Sök i Ratio Lex

FULLFÖLJD IF TALAN EMOT ALLMÄN

206 sidor, varav 170 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 170 av 206 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SOU 1901:2, band 2, FULLFÖLJD IF TALAN EMOT ALLMÄN

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

NVA LAGBEREDNINGENS

F 0 R S L A G

TILL

LAGtAR

ANG ALN I)K

FULLFÖLJD IF TALAN EMOT ALLMÄN

ÄFVENSOM TILL ANDRA DERMED SAMMANHÄNGANDE FÖRFATTNINGAR,

STOCKHOLM 1892

KL’NOf,. HOKTnVCKKfUKT. 1’. A. XOR9TEDT A SÖNER

opaginerad Kontrollera mot PDF

, > i | < • i :

f

! A

i

iiLiiffi mnm

ijkjh fifii

;i;y« Vjii; ’ r. f O i ^

opaginerad Kontrollera mot PDF

TILL KONUNGEN.

Sedan Eders Kong]. Maj:t genom nådiga brefvet den 20

December 1889 anbefalt Nya Lagberedningen att utarbeta förslag

till lag angående vilkoren för fullföljd af talan i Öfverrätt och

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

hos Konungen, har Beredningen på grund häraf utarbetat förslag

till:

l:o) Lag angående fullföljd af talan emot allmän domstols utslag i

tvistemål;

2:o) Lag angående fullföljd af talan emot allmän domstols utslag i

brottmål;

3:o) Lag om införande af de nya lagarne angående fullföljd af

talan emot allmän domstols utslag och hvad i afseende derå

iakttagas skall;

4:o) Lag angående beräknande af fatalietid i visst fall;

5:o) Lag angående fullföljd af talan i vissa fåll emot Underrätts

utslag i tvister om husesyn och fardag å krono- eller andra

publika hemman;

6:o) Lag angående fullföljd af talan emot allmän domstols beslut i

ansökningsärende;

7:o) Lag angående tillägg till gällande föreskrifter i afseende å

fullföljden af polismål;

8:o) Lag angående ändring i vissa dela]1 af Utsökningslagen;

!):o) Lag angående verkställighet i vissa fall af utslag i brottmål

utan hinder af ändringssökande;

10:o) Lag angående förändrad lydelse af 327 § i Sjölagen den 12

Juni 1891;

1.1 :o) Lag om ändring i vissa delar af Förordningen angående jords

eller lägenhets afstående för allmänt behof den 14 April

1866;

12 :o) Lag angående förändrad lydelse af 3 § i Lagen för Rikets

Ständers bank den 1 Mars 1830, samt

13:o) Lag angående förändrad lydelse af 134 § i Stadgan om skiftesverket

i riket den 9 November 1866;

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

och får Beredningen härmed i underdånighet öfverlemna dessa förslag

med motiv dertill äfvensom af undertecknade Annerstedt och Wold

afgifva särskilda yttranden.

Derest ifrågavarande förslag varda godkända, torde af skäl, som

blifvit i Beredningens motiv anförda, dels bestämmelser blifva af nöden

angående anställande af kommissionärer hos öfverdomstolarne, dels ock

vissa ändringar böra i Förordningarna angående expeditionslösen och

om stämpelafgiften vidtagas med afseende å vadebevis och revisionsutslag.

Då Beredningens uppgift varit inskränkt till ämnets behandlande

såvidt det legat inom allmänna lagens område, har Beredningen

icke framstält något förslag till de nya eller förändrade stadgande^

som i åtskilliga instruktioner och andra administrativa författningar

kunna i följd af de nya lagarnes antagande erfordras i fråga om sättet

och vilkoren för besvärs anförande från administrativ myndighet till

Hofrätt eller Konungen.

Slutligen får Beredningen anmäla, att Presidenten m. m. Herr K.

J. Berg jemlikt nådiga brefvet den 1 Februari 1889 deltagit såväl i

Beredningens gemensamma öfverläggningar angående förenämnda förslag

som i förslagens granskning.

Underdånigst

L. ANNERSTEDT.

Tu. WJJKANDKR. floHAN WoLD. J. G. HoKNKY.

Stockholm den 81 December 1891.-

opaginerad Kontrollera mot PDF

• ; k..-.. \i »•/»’> i• *rI-:.rit*•.--is 1 :»•’! • ?:c71»• - • * i t :V.!'' it <■>

f; m »,i / > i»; ■-»J ;4 ii;- vHV-r iU’’’ .Pt-i.i f

,■(•.UrtinTTV i

It tv:-. . i ■ ■ i, T * ; < > 1 ’ .tit,, h''ji"v''v ftjvfr 1 1;!;'' 1 * iti’i: i''I ?JV,»''i,>,I

''« •; 7 f filt ■ i i :t- «• •• i;'')!» .fri: ''.''i?! tm f 11 ‘ 1" *T • * * t '' : T * s i

ji . <■ t*- .!»••• t: * ''I.'' i ''[■ .i r.i''. it ;■ j- >i Sr .iriish :♦-.!}* >iiu-,>i;,jil •

liv. .-I.-. :>!> •; i ■■ K* i1! <i”n filM'' i i ..: V f‘,''j. ’ I , i ''i • i:

; = t* »!* :v }•: ii''1 it i *{•.’ 1 i -i > ‘in:1! i-ii •! / ''!■;: J *t i t.! ■ ■■ nWU-- in- •

»1!

• l<. ''» * It 5 i «’.l felslå. Mi,. ■i!_>|iU! '' i MP >■ *’l1 >« i i’!

. ;n) li’ ii ii!1 tv! <57- ’’ • I f < t 1 > i

iiiihM i'',* Ii-■ iv/ii ;}> i!i i i. iv-Ti! nit . i in ".''t* ■'' ''

ttrilMti?1 j!.r u*i’l -• ••••)!•!*!•: virrt t»,rc :i ^ * i m . * -

•> i’f i 1;*! fr ■ >''i ; ■ >! mcct.! n1. »s''M: ■‘•it ! i: htiiA . r.-.n ‘-A

; ?: > I •!(.(’> •if.i! .i'' y i''ilsVii. ; f J 51 !f«Vl : > i .< * frt»: i. ''■!i1.7-*i''l ''»■■i : (■:?•»> ! i r >

: ‘v?i:'' */i ! ;ii-* ‘ •! 1

sfi- , 11 > il I tf-; ‘iliMU: >: i 5i h i tfn ■■ f . ’• * ‘ i ''ti,H T tf!

j. j; if.yvii.-iU •SiHF-! t > ! ! ''■ * i?| /,-iiiVi1-»! • *-

vi =!! f; , nllltOli! 1 . V'' i'' : ■ '' ''i ■ ''

(4*''*)**.[■''i''iUY<

■ v; I ''■>'' I :''

. It»! ii T.H>i )-’■ • >fi i,''i

i. i i!. I i rl- i I:, i''! Ö ? ’ !i /’''■

: vT;v:.i;[y//: i

t ill > t» •'' f

opaginerad Kontrollera mot PDF

Förslag

till

Lag

angående fullföljd af talan emot allmän domstols utslag i tvistemål.

I KAP.

Om vad.

1 §•

Vill part söka ändring i Underrätts slutliga utslag i tvistemål, anrnäle

då, der ej i denna lag annorledes stadgas, skriftligen vad emot

utslaget, i stad hos Rätten sist före klockan tolf å femtonde dagen och

å landet hos domaren sist å femtonde dagen från den dag, då utslaget

gats. Vädjas ej så, som nu är föreskrifvet, stånde utslaget fast; och varde

förty vadeanmälan, som göres senare eller annorledes, än nu är sagdt,

ej upptagen.

Huru i visst fall ändring i Underrätts slutliga utslag i tvistemål

sökes genom återvinning, derom skils i 12 kap. Rättegångsbalken.

2 §•

Intill dess vadetiden gått till ända ege part, som vädjat, att hos

Rätten eller domaren skriftligen återkalla vadet. Har sådan återkallelse

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

skett, må ej af parten åriyo i målet vädjas; dock vare honom obetaget

att, der motparten vädjat, ansluta sig till dennes vad på sätt i 3 § sägs.

3 §.

År vad af ena parten anmäldt, ege motpart, som ej vädjat, att, i

stad hos Rätten sist före klockan tolf å tjugonde dagen och å landet

hos domaren sist å tjugonde dagen från den dag, då utslaget gafs,

skriftligen anmäla, att jemväl han för sin del vill söka ändring i utslaget.

Sådan anslutning till vad vare dock utan verkan, der vadet ej fullföljes

eller den vädjandes talan af Hofrätten ej upptages till pröfning.

, tv 4 §•

Den, som vädjat eller återkallat vad eller anslutit sig till vad,

vare ej pligtig att derom underrätta motparten.

5 §.

Har part i laga ordning vädjat eller anslutit sig till vad, teckne

Rätten eller domaren strax bevis derom å utslaget med underrättelse

om hvad parten enligt 7 och 9 §§ har att iakttaga för fullföljd af sin

talan. Har vad rätteligen återkallats, varde ock bevis derom teeknadt

å utslaget.

Då anmäldt vad icke blifvit inom föreskrifven tid återkalladt, ege

motpart, som sådant äskar, att erhålla bevis derom jemte underrättelse

om hvad honom enligt 7 och 12 si§ åligger.

Har anmälan, hvarom ofvan är sagdt, ej upptagits, vare parten

berättigad att, på begäran, å utslaget erhålla bevis derom med de skäl,

hvarå beslutet grundats.

6 §.

Öfver anmälda och återkallade vad samt öfver anmälanden om vadeanslutning

skall föras särskild förteckning.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

7 §•

Då vädjadt är, skola parterna i Hofrätten sig inställa, i mål från

Norrbottens, Vesterbottens, Jemtlands och Vesternorrlands län sist före

klockan tolf å fyratiofernte dagen samt i mål från öfriga delar af riket

sist före klockan tolf å trettionde dagen från den dag, då utslaget gafs.

8 §•

Har i konkurs- eller boskilnadsmål vad blifvit anmäldt, åligge det

Rätten eller domaren att före den i 7 § sagde inställelsedag till Hofrätten

insända alla de vid Underrätten företedda handlingar, som tvisten

röra men ej blifvit i protokollet intagna.

9 §.

Inom den i 7 § för inställelse bestämda tid skall den, som vädjat,

till Hofrätten ingifva skriftlig inlaga, deri han framställer sin talan.

Vid inlagan foge han det öfverklagade utslaget med vadebevis, Underrättens

öfriga protokoll i målet samt de handlingar, hvilka han derutöfver

åberopar, så ock afskrift af inlagan med de bevis, som dertill höra.

Motpart, som anslutit sig till vad, har att sist före klockan

tolf å inställelsedagen ingifva sin inlaga, Underrättens utslag med bevis

om anslutningen samt de af honom åberopade handlingar, som ej finnas

i Underrättens protokoll intagna, så ock afskrift af inlagan med dertill

hörande bevis.

10 §.

Försummar den, som vädjat, att inom tid, som i 7 § sägs, iakttaga

inställelse eller ingifva vadeinlaga, hafve han förlorat sin talan,

der ej inom samma tid visas laga förfall. Har han försummat att

före klockan tolf å inställelsedagen ingifva Underrättens utslag med

vadebevis, vare ock sin talan förlustig, der han ej inom samma tid

a

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

styrker, att laga hinder för utbekommande deraf mött. Visas förfall

eller hinder, som nu är sagdt, förelägge Hofrätten ny tid.

Hvad nu är stadgadt om den, som vädjat, ege motsvarande tillämpning

i fråga om den, som anslutit sig till vadet.

11 §•

Underlåter käranden att till Hofrätten ingifva Underrättens protokoll

i målet, och är det ej af annan part företedt; förelägge Hofrätten

käranden viss tid att dermed inkomma vid äfventyr att underlåtenhet

deraf ej föranleder vidare uppehåll med målets afgörande.

12 §.

A kärandens inlaga ege motpart, som iakttagit inställelse efter

ty i 7 § sägs, att skriftligen svara sist vid upprop å femtonde dagen

från inställelsedagen. Begär han uppskof och visar skäl dertill, förelägge

Hofrätten honom den tid, som pröfvas nödig. Har käranden jemlikt

10 § fått ny tid utsatt för vadeinlaga^ ingifvande, varde uppropet

hållet å femtonde dagen från den tid. Vid svaret foge svaranden de

handlingar, som af honom åberopas och ej redan äro ingifna, så ock

afskrift af svaret med de bevis, som dertill höra.

Har svaranden anslutit sig till vadet, galle hvad nu är sagdt jemväl

om kärandens skyldighet att å motpartens inlaga svara.

13 §.

Försummar svaranden att inom tid, som i 7 § sägs, iakttaga inställelse,

hafve han förlorat rätt att ingifva skriftligt svar, med mindre

inom samma tid laga förfall visas. Har svarande, som iakttagit inställelse,

försummat ingifva skriftligt svar inom tid, som i 12 § sägs,

hafve han ock förlorat rätt att sådant svar afgifva, der ej inom samma

tid laga förfall visas; visas förfall, förelägge Hofrätten ny tid för svarets

ingifvande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Har karanclen försummat att i fall, da svaranden anslutit sig till rådet,

ingifva skriftligt svar å dennes inlaga inom tid, som i 12 § sägs, galle

för käranden hvad i 13 § om sådan försummelse af svarande är stadgadt.

15 §.

De afskrift^’, ltvilka enligt 9 och 12 §§ skola af part ingifvas, ege

motparten uttaga. Hafva flere motparter instält sig, och kunna de ej

enas, hvilken af dem skall uttaga afskrift, må den ej utlemnas, utan

ege parterna att af dess innehåll taga kännedom hos den tjensteman,

som handlingarna i målet förvarar.

Har part underlåtit ingifva afskrift, som nu är nämnd, vare motparten

berättigad att på den försumlige partens bekostnad taga sådan

afskrift.

1G §.

Med eu skrift å hvardera sidan skall käras och svaras i mål, som

efter vad till Hofrätten inkommit; dock ege part att muntligen yttra sig

i målet, om han inom behörig tid det äskar eller förhör eljest hålles.

Enahanda rätt att muntligen yttra sig ege ock part, som för förförsummelse,

hvarom i 13 eller 14 § sägs, förlorat rätt att ingifva

skriftligt svar.

17 §.

Nu har den, som vädjat, uteblifvit utan att förfall visats, som i

10 § sägs: var motparten före klockan tolf å inställelsedagen tillstädes,

och vill han söka ersättning för inställelsen; göre det skriftligen sist å

tid, som föi- ingifvande af svar är bestämd. Aktar den, som vädjat,

nödigt att öfver ansökningen sig förklara, ege han att, utan delgifning

eller annan kungörelse, sist före klockan tolf å femtonde dagen från

sagda tid afgifva skriftligt yttrande, vid äfventyr att underlåtenhet deraf

ej hindrar frågans afgörande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

II KAP.

Om besrär emot Underrätts slutliga utslag.

18 §.

Är i lag eller särskild författning för visst slag af tvistemål stadgadt,

att talan emot Underrätts slutliga utslag skall fullföljas genom

besvär; ingifve part, som i sådant utslag vill söka ändring, sina besvär

till Hofrätten, i mål från Norrbottens, Vesterbottens, Jemtlands och

Vesternorrlands län sist före klockan tolf å fyratiofemte dagen samt i

mål från öfriga delar af riket sist före klockan tolf å trettionde dagen

från den dag, då utslaget gafs.

Har Underrätt i annat tvistemål förklarat sig obehörig att målet

upptaga eller förklarat stämningen ogin, må jemväl i sådant slutligt

utslag ändring hos Hofrätten sökas genom besvär inom den tid, som

nu är sagd.

19 §.

Varda ej besvär inom föreskrifven tid anförda mot utslag, hvarom

i 18 § förmäles, stånde utslaget fast, der ej inom samma tid laga förfall

visas; visas förfall, förelägge Hofrätten ny tid.

20 §.

Då besvär enligt 18 § anföras, ingifve klaganden tillika det öfverklagade

utslaget och Underrättens öfriga protokoll i målet. Försummas

det, förelägge Hofrätten honom viss tid dertill vid äfventyr att underlåtenhet

deraf ej föranleder vidare uppehåll med målets afgörande.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

21 §.

Pröfvas den, som besvär till Hofrätten ingifvit, ej hafva skal

för sin talan, gifve Hofrätten genast utslag derå. Finner Hofrätten

någon böra öfver besvären höras, vare klaganden pligtig att besvärshandlingarna

uttaga och dem i hufvudskrift eller besannad afskrift motparten

tillställa, så ock att inom tid, som Hofrätten bestämmer, räknad

från den dag föreläggandet kungöres, till Hofrätten inkomma med bevis

om dagen, då motparten af besvärshandlingarna fått del, samt återställa

handlingarna eller ingifva styrkt afskrift deraf. Underlåter klaganden

att inom föreskrifven tid inkomma med bevis om delgifvandet,

och kommer ej heller motparten in med förklaring; då må ej besvären

till vidare pröfning upptagas, med mindre inom sagda tid laga förfall

för klaganden visas; visas förfall, förelägge Hofrätten ny tid. Varda,

ej inom föreskrifven tid besvärshandlingarna återstälda eller styrkt afskrift

deraf ingifven, må sådant ej föranleda uppehåll med målets afgörande.

Styrker klaganden, att motparten vistas utrikes, eller att ej

veterligt är, hvar han sig uppehåller, och har han ej för sig stält ombud,

sätte Hofrätten ock ut ny tid och förelägge tillika klaganden att

till Hofrätten ingifva besannad afskrift af besvärshandlingarna och sedan

låta i allmänna tidningarna tre gånger, minst fjorton dagar mellan

hvarje gång, kungöra, att besvär i målet blifvit anförda och att besvärshandlingarna

finnas hos Hofrätten att tillgå.

22 §.

Har klaganden låtit besvärshandlingarna tillställas motparten, vare

denne pligtig att inom lika. tid, som för besvärs anförande i 18 § stadgas,

räknad från den dag handlingarna honom tillstäldes, förklaring i

målet till Hofrätten ingifva; är kungörelse angående besvären i allmänna

tidningarna införd, skall lian sin förklaring ingifva inom nittio dagar

från sista kungörandet. Kommer han ej in med förklaring inom föreskrifven

tid, må det ej föranleda uppehåll med målets afgörande, med

mindre laga förfall inom samma tid visas; visas förfall, förelägge Hofrätten

honom ny tid.

opaginerad Kontrollera mot PDF

It

23 §.

Hvad parterna enligt 21 och 22 §§ hafva att iakttaga, så ock

äfventyret, om det försummas, läte Kölvatten tecknas å besvärsskriften.

in kap.

Om besvär emot Underrätts beslut, som meddelas under rättegången

eller angår särskild i sammanhang med målet behandlad fråga.

24 §.

Invänder part vid Underrätt, att Rätten ej är behörig att målet

upptaga, förty att det hörer till annan domstol eller ock är af beskaffenhet

att skola af annan myndighet än domstol handläggas, och varder

invändningen genom beslut under rättegången ogillad; ege part, som ej

nöjes åt beslutet, att deri söka ändring genom besvär, hvilka skola ingifvas,

i stad till Rätten sist före klockan tolf å femtonde dagen och å

landet till domaren sistå femtonde dagen från den dag, då heslutet meddelades;

aflemne ock Rättens protokoll i målet äfvensom afskrift af besvären.

Aktar motparten nödigt att öfver besvären sig yttra, ingifve han

sin förklaring till Rätten eller domaren inom lika tid, som för besvärs

anförande nu blifvit föreskrifven, räknad från bcsvärstidens utgång.

Sedan förklaringstiden gått till ända eller dessförinnan, der motparten

tidigare inkommit med förklaring eller afsagt sig rättigheten att sådan

afgifva, insände Rätten eller domaren handlingarna till Hofrätten; och

meddele Hofrätten utan dröjsmål utslag i invändningsfrågan. Utslaget,

jemte det insända protokollet, varde derefter öfversändt till Rätten eller

domaren, som har att kungöra utslaget för parterna.

Har ej klaganden vid besvären fogat Underrättens protokoll i målet,

läte Rätten eller domaren detsamma på klagandens bekostnad utskrifvas

för att, jemte besvären, till Hofrätten insändas.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

I fråga om afskrift af besvär, hvarom i denna § sägs, galle hvad

i 15 § angående der omförmälda afskrift stadgas.

25 §.

Hav Underrätt genom beslut under rättegången ogillat invändning,

hvarom i 24 § sägs, må Rätten, utan hinder af invändningen, fortfara med

handläggningen åt målet; dock må ej, der part i laga ordning ingifvit

besvär emot beslutet, slutligt utslag i målet gifvas förr, än Hofrätten

pröfvat invändningen.

Fortfares ej med handläggningen af målet, utsatte Rätten eller

domaren, sedan Hofrättens utslag inkommit, viss dag för kungörandet

åt utslaget och läte dertill kalla parterna genom anslag å Rättens dörr,

minst fjorton dagar förut.

26 §.

Har ej part inom föreskrifven tid till Rätten eller domaren ingifvit

besvär emot beslut, som i 24 § afses, hafre han förlorat rätt till

talan emot beslutet.

År slutligt utslag i målet meddeladt innan besvärstiden gått till

ända, må ej Rättens beslut i invändningsfrågan särskilt öfverklagas,

utan ege part att deremot fullfölja talan i sammanhang med förd klagan

öfver det slutliga utslaget.

27 §.

Göres jäf vid Häradsrätt emot Rättens ordförande eller emot hela

nämnden eller vid Rådstufvurätt emot ordförande eller annan ledamot

i Rätten, och varder det jäf genom beslut under rättegången ogilladt;

vare lag, som i 24, 25 och 26 §§ sägs.

28 §.

Har Häradsrätt förklarat Rättens ordförande jäfvig, ege part,

som ej nöjes åt beslutet, att, intill dess förordnande för annan do
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

mare meddelas, i beslutet särskilt söka ändring i Hofrfttten genom

besvär.

Hvad nu är stadgadt galle ock, der Rådstufvurätt förklarat samtlige

ledamöter i Rätten jäfvige, så ock då Rådstufvurättens ordförande förklarats

jäfvig och förordnande för ojäfvig ordförande skall i Hofrätten

sökas; erfordras ej sådant förordnande, eller har annan ledamot än

ordföranden förklarats jäfvig, må ej ändring i beslutet sökas.

29 §.

Varder af Häradsrätt hela nämnden förklarad jäfvig, må ej ändring

i beslutet sökas. Göres jäf emot särskilde män i nämnden, en eller

flere, lände ock det beslut, som deröfver meddelas, till efterrättelse,

ehvad jäfvet gillas eller ej.

30 §.

Har Underrätt genom beslut under rättegången beviljat qvarstad

eller skingringsförbud eller förordnat om annan dermed jemförlig åtgärd,

må särskild talan emot beslutet föras i Hofrätten genom besvär; dock

gånge beslutet ej dess mindre i verkställighet. 1 ty fall vare klagan

ej till viss tid inskränkt.

31 §•

Menar part, att genom beslut, som Underrätt under rättegången

meddelat, målet allenast onödigt uppehälles, vare lag, som i 30 § sägs.

32 §.

Har i tvistemål Underrätt genom beslut under rättegången fält part

att utgifva vite eller dömt honom till böter för uteblifvande eller till

O

ansvar för annan förseelse i målet eller ock ogillat yrkande om ansvar

för sådan förseelse; må särskild talan emot beslutet föras genom besvär.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

'' År beslut i fråga, hvarom nu är sagdt, meddeladt i det slutliga

utslaget i målet, må klagan öfver beslutet föras i sammanhang med

fullföljd af talan i hufvudsaken; fullföljes ej talan i hufvudsaken, vare

lag, som hade beslutet blifvit under rättegången meddeladt.

33 §.

? bi'' MoJi- .wAkim-A V/ i m-.n.vd ■<

Har Underrätt i tvistemål skilt fullmägtig från fullmägtigskapet

eller dömt honom till ansvar för förseelse i målet eller ock ogillat yrkande

om ansvar för sådan förseelse; må särskild talan emot beslutet

föras genom besvär, ehvad beslutet meddelats under rättegången eller

i sammanhang med slutligt utslag i målet.

34 §.

Om fullföljd af talan emot Underrätts beslut i fråga, som rörer

vittne, sakkunnig eller annan, som kallats att meddela upplysning i

tvistemål, så ock om klagan öfver beslut, hvarigenom Underrätt dömt

till värjemåls- eller fyllnadsed, galle hvad derom i Lagen angående

bevisning inför Rätta är stadgadt.

35 §.

Har Underrätt i annat fall, än ofvan är nämndt, meddelat beslut

under rättegången, må ej deröfver särskildt klagas; fullföljer part talan

emot det slutliga utslaget, ege han i sammanhang med den talan öfverklaga

det under rättegången meddelade beslutet.

Har part öfverklagat det slutliga utslaget, vare motpart, ändå

att han ej deröfver klagat, obetaget att till bemötande af ändringssökandet

påkalla pröfning af sådant under rättegången meddeladt beslut,

som nu är sagdt.

36 §.

Menar part, som ingifvit anmälan om vad eller vadeanslutning,

att Rätten eller domaren utan laga skäl vägrat upptaga den anmälan,

ege han öfver beslutet anföra besvär.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Har anmälan upptagits, må ej deröfver särskildt klagas; fullföljes

talan i målet, ege motparten påkalla pröfning af frågan, huruvida anmälan

blifvit. rätteligen gjord.

37 §.

Besvär, hvarom i 32, 33 och 36 §§ förmärs, skola vid det i 19 §

stadgade äfventyr till Hofrätten ingifvas inom den tid efter beslutets

meddelande, som i 18 § sägs.

Hvad i 20, 21, 22 och 23 §§ stadgas galle ock om besvär, som

enligt 28, 30, 31, 32, 33 eller 36 § anföras.

IV KAP.

Om revision.

*M ; •. *1 J ‘1 i / o* <

38 §.

Nöjes ej part åt Hofrätt*) slutliga utslag i vädjadt eller till Höfrö

tten instämdt tvistemål, ege han, der ej i denna lag annorledes stadgas,

att hos Konungen söka revision i målet.

Vill part söka revision, anmäle det skriftligen hos Hofrätten sist

före klockan tolf å tjugonde dagen från den dag, då utslaget gafs;

nedsätte ock före utgången af sagda tid hos Hofrätten ej allenast revisionsskilling,

ett hundra kronor, utan ock till säkerhet för den kostnadsersättning,

Konungen kan komma att tilldöma sökandens motpart, ett

hundra kronor.

Öfver utslag, hvarigenom Hofrätt visat mål åter till Underrätt, må

ej klagas; innefattar utslaget pröfning af fråga, som på målets utgång

inverkar, vare dock part berättigad att deremot fullfölja talan, om

hufvudsaken kommer under Konungens pröfning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

JO

39 §.

v ‘ }

Hafva i en sak flere gemensam talan, och har en af dem nedsatt

belopp, hvarom i 38 § förmäles; galle den nedsättning äfven för de

öfrige, som anmält sig vilja söka revision.

40 §.

Söker part, som ingifvit revisionsanmälan, att för fattigdom vinna

befrielse från nedsättning af de i 38 § omförmälda belopp, och styrker

han med intyg af domstolen, domaren, stadsfogde, kronofogden eller

länsmannen i orten eller kyrkoherden eller komminister i den församling,

der han bär sitt hemvist, att han icke förmår nedsätta två

hundra kronor utan att derigenom komma att sakna utväg till nödtorftigt

uppehälle; vare han från nedsättningen fri. Begär parten anstånd

för ingifvande af intyg, som nu är sagdt, förelägge Hofrätten

honom ny tid, högst tio dagar, att med sådant intyg till Hofrätten

inkomma.

Från nedsättning skola jemväl kronan, städer och menigheter vara

fria, År af Konungen för viss allmän kassa, pensionsinrättning eller

from stiftelse förordnadt, att den skall vara för nedsättning fri, lände

ock det till efterrättelse.

41 §.

Part, som försummat något af hvad här ofvan i afseende å revisionsanmälan

och nedsättning är föreskrifvet, hafre förlorat rätt att fullfölja

talan emot Hofrättens utslag.

42 $.

Har ena parten anmält sig vilja söka revision, ege motpart, som

ej gjort sådan anmälan, att sist före klockan tolf å trettionde dagen

från den dag, då Hofrättens utslag gafs, hos Hofrätten skriftligen anmäla,

att jemväl han vill söka ändring i utslaget.

Sådan anslutning vare dock utan verkan, der sökandens talan ej

fullföljes eller af Konungen icke upptages till pröfning.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

43 §.

''* : rf : •~r • ; '' ■ rf .•v • j -, rp r . •• j ■

Den, som ingifvit revisionsanmälan eller anslutit sig till sådan anmälan,

vare ej pligtig att derom underrätta motparten.

44 §.

Anmäler part sig vilja söka revision, pröfve Hofrätten, huruvida

han iakttagit hvad här ofvan i afseende å revisionsanmälan och nedsättning

är föreskrifvet; finnes det, gifve Hofrätten parten tillstånd att

söka revision. Har part rätteligen anslutit sig till motparts revisionsanmälan,

gifve Hofrätten honom bevis derom. 1 beslut, hvarigenom

tillstånd att söka revision meddelats, så ock i bevis om anslutning

meddele Hofrätten parten underrättelse om hvad han enligt 45 och 47

§§ har att iakttaga för fullföljd af sin talan.

Sedan part erhållit tillstånd att söka revision eller parts anmälan

om anslutning upptagits, ege motpart, som det äskar, att erhålla bevis

derom med underrättelse om hvad honom enligt 45 och 50 §§ åligger.

45 §.

. . c ■{•»)«•» t s •: j-m.» ,*r>« ■

Då tillstånd att söka revision blifvit af Hofrätten meddeladt, skola

parterna hos Konungen sig inställa sist före klockan tolf å fyratiofemte

dagen från den dag, då Hofrättens öfverklagade utslag gafs.

46 §.

Före inställelsedagen läte Hofrätten till Konungen insända de hos

Hofrätten befintliga handlingar i målet jemte utdrag af Hofrättens

deri förda protokoll. ;1 . ..

47 §.

Inom den i 45 § för inställelse bestämda tid skall den, som fått

tillstånd att söka revision, till Konungen ingifva skriftlig inlaga, deri

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

han framställer sin talan. Vid inlagan foge han Hofrättens beslut,

hvarom i 44 § sägs, jemte öfverklagade utslaget och öfriga af sökanden

åberopade handlingar, som ej insändas från Hofrätten, så ock afskrift

af inlagan med de bevis, som dertill höra.

Den, som rätteligen anslutit sig till revisionsanmälan, har att sist

före klockan tolf å inställelsedagen ingifva sin inlaga jemte Hofrättens

bevis om anslutningen samt de handlingar, Indika af honom åberopas

och ej blifvit af annan part ingifna eller af Hofrätten insända, så ock

afskrift af inlagan med dertill hörande bevis.

■''''lag tun;-c >i-: ■- ■). -!!■•''• U;i u!* »ii(d- itc. cd» uvtaf- Ttdl

'' : :48 §• ''* ^ ''

Har den, som fått tillstånd att söka revision, försummat att inom

tid, som i 45 § sägs, iakttaga inställelse eller ingifva sin inlaga, hafve

han sin talan förlorat, der ej inom samma tid visas laga förfall. Försummar

han att sist före klockan tolf å inställelsedagen ingifva Hofrättens

beslut, hvarigenom honom tillåtits att söka revision, vare han

ock sin talan förlustig, der han ej inom samma tid styrker, att laga

hinder för utbekommande deraf mött. Visas förfall eller hinder, som

nu är sagd!, varde ny tid förelagd.

Hvad nu är stadgadt galle ock, der den, som anslutit sig till

revisionsanmälan, underlåter att inom föreskrifven tid iakttaga inställelse

eller ingifva sin inlaga eller Hofrättens bevis om anslutningen.

49 §.

Har sökanden underlåtit att till Konungen ingifva Hofrättens öfverklagade

utslag eller, der målet blifvit fullföljdt från Underrätt, dess

protokoll i målet, och är ej sådan handling af annan part företedd eller

från Hofrätten insänd; varde sökanden förelagdt att inom viss tid dermed

inkomma vid äfventyr att underlåtenhet deraf ej föranleder vidare

uppehåll med målets afgörande.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

•- ''jh <"•'' \? '' , . • : r 50

A sökandens inlaga ege motpart, som iakttagit inställelse efter

ty i 45 § sägs, att skriftligen svara sist före klockan tolf å trettionde

dagen från inställelsedagen. Har sökanden jemlikt 48 § fatt ny tid

utsatt för inlagans ingifvande, svare motparten sist före klockan tolf å

trettionde dagen från den tid. Vid svaret foge han de handlingar,

som af honom åberopas och ej redan inkommit, så ock afskrift af svaret

med dertill hörande bevis.

Har svaranden anslutit sig till sökandens revisionsanmälan, galle

hvad nu är sagdt jemväl om sökandens skyldighet att å motpartens

inlaga svara.

51 §.

Försummar svaranden att inom föreskrifven tid iakttaga inställelse

eller ingifva skriftligt svar å sökandens inlaga, eller underlåter sökanden

i fall, då svaranden anslutit sig till sökandens revisionsanmälan, att inom

föreskrifven tid ingifva skriftligt svar å dennes inlaga; vare lag, som i

13 och 14 §§ sägs om dylik försummelse i Hofrätt.

52 §.

Hvad i 15, 16 och 17 §§ är för Hofrätt stadgadt skall ega motsvarande

tillämpning vid förfarandet hos Konungen.

53 §.

Förlikas parterna eller gillar Konungen Hofrättens utslag, skall

nedsatt revisionsskilling tillfalla kronan. Ändrar Konungen Hofrättens

utslag, ege part, som nedsatt revisionsskilling, att den återfå; och

varder yttrande derom af Konungen meddeladt.

Tillika bestämmer Konungen, om och i hvilken mån det till säkerhet

för motpartens kostnadsersättning nedsatta belopp skall tillfalla denne

eller må af sökanden återtagas.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Om besvär emot Hofrätt» utslag och beslut.

54 §.

j ,i- “I '' ni-'' (Jf . 1.

Har Hofrätt i tvistemål, som blifvit der omedelbart anhängiggjordt,

förklarat sig obehörig att målet upptaga eller förklarat stämningen

ogill, ege part, som ej nöjes åt utslaget, att deri söka ändring genom

besvär, som skola till Konungen ingifvas sist före klockan tolf å fyratiofemte

dagen från den dag, då utslaget gafs.

!:<:! i !. «. r . ■ . t —'': i •:» •''; r f I < > i ■: Wr- . •

55

Nöje» ej part åt Hoträtts slutliga utslag i mål, som enligt II eller III

kap. genom besvär inkommit, ege han, der ej här nedan annorledes

sägs, att i utslaget söka ändring genom besvär, som skola till Konungen

ingifvas inom den i 54 § bestämda tid.

Har Hofrätten återförvisat målet till Underrätten, galle hvad i

58 § angående återförvisningsbeslut i vädjadt mål finnes stadgadt.

56 §.

Öfver Hofrätt» utslag i fråga, som jemlikt 24, 27 eller 28 §

blifvit från Underrätt fullföljd, må ej klagas; har Hofrätten upphäft

beslut, hvarigenom Underrätten förklarat sig behörig att målet

upptaga, inå dock talan emot Hofrättens utslag fullföljas genom besvär

inom den tid, som i 54 § sägs, räknad från den dag, då utslaget för

parterna kungjordes.

. 4

57 §.

Mot utslag i fråga, som enligt 31 § dragits under Hofrätt» pröfning,

ma ej talan föras.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

58 §.

Hvad i 30, 32 och 33 §§ stadgas angående fullföljd af talan emot

vissa af Underrätt meddelade beslut ege motsvarande tillämpning i fråga

om dylika beslut, som af Hofrätt under målets handläggning derstädes

meddelas.

''Mil-'' tu

•OiittoH loma

''Ull''

59 §.

Har Hofrätt meddelat beslut af beskaffenhet, som i 34 § sägs,

gälle i fråga om fullföljd af talan emot beslutet hvad derom i Lagen

angående bevisning inför Rätta är stadgadt.

''"''n n ''*"o!''“ ’: 60 §. ■ :

Beslut, som af Hofrätt under rättegången meddelas i annat fall,

än i 58 eller 59 § sägs, må ej särskildt öfverklagas, utan galle i fråga

om fullföljd af talan emot det beslut hvad i 35 § angående der omförmälda

beslut föreskrifves.

61 $.

*. 1 ✓ I • i ännu

Hvad i 36 § angående anmälan om vad och vadeanslutning är

stadgadt skall ega motsvarande tillämpning i fråga om i''evisionsanmälan

och anmälan om anslutning, hvarom i 42 § sägs.

62 §.

Besvär i fall, som i 58 och 61 §§ afses, skola till Konungen ingifvas

inom tid, som i 54 § sägs, räknad från den dag, då beslutet

meddelades; dock vare i fråga om beslut af beskaffenhet, hvarom i

30 § förmäles, klagan ej till viss tid inskränkt.

nita,I .Kirj ■: I <’•''

63 §.

Har ej part inom föreskrifven tid anfört besvär, hvarom i detta kap.

sägs, vare han sin talan emot utslaget eller beslutet förlustig, der ej inom

samma tid laga förfall visas; visas förfall, förelägger Konungen ny tid,

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

64 §.

Då besvär enligt detta kap. blifvit hos Konungen anförda, skola

från Hofrätten infordras de derstädes befintliga handlingar i målet

jemte utdrag af Hofrättens deri förda protokoll.

Vid besvären loge klaganden Hofrättens öfverklagade utslag eller

beslut, så ock, der målet blifvit från Underrätt till Hofrätten fullföljdt,

Underrättens deri förda protokoll, så vidt dess insändande ej åligger

Hofrätten. Underlåter klaganden hvad honom sålunda åligger, galle

hos Konungen hvad i 20 § stadgas för dylik försummelse i Hofrätt.

Finnes någon böra öfver besvären höras, skall dervid förfaras på

sätt i II kap. är för Hofrätt stadgadt.

VI KAP.

Allmänna bestämmelser.

65 §.

Då fullföljd af talan skall ske efter vade- eller revisionsanmälan,

varde å utslag, som till part utgifves, hänvisning meddelad om hvad

den, som ej nöjes åt utslaget, har att i afseende å sådan anmälan

iakttaga. A slutligt utslag, hvari ändring må sökas i annan ordning,

än nu är sagd, skall tecknas underrättelse om hvad part, som ej nöjes

åt utslaget, har att iakttaga för fullföljd af sin talan.

Vill någon klaga öfver beslut, som under rättegången meddelats

eller angår särskild i sammanhang med målet behandlad fråga, och

begär han för sådant ändamål underrättelse om hvad han har att

iakttaga, varde ock sådan underrättelse honom lemnad.

66 §.

Föreläggande, som enligt denna lag meddelas part, skall, der det ej

afsäges muntligen, kungöras genom anslag; och varde tillika anteckning

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

derom införd i en särskild bok, hvilken skall hållas en hvar till hända,

som derur vill hemta upplysning.

67 §.

Besluter Hofrätt i fullföljdt mål att infordra underdomarens utlåtande,

må ej part med beslutets delgifvande betungas. Lag samma

vare, der hos Konungen erfordras utlåtande från underdomare eller

Hofrätt.

68 §.

År i stad ej rättegångsdag, och finnes ej någon satt att å Rättens

vägnar inlagor emottaga; må anmälanden och andra skrifter, som enligt

denna lag skola till Rätten ingifvas, aflemnas till Rättens ordförande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Förslag

till

Lag

angående fullföljd af talan emot allmän domstols utslag i brottmål.

I KAP.

Om besvär emot Underrätts statliga utslag, så ock om underställning af

Underrätts utslag.

1 §•

Vill part söka ändring i Underrätts slutliga utslag i brottmål, anmäle

då, der ej i denna lag annorledes stadgas, skriftligen missnöje

mot utslaget, i stad hos Rätten sist före klockan tolf å femtonde dagen

och å landet hos domaren sist å femtonde dagen från den dag, då utslaget

gafs. Anmäles ej missnöje så, som nu är föreskrifvet, stånde

utslaget fast; och varde förty missnöjesanmälan, som göres senare eller

annorledes, än nu är sagdt, ej upptagen.

2 §•

Intill dess tiden för missnöjes anmälande gått till ända ege part,

som anmält missnöje, att hos Rätten eller domaren skriftligen återkalla

sin anmälan. Har sådan återkallelse skett, må ej missnöje i målet af

parten ånyo anmälas.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

3 §.

Den, som anmält missnöje eller återkallat sådan anmälan, vare ej

pligtig att derom underrätta motparten.

4 §.

Har part i laga ordning anmält missnöje mot Underrätts utslag,

teckne Rätten eller domaren strax bevis derom å utslaget med underrättelse

om hvad parten enligt 6 § har att iakttaga för fullföljd af sin

talan. Har missnöjesanmälan rätteligen återkallats, varde ock bevis

derom tecknadt å utslaget.

Då part, som anmält missnöje, icke inom föreskrifven tid återkallat

sin anmälan, ege enskild motpart, som sådant äskar, att erhålla bevis

derom jemte underrättelse om hvad honom enligt 9 § åligger.

Har missnöjesanmälan eller återkallelse af sådan anmälan ej upptagits,

vare parten berättigad att, på begäran, å utslaget erhålla bevis

derom med de skäl, hvarå beslutet grundats.

5 §.

öfver anmälande!! och återkallelse^ hvarom ofvan är sagdt, skall

föras särskild förteckning.

6 §.

Part, som i laga ordning anmält missnöje mot Underrätts utslag,

ege för fullföljd af sin talan att till Hofrätten ingifva besvär, i mål från

Norrbottens, Vesterbottens, Jemtlands och Vesternorrlands län sist före

klockan tolf å fyratiofemte dagen samt i mål från öfriga delar af riket

sist före klockan tolf å trettionde dagen från den dag, då utslaget

gafs; och foge han vid besvären det öfverklagade utslaget med bevis

om anmäldt missnöje, Underrättens öfriga protokoll i målet samt de

handlingar, hvilka han derutöfver åberopar. Har klaganden i målet

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

annan motpart än allmän åklagare eller någon, som i målet hålles häktad,

skall tillika ingifvas afskrift af besvärsskriften med de bevis, som

dertill höra.

7 §•

Försummar den, som anmält missnöje, att inom den i 6 § föreskrifna

tid inkomma med besvär, hafve han förlorat sin talan, der ej

inom samma tid laga förfall visas. Har han försummat att före besvärstidens

utgång ingifva Underrättens utslag med bevis om anmäldt

missnöje, vare ock sin talan förlustig, der han ej inom samma tid styrker,

att laga hinder för utbekommande deraf mött. Visas förfall eller hinder,

som nu är sagdt, förelägge Hofrätten ny tid.

8 §•

Underlåter klaganden att vid besvären foga Underrättens protokoll

i målet, och är det ej af annan part företedt; förelägge Hofrätten klaganden

viss tid att dermed inkomma vid äfventyr att underlåtenhet

deraf ej föranleder vidare uppehåll med målets afgörande.

9 §•

Då allmän åklagare är klagandens motpart, läte Hofrätten tillställa

honom besvärshandlingarna med föreläggande att inom viss tid afgifva

förklaring och återställa handlingarna.

Enskild motpart ege uttaga den i 6 § omförmälda afskrift, och

afgifve harUsedan skriftlig förklaring öfver besvären inom lika tid, som

för besvärs "anförande är i samma § föreskrifven, räknad från besvärstidens

utgång. Aro motparterna flere, och enas de ej, hvilken af dem

skall uttaga afskrift, må den ej utlemnas, utan ege parterna att af

dess innehåll taga kännedom hos den tjensteman, som handlingarna i

målet förvarar.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

10 §.

Har klaganden underlåtit att, efter ty i 6 § sägs, ingifva afskrift

af besvären eller af bevis, som dertill hörer, ege motpart, som är berättigad

att erhålla afskrift, att sådan på klagandens bekostnad taga.

Skola i det fall, nu är sagdt, besvärshandlingarna tillställas allmän

åklagare eller någon, som i målet hålles häktad, läte Hofrätten på klagandens

bekostnad taga erforderlig afskrift för att hållas annan motpart

till hända.

11 §. „

Varder ej förklaring ingifven inom föreskrifven tid, må det ej föranleda

uppehåll med målets afgörande, der ej inom samma tid laga

förfall visas; visas förfall, förelägge Hofrätten ny tid.

12 §.

Utan hinder af hvad i 9 och 11 §§ stadgas ege Hofrätten att i

anledning af besvär, som enligt 6 § blifvit anförda, infordra yttrande

från motparten, der hans hörande öfver viss angifven omständighet finnes

nödigt; och läte Hofrätten beslutet derom delgifvas den part, som

skall höras, med föreläggande af tid, inom hvilken yttrandet skall afgifvas

vid påföljd för underlåtenhet, som i 11 § sägs.

13 §.

Har part, som anmält missnöje, underlåtit att i målet fullfölja talan,

och vill enskild motpart söka ersättning för sin kostnad, göre det skriftligen

sist å tid, som i 9 § för ingifvande af enskild parts förklaring är

bestämd. Aktar den part, som anmält missnöje, nödigt att öfver ansökningen

sig förklara, ege han att, utan delgifning eller annan kungörelse,

sist före klockan tolf å femtonde dagen från sagda tid afgifva

skriftligt yttrande, vid äfventyr att underlåtenhet deraf ej hindrar frågans

afgörande.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

14 §.

Har Underrätt i utslag förvisat målet till fortsatt handläggning vid

annan Underrätt, må ej ändring i utslaget sökas förr, än den Rätt, som

sist handlagt målet, deri meddelat slutligt utslag. Vill någon då söka

ändring, anmäle missnöje der målet sist handlades och fullfölje jemväl

i öfrigt sin talan i den ordning, som för klagan öfver det slutliga utslaget

bör iakttagas.

15 §.

År part missnöjd med utslag, hvarigenom Underrätt förklarat sig

obehörig att der anhängiggjordt mål upptaga, ege han att, utan föregången

missnöjesanmälan, anföra besvär hos Hofrätten inom den i 6 § stadgade

tid; och galle i öfrigt om dessa besvär hvad här nedan i II kap.

angående der nämnda besvär stadgas.

16 §.

Har någon blifvit dömd till döden eller till straffarbete på lifstid,

skall målet, så vidt det honom rörer, underställas Hofrättens pröfning.

17 §•

Varder någon, som är tilltalad vid Underrätt, jemväl stäld under

åtal för brott, som tillhör öfverrätts omedelbara upptagande, skall

Underrätten, sedan den meddelat utslag beträffande deri under dess

domvärjo hörande förbrytelsen, underställa målet i denna del Hofrättens

pröfning, ändå att det ej enligt 16 § skolat underställas.

18 §.

I underställningsmål läte Rätten eller domaren inom tid, som i 6

§ sägs, till Hofrätten insända utslaget samt öfriga protokoll och handlingar

i målet. I ty mål må ej besvär anföras, men part vare berätti
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

gad att inom tid, som nyss är sagd, hos Hofrätten göra de påminnelser,

som lian kan finna vara af nöden. Hafva ej inom den tid påminnelser

inkommit, må det ej föranleda uppehåll med målets afgörande.

II KAP.

Om besvär emot Underrätts beslut, som meddelas under rättegången

eller angår särskild i sammanhang med målet behandlad fråga.

19 §.

Har Häradsrätt förklarat Rättens ordförande jäfvig, ege part, som

ej nöjes åt beslutet, att, intill dess förordnande för annan domare meddelas,

i beslutet särskildt söka ändring i Hofrätten genom besvär.

Hvad nu är stadgadt galle ock, der Rådstufvurätt förklarat samtlige

ledamöter i Rätten jäfvige, så ock då Rådstufvurättens ordförande

förklarats jäfvig och förordnande för ojäfvig ordförande skall i Hofrätten

sökas; erfordras ej sådant förordnande, eller har annan ledamot än ord

föranden förklarats jäfvig, må ej ändring i beslutet sökas.

20 §.

Varder af Häradsrätt hela nämnden förklarad jäfvig, må ej ändring

i beslutet sökas. Göres jäf emot särskilde män i nämnden, en eller flere,

lände ock det beslut, som deröfver meddelas, till efterrättelse, ehvad

jäfvet gillas eller ej.

21 §•

Vill part söka ändring i beslut, hvarigenom Underrätt förordnat

om hans häktande eller qvarhållande i häkte eller om hans hemtande

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

till Rätten, ege han att, utan föregången missnöjesanmälan, deremot föra

särskild talan i Hofrätten genom besvär; dock gånge beslutet ej dess

mindre i verkställighet. I ty fall vare klagan ej till viss tid inskränkt.

22 §.

Menar part, att genom beslut, som Underrätt under rättegången

meddelat, målet allenast onödigt uppehälles, vare lag, som i 21 § sägs.

23 §.

Har Underrätt genom beslut under rättegången fält part att utgifva

vite eller dömt honom till böter för uteblifvande, må, utan föregången

missnöjesanmälan, särskild talan emot beslutet föras genom besvär.

24 §.

Har Underrätt skilt fullmägtig från fullmägtigskapet eller dömt

honom till ansvar för förseelse i målet eller ock ogillat yrkande

om ansvar för sådan förseelse; må, utan föregången missnöjesanmälan,

särskild talan emot beslutet föras genom besvär, ehvad beslutet meddelats

under rättegången eller i sammanhang med slutligt utslag i målet.

25 §.

Om fullföljd af talan emot Underrätts beslut i fråga, som rörer

vittne, sakkunnig eller annan, som kallats att meddela upplysning i brottmål,

så ock om klagan öfver beslut, hvarigenom Underrätt dömt till

värjemålsed, galle hvad derom i Lagen angående bevisning inför Rätta

är stadgadt.

26 §.

Har Underrätt i annat fall; än ofvan är nämndt, meddelat beslut under

rättegången, må ej deröfver särskildt klagas; fullföljer part talar

5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

emot det slutliga utslaget, ege han i sammanhang med den talan öfverklaga

det under rättegången meddelade beslutet.

Har part öfverklagat det slutliga utslaget, vare motpart, ändå att

lian ej deröfver klagat, obetaget att till bemötande af ändringssökandet

påkalla pröfning af sådant under rättegången meddeladt beslut, som nu

är sagdt.

27 §.

