SOU 1900:2

KONGI, MAJ:TS OCH RIKETS KOMMERSKOLLEGII

\

KONGL. GENERALTULLSTYRELSENS

'' GEMENSAMMA UNDERDÅNIGA UTLÅTANDE

ANGÅENDE AF SÄRSKILDA KOMITERADE AFGIFVET UNDERDÅNIGT

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL FÖRORDNING OM FRILAGER

OCH FRIHAMN M. M.

STOCKHOLM,

ISAAC MARCUS’ BOKTR.-AKTIEBORAG,

189G.

Till Konungen.

Sedan, i anledning af Riksdagens uti skrifvelse den 13 april 1894

hos Eders Kongl. Maj:t gjorda framställning, att Eders Kongl. Maj:t

måtte låta utreda, om och under hvilka vilkor frilagersinstitutionen lump

-

4

ligen skulle kunna, utan uppoffringav för statsverket, bär i landet införas,

samt derefter till Riksdagen inkomma med de förslag till lagstiftningsåtgärder,

hvartill utredningen kunde gifva anledning, äfvensom att

Eders Kongl. Maj:t ville låta verkställa utredning angående möjligheten

och lämpligheten af frihamnsanläggningar i Sverige, Eders Kongl. Maj:t

den 5 oktober nämnda år uppdragit åt en komité att verkställa de utredningar

och uppgöra de förslag, som afsåges i Riksdagens förenämnda

skrifvelse, så har denna komité under den 22 juni nästlidna år afgifvit

underdånigt betänkande i ämnet, innefattande, jemte utlåtande och motiv,

1) förslag till förordning om frilager och frihamn, jemte, såsom

bilaga dertill, särskildt förslag till förordning ensamt om frilager;

2) förslag till kungörelse angående vissa ändringar i tullstadgan

den 2 november 1877; samt

3) förslag till kungörelse, innefattande vissa ändringar i förordningen

angående frilager för proviantering af fartj*g i Öresund den 18 september

1874.

Genom nådig remiss den 28 juni nästlidna år har Eders Kong!.

Maj:t anbefalt Kommerskollegium och Generaltullstyrelsen att i detta

ärende gemensamt afgifva underdånigt utlåtande.

Då embetsverken ansett, att, innan ärendet till slutlig handläggning

hos embetsverken företoges, handels- och sjöfartsnämnderna i vissa af

rikets mest betydande stapelstäder, nämligen Stockholm, Göteborg,

Helsingborg, Malmö, Gefle och Sundsvall, borde lemnas tillfälle att i

ämnet sig yttra, har, i öfverensstämmelse med af embetsverken den 10

september nästlidna år fattadt beslut, Kommerskollegium enligt skrivelser

af samma dag lemnat en hvar af handels- och sjöfartsnämnderna i sagda

städer tillfälle att öfver komiténs betänkande och förslag afgifva yttrande,

hvilket borde till Kommerskollegium insändas före den 1 nästpåföljande

november; och hafva i följd häraf till Kollegium inkommit yttranden från

Stockholms handels- och sjöfartsnämnd samt handels- och sjöfartsnämnderna

i Göteborg, Malmö och Gefle.

Härjemte hafva, på anmodan af Generaltullstyrelsen, yttranden i

ämnet afgifvits af tullkammaren och nederlagskontoret i Stockholm, tulldirektören

i Göteborg samt dervarande tullkammare och nederlagskontor,

äfvensom af tullkammaren i Malmö.

Med återställande af remissakten och öfverlemnande af samtliga

omförmälda yttranden få embetsverken härmed fullgöra den genom den

nådiga remissen dem meddelade befallning, dervid embetsverken anse

sig till en början böra, under hänvisning i öfrigt till det af komitén

afgifna betänkandet, af hvad deri anförts och föreslagits här erinra om

följande.

Efter det i inledningen till betänkandet, bland annat, redogjorts

ej mindre för det af särskilde den 27 oktober 1882 förordnade komiterade

år 1884 afgifna betänkande jemte förslag till förordning om kreditupplag

och frilager samt deraf beroende ändringar i tullstadgan och handelsbalken,

för Konmierskollegii och Generaltullstyrelsens den 4 juni 1885

deröfver afgifna underdåniga utlåtande och för det förslag till förordning

angående allmänt frilager, som derefter i nådig proposition den 26 mars

1886 förelädes Riksdagen, men icke af denna antogs, än äfven för do

förslag, som sedermera väckts om införande af frilagers- och frihamnsinstitutionerna

i vårt lands tullagstiftning, och dessa förslags behandling

och utgång i Riksdagen, har komitén i sitt utlåtande till en början erinrat,

hurusom dess uppdrag innefattade två skilda uppgifter, nämligen

dels att utreda om och under hvilka vilkor frilagersiustitutionen lämpligen

kunde, utan uppoffringar för statsverket, här i landet införas, samt

afgifva de förslag till lagstiftningsåtgärder, hvartill utredningen kunde

gifva anledning, dels att verkställa utredning rörande möjligheten och

lämpligheten af frihamnsanläggningar i Sverige. Vid den förra delen

af uppdraget både sålunda bundits det vilkor, att af frilagersinstitutionens

införande ej skulle föranledas några uppoffringar för statsverket, medan

ett sådant vilkor ej gifvits beträffande frihamnsfrågan. I afseende å

frilagersinrättningen hade komitén ock att afgifva de förslag till lagstiftningsåtgärder,

hvartill utredningen kunde gifva anledning. Rörande

frihamnsfrågan åter hade icke sådant uttryckligen ålagts komitén. Komitén

hade trott sig fatta sin uppgift i sistnämnda ämne rätt, då den funnit

utredningen böra afse, huruvida erforderliga förutsättningar funnes för

inrättande af frihamnar i Sverige; huruvida vår industri, handel och

sjöfart skulle af sådana anläggningar, i och för sig betraktade, tillskyndas

afsevärda fördelar; huruvida de direkta och indirekta uppoffringar, som

föranleddes af frihamnar, möjligen hide hinder i vägen för att sådana

skulle kunna här komma till stånd; äfvensom huruvida något allmännare

intresse och någon större offervillighet vore att för ändamålet påräkna

inom vårt land. Komitén hade tillika, med stöd af hvad vid frågans

behandling i Riksdagen förekommit, utgått derifrån, att den icke skulle

öfverskrida sitt uppdrag, om den, under förutsättning att utredningen

gåfvo vid handen, att frihamnsanläggningar i Sverige vore både möjliga

och lämpliga, yttrade sin mening angående det sätt, hvarpå, och de allmänna

vilkor, hvarunder frihamnar borde här inrättas och rörelsen i dem

drifvas, liksom icke heller om komitén afgåfve förslag till de härför

6

påkallade lagstiftningsåtgärder, som i frågans närvarande skick kunde

finnas möjliga och tjenliga att meddela.

I den utredning af frilagersfrågan, som derefter af komitén lemnats

(pag. 72—88), har komitén uttalat don öfvertygelse, att för den affärsman,

som drefve handel med eller i hvars rörelse inginge användandet

af utländskt tullpligtigt gods, frilagret erbjöde afsevärda fördelar, samt

närmare redogjort för dessa fördelars beskaffenhet, hvarefter komitén —- under framhållande, att frilagersinstitutionens införande dock uppenbarligen

icke borde ifrågakomma under annan förutsättning än att fördelarne

deraf icke öfvervägdes af olägenheter, hvilka icke kunde undanrödjas

— till bemötande upptagit de hufvudsakliga invändningar, som

blifvit gjorda eller, enligt komiténs åsigt, vidare kunde framställas mot

lämpligheten af institutionens införande. Dervid har komitén, bland

annat, beträffande en inom Riksdagen gjord anmärkning, att för do

varor, vid hvilkas förtullning vigtafdrag ej finge ske för omslag, inlägg

in. m., eu del af tullafgifterna skulle kunna undgås derigenom att godset

å frilagret befriades från detta emballage och fördes till fortullningslokalen

utan något emballage eller med allenast ett mycket lätt omslag,

förmält sig anse denna anmärkning fullt läglig, dock icke såsom en

anmärkning mot frilagersinstitutionen sjelf, utan så att förstå, att den

borde föranleda till förändrade bestämmelser i tulltaxan, så vidt anginge

de rubriker, som af anmärkningen drabbades. Den erinran vore väl

sann, att varuegaren äfven nu hade tillfälle att före varornas införsel i

riket vidtaga de ompackningsåtgärder, hvarom här vore fråga, och på

detta sätt kringgå tulltaxans bestämmelser i ämnet; och sådant skedde i

sjelfva verket i ganska stor omfattning. Särskilt vissa manufakturvaror

inkomme och förtullades utan omslag, medan de kartonger och dylikt,

hvari de utbjödes i detaljhandeln, inkomme för sig, ett förpackningssätt,

som vore kändt under namn af det ryska. Det kunde dock icke nekas,

att ett sådant förfarande kunde i mycket större omfattning anlitas, derest

ompackningen, på sätt händelsen skulle blifva genom frilagers inrättande,

kunde ske på samma plats, som tullbehandlingen egde rum, än om den

måste verkställas å ort utom landet. Den besparing af tullumgälder,

som importör kunde genom dylika ompackningar tillvinna sig, vore

också för vissa af de varor, rörande hvilka tulltaxan innehölle föreskrift

om förtullning brutto, så pass betydande, att den inbjöde till att af

honom eftersträfvas. Enligt hvad komitén inhemtat inginge omslagens

vigt i sagda varors bruttovigt i allmänhet med omkring 20 å 25 procent

och lägst med 5 procent. Ifrågavarande anmärkning borde dock,

på sätt redan antydts, ingalunda föranleda till att förkasta frilagers

-

institutionen. Deremot ansåge komitén, att, derest denna komme till

stånd, i sammanhang dermed borde vidtagas de ändringar i tulltaxan

att, jemte borttagande vid vissa rubriker af vid dem meddelad föreskrift

att vid varans förtullning afdrag ej finge göras för vigt af omslag, askar,

inlägg in. m., tullsatserna vid dessa rubriker erhölle en motsvarande

förhöjning. Denna ändring ansåge komitén nödvändig till förebyggande

af att, genom frilagrets användande till ompackningar i angifna syfte,

vare sig staten lede minskning i tullinkomster, eller det med införseltullarne

afsedda skyddet för de inhemska näringarne förringades, eller

orättvisa uppstode för de importörer, som utan begagnande af frilager

införde sina varor. Till upplysning om hvilka förändringar i tulltaxan,

som deraf skulle föranledas, hade, på begäran af komitén, öfverinspektoren

och tullförvaltaren vid härvarande packhusinspektion utarbetat en

betänkandet under bil. A. bifogad promemoria, till innehållet hvaraf

komitén, som ansett det icke tillkomma sig att afgifva detaljerade förslag

till förevarande ändringar, hänvisade.

