SOU 1901:1

*

UNDERDÅNIGT FÖRSLAG

TILL

NY HÄRORDNING

JÄMTE

ÖFVERGÅNGSFÖRSLAG

UTARBETADT INOM GENERALSTABEN

ENLIGT

UPPDRAG AF HERR STATSRÅDET OCH CHEFEN FÖR KONGL.

LANDTFÖRSVARSDEPARTEMENTET.

»

STOCKHOLM

KUNOL. nOKTRYCKERIET. 1\ A. NORSTEDT & SÖNER

1900

I

TILL KONUNGEN.

I ämbetsbref af den 6. sistlidna juli har Herr Statsrådet och Chefen

för Landtförsvarsdepartementet på nådigste befallning anmodat mig, att

då med hänsyn till den utveckling, krigsväsendet i andra länder erhållit,

IV

tiden nu torde vara inne för en omorganisation af vårt nuvarande bårväsende

särskilt genom en mera utsträckt tillämpning af den allmänna

värnplikten, samt Herr Statsrådet inför Eders Kongl. Maj:t fördenskull

ämnade i underdånighet föreslå, att nådig proposition till nästkommande

ars riksdag i sådant . syfte aflåtes — inom Generalstaben låta utarbeta och

till Eders kongl. Maj:t inkomma med förslag till ny härordning, i hufvudsak

totadt på följande allmänna grunder:

I. Beträffande den blifvande härordningen.

l:o. Alla till krigstjenst dugliga värnpligtige af samma årsklass öfvas

under lika lång tid.

2:o. Öfningstiden bestämmes till sammanlagdt 365 dagar. Vid infanteriet

bör den första öfningen (rekrytöfningen) börja under första värnphgtsaret

i senare hälften af oktober eller förra hälften af november månad

på dag, som Konungen bestämmer, och fortgå 245 dagar (35 veckor) samt

således sluta på andra värnpligtsåret under senare hälften af juni eller

törra hälften af juli månad. Tredje året skola de värnpligtige undergå

regements-(repetitions-)öfning under 35 dagar (5 veckor) med början* i

senare hälften af augusti månad på dag, som Konungen bestämmer. Å

motsvarande tid under fjerde och femte värnpligtsåren skola repetitionsotningar

af samma varaktighet ega rum. Nionde året öfvas de värnpligtige

(2. uppbådets första årsklass) i 15 dagar under juni eller oktober månad.

Vid de öfriga vapenslagen fördelas öfningstiden på en första öfning

samt repetitionsöfnmgar efter vapenslagens olika behof.

3:o. Härens sammansättning och indelning bestämmes så, att fältlären

kommer att utgöras af sex fullständiga, likformigt sammansatta

armefördelningar och en kavallerifördelning, att fästningarna erhålla nödiga

besättningstrupper, som i regeln böra vara förlagda derstädes redan under

fred, samt att erforderligt antal reservtrupper (ur 2. uppbådet) och landstormstrupper

kunna bildas.

Artilleriet och ingeniörtrupperna förstärkas enligt i senaste krisvunnen

erfarenhet.

4:o.. Ökningen af hoärens fast anställda befälskader begränsas till

minsta möjliga omfång. Åtgärder vidtagas för erhållande af reservbefäl

(värnphgtigt befäl) i nödigt antal.

För att kunna rekrytera befälet och gifva specialvapnen nödig stadga

antages vid hvarje truppförband ett visst antal fast anställde menige (volontärer).

&

5:o. De värnpligtiges aflöning uppföres med 10 öre per dag.

V

II. Angående öfvergång från den nuvarande till den nya

härordningen.

l:o. öfvergångstiden bestämmes till tolf år, indelade i två perioder,

hvardera om sex år.

2:o. öfvergången bör ske enligt följande grunder:

A) Under första perioden.

a) öfningstiden för de värnpligtige utsträckes sa långt detta utan

vinterförläggning af dem kan ske, eller till något mer än halfva den tid

härordningsförslaget förutsätter; och fördelas öfningstiden vid infanteriet

i en första öfning af 112 dagars (16 veckors) varaktighet under första

värnpligtsåret, med början under förra hälften af maj månad på dag, som

Konungen bestämmer, samt två repetitionsöfningar under andra och fjerde

åren, hvardera af 35 dagars (5 veckors) varaktighet, med början i senare

hälften af augusti månad på dag, som Konungen bestämmer. De värnpligtige,

som inskrifvas under denna period, skola under nionde året öfvas

i 15 dagar under juni eller oktober månad.

Vid de öfriga vapenslagen fördelas öfningstiden i en första öfning

och repetitionsöfningar efter vapenslagens olika behof.

b) Härens indelning och sammansättning i öfverensstämmelse med

härordningsförslaget genomföres så långt möjligt är.

c) Befälskadern vid infanteriet, kavalleriet, fältartilleriet, fältingeniörtrupperna

och trängen bringas i regeln till öfverensstämmelse med härordningsförslaget.

Fästningsartilleriets utveckling rättas efter fästningsarbetenas

fortgång. Fästningsingeniörtruppernas halfva befälskader bör vara

uppsatt vid periodens slut.

d) Stammanskapets numerär vid de större infanteriregementena (med

en stamnumerär af 1,000 man) minskas med omkring 30 procent; vid

öfriga infanteriregementen sker detta endast i den utsträckning, att manskapet

ej kommer att till antalet understiga personalen vid nyssnämnda

regementen.

Vid de öfriga vapenslagen minskas den fast anställda personalen

endast i den mån värnpligtige i följd af den utsträckta öfningen anses

kunna vid mobilisering ersätta stammanskap.

Ifrågavarande indragning af fast anställd personal afser i första rummet

det indelta manskapet.

VI

B) Under andra perioden.

a) öfningstiden för de värnpligtige utsträcka till öfverensstämmelse

med härordningsförslagets bestämmelser i detta hänseende.

b) Härens indelning och sammansättning bringas till full öfverensstämmelse

med härordningsförslaget.

c) Härens befälskader fullständigas äfvenledes i öfverensstämmelse

med härordningsförslaget.

d) Stammanskapets numerär nedbringas till hvad härordningsförslaget

förutsätter. Särskilda åtgärder vidtagas för påskyndande af indelta personalens

afgång.

3:o. De värnpligtiges aflöning uppföres med 10 öre per dag.»

Herr Statsrådet och Chefen för Landtförsvarsdepartementet angaf, i

sammanhang härmed, sin afsikt vara att under fortgången af arbetet för

afgifvande af det nya härordningsförslaget, meddela närmare bestämmelser

i afseende på tillämpningen i särskilda fall af ofvan anförda allmänna

grunder.

Därjämte framhöll Herr Statsrådet och Chefen för Landtförsvarsdepartementet

— i sammanhang med meddelande om, att Chefen för Sjöförsvarsdepartementet

genom särskild skrifvelse anmodat Chefen för Flottans stab

att i samråd med mig afgifva förslag till erforderliga ändringar i värnpliktslagen

— att hänsyn måtte af mig tagas till de önskemål beträffande

nämnda lag, hvilka Chefen för Sjöförsvarsdepartementet uti nyss omförmälda

skrifvelse uttryckt.

Herr Statsrådet och Chefen för Sjöförsvarsdepartementet har i ämbetsbref

af den 6. sistlidna juli till mig öfverlämnat följande transsumt af

ifrågavarande, till Chefen för Flottans stab aflåtna skrifvelse:

»Till Chefen för Flottans stab.

Härjemte anmodens I att efter samråd med Chefen för Generalstaben

afgifva förslag till erforderliga förändringar i värnpligtslagen; börande

dervid ej mindre iakttagas, hvad ofvan är sagdt, i hvad det berör

nämnda lag, än äfven tagas under öfvervägande, huruvida icke

dels hvarje sjömanshus för sig bör bilda ett särskildt rullföringsområde

med sjömanshusombudsmannen som befälhafvare och sjömanshusen

sammanföras gruppvis under en sjöofficer som områdesbefälhafvare i ungefärlig

öfverensstämmelse med hvad i Norge är fallet;

dels bestämmelserna i § 43 mom. 2 af nämnda lag rörande utrikes

sjöresa såsom laga förfall böra väsentligen skärpas;

VII

dels å sjömanshus inskrifne beväringsmän böra åläggas skyldighet

att, såväl då de ej äro mönstrade å fartyg, uppgifva sin adress till det

sjömanshus de tillhöra som ock undergå mönstring vid sjömanshuset hvarje

år, då de ej varit å fartyg inmönstrade;

dels landstormen, för att vid befaradt krigsutbrott kunna användas

till lokalt kustförsvar, bör kunna uppkallas till hemortens försvar redan

vid mobilisering; „ , ,

dels i lagen bör under särskilda föreskrifter intagas en bestämmelse

derom, att lots- och fyrinrättningarnes personal, med undantag af vaktare

vid smärre ledfyrar, skall i fråga om bestämmelserna i lagen likställas

med stamanställde vid flottan med skyldighet att, då rikets försvar sadant

kräfver, i den ordning Konungen bestämmer, tjenstgöra såsom icke stridande

vid flottan samt under fredstid undergå derför erforderlig utbildning;

dels ock tilläfventyrs andra nu ej ifrågasatta ändringar l lagen

kunna anses nödiga eller önskvärda.»

Vid utarbetande af förslaget till ny härordning har jag dessutom,

enligt mig gifna nådiga befallningar, tagit under öfvervägande åtskilliga

under senaste tider gjorda framställningar, förslag och yttranden, hvilka

för sådant ändamål blifvit till mig öfverlämnade, nämligen:

Betänkande och förslag af den af Kongl. Maj:t den 14. oktober 1898

tillsatta kommitté för verkställande af utredning beträffande vissa spörsmål

inom v är npliktslagstiftningen, af den 12. december 1899, samt öfver detsamma

afgifna utlåtanden. a +

T. f. inspektörens för kavalleriet förslag angående upprätthållandet

af kavalleriinspektörsbefattningen, af den 4. november 1897, och t. f. chefens

för Generalstaben däröfver afgifna utlåtande. .

Inspektörens för artilleriet framställning angående legning åt hästar

för rekrytutbildningen vid fältartilleriet, af den 17. november 1899, och

Arméförvaltningens däröfver afgifna utlåtande.

Statskontorets och Kammarrättens gemensamma yttrande angående

föreslagen värnskatt, af den 19. november 1891.

Ett till ordnande af reservoflicersutbildningen utarbetadt förslag och

myndigheters däröfver afgifna utlåtanden. . ,

T f chefens för Generalstaben förslag angående omorganisation åt

arméens auditörstat af den 24. mars 1893 och myndigheters däröfver afgifna

utlåtanden. . „ n ,

T. f. chefens för Generalstaben förslag till omorganisation åt Generalstabens

personal, af den 19. september 1898, och Arméförvaltningens däröfver

afgifna utlåtande.

VIII

Generalfälttygmästarens framställning angående beredande af löneförbättring

åt tygstatens personal, af den 21. november 1899, och Arméförvaltningens

däröfver afgifna utlåtande.

,,UT'' f- inspektörens för kavalleriet förslag till ordnande af underbefälsutbildningen

vid kavalleriet, af den 16. februari 1898, samt chefernas för

1. och VI. armefördelningarna, t. f. chefens för Generalstaben och Armétörvaltmngens

däröfver afgifna utlåtanden.

Inspektörens för kavalleriet förslag angående förbättring af remontdressyren

vid det värfvade icke garnisonerade kavalleriet, af den 4. mars

1899, och t. f. chefens för Generalstaben och Arméförvaltninvens däröfver

afgitna utlåtanden.

Inspektörens för kavalleriet förslag till inrättande af en remontdepot

vid Herrevadskloster, af den 4. mars 1899, samt Arméförvaltningens och

Stuteriöfverstyrelsens däröfver afgifna utlåtanden.

Generalintendentens förslag till ändrad organisation af Intendenturkåren,

af den 4. juli 1900.

. Kommittéens för utarbetande af förslag till förenkling af arméens

aflöning (anöningskomittéens) förslag rörande härens ordinarie aflöning af

den 23. augusti 1900.

Inspektörens för trängen förslag till aflöpande af det stora vakansantalet

bland manskapet vid trängen, af den 5. november 1898, samt

Armeförvaltningens och aflöningskommittéens däröfver afgifna utlåtanden.

Chefens för IV. arméfördelningen förslag angående behofvet af inkvarteringsersättningens

höjande för i Stockholm boende och till sådan

ersättning berättigade militärpersoner, af den 24. augusti 1899, samt Armétörvaltmngens

och aflöningskommittéens däröfver afgifna utlåtanden.

Chefens för III. arméfördelningen förslag till manskapsaflöning för

c e garnisonerade truppförbanden inom III. arméfördelningen, af den 30.

november 1899, samt Arméförvaltningens däröfver afgifna utlåtande.

* , *

Sedan arbetet inom Generalstaben med uppgörande af förslåo-et till

ny härordning så långt fortskridit, att detsamma var till sitt hufvudsakliga

innehåll affattadt, ehuru icke slutligen redigeradt, anhöll jag hos

Herr Statsrådet och Chefen för Landtförsvarsdepartementet, i skrifvelse

den 7. sistlidna september, att han måtte utverka nådig befallning att

armefördelnmgscheferna m. fl. skulle sammanträda i Stockholm för att

med mig öfverlägga om förslagets särskilda bestämmelser.

IX

Genom nådigt bref den 8. i samma månad fann Eders Kongl. Maj:t

godt förordna:

att Inspektören för trängen, Generalen m. m. Grefve M. W. Hamilton,

Generalkrigskommissarien m. in., Doktor A. T. N. Sjöberg, Chefen för

Fortifikationen, Generalmajoren m. m. H. Elliot, Chefen för I. arméfördelningen,

Generalmajoren m. m. G. A. Bräkenhielm, Chefen för II. arméfördelningen,

Generalmajoren m. m. C. B. Munck, Chefen för IY. arméfördelningen,

Generalmajoren in. in. H. Gadd, Chefen för III. arméfördelningen,

Generalmajoren in. in. Friherre C. W. Ericson, Generalintendenten,

Generalmajoren m. m. R. V. T. Berg, Hans Kongl. Höghet Hertigen

af Vestergötland, inspektör för kavalleriet, Generalfälttygmästare!!

och Inspektören för artilleriet, Generalmajoren m. m. Grefve J. R. Hamilton,

Chefen för V. arméfördelningen, Generalmajoren m. m. Friherre

L. W. Stjernstedt, Chefen för VI. arméfördelningen, Generalmajoren m. m.

C. A. C. Warberg, Militärbefälhafvaren på Gotland, öfversten m. m. J. G.

Björlin samt öfverfältläkaren in. m., Doktor G. J. A. Dunér skulle den

1. sistlidna oktober sammanträda i Stockholm för att, innan förslaget i

underdånighet aflämnades, granska och med mig öfverlägga om dess särskilda

bestämmelser;

att förhandlingarna därvid skulle ledas af Generalen m. m. Grefve

M. W. Hamilton;

att, i händelse vid afslutandet af öfverläggningarna, skiljaktiga meningar

i ett eller annat afseende skulle yppas, dylik skiljaktighet skulle

jämte förslaget till Eders Kongl. Maj:t ingifvas; samt att vid granskningsarbetet,

såvidt det anginge värnpliktslagen, skulle deltaga jämväl de personer,

som Eders Kongl. Maj:t kunde vara villig förordna att granska ett

inom Flottans stab uppgjordt organisationsförslag.

Efter därom af mig gjord underdånig hemställan fann Eders Kongl.

Maj:t, genom nådigt bref den 5. sistlidna oktober, godt förordna t. f. Byråchefen

för lagärenden i Justitiedepartementet, Revisionssekreteraren in. m.

K. H. L. Hammarskjöld att deltaga i granskningen af förslaget till ny

härordning, i hvad det anginge ändringar i nu gällande värnpliktslag.

Sedan förslaget till ny härordning jämte öfvergång därtill blifvit,

på sätt Eders Kongl. Maj:t i nåder förordnat, granskadt, och sedan jag

låtit omarbeta förslaget i de delar, som betingats af under granskningsarbetet

framställda erinringar och ändringsförslag, får i underdånighet till

Eders Kongl. Maj:t jag härmed förslaget till ny härordning jämte därtill

hörande öfvergångsförslag öfverlämna.

Ii*

X

Därjämte får jag likaledes i underdånighet särskildt öfverlämna vid

granskningsarbetets afsilande dels af Generalmajorerna Gadd, Friherre

Stjernstedt och Warberg, dels af öfverfältläkaren Dunér afgifna skiljaktiga

meningar.

Stockholm den 13. november 1900.

Underdånigst

AXEL RAPPE

Chef för Generalstaben.

C. J. B. Sergel.

FÖRSLAG

TILL

NY HÄRORDNING.

. / ! - 5! ? V''l

Y /.

Innehållsförteckning,

1 • ; •> ■ '' ■ ''■ ■ -■ >-■ ■'' > Sid.

I. Allmänna grunder för förslaget till ny härordning ........ l

isf.tifjcrj >»b ! r ''in airytgvtö Må

II. Truppslagens organisation. . ........ .1 . 17

■■ • .. | .... ...

A. Infanteriet .... . ........ f............. 47

B. Kavalleriet........................ 38

C. Artilleriet ..........., . t ..... . 4g

D. Ingeniörtrupperna . ... . . ... ... r , . ........ 61

E. Träng- och sjukvårdstrupperna . . .......... 69

i

HL,,. Härens indelning i högre truppförband . . . . . 1J.V> ... 73

IY. Värnpliktslagen . . . . :. ........ ........ . 76

Förslag till värnpliktslag............. 111

V. Ofriga organisationsändringar.............’ ..... 434

A. Krigsstyrelsen.................. . . 434

B. De högre militära truppförbandsmyndigheterna . ’. . ‘ . (. 135

C. Generalstaben . .............. . . ; ■; .. 439

D. Kommendantsstaten....................443

E. Intendenturkåren . ........ . ........... 144

F. Öfriga civilmilitära kårer och stater.........'' j . .. 445

G. Skolor för officerare, underbefäl och militärläkare......147

VI. Landstormen ..........................449

VII. Härens hästar..... 453

VIII. Landtförsvarets ordinarie årliga kostnad . . . . ,.......459

XIV

Bil. 1.

Bil. 2.

Bil. 3 a.

Bil. 3 b.

Bil. 3 c.

Bil. 4.

Bil. 5.

Bil. 6.

Bil. 7.

Bil. 8.

Bil. 9.

Bil. 10.

Bil. 11.

Bil. 12.

Bil. 13.

Bil. 14.

Bil. 15.

Bilagor.

Sid.

öfversikt af de värnpliktiges utbildning i norska, danska, nederländska

och schweiziska arméerna...........1 • \

öfversikt af vakanserna'' vid de värfvade trupperna enligt uppgifterna

i half år sbeskeden den 1. januari 1898—1900 . • - ■ • •

öfversikt af de manliga årskullarnas 1868—77 och 1882—91 ursprungliga

styrka och deras styrka vid inträdet uti värnplikts

åldern.

..................-■••••

öfversikt af förhållandet mellan »duglige till krigstjänst», »beviljade

uppskof» och »oduglige till krigstjänst» inom årets klass 1890

—1899 ...........................

öfversikt af förhållandet mellan »vid inskrifningsförrättning frånvarande»

och »pröfvade» samt mellan »duglige till krigstjänst» inom

de äldre årsklasserna 1890—1899 ...............

Förslag till stat för Lifregementet till fot (flertalet infanteriregementen)

...........................

Förslag till stat för Svea (Gröta) lifgarde............

Förslag till stat för infanteriregementet i Karlskrona (Vaxholm)

Förslag till stat för Gotlands trupper.............

Inkvarterings- och servisbidrag vid infanteriet . ........

Kostnadsberäkning för infanteriets fast anställda personal ....

Förslag till stat för Lifgardet till häst (flertalet kavalleriregementen)

...........................

Förslag till stat för Skånska husar- (dragon-) regementet ....

Inkvarterings- och servisbidrag vid kavalleriet.........

Kostnadsberäkning för kavalleriets fast anställda personal och stamhästar.

...........................

Jämförande kostnadsberäkning mellan depotsystem, tillämpadt vid

hela kavalleriet, och utackorderingssystem, tillämpadt vid hela

kavalleriet utom vid Norrlands dragonregemente ... . •

Förslag till stat för Första Svea (Första Göta, Norrlands, Andra

Svea och Andra Göta) artilleriregemente...........

2

4

5

6

7

8

12

16

20

24

26

27

31

36

38

40

42

XV

Bil. 16. Förslag till stat för Wendes artilleriregemente......... 46

Bil. 17. » » » » Gotlands artillerikår......... 50

Bil. 18. » » » » positionsartilleriregementet......... 53

Bil. 19. » » » » landfästningsartilleriregementet....... 57

Bil. 20. Inkvarterings- och servisbidrag vid artilleriet.......... 62

Bil. 21. Förslag till stat för artilleriets tygstater............ 64

Bil. 22. » » » » » fabriker............ 65

Bil. 23. Servisbidrag vid artilleriets tygstater och fabriker....... 67

Bil. 24. Kostnadsberäkning för artilleriets fast anställda personal samt

stam- och legda hästar.....-............... 68

Bil. 25 a. Förslag till stat för fast anställde officerare och underofficerare

med vederlikar samt betjänte vid Fortifikationen....... 70

Bil. 25 b. Förslag till stat för den fast anställda manskapsstyrkan vid Svea

(Göta) ingeniörregemente.................. 73

Bil. 25 c. Förslag till stat för den fast anställda manskapsstyrkan vid

ingeniörkåren i Karlskrona (Vaxholm) . ........... 75

Bil. 25 d. Förslag till stat för den fast anställda manskapsstyrkan vid

ingeniörkåren i Boden.................... 76

Bil. 25 e. Förslag till stat för den fast anställda manskapsstyrkan vid

fälttelegraf kår en . . . ................... 77

Bil. 26. Inkvarterings- och servisbidrag vid Fortifikationen....... 78

Bil. 27. Kostnadsberäkning för Fortifikationens och ingeniörtruppernas fast

anställda personal samt stam- och legda hästar........ 79

Bil. 28. Förslag till stat för Svea trängbataljon (samtliga trängbataljoner) 81

Bil. 29. Inkvarterings- och servisbidrag vid trängen........... 84

Bil. 30. Kostnadsberäkning för trängens fast anställda personal samt stamhästar

........................... 85

Bil. 31. Kostnadsberäkning för de värnpliktiges inskrifning, redovisning

och utbildning m. m..................... 87

Bil. 32. Uppgift å folkmängd och rullföringsområdesexpeditioner vid föreslagen

indelning af riket i värnpliktsområden......... 88

Bil. 33. Förslag till stat för Arméförvaltningen............. 92

Bil. 34. Kostnadsberäkning för Arméförvaltningen............ 96

Bil. 35. Förslag till stat för Generalitetsstaten............. 97

Bil. 36. Inkvarterings- och servisbidrag vid Generalitetsstaten...... 98

Bil. 37. Kostnadsberäkning för Generalitetsstaten............ 99

Bil. 38. Förslag till stat för inspektionen vid trängen.......... 99

Bil. 39. Förslag till stat för Generalstaben...............100

Bil. 40. Inkvarterings- och servisbidrag vid Generalstaben....... 102

Bil. 41. Kostnadsberäkning för Generalstaben............. 103

xv r

Bil. 42. Förslag till stat för Kommendantsstaten............104

Bil. 43. Förslag till stat för Intendenturkåren ..............106

Bil. 44. Inkvarterings- och servisbidrag vid Intendenturkåren......108

Bil. 45. Kostnadsberäkning för Intendenturkåren............110

Bil. 46. Förslag till stat för Remonteringsstyrelsen...........111

Bil. 47. Kostnadsberäkning för Remonteringsstyrelsen..........111

Bil. 48. Landtförsvarets ordinarie årliga kostnad enligt förslaget till ny

härordning........................113

Karta utvisande de föreslagna arméfördelnings- och inskrifningsområdena.

v Rättelser.

I förslaget till ny härordning.

Sid. 2, 18. raden uppifrån, står: värnnpliktslagen,

läs: värnpliktslagen.

i» 50, 6. raden nedifrån, står: sidokolonner

läs:

sido-kolonner.

» 78, 12. raden nedifrån, står: behöfvas,

läs: behöfves.

» 140, 11. raden uppifrån, står: pa,

läs: på.

» 150, 3. raden nedifrån, står: landstormsområdet,

läs: landstormsförrådet.

i, 152, 3. raden nedifrån, står: ett anslag,

läs: ett årligt anslag.

Bil. 43, » 107, 19. raden uppifrån, står: extra intendent,

läs: underintendent.

i, 44, » 108, 5. raden nedifrån, står: extra intendenter,

läs: underintendenter.

I. Allmänna grunder för förslaget till ny härordning.

Uti Herr Statsrådets och Chefens för Landtförsvarsdepartementet

ämbetsbref af den 6. sistlidna juli äro de grunder, hvarpå förslaget till

ny härordning bör fotas, ganska noga och bestämdt angifna. Det torde

emellertid hafva ett stort intresse att undersöka hvad som, med hänsyn till

härens utbildning och krig sduglighet, står att vinna för fosterlandets försvar

med tillämpning af dessa grunder, bland hvilka den viktigaste eller hufvudgrunden

helt visst är: de värnpliktiges öfning stid skall sammanlagdt

utgöra 365 dagar.

Det torde knappast behöfva särskilt framhållas, att ett af de främsta

villkoren, för att det med ett lands härordning afsedda ändamål skall

uppnås, är en tillfredsställande utbildning af såväl befäl som trupp. Befälets

utbildning och truppens utbildning stå i oskiljaktigt samband med

hvarandra, och utan en tillräcklig trupputbildning är det icke möjligt att

skapa ett dugligt och sina uppgifter fullt vuxet befäl. Det är ock efter

truppens utbildning, som man företrädesvis bedömer värdet af en härordning.

Genom den år 1892 antagna förbättrade härordningen ökades utbildningen

i fredstid för den del af svenska hären, som vid mobilisering

kommer att utgöra dess långt öfvervägande flertal, eller de värnpliktige, till

90 dagar, under det att tjänstgöringstiden för den i vissa afseenden till

antalet minskade stamtruppen förblef i hufvudsak oförändrad.

Den, i jämförelse med föreskrifterna i 1885 års värnpliktslag rörande

utbildningstidens längd, år 1892 mer än fördubblade öfningstiden

för de värnpliktige (från 42 till 90 dagar) utgjorde helt visst ett afsevärdt

krafttillskott uti arinéens styrka och användbarhet. Det blef genom den

ökade tjänstgöringen möjligt att ställa sig på en rationell och tillförlitlig

grund för ordnandet af rekrytutbildningen, d. v. s. man kunde i vida större

mån än förut tillgodose krafvet på den enskilda eller individuella utbildningen,

hvars noggranna genomförande är grundvalen för truppens ut

1

-

2

bildning, för truppens duglighet och användbarhet i fält. Behofvet af

en grundlig enskild utbildning har allt mer bevisats af krigserfarenheten

under de senaste 30—40 åren, och denAa erfarenhet har icke jäfvats,

fast mera, såsom en bestämd nödvändighet bekräftats, under de krig, som

ligga oss närmast i tiden.

Enligt nu gällande värnpliktslag omfattar rekrytutbildningen för

samtliga truppslag vid hären, utom för kavalleriet, eu tid af 68 dagar,

under det att de återstående 22 tjänstgöringsdagarna infalla under det

därpå följande året och fullgöras under det för stammen och beväringen

gemensamma regementsmötet. Vid kavalleriet fullgöres hela tjänstgöringsplikten

på ett år.

Allt mer har, äfven utanför fackmännens led, den öfvertygelsen

vunnit i mognad och stadga, att den nu i värnnpliktslagen bestämda öfningstiden

för de värnpliktige är för kort för att motsvara sitt ändamål.

Det torde emellertid icke sakna ett mera allmänt intresse att på ett

ingående sätt undersöka, i hvad mån de 68 dagarna äro tillräckliga för

att bibringa den värnpliktige den för honom såsom rekryt erforderliga

utbildningen, och torde det vid en sådan undersökning ligga i sakens

egen natur, att man i främsta rummet bör taga hänsyn till utbildningsförhållandena

och utbildningskrafven vid infanteriet, härens talrikaste truppslag

och hufvudvapen.

Ifrågavarande 68 dagar utgöra tillsammans 9 veckor och 5 dagar,

d. v. s. i regeln 10 söndagar och 58 andra dagar. Under nuvarande

förhållanden ingå bland de senare 2—3 helgdagar, såsom Kristi himmelsfärdsdag,

Annandag Pingst och Midsommardagen, hvadan man kan säga,

att den »för närvarande fastställda rekrytutbildningstiden för infanteriets

värnpliktige utgöres af i medeltal 12 sön- och helgdagar samt 56 söckendagar.

Enligt den hittills följda, föreskriftsenliga tjänstgörings- eller utbildningspraxis

skall under första öfningsveckan den dagliga öfningstiden

vara 7 och sedan 8 timmar, och kunna under sön- och helgdagar 2 timmar

användas till öfningar. Uttryckt i öfningstimmar, utgör således

nämnda rekrytutbildningstid:

12 sön- och helgdagar å 2 timmar....... 24 timmar.

6 söckendagar å 7 timmar____________________ 42 »

50 » » 8 » .................... 400 »

68 dagar med tillsammans .................... 466 timmar.

Denna sammanlagda dagliga öfningstid skall fördelas på följande ämnen

och utbildningsgrenar:

3

instruktion, såväl praktisk som teoretisk;

exercis i sluten och spridd ordning;

fälttjänst, hvaruti innefattas fältmarscher, bevakningstjänst, strids•

öfningar, fältarbeten och egentliga fälttjänstöfningar;

■målskjutning, omfattande förberedande öfningar, skolskjutning, afståndsmätning

och afståndsbedömning; samt

gymnastik- och bajonettfäktning.

Enligt nu gällande anvisningar för rekrytutbildningens bedrifvande

samt i öfverensstämmelse med det följdriktiga och ändamålsenliga undervisningssätt,

som föreskrifvits och alltmer utvecklats, torde den till buds

stående tiden i allmänhet hafva fördelats på nedan angifna sätt:

Till instruktion, innefattande, förutom rekrytens allmänna

åligganden, den förberedande undervisningen i bevakningstjänsten,

samt nödig kännedom rörande infanterigeväret och dess vård,

äfvensom persedelvård och öfning i första förbandets anläggande,

under rekrytmötenas förra hälft dagligen 1—IV2 timme och därefter

i medeltal 1 timme. Räknas IV2 timme på 28 söckendagar

och 1 timme på ytterligare 28 söckendagar, erhålles

följande antal, till instruktion anslagna timmar, nämligen:

28 X IV2 -j- 28 X 1 timme = ........................................................ 70 tiar

Till exercis, omfattande enskild utbildning och utbildning

i pluton, i medeltal dagligen 3 timmar. För 56 söckendagar blir

det en öfningstid af 56 X 3 = 168 timmar. Lägges därtill 1

timme för hvarje sön- och helgdag, d. v. s. 12 timmar, erhållas

inalles:................................................................................................... 180 t:ar

Till gymnastik- och bajonettfäktning: under de första fem

veckorna dagligen IV2 timme och därefter 1 timme till gymnastik,

samt sainmanlagdt 10 timmar till bajonettfäktning. Under

antagande att gymnastiköfningarna pågå under 30 söckendagar

dagligen under U/2 timme och under 26 söckendagar 1 timme,

samt att dessutom därtill användes 1 timme under hvarje sönoch

helgdag, erhålles en sammanlagd gymnastikutbildningstid,

uppgående till 83 timmar, hvilka, ökade med de 10 bajonettfäktningstimmarna,

stiga till ......................... ......... ....................... 93 tiar

Sammanlagdt till instruktion, exercis och gymnastik 343 t:ar

För de båda öfriga utbildningsgrenarna, fälttjänst och målskjutning,

skulle således återstå 466—343 — ............................... 123 tiar

Summa 466 tiar

4

Enligt gällande föreskrifter skall omkring Ve af öfningstiden, d. v. s.

466/e = 78 timmar, användas för öfningar i fälttjänst. Till målskjutning

skulle följaktligen återstå 123—78 == 45 timmar, hvaraf 6—8 timmar till

afståndsmätning och afståndsbedömning, hvadan icke fullt 40 timmar finnas •

att använda för de förberedande målskjutningsöfningarna och skjutöfningarna

med skarp ammunition. I själfva verket eller uti tillämpningen torde

dock tiden för målskjutning utgöra 60-—70 timmar, därigenom att den för

andra öfningsgrenar beräknade tiden måst till följd af omständigheternas

makt undergå motsvarande minskning.

På detta sätt gestaltar sig under nuvarande förhållanden vid ett

beväringsrekrytmöte öfningstidens fördelning på de ämnen och utbildningsgrenar,

som utgöra föremål för undervisningen. I verkligheten kunna

dock ogynnsamma väderleksförhållanden, t. ex. en längre ihållande regnperiod,

orsaka afbräck uti den ena eller andra utbildningsgrenen, så att

resultatet i det stora hela ställer sig ännu ofördelaktigare än hvad ofvan

angifvits.

Af denna fördelning af utbildningstiden framgår, att den till målskjutning

och fälttjänst anslagna tiden är alldeles otillräcklig. Vid sådant

förhållande ligger den frågan nära till hands, huruvida icke det utan

olägenhet skulle låta sig göra att vinna mera tid för nämnda båda viktiga

öfningsgrenar genom att minska den tid, som upptages af instruktion,

exercis och gymnastik. På en dylik fråga måste svaras ett ovillkorligt

nej.

Beväringsrekryten äger under nuvarande förhållanden vid fullgjorda

68 dagars utbildning, hvad kunskapen uti instruktion angår, i allmänhet

icke Önskvärd förtrogenhet med soldatens allmänna åligganden, med spaningens,

bevakningens och rapportskyldighetens grunder, med geväret och

dess vård, hvadan någon afknappning uti den till detta ämne anslagna

tiden icke kan anses tillrådlig. Fastmera är förhållandet sådant, att ämnet

instruktion krafvel’ äfven för sin del en ökad rekrytutbildningstid, under

hvilken undervisningen i detsamma, hufvudsakligen bedrifven praktiskt

och medelst exempel, torde oaflåtligen böra fortgå undantagandes de dagar,

som äro helt och hållet upptagna af tillämpningsöfningar uti fälttjänst,

såsom fältmarscher, bevaknings- och stridsöfningar.

Så länge beväringsmännens rekrytutbildning omfattar en tid af endast

68 dagar (däraf i regeln 12 sön- och helgdagar), kan någon minskning af den

tid, som i medeltal dagligen är anvisad till öfningsgrenen exercis, svårligen

ifrågakomma. Exercisen måste vara noggrann och bedrifvas med synnerlig

omsorg, för att den skall verka i bästa mening disciplinerande. Ett af de

viktigaste syftemålen med denna utbildningsgren är bibringande af disci

-

5

plin, som ar ett oundgängligt villkor för krigsdugligheten. Exercisen

klöfver mycken tid med sin gradvis skeende utveckling: från den enskilde

mannens utbildning till och med utbildningen i pluton, med sina mellanstadier,

utbildningen på ett och två led, i mindre afdelningar samt i halft.

ropp och tropp. Exercisen är grundläggande för soldatens användbarhet

i fält, och det är under densamma som rekryten bör förvärfva en ända

till mekanisk färdighet drifven förmåga att utföra laddnings- och eldgifningsgreppen.

Men af en sådan färdighet kan beväringsmannen efter 68

dagars rekrytutbildning icke sägas vara i besittning. Ej heller kan beväringsrekrytplutonen

sägas hafva den stadga och fasthet, eller individen

inom dess led den förmåga att under olika förhållanden finna sig tillrätta inom

plutonen, som oundgängligen erfordras. I samma mån som tiden för de värnpliktiges

utbildning ökas, varder det möjligt att minska den uti det föregående

i medeltal angifna dagliga, till exercis anslagna tiden, 3 timmar, alltefter

öfningstidens utsträckning, till 2V2 ä 2 timmar, hvarigenom ännu mera

ökadt tillfälle till tillämpningsöfningar uti fälttjänstens olika grenar beredes.

Gymnastiken är en så viktig faktor uti rekrytutbildningen — såsom

varande ett af andra icke ersättbart medel för att utveckla rekrytens

kroppskrafter och rörlighet samt att skaffa honom välde öfver sin kropp —,

att denna utbildningsgren icke kan eller bör lida något intrång. Då gymnastiköfningarna

dessutom äro synnerligen värdefulla för att förbereda och

skärpa exercisens fordringar på lystring, raskhet och hurtighet, böra de,

äfven under en utsträckt rekrytutbildningstid, dagligen fortgå med omkring

1 timme, undantagandes sådana dagar, som äro i sin helhet anslagna

till tillämpningsöfningar.

Om det sålunda torde kunna anses ådagalagdt, att — långt ifrån

att någon minskning af den till instruktion, exercis och gymnastik under

rekrytutbildningen enligt hittills gällande bestämmelser och praxis anslagna

tid skulle kunna åvägabringas — ifrågavarande öfningsgrenar fastmera

kräfva, för att ett tillfredsställande resultat må kunna vinnas, väsentligen

ökad tid, gäller detta i ännu högre grad de båda öfriga öfningsgrenarna, fälttjänst

och målskjutning, hvilka bilda slutstenarna i rekrytens utbildning.

Men om dessa öfningsgrenar gäller äfvenledes, att de måste bedrifvas

systematiskt och efter en gradvis stegrad utbildningsskala:

fälttjänsten: från förberedande patrull-, post- och orienteringsöfningar

i terräng till rapportöfningar samt fullt genomförd marschbevakning

och förposttjänst; samt

från den korta fältmarschen om 10 km. med obetydlig belastning

till de längre fältmarscherna om 30—40 km. med full fältvikt, i förening

med strids- och bivacköfningar;

6

målskjutningen: från de förberedande öfningarna laddning, anläggning,

riktning och affyring till karninarskjutning samt vidare till skolskjutsning

och fältskjutning enskildt och i trupp, hvartill komma afståndsmätning

och afståndsbedömning.

De praktiska färdigheterna uti fälttjänst och målskjutning måste

nötas in, och rekryten måste efter hand utbildas från det enkla och

lätta till det svårare, utan brådstörtade hopp i undervisningen. Förutsatt

att det skulle låta sig gorå att använda hvarenda öfningstimme ''under beväringsrekrytmötets

68 dagar till fälttjänst och målskjutning, skulle resultatet

af utbildningen i allt fall blifva otillfredsställande, enär man på detta,

lika litet som på andra undervisningsområden, kan »stoppa in» eller »forcera

fram» kunskaper och färdigheter, utan lärjungen behöfver tid för att smälta

det, som honom inläres. Att en slik anordning af utbildningen är stridande

mot all militärpedagogisk erfarenhet, torde vara öfverflödigt att tillägga.

En jämförelse mellan den öfning i skjutning, som enligt »Instruktion

för rekrytutbildningen vid infanteriet» och »Skjutinstruktion för infanteriet»

bestås beväringsrekryten och stamrekryten vid flertalet indelta infanteriregementen,

—-denne senares sammanlagda utbildningstid utgör 150 dagar,—

torde vara ägnad att belysa hithörande spörsmål.

Öfningsgren.

Bevärings-

rekryten.

Stam-

rekryten.

Laddöfningar pågå under loppet af veckor...

8

19

Anläggningsöfningar pågå under loppet af veckor .......

9

20

Riktöfningar »• . » » » > ..............................

10

21

Affyringsöfningar » > » » »

7

16

Kammarskjutning pågår > » » »

4

, 8

Till kammarskjutning antal patroner . _.

100

200

» skolskjutning » »

90—100

275''

> enskild fältskjutning antal patroner ..........................................

10

20

» fältskjutning i trupp > >

—

20

Afståndsmätning och afståndsbedömning pågå under loppet af antal

veckor ........................................

4

11

Till ofvanstående tabell torde böra fogas följande upplysningar:

Beträffande skolskjutningen: Stamrekryter, som icke uppfyllt fordringarna

vid en öfning, böra, helst efter förnyade förberedelser (d. v. s.

förnyade riktöfningar, kammarskjutning o. d.) före nästa öfning, upprepa

7

densamma under omsorgsfull tillsyn. De öfningar, hvari rekryt vid första

omskjutningen icke blifvit godkänd, skola, om tid och tillfälle erbjuda sig,

upprepas. Stamrekryt skall, för att godkännas i skjutning, hafva uppfyllt

vissa fordringar i minst 10 tillämpningsöfningar, hvarjämte i vissa andra

öfningar särskilt bestämdt pointtal skall uppnås. På beväring sr ekry tema

åter har man icke, till följd af den alltför otillräckliga tiden, kunnat uppställa

några särskilda fordringar, och med dem företages omskjutning, endast

i den mån tid och tillgång på öfverblifven ammunition det medgifva.

Beträffande den enskilda fältskjutningen: Denna är obligatorisk för

stamrekryten. Skall b enär ing sr ekry ten hafva sådan skjutning, indragas i

stället två tillämpningsöfningar, tillhörande skolskjutningen.

Beträffande fält skjutning en i trupp: Sådan skjutning kommer endast

stam rekryten, icke beväringsrekryten till del.

Liknande sammanställning, som den här ofvan gjorda rörande utbildningen

i skjutning, skulle äfven kunna göras i fråga om utbildningen

i fälttjänst, ehuruväl jämförelsen af lätt insedda skäl icke kan i lika grad

belysas med siffror.

Den ofvan återgifna tabellen torde emellertid gifva vid handen, att

beväringsrekrytens skjututbildning lämnar mycket öfrigt att önska, beroende

af den otillräckliga öfningstiden. Men af tabellen framgår äfven,

att i samma mån som öfningstiden ökas, kan allt större utrymme beredas

åt skjututbildningen och hvad därmed äger sammanhang. Ett liknande

förhållande inträder äfven i fråga om utbildningen i fälttjänst. Och detta

ligger i sakens natur. I samma mån som rekryten förvärfva!’ sig lystring

och disciplin, stadga och herravälde öfver sin kropp, förmåga att

fylla den slutna ordningens kraf och med säkerhet finna sig till rätta i

densamma, i samma mån kunna tillämpningsöfningarna, d. v. s. företrädesvis

öfningarna i skjutning och fälttjänst, stegras och erhålla ett ökadt

utrymme på utbildningsprogrammet.

För bedömande af den viktiga frågan, hvilken tid, som erfordras för

att göra rekryten tillräckligt förtrogen med sina åligganden och verkligen

hemmastadd uti de särskilda utbildningsgrenarna, hafva vi vissa hållpunkter

uti förhållandena inom vår egen här. Såsom redan är nämndt, utgör

stamrekrytens vid flertalet indelta infanteriregementen utbildning tillsammans

150 dagar (dryga 21 veckor) eller 5 månader, hvarvid dock är att

märka, att mellan de båda under två efter hvarandra följande år pågående

rekrytutbildningsperioderna är inskjutet ett regementsmöte om 22

dagar, hvadan ifrågavarande rekryt, efter eu sammanlagd öfningstid af

172 dagar (nära 25 veckor) eller i det närmaste 6 månader, approberas

såsom soldat. Stamrekryten vid II. och V. arméfördelningarnas infanteri

undergår i en följd 6 månaders (26 veckors) rekrytutbildning vid Norrköpings,

resp. Gefle, militäretablissement. Rekryten vid det värfvade garnisonerade

infanteriet (lifgardesregementena till fot) undergår en rekrytutbildning

af 972 månader. Utbildningen börjar nämligen den 1. november

och fortgår oafbrutet till tiden för repetitionsöfningarna (regementsmötet)

följande år, och hafva dessa senare öfningar under senaste år begynt

omkring den 16. augusti.

Man torde med fog kunna säga, att rekrytutbildningen vid svenska

härens samtliga truppslag, följaktligen äfven vid infanteriet, bedrifves såväl

med nit och intresse som med framgång. Och i förhållande till

öfningstiden måste resultatet betraktas såsom synnerligen godt. Men

å andra sidan lärer det icke kunna bestridas, att infanterirekryten är i

behof af längre utbildning än den, omkring 6 månader, som bestås stamrekryten

vid indelta infanteriet, just för att man må kunna grundligt .undervisa

honom i spanings- och bevakningstjänstens eller, i allmänhet, fälttjänstens

skilda grenar samt i möjligaste mån utveckla hans skjutskicklighet

och förmåga att rätt uppskatta afstånd.

Den nutida striden med sin våldsamma eldgifning ställer så stora

kraf på soldatens förmåga att, rätt bruka sitt vapen och att på ändamålsenligt

sätt begagna sig af terrängen, att det i fredstid kräfves åter

och åter upprepade öfningar samt det tålmodigaste och mest ihärdiga arbete

för att komma till önskvärdt resultat. Lärdomarna och färdigheterna

måste, så att säga, innötas. Det är eu gammal erfarenhetssats, att soldaten kan

i krig endast det, som han i fred gjort hundra och åter hundra gånger.

Man måste ställa den fordran på soldaten, att han under eldstrid kan,

öfverleinnad åt sig själf, välja mål för skottet, rätt bedöma afståndet och

träffa sin motståndare. Och under eldstrid måste soldaten ofta lita på

sig själf och sitt eget omdöme. Kommandoorden höras icke eller kunna

icke uppfattas, eller ock har en stor del af befälet stupat o. s. v. Men

oaktadt dessa uti ena eller andra afseendet vidriga omständigheter måste

soldaten kunna sköta sig och sitt vapen samt fylla elddisciplinens kraf.

Därtill fordras emellertid trägna öfningar och tillräckligt lång utbildningstid.

Helt visst vore det önskvärdt, att de värnpliktiges första utbildning

komme att, liksom föreslaget var uti 1875 och 1891 års härordningsförslag,

omfatta en tid af IOV2 månader, hvaraf dock en månad var afsedd

att, samtidigt med äldre årsklassers rcpetitionsöfningar, utgöras af regementsöfning.

Men vid det förhållande, att den sammanlagda utbildningstiden

för de värnpliktige skall räkna 365 dagar, blifver det, med hänsyn

till krafvet på repetitions-(regements-)öfningarnas antal och längd, nödvändigt

att i någon mån minska den enligt nyssnämnda båda förslag ifråga

-

9

satta tiden för rekrytutbildningen. Af skal, som uti det följande komma

att närmare utvecklas, böra nämligen under ifrågavarande öfningar för de

värnpliktige i beväringen vid infanteriet tre klasser samtidigt vara inkallade

till tjänstgöring, samt hvarje sådan öfning omfatta en tid af 35

dagar eller 5 veckor. Sålunda tagas 105 dagar i anspråk för repetitions(regements-)öfningarna

i beväringens första uppbåd, och läggas därtill 15

dagars öfning för yngsta årsklassen uti andra uppbådet, d. v. s. under

nionde värnpliktsåret, komma inalles 120 dagar (4 månader) att användas

för regements- och repetitionsöfningar. Särskilt vid infanteriet, äfvensom

vid fästningstrupperna och trängen, har andra uppbådet — såsom vid behandlingen

af infanteriets omorganisation kommer att framhållas — en

större betydelse än vid kavalleriet och fältartilleriet, hvarför det är angeläget,

för att icke säga oundgängligt, att de förstnämnda truppslagens

yngsta årsklass uti beväringens andra uppbåd får sina militära kunskaper

och färdigheter i någon mån uppfriskade. För ändamålet kan icke anslås

kortare tid än 15 dagar.

Då sålunda vid infanteriet 120 dagar äro erforderliga för regementsoch

repetitionsöfningar, kommer rekrytutbildningen att omfatta 245 dagar

(35 veckor eller omkring 8 månader). Tager man i betraktande alla de

omständigheter, som inverka på fördelandet af tiden mellan rekrytutbildning

å ena sidan samt regements- och repetitionsöfningar å den andra,

torde man kunna säga, att förhållandet blifvit afvägdt på ett ändamålsenligt

vis. Men man torde äfven — vid ett samvetsgrant bedömande af

de resultat, som man hittills vunnit i fråga om rekrytutbildningen vid

svenska härens infanteri, och under förutsättning af en god och ändamålsenlig

användning af tiden — kunna säga, att en tid af omkring 8 månader

medgifver att uti tjänstens olika grenar systematiskt och grundligt utbilda

infanterirekryten, så att denne förmår att tillfredsställande fylla sin plats

i fält: under marsch, bevakning och strid. Men, å andra sidan, för att den

mobiliserade fälthärens infanteri skall vinna nödig stadga och sammanhållning,

fordras oundgängligen tre tillräckligt långa repetitions-(regements-)

öfningar uti beväringens första uppbåd.

Då det gäller att utarbeta ett förslag till ny härordning på grundvalen

af en sammanlagdt lika lång, till inalles 365 dagar uppgående öfningstid

för de värnpliktige, måste, såsom redan skett, utbildningsförhållandena

och utbildningskrafven vid infanteriet i främsta rummet tagas

under öfvervägande. Men om man skulle vilja eller försöka utsträcka

tillämpningen af grundsatsen om en sammanlagdt lika lång öfningstid till

en för samtliga värnpliktige fullständigt likformigt fördelad fredstjänst

2

-

10

göring, d. v. s. att för alla truppslagen skulle bestämmas lika långa

rekrytskolor, lika stort antal och lika långa repetitionsöfningar, vore ett

sådant tillvägagående helt visst en mindre ändamålsenlig hushållning med

den till förfogande stående tiden. Man kan nämligen icke i fråga om de

särskilda truppslagens utbildning åvägabringa fullständig likformighet,

utan att tillbakasätta de fordringar, som deras särskilda natur uppställer.

Oafsedt den omständigheten, att ett dylikt tillskärande af utbildningstiden

efter ett och samma mått i allmänhet icke vunnit tillämpning uti andra

länders härordningar, torde man, vid ett öfvervägande af hithörande eller

på saken inverkande förhållanden finna, att likformigheten icke utan betydande

olägenheter står att upprätthålla mellan de till hären och de till

flottan delade värnpliktige, ej heller mellan de särskilda truppslagens vid

hären värnpliktige. För kavalleriet, fältartilleriet och fältingeniörtrupperna

är en längre rekrytutbildning önskvärd än t. ex. vid infanteriet, och äfven

ur andra synpunkter äro i viss mån skiljaktiga utbildningsanordningar af

nöden till följd af de särskilda truppslagens natur och de uppgifter, som

dessa skola fylla vid krigstillfälle. Krafvet på säkerhetsbesättning å vid kusten

eller i närheten af gränsen belägna fästningar betingar i allmänhet en särskild

fördelning af tjänstgörings-(utbildnings-)tiden för de värnpliktige, som

tilldelas fästningsinfanteriet, fästningsartilleriet och fästningsingeniörtrup- ''

perna, en fördelning, som i åtskilliga afseenden är olika med den, som är

ändamålsenlig för uti fälthären ingående infanteri, artilleri och ingeniörtrupper.

Riktigheten af nyss gjorda allmänna uttalanden torde ytterligare

framgå af den framställning rörande de särskilda truppslagens organisation,

som i det följande lämnas, och hvilken är oskiljaktigt förenad med

eller, rättare sagdt, utgör själfva förslaget till ny härordning.

Men innan denna framställning göres, torde det icke vara ur vägen

att taga vissa andra allmänna synpunkter rörande utsträckningen af de

värnpliktiges tjänstgöring i fredstid i skärskådande. Dessa synpunkter

beröra:

värnpliktsförhållandena uti sådana europeiska stater, som äro i afseende

på folkmängd, maktställning o. d. jämförliga med Sverige;

möjligheten att fortfarande till väsentlig grad bygga vår härordning

på stamsystemets grund; och

styrkan af den årliga krigsdugliga värnpliktskontingenten i Sverige.

11

♦

Af samtliga europeiska staters värnpliktige är den svenske bevä

ringsmannen i fredstid underkastad de minsta uppoffringarna för utbild

ningen till fäderneslandets försvar. Detta framgår af nedanstående redogörelse.

I Norge hafva de värnpliktige följande öfningstid vid de särskilda

truppslagen:

Infanteriet: under 1. året 72 dagar samt under hvart och ett af 2., 3.

och 7. åren 24 dagar, eller tillsammans 144 dagar.

Kavalleriet: under 1. året 114 dagar samt under hvart och ett af 2., 3.,

4. och 7. åren 24 dagar, eller tillsammans 210 dagar.

Fältartilleriet: under 1. året 104 dagar samt under hvart och ett af 2.,

3., 4. och 7. åren 24 dagar, eller tillsammans 200 dagar.

Fästnings-(kust-)artilleriet: under 1. året 72 dagar samt under hvart

och ett af 2., 3., 4. och 7. åren 24 dagar, eller tillsammans 168 dagar.

Ingeniörtrupperna: under 1. året 84 dagar samt under hvart och ett af

2., 3., 4. och 7. åren 24 dagar, eller tillsammans 180 dagar.

Träng en: infanteritruppträngen tillsammans 90 dagar, specialvapnens

truppträng tillsammans 114 dagar.*

Sjukvdr ds tvupperna: lika lång utbildning som infanteriet.

I Danmark äro utbildningstiderna för de värnpliktige i hög grad

växlande. För den större delen utgör den:

Vid infanteriet: dels 8, dels 15—16 månader.

» kavalleriet: 21 månader.

» fältartilleriet: dels 13, dels 14 månader.

» fästning sartilleriet: dels 7, dels 15 månader.

» ingeniörtrupperna: dels 5—6, dels 18 månader.

» trång afdelning en: 4 månader.

» sjukvårdstrupperna: 81/2 månader.

I Nederländerna är de värnpliktiges (milismännens) första tjänstgöringstid

lagenligt bestämd till 1 år, men hittills har man ej för alla

tagit denna tid i anspråk. Vid infanteriet, fästningsartilleriet, pontonieroch

sjukvårdstrupperna har den första tjänstgöringstiden uppgått till 8

(10), vid fältingeniörtrupperna till 9, vid fältartilleriet till 10 samt vid

öfriga truppslag till 12 månader. Af de öfriga värnpliktsklasserna kunna

de 4 yngsta inkallas till högst 6 veckors repetitionsöfningar. Den sain

*

Till den öfriga trängen inkallas endast ett fåtal värnpliktige, nämligen träng

-

kuskarna.

12

«

manlagda tjänstgöringstiden öfverstiger sålunda väsentligt 1 år och torde

i medeltal kunna anslås till 15—16 månader.

I Schweiz är för de särskilda truppslagen bestämd en tämligen

skiljaktig utbildningstid, såsom framgår af nedanstående uppgifter. Utbildningstiden

utgör nämligen:

Vid infanteriet: under 1. året 45 dagar, under hvart och ett af 2., 4.,

6. och 8. (för en del äfven 10.) åren 16 dagar samt under hvart och ett af

14. och 18. åren 5 dagar, eller tillsammans 119—135 dagar.

Vid kavalleriet: under 1. året 80 dagar samt under hvart och ett af 2.