Menar part, som anmält missnöje mot Underrätts utslag, att Rätten

eller domaren utan laga skäl vägrat upptaga den anmälan, ege han att,

utan föregången missnöjesanmälan, öfver beslutet anföra besvär.

Har missnöjesanmälan upptagits, må ej deröfver särskildt klagas;

fullföljes talan i målet, ege motparten påkalla pröfning af frågan, huruvida

missnöje blifvit rätteligen anmäldt.

28 §.

Besvär, hvarom i 23, 24 och 27 §§ förmäles, skola vid det i 7 §

stadgade äfventyr till Hofrätten ingifvas inom den tid efter beslutets

meddelande, som i 6 § sägs.

29 §.

Då besvär enligt detta kap. anföras, ingifve klaganden tillika

det öfverklagade beslutet och Underrättens öfriga protokoll i målet.

Försummas det, förelägge Hofrätten honom viss tid dertill vid äfventyr

att underlåtenhet deraf ej föranleder vidare uppehåll med målets afgörande.

30 §.

Pröfvas den, som enligt detta kap. ingifvit besvär, ej hafva skäl för

sin talan, gifve Hofrätten genast utslag derå. Finner Hofrätten någon

böra öfver besvären höras, vare klaganden pligtig att besvärshandlingarna

uttaga och dem i hufvudskrift eller besannad afskrift motparten tillställa,

så ock att inom tid, som Hofrätten bestämmer, räknad från den

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

dag föreläggandet kungöres, till Hofrätten inkomma med bevis om dagen,

då motparten af besvärshandlingarna fått del, samt återställa handlingarna

eller ingifva styrkt afskrift deraf. Underlåter klaganden att inom föreskrifven

tid inkomma med bevis om delgifvandet, och kommer ej heller

motparten in med förklaring; då må ej besvären till vidare pröfning

upptagas, med mindre inom sagda tid laga förfall för klaganden visas;

visas förfall, förelägge Hofrätten ny tid. Varda ej inom föreskrifven

tid besvärshandlingarna återstälda. eller styrkt afskrift deraf ingifven,

må sådant ej föranleda uppehåll med målets afgörande. Styrker klaganden,

att motparten vistas utrikes, eller att ej veterligt är, hvar han

sig uppehåller, och har han ej för sig stält ombud; sätte Hofrätten ock

ut ny tid och förelägge tillika klaganden att till Hofrätten ingifva besannad

afskrift af besvärshandlingarna och sedan låta i allmänna tidningarna

tre gånger, minst fjorton dagar mellan hvarje gång, kungöra,,

att besvär i målet blifvit anförda öch att besvärshandlingarna finnas hos

Hofrätten att tillgå.

Finnes i fall, då allmän åklagare är klagande, någon, böra öfver

besvären höras, skola besvärshandlingarna genom Hofrättens försorg tillställas

åklagaren, och läte jemväl Hofrätten besörja om införande i allmänna

tidningarna af kungörelse, der sådan erfordras.

31 §.

Har klaganden låtit besvärshandlingarna tillställas motparten, vare

denne pligtig att inom lika tid, som för besvärs anförande i 6 § stadgas,

räknad från den dag handlingarna honom tillstäldes, förklaring i målet

till Hofrätten ingifva; är kungörelse angående besvären i allmänna tidningarna

införd, skall han sin förklaring ingifva inom nittio dagar från

sista kungörandet. Ingifves ej förklaring inom föreskrifven tid, vare lag,

som i 11 § sägs.

32 §.

Hvad parterna enligt 30 och 31 §§ hafva att iakttaga, så ock äfventyret,

om det försummas, läte Hofrätten tecknas å besvärsskriften.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

III KAP.

Om besvär emot Hofrätts utslag och beslut, så ock om underställning

af Hofrätts utslag.

33 §.

Vill part söka ändring i Hofrätts slutliga utslag i brottmål,

anmäle då, der ej i denna lag annorledes stadgas, skriftligen hos Hofrätten

missnöje mot utslaget sist före klockan tolf å tjugonde dagen från

den dag, då utslaget gafs. Anmäles ej missnöje så, som nu är föreskrifvet,

stånde Hofrättens utslag fast; och varde förty missnöjesanmälan,

som göres senare eller annorledes, än nu är sagdt, ej upptagen.

Öfver utslag, hvarigenom Hofrätt visat mål åter till Underrätt, må

ej klagas; innefattar utslaget pröfning af fråga, som på målets utgång

inverkar, vare dock part berättigad att deremot fullfölja talan, om

hufvudsaken kommer under Konungens pröfning.

34 §.

Den, som anmält missnöje mot Hofrätts utslag, vare ej pligtig att

derom underrätta motparten.

35 §.

Har part i laga ordning anmält missnöje mot Hofrätts utslag, gifve

Hofrätten bevis derom med underrättelse om hvad parten enligt 38 §

har att iakttaga för fullföljd af sin talan; och ege jemväl enskild motpart,

som det äskar, att erhålla sådant bevis med underrättelse om hvad

honom enligt 40 § åligger.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

36 §.

Har allmän åklagare talat å brott af sådan beskaffenhet, att straffet

derför enligt 5 kap. 14 § Strafflagen kan förfalla; må åklagaren, derhän rätteligen

anmält missnöje mot Hofrättens utslag, väl erhålla hänvisning till

talans fullföljd, men vare ej berättigad att i annat hänseende, än såvidt

angår ansvars- eller ersättningsskyldighet för honom sjelf, hos Konungen

fullfölja talan, med mindre han vid besvärens ingifvande styrker sig

hafva erhållit Justitiekanslerns tillstånd till ändringssökandet.

37 §.

Har missnöje ^blifvit anmäldt, läte Hofrätten inom besvärstidens

utgång till Konungen insända de hos Hofrätten befintliga handlingar i

målet jemte utdrag af Hofrättens deri förda protokoll.

38 §.

Part, som i laga ordning anmält missnöje mot Hofrätt^ utslag, ege

för fullföljd af sin talan att till Konungen ingifva besvär sist före

klockan tolf å fyratiofemte dagen från den dag, då utslaget gafs; och

foge han vid besvären Hofrättens bevis om anmäldt missnöje, öfverklagade

utslaget och öfriga af klaganden åberopade handlingar, som ej

insändas från Hofrätten. Har klaganden i målet annan motpart än

allmän åklagare eller någon, som i målet hålles häktad, skall tillika

ingifvas afskrift af besvärsskriften med de bevis, som dertill höra.

39 §.

Försummar part, som anmält missnöje, att inom den i 38 § föreskrifna

tid ingifva sina besvär eller Hofrättens bevis om anmäldt missnöje,

vare derför enahanda påföljd, som i 7 § för dylik försummelse i

Hofrätt finnes stadgad.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Har klaganden underlåtit att ingifva Hofrättens öfverklagade utslag

eller, der målet blifvit från Underrätt till Hofrätten fullföljdt,

Underrättens protokoll i målet, och är ej sådan handling af annan

part företedd eller från Hofrätten insänd; varde klaganden förelagdt

att inom viss tid dermed inkomma vid äfventyr att underlåtenhet deraf

ej föranleder vidare uppehåll med målets afgörande.

40 §.

Då allmän åklagare är klagandens motpart, skola besvärshandlingarna

honom tillställas och föreläggande tillika meddelas honom att inom

viss tid afgifva förklaring och återställa handlingarna.

Enskild motpart ege uttaga den i 38 § omförmälda afskrift, och

afgifve han sedan skriftlig förklaring öfver besvären sist före klockan

tolf å fyratiofemte dagen från besvärstidens utgång. Aro motparterna

flere, och enas de ej, hvilken af dem skall uttaga afskrift; vare lag,

som i 9 § sägs.

Hvad i 10 § stadgas ege motsvarande tillämpning i afseende å afskrift,

som enligt 38 § bör till Konungen ingifvas.

41 §.

Varder ej förklaring ingifven inom föreskrifven tid, må det ej föranleda

uppehåll med målets afgörande, der ej inom samma tid laga

förfall visas; visas förfall, varde ny tid parten förelagd.

Finner Konungen nödigt att i anledning af besvär infordra motpartens

yttrande angående viss omständighet, skall hvad i 12 § är för

Hofrätt stadgadt ega motsvarande tillämpning vid förfarandet hos Konungen.

42 §.

Har part, som anmält missnöje, underlåtit att i målet fullfölja talan,

och vill motparten söka ersättning för sin kostnad, göre det skriftligen

sist å tid, som i 40 § för ingifvande af enskild parts förklaring är

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

bestämd. Aktar den part, som anmält missnöje, nödigt att öfver ansökningen

sig förklara, ege han att, utan delgifning eller annan kungörelse,

sist före klockan tolf å femtonde dagen från sagda tid afgifva

skriftligt yttrande, vid äfventyr att underlåtenhet deraf ej hindrar frågans

afgörande.

43 §.

I fråga om klagan öfver Hofrätts utslag, hvarigenom målet förvisats

till fortsatt handläggning vid annan Öfverrätt, skall hvad i 14 §

stadgas angående Underrätts utslag ega motsvarande tillämpning.

44 §.

Har Hofrätt i mål, som blifvit der omedelbart anhängiggjordt,

förklarat sig obehörig att målet upptaga, ege part, som ej nöjes åt utslaget,

att, utan föregången missnöjesanmälan, deri söka ändring

genom besvär.

45 §.

Nöjes ej part åt Hofrätts slutliga utslag i mål, som enligt 15, 23,

24 eller 27 § genom besvär inkommit, ege han att, utan föregången

missnöjesanmälan, i utslaget söka ändring genom besvär.

Har Hofrätten återförvisat målet till Underrätten, galle hvad i 33

§ angående der omförmälda återförvisningsbeslut finnes stadgadt.

46 §.

öfver Hofrätts utslag i fråga, som jemlikt 19 eller 22 § blifvit

från Underrätt fullföljd, må ej klagan föras.

47 §.

Vill part söka ändring i beslut, hvarigenom Hofrätt förordnat om

hans häktande eller qvarhållande i häkte eller om hans hemtande till

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Rätten, ege han att, utan föregången missnöjesanmälan, deremot föra

särskild talan hos Konungen genom besvär; dock gånge beslutet ej dess

mindre i verkställighet. I ty fall vare klagan ej till viss tid inskränkt.

Lag samma vare, der Hofrätten ''faststält Underrätts beslut, hvarigenom

meddelats förordnande, som nu är sagdt. Har sådant beslut

blifvit af Hofrätten upphäfdt, må ej klagan öfver Hofrättens utslag föras.

48 §.

Hvad i 23 och 24 §§ stadgas angående fullföljd af talan emot vissa

af Underrätt meddelade beslut ege motsvarande tillämpning i fråga om

dylika beslut, som af Hofrätt under målets handläggning derstädes

meddelas.

49 §.

Har Hofrätt meddelat beslut af beskaffenhet, som i 25 § sägs, galle

i fråga om fullföljd af talan emot beslutet hvad derom i Lagen angående

bevisning inför Rätta är stadgadt.

50 §.

Beslut, som af Hofrätt under rättegången meddelas i annat fall,

än i 47, 48 eller 49 § sägs, må ej särskild! öfverklagas, utan galle i

fråga om fullföljd af talan emot det beslut hvad i 26 § angående der

oinförmälda beslut föreskrifves.

51 §.

Hvad i 27 § angående anmälan af missnöje mot Underrätts utslag

är stadgadt skall ega motsvarande tillämpning i fråga om anmälan af

missnöje mot Hofrätts utslag.

52 §.

Besvär i fall, som i 44, 45, 48 och 51 §§ afses, skola till Konungen

ingifvas sist före klockan tolf å fyratiofemte dagen från den

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

dag, då utslaget eller beslutet meddelades, vid den påföljd för underlåtenhet,

som i 7 § sägs.

53 §.

Då besvär enligt 44, 45, 47, 48 eller 51 § blifvit hos Konungen

anförda, skola från Hofrätten infordras de derstädes befintliga handlingar

i målet jemte utdrag af Hofrättens deri förda protokoll.

Vid besvären foge klaganden Hofrättens öfverklagade utslag eller

beslut, så ock, der målet blifvit från Underrätt till Hofrätten fullföljdt,

Underrättens deri förda protokoll, så vidt dess insändande ej åligger Hofrätten.

Underlåter klaganden hvad honom sålunda åligger, galle hos

Konungen hvad i 8 § stadgas för dylik försummelse i Hofrätt.

Finnes någon böra öfver besvären höras, skall hvad i 30, 31 och

32 §§ är för Hofrätt stadgadt ega motsvarande tillämpning vid förförfarandet

hos Konungen.

54 §.

Har någon blifvit dömd till döden, skall målet, så vidt det honom

rörer, underställas Konungens pröfning. I ty fall läte Hofrätten inom

tid, som i 38 § sägs, till Konungen insända Hofrättens utslag och protokoll

jemte öfriga handlingar i målet; och ege part att inom sagda tid

till Konungen med påminnelser inkomma.

IV KAP.

Särskilda föreskrifter om fullföljd af talan, der någon i målet

hålles häktad.

55 §.

Vill någon, som i målet hålles häktad, öfverklaga Underrätts eller

Hofrätts utslag, som i 1 eller 33 § afses, ege han att, utan före
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

gången missnöjesanmälan, sist å femtonde dagen från den dag, då utslaget

muntligen kungjordes eller, der så ej skett, eljest honom delgafs,

till Konungens Befallningshafvande ingifva sina till Hofrätten eller

Konungen stälda besvär.

Konungens Befallningshafvande läte, på sätt i 9 § för Hofrätt är

stadgadt, från allmän åklagare infordra förklaring i målet; kungöre

ock genast medelst anslag, att besvär blifvit anförda; och ege enskild

motpart att till Konungens Befallningshafvande ingifva sin till Hofrätten

eller Konungen stälda förklaring sist före klockan tolf å femtonde dagen

från utgången af den tid, inom hvilken den häktade egt anföra besvär,

eller, der kungörelsen anslagits senare, från anslagsdagen. Sedan förklaringstiden

gått till ända, insände Konungens Befallningshafvande ofördröjligen

handlingarna i målet till Hofrätten eller Konungen.

56 §.

Påminnelser i mål, som understälts Hofrättens eller Konungens

pröfning, må af den tilltalade ingifvas till Konungens Befallningshafvande,

som har att ofördröjligen insända dem till Hofrätten eller

Konungen.

57 §.

Vill i annat fall, än i 55 § sägs, den, som i målet hålles häktad, öfverklaga

Underrätts eller Hofrätts utslag eller beslut af beskaffenhet att särskild

talan deremot må föras, ingifve han sina besvär till Konungens Befallningshafvande,

som har att ofördröjligen insända besvär shandlingarna till

Hofrätten eller Konungen; och varde i ty fall besvärstiden, då sådan

är föreskrifven, räknad från den dag, då utslaget eller beslutet muntligen

kungjordes eller, der så ej skett, eljest den häktade delgats.

Skall någon öfver besvären höras, varde förklaring från honom infordrad

på sätt tjenligast tinnes.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

58 §.

Har deri, som i målet hålles häktad, underlåtit att vid besvären foga

öfverklagade utslaget eller Underrättens protokoll, skall utslaget eller

protokollet införskaffas; och må ej underlåtenhet att till Hofrätt ingifva

Underrättens utslag föranleda den i 7 § omförmäla påföljd.

Klagar den häktade öfver Hofrätts utslag, skola från Hofrätten infordras

de derstädes befintliga handlingar i målet jemte utdrag af Hofrättens

deri förda protokoll.

59 §.

Då den, som i målet hålles häktad, eger enligt 9 eller 40 § afgifva förklaring,

skola besvärshandlingarna öfversändas till Konungens Befallningshafvande

för att den häktade tillhandahållas, med föreläggande att inom viss

tid aflemna förklaring till Konungens Befallningshafvande, som har att

ofördröjligen insända förklaringen jemte besvärshandlingarna till Hofrätten

eller Konungen.

Pröfvas eljest i mål, deri någon hålles häktad, denne eller annan

tilltalad böra höras, värde förklaring infordrad på sätt tjenligast finnes.

60 §.

Häktad, som förvaras å annan ort än der Konungens Befallningshafvande

har sitt säte, må inom föreskrifven tid ingifva besvär, påminnelser

och förklaring till tillsyningsman nen vid häktet för att genom

dennes försorg ofördröjligen tillställas Konungens Befallningshafvande.

61 §.

Har deri, som blifvit dömd till straffarbete på viss tid eller till

fängelse och skall hållas häktad i afbidan derå, att det öfver honom

fälda utslag vinner laga kraft, före besvärstidens utgång, i den ordning

särskild författning föreskrifver, förklarat sig nöjd med utslaget och

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

villig att undergå den ådömda bestraffningen; må ej besvär emot utslaget

af honom anföras.

62 §.

Konungens Befallningshafvande åligge tillse, att häktad, som vill

anföra besvär eller afgifva påminnelser eller förklaring, dervid ej saknar

nödigt biträde.

Då besvär af häktad ingifvas, skall å besvärsskrift^ tecknas bevis

om tiden för dess ingifvande. Skall utslag, beslut eller besvärsskrift

delgifvas häktad, varde handlingen försedd med bevis om tiden för

delgifvandet.

V KAP.

Allmänna bestämmelser.

63 §.

Då fullföljd af talan skall ske efter missnöjesanmälan, varde å utslag,

som till part utgifves, hänvisning meddelad om hvad den, som ej

nöjes åt utslaget, har att i afseende å sådan anmälan iakttaga. Ä

slutligt utslag, hvari ändring må sökas i annan ordning, än nu är

sagd, skall tecknas underrättelse om hvad part, som ej nöjes åt utslaget,

har att iakttaga för fullföljd af sin talan.

Vill någon klaga öfver beslut, som under rättegången meddelats

eller angår särskild i sammanhang med målet behandlad fråga, och

begär han för sådant ändamål underrättelse om hvad han har att

iakttaga; varde ock sådan underrättelse honom lemnad.

64 §.

Föreläggande, som meddelas enligt 7, 8, 11, 29, 30, 39, 41 eller

53 §, skall, der det ej afsäges muntligen, kungöras genom anslag; och

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

varde tillika anteckning derom införd i eu särskild bok, hvilken skall

hållas en hvar till hända, som derur vill hemta upplysning.

65 §.

Besluter Hofrätt i fullföljdt mål att infordra underdomarens utlåtande,

må ej part med beslutets delgifvande betungas. Lag samma

vare, der hos Konungen erfordras utlåtande från underdomare eller

Hofrätt.

6(i §.

År i stad ej rättegångsdag, och finnes ej någon satt att å Rättens

vägnar inlagor emottaga; må anmälanden, som enligt denna lag skola

till Rätten ingifvas, aflemnas till Rättens ordförande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Förslag

till

Lag

om införande af de nya lagarne angående fullföljd af talan emot allmän

domstols utslag och hvad i afseende derå iakttagas skall.

1 §•

De nya lagarne angående fullföljd af talan emot allmän domstols

utslag, hvilka nu antagna äro, nemligen:

l:o) Lag angående fullföljd af talan emot allmän domstols utslag i

tvistemål och

2:o) Lag angående fullföljd af talan emot allmän domstols utslag i

brottmål,

skola, jemte hvad här nedan stadgas, lända till efterrättelse från och med

den 1 Januari . . . . ; dock vare i fråga om fullföljd af talan emot utslag

eller beslut, som före nämnde dag blifvit af Underrätt eller Hofrätt

meddeladt, till efterrättelse gällande hvad hittills varit stadgadt.

2 §•

Genom de nya lagarne upphäfvas:

8 kap. 3 §; 16 kap. 3 § och sista punkten i 6 §; 25 kap. 1, 2,

4, 8, 9, 15, 18, 19, 20 och 24 §§; 26 kap.; 27 kap. 3 och 8 §§; 30

kap. 1 till och med 9 §§, de tre första punkterna af 10 § samt 12,

17 och 19 §§ Rättegångsbalken i 1734 års lag tillika med de särskilda

stadganden, som utgöra förklaring eller ändring af nämnda lagrum eller

tillägg deri;

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

hvad 16 kap. 1, 2 och 4 §§ Rättegångsbalken samt Kongl. Brefven

den 13 Mars 1751 och den 2 November 1759 innehålla angående fullföljd

af talan emot utslag öfver invändning i rättegång och hvad dervid

iakttagas skall;

de i 27 kap. 1, 2 och 6 §§ Rättegångsbalken förekommande bestämmelser

så vidt de ega tillämpning å vädjade mål;

alla i lag eller särskild författning såsom vilkor för fullföljd af

talan emot domstols utslag meddelade bestämmelser om skyldighet att

fullgöra hvad dömdt är eller att ställa säkerhet derför eller för kostnad

och skada, som kan motpart tillskyndas, äfvensom hvad i 31 kap. 2 och

3 §§ Rättegångsbalken i fråga om sådan skyldighet föreskrifves;

hvad Kongl. Brefven den 18 November 1762 och den 15 April

1774 innehålla angående tiden, inom hvilken i underställningsmål Underrätts

protokoll och utslag skola till Hofrätten insändas;

38 punkten i Kongl. Förklaringen öfver allmänna lagens stadganden

i åtskilliga rum in. in. den 23 Mars 1807 samt hvad i 29 och 39 punkterna

i samma Förklaring i strid mot de nya lagarne stadgas angående

besvär öfver Hofrätts utslag;

Förordningen om hvad iakttagas bör vid underdåniga besvärs anförande

hos'' Kongl. Majrt i brottmål den 19 Juli 1815;

hvad i Förordningen angående svarandeparts uteblifvande från Underrätt

den 6 Oktober 1882 och i Förordningen angående böter för svarandeparts

uteblifvande från Underrätt i vissa brottmål den 8 November 1889

tinnes stadgadt om uttagande och om återgång i visst fall af böter, hvartill

någon enligt samma författningar blifvit fäld;

19 § 19 mom. och 21 § i Förordningen om nya Strafflagens införande

och hvad i afseende derå iakttagas skall den 16 Februari 1864;

5 § 2 mom. och 17 § i Förordningen om nya Utsökningslagens införande

och hvad i afseende derå iakttagas skall den 10 Augusti 1877;

77 § och sista punkten i 144 § Konkurslagen den 18 September

1862;

så ock hvad i öfrigt finnes i allmän lag stridande mot de nya lagarnes

bestämmelser, der ej bär nedan annorledes stadgas.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

3 §.

Der i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till något

enligt 2 § upphäfdt lagrum, skall i stället motsvarande bestämmelse i

de nya lagarne eller i denna lag tillämpas.

4 §.

Nedannämnda lagrum i Rättegångsbalken skola ei’hålla följande

förändrade lydelse:

10 Kap. 27 §. Vill någor å landet söka Kronofogde., Länsman, eller

Uppbördsman, för det de gjort honom orätt, i hvarjehanda utmätning,

upbörd, eller med egenvillig pålaga, olikhet i skjuts och gärd; eller att

de pant olagliga sålt, med mera dylikt; då må han det göra i Häradsrätten,

å den ort, der brottet skett, eller der han bor, som klagar. I

staden skall Rådstufvu-Rätt dessa mål uptaga. Den, som ej nöjes åt

Rättens slut, må deremot föra talan inom den tid och i dm ordning,

som för klagan öfver slutligt utslag i brottmål i allmänhet stadgas.

Ege dock Konungens Befallningshafvande magt, att i dessa mål strax

rätta, hvad så ske kan, och hjelpe den till rätt sin, som lidit.

15 Kap. 7 §. I alla fullmagter bör nämnas Domstolen, saken, och

mannen som den föra skall, så ock att sakegaren vill nöjas åt det, som

ombudsmannen der i gör och låter. Men ej må fullmägtig annan i sin

stad sätta, eller saken förlika, utan han häfver der uttryckeliga lof till:

ej må han ock saken i högre Rätt fullfölja, utan fullmagten så stäld är;

dock må han hufvudmannens rätt förvara genom anmälan om vad, missnöje

eller revision eller om anslutning till vad. eller till revisionsanmälan.

24 Kap. 11 §. Nu kunna sådane omständigheter sig yppa långt

efter, sedan dom och utslag fallit, att förklaring deröfver nödig är; den

bör ej vägras. År Häradshöfding, som dömt, ej då i samma Rätt;

gifve den, som i hans ställe kommit, förklaring med Nämnden. Äro i

Rådstufvu- och Hof-Rätten ej så många qvar af dem, som i utslaget

ense varit, att de domföre äro; då böra de, som sedan der domare

blifvit, utslaget förklara. Innehåller den förklaring, som parten gifves,

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

något sådant, som i utslaget ej är tydliga utsatt; då må talan deremot

fullföljas i den ordning, som för klagan emot utslaget skolat iakttagas.

25 Kap. 5 §. År någon dömd till döden eller till straffarbete på

lifstid, skall målet, sävidt det honom rörer, underställas Hofrättens

pröfning.

25 Kap. 21 §. Nu vill endera parten, som sjelf vid Rätten när

varit, eller der fullmäktig haft, visa domvillo, eller att andre sådane fel

vid rättegången förelupit, att domen förty ogillas bör, såsom: att dom

är fäld af den, som ej varit till Domare lagliga förordnad, eller ej

svurit Domare ed; eller att Rätten ej varit domför; eller att dömdt är

öfver det, som ej instämdt, eller der ej vädjadt, eller vad ej tillåtet

varit; eller att den dom är ändrad, som vunnit laga kraft; eller att

Rätten dömt i hufvudsaken, innan parten fått utslag öfver det, som han

förut invändt och påmint; eller då saken varit instämd till annan domstol;

eller dömt, laga målsman ohörd, öfver dens rätt, som sjelf ej

kunnat efter lag, för Rätta svara; eller då den, som saken drifvit, ej

haft sakegarens laga fullmagt; eller -mera dylikt, som emot en laga

rättegång strider: i alla dessa fall må talan föras i Hofrätten i den

ordning, som för klagan i sjelfva saken är föreskrifven.

30 Kap. 18 §. Tilltror någon sig visa, att sådant fel vid rättegången

förelupit, som i 25 Kap. 21 § sägs, må talan föras hos Konungen

i den ordning, som för klagan i sjelfva saken är stadgad.

5 §•

Genom hvad här ofvan i 2 § blifvit förordnadt, skola ej anses upphäfda:
Kong].

Kungörelsen den 19 Januari 1802 derom att i de hos öfverdomstolarne

anhängiga lagvadda och instämda mål parter ej ega, sedan

de utan förbehåll underskrifvit berättelsen, med flere skrifter dit inkomma

eller vidare förhör begära;

hvad 10 § Konkurslagen den 18 September 1862 innehåller om

beräknande af tiden för besvärs anförande i fall, som der afses;

7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

de i 329 och 330 §§ Sjölagen den 12 Juni 1891 förekommande

stadganden angående ändringssökande i vissa sjörättsmål; och

hvad i Förordningen angående åtskilliga omständigheter, som böra

iakttagas vid ändrings sökande i Konsistoriernas utslag, den 29 Juli 1812

stadgas i fråga om klagan öfver Hofrätts utslag i mål, som blifvit från

Konsistorium fullföljdt.

Ej heller upphäfvas Kongl. Brefvet angående fatalier bevarande i

lagvadda och besvärsmål, som från Gotland med posten blifva öfversända,

den 8 December 1748 och Förordningen angående särskilda föreskrifter

för behandling af besvärsmål, som från Gotland fullföljas i Hofrätt,

den 23 Augusti 1851; och må jemväl, då besvärshandlingar skola

till Hofrätten återställas, desamma af den klagande å landskansli ingifvas

på lika sätt, som angående bevis om verkstäld kommunikation

är föreskrifvet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Förslag

till

Lag

angående beräknande af fatalietid i visst fall.

Med upphäfvande af 25 kap. 23 § Rättegångsbalken och Kongl.

Brefvet den 17 Februari 1757 stadgas:

Infaller å söndag eller annan allmän helgedag tid, då åtgärd för

fullföljd eller bevarande af talan i rättegångs- eller utsökningsmål eller

ansökningsärende sist bör företagas, må den åtgärd företagas å nästa

söckendag.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari

opaginerad Kontrollera mot PDF

Förslag

till

angående fullföljd af talan i vissa fall emot Underrätts utslag i tvister om

husesyn och fardag å krono- eller andra publika hemman.

Med upphäfvande af Förordningen angående ordning och sätt för

Överklagande af Underrätts beslut i tvister om husesyn och fardag å

krono- eller andra publika hemman och lägenheter den 12 Mars 1830

samt hvad i allmän lag eljest tinnes häremot stridande förordnas som

följer:

Har Underrätt vid af- och tillträdessyn eller eljest i mål, som blifvit

utan stämning anhängiggjordt, meddelat utslag angående nybyggnad,

husröta, vanhäfd eller fardag å krono- eller andra publika hemman,

ege den, som åt utslaget ej nöjes, att deremot fullfölja talan i Hofrätten

genom besvär; och galle derom hvad om besvär emot slutligt

utslag i tvistemål finnes stadgadt.

Denna lag tråder i kraft den 1 Januari.....; dock skall i fråga

om fullföljd af talan emot Underrätts beslut, som före nämnde dag

blifvit meddeladt, lända till efterrättelse hvad hittills varit stadgadt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Förslag

till

Lag

lemftloii » uainiöiPut s 4hit44 >»* : g h< *u m -ny i

angående fullföljd af talan emot allmän domstols beslut i ansökningsärende.

Med ändring af hvad 8 § i Förordningen till hämmande af hvarjehanda

med ungdomen föröfvade bedrägerier den 7 Juni 1749, 21 § i

Förordningen angående lagfart å fång till fast egendom den 16 Juni

1875, 64 § i Förordningen angående inteckning i fast egendom den

16 Juni 1875 och 12 § i Förordningen angående förlagsinteckning

den 13 April 1883 innehålla om tid och ordning för besvärs anförande

i der afsedda fall varder härigenom stadgadt:

I fråga om fullföljd af talan emot Underrätts och Hofrätts beslut

i förmyndaremål samt i lagfarts-, intecknings- och andra ansökningsärenden

galle hvad angående besvär emot slutligt utslag i tvistemål finnes

stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari.....; dock skola i fråga om

fullföljd af talan emot beslut, som meddelats före nämnde dag, hittills

gällande bestämmelser lända till efterrättelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Förslag

till

Lag

angående tillägg till gällande föreskrifter i afseende å fullföljden af polismål.

Med upphäfvande af hvad Förordningen angående förändrade föreskrifter

i afseende på fullföljden af polismål den 30 April 1844 innehåller

häremot stridande förordnas som följer:

Då talan emot utslag i mål, som afses i Förordningen den 30

April 1844, må i Hofrätt fullföljas, ege den, som åt utslaget ej nöjes,

att, utan föregången missnöjesanmälan, ingifva sina besvär inom den

tid, som i I kap. 6 § i Lagen angående fullföljd af talan emot allmän

domstols utslag i brottmål föreskrifves; och galle i öfrigt om dessa

besvär hvad II kap. i samma lag angående der oinförmälda besvär innehåller.

Om klagan öfver Hofrättens utslag i sådana mål galle hvad om

fullföljd af talan emot Hofrätt^ utslag i brottmål i allmänhet finnes

föreskrifvet.

aro JsiifVii ; i!£< !..... }ii;F.or.T* i •; r**t> , .* * i j i ♦ • i

Denna lag träder i kraft den 1 Januari . . . .; dock skall talan emot

utslag, som meddelats före nämnde dag, fullföljas i den ordning, som

hittills varit stadgad.

opaginerad Kontrollera mot PDF

.i*i>!>’h>ciiirI ''Hio!» ui.-nfU: !U\LiVéO''l iiiO nr./J«’.VH.u tint

Förslag

till

Lag /.U

angående ändring i vissa delar af Utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att nedannämnda §§ i Utsökningslagen den

10 Augusti 1877 skola erhålla följande förändrade lydelse:

39 §.

Är betalningsskyldighet någon ålagd, ege utmätningsman, utan

särskildt bemyndigande, hos den tappande verkställa utmätning, ändå

att ändring i domen sökes. Ej må dock utmätning å Underrätts dom

ske förr än den vunnit laga kraft, der den, som tappat, ställer pant

eller borgen för hvad honom ålagdt är, så ock för skada, som genom

uppehållet vållas kan; ej heller å Hofrätt^ dom innan den vunnit laga

kraft, der gäldenären till den vinnandes säkerhet hos Konungens Befallningshafvande

nedsatt penningar, svarande mot hvad dömdt blifvit. Hvad

sålunda är nedsatt må af den vinnande lyftas mot pant eller borgen.

Vill den, som vunnit, ej lyfta, må, der någon af parterna det äskar,

penningarne insättas i bankinrättning, som af Konungens Befallningshafvande

bestämmes, för att emot ränta innestå under den tid Konungens

Befallningshafvande förordnar.

49 §.

• ;• i u , J ■ • /ii ''.'' ■ ■

Har någon, som ej vädjat mot Underrätts dom, stämt om återvinning

enligt 12 Kap. Rättegångsbalken, eller har någon endast enligt

2ö Kap. 22 § samma balk hos högre Rätt yrkat ogillande af dom, som

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

eljest bör såsom laga kraftvunnen anses, gånge utan hinder deraf domen

i verkställighet såsom laga kraftvunnen, så vidt ej Rätten, der talan är

anhängig, annorledes förordnar.

Ej må ansökan om resning hindra doms fullbordan.

2> ft f *i b !

52 §.

Annat beslut i utsökningsmål gånge i verkställighet, ändå att beslutet

öfverklagas; dock skall, der någon blifvit fäld till böter eller vite,

eller utmätningsman blifvit dömd, till mistning af tjenst på viss tid

eller utgifvande af skadestånd, om verkställighet af det beslut gälla hvad

om verkställighet af utslag i brottmål finnes stadgadt.

,v[ hne «"d .[v,:i!n''i 1 T * { ,■,.

185 §.

Pröfvas den klagande ej hafva skal för sin talan, gifve Hofrätten

genast sitt utslag derå. Finner Hofrätten någon böra öfver besvären

höras, vare klaganden pligtig att besvärshandlingarna uttaga och dem

i hufvudskrift eller besannad afskrift vederparten tillställa, så ock att

inom tid, som Hofrätten bestämmer, räknad från den dag föreläggandet

genom anslag inom Hofrätten kungöres, till Hofrätten inkomma med

bevis om dagen, då vederparten af besvärshandlingarna fått de], samt

återställa handlingarna eller ingifva styrkt afskrift deraf. Underlåter

klaganden att inom föreskrifven tid inkomma med bevis om delgifvandet,

och kommer ej heller vederparten in med förklaring; dä må ej besvären

till vidare pröfning upptagas, med mindre inom sagda tid laga förfall

för klaganden visas; visas förfall, förelägge Hofrätten ny tid. Varda

ej inom föreskrifven tid besvärshandlingarna återstälda eller styrkt afskrift

deraf ingifven, må sådant ej föranleda uppehåll med målets afgörande.

Styrker klaganden, att vederparten vistas utrikes, eller att ej

veterligt är, hvar han sig uppehåller, och har han ej för sig stält ombud,

sätte Hofrätten ock ut ny tid och förelägge tillika klaganden att

till Hofrätten ingifva besannad afskrift af besvärshandlingarna och sedan

låta i allmänna tidningarna i den ordning, som i 181 § sägs, kungöra,

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

att besvär i målet blifvit anförda, och att besvärshandlingarna finnas

hos Hofrätten att tillgå.

186 §.

Har klaganden låtit besvärshandlingarna tillställas vederpart®!), vare

denne pligtig att inom lika tid, som för besvärs anförande i 179 §

stadgad är, räknad från den dag handlingarna honom tillstäldes, förklaring

i målet till Hofrätten ingifva; är kungörelse angående besvären

i allmänna tidningarna införd, skall han sin förklaring ingifva inom

nittio dagar från sista kungörandet. Kommer han ej in med förklaring

inom föreskrifven tid, md det ej föranleda uppehåll med målets afgörande,

med mindre laga förfall inom samma tid visas; visas förfall,

förelägge Hofrätten honom ny tid.

187 §.

Besluter Hofrätten i utsökningsmål att infordra Ofverexekutors utlåtande,

må ej part med heslutets delgifvande hetungas.

192 §.

Hofrätt» utslag i mål, hvarom i 2 Kap. sägs, må ej hos Konungen

öfverklagas. Vill någon i andra utsökningsmål hos Konungen föra

klagan öfver Hofrätt» utslag, göre det genom besvär; och gälle derom

hvad angående besvär emot Hofrätts utslag i tvistemål finnes stadgadt.

Denna lag- träder i kraft den 1 Januari . . . .; dock skola i fråga om

O 7 O

fullföljd af talan emot utslag, som meddelats före nämnde dag, så ock

om verkställighet af sådant utslag hittills gällande bestämmelser lända

till efterrättelse.

ö

opaginerad Kontrollera mot PDF

Förslag

till

Lag

angående verkställighet i vissa fall af utslag i brottmål utan hinder af

ändringssökande.

Härigenom förordnas som följer:

Har i brottmål någon genom Hofrätts utslag blifvit dömd till böter

eller fäld att utgifva vite, skall utmätning af böterna eller vitet verkställas,

ändå att ändring i utslaget sökes; dock må ej utmätning ske förr än

utslaget vunnit laga kraft, der den sakfälde hos Konungens Befallningshafvande

nedsatt böterna eller vitet. Hvad utmätt blifvit må

ej utan den sakfäldes samtycke säljas förr än utslaget vunnit laga kraft;

äro utmätta lösören underkastade förskämning eller snar förstörelse eller

hastigt fallande i värde, eller anses de ej med säkerhet kunna lemnas

qvar under gäldenärens tillsyn och kan ej heller för dem säker vård

annorledes utan kostnad erhållas, må dock försäljning ega rum. Hvad

nu är stadgadt galle ock, der i tvistemål någon blifvit af Hofrätt dömd

till böter eller fäld att utgifva vite.

Är i brottmål någon dömd att gälda rättegångskostnad eller skadestånd

eller att viss lös egendom till annan utgifva, galle i fråga om

verkställighet af utslaget i den delen hvad i 39, 40 och 41 §§ Utsökningslagen

angående verkställighet af dom i tvistemål tinnes stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari. . . .; dock skola i fråga om

verkställighet af utslag, som meddelats före nämnde dag, hittills gällande

bestämmelser lända till efterrättelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Förslag

till

Lag

angående förändrad lydelse af 327 § i Sjölagen den 12 Juni 1891.

.9981 IhqA id oab toifäii fnämlle löt sbnsstels

Härigenom förord nas, att 327 § i Sjölagen den 12 Juni 1891 skall

erhålla följande förändrade lydelse:

Har i tvistemål, som skall bedömas efter denna lag, Rätten ogillat

invändning angående domstols behörighet eller jäf emot ordförande eller

annan ledamot i Rätten, må ej öfver det utslag klagas annorledes än i

sammanhang med hufvudsaken.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari . . . .

opaginerad Kontrollera mot PDF

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar af Förordningen angående jords eller lägenhets

afstående för allmänt behof den 14 April 1866.

Härigenom förordnas, att nedannämnde §§ i Förordningen angående

jords eller lägenhets afstående för allmänt behof den 14 April 1866

skola erhålla följande förändrade lydelse:

§ 2.

Göres hos den i § 1 nämnda Underrätt skriftlig ansökning om

särskilda Nämndens tillsättande, och visar sökanden, att Konungen godkänt

behofvet af jordens eller lägenhetens afstående eller begagnande,

samt att tiden, då den skall afstås eller upplåtas, blifvit genom Konungens

förordnande eller parternes öfverenskommelse bestämd; utfärde Rätten

stämning på egare och andre, som uppgifvas i saken hafva del. Rätten

föranstalte jemväl, att, till underrättelse för möjligen varande okände

eller icke uppgifne rättsegare, tiden för ärendets företagande varder,

såväl från predikstolen i den sockens kyrka, der fastigheten är belägen,

som ock genom allmänna tidningarne, kungjord tre gånger, sista gången

minst fjorton dagar före den dag, hvilken till sakens företagande är

utsatt. Jordens eller lägenhetens egare, då han höres, vare skyldig att

hos Rätten, i ändamål af instämning, uppgifva den, som i anseende till

nyttjanderätt med honom de! i saken häfver, vid äfventyr som i § 25

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

stadgas. Hos Rätten skall jemväl företes bevis derom, huruvida jorden

eller lägenheten är med inteckning besvärad; och egen parteme, att,

innan Nämnden sättes, i laga ordning sin talan i fråga om ersättningens

belopp och sättet för dess utgörande utföra.

Uppstår, vid fråga om jords eller lägenhets begagnande till utläggning

af elektriska ledningstrådar, parterne emellan tvist, huruvida der-;

igenom må förorsakas så betydlig skada, att jorden eller lägenheten lösas

skall, eller om intrånget är af beskaffenhet, att ersättning derför, enligt

hvad i § 1 mom. 2 stadgadt är, utgå bör, pröfve och afgöre Rätten

sådant, innan Nämnden sättes. Anses ersättning för intrång böra ega

rum, bestämme ock Rätten, efter ty som intrånget tinnes vara öfvergående

eller fortfarande, huruvida slik ersättning skall utgå på en gång

eller i årlig afgift under den tid, intrånget kommer att fortfara.

Emot Rättens beslut i dessa frågor må talan fullföljas i Hofrätt

genom besvär, och galle derom hvad om besvär emot slutligt utslag i

tvistemål finnes stadgadt, öfver Hofrättens beslut må klagan föras i den

ordning, som i V Kap. i Lagen om fullföljd af talan emot allmän domstols

utslag i tvistemål föreskrifves.

§ 21.

Vill egare af jorden eller lägenheten klaga deröfver, att han icke

varit i målet stämd, eller vill annan klaga på den grund, att ärendet

icke blifvit, enligt § 2, från predikstolen eller genom allmänna tidningarne

rätteligen kungjordt, eller vill någon klaga öfver Rättens pröfning

af jäf emot deri, som i Nämnden sutit, eller påstår någon eljest, att vid

Nämndens sättande ej så tillgått, som nu föreskrifvet är; den talan må,

sedan Nämndens beslut är, efter § 19, parterne meddeladt, i Hofrätten

föras, genom besvär, inom den tid, som för besvär emot slutligt utslag i

tvistemål finnes stadgad. Varder den talan gillad, förfalle all verkan af

Nämndens beslut, så vidt det klagandens rätt rörer, och förordne Hofrätten,

att Nämnd ånyo sättas skall. Ej må Hofrätten till pröfning upptaga

jäf, som icke vid Underrätten yppadt varit, då Nämnden sattes.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Öfver Höfrättens beslut må klagan föras i den ordning, som i V Kap. i

Lagen om fullföljd af talan emot allmän domstols utslag i tvistemål föreskrifves.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari . . . dock skall talan emot

beslut, som meddelats före nämnde dag, fullföljas i den ordning hittills

varit stadgad.

i _• ,!i! <1; it-. . t->i! i!->h !t/t ‘ I: •! :

f fri?'',; i in

\

opaginerad Kontrollera mot PDF

Förslag

-till

j iMii i J9>h3V83tti)U ino fisg!>fil3 i ; 4-Ei is seisb^l bfnbnäiöt ahnssgns

Lag e ,-o.j

angående förändrad lydelse af 3 § i Lagen för Rikets Ständers bank

den I Mars 1830.

Härigenom förordnas, att 3 § i Lagen för Rikets Ständers bank den

1 Mars 1830 skall erhålla följande förändrade lydelse:

öfver Hofrättens beslut må klagan föras i Konungens Högsta Domstol

på sätt finnes stadgadt angående fullföljd af talan emot slutligt

utslag, som af Hofrätt i der omedelbart anhängiggjordt tvistemål meddelas.

.<r)/ , j t: , * ''i i\''i f.- it! “ : ~ >j : •../»/{ fl t)

Denna lag träder i kraft den 1 Januari . . . dock skall klagan

öfver beslut, som af Hofrätten meddelats före nämnde dag, fullföljas i

den ordning hittills varit stadgad.

> *• tl MUifl.! * ■! I > j 11 Jim - •• a •'' i :*''•>! M i -; ’ !>• i r !:;a; 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

Förslag

till

Lag

angående förändrad lydelse af 134 § i Stadgan om skiftesverket i riket

den 9 November 1866.

Härigenom förordnas, att 134 § i Stadgan om skiftesverket i riket

den 9 November 1866 skall erhålla följande förändrade lydelse:

Egodelningsrättens slutliga utslag skall offentligen afkunnas och,

ehvad missnöje anmäles eller ej, i utslaget underrättelse meddelas, att

den, som vill söka ändring i hufvudsaken eller i det, som under rättegången

förefallit, skall, vid talans förlust, inom tretio dagar, den oräknad,

då utslaget föll, eller om å tretionde dagen helgdag infaller, nästa

söcknedag derefter, hos Ordföranden i Egodelningsrätten tvefaldt ingifva

sine till Kong!. Maj:t stälde underdåniga besvär; bifoge ock i två exemplar

de till saken hörande bevis, klaganden kan anse nödigt förete.

Missnöjd part ege äfven öppet att, der han finner sådant för sig

beqvämligare, inom besvärstidens slut, inlemna besvärshandlingarne till

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länet, som, med påtecknande af dagen,

då de blifvit inlemnade, desamma till Ordföranden i Egodelningsrätten

genast öfversänder.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari . . . dock skola i fråga

om fullföljd af talan emot utslag, som meddelats före nämnde dag, hittills

gällande bestämmelser lända till efterrättelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Genom Kong!. Brefvet den 20 December 1889 har Nya Lagberedningen

erhållit uppdrag att utarbeta ej mindre förslag till lag angående

vilkoren för fullföljd af talan i öfverrätt och hos Konungen, hvilket förslag

borde vara grundadt på den förutsättning, att nu gällande organisation

af öfverdomstolarne och förfarandet derstädes bibehölles hufvudsakligen

oförändrade, än ock förslag till möjligen erforderliga lagbestämmelser

angående domsagas kansli. Beredningen, som den 15 November

1890 afgifvit särskildt förslag till lag angående domsagas kansli,

har nu utarbetat förslag till lagar angående fullföljd af talan emot allmän

domstols utslag äfvensom till andra dermed sammanhängande författningar.

Vid förslagens utarbetande har Beredningen utgått från den förutsättning,

att under den närmare framtiden öfverensstämmelse i åsigterna

icke kan åvägabringas i fråga om någon mera omfattande förändring i

förfarandet vid öfverdomstolarne; och har Beredningen tillika ansett,

att med behandlingen af frågorna om begränsning af parts rätt att

framställa processhindrande invändningar till ett visst skede af processen

och om inskränkning i domstols befogenhet att ex ollicio taga hänsyn

till förhållanden, hvarå dylik invändning kan grundas, bör anstå, intill

dess i sammanhang med revision af stadgandena angående förfarandet

i första instansen en fullständig omarbetning af 10 och 16 kap. Rättegångsbalken

kan ega rum.

Då de föreslagna bestämmelserna angående rättsmedlen äro väsentligen

olika i tvistemål och i brottmål, har Beredningen funnit dem icke

lämpligen kunna i en författning sammanföras, utan hafva för tvistemål

och för brottmål särskilda förslag blifvit upprättade.

1 Nya Lagberedningens den 6 Juni 1884 afgifna betänkande angående

rättegångsväsendets ombildning — det så kallade principbetän
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

kandet — med dertill hörande förberedande uppsatser är utförligen

redogjordt för de rättsmedelsystem, som inom den moderna rätten

kommit till användning, nemligen appell, kassation och revision, hvarföre

någon ytterligare redogörelse i ämnet nu icke torde erfordras. Beredningen

vill dock erinra derom, att man vid uppställandet af de olika

rättsmedlen utgått från det antagandet, att innehållet af en dom kan

uppdelas i två delar, den ena hvad som är sant, »bevisfrågan», och den

andra hvad som är rätt, »rättsfrågan». I syfte att på allt sätt förstärka

garantierna för den materiella rättens förverkligande medgifver appellen

ej mindre bevisfrågans än rättsfrågans dragande under högre Rätt, hvaremot

kassationen och revisionen, hvilka hufvudsakligen afse att främja

enhet och följdrigtighet i rättstillämpningen, från den högre Rättens

pröfning utesluta bevisfrågan och taga hänsyn allenast till rättsfrågan.

Kassation och revision skilja sig från hvarandra derutinnan, att kassationsdomstolen,

i händelse ansökning om kassation tinnes grundad och

den origtiga domen förty undanröjes, ej sätter något nytt domslut i

stället, utan förvisar saken till förnyadt afdömande af en domstol i

samma instans som den, hvilken meddelat den undanröjda domen, under

det att deremot revisionsdomstolen är behörig att sjelf meddela slutlig

dom, när saken är i sådant skick, att detta kan ega rum, men i annan

händelse har att återförvisa saken till den domstol, som senast deri dömt.

Medan kassationsdomstolens uppgift således är, icke att i en rättegång

uttala hvad som är rätt, att skipa slutlig rättvisa mellan parterna, utan

allenast att säga hvad som icke är rätt, att förhindra att rättsstridiga

domar komma till verkställighet, är åter revisionsdomstolen utrustad med

full kompetens att afsluta rättegången, hvadan revisionsförfarandet är

att betrakta såsom en till rättsfrågans bedömande inskränkt appell.

Jemväl i fråga om det hos oss gällande rättsmedelsystemets historiska

utveckling och nuvarande ståndpunkt lärer Beredningen, synnerligast så

vidt angår ämnets detaljer, kunna åtnöja sig med att hänvisa till den utredning,

som härom lemnats i principbetänkandet och dess bilagor. Af denna

utredning framgår, att appellen sedan äldsta tider varit det förherskande,

för att ej säga det enda, rättsmedlet inom den svenska processen. Väl är

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

härvid att märka, hurusom i rättegångsordinantien af år 1614 och rättegångsprocessen

af år 1615, oaktadt Hofrätten i Stockholm angafs såsom den

domstol, hvilken egde utöfva Konungens domsrätt och mot hvars domar

förty icke finge vädjas, part dock lemnades öppet att hos Konungen

i angifven ordning njuta benejicium revisionis. Man kan icke gerna

betvifla, att härmed afsågs att, efter utländskt mönster, införa ett

rättsmedel, som, ehuru ej fullt motsvarande det moderna begreppet af

revision, dock väsentligen närmade sig detsamma och särskildt dermed

hade den likheten, att, utöfver hvad som skett vid Underrätt och i Hofrätten,

någon bevisning icke fick hos Konungen förebringas. Men oaktadt

detta förbud upprepades i 1734 års lag, kan dock på goda grunder

ifrågasättas, huruvida det någonsin i verkligheten gjort sig gällande;

och visst är att, om så skett, det för länge sedan upphört att tillämpas

och att revisionsförfarandet numera kan betecknas såsom ett appelförfarande

mot Hofrätts dom i tvistemål.