Vidkommande öfriga af komitén till bemötande upptagna invändningar

mot frilagersinstitutionen har komitén ansett dem dels icke förtjena

afseende, dels, i likhet med ofvanberörde invändning, kunna genom

lämpliga lagstiftningsåtgärder undanrödja, i följd hvaraf komitén icke

i dessa invändningar funnit någon orsak att frånråda institutionens införande.

Sedan komitén derefter ingått i en undersökning, huruvida frilagersinstitutionen

skulle kunna åvägabringas under det i uppdraget åt komitén

uppstäda vilkor, eller att kostnader icke derigenom finge tillskyndas

statsverket, har komitén slutligen sammanfattat det i ämnet anförda i

ett uttalande af den åsigt, att frilagersinstitutionen lämpligen kunde här

i landet införas utan uppoffringar för statsverket.

I följd häraf har komitén uppgjort förslag till de lagstiftningsåtgärder,

som erfordrades för frilagersinstitutionens införande.

Beträffande hufvudbestämmelserna i detta förslag, hvilket inginge

i förslaget till förordning om frilager och frihamn, har komitén anfört:

Förslaget hvilade väl på samma hufvudprinciper som 1886 års

förslag, men det innefattade många vigtiga skiljaktigheter, påkallade af

ändrade förhållanden eller andra orsaker. Enligt komiténs förslag kunde

till frilager inrättas antingen en särskild byggnad eller ett visst område

med byggnader och upplagsplatser. Frilager kunde förläggas i stapelstad,

der tullkammare under tullförvaltares öfverinseende funnes, eller

undantagsvis, der särskilda lokala förhållanden det betingade, i närheten

af sådan stapelstad. För inrättandet fordrades tillstånd af Generaltull

-

8

styrelsen, dock att, om medgifvande söktes till upprättande af frilager

i närheten af stapelstad, saken skulle underställas Konungens pröfning.

Å frilager kunde varor intagas utan att underkastas undersökning eller

tullbehandling. Intagna varor kunde uppläggas, ompackas, delas, bearbetas

och på allt sätt behandlas som om de ännu icke införts öfver

svenska tullgränsen. Frilagret skulle stå under tullbevakning och vara

anordnad! så, att tullkontrollen kunde lätteligen utöfvas. Vederbörande

tulltjensteman finge ej vägras tillträde till någon afdelning af frilagret.

Detta skulle vara strängt isoleradt genom lämplig hägnad eller annorledes

och hvarje utgång bevakas särskilda Vakt- och expeditionsrum

skulle tillhandahållas af egaren, som hade att gälda statens kostnad för

tullbevakning, bokföring och expedition; och skulle för denna kostnad

ställas säkerhet. Tillstånd att inrätta frilager, hvilket gifvetvis äfven

innefattade rätt att drifva anstalten, kunde meddelas endast stadskommun,

aktiebolag med uteslutande svenske delegare och med styrelse,

bestående af i riket boende svenske undersåtar, handelsbolag med likaledes

i riket bosatte svenske bolagsmän samt enskilde här boende svenske

medborgare, som vore berättigade att i Sverige idka handel eller

annan näring, med hvars utöfvande följde skyldighet att föra handelsböcker;

och kunde tillståndet icke å annan öfverlåtas utan medgifvande

af den, som lemnat detsamma. Bestämmelser i de uti sista punkten

omförmälda hänseenden saknades i 1886 års förslag. För frilager skulle

finnas reglemente och taxa, faststälda det förra af Generaltullstyrelsen

och det senare af Kongl. Maj ds vederbörande Befallningshafvande. Innan

frilager finge begagnas, skulle det afsynas. Inom frilager finge

byggnad eller lägenhet ej upplåtas till eller användas såsom bostad, ej

heller lokal upplåtas till annan än den, som vore berättigad att här idka

handel eller annan näring och blifvit af Generaltullstyrelsen godkänd

såsom frilagershafvare. Efter särskildt tillstånd af Konungen kunde

inom frilager idkas industriel verksamhet, dock icke boktryckeri eller

rörelse, som vore menlig för anstalten eller der intagna varor. Förslaget

förbjöde, i olikhet med 1886 års förslag, att inom frilager idka

detaljhandel eller att der till förtäring eller eljest till personligt bruk

använda utländska varor af tullpligtigt slag med mindre än att de förut

blifvit i riket behörigen införtullade. A frilager kunde intagas tullpligtigt,

förtulladt eller tullfritt gods med undantag af dels, likaledes i olikhet

med 1886 års förslag, ej mindre spannmål, än äfven bränvin och sprit

för annat ändamål än användning vid andra tillverkningar, dels ock

smittoförande samt eldfarliga eller eljest för anstalten eller der intagna

varor skadliga ämnen. Varornas in- och uttagning skedde under tullverkets

9

kontroll ocli enligt noggrant, föreskrifna regler. Öfverträdelser af gifna

bestämmelser vore belagde med delvis ganska stränga straff. Slutligen

förutsatte komiténs förslag att genom särskild lag skulle öppnas möjlighet

att beträffande frilagersgods skulle kunna, efter medgifvande af

Konungen, utfärdas så kallade warrants.

Komitén bär härefter öfvergått till eu utredning af frågan om

möjligheten och lämpligheten af frihamnsanläggningar i Sverige, hvilken

fråga behandlats å sid. 90—104 af betänkandet; och har komitén

sammanfattat hvad derom af komitén anförts i ett uttalande af den åsigt,

att förutsättningar funnes för tillvinnande åt svensk frihamn af nödigt

trafikområde, samt att frihamnsinstitutionen, i och för sig betraktad, vore

egnad att bereda vår industri, handel och sjöfart afsevärda fördelar.

Komitén har emellertid ansett det uppenbart, att för ett sådant

företag som en frihamn kräfdes ett mått af uppoffringar, både direkta

och indirekta, som måste blifva synnerligen afsevärdt; och detta icke

blott för sjelfva anläggningens åstadkommande och drifvande, utan ock

för beredande af sådana lättnader för rörelsen, särskild! i afseende å

fartygsumgälder, att trafiken leddes till och begagnade sig af den nya

institutionen.

Till besvarande har alltså upptagits frågan om beskaffenheten och

möjligheten af dessa uppoffringar, så vidt anginge svensk frihamn; och

har komitén dervid funnit det vara gifvet, att statens medverkan för

sådana anläggningar icke kunde undvaras. Denna medverkan borde,

enligt komiténs åsigt, bestå i att främja och understödja företaget både

direkt och indirekt; direkt genom att, derest, på ansökning af vederbörande,

sådant funnes böra ega rum, staten för hamn- och andra byggnaders

åstadkommande lemnade understöd i form af lån eller statsbidrag, och

indirekt genom att staten afstode från eller medgåfve lättnad beträffande

vissa af sjöfarten nu utgående umgälder; i enlighet med hvad egt rum

i fråga om Köpenhamns frihamn beviljade skattefrihet för hamnens

område med derå uppförda byggnader; äfvensom, på sätt särskilt i

Tyskland skett, underlättade exporten genom nedsatta jern vägsfrakter

för gods, bestämdt till utförsel; hvarförutom frihamnstrafiken kunde

gynnas äfven genom subventioner åt reguliera exportlinier.

Vidkommande särskild! fartygsumgälderna bär komitén — efter

att hafva framhållit, att det väl icke läge i begreppet frihamn, att alls

inga afgifter der skulle af fartygen uppbäras, men att det snart sagd!

vore eu gifven sak, att, derest man ville vinna det med frihamn afsedda

gagnet, väsentliga lättnader måste förunnas beträffande fartygsumgäl

2

-

lö

derna — vidare anfört, att. detta kraf framträdde icke minst, då det

gälde att planlägga en svensk frihamn, enär hänsyn dervid gifvetvis

måste tagas till skeppsumgälderna i den svenska frihamnen närbelägna

främmande hamnar och särskild! i Köpenhamns frihamn. För öfrigt

vore sjöfartsafgifterna i vårt land i och för sig så tryckande, att det,

vare sig frihamn komme till stånd eller icke, syntes önskligt, att lindring

i desamma måtte kunna beredas.

För åstadkommande af dylika lindringar, hvilkas vinnande således

synts komitén vara en bestämd förutsättning för att afsedt gagn skulle

kunna erhållas af en svensk frihamn, erbjöde sig i första rummet en

utväg, som redan delvis blifvit beträdd, men hvilken borde fortsättas

och fullföljas. Komitén syftade på frågan om lastpenningarne, Indika

komitén ansåge böra i sammanhang med öppnande för trafik af svensk

frihamn helt och hållet afskaffas, och detta icke blott för fartyg, som i

frihamn in- och utlöpte, utan i hela landet, då nämligen en olikhet

härutinnan skulle innebära en orättvisa mot de hamnar, som icke vore

frihamnar. Då komitén förordade borttagandet af lastpenningarne, hade

komitén icke förbisett, att denna lindring skulle komma lika väl utländska

som våra egna fartyg till godo. Men dels lade våra traktater,

innehållande klausuler om vare sig behandling af det främmande landets

fartyg i afseende å skeppsumgäld^’ lika med vårt lands, eller om

behandling såsom mest gynnad nations, hinder för ett annat förfarande,

dels vore det att hoppas, att de svenska fartygens antal just genom påverkan

af de nu ifrågasatta nya institutionerna skulle stiga på de utländska,

Sverige trafikerande fartygens bekostnad.