~8''(för eu del äfven 9. och 10.) åren 10 dagar, eller tillsammans 160

—ISO dagar.

Vid öfriga truppslag är utbildningstiden fördelad efter ungefär

samma grunder som vid infanteriet samt utgör sammanlagdt:

vid fält artilleriet: 139—157 dagar,

» fästning sartilleriet: 131—147 dagar, och

» ing eniörtrupp erna: 124—140 dagar.*

. Jämför man den utbildningstid, som nu ifrågasättes för den svenske

eväi ingsmannen, eller sammanlagdt 1 år, med de värnpliktiges öfningar

uti ofvan upptagna länder, finner man, att densamma torde, i allmänhet

sedt och i det stora hela, komma att motsvara, måhända i viss

man understiga, den tjänstgöringsskyldighet i fredstid, som åligger de

värnpliktige i Danmark och Nederländerna. Däremot skulle den svenske

bevänngsmannens utbildningstid komma att ej oväsentligt öfverstiga den utbildningstid,

som för närvarande bestås de värnpliktige uti Norge och Schweiz.

Bland sakkunnige torde råda endast en mening i fråga om de

norska och schweiziska värnpliktsöfningarna, nämligen den, att de äro för

korta. Särskilt gäller detta rekrytskolorna. För att till en viss grad

råda bot för den brist, som vidlåder rekrytutbildningen inom särskilt

den schweiziska arméen, har man lagstadgat flera (6—7, vid kavalleriet

8 10) repetitionsöfningar. Om ej i lika grad har man tillgripit samma

utväg i -Norge, där dock allt kraftigare röster höjas för att öka den till

rekrytutbildningen anslagna tiden. Men huru värdefulla ofta återkommande

repetitionsöfningar än må vara, kunna de dock icke ersätta de

brister hvaraf rekrytutbildningen lider. Är denna underhaltig, kunna

därur härflytande olägenheter icke afhjälpas genom att de värnpliktio-e

sedermera efter den första bristande utbildningen, äfven ett jämförelsevis

stort antal gånger inkallas till repetitionsöfningar. Är ej en fast och

. x 1 innehåller i enskildheter gående upplysningar angående utbildningstiden för

värnpliktige i norska, danska, nederländska och schweiziska arméerna.

13

säker grund lagd under rekrytutbildningen, kan man ej ur sistnämnda

öfningar hämta önskvärd valuta.*

För jämförelsens skull må i detta sammanhang anföras några kortfattade

uppgifter angående de värnpliktiges utbildning uti nedan angifna

europeiska länder.

I Ryssland är liniens utbildningstid fastställd till 5 år, men är i

tillämpningen förkortad till 4 år. Liniens reserv kan inkallas till 2 repetitionsöfningar,

hvardera om högst 6 veckor, samt landtvärnets 1. uppbåd

likaledes till 2 öfningar, hvardera om högst 6 veckor.

I Finland har linien, som omfattar endast en del af de värnpliktige,

en utbildningstid om 3 år; återstående värnpliktige, som utgöra ersättningsreserv,

öfvas sammanlagdt 90 dagar.

I Tyskland är liniens utbildningstid 2 år, utom vid kavalleriet och

ridande artilleriet, där den är 3 år. Liniens reserv kan inkallas till 2 repetitionsöfningar,

hvardera om högst 8 veckor, samt landtvärnets 1. uppbåd

likaledes till 2 repetitionsöfningar, hvardera om 8—14 dagar.

I Frankrike är liniens utbildning fastställd till 3 år, men inskränkes

i allmänhet till 34 månader. Liniens reserv kan inkallas till 2 repetitionsöfningar,

hvardera om högst 4 veckor, samt landtvärnet till 1 repetitionsöfning

om högst 2 veckor.

I Österrike-Ungern är liniens utbildningstid 3 år. Liniens reserv kan

inkallas till 3 repetitionsöfningar, hvardera om högst 4 veckor. Landtvärnet,

som har en med linien sidoordnad ställning, har 2 års utbildning, och

landtvärnets reserv kan inkallas till 5 repetitionsöfningar, hvar och en om 4

(i Ungern 5) veckor.

I Italien är liniens utbildningstid 2—3 år. Liniens reserv och landtvärnet

kunna när som helst inkallas till repetitionsöfningar, hvilka under

senare år haft en längd af 18—30 dagar.

I Belgien är liniens utbildningstid dels 28 månader, dels 4 år. De

efter 28 månader hemförlofvade värnpliktige hafva 1 z’epetitionsöfning om

30 dagar.

I Spanien är liniens utbildningstid 3 år. Liniens 1. reserv kan när

som helst inkallas till tjänstgöring, men erhåller för närvarande ingen öfning.

o * De fälttjänstöfningar, som utförts i samband med årets försöksmobilisering, torde

hafva ådagalagt nödvändigheten såväl af grundlig rekrytutbildning som af tillräckligt många,

ej för knappt tillmätta repetitionsöfningar. Då emellertid de officiella rapporterna rörande

försöksmobiliseringen icke ännu (när detta skrifves) äro af vederbörande afgifna, har man uti

detta sammanhang ej ansett sig böra närmare beröra de lärdomar och erfarenheter, som

ifrågavarande försök gifvit.

14

I Portugal är liniens utbildningstid enligt lag 3 år, men kan inskränkas

till i år. Liniens 1. reserv kan inkallas till 2 repetitionsöfningar

om 30 dagar, och liniens 2. reserv till 2 öfningar om 20 dagar.

I Rumänien är liniens utbildningstid 3 år. Liniens reserv har 2

repetitionsöfningar, hvardera omkring 25 dagar.

I Bulgarien är liniens utbildningstid dels 2, dels 3 år. Liniens reserv

kan årligen * inkallas till 3 veckors repetitionsöfningar.

I Serbien är liniens utbildningstid 2 år. Liniens reserv, landtvärnet

och landstormen kunna årligen inkallas till repetitionsöfningar om resp. 30,

15 och 10 (5) dagar.

I Grekland är liniens utbildningstid 2 år. Liniens reserv kan inkallas

till 2 repetitionsöfningar, hvardera om 40 dagar, och territorialarméen

likaledes till 2 repetitionsöfningar, hvardera om 15 dagar.

Så länge de värnpliktiges öfningstid är för kort och följaktligen

deras utbildning i de krigiska färdigheterna är otillräcklig, så länge kan

det icke vara rådligt att till hufvudsaklig del afskaffa den stamtrupp,

som en arméorganisation äger. Stamtruppen kan visserligen icke ersätta

de värnpliktiges bristande utbildning, men därigenom att stamtruppen,

äfven om den till stor del är hemförlofvad mellan de årliga repetitionsöfningarna,

finnes till och är i truppförband organiserad, bildar den

ett sammanhållande kitt uti organisationen och förlänar densamma. en

fasthet, hvaraf milisarméen med sin kortvariga och ofullständiga utbildning

är i saknad.

Med det nu sagda torde stamtruppens betydelse inom en arméorganisation

vara i korthet angifven. Villkoret för att den må kunna afskaffas

måste ur försvarssynpunkt oeftergifligen vara, att de värnpliktiges utbildning,

som hos oss numera icke kan sägas nödtorfteligen motsvara

tidens kraf, bestämmes så lång, att den kan betecknas såsom tillfredsställande.

Och detta påstående torde äga sin giltighet, äfven om stamtruppen,

såsom i svenska hären, är behäftad med vissa brister. Den indelta

stamtruppen, hvars nuvarande rekrytutbildning är i behof af att ökas,

lider af den olägenheten, att den får qvarstå så länge i tjänst, att .en

stor del af densamma blifver mindre fältduglig. Trots det att den indelte

soldaten år efter år inkallas till repetitionsöfningar, hvilka dock i

förhållande till utbildningens kraf äro för kortvariga, inträder förr eller

senare den tidpunkten, då hans militäriska kunskaper och färdigheter

15

märkbart gå tillbaka. Den värfvade stamtruppen åtnjuter fördelen af en

god och fullständig soldatutbildning, men den har olägenheten af att icke

kunna hållas fulltalig samt af att för ungt folk anvärfves, hvilken omständighet

medför, att en del rekryter, äfven efter ett års grundlig och systematisk

utbildning, icke äro i besittning af sådana kroppskrafter, att de

kunna uthärda ett fälttågs ansträngningar.

Vakanserna vid den värfvade arméen äro, såsom framgår af bifogade

»öfversikt af vakanserna vid de värfvade trupperna enligt halfårsbeskeden

den 1. januari 1898, 1899 och 1900» (bil. 2), mycket växlande,

men äro vid vissa truppförband, såsom vid Norrbottens regemente,

Norrlands dragonregemente och trängtrupperna, i hög grad oroväckande.

Äfven vid åtskilliga infanteritruppförband, vid två artilleriregementen och två

artillerikårer samt vid ingeniörbataljonerna äro vakanserna betydande. Det

stora antalet vakanser medför två väsentliga olägenheter: den ena att fredstjänstgöringen

(fredsutbildningen) lider däraf, den andra att tillgången på

stammanskap och f. d. stamanställde vid mobilisering kommer att i betydlig

mån understiga den beräknade, ett förhållande, som ej kan annat än

utöfva en ofördelaktig inverkan på mobiliseringsresultatet.

De brister, som vidlåda en medelst frivilligt aftal uppsatt trupp, kunna

aldrig fullständigt häfvas, enär denna grund för anskaffning af krigsfolk

alltid är mer eller mindre otillförlitlig, men de kunna till en viss grad

af hjälpas: genom ökade aflöningsförmåner, genom att bestämma högre

ålder såsom villkor för anställning vid de värfvade trupperna i egentlig

mening och genom att minska tjänstetiden vid de indelta trupperna. Men

genom dessa och dylika åtgärder, hvilka komma att draga desto större

kostnader, ju mer man vill förbättra stamtruppen, blifver de värnpliktiges

utbildning icke upphjälpt i annan mån, än som kan blifva en följd

af utsikten att erhålla bättre instruktörer bland underbefälet af manskapet,

d. v. s. inom korpralsgraden.

En förbättrad stamtrupp kan sålunda, såsom redan är framhållet,

icke ersätta eller träda i stället för en bristande utbildning hos de värnpliktige.

På samma gång som utbildningen ökas, skulle stamtruppens

styrka i någon mån kunna minskas, emedan de värnpliktiges ökade utbildning

förlänar det hela större sammanhållning, men först då de värnpliktiges

tjänstgöring i fredstid blifver så utsträckt, att rekrytdaningen

kan ske grundligt och följaktligen blifva tillfredsställande, kan det, såsom

äfvenledes är framhållet i det föregående, vara tillrådligt att vid härens

talrikaste truppslag, infanteriet, afskaffa stamtruppen. Vid kavalleriet,

artilleriet och ingeniörtrupperna, som kräfva eu mångsidigare och följaktligen

äfven en längre tids utbildning än infanteriet, måste alltid, så

16

länge dem tilldelade värnpliktiges rekrytutbildning icke tillgodoses väsentligen

utöfver hvad som nu ifrågasattes för infanteriet, en trupp af fast

anställda menige till viss styrka i förhållande till de värnpliktige finnas.

Af hvad som nu blifvit sagdt, torde framgå, att först med en rekrytutbildning,

som vid infanteriet utgör minst 8 månader, kan vid detta truppslag

stamtruppen till hufvudsaklig del af skaffas, förutsatt att härordningen

(värnpliktslagen) bestämmer ett visst antal repetitions-(regements-)öfningar,

som kunna sägas motsvara stammens repetitionsöfningar samt gifva det

hela nödig kraft och sammanhållning. Äfvenledes torde det uti det föregående

sagda gifva vid handen, att det icke är ändamålsenligt att bygga

härordningen i väsentlig grad på stamsystemets grund, enär flertalet soldater

inom den mobiliserade fältarméen kommer att utgöras af värnpliktige,

hvilkas rekrytutbildning icke varit tillfredsställande. Att en dylik härordning

ur förvaltningssynpunkt är invecklad, ligger i sakens natur och

har bevisats af långa tiders erfarenhet.

Storleken af den årliga krigsdugliga värnpliktskontingenten är beräknad

uti bil. 3 a, 3 b och 3 c. Af dessa framgår:

att den manliga årskullens styrka vid inträdet i värn pliktsåldern

kan beräknas till i rundt tal 42,000 man;

att däraf i rundt tal 37,800 man inställas och pröfvas vid inskrifningsförrättning;

och

att därvid kasseras, erhålla uppskof m. in. i rundt tal 11,340 man,

hvadan skulle återstå 26,460 man.

Till denna summa bör emellertid läggas det antal krigsdugliga värnpliktige,

som under följande år erhållas ur dem, hvilka icke under 21.

året inställa sig till inskrifningsförrättning. Dessa utgöra 42,000—37,800

= 4,200 man, och torde (jämför bil. 3 c) såsom resultat af nämnda förrättning

återstå en krigsduglig kontingent, uppgående till 2,270 man.

Hela den årliga krigsdugliga kontingenten af värnpliktige skulle således

utgöra 26,460 -j- 2,270 = 28,730 man, eller i rundt tal 29,000 man.

Huru densamma ändamålsenligen bör fördelas på hären och flottan kommer

att uti det följande blifva föremål för framställning under och i sammanhang

med »Truppslagens organisation».

II. Truppslagens organisation.

A. Infanteriet.

Uti de allmänna grunderna är redan framhållet, att organisationen

af infanteriet, såsom omfattande det stora flertalet af landets krigsdugliga

befolkning, bör utgöra härordningens stomme. Häraf följer, att det sätt,

hvarpå infanteriet, dess utbildning och sammansättning böra ordnas, bör

först tagas under ompröfning och bestämmas, för att man sedan må kunna

öfverväga, huruvida och i hvad mån de öfriga truppslagen, jämlikt och på

grund af sin natur och uppgift, böra organiseras på ett från infanteriet

skiljaktigt vis.

Hvad till en början de till infanteriet delade värnpliktiges utbildning

angår, är uti den föregående framställningen närmare angifvet, att — vid

det förhållande att man afser, att den fast anstälda meniga personalen vid

ifrågavarande truppslag inskränkes till den styrka, som är oundgängligen

erforderlig för underbefälskaderns rekrytering, — rekrytskolan bör omfatta

en tid af minst 8 månader eller 245 dagar (35 veckor), samt att repetitionsöfningarna

böra vara tillräckligt många och för hvarje gång pågå under

erforderlig tid.

Innan emellertid antalet behöfliga repetitionsöfningar göres till föremål

för undersökning, synes det vara skäl att till besvarande upptaga den

frågan, huruvida under det år, då rekrytutbildningen afslutas, denna bör,

omedelbart eller med visst afbrott, åtföljas af en öfning, motsvarande det

nuvarande regementsmötet och med hänsyn härtill benämnd: för den första

vapenöfvade årsklassen regementsöfning af enahanda längd och omfattning

som äldre årsklassers repetitionsöfning.

Det kan visserligen betecknas såsom önskvärdt, att den värnpliktige,

då han fullgjort sin utbildning såsom rekryt och såsom soldat approberats,

18

äfven under samma år, som detta skett, får göra tjänst inom truppförbandet,

så indeladt som det, i likhet med på fältfot, bör vara under repetitions-(regements-)öfningarna,

samt deltaga uti kompaniets, bataljonens

och regementets tillämpningsöfningar, med därtill sig anslutande fälttjänstöfningar

under andra och vida större förhållanden, än hvad som kunnat

vara möjligt under rekrytutbildningstiden. Därigenom skulle den värnpliktige

komma att blifva fullständigt införlifvad med regementet, d. v. s.

med det truppförband, under hvars fanor han skall inställa sig vid mobilisering.

Men af orsaker, hvilkas enskildheter längre fram komma att närmare

utvecklas, kunna repetitions-(regements-)öfningarna vid infanteriet icke förläggas

uti en med rekrytutbildningen sammanhängande följd, utan att planen

för härens utbildning kommer att störas, eller de värnpliktiges och landets

ekonomiska intressen komma att lida. Följden af en sådan anordning

skulle nämligen blifva, antingen att ifrågavarande öfningar komme att förläggas

till högsommaren, då rekrytutbildningen vid kavalleriet och fältartilleriet

ännu icke afslutats, eller ock att infanteriets värnpliktige finge inträda

uti sin första tjänstgöring (rekrytskolan) först under senare hälften af december

månad. I betraktande häraf skulle det icke låta sig göra att

hafva regementsöfning samma år, under hvilket rekrytutbildningen afslutats,

med mindre än att ett uppehåll skulle inträda under sommaren för

en tid af omkring 6—7 veckor (från rekrytutbildningens slut till regementsöfningens

början). Ett dylikt uppehåll skulle dock helt visst på ett icke

gynnsamt sätt ingripa uti de värnpliktiges ekonomiska förhållanden,

hvartill kommer, att det för dem sannolikt skulle kännas såsom något

mindre tilltalande att efter den sträfsamma rekrytutbildningstiden samma

år åter träda under fanorna. Sommaruppehållet skulle därjämte verka

eller betraktas såsom en slags tvångspermittering. Olägenheten häraf

skulle visserligen kunna undvikas genom en i lag uttryckt rättighet för

hvarje värnpliktig, som så önskade, att få.kvarstanna i tjänstgöring äfven

under ifrågavarande uppehåll, men i stället finge statsverket vidkännas

ökade kostnader.

På grund af hvad som nu i korthet blifvit anfördt, torde de till

infanteriet delade värnpliktiges första tjänstgöring icke böra under samma

år, hvarunder den såsom rekrytutbildning afslutas, omedelbart eller med

visst uppehåll åtföljas af regementsöfning. Däraf kan icke någon större olägenhet

med hänsyn till mobiliseringen uppstå, alldenstund det torde böra

förutsättas, att så snart en värnpliktig undergått sin rekrytutbildning eller

större delen af densamma, han bör vid krigstillfälle ingå uti fälthären,

allra helst som tillfälle torde böra beredas honom att under rekrytskolans

19

sista månader blifva förtrogen med kompaniets förmer, manövrer och

exercis, samt till en viss grad äfven med bataljonens.

Då det gäller att besvara frågan, huru många repetitions-(regements-)

öfning ar äro erforderliga för de till beväringen hörande värnpliktige,

och hvilken tid hvarje sådan öfning bör omfatta, måste man taga

hänsyn till tvenne synnerligen viktiga fordringar, nämligen:

dels att de förhållanden och villkor, hvarunder dessa öfningar skola

försiggå med beväringens första uppbåd, blifva tillfredsställande;

dels att åtminstone en kortare öfning kommer andra uppbådet till

godo, för att man ur detsamma må vid behof kunna uppsätta tjänstdugliga

reservtrupper.

För att utbildningen under repetitions-(regements-)öfningarna må

kunna bedrifvas med någorlunda starka truppförband, kompanier och bataljoner,

på samma gång som regementena hafva en krigsmässig indelning uti

tre bataljoner, är det en oeftergiflig fordran, att tre årsklasser årligen och

samtidigt deltaga uti ifrågavarande öfningar, d. v. s. att den till infanteriet

hörande värnpliktige uti beväringens första uppbåd är skyldig att fullgöra tre

repetitions-(regements-)öfningar. Skulle endast två klasser vara till förfogande

för de gemensamma repetitions- och regementsöfningarna, blefve kompanierna

för små, för att deras utbildning skulle kunna bedrifvas med önskvärd framgång

och tillfredsställande resultat. Äfven om ett kompani, vid dess organisering

å repetitions-(regements-)öfningarnas inryckningsdag, räknar 120 man

i ledet — hvilket vid ett regemente, indeladt, såsom det oundgängligen bör

vara äfven i fredstid, på 3 bataljoner och 12 kompanier, förutsätter en

beväringsstyrka af 1,440 man —, går dess vid exercis och andra öfningar

närvarande styrka, till följd af kommenderingar, sjukdom e. d., lätt ned

till 100 man eller knappt hälften af det fältstarka kompaniet, och detta

är en för ändamålet alltför ringa styrka. Under förutsättning att blott två

värnpliktsklasser (t. ex. den 3. och 5.) deltaga uti repetitions-(regements-)

öfningarna, fordras, för att kompaniernas beväringsstyrka skall komma att

uppgå till 120 man, d. v. s. för regemente 1,440 man, att dettas 1. årsklass

räknar minst 800 man. *) Men till denna siffra komma infanteriregementenas

värnpliktige uti nämnda årsklass icke att uppgå, utan de komma

att räkna endast omkring 600 man. Om man därjämte tager i betraktande,

att ur ifrågavarande styrka skall uttagas sjukbärare, läkarebiträden, reservkommissarier

o. s. v., kommer kompaniernas styrka att minskas i mot

-

*) Afgången är därvid beräknad till blott 5 % för 1. årsklassen samt till 3 % för hvar

och en af 2., 3. och 4. årsklasserna.

20

svarande grad, och gränsen för möjligheten att på nöjaktigt sätt bedrifva

kompaniernas, bataljonernas och regementets rent militära utbildning — och

denna är hufvudsaken — varder öfverskriden.

Det är emellertid en annan lika viktig omständighet, som äfven den

med nödvändighet påkallar tre repetitions-(regements-)öfningar. I åtskilliga

land, hvilkas härordningar äro fotade på den allmänna värnpliktens grund,

förblifver den värnpliktige uti sin första tjänstgöring så länge, att han icke

blott inhämtar de kunskaper och färdigheter, som äro för honom erforderliga

för att vara fullt förtrogen med sina åligganden såsom soldat, utan ock

att han genom en fortsatt vistelse under fanorna genom disciplinens band

sättes i stånd att möta krigets vanskligheter och öfvervinna slagfältets

slitningar. Denna senare, synnerligen viktiga del af soldatens utbildning,

grundlagd genom en allvarlig, af tillräckligt befäl uppburen och efter

följdriktiga metoder genomförd rekrytskola, är inom vår här och dess infanteri

i behof af att vidmakthållas, utvecklas och stärkas genom tillräckligt

antal repetitions-(regements-)öfningar, allra helst som någon stående stamstyrka

icke skulle finnas till förfogande. För att det hela må vinna nödig stadga

och sammanhållning är af nöden, dels att antalet uti repetitions-(regements-)öfningarna

deltagande värnpliktige är så stort, att regementena

kunna därunder krigsmässigt ordnas och indelas uti 3 bataljoner och 12

kompanier, dels att öfningarna utföras under tre på hvarandra följande år.

Därigenom torde det blifva möjligt att uti våra infanteritruppförband

(kompanier, bataljoner och regementen) infoga det kitt, som verkar sammanhållande

utöfver utryckningsdagen och finnes till äfven vid krigstillfälle.

Det är dessa tre, till samtidiga repetitions-(regements-)öfningar inkallade

årsklasser, som skulle bilda infanteriets kärna, till hvilken vid mobilisering

äldre och yngre årsklasser skulle sluta sig.

Det är sålunda ett oafvisligt behof, att tre årsklasser samtidigt deltaga

uti de årliga repetitions-(regements-)öfningar, hvilka böra fortgå uti en

följd:*) den första såsom regementsöfning under det 3. året eller året

närmast efter det, då den första tjänstgöringen (rekrytskolan) afslutas, och

de båda andra såsom repetitionsöfningar under 4. och 5. åren.

Hvad beträffar repetitions-(regements-)öfningarnas längd, torde bland

fackmän råda endast en mening, nämligen att den nu till regementsmöte

(regementsöfning) anslagna tiden, 22 dagar, är alldeles otillräcklig för fyllandet

af det med detta möte afsedda ändamål. Vid bestämmandet af denna

*) Uti den norska hären, äro liniens repetitionsöfningar förlagda uti en följd efter hvarandra

under de närmast efter rekrytutbildningsåret följande värnpliktsåren.

21

tid måste man utgå från två hufvudsynpunkter: den ena, att öfningarna inom

kompani-, bataljons- och regementsförband blifva på ett tillfredsställande

sätt och tillräckligt länge bedrifna, den andra, att regementena och motsvarande

truppförband komma att hvarje år deltaga uti fälttjänstöfningar med

flera truppslag, vare sig inom vederbörlig arméfördelning eller arméfördelning

mot arméfördelning. Dessa fälttjänstöfningar äro oundgängligen nödvändiga

för arméens stridsduglighet och tjänstbarhet, för att truppslagen,

af hvilkas samverkan så mycket är beroende i fält, må kunna lära känna

hvarandra i fred, för att de högre befälhafvarne må beredas tillfälle till

utbildning för ledning af större truppförband, och för att de lägre befälhafvarne

må vänjas vid större förhållanden än dem, som öfningarna enbart

vid eget regemente förmå erbjuda. Den tid, som deltagandet uti årliga

fälttjänstöfningar kräfver, torde kunna anslås till 5—7 dagar, hvarvid de

egentliga öfningarna skulle, allt efter förhållandena, omfatta 3—5 dagar,

samt 2 dagar i allmänhet vara erforderliga för förflyttningarna till och

från öfningsorten.

Under nuvarande förhållanden, det 22-dagars regementsmötet, måste

utbildningen i kompani-, bataljons- och regementsförband bedrifvas med

sådan hast, att noggrannheten och grundligheten måste eftersättas. Särskilt

har det visat sig icke vara möjligt att på ett tillfredsställande sätt

utföra skjutöfningarna till följd af den brådska, som vållas af tidens

otillräcklighet. Men äfven de öfriga utbildningsgrenarna hafva ej heller

kunnat komma till sin fulla rätt. Och med hänsyn till dessa förhållanden

torde repetitions-{regements-)öfningens längd böra bestämmas till 35 dagar

(5 veckor), hvaraf:

till öfningar uti kompani-, bataljons- och regementsförband 30—28 dagar,

» fälttjänstöfningar med flera truppslag............................... 5-— 7 »

Tillsammans 35 dagar.

Enligt nuvarande bestämmelser är regementsmötet indeladt uti tre

utbildningsperioder, i regeln omfattande: kompaniutbildningsperioden 10,

bataljonsutbildningsperioden 7 och regementsutbildningsperioden 5 dagar.

Af dessa perioder är det i främsta rummet kompaniutbildningsperioden,

som är i behof af förlängning dels därför att den för öfrigt mycket korta

tid, som måste användas för repetition af den enskilde mannens färdigheter

och af öfningarna inom plutonen och kompaniet, bör ökas, dels och hufvudsakligen

för att skjutöfningarna å målskjutningsbanorna böra vara afskräde

inom utgången af ifrågavarande utbildningsperiod. Af dessa skäl

måste densamma omfatta en tid af 16—18 dagar, under det att bataljons

-

22

och regementsutbildningsperioderna kunna bibehållas ungefär vid sin nuvarande

längd.

Om, på grund af ofvan sagda, det måste anses ådagalagdt, att tre årsklasser

vid infanteriet ovillkorligen samtidigt böra deltaga uti repetitions(regements-)öfningarna,

samt att hvarje sådan öfning bör omfatta en tid af

35 dagar, synes det närmast vara att tillse, under hvilken tid på året ifrågavarande

öfningar ändamålsenligen höra utföras. Afslutningen af det militära

utbildningsåret torde hos oss böra sammanfalla med utgången af september

månad, alldenstund det helt visst skulle vara förenadt med afse värda olägenheter

att uti oktober månad anordna större fälttjänstöfningar med trupper

af flera vapen. Dylika öfningar böra, såsom redan är aritydt. utgöra den

militära utbildningens slutsten samt omedelbart följa på öfningarna i kompani-,

bataljons- och regementsförband. Skulle desamma förläggas in uti

oktober, komme nödvändigheten att i sin helhet inkvartera de till fälttjänstöfning

sammandragna trupperna att mycket skarpt göra sig gällande,

hvarjämte, till följd af dagarnas korthet under denna årstid, den till

förfogande stående dagliga öfningstiden skulle i icke oväsentlig mån minskas.

Ju längre öfningarna sträckas ut på hösten, dess mera framträda

olägenheterna af förläggningen i de nuvarande barackerna å mötesplatserna.

Då de under senare åren gällande tiderna för 22-dagars regementsmötet

bestämdes, föregicks beslutet därom af eu grundlig och uttömmande

utredning angående den tidpunkt på året, då ifrågavarande möte lämpligen

borde hållas. Därvid kom man till det resultat, att den för ändamålet

lämpligaste tidpunkten vore senare hälften af augusti och förra hälften af

september månader. Då det är fråga om att bygga härordningen i alla

väsentliga delar på den allmänna värnpliktens grund, är det ännu mindre

möjligt, än under nuvarande organisationsförhållanden, att förlägga repetitions-

(regements-) öfningarna till sommarens förra del, enär maj och juni

månader äro oundgängligen nödvändiga för att, hufvudsakligen medelst

tillämpningsöfningar uti terrängen och skjutöfningar, fullborda infanterirekryternas

utbildning. Tager man dessutom i betraktande, att kavalleriets,

fältartilleriets och fältingeniörtruppernas rekrytutbildning måste fortgå

längre än infanteriets, och fäster man behörig hänsyn till krafvel, att repetitions-

(regements-) öfningarna vid infanteriet och vid sistnämnda tre

truppslag böra, ur synpunkten af gemensamma fälttjänstöfningar, pågå

samtidigt, torde det ligga i öppen dag, att tiden för ifrågavarande öfningar

bör väljas under sensommaren och den första höstmånaden.

På grund af hvad som nu blifvit sagdt, synes man vid uppgörande

af förslag till en ny härordning böra utgå från den förutsättningen, att

23

det militära utbildningsåret, i stort sedt, af slutas med utgången af september

månad. Beräknas, i öfverensstämmelse med hvad uti det föregående

blifvit framhållet, repetitions-(regements-)öfningarna jämte därpå

följande fälttjänstöfningar till 35 dagar, in- och utryckningsdagarna däri

icke medräknade, och antages utryckningsdagen vara den 1. oktober, skulle

inryckningsdagen blifva den 26. augusti. Uti dessa tidsanordningar kunna

ju, på grund af förhållandena uti olika landsändar, mindre jämkningar

blifva erforderliga, men såsom regel skulle repetitions- (regemente-) öfningarna

taga sin början under senare hälften af augusti månad.

Under förutsättning att icke någon ändring kommer att inträda beträffande

den nuvarande för tjänstefolk gällande flyttningstiden på hösten,

bör det militära utbildningsåret, så länge de värnpliktiges första tjänstgöring

(rekrytutbildning) med en eller annan månad understiger helt år eller

tolf månader, icke taga sin början förrän under senare hälften af oktober

eller under förra hälften af november månad. Vinsten att, under förutsättning

af nyss angifna begränsning i fråga om rekrytutbildningstiden,

låta det militära utbildningsåret begynna tidigare än omkring (strax före

eller strax efter) den 1. november, torde ur militär synpunkt vara

föga afsevärd. Ju tidigare nämligen rekrytskolan börjar på hösten, dess

tidigare måste den afslutas påföljande år, och med hänsyn till utbildningens

(tillämpningsöfningarnas) ändamålsenliga bedrifvande är det högeligen önskvärdt,

att äfven juni månad eller större delen däraf kommer att ingå uti

rekrytskoleperioden. Åtminstone de två sista månaderna af denna period

böra, såsom redan antydts, i möjligaste mån vara gynnsamma för skjut,- öfningar och för de tillämpningsöfningar, som i smärre förband förekomma

under rekrytutbildningstiden. Om sålunda rekrytskolan vid infanteriet

tager sin början omkring den 1. november och fortgår under 245 dagar,

skulle den afslutas påföljande år i slutet af juni eller i början af juli månad.

Af de 365 dagar, som den värnpliktiges militära tjänstgöring i fredstid

skulle omfatta, äro, enligt hvad som torde framgå af den föregående

framställningen, 350 dagar tagna i anspråk, nämligen:

245 dagar till den första tjänstgöringen (rekrytskolan, rekrytutbildningen);

och

105 dagar (3 X 35) till repetitions- (regemente-) öfningar.

De återstående 15 dagarna af hela den sammanlagda utbildningstiden

äro af sedda för beväringens andra uppbåd och att fullgöras under nionde

året. Mot denna repetitionsöfning för den yngsta klassen uti beväringens

andra uppbåd kan göras den erinran, att den är jämförelsevis

kort, men mot densaminas behöflighet torde icke någon berättigad invändning

kunna göras. Vid samtliga truppslag, men synnerligast vid infan

-

24

teriet, är, såsom redan antydts, behofvet att kunna uppsätta reservtrupper

stort: för att stärka besättningarna å fästningar (i befästa orter), för att

trygga utanför de egentliga krigsskådeplatserna belägna landsdelar, som

kunna utsättas för anfall af mindre, fientliga styrkor, för att skydda fälttruppernas

förbindelser eller etapplinier, då dessa hotas, och därigenom

göra det möjligt för fälthären att sammanhålla sina krafter m. m. d. Dessutom

är i nutida krig afgången af infanteri mycket stor, och enligt erfarenheten

nödgas man ganska snart tillgripa uppbådandet af äldre värnpliktsklasser.

Med afseende på dessa i korthet antydda förhållanden är

det nödvändigt, att ifrågavarande värnpliktige få sin utbildning i någon

mån uppfriskad, därvid denna 15-dagars repetitionsöfning ändamålsenligen

torde i regeln kunna och böra förläggas till oktober månad. Därvid vill det

dock synas, som om en tidigare månad skulle lämpa sig för det uti Norrland

förlagda infanteriet, alldenstund dagarna därstädes under oktober månad

äro för ändamålet väl korta. För öfrig! torde denna repetitionsöfning,

hvilken är ett oundgängligt villkor för uppsättandet af reservtrupper, böra

företrädesvis omfatta skjutöfningar, för hvilkas utförande de föreslagna årstiderna

mycket väl kunna användas, på samma gång som förläggandet af

utbildningen till ifrågavarande tider icke uti någon afsevärd grad komme

att ofördelaktigt ingripa uti de värnpliktiges ekonomiska förhållanden.

Det förslag till utbildningstidens fördelning för de värnpliktige vid

infanteriet, som uti det föregående blifvit framställdt, torde kunna åskådliggöras

genom å nästa sida stående grafiska framställning, uppgjord under

den förutsättningen att vid infanteriet det militära utbildningsåret skulle

börja den 1. november och afslutas med utgången af september månad.

Då fråga är att omdana Sveriges härordning på grundvalen af en

så pass stor utsträckning af den allmänna värnplikten, att vid infanteriet

den nuvarande stamtruppen skulle kunna afskaffas med undantag af den

fast anställda meniga personal (volontärer) vid hvarje regemente, som erfordras

för underbefälskaderns rekrytering, gäller det, bland annat, att taga

under ompröfning äfven den viktiga frågan, huruvida och i hvad mån

infanteriets organisation uti regementen {kärer, själfständiga bataljoner) samt

dessas antal inom de särskilda arméfördelningarna äro i behof att undergå

några förändringar.

Genom 1892 års förbättrade härordning togs ett betydelsefullt steg

för åvägabringandet af en ändamålsenlig sammansättning af de högre truppförband

(arméfördelningar), i hvilka svenska hären bör vara indelad så i

fred som i krig. Sålunda kom hvarje arméfördelning att sammansättas

af de tre s. k. hufvudvapenslagen, infanteri, kavalleri och artilleri. Inom

25

no- devom-

| cember

j ber

janu- I febru

-

Värnpliktsår

mars

Rekrytskola = 245 dagar

2. året

3. året

4. året.

5. året.

6. året

7. året.

8. året.

Repetöfning

2, 16.

15 dagar

9. året.

fyra arméfördelningar — II., IV., V. och VL — kom infanteriet att . utgöras

af 4 infanteriregementen, medan I. arméfördelningens infanteri organiserades

på 3 regementen och 3 kårer (bataljoner) samt III. arméfördelningens

på 6 regementen och 1 kår (bataljon). Likformigheten mellan arméfördelningarnas

sammansättning uti förevarande afseende var således

icke fullständig, hvartill kom att något särskilt infanteri icke var afsedt

att i fredstid utgöra besättning ä fästningarna.

Om en fästning — framför allt en sådan, som är belägen vid kusten eller

i närheten af gränsen — skall med framgång kunna försvaras i krig, är det

ändamålsenligt och i hög grad önskvärdt, att den har sin motsvarande fredsbesättning.

Det kan nämligen icke vara rådlig!, eller med lägets kraf öfverensstämmande,

att, först åtskilliga dagar efter mobiliseringsorderns utfärdande,

de första- för fästningen afsedda, uti vederbörliga mobiliseringsplaner upptagna

infanteri^uppdelarna anlända till densamma, utan bör det i fred

finnas en besättning, som bildar stommen för krigsbesättningen och på

samma gång är en säkerhetsbesättning, som är i stånd att afvärja öfverrumplingsförsök

e. d. vare sig omedelbart före eller efter tidpunkten för

själfva krigsutbrottet.

4

26

Om en kust- eller gränsfästning icke har någon fredsbesättning,

d. v. s. en besättning, som är förlagd inom densamma eller uti dess omedelbara

närhet, är det fara värdt, att den dit vid krigsutbrott afdelade,

måhända för sent ankommande, besättningsstyrkan icke förmår att fylla

sin uppgift till följd af sin obekantskap med de nya förhållanden, i hvilka

den blifver försatt. Spanings- och bevakningstjänsten från en kustfästning

är något helt annat än uti fältkriget, afståndsbedömningen och eldstriden

komma att i fästningskriget utföras under helt andra villkor och

förutsättningar än under vanliga operationer, förberedelser böra i fred vidtagas

för de vid krigstillfälle erforderliga förpost- och bevakningsanordningarna.

Med dessa och flera för fästningsförsvaret säregna uppgifter

bör den i krigstid behöfliga besättningsstyrkan, framför allt befäls- och

underbefälskadrerna, vara förtrogen, och det kan densamma icke blifva,

om den icke finnes på platsen redan i fredstid. Såsom redan antydts, äro

nu uti mobiliseringsplanerna särskilda för fästningarna afsedda trupper

beräknade, men att förhållandena i dessa afseenden icke kunna blifva ordnade

på ett fullt tillfredsställande sätt, förrän kadern och stommen för

krigsbesättningen befinna sig redan under fred på ort och ställe, torde

icke tarfva något vidare bevis eller någon ytterligare utläggning.

Det mål, som bör uppställas vid infanteriets organisation, och hvilket

bör ses till godo vid utarbetandet af en ny härordning, torde följaktligen

böra vara:

dels att åstadkomma en i möjligaste mån likformig sammansättning

af det infanteri, som kommer att ingå uti fälthären, eller med andra ord

laga så, att hvarje arméfördelning för detta ändamål kommer att utgöras

af fyra infanteriregementen;

dels att ordna en infanteribesättning i fredstid å fästningarna Karlskrona,

Vaxholm och Oscar Fredriksborg samt Boden.

Visserligen vore det önskvärdt att äfven gifva Karlsborgs fästning

en fredsbesättning af infanteri, liksom den har sin artilleribesättning, men

till densamma torde vid krigstillfälle i tid kunna förläggas erforderlig

styrka reservtrupper. Därjämte är att märka, att vissa depotirupper komma

att befinna sig å Karlsborg.

Det mål, som, enligt hvad nyss sades, bör uppställas och fattas i

sikte vid infanteriets organisation, torde ändamålsenligast kunna förverkligas

på det sätt, att en livar af nyssnämnda tre fästningar erhåller ett

infanteriregemente. För regementet i Karlskrona kunna Smålands grenadierkår

och Blekinge bataljon lämpligen blifva stomme, och för det å Vaxholm

och Oscar Fredriksborg Vermlands fältjägarekår och Hallands bataljon.

För förläggning uti Boden ägnar sig Norrbottens regemente.

27

För att erhålla fyra fältinfanteriregementen inom I. arméfördelningen

bör uppsättas ett nytt infanteriregemente uti Skåne, hvars tillgång på värnpliktige

år tillräcklig för detta ändamål och för närvarande ej oväsentligt

öfverstiger mobiliseringsbehofvet, sådant det i allmänhet beräknats eller

måste beräknas inom andi''a delar af landet. Stommen till detta nya regemente

erhålles från Vestgötadals och Bohusläns regementen, Indika för

öfrigt skulle sammanslås till ett regemente.

Uti 11. arméfördelningens sammansättning är ej någon ändring erforderlig.

III. arméfördelningen skulle komma att utgöras af: Vestgöta, Skaraborgs,

Elfsborgs och Bohusdals regementen, det sistnämnda bildadt af nuvarande

Vestgötadals och Bohusläns regementen, sedan från dem afskifta

stommen till det nya infanteriregementet i Skåne, samt förlagdt inom

Bohuslän och Dalsland.

IV. arméfördelningen skulle, hvad angår de för fälthären afsedda

infanteriregementena, blifva oförändrad.

V. arméfördelningen skulle från den III. erhålla Vermlands regemente,

men från densamma skulle Helsinge regemente öfverflyttas till VI.

arméf ördelningen, som därigenom komme att utgöras af fyra fältinfanteriregementen.

Infanteriet å fastlandet skulle således komma att bestå af 24 regementen,

afsedda att vid mobilisering ingå uti fä.lthären — fyra vid hvarje

arméfördelning —- och 3 regementen, afsedda för de förut angifna fästningarna.

Inberäknadt Gotlands infanteriregemente, som tillhör nämnda ös

stridskrafter, skulle infanteriet på fredsfot komma att räkna 28 regementen.

De förändringar uti rikets indelning uti värnpliktsområden, som skulle

blifva eu följd af den här ofvan föreslagna organisationen af infanteriet,

varder det tillfälle att framställa i samband med såsom behöfliga ansedda

ändringar uti värnpliktslagen och inskrifningsväsendet.

Hvad organisationen af de särskilda infanteriregementena i öfrigt

angår, kan den ändamålsenligen icke blifva fullständigt likformig, utan

måste på grund af säregna förhållanden eller särskilda ändamål göras afsteg

från den normalorganisation, som det stora tlertalet infanteriregementen

tinnes böra erhålla.

De uti fälthären ingående infanteriregementena böra gifvetvis, så vidt

möjligt, erhålla en sinsemellan fullt öfverensstämmande organisation och ordnas

efter en normalplan. Men från denna måste emellertid afvikelse göras i

28

fråga om lifgardesregementena till fot, för att kunna bereda möjlighet att upprätthålla

garnisonstjänsten i hufvudstaden. Att Stockholm behöfver sin

ständiga, om ock jämförelsevis svaga garnison af infanteri torde icke behöfva

närmare utvecklas, och är en sådan trupp oundgängligen nödvändig

dels under den tid, då icke några värnpliktige äro inkallade till tjänstgöring

vid infanteriet, nämligen under tiden från • rekrytskolans slut till

repetitions- (regements-) öfningarnas början äfvensom under oktober månad,

dels under den tid, då värnpliktsrekryterna under de 2—3 första månaderna

(november och december samt möjligen under januari) icke lämpligen kunna

deltaga uti den i hufvudstaden erforderliga allmänna garnisonstjänsten.

Hvad det till garnison i fästningarna afsedda infanteriet angår,

ställa sig förhållandena väsentligen olika för de båda sjöfästningarna och

för landfästningen Boden. För de förra, som ligga vid kusten eller sjögränsen,

och för hvilka faran för en öfverrumpling naturligen är större

än för en fästning, som ligger åtminstone två dagsmarscher från kusten

och omkring sex dagsmarscher från landgränsen, är det oundgängligen erforderligt

att hafva en ständig infanteribesättning, och bör med hänsyn till

detta kraf utbildningen af de till infanteriet å sjöfästningarna delade värnpliktige

så fördelas och ordnas, att det året rundt finnes infanteri å ifrågavarande

fästningar. Detta behof nödvändiggör — i likhet med motsvarande kraf vid

fästningsartilleriet och fästningsingeniörtrupperna — en sådan fördelning af

repetitionsöfningarna, att dessa fylla hela den mellantid, som hvarje år

finnes från slutet af en rekrytskola intill början af den därpå följande.

Fördelningen af de till infanteriet å sjöfästningarna delade värnpliktiges

utbildning åskådliggöres genom å nästa sida stående grafiska framställning.

Med hänsyn till denna fördelning af utbildningstiden vid infanteriet

å sjöfästningarna torde fredskadern vid hvardera regementet böra beräknas

för endast två bataljoner, alldenstund en större befälsstyrka icke skulle

kunna beredas tillräcklig sysselsättning i fredstid. För att fylla mobiliscringsbehofvet

af infanteri å dessa fästningar måste dessutom reservtrupper

tagas i anspråk.

Det i Boden förlagda Norrbottens regemente synes åter böra ordnas

på ett med flertalet infanteriregementen öfverensstämmande sätt. Dels har det

redan nu i hufvudsak en dylik organisation, dels måste på ett infanteri å en

landfästning ställas det krafvel att det förmår uppträda på öppna fältet i

regementsförband, hvarför det bör erhålla en däremot svarande utbildning.

Mot denna anordning kan visserligen göras den erinran, att. Boden vid

sådant förhållande kommer att under viss tid på året (sommaruppehållet

och halfva oktober månad) icke hafva någon annan af infanteri bestående

säkerhetsbesättning än den, som utgöres af regementets fast anställda perso

-

29

no

vem

ber

-

okto

-

febru

ari

-

augu

-

Värnpliktsår

cem

ber

-

mars

1. året.

2. året.

Repetitions4^fning^7.

35 dagar

3. året.

Repetitions8.

öfningll.

35 dagar

4. året.

5. året.

6. året

7. året.

8. året.

Repet.- öfning

17.31.

15 dagar

9. året

nal och underbefäls- (korpral-) skola. Men såsom nyss är framhållet, ligger

Boden icke omedelbart vid kusten eller gränsen, hvadan den fara, som ett

strandhugg eller öfverrumplingsförsök skulle medföra, icke är så öfverhängande

som vid en sjöfästning. Åtgärden att ordna utbildningen vid Norrbottens

regemente på samma sätt som vid flertalet infanteriregementen skulle

dock icke vara rådlig och tillåtlig, därest icke Boden under ifrågavarande

tid hade till säkerhetsbesättning att påräkna — såsom längre fram kommer

att påvisas — fältartilleri, fästningsartilleri och fästningsingeniörtrupper.

Hvad slutligen beträffar Gotlands infanteriregemente, synes dess organisation

böra blifva i hufvudsak densamma, som den nu är, och hvilken

antogs år 1898. En större styrka fast anställd manskapspersonal än den

vid öfriga infanteriregementen synes, i betraktande af på Gotlands försvar

inverkande förhållanden, vara därstädes fortfarande erforderlig. Men därjämte

måste — oaktadt tillvaron af nämnda personal — i syfte att tillförsäkra

Gotland, hvars tillgång på värnpliktige till följd af öns ringa folkmängd

är mycket knapp, en ständig, tillräckligt stor säkerhetsbesättning af

infanteri och på samma gång bereda befälspersonalen nödig årlig öfning

vid sitt eget truppförband, till utbildning vid Gotlands infanteri ett visst

antal värnpliktige, beräknadt till omkring 350 man, öfversändas från lämpligen

belägna inskrifningsområden å fastlandet.

30

På grundvalen af hvad som nu blifvit sagdt angående infanteriets

organisation, hafva beräknats och uppgjorts följande fyra planer för sammansättningen

af infanteriets fast anställda krigsmannapersonal, nämligen:

I. För Lifregernentet till fot (Första och Andra lifgrenadierregementena,

Vestgöta regemente, Uplands, Skaraborgs, Södermanlands, Kronobergs

och Jönköpings regementen, Dalregementet, Helsinge, Elfsborgs,

Bohusdals, Vestmanlands, Norrbottens, Vesterbottens, Kalmar och Vermlands

regementen, Jämtlands fältjägareregemente, Norra och Södra skånska

infanteriregementena, Vesternorrlands regemente samt det nya infanteriregementet

i Skåne):

1 öfverste, regementschef,

1 öfverstelöjtnant,

3 majorer,

15 kaptener, däraf 1 regementskvartermästare,

25 sergeanter, däraf 3 bataljonsadjutanter och 1 sjukvårdssergeant,

36 distinktionskorpralér,

48 korpraler,

4 sjukvårdskorpraler,

1 gevärshandtverkarekorpral,

48 vicekorpraler,

4 sjukvårdsvicekorpraler,

1 gevärshandtverkarevicekorpral,

4 sju k vårdssoldater,

1 gevärshandtverkaresoldat,

12 officersvolontärer,

48 öfriga volontärer,

1 musikfanjunkare,

12 musiksergeanter,

24 trumslagare och hornblåsare.

11. För Svea (Göta) lifgarde.

1 öfverste, sekundchef,

1 öfverstelöjtnant,

3 majorer,

15 kaptener, däraf 1 regementskvartermästare,

20 löjtnanter,

10 underlöjtnanter,

däraf 3 regementsadjutanter,

10 underlöjtnanter, | c n

13 fanjunkare, däraf 1 regementsväbel,

20 löjtnanter,

10 underlöjtnanter.

däraf 3

regementsadj utan ter,

31

13 fanjunkare, däraf 1 regeinentsväbel,

25 sergeanter, däraf 3 bataljonsadjutanter och 1 sjukvårdssergeant,

36 distinktion skorpraler,

48 korpraler,

4 sjukvårdskorpraler,

1 gevärshandtverkarekorpral,

60 vicekorpraler,

4 sjukvårdsvicekorpraler,

1 gevärshandtverkarevicekorpral,

4 sjukvård ssoldater,

1 geviirshandtverkaresoldat,

12 officersvolontärer,

360 öfriga volontärer,

1 musikfanjunkare,

16 inusiksergeanter,

24 trumslagare och hornblåsare.

III. För infanteriregementet i Karlskrona ( Vaxholm).

1 öfverste, regementschef.

1 öfverstelöjtnant,

2 majorer,

11 kaptener, däraf 1 regementskvartermästare,

14 löjtnanter, däraf 2 regementsadjutanter,

6 underlöjtnanter,

9 fanjunkare, däraf 1 regeinentsväbel,

17 sergeanter, däraf 2 bataljonsadjutanter och 1 sjukvårdssergeant,

24 distinktionskorpraler,

36 korpraler,

2 sjukvårdskorpraler,

1 gevärshandtverkarekorpral,

36 vicekorpraler,

3 sj ukvårdsvicekorpraler,

1 gevärshandtverkarevicekorpral,

3 sjukvårdssoldater,

1 gevärshandtverkaresoldat,

8 officersvolontärer,

32 öfriga volontärer,

1 musikfanjunkare,

12 musiksergeanter,

16 trumslagare och hornblåsare.

32

IV. För Gotlands infanteriregemente.

1 öfverste (militärbefälhafvaren å Gotland),

1 öfverstelöjtnant,

2 majorer,

13 kaptener, däraf 1 regeinentskvartermästare,

23 löjtnanter, däraf 1 adjutant hos militärbefälhafvaren och 2 regementsadj

utanför,

10 underlöjtnanter,

9 fanjunkare, däraf 1 regementsväbel,

30 sergeanter, däraf 2 bataljonsadjutanter och 1 sjukvårdssergeant,

32 distinktionskorpraler,

40 korpraler,

3 sjukvårdskorpraler,

1 gevärshandtverkarekorpral,

48 vicekorpraler,

3 sjukvårdsvicekorpraler,

1 gevärshandtverkarevicekorpral,

3 sjukvårdssoldater,

1 gevärshandtverkaresoldat,

12 officersvolontärer,

240 öfriga volontärer,

1 musikfanjunkare,

12 musiksergeanter,

16 trumslagare och hornblåsare.

Bil. 4—9 utvisa staterna för infanteriet enligt den sålunda föreslagna

organisationen, jämte därtill hörande kostnadsberäkningar.

Sammansättningen af befäls- och underbefälskadrerna vid infanteriet,

undantagandes det för sjöfästningarna afsedda och Gotlands infanteriregemente,

har uppgjorts i hufvudsaklig öfverensstämmelse med »den fast anställda

personalen af krigsmän» enligt det år 1891 utarbetade förslaget

till ny härordning.*) Kadrerna hafva sålunda beräknats med hänsyn till,

att hvarje regemente skall kunna mobilisera 3 fält- eller liniebataljoner

samt dessutom uppsätta 1 reservbataljon och 1 depotbataljon. Det må

emellertid redan nu anmärkas, att dessa kadrer äro i och för sm icke

*) Vid Svea och Göta lifgarden har dock, med hänsyn till garnisonstjänstgöringen i

hufvudstaden, antalet vicekorpraler ökats från 48 till 00.

33

tillräckliga för ett sådant ändamål, utan att därtill fordras en ganska afsevärd

tillgång på reservbefäl och reservunderbefäl. Men antalet befäl är å

andra sidan icke för stort för fredstjänstgöringens behöriga ombesörjande.

Hvad regementsofficer ar ne angår, äro de vid flertalet regementen, oafsedt

regementschefen, fyra, af hvilka tre tjänstgöra såsom bataljonschefer och

den fjärde biträder regementschefen och under honom handlägger alla till inskrifningsväsendet

hörande ärenden. Då emellertid den sistnämndes tjänstgöring

uti regementschefsexpeditionen icke torde vara oundgängligen erforderlig

under hela året, har uti staterna dagaflöning för en af majorerna beräknats

endast för 100 dagar. Vid bedömande af antalet regementsofficerare bör

icke förbises, att förslaget, af sparsamhetshänsyn, icke upptager några brigadchefer,

hvarför vid mobilisering halfva antalet regementschefer vid arméfördelningarnas

fältinfanteriregementen måste tjänstgöra såsom brigadchefer

och vid regementena ersättas af öfverstelöjtnanter. Af kaptenerna fordras

tolf såsom kompanichefer och en såsom regementskvartermästare. De två

återstående behöfvas för att upprätthålla tillfällig tjänstgöring vid gemensamma

skolor, särskilda koinmenderingar o. d., men af liknande skäl, som nyss

anförts i fråga om regementsofficerarne, har för dessa båda kaptener beräknats

dagaflöning för endast 100 dagar. Frånräknadt regementsadjutanterna utgöra

subalternoffcerarne endast 27, eller 2,25 på hvart och ett af regementets 12

kompanier. Två kräfvas å hvarje kompani för rekrytutbildningen, återstoden

för korpralsutbildningen samt för kommendering till Krigshögskolan, Gymnastiska

centralinstitutet o. s. v. Hvad antalet underofficerare angår, kan

detta vid första påseendet måhända synas väl litet, men om ökning skulle

ske, komme denna att afse sergeantsklassen, hvarigenom förhållandet mellan

fanjunkare och sergeanter skulle ändras och ställa sig ofördelaktigare beträffande

de senares befordran. Dessutom är att märka, att distinktionskorpralerna,

för hvilken grads uppnående genomgången underofficersskola

bör i regeln vara ett villkor, erhållit en bättre ställning än enligt nuvarande

organisation.

