna.

Från Göteborg betonas särskild!, lämpligheten deraf att

ett frilager genom tilläggande af erforderligt vattenområde må

kunna, derest belägenheten sådant medgifvor, förvandlas till frihamn.

I Malmö har man såsom förutsättning för en gemensam

lagstiftning framhållit, att de ytterligare lättnader i andra afseenden

än hvad tullen angår, hvilka äro nödvändiga för att en frihamn

skall komma till stånd och kunna biira sig, genom annan

lagstiftning erhållas.

68

KOMITÉNS UTREDNING.

Frågan huruvida inom samhället funnes något intresse för

frilagers- och frihamnsinstitutionernas införande har af Stockholmskomitén

besvarats jakande. Enligt hvad bemälda komité

hade sig bekant, omfattades frågan om dessa institutioners införande

på skilda håll inom affärsverlden i Stockholm med lifligt

intresse, ehuruväl i frågans dåvarande läge, innan sättet och

vilkoren för nämnda inrättningars verksamhet blifvit bestämda

samt kännedomen derom vunnit allmännare spridning, det vore

omöjligt att mera bestämdt yttra sig om graden af detta intresse.

Götehorgskomitén har i denna fråga inhemtat dervarande

börssällskaps yttrande och med stöd deraf meddelat,

att inom Göteborg allmänna meningen syntes vara den, att

frihamn borde söka åstadkommas samt, om detta af ekonomiska

eller andra skäl ej inom närmaste åren kunde ega rum, frilager

med det snaraste derstädes inrättas. I Malmö har man,

enligt hvad af omförmälda komités yttrande inhemtas, insett behofvet

af frilager redan till följd af grannskapet till Köpenhamn,

hvars af staten i hög grad gynnade frilager vid flere tillfällen

af köpmän i Malmö måst anlitas för ompackningar eller andra

förändringar af varor, som från utlandet anländt till Malmö i

det skick, att de icke utan stor förlust kunnat tullbehandlas.

För öfrig! hänvisar denna komité till det intresse för frilager

och frihamn, som inom stadsfullmäktige och hamndirektionen

i Malmö yttrat sig genom motioner under åren 1881, 1888 och

1894 samt framför allt genom stadsfullmäktiges beslut den 6

februari 1891 att inbjuda till täflan om förslag till ny hamnanläggning

i Malmö. Programmet för denna täflan hade afsett

en hamn för oceanångare, försedd med alla nutidens beqvämligheter

för lossning och lastning; men derjemte skulle

anordningarna i den nya hamnen afse inrättande af frihamn

derinom, så snart lagstiftningen det medgåfve. I år hade stadsfullmäktige

anslagit medel för omarbetande af det förslag, som

vid täflingen erhållit första priset.

Beträffande de afgifter, som betunga den utrikes sjöfarten,

har Stockholmskomitén, ehuru den icke ansett frågan

KOMITÉNS UTREDNING.

69

härom direkt sammanhänga med dess uppdrag, likväl i sjöfartsnäringens

intresse icke velat lemna tillfället obegagnadt

att såsom sin åsigt uttala, att en varaktig förbättring i denna

närings läge icke läte sig genomföra, med mindre trycket

af dessa afgifter väsentligen mildrades. Sålunda borde lastpenningarna

helt och hållet afskrifvas. Uttalanden i samma

riktning föreligga äfven från de båda öfriga städerna. Göteborgskomitén

meddelar att densamma vändt sig till handelsoch

sjöfartsnämnden samt handelsföreningens fullmäktige i

Göteborg med anhållan att genom dessa korporationers

försorg framställning måtte göras hos Kongl. Maj:t om aflåtande

till innevarande års Riksdag af proposition om lastpenningarnas

upphörande från och med år 1896. Till stöd för

denna anhållan hade komitén särskildt framhållit den konkurrens,

för hvilken vår handel och sjöfart skulle blifva utsatt

till följd af öppnandet af Köpenhamns frihamn och NordÖstersjökanalen.

Genom lastpenningarnas borttagande vunnes

visserligen icke på långt när all den lättnad för vår sjöfart,

som vore erforderlig, för att vårt land skulle kunna med framgång

möta konkurrensen af våra grannländer; men denna reform

vore dock det första vigtiga steget för att sätta oss i

stånd att upptaga denna konkurrens. Vidare yttrar denna

komité i förevarande fråga att, huru än lagbestämmelserna i

öfrigt vore affattade för att lätta och befordra vår sjöfartsrörelse,

så vunnes nog dermed föga, om ej samtidigt en betydlig

nedsättning gjordes i de afgifter, som nu betungade

denna rörelse. Malmökomitén ser i lastpenningarna en grundskatt

på sjöfarten, emedan de direkt ingå till statsverket utan

att representera något bestämdt statsbehof eller användas för

något bestämdt ändamål. Äfven om sjöfarten i första hand

drabbades af denna beskattning, blefve det likväl varukonsumenterna

och varuafsändarne, som i sista hand finge bära

tungan; och då det ojemförligt största tonnaget af svensk sjöfart

användes för export, blefve således lastpenningarna i väsentlig

grad eu exportskatt.

70

KOMITÉNS UTREDNING.

Äfven för en nedsättning af fyr- och båkafgifterna hafva

alla tre komitéerna uttalat sig. Ett borttagande af dessa avgifter

är enligt Göteborgskomiténs tanke ej att för närvarande

förvänta; men den lindringen borde åtminstone kunna erhållas,

att afgifterna beräknades efter lastadt och lossadt tonnage i

stället för efter fartygets hela drägtighet, samt att vid denna

beräkning afgiften ej i något fall finge öfverstiga fartygets

beräknade drägtighet (netto-registertonnage). Ett skäl för en

dylik beräkning förmenas ligga deri, att afgiften visserligen

utgöres af fartygets egare, men af denne pålägges varuafsändaren

eller emottagaren i form af ökad frakt, hvarföre afgiften

måste anses indirekt trycka handeln. Vidare, då fyrar och sjömärken

äro till nytta äfven för örlogsfartyg, lustfartyg och

fartyg, som ej anlöpa svensk hamn, och hafva en internationel

och humanitär betydelse, borde ej sjöfarten på Sverige bestrida

allt för stor del af kostnaden för dessa inrättningar. I den

nu gällande beräkningsgrunden ser denna komité en af de

väsentligaste orsakerna dertill, att Sverige nästan är i fullständig

saknad af direkta transatlantiska förbindelser. Från

Malmö utfalas den bestämda åsigt, att trafik med oceanfartyg

i en frihamn derstädes är otänkbar, så länge fyr- och båkafgifter

upptagas efter nu gällande grundsatser, och endast

kan komma till stånd, om dessa afgifter dels utgå för lastadt

och lossadt tonnage, och dels blifva väsentligt nedsatta, emedan

i annat fall trafiken med större fartyg skulle draga sig till

Köpenhamn, der sådana afgifter icke alls förekomma.

Beträffande de till kommunen utgående hamnumgälderna

och de eftergifter, som staden skulle befinnas villig att medgifva

i fråga om dessa umgälder, derest en frihamn derstädes

komme till stånd, säger sig Stockholmskomitén hysa den föreställningen,

att, om kommunen beslöte sig för de omkostnader,

som vore förenade med inrättandet af en frihamn, den icke

skulle draga i betänkande att äfven göra de uppoffringar uti

ifrågavarande hänseende, som kunde kräfvas, för att frihamnen

skulle medföra all den nytta, som dermed afsåges. Göteborgs

-

KOMITÉNS UTREDNING.

71

komitén yttrar såsom sin åsigt att, om afgifterna till kronan

komme att utgå efter lastadt och lossadt tontal, staden svårligen

skulle kunna hafva något emot att beräkna hamnafgifterna

efter samma grund, samt vidare att hvarje åtgärd till lindring

i hamnafgifterna derstädes, som med afseende å stadens

behof af inkomster för utförandet af sina hamnbyggnader

och hvad dermed hade sammanhang kunde tid efter annan

låta sig göra, också skulle komma till stånd. Äfven Malmökomitén

anser att kommunen, om den bestämmer sig för frihamns

anläggning, måste inrymma största möjliga lättnader i

afseende å hamnafgifterna för fartyg och sättet för dessas

uttagande.

Införandet af s. k. warrants har utaf alla tre komitéerna

förordats. Göteborgskomitén hänvisar särskildt på förhållandena

i detta hänseende i Hamburg, Bremen och Köpenhamn.

Förutom de yttranden, för hvilka nu blifvit redogjordt,

har komitén äfven fått emottaga en skrifvelse från ett i Göteborg

stiftadt sällskap, benämndt Göteborgs frihamnssällskap.

I denna skrifvelse anföres såsom ett bevis derpå, att inom

Göteborg ett större allmänt intresse finnes för frihamnsinstitutionens

införande, den omständighet att, sedan inbjudning till

bildande af ifrågavarande sällskap utgått den 25 februari innevarande

år, redan den 14 derpå följande mars såsom medlemmar

i sagda sällskap tecknat sig köpmän, näringsidkare

med flere till ett antal af 339 personer.

72

KOMITÉNS UTLÅTANDE OCH FÖRSLAG.

Komiténs

utlåtande

och förslag.

Fri lagersfrågan.

Efter denna redogörelse för den förberedande utredning,

som åstadkommits, öfvergår komitén till att för egen del afgifva

utlåtande i ämnet, dervid först till besvarande upptages spörsmålet,

huruvida frilagersinstitutionen lämpligen må kunna, utan

uppoffringar för statsverket, bär i landet införas.

I detta afseende fordras till en början att göra för sig

klart om af frilagersinstitutionen, i och för sig betraktad,

kunna förväntas verkliga fördelar för Sveriges handel och näringar,

samt derefter att tillse huruvida af denna institution till

äfventyrs skulle kunna befaras olägenheter af den betydenhet,

att fördelarne, der de erkännas vara för handen, likväl finnas

böra lemnas å sido.

I den ofvan meddelade redogörelsen för de förslag, som

tid efter annan väckts om införande af denna institution i vår

tullagstiftning, samt för den behandling dessa förslag rönt inom

Riksdagen finnas redan omförmälda de vigtigaste af de skäl,

som kunna anföras såväl för som emot en sådan anordning.

En framställning häraf skulle således endast innebära ett upprepande

af hvad förut omnämnts, hvarföre komitén genast kan

fortgå till att angifva sin ståndpunkt i frågan.

Komitén är öfvertygad att för den enskilde affärsmannen,

som idkar handel med eller i hvars rörelse ingår användandet

af utländskt tullpligtigt gods, nyttjandet af frilager erbjuder afsevärda

fördelar. Angående beskaffenheten af dessa må här erinras,

att frilagershafvaren är befriad från att erlägga tull för

de varor han intagit, förr än dessa utgå från upplaget till

afsättning inom landet. Hans driftkostnader blifva härigenom

billigare. Någon ränta å förskotterad tull behöfver ej af honom

beräknas. Han vinner väsentlig lättnad i afseende å varornas

KOMITÉNS UTLÅTANDE: frilageiisfragan.

78

tullbehandling, hvilken eger rum utan att dessa derförinnan föras

från frilagret, och kan, särskildt derest affären afser transithandel

och export, bespara sig kostnaderna för magasinering på skilda

platser af dels oförtulladt utländskt gods, dels förtulladt, tullfritt

och inhemskt gods. Han är för gods, som intages å frilager, befriad

från föregående undersökning från tullverkets sida. Och

vidare kan han — och häri ligger den vigtigaste fördelen — fritt

sköta sina varor å frilagret, der ompacka och dela dem i mindre

kolly, blanda och sammansätta dem med dit intaget inhemskt

eller förtulladt gods, förarbeta godset m. in. Behofvet

att vidtaga sådana åtgärder är för öfrigt ingalunda, såsom

man velat påstå, begränsadt till handeln med manufakturvaror.

Äfven den stora handeln, handeln med kolonialvaror, kan af

frilagret hemta afsevärdt gagn. Ty det är icke händelsen,

att för denna handel nederlagsrätten är tillfyllestgörande. Så

är det, till dömes, för importören af kaffe af vigt att kunna

fördela balarne i mindre partier, sortera varan och blanda

olika slag med hvarandra. Äfven om bestämmelserna angående

nederlaget blefve underkastade revision i ett eller annat

afseende, och behofvet deraf erkänner äfven komitén, skulle

nederlagsrätten likväl icke kunna ersätta frilagersinstitutionen.

Med nederlagsrätten är en föregående undersökning af varorna

ovilkorligen förbunden, och godsegaren har en mycket inskränkt

rätt att förfoga öfver godset. Borttoges föreskriften

om varornas undersökning, och öppnades för godsegaren möjlighet

att å nederlaget friare behandla sitt gods, finge man i

sjelfva verket ett frilager, men icke ett nederlag, hvars bibehållande

till namnet endast vore egnadt att förvilla. Sin

största betydelse måste frilagret, till följd af sin natur, ega

för transithandeln; för den grosshandelsrörelse, som består i

att intaga stora partier varor för att i mindre poster sprida

dem till konsumtionsorterna; samt för tillverkning för export

af sådana varor, vid hvilkas bearbetande eller kompletterande

utländska ämnen erfordras eller hvaraf vissa delar måste hemtas

från utlandet.

10*

74

KOMITÉNS UTLÅTANDE: frilagersfrågan.

Deraf att genom frilagret handeln och industrien utvecklas,

följer att sjöfarten, som förmedlar varuomsättningen länderna

emellan, bör i samma mån erhålla ökadt tillfälle till frakter

och således äfven den, om frilager komma till stånd, antagligen

gå gynnsammare förhållanden till mötes.

Då härtill kommer den vigtiga omständigheten, att i vissa

af våra grannländer, hvilka äfven äro våra konkurrenter, och

särskildt i Danmark, för transit- och reexporthandeln synnerligen

gynnsamma tullinstitutioner finnas och i betydlig utsträckning

begagnas, efter hvad man kan antaga såsom visst, just

för afsättningen på Sverige, synes det ingalunda vara i statsekonomi^

hänseende välbetänkt att icke bereda äfven vårt näringslif

tillfälle att tillgodogöra sig de fördelar, som kunna vinnas

genom frilager. Tillika får det icke förbises, att frilagers inrättande

begärts redan för åtskilliga år tillbaka af målsmän

för köpmannakårerna i Göteborg och Malmö; att, då frågan

förekommit inom Riksdagen, den vid olika tillfällen vunnit

majoritet inom både Första och Andra Kammaren och endast

ett mycket obetydligt röstetal vållat dess fall; samt att, enligt

hvad ofvan nämnda yttranden till komitén synas gifva vid

handen, hos affärsmän i landets tre största städer intresset för

frilagersinstitutionens snara införande är lifligt. Våra affärsmäns

kraf på erhållande af tillfälle att af frilager sig begagna lärer

också böra betecknas såsom mycket billigt. De kunna med skäl

fordra att icke undanhållas ett medel att bestå i konkurrensen,

om hvars gagn i andra länder de hafva erfarenhet. Och för

öfrigt måste redan medvetandet, att de icke äro satte i samma

fördelaktiga ställning, som deras konkurrenter, verka förlamande

på deras företagsamhet.

Frilagersinstitutionens införande bör dock uppenbarligen

icke ifrågakomma under annan förutsättning än att fördelarne

deraf icke öfvervägas af olägenheter, hvilka icke kunna undanrödjas.

Huruvida detta är händelsen, skall komitén nu undersöka.

Det har inom Riksdagen uttalats farhågor, att genom medgifvandet

att anlita frilager tullinkomsterna skulle minskas samt

KOMITÉNS UTLÅTANDE: frilagersfrIgan. 75

det skydd för vår industri, som afsetts med vissa nu gällande

införseltullar, komma att äfventyras. Härvid har man särskildt

fäst vigt dels vid den omständigheten, att för de varor,

vid hvilkas förtullning vigtafdrag ej finge ske för omslag, inlägg

m, m., en del af de afsedda tullafgifterna skulle kunna

undgås, derigenom att godset å frilagret befriades från detta

emballage och fördes till förtullningslokalen utan något eller

med allenast ett mycket lätt omslag, dels vid det lättare tillfälle

till smuggling, man ansåge förefinnas vid ett frilager.

Komitén har redan i inledningen till detta betänkande angifva

sin ståndpunkt i afseende å det mål, som bör eftersträfvas

beträffande den tekniska anordningen af tullbeskattningen.

Tullafgifterna böra principielt uttagas endast för varor,

som komma till förbrukning inom landet och så nära tiden för

denna förbrukning som möjligt. Mot detta mål är just frilagersinstitutionen

en väg. Och hvad angår det reda syftet

med tullars åsättande, det må nu anses ligga företrädesvis i

beredande af skydd åt landets näringar eller förnämligast i

anskaffande af inkomster åt staten, så lider detta syfte icke

något afbräck genom frilagersinstitutionen såsom sådan. Det

syftet skall regleras genom tulltaxan, hvars särskilda tullsatser

böra sättas till de belopp, som af omständigheterna betingas,

och hvilken vid varuinförsel från frilagret öfver dess strängt

bevakade gräns tillämpas på samma sätt som vid den direkta

varuinförseln från utlandet. Så fullständigt är detta fallet, att

inhemskt och förtulladt utländskt gods, som ingår till frilagret,

derigenom ikläder sig egenskapen af oförtulladt utländskt gods

och alltså skall vid återinförsel från frilagret undergå enahanda

tullbehandling, som derå direkt från utlandet intaget gods skall

vid uttagning från frilagret underkastas. Frilagret innebär

således egentligen ett förskjutande af landets tullgräns; men

vid sådant förhållande bör det icke, bvilka åsigter man än

omfattar beträffande det reela syftet med tullars åsättande,

möta någon principiel invändning att i fråga om förfogandet

öfver tullpligtigt gods, innan det utgår till afsättning inom

76

KOMITÉNS UTLÅTANDE: frilagersfrågan.

landet, medgifva de lättnader, som innefattas i begreppet frilager.

Då komitén alltså icke kan biträda en uppfattning, som

ginge derpå ut att, äfven om ifrågavarande lättnader kunde

till gagn i vigtiga afseenden åstadkommas utan att tullkontrollen

äfventyrades, man likväl till följd af ofvan nämnda farhågor

borde helt och hållet afvisa tanken på frilagersinstitut.

ionens införande, innebär emellertid detta icke att densamma

enligt komiténs mening borde medgifvas utan några begränsningar.

Tvärtom hyser komitén den bestämda åsigt, att i vissa

vigtiga hänseenden afvikelser från den allmänna regeln påkallas

ej mindre beträffande de varuslag, som må på frilager intagas,

än äfven i fråga om den rörelse, som må der idkas.

Hvad nu särskildt beträffar den gjorda anmärkningen rörande

undgående af tull å emballage, der tulltaxan bestämmer bruttoförtullning,

har denna anmärkning synts komitén giltig, dock

icke såsom en anmärkning mot frilager sinstitutionen sjelf, utan så

att förstå, att den bör föranleda till ändrade bestämmelser i

tulltaxan, så vidt angår de rubriker, som af anmärkningen

drabbas. Den erinran är väl sann, att varuegaren äfven nu

har tillfälle att före varornas införsel i riket vidtaga de ompackningsåtgärder,

hvarom här är fråga, och på detta sätt

kringgå tulltaxans bestämmelser i ämnet. Sådant sker i sjelfva

verket i ganska stor omfattning. Särskildt vissa manufakturvaror

inkomma och förtullas utan omslag, medan de kartonger

och dylikt, hvari de utbjudas i detaljhandeln, förtullas för sig,

ett förpackningssätt, som är kändt under namn af det ryska.

Det får dock ej nekas, att ett sådant förfarande kan i mycket

större utsträckning anlitas, derest ompackningen, på sätt händelsen

skulle blifva genom frilagers inrättande, kan ske på samma

plats som tullbehandlingen eger rum, än om den måste verkställas

å ort utom landet. Den besparing af tullumgäld er, som

importör kan genom dylika ompackningar tillvinna sig, är

också för vissa af de varor, rörande hvilka tulltaxan innehåller

föreskrift om förtullning brutto, så pass betydande, att den

inbjuder till att af honom eftersträfvas. Enligt hvad komitén

KOMITÉNS UTLÅTANDE: frilagersfrågan.

77

inhemtat ingår omslagens vigt i sagda varors bruttovigt i

allmänhet med omkring 20 å 25 procent och lägst med 5

procent.

Ifrågavarande anmärkning bör dock, såsom redan antydts,

ingalunda föranleda till att förkasta frilagersinstitutionen. Deremot

anser komitén att, derest denna kommer till stånd, i sammanhang

dermed böra vidtagas de ändringar i tulltaxan att,

jemte borttagande vid vissa rubriker af vid dem meddelad föreskrift

att vid varans förtullning afdrag ej får göras för vigt

af omslag, askar, inlägg m. m., tullsatserna vid dessa rubriker

erhålla en motsvarande förhöjning. Denna ändring anser komitén

nödvändig till förebyggande af att, genom frilagrets användande

till ompackningar i ofvan angifna syfte, vare sig staten

lider minskning i tullinkomster, eller det med införseltullarna afsedda

skyddet för de inhemska näringarna förringas, eller orättvisa

uppstår för de importörer, som utan begagnande af frilager införa

sina varor. Till upplysning om hvilka förändringar i tulltaxan,

som häraf skulle föranledas, hafva, på begäran af komitén, öfverinspektoren

och tullförvaltaren vid härvarande packhusinspektion

utarbetat den detta betänkande vidfogade promemoria i

ämnet (bil. A), till innehållet hvaraf komitén, som ansett det

icke tillkomma sig att afgifva detaljeradt förslag till förevarande

ändringar, får här hänvisa.

Ännu i ett annat fall skulle emellertid staten genom frilager

kunna lida minskning i tullafgifter samt frilager i öfrigt kunna

gifva anledning till anmärkningar af nyss antydda art. Det

kunde ifrågakomma att inom frilager konsumerades lifs- och

njutningsmedel samt begagnades andra till personligt bruk afsedda

artiklar, för hvilka, om frilager ej funnits, tull måst

erläggas. Med afseende härå har komitén ansett bestämdt förbud

böra meddelas mot att inom frilager till förtäring eller

eljest till personligt bruk använda andra än inhemska samt

utländska tullfria eller vederbörligen förtullade varor.

Hvad härefter angår farhågan för att vid frilager tillfälle

till smuggling lättare skulle erbjuda sig än vid den direkta

78

KOMITÉNS UTLÅTANDE: frilagersfrågan.

varuinförseln, finner komitén en sådan farhåga icke befogad.

Just motsatsen torde vara fallet. Det hvarken har ifrågasatts

eller kan förutsättas annat, än att frilagret skall vara fullständigt

afspärradt från kringliggande område. Hela inrättningen skall

stå under tullverkets kontroll. Inga personer skola få hafva

sin bostad inom frilager. Alla in- och uttagningar af varor

skola ske under direkt tillsyn af tullbetjente genom bestämda

in- och utgångar och under iakttagande af vissa

formaliteter. För frilagers inrättande måste vidare fordras

särskildt tillstånd. Den profvande myndigheten har dervid att

uppställa hvilka vilkor den finner af nöden för tullverkets

säkerhet. Sagda farhåga synes således innebära en icke berättigad

misstro mot den myndighet, å hvilken afgörandet af

dessa frågor bör ligga. I betraktande af de kontrollföreskrifter,

som meddelas beträffande frilager, lärer det alltså kunna med

fog påstås, att större svårigheter skola möta för insmuggling

af tullpligtiga varor från frilager än öfver tullgränsen i öfrig!,

hvilken helt naturligt icke kan i lika mån bevakas. Erfarenheten

från andra länder bekräftar detta, och särskildt har,

enligt hvad komitén inhemtat, det köpenhamnska frilagret icke

medfört någon olägenhet i förevarande afseende. Vid redogörelsen

för de särskilda bestämmelserna i det förslag till

författning i ämnet, komitén framställer, blifver komitén i tillfälle

att närmare omförmäla beskaffenheten af de kontrollföreskrifter,

hvilka komitén anser böra till förebyggande af underslef

gälla vid svenska frilager.

• Från frilagrets motståndare har vidare det påståendet framkastats,

att den industriela verksamhet, som bedrefves inom

frilagret, skulle, arbetande under gynnsammare förhållanden

än den inhemska industrien för öfrigt, vålla afbräck i afsättning^

af dennas alster inom landet. Detta påståendes riktighet

kan komitén dock icke erkänna. Frilagret, som direkt

gynnar den svenska industrien genom att bereda de för export

sträfvande grenar af densamma, som hafva behof af utländska

råämnen eller tillsatser, billigare produktionskostnader, uppträ

-

KOMITÉNS UTLÅTANDE: frilagersfrågan.

79

der nemligen icke på den inhemska marknaden såsom medtäflare

till denna industri. Ty de produkter, som å frilagret

med begagnande af visst utländskt material bearbetas eller

fullbordas, komma, vid det förhållande att tullen å det färdiga

fabrikatet bör vara och i regel också är högre än å deri ingående

råvaror och halffabrikat, att afyttras icke inom, men

utom landet, hvilket är helt naturligt, då ju i annat fall tull

skulle erläggas för den färdiga varan och ändamålet med dennas

tillverkning å frilagret vara förfeladt.

Derest emellertid i något särskildt fall den färdiga varan

enligt tulltaxan vore belagd med lägre tull än de vid varans

framställande nödiga ämnen, eller ock den färdiga varan

vore tullfri, men tull vore satt å de i densamma ingående materialierna,

så skulle visserligen den, som å frilagret tillverkade

en sådan vara, äfven med hänsyn till dennas afsättning

inom riket, komma i gynnsammare ställning och njuta billigare

produktionsvilkor än den, som tillverkade varan inom

landet utanför frilagret. Så vidt komitén kunnat utröna,

är detta enligt den svenska tulltaxan förhållandet endast beträffande

boktryckerialster, i det nemligen böcker äro tullfria,

medan boktrycksfärg och tryckpapper äro med tull belagda.

Ehuru komitén håller före att någon fara icke till följd häraf

skulle vara för handen, om ett förbud mot anläggning och

drifvande af boktryckeri inom frilager lemnades å sido, har

komitén dock, på det att icke frilagret i något fall må kunna

komma att, i strid mot sitt ändamål, bereda tillfälle till eu illoyal

konkurrens, ansett ett förbud i sådant hänseende böra

meddelas.

I ett visst samband med sist berörda invändning, står den

under frilagersfrågans behandling inom Riksdagen framstälda

anmärkning, hvilken grundar sig på föreställningen, att frilagret

skulle varda en välkommen upplagsplats för utlandets

öfverproduktion, i synnerhet af manufakturvaror och kram,

hvaraf landet skulle till skada för den inhemska industrien

öfversvämmas. Mot dem, som framställa denna anmärkning,

80

KOMITÉNS UTLÅTANDE: frilagersfrågan.

må emellertid erinras att, på sätt förut påpekats, tulltaxans

bestämmelser icke i något afseende eftergifvas vid frilagrets

gräns mot inlandet. Afsättas dessa varor inom landet, betalas

således för desamma tull, liksom om de direkt införts. Och

någon olägenhet af att de, innan de ingå till förtullning, hållas

upplagda på ett frilager härstädes, lärer svårligen kunna utfinnas.

Det synes för öfrigt icke heller lätt att inse, hvilken

fördel skulle vinnas af att bekosta införsel af sådana

varor, innan detta visat sig behöfligt, och i afvaktan derpå

hålla dem, mot gäldande af magasinshyra eller andra omkostnader,

upplagda å frilager. Genom ompackningar i andra

emballage skulle, enligt hvad komitén redan antydt, någon

tull icke kunna inbesparas. Säkerligen skulle hitförandet

af dylika varor, hvilka väl endast ingå såsom styckegods å de

reguliert trafikerade ångbåtslederna eller å jernväg och ångfärja,

med fullt ut lika stor fördel ske allt efter som de beliöfdes

för afsättning inom landet.

Frågan om frilagrens nyttjande för utländska manufakturvaror

har dock äfven en annan sida. Den faran läge, har man

invändt, nära till hands, att å frilagren skulle hållas proflager

af dylika varor, hvilka der kunde i detalj afyttras. Denna

fara kan dock genom lagbestämmelser förebyggas. Komitén

anser det nemligen böra, i öfverensstämmelse med hvad i vissa

främmande författningar skett, förbjudas att å frilager idka

detaljförsäljning af eller så kallad minuthandel med varor från

bod eller annat upplagsställe, der varorna finnas upplagda eller

prof derå förevisas. För öfrigt bör den anmärkning här förutskickas,

att enligt komiténs förslag i ämnet lokal inom frilager ej

må upplåtas till annan än den, som blifvit såsom frilagershafvare

godkänd. I strid mot gällande traktater med främmande makter,

kan väl icke utländsk undersåte, som undfått rätt att här i

riket idka handel eller annan näring, förbjudas, på den grund

att han är utländing, att nyttja frilager. Men vid den pröfning

af personens lämplighet, som enligt komiténs förslag skulle

af myndighet företagas, bör tagas i öfvervägande jemväl, huru

-

KOMITÉNS UTLÅTANDE: frilagersfrÅgaN.

81

vida mot den rörelse, som denne vill å frilagret idka, kan vara

något att anmärka. Och finnes frilagersrätt, som redan medgifvits,

brukad till sådant proflager med detaljförsäljning, går

frilagershafvaren sin rätt förlustig. Invändningen föranleder

alltså icke heller i denna del till förkastande af frilagersinrättningen,

men till lagstiftningsåtgärder angående densamma.

Man har vidare mot frilagren anmärkt, att dessa skulle

blifva hvad man kallat »utländska småkolonier». Ty, har man

sagt, intet hindrade att använda utländske arbetare inom frilagren.

Någon särskild anledning till det antagandet, att utländingar

skulle anlitas mer vid arbeten inom frilager än vid

industriela anläggningar eller arbeten å andra orter inom riket,

synes dock icke förefinnas, hvarföre anmärkningen icke lärer

kunna tillerkännas något berättigande. För hvarje frilager skall

för öfrigt, enligt hvad komitén föreslår, finnas ett af generaltullstyrelsen

faststäldt reglemente, deri, bland annat, skall bestämmas

om behörigheten att förrätta arbete inom anstalten. Det blir

alltså vid fastställandet af detta reglemente tillfälle att pröfva,

huruvida några särskilda vilkor i afseende å arbetares användande

finnas böra uppställas. Härvid kan man, i likhet

med hvad rörande vissa tullupplag i andra länder finnes

föreskrifvet, stadga att inga andra arbetare må varda inom

frilagret anstälda än sådana, som godkänts af vederbörande

tullmyndighet vid anstalten.

En annan anmärkning mot frilager afser, att den industriela

verksamheten derinom skulle lida en inskränkning, så till

vida att qvinrtor ej kunde få användas å frilager. Visserligen

har detta förr varit förbjudet i Danmark, och äfven 1886

års svenska förslag till förordning om allmänt frilager upptog

förbud mot tillträde för qvinno!''. Emellertid har man numera

i Danmark medgifvit sådant tillträde, utan att, enligt

hvad komitén inhemtat, deraf försports några af de olägenheter

i kontrollhänseende, som tillförene deraf befarats. Med

afseende härå och då vederbörande tulltjensteman skulle ega

rätt att låta verkställa besigtning å eu hvar utgående, eu hell*

-

82

KOMITÉNS UTLÅTANDE: frilagersfrågan.

sigtning, som å qvinnor naturligen skulle, med tillämpning af

stadgande i § 151 tullstadgan, verkställas af qvinna, anser

komitén icke behöfligt att förbud gifves mot användandet af

qvinnor såsom arbetare å frilager. Angående särskilda kontroller

vid qvinliga arbetares anställande kunna för öfrigt närmare

föreskrifter meddelas i anstaltens reglemente.

Beträffande de slag af varor, som skulle få på frilager intagas

till uppläggning eller behandling, har med mycken skärpa

invändts, att frilagren skulle kunna i stor omfattning begagnas

till upplag af spannmål utöfver det verkliga behofvet och således

kunna tjena till underlättande af spekulationer i denna

vara, i synnerhet vid tider, då tullförhöjningar antoges vara

förestående.

Utan uppgifvande af frilagerstanken kan man naturligen

utesluta från frilager vissa varuslag, blott man icke går ända

derhän att förbjuda intagning af sådana varor, hvilka kunna

i större skala blifva föremål för den transithandel och exportrörelse,

i hvilkas framkallande och utveckling frilagrets väsentliga

syfte måste ses. Hvad nu spannmål beträffar, drabbar den

framstälda anmärkningen derom äfven nederlagsinrättningen.

Också hafva förslag varit framstälda om förbud mot spannmåls

läggande å nederlag. Utan att här ingå på de orsaker, som föranledt

att dessa förslag icke vunnit framgång, anser komitén anmärkningen,

i hvad den afser frilager, förtjent af afseende, då i

komiténs tanke intet giltigt skäl kräfver frilagersrätt för denna

vara, medan åter ett medgifvande att anlita frilagren derför

skulle kunna minska afsättningstillfällena för den svenska spannmålen

och nedtrycka prisen derå för våra jordbrukare äfvensom

under vissa förhållanden bereda tillfälle till för statsverket förlustbringande

spekulationsaffärer. Komitén har visserligen icke

förbisett, att detsamma kan till en viss grad blifva förhållandet

äfven genom användande af danska hamnar, der stora myckenheter

spannmål kunna inemot tiden för en i Sverige beramad

tullförhöjning samlas och i sista ögonblicket inkastas på den

svenska marknaden. Från grannlandet lärer dock en sådan

KOMITÉNS UTLÅTANDE: frtlagersfrågan.

