SOU 1900:3

FÖRSLAG

TILL

LAG OM RÅTT TILL JAGT

SAMT TILL

JAGTSTADGA

OCH ANDRA D KRM KO SAMMANHANG A N1)K KÖRFATTNING A R

AFGIFNA AF

DE DERTILL FÖRORDNADE KOMITERADE.

STOCKHOLM

ISAAC M.VRCUS’ BoKTR.-AKTIKHOLAa

1898.

'' H

J11

I < * 1

¥

L L

* %

r

^ <

S < x

fw\

k ■ \ i i ■ t ■ "> : ; NV 4 * <

r ■)>!/■■ 5 . i . 11 ;

f > it

: ä’7; {; f > > i’ / ;>•.; •''.>

rh

l

y . ! / ‘ «H> . :

V*

1

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kongl. Finansdepartementet.

Sedan Kongl. Maj:t den 14 sistlidne januari bemyndigat Herr

Statsrådet att för vidtagande af revision af gällande jagtstadgä dels i

syfte, att de bestämmelser, som vore af allmän lags natur, blefve i en

särskild lag sammanfattade och sålunda fullständigt skilda från de ekonomiska

och administrativa föreskrifterna i ämnet, dels ock för åstadkommande

af de ändringar i nämnda stadga, som ur jagtvårdssynpunkt

kunde finnas erforderliga, tillkalla ett antal af högst sex personer, hvilka

skulle hafva att utföra detta uppdrag enligt de närmare föreskrifter,

Herr Statsrådet egde meddela, har Herr Statsrådet genom skrifvelser

den 20 i samma månad uppdragit åt undertecknade att deltaga i beredningen

af förenämnda fråga, hvarjemte Herr Statsrådet vid vårt

sammanträde inför Herr Statsrådet den 25 samma Januari anmodat

undertecknad, Isberg, att bland komiterade vara ordförande.

För utförande af det lemnade uppdraget sammanträdde komiterade

första gången den 26 i förenämnda månad och antogo dervid till sekreterare

v. Häradshöfdingen, D:r Ludvig Sandberg. Sedermera har komitéarbetet

nästan oafbrutet fortgått och numera fullbordats.

1

2

Utöfver nämnda uppdrag har emellertid Herr Statsrådet genom

remiss den 14 nästlidne Mars anmodat komiterade att afgifva yttrande

öfver följande till Kongl. Finansdepartementet inkomna underdåniga

framställningar, nemligen

l:o) af Södermanlands läns landsting angående dels förbud tills

vidare mot fångande eller dödande inom länet af elgkor och årskalfvar

efter elg, dels ock förbud mot jagt inom länet efter rapphöns för tiden

från och med den 1 Januari till och med den 10 September samt från

och med den 1 November till och med den 31 December;

2:o) af Upsala läns landsting angående förbud för en tid af fem

år mot fångande eller dödande inom länet af årskalf efter elg;

3:o) af Örebro läns landsting om förbud tillsvidare mot fångande

eller dödande inom länet af under året född elgkalf;

4:o) af Jemtlands läns landsting angående totalförbud mot jagt å

elg inom länet för åren 1897, 1898 och 1899;

5:o) af Vesternorrlands läns landsting angående totalförbud mot

jagt å elg inom länet till den 1 September 1901;

6:o) af Yermlands läns landsting angående totalförbud mot jagt

och fångst af rådjur inom länet för en tid af fem år från och med år

1898;

7:o) af Kalmar läns södra landsting angående förbud för åren

1897—1901 mot jagt å rådjur inom länet under andra tider än från

och med den 1 September till och med den 30 Oktober; samt

8:o) af Skaraborgs läns landsting angående förbud för åren 1898—

1902 mot jagt å rådjur inom länet, utom å Halle- och Hunneberg,

under andra tider än September och Oktober månader.

I anledning af berörda framställningar afgåfvo komiterade den 20

sistlidna April det begärda yttrandet; och få komiterade nu, till fullgörande

af först omförmälda uppdrag, äran härmed öfverlemna af komiterade

utarbetade förslag till

l:o) Lag om rätt till jagt;

2: o) Jagtstadga;

3:o) Lag om tillägg till lagen angående tiden för nyttjanderättsaftals

bestånd den 25 April 1889;

*

3

4:o) Lag om ändring af 24 kap. 13 § Strafflagen;

5:o) Kungörelse om hvad vid utfärdande af jagtpass är att iakttaga

samt om redovisning af influtna afgifter för dylika pass;

jemte tillhörande formulär samt motiv till förslagen.

Stockholm den 12 Maj 1898.

PAUL ISBERG.

J. GRIPENSTEDT. G. HOLMERZ. L. M. KRUSE.

EMIL SJÖBERG. TAGE THOTT.

Ludvig Sandberg.

I

f‘: •! :rri

1 - ■ '' U. n-;i. \ ‘ ''■ 1 i ■;:

f?'' ii./1 ’ > / -: ■ • ?!-4 U

■ ■ . :öif;«i:sos v■ v : •;;;

**.**!■'',\:.:''Å ii ‘Joo''

f r • V •'' :1

''''iMcv •>

•''< r,i,i tf,

\\y.<■: ■

,><■>, ..

f . -rf.»

■V

-

5

*

Förslag

till

Lag

om rätt till jagt.

Med upphäfvande af hvad jagtstadgan den 21 Oktober 1864 innehåller

om jagträtt och andra jagten rörande ämnen, i afseende å hvilka

föreskrifter här nedan meddelas, förordnas som följer:

Om den som jagträtt tillkommer.

1 §•

Å kronans hägnade jagtparker och djurgårdar, å mark, hörande

till de kungliga lustslotten och andra till Konungens disposition stälda

lägenheter, å kungsgårdar, kungsängar, kronoparker och all annan kronan

tillhörig, odisponerad mark, äfvensom å häradsallmänningar, ehvad de

stå under allmän vård eller under menigheters gemensamma förvaltning,

tillkommer jagträtten kronan.

2 §•

1 monn. Jagten å berörda marker utöfvas^af Konungen sjelf och

chefen för hans hofjägeristat jemte dem, som vid sådana tillfällen äro

följaktige; dock må jagt å samma marker med undantag af dem, som

äro stälda till Konungens disposition, der]. Konungen om jagten särskilt

förordnar, utöfvas jämväl af medlem af Kongl. huset, af chefen

6

för domänstyrelsen, äfvensom af landshöfdingarne, hvar och en inom

sitt län, jemte dem, som dessa personer åtfölja, samt af de vid skogsstaten

och skogsläroverken anstälde tjenstemän, hvar inom sitt tjenstgöringsområde.

Betjente vid skogsstaten och skogsläroverken ega att å de marker,

som stå under deras bevakning, anställa jagt efter skadliga rofdjur

samt, med domänstyrelsens för viss tid eller tillsvidare lemnade tillåtelse,

äfven efter annat vildt eller vissa arter deraf.

Utan Konungens särskilda tillstånd får dock ej å någon af ofvan

omförmälda marker jagt utöfvas efter elg, hjort, rådjur, vildren eller svan.

2 mom. För nyttigt villebråd, som fälles å förenämnda marker

med undantag af dem, som äro ställa till Konungens disposition, skall

ersättning af den jagande till statsverket utgifvas efter det värde, domänstyrelsen

för hvarje särskildt slag af sådant villebråd bestämmer;

dock att dylik ersättningsskyldighet icke åligger skogsstatens och skogsläroverkens

tjenstemän och betjente i afseende å villebråd, som af dem

fälles å deras tjenstgöringsområden och för eget behof användes.

3 §-

I öfrigt har enhvar, som jord eger, rätt till jagten derå., Enahanda

rätt tillkommer boställshafvare och kronohemmansåbo å boställets

eller kronohemmanets egor, delegare i sockenallmänning, byaskog eller

dylik samfäld mark å densamma, allmänna inrättningar å jord, som

under dem lyder, samt städerna å deras mark. Afgärda by hafve jagträtt

allenast å sina egor inom hank och stör.

Egare af jernväg eller kanalverk må dock ej å område, som af

jernvägslinien eller kanalen upptages, utöfva jagt utan tillstånd af den

eller dem, som innehafva jagträtten å marken derintill.

4 §-

På oafvittrad skog samt kronan vid afvittring i de norra länen

tillfallen öfverloppsmark, äfvensom i skärgård på klippor och

skär, som ej lyda till visst hemman, samt ute på öppna hafvet vare

jagten tills vidare fri för hvarje svensk undersåte.

Dock må å öfverloppsmarkerna icke utan Konungens särskilda

tillstånd jagt efter elg anställas.

5 §-

Å jord, som åt någon till bruk upplåtes, tillhöre jagträtten brukaren,

der ej annorlunda aftalas.

7

♦

6'' §•

År genom urminnes häfd eller genom särskild! stadgande, dom

eller skattläggning eller på annat lagligt sätt annorledes bestämdt om

jagträtten å ett eller annat ställe, än i denna lag sägs, vare det gällande.

7 §•

Om lapparnes rätt till jagt i vissa delar af riket gälle hvad särskild!

är stadgadt.

8 §•

Å mark, hvilken såsom tvistig blifvit stäld under förbud, må icke

någon af de tvistande utan öfverenskommelse jaga annat än skadliga

rofdjur.

9 §.

Aftal, hvarigenom någon till annan upplåter sin jagträtt, gälle ej

för längre tid än 10 år i annat fall, än då jagträtten åtföljer nyttjanderätten

till jorden,,

Å samfäld mark må ej en delegare utan samtycke af de öfriga

gifva annan lof att jaga.

10 §•

Hvar, som under utöfning af loflig jagt sårar villebråd så, att det

faller å annans mark inom 100 meter från rågången, må detsamma tillvarataga

och behålla. År det elg, hjort, rådjur eller vildren, må den

jagande dock icke från stället bortföra djuret utan i närvaro af två

vittnen, och vare dessutom skyldig att sist å andra dagen, sedan djuret

fäldes, om förhållandet underrätta jagträttsinnehafvaren eller, om det ej

kan ske, den, som innehar marken, eller någon af deras folk. Försummar

den jagande att iakttaga något af hvad sålunda föreskrifvits, varde ansedd

såsom den, der olofligen jagat å annans mark.

Der någon å egen mark eller der han eger lof att jaga drifver

8

upp björn, varg, lo eller järf, ege lian att jagten in på annans egor

fullfölja.

11 §•

Har någon ringat björn i ide, Lafve ensam rätt att jagten fullfölja,

och må ej annan, med vetskap att björnen är ringad, djuret ur idet

uppskrämma.

Vill man å annans mark eljest jaga björn eller anställa jagt efter

varg, lo eller järf, tillsäge hvarje gång förut den, som jagträtt å marken

eger, och hafve denne, der något af nämnda djur bevisligen i trakten

sig uppehållit, icke makt att jagten hindra, utan tage del deri, eller

ege den, som tillsade, att ändock jaga och behålla de rofdjur af nämnda

slag, han dervid kan komma att fålla.

12 §.

Träffar någon tillfälligtvis, ehvar det vara må, björn, varg, lo, järf

eller säl, då må han det djur fälla och behålla. Inkommer annat rofdjur,

som skadligt är, i gård eller trädgård, hafve den, som i gården

bor eller trädgården innehafver, så ock deras folk enahanda rätt, oafsedt

hvem jagträtten i öfrigt tillkommer.

Till skadliga rofdjur räknas björn, varg, lo, järf, räf, mård, utter,

säl, örn, berguf, hök och falk.

Om jagtpass.

13 §.

1 mom. Med de undantag, hvarom nedan sägs, skall en hvar,

som utöfvar jagt med skjutvapen, vara försedd med jagtpass, innehållande

uppgift å den jagandes namn, yrke och hemvist samt bevis att

han erlagt i mom. 2 af denna § föreskrifven passafgift.

2 mom. Jagtpass meddelas den, som dertill anmäler sig, mot

följande afgifter:

a. för pass, gällande inom riket i dess helhet under ett kalenderår.

..................................................................................... 25 kronor.

9

b. för pass, gällande inom visst län eller, der län är

deladt i landstingsområden, inom visst landstingsområde

för samma tid............................................... 10 kronor.

c. för pass, gällande inom visst län eller landstings

område

för en tid af tre dagar.............................. 3 „

Utländing erlägger i hvarje af dessa fall dubbel afgift.

3 mom. Jagtpass, som afser jagt inom riket i dess helhet, utfärdas

af Konungens Befallningshafvande i det län, der vederbörande är bosatt,

eller, om han är bosatt i Stockholm, af Konungens Befallningshafvande

i Stockholms län. Utländing ege anmäla sig för erhållande af dylikt

pass hos Konungens Befallningshafvande i det län, der han för tillfället

uppehåller sig.

Pass, gällande för visst län eller landstingsområde, utfärdas af

Konungens Befallningshafvande i länet.

4 mom. Afgift för jagtpass skall, efter afdrag af kostnaden för

passblanketts anskaffande, tillfalla landstingskassan i det län, der passet

utfärdats, för att efter landstingets bestämmande användas till premier

för rofdjurs dödande, belöningar åt jagtbevakning eller annat jagtvårdsändamål.

År län deladt i särskilda landstingsområden, varde inom länet

influtna afgifter för pass, gällande inom hela riket, lika fördelade mellan

de särskilda landstingens kassor, och öfriga passafgifter tillfälle det

landsting, för hvars område passet är utfärdadt. Afgift för pass, som

kan varda utfärdadt för jagt inom det till Stockholms stad hörande

område, tillfälle staden.

5 mom. Närmare föreskrifter om hvad vid utfärdande af jagtpass

är att iakttaga samt om redovisning för influtna passafgifter meddelas

af Konungen.

14 §.

De i 13 § gifna bestämmelser rörande jagtpass gälla ej för Konungen

eller medlemmar af Kongl. huset.

Från skyldighet att utlösa jagtpass äro vidare befriade:

1. De i 2 § omförmälda embete- och tjenstemän samt betjente,

såvidt angår jagt å de i samma § angifna marker, äfvensom elever och

lärlingar vid statens skogsläroverk i fråga om jagt, som af dem för

deras utbildning utöfvas å de under läroverkens vård och förvaltning

stälda skogar;

2. Jagträttsinnehafvare, som i 3 och 5 §§ omförmälas, vid jagt

2

io

å mark, der jagträtt enligt samma §§ dem tillkommer. Enahanda befrielse

från skyldighet att utlösa jagtpass tillkomme hemmavarande medlem

af sådan jagträttsinnehafvares familj, äfvensom i hans tjenst anstäld

jägare eller skogvaktare.

I öfrigt ege bestämmelserna om jagtpass icke tillämplighet i afseende

å

jagt inom Vesterbottens och Norrbottens läns lappmarker,

jagt efter sträckande sjöfogel och säl i skärgården,

eller jagt, som omförmäles i 4, 7, 8, 11 och 12 §§.

15 §.

Jagtpass skall under jagt medföras, och vare den jagande skyldig

att på anmaning af egare eller brukare af marken, der jagten drifves,

innehafvaren af jagträtten derstädes eller någon af deras folk, tjensteman

eller betjent vid skogsstaten, allmän åklagare eller annan kronobetjent

passet genast uppvisa.

16 §.

Jagtpass får ej öfverlåtas eller till annan för begagnande utlemnas.

Sker det, vare passet förverkadt.

Särskilda bestämmelser.

17 §•

Jagträttsinnehafvare vare underkastad de villkor och inskränkningar

i fråga om jagts utöfvande, som i denna lag stadgade finnas eller

för villebrådsstammens fredande eller annat jagtvårdsändamål i särskild

ordning föreskrifvas.

18 §.

Utan vederbörandes särskilda tillstånd må jagträttsinnehafvare icke

söka efter vildt eller eljest öfva jagt i annans gård eller trädgård, eller

å annans med säd eller gräs besådda åker under tiden från och med

den 1 maj, till dess grödan är afmejad; och vare vid jagt å område,

som af annan innehafves, den jagande alltid skyldig att ersätta skada,

som af honom förorsakas, vare sig å mark, hägnad eller annat.

11

19 §.

Ingen må skrämma eller drifva till sig vildt från annans mark.

Ej heller vare det tillåtet att uppsätta bulvan för fögelskytte närmare

annans rågång än 200 meter.

20 §.

Å jagtområde, till hvilket icke hör större sammanhängande areal

än 50 hektar, ege jagträttsinnehafvaren icke idka jagt efter elg vidare,

än att ett dylikt djur om året må fällas.

21 §.

Ej må någon utan lof färdas med skjutgevär öfver annans mark

utom på derstädes befintliga vanliga vägar, der ej sådant sker för färd

till eller från egen jagtmark, till hvilken väg ej finnes, eller omständigheterna

eljest göra uppenbart, att han är stadd i lofliga ärenden.

Hund, som åtföljer, skall hållas kopplad.

22 §.

Lös hund må ej medtagas eller insläppas i annans hägnade jagtpark

eller djurgård. Sker det, vare hunden förverkad.

23 §.

Löper hund eljest lös å annans än sin egares mark, der villebråd

finnes, hafve den, som jagträtt der eger, våld att hunden upptaga; dock

åligge honom att derom ofördröjligen tillsäga egaren eller, derest denne

ej är känd, låta kungöra i närmaste kyrkor och i tidning inom orten.

Vill egaren återfå hunden, löse den med 5 kronor eller, der det oftare

sker, 10 kronor jemte ersättning för hvarje gång för hundens föda och

öfriga kostnader. Har egaren ej utlöst hunden inom åtta dagar efter

erhållen tillsägelse om dess upptagande eller inom sextio dagar från det

kungörelse varit uppläst och i tidning införd, vare hunden förverkad

och tillfälle upptagaren. Vill denne hellre taga lösen, vare hundens

eg are skyldig att sådan efter förut angifna grunder utgifva; dock bör

talan derom instämmas inojn 30 dagar, efter det hunden varit att anse

såsom förverkad.

12

_ Hvad i denna § är stadgadt galle ej om vallhund, som åtföljer

renhjord eller annan boskapshjord.

24 §.

Katt, som anträffas i skog eller hage, eller å annan mark på

längre afstånd än 200 meter från bebodt hus, må. saklöst dödas.

Om ansvar för öfverträdelse af denna lag och om åtal.

25 §.

Jagar någon olofligen på annans mark, straffes efter allmänna

strafflagen och vare, der han tillika gjort sig skyldig till öfverträdelse

af de angående jagtpass meddelade föreskrifter, jemväl underkastad

särskildt ansvar enligt 27 §.

År jagtpass för den jagande utfärdadt, vare det förbrutet. Har

han vid jagten fångat eller dödat djur, vare derjemte det förverkadt.

Kan djuret ej tillrättaskaffas eller till följd af förskämning ej användas,

då skall dess värde ersättas, och tillfälle djuret eller dess värde jagträttens

innehafvare eller, om djuret fälts å mark, derå jagträtten är

kronan förbehållen, åklagaren.

26 §.

Anträffas å bar gerning den, som olofligen jagar å annans mark,

hafve den, som jagträtt der eger, så ock markens innehafvare samt deras

folk rätt att från honom taga, utom det förverkade villebrådet och jagtpass,

bössa, jagtredskap och hundar till vedermäle och pant samt sådant

behålla, till dess säkerhet blifvit stäld för böter, skadestånd och annan

ersättning, hvartill han kan kännas skyldig. År kronan jagträttsinnehafvare,

hafve tjenstemän och betjente vid skogsstaten eller skogsläroverken

samt allmän åklagare enahanda rätt.

27 §.

öfvar någon jagt med skjutvapen utan att hafva utlöst jagtpass,

då sådant, enligt hvad ofvan är sagdt, bort ega rum, böte från och med

fem till och med ett hundra kronor och vare dessutom skyldig att utgifva

dubbla beloppet af den passafgift, som lägst bort erläggas.

För underlåtenhet att vid jagt medföra utlöst jagtpass eller vägran

att på anmodan af den, som vederbör, uppvisa detsamma, vare straffet

böter från och med fem till och med tjugu kronor.

13

28 §.

Skrämmer eller drifver någon till sig vildt från annans mark eller

öfverträder förbud, som i 21 § sägs, och är förseelsen ej att hänföra

till oloflig jagt å annans mark; eller bryter någon eljest mot hvad i

denna lag är föreskrifvet, böte från och med fem till och med ett hundra

kronor och vare tillika pligtig att ersätta skadan.

29 §.

öfverträdelser af denna lag, hvilka blott förnärma enskild persons

rätt, må icke åtalas af annan än målsegaren. Sker intrång i den rätt,

som kronan tillkommer, ege tjensteman och betjente vid skogsstaten

och skogsläroverken jemte allmän åklagare att derå tala, och njute de

enahanda hägn och vitsord, som enligt lag och särskilda författningar

tillkomma dem, hvilka Konungens, dess embetsmäns eller rättens ärenden

gå.

Andra öfverträdelser, som i denna lag äro belagda med ansvar,

tillhör det ofvan omförmälde tjensteman och betjente samt allmän åklagare

att beifra; och vare i öfrigt enhvar berättigad att dylika öfverträdelser

åtala.

30 §.

Böter, som efter denna lag ådömas, skola fördelas sålunda, att två

tredjedelar tillfalla åklagaren och en tredjedel den kommun, der öfverträdelsen

egt rum. Finnes särskild angifvare, tage han hälften af

åklagarens andel.

I händelse af bristande tillgång förvandlas böterna efter allmän

strafflag.

På lika sätt, som ofvan är sagdt om böter, fördelas afgift, som

någon enligt 27 § dömes att utgifva.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 19 . .; kommande dock

hvad om jagträtt i 5 § är stadgadt icke att gälla om brukare, till hvilken

jord är upplåten före utfärdandet af jagtstadgan den 21 Oktober 1864.

14

Förslag

till

Jagtstadga.