Den fast anställda meniga personal (volontärer), som upptagits vid

flertalet infanteriregementen är afsedd, såsom förut antydts, att rekrytera

underbefälskadern. Helt visst vore det önskvärdt, att denna

personal kunde helt och hållet påräknas utgå ur de värnpliktiges led,

d. v. s. att erforderligt antal värnpliktige komme att efter undergången

rekrytutbildning (den första tjänstgöringen) taga fast anställning

såsom volontärer. Då emellertid detta icke kan med fullständig visshet

beräknas, torde försiktigheten bjuda, att man bibehåller den utvägen öppen

att genom frivilligt aftal förmå unga män att, innan de inträdt i värnpliktsåldern,

samtidigt därmed att de inskrifvas till värnpliktens fullgörande,

5

34

ikläda sig förpliktelsen att tjäna en viss för deras utbildning till underbefäl

tillräcklig tid, och att på detta sätt fullständiga det behöfliga antalet — allt

under förutsättning att de uppfylla de fordringar i fråga om kroppskonstitution

in. in., som med hänsyn till krafvet på krigsduglighet böra bestämmas.

Utgår man från det antagandet, att hvarje korpral efter vunnen befordran

(efter genomgångert korpralskola under andra tjänstgöringsåret) kvarstår

i medeltal 4 år i tjänst, skulle omkring 34 korpraler afgå hvarje år. För att ersätta

denna afgång fordras således, att minst motsvarande antal hvarje år utexamineras

från korpralskola. Tager man äfven i beräkning afgången uti underofficersgraden,

omkring 2 hvarje år, kommer nyss angifna antal att ökas till ''3G.

Förutsätter män vidare, att 24—30 korpralskoleelever kunna erhållas bland

värnpliktige, som fullgjort första årets utbildning, skulle återstoden,

12—6, erhållas bland sådana menige (volontärer), hvilka ;på nyss

angifvét sätt låtit inskrifva ! sig före inträdet uti värnpliktsåldern. Men

för ändamålet måste det finnas minst en dubbel uppsättning af dylika

meniga volontärer, sålunda 24—12, ty den ena hälften genomgår rekrytutbildning,

den andra korpralskoleutbildning. Det är på grund af dessa

beräkningar, som ett antal af 48 »öfriga volontärer» upptagits bland regementets

fast anställda personal. I sammanhang härmed torde, om ock

blott i förbigående, böra fästas uppmärksamheten därpå, att det med hänsyn

till rekryteringen af ett godt och dugligt underbefäl helt visst skulle vara

ändamålsenligt, om vid afskedet underbefälet, i så Stor utsträckning som

möjligt; kunde erhålla lämplig civil anställning.

Vid Svea och Gröta lifgarden har af skäl, för hvilka förut redogjorts,

de meniga volontärernas styrka ansetts böra beräknas större än hvad enbart

rekryteringen af underbefälskadern klöfver. Svårligen kan den bestämmas

mindre än hvad som skett, enär den allmänna garnisonstjänsten eljest

skulle blifva alltför betungande samt menligt inverka på den militära utbildningen.

Hvad utbildningen af det fast anställda underbefälet angår, är redan

antydt, att för ändamålet skulle volontärerna, sedan de fullgjort ett års

tjänstgöring, undergå korpralskoleutbildning. Denna utbildning synes

lämpligen böra förläggas till resp. regementen och där ordnas rögementsvis,

enär antalet korpralskoleelever utgör endast omkring 36. Den sålunda

vid hvarje regemente anordnade korpralskolan skulle börja efter repetitions(regements-)öfningarnas

slut, således i början af oktober, samt fortgå intill

tiden för följande års repetitions-(regements-)öfningar, omedelbart före

hvilka korpralsexamen skulle afläggas. Efter sådan godkänd examen skulle

befordran ske till vicekorpral i mån af afgång inom korpralsgraden, och

35

borde de lina afgång lämpligast äga rum vid slutet af repetitions-(regcments-)öfningarna.

För utbildningen till underofficer torde ändamålsenligen böra finnas

eu för hela härens infanteri gemensam inf anteriimderof ficerssh>la af samma

längd som korpralskolorna vid regementena. lill underofficersskolan

skulle beordras de lämpligaste bland dem, som aflagt korpralsexainen, äfvensom

skickliga och af sådan kommendering förtjänta korpraler eller vicekorpraler

till ett antal af omkring 10 vid hvarje regemente. Därigenom ej blott möjliggöres

ett godt urval af ämnen till underofficerare, utan kommer äfven

största delen af regementenas distinktionskorpraler att aflägga underofficersexamen.

Den gemensamma infanteriunderofficersskolan torde ändamålsenligen

kunna ordnas på i hufvudsak samma sätt som den nuvarande

infanterivolontärskolan å Karlsborg.

Behofvet af reservunderbefäl (reservunderofficerare och reservkorpraler)

vid infanteriets mobilisering är vid ett för fälthären afsedt regemente emellertid

mycket stort och torde kunna skattas till omkring 240. En afsevärd

del af behofvet fylles genom de f. d. fast anställda, uti beväringsåldern

varande korpralerna. För fyllandet af återstående behofvet finnes

icke någon annan utväg än att årligen bland de värnpliktige utbilda dem,

som för en sådan utbildning befinnas lämpliga. Denna utväg, som man

tillgripit uti andra arméer, torde kunna inom vår armé med framgång

anlitas, alldenstund bland de värnpliktige helt visst finnes ett beaktansvärdt

antal individer, som ägna sig för ifrågavarande utbildning, såsom

elever eller f. d. elever vid folkskolelärareseminarier, vissa, tekniska skolor,

skogsskolor m. fl. dylika utbildningsanstalter, hvadan medeltalsbehofvet af

reservunderbefäl för hvarje år, omkring 25 på hvarje regemente, helt visst

bör på detta sätt kunna fyllas.

Afgången inom infanteriets fasta officerskadrer har, enligt en medeltalsberäkning,

utgjort i det närmaste 4 procent för hvarje år. Tillämpad

på en officerskår om 50 officerare, skulle ifrågavarande afgångsprocent betyda,

att omsättningen för hvarje regemente skulle erfordra 2 officerare

årligen. En pensionslag, som tillerkände före den nu bestämda pensionsåldern

afgående officerare viss pension, beräknad och afvägd i förhållande

till antalet tjänsteår och inbetalda pensionsafgifter, skulle vara ägnad att

uti icke oväsentlig grad öka afgången samt därigenom öka tillgången på

officerare vid mobiliseringstillfälle.

36

•

Med hänsyn till behofvet dels af fast anställda officerare, dels af

reservofficerare — de senare erfordras till ett antal af 35—40 å hvarje

infanteriregemente — har beräknats vara nödigt att för hvarje sådant

truppförband hafva tillsammans 12 ofiicersvolontärer anställda. Men intet

hinder bör förefinnas eller uppresas mot ökandet af detta antal. Tvärtom!

Tillströmningen af dylika volontärer bör tillgodogöras, hvarhelst den än

yppar sig, för att man vid mobiliseringstillfälle må kunna påräkna möjligast

största antal ofiicerare.

Att föreslå några väsentligen ändrade grunder för det system, som

nu råder i fråga om utbildningen af fast anställda ofiicerare och reservofficerare,

torde icke vara ändamålsenligt eller af behofvet påkalladt. Onekligen

är det en fördel att, beträffande vår öfver hufvud taget goda och

väl vitsordade utbildning till vinnande af lägsta officersgraden, icke behöfva

göra några djupgående eller brådstörtade ändringar, om hvilkas lämplighet

tvifvelsmål kunna förefinnas. Utbildandet af reservofficerare har hittills

icke motsvarat behofvet. Men med förlängda värnpliktsöfningar torde man

hafva anledning påräkna, att detsamma kan tillgodoses.

De för anställning såsom officerare och reservofficerare antagna volontärerna

skulle i midten af juni månad, efter aflagd mogenhetsexamen, inträda

uti tjänstgöring samt arméfördelningsvis — såsom redan nu är händelsen

inom II. och V. arméfördelningarna — sammandragas för bibringande

af den första rekrytutbildningen. Därefter skulle de under tiden

för repetitions-(regements-)öfningarna återgå till vederbörliga regementen

för att efter nämnda öfningars slut uti en för hela infanteriet gemensam

öfficersvolontärskola fullborda sin rekrytutbildning och erhålla underbefälsutbildning.

Denna skola skulle fortgå till påföljande års repetitions_(regements-)öfningar,

i hvilka officersvolontärerna skulle deltaga vid vederbörliga

regementen, därunder görande korpralstjänst, och efter hvilka befordran

till sergeant skulle äga rum.

För de officersaspiranter, som önska och anses lämpliga till vinnande

af fast anställning, skulle följa en kurs vid krigsskolan, anordnad på samma

sätt och efter samma grunder som den nuvarande krigsskolekursen,

med deltagande uti det följande årets repetitions-(regements-)öfningar och

med officersexamen aflagd i slutet af samma år.

De officersaspiranter åter, som icke beordras till Krigsskolan, och

spm önska anställning såsom reservofficerare, heinförlofvas efter de repetitions-(regements-)öfningfir,

som följa omedelbart efter officersvolontärskolans

genomgående. A lämplig tidpunkt därefter synas de ändamålsenligen

kunna sammandragas arméfördelningsvis till en tre-månaders kurs,

hvilken har till ändamål afläggande af reservofficersexamen. Efter denna

37

deltaga de uti repetitions-(regements-)öfningarna samt utnämnas till reservofficerare

samtidigt med de från krigsskolan utexaminerade elevernas utnämning

till fast anställda officerare. Det låter dock tänka sig, att erfarenheten

kommer att visa, att utbildningen af reservofficer kan ske på

kortare tid eller på andra vägar, än som här antydts, men möjligheten

häraf torde icke uti detta sammanhang böra blifva föremål för någon

undersökning.

. It '' ■: I '' •" '' '' • . ■ • .!''('';■■■ . '' ■ « (IT : • '' ■ ■

• > , !*-> '' r • f ■ i* • • ; : ~ «■; ii)

I fråga om ordnandet af rekrytutbildningen (rekrytskolan) kan ej

nog framhållas nödvändigheten, att de värnpliktige under rekrytutbildningstiden

indelas på lika många kompanier, som regementet skall mobilisera

fält- eller liniekompanier. Först och främst skulle härordningen

förlora en stor del af sitt värde, om icke den stora massan af fast anställda

officerare komme att ligga i ständig tjänstgöring. Erfarenheterna rörande

den tvångspermittering, som t. ex. en del af officerarne vid de nuvarande

trängbataljonerna äro underkastade, tala kraftigt emot ett sådant tjänstgöringssystem,

och de skulle säkerligen blifva afskräckande, om det stora

flertalet af infanteriets officerare komme att utsättas för en dylik tvångspermittering.

Då vidare repetitions-(regements-)öfningarna vid infanteriet (det för

fälthären afsedda) oeftergifligen böra försiggå på 3 bataljoner och 12 kompanier,

bör så äfven vara förhållandet med rekrytutbildningen. Därigenom

vinner härordningen i fasthet och truppförbanden i sammanhållning, och

detta mycket mera än hvad som måhända uti första ögonblicket kan synas

vara händelsen. Kompanikadrerna blifva, genom att regementets rekrytutbildning

ordnas i tolf kompanirekrytskolor, verkliga stammar eller medelpunkter

för de värnpliktige, som vid mobilisering skola ingå uti de

tolf fält-(linie-)kompanierna. Ordnas rekrytutbildningen annorlunda än

efter det bepröfvade och erkända kompaniutbildningssystemet, befinner

man sig på ett sluttande plan, och den svaghet, som skulle känneteckna

härordningen genom afvikclser från nämnda system, kan icke genom andra

åtgärder afhjälpas eller uppvägas. Den individuella eller enskilda utbildningen

— den säkra grundvalen för den enskilde soldatens riktiga handlingssätt

och handlingskraft i fält äfvensom för truppförbandens framgångsrika

verksamhet under krigets förhållanden — främjas bäst genom

kompaniutbildningssystemet. Kompaniet är den militära familjen, och inom

detsamma böra dess rekryter erhålla sin uppfostran.

38

B. Kavalleriet.

Uti det föregående har redan blifvit framhållet, att kavalleriets utbildning

icke ändamålsenligen kan mätas och fördelas efter samma måttstock

som infanteriets. Såväl rekrytutbildningen som repetitions- (regements-)

öfningarna kräfva längre tid för att motsvara sitt ändamål. Fördenskull

måste man, i fråga om de till kavalleriet delade värnpliktiges utbildning,

hushålla på ett annat sätt än vid infanteriet. Detta betingas af

flera skäl.

Förutom det väl af ingen bestridda faktiska förhållandet, att utbild.

ningen af kavallerirekryten omfattar mera och är mera invecklad än utbildningen

af infanterirekryten, hvarför rekrytskolan bör förlängas så mycket

sig göra låter med hänsyn till repetitions- (regements-) öfningarnas

längd och antal, talar eu annan omständighet för en i anseende till tiden

ökad rekrytskola vid kavalleriet. Rekrytutbildningen bör nämligen omedelbart

fortsättas af regementsöfning. Att låta ett uppehåll inträda mellan

rekrytskolans slut och regementsöfningens början måste betraktas såsom

eu betydande olägenhet ur den synpunkten, att de hästar, som begagnats

vid de värnpliktiges rekrytutbildning, genom eu dylik anordning skulle

komma ur den kondition, i hvilken de befinna sig vid slutet af nämnda

utbildning, och af hvilken de böra vara i besittning vid tiden för repetitions-

(regements-) öfningarnas början. Olägenheten af, ått ifrågavarande

hästar icke skulle få användas under en tidpunkt, då de äro som bäst

tränade, utan i stället ingå uti depot eller på annat sätt omhändertagas

intill början af nyssnämnda öfningar, framträder så mycket bjärtare, som

för öfrig! ett ingalunda oväsentligt antal hästar, omkring en fjärdedel till

en femtedel af det under repetitions- (regements-) öfningar erforderliga

antalet, utgöres af hästar, som stått i depot eller på annat sätt varit

omhändertagna, och för hvilkas sättande i full kraft särskilda åtgärder

synas böra vidtagas, för att man må kunna hämta fullt utbyte af repetir

tions- (regements-) öfningarna.

De till kavalleriet delade värnpliktiges rekrytutbildning bör sålunda

omedelbart fortsättas af regementsöfning, hvars längd bör sättas till 6 veckor

eller 42 dagar, eller en vecka mera än vid infanteriet. Att göra

repetitions- (regements-) öfningarna vid kavalleriet kortare än 42 dagar

kan icke vara tillrådligt. Kavalleriets regementsutbildningär mångsidigare och

svårare än infanteriets, och med hänsyn därtill kräfva ifrågavarande

öfningar längre tid, ty eljest medhinnes icke att genomgå och öfva allt

det, som ett nutidens kavalleri, med anspråk på duglighet, skall kunna utföra.

39

Då man dessutom tager i betraktande —såsom i det följande kommer

att ske — skvadronens lämpliga sammansättning af fast anställda (volontärer)

och värnpliktige, samt att endast tre årsklasser böra ingå uti de

mobiliserade fält- eller linieskvadronerna, och då den för de värnpliktiges

utbildning bestämda tiden af sammanlagdt 365 dagar är, hvad kavalleriet

vidkommer, för kort att fördelas — utom till rekrytskola och repetitions(regements-)

öfningar för linieskvadronerna — äfven till en repetitionsöfning

under nionde året eller för yngsta årsklassen uti det för reservformationer

afsedda beväringens andra uppbåd, kommer man till det resultat:

att de värnpliktiges vid kavalleriet rekrytskola bör omfatta eu tid

af 281 dagar (40 veckor);

att denna, bör omedelbart följas af en regementsöfning om 42 dagar

(6 veckor); samt

att samtidigt med denna den 4. värnpliktsklassen bör inkallas till repetitionsöfning,

likaledes om 42 dagar.

För åskådliggörande af öfningstidens fördelning meddelas följande

grafiska framställning.

Värnplikts är

.

janu-

ari

febru-

ari

mars

april

maj

juni

juli

augu-

sti

sep-

tem-

ber

okto-

ber

no:’

vem-

ber

de-

cem-

ber

1, året...r____r._

2. året...........

i.

Re

crytskc

k

la = £

o 1

81 dagar

1

Beg

20. of

ements- ning 30.

t ’ . ! ■ •

Re

12. s

kryt- kola 31.

3. året...........

4. året___________

42 dagar

i . V

Repetitions- 20. öfning 30.

42 dagar

För att kunna fylla de stora och maktpåliggande uppgifter, som tillkomma

kavalleriet under krig, äfvensom för att kunna på ett nöjaktigt sätt

bestrida fredstjänsten (remontdressyren in. in.), måste detta truppslag, enär

de värnpliktiges sammanlagda utbildning utgör blott ett år, hafva, förutom

erforderligt underbefäl af manskapet, en särskild styrka af fast anställda

menige (volontärer) ej blott afsedd för underbefälskaderns rekrytering, utan

ock för att tillgodose de anspråk, som den kavalleristiskä utbildningen särskilt

framställer. För beräknandet af såväl den fast anställda meniga personalens

som värnpliktskontingentens styrka äro hufvudsakligen två syn

-

40

punkter bestämmande: den ena, att den mobiliserade fält- (linie-) skvadronens

krigsduglighet varder tillfredsställande, den andra, att fredsutbildningen

och fredstjänstgöringen kunna ordnas på ett ändamålsenligt sätt.

Ju större den fast anställda styrkan är — under förutsättning att

densamma kan hållas fulltalig och rekryteras med godt folk —, dess bättre

och dugligare blifver kavalleriet. Men då frågan är att bygga härordningen i

möjligaste mån på den allmänna värnpliktens grund samt att följaktligen, så

långt sig göra låter, taga den personliga krigstjänstskyldigheten i anspråk

vid kavalleriets organisation, gäller det att undersöka, med hvilken minimistyrka

af fast anställda meniga volontärer man kan nöja sig, för att

ofvannämnda båda kraf må blifva behörigen tillgodosedda.

Med betraktande af nyssnämnda fordringar på en tillfredsställande

sammansättning af den mobiliserade fält- (linie-) skvadronen och på ett

ändamålsenligt ordnande af fredstjänstgöringen hafva anställda beräkningar

gifvit till resultat, att hvarje sqvadron bör i fredstid räkna, förutom

erforderliga beställningsmän, 39 meniga volontärer. Detta antal, som

torde erfordra en årlig rekrytering af 13—15 man, inedgifver så pass stora

underbefäls- (korpral- och underofficers-) skolor, att ersättningen af underbefäl

synes betryggad, hvarjämte reinontdressyren kan på ett tillfredsställande

sätt ombesörjas. Därtill erhåller man ett öfverskott på hvarje

skvadron, tillräckligt stort för att kunna sköta de hästar, som ställas i

depot vid skvadronen eller regementet.

Värnpliktskontingenten vid hvarje skvadron är beräknad till 30. Under

förutsättning att denna kontingent i samband med (omedelbart efter)

undergången rekrytutbildning äfven fullgör regementsöfning, samt att 4.

årsklassen inkallas till samtidigt pågående repetitionsöfning, skulle skvadronen

under repetitions- (regements-) öfningarna komma att uppgå till en

styrka af i rundt tal 100 menige, tillräckligt stor för att på ett nöjaktigt

sätt kunna bedrifva nämnda viktiga öfningar. Fält- (linie-) skvadronen

kommer att jämte underbefälet utgöra, i rundt tal, 130 man. Visserligen

skulle ej något hinder möta att mobilisera större antal stridande personal på

hvarje skvadron, men det är ej blott tillgången på personal, utan äfven

och i lika hög grad tillgången på fullt användbara ridhästar, som bestämmer

skvadronens sammansättning på fältfot. Tager man behörig hänsyn

till denna senare tillgång, kan skvadronens suddande styrka (befäl och

menige) svårligen komma att öfverstiga 135. Denna styrka är emellertid

ej större, än att skvadronen fortfarande kan ändamålsenligen vara indelad

uti tre troppar, och med bibehållande af tre-troppars-indelningen vinnes

fördelen att ej behöfva göra någon ingripande ändring uti grunderna för

kavalleriets exercis och manöver.

41

Vid de beräkningar, som anställts för att utreda fält- (linie-) skvadronens

ändamålsenliga sammansättning, har det befunnits lämpligt, att fält(linie-)

skvadronerna komma att mobilisera med endast tre årsklasser värnpliktige,

allt efter tidpunkten för mobiliseringen med 2., 3. och 4. eller 3.,

4. och 5. Då det nyss nämndes, att tillgången på personal (värnpliktig

personal) skulle kunna möjliggöra uppsättandet af en större personalstyrka

å hvarje skvadron vid mobilisering, skulle ju kunna ifrågasättas att i motsvarande

grad minska årskontingenten af värnpliktige. Men därmed skulle

följa olägenheten af att minska skvadronens fredsstyrka och af att ställa flera

hästar uti depot eller annorledes omhändertaga desamma. Organisationen i

sin helhet skulle lida däraf. Förhållandet mellan volontärer och värnpliktige

är just afvägdt med hänsyn till att med minsta möjliga kostnad erhålla

ett dugligt och lifskraftigt kavalleri samt kan icke utan afsevärd

olägenhet rubbas vare sig i sådan riktning, att volontärernas styrka skulle

minskas och de värnpliktiges i stället ökas, eller i sådan, att den årliga

värnpliktskontingenten skulle — med bibehållande af den ofvan föreslagna

styrkan af den fast anställda meniga personalen — i anseende till storleken

nedsättas.

Hvad angår kavalleriets organisation i allmänhet — dess sammansättning

uti regementen och dessas indelning uti skvadroner — synes icke

skäl för någon ändring uti nu bestående förhållanden förefinnas. Hvad

angår antalet officerare, torde subalternofficerarnes antal böra så beräknas

och bestämmas, att den mobiliserade fält- (linie-) skvadronen har tre sådana

officerare såsom troppchefer, samt att det vid regementet dessutom

finnes att tillgå två till tre subalternofficerare, för att behofvet af befälhafvare

för officerspatruller må kunna tillgodoses samt arméfördelningsoch

infanteribrigadstaberna må kunna tillfälligt förstärkas, utan att skvadronernas

stridbarhet därigenom kommer att minskas.

Vid hvart och ett af de fem-skvadronsregementen, som nu äro försedda

med, förutom regementschefen, två regementsofficerare (1 öfverstelöjtnant

och 1 major) torde, i likhet med hvad förhållandet är1 vid Norrlands

dragonregemente och hvad som föreslagits i 1883 och 1891 års härordningsförslag,

böra upptagas endast en sådan officer. För vinnande af

en lämplig fördelning mellan ifrågavarande officersbeställningar vid de sex

fem-skvadronsregementena, bör halfva antalet beklädas af öfverstelöjtnanter

och den andra hälften af majorer. Hvad åter angår de båda tio-skvadronsrcgementena,

äro dessa i behof att få regementsofficersgraden ökad med

hvar sin major.

Med tillämpning af uti det föregående utvecklade grunder har beräknats,

att hvart och ett af de sex fem-skvadronsregementena, nämligen

6

42

Lifgarde! till häst, Lifregementets dragoner och husarer, Smålands husarregemente,

Kronprinsens husarregemente och Norrlands dragonregemente,

bör utgöras af följande antal fast anställd personal af krigsmän:

1 regementschef, öfverste,

1 öfverstelöjtnant eller major,

7 ryttmästare, däraf 1 regementskvartermästare,

13 löjtnanter, 1 cjärap j regementsadjutant,

'' 5 underlöjtnanter, ( ° J v

6 fanjunkare, däraf 1 regementsväbel,

10 sergeanter,

20 distinktionskorpraler,

30 korpraler,

2 sjukvårdskorpraler,

3 hofslagarekorpraler,

. , 30 vicekorpraler,

2 sjukvårdsvicekorpraler,

4 hofslagarevicekorpraler,

2 sjukvårdsryttare,

4 hofslagareryttare, f

6 officersvolontärer,

, 195 öfriga volontärer,

1 musikfanjunkare,

5 musiksergeanter,

10 trumpetare.

För tio-sicvadronsregementena, Skånska husar- och dragonregemem

tena, är motsvarande personalstyrka beräknad sålunda:

. 1 regementschef, öfverste,

1 öfverstelöjtnant, . u.

2 majorer,

13 ryttmästare, däraf 1 regementskvartermästare,

26 löjtnanter,

11 underlöjtnanter,

däraf 3 regementsadjutanter,

11 fanjunkare, däraf 1 regementsväbel,

20 sergeanter,

40 distinktionskorpraler,

60 korpraler,

4 sjukvårdskorpraler,

7 hofslagarekorpraler,

60 vicekorpraler,

4 sjukvårdsvicekorpraler,

43

7 hofslagarevicekörpraler,

4 sjukvårdsryttare,

8 hofslagareryttare,

12 officersvolontärer,

390 öfrig» volontärer,

1 musikfanjunkare,

10 musiksergeanter,

20 trumpetare.

Staterna för den sålunda föreslagna organisationen, jämte därtill

hörande kostnadsberäkningar, innehållas uti bil. 10—14.

Till den fast anställda, i aktiv tjänst varande, personalen böra äfven

höra chefen för ridskolan och chefen för remonteringsstyrelsen, båda öfverstelöjtnanter.

Detta kräfves onekligen af dessa båda befattningars maktpåliggande

natur och för de beridna truppslagen stora betydelse.

Det är naturligen en mycket viktig fråga, huru den vid kavalleriet

erforderliga meniga fast anställda personalen ändamålsenligen bör anskaffas.

Om man kunde vara säker på, att denna anskaffning kunde ske ur de

värnpliktiges led, vore detta, särskilt ur ekonomisk synpunkt, fördelaktigt,

enär de särskilda aflöningsförmåner, som eljest måste tillerkännas nämnda

personal under tiden för rekrytutbildningen, komme att inbesparas. Men

då man icke kan med säkerhet bygga kavalleriets organisation på en sådan

anskaffning, torde man tills vidare böra utgå från den beräkningsgrund, att

de erforderliga volontärerna anskaffas på sätt hittills skett, d. v. s. medelst

frivilligt aftal, hvarvid första aftalet bestämmes till helst tre år. Men

möjligheten att rekrytera ur de värnpliktiges led bör alltid hållas öppen,

och skulle erfarenheten visa, att denna utväg skulle kunna anlitas i större

utsträckning, bör man ock i möjligaste mån begagna sig af densamma.

Vid sådant förhållande kommer emellertid den årliga värnpliktskontingenten

att blifva i behof af att till en viss grad ökas, för att skvadronernas styrka

under repetitions- (regements-) öfningarna ej skall blifva för liten, och för

att icke ett ogynnsamt förhållande skall komma att inträda i fråga om

sammansättningen af den mobiliserade fält- (linie-) skvadronen.

Rekryternas utbildning bör försiggå uti skvadronsvis ordnade rekrytskolor,

och bör rckrytstyrkan, omkring 43—45 man på hvarje skvadron,

(13_15 volontärrekryter och 30 värnpliktsrekryter), medgifva rekrytöfningarnas

bedrifvande på ett fullt tillfredsställande sätt.

44

Utbildningen af underbefäl sker först, under andra, tjänstgöringsåret,

uti korpralskolor, äfven de ordnade skvadronsvis. Efter uti sådan skola

aflagd godkänd examen skulle, i män af afgång, befordran ske till vicekorpral.

Den fortsatta högre underbefälsutbildningen skulle under tredje

tjänstgöringsåret meddelas uti en för hvarje regemente sammandragen underofficersskola,

och genomgåendet af densamma skulle vara villkoret för

befordran till distinktionskorpral. Ur distinktionskorpralernas klass skulle sedan

ske urvalet af det erforderliga antalet underofficerare. Med det sätt,

hvarpå underbefälsutbildningen sålunda ändamålsenligen ansetts böra ordnas,

och hvilket ju icke är någon nyhet, utan fastmer både pröfvadt och

godt befunnet, torde i själfva verket äfven flertalet korpraler komma att,

före sin befordran från vicekorpral till korpral, genomgå äfven underofficersskola.

Uti personalsammansättningen äro för de små regementena upptagna

6 och för de stora regementena 12 officersvolon tärer, d. v. s. hvarje år

skulle vid de förra antagas 3 och vid de senare 6 dylika volontärer. Dessa

siffror utgöra blott en beräkningsgrund, ty de komma gifvetvis att växla

uti verkligheten. I öfverensstämmelse med hvad som framhållits vid frågan

om officersrekryteringen vid infanteriet, må äfven här betonas, att, därest

officersvolontärsaspiranten uppfyller föreskrifna villkor och fordringar, inga

hinder må läggas i vägen för hans anställning såsom officersvolontär.

I sammanhang härmed må emellertid anmärkas, att uppsättandet af

reservtrupp förband vid kavalleriet ställer sig — alldenstund man icke kan,

åtminstone icke med någon säkerhet, räkna på möjligheten att anskaffa krigsdugliga

ridhästar för de reservskvadroner, som skulle bildas — vida svårare

än vid infanteriet. Reservtrupper vid kavalleriet äro dock behöfliga på

sådana punkter, som hotas eller angripas af fienden, men till hvilkas försvar

fälttrupper ej lämpligen böra afdelas, till etappliniers tryggande m. m.

d. Men af ofvannämnda skäl torde deras styrka böra inskränkas. Af denna

anledning föreligger visserligen icke så stort behof af reservofficerare vid

kavalleriet som vid infanteriet, men å andra sidan får utbildandet af sådana

officerare icke försummas, enär, utom för reservskvadronerna (-formationerna),

det finnes åtskilliga andra platser vid de af kavalleriet mobiliserade

truppförbanden och formationerna, som de kunna bekläda och därigenom

spara de aktiva eller fast anställda officerarne för uppträdandet i fronten,

hvarigenom kavalleriet blifver mera handlingskraftigt. Därtill kommer,

att under krigets fortgång kunna reservofficerare ersätta afgången af officerare

vid fälttrupperna, ehuru de vid dess början i allmänhet icke torde

böra beräknas ingå uti de rnobilisererade fält- (linie-) skvadronerna.

45

Utbildningen af officersvolontärema synes böra ordnas på hufvudsakligen

följande sätt. Liksom sina kamrater vid infanteriet skulle de efter

aflagd mogenhetsexamen träda i tjänst omkring den 15. juni samt uti eu

för samtliga regementen gemensam, till lämpligt regemente förlagd officersvolontärskola

erhålla rekryt- och underbefälsutbildning under loppet af ett

år, således till omkring den påföljande 15. juni. Därefter skulle de återgå

till vederbörliga regementen samt tjänstgöra såsom underbefäl (korpraler) vid

där ännu pågående rekrytskolor samt under årets repetitions- (regements-)

öfningar. Vid dessas slut skulle ske utnämning till sergeant. De lämpligaste

bland dem, som önska fast anställning, skulle beordras till den gemensamma

krigsskolan, medan åter de, som vilja vinna anställning såsom

reservoflicerare, skulle efter enahanda grunder som vid infanteriet undergå

en fortsatt utbildning, aflägga reservoflicersexamen och deltaga uti repetitions-

(regements-) öfningarna. Orsaken hvarför volontärskolekursen icke

ansetts böra fortgå intill meranämnda öfningar är den, att det vid det regemente,

där volontärskojan är förlagd, icke kan blifva tillfälle till så omfattande

underbefälstjänstgöring som vid de särskilda regementena, hvarjämte

det vid ifrågavarande regemente skulle under tiden från den 15. juni till

repetitions- (regements-) öfningarnas början kräfvas dubbelt utrymme m. in.

för volontärskolan, alldenstund under sistnämnda tid två kurser komme att

samtidigt vara sammandragna.

Innan frågan om kavalleriets personal lämnas, torde uppmärksamheten

böra fästas därpå, att — då kavalleriet för mobiliseringen af fält(linie-)skvadronerna

samt därmed jämförliga truppförband och formationer

ändamålsenligen icke bör taga i anspråk mer än tre årsklasser — det

uppstår, äfven sedan reservskvadroner och reservformationer samt depoter

blifvit bildade, ett öfverskott af värnpliktige uti de till beväringen hörande

årsklasserna, hvilket lämpligen torde böra användas vid mobiliseringen af allmänna

trängens formationer och anstalter. Man torde kunna anslå detta

öfverskott till omkring 2,000 värnpliktige, hvilka i sinom tid skulle öfverföras

till trängtjänst.

Kavalleriets betydelse såsom truppslag är i väsentlig grad beroende

af, att det vid mobilisering har tillgång på göda, väl dresserade och i

46

kraft varande hästar. I likhet med hvad förhållandet var uti det år

1891 utarbetade härordningsförslaget har antalet ridhästar vid hvarje femskvadronsregemente

beräknats till 600 samt vid hvart och ett af de båda

tio-skvadronsregeinentena till dubbla detta antal, således inalles 6,000 ridhästar

vid hela kavalleriet. Därvid har förutsatts, att remonterna, vid deras

öfverlämnande på hösten till de särskilda regementena, skulle hafva en

ålder af fyra och ett hälft år. Deras tillridning bör kunna så bedrifvas,

att de äro färdiga att sättas in uti ledet under det följande årets repetitions-(regements-)

öfningar, hvarvid dock, om mobilisering skulle ske uti

t. ex. maj eller juni månader, flertalet remonter skulle kunna tagas i anspråk

för fyllandet af krigsbehofvet. Att mottaga remonter vid regementena

för tillridning under en tidigare ålder — tre och ett hälft år — är, enligt

hvad erfarenheten nogsamt visat, icke ändamålsenligt eller med en god

hushållning förenligt.

Med ifrågavarande antal ridhästar, 120 för hvarje sk vadron, kunna

ej alla, med undantag af tiden för repetitions- (regements-) öfningarna, tagas

i anspråk omedelbart för den dagliga tjänstens behof. Under större

delen af året kommer sålunda ett visst antal hästar — beräknadt för hvarje

skvadron till 24, sedan skvadronschefen behållit en mindre reserv om t.

ex. 6 hästar för att kunna i händelse af sjukdomsfall o. d. bland de i

den ordinarie tjänstgöringen varande hästarna verkställa utbyte — att

icke hållas uti tjänstgöring. En viktig fråga är, huru dessa hästar böra

omhändertagas. Böra de uppställas i depot vid regementet eller i dess

omedelbara närhet, med eu till 80 °/o förminskad ration, eller böra de

utackorderas?

Af dessa båda utvägar är uppställandet i depot att föredraga ur militär

synpunkt. Befälet varder därigenom i tillfälle att bestämma hästarnas

arbete och sysselsättning samt att dagligen öfvervaka deras skötsel och

vård. Ordnades dessa depoter skvadronsvis, skulle skvadronschefen, samtidigt

därmed att hans intresse och ansvar för skvadronen i dess helhet

skärptes, kunna åvägabringa en ändamålsenlig hushållning med hästmaterielen.

Att depotsystemet med hänsyn till lättheten att mobilisera icke är

förenadt med de olägenheter och den tidsutdräkt, som medfölja utackorderingssystemet,

torde vara uppenbart.

Mot hästarnas ställande i depot kan emellertid göras den invändningen,

att depotsystemet blifver för statsverket dyrare särskildt ur den synpunkten,

att det kräfver större vinterstallutrymme. Stallutrymme måste

dock i allt fall beredas under tiden för repetitions- (regements-) öfningarna,

och vid sådant förhållande torde det kunna ifrågasättas, huruvida

det icke skulle vara ändamålsenligare att genast från början bygga vinter

-

47

stallar för hela hästantalet än att uppföra dylika stallar för det stora flertalet

hästar och sommarstallar för återstoden. Detta gäller i främsta rummet

de regementen, hvilkas repetitions-(regements-)öfningar komma att hållas

vid eller i närheten af vederbörliga vinterförläggningsorter.

Hvad de årliga underhållskostnaderna angår, blifva dessa, beräknade

i och för sig, drygare med tillämpning af depotsystemet än med

tillämpning af utackorderingssystemet. Men å andra sidan torde, såsom

bil. 14 utvisar, afsevärd besparing kunna göras å remonteringsanslaget,

därigenom att kavallerihästarna genom den bättre omvårdnad, som de erhålla

uti depot, och genom det lämpligare arbete, hvarmed de sysselsättas,

komma att längre stanna i tjänst, samt följaktligen en minskad omsättning

af desamma är att förvänta, en minskning, som torde kunna beräknas

till åtminstone 1 %>. Till dessa besparingar böra äfven läggas inkomsterna

för försäljningen af de hästar, som eljest skulle öfvergå uti fodervärdarnes

ägo. Enligt nu gällande villkor skola de utackorderade hästarna

vid 13 års ålder blifva fodervärdarnes tillhörighet. Skulle villkoren för

utackorderingen skärpas, d. v. s. blifva ogynnsammare för fodervärdarne,

skulle de därigenom möjligen åvägabragta besparingarna blifva endast skenbara,

enär följden helt visst blefve en försämring af hästmaterielen eller

ökad omsättning af densamma.

Att efter en blifvande flyttning af Norrlands dragonregemente till

Umeå söka anordna en utackordering af dess icke i tjänstgöring varande

hästar torde näppeligen låta sig göra. I hvad mån utackorderingssystemet

skulle utan betydande olägenheter kunna tillämpas vid Lifgardet till häst,

Lifregementets dragoner och husarer samt Smålands husarregemente, kan

ej med full visshet sägas, alldenstund man ej uti förevarande afseende har

någon erfarenhet att stödja sig på. Man torde dock böra betänka sig mer

än en gång, innan man skulle våga att förorda utackorderingssystemet för

nyssnämnda regementen.

Hvad återstoden af kavalleriet — d. v. s. det uti Skåne förlagda

— beträffar, har det visat sig möjligt att i allmänhet erhålla goda fodervärdar,

ehuru exempel på motsatsen ingalunda saknas. Men enligt hvad

såväl cheferna för Skånska husarregementet och Kronprinsens husarregemente

som ock chefen för 1. arméfördelningen uti infordrade yttranden framhållit,

är enligt deras åsikt depotsystemet att föredraga framför utackorderingssystemet.

Och då det gäller att skapa, ett så dugligt kavalleri som

möjligt, synes det vara en både riktigare och ändamålsenligare samt i

längden en mera ekonomisk åtgärd att låta de militära synpunkterna

blifva de bestämmande vid ordnandet af den nu afhandlade, mycket viktiga

frågan.

48

På grund af dessa i korthet utvecklade skäl torde man vid kavalleriets

organisation och uti de för ändamålet anställda beräkningarna böra

utgå därifrån, att dess icke uti ordinarie tjänstgöring mellan de årliga repetitions-

(regements-) öfningarna varande hästar uppställas i depot vid

vederbörliga regementen. Möjligheten att vid de i Skåne förlagda kavalleriregementena

tillämpa utackorderingssysteinet finnes ju alltid kvar och

kan sålunda i händelse af behof tagas i anspråk.

C. Artilleriet.

Under det att vid infanteriet de föreslagna organisationsändringarna

hufvudsakligen eller uteslutande afse att, hvad dess indelning uti regementen

angår, göra arméfördelningarna likformigt sammansatta och att dessutom

uppsätta vissa för fästningarna erforderliga infanteritruppförband, samt

vid kavalleriet några dylika ändringar icke ansetts vara af behofvet påkallade,

göra sig i fråga om artilleriets omorganisation väsentligen andra

kraf gällande.

Hvad först fältartilleriet beträffar, har vapnets utveckling medfört

nödvändigheten att införa uti detsamma en ny pjestyp, nämligen fälthaubitsen.

Ett särskildt organiseradt positionsartilleri synes icke längre kunna

undvaras. Och slutligen måste det landfästning sartilleri, som vi nu hafva,

och som utgöres allenast af Karlsborgs artillerikår, i rätt väsentlig grad

ökas och ändamålsenligen ordnas.

1. Fältartilleriet.

Den utveckling, som artilleritekniken undergått under senaste årtionden,

har bland annat funnit ett uttryck uti framställandet af fältkanoner

med mycket flack (bestrykande) kulbana. Denna egenskap, som medfört

större skottvidd och ökad träffsäkerhet, har i väsentlig grad höjt fältkanonens

verkan mot lefvande obetäckta mål, hvaremot densamma snarare minskats

mot af betäckningar skyddade trupper och mot befästningar. Erfarenheten

från kriget mellan England och Transvaal har bestyrkt riktigheten af detta

uttalande. För erhållande af kraftig verkan mot mål af sistnämnda slag

har man i flera arméer uti fältartilleriet infört den s. k. fälthaubitsen, en

pjes, som är konstruerad hufvudsakligen för kasteld, men som är användbar

äfven vid direkt skjutning. Då det torde vara i hög grad önskyärdt att i

49

fältkriget kunna med god verkan beskjuta ej blott lefvande obetäckta mål

utan äfven mål, som finna skydd i terrängen eller befinna sig i befästningar,

synes tidpunkten för införandet af fälthaubitsen i svenska hären

vara inne.

Beträffande den form, hvarunder fälthaubitsartilleriet ändamålsenligen

kan och bör inordnas uti fältartilleriets organisation, kräfva helt visst förhållandena

dess förening med de bestående fältartilleriregementena. Skulle

det nämligen ordnas såsom ett själfständigt truppförband (regemente),

koinme det måhända att bilda ett särskildt truppslag, hvilket det i själfva

verket icke är, och det stora flertalet fältartilleriofficerare blefve främmande

för detsamma. Uti den mobiliserade fälthären måste fälthaubitserna

vara fördelade på arméfördelningarna, ty eljest är det fara värdt,

att detta kraftiga vapen icke kommer till användning på rätt tidpunkt,

och vid sådant förhållande är det desto angelägnare, att öfverensstämmelse

mellan freds- och krigsorganisationen varder, äfven uti detta afseende,

åvägabragt.

Vid de beräkningar, som anställts för att utröna det antal, i hvilket

fälthaubitserna böra ingå uti fältartilleriregementena, har man kommit till

det resultat, att hvarje regemente bör erhålla en division, men divisionens

styrka för närvarande bestämmas till endast två batterier, för att fälthaubitsernas

antal icke må blifva för stort i förhållande till de vanliga

fältkanonernas.

Hvad angår försvarskrafterna i öfre Norrland, gör sig det krafvet

gällande, att desamma måste kunna påräkna stödet af ett alltid till hands

varande fältartilleri. För detta ändamål böra en fältkanondivision af Norrlands

artilleriregemente samt den för samma regemente afsedda nya fälthaubitsdivisionen

förläggas till Boden. Därigenom erhålla de rörliga stridskrafterna

uti öfre Norrland en värdefull och under alla förhållanden påräknelig

förstärkning.

Fältartilleriet spelar en stor roll i nutida strider, och ur vissa synpunkter

vore det onekligen önskvärdt, att detta truppslag icke blott, på

sätt som nyss föreslagits, förses med fälthaubitser, utan äfven ökas, hvad

beträffar antalet fältkanoner.

Den bestående organisationen af vårt arméfördelningsartilleri — 6

regementen om 2 divisioner å 3 batterier samt dessutom en ridande division

vid Wendes artilleriregemente — innehåller emellertid, sedan fältartilleriet

skall ombeväpnas med snabb skjutande kanoner, en beaktansvärd möjlighet

att utan någon ökning af kanonantalet vinna ett betydande krafttillskott.

Denna möjlighet består uti införandet af fyra-kanonsbatterier

i stället för — såsom nu är förhållandet — sex-kanonsbatterier.

7

50

Inom facklitteraturen har under senare år, med anledning af införandet

af snabbskjutande fältartillerimateriel, pågått ett lifligt meningsutbyte

om lämpligheten af en sådan ändring uti batteriets sammansättning.

I sådant syfte framställda förslag hafva rönt motstånd hufvudsakligen af

den orsaken, att man samtidigt velat minska antalet fältkanoner i dess

helhet. En sådan minskning kan emellertid ingalunda vara att förorda,

men väl att inom ramen af det bestående fältkanonantalet söka åstadkomma

möjligast största verkan af den nya materielen.

Man har beräknat, att 30 st. fyra-kanonsbatterier skola göra samma,

om icke större, verkan än 24 st. sex-kanonsbatterier, det vill med andra

ord säga, att man skulle af 120 kanoner, indelade uti fyra-kanonsbatterier,

i fråga om verkan kunna hämta minst samma utbyte som af 144 kanoner,

indelade uti sex-kanonsbatterier. Tillämpas denna beräkningsgrund på det

svenska för fältbären afsedda artilleriet, tillsammans 240 kanoner, skulle

dessa, indelade uti batterier om fyra kanoner, motsvara 288 kanoner enligt

nuvarande batterisammansättning. Den nya batteriorganisationen skulle

således utgöra ett krafttillskott, motsvarande uppsättandet af 8 sex-kanonsbatterier.

I franska fältartilleriet synes införandet af fyra-kanonsbatteriet

vara nära förestående, och inom det schweiziska står denna organisationsändring

på dagordningen.

Batteriets sammansättning af allenast fyra kanoner synes medföra åtskilliga

afsevärda fördelar och torde särskildt lämpa sig för våra terrängföi''- hållanden, enär vår terräng ofta är sådan, att man uti en och samma

batteriuppställning kan finna tillräckligt utrymme för fyra pjeser, men

icke för sex. Batteriet erhåller dessutom en sådan frontlängd uti eldställning,

som medgifver batterichefen att säkrare än vid sex-kanonsbatteriet leda

elden och att omedelbart ingripa, när så erfordras. Så är icke alltid förhållandet

vid sex-kanonsbatteriet, för hvilket det stundom är svårt att

med samtliga kanoner finna en för eldledningen gynnsam uppställning.

Af nu antydda orsaker kommer äfven divisionschefens ledning af divisionens

strid att väsentligen underlättas och hans ingripande i rätt tid att

göra sig gällande. Regementets indelning — hvad kanonbatterierna angår

— på divisioner, hvardera om 3 fyra-kanonsbatterier, gör detsamma mera

del- och användbart för taktiska ändamål, såsom vid afdelande af artilleri

till avant-(arrier-)garden eller sidokolonner-(-detaschement) o. s. v. Dess

inryckning uti eldställning varder också underlättad, och uti sådan ställning

kan under eldgifning en ändamålsenligare eld- eller målfördelning åvägabringas.

Fyra-kanonsbatteriets taktiska företräden torde således vara ganska

påtagliga och i ögonen fallande. De gälla dock endast under den förut

-

51

sättningen, att fyra-kanonsbatteriet, betraktadt ur eldteknisk synpunkt,

icke är för svagt, utan förmår utveckla erforderlig eldkraft.

Det ligger emellertid uti sakens natur, att ju mera fältartilleri materielen

utvecklas i riktning mot en ökad skjutförmåga (snabbskjutning), dess

starkare varda skälen att minska batteriet. Föregående tiders erfarenhet

bekräftar denna sak. Då man i början af 1860-talet öfvergick från åttakanonsbatteriet

till sex-kanonsbatteriet, framhölls detta skola medföra

åtskilliga olägenheter. Men inom de härar, där man bibehöll det förstnämnda

batteriet, har man såsom en slags eldteknisk enhet sett sig nödsakad

införa »halfbatteriet» — i själfva verket endast ett närmande till en

organisation uti fyra-kanonsbatterier.

Under inskjutningen eller i allmänhet intill den tidpunkt, då elden

skall regleras, bestämmes eldhastigheten af verkställandet af de erforderliga

observationerna samt öfverförandet af kommandoorden från batterichefen

till kanonbefälhafvarne. Observationerna äro oberoende af antalet

kanoner uti batteriet, och kommandoorden böra kunna framföras både hastigare

och säkrare vid fyra-kanonsbatteriet än vid sex-kanonsbatteriet.

Erfordras efter eldens reglering öfvergång till snabbeld kan, enligt

fackmäns utsago, vid fyra-kanonsbatteriet under eldgifning efter

hand (från den ena kanonen till den andra) afgifvas 12—16 väl riktade

skott i minuten, ett resultat som ur praktisk och fältmässig synpunkt torde

vara fullt tillfredsställande.

Att verkan under snabbeld är större från ett sex-kanonsbatteri än

från ett fyra-kanonsbatteri, kan visserligen icke lida något tvifvel. Men

det är icke detta som jämförelsen gäller, utan de storheter, som skola mätas

med hvarandra, äro å ena sidan 36 kanoner, indelade uti 3 divisioner

om 3 batterier — således tillsammans 9 eldtekniska enheter — och å andra

sidan ett lika stort antal kanoner, indelade uti 2 divisioner om 3 batterier,

d. v. s. inalles 6 eldtekniska enheter, och vid sådant förhållande måste

jämförelsen utfalla till fördel för den förstnämnda organisationen. Det

torde för öfrigt vara uppenbart, att det under snabbeld är lättare vid

det mindre batteriet än vid det större att förebygga ammunitionsslöseri

eller en ändamålslös användning af ammunitionen.

På grund af de sålunda anförda skälen har man vid de beräkningar,

som anställts för omorganisationen af de nuvarande fältartilleriregementena,

utgått därifrån, att hvarje regemente skulle utgöras af 3 fältkanondivisioner

om 3 batterier a 4 kanoner samt af 1 fälthaubitsdivision om 2 batterier

a 4 haubitser, hvarjämte Wendes artilleriregemente, liksom hittills, skulle

hafva en ridande division, äfven den indelad uti 3 fyra-kanonsbatterier.

52

Hvad angår sammansättningen och storleken af batteriets rnanskapspersonal

på fredsfot, är det redan antydt, att artilleriet, liksom kavalleriet,

icke kan undvara en styrka af fast anställda menige (volontärer) utöfver

den, som erfordras för underbefälskaderns rekrytering. Styrkan af nämnda

fast anställda personal, förutom officersvolontärer, har beräknats till samman

lagd! 30 (konstaplar, beställningsmän och volontärer). För anskaffningen

af det för hvarje år erforderliga antalet volontärer gäller detsamma

som uti motsvarande afseende sagts om kavalleriet. Så länge ännu

icke visshet föreligger att kunna verkställa rekryteringen ur de värnpliktiges

led, torde man hufvudsakligen få bygga på det nuvarande anskaffningssättet.

Antalet värnpliktige på hvarje batteri är beräknadt till 35; och varder

det möjligt att med den sammansättning, som batteriets manskapspersonal

erhållit, på ett tillfredsställande vis mobilisera fält-(linie-)batterierna jämte

erforderliga ammunitionskolonner, äfvensom anordna depoter och uppsätta

reservformationer. Reservformationerna vid fältartilleriet torde kunna spela

en stor roll genom att uppträda i förening med infanteriets reservformationer

eller under ett längre framskjutet skede af kriget användas till fälthärens

omedelbara förstärkande.

Af enahanda skäl, som vid frågan om kavalleriets organisation anförts

rörande den ändamålsenliga fördelningen af de till nämnda truppslag delade

värnpliktiges utbildning, böra fältartilleriets värnpliktige undergå en motsvarande

utbildning, d. v. s.:

en rekrytskola om 281 dagar, med eu därtill sig omedelbart anslutande

regementsöfning om 42 dagar, samt en samtidigt med denna, för 4.

värnpliktsklassen, pågående

repetitionsöfning, likaledes om 42 dagar.*)

Hvad som, förutom den omständigheten att fältartilleristens utbildning

är af mera mångsidig art än infanteristens, äfven talar för en rekrytskola

af samma längd som den vid kavalleriet, är det kraf, som utbildningen

af kuskar framställer, öfning i körning kan nämligen icke företagas,

förrän undervisningen i den enskilda ridningen afslutats och sommarmånaderna

infallit. Men innan öfningarna i batteri kunna taga sin början,

måste kuskarna vara åtminstone nödtorftigt kunniga i körning, hvadan således

tiden intill senare tredjedelen af augusti fullt upptages af rekrytutbildningen

och är för denna oundgängligen af behofvet påkallad.

*) Se den grafiska framställningen å sid. 38.

53

Repetitions-(regements-)öfningarna kräfva, äfven de, en längre tid än

vid infanteriet, och med hänsyn till det antal värnpliktsklasser, som behöfves

för fält-(linie-)batteriernas mobilisering, är det af stor vikt, att till 4.

klassen hörande värnpliktige få grundligt repetera sina åligganden. Tilllämpningsöfningarna

vid fältartilleriet äro af flera olika slag, och särskild!

måste en dryg tid anslås till skjutöfningar, för att dessa icke skola lämna

ett dåligt eller underhaltigt resultat.

Med repetitions-(regements-)öfningarnas slut eller med utgången af

september månad inträder emellertid en period för fältartilleriet, under

hvilken det knappast torde blifva möjligt att, utan vidtagande af särskilda

åtgärder, ens nödtorftigt upprätthålla den vid batterierna oundgängligen

erforderliga tjänsten för hästarnas skötsel, materielens vård, reparationer

in. m. d. Under denna period, som kan räknas från den 1. oktober till

den senare tredjedelen af november, då de nya värnpliktsrekryterna varit

8—14 dagar i tjänstgöring, finnes ingen annan manskapspersonal att tillgå

än den fast anställda. Skulle vid sådant förhållande de volontärer, som

hafva uttjänt på hösten, lämna tjänsten den 30. september, blefve naturligen

nummerstyrkan per batteri, särskild! under första hälften af oktober

månad, då volontärrekryterna ännu icke vore användbara för stalltjänst,

alldeles för liten. För att råda bot för detta missförhållande bör aftalet

med de fast anställda ordnas så, att inträdet i tjänst kommer att ske den 1.

oktober, men utträdet äga rum först omkring den 20. november. Detta —

att aftalet icke skulle vara bestämdt till helt eller hela år, utan räcka

ytterligare ett femtiotal dagar — är naturligen en olägenhet. Men det

gifves ju i själfva verket icke någon utväg att ordna denna angelägenhet

på annat sätt, såvida man icke skulle kvarhålla ett visst antal värnpliktige

på hvarje batteri uti tjänstgöring till omkring den 20. november — mot

vederlag af befrielse från 4. årets repetitionsöfning — hvarigenom deras

tjänstgöringsplikt skulle utsträckas till omkring 375—380 dagar. Införandet

af ett sådant afsteg i fråga om värnpliktens tillämpning torde dock möta

starka betänkligheter och synes icke böra förordas. Skulle emellertid den

nyss föreslagna åtgärden beträffande tiden för aftalet med den fast anställda

inanskapspersonalen icke visa sig tillfyllestgörande, kunna regementscheferna

bemyndigas att på frivillighetens väg träffa öfverenskommelse med ur tjänst

afgående värnpliktige angående fortsatt tjänstgöring under tiden i fråga,

för hvilket ändamål böra till deras förfogande ställas nödiga medel.

Enligt rörande personalstyrkan och personalsammansättningen vid

fältartilleriet anställda beräkningar skulle vid hvart och ett af Första Svea,

Första Göta, Norrlands, Andra Svea och Andra Göta artilleriregementen

finnas följande fast anställda personal af krigsmän nämligen:

54

1 öfverste, regementschef,

2 öfverstelöjtnanter,

3 majorer,

20 kaptener, däraf 1 regementskvartermästare,

20 löjtnanter, däraf 1 regementsadj utant,

10 underlöjtnanter,

15 styckjunkare,

30 sergeanter,

55 förstekonstaplar,

55 andrekonstaplar,

3 sjukvårds-andrekonstaplar,

3 handtverks-andrekonstaplar,

3 hofslagare-andrekonstaplar,

55 vicekonstaplar,

4 sjukvårds-vicekonstaplar,

4 handtverks-vicekonstaplar,

4 hofslagare-vicekonstaplar,

4 sjukvårdsartillerister,

4 handtverksartillerister,

4 hofslagareartillerister,

18 officersvolontärer,

132 volontärer,

1 musikstyckjunkare,

13 musiksergeanter,

7 trumpetare.