Ehuru vid tiden för rättegångsordinantiens och rättegångsprocessens

utfärdande för fullföljd af talan från Underrätt i brottmål i allmänhet

användes samma rättsmedel som i tvistemål, eller vad, har man sig ej

bekant, att revision någonsin kommit till användning såsom rättsmedel

mot Hofrätts utslag i brottmål. Deremot utbildade sig under 1600- talet, till äfventyr med föranledande af ett stadgande i rättegångsprocessen,

den praxis, att i fråga om fullföljd af talan mot såväl

Underrätts som Hofrätts utslag i brottmål ändring kunde sökas

genom besvär — ett förfarande, som efter hand utsträcktes till vissa

beslut i tvistemål. I sin första uppkomst begränsadt till de fall,

då fel i rättegången förelåg, och i sin närmast derpå följande

utveckling jemväl hufvudsakligen afseende klagan i rättsfrågan, hade

detta rättsmedel under äldre tider i flera hänseenden ett visst slägttycke

med den utländska kassationen; men om detsamma gäller

dock hvad förut anförts om revisionsremediet i den svenska rätten,

nemligen att, hvilken lagstiftarens mening än må hafva varit, detta

rättsmedel numera, sådant det under tidernas lopp utbildats och för

närvarande ostridigt tillämpas, ej kan annorlunda anses än såsom en

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

form af appell. Om man derföre, såsom någon gång skett, uppställer

besvärsremediet såsom motsats till appell, tager man tydligtvis appellen

i en annan och mera inskränkt bemärkelse än den ofvan angifna.

Beredningen har för visso ej förbisett de olägenheter, som äro förbundna

med ett så konseqvent genomfördt appellsystem, som det, hvilket

nu hos oss föreligger. Såsom sådana olägenheter torde särskildt förtjena

nämnas: att parterna genom detta system kunna förledas till att i första

instansen afsigtligen eftersätta den utredning, som der kan och bör

åstadkommas; att förhandlingens tyngdpunkt i allt fall mera eller mindre

förflyttas till den högre eller högsta instansen, samt att öfverdomstolarnes

tid derigenom obehörigen upptages. Men Beredningen är dock

af den mening, att hvarje väsentlig afvikelse från samma system för

närvarande skulle vara ett missgrepp. I saknad af ett ordnadt sakförarestånd

äro nemligen hos oss parterna ofta nog icke i tillfälle att

låta sina mål utredas och sin talan utföras af juridiskt bildade eller

eljest skickliga biträden. Vid sådant förhållande kan ej förväntas annat,

än att utredningen och bevisningen ofta nog i första instansen och

stundom äfven i den andra blifva behäftade med brister, om hvilkas

tillvaro parterna först genom domstolarnes utslag i målet vinna kännedom.

I betraktande häraf och med afseende jemväl å åtskilliga andra

egendomligheter hos den svenska processen synes det böra vara lagstiftaren

angeläget att ej betaga parten möjligheten att i den högre

Rätten afhjelpa de brister, som sålunda kunna befinnas vidlåda utredningen

i den lägre. Med andra ord, den garanti, som appellsystemet

lemnar för vinnande af materiel rätt, bör ej eftergifvas eller förminskas,

med mindre motsvarande trygghet på annat sätt åstadkommes; men

detta kan, enligt Beredningens åsigt, icke ske utan att den nuvarande

processen underkastas väsentliga förändringar. Att Beredningen vid

fullgörande af nu föreliggande uppdrag skulle inlåta sig på frågan,

huruvida och i hvilken mån så genomgripande förändringar lämpligen låta

sig verkställa, torde emellertid desto mindre kunna ifrågasättas, som,

enligt hvad ofvan blifvit angifvet, det Beredningen lemnade uppdrag

innehåller, att förslaget borde grundas på den förutsättning, att nu gäl
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

lande organisation af öfverdornstolame och förfarandet derstädes bibehölles

hufvudsakligen oförändrade. Dessutom må här erinras, att jemväl vid det

Beredningen meddelade, redan fullgjorda uppdraget att utarbeta förslag

till lag angående bevisning inför Rätta Beredningen anbefalts att utgå

från den förutsättning, att bevispröfning skulle ega. rum i alla tre instanserna.

Såsom förut angifvits, känner den svenska processen två hufvudformer

af appell, nemligen dels det förfarande, som iakttages vid vad och revision

och hvilket i detta sammanhang för korthetens skull kan benämnas vadeförfarande,

dels besvärsförfarande. Mellan dessa former, sådana de hos

oss gestaltat sig, förefinnes, såsom bekant, i första hand den skilnaden,

att vid vadeförfarandet part har att sjelf förskaffa sig underrättelse,

huruvida hans motpart beredt sig rätt att draga tvisten under appelldomstolens

pröfning, och att, der så skett, utan särskild delgifning

vid äfventyr af talans förlust bevaka sin rätt, medan deremot i mål,

hvari talan fullföljes genom besvär, den part, som åt utslaget nöjes,

icke behöfver efterforska, huruvida motparten öfverklagat utslaget,

enär appelldomstolen, i händelse den anser klaganden hafva skäl

för sin talan, föranstaltar derom, att tillfälle till förklarings afgifvande

beredes den andra parten. Denna skilnad är dock ur principiel synpunkt

af mindre betydenhet. Vida mera väsentlig är den, som visar sig i afseende

på den ställning, parterna intaga till appelldomstolen. Vid vadeförfarandet

måste nemligen part, som vill bevaka sin talan, sjelf eller genom lagligen

befullmägtigadt ombud inställa sig vid denna domstol. Fullföljes åter talan

genom besvär, är klaganden val i det fall, då delgifning af handlingarna skall

genom enskild part verkställas — ett sätt för delgifning, som dock för

närvarande ej användes i högsta instansen — skyldig att sjelf eller genom

omljud uttaga besvärsakten och tillställa den motparten, men i öfrigt

äro vid besvärsförfarandet parterna ej förpligtade att iakttaga inställelse,

utan varda såväl besvär som förklaring, så framt de blott befinnas vara.

egenhändigt underskrifna, till pröfning upptagna af appelldomstolen,

äfven om de ingifvits af någon, som saknar full magt. Att denna anordning

jemväl i andra hänseenden kommit att medföra väsentliga olik
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

heter mellan de båda förfarandena, såsom i fråga om muntliga förhör

in. in., ligger i sakens natur.

Det har emellertid mera än eu gång ifrågasatts, huruvida det vore

nödvändigt eller ens lämpligt att bibehålla båda dessa former. Redan

då den äldre Lagberedningen afgaf sitt förslag till rättegångsbalk —

hvilket icke, lika litet som Lagkomité^, afsåg att åvägabringa någon

väsentlig ändring i nu gällande rättsmedelsystem, så vidt angår slutliga

utslag — framstälde en ledamot af Beredningen ett särskildt förslag

till ordnande af vilkoren för fullföljd af talan, hvilket ej kan frånkännas

eu viss betydelse, synnerligast i det hänseendet, att det är grundadt på

skriftvexling vid Underrätt. Under påpekande af den stora vigten

deraf, att den mindre bemedlade, som icke kunde sjelf begifva sig till

den ort, der öfverdomstolen hade sitt säte, sattes i tillfälle att bevaka

sin talan, samt med erinran tillika, hurusom det sätt, hvarpå mål fullföljdes

från Egodelningsrätt, efter mångårig erfarenhet icke lemnat anledning

till anmärkning och att verklig grund saknades för bibehållande

af den gamla skilnaden mellan vädjade mål och besvärsmål, föreslog

denne ledamot: att part, som ej nöjdes åt Underrätts slutliga

utslag, skulle ega att till domaren eller Rättens ordförande ingifva sina,

till Öfverrätten stälda besvär och dervid foga, duplett af besvären; att

vederparten skulle ega att inom viss tid, räknad från besvärstidens utgång,

uttaga dupletten samt likaledes till domaren eller Rättens ordförande

ingifva sin till öfverrätten stälda, förklaring, hvilken klaganden egde i

sin ordning besvara; att handlingarna, derefter skulle genom domarens

eller Rättens ordförandes försorg insändas till Öfverrätten med tillkännagifvande,

huruvida parterna, på, sätt dem i förslaget medgifvits, begärt

muntligt förhör i målet, i hvilken händelse parterna egde att inställa

sig i Öfverrätten sist å dag, som Öfverrätten utsatte och hvarom

parterna skulle underrättas genom anslag; samt att, sedan Öfverrätten

meddelat utslag, dels kungörelse derom skulle införas i allmänna

tidningarna, dels ock utslaget sändas till domaren eller Rättens ordförande,

som hade att inför Rätten utgifva, utslaget till parterna efter

kallelse genom anslag. Var någon missnöjd med Öfverrätts slutliga.

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

utslag, egde häri att till domaren eller Rättens ordförande ingifva sina

till Konungen strida besvär; och skulle i fråga om förklarings afgifvande

samt jemväl i öfrig! iakttagas hufvudsakligen enahanda procedur, som

för klagan mot Underrätts utslag förordats.

Då genom nådigt Cirkulär den 16 April 1872 från Hofrätterna infordrades

utlåtanden, huruvida, till vinnande af större lätthet och skyndsamhet

i behandlingen af förekommande mål och ärenden samt i utfärdande

af fattade beslut, förenkling i arbetssättet inom Hofrätterna

kunde beredas genom ändring i gällande stadgande!!, kom hos samtliga

Hofrätterna jemväl frågan om behofvet af ändrad lagstiftning beträffande

rättsmedlen under öfvervägande. Inom Svea Hofrätt uttalade de fleste

ledamöterna i fråga om fullföljd af talan från Underrätt till Hofrätt

den åsigten, att eu stor förenkling skulle vinnas, om i lag stadgades,

att i mål, som till Hofrätten genom besvär fullföljdes, det ålåge den,

som ville öfverklaga Underrätts beslut, att inom viss kort tid efter

beslutets afkunnande hos domaren anmäla sitt missnöje emot beslutet,

och att vederparten sjelf egde hos domaren göra sig underrättad härom

samt, om han så önskade, utan särskild kallelse inom besvärstidens utgång

inställa sig hos Hofrätten och inom viss tid derefter afgifva förklaring,

ungefärligen i likhet med hvad som i vademål egde rum.

Härmed väsentligen öfverensstämmande åsigt er uttalades äfven af flertalet

bland de ledamöter, som inom de öfriga Hofrätterna ansågo remissen

föranleda yttrande i ämnet; och några ledamöter i Göta Hofrätt

gingo i viss mån ännu längre, i det att de, dock utan att närmare

angifva reformens rigtning, ansågo sättet för ändrings sökande kunna i

alla mål och ärenden göras lika.

I motsats till hvad sålunda kan antagas hafva varit den vid förenämnda

tidpunkt inom Hofrätterna allmännast omfattade åsigt väcktes

vid 1874 års riksdag motion derom, att »rättegångs fullföljande i civila

mål skulle erhålla den förändrade föreskrift, att den med Häradsrätts

dom eller utslag missnöjde egde att deröfver i Hofrätten inom viss

faststäld tid anföra besvär». Då emellertid deri sålunda väckta frågan

10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

lämpligen kunde erhålla sin lösning i sammanhang med en förväntad

omarbetning af rättegångsordningen, samt dertill komme, att en förändring

i föreslagna syftet skulle föranleda åtskilliga andra ändringar i Rättegångsbalken,

hemstälde Lagutskottet, att motionen ej måtte till någon åtgärd

å Riksdagens sida föranleda; och blef denna Utskottets hemställan åt

Riksdagen bifallen.

Slutligen må erinras, hurusom i principbetänkandet vadeförfarande

ansågs böra vinna tillämpning äfven i fråga om brottmål äfvensom att

en sådan anordning förordats jemväl af Förstärkta, Lagberedningen.

Bland de förslag, som sålunda tid efter annan framstälts, synes

det, enligt hvithet, nu gällande vadeförfarande i tvistemål skulle utbytas

mot besvärsförfarande, vara det minst tillrådliga,. Det må väl vara

sant, att vadeförfarandet icke nått den utveckling, som af lagstiftaren

åsyftats eller i allt fall vant önsklig, utan är behäfta,dt med åtskilliga

brister, bland hvilka särskild! förtjena framhållas: att parterna sällan

personligen inställa sig vid Öfverrätt erna; att de af parterna anlitade

rättegångsfullmägtige i regeln näppeligen kunna anses förtjena detta,

namn, utan snarare äro att anse allenast såsom kommissionärer utan

all kännedom om målet, samt att på grund häraf de muntliga förhören

i allmänhet nedsjunkit till eu tom formalitet, hvarigenom parterna endast

bereda sig tillfälle att ingifva, nya skrifter i målet. Men dessa helt

visst beaktansvärda missförhållanden, hvilka emellertid vid en reform åt

sjelfva processen torde kunna i väsentlig mån afhjelpas, innebära ej grundad

anledning att alldeles utdöma vadeproceduren och öfvergå till besvärsförfarandet,

hvilken sistnämnda, form onekligen måste anses stå lägre än

vadeförfarandet. Tv detta senare förfarande förutsätter åtminstone en

partförhandling inför Öfverrätten, då man deremot i fråga om besvärsförfarandet

hos oss i allmänhet utgår från det antagande, att målets

beskaffenhet ej fordrar eller ens medgifver en sådan förhandling. Vadeförfarandet,

innesluter således i sig möjligheten åt utveckling och synes

särskild! egnadt att underlätta öfvergången till en muntlig och omedelbar

process, under det att besvärsförfarandet, följdrigtigt genomfördt,

leder till en rent skriftlig, i viss män summarisk rättegång. Vid sådant

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

förhållande skulle, enligt Beredningens åsigt, vadeprocedurens utbytande

mot besvärsförfarande vara ett afgjordt steg till baka och leda till

konseqvenser, hvilkas betydelse svårligen låter sig på förhand beräkna.

Beredningen har alltså ansett vadeförfarandet, derunder inbegripet

det på enahanda grunder hvilande revisionsförfarandet, böra bibehållas

såsom det allmänna rättsmedlet för fullföljd af talan mot slutligt utslag

i tvistemål. Undantag härifrån har gjorts allenast för vissa mål, som

enligt nu gällande lag få genom besvär fullföljas.

Af det nu anförda torde jemväl framgå, hvarför Beredningen öfver

hufvud anser hvarje förslag oantagligt, som skulle försvaga vadeförfarandet

genom att närma det till besvärsförfarande, och således ej

kunnat biträda vare sig i fråga om tvistemål den kombinerade vadeoch

besvärsprocedur, som af förbemälte ledamot i den äldre Lagberedningen

föreslagits, eller det förslag till inskränkning i parts skyldighet

att i vademål iakttaga inställelse, som under Beredningens öfverläggningar

i ämnet blifvit framstäldt.

I fråga om lämpligheten att i brottmål utbyta besvärsförfarandet

mot vadeförfarande har Beredningen varit mera tveksam. Onekligt är

nemligen, att — oafsedt fördelarne af likformighet — i det hos oss

gällande processförfarande tinnes åtskilligt, som talar för ett sådant utbyte,

såsom att vid Underrätt processen i tvistemål och i brottmål är

ganska likartad, att mycket stort utrymme lemnats åt det privata

åtalet samt att all talan om skadestånd på- grund af brottslig gerning

behandlas under straffprocessens former. A andra sidan lärer icke

kunna påstås, att i gällande lag såsom ett moment af förfarandet i brottmål

förutsattes, att parterna sjelfve eller genom laga fullmäktige iakttaga

inställelse vid öfverdom stolar ne. Snarare kan man säga, att vår

nuvarande brottmålsprocess i regeln icke ens medgifver egentlig partförhandling

inför öfverdomstolarne. Allmänne åklagare, som fört talan

vid Underrätterna, kunna ej infinna sig, och särskilde Överåklagare vid

öfverdomstolarne saknas. Häktade kunna endast med stor svårighet

inställas. Ett stadgande om skyldighet för enskilde, å fri fot varande

parter att personligen infinna sig skulle tilläfventyrs befinnas vara för

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

strängt och deras inställelse genom ombud, synnerligast så vidt rörer

de tilltalade, snart visa sig sakna all betydelse. Då härtill kommer,

att införandet af fullständig likformighet i fråga om fullföljd af talan i

civila och kriminella mål måste, såsom lätt inses, förutsätta betydande

ändringar i Hofrätternas organisation och arbetssätt — fiskalsinstitutionen

skulle, för att anföra endast ett exempel, med en dylik

anordning förlora grunden för sin tillvaro — har Beredningen vunnit

den öfvertygelse, att besvärsförfarande i brottmål för närvarande bör

bibehållas.

Såsom ofvan anmärkts, har emellertid i principbetänkandet föreslagits

att tillämpa vadeförfarandet äfven i fråga om brottmål. Men då i principbetänkandet

brottmål och tvistemål äfven i öfrigt, så vidt möjligt,

underkastats enahanda processuella bestämmelser, samt betänkandet i

allt fall utgår från helt andra principer än dem, hvarpå den nu gällande

rättegångsordningen är grundad, har Beredningen redan af sådan orsak

icke kunnat i sitt förslag, som skolat ansluta sig till nu gällande förfarande,

bygga på de grunder, som i principbetänkandet finnas angifna.

En särdeles svag punkt i besvärsförfarandet, sådant det för närvarande

finnes ordnadt, är det sätt, hvarpå förklaring från klagandens

motpart i Hofrätten infordras. Då Hofrätten finner målet icke kunna

utan kommunikation afgöras — d. v. s. då klagandens talan synes

befogad och det öfverklagade utslaget förty kan antagas vara af beskaffenhet

att tarfva rättelse — ombesörjes delgifningen i regeln af

klaganden, som för sådant ändamål bär att uttaga besvärs!]andlingar 11a

och tillställa dem motparten. De kostnader och den tidspillan, som

sålunda vid fullföljd af talan i Hofrätt kunna förorsakas part, synnerligast

då motparterna äro flere och aflägse boende, äro allt för påtagliga

för att vidare behöfva framhållas; och redan i detta missförhållande

kunde finnas anledning nog att borttaga kommunikationsförfarandet.

Men med detsamma äro dessutom förbundna åtskilliga andra olägenheter.

Hofrättens tid upptages onödigtvis genom den dubbla föredragningen

af målen; besvärsakten med deri befintliga orginalhandlingar

löper fara att förkomma; tiden, inom hvilken handlingarna skola del
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

gifvas motparten, hinner lätteligen tilländagå, utan att denne kan anträffas;

i de fall, då klaganden är häktad, kan det inträffa, att häktningstiden

onödigtvis förlänges, stundom med flere månader o. s. v. Och

uppenbart torde vara, att några af berörda olägenheter äfven vidlåda

förfarandet i den högsta instansen, ehuru kommunikationen der sker

genom myndigheternas försorg.

Det har på grund häraf synts Beredningen nödvändigt, att klagandens

motpart i annan ordning, än hittills skett, sättes i till
fälle

att afgifva förklaring öfver besvären. Beredningen har i detta

hänseende, med anslutning till den åsigt, som, på sätt ofvan är nämndt,

omfattats af ett stort antal ledamöter inom Hofrätterna, framstält ett

förslag, enligt hvilket, ä ena sidan, part, som vill öfverklaga slutligt

utslag i brottmål, eger anmäla missnöje hos den Rätt, som meddelat

utslaget, samt, å andra sidan, motparten är pligtig att sjelf efterhöra,

huruvida missnöje anmälts, och, der så skett, utan delgivning eller

annan kungörelse bevaka, sin rätt, så framt lian vill blifva i målet

vidare hörd.

Det sålunda föreslagna förfarandet lämpar sig emellertid ej rätt

väl då förklaring skall afgifvas af allmän åklagare eller af den, som i

målet hålles häktad. För dessa fall har derföre föreslagits, att besvärshandlingarna

skola tillställas åklagaren eller den häktade. Då tillika

meddelats bestämmelser, enligt Indika klaganden ej heller under dessa

förutsättningar kommer att betungas med kommunikationens verkställande,

samt det icke bör förutsättas, att handlingar, som öfverlemnats

till offentlig myndighet, förkomma eller att åklagare underlåta att inom

föreskrifven tid återställa kommunicerade handlingar, synes man hafva

grundad anledning till det antagande, att det af Beredningen föreslagna

kommunikationsförfarande ej skall komma att medföra någon nämnvärd

olägenhet.

Inom Beredningen har, i öfverensstämmelse med den särskilda mening,

som af en ledamot inom den äldre Lagberedningen uttalats, blifvit

framstäldt förslag, att i fråga om besvärsförfårandet mot Underrätts

slutliga utslag i brottmål skriftvexling mellan parterna i allmänhet skulle

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

försiggå, icke vid appelldomstolen, utan vid den Underrätt, som dömt i

målet. Det egentliga syftemålet med eu dylik hos oss helt och hållet ny

samt för Underrätterna och särskild! landtdomarne ganska betungande

anordning skulle vara att åstadkomma lättnad för den rättsökande allmänheten.

Beredningen anser sig dock härvid höra erinra, att huru

behjertansvärdt ett sådant syftemål i sig sjelf! är, lagstiftaren dock bör

noga tillse, att ej eftergifterna sträckas så långt, att. missbruk framkallas.

Om, på sätt Beredningen föreslagit, prestanda för fullföljd

af talan borttagas och klagandepart befrias från skyldighet att kommunicera

besvärshandlingarna med motparten, så har man redan härmed

undanröjt några af de band, som verka hämmande på den ej så

sällsynta benägenheten att äfven i de obetydligaste ämnen och mången

gårig mot bättre vetande och klara skäl fullfölja talan till Öfverrätt.

Derest således genom den ifrågavarande anordningen med skriftvexling

i brottmål vid Underrätt någon ytterligare väsentlig lättnad

verkligen bereddes parterna, kunde det, enligt Beredningens åsigt, starkt

ifrågasättas, huruvida det icke blefve af nöden att, i sammanhang med en

sådan anordning, söka ett serskild! korrektiv mot obehörig processlystnad,

t. ex. genom att föreskrifva, att mot Underrätts utslag i vissa mindre betydande

mål klagan icke finge i högre Rätt föras — en åtgärd, som dock

lärer stå i alltför skarp strid med deri hos oss rådande rättsuppfattning, för

att ej mötas med ogillande. Det vill emellertid förefalla Beredningen, som

om den lättnad, som genom skriftvexling vid Underrätt skulle beredas parterna,

vore, åtminstone i de flesta fall, mera skenbar än verklig. Uppenbarligen

är förhållandet i allmänhet sådant för part, som är bosatt på annan

ort eller eljest aflägse från den plats, der Rätten bär sitt säte eller domaren

sitt kansli — ty tillvaron af ett stadigvarande kansli vid Underrätterna

utgör öfver hufvud en nödvändig förutsättning, utan hvilken hela den

ifrågastälda anordningen icke torde låta sig genomföra. Då afståndet i

detta fall gör det för parten omöjligt eller åtminstone kostsamt och

tidsödande att personligen ingifva sina besvär eller sin förklaring, måste

han i allt fall anlita ombud, och sådant kan på landet mången gång

vara svårt nog att erhålla, medan fullmägtige alltid finnas vid Hofrätt

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

terna att tillgå. Dessutom får ej förbises, att parterna, de må nu bo

nära eller fjärran från den ort, der skriftvexlingen skulle försiggå, i

regeln, och alltid då saken vore af någon större vigt, ändock måste

känna sig af behörig försigtighet manade att följa målets gång i Hofrätten

och särskildt sörja för erhållande af underrättelse, när och huru

målet afgöres, för att, i händelse af behof, hålla, vägen öppen för fortsatt

klagan. Men för detta ändamål står dem i de flesta, fåll ej annat

medel till buds än att anlita, något ombud på platsen, och således

qvarstår just den olägenhet, som man med hela anordningen velat undvika.

Då fördelarne af densamma sålunda, förefalla ganska, tvifvelaktiga,

har Beredningen ansett sig sakna skäl att i denna punkt föreslå

någon afvikelse i allmänhet från nu gällande bestämmelser.

I fråga åtel- om besvär af den, som i målet hålles häktad, synes

skriftvexlingen vid appelldomstolen icke vara fullt tillfredsställande. Sådana

besvär skola enligt förslaget ingifvas till Konungens Befallningshafvande

eller, de]’ den häktade förvaras i kronohäkte, till tillsyningsmannen

vid häktet. Ehvad nu besvären ingifvas till Konungens Befallningshafvande

eller till tillsyningsmannen vid häktet, synes besvärens

utställande till förklaring lämpligare kunna ske hos Konungens Befallningshafvande

än i Hofrätten. Ett sådant förfarande medför nemligen

åtskilliga väsentliga fördelar, såsom att föreskrifterna om missnöjesanmälan

i fråga om häktad kunna bortfalla; att besvärstid^! för häktad

kan inskränkas till den tid, inom hvilken i vanliga fall missnöj esa n mål an

skall göras; att förklaringstiden likaledes låter sig förkortas, samt att

besvärstid^! och förklaringstiden kunna för alla. delar af riket erhålla

enahanda utsträckning, oberoende af afståndet mellan den ort, hvarest

den häktade förvaras, och den stad, der Hofrätten har sitt säte.

Hvad hittills af Beredningen anförts har hufvudsakligen galt klagan

mot slutligt, utslag. I fråga om sättet för fullföljd af talan mot

beslut, som under rättegången meddelats och är af beskaffenhet att

särskildt få öfverklagas eller angår särskild, från det. egentliga målet,

fristående, men i sammanhang med detta behandlad fråga, liar Beredningen

ansett, det, hittills använda, besvärsförfara.ndet böra. såväl i tvist,e
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

mål som i brottmål fortfarande ega tillämpning. Sådana frågor äro

nemligen i allmänhet af så enkel beskaffenhet, att beträffande dem någon

förhandling mellan parterna vid den högre Rätten ej behöfver ifrågakomma;

och för de mera sällsynta fall, då ändring i det öfverklagade

beslutet finnes böra vidtagas, synes ingen annan lämplig utväg gifvas,

än att parten sjelf uttager och delgifver motparten handlingarna.

Jemväl i fråga om sådana slutliga utslag i tvistemål, mot hvilka,

på sätt förut angifvits, enligt Beredningens förslag talan fortfarande skall

fullföljas genom besvär, torde hvad nu är sagdt om icke slutliga utslag

i allmänhet ega tillämplighet.

För talan mot Underrätts beslut, hvarigenom processhindrande

invändning eller jäf mot domare ogillats, har Beredningen föreslagit

ett särskildt besvärsförfarande, i hufvudsak öfverensstämmande med hvad

af Lagkomitén ocli den äldre Lagberedningen äfvensom i principbetänkandet

förordats.

Beträffande öfriga föreslagna ändringar i nu gällande rätt, såsom i

fråga om prestanda, besvärs- och inställelsetider m. in., får Beredningen

hänvisa till den speciella motivering, som här nedan lemnas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Förslag till Lag

angående fullföljd af talan emot allmän domstols utslag i tvistemål.

T KAP.

Om vad.

Såsom ofvan angifvits, har Beredningen i fråga om fullföljd af talan 1 §.

emot Underrätts slutliga utslag (domar) i tvistemål bibehållit de båda

hittills använda hufvudformerna, vad och besvär. Då vadefullföljd fortfarande

skall blifva regel, har 1 § af förslaget formulerats så, att talan

mot Underrätts slutliga utslag alltid skall fullföljas genom vad, der ej

i lagen annorledes stadgas. Undantagen från denna allmänna regel återfinnas

dels i 18 §, som angifver de fall, då talan emot slutligt utslag

rörande hufvudsaken fullföljes genom besvär, dels i 32, 33 och 34 §§,

som föreskrifva, att talan emot Underrätts beslut i vissa bifrågor må,

äfven om beslutet meddelats i sammanhang med det slutliga utslaget i

målet, fullföljas genom besvär. Derjemte har i 2 mom. af 1 § intagits

en erinran, att gällande stadganden om återvinning lemnats oberörda.

Med nyss nämnda undantag fullföljes talan vadevägen mot hvarje

af Underrätt meddeladt slutligt utslag, således jemväl mot utslag, hvarigenom

Rätten faststält parterna emellan träffad förlikning. Af 24 kap.

11 § Rättegångsbalken, sådant detta lagrum lyder enligt Beredningens

förslag, framgår derjemte, att talan mot utslag, hvarigenom Rätten meddelat

förklaring af dom, som vunnit laga kraft, skall fullföljas i den

ordning, som för klagan mot domen skolat iakttagas.

I sammanhang härmed torde böra anmärkas, att Beredningen, i likhet

med hvad i de äldre lagförslagen och principbetänkandet skett, uteslutit

den i 25 kap. 21 § Rättegångsbalken gifna bestämmelse om parts rätt att

genom besvär fullfölja särskild talan i fråga om rättegångsfel (domvilla).

Vare sig yrkandet om domens upphäfvande grundas derpå, att den

it

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

är origtig i sak, eller parten påstår den vara ogin på grund af domvilla,

synes endast ett enda rättsmedel höra stå honom till buds. Lemnas honom

valfrihet, kan han för öfrigt lätt nog komma att gå miste om sin rätt.

Om han nemligen fullföljer talan endast genom besvär på grund af förment

domvilla, kan han, om Öfverrätten finner något rättegångsfel ej hafva

förelupit, icke vinna ändring i domen, äfven om denna befinnes i sak

origtig. Beredningen har derföre föreslagit en förändrad lydelse af 25 kap.

21 § Rättegångsbalken.

Att part, som i laga ordning öfverklagat Underrätts slutliga utslag,

eger frihet att i sammanhang dermed föra talan mot sådana under rättegången

meddelade beslut, som ej äro af beskaffenhet, att talan deremot

antingen må särskildt fullföljas eller alldeles icke får föras, framgår af

bestämmelserna i 3 kap.

Vadeanmälan skall enligt förslaget ske skriftligen. Denna föreskrift

har funnits nödig icke blott på grund af förenämnda rättshandlings

stora betydelse i processuelt hänseende, utan särskildt med hänsyn till

de nya bestämmelser, som i Beredningens förut afgifna förslag till Lag

angående domsagas kansli blifvit intagna. Då enligt dessa bestämmelser

vad kan i domarens frånvaro å kansliet anmälas, men på domaren sedermera

ankommer att pröfva, huruvida vadet blifvit rätteligen anmäldt,

synes skriftlig affattning af vadeanmälan icke kunna undvaras.

Att vadeanmälan bör tydligt angifva det utslag, som öfverklagas,

är så uppenbart, att uttryckligt stadgande derom ej funnits erforderligt.

Någon uppgift å grunderna för ändringssökandet är parten gifvetvis ej

pligtig att i sin anmälan intaga. Skulle i den skriftliga anmälan något

misstag vid benämningen å rättsmedlet insmyga sig, så att t. ex. part

anmäler »missnöje» i stället för »vad», bör sådant uppenbarligen icke

afskära honom rätt till fullföljd af talan.

Den för närvarande stadgade vadeskillingen måste, såsom af Lagutskottet

vid 1865—66 års riksdag anmärkts, numera anses snarast

hafva antagit karakteren af en lösen för vadebeviset jemte den dervid

fogade hänvisningen om sättet för talans fullföljande. Vid sådant förhållande

och då det ej synes vara lämpligt, att erläggande af lösen för

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

en expedition uppställes såsom ett preständum, har Beredningen funnit

det nuvarande stadgandet om vadeskilling ej böra bibehållas. Det torde

höra ersättas med en föreskrift i expeditionstaxan om lösen för vadebevis.

Vadetiden, som enligt gällande lag är åttonde dagen efter utslagsdagen,

denne inräknad, utsträcktes i de äldre lagförslagen till tjugonde

dagen. I principbetänkandet antydes, att fjorton dagar kunde anses såsom

en lämplig vadetid. Beredningen har föreslagit att utsträcka vadetiden

till femtonde dagen från utslagsdagen. Denna vadetid skulle för

större delen af riket motsvara hälften af den tid, inom hvilken, enligt

förslaget, parterna skola iakttaga inställelse i Hofrätten. Den för närvarande

bestämda tiden för vads erläggande lärer i många fall icke

lemna parterna tillräckligt rådrum, helst som utslag och domar vid

Underrätten muntligen afsägas och derföre mången gång svårighet möter

för en icke rättsinnig part att vid domens afkunnande uppfatta, i

hvilken mån afgörandet må hafva gått honom emot. Följden häraf har

blifvit, att part ofta »för säkerhets skull» erlägger vad och sedan, när

han vid närmare eftersinnande ej vill fullfölja det, ser sig nödsakad att

antingen, stundom med rätt stort besvär och dryg kostnad, underrätta

motparten om sitt ändrade beslut, eller ock äfventyra att vidkännas ersättning

åt denne för inställelse i Hofrätten. Val kan det någon gång,

särskilt för den vinnande parten, förefalla, olägligt, att Underrätts utslag

ej tager åt sig laga kraft inom lika kort tid, som nu är händelsen;

men de fall, då verkliga intressen äfventyras genom den föreslagna utsträckningen

af vadetiden, torde få antagas blifva så sällsynta undantag,

att de ej kunna uppväga de påtagliga fördelar, som med förändringen

äro förenade. Den nu föreslagna utsträckningen af vadetiden står för

öfrigt- i nära sammanhang med de nya lagbestämmelser om återkallelse

af vad, hvilka blifvit i 2 och 4 §§ intagna.

Att utslagsdagen icke inräknas i vadetiden framgår af uttrycket

»från den dag, då utslaget gafs», hvilket uttryck i samma betydelse

redan blifvit användt i t. ex. Utsökningslagen.

Enligt 25 kap. 2 och 24 §§ Rättegångsbalken står det part, som 2 $.

vädjat, öppet att inom hälften af den för inställelse i Hofrätten bestämda

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

tid hos motparten återkalla vadet; och en sådan återkallelse medför den

påföljd, att om motparten icke desto mindre inställer sig i Hofrätten,

någon kostnadsersättning icke blifver honom tillerkänd. Stadgandet afser

att bereda tillfälle för part, som omedelbart efter det han fått kännedom

om utslaget deremot vädjat, att utan vidare kostnad afstå från en

talan, som han vid närmare eftertanke af en eller annan anledning icke

vill fullfölja. Beredningen, som funnit eu sådan utväg fortfarande böra stå

parten öppen, har emellertid ansett sig böra, i sammanhang med den

föreslagna förlängningen af vadetiden, föreslå den ändring i nu gällande

stadganden, att återkallelsen skall ske skriftligen hos Rätten eller

domaren före vadetidens slut. Det har nemligen synts lämpligt, att

återkallelsen framställes hos den myndighet, som mottagit vadet, hvarigenom

denna myndighet sättes i tillfälle att i hvarje fall omedelbart

efter vadetidens slut meddela intyg, huruvida utslaget vunnit laga kraft

eller icke. Derigenom att tiden för återkallelsen fått sammanfalla med

vadetiden har ock möjliggjorts den i 4 § af förslaget intagna nya bestämmelsen,

att part, som återkallat vad, icke är pligtig att derom underrätta

motparten. Fördelen häraf är påtaglig, då enligt nu gällande stadganden

kostnaden för vadets återkallande stundom, särskild! då motparterna

äro flere, kan blifva ganska känbar.

Att part, som återkallat sitt vad, sedermera icke må ånyo vädja i

målet synes vara med god ordning öfverensstämmande, hvarföre ett

stadgande af sådant innehåll blifvit i 2 § intaget.

.9 §. I fråga om det nya institut, vadeanslutning, som blifvit i 3 § infördt,

tillåter sig Beredningen åberopa hvad principbetänkandet (II s.

245) derom innehåller:

»I viss analogi med rättigheten för den, som blifvit instämd till

Underrätt, att genom uttagen genstämning bereda sig sjelfständig talan

i saken, innehåller förslaget bestämmelse derom, att sedan vad blifvit

inom föreskrifven tid anmäldt af ena parten (hufvudklagande), det skall

stå motparten öppet att, inom viss ytterligare tid efter utgången af den

ursprungliga vadetiden, gifva tillkänna, att jemväl han för sin del vill

söka ändring i hvad honom emot gått. En dylik rättighet, hvartill före
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

bilden hemtats från den tyska processlagstiftningen, benämnes anslutningsrätt

(Anschliessung) och antages, såsom det vill synas med skäl,

medföra betydande processuella fördelar. Det inträffar för närvarande

ej sällan, att en part, som vunnit vid Underrätt i vissa delar af målet,

är mest benägen att, till förekommande af vidare tidsutdrägt, låta sig

nöjas med Underrättens dom i dess helhet, allenast vederparten icke å sin

sida fullföljer talan emot domen i hvad den gått honom emot. Icke sällan

ser äfven motparten saken från samma synpunkt, men ingendera vågar lita

på den andre eller vill inlåta sig i särskild underhandling i ämnet. Deraf

blir följden vanligen, att båda anmäla vad för att hafva sin rätt öppen,

oaktadt de helst hade önskat att kunna låta bero vid Underrättens dom.»

»Dylika förvecklingar lösas emellertid lätt genom ett lagbud, som

medger anslutningsrätt. Mången afskräckes derigenom från obefogadt

ändringssökande i dylika fall af fruktan att förlora ännu mera på sakens

fullföljd. När ändring sålunda sökes å båda sidorna, kan ock ofta den

materiella rätten bättre tillgodoses, enär domstolen sättes i tillfälle att

fullständigare och friare än eljest rätta hvad som kan vara felaktigt i

Underrättens åtgärder.»

»Anslutningsrätten måste emellertid till följd af sakens natur och

de syften, den har att tjena, endast vara vilkorlig, sålunda att, om det

af hufvudklaganden anmälda vad återkallas eller hans ändringssökande

eljest af någon orsak förfaller, äfven genklagandens rätt till ändringssökande

af sig sjelf upphör.»

Enligt gällande tysk rätt kan svaranden göra bruk af sin anslutningsrätt

intill slutet af den muntliga förhandling, som i Ofverrätten anordnas.

Då hos oss processen i öfverrätten är hufvudsakligen skriftlig,

har det varit nödigt att låta tiden, inom hvilken parterna ega göra anmälan

om anslutning, tilländagå före den dag, då de skola inställa sig

i Hofrätten, genom hvilken anordning skriftvexlingen angående vadet

och anslutningen kan samtidigt fortgå.

I 5 § lemnas erforderliga föreskrifter angående bevis, som om an- 5 §.

mälan och återkallelse af vad samt om vadeanslutning till part utgifvas.

Att part är berättigad att erhålla bevis angående sådana på hans rätt

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

inverkande embetsåtgärder, som af Rätten eller domaren vidtagas, kan

väl anses sjelfkärt; men att uttryckligt stadgande härom i förslaget influtit

beror derpå, att dels denna rätt i vissa fall betingas deraf, att

parten tillhandahåller det utslag, hvarå beviset skall tecknas, och dels

det befunnits nödigt stadga, att parten jemväl eger erhålla underrättelse

om hvad han för sin talans fullföljande vidare har att iakttaga. Upplysning

om de olika påföljder, som kunna komma att drabba parten för

underlåtenhet att ställa sig lemnad hänvisning för talans fullföljd till

efterrättelse, tiar Beredningen deremot icke ansett böra i bevisen inflyta.

En sådan uppgift skulle leda till alltför stor vidlyftighet; och då parten

fått fullständig hänvisning om hvad han har att iakttaga, kan han utan

svårighet sjelf af lagen inhemta, hvad han för försummelse i särskilda

hänseenden äfventyrar.

Föreskriften i 25 kap. 1 § Rättegångsbalken, att vadebevis skall

tecknas å utslaget, är i förslaget bibehållen. När vad återkallas, bör

jemväl, enligt förslaget, bevis derom tecknas å utslaget. Denna bestämmelse

afser tydligen att förekomma, att part, som återkallat sitt vad,

det oaktadt fullföljer talan i målet.

Har vadeanmälan ej upptagits, och begär parten bevis derom, är

det ock lämpligt, att resolution, innefattande de skäl, hvarför anmälan

ej upptagits, tecknas å utslaget. Om partens rätt att öfver sådant beslut

anföra besvär meddelas bestämmelser i 37 §.

6 ^ Ehuru gällande lag för närvarande saknar uttrycklig föreskrift om

skyldighet för Rätten eller domaren att upprätta förteckning öfver erlagda

vad, föras dock allmänneligen vid underdomstolarne anteckningar

derom å ett särskildt blad i domboken eller i marginalen vid vederbörande

paragrafer eller ock å båda dessa ställen. Då en officiel förteckning

icke blott öfver anmälda vad utan ock öfver anmälanden om

återkallelse af vad och om vadeanslutning måste föras för att ligga till

grund för bevis om laga kraft, hvilka af allmänheten begäras, har ett

uttryckligt stadgande af sådant innehåll blifvit i 6 § intaget.

7 §, Den tid, inom hvilken parter hafva att inställa sig i Hofrätten, är

för närvarande olika efter olika orter, i regeln 30, 40, 60 eller 90 dagar

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

från utslagsdagen, i vexel- och sjörättsmål hälften kortare, således

15, 20, 30 eller 45 dagar. Då med nutidens utvecklade kommunikationer

något hinder icke lärer möta att för vinnande af snabbare rättskipning

betydligt förkorta inställelsetiden i fråga om mål, som från

mera aflägsna orter till Hofrätterna inkomma, samt vid sådant förhållande

särskilda undantagsbestämmelser beträffande vexel- och sjörättsmålen

ej vidare torde vara erforderliga, hav Beredningen föreslagit,

att inställelsetiden för alla mål sättes till trettionde dagen från den

dag, då utslaget gafs, med undantag blott för de fyra nordligaste

länen, för Indika föreslagits fyratiofemte dagen. Denna inställelsetid

öfverensstämmer hufvudsakligen med den i 179 § Utsökningslagen och

i Förordningen den 14 December 1866 bestämda besvärstid, hvilken

jemväl blifvit i 2 kap. af förslaget upptagen för der afsedda mål. Att

i tvistemål parterna skola i H of rätten inställa sig sjelfva eller genom

laga fullmägtige framgår af bestämmelserna i 15 kap. Rättegångsbalken.

Om enligt förslaget vadetiden utsträckes till femtonde dagen från 8 §.

utslagsdagen och inställelsetiden i allmänhet förkortas, kan nu gällande

föreskrift för Rätten eller domaren att i vädjade konkurs- och boskilnadsmål

till Hofrätten insända akten tre veckor före den för inställelse

i Hofrätten bestämda dag icke bibehållas oförändrad; och som

tillgång till handlingarna icke är före målets handläggning i Hofrätten

erforderlig, har det ansetts tillräckligt, att de före sagde dag till Hofrätten

insändas.

I hufvudsaklig öfverensstämmelse med nu gällande lag föreskrifves 9 §.

i 9 §, att den, som vädjat, har att sist före klockan tolf å inställelsedagen

till Hofrätten ingifva skriftlig vadeinlaga, öfverklagade utslaget

med vadebevis, Underrättens öfriga protokoll i målet samt de handlingar,

hvilka han derutöfver åberopar, så ock afskrift af inlagan med de bevis,

som dertill höra. Deremot har Beredningen funnit nu gällande stadgande

om skyldighet för käranden att vid inlagan foga borgen för

kostnad och skada icke böra bibehållas. Denna skyldighet har, såsom

vid Riksdagen flere gånger påpekats, nedsjunkit till en tom formalitet,

som nästan aldrig medfört något gagn, men så mycket oftare visat sig

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

skadlig. I löftesskrifterna insmyga sig nemligen, enligt hvad erfarenheten

ådagalagt, synnerligen lätt formella felaktigheter, som föranleda, att

ändringssökandet ej upptages till pröfning; och mången part har på

detta, sätt med förlust af sin talan fått plikta för ett obetydligt förbiseende.

Härtill kommer det olämpliga i ett stadgande, som förutsätter,

att parten, för att varda bibehållen vid sin rätt att söka ändring i ett

utslag, skall med begäran om bistånd vända sig till personer, hvilka

äro för saker) alldeles främmande. Snarare skulle kunna ifrågasättas att

i en förbättrad form upplifva det numera nästan alldeles ur bruk komna

supplementärstadgandet, enligt hvilket part eger att, i stället för borgen,

genom deposition af penningar, silfver eller guld bereda motparten

säkerhet för hans kostnad; men då det kan befaras, att genom ett sådant

stadgande talan mot Underrätts utslag skulle öfver höfvan försvåras,

i det att ofta nog part ej skulle kunna innan klagotidens utgång

anskaffa nödiga medel, har det synts rigtigare att helt och hållet

borttaga skyldigheten för klagande att ställa säkerhet för den merendels

obetydliga rättegångskostnad, som kan varda motparten tillerkänd.

10 §. Såsom påföljd för kärandens försummelse att inom föreskrifven tid

iakttaga inställelse samt ingifva vadeinlaga och Underrättens utslag

med vadebevis har Beredningen, i likhet med de äldre lagförslagen,

stadgat talans förlust, dock med rättighet för käranden att, om inom

samma tid laga förfall visas eller käranden styrker, att hinder mött

för utbekommande af utslaget med vadebevis, få ny tid utsatt. Enligt

de äldre lagförslagen skulle käranden ega att få ny tid utsatt jemväl i

det fall, att han inom den för svaromålets afgifvande bestämda tid

styrkte, att han å inställelsedagen haft förfall och ej kunnat tillkännagifva

det för öfverrätten. Såsom skäl för detta stadgande anfördes,

att den omgång, som en resningsansökan till återvinnande af förlorad

laga tid eljest skulle medföra, sålunda lämpligen kunde undvikas, och

att, om rättighet medgåfves att efter inställelsedagen i öfverrätt visa

förfall, denna rättighet borde vara ovilkorlig och ej, såsom af 27 kap.

1 § Rättegångsbalken vore att sluta, för käranden bero på den

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

tillfällig;! omständigheten, att genom svarandens påstående om rättegångskostnads

betalning utväg honom bereddes att blifva hörd. Emot

detta stadgande anmärktes emellertid af Högsta Domstolen vid granskning

af Lagkomité^ förslag, att deraf skulle den menliga följd uppstå,

att bevis om åkommen laga kraft icke i något mål kunde från

Öfverrätt erhållas genast efter inställelsedagen, utan den omförmälda

senare tiden behöfva afvaktan; hvarföre och då någon viss tidpunkt

måste finnas stadgad, efter hvilken förfall icke annorlunda än såsom

résningsskäl kunde göras gällande, Högsta Domstolen tillstyrkte den förändring

härutinnan, att, såvida talan skulle anses förvarad, förfallet

ovilkorligen skulle anmälas senast å inställelsedagen före fatalietimmen,

då, i händelse det icke genast kunde ledas i bevis, domstolen egde att

i detta, likasom i andra fall, bevilja nödigt rådrum. Beredningen har

anslutit sig till denna senare uppfattning allenast med den jemkning,

att ifrågavarande förfall eller hinder bör redan å inställelsedagen styrkas,

för hvilken åsigt talar den omständigheten, att då i besvärsmålen

icke kunnat tillerkännas klaganden någon rätt att efter besvärstidens

slut styrka förfall för ingifvande af besvär inom rätt tid, bestämmelserna

angående vademålen sålunda komma att i detta afseende

öfverensstämma med hvad för besvärsmålen stadgas. Den olikhet, som

härvid uppstår mot förfarandet vid Underrätt enligt 12 kap. 1 och 2

§§ Rättegångsbalken, har sin naturliga förklaring dels deri, att käranden

vid Underrätt icke eger bevaka sin talan före den för målets behandling

utsatta tid, och dels deri, att sedan en domstols utslag i målet

gifvits, något strängare fordringar med fog kunna ställas å den,

som vill klaga.

För kärandens underlåtenhet att vid inlagan foga Underrättens 11 §.

protokoll har Beredningen ej ansett samma stränga påföljd, som i 10 §

stadgas, böra tillämpas. Sådan underlåtenhet kan nemligen stundom

vara ganska ursäktlig, såsom då ett protokoll innehåller allenast

beslut om målets utsättande till viss dag eller dylikt. Beredningen

har derföre i 11 § föreslagit, att Hofrätten i förevarande fall skall

12

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

förelägga käranden viss tid att med protokollen inkomma vid äfventyr

att underlåtenhet deraf ej föranleder vidare uppehåll med målets

afgörande. Lagkomité]! föreskref böter, om uppehåll genom underlåtenheten

vållades, hvilken bestämmelse af äldre Lagberedningen ändrades

så, att till böter skulle dömas endast i det fall, att käranden

funnes hafva underlåtit ingifva protokoll för att saken uppehålla. Böter

såsom påföljd för underlåtenhet i förevarande hänseende har Beredningen

dock ansett icke böra ifrågakomma. Antalet af de med kriminel!

ansvar belagda rättegångsförseelserna torde nemligen ej böra utan

tvingande skäl ökas.

Ehuru med Hofrätternas nuvarande arbetsordning det af Beredningen

föreslagna föreläggande icke lärer kunna gifvas förr än efter

målets lottning, torde dock underlåtenhet, hvarom nu är fråga, endast

undantagsvis föranleda nämnvärdt uppehåll med målets afgörande, och

genom ändring i Hofrätternas arbetsordning synes sådant uppehåll kunna

helt och hållet förekommas.

12 §. Då den i nu gällande lag för svaromåls ingifvande bestämda

tid synts väl knappt tilltagen, har Beredningen, i likhet med Lagkomitén

och äldre Lagberedningen, föreslagit, att denna tid något utsträckes.

Förslagets 12 § innehåller derföre, att uppropet skall hållas

först å femtonde dagen från inställelsedagen; och har i sammanhang

med denna förändring andra uppropet ansetts kunna utan olägenhet

borttagas.

3-16 §§. Den för svarandens förfallolösa uteblifvande i nu gällande lag

stadgade och jemväl i de äldre lagförslagen upptagna påföljd af svaranderättens

förlust är utan tvifvel onödigt sträng; och en sådan preklusion

kan understundom förhindra eu eljest möjlig utredning af målet.