Hvad åter anginge fyr- och båkafgifterna, syntes komitén ett upphäfvande

af dem och ett uppförande i riksstaten, såsom fallet vore i

Danmark, af ett anslag till fyr- och båkväsendet väl icke kunna nu

ifrågasättas, helst dessa afgifter helt nyligen reglerats, hvarvid den inrikes

fyr- och båkafgiften bortfallit. Men komitén ansåge det emellertid

med hänsyn till frihamnstrafiken oundgängligt, att ifrågavarande afgifter

dels nedsattes, dels ock antingen bestämdes att utgå efter lossadt

och lastadt tonnage eller ock, enligt föredömet från Köpenhamn beträffande

hamnafgiftema, omfördes till en afgift å varorna att uppbäras,

när dessa utginge från frihamn till afsättning inom landet, hvilken senare

väg, då frihamn i tullhänseende skulle betraktas såsom utrikes ort,

måhända vore rigtigast att beträda. Väl vore det sant, att, äfven om

afgiften beräknades direkt efter fartygets drägtighet, den likväl i sista

hand drabbade varuegaren, men det skulle sannolikt icke blifva möjligt

att få till stånd eu ordnad fartygstrafik på svensk frihamn utan någon

-

11

dera af de sist ifrågastälda ändidngarnes genomförande. Knappast

torde man kunna hoppas, att svenska frihamnar alltid skulle förse fartygen

med, eller att fartygen städse skulle föra till sådana hamnar fulla

laster, utan torde de ofta komma att der intaga eller lössa endast en

del af sin last, och med afseende härå skulle bibehållandet af de nuvarande

grunder för fyr- och båkafgifternas utgående onekligen hämma

eller omöjliggöra den lifligare sjöfart, som med gynsammare afgiftsgrunder

syntes kunna förväntas.

Det vore tydligt, att hvad komitén yttrat om fyr- och båkafgifterna

äfven gälde om de afgifter, som af fartyg utginge till kommunernas

hamnväsen. Äfven dessa, hamnafgifterna för fartyg, borde, om

afsedt gagn skulle af frihamnen vinnas, göras så lindriga som det, med

hänsyn till förhanden varande behof af inkomster för hamnväsendet,

vore möjligt, och borde äfven de af samma skäl, som anförts beträffande

fyr- och båkafgifterna, antingen bestämmas att utgå efter lossadt och

lastadt tonnage eller ock omföras till en varuafgift. Då emellertid denna

fråga i första hand vore beroende af kommunerna, borde det beaktas

att från Stockholm, Göteborg och Malmö till komitén inkomna yttranden

alla innehölle ett uttalande om att vederbörande kommuner i detta

fall antoges skola göra de eftergifter, de funne möjliga.

Att utarbeta eller afgifva några detaljerade'' förslag i afseende å

de åtgärder för frihamnsinstitutionens genomförande, som sålunda af

komitén framstälts såsom önskvärda eller nödvändiga, har komitén

emellertid ansett falla utom ramen för dess rörande frihamnsfrågan gifna

nådiga uppdrag.

Komitén har icke ansett det tillkomma sig att för egen del uttala

något omdöme i fråga om, huruvida utsigter funnes för att frihamnar

här i landet verkligen skulle komma till stånd, derest de blefve medgifna

under de förutsättningar, komitén framhållit, liksom det synts

komitén icke tillhöra dess uppgift att utreda, å hvilka orter frihamnar

lämpligast bordo inrättas. Men komitén har framhållit, att, enligt hvad

ofvanberörda från Stockholm, Göteborg och Malmö inkomna yttranden

gåfve vid handen, inom dessa kommuner, hvilka syntes bjuda de största

förutsättningarne för att kunna samla den för en frihamn nödiga trafiken

och äfven vara de, hvilka kunde bringa de största pekuniära offer för

utförande af en frihamnsanläggning, frihamnsfrågan stälts på dagordningen

och äfven delvis omsatts i handling, i det att förberedande åtgärder

vidtagits för sakens bringande till verkställighet, då lagstiftningen

det tilläte. Finge man döma häraf, ville det således synas, som om både

intresse och offervillighet för saken vore rådande i landet. Denna om

-

12

ständighet kunde, enligt komiténs förmenande, anses gifva dess åsigt om

möjligheten och lämpligheten af frihamnsanläggningar ett ganska starkt

stöd. Vid sådant förhållande syntes det komitén, att lagstiftaren borde

tillse, det den svenska tullagstiftningen icke förhölle svenska näringsidkare

lättnader i tullhänseende, som icke strede mot de principer, hvarpå

samma lagstiftning hvilade, och att han alltså borde, äfven om han

icke skulle känna sig öfverbevisad om, utan till och med ställa sig något

tviflande gent emot de längst gående, på frihamnsinstitutionen grundade

förväntningarnes uppfyllelse, dock genom lagbestämmelser, som medgåfve

institutionens införande, bereda möjlighet dertill.

På grund häraf och i enlighet med den uppfattning om sitt uppdrag,

som komitén, enligt hvad ofvan berörts, i början af betänkandet

uttalat, hade komitén att angifva sin åsigt om de allmänna vilkor, hvarunder

frihamnar borde kunna här medgifvas och rörelsen i dem drifvas,

och då så skedde, angåfve komitén på samma gång de hufvudgrunder,

hvarpå de i dess förslag till förordning om frilager och frihamn intagna

bestämmelser om frihamnar hvilade.

Komitén har dervid först uttalat, att, enligt dess uppfattning af

hvad i ämnet förekommit inom Riksdagen, med den institution, som

ifrågasatts att under benämningen frihamn införas i den svenska tullagstiftningen,

afsetts icke ett sådant tullupplag med hamn, som oftast betecknades

med ordet fridocka, utan en anstalt, utrustad med friheter och

lättnader, motsvarande dem, som ansetts kunna medgifvas i Hamburgs

och Köpenhamns frihamnar. Komitén vore ock för sin del öfvertygad

om att en fridocka icke skulle visa sig motsvara de fordringar, man

hade rätt att ställa på en ny tullinstitution, inrättad, bland annat, i syfte

att bjuda vårt näringslif det mest tidsenliga vapen i den ekonomiska

täflingskamp, som, hvad vårt land anginge, till hufvudsaklig del leddes

från Hamburg och Köpenhamn; och komitén hade derför vid utarbetande

af sitt förslag såsom den för sig ledande grundsatsen uppstält, att för

svensk frihamn borde medgifvas alla de friheter och lättnader i afseende

å behandling och bearbetning af gods samt utöfvande af verksamhet

inom frihamnen, hvilka, ledande till svenska industriens, handelns och

sjöfartens fromma, vore förenliga med bevarande af full trygghet för att

de faststälda tullafgifternas utbekommande icke genom frihamnen i den

r ngaste mån sattes på spel. Med tillämpning af denna grundsats hade

i komiténs förslag uttalats, att frihamn skulle i fråga om tull- och tillverkningsafgifter

anses såsom utrikes ort, hvaraf blifvit en följd att fartyg

och gods inom frihamn icke skulle vara underkastade vidare tillsyn

från tullverkets sida, än som erfordrades för utöfvande af kontroll å efter

-

13

lefnadcn af do angående frihamn meddelade allmänna eller särskilda

föreskrifter. Fiktionen om frihamn såsom utrikes ort hade också medfört

de korollarier, att från inrikes ort till frihamn inkomna varor skalle

i fråga om rätt till restitution af tull- och tillverkningsafgifter, äfvensom

i öfrigt i tullhänseende betraktas såsom från riket utförda samt således

vid återinförsel underkastas samma behandling, som direkt från

utrikes ort till frihamn inkommet gods skulle undergå, då det från frihamnen

infördes i riket. Det vore af författningsförslaget utan vidare

klart, att varor äfven i frihamn finge ompackas, delas, bearbetas och i

öfrigt behandlas, alldeles som om de, ur svenska tullverkets synpunkt

sedt, icke befunne sig inom svenskt område.

Frihamn kunde, enligt förslaget, inrättas i eller i närheten af stapelstad

med tullkammare under tullförvaltares öfverinseende och skulle

naturligen liksom frilagret stå under tullverkets uppsigt och bevakning.

För frihamn fordrades ett till sina gränser noggrannt bestämdt område,

omfattande dels hamn och tillhörande anstalter för sjöfarten, dels ett

derinvid beläget genom hägnad från vidliggande mark afspärradt landområde

med byggnader och upplagsplatser. Liksom frilagret skulle frihamn

vara anordnad så, att erforderliga tullkontroller kunde deröfver

utöfvas. Tillträde till anstalten och lokaler derinom skulle stå vederbörande

tulltjenstemän öppet, och samma fordringar som vid frilager

gälla vid frihamn beträffande anordnande af lämpliga vakt- och expeditionsrum,

bevakning af utgång åt landsidan samt rätt för tulltjenstemän

att visitera utgående personer. Derjemte fordrade förslaget, såsom naturligt

vore, särskild bevakning af frihamn äfven åt sjösidan. Deremot

hade det synts komitén billigtvis icke kunna såsom ett allmänt vilkor

för frihamns inrättande och drift uppställas, att anstaltens egare skulle

gälda statens kostnad för tullbevakning, bokföring och expedition vid

frihamn; ett sådant vilkor hade heller icke, så vidt för komitén vore kändt,

blifvit af någon ifrågasatt. Skulle det emellertid finnas lämpligt, att

sagda kostnad eller viss del deraf skulle utgöras af frihamns egare, voro

detta en fråga, som finge bero på särskilt beslut.

Tillstånd att inrätta frihamn, hvarmed naturligen vore förenad rätt

att också drifva anstalten, finge icke utan Konungens tillstånd öfverlåtas

å annan och kunde enligt förslaget vinnas af stadskommun eller aktiebolag,

som bestode af uteslutande svenske delegare, och hvars styrelse

utgjordes af här i riket bosatte svenske undersåter.

