SOU 1900:4

KONGL. DOMÄNSTYRELSENS

OCH

KONGL VETENSKAPSAKADEMIENS

UNDERDÅNIGA UTLÅTANDEN

I ANLEDNING AF

KOMITERADES FÖR VIDTAGANDE AF REVISION AF

GÄLLANDE JAGTSTADGA

DEN 12 MAJ 1898 AFGIFNA

FÖRSLAG.

STOCKHOLM

ISAACJ MAItCUS’ BOKTR.-AKTIEBOLAG

1899.

Till Konungen.

Genom nådig remiss af den 1 juli sistlidne år har Eders Kongl.

Maj:t, med öfverlemnande af de utaf komiterade för vidtagande af revision

af gällande jagtstadga den 12 maj samma år afgifna förslag till

lag om rätt till jagt, till jagtstadga, till lag om tillägg till lagen angående

tiden för nyttjanderättsaftals bestånd den 25 april 1889, till lag

om ändring af 24 kapitlet 13 § strafflagen samt till kungörelse om hvad

vid utfärdande af jagtpass är att iakttaga samt om redovisning af influtna

afgifter för dylika pass, anbefalt domänstyrelsen att, efter Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i rikets samtliga län hörande, inkomma

med underdånigt utlåtande öfver berörda förslag; och får till

åtlydnad af den nådiga remissen styrelsen, efter det Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande nu inkommit med infordrade underdåniga utlåtanden

i ärendet, härmed, under öfverlemnande af dessa utlåtanden äfvensom

yttranden från skogstjenstemännen, hvilka jemväl blifvit i ärendet hörda,

i underdånighet anföra följande:

Det komiterade lemnade uppdrag innefattar tvenne uppgifter, den

ena att särskilja jagtlagstiftningens civilrättsliga bestämmelser från de

ekonomiska och administrativa föreskrifterna i ämnet, den andra att

underkasta gällande jagtstadga bedömande och granskning ur jagtvårdssynpunkt

samt upprätta förslag till de nya eller ändrade bestämmelser,

som ur nämnda synpunkt kunna finnas erforderliga.

Hvad först beträffar det sätt, hvarpå uppdragets förra del blifvit

utfördt, har af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län

blifvit anmärkt, att stadgandet i 9 § 1 mom. af förslaget till lag om

1

2

rätt till jagt, afseende tiden för beståndet af aftal om jagträtt, hade

sin råtta plats i lagen om tiden för nyttjanderättsaftals bestånd, till

hvilken lagen om rätt till jagt borde hänvisa.

Ur praktisk synpunkt synes det styrelsen vara fullt lämpligt, att

separatbestämmelsen om jagträttsaftal, i fall en sådan bestämmelse finnes

nödig, till hvilken fråga styrelsen här nedan återkommer, får sin plats,

på sätt komiterade föreslagit, i lagen om rätt till jagt, samt att i den

allmänna författningen om nyttjanderättsaftals bestånd införes hänvisning

till denna separatbestämmelse. Styrelsen finner för sin del derföre ej

anledning till anmärkning i det nu berörda hänseendet och har ej heller

i öfrigt något att erinra emot det sätt, hvarpå uppdraget i förenämnda

del blifvit utfördt.

Vidkommande derefter den senare delen af komiterades uppdrag

eller frågan, i hvilka hänseenden ändringar i gällande jagtstadga må

vara erforderliga ur jagtvårdens synpunkt, så hafva de härutinnan åt

komiterade framstälda förslag till sina hufvuddrag vunnit understöd från

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes och skogstjenstemännens sida,

men i vissa delar funnits mindre lämpliga. För de anmärkningar, som

blifvit framstälda, äfvensom för styrelsens egen uppfattning af de särskilda

förslagen torde styrelsen här nedan få i underdånighet redogöra.

Förslaget till lag om rätt till jagt.

§ 1-

Beträffande i denna § omförmälda kungsgårdar och kungsängar

är af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län anmärkt,

att den tolkningen kunde göras gällande, att bestämmelsen i § 2

gäller om alla kungsgårdar och kungsängar samt följaktligen äfven om

sådana, som genom domänstyrelsens försorg utarrenderats, utan att

dervid jagträtten förbehållits kronan, hvilket med hänsyn till lydelsen

af § 5 icke torde vara förslagets mening, hvarföre ett förtydligande af

§ 1 ansetts nödigt. Såväl b.emälde Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

som Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vesterås län

äfvensom några af skogstjenstemännen hafva derjemte fäst uppmärksamheten

på, att staten till bergshandteringens understöd anslagna skogar

borde med afseende å jagträtten likställas med kronoparker.

För sin del delar styrelsen komiterades uppfattning, att bestäm

-

3

melsen i § 5 eger tillämplighet äfven å sådan jord, som i § 1 afses,

då denna jord på arrende npplåtes, så att å kungsgårdar och kungsängar,

hvilka för statsverkets räkning utarrenderas, jagträtten tillhör

brukaren, der ej annorlunda aftaladt är. Vid sådant förhållande kan

styrelsen med kungsgårdar och kungsängar i § 1 icke förstå andra

kungsgårdar eller kungsängar än sådana, som äro stälda till Konungens

disposition, hvadan något förtydligande enligt styrelsens mening icke

är erforderligt.

I fråga om vissa kronans skogar råder deremot ovisshet, hvem

jagträtten der lagligen tillkommer. Enligt gällande grunder för förvaltningen

af kronans jordbruksdomäner, punkt 3, undantages skogsmark,

som ej afsättes till kronopark, från arrendet, der skogen är af

betydenhet, med rätt för arrendatorn att derifrån erhålla allenast viss

utsyning till husbehof. Då arrendatorn icke kan ega jagträtt å den

från arrendet undantagna skogsmarken, men å andra sidan synes tvifvelaktigt,

om samma skogsmark, som icke är särskildt afrösad eller skild

från den utarrenderade domänen, kan hänföras till kronopark eller annan

kronan tillhörig odisponerad mark, är man i saknad af föreskrift om

hvem jagträtten tillkommer. Enahanda är förhållandet med stockfångstskogar

och till bergshandteringens understöd anslagna skogar, livilkas

innehafvare icke lagligen kunna begagna sig af jagten, enär kronan

ostridigt är egare, och jorden ej kan sägas vara med full brukningsrätt

upplåten, då innehafvarnes rätt, hvad de förre beträffar, inskränker

sig till afhemtande derifrån af ett visst, utsynadt qvantum timmer och,

i fråga om de senare skogarne, ej heller omfattar markens hela afkastning,

utan är begränsad på sätt i § 11 af nådiga förordningen angående

förvaltningen af berörda skogar af den 27 maj 1898 närmare omförmäles.

Utom det att vid dessa skogars upplåtande till sågverk, bergverk

och grufvor det icke kunnat vara afsigten att bereda dessa industriela

handteringar någon särskild förmån af jagt å skogarne, skulle det,

särskildt i fråga om bergverksskogarne, genom jagträttens öfverlåtande

på samtlige rättsinnehafvare å skogarne, framkallas samma missförhållanden

och olägenheter, hvilka det ansågs nödigt att vid utfärdandet af

nu gällande jagtstadga förebygga å häradsallmänningarne genom jagtens

uttryckliga förbehållande åt kronan. Hvarken stockfångstskogarne eller

bergverksskogarne kunna hänföras till någon i § 1 nu angifven rubrik.

Styrelsen hemställer derföre, att mellan orden kungsängar och kronoparker

må inskjutas orden: »statens till bergshandteringens och sågverksrörelsens

understöd anslagna skogar, från kronans jordbruksdomäner vid

utarrendering undantagen skog».

4

§ 2 moment 1.

Från skogstjenstemännens sida har allmänt uttalats den önskan,

att skogsbetjente, som i regel endast ega anställa jagt efter skadliga

rofdjur, måtte, då de åtfölja sina förmän, få med deras begifvande deltaga

i jagt å matnyttigt vildt, hvarigenom en skälig uppmuntran kunde

beredas kronojägaren äfvensom bidrag till uppehället under förrättningar,

välbehöfligt i synnerhet å de vidsträckta norrländska skogarne.

Skogstjenstemännens hemställan i detta afseende har understödts af

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vesterbottens län.

Jemväl styrelsen anser, vid det förhållandet att den i momentets

andra stycke omförmälda jagttillåtelse i högst få fall lemnas skogsbetjente,

det vara saväl med billighet förenadt som af gagn, att dessa

betjente på ofvannämnda sätt få tillfälle deltaga i jagt å matnyttigt

vildt, hvaraf något missbruk ej kan befaras, då jagten endast utöfvas

i_ förmäns närvaro; och får styrelsen för den skull hemställa, att efter

sista ordet i denna paragrafs första moment må fogas följande tillägg:

»jemte dem åtföljande skogsbetjente».

Vidare bär med anledning af paragrafen anmärkts, att ett förtydligande

af hvad som menas med »tjenstgöringsområde» vore af behofvet

påkalladt, enär detta uttryck skulle kunna tagas så vidsträckt, att inom

distriktet anstäld extra jägmästare skulle kunna anse sig berättigad utöfva

jagt å samtliga inom distriktet belägna skogar, å livilka enligt §2 jagt

får utöfvas af skogstjensteman. Eå emellertid den, som af styrelsen

förordnas till extra jägmästare inom visst distrikt, visserligen har till

åliggande, att derinom mot godtgörelse enligt taxa eller dagtraktamente

verkställa de tillfälliga förrättningar, hvilkas utförande åt honom uppdrages,

men ej, förr än han blifvit som assistent på revir anstäld, eger

befogenhet vid förvaltningen biträda, kan han icke anses jagtberättigad

å förberörda skogar inom distriktet, hvarföre något förtydligande icke

är behöfligt.

Moment 2.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs, Gefleborgs

och Vesterbottens län hafva emot stadgandet i detta moment anmärkt,

att, då de embets- och tjenstemän, som skulle utgifva ersättning enligt

denna bestämmelse, vore så få till antalet och torde begagna sig af dem

tillerkänd jagträtt i så ringa omfattning, att sammanlagda beloppet af

5

den ersättning, de skulle komma att utgifva, blefve utan betydelse för statskassan,

hela bestämmelsen, som tvifvelsutan endast komme att förorsaka

obehag och besvär, vore af ringa praktisk betydelse och derföre borde

utgå, hvarjemte Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i det förstnämnda

länet erinrat, att den af komiterade till stöd för de föreslagna

bestämmelserna åberopade grundsatsen, att det icke kunde anses rigtigt,

att någon hemtar enskild fördel eller nytta åt en staten tillkommande

rättighet, äfven om denna fördel eller nytta vore af föga betydenhet,

icke egde tillämplighet i förevarande fall, enär den rättighet, hvarom

här vore fråga, blifvit tillerkänd vissa befattningshafvare uteslutande

på grund af deras ställning såsom embete- och tjenstemän och således

såsom ersättning eller belöning för staten egnade tjänster, hvarföre det

principielt sedt ingalunda vore nödvändigt samt icke ens rättvist och

tillbörligt att stadga ersättningsskyldighet för den beviljade rättighetens

tillgodonjutande.

För egen del kan styrelsen icke biträda komiterades uppfattning,

att genom den föreslagna ersättningsskyldigheten, hvarigenom jn endast

en högst obetydlig inkomst kan beredas statsverket, skulle kunna i

hufvudsak vinnas det med Riksdagens skrifvelse den 10 maj 1898 afsedda

syfte, men har styrelsen emot den föreslagna bestämmelsen i

öfrigt ej annat att anmärka, än att de å sista raden af momentet förekommande

orden »för eget behof användes», hvilket uttryck kan gifvas

olika tolkningar och onödigtvis föranleda obehag eller trakasserier för

skogstjenstemännen, torde i öfverensstämmelse med komiterades motivering

böra utbytas mot orden: »icke afyttras».

§ 3.