83

spekulationsaffär icke kunna bedrifvas i samma omfattning

och med samma lätthet som från ett inom riket befintligt

frilager, och af den omständighet, att den icke kan helt och

hållet förebyggas, följer ej att icke den svenske lagstiftaren

bör söka, så vidt han har att råda, förekomma att genom

en svensk institution landets jordbruksnäring må kunna tillskyndas

skada. Komitén har alltså i sitt förslag från rätt

till intagning å frilager undantagit spannmål, omalen och malen,

alla slag. Naturligen är det utländsk spannmål, som häraf

företrädesvis träffas. Att å frilager upplägga svensk spannmål

lärer icke kunna ifrågakomma, om icke möjligen någon skulle

vilja förvara säd på sitt frilagersmagasin i afvaktan på lägligt

tillfälle till utförsel. Men ehuru häremot intet vore att i och

för sig erinra, har komitén för kontrollens underlättande gjort

förbudet tillämpligt å all spannmål.

Redan bevillningsutskottet vid 1886 års riksdag anmärkte,

att det då föreliggande frilagersförslaget tilläte uppläggande

af brännvin och sprit å frilager, ehuru för dessa varor, jemlikt

tullstadgan, nederlags- och transitupplagsrätt icke njötes. Denna

omständighet har ock vid senare tillfällen åberopats. Anmärkningen

anser komitén fullt riktig. Den kan blott icke användas såsom

ett bevismedel mot frilagersinstitutionen, utan bör föranleda

allenast till lagstiftningsåtgärder i syfte förnämligast att förebygga

att genom frilagren öppnas tillfälle till spekulation med brännvin

och sprit å den inhemska marknaden. Härför är dock icke nödigt

att uppställa ett alldeles ovilkorligt förbud mot att å fri lager

intaga brännvin och sprit. Intagas dessa varor å frilagret för

att användas vid tillverkning derstädes af bärviner, likörer, sylter

eller dylika varor, hvari brännvin ingår, är detta industriela

verksamhetsgrenar, som kunna skörda mycken fördel af frilagret

och för hvilka hinder icke böra uppställas. Väl skulle det icke

heller kunna mötas med några principiela invändningar, om

man, på sätt bevillningsutskottet år 1891 ifrågasatt, tilläte, att

brännvin finge inom frilager äfven undergå förädling för export.

Men då härför skulle i kontrollhänseende erfordras alldeles sär

-

84

KOMITÉNS UTLÅTANDE: frilagersfrågan.

skilda bestämmelser, hvilka dels äro af den beskaffenhet, att

de icke lämpligen kunna inordnas i en allmän författning, utan

lära i mångt och mycket behöfva lämpas efter lokala förhållanden,

dels äfven blifva beroende af den speciela lagstiftning,

som i öfrigt gäller för brännvinstillverkningen, har komitén icke

velat tillstyrka ett allmänt medgifvande i förevarande hänseende.

Komitén har, med anledning af hvad sålunda anförts, funnit

sig böra föreslå förbud mot att å frilager intaga brännvin och

sprit af säd, potatis eller andra jordfrukter, genever deri inbegripen,

allenast med undantag för det fall, att varan skall

inom frilagret användas vid beredning af andra tillverkningar.

Med sådan bestämmelse är det utan vidare klart, att brännvin

och sprit icke få från frilager uttagas, så länge de falla under

sin rubrik i tulltaxan, utan allenast så vidt och i den mån som

de ingå i andra tillverkningar.

Slutligen bör till bemötande upptagas ännu en anmärkning,

som ofta låtit höra sig, då frågan om frilager behandlats inom

Kiksdagen. Frilager, har man sagt, vore eu så stor och kostsam

inrättning, att den kunde komma till stånd blott på mycket få

platser och endast å de större handelscentra. Dervarande

handlande blefve härigenom satta i en gynnsammare ställning

än deras yrkesbröder å andra, med frilager icke utrustade orter;

och skulle följaktligen desse, om frilager infördes, tillskyndas

ökad svårighet att bestå i konkurrensen. Oafsedt att i

anmärkningen ligger ett indirekt erkännande af att frilager är

till nytta för dem, som deraf kunna begagna sig, får det icke

förbises att den täflan, som genom inrättande af frilager i

Sverige skulle öppnas, komine att riktas mot de utländska

frilagren och mot dem, som deraf betjenade sig, och icke mot

handelsidkare å de orter inom landet, der frilager icke komme

till stånd. Ty desse affärsmän komme härpå icke att förlora,

men vinna, då de finge tillfälle att skaffa sig de varor,

de måste hålla på lager, från det närmare belägna svenska

frilagret i stället för att anlita utländska mellanhänder, och

härigenom komme de jemväl i åtnjutande af den af frilagers

-

K0M1TÉNS UTLÅTANDE: frilagf.rsfrågan.

85

rätten beroende fördelen att ej behöfva hålla ett i förhållande

till afsättningen onödigt stort lager af förtullade varor. Ifrågavarande

anmärkning skulle emellertid icke kunna helt och hållet

frånkännas betydelse, derest det hlefve tillåtet att å frilager

idka detaljhandel, i hvilket fall handelsidkarne å frilagersorten

skulle medelst gynnsamma afsättningsvilkor kunna öppna en

svår konkurrens för andra handelsidkare, men då detaljhandel

skulle vara strängt förbjuden å de svenska frilagren, kan komitén

icke tillerkänna giltighet åt anmärkningen. Antagas får

väl för öfrigt. icke att de, som framställa denna anmärkning

verkligen afse att affärsmän på vissa orter skola undanhållas

fördelar på den grund att samma fördelar icke kunna komma

andra i lika grad till godo. Ett sådant antagande faller på

sin egen orimlighet. För att nu endast anföra ett nära liggande

analogt fall, skulle anmärkningen följdriktigt leda till

att icke heller nederlagsrätt borde medgifvas, då begagnandet

af denna rätt icke står affärsmän å hvarje ort till buds.

Härmed anser sig komitén hafva bemött de hufvudsakligaste

invändningar, som blifvit gjorda eller torde kunna vidare framställas

mot lämpligheten af frilagersinstitutionens införande.

Dervid har komitén ansett sagda invändningar dels icke förtjena

afseende, dels kunna genom lämpliga lagstiftningsåtgärder

undanrödjas, och har komitén således icke i dessa invändningar

funnit någon orsak att frånråda införandet af en institution, om

hvars fördelar i och för sig komitén, såsom ofvan förmälts, är

öfvertygad.

Vid sådant förhållande har komitén att nu tillse, om denna

institution kan lämpligen åvägabringas med iakttagande af det

i uppdraget åt komitén uppstälda vilkor, att institutionen icke

skall föranleda uppoffringar för statsverket.

Inrättande af frilager kräfver i första rummet kostnader

för anläggning och inredning af lämplig byggnad eller lämpliga

byggnader och skjul m. in., anordnande af upplagsplatser,

anstalter för isolering af byggnad för frilager, uppsättande

af hägnad kring frilagersområde, jemte underhålls

-

86

KOMITÉNS UTLÅTANDE: frilagersfrågan.

kostnader, hvartill ytterligare kunna läggas kostnader för särskilda

anstalter för varors in- och uttagning ur magasinen,

för varutransporter inom området, o. d. I nu nämnda afseenden

kan staten icke komma att vidkännas några uppoffringar,

då samtliga dessa kostnader äro af beskaffenhet att uppenbarligen

böra åligga den, som vill inrätta frilagret. Härvid

kan ju visserligen den möjlighet uppställas, att staten, på sätt

i Danmark skett, skulle sjelf anlägga frilager för att mot afgift

upplåtas, men något sådant synes icke gerna kunna ifrågasättas

i Sverige, der hvarken nederlags- eller transitupplagsmagasin

äro statens.

Vidare blifva kostnader nödvändiga för anordnande af

vakt- och expeditionsrum vid frilagret, anskaffande af vågar

m. m. för tullbehandlingar och af blanketter till vissa erforderliga

handlingar. Äfven dessa kostnader böra åligga egaren

af frilagret. Naturligen har egaren ock att aflöna den personal,

som han kan finna nödigt anställa för besörjande af tillsyn

inom anstalten eller utförande af transporter eller andra arbeten

der.

Härjemte föranleder frilagret kostnad för aflönande af de

tullverkets tjenstemän och betjente, hvilka måste anställas för

utöfvande af tullkontroll och tullbevakning samt bokföring och

expedition vid frilagret. Denna kostnad kommer väl att i

första hand drabba staten, men, i enlighet med hvad i förslagen

af 1884 och 1886 fanns upptaget, anser komitén det böra

åläggas frilagrets egare att återgälda kostnaden. Till trygghet

för dennas godtgörande innehöllo sagda förslag den bestämmelse

att, innan frilagret finge för sitt ändamål begagnas,

skulle för gäldande af berörda kostnad ställas säkerhet, som

af generaltullstyrelsen godkändes. Äfven komiténs förslag fordrar

ställandet af sådan säkerhet, dock att stadgandena i ämnet

något fullständigats, i det komitén ansett det böra föreskrifvas,

att denna säkerhet skall bifogas ansökningen om tillstånd

till frilagrets inrättande samt afse en tid af fem år i

sänder.

KOMITÉNS UTLÅTANDE: fuilagersfrågan.

87

Då således kostnaderna för frilagersinstitutionen skulle

komma att gäldas af frilagersegaren, uppställer sig frågan,

huruvida icke dessa kostnader, hvilka naturligtvis skulle komma

att i sista hand uttagas från den rörelse, som begagnade sig

af frilagret, komme att blifva så pass betydande, att nyttjandet

af frilager blefve mycket inskränkt och ett svårt afbräck vållades

i de ekonomiska fördelar, som af frilagersinstitutionen eljest

vore att förvänta. En sådan farhåga synes visserligen också

hafva föresväfvat en och annan af institutionens motståndare.

Den torde dock icke kunna anses grundad.

Vid frågans bedömande få naturligen icke medtagas de

kostnader, som afse hyra för lagerrum och dylikt, hvilka

äfven vid förhyrande af lokaler i andra magasin måste förekomma,

utan blott de särskildt af frilagersinrättningen såsom

sådan härflytande kostnader. Vidare varder säkerligen förhållandet

det att, der icke i något enstaka fall en affärsman,

som idkar en mer omfattande transit- eller exportaffär, anskaffar

frilager för sitt eget behof, antingen ett större antal näringsidkare

sluter bolag till erhållande af gemensamt frilager, eller

ock vederbörande kommun tager saken om hand. I bådadera

fallen komma alltså de ifrågavarande kostnaderna att, fördelade

på flere, för den enskilde blifva föga kännbara.

Deremot skulle det kunna inträffa, att frilagersegare sökte

bereda sig en otillbörlig vinst på deras bekostnad, som nyttjade

hans frilager, och dymedelst förhölle näringslifvet de med

frilagret åsyftade lättnaderna. Men då ändamålet med frilagersinstitutionens

införande icke är att bereda tillfälle till

vinst på frilagerslokalers uthyrande, synes giltig orsak här

föreligga för lagstiftaren att ingripa. I sådant hänseende har

komitén ansett det böra föreskrifvas, att utgifter för nyttjande

af frilager med dertill hörande anordningar skola utgå enligt

en af offentlig myndighet, på förslag af egaren, faststäld taxa.

I detta sammanhang bör för öfrigt uppmärksammas att

de omförmälda komiterado i Göteborg och Malmö principielt

uttalat sig för de grunder, hvarpå 188G års förslag hvilade,

Huvudbestämmelser

om

svenska frilager.

88 KOMITÉNS UTLÅTANDE: frii.agersfrågan.

och bland Indika ingick föreskrift om frilagersegarens skyldighet

att gälda statens kostnad för bevakning, bokföring och

expedition vid frilagret.

Återgående till den närmast föreliggande frågan, kan

komitén sammanfatta det anförda i ett uttalande af den åsigten,

att frilag ersinstitutionen lämpligen kan här i landet införas utan

uppoffringar för statsverket.

Det har förty ålegat komitén att uppgöra förslag till de

lagstiftningsåtgärder, som erfordras för frilagersinstitutionens införande,

och innefattas dessa i detta betänkande bilagda förslag

till förordning om frilager och frihamn.

De grunder, hvarpå komiténs förslag till frilager är bygdt,

framgå redan af ofvanstående allmänna motivering. Förslaget

hvilar väl på samma hufvudpriuciper, som 1886 års förslag, men

det innefattar många vigtiga skiljaktigheter, påkallade af ändrade

förhållanden eller andra orsaker. Enligt komiténs förslag kan

till frilager inrättas antingen en särskild byggnad eller ett

visst område med byggnader och upplagsplatser. Frilager skall

förläggas i stapelstad, der tullkammare under tullförvaltares

öfverinseende finnes, eller, undantagsvis, der särskilda lokala

förhållanden det betinga, i närheten af sådan stapelstad. För

inrättandet fordras tillstånd af generaltullstyrelsen, dock att,

om medgifvande sökes till upprättande af frilager i närheten

af stapelstad, saken skall underställas Konungens pröfning.

Å frilager kunna varor intagas utan att underkastas

undersökning eller tullbehandliug. Intagna varor kunna uppläggas,

ompackas, delas, bearbetas och på allt sätt behandlas

som om de icke ännu införts öfver svenska tullgränsen. Frilager

skall stå under tullbevakning och vara anordnad! så, att

tullkontroller kunna lätteligen utöfvas. Vederbörande tulltjensteman

får ej vägras tillträde till någon afdelning af frilagret. Detta

skall vara strängt isoleradt genom lämplig hägnad eller annorledes.

Hvarje utgång bevakas särskild!. Vakt- och expeditionslokaler

tillhandahållas af egaren, som gäldar statens kost

-

KÖMITÉNS UTLÅTANDE: priIagersfrågaX. Bil

nåd för tullbevakning, bokföring och expedition, och skall för

denna kostnad ställas säkerhet.

Tillstånd att inrätta frilager, hvilket gifvetvis innefattar

rätt att drifva anstalten, kan meddelas endast stadskommun,

aktiebolag med uteslutande svenske delegare och med styrelse,

bestående af i riket boende svenske undersåtar, handelsbolag

med likaledes i riket bosatte svenske bolagsmän samt enskilda

här boende svenska medborgare, som äro berättigade att i Sverige

idka handel eller annan näring, med hvars utöfvande följer

skyldighet att föra handelsböcker; och kan tillståndet icke å

annan öfverlåtas utan medgifvande af den, som lemnat detsamma.

Sådana bestämmelser saknades i 1886 års förslag. För frilager

skola finnas reglemente och taxa, faststälda det förra af generaltullstyrelsen

och den senare af Kongl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande.

Innan frilager får begagnas, skall det afsynas.

Inom frilager må byggnad eller lägenhet ej upplåtas till eller

användas såsom bostad, ej heller lokal upplåtas till annan än

den, som är berättigad här idka handel eller annan näring och

blifvit af generaltullstyrelsen godkänd såsom frilagershafvare.

Efter särskildt tillstånd af Konungen kan inom frilager

idkas industriel verksamhet, dock icke boktryckeri eller rörelse,

som är menlig för anstalten eller der intagna varor. Förslaget

förbjuder, i olikhet med 1886 års förslag, att inom frilager idka

detaljhandel eller att der till förtäring eller eljest till personligt

bruk använda utländska varor af tullpligtigt slag, med mindre de

förut blifvit i riket behörigen införtullade. Å frilager kan intagas

tullpligtigt, förtulladt eller tullfritt gods med undantag af dels,

likaledes i olikhet med 1886 års förslag, ej mindre spannmål, än

äfven brännvin och sprit för annat ändamål än användning vid

andra tillverkningar, dels ock smittoförande samt eldfarliga

eller eljest för anstalten eller andra der intagna varor skadliga

ämnen. Varornas in- och uttagning sker under tullverkets

kontroll och enligt noggrant föreskrifna regler. Ofverträdelser

af gifna bestämmelser äro belagda med delvis ganska

stränga straff.

12*

i

Frihamns

frågan.

•JO KOMITÉNS UTLÅTANDE.- frihamnsfraoaK.

Slutligen förutsätter komiténs förslag, att genom särskild

lag skall öppnas möjlighet att beträffande frilagersgods må

kunna, efter medgifvande af Konungen, utfärdas s. k. warrants.

Angående ipnebörden af och de skäl, som bestämt vissa

stadgande!! i det förslag, hvars hufvuddrag nu tecknats, skall

närmare redogöras i motiven till de särskilda paragrafer, hvari

förslaget är uppdeladt. Som detta förslag tillika innehåller

bestämmelser om frihamnar, har komitén emellertid att derförinnan

göra redo för det resultat, hvartill den kommit i det

ämne, som bildar den andra hufvudafdelningen af komiténs

uppdrag, frågan om möjligheten och lämpligheten af frihamnsanläggningar

i Sverige.

Med frihamn i den bemärkelse, ordet i den moderna tullagstiftningen

eger, afser man ett till sina gränser noga bestämdt

och genom yttre anstalter eller bevakningsanordningar afskildt

område, omfattande dels en för större och djupgående fartyg

särskild!, lämpad hamn, der fartygen kunna in- och utlöpa samt

lossa och lasta utan att vara underkastade sådant visitationstvång

och sådan tillsyn från tullverkets sida, som eljest är

fartygstrafiken i tullhänseende ålagd, dels ock ett till hamnen

stötande landområde, der varor kunna intagas, uppläggas, bearbetas

och i öfrigt behandlas, som om de i afseende å ej

mindre tull- än äfven tillverkningsafgifter befunne sig utom

riket. Frihamnen innefattar alltså i sig begreppet frilager, och

förty vinnas också med frihamnen samtliga de förmåner, sofn

afses med frilagret. Men frihamnen är något mer; dess syfte

sträcker sig utöfver frilagrets. bni. .

Frilagret gagnar, såsom ofvan framhållits, såväl handeln

och industrien, som äfven sjöfarten, men dess inflytande på

sjöfarten måste ju alltid betraktas såsom något mera sekundärt.

I frihamnsbegreppet. åter är tanken på sjöfartens höjande mera

framträdande.

KOMITÉNS UTLÅTANDE: frihamnsfragan.

91

Frihamnen tänker man sig såsom den punkt, öfver hvilken

exporten utgår till och importen inkommer från andra länder

och särskild! aflägsnare trakter af verlden. Dit skall utförselgodset

samlas för att på stora oceanångare befordras till

trakter, der man har bruk för exportlandets alster, och till

frihamnen skall hvad hemlandet och dess närmaste handelsområde

behöfva af kolonial- och andra varor, som der ej kunna

frambringas, införas från berörda trakter, för att sedermera

derifrån spridas såväl inom landet sjelft som inom det afsättningsområde

derutanför, som må kunna med hjelp af gynnsamma

tull institutioner och utvecklade kommunikationer förvärfvas.

Och vidare. Hvad sjöfarten beträffar, ligger det väl icke

i begreppet frihamn, att alls inga afgifter der skola af fartygen

uppbäras, men det är snart sagdt en gifven sak att, derest

man vill vinna det med frihamnen afsedda gagnet, väsentliga

lättnader måste förunnas beträffande fartygsumgälderna. Det

är i sådant hänseende af vigt, att dessa umgälder sättas så

lågt, som det med afseende å för handen varande omständigheter

är möjligt, samt i hvarje fall, att desamma icke utgå

efter fartygets drägtighet, oberoende af den omfattning, hvari

fartyget är befraktadt, utan efter lossadt eller lastadt tonnage.

Genom frihamnen kan också helt naturligt sjelfva den direkta

varuförseln sjöledes till och från utlandet komma i åtnjutande

af större beqvämligRet, mera omfattande lättnader i

rent tulltekniskt hänseende än genom frilagret. Innan utländskt

tullpligtigt gods intages å frilagret, har det redan

blifvit såsom annat sådant gods bokfördt i tullförvaltningens

journaler. Från tullokalen har det derefter öfverförts till frilagret,

derifrån attest om intagandet lemnas sagda tullförvaltning

såsom verifikation. Och vid varornas uttagning blir förfarandet

enahanda, fastän det sker i motsatt ordning. Men

detta förfarande, som måste iakttagas, enär varorna icke kunna

med fartyg direkt ingå å frilagret eller derifrån direkt å fartygen

lastas, undvikes i frihamnen.

Med begreppet frihamn förbinder man gerna föreställnin

-

92

KOMITÉNS UTLÅTANDE: frihamnsfrågan.

gen om en mycket kostsammare anstalt, ett mera vidsträckt

område och en rörelse i mycket större skala, än hvad fallet

är i afseende å frilagret. Medan frilager torde kunna utan

svårighet komma till stånd snart sagdt å hvarje ort, der deras

inrättande är tillåtet, kunna deremot frihamnar icke förutsättas

skola inrättas annat än å mycket få orter och endast

i handelns och sjöfartens hufvudcentra. Man kan med anledning

häraf också lättare utsträcka fiktionen af utrikes ort

längre för frihamnen än frilagret och anse den förra såsom utrikes

ort äfven i afseende å tillverkningsafgifters utgående och

rättighet till restitution af tull- och tillverkningsafgifter vid

dithörande af varor från tullinlandet. Derifrån kommande varor

äro i sjelfva verket, då de ingå i frihamnen, praktiskt sedt exporterade.

Hvilken mäktig häfstång dessa fördelar skola lemna

den för export arbetande industrien, som rör sig med såväl

utländska tullpligtiga, som inhemska varor, springer genast i

ögonen.

Spörjer man, efter att hafva egnat ämnet denna flyktiga

öfverblick, hvilka betingelserna i allmänhet äro för frihamnar

i vår verldsdel och hvilka fördelar de medföra, så ligger svaret

till en del redan i det anförda. För omedelbar konsumtion

eller för vidare bearbetning och förädling hafva vi behof af

råämnen, alstrade i länder under varmare luftstreck än vårt.

Dessa länder åter begära Eurdpas produkter, alstren af dess

mera utvecklade industri, dess större konstfärdighet. För att

förmedla den varuförsel, som häraf föranledes, fordras stora

ångfartyg, hvilka för fraktkostnadernas nedbringande böra kunna

forsla betydande myckenheter varor på en gång samt afgå och

ankomma regelbundet, så att exportörer och importörer kunna

på förhand träffa nödiga uppgörelser. Med hänsyn till dessa

fartygs dyrbarhet och de stora fordringar på hamnarna, som

för desamma kräfvas, kan man icke på så synnerligen många

ställen anordna för ifrågavarande varuförsel lämpliga linier

eller låta medelst dessa kostsamma fartyg besörja spridandet

till flera orter af importgodset eller insamlandet i flera hamnar

KOMITÉNS UTLÅTANDE: frihamnsfrågan.

93

af gods till återförsel. Så småningom hafva till följd häraf

danats vissa trafikcentra, hvarifrån transoceanlinierna utgå, der

exportrörelsen från ett visst område sammanlöper och hvarifrån

importen tillbaka sprider sig. Att inom eget land bilda ett

sådant trafikcentrum och att åt detsamma eröfra ett stort

handelsområde måste uppenbarligen vara ett eftersträfvansvärdt

mål för hvarje stat, då denna dymedelst samlar den hufvudsakligaste

vinsten af handel och sjöfart inom sina egna

landamären och äfven bereder direkt fördel åt sin industri, i

det att denna får billigare transportkostnader, ju närmare den

ligger en sådan medelpunkt för trafiken. Och är ett land icke

sådant, att det kan närmast uppställa besörjandet af den direkta

transmarina varuförseln från ett större område såsom ett medel

för höjande af sitt ekonomiska lif, bör det dock, utgående från

samma principer, som nyss uttalats, kunna åtminstone samla

sig ett trafikområde af, förutom landet sjelft, länder, till läget

mindre gynnsamt lottade, och taga i sin hand varuförseln mellan

det området och någon större medelpunkt för verldshandeln.

Sker så, skall man visserligen icke åstadkomma en frihamn

af den stora betydelse för handeln och sjöfarten, som ofvan

antydts, men äfven en sådan till sitt syfte mindre frihamn torde

dock bereda dessa näringsgrenar afsevärda förmåner.

Då det nu gäller att med hänsyn till vårt land göra en

tillämpning af det anförda, är först att uppmärksamma, hurusom,

enligt hvad den af komitén åvägabragta statistiska utredning

visar, våra direkta handels- och sjöfartsförbindelser med

främmande länder hufvudsakligen äro inskränkta till hamnar

vid Östersjön och Nordsjön. Vår export till och vår import

från aflägsnare länder försiggå nästan uteslutande genom mellanhänder.

Särskildt hafva Hamburg och Bremen länge täflat

med England om besörjandet af de nordiska ländernas export och

import. Sedan 1888 besitter Hamburg en med stora pekuniära

uppoffringar åstadkommen frihamn. Äfven Bremens hamn är att

likställa med en frihamn. Dessa städer hafva härmed allt mera

tillvällat sig den merkantila hegemonien i norden. Och inseende

94 KOMITÉNS UTLÅTANDE: fkihamnserågan.

vigten af att befästa och vidga sin ställning såsom mellanhand

för handeln på. länderna kring Östersjön, har Tyskland i, bland

annat, sadant syfte utfört det storverk, Nord-Östersjökanalen,

som nu öppnats.

Innan någon som helst erfarenhet föreligger om den omfattning,

hvari Nord-Östersjökanalen kommer att för handelsfart

begagnas, är det gifvetvis omöjligt att med någon tillförlitlighet

beräkna, hvilka verkningar denna trafikled kan komma

att utöfva med afseende å Östersjöländernas handels- och sjöfartsförbindelser

med andra trakter. Törhända ställa sig kostnaderna

för färden genom kanalen högre och blifver tidsvinsten

af dess begagnande, helst för viss trafik, mindre än man påräknat.

Till äfventyrs kan äfven kanalfarten komma att afsevärdt

påverkas af vissa för fartygens skyndsamma fortkomst

hindrande omständigheter, särskildt vid kanalens vestra ändpunkt.

Det lärer derföre kunna med fog sättas i fråga, huruvida

kanalens inflytande skall varda af den genomgripande

betydelse i förevarande hänseende, som man på åtskilliga

håll synes vänta. Såsom säkert torde likväl det kunna antagas,

att för den trafik, som eger rum mellan Östersjön och hamnar

åtminstone närmast vester om kanalen, denna kommer att föredragas

framför vägen omkring Skagen, och att, särskildt på

denna grund, kanalanläggningen skall bereda Hamburgs och

Bremens köpmän lättnader i deras sträfvan att bibehålla och

utvidga sin ställning såsom mellanhänder för den stora handeln

på Sverige.

Emellertid har redan antagandet om Nord-Östersjökanalens

blifvande betydelse icke varit utan vigtiga följder i afseende å de

nordiska ländernas handelsförhållanden. Kanalen har varit den

yttre anledningen till anläggandet af Köpenhamns frihamn och har

åter väckt till lif frihamnsfrågan jemväl i norden i öfrigt. Sedan

beslutet om kanalen fattats, skyndade sig Danmark, befarande att

se sig utträngdt från Östersjöhandeln, att rusta sig för den nya

och skarpare täflingsstrid, det hädanefter kunde befara från

Hamburgs sida, och redan i november 1894 kunde det öppna

KOMITÉNS UTLÅTANDE: frIhamxsfragaN. 95

frihamnen i Köpenhamn. I fråga härom bör uppmärksamheten

riktas på ett förhållande, som på det närmaste berör vårt

land. Under öfverläggningarna om inrättande af frihamn i

Köpenhamn räknade man nemligen med den faktorn, att Sverige

samt öfriga skandinaviska och Östersjöländer äfvensom

delar af Ryssland skulle tillhöra frihamnens trafikområde, och

den skandinaviska halfön betecknades såsom Köpenhamns »naturliga

uppland». Till ledning för bedömandet af riktigheten af

denna beräkning och af den verkan, som Köpenhamns frihamn

skall komma att utöfva på våra handels- och sjöfartsförhållanden,

föreligger väl ännu ingen som helst erfarenhet.

Men om det ju också måste erkännas att i visst afseende,

i hvad transportkostnaderna rörer, det kan anses vara för

Sverige fördelaktigare att hafva att tillgå ett centrum för

verldshandeln i det närbelägna Köpenhamn än å aflägsnare

ort, är dock dervarande frihamn utan tvifvel både genom sitt

läge och de friheter den bjuder egnad att tillfoga den svenska

grosshandeln, så vidt densamma icke inom landet beredes tillfälle

till de lättnader, som frilagers- och frihamnsinstitutionerna

innebära, och äfven den under trycket af höga umgälder arbetande

svenska sjöfarten ansenligt afbräck. Att frihamnar

till äfventyrs kunna komma att inom en ej aflägsen framtid

inrättas i Norge och Östersjöprovinserna är äfven en omständighet,

som icke får lemnas ur räkningen.

Dessa nya anläggningar, Nord-Östersjökanalen och Köpenhamns

frihamn, jemte de frihamnar, som ytterligare kunna

komma till stånd inom området för Sveriges direkta handelsoch

sjöfartsförbindelser, böra alltså allvarligt mana den svenske

lagstiftaren att utan dröjsmål tillse, huru äfven i vårt land må

kunna lämpligast inrättas tidsenliga institutioner till handelns

och sjöfartens främjande. Med dessa institutioner skall afses icke

blott att stärka våra affärsmäns ställning i kampen mot medtäflarne

på deras arbetsfält, utan äfven att framkalla och underlätta

deras sträfvan att inom vårt eget land bilda centra för transitoch

exportrörelsen, antingen nu till och från dylika centra komma

96 KÖMITÉNS UTLÅTANDE: frihamnsfragaV.

att besörjas direkta transmarina transporter eller de endast skola

spela den mera förmedlande rol, som ofvan antydts. Ty mäkta

vi än icke, åtminstone till en början, åstadkomma en mera fullständig

frigörelse från det beroende af andra länder, hvari vår

handel och sjöfart i många afseenden befinna sig, bör detta

icke afhålla oss från att tillegna oss dylika institutioner i den

utsträckning gifna förhållanden tillåta. Det är att hoppas att

dymedelst vårt land skall, jemte det att för oss naturliga handelsområden

förvärfvas, så småningom kunna med egna krafter

uppträda på verldsmarknaden.

Visserligen anser komitén det första och för närvarande

vigtigaste steget härtill vara införandet af den af komitén

tillstyrkta frilagersinstitutionen; men huru gagnande och nödvändig

denna enligt komiténs bestämda öfvertygelse än är,

gör den dock icke den friaste af tullupplagsinstitutionema,

frihamnen, öfverflödig.

Med denna uppfattning har komitén alltså att nu tillse, huruvida

nödiga förutsättningar finnas för inrättande af frihamnar

i Sverige. Först måste då till skärskådande upptagas frågan om

hvilket trafikområde må kunna påräknas för svenska frihamnar.

Förmätet torde det vara att härför såsom förebild uppställa en sådan

frihamn som Hamburgs med dess verldshandeln dominerande

ställning. Äfven om vårt land inom sig egde de rika ekonomiska källor,

som för utförande af en sådan anläggning kräfdes, måste likväl

vårt geografiska läge anses utgöra ett hinder för att en svensk

frihamn skulle kunna vinna en med Hamburg jemnbördig ställning.

Tänker man sig åter en frihamn närmast såsom Köpenhamns,

skulle väl hos oss yppa sig större svårigheter både att

åstadkomma och tillgodogöra oss en sådan anläggning än i Danmark,

då nemligen Köpenhamns affärsverld besitter såväl större

kapitalstyrka som flere sedan länge bestående mer utbredda och

mer omfattande handels- och sjöfartsförbindelser än vårt land.

Danmark eger äfven den fördelen i förevarande afseende, att dess

ekonomiska krafter äro mera samlade; Köpenhamn är den gifna

medelpunkten för dess affärslif; Köpenhamn var också den gifna

KOMITÉNS UTLÅTANDE: frihamnsfrågan.

97

platsen för en dansk frihamn. I Sverige eger ej ett liknande

förhållande rum. Men om vi också således icke kunna räkna

med så gynnsamma faktorer som Danmark, följer deraf icke att

ej betingelserna för en svensk och en dansk frihamn i mycket

äro ganska likartade. Redan är erinradt om det trafikområde,

man i Danmark påräknat för Köpenhamns frihamn, och i hufvudsak

samma område, om än till omfattningen inskränktare, synes

kunna under i öfrigt tjenliga förhållanden förvärfvas åt en svensk

frihamn. Dock blifva uppenbarligen områdets gränser vexlande

allt efter den plats i Sverige, der frihamn inrättas. Vid anläggning

af svensk frihamn exempelvis vid Öresund skall man således hafva

att rikta sin uppmärksamhet på insamlandet af exportgods, utom

från vårt land, förnämligast från Finland och Östersjöprovinserna

samt nordvestra Rysslands inre delar äfvensom på återsändandet till

detta trafikområde af dess import af kolonial- och andra dermed

likstälda varor. En frihamn längre upp vid Sveriges vestkust

torde få anses kunna tillvinna sig ungefärligen samma trafikområde,

dock med tillägg af vissa delar af Norge samt med

något vidgade utsigter för finska transitaffärer, men med inskränktare

utsigter för .affärer på sydligare belägna delar af

området. En frihamn vid ostkusten åter skulle kunna erhålla

betydelse såsom centrum för de delar af vårt land, hvilkas

affärer gå öfver ostkusthamnar, vidare för Finland och de nordligare

Östersjöprovinserna samt möjligen äfven för derinvid belägna

ryska orter.

