SOU 1903:3

PRESTLÖOREGLERINGSKOMITÉK

n.

BETÄNKANDEN OCH FÖRSLAG.

n.

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG

TILL

ECKLESIASTIK BOSTÄLLSORDNING

OCH TILL

FÖRORDNING OM ECKLESIASTIKA

BYGGNADSLÅNEKA.SSOR.

STOCKHOLM

KUNGL. BOKTRYCKERIET. I''. A. NORSTEDT Sl SÖNER

1900

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Underdånig skrifvelse.....................Sid, jjj

Inledning........................... , yn.

Allmän motivering , XLIX.

Författningsförslag...................... , j

Förslag till ecklesiastik boställsordning........... » 3.

I Kap. Om hvad med boställen förstås och särskilda

slag af desamma........ » 3.

II Kap. Om laga hus............... » 4

III Kap. Om andra byggnader än de laga husen » 8.

IV Kap. Om brandförsäkring........... » 9.

V Kap. Om egornas vård och bruk samt omför

delning

till godtgörande på vissa år

af kostnad eller förlust, somboställshafvare

kan få vidkännas....... » 10.

VI Kap. Om öfverträdelse af nyttjanderätt till

boställe................. » 13

VII Kap. Om af- och tillträde........... > 13.

VIII Kap. Om tillsyn å boställen samt om ekonomiska

besigtningar och husesyner. . » 14.

IX Kap. Om giltighet och tillämpning af denna

boställsordning äfvensom öfvergångsstadganden.

........... » 26.

Förslag till förordning om ecklesiastika byggnadslånekassor . » 29.

I Kap. Om byggnadslånekassas uppgift och

lånerörelse................ » 29.

II Kap. Om hufvudman.............. „ 31.

III Kap. Om styrelse............ » 31.

IV Kap. Om revision................ » 33,

V Kap. Om hufvudmännens sammanträden . . > 34.

\I Kap. Om tillämpningsbestämmelser..... » 36.

Specialmotiv.......................... » 37

Förslag till ecklesiastik boställsordning........... , 39.

Inledande framställning........... > 39.

1 KaP......................... » 58.

11 Knp......................... , 62.

Pre8tlunereglevingslcomilcn II, 2. \

II

III Kap..........................Sid- ll4-

IV Kap.......................... ’ 126-

Y Kap.......................... 5 d32''

VI Kap.......................... ’ 157-

VII Kap.......................... ’ 163''

VIII Kap.......................... ’ 171‘

IX Kap.......................... ’ m

Förslag till förordning om ecklesiastika byggnadslånekassor . . > 253.

I Kap.......................... ’ 253-

II Kap.......................... * 269-

III Kap.......................... * 27°-

IV Kap.......................... * 274-

V Kap.......................... » 273-

VI Kap.......................... 5 278-

Särskilda meningar . . . . ................... * 284-

Af herr Andersson...................... J 284-

» > Ekström ....................... * 283.

> » Forssell ....................... 1 348-

» herrar Montelius ocli Sörensson.............. » 349.

» herr Wåhlander...................... * 350.

Bihang, innehållande:

Af koiniterade år 1879 afgifvet förslag till förordning, angående

presterskapets boställen.................. 5 369.

Vid Kongl. Maj:ts proposition till 1894 års riksdag fogadt förslag

till ecklesiastik boställsordning............ » 391.

Till KONUNGEN.

I sammanhang dermed att riksdagen uti underdånig

skrifvelse den 5 maj 1897 anhållit, att Eders Kongl. Maj:t

täcktes, efter verkstäld utredning af på frågan inverkande

omständigheter, till riksdagens godkännande framlägga de

grunder, som ansåges böra blifva bestämmande vid reglerandet

af presterskapets aflöning, sedan tiden för nu gällande

lönekonventioner utlupit, har riksdagen erinrat om, att vid

en blifvande utredning för uppgörande af förslag till ny

lönereglering för presterskapet åtskilliga förhållanden borde

blifva föremål för undersökning i ändamål att vinna behöflig

rättelse; i hvilket afsende framhållits, bland annat, frågan

om ändrade bestämmelser angående presterskapets skyldighet

att nybygga och underhålla vissa hus å såväl prestgårdar

som komministersboställen.

Den af Eders Kongl. Maj:t enligt nådigt beslut den

22 oktober 1897 tillsatta komité, som fått i uppdrag, bland

annat, att afgifva förslag till de grunder, hvilka må anses

böra blifva bestämmande för presterskapets aflöning, och

som genom statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet

fått riksdagens omförmälda skrifvelse till sig öfverlemnad,

har vid öfvervägande af de omständigheter, som

kunna vara af vigt för bedömandet af presterskapets löneförhållanden,

fästat sin uppmärksamhet särskilt vid den

af riksdagen framhållna skyldighet för presterskapet att nybygga

och underhålla vissa boställshus. Komitén har dervid

funnit, att största olägenheten af den byggnadsskyldighet,

som för närvarande åligger boställshafvarne, består deruti

V

att bördan af boställshusens nybyggnad så ojemnt och orättvist

fördelas å de boställshafvare, som efter hvarandra begagna

boställets hus, och att denna olägenhet mest känbart

drabbar de boställshafvare, komministrarne, som på en

gång hafva den största byggnadsskyldigheten och den minsta

förmågan att uppbära densamma. Komité» har tillika funnit,

att den beräkning af boställsförmånens värde, som är en

nödvändig förutsättning för reglering af presterskapets aflöning,

ytterst beror af byggnadsskyldighetens uppskattning,

men att en sådan uppskattning omöjligen kan blifva tillförlitlig,

så länge denna skyldighet i verkligheten är ytterst ojemnt

fördelad å olika innehafvare af samma boställe. Det är

derför, enligt komiténs uppfattning, ej blott med hänsyn

dertill att ett af de allvarsammaste bekymren för det svagast

aflönade prestei’skapet må snarast möjligt undanrödjas, utan

än mera för de framdeles förestående löneregleringarnas

rigtiga utförande af synnerlig vigt, att sådana anordningar

må kunna snart vidtagas, som medföra en jemn och rättvis

fördelning af byggnadsskyldigheten. Derför har komité»

ansett sig böra redan nu framlägga förslag till ecclesiastik

boställsordning och till förordning om ecklesiastika byggnadslänekassor,

hvilka förslag afsé att, utan rubbning af

byggnadsskyldighetens nuvarande fördelning mellan presterskapet-

och soeknemännen, åvägabringa en jemn fördelning af

VI

denna skyldighet mellan boställshafvaren och hans efterträdare

och på samma gång förbereda den tillförlitliga uppskattning

och reglering af byggnadskostnaden, som varder

erforderlig i samband med förestående löneregleringar.

Berörda förslag med tillhörande motiv äfvensom afgifna

särskilda meningar öfverlemnas härmed i underdånighet.

På grund af Eders Kongl. Maj:ts särskilda nådiga förordnande

den 19 januari 1900 har undertecknad Montelius

deltagit i komiténs arbete under behandlingen af ofvan

omförmälda frågor.

Underdånigst

HANS FORSSELL.

HANS ANDERSSON.

GUNNAR EKSTRÖM.

J. JOHANSSON.

C. DANIELSSON.

N. J. O. H. LINDSTRÖM.

L. H. MONTELIUS.

OTTO WILH. REDELIUS.

YOLLRATH THAM.

HERMAN WÅHLANDER.

OSKAR NYLÄNDER.

P. SÖRENSSON.

DAN. WANNBERG.

Karl Rydin.

Marstrand den 17 augusti 1900.

Inledning.

Frågan om ändrade bestämmelser rörande presterskapets

skyldighet att nybygga och underhålla vissa hus har, som bekant,

utgjort föremål för upprepade framställningar från riksdagen,

1857, 1863 och 1876, för grundliga utredningar och utförliga förslag

•dels af kammarkollegium åren 1862, 1865 och 1867, dels af den

1861 tillsatta komité för uppgörande af förslag till allmänt ordnande

af presterskapets aflöning, dels af särskilt utsedda komiterade,

hvilkas förslag afgafs den 28 mars 1879.

De anmärkningar, som föranledt dessa framställningar, utredningar

och förslag, hade hufvudsakligen afsett dels den olämpliga

fördelningen mellan socknemän och boställshafvare af kyrkoherdeboställes

laga hus, dels tvetydiga bestämmelser om underhållsskyldigheten

å de sju laga hus, som socknemännen ega

att kyrkoherden färdiga antvarda.

Enligt 26 kap. 2 § byggningabalken höra till prestgårds

byggnad följande hus som socknemännen skola bygga och i vissa

fall bättra: (1 och 2) stufva med två kamrar och kök, (3) brygghus

med bakugn, (4) bod med dubbel botten och loft, (5) visthus,

{6) lada med två golf och loga, (7) fähus och stall, alla till den

storlek och beskaffenhet som blifvit bestämda i kongl. resolutionen

den 1 augusti 1727. De öfriga hus, som å prestgård tarfvas

och som boställshafvaren är lagligen skyldig att nybygga och

underhålla, äro, jemlikt resolutionen på presterskapets besvär

den 10 augusti 1762 och senare författningar, följande: hållare,

drängstuga, svinhus, vagnshus eller redskapslider, hemlighus, fårhus,

samt, der sådana pröfvas behöfliga, ytterligare en sädeslada

med loga, ett fähus och ett torkhus eller badstufva.

VIII

INLEDNING.

Mot den sålunda stadgade fördelningen af de olika husen

mellan socknemän och boställshafvare hade anmärkts, att hus,

som efter sin natur borde höra samman och med fördel kunde under

ett tak sammanföras, — såsom fähus och stall med fårhus och

svinhus, lada med redskapslider, brygghus med drängstuga o. s. v.

— alltför ofta blifvit, just till följd af denna fördelning å olika

byggnadsskyldige, uppförda under hvar sitt tak, och svårligen

kunde, så länge fördelningen bestode, på lämpligaste sätt sammanbyggas.

Med hänsyn härtill hade yrkats en annan och mera

rationel fördelning af husen mellan socknemän och boställshafvare.

Mellan socknemän och boställshafvare består vidare en till

tvister och missförstånd ledande gemensamhet i underhållsskyldigheten

för de sju laga hus, hvilka socknemännen skola å prestgård

bygga. Enligt 26 kap. 2 § byggningabalken skola nemligen

socknemännen antvarda dessa hus med tak och innanrede

färdiga åt kyrkoherden, och »vare han sedan skyldig att hålla

dem vid magt med egen kostnad. När de af ålder och bruk och

ej af prestens vanrykt förfalla, då skola socknemännen dem

bygga och bättra på deras kostnad». Detta lagrum hade nu

blifvit olika uttydt, i det man än velat ålägga boställshafvaren

all underhållsskyldighet, utom när husen tarfvat mycken eller

ansenlig förbättring, såsom anbringande af nytt tak, ny väggbeklädnad,

nya golf och takpanel, än åter velat anse boställshafvaren

pligtig att afhjelpa endast sådana brister som genom

hans vanvård uppkommit. Tvister härom hade förekommit vid

domstolarne, och försök, vid riksdagarne 1834—35, 1850—51,

1853—54, 1856—58, att åstadkomma förändring eller förklaring

af lagstadgandet hade alla strandat.

Alla de utredningar och förslag som i frågan förekommo

under åren 1861—1867 hade med hänsyn till dessa förhållanden

utgått från den af chefen för ecklesiastikdepartementet i skrifvelse

den 18 november 1861 uttalade grundsats, att begge

dessa öfver klagade olägenheter skulle kunna lättast undanrödjas

genom sådan fördelning och anordning af ifrågavarande nybyggnads-

och underhållsskyldighet, att alla hus, som för en passande

hostad åt pastor erfordrades, borde både nybyggas och underhållas

af församling å landet — såsom redan sker i stadsförsamlingar

—, men att deremot i församling å landet pastor sjelf finge både

nybygga och underhålla alla de hus som för boställets skötsel er

-

INLEDNING.

IN

fordrades, hvarigenom ock boställenas utarrenderande torde kunna

underlättas. Alldeles samma grundsats blef äfven tillämpad och

genomförd i det af förutnämnda komiterade den 28 mars 1879

framlagda »förslag till förordning angående presterskapets'' boställen».

I fråga om fördelningen af nybyggnads- och underhållsskyldigheten

både under ärendets föregående behandling åtskilliga förslag

blifvit framstälda, skiljaktiga i vissa smärre detaljer, för

bvilka bär ej behöfver närmare redogöras.1)

I den af komiterade år 1879 framlagda boställsordning

utfördes denna fördelning slutligen så, att till »hus som för passande

bostad erfordrades» eller s. k. mangårdsbus hänfördes

sätesbygning, visthus, hushållskällare, brygghus, vedbod, hemlighus,

drängstuga, vagnshus och brunn, samtliga att af pastoratet byggas

och underhållas, hvaremot till »bus som för boställets skötsel

erfordrades» eller s. k. ladugårdshus hänfördes spanmålsbod, redskapshus,

stall, fähus, fårhus, svinhus, lador och logar, badstuga

och malthus, källare för rotfrukter och brunn för ladugården, samtliga

att byggas och underhållas af boställshafvaren.

Detta förslag blef i hufvudsak upptaget i den kongl. proposition

som, efter det kyrkomötet 1888 afgifvit infordradt yttrande,

framlades för 1889 års riksdag, men som andra kammaren,

utan granskning af förslagets detaljer, fann för det dåvarande

icke böra bifallas. Samma bestämmelser upptogos i den

kongl. proposition om ny ecklesiastik boställsordning, som, efter

kyrkomötets förnyade yttrande, åter afgafs till 1894 års riksdag,

och blefvo denna gång föremål för fullständigare skärskådande

af såväl utskott som kamrar.

Den af presteståndet vid riksdagen 1862—63, af kammarkollegium

1865 och 1867, af komiterade 1861 och 1879 föreslagna förändring

af de nämnda skyldigheternas fördelning innebar ett byte

af skyldigheter mellan församlingar och boställshafvare. hvarvid

alla vederbörande ansett sig böra tillse, att bytet utfölle så

vidt möjligt rättvist och att skyldigheterna dervid delades jemnt *

‘) Se kammarkollegii utlåtande med förslag till ecklesiastik boställsordning

den 30 mars 1865, sid. 3, 5 och 154, och kammarkollegii utlåtande den 29 april

1867, sid. 30. Det af presteståndet vid 1862—63 års riksdag utarbetade förslag

till denna fördelning är åberopadt i underdånigt förslag till förordning angående

presterskapets boställen den 28 mars 1879, sid. 71 och 72.

X

INLEDNING.

till fördel för båda parterna, församlingar så väl som boställshafvare.

Svårigheten härvid ökades af den omständigheten, att

från presterskapets sida hade framstälts anspråk på sådana lagliga

bestämmelser om boställshusens och i synnerhet sätesbyggningens

tidsenliga storlek och beskaffenhet, som befriade boställshafvarne

från nödvändigheten att uppföra och sins emellan

inlösa öfverloppshus. De bestämmelser som med anledning häraf

blefvo i de nya förslagen införda om boställshusens storlek och

beskaffenhet måste naturligtvis hafva till följd eu svårberäknelig

förhöjning i den lagstadgade nybygnads- och underhållsskyldigheten

på det hela så väl som i dess särskilda delar.

Komiterade anstälde 1879 en beräkning, huru fördelningen

af de ökade och utbytta skyldigheterna skulle utfalla för båda

parterna. De framhöllo, hvad först beträffar församlingarna, att

deras nybyggnadsskyldighet väl skulle minskas derigenom att

de dyrbarare och för röta utsatta stall och fähus öfvertoges af

boställshafvaren, men deremot ökas dels derigenom att de laga

husens antal blefve större, nio för sju, dels och i synnerhet

genom de nya föreskrifterna om sätesbyggningens betydligt större

utrymme och bättre beskaffenhet, samt derigenom att församlingarna

i stället för delad underhållsskyldighet å sju hus Unge

full underhållsskyldighet å nio hus, hvadan hela deras tunga af

laga nybyggnads- och underhållsskyldighet torde blifva något förstorad.

Komiterade förmenade dock, att som redan nu församlingarna

i allmänhet uppförde sätesbyggningarna större än

lag föreskrefve, åtminstone den nybyggnads- och underhållsskyldighet

som församlingarna faktiskt utgjort ej blefve genom förslaget

ökad.

Beträffande åter kyrkoherdarne ansågo komiterade, att deras

nybyggnadsskyldighet torde blifva ökad, men deras underhållsskyldighet

minskad, hvarjemte fördelen af sätesbyggningens tidsenliga

laga byggnad helt och hållet komme boställshafvarne till

godo, så att de å sin sida icke borde hafva någon invändning

att framställa mot den i någon mån ökade nybyggnadsskyldigheten.