Emot stadgandet i andra stycket af denna § är af Hallands länsstyrelse

anmärkt, att, då stadgandet icke kan komma att gälla mot egare

af redan befintliga jernverk och kanalverk, samt det icke torde vara

lämpligt, att, i fråga om jagträtt å områden, som upptagas af jernvägslinier

och kanaler, olika stadganden komma att gälla, allt efter som jernvägen

eller kanalverket tillkommit före eller efter den nya lagens trädande

i kraft, ifrågavarande stadgande måtte utgå, hvarjemte samma länsstyrelse,

derest denna hemställan icke vunne nådigt afseende, föreslagit,

att, vid det förhållandet att det icke blott för jernvägens eller kanalverkets

egare utan äfven för hvar och en annan borde vara förbjudet

att å område, som af jernvägslinien eller kanalen upptages, utöfva jagt

utan tillstånd af den eller dem, som innehafva jagträtten å marken der

-

6

intill, sådant i lagen måtte tydligen angifvas, på det att tvekan icke må

råda derom, att innehafvare af jagträtt å sistnämnda mark är befogad

att såsom målsegare uppträda jemväl gent emot annan än jernvägens

eller kanalverkets eg are.

Då komiterade gifvit goda skäl för det ifrågavarande stadgandets

införande i lagen, synes det styrelsen, att hvad nu anmärkt blifvit icke

bör föranleda detsammas uteslutande. Huruvida någon omredigering må

vara ur juridisk synpunkt erforderlig, torde ej tillkomma styrelsen att

yttra sig om.

Inom de två nordligaste länens lappmarker har genom särskilda

nådiga bref medgifvits, att myrslått inom kronoparkerna finge för egoregleringens

underlättande vid afvittring tillsvidare bibehållas vid hemman

eller nybyggen. De ängsmarkområden, ströängar kallade, å hvilka.

slåtter sålunda innehafvas af hemman eller nybyggen, äro merendels af

obetydliga arealer och i oregelbundna egofigurer kringströdda på de

vidsträckta kronoparkerna, hvadan de såsom uppehållsorter för villebråd

eller såsom jagtmarker icke hafva någon betydelse eller något värde,

men erbjuda deremot vid elgjagt å omkringliggande kronopark ypperliga

håll eller pass, der elgar kunna fällas. Det blir derföre i de nämnda

orterna, der tillgång å elg finnes, en lätt sak för ängsinnebafvaren eller

hans folk att skrämma eller drifva elgarna dit och der fälla dem; och

för ett sådant tillvägagående samt kringströfvande i öfrigt inom kronoparkerna,

bvilket alldeles omöjliggör elgens fredande derstädes, tages

till förevändning, att jagträtten å ströängarne tillkommer dem, som

slåttern innehafva. Härför finnes dock ej något stöd i sättet och vilkoren

för innekafvets tillkomst. Ströängarne hafva nemligen, ehuru de vid

afvittringen uppskattats enligt gällande skattläggningsmetod, endast tillsvidare

och intill dess de utbytas mot annan mark bibehållits under

hemmanet utan att från kronoparken genom rågångar afskiljas. Härmed

bar enligt innehållet i de nådiga bref, som röra ströängarne, nemligen

nådiga brefvet af den 12 juli 1878 rörande ströängar i Arvidsjaurs

socken i Norrbottens län, nådiga brefvet den 20 juni 1879 rörande

ströängar i Vesterbottens lappmarkssocknar med flera nådiga bref, afsetts,

att kronoparkerna ej skulle för framtiden belastas med servituter

och intag. Bestämmelsen i § 3 af nu gällande jagtstadga, om jagträtt

för jordägare å egen mark, var enligt ordalydelsen i det äldre stadgandet

i ämnet eller artikel 1 § 3 af 1808 års jagtstadga åtföljdt af ett

förtydligande tillägg, att marken skulle vara från andras egor afskild.

Ehuru detta förtydligande, som med hänsyn till inträdda mera ordnade

egoförhållanden antagligen ansetts ej vidare erforderligt, icke upprepats

7

i den nu gällande lagtexten, kan denna senare, som tydligtvis endast

utgör en omskrifning af den äldre bestämmelsen, icke antagas hafva

medfört ändring i den dåvarande rättsuppfattningen. Om redan häraf

torde framgå, att med innehafvet af ströängar, såsom ej från kronoparkerna

afskeda, icke kan följa jagträtt, torde detta än mer framstå,

då i betraktande tages, att ängarne uttryckligen innehafvas endast

provisoriskt eller tillsvidare och tills de utbytas mot annan utom kronoparks

gräns befintlig mark. Härtill kommer, att innehafvaren ej ens

kan anses hafva full brukningsrätt till området, hvarå endast gräset,

men icke växande skog af honom disponeras. Någon skadegörelse på

nämnda, med glest starrgräs beväxta ströängar kan, enligt hvad skogstjenstemännen

upplyst, icke i nämnvärd grad af villebrådet åstadkommas.

Med afseende å hvad styrelsen sålunda anfört, kan styrelsen ej

annat än instämma uti hvad Eders Kongl. Majrts befallningshafvande i

Vesterbottens län anfört derom, att beträffande jagten å ströängarne

frågan ej gäller att fråntaga någon hans nuvarande rätt, utan endast

att klargöra hvad som i saknad af tydlig bestämmelse kan anses tvifvelaktigt.

Styrelsen hemställer fördenskull, att följande tillägg måtte intagas

i § 3, nemligen: »Å sådan på kronopark inom lappmarkerna belägen

ängsslåtter, som vid afvittringen tillsvidare bibehållits under hemman,

ege hemmanets egare eller innehafvare icke utöfva jagt, utan gäller

om jagt derå hvad om kronoparker är stadgadt.»

§ 4.

Såsom motiv för § 4 i nu gällande jagtstadga, hvilken paragraf

komiterade i sitt förslag upptagit oförändrad, anfördes (statsrådsprotokollet

af den 20 februari 1863), att jagten för innevånarne i Norrland

ofta utgjorde ett vigtigt näringsfång och att gränserna mellan kronans

och enskildes områden derstädes i allmänhet ännu ej blifvit bestämda,

hvarföre det icke ansågs vara skäl att, på sätt skogsstyrelsen föreslagit,

åtminstone för det dåvarande och så länge detta tillstånd varade, förbehålla

kronan jagträtten å dess skogar och marker i Norrland.

Som den allmänna afvittringen nu är afslutad i de norrländska

länen med undantag af de delar af Vesterbottens och Norrbottens läns

lappmarker, som ligga ofvanför odlingsgränsen eller den gräns, som

vid afvittringen blifvit uppgången emellan de delar af lappmarken, som

äro tjenliga för odling, och den mark, der nybyggesanläggningar icke

8

vidare tillåtas, äro enskildes områden nedanför denna gräns numera

fullt bestämda och genom rågångar skilda från kronans mark. De

ofvanför sagda gräns belägna fåtaliga hemmanen undergå nu afvittring,

'' dervid de delar af fjellandet, som icke tillfalla hemmanen, i enlighet

med gällande författningar torde såsom renbetesland för lapparnes räkning

bibehållas, och enligt lagen angående de svenska lapparnes rätt

till renbete i Sverige af den 1 juli 1898 ega lapparne inom sådana

renbetesland betjena sig af land och vatten till jagt.

Ehuru alltså oafvittrad mark numera endast finnes ofvanför odlingegränsen

i lappmarkerna, kan bestämmelsen om jagträtt å sådan mark

ej ännu bortfalla, då enskildes, ehuru ett fåtals, jagtutöfning deraf är

beroende, utan bör bestämmelsen qvarstå, dervid styrelsen dock får

hemställa, att densamma förtydligas på det sätt, dels att ordet »skog»

utbytes mot »mark» enär det förra ordet är mindre tillämpligt på trakterna

ofvanför odlingsgränsen, hvilka till största delen bestå af skoglösa

fjellmarker, dels ock att, på sätt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i Vesterbottens län med hänsyn till lapparnes ofvannämnda jagträtt

föreslagit, till ordet »mark» fogas orden »som ej blifvit till lapparne

uteslutande anvisad».

Beträffande åter kronan vid afvittringen tillfallna öfverloppsmarker,

hvilka, belägna som de äro nedom odlingsgränsen, genom rågångar

blifvit skilda från enskildes egor och med afseende å skogens vård och

förvaltning likstälts med kronoparker, finnes numera dess mindre anledning

bibehålla dessa öfverloppsmarkers undantagsställning i jagtligt

afseende, som, enligt hvad såväl skogstjenstemännen i Vesterbottens

och Norrbottens län som Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i det

först nämnda länet upplyst, jagten derstädes ej längre är något näringsfång

för ortens innevånare, hvilka numera hafva helt andra förvärfskällor

till sitt förfogande.

Styrelsen hemställer derföre, att orden »samt kronan vid afvittring

i de norra länen tillfallen öfverloppsmark» äfvensom hela andra stycket

i paragrafen helt och hållet måtte uteslutas. Det faller af sig sjelft,

att kronans öfverloppsmarker härigenom blifva hänförliga till de kronans

odisponerade marker, hvarå jagten enligt § 1 är kronan förbehållen.

§ 5.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs län har

lika med jägarförbundet i länet och en del skogstjenstemän derstädes

uttalat den meningen, att det blefve till stort hinder för genomförande

9

af en ordnad jagtvård, om brukare i regel tillerkännes jagträtt å upplåten

jord, hvadan yrkats, att jagträtten borde tillkomma jordegaren, der

ej annorlunda aftalats.

Eders Kong! Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus

län har hemstält, att till denna paragraf borde göras ett så lydande

tillägg: »varande dock torpare eller annan med honom likstäld person

ej berättigad till jagt å upplåten mark».

Af skäl, dem komiterade anfört, anser styrelsen för sin del, att

någon ändring i paragrafen, som är hemtad från i ämnet nu gällande

bestämmelse, icke bör ifrågakomma.

I sammanhang med motiveringen för ifrågavarande paragraf hafva

komiterade fäst uppmärksamheten på det önskvärda deri, att vid utarrendering

af kronans domäner jagträtten förbehålles kronan, åtminstone

i sådana fall, der denna rätt icke kunde anses vara af något vidare

värde eller antagas inverka på arrendeafgälderna.

I anledning af detta komiterades uttalande får styrelsen erinra,

dels att, då redan nu vid uppstående arrendeledigheter domäner af viss

storlek försäljas, och då dessa försäljningsåtgärder antagligen efter hand

torde utsträckas, det af komiterade ifrågasatta förfaringssättet skulle

blifva tillämpligt endast å de större domänerna, och enär personer i

den ekonomiska ställning, att de kunna arrendera sådana domäner, ej

utan motvilja torde, äfven om de icke personligen äro intresserade af

jagt, underkasta sig de ganska afsevärda inskränkningar i förfoganderätten,

livilka enligt hvad komiterade sjelfva framhållit (sida 45) äro

förenade med jagträttens skiljande från brukningsrätten, lärer genom

jagträttens undantagande i allmänhet icke kunna undvikas, att arrendena

blefve i viss mån mindre begärliga och inbringande, dels ock att det

af komiterade afsedda syftet torde i väsentlig mån kunna vinnas genom

att, på sätt styrelsen härofvan under § 1 föreslagit, jagträtten å de

från domäner vid utarrendering undantagna, i landet spridda skogarne

uttryckligen förbehålles kronan genom dessa skogars upptagande i

nämnda §.