Besvarandet af den förelagda frågan varder dock alltid

mer eller mindre vanskligt, då här måste räknas med mycket

osäkra faktorer. De förhållanden, som framgå af den

statistiska utredning, komitén åvägabragt, gifva väl ett ganska

kraftigt stöd åt det antagandet, att för svensk frihamn finnas

utsigter till både nödigt trafikområde och erforderlig trafik,

men någon fullt tillförlitlig beräkningsgrund kunna dessa förhållanden

icke sägas erbjuda. Resultatet varder också helt naturligt

synnerligen olika, om man afser inrättandet af en enda

frihamn för Sverige, eller utgår från förutsättningen att flere

13*

98

KOMITÉNS UTLÅTANDE: frtiiamnsfrågan.

mindre sådana anstalter skola bringas i verksamhet. Olika

varder också förhållandet om man tänker sig en frihamn inrättad

med s}ffte att med den köpenhamnska upptaga täflan äfven om

besörjandet af direkta transmarina affärer, eller om man inskränker

sig till att för svensk frihamn till en början uppställa den

anspråkslösare uppgiften att samarbeta med ett annat och större

centrum. Derest ej egna transmarina ångbåtslinier kunna såsom

alltför dyrbara omedelbart uppsättas, bör man nemligen

kunna anlita den utvägen att söka träffa uppgörelse om frihamnens

eller frihamnarnas anlöpande af större utländska

oceanångare. 1 '' •: m ; ,

Att emellertid en frihamn, äfven. om den i början blott

sålunda samarbetade med ett större trafikcentrum, dock skulle

medföra fördelar för landets industri, handel och sjöfart, bör,

såsom redan i allmänhet antydts, icke dragas i tvifvelsmål.

Dessa fördelar blifva helt naturligt större i samma män som

trafikområdet vidgas och medelst direkta förbindelser sammanknytes

med aflägsna™ trakter. I afseende å de fördelar, som

kunna förväntas af frihamn, bör för öfrigt uppmärksamheten

ånyo riktas derpå, att alla förmåner, som äro förenade med

frilager, äfven genom frihamn vinnas, men i än högre grad,

då bland annat för frihamnens begagnande till varors uppläggning

och behandling icke uppställas lika stränga vilkor som

för frilagrets nyttjande till samma ändamål.

Sammanfattande det anförda, anser komitén, att det finnes

förutsättningar för tillvinnande åt svensk frihamn af nödigt

trafikområde, samt att frihamnsinstitutionen, i och för sig

betraktad, är egnad att bereda vår industri, handel och sjöfart

afsevärda fördelar. Denna åsigt hvilar väl icke — komitén

har redan ''reserverat sig i detta hänseende — på en sådan

grund, som kan läggas med siffror och statistiska data; men

de af komitén ofvan framstälda förhållanden synas i sjelfva verket

så talande, att äfven utan en sådan grund, den principiela

riktigheten af den uttalade åsigten lärer få anses obestridlig.

KOMITÉNS UTLÅTANDE: fbihamnsFbågan. 99

Emellertid är det uppenbart att för ett sådant företag som

en frihamn kräfves ett mått af uppoffringar, både direkta och

indirekta, som måste blifva synnerligen afsevärdt; och detta

icke blott för sjelfva anläggningens åstadkommande och drifvande,

utan ock för beredande af sådana lättnader för rörelsen,

särskildt i afseende å fartygsumgälder, att trafiken ledes till

och begagnar sig af den nya institutionen. Det gäller alltså

att nu till besvarande upptaga frågan om beskaffenheten och

möjligheten af dessa uppoffringar, så vidt angår svenska frihamnar.

Hvad då först sjelfva anläggnings- och driftkostnaderna angår,

kan naturligen icke såsom måttstock tagas Hamburgs frihamn,

der de snart sagdt oerhörda kostnaderna afsett bland annat utrymmandet

af en tätt bebyggd stadsdel af icke obetydlig utsträckning.

Någon säker ledning torde härvid icke heller kunna

hemtas från de kostnader, som nedlagts å Köpenhamns, kanske

i allt för stor skala tilltagna frihamn. Men i allt fall måste

kostnaderna för en svensk frihamn beräknas blifva ganska

ansenliga. Anordningen af en frihamn betingar nemligen

alltid att inseglingen göres lätt och trygg; att sjelfva hamnen

göres så rymlig och så djup, att den kan beqvämligen nyttjas

för ångfartyg af betydande drägtighet samt upptaga en stor

trafik; att den utrustas med moderna anstalter för fartygs

snabba lossning och lastning; att den förses med goda anordningar

för varuförsel m. m. inom området samt med luftiga

och rymliga magasin; och att den erbjuder nödiga lokala förutsättningar

för drifvande af industriel verksamhet; hvilket allt

icke åstadkommes utan botydliga kostnader. Dock är naturligen

kostnadsfrågan i mycket beroende på lokala förhållanden,

och under gynnsamma sådana torde kostnaderna kunna hållas

inom måttliga gränser. Kostnadsförslag, som genom enskild

försorg blifvit uppgjordt för frihamn i Göteborg, slutar på en

summa af mellan två och tre millioner kronor. Tillförlitligheten

af denna beräkning är komitén väl icke i tillfälle att

bedöma, men vill det dock synas komitén, att såväl i Göte

-

100

KOMITÉNS UTLÅTANDE: frihamnsfrågan.

borg, som äfven exempelvis i Stockholm och Malmö frihamnar

borde, helst om redan befintliga anläggningar åtminstone delvis

kunde derför användas, kunna tillvägabringas för en ej

alltför afskräckande kostnadssumma.

Då fråga är om svenska frihamnars åstadkommande, framställa

sig vidare till besvarande spörsmålen, om staten skall

bekosta anläggningen deraf och drifva den med sådana anstalter

förbundna rörelsen, eller om saken skall lemnas att bero

af enskild eller kommunal företagsamhet, med eller utan understöd

af statsmedel. Komitén kan för sin del icke tillstyrka,

att frihamn vare sig anlägges eller drifves af staten. Väl kan

beredandet af medel att höja landets näringslif ingalunda anses

främmande för ändamålet med statens verksamhet; dock torde

staten i detta afseende böra i allmänhet inskränka sig till att

främja och underlätta de enskildes sträfvan, der denna visar

sig icke kunna med allenast egna krafter vinna ett mål, som

af staten erkännes såsom godt och ledande till allmän nytta.

Denna väg torde också vara den, som staten bör gå i afseende

å frihamnar. Dessutom är hamnväsendet i Sverige icke i öfrigt

en statsangelägenhet. Staten blott öfvervakar hamnväsendet;

den understödjer vissa hamnanläggningar, och den fordrar

i gengäld vissa garantier med hänsyn till arbetets utförande

och vidmakthållande.

Frihamns anläggning och drift böra alltså, enligt komiténs

mening, besörjas i första rummet af kommuner och enskilde.

Antagligen komme förhållandet att blifva det, att en kommun

ensam eller i förening med ett för ändamålet bildadt bolag inrättade

frihamn, och att dennas drift sedermera öfverlätes å ett

bolag under kontroll från kommunens sida. Om utsigterna i

ekonomiskt hänseende för ett sådant företag torde komitén icke

hafva att uttala sig. Det allenast bör framhållas, att syftet

med ett eventuel medgifvande till frihamnars inrättande ju

är allmänt gagn, men icke beredande åt dem, som bringa

företaget till stånd, af vinst å anläggningen, betraktad såsom

affär; och såsom sådan får den heller icke anses.

KOMITÉNS UTLÅTANDE: frihamnsfrågan.

101

Dock är det gifvet, att statens medverkan icke kan undvaras.

Den riktning, hvari denna medverkan bör lemnas, är

redan antydd. Den bör bestå i att främja och understödja

företaget, något som kan ske både direkt och indirekt; direkt

genom att, derest, på ansökan af vederbörande, sådant efter

pröfning finnes böra ega rum, staten för hamn- eller andra

byggnaders åstadkommande lemnar understöd i form af lån

eller statsbidrag, och indirekt genom att staten afstår från

eller medgifver lättnad beträffande vissa af sjöfarten nu utgående

umgälder; i enlighet med hvad egt rum i fråga om

Köpenhamns frihamn, beviljar skattefrihet för hamnens område

med derå uppförda byggnader; äfvensom, på sätt särskildt i

Tyskland skett, underlättar exporten genom nedsatta jernvägsfrakter

för gods, bestämdt till utförsel. Derförutan kunde frihamnstrafiken

gynnas äfven genom subventioner åt reguliera

exportlinier.

Hvad särskildt angår fartygsumgälderna, har redan vigten

af att i allmänhet lindriga sådana umgälder utgå i frihamnar

framhållits af komitén, och detta kraf framträder icke minst,

då det gäller att planlägga en svensk frihamnsinstitut.ion, enär

hänsyn dervid gifvetvis måste tagas till skeppsumgälderna i

den svenska frihamnen närbelägna främmande hamnar och särskildt

i Köpenhamns nyinrättade frihamn. Sjöfartsafgifterna

äro för öfrigt i vårt land i och för sig så tryckande, att det,

vare sig frihamn kommer till stånd eller icke, synes vara

önskvärdt att lindring i desamma må kunna beredas. Detta

har också påyrkats i de inkomna yttrandena från omförmälde

särskilde komiterade i Stockholm, Göteborg och Malmö. I

huru hög grad man i Köpenhamn kunnat, genom omsättning

af hamnafgiften för ingående till en varuafgift och afskaffande

af vissa andra fartygsumgälder tillmötesgå trafikens kraf, framgår

af den redogörelse för Köpenhamns frihamn, som i den

ofvanberörda öfversigten af utländsk lagstiftning lemnats.

Komitén anser således beredande af afgiftslättnader åt sjöfar

-

102

KOMITÉNS UTLÅTANDE: fbihamnsfkågan.

ten vara en bestämd förutsättning, för att afsedt gagn skall

kunna vinnas af svensk frihamn.

För åstadkommande af sådana lättnader erbjuder sig i

första rummet en utväg, som delvis redan blifvit beträdd, men

hvilken bör fortsättas och fullföljas. Härmed syftar komitén

på frågan om lastpenningarna, hvilka komitén, i enlighet med

hvad ock i förberörda yttranden tillstyrkts, anser böra i sammanhang

med »öppnande för trafik af svensk frihamn helt och

hållet afskaffa, och detta icke blott för fartyg, som i frihamn

in- och utlöpa, utan i hela landet, då nemligen en olikhet härutinnan

skulle innebära en orättvisa mot de hamnar, som icke

vore frihamnar. Då komitén förordar borttagande af lastpenningarna,

har komitén icke förbisett, att denna lindring kommer

lika väl utländska som våra egna fartyg till godo. Men dels

lägga våra traktater, innehållande klausuler om vare sig behandling

af det främmande landets fartyg i afseende å skeppsumgälder

lika med vårt lands, eller om behandling såsom mest

gynnad nation, hinder för ett annat förfarande, dels är det att

hoppas, att de svenska fartygens antal just genom påverkan

af de nu ifrågasatta nya institutionerna skall stiga på de utländska,

Sverige trafikerande fartygens bekostnad.

I sammanhang härmed upptager komitén frågan om en

annan lättnad för sjöfarten, som påkallas af frihamn. Komitén

afser fyr- och håkafgifterna och sättet för deras beräkning.

Ett upphäfvande af desamma och ett uppförande i riksstaten

af ett anslag till fyr- och båkväsendet, såsom fallet är i Danmark,

lärer väl icke kunna nu ifrågasättas, helst dessa afgifter

helt nyligen reglerats, dervid den inrikes fyr- och båkafgiften

bortfallit. Komitén anser det emellertid med hänsyn till frihamnstrafiken

oundgängligt, att dessa afgifter dels nedsättas,

dels ock antingen bestämmas att utgå efter lossadt och

lastadt tonnage — önskvärdheten häraf har äfven framhållits

i yttrandena till komitén — eller ock, enligt föredömet från

Köpenhamn beträffande hamnafgifterna, omföras till en afgift

å varorna att uppbäras, då dessa utgå från frihamn till af

-

KOMITÉNS UTLÅTANDE: frthamnsfrÅoax.

103

sättning: inom landet. Då frihamn i tullhänseende betraktas

såsom utrikes ort, vore det måhända riktigast att beträda

denna senare väg. Väl är det sant, att, äfven om afgiften

beräknas direkt efter fartygets drägtighet, den likväl

i sista hand drabbar varuegaren, men det skall sannolikt

icke blifva möjligt att få till stånd en .jordnad fartygstrafik

på svensk frihamn utan någondera af de sist ifrågastälda

ändringarnas genomförande. Knappast lärer man

kunna hoppas, att svenska frihamnar alltid skola förse fartygen

med, eller att fartygen, städse skola föra till sådana

hamnar fulla laster, utan lära de ofta komma att der intaga

eller lossa endast en del af sin last; och med afseende härå

skulle bibehållandet af nuvarande grunder för fyr- och båkafgifternas

utgående onekligen hämma eller omöjliggöra den lifligare

sjöfart, man med gynnsammare afgiftsgrunder synes

kunna förvänta.

Det är tydligt, att hvad här sagts om fyr- och båkafgifterna,

äfven gäller om de afgifter, som,af fartyg utgå till kommunernas

hamnväsen. Äfven dessa, hamnafgifterna för fartyg, böra, om

afsedt gagn skall kunna af frihamnen vinnas, göras så lindriga

som det, med hänsyn till för handen varande behof af inkomster

för hamnväsendet, må vara möjligt, och höra äfven de af

samma skäl, som anförts beträffande fyr- och båkafgifterna,

antingen bestämmas att utgå efter lossadt och lastadt tonnage,

eller ock omföras till en varuafgift. Då emellertid

denna fråga i första hand är beroende af kommunerna, bör

det beaktas att de från Stockholm, Göteborg och Malmö

inkomna yttrandena alla innehålla ett uttalande om att vederbörande

kommuner i d.etta fall antagas skola göra de eftergifter

de finna möjliga.

Att utarbeta och afgifva några detaljerade förslag i afseende

å de åtgärder för frihamn sinsti tu tionens genomförande,

som ofvan framstälts såsom önskvärda eller nödvändigt,

har komitén ansett falla utom ramen för dess rörande frihamnsfrågan

gifna nådiga uppdrag. Men huru än de omförmälda

104

KOMITÉNS UTLÅTANDE: FRIHAMNSFRÅGAN.

uppoffringarna göras eller lättnaderna beredas, anser komitén,

med stöd af det anförda, frågan om de materiela vilkoren för

frihamnars åstadkommande och drifvande icke böra kunna lägga

hinder i vägen för institutionens införande.

Mot denna institution kunna visserligen äfven riktas anmärkningar

af hufvudsakligen enahanda art som de, hvilka

framstälts mot frilagersinstitutionen, och hvilka komitén ofvan

sökt bemöta. Då komitén dervid funnit dessa anmärkningar

antingen icke förtjena afseende eller ock böra föranleda allenast

till vissa angifna lagstiftningsåtgärder angående frilager,

men icke till frilagersinstitutionens förkastande, gäller alltså enahanda

omdöme om motsvarande anmärkningar rörande frihamnsinstitutionen,

dock med de modifikationer, som påkallas af

sjötrafiken. För öfrigt bör det här icke lemnas utan uppmärksamhet

att inom Riksdagen frihamnsfrågan vunnit understöd

af frilagrets motståndare lika väl som af dem, hvilka

önskat denna senare institution. ''''

Af det anförda framgår, att komitén anser det frihamnsanläggningar

i Sverige är o både möjliga och lämpliga.

Huruvida nu emellertid utsigter finnas för att frihamnar

här verkligen skola komma till stånd, derest de varda medgifna

under de förutsättningar komitén framhållit, derom lärer det

icke tillkomma komitén att för egen del uttala något omdöme, liksom

det icke heller torde vara komiténs uppgift att utreda, å

hvilka orter frihamnar lämpligast böra inrättas. Det allenast

må framhållas, att, enligt hvad de från Stockholm, Göteborg

och Malmö inkomna utlåtanden i ämnet gifva vid handen, inom

dessa kommuner, hvilka synas bjuda de största förutsättningarna

för att kunna samla den för en frihamn nödiga trafiken,

och hvilka äfven torde vara de, som kunna bringa de största

pekuniära offer för utförande af en frihamnsanläggning, frihamnsfrågan

stälts på dagordningen och äfven delvis omsatts i handling,

i det att förberedande åtgärder vidtagits för sakens bringande

till verkställighet, då lagstiftningen det tillåter. Får man döma

häraf, vill det således synas, som om både intresse och offer

-

KOMITÉNS UTLÅTANDE: frihamnsfrIgan. 105

villighet för saken vore rådande inom landet. Denna omständighet

torde derför äfven få anses gifva komiténs åsigt om

möjligheten och lämpligheten af frihamnsanläggningar ett ganska

starkt stöd. Vid sådant förhållande anser komitén, att lagstiftaren

bör tillse, det den svenska tullagstiftningen icke förhåller

svenske näringsidkare lättnader i tullhänseende, som icke strida

mot de principer, hvarpå samma lagstiftning hvilar, och att

han alltså bör, äfven om han icke skulle känna sig öfverbevisad

om, utan till och med ställa sig något tvistande gent

emot de längst gående, på frihamnsinstitutionen grundade

förväntningarnas uppfyllelse, dock genom lagbestämmelser,

som medgifva institutionens införande, bereda möjlighet dertill.

I enlighet med den uppfattning af sitt uppdrag komitén

ofvan uttalat, har den alltså att nu angifva sin åsigt om de

allmänna vilkor, hvarunder frihamnar böra kunna här medgifvas

och rörelsen i desamma drifvas. Då så sker, angifver

komitén på samma gång de hufvudgrunder, hvarpå de i förberörda

förslag till förordning om frilager och frihamn intagna

bestämmelser om frihamnar hvila.

Med den institution, som ifrågasatts att under benämningen

frihamn införas i den svenska tullagstiftningen, har, enligt

komiténs uppfattning af hvad i ämnet förekommit inom Riksdagen,

afsetts icke ett sådant tullupplag med hamn, som oftast

betecknas med ordet fridocka, utan eu frihamn i den ofvan

angifna betydelsen, en anstalt, utrustad med friheter och lättnader,

hufvudsakligen motsvarande dem, som ansetts kunna

medgifvas i Hamburgs och Köpenhamns frihamnar. Komitén,

har också för sin del varit öfvertygad om att eu fridocka icke

skulle visa sig motsvara de fordringar, man har rätt att ställa

på eu ny tullinstitution, inrättad i syfte, bland annat, att bjuda

vårt näringslif det mest tidsenliga vapen i den ekonomiska täflingskamp,

som, hvad vårt land angår, till hufvudsaklig del ledes

från Hamburg och Köpenhamn; och komitén har derföre vid utarbetande

af sitt förslag såsom den för sig ledande grundsatsen

uppstält att för svensk frihamn borde medgifvas alla de friheter

14*

Hufvudbestämmelser

om

svenska frihamnar.

106

KOMITÉNS UTLÅTANDE: frihamnsfrågan.

och lättnader i afseende å behandling och bearbetning af gods

samt utöfvande af verksamhet inom frihamnen, hvilka, ledande

till den svenska industriens, handelns och sjöfartens fromma,

vore förenliga med bevarande af full trygghet för att de

fastställda tullafgifternas utbekommande icke genom frihamnen

i den ringaste mån sattes på spel. Med tillämpning af

denna grundsats har i komiténs förslag uttalats, att frihamn

skall i fråga om tull- och tillverkningsafgifter anses såsom

utrikes ort, hvaraf blifvit en följd att fartyg och gods

inom frihamn icke äro underkastade vidare tillsyn från tullverkets

sida, än som erfordras för utöfvande af kontroll å

efterlefnaden af de angående frihamn meddelade allmänna

eller särskilda föreskrifter. Fiktionen om frihamn såsom utrikes

ort har också medfört de korollarier, att från inrikes

ort till frihamn inkomna varor skola i fråga om rätt till

restitution af tull- och tillverkningsafgifter äfvensom i öfrigt

i tullhänseende betraktas såsom från riket utförda, samt

således vid återinförsel underkastas samma behandling som

direkt från utrikes ort till frihamn inkommet gods skall undergå,

då det från frihamnen införes i riket. Det är af författningsförslaget

utan vidare klart, att varor äfven i frihamn få ompackas,

delas, bearbetas och i öfrigt behandlas, alldeles som

om de, ur svenska tullverkets synpunkt sedt, icke befunne

sig inom svenskt område.

Frihamn kan enligt förslaget, efter tillstånd af Konungen,

inrättas i eller i närheten af stapelstad med tullkammare under

tullförvaltares öfverinseende och skall naturligen liksom frilagret

stå under tullverkets uppsigt och bevakning. För frihamn

fordras ett till sina gränser noga bestämdt område, omfattande

dels hamn och tillhörande anstalter för sjöfarten, dels

ett derinvid beläget, genom hägnad från vidliggande mark afspärradt

landområde med byggnader och upplagsplatser. Liksom

frilagret skall frihamn vara anordnad så, att erforderliga

tullkontroller kunna deröfver utöfvas. Tillträde till anstalten

och lokaler derinom skall stå vederbörande tulltjenstemän

KOMITÉNS UTLÅTANDE: frihamnsfrågan.

107

öppet, och samma fordringar som vid frilager gälla vid frihamn

beträffande anordnande af lämpliga vakt- och expeditionsrum,

bevakning af utgång åt landsidan samt rätt för tulltjenstemän

att visitera utgående personer. Derjemte fordrar förslaget,

såsom naturligt är, särskild bevakning af frihamn äfven åt sjösidan.

Deremot har det synts komitén billigtvis icke kunna

såsom ett allmänt vilkor för frihamns inrättande och drift uppställas,

att anstaltens egare skall gälda statens kostnad för

tullbevakning, bokföring och expedition vid frihamn; ett sådant

vilkor har heller icke, såvidt är för komitén kändt, blifvit af

någon ifrågasatt. Skulle det emellertid finnas lämpligt,, att

sagda kostnad eller viss del deraf utgöres af frihamnsegaren,

är detta en fråga, som må bero på särskildt beslut.

Tillstånd att inrätta frihamn, hvarmed naturligen är förenad

rätt att också drifva anstalten, må icke utan Konungens

medgifvande öfverlåtas å annan, och kan ''enligt förslaget

vinnas af stadskommun eller aktiebolag, som består af uteslutande

svenske delegare, och hvars styrelse utgöres af här i

riket bosatte svenske undersåtar.

Äfven för frihamn skall finnas reglemente, som här

fastställes af Konungen, äfvensom af Kongl. Maj:ts befallningshafvande

faststäld taxa å afgifter för begagnande af

byggnad, magasinsrum eller upplagsplats inom frihamn. Innan

frihamnen får begagnas, skall vidare styrkas, att den är utförd

enligt faststäld plan. Tillstånd till frihamnens öppnande meddelas

af generaltullstyrelsen, som derom utfärdar allmän kungörelse.

Förslaget förbjuder äfven att inom frihamn upplåta och

använda byggnad eller lägenhet till bostad, dock med visst af

omständigheterna betingadt undantag. Deremot upptager förslaget

icke någon bestämmelse motsvarande den, som, hvad angår

frilager, förbjuder upplåtelse af byggnad, magasinsrum eller

upplagsplats åt annan än den, hvilken, enligt hvad i förordningen

sägs, blifvit af generaltullstyrelsen godkänd såsom frilagorshafvare.

Eu dylik inskränkning i rätten att begagna fri

-

108

KOMITÉNS UTLÅTANDE: frihamnsfrågan.

hamn skulle belägga rörelsen derinom, hvilken fordrar friare

former än frilagersrörelsen, med så tryckande band, att institutionens

syfte derigenom skulle väsentligen förryckas. Till

frihamn torde ofta med fartyg ankomma varor, till hvilka icke

godsegare anmäler sig, eller hvilka icke afses att inom frihamn

uppläggas utan allenast att passera densamma för transitförsändning

eller för intagning å annat upplag.

Hvad åter angår drifvande af industriel verksamhet inom

frihamn, skulle dertill fordras tillstånd af Konungen. Sådant

tillstånd skulle likväl icke'' kunna afse boktryckerirörelse eller

verksamhet, egnad att medföra fara eller olägenhet för anstalten

eller der intagna varor.

Detaljförsäljning af varor förbjudes äfven inom frihamn,

dock med det af sjöfartsrörelsen inom frihamnen påkallade

undantag, att efter särskilt tillstånd af Konungen detaljhandel

med fartygsproviant och andra skeppsförnödenheter skulle få

ega rum, under de vilkor Konungen bestämmer. Icke heller

skulle till förtäring eller eljest till personligt bruk inom frihamn

få användas utländska varor af tullpligtigt slag, som ej förut blifvit

i riket införtullade, eller svenska varor, för hvilka restitution

af tull- eller tillverkningsafgifter blifvit vid utförseln till

frihamnen ifrågasatt; dock med vissa nödvändiga undantag i

afseende å proviantartiklars användande af besättningar å

fartyg.

Hvad angår de varuslag, som enligt förslaget skulle vara

tillåtna eller förbjudna att i frihamn införas, skulle härom

gälla hvad om varors intagning å frilager föreslagits. Dock

skulle fartyg, som innehade till införsel i frihamn förbjudet

gods, få, der sådant ej strede mot föreskrift i annan författning,

ingå i frihamn, under vilkor att godset ej der lossades eller

i annat fartyg omlastades.

Äfven frihamnsegare skulle gifvetvis kunna vinna rätt att

angående i frihamnen upplagdt gods utfärda warrants.

Vidare lemnar förslaget de regler för trafiken till och från

frihamn, som funnits böra i tullhänseende meddelas, dervid

KOMITÉNS UTLÅTANDE: frthamnsfragan.

109

beträffande behandling af fartyg och last inom hamnen föreslagits

många till trafikens beqvämlighet syftande och af begreppet

frihamn betingade lättnader från de enligt tullagstiftningen

i allmänhet gällande regler. Den ledande grundsatsen

har äfven här varit den, att frihamnen vore att betrakta

såsom utrikes ort, och att formaliteter, hvilka ej kräfdes

för bevarande af statsverkets rätt, borde bortfalla. Gifvet

är det emellertid, att frågan om de lättnader särskildt för den

sjöväga frihamnstrafiken, hvilka i tullhänseende kunna lämpligen

medgifvas, i mycket hög grad påverkas af lokala förhållanden,

hvadan planläggandet af den nya institutionen

framför allt i detta afseende varit underkastadt många

vanskligheter. Komitén är heller icke blind för att, sedan

frihamn kommit till stånd och någon tids erfarenhet om de

nu föreslagna bestämmelserna, derest de varda gillade, vunnits,

ändringar i eller tillägg till desamma skola finnas behöfliga.

I Danmark har man gått en annan väg, i det man först, då

den köpenhamska frihamnen låg färdig att öppnas, utfärdat bestämmelser

för frihamnstrafiken i tullhänseende, dock icke ens

då slutligt, utan i form af ett interimistiskt reglemente. Den

svenske lagstiftaren, hvars uppgift nu är att ordna frihamnsinstitutionen

i allmänhet, utan att något visst fall föreligger,

bör dock enligt komiténs åsigt icke lämpligen följa samma

väg och kan svårligen underlåta att i den allmänna författningen

intaga de bestämmelser i nu förevarande afseende, som

kunna blifva gemensamma för sjöfart och varuförsel till och

från svenska frihamnar, helst antagligen frihamns inrättande

kommer att blifva ganska mycket beroende af de allmänna

vilkor, hvarunder trafikerande få göra sig denna institution till

godo, och hvarom alltså kännedom icke bör saknas. Komitén

har med afseende härå och oafsedt de vanskligheter den mött

ansett sig böra afgifva förslag i detta ämne, dervid dock utväg

i förslaget öppnats såväl till komplettering af som jemkning

och lättnader i de allmänna reglerna. Hvad särskildt

110 KOMITÉNS UTLÅTANDE: frihamnsfrågan.

angår varuförsel till och från frihamn landvägen, äro härför

i förslaget bestämmelser intagna liknande de för frilager förordade.

Till vinnande af bestämmelsernas behöriga efterlefnad är

deras öfverträdande i allmänhet belagdt med ganska stränga

straff.

FÖRORDNING OM FRILAGER OCH FRIHAMN: speciel motivering. 111

i H f«. * 1<1iJ

J

Komitén har nu att fortgå till redogörelsen för vissa af Speciela

de särskilda bestämmelser, som innehållas i förslaget till för- moj!v''

i-i n 3 • A. förordning

om inlag er och frihamn, dervid par agralernas ordnings- get till för

i "n1 ordningom

nummer skall toljas. r Miageroch

frihamn.

Afd. I,

§ 1 (§§ 1-21)

Om inrät.

tände och

innehåller hufvudsakligen bestämmelser, som definiera de nya legagnan

de

af fri

institutionerna.

lager och

Då desamma här betecknats såsom efter särskildt tillstånd fnhamn

inrättade

anstalter, stående under tullverkets uppsigt och bevakning

samt af sedda för handelsrörelse och industriel verksamhet,

torde dermed karakteren af dessa inrättningar vara

åskådliggjord. Lika litet som deras ändamål är att öppna

någon smygväg för den bestämda tulltaxans kringgående, lika

litet torde något sådant kunna i verkligheten blifva följden af

deras inrättande enligt de bestämmelser förslaget upptager.

Fordran på frilagers och frihamns förläggande endast i

eller i närheten af stapelstad med fullständig tullkammare är

betingad dels af kontrollhänsyn, dels äfven af det sätt, hvarpå

komitén tänkt sig gods kunna å frilager och i frihamn intagas,

förtullas eller expedieras till annan ort eller annat upplag å

samma ort. Icke heller nederlag eller transitupplag kunna

inrättas å andra orter än de bär afsedda.

Det bär mot 1886 års förslag anmärkts, att det tillät frilagers

förläggande jemväl i närheten åt stapelstad, b ör de

112 FÖRORDNING OM FRILAGER OCH FRIHAMN: speciel motivering.

skal, som föranledt komitén att återupptaga detta stadgande,

redogöres vid § 4.

Väl synes det möjligen kunna inträffa, att det befunnes

önskligt att i något enda fall förlägga frihamn å ort, som icke

kunde sägas ligga i närheten af stapelstad, hvarom i § 1 förmäles;

men då bestämmelserna i förordningen, hvilken ju i

första rummet måste afse de antagligaste fallen, skulle behöfva

i vissa delar betydligt modifieras för att blifva tillämpliga jemväl

å nämnda undantagsfall, samt derför äfven skulle erfordras

vidlyftiga särskilda stadganden, har förslaget inskränkt sig till

att tillåta frihamns förläggande i eller invid sådan stapelstad.

Ett undantag från regeln är ju dock icke härmed alldeles

uteslutet, men måste göras beroende af särskild lagstiftning

för det speciela fallet.

Andra stycket rör endast frilager. Af redaktionen är klart,

att till frilager icke kan allenast afses ett eller flera rum i ett

magasin eller eljest del af byggnad. Af kontrollhänsyn medgifves

nemligen frilagers inrättande allenast antingen i en viss,

derför särskilt afsedd byggnad eller å ett visst derför anordnadt

område med derinom varande byggnader och upplagsplatser.

Den afspärrningsåtgärd, som frilagret fordrar för såväl

ensam frilagersbyggnad som frilagersområde, måste naturligen

för hvardera fallet vara på olika sätt beskaffad. Den

kan för en ensam byggnad blott bestå i från andra byggnader

afskildt läge samt obefintligheten af fönster och gluggar nära

marken, fönsters förseende med jernluckor o. d. Ett frilagersområde

måste deremot alltid omgifvas af lämpligt stängsel,

exempelvis — hvilket synes komitén vara det mest betryggande

— två höga, på något afstånd från hvarandra anbragta, jemnlöpande

jernstaket, mellan hvilka vakt skulle hafva att patrullera.

Då i § 1 uppräknas åtskilliga åtgärder, som kunna vidtagas

med de å frilagret intagna varorna, har dermed endast

afsetts att framhålla några exempel på frilagrets användande.

Orden »i Öfrigt behandlas» angifva att äfven andra åtgärder

kunna tänkas vidtagna. Både utsträckningen och begräns

-

FÖRORDNING OM FRILAGER OCH FRIHAMN: speciel motivering. 113

ningen af de friheter, som medgifvas, äro uttryckta i den om

varorna nyttjade ordföljden »som om de befunne sig utanför

rikets tullgräns». Deraf och af sammanhanget i öfrigt bör

framgå att de band, som eljest enligt tullförfattningarna äro

lagda å förfogandet öfver icke tullbehandladt utländskt gods,

som inkommit i riket, å frilagret äro lösta utom i de afseende^

som förordningen bestämmer, men att varorna också

endast i tullhänseende njuta sådan frihet, ty å frilagret äro naturligen

icke eljest allmänna författningar, till exempel angående

kontroll öfver utöfvande af viss näring, suspenderade.

För att underlätta kontrollen och i konseqvens med den

åsigt, eldigt hvilken frilager betraktas såsom i tullhänseende

beläget utom landet, måste inhemskt gods samt utländskt

redan förtulladt gods, som intages å frilager, dermed ikläda

sig samma egenskap, som utländsk oförvållad vara. Häraf följer

att sådana varor vid uttagning från frilager skola behandlas

lika med derå direkt från utlandet intaget gods samt således,

derest de äro af tullpligtigt. slag och uttagas för afsättning

inom landet till förbrukning, draga tull, oafsedt att de blifvit

i Sverige alstrade eller tillverkade eller förut införtullade.

Det bör emellertid påpekas, att förslaget icke medgifver,

att utländskt gods, som införes till frilagret från tullinlandet,

skall anses såsom reexporteradt i den mening, att restitution

af erlagd tull skulle derför åtnjutas, liksom icke heller att frihet

från tillverkningsafgifters erläggande inom frilagret skulle få

åtnjutas eller restitution af sådana afgifter erhållas vid införsel dit

af gods från tullinlandet. Då frilager kunna tänkas komma till

stånd i ganska stor utsträckning, skulle ett medgifvande i dessa

hänseenden påkalla en besvärande kontroll. Hvad särskild! tillverkningsafgifts

erläggande angår, är att märka det tillverkning

eller förädling af brännvin enligt komiténs förslag ej skulle

vara tillåten å frilager.

I tredje stycket beskrifves frihamn. För utmärkande och

bevakande af frihamnens gräns i vattnet torde behöfva anordnas

särskilda vattenbyggnader. För bevakande af sjelfva inte*

-

114 FÖRORDNING OM FRILAGER OCH FRIHAMN: speciel motivering.

loppet lärer blifva nödvändigt att, på sätt i Köpenhamns frihamn

skett, utanför inloppet förlägga ett eller flera vaktskepp. Om

hägnaden åt landsidan gäller hvad ofvan anförts om frilagersområdes

afspärrande.