1 §•

/ mom. Jagt efter nedannämnda slag af djur vare tillåten allenast

under följande

Jagttider:

För däggdjur:

elg: från och med den 1 September till och med den 15 September;

kronhjort: från och med den 16 Augusti till och med den 30 November;

dofhjort och vildren: från och med den 1 September till och med den

31 December;

rådjur: från och med den 1 September till och med den 31 December;

varande i Malmöhus och Christianstads län jagt dessutom tillåten

å råbock från och med den 16 Juni till och med den 30 Juni;

hare: från och med den 16 Augusti till och med Februari månads utgång;

För foglar:

hjerpe, ripa, tjädertupp och orrtupp: från och med den 16 Augusti till

och med Februari månads utgång;

tjäderhöna och orrhöna:

i Jemtlands län samt Vesterbottens och Norrbottens läns lappmarker

från och med den 16 Augusti till och med Februari

månads utgång;

i öfriga delar af riket från och med den 16 Augusti till och med

den 31 Oktober;

rapphöns: i Malmöhus, Christianstads och Hallands län från och med

den 16 September till och med den 15 November;

i öfriga delar af riket från och med den 16 September till och

med den 31 Oktober;

15

fasan: från och med den 16 Oktober till och med den 31 Januari;

morkulla: från och med den 16 Maj till och med den 31 December;

gräsand, skedand, bläsand, årta, kricka, stjertand, snatterand, grafand,

brunand och beckasin:

i Malmöhus, Christianstads, Hallands och Blekinge län från och

med den 16 Juli till och med den 31 December;

i öfriga delar af riket från och med den 1 Augusti till och med

den 31 December;

svan: från och med den 1 Augusti till och med Februari månads utgång;

ejder: från och med den 1 Juli till och med den 30 April; dock att

gammal ejderhona (åda) må jagas endast från och med den 1

September till och med den 15 April, samt årsunge af ejder först

från och med den 1 September;

svärta, sjöorre, knipa, vigg och bergand: från och med den 1 Augusti

till och med den 30 April.

2 mom. Om fridlysning af hval är särskild! stadgadt.

2 §.

Ägg af de enligt nästföregående § fridlysta foglar må icke ur

deras bon tagas eller förstöras.

Ej heller vare det tillåtet att från nyttigt vildt, som icke fridlyst

är, taga ungar eller ägg, der det ej sker för studier eller annat nyttigt

ändamål.

3 §.

I hägnad jagtpark eller djurgård må den, som jagträtt der eger,

alla tider af året jaga villebråd, som genom hägnaden hålles instängdt.

4 §•

Under fridlysningstid må fridlyst villebråd icke till salu utbjudas,

köpas, emottagas, från ort till annan forslas eller från utrikes ort införas

längre än fjorton dagar, räknadt från fridlysningstidens inträdande;

ej heller må sådant villebråd tidigare än å andra dagen efter

fridlysningstidens utgång salubjudas eller köpas. Åro fridlysningstiderna

olika för särskilda delar af landet, skall, i fråga om detta förbuds

tillämpning å viss ort, den der gällande fridlysningstid vara bestämmande.

I Malmöhus och Christianstads län må råbock ej till salu utbjudas

eller eljest med dylikt djur tagas befattning, som ofvan sägs, under tid,

då sådant der är förbjudet i afseende å rå, med mindre djuret är

16

ostyckadt eller eljest i sådant skick, att kännetecken på könet är

förhanden.

Förbud, hvarom i denna § är sagdt, afser ej konserveradt kött af

matnyttigt vildt eller servering af anrättadt vildt till förtäring, eller

lefvande vildt, som bevisligen lagligen infångats eller från utlandet

införts.

Ej heller utgör förbudet hinder för forsling eller försäljning åt

villebråd, som fälts i hägnad jagtpark eller djurgård eller ock efter

10 eller 11 § förverkats, dock att i dessa fall af kronobetjent eller

tjensteman eller betjent vid skogsstaten utfärdadt intyg om platsen, der

djuret fälts, eller bevis, att detsamma förverkats, bör, vidfäst djuret,

åtfölja.

5 §•

Om undantag i särskildt fall för vetenskapligt eller annat dermed

jemförligt ändamål från de i 1, 2 och 4 §§ meddelade bestämmelser

må ansökan göras hos Konungen.

6 §‘

1 mom. Spjut eller skjutvapen må icke gillrade användas såsom

jagtmedel.

2 mom. Annan för menniskor eller husdjur farlig jagtanstalt, såsom

grop, sax eller stång, må icke inrättas eller utsättas närmare farväg

eller annans boningshus än 200 meter och ej heller af någon begagnas

å annans mark utan tillstånd af markens innehafvare samt den, som

jagrätten der eljest må tillkomma.

3 mom. Å samfäld mark må jagtanstalt, som i 2 mom. omförmäles,

icke under tiden mellan den 31 Maj och den 1 Oktober utsättas

eller, dessförinnan utsatt, qvarlemnas, så framt icke alla delegarne dertill

gifvit lof, samt anstalten är med fälda träd eller annan stängsel så

omgärdad, att kreatur derifrån afhållas.

4 mom. Hvad i 2 mom. är stadgadt om användande af der

nämnda jagtanstalter gälle äfven om utläggande af förgiftadt lockbete;

och må sådant lockbete icke såsom fångstmedel begagnas under tiden

emellan den 31 Mars och den 1 November och ej heller å samfäld

mark utläggas utan samtycke af alla delegarne.

5 mom. Den, som vill begagna jagtanstalt, hvarom i 2 mom.

sägs, eller utlägga förgiftadt lockbete, vare skyldig att låta derom, med

uppgift om platsen, der det skall ske, söndagen förut uppläsa kungörelse

i närmaste kyrkor. Gröre ock, der fångstmedlet är förgiftadt lock

-

17

bete, innan det utlägges, anmälan om förhållandet hos vederbörande

länsman eller polismyndighet och uppvise dervid, i händelse giftet är

sådant, att, enligt hvad särskildt är stadgadt, Konungens Befallningshafvandes

tillstånd till dess användande erfordras, behörigt tillståndsbevis

samt styrke tillika, att kungörelse i föreskrifven ordning egt rum.

Nyttjas fångstmedel, som i detta mom. afses, längre tid fortfarande

å samma ställe, skall kungörandet en gång i hvarje månad förnyas.

• §•

Snaror eller finare giller må icke för fångande af vildt begagnas

utom Jemtlands län samt Vesterbottens och Norrbottens läns lappmarker

och icke heller der under tider, då hare och skogsfogel äro fridlysta.

Elg må ej jagas under skidlöpande eller fångas i grop.

Jagt vid bloss vare förbjuden.

Begagnande af nät för fångst af rapphöns vare i allmänhet icke

tillåtet; dock ege Konungens Befallningshafvande för visst fall lemna

jagträttsinnehafvare, som åstundar i jagtvårdsändamål infånga dylikt

villebråd, tillstånd att använda nämnda fångstmedel.

8 §''

1 mom. Från och med den 1 Mars till och med den 15 Augusti

må hund icke begagnas till annan jagt än dels efter björn, varg, lo

eller järf, när något af dessa djur bevisligen uppehållit sig i trakten,

dels vid stränder af sjö eller vattendrag och å kärrmark från och med

den 16 Juli i Malmöhus, Christianstads, Hallands och Blekinge län samt

från och med den 1 Augusti i öfriga delar af riket.

2 mom. Hund, som har för vana att kringströfva i skog eller

mark, skall af egaren hållas instängd eller eljest under sådan vård, att

dylikt kringströfvande förhindras.

§ 9-

Den, som dödar rofdjur af nedannämnda slag, erhåller af allmänna

medel i belöning:

för varg .............................................................. 50 kronor.

» lo eller järf ................................................ 25 »

För unge åt dessa rofdjur erhålles lika mycket som för fullvuxet

djur af samma slag.

Vill någon erhålla sådan belöning, uppvise huden af rofdjuret, för

kronofogde, länsman eller ordförande i kommunalstyrelse, tage hans

3

18

intyg, hvilket utan lösen utfardas, att djuret dödats inom riket, samt att

djurets öron blifvit i hans närvaro afskurna, och hafve sedan rätt att

hos närmaste kronouppbördsman eller Konungens Befallningshafvande

uppbära den utfästade belöningen.

I afseende på utbetalning af sådan belöning eger intyg, som af

föreståndare för zoologiskt museum vid rikets universitet eller högskolor

eller af vederbörande intendent vid zoologiska riksmuseum meddelats

derom, att till musei samlingar i ostympadt skick aflemnats rofdjur

af något bland nyssnämnda tre slag, enahanda kraft och verkan,

som enligt nästföregående stycke tillkommer der omförmälda intyg om

att sådant rofdjurs öron blifvit i vederbörandes närvaro afskurna.

10 §• Jv

Jagar någon villebråd under tid, då sådant är förbjudet, böte från

och med tio till och med fem hundra kronor, och vare, der jagtpass

för den jagande utfärdats, detsamma förbrutet. Har djur vid jagten

blifvit dödadt eller fångadt, vare äfven det förverkadt.

Var det elg, som under förbjuden tid dödats, sårats eller fångats,

må böterna ej sättas lägre än etthundrafemtio kronor.

{. ; • j „ n • . * i.’ V .‘.i '' C - ’fi • , ’ l j;l ''.i

11 §• ''V

i'': it *• •• r ; r t. • ■ '' ; ; ; • : {■ * ’• J'' i j; 1 , i ■ ’

Den, som emot stadgandet i 4 § till salu utbjuder, köper, emottager,

från ort till annan forslar eller från utrikes ort inför villebråd,

böte från och med tio till och med tvåhundra kronor, och vare äfven i

detta fall villebrådet förverkadt.

. *:''•*. r ‘ •: i)ff il"-''. - /V 1[’[ ’ ‘

12 §.

Underlåter egare af hund, som har för vana att kringströfva, att

om hunden taga vård, på sätt i 8 § 2 mom. föreskrifves, och anträffas

hunden lös i mark eller skog, der villebråd finnes, under tiden från

och med den 1 Mars till och med den 15 Augusti i andra fall än i

8 § 1 mom. sägs; böte egaren från och med fem till och med femtio

kronor.

Ofverträder någon eljest hvad i denna stadga föreskrifvet är, böte

minst fem, högst ett hundra kronor.

I alla dessa fall vare den felande jemväl pligtig att ersätta skadan,

19

13 §.

• ,5\ ‘ ■ i CiOU in i i • t J <».• > < bil

Sker öfverträdelse, hvarom nu är sagdt, under utöfning af oloflig

jagt å annans mark, värde, utom straff efter allmän lag för sistnämnda

förbrytelse, särskildt ansvar för öfverträdelse af denna stadga den felande

ådömdt.

Anträffar någon å bar gerning den, som idkar jagt, hvilken i denna

stadga förbjuden är, hafve rätt att från honom taga, utom förverkadt

villebråd och jagtpass, bössa, jagtredskap och hundar till vedermäle och

pant samt sådant behålla, till dess säkerhet blifvit stäld för böter, skadestånd

och annan ersättning, hvartill han kan kännas skyldig.

,V/hS 7L 15 §■

För förseelse, som begås af barn under femton år, svare fader,

målsman eller husbonde, derest förseelsen skett med hans vetskap, och

ej visas kan, att han gjort hvad på honom ankommit för att förekomma

densamma.

. ’ '' ; ’ h ‘ **■,)1 l •! ( ’ /Vf LlOT/i i.!*. ■{'': ‘ •f > i fOCl ! * O :''

• . 16 §•

Tjenstemän och betjente vid skogsstaten och skogsläroverken samt

allmän åklagare åligger det att beifra öfverträdelser mot denna stadga;

och njute de enahanda hägn och vitsord, som enligt lag och särskilda

författningar tillkomma dem, hvilka Konungens, dess embetsmäns eller

rättens ärenden gå.

I öfrigt vare en hvar berättigad att dylika öfverträdelser åtala.

17 §•

1 mom. Böter, som efter denna stadga ådömas, fördelas sålunda,

att två tredjedelar tillfalla åklagaren och eu tredjedel den kommun, der

öfverträdelsen egt rum. Finnes särskildt angifvare, tage han hälften af

åklagarens andel.

1 händelse af bristande tillgång förvandlas böterna efter allmän

strafflag. ! '' i

2 mom. Villebråd, som enligt 10 § förverkadt är, eller dess värde,

derest djuret ej kan tillrättaskaffas, tillfälle åklagaren, der den, som

innehar jagträtten, sjelf begått förseelsen eller är deri delaktig, men i

20

annat fall jagträttens innehafvare; dock må denne ej sätta sig i besittning

af villebrådet utan i närvaro af två vittnen, och vare dessutom

pligtig att ofördröjligen och sist inom en vecka efter besittningstagandet

anmäla förhållandet bos allmänne åklagaren i orten, allt vid påföljd att

eljest anses såsom den der tagit oloflig befattning med vildt på sätt i 4 §

förmäles.

År villebråd enligt 11 § förverkadt, tillfälle djuret eller dess värde

åklagaren.

Denna stadga träder i kraft den 1 Januari 1900.

Genom densamma sker ej ändring

i de tid efter annan utfärdade Kongl. Kungörelser, genom hvilka

vissa slag af djur blifvit i särskilda delar af landet för all jagt fridlysta

vare sig för vissa år eller tillsvidare, dock att sådan särskild fridlysningsbestämmelse,

hvars giltighet icke blifvit begränsad till viss tid,

skall, der ej dessförinnan annorlunda förordnas, upphöra att gälla vid

utgången af år 1903;

i de uti nådiga Kungörelserna den 11 Juni 1887 och den 14 April

1893 innefattade bestämmelser, enligt hvilka jagt efter elg är tillåten

under September månad å kronoparkerna Halie- och Hunneberg; eller

i Kongl. Resolutionen den 25 Januari 1889 om rätt för Karlsö

jagt- och djurskyddsförenings aktiebolag att å Stora Karlsö idka all

slags jagt under alla tider af året;

skolande i fråga om forsling eller försäljning af elg, som fälts å

berörda kronoparker äfvensom å kronoparken Edsmären, samt villebråd,

som nedlagts å Stora Karlsö, enahanda bestämmelser gälla, som i sista

stycket af 4 § i denna stadga äro föreskrifna i fråga om villebråd, som

fällts i hägnad jagtpark eller djurgård.

Denna stadga verkar ej heller rubbning i hvad genom Kongl.

Brefven till Skogsstyrelsen den 12 Februari 1869 och den 3 Maj 1870

förordnats om skyldighet för Konungens Befallningshafvande i vissa af

rikets län att söka åvägabringa överenskommelser om fridlysning af

vissa skärgårdstrakter för skyddande af ejderfogeln och dess ägg, eller

uti de i dylika överenskommelser innefattade bestämmelser.

Deremot upphäfvas genom denna stadga såväl de delar af jagtstadgan

den 21 Oktober 1864, hvilka icke blifvit upphäfda genom lagen

om rätt till jagt af denna dag, som ock hvad särskilda, bär ofvan ej

undantagna nådiga bref och författningar innehålla mot denna stadga

stridande. .

21

Förslag

till

Lag

om tillägg till lagen angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd

den $5 April 1889.

Härigenom förordnas, att till lagen angående tiden för nyttjanderättsaftals

bestånd den 25 April 1889 skall göras följande tillägg:

Om tiden för beståndet af aftal, hvarigenom jagträtt upplåtes, är

särskildt stadgadt.

22

Förslag

till

Lag

'' om ändring af 24 kap. 13 § Strafflagen.

.W\ ^ssk C,<1 ,sj\i

*

Härigenom förordnas, att 24 kap. 13 § Strafflagen skall erhålla

följande ändrade lydelse: r 1

För oloflig jagt å annans mark, som ej till jagtpark eller djurgård

inhägnad är, bötes högst tvåhundra riksdaler.

Sker återfall i brottet, eller är dervid djur, som i 12 § 2 mom.

sägs, fäldt, såradt eller fångadt; vare straffet böter, ej under tjugo riksdaler,

eller fängelse i högst sex månader.

23

>1)111

;r, r ro :>Å Hud b amqtgsi. "tu

obm-frrifDu brV

r it »b s;ö''b:i tmUhfa egKiuJ*

nue / fn jreltoJf

3»C] eo:!'';/.! Tui rtr>:. ,.,i

är i l iv‘‘ -i ,1b

ufjJ .qqölao a no} ffttiv

i ./odödlig eföJäc.;

Förslag

.elöé^&buu da

f>iv.m:rx mi- aerr

till

Kungörelse

rr.litj

; X :

■v-ysi

om hvad vid utfärdande af jagtpass är att iakttaga samt om redovisning

af influtna af gifter för dylika pass.

v < s '' ■ ’ '' ■ ibir i ■''.•■Urna* vtrib r-.■:riiVf

ofvjsqfdhni Vv säl* '' eif i*. vyml \ \ ib fota

Härigenom förordnas:

.([ .-»jfj us, .; arföl'' obs;. oi

1 §•

Jagtpass skall utfärdas å tryckt blankett af rektangulär form,

hållande i längd 12 centimeter och i bredd 8 centimeter samt i öfrigt

öfverensstämmande med bifogade formulär Lätt. A. B. och C.

b;-i-/;

s it. a nr. - rilufcn!

Passblanketter förfärdigas af fast och hållbart papper, uppklistradt

å väf samt olika färgadt för hvarje särskildt slag af jagtpass sålunda,

att blå blankett användes till pass, gällande inom hela riket, gul till

pass, gällande inom visst län eller landstingsområde under ett kalenderår,

samt hvit blankett till pass, gällande inom visst län eller landstingsområde

för tre dagar.

3 §•

Domänstyrelsen åligger att draga försorg om anskaffande af erforderligt

antal passblanketter samt att, efter reqvisition, emot qvitto och

godtgörelse för anskaffningskostnaden, tillhandahålla dem Konungens

Befallningshafvande.

24

4 §•

Vid utfärdande af jagtpass skall Konungens Befallningshafvande

å blanketten på vederbörliga ställen införa den persons för- och tillnamn

yrke eller titel samt hemvist, för hvilken passet utfärdas, tid och ort

för passets giltighet samt afgiftens belopp, hvarjemte, der sökanden är

utländsk undersåte, jemväl detta bör angifvas. Å passet skall vidare

antecknas det nummer, under hvilket passet införts i nedan omförmälda

hos Konungens Befallningshafvande förda förteckning. Passet skall dagtecknas

och underskrifvas af Konungens Befallningshafvande.

Hos Konungens Befallningshafvande skall hvarje kalenderår föras

förteckning, deri samtliga under året utfärdade jagtpass införas i särskildt

för hvarje olika slag af pass fortlöpande nummerordning; och

skall denna förteckning i öfrigt inrättas i öfverensstämmelse med bifogade

formulär Litt. D.

6 §•

Hvarje år inom januari månads utgång skall Konungens Befallningshafvande

till vederbörande landstingsbestyrelse insända redovisning för

under nästföregående år influtna passafgifter och dervid jemväl öfverlemna

det belopp i penningar, som, efter afdrag af kostnaden för passblanketternas

anskaffande, bör landstinget tillkomma.

i'' f■ ■ ir* rtr?y;''■ i > * * * i, ;

. O i"i iLUl i-i Vi\. : fl .*''» • 3.

u

m

Litt. A.

Xs

för:...

}agtp ass

gällande inom hela riket

19

under år 19

Passafgiften ______________ kronor är erlagd.

läns landskansli d. __________

OBS ! Detta jagtpass medför icke jagträtt, der sådan icke eljest

enligt lag tillkommer passinnehafvaren.

OBS.!

Detta pass får ej ötver/åtas eller för begagnande till annan

utlemnas.

Litt. B.

^....... ''Jagtpass

gällande inom____________________________ län

för:

under år 19__________

Passafgiften ______________ kronor är erlagd.

läns landskansli d. _______________ 19

OBS.! Detta jagtpass medför icke jagträtt, der sådan icke eljest

enligt lag tillkommer passinnehafvaren.

OBS.!

Detta pass får ej öfverlåfas eller för begagnande till

ut/emnas.

annan

Litt. C.

“fagtpass

gällande inom______________________________________ ____________________________________län

för:...................... .......................................................................................... ........

under tiden från och med d. till och med d.

Passafgiften .. _________ kronor är erlagd.

..................... läns landskansli d. _________________ 19

OBS.! Detta jagtpass medför icke jagträtt, der sådan icke eljest

enligt lag tillkommer passinnehafvaren.

OBS.!

Detta pass får ej öfverlåtas eller för begagnande till annan

utlemnas.

25

Litt. D.

Förteckning

å jagtpass, utfärdade af Konungens Befallningshafvande i N. N. län1)

år 1900.

Dag då passet ut-

färdats.

Nummer å jagt- pass gällande

4.

Tiden för

passets

giltighet

5.

M

Den persons namn, yrke eller titel samt

hemvist, för hvilken passet utfärdats.

. inom hela

riket

g- inom länet för

ett kalenderår

. inom länet för

tre dagar

Irlagd passafgift

kronor

7,

Svensson, Nils, landtbrukare, Hyllie ........

1

_

_

1900

25

7*

Lundgren, Anders, målare, Fors................

—

1

—

1900

10

Va

Hastrup, Peder, godsegare, Omberg, dansk

undersåte ................................................

2

_

_

1900

50

5/6

Granquist, Axel, löjtnant, Aby....................

—

—

i

7e—% s)

8

Vs

Muller, Carl, direktör, Berlin, tysk under- såte .......................................................

2

1900

20

29/

/12

Falk, Axel, jägmästare, Ådalen ................

—

—

2

3%, 1900—7,1901

8

Summa kronor

in

'') År län deladt i särskilda landstingsområden, bör förteckningen sönderdelas sålunda, att

en förteckning föres angående pass, som gälla inom hela riket, samt en för hvarje landstingsområde

i fråga om der gällande pass.

a) Begge de i kol. 4 antecknade dagame medräknas, så att tiden för passets giltighet är:

från och med den 6 till och med den 8 Juni.

4

> er

néi J/i A:

■ . r:

i-L 0i":

! '' 0 t

It-! • ( ■

I-'' > ■ .■ it

’ ” 1'' i! f i

a :

• .}

MOTIV.

/

i

%

29

Det komiterade lemnade uppdrag innefattar tvänne uppgifter, den

ena att särskilja jagtlagstiftningens civilrättsliga bestämmelser från de

ekonomiska och administrativa föreskrifterna i ämnet, den andra att

underkasta gällande jagtstadga bedömande och granskning ur jagtvårdssynpunkt

samt upprätta förslag till de nya eller ändrade bestämmelser,

som ur nämnda synpunkt kunna finnas erforderliga.