Vid Wende.s artilleriregemente skulle den fast anställda personalen,

af krigsmän, utgöras af:

1 öfverste, regementschef,

2 öfverstelöjtnanter,

4 majorer,

24 kaptener, däraf 1 regementskvartermästare,

24 löjtnanter, däraf 1 regementsadjutant,

12 underlöjtnanter,

18 styckjunkare,

38 sergeanter,

70 förstekonstaplar,

70 andrekonstaplar,

4 sjukvårds-andrekonstaplar,

4 handtverks-andrekonstaplar,

4 hofslagare-andrekonstaplar,

55

70 vicekonstaplar,

5 sjukvårds-vicekonstaplar,

5 handtverks-vicekonstaplar,

5 hofslagare-vicekonstaplar,

5 sjukvårdsartillerister,

5 handtverk sartillerister,

5 hofslagareartillerister,

20 offieersvolontärer,

168 öfriga volontärer,

1 musikstyckjunkare,

15 musiksergeanter,

8 trumpetare.

I fråga om underbefälsutbildningen — hvilken synes kunna ändamålsenligen

ordnas efter enahanda grunder vid de olika artillerislagen — må

hår framhållas, att efter årets repetitions-(regements-)öfningar bör konst

ap elsutbildning en taga sin början samt fortgå jemnsides med den nya

rekrytskolan, och torde denna utbildning, så långt ske kan, böra ordnas

batterivis.

Af de fast anställda, som aflagt konstapelsexamen, böra de lämpligaste

beordras att genomgå underofficersutbildning, hvilken, hvad den teoretiska

undervisningen angår, torde böra meddelas uti en för hvarje regemente gemensam

underofficersskola. Den praktiska utbildningen torde däremot

böra, så långt sig ändamålsenligen göra låter, ske batterivis.

I korthet sagdt bör således underbefälsutbildningen — med undantag

af vissa teoretiska grenar — så vidt möjligt förläggas till batterierna,

en anordning, med hvilken följer möjligheten att meddela de lämpligaste

och skickligaste bland de värnpliktige undervisning uti till konstapelsexamen

hörande ämnen.

Enligt den ofvan återgifna personalsammansättningen skulle årligen

vid Wendes artilleriregemente antagas 10 och vid hvart och ett af de öfriga 9

offieersvolontärer. De böra antagas vid samma tidpunkt som öfriga officersvolontärer

samt omedelbart efter aflagd mogenhetsexamen träda i tjänst

vid vederbörliga regementen senast den 15. juni. Utbildningen bör så bedrifvas,

att de kunna deltaga uti repetitions-(regements-)öfningarna. Efter

dessas slut och intill tidpunkten för underbefälsutbildningens början i

november bör officersvolontärernas undervisning företrädesvis omfatta sådana

ämnen, att de kunna deltaga i och följa den teoretiska utbildningen i

underofticersskolan, under det att den praktiska utbildningen meddelas

dem vid batterierna.

56

Till följande års repetitions-(regements-)öfningar utnämnas officersvolontärerna

till konstaplar och tjänstgöra därunder såsom kanonbefälhafvare

samt utnämnas efter ifrågavarande öfningars slut till sergeanter.

De lämpligaste och dugligaste kommenderas till krigsskolan. Af de öfriga

beredes dem, som så önska, tillfälle att aflägga reservofiicersexamen efter

motsvarande grunder som vid infanteriet och kavalleriet.

Hvad slutligen angår fältartilleriets behof af hästar, synes antalet

stamhästar böra så beräknas, att legning af hästar behöfver ifrågakomma

endast under tiden för repetitions-(regements-)öfningarna. -För sådant ändamål

behöfver hvarje batteri 40 stamhästar (vid Wendes artilleriregementes

ridande division 48). Bestämmes detta antal mindre, måste hästar legas

i motsvarande mån under den tid före repetitions- (regements-) öfningarna,

då batterierna måste vara anspända för rekryternas utbildning, d. v. s.

från omkring den 20. maj till den 20. augusti. Läggas till denna tid de 42

dagar, som repetitions-(regements-)öfningarna omfatta, skulle man under

en tid af tillsammans 134 dagar behöfva använda legda hästar till samma

antal, hvarmed stamhästarna understiga 40 för hvarje batteri. Men då

å ena sidan legan för en häst, lågt räknad, torde belöpa sig till 3 kr. per

dag samt, med tillägg af 0,90 kr. om dagen i furage, dagkostnaden skulle

utgöra 3 kr. 90 öre, d. v. s. för 134 dagar 522 kr. 60 öre, samt å andra

sidan årskostnaden för en stamhäst kan beräknas till 442 kr. 50 öre (114

kr. för remontering och 328 kr. 50 öre i furage), torde det äfven ur ekonomisk

synpunkt vara fördelaktigt, att hvarje batteri erhåller så många stamhästar,

att legningen af hästar kan inskränkas till tiden för repetitions(regements-)öfningarna.

2. Positionsartilleriet.

Betydelsen af att uti fält, vid de där ofta förekommande striderna

om och uti ställningar, hafva ett gröfre och kraftigare artilleri än fältartilleriet

har länge varit erkänd, och denna betydelse har kriget mellan

England och Transvaal visat på ett i ögonen fallande sätt. Bristen på ett

rörligt sådant artilleri har där på ömse sidor gjort sig synnerligen kännbar.

Hvilken fördel skulle det t. ex. icke hafva varit för engelsmännen, om de

vid undsättandet af de af fienden belägrade städerna kunnat förfoga öfver

57

gröfre artilleripjeser! Riktigheten af detta uttalande bevisas bäst af den

roll, som såväl boernas grofva kanoner som de engelska skeppskanonerna

spelat — trots det ringa antalet å såväl ena som andra sidan.

Organiserandet af ett positionsartilleri har varit uppmärksarnmadt i

de båda senast afgifna fullständiga härordningsförslagen, det af år 1883

och det af år 1891. Det torde icke kunna bestridas, att ett sådant artilleri

medför ett betydligt krafttillskott för försvaret uti befästa fältställningar,

som inredts till ett ihärdigt motstånd. Vid försvaret t. ex. af

Stockholms obefästa landfronter, af så strategiskt viktiga punkter som Upsala

och Södertelge o. s. v. kan positionsartilleriet spela rent af en afgörande

roll.

De pjeser, som böra ingå uti positionsartilleriet, synas böra vara 12

cm. kanoner och 12 cm. haubitser, hvartill komma kulsprutor. De båda förstnämnda

pjesslagen förena rörlighet och verkan på ändamålsenligt vis, och

kulsprutorna äro numera af stor betydelse vid försvaret af alla förberedda

försvarsställningar. På fältfot synes positionsartilleriet böra vara

ordnadt uti sex divisioner, hvarje sådan bestående af: två 12 cm. kanonbatterier

ä 4 kanoner, ett 12 cm. haubitsbatteri å 4 haubitser och ett kulsprutebatteri

å 6 kulsprutor. På fredsfot bör det utgöras af 6 batterier, hvilka

vid krigstillfälle utsvälla till lika många divisioner.

Den fast anställda manskapspersonalen vid hvarje batteri är, förutom

officersvolontärer, beräknad till 30 (konstaplar, beställningsmän och volonlärer),

och antalet för hvarje år erforderliga värnpliktige till 65. Enär vid

positionsartilleriet endast af ett fåtal kräfves kunskap i ridning och körning,

torde det vara ändamålsenligt att i möjligaste mån ordna utbildningen i

öfverensstämmelse med den för infanteriet föreslagna. Utbildningen skulle

sålunda omfatta dels en första tjänstgöring (rekrytskola) om 245 dagar, dels

repetitions-(regements-)öfning om 35 dagar under hvart och ett af tredje,

fjärde och femte åren, dels en repetitionsöfning om 15 dagar under nionde året.

Den fast anställda personalen af krigsmän vid positionsartilleriet,

som ändamålsenligen synes böra bilda ett regemente, har beräknats till

följande styrka:

1 öfverste, regementschef,

1 öfverstelöjtnant,

2 majorer,

12 kaptener, däraf 1 regementskvartermästare,

12 löjtnanter, däraf 1 regementsadjutant,

6 underlöjtnanter,

12 styckjunkare,

24 sergeanter,

8

58

30 förstekonstaplar,

30 andrekonstaplar,

2 sjukvårds-andrekonstaplar,

2 handtverks-andrekonstaplar,

2 hofslagare-andrekonstaplar,

30 vicekonstaplax,

2 sjukvårds-vicekonstaplar,

2 handtverks-vicekonstaplar,

2 hofslagare-vicekonstaplar,

2 sjukvårdsartillerister,

2 handtverksartillerister,

2 hofslagai’eartillerister,

14 officersvolontärer,

72 öfriga volontärer,

1 musikstyckjunkare,

6 musik sergeanter,

6 trumpetare.

För hvarje batteri erfordras 10 stamhästar.

Utbildningen af befäl och underbefäl vid positionsartilleriet bör, såsom

redan framhållits, ordnas efter samma grunder som vid fält artilleriet.

3. Land fästning sartilleriet.

Då genom nådiga brefvet den 17. november 1899 en kommitté tillsatts

för att verkställa utredning rörande ny organisation af sjöfästningsartilleriet

jämte fasta minförsvaret in. m. i syfte att förlägga detsamma

under Sjöförsvarsdepartementet, kommer uti detta sammanhang endast det

fästningsartilleri, som kräfves för Karlsborg och Boden, att blifva föremål

för framställning.

För den artilleristiska bemanningen af sistnämnda båda platser afgaf

den år 1897 tillsatta befästningskommittéen förslag, hvilket afsåg upprättandet

af ett land fästning sar till er iregemente om 10 kompanier, af hvilka

4 kompanier voro afsedda för Karlsborg, och 6 kompanier för Boden. De

militära myndigheter, som yttrat sig öfver förslaget, hafva med hänsyn

till den för Karlsborg erforderliga fästningsartilleristyrkan påyrkat, att

regementet skulle organiseras på 12 kompanier. Ehuruväl ett fullständigt

ordnande af denna gren af Karlsborgs lefvande försvar ur rent militär

synpunkt helt visst är önskvärdt, synes dock icke, i betraktande af Karlsborgs

läge, behofvet att för denna fästning redan nu besluta och organi

-

59

sera 6 kompanier fästningsartilleri i stället för de af kommittéen före*

slagna fyra, vara så trängande, att ett frångående af befästningskommittéens

förslag i denna del torde böra föreslås.

Den fast anställda manskapspersonalen vid hvarje kompani är, förutom

officersvolontärer, beräknad till 30 (konstaplar, beställningsmän och

volontärer), och antalet årligen erforderliga värnpliktige till 40.

På grund af de skäl, som utvecklats i samband med frågan om

fästningsinfanteriets organisation, bör utbildningstiden fördelas på enahanda

sätt som vid sistnämnda truppslag.*

Den fast anställda personalen af krigsmän vid landfästningsartilleriregementet

har beräknats till följande styrka:

1 öfverste, regementschef,

2 öfverstelöjtnanter,

2 majorer,

20 kaptener, däraf 1 regementskvartermästare,

20 löjtnanter, däraf 1 regeinentsadjutant,

10 underlöjtnanter,

20 styckjunkare,

40 sergeanter,

50 förstekonstaplar,

50 andrekonstaplar,

3 sjukvårds-andrekonstaplar,

3 handtverks-andrekonstaplar,

50 vicekonstaplar,

3 sjuk vår ds-vicekonstaplar,

3 handtverks-vicekonstaplar

4 sjukvårdsartillerister,

4 handtverksartillerister,

16 officersvolontärer,

130 öfriga volontärer,

2 musikstyckjunkare,

5 musiksergeanter,

10 trumpetare.

Utbildningen af befäl och underbefäl vid landfästningsartilleriet bör,

såsom förut antydts, ordnas efter i hufvudsak enahanda grunder som vid

fältartilleriet.

* Se den grafiska framställningen å sid. 29.

60

4. Gotlands artillerikår.

Hvad slutligen Gotlands artillerikår beträffar, synes i fråga om dess

organisation böra föreslås endast den ändring, som betingas däraf, att dess

två sex-kanonsbatterier skola, i likhet med fältartilleriet å fastlandet,

omorganiseras till tre fyra-kanonsbatterier, hvarjämte dess fästningskompani

bör omorganiseras till ett positionsbatteri. Med hänsyn till dessa organisationsändringar

har beräknats, att Gotlands artillerikår skulle utgöras af

följande fast anställda personal af krigsmän:

1 öfverstelöjtnant, kårchef,

6 kaptener,

10 löjtnanter, däraf 1 adjutant hos militärbefälhafvaren å Gotland

och 1 adjutant vid kåren,

4 underlöjtnanter,

4 styckjunkare,

9 sergeanter,

22 förstekonstaplar,

22 andrekonstaplar,

2 sjukvårds-andrekonstaplar,

1 handtverks-andrekonstapel,

1 hofslagare-andrekonstapel,

22 vicekonstaplar,

2 sjukvårds-vicekonstaplar,

1 handtverks-vicekonstapel,

1 hofslagare-vicekonstapel,

3 sjukvårdsartillerister,

2 handtverksartillerister,

1 hofslagareartillerist,

4 officersvolontärer,

67 öfriga volontärer,

1 musiksergeant,

5 trumpetare.

Stamhästarna för hvarje batteri hafva beräknats till 25 och för positionsbatteriet

till 10.

Hvad artilleriets tygstater angår, har med ledning af ett förslag,

som utarbetats af senast församlade artillerikommitté, uppgjorts förslag

61

till nya stater för nämnda tygstater äfvensom för artilleriets fabriker:

Karl Gustaf städs gevärsfaktori, ammunitionsfabrikerna å Marieberg och å

Karlsborg samt Åkers krutbruk

-

laterna för den sålunda för artilleriet föreslagna nya organisationen,

jämte därtill hörande kostnadsberäkningar, återfinnas i bil. 15—24.

D. Ingeniörtrupperna.

Uti de svenska ingeniörtruppernas nuvarande organisation äro, under

fredstid, af de särskilda militär-tekniska verksamhetsgrenarna endast fältingeniörtjänsten

och fälttelegraftjänsten företrädda: den förra uti Svea och

Göta ingeniörbataljoners ingeniör- och ingeniörpark-kompanier, den senare

uti Svea ingeniörbataljons fälttelegrafkompani. Särskilda fästningsingeniörtrupper

saknas helt och hållet, äfvenså fältjärnvägs- och ballong-(luftseglare-)trupper.

Den militära ingeniörtjänsten uti egentlig mening kan sägas bestå

uti fältingeniörtjänst och fästningsingeniörtjänst. Då, såsom nyss är sagdt,

denna senare för närvarande saknar trupp i fredstid — vissa formationer

äro dock upptagna uti mobiliseringsplanerna —, torde vid den utveckling,

som ingeniörtrupperna synas böra erhålla i samband med antagandet af

eu ny härordning, omsorgerna i främsta rummet böra sträcka sig till

upprättandet af de fästningsingeniörtrupper, hvilka för våra fästningar

befinnas oundgängligen behöfliga. Att sådana trupper redan i fredstid

äro erforderliga, ligger i sakens natur. För att sätta en fästning uti

försvarsdugligt skick kräfves vid krigstillfälle en sådan mångfald af arbeten,

att dessa omöjligen kunna i tid och på behörigt sätt utföras,

därest icke fästningen har tillgång till en å densamma förlagd ingeniörtrupp,

som är väl förtrogen med befästningsanordningarna och den kringliggande

terrängen, och som från allra första stund kan oförtöfvadt verkställa

de åtgärder, som kräfvas för att sätta fästningen uti försvarstillstånd.

Men äfven under inneslutningen eller belägringen är behofvet af

fästningsingeniörtruppers medverkan oafvisligen nödvändig, hvartill kommer,

att de vid fientligt angrepp kunna förläna infanteriförsvaret ett af se v är (It

krafttillskott genom att deltaga uti detsamma.

62

Helt visst vore det önskvärdt, att samtliga fästningar kunde i fredstid

förses med för hvar och en af dem afsedd ingeniörtrupp. Dock torde,

utan alltför stor olägenhet, tillsvidare därmed kunna anstå, hvad Karlsborg

angår.* Däremot synas redan nu de fästningar, som äro belägna

vid kusten eller i närheten af gränsen, d. v. s. Karlskrona, Vaxholm och

Oscar Fredriksborg samt Boden, böra erhålla hvar sin särskilda fästningsingeniörtrupp.

Fn annan viktig fråga vid ingeniörtruppernas organisation är den,

huruvida och i hvad mån fältingeniörtrupperna kunna vara i behof af att

ökas. För närvarande skall för hvarje arméfördelning vid krigstillfälle

mobiliseras 1 fältingeniörkompani och 1 krigsbrokolonn. Det lärer näppeligen

kunna bestridas, att — då krigsbrokolonnen, som visserligen besitter

en viss själfständighet, dock icke utan biträde af fältingeniörkompani

obehindradt kan slå broar med krigsbromaterielen — fältingeniörkompaniet,

som endast uppgår till tre fjärdedelar af det fältstarka infanterikompaniets

storlek, torde vara väl svagt med hänsyn till sina uppgifter i fält: att utföra

förbindelsearbeten (därvid ofta betjäna nyssnämnda materiel och med

tillfällig materiel ersätta medelst densamma anordnade broar) och att verkställa

svårare förstärkningsarbeten, äfvensom förstöringsarbeten in. m. d.

Men att för sådant ändamål fördubbla fältingeniörkompaniernas antal

synes, med hänsyn till därmed förenade kostnader och den ännu ej

fullt tillräckliga tillgången på värnpliktige, vara ett val stort steg. En sådan

åtgärd skulle föra med sig 2 fältingeniörkompanier för hvarje arméfördelning

redan i fred, och detta måste i sin ordning föranleda upprättandet

af en mindre fältingeniörbataljon på hvarje dylikt truppförband samt

— om organisationen skulle följdriktigt genomföras — fältingeniörtruppernas

underställande under vederbörande arméfördelningschefer. Med hänsyn

till hvad nu blifvit sagdt, synes ändamålet, fältingeniörtruppernas förstärkande,

för närvarande höra vinnas dels genom att öka det nuvarande

fältingeniörkompaniet, dels genom att medelst större personalstyrka, än

hittills varit förutsatt, göra krigsbrokolonnen mera skickad att utföra broslagningsarbeten

på egen hand. Men för att man må kunna nöjaktigt

utbilda den ökade styrka, som sålunda för ingeniörparktjänsten i fält

skulle erfordras, måste parkkompaniernas antal ökas, och man har härvid

ansett lämpligast att redan i fredstid organisera lika många ingeniörparkkompanier

som man har fältingeniörkompanier, ty härigenom vinner man på

samma gång den föi''delen, att, när så anses önskvärdt, hvarje arméfördelning

* Därigenom att Göta ingeniörregementes depot under krig kommer att befinna sig

inom Karlsborgs fästning, kommer denna icke att helt och hållet vara i saknad af ingeniörtrupp.

63

kan under större eller mindre del af repetitionsöfningarna få disponera icke

blott sitt fältingeniörkompani, utan äfven sin särskilda krigsbroafdelning.

Redan är framhållet, att af öfriga militär-tekniska trupper svenska

arméen har endast ett fälttelegraf kompani. Tjänsten vid detta kompani,

liksom ock vid kominunikationstrupperna i allmänhet, således äfven vid

fältjärnvägs- och ballongtrupperna, står visserligen icke uti något oskiljaktigt

samband med fält- eller fästningsingeniörtjänsten, och ifrågavarande

trupper böra fördenskull icke nödvändigtvis vara förenade med eller tillhöra

Fortifikationen, men det synes emellertid icke vara skäl, åtminstone

icke för närvarande, att göra desamma fristående. Däremot torde fälttelegrafkompaniet

böra utbrytas ur Svea ingeniörbataljon, med hvilket det,

såsom nyss är sagdt, icke har någon inre tjänstegemenskap, och bör detta

så mycket hellre ske, som nämnda kompani icke är i stånd att fylla de

på detsamma ställda mobiliseringskrafven, utan dessa fordra uppsättandet

af ytterligare ett dylikt kompani äfvensom ett telegrafparkkompani.

Ur vissa synpunkter vore det helt visst önskvärdt att organisera

järnvägstrupper, afsedda såväl att utföra vid mobilisering och framgent

under kriget behöfliga järnvägsbyggnadsarbeten som ock att biträda vid

trafiken å sådana järnvägar, som under krigstid särskildt tagas i anspråk

för militära ändamål. Men då det, vid krigföring i eget land, icke torde

vara oafvisligen nödvändigt att redan i fredstid uppsätta och utbilda trupper

för ifrågavarande ändamål, har organisationen af järnvägstrupper ansetts

utan alltför stora olägenheter kunna ännu så länge undanskjutas.

Angelägnare torde det vara att uppsätta ballongtrupper, afsedda att

uppträda vid fälthären. Dessa kunna under gynnsamma förhållanden göra

den högre truppledningen stora tjänster, särskildt i ställningskriget. Men

hänsynen till att vid en ny härordning icke framställa alltför stora anspråk

på nyorganisationer har föranledt, att någon ballongtruppafdelning

icke vid detta tillfälle ansetts böra ifrågasättas. Skulle emellertid en sådan

afdelning komma att organiseras, synes den ändamålsenligen kunna

inordnas uti det truppförband, som fälttelegraftrupperna böra bilda.

På grund af hvad nu i korthet blifvit sagdt, synes ingeniörtruppernas

organisation böra omfatta:

fältingeniörtrupper;

fästningsingeniörtrupper; och

fälttelegraftrupper.

64

.? , ■ F '' . . r ■ 4 . • , ; • : ,

i , * . ,• • . i 1 f ! i * • Jt I | . tf.- -t . f M , .; * ■ ’ , •

i. Fåtting eniörtr upp er.

Af hvad som redan blifvit sagdt torde framgå, att fältingeniörtrupperna,

liksom nu är händelsen, skulle utgöras af två särskilda truppförband,

här nedan kallade Svea och Göta inereniörre^ementen. hvardera be

-

stående af 3 ingeniörkompanier och

på hvarje kompani har, undantagandes

a) fast anställda på hvarje

ingeniörkompani:

4 distinktion skorpraler (däraf 1 mi- I

nör- eller handtverkskorpral),

8 korpraler (däraf 2 minör- eller

handtverkskorpraler),

9 vicekorpraler (däraf 3 minör

eller

handtverkskorpraler),

1 sj u k vård ssold åt, *

1 gevärshandtverkaresoldat,*

6 officersvolontärer,

24 öfriga volontärer.

% parkkompanier. Manska psstyrkan

trumpetare, beräknats sålunda:

parkkompani:

2 distinktionskorpraler,

4 korpraler,

4 vicekorpraler,

1 sjukvårdssoldat,*

1 gevärshandtverkaresoldat,*

2 hofslagaresoldater,*

16 öfriga volontärer.

b) värnpliktige (årlig kontingent):

60 man. j 36 man.

Med denna sammansättning af kompanierna skulle den fast anställda

manskapspersonalen, inberäknadt trumpetare, vid hvardera af Svea och

Göta ingeniör regementen komma att räkna:

18 distinktionskorpraler (däraf 3 minör- eller handtverkskorpraler),

36 korpraler ( » 6 » » » ),

39 vicekorpraler ( » 9 » » , » ),

2 sjuk vårdskorpraler,

2 gevärshandtverkarekorpraler,

2 hofslagarekorpraler,

2 sjukvårdsvicekorpraler,

2 gevärshandtverkarevicekorpraler,

2 hofslagarevicekorpraler,

* Kan äfven vara vicekorpral eller korpral.

65

2 sjuk vårdssoldater,

2 gevärshandtverkaresoldater,

2 hofslagaresoldater,

18 officersvolontärer,

120 öfriga volontärer,

9 trumpetare.

Den sammanlagda årliga värnpliktskontingenten utgör 288 man.

Med hänsyn till den omfattning, som fältingeniörsoldatens utbildning

äger, är det i hög grad önskvärdt, att rekrytutbildningen göres så

lång, som förhållandena medgifva, samt att repetitions-(regements-)öfningarnas

antal bestämmes till två. Det gäller om fältingeniörtrupperna hvad

som förut blifvit sagdt i fråga om de värnpliktiges vid kavalleriet och

fältartilleriet utbildning, och synes det fördenskull ändamålsenligt, att fältingeniörtruppernas

utbildning ordnas efter samma system som de båda

sistnämnda truppslagens.*

Antalet stamhästar är beräknadt till 108, nämligen 54 vid hvardera

ingeniörregementet.

2. Fästning singeniörtrapp er.

I fråga om de oundgängligen behöfliga fästningsingeniörkårernas

styrka har det ansetts, att ingeniörkårerna å Vaxholm och Oscar Fredriksborg

och i Karlskrona skulle hvardera bestå af 2 kompanier, medan den i

Boden skulle räkna 4. Hvarje kompani är beräknadt skola i fredstid hafva,

förutom trumpetare, följande fast anställda manskapspersonal:

3 distinktionskorpraler (däraf 1 minör- eller handtverkskorpral),

6 korpraler ( » 2 » » handtverkskorpraler),

6 vicekorpraler ( » 2 » » » ),

1 sjukvårdssoldat,**

20 öfriga volontärer.

Den årliga värnpliktiga rekrytkontingenten är beräknad till 40 för

hvarje kompani.

Med hänsyn härtill skulle fästningsingeniörkårernas fast anställda

manskapspersonal, inberäknadt erforderligt antal gevärshandtverkaresoldater

och trumpetare, komma att räkna:

* Se den grafiska framställningen å sid. 38.

** Kan äfven vara vicekorpral eller korpral.

9

66

Ingeniörkåren i Karlskrona {Vaxholm):

6

distinktionskorpraler (däraf 2 minör-

eller handtverkskorpraler),

12 korpraler (däraf 4 minör- eller

handtverkskorpraler),

12 vicekorpraler (däraf 4 minör- eller

handtverkskorpraler),

1 sjukvårdskorpral,

1 sjukvårdssoldat,

1 gevärshandtverkaresoldat,

40 öfriga volontärer,

4 trumpetare.

Ingeniörkåren i Boden:

12 distinktionskorpraler (däraf 4 minör-

eller handtverkskorpraler),

24 korpraler (däraf 8 minör- eller

handtverkskorpraler),

24 vicekorpraler (däraf 8 minör- eller

handtverkskorpraler),

1 sjukvårdskorpral,

1 sjukvårdsvicekorpral,

1 gevärshandtverkarevicekorpral,

2 sjuk vårdssoldater,

1 gevärshandtverkaresoldat,

80 öfriga volontärer,

8 trumpetare.

Den värnpliktiga årskontingenten skulle utgöras af:

80 man. [ 160 man.

Vidkommande de värnpliktiges utbildning torde ej någon anledning

förefinnas att göra afsteg från den anordning, som uti det föregående

föreslagits för det infanteri, som är afsedt för fästningarna, och som är

öfverensstämmande med den för fästningsartilleriet.*

För ingeniörkårens i Boden behof erfordras 12 stamhästar till ridning

och körning.

3. Fälttelegraf trupper.

För att de telegrafformationer, som äro afsedda att vid krigstillfälle

uppsättas för fälthärens och fältetappväsendets behof, må kunna behörigen

mobiliseras, är det, såsom redan antydts, erforderligt att uti fredstid hafva

2 fälttelegrafkompanier samt att därvid hålla den egentliga fälttelegraftjänsten

skild från parktjänsten, för hvars ombesörjande ett särskilt parkkompani

är behöfligt. Fälttelegraftrupperna skulle således bilda en fälttelegrafkår

om 2 telegrafkompanier och 1 parkkompani. Kompaniernas

sammansättning har, förutom trumpetare, beräknats böra blifva följande:

#

Se den grafiska framställningen å sid. 29.

67

a) fast anställd manskapspersonal vid

hvardera telegraf kompaniet:

5 distinktionskorpraler (däraf 1

handtverkskorpral),

10 korpraler (däraf 2 handtverks

korpraler),

11 vicekorpraler (däraf 3 handt

verkskorpraler),

2 sjukvårdssoldater,*

28 öfriga volontärer.

parkkompaniet:

3 distinktionskorpraler (däraf 1

handtverkskorpral),

5 korpraler (däraf 1 handtverkskorpral),

1 hofslagarekorpral,

4 vicekorpraler,

1 hofslagarevicekorpral,

2 sjukvårdssoldater,*

1 hofslagaresoldat,

20 öfriga volontärer.

b) årlig värnpliktskontingent:

60 man. | 30 man.

För fälttelegrafkåren i dess helhet skulle följaktligen den fast anställda

manskapspersonalen, inberäknadt 1 gevärshandtverkaresoldat samt

trumpetare, utgöras af:

13 distinktionskorpraler (däraf 3 handtverkskorpraler),

25 korpraler ( » 5 » ),

26 vicekorpraler ( » 6 » ),

2 sjukvårdskorpraler,

1 hofslagarekorpral,

2 sjuk vårdsvicekorpraler,

1 hofslagarevicekorpral,

2 sjukvårdssoldater,

1 gevärshandtverkaresoldat,

1 hofslagaresoldat,

76 öfriga volontärer,

5 trumpetare.

Den sammanlagda årliga värnpliktskontingenten skulle utgöra 150 man.

De värnpliktiges utbildning torde böra ordnas på ett med utbildningen

vid fältingeniörtrupperna öfverensstämmande sätt.

Stamhästarnas antal vid fälttelegrafkåren beräknas till 25.

4. Officers- och underofficer skadern vid Fortifikationen.

Officers- och underofficerskårerna för Fortifikationen i dess helhet

hafva blifvit sålunda beräknade:

* En af dem vicekorpral eller korpral.

68

Officerskåren (utom chefen för Fortifikationen):

3 öfverstar,

3 öfverstelöjtnanter,

10 majorer,

52 kaptener,

64 löjtnanter,

32 underlöjtnanter.

Under officerskår en:

50 fanjunkare,

80 sergeanter,

3 musikfanjunkare,

23 musiksergeanter.

Vid första påseendet kan det väl synas, som om officerskåren, i jämförelse

med nuvarande förhållanden, erhållit en stor tillökning, men det

torde böra erinras, att ingeniörtrupperna, hvilkas länge kända behof af

utvidgning hittills icke blifvit tillgodosedt, nu föreslagits skola i betydlig

mån ökas, nämligen från nuvarande 2 ingeniörbataljoner till 2 fältingeniörregementen,

3 fästningsingeniörkårer och 1 telegrafkår, eller från 9 kompanier

till 23 kompanier. Antalet officerare och underofficerare uti de

olika graderna är beräknadt efter behofvet under fredstid. Hvad regementsofficersgraden

angår, finna de 16 regementsofficerarne följande användning:

vid Fortifikationens hufvudstation 4 (däraf 1 öfverste), vid Svea

ingeniörregemente 3 (däraf 1 öfverste och i regeln 2 majorer), vid Göta

ingeniörregemente likaledes 3 (däraf 1 öfverste och i regeln 2 majorer),

vid ingeniörkåren i Boden 2, vid Vaxholms ingeniörkår 1, vid Karlskrona

ingeniörkår 1 och vid fälttelegrafkåren 1 samt såsom fortifikationsbefälhafvare

i Göteborg 1.

Staten för den fast anställda personalen vid Fortifikationen, jämte

tillhörande kostnadsberäkningar, återgifves i bil. 25—27.

Slutligen återstår det att nämna några ord angående underbefälsoch

officersutbildningen.

Korpralsutbildningen anses lämpligen böra under andra tjänsteåret

bibringas vid vederbörliga regementen och kårer. Hvad underofficersutbildningen

angår, torde den, i betraktande däraf att underofficerskåren

är gemensam för hela Fortifikationen, och att densamma bör erhålla en

69

gemensam allmän militär utbildning, böra ske uti en eller två underofficersskolor,

sammandragna i senare fallet till hvartdera af de båda ingeniörregementena

och i förra fallet till ettdera.

Officer sv olontärerna (de blifvande reservofficerarne däri medräknade,

undantagandes aspiranterna till Väg- och Vattenbyggnadskåren) skulle

vid ettdera af ingeniörregementena erhålla rekryt- och underbefälsutbildning

under samma tid som vid infanteriet, kavalleriet och artilleriet, d.

v. s. från början eller midten af juni ena året till och .med slutet af

repetitions-(regements-)öfningarna det därpå följande, då utnämningen till

sergeant skulle äga rum. Därefter skulle de officersvolontärer, som befunnes

lämpligast och som så önskade, beordras till krigsskolan. De

återstående åter skulle på liknande sätt som vid de öfriga truppslagen

aflägga reservofficersexamen, förutsatt att de så önskade.

Behofvet af officersvolontärer, däri inräknadt aspiranter till Vägoch

Vattenbyggnadskåren, är beräknadt. till 36.

E. Träng- och sjukvårdstrupperna.

Uti svenska härens nuvarande trängbataljoner äro, strängt taget, tre

särskilda tjänstegrenar företrädda, nämligen: den egentliga trängtjänsten

för framförandet af lifsmedel till trupperna (tjänsten vid de uti fält erforderliga

förplägnadskolonnerna), sjukvårdstjänsten för omhändertagandet,

transporten och vården af sjuka och sårade, samt förvaltningstjänsten för

handhafvandet af fältbagerier och bemanningen af andra dylika formationer.

Den korta utbildningstid, som enligt nu gällande föreskrifter kommer de

värnpliktige till del, har icke medgifvit att uti önskvärd grad tillgodose

samtliga de kraf, som ifrågavarande tjänstegrenar framställa, men med den

utsträckning af de värnpliktiges tjänstgöring, hvarom nu är fråga, varder

det möjligt att äfven på de områden, som tillhöra verksamheten uti de

stridande truppernas rygg, åvägabringa gynnsamma förhållanden och tillfredsställande

resultat.

Visserligen kan det ifrågasättas, huruvida det icke skulle vara lämpligt

att uppsätta själfständiga, från trängtruppförbanden skilda sjukvårdstrupper

och att af militärläkarne bilda en sanitetsofficerskår, men hos oss finnes ännu

icke förutsättningar för en dylik organisation. Det nu sagda kan, åtminstone

delvis, äfven tillämpas i fråga om uppsättandet af fristående förvaltningstrupper,

70

hvilket spörsmål för öfrigt står uti ett ganska nära samband med frågan

om det ändamålsenliga ordnandet af svenska härens förvaltning, och då

anstånd med organisationen af dylika trupper icke torde vara förenadt

med några mera afsevärda olägenheter, synnerligast som det låter sig göra

att inom bestående organisationsformer utbilda personal för den viktiga

brödbakningen i fält, har det ej heller uti detta afseende ansetts vara

ändamålsenligt att, i stället för de nuvarande trängbataljonerna, föreslå

bildandet af yimu ett särskildt fristående truppslag.

Men uti ett annat afseende kräfves en ändrad organisation af trängoch

sjukvårdstrupperna, nämligen i ändamål att förse hvarje arméfördelning

med sin särskilda trängkår eller trängbataljon. Det förhållandet, att

enligt nuvarande härordning två arméfördelningar, den II. och V., äro i

fredstid i saknad af träng- och sjukvårdstrupper, innebär betydande olägenheter

med hänsyn till en snabb och ordnad mobilisering, olägenheter,

hvilka det är synnerligen angeläget att afhjälpa. Men utom det att hvarje

arméfördelning behöfver erhålla sitt särskilda träng- och sjukvårdstruppförband,

bör hvarje sådant förband (trängkår) utgöras af 2 trängkompanier och

1 sjuk vårdskompani. Såväl med hänsyn till den årliga värnpliktskontingentens

storlek som till behofvet af befäl vid mobilisering, är det nämligen

nödvändigt att hafva 2 trängkompanier. Under antagande, att träng- och

sjukvårdstrupperna för sin mobilisering erhålla omkring 2,000 man från

kavalleriet, erfordras, för att behöriga trängforinationer må kunna mobiliseras,

en årlig kontingent af 260 man för hvarje kår. Af dessa 260

värnpliktige per trängkår erfordras omkring 100 värnpliktige för sjukvårdskompaniet;

återstoden fördelas till lika styrka på de båda trängkompanierna.

Den fast anställda personalen af krigsmän vid hvar och en af de sex

trängkårerna har beräknats till följande styrka:

1 öfverstelöjtnant, kårchef,

6 kaptener (däraf 1 tygkapten och 1 regementskvartermästare),

8 löjtnanter,

4 underlöjtnanter,

6 fanjunkare,

18 sergeanter,

12 distinktionskorpraler,

24 korpraler,

1 hofslagarekorpral,

24 vicekorpraler,

1 hofslagarevicekorpral,

1 gevärshandtverkaresoldat,

71

1 hofslagaresoldat,

2 officersvolontärer,

30 öfriga volontärer,

2 musiksergeanter,

6 trumpetare.

Staten för de sålunda föreslagna trängkårerna, jämte tillhörande

kostnadsberäkningar, återgifves uti bil. 28—30.

•Vid träng- och sjukvårdstrupperna, liksom vid infanteriet, torde

man, i betraktande af förhållandet mellan antalet fast anställda menige

och antalet värnpliktige, kunna förutsätta att erhålla behofvet af de förra

till hufvudsaklig del fylldt ur de värnpliktiges led.

Utbildningen synes, hvad angår rekrytskolans samt repetitionsöfningarnas

längd, böra anordnas efter i hufvudsak samma grunder som vid

flertalet infanteriregementen. Af de till egentlig trängtjänst uttagna värnpliktige

skulle dock i regeln endast en årsklass i sänder vara inkallad till

repetitions-(regements-)öfning. Hvad åter angår de till sjukvårdstjänst

uttagna, hvilka utgöras af två grupper, nämligen sjukbärare och sjukvaktare,

de senare företrädande den egentliga sjukvårdstjänsten, bör sjukbärarnes

utbildningstid fördelas på lika sätt som vid infanteriet, medan

sjukvaktarnes utbildning helst torde böra, försiggå i en följd. Sjukbärarne

böra med hänsyn härtill, erhålla hela sin utbildning vid vederbörande trängkår,

då däremot sjukvaktarne skulle erhålla först en särskild militärutbildning

under 2—3 månader vid trängkåren för att sedermera erhålla fackutbildning

vid militärsjukhus.

Därigenom att tre ''årsklasser af de till sjukbärare uttagna värnpliktige

samtidigt äro inkallade till första uppbådets repetitions-(regements-)

öfningar, varder det möjligt att anordna tillämpningsöfningar med vissa fältstarka

sjukvårdsformationer, i hvilka öfningar skulle deltaga, förutom erforderligt

antal trängmanskap jämte hästar och fordon, de till militärsjukhus

kommenderade sjukvaktarne. Dessa senare skulle under återstående

delen af sitt tjänstgöringsår afsluta sin utbildning vid vederbörligt militärsjukhus.

Hvad slutligen angår de värnpliktige, som inskrifvas till förvaltningstjänst,

bör deras utbildning kunna ordnas äfven på det sätt, att densamma

kan fortgå i en följd.

I fråga om underbefälsutbildningen har icke anledning ansetts föreligga

att föreslå några större afsteg från i detta afseende gällande föreskrifter.

72

Hvad angår ofjicersrekry tering en torde ej vidare skäl förefinnas för

den nuvarande bestämmelsen, att trängens officerskår skall rekryteras

uteslutande genom transport från öfriga truppslag, utan böra trängkårerna

förses med egna officersvolontärer.

Stamhästarnas antal för hvarje trängkompani har beräknats till 36,

hvaraf dock en del torde utan någon olägenhet kunna utgöras af äldre,

från kavalleriet i detta syfte utrangerade hästar.

III. Härens indelning i högre truppförband.

Enligt de af Herr Statsrådet och Chefen för Landtförsvarsdepartementet

meddelade allmänna grunderna för den blifvande härordningen,

skulle härens sammansättning och indelning så bestämmas, att fälthären

komme att utgöras af sex fullständiga, likformigt sammansatta arméfördelningar

och en kavallerifördelning, samt att fästningarna skulle erhålla

nödiga besättningstrupper.

Af hvad som redan anförts i fråga om truppslagens organisation,

liksom ock af den här nedan meddelade redogörelsen för härens sammansättning

och indelning uti högre truppförband, torde framgå, att dessa

kraf blifvit tillgodosedda uti den föreslagna nya härordningen, och det

må i sammanhang härmed erinras om, att af Wendes artilleriregemente

skall vid mobilisering en division lämnas till den af Skånska husar- och

dragonregementena bildade kavallerifördelningen.

Nedanstående redogörelse visar, hvilka truppförband af hären som

tillhöra hvart och ett af de sex arméfördelningsområdena samt Gotlands

militärområde.

1. arméföfdelningsområdet.

Kronobergs regemente,

Norra Skånska infanteriregementet,

Södra » » ,

Ett nyuppsatt infanteriregemente i Skåne,

Kronprinsens husarregemente,

Wendes artilleriregemente,

» trångkår.

Skånska husarregementet,

» dragonregementet.

Ett infanteriregemente i Karlskrona,

En ingeniörkår » »

74

II. arméfördelningsomrädet.

F örsta lifgre n adierrege men tet,

Andra » ,

Jönköpings regemente,

Kalmar » ,

Smålands husarregemente,

Andra Göta artilleriregemente,

En trftngk&r.

III. arméfördelningsomrädet.

Vestgöta regemente,

Skaraborgs » ,

Elfsborgs » ,

Bohusdals » ,

Lifregementets husarer,

Första Göta artilleriregemente,

Göta trängkår.

Göta ingeniörregemente,

4 kompanier af landfästningsartilleriregementet.

IV. arméfördelningsomrädet.

Svea lifgarde,

Göta » ,

Lifregementet till fot,

Södermanlands regemente,

Lifgardet till häst,

Första Svea artilleriregemente,

Svea trängkår.

t

Posit.ionsartilleriregementet,

Svea ingeniörregernente,

Fälttelegrafkåren.

Ett infanteriregemente å Vaxholm och Oscar Fredriksborg,

En ingeniörkår å Vaxholm och Oscar Fredriksborg.

V. arméfördelning samrådet.

Uplands regemente,

Dalregementet,

Vestmanlands regemente,

Vermlands regemente,

Lifregementets dragoner,

Andra Svea artilleriregemente,

En trängkår.

VI. arméfördelningsområdet.

Helsinge regemente,

Vesterbottens regemente,

Jämtlands fältjägareregemente,

Vesternorrlands regemente,

Norrlands dragonregemente,

» artilleriregemente,

» trängkår.

Norrbottens regemente,

6 kompanier af landfästningsartilleriregementet,

En ingeniörkår i Boden.

Gotlands militärområde.

Gotlands infanteriregemente,

» artillerikår.

IT. Värnpliktslagen.

För vinnandet af det med den nya härordningen afsedda målet samt

för tillgodoseendet af sjöförsvarets berättigade kraf och intressen i fråga om

värnpliktens tillgodogörande för dess behof är det nödvändigt att vidtaga

åtskilliga ändringar uti nu gällande värn pliktslag. Dessa ändringar röra

hufvudsakligen:

utsträckningen af de värnpliktiges tjänstgöring i fredstid;

inskrifningsväsendets omdaning i syfte dels att skilja det, ordinarie

befälet (kompanicheferna) från de med de värnpliktiges inskrifning och

redovisning förenade åligganden och i stället uppdraga dessa åt officerare

i reserven såsom rullföringsområdesbefälhafvare, dels att, med anslutningtill

sjömanshusen (sjömanshusdistrikten), ordna ett i viss mån fristående

inskrifningsväsende för flottan och i öfrigt tillgodose dennas behof af

värnpliktige m. m.;

landstormens användning vid krigstillfälle; och

föreskrifterna rörande de värnpliktiges inställelse vid inskrifning,

tjänstgöring, mönstring m. m.

Ehuru icke stående i oskiljaktigt samband med den nya härordningen,

torde dock, då det gäller att införa mera genomgripande ändringar

i värnpliktslagen, den ganska viktiga frågan angående s. k. värnskatt äfvenledes

böra tagas uti öfvervägande.

Hvad först angår utsträckningen af de värnpliktiges tjänstgöring i

fredstid för undergåendet af såsom erforderlig ansedd utbildning (§ 27),

torde i fråga om härens värnpliktige icke något behöfva tilläggas till det,

som rörande denna viktiga angelägenhet anförts i samband med framställningen

af truppslagens organisation.

Hvad angår flottans värnpliktige — hvilkas utbildningstid, enligt

hvad chefen för flottans stab framhållit, särskildt med hänsyn till nöd

-

77

vändigheten att städse hålla någon del af flottans materiel rustad, icke

bör bestämmas till kortare tid än ett år — är fördelningen af deras

fredstjänstgöring uppgjord med hänsyn till de särskilda kraf, som flottans

öfningar och stridsberedskap framställa, och lära vederbörande myndigheter

vid flottan komma att utveckla bevekelsegrunderna för den uti § 27

mom. 1 c) föreslagna fördelning af utbildningstiden.

Kostnaden för de värnpliktiges inskrifning, redovisning och utbildning

in. m. är beräknad i bil. 31.

Det sätt, hvarpå inskrifning sväsendet ordnades vid genomförandet af

1885 års värnpliktslag — i det att den gamla rotehålls- och delvis äfven rusthållsindelningen

lades till grund för indelningen uti inskrifnings-, bataljons-

och kompaniområden, samt bestyren med de värnpliktiges rullföring

och redovisning hufvudsakligen uppdrogos åt det indelta infanteriets kompanichefer

— torde icke kunna sägas vara ändamålsenligt. Med de för

inskrifningsväsendet vidtagna anordningarna förenades nämligen två väsentliga

olägenheter: den ena att de särskilda värnpliktsområdena kommo

att, i fråga om folkmängd och följaktligen äfven i fråga om tillgång på

värnpliktige, förete alltför stora ojämnheter och växlingar — sålunda

växlar folkmängden uti de nuvarande kompaniområdena från omkring

10,00D till omkring 70,000 —; den andra att det ordinarie befäl, som

tjänstgör såsom kompaniområdesbefälhafvare, måste vid mobilisering i

främsta rummet tagas i anspråk för inkallandet af de värnpliktige i stället

för att deltaga uti det å vederbörliga mobiliserings- eller utrustningsorter

pågående viktiga arbetet för vederbörliga truppförbands försättande på

krigsfot.

Båda dessa olägenheter äro af den art, att de böra i möjligaste mån

afhjälpas, äfven om härför erforderliga organisationsändringar icke, liksom

nu är förhållandet, kunde sättas i samband med ett nytt härordningsföi’- slag. Dess angelägnare är det att aflägsna desamma, då härordningen är

afsedd att undergå eu så ingripande omgestaltning som den, om hvilken

nu är fråga. Och det torde i själfva verket vara omöjligt att vid den

nya härordningen tillämpa det gamla systemet för de värnpliktiges redovisning,

då, såsom förut blifvit framhållet, det ordinarie befälet är, med

några få undantag, afsedt att ligga uti ständig tjänstgöring, eu anordning,

hvars vikt ej torde kunna nog kraftigt betonas.

78

Af de nu, enligt gällande värnpliktslag, befintliga områdena för de

värnpliktiges inskrifning och redovisning, torde inshrifningsområdena såsom

rekryteringsområden böra bibehållas med den ändring i fråga om

antal, läge och gruppering, som betingas af infanteriets ändrade organisation.

Hvarje infanteriregemente bör nämligen motsvaras af sitt särskilda

inskrifningsområde, med undantag dock för lifgardesregementena, till fot,

hvilka af åtskilliga skäl — särskildt med hänsyn till den omständigheten

att vissa särskilda truppförband, såsom de för Vaxholm och Oscar Fredriksborg

afsedda samt positionsartilleriregementet, tillhöra IV. arméfördelningen

och äro förlagda inom IV. arméfördelningsområdet, samt fördenskull beh

of ve t af värnpliktige för dessas rekrytering är förhållandevis stort — torde

böra erhålla sina värnpliktige från flera inskrifningsområden. I likhet med

hvad nu är förhållandet skulle chef för infanteriregemente i regeln samtidigt

vara inskrifningsområdesbefälhafvare. För att emellertid sådan chef icke må

tyngas af bestyren med inskrifningsväsendet och därmed sammanhängande

arbeten rörande regementets inobiliseringsverk på ett sådant sätt, att han

skulle komma att åsidosätta sin öfriga tjänstgöring, är det, såsom uti

det föregående redan blifvit antydt, erforderligt, att en af under honom

lydande regementsofficerare för ändamålet står till förfogande uti regementsexpeditionen

samt därvid särskildt besörjer nyssnämnda åligganden.

Den såsom ändamålsenlig befunna indelningen uti inskrifningsområden

framgår af bifogade karta, och bil. 32 innehåller uppgift å folkmängden

inom de föreslagna arméfördelnings- och inskrifningsområdena.

Den andra länken uti värnpliktsområdesindelningen, b ai al jons områdena,

har enligt nu gällande föreskrifter icke spelat någon annan roll än

den, att bataljonsområdesbefälhafvaren varit ordförande uti för bataljonsområdet

föreskrifven inskrifningsnämnd. Men för sammansättningen af

denna nämnd är det visserligen icke behöfiigt att hafva någon indelning

uti bataljonsområden. Ty om det inom ett inskrifningsområde behöfvas

flera inskrifningsnämndsordförande, kan ju detta mycket väl ordnas genom

att beordra nödigt antal regementsofficerare såsom ordförande uti de inom

inskrifningsområdet erforderliga inskrifningsnämnderna.

Benämningen kompaniområde kan icke lämpligen vidare bibehållas,

enär densamma skulle förutsätta, att det komme att bildas lika många

kompaniområden inom inskrifningsområdet, som det finnes kompanier vid

motsvarande regemente. Och det torde icke vara i riktning mot ökningen

af antalet dylika områden, som en förändring bör sökas, utan en reform

i detta afseende bör, med undantag dock för Gotland, fastmera afse deras

minskande, just för att så ringa antal officerare som möjligt må för bestyren

med de värnpliktiges inkallelse tagas i anspråk vid mobiliserings

-

79

tillfälle, vid hvilket behofvet af befäl gör sig så starkt gällande för besättande

af officersbeställningarna vid fälttrupperna, reservtrupperna och i depoterna.

Områdena böra för öfrigt ej göras så små, att befälhafvarne icke

skulle erhålla full sysselsättning, men å andra sidan icke så stora, att inskrifningsväsendet

och därmed sammanhängande göromål skulle komma

att lida.

De områden, som inom fastlandets inskrifningsområden skulle tråda

i stället för de nuvarande kompaniområdena, torde, i likhet med hvad uti

1891 års härordningsförslag var föreslaget, böra benämnas vulf''öringsområden,

och såsom rullföringsområdesbefälhafvare tjänstgöra officerare, tillhörande

arméens reserver. I fråga om antalet dylika områden inom hvarje

inskrifningsområde har det nyss framhållits, att detsamma bör minskas.

I hvilken omfattning detta bör ske, därom kunna finnas olika meningar,

men antalet synes, med hänsyn till regementets indelning uti tre liniebataljoner,

i regeln böra så bestämmas, att det är delbart med 3. Frågan

synes sålunda gälla, huruvida inskrifningsområde bör indelas uti sex rullföringsoinråden

eller i blott tre. Enligt de alternativa förslag, som för

ändamålet uppgjorts inom Generalstaben, skulle — frånsedt några områden,

som utgöras af större städer eller i hvilka sådana städer ingå — i

förra fallet folkmängden inom hvarje rullföringsområde komma att växla

mellan 20,000 och 35,000, i det senare mellan 40,000 och 75,000.

I valet mellan nyssnämnda båda förslag bör företrädet helt visst gifvas

åt inskrifning sområdenas tredelning, dels på grund af det här ofvan anförda

skälet att för fälttruppernas o. s. v. mobilisering kunna påräkna så

stort antal officerare som möjligt, dels för att, utan att i någon väsentligare

grad öka de med inskrifningsväsendet förenade kostnader, ställa aflöningsförmånerna

för rullföringsområdesbefälhafvarne så fördelaktiga, att

till dessa befattningar må kunna erhållas fullt dugliga och lämpliga personer.

Villkoret för inskrifningsområdenas indelning uti endast tre rullföringsområden

är emellertid, att dessas befälhafvare förmå att på ett tillfredsställande

sätt sköta sina göromål under såväl freds- som krigstid.

I detta afseende äro vi emellertid icke i saknad af erfarenhet.

Med de i anseende till folkmängden största af de föreslagna rullföringsområdena

äro — frånsedt Stockholm — de nuvarande kompaniområdena

n:ris 72 och 73 (Göteborg) samt n:r 1 (Malmö) närmast att jämföra.

Inom de båda förstnämnda områdena, hvilka äro förenade under en och

samme befälhafvare, rullföras af denne med biträde af två afdelningsområdesbefälhafvare

de värnpliktige, som tillhöra Göteborgs stad. I)å denna räknar i

rundt tal 123,000 invånare, kommer på hvar och en af ifrågavarande tre befälhafvare

en folkmängd af 41,000 personer. Uti kompaniområdet n:r 1 upp

-

80

går folkmängdssiffran till i rundt tal 79,400, och ombesörjes rullföringen

därstädes af en kompaniområdesbefälhafvare (tillika kompanichef) och en

afdelningsområdesbefälhafvare, hvadan på hvar och en af dessa kommer ett

invånareantal af 39,700. Den personal, som uti nämnda områden ombesörjer

de värnpliktiges rullföring och redovisning, har varit fullt sysselsatt

(6—8 timmar dagligen, stundom ännu mera) med sina åligganden.

Men göromålen inom ett rullföringsområde, som utgöres af stad, torde i

allmänhet vara mera omfattande än inom ett, som utgöres af landsbygd,

enär uti det förra förekomma flyttningar, personliga anmälningar, förfrågningar

o. d. vida oftare än uti det senare. Då man därjämte tager i

betraktande, att uti Göteborg och Malmö finnas större sjömanshus, hvilken

omständighet icke oväsentligt ökar rullförings- och redovisningsarbetet,

men att, enligt hvad här nedan kommer att föreslås, bestyren med de å

sjömanshus inskrifne, till flottan hörande värnpliktiges redovisning kommer

att mycket minskas genom införandet af s. k. sjörullföringsområden, vill

det synas, som om man af den hos oss vunna erfarenheten skulle med

fog kunna draga den slutsatsen, att en befälhafvare jämte ett biträde kan

i fredstid behörigen sköta redovisningsgöromålen inom ett rullföringsområde,

hvars folkmängd stiger till 75,000 personer.