1 13 och 16 §§ har derföre föreslagits den ändring härutinnan, att

svarande, som utan styrkt laga förfall försummat att inom föreskrifven

tid iakttaga inställelse, väl skall förlora rätt att ingifva skriftligt svar,

men deremot fortfarande ega att muntligen yttra sig i målet, om han

inom behörig tid det äskar eller förhör i målet eljest hålles. Såsom af

17 § framgår, kommer sådan svarande dessutom att gå förlustig rättig
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

heten till ersättning för senare inställelse i Hofrätten, i händelse käranden

förfallolöst uteblifvit. I sammanhang med den sålunda föreslagna

ändringen har Beredningen funnit den i Kong]. Brefvet den 11 Maj

1774 uteblifven svarande medgifna rätt att inom en månad efter inställelsedagen

styrka laga förfall böra borttagas och således för svaranden

gälla samma regel som för käranden, nemligen att förfallet bör

styrkas sist å inställelsedagen.

För svarande, som inom föreskrifven tid iakttagit inställelse, men

försummat svara inom tid, som i 12 § sägs, föreskrifver förslaget likaledes

förlust af rättigheten att ingifva skriftligt svar, der ej laga förfall

inom samma tid visas; hvaremot svaranden bibehålies vid sin rätt att

muntligen yttra sig i målet. De i 27 kap. 2 § Rättegångsbalken intagna

stadganden om böter hafva ansetts saklöst kunna bortfalla.

Det torde emellertid böra här anmärkas, att den enligt 16 § part

medgifna rätt att muntligen yttra, sig i målet icke är till tiden obegränsad,

utan kommer hvad i Kongl. Kungörelsen den 19 Januari 1802

i sådant afseende tinnes stadgadt att fortfarande lända till efterrättelse;

och har till undvikande af missförstånd härutinnan särskildt förbehåll

derom blifvit gjordt i den af Beredningen föreslagna promulgationsförfattningen.

I 27 kap. 6 § "Rättegångsbalken föreskrifves, att i vädjad sak alla

inlagor med bevis, som dertill höra, skola tvefaldt ingifvas, »den ena

att vara i Hofrätten qvar, den andra att gifva s till veder parten»; men

gällande lag saknar bestämmelser, huru förfaras bör icke blott i det

fall, då motparterna äro flere och ej kunna enas, hvilkendera skall uttaga

det för dem afsedda exemplaret af inlagan, utan äfven då part

ingifvit inlaga eller annan handling i allenast ett exemplar. Beredningen,

som i 9 och 12 §§ föreskrift, att part vid vadeinlaga och

svar skall foga, afskrift af dessa handlingar med dertill hörande bevis,

har i 15 § sökt lemna erforderliga bestämmelser för nyss nämnda fall.

Aro motparterna flere och kunna de ej öfverenskomma, att en af dem

eller alla gemensamt må uttaga afskriften, synes denna icke böra utlemna»,

utan torde parterna i sådant fall böra få nöjas med att hos

#

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

vederbörande tjensteman i Hofrätten taga nödig kännedom om handlingen,

om de ej föredraga att på egen bekostnad utlösa afskrift deraf.

Har åter part underlåtit att ingifva stadgad afskrift, lemnar förslaget

motpart, som sådant önskar, öppet att på den försumlige partens -bekostnad

taga sådan afskrift. Om i sist nämnda fall motparterna äro

flere, må tydligen endast en afskrift på den försumlige partens bekostnad

tagas, och denna afskrift skall, derest öfverenskommelse om dess uttagande

ej kan träffas, qvarstanna i Hofrätten.

17 §. Enligt 27 kap. 1 § Rättegångsbalken eger svarande, som å inställelsedagen

tillstädeskommit, att om käranden då förfallolöst uteblifvit,

skriftligen söka betalning för sin kostnad, dervid Hofrätten bär

att förelägga käranden viss dag vid vite att derå svara; och anses talan

mot Hofrättens utslag i frågan böra fullföljas genom besvär. Dessa bestämmelser

bär Beredningen ansett tarfva ändring i vissa afseenden.

Då käranden billigtvis icke bör kunna under eu längre tid efter inställelsedagen

vara utsatt för ersättningsanspråk från motpartens sida,

synes svarandens rätt att söka sådan ersättning böra till viss kortare

tid begränsas, i hvilket afseende Beredningen funnit den för svaromåls

afgifvande föreskrifna lämpligen kunna bestämmas såsom slutpunkt.

Då Beredningen föreslagit, att återkallelse af vad alltid skall hos

Rätten eller domaren anmälas, och svaranden alltså är i tillfälle att vid

ansökningen med behörigt bevis styrka, att vad blifvit i målet anmäldt

och ej återkallats, torde någon kommunikation med käranden icke vara

af nöden. Af de belopp, som i dylika mål tillerkännas svaranden,

utgör ofta nog kommunikationskostnaden betydligt större del än ersättningen

för sjelfva inställelsen. Enär Hofrättens beslut i ersättningsfrågan

är att anse såsom slutligt utslag i vädjadt mål, komma de

för fullföljd af talan mot dylikt utslag gifna, regler till användning

vid klagan öfver nämnda beslut.

«

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

IT KAP.

Om besvär emot Underrätts slutliga utslag.

Från den i 1 § uppstå,Ida allmänna regel, att talan mot Under- 18 §

rätts slutliga, utslag i tvistemål skall genom vad fullföljas, göras i 18 §

två undantag, afseende de fall, då talan mot dylikt utslag skall i Hofrätten

föras genom besvär.

Det första undantaget afser de mål, angående hvilka i lag eller

särskild författning finnes stadgadt, att talan mot Underrättens slutliga

utslag skall genom besvär fullföljas. Dessa mål, hvilka alla äro af den

beskaffenhet, att talan mot utslaget icke lämpligen kan fullföljas vadevägen,

utgöras af förmyndaremål, vissa konkurs- och synemål samt

expropriationsmål. Af 5 § i Beredningens förslag till promulgationsförfattning

framgår dessutom, att 330 § Sjölagen, enligt hvilken vissa

sjörå,ttsmål fullföljas genom besvär från Underrätt till Konungen, fortfarande

skall lända till efterrättelse.

Förordningen angående upphörandet af Bergsdomstolarnes domsrätt

den 5 Juni 1850, § 3, Kongl. Taxan på arfvode för skogsförrättningar,

som efter särskilt förordnande verkställas, den 12 November 1875, §

6, och Kongl. Taxan på arfvode för landtmäteriförrättningar den 10

Juni 1881, § 24, innehålla föreskrifter, att de i dessa författningar omförmälda,

arfvodestvister skola från Underrätt fullföljas genom besvär.

Enär dessa författningar hänvisa till de i allmän lag angående fullföljd

af besvärsmål gällande föreskrifter, torde de i förevarande kap. gifna

bestämmelser komma att jemväl å förenämnda mål vinna tillämpning.

Då emellertid de båda sist omförmälda författningarna stadga ansvar

såsom för tjenstefel för skogstjensteman och landtmätare, som beräknar

ersättning eller arfvode till högre belopp, än honom rätteligen tillkommer,

synes i dessa författningar böra vidtagas den ändring, att ifråga
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

varande arfvodestvister komma att fullföljas i den ordning, som för

fullföljd af talan emot slutligt utslag i brottmål finnes i lag stadgad.

Det torde för öfrigt knappast behöfva här erinras, att frågan, huruvida

ett mål rätteligen bör anses såsom tvistemål eller såsom brottmål,

faller utom området för ifrågavarande lagförslag. Detta afser således

icke att göra någon ändring i den hittills ganska allmänt följda praxis,

enligt hvilken vissa mål, såsom frågor om skilnad i äktenskap på grund

af hor eller egenvilligt öfvergifvande och om uppfostringsbidrag till oäkta

barn, betraktas såsom brottmål och handläggas i straffprocessens former,

lika litet som förslaget utgör hinder derför, att i berörda hänseende

en annan uppfattning kan i rättstillämpningen göra sig gällande.

Det andra i förevarande § upptagna undantaget från den allmänna

regeln afser det fall, att Underrätt i annat tvistemål förklarat sig obehörig

att upptaga målet eller förklarat stämningen ogin. Med afseende

å käranden i målet skulle väl intet hinder möta, att låta talan emot

sådant slutligt utslag fullföljas genom vad; men då dylikt utslag må

af Rätten meddelas utan att svaranden kommit tillstädes, kan man icke

rimligen af denne fordra, att han skall hos Rätten eller domaren söka

besked, huruvida vad blifvit af käranden anmäldt. Beredningen har derföre,

i likhet med hvad i de äldre lagförslagen skett, hemstält, att talan

emot sådant utslag skall i Hofrätten fullföljas genom besvär. Har deremot

tvistemål afskrifvits af annan anledning än nu är nämnd, skall,

enligt hvad af bestämmelserna i 1 § framgår, talan emot beslutet fullföljas

efter vad.

Besvärstiden har Beredningen ansett böra blifva densamma som

inställelsetiden i vademål.

19-23 §§. I fråga om fullföljden af besvärsmål har Beredningen, i öfverensstämmelse

med hvad principbetänkandet härom innehåller, föreslagit en

anordning, som i hufvudsak ansluter sig till de för utsökningsmål nu

gällande stadganden. Några jemkningar hafva dock funnits nödiga.

Sålunda har i 20 § föreslagits, att om klaganden underlåtit att vid

besvären foga öfverklagade utslaget eller Underrättens öfriga protokoll

i målet, Hofrätten skall, äfven om klaganden ej styrkt, att laga hinder

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

mött för utbekommande af dessa handlingar, förelägga honom viss tid

att dermed inkomma vid äfventyr att underlåtenhet deraf ej föranleder

vidare uppehåll med målets afgörande.

Vidare har i 21 § vidtagits en ändring i fråga om påföljden för

försummelse att inom föreskrifven tid till Hofrätten återställa besvärshandlingar,

som för kommunikation uttagits. Enligt Utsökningslagen

medför sådan försummelse talans förlust. Äfven om handlingarna äro

för Hofrätten tillgängliga vid föredragningen af målet, förklaras detta

desert, om det befinnes, att de inkommit efter den föreskrifna tiden.

Då detta stadgande emellertid torde få anses innebära en onödig stränghet,

har Beredningen ansett det böra utbytas mot en föreskrift, att nyss

nämnda försummelse ej må föranleda uppehåll med målets afgörande.

Slutligen har Beredningen ansett sig böra i 22 § föreslå en afvikelse

från de i utsökningsmål nu gällande bestämmelser beträffande

påföljden för klagandens motpart, i händelse han underlåter att inom

föreskrifven tid inkomma med förklaring öfver besvär, Soin blifvit honom

delgifna. Enligt Utsökningslagen förlorar parten i sådant fall sin rätt

att vidare varda i Hofrätten hörd, hvilket stadgande vanligen tolkas så,

att förklaring, som efter den föreskrifna tiden inkommit, skall leinnas

utan afseende. Är denna tolkning rigtig, synes äfven detta stadgande

kunna sägas innebära en af behofvet icke påkallad stränghet; och med

grunderna för ett friare bevissystem torde bäst öfverensstämma, att domstolen

icke skall anse sig lagligen förhindrad att beakta ett för rät-tspröfningen

måhända betydelsefullt anförande blott på den grund, att

det inkommit efter den utsatta, förklaringstiden. Af sådan anledning

har Beredningen föreslagit, att ifrågavarande underlåtenhet endast skall

medföra den påföljd, att deraf ej må föranledas uppehåll med målets

afgörande.

Sist anförda två förändringar har Beredningen ansett böra vidtagas

jemväl i Utsökningslagen, hvarföre särskildt förslag till ändrad lydelse

af 185 och 186 §§ i nämnde lag blifvit framlagdt.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

III KAP.

Om besvär emot Underrätts beslut, som meddelas under rättegången eller

angår särskild i sammanhang med målet behandlad fråga.

Sedan Beredningen i 1 och 2 kap. lemnat föreskrifter angående

fullföljd åt talan emot Underrätts slutliga utslag i tvistemål, hafva i 3

kap. upptagits nödiga bestämmelser i fråga om klagan öfver andra af

Underrätt meddelade beslut i tvistemål. Till denna senare klass hänföras

icke blott beslut, som under rättegången meddelas i sjelfva tvistemålet,

utan äfven sådana, som angå särskilda, från det egentliga

tvistemålet fristående, men i sammanhang med detta behandlade frågor,

vare sig beslutet beträffande dessa s. k. incidenstvister meddelas under

rättegången eller i sammanhang med det slutliga utslaget i tvistemålet.

Man har ofta och med skäl klagat öfver den ringa omfattning, hvari

särskild klagorätt beträffande sådana beslut enligt nu gällande rätt medgifves.

Endast emot beslut om domstols behörighet, om flere parters

inkallande och om uppskof samt emot edgångsbeslut får för närvarande

särskild talan föras. De äldre lagförslagen, likasom äfven principbetänkandet,

förordade i detta afseende större frihet, och den nyare utländska

lagstiftningen tillåter särskild klagan i ganska stor utsträckning. Då

man sålunda alltmera sökt skilja bifrågorna från hufvudsaken, har man

dermed åsyftat dels att begränsa och förenkla de tvistepunkter, som

vid klagan öfver det slutliga utslaget underkastas Öfverrättens pröfning,

och dels att lemna tredje man, som i.egenskap af vittne, sakkunnig

eller dylikt indragits i rättegången, tillfälle att sjelfständigt öfverklaga

beslut, som inverka på hans rätt. Huru gränsen för denna rätt att

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

särskilt öfverklaga Underrätts beslut lämpligast bör uppdragas, kan helt

naturligt vara föremål för olika meningar. Beredningen har i hufvudsak

följt de äldre lagförslagen och sålunda hemstält, att särskild klagan

må föras dels i åtskilliga invändningsfrågor, dels beträffande vissa processledande

åtgärder och dels i allmänhet i bifrågor, som äro af hufvudmålet

oberoende.

Af skäl, som i det föregående blifvit anförda, har det i 2 kap.

upptagna besvärsförfarande ansetts böra komma till användning i de

fall, då särskild klagan sålunda må föras. Med afseende å de i 24 och

27 §§ omförmälda beslut angående domstols behörighet och jäf emot

domare har dock Beredningen, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med

de äldre lagförslagen och principbetänkandet, för åstadkommande af en

snabbare procedur föreslagit en särskild art af besvärsförfarande med

skriftvexling vid Underrätten.

I fråga om de s. k. processhindrande invändningarna torde ur 24-26 §§.

principbetänkandet få åberopas följande (II s. 200—201):

»Bland de invändningar, som afse rättegångens formella sidor, äro

de, Indika anses vara af beskaffenhet att ovilkorligen böra definitivt afdömas,

innan processen får vidare fortgå, af framstående vigt. Såsom

dylika processhindrande invändningar erkänner nuvarande lag endast

två, nemligen invändningarna mot domstolens behörighet och om flere

parters inkallande. När dylik invändning göres, skall domstolen meddela

beslut deröfver och, äfven om beslutet utfaller till ogillande af invändningen,

afstannar rättegången, derest missnöje mot beslutet anmäles.

Derefter eger den missnöjde genom besvär söka ändring i beslutet och

saken hvilar i afbidan på utgången deraf.»

»Med hänsyn till det uppehåll, som alltid i någon mån måste blifva

en följd af dylika invändningar, har under öfverläggningarna rörande

detta ämne blifvit i fråga satt, huruvida icke alla särskilda bestämmelser

om processhindrande invändningar möjligen kunde umbäras och

följaktligen såsom allmän regel gälla, att ingen invändning medförde

rättegångens afstannande utom i det fåll, då domstolen, med bifall till

invändningen, helt och hållet skilde målet från sig. 1 betraktande af

13

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

de mångahanda olägenheter, som otvifvelaktigt uppstå, då dyli k invändning

i ett senare stadium af processen vinner bifall, har emellertid ansetts

oundgängligt att för vissa, men så få fall som möjligt, bibehålla

invändnings processhindrande verkan.»

»Beträffande invändningen om flere parters inkallande gjordes redan

i de äldre lagförslagen framställning derom, att denna måtte upphöra

att vara processhindrande. Det är nemligen uppenbart, att denna invändning

egentligen mindre rörer dens rätt, som gör invändningen, än

den, om hvars inkallande göres yrkande. Kan saken, i hvad den angår

den förre, pröfvas fristående och utan den senare» hörande, bör den ej

derför uppehållas; kan den åter ej pröfvas utan den senares hörande,

måste det uppenbarligen bero på vcderparten att i sitt eget intresse

draga försorg derom. Härtill kommer, att frågan om flere parters inkallande

måste, till följd af nya inträffade omständigheter, kunna uppstå

när som helst under rättegången; och som det följaktligen icke är

möjligt att inskränka den till rättegångens början eller eljest till något

visst skede deraf, ligger faran för missbruk allt för nära till hands.

På dessa skäl har äfven i det förevarande förslaget nämnda invändning

icke upptagits bland de processhindrande.»

»Hvad deremot angår invändningen emot domstolens behörighet har,

under förutsättning att processhindrande invändningar skola tinnas, icke

någon tvekan yppats derom, att densamma bör bibehållas såsom sådan.

Men i enlighet med den uppfattning, som gjort sig gällande i äldre

Lagberedningens förslag, bör dess verkan till processens uppehållande

kunna väsentligen modifieras.»

»Erfarenheten ådagalägger nemligen, att äfven denna invändning

allt för ofta gjorts gällande, såsom det vill synas, hufvudsakligen i ändamål

att bereda svaranden rådrum och förekomma dom i saken. För

att motverka benägenheten för dylika missbruk gifves ingen annan utväg

än att så vidt möjligt inskränka de fördelar, som genom missbruken

kunna beredas parten.»

Af ofvananförda hufvudsakliga skäl har Beredningen, med uteslutande

af invändningen om flere parters inkallande, såsom processhin
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

firande upptagit blott invändning om domstols behörighet, under hvilken

benämning dock ansetts böra inbegripas icke blott invändning, att målet

hörer till annan domstol, utan äfven invändning, att målet är af beskaffenhet

att skola af annan myndighet än domstol handläggas; hvarjemte

Beredningen, såsom af 27 § framgår, i öfverensstämmelse med

de äldre lagförslagen och principbetänkandet, ansett jäf emot domare

böra i viss man likställas med invändning om domstols behörighet.

Deremot har invändning angående stämnings giltighet icke i förslaget

behandlats såsom processhindrande. Denna invändning medför

ej enligt gällande lag processhinder och uppfattades ej heller så

i de äldre lagförslagen. I principbetänkandet har visserligen denna invändning

rubricerats såsom processhindrande, men af motiven framgår,

att detta skett ej utan tvekan och att man ansett en sådan anordning

i sjelfva verket vara blott tillfällig och böra vidtagas i afbidan å närmare

föreskrifter om stämnings delgifvande in. m. Då emellertid samma

skäl, som föranledt, att särskild klagan öfver preliminärbeslut i allmänmänhet

ej tillätes, torde gälla äfven beträffande invändning om stämnings

giltighet, har Beredningen ej ansett någon ändring i nu gällande

lag böra för detta fall vidtagas, desto mindre som Beredningen delar

den i principbetänkandet uttalade åsigt, att de anförda skälen för sådan

särskild klagan skulle komma att än ytterligare försvagas, derest gällande

bestämmelser i fråga om stämning blefve omarbetade i den retning,

som i principbetänkandet angifves. Dessutom står det oftast käranden

öppet att, om tvekan förefinnes, huruvida stämningen är behörigen

delgifven, uttaga ny stämning och låta den delgifvas motparten.

Eu sådan åtgärd skulle otvifvelaktigt i de flesta fall leda dertill, att

kärandens anspråk af Rätten behandlades tidigare än fallet blefve, i

händelse utgången af särskild klagan i fråga om den första stämningens

giltighet skulle afvaktas.

Ej heller hav Beredningen funnit skal att i förslaget upptaga någon

af de öfriga, i nyare utländsk lagstiftning uppstäda processhindrande

invändningarna. Af dessa äro några, såsom om sakens anhängighet vid

annan domstol, om res judicata och om motpartens behörighet att i

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

målet föra talan, ofta nog af den beskaffenhet, att de icke kunna tillförlitligen

pröfvas annorledes än i sammanhang med sjelfva målet. Hvad

särskildt angår de preliminära beslut, som af domstol meddelas på grund

af föreskrifterna i Lagen angående skyldighet för utländsk man att i

rättegång vid svensk domstol mot inländsk man ställa borgen för kostnad

och skada, så synes rätt till särskild klagan öfver dylika beslut

icke vara af behofvet påkallad.

Har invändning om domstolens behörighet blifvit gillad eller har

Rätten, utan att invändning gjorts, ex officio förklarat sig obehörig,

måste naturligen sakens handläggning vid samma domstol upphöra; och

om fullföljd af talan mot sådant slutligt utslag äro bestämmelse]'' redan

gifna i 18 §. För det fall åter, att invändningen ogillas, hafva särskilda

anordningar funnits nödiga för att få den klagan, som öfver beslutet

föres, så skyndsamt som möjligt af Öfverrätten pröfvad. För

sådant ändamål har en särskild besvärsform med skriftvexling vid Underrätten

blifvit i förslagets 24—26 §§ upptagen.

Hufvuddragen af det föreslagna förfarandet äro; att den med beslutet

missnöjde skall inom 15 dagar från beslutets meddelande ingifva

sina besvär till Rätten eller domaren; att motparten eger att likaledes

inom 15 dagar, räknade från besvärstidens utgång, inlemna förklaring

till Rätten eller domaren, som insänder handlingarna till Hofrätten,

samt att sistnämnde Rätt har att utan dröjsmål pröfva invändningsfrågan,

hvarefter utslaget skall till Underrätten eller domaren öfversändas

för att kungöras parterna.

Beredningen, som af förut anförda skäl ej kunnat för fullföljd af

talan mot Underrätts utslag i andra fall förorda ett förfarande med

skriftvexling hos Underrätten eller domaren, bär deremot ej tvekat att

föreslå detta förfarande vid klagan öfver beslut i förevarande invändningsfråga,

då sjelfva målet fortfarande är hos Underrätten anhängigt i

afvaktan på invändningsfrågans pröfning. För klagan öfver dessa beslut

har det vanliga besvärsförfarandet ansetts otjenligt såsom ledande till

allt för stor tidsutdrägt och derigenom innebärande en lockelse för

svarandepart att framställa och fullfölja invändningen allenast i afsigt

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

att uppehålla målets afgörande. Genom den föreslagna anordningen

torde deremot frågan om invändningens befogenhet blifva afgjord så

skyndsamt, som med nuvarande organisation af domstolarne på landet

är möjligt. Med afseende derå, att ett större antal domsagor innehålla

mer än ett tingslag, och att domaren, synnerligast i rikets nordligare

delar, längre tid i tjensteärenden uppehåller sig aflägse från sin vanliga

boningsort, bär tiden för skriftvexlingen ansetts ej böra bestämmas

kortare än den i förslaget upptagna, hvilken blifvit satt lika med den

föreslagna vadetiden. Men äfven med denna tid synes nöjaktig skyndsamhet

ernås. Inom samma eller kortare tid än den, som för besvärs

ingifvande eljest är stadgad, måste i hvarje fall skriftvexlingen vara

afslutad; och klagandens motpart, i hvilkens intresse det ligger att frågan

hastigt afgöres, har i sin hand att verksamt bidraga härtill genom att

omedelbart efter besvärstidens utgång aflemna sin förklaring och sålunda

nedbringa skriftvexlingstiden till närmare femton dagar, hvilket med

afseende å frågans beskaffenhet i de flesta fall ej torde vara förenadt

med någon svårighet. I hvilket fall som helst synes emellertid, hvad

domstol på landet angår, frågan hinna afgöras och Hofrättens utslag

kunna öfversändas till domaren sa tidigt, att, målet, åtminstone i regeln,

kan åter förekomma vid nästa ting eller, der allmänna sammanträden

hållas, vid det sammanträde, som infaller åtta veckor efter det Häradsrättens

beslut i frågan meddelades. Och öfver invändning, som framstälts

i ett vid stadsdomstol anhängigt mål, bör Hofrättens beslut i

allmänhet hinna expedieras inom eu tid af högst sex veckor efter meddelandet

af Underrättens beslut. Det rådrum, en part genom anförande

af besvär kan bereda sig, är således för kort för att i allmänhet innebära

synnerlig lockelse till invändningens framställande. Sedan genom

sammanslagning af de särskilda tingslagen hvarje domsaga i regeln

kommit att utgöra en domkrets och föreskrift derefter gifvits. att domaren

skall vara bosatt vid tingsstaden, kunna tydligen de i förslaget

upptagna besvärs- och förklaringstider i dessa fall utan svårighet förkortas

till den i de äldre förslagen bestämda tid af fyra dagar.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Dessutom har Beredningen — jemväl i öfverensstämmelse med hvad

principbetänkandet innehåller — i 25 och 26 §§ föreslagit, att då invändning

om domstols behörighet blifvit af Underrätten ogillad, invändningen

ej utgör hinder för målets fortsatta handläggning, utan allenast,

för den händelse besvär i laga ordning ingifvits, för meddelande af

slutligt utslag i målet, samt att, derest sådant utslag blifvit meddeladt

innan besvärstiden gått till ända, Rättens beslut i invändningsfrågan ej

må särskild! öfverklagas. Såsom motiv för dessa bestämmelser åberopas

hvad principbetänkandet i sådant afseende innehåller (II s. 203, 241):

»Det är nemligen endast i den händelse att dom blifvit fäld, som

någon verklig olägenhet uppstår deraf, att Underrätten varder af Öfverrätten

befunnen obehörig. Sedan invändningen ogillats, bör följaktligen

svaranden ej vara fri från skyldigheten att svara i saken, likasom icke

heller käranden är betaget att utföra, och styrka sin talan. Då likväl

fall kunna förekomma af den beskaffenhet, att sakens sålunda fortsatta

handläggning vore olämplig eller förenad med olägenheter för parterna,

bör det lemnas domstolen öppet att låta handläggningen alldeles afstanna,

hvartill dock anledning ej kan anses för handen i annan händelse,

än då den med beslutet missnöjde verkligen genom vederbörligen

anförda besvär visat sig på allvar ämna att göra beslutets verkan om

intet.»

»Då domstolen ej behöfver afbryta handläggningen af saken förrän

det visat sig, att besvär verkligen anföras, kan det lätteligen inträffa,

att domstolen hinner genom dom eller utslag ansluta rättegången, innan

den särskilda besvärstiden tilländagått och de tillämnade besvären till

Underrätten inkommit. I sådan händelse vore det högeligen otjenligt

och kunde föranleda till betänkliga förvecklingar, om klagan finge föras

samtidigt men i olika former, särskild! emot invändningsbeslutet och

särskild! emot sjelfva domen eller utslaget. Af sådan orsak upptager

förslaget för det sist antydda fallet förbud mot särskild klagan öfver

invändningsbeslutet, och parten eger följaktligen endast att i sammanhang

med sjelfva målet fullfölja ändringssökandet emot invändningsbeslutet,

, om han anser sig ega, fog dertill.»

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Enär enligt 56 § i de fall, då talan får fullföljas emot Hofrätts

beslut i invändniugsfråga, hvarom i § 24 förmäles, besvärstiden räknas

från den dag, då Hoträttens utslag kungjordes för parterna, är det

länspligt, att kungörandet sker inför Underrätten. Har målets handläggning

derstädes fortgått, kommer naturligen detta kungörande att

ske vid den handläggning, som inträffar näst efter det Hofrättens utslagkommit

Rätten eller domaren tillhanda; och som parterna lagligen ega

skyldighet att vara tillstädes vid målets handläggning å utsatt tid, böra

de anses hafva genom ett dylikt tillkännagifvande fått del af utslaget,

ehvad de iakttaga inställelse eller icke. För det fall åter, att målet

förklarats Infilande, blir det nödvändigt att utsätta viss dag för kungörandet

och dertill kalla parterna. Då det emellertid stundom inträffar,

att part ej kan med kallelse anträffas, och denna omständighet ej bör vålla

uppskof på obestämd tid, har för sådant fall föreslagits, att kallelse må

ske medelst anslag ä Rättens dörr.

Slutligen anser sig Beredningen böra erinra, att fastän det föreslagna

förfarandet uppenbarligen icke kommer att fullständigt medföra

dei med åsyftade fördelar förr ån nu gällande bestämmelser angående

invändningar i rättegången blifvit omarbetade i den rigtning, de äldre

lagförslagen och principbetänkandet angifva, detta förhållande dock ej

bör utgöra giltigt skäl att underlåta att vid nu ifrågavarande partiella

reform af rättegångsordningen införa det förfarande för klagan öfver

beslut i invändningsfragor, hvilket efter genomförandet af en fullständig

processreform kan anses vara det lämpligaste.

Samma skål, som anförts för parts rätt att särskildt öfverklaga 27 *

Underrätts beslut, hvarigenom invändning om domstols behörighet blifvit

ogillad, synas jemväl i allmänhet tala derför, att eu sådan rätt

medgitves part i fråga om beslut, hvarigenom Underrätt ogillat framstäldt

jäf emot domare; och en skyndsam behandling är äfven för dessa

mai af synnerlig vigt. Förslaget har följaktligen i 27 § lemna! part

frihet att särskildt öfverklaga dylikt beslut, såvida det ej endast

afser eu eller flere särskilde ledamöter i häradsnämnd; och har i fråga

om fullföljd af sådan klagan hänvisning kunnat lemnas till de i 24—26

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

§§ gift™ föreskrifter. Då emellertid de skäl, som beträffande sjörättsmålen

föranledt undantag från nu gällande stadgande!] angående beslut,

hvarigenom invändning om domstols behörighet blifvit ogillad, ega tillämplighet

jemväl å ifrågavarande jäfsbeslut, har Beredningen i särskild!

förslag hemstält om motsvarande ändring i 827 § Sjölagen.

28-29 §§. Om åter fram stridt jäf blifvit af Rätten gilladt eller Rätten ex

officio förklarat en eller flere af dess ledamöter jäfvige, ställer sig frågan

annorlunda. Då parten i sådan händelse erhåller annan ojäfvig

domare, synes någon rätt till klagan öfver beslutet icke böra stå honom

till buds i annat fall, än då beslutet föranleder särskild kostnad för

honom. I öfvensstämmelse med denna åsigt äro ock föreskrifterna i

28 och 29 §§ af förslaget uppstå,Ida. Då Rätten kan komplettera sig

sjelf, tillätes ej klagan emot jäfsbeslutet; då åter förordnande för ojäfvig

domare måste i Hofrätten sökas, i hvilket fall kostnaden för ojäfvig domare

jemlikt 13 kap. 3 och 4 §§ Rättegångsbalken kommer att drabba parten,

eger den med jäfsbeslutet missnöjde fullfölja särskild talan. Något skäl

att i senare fallet afvika från den vanliga besvärsformen förefinnes icke;

men då förordnande för ojäfvig domare icke bör få uppehållas genom

någon bestämd besvärstid, bär Beredningen föreslagit, att besvär må

upptagas endast så vidt de inkomma innan förordnande för ojäfvig domare

hunnit meddelas. Då Häradsrätts beslut rörande framstäldt jäf

mot eu eller flere män i nämnden ej kan antagas inverka på parts rätt,

har, i likhet med hvad som skett i de äldre lagförslagen, i 29 § intagits

eu bestämmelse, att öfver dylikt beslut klagan ej må föras.

30 £ Att rätt till särskild klagan öfver de i 30 § omförmälda beslut

angående beviljad qvarstad och dylikt bör af lagen medgitvas torde

näppeligen kunna vara föremål för olika meningar, desto mindre som

enahanda, rätt att öfverklaga beslut af ifrågavarande beskaffenhet, är i

lagsökningsmål medgifven enligt 178 § Utsökningslagen.

Då anledningarna att öfverklaga beslutet kunna för parten te sig

väsentligt, olika under olika skeden af processen, bör klagan ej till viss

tid inskränkas. Beslutet måste dock gifvetvis gå i verkställighet utan

hinder af att klagan föres.

opaginerad Kontrollera mot PDF

'' 105

I fråga om den i 31 § upptagna bestämmelsen angående särskild 31 §.

klagan öfver uppskofsbeslut kan Beredningen inskränka, sig till att åberopa

hvad principbetänkandet (II s. 241, 242) derom innehåller:

»Nu gällande lag medgifver, såsom bekant, rätt till särskild klagan

öfver beslut under rättegången i den händelse, att beslutet innefattar

bifall till begäran om uppskof i saken och andra parten tilltror sig

kunna visa, att saken dermed allenast onödigt uppehälles. Ehuru det

visserligen ganska ofta inträffat, att eu dylik klagan öfver onödigt uppskof

ej leder till åsyftadt ändamål, enär, innan samma klagan hinner

komma under pröfning hos öfverrätten, målet kan vara i Underrätten

afdömdt, eller den tidpunkt, till hvilken målet blifvit uppskjutet, eljest

redan kan vara förbi, har Beredningen likväl ansett rättigheten till särskild

klagan öfver onödigt uppskof icke vara alldeles värdelös. Äfven

om den stundom förfelar sin uppgift, kan dock redan möjligheten deraf,

att part drager Underrättens till uppskof föranledande åtgärder under

Öfverrätts skärskådande, antagligen i någon mån medverka dertill, att

Underrätten iakttager större varsamhet vid meddelandet af dylika åtgärder.

Nämnda rättighet har följaktligen i förslaget bibehållits.»

Verkliga brottmål böra uppenbarligen i allmänhet icke blifva i 32 §.

sammanhang med tvistemål behandlade. Vissa mindre brottmål, som

under handläggningen af tvistemål uppkomma, äro emellertid af den

art, att de ej lämpligen kunna, göras till föremål för särskild behandling.

Hit höra de fall, då i tvistemål fråga uppstår, om part gjort sig

saker till ansvar för uteblifvande eller för annan förseelse i målet.

Enligt gällande lag får talan mot Rättens beslut i dylika frågor icke föras

annorledes än i sammanhang med hufvudsaken, och beslutet går ej i verkställighet

förr än det, slutliga utslaget vunnit laga kraft, dock med undanlag

i visst afseende för böter, som för uteblifvande ådömts svarandepart.

1 öfverensstämmelse med den uppfattning, som gjort sig gällande i de äldre

lagförslagen, har särskild klagan öfver ifrågavarande beslut blifvit tillåten,

dock med rätt, för part att, om beslutet meddelats i det slutliga utslaget i

målet, föra klagan öfver beslutet i sammanhang med fullföljd af talan i

hufvudsaken. l)å beslutet sålunda, i allmänhet kan vinna laga kraft inom

14

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

betydligt kortare tid än enligt gällande lag, har Beredningen ansett de i

Förordningen angående böter för svarandeparts uteblifvande från Underrätt

den 6 Oktober 1882 gifna undantagsbestämmelser om uttagande

och om återgång i visst fall af dylika böter böra upphöra att gälla.

3-34 §§. Beslut, som angå tredje man, torde i allmänhet böra få särskild!

öfverklagas. 1 33 § lemnas nödiga bestämmelser om de beslut, som

angå fulhnägtig. Deremot hänvisar förslaget i 34 § i fråga om beslut,

som afse vittne, sakkunnig eller annan, som kallats att meddela upplysning

i tvistemål, till hvad derom i Beredningens förut aflemnade

förslag till Lag angående bevisning inför Rätta är stadgadt. Då detta

senare förslag ännu icke blifvit till lag antaget, har Beredningen ansett

sig ej böra i förevarande förslag upptaga bestämmelser i ämnet. Af

samma skäl bär ock hänvisning lemnats till berörda förslag i fråga om

klagan öfver beslut, hvarigenom Underrätt dömt till värjemåls- eller

fyllnadsed.

,95 §. Sedan förslaget i föregående §§ behandlat dels de beslut, emot hvilka

särskild talan må fullföljas, och dels sådana, som icke få öfverklagas,

har i 35 § intagits den bestämmelse, att om Underrätt i annat fall

meddelat beslut under rättegången, särskild klagan deröfver ej må föras,

dock med rätt för part, som fullföljer talan mot det slutliga utslaget, att i

sammanhang med den talan öfverklaga det under rättegången meddelade

beslutet. Då den i 16 kap. 4 § Rättegångsbalken och Kongl. Brefvet

den 2 November 1759 såsom vilkor för rätt till klagan part ålagda

skyldighet att vid Underrätten anmäla missnöje mot beslut rörande

invändningar i rättegången torde vara, att anse såsom allenast eu onödig

formalitet, har någon föreskrift om en sådan skyldighet icke blifvit

i förslaget upptagen.

Då något af part under rättegången framstäldt yrkande ogillats,

anser parten mången gång nödigt att, änskönt han i hufvudsaken vunnit,

erlägga vad för att dymedelst hålla för sig öppet att, i händelse af behof,

fullfölja talan i denna särskilda fråga, hvilken han tilläfventyrs antager

kunna vara af väsentlig betydelse för målets utgång. För att

fylla den lucka i lagstiftningen, som ett dylikt tillvägagående utvisar,

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

liar i 35 § införts ett uttryckligt stadgande derom, att om ena. parten

öfverklaga! det slutliga utslaget, motpart skall, ändå att han ej deröfver

klagat, vara oförhindrad att till bemötande af ändringssökandet

påkalla pröfning af sådant under rättegången meddeladt beslut, hvarom

i denna § är fråga; och har någon inskränkning i afseende å tiden för

utöfvandet af denna rättighet icke ansetts böra stadgas.

Nödiga bestämmelser om fullföljd af talan mot beslut, hvarigenom 36 §

Rätten eller domaren upptagit eller vägrat upptaga anmälan om vad

eller vadeanslutning, hafva fått sin plats i 36 §, då det ansetts olämpligt

att införa dem i ett särskild! kapitel. Bestämmelserna öfverensstämma

hufvudsakligen med stadgandet i 25 kap. 20 § Rättegångsbalken

och hittills gällande praxis i fråga om vad.

IV KAP.

Om revision.

Af skål, för hvilka redogörelse i det föregående lemnats, har Beredningen

i fråga om fullföljd af talan emot Hofrätts slutliga utslag i

vädjade och till Hofrätten instämda tvistemål bibehållit det nuvarande

rättsmedlet revision. I detta rättsmedels allmänna karaktär har Beredningen

icke åsyftat att åvägabringa någon ändring. Beträffande de

nu stadgade prestanda och inställelsetider hafva deremot vigtiga förändringar

föreslagits; hvarjemte Beredningen sökt att åt hithörande

bestämmelser gifva en uppställning, som såvidt möjligt öfverensstämmer

med den för vadeförfarandet föreslagna. Några mindre väsentliga olikheter

mellan vade- och revisionsförfarandet hafva emellertid funnits

böra bibehållas.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

För ratt till fullföljd af talan emot Hofrätt» slutliga utslag i tvistemål

erfordras, såsom bekant, enligt nu gällande lag, att revisionssökanden

inom bestämda tider fullgjort vissa prestanda. Sålunda

har revisionssökanden dels att vid sin missnöjesanmälan, som skall

ingifvas sist före klockan tolf å tjugonde dagen efter utslagsdagen, hos

Hofrätten nedsätta revisionsskilling, ett hundra kronor, hvilka få af

sökanden återtagas, om han hos Konungen vinner ändring i utslaget,

men eljest tillfalla statsverket; dels att inom eu månad efter det

revisionssökandet blifvit honom beviljadt inlemna stämpladt papper till

Hofrättens protokoll, och dels att före den för inställelse hos Konungen

bestämda tid hos Hofrätten ej mindre ställa borgen för den kostnad

och skada, sökanden kan kännas skyldig gälda motparten, än ock visa,

att han omant utgifvit hvad dömdt är och insatt det hos Konungens

Befallningshafvande eller i taka händer.

Redan länge har man klagat öfver lagens föreskrifter angående dessa

prestanda, och inom Riksdagen hafva upprepade gånger väckts förslag

om upphäfvande af ett eller flera bland dem. Man har dervid framhållit,

bland annat, att ehuru föreskrifterna om dessa formaliteters iakttagande

ofta kunde synas likgiltiga, de likväl innebure eu orättvisa,

emedan de alltid utgjorde eu snara för den okunnige och i rättegångar

mindre bevandrade, stundom äfven ett hinder för den fattige att vinna

sin rätt. De vore, har man sagt, egentligen till förmån endast för sådane

sakförare, hvilkas hela vetande inskränkte sig till kännedomen om

hvad som i formelt hänseende borde iakttagas, och hvilka derföre måste

af oerfarna parter anlitas. Men ännu mera, dessa formaliteter verkade

omedelbart till nedsättande af öfverdomstolarnes anseende hos allmänheten.

Ty parten fäste sig i allmänhet mera vid domslutet än vid

domskälen; han funne sig hafva förlorat en uppenbart rättvis sak, oaktadt

alla de nya bevis och upplysningar, han i den högre instansen

förebragt, och han iakttoge icke, att sakens utgång berott, ej på dess

egen beskaffenhet, utan på någon försummelse i afseende å formaliteterna,

som hindrat domstolen att upptaga hans klagan till pröfning.

Äfven om hans uppmärksamhet fästes på ett sådant förhållande, vore

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

det för honom svårt att fatta, att häri läge rättvisa. Formaliteterna

måste derföre rätteligen betraktas såsom ett oundvikligt ondt; och man

borde hysa ringa tvekan att afskaffa dem i de tall, då de utan verkligt

behof ännu qvarstode i lagen.

De anmärkningar, som sålunda framstälts emot nu gällande föreskrifter

angående prestanda, äro, enligt Beredningens åsigt, åt den vigt,

att yrkandet om ändring af lagstiftningen i denna del icke kali afvisas.

Att gällande föreskrifter om prestanda hittills fått qvarstå torde förnämligast

hafva berott på den farhåga man hyst, att deras afskaffande

skulle dels inbjuda till målens fullföljd i högsta instansen i sådan omfattning,

att deras pröfning inom rimlig tid ej kunde med befintliga

arbetskrafter medhinnas, och dels någon gång göra det för den vinnande

parten omöjligt att i verkligheten utfå sin rätt.

Hvad den förra synpunkten beträffar, torde af ingen bestridas, att

lagstiftaren måste tillse, att målen kunna blifva af högsta instansen med

största möjliga skyndsamhet afgjorda. Snabbheten i rättskipningen utgör,

jemte säkerheten, ett af processlagstiftningens vigtigaste mål; och

man torde, såsom stundom framhållits, kunna antaga, att ju större

skyndsamhet den högsta instansen utvecklar vid målens afgörande, desto

mindre besväras den af parter, som med sitt ändringssökande endast

eftersträfva tidsutdrägt. Det har emellertid någon gång blifvit ifrågasatt,

huruvida icke lagstiftaren, heldre än att genom inskränkande bestämmelser

söka hindra alltför slör tillströmning af mål till högsta

instansen, borde tillse, att i denna instans funnes tillräckliga arbetskrafter

för målens behandling. Häremot kan dock anmärkas, att enheten

inom rättskipningen skulle lida, om antalet afdelniugar inom högsta instansen

blefve allt för stort, samt att hänsyn måste tagas jemväl dertill,

att kostnaderna för rättsvården begränsas inom ett, rimligt belopp.

Antalet mål, som dragits under Konungens pröfning, har under

senare år betydligt ökats; och någon afsevärd förhöjning af domstolens

arbetsprodukt lärer med nu befintliga arbetskrafter icke kunna åstadkommas.

Då allmänna meningen inom vårt land synes vara, att eu

begränsning af de till Högsta Domstolen inkommande mål och ärenden

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

icke bör åvägabringas genom uppställandet af någon summa appellabilis,

torde det alltså vara en bjudande nödvändighet att tillse, att man ej

väsentligen försvagar de faktorer, som för närvarande i fråga om ändringssökande

hos Konungen verka tillbakahållande. Vid en reform af lagstiftningen

i förevarande ämne är det derföre af synnerlig vigt att, om

några af dessa faktorer borttagas, andra lika verksamma men för den

rättsökande allmänheten mindre besvärande sättas i stället.

Af icke mindre vigt, är att, så vidt på lagstiftningen beror, sörja

för att den, som i sista instansen blir vinnande, verkligen kommer till

sin rätt. Det är omsorgen härom, som föranledt stadgande^ om verkställighet

af dom, hvilken icke eger laga kraft, eller skyldighet att fullgöra

sådan dom såsom vilkor för rätten att fullfölja talan deremot.

Det kan nämligen lätt inträffa, att den, som slutligen tappar saken,

dessförinnan blifvit insolvent eller på ett eller annat sätt undanskaffat

sina tillgångar, så att föga eller intet finnes att tillgå, då Konungens

dom kommer till verkställighet. Och äfven der så ej är fallet, ligger

det en obillighet deri, att den, som har rätt, under eu lång tid, kanske

flera år, skall vara i saknad af densamma och dymedelst, t. ex. genom

brist på nödigt rörelsekapital, lida en förlust, som måhända ej kan till

siffran beräknas, men icke derföre är mindre verklig eller känbar.

Vid utarbetandet af förslag till stadgande]! angående prestanda har

Beredningen derföre haft till ögonmärke att icke föreslå något, som

kali antagas förverkliga de farhågor, man af eu rubbning i detta institut

befarat, utan allenast att undanrödja sådana anordningar, hvilka, utan

att i och för sig vara af någon väsentligare betydelse, äro egnade att

inveckla rättsmedelsystemet och föranleda dertill, att materiel rättspröfning

af formella skäl vägras.

I principbetänkandet förordas, att revisionsskilling^! skulle utbytas

mot en rättegångsafgift, som alltid, hvilken utgång ändringssökandet än

finge, skulle tillfalla statsverket. Denna åsigt har Beredningen icke kurmat

biträda. Det synes nemligen icke vara med billighet öfverensstämmande,

att den, som i sista instans förklaras hafva egt fog för sin klagan, nödgas

erlägga en särskild afgift till det allmänna för att få sin rätt erkänd

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

och betryggad. Nu gällande bestämmelse att sökanden eger återfå

revisionsskilling, om han hos Konungen vinner ändring i Hofrättens dom,

har derföre i förslaget bibehållits. Icke heller har Beredningen ansett

sig kunna tillstyrka det emellanåt framstälda yrkandet om nedsättning

af revisionsskillingens belopp. För den verkligen fattige bör det stå

öppet att söka Konungen utan afgift, men att för öfrige parter bereda

lättnad i afseende ä detta, prestandum lärer hvarken vara af behofvet

påkalladt eller tillrådligt.

Af enahanda skal, som ofvan åberopats i fråga om fullföljd af talan

mot Underrätts utslag, anser Beredningen borgen för kostnad och

skada icke vidare böra bibehållas såsom vilkor för rätten att öfverklaga

Hofrätts utslag. Det vore emellertid, enligt Beredningens åsigt,

icke välbetänkt att upphäfva föreskriften härom, utan att på annat

sätt bereda motparten den säkerhet, som ställandet af borgen inneburit.

Redan nu gällande lag innehåller ett stadgande, enligt hvilken

i stället för borgen, deposition af penningar, silfver eller guld må

ega rum; och mot upptagande af ett sådant, ovilkorligt stadgande, som

dock endast afsåge att bereda säkerhet för motpartens rättegångskostnad

hos Konungen, torde så mycket mindre vara något att erinra, som

detsamma utan tvifvel livilar på en fullt rigtig princip. I motsats

till hvad förhållandet är i fråga om fullföljd af talan emot Under
rätts

utslag, kan ett dylikt stadgande ej heller sägas vara obilligt mot

sökanden eller obehörigen försvåra ändringssökandet. Nöjes ej part åt

Hofrätts utslag, utan vill hafva sin talan pröfvad i den högsta instansen,

må för visso af honom kunna fordras, att han anskaffar säkerhet för

motpartens kostnad, äfven om detta skulle medföra någon svårighet.

Beredningen har derföre föreslagit, att part, som vill söka revision, skall

före utgången af den för revisionsanmälan bestämda tid hos Hofrätten

nedsätta en summa penningar till säkerhet för den kostnadsersättning,

Konungen kan komma att tilldöma sökandens motpart; och har Beredningen

ansett storleken af denna summa lämpligen kunna bestämmas

till det belopp, hvartill kostnaden för svarandetalans utförande hos

Konungen i allmänhet beräknas, eller ett hundra kronor.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Föreskriften att part inom eu månad efter det revisionssökandet

blifvit honom beviljadt skall, vid talans förlust, inlemna stämpladt

papper till Hofriittens protokoll har icke bibehållits. Eu stämpelafgift

— synnerligast en så obetydlig som den förevarande — torde nemligen

icke, lika litet som vadeskillingen, vara egnad att uppställas såsom

ett verksamt prestandum. Enligt förslaget skall alltså, sedan revisionsanmälan

godkänts, Hofrättens protokoll utan särskild afgift till Konungen

insändas. Då emellertid med denna förändring afses att befria parten,

icke från en kostnad, utan från ett prestandum, torde en mot afgiften

för protokollet svarande förhöjning af stämpelbeloppet för revisionsutslaget

böra vidtagas.

Ett af de vigtigaste bland nu gällande prestanda ligger i skyldigheten

för den, som vill söka ändring i Hofrätts dom, att dessförinnan

fullgöra denna. Emot detta stadgande kunna emellertid

berättigade anmärkningar göras; och tillåter sig Beredningen att erinra

om hvad rörande detta ämne tinnes i principbetänkandet anfördt

(II. s. 271—273):

»Föreskriften i 30 kap. 5 § Rättegångsbalken att den, som tappat

i Hofrätt och vill söka Konungen deremot, skall omant utgifva hvad

dömdt är, har ej blifvit upptagen i de äldre lagförslagen, och i öfverensstämmelse

dermed anser jemväl Beredningen samma föreskrift böra

upphöra att gälla.»

»Orsaken dertill ligger emellertid icke hufvudsakligen deri, att nämnda

skyldighet i sig sjelf ansetts hvila på ovigtig principiel grund. Om

man, såsom vanligen synes vara förhållandet, antager det ifrågavarande

lagbudet egentligen vara uppstäldt för att i sin mån försvåra tillträdet

till högsta instansen och derigenom hindra ett alltför stort tillflöde af

mål till denna, kan visserligen eu sådan anordning svårligen anses lämplig.

Särskilt lider den af den brist att ej förmå från högsta instansen

utestänga fullföljandet a,f anspråk, som Öfverrätten alldeles ogillat, äfvensom

andra frågor, der något direkt verkställande af domen ej kan eller

bör ega rum. Den eger sålunda icke samma allmängiltighet som föreskrifter

om summa appellabilis in. in. d.»

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

»Då lagstiftaren ålägger den tappande parten eu prestation af ifrågavarande

slag, måste uppmärksamheten fästas hufvudsakligen vid de fall,

då den tappande af verklig eller föreburen brist på tillgång undandrager

sig prestationens fullgörande.»