Äfven för frihamn skulle finnas reglemente, som för sådan inrättning

faststäldes af Konungen, äfvensom af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

faststäld taxa å afgifter för begagnande af byggnad, magasins

-

14

rum eller upplagsplats inom frihamn. Innan frihamnen finge begagnas,

skulle vidare styrkas, att den vore utförd enligt faststäld plan. Tillstånd

till frihamnens öppnande skulle meddelas af Generaltullstyrelsen,

som derom utfärdade allmän kungörelse.

Förslaget förbjöde äfven att inom frihamn upplåta och använda

byggnad till bostad, dock med visst af omständigheterna betingadt undantag.

Deremot upptoge förslaget icke någon bestämmelse motsvarande

den, som, hvad anginge frilager, förbjöde upplåtelse af byggnad, magasinsrum

eller upplagsplats åt annan än den, hvilken, enligt hvad i förordningen

sades, blifvit af Generaltullstyrelsen godkänd såsom frilagershafvare.

En dylik inskränkning i rätten att begagna frihamn skulle belägga

rörelsen derinom, hvilken fordrade friare former än frilagersrörelsen,

med så tryckande band, att institutionens syfte derigenom skulle

väsentligen förryckas. Till frihamn torde ofta med fartyg ankomma

varor, till Indika godsegare icke anmälde sig eller hvilka icke vore afsedda

att inom frihamn uppläggas utan allenast att passera densamma

för transitförsändning eller intagning å annat upplag. Hvad åter anginge

drifvande af industriel verksamhet inom frihamn, skulle dertill fordras

tillstånd af Konungen. Sådant tillstånd skulle likväl icke kunna afse

boktryckerirörelse eller verksamhet, egnad att medföra fara eller olägenhet

för anstalten eller der intagna varor.

Detalj försäljning af varor skulle vara förbjuden äfven inom frihamn,

dock med det af sjöfartsrörelsen inom'' frihamnen påkallade undantag,

att efter särskilt tillstånd af Konungen detaljhandel med fartygsproviant

och andra skeppsförnödenheter skulle få ega rum under de vilkor,

Konungen bestämde. Icke heller skulle till förtäring eller eljest till personligt

bruk inom frihamn få användas utländska varor af tullpligtigt

slag, som ej förut blifvit i riket införtullade, eller svenska varor, för

hvilka restitution af tull- eller tillverkningsafgifter blifvit vid utförseln

till frihamnen ifrågasatt; dock med vissa nödvändiga undantag i afseende

å proviantartiklars användande af besättningar å fartyg.

Hvad anginge de varuartiklar, som, enligt förslaget, skulle vara

tillåtna eller förbjudna att i frihamn införas, skulle härom gälla hvad

om varors intagning å frilager föreslagits. Dock skulle fartyg, som innehade

till införsel i frihamn förbjudet gods, få, der sådant ej strede mot

föreskrift i annan författning, ingå i frihamn, under vilkor att godset

ej der lossades eller i annat fartyg omlastades.

Äfven frihamnsegare skulle gifvetvis kunna vinna rätt att angående

i frihamnen upplagdt gods utfärda warrants.

Vidare lemnade förslaget de regler för trafiken till och från fri

-

15

hamn, som funnits böra i tullhänseende meddelas, dervid beträffande behandling

af fartyg och last inom hamnen föreslagits många till trafikens

beqvämlighet syftande och af begreppet frihamn betingade lättnader från

de enligt tullagstiftningen i allmänhet gällande regler. Den ledaude

grundsatsen hade äfven här varit den, att frihamnen vore att betrakta

såsom utrikes ort, och att formaliteter, Indika ej kräfdes för bevarande

af statsverkets rätt, borde bortfalla. Gifvet vore det emellertid, att frågan

om de lättnader särskildt för den sjöväga frihamnstrafiken, Indika

i tullhänseende kunde lämpligen medgifvas, i mycket hög grad påverkades

af lokala förhållanden, hvadan planläggande af den nya institutionen

framför allt i detta afseende varit underkastadt många vanskligheter.

Komitén voro heller icke blind för att, sedan frihamn kommit tillstånd

och någon tids erfarenhet om de nu föreslagna bestämmelserna, der de

blefve gillade, vunnits, ändringar i eller tillägg till desamma skulle finnas

behöfliga. I Danmark hade man gått en annan väg, i det man, först

då den Köpenhamnska frihamnen låg färdig att öppnas, utfärdat bestämmelser

för frihamnstrafiken i tullhänseende, dock icke ens då slutligt utan

i form af ett interimistiskt reglemente. Den svenske lagstiftaren, hvilken

uppgift nu vore att ordna frihamnsinstitutionen i allmänhet, utan

att något visst fall förelåge, borde dock enligt komiténs åsigt icke lämpligen

följa samma väg och kunde svårligen underlåta att i den allmänna

författningen intaga de bestämmelser i förevarande hänseende, som kunde

blifva gemensamma för sjöfart och varuförsel till och från svenska frihamnar,

helst antagligen frihamnars inrättande komme att blifva ganska

mycket beroende af de allmänna vilkor, hvarunder trafikerande finge göra

sig denna institution till godo, och hvarom alltså kännedom icke borde

saknas. Komitén hade, med afseende härå och oafsedt de vanskligheter

den mött, ansett sig böra afgifva förslag i detta ämne, dervid dock utväg

i förslaget öppnats såväl till komplettering af som till jemkning och

lättnader i de allmänna reglerna. Hvad särskildt auginge varuförsel till

och från frihamn landvägen, vore derför i förslaget bestämmelser intagna

liknande de för frilager förordade.

Till vinnande af bestämmelsernas behöriga efterlefnad vore deras

öfverträdande i allmänhet belagdt med ganska stränga straff.

Sedan derefter en närmare motivering lemnats för vissa af de särskilda

bestämmelser, som innehållas i komiténs förslag till förordning

om biläger och frihamn, har komitén, beträffande det nämnda förslag

IG

såsom bilaga vidfogade förslaget till förordning ensamt om frilager,

yttrat, att, då det icke bestämdt ingått i komiténs uppdrag att utarbeta

förslag till lagstiftning angående frihamn, komitén ansett det rigtigast

att öfverlemna äfven särskilt förslag till förordning endast om frilager,

hvarför komitén ur ofvanförstberörda förslag frånskilt de bestämmelser,

som afsåge frilager, och sammanfört dessa uti ifrågavarande bilaga.

Vidkommande de af komitén föreslagna ändringar i gällande tullstadga

har komitén förmält, att dessa i hufvudsak vore öfverensstämmande

med de i Kommerskollegii och Generaltullstyrelsens utlåtande af den 4

juni 1885 öfver komitéförslaget af år 1884 tillstyrkta ändringar i samma

stadga, som ansetts påkallade af då föreliggande förslag till förordning

angående frilager. Då alla bestämmelser angående inrättande af frihamn

samt om sjöfart och varuförsel till och från sådan hamn blifvit intagna

i komiténs förslag till förordning om frihamn och frilager, hade några

af frihamnsinstitutionen beroende ändringar ej vidtagits i tullstadgan;

men det hade synts komitén böra i denna stadga intagas en hänvisningtill

författningen rörande frihamn; och hade denna hänvisning lemnats

i en särskild paragraf, som komitén funnit lämpligast kunna införas sist

i tullstadgan.

Slutligen har komitén i fråga om det af komitén framstälda förslag

till ändringar i nådiga förordningen angående frilager för proviantering

af fartyg i Öresund den 18 september 1874 anfört, att, enligt

hvad af komiténs utlåtande och förslag framginge, densamma, lika med

1882 års komité, för den ifrågastälda nya frilagersinstitutionen föreslagit

benämningen frilager. I afseende å en sådan benämning hade embetsverken

i deras utlåtande öfver om förmälda komités förslag erinrat, att

det genom nyssnämnda nådiga förordning medgifna frilagret, hvilket i

åtskilliga afseenden, såsom, bland annat, derutinnan att det gods, som

derå upplades, befunnes under godsegarens egen vård, skilde sig från

det föreslagna, icke kommo att genom detta göras öfverflödigt, och att,

då således två väsentligt olika frilagersinrättningar komme att bestå

jemte hvarandra, skäl syntes förefinnas att till benämningen på något

sätt skilja dem från hvarandra tydligare, än som skulle ske genom den

af komitén föreslagna benämningen »frilager». Denna erinran syntes

föredragande departementschefen grundad och den af embetsverken föreslagna

benämningen »allmänt frilager» blef i stället använd i Kongl.

Maj:ts år 1886 afgifna förslag. Med fullt instämmande i de utaf embetsverken

angifna skäl för olämpligheten af att använda en och samma

benämning för de ifrågavarande båda institutionerna, hade komitén dock

funnit en annan utväg än den af embetsverken föreslagna böra anlitas

17

för undvikande af den påpekade oegentligheten. Utom det att det syntes

olämpligt att åt den större och vigtigare institutionen gifva en tyngre

och ovigare benämning än åt den till användningen inskränktare institutionen,

hade komitén, med afseende derå att i dess förslag dels uppstälts

vissa kompetensvilkor både för frilagers inrättande och för att

innehafva lokal derinom, dels äfven stadgats vissa inskränkningar vid

frilagrets nyttjande för sitt ändamål, ansett benämningen »allmänt frilager»

blifva i viss mån vilseledande., Och då härtill komme, att användandet

endast af benämningen frilager för det i 1874 års författning

afsedda särskilda upplag för proviantering af fartyg synts komitén äfvenledes

icke fullt egentligt, hade komitén ansett de ifrågavarande institutionerna

lämpligen böra till benämningen särskiljas derigenom, att åt den

genom 1874 års förordning medgifna institutionen gåfves den ändrade

benämningen provianteringsfrilager. Komiterade hade derför uppgjort

ifrågavarande förslag till redaktionsjemkningar i sagda förordning.

Af ofvanberörda till embetsverken inkomna yttranden i ämnet inliemtas

hufvudsakligen följande.