I sammanhang härmed bör emellertid äfven den frågan upptagas till besvarande,

huruvida full trygghet förefinnes för, att nämnda personal vid

mobilisering skall kunna inom erforderlig tid ombesörja de värnpliktiges

inkallelse. På denna fråga kan helt visst svaras ja, allra helst som det uti

behöriga mobiliseringsinstruktioner synes böra föreskrifvas, att så ofta som

denna inkallelse skall ske medelst personliga order, dessa skola vara utskrida

redan under fred, hvartill kommer, att, såsom nu är förhållandet,

extra skrifbiträden kunna, om så erfordras, vid mobiliseringstillfälle komma

till användning.

Enligt det uppgjorda förslaget till inskrifningsområdenas indelning

uti tre rullföringsområden, komma vissa områden, såsom t. ex. de omkring

Helsingborg, Venersborg, Gefle jämte fem andra, att hvardera räkna

mer än 75,000 invånare, dock icke öfver 100,000.*) I dessa områden

bör fördenskull biträdenas antal bestämmas till två. Hvad angår Stockholm

och Göteborg, synes det icke vara skäl att uppdela dessa städer uti särskilda

rullföringsområden, utan i stället utrusta deras expeditioner med talrikare,

efter folkmängden beräknade arbetskrafter (7 och 3 biträden resp.).

*) Att ifrågavarande rullföringsområden måst göras. så folkstarka, som föreslaget

blifvit, beror uteslutande af hänsyn till önskningsmålet att icke rubba den administrativa

indelningen.

81

Såsom biträden till rullföringsområdesbefälhafvarne skulle underofficerare i

reserven, företrädesvis fanjunkare, komma till användning.

Af hvad som nu blifvit sagdt torde utan vidare framgå, att afdelningsområden

eller däremot svarande områden icke skulle finnas uti den

blifvande värnpliktsområdesindelningen. Indelningen uti afdelningsområden

har ju icke visat sig kunna fylla ett bestämdt, klart insedt ändamål. Afdelningsområdesbefälhafvarne

hafva icke ansetts kunna utrustas med särskilda

expeditioner, utan endast tjänstgjort såsom biträden åt kompaniområdesbefälhafvarne.

Med införandet af en ny värnpliktsområdesindelning är af vikt, att

den nuvarande olägenheten af icke fasta kompaniområdesexpeditioner afhjälpes

genom att bestämma viss, lämpligt belägen ort inom hvarje rullföringsområde

såsom säte för rullföringsområdesexpeditionen. Den år 1898

tillsatta s. k. värnpliktskommittéen*) framhöll önskvärdheten af, att fasta

kompaniområdesexpeditioner skulle upprättas, där de värnpliktige under

hela året kunde under på förhand tillkännagifna tider inställa sig hos

sitt kompanibefäl, vare sig för anmälningar eller för att inhämta upplysningar

och råd om sina värnpliktsförhållanden. De skäl, som kommittéen

anförde för en sådan anordning, gälla naturligen i lika grad förhållandena

vid den här föreslagna värnpliktsområdesindelningen. Men behofvet af

fasta rullföringsomrädesexpeditioner framställer sig icke blott ur de värnpliktiges

synpunkt, utan äfven och i lika mån ur synpunkten af fullt

ordnade och stadigvarande förhållanden på denna den viktigaste delen af

området för de värnpliktiges rullföring och redovisning. Dylika fasta expeditioner

äro villkoret för, att denna redovisning må blifva allt verksammare

och allt fullständigare motsvara sitt ändamål. I sammanhang härmed

må framhållas ändamålsenligheten af, att rullföringsområde äfven benämnes

efter den ort, där expeditionen har sitt säte, t. ex. »Malmö rullföringsområde,

n:r 1».

Ersättningen till rullföringsområdesbefälhafvarne och deras biträden

för deras med de värnpliktiges rullföring och redovisning förenade arbete

torde skäligen böra utgå med 4 kronor om dagen för rullföringsområdesbefälhafvare

— för den i Stockholm med 5 kronor — och med 2 kronor

om dagen för biträde. Beräknad för helt år, skulle således godtgörelsen till

rullföringsområdesbefälhafvare utgöra 1,460 kronor (till rullföringsområdesbefälhafvaren

i Stockholm 1,825) och till biträde 730 kronor. Rullförings

-

*) So »Betänkande och förslag af den af Kongl. Maja den 14. oktober 1898 tillsatta

komité för verkställande af utredning beträffande vissa spörsmål inom värnpligtslagstiftningen»,

sid. 19 och 80.

11

82

områdesbefälhafvaren i Stockholm skulle, förutom erforderligt antal dylika

biträden, hafva till sitt förfogande en officer i reserven såsom sin närmaste

man, och synes denne för sitt arbete böra erhålla 4 kronor om dagen eller

för helt år 1,460 kronor. Då antalet rullföringsområden å fastlandet enligt

den föreslagna värnpliktsområdesindelningen utgör 74 samt antalet erforderliga

biträden beräknats till 91 — den vid Stockholms rullföringsområde

anställde officeren däri inbegripen —, skulle, frånsedt Gotland, ersättningen

till rullföringsområdesbefälhafvarne och deras biträden komma att uppgå

till följande belopp:

Rullföringsområdesbefälhafvaren i Stockholm........................ ,_iM; , 1,825 kr.

73 öfriga rullföringsområdesbefälhafvare 73 X 1,460 ...... 106,580 »

En officer vid Stockholms rullföringsområde...................... 1,460 »

90 biträden till rullföringsområdesbefälhafvarne 90 X 730 ______ 65,700 »

Tillsammans 175,565 kr.

Ersättningen till nuvarande kompani- och afdelningsområdesbefälhafvare

utgör 156,270 kronor, hvaraf 103,270 kronor utgå i ordinarie och

53,000 i extra anslag, och skulle följaktligen den ökade kostnaden för

bestyren med de värnpliktiges rullföring och redovisning belöpa sig till

19,295 kronor.

Uti den föregående framställningen har icke inbegripits rullföringsväsendet

å Gotland, af den anledningen, att landstormen därstädes, till följd

af öns från fastlandet skilda läge och dess ringa tillgång på värnpliktige, har

en större och mera betydande roll än å fastlandet, vare sig det gäller att

afvärja fientligt angrepp eller att skydda neutraliteten. Kongl. Maj:t och

Riksdagen hafva ock år 1898 behjärtat behofvet af att i fredstid så mycket

som möjligt förbereda landstormens användning vid krigstillfälle, och

med Riksdagens bifall har Kongl. Maj:t beslutat, att landstormsförrådsbodar

— en inom hvart och ett af de nuvarande kompaniområdena —

skola uppföras, samt befallt, att landstormens organisation till kompanier

skall äga rum redan vid mobiliseringstillfälle. I betraktande häraf och med

hänsyn till nödvändigheten, att landstormskompanierna hafva sina befälhafvare

redan i fredstid, hvilka främja deras skjututbildning och träda i

spetsen för den för ändamålet erfoi’derliga skytteverksamheten, bör rullföringsväsendet

å Gotland uppdragas just åt nämnda befälhafvare. Därigenom

kommer äfven en skyndsam inkallelse af såväl bevärings- som

landstormsmän att befordras.

För närvarande utgå å Gotland till kompaniområdesbefälhafvare mellan

vapenöfningarna, till afdelningsoinrådesbefälhafvare, samt för tillsyn af

83

landstormsförrådsbodar m. in. i rundt tal 12,700 kronor. Detta belopp behöfver

endast obetydligt ökas, för att man uti nu berörda afseenden skall

komma till en tillfredsställande lösning af denna viktiga fråga. Till ornrådesbefälhafvare

jämte biträden torde nämligen lämpligen böra anvisas

10,000 .kronor och för tillsyn af landstormsförrådsbodarna m. in. nu utgående

belopp, 3,000 kronor, eller tillsammans 13,000 kronor.

Det vill emellertid synas, som om man icke billigtvis kunde begära,

att rullföringsområdesbefälhafvarne å fastlandet skola på egen bekostnad

anskaffa och upplåta expeditionslokaler• Sådana torde på åtskilliga ställen

kunna erhållas i kronans hus, men för flertalet rullföringsområdens expeditioner

är erforderligt att förhyra lokaler. Beräknar man i medeltal för

hvarje expedition 500 kronor, däri inbegripen kostnaden ej blott för hyra

utan äfven för eldning och städning, skulle för 74 expeditioner kräfvas

ett belopp om 37,000 kronor, hvilket dock kommer att i behörig mån

minskas med den besparing, som uppstår genom tillhandahållande af

expeditionslokaler i kronans bus. , t

Kostnaden för de värnpliktiges redovisning är upptagen i den redan

omnämnda bil. 31.

Innan frågan om ett särskildt inskrifningsväsende för flottan behandlas

— hvilken angelägenhet Herr Statsrådet och Chefen för Sjöförsvarsdepartementet

framhållit böra, bland andra, tagas i öfvervägande vid afgifvande!

af förslag till erforderliga ändringar uti värnpliktslagen, — torde dessa,

i hvad de afse flottans värnpliktige, i allmänhet böra något beröras, allra

helst som därvid gifves tillfälle att vinna öfversikt öfver de kraf och

önskningsmål, som sjöförsvaret framställer.

Enligt hvad Chefen för Flottans stab, vid det gemensamma utarbetandet

af de erforderliga ändringarna uti värnpliktslagen, framhållit, är

flottans mobilisering i väsentlig mån beroende därpå, att behöriga föreskrifter

uti nämnda lag betrygga en hastig inställelse af för flottan behöfligt

antal beväringsmän. För att under nuvarande värnpliktsförhållanden

med den alltför otillräckliga öfningstiden af 90 dagar kunna, så nöjaktigt

som denna korta tid medgifver, utbilda flottans beväring till den tjänstgöring,

som den skall bestrida ombord, hafva ifrågavarande beväringsmän

hufvudsakligen uttagits bland å sjömanshus inskrifna värnpliktige, hvilka

genom sin i han delssjöfart förvärfvade insikt i sjömansyrket hafva lättare

än andra värnpliktige att tillgodogöra sig den sjömilitära utbildningen.

Detta sätt att vid mobilisering fylla flottans bemanningsbehof medför

84

emellertid betydande olägenheter, i det att flertalet å sjömanshus inskrifna

värnpliktige äro använda i utrikes sjöfart och följaktligen icke kunna, vid

krigstillfälle, under större delen af året inställa sig å flottans stationer

i så god tid, att de kunna påräknas för mobiliseringsbehofvets fyllande.

Antalet af å sjömanshus inskrifna beväringsmän, hvilket vid mobilisering

kommer att inställa sig, är beroende — förutom af den tidpunkt på året, då

mobilisering befalles — äfven af rådande sjöfartskonjunkturer och en del

andra förhållanden, hvilka svårligen låta sig på förhand bestämmas eller beräknas.

För att förekomma, att flottans mobilisering varder fördröjd därigenom,

att för fartygens bemanning erforderligt antal beväringsmän icke

tinnes att tillgå, är nödvändigt, att en del af flottans behof af till sjötjänst

utbildad beväring fylles genom att till flottan uttaga ett visst antal å

sjömanshus icke inskrifna värnpliktige från lämpligt belägna kustområden.

Dessa värnpliktige kunna påräknas komma att hastigt och säkert inställa

sig vid mobilisering. Men å andra sidan medgifver icke det stora antal

å sjömanshus inskrifna beväringsmän, som enligt nu gällande värnpliktslag

årligen tilldelas flottan, att samtidigt med dessa till sjötjänst utbilda behöfligt

antal å sjömanshus icke inskrifna beväringsmän.

Af de uppgifter, som beväringsbefälhafvarne årligen afgifva öfver de

vid flottan vapenöfvade beväringsmännen framgår emellertid, att en väsentlig

del af de å sjömanshus inskrifna värnpliktige, hvilka tilldelas flottan i

allmän tjänst, antingen alls icke eller blott en kortare tid varit inmönstrade

till sjöfart. Anledningen härtill torde otvifvelaktigt vara att söka uti

den omständigheten, att personer, som icke ägna sig åt sjömansyrket, inskrifva

sig å sjömanshus endast i afsikt att såsom värnpliktige blifva tilldelade

flottan och i denna egenskap få fullgöra sin fredstjänstgöring, de 90 dagarna,

under ett år. Äfven om detta missbruk skulle kunna till större

delen förebyggas genom att i sjömanshusreglementet skärpa villkoren för

att blifva inskrifven å sjömanshus, synes det dock på grund af det ofvan

anförda — särskildt i samband med en utsträckning af de värnpliktiges

utbildning — vara nödvändigt att genom föreskrifter i värnpliktslagen

söka förekomma, att andra än de, som verkligen ägna sig åt sjömansyrket,

blifva på grund af inskrifning å sjömanshus tilldelade flottans beväring.

En för ändamålet verkställd utredning gifver vid handen, att förutom

maskinister och eldare — af hvilka alla å sjömanshus inskrifna böra,

oberoende af sjötid, tilldelas flottan — böra af de å sjömanshus inskrifna

värnpliktige endast de, som minst 12 månader varit inmönstrade till sjöfart,

tilldelas flottan och dess beväring.

Enligt nuvarande lydelse af § 27 mom. 2 värnpliktslagen äro de i

flottan inskrifna värnpliktige, som kunnat styrka en viss längre tids sjö

-

85

fart m. m., befriade från all öfning i fredstid mot skyldighet att under

hela sin värnpliktstid tillhöra flottans reserv. Men då just dessa värnpliktige

framför öfriga lämpa sig för att utbildas för örlogstjänst, torde

ifrågavarande föreskrift böra upphäfvas och i stället lika lång öfningstid

bestämmas för samtliga värnpliktige, som tilldelas flottan.

Det ligger i sakens natur, att dessa ändringar uti värnpliktslagen

komma att vålla, att af de å sjömanshus inskrifna värnpliktige ett mindre

antal än hittills varit fallet inskrifves till allmän tjänst vid flottan. För

att motväga den såsom följd häraf minskade tillgången på beväringsmän

varder det, såsom förut framhållits, nödvändigt, att årligen ett antal värnpliktige,

som icke äro inskrifna å sjömanshus, utbildas för tjänstgöring

ombord å flottans fartyg.

Sjöförsvarets kraf äro emellertid icke tillgodosedda endast med ifrågavarande

ändringar och den utsträckning af de värnpliktiges utbildning,

som är lika oundgänglig för flottan som för hären, utan därtill fordras,

såsom redan antydts, att flottan vid mobilisering kan tillräckligt hastigt

påräkna erforderligt antal värnpliktige.

Enligt nu gällande värnpliktslag äro de till flottan hörande beväringsmän,

som äro inskrifna å sjömanshus, befriade från en stor del, för

att icke säga från den större delen af de skyldigheter, som åligga öfriga

beväringsmän, såsom från inställelse till inskrifning och mönstring äfvensom

från anmälan om vistelseort, hvarjämte, såsom redan framhållits, befrielse

från öfning i fredstid i vissa fall äger rum.

Visserligen hafva sjömanshusdirektionerna sig ålagdt att till kompaniområdesbefälhafvarne

insända vissa anmälanden och uppgifter rörande de

å sjömanshus inskrifna värnpliktige, men då dessa enligt nu gällande bestämmelser

icke äro förpliktade att till sjömanshusen göra motsvarande anmälanden,

hafva kontrollen öfver och redovisningen af flottans å sjömanshus

inskrifna värnpliktige lämnat mycket öfrigt att önska. Detta framgår med

all önskvärd tydlighet af statistiken, Sär skild t i afseende på antalet från vapenöfningarna

utan laga förfall uteblifna, samt af utfallet af de med anledning

däraf gjorda bötespåföringarna. Då emellertid en väsentlig del af flottans

behof af beväring vid mobilisering är afsedd att fyllas genom å sjömanshus

inskrifna värnpliktige, är det en oafvislig nödvändighet, att kontrollen

öfver dessa värnpliktige ordnas på ett i möjligaste mån tillfredsställande

sätt.

Uti andra land — såsom t. ex. Norge och Frankrike, där inrättningar,

i viss mån liknande våra sjömanshus, finnas — äro de angelägenheter,

som äro förenade med inskrifningen och redovisningen af sjöfarande

värnpliktige, skilda från inskrifningsväsendet i öfrigt samt ordnade på så

-

86

dant sätt, att särskilda myndigheter, motsvarande sjömanshusombudsmännen,

närmast handhafva kontrollen och redovisningen af dessa värnpliktige

samt i sip. ordning lyda under till flottan hörande myndigheter. En dylik

anordning synes äfven för våra förhållanden vara ändamålsenlig.. Sjömanshusombudsmännen

torde nämligen uti berörda afseenden kunna särskilt

medverka. För inskrifningen af de värnpliktige, som äro inskrifna

å sjömanshus, och för redovisning af flottans å sjömanshus inskrifna värnpliktige

synes det vara ändamålsenligt att bestämma särskilda sjömil/äringsområdens

hvart och ett omfattande ett eller flera sjömanshus samt stående

under en officer eller f. d. officer af flottan såsom sjörullföringsområdesbefälhafvare,

hvilken i sin ordning skulle lyda under stationsbefälhafvaren

vid vederbörlig flottans station. De till flottan hörande, å sjömanshus inskrifna

värnpliktige, hvilka icke äro inmönstrade till sjöfart, böra för kontrollens

och redovisningens skull åläggas vissa anmälningsskyldigheter till

sjömanshusombudsmannen. Hvad angår dem, som äro till sjöfart inmönstrade,

är ju nämnde ombudsman i besittning af nödiga upplysningar.

Förutom de fördelar, som genom inrättandet af detta särskilda inskrifningsväsende

för flottan skulle stå att vinna för kontrollen öfver dennas

å sjömanshus inskrifna värnpliktige och såsom följd däraf äfven för

deras hastigare och säkrare inkallelse vid mobilisering, åvägabringas äfven

en förenkling uti de göromål, som eljest skulle tillkomma härens rullföringsområdesbefälhafvare.

Dessa befrias nämligen från det för dem i viss

mån främmande arbetet med redovisningen af flottans å sjömanshus inskrifna

värnpliktige och deras inkallelse vid mobilisering, hvarigenom de

mera odeladt kunna ägna sig åt sina åligganden beträffande öfriga, det

stora flertalet utgörande, beväringsmän. ;,„i

Från arméens sida kan naturligen icke något vara att invända mot

dessa af chefen för flottans stab framhållna önskningsmål. Då desamma

icke kommit att beaktas vid affattande! af nu gällande värnpliktslag,

torde det nu, då fråga är att på ett ingripande; sätt omdana försvarsväsendet,

vara dess angelägnare, att ifrågavarande önskningsmål komma att

förverkligas.

Enligt den nuvarande lydelsen af § 3.6 monn 1 uti värnpliktslagen

kan ländstormen endast under krig och till hemortens försvar inkallas efter

därom i Statsrådet fattadt beslut. I underdånig skrifvelse den 11.

87

februari 1896 framhöll t. f. chefen för Generalstaben, att, om landstormen

skulle kunna fullt tillgodogöras kust- eller gränsförsvaret, nämnda lagbestämmelse

borde ändras därhän, att landstormen skulle kunna till hemortens

försvar inkallas, redan då fara för lerig förefunnes. Såsom skal för

denna ändring anförde t. f. chefen för Generalstaben hufvudsakligen följande.

För en hastigt påkommande fientlig brandskattning af viktigare orter

utefter Sveriges vidsträckta kuster under mobiliseringstiden eller för

afvärjande af mindre, fientliga företag mot kustbanor och telegraflinier i

afsikt att fördröja svenska härens mobilisering och koncentrering eller oék

för förhindrande af fiendens ostörda besittningstagande af för hans flotta

lämpliga hamnplatser, för alla sådana företag vore landstormen nu till ingen

nytta, enär kriget ofta först utbröte i och med dessa fientligheter, och

Konungen således icke kunnat på förhand, enligt värnpliktslagens nuvarande

lydelse, fatta beslut om landstormens inkallande. Någon tid för

landstormens organisation vore jämväl af nöden, innan densamma ktindé

träda i verksamhet. Erfarenheten gåfve dessutom i afseende på tidpunkten

för krigsutbrott vid handen, att endast i ett fåtal fall krigsförklaring föregått

fientligheternas öppnande. Att landstormen icke för närvarande kunde

tagas i anspråk under själfva mobiliseringen, innebure så mycket större

fara, som under denna tidpunkt öfriga trupper — bundna som de då Vore

genom det pågående mobiliseringsarbetet — omöjligen kunde påräknas för

kustförsvaret. Landstormens uppbådande samtidigt med mobiliseringsorderns

utgifvande kunde hafva stor betydelse Särskildt för Gotland. För

försvaret af nämnda ö (häfdande af neutraliteten därstädes) vore det emellertid

icke nog med, att landstormen å densamma kunde i tid inkallas till kustorternas

omedelbara försvar, utan borde beväringens båda uppbåd under

alla förhållanden genast vid krigsutbrott på Konungens befallning efter

Statsrådets hörande vara till förfogande för att ingå i de mobiliserade linieafdelningarna,

och för detta ändamål borde § 28 uti värnpliktslagen undergå

erforderlig ändring.

På grund af denna hemställan af t. f. chefen för generalstaben,

afläts den 4. februari 1898 till Riksdagen eu nådig proposition (n:r 59),

uti hvilken, bland annat, föreslogs:

att beväringens andra uppbåd å Gotland skulle kunna, i den mån

det funnes erforderligt, inkallas samtidigt med första uppbådet; samt

att landstormen å Gotland skulle kunna inkallas jämväl vid fara

för krig.

Äfstyrkt af lagutskottet — hufvudsakligen på grund af betänkligheter

mot skapandet af eu undantagslagstiftning för Gotland—^^ifrågavarande

proposition icke bifallen åt Riksdagen.

88

De skäl, som t. f. chefen för Generalstaben uti sin ofvannämnda

underdåniga skrifvelse anförde för en ändring af § 36 uti värnpliktslagen

i syfte, att landstormen i hela riket skulle till hemortens försvar få användas

redan vid fara för krig eller i allmänhet vid en tidigare tidpunkt

än nu låter sig göra, hafva vunnit i betydelse, i samma mån som man

studerat och ägnat ökad uppmärksamhet åt gräns- och kustförsvaret. Det

finnes så många tillfällen vid tiden för de öfriga stridskrafternas mobilisering,

då inkallade landstormsafdelningar kunna vara till stor nytta, att

en lagändring uti nyss angifna syfte måste tillmätas en synnerligen afsevärd

betydelse för försvaret. Bland de önskningsmål, som Herr Statsrådet

och Chefen för Sjöförsvarsdepartementet framhållit böra tagas i öfvervägande

vid utarbetande af förslag till erforderliga ändringar i värnpliktslagen,

märkes ock särskilt det angående landstormens inkallande till hemortens

försvar redan vid mobilisering, »för att vid befaradt krigsutbrott

kunna användas till lokalt kustförsvar».

För vinnandet af nu antydda ändamål synes det vara enklast att

gifva § 36 mom. 1 sådan lydelse, att till hemortens försvar må Konungen,

efter Statsrådets hörande, till tjänstgöring inkalla de större eller mindre

delar af landstormen, som finnas behöfliga. För att emellertid det lokala

kustförsvaret må kunna draga full nytta af landstormen, synes det ändamålsenligt,

att § 37 uti värnpliktslagen erhåller det tillägg, att landstormsman,

som undergått utbildning vid flottan, må användas vid nämnda försvar

äfven utanför »närmast tillgränsande inskrifningsområden». I flertalet

fall torde, med hänsyn till inskrifningsoinrådenas och de hotade kustorternas

läge i förhållande till hvarandra, icke något bruk behöfva göras

af ifrågavarande tilläggsbestämmelse. Men sådana fall låta sig dock tänkas,

då behof kan uppstå för en vidsträcktare användning af ifrågavarande landstormsmän,

än hvad som i allmänhet kan betraktas såsom regel.

Med hänsyn därtill att det samtidigt med mobiliseringen af fälttrupperna

kan ifrågakomma att mobilisera reservtrupper och reservformationer,

äfvensom i betraktande af behofvet att genast vid början af kriget

kunna taga i anspråk delar af beväringens andra uppbåd för fästningstruppernas,

positionsartilleriets och trängtruppernas uppbringande till krigsstyrka,

vore det helt visst önskvärdt, att Konungen hade samma förfoganderätt

öfver nämnda uppbåd som öfver det första. Men då man uti § 28

mom. 2, sådant detta mom. nu är affattadt, velat se en garanti mot krigiska

äfventyr och mot en krigspolitik, som ginge utöfver afsikten att försvara

landet och kasta inkräktaren tillbaka, synes det icke vara skäl att

föreslå någon ändring uti detsamma, allra helst som det med fog torde

kunna sägas, att mobilisering ej kan ske, utan att riksdagskallelse utfär

-

89

dats, och att således utfärdandet af riksdagskallelse måste föregå eller åtminstone

ske samtidigt med utfärdandet af mobiliseringsordern. Ty, såsom

bekant, få rekvisitionslagarna, lagen angående skyldighet för kommuner

och enskilde att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behof och lagen

angående anskaffande af hästar för krigsmaktens ställande på krigsfot, jämlikt

§ 74 regeringsformen, icke tillämpas förrän efter utfärdandet af riksdagskallelse.

Och möjligheten att tillämpa dessa lagar är villkoret för att

kunna genomföra en mobilisering.

För att, till fromma för rikets försvar, full valuta må kunna hämtas

ur värnpliktslagens föreskrifter, är det gifvetvis af synnerligen stor vikt,

att de värnpliktige ådagalägga plikttrohet och laglydnad, samt att de

sålunda noga ställa sig till efterrättelse lagbestämmelserna angående

inställelse till inskrifning, tjänstgöring i fredstid och mönstring, äfvensom

rörande föreskrifna anmälningar. Men likaledes är det af stor vikt, att lagen

uppfostrar till laglydnad, att den följaktligen icke genom för slappa föreskrifter

eller för lindriga straffpåföljder motverkar sitt eget höga och fosterländska

ändamål. Näppeligen torde man kunna säga, att nu gällande värnpliktslag

visat sig fylla denna fordran. Den förut omnämnda värnpliktskommittéen

af år 1898 hade, såsom kändt torde vara, bland annat till

uppgift att verkställa utredning och inkomma med förslag angående åtgärder

för nedbringande af antalet förseelser mot värnpliktslagen, ett uppdrag,

hvilket otvetydigt vittnar om, att det sätt, hvarpå de värnpliktige fullgöra

ofvanberörda skyldigheter, icke kan betecknas såsom tillfredsställande.

Då det gäller att taga i öfvervägande föreskrifterna rörande de värnpliktiges

inställelse till inskrifning, tjänstgöring m. m. och i sammanhang

därmed stadgade straff för förseelser, torde man icke böra förbise, att

värnpliktskommittéen utförde sitt uppdrag på grundvalen af bestående härordningsförhållanden,

men att saken ställer sig väsentligen annorlunda, då

stamtruppen skall i det stora hela afskaffa^, då de värnpliktige skola undergå

sammanlagdt ett års utbildning i stället för blott 90 dagars, och då

sålunda de värnpliktige kunna sägas bilda själjva hären. Vid sådant förhållande

måste de rent militära klufven i fråga om åtlydnaden af gifna

föreskrifter i högre grad än tillförene beaktas och uppmärksammas, och

gäller detta i främsta rummet de värnpliktiges inställelse till tjänstgöring.

12

90

Hvad först angår straffpåföljden för uteblifvande utan laga förfall från

inskrifning, bar värnpliktskommittéen, som kraftigt framhåller betydelsen

af denna förrättning, föreslagit ändrade bestämmelser i hufvudsakligt syfte

att skärpa straffet för upprepande af sådan förseelse, »efter det den värnpliktige

genom undergången betraffning för uteblifvande erhållit maning

och väckelse att behörigen fullgöra sin plikt». Mot hvad kommittéen föreslagit

synas dock två icke oviktiga erinringar kunna göras. Den ena afser det mycket

lindriga straff, 10 kronors böter, hvarmed värnpliktig, som första gången utan

laga förfall uteblifver från inskrifningsförrättning, kan försona sin förseelse.

Nämnda belopp måste betecknas såsom alltför litet och bör fördenskull

undergå en rätt väsentlig ökning. Den andra erinran gäller det föreslagna

straffet för upprepc^dt uteblifvande utan laga förfall från samma förrättning.

Man torde därvid kunna framställa det spörsmålet, huruvida det verkligen

skulle vara lämpligt att för sådana förseelser införa ett strafflatitudsystem,

hvarmed följer, att de dragas under allmän domstol. Förseelsen kan ju

svårligen ändra natur genom att upprepas och bör fördenskull vid olika tillfällen

icke bedömas af olika myndigheter. Äfvenledes kan sättas i fråga

lämpligheten af att göra straffet för upprepad förseelse beroende af, huruvida

den första förseelsen blifvit bestraffad eller icke, hvilket senare måhända

skulle blifva ej så lätt att kontrollera.

Den af kommittéer! föreslagna bestämmelsen, att värnpliktig, som

utan laga förfall uteblifver från inskrifningsförrättning, skall vara underkastad

äfventyr att jämväl under den tid på året, då inskrifningsförrättning

icke pågår, till inskrifnings undergående varda hämtad på egen bekostnad,

synes emellertid innebära ett verksamt medel för att nedbringa antalet

af de förseelser, hvarom här är fråga. Göres af denna bestämmelse ett

kraftigt och följdriktigt bruk, är anledning att antaga, att det åsyftade

ändamålet skall nås, allra helst som vid den nya härordningen beredes

vida längre tid än vid den nuvarande att efterspana och till inskrifning

hämta värnpliktige, som i fråga om inställelse till inskrifningsförrättning

visat sig pliktförgätna eller försumliga.

På grund af hvad som nu blifvit anfördt, torde straffpåföljden för

uteblifvande utan laga förfall från inskrifningsförrättning böra bestämmas

till böter: första gången 20 kronor, samt följande gånger 40 kronor, hvartill

kommer äfventyret att till inskrifnings undergående varda hämtad på

egen bekostnad.

Att nu gällande värnpliktslags föreskrift, att uteblifvande utan laga förfall

från tjänstgöring i fredstid ej belägges med annat straff än böter (20 kro

-

91

nor), på intet vis förmår fylla det med lagen afsedda ändamål och tvinga

till efterlefnad af dess bud, torde vara uppenbart. Värnpliktskommittéen

har också föreslagit, att sådan förseelse skall första gången beläggas med

disciplinstraff af vaktarrest i sex dagar, samt att den värnpliktige, om han

ånyo utan laga förfall uteblifver, innan han undergått det förut ådömda

straffet, må i en bot straffas med vaktarrest i tio dagar. Vid upprepadt

dylikt uteblifvande efter förut undergången bestraffning för sådan förseelse

skulle värnpliktig straffas för hvarje gång med fängelse från och med en till

och med fyra månader eller, där omständigheterna vore mildrande, med

disciplinstraff.

Men beträffande dessa föreslagna straff torde man med fog kunna

göra den frågan, huruvida det verkligen kan vara skäl att för uteblifvande

utan laga förfall från tjänstgöring i fredstid stifta särskilda lagbestämmelser,

eller huruvida det icke är ändamålsenligare, att den värnpliktige, äfven i

fråga om åtlydnad af påbud, hvarigenom han inkallas till sådan tjänstgöring,

är underkastad i krigslag gifna föreskrifter. Uti senare fallet

kommer den värnpliktige att straffas antingen för olofligt undanhållande

eller för rymning (olofligt undanhållande mer än åtta dagar). För olofligt

undanhållande under kortare tid (åtta dagar och därunder) belägges den

felaktige med disciplinstraff; dock må, där återfall i brottet sker och omständigheterna

äro synnerligen försvårande, dömas till fängelse i högst sex

månader. Rymning belägges första gången med disciplinstraff af sträng

arrest; andra gången dömes till fängelse i högst sex månader, tredje gången

till fängelse från och med sex månader till och med ett år, samt fjärde

och följande gånger till straffarbete från och med sex månader till och

med två år.

Då den värnpliktige under tjänstgöring i fredstid är underkastad

i krigslag gifna bestämmelser, synes följdriktigheten fordra, att han äfven

är det i fråga om inställelse till samma tjänstgöring. Uraktlåtenhet i detta

afseende torde böra betraktas såsom eu rent militär förseelse, alldenstund den

värnpliktige, som erhållit sin inskrifningsbok, bör vara underrättad om sina

skyldigheter i fråga om inställelse till tjänstgöring och straffpåföljden för

uteblifvande utan laga förfall. Det må ännu en gång betonas, att de

värnpliktige bilda själfva hären, och vid sådant förhållande böra de, om

de utan laga förfall uteblifva från tjänstgöring i fredstid, beträffande sådan

förseelse betraktas såsom krigsmän, lydande under strafflagen för krigsmakten.

Lagstiftningen torde på detta sätt blifva enklare, och för den, som

gör sig skyldig till förseelse i förevarande afseende, blifva första och andra

gången straffen i det stora hela knappast strängare än enligt värnplikts

-

92

kommittéens förslag. Enligt detta skall nämligen förseelsen första gången

bestraffas med disciplinstraff af vaktarrest i sex dagar — oberoende af

dess art eller beskaffenhet —, enligt strafflagen för krigsmakten är straffet

disciplinstraff, hvilket, därest undanhållandet räckt öfver åtta dagar, och

sålunda betraktas såsom rymning, ^Jtall bestå i sträng arrest. Enligt värnpliktskommittéens

förslag skall förseelsen andra gången bestraffas med

fängelse från och med en till och med fyra månader eller, där omständigheterna

äro synnerligen mildrande, med disciplinstraff. Enligt strafflagen

för krigsmakten bestraffas förseelsen, då det olofliga undanhållandet utgör

åtta dagar eller därunder, med disciplinstraff, men då omständigheterna

äro synnerligen försvårande, kan den felaktige dömas till fängelse i högst

sex månader. För andra resan rymning dömes till fängelse likaledes i

högst sex månader.

På grund af dessa nu i korthet anförda skäl måste framhållas önskvärdheten

och ändamålsenligheten af, att den värnpliktige äfven i fråga

om åtlydnad af order eller annat påbud, hvarigenom han inkallas till

tjänstgöring i fredstid, är underkastad de i krigslag gifna bestämmelser.

I sådant syfte har § 31 uti värnpliktslagen blifvit affattad.

I fråga om värnpliktigs skyldighet att undergå mönstring i hemorten

har värnpliktskommittéen föreslagit, att denna skyldighet, hvilken enligt nu

gällande värnpliktslag åligger såväl beväringens första som andra uppbåd,

skall inskränkas till endast första uppbådet, samt, i hufvudsaklig likhet

med nuvarande stadgande, att den personliga inställelsen kan vid mönstringstillfället

ersättas af skriftlig bostads- och yrkesuppgift eller af anmälan,

skriftlig eller muntlig, under viss tid före mönstringen. Mot förslaget att

borttaga mönstringsskyldigheten för beväringens andra uppbåd hafva de

tre militära ledamöterna uti kommittéen reserverat sig, framhållande att

därigenom skulle andra uppbådet komma att omskapas till ett slags

landstorm.

Med den ställning och betydelse, som beväringens andra uppbåd erhållit

uti den föreslagna härordningen — det kommer ju delvis att tagas

i anspråk samtidigt med första uppbådet, och det skall mobilisera reservtrupper

— är det ännu nödvändigare än under närvarande förhållanden,

att detsamma är underkastadt mönstringsskyldighet i hemorten, och upphäfvandet

af denna skyldighet kan under inga förhållanden vara tillrådligt.

Hvad bestämmelserna rörande mönstringsskyldigheten i öfrigt angår, kunna

försvarets kraf och intressen icke anses tillgodosedda vare sig med den nuvarande

eller den af värnpliktskommittéen föreslagna lydelsen af § 32 värn

-

93

pliktslagen. Betydelsen ur militär synpunkt af den personliga inställelsen

har t. f. chefen för Generalstaben uti sitt underdåniga utlåtande den 25.

november 1895* närmare utvecklat, och kom han därvid till det resultat,

att § 32 värnpliktslagen borde ändras därhän, att medgifvandet att,, i

stället för personlig inställelse till mönstring, aflämna bostadsuppgift skulle

komma att gälla endast de beväringsmän, hvilka med behörigt tillstånd

eller efter behörig anmälan vistades utom kompaniområdet. De skäl, som

t. f. chefen för Generalstaber, anförde för denna sin åsikt, torde vara talande

nog. Emellertid må här särskildt fästas uppmärksamheten på den

betydelse, som den personliga inställelsen vid mönstring äger med hänsyn

till mobiliseringen.

För att mobiliseringen må kunna ske så hastigt som möjligt, synas

alla utvägar böra anlitas för att påskynda de värnpliktiges inställelse å

utrustnings- eller mobiliseringsorterna, och bör sålunda inkallelsen kunna

ske äfven genom kungörelse och offentligt anslag, eller genom ringning i

kyrkorna. Men vid sådant förhållande är det oafvisligen nödvändigt, att den

värnpliktige fullständigt vet, hvarest han, då mobiliseringsorder kungöres

på nyss angifna sätt, skall inställa sig m. m. d., och därom skall han underrättas

vid de år efter år förekommande mönstringarna i hemorten.

Utan att den personliga inställelsen vid sådan mönstring varder regeln,

minskas utsikterna för en hastig och på samma gång betryggande inkallelse

vid krigstillfälle.

Enligt såväl kommittéens som de militära reservanternas förslag skulle

värnpliktig, som under årets lopp varit i tjänstgöring, vara befriad från

mönstring. Då rullföringsområdesbefälhafvaren, hvilken förrättar mönstringen,

icke är närvarande vid de värnpliktiges tjänstgöring samt i allmänhet

ej heller, åtminstone icke i fråga om de till de särskilda truppslagen

och i tjänst vid flottan inskrifna, vid deras samling för marsch eller

färd till öfningsorten, eller vid återkomsten från densamma, erhåller han

rörande de värnpliktige, hvilka under året vapenöfvats, icke andra upplysningar

än om Övriga beväringsmän, med undantag af att de fullgjort ifrågavarande

tjänstgöring. I betraktande häraf borde mönstringsskyldigheten

omfatta samtliga beväringsmän, undantagandes dock dem, hvilka vid tiden

för mönstringsförrättningarna äro i tjänstgöring. Men då å andra sidan

det är önskvärdt att, i den mån det utan verklig olägenhet låter sig göra,

inskränka de värnpliktiges skyldigheter, synas de värnpliktige, hvilka un

-

* Detta utlåtande, som afgafs öfver Riksdagens i ämnet aflåtna underdåniga skrifvelse

den 8. maj 1894, är i väsentliga delar återgifvet uti värnpliktskommittéens betänkande, sid.

10—12.

94

der årets lopp varit i tjänstgöring, böra kunna befrias från mönstring, under

förutsättning likväl att militärbefälet å tjänstgörings-(öfnings-)orterna

ålägges att vidtaga mönstringen motsvarande åtgärder samt att tillställa

vederbörande rullföringsområdesbefälhafvare erforderliga uppgifter. Denna

form för mönstringen kan dock icke ur alla synpunkter betecknas såsom

fullt tillfredsställande, ehuru den torde kunna tjäna sitt hufvudsakliga ändamål

att klargöra den värnpliktiges förhållande vid mobiliseringstillfälle.

Den värnpliktiges personliga inställelse vid mönstring i hemorten

har dessutom en stor, allmän betydelse för försvaret. Denna betydelse

hafva de militära ledamöterna (reservanterna) uti värnpliktskommittéen uttryckt

i följande ord, som torde förtjäna att här återgifvas:

»Den värnpliktige medborgaren är icke, enligt värnpliktslagen, sådan

den för närvarande är, under fredens dagar bunden vid försvarsväsendet

med tillräckligt starka band, för att han skall lefva sig in i och under

åratal vidmakthålla uppfattningen, att den värnplikt vid påkommande ofred,

som staten af honom fordrar, är en allvarlig möjlighet och icke blott ett

tomt ord. Blifver denna uppfattning icke hos den värnpliktige rotfast,

skall den militära utbildning, han erhållit under fredsöfningarna, snart förflyktigas

under det dagliga sysslandet i det fredliga arbetets tjänst.»

»Oafsedt fredsöfningarna, äro mönstrings- och anmälningsskyldigheterna

just de band, hvarigenom den värnpliktige under fredstid bindes vid

försvarsväsendet. Dessa band äro, såsom ofvan sades, för närvarande icke

tillräckligt kraftiga, utan måste snarast möjligt stärkas.»

Riktigheten af dessa behjärtansvärda ord torde svårligen kunna

bestridas. Den värnpliktiges samhörighetskänsla med fäderneslandets försvar

måste vidmakthållas och utvecklas, och den värnpliktige under sin

tjänstetid i beväringeri årligen hafva en påminnelse om sin plikt, då krigsfara

är å färde. Den personliga inställelsen vid mönstringen är nämligen

en sådan påminnelse, på samma gång som den har sin stora betydelse

med hänsyn till de värnpliktiges redovisning och deras inkallelse vid

mobilisering.

Ej heller får den personliga mönstringens betydelse för de värnpliktige

siälfva underskattas. Enligt gällande instruktion för beväringens inkallelse

vid mobilisering äro och måste en del beväringsmän vara därifrån

undantagna, såsom t. ex. de vid järnvägarna anställda. Om nu de af rullföringsområdesbefälhafvare

förda rullor icke innehålla fullständiga och tillförlitliga

uppgifter, kan det, såsom också lärer hafva skett vid årets försöksmobilisering,

lätt hända, att en sådan beväringsmän erhåller inkallelseorder.

Tillämpas inkallelsesättet kungörelse eller ringning i kyrkorna, måste beväringsmannen

än oftare råka i villrådighet, huruvida han öfver hufvud

95

är inkallad, och, i fall af inkallelse, hvarthän han skall begifva sig för att

hörsamma detta bud, såvida han icke årligen före årsskiftet eller under

årets senare del personligen af rullföringsområdesbefälhafvaren härom erhåller

nödiga upplysningar och får desamma införda uti sin inskrifningsbok. Det

ligger i sakens natur, att i samma mån som de inkallade årsklassernas antal

ökas samt inkallelsesättet förenklas, kommer betydelsen af de värnpliktiges

årliga obligatoriska mönstring att framträda med ökad kraft.

På grund af nu anförda skäl har § 32 mom. 1 blifvit affattadt,

och har däri såsom regel stadgats personlig inställelse vid mönstring i hemorten.

Mom. 2 handlar om de värnpliktige i allmänhet, och mom. 3 om de

värnpliktige, som äro å sjömanshus inskrifna och tillhöra jlottan. önskvärdheten

att skärpa äfven de senares mönstringsskyldighet har Herr

Statsrådet och Chefen för Sjöförsvarsdepartementet särskild! framhållit uti

sin meranämnda skrifvelse till Chefen för Flottans stab.

Beträffande straffpåföljden för uraktlåtenhet i fråga om skyldigheten

att undergå mönstring i hemorten har värnpliktskommittéen föreslagit, att

böterna, som nu för hvarje gång utgöra 5 kronor, skulle kunna växla

från 5 till och med 25 kronor. Mot införandet af en straff latitud i förevarande

afseende torde emellertid kunna göras den erinran, att samtliga

mönstringsförsummelser i ty fall komme att dragas inför domstol. Vid

sådant förhållande torde det vara ändamålsenligare att för dylik försummelse

öka det nuvarande bötesbeloppet, från 5 till 10 kronor, men att

underkasta den försumlige äfventyr att varda till mönstring (eftermönstring)

hämtad på egen bekostnad.

Hvad angår värnpliktigs i beväringen anmälningsskyldighet, enligt

§ 33 värnpliktslagen, har denna till ändamål att hålla rullföringsområdesbefälhafvaren

underrättad om värnpliktigs vistelseort eller hemvist vid resa

eller flyttning, för att han städse må kunna anträffa den värnpliktige med

tjänstemeddelanden, ehvad dessa gälla fredstjänstgöring eller mobilisering. Ur

denna synpunkt är det ej nog med att erfara, när värnpliktig lämnar rullföringsområdet,

utan äfven när han flyttar till annan ort inom detsamma.

Detta var i själfva verket erforderligt redan vid kompaniområdesindelningen,

men varder det naturligen i ännu högre grad, då rullföringsområdena

gjorts betydligt större än kornpaniområdena. Rullföringsområdesbefälhafvare

måste kunna räkna med de värnpliktige såsom med

bestämda, individer, och icke såsom med ett mer eller mindre obestämdt

antal personer. Fn skärpt kontroll är alldeles icke något nedsättande för

den värnpliktige, utan utvisar hans värde för försvaret, och denna anmälningsskyldighet

utgör i jämförelse med de 365 dagarnas öfning en så ringa

96

uppoffring, att för dennas skull det gynnsamma resultatet af en mobilisering

icke bör vedervågas. Nu är föreskrifvet, att vid resa skall värnpliktigs

anmälningskyldighet inträda först vid en bortavaro om 2 månader, men

denna tido synes alltför lång och föreslås fördenskull skola minskas till 1

månad. A sjömanshus inskrifven beväringsman, som icke är i tjänstgöring

eller till sjöfart inmönstrad, torde böra åläggas förpliktelsen att hålla sjömanshusombudsmannen

underrättad om sin adress.

I det förslag till härordning och i samband därmed stående värnpliktslag,

som afgafs år 1891 af den s. k. generalskommittéen, var infördt

ett stadgande om s. k. värnskatt. Värnpliktig, som frikallades från värnpliktens

fullgörande, eller som erhölle uppskof med inskrifning, skulle under

ett hvart af de år, under hvilka han sålunda undginge att tillhöra beväringen,

erlägga dylik skatt, från hvilken dock de värnpliktige, som åtnjöte

fattigunderstöd, m. fl., skulle åtnjuta befrielse, öfver detta förslag afgaf

Kammarrätten och Statskontoret gemensamt underdånigt yttrande den 19.

november 1891. Embetsverken redogjorde därvid för värnskattens förekomst

och utgörande inom vissa europeiska länder, nämligen uti Schweiz,

Österrike-Ungarn och Frankrike, samt erinrade om att hos oss värnskatt

tillförene varit ifrågasatt, nämligen uti de härordningsförslag, som Kongl.

Maj:t framlade för Riksdagen under åren 1869 och 1871. Vid 1869 års

riksdag godkände Första kammaren i allt väsentligt förslaget om värnskatt,

men detsamma föll genom Andra kammarens beslut uti härordningsfrågan.

Vid lagtima riksdagen år 1871 godkändes förslaget om värnskatt af båda

kamrarna, men då förutsättningen för densamma eller en ny härordning

icke kom till stånd, var äfven frågan om värnskatt fallen. Vid urtima

riksdagen år 1871 återupptogs samma förslag och bifölls af Första kammaren,

men förkastades, i sammanhang med härordningsförslaget i dess

helhet, af den Andra. Ämbetsverken ställde sig icke afvisande mot grundsatsen

om värnskattens införande, men gjorde åtskilliga erinringar mot den

form eller de former, hvarunder den skulle utgöras, och hvarom förslag

var framställdt, icke uti generalskommittéens härordningsförslag, utan i dess

föregångare, ett inom generalstaben år 1890 utarbetadt förslag.* Därjämte

framhöllo de såsom sin mening, att »därest värnskatt införes, det synes

förtjänt af öfvervägande, huruvida icke dylik skatt under någon lämplig

form skulle kunna påläggas dem, som från riket utvandra utan att

hafva fullgjort sin värnplikt».

* Uti förslaget till värnpliktslag (§ 8) var nämligen stadgadt, att värnskatten »icke

må understiga 3 kronor, men i öfrigt för en hvar, som erlägger bevillning enligt andra artikeln

i bevillningsstadgan, uppgå till lika belopp med sagda bevillning.»

97

Svårligen kan det fordras af generalstaben, att den skall vara i

stånd att afgifva ett helgjutet lagförslag rörande sättet eller formen för

värnskattens utgörande. Formen torde dessutom snarare böra blifva föremål

för särskild lagstiftning än inrymmas uti värnpliktslagen. Grundsatsen om

erläggande af värnskatt åter torde böra vara uttryckt i denna lag. Rörande

denna grundsats kunna skäl anföras både för och emot, men det torde

dock icke kunna anses obilligt, att den, som frikallats från värnpliktens

fullgörande, erlägger, så länge han befinner sig uti beväringsåren, en behörigen

afvägd årlig afgift till staten för denna befrielse — under förutsättning

att han därtill har råd och lägenhet. Oduglighet till krigstjänst

och oduglighet till arbete eller enskildt förvärf äro alldeles icke med hvarandra

öfverensstämmande eller liktydiga begrepp, och då den, som frikallats

från värnpliktens fullgörande, onekligen undgår betydande ekonomiska

uppoffringar, men står i skuld till staten för åtnjuten uppfostran och andra

fördelar, kan värnskatten näppeligen betraktas såsom en orättvis eller

obillig pålaga.

I öfverensstämmelse med hvad Kammarrätten och Statskontoret framhållit

vara förtjänt af att tagas i öfvervägande, torde dylik skatt böra erläggas

äfven af värnpliktig i beväringen, som med behörigt tillstånd afflyttar

från riket, för hvarje år, som återstår af hans tjänstetid i beväringen.

Bestämmelserna angående värnskatten återfinnas i § 4 af förslaget

till värnpliktslag.

Uti det föregående äro angifna de hufvudsakliga bevekelsegrunderna

för de erforderliga ändringarna och tilläggen uti nuvarande värnpliktslag.

Innan emellertid den för den nya härordningen afpassade värnpliktslagen

återgifves — sådan den med ifrågavarande ändringar och tillägg skulle

komma att lyda — torde det vara ändamålsenligt att genomgå dessa, paragraf

för paragraf.

Art. I. Allmänna bestämmelser.

§ 1. Oförändrad.

§§ 2 och 3. Dessa båda §§, hvilka i öfrigt äro oförändrade, hafva

ansetts böra byta plats, alldenstund det torde vara ändamålsenligt, att den

13

98

§, som handlar om värnpliktens fullgörande, föregår den §, som handlar

om frikallelse från värnpliktens fullgörande.

§ 4. Den nuvarande § 4, som föreskrifver att beväringen tillhör

hären eller flottan, landstormen endast hären, bör utgå, enär landstormsmän,

som erhållit sin utbildning vid flottan, kunna behöfva tagas i anspråk

för det lokala kustförsvar (sjöbefästningar o. d.), som lyder eller

kommer att lyda under flottan. I stället har den §, som handlar om värnskatten,

inskjutits, och torde densamma lämpligen erhålla plats efter den

§, som bestämmer, hvilka värnpliktige äro frikallade från värnpliktens fullgörande.

§ 5. I mom. 2, första stycket, hafva orden »Tjänstetiden enligt § 3

mom. 1» utbytts mot »tjänstetiden i beväringen». Mom. 2, tredje stycket,

torde, i betraktande af den utsträckta öfningstiden och af den omständigheten,

att den första tjänstgöringen (rekrytskolan) i allmänhet tager sin

början det ena året på hösten för att afslutas under det därpå följande,

böra erhålla en ändrad lydelse, och synes det därvid vara ändamålsenligt att

öfverlåta åt Konungen att bestämma, huru förhållas skall, då värnpliktig

uteblifvit från endast en del af tjänstgöringen.

§ 6. I första stycket har ordet »tjänst» utbytts mot »tjänstgöring».

§§ 7—10. §§ 7 och 9 hafva undergått mindre redaktionsändringar.

Art. II. Om de värnpliktiges inskrifning och redovisning.

Ofvanstående rubrik har erhållit en ändrad lydelse. Denna underafdelning

af lagen handlar visserligen hufvudsakligast om de värnpliktiges

inskrifning, men den berör äfven deras redovisning. >

§ 11. I fråga om den ändrade lydelsen af denna § hänvisas till de

allmänna bevekelsegrunderna för ändringarna uti värnpliktslagen, enligt

hvilka, bland annat, inskrifningsområde skall indelas i rullföringsområden,

samt särskilda sjörullföringsområden bildas.

§ 12. Mo m. 1 har egentligen endast undergått redaktionsändring

och bragts i öfverensstämmelse med förhållandena, sådana dessa utvecklat

sig. Dock har det ansetts lämpligt, att då pastorerna till mantalsskrifningsförrättarne

återsända de öfver de inskrifningsskyldiga värnpliktige

upprättade listorna, dessa senare, för undvikande af onödig omgång, böra

vara åtföljda af de värnpliktiges prästbetyg.

Föreskrifterna i hittillsvarande mom. 2—4 motsvaras af de föreslagna

mom. 2 och 4, hvarvid, bland annat, de skyldigheter, som åligga

direktion för sjömanshus, öfverflyttas till sjömanshusombudsman.

99

I mom. 3 (förutvarande inom. 5) äro »husförhörslängderna» utbytta

mot »församlingsböckerna».

§ 13. Den ändrade lydelsen af mom. 1 beror af de ändrade föreskrifterna

angående värnpliktsområdena.

Det af värnpliktskommittéen föreslagna tillägget till mom. 2 angående

det sätt, hvarpå vissa meddelanden böra offentligen anslås, har ansetts

icke böra eller behöfva införas i värnpliktslagen.

§ 14. I fråga om lydelsen af mom. 1, hvilket motsvarar det första

stycket uti nuvarande § 14, må anföras, att, då, enligt den föreslagna

lydelsen af § 25, icke alla å sjömanshus inskrifna värnpliktige skola1 inskrifvas

vid flottan, måste vid inskrifningsförrättning pröfvas, hvilka af

dessa värnpliktige skola tilldelas flottan eller truppslag af hären. Fördenskull

vore det ur militär synpunkt önskvärdt, att samtliga å sjömanshus

inskrifna värnpliktige skulle personligen inställa sig vid inskrifningen. Men

med hänsyn till de svårigheter, som en sådan skyldighet skulle vålla dem,

som äro inmönstrade till sjöfart, har ifrågavarande skyldighet ansetts böra

utsträckas endast till de å sjömanshus inskrifna värnpliktige, hvilka icke

äro inmönstrade till sjöfart. Beträffande dem, som äro inmönstrade till

sjöfart, skulle sjömanshusombudsmännen fortfarande vara förpliktade att

aflämna för deras inskrifning erforderliga uppgifter.

Anledningen till att personalen vid lots- och fyrinrättningarna icke

vidare omnämnes uti mom. 1 framgår af hvad som kommer att sägas

uti § 48.

Mom. 1 är i öfrigt affattadt i hufvudsaklig öfverensstämmelse med

motsvarande stycke uti värnpliktskominittéens förslag.

Det andra stycket uti nuvarande § 14 har ansetts böra utgå, sedan

uti § 12 föreskrifvits, att listorna öfver de inskrifningsskyldiga värnpliktige

skola, vid återsändandet till mantalsskrifningsförrättarne, vara åtföljda

af de värnpliktiges prästbetyg.

Föreskriften, att värnpliktig i visst fall äger åtnjuta ersättning för

inställelse vid inskrifningsförrättning, torde böra inflyta uti värnpliktslagen,

då värnpliktigs öfriga förmåner (se § 35) äro upptagna i densamma. I

sådant syfte har det nya mom. 2 blifvit affattadt.