Hvad beträffar uppdragets* förra del må till en början erinras, att

i nu gällande jagtstadga af år 1864 sammanförts alla såsom nödiga

ansedda föreskrifter rörande jagt och djurfång, utan afseende å huruvida

desamma vore hänförliga till allmän lag eller folie inom området

för Kongl. Maj:ts ekonomiska eller administrativa lagstiftningsrätt, öfver

det förslag, som ligger till grund för gällande jagtstadga, inhemtade

Kongl. Maj:t också yttranden såväl af Högsta Domstolen som af Rikets

Ständer; i den Kongl. propositionen till dessa sistnämnda säges, att då

ärendet enligt sin natur innefattade frågor, hvarom icke borde stadgas

utan Ständernas medgifvande och förslaget derjemte i vissa afseenden

vore beroende på anvisande af nödiga medel (nemligen till premier för

dödande af rofdjur), samt dessa delar af förslaget icke lämpligen kunde

afskiljas och särskild! behandlas, så meddelade Kongl. Maj:t Ständerna

det utarbetade förslaget i dess helhet för erforderlig granskning. Det

Kongl. förslaget behandlades af sammansatta stats-, lag- samt allmänna

besvärs- och ekonomiutskottet; Ständerna funno vissa ändringar erfordras

samt hemstälde i underdånig skrifvelse, att åt den jagtstadga,

som komme att af Kongl. Maj:t utfärdas, måtte gifvas det innehåll ett

skrifvelsen bifogadt förslag utvisade, hvarefter Kongl. Maj:t utfärdade

30

1864 års jagtstadga, som endast i mindre väsentliga delar afvek från

Ständernas förslag.

Under årens lopp hafva sedermera ändringar skett i jagtstadgans

§§ 7, 12, 16, 17, 19 och 20. Af dessa kan ändringen af § 7 anses

vara tillkommen i den ordning, 87 § 1 mom. Regeringsformen utstakar;

efter framställning af enskild motionär beslöt nämligen 1891 års riksdag,

i enlighet med lagutskottets hemställan, att för sin del antaga en förordning

om ändrad lydelse af § 7 i jagtstadgan, och, sedan Kongl. Maj:t

häröfver hört Domänstyrelsen och Högsta Domstolen, utfärdade Kongl. Maj:t

den 31 Dec. 1892 förordning i öfverensstämmelse med Riksdagens beslut.

Samtliga öfriga ändringar i jagtstadgan, äfvensom af Kong! Maj:t tid

efter annan utfärdade kungörelser med bestämmelser om fridlysningstider

för vissa slag af villebråd hafva tillkommit i administrativ väg,

utan att den i nyssnämnda grundlagsrum omförmälda ordning ansetts

dervid behöfva iakttagas.

Till fullgörande af ifrågavarande del af komiterades uppdrag hafva

komiterade dels utarbetat ett förslag till lag om rätt till jagt och deri

sammanfört alla de bestämmelser rörande jagt och djurfång, hvilka

komiterade ansett vara af allmän lags natur, dels i särskilda förslag till

jagtstadga och till kungörelse med närmare bestämmelser rörande jagtpass

intagit de ekonomiska och administrativa föreskrifterna i ämnet,

dervid innehållet i förstnämnda båda författningsförslag i väsentliga delar

hemtats från gällande jagtstadga.

Ett sådant särskiljande af jagtlagstiftningens olika delar har naturligtvis

varit förenadt med åtskilliga vanskligheter, då gränsen emellan

det civilrättsliga lagstiftningsområdet, å ena, samt det ekonomiska och

administrativa, å andra sidan, är ganska sväfvande och i många

fall svår att uppdraga, samt för öfrigt stadganden, hvilka till sin natur

icke tillhöra samma lagstiftningsområde, ofta hafva det inbördes sammanhang,

att de icke utan praktiska olägenheter kunna åtskiljas.

Rörande grunderna för de särskilda stadgandenas hänförande till

det ena eller det andra af ofvannämnda författningsförslag, må här anföras

följande:

Jagtstadgans § 1 samt §§ 3—10 afse hufvudsakligen att afgöra,

hvem rätt till jagt tillkommer, och angå således rent privaträttsliga

förhållanden. Komiterade hafva derför ansett dessa bestämmelser vara

af allmän lags natur och intagit motsvarande stadganden i lagförslaget

under dess § 1 och §§ 3—8 samt §§ 10—12.

Enär bestämmelserna i jagtstadgans 18 och 19 §§ afse att reglera

31

rättsförhållanden enskilde personer emellan samt beröra fall, då enskild

egendom förverkas, torde desamma böra hänföras till allmän lag. Motsvarande

stadganden, i den mån sådana ansetts böra bibehållas i

den nya lagstiftningen, hafva derföre fått inflyta i lagförslaget (22—

24 §§)•

De i jagtstadgans §§ 12—17 samt § 20 meddelade föreskrifter

afse att befordra jagtvården och främja den nyttiga vildnadens tillväxt,

hufvudsakligen genom fridlysning af vissa slag af villebråd och utfästande

af premier för rofdjurs dödande, äfvensom att inskränka eller

förbjuda användandet af vissa jagtmedel, som kunna medföra fara för

menniskor och husdjur. Då ändring skett af föreskrifterna i dessa ämnen,

hafva, såsom redan nämnts, frågorna härom handlagts och afgjorts i

administrativ väg utan tillämpnning af det i 87 § 1 mom. Regeringsformen

omförmälda förfarande. Komiterade dela den uppfattning,

som ligger till grund för ett dylikt tillvägagående, och hafva derför

inrymt motsvarande bestämmelser i förslaget till jagtstadga i dess §§

1—9.

Rätten att åtala öfverträdelse!* af jagtstadgans föreskrifter och

påföljden för dylika öfverträdelser behandlas i §§ 21—25 af samma

stadga; motsvarande bestämmelser hafva intagits dels i lagförslaget och

dels i förslaget till jagtstadga, alltefter som dessa bestämmelser afsett

öfverträdelser af stadgandena i det ena eller det andra förslaget.

Hvad komiterade i öfrigt hafva att anföra om skälen för de föreslagna

stadgandenas hänförande till det ena eller andra författningsslaget,

vilja komiterade andraga i sammanhang med motiveringen till

innehållet i de särskilda §§ i förslagen.

I den fråga, som senare delen af komiterades uppdrag afser, eller

frågan, i hvilka hänseenden ändringar i gällande jagtstadga må vara

erforderliga ur jagtvårdssynpunkt, hafva under senaste år åtskilliga förslag

blifvit af intresserade personer eller korporationer framstälda. Af

dessa förslag torde det om införande af en allmän jagtskatt i främsta

rummet förtjena uppmärksamhet.

Under åren 1894 och 1895 inkommo sålunda till Kongl. Majrt

framställningar om införande af en allmän jagtskatt i riket från åtskilliga

hushållningssällskap och jagtföreningar, hvilka såsom skäl för

en sådan skatts införande hufvudsakligen framhöllo, hurusom villebrådet

aftoge i vida högre grad, än som kunde förklaras af landets genom

ökad kultur förändrade naturbeskaffenhet, beroende till någon del visserligen

på rofdjursjagtens vårdslösande, men i främsta rummet på den

tilltagande hänsynslöshet, hvarmed jagten å nyttigt vildt bedrefves i landet.

32

Detta senare missförhållande åter ansåges hafva sin förnämsta orsak

deri, att det till följd af vissa omständigheter, såsom lättade kommunikationer,

större tillgång på prisbilliga gevär, nutidens sportifver m. m.,

uppstått en alltjemt tillväxande klass af mer eller mindre tillfälliga jagtidkare,

- hvilka saknade intresse af att skona villebrådsstammen å de tillfälliga

jagtmarker, hvilka de med eller utan lof begagnade. Ett enligt

förslagsställarnes mening verksamt medel häremot vore införandet af en

allmän jagtskatt i ungefärlig öfverensstämmelse med hvad som vore

gällande i de flesta europeiska länder och till ett belopp af 10 å. 20

kronor. Härigenom förväntades antalet jagtidkare skola inskränkas till

hufvudsakligen sådana personer, som hyste intresse för villebrådsstammens

bevarande och förökande, hvarjemte sjelfva jagtvården och jagtlagarnes

efterlefnad skulle i väsentlig mån främjas, hvilket vore af desto

större betydelse, som det vilda med god hushållning och vård kunde

blifva en högst afsevärd tillgång för landet.

Dessa framställningar remitterades till Domänstyrelsen, som efter

att hafva inhemtat yttranden från Konungens Befallningshafvande i länen

samt landstingen och skogstjenstemännen den 11 Maj 1896 afgaf

underdånigt utlåtande i ämnet.

Skogstjenstemännen vitsordade i sina yttranden, att villebrådstillgången

i allmänhet minskats, i synnerhet på allmogemarkerna och

der jorden vore styckad i smärre lotter. I de flesta fall hade man,

enligt skogstjenstemännens åsigt, att söka orsaken till den anmärkta

minskningen deruti, att jägarnes antal ständigt ökades ock särskildt de

jägares, som saknade egen jagtmark ock derför kemsökte andras ock der

ej kade det ringaste intresse för villébrådsstammens bevarande. Från flere

orter uppgåfves, att jordegarne, i synnerhet de mindre, saknade utväg

att skydda sina marker för denna stora mängd lösa personer, hvilka

förde ett oafbrutet utrotningskrig mot det vilda, hvadan man kunde

befara, att tillståndet skulle efter hand leda derhän, att de jordegande

sjelfva ginge förlustiga all inkomst från sina egna jagtmarker. Skogstjenstemännen

biträdde derför i allmänhet hushållningssällskapens och

jagtföreningarnes mening derutinnan, att införandet af jagtskatt, såsom

varande ett medel att inskränka jägarnes antal, skulle bidraga till det

vildas skyddande och främjande af en bättre jagtvård.

Landstingen deremot uttalade sig i allmänhet mot en allmän jagtskatts

införande och åberopade såsom hufvudskäl det ingrepp ock den

inskränkning i jordegarens nuvarande rätt att fritt jaga å egna egor,

kvilka blefve en följd af jagtskattens införande. Denna inskränkning

skulle svårast drabba de mindre hemmansegarne, för hvilka skattens

33

erläggande blefve en alltför stor uppoffring och hvilka alltså skulle helt

och hållet utestängas från den jagträtt de nu egde. Då detta ingrepp

i en rätt, som varit jordegarne af ålder tillförsäkrad, enligt rådande

uppfattning betraktades såsom opåkallad^ och följaktligen något intresse

hos jordegarne för påbudets efterlefnad icke kunde påräknas, syntes det

med skatteförslaget afsedda syftets uppnående högst tvifvelaktigt.

Ronungens Befallningshafvande i flertalet af länen ansågo fördelarne

af en jagtskatt öfverväga olägenheterna och förordade således

en sådan skatts införande, om ock med vissa modifikationer. I de öfriga

länen afstyrkte Konungens Befallningshafvande införandet af jagtskatt

hufvudsakligen på de skäl, som af landstingen anförts.

Domånstyrelsen lemnade i sitt utlåtande en kort öfverblick öfver

den utländska lagstiftningen i ifrågavarande hänseende. I denna öfverblick

omförmäldes, hurusom i de flesta länder i mellersta och södra

Europa en hvar, som ville utöfva jagt, vore skyldig lösa tillståndsbevis

att vid jagtens utöfvande uppvisas för dem, som öfvervakade jagtlagarne

i orten, hvarjemte i vissa länder fordrades särskildt tillstånd

att bära jagtvapen eller ett s. k. Waffenpass. Afgiften för dessa tillståndsbevis

utginge med olika belopp i de särskilda staterna; så betalades

t. ex. i Österrike, särskildt för hvarje provins, 2 till 5 gulden,

förutom en stämpelafgift af \ till 1 gulden, i Preussen 15 mark, i

Braunschweig 10 mark, i Baden 20 mark, i Frankrike 28 francs och i

England 10 shillings för jagttillstånd och 10 shillings för vapenpass,

hvilka samtliga afgifter afsåge helt år; dessutom kunde tillståndsbevis

för jagt för visst tillfälle eller vissa dagar få lösas mot lägre afgift.

Sedan Domänstyrelsen ytterligare erinrat, att frågan om jagtskatts

införande här i riket först blifvit väckt af 1828 års särskilda komiterade

för skogs- och jagthushållningens undersökande i deras samma år

afgifna underdåniga betänkande samt derefter af enskild motionär utan

framgång upptagits vid 1829 och 1834 årens riksdagar, anförde Domänstyrelsen

vidare i sitt utlåtande: med folkökningen och det stigande

välståndet tillväxte de jagtutöfvandes antal; jordens efter hand skeende

^styckning i mindre lotter vore mycket ogynnsam för vildnaden och

jagten, hvartill komme landets framskridande odling i allmänhet och

särskildt de sänka markernas torrläggning, vattendragens reglering för

trävaruflottning, skogarnes minskning genom pågående atverkningar

m. m., hvilka omständigheter hvar i sin mån bidroge till, att de lämpligaste

tillhållen och uppehållsorterna för det vilda efter hand inskränktes.

Å ena sidan tillväxte alltså deras antal, som skördade villebrådet, medan

5

34

å andra sidan oafbrutet fortginge en minskning eller nedsättning i vilkoren

för vildnadens förekomst; det framginge ock af de afgifna yttrandena,

att de mindre jordegarne i allmänhet saknade både håg och utväg

att skydda sina egna områden, hvadan ett allmänt villebrådsarmod å

dessa marker, hvilka upptoge landets största del, efter hand vore att

befara, der det ej redan inträdt. Domänstyrelsen knnde derför ej undgå

att finna tillståndet med afseende å jagten åtminstone i de folkrikare

delarne af landet vara sådant, att åtgärder för en förbättrad jagtvård

vore af behofvet påkallade. Tiden för införandet af en allmän jagtskatt

syntes dock Domänstyrelsen icke ännu vara inne; landstingens uttalanden

visade med all tydlighet, att den uppfattningen, att jordegare endast

mot särskild skatt skulle få jaga å egna egor, ännu ej vunnit

någon allmännare tillslutning eller så ingått i det allmänna rättsmedvetandet,

att derå kunde grundas ett lagstadgande om allmän jagtskatt.

Ett dylikt stadgande skulle för öfrigt, äfven om det kunde genomdrifvas,

mötas af motvilja och således icke kunna påräkna det intresse och

den medverkan från allmänhetens sida, som vore ett oeftergifligt vilkor

för att stadgandet skulle kunna göras verksamt och medföra åsyftadt

gagn. En jagtbeskattning under annan form och i mera begränsad

omfattning ansåges dock kunna åvägabringas på så sätt, att det öfverlemnades

åt kommunerna att besluta ej allenast, huruvida jagtskatt skulle

utgöras, utan äfven med hvilket belopp inom vissa gränser skatten skulle

erläggas. En sådan skatt skulle komma att utgå endast i de orter, der

ett verkligt intresse för jagtvården funnes och utsigt för lagens verksamma

efterlefnad kunde påräknas; och framlade Domänstyrelsen ett på

sistnämnda grunder utarbetadt förslag till förordning angående jagtskatt.

Årendet föredrogs den 20 nov. 1896 inför Kongl. Magt, som ansåg

af den förebragta utredningen framgå, att tillgången på nyttigt villebråd

åtminstone i de mera bebyggda delarne af landet numera mångenstädes

så nedgått, att åtgärder för en förbättrad jagtvård väl kunde anses af

behofvet påkallade, äfvensom att den föreslagna jagtskatten, om ock

med afseende å kontrollen öfver en blifvande författnings efterlefnad

och jemväl i andra afseenden erbjudande icke obetydliga svårigheter, i

sin mån skulle kunna bidraga till villebrådstillgångens höjande. Då

emellertid af de afstyrkande yttranden, som afgifvits af det öfvervägande

antalet landsting och åtskilliga länsstyrelser, med temlig säkerhet kunde

dragas den slutsats, att allmänna meningen bland landets jordegare

ännu icke mognat till insigt om fördelarne af en jagtskatt, ens i den

af Domänstyrelsen förordade form, och vid sådant förhållande jagtskatten,

äfven om utsigt förefunnes till dess genomförande, sannolikt

35

icke, i saknad af erforderligt intresse och understöd från jordegarnes

sida, komme att medföra åsyftadt gagn, fann Kongl. Maj:t de gjorda

framställningarne om införande af jagtskatt icke till någon Kongl. Maj:ts

vidare åtgärd föranleda.

I detta sammanhang torde förtjena omnämnas, hurusom vid den

nordiska jägarekongress, som sommaren 1897 sammanträdde i Stockholm

och räknade deltagare från Sverige, Norge, Danmark och Finland,

behandlades ett af Skaraborgs jagtvårdsförening väckt förslag, hufvudsakligen

innehållande, att hvar och en, som ville utöfva jagt, skulle

vara försedd med jagtpass, hvilket borde afgiftsfritt tillhandahållas egare

och innehafvare af jord och gälla för jagt å jordegarens eller jordinnehafvarens

egen mark, men i andra fall lösas med en viss afgift. Detta

förslag blef af kongressen enhälligt godkändt.

Af den utredning, frågan sålunda vunnit, anse komiterade framgå,

att vigtiga skäl tala för införande i vårt land af jagtskatteinstitutet.

Såsom förhållandet är för närvarande, har jordegaren icke till sitt förfogande

något verksamt medel att förekomma oloflig jagt å sina egor.

Visserligen lemnar lagen honom öppet att genom åtal få den brottslige

fälld till ansvar, men denna rätt är, åtminstone för den mindre jordegaren,

af föga praktisk betydelse. Jagtens ringa värde för honom

frestar ej lätt till äfventyrare af en rättegång, som, äfven om den

vinnes, i de flesta fall ådrager honom kostnader, hvilka den saktande

sällan är i tillfälle att ersätta. Sålunda uppstår snart, särskilt inom

trakter, der jorden mera allmänt är styckad i smärre brukningsdelar, likgiltighet

för all jagtkontroll, och fältet lemnas öppet för dessa maroderande

jägare, hvilka olofligen ströfva omkring på andras områden och

utan ringaste hänsyn nedlägga hvad villebråd, som kan påträffas. Antalet

af dylika jägare har, enligt hvad erfarenheten visat, under senare

tider vuxit i oroväckande grad, och från deras sida hotar, enligt komiterades

åsigt, den största faran för villebrådsbeståndet i vårt land.

Införandet af jagtskatt skulle, enligt komiterades tanke, medföra

en väsentlig förbättring i detta förhållande, h örst och främst kan det

antagas, att mången komme att afhålla sig från obehörigt eller onödigt

utöfvande af jagt hellre än att underkasta sig skatteafgiften, och härigenom

skulle antalet jägare af den art, hvarom här är fråga, helt visst

komma att i betydlig mån inskränkas. Då vidare utöfvande af jagt

utan erläggande af jagtskatt tydligtvis borde vara underkastadt allmänt

åtal, blefve jordegaren satt i tillfälle att utan kostnader och besvär inskrida

mot'' alla, som, utan att vara försedda med bevis i sådant hänseende,

olofligen jagade å hans egor. Kontrollen blefve underlättad och

36

*

deraf skulle snart följa, att intresset för densammas utöfvande ökades

till väsentligt gagn för jagtvården i landet.

Såsom redan blifvit framhållet, skulle dock en lag om införande

af allmän jagtskatt i den form, som förut varit ifrågasatt, helt visst

komma att, åtminstone för närvarande och innan jagten vunnit större

betydelse i ekonomiskt hänseende, än nu är fallet, röna motstånd hos

landets jordegare och således sakna utsigt att kunna genomföras.

Komiterade hafva derför öfvergifva tanken derpå och sökt finna någon

utväg, hvarigenom ändamålet skulle kunna vinnas, utan att den jordegaren

af ålder tillkommande jagträtt träddes för nära. En sådan utväg

anse komiterade sig hafva funnit i stadgandena om jagtpass, intagna

i 13—16 §§ i förslaget till lag om rätt till jagt.

Grundtanken i dessa stadganden är, att hvar och en, som vill

utöfva jagt å mark, den han ej eger eller innehafver, skall vara skyldig

att utlösa jagtpass, medan deremot dylik skyldighet ej skall åligga

jordegare och jordinnehafvare vid jagt å egen mark. Då förslaget sålunda

från skyldigheten att utlösa jagtpass fritager jordegare och jordinnehafvare,

ja till och med utsträcker denna frihet till hemmavarande

medlemmar af hans familj samt hos honom anstälda jägare eller skogvaktare,

kan förslaget icke sägas göra något obehörigt intrång i den

jordegare och jordinnehafvare för närvarande tillförsäkrade rätt till jagten

å egen mark; och någon motvilja mot förslaget från deras sida bör

derför ej vara att förvänta. Å andra sidan hålla komiterade före, att

stadgandena om jagtpass skola komma att medföra väsentligen samma

fördelar, som, enligt hvad ofvan är sagdt, kunnat påräknas åt införandet

af allmän jagtskatt: minskning af de illojala jägarnes antal samt

skärpt tillsyn och kontroll öfver jagtlagarnes efterlefnad. I sistnämnda

hänseende torde särskildt vara af betydelse att, såsom förslaget innehåller,

vederbörande kommun erhåller andel i de böter, hvilka ådömas

för underlåtenhet att utlösa jagtpass, enär derigenom hos kommunens

medlemmar i allmänhet kan förväntas ett ökadt intresse för att sådana

förseelser varda beifrade.

Såsom Domänstyrelsen i sitt förenämnda utlåtande framhållit, stadgas

i en del främmande länders lagstiftningar såsom vilkor för rätt till

jagtutöfning å egen mark, att denna mark skall innehålla en viss ytvidd,

nämligen i Österrike 115 hektar, i Preussen 76 hektar, i Bayern

80 å 133 hektar, i Sachsen 166 hektar, i Baden 72 hektar, i Elsass

-

37

Lothringen 25 hektar, o. s. v.; mindre egolotterjj åter. sammanslås till

särskilda jagtområden, derå jagten för gemensam räkning utarrenderas.

