SOU 1901:2

Underdåniga utlåtanden och yttranden

öfver

UTSEDDE KOMMITTERA DES

den 30 April 1898 daterade

BETÄNKANDE

angående

l:o) afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven för lärarebefattningar

vid de allmänna läroverken,

2:o) geografien såsom särskildt läroämne vid tillsättande af adjunktsoch

kollegabefattningar vid de allmänna läroverken, samt

3:o) formulär för de allmänna läroverkens kataloger och katalogernas

fogande till läroverkens räkenskaper;

afgifna af

Kanslern för rikets universitet, de teologiska och filosofiska fakulteterna vid

universiteten i Upsala och Lund, Domkapitlen, Direktionerna öfver Stockholms

stads undervisningsverk och Nya elementarskolan i Stockholm

samt åtskilliga läroverkskollegier.

STOCKHOLM

IVAR H/EGGSTRÖM8 BOKTRYCKERI, 1899.

*

Innehållsförteckning.

Sid.

1) Underdånigt utlåtande af kanslern för rikets universitet den 28 april 1899 .........

2) Yttrande af teologiska fakulteten i Upsala den 6 mars 1899 .............................

3) D:o af filosofiska fakulteten i Upsala den 27 februari 1899 .................................

4) Utdrag af protokoll, hållet hos filosofiska fakulteten i Upsala den 27 februari 1899

5) Yttrande af teologiska fakulteten i Lund den 16 januari 1899..............................

6) Utdrag af protokoll, hållet hos filosofiska fakulteten i Lund den 15 mars 1899...

7) Underdånigt utlåtande af domkapitlet i Upsala den 19 oktober 1898 ..................

8) Underdånigt yttrande af kollegiet vid allmänna läroverket i Upsala den 29 sep

tember

1898................................................................................... ..................

9) Utdrag af protokoll, hållet hos kollegiet vid allmänna läroverket i Gefle den 24

september 1898 ...................................................................................................

10) Afskrift af protokoll, hållet hos kollegiet vid allmänna läroverket i Hudiksvall

den 17 september 1898 ......................................................................................

11) Underdånigt utlåtande af domkapitlet i Linköping den 26 oktober 1898 ............

12) Utdrag af protokoll, hållet hos domkapitlet i Linköping den 26 oktober 1898 ...

13) Underdånigt yttrande af kollegiet vid allmänna läroverket i Linköping den 24

oktober 1898 ..................................................................................................

14) D:o af kollegiet vid allmänna läroverket i Norrköping den 29 september 1898...

15) D:o af kollegiet vid allmänna läroverket i Vestervik den 22 september 1898 ......

16) D:o af kollegiet vid allmänna läroverket i Vadstena...................................

17) Underdånigt utlåtande af domkapitlet i Skara den 26 oktober 1898.....................

18) Utdrag af protokoll, hållet hos domkapitlet i Skara den 26 oktober 1898 ........

19) D:o D:o, hållet hos kollegiet vid allmänna läroverket i Skara den 10 oktober 1898

20) D:o D:o, hållet hos kollegiet vid allmänna läroverket i Venersborg den 27 september

1898................................................................................................................

21) D:o D:o, hållet hos kollegiet vid allmänna läroverket i Sköfde den 10 september 1898

22) D:o D:o, hållet hos kollegiet vid allmänna läroverket i Falköping den 28 september

......................................................................................-................................

23) Underdånigt utlåtande af domkapitlet i Strengnäs den 19 oktober 1898...............

24) Transsumt af protokoll, hållet hos domkapitlet i Strengnäs den 19 oktober 1898

25) Utdrag af protokoll, hållet hos kollegiet vid allmänna läroverket i Strengnäs den

13 oktober 1898 ............................................... ■■■...............................•••

26) l):o D:o, hållet hos kollegiet vid allmänna läroverket i Örebro den 26 september 1898

27) D:o D:o, hållet hos kollegiet vid allmänna läroverket i Nyköping den 26 september

1898...................................................................................;................

28) Protokoll, hållet hos kollegiet vid allmänna läroverket i Eskilstuna den 15 oktober

1898.................................................................................................••............"•••

29) D:o, hållet hos kollegiet vid allmänna läroverket i Askersund den 28 september

1898................................................................................................................

1

7

8

12

64

65

68

73

82

85

87

92

93

94

96

97

99

103

159

162

164

165

171

172

178

179

193

198

200

IV

Sid.

30) Protokoll, hållet hoa kollegiet vid pedagogien i Södertelge den 28 september 1898 202

31) Underdånigt utlåtande af domkapitlet i Yesterås den 26 oktober 1898.................. 203

32) Yttrande af kollegiet vid allmänna läroverket i Vesterås den 30 september 1898 206

33) Underdånigt utlåtande af domkapitlet i Vexiö den 19 oktober 1898..................... 209

34) Utdrag af protokoll, hållet hos domkapitlet i Yexiö den 19 oktober 1898 ......... 213

35) D:o D:o, hållet hos kollegiet vid allmänna läroverket i Vexiö den 23 september 1898 214

36) D:o D:o, hållet hos kollegiet vid allmänna läroverket i Jönköping den 27 september

1898................................................................................. 215

37) Underdånigt utlåtande af domkapitlet i Lund den 26 oktober 1898 ..................... 217

38) Utdrag af protokoll, hållet hos domkapitlet i Lund den 26 oktober 1898............ 222

39) Underdånigt yttrande af kollegiet vid allmänna läroverket i Lund den 10 oktober

1898................................................................................................................ 223

40) Utdrag af protokoll, hållet hos kollegiet vid allmänna läroverket i Lund den 3

oktober 1898 ................................................................................................... 224

41) Underdånigt yttrande af föreståndaren för den praktiska profårskursen vid allmänna

läroverket i Lund den 10 oktober 1898 ............................................................ 231

42) Protokoll, hållet hos kollegiet vid allmänna läroverket i Malmö den 4 oktober

1898.................................................................................................................. 233

43) Yttrande af kollegiet vid allmänna läroverket i Kristianstad den 5 oktober 1898 235

44) Protokoll, hållet hos kollegiet vid allmänna läroverket i Karlskrona den 4 oktober

1-898................................................................................................................ 236

45) Transsumt af protokoll, hållet hos kollegiet vid allmänna läroverket i Helsingborg

den 8 oktober 1898 .......................................................................................... 238

46) Utdrag af protokoll, hållet hos kollegiet vid allmänna läroverket i Ystad den 7

oktober 1898 ..................................................................................................... 243

47) D:o D:o, hållet hos kollegiet vid allmänna läroverket i Landskrona den 3 oktober

1898................................................................................................................... 244

48) D:o D:o, hållet hos kollegiet vid allmänna läroverket i Engelholm den 20 september

1898..................................................................................................................... 245

49) Underdånigt utlåtande af domkapitlet i Göteborg den 26 oktober 1898 ............... 247

50) Utdrag af protokoll, hållet hos domkapitlet i Göteborg den 26 oktober 1898...... 256

51) D:o D:o, hållet hos kollegiet vid högre latinläroverket i Göteborg den 22 september

1898................................................................................................................. 258

52) Underdånigt yttrande af kollegiet vid högre realläroverket i Göteborg den 30

september 1898 ....................................................................................... 259

53) Underdånigt utlåtande af domkapitlet i Kalmar den 26 oktober 1898 ................. 260

54) Utdrag af protokoll, hållet hos domkapitlet i Kalmar den 26 oktober 1898 ........ 261

55) D:o D:o, hållet hos kollegiet vid allmänna läroverket i Kalmar den 10 september 1898 267

56) Underdånigt utlåtande af domkapitlet i Karlstad den 26 oktober 1898 ............... 273

57) Utdrag af protokoll, hållet hos domkapitlet i Karlstad den 26 oktober 1898 ...... 274

58) D:o D:o, hållet hos kollegiet vid allmänna läroverket i Karlstad den 1 oktober 1898 282

59) D:o D:o, hållet hos kollegiet vid allmänna läroverket i Kristinehamn den 24 september

1§98................................................................................................................... 285

60) D:o D:o, hållet hos kollegiet vid allmänna läroverket i Åmål den 19 september 1898 286

61) D:o D:o, hållet hos kollegiet vid allmänna läroverket i Filipstad den 23 september

1898................................................................................................................. 287

62) Underdånigt utlåtande af domkapitlet i Hernösand den 26 oktober 1898 ...... 288

y.

Sid.

63) Utdrag af protokoll, hållet hos domkapitlet i Hernösand den 26 oktober 1898 ... 290

64) Underdånigt yttrande af kollegiet vid allmänna läroverket i Hernösand den 20

september 1898 ................................................................................................ 292

65) Transsumt af protokoll, hållet hos kollegiet vid allmänna läroverket i Luleå den

13 september 1898 ............................................................................................ 294

66) Underdånigt yttrande af kollegiet vid allmänna läroverket i Sundsvall.................. 295

67) D:o af kollegiet vid allmänna läroverket i Piteå den 11 september 1898 ............ 297

68) Underdånigt utlåtande af domkapitlet i Visby den 25 oktober 1898.................... 299

69) Utdrag af protokoll, hållet hos domkapitlet i Visby den 19 oktober 1898............ 302

70) D:o D:o, hållet hos kollegiet vid allmänna läroverket i Visby den 26 september 1898 312

71) Underdånigt utlåtande af direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk

den 26 oktober 1898 .........j.....................................................................•;•••;...... 333

72) Utdrag af protokoll, hållet hos direktionen öfver Stockholms stads undervisnings

verk

den 26 oktober 1898 .............................................................................. 333

73) Yttrande af kollegiet vid högre latinläroverket å Norrmalm i Stockholm den 30

september 1898 ............................................................................................... 33^

74) D:o af kollegiet vid högre allmänna läroverket å Södermalm i Stockholm den 30

september 1898 ................................................. 3^3

75) D:o af kollegiet vid högre realläroverket i Stockholm den SO september 1898 ... 344

76) Utdrag af protokoll, hållet hos kollegiet vid Jakobs allmänna läroverk i Stockholm

den 27 september 1898 ................................................................................... 331

77) D:o D:o, hållet hos kollegiet vid Katarina allmänna läroverk i Stockholm den 26

september 1898 ................................................................................................. 33^

78) Underdånigt utlåtande af direktionen öfver nya elementarskolan i Stockholm den

26 oktober 1898 ............................................................................................ 333

Till Konungen.

Genom nådigt bref den 3 december 1898 har Eders Kongl. Maj:t

anbefallt kanslersämbetet för rikets universitet, att, efter hörande af de

teologiska och filosofiska fakulteterna vid universiteten i Upsala och Lund,

inkomma med underdånigt utlåtande öfver utsedde kommitterades den 30

i

2

april samma år afgifna underdåniga betänkande angående l:o) afskaffande

eller inskränkande af undervisningsprofven för lärarebefattningar vid de

allmänna läroverken samt 2:o) geografien såsom särskilt läroämne vid

tillsättande af adjunkts- och kollegabefattningar vid de allmänna läroverken,

i hvad samma betänkande rörer universiteten.

Till åtlydnad af denna nådiga befallning har jag infordrat yttranden

i ärendet af nämnda fakulteter och får, med bifogande af dessa yttranden,

i underdånighet anföra följande.

Beträffande den förstnämnda frågan angående afskaffande eller inskränkande

af undervisningsprofven för lärarebefattningar vid de allmänna

läroverken, har af de nämnda fakulteterna egentligen endast den filosofiska

fakulteten vid universitetet i Upsala underkastat densamma en mera

fullständig pröfning, särskildt i fråga om kommitterades från universitetets

synpunkt viktigaste förslag, sidan 53, § 53, 7 (jfr motiveringen sid.

43), att »sökande till läraresyssla vid allmänt läroverk skall.... 7) före

ansökningstidens utgång hafva efter genomgången profårskurs under minst

två år vid allmänt läroverk eller annan läroanstalt bestridt sådan undervisning

. .. ., skolande i fråga om docent denna undervisning under minst

ett år hafva meddelats vid annan läroanstalt än universitet», samt i anledning

af detta kommitterades förslag med erinran om att under de

många öfverläggningarna rörande examens- och skolfrågor, som under de

senare årtiondena ägt ruin, och i de betänkanden, som i dylika frågor

afgifvits, universitetets myndigheter framhållit, att det i fråga om kompetensvillkor

bör göras en bestämd åtskillnad mellan adjunkts- och lektor splatser

— på anförda skäl yrkat afslag å kommitterades förslag i denna

punkt, för så vidt den rör docenternas kompetens till lektorsbefattningar,

och däremot anhållit, att såsom hittills docenttjänstgöring, vitsordad af

akademisk myndighet såsom ekvivalent med skolverksamhet, äfven måtte

vid ansökning till lektorat få gälla såsom sådan, desto hellre som ingen

som helst olägenhet uppvisats vara följd af nu gällande bestämmelser,

enligt hvilka docenter utan någon förberedande tjänstgöring vid läroverken

kunnat erhålla ordinarie anställning vid desamma; hvarjämte fakulteten

likaledes på anförda grunder uttalat betänklighet mot det af kommitterade

i § Öl, sidan 57 (jfr motiveringen sid. 47), föreslagna skriftliga utlåtandet

af rektor med afseende å de sökande, hvilket förslag fakulteten ansett

icke innebära önskvärd trygghet för läroverken med afseende på erhållandet

af den skickligaste sökanden samt möjligen ledande till unga friska

krafters utestängande och särskildt yngre akademiska lärares afskräckande

från beträdandet af lärarebanan, till stor förlust för de allmänna läroverken.

3

I delta den filosofiska fakultetens yttrande har den teologiska fakulteten

vid universitetet i Upsala förklarat sig till alla delar instämma, endast

tilläggande, att fakulteten för sin del icke kunde underlåta att framhålla,

att en inskränkning af undervisningsprofven, på sätt Upsala domkapitel i

underdånighet hemställt, skulle för de fakultetsledamöter, hviska samtidigt

äro ledamöter af domkapitel, medföra en särdeles afsevärd lindring i den

för närvarande mycket betungande tjänstgöringen vid undervisningsprofvens

afhörande och bedömande och göra det för dessa ledamöter möjligt

att ägna den sålunda besparade tiden åt universitetets tjänst.

Med afseende på den föreliggande frågan har teologiska fakulteten

vid universitetet i Lund, under förklaring att fakulteten ansåge sig för. sin

del böra inskränka sitt yttrande till bestämmelserna rörande den teoretiska

kompetensen till lärarebefattningar, i hvilka kristendom inginge som

läroämne, hufvudsakligen anfört, att så länge en allmän lärareexamen icke

vore stadgad, fakulteten ansåge nödigt att, vare sig de nuvarande undervisningsprofven

afskaffas eller bibehållas, stadganden matte, göras om

examen inför teologisk fakultet såsom villkor för utnämning till adjunktsoch

kollegabefattningar, i hvilka kristendom ingar såsom läroämne, samt

examen eller disputationsprof inför teologisk fakultet såsom villkor föi

utnämning till lektorsbefattningar af dylik art, hvarjämte fakulteten, i

sistnämnda hänseende erinrat om hvad i kyrkomötets underdåniga skrifvelse

den 8 oktober 1898 anföres i anledning af Eders Kongl. Maj:ts nådiga

skrifvelse angående upphörande af vissa pastorats prebendeegenskap.

Filosofiska fakulteten vid universitetet i Lund har förklarat sig intet

hafva att anmärka vid det af kommitterade afgifna betänkandet rörande

denna fråga.

Hvad angår det föreliggande betänkandets senare del, nämligen om

geografien såsom särskildt läroämne vid tillsättandet af adjunkts- och kollegabefattningar

vid de allmänna läroverken, tillåter jag mig till en början,

med hänvisande till sidan 07 i nämnda betänkande, erinra om denna

frågas föregående behandling, så vidt densamma varit föremal för kanslers

ämbetets

handläggning. _ . .

År 1896 ingick ett större antal studerande vid universitetet i Upsala

med en underdånig anhållan, att Eders Kongl. Maj:t matte täckas taga i

öfvervägande, huruvida ej åtgärder skulle kunna vidtagas för att, om ^möjligt,

bereda geografien eu själfständig plats vid Upsala universitet, sa att

geografien måtte få ingå såsom särskildt examensåmne i såväl kandidatsom

licentiatexamen. Ansökningen remitterades till kanslersämbetet, som

infordrade yttrande af filosofiska fakulteten i Upsala. Sedan denna genom

eu för ändamålet tillsatt kommitté låtit närmare utreda ärendet, beslöt

4

fakulteten, inom hvilken flera olika yrkanden gjordes, vid den slutliga

voteringen med 14 röster mot 7 hemställa om underdånig framställning,

dels att Eders Kongl. Maj:t matte af Riksdagen äska anslag till eu ordinarie

professur vid Upsala universitet i politisk geografi, dels ock att den

nu vid universitetet befintliga extra ordinarie professuren i meteorologi

matte förändras till en motsvarande i meteorologi och fysisk geografi med

två timmars föreläsningsskyldighet i veckan, så framt ej samtidigt eu

observatorsplats inrättades vid meteorologiska institutionen, i hvilket fall

e. o. professorn skulle vara skyldig att föreläsa fyra timmar i veckan,

samt att pa grund häraf jämväl matte föreskrifvas, att vid blifvande

ledighet af denna e. o. professur sökande böra styrka sin kompetens i ej

mindre fysisk geografi än i meteorologi. Minoriteten inom fakulteten

hade förenat sig. om ett förslag att fakulteten måtte begära anslag till

ai ordinarie professur i geografi med skyldighet för dess innehafvare att

representera både den naturvetenskapliga och den humanistiska sidan af

ämnet. Sedan ärendet därefter återkommit till kanslersämbetet, insändes

detsamma till herr statsrådet och chefen för kongl. ecklesiastikdepartementet

jämte bifogad skrifvelse af den 30 december 1897, hvari kanslersämbetet

förklarade, att kanslersämbetet ansagc sig i det skick, hvari ärendet

befunne sig, böra utan att då vidare därom yttra sig, öfverlämna

detsamma till chefen för kongl. ecklesiastikdepartementet för den åtgärd,

som denne för närvarande kunde finna lämplig.

Sedan nu genom Eders Kongl. Maj:ts ofvan oinförmälda nådiga bref

den 3 december 1898 frågan om geografien såsom särskildt läroämne vid

tillsättande af adjunkts- och kollegabefattningar vid de allmänna läroverken,

i hvad samma fråga rörer universiteten, varit föremål för förnyad

pröfning af filosofiska fakulteten vid universitetet i Upsala och jämväl

filosofiska fakulteten vid universitetet i Lund däröfver afgifvit infordradt

yttrande, har förstnämnda fakultet i skrifvelse den 27 februari 1899 hänvisat

till de asikter och förslag, som inom densamma i denna fråga sistlidet

år framställdes, och bifogat afskrifter af de i ärendet då förda protokollen,

af hvilka framginge, att fakulteten med 14 röster mot 7 beslutit

förnya sin ofvannämnda framställning angående anslag till eu ordinarie

professur i politisk geografi och förändrandet af nu befintliga extra ordinarie

professuren i meteorologi till eu motsvarande i meteorologi och

fysisk geografi med därtill hörande två, eventuelt fyra, timmars föreläsningsskyldighet

i veckan. Filosofiska fakulteten vid universitetet i Lund

åter har enligt utdrag af fakultetens protokoll den 15 nästlidne mars på

angifna grunder »tillstyrkt koinmitterades förslag rörande geografien såsom

särskildt läroämne och examensämne».

5

Efter att hafva tagit kännedom af detta ärende jämte därtill hörande

handlingar får jag för egen del, med fäst afseende på den utredning,

som lämnats af vederbörande fakulteter vid universitetet i Upsala, i underdånighet

anföra, att jag beträffande frågan om afskaffande eller inskränkande

af undervisningsprofven för lärarebefattningar vid de allmänna

läroverken funnit de skal, som af filosofiska fakulteten i Upsala anförts

mot kominitterades förslag i § 53 att för docents kompetens till läraresyssla

vid allmänt läroverk skall fordras, att han efter genomgången profårskurs

skall under minst ett år hafva meddelat undervisning vid allmänt läroverk

eller annan läroanstalt än universitet, både från de allmänna läroverkens

och universitetets synpunkt vara af den betydelse, att jag på

grund af dessa skäl, i öfverensstämmelse med fakulteten, anser mig böra

i underdånighet afstyrka bifall å kominitterades förslag i denna punkt, för

så vidt den rör docenternas kompetens till lektorsbefattningar, och hemställer,

att, såsom hittills, docenttjänstgöring, vitsordad af akademisk myndighet

såsom ekvivalent med skolverksamhet, äfven måtte vid ansökning

till lektorat få gälla såsom sådan.

Jag kan härvid tillägga, att då i hvarje fall genomgången profårskurs

kvarstår såsom kompetensvillkor för erhållande af ordinarie lärarebefattning

vid de allmänna läroverken och docenter blott undantagsvis

torde söka adjunktsbeställningar, docenters befrielse från den af kommitterade

föreslagna skyldigheten att ett år tjänstgöra vid allmänt läroverk

eller annan läroanstalt än universitetet synes mig utan fara kunna utsträckas

jämväl till de fall, då ansökan gäller adjunktstjänst.

Hvad åter angår den andra punkten af kominitterades betänkande

rörande geografien såsom särskildt läroämne vid tillsättande af adjunktsoch

kollegabefattningar vid de allmänna läroverken, så vidt denna fråga

rör universitetet, så instämmer jag till alla delar i fakulteternas uttalanden

angående önskvärdheten af att geografien blir ett särskildt examensämne

vid universitetet samt att för detta ändamåls vinnande ämnet får

egen representant inom universitetets lärarekår. Att denne, med den

stora omfattning geografien såsom vetenskap numera äger, icke tillika kan

representera ett annat ämne, torde af den lämnade utredningen med all

tydlighet framgå, då ju af diskussionen inom filosofiska fakulteten i Upsala

till och med visar sig, att majoriteten ansett saken höra med afseende

på de vid därvarande universitet rådande särskilda förhållanden lämpligast

så ordnas, att en ny professur skulle inrättas för att omfatta blott

den politiska geografien, under det att den fysiska geografien skulle

förenas med e. o. professorsbefattningen i meteorologi. I första hand

synes det emellertid vara skid att rikta sina bemödanden därpå, att hvart

-

6

derå universitetet måtte erhålla en professur i geografi, och får jag således

för min del i underdånighet föreslå, att åtgärder i denna riktning måtte

af Eders Kongl. Maj:t vidtagas.

Stockholm den 28 april 18‘J''J.

Underdånigst

G. F. GILLJAM.

Carl Rogberg.

Till kanslersämbetet för Upsala universitet.

Genom remiss från akademiska kansliet af den 3 sistlidne januari

har teologiska fakulteten anmodats att afgifva till kanslersämbetet stridt

yttrande öfver utsedde kommitterades den 30 april 1898 afgifna underdåniga

betänkande angående 1 :o) afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven

för lärarebefattningar vid de allmänna läroverken samt 2:o) geografien

såsom särskild! läroämne vid tillsättande af adjunkts- och kollegabefattningar

vid de allmänna läroverken, i hvad samma betänkande rörer

universiteten.

Efter att med anledning häraf hafva haft ärendet under enskild

gemensam handläggning med filosofiska fakulteten, får fakulteten, hvars

yttrande ansetts höra inskränkas till det underdåniga betänkandet i hvad

detsamma afser afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven för

lärarebefattningar vid de allmänna läroverken, vördsamt tillkännagifva, att

fakulteten till alla delar instämmer i och ansluter sig till filosofiska fakultetens

härutinnan i ärendet afgifna utlåtande, hvaraf fakulteten erhållit

del; och vill fakulteten för sin del härvid endast tillägga, att fakulteten

icke kan underlåta att framhålla, att en inskränkning af undervisningsprofven,

på sätt Upsala domkapitel i underdånighet hemstält, skulle för

de fakultetsledamöter, hvilka samtidigt äro ledamöter af domkapitel, medföra

eu särdeles afsevärd lindring i den för närvarande mycket betungande

tjänstgöringen vid undervisningsprofvens utkörande och bedömande och

gorå det för dessa ledamöter möjligt att ägna den sålunda besparade tiden

åt universitetets tjänst.

Upsala den G mars 1899.

På teologiska fakultetens vägnar:

H. W. TOTTIE.

dekanus.

Anders Radhe.

8

Till kanslersämbetet för Upsala universitet.

Genom remiss den 3 sistlidne januari har filosofiska fakulteten anmodats

att afgifva utlåtande öfver utsedde kommitterades den 30 april 1898 afgifna

underdåniga betänkande angående l:o) afskaffande eller inskränkande

af undervisningsprofven för lärarebefattningar vid de allmänna läroverken

samt 2:o) geografien såsom särskild! läroämne vid tillsättande af adjunktsoch

kollegabefattningar vid de allmänna läroverken, i hvad samma betänkande

rörer universiteten. I anledning häraf får fakulteten, med tillkännagifvande

att fakulteten ansett dess utlåtande böra inskränkas till de frågor,

som mer eller mindre direkt angå universitetet och de intressen, som det

äger att bevaka, vördsamt anföra följande.

_ Gen viktigaste af dessa frågor är kommitterades förslag sidan 53, § 53,

7 (jfr motiveringen s. 43), att »sökande till läraresyssla vid allmänt läroverk^

skall... 7) före ansökningstidens utgång hafva efter genomgången

profårskurs under minst två år vid allmänt läroverk eller annan läroanstalt

bestrid t sådan undervisning ..., skolande i fråga om docent denna undervisning

under minst ett år hafva meddelats vid annan läroanstalt än

universitetet».

Skulle detta förslag blifva lag, så skulle det medföra de allra betänkligaste

följder för universitetet och undervisningen vid detsamma. Docentinstitutionen

har af ålder varit af den största betydelse för universitetet.

Det är snart sagdt uteslutande ur docenternas krets, som de ordinarie

lärarne rekryteras. De bidraga i hög grad till det vetenskapliga lifvets

höjande vid universitetet. Det vetenskapliga arbete, som af dem utföres,

är en betydande del af detta arbete, som utföres i vårt land och bringar

heder åt detsamma i den vetenskapliga världen. Därigenom att de till

aren sta den studerande ungdomen närmare och äro med densamma i eu

mer kamratlig beröring än fallet kan vara med de ordinarie lärarne, så

äro de ock i tillfälle att äfven utom den egentliga undervisningen sprida

intresse. för vetenskapliga studier bland de studerande samt vara dem

behjälpliga med råd och anvisningar. Den af dem lämnade direkta undervisningen,

såväl den offentliga som den privata, har alltid varit af stor

betydelse för universitetet, och särskildt på senare tider, då propedevtiska

kurser föreskrifvits i många examensämnen och seminarierna alltjämt ut

-

9

vidgats och vunnit i betydelse, kan man helt enkelt säga, att docenternas

verksamhet vid universitetet omöjligen kan undvaras. Ser man åter på

docenternas ställning och utsikter, så är den däremot ingalunda afundsvärd.

I några få af de viktigaste examensämnena händer det att undervisningen

lämnar nödiga inkomster, men i de flesta fall kan man ej underlåta

att anse det vara uteslutande det lefvande, vetenskapliga intresset hos

en ung man, som drifver honom att utom de uppoffringar och vanligen

äfven skuldsättning, som de mångåriga studierna medfört, ännu i flera år

ägna sig åt ett mer eller mindre lönlöst arbete i universitetets och vetenskapens

tjänst, under det att hans i regel mindre vetenskapligt intresserade

kamrater vid läroverken erhålla en åtminstone nödtorftig bärgning. Vanligen

först efter 5—10 år kan eu docent påräkna ett docentstipendium af

1,200—1,500 kronor, då däremot den, som omedelbart efter profåret förvärfvar

kompetens till lektorsbefattning, erhåller 2,000 kronor i arfvode

som extra lärare.

Under sådana förhållanden är det lätt att inse, hvart ett stadgande

som'' det nu föreslagna skulle leda. Redan nu är profåret för den blifvande

universitetsläraren ett besvärligt afbrott i de vetenskapliga arbetena,

och det blir det i ännu högre grad, om det utvidgas så, som nu föreslås.

Skulle han än ytterligare tvingas till ett års tjänstgöring vid allmänt läroverk,

så torde de vara högst få, som efter ett så långt afbrott vilja eller

kunna återgå till universitetet för att där antagligen i många år ägna sig

åt ett lönlöst arbete. Säkerligen komma åtminstone de allra flesta af de

bäst begåfvade, hvilka fått röna uppmuntran på sin nya bana, att på

densamma fortgå, och universitetet således om dem gå miste.

Fakulteten måste äfven anse det principielt oriktigt att utan vidare

förklara den inkompetent till skollärare, som med framstående teoretisk

begåfning och utbildning förenar öfning och skicklighet på ett närbesläktadt

område. Docenternas undervisning vid universitetet erfordrar lika

väl som undervisning vid de allmänna läroverken pedagogisk skicklighet.

Med allt skäl få docenterna för sådan undervisning under gifna förutsättningar

räkna sig till godo intill 5 år för lönetursberäkning vid eventuell

förflyttning till allmänt läroverk. Det förefaller inkonsekvent att bibehålla

denna stadga och på samma gång underkänna denna verksamhet såsom

meriterande till skoltjänst; fastmer vore konsekvent att låta tjänstgöring,

vitsordad af fakultet såsom ekvivalent med skolverksamhet, äfven gälla

såsom sådan. Universiteten koinme eljest i sämre rätt än de »åtskilliga

andra läroanstalter», hvarom kommittén talar, sid. 42—43, på samma gång

den anser »det vara följdriktigt och billigt, att undervisning vid dem finge

tillgodoräknas äfven i fråga om ansökningsrätt till ordinarie lärarebetatt

2

-

10

ningar vid de allmänna läroverken*. Uppenbart är, att blefve ifrågavarande

förslag lag, så vore fara värdt att sällan dugliga, unga vetenskapsmän

kunna eller våga stanna som docenter, hvilket vore en obotlig skada

för universitetet.

Men ett dylikt förhållande vore äfven enligt fakultetens mening till

största skada för de allmänna läroverken själfva. Under de många öfverläggningarna

rörande examens- och skolfrågor, som under de senare årtiondena

ägt rum, och i de betänkanden, som i dylika frågor afgifvits,

hafva universitetets myndigheter framhållit, att det i fråga om kompetensvillkor

bör göras en bestämd åtskillnad mellan adjunkts- och lektor splatser.

Vid undervisningen på skolans lägre stadier af yngre gossar är det uppenbarligen

mindre lärarens teoretiska insikter och vetenskapliga intressen än

hans »skicklighet i undervisningens konst», som betingar framgången af

hans verksamhet. Erfarenheten har ock visat, att till och med personer,

som aldrig aflagt någon akademisk examen, på detta stadium varit och

äro synnerligen framstående lärare. På gyrnnasialstadiet är förhållandet

väsentligen annorlunda. Visserligen kan en person, skicklig i »undervisningens

konst», äfven här i eleverna raskt och väl inläsa de föresätta

pensa, men de högre läroverkens främsta uppgift är dock, åtminstone för

närvarande, den att förbereda till de vetenskapliga studierna vid universitetet

och andra högre läroanstalter, och svårligen kan någon på ett rätt

sätt förbereda till vetenskapligt arbete, som ej har vetenskaplig utbildning

och i främsta rummet vetenskapliga intressen. Härmed är icke sagd t, att

lektorn bör framdrifva dem, som hafva särskildt håg för hans ämne, på

bekostnad af de öfriga lärjungarna. Mogenhetsexamen fordras i vår tid

för många, måhända alltför många, olika lefnadskall, och det är lärarens

plikt att tillse, att alla äro vid densamma så väl förberedda som möjligt.

Men i alla händelser blir undervisningen i ett ämne mera lefvande, korrekt

och intresseväckande, då den meddelas af en man, som själf med intresse

ägnat sig åt sitt ämne och däri idkat själfständig vetenskaplig verksamhet,

än af eu, som icke gjort detta. Hvad som ofvan sagts hindrar ej

heller, att läraren, då han hos en eller annan lärjunge finner gryende

anlag, särskildt ägnar dem den vård och uppmuntran, som kraftigt befordrar

deras utveckling. Mången gammal vetenskapsidkare erinrar sig

hela lifvet igenom med tacksamhet den lärare, som först ingå!’ honom det

lej oande intresset för hans vetenskap och föranledde hans första små försök

till själf verksamhet i densamma. Denna sida af lektorns verksamhet blir

alltför ofta förbisedd, framför allt inom pedagogernas egen klass. Den

är dock enligt fakultetens mening af den största betydelse för hela vårt

lands vetenskapliga framtid, och fakulteten måste fördenskull, särskildt då

11

det gäller lektorat, på det bestämdaste bestrida kommitténs yttrande på

sidan 26: »Ett tillförlitligt tjänstgöringsbetyg, som vitsordar, att en lärare

under ieke allt för kort tid meddelat god och framgångsrik undervisning

i något visst ämne, vitsordar därför äfven, att han med afseende på det

stadium, där undervisningen meddelats, äger tillräckligt grundlig insikt i

ämnet.» För öfrigt är klart, att äfven andra lektorer än de, som varit

docenter, både kunna hafva och faktiskt hafva de vetenskapliga insikter

och intressen, hvarom ofvan talats. Men uppenbart är, att som allmän

regel dessa så högst betydelsefulla egenskaper oftare böra tinnas hos dem,

som vanligen med stora personliga uppoffringar ägnat eu längre tid åt

vetenskapliga arbeten, än hos dem, som omedelbart efter afslutade examensstudier

ingå i läroverkens tjänst. Skulle alla f. d. docenter lämna läroverkens

tjänst, skulle uppenbarligen lärarekårens allmänna vetenskapliga

ståndpunkt och därmed dess förmåga att som sig bör förbereda till universitetsstudierna

icke obetydligt aftaga. Att de f. d. docenterna äfven

visat sig i många fall äga i hög grad praktisk duglighet bevisas bäst

däraf, att af 35 rektorer, som innevarande år tjänstgöra vid de allmänna

läroverken, ej mindre än 15 varit docenter.

Vidare må erinras därom, att lärarens förmåga att författa eller blott

att välja läroböcker är direkt beroende af hans vetenskapliga ståndpunkt

i lika hög grad som hans pedagogiska insikter. Flerfaldiga bevis på föråldrade

eller rent af felaktiga framställningar kunde framdragas äfven ur

nyare, efter alla pedagogikens regler författade och vid undervisningen i

de allmänna läroverken använda läroböcker. Det kan därför icke vara

annat än till största fördel för ett läroverk att inom dess lärarekollegium

ämnen representeras af en i högre grad vetenskapligt utbildad person.

Fakulteten har ansett sig böra utförligare behandla denna punkt,

emedan det ifrågavarande förslaget, ehuru skenbart af underordnad vikt,

är enligt fakultetens mening af vital betydelse för hela universitetet, och

får fakulteten på ofvan anförda skäl yrka afslag å kommitterades förslag

i denna punkt, för så vidt den rör docenternas kompetens till lektorsbefattningar,

och däremot anhålla, att, såsom hittills, docents tjänstgöring, vitsordad

af akademisk myndighet såsom ekvivalent med skolverksamhet, äfven måtte

vid ansökan till lektorat få gälla såsom sådan. Därjämte vill fakulteten

betona, att ingen som helst olägenhet uppvisats vara följd af nu gällande

bestämmelser, enligt hvilka docenter utan någon förberedande tjänstgöring

vid läroverken kunnat erhålla ordinarie anställning vid desamma.

Slutligen nödgas fakulteten yttra betänklighet mot det af kommitterade

i § 61, sid. 57 (jfr motiveringen sidan 47), föreslagna skriftliga utlåtandet

af rektor med afseende å de sökande. Detta torde ej, om de sökande

12

äro för honom okända, innebära större trygghet för läroverken med afseende

på erhållandet af den skickligaste sökanden, än om utlåtandet blifvit afgifvet

af hvilken som helst bland den tillsättande myndighetens medlemmar. Det

synes omöjligt för rektor att i allmänhet kunna yttra sig med den pondus,

som på sidan 47 afses, och det förefaller otvifvelaktigt att under nu

berörda förhållanden det helt naturligt blefve tjänsteåldern, som enligt

kommitterades förslag komme att blifva bestämmande vid lärareplatsers

tillsättande, hvarigenom emellertid läroverkens intresse att erhålla dugliga

lärare blefve minst tillgodosedt, såsom ledande till unga friska krafters

utestängande och särskildt yngre akademiska lärares afskräckande från

beträdandet af lärarebanan, till stor förlust för de allmänna läroverken.

Hvad angår geografiens ställning vid universitetet samt vid de allmänna

läroverken får fakulteten hänvisa till de åsikter och förslag, som inom

densamma i denna fråga sistlidet år framställdes, och bifogar fakulteten i

sådant afseende afskrifter af de i ärendet då förda protokollen.

Upsala den 27 februari 1899.

På lilosoiiska fakultetens vägnar:

A. Wikén,

prodekanus.

C. Henschen.

Utdrag af protokollet, hållet vid filosofiska fakultetens sammanträde

den 27 februari 1899.

Närvarande: prodekanus, professorn Wirén, professorerna II in orera

ndsson, Hjärne, Noreen, P. A. Geijer, Danielsson,

Erdmann, Lundell, Johansson, Persson, Högbom och

Lundström.

§ 3.

S. I). Sedan fakulteten med anledning af erhållen remiss att till

kanslersämbetet inkomma med utlåtande öfver utsedde kommitterades den

JO april 1898 afgifna underdåniga betänkande angående afskaffande eller

inskränkande åt undervisningsprofven vid de allmänna läroverken samt

13

angående geografien såsom särskildt läroämne vid tillsättande af adjunktsoch

kollegabefattningar vid de allmänna läroverken, i hvad samma betänkande

rörde universitetet, vid sitt förra sammanträde uppdragit åt prodekanus

professorn Wirén samt professorerna Hildebrandsson och Noreen att,

hvad beträffade frågan om afskaffande’ eller inskränkande af undervisningsprofven,

till fakulteten afgifva förslag till yttrande, så och efter

det bemälde kommitterade med sådant förslag inkommit, företogs nu ärendet

till hufvudsaklig handläggning; och blef efter någon öfverläggning berörda

förslag, sedan några smärre redaktionsförändringar däri vidtagits, af fakulteten

gilladt och godkändt; och skulle fakultetens utlåtande i ärendet således

affattas i fullkomlig öfverensstämmelse härmed.

Professorn Lundström ville hafva till protokollet antecknad följande

särskilda mening:

»Ehuruväl jag till alla delar ansluter mig till hvad af fakulteten

blifvit anförd t såsom skäl för afstyrkande af kommitterades förslag i § 53

mom. 7, anser jag mig dock böra uttala min afvikande mening beträffande

den af fakulteten gjorda inskränkningen: »för så vidt den rör docenternas

kompetens till lektorsbefattning». Då eu adjunkts undervisningsskyldighet,

särskildt vid de högre läroverk, där lektorat i ämnet icke finnes, äfven

måste sträcka sig till de högsta klasserna, kan jag icke ''finna något skal,

hvarför icke docent, äfven då han söker dylik lärarebefattning, skall få

räkna sin docenttjänstgöring såsom ekvivalent med skolverksamhet, där

den af akademisk myndighet blifvit såsom sådan vitsordad.»

Hvad angick kommitténs förslag angående geografien såsom särskildt

läroämne vid tillsättande af adjunkts- och kollegabefattningar vid de

allmänna läroverken beslöt fakulteten hänvisa till de åsikter och förslag

rörande geografiens ställning vid universitetet och vid de allmänna läroverken,

som inom fakulteten år 1897 framställdes; och skulle afskrift af

fakultetens därvid förda protokoll fakultetens utlåtande i nu förevarande

fråga biläggas.

Angående hvad sålunda förekommit skulle skrifvelse till kanslersämbetet

aflåtas, hvarjäinte utdrag af fakultetens i ärendet förda protokoll

skulle bifogas.

Som ofvan

Ur protokollet:

C. Henschen.

Utdrag'' åt filosofiska fakultetens i Upsala protokoll, hållet vid sammanträde

den 16 oktober 1897.

i-v;’" '' §9-

S. I). Sedan med anledning af en till fakultetens utlåtande remitterad

underdånig ansökan af ett större antal studerande här vid universitetet, i

hvilken på anförda skäl hemställts, att geografi måtte varda ett själfständigt

läro- och examensämne här vid universitetet, fakulteten vid sitt sammanträde

den 18 december 1896 uppdragit åt en kommitté, bestående af d. v.

dekanus professorn Dunér samt professorerna Alin och Hildebrandsson

att till fakulteten inkomma med utredning i frågan, med rättighet för

kommitterade att, om sådant ansåges behöflig!, med sig adjungera andra

fakultetens lärare, samt till följd däraf jämväl professorn Högbom och

docenten Nyström i kommittén inträda så hade beinälde kommitterade nu

afgifvit infordradt utlåtande i ärendet;

varande detta utlåtande jämte därvid fogade från utländska universitetslärare

inkomna yttranden om den geografiska undervisningen på olika

platser i utlandet af följande innehåll:

Utlåtande af de af filosofiska fakulteten utsedde kommitterade.

Till filosofiska fakulteten.

Med anledning af en till fakultetens utlåtande remitterad ansökan af

ett större antal studerande att geografi måtte varda ett själfständigt lärooch

examensämne vid universitetet (Bil. 1) utsågos undertecknade, Alin,

Hildebrandsson och Dunér, att inkomma med en så vidt möjligt fullständig

utredning af denna fråga, med rättighet för oss att, om så ansåges behöflig!,

adjungera andra fakultetens lärare. Till följd häraf hafva vi anmodat,

professor Högbom och docenten, lektor Nyström att inträda i

kommittén, hvilken således numera består af oss fem undertecknade. Och

lå vi, efter slutade öfverläggningar i frågan, anföra följande.

Redan från början hafva kommitterade varit ense om, att frågan om

geografiens ställning vid universitetet nu bör upptagas till behandling i

hela dess omfattning, enär det ej kan vara önskvärdt, att Sverige fortfarande

15

skall förblifva ett af de fä civiliserade land, inom hvilka geografien saknas

bland de själfständiga examensämnena och hufvudsakligen utgör ett med

statskunskapen sainmankoppladt biämne utan egentlig målsman, enär den

professor i geografi, som finnes vid Lunds universitet, jämväl är professor

i historia, och först på de allra senaste åren ett arfvode anvisats för en

lärare vid Upsala universitet mot det att han, halfva det antal timmar i

veckan, som åligger eu professor, föreläser i geografi.

Denna brist i vår universitetsundervisning har återverkat på de allmänna

läroverken, bland hvilkas ämnen geografien är i hög grad styfmoderligt

behandlad. Ja, man kan utan öfverdrift säga, att en stor del

af vår skol- och universitetsbildade allmänhet icke ens vet hvad geografi i

modern mening är. Endast en grundlig och tidsenlig universitetsundervisning

kan med tiden medföra eu förbättring i dessa förhållanden. Saknaden

af en dylik undervisning i värt land är så mycket egendomligare,

som här det oaktadt på många håll förefinnes ett lifligt intresse för geo:

grafisk forskning, hvilket visat sig såväl genom geografiska föreningars

bildande, som genom enskildas frikostiga understöd af de talrika och

betydelsefulla forskningsfärder, som från vårt land utgått såväl till polartrakterna

som till andra mer eller mindre outforskade delar af jorden.

Första frågan, som måste besvaras, är nu den: Hvad bör den geografiska

undervisningen hos oss omfatta? Det gifves ingen vetenskap, hvars gränser

varit och delvis ännu äro så sväfvande som geografiens. Anda från de

grekiska geografernas tid har man skilt på fysisk, och historisk-politisk

geografi, om än benämningarna som bekant under tidernas lopp varit

växlande. De förnämsta representanterna för dessa båda sidor af geografien

i detta århundrade äro Humboldt och Ritter.

Den fysiska geografien är en ren naturvetenskap. Den betraktar jordskorpan

och hafvet samt den dem omgifvande luftkretsen och de i dem

försiggående förändringarna såsom naturföremål och naturföreteelser och

söker att utforska de fysiska lagarna för desamma. Den har därför med

rätta betecknats som »la physique terrestre» eller »Geopliysik» i vidsträckt

mening.

Den historisk-politiska geografien utgör förening slänken mellan naturvetenskap

och historia. Den betraktar vår jord såsom människans hemvist

och källan till hennes materiella utveckling och visar, huru människan

såväl är beroende af den omgifvande naturen, som ock huru hon sträfva!- att göra sig oberoende af densamma och att använda densamma i sin tjänst.

Det inses häraf, att geografien är synnerligen vidtomfattande. Man

har ock ända till sista tiden sammanfattat under geografien snart sagdt

allt, som rörer vår kunskap om jorden och människorna, och det finnes i

16

själfva verket nära nog ingenting, som ej stundom kunnat exponeras på

en geografisk utställning. Man har emellertid på senare tid sökt att i

någon mån begränsa det alltför stora omfånget, ehuru visserligen icke full

öfverensstämmelse i detta hänseende vunnits, i det att här, såsom för öfrigt

i alla vetenskaper, lärarens egna intressen och studieriktning bestämmer,

hvilken del af ämnet, som blir hufvudsak i hans undervisning. Uppenbart

är, att de båda ofvannämnda hufvudafdelningarna icke kunna af samma

person med framgång bearbetas och föredragas, alldenstund de kräfva fullkomligt

olika förstudier, i ena fallet naturvetenskapliga, i det andra historiska

och antropologiska. Där blott en målsman för ämnet finnes, måste han

alltså hufvudsakligen ägna sig antingen åt den ena eller andra sidan. 1

olika länder har den ena eller andra sidan blifvit vid universiteten den

förhärskande.

För att erhålla en direkt kännedom om, huru ämnet f. n. tages i

olika länder och vid olika universitet, hafva vi vändt oss till flera utländska

universitetslärare med begäran om upplysning om den geografiska undervisningen

på olika platser. De skrifvelser, som kommit oss tillhanda, finnas

här bilagda (Bil. 2), och få vi härmed betyga deras författare vår vördsamma

tacksägelse för den beredvillighet och den noggrannhet, hvarmed de

tillmötesgått vår anhållan.

Det framgår af dessa skrifvelser, att i Frankrike allt hittills den

historisk-politiska geografien varit den snart sagdt enda rådande. Samtliga

professorer i geografi höra till les Facultés des Lettres och ämnet får i

examina endast tagas i samband med historia. Visserligen har på senaste

tid en reaktion häremot inträdt under ledning af professor Vidal de la,

Blache, hvilken, ehuru själf från början historiker, söker att verka för den

fysiska geografiens höjande i Frankrike, men officiel har ännu ingen förändring

i detta afseende vidtagits.

I Tyskland gick ännu för ett par decennier sedan den geografiska

undervisningen enligt Ritters föredöme i denna riktning. Därstädes har

emellertid sedermera ett så totalt omslag ägt rum, att med få undantag

det numera är den fysiska geografien, som där (nästan uteslutande) drifves,

t. o. m. i de fäll, då professorn tillhör den humanistiska fakulteten.

Hvilka delar af den fysiska geografien, som i främsta rummet föredragas^

är, såsom ofvan påpekats, alltid väsentligen beroende på platsens

innehafvare, och af bilagda skrifvelser framgår, att detta är betydligt

växlande vid olika universitet. Det visar sig, att å ena sidan den s. k.

matematiska geografien och geodesien, samt å andra sidan växt- och djurgeografien

allt mer'' inskränkts vid den geografiska undervisningen och

återförvisats till de läroämnen, dit de egentligen höra, nämligen astronomien,

17

botaniken och zoologien. Det är också uppenbarligen ej möjligt för läraren

i geografi att vara så hemmastadd i alla dessa vetenskaper, att han kan

fullt vetenskapligt behandla så vidt skilda frågor. Från geografens ståndpunkt

är en elementär öfversikt af dem tillräcklig.

Af öfriga delar af den fysiska geografien behandlas åter än den ena,

än den andra som hufvudsak. Under det att professor Gerland i Strassburg

sätter hvad som inom geologien kallas »fysisk geografi» i främsta

rummet, synes af professor Wagners examensfordringar (se nedan),. att

denna del i Göttingen spelar en mindre roll, under det att de klimatologiska

och oceanografiska afdelningarna af ämnet jämte kartografien där träda i

förgrunden, under det att åter professor Richter i Graz, liksom, efter hvad

det vill synas, de fysiska geograferna i Österrike i allmänhet, låter den

s. k. »Länderkunde» hafva den största vikten. Från skolans synpunkt och

för lärarekandidaternas förberedelse för undervisningen vid densamma äro

naturligtvis dessa olikheter i den akademiska undervisningen af ringa eller

ingen betydelse, ty oberoende af dem är dock öfverallt en betydlig kurs

i hvad, som från skolans synpunkt kan ingå i dess undervisning, obligatorisk.

Den vanligast använda läroboken är professor Wagners berömda

Lehrbuch der Geographie.

Under det att i Frankrike examen i geografi är bunden vid historia,

t. o. in. i doktorsgraden, så kan åter i Tyskland geografien tagas af såväl

naturforskare som humanister, och detta både i »Lehramts-» och i »DoctorExamen».

I den senare, som icke medför något slags officiell kompetens,

äro fordringarna friare och rätta sig väsentligen efter kandidatens studieriktning.

I den förra måste vissa allmänna föreskrifter rörande fordringarna

följas, hvilket icke hindrar, att de dock i mycket kunna lämpas

efter examinandens studieriktning. I detta hänseende förfares dock olika.

Såsom synes af professor Gerlands skrifvelse, medger han icke någon större

valfrihet. Han betonar strängt, att geografien är en naturvetenskap och

intet annat, och den, som vill lära geografi, måste lära den på samma

sätt, han må för öfrigt vara historiker eller naturforskare. Professor Wagner

åter har i de båda fallen väsentligt olika fordringar, hvilka han själ!’ uppgifvit

vara följande:

A) Humanister.

1) Wagner: Lehrbuch der Geographie. 2 Bd.

2) Allgemeine Erdkunde von Hann, Hochstetter lind Pokorny (»med

urskillning»).

3) Kartografi: Inledning till Sydow-Wagners methodischer Schulatlas.

4) Pesehel: Geschichte der Geographie.

!)) Molin: Meteorologi (valfritt).

3

18

B) Realister.

1) Wagner: Lehrbuch der Geographie. 2 Bd.

2) Zöppritz: Kartenentwurfslehre.

3) von Richthofen: Ftlhrer fur Forschungsreisende.

4) Hann: Ivlimatologie.

5) Mohn: Meteorologie.

6) Boguslawski-Krummel: Oceanographie. 2 Bd.

Som synes, är hans stora Lehrbuch gemensam som grundläggande

arbete för båda linierna, men i öfrigt äro fordringarna helt olika.

Af det ofvanstående synes, att man ej kan frånkänna den geografiska

undervisningen såväl i Frankrike som i Tyskland eu viss ensidighet. Det

är ock, som vi ofvan påpekat, fullkomligt omöjligt att i vår tid omfatta

såväl den fysiska som den historisk-politiska geografien så, som erfordras

för att i dem båda lämna en i allo tillfredsställande vetenskaplig universitetsundervisning.

Då friherre v. Richthofen i början af sin bilagda skrifvelse

betonar, att den, som icke i första linien studerat de grundläggande naturvetenskapliga

ämnena, »der kann die fundamentalen Seiten der wissenschaftlichen

Geographie niemals bewältigen», så har han onekligen rätt,

om man nämligen med honom anser »wissenschaftliche Geographie» liktydig

med fysisk geografi. Men då han säger, att den, som tillägnat sig de

naturvetenskapliga förstudierna, »der kann sich mit Leichtigkeit in die

Beziehungen der Geographie zu den Staatswissenschaften lind zur Geschichte

hineinarbeiten», så torde han göra sig skyldig till ett totalt underskattande

af den historisk-politiska geografiens betydelse.

Skall alltså den geografiska vetenskapen fullständigt behandlas vid

den akademiska undervisningen, så måste den läras från två lärostolar, eu

i hvardera af den filosofiska fakultetens sektioner. Så är ock förhållandet

såväl i Wien och Petersburg, som vid det gamla svenska universitetet i

Dorpat. Vid det sistnämnda finnes sedan många år en lärostol i »geografi»,

hvars innehafvare är humanist, och en i »meteorologi och fysisk geografi»,

hvars innehafvare, professor Sresnewsky är naturforskare och direktör för

meteorologiska institutionen. Därifrån hafva vi dock ej kunnat erhålla

några närmare upplysningar, emedan, som professor Sresnewsky meddelat,

just nu en kommitté blifvit på hans initiativ af fakulteten tillsatt för att

föreslå vissa ändringar i ämnesfördelningen mellan de båda lärarne, att

inträda vid den andre professorns snart förestående afgång.

I Wien har man, såsom synes af professor Pencks bilagda skrifvelse,

tagit saken mycket enkelt och praktiskt. Han är anställd för att undervisa

i geografi med särskildt afseende på dess naturvetenskapliga sida, och

19

professor Tschennak i samma ämne med särskild! afseende på dess historiska.

Båda examinera i lärare-examen och hafva där exakt samma fordringar,

följande reglementets föreskrifter och läggande vikten på hvad

som är för examinandens blifvande kall erforderligt. Men i sin vetenskapliga

undervisning och verksamhet taga de ämnet från så olika sidor,

att det, såsom professor Penck påpekar, inträffat, att de nästan samtidigt

behandlat samma trakt af jorden, utan att de studerande, som deltagit i

bådas kurser, kunnat märka någon kollision mellan dem.

Vill man således hos oss gifva geograhens båda hufvudgrenar den

plats, dem tillkommer i den vetenskapliga undervisningen, så borde alltså

geografien äga en målsman inom hvardera sektionen i fakulteten.

Hvad den matematisk-naturvetenskapliga sektionen angår, så kan saken

utan synnerlig svårighet arrangeras, såvida e. o. professuren i meteorologi

här som i Dorpat förvandlas till en motsvarande plats i meteorologi och fysisk

geografi. Innehafvaren af platsen har nämligen redan allt sedan dess upprättande

icke inskränkt sina föreläsningar till endast meteorologi, utan han

har faktiskt föreläst alla de delar af den fysiska geografien, hvilka ingå i

de ofvan uppräknade fordringarna för realister i Göttingen. Visserligen

har han icke haft anledning att särskild! föreläsa öfver speciell geografi,

sådan som den framställes i t. ex. Wagners lärobok, men enhvar, som

känner, i hvilket nära samband ett lands klimat står till dess konfiguration

och fysiska beskaffenhet, och huru väsentligt dessa sistnämnda faktorer

bestämmas af klimatet, inser lätt, att föreläsningar i klimatologi måste

äfven omfatta det ifrågavarande landets fysiska geografi, och i samma mån

som den klimatiska sidan behandlas grundligt, måste den fysisk-geografiska

behandlas utförligt. Samtliga de delar af ämnet, som uppräknats under

examensfordringarna för real studenter i Göttingen, borde ingå i examensfordringarna

vid denna professur. Innehafvaren af denna plats, undertecknad

Hildebrandsson, har ock förklarat sig villig att undervisa och

examinera i detta ämne. Dock kunna föreläsningarna, som nu omfatta 2

timmar i veckan hvarje vårtermin, ej utsträckas till mera än 2 timmar i

veckan under hela läsåret, såvida ej en observatorsplats inrättas, så att

professorn kan befrias från en del af den praktiska tjänstgöring vid

observatoriet, som nu åligger honom såväl under terminer som ferier. Till

de ofvan nämnda delarna af ämnet borde dessutom komma en kurs i

geofysik, eller fysisk geografi i geologisk mening, motsvarande t. ex.

Supans eller Lapparents läroböcker, hvarförutan ländernas topografi, eller

20

den fysiska geografien i skolans mening, ej kan tillbörligen beliandlas eller

uppfattas. Att åter förlägga tyngdpunkten för detta studium hit och söka

afskilja detsamma från geologien, med hvilket ämne det står i oupplösligt

samband, vilja vi på intet sätt tillråda, så mycket mindre, som den nyutnämnde

professorn i geologi särskildt arbetat i denna bransch.

Med denna nu föreslagna omfattning blefve den fysiska geografien,

såsom vi från början bestämt densamma, fysikens tillämpning på naturföreteelserna

i luften, hafvet och på jorden, eller terrester fysik. På detta

sätt blefve dess område, ehuru ännu synnerligen omfångsrikt, dock vetenskapligt

begränsadt och ett afrundadt helt. Den kurs i speciell geografi,

Wagners lärobok eller något däremot svarande, som med nödvändighet

måste ingå inom detta läroämne, är i alla händelser eu fullt tillräcklig

kurs i geografi för blifvande skolman. Detta arrangement torde vara det

enda, som under närvarande förhållanden kan praktiskt utföras, så vida

man ej vill upprätta en fullständigt ny professur inom sektionen.

Den gren af geografien, som skulle komma att höra till den humanistiska

sektionens område, och som här ofvan kallats politisk geografi,

kan dock icke inskränkas uteslutande till hvad som vanligen kallas politisk

geografi. Ty det är en själfklar sak, att man icke kan studera t. ex. ett

lands näringar, kultur eller ens historia utan att taga hänsyn till dess

fysiska beskaffenhet, hvilken utgör grunden till att landet i fråga har just

dessa näringar och icke andra o. s. v. Alltså måste i den humanistiska

geografien äfven ingå en öfversikt af den fysiska. Redan den allmänna,

fysiska geografiens grunddrag måste här medtagas t. ex. för filosofie licentiatexamen

i det omfång, hvari ämnet behandlas i Supans Physische Erdkunde.

Rörande de olika ländernas berg, floder, klimat o. d., som vanligen

brukar kallas landets fysiska geografi, måste alltså detta studeras äfven

inom den humanistiska geografien, om än ämnet här kan ses från delvis

andra synpunkter, än då det föredrages inom den naturvetenskapliga

sektionen.