§ 9-

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Christianstads län anser

en maximitid af tio år för jagträttsaftal vara för knappt tilltagen, enär

den jagtarrendator, som ej allenast tillgodogör sig redan befintligt vildt

å arrenderadt område, utan försöker öka vildstammen genom villebrådets

10

sparande, skadedjurs utrotande eller inplantering af nytt vildt, inom en

tidrymd af tio år blott får ofullständiga resultat af sina ansträngningar

och i hvarje fall icke under denna tid kan få sina kostnader för vildnadens

upphjelpande ersatta. Enligt bemälde Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes

mening bör derföre jagträttsaftal för att ej afskräcka

arrendatorn af jagtmark att derå nedlägga kostnader till jagtens förbättrande

gifvas längre giltighetstid än komiterade föreslagit, och, om

än denna tid icke borde bibehållas vid hvad nu är stadgadt eller 50 år,

anser Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande giltig anledning ej finnas

att inskränka den mera än till 25 år.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande har derjemte framhållit,

att det vore i jagtvårdens intresse, att jordegare, som önskar afyttra en

del af sin egendom, må ega rätt att förbehålla sig och sina rättsinnehafvare

jagträtten å den försålda delen för längre tid än tio år. Vid

försäljning af mindre egovidder eller upplåtelse af lägenheter, som skola

endast utgöra afsöndringar från andra fastigheter, torde en sådan rätt

i många fall vara för säljaren önskvärd, enär det visat sig, att innehafvare

af mindre områden, hvilka legat inklämda i eller omslutna af

vidsträckta jagtmarker, tillhöriga andra personer, genom den jagträtt, de

å eget område utöfvat, kunnat i väsentlig mån skada och till och med

förhindra en ändamålsenlig jagtvård i omgifningen. Med hänsyn härtill

har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande föreslagit ett tillägg, innefattande

rätt för säljare af jord att göra sådant förbehåll, som ofvan

är nämndt, för en tid af högst 50 år.

Eders Kongl. Majrts befallningshafvande i Malmöhus län har

anmärkt, att, såsom stadgandet nu vore affattadt, detsamma skulle, emot

hvad komiterade afsett, erhålla tillämpning jemväl på aftal, som upprättas

före lagens trädande i kraft, hvilket framginge än mer vid betraktande

af att dels 18 § anses skola afse redan förut träffade aftal, dels ock

stadgandet i 5 § uttryckligen undantages från tillämpning i afseende å

vissa aftal, med hänsyn hvartill Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

föreslagit, att stadgandet borde erhålla ungefärligen följande ändrade

lydelse : »Slutos aftal, hvarigenom---gälde det ej---jorden».

Örebro läns landsting, hvars yttrande inhemtats af Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvande i länet, har ansett bestämmelsen om inskränkning

i tiden för jagträttsaftal, såsom icke tillkommen i jagtvårdens intresse,

böra ur lagen uteslutas.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vesterbottens län har

emot sista stycket i paragrafen anmärkt, att, om det vore välbetänkt,

att icke en enda delegare i samfäld mark må gifva annan lof att jaga

11

å densamma, det likväl syntes väl strängt att för aftal om jagt å dylik

mark fordra medgifvande af samtliga delegare, enär härigenom en enda

delegare kunde förhindra öfriga att ingå ett för dem förmånligt jagtaftal,

hvarföre Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande hemstält om

ändring uti ifrågavarande bestämmelse på det sätt, att de, som innehafva

mer än hälften af samfälligheten, finge bestämma i saken.

I samma syfte hafva flere skogstjenstemän uttalat sig.

För egen del anser styrelsen, att giltiga skäl anförts såväl för

utsträckande till 25 år af den utaf komiterade föreslagna tiden för

jagträttsaftalets bestånd, som ock för ett tilläggsstadgande till paragrafen

om rätt att vid afyttring af del af egendom förbehålla sig jagträtt

å den försålda delen för längre tid än tio år; och synes det styrelsen,

att sådant aftal må kunna afse tid af högst 25 år.

För paragrafens omredigering i det af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i Malmöhus län angifna syfte anser styrelsen giltiga skäl

ock vara anförda.

Beträffande vilkoren för aftal om jagt å samfäld mark biträder

styrelsen Eders Kongl. Maj ds befallningshafvandes i Vesterbottens län

i berörda afseende gjorda hemställan, med tillägg att grunden för flertalets

beräkning borde tydligt angifvas. Såsom sådan grund torde

lämpligast tjena de jordbruksfastigheters fyrktal, som i samfälligheten

hafva del.

§ 10-

Emot bestämmelsen att såradt villebråd, som faller å annans mark,

endast i det fall får tillvaratagas och behållas, att detsamma faller

inom 100 meter från rågången, har Eders Kongl. Majds befallningshafvande

i Christianstads län anmärkt, att, som syftet med den nuvarande

rättigheten för jägare, som sårat villebråd på egen mark, att

tillvarataga detta, äfven om det faller å annans mark, voro att bespara

ett såradt djur onödiga lidanden, syftet med den nu gällande bestämmelsen

motverkades af det för djurets tillvaratagande föreslagna vilkor,

hvadan detta vilkor borde uteslutas.

Då emellertid, på sätt komiterade framhållit, erfarenheten visat,

att verkan af den år 1892 beslutade ändringen i § 7 af nu gällande

jagtstadga funnits i många och betydande fall icke hafva motsvarat

förväntningarne, synes det styrelsen, att det af komiterade föreslagna

tillägget till nu gällande bestämmelse är af behofvet påkalladt och

egnadt att förekomma missbruk, hvadan styrelsen, då några afsevärda

12

olägenheter i det af Eders Kong!. Majrts befallningshafvande antydda

afseende icke torde uppstå, tillstyrker bifall till komiterades förslag.

§ 12-

Bestämmelsen i nu gällande jagtstadgas 10 § att äfven å annans

jaktmark fälla skadligt rofdjur, om det tillfälligtvis anträffas, har af

komiterade bibehållits endast i fråga om björn, varg, lo, järf och säl,

hvaremot komiterade ansett rättigheten för ickejagträttsinnehafvare att

fälla andra skadliga rofdjur böra inskränkas sålunda, att dylik rätt

medgifves endast, då sådant rofdjur inkommer i gård eller trädgård,

och i ingen händelse tillerkännes annan än den, som bor i gården

eller innehar trädgården samt deras folk.

I anledning af detta förslag hafva Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i Vermlands, Hallands och Upsala län samt ett flertal skogsbi

enstemän anmärkt, att ett för villebrådet så skadligt rofdjur som

räfven icke borde uteslutas ur paragrafen, hvarjemte sistbemälde Eders

Kongl. Majrts befallningshafvande beträffande förslaget i dess helhet

uttalat sin tvekan, huruvida det allmänna rättsmedvetandet vore moget

för en sådan uppfattning af jagträtten.

Då komiterade icke visat, att nu gällande bestämmelse föranledt

missbruk, utan endast uppgifvit, att den ansetts kunna leda till missbruk,

och då styrelsen icke delar komiterades åsigt om betydelselösheten

af denna lagbestämmelse för vederbörande vid skyddandet af deras

husdjur äfvensom för vildbanan, anser styrelsen, att tillräckliga skäl ej

föreligga för ändring af samma bestämmelse, hvadan styrelsen afstyrker

komiterades förslag och hemställer, att nuvarande bestämmelse oförändrad

bibehålies.

Om jagtpass.

§§ 13-16.

Med åberopande af dels den utredning, domänstyrelsen i underdånigt

utlåtande af den 11 maj 1896 lemnat i anledning af då gjorda

framställningar om allmän jagtskatts införande i riket, dels förhandlingarne

vid 1897 års jägarekongress angående ett der väckt förslag,

att hvar och en, som ville utöfva jagt, skulle vara försedd med jagtpass,

livilket borde afgiftsfritt tillhandahållas egare och innehafvare af

jord och gälla för jagt å jordegarens eller jordinnehafvarens egen

mark, men i andra fall lösas med en viss afgift, hafva komiterade

13

upptagit frågan om jagtskattsinstitutet i form af jagtpass såsom ett

medel att utan intrång i den jordegare af ålder tillkommande jagträtt

främja jagtvården och bevara villebrådsstammen inom landet. Grundtanken

i komiterades förslag är, att hvar och en, som vill utöfva jagt

å mark, den han ej eger eller innehafver, skall vara skyldig att utlösa

jagtpass, medan deremot dylik skyldighet ej skall åligga jordegare och

jordinnehafvare vid jagt å egen mark.

Såväl länsstyrelserna som skogstjenstemännen hafva i allmänhet

understödt förslaget. En af nämnda styrelser (Skaraborgs läns) har

dock afstyrkt detsamma under anförande, dels att det icke vore öfverensstämmande

med rättsuppfattningen, sådan densamma i vårt land gör

sig gällande, att jagt vore förbehållen endast den, som haft råd att

genom utlösande af jagtpass köpa sig denna rätt, hvilket väl kunde

anses billigt, om jagt endast vore att betrakta som en förlustelse, men

vore obilligt, då jagten för många mindre bemedlade vore ett medel

att skaffa bidrag till deras torftiga bergning, dels ock att det ej vore

visst, att bestämmelsen om jagtpass skulle i allo medföra de goda

verkningar, som komiterade förestält sig. Tjufskyttar skulle derigenom

icke kunna utrotas, och som jagtpass skulle utan ringaste, pröfning

utfärdas för en hvar, som ville erlägga den stadgade afgiften, lära

de oskickliga och mindre samvetsgranna jägarne icke blifva alldeles

utestängda från jagts utöfvande. Säkerligen skulle ock, enligt samma

länsstyrelses uppfattning, förbudet för jordegares grannar, vänner och

ej i hans hem boende familjemedlemmar att med honom deltaga i

jagt å hans egen jagtmark, såvida de icke förskaffa j,sig jagtpass, icke

komma att mottagas med allmänt gillande.

Mot förslagets detalj bestämmelser hafva hufvudsakligen följande

anmärkningar blifvit gjorda, nemligen:

Ordet »skjutvapen» har ansetts böra utgå, enär utan sådant vapen

och endast med tillhjelp af hund hela kullar kunna i början af jagttiden

förstöras (Göteborgs och Bohus länsstyrelse).

Afgiften för utländing har ansetts böra sättas minst fem gånger

högre än för svensk man (samma länsstyrelse) eller till minst 100

kronor (Kopparbergs länsstyrelse) eller i allmänhet höjas (Vermlands

länsstyrelse). Ett flertal skogstjenstemän hafva delat denna mening.

Afgiften för jagtpass gällande för län eller landstingsområde har

ansetts böra höjas till 20 kronor samt för hela riket till 40 kronor

(Hallands länsstyrelse).

Kommunerna i stället för landstingen borde erhålla passafgifterna

(samma länsstyrelse).

14

Provision borde bestås den, som uppbär och redovisar dessa

afgdfter (samma länsstyrelse samt Stockholms och Södermanlands länsstyrelser).

Jagtpass af alla slag borde utfärdas äfven af kronofogdar och

länsmän (Jönköpings länsstyrelse).

Jagtpass, gällande för tre dagar, borde utfärdas af kronofogde

eller länsman (Vermlands länsstyrelse och skogstjenstemännen). Tiden

för passets _ giltighet borde utsträckas till en vecka (skogstjenstemän).

_ Skyldigheten att vid jagtutöfning medföra jagtpass borde åligga

alla jagtutöfvande, oafsedt om de äro befriade från lösen eller ej (skogstjenstemän).

Inflytande medel för jagtpass, gällande för hela riket, borde fördelas

emellan samtliga landstingsområden i förhållande till areal eller

folkmängden å landet inom landstingsområdet (Upsala och Malmöhus

länsstyrelser) eller i förhållande till arealen (Hallands länsstyrelse) eller

med lika lott för hvarje landstingsområde (Vesterbottens länsstyrelse).

Från skyldighet att utlösa jagtpass borde vara befriade, utom

hemmavarande medlem af jagträttsinnehafvares familj, jemväl hvarje

sådan medlem och person, som på jagt åtföljer jagträttsinnehafvaren

eller någon medlem af hans familj (Stockholms länsstyrelse); utom

jägare och skogvaktare, äfven j agträttsinnehafvarens öfriga tjenare

samt hos honom tillfälligt vistande gäster (Jönköpings läns landsting);

i jagträttsinnehafvarens tjenst anstälde personer (Gotlands länsstyrelse);

äfven andra medlemmar af jagträttsinnehafvarens familj än hemmavarande

(Blekinge länsstyrelse); gäster hos jagträttsinnehafvare (Gefleborgs

länsstyrelse); äfven andra medlemmar af jagträttsinnehafvares

familj än hemmavarande, hos enskild person anstäld skogsförvaltare,

sådana personer, som närmast representera allmän inrättning eller bolag,

deras fast anstälda skogs- eller jagttjenstemän eller skogvaktare eller

jägare (Vermlands länsstyrelse).