En dylik anordning vore särdeles egnad att förebygga det i vårt

land, der jordstyckningen ganska långt framskridit, ofta förekommande,

men ur jagtvårdssynpunkt synnerligen otillfredsställande förhållandet,

att jagten å mindre områden, hvilka ej kunna ensamma för sig tjena

villebrådet till stadigvarande uppehållsort och åt detsamma lemna tillräcklig

föda, bedrifves utan hänsyn och omtanke om den nyttiga vildnadens

bestånd, särskildt hvad beträffar högdjuren, hvilka vanligen nedskjutas,

så snart de beträda ett dylikt mindre område.

I sitt meranämnda utlåtande förordade också Domänstyrelsen en

lagstiftning, hvilande på den grundsatsen, att kommunens jordegare å

kommunalstämma skulle ega besluta om sammanslagning af kommunens

jagtmarker till en eller flere komplexer för gemensam utarrendering,

med rätt likväl för jordegare, som innehade en sammanhängande areal

af minst 150 hektar, att fritt förfoga öfver jagten å sin mark. I sammanhang

med förslaget om allmän jagtskatt blef denna framställning

föremål för Kongl. Maj:ts pröfning, men då de anmärkningar, hvilka,

såsom ofvan nämnts, framstälts mot förslaget om jagtskatt, ansågos i

än hög grad gälla Domänstyrelsens berörda framställning, fann Kongl.

Maj:t densamma ej till vidare åtgärd föranleda.

Vid 1897 års nordiska jägarekongress återupptogs frågan, och

kongressen uttalade sig enhälligt för obligatorisktj utarrenderande af

jagt mark, understigande en viss areal.

Beträffande denna fråga, hvilken komiterade jemväl egnat sin uppmärksamhet,

vilja komiterade erinra, att i de länder, der fordran på

viss storlek af jagtområdet uppstälts såsom vilkor för rättigheten att

idka jagt å egen mark, jagträtten länge varit förbehållen furstarne samt

vissa'' godsegare, och att berörda vilkor tillkommit i sammanhang med

att jorden befriades från dylik främmande jagträtt, hvadan stadgandet

då ej föreföll såsom något intrång i de smärre jordegarnes rätt. I vårt

land åter har jordegaren sedan länge varit tillförsäkrad rätt till jagt å egen

mark utan afseende å denna marks storlek; hvarje försök att fråntaga

de mindre jordegarne denna rätt och föreskrifva ett obligatoriskt utarrenderande

af jagtmarker under en viss areal skulle derföre, åtminstone

innan större utbyte af jagtens upplåtande kan påräknas, än för närvarande

är fallet, med säkerhet mötas af stor motvilja och sakna all

utsigt att kunna genomföras. Komiterade hafva vid sådant förhållande

icke tilltrott sig att framlägga något förslag i denna rigtning, huru tilltalande

en sådan lagstiftning än kan vara ur jagtvårdssynpunkt.

38

Af särdeles stor betydelse för jagtvården är gifvetvis fastställandet

af fridlysningstiderna för det nyttiga villebrådet. I allmänhet torde

dessa höra afpassas så, att djuren skyddas, medan parningen försiggår

och till dess ungame utväxt så, att de kunna lifnära och sköta sig

sjelfva utan moderns omvårdnad. Då tiden härför i vårt land med dess

störa utsträckning i norr och söder helt naturligt antagits vara olika i

de särskilda delarne af landet, har fordran blifvit framstäld på landets

indelning i flere jagtzoner med olika fridlysningstider. Å andra sidan

har man påstått, att förhållandena med parningen och ungarnes utväxt

i landets särskilda delar icke äro så olika, att de i regeln nödvändiggöra

olika skyddstider, och förty påyrkat, att för vinnande af bättre

kontroll öfver jagtlagarnes efterlefnad, särskilt hvad handeln med vildt

under förbjuden tid angår, fridlysningstiderna göras gemensamma för

hela riket. Meningarne härom, äfvensom om den tid, hvarje särskildt

djurslag bör vara skyddadt, visade sig också vid den nordiska jägarekongressen

1897 så delade, att kongressen icke enade sig om något

gemensamt uttalande, utan beslöt att låta den förda diskussionen utgöra

svar på frågan.

För sin del anse komiterade erfarenheten hafva ådagalagt, att,

om än djurens parning i landets nordliga provinser i allmänhet eger

rum senare än i de mellersta och sydliga, ungarnes tillväxt i de förra

dock försiggår så mycket snabbare än i de senare, att ungarne, särskildt

hönsfoglarnes, ungefär samtidigt nå sin fulla utveckling.

Detta förhållande, hvilket torde hufvudsakligen bero på det under

sommaren nära nog ständiga solljuset å de nordligare breddgraderna

och den derstädes synnerligen rika tillgången på mygglarfver och andra

insekter, tjenliga till föda åt fogelverlden, har möjliggjort genomförandet

i ganska stor utsträckning af den, särskildt ur kontrollsynpunkt

betydelsefulla grundsatsen om gemensamma fridlysningstider för hela

riket. I de fall, der någon djurarts särskilda fortplantningsförhållanden

och utveckling gjort sådant nödvändigt, hafva dock afvikelser från denna

grundsats egt rum.

Från det för närvarande stadgade förbudet mot försäljning af

fridlyst villebråd under förbjuden tid gör gällande jagtstadga undantag

för de fall, då lagligen visas kan, att detsamma blifvit fångadt

under tillåten tid eller på annat lofligt sätt förvärfvadt. Detta undan

-

39

tåg, ehuru principielt rigtigt, har dock i praktiken visat sig medföra

den påföljd, att förbudet blifvit nära nog fullkomligt betydelselöst.

Svårigheten att skilja ett visst stycke villebråd från ett annat af

samma slag, att identifiera detsamma, något som ju är nödvändigt för

åstadkommande af utredning om tiden, då det fällts, eller för att konstatera

dess införande från utlandet, bar ledt dertill, att såväl åklagaremyndigheterna

som domstolarne härutinnan åtnöja sig med ett minimum

af bevis, och saken har nu kommit så långt, att befintligheten af ett

sigillaftryck, hvilket som helst, å ett stycke vildt, som torgföres än så

lång tid efter fridlysningsperiodens inträdande, är nog för att freda

säljaren från alla vidare efterforskningar i saken. För kontrollen å fridlysningsbestämmelsernas

behöriga efterlefnad är det af yttersta vigt, att

detta missförhållande rättas, och komiterade hafva i sådant hänseende

ansett nödigt föreslå, att, i likhet med hvad flera utländska jagtlagar

härutinnan stadga, försäljning eller forsling af fridlyst villebråd, vare

sig det fällts här i landet eller införts utifrån, ovilkorligen förbjudes

under fridlysningstiden med undantag allenast af en kort respit närmast

efter den tillåtna jagttidens utgång.

Till minskande af jagtöfverträdelsernas antal hafva komiterade

vidare ansett erforderligt, att ansvarsbestämmelserna såväl för oloflig

jagt å annans mark som för jagt i olaga tid skärpas. Närmare redogörelse

för komiterades förslag härutinnan äfvensom för öfriga stadganden

i de utarbetade författningsförslagen lemnas här nedan vid motiveringen

till de särskilda paragraferna i dessa.

Förslaget till lag om rätt till jagt.

Lagförslagets rubrik är affattad i öfverensstämmelse med rubriken

till den nya fiskerättslagen. Ingressen ansluter sig till öfvergångsbestämmelserna

i komiterades förslag till jagtstadga, hvilken förutsatts

komma att utfärdas samtidigt med lagen.

Denna § öfverensstämmer med nuvarande jagtstadgas 1 §, i hvars

bestämmelser komiterade icke haft anledning föreslå någon ändring.

Rubrik

och

ingress.

1 §■

40

5 <?:s

1 mom.

2 §:s

2 mom.

De här föreslagna bestämmelserna, som hafva sin motsvarighet i

§ 2 af gällande jagtstadga, äro visserligen ej af civillags natur, men

då de hufvudsakligen angå dispositionen af en med kronans eganderätt

till fast egendom förenad eller deraf härflytande särskild rättighet och

således ej torde kunna fastslås i lag utan Riksdagens hörande, hafva

desamma till förekommande af en alltför stor splittring af de jagten

rörande stadganden ansetts lämpligen kunna här intagas i stället för

att, såsom eljest måst ske, införas i en särskild förordning.

1 materielt hänseende betecknar 2 §:s 1 mom. i förslaget ej annan

ändring uti gällande stadganden, än att dels medlemmar af det kungliga

huset särskildt omnämnts bland de å kronans marker jagtberättigade,

dels rättigheten för landshöfdingarne att jaga å berörda marker, hvilken

hittills varit inskränkt till dem personligen, utsträckts jemväl till personer,

som åtfölja dem vid jagttillfället, hvarigenom de alltså blifvit

likstälda med öfverhofjägmästaren och chefen för Domänstyrelsen. Såsom

förhållandet hittills varit, har landshöfdings rätt att jaga å kronomark

icke egt någon nämnvärd betydelse. Att jaga ensam kan för honom

sällan eller aldrig komma i fråga, särskildt i sådana landsdelar, der

stöfvarjagt icke med fördel kan idkas. Man är der hänvisad till drefeller

klappjagt, om något resultat skall kunna åstadkommas. Då dylika

jagter visat sig ganska verksamma, om ej de enda möjliga, till efterhållande

af räfvar, särskildt å kronoparker, der högvildt förekommer,

och för dettas fredande stöfvarjagt ej bör få ega rum, hafva komiterade

ansett det icke medföra någon betänklighet att genom det ifrågasatta

tillägget sätta landshöfdingarne i stånd att anställa sådana jagter, om

de så åstunda, desto mindre, som enligt förslagets 2 §:s 2 mom. skyldighet

åligger dem att lemna ersättning för det fälda villebrådet.

Då enligt gällande instruktion för skogsstaten af den 29 November

1889 de vid skogsläroverken anstälde tjensteman och betjente icke

såsom sådana räknas till skogsstaten, men tydligtvis böra hafva samma

rätt att utöfva jagt å de under läroverkens förvaltning stälda skogar

som skogsstatens tjenstemän och betjente å sina tjenstgöringsområden,

har ansetts nödigt att härom göra särskild erinran i texten.

*

Då det icke, principiellt sedt, kan anses rigtigt, att någon hemtar

enskild fördel eller nytta af en staten tillkommande rättighet, äfven om,

såsom fallet är med den i 1 mom. af denna § omförmälda rätt att utöfva

jagt å kronomark, denna fördel eller nytta är af föga betydenhet

i ekonomiskt hänseende, har i förevarande mom. föreslagits ett stadgande

om skyldighet för den, som jagar å kronans mark, att utgifva

ersättning till staten för det villebråd, som der af honom fälles.

41

Till detta förslag hafva komiterade dessutom hemtat särskild anledning

af Riksdagens underdåniga skrifvelse den 10 Maj 1895, i hvilken

Riksdagen anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, på hvad

sätt genom tillgodogörande af jagträtten å kronoparkerna och annan

kronan tillhörig odisponerad mark inkomst kunde beredas statsverket.

Såsom bekant, fann Kongl. Maj:t, efter det Domänstyrelsen afgifvit ett

sakrikt utlåtande i frågan, genom nådigt beslut den 20 November 1896,

Riksdagens ofvannämnda skrifvelse icke föranleda till någon vidare åtgärd,

hufvudsakligen på den grund, att en i större omfattning skeende

utarrendering skulle, utan att tillföra kronan någon afsevärdare inkomst,

i flera hänseenden utöfva menligt inflytande på skogsvården å de utarrenderade

jagtmarkerna samt i sin män bidraga till fortskyndande af

den i senare tider alltmera öfverklagade minskningen i tillgången inom

landet å nyttigt vildt. Komiterade, som i allo instämma i de skäl, som

sålunda uttalats emot utarrendering af kronans jagträtt, hafva emellertid

trott Riksdagens afsigt kunna i hufvudsak vinnas genom ett stadgande

i den rigtning, komiterade här föreslagit. Detsamma är jemväl egnadt

att förekomma, att rätten till jagt å kronans egor utöfvas i större

utsträckning, än lämpligt är, och kan således i sin mån bidraga dertill,

att kronoskogarne bibehållas vid sin ur jagt vårdssynpunkt synnerligen

vigtiga uppgift att, spridda som de äro öfver allt i landet, i skilda

trakter tjena såsom remiser, der det vilda kan hafva en i allmänhet

fredad tillflyktsort.

För undvikande af de med en alltför minutiös redovisningspligt

förenade praktiska olägenheter hafva emellertid komiterade ansett befrielse

från ersättningsskyldighet böra medgifvas skogsstatens och skogsläroverkens

tjenstemän och betjente i afseende å sådant villebråd, som

af dem fälles å deras tjenstgöringsområden och för eget behof användes.

Med sistnämnda uttryck liar afsetts att utmärka, att befrielse från ersättning

icke eger rum i afseende å villebråd, som afyttras. Sådan befrielse

bör enligt komiterades tanke icke heller medgifvas i fråga om

det mera värdefulla villebråd, som endast efter Konungens särskilda

tillstånd får å kronans marker jagas. Att uttrycklig bestämmelse härom

ej i lagen intagits, har berott derpå, att komiterade förutsatt, att, i

likhet med hvad hittills iakttagits, föreskrift om sådan ersättnings utgifvande

allt fortfarande kommer att meddelas i sammanhang med tillståndets

beviljande.

För beräkning af de ersättningsbelopp, som skola för jagt å kronans

marker utgifvas, har det synts lämpligast, att Domänstyrelsen

utfärdar eu för hela landet gällande allmän prislista, deri efter billig

G

42

beräkningsgrund värde utsattes å hvarje särskildt slag af vildt efter

stycketal. Komma särskilda närmare föreskrifter angående redovisning

af omförmälda ersättning att visa sig behöfliga, lärer Kongl. Maj:t gifva

Domänstyrelsen i uppdrag att föranstalta om erforderliga bestämmelsers

utfärdande.

3 §. Första stycket af förevarande paragraf innehåller ej något nytt.

Det har ifrågasatts att här införa ett tillägg i syfte att utmärka, att

jagträtt å krononybyggen skulle tillkomma nybyggets innehafvare, men

detta har ansetts öfverflödigt, då det, utan att sådant uttryckligen uttalas,

torde vara tydligt, att krononybygge i detta afseende är likstäldt.

med kronohemman.

Bestämmelsen om brukares jagträtt å till honom upplåten jord —

hvilken bestämmelse för närvarande har sin plats uti jagtstadgans § 3

— har ansetts lämpligast att införa såsom en särskild paragraf, då dess

nuvarande plats någon gång föranledt den missuppfattning, att bestämmelsen

icke skulle ega tillämplighet vid utarrendering af sådan jord,

som i 1 § afses.

Den nya bestämmelsen i paragrafens andra stycke har tillkommit

i syfte att förekomma en olägenhet, hvaröfver icke sällan klagas. Genomskäres

en jagtmark af jernväg, inträffar det, att villebråd från ömse

sidor kanske dagligen passerar öfver jernvägslinien, vanligtvis på ungefärligen

samma ställe. Djuren urskiljas på långt håll vid passerandet

af banken, och en banvakt^ som på grund af sin tjenst flera gånger om

dagen passerar jernvägslinien, blir snart underkunnig om tid och ställe

för vexeln. För honom eller någon af hans skjutkunnige vänner blir

det sedan en lätt sak att passa på och fälla djuren vid passerandet

öfver banken, till förfång för jagträttsinnehafvaren å kringliggande mark,

utan att denne har till sitt förfogande något medel att förekomma ett

sådant förfarande. Jernvägens egare, hvilken enligt nuvarande lagstiftning

måste anses innehafva jagträtten å jernvägslinien, kan väl stundom

förmås att ingripa, men mången gång torde det inträffa, att han icke

bryr sig om att beifra intrång i en rätt, som i allmänhet är utan värde

för honom, och som han aldrig haft för afsigt att begagna sig af.

Ser man nu till, huru ifrågavarande olägenhet skall kunna afhjelpas,

faller det genast i ögonen, att jernvägslinien i och för sig, till

följd af sakens natur, icke kan tjena till uppehållsort för villebråd, och

att jernvägens egare icke kan hafva något berättigadt anspråk på att

få tillgodogöra sig villebråd allenast derför, att sådant passerar öfver

jernvägsbanken. Principiellt sedt, möter derför ej någon betänklighet

43

att helt och hållet frånkänna jernvägsegare jagträtt å jernvägslinien och

kanske icke heller att tillägga en sådan bestämmelse retroaktiv verkan

med afseende å redan tillkomna jernvägar. Man skulle sålunda kunna

genom att — såsom en af komiterade med hänsyn jemväl till samfärdseln

å jernvägen under öfverläggningarne påyrkat — förbjuda allt jagande

eller fällande af villebråd å jernvägslinie vinna det åsyftade målet,

och denna väg för dess ernående vore kanske ur logisk synpunkt den

rigtigaste. Men praktiska skäl tala deremot. Förhållandet är nemligen

det, att jernvägslinierna ofta erbjuda synnerligen goda pass vid utöfvande

af jagt å angränsande jagtmark, och det har derför synts betänkligt

att förhindra egaren af dylik mark att, om han kan utverka sig

tillstånd af jernvägens egare, fortfarande, såsom hittills faktiskt egt rum,

begagna sig af dylika pass, der det kan ske utan något men. Komiterade

hafva derför sökt ordna saken genom att å ena sidan bibehålla

jernvägens egare vid jagträtt å jernvägslinien, men å andra sidan göra

denna rätts utöfvande beroende på tillstånd af egaren till den mark,

som gränsar intill det ställe af jernvägslinien, der jagten skall försiggå,

en bestämmelse som är afsedd att gälla äfven mot egare af redan befintliga

jernvägar. Egaren till den angränsande marken får härigenom

i sin makt att förhindra all jagt å jernvägslinien invid denna mark.

Förnärmar jernvägens egare eller någon annan hans rätt genom afjaga

der utan hans tillstånd, är han att anse såsom målsegare och kan

i denna egenskap tala å jagten samt få vederbörande fäld till ansvar,

i fråga om jernvägens egare eller den, som med dennes tillstånd utöfvar

jagt å jernvägslinien, enligt 28 § i detta förslag, och i annat fall

enligt 24 kap. strafflagen. — Såsom icke innehafvande jagträtten å jernvägen,

kan han väl ej göra anspråk på der fäldt villebråd, men ansvaret

torde vara tillräckligt för det ändamål, man afser att uppnå.

Inträffar det, att jernvägen på något ställe går i gränsen emellan

två jagtområden, hafva begge jagträttsinnehafvarne å sidorna lika rätt.

Tillstånd att jaga å sådan del af jernvägen måste utverkas hos begge,

och för att den ene af dem skall få rätt att fälla något villebråd å jernvägen,

erfordras medgifvande icke blott af jernvägens egare utan äfven

af jagträttsinnehafvaren till marken å andra sidan jernvägen.

Hvad nu sagts om jernväg eger sin motsvarighet jemväl i fråga

om kanal, hvarför iiknande begränsning föreslagits beträffande jagträtten

å anläggning af sistnämnda slag.

Uteslutandet i förevarande § af de i 4 § af gällande jagtstadga 4 §.

förekommande orden »med de inskränkningar, som här nedan stadgas»

44

är endast af formell betydelse. Motsvarande bestämmelse återfinnes i

17 § af detta lagförslag.

.7 §. Sista stycket af § 3 uti gällande jagtstadga har här införts såsom

särskild paragraf.

Någon saklig ändring uti berörda bestämmelse hafva komiterade

ej ansett sig böra föreslå. Väl kan från jagtvårdssynpunkt skäl anföras

för en återgång till den äldre lagstiftningen, enligt hvilken vid

upplåtelse af nyttjanderätt till jord, egaren bibehöll jagträtten, der ej

annorledes aftalats — särskildt är i detta hänseende af betydelse, att

man hos egaren af en jagtmark torde i regel kunna påräkna lifligare

intresse för jagtens fortbestånd än hos den tillfallige brukaren — men dels

är det principiellt rigtigare, att jagträtten tillkommer den, som i öfrigt

har nyttjanderätt till jorden, dels öfverensstämmer stadgandet med hvad

om rätt till fiske finnes för motsvarande fall föreskrifvet.

Komiterade hafva emellertid ansett sig böra i detta sammanhang

fästa uppmärksamheten på det önskvärda deri, att vid utarrendering al

kronans domäner jagträtten förbehålles kronan åtminstone i sådana fall,

der denna rätt icke kan anses vara af något vidare värde eller antagas

inverka på arrendeafgälden. Sker detta, blifver kronodomänen en fristad

för det vilda i trakten, under det i annat fall, åtminstone om arrendatorn

sjelf icke är intresserad af jagt, allt villebråd derstädes säkerligen

kan antagas blifva af kringströfvande jägare utrotadt.

6 §. I § 5 af nu gällande jagtstadga föreskrifves, att, der genom ur

minnes

häfd eller genom särskildt stadgande, aftal, dom eller skattläggning

eller på annat lagligt sätt är annorledes bestämdt om jagträtten

å ett eller annat ställe, än i stadgan säges, detta skall vara gällande.

Denna bestämmelse synes böra fortfarande bibehållas. Komiterade hafva

derför här upptagit densamma, dervid emellertid uteslutits ordet »aftal»,

då dels detta torde ingå under uttrycket »annat lagligt sätt», dels frågan

om jagträttsaftals giltighet särskildt upptages till behandling uti förslagets

9 §.

7 §. Enligt 21 § i lagen angående de svenska lapparnes rätt till ren

bete

i Sverige den 4 Juni 1886 — hvarmed i hufvudsak öfverensstämmer

29 § af Kongl Maj:ts till innevarande års Riksdag aflåtna, af Riksdagen

derutinnan godkända förslag i samma ämne — äro dessa lappar

berättigade att till jagt betjena sig af land och vatten icke allenast å

de för dem afsätta land och sådana områden i Norrbottens och Vester

-

45

bottens läns lappmarker, som för dem bibehållas, utan äfven å annan

utmark inom dessa lappmarker under den tid, de ega att å sådan utmark

uppehålla sig med sina renar.

Då detta stadgande innebär ett undantag från den i fråga om

jagträtt i allmänhet uppstälda regel, liar här ansetts nödigt hänvisa till

detsamma, på enahanda sätt, som i fråga om lapparnes frihet att fiska

skett i lagen om rätt till fiske.