För öfrig! böra till den humanistiska geografien räknas geografiens

historia, antropogeografi, etnografi samt den egentliga politiska geografien.

Då nu en af de viktigaste partierna af denna är framställningen af landets produktion

af råvaror och industrialster samt varubyte, hvilket allt brukar

sammanfattas under namnet han delsgeografi, samt fluktuationerna inom

landets folkstock, för hvilket allt källorna äro att söka i statistiken, så

synes det oss lämpligt, att med den politiska geografien förenades äfven

ämnet statistik, hvilket icke har någon särskild målsman vid universitetet,

om det än enligt en viss häfd brukat räknas till statskunskap. I verkligheten

står dock statistiken närmare den politiska geografien, såsom äfven

21

framgår däraf, att flera vetenskapliga tidskrifter äro organ för både geografi

och statistik; och erhåller den politiska geografien en egen målsman bland

universitetets lärare, så bör statistiken förenas med hans ämne.

Med den omfattning, som den humanistiska geografien sålunda skulle

få, och hvilken tydligen icke inskränker sig eller kan inskränka sig till

blott politisk geografi i egentlig mening, kunde det väl synas mindre

lämpligt att kalla detta ämne politisk geografi. Ett lämpligare namn vore

möjligen speciell geografi i samma betydelse som det tyska »Länderkunde».

Emellertid kan namnet vara en bisak, om det blott blir bestämdt,, att

denna gren af geografien äfven måste omfatta en öfversikt af den fysiska

geografien samt befolknings- och näringsstatistik.

Af hvad vi i det föregående anfört framgår, att vi anse oss böra

tillråda fakulteten att förorda bifall till den underdåniga ansökningen samt

likaledes att vi på grund af de nu vid universitetet radande förhallandena

föreslå, att fakulteten måtte göra underdånig hemställan om

dels, att Kongl. Maj:t måtte af Riksdagen äska anslag

till en e. o. professur i politisk geografi, med 4

timmars föreläsningsskyldighet i veckan;

dels, att den redan befintliga e. o. professuren i

meteorologi måtte af Kongl. Maj:t ändras till en motsvarande

i meteorologi och fysisk geografi med 2 timmars

föreläsningsskyldighet i veckan, så framt ej samtidigt en

observatorsplats inrättas vid meteorologiska institutionen,

i hvilket fall professorn skulle vara skyldig att föreläsa

4 timmar i veckan. På grund häraf borde jämväl föreskrifvas,

att vid en blifvande ledighet af denna professur

de sökande böra styrka sin kompetens ej mindre i

fysisk geografi än i meteorologi.

Upsala den 24 april 1897.

N. C. Dunér.

Fil. fak:ns dekan.

H. II. Hildebrandsson.

A. G. Högbom.

O. Alin.

F. Nyström.

22

Bilaga l.

Till Konungen!

I den geografiska vetenskapens historia inom vårt land intager 1891

års stadga för filosofie kandidat- och licentiatexamina ett märkligt rum.

Genom denna stadga bereddes nämligen för första gången en plats åt

geografien bland de svenska universitetens undervisnings- och examensämnen.

Full medborgarrätt vid högskolan fick dock icke det nya läroämnet

sig beskärd. Geografien fogades endast till den vid universitetet

sedan århundraden bofasta statskunskapen för att jämte denna bilda ett

examensämne: statskunskap med geografi. Geografiens målsman vid

universitetet blef ej en fast anställd professor utan en tillfälligt förordnad

lärare med blott tvenne timmars föreläsningsskyldighet i veckan, och vid

betygssättningen för ämnet statskunskap med geografi äger denne enligt

kanslersbrefvet af den 13/4 1892 endast på så sätt deltaga, att han meddelar

professorn i statskunskap hvilket betyg han anser examinanden förtjäna

på grund af aflagda prof i geografi, hvarefter professorn skall, dels med

afseende härpå, dels med afseende på de prof examinanden aflagt i statskunskap,

ensam afgifva betyget i statskunskap med geografi.

Det torde med fog kunna sättas i fråga, om denna geografiens ställning

inom vårt universitetsväsen motsvarar den höga rang, som hon numera

intar bland vetenskaperna. Geografien har under senare delen af detta

århundrade genomgått eu storartad utveckling, och i mångsidighet och

betydelse kan hon numera ställas i jämbredd med mer än en bland de

äldre vetenskaperna. Statistikens, etnografiens och naturvetenskapernas

resultat hafva kommit äfven geografien till godo och gjort det möjligt för

henne att med allt större framgång och säkerhet arbeta på fyllandet af

sin uppgift: att lämna en fulltrogen bild af det karakteristiska hos kontinenter

och länder såväl med afseende på naturförhållanden som människolif.

Med öppen blick för detta geografiens stora och allt mer växande värde

såsom bildningsämne hafva också öfverallt bildningens målsmän skyndat att

taga henne i sitt hägn. Vid eu stor mängd europeiska och äfven vid några

utomeuropeiska universitet hafva geografiska professurer blifvit upprättade.

Hänga af dessa hafva tillkommit under det sist förflutna decenniet, och intresset

för geografien är för närvarande så lifligt, att man har all anledning att hoppas

pa en fortgående tillökning af deras antal. Enligt en uppgift i universitetskommitténs

underdåniga förslag och betänkande, afgifna den 2 juli 1889,

23

ägde Tyskand år 1885 professurer i geografi vid 12 universitet, Österrike

vid 8, Italien vid 12, Frankrike vid 4, Holland vid 1. År 1895 hafva

dessa siffror, såsom det framgår af universitetskalendern Minerva, vuxit

för Tyskland till 18, Österrike till 9, Frankrike till 11, Holland har fått

en professur i etnografi till sin förra i geografi, för Italien är siffran oförändrad.

Härtill kan läggas, att i Ryssland är geografien representerad af

professorer vid 8 universitet, i England, Belgien, Schweiz och Spanien vid

3 af hvartdera landets universitet, Serbien, Portugal, Danmark och Norge

hafva hvar sin professorsstol för ämnet. Vid åtskilliga universitet finnes

mer än en professor i geografi eller någon del däraf. Sammanlagdt äger

Europa 61 professurer i geografi och 26 i geografi, förenad med någon

eller några andra vetenskaper såsom historia, statistik och etnografi eller

någon af naturvetenskaperna,

Sådan är geografiens ställning inom öfriga europeiska kulturländer.

Hon har icke blott inom alla — äfven våra skandinaviska grannländer —

blifvit representerad vid universiteten; den är till fullo erkänd som en

själfständig vetenskap, åt hvars studium ett stort antal hängifna lärjungar

ägna sig.

Tager man dessa förhållanden i betraktande och erinrar man sig

därjämte huru vårt land, åtminstone på de geografiska upptäckternas område,

gjort betydande insatser i geografiens utveckling, så vill det synas

som om 1891 års bestämmelser angående hennes ställning vid universitetet

icke hafva gjort denna vetenskap tillbörlig rättvisa; de hafva gjort

geografien till ett appendix till statskunskapen utan all sjanständighet.

Men en sammankoppling af tvenne sådana ämnen, hvar för sig så omfattande

och trots sina beröringspunkter i grunden så vidt åtskilda, kan

icke undgå att inverka högst ofördelaktigt på studierna af båda dessa

ämnen, framför allt naturligtvis på det ämne, hvilkets ställning är svagare.

De praktiska olägenheterna af den år 1891 träffade anordningen

hafva ej heller dröjt att visa sig. I de officiellt tillkännagifna fordringarna

för filosofie licentiatexamen i statskunskap med geografi hafva universitetets

myndigheter själfva gifvit ett erkännande däraf, att under nuvarande

förhållanden till grundligare insikter i det ena af dessa ämnen

icke skäligen kan fordras lika grundliga också i det andra, i det att en

vidlyftigare kurs i statskunskap berättigar till en mindre kurs i geografi

och omvändt. Redan häri ligger ett medgifvande att studiernas grundlighet

i hvartdera ämnet måste blifva lidande genom dess sammanslagning

med det andra. Nu kommer emellertid denna olägenhet att framför allt

drabba geografien. Statskunskapen har 2 ‘/a århundradens anor vid uni

-

24

versitetet; den har sin nedsudda ställning och sina vackra traditioner att

upprätthålla; det är därför helt naturligt, att statskunskapens målsmän

icke kunnat medgifva, att deras vetenskap i någon nämnvärd mån finge

lida intrång genom tillsatsen af geografien. Därför hafva fordringarna

till nyssnämnda examen i ifrågavarande ämne blifvit så bestämda, att

man kan erhålla ett högre betyg genom att läsa ungefär lika stor kurs i

statskunskap som fordrades, innan detta ämne förenades med geografien,

och en tämligen minimal kurs i geografi; men göres geografien till hufvudsakligt

studium, medgifves endast en ganska obetydlig afprutning i

den vanliga statskunskapskursen. Sålunda kommer då för samma betyg

i nyssnämnda examensämne att fordras betydligt större kurser och drygare

arbete om examinanden vill lägga hufvudvikten på geografien, än

om han ägnar sig åt statskunskapen, eller, med andra ord, de djupare

insikter, som examinanden i förstnämnda fall onekligen besitter i en del

af ämnet, geografien, komma icke på något sätt till synes i betyget.

Detta faktum kan naturligtvis icke annat än afskräcka de studerande från

mera djupgående geografiska studier, något som för det allmänna måste

vara så mycket mer beklagligt, som ju geografien är ett viktigt läroämne

i skolorna, vida viktigare än statskunskapen, och det således måste anses

ligga i dessas intresse, att den blifvande läraren just i geografi inhämtar

så grundliga kunskaper som möjligt.

Och äfven i ett annat hänseende medför den nuvarande anordningen

en stor olägenhet. Det blir genom densamma så godt som omöjligt för

naturvetenskapernas ämnessvenner att ägna sig åt studium af geografien,

som likväl i så många stycken står en del af dessa vetenskaper mycket

nära. Naturvetenskapsmännen skulle nämligen för att kunna erhålla ett

examensbetyg i geografi vara tvungna att kasta sig in på vidlyftiga studier

i ett för dem så ytterst främmande ämne som statskunskap, och det

är dock icke att vänta. Följden blir att geografien måste gå förlustig

alla adepter från dessa vetenskaper, adepter hvilka skulle hafva de bästa

förutsättningar för ett djupgående och själfständigt geografiskt studium.

Således, eu stor del af de studerande, hvilka skulle vara synnerligen väl

kvalificerade för att bedrifva vetenskapliga studier inom geografiens område,

är genom de nuvarande anordningarna så godt som afstängd från

möjligheten därtill.

Då sålunda den underordnade och obetydliga plats, som geografien

i det yttre erhållit vid universiteten genom 1891 års stadga, i sig själ!''

synes vara ovärdig denna vetenskaps inom alla kulturländer erkända betydelse

och då vidare erfarenheten synes gifva vid handen, att afsevärda

praktiska olägenheter genom samma stadga vållats för de geografiska

25

studiernas bedrifvande, och då slutligen det också synes vara tydligt, att

ett verkligt friskt och kraftigt vetenskapligt arbete på geografiens rika

fält ej under nuvarande förhållanden kan uppstå, våga undertecknade,

hvilka vid Upsala universitet studera geografi, underdånigst anhålla, att

Eders Majestät täcktes taga i öfvervägande, huruvida ej åtgärder skulle

kunna vidtagas för att om möjligt bereda geografien en själfständig plats

vid Upsala universitet, så att geografien måtte få ingå såsom själfständigt

examensämne i såväl filosofie kandidat- som licentiatexamen.

Upsala den 30 mars 1896.

Ivar Hallberg

Fil. känd. Göteb.

Sven Lönborg

Fil. kand. Öätg.

Hugo Wilh. Markström

Fil. stud. Norrl.

H. E. Wiklund

Fil. lic. Norrl.

Torvald Höjer

Fil. stud. Stockh.

Gustaf Upinark

Fil. stud. Stockli.

Verner Söderberg

Fil. kand. Stockh.

Herman Brulin

Fil, kand. Västg.

Erik R. Norrman

Fil. känd. Upl.

Axel Jonsson

Fil. kand. Västg.

Sune Ambrosiani

Fil. stud. Stockh.

Gustaf Löf

Fil. kand. Sörml.

Uno Steinholtz

Fil. kand. Stockh.

John Anneli

Fil. stud. Sörml

Underdånigst

Nils Edén

Fil. kand. Norrl.

Anton v. Hedenberg

Fil. stud. Norrl.

Sigrid Björklund

Fil. stud. Stockh.

Hans Juel

Fil. kand. Värml

E. G. Huss

Fil. kand. Norrl.

Erik Falk

Fil. kand. Värml.

Lydia Wahlström

Fil. kand. Västm.

Aug. Bergh

Fil. stud. Västg.

Karl Nordlund

Fil. kand. Gestr.-Hels.

Arvid Carlson

Fil. kand. Västm.

Per Gust. Berggren

Fil. kand. Värml,

Otto W. Sundén

Fil. kand. Västg.

Carl Hebbe

Fil. stud. Sörml.

Erik Nyman

Fil. lic. Östg.

Carl M. Wejle

Fil. kand. Östg.

C. Grönblad

Fil. stud. Smal.

H. Carlson

Fil. stud. Smal.

K. A Fryxell

Fil. kand. värml.

Joh. R. Nilsson

Fil. stud. Östg.

Hugo Frölén

Fil. kand. Östg.

Georg Wendblad h

Fil. känd. Dpi.

Sten A:son Leijonhufvud

Fil. stud. Stockh.

Richard Edgren

Fil. kand. Värml.

Holger Rosman

Fil. kand. Gotl.

Joh. Gunnar Andersson

Fil. stud. Sörml.

Sven Otterborg

Fil. stud. Värml.

Nils Lundqvist

Fil, stud. Sörml.

N. Svanström

Fil. stud. Norrl.

4

26

Birger Gezelius

Fil. kand. Västm.-Dal.

Carl M. Kjellberg

Fil. stud. Upl.

Thure Wigert

Fil. kand. V.-D.

Harald Törnblom

Fil. stud. Yästm.

O

Sven Åkerberg

Fil. stud. Stockh.

Otto Edelstam

Fil. stud. Kalm.

Gunnar Hazelius

Fil. stud. Stockh.

Harald Sundström

Fil. stud. Stockh.

Karl Hedvall

Fil. stud. Korrl.

Hakon Wigert-Lundström

Fil. stud. Östg.

Sixten Samuelson

Fil. stud. Värml.

Ernst Rönnblad

Fil. känd. Upl.

Algot. Holmqvist

Fil. kand. Norr!.

Karl Gustaf Westman

Fil. stud. Östg.

Arvid Hernmarck

Fil. stud. Stockh.

August Akerlindh

Fil. kand. Upl.

J. W. Nilsson

Fil. kand. Upl.

Bilaga 2.

Utlåtanden, inhämtade från utlandet.

I. Professor Hermann Wagner, Göttingen.

Es is nicht ganz leicht in kurzen Worten die Anforderungen zu

prascisiren, welche ich im Doctorexamen und im Kandidatenexamen mache.

Das wichtigste will ich versuchen hier nieder zu schreiben. Zunächst

glaube ich, dass wenn in Deutschland heute die Krage gestelit werden

wiirde, ob Geographie zur math. naturw. åder zur humanistischen Fakultät

zu rechnen ist, oder besser, ob der Vertreter der Geographie Mitglied der

math. naturwissenschaftlichen oder der humanistischen Sektion werden

soll, alsdann in den meisten Fallen fur die math. naturw. entschieden

werden wiirde.

Freilich zur Zeit ist dies dort, wo die Fakultäten derart getheilt sind,

nicht der Fall. Prof. Gerland1) gehört in Strassburg zur philosophischen

und nicht zur math. naturw. Fakultät, ich selbst bin Mitglied der historischen

Klasse der K. Societät der Wissenschaften hier in Göttingen

u. s. w.

Aber unsere Anordnung datirt noch aus den siebziger Jahren, wo

die aus Ritters Zeiten stainmende Ansicht, dass die Erdkunde eine wesentlich

historische Disciplin sei, die massgebende war.

'') Se nedan.

27

Diese Verhältnisse haben sich seitdem geändert, und es wird in

Deutschland kaum mehr einen Geographen geben, welcber nicht die Geograpbie

als eine wesentlich naturwissenscliaftliche ansieht, indem die physische

Geographie im weitestem Sinne des Worts als Grundlage erkannt

ist, oline welche die sogenannte politisch-historische in der Luft schwebt.

Ich gebe nicht so weit, wie andere meiner Fachgenossen, in letzterer

nur einen Zweig angewandter Geographie wie etwa Pflanzen- und Tiergeograpbie

zu erkennen, sondern halte mich an die historische Entwiekelung,

nach welcber das menschliche Element in der Erdkunde eine vid

ausgedehntere und vielseitigere Beacbtung verdient als Pflanzen und Tiere.

Aber wer Trägen der historisch-politischen Geographie lösen, also die

Abhängigkeit gewisser historisch-politischer Entwickelungen und Verhältnisse

von Läge und Natur des Ländes, des Bodens, des Klima etc. ursächlich

nachweisen soll, der muss in erster Linie physischer Geograpb, erst in

zweiter Historiker und Statistiker etc. sein.

Unter solchen Umständen muss jeder Neuling in der Geographie erst

in allen Zweigen der pbysischen Geographie festen Puss fassen und eben

deshalb ist nicht nur mein eigener Akademischer Unterricht, sondern der

von 710 aller deutschen Professoren der Geographie heute auf Einfiihrung

in die physische Geographie in erster Linie gerechnet.

Dies geht allerdings nicht immer aus dem Titel der einzelnen Vorlesungen

hervor, aber wenn Sie beachten, dass mein Cursus von 5—6 Semestern

zunächst 2 volle Semester auf allgemeine physische Erdkunde

verwendet und in 3—4 Semestern, die der Länderkunde einzelner Erdteile

oder einzelner Länder (Deutschland, Mittelmeerländer, etc.) mindestens

die Hälfte des Stoffs als physische Geographie der betreffenden Länder

bezeichnet werden muss, so sehen Sie, dass physische Geographie

praaponderirt.

Die allgemeine physische Länderkunde, welche ich vorzutragen pflege,

umfasst zunächst die Lehre von Gestalt und Grösse, Dichte und anderen

l)hysikalischen Eigenschaften der Gesammterde, nicht in rein propaedeutischer

Form, sondern so grundlich als man die Dingc vor einem zur

grössern Hälfte aus Historikern und Philologen zusammensetzten Publikum

mit den Mitteln der Elementar-Mathematik zu erläutern vermag.

Trigonometrische Formeln kommen dabei selbstverständlich zur Anwendung.

Das Clairaut’sche Theorem, die Darstellung des Geoids als eine

Niveaufläche im mathematisch-physikalischen Sinn, das Gesetz der Zunahme

der Schwerkraft nach den Polen, u. s. w. sind alles Dinge, welche dabei

auseinander gesetzt werden und welche diejenigen, welche das Kandidatenexamen

fur obere Klassen (Oberlehrer) oder das Doctorexamen vor der

28

Fakultet in der Geographie machen wollen, beherschen mössen. Ich meine

durch solche Beispiele Ihnen am besten die Anforderungen, welche ich zu

machen pflege, erläutern zu können.

Dabei bemerke ich sötört eins: Die Zahl derjenigen, welche aussc.hliesslich

Geographie studieren, alles andere mehr als Hölfswissenschaft dazu

ansehen, ist naturlich geting, aber viele wählen Geographie als Hauptfach

indem sie dabei noch andere Fächer grilndlich studirt haben. Jo nachdem

dieselben nun ursprunglig von den mathematisch-physikalischen, oder den

naturbeschreibenden (incl. Geologie), oder historisch-nationalökonoinischen

Studien ausgegangen sind, werden sich meine Anforderungen modifiziren,

ich kann nicht von den historisch-philologisch vorgebildeten, auch wenn

sie neben Geographie etwa noch geologische oder physikalische Vorlesungen

gehört haben, so vid, so eingehende Kenntnisse in den ihnen etwas ferner

liegenden Gebieten verlangen, wie von mathematisch-physikalisch vorgebildeten.

Aber indem ich auf das oben gesagte himveise glaube ich erläutert

zu haben, das eine gewisse Summe ernsterer Kentnisse auch aus

dem mathem.-physikalischen Teil der Geographie von allen Kandidaten

ohne Ausnahme verlangt und, wie ich behaupten kann, auch geleistet wird.

Die Kartographie lehre ich in ihren Elementen nicht in Vorlesungen

sondern in praktischen Uebungen, so dass Bekanntschaft mit Theorie

und Praxis der wichtigsten Projektionen in weit grundlicherer Weise von

Oberlehrern und Doctoren gefordert wird, auch wenn sie nicht Mathematiker

sind, als dieses Kapitel z. B. in meinem Lehrbuch (Guthe-Wagner)

behandelt ist. Zöppritz’ Leitfaden der Kartenentwurfslehre (l 883) bezeichnet

hierbei etwa den Ståndpunkt des im Doctoi -examen zu leistenden, wenn

auch einzelne Kapitel darin dem Nicht-Mathematischer schon zu harte

Ntisse aufzuknacken geben, was man im Einzelfall immer beröcksichtigen wird.

Im Kandidaten-examen rvird man sich mit sicherer Bekanntschaft der

in den Atlanten zur Anwendung kommenderi Gradnetze begnugen können.

Der Kandidat muss dabei aber dieselben an einer fertigen Karte ähnlich

bestimmen können wie ein Examinand einen vorgelegten Krystall richtig

analysiren muss.

Ich bréche dabei ab, da ich die Dinge ja nicht erschöpfen will. Zu

allgemeine physikalische Erdkunde wird weiter Morphologie der Erdoberfläche,

Ozeanographie, Klimatologie, Verbreitung von Pflanzen und Tieren

vorgetragen. Ränn''s Klinrotologie, Mohris vortreffliche Meteorologie, Boguslawski-KrummeVs

Ozeanographie sind dabei sicher treffende Bucher zum

Studieren; för die Morphologie lässt sich nicht ein Kurzes Lehrbuch, welches

den geographischen, (d. h. die geologischen Thatsachen mehr auf topographischer

Basis aufbauenden), Gesichtspunkt etwas schärfer betonf, nennen.

29

Eher möchte von Richthoferis Fithrer fur Forschungsreisende den Ståndpunkt

der Anforderungen entsprechen, wie Griesebach’s Vegetation der

Erde in Betreff der Pflanzengeographie.

Nun folgt die Länderkunde, fur welche es zur Zeit kein anderer die

ganze Erdoberfläche behandelndes Bucb geben wird, welcher zu einer Einftihrung

in die Kenntnisse der Länder fur das Anjangs-Stadiurn sich eignete,

als der von Guthe-Wagner, 2 Bde. Die meisten andern grössern sind

Compendien und Anhäufungen von Rohmaterial oder wie Reclus'' setzen

sie die topographischen Kentnisse das Studium der Karte schon voraus.

Naturlich gibt es von einzelnen Ländern trefflicbe dem Studierenden zu

empfehlende Geographien, welche dem Lehrbuch ergänzend zur seite stehen,

die auch strenger wissenschaftlich im Sprache sind.

Meine Vorlesungen iiber Länderkunde decken sich aber mit der Darstellung

in meinem Lehrbuch durchaus nicht, vielmehr suche ich dabei

durcli Hervorkehrung von Einzelfragen in die Methode der Betrachtung

sowohl der physischen Geographie allein, wie des Zusammenhangs derselben

mit historisch-politischen Verhältnissen einzuföhren, dabei quellenmässig

vorgehend, itberhaupt in strengerer wissenschaftlichen Form als im Lehrbuch.

Kehre ich zu den Prufungen zuritck, so envarte ich von jedem kitnftigen

Lehrer ein Orientiertsein auf der gesammten Erdoberfläche (specieller

in Europa, Deutschland, etc.) so wie er sie etwa durch das Studium des

Lehrbuchs gewinnen könnte ohne im entferntesten alle topographische

Details, alle Zahlen die dort gegeben sind, zu verlangen. Diné gewisse

Summe von Vergleichszahlen, der Besitz einer Skale von typischen Angaben

aller Arten von geographischen Zahlen wie Höhenangaben, Längenund

Breitenlagen wichtiger Punkte (in runden Zahlen), Klimatischen Faktoren

aller Art (höchste-niederste Meeres- und Lufttemperaturen, mittlere

Sommer- und Wintertemperaturen einiger Dutzend verschieden gelegener

Orte, Regenhöhen, etc.), kurz, damit der Kandidat nur zeigt, dass er durcli

die Kulle der an ihm voritbergegangenen Zahlen und Schilderungen einen

richtigen Masstab gewonnen hat.

Auf die Anforderungen in der Geschichte der Erd-kunde will ich

nicht näher eingehen, nur darauf hinweisen um auszusprechen, dass hierbei

eine mehr von der historischen Seite der Geographie bceinflusste Art des

Studiums gefördert wird. Denn im Allgemeinen pflegen die Naturvissenschaften

die historische Entwickelung der Kenntnisse, deren wir uns heute

erfreuen, in den Hintergrund zu stellen. B itc h er- und Quellen-Studien

Fegt ihnen ferm

Bei dem Kandidaten-Examen geht also die Prttfung mehr in die Breite,

wobei selbstverständlich neben positiven Kenntnissen auch auf die Er

-

30

kenntniss des Zusammenlmngs der Erscheinungen, ihre ursächliche Begriindung

wo nur irgend angänglich, Werth gelegt wird. (Fur das Kandidaten-Examen

besteht eine eigene Priifungs-Kommission).

Beim Doctorexamen vor der Fakultät geht das Examen ungleich mehr

in die^ Tiefe. Es ist undenkbar, dass ein junger Mana das ganze Gebiet

der AV issenschaft gleichmässig so griindlich durchstudiert hat, um uberall

den Stånd der heutigen Fors chan q zu kennen. Sagt mir derselbe, mein

Studium war mit Arorliebe auf allgemeine physiscbe Erdkunde, oder auf

Amerika, auf Asien, etc. gerichtet, so kniipfe ich davon an, indem alsdann

aus dem Examen hervorgeben muss, dass er eine ganze Reihe von Originalwerken,

neben zahlreichen Reisebeschreibungen, Einzelarbeiten utter die

Klimagcbiete, Verkehr oder Kulturgeographie u. s. w. studiert hat, Dabei

werden dann Einzelfragen ausgewählt um sie fiber die ganze Erde hin zu

verfolgen, die Gegensätze eigenthtimlicher Erscheinungen zu schildern lind

zu erklären, um wichtige Probleme der Entdeckungsgeschichtc oder der

geologischen Geographie nach ihretn heutigen Stånd zu erörtern. — Ivurz,

ich will erkennen, ob der Kandidat griindlich wissenschaftliche Studien fiber

dic betreflenden ausgedehnteren Zweige oder Ländergebiete gemacht hat,

Klimatolog.ie allein, Ozeanographie allein, u. s. w. wtirde mir, wenn

auch noch so griindlich gewusst, nicht gentigen, ebenso wenig wie etwa

wenn Jemand mich bitten wtirde ihn auf Grund des Studiums von PescheVs

3Problemen», Suess’ »Antlitz der Erde» nach dem Inhalte solcher einzelner

Werke zu fragen.

Es geht daraus hervor, dass weder das Kandidatenexamen noch das

Doctorexamen an hiesiger Universität auf Grund weniger Biicher oder

nach halbjährigem Studium der Geographie zuriickgelegt werden kann.

Ich glaube kaum, das irgend einer derjenigen, welche das Oberlehrerexainen

oder Doctorexamen bei mir bestanden haben, weniger wie 2 Jahre dem

Studium gewidmet hat, meist, wenn auch mit Unterbrechung, 4—5 Jahre,

indem der grössere Cursus 5—6 Semester beträgt einschlieslich der verschiedenen

Arten von Uebungen. Dass im Fälle Geographie das Hauptfach

im Doctorexamen ist, eine Dissertation gefordert wird, ist Ihnen vielleicht

bekannt.

Hiermit hotfe ich einigermassen Ihrer Bitte um Information entsprochen

zu haben.

Ich kann nicht schliessen ohne meiner Freude dariiber Ausdruck gegeben

zu haben, dass es sich endlich im Lande Nordenskiöld''s regt in

Geographie.

31

II. Professor G. Gerland1), Strassburg.

— — — Die Fragen, welche Sie an mich richten in Bezug auf den

geographisehen Unterricht an hiesiger Universität, beantworte ich der

Reihe nach.

1) Welche Lehrer in Geographie sint! in Strassburg angestellt und welche

små ihre Dienstpflichten?

An der Universität ist nur ein Lehrstuhl fur Geographie, welchen ich

inne habe. Ich bin verpflichtet, in jedem Semester mindestens ein Privatcolleg

und ein Publicum (gratis) zu lesen und dafur zu sorgen, dass

die Hauptdisciplinen der Erdkunde vorgetragen werden. So lese ich in

einem bestimmten Cyclus mathematisch-astronomische Geographie, Geophysik

(physikalische, allgemeine Erdkunde), Länderkunde von Deutschland,

Europa, Amerika, u. s. w. — Ein Privatdocent, einer von meinen frtlheren

Zuhörern, hat sich hier habilitirt: er ist ganz frei in seiner Yorlesungen,

doch habe ich mit ihm vérabredet, dass er z. B. Kartographie liest u. s. w.

Die Uebungen im geographisehen Seminar (mit Excursionen) gelten als

Publicum.

Die Lehrer der Geographie an den hiesigen Schulen haben wöehentlich

2—3 Stunden Geographie zu geben.

2) Studieren sowohl Humanisten als Realisten Geographie?

Ja. Die Humanisten nehrnen indess die Geographie mehr als Nebenfach,

die Realisten (Physiker, Mathematiker, Biologen) öfters als Hauptfach.

3) und fur welche Priifungen?

Meist fur das hiesige Staatsexamen fur Lehrer an Gymnasien, Realschulen,

Seminare, u. s. w. Das Doctorexamen wird ferner häutig von

meinen Schölern gemacht.

4) Welche Forderungen haben Sie in jedem Fälle?

Ich verlange von Humanisten und Realisten (Historikern und Naturforscher)

durchaus das Gleiche, je nach dem Grade der Prufung, welchem

sie sich unterziehen: för die unteren Klassen die Elemente der oben erwähnten

Disciplinen, för die Oberen diese letzteren in vollem Umfange,

so weit man mit eben förtigen Studenten gehen kann. Einen Unterschied

im Examen zwischen Historikern und Naturforscher zu machen erscheint

inir unlogisch: die Geographie ist ein Facil för sich, und soll cs gelehrt

werden, so ist es gleichviel, ob dies von einem Historikern oder Realisten

'') Professor Gerland iir ledamot af den filosofiska (= human i sluka) fakulteten, ej af den mat.

naturvetenskapliga.

32

geschiet: das Facil, sein Inhalt lind seine notwendigen Forderungen ändern

sich nicht. Doch richte ich mich, bei dem ungeheuren Umfang der Erdwissenschaft,

einigermassen nach dem Studiengang der Examinanden: dies

jedoch nur beztiglich der Details, und jeder muss der Umfang des Faches

mit Sachkenntniss iiberschauen. Ethnographie und Pflanzen- wie Tiergeographie

prtlfe ich nur auf besonderen Wunsch der Candidaten: denn

diese sehr umfassenden Fächer gehören nicht unmittelbar zur Ardwissenschaft.

Mein Program habe ich ausfiihrlich entwickelt und bewiesen in

den von mir herausgegebenen Beiträge zur Geophysik. Bd I, Vorrede.

5) Welche Biicher werden gebraucht und welcke entsprechen dem Umfang

e nåck Ihren Forderungen?

Bestimmte Lehrbticher verwende ich nicht, da keins genau das bietet,

was ich zu geben wunsche. Doch empfehle icli meinen Zuhörern das Werk

von Hann, Hochstetter und Pokorny (jetzt öde Aufl. Hann, Bruckner, Kirchlioff)

und H. Wagners Lehrbuch der Geographie (Begriindet von Guthe).

Ferner WagneSs methodischen Schulatlas, begrtlndet von Sydow, so wie

Berghaus’ physikalischen Atlas. Das Idauptkartenwerk ist tibrigens fur

mich und meine Schtiler der grosse Atlas des Perthes’schen Institutes (Gotha).

Auch hat das Geographische Seminar eine ganz hubsche Handbibliothek

von Bttchern, Karten, Zeitschriften; ferner die notwendigsten geographischen

Instrumente, eine kleine geologische sowie eine geophysikalische Sammlung,

welches alles den Mitgliedern des Seminars den ganzen Tag tiller zugänglich

ist.

Die Landeskunde betreibe ich mit meinen Zuhörern sehr eifrig. Darin

aber unterseheide ich mich von vielen anderen Geographen, dass ich alles

Historische, Statistische, u. s. w. ausschliesse aus der Wissenschaft von der

Erdkörper, der Geographie. Die Landeskunde ist in meinen Vorträgen

ganz auf das nattirlich gegebene basiert und auf die grossen physikalischen

Gesetze, welche das nattirlich gegebene, die Litho-, Hydro- und Atmosphäre,

beherrschen. So nur bann meines Erachtens die Erdkunde voll und ganz

das leisten, was sie zu leisten im Stånd und verpflichtet ist, und so nur

bann sie anderen Wissenschaften ihrerseits wirklichen Nutzen bringen.--- III.

III. Professor Ferdinand Freiherr v. Richthofen, Berlin.

Meiner Antwort auf Ihren Fragen möchte ich die Bemerkung vorausschicken,

dass in Deutschland die Geographie, als »die Wissenschaft von

der Erdoberfläche und den mit ihr in causalem Zusammenhang stehenden

33

Erscheinungen», in Fackkreissen als eine Natur Avissenschaft betrachtet wird,

welche in iliren Anwendungen andere, darunter auch humanistische Gebiete

beruhren kann.

I)iese Auffassung findet ihre Rechtfertigung in der Thatsache, dass die

Grundlagen der Avissenschaftlichen Geographie ganz den Naturwissenschaften

angeliören. Wer sich der Geographie ernstlich widmen will, muss in erster

Linie Chemie, Physik und Geologie studieren. Einzelne nehmen dazu auch

ein grtindliches Studium der Mathematik. Wer sich diese Grundlagen

angeeignet hat, der kann sich mit Leichtigkeit in die Beziehungen der

Geographie zu den Staatswissenschaften und zur Geschichte hineinarbeiten.

Aber AVer diese letzteren in erster Linie studiert hat, der kann die fundamentalen

Seiten der wissenschaftlichen Geographie niemals bewältigen.

Leider muss ich hinzufiigen, dass der alte eingewurzelte Zopf der

Verwechselung von Geographie mit Topographie und der Verbindung von

Geographie mit Geschichte auch Iber noch nicht uberwunden ist. Er besteht

besonders fort bei den staatlichen Behörden und beherrscht vielfacli

den Schulunterricht, zum grossen Schaden einer wissenschaftlichen Erfassung.

Dies beruht grossentheils darauf, dass Karl Ritter Historiker war. Unsere

heutige Geographie Knupft an Humboldt an, der ihr Meister Avar.

Ich gehe nun auf Ihre Fragen ein.

1) Welche Lekt er in Geographie sind in Berlin ang estelit und welche

sind Ihre Dienstpflichten?

Als ordentliche Professoren Avirken an der Universität Berlin Heinrich

Kiepert und ich selbst. Kiepert ist ein ungemein gelehrter und Avahrhaft

genialer Forscher in antiker Topographie. Er liest nur dariiber (Alt-Italien,

Alt-Griechenland, Alt-Vorderasien) und uber Geschichte der Entdeckungen.

Die antike Topographie gehört aber lieute mehr dem philologisch-historischen

Forscliungsgebiet zu; die Resultate können vom Geographen als Material

benutzt Averden. Ich selbst lese 4 Mal Avöchentlich uber Verschiedene

Gegens t ände, Avelche theils der physischen Geographie, theils der Länderkunde

angehören, stets auf naturAvissenschaftlicher Grundlage.

2) Studieren sowohl Humanisten als Realisten Geographie?

Geographie Avird soAvohl von Humanisten als Realisten studiert. Mer

sich ihr ganz Avidmen Avill, muss Realist sein und die schon genannten

grundlegenden Fächer studieren. Doch erkennen auch Historiker und Nationalökonomen

die Wichtigkeit einer natunvissenschaftlichen Grundlage z. Th. an,

und einige haben sie sich sehr gut angeeignet.

Wer die Geographie als Nebenfach zu einer Prtifung braucht (und

das ist die Mehrzahl der Fälle) der muss, um ein Yerständniss zu erhalten,

sich einigermassen in den Realien einarbeiten.

O

34

B) und fur welche Prilfungen?

Die Priifungen sind zum Theil zar Promotion zum Dr. phil., tlaeils

Staatsprufungen för das höhere Lehrfach an Gymnasien, mit 3 Abstufungen,

för untere, mittlere und obere Klassen.

4) Welche Forderungen haben Sie in jedern Fälle?

Was verlangt wird, richtet sich trotz bestehender Vorschriften wesentlich

nach dem Examinator. Hier habe ich ausschliesslich die Priifungen

in Geographie. Ich verlange verständnissvoller Erfassen bezuglich:

a) Erdgestalt, Projectionslehre etc.

b) Klimatologie, Oceanologie

c) Morphologie der Erdoberfläche

d) Siedelungen, Staaten, Ethuographie

e) Geschichte der Geographie.

Ich lege keinen Werth auf Kenntniss von Namen und Zahlen, wohl

aber auf der Verständniss för einzelne Orte- und Zahlenwerthe. AntikTopographie

ist ganz ausgeschlossen.

Es wurde mich zu weit fuhren auseinanderzusetzen, wie sich das nach

den 3 Rangstufen gliedert. Selbstverständlich stolle ich auch die Qualität

der Anforderungen verschieden bei Historiker und Philologen, oder Physikern

und Naturwissenschaftern.

Aenlich werden die Priifungen an anderen Universitäten gehandhabt.

Aber es besteht doch Unterschiede. Manche legen grossen Wert auf

Kartenzeichnen, andere auf viele Namen etc.

5) Welche Biicher werden gebraucht und welche entsprechen dem Umfnngc

nach Ihren Forderungen?

Ein bestimmter Buch, dessen Kenntniss verlangt werden komité,

besteht nicht. Ich verlange gröndliches Studium von Iiann s Abtheilung

der »Allgemeinen Erdkunde», Zöpprits’ Projectionslehre, eines Werkes

fiber Geschichte der Geographie, und genaue Kenntnisse mindestens eines

Erdtheils nach Klimatologie, Morphologie und allen Beziehungen zum

Menschen.

Es wurde mich freuen zu erfahren, dass auch an Schwedischen Universitäten

der Geographie die Bedeutung beigelegt wird, welche ilir nach

ihrer neuen Entwickelung geböhrt.

35

IV. Professor Ed. Richter, Graz. (Österrike).

Mit grossem Vergnugen beantworte ich Ilire Anfragen betreffend die

Errichtung einer geograpbischen Lebrkanzel an Ihrer beruhmten Universität,

lind freue mich selir, dass die Geographie auch dort eine Heimat

finden soll. Indem ich mir vorbehalte zum Schluss meine Ansichten iin

Allgemeinen auszusprechen, will ich zunächst Ihre Anfragen im Einzelnen

behandeln.

1) Welche Lelvrer etc.

An der Universität Graz befindet sicli nur eine Professur för Geographie,

die ich innehabe. Die Dienstpflicbten sind, wie bei aller Universitäts-Professoren

in Deutschland und Österreich nur ganz unbestimmt

normirt, was ich för die Freiheit der Eorschung und Lehre durcliaus

richtig halte. Ich bin verpflichtet 5 Stunden wöchentlich zu lesen, dazu

komnjen 2 Stunden seminar, wofur eine kleine Extravergutung bezahlt

wird. Öb er das, was ich zu lesen habe, heisst es im Anstellungsdekret

»man habe das Facil der Geographie sachgemäss zu vertreten», d. h. ich

kann lehren, was ich eben för »sachgemäss» halte. Eine bestimmte Nöthigung

wird also nicht durch Vorschriften, die die Universität betreffen,

sondern nur durch die Piiifungsordnung der Lehramtscandidaten för Gymnasicn

und Realschulen gegebcn, die för uns indirekt dadurch massgebend

Avird, dass unsere Hörer öbcrwiegenden Mchrzahl nåck solche Lehramtscandidaten

sind. (Ich fuge liier bei, dass die Pröfungscommission för

Lehramts-candidaten eine von der Universität unabhängige Institution ist,

in der zwar wir Professoren Sitz liaben, die aber mit der Universität

gcsetzlich nichts gemein hat. Anders ist es mit dem Doctorat, das eine

Universitäts-Institution ist. Das hat aber keine praktische Bedeutung; das

Doctorat i st nur eine »Verzierung»).

2) Studieren sowohl Humanisten etc.

Nåck unserer Pröfungs-ordnung können Geographie sowohl Historiker

als Naturgeschichtler studieren. Dock liaben wir in wirchlichkeit fast

ausschliesslich nur Historiker. Die Scheidung in Humanisten und Realisten

trifft bei uns nicht ganz zu, da Realschöler, d. i. die aus den rcalistischen

Schulen obne Latein und Griechisch hervorgegangenen Studenten

an der Universität öberhaupt nicht studieren können, sondern nur an der

»Technischen Hochschulen». Der Vorbildung nåck sind also alle unsere

Studenten Humanisten. Sie gruppieren sich nåck den Bestimrnungen der

Pröfungsordnung in folgendc Abtheilungen: I. Classische Plulologie mit

36

Deutsch als Nebenfach, II. Mathematiker und Physiker, III. Naturhistoriker

(Botanik, Zoologie, Mineralogie) meist mit Matematik als Nebenfach,

IV. Germanistik mit Geschichte und Geographie. Meine Hörer gehören

fast sämmtlich der Gruppe IV an, obwohl auch die Angehörigen

der Gruppe II und III Geographie als Haupt- oder Nebenfach nehmen

könnten; kommt aber thatsächlich kaum vor. Unsere Hörer treiben meist

Geschichte und Geographie zieinlich gleichmässig intensiv. Germanistik

meist nur nebenbei oder darnach.

Im Allgemeinen ist diese Combination för das Geographie-Studium

keineswegs gunstig, weil die Hörer der naturwissenschaftlichen Kenntnisse

und Interessen und Studien allzuselir entbehren. Weiters ist der limstand

schädlich, dass die Directoren der Gymnasien jene Candidaten bevorzugen,

die för die meisten Gegenstände gepruft sind, womöglich also 2 oder

1 Va jener Gruppen umfassen, während för den Universitäts-Unterricht die

Concentration auf ein Fach wönschenswerth wäre.

So sehr nun för die Studien der Studenten und die Auswahl ihrer

Collegien diese praktischen Rucksichten auf Pröfung und Anstellung massgebend

sein mogen, so bann uns das doch nicht abhalten, das Fach »sachmässig

zu Vertreten». Wir lesen Geographie so wie wir cs wissenschaftlich

för richtig halten.

3) und fur welche Priifungen?

Es giebt bei uns zwei Arten Pröfungen:

A. Das Doctorat. För die Erwerbung des Doctorats ist (nach 4-jährigem

Studium) vorgeschrieben:

a) eine Dissertation uber ein selbstgewähltes wissetischaftliches Thema

(braucht nicht gedruckt zu sein);

b) Ein Hauptrigorosum aus dem gewählten Fach und einem Nebenfach;

z. B. Geographie als Hauptfach, Geschichte, oder Geologie oder sonat

ein Fach, das der Candidat ivählt als Nebenfach;

c) Rigorosum aus Philosophie.

B. Lehramtspröfung (s. oben). Bei diesel’ hat der Student zu

machen:

a) Eine sogenannte Hausarbeit, die Bearbeitung eines voin Priifer

gest eliten Themas; zeit f2 Jahr;

b) Eine sogenannte Clausurpriifung, tibet’ ein vom Pröfer bestimmtes

Thema oline Literaturbenötzung und sonstige Hilfsmittel; Arbeitszeit unter

Aufsicht 6 Stunden;

c) Möndliche Pröfung.

Was den Stoff betrifft den der Student bewältigt haben soll, so sagt

§ 11. der Prufungs-Vorschrift: »Zur Befahigurig f. d. Lehrfach der Geo

-

37

graphit; wird gefordert: eine sichere Kenntniss der Erde in matheinatischer,

topischer, physikalischer und politischer Bezieliung und eine genaue Bekanntschaft

in it den Europäischen Ländern, zumal mit der Geographie

Mittel-Europas und insbesondere Oesterreichs. Mit den statistischen Verhältnissen

soll sich der Examinand in Bezug auf die Oesterreichische

Monarchie genau, auf die anderen Länder in den Hauptpunkten bekannt

gcmacht haben. Die Gegenstände, Arten und Wege des Welthandels sollen

ihm in sicheren Grundzugen bekannt sein. In jenen Arten graphischer

Darstellung, deren sich der Unterricht bedient, soll der Examinand Sicherheit

und Fertigkeit sich angeeignet haben».

4) Welche Forderungen haben sie in jedeni Fälle?

Ein Unterschied zwischen Humanisten und Realisten wird nicht gemacht,

da es nur eine Art von Candidaten giebt.

5) Welche Bucher werden gebraucht etc.

Bestimmte Bucher werden nicht vorgeschrieben. Die Hauptsache sind

die Vorlesungen. Bezuglich der physikalichen Geographie entspricht dom

Umfange dessen was etwa gefordert wird das Handbuch von Supan; in

Bezug auf Länderkunde etwa die Werke von Sievers fiber die 5 Welttheile.

Ich bann nicht unterlassen einige allgemeine Bemerkungen beizufugen.

För den ausseren Erfolg einer Universitätslehrkanzel, also dafur ob sie

vide Hörer bekommt und vide Priifungen gemacht werden, sind die

praktischen Bestimmungen för die kunftigen Gymnasiallehrer massgebend.

Wird am Gymnasium oder an den anderen solchen Schulen viel Geographie

gelehrt und wird von den Lehrern auch verlangt, dass sie ordentliche

Studien in dem Fache, das sie lehren sollen, gemacht haben, so wird der

Geographie-Professor auch Hörer haben; sonst bleibt die Lehrkanzel nur

theoretisch wertvoll und wird wenig Zulauf finden. Will man sein Facil

wirklich emporbringen, so muss es auf allen Stufen, den hohen wie den

niedrigen, gelehrt werden. Wird aber an den Gymnasien in Schweden,

Avie ich voraussetze, ohne dies Geographie gelehrt, so muss man auch einc

Akademische Lehrkanzel errichten, damit diejenigen Lehrer auch Gelegenheit

haben, dass Facil ordentlig zu lehren.

(Föreslår, att upplysningar inhemtas af Professor tf. Wagner i Göttingen

samt af Professor William M. Dawis i Harvard University, Cambridge,

Mass., U. S. A.).

38

Nach der jetzt wohl am meisten verbreiteten Ansicht ist die Hauptaufgabe

der Geographie die Länderkunde und zwar auf naturwissenschaftlicher,

d. h. also besonders geologischer und Klimatologischer Grundlage,

der gegenuber sowohl das Mathematisch-Astronomische Element, das dem

Physiker und Astronomen verbleibt, als aucli das statistische, das im

Statistiker seine Yertretung findet, zuruckzutreten liaben.

V. Monsieur Th. Oart, Professeur de lycée, Paris.

l:o) Il y a V/2 h. de geographie par semaine dans les petites classes

préparatoires (8 ans), 8e (9 ans), 7° (10 ans). lh dans les classes qui sont

de la 6rae a la rlxétorique (11 —16 ans).

Mais il faut remarquer que nous n’avons quc 20h de le9ons en tout

par semaine et que les écoliers francais ont plus ä travailler ä domicile

que leurs camarades suédois.

2:o) Pour les livrés, chaque professeur prend les livrés qu’il lui convient

de prendre, ou méme dicte un cours. Les plus utilisés sont ceux de M.

Foncin (Librairie Colin) cartes et textes, (et) de M. Niox (Libr. Delagrave).

3:o) Les professeurs de géographie sont rattachés ä la Faculté des

lettres et c’est devant la Faculté des lettres que sont défendues les théses

de Doctorat ayant un sujet géograpbique.

4:o) On demande la géographie 1) au baccalaureat (Pre partie), 2) ä

la licence és lettres dhistoire, 3) a 1’agrégation d’histoire et de géographie

qui est un seul examen. (Examens d’entrée a St. Cyr (école militaire) et

a 1’école coloniale, commerce).

5:o) Il n’y a pas dans les universités de cours en usage, chaque professeur

lä, encore plus que dans 1’enseignement secondaire, doit faire kamé

me son cours: les professeurs recommandent certains ouvrages spéciaux,

tres complets, mais non des manuels.

6:o) Dans les lycées le méme professeur est toujours chargé d’enseigner

ä la fois 1’histoire et la géographie. Il n’en est pas de méme dans les

universités; les deux chaires y sont séparées. A la Faculté des lettres de

Paris il y a 3 professeurs de géographie: MAI. Himly (Doyen), Marcel

Dubois et Gallois (et 6 professeurs d’histoire).

Yoici, cher Monsieur, tous les renseignements quejepuis vous donner

aujourd’hui, mais adressez-moi s’il y a bien de nouvelles questions et je

me ferai un plaisir d’y repondre.

39

Vi. Professor Ch. Flahault, Montpellier.

— — — La question que vous me posez m’interesse vivement et

je vous réponde avec le plus vif plaisir.

1° L’enseignement de la Géographie a été complétement modifié en

France, depuis dix ans, sans revolution violente. — Tous les professeurs

titulaires (ordinaires) de Géographie sont des historiens, conformément a

Tancienne théorie, mais beaucoup d’entre eux, comprenant l’importance

prédominante de la Géographie physique, sont devenus des défenseurs

décidés de cette idée. Leurs chef de file M. Vidal de la Blache, professeur

a 1’école Normale supérieure (Paris), historien par son origine, a

fondé, avec le programme de développer la Géographie physique, les

Annales de Géographie, recueil bimensuel; il y a pour principal collaborateur

M. A. de Margerie un géologue et pour collaborateurs secondaires: M.M.

Angot météorologiste, Bonnier, Flahault, Fabre, Magnin botanistes, Caspari,

Cordier, offciers de Marine, ami anthropologiste, de Lapparent, Michel

Lévy, Thoulet, Velain géologues, Milne Edwards zoologiste, de la Noé

general du genie et quelques explorateurs.

La composition de ce comité vous montre assez le but que nous

poursuivons sous la direction d’un historien, convaincu de la justesse de

nos aspirations.

Les annales viennent de finir leur 5e année — — — — — — Si

tons les professeurs titulaives de Géographie de nos universités sont empruntés

ä Tanden groupe des historiens, il faut dire qu’il n’a été fait a

peu prés aucune nomination de professeur titulaire depuis 20 ans. Seulement

ä Paris (Sorbonne) M. Marcel Dubois, historien, mais également

rallié k la Géographie physique.

Partout ailleurs, Tenseignement est partagé entre 1°) des maitres de

conférences temporaires, professeurs d’histoire dans nos écoles secondaires

et qui font, en outre, des lejons ä Tuniversité, comme vos docents, et 2°)

des professeurs de Sciences natimelles qui ont sollicité de faire sans charge ni

traitements spéciaux, des cours de Géographie physique dans leurs universités.

Gest ainsi que je puis vous signaler M.M. Gosselet, professeur de géologie

ä Tuniversité de Lille, Thoulet a Nancy, Dcpéret a Lyon, Kilian a Grénoble

comme faisant ainsi des cours de Géographie physique.

J’ai fait moi-méme, il y a trois ans, un cours de cette sorte, et j’ai

déclaré que je recommencerais volontiers si je rTavais une charge trop

grande eu ce moment ä Tlnstitut de Botanique (250 étudiants et la direction

administrative).

40

En somme, la Géographie politique est tout a fält sous ordre chez

nous et les historiens acceptent la réforme comme nécessaire.

2° Quelle sont les chapitres essentiel de la Géographie möderne? —

La composition du Comité des Annales répond assez ä cette demande. Je

n’ai rien a y ajouter.

3° Quels sont les livrés les plus usités? — Pour 1’enseignement secondaire

(lycées), nous avons une bonne série d’ouvrages publiés par MM.

Schrader et Gallouédec ä la librairie Hachette. Voir par exemple Géographie

de France et de ses colonies pour la classe de rhétorique1 1896. —

Schrader a publié ä la méme librairie un bon Atlas, dans le genre

Stieler; mais on se sert aussi beaucoup chez nous de 1’Atlas de Stieler

qui donne des éditions fram^aises.

Pour 1’enseignement universitaire, nous avons peu de livrés; vous

savez peut-étre que nous sommes moms désireux que nos collégues

d’Allemagne de voir des livrés, entre les mains des étudiants. Le livré

toujours en retard sur la science; c’est la thése que je soutiens.

Je vous signale pourtant:

de Lapparent: Le9ons de Géographie physique. 1 Vol. 8° publié en 1896.

A. Rambaud: La France coloniale, 6e édition, Paris. A. Colin éditeur.

1 Vol. 8°.

On a aussi dans toutes les bibliothéques:

l’Atlas de Vidal de la Blache édité par A. Colin, qui sert aussi ä la

préparation des écoles militaires.

Petermann’s Mittheilungen.

Berghaus’ Physikal. Atlas.

4° La Géographie physique comme la Géographie politique est exigée

maintenant aux examens et concours de toutes les Sciences historiques:

licence d''histoire, agrégation d’histoire. Partout ailleurs, elle est une

branche facultative. Nous 1’enseignons comme science, et nous la considérons

encore aux examens comme connaissance littéraire.

VII. Professor A. Penck, Wien.

(Ur två skrifvelser).

— — — Hier hat sicli die Doppelbesetzung der Geographischen Lehrkanzel

durchaus bewährt, und sie ist so zu sägen eiugebiirgert. Dabei ist

1 Öfverstå klassen i lycéerna.

41

die Teilung des Faches geschehen (diné dass irgend welche Vorschriften

gegeben wurden. Kollege Tomaschek erhielt den Auftrag, Geographie mit

besonderer Beröcksichtigung der bistorischen Seite vorzutragen, ich mit

Bertlcksiehtigung der physikaliscben Seite. Alles öbrige ist uns tiberlassen

worden, lind wir lösen, was uns gefällt, bez. was uns recht erscheint.

Kollege Tomaschek beröcksichtigt nahmentlich die Kulturländer der alten

Welt, mir fällt die Allgemeine Geographie zu, welche immer ein zahlreiches

Auditorium findet. Ausserdem lese ich speziell Österreich-Ungarn, etwa

in der Weise, wie rnein »Deutsches Reich», obne Anlebnung an spezielle

Lehrbucher. Es kommt vor, dass wir båld nach einander denselben Gegenstand

lesen, z. B. die Pyrenäenhalbinsel. Die eifrigen Studierenden folgten

beiden Vorlesungen und empfanden gar nicht, dass sie kollidierten, so

verschieden war die Behandlung des Gegenstandes.

In Zukunft werden wir daran festhalten, das Kollege Tomaschek in

einem 3-jährigen Cyklus die Kulturländer der alten Welt — bez. die

Länder am Mittelmeere und am Indischen Ozeane behandelt, während ich

drei Semester allgemeine Erdkunde, und 3 Semester Allgemeine Länderkunde

lese. In den Uebungen pflegt Tomaschek namentiich das Kartenzeichnen,

ich gebe Anleitung zu selbständigen wissenschaftlichen Arbeiten

und zum Beobnchten. Icb erhielt im verflossenen Jahre einen Fond fur

geographisclie Exkursionen. Sie sehen es handelt sich bei uns nicht um

eine prinzipielle Abgrenzung sondera um eine praktische, und das hat

sich bewährt.

Bei uns sint! Lehramtsprufung, welche zu einer Staatsanstellung

berechtigt, und Doctorat (ein bloser Titel) streng von einander getrennt.

För die Lehramtsprufung besteben bestimmte Verordnungen, z. B. dass

diejenigen, welche Geographie am Gymnasium lehren wollen, Geographie

und Geschichte studieren sollen, während die Kombination GeographieNaturwissenschaften

nur för Realschulen möglich ist. hör beide Fälle

aber sind dieselben Anforderungen gestellt, nähmlich:

1) Eine allgemeine, mathematisch-physische Kenntniss der Erde.

2) Kenntniss der einzelnen Länder, besonders Oesterreicb-Ungarn.

Ein Lehrbuch, welche beide Partien entsprechend darböte, giebt es

nicht; ich empfehle zum Repetieren för die Pröfung:

Hann, Hochstetter, T okor ny: Allgemeine Erdkunde;

Martns: Mathematische Geographie;

Guthe-Wagner: Erdkunde;

setze aber voraus, dass der Kandidat fiber irgend welchen Teil der Erdkunde

(Meteorologie oder Ozeanographie etc.) sich spezieller unterrichtet hat.

G

42

Kollege Tomaschek sitzt mit mir in der Priifungskom mission lind er

stellt dieselben Anforderungen. Ivurz, in der Lehrerprufungskommission

prilfen wir beide, als ob wir ein lind dasselbe Fach vertreten, indem wir

uns einfach an die Vorschriften halten.

Anders beim Doktorat. Hier ist eine Kombination von 3 nicht allzu

heterogenen Fächern zulässig, z. B. Geographie, Geschichte und Philosophie

(letztere leider immer nöthig), oder Geographie, Geologie bez. Physik und

Philosophie. Beim Kolloquium wird je nåck der Fach-Kombina

tion

aus der Geographie gepriift. Liegt die Kombination Geographie,

Geschichte bez. Orientalia etc. und Fhilosophie vor, so wird Kollege

Tomaschek als Examinator fungieren und aus historisch-ethnographischer

Geographie prufen. Bei anderer Kombination werde ich eintreten und

Geophysik prufen.