Den i samtliga förslagen eftersträfvade jemnvigt i utbytet

mellan båda parternas lagliga skyldigheter hade således enligt

komiterades beräkning vunnits endast derigenom, att man åberopade

församlingarnas vana att godvilligt fullgöra mer än sina

i lag föreskrifna skyldigheter. Beräkningen af denna jemnvigt

INLEDNING.

XI

var derför ganska vansklig redan under den förutsättning som

legat till grund för fördelningsplanen, eller att uppgörelsen skulle

gälla allenast kyrkoherdeboställena.

Ännu större svårigheter måste således uppstå, när slutligen

i samma fördelningsplan blef, såsom ett nytt och hufvudsakligt

moment, införd en reglering af nybyggnads- och underhållsskyldigheten

å komministersboställen.

Det hade i senare tid begynt framställas såsom ett synnerligen

beaktansvärdt missförhållande, att under det flertalet

kyrkoherdar äro frikallade från skyldighet att nybygga och delvis

från att underhålla de vigtigaste och dyraste af boställets hus,

särskildt sätesbyggningen, måste deremot komministrarne, hvilkas

aflöning är betydligt mindre, i regeln ansvara för samtliga

boställets åbyggnader. Den i allmänna lagen för socknemännen

stadgade skyldighet att nybygga och underhålla vissa hus å

prestgårdar gäller nemligen icke komministers- och kapellpredikantsboställen;

der socknemännen å dylika boställen nybygga och

underhålla vissa eller alla husen, beror sådant på särskilda stadgar

eller medgifvanden.

Redan i presteståndets vid 1862—63 års riksdag utarbetade förslag

till ny boställsordning uttalades också den önskan och förhoppning,

att i afseende å komministrarnes bostadsboställen måtte införas

och stadgas samma fördelning af skyldigheten attnybyggaoch

underhålla åbyggnaderna, som föreslagits i fråga om kyrkoherdeboställen.

Denna önskan understöddes af flera från orterna inkomna

yttranden, och under erinran att nybyggnadsskyldigheten

vore för dessa svagt lönade boställshafvare högst tryckande,

införde kammarkollegium i sitt förslag till ecklesiastik boställsordning

den 30 mars 1865, § 17 mom. 2, en bestämmelse, att

hvad som stadgats om församlingarnas på landet skyldighet att

nybygga och underhålla vissa mangårdshus å kyrkoherdeboställen

skulle gälla äfven mangårdshusen å komministers- och kapellpredikantsboställen.

Vid förslagets granskning i orterna uttalade också

många kyrkoherdar den mening, att de icke ville medgifva

någon ändring i allmänna lagens stadgande om församlingarnas

byggnadsskyldighet å kyrkoherdeboställen, så vida ej församlingarna

i gengäld åtoge sig nybyggnads- och underhållsskyldighet

å komministersboställen.

XII

INLEDNING.

De komiterade som den 28 mars 1879 afgåfvo förslag till förordning

om presterskapets boställen anmärkte ock, att från presterskapets

sida temligen allmänt uttalats förhoppning, att nybyggnads-

och underhållsskyldigheten å komministrars och deras vederlikars

boställen på landet måtte fördelas mellan församling och

boställshafvare på samma sätt som i fråga om kyrkoherdeboställen;

men för egen del instämde de alldeles icke i denna

önskan.

Komiterade hyste nemligen den åsigten, att stora olägenheter

uppkomme genom församlingarnas deltagande i prestboställeuas

nybyggnad och underhåll och att det derför vore mest önskvärdt,

att äfven för kyrkoherdeboställen såväl nybyggnads- som underhållsskyldigheten

kunde förflyttas från församlingen till boställshafvarne.

De ansågo sig derför icke kunna tillstyrka några stadgande^

genom hvilka enahanda olägenheter skulle framkallas äfven

å de hittills derifrån förskonade boställen af »tredje klassen», i afseende

å hvilka dessutom icke, såsom i fråga om prestgårdarne,

någon historisk grund för församlingarnas nybyggnads- och underhållsskyldighet

förefunnes. Komiterade framhöllo vidare, att

vid den beräkning af komministersboställenas afkastning, som

legat till grund för löneregleringarna, hade ju, enligt 4 § af

kongl. förordningen den 11 juli 1862 om allmänt ordnande af

presterskapets inkomster, hela byggnadskostnaden afdragits, så

att den behållna afkastning af bostället, som jemte öfriga tjensten

tillagda löneförmåner ansetts tillräcklig att bereda tjensteinnehafvaren

en anständig utkomst, ej skulle af någon nybyggnads-

eller underhållskostnad minskas. Att nu ytterligare bereda

komministrarne och deras vederlikar förmånen att få en

del af nybyggnads- och underhållsskyldigheten på församlingen

Överflyttad, skulle ju innebära en löneförbättring, som komiterade,

med afseende derå att dessa tjenstemäns behof så nyligen

blifvit pröfvade, ansåg för närvarande obehöflig; hvarför ock

komiterade tillstyrkte, att nybyggnads- och underhållsskyldigheten

å tredje klassens boställen måtte fortfarande som förut

åligga boställshafvarne allena.

En af de komiterade anmälde häremot sin reservation,

med framhållande af de reglerade komministerslönernas otillräcklighet

för anständig bergning och under yrkande, att församlingarna

måtte förpligtas att åt komministrar och kapellpredikanter,

på enahanda sätt som åt sina kyrkoherdar, nybygga

INLEDNING.

XIII

och underhålla bostadshus jemte alla dertill hörande byggnader.

Denna mening omfattades äfven vid förslagets granskning i

högsta domstolen af dess samtliga ledamöter, och i det förslag

till ecklesiastik boställsordning, som den 5 september 1888 öfverlemnades

till kyrkomötet för inhemtande af dess yttrande, var, i

§ 14, bestämmelsen om det antal boställets hus, som skulle af

pastoratet byggas och underhållas, stadgad att gälla för såväl

tredje klassens (komministrars mfl.) som andra klassens (kyrkoherdars)

boställen på landet. Kyrkomötet fann också de i denna

paragraf intagna bestämmelser om fördelningen af nybyggnadsoch

underhållsskyldigheten å kyrkoherdeboställena vara i och för

sig ändamålsenliga och hade icke något att erinra mot att sådan

ändring i allmänna lagen vidtoges. Men på samma gång uttalade

kyrkomötet den mening, att samtliga bestämmelser i

denna § 14 hade nära samband med hvarandra, hvarför kyrkomötet

vid sitt bifall till, att ifrågavarande bestämmelser om

kyrkoherdeboställena måtte varda lag, fogade det förbehåll, att

»någon ändring i 14 § .... icke utan kyrkomötets samtycke kommer

att ega rum».

Under detta förbehåll å kyrkomötets sida upptogs det ifrågavarande

stadgandet om församlingarnas nybyggnads- och underhållsskyldighet

för mangårdsbyggnaderna å såväl komministerssom

kyrkoherdeboställen i 14 § af den kongl. proposition om ecklesiastik

boställsordning, som afgafs till 1889 års riksdag.

Samma stadgande om församlingarnas byggnadsskyldighet

å komministersboställenas mangårdsbyggnader blek under alldeles

samma förbehåll af kyrkomötet, upptaget äfven i den förnyade

kongl. proposition, som afgafs till 1894 års riksdag och som

denna gång af riksdagen erhöll fullständig behandling.

Kyrkomötet hade sålunda, för sitt bifall till allmänna lagens

ändring i fråga om nybyggnads- och underhållsskyldighet å kyrkoherdeboställen,

uppstält som vilkor, att de nya stadgandena Om

församlingarnas nybyggnads- och underhållsskyldighet å komministrars

in. fl. boställen äfven blefve bifallna. Detta förbehåll

utgick tydligen från antagandet, att hvad 14 § af den föreslagna

boställsordningen stadgade angående fördelning af nybyggnads-

och underhållsskyldigheten å kyrkoherdeboställen innebure

en ökning af kyrkoherdarnes och en minskning af församlingarnas

nybyggnads- och underhållsskyldighet å dessa boställen.

Man antog, att församlingarna derigenom blefve så gynnade, att

XIV

INLEDNING.

de, i ersättning för ett dylikt medgifvande från kyrkoherdarnes

sida, skulle finnas villiga att ikläda sig den ifrågasatta

nybyggnads- och underhållsskyldigheten å komministersboställena.

Detta antagande var dock icke med verkligheten öfverensstämmande

Vid ärendets pröfning i riksdagen visade det sig

nemligen, att församlingarnas målsmän, helt annorlunda än

boställshafvarnes målsmän i kyrkomötet, uppskattade värdet

af byggnadsskyldighetens utsträckning till tredje klassens boställen.

Åtskilliga reservanter inom lagutskottet voro visserligen

benägna att medgifva en sådan utsträckning af församlingarnas

skyldigheter, men under förutsättning af en högst

betydlig inskränkning i samma skyldigheter beträffande kyrkoherdeboställena.

Så föreslogo fem reservanter, att å både

andra och tredje klassens boställen skulle af pastoratet nybyggas

och underhållas allenast sätesbyggning, visthus och hushållskällare

(således tre hus i stället för nio), men alla andra

boställets hus nybyggas och underhållas af boställshafvarne.

Tre andra reservanter ansågo, att å båda klassernas boställen

borde fyra hus, sätesbyggning, källare, visthus och vedbod

af pastoratet nybyggas, men deremot underhållet af dessa hus

såväl som underhåll och nybyggnad af, alla andra boställets

hus besörjas af boställshafvaren. En nionde reservant ville med

samma inskränkning af ny byggnadsskyldigheten i fråga om andra

klassens boställen medgifva församlingens byggnadsskyldighet

å tredje klassens boställen allenast för sätesbyggningen.

Samtliga dessa förslag inneburo sålunda en ny ganska betydlig

ökning af kyrkoherdarnes nybyggnads- och underhållsskyldighet.

Dock kunde intetdera tillvinna sig bifall af församlingarnas

målsmän inom andra kammaren. De träffades i sjelfva

verket alla af lagutskottets mot det kongl. förslaget uttalade

anmärkning, att den sålunda afvägda utjemningen af bördorna

skulle komma att verka synnerligen ojemnt. Om det föreslagna

utbytet mellan skyldigheter vore rätt beräknadt och utfölle

rättvist i sådana församlingar, i hvilka funnes ett kyrkoherdeboställe

jemte ett komministersboställe, skulle den nya lagbestämmelsen

naturligtvis komma att bereda alltför stor lättnad

åt alla de församlingar der endast kyrkoherdeboställe funnes att

bygga och underhålla, men deremot en allt för stor tunga åt

alla de församlingar der, jemte kyrkoherdeboställe, funnes två

eller flera tredje klassens boställen.

INLEDNING.

XV

Erfarenheten synes sålunda hafva tillräckligt ådagalagt, att

det icke gifves någon utsigt att få den ifrågavarande nybyggnadsoch

underhållsskyldigheten vare sig å kyrkoherdeboställen eller

å komministersboställen på ett tillfredsställande sätt ordnad, så

länge en dylik reglering skall bero på ett utbyte mellan boställshafvares

och församlingars skyldigheter under nu pågående löneregleringsperiod,

allra minst om densamma skall samtidigt verkställas

för båda klasserna af boställen.

Den i riksdagens skrifvelse den 5 maj 1897 uttalade önskan

om en undersökning beträffande kyrkoherdars och komministrars

skyldighet att nybygga och underhålla vissa hus bär också satt

denna undersökning i omedelbart samband med uppgörandet af

förslag till ny lönereglering för presterskapet; och då den nu

begärda undersökningens förutsättning sålunda är en helt annan

än den, af hvilken komiterade år 1879 voro bundna, synes det

vara meningen, att nya utvägar för frågans ändamålsenliga

lösning borde beredas. Komitén, som anser en reglering af

kyrkoherdarnes byggnadsskyldighet vara synnerligen önskvärd

och en reglering af komministrarnes byggnadsskyldighet ovilkorligen

nödvändig, har derför också i främsta rummet trott

sig böra undersöka, huruvida icke en dylik reglering skulle

kunna åstadkommas på någon annan väg än dem som förut varit

ifrågasatta och der, såsom erfarenheten visat, vederbörande

målsmän för boställshafvares och församlingars intressen haft

mycket svårt att komma hvarandra till mötes.

* *

*

En viss reglering af boställshafvares nybyggnads- och underhållsskyldighet

å boställe är ju i sjelfva verket nödvändigt

förknippad med uppgörandet af ny lönereglering för dessa boställshafvare;

en sådan reglering har ock varit med nu gällande

löneregleringar förbunden. Enligt § 4 af 1862 års förordning om

allmänt ordnande af presterskapets inkomster skulle nemligen

boställe till »en dess verkliga värde efter afdrag för byggnadskostnaden

motsvarande inkomst beräknas»; och då den beräknade

boställsinkomsten skolat utgöra en af de fasta faktorer, genom

hvilka bestämdes behofvet af tillskott för ernående af en skälig

aflöningssumma, men byggnadskostnaden afdragits innan denna

faktor bestämts, börja teoretiskt antagas, att vid hvarje rätt utförd

XVI

INLEDNING.

lönereglering har åt boställshafvaren anslagits icke blott en för

anständig bergning tillräcklig löneinkomst, utan derutöfver en

mot byggnadskostnaden svarande inkomst af bostället.

På samma sätt böra väl vid kommande lönereglering, för

innehafvarne af komministers- eller kapellpredikantstjenster så väl

som för kyrkoherdar, aflöningsförmånerna i sin helhet så beräknas

och bestämmas, att tjenstemannen får en för anständig bergning

tillräcklig lön utöfver den inkomst, af bostället eller eljest, som

beräknats erforderlig för att bestrida nybyggnads- och underhållsskyldigheten.

Om boställshafvaren på sådant sätt verkligen

varder fullständigt godtgjord för dessa kostnader, och om

den öfriga lönen är tillräcklig för anständig bergning, har han

ju icke längre att klaga öfver nybyggnads- och underhållsskyldighetens

tunga.

Förutsättningen för en dylik tillfredsställande reglering är

emellertid uppenbarligen, att den ifrågavarande kostnaden för

boställshusens nybyggnad och underhåll låter sig beräkna på sådant

sätt, att boställshafvarne i allmänhet varda för den verkliga

kostnaden betäckta. Det kan visserligen tyckas, att då

boställshusens kapitalkostnad i hvarje fall bör kunna af ortens

sakkunnige män ganska noga uppskattas, då en efter husens

varaktighet lämpad amorteringsprocent skulle uttrycka det årliga

värdet af nybyggnadskostnaden, och då det årliga underhållet

äfven lärer kunna af ortens sakkunnige med rätt stor säkerhet

angifvas, så borde väl vid hvarje uppskattning af den årliga

boställsafkastningen utan svårighet kunna beräknas ett sådant

medelvärde för nybyggnads- och underhållskostnader, som svarade

mot verkligheten och beredde hvarje boställshafvare den

ersättning som borde honom tillkomma.

Men i verkligheten förhåller det sig så, att just detta afdrag

för byggnadskostnaden hittills icke vid någon dylik uppskattning

kunnat rätt beräknas, och att sådan beräkning icke

heller framgent kan åstadkommas, så länge nemligen som nybyggnads-

och underhållsskyldighetens fullgörande af och fördelning

mellan af- och tillträdande boställshafvare måste försiggå på

hittills häfdvunnet sätt. För att den ifrågavarande uppskattningen

af bördan och årliga ersättningen för densamma skulle

kunna varda åtminstone i någon mån rättvis och tillfredsställande,

förutsättes det nemligen, att bördan sjelf i verkligheten

fördelades någorlunda jemnt på hvarje år och mellan olika

INLEDNING.

XVII

boställshafvare. Men det förhåller sig alldeles tvärtom: denna

bördans fördelning är i verkligheten ytterligt ojemn och orättvis,

och kan under nuvarande förhållanden knappt blifva annat

än ojemn och orättvis.

Det anmärktes redan1) vid de officiela uppgifter, som åren

1889—90 hopsamlades rörande faktiska årliga nybyggnads- och

underhållskostnader för prestboställen, att de utvisade skiljaktigheter,

som voro aldeles för stora för att kunna förklaras endast

af frågans olika uppfattning eller af boställenas olika betydelse.

Förhållandet var, att vid de boställen, som under perioden varit

föremål för mer eller mindre omfattande nybyggnad, årskostnaderna

helt naturligt uppgingo till mångdubbelt högre belopp

än vid de boställen, som under perioden endast tarfvat de oundgängligaste

reparationer. Alldeles likadana skiljaktigheter i

årskostnader för likartade boställen förekomma vid de uppgifter,

som nu ingått till svar å komiténs frågor om boställshusens

nybyggnads- och underhållskostnader och som för hvarje boställe

meddelats i de af komitén utarbetade tabeller, serien A

Tab. 3.

Å komministersboställen, belägna inom samma stift och kontrakt,

och hvilkas bostadsbyggnader säkerligen icke kunna vara

mycket skiljaktiga till storlek och kostnad, vexla de uppgifna

kostnaderna icke blott mellan 20, 30, 50 och 100 kronor utan

mellan å ena sidan 20—50 och å andra sidan 200—300—400 kronor.