Denna § är af alldeles samma innehåll som § 6 i 1864 års jagt- 8 §

stadga.

Gällande jagtlagstiftning innehåller ej någon särskild bestämmelse .9 §

i fråga om tiden för beståndet af aftal, hvarigenom någon till annan

upplåter jagträtt å sin mark. Vid sådant förhållande, och då jagträtt

väl enligt de för vår lagstiftning gällande grunder är att anse såsom

en särskild art af nyttjanderätt, måste de i lagen den 25 April 1889

gifna reglerna angående giltighet af aftal om nyttjanderätt i allmänhet

vara härutinnan tillämpliga.

Jagträtten kan följaktligen för närvarande skiljas från eganderätten

till jord på landet under en så lång tid som femtio år. Detta

faller sig visserligen naturligt, i händelse jagträtten sammanfaller med

brukningsrätten till sjelfva jorden eller såsom ett accessorium åtföljer

upplåtelsen af sistnämnda rätt, men der detta ej är fallet, bör, enligt

komiterades åsigt, upplåtelsetiden genom lagstiftningen väsentligen begränsas

till förekommande af missräkningar och förluster för mindre

förtänksamma kontrahenter. Svårigheten att på förhand bedöma vildttillgången

på ett visst område, de starka vexlingar denna tid efter annan

kan vara underkastad och framförallt den individuellt olika uppfattning

om jagträttens betydelse och värde, som kan vara rådande hos olika

egare af samma jord, tala för att icke låta vederbörande fastslå vildren

för en jagträtts upplåtelse för allt för lång tid. En jordegare,

som icke sjelf är intresserad af jagt och derför beräknar värdet af jagträtten

endast efter det obetydliga ekonomiska utbyte, jagten lemnar,

förledes lätt att mot en ringa afgift för lång tid belasta sin egendom

med eu jagträttsupplåtelse, som i framtiden kan visa sig hinderlig för

fastighetens afyttrande eller nedtrycka dess värde i vida högre grad,

än som motsvaras af den fördel, jagtarrendet medfört. Jagträtten, som,

på samma gång den är af föga betydelse ur ekonomisk synpunkt, genom

att skiljas från brukningsrätten till sjelfva jorden medför afsevärda inskränkningar

i jordinnehafvarens förfoganderätt, bör, eldigt komiterades

46

mening, icke få upplåtas utan sammanhang med brukningsrätten till

jorden för längre tid än tio år, en tidrymd, som hittills icke torde vara

i verkligheten öfverskriden annat än undantagsvis. I öfverensstämmelse

med nu uttalade åsigt hafva komiterade i förevarande paragraf föreslagit

bestämmelse derom, att jagträttsaftal ej eger giltighet i mera än tio år

i annat fall, än då jagträtten åtföljer ny ttjanderätten till jorden, d. v. s.

då jagträtten tillkommer brukaren enligt 5 §, eller då jordegare, som

vid nyttjanderättsaftalets ingående förbehållit sig jagträtten, senare genom

särskild!; aftal upplåter densamma till brukaren för återstående brukningstiden.

För jemförelse må nämnas, att uti åtskilliga utländska lagstiftningar

förekomma stadganden om begränsning af tiden för jagträttsaftalets

bestånd. I Danmark är således tiden bestämd till 10 år; norska

och finska lagförslagen i ämnet fastställa densamma till 25 år.

Komiterades förslag härutinnan är naturligtvis ej ämnadt att erhålla

tillämpning å redan ingångna jagträttsaftal, ehuru detta ej ansetts

nödigt att i texten särskilt uttala.

Det i andra stycket af förevarande paragraf föreslagna stadgandet

skiljer sig visserligen från hvad i lagen om rätt till fiske finnes för

motsvarande fall föreskrifvet, i det nemligen rättigheten för delegare i

samfäld! fiskevatten att till annan upplåta sin fiskerätt gjorts beroende

åt tillstånd blott af de fleste öfrige delegarne, under det att delegare i

samfäld jagtmark enligt komiterades förslag icke får gifva annan lof

att der jaga utan att atia delegarne dertill samtycka, men denna skiljaktighet

betingas deraf, att villebrådet förekommer i ett jemförelsevis

begränsad! antal, och att jagt å samfäld mark af en icke-delegare medför

ett vida större intrång i delegarnes jagträtt, än en upplåtelse af

rätt till fiske kan föranleda i fråga om fiskerätten.

10 §. Rättigheten att å annans mark fullfölja jagt å villebråd, som någon

uppdrifvit å egen mark, sådan denna rättighet ursprungligen var bestämd

i 7 § af 1864 års jagtstadga, föranledde, såsom bekant, talrika

och allmänt öfverklagade missbruk. Tjufskytten, som anträffades sträfvande

omkring med bössa och hund å annans egor, kunde med stöd

af denna lagbestämmelse freda sig genom förebärandet, att hans beträdande

af det främmande jagtområdet skett i ändamål att förfölja ett

af honom å egen mark såradt djur, och enahanda invändning tjenade

honom som skydd till och med i det fall, att han öfverraskades under

sjelfva skottlossningen eller fällandet af villebråd å det främmande området.

Dessa missförhållanden föranledde den väsentliga ändring i 7 §

47

jagtstadgan, som på Riksdagens initiativ skedde genom Kongl. Förordningen

den 31 December 1892. Enligt den nya lydelse, 7 § då

erhöll, bibehölls väl förföljningsrätten i fråga om björn, varg, lo ''och

järf, men beträffande all annan jagt blef densamma inskränkt till rättigheten

att tillvarataga och behålla villebråd, som fallit å annans mark i

följd af sår, tillfogadt djuret under jagt å område, der vederbörande

egt lof att jaga. Denna lagförändring, som, rätteligen förstådd, innebär

ett upphäfvande af förföljningsrätten i egentlig mening och, med uteslutande

af rättigheten för den jagande att å främmande mark vidtaga

någon som helst åtgärd för hämmande af villebråd i dess flygt eller

språng, allenast berättigar honom att tillvarataga och tillgodogöra sig

villebråd, som, träffadt af skott å hans egen mark, fallit och blifvit

liggande å främmande område, har visat sig fullt motsvara sitt ändamål,

såvidt angår alla foglar och mindre däggdjursarter. Men i fråga

om högdjuren är förhållandet ett annat. Dessa djur, särskilt elgarne,

kunna, fastän träffade af skott, som slutligen fäller dem, fortsätta sitt

språng en eller annan kilometer, innan de stupa, och den, som anträffas

i jagtutrustning långt inne å annans jagtområde, kan derföre, fortfarande

liksom före lagförändringen, invända, att han söker t. ex. efter en å egen

mark dödligt sårad elg, utan att en sådan invändning kan afvisas såsom

i och för sig obehörig.

Klart är, att under sådana förhållanden fördelen af 1892 års förordning

skall i många och betydande fall visa sig illusorisk, något som

erfarenheten under senare tider äfven bekräftat. Olofligt elgskytte bedrifves

nu lika käckt som förut, och rättegångarne derom bära nogsamt

vittne om, huru de tilltalade medelst invändningar af ofvan nämnda art,

vanligtvis beledsagade af bevisning om blodspår, ledande från den plats,

der elgen fälts, ut öfver gränsen för det främmande området, ofta lyckas

freda sig, ehuru det i många fall med största sannolikhet, om ej med

full juridisk visshet, kan antagas, att blodspåren anordnats af skyttarne

sjelfve, efter det elgen redan stupat. Komiterade hafva derföre ansett

nödigt, att nya bestämmelser meddelas uti ifrågavarande afseende. Det

enklaste och mest effektiva vore tydligtvis att, i likhet med hvad fallet

är i åtskilliga utländska lagstiftningar, helt och hållet förbjuda tillvaratagandet

af å främmande mark fallet villebråd och fastställa rågången

såsom en absolut gräns, utöfver hvilken en jagträttsinnehafvare icke i

något fall finge sträcka sin befogenhet. Men komiterade hafva dock

trott sig kunna undvika en sådan, särskildt af humanitära skäl, betänklig

åtgärd genom att i stället göra rätten att tillvarataga å främmande

område fallet villebråd beroende af vissa inskränkningar och förbehåll,

48

egnade att, enligt komiterades tanke, förekomma missbruk. I sådant

syfte har föreslagits såsom vilkor för villebråds tillvaratagande å annans

mark, att det icke faller längre från rågången än 100 meter eller det

afstånd, inom hvilket den jagande i allmänhet kan antagas se eller höra,

att djuret verkligen fallit och blifvit liggande, de enda omständigheter,

under hvilka öfverskridande af rågången för eftersökande af villebrådet

bör medgifvas. Bestämmelsen är affattad så, att den blir tillämplig i

fråga om allt slags vildt, men faktiskt blifver den dock i allmänhet af

betydelse endast i fråga om det mera hårdskjutna villebrådet elg, hjort,

rådjur och vildren. — De i fråga om sistnämnda slag af djur föreslagna

särskilda bestämmelser afse dels att sätta jagträttsinnehafvaren i tillfälle

att förskaffa sig tillförlitlig kännedom om, huru vid jagttillfälle, som

här är i fråga, verkligen tillgått, dels att betaga vederbörande möjligheten

att på grund af den i paragrafen medgifna rätt framkomma med

ohemula invändningar i sådana fall, der kännedom om villebrådets

fällande icke vinnes förrän efter längre tids förlopp.

11 §. Då de i §§ 8 och 9 i gällande jagtstadga meddelade bestämmelser

synas med afseende å innehållet stå i närmaste samband med hvarandra,

hafva desamma, utan förändring i öfrigt, sammanförts till en paragraf.

12 §. Den i 10 § af 1864 års jagtstadga en hvar medgifna rätt att

äfven å annans jagtmark fälla skadligt rofdjur, om det tillfälligtvis anträffas,

har ansetts kunna leda till missbruk och begagnas såsom täckmantel

för oloflig jagt, särskild! efter räf, och komiterade hafva derföre,

med bibehållande af nuvarande bestämmelse i fråga om de mera allmänfarliga

rofdjuren björn, varg, lo och järf äfvensom i fråga om säl, för

hvars dödande premiemedel äro af staten anvisade, ansett rättigheten

för icke-jagträttsinnehafvare att fälla andra skadliga rofdjur böra inskränkas

sålunda, att dylik rätt medgifves endast, då sådant rofdjur inkommer

i gård eller trädgård, och i ingen händelse tillerkännes annan

än den, som bor i gården eller innehar trädgården, samt deras folk.

En lagändring, så affattad, torde icke föranleda några afsevärda betänkligheter,

vare sig ur synpunkten af vederbörandes rätt att skydda sina

husdjur för skadliga rofdjur eller af hänsyn till önskvärdheten att dylika

rofdjur såvidt möjligt utrotas, helst, hvad sistnämnda hänsyn angår,

den hittills en hvar medgifna rätt att fälla rofdjur, som tillfälligtvis

anträffas, icke kan antagas hafva varit af nämnvärd betydelse för nedbringande

af rofdjurens antal.

49

Bestämmelsen om, Indika djur skola hänföras till skadliga rofdjur,

torde närmast höra till den administrativa lagstiftningen, men har för

sammanhangets skull ansetts lämpligen böra här intagas.

Komiterade hafva inskränkt skyldigheten att utlösa jagtpass till A? §■

jagten med skjutvapen; då denna jagt är den allmännast förekommande,

torde stadgandet i allt fall komma att medföra den med jagtpassinstitutionen

åsyftade verkan, på samma gång en dylik begränsning

synes komiterade egnad att väsentligen underlätta förslagets genomförande.

Hvad de föreslagna passafgifterna af 25, 10 och 3 kronor beträffar,

hafva dessa siffror valts af hänsyn till det ändamål, som med

jagtpassinstitutionen förnämligast afses, eller att såvidt möjligt förekomma

jagts utöfvande af dertill mindre skickade personer. Man bör nämligen

kunna antaga, att den, som för rättighet till jagts utöfvande vill underkasta

sig en utgift, uppgående till de föreslagna beloppen, är i den

ställning, att han inser nödvändigheten af att bedrifva jagten på ett förståndigt

sätt, så att villebrådets bestånd icke äfventyras. Å andra sidan

kunna afgifterna icke anses vara satta högre, än att så qvalificerade

personer utan uppoffring förmå erlägga desamma. — Då utländingars förvärfvande

af jagtarrenden här i landet ansetts icke böra uppmuntras,

har passafgift för utländing föreslagits till dubbla beloppet af den i

allmänhet utgående.

Komiterade hafva ansett bestyret med utfärdandet af jagtpass

lämpligen böra uppdragas åt Konungens Befallningshafvande och i

sammanhang dermed bestämt länet eller, der detta är deladt i landstingsområden,

landstingsområdet såsom det minsta område, för hvilket jagtpass

utfärdas. Med den utveckling postväsendet hos oss uppnått, ligga

poststationerna så tätt, att det å landet i de flesta fall* lärer blifva mindre

besvärligt att med anlitande af posten och den för allmänhetens betjenande

hos Konungens Befallningshafvande anstälde kommissionären erhålla

jagtpass, än att för sådant ändamål behöfva uppsöka den kanske

ofta aflägset boende kronofogden eller länsmannen. Att uppdraga bestyret

med jagtpassens utfärdande åt någon kommunal myndighet bör,

med hänsyn till uppbörden och redovisningen af passafgifterna, ej ifrågasättas.

Enligt förslaget skola jagtpass, gällande för hela riket, i allmänhet

utfärdas af Konungens Befallningshafvande i det län, der vederbörande

är bosatt, och behållningen af influten passafgift användas

7

so

för jagtvårdsändamål i det län, der afgiften erlagts; då det emellertid

vore obilligt, att afgifter för jagtpass, gällande för hela riket, skulle

tillfalla Stockholms stad, inom hvars område jagt endast undantagsvis

lärer förekomma, har i förslaget stadgats, att dylika pass för i Stockholm

boende personer skola utfärdas af Konungens Befallningshafvande

i Stockholms län.

14 §. Att bestämmelserna om jagtpass ej böra gälla för Konungen och

medlemmar af det kungliga huset och ej heller för de vid skogsstaten

och skogsläroverken anstälde tjenstemän och betjente samt elever och

lärlingar vid statens läroverk vid sådan jagt, som i denna § angifves,

torde, med afseende å jagtpassiustitutionens ändamål, vara uppenbart.

Skälen, hvarför jordegaren och jordinnehafvaren, hemmavarande

medlemmar af hans familj samt i hans tjenst anstälde jägare och skogvaktare

befriats från skyldighet att utlösa jagtpass, hafva i den allmänna

motiveringen framhållits; här torde endast behöfva erinras, att

med uttrycket hemmavarande medlem af jagträttsinnehafvarens familj

icke afses sådana familjemedlemmar, hvilka sjelfva satt bo å annan ort

och endast tillfälligtvis besöka honom.

Att i afseende å jord, som eges eller brukas af allmän inrättning

eller bolag, inrättningens eller bolagets styrelse eller särskilda bolagsdelegare

icke ega tillgodonjuta den frihet från pass-skyldighet, som

enligt denna § är tillerkänd jagtsrättsinnehafvaren, torde icke behöfva

i texten särskildt angifvas. Å andra sidan lärer det utan vidare vara

klart att, om inrättningen eller bolaget lemnar uppdrag åt någon att

för lolagets räkning utöfva dess jagträtt, denne bör vara fri från skyldighet

att utlösa jagtpass, om icke såsom jagträttsinnehafvare, så dock i

egenskap af hos inrättningen eller bolaget anstäld jägare.

Inom lappmarkerna utgör jagten ett vigtigt näringsfång; af sådan

anledning och då för öfrigt en verksam kontroll der ej torde vara möjlig

att åstadkomma, har för jagt i lappmarkerna jagtpass ej föreskrifvits.

Af väsentligen enahanda orsaker har undantag gjorts för jagt

efter sträckande sjöfogel i skärgården; utöfvas sådan jagt på klippor

och skär, som ej lyder under visst hemman, följer dessutom passfrihet

af det sist i paragrafen gjorda undantag för jagt, som omförmäles i 4 §.

Med afseende å den skada, hvilken af sälen förorsakas å fisket,

och hvilken ansetts så betydande, att belöning för dödande af säl blifvit

utfäst, lärer jagtpass ej böra fordras för rätt att jaga dylika djur.

För stadgandet, att jagt, som omförmäles i 4, 7, 8, 11 och 12 §§

51

af förslaget, får bedrifvas utan jagtpass, lärer någon motivering ej erfordras.

Bestämmelserna i denna § åsyfta att bereda kontroll å efterlefna- 15 §.

naden af de i fråga om skyldigheten att utlösa jagtpass meddelade

föreskrifter.

Grunden för stadgandena i denna § torde vara uppenbar utan vi- 16 §.

dåre motivering.

Jagtpassinstitutionens hufvuduppgift är, såsom ofvan framhållits,

att främja jagtvården genom att dels åstadkomma inskränkning i antalet

af sådana jagtidkare, hvilka kunna antagas sakna intresse af

villebrådsstammens bevarande, dels ock underlätta kontrollen öfver jagtlagarnes

efterlefnad. Ur denna synpunkt äro bestämmelserna om jagtpass

således mera att betrakta såsom ordningsföreskrifter, gifna till

allmänt gagn, än såsom regler af civillags innebörd. Då emellertid å

andra sidan jagtpass framträder såsom ett i många fall nödvändigt

vilkor för den enskildes rätt att idka jagt, hafva komiterade ansett

hufvudbestämmelserna derom böra inflyta i lagen om rätt till jagt. De

närmare föreskrifterna åter om jagtpassets form och utseende samt sättet

för dess utfärdande äfvensom redovisningen för influtna passafgifter äro

uppenbarligen af rent administrativ natur och hafva af sådan anledning

inrymts i det derom särskildt utarbetade förslaget till kungörelse.

Till följd deraf, att jagtlagstiftningens bestämmelser af ekonomisk 17 §.

och administrativ natur upptagits i en särskild stadga, har det ansetts

nödigt att genom ett allmänt stadgande i lagen om rätt till jagt påpeka

jagträttsinnehafvares skyldighet att ställa sig till efterrättelse icke blott

de i lagen förekommande inskränkningar i jagträtten, utan äfven de fridlysningsbestämmelser

och andra till befrämjande af jagtvård syftande

föreskrifter, som i särskild ordning meddelas. Paragrafen har, såsom

vid 4 § erinrats, tydligtvis äfven tillämpning i fråga om jagt, som i

nämnda paragraf afses.

Den, som till annan upplåter jagträtt å sin egendom, torde sällan 18 §.

eller aldrig tänka på att genom förbehåll vid upplåtelsen skydda sig för

det personliga obehag, som fullföljande af jagt in på sjelfva det område,

der han har sin bostad, i inånga fall kan medföra. Han föreställer

sig icke, att å gårdsplats eller trädgård, hvilka ställen ju icke äro

52

egnade att tjena till uppehållsort för villebråd, någon jagt kan ifrågakomma.

Men så är dock förhållandet. Det inträffar icke sällan, att en

fogelkull, t. ex. rapphöns, som uppjagats i närheten af en gård, tager

sin tillflykt in i dervarande trädgård eller gårdsplanteringar, och i sådana

fall fortsättes vanligen jagten dit, utan att den jagande frågar

efter den störande inverkan, jagten förorsakar å gårdsinnehafvarens

hemfred. Då dennes underlåtenhet att göra förbehåll i nyssnämnda

hänseende icke i allmänhet kan antagas innebära, att han verkligen

samtyckt till ett så vidsträckt utöfvande af jagträtten, utan, såsom

ofvan antydts, väl oftast beror på, att i följd åt sakens natur möjligheten

af jagtens drifvande i sådan utsträckning icke framstält sig för

honom vid aftalets slutande, hafva komiterade ansett jagtinnehafvares

rätt att söka efter vildt eller eljest utöfva jagt i annans gård eller trädgård

böra genom stadgande i lag göras beroende på uttryckligt medgifvande

af jordinnehafvaren, vare sig detta lemnas genom förbehåll i

upplåtelseaftalet eller särskildt för hvarje fall.

Väsentligen liknande synpunkter hafva varit bestämmande för

komiterade i fråga om förbudet mot utöfvande af jagt å annans med

säd eller gräs bevuxna åker. Den betydande ekonomiska skada och det

ohägn, som kan komma att förorsakas af jagts utöfvande å sådant ställe,

utgöra, enligt komiterades tanke, tillräcklig anledning för lagstiftaren att

icke anse rätt dertill förefinnas, med mindre den jagande kan visa uttryckligt

medgifvande af jordens innehafvare, och tvifvel sålunda icke

råder om, hvad dennes verkliga afsigt varit vid upplåtelsen. Förbudet

afser endast med säd bevuxen åker samt åker, der klöfver, timotej eller

annat utsådt fodergräs växer, således icke rotfruktsland eller naturlig

äng. Ej heller afser förbudet jagt under höst och vinter å åker, bevuxen

med höstsäd.

Nu omnämnda förbud torde, utan verkligt förnärmande af redan

förvärfvade rättigheter, kunna vinna tillämpning äfven å jagträttsupplåtelser,

som tillkommit, innan förslaget blifver lag.

För öfverträdelse af förbuden stadgas ansvar i 28 §. Sådan öfverträdelse

är för handen icke blott i det fall, att den jagande sjelf tränger

in å område, som i stadgandet afses, utan äfven om han skickar in

sina hundar att der söka efter vildt eller underlåter att göra hvad på

honom ankommer för att förebygga, att hundarne af sig sjelfve dit inkomma.

Ligger honom härutinnan icke något till last, är han naturligtvis

fri från ansvar och endast underkastad ersättningsskyldighet.

Den i sista satsen- af paragrafen föreslagna bestämmelse har

ansetts böra intagas för att uttryckligen fastslå, hvad som egentligen

53

ligger i sakens natur, att nemligen jagträttsinnehafvaren är pligtig utgifva

ersättning för all skada, som genom jagtens utöfning tillfogas

den egendom, der jagten eger rum.