De lättnader, som åtnjutas inom frihamn, angifvas redan

genom bestämmelsen, att frihamn skall i fråga om tull- och

tillverkningsafgifter anses såsom utrikes ort. Den utsträckta

frihet, som sålunda frihamnen erbjuder framför frilagret, har

påkallat den för bestämmelsen använda, från hvad andra stycket

innehåller skiljaktiga redaktion. Innebörden af denna bestämmelse

har dock i det följande af detta stycke funnits böra

närmare utvecklas, på sätt vid redogörelsen för förslagets grundbestämmelser

redan uttalats. Gifvet är, att för beredande af

verkställighet åt och för tillämpning af bestämmelsen om restitution

af tull- och tillverkningsafgifter vid utförsel till frihamn

ändringar fordras ej mindre i tulltaxeunderrättelserna, än äfven

i kongl. kungörelsen angående restitution af brännvinstillverkningsskatt

vid utförsel af brännvin till utrikes ort och till

Norge den 8 december 1882. Komitén har dock med afseende

å det densamma angående frihamnsfrågan gifna uppdrag

ansett det icke tillhöra sig att afgifva förslag till vidare

lagstiftningsåtgärder i ämnet än de, som i förevarande förordningsförslag

bort finna plats.

Vissa inskränkningar, som i afseende å frilagers och frihamns

nyttjande i materiel afseende funnits böra uppställas,

återfinnas i §§ 17—20.

§ 2

innefattar vissa bestämmelser i afseende å utöfvandet af den

tillsyn öfver anstalterna, som åligger tullverket.

Hvad här föreslås beträffande frilager återfinnes i hufvudsak

i § 2 af 1886 års förslag. De afvikelser, som skett, äro

dels redaktionela, dels betingade af att i paragrafen äfven infogats

bestämmelser om frihamn. Fordran i sagda förslag att

en hvar utgående skulle passera genom vaktrummet, har icke

FÖRORDNING OM FRILAGER, OCH FRIHAMN: speciel motivering. 115

kunnat bibehållas, då det måste förutsättas, att äfven vagnar

skola kunna köras in och ut genom ej blott frihamns, utan

äfven frilagers port. I stället har föreskrifvlts särskild bevakning

vid hvarje utgång, samt att derinvid skall finnas vaktrum.

De skäl, som föranledt att komiténs förslag, i olikhet

med det af år 1886, medgifver qvinnors tillträde, äro i den allmänna

motiveringen nämnda.

. vi * i J . • '' •''

§ 3

ålägger frilagers egare skyldighet att gälda statens kostnad

för frilagrets bevakning och drift. Härom kan hänvisas till

den allmänna motiveringen.

§ 4

stadgar, af hvem tillstånd till inrättande och begagnande af

frilager och frihamn meddelas. Generaltullstyrelsen skall hafva

att afgöra frågor om tillstånd till frilagers inrättande, dock med

undantag för det fall att fråga uppstår om frilagers förläggande

utanför stapelstad. I 1884 års komitébetänkande framhölls

i motiven att frilager endast skulle kunna upprättas i stapelstad

med tullkammare under tullförvaltares öfverinseende, men i komiténs

författningsförslag medgafs dock äfven frilagers förläggande

i närheten af sådan stad. Ehuru komitén härmed säkerligen

endast afsåg den omedelbara närheten intill stadens bebyggda

del, gaf dock bestämmelsen anledning till anmärkning,

i det man befarade, att smuggling och svek skulle vara lättare

att verkställa, om frilagret undandroges den kontroll, som läge

deri, att detsamma vore förlagdt inom stadens mera trafikerade

område. Komitén har funnit denna anmärkning icke kunna

frånkännas en viss giltighet. Förhållandena kunna likväl vara

sådana — och de äro det obestridligen också i vissa städer — att

nyttan af frilagret skulle väsentligen förringas, om det ovilkorligen

skulle förläggas inom sjelfva staden, i stället för att

inrättas vid hamnen, derest denna vore belägen på något afstånd

116 FÖRORDNING OM FRILAGER OCH FRIHAMN: speciel motivering.

från staden. För att emellertid behofvet af ett sådant på lokala

förhållanden beroende undantag från regeln skall blifva underkastadt

en allsidigare pröfning, bär komitén föreslagit att frågan

om frilagers inrättande i detta fall skall af generaltullstyrelsen

underställas Konungen.

Då tillstånd till frihamns inrättande ansetts endast böra

meddelas af Konungen, har detta varit betingadt, bland annat,

deraf att härvid måste komma under ompröfning många för

tullväsendet främmande förhållanden, Indika påkalla utredning

och yttranden af flere sins emellan jemnstälda myndigheter.

I den resolution, som meddelas angående tillståndet,

komma uppenbarligen att föreskrifvas äfven de särskilda vilkor

och förbehåll för tillståndets åtnjutande, som må finnas erforderliga.

§ 5.

Med stadgandena i denna paragraf afses hufvudsakligen att

vinna säkerhet för att frilager och frihamn ej må komma att egas

af utländing. Väl anser komitén mycket sannolikt att äfven

utan dessa stadganden detta ej skulle blifva händelsen, då på grund

af de föreslagna bestämmelserna derom, att taxor å afgifter för

begagnande af frilager och frihamn skola af offentlig myndighet

fastställas, anläggandet af dessa anstalter icke lärer kunna blifva,

såsom affär betraktadt, synnerligen eftersträfvansvärdt. Men detta

oaktadt har komitén ansett de i paragrafen intagna stadganden

lämpligen böra meddelas till beredande af ökad trygghet i

angifna hänseendet.

Att sfadskommun, men ej landskommun kan få tillstånd

att inrätta frilager och frihamn följer af stadgandet i första

stycket af § 1.

Då det fordras att, derest aktiebolag skall förvärfva tillstånd

att inrätta frilager eller frihamn, samtliga aktieegare skola

vara svenska undersåtar, varder deraf en uppenbar följd, att i

bolagsordningen för aktiebolaget måste finnas föreskrift om att

FÖRORDNING OM FRILAGER OCH FRIHAMN: speciel motivering. 117

aktierna skola vara stälda till viss man. Stadgandet har tillkommit

hufvudsakligen med afseende å frihamn.

Då vidare uppstälts det vilkor, att enskild man skall för

vinnande af tillstånd att inrätta frilager vara berättigad här i

riket idka handel eller annan näring, har detta skett förnämligast

i syfte att det måtte kunna åläggas honom föra handelsböcker.

Frilager lärer för öfrigt, icke komma att inrättas af

enskild man, utan att han, åtminstone hufvudsakligen, också

sjelf ämnar begagna sig af detsamma för egen rörelse.

Det har ansetts icke kunna ifrågakomma, att en sådan

anläggning som en frihamn åstadkommes af ett handelsbolag

eller enskild man.

'' r"" '' § e. ; ; ^

Stadgandena i förra delen af denna paragraf hafva tillkommit

dels i ändamål att den sökande må före ansökningens ingifvande

ega kännedom om den utredning och de handlingar,

som böra af honom företes, dels i syfte att för den profvande

myndigheten underlätta handläggningen af här afsedda

ärenden, hvilka ock till följd af dessa stadganden torde komma

att vinna ett skyndsammare afgörande. Angående ställande af

säkerhet hänvisas till den allmänna motiveringen. Generaltullstyrelsen

eger gifvetvis att pröfva huruvida säkerheten kan

godkännas, liksom ock att vid tillståndets meddelande föreskrifva

de tillägg till eller ändringar i inlemnade ritningar och

förslag, som den finner påkallade. Ritningar och beskrifningar

böra, då ansökan bifalles, förses med påskrift om desammas

gillande på sätt beslutet innehåller.

Med »vederbörande kommunala myndigheter» i sista stycket

af § 6 afser komitén dels handels- och sjöfartsnämnden i den

stad, under hvars tullkammare frilagret skall lyda, dels, der

stadskommunen ej är sjelf sökande, stadsfullmäktige eller allmän

rådstuga i samma stad, dels ock stadens magistrat äfvensom,

der frilagret skall förläggas utom stads domvärjo, kom

-

118 FÖRORDNING OM FRILAGER OCH FRIHAMN: speciel motivering.

munalnämnd eller kommunalstämma i landskommunen. Gifvet

är att generaltullstyrelsen äfven infordrar yttrande af tullförvaltningen

i orten.

§ 7

föreskrifter, hvilken utredning och hvilka handlingar böra vidfogas

ansökning om tillstånd att inrätta frihamn. Ehuru enligt

kongl. bref den 20 maj 1892 och kommerskollegiets derpå grundade

kungörelse den 26 juli samma år hamntaxeförslag numera

skola, stälda till Konungen, ingifvas till sagda kollegium, har

undantag härifrån ansetts böra ske i nu förevarande fall, på

det att vederbörande statsdepartement samtidigt må erhålla

kännedom om ärendet i hela dess vidd, hvarefter är att bestämma

angående infordrande af underdåniga utlåtanden från

embetsverk och myndigheter.

§ 8.

Tillstånd att inrätta frilager eller frihamn, hvarmed ock

följer rätt att drifva anstalten för afsedda ändamålet, är peiv

sonligt. För öfverlåtelse till annan af förvärfvadt tillstånd måste

derföre fordras medgifvande af den, som lemnat tillståndet.

§ 9.

Hvad här föreslås är en följd af bestämmelsen i S 6

litt. d).

I

§ 10.

För vinnande af kontroll derå att den vid meddelandet af

tillstånd till inrättande af frilager eller frihamn faststälda, genom

kartor, ritningar och beskrifningar åskådliggjorda plan

vid arbetets utförande blifvit följd, har fordrats att anläggningen

skall undergå besigtning. Om sättet för besigtnings

verkställande lärer böra lemnas föreskrift i tillståndsresolutionen.

Gifvet är att besigtning af frihamn, der äfven kaj- och

FÖRORDNING OM FRILAGER OCH FRIHAMN: speciel motivering. 119

hamnbyggnader skola afsynas, måste verkställas äfven af andra

personer än tulltjenstemän.

Föreskriften om insändande af kopior af faststälda ritningar

och kartor samt afskrifter af beskrifningar har lemnats

hufvudsakligen i ändamål att generaltullstyrelsen må hafva

tillgång till dessa handlingar vid pröfning af uppkommande

frågor angående anstalten. Sådana kopior och afskrifter böra

gifvetvis vid insändandet vara styrkta.

§ 11

handlar om reglementet för anstalten och angifver de ämnen,

hvarom detsamma bör i hufvudsak innehålla bestämmelser.

Dessa måste blifva så skiftande allt efter lokala förhållanden,

att de icke lämpligen böra intagas i den allmänna författningen.

I reglementet skola, bland annat, lemnas föreskrifter om

behörighet att förrätta arbete inom anstalten samt persontrafiken

till och från densamma. Härmed afses förnämligast bestämmelser,

huruvida och i hvilken utsträckning endast egarens

folk skall anlitas för varuforsling och annat arbete; huruvida

hos de personer, åt hvilka lokaler uthyrts, anstälde arbetare

samt, hvad angår frihamn, till fartygsbesättning hörande

personer fä ombesörja visst arbete; huruvida personer, som

ega förrätta arbete inom anstalten, skola vara godkända af

tullförvaltningen; huruvida den till anstalten hörande personal

skall vara försedd med särskild! tecken, utvisande dess ställning;

om beskaffenheten af detta tecken m. in.; vidare om

tiderna och vilkoren för tillträde till anstalten eller dess särskilda

lokaler m. m. Vid utarbetande af dessa reglementen

torde de för Köpenhamns och Hamburgs frihamnar gällande

föreskrifter kunna i många delar tjena till ledning1).

Till de bestämmelser i reglementet, som afses i första

stycket, skall förslag afgifvas af anstaltens egare. Men

derutöfver böra i reglementet meddelas de ytterligare före

-

*) Jfr sid. 51 och följande samt sid. 87 af Bilagor.

120 FÖRORDNING OM FRILAGER OCH FRIHAMN: speciel motivering.

skrifter, som pröfvas nödiga för vinnande af ordning och

säkerhet inom anstalten eller som påkallas af särskilda lokala

förhållanden. Så bör i reglementet vidare bestämmas

i afseende å anordnandet af den lokala trafiken mellan frihamn

och stadens tullhamn; tjenstgöring å vaktskepp utanför

frihamn; bevakningsskyldighets fullgörande vid frilager eller

frihamn; och kontroll öfver besökande; äfvensom rörande

anstaltens begagnande och skötsel. Att vissa vilkor och förbehåll

äfven kunna komma att meddelas redan i den angående

anstaltens anläggning utfärdade tillståndsresolutionen, är

gifvet och är för öfrigt antydt redan vid § 4.

§ 11 motsvaras i 1886 års förslag af stadgandena i förra

delen af dess § 10.

§ 12

innehåller bestämmelser om taxa å afgifter för begagnande

af byggnad, magasinsrum eller upplagsplats inom frilager eller

frihamn med dertill hörande anordningar, såsom transportmedel,

belysningskraft, lyftkranar, vågar m. m. Att här ej

afses taxa å hamnafgifter i frihamn framgår af § 7.

§ 13.

Komitén har ansett det nödvändigt, att vid frilager och

frihamn finnes en vederbörligen befullmäktigad, af generaltullstyrelsen

godkänd person, till hvilken vederbörande myndigheter

och tjenstemän må kunna vända sig, i händelse något

brott eller fel begåtts inom anstalten, och hvilken personer,

som eljest med densamma hafva beröring, må ega anlita

för erhållande särskild! af erforderliga upplysningar eller för

vinnande af biträde eller rättelse, i händelse frilagrets eller

frihamnens personal låtit någon försumlighet komma sig till

last. Naturligen antages lämplig sådan person af egaren, livil

-

FÖRORDNING OM FRILAGER OCH FRIHAMN: speciel motivering. 121

ken föreslår honom till godkännande och förser honom med

nödig fullmakt.

§ 14.

Enligt denna paragraf får ej frilager eller frihamn öppnas

för sitt ändamål, innan generaltullstyrelsen dertill meddelat tillstånd

och utfärdat kungörelse i ämnet. Före tillståndets meddelande

har styrelsen att tillse särskildt det föreskrifterna i

§§ 10 —13 äro behörigen iakttagna.

Det är för öfrigt alldeles sjelfkärt att, innan anstalten

kan begagnas för sitt ändamål, tulltjensteman vid densamma

måste vara förordnade.

''• • - '' •" i r-i 1 j‘! It i. '' • • • ■ ; ‘ 1 i 1 '' > 1 • * >

§ 15.

Förbudet i denna paragraf har meddelats hufvudsakligen

i syfte att förekomma en för ifrågavarande anstalters ändamål

främmande trafik till och från desamma, hvilken lätt kunde medföra

missbruk och olägenheter af hvarjehanda slag. En afvikelse

från regeln har dock synts påkallad beträffande frihamn,

hvarinom der anstälde arbetare lära böra kunna inlogeras eller

kaserneras under tider, då de icke äro sysselsatte. 1 intet fall

skulle dock bostäder för familjer få förekomma.

§ 16.

i : ‘ * i ’ . «T . '' ! • '' . . '' ''

Vilkor; hafva ^uppställa för vinnande af tillstånd att inrätta

frilager; detta skall vara på ett betryggande sätt anordnad!,

och stå under tullbevakning; en särskild föreståndare skall derjemte

öfvervaka gifna föreskrifters iakttagande; och de till förekommande

af frilagrets missbrukande till underslef och smuggling

meddelade föreskrifter hafva kringgärdats med stränga

ansvarsbestämmelser. Men ännu andra lagstiftningsåtgärder

kunna och böra vidtagas i syfte att möta möjliga anmärkningar

derom att frilägersinstitutionen, sådan komitén föreslagit den,

skulle kunna innebära någon fara i tullhänseende. Sådana lagstiftningsåtgärder

äro de i §§ IG, 17 och 18 omliandlade, af hvilka

122 FÖRORDNING OM FRTLAGER OCH FRIHAMN: speciel motivering.

den i § 16 åt den myndighet, som har vården om tullagstiftningens

efterlefnad särskildt åt sig anförtrodd, inrymmer bestämmanderätt

i afseende å upplåtelse af lokal inom frilager.

Det enda kompetensvilkor, som författningen fordrar för

vinnande af generaltullstyrelsens godkännande såsom frilagersliafvare,

är att personen skall vara berättigad att här i riket

idka handel eller annat näringsyrke. Med afseende å gällande

handelstraktat^ med främmande makter kan icke stadgas förbud

för utländing såsom sådan att begagna sig af frilager.

Några inskränkningar i den generaltullstyrelsen gifna

pröfningsrätten hafva icke ansetts böra meddelas. Finner

alltså styrelsen något vara att anmärka vare sig mot den

löreslagne sjelf, såsom att han gjort sig skyldig till smuggling

eller annat svikligt förfarande eller icke är känd för redbarhet

och ordentlighet, eller ock mot de varuslag, hvarför frilagret

skulle af honom nyttjas, eller arten af hans affärsrörelse,

såsom att denna endast vore agenturverksamhet för utländskt

handelshus, eger generaltullstyrelsen full rätt att neka sitt

godkännande. Generaltullstyrelsens beslut i ämnet får dock

gifvetvis öfverklagas.

Då det fordrats att ansökningen om godkännandet skall

göras af upplåtaren, det vill säga frilagersegaren, eller den,

hvilken fått hans rätt å sig öfverlåten, har detta skett dels

för ordningens skull, dels i syfte att äfven på detta sätt ernå

en viss garanti för den föreslagne frilagershafvarens lämplighet.

Bestämmelsen om frilagersföreståndares skyldighet att

öfvervaka och svara för iakttagandet af föreskrifterna beträffande

frilagret, torde äfven i detta afseende visa sig gagnande,

då det icke är antagligt det han, hvilken ju handlar å

tillståndshafvarens vägnar, vill utsätta sig för äfventyret att

inom frilagret lokal upplåtes åt en person, på hvars redbarhet

och laglydighet han anser sig icke kunna lita.

Det i lift. b) angifna bevis torde lämpligast böra utgöras af

utdrag ur handelsregistret rörande den föreslagne frilagershafvaren.

FÖRORDNING OM FRILAGER OCH FRIHAMN: speciel motivering. 12.-5

Godkännandet kan icke afse längre tid än den, som i

upplåtelsehandlingen är stadgad för upplåtelsen. Har emellertid

någon redan godkänts såsom frilagershafvare i ett frilager,

och upplåtelse till honom af lokal inom samma frilager förnyas,

har det ansetts nog att fordra en enkel anmälan härom

hos tullförvaltningen med skyldighet för denna att inberätta

förhållandet till generaltullstyrelsen samt dervid afgifva yttrande,

huruvida tullförvaltningen har något att mot förnyelsen erinra.

Har den det, tages frågan under pröfning hos generaltullstyrelsen;

göres deremot icke någon erinran, anses det förra godkännandet

förlängdt.

Skälen, hvarför upplåtelse af lokal inom frihamn ej underkastats

särskilda bestämmelser, äro angifna i den allmänna

motiveringen.

§ 17.

Mom. 1. Med afseende å den omfattning, hvari industriel

verksamhet kan tänkas komma att utöfvas inom frilager och

frihamn, och särskildt den stora personal, som för ändamålet

ofta måste ega tillträde till anstalten, äfvensom de mångahanda

andra, icke tullverket ensamt berörande omständigheter, som

härför böra komma under ompröfning och ordnas, har för rättighet

till idkande af sådan verksamhet inom dessa anstalter fordrats

särskildt tillstånd af Konungen. Att, hvad angår frilager,

endast frilagrets egare samt godkänd frilagershafvare kunna

förvärfva sådant tillstånd är gifvet och framgår för öfrigt af

senare delen af detta moment.

Mom. 2. Skälen för att boktryckerirörelse ej må ega

rum inom ifrågavarande anstalter äro angifna i den allmänna

motiveringen. Att inom desamma ej heller kan få idkas industriel

verksamhet af beskaffenhet att kunna medföra fara

eller olägenhet för anstalten eller der intagna varor är utan

vidare klart.

124 FÖRORDNING OM FRILAGER OCH FRIHAMN: speciel motivering.

§ 18.

För de orsaker, som föranledt komitén att föreslå förbud

mot detaljförsäljning af varor inom frilager eller frihamn, är

redogjordt i den allmänna motiveringen. Att från sagda förbud

medgifva det af hänsyn till sjöfarten i frihamn påkallade

undantaget, som afser handel med skeppsförnödenheter, har

synts böra vara förbehållet Konungen, hvilken utfärdar reglementet

för frihamn. Naturligen kunna redan i reglementet

föreskrifvas de allmänna vilkor, hvarunder sådan handel må

eg a rum.

§ 19.

Angående de skäl, som föranledt föreskrifterna i denna

paragraf, kan hänvisas till den allmänna motiveringen.

De af komitén*med sagda föreskrifter åsyftade varor äro

lifs- och njutningsmedel samt gångkläder och andra beklädningsartiklar.

Att regeln beträffande frihamn måste lida vissa undantag

följer af stadgandena i § 18 äfvensom deraf att proviantartiklar

medföras å fartyg, som ingå i frihamnen.

I reglementet för anstalten böra meddelas de föreskrifter,

som för kontroll å efterlefnaden af förbudet i § 19 erfordras.

§ 20.

Att å frilager måste få intagas och i frihamn införas äfven

förtulladt och tullfritt gods med angifna undantag är, med hänsyn

till ändamålet med dessa anstalter, tydligt. För öfrigt hänvisas

i afseende å denna paragraf till den allmänna motiveringen

och motiven vid § 1.

Beträffande litt. c) erinras hurusom, då någon undersökning

af varor vid intagning å frilager eller införsel i frihamn

i regel ej eger rum, det blifvit nödvändigt förbjuda, att äfven

FÖRORDNING OM FRILAGBR OCH FRIHAMN: speciel motivering. 125

sådana varor, som endast få under vissa vilkor, till exempel

efter undergången desinfektion, införas i riket, inkomma å dessa

anstalter. Att allmänt gällande införselförbud måste vara tillämpligt

äfven å varor, som ingå till frilager eller frihamn, torde

visserligen vara utan vidare klart, men har dock bort för fullständighetens

skull anmärkas i paragrafen.

kitt. d) öfverensstämmer i sak med andra stycket af § 4

mom. 1 i 1886 års förslag.

De i sista stycket af mom. 1 förekommande orden »der sådant

ej strider mot föreskrift i annan författning)) afse naturligtvis

särskilt bestämmelserna i de om transport af krut och dynamit

m. m. gällande författningar.

Mom. 2 har påkallats af hänsyn till nödig kontroll öfver efterlefnaden

af bestämmelserna i mom. 1. Momentet motsvarar § 4

mom. 2 af 1886 års förslag. Dock är bestämmelsen något vidare

i komiténs förslag, då rätten att bryta omslag här icke inskränkts

endast till angifningstillfället och lemnats icke tullförvaltningen

såsom sådan utan vederbörande tulltjensteman, hvilken ju till

lokalerna eger tillträde. Komiténs förslag torde således äfven

detta hänseende lemna större trygghet mot svek än 1886 års

förslag.

§ 21.

Bevillningsutskottet vid 1891 års riksdag framhöll särskildt

den fördel för handeln, som skulle vinnas genom medgifvande

att försälja eller förpanta å frilagersmagasin upplagda

varor på grund endast af attester från frilagrets föreståndare,

intygande att vissa till qvantitet och beskaffenhet bestämda

varor der blifvit upplagda och komme att tillhandahållas attestinnehafvaren.

Komitén har för sin del ansett, att de fördelar,

som afses med icke blott frilager utan ock frihamn, skulle i

väsentlig mån förringas, derest icke den svenske lagstiftaren

införde den viga och beqväma form för varas försäljning och

förpantning, som består i utfärdande af do utaf bevillningsutskottet

afsedda upplage- och garantibevisen, de så kallade

126 FÖRORDNING OM FRILAGBR OCH FRIHAMN: speciel motivering.

warrants. Denna institution, hvilken införts icke blott i Storbritannien,

Frankrike, Belgien, Tyskland med flera länder, utan

äfven i Finland och, beträffande Köpenhamns frihamn, i Danmark,

är särskilt egnad att bereda betydande lättnader för

den stora internationela handeln hvad såväl export som import

angår.

De lagstiftningsåtgärder, som för institutionens införande

erfordras, • falla emellertid inom det privaträttsliga området.

Med afseende härå, och då dessa lagstiftningsåtgärder icke

kunna anses hänförliga till de af komiténs utredning rörande

frilagersinstitutionen föranledda sådana åtgärder, hvarom det

åligger komitén att afgifva förslag, samt icke heller kunna vara

innefattade i uppdraget rörande frihamnsfrågan, har komitén

icke ansett det tillhöra sig att i detta ämne afgifva förslag

till lag, helst nödiga förutsättningar för utarbetande af sådant

förslag icke i tillräckligt mått förefiunas inom komitén.

Komitén har alltså inskränkt sig till att i förevarande

paragraf bereda en grund för warrantsinstitutionen och har i

sådant afseende föreslagit att det skall bero på Konungen att

medgifva frilagers- och frihamnsegare tillstånd att utfärda dessa

bevis, hvilka komitén sökt i paragrafen definiera, medan beträffande

de i öfrigt nödiga bestämmelserna hänvisats till en blifvande

lag. Rätten att utfärda warrants skulle således enligt komiténs förslag

icke vara ovilkorlig! förbunden med rätten att drifva här

afsedda anstalter. Att Konungen och icke underordnad myndighet

bör lemna sådant medgifvande, synes komitén betingadt

af vigten såväl af att frågan om fullt betryggande garantier

till förebyggande af förluster för dem, som anlita institutionen,

erhåller en allsidigare pröfning, som äfven af att svenska

warrants skola tillvinna sig förtroende på verldsmarknaden.

De i §§ 1—21 upptagna bestämmelser hafva utgjorts

hufvudsakligen af sådana, som kunna räknas till de konstitutiva.

FÖRGUDNING OM FRILAGER OCH FRIHAMN: speciel motivering. 127

De bilda den första af de särskilda afdelningar, i livilka författningsförslagets

paragrafer grupperats, och hafva till gemensam

rubrik erhållit »Allmänna föreskrifter om inrättande och

begagnande af frilager och frihamn».

Härefter följa i förslaget bestämmelser, som sammanförts aal n,

under den gemensamma rubriken »Om varors intagning å och ''Ä 68).

uttagning från frilager samt om trafiken till och från fri- daning

hamn». Denna afdelning omfattar §§ 22—68, af livilka §§ & och ut22

och 23 gifva allmänna bestämmelser i ämnet, §§ 24—37 från friinnehålla

bestämmelser om varors intagning å och uttagning

från frilager, §§ 38—67 angå frihamnstrafiken samt § 68 inne- ^ånfrihåller

en för frilager och frihamn gemensam bestämmelse. hamn.

§ 22.

Det har ansetts lämpligt att, innan föreskrifter lemnas om

vissa anteckningar, som skola verkställas i särskilda, vid frilager

och frihamn erforderliga journaler, i förslaget bestämmes,

livilka journaler der skola föras; af hvem detta skall ske; hvad

journalerna skola afse; och huru formulär till desamma skola

fastställas.

Med afvikelse från föredömet i 1886 års förslag har komitén

icke funnit det lämpligt att den ifrågavarande författningen,

som torde vara af beskaffenhet att böra blifva föremål för

Konungens och Riksdagens gemensamma lagstiftning, betungas

med formulär till vare sig de ifrågavarande journalerna eller

andra i författningen föreskrifna inlagor och handlingar, helst,

å ena sidan, redan af författningen framgår hvad dessa handlingar

måste hufvudsakligen innehålla och, å andra sidan, desamma

torde komma att behöfva, särskilt innan de nya institutionerna

vunnit nödig stadga, undergå vissa jemkningar.

Komité» föreslår derföre, att formulär till här afsedda handlingar

fastställas på samma sätt som de vid tullstadgan fogade

formulären, nemligen af Konungen efter förslag af generaltullstyrelsen.

128 FÖRORDNING OM FRILAGER OCH FRIHAMN: speciel motivering.

Från 1886 års förslag har komitén upptagit benämningen

förtullning!ibok, men deremot utbytt de i sagda förslag använda

beteckningarna upplagsbok och utförselsbok, hvilken senare beteckning

synts kunna ingifva den oriktiga föreställningen, att

här vore fråga om en bok öfver utförsel endast till utrikes

ort, mot benämningarna intagningsbok och uttagningsbok.

Att hvad angår frihamn, i intagningsbok och uttagningsbok,

som der föras, icke kunna bokföras varor, som in- eller

utgå sjöledes, följer af det sätt, hvarpå, enligt hvad §§ 38—54

visa, denna varuförsel i förslaget ordnats till vinnande af önskade

och af frihamnsbegreppet betingade lättnader för den

sjöväga utrikes trafiken till och från frihamn. Förtullning af

varor, som från frihamn sjöledes utgå till annan inrikes ort,

får uppenbarligen icke ega rum inom frihamnen, utan skall

ske å bestämmelseorten. Icke heller förtullningsbok kan derföre

erfordras beträffande den sjöväga varuförselu från frihamn.

Gifvetvis skola dessa böcker anskaffas och följaktligen äfven

bekostas af tullverket.

Andra stycket har sin motsvarighet i § 9 af 1886 års förslag.

Då emellertid förfaringssättet vid aflemnande till tullförvaltningen

af influtna tullmedel synts kunna blifva olika allt

efter förhållandena på särskilda orter samt icke är af beskaffenhet

att böra underställas pröfning af Riksdagen, bär komitén

funnit det böra tillhöra Konungen att härom, efter förslag af

generaltullstyrelsen, meddela bestämmande.

§ 23.

Bestämmelsen att tryckta blanketter skola användas för

de angående varuförseln och sjötrafiken i författningen föreskrifna

inlagor och andra handlingar, som i § 23 uppräknas,

är meddelad för vinnande af reda och ordning. Den öfverensstämmer

ock, så vidt angår frilager, med stadgandet i § 16 af

1886 års förslag.

Vidare innehåller § 23 stadgande att angifningsinlagor skola

FÖRORDNING OM FRILAGER OCH FRIHAMN: speciel motivering. 129

bekostas af anstaltens egare. Deraf följer att öfriga här afsedda

handlingar skola bekostas af tullverket. Då tullverket anskaffar

och utfärdar dessa handlingar, kan komitén icke finna något

giltigt skäl för att icke desammas bekostande ock skall åligga

tullverket, helst detta öfverensstämmer med hvad eljest gäller

rörande af tullverket utfärdade handlingar. Kostnaden är för

öfrigt helt och hållet betydelselös. Äfven enligt 1886 års förslag

skulle enahanda skyldighet beträffande dessa handlingar,

så vidt de rörde frilager, åligga tullverket.

Härefter följa i

§§ 24—37

bestämmelser om varors intagning å och uttagning från frilager.

Komitén har icke förbisett, att ju icke dessa föreskrifter,

i öfverensstämmelse med hvad fallet är med de om nederlag

och transitupplag gällande, måhända lämpligare bort erhålla

plats i särskilt kapitel af tullstadgan än intagas i förevarande

författning, och detta så mycket hellre som ändringar i dessa

bestämmelser eventuelt torde kunna efter vunnen erfarenhet

visa sig behöfliga. Men då i 1886 års, Riksdagen understälda

förslag motsvarande bestämmelser funnos införda, har komitén

ansett sig böra lemna nämnda uppfattning af förevarande fråga,

hvilken ju icke är af någon saklig betydelse, å sido.

Då ifrågavarande bestämmelser, med frånseende af redaktionela

skiljaktigheter, i allmänhet öfverensstämma med de i § 4

mom. 1 samt §§ 5, 6, 7 och 8 af 1886 års förslag intagna,

torde någon särskild motivering af desamma icke vara behöflig,

i andra fall än då sakliga afvikelser från de 1886 föreslagna

bestämmelserna egt rum.

Komitén har funnit det leda till större reda och öfverskådlighet

att sönderdela de i de särskilda momenten af sagda

§§ 5 och 7 intagna bestämmelser i olika paragrafer.

§ 24. 1 mom. t, som uppräknar de olika sätt, hvarpå

tullpligtigt gods kan intagas på frilager, har från § 4 inom. 1

17*

130 FÖRORDNING OM FRILAGER OCH FRIHAMN: speciel motivering.

af 1886 års förslag de afvikelser skett, att, utom att äfven

intagning af varor från frihamn ifrågakomma i komiténs förslag,

enligt detta varor skulle kunna på ett frilager direkt intagas

jemväl från annat sådant å samma ort och icke blott från

frilager å annan ort. Derest i något fall flera frilager skulle

komma till stånd å samma ort, skulle det otvifvelaktigt kunna

varda till stor lättnad för vederbörande varuegare att ega möjlighet

till en sådan direkt öfverflyttning af varor frilagren

emellan.

Beträffande intagning af varor från frihamn kan äfven sådan

ske, antingen frihamnen är belägen å samma ort som frilagret

eller på annan ort.

Då det stadgas, att varor kunna intagas på frilager från nederlag

och transitupplag å samma ort, afses härmed naturligen

icke att hindra det varor från sådant upplag å annan ort, med

bibehållande af sin egenskap af nederlags- eller transitupplagsgods,

kunna jemlikt §§ 92 och 112 tullstadgan, sändas till tullförvaltningen

i den stapelstad, der frilagret är beläget, och sedan

från tullförvaltningen expedieras till frilagret.

I mom. 2 återupptages i hufvudsak den i sista stycket af

§ 5 mom. 1 af 1886 års förslag upptagna bestämmelsen.