Å andra sidan har anmärkts, att bestämmelsen derom, att i enskild

tjenst anstäld skogvaktare eller jägare, utan vidare pröfning, äro befriade

från att medföra jagtpass, kan föranleda missbruk derigenom, att många

af de personer, som af komiterade benämnas maroderande jägare,

säkerligen komme att uppträda såsom i mindre hemmansegares tjenst

anstälde jägare eller skogvaktare (Hallands länsstyrelse).

De i näst sista raden i 2 momentet af 14 § förekommande orden

»i skärgården» borde utbytas mot orden »vid hafskusten» (Gotlands länsstyrelse).

För egen del får styrelsen rörande komiterades förslag anföra,

15

att styrelsen visserligen hyser tvifvel om, att alla förväntningar om

jagtpassinstitutionens verkningar blifva uppfylda, men styrelsen anser

å andra sidan, att, om än det för lagbudets tillämpning varit lyckligare,

om alla jagtutöfvande, vare sig de äro befriade från lösen eller ej,

ålagts medföra jagtpass, och om lagbudet inskränkts till de folkrikaste

delarne af landet, der kontrollen gifvetvis är lättare och der enligt den

ofvannämnda utredningen i första rummet erfordras åtgärder till jagtens

upphjelpande, likväl genom den ifrågavarande institutionens införande

tages ett steg i den rätta riktningen. Af styrelsens ofvannämnda utredning

framgår nemligen, att de mindre jordegarne inom den folkrikare

delen af landet i allmänhet sakna båg och utväg att skydda sina egna

jagtområden, hvadan villebrådet i hög grad minskats å dessa marker,

som tillsammans upptaga högst betydande arealer. Men då genom

jagtpassets införande utöfvandet af jagt utan uppvisande af jagtpass

blifver underkastadt allmänt åtal och jordegaren blifver satt i tillfälle

att utan kostnader och besvär inskrida mot alla, som, utan att vara

försedda med jagtpass, olofligen jaga å hans egor, kunna jordegarne,

äfven de mindre, bättre än nu skydda sina egna jagtområden och derigenom

få ökadt intresse för jagtvården. Styrelsen tillstyrker derföre

bifall till komiterades förslag i hufvudsak, men får med afseende å

vissa detaljbestämmelser anmärka följande:

Med utlösande af jagtpass är i hvarje fall förenadt besvär och

tidsutdrägt, hvarföre med hänsyn till förhållandena i vårt land, der

afstånden i allmänhet äro rätt betydliga, det kan ifrågasättas, huruvida

ej en tid af tre dagar för jagtpass är väl knappt tilltagen, i synnerhet

om i betraktande tages, att ogynsam väderlek kan omintetgöra en

tillämnad jagt under sådan kort tid. Denna torde derföre böra utsträckas

till en vecka, hvarjemte, för att undvika allt för stor tidspillan med

anskaffandet af passet, detsamma borde få utfärdas äfven af vederbörande

kronolänsman.

I fråga om fördelning af de medel, som inflyta för jagtpass,

livilka gälla för hela riket, delar styrelsen deras mening, som yrkat,

att medlen böra fördelas på rikets samtliga landstingsområden; och då

arbeten för jagtvård, för hvilket ändamål medlen skola användas, torde

mest påkallas i folkrika orter, synes fördelningen böra ske efter folkmängden

å landet inom hvarje landstingsområde. Medlen torde böra

redovisas hos statskontoret för att af denna myndighet fördelas.

Med skäl har anmärkts, att det i 14 § 2 mom. förekommande

ordet »hemmavarande» är otydligt och kan gifva upphof till olika tolkningar

med deraf följande trakasserier för jordegaren. Då detta ords

16

uteslutande icke torde medföra någon synnerlig utsträckning af undantagen

från skyldighet att utlösa jagtpass, anser styrelsen, att det vore

välbetänkt, att detsamma uteslötes ur stadgandet.

Hos jagträttsinnehafvaren anstäld skogsförvaltare torde böra hänföras

till dem, som icke äro skyldiga utlösa och medföra pass, hvarföre

ordet »skogsförvaltare »bör inskjutas mellan orden »anstäld» och »jägare».

Som skärgård icke finnes vid Gotland och en del andra kuster,

torde, på sätt Gotlands länsstyrelse föreslagit, orden »eller vid hafskusten»

böra intagas efter orden »i skärgården».

På sätt Stockholms, Södermanlands och Hallands länsstyrelser

anmärkt, torde de, som uppbära och redovisa jagtpassafgifter, böra

tillerkännas någon provision.

Särskilda bestämmelser.

§ 18-

På sätt Eders Kongl Maj:ts befallningshafvande i Upsala län

anmärkt, torde denna paragraf till undvikande af missförstånd böra

erhålla följande ändrade lydelse: »Utan vederbörandes särskilda tillstånd

må jagträttsinnehafvare icke söka efter vildt eller eljest öfva jagt i

annans gård eller trädgård eller under tiden från och med den 1 maj,

till dess grödan är afmejad å annans med säd eller gräs besådda åker;

och vare —--— annat».

§ 19

Emot redaktionen af denna paragraf är anmärkt (Eders Kongl.

Majrts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län samt några

skogstjenstemän), att deri borde tydligare framhållas, att ingen, »hvarken

sjelf eller genom annan», eller »genom egen eller annans åtgärd» må

skrämma med mera; men då någon otydlighet i det anmärkta hänseendet

icke torde vara för handen, anser styrelsen ändring icke påkallad.

Vidare är anmärkt (Eders Kongl. Majrts befallningshafvande i

Vesterås län och skogstjenstemän), att det afstånd af 200 meter från

annans rågång, inom hvilket bulvan för fogelskytte icke enligt komiterades

förslag får uppsättas, vore allt för ringa och derföre borde

utsträckas till 400 å 500 meter, om bestämmelsen skulle kunna medföra

åsyftadt gagn. Ehuru anmärkningen icke saknar fog, anser styrelsen

17

sig dock ej höra tillstyrka förbudets utsträckande, enär detsamma

då skulle åtminstone för mindre jordegare medföra allt för stort ingrepp

i dem tillkommande jagträtt.

§ 20.

Emot stadgandet i denna § är af Eders Kongl. Maj :ts befallningshafvande

i Södermanlands, Örebro och Hallands län anmärkt, att detsamma

alltför mycket ingriper i jordegarens rätt.

För egen del anser styrelsen stadgandet ur jagtvårdens synpunkt

vara önskvärdt såsom egnadt att, om ej förekomma, dock inskränka de

missförhållanden, komiterade framhållit, och hvilkas förekomst jemväl

styrelsen kan vitsorda. Styrelsen tillstyrker derföre stadgandets införande

i lagen.

§ 21.

Emot stadgandet i denna § är af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i Södermanlands, Malmöhus och Hallands län anmärkt, att

uttrycket »vanliga vägar» är otydligt och kan gifva anledning till olika

tolkningar, hvarföre det ansetts böra utbytas mot »för åkdon afsedda

vägar» eller endast »vägar», hvarjemte Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i det sistnämnda länet alternativt dermed föreslagit, att paragrafen

ändras så, att såväl satsen »utom på derstädes befintliga vanliga

vägar» som äfven satsen »der ej sådant sker för färd till och från egen

jagtmark, till hvilken väg ej finnes» uteslutas.

Af skogstjenstemännen hafva flere jemväl framhållit otydligheten

af det nämnda uttrycket »vanliga vägar».

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Gefleborgs län har

erinrat, att, om ordet »mark» utbyttes mot ordet »egor», deruti äfven

kunde inrymmas vatten, som eljest ej inginge i det föreslagna förbudet.

För egen del anser styrelsen, att uttrycket »vanliga vägar», såsom

otydligt, bör utbytas mot ordet »körvägar». Derjemte får styl elsen anmärka,

att stadgandet ej torde böra formuleras så, att det gifver anledning

till en sådan tolkning deraf, att den omständigheten, att väg

finnes, utesluter möjligheten att färdas gent öfver annans mark till eller

från sin egen. Det kan nemligen mången gång inträffa, att den befintliga

vägen är lagd så, att det blir en betydande omväg att följa

densamma.

3

18

I anledning af hvad Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i

Gefleborgs län anmärkt, torde ordet »mark» böra utbytas mot ordet

»område».

Styrelsen hemställer derföre, att stadgandet omredigeras på följande

sätt: »Ej må någon utan lof färdas med skjutgevär öfver annans

område utom på derstädes befintliga körvägar, der ej sådant påkallas

af färd till eller från egen jagtmark, eller omständigheterna — —- —

kopplad».

§ 23.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Upsala, Hallands och

Vesternorrlands län hafva påpekat otydligheten af uttrycket »mark,

der villebråd finnes»; och har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i det förstnämnda länet föreslagit följande ändrade lydelse af paragrafen:

»Löper hund eljest lös i annans än sin egares iagtmark, hafve —

---förverkad.»

Då det omnämnda uttrycket, som är hemtadt från § 18 i nu

gällande jagtstadga, vid flere tillfällen gifvit anledning till olika tolkningar

och denna anledning ej torde tillräckligt undanrödjas genom

den af komiterade i motiverna lemnade förklaring, tillstyrker styrelsen

omredigering af § på det sätt ofvan är nämndt.

Om ansvar för öfverträdelse af denna lag och om åtal.

§ 26.

Som det för stäfjandet af olofligt elgskytte mången gång kan vara

ett verksamt medel, att, utom den i paragrafen omnämnda jagtattiralj, äfven

dragare och körredskap, hvilka tilläfventyrs vid elgens bortskaffande begagnas,

få under de giina förutsättningarne, på sätt i fråga om skogsåverkan

är stadgadt, tagas i pant och vedermäle, hemställer styrelsen,

att ett tillägg i sådaut syfte må intagas.

§ 29.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län har ifrågasatt,

huruvida ej till stadgandet »i öfrigt vare en hvar berättigad att

\

19

dylika öfverträdelser åtala» borde, i öfverensstämmelse med § 38 mom.

3 i nådiga förordningen angående vilkoren för tillverkning af bränvin

den 13 juli 1887 och § 53 mom. 3 i nådiga förordningen angående

försäljning af bränvin med mera den 24 maj 1895, fogas det tillägg,

att i så fall allmän åklagare skall underrättas så tidigt, att denne må

kunna öfvervara målets utförande.

För sin del anser styrelsen ett sådant tillägg icke vara af förhållandena

påkalladt; och får styrelsen, med åberopade af den i motiverna

lemnade utredning, till alla delar tillstyrka bifall till paragrafen,

som, särskild! hvad angår rätt för skogsstatens tjensteman och betjente

att å kronans vägnar föra talan om oloflig jagt å kronomark, kompletterar

och förtydligar nu gällande bestämmelser.

Förslag till jagtstadga.

§ I

Såväl

1864 års jagtstadga som de äldre förordningarne innehöllo

förbud mot jagt och djurfångst i fråga om nyttigt vildt under vissa

för hela riket gemensamma tider. Enligt nämnda nu gällande jagtstadgas

ursprungliga lydelse inträdde den lofliga jagttiden för hare,

tjäder, orre, hjerpe och ripa den 10 augusti och för svan, gräsand,

enkel och dubbel beckasin den 11 juli, hvilka tider tydligtvis blifvit

bestämda närmast med hänsyn till förhållandena i Svealand, betraktade

såsom medelförhållanden för riket i dess helhet. Efter det i anledning

af väckt fråga om ändring i de gemensamma fridlysningsbestämmelserna

skogsstyrelsen afgifvit underdånigt förslag och vetenskapsakademien

öfver detta förslag blifvit hörd, framflyttades år 1879 inom

de två nordligaste länen jagttiden för den förra gruppen till den 21

augusti och för den senare till den 21 juli, hvarigenom början togs

till landets indelning i jagtzoner med olika jagttider. På framställning

om ökadt skydd för det nyttiga vilda framflyttades jagttidorna ytterligare,

så alt desamma enligt gällande bestämmelser nu inträda för den

förra gruppen inom Norrbottens och Vesterbottens län den 21 augusti

och inom öfriga län den 16 augusti, samt för den senare gruppen inofci

Norrbottens, Vesterbottens och Jemtlands län den 1 augusti, inom

Malmöhus, Christianstads, Hallands och Blekinge län den 11 juli samt

inom öfriga län den 21 juli. Med undantag af ejder och öfriga dyk

-

20

änder, i fråga om hvilka foglar särskilda ortförhållanden framkallat

olika fridlysningsbestämmelser, är för det öfriga nyttiga vilda någon

zonindelning med afseende å begynnelseterminerna icke genomförd, utan

äro gemensamma bestämmelser för hela riket gällande.