Och dessa skiljaktigheter bero, såsom ock af svaren tydligen

framgår, helt enkelt derpå att å boställen med låga kostnadssiffror

hade under sista åren eller under nuvarande boställshafvarens

besittningstid förekommit allenast vanliga underhållskostnader,

medan å boställen med högre kostnadssiffror hade

under senaste år eller under nuvarande boställshafvarens besittningstid

förekommit mer eller mindre betydande nybyggnadsföretag.

Bördans ojemnhet beror sålunda icke så mycket på kostnaden

för byggnadernas normala underhåll, utan egentligen

på kostnaden för de större förändringar, hvilka vanligen

inbegripas under begreppet »nybyggnad», eller ock för sådant

dyrbarare underhåll som framtvingas, der nybyggnad ej i rätt

tid företages, och som på längden blir kostsammare än sjelf va *)

*) Se kammarkollegii utlåtande af den 5 maj 1893 angående ny ecklesiastik

boställsordning, sid. 14 och 15.

Prestlöneregleringslcomitén II, 2. 2

XVIII

INLEDNING.

nybyggnaden. Och det väsentliga felet i den nuvarande ordningen,

det som gifver upphof till alla berättigade klagomål

öfver nybyggnads- och underhållsskyldigheterna, ligger just deruti,

att denna nybyggnadsskyldighet, när den efter långt uppskof

slutligen måste utkräfvas af den som innehar bostället, drabbar

honom med en tyngd som kan vara öfverväldigande, och att det

för närvarande knappast gifves någon laglig och praktisk utväg

att åstadkomma bördans rättvisa fördelning på alla vederbörande.

Det är tyvärr sant, såsom en boställshafvare i sitt utlåtande

till komitén yttrat, att denna ^byggnadsskyldighet »drabbar

orimligt olika, i det en boställshafvare slipper lätt undan, eu

annan kan få sitta hårdt emellan»; och det är också naturligt,

att dylika missförhållanden skola kännas tyngst och verka mest

förkrossande på de kyrkans tjenare, hvilka äro så svagt ållon ade,

att de knappt kunna lifnära sig, än mindre af sin inkomst undvara

något till kapitalutlägg för nybyggnader.

Så länge förhållandena äro af denna art, kan det föga

eller intet hjelpa, att vid lönens reglering bjuda vederbörande

boställshafvare en penningeersättning för denna skyldighets fullgörande.

En dylik ersättning måste ju bestämmas efter beräkning

åt kostnadernas medelvärde för någon längre tidrymd; den

kan då måhända blifva tillräcklig eller mer än tillräcklig för

alla boställshafvare, som äro nog lyckliga att under kortare

eller längre tid varda förskonade för andra utgifter än dem som

erfordras till byggnadernas normala underhåll; men för alla de

boställshafvare, som i verkligheten drabbas af större eller mindre

^byggnad, hvars kostnad varder illa fördelad eller alldeles

ofördelad, för dem kommer en sådan ersättning att vara fullkomligt

otillfredsställande.

» *

*

Till belysning af de förhållanden, som sålunda uppstått, har

komitén ansett sig böra här meddela följande urval af de uttalanden

från ecklesiastika boställshafvare, hvilka till komitén

insändts såsom svar på dess spörsmål om byggnads- och underhållsskyldigheterna

å boställen.

Komministern i Husby-Erlingliundra af Erkestiftet: »Då jag år 18 9 &

frånträdde en komministersbefattning för att tillträda en sådan härstädes,

måste jag i och för nybyggnad vidkännas en ny förlust af ej mindre än

INLEDNING.

XIX

1900 kronor, under det att den kontanta lönen ej uppgår till 900 kronor.

Men icke nog dermed; äfven här befans komministersbostaden i så förfallet

och bristfälligt skick, att jag för att kunna bebo densamma, måste

underkasta mig en ytterligare utgift af 460 kronor utan att dertill hafva

erhållit den ringaste hjelp eller bidrag. För en redan förut svagt aflönad

komminister kan denna byggnadsskyldighet ej blifva annat än fullkomligt

ruinerande.»

Komministern i Husby-Långhundra af Erkestift: »På grund af

resolution vid tillträdessyn d. 28 Maj 1884 måste nuvarande komminister

år 1885 ombygga boningshuset å komministersbostället i Husby-Långhundra

och i anledning deraf göra en skuldsättning å 1,200 kr. Komministers

samtliga dåvarande inkomster från församlingen och bostället kunde beräknas

till högst 1,100 kr. (utan afräkning af krono- och kommunalutskylder).

Mer än ett års lön bortgick således till boningshusets ombyggnad.

Räntan å derför utgifna 1,200 kr., som till största delen ännu

qvarstå oguldna, utgör efter 5 % 60 kr. årligen och uppgår till — sammanlagdt

under de 12 sista åren — 720 kronor. Komminister har alltså

blott för boningshuset utgifvit 1,920 kr.»

Komministern i Qvillinge af Linköpings stift: »År 1877 nödgades

undertecknad om- och nybygga de flesta, härvarande boställshusen för en

kostnad af egna medel till belopp af öfver 4000 kr., oaktadt ett ganska

stort frivilligt bidrag, uppgående till något mera än 6000 kr., af församlingen

härtill välvilligt lemnades. Sedan år 1880 bar jag för torrläggning af

åkerjorden, cirka 18 tunl. syrsand, genom grunddikning med tegelrör och en

större bäckrensning måst vidkännas en kostnad af 1000 kr. Och då boställets

skog till årlig afverkning icke lemnar något byggnads- eller hägnadsvirke,

utan blott hälften af nödigt bränsle, så måste det öfriga virkesbehofvet fyllas

genom inköp. Derför blir med de i Norrköpingsorten varande höga så

väl virkesprisen som arbetslönerna byggnadsunderhållet ganska dyrt,

uppgående de senaste 20 åren, trots så mycken nybyggnad under ofvan

nämnda år, till minst 1500 kr. När så ränta och amortering å kostnaden

för nybyggnad och jordförbättring vid bostället afdrages från bruttoafkastningen

blir nettobehållningen ingen.»

Komministern i Vänga af Linköpings stift: I anledning af boställets

nybyggnad år 1881 upptogs ett län att af komministern amorteras

på 20 år, och utgör den årliga amorteringssumman 240 kr. Vid undertecknads

tillträde af bostället den 1 maj 1895 fick jag lösa af företrädaren

öfverloppshus till ett värde af 700 kr. — Efter mitt tillträde hafva

reparationer å de laga husen samt nybyggnader verkstälts för ett belopp

af omkring 250 kr.»

Kyrkoherdens i samma pastorat utgifter under 7 år för byggnadsskyldighetens

fullgörande (genom reparationer och endels äfven mindre

nybyggnad af såväl laga hus som öfverloppshus) ha uppgått till 3,370 92 kr.,

hvilket utgör en årlig kostnad af 481-56 kr.

Komministern i Vårdnäs af Linköpings stift: »Under min 10-åriga

tjenstetid härstädes har jag måst bygga ny ladugårdsbyggnad med loge,

svinhus och hemlighus samt reparera mangårdsbyggnaden, drängstuga och

XX

INLEDNING.

arrendatorsbyggningen, hvilket allt, utom det bidrag församlingen välvilligt

lemnat mig af virke, kostat mig nära tre tusen (3000) kronor.»

Komministern i Stora Aby af Linköpings stift: »Man behöfver

som komminister icke företaga sig stora reparationer å sina boställen,

förrän 1/i af den kontanta årslönen gått åt. Derför måste man i byggnadsväg

inskränka sig till det allra nödvändigaste, med fara att få igen

det vid blifvande afträdessyn.»

Komministern i Vilske-Klefva af Skara stift: »Vid mitt tillträde

till tjensten fick jag vid laga syn på min lott att för 1,950 kronor bygga

ny manbyggnad. Detta bygge beredde mig en förlust af vida öfver 1000

kronor. Underhåll m. m. af öfriga boställshus har under 8 år kostat

mig minst 1000 kronor. Kommer så dertill, att komminister, som sjelf

får bygga och underhålla hus åt sig, får deltaga efter sin inkomst i kostnaden

för byggnad och underhåll af kyrkoherdes boställshus, torde nog

vara påpekadt, huru byggnadsskyldigheten ställer sig för en komministers

penningepung.»

Komministern i Mofalla af Skara stift: »Vid min företrädares

tillträde af denna komministratur voro alla boställshusen i fallfärdigt skick

ocli i största behof af ombyggnad. Visserligen tilldömdes han af synerätten

eu ej obetydlig husrötersättning, men sterbhuset, som skulle utgifva densamma,

hade föga att lemna. En del af boställshusen måste han derför

på egen bekostnad ombygga och nedlade derpå minst 3000 kronor. Sjelf

måste jag vid mitt tillträde utgifva lösen för byggnader med 1800 kronor

och har sedan årligen måst tillbygga och nödtorftigt förbättra de gamla

ladugårdshusen, så att årliga underhållskostnaden jemte räntan å det utlagda

kapitalet uppgår till omkring 250 kronor per år, en rätt betydande

afbränning å en lön i ett för allt ej uppgående till mer än 1200 kr.»

Komministern i Ytter-Eu]tärna af Strengnäs stift: »Underhållet af

boställets hus synnerligen betungande. A desamma hafva nedlagts öfver

sex tusen kronor. Byggnadsvirke måste köpas. Under de tre sista åren

har kostnaden för reparationer m. m. å boställshusen uppgått till sådana

belopp, att jag i det närmaste varit lönlös, och fråndragas utskylder till

stat och kommun uppstår ett ingalunda obetydligt deficit.»

Kyrkoherden i Jäder af Strengnäs stift: »För närvarande skola vid

pastorsbostället 16 större och mindre hus, källare oräknade, af pastor

byggas och underhållas. Kostnaden härför låter sig svårligen rigtigt beräkna,

men får nog ej sättas lägre än 500 kronor årligen. Vid mitt

tillträde d. 1/,5 1887 löste jag öfverloppshus för kronor 3,750. Intet enda

af dem är öfverflödigt, och alla voro reparationsfärdiga.»

Komministern i Barfva af Strengnäs stift: »Boställets skog lemnar

blott nödig vedbrand och gärdsgårdsfång. Då undertecknad d. 1/ö 1871

tillträdde komministraturen, mottog jag af min företrädare 8 st. öfverloppshus,

för hvilka jag betalade 850 kronor. År 1884 nödgades jag

bygga ett nytt boningshus i st. f. det gamla laga huset, som befans omöjligt

att reparera, hvilket kostade mig, oberäknadt en del timmer församlingsbor

frivilligt lemnade till hjelp, omkring 3,200 kronor, förutom en

min öfverloppsbyggnad och alla körningar. År 1892 flyttades och om

-

INLEDNING.

XXI

bygdes laga brygghuset med en kostnad af 110 kronor. År 1894 fann

jag mig nödgad att, med nedrifvande af alla de gamla uthusen, uppsätta

ett nytt, innehållande ladugård och loge m. m., hvartill utom 75 träd,

som jag härtill fick utsynade på boställets skog, nytt virke måste inköpas

för 4- å 500 kronor, så att hela den kontanta kostnaden för detta hus

uppgick till 2,000 kronor. Lägges så till summan 5,510 kronor, som

dessa tre nybyggnader kostat, äfven hvad som under de gångna 26 åren

utbetalts för husreparationer, neml. 1,060 kr., stiger hela summan till

6,370 kronor eller till 245 kronor i medeltal för år; och då äro ändock

icke de öfverioppshus, som användts härvid, inberäknade, ehuru blott 2 st.

nu återstå.»

Komministern i Skultuna af Vesterås stift: »Vid sista synen en

husrötebrist på komministerbostället om kronor 2,481''25 för 20 år = 125

kronor per år, utom hvad som möjligen under de 20 åren till husens

underhåll utgifvits. Härtill kommer, att de laga husen äro otillräckliga,

hvadan s. k. öfverioppshus, för tillfället alldeles nödvändiga, af en tillträdare

måste lösas. Underhållet af öfverloppshusen 75 kronor årligen.»

Komministern i Rytterne af Vesterås stift har under sin tjenstetid

fått sig ådömd nybyggnad af ladugård, stall, svinhus och redskapslider.

Komministern i Blädinge af Vexjö stift har under de senare åren

varit nödsakad att bygga för 3,200 kronor eller för »betydligt mera än

hvad som kunnat bestridas med två års komministerslöner». — Ärligt

underhåll kronor 200.

Komministern i Vrå of Vexjö stift: »Byggnadsskyldigheten, kräftskadan

på komministrarnes ekonomi. Sedan mitt tillträde af härvarande

komministerslägenhet år 1881 — och strax i början — har jag nödgats

nybygga eller grundligt ombygga mangårdshus, drängstuga och bodbyggnad

med källare, vagnshus samt till stor del äfven ladugården, d. v. s. i det

närmaste hela gården. I husröteersättning af företrädaren erhöll jag

268 kr. Men då ny kyrka blifvit uppförd och företrädaren äfven hade

åtskilligt annat att räkna sig till godo, qvittades husröteersättningen och

jag fick i stället till honom erlägga kontant 300 kr.

Komministern i Ostra Torsås af Vexjö stift: »Af- och tillträdes

syn

1893 18/io. Sedan dess ha utgifvits 5,150''56 kr. för boställets iordningställande,

men detta oaktadt äro eu del hus såsom ladugård m. m.

ej nybygda, utan behöfver ladugården inom ej lång framtid nybyggas.»

Komministern i Söraby af Vexjö stift: »Under min 17-åriga tjenstgöring

såsom komminister i Söraby har jag å ny grund uppbyggt alla

husen å prestgården, som vid mitt tillträde d. x/5 1881 voro i grund förfallna.

Boningshuset uppfördes 1885 för 5,278 kr. 6 öre, hvaraf jag af min

företrädare erhöll- 2,000 kr., och har således sjelf utbetalt kr. 3,278''06

Ladugården, uppförd 1891 för........... » 3,189''7 3

Byggnad för arrendatorn 1895 » 1,000''—

Uppodlat 5 tunnland mossjord........... » 793''92

Stenbrutit 2-s hektar af åker............ » 500''—

Gräft tvenne brunnar, anlagt ny väg samt uppfört afträdes

htis

och vedbod in. m. cirka........... » 500''—

Summa kr. 9,261*71

XXII

INLEDNING.

hvilken summa kan styrkas med syneprotokoller. Jag är af häradssynerätten

den 22/7 1887 ålagd att bygga bodbyggnad med källare och af

synerätten den 17/6 1897 ådömd reparationer för 910 kr.»

Komministern i Algutsboda af Vexjö stift: »26 särskilda hus äro

insynta, hvaribland dock icke upptagits drängstuga, brygghus, vedbod och

redskapshus, hvilka nödvändigt måste finnas. Årl. underhållet 500 kr.»

Komministern i Elghult af Vexjö stift: »Byggnadsskyldigheten

blifver med de ständigt stigande arbetsprisen allt mera betungande, hvarjemte

kostnaden till följe af af- och tillträdares olika förmåga att bevaka

sin rätt drabbar mycket ojemnt.»

Komministern i Hvetlanda af Vexjö stift: »Mycket betungande.

Vid tillträdet år 1892 blef jag af synerätten ådömd att utbetala 900 kr.

för s. k. öfverloppshus samt tilldömd 99 kr. 50 öre i ersättning för husröta.

Efter mindre tid än 5 år visar det sig, att samtliga åbyggnaderna,

ladugården undantagen, äro helt och hållet eller delvis fallfärdiga. Jag

har nödgats under året 96—97 från grunden bygga om en bod- och en

drängstugubyggnad samt nybygga en uthuslänga för en kostnad af 1328 kr.

41 öre. Och ändå återstår en grundlig reparation af mangårdsbyggnaden

samt målning af samtliga husen enligt föreskrift af senaste ekonomiska

besigtning.»

Komministern i Visingsö af Vexjö stift hemställer, »huruvida det

kan vara med billighet och rättvisa öfverensstämmande, att detta högst betungande

onus skall åligga de ecklesiastika tjensteman, hvilkas bärkraft häraf

med högst få undantag är ringa eller ingen. Att byggnadsskyldigheten är en

af komministrarnes svåraste bördor synes deraf, att vid af- och tillträdessynen

den 18 augusti 1881 uppgingo reparationerna å samtliga boställshusen

till 1175 kr. Oaktadt nämnda grundliga reparation, som företogs

under år 1885, innan jag den 1 maj 1887 tillträdde, har jag dock nödgats

att, utan hvad som vid ekonomiska besiktningar påsynts, uppgående

till 202 kr., under våren 1895 och 1896 verkställa reparationer för 390 kr.

64 öre. Att stängselskyldigheten på Visingsö är en dyr artikel framgår

deraf att vid af- och tillträdessynen 1881 uppgick iordningställandet af

gärdesgårdarna till kr. 549’40.»