Då denna emellertid i komiténs förslag skulle blifva gemensam

såväl för den sagda moment motsvarande § 25, som

ock för § 26, hvilken handlar om öfverflyttning af gods från

ett till annat frilager på samma ort, har komitén åt densamma

gifvit plats framför sagda paragrafer. Redan af tullstadgans

bestämmelser om uttagning af gods från nederlag och transitupplag

är det klart, att sådant gods vid öfverflyttning till

frilager måste befinna sig i det skick, hvari det uttogs.

Men med hänsyn till den plats förevarande bestämmelse i

komiténs förslag erhållit, har komitén för fullständighetens

skull deri infogat orden »nederlag eller transitupplag».

§ 25. Skiljaktigheterna från § 5 mom. 1 i 1886 års för

-

FÖRORDNING OM FRILAGER OCH FRIHAMN: speciel motivering. 131

slag röra endast redaktionen, dock att § 25 äfven stadgar om

intagning af gods från frihamn å annan ort.

§ 26. Regeln för öfverflyttning af gods från ett till annat

frilager å samma ort är bygd på samma grunder, som i

öfrigt följts i nu ifrågavarande bestämmelser. Hvad före

godsets uttagning från det frilager, der det förut varit intaget,

skall iakttagas återfinnes i § 33.

För undvikande af ett vidlyftigt återgifvande af enahanda

bestämmelser på två ställen har här, beträffande intagning af

gods från frihamn å samma ort, hänvisats till § 64.

§ 21 företer endast redaktionela skiljaktigheter från § 5

mom. 2 i 1886 års förslag. Att komitén icke velat använda

benämningen »nederlagstjenstemannen» beror derpå att endast

i Stockholm och Göteborg särskild personal finnes anstäld för

nederlagsförvaltningen.

Att nederlagsafgift för inkommande skall vara erlagd innan

nederlagsgods får disponeras för återutförsel föreskrifves

i § 81 tullstadgan, och har komitén i sagda paragraf föreslagit

tillägg, enligt hvilket samma föreskrift blifver gällande beträffande

disposition af nederlagsgods för intagning å frilager,

hvadan förbehåll i detta hänseende icke gjorts i § 27.

1886 års förslag var uppgjordt under förutsättning att

nederlagsafgiften för utgående skulle bortfalla, och följaktligen

var deri icke upptagen bestämmelse att, innan nederlagsgods,

som skulle öfverflyttas på frilager, affördes från nederlagsmagasin,

belöpande nederlagsafgift vid utgående skulle

vara erlagd. Då Riksdagen år 1895 modgifvit den utgående

nederlagsafgiftens upphörande, har komitén kunnat utgå från

samma förutsättning, och saknas förty äfven i komiténs förslagbestämmelser

i sagda afseende.

§ 28, som afser intagning af transitupplagsgods, öfver

-

132 FÖRORDNING OM FRILAGER OCH FRIHAMN: speciel motivering.

ensstämmer i sak med § 5 inom. 3 af 1886 års ofta berörda

förslag. Detsamma gäller om

§ 29, hvilken stadgar regler för intagning af förtulladt

eller tullfritt gods. Dock har bestämmelsen om behandling

af sådant gods vid uttagning från frilager lika med

derå direkt från utlandet intaget gods, här blifvit utesluten,

då, utom att bestämmelsen ej synes här hafva sin plats, den

i sak återfinnes redan i de frilager definierande bestämmelser,

som intagits i § 1 af komiténs förslag.

§ 30 stadgar de sätt, hvarpå gods skulle kunna uttagas

från frilager, och motsvarar § 6 i 1886 års förslag. Afvikelserna

äro betingade dels af förslaget om frihamnsinstitutionen,

dels deraf att gods skulle få flyttas äfven från ett till annat

frilager å samma ort, dels deraf att numera tullkammare under

tullförvaltares öfverinseende finnes i ett par uppstäder, dels

ock slutligen deraf att komitén ansett regler böra lemnas äfven

för uttagning af gods från frilager till fri disposition, något

som åtminstone undantagsvis torde kunna ifrågakomma.

§ 31 afser uttagning af gods för utförsel ur riket eller

sjövägen till frihamn å annan ort och har i 1886 års förslag

sin motsvarighet i § 7 mom. 1—3. Skiljaktigheten i sak

består i det med anledning af frihamnsinstitutionens införande

gjorda tillägget.

§ 32 rör uttagning af gods för försändning sjövägen eller

landvägen till annan stad med tullkammare under tullförvaltares

öfverinseende. Skiljaktigheterna från § 7 mom. 4 af 1886 års

förslag äro hufvudsakligen redaktionela. Derest gods skall

öfvergå från frilager till frihamn å annan ort, sker sådant enligt

bestämmelserna i denna paragraf.

§ 33 angår uttagning af gods för öfverflyttning till annat

frilager å samma ort och kompletteras af § 26. Bestämmelser

om uttagning af gods för utförsel till frihamn å samma ort

återfinnas i § 57.

FÖRORDNING OM FRILAGER OCH FRIHAMN: speciel motivering. 133

Följande två paragrafer, som afse uttagning från frilager

af gods för uppläggning

§ 34 k nederlag och

§ 35 å transitupplag, öfverensstämma i sak den förra med

§ 7 mom. 5 och den senare med § 7 mom. 6 i 1886 års förslag.

§ 36 lemnar regler för förtullning af gods å frilager och

uttagning af gods från frilager efter skedd förtullning eller

till fri disposition. Tillvägagåendet är, i fråga om gods af

tullpligtig beskaffenhet i hufvudsak detsamma, som beskrifves i

§ 7 mom. 7 af 1886 års förslag.

Då det föreskrifves att den, som utför förrättningen, skall

meddela skriftlig uppgift, huruvida kolly utgå lösa eller i omslag,

i livilket senare fall vissa upplysningar skola jemväl meddelas,

afses härmed att åstadkomma ett medel för varornas verificering

vid deras afförande från frilagret. I hvilka fall och

under hvilka kontroller i öfrigt det må medgifvas att utföra

varor lösa, något som för vissa varor icke kan lämpligen

undvikas, derom bör anstaltens reglemente innehålla bestämmelser.

§ 31, som handlar om åt erintagning af gods, angifvet till

uttagning, är i sak lika med § 8 af 1886 års förslag.

Då komitén vid afgifvande af förslag till regler angående

varors intagning å och uttagning från frilager följt i hufvudsak

1886 års, på 1882 års komités förslag samt kommerskollegiets

och generaltullstyrelsens deröfver afgifna utlåtande grundade

författningsförslag, påkallar äfven komiténs förslag härutinnan

ändringar i gällande tullstadga, ocli har komitén förty

afgifvit särskildt förslag till kungörelse angående vissa ändringar

i tullstadgan den 2 november 1877. Om detta förslag, som

finnes betänkandet bifogadt, skall nedan vidare förmälas.

134 FÖRORDNING OM FRILAGER OCH FRIHAMN: speciel motivering.

I förslaget till förordning om frilager och frihamn följa

nu de bestämmelser, som afse att reglera trafiken till och från

frihamn. De finnas intagna i §§ 38—67.

I afseende å ifrågavarande bestämmelser må den anmärkning

förutskickas, att desamma icke förutsätta några ändringar i

tullstadgan. Då det, strängt taget, icke ålegat komitén att

afgifva formulerade förslag till lagstiftningsåtgärder angående

frihamn, har nemligen komitén trott sig i afseende derå icke

böra följa samma tillvägagående, som beträffande frilager iakttagits,

utan hellre intaga alla de angående sjöfart och varuförsel

till och från frihamn påkallade allmänna stadganden i

den särskilda författningen, så. att tullstadgan blefve orubbad

af ett eventuel införande af frihamnsinstitutionen, ett förfarande,

som synts så mycket mera lämpligt som ett inarbetande

i tullstadgan af de för sagda institution nödiga bestämmelserna

skulle föranledt en ganska vidtomfattande omstöpning

af nämnda stadga.

Angående den allmänna ståndpunkt, komitén intagit vid

utarbetande af regler för trafiken å svenska frihamnar, bör

här hänvisas till komiténs ofvan0) gjorda uttalande i ämnet.

Här bör dock särskildt framhållas att, då till följd af frihamnens

begrepp lossning och lastning inom frihamn icke

böra vara underkastade samma stränga tullkontroller som eljest

erfordras, afsevärda förmåner kunnat enligt komiténs förslag

beredas sjötrafiken. Då man går att skärskåda de stadganden,

som nedan äro omförmälda, bör vidare uppmärksammas hurusom,

enligt den i § 1 gifna definitionen å frihamn, inländska

och redan förtullade utländska varor så snart de inkommit inom

frihamnens gränser, antaga karakteren af utländskt oförtulladt

gods, det der ännu icke öfverskridit Sveriges tullgräns. Slutligen

bör här anmärkas att i många afseenden de tullbestämmelser,

som gälla för Köpenhamns frihamn, tjenat till förebild

för nu ifrågavarande regler. *)

*) Sid. 108—110.

FÖRORDNING OM FRILAGER OCH FRIHAMN: speciel motivering. 135

§§ 38-54

handla om sjöfart och varuförsel sjövägen till och från frihamn.

§ 38 förbjuder tillträde till frihamn för vissa angifna grupper

af fartyg.

Då enligt litt. a) däckade fartyg under trettio ton och öppna

båtar uteslutits från att, utom i särskilda, bestämda fall, begagna

frihamn, har detta hufvudsakligen varit föranledt deraf att

smuggling från dylika mindre farkoster är lättare att företaga

och svårare att förekomma än från större fartyg. För öfrigt skulle

i allt fall användning i fart till frihamn af fartyg af mindre

drägtighet än trettio ton lida inskränkningar dels på grund af

§112 tullstadgan, enligt hvilken transitupplagsgods ej får med

sådana farkoster försändas, dels ock till följd af § 31 mom. 1

af förevarande författningsförslag, hvari det stadgas att gods,

uttaget från frilager för utförsel sjövägen till utrikes ort eller

till frihamn å annan inrikes ort än den, der frilagret är beläget,

endast må utföras i fartyg af minst sagda drägtighet.

Härtill kommer, att de i afseende å farkoster af ifrågavarande

slag i kap. I afdelning III tullstadgan lemnade särskilda föreskrifter

icke skulle kunna vinna tillämpning i afseende å trafiken

från utrikes ort till frihamn.

I konseqvens med den i tullstadgan (§ 70) uttalade princip,

enligt hvilken fartyg, på resa mellan inrikes orter icke

utom i fall af trängande nöd må anlöpa utrikes ort, har komitén

enligt litt. b) ansett det höra vara jemväl andra fartyg än

de i litt. a) omformälda förbjudet att på sådan resa ingå till den

fiktivt utländska orten, frihamnen, dit ett inlöpande icke kan

af trängande nöd påkallas. Men derjemte skall enligt litt. b)

tillträde till frihamn vara förbjudet hvarje fartyg, som innehar

å utrikes ort intagen last, för så vidt fartyget förut lossat å

annan inrikes ort än frihamn samt dess återstående last till

någon del är destinerad till annan inrikes ort än frihamn; och

är grunden härför att, derest sådant vore tillåtet, de i § 17

tullstadgan meddelade kontrollföreskrifter icke skulle kunna

behörigen tillämpas.

136 FÖRORDNING OM FRILAGER OCH FRIHAMN: speciel motivering.

§ 39. Af de i § 1 använda uttryckssätten bör det visserligen

vara klart, att frihamn ej kan anses såsom utrikes

ort i den betydelse, att till kustfart inom Sverige eljest ej

berättigade fartyg skulle ega idka varutransport mellan två

frihamnar eller mellan frihamn och annan inrikes ort. Komitén

har dock till undvikande af hvarje tvekan i förevarande hänseende

i § 39 intagit förklarande härom.

§ 40 stadgar skyldighet för skeppare att stanna sitt

fartyg vid ingången till frihamn. Att särskild bevakning skall

finnas vid frihamn åt sjösidan, är stadgadt i § 2 mom. 3.

Bötesbestämmelsen är densamma, som enligt § 8 tullstadgan

gäller för underlåtenhet att angöra inloppsstation, med

hvilken förseelse uraktlåtenhet att stanna fartyg vid frihamns

ingång synts böra likställas.

§ 41. Då hvarken tullbehandling eller journalisering

af last, som i frihamn lossas, erfordras samt hvad enligt

tullstadgan med oloflig införsel af varor förstås ej kan

inom frihamns gränser ifrågakomma, har det vigtiga medgifvande

synts kunna lemnas att skepparen må börja lossning

genast efter ankomsten och företaga sådan jemväl

utom de i § 32 tullstadgan angifna tider. Klart är att härigenom

fartygs uppehåll i hamnen kan i många fall väsentligt

förkortas och till följd deraf också fraktkostnaden vid frihamns

begagnande nedbringas.

Att tullverket likväl bör ega kännedom om lossningen är

nödvändigt, för att dess personal skall kunna utöfva den i § 1

omförmälda kontroll, särskildt för tillsyn derå att föreskrifterna

i § 20 icke öfverträdas.

Bötesansvaret är lika med det i § 32 mom. 2 tullstadgan

utsatta.

§ 42. I enlighet med bestämmelserna dels i § 39 tidlstadgan

i fråga om lastning till utrikes ort och dels i § 60 samma stadga

beträffande lastning till inrikes ort af förpassning underkastadt

FÖRORDNING OM FRILAGER OCH FRIHAMN: speciel motivering. 137

gods, har här föreskrifvits, att, innan lastning i frihamn påbörjas,

anmälan derom alltid skall ske hos tullförvaltningen,

dervid naturligtvis, derest fartyget skall afgå till utrikes ort,

erforderliga skeppshandlingar för fartygsumgäldernas beräknande

måste aflemnas.

Äfven lastning under hvilken tid af dygnet som helst har

ansetts kunna medgifvas, dock fordras, der lastning skall ega

rum å annan tid än den i § 32 tullstadgan angifna, äfven härför

anmälan hos tullbevakningen för det ändamål, som i fråga om

anmälan angående lossning nämnts. Den kontroll, som häri

ligger, kan vara behöflig särskildt med hänsyn till stadgandet

i sista stycket af § 20 mom. 1, då nemligen till införsel förbjudna

varor skulle kunna från fartyg, som der afses, olofligen

öfverföras till det lastande fartyget.

Ansvarsbestämmelsen är hemtad från § 39 mom. 4 tullstadgan.

Den jemte böterna stadgade påföljd har ansetts nödig

till kontroll derå att icke förbjudet gods intagits.

§ 43. Med afseende å lättheten att kontrollera de förhållanden,

hvilka utgöra föremålet för den bevakning, som

enligt §§ 41 och 42 skall utöfvas, torde särskild bevakning

icke i regel behöfva åsättas hvarje fartyg. Då sådant likväl

kan, på sätt vid lastning af gods till inrikes ort i § 69 tullstadgan

förutsättes, jemväl i frihamn i vissa fall blifva nödigt, har i § 43

lemnats stadgande om ersättning för sådan särskild^ bevakning.

§ 44. Då allt gods, som i frihamn inlastas, är att anse

såsom utländskt oförtulladt, har i denna paragraf stadgats

att, innan fartyget må från frihamn afgå, liknande förseglingsåtgärder

skola vidtagas, som i § 2 mom. 2 och § 42 mom. 1

tullstadgan äro föreskrifna. Följaktligen bör äfven proviant af

tullpligtig beskaffenhet, i den mån den ej är behöflig för fartygets

resa till första inrikes ort eller, vid utrikes resa, till öppen

sjö, införseglas. I öfverensstämmelse med sistnämnda författningsrum

har tillika förordnats, att tullbetjent skall åtfölja

fartyget till öppen sjö. När det från frihamn kommande

18*

138 FÖRORDNING OM FRILAGER OCH FRIHAMN: speciel motivering.

fartj^get anländt till öppen sjö, torde i regel deröfver icke påkallas

någon särskild kontroll; det är då att likställa med annat fartygi

kommande direkt från utrikes ort, och är underkastadt den

allmänna tillsyn, som utöfvas i svenskt farvatten på grund af

§ 1 mom. 1 tullstadgan.

Några bestämmelser till kontroll deröfver, att skeppare icke

från frihamn afgår, innan honom åliggande skyldigheter blifvit

fullgjorda, och från tullverkets sida i afseende å fartyget vidtagits

föreskrifna åtgärder, hafva icke införts i författningen,

då dylika bestämmelser synts böra blifva beroende af lokala

förhållanden och alltså hellre intagas i det reglemente, som

skall för hvarje särskild frihamn fastställas.

§ 45. Bestämmelsen att skepparen skall af den ombord kommande

tullbetjenten affordras märkrulla är öfverensstämmande

med stadgandet i § 15 mom. 1 tullstadgan, och har det

ansetts innebära en fördel för skeppare, kommande från utrikes

ort, att vid samma tillfälle aflemna de skeppshandlingar,

hvilka han enligt sagda författningsrum eljest skulle hafva att

sjelf tillställa tullförvaltningen.

Då enligt § 41 skeppare är berättigad att genast efter

inkommandet i frihamn börja lossning af sin last, erfordras

gifvetvis att åsatt tullförsegling omedelbart varder borttagen.

Med afseende å tredje stycket erinras, att frihamn singångens

läge eller andra lokala förhållanden kunna hindra att de

i paragrafen afsedda åtgärderna verkställas under det fartyget

qvarligger vid ingången.

§ 46. Då från inrikes ort till frihamn kommande gods

enligt § 1 anses såsom utfördt till utrikes ort, påkallas deraf

att såväl fartyg, som från inrikes ort är bestämdt till frihamn,

som Ock dess last skall å lastniugsorten behandlas som om

fartyget skulle afgå till utrikes ort, dock naturligen icke så

vidt angår skeppsumgälder för utgående. Regeln är gifvetvis

FÖRORDNING OM FRILÄGER OCH FRIHAMN: speciel motivering. 139

också tillämplig på utförseln .till frihamn af nederlags-, transitupplags-

samt transitgods.

Af hänvisningen till kap. 1 tullstadgan följer uppenbarligen,

att fartyg vid afgång till frihamn skall förses med

sådant pass å fartyg och last, som föreskrifves i § 40 mom. 1

samma stadga.

§ 41 lemnar beträffande fartyg, som från annan inrikes

ort än frihamn ankommer till sådan hamn, stadganden, motsvarande

de i § 45 för fartyg, som anländer från utrikes ort

eller svensk frihamn, meddelade.

Saknar fartyget tullpass, måste gifvetvis inträde i frihamnen

förvägras detsamma.

I händelse vid den undersökning af befintligheten af åsatt

tullförsegling, som skall enligt §§ 45 och 47 verkställas,

sigillbrott finnes hafva egt rum, äro naturligtvis bestämmelserna

i § 34 tullstadgan tillämpliga.

§ 48 afser att bereda från inrikes ort kommande skeppare

möjlighet att bibehålla åt de under fri disposition å fartyget

medförda inhemska eller behörigen införtullade utländska proviantartiklar

denna deras egenskap, ehuru de inkommit i frihamnen,

samt att således få vid afgången från frihamnen öfver

dem ånyo fritt disponera.

§ 49. Bestämmelserna i § 40 mom. 1 tullstadgan hafva

ansetts böra blifva i hufvudsak tillämpliga äfven beträffande

hvad skeppare och varuegare hafva att iakttaga, då i frihamn

lastning till utrikes ort är slutad.

Utan vidare är det tydligt att, om ett fartyg, som utklarerats

från frihamn till utrikes ort, derefter å andra orter inom

landet intager lastfyllnad, anteckning härom skall, i öfverensstämmelse

med stadgandet i § 40 mom. 2 tullstadgan, ske å

det i frihamnen utfärdade tullpasset.

140 FÖRORDNING OM FR1LAGBR OCH FRIHAMN: speciel motivering.

§ 50. De i denna paragraf meddelade bestämmelser, hvilka

i hufvudsak öfverensstämma med de i § 44 tullstadgan förekommande,

påkallas tydligen deraf att allt det gods, som ett

från frihamn kommande fartyg innehar, är att anse såsom

utländskt oförtulladt gods.

§ 51. Stadgandena i denna paragraf äro i hufvudsak

öfverensstämmande med de i § 17 tullstadgan meddelade föreskrifter

angående förändring till utrikes ort af ett till lossningshamn

ankommet fartygs bestämmelse, dock med den af frihamnsbegreppet

påkallade afvikelse att, äfven om fartyget

innebar tullpligtigt gods, anmälan om förändringen må ega

rum efter den i tullstadgan för varuangifning i allmänhet bestämda

tid, utan att med det tullpligtiga godset så förfares,

som i § 17 mom. 2 tullstadgan föreskrifves.

§ 52. Då frihamn i tullhänseende är att anse såsom utrikes

ort, följer deraf att skeppare, som afgår från sådan hamn

med destination till ort inom riket, och alltså äfven om han

afgår till annan svensk frihamn, skall i likhet med från utlandet

till svensk hamn destinerad skeppare vara försedd med

sådan märkrulla, som i § 12 tullstadgan föreskrifves, äfvensom

att å denna märkrulla bör upptagas all fartygets last,

således jemväl gods, som må hafva blifvit intaget å annan ort

än i frihamnen; och som skepparen, så fort han kommer från

frihamn, omedelbart befinner sig i svenskt farvatten, bör märkrullan

af honom upprättas redan i frihamnen.

Med de bestämmelser, som innehållas i tredje stycket af

§ 52, har naturligtvis afsetts att vinna skärpt kontroll.

§ 53. Den inrikes fraktfart, hvarför här lemnas regler

hufvudsakligen i öfverensstämmelse med de i § 74 tullstadgan

gifna, blifver uppenbarligen af vigt för beredande af last,- fyllnad åt fartyg, som under resa från frihamn successive

aflemnar sin derifrån medförda last.

I öfverensstämmelse med föreskrift i § 5l mom. 3 tull

-

FÖRORDNING OM FRILAGER OCH FRIHAMN: speciel motiveking. 141

stadgan har fordrats, att vid ångfartygs användning i dylik

fart särskilda märkrullor för hvarje tullplats, dit fartyget från

frihamnen medför last, böra afgifvas å första destinationsorten;

och skola med dessa vidare förfaras i enlighet med nyssnämnda

författningsrum.

§ 54. I denna paragraf hafva meddelats föreskrifter om

hvad iakttagas bör i afseende å sjöfart och sjöväga varuförsel

från frihamn till ort inom riket, i den mån de särskilda bestämmelser,

som komitén ansett böra i denna förordning intagas,

icke derför innehålla regler. Med paragrafens senare del

afses att fullt tydliggöra att från frihamn sjövägen inkommet

gods är att anse såsom direkt från utlandet anlända

r?''0''f ; i .; r rf H ;y.. q/* • i; o ty '' \ r|jf " ; y, j j f;‘ i • \[ £] 7 i: > ;f ; '' i : ''\\,[ js''i , ! • I. !•( i

» §§ 55-67

innefatta bestämmelser om varuförsel landvägen till och frän

frihamn.

>''J .)/i ) i J )i''ii f 1 ''1 rr '' •

§ 55. Mom. 1 stadgar att oförtulladt gods, som skall

landvägen utföras till frihamn, kan dit direkt expedieras endast

från den stapelstad, der frihamnen är belägen. Mom. 2

öfverensstämmer med § 24 mom. 2.

.... • t .. . ,* t .q. > ,, 1..

§ 56 lemnar regler motsvarande de i § 25 beträffande intagning

af gods å frilager meddelade. Med afseende derå att

komitén icke föreslagit ändringar i tullstadgan, så vidt angår

frihamn, har dock i fråga om påföljd för underlåtenhet att aflemna

angifningsinlaga här icke kunnat meddelas endast en

enkel hänvisning till § 21 tullstadgan.

§ 57 stadgar ej blott förfarandet vid frihamnen, då gods

från frilager på samma ort skall dit utföras, utan ock, enligt

hänvisningen i § 33 andra stycket, hvad iakttagas skall vid det

frilager, hvarifrån godset uttages.

142 FÖRORDNING OM FRILAGER OCH FRIHAMN: speciel motivering.

§ 58 rör utförsel till frihamn af nederlagsgods och innehåller

härom enahanda stadganden, som i § 27 beträffande intagning

af sådant gods å frilager meddelats; dock att, då § 81

tullstadgan, så vidt frihamn angår, lenmats oförändrad, föreskrift

måst tilläggas derom att belöpande nederlagsafgift skall vara

erlagd, innan godset får disponeras för utförsel till frihamn.

Att här afses endast nederlagsafgift för inkommande gods ses

af motiven vid § 27.

§ 59 öfverensstämmer med § 28.

§ 60 afviker från § 29 endast deri, att fordran på utsättande

i intagningsboken af godsets bruttovigt här eftergifvits.

Då till frihamn gifvetvis komma att utföras mångahanda varor,

hvilkas uppvägande i frihamnen skulle vålla stora svårigheter

och kostnader, samt dessa varor ofta lära endast transitera frihamnen,

har skäl ej synts vara för handen att för frihamn

bibehålla en sådan föreskrift, helst denna i allt fall endast

har en underordnad betydelse.

11 ,* . ■ > J ih J; • ■ 1 tl '' ‘ 4 '' ,

§ 61 angifver de olika ändamål, hvarför gods kan från frihamn

landvägen införas i tullinlandet.

Då § 61 är den första af de paragrafer, som handla om införsel

af gods från frihamn landvägen, är här stället att fästa uppmärksamheten

derå att komitén icke ansett sig kunna beträffande

sådan införsel medgifva godsets egare den rätt att sjelf besörja

godsets forsling till annan ort, som i vissa fall förunnats egare

af frilagersgods. Af skäl, som äro nämnda i den allmänna

motiveringen, har man nemligen angående frilager kunnat fordra

att den, åt hvilken lokal der upplåtes, skall vara af offentlig

myndighet godkänd såsom frilagershafvare, medan något sådant

icke kunnat ske beträffande frihamn. Angående frilagershafvare

har man således en särskild garanti för deras redbarhet

och ordentlighet, som icke förefinnes rörande egare till

gods, som utgår från frihamn.

FÖRORDNING OM FRILAGER OCH FRIHAMN: speciel motivering. 143

§ 62. Mom. 1, som handlar om omedelbar utförsel sjöledes

af frihamnsgods från den stapelstad, vid hvilken frihamnen är

belägen, motsvarar § 31 mom. 1. Dock förefinnes mellan

ifrågavarande stadganden den vigtiga skiljaktigheten att frihamnsgods

skall i hvarje fall af bevakning åtföljas från frihamnen

till inlastnicgsstället. Angående anledningen härtill hänvisas

till motiven vid § 61.

Stadgandet i mom. 2 öfverensstämmer med § 31 mom. 2.

Då, enligt nu gällande bestämmelser, oförtulladt utländskt

gods icke kan till annan utrikes ort än norsk landvägen omedelbart

återutföras, har på grund häraf samt af skäl, som i

motiven vid § 61 anförts, icke någon bestämmelse motsvarande

§ 31 mom. 3 upptagits beträffande försändningen landvägen

af frihamnsgods.

§ 63 handlar om införsel landvägen från frihamn af gods,

afsedt att omedelbart vidare försändas till annan inrikes ort.

Af anledning, som i motiven vid § 61 är anförd, här dylik

försändning icke ansetts kunna tillåtas annorledes än under iakttagande

af de vilkor, som för omedelbar transitförsändning

i allmänhet äro stadgade, och alltså endast sjöledes eller på

jernväg.

§ 64 innehåller föreskrifter angående införsel af gods från

frihamn för intagning på frilager å samma ort och lemnar

tillika regler för godsets intagning på frilagret enligt hänvisningen

i andra stycket af § 26.

§ 65 och

§ 66 äro öfverensstämmande med §§ 34 och 35. De afse

införsel af gods från frihamnen för uppläggning å nederlag

(§ 65) och å transitupplag (§ 66).

§ 67 handlar om införsel landvägen af gods från frihamn

efter förtullning eller till fri disposition. Reglerna äro öfverensstämmande

med de i § 36 intagna.

Afd. III,

(§§ 69-76).

Särskilda

ansvarsbestämmelser.

144 FÖRORDNING OM FRILAGER OCH FRIHAMN: speciel moPiverinö.

Slutligen bör här erinras att komitén ansett ett medgifvande

att åter till frihamn utföra gods, som redan angifvits

till införsel från frihamnen, kunna leda till olägenheter och

missbruk, hvarföre förslaget, så vidt angår frihamn, icke innehåller

något stadgande motsvarande det i § 37 för frilager

meddelade.

§ 68

gifver åt generaltullstyrelsen befogenhet att till lättnad för rörelsen

på grund af lokala förhållanden eller särskilda omständigheter

medgifva afvikelser från de angående in- och uttagningar

af frilagersgods samt om frihamnstrafiken lemnade allmänna

bestämmelser, så vidt sådant kan ske med bibehållande

af erforderlig säkerhet för kronans rätt. Stadgandet är omförmäldt

redan i den allmänna motiveringen. Det har sin motsvarighet

i § 170 tullstadgan, och äfven 1886 års förslag till

förordning angående allmänt frilager innehöll en liknande bestämmelse.

Den tredje hufvudafdelningen af förslaget innefattar dels

bestämmelser om ansvar eller annan påföljd för öfverträdelser

af förordningen, i den mån sådana bestämmelser icke blifvit

i enlighet med föredömet från tullstadgan meddelade redan i

sammanhang med de stadganden de afse, hvilket skett i §§ 25,

40, 41, 42, 50 och 56 äfvensom medelst hänvisningar till tullstadgan

i några andra paragrafer, dels ock bestämmelser om

böters fördelning samt om forum.

•■! .af )(, \ \ : ; -4, '' Öl, -,.r - , v-b

§ 69.

För de under 2) omförmälda förbrytelser hafva — såvidt

intagandet af förbjudet gods å frilager angår i öfverensstämmelse

med § 11 i 1886 års förslag — föreslagits böter

till enahanda belopp, soin för uppläggning å transitupplag af

FÖRORDNING OM FRILAGER OCH FRIHAMN: speciel motivering. 145

dertill icke berättigadt gods stadgas i § 101 mom. 3 tullstadgan.

Med förseelser, omförmälda under 2), tiar oloflig detaljförsäljning

ansetts böra likställas.

§ 70

öfverensstämmer med § 12 i såväl komiténs af år 1882 förslag,

som i Kongl. Maj:ts förslag af år 1886 samt är grundad på

enahanda skäl, som enligt de af nämnda komité anförda motiv

varit för densamma bestämmande.

§§ 71-74.

De i § 71 under 1)—4) omförmälda förbrytelserna hafva

ansetts böra beläggas med enahanda straff, som för oloflig införsel

af varor nu äro bestämda i tullstadgan.

Till förekommande af missbruk vid begagnandet af de nya

institutionerna är emellertid det säkraste medlet, att pålitlighet

och redbarhet finnas såväl hos de affärsmän, hvilka företrädesvis

begagna och njuta förmånerna af institutionerna, som ock

hos de personer, hvilka å frilagers- och frihamnsegarnes vägnar

handhafva skötseln af ifrågavarande anstalter, nemligen föreståndarne.

Med afseende härå och då omförmälda personer

också äro de, hvilkas ställning till sagda institutioner gifver dem

större möjlighet än andra att kringgå de meddelade kontrollföreskrifterna,

har komitén ansett svikligt eller mindre rättrådigt

förfarande å deras sida böra åtföljas af särskilda och

stränga påföljder.

I öfverensstämmelse med denna uppfattning har stadgandet

i sista stycket af § 71 tillkommit.

Dock innebära § 72 och sista stycket af § 73 samt § 74

framför allt uttryck af den uppfattning, som nyss uttalats.

De öfverträdels«r, som enligt § 72 leda till inkompetens

att vidare kunna innehafva lokal inom frilager och frihamn,

19*

146 FÖRORDNING OM FRILAGER OCH FRIHAMN: speciel motivering.

äro oloflig detaljförsäljning, intagning, införsel och omlastning

af förbjudet gods samt smuggling och andra förbrytelser,

som i § 71 omförmälas, äfvensom hvad eljest enligt sistnämnda

paragraf är med straff belagdt.

Med orden »derpå grundade föreskrifter» i § 73 afses icke

blott reglementet för anstalten, utan ock bestämmelser, som må

vara gifna redan i tillståndsresolutionen.

I

§ 75.

Stadgandena i denna paragraf om fördelningen af böter

och af försäljningsbelopp för förverkadt gods äro, så vidt de i

tullstadgan hafva sin motsvarighet, öfverensstämmande med

de der meddelade. Beträffande orden »der ej annat är särskildt

stadgadt» hänvisas till § 50 mom. 2.

§ 76.

är i sak öfverensstämmande med § 15 enligt 1886 års förslag.

Bilaga, inne- Då det icke bestämdt ingått i komiténs uppdrag att utarbeta

ordning Endast förslag till lagstiftning angående frihamn, har komitén ansett

om frilager. (}et riktigast att öfverlemna äfven särskildt förslag till förordning

endast om frilager. Med anledning häraf har komitén

ur sitt nu genomgångna förslag frånskilt de bestämmelser,

som afse frilager, och sammanfört dessa i det förslag till förordning

om frilager, som är förslaget till förordning angående

frilager och frihamn vidfogadt såsom bilaga.

FORSLAGET TILL ANDRINGAR I TULLSTADGAN.

147

De i tullstadgan föreslagna ändringarna äro i hufvudsak

öfverensstämmande med de i kommerskollegiets och generaltullstyrelsens

utlåtande af den 4 juni 1885 öfver komitéförslaget

af år 1884 tillstyrkta, dock att jemväl i § 27 föreslagits

en äf omständigheterna betingad ändring, som emellertid icke

torde erfordra någon särskild motivering.