Handels- och sjö fartsnämnden i Gejle har ansett, att, derest frilagers-

och frihamnsinstitutionerna komme till stånd, dermed skulle vinnas

eu stor förbättring och lättnad i våra handelsförhållanden, hvarför nämnden,

som till alla delar gillade hvad komitén i dessa afseenden föreslagit,

förordat antagandet af det ifrågavarande förslaget.

Handels- och sjöf''artsnämnden i Göteborg, som, enär den tid, hvarinom

dess yttrande skolat afgifvas, icke tillåtit nämnden att närmare

granska de föreliggande författningsförslagen, inskränkt sig till ett uttalande

i allmänhet öfver komiténs betänkande, har, under omförmälande,

hurusom nämnden redan länge på det lifligaste varit intresserad för

åstadkommande i vårt land af en lagstiftning och anordningar i öfrig!,

som kunde göra det möjligt för rörelsen att komma i åtnjutande af de

beaktansvärda förmåner, hvilka med frilagers- och frihamnsinstitutionerna

vore förenade, instämt såväl i den af komitén häfdade mening, att frilagersinstitutionen

lämpligen kunde här i landet införas utan uppoffringar

för statsverket, samt att frihamnsanläggningar i Sverige vore både möjliga

och lämpliga, som ock i komiténs uttalade åsigt, att afgiftslättnader

åt sjöfarten måste vara en bestämd förutsättning för att afsedt gagn

skulle kunna vinnas af svensk frihamn, hvarjemte nämnden i ändamål

18

att visa det lifliga intresse för frilagers- och frihamnsfrågornas lyckliga

lösning, som vore rådande i Göteborg, öfverlemnat ett antal exemplar

af ett betänkande, som den 4 juni nästlidna år afgifvits af en komité,

hvilken den 11 april 1894 blifvit af nämnden och Göteborgs handelsförenings

fullmägtige tillsatt för afgifvande af förslag till ändrade bestämmelser

beträffande tullbehandling af varor vid import och export,

samt meddelat, att, på grund af hvad i berörda betänkande föreslagits,

vederbörligt beslut fattats om en framställning till stadsfullmägtige i

Göteborg derom att ett i betänkandet närmare omförmäldt område måtte

tillsvidare reserveras för frihamn eller frilager.

Handels- och sjö fartsnämnden i Malmö bär funnit komiténs förslagtill

förordning om frilager och frihamn ändamålsenligt, och särskilt har

det synts nämnden lyckligt, att förslaget omfattade såväl frilager som

frihamn, då dessa båda institutioner enligt nämndens förmenande i tullhänseende

icke synnerligen skilde sig från hvarandra, samt den svenska

industrien, handeln och sjöfarten genom dem på en gång erbjödes alla

de lättnader, som i andra länder endast så småningom införts. Nämnden

har vidare anfört, att densamma med tillfredsställelse funnit, det komitén

i förslaget gifvit den billigare frilagersinstitutionen en betydligt vidsträcktare

omfattning än i andra länder. Denna anordning vore synnerligen

väl afpassad för vårt land, hvars i förhållande till inlandet långa kuststräcka

gåfve de! en mängd mindre hamnplatser, hvilka genom denna

anordning skulle sättas i tillfälle att begagna sig af frilagersinstitutionen,

men aldrig någonsin skulle blifva i stånd att förskaffa sig den

vida dyrbarare frihamnsinstitutionen; och de städer, som möjligen i eu

framtid kunde nå den utveckling, som vore en nödvändig förutsättning

för en frihamnsanläggning, sattes just genom frilagersinstitutionen i stånd

att genast bereda sin handel och industri de fördelar, som med denna

lagstiftning afsåges, samt derigenom att långt hastigare nå den grad af

ekonomisk utveckling, som kostnaderna för den dyrbara frihamnsinstitutionen

kräfde. Ehuru man icke med visshet kunde säga, att, derest den

föreslagna lagen blefve antagen, frihamn omedelbart derefter skulle anläggas

på någon bestämd plats inom landet, så vore det dock af största

betydelse, att lagstiftningen icke lade något hinder derför, utan tydligt

framhölle möjligheten deraf och sålunda sporrade utvecklingens gång

derhän, att den ytterst gagneliga frihamnsinstitutionen hastigare och på

flera ställen infördes. Hvad staden Malmö beträffade, torde behofvet af

en frihamn derstädes både hastigare komma att visa sig och lättare

kunna tillgodoses än å någon annan plats i Sverige, ty närheten till

Köpenhamns frihamn med dess tillgång på sjölägenheter komme natur

-

19

ligen att draga till Öresund cn stor del af Sveriges export och att i

södra Sverige utveckla exportindustri, så att utgående frakter i stigande

mängd komme att erbjuda sig i Malmö, och fartyg sålunda genom en

med Köpenhamn samverkande mindre frihamn der lättare stå att erhålla

än på någon annan plats i hela riket. Nämnden förutsåge nämligen att

med en sådan anordning fartyg kunde lossa och lasta å båda dessa

platser. Det vore snart 15 år sedan intresset för frihamn i Malmö framkallat

det första förslaget i sådant syfte. Sedan dess hade upprepade

motioner i ämnet blifvit väckta både i stadens hamndirektion och hos

stadsfullmägtige och ledt, bland annat, till ett stadsfullmägtiges beslut

den 6 februari 1891 att inbjuda till täflan om förslag till ny hamnanläggning

i Malmö, omfattande jemväl hamn för . oceanångare, afsedd

att användas till frihamn, så snart lagstiftningen det medgåfve. Under

år 1895 hade stadsfullmägtige anslagit medel till omarbetande af det

förslag, som segrade vid berörda täflan, och derigenom visat, att samhällets

redan gamla intresse för en frihamn derstädes fortfarande vore

lifskraftigt och rustadt till handling så snart tillfälle dertill erbjödes.

Stockholms handels- och sjöfartsnämnd har ansett, att genom komiténs

arbete ett betydelsefullt steg blifvit taget i eu rigtning, som länge

förgäfves varit af representanterna för vårt lands handel och industri

eftersträfvad, men att dock anledning vore för handen att befara, att,

om det föreliggande förslaget blefve upphöjdt till lag, de väntade fördelarne

af frilagers- och frihamnsinstitutionerna komme att ej oväsentligt

reduceras. I detta afseende vore i första rummet att anmärka de

stränga och omständliga bestämmelser, med hvilka komitén aktat nödigt

reglera rörelsen inom de från tullpligtighet fritagna områdena. Då det,

för att verksamheten inom dessa skulle blifva rätt fruktbringande, vore

åt vigt att den finge bedrifvas så mycket som möjligt utan de band,

som i tull inlandet icke kunde undvaras, hade det varit högeligen önskvärdt,

om komitén kunnat föreslå något mindre trånga former för denna

verksamhet. Till de bestämmelser, som i synnerhet borde komma att

verka hämmande på trafiken i de tullfria områdena, vore, enligt nämndens

åsigt, särskildt att hänföra de stadganden, som föresloges i §§ 22,

37, 42 och 43. Äfven syntes det nämnden väl strängt att, såsom i § 2

mom. 2 föresloges, fordra att vaktrum skulle finnas invid hvarje utgång,

således äfven vid utgångar, som i regeln hölles stängda och endast vid

särskilda tillfällen vore öppnade. Utan tvifvel skulle det ock i hög grad

bidraga att öka trafiken i cn blifvande frihamn, om bestämmelsen i §

38 b) kunde ändras derhän, att fartyg, som lossat en del af sin last i

en inrikes hamn, och hvars återstående last vore destinerad till annan

20

tullhamn inom riket, kunde berättigas att på resan till sistberörda hamn

inlöpa i frihamn. Det vore dock icke blott berörda stadganden, som,

enligt nämndens mening, skulle komma att verka menligt för de nya

institutionerna, utan jemväl andra bestämmelser, som begränsade verksamheten

inom blifvande frilager och frihamnar, vore i nämndens tanke

högst betänkliga. Detta gälde särskildt om förslagen, att spannmål icke

skulle få intagas vare sig å frilager eller i frihamn, samt att restitution

af erlagda tillverkningsafgifter icke skulle beviljas för varor, som intoges

å frilager. Att på detta sätt försvåra produktionsvilkoren inom de tullfria

områdena för alla de industrier, vid Indika spanmål samt varor, för

Indika tillverkningsafgifter skulle erläggas, kunde komma till användning,

syntes icke välbetänkt. Snarare hade man kunnat vänta att, då

afsigten vore att inom ifrågavarande institutioner framkalla industriel

verksamhet, komitén skulle hafva försökt att både bereda denna verksamhet

de största möjliga fördelar och tillika för de inom tullinlandet

framstälda produkter skaffa ökad användning. Hvad särskildt beträffade

spanmål, skulle antagande af komiténs förslag äfven medföra det mycket

betänkliga förhållandet, att, medan södra Sverige i Köpenhamns frihamn,

der omsättningen af spanmål utgjorde en mycket betydande del af rörelsen,

hade ett tullfritt upplag för sitt behof af utländsk spanmål, skulle

deremot hela det öfriga Sverige komma att sakna ett dylikt upplag.

Och betydelsen af ett sådant kunde icke skattas nog högt, då det bidroge

i hög grad att förhindra stora prisvexlingar å varan, och detta i

såväl konsumentens som producentens intresse. Ty å ena sidan gjorde

ett dylikt upplag det möjligt att, när prisen visade tendens att stiga

allt för hastigt, genom omedelbar import från upplaget moderera dem,

och å andra sidan förhindrade det, att på den inhemska marknaden infördes

mera spanmål än som motsvarade det förefintliga behofvet, hvarigenom

åter ett oskäligt prisfall kunde undvikas. Visserligen förefunnes

rätten att å nederlag intaga spanmål, men, frånsedt att denna rättighet

varit i fråga att borttagas, torde den större frihet att behandla de upplagda

varorna, som frilager och frihamn skulle medgifva, med hänsyn

till hvad af nämnden anförts, icke skäligen böra förbjudas i fråga om

spanmål. Den skilnad, som med afseende å restitution af erlagd tull

ansetts böra föreskrifvas mellan frilager och frihamn, syntes nämnden

knappast vara tillräckligt motiverad endast med hänsyn till den nödiga

kontrollens effektivitet, men denna skilnad, likasom äfven ofvanberörda

förslag, att ej heller restitution af tillverkningsafgifter skulle ega rum

å frilager, torde komma att högst väsentligt motverka inrättandet af

frilager på de mindre betydande platse^, der förutsättningar eljest kunde

21

finnas för anläggande af ett industrielt frilager, men hvilka icke kunde

bära kostnaderna för den vida dyrbarare anläggningen af eu frihamn.