Komministern i Tegneby af Göteborgs stift, som vid sitt tillträde

år 1895 måste nybygga manhusen för en kostnad af 6,200 kr.,

erhöll af företrädarens urarfvabo omkring 2000 kr. och måste sjelf utgifva

4,000 kr.

Komministern i Karlanda af Karlstads stift: »Byggnaderna råkade

under min företrädare i följd af hans armod i förfall utan like. Mitt

utlägg på dem af egna medel cirka 8,000 kr.»

Komministern i Håsjö af Hernösands stift. »Byggnadsskyldigheten

har för nuvarande komministern varit ytterligt betungande, då under hans

tjenstetid från d. 1/b 1885 nästan alla hus måst ny- eller ombyggas.

Denna kostnad har hittills uppgått till ej mindre än omkring 13,000 kr.,

■och dock återstår under närmaste tiden byggnad af ladugård och ombyggnad

af stall med en beräknad kostnad af 1,500 å 1,600 kr. Visserligen

har församlingen härtill bidragit med ej mindre än 7,800 kr. till man

-

INLEDNING.

XXIII

gårdsbyggnaden, ehuru byggnadsskyldighet ej åligger densamma. Dertill

saknas brunn å bostället, hvilket medför årlig utgift för vattnet från

granne. Till byggnadskostnaden kommer naturligtvis äfven ränta å upplånade

byggnadsmedel, då ju årsinkomsten ej varit tillräcklig äfven för

byggnadskostnaden.»

Att missförhållandena bjertast framträda vid komministersboställena,

beror naturligtvis dels derpå, att komministrarnes

ringa aflöning oftast för dem omöjliggör att af årsinkomsterna

bestrida någon del af byggnadskostnaden, dels derpå, att

byggnadsskyldigheten för dem mestadels*) omfattar alla boställets

hus, så väl i mangård som i ladugård, under det kyrkoherdarne

äro i regel fria från byggnadsskyldighet såväl å sätesbyggningen

med visthus, brygghus och bod, som å ladugårdens

två vigtigaste byggnader, fähus och stall samt lada med logar.

Man antager i allmänhet, att de på landet belägna komministersboställena

äro med afseende å byggnadsskyldigheten underkastade

bestämmelserna rörande kronohemman och sålunda skola vara försedda

med de i byggningabalken 26 kap. 2 § föreskrifna hus: i mangården

stuga med förstuga och kammare, källare, visthus och sädesbod,

redskapshus och hemlighus, port och lider samt i ladugården

stall, fähus, fårhus, svinhus med foderrum, loge och lador, efter

som gården tarfvar, allt efter de dimensioner, som angifvas i

byggningabalken kap. 27, § 3, eller stuga 12 till 14 alnar

lång och 10 alnar bred, loge 12 till 14 alnar lång, fähus

16 alnar långt o. s. v." Men ganska ofta lära åtskilliga andra

hus, såsom drängstuga och brygghus, finnas insynade såsom laga

hus, hvarjemte i allmänhet sätesbyggningarna å dessa boställen

föreskrifvas och uppföras i vida större dimensioner än lagligen

föreskrifvits, hvilket förfarande äfven af K. M:t godkänts. * I

*) På Gotland äro förgamlingarna skyldiga att nybygga och underhålla alla husen

i komministersgårdar såväl som prestgårdar, jemlikt kong! bref den 10 april 1693.

I följd af häfd, konventioner eller särskilda stadganden nybyggas och nnderhållas de

laga husen å komministersboställen på landet, helt och hållet eller till vissa delar,

af församlingarna uti en stor del af Vesterås stift, i åtskilliga pastorat i Hernösands

stift samt i några få församlingar af Erkestift, Linköpings, Vexjö

och Karlstads stift. Likaså förekommer på åtskilliga ställen, att komministrars,

kapell- eller brukspredikanters boställshus nybyggas och nnderhållas af enskilda godseller

bruksegare eller af donationsmedel eller af statsmedel. Se härom det år

1879 afgifna utlåtande och förslag till ecklesiastik boställsordning, sid. 56 och 57,

samt Prestlöneregleringskomiténs tabeller, Ser. A Tab. 3.

XXIV

INLEDNING.

Då nu komministrars och vederlikars befattningar, äfven

om de af komitén föreslagna talrika indragningar skulle samtliga

bringas till utförande, dock komme att uppgå till ett antal

af mer än 700 öfver hela riket; och då byggnadsskyldigheten

utgör den vigtigaste faktorn i dessa tjenstemäns lönereglering,

är det i främsta rummet just till dessa boställshafvare som

komitén tagit hänsyn, när den sökt att finna en antaglig lösning

af den svåra frågan om byggnadsskyldighetens ordnande.

Lagstiftningen har visserligen längesedan erkänt, att den

börda som laga byggnadsskyldighet ålägger boställshafvare bör

kunna fördelas, så att hon icke alltför ojemnt och orättvist

drabbar den ene boställshafvaren till den andres förmån. I

detta syfte utgåfvos redan i slutet af 17:de och begynnelsen af

18:de århundradet stadganden*) som sedan bekräftades af 1734

års lag, och hvilka för ecklesiastikstatens boställen, likasom för öf~

ficerarnes, medförde, att afträdande boställshafvare fick räkna sig

till godo en viss ersättning af efterträdare för den byggnad af

laga hus, som han fullgjort utöfver sin lagbestämda skyldighet,

ifen denna beräkning af »öfverbyggnad» var begränsad till uppgörelser

mellan närmaste af- och tillträdare. Det blef redan

tidigt förbjudet**) att träffa sådana uppgörelser om bördans fördelning,

som skulle komma att afse mer än tvenne boställshafvare.

Dylika aftal förklarades »lända en tredje som efterkommer

till förfång» och innebära en otillbörlig »gravation af privatis

på kronans boställen». I de flesta fall behöfde någon sådan

vidsträcktare fördelning af bördan ej heller ifrågasättas, enär

sj elfva grunden för fördelningen var så afpassad, att ett helt

*) Se i fråga om militieboställen: Reglemente angående metod och process

vid husesyner den 13 juli 1696, § 7, enligt hvilken nyttig och nödig öfverbyggnad utöfver

laga byggnad får tillgodoföras afträdaren, dock endast i qvittning mot hvad

»han på de andra byggningarna eller ägorna är blefven något skjddig». I kongl.

förordn. om husesyner den 16 okt. 1723, § 12, har beräkningen af öfverbyggnad

fått en vidsträcktare betydelse, enär der stadgas, att om officerare utom det som

ordningen fordrar gjort någon öfverbyggnad emot den tid han bostället innehaft,

sådant bör honom slutligen återgäldas af den som efter honom träder till bostället,

i fall det vore dermedelst fullbygdt. Likaså heter det i Kongl. Rådens bref till

guvernörerna den 27 febr. 1703: att »har den som afträder någon prestgård, gjort

derpå öfverbyggnad, mer än husesynsordningen efter besittningstiden honom pålägger,

det bör den tillträdande honom återgälda, ty att han genom slik öfverbyggnad

undviker den omkostnad, som han eljest bör göra». Det var denna

grundsats, som sedermera uttryckligen erkändes i 1734 års lag, B. B. 26 kap. 2 §.

**) K. M:ts bref till konsist. i Upsala den 3 nov. 1690.

INLEDNING.

XXV

boställes nybyggnad speriod sammanföll med en, högst tvenne

normala boställshafvareperioder.

Vid den tid då boställshafvare begynte få rätt att tillgodoräkna

sig ersättning för öfverbyggnad gälde nemligen ännu för

prestgårdar så väl som för komministersboställen den för landbohemman

i allmänhet stadgade grund för »årsberäkning» af laga

byggnadsskyldighet. Denna årsberäkning, enligt hvilken hvart

och ett af boställets största hus skulle stå för »tre års byggning»,

hade då nyligen i 1681 års husesyneordning blifvit noggrannare

bestämd, men var i hufvudsak densamma som gält åtminstone

sedan i slutet af 1400-talet.*) För de laga hus å kyrkoherdeboställen,

som det ålåg boställshafvaren att bygga, medgafs dock

häri någon jemnkning redan i 1734 års lag; men vid komministersboställen

fick först efter 1757 tillämpas denna frikostigare årsberäkning,

som innebar, att den inredda mangårdsbyggnadens

eller stugans nybyggnad skulle motsvara fem års byggnadsskyldighet,

det inredda fähusets likaså fem år, sammaledes räknas

fem år för nybyggnad af logen med två golf eller af stallet eller

af två bodar med loft och af öfriga mindre hus i proportion

derefter. Och vid dessa lagliga bestämmelser om grunden för

nybyggnadsskyldighetens och öfverbyggnadens beräkning har det

sedermera fortfarande förblifvit.

Dessa bestämmelser voro antagligen rätt väl afpassade efter

denna tids jordbruksförhållanden, arbetsvilkor och anspråk på

byggnadernas storlek och beskaffenhet. Äfven om fähuset, stallet,

logen eller sätesbyggningen å komministersgård bygdes något

större, än lag utmärkte för landbohemmanet, så voro säkerligen

byggnadssättet och byggnadskostnaden väsentligen desamma som

för bondgården. Ej blott till materialiernas anskaffning och

hemförande från boställets skog eller egor användes gårdens arbetskrafter;

i de flesta fäll var gårdens folk slöjd- och byggnadskunnigt

nog att mägta utföra arbetets hufvudsakliga delar,

så att den uppförda byggnaden i allt väsentligt blef en boställshafvarens

naturaprestation. Anspråken på husens inredning voro

ock så begränsade, att för densamma en jemförelsevis ringa penningutgift

behöfde förekomma. Boställshafvarens skuldsättning

*) Se Kalmar Recess af 1483, punkt 21, och husesynsordningen af 1590.

Ännu äldre stadgar, af 1414 (och 1416?), tala om två års byggning och torde få anses

intyga gällande sed, om ock deras giltighet som lag kan ifrågasättas.

XXVI

INLEDNING.

för nybyggnad var säkerligen vid denna tid en lika obehöflig

som sällsynt företeelse.

Men härutinnan har obestridligen en högst väsentlig förändring

i senare tider inträdt. Hvarken komministersboställets eller

prestgårdens laga hus, i mangård eller ladugård, uppföras numera

på samma vilkor som i forna dagar. Äfven vid de lindrigaste

anspråk på beqvämlighet för menniskor och kreatur, måste

byggnaderna göras vida större och dyrbarare än för hundrafemtio

år sedan; äfven under de gynsammaste arbetsförhållanden

kräfva de utlägg af kontanta penningar, som för hundrafemtio

år sedan icke påkallades. Sätesbyggningen eller stugan, fähuset,

stallet, logen och bodarna grundläggas, muras och timras numera

sällan af den arbetsstyrka, som komministerns lilla boställe

kan föda; dertill fordras vanligen legda och särskildt byggnadskunniga

arbetare. Inredningen med spisar och kakelugnar, paneler,

fönster och dörrar, lås och beslag, tapeter och målning,

takets beläggning med spån, papp eller tegel, väggarnes brädfodring

eller rappning, — allt medför penningutgifter för inköp

af material och för det konstfärdiga utförandet. Och i samma

mån den presterlige boställshafvaren varder främmande för jordbruket,

i samma mån framträder denna förändring tydligare.

För en komminister som utarrenderat sitt lilla boställe, men

fortfarande måste svara för nybyggnad och underhåll af mangårdens

oundgängligaste hus, innebär fullgörandet af denna skyldighet

i allmänhet intet annat än ett kontant kapitalutlägg. Men

komministrar äro nästan aldrig kapitalister, och deras lön är

aldrig så afpassad, att de kunna deraf undvara något till kapitalutlägg.

Het erforderliga byggnadskapitalet måste derför i

de flesta fall upplånas och lånet förräntas samt amorteras, allt

på de dryga vilkor som pläga gälla för en svag personalkredit.

Så hafva uppstått alla de beklagansvärda olägenheter, som

naturligen följa deraf, att lagbestämmelserna om byggnadsskyldigheten

förblifvit väsentligen oförändrade sådana de gälde för

hundrafemtio, delvis för fyrahundra år sedan, under det byggnadsskyldigheten

sjelf i senare tid undergått väsentliga förändringar.

Nu kan det hända en komminister, att vid afträdessynen,

efter fem till tio års tjenstgöring, sätesbyggningen

utdömes till nybyggnad, uppskattad till kostnad af 3—4,000

kronor; efter gällande lag skall denna kostnad då beräknas för

i

INLEDNING. XXVII

fem års byggnad och kan således komma att hel och hållen föras

honom ensam till last, att redovisas med byggnad eller penningar.

Är afträdaren ett sterbhus, inträffar väl ofta nog, att alla tillgångar

saknas, och hela kostnaden faller då på efterträdaren

allena. När åter en komminister under sin tjenstetid uppfört

en sätesbyggning, som kostat 3—4,000 kronor, och derför antagligen

ådragit sig motsvarande skuld, kan han vid afträdet, efter

fem till tio års tjenstetid, näppeligen med säkerhet beräkna att

af denna kostnad få den ringaste del Överflyttad på efterträdaren;

ty efter lag skall sätesbyggningen räknas för fem års

byggning. Det skulle således kunna hända honom, att han, i

stället för fordran hos efterträdaren, får sig ådömdt att för ytterligare

fem års byggnad uppföra t. ex. ett fähus.

Systemet innebär alltså, såsom lätt synes, den skriande orättvisan,

att ett kapitalutlägg, som tillgodokommer följande boställshafvare

under ganska lång tid, eller så länge byggnaden

eger bestånd, vanligen får hvila på den nybyggande innehafvaren,

endast i ringa mån på närmaste efterträdare.

Detta förhållande är så påfallande orimligt, att vederbörande

synerätter i allmänhet lära försöka, att i tillämpningen mildra

lagens oegentligheter. Stundom lära synerätterna tillämpa den

något frikostigare årsberäkning som stadgats i 183(1 års militieboställsordning;

stundom reder man sig genom att för byggnader,

som i dimensionerna äro vida större än lag förmår, i

någorlunda motsvarande mån öka årsberäkningen. Tillämpning

af de grunder för årsberäkning, som föreslogos i kong! propositionerna

till 1889 och 1894 års riksdagar, har äfven förekommit.

Någon gång afhjelpas de orimligaste följderna derigenom, att

en församling af barmhertighet åtager sig större eller mindre

del af den byggnadskostnad, som uppenbarligen skulle ruinera

den fattige boställshafvaren. Men ännu vanligare torde vara,

att följderna i det allra längsta undvikas genom uppskof med

nybyggnaden. Undseendet med ett fattigt sterbhus, som genom

efterräkning å byggnadskostnad skulle ytterligare utarmas,

eller med en tillträdare, som skulle bringas till ruinerande

skuldsättning, lärer ej sällan komma vederbörande att godkänna

byggnader, som längesedan äro nästan till obeboelighet

förfallna, och boställshafvaren får i dylika fall vidkännas dels

olägenheterna af odugliga hus, dels dryga årliga kostnader för

oundgängliga reparationer, med risken att slutligen vid afträdes

-

XXVIII

INLEDNING.

synen dömas till nybyggnadsskyldighet efter en orimlig årsber

åkning.

* *

*

De komiterade, som år 1879 framlade förslag till ny ecklesiastik

boställsordning, funno dessa förhållanden påkalla åtskilliga

ändringar i lagstiftningen rörande byggnadsskyldighetens

fördelning.

Komiterade gjorde dock vid nu gällande årsberäkning blott

den anmärkning*), att den »ej kan lämpas efter den större

eller mindre kostnad, som blifvit vid uppförandet af ett hus använd,

och således ej medför någon fördel för den boställshafvare,

som, mera än en annan, vinlägger sig om att förse sitt bostadsboställe

med ändamålsenliga och varaktiga hus. . .. Särskildt torde

det för ''stufva’ nu stadgade årtal ej gerna kunna lämpas på de

i förslaget föreskrifna sätesbyggningar, hvilkas uppförande fordrar

vida större kostnad, än som skäligen motsvaras af det

nu föreskrifna årtalet för stufva». Komiterade hade derför

funnit nödigt att i förslaget intaga nya bestämmelser i afseende

på årsberäkningen för de laga husen å bostadsboställena.

Dervid hade komiterade sökt iakttaga, »dels att den byggnad,

som enligt årsberäkningstabellen motsvarade en viss tid,

alltid under lika förhållanden så vidt möjligt blefve lika betungande,

utan afseende å hvilka hus som uppföras, dels att byggnadstungan

någorlunda jemnt på hvarje år fördelas, utan att i

allmänhet öfverbyggnad kommer att uppstå, och dels att genom

bestämmande af en viss latitud i årsberäkningen för hvarje hus,

möjlighet beredes synerätt att lämpa årtalet efter så väl den

mindre eller större, till husets ändamålsenlighet och varaktighet

bidragande kostnad, som derför användts, som den tunga husets

uppförande för boställshafvaren medfört i följd af andra särskilda

omständigheter, såsom tillgången af byggnadsämnen, husets uppförande

för sig eller i samband med andra hus, samt arbetsprisens

höjd». — Komiterade redogjorde icke närmare för de grunder

som varit bestämmande vid tabellens uppgörande och erkände,

att årtalsbestämmelserna måste blifva i viss mån godtyckliga,

men trodde, att desamma, »utan att göra årsberäkningen allt för

* Se komiterades utlåtande sid. 167 och 168 samt förslag § 23.