Hvad angår de ändringar, som blifvit föreslagna i § 81

mom. 1 erinras om hvad beträffande nederlagsafgifterna anförts

vid motiven till § 27 af förslaget till förordning om frilager

och frihamn. Af der åberopade skäl har komitén icke

afgifvit förslag till den ändring af § 80 mom. 1 tullstadgan,

som, derest nederlagsafgiften för utgående bibehölles, skulle af

frilagersinstitutionens införande påkallas.

Ehuru alla de bestämmelser angående inrättande af frihamn

samt om sjöfart och varuförsel till och från sådan hamn, hvartill

komitén afgifvit förslag, blifvit intagna i förslaget till förordning

om frilager och frihamn, samt, på sätt ofvan redan

anförts, några af frihamnsinstitutionen beroende ändringar icke

vidtagits i tullstadgan, har det dock synts komitén böra i denna

stadga, såsom i § 90 af stadgan skett beträffande frilager, intagas

en hänvisning till författningen rörande frihamn; och har

en sådan hänvisning meddelats i en särskild paragraf, den

komitén funnit lämpligast kunna införas sist i tullstadgan.

B. Förslaget

till förordning

angående vissa

ändringar i

tullstadgan

den 2 november

1877.

148 FÖRSLAGET TILL ÄNDRINGAR I FÖRORDNINGEN OM

C. Förslaget

till kungörelse,

innefattande

trissa ändringar

i förordningen

angående

frilager

för proviantering

af fartyg

i Öresund.

Lika med 1882 års komité har komitén, enligt hvad framgår

af dess utlåtande och förslag, för den ifrågaställa nya

frilagersinstitutionen föreslagit benämningen frilager. I afseende

å en sådan benämning erinrade embetsverken i utlåtande

öfver nämnda komités förslag, att det genom nådiga förordningen

den 18 september 1874 medgifna frilagret för proviantering af

fartyg i Öresund, hvilket i åtskilliga afseenden, såsom bland

annat derutinnan att det gods, som derå upplades, befunnes

under godsegarens egen vård, skilde sig från det föreslagna,

icke komme att genom detta göras öfverflödigt, och

att, då således två väsentligt olika frilagersinrättningar komme

att bestå jemte hvarandra, skäl syntes förefinnas att till benämningen

på något sätt skilja dem från hvarandra tydligare, än

som skulle ske genom den af komitén för den nya institutionen

föreslagna benämningen »frilager». Denna erinran syntes föredragande

departementschefen grundad, och den af embetsverken

föreslagna benämningen »allmänt frilager» blef i stället använd

i Kongl. Maj:ts år 1886 afgifna förslag.

Med fullt instämmande i de utaf embetsverken angifna skäl

för olämpligheten af att använda en och samma benämning för

de ifrågavarande båda institutionerna, har dock komitén funnit

en annan utväg än den af embetsverken föreslagna böra anlitas

för undvikande af den påpekade oegentligheten. Utom

det att det synes olämpligt att åt den större och vigtigare

institutionen gifva en tyngre och ovigare benämning än åt

den till användningen inskränktare institutionen, har komitén,

med afseende derå att i dess förslag dpls uppstälts vissa

kompetensvilkor både för frilagers inrättande och för att

innehafva lokal derinom, dels äfven stadgats vissa inskränk

-

FRILAGER FÖR PROVIANTERING AF FARTYG I ÖRESUND. 149

ningar vid frilagrets nyttjande för sitt ändamål, ansett benämningen

»allmänt frilager» blifva i viss mån vilseledande. Och

då härtill kommer, att användandet endast af benämningen »frilager»

för det i 1874 års författning afsedda särskilda upplag

för proviantering af fartyg synts komitén äfvenledes icke fullt

egentligt, har komitén ansett de ifrågavarande institutionerna

lämpligen böra till benämningen särskiljas derigenom, att åt

den genom 1874 års förordning medgifna institutionen gåfves

den ändrade benämningen provianteringsfrilager. Förslag till

de redaktionsjemkningar, som häraf påkallas i sagda förordning,

är af komitén uppgjordt och detta betänkande bilagdt.

<saa>-''

''

II.

FÖRF ATTNIN GSFÖRSLAG.

/

153

* t»<i >‘;\r i åslOtWrs ''•*.! Kf«s f inu;.

i m,in: i'' •! > i i *.; ’ . i; ^ t *» in* ^ i*.*i

i: j:>‘ it . i i j , 1 ,fi» : j''J.r; ''{t;!; •m:n/V.! ■• ;Vi Ifi-t rri ?j *

.^t/u''4 '' r:* legitim

Förslag; h

"■ii .- ii.; i''-;i,; .«:; er , u! hI^I- •*'' > • <! ,.i j»: ä: ) . . it«» i.. * it •; i i

till

Förordning om frilager och frihamn.

!■: - ii- i enär--: ''ioit!"{!;•:% •

Härigenom förordnas som följer:

1»; ■ iPCT- / »*'' * - *• , >*:''■: • ff».» V. •; ■ >. i Vill M <U»''m 1l > ?,

Afdelning I.

• ;! i ■■■:•.''■ ■ :■ . o; • . • *i Oi i:"/ Barm:; i ''■

Allmänna föreskrifter om inrättande och begagnande

af frilager och frihamn.

[ i .-i i .: • • i ;■ - , c..,''; •<• >.i-‘ ht.t ,;•( I

§ I

I

eller i närheten af stapelstad, der tullkammare under

tullförvaltares öfverinseende finnes, må efter särskildt tillstånd

inrättas sådana under tullverkets uppsigt och bevakning stående,

för handelsrörelse och industriel verksamhet afsedda anstalter,

benämnda frilager och frihamn, hvarom i denna förordning

stadgas.

Till frilager kan afses viss byggnad eller visst område

med byggnader och upplagsplatser, som genom hägnad eller

annorledes afspärrats från vidliggande byggnader och område.

Å frilager må varor, på sätt och under de vilkor denna förordning

innehåller, utan att undersökas eller tullbehandlas, intagas

20*

154

samt uppläggas, ompackas, delas, bearbetas och i öfrigt behandlas,

som om de befunne sig utanför rikets tullgräns.

Varor, som från inrikes ort intagits å frilager, skola vid

uttagning derifrån behandlas lika med direkt från utlandet å

frilager intaget gods.

Frihamn, som skall utgöras af ett till sina gränser noga

bestämdt område, omfattande dels hamn med anstalter för

fartygs lossning och lastning, dels ett derintill beläget, genom

hägnad från vidliggande mark afspärradt landområde med

byggnader och upplagsplatser, skall i fråga om tull- och tillverkningsafgifter

anses såsom utrikes ort; och skola såväl fartyg

som gods inom frihamn icke vara underkastade vidare tillsyn

från tullverkets sida, än som erfordras för utöfvande af

kontroll å efterlefnaden af de angående frihamn meddelade

allmänna eller särskilda föreskrifter. Till frihamn från inrikes

ort inkomna varor skola i fråga om rätt till restitution af tu 11- och tillverkningsafgifter äfvensom i öfrigt i tullhänseende betraktas

såsom från riket utförda samt således vid återinförsel

behandlas lika med annat gods, som från frihamn införes.

1. Frilager och frihamn, till hvilkas särskilda afdelningar

tillträde icke under någon förevändning må förvägras vederbörande

tulltjensteman, skola vara försedda med lämpliga vaktoch

expeditionsrum för tullbevakning och tullbehandling samt

i öfrigt så anordnade, att erforderliga tullkontroller kunna deröfver

utöfvas.

2. Hvarje utgång från frilager eller från frihamn åt land

sidan

skall särskilt bevakas, och skall invid hvarje utgång

finnas vaktrum. •

155

Vederbörande tulltjensteman eger, der han anser anledning

dertill förefinnas, låta å en hvar, som lemnar anstalten,

verkställa kroppsvisitation, i den ordning § 151 mom. 1 gällande

tullstadga föreskrifver, utan att vara underkastad påföljd,

i händelse underslef finnes icke hafva egt rum.

3. Vid frihamn skall finnas anordnad särskild bevakning

åt sjösidan.

;; '' '' ;1 § 3.

Statens kostnad för tullbevakning, bokföring och expedition

vid frilager skall gäldas af anstaltens egare.

§ 4.

1. Generaltullstyrelsen eger medgifva inrättande af frilager;

dock skall, om tillstånd sökes till frilagers förläggande

i närheten af sådan stapelstad, som i § 1 sägs, hvilket endast,

der särskilda lokala förhållanden det betinga, må ega rum,

frågan underställas Konungen.

2. Tillstånd till inrättande af frihamn meddelas af Konungen.

§ 5.

1. Tillstånd att inrätta frilager kan beviljas:

stad skommun;

aktiebolag, deri samtlige delegare äro svenske undersåtar,

och hvars styrelse består af här i riket bosatte svenske

undersåtar;

handelsbolag, deri eu hvar bolagsman är här i riket bosatt

svensk undersåte; äfvensom

enskild här i riket bosatt svensk undersåte, som är berättigad

att i Sverige idka handel eller annan näring, med

hvars utöfvande följer skyldighet att föra handelsböcker.

156

2. Tillstånd att inrätta frihamn kan beviljas:

stadskommun; och

sådant aktiebolag, som i mom. 1 är nämndt.

§ 6.

Ansökning om tillstånd att inrätta frilager skall ingifvas

till Generaltullstyrelsen och vara åtföljd af:

a) erforderliga handlingar till styrkande af sökandens

rätt att förfoga öfver den byggnad eller det område med

bj7ggQader och upplagsplatser, som för frilagret afses;

b) planritningar med beskrifning öfver den byggnad eller

det område, hvarom i litt. a) förmäles; skolande ritningarna

särskildt utvisa byggnads inredning samt dess läge i förhållande

till andra byggnader;

c) fullständig beskrifning öfver tillämnade anordningar för

anstaltens afspärrning mot tullområdet äfvensom å de för tullbevakning

och tullbehandling afsedda lokaler;

d) vederhäftig borgen eller annan säkerhet för den i

§ 3 omförmälda kostnad för en tid af minst fem år eller, der

ansökningen göres för kommun, förbindelse af kommunen att

under sagda tid svara för sådan kostnad;

e) uppgift huruvida afsedt är att industriel verksamhet

skall inom frilagret drifvas; äfvensom,

der ansökningen göres för bolag eller enskild,

f) bevis att den sökande är, efter ty i § 5 stadgas, behörig

att inrätta frilager.

Före ärendets företagande till afgörande eller underställning,

på sätt i § 4 sägs, skall Generaltullstyrelsen öfver

ansökningen inhemta yttrande af vederbörande kommunala

myndigheter.

157

‘i'',}. > '' I, 1 i£J«- •=! .hm.-l-!''.1 -tf!. • ■ .''in »>!,>■ - ''1

§ 7. .

Ansökning om tillstånd att inrätta frihamn skall ingifvas

till Konungen och vara åtföljd af:

dels handlingar, motsvarande dem, som i § 6 litt. a, b,

c, e och f äro föreskrifna beträffande frilager;

dels ock

1) karta med beskrifning öfver det område i vattnet, som

skall tillhöra frihamnen, med angifvande särskildt af djupförhållanden

;

2) plan och beskrifning öfver hamnbyggnaden;

3) beskrifning öfver inrättningar för sjöfartens beqvämlighet

samt anstalter för lossning och lastning af varor inom

frihamnen;

4) uppgift å de för anläggningen beräknade kostnader;

5) särskildt förslag till anordningar för bevakning af frihamnen

mot sjösidan; och

6) förslag till taxa å hamnafgifter inom frihamnen.

§ 8.

Tillstånd att inrätta frilager eller frihamn, hvilket jemväl

innefattar rätt att drifva anstalten, må ej af innehafvare!! till

annan öfverlåtas utan medgifvande af Generaltullstyrelsen eller,

der tillståndet af Konungen lemnats, af Konungen.

§ 9-

Innehafvare af tillstånd, hvarom i § 5 stadgas, åligge,

der han vill af tillståndet fortfarande sig begagna, att

i god tid före utgången af den tid, för hvilken säkerhet,

efter ty i § 6 sägs, blifvit stäld, till Generaltullstyrelsen ingifva

158

ny sådan säkerhet eller förbindelse, som i sistnämnda § stadgas,

hvarje gång för en tid af minst fem år.

■ •r '' ''Jl !li'' '' 10. h;; ■ Mjt

Sedan frilagers- eller frihamnsanläggning blifvit fullbordad,

skall i den ordning, som vid meddelande af tillstånd till anläggningen

föreskrifves, derå verkställas besigtning för utrönande,

huruvida anläggningen blifvit utförd i enlighet med

derför faststäld plan; och åligge det anstaltens egare att jemte

bevis om besigtningen till Generaltullstyrelsen ingifva afritning

af faststälda kartor och ritningar öfver anläggningen äfvensom

afskrift af tillhörande beskrifningar.

§ n. '' ;

För hvarje frilager och frihamn skall finnas särskildt reglemente,

innefattande bestämmelser angående de tider, då anstalten

skall hållas öppen och då tullexpedition der skall ega rum;

angående behörighet att förrätta arbete inom anstalten; samt

angående persontrafiken till och från anstalten.

Sådant reglemente skall efter förslag af anstaltens egare

fastställas för frilager af Generaltullstyrelsen och för frihamn

af Konungen; och meddelas deri tillika de särskilda föreskrifter,

som, utöfver hvad denna författning och den angående anstaltens

anläggning utfärdade tillståndsresolution innehålla, pröfvas

vara erforderliga.

Vid reglementets fastställande meddelas föreskrift om detsammas

kungörande på lämpligt sätt och om insändande af

1 ryckta exemplar deraf till Generaltullstyrelsen och vederbörande

tullförvaltning.

159

§ 12-

Afgift för begagnande af byggnad, magasinsrum eller upplagsplats

inom frilager eller frihamn med tillhörande anordningar

skall utgå enligt taxa, som efter förslag af anstaltens egare fastställes

i Stockholm af Öfverståthållareembetet och å andra orter af

Konungens befallningshafvande hvarje gång för en tid af fem

år; och skall vid fastställelsen meddelas föreskrift om taxans

kungörande på lämpligt sätt samt om insändande af exemplar

deraf till Generaltullstyrelsen och vederbörande tullförvaltning.

Vid taxeförslag skall fogas uppgift å anläggnings- och

driftkostnader för anstalten. Sökes förnyelse af taxa, skall

vid förslaget tillika fogas för dess bedömande nödigt räkenskapssammandrag

angående anstalten under då senast förflutna

fem år.

§ 13-

iii: in ''U)i ''-if !.*• ! Vm;:! in. , ;;ti! ■- >

För frilager och frihamn skall finnas en, på förslag af

egaren, af Generaltullstyrelsen godkänd föreståndare, hvilken

har att öfvervaka och svara för iakttagandet af de för anstalten

gifna föreskrifter samt skall vara behörig att tala och

svara i alla angelägenheter, som röra anstalten.

''ii,v

Tillstånd till frilagers eller frihamns öppnande för användning

meddelas af Generaltullstyrelsen, som derom utfärdar

allmän kungörelse.

§ 15-

Inom frilager eller frihamn må byggnad eller lägenhet

icke upplåtas till eller användas såsom bostad; dock att inom

frihamn må i särskild byggnad anordnas herberge för den vid

frihamnen anstälda arbetspersonal.

160

§ 16.

Inom frilager må byggnad, magasinsrum eller upplagsplats

ej upplåtas åt annan än den, som är berättigad att här

i riket idka handel eller annat näringsyrke och blifvit af Generaltullstyrelsen

godkänd såsom frilagershafvare.

Ansökning om sådant godkännande skall af upplåtaren

ingifvas till Generaltullstyrelsen och vara åtföljd af:

a) afskrift af den mellan upplåtaren och den föreslagne

frilagershafvaren, under förutsättning att godkännande erhålles,

upprättade upplåtelsehandling; och

b) bevis att den föreslagne frilagershafvaren, efter hvad

ofvan sägs, är behörig att vinna godkännandet.

Om förnyelse af upplåtelse åt frilagershafvare skall anmälan

göras hos tullförvaltningen, som har att derom till

Generaltullstyrelsen insända underrättelse jemte eget yttrande,

huruvida något må vara att mot förnyelsen erinra.

§ 17- , ■ , :

1. För rättighet att inom frilager eller frihamn idka industriel

verksamhet fordras särskildt tillstånd af Konungen; skolande

vid ansökning om tillstånd till utöfvande äf sådan verksamhet

inom frilager, derest sökanden icke sjelf är egare af frilagret,

fogas bevis att han blifvit af Generaltullstyrelsen godkänd såsom

frilagershafvare.

2. Inom frilager eller frihamn må ej drifvas boktryckerirörelse

eller idkas industriel verksamhet af beskaffenhet att

kunna medföra fara eller olägenhet för anstalten eller der intagna

varor.

161

§ 18.

Inom frilager eller frihamn må ej idkas detaljförsäljning

af varor från bod eller annat upplagsställe, der varorna finnas

upplagda, eller der prof derå förevisas; dock må efter särskildt

tillstånd af Konungen detaljförsäljning. af proviantartiklår och

andra skeppsförnödenheter ega rum inom frihamn under de

vilkor, som af Konungen föreskrifvas.

§19. , .

Inom frilager eller frihamn må till förtäring eller eljest

till personligt bruk icke användas utländska varor af tullpligtigt

slag, med mindre de förut blifvit .i riket behörigen införtullade,

och inom frihamn ej heller svenska varor, för hvilka

restitution af tull- eller tillverkningsafgifter blifvit vid utförseln

till frihamnen ifrågasatt; besättning å fartyg i frihamn dock

obetaget att ombord förbruka äfven oförtullade proviantartiklar,

som, enligt hvad i § 18 sägs, inköpts inom frihamnen, eller

som i fartyget dit medförts.

§ 20.

1. Å frilager må intagas samt i frihamn införas såväl

tullpligtigt som förtulladt och tullfritt gods, med undantag af:

a) spannmål, omalen och malen, alla slag;

b) brännvin och sprit af säd, potatis eller andra jordfrukter,

gcnever deri inbegripen, så framt varan ej skall inom frilagret

eller frihamnen användas vid beredning af andra tillverkningar;

c) varor, som, enligt gällande föreskrifter till förekommande

af slnittosamma sjukdomar å menniskor eller djur, äro

till införsel i riket förbjudna eller endast under iakttagande af

vissa försigtighetsmått få införas; och

d) explosiva ämnen och varor, eldfarliga oljor eller der

21*

-

162

med jemförliga vätskor, flytande syror samt andra varor, de

der äro af beskaffenhet att kunna medföra fara eller olägenhet

för anstalten eller der intagna varor.

Hvad här är sagdt utgör ej hinder för att fartyg, som

innehar till införsel i frihamn förbjudet gods, må, der sådant

ej strider mot föreskrift i annan författning, ingå i frihamn,

under vilkor att godset der ej lossas eller i annat fartyg omlastas.

2. Uppstår tvifvel huruvida varor i obrutna omslag äro

af den beskaffenhet, att de få på frilager intagas eller i frihamn

införas, ege vederbörande tulltjensteman att, der erforderlig

upplysning ej kan annorledes vinnas, låta bryta omslagen.

§ 21.

På Konungen ankommer att medgifva egare af frilager eller

frihamn rätt att angående der upplagdt gods utfärda särskilda

upplags- och garantibevis (warrants), på grund af hvilka godset

må, utan dess utlemnande eller förevisande af annat än prof

deraf, kunna af godsegaren till annan öfverlåtas eller förpantas.

Närmare bestämmelser angående sådana upplags- och garantibevis

fastställas genom särskild lag.

Afdelning II.

Om varors intagning å och uttagning från frilager samt om

trafiken till och från frihamn.

Allmänna bestämmelser.

§ 22.

Enligt formulär, som på förslag af Generaltullstyrelsen

fastställas af Konungen, skola af vederbörande tulltjensteman

föras intagning sbok, uttagningsbok och förtullning sbok, vid frilager

163

angående allt gods, som dit intages eller derifrån uttages, och

vid frihamn angående gods, som dit landvägen inkommer eller

derifrån sålunda utgår.

På förslag af Generaltullstyrelsen bestämmer ock Konungen

angående ordningen för aflemnande till tullförvaltningen af de

enligt förtidlningsboken uppburna tullafgifter.

§ 23. •

För angifningsinlagor, inlastningsjournaler, förpassningar,

tullräkningar och frisedlar, som i donna förordning föreskrifvas,

skola användas tryckta blanketter enligt formulär, som fastställas

på sätt i § 22 är stadgadt; och skola dessa blanketter,

hvad angår angifningsinlagor, bekostas af frilagrets eller frihamnens

egare.

Om varors intagning å och uttagning från frilager.

§ 24.

1. Tullpligtigt gods kan på frilager intagas:

direkt från utrikes ort;

efter omedelbar transitförsändning;

från frihamn eller annat frilager; samt

från nederlag eller transitupplag å samma ort.

2. Af emballerad! gods må ej å frilager intagas mindre

än helt kolly, sådant det från utrikes ort eller svensk frihamn

inkommit eller från annat frilager, nederlag eller transitupplag

uttagits.

§ 25.

Skall å frilager intagas gods, som direkt från utrikes ort

eller från frihamn eller frilager å annan inrikes ort ankommit

164

eller genom omedelbar transitförsändning befordrats, aflemne

godsets egare angifningsinlaga till tullförvaltningen inom den

tid och vid det ansvar, som i § 21 tullstadgan föreskrifves. .

Sedan tullförvaltningen låtit förse inlagan med dess inkommande

nummer, skall godset med inlagan under bevakning

föras till frilagret, hvarest der anstäld tulltjensteman har

att, sedan godset vägts, anteckna dess bruttovigt å inlagan,

i frilagrets intagningsbok införa godsets intagning samt derom

under bokens löpande nummer meddela bevis å inlagan,

hvilken derefter återställes till tullförvaltningen.

Varder ej gods, hvarom i denna § sägs, till intagning å

frilager angifvet inom den i § 78 mom. 2 tullstadgan bestämda

tid, vare egaren förlustig rättigheten att godset å frilager intaga.

Har godset icke inom den i § 30 mom. 1 tullstadgan

bestämda tid blifvit till frilagret affördt, böte egaren på sätt i

§ 30 mom. 2 och § 31 mom. 1 samma stadga sägs; och

ege tullförvaltningen verkställa den undersökning af godset,

som för böternas bestämmande erfordras. Varder godset icke

inom tid, som i § 31 mom. 3 tullstadgan bestämmes, affördt

till frilagret, förfares såsom i sistnämnda författningsrum föreskrifves.

§ 26.

Skall till frilager öfverflyttas å frilager på samma ort intaget

gods, aflemne godsets egare derom angifningsinlaga till tulltjensteman

vid det frilager, der godset är intaget. Sedan

godset jemte inlagan under bevakning förts till det andra

frilagret, göres i dess intagningsbok anteckning om intagningen;

och skall bevis derom under bokens löpande nummer meddelas

å inlagan, som derefter återställes till tulltjensteman vid det

frilager, hvarifrån godset uttagits.

1 fråga om intagning på frilager af gods från frihamn å

samma ort stadgas i § 64.

§ 27. .

Skall till frilager öfverflyttas å nederlag npplagdt gods,

aflemne godsets egare derom angifningsinlaga till tullförvaltningen,

som, efter det angifningen bokförts i nederlagsjournalen

och godsets nettovigt antecknats å inlagan, låter under

bevakning föra godset jemte inlagan till frilagret. Efter

verkstäld anteckning i intagningsboken, meddelar tulltjensteman

vid frilagret under bokens löpande nummer om intagningen

bevis å inlagan, som derefter återställes till tullförvaltningen

för att biläggas nederlagsjournalen.

; ; ; '' j. .. ;• ... . 1. • . . " • r J f

§ 28.

Skall till frilager öfverflyttas å transitupplag liggande

gods, aflemne godsets egare derom angifningsinlaga till tullförvaltningen,

som, sedan godsets bruttovigt antecknats å

inlagan samt å godset belöpande transitafgift erlagts, låter

under bevakning föra godset jemte inlagan till frilagret. Efter

verkstäld anteckning i intagningsboken, meddelar tulltjensteman

vid frilagret under bokens löpande nummer om intagningen

bevis å inlagan, som derefter återställes till tullförvaltningen

för att biläggas transitupplagsjournalen.

§ 29.

Skall å frilager intagas förtulladt eller tullfritt gods, läte

egaren föra detsamma till frilagret och aflemne angifningsinlaga

till der anstäld tulltjensteman, som i intagningsboken gör

anteckning om intagningen med utsättande af godsets bruttovigt.

166

§ 30.

Gods kan från frilager uttagas:

för utförsel till utrikes ort eller sjövägen till svensk frihamn

å annan ort;

för försändning sjövägen eller landvägen till annan stad,

der tullkammare under tullförvaltare öfverinseende finnes;

för utförsel landvägen till frihamn å samma ort;

för öfverflyttning till annat frilager, nederlag eller transitupplag

å samma ort; samt

efter förtullning eller till fri disposition.

§ 31.

1. Uttages gods från frilager för utförsel sjövägen till

utrikes ort eller till svensk frihamn å annan ort, aflemne

godsets egare om utförseln angifningsinlaga till tulltjensteman

vid frilagret, hvilken antecknar angifningen i uttagningsboken.

Sedan derefter hvarje kolly, der så kan lämpligen ske,

plomberats med frilagersstämpel och anteckning om plomberingen

gjorts å inlagan, föres godset jemte inlagan, der plombering

ej skett, under tullbevakning, men eljest utan sådan bevakning,

till inlastningsstället, hvarest der anstäld tullbevakning har att

om inlastningen göra anteckning i särskild journal, som skall

föras öfver inlastning af frilagersgods. Bevakningsförmannen

meddelar bevis om inlastningen å angifningsinlagan, som

derpå aflemnas till tullförvaltningen för att, efter det anteckning

om inlastningen gjorts i frilagrets uttagningsbok, biläggas

utgående journalen.

Utförsel, hvarom i detta moment är sagdt, må endast ske

i fartyg af minst trettio tons drägtighet; och skola dervid

iakttagas de i § 42 tullstadgan meddelade bestämmelser.

167

2. Uttages gods från frilager för utförsel landvägen till Norge,

tillämpas de bestämmelser, som gälla för landväga försändning

till nämnda land af utländska oförtullade varor från transitupplag,

med iakttagande att anteckning om utförseln skall

göras i frilagrets uttagningsbok.

3. Uttages gods från frilager för utförsel landvägen till

annat land än Norge, aflemne godsets egare om utförseln angifningsinlaga

till tulltjensteman vid frilagret, hvilken antecknar

angifningen i uttagniugsboken samt utfärdar förpassning å

godset i två exemplar.

Plombering med frilagersstämpel skall åsättas hvarje kolly,

och skall anteckning härom göras å förpassningen. Frilagershafvaren

åligger att inom trettio dagar från afsändningsdagen

till frilagrets tullexpedition aflemna ena exemplaret af förpassningen,

försedt med bevis af tullförvaltningen i bestämmelseorten,

att godset framkommit med oskadad plombering.

Hvad i detta moment är sagdt gälle ock vid utförsel

isvägen såväl till Norge, der ej dylik utförsel, enligt hvad

derom är särskildt stadgadt, skall anses såsom landväga utförsel,

som äfven till annat land.

§ 32.

Uttages gods från frilager för försändning sjövägen eller

landvägen till annan stad, der tullkammare under tullförvaltares

öfverinseende finnes, gälle om angifning, anteckning

i uttagningsboken, plombering och förpassning, hvad i § 31

mom. 3 är stadgadt, med iakttagande att, der afsändningen

sker sjövägen, anteckning derom verkställes i inlastning^] ournalen

samt ena exemplaret af förpassningen tillställes skepparen

för att åtfölja godset, och att, der afsändningen sker

168

landvägen, godset och båda exemplaren af förpassningen tillställas

godsets egare.

Inom trettio dagar från afsändningsdagen aflemne frilagersliafvaren

till frilagrets tullexpedition ena exemplaret af förpassningen,

försedt med bevis af tullförvaltningen i bestämmelseorten,

att godset framkommit med oskadad plombering.

Angifningsinlagan och framkomstbeviset biläggas uttagningsboken.

§ 33.

* • '' ’ ''J

Uttages gods från frilager för öfverflyttning till annat

frilager å samma ort, skall tulltjensteman vid det frilager,

hvarifrån godset uttages, sedan godset vägts, anteckna dess

bruttovigt å angifningsinlaga, hvarom i § 26 sägs, samt bokföra

öfverflyttningen i uttagningsboken, hvilken den återstälda

angifningsinlagan bilägges.

I fråga om uttagning af gods från frilager för utförsel

till frihamn å" samma ort stadgas i § 57.

§ 34.

Uttages gods från frilager för uppläggning på nederlag å

samma ort, aflemne godsets egare angifningsinlaga i två

exemplar till tulltjensteman vid frilagret, som i uttagningsboken

antecknar godsets öfverföring med angifvande af bruttovigten.

Sedan godset å frilagret undersökts oc4i ena exemplaret

af inlagan af vederbörande tjensteman der attesterats, föres

godset under bevakning till och upplägges å nederlagsmagasinet,

hvarefter godsets uppläggning antecknas i nederlagsjournalen

samt det attesterade exemplaret af inlagan bilägges

inkommande journalen och det andra nederlagsjournalen.

169

§ 35.

Uttages gods från frilager för uppläggning på transitupplag

å samma ort, galle derom hvad i § 34 föreskrifves, med

iakttagande, att godset utan föregående undersökning under

bevakning föres till och upplägges å transitupplagsmagasinet,

sedan bruttovigten attesterats å båda exemplaren af inlagan,

af hvilka, efter det å godset belöpande transitafgift blifvit

vederbörligen debiterad, det ena bilägges inkommande journalen

och det andra transitupplagsjournalen.

§ 36.

Skall å frilager intaget gods förtullas eller uttagas till fri

disposition, aflemne godsets egare angifningsinlaga derom till

tulltjensteman vid frilagret, hvarefter godset tullbehandlas å frilagret,

der inlagan attesteras och antecknas i förtullningsboken.

År godset af tullpligtig beskaffenhet, skall, sedan vederbörande

tjensteman vid frilagret uträknat och i förtullningsboken

debiterat tullbeloppet, derå utstält räkning samt uppburit

och qvitterat beloppet, den, som förrättat tullbehandlingen,

å räkningen anteckna huruvida varorna utgå lösa eller i omslag,

med uppgift i senare fallet å kollys antal och beskaffenhet

jemte märken derå, hvarefter mot räkningens behöriga

afstämpling godset afföres från frilagret.

År godset af tullfritt slag, skall den, som verkstält tullbehandlingen,

å godset utfärda frisedel, innehållande, jemte

uppgift å detsammas beskaffenhet, enahanda upplysningar, som,

i fråga om tullpligtigt gods, enligt hvad nyss sagts, skola

å deröfver utstäld räkning antecknas; och skall godset derefter,

mot frisedelns aflemnande, afföras från frilagret.

22

170

§ 37.

Vill egare till gods, som angifvits till uttagning från frilager,

godset, innan det afsändts, åter intaga, teckne förklaring

härom på angifningsinlagan, hvarefter godset må

återföras till frilagret, der åsatt plombering af tullbetjeningen

borttages samt anteckning härom göres å inlagan och i

frilagrets uttagningsbok.

Om trafiken till och från frihamn.

a) Om sjöfart och varuförsel sjövägen till och från frihamn.

§ 38.

Tillträde till frihamn vare förbjudet för

a) däckadt fartyg under trettio ton och öppen båt, utom

för dylika farkoster, som användas för forsling af gods emellan

frihamn och tullhamn vid samma stapelstad eller för bogsering

af fartyg till och från frihamn; kommande de vilkor, hvarunder

sådan forsling eller bogsering må ega rum, att af Konungen

bestämmas särskildt för hvarje frihamn; och

b) annat fartyg än ofvan nämnts, då detsamma till någon

del innehar last, destinerad till inrikes ort, som icke är frihamn,

och fartyget icke ankommer direkt från utrikes ort eller

annan svensk frihamn.

§ 39.

Varutransport emellan två frihamnar eller emellan frihamn

och annan inrikes ort må endast verkställas af fartyg, som är

till kustfart inom riket berättigadt.

§ 40.

Skeppare, som är destinerad till frihamn, skall, ehvad han

ankommer från utrikes eller inrikes ort, vid frihamnens ingång

171

stanna fartyget, så att derstädes anstäld tullbetjening kan

komma ombord för vidtagande af de åtgärder, hvarom i §§

45 och 47 stadgas.

Uraktlåter skeppare hvad sålunda föreskrifvits, böte från

och med femtio till och med femhundra kronor.

§ «.

Från fartyg, som i frihamn inkommit, må, efter anmälan

hos vederbörande bevakningsförman, lossning af lasten genast

företagas samt jemväl å annan tid af dygnet än den i § 32

tullstadgan bestämda verkställas.

Har, utan föregången anmälan hos bevakningsförman, lossning

påbörjats eller å öfvertid verkstälts, böte skepparen

femtio kronor.

§ 42-

Skeppare, som i frihamn vill intaga last, vare, ehvad han

ämnar afgå till utrikes eller inrikes ort, skyldig att, innan

lastning börjar, hos tullförvaltningen skriftligen anmäla hvad

inlastas skall; åliggande honom dervid tillika, för den händelse

han skall till utrikes ort afgå, att inlemna de skeppshandlingar,

hvarefter fartygsumgälderna skola beräknas.

Lastning å annan tid än den i § 32 tullstadgan angifna

må icke utan föregången anmälan derom hos vederbörande

bevakningsförman ega rum.

Har skeppare, utan att föreskrifven anmälan skett, börjat

lastning eller sådan å öfvertid verkstält, böte från och med

tjugu till och med tvåhundra kronor samt vare skyldig att på

egen bekostnad åter upplossa hvad intaget blifvit, der detsammas

beskaffenhet ej annorlunda kan utrönas.

172

§ 43.