Slutligen har nämnden dels, i anledning af den i § 7 af komiténs författningsförslag

förekommande bestämmelsen, att ansökning om tillstånd

att inrätta frihamn skulle vara åtföljd af, bland annat, förslag till taxa

å hamnafgifter inom frihamnen, framhållit, att uttrycket »hamnafgifter»

icke skulle vara fullt lämpligt, då ett hufvudsakligt vilkor för frihamnens

ändamålsenliga bedrifvande borde vara frihet från de umgälder,

som under namn af hamnafgifter uppbures i andra hamnar, och att berörda

uttryck derför syntes böra för undvikande af missförstånd ändras

till »utgifter» eller något liknande, dels ock anmärkt, att den tid af fem

år, för hvilken, enligt § 12 af förslaget, afgifter inom frilagar och frihamn

skulle fastställas, vore ganska godtyckligt vald, och att lämpligare

skulle vara, att sådan taxa faststäldes att gälla tillsvidare, då i sådant

fall möjligen behöfliga ändringar deri skulle lättare kunna genomföras.

Tullkammaren i Stockholm har ansett, att frilagers- och frihamnsinstutioner

icke skulle för vårt land få samma betydelse, som de egde

för det land, hvarmed man syntes vilja inleda täflan, eller Danmark och

ej heller stode i full öfverensstämmelse med de skyddsprinciper, som

vunnit uttryck i den af Riksdagen antagna och den 8 juni 1892 i nåder

faststälda tulltaxa med deri sedermera vidtagna förändringar, då, enligt

tullkammarens förmenande, dessa institutioner skulle i första hand komma

att gynna handeln med utländska fabriksalster och detta på ett sådant

sätt att de fördelar, som af institutionerna förväntas för vårt lands exportindustri,

blefve jemförelsevis obetydliga, hvarjemte tullkammaren framhållit,

att, derest, på sätt komitén föreslagit, det blefve medgifvet

att i hvilken som helst stapelstad anlägga frihamn, detta skulle för statsverket

kunna medföra stora omkostnader och utgifter, hvilka blefve särskilt

känbara derigenom, att tullintraderna sannolikt komme att icke

allenast ojemnt inflyta, utan äfven minskas, i händelse de ifrågasatta

institutionerna komme till stånd. Några praktiska svårigheter för institutionernas

införande i tullagstiftningen har tullkammaren emellertid icke

funnit kunna möta, men förmenat, att med meddelandet af de speciella

föreskrifter, som i sådant hänseende erfordrades, lämpligen borde anstå,

intill dess institutionerna blifvit medgifna.

Nederlag skontor en i Stockholm och Göteborg hafva inskränkt sig till

att mot komiténs författningsförslag framställa speciella anmärkningar.

Tullkammaren i Göteborg har förmält sig i hufvudsak instämma i

hvad komitén i sitt betänkande anfört, men uttalat sig dels mot den

föreslagna bestämmelsen, att spannmål samt bränvin och sprit icke skulle

22

få å frilager intagas eller i frihamn införas, hvilken bestämmelses syfte

tullkammaren förmenat kunna lika väl vinnas allenast genom att permanent

eller tillfälligt förbjuda införsel till tullinlandet från frilager eller

frihamn af dessa varuartiklar, dels mot det föreslagna förbudet mot användande

inom de tullfria områdena till förtäring eller eljest till personligt

bruk af utländska, tullpligtiga, men oförtullade varor eller svenska

varor, för hvilka restitution af tull eller tillverkningsafgifter begärts,

dels ock mot att, på sätt komitén ifrågasatt, lossadt eller lastadt tonnage

skulle läggas till grund för fartygsumgälders beräknande i stället för

fartygs nettodrägtighet, hvarjemte tullkammaren i öfrigt framstäf åtskilliga

detaljanmärkningar mot komiténs författningsförslag.

Tulldirektören i Göteborg har framhållit önskvärdheten af införandet

i vårt land af begge nu ifrågavarande institutioner, hvilka, enligt

hans öfvertygelse, skulle bereda afsevärda fördelar icke blott för landets

handel och sjöfart, utan äfven för dess öfriga näringsgrenar. Vidkommande

komiténs förslag till författning har tulldirektören anfört att, då

förslaget i hvad det anginge frilager i väsentliga delar öfverensstämde

med det för 1886 års Riksdag framlagda förslag till förordning i detta

ämne samt i hvad det afsåge frihamn torde kunna anses motsvara

behofvet af sådana allmänna bestämmelser derom, som i frågans nuvarande

läge vore erforderliga, han, ehuru hvad tullkammaren och nederlagskontoret

i Göteborg i deras i ärendet afgifna yttranden mot förslaget

anmärkt syntes honom i flera afseenden vara förtjent af uppmärksamhet,

dock ansåge sig sakna giltig anledning att mot detsamma framställa

någon hufvudsaklig erinran, helst det, med hänsyn till svårigheterna

att kunna åstadkomma en fullständig och i alla dess delar fullt

ändamålsenlig lagstiftning rörande ifrågavarande för våra förhållanden

främmande institutioner, kunde antagas, att, derest de bestämmelser, som

nu kunde komma till stånd, skulle under deras tillämpning visa sig i

ett eller annat hänseende erfordra tillägg eller jemkningar, sådana ändringar

på grund af vunnen erfarenhet skulle med större sakkännedom då

kunna åvägabringas.

Tullkammaren i Malmö har icke haft något att mot komiténs betänkande

erinra.

Efter att sålunda hafva lemnat en redogörelse såväl för lmfvudpunkterna

i komiténs betänkande som för det väsentliga innehållet af

de till embetsverken i ärendet inkomna yttranden få embetsverken för

egen del i underdånighet anföra följande:

Hvad först angår frågan om frilagersinstitutioners införande i vårt

land, så hafva embetsverken, på sätt ofvan berörts, redan förut en gång

23

haft tillfälle att i denna fråga gemensamt sig yttra, nämligen i det under - dåniga utlåtande, embetsverken, på grund af erhållen nådig befallning,

den 4 juni 1885 afgåfvo öfver särskilda den 27 oktober 1882 förordnade

komiterades betänkande jemte förslag till förordningar om kreditupplag

och frilager samt deraf beroende ändringar i tullstadgan och

handelsbalken.

Med afseende å de väsentliga fördelar, frilagersinstitutionen, hvilken

då liksom nu förutsatts icke skola föranleda till någon kostnad för statsverket,

enligt embetsverkens åsigt skulle komma att medföra för den

svenska handeln, tillstyrkte embetsverken i berörda underdåniga utlåtande,

att denna institution måtte, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det

då föreliggande förslaget, i den svenska tullagstiftningen införas. Några

omständigheter hafva icke derefter tillkommit, som kunna föranleda embetsverken

att frångå sin då uttalade mening, om än embetsverken, med

hänsyn till de förändringar, som sedan dess vidtagits i Sveriges tullsystem,

måste i likhet med nu ifrågavarande komité finna ej mindre att

för rättigheten att inrätta och begagna frilager numera böra i åtskilliga

hänseenden stadgas vilkor, hvilka vid förberörda tidpunkt ej kunde anses

behöfliga, än äfven att till förebyggande deraf, att vissa varuartiklar, i

hvilkas vigt enligt gällande tulltaxa afdrag ej får ega rum för omslag,

askar m. m., skulle, genom att å frilager ompackas i vida lättare emballage,

än hvari det vore möjligt att införa dem från utrikes ort, eller

helt och hållet befrias från emballage, kunna undgå en ofta ganska betydlig

del af det bestämda tullbeloppet, institutionens införande ovilkorligen

förutsätter sådana ändringar i tulltaxan att för antydda artiklar

nettoförtullning efter en förhöjd tullsats införes.

Då berörda föreskrifter om inbegripande i varans vigt af omslag

etc. hufvudsakligen tillkommit i syfte att underlätta tullbehandlingen af

ifrågavarande artiklar samt att åstadkomma enhet deri, kunna embetsverken

visserligen icke undgå att finna ganska stora betänkligheter möta

mot dylika ändringars vidtagande, men dessa betänkligheter synas dock

embetsverken icke böra tillmätas den betydelse att på grund af dem

frilagersinstitutionen bör tillbakavisas.

För de af komitén föreslagna förbud mot intagande å frilager af

spannmål, äfvensom af bränvin och sprit för annat ändamål än för användning

till tillverkning af andra varor anse embetsverken giltiga skäl

hafva anförts; och mot de bestämmelser rörande frilager, komitén i öfrigt

föreslagit, hafva embetsverken icke i hufvudsak funnit något att erinra,

om än desamma synts embetsverken gifva anledning till vissa detaljanmärkningar,

för hvilka här nedan kommer att närmare redogöras.

24

Hvad åter angår frihamnsinstitutionen, kunna embetsverken i åtskilliga

afseenden icke dela komiténs derom uttalade uppfattning. Till

en början h}rsa embetsverken tvifvel om, huruvida den vigtigaste förutsättningen

för att anläggningen af frihamn skall uppfylla det dermed

afsedda ändamål, eller tillräckligt utländskt uppland förefinnes för eu

sådan anläggning inom vårt land. Afsättningen af det egna landets

produkter, äfvensom införandet dit af produkter, som der skola förbrukas,

kunna nämligen uppenbarligen icke hafva fördel af frihamn i annan mån

än så vida denna verkligen varder, på sätt komitén förestält sig skola

blifva fallet, ett centrum för mera omfattande transit- och exporthandel,

hvilket åter förutsätter tillgången till något afsevärdt utländskt uppland.