I fråga om tidpunkten för jagttidernas upphörande hafva med

hänsyn till särskilda orters klimatiska förhållanden ändringar ock vidtagits

i de ursprungliga gemensamma tidsbestämmelserna, nemligen i

fråga om hare och skogsfogel samt rapphöns.

I det underdåniga utlåtande, vetenskapsakademien år 1876 afgaf,

innan fridlysningsbestämmelserna 1879 ändrades, anmärkte akademien,

bland annat, att den förut eftersträfvade likformigheten i de särskilda

fridlysningstidernas begränsning till början och slut med samma datum

i olika månader, oaktadt den lätthet att erinra sig dagen, som derigenom

kunde vinnas, ledde till oegentligheter, der den icke sammanfölle

med förhållandena i naturen; och anförde akademien vidare, att hos

åtskilliga fogelarter, såväl flyttfoglar som sådana, som till sin parningstid

och ungarnes tillväxt voro mera beroende af väderlek och tillgång

på föda, framträdde så stora skiljaktigheter, att en gemensam lagstiftning

för hela riket i flera fall måste medföra olägenheter. Särskildt

beträffande beckasin och änder erinrades, att, ehuru icke alla dessa foglar

under vintern flyttade söder om Sverige, de likväl vore flyttfoglar,

som allt efter häckplatsernas latitud och efter olika temperaturförhållanden

på olika tider lade ägg och finge fullt utvecklade ungar.

Med framhållande af fridlysningshestämmelsernas för det nyttiga

villebrådet betydelse för jagtvården, hafva komiterade, som ansett

erfarenheten hafva ådagalagt, att, om än djurens parning i landets

nordliga provinser i allmänhet eger rum senare än i de mellersta och

sydliga, ungarnes tillväxt i de förra dock försiggår så mycket snabbare

än i de senare, att ungarne, särskildt könsfoglarnes, ungefär samtidigt

nå sin fulla utveckling — hvilket förhållande enligt komiterades åsigt

skulle bero af solljuset och tillgången af mygglarver och andra insekter

— uppstält såsom norm för fridlysningshestämmelsernas reglering grundsatsen

om gemensamma sådana för hela riket samt såsom motiv derför

hufvudsakligen anfört, att nämnda grundsats genomförande vore nödvändig

för vinnande af bättre kontroll öfver jagtlagarnes efterlefnad,

särskildt hvad handeln med vildt under förbjuden tid anginge; och

hafva komiterade, till förekommande af oreda och förvirring, ansett

jagttidernas inträdande och upphörande böra utan undantag förlägghs

antingen till början eller midten af månaden, hvarigenom allmänheten

21

befriades från olägenheten att behöfva taga hänsyn till flera än dessa

två tidpunkter.

Beträffande det af komiterade på dessa grunder framstälda förslag

till jagttider hafva i fråga om däggdjuren, nemligen elg, kronhjort,

dofhjort och vildren äfvensom rådjur och hare, några afsevärda anmärkningar

icke blifvit gjorda; och för sin del har styrelsen emot komiterades

förslag i denna del ej något att anmärka.

Vidkommande åter komiterades förslag till jagttider för foglar

har af såväl Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande som skogstjenstemännen

påyrkats större eller mindre modifikationer.

I fråga om tjäder och orre har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i Göteborgs och Bohus län ansett den nu gällande jagttiden

böra bibehållas och således upphöra 14 dagar tidigare, än hvad komiterade

föreslagit, hvarjemte en afkortning med likaledes 14 dagar ansetts

önskvärd hvad den för hönorna föreslagna jagttid beträffar.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vesternorrlands län

har anmärkt, att jagttiden ifråga om hönor borde inom Norrland och

Dalarne utsträckas till samma tid, som för tupparne af samma fogelarter

blifvit föreslagen, dervid Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

åberopat länets j agtvårdsförenings yttrande, hvari framhålles, att genom

jagttidens upphörande vid oktober månads utgång svårighet skulle

uppstå för den norrländska fogelhandeln; af skogstjenstemän i Gefleborgs

län har dels framhållits, att jagttidens upphörande så tidigt

ifråga om hönor icke vore lämpligt, hvaremot syftet dermed, eller

hönornas skyddande, skulle bättre vinnas, om jagttiden för tjäder och

orre framflyttades till 1 september, enär derigenom skulle förekommas

det i synnerhet för hönorna ödande lockskyttet, hvilket under nuvarande

jagttids början, då ungarne ännu äro späda, i vissa orter inom Helsingland

bedrefves, dels ock anmärkts, att enligt erfarenheten hönsfoglarne

derstädes i allmänhet voro senare utvecklade än i södra delarne af landet.

Beträffande rapphöns hafva Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i Gotlands och Göteborgs och Bohus län ansett jagttiden inom

nämnda län böra likställas med den för Skåne och Halland föreslagna;

och öfver]ägmästaren i Smålands distrikt har gjort enahanda erinran

i fråga om Blekinge.

I fråga om morkulla har dels Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i Södermanlands län samt några skogstjenstemän ifrågasatt

jagttidens inträdande redan den 1 maj, dels ock Eders Kong]. Maj:ts

defallningshafvande i Göteborgs och Bohus län yrkat dess upphörande

ben 31 oktober.

22

Vidkommande gräsand, skedand, bläsand, årta, häcka, stjertand,

snatterand, grafand, brunand och beckasin har Eders Kongl. Maj :ts befallningshafvande

i Jönköpings län yrkat, att den nuvarande jagttiden

borde inom detta län bibehållas, Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i Kalmar län, att jagttiden borde inom länets södra landstingsområde

inträda den 16 juli, Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs

och Bohus län samt i Vesterås län, att jagttiden äfven i dessa

län borde taga sin början den 16 juli eller åtminstone icke framflyttas

till den 1 augusti. Skogstjenstemännen hafva allmänt uttalat den åsigten,

att jagttiden icke borde ytterligare framflyttas, utan, i fråga särskildt

om mellersta delarne af landet, snarare något tillbakaflyttas. Så långt

norrut som i Kopparbergs och Gefleborgs län uppgifvas andungar af

alla slag med få undantag vara flygfärdiga vid den nuvarande jagttidens

början. Såsom motiv för att jagttiden icke bör framflyttas har

anförts, att ungarne äro vid nuvarande jagttids ingång flygfärdiga och

att, om man ej tillåter, att de få jagas, då detta inträffar eller under

de närmaste dagarne derefter, lägger man onödigtvis hinder för jagten

å detta villebråd, som, så snart ungarne hunnit blifva tillräckligt flygstarka,

lemnar häckplatserna och tager sitt tillhåll i större sjöar, der

det i allmänhet är för jägaren oåtkomligt.

Mot föreslagen jagttid för svan bär Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i Christianstads län anfört, att denna fogel inom länet kan

jagas med fördel endast under vårsträcket, som i regel infaller under

mars månad, då fogeln anländer i stora skaror och å vissa strandängar,

enligt hvad allmänt af strandegare klagas, åstadkommer afsevärd skada,

hvarföre framhållits önskvärdheten af, att jagttiden finge börja åtminstone

den 16 mars såsom förhållandet varit, innan den senaste förändringen

1894 kom till stånd.

Beträffande cider jagten vid ostkusten har Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande i Södermanlands län, med framhållande af denna

jägta ganska stora betydelse för länets kustinnevånare, åberopat en af

medicine doktor Lundqvist med flere, deribland många skärgårdsbor, till

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande ingifven skrift, hvars innehåll

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande ansett vara grundadt på en

noggrann kännedom om förhållandena i detta afseende vid mellersta

Sveriges ostkust. I denna skrift framhålles såsom den lämpligaste

jagttiden tiden från och med den 20 maj till och med den 19 april,

dock att gammal ejderhona (åda) må jagas endast från och med den

1 september till och med den 19 april samt årsunge af ejder först från

och med den 1 september. Härigenom blefve såväl hane som hona

23

i

lemnade i fred under både parnings- och värptiden. Skulle komiterades

förslag deremot blifva godkändt, komme den gamla ejderhanen förnämligast

att skjutas bort midt under parningstiden och delvis äfven under

sjelfva värptiden, eller just då han bäst borde och nödvändigt måste

sparas, för att brist på fortplantningsbara hanar ej skulle blifva rådande.

Honornas sparande tjenade eljest till intet. Dessutom blefve honorna

oroade under en tid, då de behöfva lugn för att söka sig värpplatser.

Det kunde visserligen invändas, att det ej vore bättre om honan oroades

under rufvandet. Men utom det att det vore allmänt kändt, dels att

gamle hanen nämnde tid är lättast åtkomlig vid de platser, der inga

honor finnas att skrämma, dels att honan mot slutet af rufningstiden

ligger så lugn, att hon ej lätt skrämmes bort från äggen, uppväger

den omständigheten, att hanen sparas i möjligaste mån under parningsoch

värptiden, öfriga olägenheter. Genom att jagttiden bestämmes till

den 20 maj komme man ock i tillfälle till en veckas jagt å den icke

fortplantningsbara ungfogeln, som ju först och främst borde beskattas.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande har på det lifligaste tillstyrkt,

att jagttiderna måtte bestämmas i enlighet med yrkandet i

ofvanstående skrift, men, derest ej annan tid än början eller midten af

en månad kunde anses begagnelig, att tiden måtte bestämmas från

och med den 16 maj till och med den 15 april, dock att gammal

ejderliona och årsunge af ejder må jagas endast från och med den

1 september.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Gotlands län anser det

vara lämpligast för detta län, att jagttiden bestämmes till tiden från 1

augusti till 15 april, dock att ejderhane må skjutas från 1 juli.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vesternorrlands län

anser jagttiden för Norrland böra vara från 1 augusti till 30 april.

1 fråga om ejderjagten vid vestkusten har Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län anmärkt, att rättigheten

till jagt från juli till mars skulle hafva till följd, att förhållandena

med ej ders förekomst derstädes blefve desamma, som före första fridlysningstiden,

då det räknades såsom en sällsynthet att påträffa en

ejderkull. Det mera rationela jagtsätt, som enligt uppgift vore rådande

vid östra kusten, kunde för det närvarande icke påräknas i vestra

skärgården, hvarföre en tid af tre, möjligen fyra, månader under vintern

eller under november—januari, möjligen äfven februari, vore det högsta,

som bör bestämmas för jagt å ejder vid vestra kusten från Skanör till

norska gränsen.

Hvad dykänderna, nemligen svärta, sjöorre, knipa, »uyy och bergand,

beträffar, har anmärkts af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i

Hallands och Gotlands län, att äfven alfogel bör fridlysas, hvarjemte

Eders Kongl. Majrts befallningshafvande ansett lämpligast, att ifrågavarande

foglar fridlysas under samma tider som för gräsänder föreslagits.

I anledning af komiterades uttalande (sid. 66) derom, att någon

åtgärd till förhindrande af onyttigt och ändamålslöst ofredande och

förföljande, särskildt af småfoglar, icke vore erforderlig på den grund,

att sådant ofredande icke inom landet i nämnvärd grad egde rum, har

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län

upplyst, att detta dock vore fallet i närheten af Göteborg, på hvars

salutorg utbjudas större knippen af småfoglar; och uttalar Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvande den önskan, att dessa foglar liksom i Danmark

måtte fridlysas hela året om.