INLEDNING.

XXIX

mycket beroende af synerätts subjektiva uppfattning, skulle sätta

rätten i tillfälle att noggrannare, än hittills kunnat ske, lämpa

denna beräkning efter byggnadens beskaffenhet och den tunga

densamma medför.»

Den i förslagets § 23 intagna tabell öfver årsberäkningen

utvisar emellertid en väsentlig förändring endast för sätesbyggningen,

om hvilken stadgas, att den skall räknas för minst 20,

högst 35 års byggnad. För öfriga större byggnader äro förändringarna

mot äldre årsberäkning ej större, än att fähuset skulle

räknas för minst 4 högst 8 år (nu 5 år), stallet för minst 3

högst 6 år (nu 5 år), logar för minst 4 högst 8 år, spannmålsbod

för minst 2 V* högst 5 år, brygghus för minst 2 högst 4 Va

år, visthus för minst 1 Va högst 3 Va år, o. s. v., så att årsberäkningen

i vissa fall till och med skulle kunna blifva knappare

än efter nu gällande stadganden.

Förslagets årsberäkning höll sig sålunda fortfarande inom

de gränser som bestämmas af önskan att förekomma stora öfverbyggnadssummor;

byggnadsskyldighetens fördelning var fortfarande

beräknad så, att uppgörelsen om hvarje hus så vidt möjligt

måtte komma att begränsas till en af- och tillträdessyn.

Äfven kostnaden för en sätesbyggning skulle, om den räknades

för 20 års byggnad, normalt komma att utdebiteras blott på

två, om den räknades för 35 år, på tre boställshafvare. Kostnaderna

för öfriga hus skulle, likasom hittills, i de allra flesta fall

komma att drabba allenast den förste uppbyggaren.

Komiterade hade emellertid ej förbisett, att när man sålunda

fortfarande i det väsentliga vidhöll den häfdvunna fördelningsmetoden,

skulle också qvarstå den orättvisa, som ligger deruti,

att en eller två boställshafvare få gälda kapitalutlägget för

byggnader, af hvilka fem eller tio följande boställshafvare få

njuta förmånen utan kapitalutlägg. De framhöllo derför mycket

rigtigt det förhållandet, att om t. ex. vid eu boställshafvares

tillträde alla de laga husen, hvilka det tillkommer honom att

bygga, äro nybygda och i godt stånd, utan att företrädaren befinnes

berättigad till ersättning för öfverbyggnad (hvilket med

den föreslagna, så väl som den nuvarande årsberäkningen lätt

kunde inträffa), så skulle den tillträdande boställshafvaren, under

hvars tjenstetid möjligen ej någon nybyggnad ifrågakomma, och

vid hvars afträde något hus ännu ej vore så förfallet, att det kunde

utsynas, helt och hållet undslippa all byggnadstunga, hvilken

XXX

INLEDNING.

skulle komma att så mycket hårdare drabba hans efterträdare.

Erfordras vid boställshafvares afträde ingen nybyggnad, anses

han nemligen för närvarande, äfven om ingen nybyggnad under

tjenstetiden egt rum, dock vara från nybyggnad frikallad och

njuter, såsom det i synerättsutslag vanligen heter, afskrifning

för den ej in natura fullgjorda byggnadsskyldigheten.

Denna oegentlighet ville nu komiterade afhjelpa genom att

i förslaget, § 25 mom. 2. intaga en bestämmelse af sådan lydelse,

att der vid af- och tillträdessyn boställets laga hus befunnes i

mycket godt stånd, så att på längre tid föga eller ingen nybyggnad

af dem syntes förestå, och tillträdaren ej heller blelve förpligtad

att för någon betydligare nybyggnad afträdaren ersätta,

skulle synerätt fastställa ett visst årligt penningbidrag till

husens framtida nybyggnad, lämpadt efter den större kostnad,

som i sådant afseende framdeles förestode. Byggnadsbidraget

skulle årligen inbetalas till konsistorium, af detsamma förvaltas,

och deraf sedermera i mån af behof utlemnas till hjelp vid framtida

nybyggnader.

Den af komiterade föreslagna bestämmelsen, som liemtats

från militieboställsordningen och hade sin förebild i urgamla

byggnadsordningar, bereder onekligen en utväg att i någon mån

afhjelpa den nuvarande ordningens svåraste brist, då den ju

skulle medföra, att äfven de boställshafvare, som nu gå från all

byggnadstunga fria, Unge vidkännas någon andel i boställets

byggnadskostnad. Men med skäl kan härvid anmärkas, att de väsentligaste

förutsättningarna nu saknas för ett verksamt begagnande

af denna utväg. Så länge årsberäkningen för redan fullgjord

byggnadsskyldighet är uppgjord godtyckligt och utan rationel

grund, torde det vara ännu svårare att angifva någon sådan

grund för årsberäkning af en icke fullgjord eller framtida byggnadskostnad;

och då synerätterna således skulle komma att derutinnan

befinna sig utan ringaste ledning för sitt omdöme, blefve

antagligen följden, att byggnadsbidragen bestämdes mycket godtyckligt

och i de flesta fall troligen allt för låga. Ännu svårare

torde det blifva att afgöra, efter hvilken grund och till hvilka belopp

de på sådant sätt samlade byggnadsbidragen skulle framdeles

fördelas och utdelas till hjelp vid blifvande nybyggnader. Allra

minst torde kunna väntas någon tillfredsställande uppgörelse

om byggnadsbidragens användning, i fall, såsom föreslogs i K.

INLEDNING.

XXXI

prop. till 1889 och 1894 års riksdag, byggnadsbidragen blefve

öfverlemnade till förvaltning och utdelning, ej åt domkapitlen,

utan åt kyrkoråden i hvarje församling.

Men framförallt förtjenar ju iakttagas, att den utjemning

åt bördan, som skulle beredas genom sålunda utgjorda byggnadsbidrag,

icke kan komma nuvarande eller ens nästa generation

af boställshafvare till godo. Äfven i de säkerligen fåtaliga fall,

der dylika bidrag blefve faststälda och under någon tid utgjorda,

skulle det ju kräfvas ganska lång tid, innan de kunde växa ut

till afsevärda bidrag för kommande nybyggnad. För alla de

boställshafvare, som nu äro och i årtionden varit öfver höfvan

betungade af den nuvarande ordningen, skulle bestämmelsen icke

erbjuda den ringaste utjemning eller lindring.

Det af förenämda komiterade omsorgsfullt utarbetade förslag

utvisade alltså blott, att eu rättvis och tillfredsställande utjemning

af byggnadsskyldigheten numera icke kan vinnas med bibehållande

af den nu gällande byggnadsordningens ekonomiska grunder och

rättsliga former. Felet ligger deruti, att årsberäkningen för

byggna<lskostnadens fördelning är uppgjord godtyckligt och med

hufvudsaklig hänsyn till den praktiska utförbarheten af synerätternas

afräknings-uppgörelser, icke efter rationel grund och med

hufvudsakligt afseende a boställshafvarnes berättigade intressen.

* *

#

Den rationela grunden för årsberäkningen kan icke vara

någon annan, än att byggnadskostnaden må, så vidt möjligt, fördelas

lika å alla de boställshafvare som af byggnaden njuta

fördel, eller, med andra ord, på alla de år, under hvilka byggnaden

skäligen kan antagas ega bestånd. Men med antagandet

af sådan grund för årsberäkningen skulle naturligtvis årsberäkningstabellen

få ett helt annat utseende än de hittills vanliga

eller föreslagna. Kostnaden för en byggnad borde då icke fördelas

på 20, 10, 8, 4 eller 2 år utan på tidrymder, som, allt efter

de olika byggnadernas olika grad af varaktighet, omfattade 25

till 100 år eller derutöfver, och de på hvarje boställshafvare belöpande

kostnadsipvoter för hvarje hus blifva i samma mån reducerade.

Denna verkligen rationela grundsats för årsberäkningen har

också under lagstiftningsarbetet å detta område redan en gång

XXXII

INLEDNING.

bilfvit erkänd och delvis ganska fullständigt genomförd, nemligen

vid det ifrågavarande förslagets omarbetning inom ecklesiastikdepartementet

år 1888, hvarvid stadgandena om arsberäkning

affattades sålunda:

18 §.

1. På det tungan af byggnadsskyldigheten, så vidt möjligt, må

lika drabba föregående och efterföljande boställshafvare, skall för nybyggnad

af de laga hus, hvilkas byggande aligger boställshafvare,

arsberäkning ega rum, såsom här nedan sägs; dock att boställshafvare

utan rätt till arsberäkning verkställer: a) den nybyggnad,

för hvilken vid af- och tillträdessyn företrädaren förklarats skyldig

svara och som icke före hans afträde blifvit fullgjord; b) den nybyggnad,

som efter synerätts uppskattning motsvarar det byggnadsbidrag,

boställshafvare enligt 20 § af företrädaren erhåller; och

c) den nybyggnad, som i följd af brandskada a sadana hus, hvilkas

byggande boställshafvare åligger, blifver erforderlig, i den mån

dylik nybyggnad motsvarar uppburen hrandskadeersättning eller,

der sådan ej erhållits till fullt det belopp, hvartill det brända

uppskattas, värdet af det brunna.

2. All annan nybyggnad af boställshafvares laga hus, hvilken

honom enligt denna boställsordning åligger, skall honom godtgöras

medelst arsberäkning, som verkställes pa det sätt, att, da sådan

ifrågakommer, synerätten uppskattar nybyggnadskostnaden särskilt

för hvart af boställshafvarens laga hus och fördelar denna kostnad

på det antal år, samma hus efter dess uppförande kan antagas

ega bestånd, innan nybyggnad deraf åter blir nödig, samt, efter

det härpå sammanräknats hvad på ett år belöper af den uppskattade

nybyggnadskostnaden för alla boställshafvarens laga hus,

bestämmer årsberäkningen efter förhållandet emellan det sålunda

sammanräknade årliga nybyggnadsbeloppet och den byggnadskostnad,

hvarför synerätten har att tillgodoföra arsberäkning.

3. Till nybyggnad må ock hänföras inläggning af nytt tak

äfvensom brädfodring eller annan ändamålsenlig beklädnad a

gammalt hus.

19 §.

År nybyggnad, för hvilken boställshafvare är till arsberäkning

berättigad, af honom verkstäld utöfver hvad på hans besittningstid

belöper, skall sådan Överskjutande byggnad, eller öfverbyggnad,

efter derå vid bestämmande af årsberäkning för honom skedd uppskattning,

honom godtgöras af efterträdaren, med rättighet för

denne att genom godtgörelsens utbetalande anses hafva fullgjort

nybyggnad för det antal år, hvarför öfverbyggnadsersättning företrädaren

tillgodoberäknats, och, om bostället åter afträdes förr, än

denna tid tilländalupit, att hvad af den utbetalda ersättningen,

enligt nämnda uppskattning, belöper å tiden efter sist berörda

afträde utbekomma af den, som då emottager bostället.

INLEDNING.

XXXIII

20 §.

1. Derest vid af- och tillträdessyn de laga hus, hvilkas

byggande boställshafvare åligger, äro i sådant skick, att någon

nybyggnad af dem icke erfordras, anses afträdande boställshafvares

byggnadsskyldighet vara fullgjord, äfven om han icke skulle hafva

verkstält mot hans besittningstid efter årsberäkning svarande nybyggnad.

Erfordras nybyggnad, svare derför så långt på besinningstiden

belöper.

2. Finnes vid af- och tillträdessyn å bostadsboställe eller å

löningsboställe, som af löntagare innehafves, boställsbafvarens laga

bus i särdeles godt stånd, så att på längre tid föga eller ingen

nybyggnad af dem synes förestå; och blifver tillträdareu ej förpligtad

att ersätta afträdaren för någon betydligare öfverbyggnad,

skall synerätten fastställa ett visst årligt penningebidrag till husens

framtida nybyggnad, lämpadt efter den större kostnad, som i

sådant afseende framdeles förestår.

3. Dylikt byggnadsbidrag skall under den tid, synerätten

funnit detsamma böra utgöras, den 1 maj hvarje år för det då

tilländalupna ecklesiastikåret inbetalas af boställshafvaren till kyrkorådet

i den församling, der bostället är beläget, att af kyrkorådet

för boställets räkning förvaltas och på lämpligt sätt göras räntebärande.

I den mån boställshafvare sedermera styrker, att han

vid bostället verkstält nybyggnad sarbete, eger han att mot kostnaden

derför svarande andel af byggnadsbidraget utbekomma.

Till åskådliggörande af det i § 18 mom. 2 föreskrifna förfarande

gafs i motiveringen till förslaget följande beskrifning

på detsamma:

»Så, t. ex., om årsberäkning skall ega rum för ett af en kyrkoherde

för eu kostnad af 1,300 kr. nybygdt stall å hans boställe, der de laga

hus, hvilka han, utom stallet, har att bygga och underhålla, äro: spanmålsbod,

redskapshus, fähus, fårhus, svinhus samt loge och lador, beräknar

synerätten, för hvart af dessa hus, huru mycket dess nybyggande må anses

kosta och huru lång tid detsamma bör, sedan det blifvit nybygdt, antagas

bestå, innan nybyggnad åter erfordras. Om synerätten då stannar vid, att

stallet, som kostat

1,300 kr., består

i 50 år, så

att deraf på hvart år

belöp

er kr. 26

_

spanmålsboden

kostar

1,200 »

» 80 > >

>

» > » »

»

• 15

_

redskapshuset

>

250 » »

V 80 » >

* > » »

>

» 3

12

fähuset

»

2,300 »

» 50 > >

>

> » > »

>

» 46

_

fårhuset

>

400 »

» 40 > »

T>

» » » V

» 10

_

svinhuset

*

210 >

» 30 * >

>

» » » >

>

» 8

_

logen och ladorna

»

1,750 »

»so » .

>

) > » »

v

» 21

kr. 130

88

så befinnes, att af sammanlagda kostnaden för nybyggnad af alla pastors

laga hus belöper på ett år 130 kronor och att således stallets nybyggande

för 1,300 kronor bör honom tillgodoföras såsom fullgjord nybyggnad för

10 år.»

Prestluneregleringskomiten II, 2.

3

XXXIV

INLEDNING.

Man finner ju lätt, att med dylik årsberäkning begynner

byggnadsskyldighetens fördelning att taga sig helt annorlunda

ut än efter nu gällande lag eller efter 1879 års förslag. Byggnadskostnadens

årsqvot blifver efter den kongl. propositionens

beräkningsmetod nedsatt till betydligt lägre belopp, och skilnaden

skulle visa sig än märkbarare, om man medräknade sådana b.oställshus

som sätesbyggningen med en antagen varaktighet af

t. ex. 100 år.

Men om förslaget sålunda för boställshafvarne skulle medföra

en jemnare fördelning af bördan, måste det onekligen vid

utförandet leda till åtskilliga svårigheter, hvilka vid den äldre

årsberäkningen undvekos. Man behöfver blott tänka sig —

hvad som visserligen kan inträffa —, att under en tioårsperiod

samtliga ofvannämnda hus å ett boställe varda nybygda för

den angifna kostnaden, i rundt tal 7,400 kronor, och att

denna kostnad skulle, såsom i förslaget beräknats, på boställshafvarne

fördelas i årsqvoter af 130 kronor. Det fordrades då

en tid af fullt 57 år för utförande af denna fördelning, som antagligen

träffade 3, 4 eller 5 efter hvarandra följande boställsinnehafvare.

Lägger man härtill kostnaden för eu sätesbyggning,

en drängstuga, ett visthus, en vagnbod, en källare och eu brunn

med tillsammans 6,000 kronor och fördelad på 100 år, så ökades

årsqvoten till 190 kronor men kapitalbeloppet till 13,400 kronor

och fördelningstiden växte ut till omkring 70 år, hvarunder

således ett än större antal boställshafvare vore att påräkna.

Den boställshafvare som först utlagt kostnaden, 13,400 kronor,

afginge kanske efter 10 år och finge då afräkna för dessa

år en summa af 1,900 kronor, men skulle af efterträdaren

hafva ersättning för resten, eller 11,500 kronor. För nästa

boställshafvare afginge under hans tjenstetid af t. ex. 8 år

tillsammans 1,520 kronor, och han skulle af sin efterträdare

bekomma ersättning för återstoden 9,980 kronor o. s. v. Från

boställshafvare till boställshafvare, från synerätt till synerätt

skulle således denna afräkningssumma för byggnadskostnad^!

balanseras öfver, och problemet att hålla dessa successiva afräkningar

klara skulle naturligtvis blifva ytterligare inveckladt

derigenom, att i verkligheten under hvarje fördelningsperiod

ständigt nya byggnadsföretag förekomme och att olika synerätter

möjligen skulle uppgöra helt olika beräkningar af de

-

INLEDNING.