»Af sådan orsak innehåller ock ofvan omförmälda lagrum en serie

af föreskrifter om hvad som skall iakttagas för att styrka partens oförmåga

att fullgöra domen. Flera bland de formaliteter, hvilka sålunda

blifvit föreskrifna, åro emellertid uppenbarligen så antiqverade och olämpliga,

att någon meningsskiljaktighet angående nödvändigheten af deras

uteslutande ur en ny rättegångslag ej torde kunna uppstå. Det vigtigaste

och verksammaste medlet för utrönandet af sanningen i före- *

varande liksom i andra fall utgör onekligen den fattigdomsed, revisionssökanden

är skyldig att på vederdelomannens yrkande aflägga. Emot

en sådan edgång åter möta, som bekant, hvarjehanda betänkligheter.

Särskildt tillåter sig Beredningen att erinra derom, att dess den 7 Juli

1876 afgifna förslag till utsökningslag i 86 § innehöll en föreskrift att,

derest vid utmätning full tillgång saknades till gäldandet af skuld, hvarför

utmätning blifvit sökt, gäldenären skulle vara pligtig att, om borgenär

det äskade, med ed styrka, att han icke egde annan tillgång än

den, som blifvit vid utmätningen uppgifven. Förslaget om införandet

af en dylik edgång vann dock icke godkännande, och de skäl, som föranledde

till afslag, ega utan tvifvel lika giltighet i det analoga fall, som

här föreligger.»

»Vid sådant förhållande och med hänsyn jemväl till önskvärdheten

deraf, att anlitandet af edgång, isynnerhet när den väsentligen utgör eu

formel prestation för åtnjutande af omedelbart derpå beroende förmån,

i möjligaste måtto undvikes, synes edgångs bibehållande i det här afsedda

fallet icke kunna förordas. Afskaffas åter edgången såsom kontroll

på uppgiften om partens oförmåga att fullgöra domen, måste uppenbarligen

något annat verksamt medel i sådant hänseende påbjudas, så

vida ej hela stadgandet om skyldigheten att fullgöra domen skall qvarstå

endast såsom en tom bokstaf och blifva gagnlöst just i de fall, der

det är behöfligt och afsedt att verka.»

15

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

»För sill del har likväl Beredningen ej rnägtat utfinna något sådant

medel eller konstruera något nytt förfarande, som, med undvikande

af de olägenheter, hvilka ostridigt häfta vid det i 30 kap. 5 §

Rättegångsbalken föreskrifna, kunde ega förmåga att åtminstone i samma

mån som detta utgöra ett korrektiv emot missbruk eller försök att kringgå

lagen. Häraf har åter blifvit en oundviklig följd, att sjelfva grundsatsen

om tappande parts skyldighet att omant fullgöra öfverrättens dom ansetts

böra öfvergifvas.»

»Att genom upphäfvandet af nämnda lagrum ej oväsentliga fördelar i

formelt hänseende vinnas lärer vara obestridligt. Parterna befrias från

• iakttagandet af invecklade och svårfattliga formaliteter, som icke sällan

föranledt oskälig rättsförlust. Hofrätterna åter befrias från en del ganska

tidsödande bestyr med förhör, protokollering och pröfning i dessa formfrågor.

Hvad åter angår den materiella, säkerhet, hvaraf den vinnande

parten går i mistning genom den föreslagna förändringen, bör ock uppmärksammas,

att hans ställning numera blifvit väsentligen förbättrad

och betryggad genom de i nya Utsökningslagen och särskildt 39 § deri

meddelade bestämmelser om rätt till tvångsverkställighet å dom i allmänhet

och Hofrätts dom i synnerhet.»

Rigtigheten af de sålunda gjorda anmärkningarne synes icke kunna

förnekas, och Beredningen har derföre icke tvekat att föreslå upphäfvandet

af ifrågavarande, i 30 kap. 5 § Rättegångsbalken gifna stadgande.

Då emellertid härigenom nödvändiggöres en skärpning i gällande bestämmelser

om verkställighet af Hofrätts dom, har Beredningen utarbetat

förslag till ändrad lydelse af 39 § Utsökningslagen, hvarom längre

fram vidare förmäles.

38 §. Såsom allmän regel uppställer förslaget i 38 §, att revisionsremediet

skall anlitas för fullföljd af talan emot Hofrätts slutliga utslag i vädjade

och till Hofrätten instämda mål. Undantag från denna regel har —

om man bortser från de i 58 och 59 §§ omförmälda fall — ansetts af

nöden endast i fråga om utslag, hvarom i 54 § sägs. Stadgandet i 30

kap. 18 § Rättegångsbalken, enligt hvilket part eger rätt att, då han

anser domvilla hafva förelupit, fullfölja talan mot ifrågavarande utslag

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

genom besvär, har af skål, som vid 1 § anförts, icke blifvit i förslaget

upptaget.

Beträffande tiden ocli sättet för ingifvande af revisionsanmälan

åsyftas ej någon ändring i nu gällande stadganden.

På sätt ofvan angifvits, har Beredningen af nu föreskrifna prestanda

uteslutit alla dem, som revisionssökanden egt fullgöra efter den

för ingifvande af revisionsanmälan bestämda tid. De prestanda, som i

förslaget upptagits, nemligen nedsättande af revisionsskilling och visst

belopp till säkerhet för motpartens rättegångskostnad, skola fullgöras

inom nämnda tid, och någon särskild pröfning i Hofrätten af prestanda

blifver derföre icke vidare erforderlig. De äro ock af så enkel beskaffenhet,

att något misstag från partens sida vid deras fullgörande icke

gerna bör kunna ifrågakomma.

Då utslag, hvarigenom Hofrätt visat ett mål åter till Underrätten

och sålunda skilt saken ifrån sig, i visst afseende kan anses såsom ett

slutligt utslag, skulle det, om ingen bestämmelse för detta fall meddelades,

kunna ifrågasättas, att särskild talan mot sådant utslag finge

föras i den ordning, som för fullföljd af talan mot slutligt utslag i allmänhet

är föreskrifven. Eu sådan rätt att öfverklaga återförvisningsbeslut

har Beredningen dock ansett icke böra medgifvas. Då Hofrätten

återförvisat mål för åstadkommande åt ytterligare utredning eller på den

grund, att Underrätten underlåtit att ingå i pröfning af viss omständighet,

skulle klagan deröfver i de flesta fall allenast onödigt fördröja

målets slutliga afgörande; och dylikt utslag bör derföre icke få öfverklagas.

Innefattar åter utslaget tillika pröfning af någon fråga, som

på målets utgång inverkar, t. ex. huruvida ett anspråk må anses preskriberadt

eller icke, bör visserligen utslaget i denna del kunna öfverklagas;

men öfvervägande skäl synas tala derför, att äterförvisningsbeslutet

äfven i detta fåll bör lända till efterrättelse, och att sålunda

talan emot beslutet i hvad det inverkar på målets utgång må föras

först efter det Hofrätten dömt i lnifvudsaken och endast i den händelse,

att denna kommer under Konungens pröfning.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

39 §. Stadgandet i 39 § öfverensstämmer med hvad nu antages gälla i

fråga om revisionsskilling.

40 §. Att part, som till följd af fattigdom ej förmår nedsätta revisions
skilling

och stadgadt ersättningsbelopp, bör ega att utan sådan nedsättning

draga sin sak under Konungens pröfning, är uppenbart; men

frågan om graden af den medellöshet, som bör berättiga till befrielse

från depositionsskyldighet, och om sättet för ådagaläggande af uppgifven

fattigdom kan naturligen lemna rum för skiljaktiga meningar. Stadgandet

i 30 kap. 6 § Rättegångsbalken, enligt liv i 1 k et rätt till befrielse

från nedsättande af revisionsskilling tillkommer endast den, hvilken ej

eger 250 kronor i löst och fast gods, som för gäld ej häftar, måste betecknas

såsom olämpligt redan derföre, att uttrycket »gods, som för gäld

ej häftar», är så sväfvande och otydligt, att det kan föranleda olika,

stundom i sitt resultat alldeles orimliga tolkningar. Dertill kommer

oafsedt det rum, som alltid lemnas öppet för godtycket vid uppskattning

i penningevärde af gods — att nu gällande stadgande i sjelfva

verket utgör ett bestämdt hinder för mången mindre bemedlad part att

få sin sak pröfvad af högsta instansen; och den undersökning, som enligt

samma lagrum i regeln erfordras för att få utrönt, att partens egendom

ej uppgår till högre belopp, är af den besvärliga och för parten

förödmjukande beskaffenhet, att mången allenast deraf torde afskräckas

från talans fullföljande. Eu föreskrift, enligt hvilken parts rätt att

tillgodonjuta befrielse från nedsättning göres beroende deraf, att han

visar sig icke ega förmögenhet till visst i lagen angifvet värde eller

årlig inkomst till visst belopp, skall, äfven om man bortser från den

ofvan påpekade svårigheten att rättvist och likformigt åsätta gods

penningevärde, utan tvifvel ofta leda till orättvisa, och dessutom i

tillämpningen möta afsevärda svårigheter. Under det att t. ex. den,

som eger en årlig inkomst af 800 kronor och ej har att draga försorg

om någon annan än sig sjelf, måhända med lätthet kan anskaffa

och utan större afsaknad undvara 200 kronor, kan deremot inträffa, att eu

annan, som med samma inkomst har att försörja en talrik familj, icke förmår

nedsätta ett dylikt belopp utan att derigenom äfventyra sitt och sin

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

familjs ekonomiska bestånd. För att derföre å ena sidan underlätta tillträdet

till Högsta Domstolen för den verkligt fattige och å den andra vinna

det med föreskriften om nedsättning afsedda ändamålet, bär Beredningen

funnit lämpligast, att rättigheten att för fattigdom åtnjuta befrielse från

nedsättningsskyldighet göres beroende deraf, att parten pröfva^ icke utan

men för sin existens förmå fullgöra sådan skyldighet. Beredningen har

alltså föreslagit, att part skall vara från nedsättning fri, om han genom

intyg af behörig myndighet eller tjensteman, som antages vara i tillfälle

att ega eller kunna skaffa sig tillförlitlig kännedom om den sökandes

förmögenhetsvilkor, styrker sig vara så fattig, att lian ej förmår

nedsätta 200 kronor utan att derigenom komma att sakna utväg till

nödtorftigt uppehälle. På den mindre bemedlade, hvilken, äfven om

han undgår depositionsskyldighet, får vidkännas kostnaden för inställelsen

hos Konungen och jemväl, såvida han icke på grund af gällande förordning

är för fattigdom derifrån befriad, afgift för stämpladt papper till

Konungens dom, måste dessa utgifter förutsättas verka tillräckligt

återhållande.

Utom de myndigheter och tjensteman, hvilka enligt Förordningen

den 17 Mars 1882 äro behöriga att meddela intyg om revisionssökandes

oförmåga att fullgöra Hofrätts dom, hafva i förslaget jemväl stadsfogde

och komminister upptagits såsom behöriga att meddela intyg, hvarom nu

är fråga. Stadsfogde, hvilken i följd af sin tjenstebefattning är i tillfälle

att lära känna stadsinnevånarnes förmögenhetsvilkor, synes nemligen ega

lika stora förutsättningar som kronofogde å landet att med erforderlig

sakkunskap meddela dylikt intyg. Och åt komminister, äfven om han

icke tillika är tjenstförrättande pastor, torde det utan betänklighet kunna

anförtros att utfärda intyg för person, boende inom församlingen, der

han har sin verksamhet.

Dä det utan tvifvel kan inträffa, att part, som vill styrka sin

oförmåga att fullgöra ifrågavarande nedsättningsskyldighet, icke medhinner

att inom den för revisionsanmälan föreskrifna tid anskaffa och till Hofrätten

ingifva bevis om sin oförmåga i omförmälda hänseende, har han

ansetts böra vara berättigad att för sådant ändamål erhålla något rådrum.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Enligt gällande lag äro de, som föra kronans, någon stads eller

menighets talan, fria från erläggande af revisionsskilling och ställande

af borgen för kostnad och skada. I öfverensstämmelse härmed hafva

i förslaget kronan, städer och menigheter upptagits såsom fria från stadgad

nedsättning. Huruvida befrielse från nedsättningsskyldighet jemväl

bör tillkomma allmänna kassor, pensionsinrättningar och fromma stiftelser

har synts böra, i likhet med hvad för närvarande gäller i fråga om

revisionsskilling och borgen för kostnad och skada, lemnas beroende på

Kongl. Maj:ts pröfning.

41 §■ Bestämmelsen att part, som försummat att inom föreskrifven tid

till Hofrätten ingifva skriftlig revisionsanmälan eller erlägga revisionsskilling,

skall hafva förlorat rättigheten att fullfölja talan mot Hofrättens

utslag öfverensstämmer med gällande lag. Då föreskriften om

skyldighet för den, som vill söka revision, att till säkerhet för motpartens

kostnadsersättning deponera 100 kronor, utom sitt närmaste

syftemål, tillika afser att i sin mån bidraga till att hämma tillflödet af

mål till Högsta Domstolen, och denna skyldighet således ej bör kunna

af motparten eftergifvas, har det föreslagits, att jemväl underlåtenhet att

nedsätta ifrågavarande belopp skall medföra förlust af vidare talan i målet.

U §. Öfver inkommen revisionsanmälan har Hofrätten att meddela beslut.

Pröfvas parten hafva rätteligen fullgjort lagens föreskrifter i afseende å

revisionsanmälan och nedsättning, gifves honom tillstånd att söka revision.

I annat fall bör beslutet innehålla ett förklarande, att sådan

tillåtelse ej kan meddelas, naturligen med angifvande af de skäl, som

ligga till grund för beslutet. Då tillstånd att söka revision gifves, bör

tillika underrättelse meddelas om tiden för inställelsen hos Konungen

med uppgift på de handlingar, hvilka parten då har att ingifva. Af

enahanda skäl, som vid 5 § i fråga om vadebevisets innehåll blifvit

anförda, har Beredningen ej ansett nödigt föreslå, att i beslutet jemväl

skall meddelas redogörelse för de olika påföljder, hvilka drabba parteo,

derest han åsidosätter gifna föreskrifter.

De omständigheter, hvilka Hofrätten har att pröfva för att afgöra,

huruvida parten rätteligen fullgjort hvad honom åligger för erhållande

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

af tillstånd att söka revision, har Beredningen ansett icke vara af beskaffenhet

att påkalla motpartens hörande, helst denne icke är befogad

att i någon mån eftergifva de i lag föreskrifna prestanda. An mindre

har det ansetts nödigt, att motpart höres öfver anmälan om anslutning.

Sedan part erhållit tillstånd att söka revision eller hans anmälan om

anslutning upptagits, eger motparten på begäran erhålla bevis derom

med underrättelse om inställelsedagen och hvad han då har att iakttaga

för sin talans bevakande. Om klagan öfver Hofrätt^ beslut angående

revisionsanmälan lemnas bestämmelser i 61 §.

Enligt 2 § i förslaget eger part, som vädjat, att intill dess vadetiden

gått till ända återkalla vadet. Något motsvarande stadgande har

ej meddelats i fråga om revisionsanmälan. Då part, som vill söka

revision, har att tillika nedsätta 200 kronor eller förete intyg om

medellöshet, torde revisionsanmälan i allmänhet icke ingifvas förr än

parten efter moget öfvervägande fattat beslut om målets fullföljd.

Skulle det emellertid inträffa, att part, som vill återkalla revisionsanmälan,

hinner tillkännagifva sin återkallelse innan Hofrätten pröfvat

hans anmälan, förfaller naturligtvis frågan om tillstånd för honom att

söka revision; och han är i sådant fall otvifvelaktigt berättigad att återtaga

de belopp, han nedsatt för erhållande af sådant tillstånd. Har

deremot anmälan om återkallelse inkommit först efter det Hofrätten

meddelat utslag med tillåtelse att söka revision, bör återkallelse!! lemnas

utan afseende och parten vara underkastad äfventyret att få godtgöra

vederparten för dennes inställelse hos Konungen.

Enligt 30 kap. 9 § Rättegångsbalken är tiden för inställelse hos 45 §.

Konungen, i mål från Svea Hofrätt två månader och i mål från de

andra Hofrätterna tre månader, i vexel- och sjörättsmål hälften kortare.

Med afseende å den lättnad i samfärdseln, som senare tiders förbättrade

kommunikationsanstalter medfört, torde skäl numera icke finnas för

bibehållande af olika inställelsetid i mål från de särskilda Hofrätterna;

och då af samma anledning numera en förkortning af tiden för inställelse

hos Konungen i vanliga tvistemål utan olägenhet kan ega rum, torde undantagsbestämmelserna

i fråga om vexel- och sjörättsmål icke vidare vara er
-

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

forderliga. Beredningen har derföre föreslagit, att inställelsetiden i alla mål

bestämmes till fyratiofemte dagen från den dag, då Hofrättens utslag gafs.

47 51 §§. Bestämmelserna i 47—51 §§ öfverensstämma hufvudsakligen med

de föreskrifter, Indika i 9—14 §§ upptagits angående förfarandet i Hofrätten.

Före utgången af den för inställelse hos Konungen bestämda

tid måste part, som söker revision, styrka, att han erhållit tillstånd

dertill; och för sådant ändamål skall det åligga honom, vid talans förlust,

att ingifva Hofrättens revisionsutslag. Deremot synes underlåtenhet

att inom föreskrifven tid inlemna det utslag, som öfverklagas, ej böra

medföra talans förlust. Detta utslag måste vara i revisionsutslaget anmärkt

med den tydlighet, att tvifvelsmål icke gerna bör kunna uppstå,

huruvida utslag, som sedermei-a ingifves, är detsamma, som revisionsanmälan

afser.

Tiden, inom hvilken sökandens motpart enligt 50 § har att ingifva

skriftligt svar, har Beredningen ansett lämpligen kunna bestämmas till

trettionde dagen från inställelsedagen.

55 §■ För att återfå nedsatt revisionsskilling måste part, som vunnit ändring

i Hofrätts utslag, för närvarande ingifva skriftlig ansökan derom

till Hofrätten, som har att pröfva, huruvida revisionsskillingen må af

parten återtagas eller ej. Detta förfallande medför kostnad för parten,

och handläggningen af dylika ärenden inkräktar i sin mån på Hofrättens

tid. För att förenkla förfarandet i denna fråga har Beredningen

följaktligen föreslagit, att i de fall, då part är berättigad att återfå

revisionsskilling, yttrande derom skall meddelas i Konungens dom.

Tillika har Beredningen föreslagit, att i domen skall angifvas, om

och i hvad mån det belopp, som blifvit nedsatt till säkerhet för motpartens

kostnadsersättning i målet, skall tillfalla honom eller må af

sökanden återtagas. För den betalningsskyldiges betryggande mot äfventyret

att, fastän han — godvilligt eller tvungen — erlagt ersättningsbeloppet,

också gå miste om den deponerade summan, måste denna

part, om nu föreslagna föreskrift saknades, erhålla tillfälle att yttra sig

öfver ansökning om lyftning, innan sådan kan beviljas. Kommunikationsskyldigheten

måste åligga den sökande; och de med delgifningen

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

förenade besvär och kostnader komme helt säkert att leda derhän, att

part, som vore berättigad till ersättning, såge sig föranlåten att uttaga

den ur deponerade beloppet endast i det fall, då tvifvelaktigt vore, om

motparten egde annan tillgång till ersättningens gäldande. Då revisionssökandens

motparter äro flere, skulle ock antagligen uttagandet af

det nedsatta beloppet och fördelningen deraf komma att föranleda svårigheter.

Om deremot i domen meddelas erforderliga bestämmelser i

afseende å beloppets uppbärande, torde dessa olägenheter kunna förekommas.

Att Högsta Domstolen vid bestämmandet af den ersättning,

som bör klagandens motpart eller motparter tillkomma, icke är bunden

vid det belopp, som för sådant ändamål på förhand blifvit nedsatt,

torde knappast behöfva anmärkas.

V KAP.

Om besvär emot Hofrätts utslag och beslut.

Från den i 38 § uppstälda allmänna regel, att talan mot Hofrätts

slutliga utslag i instämda mål skall fullföljas genom revision, har af

skäl, som blifvit vid 18 § anförda i fråga om Underrätts utslag, undantag

i 54 § gjorts för utslag, hvarigenom Hofrätten i dylikt mål förklarat

sig obehörig att målet upptaga eller förklarat stämningen ogill.

Talan mot sådant utslag skall enligt förslaget fullföljas genom besvär,

och har tiden för besvärens ingifvande till Konungen bestämts lika med

tiden för inställelse i revisionssaker.

Nu gällande föreskrift, enligt hvilken mål, som till Hofrätt inkommit

genom besvär, skola i enahanda väg fullföljas till Konungen, har

i 55 § upptagits. Att i vissa fall klagan mot Hofrätts utslag i sådant

mål icke må föras framgår af bestämmelserna i 56 och 57 §§.

JO

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

56 §. Fördelare af det föreslagna sättet för fullföljd af talan emot Underrätts

i 24 och 27 §§ afsedda beslut i fråga om domstols behörighet och

jäf emot domare skulle väsentligen gå förlorade, derest Hofrätts utslag

i dessa frågor finge dragas under Konungens pröfning; och Beredningen

har ansett det utan olägenhet kunna vid Hofrättens utslag bero, desto

heldre som Konungen, äfven om beslutet ej må öfverklagas, i allt fall torde

ega att, om hufvudsaken kommer till högsta instans, pröfva, huruvida

domstolen varit behörig eller domaren jäfvig. Då Hofrätten upphäft

beslut, hvarigenom Underrätt förklarat sig behörig att målet upptaga,

bör dock klagan öfver Hofrättens utslag vara tillåten, enär derigenom

ej föranledes uppehåll i målet. Att medgifva klagan hos Konungen

öfver beslut, hvarom i 28 § förmäles, dertill synes giltig anledning icke

föreligga.

58-60 §§. I 58—60 §§ lemnas bestämmelser angående fullföljd af talan mot

beslut, som af Hofrätt under rättegången derstädes meddelas; och torde

Beredningen få i fråga härom hänvisa till hvad i 3 kap. angående motsvarande

beslut af Underrätt blifvit anfördt. Med afseende å Hofrätternas

organisation och förfarandet derstädes'' har det icke ansetts nödigt eller

lämpligt att tillåta särskild klagan öfver beslut, som Hofrätt under

målets handläggning derstädes meddelar angående domstols behörighet

eller domarejäf, ej heller öfver annat af Hofrätten gifvet beslut, hvarigenom

efter parts förmenande målets afgörande allenast onödigtvis

fördröj es.

C4 §. För närvarande verkställes, såsom bekant, hos Konungen all kommunikation

i besvärsmål genom vederbörande myndigheters försorg. Då

det emellertid, såvidt Beredningen kan inse, icke tinnes något giltigt

skäl att i fråga om enskild parts skyldighet att föranstalta om delgifning,

der sådan erfordras, uppställa någon skilnad emellan förfarandet i andra

och högsta instansen, har föreslagits ett stadgande, att beträffande mål,

som äro anhängiga vid högsta instansen, skall i detta hänseende förfaras

på enahanda sätt, som för Hofrätt är stadgadt.

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

VI KAP.

Allmänna bestämmelser.

På grund af gällande författningar meddelas i sammanhang med 65 §.

slutligt utslag i brottmål hänvisning rörande hvad den, som åt utslaget ej

nöjes, har att iakttaga för fullföljd af talan deremot. Dylik underrättelse

lemnas deremot icke, vare sig vid Underrätt eller i Hofrätt, uti vanliga

tvistemål och i vissa fall ej heller i de s. k. civila besvärsmålen. Då

det emellertid synes vara billigt, att parterna jemväl i dylika mål, der

ofta de vigtigaste intressen kunna vara i fråga, erhålla tillförlitligt besked

om sättet och vilkoren för klagan mot Rättens beslut, hafva i 65 §

införts stadganden, att i tvistemål och civila besvärsmål dylik underrättelse

skall lemnas, alltid då fråga är om slutligt utslag, men vid de

i regeln mindre vigtiga beslut, som under rättegången meddelas, endast

i händelse part sådant begär. Någon föreskrift om skyldighet för domstol

att, då slutligt utslag afkunnas, muntligen meddela underrättelse

om hvad missnöjd part har att iakttaga för fullföljande af talan emot

utslaget har Beredningen dock icke ansett sig böra föreslå. Då, såsom

företrädesvis vid Häradsrätt är fallet, ett större antal utslag afkunnas å

samma dag, skulle det leda till betydande tidsutdrägt och uppehåll i

förhandlingarna, om för hvarje utslag, deremot talan må fullföljas, fullständig

hänvisning angående sättet för fullföljden skulle muntligen

meddelas. Underlåtenhet i detta afseende kunde lått inträffa och komme

antagligen ofta att leda till förvecklingar. Det synes vara tillfyllest, att

hänvisning, hvarom nu är fråga, tecknas å expeditionen i målet. Part,

som har för afsigt att klaga, lärer ej underlåta att i god tid förskaffa

sig expeditionen eller hos Domaren begära upplysning om hvad han

har att iakttaga för bevarande af sin klagorätt.

Stadgandet i 66 § gäller allenast för öfverdomstolax-ne. Sedan målet 66 §.

kommit till öfverdomstolen, böra parterna genom egen försorg inhemta

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

kännedom om de förelägganden eller beslut, som Rätten meddelar, och

det kan ej skäligen påläggas Rätten att föranstalta om delgifning åt

parterna af kallelser eller andra meddelanden. I öfverensstämmelse med

hvad nu är brukligt innehåller derföre förslaget, att föreläggande, der

det ej muntligen afsäges, skall kungöras genom anslag. Men för att

bereda parterna eller deras ombud en lättare utväg att vinna kännedom

om utgående kallelser och förelägganden har Beredningen tillika föreslagit,

att dessa skola införas i en särskild, för ändamålet inrättad

bok, hvilken bör vara tillgänglig för en hvar, som derur vill hemta

upplysning.

67 §. Från den allmänna regeln om skyldighet för enskild part att

ombesörja delgifning, der det tinnes nödigt att höra någon i målet,

synes ett undantag böra göras för det fall, då utlåtande skall infordras

från myndighet, som förut dömt deri. I sådan händelse bör öfverdomstolen

utan parts betungande sätta sig i förbindelse med den myndighet,

hvars yttrande skall inhemtas; och har för åvägabringande af

en fast regel i detta hänseende ett uttryckligt stadgande i ämnet blifvit

i 67 § intaget.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Förslag till Lag

angående fullföljd af talan emot allmän domstols utslag i brottmål.

De särskilda bestämmelserna i detta förslag ansluta sig, så nära

som med bibehållande af besvär såsom rättsmedel emot slutligt utslag i

brottmål varit förenligt, till de föreskrifter, livilka blifvit upptagna i förslaget

till Lag angående fullföljd af talan emot allmän domstols utslag

i tvistemål; och torde derföre här erfordras närmare redogörelse endast

för de vigtigare punkter, i hvilka brottmålsproceduren afviker från förfarandet

i tvistemål.

I KAP.

Om besvär emot Underrätts slutliga utslag, så ock om underställning

af Underrätts utslag.

I det föregående har redogörelse lemnats för de skäl, som föranledt

Beredningen att, med bibehållande af besvär såsom rättsmedel emot

Underrätts slutliga utslag i brottmål, föreslå en ny form för detta rättsmedel.

Det för denna nya besvärsforin utmärkande är, att den å ena

sidan i fråga om sjelfva fullföljden väsentligen öfverensstämmer med de för

vadeförfarandet gifna föreskrifter, medan den å andra sidan lemnar den

nuvarande besvärsproceduren i öfverinstanserna hufvudsakligen oförändrad,

särskilt i det afseende, att parterna icke äro pligtige att, sjelfve

eller genom laga fullmägtige, iakttaga inställelse vid öfverdomstolen.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

1 §. Enligt 1 § skall den nya besvärsformen användas vid fullföljd af

talan emot Underrätts slutliga utslag i brottmål, der ej i lagen annorledes

stadgas. Undantagen från regeln återfinnas dels i 15 §, enligt

hvilken talan emot utslag, hvarigenom Underrätt förklarat sig obehörig

att der anhängiggjordt mål upptaga, skall fullföljas genom besvär utan

föregången missnöjesanmälan, dels i 16 och 17 §§, hvilka angifva de

fall, då målet skall underställas Hofrättens pröfning, samt dels i 55 och

57 §§, hvilka innehålla särskilda föreskrifter om talans fullföljd af part,

som i målet hålles häktad; hvarjemte i 24 och 25 §§ lemnas särskilda

bestämmelser för fullföljd af talan emot Underrätts beslut i vissa bifrågor,

hvilka bestämmelser afse äfven det fall, då beslutet meddelats i

sammanhang med det slutliga utslaget i målet.

Att i brottmål medgifva anslutningsrätt har Beredningen icke ansett

nödigt eller lämpligt. Den nyare utländska lagstiftningen inskränker

ock denna rätt till tvistemål. Från åklagaremagtens sida synes frågan,

om talan emot utslaget skall fullföljas, uppenbarligen icke böra vara beroende

derpå, huruvida den tilltalade å sin sida söker ändring i utslaget.

Äfven för målsegaren torde en dylik rätt icke kunna anses vara af behofvet

påkallad. Och om den tilltalade anser sig hafva blifvit orättvist

sakfäld eller dömd till strängare straff, än lag bjuder, bör han föredraga

att sjelf anmäla missnöje mot utslaget och derigenom bereda sig en sjelfständig

rätt att få målet pröfvadt i högre Rätt.

Icke heller har Beredningen ansett sig böra förorda det i den tyska

straffprocessen intagna stadgandet, att hvarje af allmänna åklagaremagten

användt rättsmedel medför den verkan, att det öfverklagade utslaget kan

af den högre Rätten ändras eller upphäfvas till fördel för den tilltalade,

äfven om denne icke öfverklagat utslaget. Såsom i principbetänkandet

anmärkts, skulle genom införandet af ett sådant stadgande å Ofverrätten

läggas en uppgift, som kunde komma att mer än skäligt nedtynga arbetet

derstädes. I hvarje mål, deri talan fullföljts å allmänna åklagaremagtens

vägnar, skulle nemligen pröfningen komma att blifva nästan lika

omfattande som i vanliga underställningsmål. I saknad af de hållpunkter

eller inskränkningar, som onekligen erbjudas genom ändringssökandets

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

beskaffenhet och omfattning, kunde väl ock pröfningen tilläfventyrs

någon gång lemna ett mindre tillfredsställande resultat. Giltig anledning

synes derför ej föreligga till afvikelse från nu gällande praxis,

enligt hvilken åklagares eller enskild målsegandes besvär ej må föranleda

mildring i utslaget, medan å andra sidan svarandens klagan

ej får lända honom till förfång, äfven om öfverdomstolen skulle anse

målets beskaffenhet hafva bort medföra svårare påföljd för honom.

Besvärstiden är enligt nu gällande lag bestämd till hälften af den 6 §.

allmänna inställelsetiden i vademål och tilländagår således, allt efter olika

orter, å 15, 20, 30 eller 45 dagen efter utslagsdagen. Då inställelsetiden

i vademålen enligt Beredningens förslag i allmänhet betydligt förkortats,

har Beredningen ansett denna tid jemväl kunna bestämmas såsom

besvärstid för alla de fall, då besvären skola omedelbart till Hofrätten

ingifvas, desto heldre som i fråga om besvär af part, som i målet hålles

häktad, särskilda bestämmelser, åsyftande att åt dessa mål bereda ett

skyndsammare afgörande, blifvit i förslaget intagna.

Såsom redan förut blifvit anmärkt, har Beredningen ansett det icke

kunna billigtvis fordras, att parterna för bevakande af sin talan i besvärsmål

skola, sjelfve eller genom laga fullmägtige, iakttaga inställelse

i Hofrätten. Beredningen har derföre icke föreslagit någon ändring i

Kongl. Kungörelsen den 19 Maj 1845, enligt hvilken fullinagt ej erfordras

för ingifvande af besvärs- eller ansökningsskrift, som är af sakegaren

egenhändigt undertecknad, hvilken författning ansetts ega tillämplighet

jemväl å förklaringar i besvärsmål. För att bereda parterna

tillgång på lämpliga personer, hvilka kunna anlitas för ingifvande af

handlingar och bevakande af talan i besvärsmål, torde emellertid eu

särskild författning böra utfärdas angående anställande af kommissionärer

vid öfverdomstolarne.

I fråga om de handlingar, som klaganden har att foga vid sina

besvär, hafva hufvudsakligen enahanda bestämmelser lemnats, som i vademålen

upptagits beträffande de handlingar, som käranden bör foga vid

sin vadeinlaga. l)å emellertid enligt 9 och 59 §§ Hofrätten i den händelse,

att allmän åklagare eller häktad person är klagandens motpart,

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

skall låta tillställa denne besvärshandlingarna för förklarings afgifvande,

har, till förekommande af onödiga kostnader och besvär, klagandens

skyldighet att aflemna afskrift af besvären med dertill hörande bevis

blifvit inskränkt till det fall, då klaganden i målet har annan motpart

än allmän åklagare eller någon, som i målet hålles häktad.

I öfverensstämmelse med de äldre lagförslagen och principbetänkandet

har Beredningen uteslutit den i nu gällande lag stadgade skyldigheten

för den, som i brottmål blifvit af Underrätt fäld till böter, men vistas

på fri fot, att vid ändringssökande i Hofrätten förete borgen för böterna

eller bevis, att de blifvit nedsatta i ränteriet. »Förändringen» — heter

det i principbetänkandet (III s. 230) — »har synts desto mera påkallad,

som i synnerhet i dylika fall borgenssystemet måste erkännas vara ännu

mera olämpligt än eljest. Borgandet innebär nemligen här, att andra

personer, hvilka icke hafva med saken att skaffa, skola omedelbart taga

å sig det straff, som rättvisligen bort drabba den sakfälde. Fordran att

den sakfälde, som icke kan nedsätta böterna, i stället skall anskaffa

borgen af två bofaste eller eljest vederhäftige män eller ock styrka, att

han är så fattig, att han ej kan ställa borgen, är såsom vilkor för rätt

till ändringssökande desto mer oskälig, som möjligheten för den sakfälde

att anskaffa borgen kan vara beroende icke på hans fattigdom utan derpå,

att han är vare sig okänd eller ock, möjligen utan skäl, illa omtyckt

eller ansedd i orten, så att icke någon vederbörligen qvalificerad person

vill ikläda sig en sådan borgen. Detta föranleder åter dertill, att det

erforderliga fattigdomsbeviset i regeln betraktas såsom en tom formalitet

och oftast utan synnerlig urskilning beviljas. Vid sådant förhållande

synes ej vara antagligt, att borttagandet af ifrågavarande vilkor skulle

föranleda till Öfverrätternas öfverhopande med smärre brottmål i högre

grad än som för närvarande är fallet». Beredningen, som instämmer i

detta uttalande, har dock, just med afseende å hvad i principbetänkandet

anförts om osannolikheten deraf, att borttagandet af ifrågavarande prestandum

skulle i nämnvärd grad öka tillflödet af brottmål i mellaninstansen,

icke funnit nödigt att i stället föreslå någon bestämmelse

derom, att utan hinder af förd klagan Underrätts beslut, hvarigenom

opaginerad Kontrollera mot PDF

iäd

böter eller vite blifvit ådömda, skall gå i verkställighet genom utmätning

af den dömdes egendom. Endast för de fall, då någon blifvit

dömd att gälda rättegångskostnad eller skadestånd eller att viss lös egendom

till annan utgifva, har Beredningen, på sätt särskilt förslag

utmärker, funnit skärpta bestämmelser i fråga om verkställighet af Underrätts

utslag vara af nöden.

Utgående från den grundsatsen, att en embetsmyndighet i och 9 §.

för utförandet af sina embetsgöromål bör kunna påräkna, biträde af

annan embetsmyndighet, har Beredningen i 9 § föreslagit ett stadgande

af innehåll, att då allmän åklagare är klagandens motpart, Hofrätten

skall låta tillställa honom besvärshandlingarna med föreläggande att inom

viss tid afgifva förklaring och återställa handlingarna. Att ålägga den,

som förer det allmännas talan, att sjelf bestyra om uttagandet af besvärshandlingar,

som af motpart till Hofrätten ingifvits, skulle nemligen,

enligt Beredningens åsigt, komma att medföra onödig omgång och tidspillan,

i det att en åklagare skulle i hvarje mål, deri han fört talan,

nödgas besvära myndigheterna med förfrågningar, huruvida besvär

blifvit anförda.

Ett liknande stadgande har i 59 § intagits i fråga om förklarings

infordrande från part, som i målet hålles häktad. Annan enskild motpart

eger deremot att sjelf ombesörja uttagandet af den i 6 § omförmälda.

afskrift af besvärsskriften med dertill hörande bevis. Då sådan

part icke är pligtig att, sjelf eller genom laga ombud, iakttaga inställelse

i Hofrätten, bär förklaringstiden måst sättas något längre än den

för afgifvande af svar i vademål bestämda tid.

Fall kunna förekomma, då det för målets utredning och sanningens 12 §.

utletande kan vara för Hofrätten nödigt att erhålla en upplysning eller

ett uttalande af klagandens motpart öfver någon viss omständighet i

målet. I 12 § har derföre befogenhet tillerkänts Hofrätten att, vare sig

förklaring i målet afgifvits eller icke, med anledning af besvär, som

blifvit emot Underrätts slutliga utslag anförda, infordra yttrande från

klagandens motpart, om dennes hörande öfver viss angifven omständighet

tinnes nödigt. I sådant fall skall beslutet genom Hofrättens försorg

17

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

tillställas sistnämnde part med föreläggande af tid, inom hvilken yttrandet

skall afgifvas vid påföljd för underlåtenhet, som i 11 § sägs.

13 §. Det i 13 § intagna, för brottmålsprocessen nya stadgandet, att part,

som anmält missnöje men uraktlåter att fullfölja sin talan, är pligtig

att ersätta motparten för hans kostnad, är, såsom lätt inses, föranledt af

bestämmelsen, att missnöje mot Underrätts slutliga utslag hädanefter

skall hos Rätten eller domaren anmälas.

14 §. Enligt gällande lag skall den, som för olika brott vid flere domstolar

undergått ransakning, slutligen dömas af den Rätt, der han sist lagföres.

Ransakningen vid de särskilda domstolarne betraktas såsom en enhet,

hvilken vinner afslutning först genom det af den sista, domstolen meddelade

slutliga utslaget; och de föregående domstolarnes beslut i målet,,

de må nu vara friande eller fällande, böra derföre icke få öfverklagas

annorledes än i form af klagan öfver det slutliga utslaget. I öfverensstämmelse

härmed har ock 14 § i förslaget blifvit affattad.

15 §. Med afseende å det sätt, hvarå brottmål enligt gällande lag

anhängiggöra^, synes det icke vara nödigt att i fråga om besvär

emot beslut, som innefattar förklarande att uteblifven svarande icke

blifvit bevisligen kallad och hvilket följaktligen afbryter målets vidare

handläggning, göra undantag från den allmänna regeln, att besvär mot

slutligt utslag skall föregås af missnöjesanmälan. Skulle någon gång

Hofrätten finna det vara tvifvelaktigt, huruvida kallelsen verkligen delgifvits

eller icke, lärer Hofrätten icke underlåta att, med tillämpning af

stadgandet i 12 §, infordra motpartens förklaring.

16—18 §§. Att, såsom i principbetänkandet alternativt föreslagits, helt och hållet

upphäfva gällande föreskrifter om underställning har Beredningen ansett

icke kunna under nuvarande förhållanden förordas. Med afseende å de

numera ändrade bestämmelserna om ådömande af förlust af medborgerligt

förtroende för alltid, och då föreskrifterna om underställning hufvudsakligen

ega berättigande såsom ett skydd för den tilltalade, synas betänkligheter

icke böra möta att, hvad angår Underrätts utslag, inskränka

underställningen till de fall, då någon blifvit dömd till döden

eller till straffarbete på lifstid. Derjemte har dock, i hufvudsaklig öfver
-

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

onsstämmclse med innehållet i Kong]. Brefvet den 14 November 1798,

i 17 § föreslagits, att underställning skall ega rum i det fall, då någon,

som år tilltalad vid Underrätt, jemväl varder stäld under åtal för brott,

som tillhör Öfverrätts omedelbara upptagande. Att genom nu föreslagna

stadganden icke någon rubbning skett i Tryckfrihetsförordningens bestämmelser

om underställning af der omförmälda mål är sjelfkärt.

Då mål, som underställes Öfverrätt, i hela sin vidd underkastas

dess pröfning, och Underrättens utslag således i sjelfva verket snarast

är att anse såsom ett förslag till dom, så följer deraf, att den klagan,

som i dylika mål får af parterna anföras, till sin natur är af helt annan

art än vanliga besvär i brottmål. Då det emellertid ansetts olämpligt

att hafva samma beteckning för olika begrepp, har i 18 § föreslagits,

att i underställningsmål besvär ej må anföras, men att part skall vara

berättigad att inom tid, som i 6 § sägs, hos Hofrätten göra de påminnelser,

som han kan finna vara af nöden. Skulle den tilltalade af en eller

annan anledning blifva förhindrad att inom den stadgade tiden afgifva

påminnelser, lärer Hofrätten icke underlåta att på lämpligt sätt bereda

honom förnyadt tillfälle dertill.

Tiden, inom hvilken handlingarna i understälda mål skola till Hofrätten

insändas, har blifvit satt lika med den vanliga besvärstiden.

II KAP.

Om besvär emot Underrätts beslut, som meddelas under rättegången eller

angår särskild 1 sammanhang med målet behandlad fråga.

Enligt gällande lag medgifves ej i brottmål rätt till särskild talan

emot beslut, hvarigenom Underrätt under rättegången ogillat invändning

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

om domstolens behörighet; och som reglerna angående forum i brottmål

äro af synnerligen enkel beskaffenhet, synes skål icke förefinnas att

häri vidtaga någon ändring. Då anledning till jäf emot domare i

brottmål endast i sällsynta undantagsfall förekommer, bär Beredningen

icke heller ansett erforderligt att tillåta särskild klagan öfver beslut, hvarigenom

Underrätt under rättegången ogillat sådant jäf. I båda dessa

fåll får alltså enligt förslaget talan emot beslutet fullföljas endast i

sammanhang med hufvudsaken.

21 §. Från 19 § 19 mom. i Förordningen om nya Strafflagens införande

och hvad i afseende derå iakttagas skall den 16 Februari 1864 hafva till

21 § af förslaget öfverflyttats bestämmelserna om rätt till särskild klagan

öfver beslut, hvarigenom Underrätt förordnat om häktning eller häktad

persons qvarhällande i häkte. Enahanda bestämmelser har Beredningen

ansett böra, meddelas i fråga om fullföljd af talan emot beslut, hvarigenom

Underrätt förordnat om parts hemta,nde till Rätten. Visserligen

lärer mången gång inträffa, att besvären ej hinna pröfva,s innan hemtningen

redan blifvit verkstäld och att således det hufvudsakliga syftet

med besvären förfelas, men denna omständighet kan ej utgöra tillräcklig

anledning att förmena parten rätt till klagan öfver ett beslut, som så

nära berör hans fria, sjelfbestämningsrätt och dessutom vanligen anses

innebära något för honom förklenligt.

23 §. Den för tvistemål gifna bestämmelsen, att om Underrätt genom beslut

under rättegången meddelat yttrande angående parts förseelse i

målet, särskild talan emot beslutet må föras genom besvär, har icke

ansetts böra, vinna tillämpning i brottmål. Det synes nemligen i dessa

mål lämpligast, att i allmänhet alla i målet framstälda ansvarspåståenden

på en gång komma under öfverrättens ompröfning. Undantag har dock

funnits erforderligt i fråga om beslut, hvarigenom Underrätt fält part

att utgifva, vite eller dömt honom till böter för uteblifvande. Då det

nemligen torde vara mindre lämpligt att låta sådana beslut genast gå i

verkställighet, men syftet med dessa tvångsåtgärder skulle förfelas, om

med verkställigheten skulle anstå till dess det slutliga utslaget i målet

vunnit laga, kraft, har rätt till särskild talan emot ifrågavarande beslut

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

blifvit medgifven. Det liar dock ej ansetts erforderligt att här, såsom

i tvistemålen, tillåta, att om beslutet meddelats i sammanhang med det

slutliga utslaget, klagan deröfver må föras i annan ordning än den, som

för talan emot slutligt utslag i allmänhet finnes föreskrifven.

Då allmän åklagare eger att få sina besvär genom Konungens

Befallningshafvande till Hofrätten insända eller af advokatfiskal^''» ingifna,

har i 30 § intagits ett stadgande af innehåll, att om någon finnes

höra, öfver allmän åklagares besvär höras, besvärshandlingarna skola

genom Hofrättens försorg tillställas åklagaren; och har derjemte föreskrifvits,

att om med anledning af sådana besvär kungörelse skall i

allmänna tidningarna införas, Hofrätten har att derom besörja.

III KAP.

Om besvär emot Hofrätts utslag och beslut, så ock om umlerställuiug

af Hofrätts utslag.

I förevarande kapitel hafva sammanförts alla de bestämmelser, som

afse fullföljd af talan emot Hofrätts utslag och beslut, med undantag

allenast för de särskilda föreskrifter, som gälla i mål, deri någon hålles

häktad. Af kapitlets tre hufvudafdelningar afser den första, som omfattar

33—43 §§, de fall, då besvär må endast efter anmäldt missnöje

fullföljas, den andra, omfattande 44—53 §§, de fall, då besvär må utan

SO §.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

föregången missnöjesanmälan anföras, under det att den tredje, som utgöres

af 54 §, handlar om understå Ilning.

Vid behandlingen af detta ämne har Beredningen i första rummet

haft att taga i öfvervägande frågan, huruvida någon inskränkning bör

göras i parts rått att i brottmål öfverklaga Hofrätts utslag och beslut.

I sådant afseende stadgas, såsom bekant, i 30 kap. 19 § Rättegångsbalken:

»brottmål, gräfvare eller mindre, hafve ej någon lof under Konungen

draga, utan han gitter visa, antingen att han ej är fulleligen deri

hörd eller att häri till svårare straff är fäld, än lag säger.» Om detta

stadgande någonsin tillämpats, så är det åtminstone numera föråldradt

och stridande mot gällande praxis. Sålunda hafva, såsom i principbetänkandet

anrnärkes, särskilt i de händelser, då den tilltalade blifvit

frikänd, besvär af allmän åklagare upptagits till pröfning, ehuru för

visso icke någon anledning förekommit till det antagande, att han saknat

tillfälle att i de lägre instanserna tillräckligt utveckla sin talan eller

förebringa all sin bevisning- Rätten till ändringssökande mot Hofrätts

utslag i brottmål kan följaktligen numera sägas faktiskt icke vara inskränkt

till de i förenämnda lagrum angifna fall.

Hvad den tilltalade och målseganden beträffar, synes det sålunda

antiqverade stadgandet icke förtjena att återupplifvas; och tillåter sig

Beredningen att bär åberopa de skål, som för denna åsigt i principbetänkandet

anföras (III s. 73, 74):

»Hvad den tilltalade angår, synes hvarje inskränkning i hans rätt

till ändringssökande mot en sakfällande dom vara i hög grad betänklig.

Icke ens då han blifvit sakfäld allenast för ett ringare brott eller till

en lindrigare straffpåföljd, såsom böter eller fängelse, torde någon sådan

inskränkning obetingadt anses lämplig. För den, hvars medborgerliga

anseende till följd af förut undergångna bestraffningar eller eljest redan

lidit afbräck, kan ett flerårigt straffarbete vara eu relativt lindrigare

påföljd än ett bötesstraff för den dittills oförvitlige, som fäster större

vigt vid det genom straffdomen uttalade ogillandet af hans handlingssätt

än vid sjelfva bötesbeloppet. Att i detta hänseende uppställa någon

skälig grund för en klassifikation af de sakfällande domarne i sådana,

opaginerad Kontrollera mot PDF

13")

som finge och som icke finge öfverklaga^ i högsta instansen, liVr knappt

vara möjligt.»

»Beträffande deremot allmän åklagare eller målsegande och rätten

för dem att söka ändring i en af mellaninstarisen meddelad befrielsedom

eller påyrka skärpning af der ådömdt straff är synpunkten väsentligen

annorlunda. 1 fråga om brotts beifrande eller bestraffande tillkommer

dem ej någon vidsträcktare rätt än den staten i det allmännas intresse

finner behörigt och lämpligt att förläna. Om ur det allmännas synpunkt

den pröfning, åtalet undergått i de lägre instanserna, anses tillräcklig,

kan följaktligen staten låta bero vid Öfverrättens dom.»

»I afseende å målsegandes rätt till ändringssökande förekomma emellertid

åtskilliga omständigheter, som göra det mindre angeläget och lämpligt

att afskära eller begränsa denna rätt. Vanligen föres af målsegande

ansvarstalan i sammanhang med skadeståndstalan, och denna senare är

dervid oftast det hufvudsakliga. I dylika fall måste följaktligen, derest

den tilltalade blifvit frikänd från åtalet, grunderna för detta i målets

hela vidd pröfvas redan till följd af ändringssökandet i ersättningsfrågan,

''lages dessutom i betraktande, att de fall, då målsegande fullfölja talan

i högsta instans, äro mycket fåtaliga, synes den oinförmälda inskränkningen

för dem utan olägenhet kunna bortfalla.»

Deremot kan det med skäl ifrågasättas, huruvida det må anses nödigt

att tillåta allmän åklagare att fullfölja talan emot Hofrätts utslag,

i synnerhet beträffande mindre brottmål. Sedan ett åtal för brott

blifvit i två instanser pröfvadt, lärer endast i mera sällsynta fall det

allmänna rättsmedvetandet eller något statsintresse påkalla ytterligare

pröfning deraf. Staten har derföre här, så att säga, friare händer;

den både får och bör träffa sådana anstalter, att icke underordnade

åklagare af oförstånd eller ovist nit i onödan besvära högsta instansen.

Det har emellertid, särskildt med hänsyn till nödig enhet i rättstillämpningen,

synts betänkligt att alldeles fråntaga åklagaremagten rätt

till klagan i högsta instansen, men af skäl, som här nedan vid 36 §

vidare angifvas, har Beredningen föreslagit, att underordnad åklagares

befogenhet att å det allmännas vägnar fullfölja talan i högsta instans

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

göres beroende deraf, att lian vid besvärens ingifvande styrker sig

hafva erhållit tillstånd dertill af högsta åklagaremyndigheter), Justitiekansler!!.