Jemväl Eders Kongl. Majrts befallningshafvande i Malmöhus län

har uttalat sig för dessa foglars fridlysning, dervid framhållande, att

komiterades invändning om svårighet med kontrollen, med hänsyn till

minderåriga, icke syntes afsevärd, då strafflagen stadgar, att den, som

gjort sig skyldig till brottslig gerning, men ännu ej fy It femton år,

må rättas med aga, hvilken bestraffning syntes för den ifrågasatta

händelsen synnerlig lämplig.

På sätt i ofvan lemnade öfversigt öfver nu gällande fridlysningsbestämmelser

för nyttigt villebråd påvisats, är grundsatsen om gemensamma

fridlysningsbestämmelser för riket i dess helhet icke ny utan

af ålder tillämpad, om än denna grundsats under senare tiden på framställning

om ökadt skydd för villebrådet i de norra delarne af landet

blifvit i fråga om vissa djurarter modifierad genom landets indelning

i jagtzoner med olika fridlysningstider. Äfven om det kunde antagas,

att, enär oaktadt foglarnes senare inträffande parning inom de norra

orterna ungarne derstädes likväl enligt naturens ordning måste vid

vinterns annalkande vara fullt utvecklade, denna utveckling i det hela

försiggår i de norra orterna på kortare tid än i de södra, så skulle

häraf dock ingalunda följa, att ungarne redan under sommarens lopp,

vid jagttidernas inträdande, samtidigt inom hela landet nå sin fullä

utveckling (jemför sid. 38 och 63 af komiterades motiver). Hvad

komiterade till stöd härför anfört, torde icke vara tillräckligt utredt;

25

särskildt erinras, att mygglarver, såsom lefvande i vatten, icke kunna

för hönsfoglarne, som ju icke lefva i vatten, vara af någon synnerlig

betydelse som födoämne. Ej heller torde erfarenhetens utslag, som,

enligt hvad komiterade sj elfva uppgifva, är långt ifrån enstämmigt,

kunna åberopas för komiterades åsigt härutinnan. Exempelvis erinras

om de uttalanden från skogstjenstemännen i Gfefleborgs län, hvilka

här ofvan relaterats. Huru som helst finner styrelsen icke af den utredning,

komiterade lemnat, anledning frångå den hittills såsom rigtig

ansedda uppfattningen, att årsafvelns utvecklingsperioder inom olika

landsdelar infalla på olika tider. Styrelsen anser derföre zonindelningen

vara i princip rigtig. Frågan är då i hvad mån denna princip ur

kontrollsynpunkt bör lem nas å sido.

I detta hänseende erinras, att, då det med undantag för vissa

fall nu gällande förbudet om försäljning och forsling under förbjuden

tid af fridlyst vildt genom svårigheter vid kontrollen visat sig nära

nog betydelselöst, komiterade i § 4 af förslaget till jagtstadga föreslagit

absolut förbud mot sådan försäljning och forsling efter förloppet af

någon viss kort tid från jagttidens utgång. Då för en effektiv tillsyn

öfver efterlefvanden af ett sådant förbud, emot hvilket styrelsen för

sin del icke har något att erinra, erfordras en viss likformighet i

jagttiderna, måste följaktligen i större mån än tillförene tagas hänsyn

härtill, så vidt nemligen förenligt är med den för fridlysningsterminernas

bestämmande ännu vigtigare grundsatsen, att villebrådet skyddas under

parningstiden och medan ungarne äro späda äfvensom att hinder ej

onödigtvis lägges för detsammas tillgodogörande.

Utgående från dessa synpunkter ser styrelsen sig icke kunna

biträda komiterades förslag till jagttider för gräsand med flere änder

och beckasin, utan anser de nuvarande tre jagtzonerna för dessa fogelarter

böra bibehållas, dock så att till den norra zonen lägges Vester - norrlands län samt att jagttiden i enlighet med komiterades förslag

inom de fyra sydligaste länen tager sin början först den 16 juli. Om

jagtzonerna blifva två, såsom komiterade föreslagit, eller bibehållas i

sitt nuvarande antal, som är tre, torde vara temligen likgiltigt för

kontrollen öfver vildthandeln, enär jagttiderna sluta samtidigt vid årets

utgång och begynnelseterminerna inträffa i juli, då längre transporter

af vildt i anseende till då rådande värme ej lära förekomma. Skulle

derjemte för erhållande af jemn datum jagttiden för den mellersta

zonen taga sin början den 20 juli, i stället för den 21 juli, såsom nu

är stadgadt, torde icke, oaktadt jagttiderna äro förlagda hvarken till

4

26

början eller midten af månaden, någon som helst svårighet för tillämpningen

uppstå. Långt vigtigare än genomförandet af den ur redaktionssynpunkt

tilltalande hel- och halfmånadsprincipen synes här vara, såväl

å ena sidan att ej jagträttsinnehafvare genom jagttidens framflyttande

inom den mellersta zonen till den 1 augusti beröfvas det enda tillfället,

de nu hafva, att under dagarne näst efter den 20 juli, då ungarne

nyss blifvit flygfärdiga, draga nytta af villebrådet, innan det flyttar

till platser, der det är oåtkomligt, som ock å andra sidan att ej genom

begynnelseterminens bestämmande så tidigt som till den 16 juli det

af komiterade befarade, å sid. 65 omnämnda jagtmissbruket må å vissa

orter inom denna zon befrämjas. Häraf framgår, att tidsskilnaden

mellan midten och början eller slutet af en månad är allt för stor, för

att den ofvannämnda principen må kunna utan undantag genomföras,

med mindre olägenheter af betänklig art uppstå.

Beträffande svan kan det med skäl ifrågasättas, huruvida ej det

af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Christianstads län anförda

förhållandet bör föranleda jagttidens utsträckande med 15 dagar eller

till och med den 15 mars.

I fråga om ejderjagten anser styrelsen, i motsats mot komiterade,

att giltiga skäl föreligga för särskilda bestämmelser i fråga om ostkusten

och vestkusten; och får styrelsen — åberopande hvad Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län härutinnan anfört och

med erinran att inom Göteborgs och Bohus län och inom Hallands län

å kuststräckan mellan Hålsunds udde i vester och gränsen mellan Örmevalla

och Lunda socknar i öster ejdern nu till och med år 1900 enligt

nådiga kungörelsen den 13 mars 1896 endast får skjutas under december

och januari månader — hemställa, att ejderjagt må vid kusterna af Göteborgs

och Bohus län, Hallands och Malmöhus län samt vid vestra

kusten af Christianstads län vara tillåten endast under november,

december, januari och februari månader.

Vid ostkusten anser styrelsen, lika med Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande i Södermanlands län, jagten böra regleras i enlighet

med de grunder, som blifvit framstälda i den af bemälda myndighet

åberopade, handlingarne bifogade skrift. Jagttiderna skulle enligt

det i berörda skrift framstälda förslag visserligen icke blifva förlagda

till månadens början eller midt, men, då detta icke enligt den rörande

ejderns förekomst lemnade, efter styrelsens mening, fullt tillförlitliga

utredningen skulle låta sig göra utan åsidosättande af berättigade

intressen, torde berörda omständighet icke böra verka hindrande för

förslagets godkännande. Det torde dock beträffande detta förslag vara

27

lämpligare, att jagttiden i stället för fridlysningstiden komme att sluta

med jemnt datum. I norrland har ejderjagten icke på långt när samma

betydelse som i de sydligare länen vid ostkusten, hvarföre densamma

utan olägenhet synes kunna rättas efter hvad som för dessa senare län

funnits vara lämpligast. Styrelsen får fördenskull hemställa, att jagttiden

för ejder vid kusten af Östersjön till och med Christianstads läns

dervarande kust bestämmes från och med den 20 maj till och med den

20 april; dock att gammal ejderhona (åda) samt årsunge af ejder må

jagas först från och med den 1 september.

I fråga om öfriga dykänder får styrelsen erinra, att Vesterbottens

läns landsting i underdånig framställning om dessa foglars hedning

anförde, att sådan vore af behofvet påkallad genom det i lappmarken

allmänt förekommande vårskyttet och den i häckningshålkar bedrifna

äggtägten; samt har efter inhemtande af öfriga landstings äfvensom

länstyrelsers och skogstjenstemäns utlåtanden, i hvilka utlåtanden öfvervägande

antalet af nämnda korporationer, myndigheter och tjenstemän

uttalat sig för behofvet af dykändernas skyddande, ett stadgande i

sådant syfte tillkommit i enlighet med vetenskapsakademiens af styrelsen

biträdda förslag genom nådig kungörelse af den 26 mars 1897. En

bidragande orsak till fridlysningen var ock klagan öfver, att i vissa orter

i synnerhet inom lappmarken bedrefves under skydd af den tillåtna dykandsjagten

vårskytte äfven å gräsänder, hvarigenom dessa i hög grad

decimerades.

Hvad nu komiterades förslag till fridlysning af dessa foglar beträffar,

får styrelsen endast anmärka, att, då begynnelseterminerna för jagten

böra stå i öfverstämmelse med den för gräsänder, ändring bör ske i

enlighet med hvad styrelsen i fråga om dessa foglar hemstält.

Komiterades förslag till jagttider för hjerpe, ripa, tjädertupp och

orrtupp, anser sig styrelsen deremot kunna biträda. Visserligen medför

en för hela riket gemensam begynnelsetermin i anseende till ungarnes

olika utveckling olägenheter, men dessa olägenheter torde, vid det förhållandet

att komiterades förslag förutsätter jagttidens framflyttande

inom de två nordligaste länen endast några få dagar, icke kunna blifva

af någon större betydenhet och torde möjligen uppvägas af fördelar ur

kontrollens synpunkt.

Hvad den af komiterade föreslagna tiden för jagt å tjäder och

orrhönor beträffar, har styrelsen emot detta förslag intet att erinra i

fråga om Svea- och Götaland. I Norrland åter äro i anseende till dervarande

förhållanden särskilda bestämmelser för könen mindre behöfliga

och lämpliga. Jagten utöfvas här, om man tager landsdelen i sin helhet

28

i betraktande, förnämligast med skällande hund af allmogejägare under

senhösten och förvintern. Skogsfogeln erhåller nemligen i de glest befolkade,

_ vidsträckta skogstrakterna sitt egentliga värde först sedan konstant

kyla inträffat, så att fogeln kan nedfrysas, bevaras och försändas. Sedan

de ödande fångstredskapen i större delen af Norrland blifvit förbjudna,

och då bruket af dessa redskap, på sätt styrelsen under § 7 härnedan

föreslagit, bör och utan olägenhet kan ytterligare inskränkas, finnes

enligt styrelsens mening icke anledning inskränka den norrländska fogeljagten,

genom hvilkens utöfvande under ofvan anförda förhållanden vildstammens

bestånd, vare sig för skogsfogeln i allmänhet eller särskildt

i fråga om tjäder och orre, icke kan äfventyras. Vid det ofvannämnda

skyttet af »träande» fogel torde ock mången gång svårighet uppstå för

skytten att skilja mellan könen. Då derjemte, på sätt i Vest ernorr lands

läns. jagtvårdsförenings, af Eders KongL Maj:ts befallningshafvande i

länet åberopade utlåtande påvisats, den föreslagna separatbestämmelsen

för jagt å hönor skulle medföra väsentliga olägenheter för vildthandeln,

hemställer styrelsen, att jagttiden för tjäderhöna och orrhöna bestämmes

för hela Norrland till tiden från och med den 16 augusti till och med

februari månads utgång.

I fråga om rapphöns torde den af komiterade för Malmöhus,

Christianstads och Hallands län föreslagna jagttiden äfven böra gälla

för Gotlands, Blekinge samt Göteborgs och Bohus län, i hvilka län snöförhållandena

på hösten torde vara lika med dem i de först nämnda länen.