Pröfvas vid lossning eller lastning, som inom frihamn

verkställes under andra timmar af dygnet än de i § 32 tullstadgan

utsätta,- särskild bevakning erforderlig för utöfvande

af kontroll å efterlefnaden af de angående frihamn meddelade

allmänna eller särskilda föreskrifter, ege för sådan bevakning

anstäld tullbetjent att åtnjuta ersättning enligt mom. 1 af

nämnda författningsrum; och vare skepparen ansvarig för gäldande

af denna ersättning.

§ 44.

Innan fartyg må från frihamn afgå, skola, ehvad detsamma

är destineradt till utrikes eller inrikes ort, luckor och tillgångar

till de rum i fartyget, hvari gods finnes intaget, så vidt ske

kan med tullsigill förses, likasom ock till fartygets provision

hänförliga artiklar, som icke äro af tullfritt slag och icke, enligt

hvad i § 48 sägs, blifvit vid fartygets ingång i frihamnen

ombord införseglade, ställas under tullförsegling till den del

de icke pröfvas vara för besättningens och fartyget åtföljande

passagerares behof nödiga under fartygets resa till den inländska

ort, dit fartyget är först destineradt, eller till öppen

sjö, om fartyget skall afgå direkt till utrikes ort; och förordne

tullförvaltningen tullbetjent att åtfölja fartyget till

öppen sjö.

§ 45.

Då från utrikes ort eller svensk frihamn kommande fartyg,

enligt hvad i § 40 stadgas, angör frihamns ingång, skall der

anstäld tullbetjening ofördröjligen gå ombord och ej mindre

affordra skepparen den märkrulla, hvarmed han, jemlikt § 11

tullstadgan samt § 52 här nedan, skall vara försedd, äfvensom,

derest fartyget ankommer från utrikes ort, de skeppsled

-

173

lingar, hvilka skola tjena till rättelse vid skeppsumgäldernas

beräkning, än ock å fartyget förrätta visitation för utrönande,

huruvida tullförsegling, som enligt anteckning å märkrullan

blifvit fartyget eller derå medfördt gods åsatt, finnes orubbad.

Sedan befintlig tullförsegling derefter af tullbetjeningen

borttagits, åligge det skepparen att oförtöfvadt i- frihamnen

ingå.

Derest ofvan föreskrifna visitation anses icke kunna med

tillbörlig noggrannhet företagas vid frihamnens ingång, skall

tullbetjeningen åtfölja fartyget in i frihamnen och visitationen

der i stället verkställas, hvarefter med anbragt tullförsegling

förfares på sätt i förestående punkt sägs.

Af skepparen aflemnade skeppshandlingar samt märkrullan

skola, efter det denna sistnämnda försetts med bevis om hvad

vid visitationen förekommit, genom tullbetjeningens försorg

tillställas tullförvaltningen, som, derest sådant anses nödigt,

eger att i sitt förvar qvarhålla skeppshandlingarna, till dess å

fartyget belöpande umgälder blifvit erlagda.

Ej må skepparen i frihamn ingå, innan märkrulla aflemnats,

och vare han vid uraktlåtenhet att densamma aflemna underkastad

ansvar och påföljd jemlikt § 16 mom. 1 tullstadgan.

§ 46.

De i kap. 1 tullstadgan gifna föreskrifter angående sjöfart

och varuutförsel till utrikes ort, lände, utom i hvad de angå

skeppsumgälder för utgående, till efterrättelse jemväl vid sjöfart

och varuförsel sjöledes till svensk frihamn från inrikes

ort, som icke är frihamn; skolande i afseende å sjöväga utförsel

till frihamn af nederlags-, transitupplags- och transitgods

derjemte gälla do bestämmelser, som beträffande återutförsel

af gods utaf nämnda slag till utrikes ort finnas meddelade i

174

§ 81 mom. 1, § 96 mom. 1, §§ 97 och 99, § 106 mom. 1,

§ 113 mom. 1 samt §§ 117 och 121 tullstadgan.

Angående utförsel sjöledes af frilagersgods till frihamn

är stadgadt i § 31 mom. 1.

§ 47.

När fartyg på resa från inrikes ort, som icke är frihamn,

i enlighet med föreskriften i § 40 angör frihamns ingång,

åligge det der anstäld tullbetjening att ofördröjligen gå ombord

och affordra skepparen det tullpass, som till följd af stadgande

i § 46 blifvit honom meddeladt, äfvensom att å fartyget verkställa

visitation för utrönande, huruvida sigill eller plomber, som

enligt anteckning å passet blifvit åsätta luckor eller tillgångar

till rum i fartyget eller deri intagna kolly, finnas orubbade.

Sedan derefter befintliga sigill och plomber borttagits,

skall skepparen omedelbart i frihamnen ingå.

Pröfvas ofvan stadgade visitation icke vid ingången till

frihamnen kunna med tillbörlig noggrannhet företagas, vare

lag, som i tredje punkten af § 45 sägs.

Genom tullbetjeningens försorg skall fartygets tullpass,

försedt med bevis om hvad vid visitationen förekommit, aflemnas

till tullförvaltningen; och åligge det tullförvaltningen, för

den händelse försegling eller plombering i lastningsorten anbragts

å fartyget eller deri intaget gods, att i afseende å denna

försegling eller plombering afgifva sådant intyg, som i § 42

mom. 1 tullstadgan omförmäles. Detta intyg skall tillställas

tullförvaltningen i lastningsorten och såsom verifikation biläggas

dess tulljournal.

§ 48.

Vid den visitation, hvarom i § 47 stadgas, skola, der

skepparen det äskar, de proviantartiklar af tullpligtigt slag,

175

som af honom innehafvas under fri disposition, införseglas i

säkert och Renligt rum i fartyget; och ege skepparen vid

sin afgång från frihamnen att åter till fri disposition utbekomma

sålunda införseglad proviant, i följd hvaraf den tullförsegling,

hvarunder godset blifvit stäldt, då skall af tullbetjeningen

borttagas.

§ 49.

Då i frihamn lastning till utrikes ort slutad är, åligge skeppare

och godsegare att, i öfverensstämmelse med föreskrifterna i § 40

mom. 1 tullstadgan, till tullförvaltningen ingifva, den förre förteckning

å den last, som i fartyget blifvit intagen, och den

senare angifningsinlaga å det gods, han i fartyget lastat. Sedan

dessa handlingar blifvit aflemnade och stadgade afgifter

erlagda, meddele tullförvaltningen skepparen pass å fartyg och

last; skolande å passet anteckning göras om antalet tullsigill

eller plomber, som blifvit fartyget åsätta.

Har lastning till utrikes ort förut skett å annan plats,

skola å det derstädes utfärdade tullpass den i frihamnen intagna

lasten antecknas jemte uppgift om antalet af fartyget

åsätta tullsigill eller plomber.

§ 50.

1. Skeppare, som innehar last från frihamn till utrikes

ort, må ej utan trängande nöd eller annan giltig orsak, inlöpa

till annat ställe vid Sveriges kust än tullplats eller frihamn,

eller taga annan farled än i § 7 tullstadgan sägs, eller utan

anmälan förbisegla tullkammare vid utloppsort, eller bryta eller

missvårda lås eller sigill, som blifvit fartygets last åsätta; ej

heller må han under resan, såvida icke den från frihamnen

medförda lasten förvaras i särskilt försegladt lastrum, i annan

176

svensk hamn än frihamn utan tillstånd lasta utöfver den i

§ 32 tullstadgan bestämda tid eller vid lastning hafva flera skeppsluckor

öppna än tullförvaltningen medgifvit; allt vid samma

ansvar, som i tullstadgan i hvarje särskildt fall är för utrikes

ifrån kommande fartyg bestämdt.

2. Varder ur fartyg, som från frihamn till utrikes ort

klarerats, gods utan trängande nöd lossadt i svenskt farvatten,

böte skeppare från och med femtio till och med femhundra

kronor till tveskiftes emellan kronan och angifvaren. År lossadt

gods af tullpligtigt slag, vare derjemte i afseende derå

lag, som om oloflig varuinförsel i kap. 7 tullstadgan är föreskrifvet.

.

§ 61.

Vill skeppare, som till frihamn ankommit från utrikes ort,

med hela sin last eller någon del deraf afgå till annan utrikes

ort, göre derom skriftlig anmälan hos tullförvaltningen samt

afgifve tillika, för den händelse en del af lasten i frihamnen

lossats, förteckning å denna del.

Sedan de i § 44 föreskrifna förseglingsåtgärder derefter

vidtagits, samt tullbetjening å fartyget anstälts för dess bevakande

till öppen sjö, skall en afskrift af den utaf skepparen

vid inkommandet aflemnade märkrullan, försedd med tullförvaltningens

påskrift om fartygets destination, äfvensom med

anteckning om antalet tullsigill eller plomber, som blifvit fartyget

åsätta, tillställas skepparen för att af honom medhafvas

såsom bevis under seglationen i svenskt farvatten, att han i

rätta ärenden stadd är.

Har en del af fartygets last i frihamnen lossats, skall derjemte

å afskriften af märkrullan anteckning göras om denna

del af lasten enligt den uppgift derå, som af skepparen afgifvits.

177

§ 52.

Skeppare, som i frihamn intagit last till ort inom riket, vare

skyldig att i frihamnen upprätta sådan märkrulla, som i § 12

tullstadgan sägs; skolande, för den händelse skepparen tillika

innehar å annan ort inlastade varor, jemväl dessa å märkrullan

upptagas med uppgift om deras inlastningsort.

Enahanda skyldighet att i frihamn upprätta märkrulla

åligge skeppare, som, efter derstädes verkstäld lossning af en

del utaf fartygets last, skall, utan att i frihamnen intaga gods,

med återstående lasten afgå till ort inom riket; och bör jemväl i

detta fall uppgift om den ort, der lasten intagits, å märkrullan

meddelas.

Omförmälda märkrulla, jemte en af skepparen egenhändigt

undertecknad afskrift deraf, skall skepparen ingifva till tullförvaltningen

på stället, hvilken, efter det å märkrullan dels

meddelats intyg att en lika lydande afskrift deraf blifvit till

tullförvaltningen aflemnad, äfvensom, derest fartyget innehar å

utrikes ort intagen last, bevis att belöpande skeppsumgälder

erlagts, dels ock antecknats, huru många tullsigill eller plomber

blifvit fartyget åsätta, bör återställa märkrullan till skepparen

och afsända afskriften med nästa post till tullförvaltningen i

fartygets bestämmelseort eller, om fartyget är till flera orter

destineradt, till tull förvaltningen å den ort, som först skall

anlöpas.

§ 53.

Vill skeppare, som afgått från frihamn med last, destinerad

till flora svenska tullplatser, under resan tillika verkställa varutransport

dem emellan, stånde det honom fritt, derest han

eljest är till kustfart inom riket berättigad; dock skall, så framt

23*

178

ej det, gods, han å dessa tullplatser inlastar, är af tullfritt slag,

förpassning å detsamma alltid uttagas och försegling eller plombering

å godset tillika före inlastningen anbringas.

Vid sådan fart vare ångbåtsbefälhafvare derjemte skjddig

att till tullkammaren å den plats, som först anlöpes, afgifva,

förutom den märkrulla, som på grund af stadgandet i § 52

blifvit af honom i frihamnen upprättad, särskilda märkrullor

för fartygets samtliga lossningsplatser, hvarje märkrulla upptagande

endast det från frihamnen medförda gods, som är

destineradt till den lossningsplats, för hvilken samma märkrulla

är upprättad; hvarefter med dessa särskilda märkrullor

vidare förfares i öfverensstämmelse med föreskrifterna i § 51

mom. 3 tullstadgan.

§ 54.

I öfrigt skola i afseende å sjöfart och varuförsel sjöledes

från frihamn till ort inom riket i tillämpliga delar lända till efterrättelse

de angående sjöfart och varuförsel från utrikes ort i

kap. 1 tullstadgan meddelade bestämmelser äfvensom de i § 75

samma stadga gifna föreskrifter i hvad de afse ångfartyg, som

under samma resa anlupit både in- och utländsk ort; och skola

varor, som från frihamn sjövägen inkomma till svensk tullplats,

jemväl eljest i tullhänseende anses och behandlas som om de

från utrikes ort anländt.

h) Om varuförsel landvägen till och från frihamn.

§ 55,

1. Direkt utförsel landvägen till frihamn af frilagers-,

nederlags- och transitupplagsgods, likasom ock af annat oförtulladt

gods må endast ega rum från den stapelstad, vid hvilken

frihamnen är belägen.

179

2. Af emballeradt gods må ej till frihamn utföras mindre

än helt kolly, sådant det från utrikes ort eller annan svensk

frihamn inkommit eller från frilager, nederlag eller transitupplag

uttagits.

''§ 56.

Skall till frihamn utföras gods, som till deu stapelstad,

vid hvilken frihamnen är belägen, direkt från utlandet eller

från frihamn eller frilager å annan inrikes ort ankommit eller

genom omedelbar transit.försändning befordrats, åligge egaren

att inom den tid, som i § 21 tullstadgan för angifning af gods

i allmänhet finnes föreskrifven, till tullförvaltningen aflemna

angifningsinlaga. Sedan tullförvaltningen låtit förse inlagan

med dess inkommande nummer, skall godset med inlagan under

bevakning föras till frihamnen, hvarest der anstäld tulltjensteman

har att, efter det godset blifvit uppvägdt, anteckna dess

bruttovigt å inlagan, i frihamnens intagningsbok införa godsets

intagning samt derom under bokens löpande nummer meddela

bevis å inlagan, som derefter återställes till tullförvaltningen.

Angifves ej godset inom nyssberörda i § 21 tullstadgan

utsatta tid, böte godsegaren ett belopp, motsvarande hvad,

enligt samma författningsrum, vid sådan uraktlåtenhet skolat i

böter för godset erläggas, derest detsamma varit ämnadt till

uppläggning å frilager.

Dröjer godsegare med angifning till utförsel till frihamn

utöfver den i § 78 mom. 2 tullstadgan bestämda tid, vare han

förlustig rättigheten att godset till frihamnen utföra.

Har godset icke inom den i § 30 mom. 1 tullstadgan bestämda

tid blifvit till frihamnen utfördt, böte godsegaren på

sätt i § 30 mom. 2 och § 31 mom. 1 samma stadga sägs;

och ege tullförvaltningen verkställa den undersökning af god

-

180

set, som för böternas bestämmande erfordras. Varder godset

icke inom den tid, som i § 31 mom. 3 tullstadgan bestämmes,

utfördt till frihamnen, förfares så som i sistnämnda författningsrum

sägs.

§ 57.*

Skall till frihamn utföras gods, upplagdt å frilager på samma

ort, aflemne godsets egare derom angifningsinlaga till tulltjensteman

vid frilagret, hvilken, sedan godset blifvit vägdt,

skall anteckna dess bruttovigt å inlagan och bokföra angifningen

i frilagrets uttagningsbok. Godset jemte inlagan föres

derefter under bevakning till frihamnen, hvarest der anstäld

tulltjensteman har att i frihamnens intagningsbok anteckna intagningen

samt derom under bokens löpande nummer meddela

bevis å inlagan, som skall återställas till tulltjenstemannen vid

frilagret för att biläggas dess uttagningsbok.

§ 58.

Skall till frihamn utföras på nederlag upplagdt gods, aflemne

godsets egare derom angifningsinlaga till tullförvaltningen,

som, efter det angifningen bokförts i nederlag^"ournalen

och godsets netto vigt antecknats å inlagan samt belöpande

nederlagsafgift erlagts, låter under bevakning föra godset med

inlagan till frihamnen. Der anstäld tulltjensteman inför intagningen

i frihamnens intagningsbok och meddelar bevis derom

under bokens löpande nummer å inlagan, som derefter skall

återställas till tullförvaltningen för att biläggas nederlagsjournalen.

§ 59.

Skall till frihamn utföras på transitupplag liggande gods,

aflemne godsets egare derom angifningsinlaga till tullförvalt

-

181

ningen. Sedan godsets bruttovigt antecknats å inlagan samt

å godset belöpande transitafgift erlagts, läte tullförvaltningen

godset jemte inlagan under bevakning föras till frihamnen,

hvarest vederbörande tjensteman, efter verkstäld bokföring af

intagningen, har att derom under intagningsbokens löpande

nummer meddela bevis å inlagan, som derefter skall återställas

till tullförvaltningen för att biläggas transitupplagsjournalen.

§ 60.

Skall till frihamn utföras förtulladt eller tullfritt gods, läte

egaren föra detsamma till frihamnen och aflemne angifningsinlaga

till der anstäld tulltjensteman, som i intagningsboken

bokför intagningen.

§ 61.

Gods kan från frihamn landvägen införas:

för utförsel sjövägen från den stapelstad, vid hvilken frihamnen

är belägen, till utrikes ort eller annan svensk frihamn,

äfvensom landvägen till Norge;

för omedelbar transitförsändning till annan stad, som åtnjuter

transitupplagsrätt;

för intagning å frilager eller uppläggning å nederlag eller

transitupplag på samma ort; samt

efter förtullning eller till fri disposition.

§ 62.

1. Vill godsegare från frihamn införa gods i ändamål att

detsamma från den stapelstad, vid hvilken frihamnen är belägen,

sjöledes åter utföra antingen till utrikes ort eller till annan

svensk frihamn, aflemne derom angifningsinlaga till tull

-

182

tjensteman vid frihamnen, hvilken antecknar angifningen i

uttagnin gsb oken.

Sedan derefter hvarje kolly, der så lämpligen ske kan,

plomberats med frihamnsstämpel, och anteckning om plomberingen

gjorts å inlagan, föres godset jemte inlagan under bevakning

till inlastningsstället, hvarest der anstäld bevakning

har att om inlastningen göra anteckning i särskild journal,

hvilken skall föras öfver inlastning af här afsedt frihamnsgods;

och skall bevakningsförmannen meddela bevis om inlastningen

å angifningsinlagan, som derpå aflemnas till tullförvaltningen

för att, efter det anteckning om inlastningen verkstälts i frihamnens

uttagningsbok, biläggas utgående journalen.

Utförsel, hvarom i denna § är sagdt, må endast ske i

fartyg af minst trettio tons drägtighet; och skola dervid iakttagas

de i § 42 tullstadgan meddelade bestämmelser.

2. Skall gods från frihamn införas för utförsel landvägen

till Norge, tillämpas de bestämmelser, som gälla för landväga

försändning till nämnda land af utländska oförtullade varor

från transitupplag, med iakttagande att anteckning om utförseln

skall göras i frihamnens uttagningsbok.

§ 63.

Införes gods från frihamn för att från den stapelstad, vid

hvilken frihamnen är belägen, genom omedelbar transitförsändning

sjöledes eller på jernväg befordras till annan stad,

som åtnjuter transitupplagsrätt, skall iakttagas:

att godsets egare till tulltjensteman vid frihamnen aflemnar

angifningsinlaga, affatta^ i tre exemplar, om försändningen

skall eg a rum sjöledes, och i fyra exemplar, om den skall ske

på jernväg;

183

att vederbörande tjensteman antecknar angifningen i frihamnens

uttagningsbok samt, sedan godset underkastats den

för transitgods i allmänhet föreskrifna kontrollbehandling, å

detsamma meddelar förpassning;

att förpassningen i enlighet med bestämmelserna i § 115

tullstadgan tecknas:

vid försändning sjöledes å två exemplar af angifningsinlagan,

af hvilka det ena skall åtfölja godset och det andra med

posten samtidigt afsändas till tullförvaltningen i destinationsorten;

och

vid försändning på jernväg å tre exemplar af angifningsinlagan,

af hvilka ett skall åtfölja godset, ett samtidigt med

posten afsändas till tullförvaltningen i destinationsorten och det

tredje förvaras å jern vägsstation en i afgångsorten till dervarande

godsexpeditions säkerhet;

att efter förpassningens meddelande godset under bevakning

föres från frihamnen till inlastningsstället, hvarefter, på

sätt i § 115 tullstadgan föreskrifves, å den inlaga, som ej med

förpassning försetts, qvitto å godset meddelas, vid försändning

sjöledes af skepparen och vid försändning på jernväg af den

jernvägstjensteman, som godset emottagit; samt

att sistberörda exemplar af angifningsinlagan bilägges frihamnens

uttagningsbok.

Sedan gods, hvarom i denna § är nämndt, till destinationsorten

i behörigt skick ankommit, åligge dervarande tullförvaltning

att härom meddela intyg å ett exemplar af förpassningen,

som derefter återställes till tullexpeditionen vid frihamnen för

att såsom verifikation bifogas uttagningsboken.

§ 64.

Skall gods införas från frihamn för intagning på frilager

å samma ort, aflomne godsets egaro angifningsinlaga till tull

-

184

tjensteman vid frihamnen, hvilken, sedan godset vägts, skall

anteckna godsets bruttovigt å inlagan samt bokföra angifningen

i frihamnens uttagningsbok. Godset jemte inlagan föres derefter

under bevakning till frilagret, hvarest der anstäld tulltjensteman

har att i intagningsboken införa intagningen och

derom under bokens löpande nummer meddela bevis å inlagan,

som återställes till frihamnens tullexpedition för att biläggas

uttagningsboken.

§ 65.

Skall gods införas från frihamn för uppläggning å nederlag

i den stapelstad, vid hvilken frihamnen är belägen, aflemne

godsets egare angifningsinlaga i två exemplar till tulltjensteman

vid frihamnen, som antecknar angifningen i uttagningsboken

med upptagande af godsets brutto vigt.

Sedan godset af vederbörande tjensteman vid frihamnen

undersökts och ena exemplaret af inlagan utaf honom attesterats,

skall godset under bevakning föras till nederlagsmagasinet

och der uppläggas, godset i nederlagsjournalen antecknas

och det attesterade exemplaret af inlagan biläggas inkommande

journalen. Det andra exemplaret af inlagan bilägges nederlagsjournalen.

§ 66.

Skall gods införas från frihamn för uppläggning å transitupplag

i den stapelstad, vid hvilken frihamnen är belägen,

skola föreskrifterna i § 65 lända till efterrättelse, dock med

iakttagande att godset, utan föregående undersökning, under

bevakning föres till och upplägges å transitupplagsmagasinet,

sedan bruttovigten attesterats å båda exemplaren af inlagan,

af livilka, efter det å godset belöpande transitafgift blifvit ve

-

185

derbörligen debiterad, det ena bilägges inkommande journalen

och det andra transitupplagsjournalen.

§ 67.

Vill godsegare efter förtullning eller till fri disposition

från frihamn landvägen införa gods, aflemne derom angifningsinlaga

till tulltjensteman vid frihamnen, hvarefter godset der

tullbehandlas samt inlagan attesteras och antecknas i förtullningsboken.

År godset af tullpligtig beskaffenhet, skall vidare iakttagas:

att vederbörande tjensteman uträknar och i förtullningsboken

debiterar tullbeloppet, derå utställer räkning samt uppbär

och qvitterar beloppet;

att den, som förrättat tullbehandlingen, å räkningen antecknar,

huruvida varorna utgå lösa eller i omslag, med uppgift

i senare fallet om kollys antal och beskaffenhet jemte märken

derå; och

att godset derefter mot räkningens behöriga afstämpling

afföres från frihamnen.

År åter godset af tullfritt slag, skall den, som verkstält

tullbehandlingen, å godset utfärda frisedel, innehållande, jemte

uppgift å detsammas beskaffenhet, enahanda upplysningar, som,

i fråga om tullpligtigt gods, enligt hvad nyss sagts, skola å

deröfver utstäld räkning antecknas; och skall godset derefter,

mot frisedelns aflemnande, afföras från frihamnen.

åt*

186

§ 68.

Der till följd af lokala förhållanden eller särskilda omständigheter

afvikelser från de i Afdelning II af denna förordning

gifna föreskrifter finnas till lättnad för rörelsen af behofvet

påkallade och kunna med bibehållande af erforderlig säkerhet

för kronans rätt medgifvas, ege Generaltxdlstyrelsen derom

förordna.

; i

Afdelning in.

Särskilda ansvarsbestämmelser.

§ 69.

Den, som

1) inom frilager eller frihamn idkar detaljförsäljning emot

förbudet i § 18; eller

2) å frilager intager eller i frihamn inför eller omlastar

gods emot stadgandena i § 20 mom. 1;

straffes med böter från och mod ett hundra till och med

ett tusen kronor och hafve förverkat det gods, som olofligen

hållits till försäljning, intagits, införts eller omlastats.

§ 70.

1. Har frilagershafvare, som jemlikt föreskriften i § 31

mom. 1 fått mottaga piomberadt frilagersgods, angifvet till utförsel,

icke inom fyratioåtta timmar derefter till tullförvaltningen

aflemnat bevis från tullbevakningen att godset till inlast

-

187

ningsstället ankommit och der under tullbevakning jemlikt.

angifningsinlagan inlastats, skall tullförvaltningen hos honom

uttaga böter till belopp, motsvarande högsta gällande tullsats

för hvarje kilogram af varans brutto vigt.

2, Lag samma vare, der frilagershafvare uraktlåter att

inom den i § 31 mom. 3 och § 32 stadgade tid till frilagrets

tullexpedition aflemna föreskrifvet framkomstbevis.

Kan frilagershafvaren inom tre månader från den dag, då

böterna blifvit erlagda, hos Generaltullstyrelsen lagligen styrka,

att varorna genom olyckshändelse under vägen förkommit eller

att han af orsaker, hvartill haÉ icke varit vållande, blifvit förhindrad

att inom behörig tid framskaffa varorna till bestämmelseorten

eller aflemna framkomstbeviset, vare han berättigad att

böterna återbekomma.

§ 71.

Den, som

1) från frilager eller frihamn insmugglar eller försöker insmuggla

tullpligtiga varor; eller

2) i riket qvarhåller eller olofligen åter inför tullpligtigt

frilagers- eller frihamnsgods, som angifvits till utförsel; eller

3) beträdes med att under forsling af tullpligtigt frilagerseller

frihamnsgods detsamma bortsmyga eller förbyta; eller,

4) på sätt i § 139 tullstadgan sägs, uppsåtligen gynnar

eller befordrar brott, hvarom under 1), 2) och 3) här ofvan

förmäles,

straffes såsom för oloflig införsel af varor enligt tullstadgan.

tiar frilagershafvare eller innehafvare af byggnad, magasinsrum

eller upplagsplats inom frihamn, eller föreståndare för

frilager eller frihamn egt vetskap om brott, hvarom under

1), 2) och 3) förmäles, utan att han det uppenbarat eller försökt

afvända, straffes så som vore han gerningsman.

188

§ 72.

Frilager skafvare eller innehafvare af byggnad, magasinsrum

eller upplagsplats inom frihamn, som blifvit förvunnen till

förbrytelse, hvarom i §§ 69 och 71 sägs, kåfve för alltid förverkat

rätt att inom frilager eller frihamn innehafva eller

begagna byggnad, magasinsrum eller upplagsplats och vare

skyldig genast utrymma sitt lager.

Bryter någon, utom i de fall, hvarom här ofvan särskildt

sägs, mot hvad enligt denna förordning eller derpå grundade

föreskrifter är angående frilager och frihamn stadgadt, straffes

med böter från och med tjugufem till och med femhundra kronor.

Sker det af frilager skafvare eller innehafvare af byggnad,

magasinsrum eller upplagsplats inom frihamn eller föreståndare

för frilager eller frihamn, vare minsta bot etthundra kronor.

§ 74.

Beträdes föreståndare för frilager eller frihamn med förbrytelse,

hvarom förmäles i §§ 69, 71 och 73, eller underlåter

han den tillsyn, honom enligt § 13 åligger, varde han från

befattningen skild; och må han ej vidare såsom föreståndare

godkännas.

§ 75.

Böter, som ådömas enligt § 71, och försäljningsbelopp för

gods, förverkadt enligt sagda paragraf, fördelas jemlikt § 146

tullstadgan.

189

Af böter, som eljest ådömas enligt denna förordning, tillfälle,

der ej annat är särskildt stadgadt, liälften kronan och

hälften tullstatens enskilda pensionsinrättning. På enahanda

sätt fördelas ock försäljningsbelopp för gods, förverkadt enligt

§ 69.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, förvandlas de

enligt allmän strafflag.

§ 76.

Angående laga domstol i mål rörande öfverträdelse af

denna förordning eller derpå grundade föreskrifter gälle hvad

i § 165 tullstadgan sägs.

Denna förordning länder till efterrättelse från och med den

1 januari 189 . .

-M ''

f; .t:

.i <U!i!

.it. väj

• i-jiut » ..''»»."''hi;

it. •<• I /

ii;''''; ii r.v itjj

; ■ 1: >!>? t.1:.: ix jtj

- ’■''••<[ ; ! • i 1 il ■: * ■ * . i i ; t .

ui ‘fT* ’ ■ ■ * i '' ^ ‘

; i •

• lijfi.uf :

; a

;i.'' •»''-.!! i!

• t. t-i

y.tu "> • t c

tf, ■ ix..'' ; u !

s

ii

;■( t ■ i.t.

till Frilagers- och frihamnskomiténs förslag till förordning om

frilager och frihamn, innefattande förslag till förordning

endast om frilager.

Förslag

till

Förordning om frilager.

Härigenom förordnas som följer:

Afdelning I.

Allmänna föreskrifter om inrättande och begagnande af frilager.

§ I

I

eller i närheten af stapelstad, der tullkammare under

tullförvaltares öfverinseende finnes, må efter särskildt tillstånd

inrättas sådana under tullverkets uppsigt och bevakning stående,

för handelsrörelse och industriel verksamhet afsedda anstalter,

benämnda frilager, hvarom i denna förordning stadgas.

Till frilager kan afses viss byggnad eller visst område

med byggnader och upplagsplatser, som genom hägnad eller

annorledes afspärrats från vidliggande byggnader och område.

Å frilager må varor, på sätt och under de vilkor denna förordning

innehåller, utan att undersökas eller tullbehandlas, intagas

192

samt uppläggas, ompackas, delas, bearbetas och i öfrigt behandlas,

som om de befunne sig utanför rikets tullgräns.

Varor, som från inrikes ort intagits å frilager, skola vid uttagning

derifrån behandlas lika med direkt från utlandet å frilager

intaget gods.

§ 2.

1. Frilager, till hvars särskilda afdelningar tillträde icke

under någon förevändning må förvägras vederbörande tulltjensteman,

skall vara försedt med lämpliga vakt- och expeditionsrum

för tullbevakning och tullbehandling samt i öfrigt så anordnadt,

att erforderliga tullkontroller kunna deröfver utöfvas.

2. Hvarje utgång från frilager skall särskild! bevakas,

och skall invid hvarje utgång finnas vaktrum.

Vederbörande tulltjensteman eger, der han anser anledning

dertill förefinnas, låta å en hvar, som lemnar anstalten,

verkställa kroppsvisitation, i den ordning § 151 mom. 1 gällande

tullstadga föreskrifver, utan att vara underkastad påföljd, i

händelse underslef finnes icke hafva egt rum.

§ 3.

Statens kostnad för tullbevakning, bokföring och expedition

vid b iläger skall gäldas af anstaltens egare.

;y: §4.

Generaltullstyrelsen eger medgifva inrättande af frilager;

dock skall, om tillstånd sökes till frilagers förläggande i närheten

af sådan stapelstad, som i § 1 sägs, hvilket endast, der

särskilda lokala förhållanden det betinga, må ega rum, frågan

underställas Konungen.

193

§ 5.

Tillstånd att inrätta frilager kan beviljas:

stadskommun;

aktiebolag, deri samtlige delegare äro svenske undersåtar,

och hvars styrelse består af här i riket bosatte svenske

undersåtar;

handelsbolag, deri eu hvar bolagsman är här i riket bosatt

svensk undersåte; äfvensom

enskild här i riket bosatt svensk undersåte, som är berättigad

att i Sverige idka handel eller annan näring, med

hvars utöfvande följer skyldighet att föra handelsböcker.

■ bi,| , ,! ", T: i ''-til

§ 6.

Ansökning om tillstånd att inrätta frilager skall ingifvas

till Generaltullstyrelsen'' och vara åtföljd af:

a) erforderliga handlingar till styrkande af sökandens rätt

att förfoga öfver den byggnad eller det område med byggnader

och upplagsplatser, som för frilagret afses;

b) planritningar med beskrifning öfver den byggnad eller

det område, hvarom i litt. a) förmäles; skolande ritningarna

särskildt utvisa byggnads inredning samt dess läge i förhållande

till andra byggnader;

c) fullständig beskrifning öfver tillämnade anordningar för

anstaltens afspärrning mot tullområdet äfvensom å de för tullbevakning

och tullbehandling afsedda lokaler;

d) vederhäftig borgen eller annan säkerhet för den i § 3

omförmälda kostnad för en tid af minst fem år eller, der ansökningen

göres för kommun, förbindelse af kommunen att

under sagda tid svara för sådan kostnad;

25*

194

e) uppgift huruvida afsedt är att industriel verksamhet

skall inom frilagret drifvas; äfvensom,

der ansökningen göres för bolag eller enskild,

f) bevis att den sökande är, efter ty i § 5 stadgas, behörig

att inrätta frilager.

Före ärendets företagande till afgörande eller underställning,

på sätt i § 4 sägs, skall Generaltullstyrelsen öfver

ansökningen inhemta yttrande af vederbörande kommunala

myndigheter.

■ : ,!■ § 7.

Tillstånd att inrätta frilager, hvilket jemväl innefattar rätt

att drifva anstalten, må ej af innehafvaren till annan öfverlåtas

utan medgifvande af Generaltullstyrelsen eller, der tillståndet

af Konungen lemnats, af Konungen.

§ 8.