Såsom redan i den allmänna motiveringen augit vits, har Beredningen

ej heller funnit sig ega skäl att i strid mot en stadgad praxis,

som allmänneligen lärer uppfattas såsom eu bekräftelse på eu naturlig

rättighet, föreslå någon inskränkning i parts befogenhet att draga icke

blott rättsfrågan utan äfven bevisfrågan under högsta instansens pröfning

samt att i denna instans jemväl förebringa ny bevisning.

1 fråga om part, som är på fri fot och hos Konungen vill söka

ändring i Hofrätts utslag i brottmål, stadgas, såsom bekant, i Förordningen

den 19 Juni 1815, att böter, ersättning för rättegångskostnaden

och hvad Hofrätten derjemte ålagt den missnöjde parten att. gälda,

skola, såvidt ej sådant förut vid besvärs anförande derstädes emot

Underrätts utslag skett, nedsättas hos Konungens Befallningshafvande,

magistraten eller kronofogden i orten och bevis derom bifogas besvären,

samt att om den sakfälde är så fattig, att han ej kan utgifva

de medel, Hofrätten honom ådömt, vid besvärens ingifvande bör företes

intygande derom af vederbörande myndighet eller tjensteman, allt vid

talans förlust.

Olägenheterna af detta stadgande äro påtagliga. Sålunda kan deremot

med skäl anmärkas, att den till böter eller ersättning dömde parten

lätt nog kan komma att, utan eget förvållande, gå miste om rättigheten

att få sin sak pröfvad af högsta instansen. Äfven om han icke är så

fattig, att han kan erhålla föreskrifvet intyg om oförmåga att utgifva

de i Hofrättens utslag honom ådömda böter eller ersättningsbelopp, kan

det blifva svårt eller rent af omöjligt för honom att före besvärstidens

utgång anskaffa nödiga penningar; och om han åter verkligen är oförmögen

att utgifva medlen, kan svårighet stundom möta att derom

erhålla intyg af vederbörande myndighet eller tjensteman, då denne

tilläfventyrs saknar kännedom om hans ekonomiska ställning.

Det kan emellertid icke betvifias, att om stadgandet rörande skyldighet

att i brottmål nedsätta hvad i Hofrätten blifvit dömd! borttoges

©

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

utan att ersattas med någon annan föreskrift, tillströmningen af brottmål

till högsta instansen skulle komma att betydligt tilltaga. Särskilt

i fall, då böterna, eller ersättningen uppgå till betydligare belopp,

skulle parten utsättas för en stark frestelse att genom klagan öfver

Hofrättens utslag söka vinna anstånd med beloppets utgifvande. Och

äfven här får lagstiftningen icke förbise vederpartens berättigade anspråk

på säkerhet för utbekommande af hvad honom blifvit i form af rättegångskostnad

eller skadestånd tillagd!

Beredningen vågar emellertid antaga, att de olägenheter, som

vidlåda nu gällande föreskrifter i detta ämne, skola, utan att det

med föreskrifterna hufvudsakligen afsedda syftemål förfelas, blifva a,flägsnade

genom de nya stadganden, som upptagits i Beredningens förslag

till Lag angående verkställighet i vissa fall af utslag i brottmål

utan hinder af ändringssökande. Enligt detta förslag skall nemligen

utmätning af böterna verkställas, ändå att ändring i Hofrättens utslag

sökes, der ej den sakfälde hos Konungens Befallningshafvande nedsatt

bötesbeloppet; hvarjemte föreslagits, att om någon i brottmål är dömd

till rättegångskostnad eller skadestånd eller att till annan utgifva viss lös

egendom, i fråga om verkställighet af utslaget i denna del skall gälla

hvad i 39, 40 och 41 §§ Ut,sökningslagen angående verkställighet af dom

i tvistemål finnes stadgadt.

Då antalet af de till Högsta Domstolen fullföljda brottmål under 36 §.

senare tiden varit i ständigt stigande och detta, i väsentlig mån bidragit

till den allt jemnt ökade balansen af oafgjorda, mål i denna instans, torde

det — äfven om det ej är att, befara, att någon afsevärd tillväxt af fullföljda

mål skall föranledas genom upphäfvandet af hittills gällande föreskrift

om nedsättning af ädömda böter och ersättningsbelopp — befinnas nödigt

att vidtaga någon anordning, hvarigenom tillflödet af sådana mål till högsta

instansen i någon mån hämmas. Bland de särskilda förslag, som i

sådant afseende varit föremål för Beredningens öfverläggningar, synas

öfvervägande skäl tala för det ofvan omnämnda förslaget att inskränka

underordnad åklagares befogenhet, att draga Hofrätt^ utslag i brottmål

under Konungens pröfning.

1H

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Erfarenheten visar nemligen, att sådane åklagare ej sällan, af

bristande insigt eller omdöme eller af missförstådt tjenstenit, hos

Konungen fullfölja talan icke blott i de mest obetydliga mai utan äfven

i fall, då någon ändring i Hofrättens utslag uppenbarligen ej stål* att

vinna. De officiella uppgifterna för åren 1885—1889 angående ringare

brott och förseelser, i fråga om hvilka klagan under nämnda år varit

förd hos Konungen, utvisa, att antalet för ringare brott eller förseelser

tilltalade, hvilka antingen förut icke sakfälde blifvit sakfälde eller förut

sakfälde blifvit till högre straff dömde, uppgått .

år 1885, bland 385 tilltalade, till............... 6

» 1886 » 561 » » 17

» 1887 » 301 » '' » .......................... 4

» 1888 » 422 » "'' » .............................. 8

» 1889 » 512 » » 10

..n. * t r /-•[ , f j i • >»< f j >j; (%5! --i : * j; j ■ ■; *'' * >; t f 1! I } T »'' {«• , j

och är härvid jemväl att märka, att i detta antal inräknas äfven de

fall, då ändring i Hofrättens utslag vunnits på grund af målsegandes

klagan.

Någon inskränkning i underordnad åklagares befogenhet att i mindre

brottmål draga Hofrätts utslag under högsta instansens pröfning torde

alltså vara erforderlig; och har det i sådant, afseende synts lämpligast,

att pröfningen, huruvida det allmännas intresse må anses fordra en dylik

fullföljd, öfverlemnas åt Justitiekanslern. En bestämmelse af sådant

innehåll har intagits i 36 §.

Inskränkningen i allmän åklagares rätt att fullfölja talan till Högsta

Domstolen synes emellertid icke, åtminstone för närvarande, böx*a afse

andra brott än sådana, för hvilka straffet enligt 5 kap. 14 § Strafflagen

kan förfalla. Härigenom undantagas först och främst gröfre förbrytelser.

I den mån nemligen ett brott är af svår beskaffenhet och brottslingen

vådlig för den allmänna säkerheten, måste gerningsmannens fällande

antagas vara af vigt för samhället, och i dessa fåll synas derföre inga

hinder böra läggas för åklagarnes sträfvanden. Vidare är att märka,

att 36 § icke har afseende på embetsbrott och tjensteförseelser, enär

opaginerad Kontrollera mot PDF

189

dessa icke afses i 5 kap. 14 § Strafflagen. Eu följd häraf blir, att

de hos Hofrätterna anstälde advokatfiskalernas -klagorätt begränsas allenast

i undantagsfall och då gemenligen i sådana, t. ex. angående missfirmlig!

skrifsätt o. d., som kunna anses vara af underordnad betydelse.

Beredningen -vill jemväl fästa uppmärksamheten derå, att stadgandet,

till följd af sin plats i en lag-,’ söm behandlar allenast processen vid de

allmänna domstolarne, följaktligen icke har afseende på mål, som vid

andra domstolar handläggas. — Då åklagaren sjelf blifvit dömd till

ansvar eller ersättningsskyldighet, är han, såvidt angår denna del af

målet, att likställa med enskild part, och det bör således uppenbarligen

icke ifrågasättas att lägga hinder i vägen för honom att i dessa frågor

bringa sin sak under högsta instansens pröfning.

Enligt det föreslagna stadgandet skulle Justitiekanslerns embetsmyndighet

något vidgas och på samma gång antalet af de på hans

handläggning beroende ärenden ökas. Beredningen föreställer sig emellertid,

att icke ur någondera synpunkten betänkligheter af egentlig betydenhet

skola uppstå. Hvad särskilt angår ökningen i denne embetsmans

göromål, så lärer det kunna med eu hög grad af sannolikhet

antagas, att åklagarne lätt snart skola vänja sig vid att icke'' begära

hans bemyndigande till talans fullföljd i andra fall, än då vigtiga skäl

dertill föreligga, t. ex. tillgång till förut okänd bevisning; och att

således antalet af mål, som af ifrågavarande anledning underställas hans

bedömande, icke kommer att erhålla något afskräckande omfång.

Slutligen har här skolat framhållas, ehuru det visserligen torde

vara sjelfkärt, att ifrågavarande stadgande icke i någon mån rubbår

den Riksdagens Justitieombudsman tillagda befogenhet.

i n

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

IV KAr.

Särskilda föreskrifter om fullföljd af talan, der någon i målet

hålles häktad.

De afvikelser från det vanliga förfarandet i brottmål, som Beredningen

funnit nödigt föreslå för det fall, då någon i målet hålles häktad,

äro, såsom lätt inses, föranledda dels af angelägenheten att sä

mycket som möjligt påskynda dylika måls handläggning, och dels af

den omständigheten, att den häktade icke i lika mån som eu på fri

fot varande tilltalad är i tillfälle att iakttaga hvad eljest för fullföljd

af talan i brottmål är föreskrifvet.

öd För fullföljd från den häktades sida af talan emot utslag, som i

1 och 33 §§ afses, har Beredningen föreslagit en särskild besvärsform,

i flera afseenden öfverensstämmande med den, som upptagits för fullföljd

af talan emot vissa af Underrätt meddelade beslut angående processhindrande

invändningar, men med afvikelse derutinnan, att skriftvexlingen

föreslagits skola ega rum hos Konungens Befallningshafvande. Den

häktade skall sålunda ega att, utan föregången missnöjesanmälan, sist å

femtonde dagen från den, då utslaget muntligen för honom afkunnades

eller, der så ej skett, eljest delgafs honom, till Konungens Befallningshafvande

ingifva sina till Hofrätten eller Konungen stälda besvär, hvarefter

Konungens Befallningshafvande har att dels från allmän åklagare

infordra förklaring i målet, och dels genom anslag^angöra, att besvär

blifvit anförda; och skall enskild motpart ega. att, utan särskild digifning,

till Konungens Befallningshafvande ingifva sin förklaring sist före

klockan 12 å femtonde dagen från utgången af den tid, inom hvilken

den häktade egt anföra besvär eller, der kungörelsen anslagits senare,

från anslagsdagen.

Redan enligt gällande lag åligger det Konungens Befallningshafvande

att tillse, att nödigt biträde lemnas häktad till författande af besvär

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

och andra skrifter i målet, och motsvarande bestämmelse åter linnes i

fil § af detta förslag. Till samma myndighet eger och den häktade

ingifva dylika handlingar för vidare befordran till vederbörande öfverdomstolar.

Genom att låta skriftvexlingen försiggå hos Konungens

Befallningshafvande har eu väsentlig förkortning kunnat göras såväl af

klagotiden för den häktade som ock af den tid, inom hvilken förklaring

af dennes motparter bör ingifva^. Väl har det ej synts lämpligt stadga

någon viss tid, inom hvilken allmän åklagare har att ingifva sin förklaring;

men Konungens Befallningshafvande lärer icke underlåta att

tillse, det icke längre rådrum än nödigt är i detta hänseende lemnas.

Genom stadgandet att enskild motpart eger afgifva förklaring inom

viss tid efter det anslag härom gjorts vinnes betydlig tidsbesparing,

utan att motpartens rätt kan sägas härigenom i någon mån äfventyras.

I de fall, då den häktade förvaras å annan ort än den, der Konungens

Befallningshafvande har sitt säte, kan anslaget naturligen i allmänhet

icke ske genast vid besvärstidens utgång utan först då besvären inkomma,

men det dröjsmål, som härigenom kan uppstå, bör endast undantagsvis,

der afstånden äro synnerligen störa, blifva af någon betydenhet

och lärer i allt fall icke kunna undvikas, utan att i andra afseenden

ännu större olägenheter uppkomma.

Deremot har Beredningen icke ansett sig ega tillräckligt skäl att

föreslå särskilda bestämmelser i afseende å tiden och sättet för besvärs

anförande af annan part än den häktade, desto mindre som fall

kunna inträffa — t. ex. om den tilltalade vid utslagets afkunnande ej

instält sig, men domstolen förordnat om hans häktande — då tillämpning

å annan part af de i 55 § för häktad gifna bestämmelser skulle

visa sig vara så godt som omöjlig. Dessutom bör ihågkommas, att om

den häktade sjelf är nöjd med utslaget, skyndsamhet i proceduren är

mindre af nöden, enär i sådant fall på honom sjelf ankommer att, på

sätt Förordningen den 30 Maj 1873 angifver, omedelbart påbörja straffets

aftjenande.

I 57 § åsyftas de fall, då i allmänhet talan får emot utslag eller .57 §.

beslut fullföljas utan föregången missnöjesanmälan. I sådana fall saknas,

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

enligt Beredningens åsigt, anledning att för häktad person förkorta

klagotiden, hvadan något stadgande! i sådant syfte icke föreslagits.

Deremot låter det sig tydligen icke göra att belasta häktad person med

den enskild, å fri fot varande part åliggande skyldighet att i här afsedda

fall ombesörja besvärshandlingars kommunikation, utan har Beredningen

ansett det böra öfveitern nas åt Öfverrätten att, der någon

tinnes böra öfver besvären höras, införskaffa hans förklaring på sätt

tjenligast finnes.

58,59 §§. De i 58 och 59 §§ föreslagna stadgande» äro väsentligen öfverensstämmande

med nu gällande praxis, och billigheten att åt den, som

ej egen sin frihet, medgifva dylika undantagsförmåner är alltför ögonskenlig

för att bär kräfva något vidare omnämnande.

no §. Enligt Kong]. Skrifvelsen angående tillsyningsmän vid kronohäktena

i riket den 28 Maj 1867 åligger det dylik tillsyningsman att, »under

Kong!. Maj:ts Befallningshafvande» lydnad, i afseende å kronohäkte utöfva

den befattning, som vid länsfängelse i stad, der Kong], Maj:ts Befallningshafvande

har sitt säte, utöfva» omedelbart af Kongl. Magt» Befallningshafvande».

I öfverensstämmelse härmed och till förebyggande

af missförstånd har i 60 § uttryckligen uttalats, att besvär, påminnelser

och förklaring må af häktad med laga verkan inom föreskrifve» tid ingifva»

till tillsymögsmannen vid det kronohäkte, der den tilltalade hålles

förvarad. Deremot har det ej synts lämpligt att i fall, hvarom i 55 §

sägs, låta skriftvexlingen försiggå hos tillsyningsmannen, särskild! af det

skal, att öfrige parter stundom ej hafva sig bekant, hvar den häktade

förvaras, och således skulle urståndsätta» att bevara fatalier för ingifvande

af förklaring. Ett stadgande har följaktligen här införts, att tillsyningsmannen

ofördröjligen skall insända besvären till Konungens Befallningshafvande,

inför hvilken skriftvexlingen derefter eger rum, på

sätt i 55 § föreskrifves.. i >ii > . fri,, nicht
-

I- ♦•(•tndi.ij M ■, • 11 -11 - * j i j o .'' f • • / j i «f t - r. i 8 i ti.|/ oi- n >(> i regim i ht^-iö i tji:-;

. dni'' i''-*iä>

»dr.i e- l-ii ;• iii-i a! !i. f !•»•*.• isi''!;. i . 0 .Kr.* 1- "lur/yj. '' ■

Mf*"

hd ii ni >uD‘>d

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Förslag till Lag om införande af de nya lagarne angående fullföljd

af talan emot allmän domstols utslag och hvad i afseende derå iakttagas

skall. Såsom innehållande formella stadgande!! rörande sättet för fullföljd 1 §■

af talan emot allmän domstols utslag synas de nya lagarne, i likhet med

hvad i fråga om processlagar antages i allmänhet böra ega rum, kunna

genast träda i verket utan annat undantag, än att talan emot utslag,

hvilket gifvits före den dag, då de nya lagarne träd! i kraft, skall fullföljas

i den ordning hittills vant stadgad. 1 öfverensstämmelse härmed

har 1 § blifvit afla ttad .itc. d /iiM i

Samma skal, som föranled t, att eu ombudsman enligt 15 kap. 7 § 4 £•

Rättegångsbalken hittills ansetts böra vara berättigad att utan särskild

fullmagt af hufvudmannen förvara dennes rätt genom erläggande af vad

eller anmälan af missnöje, synas tala för, att befogenhet tillerfeänneS

honörn att å hufvudmannens vägnar anmäla revision eller anslutning till

vade- eller revisionsanmälan, äfven om sådan befogenhet icke uttryckligen

lemna!» honom i den fullmagt, på grund hvaraf han fört hufvudmannens

talan i den lägre instansen. Stadgande härom har derföre-intagits

i 15 kap. 7 § Rättegångsbalken.

1 fråga om förklaring af dom, soin vunnit laga kraft, stadgas i "24

kap. 11 § Rättegångsbalken, att om förklaringen innehåller något sådant,

som i utslaget ej är tydligen utsatt, vad deremot må tillåtas. Ehuru

detta lagrum äfven behandlar förklaring, som af Hofrätt gifves, afse]*

tydligen bestämmelsen angående fullföljden endast förklaring, som meddelas

af Underrätt; och särskild föreskrift om fullföljd af talan emot

Hofrätt» utslag angående sådan förklaring af dom lemna» i 30 kap. 2 §

Rättegångsbalken. För att dels sammanföra bestämmelserna1 om fullföljd

af talan emot beslut angående förklaring af dom och dels undanrödja

den tvekan, som möjligen kan uppstå, huru förfaras skall i sådana

fall, då förklaring gifvits öfver utslag, hvaremot talan må fullföljas i

annan ordning, än genom vad eller revision, har Beredningen föreslagit,

att, med upphäfvande • af sistnämnda lagrum, åt 24 kap. 11 § Rättegångsbalken

gifves den förändrade lydelse, att emot beslut, hvarigenom

förklaring meddelats öfver utslag, som vunnit laga kraft, talan

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

må fullföljas i den ordning, som för klagan emot utslaget skolat iakttagas.

Då i 5 § 7 och 9 mom. Tryckfrihetsförordningen hänvisas till 25

kap. 5 § Rättegångsbalken, har sistnämnda lagrum ansetts böra qvarstå,

sedan deri vidtagits en ändring, hvarigenom det bragts till öfverensstämmelse

med de i förslaget till Lag angående fullföljd af talan

emot allmän domstols utslag i brottmål i fråga om underställning gifna

föreskrifter.

På sätt i det föregående redan blifvit anmärkt, har Beredningen

ansett, att i de fall, då part på grund af domvilla söker få Underrätts

dom i tvistemål upphäfd, samma rättsmedel bör komma till användning,

som skolat begagnas för vinnande af ändring i domen på annan grund.

I följd häraf har Beredningen föreslagit en ändrad lydelse af 25 kap.

21 § Rättegångsbalken. Af enahanda skäl har motsvarande ändring

gjorts i 30 kap. 18 § samma balk.

Till förekommande af den missuppfattning, att den genom Kong].

Kungörelsen den 19 .human 1802 stadgade inskränkning i fråga

om tiden, inom hvilken parter ega att hos Hofrätten ingifva skrifter

eller begära muntligt förhör, skulle genom antagandet af de nya lagarna

bortfalla, bär nämnda författning uppräknats bland dem, hvilka icke

skola anses upphäfda genom hvad i 2 § af promulgationslagen stadgas.

H §. Till nu gällande föreskrifter rörande fullföljd af mål från Gotland och

dessa måls behandling i Hofrätten, hvilka bestämmelser synts Beredningen

kunna i öfrigt bibehållas oförändrade, har fogats ett stadgande, att i

de fall, då besvärshandlingar skola från Gotland till Hofrätten återställas,

de jemväl af den klagande må ingifvas å landskansliet på

lika sätt, som angående bevis om verkstäld kommunikation är föreskrifvet.

Förslag till Lag angående beräknande af fatalietid i visst fall. 1

26 kap. 23 § Rättegångsbalken finnas upptagna bestämmelser derom,

att då tid infaller å söndag, högtids- eller annan helgedag att i lagvadda

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

saker ingifva vadeinlaga, skall det ske å nästa söckendag derefter, och

att samma lag skall ega tillämpning, då någon vill öfver Konungens

Befallningshafvandes eller någon Underrätts utslag klaga i Hofrätten;

hvarjemte genom Kong!. Brefvet den 17 Februari 1757 förklarats, att

om tiden för erläggande af vad emot Häradsrätts dom infaller å söneller

högtidsdag, parten må å nästa söckendag emot domen vädja. I

öfverensstämmelse härmed anses jemväl i öfriga fall, då tid för vidtagande

af någon åtgärd i ett hos domstol eller annan myndighet anhängigt

mål eller ärende utgår å sön- eller helgdag, åtgärden kunna med laga

verkan företagas å nästa söckendag derefter, ehuru hittills icke funnits

någon allmän föreskrift i ämnet. Vid detta förhållande har det synts

Beredningen lämpligt att uppgöra förslag till eu särskild författning,

innehållande den allmänna bestämmelse, att om tid, då åtgärd för

fullföljd eller bevarande af talan i rättegångs- eller utsökningsmål eller

ansökningsärende sist bör företagas, infaller å söndag eller annan allmän

helgedag, åtgärden må företagas å nästa söckendag derefter.

Förslag till Lag angående fullföljd af talan i vissa fall emot Underrätts

utslag i tvister om husesyn och fardag å krono- eller andra publika

hemman. Enligt de i Förordningen den 12 Mars 1830 gifna

föreskrifter angående fullföljd af talan emot Underrätts dom i mål om

nybyggnad, husröta, vanhäfd eller fardag vid af- och tillträden eller

eljest å krono- eller andra publika hemman skall den, som är missnöjd

med Underrättens dom i sådant mål, ingifva sina besvär till Hofrätten

inom hälften af den tid, som för lagvadda sakers fullföljd från Underrätt

är stadgad, hvarjemte klagande, som är dömd till ersättning eller

böter, skall vid besvären foga borgen derför af två vederhäftige män.

Öfver Hofrättens beslut i dylika mål eger den missnöjde hos Konungen

klaga genom besvär inom hälften af den tid, som i 30 kap. 9 § 1 mom.

iy

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Rättegångsbalken stadgas, med skyldighet att fullgöra det, som i 18 §

af samma kapitel finnes föreskrifvet.

Såsom bekant, skall enligt gällande lag syn å publika hemman förrättas

i vissa fall af Underrätt eller af domhafvande med nämnd, i andra

åter af administrativ myndighet med rätt för missnöjd part att vid vederbörande

Underrätt klandra förrättningen. I principbetänkandet (Is. 128)

finnes infördt ett stadgande, enligt hvilket allt hvad i fråga om vården

och tillsynen å statens fasta egendom äfvensom å vissa boställen, som

ej tillhöra staten, finnes i lag eller författning stadgadt angående husesyns

hållande omedelbart af Underrätt eller af domhafvande med nämnd

skulle upphöra att gälla samt dylik syn förrättas af administrativ myndighet,

med rätt för den, som vore missnöjd med syneförrättningen, att

inom viss lagbestämd tid instämma klander derå till vederbörande Underrätt,

vid äfventyr att förrättningen eljest vunne laga kraft; och något

undantag från den allmänna regeln, att talan emot Underrätts utslag

i tvistemål skall genom vad fullföljas, uppstäldes ej i principbetänkandet

i fråga om utslag i dylika instämda husesynsmål.

Beredningen, som nu icke haft att till behandling upptaga frågan,

huruvida bestyret med syners förrättande å ifrågavarande hemman bör

i större utsträckning, än hittills skett, öfverflyttas å de administrativa

myndigheterna, delar den i principbetänkandet uttalade uppfattningen,

att skal saknas att i fråga om Underrätts utslag i synemål, som efter

stämning anhängiggjorts, medgifva undantag från den för tvistemål i

allmänhet uppstälda regeln, att talan mot utslaget skall vadevägen fullföljas.

Beträffande åter sådana synemål, som utan föregången stämning

vid Underrätt anhängiggöras, har Beredningen ansett någon ändring i

.nu gällande föreskrift om fullföljd af talan genom besvär för närvarande

icke böra vidtagas, utan att dermed kan anstå i afbidan å en blifvande

förändrad lagstiftning i fråga om de myndigheter, af hvilka syn å publika

hemman skall förrättas. För att emellertid besvärsförfarandet i dessa synemål

må bringas till öfverensstämmelse med det i förslaget till Lag angående

fullföljd af talan emot allmän domstols utslag i tvistemål upptagna

allmänna besvärsförfarande, bär Beredningen uppgjort förslag till

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

en särskild författning af innehåll, att de i fråga om besvär emot slutligt

utslag i tvistemål gifna föreskrifter skola eg» tillämpning jemväl

å besvär, hvarom nu är fråga.

Förslag till Lag angående fullföljd af talan emot allmän domstols

beslut i ansökningsärende. Då sättet och vilkoren för fullföljd af talan

emot Underrätts och Hofrätt® utslag i ansökningsärenden böra vara desamma

som de, hvilka gälla i fråga om besvär emot dessa domstolars

slutliga utslag i tvistemål, har i sådant syfte af Beredningen blifvit

upprättadt ett förslag till lag angående fullföljd af talan emot allmän

domstols beslut i ansökningsärende; och som enahanda bestämmelser

jemväl böra vinna tillämpning vid fullföljd af talan emot allmän domstols

beslut i mål angående myndigs försättande i omyndighetstillstånd

och om förmyndares tillsättande eller entledigande, vare sig dylik fråga

anhängiggjorts genom stämning eller ansökan, hafva i samma förslag

förmyndaremålen likstälts med ansökningsärenden.

Förslag till Lag angående tillägg till gällande föreskrifter i afseende

å fullföljden af polismål. Förordningen angående förändrade föreskrifter

i afseende på fullföljden af polismål den 30 April 1844 stadgar, att

besvär öfver såväl Öfverståthållareembetets och Kong!. Maj:ts öfrige Befallningshafvandes

som ock de utom Stockholm inrättade poliskammares

beslut i polismål af sådan beskaffenhet, att vid ändringssökande hos

Kongl. Maj:t besvären inlemna® i Justitierevisionsexpeditionen, böra, med

undantag af mål rörande försvarslöse, anföras hos Hofrätt, och att dess

utslag må genom besvär öfverklagas hos Kongl. Maj:t, allt med iakttagande

af den tid, som i allmänhet är stadgad för fullföljd af brottmål

från Underrätt till Hofrätt och från Hofrätt till Kong]. Majd.

Då emellertid de myndigheter, hvilka afses i denna förordning,

enligt Beredningens åsigt mindre väl lämpa sig för att emottaga sådan

anmälan om missnöje, som enligt Beredningens förslag erfordras för att

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

fullfölja talan emot allmän domstols slutliga utslag i brottmål, samt polismålens

beskaffenhet synes föranleda, att ändring i polismyndighets utslag i

sådana, mål endast i mera. sällsynta fall torde ifrågakomma och följaktligen

motparts hörande öfver besvär deri endast undantagsvis blifver af nöden,

har Beredningen ansett det i 2 kap. af förslaget till Lag angående fullföljd

af talan emot allmän domstols utslag i brottmål införda besvärsförfarande

utan missnöjesanmälan lämpligast kunna, användas i fråga om

de besvär, som må i Hofrätten anföras öfver polismyndighets utslag.

Att besvär öfver Hofrätts utslag i dylika mål böra anföras och behandlas

i enahanda ordning, som gäller för brottmål i allmänhet, synes vara

uppenbart.

Eldigt dessa grunder bär förslag till författning angående tillägg

till gällande föreskifter i afseende å fullföljden af polismål blifvit af Beredningen

upprättadt.

Förslag till Lag angående ändring i vissa delar af Utsökningslagen.

Då enligt Beredningens förslag fullgörande af Hofrätts dom i tvistemål

icke vidare uppställes såsom vilkor för parts rätt att fullfölja talan emot

domen hos Konungen, har eu ändring i 39 § Utsökningslagen funnits

nödig för att åt Hofrätts dom, hvarigenom betalningsskyldighet blifvit

någon ålagd, bereda sådan verkan, att dels motpartens rätt tillbörligen

tryggas och dels den tappande parten betages möjligheten att genom

klagan vinna uppskof med domens fullgörande. I sådant afseende har

Beredningen alltså föreslagit, att å dylik dom utmätning må ske innan

den vunnit laga kraft, så framt ej gäldenären till den vinnandes

säkerhet, hos Konungens Befallningshafvande nedsatt penningar, svarande

mot hvad dömdt blifvit. Derjemte har Beredningen, till förebyggande

deraf att, såsom hittills emellanåt skett, nedsatta, penningemedel

i följd af parts försummelse eller för annan orsak ligga räntelösa

hos Konungens Befallningshafvande, föreslagit, att der den som

vunnit ej vill eller kan ställa pant eller borgen för lyftning af nedsatta

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

penningemede], dessa ma, der någon af parterna det önskar, göras räntebärande

genom insättning i någon bankinrättning efter Konungens Befallningshafvandes

bepröfvande.

Enär den i 25 kap. 21 § Rättegångsbalken part medgifna rätt att

i vanliga tvistemål på grund af domvilla eller annan felaktighet i rättegången

genom besvär i högre Rätt yrka ogillande af dom, som eljest bör

såsom laga kraftvunnen anses, enligt Beredningens förslag kommer att

upphöra, har deraf påkallats en ändring i 49 § Utsökningslagen.

Ändringen i 52 § samma lag är, såsom lätt inses, föranledd af Beredningens

förslag till Lag angående verkställighet i vissa fall af utslag

i brottmål utan hinder af ändringssökande.

I syfte att, så vidt lämpligen ske kan, åvägabringa öfverensstämmelse

emellan det af Beredningen föreslagna besvärsförfarande i tvistemål och

Utsökningslagens stadganden om klagan öfver utslag i utsökningsmål

hafva vissa jemkningar i 185, 186, 187 och 192 §§ Utsökningslagen

blifvit af Beredningen föreslagna.

Förslag till Lag angående verkställighet i vissa f all af utslag i brottmål

utan hinder af ändringssökande. Gällande lag föreskrifver såsom ett

prestandum för den, som blifvit genom Hofrätt^ utslag fåld till böter

och vill hos Konungen söka ändring i utslaget, att nedsätta böterna och

vid besvären foga bevis om nedsättningcn. l)å enligt förslaget till

Lag angående fullföljd af talan emot allmän domstols utslag i brottmål

detta prestandum skulle bortfalla, kunde med skäl befaras, att besvär

komme att hos Konungen anföras allenast för vinnande åt uppskof med

böternas erläggande och att af sådan anledning antalet af till Konungen

fullföljda smärre brottmål skulle väsentligen ökas, derest icke sådant

motverkades genom andra lagbestämmelser. I detta syfte bär af Beredningen

blifvit föreslaget ett stadgande, att utmätning å Hofrätts utslag,

hvarigenom någon blifvit dömd till böter eller fäld att utgifva, vite,

skall verkställas, ändå att ändring i utslaget sökes, så framt ej den

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

sakfälde hos Konungens Befallningshafvande nedsatt böterna eller vitet.

Genom ett dylikt stadgande betages tydligen den sakfälde all anledning

att söka ändring allenast i syfte att erhålla uppskof med verkställigheten

af Hofrättens utslag. Någon våda af att låta utslaget i sådana fall gå i

verkställighet, oaktadt det icke vunnit laga kraft, synes icke vara att

befara, då stadgandet inskrårikes till att gälla, allenast Hofrätts utslag och

försäljning af det utmätta godset icke får ega rum annat än i de fall,

då antingen den utmätta egendomen är underkastad förskämning eller

snar förstörelse eller hastigt fallande i värde eller ock säker vård för

det utmätta icke kan utan kostnad erhållas.

I fråga om rättegångskostnad eller skadestånd, som någon blifvit i

brottmål dömd att gälda, eller om viss lös egendom, som någon i sådant

mål förpligtats att till annan utgifva, synes det icke böra möta betänkligheter

att tillämpa Utsökningslagens stadgande!! angående verkställighet af

dom i tvistemål, hvadan en bestämmelse i sådant syfte här blifvit intagen.

Förslag till Lag angående förändrad lydelse af 327 8 i Sjölagen

den 12 Juni 1891. Då i förslaget till Lag angående fullföljd af talan emot

allmän domstols utslag i tvistemål medgifvits rätt till särskild talan emot

vissa beslut angående jäf emot domare, men borttagits sådan rätt i fråga

om beslut rörande flere parters instämmande, har lydelsen af 327 § i

Sjölagen skolat i öfverensstämmelse härmed ändras.

Då de af Beredningen utarbetade förslag till Lag om ändring i vissa

delar af Förordningen angående jords och lägenhets afstående för allmänt

behof den 14 April 1866, förslag till Lag angående förändrad

lydelse af 3 § i Lagen för Rikets Ständers bank den 1 Mars 1830

samt förslag till Lag angående förändrad lydelse af 134 § i Stadgan

om skiftesverket i riket den .9 November 1866 afse allenast, att de i

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

dessa författningar förekommande bestämmelser angående sättet och vildren

för fullföljd af talan måtte bringas till öfverensstämmelse med de

nya lagarnes föreskrifter i dessa ämnen, torde någon vidare belysning

af de sålunda föreslagna stadgandena icke vara erforderlig.

■Jbo;aioart£ t: bmeljitg X

lön fi

■i i

f ,

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

• i

Särskild! yttrande

af

Justitierådet Annerstedt.

Med flertalet inom Beredningen delar jag den uppfattning, att vid

förevarande reform af lagstiftningen angående rättsmedlen det hittills i

brottmål gällande förfarande vid sökande af ändring i Underrätts slutliga

utslag bör förändras i den rigtning, att kommunikationen borttages.

Ehuru den klaganden nu åliggande skyldighet att, i fall Hofrätten finner

motpartens hörande erforderligt, ombesörja kommunikationen och för sådant

ändamål uttaga besvären och delgifva dem motparten icke, enligt

min åsigt, innebär någon oegentlighet, hvaraf förändring i det nu gällande

förfarandet påkallas, har jag likväl ansett angeläget, att Hofrätten,

hvars arbetstid under närvarande förhållanden är strängt upptagen,

måtte befrias från den dubbla föredragning af besvärsmål, hvartill

nämnda förfarande ofta föranleder. Visserligen synes detta ändamål

äfven utan kommunikationens upphörande kunna vinnas om kommunikation

sbeslutet i Hofrätt, såsom nu vanligen i Högsta Domstolen är

fallet, finge meddelas af föredraganden. Men utom det att öfverlemnandet

af en dylik befogenhet åt eu ung hofrättstjensteman synes mig

mindre lämpligt, antager jag, att följden deraf blefve att, om ej alla,

åtminstone största delen af det ej obetydliga antal mål, deri utslag nu

utan kommunikation meddelas, komme att till förklaring utställas. Då

således dessa måls skyndsamma afgörande, hvilket just utgör eu väsentlig

fördel med det nuvarande förfaringssättet, komme att genom eu dy
-

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

lik anordning upphöra, har jag ansett svaranden hellre böra åläggas att

utan särskild digifning afgifva förklaring.

Såvida den nuvarande kommunikationen kommer att utbytas mot

en skyldighet för klagandens motpart att sjelfmant förskaffa sig underrättelse

om besvärens innehåll och deröfver sig förklara, lärer det emellertid

vara särdeles angeläget, att denna skyldighet göres så litet betungande

och kostsam som möjligt. Härutinnan synes mig dock det af

Beredningens flertal framlagda förslag icke tillräckligt skydda, svarandens

rätt. Enligt detsamma skall svaranden, hvilken hittills kunnat afvakta,

att besvärshandlingarna tillställas honom, innan någon vidare åtgärd i

målet från hans sida kan ifrågakomma, i stället vara pligtig att först hos

Underdomaren efterhöra, om missnöje blifvit af motparten anmäldt, och,

der så skett, i Hofrätten låta uttaga besvärsskriften samt dit ingifva sin

förklaring. De resor och besvär samt dermed förenade kostnader, som

häraf blefve en följd, torde, synnerligen för en mindre bemedlad part,

komma att kännas särdeles betungande; och sannolikt skulle mången

förklarande, hellre än att underkasta sig dem, underlåta att taga kännedom

om besvären och deröfver afgifva förklaring. Till följd deraf komme

Hofrätten, oftare än önskligt vore, att finna sig föranlåten, särdeles om

i besvären några nya skäl eller bevis blifvit åberopade, att uppskjuta

målets afgörande för att-, enligt, 12 § i förslaget,, bereda, svaranden tillfälle

att deröfver yttra sig.

På sätt redan af en ledamot, i äldre Lagberedningen blifvit erinradt,

är det dock af vigt,, att utväg beredes, hvarigenom den mindre

bemedlade, som icke kan sjelf begifva sig till den ort, der öfverdomstolen

har sitt säte, och icke eger kännedom om något der befintligt

ombud, till hvilket han kan hysa förtroende, sättes i tillfälle att bevaka

sin talan.

Eu sådan utväg synes, eldigt min åsigt, kunna, beredas, derest, vid

besvär öfver Underrätts slutliga utslag skriftvexlingen förlä,gges i stad

till Underrätten och å landet till domsagans kansli, med åliggande för

Rätten eller domaren att till Hofrätten insända parternas skrifter jemte

öfriga handlingar i målet. Genom eu sådan anordning blifva för båda

20

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

parterna besväret och kostnaderna i väsentlig man minskade. Först och

främst bortfaller härigenom nödvändigheten af särskild missnöjesanmälan,

enär tiden för ingifvande af besvärsskrift^ till Rätten eller domsagans

kansli kan sättas föga längre än den tid, inom hvilken, enligt förslaget,

missnöje skall anmälas. Då vidare antalet af de fall, i hvilka såväl den

tilltalade som målseganden äro boende inom ransakningsdomstolens domvärjo

eller i dess nära granskap, vida öfverstiger antalet af dem, i hvilka

de enskilde parterna äro bosatte på längre afstånd från underdomstolen,

måste skriftvexlingens förläggande i stad till Underrätten och å landet

till domsagas kansli för enskilde parter i allmänhet innefatta en betydlig

lättnad och de mål, i hvilka förklaring ej afgifves, sålunda äfven

blifva mera sällsynta. Derjemte kan genom eu sådan anordning skriftvexlingstiden

icke blott bestämmas lika för hela landet utan äfven sättas

i den mån kortare än den tid, som måste stadgas, derest skriftvexlingen

skall försiggå i Hofrätten, att förklaring kan hinna afgifvas stundom

före och i allmänhet endast en eller annan vecka efter den tid, som i

nyssnämnda fall ansetts böra för besvärs ingifvande bestämmas. Skriftvexlingens

förläggande till Underrätt synes ej heller, enligt min uppfattning,

utgöra något hinder för uppnåendet af det resultat, som vinnes

med eu skriftvexling i Hofrätten utan muntlig förhandling derstädes,

nemligen att i öfverdomstolen efter skriftvexlingstidens slut skola för

densamma finnas tillgängliga de mellan parterna vexlade skrifterna tillika

med det öfverklagade utslaget och handlingarna i målet.

Den mångåriga erfarenhet, som vunnits med afseende å sättet för

fullföljden af mål från Egodelningsrätt, enligt hvilken erfarenhet anledning

till anmärkning mot detta förfaringssätt ej förekommit, synes mig

tala för lämpligheten af eu anordning i fråga om brottmålen, som hufvudsakligen

öfverensstämmer med besvärsförfarandet vid egodelningsmålen.

De betänkligheter, som uttalats emot förläggandet af parternas skriftvexling

till domsagas kansli, kan jag icke dela. De hufvudsakligaste

äro, dels att den anordning af kansliet, som af Beredningen blifvit

ifrågasatt i förslaget till Lag angående domsagas kansli, icke skulle vara

opaginerad Kontrollera mot PDF

af beskaffenhet, att parternas skriftvexling under alla förhållanden med

tillräcklig trygghet kunde eg a rum å kansliet, dels ock att särskilt

förhållandena i nordligaste delen af landet, hvarest domhafvandena

i följd af långvariga tingsresor stundom under flera veckor icke vore

å kansliet tillstädes, skulle försvåra om icke omöjliggöra skriftvexlingen

derstädes. Men de fordringar, som den föreslagna skriftvexlingen vid

Underrätt komme att ställa å kanslibiträdena, nemligen redbarhet och

ordentlighet, äro icke större, än att de, enligt min uppfattning, kunna

väl uppfyllas af de kanslibiträden, hvilka i de särskilda domsagorna

komma att antagas, derest Beredningens förslag i ämnet blifver gilladt

och upphöjd! till lag; och om i en domsaga den ordinarie domhafvande]!

i följd af långvariga tingsresor blifver förhindrad under längre tid att

å kansliet ombesörja besvärsakternas insändande till Hofrätten, lärer det

icke böra möta något hinder, att annan till domareembetets utöfvande

behörig person af Hofrätten erhåller förordnande att ombesörja detta,

under den tid domarens förfall sålunda varar. Skulle kanslibiträdet i

domsaga sakna kompetens att erhålla ett dylikt förordnande, kan det

utan svårighet gifvas åt någon annan behörig, som är bosatt i den ort,

der domsagans kansli är beläget.

I fråga om besvär emot Hofrätts slutliga utslag i brottmål synes

mig likaledes förfarandet lämpligen kunna förenklas i så måtto, att

skyldighet för part att i Hofrätten anmäla missnöje icke i något fall

blifver stadgad. Den fördel, som stadgandet af en sådan skyldighet

skulle kunna medföra — att visshet tidigare kan vinnas, huruvida Hofrättens

utslag vunnit laga kraft — synes mig icke uppväga den svårighet,

som för enskilde parter uppkommer genom förpligtelse!] att i Hofrätten

anmäla missnöje inom viss kort tid efter det Hofrättens utslag gafs.

Besvärsförfarandet i andra instans är nemligen i förslaget ordnadt på

det sätt, att enskild part är berättigad att i Hofrätten utföra sin talan

utan att derstädes ovilkorligen hafva ett rättegångsombud, försedt med

eu för ombudet utfärdad fullmagt, och vid sådant förhållande kommer

det ifrågasatta tillägget till 15 kap. 7 § Rättegångsbalken, hvarigenom

fullmägtig skulle blifva befogad att utan särskild fullmagt anmäla miss
-

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

nöje, för part, som på sådant sätt utfört sin talan, icke att medföra

någon lättnad. Då den häktade, om han sjelf är missnöjd med Hofrättens

utslag, skall utan missnöjesanmälan inom viss kort tid aflemna

sin besvärsskrift och, derest han sjelf nöjes åt Hofrättens utslag, eger

att, utan afvaktan deraf att utslaget vunnit laga kraft, påbörja undergåendet

af honom ådömdt urbota straff, är det tydligen för honom likgiltigt,

om något tidigare eller senare vinnes visshet, huruvida besvär

blifvit af motparten anförda eller icke. Och sedan Underrättens dom

blifvit öfverklagad och den tid, som nödvändigt åtgår för besvärens

pröfning i Hofrätt, redan förflutit, synes det hvarken för enskild part,

som vistas å fri fot, eller för det allmänna vara af särskild vigt och

betydelse, huruvida laga kraft kan åkomma Hofrättens utslag några

dagar förr eller senare.

De skal, som i fråga om Underrätts slutliga utslag i brottmål tala

för kommunikationens utbytande mot en skriftvexling vare sig i Hofrätt

eller i Underrätt, eg a, enligt min uppfattning, icke samma giltighet i fråga

om besvär emot Hofrätts utslag af enskild part, som ej i målet hålles häktad.

Då beslut om kommunikation af besvär emot Hofrätts utslag i

brottmål i allmänhet meddelas i Nedre Justitierevisionen, vinnes nemligen

ej för Högsta Domstolen, såsom fallet är för Hofrätten, genom

kommunikationens borttagande någon besparing i arbetstid, och i regeln

lärer kommunikationen ej föranleda något afsevärdt uppehåll med målets

föredragning. Vid sådant förhållande och då det i sista instansen ännu

mera än i Hofrätt synes mig vara af vigt, att vid målets afgörande

tvekan ej må förefinnas, huruvida svaranden fått kännedom om besvärens

innehål], och att Högsta Domstolen, sedan målet der blifvit föredraget,

endast i sällsynta undantagsfall må behöfva för infordrande af yttrande

från svaranden vidtaga den i 12 § förutsatta åtgärd, har jag ansett

kommunikationen lämpligen här kunna bibehållas, med skyldighet för

enskild på fri fot varande klagande att ombesörja besvärens delgifning

med motparten.

Denna skyldighet synes mig för klaganden ej innebära någon oskälig

tunga. Fasthellre befarar jag, att, om parten skulle kunna göra försök

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

att vinna ändring i Hofrättens utslag utan att detta för honom medförde

vidare kostnad eller besvär än ingifvande! af besvärshandlingarna

till Konungen, antalet brottmål i sista instansen skulle i väsentlig mån

ökas. Visserligen kan kommunikationens bibehållande i Högsta Domstolen,

sedan den blifvit afskaffad vid Hofrätterna, från formel synpunkt

anses mindre tilltalande; men huru eftersträfvansvärd öfverensstämmelse

i form vid rättsmedlens ordnande än må vara, synes den dock böra

eftergifvas, om för dess vinnande väsentliga fördelar af mera reel

natur måste uppoffras, och den omständighet, att ett eljest ändamålsenligt

förfarande, till följd af vissa dermed, särskild! vid mellaninstansen,

förenade olägenheter, anses påkalla en förändring, torde ej ovilkorligen

böra föranleda eu dylik förändring äfven i sista instansen, der nämnda

olägenheter ej förekomma, men i stället andra skulle af ändringen framkallas.

Jemte den skiljaktighet i princip, för hvilken jag nu i korthet redogjort,

har jag med afseende å några detaljbestämmelser i förslaget till

Lag angående fullföljd af talan emot allmän domstols utslag i brottmål

haft en annan mening än Beredningens fleste ledamöter.

7 §. Det synes mig icke vara behöflig! att för underlåtenhet att

inom besvärstidens utgång ingifva det öfverklagade utslaget stadga

strängare påföljd än för försummelse att inom samma tid ingifva Underrättens

öfriga protokoll i målet, hvadan äfven i förstnämnda fall klaganden

synes böra erhålla föreläggande att inkomma med hvad som

felas vid äfventyr att underlåtenhet deraf ej föranleder vidare uppskof

med målets afgörande.

Då det för klaganden icke fordne vara förenad! med större svårighet

att inom föreskrifven tid till Rätten eller domaren ingifva sin besvärsskrift

än att anmäla skriftligt missnöje, synes mig, derest skriftvexlingen

mellan parterna förlägges till Rätten eller domsagas kansli, föreskriften

om föreläggande af ny tid i händelse laga. förfall visas för ingifvande

af besvärsskrift^! kunna uteslutas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

1.58

12 §. I händelse Hofrätt för bedömande af der fullföljd! brottmål

finner yttrande angående viss omständighet från någondera parten erfordras,

lärer enligt gällande lag hinder ej möta att, der så lämpligt

finnes, muntligt förhör med parten för ändamålet anordnas vare sig

inför H of rätten eller vid domstol i orten, der parten sig uppehåller;

och har jag derföre, till förebyggande af den uppfattning, att så ej

hädanefter finge ske, ansett genom eu mindre redaktionsförändring i 12 §

böra antydas, att i nämnda fall infordrande af skriftlig förklaring med

föreläggande af viss tid icke vore ovilkorlig! utan finge af omständigheterna

bero.

19 och 20 §§. Då, enligt min uppfattning, i brottmål klaganden

icke bör kunna åläggas att ersätta den kostnad, som uppkommer derigenom,

att i stället för en jäfvig domare ojäfvig sådan förordnas, utan

denna kostnad måste drabba det allmänna, samt derest nu gällande bestämmelser

i detta ämne skulle blifva så tolkade, att kostnaden i nämnda

fåll drabbade den, som begärt förordnandet, eu ändring af bestämmelserna

i nyss angifna rigtning synes böra ske, har jag ansett skäl saknas för

stadgandet om rätt för part att särskild! söka ändring i beslut, hvarigenom

antingen Häradsrättens ordförande eller ock Rådstufvurättens

ordförande eller samtlige ledamöter förklarats jäfvige.

Derest besvärsförfarandet skulle blifva ordnadt enligt ofvan angifna

grunder, erfordras ett tillägg till 167 § i Tullstadgan den 2 November

1877 af innehåll, att i fråga om fullföljd i högre Rätt af talan mot utslag

meddeladt af Gränsetullrätt skall gälla hvad om fullföljd af polismål

finnes stadgadt.

Då jag, på sätt i det föregående blifvit antydt, anser besvärsförfarandet

höra anordnas enligt väsentligen andra grunder än de i förslaget

följda, har jag uppgjort ett utkast till författning, motsvarande

förslaget till Lag angående fullföljd af talan emot allmän domstols utslag

i brottmål, hvilket utkast jag här bilägger.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Utkast till Lag

angående fullföljd af talan emot allmän domstols utslag i brottmål.

I KAP.

Om besvär emot Underrätts slutliga utslag, så ock om underställning af

Underrätts utslag.

1 §•

Vill part söka ändring .i Underrätts slutliga utslag i brottmål, ingifve,

der ej i denna lag annorledes stadgas, i stad till Rätten sist före

klockan tolf å tjugonde dagen och å landet till domsagans kansli sist

å tjugonde dagen från den dag, då utslaget gafs, sina till Hofrätten

strida besvär, deri han sin talan emot utslaget framställer. Vid besvären

foge han tillika det öfverklagade utslaget, Underrättens, öfriga

protokoll i målet samt de handlingar, hvilka han derutöfver åberopar.

Har klaganden i målet annan motpart än allmän åklagare eller någon,

som i målet hålles häktad, skall derjemte ingifvas afskrift af besvärsskrift^

med de bevis, som dertill höra.

Hafva besvär till Rätten eller domsagans kansli ingifvits, skall besvärsskriften

förses med anteckning om tiden för dess ingifvande.