Sie sehen also, dast wir bei der Lehrerprttfung der staatlichen Vorschrift

folgen, die gesammte Geographie als ein Fach nehmen, während

wir dann, wenn wir selbst die Vorschriften machen, die Geographie als

ein Doppelfach ansehen, von einem jeden wohl die Fundamente des Ganzen,

aber nur die Spezialkenntniss eines Teiles verlangen. So werden z. B.

bei mir eben die Eisverhåltnisse der Donau bearbeitet. Es liegt auf der

Hand, das der Kandidat sich speziell mit Kliniatologie und Hydrographie

beschäftigt, und auf diesem Gebiete muss er gut beschlagen sein.

Efter det berörda tryckta utlåtande bland fakultetens ledamöter utdelats,

företogs nu ärendet till behandling, hvarvid fakulteten efter en längre

diskussion med anledning af kommitterades betänkande beslöt, att ärendet

skulle ånyo förekomma vid nästa sammanträde.

Som ofvan.

Ur protokollet:

C. Henschen.

V idimeras ex officio

C. Henschen.

Utdrag af filosofiska fakultetens i Upsala protokoll den 20

oktober 1897.

§ 5-

S. D. I närvaro af docenterna Nyström och Varenius företogs till

fortsatt behandling det vid förra sammanträdet bordlagda men då uppskjutna

ärendet rörande afgifvande af infordradt utlåtande i anledning af

den hit remitterade underdåniga ansökning af ett större antal studerande

här vid universitetet, i hvilken på anförda skäl hemställts, att geografi

måtte blifva ett själfständigt läro- och examensämne vid universitetet.

1 detta ärende hade efter erhållen remiss särskilda kommitterade till

fakulteten inkommit med den utredning och det förslag till yttrande, som

finnes i det vid förra sammanträdet förda protokoll såsom tryckt bilaga

vidfogadt.

Under den öfverläggning, som i ärendet uppstod, afgåfvos följande

yttranden och förslag.

Professorn Hjärne anförde:

»I kommitterades utlåtande kan jag för min del icke instämma. Först

och främst synes det mig, som om fakulteten, med hänsyn till de af de

sökande påpekade olägenheterna af geografiens förening såsom examensämne

med statskunskapen, borde tillstyrka särskild pröfning i det förra

ämnet jämte afgifvande af särskildt examensbetyg däröfver, oberoende af

det sätt, hvarpå för framtiden undervisningen i geografi kunde komma att

anordnas. Visserligen anser äfven jag, att det vore i hög grad önskvärdt,

om geografien vid universitetet snart nog blefve representerad af en särskild

professor, ehuru helst af eu ordinarie professor för hela detta läroområde

odeladt, Men den nuvarande sammankopplingen af statskunskapen

och geografien medför så stora svårigheter icke minst för de historiska

studierna, som i följd af dessa ämnens förening med dem icke obetydligt

förlängas, att den akademiska undervisningen skulle i hög grad vinna på

detta bands snara lösning. Det blefve då t. ex. möjligt för eu filosofie

licentiat att i sin examen förena antingen geografien ensam eller statskunskapen

ensam för att sedermera måhända i en efterpröfning medtaga

det andra af dessa båda ämnen. Därigenom skulle mycken tidsutdräkt

besparas de studerande, som sålunda mera odeladt finge ägna sig åt historiens

studium, än om de ovillkorligen måste redan till sin licentiatexamen

44

sysselsätta sig med två andra ämnen i stället för blott ett. Så som saken

nu star befinna sig de som studera historia i en mindre fördelaktig ställning

än andra blifvande licentiater.

Hvad åter den af de kommitterade föreslagna anordningen af den

geografiska undervisningen beträffar, måste jag förklara, att utvidgningen

af den nuvarande extra ordinarie professuren i meteorologi till en professur

i »fysisk geografi» icke förefaller mig lyckligt funnen. Professuren i

meteorologi har under sin tjuguåriga tillvaro visat sig motsvara ett verkligt

vetenskapligt behof, särskildt på grund af dess nuvarande innehafvares

nitiska och äfven i utlandet allmänt erkända verksamhet. Skulle den nu

afskaffas genom att införlifvas med ett vida mer omfattande läroämne,

maste man antaga, att dess återupprättande, i synnerhet med hänsyn till

prefektskapet för det meteorologiska observatoriet, inom kort skulle bringas

pa tal och visa sig oundgängligt. Den nu ifrågasatta eller förespeglade

besparingen skulle då te sig såsom helt och hållet illusorisk.

Meteorologien torde icke heller rätt väl lämpa sig till utgångspunkt

eller grundval för geografiska studier i vidsträcktare mening. Vid den

föreslagna »fysisk-geografiska» professurens återbesättning blefve det emellertid

nödvändigt att nästan i främsta rummet fordra meteorologisk kompetens

hos den blifvande efterträdaren, som ju enligt konimitterades förslag

skulle vara skyldig att leda de meteorologiska observationerna. Och fara

vore att dessa, som väl kräfva sin man, skulle inkräkta för mycket på

hans intresse för geografisk forskning och undervisning.

Dessutom är physique terrestre (eller geofysik) ingalunda, såsom kommitterade

anse, att betrakta såsom identisk med »fysisk geografi», utan

bildar snarare en särskild gren af fysiken. Genom den föreslagna anordningen

finge man sålunda icke eu professur i geografi, utan en tredje

professur i de fysiska vetenskaperna.

Något liknande gäller om den föreslagna extra ordinarie professuren

i »historisk-politisk geografi». Denna blefve, såsom de kommitterade tänka

sig dess lärområde, icke heller en professur i geografi, trots namnet, utan

en professur i några utbrutna delar af statskunskapen och möjligen historien.

I själfva verket är det karakteristiskt för den moderna geografiska

vetenskapen, att den alltigenom utgör en förening af naturvetenskaplig

och humanistisk forskning. Det går därför icke an att sönderdela dess

läroområde i en naturvetenskaplig och en humanistisk sida under hvar

sin. särskilde målsman. Därigenom vunnes ingalunda en fruktbar specialisering,

som ju ej kan bestå däri, att själfva vetenskapens objekt förloras

ur sikte. Geografiens särskilda föremål, som denna vetenskap från sin

45

egendomliga synpunkt äger att behandla, är nämligen icke dels åtskilliga

naturvetenskapliga företeelser, dels vissa sidor af människans och samhällets

utveckling, utan båda dessa utvecklingsteoriers ständiga växelverkan.

Geografiens indelning i fysisk » och »historisk-politisk» är också numera

öfvervunnen inom vetenskapen trots de åberopade, af tillfälliga omständigheter

föranledda anordningarna vid universitetet i TV ien. Den berömde

geografen professor Kirchhoff i Halle, hvars yttrande kommitterade

visserligen icke funnit sig föranlåtna att inhämta, förklarar i ett nyligen

utgifvet arbete (Didaktik und methodik des geographischen Unterrichts, sid.

5) sagda anordning vara en »Irrthum», som blott därför »nicht vid schadete,

weil die Vertreter diesel1 Ordinariate die unnaturliehe Scheidung in

ihren Vorlesungen nicht einreihen».

Den numera allmänt vedertagna indelningen i »allgemeine Erdkunde»

och »Länderkunde» sammanfaller ingalunda med den af kommitterade föreslagna

»onaturliga söndringen», såsom de synas hålla före. Inom båda

dessa hufvudområden af geografisk forskning behandlas nämligen så väl

naturvetenskapliga som antropologiska och sociologiska fakta. Att statuera

en särskild kompetens och en särskild undervisning för professorer i ettdera

af dessa geografiska ämnen vore alltså orimligt, för så vidt som

kompetensen skulle fördelas på olika sektioner och icke innebära blott

en specialisering af samma läroämne, nämligen geografi såsom förbindande

länk emellan båda sektionerna.

På grund af hvad jag nu anfört får jag därför föreslå, att fakulteten

måtte tillstyrka, dels att de sökandes anhållan måtte beviljas i form af

tillåtelse att redan nu pröfvas och erhålla betyg i geografi såsom särskildt

läroämne, dels att ordinarie professur i geografi måtte upprättas, utan att

läroämnet på något sätt inskränkes genom tillagd närmare bestämning.

Till hvilkendera sektionen den blifvande professorn må höra, anser jag

på frågans nuvarande ståndpunkt icke vara behöfligt att bestämma. Hutvudsaken

är, att läroämnet geografi må kunna i akademiska examina förenas

med vare sig humanistiska eller naturvetenskapliga ämnen.»

Professorn Noreen hemställde, jämte förklarande att han ansag olämpligt

att vidare begära inrättande af extra ordinarie professurer, att fakulteten

med anledning af de sökandes ansökan borde göra framställning

därom, att Kongl. Maj:t måtte af Riksdagen äska anslag till eu ordinarie

professorsbefattning i geografi, hvilken på grund af sin mellan båda sektionernas

läroområden sväfvande natur borde på det sätt förses med innehafvare,

att så väl sakkunnige utsåges som sökandes kompetens pröfvados

af fakultetens samtlige ledamöter.

46

Docenten Varenius yttrade med egna ord:

Då jag under större delen af den tid, som 1891 års stadga för fil.

kandidat- och licentiatexamina tillämpats, varit förordnad att upprätthålla

professuren i statskunskap, anser jag mig kunna och böra meddela några

upplysningar till beriktigande af vissa delar af petitionärernas framställning.

De anmärkningar, som där göras mot den inbördes proportionen

mellan kurserna i statskunskap och i geografi, torde vara tillräckligt bemötta

med en hänvisning till hvad jag i samma ämne med anledning af

filosofie licentiaten J. Lindquists ansökan haft äran till fakultetens protokoll

af den 15 sistlidne september anföra. Däremot ber jag denna gång

särskildt få påpeka, att när ifrågavarande petition dagtecknades (s% 1896),

hade ingen enda studerande med öfvervägande geografiska studier tenterat

i statskunskap — än mindre examinerats i statskunskap med geografi —

för filosofie licentiatexamen. De betraktelser petitionärerna anställa därölver,

att »djupare insikter» i geografi under sakernas nuvarande ordning

»icke på något sätt komma till synes i betyget», torde således sväfva tämligen

i luften. Jag vill tillägga, att sedan nämnda petition inlämnats,

hafva tvenne sådana fall, som petitionärerna förutsätta, inträffat, och i båda

hafva de öfvervägande geografiska studierna på det icke oväsentliga sätt

»kommit till synes» i betyget, att de höga betygsvärden, som faktiskt utdelats

(ett berömlig och ett med beröm godkänd), icke skulle erhållits,

därest icke dessa »djupare insikter» i geografi kunnat åberopas.

Vare detta sagdt allenast till rättfärdigande af det sätt, hvarpå nu

gällande bestämmelser handhafts, och utan någon som helst underskattning

af det önskemål, som af petitionärerna framlagts. Tvärtom vill jag på det

lifligaste förorda detsamma? tillgodoseende — och i hufvudsaklig anslutning

till det förslag, som af kommitterade framställts. Det upprättande af

tvenne geografiprofessurer, en i hvardera sektionen, som där tillstyrkes,

synes mig icke behöfva fattas såsom liktydigt med ämnets klyfning i tvenne

hälfter, då hvardera professorn torde förutsättas — som kommitterade ock

antydt — vid sin undervisning medtaga så mycket från den af hans

kollega representerade sidan af ämnet, som erfordras för att gifva densamma

en med hans egen studieriktning öfverensstämmande enhet och afrundning.

Den här tillstyrkta åtgärden innebär således enligt mitt förmenande

endast en garanti för att båda de sidor, som ämnet ovedersägligen

äger, behörigen blifva tillgodosedda.

En sådan garanti synes mig ock särskildt behöflig för den humanistiska

sidan på grund af geografiens betydelse för undervisningen vid de

allmänna läroverken. Denna anknyter sig i detta ämne till de humanistiska

disciplinerna historia och statskunskap, och ändring häri torde knappast

47

kunna ske utan upprättande af ett rätt stort antal nya lärareplatser. Att

utveckla denna redan befintliga undervisning — icke att skapa en från

denna afskild — genom höjandet af det geografiska studiet vid universiteten

har utgjort ett ofta uttaladt önskemål, som äfven vunnit anslutning

från statsmaktens sida, så i ord som handling.

År 18i)o beviljades ett anslag — som sedermera årligen förnyats —

till en professo™ i statskunskap biträdande lärare i geografi vid Upsala

universitet. År 181)4 beslöts tillgodose geografien vid Lunds universitet

genom upprättande af en ny extra ordinarie professur i den historiska

ämnesgruppen. Vid båda tillfällena åberopades såväl af chefen för kongl.

ecklesiastikdepartementet i statsverkspropositionen som af statsutskottet

i af riksdagen godkända utlåtanden behofvet af eu förbättrad undervisning

i geografi vid allmänna läroverken som stöd för de föreslagna åtgärderna.

Den nya lärostol i politisk geografi, som kommitterade förordat, innebär

således eu utveckling i den riktning, som af statsmakten förut anvisats

och understödts. Den lärostol i meteorologi och fysisk geografi, som kommitterade

därjämte föreslagit för att tillgodose äfven naturvetenskapernas

berättigade kraf, representerar åter endast en ombildning af en redan

befintlig profession och bör alltså kunna genomföras utan några eller

åtminstone utan några afsevärda kostnader. Med åberopande af hvad jag

sålunda anfört får jag för min del tillstyrka kommitterades förslag.»

Professorn Widman, med hvilken rektor, professorn Fries instämde,

anförde likaledes med egna ord:

»Den definition på den fysiska geografien, som kommitterade gifvit,

är icke adekvat. Den gör fysiska geografien identisk med terrestrisk

fysik, som dock blott är eu del af densamma, såsom äfven framgår af

flere till betänkandet fogade yttranden af sakkunnige. Som bekant och

erkändt är, stöder sig den fysiska geografien, hvilken har att behandla

jordytan som ett naturföremål och dess förändringar såsom naturföreteelser

samt har att utforska lagarna (icke blott de fysiska, utan ock de kemiska

och biologiska lagarna) för desamma, icke blott på fysiken utan minst lika

mycket på geologien, för att ej nämna kemien och de naturhistoriska vetenskaperna.

Eu sammankoppling med meteorologien skulle därför gifva

den fysiska geografien en ensidig riktning, som vore föga lycklig. Till

stöd för sitt förslag i detta hänseende hafva kommitterade icke heller anfört

något annat exempel från andra länder än ett enda bland de enligt

petitionärernas uppgift till ett antal af 87 uppgående europeiska professorsbeställningarna

i geografi — nämligen professuren i Dorpat, som dock är

föga talande, då fråga redan är väckt om dess omorganisation.

48

Om således ett sammanförande af fysiska geografien och meteorologien

i samma professur vore för geografien föga tillfredsställande och blott

ägnad att från början vrida ämnets behandling på sned, vore det på

samma gång äfven för meteorologien ödesdigert. Professuren i meteorologi

är för närvarande en af de ytterst få, som är befriad från examinationsåligganden

och därmed följande speciell kursundervisning, och lämnar därför

innehafvaren mer än de flesta andra universitetslärare tid och krafter

till egen vetenskaplig forskning. Som bekant har ock den nuvarande innehafvaren

lyckats genom framgångsrik vetenskaplig verksamhet göra härvarande

meteorologiska institution vida berömd till och med utom Europas

gränser. Får nu professorn i meteorologi äfven att svara för den fysiska

geografien såsom examensämne, kommer denna att upptaga större delen

af hans tid till skada för meteorologien. Eu följd häraf blefve helt säkert

ock, att en observatorsplats vid meteorologiska institutionen inom kort

måste inrättas (se kommitterades betänk.).

Blir nu detta fallet, skulle man få två ordinarie platser i meteorologi,

besatta med professorer, som för meteorologiens skull måste hafva en speciellt

fysisk utbildning, under det att den fysiska geografien blott inginge

som eu del i den ena befattningen. Vida lämpligare vore väl då att genast

från början gifva hvart ämne sin särskilda målsman, som i sådant

fall kunde besitta för sin befattning särskilt lämpad utbildning. Den

härigenom obetydligt ökade kostnaden skulle till fullo ersättas af ökad garanti

för båda ämnenas fullgoda behandling.

Jag måste därför på angifna skäl afstyrka kommitterades förslag i

denna punkt.

Att inrätta tvenne professurer i geografi synes mig icke vara, åtminstone

för närvarande, af behofvet påkalladt eller ens lämpligt. Oafsedt

svårigheten att afgöra, hvartill ett betyg för den ene eller andre professorn

skulle medföra eller icke medföra kompetens, och oafsedt möjligheten af

en förhatlig konkurrens i betygsväg mellan den ene och den andre examinatorn

särskild! i de fall, då kompetensen tilläfventyrs sammanfölle,

kunde det hända, att då professorerna vore målsmän för skilda delar af

geografien, en studerande funne sig föranlåten att studera båda grenarna

af ämnet och ville hafva betyg för sina insikter i båda. Antingen skulle

han då få räkna betyg i två olika ämnen för insikter, som dock till stor

del måste fordras i båda, eller ock förvägras betyg för förvärfvade insikter

i ettdera af professurernas speciella områden — hvilket synes mig i

båda fallen olämpligt, Om också dessa olägenheter kunna anses vara af

mindre vikt, visa de dock, att med en tudelning af ämnet alla svårigheter

ingalunda vore undanröjda.

49

Föl* öfrigt ligger det i sakens natur och framgår äfven af nu föreliggande

utredning, att en fullt genomförd tudelning af geografien i

»historisk-politisk» eller, såsom jag snarare skulle vilja kalla den, »humanistisk»

och »fysisk», är omöjlig. Till grund för den humanistiska geografien,

hvilken »betraktar vår jord såsom människans hemvist och källan

till dennas materiella utveckling», måste nämligen ovillkorligen ligga kännedomen

om denna jords egen naturliga beskaffenhet, d. v. s. fysisk geografi.

Men den, som å andra sidan har att behandla den fysiska geografien, kan

icke heller undgå att taga hänsyn till icke blott växternas och djurens

utan äfven människans inflytande på jordytans nuvarande beskaffenhet och

omvändt jordytans och klimatets inflytande på icke blott växter och djur

utan äfven på människan, d. v. s. taga hänsyn till människans af geografiska

förhållanden beroende materiella kultur och däraf betingade förhållanden

eller med andra ord just föremålet för den humanistiska geografien.

Humanistisk och fysisk geografi gripa därför så in i hvarandra, att de i

mer eller mindre grad måste behandlas tillsammans. Under sådana förhållanden

synas båda grenarna tillsvidare kunna och böra representeras

af en och samma person, åtminstone så länge vi ännu i vårt land alldeles

sakna en skola af vetenskapligt utbildade geografer. Af en sådan representant

kan visserligen icke väntas eller begäras, att han skall göra båda

grenarna till föremål för egen själfständig bearbetning, utan torde hans

egna forskningar alltefter hans egna studiers riktning komma att falla

inom den ena eller andra grenen; men detta förhållande gör sig gällande

inom alla vetenskaper.

Till hvilken sektion den nye professorn skulle höra, synes mig vara

en mycket underordnad sak. Blifva blott medel beviljade till platsens

upprättande, kan denna angelägenhet lätt ordnas af Kongl. Maj:t antingen

i samband med professurens upprättande eller, såsom synes mig ändamålsenligare,

för hvarje särskild gång, då platsen tillsättes, i hvilket fall hänsyn

kan tagas till den studieriktning, den mest kompetente af de sökande visat

sig företrädesvis tillhöra. »

Professorn Lundell, med hvilken professorn Boethius instämde, yrkade,

att fakulteten måtte begära anslag till eu ordinarie professur i geografi

med skyldighet för dess innehafvare att representera både den naturvetenskapliga

och , den humanistiska sidan af ämnet.

Professorn Ångström hemställde, att anslag måtte äskas till inrättande

af en ordinarie professur i geografi, hvars innehafvare skulle tillhöra

den matematisk-naturvetenskapliga sektionen, men med skyldighet att ådagalägga

kompetens jämväl i den politiska geografien.

7

50

Docenten Nyström ansåg den af kommitterade föreslagna föreningen

af den fysiska geografien med meteorologien mindre lämplig samt yrkade

för sin del, att anslag måtte begäras till inrättande af två ordinarie professurer,

af hvilka den ena borde omfatta geologi och allmän geografi och

den andra speciell geografi med befolknings- och näringsstatistik.

Professorerna Tullberg och Alin förordade bifall till kommitterades

förslag, dock med den af professorn Tullberg föreslagna ändring däri, att

i stället för den föreslagna extra ordinarie professuren i politisk geografi

måtte begäras en ordinarie professorsbefattning i nämnda ämne; och yttrade

härvid professorn Alin med egna ord följande:

»förslaget att fakulteten skall ingå med framställning om åtgärder

för upprättande af en »ordinarie professur i geografi» kan jag så mycket

mindre understödja, som enligt universitetets statuter vetenskaper och professurer

inom fakulteten skola vara fördelade på sektioner, men genom

detta förslag icke är på något sätt angifvet, till hvilken sektion den nya

professuren skulle höra. Är det så, att fakulteten anser sig böra begära

inrättandet af blott en prolessur i geografi, så anser jag, att dess framställning

bör gälla upprättandet af en ordinarie professur i geografi inom

den humanistiska sektionen. I första rummet får jag emellertid hemställa,

att fakulteten måtte fatta sitt beslut i öfverensstämmelse med kommitterades

förslag.»

Professorn Högbom yttrade:

»Då erfarenheten visat, att många andra vetenskaper, som till sitt

innehåll äro vida mindre heterogena än geografien, kraft två eller flere

lärostolar för att på ett tillfyllestgörande sätt blifva representerade vid

universitetet, så synes det icke böra råda något tvifvel därom, att åtminstone

tvenne professurer erfordras, om de både till sitt objekt och till

sina förutsättningar så olikartade grenarna af geografien skola erhålla en

mot dennas nuvarande vetenskapliga utvecklingsstadium svarande representation

och om därjämte de kraf skola tillgodoses, som från skolans

synpunkt ställas på utbildningen af kompetenta geografilärare. Om endast

en professur i geografi inrättades, blefve följden med nödvändighet den,

att ämnet blefve ensidigt företräda något, som skulle leda till allvarliga

olägenheter, vare sig denna professurs innehafvare kommc att i

hufvudsak ägna sig åt de praktiska eller åt de naturvetenskapliga delarna

åt ämnet. I förra fallet komme ämnet att sakna den basis, hvarpå den

vetenskapliga behandlingen af detsamma alltid måste hvila; det kommer,

för att citera professor Wagners yttrande, att »sväfva i luften». I andra

fallet åter skulle de delar af ämnet och de synpunkter, som särskilt för

lärarebildningen äro af vikt, lätt komma att tillbakasättas. Finge man

51

helt och hållet bortse från hvad som ur skolans synpunkt ställer sig såsom

önskvärd! och endast taga hänsyn till frågans vetenskapliga sida, är det

tydligt, att en professur inom naturvetenskapliga sektionen borde i första

rummet eftersträfvas, dels emedan fysiska geografien väl kan vetenskapligt

behandlas utan ingående på den politiska geografiens gebit, under det att

det omvända förhållandet icke är möjligt, dels också emedan den fysiska

geografien såsom vetenskap betraktad har en mycket mera sjelfständig

ställning och naturlig begränsning af sitt innehåll än den politiska, som,

om etnografien frånräknas, till det mesta hämtar sitt innehåll från andra

vetenskapsområden såsom historia, statskunskap, nationalekonomi etc. Den

rent deskriptiva framställning af länder och folk, som intar ett så stort

rum inom den humanistiska geografiska litteraturen, synes mig nämligen

i endast ringa grad kunna betecknas såsom vetenskap. Till förmån för

fysiska geografiens tillgodoseende talar ytterligare, att någon lärostol i vårt

land förut icke finnes uti denna vetenskap, eu brist, hvars följder till fullo

kunna skönjas uti vår geografiska skolboks- och kartlitteratur.

Med hänsyn tagen till nu nämnda förhållanden finner jag det nödvändigt

att förorda tvenne professurer, eu i fysisk geografi och en i politisk

geografi. Af de andra benämningar, som under diskussionen blifvit ifrågasatta,

synes mig en del, såsom t. ex. terrester fysik (i stället för fysisk

geografi), för trånga eller eljest mindre adekvata, under det att andra,

såsom allmän och speciell geografi, ehuru icke i och för sig olämpliga,

möjligen äro mindre ägnade att bereda frågan framgång i andra instanser.

Någon saklig olägenhet af den förordade benämningen torde för öfrigt

icke vara att befara. — Då jag nu ansluter mig till förslaget att ombilda

den redan befintliga professuren i meteorologi till eu sådan i »meteorologi

och fysisk geografi» i stället för att förorda en ny professorsbefattning

också inom den naturvetenskapliga sektionen, så sker detta uteslutande

emedan jag befarar, att en framställning i sistnämnda syfte, äfven om den

kunde vinna majoritet inom fakulteten, lätt kunde leda därhän, att det

inrättades blott en enda professur och detta då antagligen inom humanistiska

sektionen, något som jag enligt det ofvan sagda måste anse såsom

en i hög grad otillfredsställande lösning af frågan.

Det skall icke bestridas, att anmärkningar med visst fog kunna göras

mot förslaget om fysiska geografiens sammankoppling med meteorologien,

men jag kan icke finna dessa anmärkningar vara så tungt vägande, att

jag vid valet mellan att riskera allt eller vinna något vill motsätta mig

det förordade arrangemanget, hvarigenom dock fysiska geografien torde

hafva utsikt att få sig en plats tillerkänd vid universitetet.

De betänkligheter, som yppats mot detta förslag, gälla dels den in

-

52

skränkning, meteorologien genom en sådan anordning skulle lida, dels den

fysiska geografien, som genom förknippning med meteorologien, med hvilken

den har mindre fundamentala beröringspunkter än med geologien,

skulle få sin tyngdpunkt förlagd så att säga på oriktigt ställe.

Gent emot den förra gruppen af invändningar kan likväl påpekas,

att meteorologien såsom universitetsämne är af jämförelsevis underordnad

betydelse, då den icke är föremål för examensstudier eller erkännes såsom

examensämne. Att för öfrig! meteorologien icke på långt när lågt beslag

på sin professors hela vetenskapliga verksamhet, oaktadt eu hel rad viktiga

publikationer utgått från hans institution, framgår däraf, att hans

föreläsningar ofta omfattat närliggande delar af fysiska geografien, såsom

oceanografi m. m. och att äfven den meteorologiska institutionens bibliotek

omfattar flera branscher af fysiska geografien.

Hvad nu åter angår det ur geografiens synpunkt mindre ändamålsenliga

i att förbinda densamma med meteorologien, så är det visserligen

enligt min mening alldeles obestridligt, att fysiska geografien måste i

första rummet basera sig på geologien. Men för de delar af och kurser

i fysiska geografien, som komme i fråga för elementarlärarebildningen,

torde klimatologi och oceanografi vara icke mindre viktiga än geologien;

och för hvar och en, som vill ägna sig åt mera ingående vetenskapliga

studier i ämnet, torde det visa sig så oundgängligt att skaffa sig grundliga

insikter i geologi, att han icke lär underlåta studera detta ämne såsom

förberedelse till fysiska geografien.

Då det nu också, enligt det kommittéförslag, hvartill jag här ansluter

mig, tydligt fram hålles, att vid framtida besättande af denna professur

icke mindre hänsyn skall tagas till ådagalagd kompetens i fysisk geografi

än i meteorologi, så lär man väl, om detta iakttages, få förutsätta, att en

blifvande innehafvare af denna lärostol skall hafva grundlig geologisk bildning,

hvarförutom eu tillfredsställande kompetens i fysisk geografi svårligen

kan presteras.

Såsom konsekvens af den nu föreslagna ombildningen af den meteorologiska

professuren skulle utan tvifvel, såsom ock kommitterade antydt,

böra följa inrättandet af en observatorsplats vid institutionen, på det att

professorn måtte kunna fullgöra de utvidgade föreläsnings- och undervisningsåligganden,

som platsens förändring medförde. Detta är emellertid

en fråga, som i detta sammanhang och för närvarande icke torde behöfva

framläggas. Däremot synes mig det icke olämpligt, om tillsvidare och så

länge den nuvarande professorn i meteorologi kan komma att innehafva

den föreslagna professuren i »meteorologi och fysisk geografi», ett anslag,

till sitt belopp ungefär motsvarande ett docentstipendium, erhölles för en

53

biträdande lärare eller assistent, hvilken då i främsta rummet skulle hafva

att undervisa i de delar af fysiska geografien, som legat mera på sidan

om den nuvarande professorns verksamhetsfält. Därigenom skulle ock denne

få tillfälle att fortfarande förlägga tyngdpunkten af sitt arbete inom det

gebit, där han åt sin institution redan förvärfvat ett berömdt namn. Äfven

detta är emellertid eu detaljfråga, som väl senare kan ordnas, hvarför jag

icke nu vill framlägga den såsom ett förslag.

Icke heller synes det mig vid detta tillfälle nödigt föreslå några bestämmelser

rörande examina i geografi. Då denna fråga likväl under

diskussionen vidrörts och med hänsyn därtill invändningar blifvit. gjorda

mot att öfver hufvud geografien skulle fördelas på två professurer, vill jag

icke underlåta att därom uttala min mening.

Saken synes mig beträffande kompetens för elementarlärare lätt kunna

ordnas på så sätt, att dessa skulle ådagalägga insikter i så väl fysisk som

politisk geografi, hvarvid likväl för dem, som hafva företrädesvis humanistiska

studier, fordringarna i fysisk geografi kunde inskränkas till en mera

elementär eller propedevtisk kurs, och omvändt för dem, som kombinera

geografien med naturvetenskapliga ämnen, fordringarna i politisk geografi

borde omfatta endast en mera elementär kurs. För dem, som studera

ämnet rent vetenskapligt och utan afseende på lärarekompetens, torde åter

frihet böra medgifvas att examineras uti blott den ena delen, då det för

sådana fall väl får förutsättas, att den studerande, utan att några föreskrifter

därom utfärdas, skall tillägna sig så mycket af den andra delen,

som han för sitt speciella studium behöfver.

Då jag sålunda, enligt hvad jag i det föregående anfört, icke kan

finna de mot kommitterades förslag gjorda anmärkningarna motväga de

fördelar, som vunnes genom den föreslagna anordningen, och då ej heller

något annat af de framställda förslagen, som kan äga utsikt att i alla instanser

godkännas, svnes mig på ett lika tillfredsställande sätt tillgodose

de kraf, man ur olika synpunkter ställer på en geografisk universitetsundervisning,

så får jag med mitt votum yrka bifall till kommitterades

förslag, med den förändring likväl beträffande professuren i politisk geografi,

som af professor Tullberg på anförda grunder påyrkats.»

Professorn Dunér anförde:

»Då jag i egenskap af filosofiska fakultetens dekan kommit att som

ordförande deltaga i det kommittéutlåtande, mot bvilket från flera hall sa

skarpa anmärkningar riktats, finner jag mig föranlåten att med nagra ord

försvara den ställning, jag i denna fråga intagit.

Sedan kommittén sammanträdt och till ledning för sina arbeten från

lärare i geografi vid främmande universitet fått de meddelanden, hvilka

54

såsom bilagor åtfölja kommittébetänkandet, måste det för mig liksom för

öfrige kommittéledamöter framstå som alldeles själfklart, att om ämnet

skulle i någon som helst tillfredsställande mån kunna varda represen teradt,

det måste fördelas på tvenne lärostolar, en hörande till hvardera af filosofiska

fakultetens sektioner. Om så ej sker, är faran mycket stor, att det

så vidtomfattande ämnet blir på ett föga tillfredsställande sätt tillgodosedt,

i det antingen den fysiska eller den politiska geografien (jag använder för

bekvämlighetens skull dessa benämningar, äfven om de ej äro så fullt

riktiga, då intet missförstånd kan därigenom uppstå) blir mer eller mindre

styfmoderligt behandlad. Under diskussionen har man kallat denna ämnets

fördelning på tvenne lärare för en stympning. En sådan benämning synes

mig underlig. Inom alla de vetenskaper, som höra till filosofiska fakulteten,

har en alldeles liknande delning skett, eller kommer den inom kort

att visa sig oundgängligen nödvändig. Botanik och zoologi, mekanik och

fysik, kemi och mineralogi etc. hafva förr varit förenade till samma professur,

och går man långt tillbaka i tiden, skall man kunna finna så olikartade

ämnen sammanförda inom en professur, att man utan tvifvel nu

skulle betrakta ett dylikt tillstånd som liggande långt utanför gränsen af

det rimliga och förnuftiga. Tvifvelsutan har man ock vid universiteten

hvarje gång klyfning af ett ämne i två ägt rum hälsat åtgärden med

glädje och tillfredsställelse och känt sig benägen för allt annat än att

kalla den en stympning. Ej heller har man då oroat sig för konsekvenserna,

hvad examina beträffar, af en sådan delning, ehuru man därtill

haft fullt så starka skäl som med afseende på den nu ifrågasatta delningen

af geografien.

Men om kommitterade ej ansågo sig hafva något skäl att oroa sig

för följderna af den nödvändighet att dela ämnet, som för dem framställde

sig, så funno de så mycket starkare skäl att hysa bekymmer med afseende

på möjligheten af en sådan åtgärd. Enklast och rationellast hade utan

tvifvel varit att tillråda fakulteten att begära tvenne professurer i geografi,

eu hörande till hvardera sektionen. Kommitterade hafva likväl ryggat

tillbaka för en sådan åtgärd, enär de ansett det hopplöst att på eu gång

begära två professurer i ett nytt ämne. De hafva därför i stället accepterat

professorn Hildebrandssons anbud att så länge han kvarstode i tjänsten,

jämte det han som föreståndare skötte den meteorologiska institutionen,

jämväl examinera och 2 timmar i veckan föreläsa öfver meteorologi

och fysisk geografi, och de hafva förmodat, att fakulteten skulle med

tacksamhet antaga detta anbud. Man har emellertid i detta hänseende

ingalunda varit enhällig. Man har tvärtom framställt dels den anmärkningen

att, så länge professorn Hildebrandsson själf förestode den geogra

-

fiska lärostolen, en del af ämnet, den geologiska, ej kunde blifva tillräckligt

tillgodosedd, dels att, när en gång den nuvarande innebafvaren afginge,

hans efterträdare möjligen kunde komma att ägna sig alltför uteslutande

åt geografien och försumma den meteorologiska institutionen. Den förra

anmärkningen behöfver knappt vederläggas. Eller kan man verkligen

hoppas, att det vidtomfattande ämnet skulle blifva bättre och fullständigare

representeradt af en enda lärare, hvilken dock genom omständigheternas

tvång måste lägga största vikten vid den politiska geografien, och finnes

någon utsikt, att man nu eller någonsin skall kunna få en lärare, som

vore fullt kompetent i alla delar af ett så vidtomfattande ämne? Den

gjorda anmärkningen visar bäst, hur nödvändig ämnets delning är. Den

andra anmärkningen kan öfver hufvud riktas mot hvarje fall, där tvenne

mer eller mindre skiljaktiga ämnen förenas till en lärostol, eller där föreståndareskapet

för en institution är förenadt med en professur. Exempelvis

kunde man hafva vida starkare skäl att befara, att ett astronomiskt

observatorium skulle blifva försummadt, som. till prefekt finge en man,

hvilken företrädesvis ägnat sig åt teoretisk astronomi. När frågan gäller

en institution som den meteorologiska, där observationerna fortlöpa jämnt,

oberoende af vädret, är risken vida mindre, och lämpliga stadgar för institutionen

kunna förhindra, att föreståndaren låter den sjunka i overksamhet.

A andra sidan kan det betecknas som ett för universitetet främmande

förhållande och saknande motstycke, att en professur finnes, inom hvars

läroområde ingen examen kan aflägga®. Den utvidgning af den meteorologiska

professuren, som nu föreslagits, synes mig därför, långt ifrån att

kunna vara till skada för studiet af meteorologien, tvärtom böra blifva

gagnelig för detsamma; och så länge som blott 2 föreläsningar i veckan

fordras af föreståndaren, kan intet oundgängligt behof anses föreligga att

äfven en observator anställes vid institutionen. Helt annat blefve förhållandet,

om föreståndaren ålades att föreläsa 4 timmar i veckan, hvarigenom

den undervisningsskyldighet, han nu har, blefve fördubblad.

Slutligen vill jag till besvarande upptaga den beskyllning, som gjorts

mot de kominitterade, nämligen att de öfver hufvud sysselsatt sig med

allt annat än den till behandling föreliggande underdåniga ansökningen.

Så är dock ej fallet. Petitionärerna hafva ansökt om, »att Eders Majestät

täcktes taga i öfvervägande, huruvida ej åtgärder skulle kunna vidtagas

för att om möjligt bereda geografien eu själfständig plats vid Upsala

universitet, så att geografien måtte få ingå såsom själfständigt examensämne

i såväl filosofie kandidat- som licentiatexamen».

Enligt kommitterades enhälliga mening är den första och oundgäng

-

56

ligaste åtgärd, som måste vidtagas för att bereda ett läroämne en sjelfständig

plats vid ett universitet, att sörja för, att inom detsamma anställas

de ordinarie lärare, som i mån af dess större eller mindre omfattning

kunna vara erforderliga. Så länge ämnet representeras endast af eu extra

ordinarie lärare, kan det ej ens ifrågasättas, att det skulle inträda bland

de själfständiga ordinarie examensämnena. Har däremot ett ämne, hvars

vikt och betydelse, ej minst för skolorna, är så känd och erkänd som

geografien, erhållit ordinarie målsmän, så följer rätten att aflägga examen

och erhålla betyg i detsamma som själffallet korollarium.»

Professorn Hildebrandsson yttrade:

»I komrnitterades förslag är med all tydlighet framhållet, att den

vetenskapliga geografiska undervisningen vid universitetet i vår tid icke

på något sätt kan tillfredsställande uppehållas af en person och att, där

blott en professur förekommer, denna måste vara i fysisk geografi och

således här tillhöra den matematisk-naturvetenskapliga sektionen.

Att geografien i första rummet är en naturvetenskap är, såsom af

bilagorna framgår, så godt som enhälligt erkändt i Tyskland, och samma

åsikt gör sig alltmera gällande äfven i Frankrike. Då detta, som sagdt,

är tydligt och ovedersägligt framhållet i komrnitterades betänkande, så vill

jag ej vidare uppehålla mig därvid, utan blott anmärka, att om fakulteten,

såsom från vissa håll yrkats, skulle inskränka sig till att föreslå upprättandet

af endast en professur i den humanistiska sektionen, så skulle

detta i vår tid vara en så stor anakronism och orimlighet, att det säkerligen

skulle ådraga fakulteten en allt annat än smickrande uppmärksamhet

i sakkunniga kretsar både inom och utom landet.

Hvad åter utbildningen af blifvande skollärare angår, så är likaledes

af koinmitterade uppvisadt, att det från denna synpunkt är fullkomligt

likgiltigt, inom hvilkendera sektionen geografien studeras. Den vetenskapliga

utbildningen blir olika, men den del af ämnet, som läses i skolorna,

blir fullkomligt densamma i bägge fallen, så att till och med Österrike,

där två lärare finnas, de i lärareexamen hafva i det närmaste samma

fordringar, hvilka officiellt föreskrifvits, fastän deras vetenskapliga föreläsningar

äro så olika, att de utan kollision kunna samtidigt behandla

samma land.

Då emellertid farhågor yttrats, att den af mig erbjudna utvidgningen

af meteorologi professorns undervisningsskyldighet skulle kunna menligt

inverka på den meteorologiska institutionens verksamhet, så ber jag att få

anföra följande.

Då jag 1878, eller för 19 år sedan, utnämndes till »e. o. professor

och föreståndare för universitetets meteorologiska institution», med en före

-

57

läsningstid inskränkt till en kurs, motsvarande en föreläsning i veckan och

utan examen sskyldighet, så innebar detta, att jag erhöll en fullkomligt

exceptionell ställning vid universitetet med hufvudsakligen rent vetenskaplig

verksamhet till uppgift. Konsekvent hade då varit, att icke någon undervisning

alls fordrats, ty att fordra undervisning, utan att de, som stundom

i åratal följt denna undervisning, hafva rätt att erhålla något som helst

intyg på sina genom densamma förvärfvade kunskaper, synes vara, om ej

alldeles orimligt, dock vid en undervisningsanstalt tämligen egendomligt

och enastående. Högst märkvärdigt är* att studenter trots detta ansett

sig hafva tid att bevista mina föreläsningar, och hittills hafva de ej behöft

inställas af brist på åhörare, hvilka stundom uppgått till 12—15 st. Detta

kan ej bevisa annat, än att föreläsningarna af vissa studerande ansetts

gagneliga eller nödiga för deras studier.

Då jag nu emellertid ålades att hålla föreläsningar, så måste jag

naturligtvis först och främst uppgöra en plan för det nya läroämnets omfattning.

Då detta borde till omfånget ungefärligen motsvara andra läroämnen

inom sektionen, så fick det ej inskränkas till meteorologien i egentlig

mening utan omfatta hela den terrestra fysiken. Mina föreläsningar hafva

därför utom den egentliga väderleksläran eller den dynamiska meteorologien

äfven faktiskt omfattat:

klimatologi, fysisk geografi, oceanografi samt grunddragen af den s. k.

matematiska geografen och kartografien.

Jämför man denna kurs med de af professorn Herman Wagner i

Göttingen uppställda fordringarna (se kommitterades tryckta utlåtande),

hvilka han själf för mig dikterat vid ett besök hos honom, så finner

man eu nästan fullständig öfverensstämmelse. Hufvudsakliga olikheten

bestod däri, att jag icke haft anledning läsa den från skolans ståndpunkt

s. k. fysiska och politiska geografien så utförligt, som den är framställd

i Guthe-Wagners lärobok. I öfrigt har jag till och med närmast

följt just de af honom angifna arbetena utom i meteorologi, hvari mina

föreläsningar varit vida mer omfattande. Likheten var öfverraskande för

mig, och den kan blott förklaras genom likhet i uppfattningen af hvad

som bör förstås med ämnet meteorologi och fysisk geografi. På grund

häraf har jag nu kunnat göra det erbjudandet att utan ersättning utsträcka

mina föreläsningar till det dubbla antalet. Därigenom skulle jag inom

lämplig tid kunna föredraga samma kurser, som i Göttingen anses ingå i

den fysiska geografien.

Det är, som sagdt, allmänt erkändt numera, att geografien såsom

vetenskap är i första rummet eu naturvetenskap. Jämföra vi emellertid

de olika utlåtandena med hvarandra, så finner man, att tyngdpunkten för

8

den fysisk-geografiska undervisningen på olika ställen är förlagd till olika

delar af ämnet, hvilket naturligtvis är i första rummet beroende af professorns

förstudier och intressen, såsom fallet för öfrigt är och måste vara

vid den högre undervisningen i alla läroämnen. Professor Gerland lägger

hufvudvikten på den del, som inom geologien kallas fysisk geografi, professor

Richter på den detaljerade beskrifningen af ländernas natur och utseende

(»Länderkunde») o. s. v. Professorn Wagners undervisning är den

mest omfattande, och hufvudvikten lägges på den terrestra fysiken i vidsträckt

mening. Det är uppenbart, att då jag föreslår fysiska geografiens

sammanslående med meteorologien, så förutsätter jag, att ämnet skall tagas

på sistnämnda sätt. Skulle mitt förslag antagas, så komme allt framgent

den fysiska geografien att i Upsala föredragas på i det närmaste samma

sätt som nu vid Göttingens universitet, hvilket ock i det närmaste torde

öfverensstämma med förhållandena i S:t Petersburg och i Dorpat, på

hvilka ställen den fysiska geografien är förenad med meteorologi.

Om mitt erbjudande antages, så kan således undervisning och examination

i geografi inom den matematisk-naturvetenskapliga sektionen utan

kostnad anordnas, ehuru visserligen den offentliga undervisningen måste

tillsvidare inskränkas till två timmar i veckan. Detta kan ock ske utan

att den meteorologiska verksamheten på något sätt inskränkes.

Hvad slutligen den af kommitterade antydda önskvärdheten af en

observatorsplats angår, så är detta önskemål alldeles oberoende af nu

föreliggande fråga. Upprättandet af en dylik plats inom ej alltför aflägsen

tid blir nämligen oundgängligt, såvida observatoriet skall kunna vidare

utvecklas. Sverige torde nu vara det enda civiliserade land i världen, som

är i saknad af ett magnetiskt observatorium med registrerande apparater

och regelbunden tjänstgöring. Detta har vid flera tillfällen varit med

beklagande omnämndt af utländska fackmän. Upprättandet af en magnetisk

verksamhet vid den meteorologiska institutionen har därför under

flera år varit under hand på tal, och kostnadsförslag är uppgjordt, ehuru

saken ännu ej officiellt behandlats. Men i detta förslag ingår just inrättandet

af en observatorsplats, då det är absolut omöjligt att med den nuvarande

personalen utföra detta arbete.

Enligt mitt förslag komme alltså läroämnet meteorologi och fysisk

geografi att omfatta följande delar:

l:o) En utförligare kurs i geografi i skolans mening; 2:o) kort öfversikt

af kartografien; 3:o) klimatologi; 4:o) meteorologi; 5:o) oceanografi

och 6:o) fysisk geografi i inskränkt mening enligt t. ex. De Lapparents

eller Supans läroböcker.»

Innan fakulteten, efter det öfverläggningen förklarats afslutad, öfver

-

59

gick till omröstning mellan de sålunda framställda förslagen, tog fakulteten

under ompröfning, huruvida docenterna Nyström och Varenius vore berättigade

att deltaga i fakultetens beslut i den förevarande frågan. Och

ansåg fakulteten docenten Nyström, hvilken såsom särskilt sakkunnig tillkallats,

härtill behörig.

Hvad angick docenten Varenius, hvilken i egenskap af tjänstgörande

examinator i statskunskap kallats att deltaga i öfverläggningen, uttalades

olika meningar, huruvida han kunde anses behörig att i beslutet deltaga,

då den ordinarie representanten för ämnet själf var närvarande, hvarvid

å ena sidan anfördes, att sådant vore stridande mot universitetsstatuterna,

under det att däremot å andra sidan uttalades, att något hinder för fakulteten

att besluta, att docenten Varenius det oaktadt finge i ärendets afgörande

deltaga, icke förefunnes.

Då enighet icke kunde uppnås, anställdes votering, hvarvid fakulteten

med 14 röster, afgifna af professorerna Högbom, Ångström, Burman, Erdmann,

Lundell, Danielsson, P. A. Geijer, Boethius, Noreen, Widman, Hjärne,

Tullberg, Fries och Cleve, mot 6 röster, afgifna af professorerna K. R.

Geijer, Dunér, Alin, Hildebrandsson, Lundquist och dekanus, professorn

Wirén, beslöt förklara docenten Varenius obehörig att i blifvande beslut

i ärendet taga del.

Sedan docenten Varenius härefter afträda föreslog dekanus följande

propositionsordning:

att omröstning först skulle anställas mellan dem bland ofvan omförmälda

förslag, hvilka afsågo inrättande af två olika professurer, nämligen

å ena sidan kommitterades förslag med den af professorn Tullberg däri

förordade ändring och å andra sidan docenten Nyströms förslag, samt att

det af dessa båda förslag, som vunne pluralitet, skulle i den slutliga voteringen

uppställas mot det bland de öfriga fem förslagen, hvilket efter

mellan dem anställda särskilda voteringar blefve till kontraproposition i

hufvudvoteringen antaget.

Efter det fakulteten förklarat sig godkänna hvad sålunda föreslagits,

beslöt fakulteten vid framställd proposition utan votering antaga kommitterades

förslag med den af professorn Tullberg däri föreslagna ändring

till hufvudproposition i den slutliga voteringen.

Härefter röstades om kontraproposition mellan de återstående fem

förslagen.

Och ställdes härvid till en början mot hvarandra professorerna Noreens

och Lundells förslag, hvarvid röstades med ja för professorn Noreens förslag

och med nej för professorn Lundells förslag; och afgåfvos härvid jaröster

af professorerna Högbom, Noreen, Widinan, Hjärne, Alin, Tullberg,

60

Hildebrandsson och Fries, hvaremot nej-röster afgåfvos af docenten Nyström

samt professorerna Ångström, Burman, Erdmann, Lundell, Danielsson, P.

A. Geijer, Boethius, K. R. Geijer, Dunér, Lundquist, Cleve och dekanus,

professorn Wirén.

Häruppå anställdes omröstning mellan å ena sidan professorn Lundells

förslag, hvilket blifvit det segrande i förra voteringen, och å andra sidan

professorn Hjärnes förslag rörande inrättande af eu ordinarie professur i

geografi; och afgåfvo härvid docenten Nyström samt professorerna Högbom,

Ångström, Burman, Erdmann, Lundell, Danielsson, P. A. Geijer, Boethius,

K. R, Geijer, Dunér,. Hildebrandsson, Lundquist, Cleve och dekanus, professorn

A iren sina röster för professorn Lundells förslag, hvaremot professorerna

Norden, Widman, Hjärne, Alin, Tullberg och Fries röstade för professorn

Hjärnes förslag.

Vid härefter företagen votering mellan å ena sidan det af professorn

Ängström gjorda yrkande och å andra sidan det af professorn A lin, under

förutsättning att kommitterades förslag komme att i den slutlig^ omröstningen

ogillas, uppställda förslag, röstade professorerna Ilögbom, Ångström,

Dunér, Noreen, Widman, Tullberg, Hildebrandsson, Fries,''Lundquist, Cleve

och dekanus, professorn Wirén för professorn Ångströms förslag, hvaremot

för professorn Alins yrkande afgåfvos röster af docenten Nyström samt

professorerna Burman, Erdmann, Lundell, Danielsson, P. A. Geijer, Boethius,

K. R, Geijer, Hjärne och Alin.

Härefter röstades slutligen mellan oå ena sidan professorn Lundells

förslag och å andra sidan professorn Ångströms yrkande; och röstade

härvid docenten Nyström samt professorerna Burman, Erdmann, Lundell,

Danielsson, P. A. Geijer, Boethius, K. R, Geijer, Noreen, Dunér, Widman,

Hjärne och Hildebrandsson för professorn Lundells förslag, under det att

professorerna Högbom, Ångström, Alin, Tullberg, Fries,o Lundquist, Cleve

och dekanus, professorn Wirén röstade för professorn Ångströms förslag.

Fakulteten hade alltså besluta att till kontraproposition i hufvudvoteringen

antaga det af professorn Lundell framställda förslaget.

Då häruppå i den slutliga voteringen ställdes mot hvarandra å ena

sidan kommitterades förslag med den af professorn Tullberg däruti föreslagna

ändring och å andra sidan professorn Lundells yrkande, hvarvid

röstades med >ja» för kommitterades förslag och med »nej-> för professorn

Lundells förslag, afgåfvos ja-röster af docenten Nyström samt professorerna

Högbom, Ängström, Burman, Erdmann, Danielsson, P. A. Geijer, K. R,

Geijer, Dunér, Alin, Tullberg, Hildebrandsson, Lundquist och dekanus,

professorn Wirén, hvaremot nej-röster afgåfvos af professorerna Lundell,

Boethius, Noreen, Widman, Hjärne, Fries och Cleve.

61

Fakulteten hade alltså med 14 röster emot 7 beslutit att med anledning

af den förevarande underdåniga framställningen hos kanslersämbetct

hemställa, att kanslersämbetet ville på de grunder, som i kommitterades

betänkande innehöllos, hos Kongl. Maj:t göra underdånig framställning:

dels att Kongl. Maj:t måtte af Riksdagen äska anslag till en ordinarie

professur i politisk geografi;

dels ock att den redan nu befintliga extra ordinarie professuren i

meteorologi måtte förändras till eu motsvarande i meteorologi och fysisk

geografi med 2 timmars föreläsningsskyldighet i veckan, så framt ej samtidigt

en observatorsplats kunde inrättas vid meteorologiska institutionen,

i hvilket fall professorn skulle vara skyldig föreläsa 4 timmar i veckan,

samt att på grund häraf jämväl måtte föreskrifvas, att vid blifvande

ledighet af denna professur sökande borde styrka sin kompetens ej mindre

i fysisk geografi än i meteorologi.

Mot fakultetens sålunda fattade beslut anfördes reservationer:

dels af professorerna Lundell och Boethius, hvilka därvid yttrade:

»Vi äro fullständigt ense med petitionärerna om önskvärdheten af att

geografien blir ett särskildt examensämne och får en själfständig ställning

vid universitetet; likaså ense med kommittén och fakulteten, att detta

syfte ej kan nås med mindre än att geografien får egen representant inom

universitetets lärarekår. I fråga om formen för fakultetens yttrande kunde

vi sluta oss till professorn Hjärnes eller professorn Noreens yrkanden,

ehuru vi föredragit en annan formulering. Men det slut, till hvilket

fakultetens majoritet i anslutning till kommittén kommit, finna vi både i

vetenskapligt och praktiskt afseende olämpligt, framför allt i hvad det rör

ombildningen af den nuvarande e. o. professuren i meteorologi.

Den meteorologiska institutionen — den enda anstalt af detta slag,

som vårt land äger — skulle utan tvifvel komma att därpå blifva lidande,

vare sig den nye e. o. professorn »i meteorologi och fysisk geografi» finge

full tjänstgöringsskyldighet eller denna inskränkt till tvä föreläsningar i

veckan jämte seminarium. Om därmed följer nödvändigheten att inrätta

en ny observatorsplats, blir besparingen för statsverket obetydlig, på samma

gång hela anordningen i och för sig är föga ägnad att fylla de behof,

som närmast föreligga. Det vore då bättre att genast begära två nya

professurer utom den befintliga e. o. professuren i meteorologi.

I och för sig ogilla vi från rent vetenskaplig synpunkt den gamla

skolboksindelninge.il

i skolböcker plägar logiskt genomföras). Vi anse det nämligen just höra

till geografiens väsen som vetenskap att den är eu förening af naturveten

-

62

skapliga och humanistiska (historiskt språkliga) element och under en

gemensam synpunkt behandlar fakta ur natur och människolif.

Men alldeles bortsedt från denna fråga, rörande hvilken inom fakulteten

meningania äro delade, finna vi benämningen fysisk geografi» i den

föreslagna professorstiteln vilseledande, då bland annat en så viktig del af

den fysiska geografien som dess geologiska parti skulle väsentligen falla

utanför den ifrågasatta professurens läroområde. De delar af ämnet, hvilka

den blifvande e. o. professorn i '' meteorologi och fysisk geografi» som

fackman skulle komma att representera, motsvara ungefär en tredjedel af

de vanliga läro- och handböckerna i fysisk geografi (t. ex. Supans »Grundztige

der physischen Erdkunde ). T fråga om matematisk geografi, geologi

samt växt- och djurgeografi skulle lärjungarne vara hänvisade till inlärande

af ett eller annat kompendium.

Vill man däremot förvandla den nuvarande e. o. professuren i

meteorologi till en lärostol för meteorologi och geofysik (eller terrester

fysik) och tillerkänna de studerande rätt att i dessa discipliner, betraktade

som ett ämne, aflägga examen, skulle vi från vår ståndpunkt däremot ej

hafva något att invända; så mycket mindre som enligt kommittébetänkandet

därigenom ingen ändring i sak komme att ske, då e. o. professorn i

meteorologi redan förut så fattat sin uppgift. Detta är emellertid en fråga

för sig utan omedelbart sammanhang med det föreliggande ämnet, en

fråga för öfrigt soin närmast torde intressera den matematisk-naturvetenskapliga

sektionen.

Hvad som framför allt hindrar oss att acceptera fakultetens beslut är

de svårigheter, som genom den föreslagna anordningen skulle uppstå för

läroverken. Benämningen »fysisk geografi» kunde lätt ha till följd, att

ett akademiskt betyg i detta ämne ansåges medföra kompetens till lärarebefattning

i geografi. Detta vore emellertid, enligt vår åsikt, i hög grad

olyckligt. Ty lika visst som det är, att en elementarlärare i geografi behöfver

verkliga studier i hvad man vanligen kallar fysisk geografi, framför

allt i vissa sidor af geologi, lika visst är det, att en lärare, som i

fråga om ämnets humanistiska sidor — varuproduktion och handel, etnografi,

språk, religion, samhällsförhållanden och andra sidor af materiell

och andlig kultur samt de allmänna historiska förutsättningarna för allt

detta — saknar egna studier och sålunda är inskränkt till hvad han i

andra hand kan inhämta ur någon handbok i ämnet, ej är i stånd att på

ett tillfredsställande sätt sköta undervisningen i geografi ens på skolstadiet»

;

dels af professorn Hjärne, som därvid åberopade hvad han här ofvan

under diskussionen anfört;

63

dels af professorerna Widman och Fries under åberopande af den

förstnämndes här ofvan intagna anförande;

samt dels af professorn Noreen under hänvisning till professorerna

Lundells och Boöthii reservation samt professorn Widmans här ofvan intagna

yttrande.

Hvad slutligen beträffade professorn Hjärnes under ärendets handläggning

framställda yrkande, att fakulteten äfven under för handen varande

förhållanden måtte tillstyrka, atl geografi finge blifva särskildt

examensämne, beslöt, på därom framställdt förslag, fakulteten uppskjuta

behandlingen häraf till följande sammanträde.

Som ofvan.

Ur protokollet

Vidimeras ex officio

C. Henschen.

C. Henschen.

Utdrag af protokollet, hållet vid filosofiska fakultetens

sammanträde den 30 oktober 1897.

§ 3.