Beträffande jagttiden för morkulla, torde, vid det förhållandet att

annat skäl för den af komiterade föreslagna ändringen i begynnelseterminen

icke anförts, än att jagttiderna i allmänhet utan undantag

böra börja och sluta vid månadens ingång eller midt, och ändringsförslaget

således icke är grundadt på något verkligt behof, såsom fogelns

minskade förekomst eller dylikt, det kunna med skäl ifrågasättas, huruvida

tillräcklig anledning förefinnes att afkorta tiden för en såsom oskadlig, men

nöjsam ansedd jagt. Om för erhållande af jemnt datum för begynnelseterminen

den nuvarande jagttidens början den 11 maj skulle framflyttas

till den 12 maj, torde redaktionsintresset vara fullt tillgodosedt. Styrelsen,

som i öfrigt icke bär något att erinra emot komiterades förslag,

hemställer derföre, att jagt å morkulla varder tillåten från och med den

12 maj till och med den 31 december.

Ehuru komiterade medgifva betydelsen ur humanitär synpunkt af

fredning under häckningstiden äfven af andra foglar än de egentligen

jagtbara, särskildt småfoglarne, hafva komiterade icke ansett sig böra i sitt

förslag intaga en dylik ''bestämmelse på den grund, att något förföljande

29

eller ofredande af dessa foglar icke inom vårt land i någon nämnvärd

grad eger rum och att i allt fall en fridlysningsbestämmelse, med hänsyn

till svårigheten att öfvervaka densammas efterlefnad, skulle komma

att visa sig föga effektiv, helst den icke skulle kunna göras verksam

mot minderåriga, hvilka äro de, som i första rummet kunde antagas

förgå sig uti ifrågavarande hänseende.

I anledning häraf får styrelsen anmärka, att, om än den inom

landet förekommande jagt och fångst af småfoglar jemte dessas ofredande

eller förföljande i öfrigt icke är den enda anledningen till den

minskning i deras förekomst, som man under senare tider iakttagit,

utan orsaken till dessa foglars gradvisa aftagande till större delen bör

sökas i den förföljelse, för hvilken de under sina flyttningsfärder och

vinteruppehåll äro utsatta i de sydeuropeiska länderna, frågan om småfoglarnes

fredande under häckningstiden, såsom varande i princip rigtig,

icke bör undanskjutas, sedan frågan nu erhållit ett nytt uppslag derigenom,

att med hänsyn till sådana foglars nytta för jordbruket förslag

om internationella överenskommelser om deras skyddande blifvit väckt.

Det torde numera anses vara obestridt, att åtminstone större delen af

de under benämningen småfoglar sammanfattade arter äro nyttiga

bundsförvandter åt åkerbrukaren, skogshushållaren och trädgårdsodlaren

i dessas strid mot insekters skadegörelse. Styrelsen har derföre ock i

fråga om Sveriges deltagande i en internationel konvention i ofvanberörda

syfte redan i underdåniga utlåtanden af den 14 december 1896

och den 16 oktober 1897 tillstyrkt ett sådant deltagande och formulerat

de fridlysningsbestämmelser, som styrelsen ansåg borde inrymmas i

svenska jagtstadgan. Om än en sådan allmän konvention ännu icke

kommit till stånd, torde likväl skyddsåtgärder för dessa foglar, såsom

redan skett i Danmark, vara att efterhand förvänta, och synes det styrelsen

ej vara lämpligt, om i vårt land, som framför åtskilliga andra

finge stort gagn af småfogelsskyddet i de sydligare länderna, införandet

af lagbestämmelser i samma syfte längre uppskötes. Styrelsen får derföre,

under erinran att den anmärkta svårigheten för kontrollen öfver

en sådan lagbestämmelses efterlefnad torde minskas, derest det under

§ 15 af komiterade föreslagna stadgande vinner godkännande, i hufvudsaklig

öfverensstämmelse med sitt ofvanberörda förslag af den 14 december

1896, till hvars motiver styrelsen i öfrigt får hänvisa, hemställa, att

följande punkt måtte i jagtstadgans § 1 mom. 1 intagas.

»Stare och annan småfogel: från och med den 1 september till

och med februari månads utgång; dock att gråsparf, pilfink, törnskata,

30

nötskrika, lofskrika, kråka, skata och korp äfvensom, inom trädgård,

trast och domherre må fritt skjutas eller fångas under alla tider af året.

Sammanfattas de ändringar, styrelsen här ofvan föreslagit i fridlysningsbestämmelserna

för foglar, erhåller förslaget till jagttider följande

lydelse:

hjerpe, ripa, tjädertupp och orrtupp: från och med den 16 augusti till

och med februari månads utgång;

tjäderhöna och orrhöna:

i de norrländska länen från och med den 16 augusti till och

med februari månads utgång;

i öfriga delar af riket från och med den 16 augusti till och

med den 31 oktober;

rapphöns:

i Malmöhus, Christianstads, Blekinge, Hallands samt Göteborgs

och Bohus äfvensom Gotlands län från och med den 16 september

till och med den 15 november;

i öfriga delar af riket från och med den 16 september till

och med den 31 oktober;

fasan: från och med den 16 oktober till och med den 31 januari;

morkulla: från och med den 12 maj till och med den 31 december;

gräsand, skedand, bläsand, årta, kricka, stjertand, snatterand, grafand,

brunand och beckasin:

i Malmöhus, Christianstads, Hallands och Blekinge län från och

med den 16 juli till och med den 31 december;

i Norrbottens, Vesterbottens, Jemtlands och Vesternorrlands

län från och med den 1 augusti till och med den 31 december;

i öfriga delar af riket från och med den 20 juli till och med

den 31 december;

svan: från och med den 1 augusti till och med den 15 mars;

ejder:

vid kusten af Östersjön till och med Christianstads läns dervarande

kust från och med den 20 maj till och med den 20

april, dock att gammal ejderhona (åda) samt årsunge af ejder

må jagas först från och med den 1 september;

vid kusterna af Göteborgs och Bohus län, Hallands och Malmöhus

län samt vid vestra kusten af Christianstads län från och

med den 1 november till och med februari månads utgång;

svärta, sjöorre, knipa, vigg och bergand:

i Malmöhus, Christianstads, Hallands och Blekinge län från

och med den 16 juli till och med den 30 april;

Bl

i Norrbottens, Vesterbottens, Jemtlands och Vesternorrlands

län från och med den 1 augusti till och med den 30 april;

i öfriga delar af riket från och med den 20 juli till och med

den 30 april;

stare och annan småfogel: från och med den 1 september till och med

februari månads utgång, dock att gråsparf, pilfink, törnskata,

nötskrika, lofskrika, kråka, skata och korp äfvensom, inom trädgård,

trast och domherrar må fritt skjutas eller fångas under

alla tider af året.

§ 2.

Emot andra mom. af denna paragraf är af Eders Kongl Maj:ts

befallningshafvande i Upsala län anmärkt, att vissa uttryck deri, såsom

»nyttigt vildt», »studier», »annat nyttigt ändamål» äro alltför obestämda

samt att hela mom. vore af ringa praktisk betydelse, hvarföre detsamma

synts Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande kunna borttagas, hvaremot

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vesterås län funnit

samma stadgande icke erbjuda tillräckligt korrektiv mot skolungdomens

klandervärda plundringslust.

Derest de foglar, som hänföras under benämningen småfoglar

blefve, på sätt styrelsen hemstält, fridlysta under häckningstiden och

under ungarnes uppväxt, anser styrelsen det nu ifrågavarande momentet

blifva utan praktisk betydelse och derföre kunna helt och hållet

uteslutas. Skulle de nämnda fogelarterna emellertid icke komma att

fridlysas, torde momentet böra qvarstå, dock med den ändring, att, om

undantag önskas i särskildt fall för studier eller annat nyttigt ändamål

från förbudet, ansökan derom må göras hos vederbörande länsstyrelse,

föreståndare för zoologiskt museum vid rikets universitet eller högskolor

eller hos vederbörande intendent vid zoologiska riksmuseum, hvarom

bestämmelse då torde intagas i § 5.

Sista delen af momentet, nemligen »der det ej sker för studier

eller annat nyttigt ändamål», hvilken bestämmelse kan föranleda missbruk,

skulle till följd af ofvannämnda ändring bortfalla.

§ 7-

Den djurfångst medelst giller och snaror, som afses i första momentet

af denna paragraf, liksom i sista momentet af § 16 af nu gällande

jagtstadga, har af ålder såsom näringsfång varit bruklig i landet och var

32

ännu enligt sistnämnda stadgas ursprungliga ordalydelse tillåten inom

hela riket. Fångstmetoden befans dock efterhand allt för ödande på

villebrådstillgången samt förkastlig ur humanitär synpunkt, hvarföre

fångsten medelst snaror och giller, i den mån den förlorade sin betydelse

som näringsfång,'' allt mer inskränktes och förbjöds, nemligen år

1869 i södra och mellersta delarne af landet, år 1885 i Gefleborgs län,

år 1891 i Kopparbergs län samt 1895 i Vesternorrlands län äfvensom

i Vesterbottens och Norrbottens län nedanför lappmarken, så att denna

fångstmetod nu är tillåten endast i Jemtlands län samt de två nordligaste

länens lappmarker.

Som ej mindre skogstjenstemännen i de tre nordligaste länen än

äfven Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jemtlands och Vesterbottens

län upplyst, att djurfångst inom Jemtlands län äfvensom inom

lappmarken nedanför odlingsgränsen ej längre är något näringsfång för

dessa orters bofasta innevånare, hvilka numera hafva helt andra förvärfskällor

till sitt förfogande, synes tiden vara inne att jemväl i dessa landsdelar

förbjuda den ur flera synpunkter icke tidsenliga fångstmetoden

medelst snaror och finare giller.

Styrelsen hemställer derföre, att § 7 måtte erhålla följande ändrade

lydelse: »Snaror eller finare giller må icke för fångande af vildt

begagnas utom de ofvanför odlingsgränsen belägna delarne af Vesterbottens

och Norrbottens läns lappmarker och ej heller der under tider,

då hare och skogsfogel äro fridlysta».

Beträffande stadgandet i paragrafens tredje stycke är anmärkt, att

»jagt vid bloss» vore otydligt och att, om meningen vore att förbjuda

jagt vid allt konstgjordt ljus, sådant borde tydligt uttryckas. Då emellertid

»jagt vid bloss» är en teknisk term, som icke kan misstydas, anser

styrelsen förtydligande obehöfligt.

§ 8.

Med åberopande af hvad styrelsen anfört angående jagttidernas

början i fråga om gräsand med flere änder och beckasin, hemställer

styrelsen, att senare delen af denna paragrafs första moment erhåller

följande ändrade lydelse, nemligen: »dels vid stränder ------

och å kärrmark från och med den 1 augusti i Norrbottens, Vesterbottens,

Jemtlands och Vesternorrlands län, från och med den 16 juli i Malmöhus,

Christianstads, Hallands och Blekinge län samt från och med den

20 juli i öfriga delar af riket.»

33

§ 14-

Hvad rörande § 26 af förslaget till lag om rätt till jagt af styrelsen

blifvit anfördt, gäller ock om denna paragraf, hvadan styrelsen

hemställer om enahanda ändring i denna paragraf, som styrelsen föreslagit

rörande § 26 i berörda lagförslag.

§ 17-

Rörande det i 2 momentet af denna paragraf föreslagna stadgandet

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län anmärkt, har

att den nu gällande föreskriften har afgjordt företräde, både derföre att

det synes origtigt, att jagträttsinnehafvaren skall njuta någon förmån

af en handling, som, begången af honom sjelf, är lagstridig, och derföre

att det icke synes billigt, att åklagaren, hvilkens åtgöranden i båda

fallen äro enahanda, skall i ena fallet gå miste om en uppmuntran, som

han åtnjuter i det andra. Fall kunde ock enligt Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvandes mening lätteligen tänkas, då, oaktadt de garantier

deremot, komiterade sökt uppställa, denna jagträttsinnehafvaren tillerkända

rätt kan föranleda missbruk. Att den norska och finska lagstiftningen

tilläfventyrs komme att i detta hänseende skilja sig från den

svenska, syntes Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke kunna

föranleda någon olägenhet.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län har

jemväl ansett ifrågavarande bestämmelse olämplig, då med skydd deråt

en jagträttsinnehafvare lätt skulle kunna bereda sig obehörig fördel

genom att låta andra fälla villebråd å hans mark under förbjuden tid.