2 «.

Part, som enligt 1 § till Rätten eller domsagans kansli ingifvit

besvär, vare ej pligtig att derom underrätta motparten.

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

3 §•

Då allmän åklagare är klagandens motpart, läte Rätten ellei

domaren tillställa honom besvärshandlingarna med föreläggande att

inom viss tid afgifva förklaring och återställa handlingarna.

Enskild motpart ege uttaga den i 1 § omförmälda afskrift och

afgifve sedan till Rätten eller domsagans kansli skriftlig förklaring

öfver besvären inom lika tid, som för besvärs ingifvande är i sagde §

föreskrifven, räknad från besvärstidens utgång. Äro motparterna flere

och enas de ej, hvilken af dem skall uttaga afskriften, må den ej utleinnas,

utan ege parterna att af dess innehåll taga kännedom hos

Rätten eller å domsagans kansli.

4 §.

Har klaganden underlåtit att, efter ty i 1 § sägs, ingifva afskrift

af besvären eller af bevis, som dertill hörer, ege motpart, som är berättigad

att erhålla afskrift, att sådan på klagandens bekostnad taga.

Skola i det fall, nu sagdt är, besvärshandlingarna tillställas allmän

åklagare, läte Rätten eller domaren på klagandens bekostnad taga erforderlig

afskrift för att hållas annan motpart tillhanda.

Sedan förklaringstiden gått till ända eller dessförinnan, der förklaring

tidigare inkommit, insände Rätten eller domaren handlingarna

till Hofrätten.

G §.

Varda ej besvär emot Underrätts utslag, hvarom i 1 § förmäles,

inom der stadgad tid till Rätten eller domsagans kansli af part ingifna,

hafre parten förlorat sin talan. Besvär, som ingifvas efter besvärstidens

utgång, må ej upptagas, och varde beslut derom, med uppgift å de

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

skäl, hvarå beslutet grundats, af Rätten eller domaren å besvärsskriften

tecknadt samt tillika, om parten det begär, honom skriftligen meddeladt.

7 §•

Har klaganden underlåtit ingifva det öfverklagade utslaget eller

Underrättens öfriga protokoll i målet, och äro de ej heller af annan

part företedda; förelägge Hofrätten, sedan besvärshandlingarna dit inkommit,

klaganden viss tid att dermed inkomma vid äfventyr att underlåtenhet

deraf ej föranleder vidare uppehåll med målets afgörande.

i;*;;;" -yr'' 8 §• '' ;.^;7

Varder ej förklaring ingifven inom föreskrifven tid, må det ej föranleda

uppehåll med handlingarnas insändande till Hofrätten eller målets

afgörande.

Då förklaring ej inkommit, gifve Rätten eller domaren det vid

handlingarnas insändande Hofrätten tillkänna.

Ehvad förklaring inkommit eller icke, ege Hofrätten att i anledning

af besvär, som enligt 1 § blifvit anförda, infordra yttrande från

motparten, der hans hörande öfver viss angifven omständighet finnes

nödigt; och läte Hofrätten beslutet derom delgifvas den part, som skall

höras, med föreläggande, der så lämpligt finnes, af viss tid, inom hvilken

yttrandet skall afgifva^ vid påföljd att underlåtenhet deraf ej må föranleda

vidare uppehåll med målets afgörande.

10 §.

Har Underrätt i utslag förvisat målet till fortsatt handläggning

vid annan Underrätt, må ej ändring i utslaget sökas förr än den Rätt,

21

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

som sist handlagt målet, deri meddelat slutligt utslag. Vill någon då

söka ändring, fullfölje han sin talan i den ordning, som för klagan

öfver det slutliga utslaget iakttagas bör.

11 §•

Har någon blifvit dömd till döden eller till straffarbete på lifstid,

skall målet, såvidt det honom rörer, underställas Hofrättens pröfning.

12 §.

Varder någon, som är tilltalad vid Underrätt, jemväl stäld under

åtal för brott, som tillhör Öfverrätts omedelbara upptagande, skall

Underrätten, sedan den meddelat utslag beträffande den under dess

domvärjo hörande förbrytelsen, underställa målet i denna del Hofrättens

pröfning, ändå att det ej enligt 11 § skolat underställas.

13 §.

I underställningsmål läte Rätten eller domaren, i mål från Norrbottens,

Vesterbottens, Jemtlands och Vesternorrlands län inom fyratiofem

dagar och i mål från öfriga delar af riket inom trettio dagar från

den dag, utslaget gafs, till Hofrätten insända utslaget samt öfriga protokoll

och handlingar i målet.

I ty mål må ej besvär anföras, men part vare berättigad att inom

tid, som nyss är sagd, i Hofrätten göra de påminnelser, som han kan

finna vara af nöden. Hafva ej inom den tid påminnelser inkommit,

må det ej föranleda uppehåll med målets afgörande.

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

II KAP.

Om besvär emot Underrätts beslut, som meddelas under rättegången eller

angår särskild i sammanhang med målet behandlad fråga.

14 §.

Vill part söka ändring i beslut, hvarigenom Underrätt förordnat

om hans häktande eller qvarhållande i häkte eller om hans hemtande

till Rätten, ege han att deremot särskilt anföra besvär i Hofrätten;

dock gånge beslutet ej dess mindre i verkställighet. I ty fall vare

klagan ej till viss tid inskränkt.

15 §.

Menar part, att genom beslut, som Underrätt under rättegången

meddelat, målet allenast onödigt uppehälles, vare lag som i 14 § sägs.

16 §.

Varder part af Underrätt genom beslut under rättegången fäld att

utgifva vite eller dömd till böter för uteblifvande, må beslutet särskildt

öfverklagas genom besvär, som skola till Hofrätten ingifvas, i

mål från Norrbottens, Vesterbottens, Jemtlands eller Vesternorrlands

län sist före klockan tolf å fyratiofemte dagen samt i mål från

öfriga delar af riket sist före klockan tolf å trettionde dagen från den

dag, då det öfverklagade beslutet gafs, vid påföljd för part, som den

tid försitter, att hafva förlorat sin rätt till talan mot beslutet, der ej

inom samma tid visas laga förfall. Visas förfall, förelägge Hofrätten

ny tid.

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

17 §.

Har Underrätt skilt fullmägtig från fullmägtigskapet eller dömt

honom till ansvar för förseelse i målet, eller ock ogillat yrkande om

ansvar för sådan förseelse, och vill någon söka ändring i beslutet,

skall talan deremot, ehvad beslutet meddelats under rättegången eller

i sammanhang med slutligt utslag i målet, särskild! fullföljas genom

besvär, som skola till Hofrätten ingifva^ inom den tid och vid den

påföljd för underlåtenhet, som i 16 § stadgas.

18 §•

Om fullföljd af talan emot Underrätts beslut i fråga, som rörer

vittne, sakkunnig eller annan, som kallats att meddela upplysning i

brottmål, så ock om klagan öfver beslut, hvarigenom Underrätt dömt

till värjemålsed, galle hvad derom i Lagen angående bevisning inför

Rätta är stadgadt.

19 §.

Då besvär enligt här ofvan i detta kap. gifna stadganden hos

Hofrätten anföras, ingifve klaganden tillika det öfverklagade beslutet

och Underrättens öfriga protokoll i målet. Försummas det, förelägge

Hofrätten honom viss tid dertill vid äfventyr att underlåtenhet deraf

ej föranleder vidare uppehåll med målets afgörande.

20 §.

Pröfvas den, som med besvär enligt detta kap. till Hofrätten inkommit,

ej hafva skal för sin talan, gifve Hofrätten genast sitt utslag

derå. Finner Hofrätten någon böra öfver besvären höras, vare klaganden

pligtig att besvärshandlingarna uttaga och dem i hufvudskrift eller

besannad afskrift motparten tillställa, så ock att inom tid, som Hofrätten

bestämmer, räknad från den dag föreläggandet kungöres, till

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Hofrätten inkomma med bevis om dagen, då motparten af besvärsliandlingarna

fått del, samt återställa handlingarna eller ingifva styrkt

afskrift deraf. Underlåter klaganden att inom föreskrifven tid inkomma

med bevis om delgifning, och kommer ej heller motparten in med

förklaring; då må ej besvären till vidare pröfning upptagas, med mindre

inom sagda tid laga förfall för klaganden visas; visas förfall, förelägge

Hofrätten ny tid. Varda ej inom föreskrifven tid besvärshandlingarna

återstälda eller styrkt afskrift deraf ingifven, må sådant ej föranleda

uppehåll med målets afgörande. Styrker klaganden, att motparten vistas

utrikes, eller att ej veterligt är, hvar han sig uppehåller, och har han

ej för sig stillt ombud, sätte Hofrätten ock ut ny tid och förelägge

tillika klaganden att till Hofrätten ingifva besannad afskrift af besvärshandlingarna

och sedan låta i allmänna tidningarna tre gånger, minst

fjorton dagar mellan hvarje gång, kungöra, att besvär i målet blifvit

anförda och att besvärshandlingarna finnas hos Hofrätten att tillgå.

Finnes i fall, då allmän åklagare är klagande, någon böra öfver besvären

höras, skola besvärshandlingarna genom Hofrättens försorg tillställas

åklagaren, och läte jemväl Hofrätten besörja om införande i allmänna

tidningarna af kungörelse, der sådan erfordras.

Har klaganden enligt 20 § låtit besvärshandlingarna tillställas motparten,

väte denna pligtig att inom lika tid, som för besvärs anförande

i 16 § stadgas, räknad från den dag handlingarna honom tillstäldes,

förklaring i målet till Hofrätten itigifva; är kungörelse angående besvären

i allmänna tidningarna införd, skall han ingifva sin förklaring

inom nittio dagar från sista kungörandet. Ingifves ej förklaring inom

föreskrifven tid, må deraf ej föranledas uppehåll med målets afgörande,

med mindre laga förfall inom samma tid visas; visas förfall, förelägge

Hofrätten honom ny tid.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Hvad parterna enligt 20 oeh 21 §§ hafva att iakttaga, så oek äfventyr^,

om det försummas, läte Hofrätt en tecknas å besvärsskriften.

23 §.

öfver beslut, som Underrätt i andra fall, än ofvan sagda äro, under

rättegången meddelat, må ej särskildt klagas. Fullföljer part talan

emot det slutliga utslaget, ege han dock i sammanhang med den talan

öfverklaga det under rättegången meddelade beslutet.

Har part öfverklagat det slutliga utslaget, vare motpart, ändå att

han ej deröfver klagat, obetaget att till bemötande af ändringssökandet

påkalla pröfning af sådant, under rättegången meddeladt beslut, som

nu är sagdt. M ;

24 §.

Hafva besvär öfver Underrätts slutliga utslag blifvit till Rätten eller

domsagans kansli ingifna, men Rätten eller domaren vägrat att besvären

upptaga, må klagan deröfver föras genom besvär, som skola ingifvas till

Hofrätten inom den i 16 § stadgade tid, vid påföljd för underlåtenhet,

som der sägs; och vare hvad 19, 20, 21 oeh 22 §§ innehålla jemväl i

afseende å dessa besvär gällande.

Hafva besvär öfver Underrätts utslag blifvit af Rätten eller domaren

upptagna, må ej deröfver särskildt klagas; fullföljes talan i målet, ege

motparten att påkalla pröfning af frågan, huruvida besvären blifvit i

laga ordning anförda.

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

III KAP.

Om besvär emot Hofrätts utslag och beslut, så ock om underställning af

Hofrätts utslag.

25 §.

Nöjes ej part åt Hofrätts slutliga utslag i brottmål, ege han, der

ej här nedan annorledes stadgas, att sist före klockan tolf å fyratiofemte

dagen från den dag, då utslaget gafs, till Konungen ingifva besvär,

deri han sin talan mot utslaget framställer.

Varda ej besvär inom tid, som nu är sagd, hos Konungen af part

anförda, hafre parten förlorat sin talan, der ej inom samma tid laga

förfall visas. Visas laga förfall, förelägges honom ny tid.

26 §.

Har allmän åklagare talat å brott af sådan beskaffenhet, att straffet

derför enligt 5 kap. 14 § Strafflagen kan förfalla, må ej åklagaren i

annat hänseende, än så vidt angår ansvar eller ersättningsskyldighet

för honom sjelf, hos Konungen fullfölja talan, med mindre han vid besvärens

ingifvande styrker sig hafva erhållit Justitiekanslerens tillstånd

till ändringssökande.

27 §.

Öfver utslag, hvarigenom Ilofrätten visat mål åter till Underrätt,

må ej klagas. Innefattar utslaget pröfning af fråga, som på målets

utgång inverkar, vare dock part berättigad att deremot fullfölja talan,

om hufvudsaken kommer under Konungens pröfning.

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

28 §.

I fråga om klagan öfver Hofrätt^ utslag, hvarigenom målet förvisats

till fortsatt handläggning vid annan Öfverrätt, skall hvad i 10 §

stadgas angående Underrätts utslag ega motsvarande tillämpning.

h; jminliiiUviiitu! hus j-.o h* .titUod t! it» gr.i-tir ömsa sk/km! j«0

'' 29 §.

Öfver Hofrätt^ utslag i fråga, som jemlik! 15 § blifvit från Underrätt

fullföljd, må ej klagan föras.

30 §.

Om fullföljd af talan emot utslag, hvarigenom Hofrätt i fullföljdt

eller der anhängiggjordt mål dömt part till värjemålsed eller meddelat

yttrande, som rörer vittne, sakkunnig eller annan, som varit kallad att

meddela upplysning i brottmål, gälle hvad derom i Lagen om bevisninginför

Rätta linnes stadgadt.

31 §.

Vill part klaga öfver beslut, hvarigenom Hofrätt förordnat om

hans häktande, qvarhållande i häkte eller hemtande till Rätten, ege han

att deremot fullfölja talan hos Konungen genom besvär; dock gånge

beslutet ej dess mindre i verkställighet. I ty mål vare klagan ej till

viss tid inskränkt.

Lag samma vare, der Hofrätt faststält Underrätts beslut, hvarigenom

meddelats förordnande, som nu är sagd!. Har sådant beslut

blifvit af Hofrätten upphäfdt, må ej klagan deröfver föras.

32 §.

v,:.,.: .... jv

Har Hofrätt under målets handläggning derstädes meddelat beslut

af beskaffenhet, som i 16 eller 17 § afses, må beslutet hos Konungen

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

särskild! öfverklagas genom besvär, som skola till Konungen ingifvas

inom den tid och vid den påföljd för underlåtenhet, som i 25 § stadgas.

Beslut, som af Hofrätt under rättegången meddelas i annat fall, än

i 30, 31 eller 32 § sägs, må ej särskild! öfverklagas, utan galle i fråga

om fullföljd af talan emot det beslut hvad i 23 § angående der omförmälda

beslut föreskrifves.

34 §.

Då besvär enligt detta kap. blifvit hos Konungen anförda, skola

från Hofrätten infordras de derstädes befintliga handlingar i målet jemte

utdrag af Hofrättens deri förda protokoll.

Vid besvären foge klaganden Hofrättens öfverklagade utslag eller

beslut, så ock, der målet varit från Underrätt till Hofrätten fullföljd!,

* Underrättens deri förda protokoll, såvidt dess insändande ej åligger

Hofrätten. Underlåter klaganden hvad honom sålunda åligger, varde

viss tid honom förelagd att med den felande handlingen inkomma vid

äfventyr, om det försummas, att deraf ej må föranledas vidare uppehåll

med målets afgörande.

Finnes någon böra öfver besvären höras, varde, der de blifvit af

allmän åklagare anförda., förklaring infordrad på sätt tjenligast finnes,

men, der enskild part år klagande, så förfaret, som i 20, 21 och 22 §§

finnes för Hofrätten föreskrifvet.

35 §.

Har någon blifvit dömd till döden, skall målet, så vidt det honom

rörer, underställas Konungens pröfning. I ty fall lätt! Hofrätten inom

tid, som i 25 § sägs, till Konungen insända Hofrättens utslag och protokoll

jemte öfriga handlingar i målet; och ege part att inom samma tid

med påminnelser till Konungen inkomma.

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

IV KAP.

Särskilda föreskrifter om fullföljd af talan, der någon i målet

hålles häktad.

36 §.

Vill någon, som i målet hålles häktad, öfverklaga. Underrätts eller

Hofrätt® utslag eller beslut af beskaffenhet, att talan deremot må fullföljas,

ingifve han till Konungens Befallningshafvande sina till Höfrö,tten

eller Konungen strida besvär, och vare i ty fall besvärstiden, då sådan

är föreskrifven, räknad från den dag, då utslaget eller beslutet för den

häktade muntligen atkunnades eller, der så ej skett, eljest honom delgafs.

37 §.

Hafva besvär öfver Underrätts slutliga utslag blifvit af den häktade

till Konungens Befallningshafvande ingifna, läte Konungens Befallningshafvande

genast besvärshandlingarna allmänne åklagaren tillställas, med

föreläggande att inom viss tid insända förklaring jemte besvärshandlingarna

till Rätten eller domsagans kansli. Konungens Befallningshafvande

läte ook genast till Rätten eller domsagans kansli insända afskrift

af besvärsskriften med de bevis, som dertill höra, tillika med

underrättelse om den åklagaren förelagda förklaringstid; och ege enskild

motpart att till Rätten eller domsagans kansli ingifva förklaring öfver

besvären inom den i 3 § för förklarings ingifvande stadgade tid, räknad

från besvärstidens utgång eller, der afskriften af besvärshandlingarna

då ännu ej blifvit till Rätten eller domsagans kansli insänd, från den

dag, då den dit inkommit.

Äro besvär i andra fall af den häktade till Konungens Befallningshafvande

ingifna, insände Konungens Befallningshafvande ofördröjligen

besvärshandlingarna, efter ty målets beskaffenhet föranleder, till Hof
-

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

ratten eller Konungen; och värde, der någon öfver bes v åren skall höras,

förklaring infordrad på sätt tjenligast tinnes.

38 §.

Påminnelser i mål, som understälts Hofrättens eller Konungens pröfning,

må af den, som hålles häktad, ingifva^ till Konungens Befallningshafvande,

som har att ofördröjligen insända dem till Hofrätten eller

Konungen.

39 §.

Har den, som i målet hålles häktad, underlåtit att vid besvär,

som af honom ingifvits, foga öfverklagade utslaget eller Underrättens

protokoll i målet, skall utslaget eller protokollet införskaffas.

40 §.

Varda besvär öfver Underrätts slutliga utslag till Rätten eller domsagans

kansli ingifna, och är motparten i målet häktad, skola besvärshandlingarna

öfversändas till Konungens Befallningshafvande för att den häktade

tillhandahållas med föreläggande att inom viss tid afgifva förklaring

till Konungens Befallningshafvande, som har att ofördröjligen

insända förklaringen jemte besvärshandlingarna till Rätten eller domsagans

kansli. Finnes i fall, som nu är sagdt, äfven annan motpart, och har

klaganden försummat att ingifva afskrift, hvarom i 1 § sägs; läte Rätten

eller domaren på den klagandes bekostnad taga afskrift af besvärsskriften

med de bevis, som dertill höra, för att nämnde motpart tillhandahållas.

Underlåter den häktade att afgifva förklaring inom den förelagda tiden,

skall Konungens Befallningshafvande med underrättelse derom insända

besvärshandlingarna till Rätten eller domsagans kansli.

Pröfves eljest i mål, der någon hålles häktad, denne eller annan

tilltalad böra höras, varde förklaring infordrad på sätt tjenligast finnes.

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

41 §.

Har den, som blifvit dömd till straffarbete på viss tid eller till

fängelse och skall hållas häktad i afbidan derå, att det öfver honom

fälda utslag vinner laga, kraft, före besvärstidens utgång i den ordning,

särskild författning föreskrifver, förklarat sig nöjd med utslaget och

villig att undergå den ådömda bestraffningen; må ej besvär emot utslaget

af honom anföras.

42 §.

Konungens Befallningshafvande åligge tillse, att häktad, som vill

anföra besvär eller afgifva påminnelser eller förklaring, dervid ej saknar

nödigt biträde.

Då besvär af häktad ingifvas, skall å besvärsskriften tecknas bevis

om tiden för dess ingifvande. Skall utslag, beslut eller besvärsskrift

delgifvas häktad, varde handlingen försedd med bevis om tiden för delgifvandet.

V KAP.

Allmänna bestämmelser.

43 §.

o

A slutligt utslag, som till part utgifves, skall tecknas underrättelse

om hvad part, som ej nöjes åt utslaget, har att iakttaga för fullföljd af

sin talan.

Vill någon klaga öfver beslut, som under rättegången meddelats,

och begär han för sådant ändamål underrättelse om hvad han har att

iakttaga, varde ock sådan underrättelse honom lemnad.

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

44 §.

Föreläggande, som meddelas eldigt 7, 20, 21, 25 eller 34 §, skall,

der det ej afsäges muntligen, kungöras genom anslag; och värde anteckning

derom tillika införd i eu särskild bok, hvilken skall hållas en

hvar till hända, som derur vill hemta upplysning.

45 §.

Beslutar Hofrätt i fullföljdt mål att infordra underdomarens utlåtande,

må ej [tarf med beslutets delgifvande betungas. Lag samma

vare, der hos Konungen erfordras utlåtande från underdomare eller

Hofrätt.

46 §.

År i stad ej rättegångsdag, och linnes ej någon satt att å Rättens

* vägnar inlagor emottaga; må skrifter, som eldigt denna lag skola

till Rätten ingifvas, aflemnas till Rättens ordförande.

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Särskild! yttrande

af

Assessoren Wold.

De af Beredningen framlagda förslag till lagar angående fullföljd

af talan emot allmän domstols utslag i tvistemål och i brottmål bär

jag icke kunnat biträda. Det Beredningen gifna uppdrag synes mig

nemligen hafva bort föranleda dertill, att arbetet utvidgats så, att det

kommit att omfatta jemväl vissa delar af sjelfva processen i öfverin- *

stanserna; hvarjemte enligt min åsigt åt rättsmedelsystemet kunnat och

bort gifvas väsentligen större enkelhet och öfverskådlighet, än de framlagda

förslagen erbjuda.

De orsaker, som föraideda dugtighet i ett af domstol gifvet utslag,

måste i regeln sökas antingen deri, att parten underlåtit att vederbörligen

framställa eller utreda sin sak, eller ock deri, att domaren felat i

sjelfva afgörandet. I ett rättssystem, som icke fordrar, att parterna i

rättegången företrädas af rättsbildade advokater, och der domstolens

utslag icke gifves under medverkan af jury, böra derföre de ordinarie

rättsmedlen ordnas så, att å ena sidan parten lemnas tillfälle att godtgöra

hvad han i afseende å sakens framställande eller utredande försummat,

och å andra sidan den högre domstolen med hänsyn till sin

sammansättning lemnar garanti för en mera mångsidig och insigtsfull

pröfning. I afseende å öfverdomstolarnes sammansättning torde mot

vårt rättsmedelsystem icke kunna framställas befogade anmärkningar. Så

mycket mera framträda deremot bristerna i fråga om det sätt, hvarpå

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

man hos oss sörjt för partens rätt att i öfverinstanserna tillgodose sina

intressen.

Vår gällande lag upptager, såsom bekant, två hufvudformer för

fullföljd af talan emot Underrätts utslag: vad och besvär. Med vadeproceduren

har lagstiftaren uppenbarligen afsett att lemna parterna tillfälle

att under ett blandad! skriftligt och muntligt förfarande fritt utveckla

sin talan och förebringa erforderlig ny bevisning. Ända till

midten af detta århundrade hade parterna i allmänhet tillgång till eu

jemförelsevis närbelägen appelldomstol, der en sådan utredning lättare

kunde försiggå. Från Häradsrätt vädjades nemligen till Lagmansrätt,

vid hvilken förfarandet var hufvudsakligen enahanda som vid Häradsrätt;

och i de städer, der Kämnersrätt fanns inrättad, dömde Rådstufvurätt

i andra instans i de från Kämnersrätten vädjade mål. Då, parterna

ofta nog först genom Underrättens utslag göras uppmärksamma på de

brister, som vidlåda utredningen i målet, torde man kunna antaga, att

målen då i allmänhet inkommo till Hofrätten i ett mera utredt skick,

än hvad för närvarande är fallet. Men äfven i Hofrätten, som alltså i

de flesta tvistemål dömde i tredje instans, synes under den närmaste

tiden efter tillkomsten af 1734 års lag muntlig förhandling hafva blifvit

använd i större utsträckning än nu, och muntliga förhör utsattes ofta

af Hofrätten ex officin. Sedan Lagmans- och Kämnersrätterna år 1841)

blifvit afskaffade, dömer Hofrätten nu i andra instans, och förfarandet

derstädes är numera hufvudsakligen skriftligt; det muntliga elementet

har, frånsed t vittnesförhören, förlorat nästan all verklig betydelse.

Hvad denna förändring innebär är lätt att inse. I ett på förhandlingsprincipen

bygd! förfarande är det visserligen partens ensak att

tillse, att hans talan blifver vederbörligen utvecklad; men domarens

processledande verksamhet spelar dervid eu synnerligen vigtig rol, särskilt

då, såsom hos oss, parterna, i allmänhet uppträda utan biträde af

juridiskt bildade advokater. Eu enda af domaren framstäld och af parten

besvarad fråga kan ofta nog ställa, en förut dunkel sak i erforderlig

belysning. Men att, på detta sätt vid öfverdomstolarne tillgodogöra sig

de muntliga förhören har visat, sig alltmera omöjligt. Parterna upp
-

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

tråda endast undantagsvis sjelfva i Hofrätten, och de af dem der använda

ombud sakna i regeln all verklig kännedom om saken. Vid de

muntliga förhören åberopa ombuden skriftliga anföranden och inskränka

sig för öfrigt vanligen till att bestrida allt hvad af motparten blifvit

anfördt; framställes någon gång eu fråga till ombuden, kunna de i

regeln ej lemna svar derå.

Det ligger ock i sakens natur, att förhållandena måste utveckla

sig på detta sätt. De till Hofrätten stälda inlagorna, som i allmänhet

författas af parten sjelf eller hans vid Underrätten använda ombud,

insändas ofta, jemte öfriga handlingar i målet, till ombudet i Hofrätten

så sent, att detta ombud icke ens hinner genomläsa akten innan den

skall till Hofrätten ingifvas. Och äfven om ombudet både tid att

grundligt instudera akten och kunde i minnet behålla det sålunda inlästa

under den stundom ganska rundliga tid, som förflyter innan målet

kommer under handläggning, vore dermed icke mycket vunnet. För

att ombudet skall kunna vinna verklig kunskap om saken, så att ombudet

kan förklara hvad i akten finnes dunkelt och lemna upplysning om sådana

målet rörande sakförhållanden, hvarom uppgift ej kommit att i protokollet

inflyta, är det vanligen nödvändigt, att ombudet meddelar sig,

helst muntligen, med hufvudmannen. Men till följd af Hofrätternas

vidsträckta jurisdiktionsområden gifves endast sällan tillfälle härtill; de

dermed förbundna kostnaderna förbjuda sådant i de flesta fall, och i

den händelse Hofrätten skulle finna muntlig förhandling icke vara i

målet erforderlig, skulle ju ock dessa kostnader vara försprida. Parterna

nödgas följaktligen ofta nog att anförtro sin sak åt ombud, som äro

för saken fullkomligt främmande; och ombuden, hvilka i allmänhet

ganska väl inse, att af dem i målet gjorda medgifvanden äro för hufvudmännen

bindande, drifvas af lätt förklarlig försigtighet att vid förhören

bestrida allt hvad å motsidan anföres, äfven om full bevisning

derför blifvit förebragt. Hofrätterna kunna emellertid icke utan obillighet

förfara med stränghet emot parterna i förevarande afseende; ombud,

som ofelbart skulle för bristande kännedom om saken hafva afvisats af

Underrätt, måste godkännas af Hofrätterna. Att de muntliga förhören

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

under sådana förhållanden sällan kunna blifva till verkligt gagn för

målens utredning ligger i öppen dag; dessa förhör kunna utan öfverdrift

betecknas såsom eu parodi på muntlig partförhandling.

Med besvärsmål är det emellertid ännu sämre bestäldt. Lagens

knapphändiga stadgande!! angående besvärsproceduren innehålla visserligen

intet förbud mot anordnande af muntlig förhandling eller upptagande

af vittnesbevisning i dessa mål, och att sålunda utesluta all

muntlighet har antagligen ej heller varit lagstiftarens mening. Men

hela det sätt, hvarpå besvärsförfarandet är anordnadt, har helt naturligt

ledt till eu nästan uteslutande rent skriftlig procedur. Parterna äro

numera i regeln ej ens pligtige att i besvärsmål^! använda ombud, då

de icke sjelfve komma tillstädes; besvär och förklaring, som finnas vara

af sakegare egenhändigt underskrift^, upptagas till pröfning utan att

fullmagt för ingifvandet erfordras. Svea Hofrätt beviljar visserligen

någon gång vittnesförhör i besvärsmål; men de åtgärder, som härvid

stundom måste vidtagas för åstadkommande af kommunikation mellan

domstol och parter, utvisa tydligt nog, att besvärsförfarandet, sådant

det nu är inrättadt, icke väl lämpar sig för eu dylik anordning. Praxis

inom de båda andra Hofrätterna lärer, åtminstone i regeln, ej medgifva

vittnesförhör i dessa mål; finnes sådant förhör eller annan utredning

erforderlig, återförvisas målet för fortsatt handläggning vid Underrätten.

Återförvisning af målet medför emellertid icke blott tidsutdrägt utan äfven

kostnad och andra olägenheter för parterna; och den utländska lagstiftningen

söker derföre att så mycket som möjligt inskränka de fall, der

sådan må ega rum. Särskildt framträda nu anmärkta missförhållanden

vid fullföljd af talan emot slutligt utslag i brottmål. Erfarenheten utvisar

nogsamt, att äfven i dessa mål ytterligare utredning ganska ofta

är af nöden; och det måste anses såsom synnerligen otillfredsställande,

att dylika mål, deri ju fråga kan vara om de vigtigaste rättigheter,

skola vara hänvisade till eu skriftlig, summarisk öfverrättsprocess.

De ordinarie rättsmedlen emot Hofrätts utslag och beslut äro

revision och besvär. Då stadgandet i 30 kap. 11 § Rättegångsbalken,

som i regeln förbjuder anförandet af nya bevis i revisionsförfarandet,

Vä

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

numera är antiqveradt, samt de i 19 § af samma kap. gifna inskränkande

bestämmelser angående parts rätt att i brottmål fullfölja talan

jemväl kommit ur bruk, framträder Högsta Domstolen numera såsom

eu verklig öfverappellinstans. I fråga om möjligheten att åstadkomma

utredning af målen gäller om dessa rättsmedel hufvudsakligen detsamma,

som ofvan anförts angående rättsmedlen emot Underrätts

utslag. Att i högsta instans anskaffa verkliga, om saken kunniga

ombud faller sig emellertid, i allmänhet svårare än i Hofrätten, enär

jurisdiktionsoinrådet här är vida större; och olägenheterna af målens

återförvisning äro uppenbarligen i högsta instansen af ännu större betydelse

än i Hofrätten.

Man torde ock numera vara allmänt ense derom, att den afdelning

af vår rättegångsordning, som angår processen i öfverinstanserna, i synnerligen

hög grad påkallar en reform. Lika enig som man är härom,

lika delade synas emellertid meningarna vara om sättet, huru denna

process rätteligen bör ordnas. En lämplig anordning af förfarandet vid

öfverdomstolarne och, i sammanhang dermed, af rättsmedelsystemet utgör

ock utan tvifvel en af processlagstiftningens allra svåraste uppgifter.

De äldre lagförslagen innehålla icke å ifrågavarande område några

mera väsentliga olikheter mot nu gällande rätt. För att i vadeförfarandet

bereda större utrymme åt muntligheten hade den äldre Lagberedningen

föreslagit, att vid målets föredragning alltid skulle anordnas

ett s. k. muntligt slutförhör; men då förslaget icke tillika löst ombudsfrågan

på sådant sätt, att parterna kunde antagas komma att i rättegången

företrädas af verkligen sakkunniga ombud, måste denna anordning

anses såsom förfelad. I fråga om det allmänna besvärsförfarandet,

hvari parterna skulle uppträda sjelfve eller genom laga fullmägtige,

upptogs emellertid uttrycklig föreskrift, att den högre domstolen egde

förordna om muntligt förhör och om upptagande af ny bevisning.

I principbetänkandet har Nya Lagberedningen ansett sig icke

kunna komma ifrån de med nu gällande förfarande förenade olägenheterna

på annat sätt än genom en fullständig ombildning af processen

i öfverinstanserna. Såsom rättsmedel emot slutligt utslag i så
-

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

väl brottmål som tvistemål upptagas »vad» från Underrätt till Öfverrätt

samt »revision» från Öfverrätt till Konungen. Mot öfrig® utslag

och beslut af beskaffenhet att få särskildt öfverklagas skulle talan föras

genom besvär med hufvudsakligen skriftligt förfarande. För vade- och

revision sförfarandet upptagas deremot, delvis efter mönstret af modern

utländsk lagstiftning, bestämmelser om obligatorisk muntlig förhandling,

offentlighet och sakföraretvång. Målen skulle i allmänhet i öfverinstanserna

föredragas af parternas sakförare. Hofrätternas antal borde ökas

till fem. I såväl tvistemål som brottmål skulle parterna, utan afseende

å tvisteföremålets värde eller beskaffenhet eller brottets art, ega att

fullfölja talan emot Hofrätt® dom i högsta instansen, hvilken hade att

till pröfning upptaga jemväl bevisfrågan; men nya bevis skulle i denna

instans i regeln ej få anföras.

Beredningen har nu, utan tvifvel närmast med anledning af de

allt mer högljudda klagomålen öfver gällande bestämmelser angående

prestanda vid fullföljd af talan, erhållit i uppdrag att utarbeta ett förslag

till lag angående vilkoren för fullföljd af talan i öfverrätt och

hos Konungen, hvilket borde vara grundadt på den förutsättning,

att nu gällande organisation af öfverdomstolarne och förfarandet derstädes

bibehölles hufvudsakligen oförändrade. Innehållet i detta uppdrag

utesluter uppenbarligen all tanke på att i sammanhang med förevarande

arbete vidtaga så genomgripande förändringar i afseende å

processen i öfverinstanserna, som de i principbetänkandet föreslagna.

Omfattningen af Beredningens arbete synes mig emellertid hafva bort

göras beroende af det svar, man anser sig kunna gifva på frågan: kan

den i principbetänkandet föreslagna stora reformen antagas hafva utsigt

att under den närmaste framtiden blifva genomförd?

Tror man sig böra besvara denna fråga jakande, hade enligt min

åsigt Beredningens arbete bort inskränkas till en revision af lagens

stadgande!! angående prestanda, möjligen med tillägg af någon förenkling

i gällande föreskrifter i fråga om besvärs- och inställelsetider. Om

nemligen processen i öfverinstanserna inom kort blifver i antydd rigtning

omreglerad, måste uppenbarligen de i förslagen upptagna nya formerna

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

för fullföljd af talan åter ändras; men provisoriska lagstiftningsåtgärder

på ett för de rättsökande så vigtigt område torde böra såvidt möjligt

undvikas. Förebilder för en på ofvan angifna sätt begränsad reform

bär man i den i Finland den 17 April 1868 genomförda ändringen i

Rättegångsbalken samt i de förslag till ytterligare förändringar, som

den 13 Maj 1890 framlagts af finska lagberedningen.

Af flera tecken att döma torde dock den framstå Ida frågan böra

besvaras nekande. Det finnes enligt min mening föga sannolikhet för,

att den stora processreformen skall kunna under den närmaste framtiden

hos oss genomföras.

Jag syftar härvid mindre på betänkligheterna från deras sida, som

anse reformen icke böra stanna vid den i principbetänkandet föreslagna

omfattningen, utan vilja genomföra en processordning, mera

öfverensstämmande med den moderna utländska. Antalet af dem, som

anse tiden redan nu vara mogen för eu så omfattande reform, torde

ej vara synnerligen stort.

Största motståndet mot det i principbetänkandet framstälda förslaget

lärer väl snarare vara att vänta från deras sida, som anse reformen

gå allt för långt och rygga tillbaka för de högst betydliga

uppoffringar, hvilka densamma måste medföra icke blott för det allmänna

utan äfven för de enskilde parterna. Vårt nuvarande processsystem

räknar här i landet många anhängare; rättegångsförfarandet har

ej heller hos oss råkat in på de svåra afvägar, som i utlandet påskyndat

en omfattande processreform. I ett vidsträckt, folkfattigt land som vårt

måste ock reformen medföra relativt större kostnader än i tätare bebyggda

och rikare länder; och man synes för öfrigt hos oss icke vara benägen

att vidtaga så väsentliga inskränkningar i parts rätt att fullfölja talan

i högre instans, som i den utländska processlagstiftningen införts för

begränsning af kostnaderna.

Redan den förberedande granskning, som principbetänkandet underkastats,

synes utmärka, att ganska stora svårigheter möta för reformens

genomförande. Den 5 December 1884 uppdrogs åt en Förstärkt Lagberedning

att, med föranledande af principbetänkandet, afgifva yttrande

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

rörande hufvudgrunderna för eu ny rättegångsordning. 1 den af Kol tgl.

Magt godkända planen för denna Lagberednings arbeten angafs såsom

dess uppgift »icke att underkasta ärendet en ny omständlig utledning

eller att i detalj granska de förslag, som Nya Lagberedningen i

sitt betänkande framlagt, utan endast att, på grundvalen af de redan

verkstälda förarbetena och med ledning af betänkandet, inom en jemförelsevis

kort tid komma till ett praktiskt resultat, som icke blott kunde

af Kongl. Maj:t godkännas, utan ock, med hopp om framgång hos Riksdagen,

läggas till grund för det fortsatta arbetet på ny Rättegångsordning.

» Denna af 25 ledamöter bestående Lagberedning afgaf sitt betänkande

den 20 Juni 1887.

I den öfvertygelse, att någon allvarlig åtgärd måste vidtagas för förbättring

af proceduren i öfverinstanserna, upptog visserligen Förstärkta

Lagberedningen i det hela ganska välvilligt hvad i principbetänkandet

föreslagits angående rättsmedlen; men i åtskilliga vigtiga punkter visade

sig meningarna mycket delade. Under det några fasthöllo vid principbetänkandet,

sökte andra åvägabringa större öfverensstämmelse med den

moderna utländska processen, medan åter andra visade sig med förkärlek

omfatta vissa, af principbetänkandet icke upptagna bestämmelser i nu

gällande lätt. Dessa olika, sins emellan ej skarpt åtskilda meningsgrupper

afgingo vexelvis med segern vid de särskilda omröstningarna. Sålunda

genomdref man å ena sidan beslut om någon skärpning i sakföraretvånget.

och ett med utlandets process något mera öfverensstämmande

förfarande i mellaninstansen, under det å andra sidan de föreslagna

ändringarna med afseende å revisionssekreterare-föredragningen i högsta

instansen och parternas rätt att i nämnda instans förebringa ny bevisning

afvisades. Derjemte uttalades, att den s. k. fattigrätten borde utsträckas

så, att den komme att innefatta jemväl rätt för fattig part att,

under erforderlig kontroll mot missbruk, efter domstolens bcpröfvande

erhålla nödigt biträde i rättegången af sakförare och få erforderlig bevisning

i målet förebragt. öfver principbetänkandets bestämmelser angående

besvärsförfarandet hade yttrande ej infordrats från Förstärkta

Lagberedningen.

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Så framgingo ur voteringarna inom Förstärkta Lagberedningen

konturerna af eu processordning, som ännu mera än principbetänkandets

visar sig sammansatt af heterogena element. De kostnader, som eu på nu

angifna grunder byggd processordning skulle medföra, visa sig ock sä

betydande, att redan af sådan anledning föga utsigt torde förefinnas för

reformens antagande.

Med obligatorisk muntlig förhandling i öfverinstanserna samt oinskränkt

rätt för parterna att draga hvarje mål i afseende å såväl bevissom

rättsfrågan alla instanserna igenom och att jemväl i Högsta Domstolen

förebringa ny bevisning torde — att döma efter erfarenheten

från utlandet — arbetet i öfverinstanserna komma att så betydligt ökas,

att antalet ledamöter i Hofrätterna och Högsta Domstolen antagligen

måste fördubblas. Oafsedt svårigheten att väl besätta de många nya

embeten, som sålunda blefve erforderliga, skulle staten derigenom tillskyndas

mycket betydande utgifter, hvartill ytterligare komme kostnaderna

för nya, för offentligheten afsedda embetslokaler för Hofrätterna

och Högsta Domstolen samt de säkerligen högst afsevärda utgifterna

för fåttigrätten. Ser man för jemförelses skull på t. ex. de tyska processordningarnes

föreskrifter om fullföljd af talan till landets högsta

domstol (Reichsgericht), så huller man, att lida den stora mängd af

mål, som handläggas af enmans- och schöffendomstolarne, icke får dragas

till högsta instansen; att pröfniugen i denna instans är inskränkt till

rättsfrågan, hvadan ny bevisning der ej må förebringas, samt att, hvad

tvistemålen beträffar, för tillträde till högsta instansen uppställes en

summa revisibilis af 1,500 mark.

Det är emellertid icke blott staten, som genom den föreslagna anordningen

skulle fa vidkännas betydligt ökade utgifter; detta gäller ock

de enskilde parterna. Desses kostnader för fullföljd af talan måste helt

naturligt — likasom det allmännas utgifter för fattigrätten — i allmänhet

blifva desto större, ju färre Hofrätterna äro och ju vidsträcktare

tillgång till högsta instansen medgifves. Ombudsfrågan, som under

nuvarande process vållar så många bekymmer, är i sjelfva verket jemväl

i nämnda förslag en mycket svag punkt. Hvarje enskild part, som

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

är angelägen om att få sin process i öfverinstanscrna ordentligen utförd,

måste, huru fullständig den föregående utredningen af målet än

varit, hänvända sig till en auktoriserad sakförare, hvilken i sin ordning

är pligtig att förskaffa sig noggrann kännedom om saken. De betydliga

kostnader, som blifva, en följd häraf, måste parten finna sig i att

betala, så vida han ej är utfattig, i hvilket fall kostnaderna drabba det

allmänna. Hvilken vigtig rol afståndet mellan partens hemvist och

appelldomstolen med afseende å dessa kostnader spelar är lätt att inse.

Under det att tyska riket — med en areal, som med endast omkring

en femtedel öfverstiger Sveriges — har icke mindre än 171 »Landgerichte»,

hvilka döma i andra och, i de flesta fall, sista instans i de

från enmans- och schöftendomstolarne fullföljda mål, samt 28 »Oberlandesgerichte»,

hvilka döma dels i andra instans i de från Landgerichte

appellerade tvistemål och dels i andra eller tredje instans vid revision

i vissa brottmål, så skulle hos oss Hofrätternas antal begränsas till

fem. Inskränkes högsta instansens pröfning till rättsfrågan, måste de

fall, då ombuden se sig nödsakade att muntligen meddela sig med

hufvudmännen, blifva jemförelsevis sällsynta; och med ofvan omförmälda,

i tyska rätten stadgade hinder för tillträde till högsta instansen

vinnes dessutom, att antalet fattige parter, som i denna instans

fullfölja talan, icke kan blifva synnerligen stort och att kostnaderna i

tvistemål komma att stå i mera rimligt förhållande till tvisteföremålets

värde.

Rättsutvecklingen har emellertid hos oss gått i eu sådan rigtning,

att det knappast torde kunna antagas, att man skall visa sig benägen

för införande af sådana bestämmelser, hvarigenom förenämnda. kostnader

skulle kunna begränsas till måttliga belopp. De i lag stadgade

inskränkningarna i parts rätt att fullfölja talan i högsta instansen och

att der förebringa ny bevisning hafva kommit ur bruk; en mellaninstans

har blifvit afskaftad, och de föreskrifter om eu summa appellabilis,

som förut funnits i lagen intagna, hafva blifvit upphäfda. Men

om man ej vill betydligt föröka Hofrätternas antal och, framför allt,

vidtaga högst väsentliga inskränkningar i parts rätt att i högsta instansen

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

fullfölja talan, torde man få uppgifva tanken på införande af obligatorisk

muntlig förhandling i öfverinstanserna.

Af det anförda torde framgå, att ett förslag, bygd! på ofvan

angifna grunder, har föga utsigt att vinna godkännande. Redan

den stora meningsskiljaktigheten inom Förstärkta Lagberedningen

tyder derpå, att den vigtiga frågan ännu icke är mogen för en slutlig

lösning. Den stora allmänheten inom vårt land har ännu icke någon

klar insigt om den genomgripande skilnaden mellan vårt nuvarande

process-system och den moderna utländska processen. Ju mera insigten

om denna skilnad vinner utbredning, desto mindre skall man visa sig

benägen att experimentera med förmedlingsformer mellan dessa olika

system. Man skall enligt min åsigt komma att, företaga en jemförelse

mellan de båda process-systemens ömsesidiga fördelar och olägenheter;

och om man dervid vinner den öfvertygelse, att den moderna utländska

processen har sådana företräden, att den förtjenar de offer, som dess

införande i vårt land måste kräfva, skall man, med tillgodogörande af

utlandets derpå nedlagda värdefulla arbete och der vunnen erfarenhet,

hit öfverflytta detta system i en efter våra förhållanden afpassad form.

Till dess torde man komma att, bibehålla den gamla grundvalen. Att

för öfrigt vid nämnda jemförelse vårt process-system bör skärskådas, icke

i sin nuvarande gestalt, utan i den utvecklade form, som otvifvelaktigt

kan deråt gifvas, torde knappast behöfva framhållas. Under vår processordnings

mer än 150-åriga, tillvaro har från lagstiftarens sida endast

ytterst litet vidgjorts för dess utveckling och förbättring.

Ett särskilt hinder för införande af ett på nya grunder bygdt

process-system möter för öfrigt hos oss i svårigheten att få hela processlagen

på eu gång under utarbetande. Rättegångsordningen bör framför

allt utgöra ett organiskt helt. Vill man ändra dess grundvalar, kan

sådant icke utan stora olägenheter ske på de partiella reformernas väg.

Man mister derigenom öfversigten icke blott öfver processens skilda

delar utan äfven öfver de kostnader, som den nya anordningen kan

komma att medföra.

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Då man sålunda enligt mitt förmenande icke kan förvänta, att

vår process under den närmaste framtiden blifver omdanad på nya

grunder, men en snar förbättring af rättegången i öfverinstanserna är

af behofvet synnerligen påkallad, helst om en friare bevispröfning varder

hos oss införd; synes mig i sammanhang med förevarande arbete hafva

bort företagas en undersökning, huruvida möjlighet förefinnes att, utan

väsentlig rubbning af öfverdomstolarnes organisation och arbetssätt, vidtaga

sådana ändringar i afseende å förfarandet, att en någorlunda tillfredsställande

utredning af målen i öfverinstanserna må kunna åvägabringas.

Och om, såsom jag för min del tror, en sådan möjlighet

förefinnes, hade enligt min åsigt Beredningens förevarande arbete bort

så utvidgas, att det kommit att omfatta jemväl hithörande delar af processen

i öfverinstanserna. Att på grundvalen af ett öfverrättsförfarande,

så otillfredsställande som det nuvarande, bygga upp ett nytt rättsmedelsystem,

hvilket vid en snart derpå följande reform af sjelfva processen

åter måste ändras, förefaller mig mindre lämpligt.

Erfarenheten från vår nuvarande vadeprocedur synes mig gifva

anvisning på en sådan utväg. De ombud, som uppträda vid appelldomstolen,

ega visserligen i allmänhet icke någon verklig kännedom om

målen; men i fråga om de ombud, som uppträda vid de af samma domstol

anordnade vittnesförhören, hafva klagomål i sådant hänseende mera

sällan försports. Då sådana förhör vanligen hållas i den ort, som för

parterna är lägligast, hafva desse tillfälle att inställa sig sjelfve eller

sända vederbörligen instruerade ombud; och domstolen kan derföre,

utan obillighet mot parterna, beträffande dessa ombud använda samma

stränghet, som vid Underrätten är vanlig. Den frågan ligger då nära

till hands: skulle icke äfven de muntliga partförhör, som utan sammanhang

med vittnesförhör visa sig erforderliga, kunna hållas i den ort,

som för parterna finnes lägligast och der de alltså kunna infinna sig

sjelfve eller genom verkliga ombud? För min del tror jag icke, att

något afsevärdt hinder bör möta för en sådan anordning.

Såsom ofvan framhållits, är det under nuvarande förhållanden synnerligen

obilligt att af parterna i hvarje fall fordra, att de vid appell
24
-

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

domstolen skola låta sig företrädas af verkliga, om saken kunniga ombud;

samma skäl, som föranledt det i Förordningen den 19 Maj 1845

meddelade stadgande, att fullmagt i allmänhet icke erfordras i besvärsmålen,

tala i sjelfva verket ock för ett motsvarande stadgande beträffande

vademålen. Det går dock uppenbarligen icke an att, såsom i

nämnda Förordning skett, åt partens fria skön lemna att för ingifvande

af inlagor och bevakande af målet använda hvilket bud som helst. Det

oefterrättlighetstillstånd, som genom samma Förordning uppkommit i

besvärsmålen, utgör härvid ett varnande exempel. Men åt de personer,

som å parternas vägnar taga befattning med målen i appellinstansen,

synes man böra gifva en benämning, som mera motsvarar deras verkliga

ställning i processen. Denna ställning är redan för närvarande i

de flesta fall, väl icke rättsligen, men faktiskt ingen annan än »kommissionärens»

i de administrativa besvärsmålen, utom i fråga om ansvaret.

Likasom kommissionären, har ombudet att tillhandagå parten med ingifvande

af handlingar, med uttagande och öfversändande af utslag samt

andra beslut och handlingar äfvensom med underrättelse om dag, då

beslut efter anslag meddelas. Den särskilda befogenhet, som derutöfver

på grund af fullmagten tillkommer ombudet, nemligen att företräda

parten i sjelfva rättegången, kan ombudet i regeln icke på tillfredsställande

sätt utöfva. Det synes då lämpligare, att parten i de särskilda

fall, då ett sådant företrädande verkligen finnes erforderligt.,

lemnar detta uppdrag åt eu dertill kompetent person.