Mom. 3 är lika lydande med tredje stycket uti nuvarande § 14,

med tillägg af bestämmelsen i nuvarande § 19 mom. 1 e), att med inskrifningsbok

skall följa utdrag af värnpliktslagen samt af andra lagar

och stadganden rörande krigsmakten.

§ 15. Det torde vara ändamålsenligt, att denna § i mom. 1 först

föreskrifver, hvarest inställelse till inskrifningsförrättning i regeln skall äga

rum, innan den behandlar undantaget. Slutorden i nu gällande § »så

100

vidt han icke till annat område i laga ordning öfverflyttar» synas vara

öfverflödiga, hvarjämte uttrycket »är kyrkobokförd» torde hafva företräde

framför uttrycket'' »är mantalsskrifven», enär de värnpliktiges inskrifning

och redovisning ske efter deras kyrkobokföringsort och icke efter mantalsskrifningsorten.

Det nya mom. 2 handlar om å sjömanshus inskrifna värnpliktiges

inskrifning.

Art. III. Om uppskof med inskrifning eller tjänstgöring, så ock om frikallelse

från inskrifning.

I ofvanstående rubrik har ordet »och» ansetts böra utbytas mot »eller»,

hvarjämte rubriken erhållit ett fullständigande tillägg, utvisande att Art.

III äfven handlar om frikallelse från inskrifning1.

§ 16. Till denna § har fogats ett nytt mom., mom. 4, för att fullständiga

lagstiftningen i detta ämne.

§ 17. Denna § är affattad i hufvudsaklig öfverensstämmelse med

värnpliktskommittéens förslag, hvars mom. 2 och 3 ansetts kunna lämpligen

sammanföras till ett mom., mom. 2.

Art. IT. Om inskrifningsnämnd och inskrifningsrevision.

§ 18. Andringen uti mom. 1, första stycket, motsvarande första

stycket i nuvarande § 18, beror af den föreslagna värnpliktsområdesindelningen.

Samma mom. har, för tillgodoseendet af flottans intressen,

ansetts böra erhålla ett tillägg af innehåll, att officer af flottan må närvara

♦vid sammanträde af inskrifningsnämnd för rullföringsområde, ur

hvilket ett större antal värnpliktige inskrifves i flottan.

Mom. 2 gäller inskrifningsnämnd för sjömanshus.

Mom. 3, motsvarande andra stycket i nuvarande § 18, har ansetts

böra undergå den ändring, att inskrifningsnämnd skulle, utan ordföranden,

vara beslutsmässig. Inskrifningsnämndens göromål böra nämligen kunna

fortgå, om ordföranden skulle insjukna eller eljest icke förrätta sin tjänst,

äfven under den tid, som skulle kunna förflyta, intill dess ny ordförande

hinner förordnas.

§ 19. Till grund för denna §:s mom. 1 och 3 ligger värnpliktskommittéens

förslag, från hvilket de dock afvika i tvenne fall.

101

Enligt inom. 1 c) äger inskrifningsnämnd »besluta» om frikallelse

af vid inskrifningsförrättning frånvarande värnpliktig, under det att den

enligt värnpliktskommittéens förslag skulle »därom yttra sig till ledning

vid frågans afgörande utaf den i § 21 omförmälda inskrifningsrevision».

Dels synes nämligen inskrifningsnämnden kunna, genom kronobetjäningen

och de valda ledamöterna, lättare än inskrifningsrevisionen skaffa sig noggranna

och fullständiga upplysningar om den värnpliktiges tjänstbarhet,

dels synes det mindre ändamålsenligt att, i likhet med hvad kommittéen

föreslagit, ombilda inskrifningsrevisionen till en omedelbart beslutande myndighet

med delvis samma åligganden som den myndighet (nämnden), hvars

åtgärder den är satt att granska. Inskrifningsrevisionen bör tydligen, såsom

också benämningen angifver, hafva till uppgift att granska inskrifningsnämnds

beslut samt afgöra däröfver afgifna besvär. Genom att göra inskrifningsrevisionen

till i första hand beslutande skulle också hvarje möjlighet

upphäfvas för den värnpliktige att anföra klagan öfver det ursprungliga

beslutet äfvensom att i sammanhang härmed förete nya upplysningar.

Sista stycket uti mom. 1 har ansetts böra erhålla det fullständigande

tillägget, att afvikande meningar (yrkanden af den officer af flottan, hvilken

är närvarande vid inskrifningsnämnds sammanträde) skola antecknas

tjll det protokoll, som föres öfver nämndens beslut.

I mom. 3 är vidtagen den ändring, att inskrifning genom inskrifningsområdes-

(sjörullföringsområdes-) befälhafvaren må kunna ske beträffande

den, som endast en gång uteblifvit från inskrifningsförrättning, samt

att denna bestämmelse sålunda ej är inskränkt endast till utan laga förfall

uteblifna.

Enligt nu gällande värnpliktslag kan värnpliktig, som med eller utan

laga förfall uteblifvit från inskrifningsförrättning, icke blifva inskrifven

förr än vid följande års inskrifningsförrättning. Enligt den föreslagna lydelsen

af mom. 3 skulle inskrifning af sådan värnpliktig kunna, mellan de

årliga inskrifningsförrättningarna, verkställas af inskrifningsområdesbefälhafvare

eller, beträffande å sjömanshus inskrifna värnpliktige, af sjörullföringsområdesbefälhafvare.

Denna föreskrift, i förening med den uti § 42

föreslagna bestämmelsen om värnpliktigs hämtning till inskrifnings undergående,

torde särskilt vara ägnad att förebygga upprepandet af förseelse

i fråga om inställelse till inskrifning.

Slutligen har ett nytt mom. 2 angående inskrifningsnämnd för sjömanshus

tillkommit.

$ 20. Denna § är affattad med ledning af värnpliktskommittéens

förslag, men har rätten att anföra besvär öfver inskrifningsnämnds beslut

inskränkts till värnpliktig, som beslutet rörer. Då enligt den föreslagna

102

lydelsen af sista stycket i § 19 mon^. 1, afvikande mening (yrkande) skall

tagas till protokoll, kommer nämligen denna (detta) att behörigen pröfvas

af inskrifningsrevisionen, oaktadt särskildt besvär icke är afgifvet.

§ 21. Uti första stycket äro orden »För hvarje inskrifningsområde»

ersatta af »För inskrifningsområde», samt därefter äro tillagda orden »jämte

inom detsamma belägna sjömanshus». Inskrifningsrevisionen torde nämligen

kunna vara gemensam för såväl inskrifningsområdet som inom detsamma

belägna sjömanshus, hvarigenom, såsom för närvarande är fallet, frågor

rörande samtliga å hvarje särskildt sjömanshus inskrifna värnpliktige —

både de, som tilldelas flottan, och de, som inskrifvas vid hären — komma

att pröfvas af en och samma myndighet.

I fråga om inskrifningsrevisions beslutmässighet har genom det nya

mom. 2 införts den ändring, som betingas af den föreslagna lydelsen af

§18 mom. 3.

§ 22. Denna § är affattad i öfverensstämmelse med värnpliktskommittéens

förslag, med undantag däraf att underafdelningen b) ändrats

till öfverensstämmelse med § 19 mom. 1 c) uti nu utarbetade förslag samt

att, i enlighet med hvad ofvan under § 19 anförts, föreskriften i underafdelningen

d) uti värnpliktskommittéens förslag om inskrifning inför inskrifningsrevisionen

af hämtad värnpliktig uteslutits, hvarjämte det förtydligande

tillägg gjorts, att företräde i fråga om uttagande till de särskilda

truppslagen af hären eller till viss tjänst vid flottan för den, hvilken

därtill frivilligt anmält sig, gäller endast »vid lika lämplighet».

§ 23. Oförändrad.

Art. T. Om de värnpliktiges tjänstgöringsskyldighet i beväringen.

Då denna underafdelning af värnpliktslagen handlar om de värnpliktiges

tjänstgöring, har i rubriken ordet »tjänstskyldighet» utbytts mot

»tjänstgöringsskyldighet».

§ 24. Denna § har undergått endast en mindre redaktionsändring.

§ 25. I fråga om den ändrade lydelsen af denna § hänvisas till de

skäl, som blifvit framställda af chefen för flottans stab, och som uti det föregående

blifvit återgifna. Orsaken hvarför personalen vid lots- och fyrinrättningarna

blifvit utesluten från de värnpliktige, som skola inskrifvas i

flottan, torde framgå af hvad som kommer att anföras rörande § 48.

Ett nytt inom., mom. 3, har för fullständighetens skull ansetts böra

tillfogas denna §.

§ 26. Denna § har undergått endast en mindre redaktionsändring.

103

§ 27. Beträffande lydelsen af mom. 1. hänvisas till uti det föregående

gjord framställning angående de värnpliktiges tjänstgöring i

fredstid, från hvilken någon befrielse, enligt mom. 2 uti nuvarande §,

icke vidare skulle äga rum.

Ur flera synpunkter synes det vara ändamålsenligt, att värnpliktige,

som uttagas till trängen i förvaltningstjänst eller egentlig sjukvårdstjänst

(sjukvaktare), till stationstjänst vid flottan eller till särskild befattning vid

hären eller flottan, kunna få fullgöra sin tjänstgöring uti en följd. Så torde

t. ex. en icke vapenför skräddare eller skomakare, som fullgör sin tjänstgöringsskyldighet

å regementes skrädderi- eller skomakareverkstad, göra den

största nyttan, om han uti en följd får fullgöra sin tjänstgöring. I sådant

syfte har sista stycket i mom. 1 affattats.

Mom. 2. Detta mom., som är nytt, innehåller den föreskrift, att

värnpliktig, som vid slutet af tjänstgöringstid är kommenderad till sjötjänst,

är skyldig att tjänstgöra ombord, till dess fartyget efter återkomsten

till flottans station blifvit afmönstradt, äfvensom bestämmelser rörande

dagaflöningen under den Överskjutande tiden. Denna föreskrift afser sådana

fall, där på expedition varande fartyg, genom väderleks- eller andra

oförutsedda förhållanden blifvit förhindradt att inom utgången af beväringens

tjänstgöringstid återkomma till flottans station, och skulle således

endast i undantagsfall komma att tillämpas.

Mom. 3. Detta mom. är affattadt med ledning af värnpliktskommittéens

förslag, mom. 2, därvid de föreslagna föreskrifterna undergått den

jämkning, som betingas af utsträckningen af de värnpliktiges tjänstgöring

i fredstid.

§ 28. Oförändrad, med undantag af att uti mom. 1 efter ordet

»kräfver» infogats mellanmeningen »så ock när det erfordras till afvärjande

af uppror», samt att uti mom. 2 ordet »äfven» framför »beväringens andra

uppbåd» uteslutits, och uttrycket »vid olika vapen» ändrats till »vid olika

truppslag af hären, eller vid flottan».

§ 29. Denna § är affattad i öfverensstämmelse med värnpliktskommittéens

förslag, med det tillägg, att värnpliktig i beväringen äfven kan

inkallas »medelst ringning i kyrkorna eller på annat, efter ortens förhållande

lämpadt, på förhand kungjordt, sätt». Alla utvägar torde böra kunna

anlitas, då det gäller att till tjänstgöring inkalla vare sig beväringen eller

landstormen.

Därjämte har tillkommit ett nytt mom., mom. 2, hvarigenom värnpliktig,

som tillhör beväringens första uppbåd och vistas utom riket,

ålägges skyldighet att vid utbrott af krig, oberoende af särskild inkallelse,

anträda hemfärden, så snart ske kan.

104

§ 30. Denna § har ansetts höra delas på två stycken; det första

angående värnpliktigs lydnadsplikt, det andra innehållande en föreskrift

för befälet.

§ 31. Skälen hvarför den värnpliktige äfven i fråga om inställelse

till tjänstgöring bör lyda under krigslag, äro anförda i det föregående.

Likaledes torde det vara med militärisk tukt och ordning öfverensstämmande,

att den värnpliktige vid mönstringstillfälle lyder under samma lag.

För fullständighetens skull har i denna §, äfvensom i §§ 35 och 36, uttrycket

»under marsch» erhållit tillägget »eller annan färd».

I sammanhang härmed torde emellertid uppmärksamheten böra fästas

på den frågan, huruvida disciplinstraff, ålagdt för uteblifvande utan laga förfall

från tjänstgöring, lämpligen bör kunna förvandlas till militärt arbete.

På grund af de skäl, som t. f. chefen för generalstaben utvecklat i

sitt underdåniga utlåtande den 13. april 1896 mot införande såsom straff

af någon sorts arbetsskyldighet, och hvilka i allo delades af värnpliktskommittéen

*), har, beträffande härens värnpliktige, dylik skyldighet såsom

straffart ej heller nu kunnat anses såsom ändamålsenlig. Ingenting har,

hvad nämnda värnpliktige angår, sedan nämnda kommitté afslutat. sitt arbete,

inträffat, som varit ägnadt att verka uti en riktning, motsatt den,

som gjorts gällande uti nyss nämnda utlåtande.

Emellertid har Chefen för Flottans stab uti öfver värnpliktskommittéens

förslag afgifna utlåtanden den 31. mars och 11. maj innevarande

år inför Herr Statsrådet och Chefen för Sjöförsvarsdepartementet framhållit,

att den i nu gällande värnpliktslag föreskrifna straffpåföljden af

böter för uteblifvande utan laga förfall från tjänstgöring i fredstid ej visat

sig tillräckligt verksam, särskildt hvad beträffar å sjömanshus inskrifna

värnpliktige, af hvilka bland de under åren 1895—1899 inskrifna i medeltal

blott 44,6 % i laga ordning inställt sig till vapenöfning.

Af de å sjömanshus inskrifna, som årligen inställa sig till vapenöfning,

hafva åter omkring 25 % förut utan laga förfall uteblifvit från

tjänstgöring, och erfarenheten visar, att blott en ytterst ringa del af ifrågavarande

uteblifna värnpliktige anträffas under tiden mellan de årliga

vapenöfningarna, hvadan regeln är, att de af flottans å sjömanshus inskrifna

beväringsmän, som utan laga förfall uteblifvit från tjänstgöring, då

de omsider inställa sig till tjänstgöring, ännu icke undergått dem för uteblifvandet

ålagdt straff.

Hade den straffart, som värnpliktskommittéen föreslagit såsom första

bestraffning för uteblifvande utan laga förfall från tjänstgöring i fredstid,

*) Värnpliktskommittéen har i denna del fullständigt återgifvit t. f. chefens för Generalstaben

underdåniga utlåtande.

105

6 eller 10 dagars vaktarrest, tillämpats under åren 1896—1899, skulle i

medeltal årligen minst 135 beväringsmän vid Karlskrona och 70 vid

Stockholms station efter inryckningen hafva aftjänat nyss angifna disciplinstraff.

Med hänsyn till denna omständighet har Chefen för Flottans

stab ansett, att arbetsskyldighet borde införas såsom straffart för ifrågavarande

förseelse mot värnpliktslagen.

För ändamålet borde det enligt nämnde chefs mening stadgas, att

disciplinstraff, som ålägges flottans å sjömanshus inskrifven värnpliktig för

uteblifvande utan laga förfall från den honom under fredstid åliggande tjänstgöring

måtte, enligt af Konungen utfärdade närmare föreskrifter, efter vederbörande

befälhafvares bepröfvande förvandlas till militär arbetsskyldighet,

därvid två dagars arbetsskyldighet borde räknas lika med en dags vaktarrest

samt sex dagars arbetsskyldighet lika med en dags sträng arrest.

Sådant arbete skulle utföras under tid, då den värnpliktige icke fullgjorde

ofvan nämnda tjänstgöring.

En dylik straffbestämmelse — därest den i öfrigt skulle befinnas

ändamålsenlig — torde emellertid hafva sin plats uti strafflagen för krigsmakten,

och har den därför icke blifvit upptagen i värnpliktslagen.

§ 32. Skälen till de ändrade föreskrifterna angående de värnpliktiges

mönstringsskyldighet äro anförda i det föregående. Att denna skyldighet

bör bibehållas för beväringens andra uppbåd, beror af den ställning

och betydelse, som detta uppbåd erhållit uti den föreslagna härordningen.

§ 33. Mom. 1 har undergått den ändring, att för tillgodoseende af

de kraf, som mobiliseringen framställer, Konungen skulle kunna uti de

afseenden, hvarom detta mom. handlar, utfärda föreskrifter för särskilda fall.

Mom. 2 är affattadt med ledning af de militära reservanternas i

värnpliktskommittéen i denna del afgifna förslag, mom. 2 och 4, med den

skillnad, att orden »två månader» utbytts mot »en månad». Därjämte

har detta mom. utvidgats på grund af de skäl, som i det föregående anförts

vid behandlingen af frågan angående värnpliktigs anmälningsskyldighet.

Mom. 3. Hvad angår detta mom. — som förpliktar å sjömanshus

inskrifven beväringsmän, 30m icke är i tjänstgöring eller till sjöfart mönstrad,

att hålla sjömanshusombudsmannen underrättad om sin adress. ,

torde uppmärksamheten böra fästas därpå, att den uti nuvarande § 33

inom. 3 för flottans å sjömanshus inskrifna värnpliktige stadgade anmälan,

vid flyttning från ett sjömanshus till ett annat eller vid afgång från sjömanshus,

genom det nya momentets lydelse kommer att upphäfvas. Anledningen

härtill är, att vid sådan flyttning eller afgång förfares på det

sätt, att vederbörande sjömanshusombudsman affärer eller införer den sjö

14

-

106

manshusskrifne ur sjömanshusets registerbok, hvarför verkställandet af

ifrågavarande anmälan lämpligen torde böra åläggas sjömanshusombudsmännen

genom särskildt utfärdade bestämmelser rörande deras åligganden

i fråga om redovisningen af flottans å sjömanshus inskrifna värnpliktige.

§ 34. Mom. 1 har undergått den ändring, som betingas af den utsträckta

tjänstgöringstiden och dennas fördelning. Att värnpliktig, som

på grund af anställning vid hären eller flottan anses hafva fullgjort den

honom åliggande första tjänstgöring, bör deltaga i repetitionsöfning med

vederbörlig åldersklass, är helt visst en erforderlig föreskrift såväl för

uppfriskande af hans färdigheter som ock för underlättandet af det fast

anställda manskapets (underbefälets) rekapitulation.

I mom. 2 är införd t det tillägg, att äfven värnpliktig, som aflagt

examen vid navigationsskola, skall tillhöra beväringens första uppbåd under

hela sin tjänstetid i beväringen. I fråga härom må anföras, att

medelåldern vid afläggande af navigationsskoleexamen har under åren 1895

—1899 varit för styrmän 22,7, för sjökaptener 24,5, för maskinister 25,3

och för öfvermaskinister 28,i år, och att sålunda de värnpliktige, som aflagt

ifrågavarande examen, företrädesvis tillhöra beväringens äldre årsklasser.

Då det emellertid är af stor vikt för flottan att utan den inskränkning,

som beträffande användningen af beväringens andra uppbåd

stadgas uti § 28 mom. 2 värnpliktslagen, kunna förfoga öfver ifrågavarande

beväringsmän, torde denna omständighet utgöra en tillräckligt

talande bevekelsegrund för det uti detta mom. införda tillägget.

Art. VI. Om de värnpliktiges underhåll och förmåner i beväringen.

§ 35. Mom. 1. Då det uti § 32 mom. 1 föreslagits, att den personliga

inställelsen vid mönstring skall i regeln vara obligatorisk, synes

billigheten kräfva, att, i motsvarande fall som värnpliktig erhåller godtgörelse

för inställelse vid inskrifning, ersättning tillgodokommer honom

vid mönstringsförrättning, och har detta mom. i sådant syfte blifvit

affattadt.

Art. VII. Om landstormen.

§§36 och 37. I fråga om lydelsen af dessa §§ hänvisas till hvad

som i det föregående sagts angående landstormens användning vid krigs

-

107

tillfälle. Föreskriften om, när till landstormen hörande värnpliktig lyder

under krigslag, har ansetts böra förtydligas.

§’ 38. Några föreskrifter för landstormens organisation torde icke

böra finnas uti värnpliktslagen, lika litet som denna lag innehåller bestämmelser

angående organisationen af beväringens första och andra

uppbåd.

§ 39. Denna § har undergått endast några smärre redaktionsförändringar.

Art. Vill. Om påföljd för åsidosättande af denna lags föreskrifter, så

ock om laga förfall.

§ 40. Denna § motsvaras i nu gällande värnpliktslag af § 41 mom.

1 och 2, och hänvisas beträffande densammas lydelse till de uti det föregående

anförda allmänna bevekelsegrunderna.

§ 41. Mom. 1 är lika med § 42, och mom. 2 lika med § 40 i nu

gällande värnpliktslag, med den ändring att bötesbeloppet för uteblifvande

utan laga förfall från mönstring, eller för försummad anmälan, i öfverensstämmelse

med hvad förut anförts, höjts till tio kronor.

§ 42. I denna §, som är ny, hafva på ett ställe sammanförts föreskrifterna

angående de fall, då värnpliktig skall vara underkastad hämtningsäfventyr.

Det torde kunna antagas, att dessa föreskrifter, därest de

med kraft och följdriktighet komma att tillämpas, skola, i fråga om nedbringandet

af antalet förseelser mot värnpliktslagen, visa gynnsamma verkningar.

§ 43. Mom. 2 har erhållit det tillägg, att å sjömanshus inskrifven

värnpliktig, som vid krigstillfälle inkallas till tjänstgöring, skall, sä snart

ske kan, anträda hemfärden, till förekommande af att sådan beväringsinan,

då han befinner sig i utländsk hamn, så belägen, att han utan svårighet

eller tidsutdräkt kan anträda hemfärden, må kunna uteblifva och såsom

skäl därför åberopa laga förfall.

§ 44. Lika med värnpliktskommittéens förslag med det tillägg, att

sjukdom såsom laga förfall kan styrkas med intyg äfven af ämbets-(tjänste-)

man i statens tjänst.

108

Art. IX. Om åtgärder med anledning af förseelser mot denna lag, så ock om

användning af böter.

Rubriken är ändrad i öfverensstämmelse med värnpliktskommittéens

förslag, med den skillnad att orden »åtal och andra» uteslutits.

§ 45. Med anledning af de föreslagna straffbestämmelserna angående

förseelser mot värnpliktslagen har § 45 i nu gällande värnpliktslag

uteslutits och ersatts med nuvarande § 46, i vissa delar omredigerad.

§ 46. Denna § motsvaras af §§ 47 och 48 i nu gällande värnpliktslag.

Art. X. Särskilda bestämmelser.

Denna rubrik har ansetts böra införas.

§ 47. Denna § motsvarar § 49 i nu gällande värnpliktslag.

§ 48. Denna § är ny och handlar om en ganska viktig angelägenhet,

nämligen om personalens vid lots- och fyrinrättningarna värnpliktsförhållanden

och användning vid kustsignalväsendet.

Redan uti den till 1891 års riksdag afgifna statsverkspropositionen

anfördes under femte hufvudtiteln, 14. punkten, att signalstationerna vid

rikets kuster voro afsedda att betjänas af lots- och fyrpersonalen. För

detta ändamål erfordras dock blott en mindre del af denna personal, hufvudsakligast

de, som under vanliga förhållanden hafva sin tjänstgöring å

eller i närheten af de till signalstationer utsedda och bestämda platser.

Fullständiga planer för personalens uttagande och användning äro, enligt

hvad Chefen för Flottans stab meddelat, utarbetade af honom och Lotsstyrelsen,

men frågan om personalens tjänstgöringsskyldighet har ännu

icke blifvit slutligt ordnad.

Enligt nu gällande värnpliktslag inskrifves personalen vid lots- och

fyrinrättningarna samt lifräddningsanstalterna i flottans beväring, men är

frikallad från skyldighet att inställa sig till inskrifning och mönstring,

äfvensom från tjänstgöring i fredstid. Ej heller skall den vid mobilisering

inkallas. Emellertid har det visat sig, att personalens vid lots- och fyrinrättningarna

tjänstgöringsskyldighet vid kustsignalväsendet icke ändamålsenligen

kan ordnas genom tillämpning af de för värnpliktige i allmänhet

gällande bestämmelser. Fördenskull hafva Chefen för Flottans stab

109

och Lotsstyrelsen uti skrifvelse till Herr Statsrådet och Chefen för

Sjöförsvarsdepartementet den 7. maj 1897 afgifvit gemensamt yttrande

och förslag rörande detta ärende. Af detsamma framgår, att ifrågavarande

personals värnpliktsförhållanden böra ordnas i sammanhang med

frågan om densammas tjänstgöringsskyldighet vid kustsignalväsendet.

Då personalens vid lots- och fyrinrättningarna värnpliktsinskrifning,

så som den nu är ordnad, förorsakar ett icke oväsentligt redovisningsarbete,

utan att något egentligt ändamål därmed vinnes, synes frågan erhålla

sin enklaste och på samma gång ändamålsenligaste lösning, genom

att personalen, i fråga om sina värnpliktsförhållanden, likställes med fast

anställda vid flottan. I sådant syfte och i öfverensstämmelse med hvad

Herr Statsrådet och Chefen för Sjöförsvarsdepartementet uti sin meranämnda

skrifvelse till Chefen för Flottans stab framhållit vara önskvärdt,

har denna § blifvit affattad. Hvad personalen vid lifräddningsanstalterna •

angår, är dess anställning vid lotsverket af mera tillfällig art, hvadan den

icke lämpligen torde böra likställas med lots- och fyrinrättningarnas

personal.

De föreslagna bestämmelserna afse sålunda icke någon ändring i lotsverkets

organisation, utan blott ett fastslående af de grunder, som af

vederbörande myndigheter framställts för lösningen af ku stsignal väsendets

bemanningsfråga.

§§ 49—51. Dessa §§ motsvaras i nu gällande värnpliktslag af §§ 54,

50 och 51, hvilken förstnämnda § ansetts böra hitflyttas från slutet af

värnpliktslagen.

Öfvergångsstadganden.

Rubriken har undergått den ändring, att »öfvergående stadganden»

utbytts mot »Öfvergångsstadganden».

§ 52. I fråga om lydelsen af denna § hänvisas till öfvergångsförslaget.

f

■t7 7 n. i m »

1 *1T'' ’1 i f;

*'' * < • i «? - : 1 •

. :*.» .! >• /’

i* ro i;''1''i-r t-*>.

" /.} *;«'', • • v; *, ■: •"> j-i

><£-)

i

*'' ;) i <*

•1I *v« j

v

O. : * /''i M

V

V

‘j

i <; :> *

;<Vj

i i>b''-

»nr.

T 3

n i

-

/

in

«

Förslag till

Värnpliktslag.

Årt. I.

Allmänna bestämmelser.

§ I

Hvarje

svensk man är värnpliktig från och med det kalenderår, Värnplikt och

under hvilket han fyller tjuguett år, till och med det, under hvilket han va\u1|j’1rkts"

fyller fyratio år.

§ 2.

1. Värnplikten fullgöres i beväringen och landstormen. Beväringen Beväring och

delas i första och andra uppbådet. Tjänstetiden är åtta år i första och land8tormdärefter

fyra år i andra uppbådet.

I krigstid bestämmer dock endast behofvet tjänstetidens längd för

det inkallade manskapet.

2. Under den tid värnpliktig icke tillhör beväringen, tillhör han

landstormen.

§ 3.

Från värnpliktens fullgörande frikallas den, som till följd af lyte, Frikallelse.

sjukdom eller annan dylik orsak är till tjänst vid rikets försvar oförmögen.

*

112

§ 4.

Värnskatt. 1. Den, som på grund af § 3, 16 eller 17 frikallas från värnplik

tens

fullgörande eller får uppskof med inskrifning, skall för hvarje år,

hvarunder han sålunda undgår att tillhöra beväringen, erlägga en skatt

till staten, under benämning värnskatt.

2. Dylik skatt erlägges jämväl af värnpliktig i beväringen, som

med behörigt tillstånd afflyttar från riket, för hans återstående tjänstetid i

beväringen.

3. Från skyldighet att erlägga värnskatt frikallas den, som åtnjuter

fattigunderstöd, äfvensom den, som, enligt vederbörande kommunalmyndighets

intyg, bör för fattigdom eller sjuklighet från denna skatt befrias.

4. Rörande värnskattens belopp, dess påförande, uttagande, redovisning

och användande varder bestämdt i särskild lag.

§ 5.

1 skrifning''11" 1- Värnpliktig är skyldig att inställa sig till inskrifning i hären

eller flottan det år, han fyller tjuguett år.

Tjänstetid. 2. Tjänstetiden i beväringen beräknas från början af nyss nämnda

år, äfven om den värnpliktige till följd af laga förfall eller beviljadt uppskof

först ett senare år skulle blifva inskrifven.

Har sådan senare inskrifning skett till följd af den värnpliktiges

uteblifvande utan laga förfall, räknas tjänstetiden från början af inskrifningsåret.

Inställer inskrifven värnpliktig sig icke till i § 27 föreskrifven tjänstgöring,

räknas sådant år, hvarunder han utan laga förfall eller beviljadt

uppskof uteblifvit, icke såsom fullgjordt tjänsteår i beväringen. Huru förhållas

skall, då värnpliktig uteblifvit från endast en del af årets tjänstgöring,

bestämmer Konungen.

§ 6.

Tidigare in- Äfven före det år, värnplikten inträder, må yngling anmäla sig till

9k”edgifTa^aQ inskrifning och därvid uppgifva det truppslag vid hären eller den tjänst

vid flottan, hvari han önskar inskrifvas. För bifall härtill fordras, att han

är till krigstjänst duglig och i öfrigt lämplig till den tjänstgöring, hvartill

han anmäler sig.

*

113

Han tillhör likväl första uppbådet, intill dess åtta år förflutit från

och med det år, då han fyllde tjuguett år.

Hvad i denna lag stadgas om värnpliktige gäller i tillämpliga delar

för de enligt denna § inskrifne, äfven innan de i värnpliktsåldern inträdt.

§ 7.

Vapenföra värnpliktige inskrifvas till vapentjänst, öfriga värnpliktige värnpliktigs

till annan befattning vid hären eller flottan, hvartill de må finnas lämpliga. tj,mst

§ 8.

Rörande inskrifna värnpliktiges befrielse från tjänstgöring under Befrielse unkrigstid

meddelar Konungen de föreskrifter, som för rikets tjänst och det der kngstl,i''

allmännas behof finnas vara påkallade.

§ 9.

Värnpliktig, som är lagstadd eller annorledes i annans tjänst eller Värnpliktig

arbete antagen, må ej af husbonde eller arbetsgivare hindras att i behöriga” Stilla sig!

tid inställa sig till inskrifning, tjänstgöring eller mönstring, eller att fullgöra

annan honom i denna lag ålagd skyldighet.

§ io.

Värnpliktig, som är förlustig medborgerligt förtroende, må ej vapen- Värnpliktig,

öfvas, utan skall till lämpliga arbeten användas. uåti^med

borgerligt

förtroende.

Art. II.

Om de värnpliktiges inskrifning och redovisning.

§ 11-

1. Riket indelas för inskrifning och redovisning af de värnpliktige, Vämpiiktsmed

i mom. 2 stadgade undantag, uti inskrifningsområden och rullförings- omr“ en

områden; hvarje inskrifningsområde omfattar visst antal rullföringsområden.

För hvart och ett af dessa områden förordnas eu befälhafvare.

15

114

Åtgärder för

inskrifning

in. m.

Värnpliktigs

inskrifning.

2. För inskrifning af de värnpliktige, som äro å sjömanshus in- 4

skrifna, och för redovisning af flottans å sjömanshus inskrifna värnpligtige

bestämmas särskilda sjörullföringsområden, hvart och ett omfattande ett

eller flera sjömanshus. För hvarje sjörullföringsområde förordnas en befälhafvare,

lydande under stationsbefälhafvare vid station af flottan.

§ 12.

1. Vederbörande mantalsskrifningsförrättare åligger att, sedan mantalsskrifningarna

blifvit afslutade, med ledning af mantalslängderna uppsätta

fullständiga listor öfver inskrifningsskyldiga värnpliktige. Dessa

listor skola för granskning öfversändas till vederbörande pastorsämbeten,

hvilka genom anteckning å dem böra upplysa, dels om någon af däruti

upptagna värnpliktige aflidit eller afflyttat till annan ort, som, då den är

känd, bör uppgifvas, eller är inskrifven å sjömanshus, med uppgift på sjömanshuset,

dels om och hvilka inskrifningsskyldiga värnpliktige efter mantalsskrifningen

inflyttat i församlingen, med uppgifvande, där så ske kan,

från hvilken ort inflyttningen skett, hvarefter listorna, bekräftade med

vederbörande pastorers underskrifter och åtföljda af de värnpliktiges prestbetyg,

skola till mantalsskrifningsförrättaren återsändas. Mantalsskrifningsförrättaren

insänder dessa listor, behörigen transporterade och summerade,

äfvensom prestbetygen till Konungens Befallningshafvande, som ofördröjligen

öfversänder dem till vederbörande inskrifningsområdesbefälhafvare.

2. Presterskapet samt landstatens tjänstemän, synnerligen mantalsskrifningsförrättarne,

så ock sjömanshusombudsmännen vare pliktige att,

i allt hvad på dem kan ankomma, tillhandagå vederbörande befäl med de

upplysningar och det bistånd, som af dem kunna äskas för de värnpliktiges

inskrifning och redovisning.

3. Där anteckningar motsvarande församlingsböckerna föras af annan

myndighet än presterskapet, skola presterskapets skyldigheter enligt denna

paragraf åligga sådan myndighet.

4. Närmare föreskrifter om fullgörandet af de åligganden, som i

fråga om de värnpliktiges inskrifning och redovisning tillkomma områdesbefälhafvare

och sjömanshusombudsmän äfvensom mantalsskrifningsförrättare

och pastorer eller i mom. 3 omförmälda myndigheter, utfärdas af

Konungen.

§ 13.

1. Hvarje år skall inom de särskilda rullföringsområdena och för

de särskilda sjömanshusen å tider och ställen, som, efter det vederbö

-

115

rande inskrifningsområdes- eller sjörullföringsområdesbefälhafvare blifvit

hörd, bestämmas af Konungens Befallningshafvande i det län, till hvilket

rullföringsområdet eller största delen däraf hörer, eller hvarinom sjörullföringsområdesbefälhafvarens

expedition är belägen, inskrifning förrättas med

de värnpliktige, som under året fylla tjuguett år, samt med de äldre värnpliktige,

hvilka icke förut blifvit inskrifna eller frikallade.

2. Inkallelse till inskrifningsförrättning verkställes af Konungens

Befallningshafvande genom kungörelse och offentligt anslag.

§ 14.

1. Vid inskrifningsförrättning är hvarje till densamma inkallad

värnpliktig med undantag af å sjömanshus inskrifven, hvilken är till sjöfart

inmönstrad, skyldig att personligen inställa sig; dock må utan personlig

inställelse inskrifvas värnpliktig, som i den ordning, Konungen föreskrifver,

styrker, att han är till krigstjänst duglig, och som antingen

finnes hafva för uteblifvandet visat laga förfall eller ock innehar fast anställning

utomlands eller därstädes uppehåller sig för idkande af studier

eller för utbildning i sitt yrke.

2. Öfverstiger afståndet mellan inkallad värnpliktigs hemvist inom

den ort, där han är kyrkobokförd, och förrättningsstället fem nymil, är han

berättigad att uppbära den godtgörelse för fram- och återresan mellan dessa

orter, som varder särskildt bestämd. Sådan godtgörelse tillkommer dock icke

värnpliktig, som tillförene utan laga förfall uteblifvit från dylik förrättning.

3. Efter inskrifningen erhåller den värnpliktige en inskrifningsbok,

hvaruti skall af vederbörande befäl antecknas hvad som beträffande hans

värnplikt är af vikt att kunna styrka, såsom fullgjord tjänstgöringsskyldighet

in. m. dylikt, och med hvilken bör följa ett utdrag af denna lag

samt af andra lagar och stadganden rörande krigsmakten.

§ 15.

1. Inställelse till inskrifning sker i allmänhet vid inskrifningsförrättning

för den ort, där den värnpliktige är kyrkobokförd; dock må värnpliktig,

som vistas å annan ort, undergå inskrifning å vistelseorten, men

skall i sådant fall utan kallelse anmäla sig hos vederbörande inskrifningsnämnd

och därvid afiämna prestbetyg. Sådan värnpliktig tillhör dock

fortfarande det område, där han är kyrkobokförd.

Personlig inställelse

och

mottagande af

inskrifningsbok.

Förrättning,

vid hvilken

inställelse

skall ske.

116

Uppskof med

inskrifning

in. m.

2. Inskrifning af å sjömanshus inskrifven värppliktig sker vid

inskrifningsförrättning för det sjömanshus han tillhör. A sjömanshus inskrifven

värnpliktig må dock undergå inskrifning vid inskrifningsförrättning

för annat sjömanshus, men skall i sådant fall utan kallelse anmäla

sig hos vederbörande inskrifningsnämnd och därvid, förutom prestbetyg,

aflämna intyg från vederbörande sjömanshusombudsman rörande såväl sin

befattning inom sjömansyrket som den tid, hvarunder han varit inmönstrad

till sjöfart.

Ä sjömanshus inskrifven värnpliktig, som inskrifves i hären, öfverföres

vid inskrifningsförrättningen till det rullföringsområde, inom hvilket,

han är kyrkobokförd.

Art. III.

Om uppskof med inskrifning eller tjänstgöring, så ock om

frikallelse efter inskrifning.

§ 16.

1. Uppskof med inskrifning till nästföljande års inskrifningsförrättning

kan medgifvas värnpliktig, som af en eller annan möjligen öfvergående

anledning, såsom tillfällig sjukdom, försenad kroppsutveckling eller

dylikt, vid inskrifningsförrättningen befinnes till tjänstgöring oförmögen

eller olämplig.

2. Sådant uppskof kan ock meddelas ende arbetsföre sonen, sonsonen

eller dottersonen till orkeslös eller vanför fader, farfader, morfader eller

till enka eller ogift qvinna, ende arbetsföre fostersonen till orkeslös eller

vanför fosterfader eller till fostermoder, äfvensom ende arbetsföre brodern

till ett eller flera minderåriga eller vanföra faderlösa syskon, dock endast

såvida sagda föräldrar, far- eller morföräldrar eller fosterföräldrar eller

syskon äro af hans arbete för sitt uppehälle beroende och med honom

sammanbo.

3. Förefinnes anledning till befrielse enligt denna paragraf ännu

vid inskrifningsförrättningen det år, under hvilket den värnpliktige fyller

tjugufyra år, frikallas han under fredstid från värnpliktens fullgörande i

beväringen.

4. Blffver inskrifven värnpliktig, till följd af i § 3 omförmäld orsak,

oförmögen till tjänst vid rikets försvar, äger han att, på framställning

hos behörig inskrifningsnämnd, varda frikallad från värnpliktens vidare

fullgörande.

117

§ 17.

1. Uppskof till nästföljande år med i § 27 föreskrifven första tjänst- Uppskof med

göring kan vid inskrifningen medgifvas:

a) å sjömanshus inskrifven värnpliktig, som enligt intyg från sjömanshusombudsmannen

är förhyrd för längre utrikes resa å handelsfartyg och

som till följd däraf icke utan väsentlig olägenhet kan, så länge resan fortvara^

inställa sig;

b) värnpliktig, som själf förvaltar och brukar honom tillhörig fast

egendom eller själf drifver honom tillhörig handels-, fabriks- eller annan

industriel rörelse och af en eller annan anledning icke varit i tillfälle att

på lämpligt sätt ordna om fastighetens eller rörelsens skötande under den

tid, han för sin militära tjänstgöring skulle blifva frånvarande; samt

c) värnpliktig, som visar annat giltigt skäl för uppskof^ beviljande,

såsom att tjänstgöringens fullgörande skulle medföra afsevärdt afbräck

i fortskriden lärokurs eller eljest bereda honom eller af hans arbete

beroende nära anhörige väsentliga svårigheter eller olägenheter.

2. Visar värnpliktig, efter det han blifvit inskrifven, sådan anledning

till uppskof, hvarom i mom. 1 är sagdt, må uppskof med i § 27 föreskrifven

första tjänstgöring, hvarje gång för ett år, kunna, i den ordning

Konungen bestämmer, den värnpliktige medgifvas, dock icke längre än

att tjänstgöringen kommer att taga sin början under det år, under hvilket

den värnpliktige fyller tjugufyra år.

3. Uppskof till nästföljande år med i § 27 föreskrifven repetitionsöfning

må beviljas i den ordning, Konungen bestämmer.

4. Från redan påbörjad tjänstgöring må värnpliktig, för hvilken

inträdt sådant förhållande, som omnämnes i § 16 mom. 2, hemförlofvas i

den ordning Konungen bestämmer.

Är slikt förfall för tjänstgöring för handen ännu det år, under

hvilket värnpliktig fyller tjugufyra år, äger han att, på framställning hos

behörig inskrifningsnämnd, frikallas från värnpliktens vidare fullgörande

i beväringen under fredstid.

5. Befinnes värnpliktig, hvilken inställt sig till i § 27 föreskrifven

tjänstgöring, behäftad med tillfällig sjukdom, som utgör hinder för hans

behöriga utbildning, och har sjukdomen ej veterligen uppkommit efter

inställelsen eller efter samling för marsch eller annan färd till öfningsorten,

må uppskof med tjänstgöringen, i den ordning Konungen bestämmer,

jämväl utan ansökning honom meddelas.

118

Inskrifnings

nämnds

samman

sättning.

Art. IV.

Om inskrifningsiiämnd och inskrifningsrevision.

§ 18.

1. För rullföringsområde skall finnas en inskrifningsnämnd, bestående

af en regementsofficer såsom ordförande samt fyra ledamöter, nämligen

en af Konungens Befallningshafvande i det län, till hvilket området

eller största delen däraf hörer, därtill förordnad lagfaren man, äfvensom

rullföringsområdesbefälhafvaren samt två inom samma område bosatta,

icke militära personer, hvilka jämte ett lika antal suppleanter väljas hvarje

gång för två år af landstinget eller, där rullföringsområde utgöres af stad,

som ej under landsting lyder, af stadsfullmäktige. En af de sålunda

utsedda ledamöterna och en af suppleanterna afgå dock efter lottning vid

slutet af det år, då denna lag vunnit tillämpning, hvarefter en ledamot och

en suppleant årligen väljas. Omfattar rullföringsområde landsdelar, hörande

under olika landsting, eller landsdel och stad, som ej under landsting

lyder, väljas särskild! för hvarje sådan landsdel eller stad två ledamöter i

nämnden jämte lika antal suppleanter. De af landsting eller stadsfullmäktige

valda ledamöter eller, i händelse de äro hindrade, deras suppleanter

deltaga i nämndens förrättningar endast i hvad angår det område, för

hvilket de blifvit valda.

Vid sammanträde af inskrifningsnämnd för rullföringsområde, ur

hvilket ett större antal värnpliktige inskrifvas i flottan, må officer af flottan

närvara för att lämna nämnden erforderliga upplysningar och göra de

yrkanden, som han finner behöfliga i fråga om inskrifningen af värnpliktige

till tjänst eller särskild befattning vid flottan, dock utan rätt att i

nämndens beslut deltaga.

2. För sjömanshus skall finnas eu inskrifningsnämnd, bestående af

sjörullföringsområdesbefälhafvaren såsom ordförande och fyra ledamöter,

nämligen en af Konungens Befallningshafvande i det län, inom hvilket

nämnde befälhafvares expedition är belägen, därtill förordnad lagfaren

man samt sjömanshusombudsmannen och två inom staden, där sjömanshuset

är beläget, bosatta, icke militära personer, hvilka jämte ett lika antal

suppleanter väljas på sätt i mom. 1 är för hvarje fall stadgadt.

119

3. För att beslut må kunna af nämnden fattas, erfordras, att

minst tre ledamöter, däribland en militär, äro tillstädes. Falla vid omröstning

till beslut rösterna lika, galle ordförandens eller, vid förfall för i

mom. 1 omförmäld ordförande, rullföringsområdesbefälhafvarens mening.

Nämnden biträdes af eu läkare.

§ 19.

1. Inskrifningsnämnd för rullföringsområde sammankallas af Konungens

Befallningshafvande i det län, hvartill området eller största delen

däraf hörer. Sådan nämnd åligger:

a) att verkställa behörig inskrifning af de värnpliktige;

b) att pröfva och besluta om de i §§ 3 och 16 samt § 17 mom. 1

och mom. 4 omnämnda frikallelser och uppskof;

c) att, därest för frånvarande värnpliktig företes intyg om kroppslig

eller andlig brist af sådan beskaffenhet, att den synes nämnden till fullo

ådagalägga hans oförmögenhet till tjänst vid rikets försvar, utan hinder af

den värnpliktiges frånvaro besluta hans frikallelse från värnpliktens fullgörande

;

d) att mottaga de värnpliktiges anmälningar rörande det truppslag

vid hären eller den tjänst vid flottan, hvari de önska blifva inskrifna;

e) att pröfva och yttra sig om de värnpliktiges lämplighet för det

ena eller andra truppslaget, för den ena eller andra tjänsten eller för särskild

befattning vid hären.eller flottan;

f) att tillställa de inskrifne den i § 14 omnämnda inskrifningsbok,

i hvilken nämndens beslut bör vara antecknadt; samt

g) att förordna om de värnpliktiges öfverförande vid behörig tid

från första till andra uppbådet i beväringen och från beväringen till

landstormen.

Öfver nämndens beslut föres protokoll af den utaf Konungens Befallningshafvande

förordnade ledamoten, därvid från beslut afvikande mening,

som blifvit framställd af ordförande eller ledamot inom nämnden,

eller från beslut afvikande yrkande, som blifvit gjordt af i § 18 mom.

1 omförmäld officer af flottan, antecknas till protokollet; och skola, innan

nämnden lämnar förrättningsstället, så väl inskrifningslängderna som protokollet

af nämnden underskrifvas.

2. Inskrifningsnämnd för sjömanshus sammankallas af Konungens

Befallningshafvande i det län, där sjörullföringsoinrådesbefälhafvarens expedition

är belägen, och gäller för sådan inskrifningsnämnd i tillämpliga delar,

hvad för den i mom. 1 omförmälda inskrifningsnämnd är föreskrifvet.

Inskrifnings

nämnds

åligganden.

120

Besvär öfver

inskrifningsQ&mnds

beslut.

Inskrifnings

revisions

samman

sättning.

3. Inskrifning af värnpliktig, som uteblifvit från den i § 13 omförmälda

inskrifningsförrättning, må under den tid af året, då inskrifningsförrättning

icke pågår, kunna verkställas genom inskrifningsområdesbefälhafvaren,

eller beträffande å sjömanshus inskrifven värnpliktig genom sjörullföringsområdesbefälhafvaren,

i den ordning Konungen bestämmer.

§ 20.

1. Öfver inskrifningsnämnds beslut må besvär anföras endast af

värnpliktig, som beslutet rörer. Dessa besvär skola ställas till inskrifningsrevisionen

samt inom fjorton dagar efter beslutets meddelande ingifvas till

Konungens Befallningshafvande i det län, inom hvilket förrättningen ägt

rum. Besvären må äfven inom behörig tid med posten insändas; dock

skall i sådant fall behörigen styrkas, att den klagande egenhändigt undertecknat

besvärsskriften eller att densamma på hans begäran eller med hans

samtycke blifvit uppsatt.

2. öfver beslut, som meddelas jämlikt § 19 mom. 3, må besvär på

lika sätt anföras af den värnpliktige, där han icke skriftligen i vittnens närvaro

förklarat sig med beslutet nöjd. Har icke den värnpliktige afgifvit sådan

förklaring, skall beslut, hvarigenom han inskrifvits, underställas inskrifningsrevisionen

och inskrifningen ej gälla, förrän beslutet blifvit af revisionen

pröfvadt.

§ 21.

1. För inskrifningsområde jämte inom detsamma belägna sjömanshus

skall finnas en inskrifningsrevision, bestående af landshöfdingen eller,

i händelse denne har förfall eller ämbetet är ledigt, landssekreteraren

i det län, till hvilket största delen af området hörer, såsom ordförande

samt af fyra ledamöter, nämligen inskrifningsområdesbefälhafvaren äfvensom

af hvarje till området hörande län, eller ej under landsting lydande

stad, tre inom länet eller staden bosatte män, som jämte tre suppleanter

utses för tre år af landstinget eller, för stad, som icke lyder under landsting,

af stadsfullmäktige. Efter lottning afgå dock en af de sålunda utsedda

ledamöterne jämte en suppleant vid slutet af första året samt ytterligare

en ledamot och en suppleant vid slutet af andra året från det,

denna lag vunnit tillämpning. En ledamot och en suppleant väljas årligen

i de afgåendes ställe, hvarje gång för tre år.

Där inskrifningsområdesbefälhafvare deltagit i inskrifningsnämnds

förhandlingar, förordnas annan lämplig militärperson i hans ställe till leda

-

121

mot af den inskrifningsrevision, som har att till pröfning upptaga samma

nämnds beslut.

De af landsting eller stadsfullmäktige valda ledamöter eller, i händelse

de äro förhindrade, deras suppleanter deltaga i nämnda förrättning

endast i hvad den angår det område, för hvilket de blifvit valda.

2. För att beslut må kunna af revision fattas, erfordras, att minst

tre ledamöter, däribland den militäre ledamoten, äro tillstädes. Falla vid

omröstning till beslut rösterna lika, galle ordförandens, eller vid förfall

för denne, den militäre ledamotens mening.

Revisionen biträdes af en militärläkare och en därtill förordnad

civil läkare.

§ 22.

Inskrifningsrevision sammanträder på kallelse af ordföranden. Revisionen

åligger:

a) att pröfva och afdöma besvär mot inskrifningsnämnds beslut;

b) att granska och, där så skäligt finnes, ändra sådana inskrifningsnämnds

beslut, rörande hvilka afvikande meningar eller yrkanden äro till

protokollet antecknade, äfvensom hvarje beslut rörande ärende, som omförmäles

i § 19 mom. 1 c);

c) att granska och, där så skäligt finnes, ändra inskrifningsområdeseller

sjörullföringsområdesbefälhafvares beslut i ärende, som jämlikt § 20

mom. 2. blifvit hos revisionen anmäldt; samt

d) att bland de värnpliktige, som enligt § 19 därtill pröfvats lämpliga,

uttaga det antal, som skall tilldelas särskilda truppslag vid hären, viss

tjänst vid flottan, eller särskild befattning vid hären eller flottan, hvarvid,

vid lika lämplighet, i första rummet uttagas de, hvilka därtill sig anmält.

Inskrifningsrevisionens beslut öfverlämnas till Konungens Befallningshafvande

för att genom dess försorg vederbörande kungöras.

§ 23.

Ej må i inskrifningsrevisions beslut ändring sökas.

Inskrifnings

revisions

verksamhet.

Inskrifniugsrevisions

beslut må ej

öfverklagaa.

16

122

vanv -v ■ r V ^ ‘’ s i ‘ i i,.;

■.ötiöijfn I »•!•!''.■'' ''<>: \,%ii

Art. V.

Om de värnpliktiges tjänstgöringsskyldighet i beväringen.

§ 24,

TjäMigorings- Värnpliktig är skyldig att tjänstgöra vid det truppslag af hären

8 ^bestämdt” e^er uti den tjänst vid flottan, hvartill han inskrifvits eller öfverförts.

trappsteg. •

§ 25.

värnpliktigs 1. I flottan inskrifvas:

flotta^eifer1 a) aUft å sjömanshus inskrifna maskinister och eldare samt af öfriga

hären. å sjömanshus inskrifna värnpliktige de, som tolf månader eller därutöfver

varit inmönstrade till sjöfart; samt

b) andra värnpliktige, hvilka anses vara för flottan behöfliga, till det

antal, som Konungen pröfvar erforderligt.

2. Alla värnpliktige, som icke blifvit inskrifna i flottan, äro underkastade

inskrifning i hären.

3. Värnpliktig, som afgår från fast anställning vid hären eller flottan

eller vid härens eller flottans reserv, öfverföres till härens eller flottans beväring

eller landstorm.

§ 26.

uttagning till Värnpliktige uttagas till särskilda truppslag vid hären och till

olikatmppsiag.tjänst vid flottan, på sätt §§ 19 och 22 bestämma, hvarefter öfriga värnpliktige

tilldelas fotfolket.

§ 27.

Värnpliktiga 1. Värnpliktig är, sedan han blifvit inskrifven, skyldig att för sin

utbildningstid, utbildning tjänstgöra under fredstid i sammanlagdt trehundrasextiofem

123

dagar, hvilken tjänstgöring, på sätt Konungen närmare förordnar, skall

fullgöras:

a) vid fotfolket, positionsar tiller iet, fästningsartilleriet, fästningsingeniörtrupperna

och tv äng en:

med en första tjänstgöring (rekrytskola) om tvåhundrafyrtiofem dagar,

som tager sin början under första året,

med en repetitions-(regements-)öfning om trettiofem dagar under

hvart och ett af tredje, fjärde och femte åren, samt

med en repetitionsöfning om femton dagar under nionde året;

b) vid rytteriet, fält artilleriet samt fältingeniör- och fälttelegraftrupperna

:

med en första tjänstgöring (rekrytskola) om tvåhundraåttioen dagar,

som tager sin början under första året, samt

med en repetitions-(regements-)öfning om fyrtiotvå dagar under

hvart och ett af andra och fjärde åren;

c) vid flottan:

af de i § 25 mom. 1 a) nämnda värnpliktige i en följd med början

under andra året,

af till fästningstjänst inskrifna värnpliktige med en första tjänstgöring

om trehundratjugutre dagar, som tager sin början under första

året, och med en repetitionsöfning om fyrtiotvå dagar under fjärde året, samt

af flottans öfriga värnpliktige med en första tjänstgöring om tvåhundrasextiofem

dagar, som tager sin början under andra året, samt med

en repetitionsöfning om etthundra dagar under fjärde året.

Värnpliktig, uttagen till trängen i förvaltningstjänst eller egentlig

sjukvårdstjänst, till stationstjänst vid flottan eller till särskild befattning

vid hären eller flottan må, på sätt Konungen finner godt förordna, fullgöra

honom åliggande tjänstgöring i en följd.

2. Värnpliktig, som vid slutet af tjänstgöringstid är kommenderad

till sjötjänst, är skyldig att tjänstgöra ombord, till dess fartyget efter

återkomsten till flottans station blifvit afmönstradt, därvid dagaflöningen

under den Överskjutande tiden utgår med ett belopp, som motsvarar den

månadshyra, hvilken skulle hafva tillkommit honom, därest han tjänstgjort

å handelsfartyg.

3. Har värnpliktig under i mom. 1 föreskrifven tjänstgöring blifvit

fälld till straff för rymning, eller har hans tjänstgöring afbrutits för

verkställighet af straffarbete eller omedelbart ådömdt fängelsestraff, skall

den tid, under hvilken han var rymd eller hans tjänstgöring sålunda var

afbruten, ej tillgodoräknas honom såsom tjänstgöringstid. I hvad mån

den värnpliktige må tillgodoräkna sig fullgjord del af tjänstgöringen,

124

Inkallelse till

tjänstgöring

vid krigstillfälle.