S. D. Sedan fakulteten vid förra sammanträdet uppskjutit den vidare

behandlingen af ett utaf professorn Hjärne vid berörda sammanträde

framställdt yrkande att fakulteten, vid afgifvande af infordradt utlåtande

i anledning af den hit remitterade underdåniga ansökan af ett större antal

studerande här vid universitetet att geografi finge blifva särskildt lärooch

examensämne, måtte tillstyrka, att ämnet geografi redan under nuvarande

förhållanden och således oberoende däraf om, såsom fakulteten i

anledning af den ifrågavarande remissen föreslagit, särskilda professurer

däri inrättades måtte få blifva ett själfständigt läro- och examensämne i

såväl filosofie kandidat- som licentiatexamen med rätt för examinand att

däruti undfå särskildt betyg, så tog fakulteten nu under ompröfning det

af professorn Hjärne sålunda framställda förslaget.

Efter det fakulteten erinrat sig, att fakulteten i afgifvet yttrande öfver

Cöteborgs högskolas underdåniga ansökning om examensrätt påyrkat, att

filosofie kandidat- och filosofie licentiat-examen blott skulle få vid högskolan

a fl äggas i sådana ämnen, hvari ordinarie professorer funnos vid högskolan

64

anställde, fann fakulteten, då genom den af professorn Hjärne föreslagna

anordningen ansvaret för examination och betygsgifning i geografi skulle

komma att öfverlåtas åt en för tillfället förordnad och med extra anslag

aflönad lärare samt ämnet sålunda blifva utan ordinarie målsman inom

fakulteten, hvartill kom, att därigenom det af fakulteten föreslagna sättet

för fragans lösning utan tvifvel komme att fördröjas, det väckta förslaget

icke böra till vidare yttrande eller åtgärd föranleda.

Som ofvan

Vidimeras ex officio

C. Jl en schen.

Ur protokollet:

C. Henschen.

Till kanslersämbetet för Lunds universitet.

Genom remiss af den 23 sistlidne december har kanslersämbetet med

anledning af Kong! Maj:ts skrifvelse deri 3 sistlidne december anmodat

rektorsämbetet vid universitetet i Lund att från teologiska och filosofiska

fakulteterna infordra yttranden öfver utsedde kommitterades den 30 sistlidne

april afgifna betänkande angående l:o afskaffande eller inskränkande

af undervisangsprofven för lärarebefattningar vid de allmänna läroverken

samt 2:o geografien såsom särskilt läroämne vid tillsättande af adjunktsoch

kollegabefattningar vid de allmänna läroverken, i hvad samma betänkande

rörer universiteten.

Efter att hafva genom rektorsämbetet erhållit del af berörda nådiga

skrifvelse får teologiska fakulteten, som anser sig för sin del böra inskränka

sitt yttrande till bestämmelserna rörande den teoretiska kompetensen till

lärarebefattningar, i hvilka kristendom ingår såsom läroämne, anföra följande.

För så vidt en allmän lärareexamen vore anordnad, i hvilken jämväl

sådan pröfning i den kristna religionens och moralens element inginge,

som antydes i professor Eklunds särskilda yttrande till prästbildningskommitténs

förslag af den 2 juli 1898 (sid. 112 ff. i förslaget), kunde

fakulteten anse denna examen böra utan vidare berättiga till att söka och

65

mottaga adjunkts- och kollegabefattningar, i livilka kristendom ingår såsom

läroämne. Men så länge en sådan allmän lärareexamen icke är stadgad,

måste fakulteten, som äfven fäst sig vid hvad läroverkskommittén å sid.

27 tf. i sitt betänkande antydt om den ogynnsamma undantagsställning,

som lärarebefattningar med kristendom såsom läroämne intaga, anse nödigt,

att, vare sig de nuvarande undervisningsprofven afskaffas eller bibehållas,

stadganden göras om examen inför teologisk fakultet såsom villkor för

utnämning till adjunkts- och kollegabefattningar af merbemälta art samt

examen eller disputationsprof inför teologisk fakultet såsom villkor för

utnämning till lektorsbefattningar, i livilka kristendom ingår såsom läroämne;

och vill fakulteten i sistnämnda hänseende jämväl erinra om hvad

i kyrkomötets underdåniga skrifvelse den 8 oktober 1898 anföres i anledning

af Kong! Maj:ts skrifvelse angående upphörande af vissa pastorats

prebendeegenskap.

Lund den 16 januari 1899.

På teologiska fakultetens vägnar

Pehr Eklund,

dek.

Karl Esscher.

Utdrag af protokollet i filosofiska fakulteten i Lund den 15 mars 1899.

§ 1. Fakulteten hade att i dag afgifva infordradt yttrande angående

kommitterades underdåniga betänkande af den 30 april 1898 angående

1 :o) afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven för lärarebefattningar

vid de allmänna läroverken samt 2:o) geografien såsom särskilt

läroämne vid tillsättande af adjunkts- och kollegabefattningar vid

de allmänna läroverken, i hvad samma betänkande rörer universiteten.

Rörande den första delen af betänkandet hade fakulteten intet att

därvid anmärka.

Körande betänkandets senare del anfördes af professor Fatbeck:

»Utaf de i det ifrågavarande kommittébetänkandet gjorde framställningarna

lär endast den, som rör geografien såsom läroämne vid tillsät

9

-

tande af vissa befattningar vid de allmänna läroverken ock närmare

bestämdt den därvid uttalade önskan, att geografien vid universiteten

måtte skiljas från statskunskapen och blifva själfständigt examensämne,

omedelbart röra dessa. Visserligen beröra kommitterade äfven frågan om

geografiens ställning i öfrig! vid universiteten samt dess tillgodoseende

med egen lärostol in. in.; men som kommitterade själfva ej anse sig kallade

att därom afgifva något yttrande, så kan jag inskränka mig till den

förstnämnda frågan eller den genom nådiga förordningen af den 17

april 1891 anbefallda föreningen af geografi med statskunskap uti betyget

»statskunskap med geografi».

Betraktar jag därvid saken först från statskunskapens sida, så är utan

vidare klart, att denna sammankoppling på intet sätt finner något stöd i

nämnda vetenskap.

Statskunskapen är vetenskapen om folkens på eu gång politiska och

sociala lif. I förra afseende! är den ''politik i detta ords ursprungliga

mening såsom läran om statsförfattning och förvaltning och hvad därmed

i sammanhang står, i det senare är den statistik. Men hvarken politik

eller statistik hafva någon sådan förbindelse med geografien, att däraf

deras sammankoppling med denna vetenskap skulle äga något berättigande.

De betjäna sig visserligen af dennas resultat på eu och annan punkt, men

icke mer än af historia, nationalekonomi, statsrätt in. fl. vetenskaper.

Därtill äro de forskningsmetoder, som dessa discipliner hvar för sig följa,

vidt skilda från dem, som den moderna geografien tillämpar.

Det har väl icke heller varit med hänsyn till statskunskapen, som

denna sammankoppling ägt rum, då nämnda disciplin existerat tidigare

utan densamma, utan är det tydligen uppfattningen af det nytillkomna

ämnet geografi och dess ställning, som förorsakat den. Men svårligen kan

denna uppfattning om geografien som vetenskap eller att den icke skulle

vara eu själfständig disciplin, som utan stöd af andra kan stå på egna

ben. Ty visserligen hämtar den politiska geografien eu del af sitt lärostoff

från politik och statistik, men den förfar härvid ej annorlunda än

t. ex. astronomi gent emot fysik, fysik emot kemi, fysiologi emot fysik,

kemi och anatomi o. s. v. i oändlighet. Vetenskaperna stå i inbördes

växelverkan till hvarann, i det att den ena tager den andras resultat, utan

att därför den enas eller andras ställning som själfständig vetenskap ifrågasättes.

Så ock beträffande den politiska geografien och statskunskapen.

Men dessutom må väl ihågkommas, att geografien icke består endast af

politisk geografi; den är fullt ut lika mycket, om ej mer, fysisk geografi

och slutligen äfven historisk geografi. Den äger sålunda ett synnerligen

vidt omfattande kunskapsområde, som redan det förbjuder sammanslagning

67

med andra ämnen. Och då härtill slutligen kommer, att den, såsom nyss

nämndes, tillämpar Helt andra metoder, så är uppenbart, att denna sammankoppling

är lika främmande för geografien som för statskunskapen.

Och den omständigheten, att på ett tidigare utvecklingsstadium, under

sjuttonhundratalet och förra delen af detta århundrade, då icke ännu vare

sig statistik eller geografi rätt funnit sina uppgifter, dessa discipliner ofta

förblandats och sammanförts, får tydligen icke inverka på den nutida uppfattningen

utaf desamma. Dessa vetenskaper gå sedan lång tid tillbaka

på vidt skilda vägar såsom i deras karakteristik ofvan antyddes.

Af hvad jag sålunda anfört torde framgå, att sammanställningen af

statskunskap med geografi numer icke äger något stöd uti dessa vetenskaper

själfva och att fördenskull, om de praktiska skäl, som föranledt

stadgandet härom, eller skolans behof, icke längre nödvändiggöra eu sådan

sammankoppling, universitetet med glädje skall motse en ändring uti förberörda

stadgande, hvarigenom hvartdera ämnet statskunskap och geografi

må få studeras utan sammanblandning med hvarandra eller med andra

vetenskaper. Såväl statskunskapen som geografien komma att vinna härpå.

Jag får alltså under hänvisande i öfrigt till kommitterades motivering

sidan (19, hvilken jag i allo delar, lifligt tillstyrka deras förslag att geografien

uti examina för filosofie kandidat- och licentiatexamina må skiljas

från statskunskapen samt varda ett särskildt examensämne liksom den

senare».

Professor von Sclnverin instämde i professor Fahlbecks yttrande.

Professor Weibull fann det lämpligt, att ämnena geografi och statskunskap

skildes åt och blefvo särskilda examensämnen, så fort sådant

kunde ske, och framhöll, att den förbindelse, som hittills ägt rum mellan

dem, hufvudsakligen berott därpå, att vid universiteten saknats medel att

upprätthålla dem som själfständiga examensämnen.

Fakulteten beslöt på dessa grunder att tillstyrka kommitterades förslag

rörande geografien såsom särskildt läroämne och examensämne.

Fr protokollet:

Arthur Stil le.

Till Konungen.

Genom remiss på nådigste befallning bär domkapitlet fått sig ålagdt

att, efter att hafva gifvit de underlydande läroverkskollegierna tillfälle att

yttra sig i ämnet, före den 1 instundande november till Eders Kongl.

Maj:t inkomma med underdånigt utlåtande öfver utsedde kommitterades

den 30 sistlidne april afgifna underdåniga betänkande angående afskaffande

eller inskränkande af undervisnirigsprofven för lärarebefattningar vid de

allmänna läroverken in. m.

Sedan domkapitlet, till fullgörande häraf, gifvit alla läroverkskollegierna

i stiftet tillfälle att före den 1 innevarande oktober yttra sig i

ämnet, får domkapitlet, med öfverlämnande af de underdåniga yttranden,

som inkommit från läroverkskollegierna i Upsala, Gefle och Hudiksvall,

hvaremot de öfriga läroverkskollegierna icke låtit sig afhöra, för egen del

afgifva följande underdåniga utlåtande öfver det förevarande betänkandets

olika delar.

I.

Om afskaffande eller inskränkande af undervisningspräfven.

Domkapitlet, som delar kommitterades mening att den nuvarande

anordningen af undervisningsprofven för lärarebefattningar vid de allmänna

läroverken bör såsom i hög grad olämplig och betungande för så väl de

sökande som de tillsättande myndigheterna och läroverken undergå för

-

69

ändring, vagar likväl icke biträda kommitterades förslag i sådant hänseende

om deras fullkomliga afskaffande, då man tager i betraktande, huruvida

de i stället föreslagna befordringsgrunderna kunna anses betryggande med

afseende på vinnandet af dugliga lärare. Domkapitlet ansluter sig i detta

hänseende till den af läroverkskollegiet i Upsala uttalade och på ett uttömmande

sätt motiverade mening, för hvilken domkapitlet alltså vill här

hufvudsakligt redogöra.

Läroverkskollegiet anser kommitterades mening om den nuvarande

anordningens olämplighet såsom betungande för både de sökande och

domkapitlen samt läroverken, där profven skola äga rum, fullt berättigad,

men anmärker såsom någonting öfverraskande, att kommitterade detta

oaktadt velat föreslå andra icke mindre betungande prof, hvilka, enligt

kommitterades eget uttalande, skulle komma att medföra ungefär samma

olägenheter både för läroverken och de sökande och dessutom, efter hvad

kollegiet uppvisat, dels förrycka profaret och dels valla, att profarsläroverken

måste förfela sin hufvudsakliga uppgift att vara läroverk för att,

snart sagdt, uteslutande blifva profårsinstitutioner, och i . allt fall blifva

praktiskt outförbara, om både profåret och dessa prof blefve sa anordnade

som kommitterade föreslagit, i hvilket afseende såsom exempel anföres, att

om den af kommitterade föreslagna ökningen af ämnen i profaret blefve

lagstadgad och på samma gång fyllnadsprof infördes, antalet af de prof,

vid hvilka rektor skulle närvara, enligt låg beräkning komme att årligen

uppgå till 300 eller flera.

Efter att vidare hafva anmärkt, hurusom kommitterades åsikt att de

nuvarande undervisningsprofven vore synnerligen osäkra och ofta i höggrad

vilseledande värdemätare, ej kunde anses fullt berättigad, att kommitterades

påstående att dessa prof ej ägde motsvarighet i _de_ stora kulturländerna,

exempelvis Tyskland och frankrike, om också riktigt, förlorade

sin betydelse genom där rådande olika förhållanden i fråga om de utnämnande

myndigheternas tillgång till intyg från inspekterande myndigheter

och fackinspektörer, samt att kommitterades påstående, att undervisningsprofven

ej hade något värde, när det gällde att bedöma den profvandes

kunskaper eller vetenskapliga insikter, innebure betänkliga öfverdrifter, och

erinrat, att samma prof ej heller kunde, såsom kommitterade förmena,

anses öfverflödiga, bland annat på den grund, att sökande måste hafva

aflagt vissa efter skolans behof lämpade akademiska kunskapsprof, hvarem

ot, enligt kollegiets åsikt, undervisningsprofven upplysa dels i hvad man

de akademiska kunskapsprofven tillgodose detta skolans behof, dels huruvida

vid den tidpunkt, då, syssla sökes, lärareaspirantcns kunskaper äro

aktuella eller representera eu äldre tids bildningsstadium eller under tidernas

70

lopp reducerats, efter som vederbörligen genomgångna akademiska prof

och profår kunna vid nämnda tidpunkt ligga mer eller mindre långt tillbaka

i tiden, hvadan undervisningsprof måste vara behöfliga för bedömande

af den sökandes fortfarande användbarhet för läroverkets behof, såsom ock

lör rättvis jämförelse mellan de sökande.

Etter att, såsom här ofvan vidrörts, hafva bemött kommitterades anmärkningar

mot bibehållandet af undervisningsprof och kommitterades förslag

angående deras ersättande genom andra prof, kompletterings- eller fyllnadsprof,

såsom grunder för lärares befordran, har kollegiet vid granskningen

af kommitterades positiva förslag till befordringsgrunder ansett kommitterade

hafva läst väl mycket afseende vid betydelsen af profåret, såsom

varande i allt fall den profvandes första lärospån, och med hänsyn till

betygskalans olikhet vid de särskilda läroverken, dels och i all synnerhet

vid tjänstgöringsbetygen, såsom i de bestå fall hvarandra tämligen lika

och dock ofta gifna efter helt olika måttstock, utan att deras afgifvande

af eforus, etter inhämtande af rektors skriftliga utlåtande, skulle kunna

synnerligen ändra förhållandet, och erinrat, hurusom det af kommitterade

löreslagna skriftliga utlåtandet af rektor med afseende på de sökande ej

torde, om de sökande äro för honom okända, innebära större trygghet

lör läroverken med afseende på erhållandet af den skickligaste sökanden,

än om utlåtandet blifvit afgifvet af hvilken som helst bland den tillsättande

myndighetens medlemmar, och att under nu berörda förhållanden det helt

naturligt blefve tjänsteåldern, som enligt kommitterades förslag blefve

bestämmande vid lärareplatsers tillsättande, hvarigenom emellertid läroverkens

intresse att erhålla dugliga lärare blefve minst tillgodosedt, såsom

ledande till unga friska krafters utestängande och särskildt yngre akademiska

lärares afskräckande från beträdandet af lärarebanan, till stor förlust

för de allmänna läroverken.

Såsom resultat af sin granskning bär kollegiet slutligen uttalat, att

då kollegiet anser de af kommitterade föreslagna grunderna för lärares

befordran på intet sätt vara fullt betryggande med afseende på vinnandet

af dugliga lärare, kollegiet för sin del afstyrker kommitterades betänkande

härutinnan; men att då kollegiet ej kan bestrida, att undervisningsprofven

i sin nuvarande omfattning äro i hög grad betungande, kollegiet föreslår,

att med afskaffande af nu gällande ordning, enligt hvilken alla de sökande

fa aflägga prof, vederbörande myndighet skall till profs afläggande inkalla

de tre sökande, som enligt skolstadgans kompetensvillkor äro de mest

meriterade.

Under åberopande häraf har domkapitlet, såsom redan här ofvan tillkännagifvits,

icke ansett sig kunna tillstyrka kommitterades förslag om de

71

nuvarande undervisningsprofvens afskaffande, helst soin svårighet skulle

uppstå för den tillsättande myndigheten att utöfva sin utnämningsrätt

utan något personligt intryck af de sökande och deras lämplighet för det

sökta ämbetet, men böra, om ock med tvekan, ifrågasätta, huruvida icke

profvens inskränkande, på sätt kollegiet föreslagit, ma kunna såsom eu

lämplig, utväg till olägenheternas af hjälpande eller förminskande stadgas.

Vidare och äfven om det sålunda koinme att stanna vid undervisningsprofvens

inskränkande har kollegiet, utan att öfverskatta profarets

betydelse såsom vägledande vid lärareplatsers tillsättande, ansett kommitterades

förslag till utveckling af profårsinstitutionen, som utan tvifvel

kraftigt bidragit till lärareskicklighetens höjande, vara förtjänt af erkännande.

De af kommitterade föreslagna stadgande!! för sådant ändamål äro af

kollegiet delvis tillstyrkta, nämligen 1) om rättighet för kandidat att

genomgå profårskurs i 4 ämnen, såsom af vikt för tillgång till mångsidiga

lärare för upprätthållande af klassläraresystemet på det egentliga skolstadiet,

och 2) om medgifvande för profkandidat att beträffande ett eller

två ämnen förlägga undervisningen uteslutande till läroverkets fem nedre

klasser, såsom billigt särskildt med hänsyn till dem, som uteslutande komma

att eftersträfva adjunktsbefattningar; hvaremot 3) ett stadgande därom, att

öfnings- och profundervisning väsentligen må förläggas till senare delen

af profåret, icke tillstyrkes, och i fråga om 4) valet af handledande lärare

anses böra bestämmas att samma lärare följer alla kandidaterna i samma

ämne eller, om hinder härför möter genom antalet af de kandidater, som

undervisa i samma ämne, sålunda att eu lärare handleder alla kandidater

i ämnet på det nedre stadiet och eu annan på det högre, hvarigenom

åtminstone likformighet skulle vinnas vid bedömandet af undervisningsskickligheten

på hvardera stadiet. Vid 5) kommitterades förslag i fråga

om norm för betygssättningen, att betyg för undervisningsskickligheten i

hvarje ämne skulle afgifvas med afseende på hvarje klass, i hvilken kandidat

meddelat undervisning i ämnet, anmärkes dels otillförlitligheten af enstaka

prof under profåret och profvens upprepade förnyande för vinnande af

bättre vitsord, hvaremot kollegiet anser bättre att med gemensamt betyg

bedöma undervisningsskickligheten i ett visst ämne å skolstadiet och likaledes

med gemensamt betyg angifva kandidatens undervisningsskicklighet

å gymnasialstadiet, hvarigenom profårsbetyget koinme att tillräckligt tydligt,

utvisa kandidatens större lämplighet för adjunkts- eller lektorsbefattning.

Och C) i fråga om förslag till stadga för fyllnadsprof efter genomgånget

72

profår hav kollegiet, som funnit det betänkligt att tillstyrka fullständigt

borttagande af lärareprofven inför vederbörande domkapitel, och då den

utredning, kommitterade sökt åvägabringa beträffande det sannolika antalet

af årliga fyllnadsprof, hvilar på mycket ovissa förutsättningar, ansett det

vara dels öfverflödigt, dels mindre rådlig! att upplåta profårsläroverken

för dylika profs afläggande.

Äfven i hvad kollegiet sålunda anfört angående kammitterades förslag

rörande pinfärsk ursens förstärkande samt eventuella fyllnadsprof instämmer

domkapitlet.

Slutligen anser domkapitlet sig böra särskilt framhålla, hurusom

kommitterades förslag att såsom villkor för sökandes kompetens skulle

fordras att hafva före ansökningstidens utgång, efter genomgången profårskurs,

under minst två år vid allmänt läroverk eller annan läroanstalt

bestridt sådan undervisning, som medför lönetursberäkning vid allmänt

läroverk, hvarvid i fråga om docent denna undervisning skulle under minst

ett år hafva meddelats vid annan läroanstalt än universitet, synes domkapitlet

lägga ett obehörigt och för de allmänna läroverken själfva menligt

hinder för universitetsdocenters öfvergång till dessa läroverk.

II.

Om, geografien såsom särskilda läroämne vid tillsättandet af adjunktsoch

kollegabefattningar vid de allmänna läroverken.

I afseende på kommitterades förslag härutinnan, att geografien måtte

blifva ett särskild t läroämne och sålunda skiljas från historien, får domkapitlet

såsom sin mening i underdånighet uttala, att äfven om det geografiska

studiet i våra dagar vunnit eu särskild betydelse och omfattning, på

grund hvaraf man vill däråt häfda eu särskild och själfständig ställning

vid universiteten, det likväl icke synes domkapitlet böra såsom skolämne

skiljas från dess hittills varande samband med den historiska undervisningen

vidare än som redan skett genom kongl. kungörelsen den 22 mars

189''), enligt hvilken åt geografien i de fem nedre klasserna tilldelats ett

bestämdt timtal i hvarje vecka, hvarigenom geografiundervisningen kan

öfverlåtas åt läraren i naturvetenskap.

73

III.

Vid kommittébetänkandets förslag angående formulär för de allmänna

läroverkens kataloger och katalogernas fogande till läroverkens räkenskaper

har domkapitlet icke något att för sin del erinra.

Upsala den 19 oktober 1898.

Underdånigst:

A. N. Sundberg.

J. E. Berggren. W. Rudin.

H. W. Tottie* Herman Lundström.

E. B. Henschen.

Till Konungen.

Sedan Eders Kong! Maj:t i nådigt bref till domkapitlet i Upsala

anbefallt detsamma att lämna de underlydande läroverkskollegier, som

sådant önska, tillfälle att yttra sig öfver det af utsedde kommitterade den

80 april innevarande år afgifna förslag till afskaffande eller inskränkande

af undervisningsprofven vid de allmänna läroverken in. m., anhaller härvarande

läroverkskollegium, som vid företagen granskning af nämnda förslag

icke ansett sig kunna i alla delar understödja detsamma, härmed i

underdånighet få afgifva följande utlåtande.

A. Beträffande undervisningsprofven.

Sedan kommitterade på grund af vissa mot de nuvarande undervisningsprofven

framställda anmärkningar föreslagit deras borttagande, uppställa

de såsom grunder för lärares befordran:

10

74

]) genomgånget profår och (eventuellt) aflagdt fyllnadsprof;

2) två års föregående tjänstgöring vid allmänt läroverk;

3) af eforsämbetet utfärdadt tjänstgöringsbetyg;

4) skriftligt utlåtande af rektor'' angående de sökande.

Såsom skäl för profvens afskaffande framhålla kommitterade, att de

äro betungande såväl för de sökarrde som för domkapitlen och läroverken,

att de äro synnerligen osäkra och ofta i hög grad vilseledande värdemätare,

vidare att i intet af våra förnämsta kulturländer något förekommer,

som motsvarar dessa prof, och slutligen att de ej ha något egentligt

värde för bedömande af den sökandes kunskaper, liksom de ej heller lämna

upplysning angående en del personliga lärareegenskaper.

Hvad den första anmärkningen beträffar, eller att profven äro betungande

för både de sökande och domkapitlen samt läroverken, är den fullt

berättigad. Man blir därför öfverraskad, när man finner, att kommitterade

föreslå andra prof — kompletterings- eller fyllnadsprof — fakultativa till

namnet, men i verkligheten obligatoriska, hvilka enligt kommitterades eget

uttalande komma att medföra ungefär samma olägenheter både för läroverken

och de sökande, som de nuvarande profven medföra. Men därtill

kommer, att uen beräkning af fyllnadsprofvens antal, hvilken kommitterade

gjort, måste anses vara alldeles för lag, hvadan sålunda dessa prof

måste blifva i ännu högre grad betungande än de förra. Kommitterades

beräkning går nämligen ut på att visa, att endast årliga medeltalet af

»betyg under med beröm godkänd» i profåret skulle af vederbörande

söka höjas.

Kollegium åter anser, att, med den konkurrens, som nu är rådande,

de sökande, långt ifrån att, såsom kommitterade sid. 38 låta påskina, nöja

sig med betyget »Icke utan beröm godkänd», skola — och det flertalet

af dem — söka höja äfven betyget »Med beröm godkänd». Följden häraf

blir den, att fyllnadsprofven bli betydligt flere, än kommitterade beräknat.

Men äfven om kommitterades beräkning hölle streck, nämligen att högst

20 fyllnadsprof årligen skulle komma på hvart och ett af de nuvarande

fem profårsläroverken, så skulle, då tiden för fyllnadsprofven för hvarje

profvande är beräknad till en å två veckor, läsningen i afsevärd grad

komma att rubbas ej endast vid profårsläroverken utan äfven vid de läroverk,

vid hvilka de profvande äro anställda. Skulle därtill enligt kommitterades

förslag dels fyllnadsprofven förläggas till terminernas början, nämligen

till den 15 september—15 oktober, då jämväl militäröfningarna och

förhören af feriearbetena pågå, och till den 1 februari—15 mars, dels den

prof- och öfningsundervisning, som tillhör profåret, förläggas till terminernas

slut, då inses lätt, att profårsläroverken måste förfela sin hufvudsakliga

75

uppgift aft vara läroverk för att, snart sagdt, uteslutande bli profårsinstitutioner.

Därtill kommer, att fyllnadsprofven dels skulle förrycka

profåret, dels bli praktiskt outförbara, om nämligen både profåret och

dessa prof blefve så anordnade, som kommitterade föreslå. Så t. ex.

skulle ju, om den af kommitterade föreslagna ökningen af ämnen i profåret

blefve lagstadgad och på samma gång fyllnadsprof infördes, antalet

af de prof, vid hvilka, rektor skulle vara närvarande, enligt en låg beräkning

årligen uppgå till 300 eller därutöfver.

Kommitterades andra anmärkning, att de nuvarande undervisningsprofven

äro synnerligen osäkra och ofta i hög grad vilseledande värdemätare,

är enligt kollegii mening ej fullt berättigad. Så t. ex. borde väl

den oro och den spänning, hvilken kommitterade anse vara oskiljaktig

från de nuvarande profven, i viss grad göra sig gällande äfven vid ett

fyllnadsprof, då ju den profvande under nuvarande förhållanden kan få

göra om sitt prof, men enligt kommitterades förslag ej får göra om ett

fyllnadsprof. Kollegium är äfven af den åsikt, att de nuvarande undervisningsprofven

åtminstone i det afseendet äro att föredraga framför de

föreslagna fyllnadsprofven, att de lämna vederbörande myndighet tillfälle

att anställa jämförelse mellan de sökande, ej endast beträffande deras

undervisningsskicklighet, utan äfven beträffande lärarepersonligheten öfver

hufvud.

Kommitterades påstående, att de nuvarande undervisningsprofven ej

äga motsvarighet i -de stora kulturländerna, är visserligen riktigt; dock må

här påpekas den viktiga omständigheten, att i Tyskland de utnämnande

myndigheterna äga tillfälle att förskaffa sig ingående kännedom om lärareaspiranternas

personlighet och undervisningsskicklighet genom för detta

ändamål inspekterande myndigheter. Och hvad Frankrike beträffar, erkänna

ju kommitterade själfva sid. 102, att man där grundar utnämningar och

befordringar inom lärarepersonalen på fackinspektörernas iakttagelser och

intryck.

Kommitterades påstående, att undervisningsprofven ej ha något värde,

när det gäller att bedöma den profvandes kunskaper, innebär betänkliga

öfvcrdrifter. Kommitterade motivera sitt yttrande därmed, att det på

grund af den för närvarande medgifna beredelsetidens längd kan inträffa,

att en sökande, som saknar tillräckliga kunskaper, utan eller med andras

biträde instuderar så pass mycket, att han kan reda sig med den föresätta

uppgiften. Beträffande den eventualiteten, att någon med andras hjälp

inlär det pensum, som vid profvet skall behandlas, må blott erinras om,

att dylikt förfarande är lika möjligt både vid de under profåret förekommande

proflektionerna och vid de af kommitterade föreslagna fyllnads

-

76

profven, då ju beredelsetiden till dessa är ännu längre. I själfva verket

torde det dock vara så godt som omöjligt att utan tillräcklig underbyggnad

under den för undervisningsprofven medgifna. beredelsetiden på egen

band förskaffa sig erforderliga insikter på de områden, undervisningsprofvet

omfattar eller kan komma att beröra, åtminstone i sådana ämnen,

till hvilka skrifprof höra. Skulle verkligen kommitterade ha rätt i sitt

påstående, att den profvande ofta kan få ett högt betyg i ett ämne, där

hans vetenskapliga insikter inskränka sig till hvad han inhämtat under

24 timmar, så kan ju detta missförhållande lätt undanrödjas därigenom

att beredelsetiden förkortas..

Vidare anse kommitterade dessa prof vara öfverflödiga bland annat

på den grund, att den sökande måste ha aflagt vissa efter skolans behof

lämpade akademiska kunskapsprof; men hvad dessa vidkommer, må här

framhållas det kända sakförhållandet, att de särskilt i de högre universitetsexamina

erhållna betygen utgöra vitsord om insikter, som i regel

endast delvis äro afsedda att tillgodogöras omedelbart för läroverkens

behof. Att just af dylika så att säga praktiska kunskaper ett visst minimimått

måste förefinnas hos den blifvande läraren, är gifvet, men universitetsbetyget

upplyser ej alltid, om så är förhållandet. Därest nämligen de

rent vetenskapliga studierna dominerat på bekostnad af de mera praktiska,

kan på grund af denna olikformighet i utbildningen betyget komma att

representera ett mindre mått af för läroverkets behof erforderliga kunskaper,

än hvad dess valör gifver anledning att antaga. Såsom korrektiv

mot dylik missuppfattning tjänar för närvarande undervisningsprofvet.

Om, för att anföra ett exempel, två personer med samma betyg och olika

kunskaper anmäla sig såsom sökande till en syssla, så lämnar undervisningsprofvet

möjlighet att döma härom och således på bästa sätt tillgodose

läroverkets intressen.

Mindre säkert kriterium är däremot under vissa förutsättningar profåret,

isynnerhet som det enligt kommitterades förslag ingalunda är nödvändigt,

att sådan kurs genomgås i alla blifvande kunskapsämnen. I dylikt

fall äro alltså profven ägnade att göra läraredugligheten rättvisa. För

öfrigt bör ihågkommas, att undervisningsprofven upplysa, huruvida vid

den tidpunkt, då syssla sökes, lärareaspirantens kunskaper äro aktuella

eller representera en äldre tids bildningsstadium eller under tidernas lopp

reducerats. Vederbörligen aflagda akademiska prof och profår kunna vid

nämnda tidpunkt ligga mer eller mindre långt tillbaka i tiden. Antaget

att, hvilket ju ofta händer, den sökande under föregående tjänstgöring fått

sig förelagd undervisning i åtminstone delvis andra ämnen än dem, som

uti examen eller profår voro hans hufvudämnen, huru skall under sådana

77

förhållanden den tillsättande myndigheten annat än genom prof kunna

förskaffa sig visshet därom, att han såsom sökande till lärarebefattningar

i dessa ämnen fortfarande är fullt användbar för läroverkets behof? Och

huru skall i dessa såväl som i andra fall en rättvis jämförelse mellan de

sökande kunna åvägabringas? På dessa frågor lämnas i det underdåniga

betänkandet intet tillfredsställande svar. Genom afskaffandet af undervisningsprofven

skulle sålunda ett verksamt medel till kontroll af den teoretiska

kompetensen utan vidare bortkastas.

Kommitterades anmärkning, att profven ej lämna upplysning angående

eu del personliga lärareegenskaper såsom nit i undervisningen, disciplinarisk

förmåga, tålamod, ordningssinne o. d., kan ej annat än öfverraska;

ty näppeligen har det väl fallit någon myndighet in att af undervisningsprofven

begära dylika upplysningar, hvilka tydligen hufvudsakligast böra

hämtas ur vederbörandes tjänstgöringsbetyg, äfven om profaret stundom

kan lämna någon upplysning därom.

Vid granskningen af kommitterades positiva förslag till befordringsgrunder

synes det kollegium, som om kommitterade fäst väl mycket afseende

dels vid profåret och i all synnerhet vid tjänstgöringsbetyget.

Hvad profåret beträffar, är det visserligen af största betydelse; dock

synes man vid lärareplatsers tillsättande ej böra lägga alltför stor viktvid

detsamma, då ju detta dels utgör den profvandes första lärospån, dels

den profvande ej alltid infriar de löften, han under profaret gifvit om

sig, dels betygskalan vid de särskilda läroverken helt naturligt måste

vara olika.

Detta kollegii påstående gäller i ännu högre grad om tjänstgöringsbetygen.

Dessa äro nämligen i de flesta fall hvarandra tämligen lika och

skiljas oftast åt blott genom en half betygsenhet; det hör nämligen till

sällsyntheterna att få se en tjänstgöring vid de allmänna läroverken^ vitsordad

med lägre betyg än med beröm godkänd. Betänker man da, att

dessa betyg ofta gifvas efter helt olika mattstock, bör skillnaden knappast

tillmätas någon egentlig betydelse.

Kommitterades förslag, att dessa betyg skola utfärdas af eforus efter

inhämtande af rektors skriftliga utlåtande, skulle, om det blefve lagstadgadt,

ej synnerligen ändra förhållandet, något som kommitterade själfva

sid. 34 villigt- erkänna. 1 sammanhang härmed kärn nämnas, att, enligt

kollegii mening kommitterades förslag att med afseende på lärares vandel

endast tvenne betygsgrader — hedrande - och mindre hedrande »

borde förekomma, skulle leda till det resultatet, att alla de sökande erhölle

det förstnämnda vitsordet. Kollegium anser därför, att ett mellanbetyg i

detta fall är behöfligt.

78

Hvad slutligen kommitterades förslag beträffar angående skriftligt

utlåtande af rektor med afseende på de sökande, torde ett sådant utlåtande,

om de sökande äro af honom okända, ej innebära större trygghet

för läroverken med afseende på erhållandet af den skickligaste sökanden,

än om det blifvit afgifvet af hvilken annan som helst af den tillsättande

myndighetens medlemmar.

Under sådana förhållanden blir det helt naturligen tjänsteåldern, som

enligt kommitterades förslag blir bestämmande vid lärareplatsers tillsättande,

ja, kommitterade framhålla ju sid. 14 snart sagdt såsom ett önskemål,

att en person med väl vitsordad tjänstgöring ej må undanträngas af

en medtäflare, som är öfverlägsen i andra afseende^; men af alla befordringsgrunder

torde ancienniteten vara den, som minst tillgodoser läroveiken(3

intresse att erhålla dugliga lärare. Far ej den personliga dugligheten

gorå sig gällande, utan man beröfvar unga friska krafter möjligheten

att befordras, innan de uppnått den af statistiken utvisade höga

åldern, da är det att befara, att skolan helt och hållet går miste om dessa

krafter. Ty hvilken begåfvad yngling vill väl välja en lefnadsbana med

sa ringa framtidsutsikter? Troligt är väl också, att om kommitterades

förslag segrar, en stor del yngre akademiska lärare skola afskräckas från

att beträda lärarebanan. Enligt kommitterades uppgift har hittills en högst

väsentlig del särskildt af dem, som befordrats till lektorer, förut varit

anställda som docenter vid universiteten. Däremot torde, om kommitterades

förslag vunne framgång, antalet af transportsökande till föga fromma

för läroverken komma att i oroväckande grad ökas; ja, äfven sådana

sökande, som enligt kommitterades beräkning aflagt ända till 14 undervisningsprof,

skulle under sådana förhållanden komma att tilltvinga sm

befordran.

Då sålunda kollegium anser, att de af kommitterade

föreslagna grunderna för lärares befordran på intet

sätt äro fullt betryggande med afseende på vinnandet

af dugliga lärare, får kollegium för sin del afstyrka

kommitterades betänkande i denna punkt, Men då kollegium

ej kan bestrida, att undervisningsprofven i sin

nuvarande omfattning äro i hög grad betungande både

för den tillsättande myndigheten, läroverken och de sökande,

far det föreslå, ått den nu gällande ordningen

att alla de sökande få aflägga prof afskaffas, men att

vederbörande myndighet skall till profs afläggande inkalla

de tre bland de sökande, som enligt skolstadgans

kompetensvillkor äro mest meriterade.

79

Mot detta kollegii beslut anhöllo lektor Bergström och adjunkten

Åstrand att få inlägga sin skriftliga reservation, hvilken härjämte bilägges.

(Bil.)

Såsom villkor för lärareprofvens afskaffande förutsätta kommitterade

profårets utbildande. — Äfven om man ej vågar biträda kommitterades

åsikt att under vissa förutsättningar lärareprofven saklöst kunna afskaffas,

och utan att öfverskatta profårets betydelse såsom vägledande vid lärareplatsers

tillsättning, måste man dock med erkännande mottaga hvarje förslag

till utveckling af profårsinstitutionen, som utan tvifvel kraftigt bidragit

till lärareskicklighetens höjande. Bland de förändringar och närmare bestämmelser,

som kommitterade önska införda i profårsstadgan, märkas:

1) Rättighet för kandidat att genomgå profårskurs i fyra ämnen.

Då det är af vikt för upprätthållande af klassläraresystemet på det

egentliga skolstadiet att äga tillgång till mångsidiga lärare, skulle förslagets

genomförande tvifvelsutan vara gagneligt, ehuru det för profårsläroverken

komme att verka ej så litet störande och med nödvändighet

förutsätter en ökning af lärarekrafterna vid dessa läroverk.

2) Medgifvande för profkandidat att beträffande ett eller två ämnen

förlägga undervisningen uteslutande till läroverkets fem nedre klasser.

För införandet af ett sådant stadgande synes billigheten tala särskilt

med hänsyn till de kandidater, som uteslutande komma att eftersträfva

adjunktsbefattningar.

3) Stadgande därom att öfnings- och profundervisning väsentligen må

förläggas till senare delen af profåret.

Ätt noggrann auskultering bör föregå kandidats öfningsundervisning,

och att denna bör omedelbai’t följas af prof, därom torde meningarna icke

vara delade. Om nu auskulteringen beträffande ett visst läroämne börjar

i den lägsta afdelning, i hvilken detta ämne förekommer, och fortsättes

från en afdelning till den därpå följande, och den auskulterande icke lämnar

en afdelning förr, än han noggrant lärt känna lärjungarnes ståndpunkt,

deras förmåga att fatta hvad som meddelas och sättet för meddelandet,

synes ingen anledning förefinnas att afhålla kandidaten från försöket att

i denna afdelning meddela undervisning. Eu öfningslektion ådagalägger

för den handledande läraren hvad vid auskulteringen undgått kandidaten

och i hvilka hänseenden missgrepp vid lektionen blifvit begångna. Den

afgifna kritiken blir för kandidaten väckande och vägledande för hans

fortsatta verksamhet under profårskursen. Förslaget att väsentligen förlägga

öfnings- och profilndervisningen till senare delen af profåret synes

därför ej böra tillstyrkas.

80

4) Valet af handledande lärare.

Kommitterade fordra, att en lärare skall följa kandidatens hela undervisning

i ett visst ämne. Härom är ju intet annat än godt att säga,

men viktigare för det jämna bedömandet af profkandidater i samma ämne

torde vara, att samma lärare följer alla kandidater i samma ämne. Låter

detta sig ej göra på grund af antalet af de kandidater, som undervisa i

samma ämne, så kan målet vinnas därigenom, att en lärare handleder alla

kandidaterna i ämnet på det nedre stadiet och en annan på det högre,

hvarigenom åtminstone vinnes likformighet vid bedömandet af undervisningsskickligheten

å hvartdera af dessa båda stadier.

5) Förslag till norm vid betygssättningen.

Kommitterade föreslå, att betyg för undervisningsskicklighet i hvarje

särskildt ämne skall afgifvas med afseende på hvarje klass, i hvilken kandidaten

meddelat undervisning i ämnet.

Kommitterade uttala sig i ett annat sammanhang om otillförlitligheten

af ett enstaka prof inför ett domkapitel. Samma brist på tillförlitlighet

torde väl ock vidlåda de enstaka protven under profåret, hvarförutom ett

sådant minutiöst betygssättande väl skulle föranleda, att kandidaten ständigt

komme att begära få förbättra ett prof, som ej till hans fulla belåtenhet

blifvit bedömdt; och om hans begäran bifölles, komme de förnyade

profven att menligt störa undervisningen. Bättre synes då vara att med

ett gemensamt betyg bedöma hans undervisningsskicklighet i ett visst ämne

å skolstadiet (klass. 1—5) och likaledes med ett gemensamt betyg angifva

hans undervisningsskicklighet å gymnasialstadiet (klass. 6—7). Härigenom

komme profårsbetyget att tillräckligt tydligt utvisa, om kandidaten bättre

lämpar sig för upprätthållande af en adjunkts- eller lektorsbefattning, eller

tvärtom.

Att betygen afgifvas af föreståndaren för den praktiska profårskursen,

den handledande läraren och lärarne i de klasser, inom hvilka kandidaten

meddelat undervisning, har utan tvifvel redan nu varit det vanliga sättet

att gå till väga. En särskild nämnd, stundom sammansatt äfven af särskildt

tillkallade, synes mindre behöflig.

Slutligen framställa kommitterade

6) Förslag till stadga angående fyllnadsprof efter genomgånget profår.

Då det synts betänkligt att tillstyrka det fullständiga borttagandet af

lärareprofven inför vederbörande domkapitel, framträder behofvet af fyllnadsprof

vid profårsläroverken mindre trängande; och då den utredning,

kommitterade sökt åvägabringa, beträffande det sannolika antalet af årliga

fyllnadsprof hvilar på mycket ovissa förutsättningar, torde det vara dels

öfverflödigt dels mindre rådligt att upplåta profårsläroverken för dylika

profs afläggande.

81

B. Beträffande geografien såsom särskilt läroämne vid tillsättande af

adjunkts- och kollegabefattningar.

Kommitterades förslag, att geografien måtte räknas såsom ett särskild

t ämne vid tillsättande af adjunkts- och kollegabefattningar samt sålunda

skiljas från historia, synes i alla afseenden väl grundadt, hvarför

kollegium i underdånighet anhåller att få uttala sig för denna nya anordning.

Mot den nya sammankopplingen af läroämnen för ofvannämnda tjänster,

hvilken af kommitterade föreslås, har kollegium icke någon anmärkning

att göra.

Däremot kan kollegium ej tillstyrka kommitterades förslag, att geografi

skall blifva ett eget profårsämne endast i de fem nedre klasserna, utan

synas alla skäl tala för att geografien får en själfständig ställning genom

hela profåret. Ty då detta ämne läses i hela skolan, synes det ändamålsenligt,

att öfningsundervisningen äfven utsträckes till skolans högre stadier.

Om detta också icke är omöjligt äfven enligt kommitterades förslag, så

skulle detta dock alltid medföra, att geografien under profåret betraktades

som en bisak i sjette och sjunde klasserna, kanske alldeles uteslötes från

profårskursen i dem, hvilket utan tvifvel skulle vara till men för den

lärarebildning i ämnet, som profåret afser att bibringa.

Troligen beror kommitterades förslag i detta fall därpå, att deras

framställning för öfrigt blott gäller adjunkts- och kollegaplatser, men äfven

om endast vid dessas tillsättande geografi finge räknas såsom ett själfständigt

ämne, bör dock detta icke vara något hinder för att lärarekandidaterna

erhölle en så god öfning i denna undervisning som möjligt, hvilken

kan behöfvas lika väl om de i framtiden skola undervisa i skolans

öfre klasser, som om deras tjänstgöring kommer att förläggas till de nedre

klasserna.

Kollegium anhåller därför att — med det tillägg,

här föreslagits — få understödja kommitterades förslag

i hvad detta rör geografien såsom särskildt ämne vid

tillsättande af adjunkts- och kollegabefattningar samt

såsom själfständigt profårsämne.

Upsala den ‘29 september 1898.

Underdånigst

å läroverkskollegiets vägnar:

M. M. Floderus.

ii

Reservation.

Bilaga.

82

Med erkännande af att kollegiets förslag till inskränkande af lärareprofven

innebär en förbättring i nuvarande förhållanden, kunna undertecknade

dock ej anse, att den föreslagna reformen är ägnad att i väsentligare

män undanrödja befintliga missförhållanden. De anmärkningar, som

från många håll gjorts mot domkapitelsprofven, och som äfven erhållit

ett visst stöd i den af 1891 års läroverkskommitté framkastade tanken om

en kommission, hvilken kunde »garantera ett likformigt och fullt sakkunnigt

bedömande af alla sökandenas prof», hafva i synnerhet låtit sig förnimma

bland de profvande och torde ingalunda sakna sitt berättigande.

Vi få därför vördsammast inlägga vår reservation mot kollegiets

underdåniga skrifvelse, för så vidt den innebär ett gillande af profven

inför domkapitlen, och som vår åsikt uttala:

1) Att grundorsaken till det antydda missnöjet utan tvifvel ligger icke

så mycket i de många profven och därmed förenade omkostnader m. m.

utan fast mer i en farhåga, att domkapitlens betyg understundom ej afgifvas

med tillräcklig sakkännedom och objektivitet, och att i alla händelser

profven ej äro ägnade att låta lärarens väsentligaste egenskaper

komma i dagen, utan till och med kunna vara vilseledande.

2) Att alltså alla prof inför domkapitlen böra afskaffas; samt

3) Att den nödiga kännedomen om lärares skicklighet för sitt kall på

säkraste sätt skulle vinnas genom fackinspektörer, tillsatta af kongl. ecklesiastikdepartementet.

o

L. Bergström. Gustav Astrand.

Lektor. Adjunkt.

Utdrag ur protokollet, hållet vid Gefle högre allmänna läroverks kollegii

sammanträde den 24 september 1898.

Närvarande: samtliga ämneslärare — med undantag af adjunkten

Brattström — och vikarierande gymnastikläraren, löjtnant

G. Svedlund.

§ I

Sedan

högvördige domkapitlet i Upsala i anledning af statsrådets och

chefens för ecklesiastikdepartementet skrifvelse af den 20 maj detta år till

-

83

kännagifvit, att kollegiet ägde tillfälle att, om det så önskade, afgifva

underdånigt yttrande rörande utsedde kommitterades betänkande och förslag

angående afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven för

lärarebefattningar vid de allmänna läroverken in. m., och sedan kollegiet

förklarat sig vilja begagna sig af det gifna tillfället, genomgicks och diskuterades

vid dagens sammanträde nämnda betänkande, hvarvid följande meningar

uttalades beträffande här nedan nämda punkter af detsamma, som blefvo

föremål för kollegiets öfverläggning.

l:o) Frågan om de nuvarande undervisningsprofvens ändamålsenlighet

gaf anledning till ett långvarigt meningsutbyte. Flertalet bland kollegiets

ledamöter ansågo, att de skäl voro väl grundade, som kommitterade i sitt

betänkande anfört för sin uttalade åsikt, att dessa prof dels mycket ofullkomligt

uppfyllde det med desamma afsedda ändamålet, dels vore högeligen

betungande både för de respektive domkapitlen och läroverken, samt att

de dessutom vore förenade med i allmänhet ej ringa ekonomiska uppoffringar

för de profvande själfva.

Adjunkten Ruuth, med hvilken lektor ödman och adjunkterna Enlund

och Palmgren instämde, ville i protokollet hafva antecknadt, att det enligt

hans förmenande vore af största vikt för ett rättvist bedömande af en

sökandes duglighet såsom lärare, att samma myndighet, som, äfven enligt

kommitterades förslag, skulle äga rätt att tillsätta lärarebefattningarna vid

de allmänna läroverken, också finge tillfälle att genom prof förvissa sig

om de sökandes undervisningsförmåga, och att denna myndighet vid pröfningen

af och jämförelsen emellan desses förtjänster ej vore hänvisad endast

till af andra myndigheter utfärdade betyg. Äfven om dessa vore affattade

efter ett i lag ‘stadgadt formulär med bestämda betygsgrader, erbjöde de

— då betygsskalan sannolikt ej blefve densamma vare sig vid de olika

p rofårslär o verken eller i rektorernas tjänstgöringsbetyg — ej alltid fullt

tillförlitliga grunder för en riktig jämförelse mellan de sökandes undervisningsskicklighet

och ofri ga lärareegenskaper.

Af ofvan nämnda ledamöter af kollegiet framhölls därjämte, att da,

enligt kommitterades betänkande, åt undervisningsskickligheten komme att

tillmätas en mycket stor betydelse såsom befordringsgrund, det ej vore

rättvist och billigt att genom de nuvarande lärareprofvens afskaffande för

lärarekandidaterna minska eller under vissa förhållanden rent af borttaga

möjligheten att ådagalägga den förkofran i undervisningsskicklighet och

lämplighet för lärarekallet, som, enligt hvad erfarenheten ej sa sällan visat,

kan förvärfvas genom efter profåret under längre eller kortare tid fortsatt

själfständig tjänstgöring vid läroverk. Kommitterade föreslå visserligen

införande af ett s. k. fyllnadsprof. Men då rättigheten att aflägga detta,

84

enligt deras förslag, tillkommer endast dem, som efter genomgången profårskurs

under viss tid meddelat undervisning vid allmänt läroverk eller

annan undervisning, som kan anses svara däremot, skulle det kunna inträffa,

att lärarekandidat, som erhållit svagare profårsbetyg, just på grund

däraf ej vinner anställning vid något läroverk, hvarigenom han således

blefve urståndsatt att uppfylla det villkor, som blifvit uppställdt för rättigheten

att genomgå det af kommitterade föreslagna fyllnadsprofvet.

Slutligen anförde lektor Fyhrvall, med hvilken adjunkten Vest erlund

förenade sig, att han å ena sidan visserligen icke ansåge de nuvarande

lärareprofven i alla a.fseenden fullt tillfredsställande, men att han å andra

sidan ej heller kunde finna, att de garantier, som nu gällande bestämmelser

erbjuda för att vid läraretjänsters tillsättande såväl läroverkens bästa som

lärarnes anspråk på rättvis befordran må blifva tillgodosedda, genom

kommitterades förslag blifvit i nämnvärd mån bättre betryggade.

Sedan öfverläggningen om denna fråga förklarats afslutad, afgåfvo vid

anställd votering 10 bland kollegiets IG närvarande röstberättigade ledamöter

sina röster för den mening beträffande de nuvarande undervisningsprofven,

som kommitterade i sitt betänkande uttalat.

2:o) Kommitterade anse, att öfnings- och profundervisningen för en

kandidat ej bör upptaga mer än högst 6 timmar i veckan. I motsats härtill

ansåg lektor Lindgren, med hvilken kollegiets samtlige ledamöter förenade

sig, att, då det nu vore fråga om en utbildning af profårsinstitutionen,

borde lärarekandidaten få tillfälle att så mycket som möjligt själf

deltaga i undervisningen. På grund däraf vore det i sin ordning, att det

af kommitterade föreslagna timantalet väsentligen höjdes.

3:o) I afseende på det af kommitterade föreslagna fyllnadsprofvet

ansåg kollegiets flertal, hufvudsakligen på de grunder rektor Dahlman

anfört, att det måtte medgifvas lärarekandidat att aflägga 2 dylika prof,

det första redan efter ett års tjänstgöring vid läroverk och utan någon

föreskrifven mellantid mellan det första och andra fyllnadsprofvet.

4:o) Beträffande frågan om föregående tjänstgöring såsom villkor för

ordinarie anställning erkänner kollegiet visserligen riktigheten af kommitterades

åsikt, att en lärare genom tjänstgöring vid läroverk vida mer än

genom profår och därpå följande fyllnadsprof ådagalägger sin praktiska

duglighet. Kollegiet anser dock, att endast dt läsårs fullständig tjänstgöring

efter afslutadt profår bör vara tillräcklig, hvilket i all synnerhet

måste gälla om de lärarekandidater, som i sin profårskurs erhållit goda

vitsord så väl för undervisningsskicklighet som i fråga om fallenhet för

lärarekallet.

85

Beträffande öfriga delar af koinmitterades betänkande instämde kollegiet

i hvad dessa föreslagit.

Vid protokollsjusteringen tillkännagaf adjunkten Brattström, att han

delade de åsikter angående undervisningsprofven, som adjunkten Ruutli

in. fl. i § 1 mom. 1 anfört..

Afskrift af protokoll, hållet vid Hudiksvalls högre allmänna läroverks kollegii

sammanträde lördagen den 17 september 1898.1

Närvarande: samtliga ämneslärare (utom adjunkten Roos, som

var hindrad af sjukdom) samt teckningsläraren Carlson

Uppläste undertecknad afskrift af kongl. ecklesiastikdepartementets

skrifvelse af den 20 maj 1898 till domkapitlet i Upsala angående infordrande

af underdånigt yttrande från de läroverkskollegier i stiftet, som

önska sådant afgifva, rörande utsedde koinmitterades den 30 april 1898

afgifna underdåniga betänkande angående afskaffande eller inskränkande

af undervisningsprofven för lärarebefattningar vid de allmänna läroverken

m. in. samt liögv. domkapitlets därtill fogade skrifvelse af den 14 juni 1898

angående insändande till högv. domkapitlet af dylikt yttrande före den 1

nästkommande oktober, och beslöt kollegiet enhälligt, efter tagen kännedom

om detta koinmitterades betänkande, att såsom sådant i underdånighet

på sätt som nedan följer uttala sin mening endast om det enligt kollegiets

åsikt viktigaste momentet af detta betänkande eller förslaget om de hittills

lagstadgade s. k. domkapitelsprofvens upphörande.

Hudiksvalls högre allmänna läroverks kollegium, som i likhet med

Justeradt:

J. V. Lindgren.

A. V. Ruutli.

In fidem:

Aug. Nilson.

Rätt utdraget betygar:

Aug. Nilson.

§ 1.

kommitterade anser det hittills brukade sättet att vid tillsättande åt ordinarie

86

lärare genom undervisningsprof inför domkapitel pröfva de sökandes kompetens

dels icke erbjuda fullkomlig säkerhet för vinnande af en allsidig

kännedom om sökandens lärareegenskaper, dels vara i hög grad betungande

både för de profvande, de profvande myndigheterna och de läroverk, vid

hvilka profven anställas, får därför, utan att uttala någon åsikt om lämpligheten

af de förändringar i gällande lag, som kommitterade föreslagit,

endast i underdånighet uttala sig för önskvärdheten af att de af ålder

brukade lärareprofven afskaffas och att befordran till ordinarie läraretjänst

göres beroende af andra grunder, som Kongl. Maj:t kan finna ändamålsenligt

att i nåder stadga.

Denna pragraf blef genast justerad.

Som ofvan.

o

A ämbetets vägnar:

August Schagerströvi.

Justeras:

Algot Ljunggren. Rätt afskrifvet betygar

Frans Rodenstam. ex officio:

Hudiksvall den 19 september 1898.

August Schagerström.

Till Konungen.

Domkapitlet, som har att afgifva infordradt underdånigt utlåtande

rörande det af utsedde kommitterade under den 30 april 1898 afgifna

betänkande angående:

l:o) afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven för lärarebefattningar

vid de allmänna läroverken;

2:o) geografien såsom särskild! läroämne vid tillsättande af adjunktsoeh

kollegabefattningar vid de allmänna läroverken;

3:o) formulär för de allmänna läroverkens kataloger och katalogernas

fogande till läroverkens räkenskaper,

får i underdånighet anföra följande:

Kommitterade hafva ej genom sin bevisning lyckats öfvertyga domkapitlet

om olämpligheten eller obehöflighet^! af de hittillsvarande undervisningsprofven

inför vederbörande konsistorier. Om dessa myndigheters

kompetens att bedöma ett dylikt prof kan väl icke rada något tvifvel,

och något tvifvel af denna art hafva heller icke kommitterade uttalat.