Man skulle alltså nöja sig med, att parterna vid appelldomstolen

uppträda genom kommissionärer, och fordra verkliga ombud blott i de

fall, då vittnesförhör eller annan muntlig förhandling skall ega rum.

Med andra ord: man skulle taga bort fordran på ombud i de fall, då

sådana icke äro af nöden och parterna ej utan obillighet kunna tillförbindas

att anskaffa sådana, men deremot fordra ombud och skärpa

fordringarna på ombuden i de fall, då de verkligen behöfvas och

parterna äro i stånd att, der de ej vilja infinna sig sjelfve, sända vederbörligen

instruerade ombud.

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Det hos oss använda inuntligt-protokollariska systemet synes särskildt

egnadt för eu sådan anordning. Hela processmaterialet, allt som

må utgöra grund för domslutet skall i protokollet intagas. Man torde

kunna antaga, att det öfvervägande antalet, måhända bortåt tre fjerdedelar,

af de till Kölvatten dragna målen äro vid Underrätten sä fullständigt

utredda, att någon vidare muntlig förhandling deri icke är erforderlig.

Men om parterna i dessa mål intet annat önska, än att

Hofrätten skall vidtaga en öfverpröfning af det i akten samlade processmaterialet,

och Hofrätten sjelf ej finner muntlig förhandling behöflig;

hvarföre skall man då tvinga parterna att för ingifvande af inlagor

och bevakande af målet aflöna verkliga ombud, då detta uppdrag

lika väl kan för mindre kostnad utföras af kommissionärer? Och om

fullmagt, nu icke anses behöflig för ingifvande af besvär och förklaring

i besvärsmål, hvarföre skall sådan vara mera behöflig för ingifvande

af vadeinlaga och svaromål i vademålen?

För upptagande af muntliga partförhör skulle alltså, likasom för

vittnesförhör, delegerad domstol användas, der ej parterna antagas

kunna utan väsentlig olägenhet inställa sig vid Hofrätten. För sådant

ändamål synes akten böra i god tid öfversändas till underdomaren, så

att denne kan hinna att innan förhöret taga nödig kännedom om sakförhållandet.

För underlättande af hans arbete härvid kunde i vidlyftigare

mål föredragnings-promemoria, der sådan blifvit uppsatt, medsändas

eller annan anvisning meddelas.

Att sådana, förhör skulle, utan sammanhang med vittnesförhör

eller upptagande af annan bevisning, synnerligen ofta blifva erforderliga

är icke antagligt. Af de nu brukliga muntliga förhören torde de, som

anordnas i syfte att tillfråga ombuden, huruvida de innehafva felande

handlingar i målen, och, der de besvara frågan nekande, förständiga

dem om deras hufvudmäns pligt att inom viss tid inkomma med dessa

handlingar, lika väl kunna anställas med kommissionärerria; men sådana

förelägganden torde kunna gifvas genom anslag utan förhör. De muntliga

förhör åter, som bruka vid berättelsens underskrifvande begäras för

att bereda tillfälle till ytterligare skriftvexling i målet, kunna göras

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

obehöfliga genom ett stadgande, hvarigenom part medgifves ratt att i

de mål, hvari berättelse utfärdas, ingifva ytterligare en skrift vid berättelsens

underskrifvande eller, der motpart då ingifvit skrift, inom viss

lagstadgad tid derefter. 1 allmänhet lärer väl parten sjelf eller hans

skrifbiträde ytterst sällan erkänna sin oförmåga att på begripligt sätt

uttrycka sig skriftligen och af sådan anledning påkalla muntligt förhör.

Dylika förhör torde derföre i regeln komma att anordnas blott i sådana

fall, då domstolen ex olticio finner det nödigt.

Denna procedur synes mig böra få tillämpning på alla mål, civila

och kriminella, vare sig svarandeparten till den högre Rätten inkallats

genom eu vadeanmälan eller en kommunikationsresolution och vare sig

målet är anhängig! i Hofrätten eller i Högsta Domstolen. Äfven i de

obetydligaste mål, som fullföljas besvärsvägen, kan ytterligare utredning

understundom visa sig erforderlig; och hvarken domstolen eller parterna

böra derföre sakna utväg att, utan återförvisning, få sådan till stånd.

Den i Svea Hofrätt och jemväl i Högsta Domstolen följda praxis att

bevilja vittnesförhör i besvärsmål synes mig utmärka den rigtning, hvari

lagstiftningen i detta afseende bör gå; och torde derföre anordningar

böra vidtagas, hvarigenom ett dylikt förfarande underlättas. Hvad särskild!

beträffar brottmålen, måste nu föreslagna ändring i de genom

Förordningen den 19 Maj 1845 gifna bestämmelser anses vara af synnerligt

behof påkallad. Om man af part i besvärsmål vill fordra, att

lian, utan särskild digifning, skall förskaffa sig kännedom icke blott

om tiden, då utslag i målet meddelas, utan äfven om de i målet gifna

förelägganden, torde det icke vara mera än billigt, att man hänvisar

honom att för sådant ändamål vända sig till eu person, som kan anses

såsom fullt pålitlig. I sjelfva processen synes ingen annan hufvudsaklig

olikhet vara af nöden, än att beträffande vissa mål, som i allmänhet

äro af enklare beskaffenhet eller påkalla ett skyndsammare afgörande,

skriftvexlingen begränsas så, att målen omedelbart efter utgången af

den för svaromålet eller förklaringen utsatta tid kunna föredragas och,

der ej muntlig förhandling finnes erforderlig, genast med slut afhjelpa^.

opaginerad Kontrollera mot PDF

180

I hvarje mål skulle alltså part, som vill i högre Rätt bevaka talan,

vara pligtig att möta genom eu vid Rätten anstäld kommissionär, der

ej parten föredrager att inställa sig sjelf eller genom laga fullmägtig.

Och om i sistnämnda fall den, som sålunda inställer sig, ej är bosatt i

den stad, der Rätten har sitt säte, synes han höra vara pligtig att tilllika

uppgifva kommissionär för målets bevakande. Finner Rätten på

parts begäran eller ex officio nödigt att utställa målet till vittnesförhör

eller annan muntlig förhandling, må part vid sådant förhör ej

tillstädeskomma annorledes än sjelf eller genom laga fullmägtig; och

torde för framtvingande af inställelse — äfven personlig, der sådan linnes

erforderlig — samma tvångsmedel böra stå den högre Rätten till

buds som Underrätten.

Med ofvan föreslagna förändringar i fråga om processen i öfverinstanserna

torde man kunna åt rättsmedelsystemet gifva en väsentligen

större enkelhet och öfverskädlighet, än Beredningens förslag erbjuda.

Enligt min åsigt behöfver man blott två skilda former för fullföljd af

talan, nemligen cad och den nu brukliga besvärs/ormen, hvilka rättsmedel

kunna användas vid fullföljd icke blott i Hofrätt utan äfven hos Konungen.

Man skulle alltså utesluta såväl den särskilda fullföljdsformen »revision»

som de tre nya, i förslagen upptagna besvärsformerna, nemligen »besvär

med missnöjesanmälan», »besvär med skriftvexling vid Underrätt» och

»besvär med skriftvexling hos Konungens Befallningshafvande.»

Om den i allt tall antiqverade föreskriften i 30 kap. 11 § Rättegångsbalken

formligen upphäfves samt bestämmelserna om fullföljd af

talan i vademålen upptagas hufvudsakligen lika i Hofrätt och hos Konungen,

synes man böra, i likhet med de äldre lagförslagen, gifva samma

benämning (vad) åt de rättsmedel, som i dessa mål komma till användning,

och sålunda undvika uttrycket »revision», hvilket ju såsom juridisktteknisk

term har eu helt annan betydelse. De tre nya besvärsformerna

synas obeqväma redan af den anledning, att man saknar enkla, kortfattade

uttryck för dem. De utgöra i sjelfva verket mellanformer mellan

de hittills brukliga vade- och besvärsformerna. För dem, likasom för

den i nya Sjölagen i fråga om dispachemål införda nya besvärs
-

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

formen, har å ena sidan upptagits den hittills för vadefullföljden karakteristiska

bestämmelsen, att den klagande parten icke är pligtig att

underrätta motparten om ändringssökandet; men å andra sidan öfverensstämma

de med nuvarande besvärsform i fråga om sjelfva processen.

Särskilt i de fall, då skriftvexlingen ej skall försiggå vid appelldomstolen,

komma parterna gifvetvis att — såsom nu vanligen är fallet i

skiftesmålen — ytterst sällan der infinna sig; och domstol och parter

blifva derföre stälda i eu ännu ofördelaktigare belägenhet i fråga om

möjligheten att, utan återförvisning, åstadkomma utredning i målen.

Att dessa nya former kunna undvaras torde framgå af hvad här nedan

anföres.

Har man blott två ordinarie rättsmedel, vad och besvär, kunna meningarna

knappast vara delade derom, att talan emot slutligt utslag i

tvistemål skall fullföljas genom vad samt att talan emot beslut i incidenstvister

och emot sådana under rättegången meddelade beslut, som få

särskildt öfverklagas, åtminstone i regeln bör fullföljas genom besvär.

Olika åsigter torde deremot göra sig gällande i fråga om lämpligaste

sättet, hvarpå talan emot slutligt utslag i brottmål skall fullföljas.

Det vore onekligen mycket tilltalande, om rättsmedlen emot slutliga

utslag kunde inrättas lika för tvistemål och för brottmål. Eu

sträfvan att, så vidt möjligt, nå detta mål finner man i allmänhet inom

den nyare utländska processen; och en dylik anordning var jemväl, såsom

ofvan anmärkts, upptagen i principbetänkandet. Såsom i Beredningens

motiv (s. 75) framhålles, tala ock åtskilliga egendomligheter i

vår process för eu sådan likhet. Enligt vår äldre process skulle talan

i brottmålen, likasom i tvistemålen, fullföljas genom vad; och äfven efter

det praxis medgifvit parterna rätt att genom besvär fullfölja talan i

sjelfva straff-frågan, qvarstod ännu någon tid vad såsom rättsmedel beträffande

de i sammanhang med brottmålet afdömda skadestånds- och

ersättningsfrågorna.

Med de af mig föreslagna ändringarna i processen torde icke

förefinnas något formelt hinder för att låta talan emot slutligt utslag

i brottmål fullföljas vadevägen. För enskilde, på fri fot varande

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

parter komme hufvudsakligen enahanda bestämmelser att gälla som

i tvistemål. För allmän åklagare synes advokatfiskal^! kunna ombesörja

de åligganden, som eljest tillkomma kommissionärer). Häktad part

torde fortfarande, såsom hittills, icke behöfva någon enskild mellanhand.

Blefve förhör nödigt, skulle sådant i regeln hållas i den ort, der

allmänne åklagaren kunde sjelf uppträda och den häktade inställas. Der

enskild, ej häktad parts inställelse — personlig eller genom ombud —- pröfvades nödig, komme domstolen ej att sakna de för framtvingande

deraf nödiga tvångsmedel. Föredragningen af brottmålen i Hofrätterna

kunde fortfarande verkställas af fiskalerna, eu anordning, som utan

tvifvel icke oväsentligt bidrager till förökande af Hofrätternas arbetsprodukt.

Mot ett sådant förslag — likasom mot det af Beredningen för ifrågavarande

fall föreslagna nya rättsmedlet »besvär med missnöjesanmälan»

— kan emellertid framställas en ganska vigtig anmärkning. Denna

gäller det egendomliga sätt, hvarpå vadefullföljden nu är hos oss anordnad

och hvari någon ändring för närvarande ej lärer kunna genomföras.

I motsats till den utländska rättens bestämmelser är hos oss den

vädjande parten icke pligtig att på något sätt gifva motparten del af

ändringssökandet. Den senare har alltså att sjelf efterhöra icke blott

hos den domstol, som dömt i målet, om vad blifvit anmäldt, utan äfven vid

den högre Rätten, i hvilka delar af målet ändring af motparten sökes. Hvad

åklagare och målsegare vidkommer torde ej någon väsentlig olägenhet häraf

vållas; men annorlunda ställer sig saken i fråga om den tilltalade. Det

fordras ej stor menniskokännedom för att inse, att den tilltalade i fall,

då hans motpart är klagande, endast sällan skall sjelf vidtaga nödiga

åtgärder för att skaffa sig underrättelse om fullföljden. Den naturliga

skygghet, som i vissa fall, och den stora likgiltighet, som ännu oftare

utmärker personer i denna ställning, måste härvid ofta verka hämmande.

Närmaste följden af förändringen skulle alltså blifva den, att svaromål

eller förklaring i nämnda fall endast sällan komme att afgifvas.

Man skulle nu kunna härvid invända, att erfarenheten visat, att

förklaringar i brottmål sällan innehålla några värdefulla upplysningar i

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

saken. Detta är visserligen sant, men vigten ligger ej endast på förklaringens

innehåll. Vissheten om, att den tilltalade fått del af klagoskriften,

i förening med den omständigheten, att han, sådant oaktadt,

icke kunnat till sitt försvar anföra annat, än hvad förklaringen innehåller,

gifver uppenbarligen den högre domstolen ett kraftigt stöd vid

målets bedömande.

Ifrågavarande mål äro ock af den särskilda beskaffenhet, att lagstiftaren

måste tillse, att domstolen erhåller ett sådant stöd. Parterna

ega ej här, såsom i tvistemålen, att råda öfver rättsstridens föremål,

och man kan derföre ej lemna dem samma frihet i fråga om rättegångens

utförande, som i tvistemålen. Äfven om delgifning af klagoskriften

varder i lag föreskrifven, går det ej an att lemna åt svarandens

godtfinnande, om han vill inställa sig vid appelldomstolen eller icke. Om

det, med vår lags brist på kraftiga kontumacialpåföljder, redan under

nuvarande vadeprocedur måste anses såsom en oegentlighet, att svaranden

i tvistemål har fullkomlig frihet att uteblifva från appelldomstolen,

måste en sådan frihet visa sig långt betänkligare i brottmålen. Gifver

man enligt mitt ofvan anförda förslag appelldomstolen uttrycklig befogenhet

att anordna muntliga förhör i brottmålen och tillräcklig myndighet

att dit intvinga svaranden, synas väl olägenheterna ej böra

blifva så stora; men man torde kunna befara, att domstolen ganska

ofta skall komma att. se sig nödsakad att i dessa mål tillgripa denna

utväg och att målens afgörande derigenom kan komma att fördröjas.

Man lärer alltså icke kunna undgå att hos oss, liksom enligt den utländska

processen, fordra inställelse af svaranden i brottmål. Vår nu

gällande lag föreskrifver, såsom bekant, att, svaranden skall i kommunikationsresolutionen

föreläggas viss dag vid vite att sig förklara och

att, om han uteblifver med svar, ny dag skall honom föreläggas vid

äfventyr att, han ej vidare varder i målet hörd. Erfarenheten har gifvit

vid handen, att vitet i de allra flesta fall är tillräckligt, verksamt. Såsom

en brist, torde emellertid böra betecknas, att domstolen icke eger

magt, att, förmå en tredskande svarandepart till inställelse, äfven om hans

hörande finnes vara af nöden. Hvad ofvan blifvit anfördt torde för öfrigt

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

eg;i tillämpning jemväl å de s. k. indikpositiva tvistemålen, såsom frågor

om personers försättande i omyndighetstillstånd och äktenskapsskilnadsmål.

Jag tror alltså, att man måste bibehålla nu gällande besvärsform

såsom rättsmedel emot allmän domstols slutliga utslag i brottmål. Huru

önskvärdt det än vore, att kommunikationen kunde helt och hållet borttagas,

bör en sådan åtgärd uppenbarligen icke vidtagas, om säkerheten

vid rättsskipningen derigenom äfventyras. Reformsträfvandena på detta

område synas mig derföre böra gå ut på, icke att borttaga kommunikationen,

utan att underlätta den och undanrödja de olägenheter, som

med det nu brukliga kommunikationsförfarandet äro förenade.

I sådant afseende torde man kunna åt fiskalerna i Hofrätten uppdraga

att, i likhet med revisionssekreterarne vid Högsta Domstolen, utan

föregående föredragning utställa ifrågavarande: mål till förklaring. Då

det här gäller slutliga utslag i brottmål, kan man väl antaga dessa mål

vara af tillräcklig vigt för att hvarje klagande part, som i laga ordning

fullföljt talan, må vara berättigad att få sin motpart inkallad till appelldomstolen,

såsom ju ock förutsättes i Beredningens förslag, enligt hvilket

kallelsen sker genom missnöjesanmälan. Med anledning af ett Kongl.

Cirkulär den 14 April 1872 angående ifrågasatt förenkling i Hofrätternas

arbetssätt framstäldes inom Göta Hofrätt ett i sådan rigtning gående

förslag, hvilket omfattades af Hofrättens fleste ledamöter.

Vidare torde delgifningen kunna inskränkas till sjelfva besvärsskriften

med de bevis, som dertill höra. Ett, förslag af sådant innehåll

antogs af Riksdagen år 1866.> Vid granskningen af detta förslag anmärktes

visserligen af Högsta Domstolen, att hos Underrätt svaranden

icke vore lagligen förbunden att lösa protokoll eller utslag och således

kunde om det öfverklagade beslutet sakna kännedom, hvilken han i vissa

fall icke heller kunde anses vara skyldig ega förr än han af beslutet

särskild! erhållit del. Men denna anmärkning skulle ju ock drabba icke

blott Beredningens förslag utan äfven nu gällande v ade följa rande, enligt

hvilket käranden icke är pligtig att- tillhandahålla motparten Underrättens

protokoll och utslag, oaktadt svarande vid Underrätt icke heller

i tvistemål är pligtig att lösa dessa handlingar.

25

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

De af Beredningen för brottmålen föreslagna nya besvärsformerna,

nemligen dels den för brottmål i allmänhet afsedda formen »besvär med

missnöjesanmälan» och dels den för mål, deri någon hålles häktad, bestämda

formen »besvär med skriftvexling hos Konungens Befallningshafvande»,

torde alltså kunna och böra undvikas. För bibehållande af

nuvarande besvärsform synes för öfrig! jemväl den omständigheten

tala, att denna besvärsform fortfarande användes vid fullföljd af talan

emot slutligt utslag, som i brottmål meddelats af specialdomstol. Det

synes mindre lämpligt, att t. ex. en prest, som för embetsfel blifvit

dömd dels af allmän domstol och dels af domkapitel, skall vid klagan

häröfver i Hofrätten använda olika rättsmedel, och att den, som

tilltalats för stöld dels vid allmän domstol och dels vid krigsdomstol,

skall behöfva tillgripa ett rättsmedel i förra, ett annat i senare fallet.

Och hvad särskild! beträffar den för mål angående häktade föreslagna

nya besvärsformen, så synes den mindre tilltalande redan af det skål,

att i dylika mål de särskilde parterna skulle komma att i fråga om

samma utslag använda olika rättsmedel. Det kan sålunda inträffa, att

t. ex. en målsegare finner sig nödsakad att dels hos Konungens Befallningshafvande

efterhöra, om den häktade klagat, och, der så skett, till

samma myndighet afgifva förklaring, och dels, om han sjelf vill klaga,

anmäla missnöje hos Rätten eller domaren samt ingifva sina besvär till

Hofrätten.

En ''särskild ny besvärsform, »besvär med skriftvexling vid Underrätt»,

är i Beredningens förslag angående tvistemål upptagen för fullföljd

af talan emot vissa af Underrätt meddelade beslut angående processhindrande

invändningar och jäf emot domare. Äfven detta nya rättsmedel

synes mig vara obehöflig!.

Då gällande rätts bestämmelser om domstols behörighet äro af publik

natur och alltså måste af domstolen ex officio beaktas, kan partens

rätt att framställa invändning emot domstolens behörighet icke begränsas

till något visst skede af processen. Af samma skäl kan man ej heller

lämpligen stadga förbud för part att emot lägre domstols beslut i sådan

fråga fullfölja talan till högsta instansen; och en lägre domstols

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

beslut kan, äfven om talan deremot icke blifvit förd, icke vara för en

högre domstol bindande, när hufvudsaken dit fullföljes.

I vissa fall synes en sådan frihet för parter och domstol vara helt

naturlig. Det vore uppenbarligen orimligt, om t. ex. Högsta Domstolen

skulle vara nödsakad att ingå i pröfning af ett dit fullföljdt mål, äfven

om den funne, att målet eldigt lag icke tillhör domstols handläggning.

Detsamma gäller ock i vissa fall, då målet linnes vara handlagdt af

annan domstol än den, som enligt lag är uteslutande behörig att detsamma

upptaga, t. ex. forum rei sitte. I andra fall åter synes en dylik

frihet icke vara påkallad af något verkligt allmänt intresse; och i 10

kap. Rättegångsbalken bör derföre utan tvifvel vidtagas sådan ändring,

att vissa af de deri intagna bestämmelserna angående behörig domstol

förklaras vara af dispositiv natur och alltså få endast på yrkande af

part komma under ompröfning. Sedan en sådan ändring vidtagits,

kunna och böra tydligen preklusiva bestämmelser för dessa fall gifvas i

fråga såväl om tiden för framställande af invändning som om klagorätten.

Men då en omarbetning af föreskrifterna i 10 och 16 kap.

Rättegångsbalken ansetts vara af alltför stor omfattning för att kunna

företagas i sammanhang med nu förevarande arbete, måste man vid anordnandet

af rättsmedlen utgå från nu gällande bestämmelser i nämnda

kapitel; blifva föreskrifter af dispositiv natur framdeles i lagen upptagna,

måste i sammanhang dermed stadgandena angående rättsmedlen underkastas

revision eller omai''betas.

Finner öfverdomstol i dit fullföljdt mål, att den lägre domstolen

icke varit behörig, måste domen undanrödjas, och hela den föregående

handläggningen blifver en nullitet. Olägenheterna häraf äro så stora,

att särskild talan emot beslut, hvarigenom invändning angående domstolens

behörighet ogillats, vanligen af lagstiftningen tillätes. Men om

part eger att jemväl i ett senare stadium af processen framställa dylik

invändning och att fullfölja särskild talan emot beslutet ända till högsta

instansen, utsättes parten uppenbarligen för frestelsen att genom framställande

af sådan invändning söka förhala målets afgörande. För att

förhindra sådant måste särskilda anordningar vidtagas. I sådant afseende

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

synes man först och främst kanna förbjuda särskild talan emot Hofrätt*

beslut, hvarigenom Underrätten förklarats behörig eller invändning emot

Hofrättens egen behörighet blifvit ogillad. Vidare torde man kunna,

såsom ock af Beredningen föreslagits, gifva Underrätten befogenhet att,

om invändning emot dess behörighet ogillats, fortsätta med handläggningen

af målet utan hinder af förd klagan öfver beslutet. Det synes

mig dock, som om man utan fara skulle kunna tillåta1 Underrätten att

icke blott fortsätta utan äfven afsluta rättegången, såvida ej Hofrätten

efter der förd klagan öfver preliminärbeslutet föreskrift?er inhibition.

Om den missnöjde parten lemnas frihet att omedelbart efter beslutets

meddelande fullfölja talan deremot i Hofrätten, synes han i det fall,

då han har fog för sin klagan, kunna erhålla Hofrättens inhibitionsföreskrift

så snart, att han i de allra flesta fall kan hinna förebygga

målets slutdömande vid Underrätten; och i de få undantagsfall, der sådant

ej kan ske, ställer sig saken ju ej värre, än att parten kan blifva

nödsakad att jemväl öfverklaga det slutliga utslaget i målet.

Det torde emellertid kunna ifrågasättas, huruvida ej i fråga om

sådant beslut frihet borde lemnas parten att välja, om han vill öfverklaga

beslutet genast inom viss tid efter dess meddelande eller först i

sammanhang med det slutliga utslaget. Såsom ofvan blifvit antydt,

vinner man föga genom en föreskrift, att parten förlorar sin rätt till

talan emot beslutet, om han ej inom viss tid efter dess ''meddelande

öfverklagat detsamma. Om nemligen högre Rätt vid målets fullföljd är

pligtig att, så snart den finner Underrätten hafva varit obehörig, utan

hinder af det icke öfverklagade beslutet undanrödja Underrättens derpå

grundade slutliga utslag, synes man lika väl kunna medgifva parten

rätt att i sammanhang med klagan öfver det slutliga utslaget föra talan

emot det under rättegången meddelade beslutet, om detsamma icke

förut blifvit hos den högre Rätten öfverklagadt. För den med beslutet

missnöjde parten skulle en sådan valfrihet vara eu fördel, enär han i

tvifvelaktiga fall och då rättegången vid Underrätten kan förväntas

snart blifva afslutad eller icke medföra större kostnader, icke föranleddes

att göra de utgifter, som en särskild fullföljd af talan emot beslute

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

måste medföra; och det allmännas intresse af att få preliminärfrågan

snart afgjord torde icke kunna antagas vara större än den enskilde

partens.

Beträffande de rättsmedel, som böra komma till användning vid

klagan öfver beslut angående domstols behörighet, vore det uppenbarligen

önskvärdt, att dessa kunde inrättas så, att fullföljden blefve

lika, vare sig invändningen gillats eller ogillats. 1 sådant afseende föreskrifver

den tyska rätten, att beslut, hvarigenom sådan invändning ogillats,

skall i fråga om rättsmedlen anses såsom slutligt utslag och talan deremot

sålunda fullföljas i enahanda ordning, som gäller för klagan öfver

beslut, hvarigenom domstolen förklarat sig obehörig. Då enligt Beredningens

förslag den nu brukliga besvärsformen skall användas vid fullföljd

af talan emot beslut, hvarigenom Underrätt förklarat sig obehörig,

synes mig samma rättsmedel böra föreskrifvas för klagan öfver beslut,

hvarigenom Underrätt under rättegången ogillat invändning om domstolens

behörighet. Härigenom skulle man vinna åtskilliga fördelar.

Man sluppe sålunda att införa något nytt rättsmedel. Fullföljden blefve

lika, vare sig invändningen gillats eller ogillats. I de fall, då särskild

talan emot Hofrätts beslut medgifves, kunde vid sådan klagan samma

rättsmedel komma till användnig, som föreskrifves för fullföljd af talan

emot Underrättens beslut; och man behöfde ej för detta fall meddela

någon undantagsbestämmelse i fråga om tidpunkten, hvarifrån besvärstiden

beträffande Ilofrättens beslut skall räknas. Visserligen torde man

böra för det fall, då invändningen ogillats, bibehålla nu gällande föreskrift

om skyldighet för den, som åt beslutet ej nöjes, att, om han vill

deremot föra särskild talan, inom viss tid anmäla missnöje mot beslutet ;

men denna missnöjesanmälan förändrar ej rättsmedlets allmänna karaktär,

enär deri ej medför förpligtelse för motparten att sjelfmant afgifva

förklaring.

Då Underrätt genom beslut under rättegången ogillat invändning

angående domstolens behörighet, skulle alltså part, som är angelägen

om att undvika de med rättegångens fortsättande förenade kostnader,

vara berättigad att efter anmäldt missnöje söka ändring i beslutet ge
-

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

nom besvär, som skulle till Hofrätten ingifvas inom vanlig besvärstid.

I allmänhet torde hinder icke mäta för parten att redan några få

dagar efter beslutets meddelande insända besvären; och som dessa lära

kunna i Hofrätten föredragas utan afbidan å besvärstidens utgång, torde

klaganden i fall, då han visat skäl för sin talan, kunna erhålla Hofrättens

kommunikationsresolution med inhibitionsföreskrift till och med

tidigare, än Hofrättens beslut enligt Beredningens förslag kunde hinna

meddelas.

Hvad ofvan anförts i fråga om invändning angående domstols behörighet

gäller i allmänhet ock om jäf emot domare. Äfven bestämmelserna

om dessa jäf äro enligt vår rätt af publik natur. Partens

rätt att icke blifva dömd af annan än fullt ojäfvig domare synes

vara af sådan vigt, att man icke bör förmena honom att till högsta, instansen

fullfölja talan emot beslut, hvarigenom framstäldt jäf blifvit

ogill ad t. Snarare skulle man kunna säga, att partens intresse här är

af större betydelse än det allmännas; och man skulle derföre utan

tvifvel kunna, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med den tyska rättens

stadganden, föreskrifva, att om part icke inom föreskrifven tid öfverklagat

domstolens beslut angående domarejäf, beslutet skall anses hafva

vunnit laga kraft, och att följaktligen öfverdomstol icke må ega att ex

offieio till pröfning upptaga jäfsfråga, som blifvit genom lägre domstols

icke öfverklagade beslut afgjord. För upptagande af en sådan bestämmelse

erfordras ej någon klassifikation af jäfven, och någon ändring i

13 kap. Rättegångsbalken synes för sådant ändamål icke vara af nöden.

Om klagan öfver beslut, hvarigenom framstäldt jäf ogillats, torde i öfrigt

höra gifvas enahanda bestämmelser, som om fullföljd af talan emot beslut,

hvarigenom invändning om domstolens behörighet blifvit ogillad.

Under förutsättning, att rättsmedlen emot beslut angående ifrågavarande

invändningar och jäf ordnas på ofvan angifvet sätt, så att. parterna

förhindras att genom klagan fördröja hufvudsakens afgörande, torde

för brottmål böra i detta hänseende uppställas samma regler, som

för tvistemål. De äldre lagförslagen och principbetänkandet medgåfvo

rätt till särskild klagan jemväl i brottmål; och så är ock vanligen fallet

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

med den utländska lagstiftningen. Denna senare gör visserligen i allmänhet

undantag för beslut, som meddelats under den muntliga hufvudförhandlingen;

men vår rätt känner icke den koncentration af förfarandet,

som utgör grunden för nämnda undantagsbestämmelse.

1 sammanhang med förevarande ämne torde böra här nämnas, att

jag för min del ansett det böra stå part öppet att särskild!, öfverklaga

jemväl beslut, hvarigenom Underrätt under rättegången ogillat invändning

angående stämningens giltighet, Härför synas samma skäl tala,

som för bestämmelserna om parts rätt att föra särskild talan emot

Underrätts beslut angående förenämnda invändningar och jäf. Talan

torde i detta fall, likasom då invändningen gillats, böra fullföljas genom

besvär, som till Hofrätten ingifvas inom viss tid efter beslutets meddelande;

dock med rätt för parten att, om han så önskar, i stället fullfölja

talan emot beslutet i sammanhang med hufvudsaken.

Beträffande de prestanda, som böra uppställas såsom vilkor för rätt

att fullfölja talan emot Hofrätts utslag och beslut, har jag inom Beredningen

uttalat eu afvikande mening. Enligt Beredningens förslag

skall part, som vill söka revision, vara pligtig att inom tid, som för

ingifvande af revisionsanmälan är bestämd, hos Hofrätten nedsätta dels

revisionsskilling, 100 kronor, och dels till säkerhet för den kostnadsersättning,

Konungen kan komma att tilldöma motparten, 100 kronor;

hvaremot intet motsvarande föreslås för parts rätt att genom besvär

fullfölja talan hos Konungen.

Det i 38 § af Beredningens förslag rörande tvistemål införda stadgandet

angående revisionsskillings nedsättande har sin allmänna förutsättning

i 53 §, hvilken innebär, att hvarje part, som drager en revisionssak

under Konungen, men ej vinner ändring, skall till statsverket

betala 100 kronor. Denna afgift är alltså att anse såsom ett bidrag till

kostnaderna för den allmänna rättsvården. Med föreskrifterna angående

prestanda åsyftas dels att bereda det allmänna och motparten säkerhet

för deras eventuella fordringar och dels att söka afhålla parter från

obefogad! ändringssökande.

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

De skäl, som anföras för dessa bestämmelser i revisionsmål, tala

enligt min mening jemväl för införandet af motsvarande bestämmelser

i besvärsmål. Den, som i ett besvärsmål fått en rättvis dom i Hofrätten,

men likväl drager målet under Konungens inöfning, synes ej

mindre än en revisionssökande, som opåkallad! söker ändring, böra vara

pligtig att i någon mån bidraga till de allmänna utgifterna för rättsvården.

Och om det i revisionsmålen är billigt, att motparten erhåller

säkerhet för sina kostnader hos Konungen, torde man väl knappast

kunna påstå, att förhållandet icke är detsamma i besvärsmålen. I dessa

senare synes ock eu hämsko mot obefogad processlystnad vara lika behöflig

som i revisionsmålen.

Genom att i besvärsmål införa motsvarande bestämmelser skulle

man icke blott förminska de nuvarande stora, olikheterna i fråga om

fullföljd af olika slags mål; man skulle ock derigenom kunna åstadkomma

en lindring och ytterligare förenkling beträffande de för revisionsmålen

föreslagna prestanda. Det kan icke förnekas, att den nuvarande

revisionsskillingen drabbar de rättsökande mycket ojemnt. Den kan i

visst afseende jeinföras med personella utskylder och torde derföre icke

utan tvingande behof böra sättas alltför hög. Det allmänna torde ej

heller vara i behof af säkerhet för denna afgift i lika hög grad som

motparten för den honom tillkommande rättegångskostnad.

Det synes mig alltså, som om man i revisionsmål borde uppställa

allenast ett prestandum, nemligen deposition af ett hundra

kronor, hvilket belopp, om ändring i domen ej vinnes hos Konungen,

i första rummet skulle användas till betäckande af motpartens kostnader.

Har motparten uteblifvit eller uppgår den honom tillerkända rättegångskostnad

af annan anledning icke till ett hundra kronor, skulle det nedsatta

beloppet i andra rummet användas till gäldande af den suceuinbensafgift,

t. ex. femtio kronor, som den klagande parten bör vara

underkastad och hvilken i den mån den ej kan utgå ur det deponerade

beloppet skulle uttagas genom stämpel å expeditionen. 1 besvärsmålen

skulle klaganden vara pligtig att inom besvärstiden i Justitierevisionsexpeditionen

deponera en summa penningar, som med afseende derå, att

s. 201 Kontrollera mot PDF

201

deri förklarandeii tillerkända godtgörelse för förklaringskostnaden sällan

uppgår till mera än femtio kronor, kunde fastställas till detta belopp.

Vinnes ej ändring i Hofrättens utslag, skulle de nedsatta medlen likaledes

användas i första rummet till betalning af förklaringskostnaden

och först i andra rummet till gäldande af succumbensafgiften. Att i

brottmål allmän åklagare och häktad böra vara frie från detta prestandum

är uppenbart.

Kan part för fattigdom ej nedsätta föreskrifvet belopp, bör i stället

företes intyg derom af vederbörande myndighet eller tjensteman. De

allmänna grunder, som vid utfärdande af dylika intyg skola följas, torde

böra i lag fastställas och gälla lika för alla medborgare. Sådant intyg

synes mig böra utfärdas endast till part, som kan antagas hvarken ega

utmätningsbar tillgång till visst i lagen angifvet värde eller årlig inkomst

till visst, likaledes i lagen faststäldt belopp.

För genomförande af ett på ofvan angifna allmänna grunder bygdt,

för tvistemål och brottmål gemensamt förslag till lag angående rättsmedlen

emot allmän domstols utslag skulle någon ändring i öfverdomstolarnes

organisation icke blifva erforderlig eller några kostnader för

det allmänna uppstå; och de ändringar i förfarandet, som derigenom

skulle införas, torde, huru vigtiga de än kunna vara, ej böra anses såsom

hufvudsakliga, då de icke innebära någon afvikelse från de allmänna

principer, hvarpå vår rättegångsordning hvila!’. Då emellertid

inom Beredningen uttalats den åsigt, att hinder emot de af mig föreslagna,

ändringar i förfarandet mötte af innehållet i det Beredningen

gifna uppdrag, har jag föreslagit, att Beredningen skulle hos Kongl.

Majrt anhålla att i detta afseende få fria händer. Vid denna frågas afgörande

har jag dock stannat i minoriteten; och som utarbetandet af

ett på förenämnda grunder bygdt förslag skulle hafva kraft något längre

tid, än den nu för arbetet anslagna, har jag icke kunnat framlägga

något formuleradt förslag eller angifva de afvikelse!’ från Beredningens

förslag, som i mindre detaljfrågor skulle blifva erforderliga.

•26

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

.

Särskild! yttrande

af

Presidenten Berg.

Då Beredningens förslag till lagar angående fullföljd af talan emot

allmän domstols utslag i tvistemål och i brottmål slutjusterades, var

jag sängliggande sjuk och således urståndsatt att angående förslagen, i

hvilkas utarbetande jag deltagit, afgifva något yttrande, och torde det

derföre tillåtas mig att nu, sedan handlingarna blifvit återlemnade till

Beredningen för att befordras till tryck, i korthet angifva, i hvilka afseenden

jag under ärendets handläggning ansett mig böra uttala eu

från Beredningens pluralitet afvikande åsigt.

Att det Beredningen gifna uppdrag icke tillåtit någon väsentligare

reform af rättegångssättet hos domstolarne är uppenbart. En sådan

reform synes mig likväl i flera hänseenden af behofvet påkallad och

torde ej heller kunna till eu alltför aflägsen tidpunkt uppskjutas; och

då densamma ej kan undgå att utöfva väsentligt inflytande på rättsmedlen,

lära de förändrade bestämmelser angående dessa, som Beredningen

nu fått sig ålagdt att utarbeta, endast komma att gälla under öfvergångstiden.

Vid sådant förhållande och då de anmärkningar, som förekommit

emot det nuvarande rättsraedelsystemet., såvidt jag kunnat erfara,

ej afsett sjelfva grunderna för detta system utan endast vissa

formaliteter vid fullgörande af föreskrifna prestanda samt den dubbla

föredragning af besvär i brottmål, som hos Hofrätten eger rum i alla

s. 203 Kontrollera mot PDF

203

de fall, då besvären anses ej kunna utan kommunikation afgöras, har

jag trott, att det åt Beredningen uppdragna arbetet lämpligen kunnat

inskränkas till en blott revision af nu gällande stadgande!! angående

prestanda, möjligen med någon förenkling i föreskrift! a besvärs- och

inställelsetider, samt en sådan förändring af besvärsförfarandet i brottmål,

att omförmäla dubbla föredragning måtte, såvidt ske kunde, undvikas.

Då emellertid Beredningen ansett sig böra framlägga ett fullständigt

förslag i ämnet, har jag, såvidt på mig ankommit, sökt dertill

lemna min medverkan. Men då Beredningen företagit sig ett sådant

mera omfattande och tidsödande arbete, hvilket naturligen ej kunnat

genomföras utan vissa mindre ändringar i sjelfva rättegångssättet, har

jag för min del ansett, att Beredningen härutinnan utan att öfverskrida

sitt uppdrag kunnat och bort sträcka revisionen något längre än som

skett. Särskild! gäller detta beträffande ordnandet af muntliga förhör,

då sådana i högre Rätt erfordras, äfvensom de s. k. processhindrande

invändningarna; och hvad dessa sistnämnda angår, synes mig en sådan

revision utgöra en nödvändig förutsättning för bedömande af frågan

om vilkoren och sättet för desammas fullföljande i högre Rätt.

Af de tvänne så beskaffade invändningar — om målets anhängiggörande

vid orätt domstol och om flere parters instämmande —

hvilka enligt nu gällande lag, 16 kap. Rättegångsbalken, om de af

Underrätt ogillas, få hos Hofrätt särskildt fullföljas med den verkan,

att med hufvudmålets afgörande anstår i afvaktan på Hofrättens beslut

i invändningsfrågan, har Beredningen efter min åsigt på fullt goda skäl

ansett den senare eller invändningen om flere parters instämmande ej

vidare böra såsom processhindrande bibehållas. Men i stället har Beredningen

i fråga om tvänne nya invändningar i tvistemål, nemligen

dels invändning derom att saken ej tillhörer domstols handläggning och

dels vissa domarejäf, ansett sig böra medgifva att, i fall de af Underrätt

ogillas, talan emot beslutet må särskildt med processhindrande

verkan till Hofrätt fullföljas. Då dessa invändningar, i händelse de

först efter det målet blifvit i första instansen afgjordt i ett senare sta
-

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

dium af processen bifallas, måste föranleda kassation af hela det föregående

förfarandet, skulle det onekligen vara en fördel, om de innan

målet af Underrätten slutbehandlades kunde såväl i civila mål som i

brottmål blifva definitivt afgjord», så att frågan derefter ej finge af

högre Rätt upptagas. En sådan fördel vinnes dock ej genom Beredningens

förslag. Visserligen anses, enligt 26 och 27 §§ i förslaget till

lag om fullföljd af talan i tvistemål, part, som underlåtit att besvära

sig öfver beslut, hvarigenom invändning af i fråga varande beskaffenhet

blifvit af Underrätt ogillad, hafva förlorat rätt till talan emot beslutet;

och i händelse dylikt beslut, efter deremot fullföljd talan, blifvit af

Hofrätt faststäldt, får, enligt 56 § samma förslag, klagan ej föras öfver

Hofrättens beslut. Men om parten försummar att hos Underrätten

framställa invändning i nämnda hänseende, är honom deraf ej betaget

att göra frågan till föremål för högre Rätts pröfning, och äfven om

invändning blifvit hos Underrätten gjord men genom ej öfverklagadt

beslut ogillad, lärer detta beslut, ehuru mot parterna laga kraft vunnet,

ej utgöra hinder för högre Rätt att upptaga frågan. Ej ens då invändningen

blifvit af Hofrätten ogillad äro parterna betryggade, att ej

Högsta Domstolen, om hufvudsaken der fullföljes, kan finna sig föranlåten

att på grund af hvad emot underdomstolens behörighet eller

underdomarens person förekommit, undanrödja allt hvad i målet blifvit

af Underrätt och Hofrätt åtgjordt.

De invändningar, hvilka kunna tillerkännas processhindrande verkan,

ansåg Lagkomitén böra vara af beskaffenhet, att de kunna göras vid

rättegångens början, att de ej behöfva upptagas, om de då blifvit försummade,

och att man kan låta pröfningen bero af eu enda högre

domstol utan att nödvändigt lemna fullföljden öppen ända till sista

instansen. Till så beskaffade invändningar hänförde väl Lagkomitén

och äfven äldre Lagberedningen såväl i tvistemål som brottmål de af

Beredningen nu såsom processhindrande i tvistemål upptagna invändningarna

att saken tillhörer annan domstol och att jäf emot domaren

förefinnes, men i sammanhang dermed hafva i de äldre förslagen intagits

åtskilliga stadganden i syfte, att nämnda frågor i allmänhet må

opaginerad Kontrollera mot PDF

bringas till definitivt afgörande innan första instansen meddelar slutligt

utslag’ i hufvudmålet. Sålunda hav i. 13 kap. 1 och 5 §§ i båda förslagen

till Rättegångsbalk i civila mål och 3 kap. 27 § i Rättegångsbalken

för brottmål rätten till dylika invändningars framställande blifvit

till tiden begränsad, hvarförutom icke allenast parterna förbjudits att

öfverklaga Hofrättens beslut, hvarigenom invändningar af i fråga varande

beskaffenhet mot underdomstolens behörighet eller underdomarens person

blifvit ogillade, utan äfven uttryckligen stadgats, att sedan Underrätt i

hufvudsaken dömt, Öfverrätten ej må upptaga frågor om jäf emot domare

eller nämnd i Underrätten och ej heller, utom i vissa undantagsfall,

förvisa saken till annan Underrätt, förty att den ej hört till den Rätt,

der den utförd blifvit (Se för civila mål Lagkomiténs förslag 19 kap.

4 och 15 §§ och 20 kap. 13 § äfvensom äldre Lagberedningens förslag

19 kap. 4 och 17 §§ och 20 kap. 13 §, samt för brottmål Lagkomiténs

förslag 4 kap. 9 och 23 §§ äfvensom 5 kap. 8 § samt äldre Lagberedningens

förslag 4 kap. 9 och 22 §§, jemförda med 5 kap. 8 §.) Hvad

de äldre förslagen sålunda innehålla synes mig äfven hufvudsakligen,

ehuru med några modifikationer, öfverensstämma: med de i principbetänkandet

uttalade åsigter. (Se 1 delen 15 kap. 2, 4 och 5 §§ 2 delen

3 kap. 1 och 2 §§ och 12 kap. 6 § samt 3 delen 8 kap. 7 § och 15

kap. 1 § jemte motiven). Då frågan om de processhindrande invändningarna

hos Beredningen förevar till behandling, hemstälde jag derföre,

att i sammanhang dermed borde tagas i öfvervägande, huruvida icke

stadganden i ofvan antydda syfte borde meddelas. Beredningen farm

emellertid dermed kunna tills vidare anstå, och vid sådant förhållande har

jag ansett, att äfven förslaget om upptagande af nya processhindrande invändningar

borde hvila, till dess frågan i sin helhet kunde komma

under ompröfning. Tilltror man sig nemligen icke att tillerkänna Hofrättens

beslut i invändningsfrågan åtminstone i regeln definitivt bindande

kraft, hvilket i fråga om invändning att målet ej tillhörer domstol

svårligen lärer kunna förväntas, synes mig ett uppehåll med målets

afgörande i afvaktan på ett dylikt beslut al löga gagn och, särdeles

om parterna tillätes att när som helst under rättegången framkomma

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

med sina invändningar, stundom kunna missbrukas i ändamål att uppehålla

ett nära slutbehandladt måls afgörande. Föreskriften derom att

part, som underlåtit att särskilt öfverklaga Underrätts beslut, hvarigenom

af honom framstäld invändning uti ifrågavarande hänseende

ogillats, skall hafva förlorat rätt till talan emot beslutet, synes mig

dessutom mindre lämplig, då i allt fall Öfverrätten, när lmfvudsaken

der fullföljes, ej, såvida invändningen finnes grundad, lärer kunna underlåta

att till följd deraf undanrödja Underrättens dom. För min del

bär jag således ansett de af Beredningen föreslagna bestämmelserna

angående särskild klagan öfver beslut, hvarigenom invändning att målet

ej tillhörer domstols handläggning eller om jäf mot underdomaren blifvit

ogillad, ej för närvarande böra såsom lag antagas. Ehuru hvad angående

dessa invändningar blifvit anfördt äfven eger tillämpning i fråga

om invändning att målet hörer till annan domstol, har jag dock ej trott

mig böra ifrågasätta, att de derom redan gällande bestämmelser må

nu under öfvergångstiden upphäfvas, men ej heller ansett någon annan

ändring af dessa bestämmelser böra ega rum, än att besvärstiden bringas

till öfverensstämmelse med den för andra besvär mot Underrätts beslut

föreslagna.

I d.et framlagda, förslaget till Lag angående fullföljd af talan emot

allmän domstols utslag i tvistemål har jag för öfrigt hufvudsakligen instämt.

Hvad några detaljer angår, har jag dock ifrågasatt smärre förändringar

i eller tillägg till de föreslagna bestämmelserna, i hvilket, afseende

jag ansett mig endast böra omnämna följande:

Vid 17 §. I det bär afsedda fall, att den vädjande uteblifvit, och

motparten fordrat ersättning för sin inställelse, har jag trott den förre

böra genom i föreskrifven ordning kungjordt föreläggande erinras om

sin skyldighet att öfver ersättningsanspråket sig yttra.

Vid 21 och 64 §§. För att underlätta delgifningsbesväret, särdeles

i de fall, då förklaring från flere motparter erfordras, ha.r jag ansett

klaganden endast böra åligga att, gifva dem del af besvärsskriften med

dertill hörande bevis i hufvudskrift eller besannad afskrift. I en del

mål, som skola genom besvär fullföljas, såsom t. ex. husesynsmål, synes

s. 207 Kontrollera mot PDF

207

mig nemligen delgifningen, derest den jemväl skall omfatta Underrättens

ofta vidlyftiga protokoll, komma att för klaganden blifva mera betungande

än, efter min åsigt, oundgängligen nödigt är.

Vid 38 §. För min del har jag uttalat den önskan, att revisionsskillingen,

likasom vadeskillingen, måtte såsom prestandum afskaffas och

utbytas mot en rättegångsafgift af t. ex. 25 kronor att utgöras medelst

stämpladt papper å revisionsutslaget. Jag tror nemligen, att en dylik

afgift, jemte den föreslagna depositionen af 100 kronor till motpartens

säkerhet, komme att verka tillräckligt återhållande mot obefogade ändringssökanden.

Men i sammanhang dermed har jag ifrågasatt en sådan

ändring i 22 kap. 4 § Rättegångsbalken, att revisionssökanden, der han

hos Konungen blefve den vinnande, kunde påräkna ersättning af motparten

för de kostnader, han för sakens fullföljd fått vidkännas.

Vid 40 §. Den här föreslagna föreskriften om Konungens rätt att

befria vissa kassor in. fl. från deposition af det till motpartens säkerhet

afsedda belopp har jag ansett, såsom mindre lämplig, böra uteslutas; och

Vid 66 §. Förelägganden, som i denna § afses, likasom kallelser

till muntliga förhör, har jag ansett böra särskild! delgifvas part, som

det begärt och uppgifvit visst ställe i staden, der sådant delgifvande

må ega rum.

1 fråga slutligen om talans fullföljd i brottmål delar jag den inom

Beredningen uttalade önskan, att den tidspillan för Hofrätten, som genom

den ofta förekommande dubbla föredragningen af besvärsmål nu

förorsakas, må kunna undvikas. Att på ett fullt tillfredsställande sätt

lösa denna uppgift synes mig dock vara med synnerlig svårighet förenadt;

ocli intetdera af de inom Beredningen i sådant syfte ifrågasatta

förslag synes mig fritt från anmärkningar. Af dessa förslag anser jag

emellertid det af Beredningens ordförande uppgjorda vara framför de

andra att föredraga. Ehuru äfven det är förenadt med vissa olägenheter,

synas mig likväl dessa vara af mindre vigt, särdeles vid jemförelse med

dem, hvartill nämnda dubbla föredragning nu gifver anledning; och

under förutsättning, att vid Häradsrätterna, ett för vederbörande parter

lätt tillgängligt kansli varder anordnadt, har jag derföre funnit mig böra

opaginerad Kontrollera mot PDF

•208

instämma i Ordförandens nämnda förslag; dock, i fråga om 20 och

34 §§ i samma förslag, med enahanda erinran, som vid 21 och 64 §§

i förslaget till lag om fullföljd af talan i tvistemål blifvit här ofvan åt

mia: framstäld. Stockholm i Februari 1892.

K. J. Berg.

''A ifro.i *,;"40 ''v;'' 1)-'' u • V: iér, t ■ i ; t ''V. ; O . <;''* » • •*/»?? Ui

f

1

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.