Sättet för inkallelse

till

tjänstgöring.

Tjänsteförrättning.

samt i hvilken ordning han skall fullgöra återstående tjänstgöringsskyldighet,

bestämmer Konungen.

§ 28.

1. Då rikets försvar det kräfver, så ock när det erfordras till afvärjande

af uppror, må Konungen, efter Statsrådets hörande, till tjänstgöring

inkalla beväringens första uppbåd eller de större eller mindre delar däraf,

som finnas behöfliga.

2. Därest i anseende till krig eller fara för krig det för rikets

försvar finnes nödigt, att beväringens andra uppbåd, eller någon

del däraf i skilda orter eller vid olika truppslag af hären eller vid

flottan, inkallas, må Konungen därom förordna, sedan Han Statsrådet hört

och, så vida Riksdagen ej är samlad eller inom trettio dagar sammanträda

skall, låtit riksdagskallelse utfärda.

3. Utom de förenade rikenas gränser må beväringens första uppbåd

vid hären användas endast till rikets försvar, och efter det att Statsrådet

blifvit hördt samt riksdagskallelse utfärdats. Utan Riksdagens medgifvande

må beväringens andra uppbåd vid hären icke användas utom

de förenade rikenas gränser.

§ 29.

1. Värnpliktig, som tillhör beväringen, inkallas till tjänstgöring af vederbörande

befäl genom order, genom kungörelse och offentligt anslag,

medelst ringning i kyrkorna, eller på annat, efter ortens förhållande lämpadt,

på förhand kungjordt sätt.

Kungörelse om inkallelse till tjänstgöring skall införas i en eller

flera af ortens tidningar samt, vid inkallelse till i § 27 föreskrifven tjänstgöring,

dessutom uppläsas minst två gånger i kyrkorna.

2. Vid utbrott af krig skall till beväringens första uppbåd hörande

värnpliktig, som vistas utom riket, oberoende af särskild inkallelse anträda

hemfärden, så snart ske kan.

§ 30.

Värnpliktig vare skyldig att, då han är inkallad till tjänstgöring,

verkställa den tjänsteförrättning, honom af vederbörande befälhafvare

anvisas.

Personer med särskild yrkeskunskap användas företrädesvis i de

förrättningar, där denna deras yrkeskunskap kan vara påkallad.

125

§ 31.

t

Värnpliktig, som tillhör beväringen, är underkastad i krigslag gifna När värnpliktig

bestämmelser, såväl under all tjänstgöring, mönstring och marsch eller lyt“gsiBng^er

annan färd, då han står under militärbefäl, som ock i fråga om åtlydnad

af order eller annat påbud, hvarigenom han inkallas till tjänstgöring.

§ 32.

1. Till beväringen hörande värnpliktige, med undantag af dem som MSnstringsunder

årets lopp varit i tjänstgöring, eller som äro å sjömanshus inskrift!aieke^inkaiiad”

och till sjöfart inmönstrade, skola hvarje år undergå mönstring, som i denna

§ omförmäles.

2. Med värnpliktige, utom dem som äro å sjömanshus inskrifna

och tillhöra flottan, förrättas mönstringen å ett eller flera ställen inom

hvarje rullföringsområde. Från inställelse vid dylik mönstring äro dock

befriade värnpliktige, hvilka vid mönstringstillfället vistas utom sitt rullföringsområde

och, i enlighet med de närmare föreskrifter Konungen meddelar,

till befälet afgifva tillförlitlig uppgift om bostad och yrke.

3. Med värnpligtige, som äro å sjömanshus inskrifna och tillhöra flottan,

förrättas mönstringen vid sjömanshus. Från inställelse vid dylik mönstring

äro dock de befriade, som, i enlighet med de närmare föreskrifter Konungen

meddelar, till sjömanshusombudsman afgifva tillförlitlig uppgift om

bostad och sysselsättning.

§ 33.

1. För värnpliktig, som tillhör beväringen, gäller, så vidt Konungen Värnpliktiges

för särskilda fall finner godt annorlunda bestämma: "anmäTnägT-11

a) att den värnpliktige under hela sin tjänstetid tillhör det trupp- skyldighet,

slag vid hären eller den tjänst vid flottan, hvartill han blifvit inskrifven

ej

eller öfverförd;

b) att den värnpliktige, om han till annat område afflyttar, tillhör

den truppafdelning af hären eller den flottans station, som erhåller sina

värnpliktige från det område, till hvilket han inflyttar; samt

c) att, om den värnpliktige icke är till tjänstgöring inkallad, när

landstormen inom hans ort uppbådas, han är pliktig utgå med densamma

126

Värnpliktig,

som tillhört

härens eller

flottans fast

anställda personal

m. m.

och då har lika tjänstgöringsskyldighet och förpliktelser i öfrigt som värnpliktig

tillhörande landstormen.

2. För till beväringen hörande värnpliktige, utom dem som äro å

sjömanshus inskrifna och tillhöra flottan, gäller dessutom:

a) att, om värnpliktig vill för längre tid än en månad vistas utom

den ort, där han är kyrkobokförd, anmälan därom skall före afresan göras

hos vederbörande områdesbefäl, samt detta befäl därefter hållas underrättadt

om hans adress, intill dess han återkommer; dock att där den

värnpliktige inmönstrats till sjöfart, anmälan erfordras allenast om påmönstringen

och afmönstringen; samt

b) att värnpliktig, vid afflyttning till annan ort, är pliktig att, om

flyttningen ägt rum inom rullföringsområdet, senast en månad efter densamma

därom göra anmälan hos rullföringsområdesbefälhafvaren, samt om han afflyttat

till annat rullföringsområde därom göra anmälan, såväl före afflyttningen

hos befälhafvaren för det rullföringsområde, från hvilket han afflyttar,

som ock, inom en månad efter ankomsten till det nya hemvistet,

hos befälhafvaren för det rullföringsområde, till hvilket han inflyttat, och skola,

så vidt Konungen ej för särskilda fall finner godt annorlunda bestämma,

dessa anmälningar, där de icke skett omedelbart hos rullföringsområdesbefälhafvare,

ändock anses vara fullgjorda, då den värnpliktige hos vederbörande

myndighet uttagit och aflämnat flyttningsbetyg.

3. Till beväringen hörande värnpliktig, som är å sjömanshus inskrifven

och tillhör flottan, skall, därest han ej är i tjänstgöring eller till

sjöfart inmönstrad, hålla sjömanshusombudsmannen underrättad om sin

adress.

§ 34.

1. Den, som innehaft fast anställning vid hären eller flottan

eller vid härens eller flottans reserv under sammanlagdt minst två år,

skall efter afgången från sagda anställning, så länge han i följd af sin

värnplikt kvarstår i beväringen, tillhöra dess första uppbåd. Sådan värnpliktig

anses hafva fullgjort i § 27 föreskrifven första tjänstgöring, men

är skyldig att med vederbörlig åldersklass deltaga i repetitionsöfning.

2. Den, som under minst två år varit inskrifven såsom studerande

vid universitet eller annan statens högskola eller aflagt examen vid navigationsskola,

tillhör likaledes första uppbådet under hela sin tjänstetid i

beväringen.

127

Art. VI.

Om de värnpliktiges underhåll och förmåner i beväringen.

§ 35.

1. Under marsch eller annan färd till och från öfnings- eller

mönstringsort erhåller värnpliktig ersättning enligt särskilda bestämmelser.

2. Under tjänstgöring erhåller värnpliktig underhåll, sjukvård,

beklädnad, utredningspersedlar och annan erforderlig utrustning samt

dessutom dagaflöning, likaledes enligt särskilda bestämmelser.

3. Värnpliktig, som under tjänstgöring ådrager sig sådan skada,

att hans arbetsförmåga därigenom i större eller mindre mån minskas, erhåller

det understöd eller den pension, som författningarna rörande pensionering

vid hären eller flottan bestämma.

Art. VII.

Om landstormen.

§ 36.

1. Till hemortens försvar må Konungen, efter Statsrådets hörande,

till tjänstgöring inkalla landstormen eller de större eller mindre delar

däraf, som finnas behöfliga. Värnpliktig, tillhörande landstormen, är underkastad

i krigslag gifna bestämmelser såväl under tjänstgöring och marsch

eller annan färd, då han står under militärbefäl, som ock i fråga om åtlydnad

af order eller annat påbud, hvarigenom han inkallas till tjänstgöring.

2. Inkallelsen verkställes på sätt i § 29 mom. 1 för värnpliktig

tillhörande beväringen stadgas.

Förmåner

under färd.

Förmåner

under

tjänstgöring.

Pensionering.

Landstormens

inkallande.

128

Landstormens

tjanstgörings

område.

Landstormens

organisation.

Underhåll och

förmåner.

Uteblifvande

från inskrifning.

Försummelse

att aflämna

prestbetyg

m. m.

§ 37.

Landstormen må icke föras utom eget och närmast tillgränsande inskrifningsområden,

dock att till landstormen hörande värnpliktig, som

erhållit sin utbildning vid flottan, må, äfven utom sagda inskrifningsområden,

användas för det lokala kustförsvaret.

M »gorwir >»• ! ''! -Kiiin >! v ;[/• d‘» Iåihtir;M -i» mO

§ 38.

Huru landstormen ordnas och indelas, föreskrifver Konungen.

§ 39.

1. Värnpliktig, tillhörande landstormen, är under tjänstgöring

pliktig att själ? förse sig med kläder, och att, därest staten icke kan

genast vid inkallandet anskaffa föda, under tiden förse sig äfven med

sådan, mot ersättning af staten för värdet af soldatportion.

Vapen, ammunition samt fälttecken, angifvande till landstormen

hörande värnpliktigs egenskap af krigsman, tillhandahållas af staten.

2. Till landstormen hörande värnpliktig, som skadas under tjänstgöring,

har enahanda rätt till understöd eller pension för sig och efterlefvande

som värnpliktig, hvilken tillhör beväringen.

Art. Till.

Om påföljd för åsidosättande af denna lags föreskrifter, så ock om laga

förfall.

§ 40.

1. Värnpliktig, som utan laga förfall uteblifver från inskrifningsförrättning,

böte första gången tjugu kronor och för hvarje gång, han ånyo

därmed beträdes, fyratio kronor.

2. Värnpliktig, som på grund af § 15 inställer sig vid inskrifningsförrättning

för annan ort, än där han är kyrkobokförd, eller för annat

sjömanshus än det han tillhör, men därvid försummar aflämna prestbetyg

eller i fall, som i § 15 mom. 2 sägs, intyg från sjömanshusombudsman,

129

samt till följd däraf icke kan emottagas, anses lika med den, som icke

inställt sig till inskrifningsförrättning.

§ 41.

1. Värnpliktig, som bort inställa sig till i § 32 omförmäld mönstring,

men utan laga förfall uteblifver, böte för hvarje gång tio kronor.

2. Värnpliktig, som utan laga förfall underlåter fullgöra, hvad

honom enligt § 33 mom. 2 eller 3 åligger, böte för hvarje gång tio kronor.

§ 42.

Värnpliktig, som utan anmäldt laga förfall uteblifver från inskrifningsförrättning,

tjänstgöring eller mönstring, vare underkastad äfventyr

att varda till inskrifnings undergående, tjänstgöringens fullgörande eller

mönstrings undergående hämtad på egen bekostnad.

§ 43.

1. Såsom laga förfall för uteblifvande från inskrifning eller tjänstgöring

eller för annan uraktlåtenhet att fullgöra denna lags bestämmelser

anses, om man är sjuk, om man är i Konungens och rikets tjänst uppbådad

eller faren, eller om man sitter i häkte; vederbörande äge dock

att, då andra än nu sagda förfall förebäras, pröfva, huruvida de äro af

den vikt, att de må gälla såsom laga förfall.

2. För å sjömanshus inskrifven värnpliktig skall i fråga om order

eller annat påbud, hvarigenom han under krig eller vid utbrott af eller

fara för krig inkallas till tjänstgöring, dessutom såsom laga förfall för inställelse

till tjänstgöring räknas att vara på utrikes sjöresa stadd; åliggande

det dock den värnpliktige att, så snart ske kan, anträda hemfärden, äfvensom

att vid ankomsten till svensk hamn eller sammanträffande med svenskt

örlogsfartyg omedelbart inställa sig till tjänstgöring.

§ 44.

Sjukdom skall, för att såsom laga förfall anses, styrkas med behörig

läkares intyg, hvilket den värnpliktige är skyldig själf anskaffa. Kan

han ej skaffa läkarebetyg, vare honom tillåtet att styrka förfallet med intyg

af statens ämbets- eller tjänsteman, eller af prest i församlingen, eller af

ordföranden i kommunalstämman, eller af ordföranden eller ledamot i kommunalnämnden,

eller af ledamot i häradsnämnden.

Försummad

inställelse till

mönstring.

Försnmmad

anmälnings

skyldighet.

Hämtnings

äfventyr.

Laga förfalL

Intyg om

sjukdom.

17

130

Böters påförande.

Art. IX.

Om åtgärder med anledning af förseelser mot denna lag, så ock om

användning af böter.

§ 45.

1. Öfver värnpliktige, hvilka utan anmäldt laga förfall uteblifvit

från inskrifningsförrättning eller underlåtit att fullgöra, hvad dem enligt

§ 32 och § 33 mom. 2 eller 3 åligger, skola förteckningar länsvis

uppgöras och till Konungens Befallningshafvande ofördröjligen insändas;

skolande å förteckningarna för hvarje värnpligtig angifvas hans bostad, där

denna är känd, samt, till ledning vid ansvars bestämmande, tillgängliga

upplysningar rörande försummelsens beskaffenhet.

Uppgörande och insändande af dylik förteckning åligger vid inskrifningsförrättning

den af Konungens Befallningshafvande förordnade ledamot,

som öfver inskrifningsnämndens beslut förer protokoll; skolande inskrifningsnämnden,

innan den lämnar förrättningsstället sagda förteckning

granska och underteckna.

Upprättande och insändande af förteckningar öfver försummelser mot

lagbuden i § 32 mom. 2 och § 33 mom. 2 åligger befälhafvare, som

förrättat mönstringen, eller hos hvilken anmälan bort göras.

Upprättande af förteckningar öfver försummelser mot lagbuden i §

32 mom. 3 och § 33 mom. 3 åligger sjömanshusombudsman, hvilken öfversänder

dem till sjörullföringsområdesbefälhafvaren, som, efter att hafva

granskat och påtecknat desamma, insänder dem till Konungens Befallningshafvande.

2. Af de enligt mom. 1 inkommande förteckningar öfver värnpliktige,

skola särskilda utdrag, upptagande dem, hvilka Konungens Befallningshafvande

finner sig böra påföra böter enligt § 40 eller 41 till vederbörande

kronofogdar och magistrater öfversändas försedda med Konungens Befallningshafvandes

resolution, att de i utdragen upptagna böter må hos

de värnpliktige omedelbarligen uttagas, därest de icke däremot något

invända, men att, därest de vilja för uteblifvandet eller försummelsen

styrka laga förfall eller eljest åberopa någon omständighet, som kan leda

till deras frikännande från bötesansvar, i hvilken händelse de äga undfå

skriftlig del af resolutionen i hvad dem rörer, de skola inom trettio dagar

därefter till vederbörande kronofogde eller magistrat ingifva de bevis, som

till styrkande af deras mot böternas indrifvande gjorda invändningar åbe

-

131

Topas, vid påföljd för uraktlåtenhet däraf, att böterna utan hinder af

samma invändningar må i laga ordning uttagas. Inkommande bevis skola

ofördröjligen insändas till Konungens Befallningshafvande, som, efter pröfning

af förekommande omständigheter, meddelar beslut i saken.

3. Atnöjes värnpliktig icke med Konungens Befallningshafvandes

beslut, hvarigenom böter blifvit honom slutligen påförda, äger han att

inom trettio dagar efter erhållen del af beslutet till Konungens Befallningshafvande

ingifva sina till Konungen ställda underdåniga besvär,

hvilka därpå af Konungens Befallningshafvande jämte eget yttrande till

Landtförsvars- eller Sjöförsvarsdepartementet insändas. Besvären må äfven

till Konungens Befallningshafvande med posten insändas; och skall i sådant

fall behörigen styrkas, att den klagande egenhändigt undertecknat besvärsskriften

eller att densamma på hans begäran eller med hans samtycke

blifvit uppsatt.

§ 46.

1. Böter, som påföras jämlikt denna lag, tillfalla kronan; dock må

af sådana böter viss del, högst hälften, enligt af Konungen meddelade

föreskrifter, användas till bötesindrifningens befordrande. Till kronan inflytande

bötesmedel skola under särskild titel i kronans räkenskaper redovisas

och ingå till den redan till förmån för beväringsmanskapet bildade

invalid- och pensionsfond, hvilken fonds ändamål skall vara att bereda understöd

åt värnpliktige, som under tjänstgöring erhållit sådan skada, att de

därigenom blifvit i större eller mindre mån oförmögne att sig med arbete

försörja, samt för änkor och barn efter värnpliktige, som aflidit i krig

eller till följd af i krig ådragen sjukdom eller skada, dock utan att sådant

för närvarande medför någon rubbning af den de värnpliktige i § 35 mom.

3 och § 39 mom. 2 tillförsäkrade rätt till understöd.

2. Saknas tillgång till gäldande af böter enligt denna lag, skola

de förvandlas efter allmän strafflag.

Art. X. Särskilda bestämmelser.

§ 47.

Denna lag skall tillämpas från ingången af år 1902, från hvilken

tid alltså ej mindre värnpliktslagen af den 5. juni 1885 med däri sedermera

gjorda ändringar och tillägg, än äfven de af Konungen för sagda

Böters användning

och

förvandling.

Tidpunkten

från hvilken

lagen skall

tillämpas.

132

Lots- och fyrinrättningarnas

personal.

Lappbefolk

ningen.

Närmare

föreskrifter.

Ändring eller

upphäfvande

af lagen.

Öfvergångs

stadganden.

lags tillämpning meddelade närmare föreskrifter, så vidt de strida mot

innehållet af denna lag, skola upphöra att gälla.

§ 48.

Lots- och fyrinrättningarnas personal skall i fråga om bestämmelserna

i denna lag anses likställd med fast anställda vid flottan, med skyldighet

att, i den ordning Konungen bestämmer, då rikets försvar sådant kråfver,

tjänstgöra såsom icke stridande vid flottan, samt under fredstid undergå

därför erforderlig utbildning.

§ 49.

Af Konungen bestämmes, om och i hvad mån samt under hvilka

villkor befrielse från de i denna lag föreskrifna skyldigheter må kunna

tills vidare medgifvas den nomadiserande lappbefolkningen.

§ 50.

För denna lags tillämpning erforderliga närmare föreskrifter meddelas

af Konungen.

§ 51.

Denna lag må icke ändras eller upphäfvas utan Konungs och Riksdags

sammanstämmande beslut.

Öfvergångsstadganden.

§ 52.

1. Under år 1902 skall värnpliktig, som tillhör andra klassen och

är inskrifven vid fotfolket, artilleriet, ingeniörtrupperna eller trängen för

sin utbildning tjänstgöra under tjugutvå (lagar.

2. För värnpliktig, som inskrifves under något af åren 1902, 1903,

1904, 1905, 1906 eller 1907, tillämpas icke föreskrifterna uti § 27 mom. 1

angående värnpliktigs tjänstgöringsskyldighet under fredstid. Sådan värnpliktig

är i stället skyldig att för sin utbildning tjänstgöra under fredstid

133

i sammanlagdt etthundranittiosju dagar, hvilken tjänstgöring, på sätt Konungen

närmare förordnar, skall fullgöras:

a) vid fotfolket, positionsartilleriet, fästning sartilleriet, fästning singeniörtrupperna

och träng en:

med en första tjänstgöring (rekrytskola) om etthundratolf dagar,

som tager sin början under första året,

med en repetitions-(regements-)öfning om trettiofem dagar under

hvart och ett af andra och fjärde åren, samt

med en repetitionsöfning om femton dagar under nionde året;

b) vid rytteriet:

med en första tjänstgöring (rekrytskola) om etthundratretton dagar,

som tager sin början under första året och omedelbart efterföljes af en

regementsöfning om fyratiotvå dagar, samt

med en repetitions-(regements-)öfning om fyratiotvå dagar under

andra året;

c) vid fältartilleriet, fältingeniör- och fälttelegraf trupperna:

med en första tjänstgöring (rekrytskola) om etthundratretton dagar,

som tager sin början under första året och omedelbart efterföljes af en

regementsöfning om fyratiotvå dagar, samt

med en repetitions-(regements-)öfning om fyratiotvå dagar under

fjärde året;

d) vid flottan:

af de i § 25 mom. 1 a) nämnda värnpliktige i en följd med början

under första året,

af till fästningstjänst inskrifna värnpliktige med en första tjänstgöring

om etthundrasextiotvå dagar, som tager sin början under första

eller andra året, och med en repetitionsöfning om trettiofem dagar under

fjärde året;

af flottans öfriga värnpliktige med en första tjänstgöring om etthundratretton

dagar, som tager sin början under första året, samt med en

repetitionsöfning om åttiofyra dagar under andra året.

Värnpliktig, uttagen till trängen i förvaltningstjänst eller egentlig

sjukvårdstjänst, till stationstjänst vid flottan eller till särskild befattning vid

hären eller flottan må, på sätt Konungen finner godt förordna, fullgöra

honom åliggande tjänstgöring i en följd.

3. Värnpliktig, som icke fullgjort honom åliggande första tjänstgöring

samtidigt med den åldersklass, som han tillhör, är skyldig fullgöra

den tjänstgöringsskyldighet, som åligger värnpliktig i den klass, med hvilken

han fullgör första tjänstgöringen.

Y. Öfriga organisationsändringar.

A. Krigsstyrelsen.

Frågan om en ändrad organisation af krigsstyrelsen eller af de myndigheter,

som närmast under Konungen handhafva de särskilda grenarna

af härens förvaltning — detta begrepp taget i vidsträckt bemärkelse —

har en längre tid stått på dagordningen, men ännu icke funnit sin lösning.

Af den omständigheten, att så icke skett, torde emellertid icke kunna dragas

den slutsatsen, att en förvaltningsreform icke skulle vara af behofvet

påkallad. Fastmer torde detta behof vara lika trängande som någonsin,

enär det är af synnerlig vikt, att förvaltningsformerna under fred och krig

äro i möjligaste man öfverensstämmande. Då emellertid förvaltningsfrågan

torde vinna på att lösas för sig, sedan den ytterligare mognat och större

enighet i åsikter ernåtts, och då det gifna uppdraget att utarbeta förslag

till ny härordning icke synes stå uti ett oskiljaktigt sammanhang med

det slutliga ordnandet af svenska härens förvaltning, har densamma

— på grund af nu i korthet angifna skäl äfvensom på grund af hvad

som anförts uti detta ämne i samband med framställningen af trängens

organisation — icke arisetts böra vid detta tillfälle återupptagas. Det ligger

dock i sakens natur, att i samma mån som hären genomgår en större

omdaning i riktning mot ökad slagfärdighet, kunna förvaltningsformerna

icke lämpligen blifva oförändrade, utan böra utvecklas uti mot denna

och mot fältförhållandenas kraf svarande riktning.

Staten för Arméförvaltningen har dock funnits böra ändras vidkommande

aflöningsförmånerna till å sjukvårdsbyrån uppförda fördelningsläkare

och äldre bataljonsläkare, hvarjämte den å samma byrå upptagna sergeant

af 1. klassen, såsom åtnjutande aflöning å annan stat, icke här tillgodoförts

någon ersättning. Den med anledning häraf föreslagna nya

staten för Arméförvaltningen, jämte därtill hörande kostnadsberäkning,

återfinnes i bil. 33 och 34.

135

B. De högre militära truppförbandsmyndigheterna.

Uti nuvarande stat för fjärde hufvudtiteln äro de högre militära

truppförbandsmyndigheterna, arméfördelningscheferna o. s. v., upptagna å

»Generalitetsstaten». Genom 1892 års urtima riksdags beslut undergick

denna stat en ingalunda oviktig förändring, som dock måste betraktas såsom

mindre ändamålsenlig, enär de fasta aflöningsförmånerna för en särskild

inspektör för kavalleriet indrogos och ersattes med ett arfvode. Med

anledning häraf uppdrogs, på sätt Riksdagen afsett, åt en af kavalleriets

regementschefer att, jämte eget chefskap, upprätthålla kavalleriinspektörsbefattningen.

Denna anordning har emellertid, såsom var att vänta, visat sig vara

förenad med olägenheter, men dessa hafva i verkligheten tett sig större, än

hvad man möjligen förutsatt vid beslutets fattande. Ganska snart

kom man till den erfarenheten, att föreningen af de båda befattningarna

icke kunde bestå eller fortfara, utan att antingen den ena eller den andra

eller bådadera däraf komme att lida men. Inspektionen af kavalleriregementenas,

kavalleriskolans och ridskolans öfningar samt af remontdepoten

tog jämte för ändamålet erforderliga tjänsteresor så mycken tid i anspråk,

att regementschefstjänsten måste under långa tider åsidosättas. Den till

inspektör förordnade regementschefen fick icke tillfälle att föra sitt eget

regemente. Vid detta måste ske täta ombyten i befälet, hvilket förhållande

gifvetvis icke kunde verka fördelaktigt. Genom att såsom regementschef

hafva sin tjänstgöringsstation utanför hufvudstaden kunde flen, som upprätthöll

kavalleriinspektörsbefattningen, icke följa till kavalleriets utrustning

hörande frågor eller deltaga i utrustningskommissionens arbeten.

Dessa och flera olägenheter framhöll den tjänstförrättande kavalleriinspektören

i en till Statsrådet och Chefen för Landtförsvarsdepartementet

ställd skrifvelse af den 4. november 1897. De åsikter, som han därvid

utvecklade, och hvilkas innebörd var, att det icke utan skada läte sig

göra att förena ifrågavarande båda befattningar uti eu persons hand, delades

fullständigt af t. f. chefen för Generalstaben i ett af honom öfver nämnda

skrifvelse afgifvet underdånigt utlåtande af den 11. november samma år.

Och sedan nämnde t. f. chef tagit i öfvervägande de olika sätt, hvarpå

inspektionen af kavalleriet kunde tänkas ordnad, kom han till det resultat,

att återupprättandet af kavalleriinspektörsbefattningen uti dess förutvarande

skick vore ett oeftergifligt villkor för kavalleriets enhetliga

och tidsenliga utbildning samt för tjänstens behöriga skötande vid samtliga

till nämnda truppslag hörande regementen.

136

Tager man i betraktande de göromål, som åligga inspektören för

kavalleriet med hänsyn till regementenas och skolornas inspektion, kavalleriofficerarnes

utbildning under fältöfningar, uppsikten öfver remontdepoterna,

kavalleriets utrustning in. in., torde man finna, att om tjänsten skall behörigen

och samvetsgrann! skötas, tager kavalleriinspektionen sin man fullt

i anspråk. Och då svenska kavalleriet under gångna tider, då mindre anspråk

än nu ställdes på detta truppslag och dess utbildning, behöft sin egen

målsman, torde kraf vet på en sådan, på en särskild inspektör för kavalleriet,

böra betraktas såsom synnerligen angeläget, för att icke säga

oafvisligt.

Visserligen är det sant, att för närvarande kavalleriinspektörsbefattningen

bestrides af en person, som uteslutande kan ägna sig åt densamma,

utan att någon fast lön är å »Generalitetsstaten» uppförd för inspektören

för kavalleriet. Undantagsförhållanden äro dock icke regel, och på dem torde

man icke böra bygga en stadigvarande organisation. Försöket — ty det

var endast ett försök — att binda kavalleriinspektörsbefattningen vid en

regementschefstjänst torde för framtiden icke böra upprepas.

, Men äfven en annan inspektörsbefattning torde böra stadigvarande

inrättas. Uti såväl 1883 som 1891 års härordningsförslag har varit föreslagen

en inspektör för trängen, hvilken skulle hafva öfverstes grad. Uti 1892

års förbättrade härordning uteslöts tränginspektionen, enär man afsåg, att

trängtruppförbanden skulle inspekteras endast af vederbörande arméfördelningschefer.

Det visade sig dock snart, att särskild inspektör för trängen

icke kunde undvaras, och från det trångtrupper hos oss första gången uppsatts

och, intill den dag som är, har städse genom särskildt förordnande en

tränginspektion varit i verksamhet.

När nu är afsedt, att trängen skall i ganska väsentlig mån utvidgas,

torde det ligga i sakens natur, att uti den nya härordningen en inspektör

för detta truppslag är ännu mera af behofvet påkallad än tillförene. Trängen

bör, likasåväl som andra truppslag, hafva sin egen målsman, som tillvaratager

dess intressen, som öfvervakar utbildningen och förer densamma

framåt, och som tager befattning med och företräder till dess utrustning

hörande angelägenheter. Med anledning häraf synes det vara nödvändigt,

att en inspektör för trängen med öfverstes grad och aflöningsförmåner

samt med ersättning för en egen tjänstehäst uppföres på stat. Äfven

för hans adjutant, som för viss tid kan beordras från någotdera af trängtruppförbanden,

torde ersättning för en sådan häst böra upptagas.

137

Våra nuvarande arméfördelningsstaber äro, såsom bekant, hvad deras

rent militära del angår, ordnade på det sätt, att stabschefen, officer ur

Generalstaben, har till biträde en adjutant, som är kompaniofficer vid något

af arméfördelningens regementen, och för hvilken å »Generalitetsstaten»

är upptaget ett arfvode om 750 kronor jämte ersättning för två egna

tjänstehästar, samt högst tre ordonnansofficer are, för hvilka dock icke några

aflöningsförmåner äro uppförda.

Denna organisation torde icke kunna betraktas såsom ändamålsenlig

eller motsvara den utveckling, som härens högre truppförband erhållit under

senaste årtionde, ej heller vara rättad efter de kraf, som fältförhållandena

framställa. På krigsfot skall den mobiliserade arméfördelningsstaben

utgöras af stabschef, med under honom lydande, bland annat, dels

en generalstab, bestående af 2 generalstabsofficerare, dels en adjutantur,

bestående af 4—5 adjutanter. Denna indelning uti generalstab och adjutantur

är, med hänsyn till tjänstgöringens behöriga gång och ärendenas ändamålsenliga

handläggning, oundgängligen erforderlig. Uti generalstabsafdelningen

beredas och handläggas nämligen alla de ärenden, som hafva afseende

på operationerna eller de egentliga krigsrörelserna, d. v. s. alla de

åtgärder, order, rapporter m. in. d., som angå fiendens företag samt truppernas

verksamhet under marsch, förläggning och strid, under det att till

adjutanturafdelningen höra alla ärenden, som röra den inre tjänsten, såsom

personalangelägenheter, besked och uppgifter af hvarjehanda slag in. m. d.,

i korthet sagdt alla de tjänstesaker, som icke stå uti omedelbart samband

med operationerna.

För att emellertid en sådan, på en ändamålsenlig arbetsfördelning

grundad indelning af tjänsten uti arméfördelningsstaberna med framgång

må kunna tillämpas och genomföras i krigstid, måste densamma vara förberedd

och hafva sin motsvarighet i fredstid. För sådant ändamål bör

hvarje arméfördelningsstab ökas med 1 generalstabsofficer af kompaniofficers

grad, som skulle företräda generalstabsafdelningen och bereda de ärenden,

som röra truppernas utbildning och öfningar, deras mobilisering in. in. d.

Vid sådant förhållande torde de nuvarande adjutanternas och ordonnansofficerarnes

antal vid hvarje arméfördelningsstab kunna bestämmas till

två, och synes därvid benämningen ordonnansofficer böra upphöra, alldenstund

densamma icke har någon motsvarighet vid de mobiliserade truppförbanden

och staberna. De två adjutanterna, som skulle vara nf kompaniofficers

grad, skulle företräda adjutanturafdelningen, och till denna skulle

höra öfriga tjänsteärenden, undantagandes dem, som stabschefen personligen

bör omedelbart handlägga. Onskvärdt vore, att ifrågavarande adjutanter,

tillsammans 12 för de sex arméfördelningarna, kunde uppföras på

18

138

fast stat, så att därigenom truppförbanden icke kotnme att vid mobilisering

beröfvas tillgången på motsvarande antal officerare, men af kostnadshänsyn

har detta ansetts icke böra nu föreslås, utan skulle i stället

adjutanterna beordras ur truppförbanden. Då aflöningsförmåner (fast

lön, dagaflöning och inkvarteringsersättning) äro upptagna å truppförbandens

stater för ifrågavarande adjutanter, med undantag däraf att för

adjutanterna af kaptens grad är beräknad dagaflöning under endast 100

dagar, torde å »Generalitetsstaten» böra uppföras dels för 6 adjutanter

(kaptener) dagaflöning under 265 dagar, dels för samtliga 12 adjutanter ersättning

för två egna tjänstehästar. Däremot skulle de nuvarande adjutantsarfyodena

indragas. Hvad angår inkvarteringsersättningen, klöfver billigheten,

att adjutant må åtnjuta sådan ersättning efter den ort, där han i

denna sin egenskap har tjänstgöring.

Den anordning af tjänstgöringen vid arméfördelningsstaberna, som

här ofvan blifvit framställd, har med synnerlig framgång och goda resultat

tillämpats vid de tyska armékårs- och divisionsstaberna såväl före som under

krigen 1866 och 1870, och den tillämpas allt fortfarande inom tyska

arméen, där den, såsom grundande sig på eu naturlig arbetsfördelningens

lag, anses vara af den största betydelse. *

o

A den nuvarande generalitetsstaten äro till fördelning släkarne, en

vid hvarje arméfördelning, uppförda arfvoden om 500 kronor. Af skäl,

som längre fram, i samband med frågan om fältläkarekårens organisation,

komma att angifvas, har det ansetts behöfligt, att fördelningsläkarne sättas

på stat med fast lön, i stället för att såsom nu vara regementsläkare,

h vilka mot arfvode bestrida fördelningsläkarebefattningarna.

Redan nu framträder behofvet af skrifbiträden vid arméfördelningsstaberna,

och för dess tillgodoseende hafva, såsom vid III. arméfördelningen,

med Kongl. Maj:ts medgifvande underofficerare inbeordrats till tjänstgöring.

Den utvägen torde böra anlitas vid samtliga arméfördelningsstaber äfvensom

vid inspektörernas för kavalleriet och trängen staber, samt för hvar

och en af nu nämnda staber beräknas 1 underofficer (sergeant). För

detta ändamål inbeordrad underofficer synes billigtvis böra komma i åtnju-—-

»

* Inspektörens för kavalleriet stab synes icke behöfva undergå någon ändring eller

tillökning i fråga om personalen. Stabschefen tillhör, såsom bekant, Generalstaben. Ordonnansofficerare,

som torde böra benämnas adjutanter, beordras ur kavalleriregementena, och

för dem är ej erforderligt att upptaga någon ersättning för egna tjänstehästar, enär den utgår

på vederbörliga regementens stater. Dock böra de komma i åtnjutande af inkvarteringsersättning

efter den ort, där inspektören för kavalleriet har sin tjänstgöringsstation.

139

tande af fanjunkares dagaflöning och af inkvarteringsersättning, därest

icke inkvartering in natura skulle kunna beredas honom.

Bil. 35—37 innehålla förslag till ny stat för generalitetsstaten jämte

dithörande kostnadsberäkningar, samt bil. 38 förslag till stat för inspektionen

vid trängen.

C. Generalstaben.

Alltsedan Generalstaben år 1873 erhöll sin nuvarande organisation,

har någon ökning med afseende på dess officerspersonal icke ägt rum, så

framt man ej såsom sådan skulle räkna den med innevarande år inträdda

ändringen, att chefen för Krigsskolan, hvilken under de senaste 25 åren

varit generalstabsofficer, blifvit uppförd på nämnda skolas stat. Och dock

har arméen sedan dess, med afseende på indelning, sammansättning och

tjänstgöringsförhållanden, undergått en betydande utveckling.

Förutom af chefen, som står på generalitetets stat, består Generalstaben

af 38 officerare. Om man till dem räknar äfven cheferna för Krigshögskolan

och Krigsskolan, utgör deras antal 40. De befattningar, som vid

härens ställande på krigsfot skola beklädas af generalstabsofficerare, uppgå

till i det närmaste 70. Förhållandet mellan tillgången på generalstabsofficerare

i fred och behofvet i krig är sålunda mycket ogynnsamt, och

äfven om vid mobilisering f. d. generalstabsofficerare, aspiranter och f. d.

aspiranter i vidsträckt mån tagas i anspråk för att fylla bristen, är denna

alltför afsevärd, för att den skulle kunna lämpligen fyllas endast genom

anlitande af denna utväg. För att i någon man utjämna denna brist är

en ökning af generalstabens officerskår erforderlig.

Men äfven för fredstjänstgöringens behöriga upprätthållande är

en ökning af behofvet påkallad. Redan är framhållet, att 6 generalstabsofficerare

af kompaniofficers grad behöfvas för arméfördelningsstaberna,

en för hvarje sådan stab. Denna tillökning torde, i betraktande

af det nuvarande förhållandet mellan kaptener och löjtnanter

(16:8 eller 2:1), lämpligen så fördelas, att kaptensgraden ökas med fyra

och löjtnantsgraden med två officerare. Med hänsyn till det väsentligt stegrade

arbetet vid Generalstabens hufvudstation, särskildt inom militärstatistiska

afdelniiujen, där såsom bekant organisations- och mobiliseringsärenden handläggas,

militärstatistiken bearbetas samt främmande lands krigsinrättningar

studeras, och inom kornmunikationsaj''delningen, där för arméen vid mobilisering,

under den strategiska uppmarschen och koncentreringen erforder

-

140

liga transportplaner utarbetas samt landets järnvägs-, sjötransport-, telegraf-

och telefonväsende göres till föremål för ingående studier och undersökningar,

vore det önskvärdt, att antalet officerare af kompaniofficers

grad vid Generalstaben komme att ökas utöfver hvad som föreslagits för

tt ändamålsenlig ordnande af tjänstgöringen vid arméfördelningsstaberna.

Äfven andra skål tala för en ökning af ifrågavarande grad inom Generalstabens

officerskår. Då Generalstaben organiserades år 1873, beräknades,

att en generalstabsofficer skulle fjänstgöra såsom stabschef hos militärbefälhafvaren

å Gotland, och så var äfven förhållandet till och med utgångon

af år 1886. Sedan denna tidpunkt har emellertid befattningen varit

obesatt, men under senaste år har krafvet pä densammas återbesättande

allt mer gjort sig gällande. Och i samma män som Gotlands stridskrafter

utvecklas genom tillkomsten af nya truppslag, såsom position sartilleri och

^fästningsartilleri, och försvarsanordningarna å ön ökas, biifver detta kraf

allt starkare, hvadan för framtiden en stabschef hos militärbefälhafvaren å

Gotland åter bör anställas. Hvad som nu sagts rörande Gotland, hvilket

kan betraktas såsom ett stort fästningsområde, gäller äfven fästningarna

Karlskrona, Vaxholm och Oscar Fredriksborg samt Boden, å hvilka, när

till desamma afsedda trupper blifvit dit förlagda och försvarsanstalterna

därstädes hunnit till eu viss grad utvecklas, behofvet af generalstabsofficerare

vid kommendantskaperna torde blifva oafvislig^ Men för att Generalstaben

må kunna väl rekryteras och i möjligaste mån vara en elitkår,

bör ökningen af ifrågavarande officerare ske uti ett väl afvägdt förhållande.

Och det behof af arbetskrafter, som onekligen förefinnes uti kompaniofficersgraden

vid Generalstabens hufvud station torde kunna fyllas genom

inkommenderande af officerare, som tidigare tjänstgjort såsom aspiranter,

eller som genomgått Krigshögskolan, fastän de icke till sådan tjänstgöring

inkallats, men som sedermera ådagalagt särskild duglighet och intresse

för tjänsten samt arbetsförmåga. Därigenom skulle vinnas fördelen

af växelverkan mellan arméen och generalstaben, och eu sådan biifver

naturligen mycket lättare att åvägabringa vid den föreslagna härordningen

ån vid den nuvarande.

Antalet regementsofficerare vid Generalstaben är enligt nuvarande stat

14, däraf 1 öfverste, 3 öfverstelöjtnanter och 10 majorer/Följande befattningar

böra beklädas af regementsofficerare, nämligen: chefs-och souschefsbefattningarna

vid Landtförsvarsdepartementets kommandoexpedition, 4 afdclningschefsbefattningar

vid Generalstabens hufvudstation samt 7 stabschefsbefattningar,

en vid hvarje arméfördelning och en hos inspektören för kavalleriet.

Återstår en regementsofficer, ansedd för topografiska afdelningen,

vid hvilken enligt gällande instruktion för Generalstabens tjänstgöring i

141

fredstid skola finnas 2 regementsofficerare. Afdelningschefen vid nämnda

afdelning, hvilken tillika är chef för rikets allmänna kartverk, behöfver

mycket väl 1 regementsofficer till sitt förfogande.

Men äfven två andra afdelningar äro, frånsedt vederbörande afdelningschefer,

i behof af regementsofficerare för arbetenas behöriga ombesörjande,

och dessa afdelningar äro de förutnämnda militärstatistiska och kommunikationsafdelningarna.

Hvad först angår militärstatistiska afdelningen, är det en i hög grad

angelägen sak, att afdelningschefens arbetsbörda lättas genom en ändamålsenlig

arbetsfördelning, dels på det sätt att det viktiga, oaflåtlig tillsyn

kräfvande mobiliseringsverket underställes en regementsofficer, som odeladt

kan ägna detsamma sin uppmärksamhet, dels därigenom att vid afdelningen

anställes ytterligare en regementsofficer för att biträda vid besvarandet

af de nådiga remisser in. in., som enligt erfarenheten årligen uti ett

ganska stort antal aflåtas till Generalstaben, samt verkställa andra större

erforderliga utredningar. Genom en sådan anordning varder det möjligt

för afdelningschefen att, utan att förlora sig i enskildheter, kunna bibehålla

ledningen och öfversikten af det alltjämt fortgående organisationsoch

mobiliseringsarbetet, att öfvervaka bearbetandet af militärstatistiken,

samt att noggrannare än hittills vant möjligt följa och ansvara för riktigheten

af de officerares (aspiranters) arbeten, hvilka sysselsätta sig med

studiet af främmande lands krigsinrättningar och däröfver hålla föredrag.

För tillfälliga ändamål är det ofta erforderligt, att chefen för Generalstaben

kan förfoga öfver eu äldre generalstabsofficer, och äfven ur denna synpunkt

är det i hög grad önskvärdt, att, förutom afdelningschefen och den regementsofficer,

som föreslagits böra förestå mobiliseringsverket, det finnes ytterligare

eu regementsofficer på militärstatistiska afdelningen. Denna afdelning

och korumunikationsafdelningen företräda, såsom bekant, generalstabsverksamheten

i trängre eller egentlig mening samt sysselsätta sig med de

omedelbart på landets försvar riktade göromålen.

På korum unika tionsajdelning en har arbetet varit i stadig tillväxt ej

blott för att kunna följa med den storartade utvecklingen af samfärdselmedlen,

utan ock, samt hufvudsakligen, för att, med hänsyn till järnvägsnätets

och öfriga förbindelseanstalters utvidgning och tillökning, utarbeta

eller revidera planerna för mobiliserings-, uppmarsch- och koncentreringstransporterna.

Afdelningschefen har fördenskull behof af en regementsofficer

såsom biträde och närmaste man, hvilken i första hand har tillsyn öfver

vissa delar af afdelningens rika arbetsfält samt, i afdelningschefens frånvaro,

kan företräda honom och föra befälet öfver den till afdelningen

hörande personal.

142

Ytterligare tre regementsofficerare, utöfver det nuvarande antalet,

torde sålunda böra anställas vid Generalstaben. I sammanhang därmed

synas regementsofficersgraderna böra erhålla den fördelning, att af de 17

regementsofficerarne 2 få öfverstes grad och aflöningsförmåner, 3 öfverstelöjtnants

samt 12 majors. Därigenom kunna chefsbefattningen uti Landtförsvarsdepartementets

kommandoexpedition och afdelningschefsbefattningarna

vid Generalstabens hufvudstation bestridas med öfverstar eller öfverstelöjtnanter.

I allmänhet har chefen för topografiska afdelningen varit

öfverste. Chefsbefattningen vid kommandoexpeditionen är emellertid af

den framstående betydelse, att äfven dess innehafvare synes i regeln böra

hafva öfverstes grad och uppbära öfverstes aflöningsförmåner. Detta är

äfven erforderligt ur den synpunkten, att ifrågavarande chef icke må, i

fråga om erhållandet af nämnda förmåner, komma att förbigås af yngre

officerare, hvilket hittills åtskilliga gånger skett, för att han fortfarande

skulle bekläda sin viktiga befattning, medan yngre kamrater befordrats till

regementschefer.

På dessa hufvudsakliga skäl föreslås, att Generalstabens officerskår

skall, förutom af chefen, sammansättas af: 2 öfverstar, 3 öfverstelöjtnanter,

12 majorer, 20 kaptener af 1. kl. och 10 löjtnanter af 1. kl.

Redan är framhållet, att officerare från arméens regementen lämpligen

böra beordras till Generalstaben för att öka arbetskrafterna därstädes, men ej

blott för detta ändamål, utan för att Generalstaben må kunna vid sig fästa

officerare, som, ehuru de icke varit aspiranter, synas vara förtjänta af att

undergå prof för att kunna föreslås till fast stabsanställning. För att

därvid icke några misstag vid urvalet må begås, bör en i sådant syfte erhållen

kommendering göras tillräckligt lång, för att chefen för Generalstaben

skall kunna förvärfva sig en på egna iakttagelser grundad uppfattning

i fråga om de sålunda kommenderades lämplighet för generalstabsanställning.

För ifrågavarande ändamål torde erfordras ett belopp af

10.000 kronor. Men då, med anledning däraf att för samtliga arméens

subalternofficerare dagaflöning under hela året är upptagen å vederbörliga

truppförbands stater, det för aspiranter afsedda anslaget kan minskas till

6.000 kronor, torde det för ersättning till aspiranter och inkommenderade

officerare erforderliga anslagsbeloppet höra upptagas till sammanlagdt

16.000 kronor. Anslaget till biblioteket, från hvilket äfven utgifter för

krigsarkivet bestridas, är i behof af att ökas med 2,000 kronor till 5,000

kronor, och det till generalstabens fältöfningar in. m. med 2,500 kronor

till 12,000 kronor.

Bil. 39—41 innehålla förslag till ny stat för Generalstaben, jämte

dithörande kostnadsberäkningar.

143

D. Kommendantsstaten.

I stad eller ort, där två eller flera truppförband äro förlagda, är

nödvändigt, att kommendant tinnes, eller åtminstone att någon militärperson

beklädes med kommendants åligganden för att ordna och öfvervaka den

gemensamma tjänsten uti förläggningsorten. I obefäst stad eller ort —

undantagandes hufvudstaden — kan till kommendant förordnas den till

tjänsterangen främste truppförbandschefen, så att icke särskild person

behöfver för ändamålet anställas. I befäst stad eller ort bör däremot

särskild kommendant vara förordnad, såsom för närvarande är fallet å

Karlsborg. A Vaxholm och Oscar Fredriksborg har hittills funnits endast

ständig artilleribesättning, och med anledning däraf har chefen för där

förlagdt artilleritruppförband varit förordnad till kommendant. Men då

fredsbesättningen uti befäst ort kommer att bestå af två eller flera truppförband,

tillhörande skilda truppslag, varder förhållandet annorlunda, och

särskild kommendant äfven i fredstid af behofvet påkallad.

Frånsedt Stockholm, Karlskrona och Karlsborg, där särskilda kommendantskap

redan äro inrättade, torde sådana kräfvas i främsta rummet å

Vaxholm och Oscar Fredriksborg samt i Boden. Göteborgs befästande

har, såsom bekant, äfven påbörjats, men för närvarande torde det icke vara

af behofvet påkalladt att där upprätta särskilt kommendantskap.

Hvad emellertid angår Vaxholm och Oscar Fredriksborg, har, vid

det förhållande att förslag föreligger att ställa denna fästning under

Sjöförsvarsdepartementet, frågan om kommendantskapets ordnande därstädes

ansetts icke böra i detta sammanhang tagas under ompröfning. Att

för framtiden ett särskildt, kommendantskap är erforderligt å ifrågavarande,

för Stockholms försvar så viktiga fästning, är otvifvelaktigt.

Visserligen vore det önskvärdt, att de erforderliga kommendanterna,

liksom äfven deras adjutanter (platsmajorerna), kunde komma på stat med

mot vederbörlig grad svarande aflöningsförmåner, och att de sålunda icke,

såsom nu är förhållandet å Karlsborg, koinine att förordnas mot åtnjutande

af endast arfvode. Men detta synes dock icke för närvarande böra ifrågiisättas.

Det torde icke böra lämnas oanmärkt, att den anordning, hvarigenom

åt pensionerade officerare uppdraga^ kommendantsbefattningar mot

arfvode, icke kan betraktas annorlunda än såsom ölvergångsform till kommendanter

på fast stat och med den grad, som de böra innehafva uti

krigstid.

144

På grund af det nu anförda har uti bil. 42, som innehåller förslag

till ny stat för kommendantsstaten, upptagits särskild kommendant

för Boden. I sammanhang härmed har det ansetts ändamålsenligt att

föreslå, att kommendanterna och deras adjutanter förses med ersättning

för en egen tjänstehäst, att de nuvarande adjutanterna vid öfverkommendantsexpeditionen

i Stockholm indragas och ersättas med adjutant, beordrad

ur något af i hufvudstad en förlagda regementen, samt att aflöningsförmånerna

för de å staten upptagna kommendanterna samtidigt varda

reglerade eller utjämnade. Den nu till garnisonspastor å Karlsborg utgående

ersättningen, 2,000 kronor, är bibehållen, men då hans aflöningsförmåner

otvifvelaktigt äro i behof af att ökas, synes han böra få uppbära

äfven de arfvoden, som i vederbörliga stater äro beräknade för upprätthållandet

af de prästerliga befattningarna vid å Karlsborg förlagda

truppförband — naturligtvis under förutsättning att han bestrider därmed

förenade tjänstegöi’oinål. A förslaget till stat för kommendantsstaten äro

upptagna garnisonsauditörer, en för Karlsborg och en för Boden, men

skulle dessa såsom aflöning uppbära de arfvoden, som äro uppförda till

auditörerna å staterna för de truppförband, som äro förlagda å eller komma

att förläggas till ifrågavarande båda fästningar.

E. Intendentnrkåren.

TntendentuiAåren erhöll sin nuvarande organisation år 1898. Vid

sådant förhållande synes denna icke böra undergå andra ändringar än

dem, som betingas dels af truppförbandens ökade antal, dels för att tillgodose

de värnpliktiges särskilda fackutbildning, dels af nödvändigheten, att

de extra intendenterna uppföras på fast stat vid kåren. Sistnämnda intendenter

äro nämligen till stor del subalternofficerare på stat vid arméens truppförband

och åtnjuta å Intendenturkårens stat arfvode med 3 kronor om

dagen. En sådan anordning, ehuru förenad med störa, olägenheter vid mobiliseringstillfälle,

var möjlig att införa, så länge flertalet af arméens subalternofficerare

icke lågo i ständig tjänstgöring. Men då, enligt hvad som förut

blifvit sagdt, dessa officerare skola vara ständigt tjänstgörande, varder det

icke längre möjligt att låta officerare bestrida extra indententsbefattningar.

I stället för ifrågavarande extra intendenter, för hvilka arfvoden

äro enligt nuvarande organisation beräknade till ett antal af

23, äfvensom för att kunna, besätta de intendentsbeställningar, som

höra inrättas med anledning af truppförbandens ökning och omorganisation,

böra följande nya intendentsbeställningar tillkomma, nämligen:

8 intendenter af 1. kl., 3 intendenter af 2. kl. och 24 extra

145

intendenter, eller såsom de hellre torde höra benämnas, underintendenter,

de sistnämnda med motsvarande aflöningsförmåner som löjtnant af 1. kl.

Hvad de högre graderna inom Intendenturkåren angår, kvarstår fortfarande

krafvet på inrättandet af en öfverfältintendentsbeställning, hvarjämte

två nya fältintendentsbestållningar, en af 1. och eu af 2. graden, äro af béhofvet

påkallade, öfverfältintendentsbeställningen har varit föreslagen uti 1883,

1891 och 1892 års härordningsförslag samt i 1898 års förslag till Intendenturkårens

organisation, men icke blifvit af Riksdagen bifallen. Den

är en fullständigande led uti kårens organisation, mellan generalintendenten

å ena sidan och fältintendenterna af 1. graden å den andra..

Uti öfverfältintendenten bör generalintendenten hafva sin närmaste

man, och med hänsyn till befordringsförhållandena kräfver billigheten, att

ifrågavarande beställning uppföres på stat med aflöningsförmåner, motsvarande

öfverstes och regementschefs. Vid 1898 års riksdag skedde ett erkännande

uti denna riktning, i det att en till 5,000 kronor ökad lön beviljades

till chefen för Intendenturkårens hufvudstation. Hvad fältintendenterna

angår, hvilka skulle utgöra 12, erfordras en såsom byråchef i arméförvaltningen,

sex såsom fördelningsintendenter, tre såsom chefer för de större

intendenturförråden (i Stockholm, å Karlsborg och ett nytt uti Norrland)

och två såsom afdelningschefer vid Intendenturkårens hufvudstation.

Förutom nu angifna ändringar i Intendenturkårens organisation böra

f för nya truppförband in. m. 23 förvaltare tillkomma, hvaremot 19 vaktmästarebeställningar,

såsom icke längre erforderliga, skulle indragas.

Bil. 43—45 innehålla förslag till ny stat för Intendenturkåren, jämte

dithörande kostnadsberäkningar.

F. Ofri ga civil») ilitära kårer och stater.

De öfriga civilmilitära kårerna och staterna, ecklesiastikstaten, auditörstaten,

fältläkarekåren och fältveterinärkåren — hvilka icke såsom intendenturkåren

hafva egna stater, utan hvilkas medlemmar äro upptagna

under staterna för vederbörliga truppförband — torde med införandet af

den föreslagna härordningen icke behöfva undergå några andra ändringar

än dern, som äro en nödvändig följd af antalet ökade truppförband, eller

som eljest äro erforderliga med hänsyn till organisationens utveckling.

Sålunda synes, vidkommande ecklesiastikstaten, grundsatsen om anställning

af en regementspastor vid hvarje truppförband böra upprätthållas.