De hafva ju tvärtom framhållit såsom sin åsikt, att de befordringssökande

lärarnes tjänstgöringsbetyg — enligt det föreliggande betänkandet den

viktigaste befordringsgrunden — skulle vinna i tillförlitlighet därigenom,

att de utfärdades af eforus. Vid sådant förhållande lär väl icke den omständigheten,

att samme eforus vid bedömande af lärareprof bär vid sin

sida ett antal erfarne skolman, kunna förringa betydelsen af det. vitsord

för lärareskicklighet, som konsistorium afgifver. Men, säga kommitterade,

88

den nuvarande anordningen af undgrvisningsprofven är så bristfällig, att

dessa icke kunna utgöra en tillräckligt tillförlitlig grundval för bedömandet

af den sökandes undervisningsskicklighet. Det synes därför, helst som

kommitterade äro öfvertygade om behofvet af en ny, viss tid efter profåret

skeende efterpröfning, däri sökande, som under profåret af en eller

annan anledning blifvit mindre fördelaktigt bedömd, kunde eventuellt

korrigera erhållna vitsord eller ock ådagalägga sin större, under det själfständiga

skolarbetet vunna skicklighet, eller styrka sin kompetens i ämnen,

som ej ingått i profåret, hafva varit naturligare, om kommitterade framkommit

med förslag om bättre och tillförlitligare anordning af profven

inför domkapitlen. Ty ej må väl den omständigheten, att den profvande

har ett större antal profbedömande myndigheter, inför hvilka han kan

styrka sin undervisningskompetens, eller det förhållandet, att han har rätt

att aflägga prof flera gånger, och därigenom kanske genom ett senare prof

kan upphjälpa, hvad som brustit i ett föregående, kunna anses från den

sökandes synpunkt ofördelaktigt.

Domkapitlet håller således före, att rätten för sökande att aflägga

prof inför vederbörande stiftsstyrelser är en stor förmän, en förmån, som

dock hufvudsakligen gäller dem, som i profåret af en eller annan anledning

fått ett lägre vitsord eller under årens lopp afsevärdt förkofrat sig.

Att dessa gärna underkasta sig en ekonomisk uppoffring, som kan för

dem möjliggöra en med rättvisan öfverensstämmande tidigare befordran,

torde vara själfklart.

Det kan väl icke förnekas och har också af reservanten bland kommitterade

framhållits, att undervisningsprofven äfven med sin nuvarande

anordning verkat åtskilligt godt samt »haft en eggande och uppryckande

inverkan under lärareverksamheten». Hvarför då borttaga eu institution,

»som blifvit en medverkande orsak till lärarekårens förstärkning: med

manga verkligt skickliga och utbildade ordinarie lärare»? Vore det då

icke bättre att genom en fördelaktigare anordning söka borttaga de brister,

trots hvilka profven inför domkapitlen verkat så mycket godt? Till några

antydningar i berörda syfte skall domkapitlet här nedanför i annat sammanhang

återkomma och vill nu endast ytterligare betona såsom sin

åsikt, att om rätten för sökande att inför domkapitlen aflägga prof honom

betages, detta kommer att medföra ett sjunkande af nivån för undervisningsskicklighet

i vårt land.

Men om domkapitlet således ej kan finna ett afskaffande af undervisningsprofven

af behofvet påkalladt eller ens önskvärd!, särskild! därför

att i flera fall profårs- och tjänstgöringsbetyg ej visat sig fullt tillförlitliga,

så är domkapitlet så mycket lifligare öfvertygadt om nödvändigheten

89

af en inskränkning af dessa prof, en inskränkning, som är behöflig såväl

från läroverkens som de befordringssökande lärarnes synpunkt. Domkapitlet

behöfver här icke orda om de olägenheter profven medfört dels

för de läroverk, där de anordnats, dels för de läroverk, som tid efter

annan nödgats sakna en eller flere af sin lärarepersonal; domkapitlet behöfver

ej heller framhålla det missbruk af tid, kraft och penningar, som

de ständiga profresorna medfört för de sökande. Domkapitlet har fullt

behjärtat dessa olägenheter och anser, som ofvan sagts, en förändring

nödvändig; på följande sätt torde nödig inskränkning kunna vinnas:

Do) undervisningsprofven inför domkapitlen afskaffas såsom kompetensvillkor;

2:o)

domkapitlet utser bland de sökande efter de grunder, som gällande

stadga föreskrifver för lärareutnämningar, de tre, som främst vid

platsens tillsättande synas böra komma i fråga, hvilka äga rätt att inför

domkapitlet aflägga undervisningsprof;

3:o) sedan sådant prof af den eller dem, som sådant önska, blifvit

aflagdt, sker utnämningen antingen såsom förut af domkapitlet, i hvilket

fall torde böra stadgas, att besvär öfver domkapitlets beslut att medgifva

sökande rätt till prof ej må kunna ingifvas annat än i sammanhang med

besvär öfver det beslut, hvarigenom utnämningen skett, eller så, att domkapitlet

å förslag uppför de tre ofvannämnde sökande i den ordning de

synas böra vid tjänstens besättande komina i fråga, hvarefter Eders Kongl.

Maj:t utnämner en af de å förslaget uppförde, i hvilket senare fall dock

konsistorienotarierna böra godtgöras för förlorad fullmaktslösen.

Genom en sådan anordning skulle många fördelar vinnas. Då den

sökande, som vore så meriterad att han kallats till profs afläggande, hade

rätt men ej skyldighet att aflägga detta prof, så skulle alla, som i profår

eller i ett eller annat undervisningsprof inför domkapitlet blifvit fördelaktigt

vitsordade, ej behöfva underkasta sig de ett nytt prof åtföljande olägenheter

och obehag. Domkapitlen skulle för hvarje läraresyssla blott behöfva

utsätta högst tre undervisningsprof, ofta mindre och stundom intet,

och man skulle slippa att besväras af en mängd sökande, som för närvarande

resa från domkapitel till domkapitel med ett eller annat laudatur

eller cum insigniore laude såsom vitsord för sitt undervisningsprof, blott

därför att de ej utan detta prof kunna komma vid sysslans besättande i

fråga, liksom också å andra sidan af en m ängd sökande, om hvilka

man a priori kan vara öfvertygad, att de ej vid en eventuell utnämning

kunna ifrågasättas till befordran.

Liksom undervisningsprofven på detta sätt skulle inskränkas till sitt

antal och således eu anledning till anmärkning mot dem skulle bortfalla,

12

90

skulle de äfven genom förbättrade anordningar kunna göras tillförlitligare.

Den i läroverksstadgan förekommande föreskriften, att sökande skall i

hvart och ett af vissa bestämda ämnen rätta ett af lärjunge författadt

skri ptum, kan icke vara tillkommen i det syfte att sökandens teoretiska

insikter skola pröfvas, utan afser väl utrönandet af hans praktiska förmåga

att på ett för lärjungen fruktbärande sätt korrigera uppsatsen; är

detta sant, kunde det väl vara tillräckligt, att endast en uppsats för

hvarje prof enligt domkapitlets föreläggande af den profvande rättades.

Den därigenom vunna tiden kunde användas till auskultering eller preparation

i den klass, där profvet skulle anordnas. Finge blott den sökande

rätt att på dylikt sätt göra bekantskap med de lärjungar han skulle

undervisa, stode det ju ock i hans fria skön att anslå för profvet den tid

han kunde ytterligare för auskultering anse behöflig, exempelvis en dag.

Han hade ju genom en sådan uppoffring större utsikt att lyckas, och

något ytterligare prof vore kanhända för honom obehöflig!. Någon skyldighet

att auskultera torde dock icke böra förekomma. Domkapitlet har

härvidlag nöjt sig med blott antydningar utan att anse skäl föreligga att

framkomma med något detaljeradt förslag.

Liksom alltså domkapitlet på grund af hvad ofvan anförts på det

bestämdaste måste afstyrka det fullständiga afskaffande! af undervisningsprofven

för ledig tjänst, anser sig domkapitlet äfven böra af samma skäl

afstyrka de föreslagna fyllnadsprofven vid profårsläroverken.

Då ett förordande af förslaget om två års föregående tjänstgöring

vid allmänt läroverk såsom kompetensvillkor för ordinarie anställning

skulle innebära ett gillande af en mängd läraresysslors uppehållande genom

extra ordinarie lärare och då ett sådant stadgande äfven i andra hänseenden

kunde medföra skada, afstyrker domkapitlet detta förslag.

Då det synes fördelaktigare för den lärare, som begärt tjänstgöringsbetyg,

att kunna i händelse af missnöje med af rektor meddeladt vitsord,

hos eforus såsom högre instans begära rättelse, afstyrkes hvad kommitterade

föreslagit om tjänstgöringsbetygens utfärdande genom eforsämbetet

vid ansökan till tjänst. I detta sammanhang vill domkapitlet, med anledning

däraf att — såsom ock kommitterade erkänt — berättigade skäl till

missnöje förekommit med afseende å utfärdade tjänstgöringsbetyg, uttala

sina sympatier för det af dess minoritet förordade sätt för utfärdande af

tjänstgöringsbetyg, men då detta svårligen lär kunna tillämpas i fråga om

ordinarie lärare och allra minst hufvudlärarne själfva och då slutligen

svårigheterna vid de mindre 3—5-klassiga läroverken, där ett stort antal

extra lärare tjänstgör, te sig ännu större, har domkapitlet icke ansett sig

kunna biträda detsamma.

91

Domkapitlet finner sig böra tillstyrka hvad kommitterade föreslagit

dels angående profårets utbildande genom förbättrad handledning af kandidaterna

samt genom lämpligare anordning af profundervisningen ocli

sättet för dennas bedömande, dels angående tjänstgöringsbetygens normerande,

då dessa förändringar också måste anses såsom förbättringar. I

sistnämnda hänseende är domkapitlets tillstyrkande så mycket mera förklarligt,

som domkapitlet redan förut hos Eders Kongl. Maj:t gjort underdånig

hemställan om utfärdandet af föreskrifter gående i samma riktning

som de af kommitterade förordade.

I likhet med kommitterade finner domkapitlet »intet skäl förefinnas,

hvarför nu stadgade undervisningsprof såsom villkor för rätt till lönetursberäkning

såsom lektor skulle bibehållas». Däremot torde det ur flera

synpunkter ej vara olämpligt, att adjunkt eller kollega för behörighet till

rektorsämbete vid högre läroverk styrker sin undervisningsskicklighet

genom prof för lektorsbefattning, och nådiga kungörelsens af den 16

december 1892 fordran, att detta prof skall vara »godkändt», synes snarare

vara för billig än för sträng.

Hvad slutligen kommitterade föreslagit angående geografien såsom

särskildt läroämne vid tillsättande af adjunkts- och kollegabefattningar vid

de allmänna läroverken samt rörande formulär för de allmänna läroverkens

kataloger och katalogernas fogande till läroverkens räkenskaper får

domkapitlet i underdånighet tillstyrka.

Underdåniga yttranden i ärendet, afgifna af lärarekollegierna i Linköping,

Norrköping, Vestervik och Vadstena bifogas jämte det vid ärendets

behandling förda protokoll.

Linköpings domkapitel den 26 oktober 1898.

Underdånigst

C. W. Charlevilee.

A. v. Engeström. K. Beckman. Alb. Johansson.

0. Klockhoff. K. L. Hagström. Bernhard Risberg.

Herman Petri.

92

Utdrag af protokollet, hållet i Linköpings domkapitel den 26 oktober 1398.

S. D. § 37. Sedan läroverkskollegium i Linköping, Norrköping,

Vestervik och Vadstena numera afgifvit och inkommit med underdåniga

yttranden öfver utsedde kommitterades underdåniga betänkande angående

afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven för lärarebefattningar

vid de allmänna läroverken m. m., blef Kong! Maj:ts nådiga remiss

den 20 sistlidne maj i detta ärende ånyo föredragen.

Och förenade sig domkapitlets flertal, bestående af lektorerna Risberg,

Johansson och v. Engeström samt h. h. biskopen m. in., doktor Charleville

om underdånigt utlåtande, lydande som brefboken utvisar. Lektor Hagström,

med hvilken lektorerna Klockhoff och Beckman instämde, yttrade särskild!:

»Med

instämmande i domkapitlets yttrande i öfrigt, skiljer jag mig

därifrån med afseende å förslaget om lärareprofvens bibehållande. Jag

anser nämligen, att dessa prof både kunna och böra afskaffa, och att

äfven utan dem en tillförlitlig grund för bedömandet af sökandens meriter

kan vinnas genom betyg öfver aflagda examina, profår och föregående

tjänstgöring. Villigt erkännes, att den af kommitterade föreslagna ändringen

af profårsinstitutionen innebär en afgjord förbättring, särskildt

emedan den förebyggt faran för ett ensidigt eller orättvist bedömande af

lärarekandidaternas undervisningsskicklighet och fallenhet för lärarekallet;

men däremot tror jag ej, att kommitterade genom sitt förslag om tjänstgöringsbetygs

utfärdande af eforus efter rektors förslag lyckats minska

faran af ett ensidigt eller af rent personlig uppfattning färglagdt bedömande

af en lärares skicklighet. Med de många och olikartade göromål,

som tillkomma en biskop, är det ej gifvet, att han skall kunna hafva en

ingående kännedom om de under honom lydande lärarne, särskildt om

dem, som tjänstgöra å annan ort än i stiftsstaden, och en sådan kännedom

är än mindre möjlig för domkapitlen, som under de stundom ganska långa

tider, då biskopsledighet eller andra hinder för biskopen inträffa, skola

utöfva efori myndighet. I många, kanske de flesta, fall skulle således, om

kommitterades förslag i denna punkt blefve lag, rektors åsikt om en lärares

undervisningsskicklighet blifva den ensamt afgörande och den af kommitterade

föreslagna kontrollen mot möjliga misstag blifva ingen.

Det synes mig däremot, som om betydligt säkrare garantier för ett

objektivt och sakkunnigt bedömande af lärares tjänstgöring vunnes, om man

sloge in på en väg liknande den kommitterade föreslagit för afgifvande af

profårsbetygen, d. v. s. om betygen afgåfvos af en slags betygsnämnd, be

-

93

stående af rektor och två eller flere, naturligtvis helst ordinarie, lärare,

hvarefter de således gifna betygen underställdes eforus, som därtill kunde

foga de tillägg, som syntes honom lämpliga. Då emellertid en sådan anordning,

om den utsträcktes till alla lärare, som önskade erhålla tjänstgöringsbetyg,

skulle medföra vissa olägenheter, torde det vara tillräckligt

att använda den vid tjänstgöringsbetyg åt extra ordinarie lärare, då det

onekligen är af större vikt för dem än för de ordinarie att få sitt arbete

strängt objektivt bedömdt. De ordinarie hafva ju redan därigenom, att

de fatt fast anställning, officiellt intyg om, att de hafva vederbörlig lärareskicklighet,

och böra äfven därigenom anses äga rätt till transport och

befordran. Det är val sant, att vid vissa läroverk, särskild! de mindre,

svårigheter torde uppstå att afgifva tjänstgöringsbetygen på det af mig

föreslagna sättet, men det torde ej vara mindre sant, att den största svårigheten

härleder sig af den för våra läroverk ödesdigra omständigheten,

att så många lärareplatser, i synnerhet vid de mindre läroverken, skötas

af extra ordinarie lärare. Men om detta missförhållande skall afhjälpas,

får icke en föregående tvåårig tjänstgöring sättas såsom villkor för erhållande

af ordinarie tjänst; ty det är ju uppenbart, att en dylik bestämmelse,

för att kunna uppfyllas, förutsätter, att det nuvarande tillståndet i detta

afseende skall fortfara.»

Ut supra. Jn fidem

Herman Petri.

Till Konungen.

Linköpings högre allmänna läroverks kollegium, som genom chefens

för kongl. ecklesiastikdepartementet skrifvelse till domkapitlet i Linköping

den 20 maj detta år satts i tillfälle att yttra sig öfver det af särskilde

kommitterade den 30 sistlidne april afgifna underdåniga betänkandet angående

afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven för lärarebefattningar

vid de allmänna läroverken, får härmed i underdånighet förklara

sig instämma i hvad kommitterade föreslagit angående

1) profårets utbildande genom förbättrad handledning af kandidaterna

samt genom lämpligare anordning af profundervisningen och sättet för

dennas bedömande;

94

2) två års föregående tjänstgöring vid allmänt läroverk såsom kompetensvillkor

för ordinarie anställning;

3) tjänstgöringsbetygens normerande och utfärdande genom eforsämbetet

vid ansökan till tjänst;

4) skriftligt utlåtande angående de sökande, afgifvet af rektor vid det

läroverk, där ledigförklarad tjänst skall tillsättas.

Beträffande åter kommitterades förslag angående fakultativa fyllnadsprof,

så, enär kollegiet anser, att sådana prof å ena sidan lika litet som

de nu lagstadgade undervisningsprofven skulle medföra tillräckliga garantier

för bedömandet af en lärares verkliga duglighet och å andra sidan, på

grund af den starka konkurrensen, antagligen i verkligheten komme att,

såvida det skulle visa sig, att vid tillsättande af ordinarie befattning större

afseende fästes vid öfver dylikt prof afgifvet betyg, blifva vida talrikare,

än kommitterade antagit, och således medföra för läroverken och de obefordrade

lärarne samma olägenheter som de nuvarande undervisningsprofven,

får kollegiet för sin del i underdånighet afstyrka, att desamma

blifva genom lagbestämmelser fastslagna.

Kollegiet har så mycket mindre varit benäget för dessa profs införande,

som därigenom ock den befordringsgrund, som inom andra ämbetsverk

utgör den kanske väsentligaste faktorn, nämligen tjänsteåren, finge en

alltför underordnad betydelse.

Linköping den 24 oktober 1898.

Underdånigst

o

A Linköpings läroverkskollegii vägnar

Ax. Romdahl,

Rektor.

Till Konungen.

Med anledning af högv. domkapitlets i Linköping ämbetsbref af den

30 juli innevarande år, i hvilket infordras underdånigt yttrande från de

stiftets läroverkskollegier, som sådant önska, angående afskaffande eller

95

inskränkande af undervisningsprofven för lärarebefattningar vid de allmänna

läroverken m. in., har Norrköpings läroverkskollegium vid sammanträde

den 26 innevarande månad beslutat, att i underdånighet afgifva

följande yttrande:

Kollegiet, som för sin del behjärtat de skäl, som de af Kongl. Maj:t

den 4 juni 1897 utsedde kommitterade i sitt underdåniga betänkande af

den 30 april 1898 afgifvit för lärareprofvens inför domkapitel afskaffande,

tillstyrker kommitterades förslag uti nämnda hänseende, men vill som sin

mening uttala, att om lärareprofven inför domkapitlen skola afskaffa,

intet »fyllnadsprof» vid profårsläroverken efter genomgången profårskurs

må komma i fråga, enär de olägenheter, som kommitterade för närvarande anse

vara förenade med de nu förefintliga profven inför domkapitlen, icke till fullo

äro upphäfda eller ens i nämnvärd mån minskade genom s. k. »fyllnadsprof»

vid profårsläroverken. Sökandens aflagda examina, hans genomgångna

profår samt hans af rektor utfärdade tjänstgöringsbetyg anser

kollegiet böra vara tillräckliga för vinnande af kompetens till lärarebefattningar

vid de allmänna läroverken.

Vidare vill kollegiet hafva uttalad den önskan, att utnämningsrätten

beträffande läraresysslor öfverflyttas från domkapitlen till Kongl. Maj:t,

dock så, att domkapitlen, till hvilkas oväld kollegiet har det största förtroende,

efter vederbörande rektors delgifvande af ansökningshandlingarna

samt hans inom 3 veckor därefter afgifna skriftliga yttrande och förslag

i ärendet, äga att uppsätta högst tre på förslag, af hvilka Kongl. Maj:t

utnämner en.

Norrköping den 29 september 1898.

Underdånigst

å Norrköpings h. allm. läroverks kollegii vägnar:

Ant. Häckling

rektor vid Norrköpings b. allm. läroverk.

96

Till Konungen.

Med anledning af de i nåder utsedde kommitterades under den 30

april 1898 afgifna underdåniga betänkande, mom. I och II, får Västerviks

läroverkskollegium i underdånighet anföra följande:

I.

Kollegium, som anser de s. k. lärareprofven otidsenliga och ingalunda

uppfyllande det med dem åsyftade ändamålet, men däremot medförande

många olägenheter såväl för läroverken som för de obefordrade lärarne,

får härmed uttala sig för dessa profs afskaffande och instämma uti de

förslag till nya bestämmelser, som af de för frågans utredning tillsatta

kommitterade i underdånigt betänkande blifvit afgifna.

II.

Likaledes anser kollegium, i likhet med samma kommitterade, att vid

tillsättande af adjunkts- och kollegabefattningar vid de allmänna läroverken

geografi, bör räknas såsom ett särskilt undervisningsämne, så ock att i

ämnesgrupperna för dessa befattningar geografien må kunna sammanställas

med — utom historia — matematik, naturlära eller naturalhistoria.

Västervik den 22 september 1898.

Underdånigst

på läroverkskollegd vägnar:

11. Kajerdt.

i

97

Till Konungen.

Då Vadstena allmänna läroverks kollegium fått tillfälle att yttra sig

öfver de af utsedde kommitterade den 30 april 1898 afgifna betänkande!!

och förslag angående I. Afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven

för lärarebefattningar vid de allmänna läroverken; TI. Geografien

såsom särskilt läroämne vid tillsättande af adjunkts- och kollegabefattningar

vid de allmänna läroverken; III. Formulär för de allmänna läroverkens

kataloger och katalogernas fogande till läroverkens räkenskaper;

företog kollegium dessa till granskning och anhåller nu att underdånigst

få anföra följande.

Kollegium ansåg, att förslaget till inskränkande af lind er visningsprofven

åsyftade och äfven'' borde medföra ett aflöpande af de olägenheter,

som åtfölja nu gällande stadgande!! i här åsyftade afseende. Så

ansåg kollegium de nuvarande teoretiska kompetensvillkoren betryggande,

delade kommitterades tankar i fråga om profåret och dess utbildande samt

sättet för profårsbetygets afgifvande och formulering, gillade förslaget om

fakultativa fyllnadsprof, om tvåårig tjänstgöring såsom kompetensvillkor,

om tjänstgöringsbetygens afgifvande och formulering, samt hvad kommitterade

i öfrigt föreslagit angående läraretjänsters tillsättande.

Dock yppades betänkligheter:

mot det fakultativa fyllnadsprofvet, dels på det sättet, att en medlem

i kollegiet föredrog de nu gällande stadgandena om lärareprof, dels eu

annan önskade afskaffande af alla prof efter profåret;

mot akademidocenters förmåner vid de allmänna läroverken;

mot två års tjänstgöring såsom villkor för kompetens;

mot vitsordet »mindre hedrande vandel» i tjänstgöringsbetyget, i

hvars ställe föreslogs uttrycket »oförvitlig vandel», såsom ej kunnande

komma i kollision med allmän lag.

Majoriteten ville dock i det hela förorda detta kommitterades förslag.

I fråga om kommitterades betänkande angående geografien såsom särskilt

läroämne ville kollegium, som i den af kommitterade föreslagna

anordningen såg eu rättvisa mot lärarekandidaterna samt en förmån för

undervisningen vid de allmänna läroverken och möjligen äfven vid universiteten,

lifligt och i allo biträda hvad kommitterade i sagda afseende yttrat

Beträffande slutligen kommitterades förslag om formulär för katalo

xs

-

98

gerna och dessa senares fogande till räkenskapen, ansåg kollegium för godt

hvad som i detta afseende föreslagits.

Dock yttrades under diskussionen, att i katalogen de olika linierna

lämpligare än med L, LG och R torde betecknas med A, B och R, samt

att »befriad från undervisningen i teckning» etc. borde utbytas mot »deltager

ej i» etc., enär den omständigheten, att en lärjunge ej kan deltaga

i teckning, sång och gymnastik, val ej bör anses och kallas för en befrielse.

Underdånigst

å läroverkskollegiets vägnar

• '' •’ ‘ Gift! iu •. j> j, *> ''''—is,;

A. V. Lundberg.

• i it

Till Konungen.

I nådig remiss af den 20 sistlidne maj har Eders Kongl. Maj:t från

domkapitlet infordrat underdånigt utlåtande öfver det betänkande, som

angående vissa de allmänna läroverken rörande frågor den 30 april 1808

afgifvits af därtill utsedde kommitterade; och får domkapitlet till åtlydnad

häraf, efter att enligt jämväl meddelad nådig föreskrift hafva gifvit underlydande

läroverkskollegier, som sådant önskat, tillfälle att yttra sig i ämnet,

i underdånighet anföra följande.

Hvad kommitterade föreslagit angående undervisningsprof för lärarebefattningar

vid de allmänna läroverken, synes domkapitlet icke vara af

den beskaffenhet, att domkapitlet bör förorda dess antagande. Redan den

omständigheten, att det går ut på afskaffande af en anordning, som — låt

vara i mer än ett afseende ofullkomlig — dock icke hindrat våra läroverk

att nå en rätt afsevärd utveckling, synes domkapitlet ägnad att väcka

betänkligheter. Härtill kommer, att det, som kommitterade vilja sätta i

stället för de nuvarande undervisningsprofven — fyllnadsprof vid profårsläroverk

— såsom fullkomligt nytt är till sina möjliga verkningar

opröfvadt och, enligt domkapitlets förmenande, sannolikt skulle komma att

i ringare mån än det hittills bestående motsvara läroverkens intresse och

de obefordrade lärarnes billiga anspråk på att genom förnyade prof få

styrka vunnen förkofran i undervisningsskicklighet. En annan omständighet

är, att, om undervisningsprofven afskaffades, tjänstgöringsbetygen nödvändigtvis

skulle få vida större betydelse än förut. Men tämligen allmänt

100

erkännes val, att dessa betyg hittills visat sig föga lämpliga att lägga till

grund för bedömandet af den relativa undervisningsskickligheten hos

sökande, hvilka tjänstgjort under olika rektorer, och det är knappt att

vänta, att samma betygs lämplighet för detta ändamål skulle i afsevärd

mån ökas, om de, såsom kommitterade föreslå, komme att utfärdas af

eforus efter inhämtande af rektors skriftliga utlåtande. Eforus kan val i

allmänhet svårligen ha noggrannare kännedom om de särskilda lärarnes

undervisningsskicklighet och nit än rektor. 1 synnerhet kan detta ej gärna

vara fallet, när det gäller att bedöma tjänstgöring vid ett läroverk, beläget

i annan del af stiftet än den, där eforus är bosatt. Det är val därför

visst, att eforus högst ogärna skulle vidtaga ändring i ett af någon bland

stiftets rektorer afgifvet skriftligt vitsord. Kommitterade framställa också

ifrågavarande förslag med en påfallande tveksamhet, endast sägande sig

hafva trott, att förändringen »möjligen skulle kunna bidraga att förläna

de tjänstgöringsbetyg, som böra åtfölja ansökan till tjänst, större objektivitet».

— Hvad kommitterade för öfrigt föreslå rörande tjänstgöringsbetygen

är välbetänkt och af beskaffenhet att böra genomföras oberoende

af deras förslag om undervisningsprofvens borttagande. Detsamma kan

sägas om de förändringar, kommitterade föreslå med afseende på profårskursens

anordning.

Såsom af det ofvan sagda synes, kan domkapitlet icke tillstyrka de

nuvarande undervisningsprofvens borttagande. De olägenheter, som kunna

anses vara förenade med de nuvarande profven, synas domkapitlet kunna

och böra afhjälpas genom vidtagande af åtgärder, som närmare än de i

kommitterades betänkande föreslagna ansluta sig till det bestående. Domkapitlet

anser, att de nämnda olägenheterna i väsentlig mån kunna undanrödjas

genom lämplig begränsning af antalet prof för hvarje ledig befattning.

Nöjaktig utredning angående möjligheten att inskränka de nuvarande

undervisningsprofvens antal har emellertid icke förebragts i det

föreliggande kommittébetänkandet.

Med afseende på lärarnes teoretiska-kompetens vill domkapitlet i underdånighet

förorda eu ändring i § 55 af gällande läroverksstadga. Ändringen

synes domkapitlet böra gå i den riktningen, att akademiska examensbetyg,

såvida ej dispens för något särskilt undantagsfall af Eders Kongl.

Maj:t meddelas, ovillkorligen fordras i två ämnen för de befattningar, som

anslas lediga i tre, och i ett ämne för de befattningar, som anslås lediga

i tva, samt att sådant betyg skall företes i det eller de ämnen, i hvilka

läraren hufvudsakligen kommer att undervisa. I sammanhang härmed

torde böra föreskrifvas, att, då en plats kungöres till ansökan ledig,

101

ämnena, så vidt möjligt, nämnas i den ordning, som motsvarar läroverkets

behof af lärare.

Af hvad kommitterade yttrat å sid. 25—30 synes framgå, att kommitterade

anse, att för de blifvande lärarnes — åtminstone adjunkters och

kollegers — akademiska utbildning är tillräckligt sörjdt genom nuvarande

anordningar. Med anledning häraf anser domkapitlet sig här böra fästa

Eders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet å ett förhållande, som enligt domkapitlets

förmenande hittills icke nog beaktats. Enligt domkapitlets mening

förefinnes nämligen en brist i berörda hänseende, hvilken så snart som

möjligt bör afhjälpas, vare sig de nuvarande lärareprofven komma att

afskaffas eller de komma att med eller utan inskränkning bibehållas. Vid

många — kanhända vid flertalet — af de prof, som inför Skara domkapitel

aflagts i modersmålet, har det visat sig, att de profvande icke ägt

den färdighet i välläsning, som en lärare bör hafva, om han skall kunna

nöjaktigt sköta undervisningen i nämnda ämne, hvilket numera erkännes

vara ett af skolans viktigaste. Och domkapitlet tror sig hafva skäl att

antaga, det man på andra håll gjort liknande erfarenhet. Då nu förhållandet

är sådant, måste enligt domkapitlets öfvertygelse något göras för

att i det ifrågavarande afseendet upphjälpa lärarebildningen. Tydligt torde

vara, att tillfälle till nödig öfning i välläsningskonsten icke kan beredas

lärarekandidaterna i sammanhang med profårskursens genomgående, enär

lärarne i modersmålet vid profårsläroverken svårligen kunna hinna med

att lämna den behöfliga handledningen. Välläsningsöfningarna böra därför

förläggas till universiteten. Men då professorn i nordiska språk naturligen

saknar tid att med desamma taga befattning, så anser domkapitlet, att

vid universiteten särskilda lärare — ungefär motsvarande universitetslektorerna

i främmande språk — böra anställas, hvilka på vetenskaplig grundval

förvärfvat framstående skicklighet i den ifrågavarande konsten, och

hvilka skola ha till åliggande att ga de studerande till hända vid dennas

inöfning och att meddela undervisning i dess teori samt skola äga att på

grund af anställda prof och förhör afgifva betyg, som i likhet med andra

akademiska vitsord böra komma i betraktande vid lärareutnämningar.

Att dessa lärares biträde tillika kunde och borde tagas i anspråk vid deri

förberedande prästbildningen, därom får domkapitlet inom kort tillfälle att

yttra sig.

102

Mot kommitterades förslag om geografien såsom afskildt läroämne

vid tillsättandet af adjunkts- och kollegabefattningar har domkapitlet ej

något att anmärka, icke heller mot hvad de föreslagit rörande formulär

för de allmänna läroverkens kataloger och katalogernas fogande till läroverkens

räkenskaper.

Undertecknade J. F. Ödberg, S. F. Dahlgren och N. J. A. Linnarsson,

som ansett oss icke kunna biträda ofvanstående utlåtande i hvad det rör

frågan om afskaffande eller inskränkande af nuvarande undervisningsprof

för lärarebefattningar, åberopa i underdånighet de af oss afgifna, medelst

utdrag af domkapitlets protokoll här bifogade reservationer.

Undertecknad E. Wermcrantz, som till alla delar instämmer i det af

domkapitlets pluralitet afgifna utlåtande, anhåller få därjämte i underdånighet

åberopa bifogade i Pedagogisk Tidskrift införda detaljgranskning

af kommitterades förslag.

Inkomna yttranden från läroverkskollegierna i Skara, Venersborg och

Sköfde samt rektor vid allmänna läroverket i Falköping öfverlämnas i

underdånighet.

Skara domkapitel den 26 oktober 1898.

Underdånigst

E. J. Keijser.

N. J. Linnarsson. C. Landtmanson.

Sven Dahlgren. N. Linnarsson.

E. Wermcrantz.

F. ödberg.

Nils Nilén.

Gustaf B ring.

103

Utdrag åt'' protokollet, hållet i Skara domkapitel den 26 oktober 1898.

§ 1.

1 nådig remiss den 20 sistlidne maj hade Kongl. Maj:t ålagt domkapitlet

att, efter att hafva gifvit underlydande läroverkskollegier, som

sådant önskade, tillfälle att yttra sig i ämnet, före den 1 instundande

november inkomma med underdånigt utlåtande öfver utsedde kommitterades

den SO nästlidne april afgifna underdåniga betänkande angående afskaffande

eller inskränkande af undervisningsprofven för lärarebefattningar vid de

allmänna läroverken in. m.

Sedap domkapitlet på grund häraf anmodat de läroverkskollegier,

som sådant önskade, att före den 1 oktober hit inkomma med yttrande

öfver förberörda betänkande och i anledning däraf sådana yttranden inkommit

från läroverkskollegierna i Skara, Venersborg och Sköfde samt

rektor vid allmänna läroverket i Falköping, föredrogs nu detta betänkande,

och beslutade domkapitlet däröfver afgifva underdånigt utlåtande, på sätt

bretboken utvisar.

Lektorerna J. F. Ödberg, S. F. Dahlgren och N. J. A. Linnarsson,

som ansågo sig icke kunna biträda detta utlåtande, i hvad det rörde fragan

om afskaffande eller inskränkande af nuvarande undervisningsprof för

lärarebefattningar vid de allmänna läroverken, ville för sin del åberopa

bär bifogade reservationer (se bil. 1 och 2), hvarjämte lektor Wermcrantz,

som instämde i det af pluraliteten afgifna utlåtandet, förklarade sig vilja

därjämte åberopa bilagda i pedagogisk tidskrift införda detaljgranskning af

kommitterades förslag.

In Ådern:

Gustaf Bring.

Afskrift. Bilaga 1.

Undertecknad ödberg anser beträffande de nu stadgade undervisningsprofven,

att de både kunna och höra afskaffa^, om profarskursen, såsom

kommitterade föreslagit, utvecklas och förbättras, om fackinspektion vid

läroverken införes, samt om tjänstgöringsbetygen utfärdas af eforus efter

rektors och inspektörs skriftliga utlåtande. Fakultativa fyllnadsprof höra.

ej införas, enär de komma att blifva mycket betungande såväl för de

104

proivande som lör profårsläro verken och det helt visst om dessa prof skall

kunna sägas, hvad kommitterade anmärkt angående de nuvarande undervisningsprofven,

att de icke äro ägnade att skapa en fullständig eller tillförlitlig

uppfattning vare sig af de profvandes skicklighet att undervisa

eller af deras lärarepersonlighet öfver hufvud. Utnämningsrätten borde

lämpligast tillkomma Kong! Maj:t efter vederbörande rektors och domkapitels

hörande.

Skara den ''26 oktober 1898.

F. ödberg.

Afskrift- Bilaga 2.

Emot domkapitlets beslut i fråga om underdånigt utlåtande öfver

kommitterades förslag angående * afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven

för lärarebefattningar vid de allmänna läroverken» får jag

anmäla reservation.

Jag anser, att domkapitelsprofven böra helt och hållet afskaffa?, 1)

emedan de för befordringssökande, läroverk och domkapitel medföra en

tryckande börda; 2) emedan domkapitelsprofven icke äro och under nuvarande

förhållanden icke heller kunna blifva så anordnade, att de medgifva

ett tillförlitligt omdöme om undervisningsskickligheten; 3) emedan garanti

icke finnes i så hög grad, som önskligt är, därför, att domkapitlen äga

erforderlig kompetens för bedömandet af profven.

Hvad angår det ifrågasatta »inskränkandet och ombildandet» af domkapitelsprofven,

synes mig det enda bestämdare förslag, som mig veterligen

i sådant hänseende framkommit (nämligen att domkapitlet utser bland de

sökande t. ex. tre, hvilka få genom inför domkapitlet aflagda prof täfla

om tjänsten), vara af den beskaffenhet, att de öfverklagade olägenheterna

skulle endast ofullständigt undanrödjas, men nya svårigheter tillkomma.

Hvad angår det nya, som kommitterade vilja sätta i det gamlas ställe,

finner jag detsamma i flera hänseenden innebära afsevärda företräden, men

jag hyser äfven stora betänkligheter, hvilka hindra mig att för närvarande

och obetingadt tillstyrka antagandet af förslaget.

Jag vill icke uppehålla mig vid vissa af kommitterades förslag, som

kunna genomföras äfven med bibehållande i hufvudsak af den nuvarande

anordningen och hvilka torde komma att tillvinna sig allmänt bifall, såsom

i fråga om profårets utbildande m. m. Beträffande själfva kärnpunkten,

nämligen de såsom ersättning för domkapitelsprofven föreslagna fyllnads

-

105

profven, anser jag dem genom lida sin anordning lia obestridliga företräden

framför de nuvarande profven såsom mätare af undervisningsskickligheten,

om ock skillnaden icke torde blifva fullt så stor, som kommitterade tyckas

antaga. Jag ansluter mig dock obetingadt till det af eu reservant framställda

yrkandet på rätt till två fyllnadsprof och önskar utredning angående

möjligheten för profårsläroverken att bära den börda, som härigenom skulle

påläggas dem.

Men äfven under förutsättning af två dylika prof skulle likväl den

sålunda gjorda begränsningen i profningsrätten och däraf följande omöjligheten

för befordringssökande att få sin ytterligare vunna utveckling

dokumenterad samt tilläfventyrs af de dömande begångna misstag rättade

för mig utgöra ett bestämdt hinder att tillstyrka kommitterades förslag,

därest jag trodde, att betygen öfver profår och fyllnadsprof skulle komma

att betyda lika mycket såsom befordringsgrunder, som domkapitels profven

nu faktiskt betyda. Men meningen är tydligen, att undervisningsprofbetygen

skola i högre grad än nu är fallet suppleras af andra befordringsgrunder,

som också afse styrkande af undervisningsskickligheten. Möjligheten

att antaga kommitterades förslag beror enligt mitt förmenande i

väsentlig mån därpå, om några sådana grunder af tillfyllestgörande art

kunna erhållas.

1 sådant hänseende föreslå kommitterade vissa åtgärder i syfte att

gifva större värde åt rektorernas tjänstgöringsbetyg, men jag hyser starka

tvifvelsmål, huruvida dessa äfven efter förbättringsåtgärderna blifva synnerligen

egnade att läggas till grund för jämförelse mellan olika sökande.

Frågan synes mig böra blifva föremål för förnyad pröfning. Möjligen

skulle det på senare tider från liera håll ifrågasatta inrättandet af >fackinspektörer»

kunna åstadkomma den öfverensstämmelse i de olika rektorernas

betygsnorm, hvilken nu saknas.

I samma syfte föreslå kommitterade, att rektor vid det läroverk, där

tjänsten skall tillsättas, skall afgifva utlåtande före utnämningen. Detta

förslag har åtskilligt, som talar för sig. Dess mening är tydligen, att den

särskilda kännedom, som rektor äger om läroverkets behof och lätt kan

förskaffa sig om de sökandes lämplighet, skall utöfva inflytande på utnämningen.

Men då ett sådant utlåtande gifvetvis måste få en viss karakter

af subjektivitet, kan man betvifla, att domkapitlen skola våga att utanför

eii mycket begränsad latitud låta sig bestämmas af rektors mening i de

fall, där de i handlingarna angifna meriterna fordra ett annat utslag.

Mina största betänkligheter gälla dock frågan, huruvida det ännu är

tillräckligt sörjdt för att profårsläroverken kunna fylla sin uppgift, hvilken,

redan nu betydelsefull för värt undervisningsväsende, skulle blifva det i

u

106

ännu högre grad enligt kommitterades förslag. Visserligen är nu stadgadt,

att vid tillsättning åt lärare vid dessa läroverk särskild! afseende skall

fästas a sökandes lämplighet att biträda vid lärarekandidaters handledning,

inen detta stadgande är sa nytt, att det ännu icke synnerligen kunnat

visa sina verkningar. Ökning af antalet ordinarie lärare vid nämnda

läroverk och minskning af antalet extra ordinarie — något som kommitterade

framställt såsom ett önskningsmål — anser jag böra fordras som

\ illkor för att pro farsläroverk eu må öfvertaga undervisningsprofven. Ifrågasättas

kan äfven, om det icke vore lämpligt, att några lärare från andra

läroverk för viss tid förordnades att tjänstgöra vid profårsläroverk. Vidare

lärer i detta som i andra fall eu god penningersättning vara det kraftigaste

medlet, hvarigenom goda arbetskrafter förvärfvas. Men de arfvoden,

som af kommitterade föreslagits såsom ersättning för det mödosamma och

ansvarsfulla arbetet med profkandidaters handledning och profs bedömande,

synas alltför knappt tillmätta, för att de skulle kunna verka i nämnvärd

mån lockande.

Därest hinder af ekonomisk eller annan art skulle ställa sig i vägen

för förverkligandet af de förutsättningar, under hvilka allenast jag kunnat

tillstyrka antagandet af kommitterades förslag, anser jag, att det tills

vidare bör förblifva vid hvad som nu är, så vida icke'' — hvilket dock

till slut torde vara den enda lösningen — Kong!. Maj:t skulle täckas öfvertaga

utnämningen till läraretjänster med ledning af de upplysningar om

de sökandes lärareduglighet, som inhämtas från eforer, rektorer och möjligen

fackinspektörer.

Sven Dahlgren.

1 denna reservation instämmer

Nils Limiarsson.

Förestående tvenne afskrifter vidimeras

ex officio:

Gustaf Bring.

I

107

Bilaga 3.

Undomsningsprof för lärarebefattningar vid rikets allmänna läroverk.

Anmärkningar med anledning af kommitterades den 30 april 1898 afgifna förslag.

(Sep.-tryck ur Ped. Tidskr. okt.-häftet 1898.)

Det är eu i hög grad egendomlig företeelse, att man i vår öfver upplysning

och bildning stolta tid förmår skaffa gehör åt förslag till reformer

af den för samhällslifvet mest genomgripande art, äfven om de härleda sig

från en blott lös opinion och icke kunna grundas på klara och tydliga

skäl, vunna genom en allsidig och noggrann pröfning af det beståendes

föregifna brister och det nyas förmenta företräden. Öfverklagade missförhållanden

behandlas i många fall såsom så påtagliga, att några bevis

för deras förhandenvaro icke anses behöfliga, under det att föreställningarna

om dem, både hos deras utpekade offer och dem, som medlidsamt söka

komma dem till hjälp, i själfva verket äro antingen uteslutande eller till

en icke ringa del af blott suggestiv art. Icke endast enstaka individer

utan hela samhällen visa sig understundom i vår nervösa tid vara tillgängliga

för suggestion och söka bot för inbillade sjukdomar.

Angeläget är fördenskull, att samhällets högsta myndigheter låta

reformförslag underkastas en omsorgsfull, objektiv pröfning, och det desto

mer, ju viktigare samhällsintressen de beröra. Till en sådan pröfning hör

bland annat att inhämta vederbörandes utlåtanden, men framför allt att

väga, icke blott räkna skälen och rösterna för och emot.

Med prisvärd angelägenhet om ätt icke införa förhastade reformer har

Kongl. Maj:t ånyo från vederbörande myndigheter infordrat yttrande öfver

några de allmänna läroverken rörande reformförslag, afgifna den 30 april

1898 af en den 4 juni 1897 i nåder förordnad kommitté. Den första och

utan jämförelse viktigaste af de i kommittébetänkandet behandlade reformfrågorna.

frågan om afskaffande af de nuvarande undervisningsprofven för

lärarebefattningar, har hittills haft ett rätt egendomligt förlopp.

Väckt och delvis äfven hållen vid lif synes den hafva blifvit genom

lärare, som haft otur i befordringsväg och mindre välbetänkt skyllt sina

motgångar på en efter deras åsikt olämplig lagstiftning. I början af denna

frågas officiella behandling framhölls också de obefordrade lärarnes intresse

såsom det förnämsta skälet till den ifrågasatta reformen. 1890 års läroverkskommitté

yttrar nämligen i sitt den 13 januari 1891 afgifna förslag

till stadga för rikets allmänna läroverk sid. 128: »Kommitterade hade

108

gärna önskat framställa förslag till förändring af hittills gällande bestämmelser

beträffande undervisningsprofven för att inskränka antalet af dessa

prof till lättnad säväl för de sökande som för de bedömande myndigheterna

o. s. v.»

Redan i 1893 ars förslag till ändrade bestämmelser rörande undcrvisningsprof

m. in. har emellertid det nämnda intresset trädt mera tillbaka,

och andra motiv för reformen hafva skjutits fram i förgrunden. Konstistorieledamöterna

samt lärjungarne vid stiftsstädernas läroverk nämnas först och

de obefordrade lärarne sist bland dem, som skulle skörda fördelarna af den då

föreslagna profkommissionen. Denna ordning står också i fullkomlig öfverensstämmelse

med själfva förslagets beskaffenhet. De obefordrade lärarne

skulle verkligen hafva blifvit de som minst af alla fått anledning att glädja

sig åt reformförslaget af år 1893, om det blifvit antaget. Vida ofördélaktigare

är likväl den situation, i hvilken 1898 års kommittébetänkande

vill försätta de obefordrade lärarne. Här har deras intresse faktiskt uppoffrats

för att möjliggöra den af kommitterade föreslagna förändringen

med afseende på de nuvarande undervisningsprofven, hvilkas afskaffande

icke längre spelar roll af medel utan af ändamål. Sakläget har följaktligen

under tidens lopp alldeles förändrats.

Att gamla institutioner icke böra nedbrytas endast för nöjet att i

deras ställe få sätta något nytt och opröfvadt, som icke med klara och

tydliga skäl kan bevisas vara i afsevärd mån gagneligare för samhället än

det gamla, borde vara själfklart.

Från synpunkten af dess betydelse för samhället bör hvarje förslag

till reformer af samhällets lagstiftning i främsta rummet skärskådas. Och

det erkännandet måste man gifva den senaste läroverkskommittén, att den,

rent formellt betraktadt, satt samhällsintresset främst. Men det är samhällets

plikt att ° tillgodose sina intressen på ett sådant sätt, att det på

samma gång sa långt som möjligt främjar alla sina medlemmars intressen.

Oberättigad är därför hvarje åtgärd från samhällets sida, hvarigenom det

på bekostnad af vissa sina medlemmar tilltvinga!’ sig fördelar, som det

kunnat vinna utan uppoffring af någons intresse. Ännu mera oberättigade

måste sådana åtgärder anses vara, som utan att tillskynda samhället något

gagn fordra uppoffringar af dess medlemmar.

Berättigad kan alltså eu reform, sådan som den ifrågavarande, anses

endast under följande förutsättningar: a) att den kan visas vara för läro\

erken afsevärdt fördelaktigare än de nuvarande undervisningsprofven,

b) att de af reformen väntade fördelarna icke kunna ernås genom någon

annan åtgärd, som på ett bättre sätt förenar det allmänna och enskilda

intresset, eller c) att reformen kan betraktas såsom likgiltig från läro

-

109

verkelig synpunkt, men såsom i beaktansvärd grad förmånlig för de obefordrade

lärarne.

Den följande framställningen skall visa, huru det i kommittébetänkandet

föreliggande reformförslaget motsvarar dessa förutsättningar.

Gången af kommitterades framställning med afseende på undervisningsprofven

är följande. Först lämnas (sid. 5 — 13) en historisk öfversikt, därefter

följer (sid. 13—25) kritik af de nuvarande undervisningsprofven,

sedan (sid. 25—30) undersökning om behöfligheten af nya bestämmelser

angående lärares teoretiska kompetens, vidare (sid. 30—65) kommitterades

förslag till nya bestämmelser i fråga om den praktiska lärarebildningen

och befordringssättet samt, såsom bilagor, eu öfversikt af sättet för läroverkslärares

utbildning och anställning i flere Europas länder (sid. 91—104),

statistiska tabeller (sid. 105—121) och slutligen en reservation af rektor

Dahlman (sid. 122—124).

11.

De nuvarande undervisningsprofven.

A) De nuvarande lind er visning spr of vens ålder.

I den historiska öfversikten hafva kommitterade visat, att lärareproiven

inför de särskilda stiftsstyrelserna varit brukliga i vårt land allt sedan

reformationstiden. Att de under tidernas lopp i någon mån växlat beskaffenhet

säger sig själft. Men att påstå, att de helt och hållet hafva

förändrat karaktär, kan icke anses korrekt. Uppenbart oriktigt är kommitterades

påstående (sid. 11), att de skulle hafva gjort detta genom de år 1878

och därefter utfärdade bestämmelserna. Förändringen skall bestå däri, att

de, från att hafva varit en pröfning af de sökandes både kunskaper

och undervisningsskicklighet, numera öfvergått till att blifva uteslutande

eu pröfning af vederbörandes skicklighet att meddela undervisning (sid. 11).

Ända till år 1 878 var enligt kommitterades egen förklaring (sid. 9) undervi

sningsprofvet en pröfning äfven af de sökandes kunskaper. Såsom bevis

därpå anföres den omständigheten, att enligt 1856 års läroverksstadga icke

blott själfva det egentliga profvet utan äfven rättandet af de till profvet

hörande skriftliga arbetena skulle ske utan föregående beredelse.

Hvad har då från och med år 1878 skett, som kunnat vara af

beskaffenhet att enligt kommitterades mening helt och hållet förändra

Ilo

undervisningsprofvets karaktär? De profvande hafva erhållit rättighet att

ett dygn före prof vet erhålla del af de för detta bestämda uppgifterna samt

att en eller tva dagar före det muntliga profvet rätta de skriftliga arbetena

och att vid rättandet af samtliga dessa använda alla de hjälpmedel, de

finna behöflig^.

Detta är allt. Om nu profvets karakter på förut nämnda sätt skulle

hafva förändrats genom dessa bestämmelser, så måste de antingen hafva

innehållit förbud mot att fästa något afseende vid, huruvida den profvande

ådagalägger kunskaper eller okunnighet, eller måste de hafva skapat eu

situation, som i och för sig omöjliggör all pröfning af den profvandes

kunskaper. Det första antagandet kan utan någon vidare undersökning

betecknas som falskt. Låtom oss då pröfva det andra, på hvilket det

ifrågavarande påståendet i kommmittébetänkandet måste anses vara grundad!.

Att de från och med år 1878 meddelade bestämmelserna angående undervisningsprofven,

därigenom att de lämnat de profvande tillfälle att före

profvet inhämta kunskaper, som de möjligen vid profuppgifternas erhållande

sakna, i och lör sig skulle hafva omöjliggjort pröfning af de profvandes

kunskaper, har till allmän förutsättning, att om någon vid ett prof i allmänhet

far tillfälle att efter profuppgifternas erhållande inhämta ytterligare

kunskaper före profvet, hans kunskaper på grund däraf öfver hufvud icke

kunna komma under pröfning. En sådan förutsättnings oriktighet är ju

ögonskenlig.

Oss synes det ligga närmare till hands att af de från och med år

1878 meddelade föreskrifterna om undervisningsprofven draga en slutsats,

rakt motsatt den, som framställts i kommittébetänkandet. Åtminstone

står eu sådan slutsats i närmare öfverensstämmelse med den slutledning,

vi lärare använda med afseende på våra lärjungar. Ju rikligare tillfälle

vi lämnat dem till förberedelse för ett muntligt eller skriftligt prof, desto

större fordringar anse vi oss berättigade att ställa på dem icke blott i

formellt hänseende utan äfven med afseende på kunskaper i de ämnen,

som profvet omfattar. I enlighet härmed anse vi de omhandlade föreskrifterna

innebära en skärpning af kunskapsfordringarna i undervisningsprofven

i stället för ett uppgifvande af dem. Helt visst hafva de ock allt

hitintills så betraktats af de myndigheter, som haft att bedöma profven.

Af det sagda framgår, att det icke förhåller sig så, som kommittébetänkandet

synes vilja låta påskina, nämligen att de af ålder förekommande

undervisningsprofven faktiskt redan från och med år 1878 skulle vara

försvunna, och att det nu endast skulle vara fråga om att afskaffa en

blott ett par decennier gammal institution. De nuvarande undervisnings

-

in

profven halva väsentligen samma karaktär, som undervisningsprofven af

gammalt hafva haft.

B) De nuvarande under visningsprofvens antal.

a) Med hänsyn till de profvande.

Vi komma nu till de mycket omtalade olägenheterna af de nuvarande

undervisningsprofven. Allt hitintills har det gällt nästan som en axiomatisk

sanning, hvars riktighet man därför aktat onödigt närmare undersöka, att

olägenheterna hafva varit i synnerligen hög grad svåra, i främsta rummet

för de sökande lärarne, sedan för de myndigheter, inför hvilka profven

alläggas, och slutligen för läroverken, särskildt dem, vid hvilka profven

försiggå. Samhället har emellertid rätt att vänta af sina lagstiftande

myndigheter, att de icke låta en till sin verkliga halt opröfvad opinion

bestämma sina handlingar, såsom en okritisk allmänhet låter sig bestämmas

af ärelystna folkuppviglares ovederhäftiga svartmålningar af för dem förhatliga

samhällsinstitutioner. Riksdagen har också i den skrifvelse till

Ivongl. Maj:t, som föranledt den senaste läroverkskommitténs tillsättning,

med klok betänksamhet begärt utredning, samt att Kongl. Maj:t måtte

taga i öfvervägande, icke blott under hvilka förutsättningar de nu stadgade

undervisningsprofven måtte afskaffas eller åtminstone inskränkas, utan först

och frä nst om de öfver hufvud måtte kunna afskaffas eller inskränkas.

På grund häraf åtföljes det nu föreliggande kommittéförslaget af en

utredning, som dock synes lämna mycket öfrigt att önska i afseende på

fullständighet och klarhet, hvarför den ingalunda kan anses ägnad att få

gälla såsom en fullt nöjaktig grundval för en så beskaffad lagstiftningsåtgärd,

som den kommitterade ansett sig böra förorda. Den gör, sådan

den nu föreligger, mindre intryck af en fördomsfri undersökning af, om

de nuvarande undervisningsprofven böra afskaffas eller inskränkas, eller

icke, än af ett bemödande att till hvad pris som helst få dem afskaffade.

Kommittébetänkandet låter oss nämligen bevittna den egendomliga företeelsen,

att de vanliga, löst framkastade anmärkningarna mot de ifrågavarande

profven här upprepas i nästan starkare ordalag än de, åtminstone

officiellt, framkommit förut, under det att det förebragta statistiska materialet

synes vederlägga i stället för att bestyrka dem.

Såsom de nuvarande profvens största olägenheter framhålles såväl i

föregående kommittéers betänkande!! som eu och annan gång äfven i det

112

nu ifrågavarande kommittébetänkandet deras förment stora antal. 1891 års

betänkande talar (sid. 129) om den mangel prof sökande till läraresysslor

måste aflägga på olika platser, 1898 års betänkande om de obefordrade

lärarnes ständiga profresor med åtföljande kostnader och oro (sid. 50).

Sistnämnda betänkande drager ur de meddelade uppgifterna angående

antalet prof följande slutsats (sid. 18) med afseende på de profvande:

»Undervisningsprofven äro alltså i synnerligen hög grad besvärande för

dem, som hafva att aflägga desamma». Med hvad rätt det sker, kommer

den här följande framställningen att visa.

En och samma sak kan sägas på mycket olika sätt. Men sättet,

hvarpå något säges, år af stor vikt. Därpå beror nämligen till icke ringa

grad beskaffenheten af det intryck, det sagda gör på den, som hör eller

läser det. Kommitterade hafva meddelat det af dem insamlade statistiska

materialet i en sådan form, som bäst öfverensstämmer med det resultat,

till hvilket de i sitt betänkande velat komma. I framställningen af profvens

antal och de olägenheter, man däri funnit för de profvande, affärdas

statistiken med dessa rader: »Af bil. 2 framgår, att af de 433 personer,

uppgifterna omfatta, 214 måst före sin första befordran aflägga undervisningsprof

minst tre, 144 minst fyra, 95 minst fem och 62 minst sex

gånger, samt att det till och med förekommit, att eu person före befordran

till ordinarie tjänst aflagt undervisningsprof fjorton gånger». Man får häraf

det intrycket, att det vittnesbörd, statistiken aflägger om de nuvarande profven

med afseende på deras antal, skulle var ganska ofördelaktigt. Månne icke

ändock dess öfverraskande goda beskaffenhet väckt äfven kommitterädes

förvåning. Särskildt den omständigheten, att det här gäller bevisen för den

svåraste anmärkning, man haft att framställa mot de nuvarande profven,

ålägger oss förpliktelsen att icke ägna det en blott flyktig uppmärksamhet

utan med noggrann eftertanke söka utforska dess verkliga innebörd.

Af de 433 personer, som under de senaste 19 åren vunnit ordinarie

anställning som ämneslärare vid de allmänna läroverken, hafva icke mindre

än 289, således mera än två tredjedelar, före sin första befordran aflagt

högst 3 prof, endast 144, således mindre än en tredjedel, mer än tre, 95

mer än fyra, 62 mer än fem, 40 mer än sex, 23 mer än sju, 11 mer än

åtta, 6 mer än nio, 3 mer tio samt 1 mer än elfva. Det verkliga sakläget

framgår tydligare af nedanstående tabellåriska öfversikt öfver ofvannämnda

433 lärares prof före deras första befordran.

113

Antal lärare.

Antal lärare

uttryckt i

procent.

Antal prof

för hvarje

lärare.

Totalsumma

af de ailagda

profven.

Medeltal

prof per

person.