Innehafvare af tillstånd, hvarom i § 5 stadgas, åligge, der

han vill af tillståndet fortfarande sig begagna, att i god tid

före utgången af den tid, för hvilken säkerhet, efter ty i § 6

sägs, blifvit stäld, till Generaltullstyrelsen ingifva ny sådan

säkerhet eller förbindelse, som i sistnämnda § stadgas, hvarje

gång för en tid af minst fem år.

u • --tid § 9:„, . , ■:

Sedan frilagersanläggning blifvit fullbordad, skall i den

ordning, som vid meddelande af tillstånd till anläggningen

föreskrifves, derå verkställas besigtning för utrönande, huruvida

anläggningen blifvit utförd i enlighet med derför faststäld

plan; och åligge det ’anstaltens egare att jemte bevis om besigtningen

till Generaltullstyrelsen ingifva afritning af faststälda

195

kartor och ritningar öfver anläggningen äfvensom afskrift af

tillhörande beskrifningar.

§ 10.

För hvarje frilager skall finnas särskildt reglemente, innefattande

bestämmelser angående de tider, då anstalten skall

hållas öppen och då tullexpedition der skall ega rum; angående

behörighet att förrätta arbete inom anstalten; samt angående

persontrafiken till och från anstalten.

Sådant reglemente skall efter förslag af anstaltens egare

fastställas af Generaltullstyrelsen; och meddelas deri tillika de

särskilda föreskrifter, som, utöfver hvad denna författning och

r .•5;i j 1: r.rniffiv

den angående anstaltens anläggning utfärdade tillståndsresolution

innehålla, pröfvas vara erforderliga.

Vid reglementets fastställande meddelas föreskrift om detsammas

kungörande på lämpligt sätt och om insändande af

tryckta exemplar deraf till Generaltullstyrelsen och vederbörande

tullförvaltning.

§ 11-

Afgift för begagnande af byggnad, magasinsrum eller upplagsplats

inom frilager med tillhörande anordningar skall utgå

enligt taxa, som efter förslag af anstaltens egare fastställes i

Stockholm af Ofverståthållareembetet och å andra orter af

Konungens befallningshafvande hvarje gång för en tid af fem

år; och skall vid fastställelsen meddelas föreskrift om taxans

kungörande på lämpligt sätt samt om insändande af exemplar

deraf till Generaltullstyrelsen och vederbörande tullförvaltning.

Vid taxeförslag skall fogas uppgift å anläggnings- och

driftkostnader för anstalten. Sökcs förnyelse af taxa, skall

vid förslaget tillika fogas för dess bedömande nödigt räken

-

196

skapssammandrag angående anstalten under då senast förflutna

fem år.

§ 12.

För frilager skall finnas en, på förslag af egaren, af Generaltullstyrelsen

godkänd föreståndare, hvilken har att öfvervaka

och svara för iakttagandet af de för anstalten gifna föreskrifter

samt skall vara behörig att tala och svara i alla angelägenheter,

som rör^ anstalten.

§13. ■

Tillstånd till frilagers öppnande för användning meddelas

af Generaltullstyrelsen, som derom utfärdar allmän kungörelse.

§ 14.

Inom frilager må byggnad eller lägenhet icke upplåtas till

eller användas såsom bostad.

§ 15-

Inom frilager må byggnad, magasinsrum eller upplagsplats

ej upplåtas åt annan än den, som är berättigad att här

i riket idka handel eller annat näringsyrke och blifvit af Generaltullstyrelsen

godkänd såsom frilagerskafvare.

Ansökning om sådant godkännande skall af upplåtaren

ingifva^ till Generaltullstyrelsen och vara åtföljd af:

a) afskrift af den mellan upplåtaren och den föreslagne

frilagershafvaren, under förutsättning att godkännande erhålles,

upprättade upplåtelsehandling; och

b) bevis att den föreslagne frilagershafvaren, efter hvad

ofvan sägs, är behörig att vinna godkännandet.

197

Om förnyelse af upplåtelse åt frilagershafvare skall anmälan

göras hos tullförvaltningen, som har att derom till

Generaltullstyrelsen insända underrättelse jemte eget yttrande,

huruvida något må vara att mot förnyelsen erinra.

''!)• • ’ U I, ii i -i i • loll-j J.llinljd-f-''! i

§ 16.

1. För rättighet, att inom frilager idka industriel verksamhet

fordras särskildt tillstånd af Konungen; skolande vid

ansökning om tillstånd till utöfvande af sådan verksamhet, derest

sökanden icke sjelf är egare af frilagret, fogas bevis att han

blifvit af Generaltullstyrelsen godkänd såsom frilagershafvare.

2. Inom frilager må ej drifvas boktryckerirörelse eller

idkas industriel verksamhet af beskaffenhet att kunna medföra

fara eller olägenhet för anstalten eller der intagna varor.

:„!i,u......, « ''1T:............ <.-i:..... * -

Inom frilager må ej idkas detaljförsäljning af varor från

bod eller annat upplagsställe, der varorna finnas upplagda, eller

der prof derå förevisas.

§ 18-

Inom frilager må till förtäring eller eljest, till personligt

bruk icke användas utländska varor af tullpligtigt slag, med

mindre de förut blifvit i riket behörigen införtullade.

§ 19-

.uiii '') < ; »il JM y ’ • •> :; ; J liv" i 1 1 < \ ’ r»1 * r JU •

1. Å frilagor må intagas såväl tullpligtigt som förtulladt

och tullfritt gods, med undantag af:

a) spannmål, omalen och malen, alla slag;

b) brännvin och sprit af säd, potatis eller andra jordfrukter,

, •, i;, ■ 11. i /; il, •:i k:! n ‘ < j-jlie , I ■< j J; ■■

198

genever deri inbegripen, så framt varan ej skall inom frilagret

användas vid beredning af andra tillverkningar;

c) varor, som, enligt gällande föreskrifter till förekommande

af smittosamma sjukdomar å menniskor eller djur, äro

till införsel i riket förbjudna eller endast under iakttagande af

vissa försigtighetsmått få införas; och

d) explosiva ämnen och varor, eldfarliga oljor eller der

med

jemförliga vätskor, flytande syror samt andra varor, de

der äro af beskaffenhet att kunna medföra fara eller olägenhet

för anstalten eller der intagna varor. i '' <.

2. Uppstår tvifvel huruvida varor i obrutna omslag äro

af den beskaffenhet, att de få på frilager intagas, ege vederbörande

tulltjensteman att, der erforderlig upplysning ej kan

annorledes vinnas, låta bryta omslagen.

§ 20.

På Konungen ankommer att medgifva egare af frilager

rätt att angående der upplagdt gods utfärda särskilda upplagsoch

garantibevis (warrants), på grund ,af hvilka godset må,

utan dess utlemnande eller förevisande af annat än prof deraf,

kunna af godsegaren till annan öfverlåtas eller förpantas.

Närmare bestämmelser angående sådana upplags- och garantibevis

fastställas genom särskild lag.

Afdelning II.

Om varors intagning å och uttagning från frilager.

§ 21.

Vid frilager skola af vederbörande tulltjensteman föras

intagning sbok, uttagningsbok och förtullningsbok enligt formulär,

som på förslag af Generaltullstyrelsen fastställas åt Konungen.

199

På förslag af Generaltullstyrelsen bestämmer ock Konungen

angående ordningen för aflemnande till tullförvaltningen af

de enligt förtullningsboken uppburna tullafgifter.

§ 22.

För angifningsinlagor, inlastningsjournaler, förpassningar,

tullräkningar och frisedlar, som i denna förordning föreskrifvas,

skola användas tryckta blanketter enligt formulär, som fastställas

på sätt i § 21 är stadgadt; och skola dessa blanketter,

hvad angår angifningsinlagor, bekostas af frilagrets egare.

• - r *-* *•. t .y,n <lr > 11 ii i! t '' ■ - * - - ■ -; •'' '' • 1 * - *li '' *

§ 23.

1. Tullpligtigt gods kan på frilager intagas:

direkt från utrikes ort;

efter omedelbar transitförsändning;

från annat frilager; samt

från nederlag eller transitupplag å samma ort.

2. Af emballeradt gods må ej å frilager intagas mindreän

helt kolly, sådant det från utrikes ort inkommit eller från

annat frilager, nederlag eller transitupplag uttagits.

§ 24.

Skall å frilager intagas gods, som direkt från utrikes ort

eller från frilager å annan inrikes ort ankommit eller genom

omedelbar transitförsändning befordrats, aflemne godets egare

angifningsinlaga till tullförvaltningen inom den tid och vid det

ansvar, som i § 21 tullstadgan föreskrifves.

Sedan tullförvaltningen låtit förse inlagan med dess inkommande

nummer, skall godset med inlagan under bevakning

200

föras till frilagret, hvarest der anstäld tulltjensteman har att,

sedan godset vägts, anteckna dess bruttovigt å inlagan, i frilagrets

intagningsbok införa godsets intagning samt derom

under bokens löpande nummer meddela bevis å inlagan, hvilken

derefter återställes till tullförvaltningen.

Varder ej gods, hvarom i denna § sägs, till intagning å

frilager angifvet inom den i § 78 mom. 2 tullstadgan bestämda

tid, vare egaren förlustig rättigheten att godset å frilager

intaga.

Har godset icke inom den i § 30 mom. 1 tullstadgan

bestämda tid blifvit till frilagret affördt, böte egaren på sätt

i § 30 mom. 2 och § 31 mom. 1 samma stadga sägs; och

ege tullförvaltningen verkställa den undersökning af godset,

som för böternas bestämmande erfordras. Varder godset icke

inom tid, som i § 31 mom. 3 tullstadgan bestämmes, affördt

till frilagret, förfares såsom i sistnämnda författningsrum föreskrifves.

!»1;,: a ; ''I ><>i*.J fn !; (f *'' jf! ,

§ 25.

• : .'' : ‘t (

i ! I ■: t * i . t, t 1 *.»■•-/ »b fl . j\ ,rt U '' ■ 1 m i ‘ i ! *S i: : ‘) t ,

Skall till frilager öfverflyttas å frilager på samma ort intaget

gods, aflemne godsets egare derom angifningsinlaga till tulltjensteman

vid det frilager, der godset är intaget. Sedan

godset jemte inlagan under bevakning förts till det andra

frilagret, göres i dess intagningsbok anteckning om intagningen ;

och skall bevis derom under bokens löpande nummer meddelas

å inlagan, som derefter återställes till tulltjensteman vid det

frilager, hvarifrån godset uttagits. ;(,jo; n.

§ 26.

»Vilt 1 • .*. it > • t .. ''f '' 1 i f'' '' '' •tf,/ '' ! > j.

Skall till frilager öfverflyttas å nederlag upplagdt gods,

aflemne godsets egare derom angifningsinlaga till tullförvalt

-

201

ningen, som, efter det angifningen bokförts i nederlagsjournalen

och godsets nettovigt antecknats å inlagan, låter under

bevakning föra godset jemte inlagan till frilagret. Efter

verkstäld anteckning i intagningsboken meddelar tulltjensteman

vid frilagret under bokens löpande nummer om intagningen

bevis å inlagan, som derefter återställes till tullförvaltningen

för att biläggas nederlagsjournalen.

§ 27.

Skall till frilager öfverflyttas å transitupplag liggande

gods, aflemne godsets egare derom angifningsinlaga till tullförvaltningen,

som, sedan godsets bruttovigt antecknats å

inlagan samt å godset belöpande transitafgift erlagts, låter

under bevakning föra godset jemte inlagan till frilagret. Efter

verkstäld anteckning i intagningsboken, meddelar tulltjensteman

vid frilagret under bokens löpande nummer om intagningen

bevis å inlagan, som derefter återställes till tullförvaltningen

för att biläggas transitupplagsjournalen.

§ 28.

Skall å frilager intagas förtulladt eller tullfritt gods, läte

egaren föra detsamma till frilagret och aflemne angifningsinlaga

till der anstäld tulltjensteman, som i intagningsboken gör anteckning

om intagningen med utsättande af godsets bruttovigt.

§ 29.

Gods kan från frilager uttagas:

för utförsel;

för försändning njövägen eller landvägen till annan stad,

der tullkammare under tullförvaltares öfverinseende finnes;

26*.

202

'' för öfverflyttning till annat frilager, nederlag eller transitupplag

å samma ort; samt

efter förtullning eller till fri disposition.

§ 30.

1. Uttages gods från frilager för utförsel sjövägen, aflemne

godsets egare om utförseln angifningsinlaga till tulltjensteman

vid frilagret, hvilken antecknar angifniugen i uttagningsboken.

Sedan derefter hvarje kolly, der så kan lämpligen ske,

plomberats med frilagersstämpel och anteckning om plomberingen

gjorts å inlagan, föres godset jemte inlagan, der plombering

ej skett, under tullbevakning, men eljest utan sådan bevakning,

till inlastningsstället, hvarest der anstäld tullbevakning har att

om inlastningen göra anteckning i särskild journal, som skall

föras öfver inlastning af frilagersgods. Bevakningsförmannen

meddelar bevis om inlastningen å angifningsinlagan, som derpå

aflemnas till tullförvaltningen för att, efter det anteckning om

inlastningen gjorts i frilagrets uttagningsbok, biläggas utgående

journalen.

Utförsel, hvarom i detta moment är sagdt, må endast ske

i fartyg af minst trettio tons drägtighet; och skola dervid

iakttagas de i § 42 tullstadgan meddelade bestämmelser.

2. Uttages gods från frilager för utförsel landvägen till

Norge, tillämpas de bestämmelser som gälla för landväga försändning

till nämnda land af utländska oförtullade varor från

transitupplag, med iakttagande att anteckning om utförseln

skall göras i frilagrets uttagningsbok.

3. Uttages gods från frilager för utförsel landvägen till

annat land än Norge, aflemne godsets egare om utförseln angifningsinlaga

till tulltjensteman vid frilagret, hvilken antecknar

203

angifningen i uttagningsboken samt utfärdar förpassning å

godset i två exemplar.

Plombering med frilagersstämpel skall åsättas hvarje kolly,

och skall anteckning härom göras å förpassningen. Frilagershafvaren

åligger att inom trettio dagar från afsändningsdagen

till frilagrets tullexpedition aflemna ena exemplaret af förpassningen,

försedt med bevis af tullförvaltningen i bestämmelseorten,

att godset framkommit med oskadad plombering.

Hvad i detta moment är sagdt gälle ock vid utförsel

is vägen såväl till Norge, der ej dylik utförsel, enligt hvad

derom är särskildt stadgadt, skall anses såsom landväga utförsel,

som äfven till annat land.

§ 31-

Uttages gods från frilager för försändning sjövägen eller

landvägen till annan stad, der tullkammare under tullförvaltares

öfverinseende finnes, gälle om angifning, anteckning i uttagningsboken,

plombering och förpassning, hvad i § 31 mom. 3

är stadgadt, med iakttagande att, der afsändningen sker sjövägen

anteckning derom verkställes i inlästningsjoumalen samt

ena exemplaret af förpassningen tillstädes skepparen för att

åtfölja godset, och att, der afsändningen sker landvägen, godset

och båda exemplaren af förpassningen tillställas godsets egare.

Inom trettio dagar från afsändningsdagen aflemtie frilagershafvaren

till frilagrets tullexpedition ena exemplaret af förpassningen,

försedt med bevis af tull förvaltningen i bestämmelseorten,

att godset framkommit med oskadad plombering.

Angifningsinlagan och framkomstbeviset biläggas uttagningsboken.

§ 32.

Uttages gods från frilager för öfverflyttning till annat

frilager å samma ort, skall tulltjensteman vid det frilager,

204

hvarifrån godset uttages, sedan godset vägts, anteckna dess

bruttovigt å angifningsinlaga, hvarom i § 25 sägs, samt bokföra

öfverflyttningen i uttagningsboken, hvilken den återstälda

angifningsinlagan bilägges.

§ 33.

Uttages gods från frilager för uppläggning på nederlag å

samma ort, aflemne godsets egare angifningsinlaga i två

exemplar till tulltjensteman vid frilagret, som i uttagningsboken

antecknar godsets öfverföring med angifvande af bruttovigten.

Sedan godset å frilagret undersökts och ena exemplaret

af inlagan af vederbörande tjensteman der attesterats, föres

godset under bevakning till och upplägges å nederlagsmagasinet,

hvarefter godsets uppläggning antecknas i nederlagsjournalen

samt det attesterade exemplaret af inlagan bilägges

inkommande journalen och det andra nederlagsjournalen.

§ 34.

Uttages gods från frilager för uppläggning på transitupplag

å samma ort, gälle derom hvad i § 33 föreskrifves, med

iakttagande, att godset utan föregående undersökning under

bevakning föres till och upplägges å transitupplagsmagasinet,

sedan bruttovigten attesterats å båda exemplaren af inlagan,

af hvilka, efter det å godset belöpande transitafgift blifvit

vederbörligen debiterad, det ena bilägges inkommande journalen

och det andra transitupplagsjournalen.

§ 35.

■ Skall å frilager intaget gods förtullas eller uttagas till fri

disposition aflemne godsets egare angifningsinlaga derom till

205

tulltjensteman vid frilagret, hvarefter godset tullbehandlas å

frilagret, der inlagan attesteras och antecknas! förtullningsboken.

År godset af tullpligtig beskaffenhet, skall, sedan vederbörande

tjensteman vid frilagret uträknat och i förtullningsboken

debiterat tullbeloppet, derå utstält räkning samt uppburit

och qvitterat beloppet, den, som förrättat tullbehandlingen,

å räkningen anteckna huruvida varorna utgå lösa eller i omslag,

med uppgift i senare fallet å kollys antal och beskaffenhet

jemte märken derå, hvarefter mot räkningens behöriga afstämpling1

godset afföres från frilagret.

År godset af tullfritt slag, skall den, som verkstält tullbehandlingen,

å godset utfärda frisedel, innehållande, jemte

uppgift å detsammas beskaffenhet, enahanda upplysningar, som,

i fråga om tullpligtigt gods, enligt hvad nyss sagts, skola å

deröfver utstäld räkning antecknas; och skall godset derefter,

mot frisedelns aflemnande afföras från frilagret.

§ 36.

Vill egare till gods, som augifvits till uttagning från friager,

godset, innan det afsändts, åter intaga, teckne förklaring

härom på angifuingsinlagan, hvarefter godset må återföras

till frilagret, der åsatt plombering af tullbetjeningen

borttages samt anteckning härom göres å inlagan och i frilagrets

uttagningsbok.

§ 37.

Der till följd af lokala förhållanden eller särskilda omständigheter

afvikelser från de i Afdelning II af denna förordning

gifna föreskrifter finnas till lättnad för rörelsen af

behofvet påkallade och kunna med bibehållande af erforderlig

säkerhet för kronans rätt medgifvas, ege Generaltullstyrelsen

derom förordna.

206

Afdelning III.

Särskilda ansvarsbestämmelser.

§ 38.

Den, som

1) inom frilager idkar detaljförsäljning emot förbudet i

§ 17; eller

2) å frilager intager gods emot stadgandena i § 19 mom. 1,

straffes med böter från och med ett hundra till och med

ett tusen kronor; och hafve förverkat det gods, som olofligen

hållits till försäljning eller intagits.

§ 39.

1. Har frilagershafvare, som jemlik! föreskriften i § 30

mom. 1 fått mottaga plomberadt frilagersgods, angifvet till

utförsel, icke inom fyratioåtta timmar derefter till tullförvaltningen

aflemna t bevis från tullbevakningen att godset till inlastningsstället

ankommit och der under tullbevakning jemlikt

angifningsinlagan inlastats, skall tullförvaltningen hos honom

uttaga böter till belopp, motsvarande högsta gällande tullsats

för hvarje kilogram af varans bruttovigt.

2. Lag samma vare, der frilagershafvare uraktlåter att

inom den i § 30 mom. 3 och § 31 stadgade tid till frilagrets

tullexpedition aflemna löreskrifvet framkomstbevis.

Kan frilagershafvaren inom tre månader från den dag, då

böterna blifvit erlagda, hos Generaltullstyrelsen lagligen styrka,

att varorna genom olyckshändelse under vägen förkommit

eller att han af orsaker, hvartill han icke varit vållande, blifvit

207

förhindrad att inom behörig tid framskaffa varorna till bestämmelseorten

eller aflemna framkomstbeviset, vare han berättigad

att böterna återbekomma.

§ 40.

Den, som

1) från frilager insmugglar eller försöker insmuggla tullpligtiga

varor; eller

2) i riket qvarbåller eller olofligen åter inför tullpligtigt

frilagersgods, som angifvits till utförsel; eller

.ii . . ;

3) beträdes med att under forsling af tullpligtigt frilagersgods

detsamma bortsmyga eller förbyta; eller,

4) på sätt i § 139 tulltaxan sägs, uppsåtligen gynnar

eller befordrar brott, hvarom under 1), 2) och 3) här ofvan

förmäles,

straffes såsom för oloflig införsel af våror enligt tullstadgan.

Har frilagershafvare eller föreståndare för frilager egt

vetskap om brott, hvarom under 1), 2) och 3) förmäles, utan

att han det uppenbarat eller försökt afvända, straffes så som

vore han gerningsman.

§ 41.

Frilagershafvare, som blifvit förvunnen till förbrytelse,

hvarom i §§ 38 och 40 sägs, hafve för alltid förverkat rätt

att inom frilager innehafva eller begagna byggnad, magasinsrum

eller upplagsplats och vare skyldig genast utrymma sitt

lager.

§ 42.

Bryter någon, utom i de fall, hvarom här ofvan särskild!

sägs, mot hvad enligt denna förordning eller derpå grundade

208

föreskrifter är angående frilager stadgadt, straffes med böter

från och med tjugufem till och med femhundra kronor.

Sker det af frilagershafvare eller föreståndare för frilager,

vare minsta hot etthundra kronor.

§ 43.

Beträdes föreståndare för frilager med förbrytelse, hvarom

förmäles i §§ 38, 40 och 42, eller underlåter han den tillsyn,

honom enligt § 12 åligger, varde han från befattningen skild;

och må han ej vidare såsom föreståndare godkännas.

§ 44.

Böter, som ådömas enligt § 40, och försäljningsbelopp för

gods, förverkadt enligt sagda paragraf, fördelas jemlikt § 146

tull stadgan.

Af böter, som eljest ådömas enligt denna förordning, tillfälle

hälften kronan och hälften tullstatens enskilda pensionsinrättning.

På enahanda sätt fördelas ock försäljningsbelopp

för gods, förverkadt enligt § 38.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, förvandlas de

enligt allmän strafflag.

§ 45.

Angående laga domstol i mål rörande öfverträdelse af

denna förordning eller derpå grundade föreskrifter gälle hvad

i § 165 tullstadgan sägs.

Denna förordning länder till efterrättelse från och med

den 1 januari 189 . .

i."! fa

Förslag

.*• Öl: vp''51 '' l-.: xH ■ i ''■ y ; xO 1. • • t

till

Kungörelse

angående vissa ändringar i tullstadgan

den 2 november 1877.

»i 1 f f''• >>i .i'' --I.;.'') i ]. pV,''‘ •’ J‘ n''"j.v . * it \ a‘j fUi I • *

Härigenom förordnas

dels att nedannämnda paragrafer i tullstadgan den 2 november

1877 med deri sedermera gjorda ändringar skola erhålla

följande ändrade lydelse:

: § si.

n '' . - •".! •••: .i e-J ■; v,- i - :

Godsägare åligge att till tullkammaren aflemna angifningsinlaga

å allt det gods, som för hans räkning inkommit, antingen

det är ämnadt till direkt förtullning, till fri disposition,

till uppläggning å nederlag, frilager eller transitupplag eller

till omedelbar transitförsändning, i Stockholm, Göteborg, Malmö,

Norrköping, Gefle, Sundsvall och Helsingborg, inom åtta, och

på andra ställen inom fyra dagar, räknade från den dag,

då skepparens märkrulla, enligt åtecknadt bevis, blifvit till

tullförvaltningen i lossningsorten ingifven, eller, om godset

genom omedelbar transitförsändelse från annan tullplats eller

från frilager i annan stad anländt, från ankomstdagen. Sker

ej angifning inom den tid, som nu sagd är, böte godsegaren

för gods, som skall förtullas eller på nederlag uppläggas, eu

27*

210

tiondedel af tullafgiften, för tullfritt gods en half procent af

dess gångbara värde, samt för gods, som är ämnadt till uppläggning

å frilager eller transitupplag eller till omedelbar transitförsändning,

ett belopp, motsvarande den för transitupplag

stadgade högsta afgift, dock för allt med samma lägenhet till

honom inkommet gods icke i något fall öfver femtio kronor.

§ 27.

Den återutförsel till utrikes ort, som i §§ 25 och 26 omförmäles,

skall vara verkstäld inom sex månader från den dag,

då märkrullan för det fartyg, hvarmed sådant gods inkommit,

blifvit i lossningshamn aflemnad, eller, hvad angår gods, som

genom omedelbar transitförsändelse från annan tullplats eller

från frilager i annan stad anlända från den dag, då godset

framkommit, vid påföljd, att godsegaren eljest skall till tullkassan

inbetala en fjerdedel af den för godset belöpande tull.

År återutförseln icke fullgjord inom natt och år från det märkrullan

blifvit aflemnad eller, hvad angår gods som genom omedelbar

transitförsändelse befordrats eller från frilager försändts, från

ankomstdagen, hemfalle godset; till kronan och varde för dess

räkning försåldt, på sätt som i § 26 mom. 1 säges.

§ 29.

Med varor, ämnade till nederlag eller transitupplag, förfares

på sätt här nedan i kap. 3 och 4 stadgas, och skall i

afseende å varor, bestämda till frilager, iakttagas hvad derom

särskildt är förordnadt.

211

§ 30.

Mom. 1. Inom trettio dagar, räknade från den, då fartygs

märkrulla enligt § 15 blifvit till tullförvaltningen aflemnad

eller genom omedelbar transitförsändelse befordradt eller från

frilager försändt gods enligt § 21 till förtullnings orten anlända

skola belöpande tull, så framt ej godset blifvit till

nederlag, frilager eller transitupplag angifvet, äfvensom fartygsumgälder,

der sådana ifrågakomma, vara erlagda, vid påföljd

af böter, motsvarande för hvarje dag, hvarunder betalningen

derutöfver fördröjes, en femtedels procent af afgiftsbeloppet.

Mom. 2. Det — — — — — — — — —----

beräknas.

§ 31.

Mom. 1. Böter — — — — — — — — — — — —

inställas.

Mom. 2. Efter — — — —--— — — — — —

kronan.

Mom. 3. Har inkommet gods, då sextio dagar förflutit

från märkrullans aflemnande eller, hvad angår gods, som genom

omedelbar transitförsändning befordrats eller från frilager försända

från den dag, då godset framkommit, ej blifvit angifvet

eller, om angifning egt rum, ej kunnat, till följd af egarens

uteblifvande, tullbehandlas; då skall godset af tullförvaltningen,

utan hinder af egarens frånvaro, öppnas och undersökas; hvarefter

med detsamma förfares på sätt ofvan stadgadt är. Finnes

dock bland gods, hvilket icke blifvit till tullbehandling angifvet,

sådant, som är försodt med godsegares adress eller för

tullförvaltningen bekanta märke, åligge det tullförvaltningen

212

att senast åtta dagar, innan auktion till försäljning af sådant

gods utlyses, låta derom underrätta godsegaren, så framt han

kan anträffas; börande för sådan underrättelse erläggas särskild

afgift efter taxa, som af Generaltullstyrelsen bestämmes.

§ 54.

r- ;nmV. . ^ Jk''- dnifymbd .do-/-, i;!

Mom. 1. Vid försändning af varor sjöledes inrikes orter

emellan, då saltsjön ensamt eller till någon del befares, skall

iakttagas:

a) att nederlags-, frilagers-, transitupplags- och transitgods

alltid skola af förpassning åtföljas;

b) att — — — — — — — — — — — _ _ _ __

last;

c) att — — — — — — — — _ — _ ____ _

tullkammaredistrikt;

åtföljas.

Mom. 2. I — — — — — — — — _ —* U— _

tullkammaredistriktet.

. i.'' ■ i.! • ,,

Mom, 3. I — — — — — — — _ — _ _ _ _

åtecknas.

§ 77.

På nederlag må af emballeradt gods ej uppläggas mindre

än helt kolly, sådant det från utrikes ort inkommit eller från

frilager uttagits.

: :''J"., § 78.

Mom-. 1. Efter — — — — — —-— _____ — __ _

sägs.

213

Mom. 2. Dröjer godsegare med angifning till nederlag

utöfver tjugu dagar efter det fartygets märkrulla blifvit till

tullförvaltningen aflemnad eller genoip omedelbar transitförsändning

befordradt eller från frilager försändt gods, hvarom

i § 21 förmäles, anländt, vare han nederlagsrättighet till godset

förlustig.

§ 81.

Mom. 1. Nederlagsafgift för inkommande gods skall, inom

den i § 30 för betalning af tull stadgade tid, erläggas, vid

påföljd att tullförvaltningen ofördröjligen efter förfallotidens

utgång genom offentlig auktion försäljer så stor del af för

egarens räkning å nederlag liggande gods, dock ej mindre än

helt kolly, som erfordras till godtgörande af nämnda afgift,

böter enligt § 21, om sådana skola utgå, samt stadgad tull

för hvad som försäljes. För återutförsel eller intagning på

frilager må godset ej af egaren disponeras innan nederlagsafgiften

blifvit behörigen erlagd.

Mom. 2. Har till nederlag angifvet gods icke inom trettio

dagar från den, då fartygets märkrulla till tullförvaltningen ingifvits

eller genom omedelbar transitförsändning befordradt

eller från frilager försändt gods, hvarom i § 21 förmäles, anländt,

blifvit efter verkstäld tullbehandling till nederlagsmagasin

affördt, vare lag som i § 30 mom. 2 sägs.

Mom. 3. Har — — — — — — — — — — — —

stadgas.

§ 90.

Angående inrättande af frilager samt varors öfverflyttning

från nederlag till frilager galle hvad derom är särskildt stadgadt.

214

§ 97.

Af emballeradt gods må icke från nederlag till förtullning,

förflyttning till annat nederlag eller frilager eller till återutförsel

uttagas mindre parti än helt kolly, sådant det blifvit upplagd!

§ 98.

Nederlagsrätt må ej i något fall medgifvas för längre tid

än fem år från den dag, då godset å första upplagsorten till

nederlag angifvits. Det nederlagsgods, som icke under denna

tid blifvit i vederbörlig ordning förtulladt, å frilager intaget

eller återutfördt, skall, derest ej egaren genast på tillsägelse

detsamma till förtullning angifver och tullbeloppet erlägger,

genom tullverkets försorg efter behörigt kungörande å auktion

för egarens räkning försäljas; börande dock, innan den för

godset influtna betalning tillhandahålles godsegaren, derifrån

afdragas ej mindre de af försäljningen föranledda kostnader

än äfven belöpande införselumgälder för godset efter den qvantitet,

hvartill detsamma är i tullräkenskapen upptaget. Anmäler

sig godsegaren ej inom natt och år efter auktionsdagen att

lyfta det återstående beloppet, tillfälle det kronan. Har godset

under upplagstiden blifvit så minskadt eller försämradt, att det

icke lemnar kronan tillgång till utbekommande af sin rätt, skall

skilnaden hos godsegaren i laga ordning utsökas.

§ 99.

Vid all tullbevakning af nederlagsgods, utom i de fall, då

godset första gången i magasin upplägges eller till förtullning

eller intagning ä frilager eller till export uttages, skall gods

-

215

egare vara skyldig att godtgöra hvarje till förrättningen beordrad

tullbetjent med traktamente af 25 öre för hvarje timme;

dock må sådan godtgörelse för bevakning inom den i § 32

stadgade tjenstgöringstid ej utgå med sammanräknadt högre

belopp än det i gällande resereglemente för vaktmästare bestämda

dagtraktamente.

§ 101.

Mom. 1. Utländska — — — — — — — — —--

transitupplag.

Mom. 2. Sålunda upplagda varor kunna direkte förtullas,

förflyttas till annan stapelstads transitupplag, uppläggas å nederlag,

intagas a frilager eller åter utföras.

■ Mom. 3. Brännvin — — — — — — — — — — —

kronor.

§ 104.

Mom. 1. Efter — — — — — — — — — — — —

nummer.

Mom. 2. Dröjer godsegare med angifning till transitupplag

utöfver ijugu dagar efter det fartygets märkrulla blifvit

till tullförvaltningen aflemnad eller genom omedelbar transitförsändning

befordradt eller från frilager försändt gods, hvarom

i § 21 förmäles, anländt, vare lian transitupplagsrätten för

godset förlustig och skyldig att detsamma i stadgad ordning

förtulla. Åro märken eller nummer otydliga, skola på godsegarens

bekostnad sådana anbringas, hvarvid de, som å märkrulla

kunna vara upptagna, böra tjena till efterrättelse.

216

§ 108.

Vill godsegare eller hans ombud efterse å transitupplag

infördt kollys innehåll eller deraf taga prof, skall sådant kolly

derförinnan till förtullning, nederlag eller frilager angifvas.

§ H3.

Mom. 1. När — — — — — — — -r—,—----

förmäles.

Mom. 2. Kan — —. — — — — «— —-----

tullbehandlas.

Mom. 3. I — — — — — — — — — — — — —

stadgadt.

Mom. 4. Angående varors öfverflyttning från transitupplag

till frilager är särskildt stadgadt.

§ H7.

Af gods, som å transitupplag befinnes, må vid förtullning,

öfverflyttning till nederlag, frilager eller annat transitupplag

eller vid återutförsel ej mindre parti uttagas än helt kolly.

§118. - a,

Gods må å transitupplag qvarblifva under ett år, räknadt

från den dag, då godset till transitupplag angafs. Det transitupplagsgods,

som icke inom nämnda tid är förtulladt, på nederlag

eller frilager Överflyttad! eller återutfördt, skall efter undersökning

och tullbehandling å behörigen utlyst auktion genom

tullförvaltningens försorg genast försäljas; och skall försäljnings

-

217

beloppet, sedan tull och omkostnader blifvit afdragne, egaren