Det nu regementspastor tillerkända arfvodet, 800 kronor, torde vara för

ändamålet tillräckligt och böra vill samtliga truppförband utgå med lika

19

146

belopp. Där så utan olägenhet kan ske, t. ex. inom fästning, bör dock

en och samma person såsom garnisonspastor kunna förena två eller flera regementspastorsbefattningar

mot åtnjutande af till desamma anvisade arfvoden.

Hvad angår auditör staten, biföll, såsom bekant, 1892 års urtima

riksdag förslaget, att, i stället för auditörer med fast lön, sådana skulle

tillsättas endast på förordnande med ett arfvode af 500 kronor. * Men

samtidigt hemställde dock Riksdagen till Ivongl. Maj:t, huruvida icke, efter

indragning af en del auditörsbefattningar, det antal auditörer, som ansåges

oundgängligen behöflig!, kunde förses med fullmakt å tjänsten och fast lön,

utan att kostnaden för auditörstaten i dess helhet af sådan anledning behöfde

höjas.

Utredningen af denna fråga uppdrogs åt kommittéen för revision af

den militära rättegångsordningen. Men det resultat, hvartill denna kommitté

kom, var icke gynnsamt för förverkligandet af det utaf Riksdagen

ifrågasatta önskningsmålet. Visserligen skulle med den nuvarande härordningen

åtskilliga auditörsplatser kunna sammanslås, men därigenom uppkommande

besparing blefve alltför obetydlig, för att man skulle kunna öfvergå

till sådana fasta auditörsbeställningar, som Riksdagen afsett. Olägenheterna

af gemensamma auditörer för flera regementen vore i allmänhet så stora,

och olikformigheten i systemet i dess helhet så litet tilltalande, att kommittéen

ansåg sig icke böra förorda några åtgärder uti det af Riksdagen t

uttalade syftet.

Med den nya härordningen torde det, med ett par här nedan nämnda

undantag, vara än mer oförenligt än med den nuvarande att gifva flera

truppförband gemensam auditör, hvadan för hvarje sådant bör uppföras

särskildt auditörsarfvode. Detta bör dock ej hindra, att för de trupper,

som äro förlagda å Vaxholm och Oscar Fredriksborg, liksom ock för dem

å Karlsborg och uti Boden, auditörstjänsten kan å hvardera stället upprätthållas

af eu och samma person såsom garnisonsauditör, med åtnjutande af

de arfvoden, som äro uppförda å ifrågavarande truppförbands stater. Hvad

arfvodets storlek vidkommer, torde det nuvarande, eller 500 kronor, vara

tillfyllest, om auditör därjämte för tjänstgöringen vid krigsrätt tillerkännes

särskild ersättning (traktamente), hvarigenom auditörs aflöningsförmåner,

åtminstone till en viss grad, komma att rätta sig efter omfattningen af

hans göromål.

Redan är antydt, att fältläkarekårens organisation är i behof af att

utvecklas. Den nuvarande anordningen, att regementsläkare, mot ett arf

-

*

För auditören å Karlsborg bestämdes arfvodet till 1,000 kronor.

147

vode om 500 kronor, förordnas att bestrida fördelningsläkarebefattning,

är behäftad med så många olägenheter, att tidpunkten nu är inne att uppföra

särskilda löner för för delning släkarne. Nämnda olägenheter bestå

hufvudsakligen däri, att de truppförband, hvilkas regementsläkare äfven

tjänstgöra såsom fördelningsläkare, tidtals gå miste om dessas verksamhet,

att fördelningsläkaren, som ofta är boende å annan ort än arméfördelningschefen,

icke alltid kan lämna denne erforderligt biträde, och att fördelningsläkaren

ej är i tillfälle att med behörig uppmärksamhet följa och öfvervaka

sjukvårdsförhållandena vid till arméfördelningen hörande truppförband.

Därtill kommer, att under krig så viktiga befattningar som fördelningsläkarebefattningarna

böra i fredstid vara besatta på stat.

Äfven uti ett annat afseende böra de militära sjukvårdsangelägenheterna

ses till godo, nämligen genom att öka fältläkarestipendiaternas antal

från 47 till 60, hvaraf 20 af 1. kl. med 600 kronors och 40 af 2. kl.

med 500 kronors aflöningsförmåner.

Hvad slutligen angår fältveterinärkåren, bör den, liksom fältläkarekåren,

erhålla den tillökning, som betingas af upprättandet af nya truppförband,

hvarvid en bataljonsveterinär bör tillkomma vid hvarje fältartilleriregemente,

samt antalet fältveterinärstipendiater ökas från 5 till 8.

G. Skolor för officerare, underbefäl och militärläkare.

Dessa skolor eller utbildningsanstalter äro, i den ordning som de

upptagas uti riksstaten under fjärde hufvudtiteln, följande: krigshögskolor

(krigshögskolan samt artilleri- och ingeniörhögskolan), ridskolan, skjutskolan

för infanteriet och kavalleriet, artilleriskjutskolor, krigsskolan, volontärskolor

och kursen för militärläkares undervisning.

Det ligger i sakens natur, att med härordningens utveckling ifrågavarande

skolor blifva i behof af ökade anslag. Uti kostnadsberäkningarna

har detta behof blifvit uppmärksammadt, ehuruväl förhållandena icke medgifvit

att utarbeta fullständiga stater för ifrågavarande skolor. På några

härmed sammanhängande frågor må emellertid i detta sammanhang uppmärksamheten

fästas. Såsom vid redogörelsen för kavalleriets organisation

blifvit framhållet, bör chefen för ridskolan vara öfverstelöjtnant samt uppförd

på fast lönestat. Äfvenledes bör eu del af befäls- och lärarepersonalen

vid skjutskolan för infanteriet och kavalleriet vara fast anställd

därstädes.

148

Sistnämnda skola, hvilken merendels benämnes infanterist utskolan,

har till ändamål dels att meddela undervisning åt officerare,

företrädesvis af infanteriet och kavalleriet, dels att ställa en i skjutfrågor

sakkunnig personal till krigsstyrelsens förfogande. Förverkligandet

af detta senare ändamål kan icke med fördel ske, då chefen samtidigt

är officer vid något infanteriregemente och därifrån uppbär sina

hufvudsakligaste aflöningsförmåner. Ty huru skulle han väl kunna upprätthålla

sin tjänst vid regementet och samtidigt vara skolans målsman

under årets hela lopp, leda de försök och utredningar, som kunna ifrågakomma

under tiden mellan de sammandragna skolorna, samt till generalfälttygmästaren

och inspektören för artilleriet lämna den utredning angående

hithörande frågor, hvarom han af denne anmodas m. in. d.! För

ändamålet är en stadigvarande organisation erforderlig, för att chefen för

infanteriskjutskolan må kunna odeladt ägna sin tid och verksamhet såväl

åt infanteriskjutfrågor i allmänhet som åt främjandet af de stora uppgifter,

som tillkomma skolan, samt för att han verkligen skall kunna stå till krigsstyrelsens

förfogande, önskvärdt vore visserligen, att äfven samtliga förste

lärare komme att stå på skolans stat, för att de — hvar och en inom sitt

område — skulle uteslutande kunna sysselsätta sig med dem åliggande undervisningsgrenar

och fullkomna sig uti sina ämnen. Men då det icke kan

sägas vara oundgängligen nödvändigt, att mer än en förste lärare, nämligen

den uti praktiska kursen, är fast anställd vid skolan för att biträda chefen

vid skjutförsök och andra utredningar, bearbeta skjut resultaten in. m. d.,

har det ansetts, att den fasta militärpersonalen vid infanteriskjutskolan

skulle kunna inskränkas till chefen och en förste lärare: den förre med

öfverstelöjtnants och den senare med kaptens af 1. kl. aflöningsförmåner.

Uti militärläkarnes utbildning förefinnes en brist, som det torde vara

angeläget att afhjälpa. Denna brist består däri, att blifvande militärläkare,

bataljonsläkare såväl som fältläkarestipendiater, icke före sin anställning

få förvärfva sig nödiga kunskaper i krigslagar och militära reglementen,

skicklighet att undervisa sjukvårdsmanskap, samt förmåga att

bedöma värnpliktiges duglighet till krigstjänst och deras lämplighet för

det ena eller andra truppslaget. Äfvenledes är någon ridkunnighet erforderlig

för militärläkaren. På grund af hvad som nu blifvit sagdt, bör

en kurs för militärläkareaspiranter anordnas. Sedan en sådan kurs under

några år pågått, torde den nuvarande militärläkarekursen kunna i väsentlig

mån förkortas och förändras till en repetitionskurs.

• u: t

VI. Landstormen.

I de allmänna grunder, som Herr Statsrådet och Chefen för Landtförsvarsdepartementet

uti ämbetsskrifvelsen den 6. sistlidna juli meddelat

skola lända till efterrättelse vid utarbetandet af förslaget till ny härordning,

är bland annat framhållet, att denna skulle medgifva bildandet af

landstormstrupper. För att tidigare, än hvad som med tillämpningen af

nu gällande värnpliktslags föreskrifter låter sig göra, kunna taga landstormen

i anspråk för lokalförsvaret, har i enlighet med de skäl, som utvecklats

vid framställningen af bevekelsegrunderna för i nämnda lag

erforderliga ändringar, föreslagits en ändrad lydelse af dess § 36.

Det är emellertid icke nog med denna ändring uti värnpliktslagen,

utan landstormen å fastlandet bör — såsom redan satts i verket å Gotland

— erhålla äfven en fredsorganisation uti den omfattning, som förhållandena

synas medgifva. För ändamålet böra rullföringsområdena indelas

uti landstonnsomräden. Enligt anställda öfverslagsberäkningar skulle

antalet landstormsmän inom de särskilda inskrifningsområdena i allmänhet

utgöra 6,000—8,000 man samt följaktligen inom rullföringsområde räkna

2,000—2,600 man. Om man vid inkallelse af landstormen anser sig kunna

påräkna, att 85 % af de inkallade vid inställelsen befinnas dugliga, skulle

ofvan angifna siffror minskas till 1,700—2,200 man eller till i medeltal

manskapsbehofvet för 2 fältstarka bataljoner. Lämpligt synes då vara att

så afpassa landstormsområdet, att det förmår uppställa 1 landstormsbataljon

(i regeln på 4, undantagsvis på färre eller flera landstormskompanier).

Rulltbringsområdet skulle sålunda i allmänhet komma att omfatta

2 landstormsområdcn (undantagsvis flera eller blott ett). Det är naturligen

vanskligt att beräkna hvilken tillgång på befäl (f. d. reservofficerare,

f. d. fast anställdt underbefäl och f. d. reservunderbefäl) som kan vara

att påräkna för en dylik landstormsbataljon, men för att gifva ett ungefärligt

begrepp om detta antal torde man kunna säga, att uti landstorms

-

150

åldern (13.—20. värnpliktsklasserna) skulle finnas i medeltal inom hvarje

inskrifningsområde af dylik vid infanteriet utbildad personal: omkring 16

f. d. reservofficerare, 200 f. d. fast anställda underbefäl och 150 f. d.

Reservunderbefäl. Därtill kommer hvad af dylik personal kan finnas bland

de värnpliktige, som utbildats vid de öfriga truppslagen.

Vid bestämmandet af landstormsområdes gränser spelar naturligen

landstormens tilltänkta användning en afgörande betydelse, hvarvid hänsyn

måste tagas särskildt till kommunikationsförhållandena. För landstormens

hastiga samling måste nämligen samlingsplatser och utrustningsförråd ligga

på lämpliga punkter, valda efter kommunikationslinierna och öfriga lokala

förhållanden.

För landstormens organisation i öfrigt skulle följande grunder blifva

gällande:

Fötr hvarje landstormsområde skall i fred finnas en befälhafvare

(befälhafvare för N. N. landstormsområde), officer eller reservofficer, hvilken

är bosatt å lämpligt belägen plats och mot arfvode åtager sig vissa åligganden

i fred. Han afses att i fält vara chef för områdets landstormsbataljon.

Till sitt biträde skulle landstormsområdesbefälhafvare erhålla

en adjutant, underofficer i reserven (reservunderofficer), bosatt å lämplig

plats och mot arfvode förpliktigad till viss tjänstgöring under fred. I

fält skulle denne vara bataljonsadjutant vid landstormsbataljonen.

Inom landstormsområde skall finnas ett landstormsförräd, innehållande

för landstormsbataljonens beväpning och utrustning erforderliga

persedlar. Att ytterligare decentralisera landstormens förråd torde blifva

för dyrt, och synes en dylik åtgärd icke vara oundgängligen nödvändig,

i den händelse landstormsförrådet lägges å sådan plats och på det sätt,

att vid behof en del däraf på järnväg eller vattenfarled kan förflyttas till

den ort, hvarest utrustning af landstorrnstrupper skulle varda erforderlig.

Landstormsområdesbefälhafvare förordnas af vederbörande arméfördelningschef.

Hans åligganden under fredstid torde böra blifva: att föra

befälet öfver områdets landstorm, att öfvervaka vården af landstormsförrådet,

att främja landstormsmännens deltagande i skjutöfningar och

öfvervaka desamma samt att föra för området behöflig expedition. För

att erhålla härtill lämplig person torde ett arfvode af 600 kronor böra

tillerkännas landstormsområdesbefälhafvare jämte ersättning för tjänsteresor.

Adjutant vid landstormsområde förordnas likaledes af vederbörande

arméfördelningschef. Honom skulle åligga att under landstormsområdesbefälhafvaren

hafva vården om landstormsområdet, att utlämna och tillhandahålla

vapen, ammunition, materiel m. m., som från landstormsförrådet

skola tillhandahållas för landstormsmännens skjutöfningar samt i

151

öfrigt biträda landstormsområdesbefälhafvaren. Hans arfvode synes böra

bestämmas till samma belopp som landstormsområdesbefälhafvares, eller

till 600 kronor.

Land storms förråd bör innehålla i främsta rummet för områdets

landsstorm erforderliga gevär och ammunition (förslagsvis 800 gevär och

100 patroner för hvarje gevär) samt vidare de oundgängligaste utrustningspersedlarna,

såsom fälttecken, hufvudbonader, bröd och ammunitionspåsar

eller patronväskor, äfvensom några arbetsredskap. I mån af tillgång

på medel eller allt eftersom vissa depotdugliga persedlar kunna öfverflyttas

från beväringen till landstormen, böra landstörmsförråden fullständigas.

Fullständiga planer för landsstormsområdes mobilisering, skola i

fred finnas uppgjorda och i vederbörlig rullföringsområdesexpedition förvaras.

Personal till beklädande af de olika befäls- m. fi. posterna vid

landstormsbataljonen skall likaledes vara i fred utsedd. Då landstormens

användning i krigstid kommer att falla hufvudsakligen inom ramen för

arinéfördelningschefs (ställföreträdande arméfördelningschefs) verksamhet,

torde landstormsorganisationens enskildheter, enligt af Kongl. Maj:t meddelade

allmänna föreskrifter, böra utarbetas inom vederbörlig arméfördelning.

Enär det skulle vara med alltför stora kostnader förenadt, att öfver

hela landet likformigt och på en gång genomföra den här endast till sina

hufvuddrag antydda organisationen, torde densamma, såsom redan framhållits,

efter hand och i mån af tillgängliga medel böra vidtagas uti en viss

ordning, bestämd med hänsyn till de särskilda landstormsområdenas läge

och betydelse för landets försvar. Därvid skulle i första hand de vid

kust eller landgräns belägna områden, hvilka kunna anses vara mest utsatta

för fientliga företag, komma i fråga.

För att landstormen skall kunna göras användbar för försvaret

fordras åtminstone någon öfning eller utbildning, enär landstormsmännen

med åren komma att förlora sina militära färdigheter. Att i

lag, i likhet med hvad förhållandet är i andra land (t. ex. Schweiz),

påbjuda dylik öfning torde emellertid icke kunna ifrågasättas. Landstormsmännen

böra därför uppmuntras att frivilligt deltaga i behöfliga

öfningar. Dessa öfningar måste företrädesvis blifva skj utöfningar och böra

anordnas i samband med det frivilliga skytteväsendets öfningar.

De fördela,]’, som måste bjudas landstormsmännen, för att de flitigt

skola deltaga i skjutöfningarna, torde vara kostnadsfritt tillhandahållande

af vapen och ammunition, målskjutningsmateriel, tillfälle till skjutunder

-

152

visning och begagnande af skjutbanor samt billiga resor till skjutplatserna.

För att emellertid denna utbildning på bästa och för staten billigaste sätt

skall komma till stånd, måste densamma, såsom nyss antydts, sättas i

förbindelse med de frivilliga med statsanslag understödda skytteföreningarnas

öfningar, och landstormsmännen följaktligen uppmuntras till inträde

i dessa föreningar.

För att skyttesaken skall få så stor utbredning som möjligt, bör

landstormsområdesbefälhafvare hafva plats i vederbörliga skytteföreningars

styrelser. Härigenom vinnes fördelen, att innerligare samverkan än hittills

kan åvägabringas mellan skytteförbunden och arméen, att landstormsområdesbefälhafvare,

om han därtill i öfrigt är lämplig, kan blifva ledare

af skjutöfningarna, och att han mera direkt förmår verka för skyttesakens

spridande bland sina landstormsmän. Önskvärdt vore, att hvarje landstormsman

årligen komme att aflossa 60 skott, eller det antal, som är

fastslaget för skytteförening för erhållande af statsunderstöd, samt att

för landstormsmännen skulle finnas särskilda täflings-(pris-)skjutningar.

De kostnader, som äro förenade med landstormsmännens skjutöfningar,

böra drabba anslaget till skarpskytteväsendets och skjututbildningens

befrämjande. För att organisationen i öfrigt må kunna inom eu öfverskådlig

tid komma till stånd torde för närvarande till landstormen böra begäras

ett anslag af minst 150,000 kronor, däraf 50,000 kronor för landstormsområdesbefälets

aflöning och 100,000 kronor till ordnande af landstormsförråd.

VII. Härens hästar.

Frågan om remonteringen af härens hästar, särskildt af dem hvaraf

kavalleriet är i behof, är af framstående vikt. Det är emellertid icke för

att framlägga förslag till en slutlig lösning af denna fråga, som den här

upptagits till behandling, utan endast för att framhålla vissa synpunkter

rörande densamma.

Det torde vara allmänt erkändt, att kavalleriets duglighet i fält är

i väsentlig mån beroende af, att dess hästmateriel befinner sig i fullgodt

skick, d. v. s. att hästarna äro af förädladt blod, fullständigt dresserade

samt i bibehållen kraft och således ej vid krigsutbrott förslitna.

Ju ädlare hästmaterielet är, desto större ansträngningar kan det tåla

utan att förstöras, dock under den bestämda förutsättningen, att reinontdressyren

ej börjat för tidigt eller för mycket påskyndats. Höjandet af

hästarnas ädla egenskaper är för kavalleriet af synnerlig betydelse, om det

skall kunna lösa detsamma i fält förelagda uppgifter. Det nutida infanterigevärets

verkningar, jämte skärpta fordringar på långa och snabbt utförda

spanings- och öfriga ridter samt på uthållighet i förening med manöverförmåga

och rörlighet i svårframkomlig terräng, kräfva ovillkorligen

hästar af ädelt blod. Den typ, hvilken allmänt torde erkännas såsom den för

nummerhästen lämpligaste, är helt visst produkten af fullblodshingst och

ordinärt godt inhemskt sto, d. v. s. den inom landet födda half blodshästen.

Af kronan tillhöriga hästar äro för närvarande öfver 25 procent

fallna efter fullblodshingst. Hvad åter angår de hästar, som tillhöra rust(rote-)hållarne,

ställa sig — till följd af organisationen — förhållandena

vida ogynnsammare, icke blott därutinnan att bland dessa hästar half1- blodshästen mera sällan förekommer, utan äfven emedan den kallblodig*

hästen, som är till kavalleritjänst mindre lämplig, för att icke säga olämplig,

är företrädd bland desamma.

Villkoren för att inom landet erhålla nödigt antal half''blodshästar äro:

först och främst, att stammen af lämpliga fullblodshinggtar är tillräckligt

‘20

154

stark, vidare att en kraftig och homogen stam af afvelsston förefinnes, samt

slutligen att hästuppfödarne finna med sin fördel förenligt att ägna sig

åt detta slags hästafvel, som är förbunden med vida större risk och förutsätter

mera sakkännedom och intresse än uppfödandet af kallblodiga hästar.

Afvelsfrågan hänger emellertid nära tillsammans med remonteringsfrågan

och är för försvarets intresse af allt för stor betydelse för att

i detta sammanhang helt och hållet förbigås, särskildt nu, då afveln af

kallblodiga hästar håller på att förkväfva uppfödandet af hästar af varmt blod.

Sverige äger enligt statistiska uppgifter mellan 4- och 5 hundra tusen

hästar och är i förhållande till sin folkmängd ett ganska häst-rikt land.

Det är således icke i fråga om mängden, som hästafveln behöfver uppdrifvas,

utan fastmera i anseende till beskaffenheten. En god häst kostar icke

stort mera i uppfödning än en underhaltig. Det, är således eu nationell

förlust att låta landets hästafvel förblifva i lägervall, och för kavalleriet är

dess försummande rent af olycksbringande med hänsyn till vapnets brukbarhet.

Den af Kongl. Maj:t år 1896 tillsatta kommittéen för upprättande

af förslag till ordnande af landets hästafvel har föreslagit, att styrelsen

för landets hästväsende skulle omedelbart underställas civildepartementet,

d. v. s. under närvarande förhållanden jordbruksdepartementet.

Men då kavalleriets remontering utgör ett, så viktigt underlag

för dess användbarhet och duglighet, synes det, som om landtförsvarsdepartementet

vid vården af landets hästafvel borde hafva ett större inflytande

än det, som genom nyssnämnda förslag tillerkänts detsamma, nämligen

att hvart femte år fä tillsätta eu representant för arméen, hvilken

jämte ett antal andra representanter för institutioner och myndigheter,

intresserade för hästafveln, sammanträda på kallelse af chefen för rikets

stuteriväsende, öfverlandstallmästaren. Arméens lämpliga mellanhand i förhållande

till styrelsen för hästväsendet torde böra vara remonteringsstyrclsen.

Statens åtgörande till hästafvelns förbättrande har alltid hitintills

sammanfallit med tanken på kavalleriets remontering. Detta framgår af

de utlåtanden och instruktioner beträffande hästafveln, som tid efter annan

sett dagen. Så framhålles t. ex. i stuterikommittéens betänkande af år

1869, att den ena ledamoten i stuterikommissionen bör företräda kavalleriet.

Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse den 1. november 1872 till Chefen

för Stuteriölverstyrelsen, angående stuteriväsendets ordnande, ställer otvetydigt

landtförsvarets behof i främsta rummet och föreskrifver vid frågan om

de hästslag, ur Indika hingstdepoterna böra besättas, följande: »Därvid skall

dock såsom orubblig grundsats gälla, att ett så stort antal fullgoda, ädla

beskällare underhållas, att därigenom remontering af de för landtförsvarets

behof erforderliga hästar må varda fullt tillgodosedd och betryggad.»

155

Det torde emellertid kunna sättas i fråga, huruvida landtförsvarets

behof i erforderlig grad tillgodosetts, samt huruvida behörig samverkan

med hästuppfödarne åvägabragts, enär man rätt ofta inom kavalleriet förspörjer

klagan öfver bristande tillgång på adla tjänstehästar. För att komma

till ett bättre resultat härutinnan, måste man vidtaga kraftiga åtgärder och

detta ej blott för att förbättra den ädla hästafveln, utan rent af för att

hindra, att denna afvel inom vårt land blir utträngd af den kallblodiga.

Att direkt bekämpa pi''oduktionen af kallblodiga hästar vore dock lika

oklokt som hopplöst. Men då landtmannen finner med sin fördel förenligt

att uppföda hästar af detta slag, måste staten, som ej, kan undvara den

ädla hästen, rikta sin verksamhet på den varmblodiga afvelns befrämjande.

Inom landet finnas för närvarande 45 fullblodshingstar, hvaraf

14 i statens och 31 i hushållningssällskaps, föreningars och enskildas

ägo. Om man antager, att samtliga statens samt möjligen 23 öfriga

hingstar — hvilket senare antal torde vara ganska högt beräknadt —

äro lämpliga för arméens behof, att hvar och en af dessa 37 hingstar

betäcker årligen i medeltal 35 ston (35 X 37 = 1,295 ston), att af dessa

ston 60 procent blifva dräktiga (= 777 föl), att af dessas föl 70 procent

(= 544 treåringar) utvecklat sig till lämpliga arméremonter, samt slutligen,

att af dessa remonter 70 procent (='' 381 hästar) komma att stanna

i statens ägo, skulle dock behofvet, endast för kavalleriets räkning — under

förutsättning af 6,000 hästar och 9 procent årlig omsättning — ej

närmelsevis blifva tillgodosedt, De anförda procentsiffrorna äro enligt sakkunnigas

utsago ej för lågt upptagna. De visa tydligen, att en ökad import

af fullblodshingstar år af nöden. Denna import måste dock ske snart,

ty innan de importerade hingstarnas afkomma kommer arméen till

godo, åtgå minst 6V2 år från det, hvarunder hingstarna komme att

börja sin tjänstgöring. Vid inköpen af dessa hingstar bör hänsyn tagas

till den typ af förut i landet befintliga fullblodshingstar, som lämnat det

för krigsbruk mest passande hästmaterielet.

Af statens åtgärder för att på ett betryggande sätt ordna halfblodsafveln,

torde frågan angående afvelsstostammen vara den mest svårlösta, då

detta spörsmål — i motsats till det om hingstanskaffningen — icke endast

är af ekonomisk natur, utan äfven krafvel- ett väl planlagdt och intensivt

utfördt samarbete med landtmännen, d. v. s. hästuppfödarne.

Visserligen har staten gifvit uppfödarne af adla hästar ett kraftigt

handtag genom att höja inköpsmaximipriset för re monter na till 1,000

kronor och medelpriset till 800 kronor, men det torde kunna ifrågasättas,

huruvida enbart denna åtgärd kommer att visa sig vara eu nog verksam

uppmuntran för vinnande af målet i fråga.

156

Remonteringen af kavalleriets hästar sker för närvarande påföljande sätt:

Lifgardet till häst och Kronprinsens husarregemente erhålla sina remonter

genom remonteringsstyrelsens försorg på hösten, vid 4?/a års ålder.

Dessa hästar äro uppköpta vid 3 års ålder, och afsända till Ottenby remontdepot,

hvarest de kvarstå omkring 16 månader, innan de afhämtas

till vederbörande regementen.

Norrlands dragonregemente erhåller omkring 50 procent af gina kronoremonter

på samma sätt som båda nyssnämnda regementen. Återstoden

kommer dock omedelbart från uppköpsplatserna, och dessa remonter hafva

eu ålder af 3V2 år.

Skånska husar- och dragonregementena erhålla sina Åronoremonter på

hösten, merendels vid 3V2 års ålder; hästarna äro af remonteringsstyrelsen

uppköpta och afsändas i allmänhet omedelbart till vederbörligt regemente.

Norrlands dragonregemente erhåller sina rotehällsremontev (enligt

enskild uppgörelse med Arméförvaltningen) på våren, vid 4 års ålder.

öfriga remonter tillsättas af rusthållarne — i regeln vid 33A års

ålder — och anskaffas vanligen genom vederbörande skvadronschefs försorg.

Med införande af ny härordning böra samtliga kavalleriregementen

remonteras genom remonteringsstyrelsens försorg i enlighet med för

Lifgardet till häst och Kronprinsens husarregemente nu gällande bestämmelser.

Ehuru det för staten vore fördelaktigare att inköpa fyraåriga i stället

för treåriga hästar — hvarigenom både kostnaden för ett års underhåll vid

reinontdepot samt räntan å värdet af eu hel årgång remonter bortfölle —

måste dock eu dylik tanke såsom varande outförbar öfvergifvas, emedan det

ligger i uppfödarens intresse, att så snart som möjligt, d. v. s. när remonten

ingått i tredje året och därmed blifvit säljbar, afyttra densamma. Uppträder

staten ej vid sistnämnda tid som köpare, gå de treåriga hästarna

till enskilda personer eller till utlandet.

Säljaren är således den bestämmande angående tidpunkten för försäljningen;

staten kan däremot, såsom uppköpare i stor skala, inom vissa

gränser bestämma priset å den salubjudna varan.

De vid något mer än 3 års ålder uppköpta hästarna böra uppställas

i remontclepot, till dess de uppnått 472 år.

Att börja hästarnas dressyr vid 3—372 års ålder är af flera skäl eu

ytterst förkastlig åtgärd. Visserligen har hittills så skett vid de indelta

kavalleriregementena och delvis vid några af de värfvade, men till dessa

regementens stora skada.

157

En treårig remont bar i regeln ej uppnått den kroppsutveckling, att

han kan dresseras på ett år; hans benstomme har ännu ej erhållit nödig

fasthet, ej heller hafva senorna och banden fått den stadga samt ledgångarna

den bredd, som eu genomgående dressyr klöfver. En förtidig och

för mycket påskyndad dressyr hämmar hästens utveckling och tillbakasåtter

hans framtida tjänstbarhet samt föranleder i allmänhet, att han måste

kasseras tidigare, än om dressyren börjat ett år senare.

Omsättningsprocenten vid de regementen, där dressyren börjar när

hästarna äro 4*/2 år, torde vara lägre än vid dem, där denna börjar vid 372

år. Med eu stamstyrka af 6,000 hästar lämnar hvarje procents minskad

omsättning en ganska afsevärd besparing å remonteringsanslaget.

Skall hästmaterielet hålla, måste det vid unga år sparas. Särskilda

torde denna regel böra beaktas i man, som materielet blir ädlare, ty ju

ädlare hästen är, desto senare blir lian utvecklad.

Om således klokheten bjuder, att de unga hästarna tillbringa tiden

från inköpet till dressyrens början i remontdepoten, måste det sörjas för,

att tillräckligt antal dylika depoter med erforderligt utrymme jämte tillhörande

kraftiga gräsbeten anordnas.

I härordningsförslaget är kavalleriets hela häststamstyrka upptagen

till 6,000 hästar, öfriga beridna vapens till omkring 3,500, således inalles

omkring 9,500 hästar. Med 9 procents årlig omsättning, med hvilken

siffra man säkerligen lärer vara tvungen att räkna, åtminstone till dess

materielet stigit i ädelhet och en senare påbörjad dressyrs förmånliga verkningar

hunnit göra sig gällande, erfordras omkring 850 remonter per år.

Som emellertid dessa remonter skola tillbringa en vinter- och två sommarperioder

i depot, måste gräsbetesförhållandena vid samtliga depoter vara

så ordnade, att hvarje dylik kan å bete föda dubbla antalet af i densamma

under vintern uppställda remonter.

Då såväl utrymme som gräsbete vid Ottenby remontdepot enligt uppgift

från vederbörande myndigheter ej medgifva större remontuppsättning

än den nuvarande, eller 200 remonter under vinter- och 400 under sommartiden,

måste detta ovillkorligen leda till remontdepotsystemets utveckling,

genom att, i mån af behof, minst tre, möjligen fyra, dylika depoter

anordnas, nämligen:

ä Herrevadskloster,

ä Strömsholm,

d kronodomän i Vestergötland, samt eventuellt

ä lämplig plats i Norrland.

Inspektören för kavalleriet tiar i underdånigt förslag förordat llerrevadskloster

till depot för Skånska husar- och dragonregementenas remonter.

158

Al'' deri genom nämnda inspektör verkställda utredningen framgår: att å

den förordade platsen vinterutrymme utan större svårighet kan beredas för

240 remonter, samt att sommarbete, som saknas å Herrevadskloster, kan erhållas

för dubbla nyssnämnda antal, dels vid Flyinge hingstdepot (50 km.

från Herrevadskloster) för 300, dels å närliggande större egendomar för

återstående 180 remonter.

A Strömsholms hingstdepot kan vinterutrymme beredas för 100 remonter,

och sommarbete å samma plats erhållas för 130 samt å egendomar

i närheten för ytterligare 70 remonter.

Såsom lämplig plats för den fjärde remontdepoten torde kunna föreslås

Gudhems kungsgård (7 kilometer från Falköpings järnvägsstation), eller

annan uti dessa trakter belägen lämplig gård. Innan vederbörande myndigheter

afgifvit yttrande angående inkvarterings-, utrymmes-, gräsbetes-,

m. fl. frågor, kan ej afgöras, huru många remonter denna ifrågasatta depot

möjligen skall kunna hysa om vintern och gräsbetesfodra om sommaren.

Nämnda trakt har ansetts lämplig till plats för remontdepot på grund af

dess kalkhaltiga jordmån, fullt jämförbar med Ölands s. k. »allvar» och

således den i vårt land för remontuppfödning mest ändamålsenliga.

Skulle fyra depoter ej kunna bereda tillräckligt utrymme för remonternas

hysande, måste ytterligare en upprättas. Platsen för denna bör väljas

med hänsyn till de beridna norrländska regementenas förläggningsorter,

och utrymmet i depoten lämpas efter dessa regementens sammanlagda behof

af remonter. De platser inom Norrland, som torde böra komma under

ompröfning för ifrågavarande ändamål, äro antingen Frösön i Jämtland eller

lämplig gård (lämpliga gårdar) i närheten af Umeå.

Ehuru det visserligen ur förvaltningssynpunkt vore fördelaktigare,

om arméens samtliga remonter kunde uppställas på eu eller fördelas på

två depoter i stället för på fyra eller fem, torde dock den minskade kostnaden

för remonternas transport — en naturlig följd af flera depoters befintlighet

— i viss mån motväga den ökade kostnaden för flera depoters

förvaltning.

Bil. 46 och 47 innehålla förslag till ny stat för remonteringsstyrelsen,

jämte dithörande kostnadsberäkningar.

Till. Lan (Itior svarets ordinarie årliga kostnad.

Lund iförs vard s ordinarie årliga kostnad enligt det uppgjorda förslaget

till ny härordning är — till det belopp hvartill den skulle uppgå efter

förslagets fulla genomförande, d. v. s. 12 år efter dess antagande — beräknad

uti bil. 48.

Vid denna beräkning har den nuvarande uppställningen af riksstatens''

fjärde hufvudtitel lagts till grund, men uti denna uppställning (de särskilda

anslagsrubrikernas antal, lydelse och ordningsföljd) hafva dock vidtagits

följande ändringar.

Anslaget till »Durchmarschkostnader» har uteslutits, enär det för sitt

ursprungliga ändamål icke torde vara vidare behöfligt.

Så har äfven skett med anslagen till »Det icke garnisonerade infanteriets

och det indelta, kavalleriets vapenöfning an och till »Träng ens öfning ar»,

enär de utgifter, som hittills utgått för dessa ändamål, äro beräknade under

andra anslagstitlar, såsom »Mathållning för arméens manskap», »Furagering

af arméens hästar» in. fl. Då emellertid det förstnämnda anslaget, det s. k.

vapenöfningsanslaget, bestridt kostnaderna för arméfördelningarnas, kavalleriets

och intendenturkårens fältöfningar äfvensom en väsentlig del af

utgifterna för de större fälttjänstöfningarna, har till ersättning ett nytt

anslag ansetts böra uppföras under rubriken »Arméens fält- och fälttjänstöfningar».

Ett annat nytt anslag, nämligen till »Landstormen», har likaledes

tillkommit.

Då å den ordinarie anslagsstaten nu äro uppförda anslag till resestipendier

till artilleri- och ingeniörofficerare äfvensom till militärläkare,

under det att anslaget till »Reseunderstöd åt officerare och intendenturtjänstemän»

är upptaget å den extra anslagsstaten, har detta senare anslag

ansetts böra öfverflyttas till den ordinarie staten, för att likformighet och

följdriktighet skulle i detta afseende åvägabringas. Ifrågavarande anslag

äro i själfva verket fullt likställda med hvarandra och af samma natur.

Samtliga de anslag, som äro att hänföra till »Skattelinchringar och

ersättningar till rust- och rotehållare», äfvensom de som äro anvisade till

»Hämmande af smittosamma sjukdomar bland indelta kavalleriets nummerhästar»,

till »Omorganisation af indelta kavalleriet i Skåne och Norrland» och

till »Fortgående vakanssättning af indelta kavalleriet i Skåne och Norrland»,

hafva uteslutits ur riksstaten.

160

Slutligen må anmärkas, att det nu å extra staten uppförda anslaget

''»För tillämpning af värnpliktslagens föreskrifter i fråga om de värnpliktiges

inskrifning och redovisning rn. ?».» beräknats ingå uti anslaget till »De

värnpliktiges vapenöfningar».

Rörande uppställningen af bil. 48 torde uppmärksamheten böra fästas

därvid, att uti rubrikhufvudena äro hänvisningar gjorda till behöriga,

förut tryckta bilagor (4—31 och 33—47), för att underlätta studiet och

granskningen af landtförsvarsbudgetens föreslagna ordinarie stat. Det

oaktadt torde det vara lämpligt att genomgå de särskilda ordinarie anslagen,

anslag för anslag, för att i sammanhang därmed meddela de upplysningar,

hvilka kunna synas erforderliga utöfver dem, som den föregående

texten och därtill hörande bilagor innehålla.

Aflöning och expenser samt inkvarterings- och resekostnad.

Anslagen till »Departementschefem och »Departementet» äro oförändrade.

Anslaget till »skrifmaterialier och expenser, ved m. m. för departementet»

är ökadt från 6,015 kronor till 6,918 kronor 6 öre för att afrunda

det sammanlagda beloppet af de ordinarie anslagen.

Anslaget till »Armé förvaltning en» har ökats från 147,265 kronor till

148.000 kronor (se sid. 134 samt bil. 33 och 34).

Anslaget till »Generalitetsstatem har ökats från 132,660 kronor till

193,120 kronor (se sid. 135—139 samt bil. 35—37).

Anslaget till »Generalstaben» har ökats från 251,000 kronor till

337.000 kronor (se sid. 139—142 och bil. 39—41).

Anslaget till »Artilleristaben» är oförändradt.

Anslaget till »Kommendantsstaten» har ökats från 14,348 kronor till

16,990 kronor (se sid. 143—144 samt bil. 42).

Anslaget till »Aflöning och rekrytering in. in.» har ökats från

8,707,827 kronor till 17,058,576 kronor. Aflöningsförmånerna för officerare,

underofficerare/manskap o. s. v. äro upptagna i förslagen till de särskilda

truppförbandens stater jämte därtill hörande kostnadsberäkningar (bil. 4—30).

Vid uppgörande af förslag till de särskilda aflöningsbeloppen har den

ledande synpunkten varit:

att aflöningen skulle i möjligaste mån förenklas och för ändamålet

utgöras endast af lön, dagaflöning samt inkvartering (kontant eller in

natura), samt att följaktligen tjänstgöringspenningar och arfvoden för vissa

truppbefattningar (kompanichefs- in. fl. arfvoden) samt beklädnads- och

portionsersättningar borde afskaffas; samt

161

att samtliga officerare och underofficerare skulle med hänsyn till

den ständiga tjänstgöringen, såsom skäligt och billigt torde vara, tillerkännas

inkvarterings- och servisbidrag.

Af de särskilda staterna framgår, att lönerna blifvit oförändrade för

generalspersoner och öfverstar, men däremot i någon mån reglerats

jeller ökats för öfrigt befäl, (öfverbefäl och underbefäl), hvarjämte det, med

hänsyn till den omständigheten att lönerna utbetalas månadsvis, ansetts

önskvärdt, att de särskilda lönebeloppen i regeln skulle vara jämnt delbara

med 12, för att aflöningsräkenskaperna på så sätt skulle kunna förenklas.

Dagaflöningen har ökats med 1 krona om dagen för hvarje officersgrad;

äfven har den höjts för underbefälet i jämförelse med nu gällande

ordinarie stater. Inkvarterings- och servisbidraget har i allmänhet blifvit

höjdt för alla, som därtill skulle vara berättigade. Jämföras nu utgående

aflöningsförmåner, inkvarterings- och servisbidrag medräknade, med dem,

som blifvit föreslagna, finner man, att för samtliga befäls- och underbefälsgrader

ställa sig de senare gynnsammare än de förra. Men därvid är att

märka, att den nya härordningen kommer att ställa högre kraf på befälet

än den nuvarande och taga detsamma ständigt i anspråk. Att underbefälet

enligt nu gällande stater varit för lågt aflönadt, har Riksdagen erkänt

genom att bevilja detsamma tillfällig löneförbättring. Att äfven officerskåren

är i behof af fördelaktigare aflöningsvillkor, lider icke något tvifvel.

Och helt visst hade det varit önskvärdt, att man kunnat föreslå högre aflöningsförmåner

än de uti hosgående stater uppförda. Men hänsynen till den

betydande ökning, som landtförsvarsbudgeten i allt fall kommer att erhålla,

har nödgat till framställandet af möjligast små anspråk.

Hvad angår kostnaden för manskapets mathållning, remontering och

skoning, arméens munderingsutrustning in. fl. utgiftsposter, som äro upptagna

i kostnadsberäkningarna för de särskilda truppslagens fast anställda

personal och stamhästar, har densamma — det må redan i detta sammanhang

anmärkas — i allmänhet beräknats i öfverensstämmelse med nu rådande

förhållanden.

Uppmärksamheten torde emellertid böra fästas därpå, att underhållskostnaden

för »arméens byggnader in. m.» beräknats så högt som till 7

öre per man och dag, samt att underhållskostnaderna för »arinéens munderingsutrustning»

upptagits till 33 öre per man och dag. Ifrågasatt har

blifvit, att med hänsyn till den omständigheten att den fast anställda

manskapspersonalen ligger i ständig tjänstgöring, och att de värnpliktiges

öfningar komma att årligen fortgå under 3—4 gånger längre tid än under

närvarande förhållanden, minska den dagliga kostnaden för munderings

21

-

162

underhållet till 30 öre per dag. Försiktigheten har emellertid synts bjuda,

att man tills vidare stannar vid 33 öre (nu 35 öre).

Anslaget till »lntendenturkåren» har ökats från 394,552 kronor till

590,105 kronor 85 öre (se sid. 144—146 samt bil. 43—45).

Anslaget till ''»Okad aflöning för de till tjänsteåren äldste bataljonsläkarne»

har, till följd af det ökade antalet läkare, höjts från 43,176 kronor

till 56,925 kronor.

Anslaget till »Stipendier för fältläkarekåren och veterinärstaten» är

ökadt från 21,800 kronor till 35,000 kronor (se sid. 147).

Anslaget till »Inkvarteringskostnader''» har ökats från 173,016 kronor

till 749,073 kronor (se vederbörliga bilagor 8, 12, 20, 23, 26, 29 in. fl.).

Anslaget till »Inkvarteringens ordnande i Stockholm» är oförändradt.

Anslaget till »Ålderstillägg» har ökats från 30,000 kronor till 41,550

beroende af uti arméorganisationen föreslagna ändringar.

Anslaget till >Reservbefälet» har ökats från 53,516 kronor till 200,000

kronor. Vid härför anställda beräkningar har antagits, att reservofficerarne

(reservintendenterna) skulle komma i åtnjutande af dem nu tillerkända

aflöningsförmåner, nämligen: dels ekiperingshjälp med 500 kronor, dels

ersättning för deltagande uti tre öfningar med beväringens första uppbåd

och en öfning med andra uppbådet (9. klassen) d. v. s.: resekostnader,

förslagsvis 30 kronor för hvarje gång, lön, beräknad till 2 kronor om

dagen, och dagaflöning, 3 kronor. Hvarje öfning uti beväringens första

uppbåd har ansetts böra omfatta 50 dagar, nämligen först och främst behörig

repetitions-(regements-)öfning, samt dessutom en föregående kortare

kurs för genomgående af reglementen och instruktioner, smärre taktiska

öfningar in. in. d. Antalet årligen utexaminerade och utnämnda reservofficerare

har antagits utgöra 150, antalet af dem, som årligen skulle deltaga

uti 50-dagars öfningen, 400, samt af dem uti öfningen med 9.

klassen (15 dagar) 100. Kostnadsberäkningen ställer sig följaktligen sålunda:

-

Ekiperingshjälp till 150 reservofficerare å 500 kr............. 75,000 kronor.

Resekostnad (30 kronor) samt lön och dagaflöning under

50 dagar (250 kronor) till 400 reservofficerare eller:

280X400=112,000 kronor ......... 112,000

Resekostnad (30 kronor) samt lön och dagaflöning under

15 dagar (75 kronor) till 100 reservofficerare eller:

105X100=10,500 kronor........................................... 10,500 »

Summa 197,500 kronor,

eller i rundt tal 200,000 kronor.

163

För beredande af lifränta (pension) åt reservofficerare (reservintendenter)

vid arméen synas de genom 1898 års Riksdags beslut fastslagna

grunderna böra fortfarande tillämpas.

Detta beslut innefattade, såsom bekant, »att de reservofficerare och

reservintendenter, som hädanefter antagas, må, därest de fullgöra den

tjänstgöringsskyldighet, som nu är eller framdeles kan varda för reservofficer

eller reservintendent stadgad, efter uppnådda 55 års ålder under

sin återstående lifstid åtnjuta en årlig pension till belopp af trehundra

kronor». Angående de af denna pensionering föranledda kostnaderna gjordes

uti 1898 års statsverksproposition det uttalande, att, om man antoge

att reservbefälets personal från början kunde utvecklas till den beräknade

styrkan, så skulle för en befälsstyrka af 56 22-åringar, vid pensionsåldern

efter 33 års förlopp, återstå vid första pensionsåret 21 lefvande,

åt hvilka ett pensionsbelopp af 6,300 kronor skulle utbetalas, om

pensionen bestämdes till 300 kronor. Det följande året blefve pensionärernas

antal 41, pensionsbeloppet 12,300 kronor o. s. v., tills pensioneringen

efter omkring 30 års förlopp komrne till sin fullständiga utveckling,

då summan af alla pensionsbeloppen blefve omkring 115,200 kronor, som

årligen skulle utgå till 384 pensionärer. Tillämpas dessa beräkningsgrunder

i fråga om motsvarande kostnader enligt den föreslagna härordningen,

skulle pensioneringen, då den nått sin fulla utveckling, medföra en årlig

utgift af i rundt tal 300,000 kronor, som skulle utgå till 1,000 pensionstagare.

Anslaget till »Ersättning åt vissa löntagare till följd af arméens omorganisation»

har från 40,885 kronor afrundats nedåt till 40,000 kronor.

Anslaget till »Rese- och traktamentspenningan har, till följd af den

ökning, som arméens personal erhållit, ökats från 164,376 kronor till

200,000 kronor.

Anslaget till »Resestipendier till artilleri- och ingeniör officer a ref har

ökats från 7,000 kronor till 10,000 kronor.

Det nya å ordinarie stat (förut å extra stat) uppförda anslaget till

»Reseunderstöd åt officerare och intendentur tjänstemäns har ökats från 9,000

kronor till 15,000 kronor.

Anslaget till »Resestipendier åt militärläkares har ökats från 2,000

kronor till 3,000 kronor.

Remontering och hästlega in. in.

Anslaget till »Remontering och skoning m. nu har ökats från 190,770

kronor till 936,924 kronor (se bil. 13, 24, 27 och 30).

164

Anslaget till »Lega för hästar till artilleriets och ingeniörtruppernas

exercis» har ökats från 154,390 kronor till 427,014 kronor (se bil. 24

och 27).

Skolor för officerare, underbefäl och militärläkare.

I öfverensstämmelse med hvad som anförts å sid. 147 under »GSkolor

för officerare, underbefäl och vederlikar» hafva inga nya stater uppgjorts

för krigshögskolorna, ridskolan m. fl., utan hafva endast anställts

approximativa beräkningar rörande deras ökade anslagsbehof med genomförandet

af den föreslagna härordningen.

Sålunda har anslaget till »Krigshögskolor» ökats från 67,860 kronor

till 100,000 kronor.

Anslaget till »Ridskolan» har ökats från 37,500 kronor till 54,000

kronor.

Anslaget till ''i> Skjuts kolan för infanteriet och kavalleriet» har ökats

från 41,700 kronor till 66,000 kronor.

Anslaget till »Artilleriskjutskolor» har ökats från 27,025 kronor till

35.000 kronor.

Anslaget till »Krigsskolan» har ökats från 87,500 kronor till 100,000

kronor.

Anslaget till »Volontärskolor» har från 158,345 kronor afrundats till

160.000 kronor.

Anslaget till »Militärläkares undervisning» har ökats från 6,350

kronor till 12,000 kronor.

Naturaunderhåll, sjukvård, öfningar och materiel.

Anslaget till »Garnisonssjukhusen i Stockholm och ä Karlsborg» är

oförändradt.

Anslaget till »Arméens fält- och fdittjänstöfning ar» är, såsom redan

framhållits, nytt. Härför utgående kostnader hafva bestridts af vapenöfningsanslaget.

Det nya anslaget har beräknats böra uppföras med

300.000 kronor.

Anslaget till »De värnpliktiges vapenöfning ar» har ökats från 3,201,080

kronor till 10,161,146 kronor och 60 öre (se sid. 77 och 81—83 samt

bil. 31).

Anslaget till »Arméens vapen, ammunition och skjutöfningar samt

artilleriets öfningar och materiel» har ökats från 1,441,175 kronor till

3.176.000 kronor.

165

Anslaget till »Arméens byggnader och kommendantskapsutgifter samt

fortifikationens öfningar och materiel» har ökats från 495,000 kronor till

694,115 kronor.

Anslaget till »Mathållning för arméens manskap», motsvarande det nu

utgående anslaget till »Mathållning vid garnisonerade arméen», har ökats från

1,443,300 kronor till 2,813,899 kronor 40 öre (se bil. 9, 13, 24, 27 och 30).

Anslaget till ''»Furagering af arméens hästar», motsvarande det nu utgående

anslaget till »Furagering vid garnisonerade arméen» har ökats från

717,800 kronor till 3,171,278 kronor 70 öre (se bil. 13, 24, 27 och 30).

Anslaget till »Arméens mundering sutrustning» har minskats från

2,057,181 kronor till 1,997,411 kronor 85 öre (se bil. 9, 13, 24, 27 och 30).

Anslaget till »Arméens kasernutredning samt ved, ljus och vatten»

har ökats från 215,621 kronor till 577,294 kronor 93 öre (se bil. 9, 13,

24, 27 och 30).

Anslaget till »Arméens diverse intendentur- och sjukvärdsbehof» har

höjts från 117,178 kronor till 432,907 kronor 60 öre (se bil. 9, 13, 24,

27 och 30).

För »Landstormen» har tillkommit ett nytt anslag om 150,000 kronor

(se sid. 152).

* Diverse anslag.

Anslaget till »Extra utgiften har ökats från 67,000 kronor till 100,000

kronor, dels därför att anslaget med en ny härordning torde i och för sig

vara i behof af höjning, dels och hufvudsakligen i syfte att bereda flyttningshjälp

åt de officerare och underofficerare, hvilka, utan att vinna befordran,

för en längre tid förflyttas från en ort till en annan, t. ex. officerare vid

Generalstaben, Artilleristaben, Fortifikationen, landfästningsartilleriet, intend

entur tjänstemän o. s. v. Synnerligen starka billighetsskäl tala onekligen

för tillerkännande af sådan ersättning åt dem, som finnas vara därtill berättigade.

Sammanlagdt utgör den beräknade årliga ordinarie budgeten, sedan

härordningen genomförts, 45,338,000 kronor.

22

j>;<at''. ''JO

.jiAenon grsinbUn.fu *»l> 1;

jk: Ii Oéi

: tv

Höi

OIS

»41

c» i «;<; saft ■ ivi i

-1- ''K! vK- ■ .

BILAGOR.

’ i$lJ- <*. $ \.4!»L r.

:.K

< •.,

Öfversikt af de värnpliktiges utbildning i norska,

Land.

Infanteriet.

Kavalleriet.

Fältartilleriet.

Kust- (fästn.-)

artilleriet.

Ingeniör-

truppema.

Norge:

dagar

(lagar

dagar

dagar

dagar

Eekrytskola......1 ...

48

90

80

48

60 (50)1

Regeinentsöfning (batal-il. året

24

jonssamling) . . . . J ...

24

24

24

24

Repetitionsöfning 2. året . . .

24

24

24

24

24

> 3. > . . .

24

24

24

24

24

. 4. » ...

24

24

24

24

» 7. » ...

24

24

24

24

24

Summa dagar

144

210

200

168

180 (170)1

Danmark:

Lifgardet.

Öfriga.

Rekrytskola.........

150

180

240

90

120

150

Fortsatt utbildning......

3651

245 2

3403 (150)

344 4 (270)

3006 (180)(60)

3656

Repetitionsöfning 2. året . . .

25

25

—

25

—

—

» 3. > . , .

55

—

25

25

20

25

• > 4. . . . .

-*4 i

''‘‘i-*

q 25

_

_

_

> 5. > ...

-L>''

1 < J. _

—

—

—

Summa dagar

540-200

475-230

030-440

434-140

440-200

540 150

Nederländerna:

Rekrytskola1.........

240

365

300

240

270

Repetitionsöfning2 2. året . . .

42

42

42

42

42

» 3. » . . .

42

42

42

42

42

» 4. > ...

42

42

42

42

42

> 5. » ...

42

42

42

42

42

> 6. > . . .

42

42

42

42

42

Summa dagar

450

575

510

450

480

Schweiz:

Rekrytskola..........

45

80

55

55

50

Repetitionsöfning1 2. året . . .

} 16

10

10

} 18

16

16

> 4. » . . .

> 5. » ...

} 16

10

10

} 18

16

16

» 6. » . . .

> 7. > . . .

16

10

10

} 18

IG

16

> 8. > . . .

> 9. > . . .

} 16

10

10

} 18

16

16

> 10. > . . .

» 11. > ...

| 161

10 1

101

| 181

16 1

16 1

» 12. > . . .

> 13. > ...

} 161

—

18 1

16 1

16*

I landvärnet2|j^’ *

5

5

—

6

6

6

6

5

5

Summa dagar

135-

-11»

180—160

157-139

147-131

140-124

Bil. 1.

3

danska, nederländska och schweiziska arméerna.

. , > , . j ... . , - , • '' ■ , ,

Träng-

trnp-

perna.

Sjuk-

vards-

trup-

perna.

) . ■ É ■■■ ■ . ........ m«U ■ gg " —

''l 1 r. ■: •!;:>})''■ ■'' .

....... Anteckningar. ... .............. .......

Gu

lllll £f

dagar

48

24

24

24

24

4. .... X t . . ■ f i4- ... '' ''* '' ‘ '' f - j4. . • !/, J t* y *,’ • * •*’ " '' ; ''}''* •''“* «

1 Ingeniörtriingen har 50 dagars rekrytskola.

2 Hästskötare och trängknskar. Vid de olika truppernas träng dessutom repetitionsöfningar i likhet

med vederbörligt vapenslag.

, : 1 \. J • 1 ‘ • 1 1'' '' ''

r 1 ''. , j t; • ...töi!

■;{ J 1 . ; {.1 J?y f t." ’.. .IT ■ * r