2

0,5

0

0

127

29,3

1

127

90

20,8

2

180

70

16,2

3

210

49

11,3

4

196

33

7,6

5

165

22

5,0

6

132

17

3,9

7

119

12

2,8

8

96

5

1,2

9

45

3

0,7

10

30

2

0,5

11

22

1

0,2

14

14

S:a 433

100 °!o

1,336

3,09

Häraf synes, att af samtliga under de senaste 19 åren till ordinarie

befattning första gången befordrade 433 ämneslärare icke mindre än 50,G %

utnämnts efter högst 2 prof, inalles 66,8 % efter högst 3 prof och 77,1 %

efter högst 4 prof, samt att endast 33 % aflagt mer än 3 prof, och att

medelantalet prof per person utgjort 3,09, hvilket antal, fördeladt på medeltalet

tjänstgöringsår efter vunnen behörighet att söka ordinarie befattning,

utgör ungefär 0,8 prof per år! Sådant är i verkligheten det så mycket

öfverklagade missförhållande, ur hvilket man i främsta rummet härledt

nödvändigheten af de nuvarande undervisningsprofvens afskaffande. Inför

dessa, nu officiellt konstaterade fakta borde, synes oss, allt vidare tal om

»ständiga profresor» med däraf förorsakade kostnader förstummas.

Ofvan meddelade uppgifter angående antalet prof grunda sig uteslutande

på det statistiska material, koinmitterade samlat. En noggrannare

statistisk undersökning skulle emellertid sannolikt ställa de nuvarande

profven i en ännu gynnsammare dager, från de profvandes synpunkt sedt.

Anställning vid de läroverk, vid hvilka profven aflaggas, torde i allmänhet

taget föranleda de obefordrade lärarne att aflägga flere prof, än de under

andra omständigheter skulle aflägga. En icke obetydlig procent af profven

torde fördenskull höra till dem, som icke alls varit förenade med

några profresor. Statistiska uppgifter häröfver få icke anses onödiga för

lä

114

bedömandet af frågan om profvens olägenheter. Nödvändigare är dock i

kommitteradea betänkande felande uppgifter af ett annat slag, nämligen

uppgifter om beskaffenheten af de betyg i undervisningsskicklighet, som

de obefordrade lärarne genom prof måste förvärfva sig före sin första

befordran. Vi våga påstå, att sådana uppgifter äro af större betydelse

för utredning af frågan, om och under hvilka förutsättningar de nuvarande

undervisnings pro fven må kunna afskaffas eller inskränkas, än uppgifterna

angående antalet prof. Att ensamt på grund af profvens antal kunna

afgöra, huruvida de äro till nytta eller skada för de profvande är rent af

omöjligt.

Den i kommittébetänkandet (sid. 17—18) särskildt framhållna omständigheten,

att under de senaste 19 åren en af de första gången befordrade

433 lärarne före sin befordran aflagt undervisningsprof fjorton

gånger, hvilken tydligen är ämnad att synnerligen bjärt belysa de nuvarande

profvens olägenheter för de obefordrade lärarne, bevisar därför i

och för sig ingenting alls i detta hänseende, ännu mindre att olägenheterna

äro stora. Den möjligheten är nämligen icke utesluten, att den åsyftade

läraren kunnat erhålla så ofördelaktiga både profårs- och tjänstgöringsbetyg

med afseende på undervisningsskicklighet, att han, om tillfälle till upprepade

undervisningsprof icke förefunnits, fått sin befordran fördröjd

åtskilliga år eller till och med förblifvit obefordrad. Äfven det antagandet

är möjligt, att ifrågavarande person haft goda vitsord för undervisningsskicklighet,

t. ex. »Med beröm godkänd», både från profår och tjänstgöring,

men inlåtit sig i täflan med ännu bättre vitsordade kamrater för

att vinna fast anställning inom lika kort tid som de genom afläggande

af ett stort antal prof, innan han ännu hunnit förvärfva någon nämnvärdt

större öfning och erfarenhet, än han ägde vid profårets slut. Ännu

åtskilligt annat skulle kunna anföras till bevis för riktigheten af det framkastade

påståendet, att till och med detta faktum, att en lärare aflagt prof

fjorton gånger före sin befordran, i och för sig ingenting alls bevisar

med afseende på frågan, om de nuvarande profven äro de obefordrade

lärarne till fördel eller skada. Och hvad som i detta hänseende blifvit

sagdt om detta särskilda fall gäller helt naturligt i ännu högre grad om

alla de fall, i hvilka antalet prof varit lägre.

De nuvarande undervisningsprofvens antal.

b) Med hänsyn till de myndigheter, inför hvilka de afläggas.

Äfven från en annan synpunkt hafva kommitterade sökt att ur de

nuvarande profvens antal bevisa, att de böra afskaffas, nämligen från

115

synpunkten af det arbete, de medföra för de bedömande myndigheterna.

Betungande kan emellertid detta arbete icke egentligen, åtminstone

icke enligt den i kommittébetänkandet lämnade statistiken, anses vara för

mer än möjligen fyra myndigheter, nämligen domkapitlen i Lund, Strängnäs

och Skara samt direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk,

hvilka under femårsperioden 1888—1893 hade att bedöma i medeltal

respektive 32,4; 21,4; 20,4 samt 19,0 undervisningsprof per år. Medeltalet

undervisningsprof per år för hvarje myndighet öfver hufvud taget utgör

eljest 13, således mindre än 1 prof under hvarannan af de effektiva läsveckorna.

Mot kommitterades framställning i denna punkt är för öfrigt intet

annat att anmärka, än att, äfven om myndigheternas arbete vore i vida

högre grad betungande, än det nu i verkligheten är, det icke synes föreligga

någon giltig anledning att anföra detta arbete såsom ett talande

skäl för profvens borttagande, så länge de icke själfva begärt befrielse

därifrån, hvilket, så vidt vi veta, hitintills icke har skett.

De nuvarande undervisningsprof vens antal.

c) Med hänsyn till läroverken.

Kommitterade hafva slutligen framhållit olägenheterna af de nuvarande

profvens antal för läroverken, såväl dem, vid Indika profven afläggas, som

dem, vid hvilka de profvande äro anställda. Med afseende a de förstnämnda

heter det: '' »Där nu ett flertal prof årligen förekommer, måste

tydligen rubbningar i undervisningens jämna gång ofta uppstå, rubbningar,

som icke kunna annat än verka skadligt och maste göra det sa mycket

mer, som de alltjämt drabba samma klasser ... I synnerhet blifva dessa

rubbningar kännbara för sådana stiftsstadsläroverk, vid hvilka hvarje klass

omfattar blott ett ringare antal lärjungar och där således, äfven om vid

hvarje prof blott några få elever tillkallas, samma lärjungar dock ganska

ofta måste tagas i anspråk för profven. Härtill kommer, att da i allmänhet

flertalet af de bedömande äro lärare vid läroverket, ändringar i arbetsordningen

ofta måste vidtagas för att dessa skola kunna vid profvet

närvara.»

Härvid anmärkes, att, med den frihet myndigheterna äga i afseende

på anordningen af profven, dessa kunna sa ordnas, att rubbningen i

undervisningens jämna gång blir jämförelsevis obetydlig. Sadant ord

-

116

ilande af profven förekommer vid det läroverk, vid hvilket författaren

tjänstgör, och detta utgör ett af dem, vid hvilka de flesta profven aflägga*.

Hvad särskildt angår rubbningen af undervisningen i sjunde klassen

genom lektorsprofven, sa kan denna i allmänhet på grund af dessa profs

ringa antal utan. synnerlig olägenhet förekommas. Den högsta medeltalssiffra,

som uppgifvits för lektorsprof vid något läroverk för åren 1888—

1893 är 7, och medeltalet dylika prof öfver hufvud utgör för samma tid

3,6 per år.

För öfrigt må vid talet om undervisningens rubbning vid stiftsläroverken

i. allmänhet genom profven erinras om de permanenta rubbningarna

i undervisningen vid profarsläroverken, som ju ändock skola vara mönsterläroverk.

Med afseende på de af kommitterade skarpt betonade skadliga verkningarna

af ifrågavarande rubbningar må anmärkas, att dessa verkningar,

sao vidt förf. har sig bekant, hittills icke blifvit konstaterade. Eller ha

månne herrar censorer, som väl lättast kunnat upptäcka dem, uttalat ett

ogynnsammare omdöme om stiftsläroverken i allmänhet än om öfriga läroverk,

utan att det kommit till allmänhetens kännedom? I alla händelser

föreligger åtminstone ingen allmän iakttagelse däraf, att den bildning

stiftsläroverken meddela sina alumner skulle vara i något hänseende underlägsen

andra läroverks. Icke ens om den sydsvenska universitetsstadens

läroverk, vid hvilket mer än dubbelt flere prof förekomma än vid de flesta

andra läroverk och som därtill är ett profårsläroverk, har något sådant

försports.

Att de af de nuvarande profven förorsakade rubbningarna i undervisningen

vid de läroverk, vid hvilka de profvande tjänstgöra, äro afsevärdt

mindre än de, som profarsinstitutionen åstadkommer vid profårsläroverken,

torde icke behöfva något bevis.

Härmed torde få anses ådagalagdt, att kommittébetänkandets utredning

angående de nuvarande undervisningsprofvens antal icke är af sådan beskaffenhet,

att den motiverar ett förslag till deras afskaffande. Icke ens

ett förslag att blott inskränka dem synes oss genom denna framställning

tillräckligt motiveradt utan kräfva en fullständigare utredning. Kommitterade

afsluta också sin. kritik af de nuvarande prolven, från synpunkten af deras

anta], med en erinran om den allmänna åsikten angående nödvändigheten

af reform. Afslutningen lyder: »Pa grund af dessa med de nuvarande

undervisningsprofven förenade olägenheter torde också den åsikten vara

allmänt omfattad, att förändringar med undervisningsprofven på något

sätt måste vidtagas.»

117

Men då en tillfredsställande utredning angående de olägenheter, på

hvilka denna åsikt grundar sig, icke föreligger, så är dess riktighet obevisad.

C) De nuvarande undervisa ingsp r of ven s beskaffenhet.

Kommitterade synas emellertid hafva insett, att de nuvarande profvens

antal icke vidare kan anföras såsom något väsentligt motiv för deras

afskaffande och hafva därför sökt hufvudmotivet i deras beskaffenhet. Eu

utredning angående denna följer därför i kommittébetänkandet efter utredningen

angående de nuvarande profvens antal. Det för denna utredning

särskildt karakteristiska är att kommitterade konstruerat en sådan

idealbild af §tt undervisningsprof, som icke allenast för närvarande faktiskt

saknar all annan realitet än fantasiens utan därtill omöjligen kan tänkas

vinna någon annan, och efter användning af denna idealbild som måttstock

uttalat sin förkastelsedom öfver de nuvarande profven, såsom om

den skulle drabba blott dem, under det att den i själfva verket drabbar

allt hvad undervisningsprof heter. Till följd af detta förfaringssätt måste

man på denna afdelning af kommittébetänkandet tillämpa den gamla regeln

Quod nimis probat nihil probat» (hvad som bevisar för mycket bevisar

ingenting alls). Bevisen för sanningen af dessa påståenden skall lämnas i

det följande.

På det att läsaren själf må så mycket säkrare kunna kontrollera våra

anmärkningars befogenhet, skola vi i fråga om själfva hufvudpunkterna

ordagrant citera kommittébetänkandet.

Kommitterade angifva först, hvilka egenskaper som fordras för att

kunna vara en skicklig undervisare, och undersöka sedan möjligheten af

att genom de nuvarande undervisningsprofven utröna, huruvida de profvande

äga dessa egenskaper eller icke.

Om de nämnda egenskaperna heter det: »Ovedersägligt är, att endast

den kan vara en skicklig undervisare, som äger 1) ett redigt, klart, 2) efter

de undervisades fattning afpassadt och för dem tilltalande framställningssätt,

som 8) förmår noga undersöka, både huruvida lärjungarne uppfattat,

livad som för dem framställts, och 4) huruvida de vederbörligen inhämtat,

hvad som föresätta dem att inlära, samt till hvilken ståndpunkt de sålunda

hunnit. Vidare 5) måste han vara i stånd att uppgöra en klar och fullt

genomtänkt plan för sitt läroämnes behandling, så väl med afseende på

detaljerna däraf som i det hela, och (i) förstå att härvid, liksom äfven vid

planens genomförande, alltjämt taga sträng hänsyn till undervisningens

dubbla mål, förvärfvande af kunskaper och själens utveckling. Ändtligen

7) bör en lärare ock veta att lämpa sin undervisning efter den utveck

-

118

lingsståndpunkt, på hvilken hans lärjungar befinna sig, och det icke blott

efter klassens allmänna ståndpunkt, utan ock efter de olika nyanser af

utveckling, som inom klassen framträda» (sid. 20). Med afseende på möjligheten

att utröna förhandenvaron af de af oss med siffrorna 1 och 5 betecknade

egenskaperna yttra kommitterade: »I hvilken grad en lärare har

förmåga att uttrycka sig så, som nyss angifvits, synes höra kunna vid ett

undervisningsprof utrönas; likaså, huru skicklig han är att uppgöra och

genomföra planen för ett föredrag (sammanhängande framställning), som

kan passa ungefär för det stadium, till hvilket profvet är förlagdt. Erinras

må dock, att just profvets egenskap af att vara ett prof, a) hvaraf mycket

beror, b) hvarvid flere uppgifter skola lösas på begränsad tid, och där c)

äfven eljest för den profvande ofördelaktiga förhållanden, om hvilka mer

här nedan, kunna göra sig gällande, kan vålla, att åtminstone en eller

annan lärare icke ens i dessa afseenden vid detsamma visar, hvad han

under andra omständigheter förmår åstadkomma, under det däremot andra,

mera tilltagsna och fallna för offentligt uppträdande, genom ett glänsande

föredrag göra ett fördelaktigt intryck, hvartill deras uppträdande i hvardagslag

ingalunda berättigar» (sid. 20).

De i ofvanstående erinran anmärkta tre olägenheterna, som kunna

hindra den profvande att i profvet ådagalägga sina lärareegenskaper, äro

sådana, att de icke kunna undanrödjas på annat sätt än genom upphäfvande

af hvarje profinstitution. Den första anmärkningen afser profvets

egenskap att vara ett prof, hvaraf mycket beror. År väl då någon officiell

anordning af profven möjlig, som är så beskaffad, att den profvande därigenom

är fullkomligt skyddad mot den oroande känslan, att profvets

utgång är af vikt för honom? Ingalunda. Minskas kan den ifrågavarande

olägenheten till eu viss grad, men den enda väg, på hvilken en sådan

minskning skulle kunna uppnås, går i rakt motsatt riktning mot den väg,

som kommitterade beträda Det kan nämligen ske endast genom en utvidgning

af rättigheten att aflägga prof.

Ju flere möjligheter den profvande har att tå aflägga nya prof, i

desto mindre grad blir hvarje enskildt sådant ett prof, hvaraf mycket beror.

Andra anmärkningen gäller den omständigheten, att profvet ålägger

den profvande att lösa flere uppgifter på begränsad tid. Men om den

föregående anmärkningen i’örde en verklig olägenhet, som åtföljer profven

endast såsom ett nödvändigt ondt, så är däremot förhållandet helt annorlunda

med den, om hvilken det nu är fråga. Begränsningen med afseende

på tiden för profuppgifternas behandling måste räknas till de konstitutiva

momenten i undervisningsprofven. Genom lämplig begränsning af den tid,

öfver hvilken den profvande har att förfoga för lösningen af sina upp

-

119

gifter, sättes hans förmåga att begränsa sig på prof. Och förmåga af

begränsning är sannerligen icke den minst erforderliga egenskapen för en

lärare. Dess förefintlighet kan väl behöfva undersökas. En lärare utan

förmåga att begränsa sig blir ingen god undervisare. Det är en obestridligt

riktig pedagogisk sanning skalden Göthe uttalat i de bekanta orden:

»In der Begrenzung zeigt sich erst der Meister».

Kommitterade hafva i det följande framhållit såsom en olägenhet hos

undervisningsprofven att de äro allt för olika den verkliga undervisning,

som förekommer vid en vanlig lektion, men begränsningen i tid innefattar

just en likhet med den verkliga undervisningen vid eu vanlig lektion.

För öfrigt må erinras därom, att skollagen ingenting bestämmer med

afseende på begränsningen af tiden för profven, utan lämnar myndigheterna

fria händer i detta hänseende. Om en olämplig begränsning förekommit

och förekommer, så kan den följaktligen i alla händelser icke

anses såsom en olägenhet, som nödvändigt liör med till de nuvarande

profven såsom sådana. I allmänhet torde väl ock kunna antagas, att profuppgifterna

och tiden för deras lösning sta i ett riktigt förhållande till

hvarandra, samt att motsatsen utgör undantag och icke regel.

Som en tredje anmärkning mot de nuvarande profven framhålles, att

äfven andra för den profvande ofördelaktiga förhållanden än de förut

påpekade kunna göra sig gällande vid dem. Häremot måste anmärkas,

att intet prof är tänkbart, vid hvilket icke äfven andra ofördelaktiga förhållanden

kunna göra sig gällande, hvarför anmärkningen drabbar icke

blott de nuvarande profven, utan hvarje profinstitution. Till upphäfvande

af hvarje profinstitution skulle äfven den princip leda, som likaledes framträder

i det ofvan från sid. 20 i kommittébetänkandet citerade yttrandet,

nämligen att icke gilla något prof, som är sa anordnadt, att a ena sidan

en eller annan lärare på något sätt kan känna sig hindrad från att visa,

hvad han under andra omständigheter förmår åstadkomma, och å andra

sidan en eller annan får tillfälle att göra ett fördelaktigare intryck än det,

hvartill hans uppträdande i hvardagslag berättigar.

Om möjligheten att i de nuvarande undervisningsprofven konstatera

förhandenvaron af de under N:o 2, 3 och ö uppräknade egenskaperna

yttras sid. 20: »Då i hvarje undervisningsprof skall ingå förberedelse af

en inom klassens kurs liggande uppgift (»^reparation»), kunde det ock

synas, som om ett ganska tillförlitligt omdöme skulle ur profvet kunna

härledas om lärarens förmåga att behandla uppgifter under annan form

än den i de flesta ämnen och på de flesta stadier jämförelsevis sällan förekommande

sammanhängande framställningens, att undersöka, huru lärjungarne

uppfattat det framställda, och att fullt afpassa undervisningen efter

120

de undervisades utvecklingsgrad. För att kunna tjäna detta syfte äro dock

undervisningsprofven allt för olika den verkliga undervisning, som förekommer

vid en vanlig lektion.»

Enligt detta påstående skulle alltså de bedömande myndigheterna på

grund af profvets beskaffenhet såsom sådant i allmänhet vara urståndsätta

att bilda sig ett tillförlitligt omdöme om den profvandes förmåga att preparera,

att undersöka, huru lärjungarne uppfattat det preparerade, och att

afpassa framställningen efter lärjungarnes utvecklingsgrad. Och detta förhållande

skall bero därpå, att undervisningsprofven äro allt för olika den

verkliga undervisning, som förekommer vid en vanlig lektion. Hvilka bevis

presteras nu för riktigheten af detta sistnämnda påstående? Bevisen äro,

att den profvande i allmänhet icke grundligt känner lärjungarne, deras

behof och utveckling, samt att förhöret dels till följd däraf, dels till följd

af, att det icke utgör förhör af en af den profvande själf preparerad och

sedan af lärjungarne öfverlast läxa, icke är ett verkligt förhör efter kommitterades

mening.

Preparationen.

Kommitterade söka först påvisa, att en verklig preparation i allmänhet

är omöjlig vid de nuvarande undervisningsprofven.

De yttra sig härom på följande sätt: »En preparation, för sä vidt

den icke någon gång består i ett föredrag, innebär nödvändigtvis ett intimt

samarbete mellan lärare och lärjungar.

För att den skall vara och inför omdömesgilla åhörare framstå som

fullgod, fordras därför bland annat, icke blott att den öfverhufvud är

lämpad för det stadium, hvilket lärjungarne tillhöra, utan jämväl och i

synnerhet att den är noga afpassad efter just de vid tillfallet undervisade

lärjungarne, deras behof och utveckling. Men för att kunna inrätta sin

undervisning efter vissa lärjungars behof och utveckling måste läraren

tydligen grundligt känna dem. Kan det ej antagas, att den profvande

besitter en sådan kännedom, lärer därför ej heller kunna säkert bestämmas,

i hvilken grad han äger förmåga att väl preparera. Och denna kännedom

kan ej antagas vara tillstädes hos honom annat än undantagsvis. Visserligen

vet han hvilken årsafdelning hans tillfälliga lärjungar tillhöra, och

har därigenom kunskap om det ungefärliga omfånget af de kurser de böra

hafva genomgått. Han kan ock tämligen lätt skaffa sig mer detaljerade

upplysningar i detta afseende likasom om hvilka läroböcker vid undervisningen

begagnats. Han kan möjligen äfven inhämta ett och annat om

121

de mera speciella metoder, som af läraren i klassen följts. Men härigenom

liar han uppenbarligen icke den för ändamålet erforderliga kännedomen

om ståndpunkten hos den grupp af lärjungar, han har att undervisa, och

ännu mindre om ståndpunkten hos hvarje enskild lärjunge».

En argumentation, i sanning ägnad att vid närmare granskning väcka

förvåning.

»En preparation, för så vidt den icke någon gång består i ett föredrag,

innebär nödvändigtvis ett intimt samarbete mellan lärare och lärjungar»,

hette det först i kommittébetänkandet. Detta yttrande bildar utgångspunkten

för beviset att en fullgod preparation i allmänhet taget icke är

möjlig att åstadkomma vid de nuvarande profven.

Närmaste grunden till omöjligheten är alltså, att det intima samarbete

mellan lärare och lärjungar, som preparationen, enligt kommitterade nödvändigtvis,

med det angifna undantaget innebär, vid de nuvarande profven

icke skulle vara möjligt. Skulle det nu befinnas, att ett sådant intimt

samarbete är möjligt utan i kommittébetänkandet framhållna förutsättningar,

hvilka icke kunna antagas vara för handen hos de profvande annat

än undantagsvis, så förlorar i och med detsamma kommitterades argumentation

i denna punkt all beviskraft. Vi skola i det följande visa, att

ett sådant samarbete verkligen är möjligt utan nämnda förutsättningar, och

att de följaktligen icke äro nödvändiga.

Först måste vi emellertid göra den bekännelsen, att den ofvan citerade

satsen, som bildar utgångspunkten för bevisföringen, trotsat alla våra bemödanden

att tolka den så, att den gifver någon rimlig mening. Enligt

själfva ordalydelsen synes meningen vara den, att om en preparation består

i ett föredrag, den icke nödvändigtvis innefattar ett intimt samarbete mellan

lärare och lärjungar. Men om man utgår ifrån den tolkningen såsom den

riktiga, så ledes man till den slutsatsen, att denna preparationsform kunde

och borde väljas för alla prof, eftersom den icke krafvel’ de förutsättningar,

som den andra preparationsformen och som i allmänhet icke förefinnas

hos de profvande. Vore denna tolkning riktig, skulle följaktligen det omtalade

samarbetet mellan lärare och lärjungar icke vara nödvändigt för eu

fullgod preparation. För att den efterföljande argumentationen i kommittébetänkandet

skulle under denna förutsättning hafva någon beviskraft,

måste man utgå ifrån, att preparation under form af föredrag skulle

vara förbjuden, hvilket antagande är stridande emot verkligheten.

Den andra möjliga tolkningen är den, att en preparation, som består

i ett föredrag, icke kan innebära ett intimt samarbete mellan lärare och

lärjungar. Men denna tolkning förutsätter, att hvarje annan preparationsform,

just för formens skull, nödvändigt innefattar ett intimt samarbete

10

122

mellan lärare och lärjungar, hvilken förutsättning är orimlig. Dessutom är

den sistnämnda tolkningen, oafsedt sina konsekvenser, orimlig i sig själf.

Det är nämligen så långt ifrån, att ett föredrag icke kan innefatta ett

intimt samarbete mellan lärare och åhörare, att det förutsätter förhandenvaron

af ett sådant, och att det därförutan måste betraktas såsom i mer

eller mindre grad ändamålslöst. Eller hvad skola herrar professorer vid

våra högskolor säga, som nästan uteslutande begagna föredragets form vid

sin undervisning? Månne de äro villiga att erkänna ett intimt samarbete

mellan sig och studenterna såsom omöjligt under sina föreläsningar? Ett

sådant erkännande skulle fordra såsom konsekvens, att de aldrig mera

bestege sina katedrar för att hålla några föreläsningar. Konsekvensen

skulle bli densamma af ett erkännande, att ett intimt samarbete vid denna

undervisningsform icke vore behöfligt. Ty de föredrag, vid hvilka ett

intimt samarbete mellan den, som håller föredraget, och dem, för hvilka

det hålles, icke behöfves, de föredragen äro själfva icke behöfliga. Hvad

skola vidare prästerna säga, hvilkas undervisning om religionens heliga

sanningar till en stor del har föredragets form? Månne de skola medgifva,

att deras predikan är hvad den bör vara och verkar, hvad den är afsedd

att verka., utan ett intimt samarbete mellan åhörarne och dem? Bygga icke

både herrar professorer och präster sitt hopp om framgång i äfven denna

art af verksamhet just på det intima samarbetet mellan dem och deras

åhörare? Anse de det icke nödvändigt höra med till denna undervisningsform,

och hafva de icke rätt i denna sin åsikt?

Själfva utgångspunkten för kommittébetänkandets bevisföring angående

den vid nuvarande profven förekommande preparationen är alltså oklar

och därför osäker. Oklarheten synes oss ha sin grund i en förväxling af

begreppen intimt samarbete och kontrollen af ett sådant arbetes förekomst.

Skillnaden mellan en preparation i föredragets form och en preparation

under annan form är väl hufvudsakligen den, att läraren under den senare

använder frågor till lärjungarne. Men frågorna vid preparationen åsyfta

väl förnämligast att kontrollera, att lärjungarne följa med och riktigt uppfatta

framställningen eller, med andra ord, att kontrollera förekomsten af

det intima samarbete mellan läraren och lärjungen, förutan hvilket all

preparation skulle blifva gagnlös, och utgöra alltså ingalunda ett konstituerande

moment i det intima samarbetet själft. Vi anse följaktligen i

olikhet med kommitterade, att ett intimt samarbete mellan lärare och lärjungar

nödvändigtvis ingår i hvarje preparation, som är sådan den bör

vara, vare sig den har föredragets form eller någon annan. I detta hänseende

skärpa vi alltså kommitterades fordringar på en fullgod preparation.

Men vi fästa också uppmärksamheten därpå, att det nämnda intima sam

-

123

arbetet, såsom ju ock själfva namnet tillkännagifver, har tvenne faktorer,

läraren och lärjungarne.

Därmed är den möjligheten gifven, att det intima samarbetet uteblifver

till och med om läraren gjort hvad på honom ankommer på ett

sätt som är höjdt öfver allt beröm.

Frågan är nu, huruvida det är möjligt för läraren att på ett fullgodt

sätt fullgöra sin andel i preparationens intima samarbete utan den i kommittébetänkandet

såsom nödvändig betecknade förutsättning, som icke i

allmänhet kan antagas förefinnas vid de nuvarande profven. Vid besvarandet

af denna fråga utgå vi från det antagandet, att de för preparationen

nödvändiga förutsättningarna hos läraren väsentligen äro de

samma, hvilken form preparationen än må hafva. Kommittébetänkandet

räknar bland de nödvändiga förutsättningarna grundlig kännedom om

hvarje enskild lärjunges ståndpunkt. En sådan kännedoms nödvändighet

härledes ur behofvet att afpassa preparationen »efter just de vid tillfället

undervisade lärjungarne, deras behof och utveckling».

Låt oss då undersöka, huru en preparation, grundad på en dylik

kännedom, i verkligheten kommer att gestalta sig. Undervisningsprofvet

bör ju så mycket som möjligt likna en verklig undervisning, som förekommer

vid en vanlig lektion. Vid en vanlig lektion är en lärare skyldig

att samtidigt undervisa ända till 40 lärjungar. Antag nu, att den

profvande har en afdelning på 30 och äger grundlig kännedom om hvarje

enskild lärjunges ståndpunkt. Det ligger ju inom möjlighetens område,

att de 30 lärjungarne representera en och samma ståndpunkt, men det är

lika möjligt, att de representera 30 mer eller mindre olika ståndpunkter.

Vi antaga, att de representera 10 eller 5. Huru skall då läraren afpassa

preparationen efter dessa 10 eller 5 kategorier af lärjungar? Tvenne utvägar

äro möjliga: han kan antingen hålla särskilda preparationer för

olika kategorier eller gifva preparationen en sådan form, att dess syftemål

uppnås hos alla lärjungar på samma gång, hvilket senare väl torde

få anses såsom det i allmänhet enda riktiga. Möjligheten af en sådan

accomodatio formalis som den sistnämnda är själfklar.

Ackommodationen består däri, att läraren väljer den lättfattligaste

form för sin framställning. Men valet af en sådan framställningsform har

icke någon grundlig kännedom om de enskilde lärjungarnes ståndpunkt

till nödvändig förutsättning. Läraren kan välja den utan en sådan kännedom,

ja han icke blott kan, han bör göra det, äfven om han har framför

sig de mest begåfvade lärjungar. Häraf följer, att ett riktigt bedömande

af en lärares förmåga att väl preparera icke heller med nödvändighet

förutsätter eu sådan kännedom om de enskilde lärjungarne, som den förut

124

nämnda, samt att, tvärtemot kommitterades påstående, en preparation kan

vara och inför omdömesgilla åhörare framstå som fullgod utan förutsättning

af en sådan kännedom hos läraren. Enligt kommitterades motsatta

åskådning skulle det också vara en omöjlighet för t. ex. en universitetslärare

att hålla fullgoda och naturligtvis ännu omöjligare att hålla utmärkta

föreläsningar för ett auditorium, om hvars enskilda medlemmar de

icke ägde en grundlig kännedom.

Med afseende på kommitterades senast åsyftade påstående, att eu

fullgod preparation inför omdömesgilla åhörare nödvändigt skulle förutsätta

en grundlig specialkännedom om lärjungarne, må för öfrigt anmärkas,

att de åhörare, som fordrade, att de profvande i allmänhet skulle i

preparationen ådagalägga en sådan kännedom, just därigenom skulle röja,

att de icke vore omdömesgilla. Att kommitterades fordran, att den profvande

skall äga grundlig kännedom om de enskilde lärjungarnes behof

och utveckling, innebär fordran på en fullt motsvarande kännedom om

lärjungarne hos de bedömande myndigheterna, torde kanske anses onödigt

att särskildt framhålla.

Det kan anses vara af intresse att i detta sammanhang erinra om,

att 1890 års läroverkskommitté icke ansett en dylik kännedom nödvändig

vare sig för de profvande eller de profvet bedömande. Dess år 1893

afgifna förslag till ändrade bestämmelser rörande undervisningsprofven

står i uppenbar strid med 1897 års kommittés i kritiken af de nuvarande

profven framställda teori angående ett dugligt undervisningsprof. Endera

kommittén måste därför anses hafva utgått ifrån oriktiga förutsättningar.

Tre så i själfva hufvudsaken divergerande reformförslag som de nu

under loppet af 14 år af 1882, 1890 och 1897 års kommittéer framburna

äro sannerligen icke ägnade att bibringa tänkande personer öfvertygelsen

om förhandenvaron af mogna reformplaner.

Vi återgå till kommittéförslaget af år 1898. Dess ofvan granskade,

ohållbara påstående, att en fullgod preparation fordrar förutsättningar,

som de nuvarande profven icke äga, synes härröra från en ny begreppsförväxling,

nämligen en förväxling af form och innehåll i preparationen.

Kommitterade resonera, som om det hufvudsakligen vore fråga om innehållet,

oaktadt det så väl af sammanhanget som af sakens egen natur

framgår, att det hufvudsakligen är fråga om formen. Innehållet i preparationen

vid ett undervisningsprof är i hufvudsak bestämdt, dels genom

den förelagda uppgiften och dels genom kännedomen om det stadium,

lärjungarne tillhöra. Undervisningsprofvet afser fördenskull icke så mycket

att utröna, hvad läraren undervisar lärjungarne om, som fastmer, huru

han undervisar dem.

125

Kommittébetänkandets kritik af den under nuvarande förhållanden

vid profven förekommande preparationen utmynnar i följande slutsats:

»Det kan därför med fullt fog påstås, att de nuvarande undervisningsprofven,

änskönt preparation skall i dem ingå, icke lämna någon pålitlig

ledning för bedömandet af de lärareegenskaper, som vid denna undervisningsform

tagas i anspråk.» År vår föregående framställning riktig, så

är denna slutsats utan allt fog.

Förhöret.

Kommitterades granskning af det nu förekommande förhöret har ledt dem

till samma resultat som deras granskning af preparationen, förkastelsedom

öfver de nuvarande undervisningsprofven. Liksom de förut sökt visa, att

den i profven nu ingående preparationen icke är någon verklig preparation,

så förklara de här, utan något bevis, att det i profven nu ingående

förhöret icke är något verkligt förhör. Vi skola meddela kommittébetänkandets

framställning i denna sak i sin helhet. Den lyder sålunda: »Detsamma

som här sagts om bedömandet af lärarens förmåga att verkställa

en preparation, gäller ock beträffande bedömandet af hans förmåga att

genom förhör kontrollera, huruvida lärjungarne, alla och en hvar, vederbörligen

inlärt hvad som efter nödig preparation föresats dem att inlära,

att därvid undanrödja missuppfattningar, som insmugit sig, att genom

omtagning fastare inprägla hvad som finnes vara i behof däraf, o. s. v.

Visserligen föreskrifves förhör såsom en del af profvet. Men i allmänhet

torde detta tillgå så, att den profvande ålägges att framställa frågor på

hvad han nyss preparerat eller i sammanhängande framställning föredragit.

Detta slags förhör är dock något helt annat än ett verkligt läxförhör

och kan endast gifva eu ganska ofullkomlig föreställning om lärarens

skicklighet att verkställa ett sådant. Antagligen är det känslan

häraf, som giort, att på ett och annat ställe ''förhör af öfverlast läxa’

plägar ingå bland de uppgifter, som föreläggas eu profvande. Härmed

är dock icke synnerligen mycket vunnet. Ty ett förhör af eu läxa, som

preparerats af en annan lärare och öfverlästs af lärjungar, hvilkas allmänna

kunskapsståndpunkt den förhörande icke noga känner, kan icke heller

blifva ett verkligt förhör». Denna framställning af förhöret är liksom

framställningen af preparationen stridande mot den åskådning, som ligger

till grund för det förut nämnda, år 1893 angifna betänkandet åt 1890

års kommitté, äfvensom mot åskådningen hos 1870 års kommitté (jfr sid.

212—243 § 57 mom. 2 i dess förslag). Vidare grundar den sig icke på

noggrann undersökning af, huru det i verkligheten tillgår vid profven i

126

allmänhet, utan pa, antaganden. Faktiskt är, att det också tillgår äfven

på annat sätt, än kommitterade angifvit, Dessutom drabba anmärkningarna

icke de nuvarande profven såsom sådana, emedan lagen ingenting

föreskrifver angående förhörets beskaffenhet och kommitterade icke hafva

bevisat omöjligheten af att inom den nu gällande lagens ram anordna

förhöret så, att det blir ett äfven i deras ögon verkligt förhör.

Vi öfvergå emellertid till granskning af kommittébetänkandets utsagor

om det enligt dess antagande nu förekommande förhöret. Om förhör på

det läraren »nyss preparat eller i sammanhängande framställning föredragit»

heter det: »Detta slags förhör är dock något helt annat än ett

verkligt läxförhör och kan endast gifva en ganska ofullkomlig föreställning

om lärarens skicklighet att verkställa ett sådant.» Och om förhör

af en af lärjungarne förut öfverlast läxa: »Ett förhör af en läxa, som preparerats

af en annan lärare och öfverlästs af lärjungar, hvilkas allmänna

kunskapsståndpunkt den förhörande icke noga känner, kan icke heller

blifva ett verkligt förhör.» Riktigheten af dessa påståenden är i betänkandet

fullkomligt obevisad. De behandlas som axiomatiska sanningar,

hvilket de för ingen del äro. Själfva hufvudbegreppen, läxa, läxförhör

och verkligt förhör, användas på ett sådant sätt, att inan stannar i ovisshet

om deras innehåll i det sammanhang, hvari de förekomma, och frågar

sig: Hvad menas då med läxa, läxförhör och verkligt förhör?

Om ett förhör på något, som nyss preparerats, är något helt annat

än ett verkligt läxförhör, hvad är det då, som gör det till något helt

annat? Någon annan nödvändig skillnad emellan det ena och det andra

förhöret förefinnes icke än den, att det, som kommitterade benämna ett

verkligt läxförhör, är genom ett tidsmellanrum af några timmar skildt

från preparationen. Men icke kan val ett dylikt tidsmellanrum göra förhöret

till något helt annat än det skulle vara därförutan. Man är nämligen

icke berättigad att för begreppet tidsmellanrum substituera läxans

fullkomliga inlärande. Läxan kan nämligen vara fullkomligt inlärd vid

preparationens slut, Och om det i allmänhet tillgår så, som kommitterade

antagit, nämligen att den profvande ålägges att förhöra på det nyss

preparerade, torde det också få antagas, att läxan i allmänhet är så vald,

att den är ämnad att vara det. Finnes det under denna förutsättning

något, som ändå gör förhöret till något helt annat än ett verkligt läxförhör?

Och hvad skulle det vara uti detta förhör, som vållade, att det

endast kunde »gifva en ganska ofullkomlig föreställning om lärarens skicklighet

att verkställa ett sådant»? Äfven om lärjungarne vid det omedelbart

efter preparationen anställda förhöret skulle befinnas icke hafva fullkomligt

lärt sig den preparerade läxan, så blefve förhöret därigenom icke

127

allt för olikt det, som förekommer vid en vanlig lektion, ty det är väl

ingen sällsynthet, utan tvärtom en ganska vanlig företeelse, att lärjungar

icke fullkomligt kunna sina läxor. Om begreppet verkligt läxförhör innefattar

förhör äfven af sådana lärjungar, som icke fullkomligt kunna sina

läxor, och icke användes som en teknisk term för förhör med lärjungar,

som fullkomligt kunna dem, så kan man icke inse, hvarför icke ett förhör

på det nyss preparerade, äfven om lärjungarne icke fullkomligt inhämtat

det, som preparerats, skulle vara ett verkligt läxförhör. Man kunde möjligen

invända, att namnet läxförhör icke passar för ett sådant förhör. Men

på ord och namn kommer det här icke an, utan på sak. Namnet är

dessutom icke opassande. Förhöret är verkligen förhör pa en läxa, om

än icke på en Amläxa.

Vi hafva sett, att kommitterade utdöma det slags förhör, som anses

vara det vid profven allmännast förekommande, af det skäl att det icke

är ett verkligt läxförhör. Det andra vid profven förekommande slaget af

förhör utdömes omedelbart därefter, ehuru det är ett läxförhör, på den

grund att det icke är ett verkligt förhör. Karakteren af ett verkligt förhör

frånkännes det af tvenne skäl, dels därför att den förhörande läraren

icke själf har preparerat läxan, och dels därför att läraren ej noga känner

lärjungarnes allmänna kunskapsståndpunkt. Hvad det sistnämnda skälet

vidkommer, så utgår det från en oberättigad förutsättning. Läraren maste

nämligen anses känna lärjungarnes allmänna kunskapsståndpunkt, ty den

är angifven genom den kiassafdelning vid de allmänna läroverken, hvilken

lärjungarne tillhöra. Men äfven om den ifrågavarande förutsättningen

vore berättigad, och läraren sålunda icke noga kände lärjungarnes allmänna

kunskapsståndpunkt, skulle då därigenom ett verkligt förhör vara

omöjliggjordt? Enligt kommitterades egen framställning a sid. 21 i betänkandet

synes det enda säkra medlet, hvarigenom läraren kan förskaffa sig

den erforderliga kännedomen om lärjungarne vara just — ett verkligt förhör.

Äfven det andra anförda skälet, nämligen att läraren ej själf preparerat

innehållet i förhöret, visar sig vid en närmare pröfning ohållbart.

Konsekvenserna af det antagandet, att de tvenne anförda skälen röra för

ett verkligt förhör konstitutiva moment, såsom kommittébetänkandet förutsätter,

leda in absurdum. Enligt nämnda antagande skulle universitetsprofessorerna

sakna nödvändiga förutsättningar för att kunna anställa ett

verkligt förhör med sina examinander, ty i regel är blott en ringa brakdel

af examenskursen af dem skälfva preparerad och om examinandernas allmänna

kunskapsståndpunkt torde de väl få antagas äga mindre kännedom,

än en läroverkslärare äger om ståndpunkten hos lärjungarne inom en viss

klass vid de allmänna läroverken. Enligt nämnda antagande skulle do

-

128

mare sakna nödvändiga förutsättningar för att kunna anställa ett verkligt

förhör t. ex. med vittnen. Det torde få anses vara nog med dessa tvenne

exempel. De af kominitterade anförda skälen för deras omdöme om det

vid de nuvarande profven förekommande förhöret måste följaktligen betecknas

såsom ogiltiga.

Till den ofvan granskade kritiken af de nuvarande profven från preparationens

och förhörets synpunkt fogar kommittébetänkandet äfven en

anmärkning om, att de ej kunna lämna någon säker ledning för bedömandet

af lärarens förmåga att planlägga och utföra undervisningen i

stort sedt. Därmed lägges de nuvarande profven till last, att de icke

presentera någonting, som man aldrig har fordrat af dem och som intet

undervisningsprof kan prestera.

D) Betygen.

Kommittébetänkandets kritik af de nuvarande profven vänder sig till

sist mot beskaffenheten af de betyg, som vid dem utdelas, och finner däruti

bevis för, att de i väsentliga afseende!] kunna vilseleda vid undervisningsskicklighetens

uppskattande. Fyra anmärkningar framställas från

ifrågavarande synpunkt, a) Erfarenheten visar, att öfverlägsenhet i betyg,

erhållna vid undervisningsprof, icke alls behöfver betyda öfverlägsenhet i

undervisningens konst, b) Samma person kan för olika prof i samma

ämnen och på samma stadium, aflagda efter flerårig lärareverksamhet och

med kort mellantid, erhålla ganska skiljaktiga betyg äfven af samma bedömande

myndighet, c) En profvande lyckas ej sällan sämst vid profvet

i det ämne, som är hans hufvudämne. d) Samme profvande kan ofta få

ett högt betyg i ett ämne, där hans vetenskapliga insikt snart sagdt inskränker

sig till hvad han kunnat inhämta under den 24 timmar långa

beredelsetiden och där hans undervisningsvana är liten eller ingen.

På den första anmärkningen svaras: Erfarenheten bär samma vittnesbörd

om profårs- och tjänstgöringsbetyg, och betygen få väl ändock antagas

motsvara den undervisningskonst, som ådagalades vid de lektioner, öfver

hvilka de afgåfvos. Att somlige lärare vid vissa viktigare tillfällen kunna

prestera något, som öfverträffar deras hvardagsprestationer, torde intet undervisningsprof

kunna förebygga.

Andra anmärkningen konstaterar de bedömande myndigheternas stränga

rättvisa och noggrannhet samt de profvandes tillit till dem, ådagalagd

genom nya prof i samma ämnen och på samma stadium, efter kort mellantid,

inför samma myndigheter. Att lärare, äfven efter flerårig lärare

-

129

verksamhet, kunna hålla till sitt värde ganska olika lektioner i samma

ämne och på samma stadium såväl vid högtidliga tillfällen som i hvardagslag

är ju allmänt kändt och erkändt, och intet medel finnes att undanrödja

den olägenheten.

Vid den tredje anmärkningen fästa kommitterade särskild vikt. De

betona nämligen uttryckligen, att det där anmärkta förhållandet har sin

grund i det nuvarande profvets beskaffenhet. »Anledningen», heter det,

»är tydligen den, att det konstlade i undervisningsprofvet här gör sig för

honom mest kännbart och väsentligen förrycker hans lärarepersonlighet.»

Anmärkningen vore också ganska graverande, om den gifna förklaringen

af förhållandet vore den enda riktiga. Det finnes emellertid tvenne andra,

enligt vårt förmenande närmare liggande och enklare, förklaringsgrunder.

Den ena är den, att den profvande ägnar sin beredningstid nästan uteslutande

åt det ämne eller de ämnen, i hvilka han känner sig äga minsta

insikt och undervisningsvana, och går upp i profvet så godt som oförberedd

i. sitt hufvudämne. Ett dåligt resultat af profvet i det ämnet är

under en sådan förutsättning ingenting förvånande. En vanlig lektion

kan blifva ganska dålig äfven för en skicklig lärare utan tillbörlig förberedelse.

Den andra förklaringsgrunden är den, att den profvande i sitt

hufvudämne bemödar sig om att åstadkomma något extra fint och genom

detta sitt bemödande blir onaturlig och konstlad. I profvet såsom sådant

ligger intet konstlad!, men väl han det tillkonstlas såväl af dem, som leda

det, som af de profvande själfva.

Det i den fjärde anmärkningen påpekade förhållandet finner sin naturliga

förklaring i det som redan blifvit sagdt om användningen af beredelsetiden.

De fyra anmärkningarna rikta sig följaktligen icke mot sådana olägenheter,

som härleda sig från de nuvarande profven och med deras upphäfvande

skulle kunna afhjälpas.

E) Undervisningsprofvens afskaffande.

Ofullkomligheterna hos de nuvarande profven hafva kommitterade funnit

så stora, att de icke ansett dem kunna undanrödjas på annat sätt än

genom profvens afskaffande. Frågan om möjligheten att afhjälpa de anmärkta

bristerna genom en reform af profven affärdar kommittébetänkandet

med följande rader: »Den profvande skulle möjligen kunna sättas i

tillfälle att lära känna de lärjungar, med hvilka han vid profvet skulle

fä att göra, genom att före profvet under någon tid åhöra undervisningen

17

130

i klassen och därefter själf under en eller annan timme öfvertaga undervisningen.

Möjligen kunde han ock själf få preparera den läxa, som han vid

profvet skulle förhöra. Tydligt är emellertid, att härigenom den tid, hvarunder

den profvande skulle blifva nödsakad att uppehålla sig på den ort,

där profvet aflägges, och vara borta från det läroverk, där han tjänstgör,

skulle betydligt förlängas och att en sådan anordning skulle göra de redan

nu svåra olägenheterna af profresorna fullkomligt olidliga, så framt icke

profvens antal samtidigt i väsentlig mån inskränktes.»

Redan förut hafva vi sett och se det äfven af det nu citerade yttrandet,

att de två anmärkta grundfelen hos de nuvarande profven från synpunkten

af deras beskaffenhet äro: a) att de ej lämna den profvande tillfälle

att förvärfva grundlig kännedom om lärjungarne, och b) att de ej

äro så anordnade, att förhöret i profvet utgör förhör på en af den profvande

själf preparerad hemläxa. Det är hufvudsakligen ur dessa två omständigheter,

kommittébetänkandet härleder nödvändigheten af profvens

afskaffande. Att de nämnda omständigheterna emellertid icke äro af den

art, att de berättiga till en sådan åtgärd, visar den föregående granskningen

af kommitterades framställning.

Men äfven om man kunde tillmäta de ifrågavarande anmärkningarna

väsentlig betydelse och medgåfve nödvändigheten af en förändring, så följer

däraf icke att profven böra afskaffås.

Ivommitterade hafva, ehuru endast i syfte att få afvisa det, påpekat

ett reformförslag, som på ett för alla parter bättre sätt än kommittéförslaget

undanrödjer de anmärkta olägenheterna. Skälet som anföres för

afvisandet af detta förslag är, att den profvande skulle blifva nödsakad

att uppehålla sig på den ort, där profvet aflägges och vara borta från det

läroverk, där han tjänstgör, betydligt längre tid än under nuvarande förhållanden.

Detta skulle, mena kommitterade, göra de redan nu svåra

olägenheterna af profresorna fullkomligt olidliga. Men det är väl att

märka, att detta är sagdt under den förutsättningen, att profresorna verkligen

medföra svåra olägenheter redan nu.

Vi ha i det föregående under rubriken »Undervisningsprofvens antal»

visat, att det allmänna talet om de många profresorna med ty åtföljande

olägenheter är grundlöst. Vi ha visat, att medeltalet prof utgör 3 per

person, och då inånga af de profvande äro anställda vid de läroverk, där

profven afläggas, blir naturligtvis antalet profresor ännu mindre, således

mindre än 3 per person i medeltal, samt att medeltalet prof per år och

person efter vunnen behörighet att söka och till den tid, ordinarie anställning

första gången vinnes, utgör 0,8.

131

Då nu intet skäl finnes att antaga, att den ifrågavarande reformen

skulle öka antalet prof, men väl tvärtom, så är det en orimlighet att tala

om fullkomligt olidliga olägenheter af profresorna. Mindre än 3 profresor

per person och mindre än 1 profresa per år i medeltal skulle bli fullkomligt

olidliga, därigenom att hvar och en af resorna blefve några dagar

längre än förut!

Emellertid medgifva kommitterade, att det nämnda hindret för en reform

af ant.ydt slag icke är oöfvervinneligt.

Det hette nämligen, såsom vi sett, i kommittébetänkandet, att olägenheterna

af profresorna skulle blifva fullkomligt olidliga, sä framt icke

profvens antal i väsentlig män inskränktes.

Hvarför har då icke en väsentlig inskränkning i profvens antal föreslagits,

kan man fråga. På en sådan fråga lämnar kommittebetänkandet

detta svar: »Den inskränkning i antalet prof för ledig tjänst, som af 1890

års kommitté föreslogs och som skulle åstadkommas genom alla profs afläggande

inför en profkommission i hufvudstaden, skulle dock icke föra

med sig en sådan förbättring i profvens beskaffenhet (som den af kommitterade

fordrade). Tvärtom komme de profvande i en ännu sämre ställning,

då profven skulle afläggas under mellanterminerna och lärjungarne

vara sådana, som man förmedelst penningeersättning kunde sammanplocka.

Den inskränkning åter, som skulle blifva en följd, om, såsom äfven ifrågasatts,

betyg öfver prof, aflagdt inför eu af de tillsättande myndigheterna,

finge giltighet vid sökande af befattningar äfven under de öfriga, eller

däraf, att undervisningsprof skulle upphöra att vara obligatoriskt för behörighet

att utnämnas till läraretjänst, men bibehållas såsom fakultativt,

skulle vid den rådande konkurrensen om ordinarie lärarebefattningar lör

vissa blifva alltför litet effektiv» (sid. 23).

Kommitterade synas vilja anses härmed hafva upptagit alla möjligheter

till inskränkning, som kunna ifrågasättas. Och likväl finnas flere

närmare till hands liggande möjligheter att inskränka profven. Folkskolestadgans

bestämmelser angående tillsättning af lärare vid folkskolorna

lämna goda anvisningar. Hvarför icke bringa lagen om tillsättning af

lärare vid de allmänna läroverken i närmare öfverensstämmelse med dem?

Bästa sättet att åstadkomma en effektiv inskränkning och på samma gång

möjliggöra deri förbättring af profvens beskaffenhet, som kommitterade

påyrkat, synes oss emellertid vara att kombinera den tredje i kommittébetänkandet

omnämnda, men såsom allt för litet effektiv betecknade, utvägen

till inskränkning med en begränsning af de fakultativa profvens

antal till 3 för hvarje plats.

Anmärkningen mot 1890 års kommitté, att dess förslag om alla profs

132

afläggande inför en profkornmission i hufvudstaden innebär en försämring

af den nu förhandenvarande möjligheten att aflägga ett godt prof, kan

icke anses befogad på grund af de för densamma anförda skälen, nämligen

att »profven skulle afläggas under mellanterminerna och lärjungarne

vara sådana, som man förmedelst penningeersättning kunde sammanplocka».

Dessa skäl äro i och för sig mera ägnade att styrka riktigheten af .ett

motsatt påstående.

För att visa de nuvarande profvens umbärlighet erinra kommitterade

äfven därom, att undervisningsskicklighet icke är den enda befordringsgrunden,

samt uppräkna ett antal för läraren erforderliga egenskaper, som

profven ej lämna någon eller åtminstone föga upplysning om. Men

undervisningsprofven äro ej inrättade för att pröfva hvad som icke kan

pröfvas genom dem. Det hvarpå det här kommer an är, huruvida det

är till något gagn att pröfva lärarens undervisningsskicklighet på det sätt

som kan ske genom de nuvarande profven, antingen oförändrade eller

i någon mån reformerade. Kommitterade anse, att en sådan pröfning är

mer till skada än till gagn. Intet enda bindande skäl finnes emellertid

anfördt i hela kommittébetänkandet för riktigheten af en sådan åsikt.

I den viktiga frågan om profvens betydelse för de tillsättande myndigheterna

inskränka sig kommitterade till följande meningsyttring: »Profvets

ofta framhållna egenskap att gifva den tillsättande myndigheten tillfälle

att genom autopsi få kännedom om de sökandes personlighet torde

hafva blifvit mycket öfverskattad. Det är förvisso icke alltid de mest

gedigna sidorna hos en lärare, som vid ett proftillfälle och därmed sammanhängande

besök komma till synes, och ett ensidigt bedömande efter

det första intrycket kan lätteligen leda till stora orättvisor» (sid. 24). Är

det da meningen, att autopsien skulle vara värdefullare, om de mest gedigna

sidoima alltid komine till synes? Om de mest gedigna sidorna

alltid trädde fram vid ett prof, skulle icke detta kunna leda till lika stora

orättvisor, som om de minst gedigna sidorna alltid framträdde därvid?

Att ett ensidigt bedömande efter första intrycket kan leda till stora orättvisor

kan väl icke utgöra något bevisande skäl emot autopsiens värde.

Icke är väl ensidigt bedömande en nödvändig följd af autopsien? Rimligare

synes vara att från den sluta till ett allsidigare och sålunda noggrannare

bedömande af läraren, emedan den lägger en ny förutsättning

för kännedomen om honom till dem, som redan föreligga i de inlämnade

papperen.

Beträffande vikten af att de tillsättande myndigheterna själfva få tillfälle

att lära känna och bedöma de sökande ha de två föregående läroverks

-

133

kommittéerna uttalat eu helt annan mening än den sista kommittén. 1882

års kommitté har härom yttrat: »Det som med största skäl kan sägas till

lärareprofvens försvar är, att därigenom tillfälle beredes den tillsättande

myndigheten att rörande den sökande förskaffa sig en personlig bekantskap,

som lämnar bättre ledning för omdömet än en meritförteckning» (Utlåtande

och förslag sid. 275). 1 ett annat sammanhang yttrar samma kommitté

om borttagande af de nuvarande profven: »Rektor och lokalstyrelse vid

det läroverk, där tjänsten skulle tillsättas, blefve genom en sådan anordning

beröfvade allt tillfälle att om de sökandes personliga lärareduglighet

förvärfva sig den kännedom, som undervisningsprofvet kan bibringa; deras

utlåtanden om de sökandes förtjänster komme nästan uteslutande att grundas

på tjänstgörings- och betygsmeriter och finge sålunda en alltför ringa betydelse»

(Utlåtanden och förslag sid. 377—378).

1890 års kommitté ansåg i sitt år 1891 afgifna förslag den genom

autopsi vunna kännedomen om de sökandes personlighet så betydelsefull

för de tillsättande myndigheterna, att den framställer eu förflyttning af

utnämningsrätten som en förutsättning för afskaffande af de nuvarande

profven (sid. 129—130). Hithörande förhållanden hafva icke undergått

någon sådan förändring, som ger berättigande att anse dessa omdömen

mindre giltiga nu, än då de först afgåfvos. Efter påminnelsen om, att

undervisningsprofvet icke lämnar ledning för bedömande af lärareegenskaper,

som det ej är ämnadt att ge ledning för bedömande af, samt om faran af

ett ensidigt bedömande, ifall prof aflagts inför de tillsättande myndigheterna

själlva, upprepa kommitterade ånyo sitt ogillande omdöme om de nuvarande

profven med följande ord: »Kommitterade måste alltså uttala den bestämda

öfvertygelsen, att de nuvarande undervisningsprofven icke äro ägnade att

skapa vare sig en fullständig eller tillförlitlig uppfattning af de profvandes

skicklighet att undervisa eller af deras lärarepersonlighet öfver hufvud,

utan att de tvärtom ofta äro i ganska hög grad vilseledande. Därför blifver

ock deras värde vid jämförelse mellan flere sökande minst sagdt tvifvelaktigt.

I hvilken grad läraren äger den erforderliga skickligheten och

nitet i förening, kan alltså på intet sätt genom ett undervisningsprof ådagaläggas.

I viss mån kan detta ske vid profårets genomgående, men

fullständigt och säkert endast genom verklig, själfständig undervisning»

(sid. 24).

Man får vid studiet af kommittébetänkandet det intrycket, att kommitterades

bestämda öfvertygelse om de nuvarande profvens dåliga beskaffenhet,

icke de för denna beskaffenhet anförda bevisen, är den egentliga grunden

för deras fördömande af profven, och att deras bestämda öfvertygelse

134

skall ersätta den bristande bevisningen. Men öfvertygelsen får sitt värde

genom de bevis, som kunna anföras för densamma. I synnerhet i ett

sådant fall som detta har man rättighet att fordra bevis, då helt nyligen

två läroverkskommittéer, hvilkas auktoritet väl icke kan anses hafva varit

mindre, utgått från en helt annan uppfattning af de nuvarande profven

och upptäckten af den sekelgamla institutionens oduglighet är så ny. Såsom

redan förut en gång antydts, lägga kommitterade på de nuvarande profven

en måttstock, efter hvilken intet prof, icke heller profåret, håller måttet.