Embetsverken hålla dock före att tillräckligt sådant hvad Sverige beträffar

icke finnes hvar helst en frihamn här i landet blefve anlagd, i

synnerhet som trafiken på det största, för vårt land påräkneliga utländska

trafikområdet, nämligen Finland och Ryssland, icke lärer med afseende

på befintligheten af Köpenhamns och Tysklands frihamnar kunna

antagas blifva på långt när odelad. Visserligen kunna embetsverken

för denna sin uppfattning lika litet åberopa några på tillförlitliga beräkningar

grundade skäl som komitén för sin motsatta åsigt; men erfarenheten

från Köpenhamns frihamn, der trafiken hittills näppeligen

torde hafva motsvarat förväntningarne, oaktadt derstädes Sverige kan

såsom utländskt uppland påräknas, synes dock gifva stöd för embetsverkens

mening.

Vidare har komitén såsom en bestämd förutsättning för att afsedt

gagn skulle kunna vinnäs af svensk frihamn uppstält, att lättnader bereddes

i de nu å sjöfarten hyllande umgälder till statsverket, samt i sådant

hänseende ansett erforderligt, att lastpenningarne för hela landet afskaffades,

och att fyr- och båkafgifterna dels nedsattes, dels ock antingen

bestämdes att utgå efter lossadt och lastadt tonnage eller ock omfördes

till en afgift å varorna att uppbäras, då dessa utginge från frihamn till

afsättning inom landet. Härigenom lärer frågan om frihamnsinstitutionens

införande hafva gifvits en större räckvidd än såsom afseende allenast

frågan om inrättande af en lämplig tullupplagsinstitution. För bedömande

af frågan i denna omfattning synes embetsverken nödvändigt, att ett

öfvervägande af å ena sidan de fördelar, frihamnsinstitutionen skulle erbjuda

landet i dess helhet mot å andra sidan de uppoffringar, som sålunda

blifvit ifrågasatta, egde rum, i hvilket afseende embetsverken för

sin del anse de fördelar, som komitén framhållit skola beredas af ifrågavarande

institution utöfver dem, hvilka frilagersinstitutionen skulle erbjuda,

så mycket mera vara tvifvelaktiga som sagda fördelar lära vara beroende

25

■uteslutande af huruvida för ändamålet tillräckligt utländskt uppland må

kunna påräknas, i fråga hvarom embetsverken dock, på sätt här ofvan

redan anförts, betvifla, att komiténs förväntningar skola varda uppelda.

I allt fall lärer, för så vidt, på sätt komitén ansett, frihamnsinstitutionen

skall vara betingad af de nuvarande fartygsumgäldernas

afskaffande, nedsättning eller utgörande efter andra än för närvarande

gällande grunder, vara nödvändigt, att, innan allmänna bestämmelser

meddelas rörande inrättande af frihamn, visshet varder vunnen i hvad

mån några sådana förändringar i afseende å dessa umgälder, som nyss

antydts, må lämpligen kunna genomföras.

Slutligen och med afseende å de af komitén angifna förutsättningar,

att statsverket derjemte skulle vidkännas kostnader ej mindre för

aflönande af erforderlig tullpersonal vid frihamn, än äfven i form af

bidrag för sådan anstalts anläggning m. in., anse embetsverken det

jemväl ur denna synpunkt böra kunna ifrågasättas lämpligheten att

genom generella lagbestämmelser rörande frihamn staten sålunda blindes

vid kostnader till obestämda belopp. Hvad angår de af komitén föreslagna

speciella bestämmelserna rörande trafiken till och från frihamn,

så synes det embetsverken ej heller lämpligt att i detta ämne meddela

en för frihamnar i allmänhet gällande författning, då, på sätt komitén

ock sjelf framhållit, de i detta afseende erforderliga och lämpliga föreskrifter

i mångt och mycket måste blifva beroende af hvarje hamns läge

och lokala förhållanden i öfrigt, för så vidt å ena sidan nödig säkerhet

för kronans rätt skall kunna bibehållas och å andra sidan trafikens befogade

kraf å lättnader behörigen tillgodoses. Det torde nämligen vara

uppenbart, att åtskilliga bestämmelser, särskildt rörande trafiken sjöledes,

måste varda väsentligen olika för frihamn i exempelvis Stockholm än

för frihamn i Malmö med dess belägenhet omedelbart vid öppen sjö.

Med de nu gjorda anmärkningarne vilja embetsverken dock ingalunda

hafva uttalat, att icke möjlighet må kunna beredas en kommun

eller ett konsortium af enskilda personer, som sådant åstunda^ att anlägga

frihamn i Sverige, utan hålla endast före, att frågan härom bör

i hvarje särskildt fall pröfvas och bestämmelser meddelas, lämpade efter

den ifrågakomma platsens läge och lokala förhållanden. Så har ock

skett såväl i Danmark som i ''tyskland.

Embetsverkens granskning af det utaf komitén afgifna förslag till

gemensam förordning om frilager och frihamn har ock gifvit stöd för embetsverkens

nyssberörda uppfattning derom att det vore mindre lämpligt, att

generella bestämmelser meddelades, afsedda att tillämpas för frihamn hvar

4

26

helst den anlades, enär, om än vissa af de af komitén föreslagna bestämmelser

äro af mera konstitutiv beskaffenhet och synas böra ligga

till grund för bestämmelser om frihamn hvarhelst en sådan må komma

till stånd, åtskilliga andra af sagda bestämmelser dock äro af den innebörd,

att desamma vid granskningen gifvit anledning till olika anmärkningar

allt efter som frihamnen antoges skola vara belägen å den ena

eller andra af de orter, hvarom torde blifva fråga för anläggning af dylik

hamn. Vid sådant förhållande och då de ofvan såsom mera konstitutiva

antydda bestämmelserna i allmänhet sammanfalla med motsvarande bestämmelser

rörande frilager, hafva embetsverken ansett sig icke ega anledning

att bär närmare redogöra för detaljgranskningen af förslagen om

frilager och frihamn än för så vidt de afse frilagersinstitutionen; och

öfvergå embetsverken nu till redogörelse för nämnda granskning, hvilken

fördenskull hänför sig till komiténs förslag till förordning ensamt om

frilager.

§ 1.

Enligt andra stycket af denna § skola inhemska varor, som intagas

å frilager, i olikhet med hvad i afseende å dylika varor, som inkommit

i frihamn, af komitén föreslagits, icke i fråga om rätt till restitution af

tull- och tillverkningsafgifter anses såsom ur riket utförda, ehuru de vid

återinförsel skulle behandlas lika med direkt från utlandet å frilager intaget

gods och således, om de äro af tullpligtigt slag, draga full tull.

De anmärkningar, Stockholms handels- och sjöfartsnämnd framstält

emot den skilnad, som i berörda hänseende af komitén gjorts mellan

frilager och frihamn, synas embetsverken befogade. Någon större svårighet

bör ej möta vid ett frilager än vid en frihamn att vid intagande

derå af sådana inom landet tillverkade varor, för hvilka vid utförsel till

utrikes ort restitution af tillverkningsskatt eller af erlagd tull för utländska,

vid varornas tillverkning använda råämnen eger rum, verkställa

den kontrollbehandling, som för restitutionens åtnjutande må erfordras,

och ej heller att, sedan godset inkommit inom det tullfria området,

ötvervaka, att detsamma icke derinom till förtäring eller eljest till personligt

bruk användes eller derifrån obehörigen i landet åter införes. Och

ingalunda lärer det vara i och för sig med frilagersinstitutionens syfte

att främja vårt lands export öfverensstämmande, att en frilagershafvare,

som exempelvis ville för export inom frilagret förfärdiga klädespersedlar,

hvartill kunde användas sådana här i riket af utländska råämnen tillverkade

väfnader, för hvilka vid utförsel deraf till utrikes ort tullrestitu

-

tion, enligt § 9 mom. 1 tulltaxeunderrättelsema, får åtnjutas, eller tillverka

en vara, för hvars beredning erfordrades bränvin, skulle se sig

nödsakad att dervid använda uteslutande utländska materialier.

Embetsverken anse derför att i förevarande § bör intagas en bestämmelse

derom, att svenska varor, som å frilager intagits, skola jemväl

i fråga om rätt till restitution af tull- och tillverkningsafgifter anses

såsom ur riket utförda.

§ 3.

Af skäl, som nedan under § 6 anföras, anse embetsverken en bestämmelse

om frilagersegares skyldighet att ställa säkerhet för den i

förevarande § omförmälda kostnad böra redan här meddelas. För innehållet

af denna bestämmelse redogöres likaledes under § 6.

§ 4.

Det synes embetsverken kunna ifrågasättas, huruvida icke det i

denna § stadgade vilkor, att förläggande af frilager i närheten af stapelstad

endast må ega rum, der särskilda lokala förhållanden det betinga,

rätteligen bör intagas redan i § 1 första stycket.

För öfrigt lärer en omredigering af förevarande § i syfte att tydligare,

än med dess nuvarande lydelse skett, utmärka, att tillstånd till

frilagers inrättande i närheten af stapelstad skall af Konungen meddelas,

vara erforderlig.

§ 5.

Den i § 7 meddelade förklaring, att tillstånd att inrätta frilager

jemväl innefattar rätt att drifva anstalten, torde böra i stället införas i

denna §.

§ 6.

Enligt denna § skall, när ansökning om inrättande af frilager göres

af bolag eller enskild person, i sammanhang dermed för statens kostnad

för tullbevakning, expedition och bokföring vid den ifrågasatta anstalten

ställas vederhäftig borgen eller annan säkerhet för en tid af minst fem år.

Embetsverken anse denna bestämmelse böra ur paragrafen utgå

och i stället i § 3, hvarest stadgas, att ifrågavarande kostnader skola

28

af frilagrets egare gäldas, göras ett tillägg derom, att denne, innan frilagret

må för sitt ändamål öppnas, skall för samma kostnader ställa

säkerhet, som af Generaltullstyrelsen godkännes, hvarigenom sistnämnda

§ skulle bringas i öfverensstämmelse med motsvarande § i 1886 års

förslag.