XXXV

olika husens varaktighet och kostnad. Det lärer icke kunna bestridas,

att synerätterna vid tillämpningen af det i den kongl.

propositionen föreslagna beräkningssätt skulle få sig ålagdt ett

helt annat, vida vanskligare och mera inveckladt åliggande än

den för dem naturliga uppgiften att uppskatta byggnaders

kostnad och bestämma deras ändamålsenliga anordning.

Vidare medför det ifrågasatta, mera rationel systemet för

årsqvoternas bestämmande, att den börda, som för närvarande

träffar den ene boställshafvaren med förkrossande tyngd, under

det en eller två andra gå temligen fria, hädanefter komme att

varda visserligen bättre fördelad, men just derigenom mera allmänt

känbar. Bördan skulle särskildt derutinnan kännas besvärande,

att den för alla boställshafvare medförde ungefär

samma bekymmer för kapitalutlägg. Hvarje boställstillträdare

komme ju att af sin företrädare få öfvertaga en rätt betydande

öfverbyggnadssurama, hvilket i de flesta fall ville säga att kapitalskulden

måste för amortering och förräntning omplaceras.

Det synes derför komitén uppenbart, att en verkligt rationel

fördelning af byggnadsskyldigheten, sådan som åsyftats i

K. prop. till 1889 och 1894 års riksdagar, med en viss nödvändighet

leder till öfvergifvande af det system för årsberäkning

och kapitalanskaffning, som hittills varit följdt. En årsberäkning,

som i verkligheten medför öfverbyggnadssuminornas

oupphörliga öfverföring genom flera leder af boställshafvare,

påkallar helt naturligt sådana anordningar, som, bättre än

de skiftande synerätternas vexlande uppskattningar, betrygga

den rigtiga beräkningen och det följdrigtiga genomförandet af

byggnadskostnadens successiva fördelning. En fördelning af

byggnadskostnaden, som medför att småningom alla boställshafvare

i lika grad blifva delaktiga i besvär och kostnad för

kapitalutläggens förräntning, påkallar ock sådana anordningar,

genom hvilka åt kapitalanskaffningen och amorteringen beredes

en säkrare grundval än den personela krediten.

Båda dessa uppgifter skulle, efter komiténs mening, på det

bästa sätt fyllas, om anskaffning, förräntning och amortering

af det för boställsbyggnaderna erforderliga kapital utfördes

genom offentliga kassor, genom varaktiga inrättningar, hvilkas

organisation satte dem i stånd att genom århundraden följdrigtigt

utföra väl uppgjorda fördelningsplaner, och hvilkas i

viss mån privilegierade ställning kunde erbjuda långifvare en

XXXVI

INLEDNING.

fullt betryggande reel säkerhet och således medförde de billigaste

lånevilkor.

Den ekonomiska betydelsen af en dylik anordning torde

lättast kunna så uttryckas, att under det den personela kreditens

räntesatser för byggnadslån vexla mellan 41/2 och 7 procent,

torde offentliga kreditkassors räntefot få antagas vexla mellan

3 V2 och 5 procent; under det årsqvoterna för amortering af byggnadskostnad

under nuvarande system torde vexla mellan 20 och

5 procent af kapitalet, kunna genom byggnadskapitalets amortering

i offentliga kassor motsvarande afgifter nedbringas till

Va procent af kapitalets belopp.

* *

*

Tanken på byggnadsskyldighetens underlättande genom bildning

af kassor har mer än en gång varit föremål för uppmärksamhet

inom riksdagen och vid kyrkomötet, senast med anledning

af den kongl. propositionen om ny ecklesiastik boställsordning.

Kyrkomötet, som gillade det af Kongl. Maj:t till dess pröfning

öfverlemnade förslag, anhöll nemligen i skrifvelse den 8 okt.

1888, på grund af enskild motionärs framställning, att »Kongl.

Maj:t täcktes låta verkställa utredning, om och under hvilka vilkor

den församling och presterskap åliggande skyldighet att bygga

och underhålla de ecklesiastika boställenas hus må kunna öfverflyttas

till en eller flera för ändamålet bildade kassor, samt derefter

vidtaga de åtgärder, hvartill en dylik utredning kan

föranleda».

Kyrkomötets skrifvelse blef i denna punkt remitterad till

kammarkollegium, som, efter myndigheternas hörande, den 5 maj

1893 afgaf underdånigt utlåtande.

Kollegium upptog frågan till besvarande, först, med anledning

af skrifvelsens ordalag och af åtskilliga i kyrkomötet fälda

yttranden, under förutsättning att nämnda skyldigheter borde

till de ifrågasatta kassorna öfverflyttas på sådant sätt och i

den mening, att såväl presterskap som församlingar, eller endera,

skulle varda från samma skyldigheter befriade. Kollegium

ådagalade då, att icke någon tillgänglig fond, vare sig presterskapets

löneregleringsfond eller de ecklesiastika boställenas skogsfond,

kunde för sådant ändamål användas, och att i hvarje fall

dessa fonders tillgångar och årliga afkastning icke på långt när

INLEDNING.

XXXVII

skulle förslå för de vidsträckta uppgifter de ifrågasatta kassorna

sålunda skulle erhålla; vidare att kassornas bildning genom anslag

af vakansår vid alla presterliga befattningar skulle för

närmaste generationer af presterliga tjensteman innebära en

mycket betydande uppoffring, hvilken icke rättvisligen kunde

ifrågasättas, vare sig det gälde att befria församlingarna från

en laglig skyldighet eller att befria kommande generationers

prester från att i sin ordning svara för sina skyldigheter. Kollegium

yttrade slutligen, att det icke heller kunde anses behöflig!

att uttänka något annat sätt för ett sålunda bestämdt

syftemål, för församlingarnas så val som presterskapets fullständiga

befrielse från dessa skyldigheter; en sådan fullständig befrielse

vore nemligen i och för sig icke eftersträfvansvärd, enär

det vore lika naturligt, att boställshafvarne sjelfva ytterst svarade

för jordbrukshusens byggnad och underhåll, som att församlingarna

ytterst svarade för bostadshusens byggnad och

underhåll.

Kollegium öfvergick derefter till en undersökning, huruvida

och på hvilka vilkor kassor eller fonder skulle kunna bildas för

att öfvertaga byggnads- och underhållsskyldigheten, icke i den

mening att församlingar och presterskap skulle varda derifrån

befriade, utan endast i den mening, att skyldigheten måtte varda

genom kassorna underlättad och lämpligen fördelad. Derutinnan

ådagalades då först, att om en dylik kassabildning verkligen

skulle kunna komma till nytta, borde den icke afse enstaka församlingar

utan större församlingskomplexer och lämpligast kunna

utsträckas till hela stift. Vidare framhöll kollegium, i likhet

med de flesta i ämnet hörda myndigheter, att om man med nybyggnads-

och underhållsskyldighetens öfverflyttande på kassor

åsyftade eu sådan anordning, att sjelfva nybyggandet och underhållet

af boställshusen skulle utföras af stiftskassor och deras

tjensteman eller arbetare, mot erlagda af gifter af boställshafvare

och församlingar, så skulle kostnaderna för både nybyggnad och

underhåll oberäkneligt tillväxa till skada för vederbörande boställshafvare

och församlingar sjelfva, hvilka i sista hand dock

Ange för kostnaden ansvara. »Om man i akt och mening att

fördela, lindra och fixera dessa skyldigheter skulle försöka att

öfverflytta ansvaret för och utförandet af nybyggnad och underhåll

å gemensamma byggnadskassor för större områden, så skulle

man ovilkorligen misslyckas, just derför att man tillmätte dy

-

xxxvm

INLEDNING.

lika kassor ock föreningar eu uppgift och verksamhet, för hvilken

de icke egna sig och som vida ändamålsenligare utföres af

föreningsdelegarne sjelfva; och bördan skulle derför på detta

sätt varda icke fixerad, icke heller lindrad, utan tvärtom obegränsadt

ökad och mera känbar än någonsin.»

Dermed ville kollegium dock icke hafva förkastat hvarje tanke

på att med tillhjelp af ändamålsenligt bildade kassor underlätta

eller fördela bördan af ifrågavarande skyldigheter. »Men för att

i sådant hänseende kunna ändamålsenligt använda dylika institutioner»,

yttrade kollegium, »är det af nöden att begränsa deras

verksamhet endast till sådana uppgifter, för hvilka de äro naturligen

egnade. Lika säkert som det är, att nybyggnad och

underhall af boställshus utföres med mindre omgång, besvär och

kostnad af vederbörande församlingar och presterskap än af

stiftskassor, och att dylika kassor derför icke böra för sådant

arbetes utförande draga omsorg eller ansvar, lika säkert torde

det vara, att upplåning och amortering af penningkapital bedrifves

af kassor lättare, säkrare och billigare än af presterskap

och församlingar; och för så vidt som genom upplåning och

amortering åt penningkapital kan beredas någon lättnad i och

billig fördelning af byggnadsskyldighetens börda, synes derför

lagstiftaren icke böra undandraga sin medverkan till bildande

af för sådant syfte lämpligen organiserade lånekassor.»

Med anslutning till hvad kollegium sålunda yttrat bär

komitén ansett sig böra utarbeta förslag till upprättande af

dylika stiftsvis organiserade lånekassor och har dervid särskild!

tagit hänsyn till det framgångsrika föredöme, som derutinnan

gifvits af den i Lunds stift under sextio år verkande

skånska presterskapets byggnadskassa och till de erfarenheter

som vunnits under dess utveckling.

* *

* I

I provinsen Skåne, der presterskapet af ålder haft skyldighet

att nybygga och underhålla boställets alla hus utan församlingens

deltagande, lärer under danska tiden hafva rådt en stor

frihet för af- och tillträdare att sinsemellan uppgöra om boställshusen.

När efter föreningen med Sverige begynte hållas husesyner,

befanns att de svenska begreppen om laga husens byggnad

och om årsberäkning för dem alldeles stredo mot. det skån

-

INLEDNING.

XXXIX

ska presterskapets vanor och begrepp, och man föredrog att tilllämpa

äldre skånska bestämmelser om landbondes årliga byggnadsskyldighet.

Slutligen blef, på presterskapets begäran, den

17 december 1734 utfärdad en förordning om prestgårdarnes

byggande i Skåne,*) hvilken på ett helt annat sätt än 1734 års

allmänna lag fördelade nybyggnadsskyldigheten.

*) Denna förordning är märkvärdigt nog icke tryckt i allmänt tillgängliga

samlingar och af så äldre som yngre författare föga känd och åberopad. Den har

dock blifvit i rätt ordning utfärdad till landshöfdingarne för efterrättelse och har

varit i nittio år tillämpad inom provinsen samt genom sina bestämmelser framkallat

de behof, som slutligen ledde till 1839 års författningar, hvilka knappt

kunna rätt förstås utan kännedom om dessa förhållanden. Då förordningen ej är

lätt tillgänglig, införas här efter registraturet i riksarkivet några af dess vigtigaste

paragrafer:

l:o.

Skall Pastor -svara skyldig åt årligen bygga för 15 d:r Silf:mt å des Prästebol,

där det består af helt eller 3/t hemman men om det allenast är halfft hemman

-eller där under, då eij mer än för 12 d:r Silf:t.

2:o.

På det desse Summor måge vvara till Prästegårdarnas bvgnad så mycket

mera tillräckeliga; så åligger Häradshöfdingen och Synerätten vvid nästa husesyn

som hålles, åt pröfwa om på gården äro öfwerllödiga, eller eij tillräckeliga hus,

och de öfvverflödige husen utdömma, men däremot utnämna de som vvid Prästegården

äro nödige och oumgängelige.

3:o.

De vvid Prästegårdarna nödige husen äro efterföljande: En stuga af 4. vväggerum,

En mindre af 3. vväggerum, En Sänge Cammare, En mindre vvid nödige tillfällen,

Et kiök, En Spise Cammare, et vvisthus, En Källare, et Brygghus samt

Portlider och hemlighus. De öfrige Uthusen förordnas efter ortens beskaffenhet;

dock så åt 2:ne logar med tillhörige ladugålf äro på gården, et stall med sex eller

otta spilter, Oxe eller Koostall, samt svvine, fåre, kalfvve, och Fölehus, dräng

Cammare och Redskapshus. I lika måtto bör ock brunnen med des brunnkar vvid

gården vvara och hållas i stånd där så tarfvvas.

Skulle någon Pastor hafwa bygdt öfvverflödige hus och flere änn nu sagdt är,

antingen för hushållets vvidlöftighet skull eller egen beqwämlighet, så äger han

vvid afträdet eller des arfvvingar rätt samma hus åt borttaga, med mindre Successor

dem därföre vvill förnöija, hwar vvid i ackt tagas bör, åt om timbret är taget

på gårdsens grund och ägor bör priset blifwa lindrigare. För de nödige och laga

hus, skall pastor till den efterträdande vvara ansvvarig så till bygnad som brist

därå, så vvida han icke fullgiordt sin ärlige bygnad till den summa som i 1. §.

utnämbd är, hvvaröfvver pastor eij besvväras bör när han den nödtorfteligen anvvändt;

dock skola private Conventioner emellan de afträdande och tillträdandet icke lända

prästgårdsbyggnaden till någon last eller afsaknad för efterkommanderna, och

emedan husen i denne landsorten, besynnerligen til vväggar och tak, efter de förra

af leer och de senare af halm giöras, taga af slagrägn och ovväder årligen stor

skada, men berörde Bygnings samma eij kan vvara tillräckelig, om sådane reparationer

därpå afräknas skola; ty får hvvad som till vväggars i så måtto upsättiande

tilgår icke beräknas på bygnings summan, utan så är åt et helt nytt fotträ

under huset och då tillika vväggar för fot-träet skull uppsättias måste, til

förekommande hvvaraf fotträn vväl acktas böra; icke eller må ryggningen och småreparationer

på taken under tvvå vväggrum å et ställe, mindre fönster som brytas

och insättias, eller målningen på leervväggarne samt årlig kalckning och späck

-

XL

INLEDNING.

Under det allmänna lagen uppskattade nybyggnaden af hvarje

boställshus att motsvara visst antal år af boställshafvarens besittningstid

(byggnadsår), uppskattade den skånska boställsordningen

hvarje byggnadsår att motsvara viss kostnad i penningar.

Under det allmänna lagen t. ex. bestämde, att sätesbyggningen

stod för fem byggnadsår, d. v. s. att ett byggnadsår alltid motsvarade

femtedelen af en sätesbyggnings kostnad, stadgade skånska

boställsordningen att ett byggnadsår motsvarade 15 dir smt,.

sätesbyggningen måtte kosta hvad som helst.

Häraf följde, att medan den uppsvenske komminister, som.

uppfört en sätesbyggning och flyttade efter fem år, icke var lagligen

berättigad att af efterträdaren erhålla någon godtgörelse

alls, byggningen må hafva kostat 150 eller 300 dir smt, så behöfde

den skånske kyrkoherden i samma ställning ej sjelf svara

för större andel af byggnadskostnaden än (5 x 15) 75 dir smt

och var berättigad att af efterträdaren få ersättning för hela

den öfriga byggnadskostnaden (75 eller 225 dir) såsom öfverbyggnad.

I öfre Sverige var således boställshafvarens utsigt

till öfverbyggnadsberäkning mycket begränsad och hans sterbhus

tvärtom vanligen utsatt för efterräkningar; i Skåne var

ning i rummen på byggning» summan beräknas. Men hrvad utom dess antingen

repareras eller byggas, sådant kommer på bygningssumman åt afgå och godtgiöras.

6:o.

När Pastor tilträdt prästegården skall han straxt låta hålla laga husesyn

i Probstens å Consistorii wägnar, eller den Consistorium där till utnämner, så

ock Cronobefallningzmannens närwaro wid midsommarstiden, och de därwid noga

bewaka Prästegårdens rätt, så åt den afträdande, som därwid sielf eller genom

fullmäktig (sig) infinna bör, icke måtte undgå åt ersättia hwad han å Prästegårdens.

bygnad och häfd försummat hafwer, då äfwen beräknas bör hwad han af sin Antecessor

för bygningsbrist emottagit hafwer.

8:o.

Har den afträdande bygdt mera än han för sin tid bordt giöra, tå skall den

tillrådande honom therföre förnöija, och galle thet sedan för honom i thes årlige

bygnad med mindre then förre wid afträdet, eller des arfwingar samma hus wilje

borttaga som uti 3. §. förmäldt är.

ll:o.