Till sist anföra kommitterade såsom skäl för sitt förslag om de nuvarande

undervisningsprofvens borttagande, att i intet af de kulturländer,

för hvilkas skolbefordringsväsende redodöres i bil. 1 (Norge, Danmark,

Finland, Preussen, Tysklands öfriga stater, Österrike, Ungern, Holland,

Frankrike, Belgien och England), förekommer något, som motsvarar våra

undervisningsprof, med undantag för Finland. Denna uppgift är mycket

vilseledande. Man är vid sådant påstående berättigad att framställa den

frågan: Från hvilken synpunkt skola våra undervisningsprof betraktas för

att detta skall vara sant?

Undervisningsprofvets väsentliga ändamål är ju att för de utnämnande

myndigheterna möjliggöra en noggrannare jämförelse mellan de sökande

än den, som kan anställas på grund af profårs- och tjänstgöringsbetyg.

Betraktas profven ur denna synpunkt, så blir den utsagon, att något motsvarande

icke tinnes i andra länder, med undantag af Finland, oriktig!

Beviskraften i kommittébetänkandets ifrågavarande argumentation är

precis lika stor som i följande analoga slutledning: Emedan rätt att öfverklaga

lärareutnämningar icke finnes i en del andra länder, t. ex. Norge,

Danmark, Österrike, Frankrike, bör denna rätt afskaffas äfven hos oss.

Andra länders nuvarande anordningar beträffande läroverkslärares utbildning

och anställning hafva i allmänhet utvecklats ur helt andra historiska

förutsättningar än de hos oss förefintliga och existera under helt andra

förhållanden än de, som skulle blifva rådande hos oss genom afskaffande

af undervisningsprofven på sätt kommitterade föreslagit.

Värdet af kommitterades hänvisning till andra länders exempel belyses

särdeles tydligt genom deras framställning af förhållandena i Preussen.

Sedan lärarekandidaternas teoretiska och praktiska utbildning blifvit

beskrifven, yttra kommitterade: »Lika litet under profåret som eljest förekomma

i Preussen några undervisningsprof i den betydelse, som vi äro

vanda att inlägga i ordet». En framstående pedagog (direktör Fries i

Halle) säger härom: »Wozu sollte diese (die Probelektion) notwendig sein,

da doch nicht bloss von den Direktoren das praktische Geschick der Seminaristen

häufig geprtift und sachgemäss beurteilt worden ist, sondera auch

135

der an der Spitze der Kommission stehende Provinzialschulrat während der

zweijährigen Vorbereitungszeit sicherlich Gelegenheit geiunden hat sich

persönlich von der Leistungsfähigkeit der Kandidaten zu ilberzeugen?»

Nu är det att märka, 1) att de preussiska lärarekandidaternas så kallade

seminarieår motsvarar vårt så kallade profår och att det för desse

på seminarieåret följande profåret afser att gifva dem tillfälle att ådagalägga

den lärareskicklighet, de under seminarieåret förvärfvat, att de för

detta ändamål måste undervisa 8 å 10 timmar i veckan utan ersättning.

Detta så kallade profår kan följaktligen med full rätt anses för de preussiska

lärarekandidaterna minst lika kostsamt som våra lärarekandidaters

profresor.

Vidare är 2) att märka, att lärarne i Preussen anställas efter anciennitet

och att de i öfverensstämmelse därmed efter afslutadt profår endast

erhålla vitsord om, huruvida de anses behöriga att söka lärarebefattning

eller icke, men icke några specialbetyg med afseende på olika grader af

undervisningsskicklighet.

Att under dylika förhållanden proflektioner efter profårets slut icke

äro nödvändiga, därom äro helt säkert alla svenska pedagoger ense med

den framstående tyske pedagogen. De torde till och med kunna ena sig

om att beteckna undervisningsprof i den mening, som vi äro vanda att

inlägga i ordet, såsom icke blott icke nödvändiga utan rent af orimliga

under de nämnda förutsättningarna.

Då förhållandena i Tysklands öfriga stater i allt väsentligt öfverensstämma

med förhållandena i Preussen, kan hvar och en lätt bilda sig en

föreställning om värdet af det stöd, de tyska förhållandena kunna gifva

förslaget om afskaffande af undervisningsprofven.

Förhållandena i andra länder göra ett åberopande af deras exempel

lika litet berättigadt. Icke desto mindre hör det påståendet, att undervisningsprof

för lärarebefattningar saknas i de flesta andra länder, till de

såväl af myndigheter som enskilde oftast åberopade skälen för afskaffande!

af våra undervisningsprof. I själfva verket är det nämnda skälet af sådan

beskaffenhet, att det knappast borde förekomma i en allvarlig diskussion.

Ett annat för afskaffande af undervisningsprofven ofta anfördt skäl är

också ägnadt att väcka förvåning, nämligen det, att det på andra ämbetsmannabanor

i vårt land ej kräfves några förnyade prof af dem, som en

gång fullgjort villkoren för anställning inom en viss gren af ämbetsverksamhet.

Att det finnes ämbetsmannabanor af sådan beskaffenhet som de nämnda

är ju uppenbarligen intet skäl för att icke förnyade prof böra fordras på

andra banor. Icke är väl till exempel den omständigheten, att läkare icke

136

aflägga förnyade prof, något bevis för, att präster och lärare icke heller

böra aflägga prof. De läroverkslärarne med afseende på arten af sin verksamhet

närmast stående ämbets- och tjänstemännen, universitetslärare, präster

och lärare vid folkskolorna, måste verkligen aflägga förnyade prof.

Om en jämförelse med ämbets- och tjänstemän på andra områden

sådan som den ifrågavarande skall vara berättigad, så bör likhet i fråga

om tillsättning och bedömandet för öfrigt också förefinnas; i annat fall är

jämförelsen mer ägnad att förvilla än vägleda. Skall en undersökning af

förhållandena på andra ämbets- och tjänstemannabanor kunna tillmätas

något värde för bedömandet af undervisningsprofvens berättigande, så bör

frågan, på hvilken man genom undersökningen söker finna svaret, icke

uppställas så: »Finns det på andra ämbetsmannabanor några prof, som

motsvara undervisningsprofven?» Den bör i stället lyda sålunda: »Finnes

det på andra ämbetsmannabanor någon möjlighet beredd för den utnämnande

myndigheten att om de vid en utnämning ifrågakömmande

skaffa sig en kännedom, som kan anses motsvara den, hvilken undervisningsprofven

å lärarebanan äro afsedda att meddela?» Eller: »Äro andra

utnämnande myndigheter i tillfälle att mellan dem, som kunna ifrågakomma

vid en utnämning, anställa eu tillförlitligare jämförelse än den,

som kan anställas mellan lärarekandidater på grund af examens-, profårsoch

tjänstgöringsbetyg?»

Genom undervisningsprofvens afskaffande skulle läroverksstyrelserna

beröfvas den frihet de hittills haft att efter en på egna iakttagelser grundad

själfständig jämförelse mellan de sökande till lärarebefattningar utvälja

de dugligaste lärare för sina respektiva läroverk och i stället blifva helt

och hållet bundna af andras omdömen, afgifna under sådana omständigheter,

att en jämförelse mellan de sökande med afseende på deras undervisningsskicklighet

knappast är möjlig.

De principer, som kommitterade vilja tillämpa med afseende på undervisningsprofven,

äro äfven i öfrigt högst betänkliga med hänsyn till sina

konsekvenser. Man betänke följderna af deras tillämpning i fråga om

folkundervisningen. Skoldistrikten skulle beröfvas sin rätt att se, höra och

själfständigt bedöma och jämföra de lärare, som söka anställning inom deras

respektiva områden. Ett enda skolråd skulle genom sina utfärdade tjänstgöringsbetyg

kunna tvinga alla andra skolråd inom hela riket att å förslag

uppsätta personer, som i verkligheten äro sina medsökande vida underlägsna.

Ett odrägligt tvång skulle skapas genom dylika anordningar.

Enligt samma principer skulle församlingarna äfven beröfvas rätten att före

val af präster, klockare och organister få afköra prof af de sökande.

137

Motiven för kommitténs eget förslag, innefattande de nuvarande undervisningsprofvens

afskaffande, angifvas vara följande fyra: a) att de nuvarande

undervisningsprofven blott mycket ofullständigt uppfylla det med

dem afsedda ändamålet, b) att betydande olägenheter äro med dem förknippade,

c) att vidare ingen åtgärd kunnat föi’eslås, ledande på en gång

till deras förbättrande och nämnda olägenheters undanrödjande eller minskande,

och d) att slutligen i nästan alla länder med utveckladt skolväsende

man ansett sig kunna undvara dylika prof (sid. 24).

Med afseende på det först angifna motivet anmärkes, att om meningen

är, att det med undervisningsprofven afsedda ändamålet skall uppfyllas på

ett fullkomligare sätt genom den i kommittébetänkandet föreslagna anordningen,

så förutsätter detta eu annan uppfattning af ändamålet, än den

1882 och 1890 års läroverkskommittéer uttalat i sina 1884 och 1891 afgifna

förslag. Skulle åter ändamålet nu fattas på samma sätt som i de

förut nämnda förslagen, så anmärkes, att om de nuvarande profven blott

mycket ofullkomligt uppfylla det, så uppfyller kommittéförslaget det icke

alls. Ändamålet är nämligen enligt 1882 och 1890 års kommittéer att

»bereda den tillsättande myndigheten tillfälle att rörande den sökande förskaffa

sig eu personlig bekantskap, som lämnar bättre ledning för omdömet

än en meritförteckning» (förslag sid. 275, jfr sid. 129 i 1891 års

förslag).

b) Andra motivets beskaffenhet framgår af föregående kritik af kommittébetänkandets

framställning af olägenheterna.

c) Tredje motivet. Flere andra åtgärder, ledande på en gång till

undervisningsprofvens förbättrande och de öfverklagade olägenheternas

undanrödjande eller minskande samt dessutom till större gagn för alla

intresserade parter äro, såsom vi i det föregående visat, möjliga och på

samma gång lättare att genomföra och mera öfverensstämmande dels med

det gamla bestående och dels med de på området för folkundervisningen

gällande bestämmelserna.

d) 1 fråga om det fjärde motivet hänvisa vi till hvad som nyss blifvit

sagd! därom.

Lärares teoretiska kompetens.

Innan kommitterade öfvergå till framställande af de förslag angående,

den praktiska lärarebildningen och befordringssättet, som afse att ersätta

de nuvarande undervisningsprofven, anställés en undersökning om behöflighet

en af nya bestämmelser med afseende på lärares teoretiska kompetens.

18

Det är med tillfredsställelse vi konstatera, att vi i denna fråga i

hufvudsak kunna instämma i kommitterades yttranden. I några punkter

äro vi dock äfven i detta stycke af annan mening. § 53 mom. 4 i läroverksstadgan

upptager bland de allmänna kompetensfordringarna »grundlig

insikt i de stycken, som till den sökta sysslan höra». Att med denna

fordran ursprungligen afsetts, att den sökande på något annat sätt än

genom det blotta vitsordet för undervisningsskicklighet, vare sig det är

förvärfvadt under profåret, under tjänstgöring eller i undervisningsprof,

skulle styrka sig äga dessa grundliga insikter, är väl sannolikast. Ett

förtydligande af den ifrågavarande bestämmelsen synes oss därför vara

af behofvet påkalladt. Det synes oss höra gå i den riktningen, att akademiskt

examensbetyg, såvida ej dispens för något särskildt undantagsfall af

Kongl. Maj:t meddelas, ovillkorligen fordras i två ämnen för de befattningar,

som anslås lediga i tre, och i ett ämne för de befattningar, som

anslås lediga i två, samt att sådant betyg skall företes i det ämne eller

de ämnen, i hvilka läraren hufvudsakligen kommer att undervisa.

I sammanhang härmed borde föreskrifvas, att då en plats anslås till

ansökan ledig, ämnena, så vidt möjligt, nämnas i den ordning, som motsvarar

läroverkets behof af lärare. Faktiskt torde detta nog ske, åtminstone

på vissa håll, men myndigheterna äga intet uttryckligt officiellt berättigande

att vid tillsättning af en läraretjänst fästa mera afseende vid ett

ämne än vid ett annat af de till platsen hörande, ehuru det ligger i sakens

natur, att så bör ske både i läroverkens och de sökande lärarnes

intresse.

Det måste betecknas såsom orättvist mot de sökande och skadligt för

läroverken, om eu person med öfverlägsna kunskaper och undervisningsskicklighet

i det ämne, eller de ämnen, i hvilka läroverket är minst i behof

af lärare, men utan vederbörligen styx-kta insikter i det eller de ämnen,

i hvilka läroverkets behof af lärare är störst, det skulle vara orättvist mot

de sökande och till skada för lärovei’ken om en sådan sökande föredroges

framför sådana medsökande, som äga akademiska examina i de viktigaste

ämnena och fullgod undervisningsskicklighet, äfven om de skulle i det hela

vara ett eller annat half bety g underlägsna i sistnämnda hänseende. Under

för öfrigt någorlunda lika förutsättningar blir nämligen den lärare, som

är i besittning af de gedignaste kunskaperna, eu bättre lärare än den, som

har blott ytliga kunskaper.

Uppgifter, som meddelas i kommittébetänkandet, visa, att af de under

åren 1887—1896 till innehafvare af adjunkts- och kollegabefattningar med

nu tillåtna ämneskombinationer utnämnde 46 % företett akademiskt examensbetyg

i alla tre ämnena, 41 % i två, 10 % i blott ett ämne och 3

139

i intet. De två sista siffrorna tillsammans synas oss verkligen beteckna

ett beaktansvärdt antal, som väl kan motivera ett förslag åt den beskaffenhet,

vi i det föregående framställt, ehuru kommitterade icke ansett

någon ny bestämmelse erforderlig på grund af dem.

Vid framställningen af undervisningsprofvens antal med däraf beroende

olägenheter tagas dock mycket mindre faktorer med i räkningen.

Antalet af dem, som aflagt mer än 5 prof, utgjorde icke mer än 14,3 %,

men kommitterade betonade med eftertryck till och med det antal prof,

som aflagts af 0,2 %.

Vi kunna visserligen instämma i kommitterades utsago, att den, som

aflagt vederbörlig akademisk examen, bör, om han dessutom förvärfvat för

undervisning i andra ämnen än sina examensämnen erforderliga kunskaper,

kunna få på annat sätt än genom examensbetyg styrka sig äga sådana,

men anse dock, att denna rätt bör inskränkas på det sätt, som angifves i

vårt ofvanstående förslag, samt att tydliga bestämmelser böra utfärdas

såväl med afseende på skyldigheten att styrka kunskaperna som sättet,

hvarpå detta kan ske. Att ett tjänstgöringsbetyg i allmänhet skulle innehålla

tillräckliga garantier i detta hänseende, såsom kommitterade förmenat,

synes af flera skäl osannolikt.

För att kunna rätt och säkert bedöma, huruvida eu person äger grundliga

insikter i ett ämne eller icke, fordras väl i allmänhet, att den bedömande

själf äger sådana insikter. Värdet af ett omdöme bör väl mätas

efter den sakkunskap, som ligger till grund därför. Man tänke sig värdet

af ett tjänstgöringsbetyg i ifrågavarande hänseende med afsende på sådana

ämnen, som åtskilliga rektorer kanhända aldrig inhämtat ens elementära

kunskaper uti. Kommittébetänkandet synes för öfrigt icke hafva konsekvent

tillämpat grundsatsen angående tjänstgöringsbetygens tillräcklighet

såsom garanti för nödiga kunskaper. Att döma af de på sidorna 28 och

29 förekommande yttrandena om erforderliga kunskaper i kemi och filosofisk

propedeutik, synas kommitterade icke ens i dessa små ämnen vilja

tillerkänna ett tjänstgöringsbetyg vitsord, utan ovillkorligen fordra akademiskt

examensbetyg, då det gäller lektorsbefattning. Så vidt vi hafva oss

bekant, finnas icke heller i något annat land med utveckladt skolväsende

några förordningar angående pröfning af lärarnes teoretiska kompetens,

som motsvara den här af kommitterade ifrågasatta.

De fleste rektorer torde också betacka sig för den äran att räknas

såsom sakkunnige i skolans alla ämnen och den dem tillämnade rätten att

afgifva betyg öfver grundligheten af sina lärares insikter i deras respektiva

ämnen. Allt hitintills torde val och tjänstgöringsbetygen hafva tolkats

såsom ur allmän pedagogisk synpunkt

140

ock förklaringsgrunden därtill, att dessa betyg i regel och med rätta lämna

ett allmänt vitsord om lärarens undervisningsskicklighet och icke innehålla

någon specifikation af skickligheten i de särskilda ämnena.

Hvad angår undervisningsprofven såsom garantier för grundliga insikter

i undervisningsämnena, så finnas väl alltid sakkunnige i hvarje ämne

närvarande vid dem, men att nödig kontroll icke på detta sätt kan utöfvas,

ligger i sakens natur. Vi instämma därför helt och hållet i och

skulle vilja ytterligare understryka kommitterades yttrande, att ett för

undervisningsprof erhållet betyg icke kan anses innefatta vitsord om tillräckliga

kunskaper i det ämne, betyget gäller. Däremot kunna vi icke

med kommitterade anse sannolikt, att undervisningsprofvens afskaffande

skulle minska antalet af de fall, då personer söka tjänst i ämnen, i hvilka

de icke äga grundliga insikter. Ett motsatt förhållande synes oss sannolikare.

Denna vår mening grunda vi på den omständigheten, att ett en

gång erhållet vitsord om fullgod undervisningsskicklighet i ett ämne för

alltid skulle göra personen kompetent att utnämnas till läraretjänst i detta

ämne. Sträfvan efter att förvärfva sig ett sådant vitsord äfven i andra

ämnen än de egentliga studieämnena torde nämligen få anses blifva ifrigarc,

i samma mån som det ökar utsikterna till befordran.

Kommitterades förslag till nya bestämmelser i fråga om den praktiska

lärarebildningen och befordringssättet.

De ändringar i nu gällande bestämmelser, som kommitterade anse

nödiga i sammanhang med undervisningsprofvens eventuella afskaffande

såsom obligatorisk befordringsgrund, röra a) profåret, b) fakultativa fyllnadsprof,

c) obligatorisk tjänstgöring före ordinarie anställning, d) tjänstgöringsbetygen

och e) lärarnes tillsättning. Inga af de föreslagna förändringarna

äro emellertid af sådan art, att de håfva, undervisningsprofvens afskaffande

till nödvändig förutsättning. De kunna företagas med bibehållande af

dessa prof. Och åtminstone en del af dem kunna anses såsom verkligen

af behofvet påkallade och skulle sannolikt, såsom kommitterade hoppas, i

ej oväsentlig grad främja den praktiska lärarebildningen och dess rätta

bedömande. Genomförda utan att uttränga undervisningsprofven, skulle

de flesta medföra verkliga förbättringar för både lärarne och läroverken.

Detta gäller i synnerhet de med afseende på profåret föreslagna förändringarna.

Ersätta undervisningsprofven kunna de icke af skäl, som vi

senare i sammanhang med redogörelsen för kommittéförslaget skola närmare

utveckla.

A) Pro fåret.

141

För att höja värdet af profåret föreslå konimitterade, ll att antalet

af ordinarie lärare ökas och antalet af extra ordinarie minskas vid profårsläroverken,

2) att lärarekandidat tillerkännes rätt att efter därom uttalad

önskan genomgå profår i tre eller fyra läroämnen, 3) att bestämmelse

meddelas därom, att lärarekandidats undervisning endast i ett eller två

ämnen behöfver sträcka sig till det högre stadiet, men i det eller de andra

kan inskränkas till de fem nedre klasserna, 4) att profundervisningen, i

hvarje fall föregången af öfningsundervisning, väsentligen förlägges till

senare delen af profåret, 5) att särskilt betyg öfver lärarekandidats undervisningsskicklighet

afgifves för hvarje klass, i hvilken han meddelat undervisning

i sina profårsämnen, 6) att en därtill särskildt utsedd lärare i

hvarje ämne följer lärarekandidatens undervisning på alla stadier, hvartill

endast eu ordinarie lärare må utses, och att därjämte läraren i ämnet i

de respektive klasserna åhör undervisningen, samt att de nämnde lärarnc

tillsammans med föreståndaren för den praktiska kursen afgifva betyg såväl

öfver undervisningsskicklighet i de särskilda ämnena som öfver hans

fallenhet för lärarekallet och allmänna undervisningsskicklighet, och slutligen

7) att de så kallade mellanbetygen, som redan nu, ehuru utan officiellt

berättigande, faktiskt användas, måtte till användande föreskrifvas.

Om alla dessa förslag torde från synpunkten af deras betydelse för

profårskandidaterna icke vara någonting annat än godt att säga. Ganska

stora svårigheter för profårsläroverken torde emellertid vara förenade med

genomförande af vissa bland dem, särskildt det andra, fjärde och sjette.

Rättigheten att genomgå profår i fyra ämnen kan medföra en ökning

i arbetet för profårsläroverken, motsvarande en ökning af antalet profkandidater

med omkring 19 %. Afskaffades undervisningsprofven, skulle

möjligheten af denna ökning helt säkert i det allra närmaste blifva fullständig

verklighet. Profundervisningens väsentliga förläggande till profårets

senare del, som redan under nuvarande förhållanden torde möta

svårigheter, blefve genom den nämnda ökningen ytterligare försvåradt, i

synnerhet om hvarje prof enligt kommitterades förslag skall, såsom lämpligt

synes vara, föregås af en längre eller kortare tids öfningsundervisning.

Det framgår icke med full tydlighet af kommittéförslaget, huruvida

meningen varit att de bedömande lärarne skola närvara äfven vid öfningsundervisningen

eller blott vid själfva profundervisningen. öfverlämnas

protkandidaten under öfningsundervisningen helt och hållet åt sig själf och

icke erhåller någon annan ledning än den, som gifves genom kritiken öfver

proflektionerna, hvarpå exempel gifvas, så blir värdet af den praktiska

142

profarskursen tämligen tvifvelaktigt. Den hufvudsakliga ledningen synes

höra gifvas just under öfningsundervisningen, som därför bör med uppmärksamhet

följas af de respektive ledarne.

Det beaktansvärda förslaget, att i hvarje ämne låta en hufvudledare

följa undervisningen på alla stadier, torde icke kunna realiseras utan ökning

af antalet profårsläroverk, särskildt om hufvudledarne skola jämte klasslärarne

följa äfven öfningsundervisningen.

Kommittéförslaget fordrar, att hufvudledaren skall vara en ordinarie

lärare. Från flera synpunkter önskvärdt är emellertid att, så vidt möjligt,

endast ordinarie lärare deltaga i profårskandidaternas ledning och bedömande.

Åtskilliga obefordrade lärare kunna visserligen antagas äga den

till en sådan ledning och sådant bedömande nödiga erfarenheten och skickligheten,

men det måste väl ändock betecknas såsom mindre lämpligt, att

prof kandidaterna delvis ledas och bedömas af eventuelle medtäflare.

Profårsbetygen skulle genom de af kommitterade föreslagna förändringarna

i sättet för deras afgifvande erhålla i viss mån större värde för

bedömandet af en lärares undervisningsskicklighet än de för närvarande

äga. Agnade att ersätta betygen i de nuvarande undervisningsprofven

äro de emellertid icke. Och detta förnämligast af tvenne skäl. Det ena

att de angifva graden af prof kandidaternas duglighet endast vid profårskursens

slut; men i regeln torde väl lärarens förmåga några år därefter

vara i betydlig grad utbildad. Det andra skälet är, att profårsbetygen

icke afgifvas af en och samma myndighet, utan af fem olika myndigheter,

hos Indika olika fordringar för de särskilda betygen kunna göra sig gällande,

hvarför profårsbetygen icke kunna anses lämna den garanti, som

kan ock bör förefinnas för en rättvis jämförelse mellan lärarekandidater

från olika profårsläroverk.

Med afseende på den förut anmärkta ofullkomligheten i profårsbetygen

uttala kommitterade den åsikten, att tjänstgöringsbetygen kunna

anses tillräckligt ersätta den. Profårs- och tjänstgöringsbetyg tillsammans

skola alltså ersätta undervisningsprofven. Och ehuru det, särskildt med

hänsyn till sättet för betygens afgifvande, kunde synas som om profårsbetygen

härvid skulle komma att spela hufvudrollen, är likväl denna förbehållen

åt de därför föga lämpliga tjänstgöringsbetygen. Vi återkomma

längre fram i ett annat sammanhang till denna fråga.

Emellertid hafva kommitterade, trots sina nämnda åsikter angående

profårs- och tjänstgöringsbetygens förhållande till de nu varande undervisningsprofven,

icke velat helt och hållet beröfva de lärare, som sådant

önska, tillfälle att genom förnyad profundervisning styrka sin efter prof

-

143

året förvärfvade undervisningsskicklighet genuin s. k. iakultativa lyllnadsprof,

som dock icke skola få afläggas mer än en gång i hvarje ämne och

icke på annan plats än vid profårslärcverken.

B) Fakultativa fyllnadsprof.

Kommitterade själfva yttra på sid. 35—36 i sitt betänkande om

dessa prof: »Denna profundervisning bör dock vara af sådan beskaffenhet,

att den icke kommer att lida af samma brister och medföra samma olägenheter,

som vidlåda de nuvarande undervisningsprofven.

Häraf följer först och främst, att profundervisningen bör i möjligaste

måtto vara verklig undervisning. 1 densamma böra därför ingå såväl

verklig preparation som verkligt läxförhör. Den undervisande måste känna

de undervisade, och förhöret bör lämpligen gälla en läxa, som den profvande

själf inför de bedömande preparerat. Profundervisningen bör därför

i hvarje ämne omfatta två, icke omedelbart på hvarandra följande lektioner,

och den profvande bör före densamma hafva haft tillfälle att vinna

kännedom om lärjungarnes kunskapsståndpunkt och utveckling, dels genom

auskultation, som icke gärna kan sättas till mindre än 2 timmar, dels genom

att undervisa dem under en eller, om han det önskar, två lektioner,

vid hvilka han bör få vara ensam med dem.»

Vi anteckna vidare ur kommittébetänkandet om dessa prof, a) att de

icke skola afläggas inför domkapitlen, utan såsom förut nämnts, vid prolårsläroverken,

b) att upprepade försök i syfte att uppnå ett något högre

betyg icke få förekomma, c) att profven skola afläggas i en af nederstadiets

och eu af gymnasialstadiets klasser eller, om den profvande så

önskar, på blott ettdera stadiet, d) att den profvande visserligen får uttala

eu önskan, angående i hvilken eller hvilka klasser han vill aflägga prof,

men likväl icke har rättighet att ovillkorligen få profvet förlagdt till den

eller de klasserna, e) att chefen för ecklesiastikdepartementet skall bestämma,

hvarest fyllnadsprofven skola afläggas, f) att fyllnadsprof i profårsämne

får afläggas, först sedan den, som önskar aflägga sådant prof,

under två år efter profåret meddelat sådan undervisning, som enligt gällande

bestämmelser medför rätt till lönetursberäkning vid allmänt läroverk,

men fyllnadsprof i ämne, som icke ingått i profårskursen, efter ett

års dylik tjänstgöring, hvilken dock skall hafva innefattat undervisning i

det ifrågavarande ämnet.

Den sålunda föreslagna profundervisningen skall, enligt konunitterades

ofvan meddelade yttrande, vara fri från de brister, som nu vidlåda

de nuvarande undervisningsprofven, och icke medföra samma olägenheter

som de. Vi skola nu undersöka om den, anordnad i öfverensstämmelse

med kommittéförslaget, verkligen också blir detta.

Fyllnadsprofvens antal.

a) Med hänsyn till de profvande.

Såsom vi förut haft tillfälle att påpeka, har de nuvarande profvens

förment stora antal af gammalt varit det förnämsta skälet, som anförts

lör yrkandet på undervisningsprofvens inskränkning eller afskaffande. Den

undersökning, som nu ändtligen anställts angående denna sak, har visat,

att det stora antal, som figurerat för fantasien, inskränker sig till i medeltal

o prof per person. Huru kommer nu antalet fyllnadsprof och de

däraf följande olägenheterna att förhålla sig till de nuvarande profvens

antal med däraf följande olägenheter?

Kommitterade hafva anställt en beräkning öfver sannolika antalet

s. k. fyllnadsprof. Sa vidt af betänkandet framgår, grundar sig denna beräkning

endast på uppgifterna i bil. 6 angående de betyg för undervisningsskicklighet

i särskilda läroämnen, som utdelats i profårskurserna under

åren 1887—9G, uppgifterna i bil. 7 angående antalet prof, som under

samma tid aflagts i ämnen, hvilka icke ingått i profårskurs, och ett fullkomligt

obestyrkt antagande, att icke så få lärare i ett eller annat ämne

nöja sig med betyget »Icke utan beröm godkänd» och att blott »en eller

annan lärare, som i ett ämne erhållit betyget »med beröm godkänd»,

önskar ytterligare förbättra detta betyg». På dessa grunder antages årliga

antalet omprof i profårsämnen blifva lika med årliga medeltalet

betyg under »med beröm godkänd» eller 35 % af samtliga utdelade

betyg.

Det ligger i sakens natur, att eu fullt säker beräkning icke är möjlig

i detta hänseende, utan att man måste nöja sig med en sannolikhetsberäkning.

Men för att en beräkning skall kunna antagas såsom sannolik,

fordras dock sannolikhetsbevis. På uppgifterna angående profårsbetygen

i och för sig, såsom de föreligga i bil. 6, kan ingen nöjaktig sannolikhetsberäkning

grundas. En sådan förutsätter med nödvändighet en jämförelse

emellan profårsbetygen och de betyg, som de till ordinarie lärare utnämnde

erhållit i undervisningsprofvet för den erhållna befattningen, och

kräfver alltså statistiska uppgifter i sistnämnda hänseende.

Af bil. G i kommittébetänkandet framgår, att medeltalet profårsbetyg

145

för år, uttryckt i procent af antalet ämnen, i hvilka betyg meddelats,

varit af följande beskaffenhet under perioden 1887—1896:

2,5 °!o A; 14,1 % a; 48,3 % AB; 31,2 % B a; 3,9 % B.

Enligt undersökningar, som vi ha haft tillfälle att anställa angående

11 % af samtliga 344 under nämnda tioårsperiod befordrade lärare, hafva

dessa i de undervisningsprof, som medfört deras befordran, erhållit ett

betygsantal af följande grader, uttryckt i procent af antalet ämnen (114):

13,1 % A; 50,9 % a; 27,2 % AB; 8,8 oj0 Ba,

För så vidt skicklighet och nit i ungdomens undervisning äfven framdeles

komma att förblifva den förnämsta befordringsgrunden, har man

goda skäl att antaga, att minst lika höga betyg komma att utgöra villkor

för befordran. Jämför man nu de senast angifna befordringsbetygen med

de förut nämnda profårsbetygen, så visar det sig, att minst 47 °j0 af de

sistnämnda måste höjas, innan de blefvo lika med befordringsbetygen. I

gynnsammaste fall kräfvas alltså omprof i 47 % af profårsämnena, men i

vidrigaste fall omprof i 84 % af samma ämnen. Vi utgå ifrån medeltalet

och antaga alltså, att omprof kommer att afläggas i 65 % af profårskursens

ämnen.

Vid beräkningen af sannolika antalet ämnen i profårskursen utgå kommitterade

från det antagandet, att blott hälften af profkandidaterna komma

att begagna sig af rättigheten att gå profår i fyra ämnen. Oss synas

öfvervägande skäl tala för, att endast ett ringa fåtal kommer att lämna

deri nämnda rättigheten obegagnad, ifall de nuvarande undervisningsprofven

alskaffades. Vi skola emellertid för vår beräkning antaga, att

blott 75 °j0 begagna sig däraf. Antalet ämnen, i hvilka profårsbetyg årligen

komma att utdelas, skulle då, under förutsättning af i medeltal 50

prof kandidater, utgöra 187, och antalet ämnen, i hvilka omprof komma

att afläggas, skulle uppgå till 121.

Det verkliga antalet fyllnadsprof skulle emellertid komma att betydligt

öfverskrida detta antal. Undervisningsprofvens borttagande skrrlle

framkalla större täflan om hvarje plats och därigenom ytterligare uppdrifva

fordringarna på undervisningsskicklighet såsom villkor för befordran. Därjämte

skulle allt framgent, såsom redan nu sker, ett betydande antal

lärarekandidater komma att skaffa sig kompetens för erhållande af lärarebefattningar

i andra ämnen än dem, som äro förenade med den befattning,

till hvars innehafvare de omsider utnämnas, äfven sådana ämnen, som

icke ingått i deras profår.

Bilagan 7 i kommittébetänkundet visar, att under åren 1887—1896

icke mindre än 296 lärare, motsvarande 86 % af samtlige till ordinarie

under samma tid befordrade, aflagt prof i ämnen af sistnämnda slag samt

19

146

att i medeltal årligen förekommit prof i 50 sådana ämnen. Af nämnda

lärare hafva 171, motsvarande nära 50 % af samtlige befordrade, aflagt

prof i minst 5 ämnen (profiffsämnena inberäknade). Kommitterade hafva

också antagit, att omkring 40 prof årligen komma att afläggas i ämnen,

som icke ingått i profår. Vi hafva icke anledning att minska detta antal

i vår beräkning.

Sammanlagda antalet s. k. fyllnadsprof, hvart och ett i ett ämne,

skulle sålunda uppgå till icke mindre än 161 per år. Huru förhåller sig

detta antal prof till antalet af de nuvarande profven? Bilagan 3 i kommittébetänkandet

visar, att under femårsperioden 1888 —1893 aflagts i

medeltal 189,8 prof per år. De föreslagna fyllnadsprofven skulle alltså

med afseende på medeltalet per år vara endast omkring 19 mindre än de

nuvarande. Medeltalet prof per person skulle följaktligen bli ungefär lika

stort, som det för närvarande är. Den omständigheten, att de motsvarande

profven äro beräknade att i regel omfatta 3 ämnen, under det att

fyllnadsprofven äro så beräknade, att de omfatta endast ett ämne, åstadkommer

ingen förändring i detta hänseende. Visserligen antaga kommitterade

såsom sannolikt, att en lärare, som finner anledning att aflägga

fyllnadsprof i mer än ett ämne, undviker att företaga särskild profresa

för hvarje ämne, men detta antagande synes oss hafva mycket svaga skäl

för sig. De starkaste skälen tala för en motsatt uppfattning.

Då det gäller ett prof, som aldrig får göras om, och hvars utgång

alltså är af den allra största betydelse för den profvandes hela framtid,

så bjuder klokheten hvar och en att så mycket som möjligt koncentrera

sina krafter och sålunda icke aflägga prof i mer än ett ämne för hvarje

gång. Så mycket förmåga att tillgodose sitt eget intresse böra väl lärarekandidaterna

i allmänhet anses äga, att de icke låta de tillfälliga ekonomiska

uppoffringar, som äro förenade med ett sådant tillvägagående, afskräcka

sig därifrån. Profresorna kunna därför med största sannolikhet

antagas blifva ungefärligen lika många som förut, och de med dessa resor

förenade kostnaderna skulle uppenbarligen komma att i betydlig grad öfverstiga

kostnaderna för de nuvarande undervisningsprofven, ehuru kommitterade

bland de fördelar, antagandet af deras förslag skulle medföra,

uppräknar befrielse från de kostnader och den oro, som de ständiga profresorna

förorsakat.

Här må äfven kommitterades beräkning af den tid, under hvilken

den profvande skulle vara upptagen af fyllnadsprofvet, något beröras.

Kommitterade hafva funnit, att den blott sällan kan behöfva öfverstiga

två veckor. Enligt kommitterades egna förutsättningar bör man antaga,

att den profvande är sysselsatt i hvarje klass, i hvilken prof aflägges, dels

147

såsom auskultant, dels såsom undervisare inalles 6 timmar. Nu är att

anmärka, att å gymnasialstadiet hälften af läroämnena på latinlinien och

mer än hälften på reallinien hafva högst 2 timmar i veckan. Antingen

blir alltså hvarje profvande i dessa ämnen upptagen mer än två veckor,

eller ock måste rektor ändra läsordningen för hvar och en. Då tre

af de nämnda ämnena, mer än 7* af samtliga läroämnen, på reallinien

och två på latinlinien hafva endast en timme i veckan, förefaller det

mycket osannolikt, att herrar rektorer skulle befinnas villiga att ändra

läsordningen så, att profvet i de sistnämnda ämnena skulle kunna försiggå

på två veckors tid. Eu sådan ändring skulle innebära, att sex veckors

läsning för den klass, i hvilken profvet aflägges, skulle sammanträngas

till två veckor, och klassen under en hel månads tid efter ett prof icke

vidare skulle läsa dessa ämnen. Hvilka betänkliga rubbningar i undervisningen

!

Vida svårare olägenheter än de redan nämnda äro emellertid förbundna

med den i kommittébetänkandet förordade anordningen af profven.

Såsom den svåraste af dessa torde den omständigheten, att fyllnadsprof

skulle få afläggas blott en gång i hvarje ämne, kunna betecknas. Bland

olägenheter, som åtfölja de nu varande profven, hafva kommitterade (sid.

22) nämnt äfven det, »att samma person för olika prof i samma ämnen

och på samma stadium, aflagda efter flerårig verksamhet och med kort

mellantid, kan erhålla ganska skiljaktiga betyg äfven af samma bedömande

myndighet», det vill säga att ogynnsamma omständigheter kunna vålla,

att ett prof misslyckas äfven för erfarne lärare.

Då en profvande, såsom för närvarande är fallet, har tillfälle att

kanske redan några dagar efteråt under gynnsammare förhållanden undanrödja

de dåliga verkningarna för framtiden af ett ofördelaktigt prof, behöfver

man icke fästa så mycket afseende därvid. Helt annat blir förhållandet,

när det ifrågasattes att beröfva de profvande möjligheten att

genom nya, med större framgång aflagda prof undvika de skadliga följderna

af ett föregående misslyckadt. Då förtjänar den ofvan nämnda

olägenheten att tagas i allvarligaste öfvervägande. Det är nämligen så

långt ifrån att den skulle vara aflägsnad i och med de föreslagna fyllnadsprofven,

att den snarare kan anses komma att vid dem göra sig gällande

i högre grad än någonsin förut. I själfva verket är den föreslagna begränsningen

af fyllnadsprofvens antal ägnad att på ett betänkligt sätt

gynna ett fåtal lärarekandidater på de öfriges bekostnad och främjar sålunda

icke rättvis befordran. Fyllnadsprofvens begränsning till ett i hvarje

ämne har tydligen icke heller afsett de obefordrade lärarnes intresse utan

profårsläroverkens. Emedan man ansett det omöjligt att genomföra den

148

föreslagna anordningen utan den ifrågavarande inskränkningen af profvens

anta], liar lärarekandidaternas intresse blifvit åsidosatt. En af kommittéledamöterna

har emellertid i särskild reservation uttalat sig emot den begränsning,

som kommitténs flertal föreslagit, och i stället förordat medgifvande

af två fyllnadsprof i hvarje ämne.

b) Med hänsyn till profårsläroverken.

De nuvarande profven framställas i kommittébetänkandet såsom i hög

grad besvärande för de myndigheter, inför hvilka de skola afläggas (sid.

18). Därjämte förklaras de vid de läroverk, hvarest ett flertal prof årligen

förekommer, ofta förorsaka rubbningar i undervisningens jämna

gång, som icke kunna annat än verka skadligt (sid. 19), och dessutom anmärkes,

att ändringar i läroverkets arbetsordning ofta påfordras för att

bereda de bedömande lärarne tillfälle att närvara vid profven. Bland fördelarna

åt nämnda profs afskaffande uppräknas i öfverensstämmelse därmed

betydlig lättnad i arbete för domkapitlen och stiftsläroverken.

Denna betydliga lättnad för nämnda läroverk vinnes genom att lägga

en ny börda på de redan hardt betungade profårsläroverken. Huruvida

de skola vara i stånd att bära denna eller icke, synas oss koinmitterade

icke hafva med tillbörlig noggrannhet undersökt. Kommittéförslaget synes

utgå från det antagandet, att profårsläroverkens nya arbetsbörda i det

närmaste skulle komma att uppvägas af de fördelar, som de nuvarande

profvens afskaffande komme att bereda dem. En kommittéledamot anser

till och med, att profårsläroverken möjligen skulle kunna bära bördan af

två fakultativa fyllnadsprof i hvarje ämne.

Såsom förut visats, komme antalet fyllnadsprof, beräknade efter blott

ett i hvarje ämne, sannolikt att uppgå till ett antal af omkring 161 per

år. På hvart och ett af de nuvarande profårsläroverken skulle alltså

komma 32 sådana prof årligen i stället för de af komrnitterade uppgifna

20. Omöjligheten för nämnda läroverk att anställa prof af ifrågavarande

beskaffenhet till så stort antal per år kan enhvar lätt öfvertyga sig om.

» Redan det af komrnitterade beräknade antalet skulle tvifvelsutan

komma att blifva högst betungande. Man betänke, att profårsläroverkens

arbete enligt kommittéförslaget skulle ökas icke blott genom de så kallade

fyllnadsprofven, utan dessutom genom tillåtelsen att taga fyra ämnen i

profåret. Ökningen i arbete på grund af nämnda tillåtelse skulle, under

förutsättning att 75 proc. begagnade sig af den, såsom vi förut antagit,

motsvara en ökning af profkandidaternas antal med omkring 12 proc.

149

Kommitterade hafva också, i känsla af att det för profårslftroverken i

kommittébetänkandet ifrågasatta arbetet möjligen skulle blifva för tungt,

gifvit antydningar om eventuella utvägar att lätta bördan. Bland dessa

nämnes äfven inrättandet af ett nytt profårsläroverk. Men af det föregående

synes, att icke ens tre nya profårsläroverk skulle vara tillräckliga

för att blott nedbringa årliga antalet prof för hvart och ett till det af

kommitterade beräknade. På det sättet skulle därför den nödvändiga lättnaden

nog icke komma att beredas. Detta komme sannolikt att ske

hufvudsakligen genom anlitande af den utväg, som kommittébetänkandet

i främsta rummet anvisar, nämligen begränsning af rättigheten att aflägga

fyllnadsprof till ett visst antal per år.

Denna för det stora flertalet af de obefordrade lärarne högst ofördelaktiga

åtgärd förklara kommitterade icke böra väcka betänklighet, då

fyll nåd sprofvet icke är kompetensvillkor (sid. 40). Ett i sanning egendomligt

sätt att undanrödja betänkligheter! Om man vet, att en person

är kompetent att erhålla en plats, så skulle man enligt detta betraktelsesätt

icke behöfva hysa betänkligheter mot att hindra honom från täflan

med mer kompetenta genom ytterligare stärkande af sin kompetens! Månne

de vid utnämningarna förbigångne också skola kunna finna tröst i den

tanken, att de dock voro kompetente?

c) Med hänsyn till de läroverk, vid hvilka de profvande

äro anställda.

Vi hafva i det föregående funnit det sannolikt, att de föreslagna

fyllnadsprofven skulle blifva till antalet ungefärligen lika många i medeltal

som de nuvarande undervisningsprofven, och säkert, att de skulle komma

att upptaga 3 å 4 gånger längre tid än de. Däraf följer, att fyllnadsprofven

komme att för de läroverk, vid hvilka de profvande äro anställda,

medföra icke mindre, utan tvärtom större olägenheter än de nuvarande

profven.

Fyllnadspvofvens beskaffenhet.

Hufvudmotivet för förslaget att afskaffa de nuvarande undervisningsprofven

är i det föreliggande kommittébetänkandet hämtadt från deras

beskaffenhet, på grund af hvilken de, enligt kommitterades påstående, blott

mycket ofullkomligt uppfylla det med dem afsedda ändamålet. Denna

beskaffenhet åter har enligt betänkandet sin grund däri, a) att de nuvarande

profven ej lämna den profvande tillfälle att förvärfva grundlig

150

kännedom om lärjungarne, b) att de ej äro så anordnade, att förhöret i

profvet utgör förhör på en af den profvande själf preparerad hemläxa, c)

att profvet är ett prof, hvaraf mycket beror, d) att flera uppgifter därvid

skola lösas på begränsad tid, samt slutligen e) att äfven eljest för den

profvande ofördelaktiga förhållanden kunna gorå sig gällande vid detsamma.

Hvad de två först anförda grunderna beträffar, så hafva vi förut visat,

att undervisningsprofvens påstådda underhaltighet icke kan ur dem härledas.

Men om man antoge, att en grundlig kännedom om lärjungarne

vftre ett nödvändigt villkor för att kunna aflägga ett godt undervisningsprof,

skulle man då känna sig tillfredsställd med den anordning af profven,

som kommitterade föreslagit? Är månne det nämnda villkoret uppfylldt

i de föreslagna fyllnadsprofven?

Till förvärfvande af grundlig kännedom om lärjungarnes kunskapsståndpunkt

och utveckling skall profkandidaten enligt kommittéförslaget

auskultera »icke gärna mindre än två timmar» samt själf undervisa en

eller, om han det önskar, under två timmar. Genom två timmars auskultation

och en timmes undervisning kan alltså den nödvändiga grundliga

kännedomen vinnas!

Här är icke, det må särskildt uppmärksammas, fråga om ett fåtal ur

någon klass utvalde lärjungar, t. ex. 3, 4 eller 5 stycken, utan om en hel

klass, icke heller fråga om något slags allmän tentamen, utan om undervisning

i vanlig ordning. Vid fyllnad sprofven skola nämligen, liksom vid

profundervisningen under profåret, samma uppgifter, som eljest borde vid

samma tid genomgås under ledning af klassens ordinarie lärare, behandlas.

Vi kunna därför antaga, att det gäller 2 timmars auskultation och en

timmes undervisning i en klass på 25 å 30 lärjungar. De lärare, som på

detta sätt kunna förvärfva sig en sådan kännedom om lärjungarne, att

den utöfvar något väsentligt inflytande på profvet, måste vara utrustade

med en utomordentlig begåfning. Vanliga personer kunna det icke.

Hufvudbristen vid de nuvarande profven, efter kommitterades mening,

tinnes därför väsentligen kvar äfven vid fyllnadsprofven, ehuru dessa

skulle inrättas så, att de icke komme att lida af samma brister och medföra

samma olägenheter, som vidlåda de nuvarande undervisningsprofven.

Det förhåller sig på samma vis med de flesta andra brister och olägenheter.

Den såsom tredje grunden till de nuvarande profvens ofullkomlighet anförda

olägenheten, profvets egenskap af att vara ett prof, hvaraf mycket

beror, som i själfva verket är den svåraste, icke blott återkommer, utan

återkommer potentierad vid fyllnadsprofven.

Om redan känslan af den vikt, som ligger på de nuvarande under

-

151

visningsprofven, hvilka kunna upprepas ett obegränsadt antal gånger, störande

inverkar på profvet, i huru mycket högre grad måste icke en sådan

störande inverkan antagas komma att göra sig gällande vid fyllnadsprofven,

som aldrig få göras om. Kommitterades förslag innebär följaktligen

en högst betydande ökning af den svåraste olägenheten vid de nuvarande

profven. Och detta icke blott med afseende på fyllnadsprofven, utan

äfven med afseende på de egentliga profårsprofven. Medvetandet om att

blott en enda gång, och detta icke förr än efter förloppet af två år, få

söka genom ny profan dervisning höja de betyg, som erhållas för profårsundervisningen,

är nog, äfven det, ägnadt alt störa den undervisandes

välbehöfliga sinneslugn.

Äfven de olägenheter, som anföras såsom den fjärde och femte grunden

till våra nuvarande profs bristfullhet, återfinnas vid fyllnadsprofven.

Äfven vid dem skola flera uppgifter lösas på begränsad tid, och någon

garanti för, att icke för den profvande ofördelaktiga förhållanden af hvarjehanda

slag kunna göra sig gällande äfven vid dem, finnes icke.

Mot de nuvarande profven har äfven anmärkts, att de icke lämna

ledning för bedömande af lärarens förmåga att planlägga och utföra

undervisningen i stort sedt. Samma anmärkning gäller lika mycket fyllnadsprofven.

Likaledes den anmärkningen, att det på intet sätt kan genom

ett undervisningsprof ådagaläggas, i hvilken grad läraren äger den erforderliga

skickligheten och nitet i förening.

Förutom de nu nämnda, gamla olägenheterna, som återkomma, delvis

till och med i svårare form än förut, vid fyllnadsprofven, tillkommer vid

de sistnämnda särskildt eu, på hvilken vi vilja fästa uppmärksamheten.

Utan att åtminstone direkt beteckna den 24 timmar långa beredelsetiden

vid de nuvarande profven såsom en olägenhet hafva dock kommitterade

erinrat om, att en profvande ofta kan få högt betyg i ett ämne, där hans

vetenskapliga insikt inskränker sig till hvad han kunnat inhämta under

den nämnda beredelsetiden och där hans undervisningsvana är liten eller

ingen.

Enligt förslaget angående fyllnadsprof skola vid dem samma uppgifter

behandlas, som eljest borde vid samma tid genomgås under ledning af

klassens ordinarie lärare. Profkandidaten synes alltså här få tillfälle att

skaffa sig så lång beredelsetid han behagar. Vi behöfva emellertid blott

utgå ifrån, att han får tre dygns beredelsetid för ett enda ämne, för att

inse, att han i profvet kommer att undervisa under helt andra omständigheter

än de, under hvilka han kan gå till en vanlig lektion. Huruvida

detta är ägnadt att vägleda eller vilseleda vid uppskattandet af hans

verkliga undervisningsskicklighet, därom kan hvar och eu sjålf döma.

152

Följande yttrande i 1893 års kommittéförslag är ägnadt att ytterligare

belysa den ifrågavarande olägenheten: Enligt gällande bestämmelser äga

de profvande 24 timmar före profvets början erhålla de uppgifter, som

därvid skola behandlas. Denna tid synes kommitterade väl läng, då den

kurs, inom hvilken uppgifterna skola tagas, bör vara den profvande väl

bekant, så att den tid, som anslås till förberedelse, icke bör afses för bedrifvande

af studier i ämnet, utan blott för att den profvande må få tillfälle

att erinra sig det för uppgiftens behandling erforderliga materialet

samt att genomtänka och ordna detsamma. Utan exempel är icke heller,

att den nuvarande långa beredelsetiden föranleder missbruk, i det att en

mindre skicklig profvande genom anlitande af främmande hjälp satts i

stånd att behandla den eller de förelagda uppgifterna på ett helt annat

sätt, än han på egen hand skulle hafva kunnat, och sålunda vunnit försteg

framför en i själfva verket skickligare. Faran af dylikt missbruk

skulle emellertid blifva vida större, om alla prof förlädes till samma ställe,

där sakkunnig hjälp med lätthet kunde erhållas. Kommitterade hafva därför

ansett, att förberedelsen för profvet borde, liksom rättandet af de

skriftliga arbetena, ske i enrum, samt att tiden för densamma i allmänhet

kunde inskränkas till en timme för hvarje ämne-». Förslaget sid. 16.

Hvad det nu föreliggande kommittébetänkandet på sidan 24 yttrar

om de nuvarande undervisningsprofven, nämligen att de icke äro ägnade

att skapa vare sig en fullständig eller tillförlitlig uppfattning af de profvandes

skicklighet att undervisa eller af deras lärarepersonlighet öfver

hufvud, utan att de tvärtom ofta äro i hög grad vilseledande, torde enligt

det ofvan anförda med ännu större skäl kunna sägas om fyllnadsprofven

i den för dem af kommitterade föreslagna formen.

Skall ett fy lin ad spröt tillmätas högre värde än ett i nu vanlig ordning

aflagdt undervisningsprof, så bör det innefatta undervisning en eller

annan vecka i ämnen med stort timantal och en eller annan månad i

ämnen med få undervisningstimmar.

C) Obligatorisk tjänstgöring före ordinarie anställning.

Kommitterade föreslå, att ingen må utnämnas till ordinarie läraresyssla,

som icke under minst två år efter genomgången profårskurs vid

allmänt läroverk eller annan läroanstalt bestridt sådan undervisning, som

enligt gällande bestämmelser medför rätt till lönetursberäkning vid allmänt

läroverk. Detta förslag har sin grund i kommitterades åsikt om otillförlitligheten

äfven af profårsbet.ygen och deras höga uppskattning af tjänst

-

153

göringsbetygen samt afser att förebygga, att den, som tilläfventyrs icke

vid sjelfständig undervisning infriar de löften, han under profåret gifvit

om sig, vinner befordran endast på grund af profårsbetygen. Därjämte

anföres, att i åtskilliga andra länder, särskildt våra grannländer, dylika

bestämmelser redan äro träffade.

Afskaffades de nuvarande profven, kunde bestämmelser angående

dylik obligatorisk tjänstgöring ha ett visst berättigande. Så länge de nuvarande

profven finnas, torde föreskriften om sådan tjänstgöring vara alldeles

obehöflig. Åberopandet af andra länders exempel är här icke mera

motiveradt än förut i fråga om undervisningsprofven.

De förutsättningar, under hvilka dylika bestämmelser införts och äga

bestånd i andra länder, förefinnas icke hos oss. Af kommittébetänkandet

synes det, som om de länder, i hvilka obligatorisk tjänstgöring under vissa

år utgör en nödvändig förutsättning för ordinarie anställning, skulle därigenom

hafva ett försteg framför oss i fråga om sättet att förse läroverken

med dugliga lärare. Det heter nämligen, att dylika bestämmelser redan

äro träffade i åtskilliga andra länder. Men då de nämnda bestämmelserna

i våra grannländer, hvilka af kommitterade särskildt framhållas, stå i samband

med nämnda länders saknad af ordnad praktisk lärarebildning, så

blir kommitterades förklaring, att de redan träffat bestämmelser om obligatorisk

tjänstgöring före ordinarie anställning, ganska missledande.

Att den ifrågavarande bestämmelsen skulle komma att spela någon

afsevärd roll såsom medel att förvärfva fullgoda ordinarie lärare åt läroverken

hos oss, synes mycket tvifvelaktigt. De lärarekandidater, som under

nuvarande förhållanden erhålla ordinarie anställning under de närmaste

två åren efter vunnen behörighet att söka sådan, äga helt säkert i allmänhet

sådana lärareegenskaper, att de kunna anses blifva fullgoda ordinarie

lärare. Fördelen af den ifrågavarande åtgärden torde därför bli

mycket ringa. Men däremot blefve olägenheten icke så liten. Den skulle

nämligen i ej obetydlig grad fördröja lärarekandidaternas befordran.

Eldigt de uppgifter, som meddelats i bil. 8 i kommittébetänkandet,

finner man, att af de under höstterminen 1897 vid allmänna läroverk och

pedagogier anställde ordinarie ämneslärarne, hvilka efter utgången af år

1879 första gången befordrats därtill, mer än 30 % vunnit befordran efter

mindi’e än 2 års tjänstgöring, sedan de förvärfvat behörighet att söka

ordinarie befattning, samt inalles mer än 42 % befordrats efter 2 års tjänstgöring.

Af samtlige adjunkter och kolleger hafva omkring 20 % befordrats

efter mindre än två års tjänstgöring och inalles omkring 31 % efter 2 års

tjänstgöring. Af samtliga lektorer hafva 59 % befordrats efter kortare

tjänstgöring än 2 år och inalles mer än 72 % efter 2-årig tjänstgöring.

ao

154

Allt efter vunnen behörighet att söka och innehafva ordinarie plats af

ifrågavarande slag. Medeltjänstgöringen, från förutnämnda tidpunkt räknad,

utgör för närvarande öfver hufvud 3,8 år; för adjunkter och kolleger

4,5 och för.lektorer 1,8 år. Att denna genom en föreskrift om obligatorisk

tjänstgöring af ifrågavarande art skulle komma att afsevärdt förlängas,

i synnerhet för lektorer, är alldeles uppenbart.

D) Tjänstgöringsbetygen.

Såsom förut nämnts, anse kommitterade, att vid tillsättning af ordinarie

lärareplatser jämförelsen mellan de sökande hufvudsakligen bör grundas

på tjänstgöringsbetygen, hvilka alltså i främsta rummet skola ersätta

de nuvarande undervisningsprofven, som lämna de tillsättande myndigheterna

tillfälle att själfva se, höra och efter samma måttstock bedöma

alla de sökande. Kommitterade yttra härom: »Ett tjänstgöringsbetyg af

rektor måste otvifvelaktigt gifva bättre ledning åt den tillsättande myndigheten

än de nu så tungt vägande undervisningsprofven» (sid. 44). Om

det gällde blott af en rektor utfärdade tjänstgöringsbetyg, som sålunda

måste anses innefatta eu efter samma måttstock anställd jämförelse mellan

de sökande, och tjänstgöringsbetygen innefattade vitsord om undervisningsskicklighet

i hvarje särskildt ämne, hvari läraren undervisat, så kunde

man instämma i det anförda yttrandet. Men när det i stället gäller betyg,

som kunna vara utfärdade af omkring 100 olika rektorer och i regel icke

innehålla eller kunna innehålla någon jämförelse mellan de sökande samt

därtill måhända icke lämna den ringaste upplysning om en lärarekandidats

undervisningsskicklighet i de ämnen, som höra till eu sökt befattning,

utan vitsorda hans undervisningsskicklighet i helt andra ämnen, så

måste det ifrågavarande påståendet i kommittébetänkandet betecknas såsom

ogrundad!

Kommitterade hafva visserligen icke kunnat underlåta att framhålla

några olägenheter af att uppställa tjänstgöringsbetygen såsom den förnämsta

befordringsgrunden. De medgifva, att dessa betyg kunna blifva

»ensidiga och färglagda af en rent personlig uppfattning». Men de halka

alltför lätt öfver olägenheterna, då de affärda dem med den förklaringen,

att »de höra till sådana brister, som vidlåda allt mänskligt», och att de

endast bevisa vanskligheten af att göra tjänstgöringsbetygen till den enda

befordringsgrunden. En sådan förklaring hade varit vida mer på sin plats

vid framställningen af de nuvarande profvens ofullkomligheter, men där

har den icke blifvit använd.