Den, som skrämmer eller drifver villebråd från annans mark in 19 §.

på sin egen i afsigt att der skjuta och tillegna sig detsamma, bör

visserligen anses skyldig till oloflig jagt å annans mark och underkastad

det för sådan förbrytelse i strafflagen stadgade ansvar, åtminstone om

han ådagalägger sin afsigt genom att omedelbart, sedan djuret inkommit

å hans egen mark, förfölja detsamma med skjutvapen eller annat

jagtmedel. Men der afsigten ej sålunda ådagalägges, eller vederbörande

eljest tillvägagår på sådant sätt, att fulla skäl ej förefinnas att hänföra

hans förfarande till oloflig jagt, om än sådant är sannolikt, står man

för närvarande rättslös mot ett ofog, som blifver allt vanligare, särskildt

hvad det värdefullaste villebrådet, elg, angår. Komiterade hafva derföre

föreslagit intagande i denna § af förbud mot att skrämma eller drifva

till sig vildt från annans mark jemte deremot svarande ansvarsbestämmelse

i 28 §.

'' Att uppsätta bulvan för fogelskytte i omedelbar närhet af annans

rågång utgör ett obehörigt sätt att locka till sig vildt från grannens

mark och har derföre ansetts böra förbjudas.

Det nya finska jagtlagsförslaget innehåller liknande bestämmelser,

som de i denna paragraf föreslagna.

Då ett djur af den storlek som elgen för sin föda och trefnad 20 §.

tager i anspråk en betydande jordareal och till följd deraf har sitt

egentliga tillhåll i större sammanhängande skogskomplexer, derifrån han

endast tillfälligtvis utkommer å och passerar öfver kringliggande mindre

jordlotter, kan det icke utan skäl sättas i fråga att i lagen fastställa

innehaf af en viss minimiareal såsom vilkor för rättigheten att utöfva

jagt å detta slags villebråd. Egaren af en större skogstrakt, der elgar

hafva sin stadiga uppehållsort och året rundt njuta föda och fred, känner

det förvisso såsom ett obehörigt intrång i sin rätt, att den, som inom

trakten eller nära derintill eger ett område af kanske endast några få

hektars rymd, af lagen medgifves rättighet att fälla dessa djur allenast

derföre, att de vid ett eller annat tillfälle passera öfver den mindre

jordlotten; och egaren af denna kan knappast beklaga sig öfver, om

hans rätt i nämnda hänseende varder inskränkt. En dylik inskränkning

är dessutom särskildt önskvärd med hänsyn till elgbestånden å kronoskogarne

i de norra länen, hvarest en mängd ängslåtter och andra en

-

54

skilde tillhöriga mindre jordlotter förekomma enclaverade i skogarne.

Då emellertid elgen, äfven om han endast undantagsvis uppehåller sig

å sådana mindre områden, hvarom här är fråga, dock obestridligen under

passerandet kan göra skada å säd eller hö, bör rättighet för innehafvare

af sådant mindre område att der jaga elg icke helt och hållet betagas

honom eller inskränkas vidare, än att han kan genom jagten göra

sig betäckt för dylik skada.

Komiterade hafva sökt lösa frågan på det sätt, att jagträttsinnehafvare,

hvars område icke omfattar större sammanhängande areal än

femtio hektar, enligt förslaget förklarats berättigad att fälla en elg årligen,

men icke flera, ett stadgande som i viss mån har sin motsvarighet

i nu gällande jagtlagstiftning i Norge, enligt hvilken, liksom i förslaget

till den nya norska jagtlagen, på hvarje »matrikuleret Eiendom»

ej får fällas mera än en elg om året. Härvid hafva komiterade

icke förbisett, att svårigheter möta mot öfvervakande af efterlefnaden

af ett sådant stadgande. Men dels torde dessa vid närmare öfvervägande

komma att visa sig mindre, än man till en början föreställer

sig, och dels skall helt visst införandet i lagen af en sådan bestämmelse

i och för sig medföra god verkan.

21 §• Nu gällande lagstiftning fordrar väl icke såsom ett kriterium på

oloflig jagt, att villebråd fälles eller skott lossas å främmande jagtmark,

och domstolarne tveka icke heller i allmänhet att till ansvar för sådan

förbrytelse fälla den, som anträffas, utrustad till jagt, ströfvande omkring

på annans mark, såvida omständigheterna göra det uppenbart,

att sådant skett i afsigt att jaga. Men bevisning i detta afseende är

dessvärre ofta svår att åstadkomma. En tjufskytt, som märker sig förföljd,

behöfver blott taga skotten ur bössan, kasta bort patronerna och

sedan åberopa saknaden af ammunition såsom bevis för sin oskuld eller

ock till förklaring af sitt uppträdande å det främmande området framkomma

med någon annan mer eller mindre sannolik uppgift, för att i

de flesta fall gå fri från ett rättvist straff. Vill man derför möjliggöra

för jagträttsinnehafvaren att freda sin jagtmark från obehörigt intrång,

måste man, i likhet med hvad fallet är i Danmark och de flesta andra

länder, i lagen förbjuda och stämpla såsom brottsligt hvarje kringströfvande

med bössa å främmande mark utanför de vanliga färdvägarne

åtminstone i alla fall, der sådant ej är nödvändigt för att komma till

egen jagtmark eller vederbörande sjelf eljest förebringar bevisning, som

gör det uppenbart, att hans uppträdande å det främmande området icke

skett i afsigt att jaga. Med dylika förbehåll torde stadgandet i fråga,

55

med dertill hörande ansvarsbestämmelse i 28 §, icke möta någon afsevärd

betänklighet. En jagträttsinnehafvare bör med skäl kunna fordra,

att den, som i jagtutrustning vill färdas öfver hans mark, betjenar sig

af der befintliga färdvägar och icke ströfvar genom trakter, der villebråd

uppehåller sig.

Med uttrycket vanliga vägar menas anlagda, till färdsel för åkdon

afsedda vägar, således icke obanade markvägar eller gångstigar.

Dessa paragrafer motsvara jagstadgans § 18. Bestämmelserna i

nämnda lagrum hafva emellertid ej ansetts kunna oförändrade bibehållas.

Tillämpligheten af andra stycket i berörda paragraf är genom uttrycket

»löper jagthund lös» inskränkt till sådana hundar, hvilka användas eller

dresserats till jagt, och erfarenheten har visat, att detta förhållande gifvit

anledning till ganska svårlösta tvister. Att bevisa, att en upptagen

hund är en jagthund, faller sig ofta, särskildt hvad stöfvare angår, synnerligen

svårt, och denna svårighet har i många fall förorsakat afsevärd

förlust för upptagaren. Dessutom är det att märka, att de flesta hundar,

som hållas vid torpställen och mindre lägenheter i skogstrakter,

äfven om de icke äro dresserade till jagt eller af sina husbönder dertill

användas, af instinkt drifvas att jaga på egen hand och ofta blifva

skadligare för villebrådet i trakten än de egentliga jagthundarna. Med

afseende å dessa förhållanden hafva komiterade ansett ordet jagthund i

förenämnda uttryck böra utbytas mot hund. Den utsträckning, upptagningsrätten

härigenom erhållit, torde icke möta någon betänklighet, då

uttrycket löper Zos, hvilket enligt komiterades mening bör likställas med

kringströfvande på egen hand, i allt fall innefattar en begränsning, tillräcklig

att förekomma missbruk.

Enligt nuvarande lydelse af andra stycket i 18 § jagtstadgan är vidare

lös hund, som upptagits å annans jagtmark, derest egaren ej är känd,

icke förverkad förr än natt och år förflutit, från det kungörelse om upptagandet

skett i närmaste kyrkor, och upptagaren är således skyldig att

föda sådan hund, äfven om densamma är helt och hållet värdelös, under

mera än ett år från upptagandet räknadt. Denna förpligtelse är enligt

komiterades mening allt för betungande för upptagaren och gör i

många fall upptagningsrätten illusorisk, helst upptagaren icke kan, äfven

om han lyckas få reda på hundens egare, mot dennes vilja tilltvinga

sig lösen för hunden. För egaren af hunden kan det ej heller anses

erforderligt att under så lång tid som ett år bibehållas vid sin rätt att

återlösa densamma. Finnes hos egaren verkligt intresse att återfå hunden,

lärer en tid af två månader vara fullt tillräcklig för ändamålet, helst

22 och

23 §§.

56

om man anordnar så, att kungörandet om upptagandet varder mera

effektivt än nu är fallet. Komiterade hafva derför föreslagit begränsning

af nämnda tid till 60 dagar från det kungörande om hundens upptagande

skett, hvarvid emellertid, till ytterligare betryggande af hundegarens

rätt, upptagaren förpligtats att, utom kungörelse i närmaste

kyrkorna, äfven föranstalta om införande i en ortens tidning af annons

om upptagandet. — För jemförelse må erinras, att enligt det nya

finska jagtlagsförslaget, sådant detta antagits af Finlands ständer, upptagen

hund anses förverkad, sedan femton dagar förflutit fråu det upptagandet

kungjordes, med egaren likväl förbehållen rätt att lösa hunden

åter, så länge upptagaren ännu har den i sin besittning — ett förbehåll, som

emellertid icke hindrar upptagaren att omedelbart efter utgången af de

femton dagarne döda hunden eller afyttra densamma.

Komiterade hafva vidare, särskildt med hänsyn till sådana fall der

upptagen hund, som förverkats, är af ringa värde, ansett nödigt att, till

förekommande af förlust för upptagaren, lemna honom valrätt emellan

att behålla hunden eller utkräfva lösen af egaren. På det att sistnämnda

rätt icke skall missbrukas, har densamma likväl gjorts beroende på, att

talan om lösen anhängig] orts inom viss kort tid, efter det hunden förverkats.

Med uttrycket »mark der villebråd finnes», afses icke allenast mark,

der man vet eller der det är vanligt, att villebråd vistas, utan under

detta uttryck bör hänföras all mark, som icke i likhet med tomtplatser

och dylika ställen måste anses i och för sig otjenlig såsom uppehållsort

för det vilda.

Det nya tillägget i andra stycket af 23 § i förslaget torde väl,

strängt taget, icke vara nödvändigt, då en vallhund, som åtföljer boskapshjord,

icke egentligen kan sägas löpa lös i den mening, dessa ord förekomma

i första stycket af paragrafen, men eu erinran om förhållandet

har dock ansetts lämpligen böra göras till förekommande af missuppfattning.

Den i 19 § af gällande jagtstadga enhvar medgifna rätt att upptaga

hund, som under den tid, villebrådet i allmänhet är fredadt, anträffas

lös i skog eller hage, hafva komiterade ansett icke böra bibehållas,

utan ersatt med bestämmelse om ansvar för den, som visar försumlighet

i vården af hund, hvilken har för vana att kringströfva, så att den

under fridlysningstid löper lös i skog eller mark; och hafva föreskrifterna

härutinnan, såsom icke vidare berörande någon civil rättighet, ansetts

böra införas i den administrativa författningen (se 8 och 12 §§ i

förslaget till jagstadga).

57

I sista stycket af nu gällande jagstadgas 19 § stadgas ratt för hvem 24 §.

det vara må att döda katt, som anträffas i skog eller hage. Komiterade

hafva ansett denna rätt böra utsträckas att afse äfven sådana fall,

då katt påträffas i åker eller annan till skog eller hage icke hänförlig

mark, enär erfarenheten visat, att dessa djur äfven å dylika ställen göra

betydlig skada å det vilda, särskild! å rapphönskullarna. För att emellertid

ej allt för mycket utsätta kattegarne för risken att få sina kattor

dödade hafva komiterade föreslagit, att rätten att döda katt annorstädes

än i skog eller hage icke skall gälla inom ett område af 200 meter från

bebodt hus.

Denna paragraf motsvarar 21 § i nu gällande jagtstadga. De 25 §.

sakliga ändringar, som egt rum, sammanhänga med de nya föreskrifterna

angående jagtpass. Ofverträdelser af dessa föreskrifter eg a närmast

karaktären af polisförseelser, och komiterade hafva derför ansett,

att, om dylik öfverträdelse begås genom en handling, som i sig innefattar

jemväl oloflig jagt å annans mark, absorption af straffet icke bör

förekomma, utan särskild! straff för öfverträdelsen af passföreskrifterna

ådömas.

Att en tjufskytt bör anses hafva förverkat jagtpass, som kan vara

af honom uttaget, torde vara klart. Saken har särskild betydelse i det

fall, som omförmäles i 26 §.

Stadgandet i 23 § af 1864 års jagstadga är icke blott tillämpligt 26 §.

i fråga om den, som anträffas å bar gerning, under utöfning af oloflig

jagt å annans mark, utan afser också det fall, att någon under dylika

omständigheter öfverraskas jagande under förbjuden tid, och paragrafen

är, uppenbarligen med hänsyn dertill, att sistnämnda förseelse får åtalas

af hvem som helst, affattad så, att efter ordalagen en och hvar är berättigad

att under de gifna förutsättningarna fråntaga den jagande bössa

och den öfriga jagtattiralj, som i paragrafen omnämnes. Det torde dock

icke vara jagtstadgans mening att i fråga om oloflig jagt å annans

mark, derå ju, åtminstone beträffande enskildes egor, ingen annan än

målsegaren eger tala, tillerkänna personer, som icke hafva med saken

att skaffa, en dylik rätt. En sådan rätt bör i nämnda fall endast tillkomma

den, som eger jagträtten, äfvensom, der annan innehar jorden,

sådan innehafvare samt dennes och jagträttsinnehafvarens folk, hvilka

alla kunna anses utan särskildt bemyndigande behörige att i ett fall som

detta handla å jagträttsinnehafvarens vägnar och vårda hans rätt (jemför

24 kap. 16 § strafflagen).

8

58

27 §.

I fråga om mark, der kronan eger jagträtt, hafva komiterade ansett

dylik befogenhet böra tillkomma allmän åklagare äfvensom öfriga tjenstemän

och betjente, som enligt 29 § af lagförslaget tillerkänts åtalsrätt

i fråga om intrång i kronans jagträtt.

Hvad angår vederbörandes rätt att behålla bössa och annat, som

fråntagits en olofligen jagande, öfverensstämmer komiterades förslag

hufvudsakligen med motsvarande stadgande i lagen om rätt till fiske.

I stället för det i nämnda lag förekommande, från 17 kap. 3 § Byggningabalken

hemtade, men till sitt innehåll något obestämda uttryck »till

dess han rätt för sig bjuder», hafva komiterade dock ansett lämpligen

böra stadgas, att qvarhållningsrätten skall fortfara, till dess den felande

ställer säkerhet för böter, skadestånd och annan ersättning, hvartill han

kan kännas skyldig. Att säkerheten skall vara sådan, att den kan anses

nöjaktig, torde falla af sig sjelf.

I analogi med föreskrifterna i Kongl. kungörelsen angående skatt

för hundar stadgas här såsom påföljd för utöfvande af jagt utan föregånget

utlösande af jagtpass, utom böter, skyldighet för den felande

att erlägga dubbel passafgift, eller två gånger det belopp, som han enligt

bestämmelserna i 13 § 2 mom. minst haft att erlägga för att förskaffa

sig ett jagtpass, medförande behörighet till jagten i fråga. Om således

jagten utöfvats under blott en dag eller oftare, men dock inom en

sammanhängande tid af högst tre dagar, allt i samma län, utgår afgiften

med tre kronor dubbelt eller sex kronor. Styrkes åter, att den

tilltalade under sådan tid jagat i två län, eller faller ett af jagttillfällena

utom förenämnda tidsperiod, hade för jagten i passafgift lägst bort erläggas

sex kronor, och den felande ålägges i sådant fall att utgifva tolf

kronor. I fråga om jagt, som bedrifvits under flera än tre dylika tidsperioder

under ett kalenderår, sker beräkningen efter den för årspass stadgade

afgift eller, om jagten tillika försiggått i flera län, efter afgiften

för rikspass, derest ej afgiften efter annan beräkningsgrund ställer sig

lägre.

Erläggande af straffafgift, hvartill någon enligt förevarande § dömes,

medför ej rätt till utfående af jagtpass och ersätter ej heller sådant

pass, hvadan den, som fortsätter att jaga utan att i föreskrifven ordning

utlösa sådant pass, blir underkastad nytt ansvar och ny straffafgift.

Beträffande de i andra stycket af 27 § förekommande orden »den,

som vederbör», hänvisas till bestämmelserna i 15 §.

28 §. Ansvarsbestämmelsen i denna § öfverenstämmer med den, som

förekommer i fjerde stycket af 22 § i nu gällande jagtstadga.

59

I praxis har icke sällan försports tvekan, huruvida enligt gällande 2.9 §.

bestämmelser tjenstemän och betjente vid skogsstaten ega åtalsrätt i

fråga om oloflig jagt å kronomark, der denna förbrytelse icke är förenad

med öfverträdelse af fridlysningsbestämmelser eller andra i jagtstadgan

till allmänt gagn gifna föreskrifter. Af strafflagen framgår

visserligen, att en dylik förbrytelse, som väl icke kan sägas förnärma

enskild persons rätt, hör under allmänt åtal; men häraf kan icke dragas

någon slutsats i fråga om förenämnda tjenstemäns och betjentes befogenhet

i förevarande fall, och instruktionen för skogsstaten af den 29

November 1889 innehåller i detta hänseende, i olikhet med föregående

instruktion, i hvilken föreskrift fanns meddelad om skyldighet för jägmästaren

att till åtal befordra inom reviret föröfvade förbrytelser mot

jagtförfattningarne, allenast en erinran derom, att »om tjenstemäns och

betjentes åliggande att beifra öfverträdelser af jagtförfattningarne är

särskildt stadgadt». Hvad åter angår 24 § i gällande jagtstadga, så

är det visserligen klart, att förbrytelser af ifrågavarande art icke höra

under nämnda paragrafs första stycke, men häraf följer icke med nödvändighet,

att desamma skola hänföras till sådana »andra öfverträdelser»,

som afses i andra stycket af paragrafen, och i fråga om hvilka åtalsrätt

der uttryckligen tillerkännes skogsstatens tjenstemän och betjente.

Det låter nemligen tänka sig, att paragrafen icke i någon del är tillämplig

på förbrytelser, i afseende å hvilka, såsom fallet är med oloflig jagt

å annans mark, straffbestämmelser och åtalsföreskrifter förekomma i

strafflagen, och det i andra stycket använda uttryck »andra öfverträdelser,

som i denna stadga äro belagda med ansvar», talar onekligen för

en sådan mening. Densamma vinner äfven stöd af den omständigheten,

att man under annat antagande tvingas att i enlighet med bestämmelsen

i paragrafens tredje stycke, hvilket obestridligen afser samma öfverträdelser

som andra stycket, tillerkänna hvar och en behörighet att anställa

åtal för intrång i kronans jagträtt, något som man icke är benägen

antaga hafva varit lagstiftarens afsigt.

Å andra sidan synes det föga antagligt, att, då åtalsrätt ansetts

kunna anförtros ifrågavarande tjenstemän och betjente i afseende å förseelser

mot fridlysningsbestämmelser och andra den allmänna jagtvården

rörande föreskrifter, lagstiftaren skulle velat betaga kronan rätt att begagna

sig af dessa sina befattningshafvande för beifrande af obehörigt

intrång i kronans jagträtt. Att så ej heller är förhållandet, framgår,

enligt komiterades mening, med erforderlig tydlighet af en jemförelse

emellan 24 § jagtstadgan och det äldre stadgande i ämnet, från

hvilket nämnda paragraf uppenbarligen är hemtadt, eller § 3 i art. 5

60

af Kongl. Stadgan angående jagt och djurfång den 13 April 1808. Der

heter det nemligen: »krono-och jägeribetjente tillkommer det egentligen

att vid domstolarne beifra förbrytelser emot denna stadga, men på det

slika förbrytelser så mycket mindre måtte utan ansvar aflöpa, skall

äfven hvar och en ega att dem åtala; härifrån dock undantagne sådane

mål, som allenast angå oloflig jagt på enskildes egor, antingen i tillåten

tid, eller af icke fridlyst vildt; hvilka mål, såsom icke rörande det allmännas

rätt, måge på målseganden allena ankomma att åtala.» — Tager

man nu i betraktande, att i 1808 års stadga finnas införda straffbestämmelser

icke blott för jagt i förbjuden tid, utan äfven för oloflig jagt å

annans mark, och att uttrycklig skilnad der göres mellan sådan jagt å

kronomark och å enskildes egor, måste nyssnämnda paragraf i 1808

års stadga anses innebära, såväl att »jägeri-betjente» hade befogenhet

och skyldighet att åtala oloflig jagt å kronomark, som att åtalsrätt i

afseende å sådana förbrytelser tillkom jemväl hvar och en annan; och

häruti kan 24 § af nu gällande jagtstadga,hvilket lagrum tydligtvis

endast utgör en omskrifning af den äldre bestämmelsen, icke antagas

hafva medfört någon ändring.

Den rätt att å kronans vägnar föra talan om oloflig jagt å kronomark,

som skogsstatens tjenstemän och betjente således hittills innehaft,

anse komiterade böra fortfarande tillkomma dem. Deremot synes

den allmänna befogenheten för hvar och en att åtala dylika förbrytelser

icke böra bibehållas. Den har hittills icke veterligen begagnats, åtminstone

icke i någon nämnvärd utsträckning, och är, med hänsyn till det

sätt, hvarpå bevakningen å kronoskogarne nu är anordnad, icke heller

nödig, liksom den i och för sig synes mindre lämplig. Komiterade

hafva derföre omredigerat paragrafen så, att dels anledning till tvekan

i fråga om skogstjenstemäns och betjentes befogenhet i förstnämnda

hänseende torde vara undanröjd, dels rättigheten för enhvar att åtala

jagtförbrytelser inskränkes att gälla endast i fråga om öfverträdelser af

i lagen gifna föreskrifter, som afse allmänt gagn. (Jmf. 16 § i komiterades

förslag till jagtstadga.)

30 §. För att såvidt möjligt söka förmå allmänheten att sjelf hålla hand

öfver efterlefnaden af de nya föreskrifterna om jagtpass jemte andra

bestämmelser i jagtlagen, hafva komiterade föreslagit den förändring i

hvad hittills varit gällande, att kommun, der öf^erträdelsen egt rum,

i stället för kronan tillerkänts rätt till andel i derför ådömda böter,

hvarjemte angifvare, der sådan finnes, ansetts böra undfå hälften af

åklagarens bötesandel (jemf. 17 § i förslaget till jagtstadga). Bestäm

-

61

melsen om sättet för fördelning af afgift, som någon enligt 27 § dömes

att utgifva, har föranledts af enahanda skäl.