Sedan Pastor tillträd t prästgården och laga-husesyn hållen är skall desplickt

wara åt först bota den utsatte brist efter synen, förr än han skrider till

någon ny bygnad, den han icke efter egit behag får inrätta, utan efter ty som

Husesyns Instrumentet föreskrifwer, med mindre han will upsättia någon öfwerflödig

bygnad, för egen beqwämlighet, til hwileken efterträdaren intet är förbunden,

som för ut sagdt är; och hwad Pastor i husrötepenningar af den afträdande

har undfådt, det bör han wisa sig fulleligen anwändt till de bristfälligheters

bättrande, hwarföre husröte penningarne erlagde blifwit.

INLEDNING.

XLI

och förblef deremot ersättning för »öfverbyggnad» en tillgång

för sterbhuset, som hvarje boställshafvare betraktade såsom högst

väsentlig. Det är också säkert, att skånska presterskapet redan

vid denna tid mycket klart uppfattade detta det skånska beräkningssättets

företräde framför det uppsvenska och skarpt framhöll

den senare ordningens oförenlighet med krafvet på bördans

jemna fördelning.*)

Men skilnaden mellan de båda beräkningssätten var ock sådan,

att enligt det uppsvenska var grunden för bygg n a d s kostnad e 11 s

fördelning orubblig, huru än kostnaderna eller penningvärdet

förändrades, men årsqvotens värde deremot föränderligt; enligt

det skånska var åter årsqvotens värde fast men fördelningsgrunden

vexlande med byggnadskostnaderna och penningvärdet. När

i öfre Sverige byggnadskostnaden för ett bostäilshus steg från

150 till 300 dir smt, steg årsqvotens värde från 30 till 60 dir

sint, till stor tunga för den nybyggande boställshafvaren, hvilken

fortfarande måste vidkännas sin årsberäkning utan större rätt

att få ersättning af efterträdaren; när i Skåne äter byggnadskostnaden

för ett bostäilshus stegrades från 150 till 300 dir smt,

så växte icke boställshafvarens byggnadsskyldighet, utan lian

räknade fortfarande sig till last för fem års besinningstid blott

(5 x 15) 75 dir smt, men tog i stället af efterträdaren ersättning

för öfverbyggnad med motsvarande högre belopp, intill 225 dir smt.

Detta förhållande fick en särskild betydelse derigenom, att

köpkraften hos den penningsumma, hvartill ett skånskt bygg

*)

Vid 1731 års riksdag lät skånska presterskapet genom en af sina fullmägtige

prosten Corvin insinuera ett projekt till husesvneordning för prestgårdarne.

Detta blef af K. JIaj:t remitteradt till kammarkollegium, som efter vederbörandes

hörande den 21 okt. 1734 uppgjorde förslag till den författning, hvilken den

17 dec. s. å. blef af K. Jlaj:t i ämnet utfärdad. Under skriftvexlingen förebragtes

från domkapitlet och presterskapet åtskilliga skäl, hvarför de alldeles icke kunde,

såsom från kammarkollegium ifrågasattes, åtnöja sig med den uppe i Sverige

brukade husesynsordningen, utan ville förblifva vid årliga byggnadens beräkning

till 15 dir smt, »såsom vid prestgårdarne alltid varit practicabelt och ännu brukligt

är». Om den svenska årsberäkningen yttrades bland annat i ett af Corvins

memorial den 2 mars 1731: »det skulle dervid hända, att en prestgård, som blifvit

af en man på kort tid till fullo uppbygd, som ofta händer efter olycklig eldsvåda

eller fienders invasioner, .. . efter några mäns tid, som fått nyttja sådan gårdens

nybyggnad utan någon gravation af byggnadskostnad, uti fjerde eller femte mannens

tid åter blef helt oduglig, då den som fått honom i sådant stånd sig tillsynad,

efter någon tids förlopp . . . förpligtas att lefverera den åter fullkomlig

efter sig till successor; hvilket i sanning utan total ruin ej ske kunde, efter som

då på honom eller den siste stannade hela besväret. Fördenskull till en jämlikhets

erhållande vid förefallande ombyten kan presterskapet intet annat finna än

en viss byggnadspenning årligen destinerat, hvilken dem ej kan högre påläggas

än på andra hemmansåboar uti landet.»

XLII

INLEDNING.

nadsår 1734 faststäldes, blef under ett århundrades lopp väsentligen

förminskad. Femton daler silfvermynt motsvarade 1734

ännu omkring 5 rdr specie eller 20 kronor i nu gällande mynt;

men när man på 1820-talet begynte revidera skånska boställsordningen,

betydde 15 dir silfvermynt 5 rdr banco, som då (efter

kurs af 131—124 skilling) motsvarade endast 7—8 kronor.

När sålunda efter handen byggnadskostnaderna stego och

penningvärdet föll, när byggnadsbördans värde ökades och årsqvoternas

värde nedsattes, blefvo naturligtvis de öfverbyggnadssummor,

som undan för undan fördes tillträdare till last, ständigt

allt större. Det gick så mycket fortare, som enligt 1734

års förordnings 3 § de flesta reparationer blefvo beräknade såsom

nybyggnad att ersättas af efterträdaren. Och de stora öfverbyggnadssummorna

motsvarades ej ens af väl bebygda och väl

underhållna hus, ty boställsordningen hade småningom så tilllämpats,

att godtgörelse för öfverbyggnad fick af afträdaren uppbäras,

äfven om han försummat underhållet.*)

Detta förhållande medförde allt större olägenheter för tillträdande

kyrkoherdar, som i begynnelsen af detta århundrade

nödgades utlösa sina företrädare med dryga penningebelopp, vanligen

2,000 eller 2,500 Rdr bco, summor som voro för den tiden

betydande och icke lätteligen kunde genom enskild kredit anskaffas.

Det begynte derför synas nödvändigt att sätta en gräns

för »öfverbyggnadssummornas stigande till den höjd, att prestgårdarnes

fulla värde och kanske deröfver komme att af blifvande

pastorer betalas». Man befarade att de kunde uppstiga

tilL »kapital, hvilkas ränta skulle öfverskjuta prestgårdarnes årliga

afkastning, så att det blefve mera ett onus än en fördel

att öfvertaga ett sådant boställe».**)

*) I det af konsistorium i Lund den 20 dec. 1820 afgifna utlåtande om helgouskylder

och prestgårdsbyggnader i Skåne, som grundläde 1824 års förordning,

heter det, sedan redogörelse lemnats för bestämmelserna i 1734 års förordning:

»De i dessa två momenter (l:o och 3:o) nämnda stadganden hafva grundlagt de stora

öfverbyggnadssummorna. Hvarest å prestgård några få byggnader äro nybvgda

eller blott taken under en innehafvares längre indelningstid omlagda, kan öfverbyggnadssumman

likväl öfverskjuta 1,000 Rdr bco. Oaktadt några hus kunna

vara väl hållna, kan åter en eller annan länga vara så förfallen, att den i det

mesta är obrukbar, utan att afträdaren stannar för husröta, ty när han fullgjort sin

årliga byggnad till den summa som i första punkten är nämnd (15 dir smt = 5

rdr bco), är han icke ansvarig för byggnad eller brist derå (§ 3). En del bristfällen,

som vid afträdessyn utrönas, påföras under namn af bristande nybyggnad,

icke sterbhuset till last, utan anmärkas såsom oundvikliga, att botas af tillträdande

kyrkoherde, som sedermera får beräkna kostnaderna på sin årliga byggnadsskyldighet.

»

**) Yttranden i konsistorii utlåtande den 20 dec. 1820.

INLEDNING.

XLIII

öfverläggningarna och skriftvexlingen härom fortgingo

från 1811 till 1824, då slutligen den 17 mars 1824 utfärdades

förordning om prestgårdsbyggnader i Skåne. Der meddelades

först och främst noggrannare bestämmelser om de laga husens

antal och storlek; der uppdrogs en skarpare gräns mellan nybyggnad,

för hvilken ersättning af efterträdaren fick beräknas, och

reparation som boställshafvaren skulle utföra utan ersättning;

der bestämdes att ingen öfverbyggnad fick beräknas, så vida ej

företrädaren fullgjort sin underhållsskyldighet Slutligen flerdubblades

värdet af boställshafvarens årliga byggnadsskyldighet;

der årsqvoten förut varit från 4 till 5 rdr . bco, blef den

nu 4, 6 till 8 tunnor råg efter markegångspris, som denna tid

räknades till 8 rdr bco pr tunna. Allt detta afsåg att för framtiden

förekomma den uppstegring af öfverbyggnadssummorna, som

berodde derpå, att större delen af både nybyggnader och reparationer

hade förts tillträdaren till last.

Men dessutom gälde det att minska de redan förefintliga,

från äldre tid nedärfda, öfverbyggnadssummorna, d. v. s. den

kapitalskuld, som, till viss del utan motsvarighet i byggnader,

belastade pr estgårdarna. För det ändamålet föreskrefs, att för

alla kyrkoherdar, som efter den 1 maj 1824 tillträdde boställen

och då öfvertogo de efter gammal ordning uppkomna öfverbyggnadssummor,

skulle denna ersättningssumma under deras och blifvande

efterträdares besittningstid minskas genom årligt afdrag

af två procent, till dess skulden för öfverbyggnaden försvunnit.

Det dröjde emellertid icke länge, innan äfven dessa bestämmelser

funnos lika betungande för afträdande kyrkoherdar,

som de föregående ansetts vara för de tillträdande. Man kunde

ju lätt räkna ut, att en kyrkoherde, som efter den 1 maj 1824

tillträdt boställe och utlöst sin företrädares öfverbyggnad med

2,000 rdr bco, skulle efter 25 års tjenstetid finna sin motsvarande

fordran hos efterträdaren nedsatt till hälften eller 1,000

rdr bco, hvilket efter skånska begrepp var orimligt; hvarförutom

han under tiden fått vidkännas den ökade årliga nybyggnadsoch

underhållsskyldigheten, för hvilken ingen ersättning var att

beräkna.

Sedan åtskilliga förslag till rättelse härutinnan varit å bane

vid prestmötena, fäste professor Agardh uppmärksamheten på

den utväg till frågans lösning som kunde beredas genom fondbildning.

En riksdalers årliga annuiteter med 5 % ränta på ränta

XLIV

INLEDNING.

skulle ju efter 81 år bilda en fond af 1,020 riksdaler, och således

årliga afgifter, motsvarande 1 per mille af öfverbyggnadssummorna,

väl förräntade, förslå att amortera dessa summor, så att

presterskapet efter förloppet åt denna tid blefve från byggnadsskulderna

»alldeles befriadt». Denna s. k. »ränteackumuleringsidée»

omfattades af presterskapet och af de flesta hörda myndigheter

med intresse och gillande, ehuru mot beräkningen gjordes den invändning,

att amorteringstiden borde förkortas till 70 eller 60

år, ränteberäkningen ställas något försigtigare och således afgiften

förhöjas. För presterskapet, som enligt 1824 års förordning

skulle hädanefter vidkännas ett årligt amorteringsafdrag å sina

öfvertagna öfverbyggnadssummor uppgående till 2 pro cent, var

det i hvarje fall en stor fördel att i dess ställe få erlägga en

årlig inbetalning af någon permi^e-afgift, och det väckte derför

intet missnöje, när denna afgift af Kongl. Maj:t slutligen bestämdes

till tre per mille.

Det skånska presterskapets byggnadskassa, som den 5 oktober

1839 fick sitt reglemente af Kongl. Maj:t stadfästadt, skulle hafva

till uppgift att medelst uppsamlande och förräntning af dessa treper-mille-afgifter

efter hand amortera prestgårdarnes öfverbyggnadssummor.

Kassan skulle bereda de kyrkoherdar, som redan

för egna medel inlöst eller uppfört prestgård eller som framdeles

någon tid måste fullgöra detta åliggande, tillbörlig ersättning

för deras erlagda penningar, för att slutligen få detta åliggande

fullkomligen afhulpet, så att kyrkoherdarne blefve derifrån alldeles

befriade. Allt detta skulle enligt reglementets lydelse

uträttas med de inbetalade tre-per-mille-afgifterna.

Men endast successivt, och i början mycket långsamt, kunde,

såsom planen först uppgjordes och sattes i verket, den utlofvade

ersättningen för utlagda penningar komma de betryckta boställshafvarne

till godo. I förstone fans dertill alls ingen tillgång

utöfver de inflytande per-mille-afgifterna, inalles 1,000—1,500

rdr bco årligen. Dessa afgifter skulle just förräntas på det sätt,

att de mot 5 % årlig ränta utlånades till boställshafvare i den

ordning som genom lott bestämdes — en utlåning som efter

reglementets terminologi kallades »inlösen af öfverbyggnader å

prestgårdar». Från 1840 till 1847 hade på sådant sätt inlösts

öfverbyggnader å allenast 12 prestgårdar för nära 24,000 rdr bco,

under det att öfverbyggnaderna å samtliga öfriga prestgårdar

INLEDNING.

XLV

till värde af omkring 476,000 rdr bco fortfarande väntade på inlösen.

*) Det stora flertalet kyrkoherdar fingo således betala sina

per-mille-afgifter allenast på en förhoppning, hvars uppfyllande

syntes mycket aflägset, och de voro under tiden hänvisade till

utvägen att alldeles såsom förut sköta sina öfverbyggnadssummors

placering och förräntning medelst enskild kredit.**)

Härtill kom att öfverbyggnadssumman efter 1869 växte ännu

raskare än förut. Ty den i samband med byggnadskassans bildande

ntgifna förordningen om prestgårdsbyggnader hade borttagit

all förut stadgad beräkning af årlig byggnadsskyldighet.

Per-mille-afgiften skulle ersätta ej blott två-procents-afdraget å

de gamla öfverbyggnaderna utan äfven den årliga nybyggnadsskyldigheten

(värdet af 6—8 t:or råg) för nybyggnader. All

påsynad nybyggnad skulle hädanefter varda boställshafvaren

ersatt »fullt ut»; all nybyggnad skulle således hädanefter räknas

för öfverbyggnad, och öfverbyggnadssummorna kommo på detta

sätt att oupphörligen ökas med hela värdet af de årliga nybyggnaderna,

hvilka icke voro obetydliga.***) Men ju mera öfverbyggnadssummorna

växte, desto svårare blef den enskilda upplåningen

och desto angelägnare blef det för boställshafvarne att snart

få åtnjuta förmånen af öfverbyggnadernas inlösen.

Så uppkom helt naturligt förslaget att med byggnadskassan

förena en »amorteringsfond», eller att för kassan utverka rätt

till utgifvande af obligationer.f) Denna rättighet medgafs af

*) Enligt en uppgift, bilagd domkapitlets utlåtande till Kongl. Maj:t den 13 jan1847

rörande kassans ansökan om rätt att utgifva obligationer.

**) I ett anförande vid bolagsstämma i Lund den 9 juni 1855 yttrade prosten

Berlin, kassans ordförande: »Den som före 1850 laborerade med stor skuld för sin

öfverbyggnad, hade kanske ofta engagerat femton långifvare och ett lika eller

dubbelt så stort antal caventer, till följd hvaraf han ständigt oroades med uppsägelser,

omsättningar, anskaffande af nya caventer, erläggande af högre ränta

m. m. Nu deremot kan man i byggnadskassan lyfta hela summan i räntebärande

obligationer» . . . Liknande svårigheter torde nog boställshafvare i öfre Sverige nu

få vidkännas.

***) I sitt utlåtande den 27 april 1834 förklarade konsistorium, att »största

delen af prestgårdarne i Skåne befunno sig i ofullständigt skick. Om några funnos,

vid hvilka ingen nybyggnad behöfdes, så vore deras antal inskränkt.» Detta vigtiga

utlåtande som jemte det af presterskapets deputerade upprättade förslag utgjorde

grundvalen för 1839 års reglemente, saknas bland de akter som tillhöra beslutet

af den 5 okt. 1839, men dess innehåll är delvis refereradt i allmänna beredningens

protokoll den 10 nov. 1838.

f) Det kan synas underligt, att en dylik rättighet ej utverkades redan vid

kassans stiftande, då man ju bort inse, att öfverbyggnadssummornas inlösen eljest

måste blifva mycket fördröjd. Men förhållandet var, att kassans stiftare fullkomligt

insett detta och, såsom framgår af referatet i allmänna beredningens protokoll

den 10 nov. 1838, begärt rätt att upplägga ett stort inländskt eller utländskt

XL VI

INLEDNING.

Kongl. Maj:t genom ett tillägg till reglementet af den 23 mars 1849.