Det har nämligen synts embetsverken hvarken behöfligt eller lämpligt

att fordra, vare sig att redan vid sökandet af tillstånd att inrätta

ett frilager och således vid en tidpunkt, då en beräkning af ifrågavarande

kostnader näppeligen låter sig göra, sådan säkerhet som ofvan berörts

skulle aflemnas, eller att densamma skulle ställas för eu tid af minst

fem år. För betryggande af statsverkets säkerhet kan en dylik bestämmelse

icke heller vara erforderlig, då vid beviljande af tillstånd att

inrätta och drifva ett frilager såsom vilkor derför gifvetvis alltid kommer

att stadgas, att ifrågavarande kostnader skola af anstaltens egare förskottsvis

eller omedelbart gäldas, vid äfventyr att eljest tillståndet skall vara

förverkadt och lagret ofördröjligen utrymmas, samt således ett förskjutande

af tullmedel utaf dylika kostnader endast undantagsvis och då

endast för en kortare tid bör kunna ifrågakomma.

Förevarande § stadgar äfven att, för den händelse ansökning

om inrättande af frilager göres af en kommun, förbindelse af kommunen

att under minst lem år svara för ofvan omförmälda kostnader

skall åtfölja ansökningen. Denna föreskrift synes embetsverken böra,

utan att med någon annan ersättas, ur författningen utgå, då, äfven om

det, hvilket, enligt embetsverkens åsigt, näppeligen är antagligt, skulle

inträffa, att en kommun företoge sig att anlägga och drifva frilager,

någon anledning icke lärer förefinnas, hvarför denna kommun skulle vara

befriad från enahanda skyldighet uti ifrågavarande hänseende som annan

egare af dylik anstalt.

§

Ur denna § skulle, på grund af hvad embetsverken under § 5

hemstält, orden »hvilket jemväl innefattar rätt att drifva anstaltens utgå.

I stället torde, då komitén lärer få anses hafva med stadgandet

i förevarande § afsett, att äfven rättigheten att drifva eu redan öppnad

frilagersanstalt icke skulle få öfverlåtas utan sådant medgifvande, som i

paragrafen omförmäles, deri efter ordet »frilager» böra införas orden

»likasom rätten att drifva en redan inrättad sådan anstalts.

Bestämmelsen, huru förhållas skall, derest innehafvare af ett fri

-

29

lager skulle varda försatt i konkurs eller omyndighetstillstånd, eller derest

eganderätten till frilager genom innehafvarens död öfvergår till annan,

saknas.

§ 8.

Den i denna § meddelade bestämmelse skulle, i händelse hvad

embetsverken under § 6 hemstält vinner bifall, icke vidare vara behöflig

och paragrafen således ur författningen utgå.

§ io.

Då tillstånd att inrätta frilager i närheten af stapelstad skulle af

Konungen meddelas, synes för dylikt frilager det i förevarande § omförmälda

reglemente äfven böra af Konungen fastställas.

§ 16-

I mom. 1 af denna § torde böra intagas en uttrycklig föreskrift

derom, att i ansökning, hvarom i momentet omförmäles, uppgift skall

lemnas om arten af den verksamhet, sökanden afser att inom frilagret

idka.

§ 18-

Derest, på sätt embetsverken under § 1 föreslagit, varor, som å

frilager intagits, skulle i fråga om rätt till restitution af tull- och tillverknings

afgifter få betraktas såsom ur riket utförda, påkallas deraf att

det i nu ifrågavarande § meddelade förbud mot att inom frilager till

förtäring eller eljest till personligt bruk använda utländska varor af

tullpligtigt slag, med mindre de förut blifvit i riket behörigen''införtullade,

utsträckes jemväl till sådana svenska varor, för hvilka restitution af tulleller

tillverkningsafgifter blifvit vid varornas intagande å frilagret ifrågasatt.

§ 20.

Enligt hvad komitén föreslagit skulle ett frilager få begagnas, förutom

af anstaltens egare eller innehafvare, endast af den, som vore berättigad

att här i riket idka handel eller annat näringsyrke och derjemte

blifvit af Generaltullstyrelsen såsom frilagershafvare godkänd.

30

'' Derest dessa bestämmelser blefve lag, torde i dem ett hinder ligga

för införande, hvad frilager angår, af den uti förevarande § föreslagna

warrantsinstitutionen, då väl en förutsättning derför måste vara, att en

hvar, som genom ett warrantsbevis fått på sig öfverlåtet eganderätt till

gods, intaget å frilager, skulle vara berättigad att åtminstone i vissa

afseenden för detta gods begagna sig af frilagret.

I allt fall lärer det icke böra ifrågakomma att, på sätt i denna

§ skett, gifva på hand, att omförmälda institution skulle varda i vårt

lands lagstiftning införd, innan ännu någon närmare utredning, om och

under Indika vilkor detta skulle kunna ega rum, föreligger.

Embetsverken anse således ifrågavarande § böra utgå.

§§ 30-31.

I § 30 mom. 1 medgifves, att till utförsel sjövägen angifvet frilagersgods,

som blifvit plomberadt, må, utan att af bevakning åtföljas,

föras till inlastningsstället; och enligt mom. 3 af nämnda § samt § 31

må frilagersgods, som angifvits till utförsel landvägen till annat land

än Norge eller till försändning till inrikes ort, likaledes efter verkstäld

plombering utlemnas till frilagershafvaren mot skyldighet för denne

att inom trettio dagar från afsändningsdagen till frilagrets tullexpedition

aflemna bevis om godsets framkomst, hvarefter i § 39 stadgas, att frilagershafvare,

hvilken icke inom viss tid företer bevis om inlastning af

plomberadt frilagersgods, som jemlikt föreskriften i ofvanförstnämnda

författningsrum af honom fått mottagas, likasom ock frilagershafvare,

som uraktlåter att inom den i § 30 mom. 3 och § 31 stadgade tid aflemna

föreskrifvet framkomstbevis, skall vara förfallen till böter till belopp,

motsvarande högsta gällande tullsats för hvarje kilogram af varans

bruttovigt.

Ehuruväl en dylik rätt för godsegare att sjelf taga i besittning

utländskt, oundersökt gods, som i sagda moment af § 30 och i § 31

medgifves, icke står i öfverensstämmelse med eljest antagna grundsatser,

anse embetsverken dock, med hänsyn till det stränga ansvar, som för

underlåtenhet att fullgöra ofvan omförmälda bevisningsskyldighet rörande

godsets inlastning eller framkomst stadgats, och då, om icke ifrågavarande

rättighet blefve frilagershafvare tillerkänd, fördelarne af frilagersinstitutionen

skulle i väsentlig mån förringas, sig icke böra afstyrka hvad

i förevarande hänseende blifvit, i öfverensstämmelse med 1886 års förslag

§ 7 mom. 1, 3 och 4, af komitén föreslaget; men enär den i § 39

meddelade ansvarsbestämmelsen för sin tillämpning förutsätter, att gods,

*

31

som i § 30 mom. 1 och 3 samt i § 31 afses, varder’före dess utlemnande

från frilagret uppvägdt, hafva embetsverken funnit en uttrycklig

föreskrift härom böra, på sätt nederlagskontoret i Göteborg ock hemstält,

i dessa författningsrum intagas.

§ 33.

I denna §, hvilken handlar om uttagning af gods från frilager

för uppläggning på nederlag å samma ort, anse embetsverken, i likhet

med tullkammaren och nederlagskontoret i Göteborg, att en föreskrift

om debitering af nederlagsafgift för godset bör, i öfverensstämmelse

med hvad i § 34 skett i afseende å transitafgiften för gods, som från

frilager öfverflyttas å transitupplag, införas, hvilket lämpligen torde

kunna ske på så sätt att mellan de å fjerde raden af paragrafens andra

stycke förekommande orden »hvarefter» och »godsets» orden »a godset

belöpande nederlagsafgift debiteras» inskjutas.

§ 36.

Efter orden »som angifvits till uttagning från frilager» i denna

§ synes embetsverken böra inskjutas orden »för utförsel eller för försändning

till annan inrikes ort».

§ 44.

Sedan i första punkten af denna § stadgats, att böter, som ådömas

enligt § 40, skola fördelas jemlikt § 146 tullstadgan, föreskrifves i paragrafens

andra punkt, att af böter, som eljest ådömas enligt förordningen,

hälften skall tillfalla kronan och hälften tullstatens enskilda pensionsinrättning.

Då emellertid sistberörda föreskrift tydligtvis är afsedd att gälla

jemväl beträffande böter enligt förslagets § 39, men dessa böter skulle

af tull förvaltningen kunna hos frilagershafvaren uttagas, utan att frågan

om dennes skyldighet att dem utgifva understäldes domstols pröfning,

lärer efter orden »eljest ådömas» å första raden af paragrafens andra

punkt böra införas orden »eller uttagas».

Komiténs förslag till vissa af frilagersinstitutionens införande påkallade

ändringar i gällande tullstadga har icke synts embetsverken gifva

32

anledning till några anmärkningar; men embetsverken hafva ansett sig

böra här erinra att efter förslagets afgifvande i en af de paragrafer detsamma

berör, nemligen § 81, en ändring blifvit genom nådig kungörelse

den 28 juni 1895 vidtagen till följd af Riksdagens lemnade medgifvande,

att den så kallade utgående nederlagsafgiften finge upphöra.

Beträffande slutligen hvad komitén föreslagit i fråga om vissa

ändringar i nådiga förordningen angående frilager för proviantering af

fartyg i Öresund den 18 september 1874 hafva embetsverken icke funnit

något deremot att erinra.

Stockholm den 30 maj 1896.

Underdånigst:

Kommerskollegium:

RICH. ÅKERMAN.

HUGO REHBINDER. ERNST GUNTHER.

Generaltullstyrelsen:

G. W. LÖNEGREN.

AXEL EKLUND. GERHARD BERLIN.

Föredragande.

Adolf Berencreutz.