Då jordupplåtelser, som tillkommit före utfärdandet af 1864 års öfverjagtstadga,

ännu kunna vara gällande, hafva komiterade ansett nödigt gdngsbehär

upprepa den i nämnda stadga intagna öfvergångsbestämmelse rörande stämmelden

äldre lagstiftningens fortfarande tillämplighet i fråga om jagträtten sen.

å till brukande upplåten mark i sådana fall.

Förslaget till jagtstadga.

De uti förevarande moment föreslagna bestämmelserna angående g §

fridlysning af vissa villebrådsarter beteckna, såsom synes, i formelt hän- ± mom.

seende den skiljaktighet från nu gällande stadganden i ämnet, att, under

det att dessa senare innehålla uppgift å de tider, då jagt å de olika

slagen af villebråd är förbjuden, fridlysning stiderna, upptager komiterades

förslag i stället de tider, under hvilka jagten å visst villebråd är

tillåten, jagttiderna. Ändringen har vidtagits af rent praktiska skäl,

i syfte att underlätta uppfattningen och qvarhållandet i minnet af de

många specialbestämmelserna. I det nya norska jagtlagsförslaget begagnas

enahanda uppställning.

Till beredande af ytterligare öfverskådlighet hafva komiterade

derjemte sammanfört bestämmelserna rörande däggdjur i en grupp och

stadgandena angående foglar i en annan.

I fråga om de allmänna grunder, som varit bestämmande för de

af komiterade i detta mom. föreslagna sakliga ändringar, hänvisas till

hvad i sådant afseende förut af komiterade anförts. Här må endast

tilläggas, att komiterade, till förekommande af oreda och förvirring,

ansett jagttidernas inträdande och upphörande böra utan undantag förläggas

antingen till början eller midten af månaden, hvarigenom allmänheten

befrias från olägenheten att behöfva taga hänsyn till flera än

dessa två tidpunkter.

62

Beträffande de särskilda jagttiderna må följande anföras:

Jagttiderna för elg, kronhjort, dofhjort och vildren, sådana de för

närvarande i allmänhet äro bestämda, hafva bibehållits oförändrade.

Af canadahjort, till hvars inplanterande i landet försök för några

år sedan gjordes, finnes numera qvar endast ett eller annat enstaka

exemplar, om ens något, och komiterade hafva derföre icke ansett lämpligt

här intaga någon fredningsbestämmelse för detta djurslag. Kongl.

Kungörelsen den 28 Mars 1892, hvarigenom jagt å detta villebråd förbjudits

tillsvidare alla tider af året, blifver dock enligt komiterades förslag

till öfvergångsbestämmelser gällande intill utgången af år 1903.

Bäfvem är sedan länge utdöd i landet och har derför icke här

0 mnämnts såsom föremål för fredning.

I fråga om jagttiden för rådjur har endast föreslagits ändring för

Malmöhus och Christianstads län. I dessa landsdelar hafva rådjuren

till följd af det skydd och den vård, som der egnats detta villebråd,

under senare tider starkt förökats och förekomma nu i sådana bestånd,

att jagträttsinnehafvaren i allmänhet är i tillfälle genom urval på förhand

bestämma, hvilka djur han vill fälla. Detta förhållande är af stor

betydelse iir jagtvårdssynpunkt, då detsamma bereder jagträttsinnehafvaren

möjlighet att före djurens parningstid bortskjuta öfvertaliga bockar,

en åtgärd, som, enligt hvad erfarenheten från andra länder visat, är för

ett rationel vårdande af rådjursstammen synnerligen fördelaktig. I Danmark

och andra länder, der jagtvården står högt, äro också jagttiderna

så anordnade, att tillfälle till dylik gallring beredes jagträttsinnehafvaren.

Komiterade, som ansett tiden vara inne för en sådan anordning

äfven i vårt land, i de delar der rådjursvillebrådet förekommer i större

mängd, hafva derför föreslagit, att i Skåne råbock skall få jagas, utom

under den allmänna jagttiden för rådjur, äfven under sista hälften i

Juni månad. I öfriga delar af landet, der rådjurens antal är vida mindre

och bestånden mera spridda, har en dylik anordning ansetts icke lämpligen

kunna införas.

Beträffande hare gälla nu olika fridlysningsbestämmelser för de

båda nordligaste länen mot hvad för öfriga delar af riket är stadgadt.

1 Norrbottens och Vesterbottens län är den tillåtna jagttiden å hare

från och med den 21 Augusti till och med den 15 Mars; i öfriga delar

af riket deremot från och med den 16 Augusti till och med den 14

Februari. (Kongl. kung. den 31 Maj 1888.)

Komiterade hafva ansett enhet i fridlysningsbestämmelserna rörande

detta villebråd kunna utan olägenhet genomföras sålunda, att jagttiden

för hela landet fastställes till tiden från och med den 16 Augusti till

63

och med Februari månads utgång. Härigenom utsträckes visserligen

för största delen af landet jagttiden med 14 dagar, men detta synes

kunna ega rum utan menlig inverkan på harstammen, hvarförutom en

sådan utsträckning har till följd, att drifvande hund får användas under

senare delen af Februari äfven för jagt efter räf, hvilket länge utgjort

ett önskningsmål särskildt för jägare inom södra och mellersta delarne

af riket.

Tysk hare, som för några år sedan inplanterats i Skåne och genom

Kongl. kung. den 23 Oktober 1896 helt och hållet fridlysts der utom

å ön Hven för tiden intill den 1 Januari 1899, behöfver visserligen

äfven under de närmaste åren derefter särskildt skyddas vare sig genom

förlängning af totalförbudet eller genom fastställande af jagttiden till

viss kort tid, exempelvis eu månad, men dylika interimistiska bestämmelser

hafva icke sin plats här, utan böra lämpligen utfärdas genom

separatpåbud, derom vederbörande landsting eller jagtvårdsföreningar

icke lära underlåta att göra framställning.

Komiterade, som i den allmänna motiveringen framhållit, hurusom

skogsfogelns ungar utbildas lika tidigt i de nordligaste länen som i

öfriga delar af riket, hafva ansett jagttiden för hjerpe, ripa (moripa

finnes icke vidare i landet), tjädertupp och orrtupp böra blifva enahanda

för hela riket och fastställas till samma tid, som föreslagits för hare.

Den inskränkning, som härigenom för de båda nordligaste länen vidtages,

synes komiterade utan olägenhet kunna genomföras, då det hufvudsakligaste

jagtsättet der (fångst) vanligen upphör redan före Februari

månads utgång; och hvad angår öfriga delar af landet, för hvilka jagttiden

skulle komma att med 14 dagar utsträckas, anse komiterade, att

denna utsträckning ej medför någon fara i jagtvårdshänseende.

Beträffande tjäder- och orrhönor har deremot enhet i jagttiden

icke kunnat i allo ernås. Den rätt, som enligt gällande jagtstadga och

jemväl enligt komiterades förslag är medgifven, att inom Jemtlands län

samt Vesterbottens och Norrbottens läns lappmarker använda snaror

och finare giller för fångande af vildt, förer af naturliga skäl med sig,

att i dessa landsdelar samma jagttid måste bestämmas för hönor som

för tuppar, och en särskild lagstiftning är derför påkallad för nämnda

län. I fråga åter om öfriga trakter af Norrland samt Kopparbergs län,

hvilka icke beröras af den för närvarande enligt Kongl. kung. den 31

December 1895 gällande särskilda fridlysning för tjäderhönor och orrhönor,

förekommer deremot icke någon dylik betänklighet. Och då berörda

särskilda fridlysning redan visat sig medföra en synnerligen god

verkan, hafva komiterade icke tvekat föreslå, att sistnämnda delar af

64

landet i detta hänseende underkastas samma bestämmelser som de mellersta

och södra länen, dervid komiterade emellertid ansett jagttiden

för hönor utan olägenhet kunna utsträckas till Oktober månads slut.

Jagttiden för rapphöns har med undantag för Malmöhus, Christianstads

och Hallands län ansetts böra upphöra med Oktober månads

utgång. Det inträffar nemligen ofta, att i öfriga delar af landet snö

faller och blifver qvarliggande redan i början af November, och erfarenheten

har visat, huru angeläget det är att genom lagstiftningen förekomma

den för rapphönsstammen högst förödande jagt, hvartill eljest

under dylika förhållanden tillfälle erbjuder sig. I Skåne och Halland,

der snöfall sällan inträffar under förra hälften af November, och der tillgången

på rapphöns dessutom är vida rikligare än i öfriga delar af

landet, har slutterminen för jagttiden ansetts kunna sättas så sent som

till den 15 November.

I jagttiden för fasan, sådan den i allmänhet är bestämd, har

ändring ej blifvit ifrågasatt.

För morkulla har jagttiden, som nu är faststäld till tiden 11 Maj

— 31 Januari, föreslagits till tiden 16 Maj—31 December. Uteslutandet

af Januari månad har föranledts deraf, att under nämnda tid endast ett

fåtal morkullor inom landet påträffas. Hvad åter angår begynnelseterminen

för jagttiden, må visserligen medgifvas, att morkullan, enligt

principerna för rationel jagtvård, borde iiksom öfriga foglar, för hvilka

fridlysningsbestämmelser anses erforderliga, vara fridlyst under våren,

då häckningen försiggår. Men då inom största delen af landet det enda

jagtsätt, som i afseende å denna fogel användes, är s. k. ståndskytte

på drag, och erfarenheten visat, att nästan uteslutande hanar dervid

fällas, hafva komiterade ej ansett sig böra till rubbning af detta af ålder

begagnade jagtsätt föreslå vidare inskränkning i vårjagten å detta villebråd,

än att jagttidens början utsatts till den 16 Maj, i stället för den

11 Maj, som nu är den faststälda begynnelseterminen.

För beckasin samt änder af andra slag än dykänder äro enligt nu

gällande lagstiftning tre olika jagttider faststälda. Slutterminen är

visserligen för alla den 31 December, men begynnelseterminerna skilja

sig sålunda, att jagttiden för Malmöhus, Kristianstads, Hallands och

Blekinge län börjar den 11 Juli, för öfriga delar af riket, med undantag

af Norrbottens, Vesterbottens och Jemtlands län, den 21 Juli samt

för sistnämnda tre län den 1 Augusti.

Att åvägabringa fullständig enhet i dessa fridlysningstider har ej

ansetts kunna ske utan olägenhet. I de sydligaste provinserna äro andungarne

i allmänhet flygfärdiga i medlet af Juli, och, om man ej tillåter,

65

att de få jagas, då detta inträff ar, eller under de närmaste dagarne derefter,

lägger man onödigtvis hinder för jagten å detta villebråd, som, så

snart ungarne hunnit blifva tillräckligt flygstarka, lemnar häckplatserna

och tager sitt tillhåll i större sjöar, der det i allmänhet är för jägaren

oåtkomligt. Med hänsyn härtill, och då andstammen i nämnda landsdelar

under senare tider snarare ökats än minskats, hafva komiterade ansett

jagttidens inträdande i Skåne, Halland och Blekinge icke kunna sättas

senare än till den 16 Juli.

Inom öfriga delar af landet, der ungarne senare utvecklas, har

tillgången på andvildt i allmänhet minskats, i somliga trakter högst

betydligt, och detta förhållande beror i icke ringa mån derpå, att jagttiden,

särskilt hvad angår de nordligare trakterna, inträdt alltför tidigt.

En ändring härutinnan är af verkligt behof påkallad, om ej andungarne

fortfarande, såsom hittills varit fallet, skola utsättas för att i hundratal

bitas ihjel af hundar och stammen af andvildt ytterligare nedgå. Komiterade

hafva derför föreslagit jagttidens början, utom i Skåne, Halland

och Blekinge, till den 1 Augusti, en begynnelsetermin, som utan större

olägenheter synes kunna göras gemensam för hela landet i öfrigt.

Uttrycket gräsand såsom en gemensam beteckning för den egentliga

gräsanden och hennes samslägtingar hafva komiterade icke ansett

böra bibehållas, då allmänheten icke har klart för sig, hvilka särskilda

arter, som dermed afses, utan i stället uppräknat dessa arter. Med

dem har äfven sammanförts en dykand, brunanden (fuligula ferina),

hvilken med hänsyn till förekomstsättet ansetts böra åtnjuta samma

fredning som gräsänderna.

Hvad svanen beträffar, så utvecklas dess ungar visserligen något

långsammare än andungarne, men jagt å svan har dock ansetts kunna

utan olägenhet tillåtas redan den 1 Augusti, hvarigenom äfven vinnes

öfverensstämmelse mellan begynnelseterminerna för jagten å detta villebråd

och de på samma jagtterräng förekommande gräsänderna. Slutterminen

för svanjagten hafva komiterade ansett böra framflyttas till

Februari månads utgång för att bereda tillfälle till jagt å sångsvan,

hvilken under vintermånaderna uppehåller sig vid hafskusten och så godt

som endast denna tid är åtkomlig.

I fråga om ejder gälla för närvarande olika jagttider för ostkusten

och vestkusten. Denna åtskillnad anse komiterade icke vara grundad å

verkliga skäl och hafva derför föreslagit en gemensam jagttid för hela

landet, hvilken, med ledning af hittills vunnen erfarenhet och behörigt

iakttagande af skärgårdsbefolkningens intressen, synts lämpligen kunna

9

66

bestämmas till tiden 1 Juli—30 April, med särskilda inskränkningar i

fråga om gammal ejderhona och årsunge af ejder, hvilka ansetts vara

i behof af större skydd.

Huruvida den fridlysning af dykänder i allmänhet, som tillkom

genom kongl. kung. den 26 Mars 1897, varit åt verkligt behof påkallad,

kan, enligt komiterades mening, på goda skäl ifrågasättas. Största delen

af dessa foglar häcka i främmande länder eller i de nordligaste trakterna

af våra lappmarker, der någon jagt af betydenhet icke ifrågakommer,

och jagten i de sydligare trakterna åt landet under dykändernas

flyttningar till eller från häckplatserna kan icke gerna antagas vara af

beskaffenhet att störande inverka på stammens uppehållande. Om minskning

å en eller annan ort försports, lärer denna få tillskrifvas andra

omständigheter. I hvarje fall synas fredningsbestämmelserna böra inskränkas

till kortare tid, än nu är fallet, och gälla endast vissa mera

värdefulla arter af dykänder. Olika tider för jagt i färskvatten och

saltvatten bör också undvikas. All kontroll blir derigenom nästan

omöjliggjord, och i vår af hatsvikar djupt inskurna skärgård är det ofta

icke lätt att säga, hvad som bör hänföras till färsk- eller saltvatten.

Synnerlig vigt bör äfven fästas derpå, att det tillfälle till välbehöflig

inkomst, som sträckskyttet under våren af gammalt beredt skärgårdsbefolkningen,

icke genom fridlysningstidens för tidiga inträdande onödigtvis

försvåras.

Enligt dessa grunder och med hänsyn till önskvärdheten deraf,

att fridlysningstidens slut sammanfaller med utgången af den allmänna

fredningstiden för gräsänder, från hvilka dykänderna icke lätt kunna

under jagt urskiljas, hafva komiterade föreslagit jagttiden för svärta,

sjöorre, knipa, vigg och bergand till 1 Augusti—30 April, hvaremot

såväl alfogel som öfriga icke särskildt uppräknade dykänder ansetts

böra få jagas alla tider af året.

Under komiterades öfverläggningar har ifrågasatts, huruvida icke

i jagtstadgan borde intagas en bestämmelse om fredning åtminstone

under häckningstiden äfven af andra foglar än de egentligen jagtbara,

och till stöd härför har åberopats jagtlagstiftningen i vårt grannland

Danmark äfvensom de nya norska och finska jagtlagsförslagen, der föreskrifter

i ofvannämnda syfte finnas intagna. Då komiterade det oaktadt

icke ansett sig böra i sitt förslag intaga en dylik bestämmelse, beror

detta icke derpå, att komiterade underskatta betydelsen ur humanitär

synpunkt deraf, att hvarje onyttigt och ändamålslöst förföljande eller

ofredande af djur, särskildt småfoglar, så vidt ske kan, förhindras, utan

på den uppfattningen, att ett sådant förföljande eller ofredande icke

67

inom vårt land eger rum i någon nämnvärd grad, och att i allt fall en

fridlysningsbestämmelse, med hänsyn till svårigheten att öfvervaka densammas

efterlefnad, skulle komma att visa sig föga effektiv, helst den

icke skulle kunna göras verksam mot minderåriga, hvilka dock äro de, som

i främsta rummet kunna antagas förgå sig uti ifrågavarande hänseende.

Fångst af hval är väl knappast hänförlig under jagtförfattningarne, l§2mom.

men då sådan fångst i Kongl. kung. den 15 December 1882 benämnes

jagt, har en hänvisning till nämnda kungörelse här ansetts nödig.

Det i slutet af 12 § i gällande jagtstadga intagna förbehåll om

rätt för Konungen att, då omständigheterna dertill föranleda, vidtaga

ändringar i de i stadgan meddelade fridlysningsbestämmelser har ansetts

onödigt att bibehålla, då Konungens befogenhet i detta fall omedelbart

framgår af dessa bestämmelsers upptagande i en uteslutande administrativ

författning. I öfrigt hafva komiterade utgått från den förutsättningen,

att de fridlysningsbestämmelser, som en gång kunna i anledning

åt detta förslag varda bestämda, böra ega bestånd för en längre tid,

och hafva fördenskull icke velat genom en'' anvisning i stadgan redan

från början liksom uppmuntra allmänheten att framkomma med förslag

till deras ändrande.

Det i 13 § af gällande jagtstadga meddelade förbud att före vissa 2 §.

angifna tider på året taga ungar eller ägg från icke fridlyst, nyttigt

villebråd verkar i allmänhet som ett totalförbud. Nämnda förfarande

bör dock, enligt komiterades mening, vara tillåtet, så snart det icke sker

af okynne, utan för något verkligen nyttigt ändamål. Så t. ex. bör

det icke vara skärgårdsbefolkningen förmenadt att, såsom den mångenstädes

trots förbudet nu har för sed, använda ägg af skrak och andra

icke fridlysta sjöfoglar till föda, liksom lagstiftningen icke bör förhindra

insamlande af ägg till zoologiska museers eller enskilde vetenskapsidkares

samlingar. Komiterade hafva derför, med uteslutande af den ändamålslösa

tidsbestämningen, föreslagit en sådan affattning af lagrummet, att

förbudet i fråga icke blifver tillämpligt i sådana fall, der borttagandet

af ägg eller ungar från här afsedda foglar skett för studier eller annat

nyttigt ändamål.

Stadgandet i § 14 af gällande jagtstadga, enligt hvilket innehaf- 2 §.

vare af hägnad jagtpark eller djurgård tillåtits att der alla tider af året

idka all slags jagt, hvilar uppenbarligen på den förutsättningen, att

68

jagtvårdens intressen blifva, utan lagstiftningens ingripande, å dylika

jagtområden behörigen tillgodosedda. Detta torde äfven med fog kunna

antagas beträffande sådant villebråd, som af hägnaden hålles instängdt,

och för hvilket den sålunda måste antagas vara afsedd. Deremot förefinnes,

enligt komiterades uppfattning, intet skäl att utsträcka friheten

att jaga å dessa platser så, att den kommer att omfatta äfven villebråd,

för hvilket hägnaden icke utgör hinder, såsom till exempel fallet är med

flygande vildt; utan böra i fråga om sådant villebråd de allmänna fridlysningsbestämmelserna

ega tillämpning äfven inom jagtpark eller djurgård.

Paragrafen har derför ändrats till öfverensstämmelse med ofvan

uttalade åsigt.

^ §• Det har redan uti den allmänna motiveringen blifvit af komiterade

uttaladt, hurusom bestämmelserna i § 15 af gällande jagtstadga visat

sig alldeles otillräckliga att förhindra försäljning eller forsling af i förbjuden

tid fäldt villebråd, och komiterade hafva jemväl framhållit den

ur jagtvårdssynpunkt högst väsentliga betydelse, som hvilar derå, att

lagstiftningen härutinnan bringas till större effektivitet, än den nu eger.

Såsom redan framhållits, kan detta, enligt komiterades mening, ej ske

annorledes än genom ett absolut förbud mot försäljning eller forsling

af villebråd efter förloppet af viss kort tid från jagttidens utgång. Denna

respittid har med hänsyn till landets stora utsträckning icke ansetts

kunna sättas kortare än fjorton dagar, hvilket visserligen är en olägenhet,

då under denna tid villebrådshandeln helt och hållet frigifves, och

ansvar för sådan handel icke kan ifrågakomma, åtminstone icke i annat

fall, än då vederbörande öfvertygas om delaktighet i jagtförbrytelse,

hvarigenom villebrådet åtkommits; men förhållandet blir i allt fall vida

bättre, än det är för närvarande.

Ingen, som intresserar sig för jagtväsendet, lärer hafva undgått

iakttaga den årligen återkommande företeelsen, att redan under första

dagen af jagttiden tidigt på morgonen på torgen och hos vildthandlarne

utbjudes vildt, hvilket uppenbarligen måste antagas vara fäldt före jagttidens

inträdande. Att ett sådant förtida jagande ofta eger rum, särskilt

under de sista dagarne af fredningstiden, bestyrkes äfven af erfarenhet

från andra håll, och komiterade hafva derför, i syfte att undanrödja

den frestelse till olaga jagt, som kan anses ligga i möjligheten

att omedelbart vid jagttidens inträde afyttra det vilda, här föreslagit en

bestämmelse af innehåll, att under första dagen af jagttiden vildt icke

må salubjudas eller köpas. Då någon tid kan antagas åtgå för forslingen,

(som enligt komiterades förslag är tillåten under första dagen),

69

samt vildt, den tid på året, då jagttiden inträder, är utsatt för att snart

skämmas, torde förbudet i fråga icke blifva utan verkan. En motsvarande

bestämmelse förekommer i Danmarks och flera andra länders jagtlagar

samt har jemväl upptagits i det nya norska jagtlagsförslaget.