Skogstjenstemännen i de delar af landet, der olofligt elgskytte

ofta förekommer, nemligen i Norrland, hafva uttalat sig i samma riktning

som Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande. Särskilt har framhållits,

att sådant olofligt skytte skulle af det föreslagna stadgandet befordras.

Det vore, uppgifves det, en lätt sak för en skogsbo, att sjelf eller genom

närbeslägtad och således ej vittnesgild person på egen mark fälla elg

under förbjuden tid och, sedan spår och bevisningsmedel undanröjts, i

vittnens närvaro sätta sig i besittning af villebrådet. Vidare har det

anförts, att risken att vid åtal af olofligt elgskytte få betala eu mängd

vittnen, i anseende till svårigheten att anskaffa bevisning, voro stor,

men utsigten att få utgifterna betäckta af bötesandelar mycket liten,

34

enär det vore sällsynt undantag, att en tjufskytt icke ordnade det så,

att bötesbeloppet förvandlades till fängelse. I anledning häraf vore det

nödigt, att åklagaren hädanefter liksom hittills åtminstone hade att tillgå

det förverkade djuret eller dess värde. Äfven har det upplysts, att i

vissa orter förfarits så, att, när i följd af bristande bevisning åtal ej

kunnat anhängiggöras, försäljningsmedlen för det förverkade villebrådet

inlevererats till vederbörande länsstyrelse.

För egen del får styrelsen anföra, att styrelsen biträder Eders

Kongl. Maj:ts bemälde befallningshafvandes och skogstjenstemännens

mening derutinnan, att den i 2 momentet af komiterade föreslagna

bestämmelsen, såsom olämplig, bör utgå och den nu gällande bibehållas.

Denna bestämmelse synes styrelsen icke innebära någon obillighet mot

jagträttsinnehafvaren, som det ju står öppet, att, om han vill stå risken

och besväret, sjelf uppträda såsom åklagare och i sådan egenskap

komma i besittning af det förverkade villebrådet eller dess värde; och

om, der af någon anledning åtal ej kan komma till stånd, det förverkade

villebrådet, derest det är å enskilds mark fäldt, försäljes och, såsom bruket

är i vissa orter enligt hvad skogstjenstemännen upplyst, försäljningsmedlen

till länets ränteri inlevereras, vore den af komiterade framhållna

oegentligheten undanröjd. Försäljningsmedlen synas styrelsen böra tillfalla

landstingskassan i det län, der villebrådet är fäldt, för att användas

för samma ändamål som jagtpassafgifter. Styrelsen hemställer derföre,

att moment 2 erhåller samma lydelse, som den i ämnet nu gällande bestämmelsen,

med ett tillägg i ofvan angifvet syfte.

Rörande de paragrafer, som här ofvan icke blifvit särskildt omnämnda,

har styrelsen ej något att erinra.

Stockholm den 7 februari 1899.

Underdånigst:

F. CL:SON WACHTMEISTER,

EDWARD KINBERGt. J. O. af ZELLÉN. J. MEVES.

E. G. Sundberg.

35

Till Konungen.

Genom nådig remiss af den 1 sistlidne juli har vetenskapsakademien

blifvit befald att inkomma med underdånigt utlåtande öfver

de bestämmelser rörande jagttider, som förekomma i ett af särskilda

komiterade uppgjordt förslag till förnyad jagtstadga.

Till åtlydnad häraf får akademien, som inliemtat yttrande i ämnet

af sina ledamöter f. d. kommendörkaptenen friherre C. J. A. Skogman

och professorn F. A. Smitt, härmed öfverlemna detta hennes komiterades

betänkande, hvilket hon för sin del gillat och såsom uttr}''ck för sina

egna åsigter i ämnet antagit, hvarjemte remisshandlingarne återställas.

Stockholm den 14 september 1898.

På vetenskapsakademiens vägnar

Underdånigst:

VETT WITTROCK.

n. y. preses.

D. G. Lindhayen.

36

Till Kongl. vetenskapsakademien.

Genom remiss af den 20:de sistlidne juli har kongl. vetenskapsakademien

infordrat utlåtande af undertecknade angående ett från kongl.

finansdepartementet till akademien remitteradt förslag till förnyad jagtstadga

i hvad uti densamma afhandlas de för särskilda slag af vildt

föreslagna fredningstider; och få vi med remisshandlingens återlemnande

härmed vördsamt afgifva följande utlåtande.

öfver detta ärende och dermed sammanhängande frågor liar akademien

redan förut, i underdånig skrifvelse af den 8 mars 1876, afgifvit

ett utförligt utlåtande, i hvilket de naturhistoriska grunder anföras,

som böra vara ledande vid lagstiftning om frednings- och jagttider.

Akademien föreslog der, att såväl elg som vildren borde fredas under

deras parningstider. Detta förslag har af de kongl. komiterade icke

beaktats, hvarom vi anse oss böra erinra. Emellertid har erfarenheten

visat, att de lagliga bestämmelserna om högvildtets fredningstider tidt

och ofta ändrats för någon särskild del af riket, vanligen i följd af

derom gjord underdånig framställning, föranledd vare sig deraf, att

under jagt flera djur blifvit fälda, än som synes förenligt med vildnadens

bestånd, eller att densamma blifvit illa åtgången genom sjukdom

bland djuren eller svår väderlek under vintern. Derför kan ock

synas, som om de allmänna bestämmelserna ej vore af den vigt, att

någon särskild framställning i denna fråga kan vara erfordelig. Vi

anse oss blott böra påpeka förhållandet.

Vid de föreslagna fredningstiderna för skogsfogel samt för hare

och rapphöns är intet att erinra; icke heller beträffande dykänder,

beckasiner eller morkullor.

Att förekomsten af dessa sistnämnda under de sista årtiondena

37

varit stadd i en starkt fortgående nedgång, har troligen icke sin orsak

i någon här i Sverige förekommande sträng förföljelse, vare sig genom

vårskytte på drag eller skytte för hönshund höstetiden, om än förr de

till södra Sverige om våren anlända kullorna stundom voro utsatta för

dylik. Den verkande orsaken synes snarare ligga i de årligen anstälda

nederlagen på dessa foglar under deras vintervistelse i södra Europa,

särskild! Balkan-halfön, samt i Mindre Asien, nästan uteslutande anstälda

af engelska sportsmän medelst klappjagt i de vidsträckta busksnåren

på bergens sluttningar, hvarom man i engelska jagttidningar tidt och

ofta finner uppgifter, huru foglar fälts i hundratal — ja tusental, ofta

nog utan att komma till gagn för någon. Under sådana förhållanden

lär hos oss föga eller intet vara att förvänta i afseende på tillväxt i

morkulleståndet genom hvilka fredningsbestämmelser som helst.

Beträffande fredningstiden för den egentliga gräsanden — Anas

Boschas — och hans samslägtingar anse vi oss deremot böra göra vissa

påminnelser.

Fredningstidens slut är i det nya förslaget för dessa foglar framskjutet

från den nuvarande tidpunkten, den 10 juli, för Skåne, Halland

och Blekinge till den 15 samma månad, eller fem dagar, för det öfriga

riket till den 31, eller 21 dagar. Att sålunda alla Svea och Göta rikes

öfriga landskap blifvit i klimatförhållanden och deras inverkan på det

vilda stälda i jemnbredd med Norrbotten och dess lappmark, kan icke

annat än förefalla öfverraskande, att icke säga mera. Visserligen har

i ett utlåtande af den 6 juni 1888 kongl. vetenskapsakademien yttrat

sig om en framställning af Gefleborgs läns landsting om fredningstidens

för dessa fogelarter utsträckning till och med den 20 juli, densamma

som nu föreslås för hela landet utom de tre nyss nämnda provinserna,

äfvenså om en dylik från Vesterbottens och Norrbottens läns

respektive landsting om framskjutning till och med den.31 juli; men

att denna sistnämnde tidpunkt skulle sättas i fråga för hela landet,

utom de tre gynnade landskapen, derpå torde väl ingen, vare sig jägare

eller annan, hafva tänkt, förrän den senaste komiténs ledamöter framkommit

med sitt förslag.

Af de till nämnda slag, s. k. gräsänder, hörande arter häcka i

Sveriges mellersta och södra landskap, utom den redan nämnda stora

gräsanden, hufvudsakligen årtan och krickanden. Skedanden och snatteranden

förekomma endast ganska sparsamt; likaså torde af bläsanden

(A. penelope) och stjertanden (A. acuta) i allmänhet endast få träffas

häckande derstädes. Begge de senares rätta häckningsorter ligga långt

norrut ; de förefinnas talrikt, bläsanden i synnerhet, ända bort i landets

38

nordligaste delar, kring Muonio elfs öfra lopp, äfvenså krickanden, medan

gräsanden, i öfrigt talrik äfven i Norrbotten, knappast anträffas längre

norrut än omkring Muonioniska, på latitud 68° och omkring 800 fot

eller 240 meter öfver hafvet. Först fram i augusti träffar man i mellersta

Sverige bläsanden i något större antal; stjertanden vanligen

ganska sparsamt. Hvad dessa beträffar, har således fredningstidens

förlängning till juli månads utgång ingen synnerlig betydelse för der

bosatte jägare, om än, efter hvad komiterade anfört, den tyckes alldeles

öfverflödig.

Annorlunda ställer sig förhållandet i afseende på den egentliga

stora gräsanden. Förlängningen af dennes fredande till juli månads

utgång skall tvifvelsutan högst väsendtligt beröfva befolkningen i Svea

och Göta rikes landskap den dem tillkommande rättmätiga andelen af

jagten på denna fogel, till fördel för de tre gynnade länen, främst

Skåne, der andskarorna temligen oberörda kunde fram på hösten samlas

för att å dervarande smärre vattendrag lätt åtkommas af ortens många

jagtvänner.

Om man frånräkna!'' ett eller annat år, då is qvarlegat på inlandsvattnen

långt fram på våren, äfvenså någon andkull, som af en eller

annan anledning blifvit sent lagd, så torde, icke allenast i hela mellersta

Sverige, utan äfven ett godt stycke upp i Norrland ungänderna vid

juli månads utgång länge nog varit flygvuxna och för många af dem

äfven gälla, hvad som i förslaget å sid. 65 blifvit anfördt, nemligen

att de från kläckningsplatserna dragit sig ut i de större vattnen, der de

äro, om icke oåtkomliga, såsom å nämnda ställe yttras, åtminstone

svåråtkomliga. Visserligen kan man då under stakning utmed större

vassar få göra åtskilliga flygtskott, men användningen af detta jagtsätt

utvisar ju, att ungfoglarne äro fullt utbildade. Ända så långt norrut

som i de nedre delarne af Torneå eif, i de späka breda sträckorna

nedanför Öfver Torneå åt Hietaniemi, kan man ett stycke fram i augusti

få se rätt storvuxna svåråtkomliga gräsandflockar, ehuru längre åt norr,

vid Muonio eif och 3—400 meter öfver hafvet, de der kläckta änderna,

såsom redan är nämndt, mest bläsänder, icke äro fullt uppvuxna.

Vi anse oss således kunna på goda och giltiga skäl förorda, att

den för de tre förutnämnda landskapen föreslagna tiden för öppnande

af jagten å gräsänder af alla slag, nemligen den 16 juli, fastställes

äfven för samtliga länen i Svea och Göta rike samt, hvad Norrland

beträffar, derjemte för Gefleborgs och Vesternorrlands län. Då, hvad

Vesterbottens och Norrbottens län beträffar, länens landsting sjelfmant

föreslagit fredning för änder till juli månads utgång, torde för dessa

39

län denna tidpunkt böra fastställas, i sådant fall äfven för Jemtlands

län, der klimatet är hårdare och i följd deraf foglarnes häckningstid

senare än i de förut nämnda begge länens kustbygder.

Stockholm den 10 september 1898.

C. SKOGMAN.

F. A. SMITT.