155

Rektorer vid hufvudstadens läroverk hafva ock för något år sedan i

Stockholms läraresällskap, enligt i tidningarna meddeladt referat, öppet

uttalat den åsikten, att tjänstgöringshetygen äro olämpliga att uppställa

såsom hufvudsaklig befordringsgrund.

Det af kommitterade anvisade förfaringssättet skulle medföra de betänkligaste

konsekvenser för både lärare och läroverk. En rektor skulle

t. ex. genom ett sitt tjänstgöringsbetyg, utfärdadt utan ringaste kännedom

om, hvilka personer den af honom vitsordade komme att fa till medtäflare,

kunna förskaffa en lärarekandidat företräde framför medtäflare,

som äro honom vida öfverlägsna. Gent emot denna olägenhet bör man

icke lugna sig med den reflexionen, att brister vidlåda allt mänskligt, ty

den ifrågavarande olägenheten förebygges i väsentlig man genom undervisningsprof

inför den tillsättande myndigheten.

Att tjänstgöringsbetygen enligt kommitterades förslag skulle komma

att utfärdas af eforus, efter inhämtande af rektors skriftliga utlåtande, kan

icke förebygga de dåliga verkningarna af att uppställa ifrågavarande betyg

såsom hufvudsaklig befordringsgrund. Kommitterade förklara också, att

den nämnda förändringen med afseende på tjänstgöringsbetygens utfärdande

»endast i ett mycket ringa antal fall torde medföra olikhet mellan

rektors utlåtande och efori slutliga betyg». I jämförelse med de stora

olägenheter, som skulle komma att följa undervisningsprofvens borttagande

och deras ersättande genom tjänstgöringsbetygen, förtjänar denna lilla förändring

knappast att tagas i betraktande. Reservanten i kommittén framhåller

också i sin reservation, att »tjänstgöringsbetygen, äfven om de afgifvas

på det sätt kommitterade föreslagit, icke komma att förlora sin

mera allmänna och obestämda karakter».

E) Lärares tillsättning.

Med afseende på sättet för lärares utnämning föreslå kommitterade

den förändringen, att den tillsättande myndigheten skall före tillsättningen

af vederbörande rektor infordra skriftligt utlåtande angående de sökande.

Om detta förslag i och för sig är ingenting annat än godt att säga. Det

synes ''förutsätta ett erkännande af det berättigade uti, att de respektive

läroverken själfva få tillfälle att i någon mån bevaka sina intressen vid

tillsättningen af ordinarie lärare. Från denna synpunkt sedt star emellertid

förslaget i föga öfverensstämmelse med hvad kommitterade i hufvudsak

föreslagit — afskaffande af undervisningsprofven, som just sätta myndigheterna

i stånd att med vida större säkerhet, än det under andra förhållanden

skulle vara möjligt, bland de sökande träffa det bästa valet för

156

sina respektiva läroverk. Den ifrågavarande förändringen Iramställes såsom

särskild! påkallad i händelse af undervisningsprofvens afskaffande. Oss

synes den tvärtom just därigenom beröfvas sin egentliga raison detre.

Under nuvarande förhållanden, då undervisningsprof, vid hvilka vederbörande

rektorer kunna närvara, afläggas, kan en sådan förändring ha

goda skäl för sig, men om dessa prof afskaffa^, hafva vederbörande rektorer

liksom de tillsättande myndigheterna att döma endast efter pappersmeriter,

och under sådana omständigheter kan vinsten af deras utlåtanden

icke bli särdeles stor. 1882 års kommitté yttrar med afseende på ett

dylikt förhållande följande redan förut anförda ord: »Rektor och lokalstyrelse

vid det läroverk, där tjänsten skulle tillsättas, blefve genom en

sådan anordning beröfvade allt tillfälle att om de sökandes personliga

lärareduglighet förvärfva sig den kännedom, som undervisningsprofvet kan

bibringa; deras utlåtande om de sökandes förtjänster komme nästan uteslutande

att grundas pa tjänstgörings- och betyg smeriter och finge sålunda

eu alltför ringa betydelse. (Utlåtande och förslag sid. 377—378.)

Efter sammanfattning af de förslagna förändringarna yttra kommitterade:

»Genomföras de här ifrågasatta bestämmelserna, tveka kommitterade

icke att uttala såsom sin åsikt, att de nuvarande undervisningsprofven

utan skada kunna borttagas och att därvid icke desto mindre bättre och

säkrare garantier än de hittillsvarande vunnits för att åt de allmänna

läroverken förvärfva dugande och nitiske lärare. ''

Yttrandet, afl profven utan skada kunna borttagas, synes vara fälldt

med hänsyn till de obefordrade lärarne. Kommitterade hafva alltså här

åtminstone icke framställt profvens afskaffande som en ren vinst i det

hela för dem. Af den föregående framställningen torde emellertid framgå

såsom obestridligt, att undervisningsprofvens afskaffande och ersättande på

det sätt kommittébetänkandet föreslår, skulle, såvida de hittillsvarande

befordringsgrunderna skola bibehållas, komma att i mycket betänklig

grad lända de obefordrade lärarne till skada, icke minst genom att för

de tillsättande myndigheterna omöjliggöra en sådan jämförelse mellan de

sökande, som utgör eu nödvändig förutsättning för en rättvis befordran

enligt gällande befordringsgrunder. Denna mening har också uttalats af

1890 års läroverkskommitté. A sidan 7 i dess år 1893 afgifna förslag

till ändrade bestämmelser rörande undervisningsprofven heter det, att

»undervisningsprofven visat sig behöfliga, för att tillsättning af lärarebefatt

-

157

ningar skall kunna äga rum till båtnad för skolorna och med rättvisa mot

de sökande.»

Men om kommittéförslagets genomförande skulle omöjliggöra eu till*

förlåtlig jämförelse mellan de sökande med afseende pa den förnämsta

befordringsgrunden, så att myndigheterna på grund däraf tvingas att fästa

mindre afseende än förut på den, hvar finnas då de bättre och säkrare

garantierna för att åt de allmänna läroverken förvärfva dugande och

nitiska lärare?

Om värdet af de i kommittébetänkandet såsom de förnämsta framhållna

garantierna, profårs- och tjänstgöringsbetygen, vilja vi slutligen

anföra följande uttalande af 1S9Ö års kommitté i dess år 1893 afgifna

förslag sid. 6—7: »Ett i alla afseenden godt profårsbetyg torde kunna

anses ådagalägga praktisk kompetens för adjunkts-, ehuru icke för lektorsbefattning.

Härmed hafva emellertid kommitterade ingalunda velat säga, att profårsbetyget

skulle vid tillsättning ens af adjunktsbefattningar kunna ersätta

betyget öfver undervisningsprof och göra detsamma öfverflödigt.. Ty

kommitterade äro visserligen öfvertygade, att den som erhållit ett i alla

afseenden godt profårsbetyg, äger den förmåga att undervisa, som erfordras

för afläggande af ett godkändt adjunktsprof, men anse dock icke med den

stora vikt, som vid tillsättning af lärareplatser lägges och bör läggas på

undervisningsskicklighet, att nämnda betyg äro ägnade att utgöra den egentliga

grunden för en jämförelse mellan flera sökande med afseende härå.

Profårsbetygen afgifvas nämligen af rektor såsom föreståndare för den

praktiska profärskursen, efter samråd med vederbörande lärare; men dessa

lärare hafva icke blifvit tillsatta med särskild hänsyn till denna uppgift

och kunna understundom vara extra ordinarie eller i följd af ålder eller

andra omständigheter härför mindre lämpliga. Och då rektor icke i alla

ämnen kan äga nödig sakkunskap för att med full noggrannhet gradera

betygen i alla ämnen, torde en viss ojämnhet i betygen i de särskilda

ämnena icke kunna undvikas. Ännu större torde dock denna ojämnhet

visa sig vara mellan de särskilda betygsgradationerna, särskild! de högre,

vid de olika profårsläroverken, som för närvarande äro fem och icke stå

i närmare beröring med hvarandra. Orättvisa skulle därför lätt uppstå,

om vid i öfrigt lika förhållanden en sökande skulle på grund af öfverlägsenhet

med ett eller annat half be ty g i prof år sbetyget föredragas framför

en annan, som genomgått sitt profår vid läroverk med strängare fordringar

för de särskilda betygen.

Vidare är att märka, att det alls ieke är ovanligt, att en kandidat,

som erhållit svagare vitsord för sin profårskurs, genom några års verk

-

158

samhet i skolans tjänst så utvecklat sig, att lian för sina undervisningsjirof

blifvit bedömd med höga vitsord, under det att å andra sidan det icke är

utan exempel, att en kandidat, som fått höga vitsord i profårsbetyget, icke

infriat de löften, han sålunda gifvit om sig, utan blifvit en medelmåttig lärare.

J)essa olägenheter kunna icke afhjälpas genom tjänstgöringsbetygen, ty dessa,

som utfärdas af öfver hundra rektorer för olikartade läroanstalter, frän

universitetsrektorn till den tillförordnade rektorn för en tväklassig pedagogi,

afse sä olika undervisning sstadier och gifvas efter sä olika mättstock, att de

med afseende gä graden af undervisningsskicklighet knappast är o jämförliga.

Utan särskilda undervisningsprof skulle det därför blifva nödvändigt att vid tillsättning

af lärareplatser nästan helt och hållet lämna graden af undervisningsskicklighet

utan afseende >.

Dessa uttalanden af 1890 års kommitté äga i hufvudsak sin fulla

giltighet äfven gent emot de af 1897 års kommitté föreslagna bestämmelserna.

Det tinnes i dem intet, som är ägnadt att göra ofvanstående

omdömen om profårs- och tjänstgöringsbetygens olämplighet såsom befordringsgrund

utan samband med undervisningsprof ogiltiga. De föreslagna

förändringarna med afseende på profåret råda icke ens full bot

för de brister, som vålla ojämnhet i betygen i de särskilda ämnena vid

ett och samma profårsläroverk, och ingen bot alls för den ännu större

ojämnheten mellan de särskilda betygsgradationerna vid de olika profårsläroverken.

Med afseende på tjänstgöringsbetygen äro icke heller några

åtgärder föreslagna, som kunna rubba giltigheten af omdömet, att de med

afseende å graden af undervisningsskicklighet knappast äro jämförliga.

Om undervisningsskickligheten fortfarande skall utgöra den främsta

befordringsgrunden, så skulle följaktligen kommittéförslagets genomförande

medföra de svåraste olägenheter för de obefordrade lärarne och försätta

dem i eu vida sämre ställning än förut samt lämna osäkrare garantier

för läroverkens förseende med dugliga lärare än de hittillsvarande utan

att bereda någon säker fördel åt någon annan än domkapitlen, hvilket

allt väl icke kan hafva varit riksdagens mening. Om åter kommittéförslagets

antagande skulle undantränga undervisningsskickligheten som

befordringsgrund, hvilket enligt ofvan anförda yttrande af 1890 års

kommitté verkligen skulle komma att ske, och ancienniteten i sammanhang

därmed blifva den förnämsta befordringsgrunden, så skulle detta visserligen

gagna lärarekåren i visst hänseende, men ingalunda främja läroverkens

bästa och den vetenskapliga odlingen, och detta kan väl icke heller antagas

hafva varit riksdagens mening, då ju riksdagens skrifvelse uttryckligen

framhåller, att läroverkens intresse att erhålla dugliga lärare framförallt

måste tillgodoses.

159

Hur man än tolkar kommittéförslaget om undervisningsprofvens borttagande

och de till deras ersättning anvisade åtgärderna, synes det oss

komma i strid med riksdagens egentliga syfte, då den fattade beslut om

den skrifvelse till Kongl. Maj:t, som föranledde kommitténs tillsättning.

E. W—tz.

Utdrag af protokoll, hållet i läroverkskollegiet vid Skara hiigre allmänna

läroverk den 10 oktober 1898.

§ 1.

Kollegiets utlåtande skulle alltså hafva följande lydelse:

Till h. domkapitlet i Skara.

Sedan domkapitlet genom resolution af den 11 juni 1898 anmodat

rektor att lämna läroverkskollegiet vid Skara läroverk tillfälle att afgifva

yttrande öfver utsedde kommitterades den 30 sistlidne april afgifna underdåniga

betänkande angående afskaffande eller inskränkande åt undervisningsprofven

för lärarebefattningar vid de allmänna läroverken in. m., tar

kollegiet härmed anföra följande:

T.

Angående afskaffande eller inskränkande af under visningspr of ven för

lärarebefattningar vid de allmänna läroverken.

Hvad kommitterade föreslagit angående profårets utbildande genom

förbättrad handledning af kandidaterna och lämpligare anordning af profundervisningen

samt angående rektors rätt till yttrande och förslag rörande

lärares anställning har vunnit kollegiets odelade bifall.

Själfva hufvudfrågan, nämligen frågan om undervisningsprofven, har

varit föremål för långvarig öfverläggning inom kollegiet. Meningarna

hafva dock i denna fråga varit väl mycket skilda, för att ett samfälldt

utlåtande i positiv riktning skulle kunna af kollegiet afgifvas. Däremot

är kollegiets flertal enigt om följande uttalande:

Om det otillfredsställande i den nuvarande anordningen af undervisningsprofven

och de nu gällande bestämmelserna angående lärares befordran

160

ar kollegiet öfvertygadt. Med erkännande åt det arbete, som af kommitterade

blifvit till frågans klargörande utfördt, skulle kollegiet dock helst

se, att denna viktiga fråga kunde erhålla en ännu allsidigare utredning än

den hittills förehragta. Hufvudsakligen rörande följande punkter blefvo

under kollegiets öfverläggning anmärkningar riktade mot fullständigheten

af kommitterades utlåtande, nämligen 1) rörande möjligheten af de nuvarande

profvens inskränkande och ombildning; 2) angående profårsläroverkens

förmåga att bereda utrymme åt de föreslagna fyllnadsprofven; 3)

rörande de verkningar, som kunde vara att vänta af en från åtskilliga

håll förordad s. k. fackinspektion.

Till undvikande af missförstånd vill kollegiet i det följande något

utförligare uppehålla sig vid dessa punkter.

1) Under det somliga af kollegiets ledamöter ville biträda kommitterades

förslag om de nuvarande profvens afskaffande, funnos andra, som

ansågo en inskränkning och en ändamålsenlig ombildning af profven inför

domkapitlen möjlig och önskvärd. Detta senare alternativ har emellertid

i kommitterades betänkande icke erhållit den utredning, som för ett opartiskt

bedömande af frågan synes kollegiet behöflig, en anmärkning, som

kollegiet velat göra utan att därmed hafva velat uttala sig vare sig för

eller mot domkapitelsprofvens afskaffande.

2) Förslaget om s. k. fyllnadsprof, mot hvilket flertalet af kollegiets

medlemmar uttalade betänkligheter, torde för sitt förverkligande väsentligast

vara beroende däraf, huruvida profårsläroverken skola befinnas i stånd att

utan förfång för sin hufvudsakliga uppgift bereda det för dessa prof nödiga

antalet timmar och nödiga lärarekrafter. Kommitterade hafva visserligen

yttrat sig med tillförsikt härom och kunna stödja sitt omdöme på speciell

erfarenhet om förhållandena vid profårsläroverk, men framställningen i

betänkandet synes kollegiet dock hafva bort i fråga om denna sak innehålla

en mer i enskildheter gående redogörelse. Fn sådan blir särskildt

önsklig, då det gäller att bedöma, huruvida det reservationsvis gjorda förslaget

om rätt till ett andra fyllnadsprof — en rätt, som synts kollegiet

kräfvas af billighetshänsyn — kan genomföras.

3) I sammanhang med det föreliggande ärendet har från åtskilliga

håll framkastats frågan om införandet vid läroverken af en s. k. fackinspektion.

Denna fråga står ock därmed i förbindelse, då det ju kan tänkas,

att man tilläfventyrs genom en sådan inspektion skulle kunna erhålla ett

vederhäftigt bedömande af läraren i själfva hans arbete, hvarmed möjligheten,

såmedelst kanske ock talrikheten af prof — fyllnadsprof eller andra — skulle

kunna blifva minskad. Tanken på fackinspektion har ock inom kollegiet

haft målsmän. Dessa hafva likväl framhållit, att de velat ifrågasätta en

161

sådan inspektions införande, endast under förutsättning att densamma

uttryckligen angåfves såsom en allenast rådgifvande och konfererande, vid

behof bedömande verksamhet, hvars utöfvare således icke bekläddes med

någon som helst myndighet, hvarigenom de skulle kunna lägga tvång på

den enskilde lärarens arbete, och att till fackinspektörer (eller, som de

kanske lämpligare borde kallas, »läro verksråd») utsåges personer, begåfvade

med den takt och den frisinthet i omdömet, som för eu verksamhet af

antydda slag vore af nöden.

Med det nämnda har kollegiet ingalunda velat yttra sig till förmån

för en fackinspektions upprättande. Men kollegiet anser, att frågan därom

bort i sammanhang med det föreliggande ärendet till pröfning upptagas.

Slutligen får kollegiet framkasta den tanken, att det möjligen borde

tagas i närmare ompröfning, huruvida icke alla undervisningsprof skulle

kunna borttagas, om en extraordinarie lärare, som det önskade, tillerkändes

rätt att efter en viss tids tjänstgöring vid läroverk genomgå ny profårskurs

under eu lästermin.

II.

Angående geografien såsom särskildt läroämne vid tillsättande af adjunkts*

och kollegabefattningar vid de allmänna läroverken.

Rörande denna fråga har kollegiet icke något att erinra mot kominitterades

framställning och förslag.

in.

Angående formulär för de allmänna läroverkens kataloger och katalogernas

fogande till läroverkens räkenskaper.

Icke heller i denna fråga har kollegiet någon erinran att framställa.

Skara som ofvan

Julius Juldin.

Rätt utdraget, betygar

Ex officio:

LM

Julius Juhlin.

1G2

Utdrag af protokollet, hållet vid Venersborgs allmänna läroverk

den 27 september 1898.

Närvarande: Läroverkets inspektor, landshöfdingen m. m. L. V.

Lothigius och samtliga ämneslärare. Gymnastikläraren

kapten Varodell var af giltigt förfall hindrad att närvara.

§ 5.

Med anledning af domkapitlets i Skara skrifvelse rörande utlåtande

öfver kommitterades den 30 sistlidne mars afgifna underdåniga betänkande

angående dels afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven,

dels geografien såsom särskildt läroämne vid tillsättande af adjunktsoch

kollegabefattningar, dels formulär för de,allmänna läroverkens kataloger

företogos nu dessa frågor till behandling.

Under diskussionen om den första frågan framställdes följande yi’- kanden:

a) af lektor örtenblad, att kollega yttrande skulle erhålla denna

lydelse: »Under uttalande af den åsikten, att, då tjänstgöringsbetygen

skulle komma att vid tillsättning af lärarebefattning erhålla en vida större

betydelse än hittills, dessa ej lämpligen böra innehålla vitsord om sökandens

undervisningsskicklighet, vill Venersborgs läroverkskollegium ansluta

sig till kommitterades förslag»;

b) af adjunkterna Bergin och Vetterlundh om rent afslag;

c) af lektor Tessing, som yttrade: »För bibehållandet af undervisningsprofven

inför domkapitel vill jag anföra följande skäl:

De olägenheter, som domkapitel och läroverk i stiftsstäderna haft af

dessa prof, kunna till mycket stor del undanrödjas, ifall man minskar

profvens antal genom att stadga 1) att domkapitlet skall bland de sökande

uppsätta på förslag de tre eller fyra bäst meriterade, så att endast dessa

få aflägga prof för den i fråga varande platsen; 2) att fyra (möjligen tre)

års. tjänstgöring skall vara ett af kompetensvillkoren för erhållande af

ordinarie plats.

Hvad de olägenheter beträffar, som profven medfört för de profvande

själfva, kunna några undanrödjas, medan andra äro så beskaffade, att de

torde kvarstå, äfven om profven förläggas till en profårsinst.itution enligt

den af kommitterade föreslagna anordningen.

Den behöfliga kännedomen om de lärjungar, med hvilka proflektionen

skall hållas, kan den profvande förvärfva sig, om han före profvet får

163

tillfälle att studera föregående termins betygskatalog och tillfälle att någon

timme vara ensam tillsammans med lärjungarne, så att han kan få underhålla

sig med dem, efter behag placera dem i den ordning han önskar

o. s. v.

Då det inom hvarje klass, utom de medelmåttigt begåfvade lärjungarne,

väl i allmänhet också finnas några med godt eller mycket godt

hufvud, liksom otvifvelaktigt åtskilliga, som äro inskränkta eller mycket

inskränkta, så bör det väl också bland de till en protektion utvalda lärjungarne

finnas representanter för de olika kategorierna. Och i så fall

torde det litet eller intet inverka på uppgörandet af själfva planen för

lektionen, vare sig denna hålles inför domkapitel, såsom hittills skett, eller

enligt kommitterades förslag vid en profårsinstitution efter ett par timmars

auskultering och ett par timmars undervisning.

Det är en obestridlig sanning, att medelmåttiga undervisare stundom

kunna aflägga lysande prof och att å andra sidan utmärkta lärare stundom

äro klena profvare; men sådant skall helt säkert kunna inträffa äfven

i de s. k. fakultativa fyllnadsprofven. Och den nervositet, som brukar

vara oskiljaktigt förenad med undervisningsprof, kommer, om det nya

förslaget blir lag, att icke litet ökas därigenom, att fyllnadsprof skulle få

afläggas endast en gång (möjligen två) i hvarje ämne.

I ekonomiskt afseende torde de nya profven ej ställa sig förmånligare

än de gamla för den profvande. Medan hittills den profresandes tjänstgöring

uppehållits af hans kamrater vid läroverket, måste väl med den

nya anordningen vikarie anskaffas. Och ofta torde det blifva svårt eller

omöjligt att skaffa sådan».

Sedan diskussionen förklarats afslutad och rektor framställt proposition

på lektor Örtenblads förslag samt ansett frågan med ja besvarad,

begärdes votering, hvilken, efter det rent afslag antagits till kontraproposition,

utföll så, att lektor Örtenblads förslag med 11 ja mot 6 nej blef af

kollegium antaget.*

Rörande geografien såsom särskildt läroämne vid tillsättande af adjunkts-

och kollegabefattningar antogs utan meningskiljaktighet kommitterades

förslag.

Angående läroverkens kataloger ansåg kollegium icke nödigt afgifva

något yttrande. «

Rätt utdraget, styrker

ex oflficio:

G. Th. Bergman.

164

Utdrag af protokollet, hållet i läroverkskollegiet i Sköfde den 10 september 1898.

Närvarande: Läroverkskollegerna fil. d:r Herm. Dahlstein, fil.

kand. O. Drakenberg, fil. kand. S. Damgren, fil. kand.

Jos. Fredbärj, fil. kand. Ax. Vinge samt undertecknad.

§ 10.

På anmodan af högvördiga domkapitlet i Skara stift framställdes

frågan, huruvida lärarekollegiet önskade yttra sig rörande det underdåniga

betänkande, som därtill i nåder utsedda kommitterade den 30 april 1898

afgifvit rörande dels afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven

för lärarebefattningar vid de allmänna läroverken, dels geografien såsom

särskildt läroämne vid tillsättande af adjunkts- och kollegabefattningar vid

de allmänna läroverken, dels formulär för de allmänna läroverkens kataloger

och katalogernas fogande till läroverkens räkenskaper, och blef,

sedan lärarekollegiet förklarat sig benäget att yttrande rörande dessa

frågor afgifva, vid öfverläggningen härom den meningen enhälligt uttalad,

att en ändring i nu gällande författning angående prof för läraretjänster

vid de allmänna läroverken vore högligen af behofvet påkallad, hvarför,

da kominitterades förslag till sådan ändring syntes vara mycket lyckligt

funnet och äga särdeles gynnsamma förutsättningar för sin utförbarhet i

profårsinstitutionen, lärarekollegiet ansåg sig böra tillstyrka bifall därtill,

hvarjemte beslöts att tillstyrka bifall till kommitterades förslag till ändring

i §§ 5 och 52 i den nådiga läroverksstadgan och stadganden rörande

terminskataloger.

. In fidem

David Ahlquist.

Justeradt:

Bernt Drakenberg.

Sigfr. Damgren.

''

Rätt utdraget; betygar

David Ahlquist.

165

Utdrag ur protokollet, hållet i kollegiet vid Falköpings allmänna läroverk

den 28 september 1898.

§ 1.

Domkapitlet i Skara hade lämnat kollegiet tillfälle att yttra sig öfver

kommitterades den 30 sislidne april afgifna underdåniga betänkande angående

afskaffande eller inskränkande af undervisningen för lärarebefattningar

vid de allmänna läroverken in. m. Under det sammanträde, som

med anledning däraf nu hölls, föreslog rektor följande underdåniga yttrande:

»Kommitterade

föreslå en utbildning af det numera obligatoriska profåret.

Utan tvifvel är den oek önsklig: de första och svåraste stegen på

lärarebanan behöfva all möjlig ledning. Men bland de åtgärder, som

sättas i fråga, tinnes en, hvilken synes vara mycket betänklig för det ingrepp,

den innebär i föreståndarens handlingsfrihet. Kommitterade förorda

en lagbestämmelse, att profundervisningen skall förläggas till senare delen

af profåret. Visserligen inskjutes ordet »väsentligen»; men af yttranden å

sidan 32 visar det sig, att detta ord tillkommit blott af hänsyn till lärjungarnes

undervisning och de bedömande lärarnes tjänstgöring. Kommitterade

vilja tydligen, att, om sådant vore möjligt, all profundervisning skulle försiggå

i slutet af sista terminen. Det låter dock icke neka sig, att sådan

undervisning äfven kan vara nödvändig i början af första terminen, för

att föreståndaren och ledarne skola lära känna kandidaten, en kännedom,

utan hvilken ledningen blifver famlande och icke kan syfta åt den unge

lärarens särskilda anlag. Mena kommitterade med profundervisning endast

den, efter hvilken vitsordet om kandidatens skicklighet skall företrädesvis

bestämmas, är föreskriften i fråga otydlig och torde äfven vara öfverflödig.

Det tillfälle att åhöra mönstergill undervisning, som under profåret

erbjudes, återkommer för de fleste aldrig: Legendi semper occasio esf,

audiendi non semper. Det hade därför varit att önska, att kommitterade

hade starkare framhållit åhörandets betydelse och föreslagit, att bristande

flit i det afseende! kunde medföra afstångande från rättigheten att aflägga

prof och få betyg.

Kommitterade anse, att om deras förslag,

att profåret utbildas genom förbättrad handledning af kandidaterna,

genom lämpligare anordning af profundervisningen och af sättet för dennas

bedömande

166

och att två års föregående tjänstgöring vid läroverk blifver villkor

för ordinarie anställning,

blifva antagna, lärarebildningen så stärkes, att de obligatoriska undervisningsprofven

kunna och böra afskaffa^. Märkas bör dock, att de föreslagna

ändringarna i profåret, ehuru i allmänhet goda, icke djupare ingripa

i detta och att föreskriften om två års tjänstgöring som kompetensvillkor

icke har nämnvärd betydelse under en tid, då flertalet af dem, som

erhålla ordinarie anställning, tjänstgjort vida längre. Ett stärkande förefinnes,

men icke af den vikt, att därigenom ersättas de stora maningar

och väckelser till själfutbildning, som undervisningsprofven medföra. Kommitterade

förorda visserligen s. k. fyllnadsprof; men dessa skola blott vara

fakultativa och förslaget lider, såsom längre fram skall visas, af brister,

hyilka ^troligen göra det oantagligt eller overksamt. Kan man icke då

våga påståendet, att kommitterade vilja bottagandet af alla undervisningsprof

efter profåret, en åtgärd, som icke är ett framåtskridande, en verklig

utveckling, utan ett våldsamt och farligt brytande af den historiska kontinuiteten?

En

lärares utbildning slutar icke med profåret: hos den nitiske är den

märkbar under en lång följd af år. Så länge dugligheten och icke ancicnneteten

är den väsentliga befordringsgrunden eller skall vara det, är

det en orättvisa, som hamnar sig själf, att icke lämna läraren tillfälle att

ådagalägga ökningen i skicklighet. Tjänstgöringsbetyget, vare sig det utfärdas

af eforus efter rektors yttrande eller af rektor, är icke tillräckligt:

det kan, åtminstone i de flesta fall, icke innehålla särskildt vitsord för hvarje

ämne om undervisningsskickligheten. Och någon förhoppning om att den

från departementet utgående inspektionen skulle kunna blifva så liflig och

kraftig, att den härvid blefve tillfyllestgörande, torde icke finnas: riksdagen

kommer antagligen icke att bevilja de behöfliga, ganska betydliga

medlen.

Således återstå endast undervisningsprofven.

Det har sagts, att prof icke böra förekomma, emedan de vilseleda: man

lär icke genom dem känna lärarens ordningssinne, plikttrohet och disciplinära

förmåga. Denna anmärkning bevisar intet mot profvens behöflighet

eller för deras skadlighet, men väl påminner den därom, att afseende bör

vid tillsättandet af lärarebefattningar fästas vid tjänstgörings- och profårsbetygen.

Ofta har mot profven framhållits, att de verka störande på undervisningen

vid det läroverk, där de anställas. Denna olägenhet kan i det

närmaste häfvas därigenom, att, såsom kommitterade föreslagit, de upp

-

167

gifter behandlas, som eljest skulle vid den tiden genomgås under ledning

af klassens lärare.

Det har äfven sagts, att de fleste lärarne önska profvens borttagande.

Detta påstående är troligen oriktigt, åtminstone obevisadt. När svenska

läraresällskapet år 1895 till lärareföreningarna utsände frågan: »År det

önskligt, att alla undervisningsprof för lärarebefattningar afskaffas?» besvarades

den med 81 ja, under det nära 120 medlemmar svarade nej eller

lämnade den obesvarad.

Som de nuvarande undervisningsprofvens största förtjänst har ofta

nämnts, att de gifva den tillsättande myndigheten tillfälle att lära känna

sökandens personlighet. Kommitterade anse denna profvens egenskap vara

öfverskattad och därför leda till orättvisor. Äfven om en föregående

läroverkskommitté snarare träffat det rätta, då den framhållit, att den personliga

bekantskapen ofta lämnar bättre ledning för omdömet än meritförteckningen,

så är dock förtjänsten i fråga omtvistad, och alltid återstå

många tungt vägande anmärkningar, som icke kunna vederläggas. Uttalanden

inom riksdagen och af läroverkskommittéer, läraremöten och pressen

göra. det ock troligt, att dessa prof icke komma att bibehållas oförändrade.

Kommitterade föreslå en genomgripande förändring af profven, så att

vid dem skall förekomma verklig undervisning, verkligt förhör af läxa,

som den profvande själf preparerat inför de bedömande och som lärjungarne

fått tillfälle att öfverläsa. Kraftigt betona de, att preparationen icke

kan vara god, om den icke lämpas efter lärjungarnes förståndsutveckling

och kunskaper, att läxförhöret icke är oberoende af preparationen och att

således läraren behöfver för sitt prof, om det skall blifva en tillförlitlig

värdemätare, grundligt känna sina tillfälliga lärjungars ståndpunkt, hvilken

genom gynnsamma eller ogynnsamma omständigheter kan vara högre eller

lägre än den vanliga. Men anmärkningsvärdt är, att de anse denna kännedom

kunna vinnas genom att auskultera under två timmar och genom att

undervisa en eller två timmar. Den kunskap om lärjungarne, hvilken

vinnes på så kort tid, blifver utan tvifvel, äfven med den skarpaste och

snabbaste uppfattningsförmåga hos iakttagaren, alltför ytlig och osäker.

Till den förberedelse, som här ifrågasattes, bör anslås en vecka, använd

på en eller två timmars undervisning — hvarvid den profvande må vara

ensam med klassens lärare och läjungar, icke, såsom kommitterade föreslagit,

endast med lärjungarne — och på flera timmars auskultation såväl

i de ämnen, i hvilka prof skall afläggas, som ock — för en grundligare

kunskap om lärjungarnes allmänna ståndpunkt — i andra ämnen. Till

ett prof bör därför antagas åtgå, efter ämnenas antal och beskaffenhet,

tio till tjugu dagar. Men då de bedömande icke behöfva närvara mer än

168

två timmar, profpreparationens och -förhörets, i hvarje ämne och å hvarje

af läroverkets två stadier och då profvet inträder som led i klassens fortskridande

undervisning, blifver profvets störande inverkan vid det läroverk,

där det hålles, föga märkbar. Men kännbar blifver den för det

läroverk, där den profvande är anställd. En lärare bör därför icke hafva

rättighet att aflägga prof ett obegränsadt antal gånger. Detta anse äfven

kommitterade; men då de önska, att alla prof skola kunna förläggas till

profårsläroverken, föreslå de, att efter profåret icke mer än ett prof skall

i hvarje ämne vara tillåtet för en lärare. Det sistnämnda förslaget är

ödesdigert. Kommitterade hafva nämligen — men det på goda grunder

äfven föreslagit, att ett stärkande åt meriterna efter ansökningstidens

utgång icke vidare skall förekomma. Fyllnadsprofven skola således icke

afse viss tjänst; de kunna icke heller göra det, då de icke få afläggas,

förrän flere manader förflutit, sedan ansökan om rättigheten därtill inlämnats.

Da de därjämte icke äro villkor för ansökningsrätt och de vid

dem utdelade betygen redan efter några år icke längre med säkerhet angifva

lärarens ståndpunkt som undervisare och därför icke tagas i betraktande

som befordringsgrund, torde få, om någon, lärare vilja underkasta

sig de med dessa prof förenade kostnader och besvär. Att en sådan

möjlighet föresvälvat kommitterade, torde hafva varit anledningen till deras

starka framhållande däraf, att i Preussen lektionsprof anses obehöfliga;

emellertid äro förhållandena där vidt skilda från våra, i det t. ex. — för

att blott nämna en omständighet bland många — den pedagogiska kursen

är tvåårig.

En begränsning af rättigheten att aflägga prof är dock nödvändig.

Den synes icke böra vara oberoende af det sätt, hvarpå läraren tjänstgör.

Följande förslag är möjligen antagligt:

»Hvarje lärare har, sedan han efter afslutadt profår varit ett år anställd

med fullständig tjänstgöring vid allmänt eller därmed likställdt enskilt

läroverk, rättighet att aflägga undervisningsprof, dock att, när fråga

är om ämne, hvari profår genomgåtts eller prof redan aflagts, prof endast

då är tillåtet, om minst två år förflutit efter profåret eller det aflagda

profvet och därjämte det betyg, som han för denna tid vid tjänstgöringsläroverk

erhållit öfver undervisningsskicklighet, är högre än det, som för

honom utfärdats öfver profårskursen eller profvet.»

Härvid förutsattes, att betygsgraderna blifva i lag föreskrifna äfven för

tjänstgöring och prof och desamma som för profår. Antagligt är, att

styrelserna för enskilda läroverk foga sig efter en sådan föreskrift angående

betygen.

Sedan sådana förändringar införts i undervisningsprofven, att de verk

-

169

ligen, ehuru icke allsidigt, kunna ådagalägga den profvandes lärareduglighet,

höra de så till vida blifva kompetensvillkor, att för ansökningsrätt till en

lektors-, adjunkts- eller kollegabefattning fordras, att från antingen profår

eller prof företes betyget godkänd eller däröfver i fråga om undervisningsskicklighet

i alla ämnen, som höra till sysslan.

Närmaste frågan blir, hvar profven skola afläggas. Kommitterade

svara: alla vid profårsläroverken. Men detta torde blifva en omöjlighet

genom den nu föreslagna utsträckningen af rättigheten att aflägga prof.

Med all säkerhet hafva kommitterade satt föreståndarens och lärarnes arbete

med ett fyllnadsprof för lågt, och profårskursernas betydelse för vår lärarekårs

utbildning och därigenom för folkets odling är så stor, att ledarnes

krafter icke böra på detta sätt splittras. Visserligen förorda kommitterade

någon minskning i undervisningstiden för rektor och lärare vid dessa läroverk;

men den föreslagna minskningen blifver nödvändig redan genom

de nya anordningarna vid profåret och det genom dem ökade arbetet.

Kommitterade förorda ock en förhöjning i de belopp, som nu utgå i arfvoden

för kandidaternas handledning; men denna ersättning gör icke det

ansträngande arbetet med lärjungarne vid dessa talrikt besökta läroverk

och med profårskurserna mindre och möjliggör således icke öfvertagandet

af nytt slag af verksamhet.

Kommitterades förslag, att rektor skulle för fyllnadsprofven i vissa

fall vidtaga ändringar i läsordningen, torde icke vara allvarligt menadt;

sådana rubbningar kunna vid andra läroverk stundom ske utan skada,

men böra icke vara i lag medgifna för profårsläroverken. Kommitterade

erkänna ock, att bördan af fyllnadsprofven skulle, äfven med den begränsning,

som de föreslagit, kunna blifva alltför stor för de nuvarande profårsläroverken,

men antyda, att den utvägen alltid finnes att inrätta ytterligare

ett sådant läroverk. Häremot kan man invända, att profårsläroverk

äro dyrare än andra allmänna läroverk och att genom ökandet af antalet

af de förra minskas utsikten att kunna besätta alla lärareplatserna vid

dem med män, som äro fullt lämplige att biträda vid lärarekandidaternas

ledning.

''fanken, att alla undervisningsprof skola försiggå inför en centralstyrelse

eller profkommission i Stockholm, hyllas numera icke af särdeles

många. En sådan centralisation skulle icke vara gynnsam för den pedagogiska

utbildningen i vårt land, och styrelsen eller kommissionen skulle alltid

af många misstänkas för ensidighet.

Undervisningsprofven höra således fortfarande afläggas i Stockholm

och vid stiftsläroverken inför konsistorierna.

Kommitterade föreslå, att ansökan om rättighet att aflägga fyllnadsin

-

170

prof skall insändas till kongl. ecklesiastikdepartementet, att därvid skola

uppgifvas såväl ämnena som de läroverksstadier, till hvilka sökanden önskar

fa profvet förlagdt, och att departementet därefter bestämmer, hvar profvet

skall försiggå. Detta förfaringssätt torde icke vara mindre användbart

qch förmånligt, när fråga är om prof inför konsistorierna.

Af det föregående följer, att prof, aflagdt inför ett konsistorium, icke

behöfver, då ämnet och läroverksstadiet äro oförändrade, förnyas inför

andra tillsättande myndigheter.

Därjämte höra

raderna 3 — 5 å sidan 58 i kommitterades betänkande erhålla denna

lydelse:

1) skicklighet och nit i ungdomens undervisning och handledning,

ådagalagda genom undervisningsprof inför konsistorium, vid genomgående

af profår och under utöfvad lärareverksamhet,

å sidan 57 insättas i momentet 1 af § 62 »så fort ske kan» efter

ordet företages

och i läroverksstadgan införas nådig föreskrift om undervisningsprof

såsom villkor i visst fall för ansökningsrätt.

Bland de fördelar, som de nu i underdånighet föreslagna bestämmelserna

i fråga om undervisningsprofven inför konsistorierna må antagas medföra,

nämnes,

att profven kunna verkligen och mångsidigt ådagalägga lärarens

undervisningsförmåga,

att de betydligt minskas till antalet, utan att rättigheten att aflägga

sådana blifvit otillbörligt inskränkt,

och att de jämnare fördelas på läroverken.»

Andra yttranden blefvo icke föreslagna. Efter någon öfverläggning

beslöt kollegiet att icke yttra sig öfver det ifrågavarande betänkandet.

In fidem

K. W. Hagberg.

Till Konungen,

Genom chefens för kongl. ecklesiastikdepartementet skrifvelse den 20

sistlidne maj anbefalldt att, efter att hafva gifvit de läroverkskollegier i

stiftet, som sådant önskade, tillfälle att i ärendet sig yttra, inkomina med

underdånigt utlåtande öfver utsedde kommitterades den 30 förutgångne

april afgifna underdåniga betänkande angående afskaffande eller inskränkande

af undervisningsprofven för lärarebefattningar vid de allmänna läroverken,

angående geografien såsom särskild! läroämne vid tillsättande af

adjunkts- och kollegabefattningar vid de allmänna läroverken samt angående

formulär för de allmänna läroverkens kataloger och katalogernas

fogande till läroverkens räkenskaper, får domkapitlet, med öfverlämnande

af inkomna yttranden från kollegierna vid de allmänna läroverken i

Strengnäs, Nyköping, Örebro, Eskilstuna och Askersund samt vid pedagogien

i Södertelge och med tillkännagifvande i underdånighet att domkapitlet

godkänner kommitterades förslag i öfrigt, dock i fråga om lista punkten,

lärareprofvens afskaffande eller inskränkande, underdånigst göra följande

erinringar:

att domkapitlet i princip hyser den åsikten, att undervisningsprofven

inför domkapitlen böra afskaffas, men dock endast under fullt betryggande

garantier för lärarnes duglighet och undervisningsskicklighet,

att enär de af kommitterade föreslagna garantierna i nämnda afseenden

icke kunna anses tillräckliga, domkapitlet finner de ifrågavarande profven

böra tillsvidare bibehållas men inskränkas därhän, att vederbörande dom

-

172

kapitel äger bland de sökande till en lärarebefattning, under iakttagande af

de i nadiga läroverksstadgans § 64 angifna befordringsgrunder, uppföra

tre på förslag till befattningen i fråga, om de sökande äro flera än tre,

men i annat fall alla de sökande och därefter förelägga dessa att genom

undervisningsprof ytterligare styrka sin skicklighet att undervisa,

att ingen föreskrift om viss tids tjänstgöring efter profårs genomgående

för att kunna söka ordinarie befattning må lämnas, samt

att tjänstgöringsbetyg, med specificering för tjänstgöringen i olika

ämnen, böra utfärdas och underskrifvas af rektor samt vidimeras i stiftsstad

åt eforus och i annan stad af läroverkets inspektor.

Undertecknade af Sillen, Fehr och So Idb er g åberopa i underdånighet

sina till protokollet, enligt bifogadt transsumt däraf, afgifna särskilda

yttranden.

Strängnäs domkapitel den 19 oktober 1898.

Underdånigst

U. L. Ullman.

K. U. Nyländer.

Gast. Klingberg.

Jul. af Sillen, i

Isak Fehr.

U. Sohlberg.

Otto Norberg.

Curt Giislaf Drakeuberg.

Transsumt af protokollet i Strängnäs domkapitel den 19 oktober 1898.

Närvarande: ordföranden och vice ordföranden samt ledamöterna

Klingberg, af Sillen, Fehr, Sohlberg och Norberg.

§ 14.

Genom chefens för kongl. ecklesiastikdepartementet skrifvelse den

20 sistlidne maj hade domkapitlet anbefallts att, efter att hafva gifvit de

läroverkskollegier i stiftet, som sådant önskade, tillfälle att i ärendet sig

yttra, inkomma med underdånigt utlåtande öfver utsedda kommitterades den

30 förutgangne april afgifna underdåniga betänkande angående afskaffande

eller inskränkande af undervisningsprofven för lärarebefattningar vid de

173

allmänna läroverken, angående geografien såsom särskild! läroämne vid

tillsättande af adjunkts- oeh kollegabefattningar vid de allmänna läroverken

samt angående formulär för de allmänna läroverkens kataloger och katalogernas

fogande till läroverkens räkenskaper; och sedan -

Lektorn af Silleri anförde:

»Enligt min åsikt är kommitterades omdöme öfver undervisningsprofven

inför domkapitlen fullt riktigt. Jag anser i likhet med dem, att dessa prof

>i väsentliga afseenden kunna vilseleda vid undervisningsskicklighetens

uppskattande»; att deras gagn är högeligen omtvistligt, medan olägenheterna

ligga i öppen dag, och att således förslaget att helt och hållet afskaffa

dem är väl grundad!. Lika riktig finner jag kommitterades asikt, att

»eu lärare vida mer än genom profår och därpå följande prof adagalägger

sin praktiska duglighet genom tjänstgöring vid läroverken», och jag anser

det vara en af betänkandets starkaste sidor, att det vill åt tjänstgöringsbetyget

ge eu så stor betydelse som befordringsgrund. Med sådana åsikter

kan jag icke instämma i domkapitlets utlåtande utan får såsom min mening

uttala, att förslaget, såsom innebärande högst betydande förbättringar,

bort af domkapitlet i hufvudsak tillstyrkas.

För den händelse att de af kommitterade framställda förslagen skulle

vinna nådigt bifall, torde likväl en och annan mindre förändring kunna

ifrågasättas. Jag anhåller att få angifva några punkter i kommitterades

»förslag till ändrad lydelse af åtskilliga paragrafer af nu gällande läroverksstadga»,

där sådana förändringar enligt min uppfattning böra och

utan allt för stor svårighet kunna göras.

§ 13, mom. 2. Om rektor skall kunna med tillbörlig sakkunskap afgifva

sitt, om förslaget antages, tyngre än nu vägande tjänstgöringsbetyg,

måste hans egen undervisningsskyldighet icke så litet minskas. Jag tror

icke, att det vore obilligt, att den nedsattes med förslagsvis fyra timmar,

så att den bestämdes till:

för rektor vid högre läroverk åtta till tolf timmar,

» » vid lägre läroverk med fem klasser 16 till 18 timmar,

» » vid lägre läroverk med tre klasser 20 timmar.

§ 53, mom. 7. Det torde i de allra flesta fall vara öfverflödigt och

någon gång skadligt att stadga två års tjänstgöring som ett oeftergifligt

villkor för rätt till ansökan. I denna punkt instämmer jag i domkapitlets

yttrande.

§ 57, mom. 1. § 58. Stadgandet, att eforus har att utfärda tjänst

göringsbetyg

för ansökan, förefaller mindre lyckligt. För eforus’ egen

174

ställning kan det knappast vara fördelaktigt att nödgas intyga något,

hvarom han i allmänhet icke kan hafva tillräcklig, och nästan aldrig på

egen erfarenhet grundad kännedom. Och för rektors myndighet synes det

bättre, liksom det också torde än kraftigare mana honom till samvetsgrannhet

och varsamhet i hans svåra värf, om han får ensam stå för sin

mening och sitt ord.

§ 60, § 62, ^ mom. 1. Stadgandet, att rektor vid det läroverk, där

syssla är ledig, ma öfver de till honom öfversända ansökningshandlingarna

afgifva yttrande, anser jag gagnlöst, för rektor själf synnerligen betungande

och hans ställning försvårande och under vissa förhållanden farligt såsom

innebärande en alltför stor frestelse till mannamån.

Utom dessa mindre anmärkningar anhåller jag att få i fråga om de

föreslagna fyllnadsprofven säga, att det icke synes mig säkert, att de så

särdeles, mycket bättre än de nuvarande profven skulle ge vederbörande

betygsgifvare en riktig uppfattning af den profvandes lärareduglighet, men

att de däremot säkerligen måste för de läroverk, där de skulle afläggas,

och för de profvande själfva medföra samma slags olägenheter, som de

nuvarande profven. Emellertid håller jag för sannolikt, att ganska många

lärare tillsvidare gärna skulle se, att genom dylika prof en möjlighet bereddes

dem att ådagalägga en förkofrad undervisningsskicklighet, och jag

vågar på denna grund icke bestrida, att deras införande för närvarande

kan vara ändamålsenligt.

Slutligen kan jag icke underlåta att uttala den meningen, att förslaget

att afskaffa domkapitelsprofven synes mig nästan med nödvändighet leda

till eu följd, som kommitterade icke därur dragit. Nämligen den, att alla

utnämningar till lärarebefattningar böra tillkomma Kongl. Maj:t. Afskaffa

profven, så att domkapitlen komma att utnämna endast på grund af de

ingifna handlingarna utan någon, verklig eller skenbar, personlig kännedom

om de sökande, så finnes, så vidt jag förstår, alldeles intet skal att fortfarande

låta kapitlen utnämna. Däremot talar, under nämnda förutsättning,

allt för utnämning af Kongl. Maj:t. Först och främst större enhet och

följdriktighet i tillämpningen af befordringsstadgan; vidare utnämningarnas

större snabbhet, då de många besvären med sina tidsödande förklaringar

och motförklaringar bortfölle. I själfva verket vore icke heller förändringen

så stor, som man kanske föreställer sig. I viss mån kan man säga, att

redan nu befordringarna afgöras af Kongl. Maj:t. Jag tror nämligen, att

det är regel, att domkapitlens utnämningar öfverklagas, om någon rimlig

grund till klagomål kan upptäckas. Hvilket vill säga, att de tvifvelaktiga

fallen — de fall, der mer än en utgång är tänkbar — i allmänhet äfven

under nuvarande förhållanden dragas under Kongl. Maj:ts pröfning».

175

Lektorn Fel tv yttrade:

»Jag kan ej instämma i den punkt af domkapitlets yttrande, där en

ny anordning af profven inför domkapitlen föreslås, emedan jag finner

de af kommitterade föreslagna fakultativa fyllnadsprofven under nuvarande

förhållanden och som en öfvergång till undervisningsprofvens fullständiga

afskaffande lämpligare; och åberopar jag hvad jag i härmed sammanhängande

frågor yttrat till protokollet den 12 jannari 1894. Ej heller kan

jag dela domkapitlets åsikt om obehöfligheten af i regel två års tjänstgöring

för rätt att söka ordinarie befattning. Jag sluter mig här liksom i

ofvananförda fall till kommitterades förslag, hvilket synes mig vara mycket

förtjänstfullt.»

Lektorn Sohlberg anhöll att i afseende på den 1 :sta frågan: Afskaffande

eller inskränkande af undervisning straff ven för lärarebefattningar vid de

allmänna läroverken, få till protokollet anföra följande:

»Kommitterade hafva velat utbyta de nuvarande undervisningsprofven

inför domkapitlen mot eventuella fyllnadsprof vid prof år sinstitutionen. Det

synes mig dock, som om dessa senare prof, äfven om de blifva fullständigare

än de förra och därför på ett mera mångsidigt sätt lägga i dagen

den profvandes, jag vill ej säga verkliga lärareduglighet, men förmåga

att föra sina undervisningsgåfvor till torgs, likväl i det stora hela komme

att lida af samma brister, på grund af hvilka kommitterade fälla domen

öfver de förra. Och de lida dessutom mer än domkapitelsprofven af en

annan ofullkomlighet, som synes mig i hög grad afsevärd och som beror

af deras ställning till principen om undervisningssättets största möjliga

frihet. Huru välinrättadt ett profårsläroverk än må vara, så hvilar nämligen

alltid öfver detsamma den faran och den misstanken, att undervisningssättet

der stelnar i de former, vederbörande »hufvudledare» pröfvat

vara de bästa och att inga andra sätt vinna tillbörligt afseende, så att

när den efter betygsförbättring sträfvande läraren återkommer till sitt

fyllnadsprof, hans måhända på mera själfständig väg vunna utveckling ej

har synnerligt att betyda, utan det fastmera blott gäller den frågan, om

och i hvad grad han förkofra! sig i den riktning hans »hufvudledare»

anvisat. Då fyllnadsprofven antagligen skulle få stor omfattning och därför

utöfva en betydande återverkan på lärareverksamheten i landsorten, så

befarar jag, att profårsinstationer), i stället för att vara blott en vägledning

för nybörjaren, skulle i kraft af dessa fyllnadsprof få makt att småningom

pa ett ensidigt sätt hallstämpla hela vårt undervisningsväsende.

Den enda motvikten mot denna fara skulle enligt kommitterades

förslag utgöras, synes mig, af det ökade inflytande, som vederbörande

rektorer, i egenskap af målsmän för den praktiska läraredugligheten, skulle

176

få vid tjänsters tillsättande dels genom den ökade betydelsen af de af

dem förestafvade, om ock af eforus utskrida, -normerade» tjänstgöringsbetygen,

dels genom det skriftliga utlåtande öfver de sökande, som vederbörande

rektorer skulle afgifva före lärarebefattningarnas tillsättande i

domkapitlen. Men — och här berör jag väl kommittéförslagets svagaste

punkt — rektorerna äro (och i detta påståeende kan den omständigheten

att eforatet skulle låna sitt namn åt deras betyg ej göra någon ändring)

visserligen kompetente att vitsorda lärarnes allmänna pedagogiska förmåga,

men ingalunda deras duglighet såsom facklärare i andra ämnen, än de, i

hvilka de själfva besitta fackkunskap, det vill säga i blott två eller tre

af skolans alla tolf.

Och hvad angår rektors skriftliga yttrande och förslag vid läraresysslornas

tillsättande i konsistorium, så måste man fråga, om detta

yttrande skall afse en opartisk, objektiv pröfning af de sökandes meriter

för den sökta tjänsten, det vill säga just detsamma som åligger den tillsättande

myndigheten, eller utgöra en mer eller mindre motiverad förklaring,

hvilken sökande rektor — oberoende af den objektiva pröfningen — önskar

till läroverkets båtnad hafva till platsen utnämnd. I förra fallet är rektors

yttrande skäligen obehöfligt, då det måste förutsättas, att den tillsättande

myndighetens särskilda ledamöter äro så kvalificerade, att de själfva, utan

rektors fingervisning, äro i stånd till en dylik opartisk pröfning. Är det

åter meningen, att rektor skall yttra sig såsom målsman för läroverkets i

fråga särskilda behof, som göra att det ligger vikt uppå att just den, och

icke den, läraren varder till platsen utnämnd, så anmärkes att de paragrafer

i läroverksstadgan, som handla om gällande befordringsgrunder, äfven eldigt

kommitterades förslag icke lämna utrymme för sådan hänsyn, hvaraf följer

att, om den utnämnande myndigheten gör något särskilt afseende på

rektors utlåtande, så medgifves åt honom ett obehörigt och lägst eldigt

sidoinflytande vid tillsättningen.

Jag är således af den meningen, att med den utgångspunkt kommitterade

tagit — den pedagogiska utvecklingens fastläsande vid eller fullständiga

koncentrering i pr of år sinstitutionen — deras samvetsgranna arbete ledt dem

till att föreslå anordningar, som jag anser otillfredsställande och som jag icke

kan acceptera. Också anser jag icke målet — lärareutbildningens höjande

i landet och en bättre tillämpning af rättvisa befordringsprinciper —

kunna nås på den väg kommittén föreslagit. Då den erkändt förnämsta

befordringsgrunden är tjänsteduglighet och denna — här är jag ense med

kommittén — icke bör bedömas efter enstaka undervisningsprof, vare sig

konsistoriella eller »fyllnadsprof» eller ens efter de under profåret aflagda

allena, utan med hänsyn till en verklig tjänstgöring af tillräcklig längd,

177

men kommitterade, enligt hvad jag ofvan sökt visa, gjort sig skyldiga till

det grundfelet att icke till fullo tillgodose vederhäftigheten hos dem, som

skulle bedöma samma tjänstgörings beskaffenhet, så föres jag till den tanken,

att på samma gång alla undervisningsprof för lärarebefattningar upphöra,

kompetente män, en för hvarje af skolans hufvudsakliga ämnesgrupper, böra

af regeringen förordnas, helst för en bestämd tidsperiod, tre a fem år i

sänder, åt hvilka öfverlämnas öfvervakandet och bedömandet af ämneslärarnes

fackduglighet. Man må icke säga, att de allmänna läroverken redan förut

hafva tillräckligt af sådan inspektion, nämligen censorernas i mogenhetsexamen

samt chefens för byrån för den högre undervisningen, alldenstund

ju den förra är af rent negativ art och för öfrigt gäller endast lärarne i

läroverkets högsta klass, medan den senare såsom sällan återkommande

är för litet effektiv samt dessutom af allt för generell natur.

De nu ifrågasatta inspektörerna skulle emellertid hafva till uppgift

icke blott att taga kännedom om undervisningens ställning vid de särskilda

läroverken och afgifva vitsord, där så påfordras, öfver undervisningsskicklighet,

hvar och en i sitt fack; de skulle äfven hafva till sin uppgift att,

fria från ensidigt doktrinärt rättshafveri och med öppen blick för alla goda

uppslag i undervisningsväg, som hvarje från onödiga skrankor frigjord

lärareverksamhet, ej blott i hufvudstaden, utan ock i landsorten, bär i sitt

sköte, hålla de pedagogiska frågorna och intressena vid lif. Då man, utan

att allt för mycket misstaga sig, torde kunna våga det påståendet, att för

närvarande domkapitelsprofven utgöra de enda tillfällen, då vid landsortens

läroverk didaktiska och disciplinära problem officielt sättas under debatt och

öfver hufvud intresset för pedagogiska frågor och initiativ tager en något

lifligare form, så skulle ock med dessa profs upphörande, om ej annan

åtgärd på samma gång vidtoges till de pedagogiska intressenas vård, dessa

komma att småningom förfalla och ett ofruktbart stillastående göra sig

gällande vid alla statsläroverk, som ligga utom området för profårsinstitutionen.

Jag anser därför: l:o) att undervisningsprofven inför domkapitlen

icke böra utbytas mot de af kommittén föreslagna »fyllnadsprofven»;

2:o) att om alla undervisningsprof för lärarebefattningar vid de allmänna

läroverken anses böra afskaffa^, detta bör ske endast under den förutsättning,

att en effektiv fackinspektion af läroverken kommer till stånd; 3:o) att

vid ansökan till tjänst rektors allmänna tjänstgöringsbetyg, då så begäros,

kompletteras med vederbörande fackinspektörs vitsord; 4:o) att vid lärares

utnämning nu gällande befordringsgrunder förblifva orubbade.»

In liden!:

Carl Gustaf Drakenberg.

Kona. amanuens.

23

178

Utdrag ur protokollet vid Strengnäs högre allmänna läroverks kollegiesammantärde