Bestämmelsen i andra punkten af paragrafens första stycke innebär,

att vildt icke må från en landsdel, der forsling och försäljning af

detsamma enligt första punkten är tillåten, införas till en annan landsdel

eller inom denna forslas eller säljas, såvida till följd af för sistnämnda

landsdel gällande särskilda jagttider forsling eller försäljning af

sådant vildt der är förbjuden. Stadgandet är nödvändigt för kontrollens

skull och har sin motsvarighet i bestämmelsen i sista punkten

af 1 mom. i 23 § fiskeristadgan.

Den för Malmöhus och Christianstads län gällande bestämmelsen

om rätt till jagt å råbock under tiden 16 juni—30 juni, då jagt å rå

är förbjuden, har nödvändiggjort det i andra stycket af förevarande

paragraf intagna stadgande, enär missbruk eljest lätt kunnat ega rum.

En liknande kontrollföreskrift förekommer i den danska jagtlagen.

Att förbudet i denna paragraf icke bör afse konserver af vildt, är

klart. Deremot ställer sig frågan, huruvida tillstånd må lemnas värdshusvärd

att efter utgången af den tillåtna tiden servera till förtäring anrättadt

vildt, ganska tvifvelaktig. Enligt danska jagtlagen faller sådant

förfarande under det allmänna förbudet mot försäljning af vildt, och

sannt är, att en bestämmelse i motsatt rigtning kan föranleda missbruk.

Men då förbudet mot salubjudande och forsling af det vilda väl i allmänhet

får anses tillräckligt för kontrollerande, att icke en värdshusvärd

inköper vildt efter tillåten tid, samt polismyndigheterna icke heller

lära sakna andra utvägar för att försäkra sig, att icke å sådana offentliga

ställen som värdshus och restauranter missbruk i förevarande hänseende

eger rum, hafva komiterade dragit sig för att genom förbudets

utsträckande till sådana fall, som nu äro i fråga, göra det omöjligt för

en värdshusvärd att genom isläggning eller andra förskämning hindrande

medel efter den tillåtna tiden tillhandahålla sina kunder till förtäring

vildt, som han före denna tids utgång inköpt.

I fråga om lefvande vildt, hvilket stundom går i handel för utplantering

eller annat särskild!, ändamål, hafva komiterade ansett undantag

från det allmänna förbudet kunna medgifvas, då kontrollen här vanligen

icke erbjuder några svårigheter. Det synes tillräckligt att, såsom förslaget

angifver, vederbörande presterar bevis för att djuret fångats i

tillåten tid, om infångandet skett här i landet, samt, i annat fäll, att

det införts från utlandet.

70

Att ifrågavarande förbud ej bör utgöra hinder för utbjudande till

salu, köp, emottagande eller forsling af villebråd, som fällts i jagtpark

eller djurgård, hvarest jagt alla tider af året är tillåten, eller som förverkats

enligt 10 eller 11 §, lärer vara tydligt. För dessa ganska sällan

förekommande fall torde de af komiterade föreslagna kontrollbestämmelser

befinnas tillräckligt betryggande. Genom desamma afses icke

att förhindra försäljning af större villebråd, styckadt i särskilda delar,

och köparen af en del bör anses i sin göda rätt, om han före köpet

förvissat sig om, att säljaren innehaft sådant intyg eller bevis, som i

paragrafen omförmäles.

•5 ,§• Det har ansetts lämpligt att här intaga en erinran derom, att för

vetenskapliga eller andra till sin vigt dermed jemförliga ändamål suspendering

af de i 1, 2 och 4 §§ gifna bestämmelser kan i särskilda fall

utverkas.

6 §• Komiterade hafva i denna paragraf upptagit allenast bestämmelser

rörande sådana fångstmedel, som ansetts mer eller mindre farliga för

menniskor och husdjur, hvaremot till en särskild paragraf, den sjunde,

sammanförts föreskrifterna rörande öfriga fångstsätt, Indika ur ren jagtvårdssynpunkt

böra blifva föremål för behandling i jagtlagstiftningen.

Hvad särskildt angår snaror, så hafva komiterade ansett användandet

af detta slags jagtanstalter, vare sig gröfre eller finare, hufvudsakligen

böra bedömas ur jagtvårdssynpunkt, samt till följd deraf, med uteslutande

af ordet snara vid uppräkningen i 6 § 2 mom. af exempel på

farliga jagtanstalter, i 7 § föreslagit förbud mot användande af alla

slags snaror utom Jemtlands län samt Vesterbottens och Norrbottens

läns lappmarker. Nyssnämnda moment är emellertid så affattadt, att

det eger tillämplighet i fråga om alla slags jagtanstalter, som äro farliga

för menniskor eller husdjur, och den, som i de delar af landet, der

det allmänna förbudet mot snaror icke är gällande, begagnar såsom

fångstmedel snara af farlig beskaffenhet under andra omständigheter än

de i 6 § 2 mom. omnämnda, gör sig alltså skyldig till öfverträdelse af

det i nämnda lagrum stadgade förbud.

Föreskriften, att för menniskor eller husdjur farlig jagtanstalt icke

må utsättas närmare farväg eller annans boningshus än 200 meter, har

ansetts påkallad af nödig försigtighet och har tillkommit med särskild

hänsyn till användningen af trampsax och förgiftadt lockbete. Då innehafvaren

af marken är den, som i främsta rummet utsättes för att lida

men af sådana jagtanstalter, hvarom i paragrafen är fråga, hafva komité

-

71

rade ansett hans samtycke böra inhemta^, äfven om han ej sjelf innehar

jagträtten.

De skärpta föreskrifter, som föreslagits i fråga om rätten att utlägga

förgiftadt lockbete, hafva föranledts af den synnerliga fara, särskildt

för hundar, som är förenad med användandet af detta jagtmedel.

Hänvisande till hvad vid 6 § anförts rörande komiterades förslag 7 §.

att utsträcka förbudet mot användande af snaror såsom jagtmedel äfven

till gröfre snaror, vilja komiterade, med erinran, att en sådan utsträckning

egentligen blott i fråga om rådjursjagten har någon praktisk betydelse,

här endast tillägga, att, ehuru fångst medelst snara, såsom föranledande

onödig grymhet mot villebrådet och uteslutande all möjlighet

att till stammens upprätthållande göra nödigt urval mellan könen, rätteligen

borde öfverallt förbjudas, komiterade likväl ansett förhanden varande

förhållanden icke medgifva borttagande af snarningsrätten i de

landsdelar, der den nu eger rum och har häfd för sig, eller Jemtlands

län samt Vesterbottens och Norrbottens läns lappmarker.

Jagt vid bloss, som flerestädes öfvas å skogsfogel, har ansetts

erbjuda skytten ett alltför lätt tillfälle att nedlägga villebråd till

''skada för stammen och har derför här förbjudits. Med bloss afses

tydligtvis alla slag af konstgjordt ljus.

Fångande af rapphöns medelst nät, något som icke sällan förekommer

särskildt i Skåne, har visat sig särdeles förödande, i det svårighet i allmänhet

icke möter att på detta sätt fånga en hel kull på en gång.

Komiterade hafva derför ansett detta fångssätt böra i allmänhet förbjudas.

Då det emellertid någon gång kan vara af vigt att för utplantering

eller annat jagt vårdsändamål möjlighet gifves att fånga rapphöns

lefvande, hafva komiterade föreslagit, att Konungens Befallningshafvande

skulle ega att i särskilda fall lemna tillstånd dertill. Sådant

tillstånd bör naturligtvis icke lemnas i fråga om annan mark, än der

tillgången på rapphöns är god, och ej heller meddelas åt någon, som

icke är känd för att ega intresse för jagtvård, eller som kan antagas

komma att missbruka tillståndet.

Första momentet af denna § företer inga andra skiljaktigheter 8 §.

från 17 § i gällande jagtstadga än sådana, som betingas af komiterades

förslag till nya fridlysningsbestämmelser.

I andra momentet förekommer ett nytt stadgande, afsedt att i

samband med ansvarsbestämmelsen i 12 § af föreliggande förslag ersätta

första stycket af 19 § i nu gällande jagtstadga. Den rätt sistnämnda

72

lagrum lemnar hvar och en att å annans mark upptaga jagthund, som

der anträffas lös i skog eller hagmark under tid, då villebråd är fridlyst,

lärer sällan eller aldrig hafva kommit till utöfvande. Att upptaga eu

kringströfvande hund är i allmänhet ingen lätt sak samt medför, såsom

vid 23 § i förslaget till lag om rätt till jagt antydts, ganska besvärande

förpligtelser, och om någon än kan finnas villig underkasta sig detta

besvär och dessa förpligtelser för att befria sin egen jagtmark från der

kringströfvande hundar, lärer det knappast komma i fråga, att någon,

uteslutande af intresse för jagtvården i allmänhet, begifver sig in å

annans mark för att upptaga främmande hundar, som der löpa lösa.

Någon motvigt behöfves emellertid mot den vårdslöshet, som icke sällan

förekommer i fråga om tillsynen å jagthundar under fredningstid, och

komiterade hafva ansett ändamålet kunna vinnas genom att, i stället

för nu gällande, faktiskt betydelselösa stadgande, i den nya jagtstadgan

dels intaga en allmän föreskrift om skyldighet för hvarje egare af hund,

som har för vana att pa egen hand löpa omkring i skog eller mark, att

halla hunden instängd eller eljest under sådan vård, att kringströfvandet

förhindras, dels stadga böter såsom påföljd, i händelse någon öfverträder

berörda stadgande, och det tillika inträffar, att hunden under fredningstid

anträffas lös i mark eller skog, der villebråd finnes (jemf. 12 §).

Om anledningen till utbytandet af det i 19 § af nu gällande jagtstadga

förekommande ordet »jagthund» mot »hund» hänvisas till hvad

derom yttrats vid 23 § i förslaget till lag om rätt till jagt.

.9 §. Denna paragraf motsvarar 20 § i gällande jagtstadga. Ändring

af denna har allenast derutinnan ansetts erforderlig, att belöningen för

dödande af järf föreslagits skola utgå med samma belopp som det för

dödande af lo bestämda. Anledningen till denna ändring är, att, enligt

hvad erfarenheten visat, järfven är i vida högre grad skadegörande än

lon och jemväl förekommer långt talrikare än detta djur.

10 §. Genom här införda stadganden angående straff för utöfvande af

jagt under förbjuden tid, hafva de för sådan förseelse i gällande jagtstadgas

22 § meddelade ansvarsbestämmelser blifvit skärpta sålunda, att

straflfmaximum höjts från tvåhundra till femhundra kronor. Denna skärpning

synes komiterade väl behöflig, då de nuvarande bestämmelserna,

särskild^ i fråga om återfall, hafva visat sig ega alldeles otillräcklig

effektivitet. Dessutom har den latitud, inom hvilken domaren vid utmätande

af straff för jagt å elg i förbjuden tid enligt nuvarande bestämmelse

är hänvisad, synts komiterade alltför liten.

73

Utöfver nämnda skärpning har ej annan ändring i paragrafen vidtagits,

än att förlust af jagtpass stadgats såsom straffpåföljd för den i

paragrafen omförmälda förseelse.

.1

Denna paragraf är afpassad efter det i 4 § föreslagna stadgandet H §•

om förbud mot försäljning eller forsling af fridlyst vildt och innebär i

öfrigt ej någon ändring af hvad tredje stycket af 22 § i gällande jagtstadga

innehåller.

Åsidosättande af föreskriften i 8 § 2 mom. rörande skyldigheten 42 §.

att taga vård om hund, som har för vana att kringstryka, har icke

ansetts böra medföra ansvar i annat fall, än då skada för jagten derigenom

förorsakas, hvilket måste antagas inträffa, om hunden under

fredningstid anträffas lös i mark, der villebråd tinnes. Angående betydelsen

af detta uttryck hänvisas till hvad derom yttrats vid 23 § i

förslaget till lag om rätt till jagt.

Då straff för öfverträdelse af en i den allmänna jagtvårdens intresse 13 §.

meddelad politiföreskrift, enligt komiterades mening, icke bör absorberas

af straffet för oloflig jagt enligt strafflagen, äfven om dessa förbrytelser

utöfvats genom en och samma handling, har ett stadgande i sådant

syfte här föreslagits.

Denna paragraf supplerar stadgandet i 26 § i förslaget till lag 14 §•

om rätt till jagt, hvilka begge lagrum motsvara 23 § i nu gällande jagtstadga.

Icke sällan förekommer det, att barn, hvilka på grund af minder- 15 §.

årighet äro för straff oåtkomliga, användas till bedrifvande af otillåten

jagt, särskildt snarning. För att motarbeta ett sådant ofog har här, i

analogi med stadganden i bränvins- och ölförsäljningsförfattningarne,

föreslagits, att fader, målsman eller husbonde skall anses ansvarig för

förseelse, som med hans vetskap begås af barn under femton år, så

vida det ej kan visas, att han gjort hvad på honom ankommit för att

förekomma densamma.

I denna paragraf hafva upptagits de i 24 § af gällande jagtstadga 13 ,§.

meddelade bestämmelser om åtalspligt och åtalsrätt i fråga om förseelse

mot jagtlagstiftningens administrativa föreskrifter, dervid af förut anfördt

10

74

skäl tjensteman och betjente vid skogsläroverken särskildt angifvits såsom

behörige i nämnda hänseende.

11 §. I analogi med hvad som föreslagits i 30 § af förslaget till lag

om rätt till jagt, hafva böter, som enligt jagtstadgan ådömas, ansetts

böra fördelas emellan åklagaren och vederbörande kommun i stället för

emellan åklagaren och kronan, hvarjemte angifvaren berättigats till

hälften i åklagarens bötesandel.

Stadgandet i 25 § af nu gällande jagtstadga, enligt hvilket villebråd,

som fällts under fridlysningstid och till följd deraf förverkats, skall

tillfalla åklagaren, har synts komiterade innebära en obillighet mot jagträttens

innehafvare i det fall, att förseelsen icke föröfvats af honom

sjelf, utan af annan person. Fastän jagträttsinnehafvaren sjelf icke egt

fälla djuret, innan jagttiden inträdt, måste dock den olagliga jagten

betraktas såsom ett intrång i hans jagträtt, och han synes derföre ock

vara närmast till att behålla det fällda villebrådet eller af den jagande

utbekomma dess värde. Särskildt framträder obilligheten af stadgandet

i sådana fall, då åklagaren, såsom hans rätt anses vara, sätter sig i

besittning af i förbjuden tid fälldt villebråd och behåller det, fastän åtal

sedermera ej följer. En jagträttsinnehafvare kan möjligen med jemnmod

se försäljningspriset för en å hans egor i olaga tid fäld elgtjur stanna i

åklagarens ficka, om denne genom åtal mot den brottslige jägaren gör

något till för att förtjena en dylik uppmuntran, men der detta ej är

fallet, kan man svårligen förtänka jagträttsinnehafvaren, om han med

oblida ögon ser en annan tillegna sig villebråd, som han sjelf kanske

länge fredat.

Anledningen till nuvarande anordning torde hufvudsakligen vara

att söka i farhågan för att villebrådets tillerkännande åt jagträttsinnehafvaren

skulle innebära en frestelse för denne att sjelf åsidosätta fridlysningsbestämmelserna.

En sådan fara förefinnes visserligen, men genom

uppställande af vissa garantier torde dock missbruk kunna förebyggas.

Om man sålunda stadgar dels förbud för jagträttsinnehafvaren att sätta

sig i besittning af villebrådet annorledes än i vittnens närvaro, dels

åläggande för honom att inom viss kort tid efter besittningstagandet

anmäla förhållandet för allmänna åklagaren i orten, lärer ingen vilja

underkasta sig ett sådant sakens offentliggörande, med mindre han

vet med sig, att han sjelf är utan skuld. Komiterade hafva derför

ansett den allmänne åklagaren för närvarande tillerkända rätt i förevarande

hänseende kunna under ofvan angifna vilkor öfverflyttas å jagträttsinnehafvaren

i sådana fall, der denne icke sjelf begått förseelsen

75

eller varit deri delaktig. Liknande föreskrifter förekomma i de nya

norska och finska jagtlagsförslagen.

De för särskilda delar af landet tid efter annan meddelade påbud, Öfvergenom

hvilka viss villebrådsart eller hondjur eller ungar af sådan art gångsbeför

en följd af år eller tills vidare helt och hållet fridlysts, hafva, enligt stämmelkomiterades

åsigt, varit af tvifvelaktigt värde för jagtvårdens och ville- serna.

brådstammens upprätthållande och förkofran. Dylika totalförbud kunna

visserligen anses berättigade och af behofvet påkallade till skydd för

en i landet inplanterad ny villebrådsart under första tiden eller för

fredande af ett djurslag, som är på väg att helt och hållet do ut; men

att tillgripa denna kraftåtgärd för afhjelpande af en tillfällig minskning

af viss villebrådsart inom ett särskildt län eller landskap är desto mindre

lämpligt, som erfarenheten visat, att någon verklig och varaktig fördel

af sådana lokala totalförbud icke står att vinna. Med hänsyn härtill,

och då den brokiga mångfald af dylika förbud, som under senare tider

uppstått, lätt föranleder oreda och förvirring, anse komiterade det högeligen

önskvärdt, att en sådan separatlagstiftning för framtiden upphör

eller åtminstone inskränkes till sådana fall, der alldeles särskilda omständigheter

göra densamma nödvändig. Att föreslå omedelbart upphäfvande

af alla nu gällande totalförbud har dock ansetts icke böra ifrågakomma;

de bland dessa, lör hvilkas giltighet en viss tidsbegränsning gjorts

vid deras utfärdande, synas lämpligen böra fortfara att ega bestånd till

utgången af den en gång faststälda tiden, hvaremot i fråga om sådana

totalförbud, som utfärdats att gälla tills vidare, komiterade ansett eu

allmän sluttermin böra utsättas, och har denna, med hänsyn dertill, att

totalförbud med fixerad giltighetstid i allmänhet icke utfärdas för längre

tidsperiod än fem år, bestämts till utgången af år 1903.

Den allmänna jagttiden för elg är för närvarande liksom enligt

komiterades förslag bestämd till 1—15 September; men enligt Kongl.

kung. den 11 Juni 1887 och den 14 April 1893 är å kronoparkerna

Halle- och Hunneberg jagt efter elg tillåten jemväl under sista hälften

af September. Någon ändring i denna undantagsbestämmelse har desto

mindre ansetts böra ifrågakomma, som berörda kronoparker i flera afseenden

äro jemförliga med inhägnade djurgårdar, och komiterade hafva

derför i öfvergåugsbestämmelserna intagit förbehåll om nämnda kungörelsers

fortfarande giltighet.

Genom Kongl. resolutionen den 25 Januari 1889 har Karlsö jagtoch

djurskyddsförenings aktiebolag, som förvärfvat eganderätten till den

vid kusten af Gotland i öppna hafvet belägna Stora Karlsö i syfte att

76

bevara öns egendomliga fogelverld, skydda och förkofra ejdern samt

inplantera hare eller möjligen i framtiden annat ädlare villebråd, erhållit

medgifvande att tills vidare, och intilldess annorlunda kunde förordnas,

å nämnda ö idka all slags jagt under alla tider af året. Då den särskilda

rätt, som sålunda lemnats förenämnda bolag, tydligtvis icke bör

rubbas af den nya jagtlagstiftningen, har en erinran derom gjorts i

öfvergångsstadgandena.

Bibehållandet af ofvan nämnda undantagsbestämmelser för Halle- och

Hunneberg samt Stora Karlsö i förening med den omständigheten, att

det genom Kongl. kung. den 17 April 1896 meddelade, till den 1 September

1901 gällande förbud mot all jagt å elgkor och årskalfvar efter

elg inom Elfsborgs län, enligt kungörelsens innehåll icke berör de inom

länet belägna delarne af kronoparkerna Halle- och Hunneberg samt

Edsmären, har gjort det nödvändigt att meddela särskilda föreskrifter

i fråga om forsling och försäljning af elg, som fällts å berörda kronoparker,

äfvensom vildt i allmänhet, som nedlagts å Stora Karlsö. Komiterade

hafva trott saken lämpligen kunna ordnas på enahanda sätt, som

i 4 § föreslagits i fråga om vildt, som fällts i hägnad jagtpark eller

djurgård. — Skulle det genom Kongl. kung. den 23 Oktober 1896 för

tiden intill den 1 Januari 1899 meddelade totalförbud mot jagt å tysk

hare i Skåne med undantag af ön Hven komma att förnyas och ännu

vara gällande vid tiden för den nya jagtstadgans utfärdande, torde särskilda

föreskrifter böra meddelas äfven i fråga om forsling och försäljning

af tysk hare, som fällts å nämnda ö.

Någon större nytta torde väl ej vara att förvänta af de åtgärder

till skyddande af ejderfogeln och dess ägg, som tillkommit på grund

af Kongl. brefven till Skogsstyrelsen den 12 Februari 1869 och den 3

Maj 1870, men komiterade hafva dock ansett sig sakna anledning härutinnan

föreslå någon ändring i det nu bestående.

Förslaget till lag om tillägg till lagen angående tiden för nyttjanderättsaftals

bestånd den 25 April 1889 har föranledts deraf, att

frågan om tiden för beståndet af jagträttsupplåtelser gjorts till föremål

för särskild lagstiftning i 9 § af förslaget till lag om rätt till jagt.

77

Förslaget till lag om ändring af 24 kap. I3^§ strafflagen.

Bland de för jagtvården i vårt land intresserade personer lärer

knappast råda mer än en mening derom, att straffbestämmelserna i 24

kap. 13 § strafflagen för oloflig jagt äro alltför lindriga. Särskild! gäller

detta i fråga om yrkesmessigt tjufskytte, hvilket i flera utländska lagstiftningar

likställes med tjufnad sbrott. Komit.erade, som dela den allmänna

åsigten härutinnan, hafva derföre föreslagit dels förhöjning af

straffmaximum för sådana fall, som afses i paragrafens första stycke,

till 200 kronor, dels utsträckning af latituden för återfall och sådan

oloflig jagt, vid hvilken fällts villebråd af något utaf de i 12 § andra

stycket omförmälda slag, till bötesmaximum eller fängelse i högst sex

månader.

11

*

♦