Man hade förestält sig, att obligationerna skulle af kassan

försäljas på lånemarknaden och öfverbyggnaderna inlösas med

de erhållna lånemedlen; men i reglementsförslaget blef räntefoten

satt till blott 4 V* procent, och K. Maj:t föreskref, att kassan

ej fick sälja obligationerna under pari, hvaraf naturligtvis följde,

att ingen obligation kunde i marknaden försäljas. De utlemnades

i stället i liqvid till boställshafvarne, som fingo sjelfva

belåna dem eller vid försäljning vidkännas kursdifferenserna

(10—30 %), och till följd häraf försiggick operationen under de

första femton åren mycket långsamt. Den 1 maj 1852 voro obligationer

utgifna blott för 177,900 kronor, den 1 maj 1865 blott,

för 363,850 kronor. Först efter reglementsändringen den 27 januari

1865, som medgaf utgifvandet af 5 V2 % obligationer med 45 års

amortering, fick denna rörelse något vidsträcktare omfattning.

Obligationer voro utgifna till belopp

den 1 maj 1869 ......af 521.900 kr.

''> 1 ^ 1875 ......» 854,500 »

» 1 » 1885 ......» 922,150 kr.

* 1 » 1886 ......» 1,057,800 »

År 1887 den 1 maj utbyttes de äldre lånen mot ett nytt lån å

1,100,000 kronor, löpande med 4V2 % ränta och 40 års amorteringstid,

och 1897 konverterades detta lån till ett nytt å 1,000,000

kronor, med 3 V2 % ränta och 40 års amorteringstid.

Härigenom hade tillräckliga medel beredts för att verkligen

»tillfullo ersätta» alla kyrkoherdarnes utgifter för prestgårdarnes

öfverbyggnader så väl af äldre som af nyare datum. Öfverbyggnader

voro 1852 inlösta blott för 235,028 kronor och ännu

1865 blott för 501,490; men sedan fortgick inlösningen raskare,

så att beloppen inlösta öfverbyggnader utgjorde

den 1 maj 1869 ....... 760,639 kr.

» 1 » 1875 1,248,635 »

» 1 » 1885 1,669,568 »

» 1 » 1888 1,927,988 »

då blott tre prestgårdar återstodo att inlösa.

Vid denna tidpunkt öfverstego inlösningssummorna jemte

öfriga kassans tillgångar de utelöpande obligationernas belopp

obligationslån, som skulle garanteras genom en åt kassan beviljad förmånsrätt i

kyrkoherdarnes löner. Men denna förmånsrätt ville regeringen icke bevilja, och

tanken på upplåning fick då förfalla.

INLEDNING.

XLVI1

(1,091,100) med ej mindre än 955,628 kronor, hvaraf 898,967

kronor utgjorde kassans samlade amorteringsfond.

Under en tid af 48 år hade således den skånska byggnadskassan

hunnit uppsamla ett kapital, som icke blott vida öfversteg

beloppet af de 1840 beräkneliga öfverbyggnadssummorna, utan

uppgick till nära hälften af samtliga de under årens lopp tillkomna

successivt inlösta öfver byggnader. Resultatet var godt och

öfversteg vida hvad som vid kassans bildande förutsågs. Men så

hade också under denna period det skånska presterskapet för

sina öfverbyggnader haft att erlägga afgifter, som vida öfverstego

hvad som under 1830-talet beräknades såsom erforderligt

för öfverbyggnadsskuldens utplånande.

När kassan vidtog utvägen att påskynda öfverbyggnadernas

inlösen genom anskalfande af lånemedel, ansåg man det nemligen

nödigt att af de låntagande boställshafvarne utkräfva jemte låneräntan,

och utöfver tre-per-mille-afgiften, den halfva procent,

som enligt uppgjord plan erfordrades för hvarje låns amortering

inom bestämd tid; och denna regel vidhölls i alla de reglementsbestämmelser

som utfärdades om olika låns amortering. Så begaf

det sig, att de skånska kyrkoherdarne fingo erlägga l:o) en

afgift af 3 per mille för hvarje boställes öfverbyggnadssumma,

alldeles oberoende deraf, huruvida öfverbyggnaden blifvit af

kassan inlöst eller icke, en afgift, som ju varit beräknad att

på ungefär 60 år amortera denna öfverbyggnadsskuld; 2:o) en

afgift af 5 per mille — utöfver räntesatsen: 4 72 eller 5 V2 / —

för hvarje öfverbyggnadssumma som kassan hade inlöst, en afgift

som också var beräknad att på 40—45 år amortera samma

öfverbyggnadsskuld. Dessa sammanlagda amorteringsafgifter af

8 per mille måste således förslå till att inom 40—60 år ej blott

afbetala skulden utan derutöfver bilda ett nytt kapital, en egen

tillgång för framtida förnyelse af de småningom förfallande

husen; och resultatet skulle således verkligen blifva, att näst

kommande generation af kyrkoherdar genom de sålunda amorterande

generationernas kapitalbildning komme i tillfälle att få

sina hus nybygda utan vidare afgifter till kassan.

Det var naturligt, att man skulle begynna ifrågasätta billigheten

och rättvisan af en sådan anordning, allrahelst som

amorteringsafgiften af 0.8 procent sammanlagd med räntesatsen,

som intill 1887 utgjort 5 1/a och sedan var 4 V2 /, bildade ganska

känbara hyresafgifter för boställshusens begagnande. Man fann

XLVIII

INLEDNING.

det obilligt, att de nu lefvande kyrkoherdarne skulle fortfarande

betala rånte- och amorteringsafgifter, som 1886—87 uppgingo till

119,509 kronor, och hvaraf nära hälften eller 55,375 kronor såsom

räntevinst kunde läggas till fonderna, blott för att kassan skulle

inom ett tiotal af år blifva alldeles skuldfri och inom några tiotal

af år derefter hafva samlat ett kapital, hvars ränta kunde

förslå till alla blifvande nybyggnader. Det erkändes också å

alla sidor, att en dylik belastning af den nuvarande generationen

till de kommandes förmån var både orättvis och, sedan kassan

vunnit sådan styrka, alldeles obehöflig; och med K. Maj:ts

medgifvande skred derför kassan till nedsättning af afgifterna

först 1888 och ytterligare 1897, sedan obligationsräntan nedbragts

till 3 1/* procent.

Denna nedsättning kunde tänkas utförd antingen så, att

deu blef för alla kassadelegare lika, eller ock så, att den afpassades

efter den för hvarje boställe verkstälda amortering. Man

valde den senare utvägen, och följden deraf har blifvit, dels att

nedsättningen beredt de nuvarande boställshafvarne mycket

skiljaktiga förmåner, dels att man måst vara betänkt på att

för de boställshafvare, som fått fullständig afskrifning af sin

öfverbyggnadsskuld och således skulle gå för alla afgifter fria,

införa en alldeles ny afgift, utgående med 3 % af deras reglerade

lön. Men på det hela hade nedsättningen så fortgått, att

de samlade amorterings- och ränteafgifterna, som för året 1886

—87 utgjorde (i permilleafgifter och öfverbyggnadsräntor med

balanserade räntor) 119,509 kronor, hade för året 1898—99 nedgått

till (i permilleafgifter, hyresafgälder och byggnadsskyldighetsafgifter)

allenast 58,164 kronor.

XLIX

Allmän motivering.

Deri skånska byggnadskassans utveckling bar sålunda på ett

slående sätt bevisat, att problemet af byggnadsskyldighetens fördelning

och lindring kan på denna väg lösas, och undanröjt de

farhågor, som mot förslaget uttalades och under kassans första

skede syntes besannade. Denna erfarenhet inbjuder till efterföljd;

och det är svårt att inse, hvarför icke i det öfriga Sverige

samma utväg skulle kunna användas för att bereda samma

fördelar, med undvikande af de olägenheter som i den skånska

kassan visat sig kräfva rättelse.

Det är sant, att, såsom nyss är visadt, förhållandena i det

öfre Sverige icke äro lika dem, hvilka i Skåne först framkallade

behofvet af en kassabildning. Öfverbyggnaderna hafva vid det

öfre Sveriges komministersgårdar och prestgårdar alldeles icke

samma betydenhet, som de egde å Skånes kyrkoherdeboställen i

början af detta sekel. Vår nedärfda byggnadsordning har förekommit

hopandet af sådana öfverbyggnadsskulder, som i Skåne

öfverflyttades från tillträdare till tillträdare; den har i motsats

till den skånska lagt så mycket som möjligt af byggnadsplan

på uppbyggaren af boställshus, så litet som möjligt

på efterträdaren. Men denna omständighet utgör med hänsyn

till en förestående kassabildning allenast en stor fördel, icke en

olägenhet. Den medför nemligen, att det vid de uppsvenska boställena

icke, som vid de skånska, finnes stora öfverbyggnadsskulder,

som motsvaras af mer eller mindre förfallna hus, utan

dels gamla boställshus, som icke belastas af någon skuld, dels

smärre öfverbyggnadssummor, som motsvaras af jemförelsevis

nya hus. Den medför således, att byggnadskassor i det öfre Sverige

hufvudsakligen och i främsta rummet skola få att anskaffa

kapital för uppbyggande af nya hus i de förfallna husens ställe,

under det den skånska kassan skulle i främsta rummet anskaffa

kapital för betäckande af skuld på gamla hus och först derefter

kunde sörja för nybyggnader. Häraf följer också, att lånen i

dessa kassor icke från första begynnelsen blifva särdeles stora,

att boställshafvarnes afgifter icke komma att genast blifva betydande,

och att de båda skola tillväxa endast småningom, i den

mån nya byggnader tarfvas.

Pr estlöneregler ing skomitén IT, 2.

4

L

ALLMÄN MOTIVERING.

Men i öfrigt äro visserligen anledningarna till kassors bildande

fullt jemförliga med dem som för sextio år sedan verkade

i Skåne. Sveriges flesta komministrar hafva fullkomligt samma

byggnads- och underhållsskyldighet för sina boställens samtliga

hus som de skånska kyrkoherdarne; och hvarje boställshafvare,

som råkar ut för skyldigheten att utföra en nybyggnad drabbas

af kapitalutlägg, som medför en skuld. Så vidt komitén

kunnat finna, är det för de byggnadsskyldige komministrarne

i främsta rummet af vigt att få sina för nybyggnader

ådragna eller för nybyggnader förestående personliga skulder

förvandlade till boställets eller tjenstebefattningens skulder och

att på denna väg få sina kapitalutgifter omsatta i fasta och

lätt beräkneliga hyresafgifter för boställshusens begagnande.

För närvarande förhåller det sig så, att en komminister, som

för nybyggnad upplånat 1,000 kronor, har ganska ringa utsigt

att under sin tjenstetid varda från skulden befriad. Han har

vanligen svårt nog att af sin ringa lön gälda en årlig ränta af

60 eller 70 kronor och mägtar visserligen sällan att derutöfver

utgöra en amortering, som skulle kunna beräknas till 100 eller

i gynsammaste fall (med 20 års amortering) till 50 kronor om

året. Efter tio års tjenstgöring har han sålunda i räntor betalt

600 ä 700 kronor — men har skulden i behåll. Vid afträdet får

han af sin efterträdare möjligen något, men oftast intet bidrag

till skuldens betalning; och det kan lätt hända honom att vid

sitt tillträde af ny tjenst få öka denna personliga skuld med

nya lån för nya byggnadsföretag.

Om nu en stiftskassa erbjöde denne boställshafvare att öfvertaga

hans skuld mot en annuitet, som i ränta och amortering

kräfde tillhopa 40 ä 50 kronor årligen; om boställshafvaren sålunda

blefve fri från alla bekymmer för skuldens placering och

omsättning, under tio år finge erlägga 400 ä 500 kronor i stället

för 600 ä 700, och dertill vid de tio årens slut vore från den

skulden alldeles fri, samt viss att vid nästa tjenst mötas icke

af ny kapitalskuld för nybyggnad, utan endast af en fast och

beräknelig annuitet, så vill det synas komitén, som om dermed

skulle erbjudas en förmån, hvilken isynnerhet för det lägst

aflönade presterskapet borde hafva en ganska stor betydelse.

l)en tillfälliga hjelp, som åt komministrar, kapellpredikanter

och pastoratsadjunkter kan beredas med ett eller annat hundratal

kronor ur presterskapets löneregleringsfond, torde vara påkallad

ALLMÄN MOTIVEBING.

LI

som ett oumbärligt bidrag till deras öfriga lefnadskostnader och

är visserligen icke tillfyllestgörande för bestridandet af sådana

kapitalutlägg, som vid nybyggnadstillfällen förekomma. Den

lösning af frågan om byggnadsskyldigheten, som för dessa boställshafvare

vore mest önskvärd, eller skyldigheternas öfvertagande

att in natura utgöras af församlingarna, torde numera

få anses så oviss och i hvarje fall så aflägsen, att man knappast

bör beräkna, att den kan komma den nuvarande generationen af

boställshafvare till godo. Regleringen af skuldbördan, de personliga

och lösa byggnadsskuldernas förvandling till fasta med

tjensten förenade skulder skulle deremot ganska snart kunna

inträda och komma de flesta boställshafvare till del. De komministrar

torde nemligen vara lätt räknade, som icke fått i sin

nuvarande tjenst vidkännas eller i närmaste framtid hafva att

vänta någon utgift för nybyggnad och som icke skulle hafva

något intresse för dessa kapitalutgifters rättvisa och billiga fördelning;

icke så få torde de vara, som genom den ifrågavarande

anordningen skulle räddas ur öfverhängande ekonomiskt betryck

vida säkrare och fullständigare än genom någon löneförhöjning.

Härtill kommer, att genom en anordning, som omsätter

boställshafvarnes kapitalutlägg för nybyggnad till annuiteter,

undanröjes det egentliga hindret mot en tillfredsställande lönereglering.

Den faktor i löneregleringen, som under nuvarande

förhållanden är mest oberäknelig, afdraget för byggnadskostnad,

skulle genom kassors förmedling blifva förvandlad så, att den

blefve nästan lika säkert beräknelig som den kontanta penningelönen.

Underhållsskyldigheten, som måste bibehållas sådan den

nu är, skulle visserligen fortfarande förblifva något vexlande,

men dess betydenhet blefve väsentligen minskad, då nybyggnaderna

komme att omsorgsfullt och i rätt tid utföras, och dess

medeltalsvärde kunde jemförelsevis lätt anslås så, att afvikelserna

i verkligheten icke blefve synnerligen betydande. Utgifterna

för boställshusens nybyggnad och underhåll skulle således

verkligen få karakteren af en hyresafgift för byggnadernas

begagnande och såsom sådan kunna beräknas vid bestämmandet

af den presterlige tjenstemannens skäliga lön.

Slutligen förtjenar ock tagas i betraktande, att om genom

dylika anordningar den enskilde boställshafvaren befriades från

den tryckande bördan af kapitalutlägg för nybyggnader, skulle

boställshusen blifva i rätt tid ombyggda, och uppförda med till

-

lii

ALLMÄN MOTIVERING.

börligt afseende å varaktighet, hvarigenom ej blott presterskapets

skäliga beqvämlighet blefve tillgodosedd utan äfven underhållskostnaden

minskades.

*

*

*

De anordningar som för det ifrågavarande ändamålet behöfva

vidtagas äro icke heller af den natur, att de innebära

någon nämnvärd uppoffring eller tunga för vederbörande presterskap.

Med undantag för en jemförelsevis ringa afgift till förvaltningsbidrag

— hvilken för öfrigt bör kunna, åtminstone under

öfvergångstiden intill nästa lönereglering, betalas af presterskapets

löneregleringsfond — skulle, såsom komitén tänkt sig

dessa anordningar genomförda, icke af någon byggnadsskyldig

boställshafvare utkräfvas någon afgift, som icke motsvarades

af en direkt och för honom sjelf märkbar penningförmån, af

vida större betydelse än afgiften. För planens realiserande

skulle derför visserligen icke hafva erfordrats att göra delaktigheten

i byggnadslånekassorna obligatorisk. Äfven om det

öfverlemnats åt den fria företagsamheten att bilda dessa föreningar,

skulle fördelen af att i dem deltaga hafva blifvit så

i ögonen fallande, att alla boställshafvare måste hafva skyndat

att frivilligt söka deras bistånd för reglerandet af sin byggnadsskyldighet.

Men då systemet förutsätter en väsentlig

förändring af hittills gällande bestämmelser rörande synerätternas

afräkning mellan af- och tillträdande boställshafvare, och

denna förändring måste genomföras samtidigt med kassornas

bildande, har det visat sig leda till större reda och ordning

att taga steget fullt ut till en fast organisation af de nya

stiftskassorna, såsom offentliga inrättningar, grundade på samtliga

byggnadsskyldiga boställshafvares delaktighet.

Komitén har velat genom sjelfva benämningen byggnadslånekassor

tydligt utmärka hvad efterföljande förslag ock

angifver, att dessa kassors uppgift är och fortfarande skall

vara att förmedla och sköta byggnadslån. Kassorna skola icke

bygga boställenas hus: den uppgiften skall fortfarande hvila å

boställshafvarne. Kassorna tillkommer ock endast att anskaffa

de medel som för nybyggnad erfordras, att öfvervaka deras rigtiga

användning för afsedt ändamål samt att ombesörja upp

-

ALLMÄN MOTIVERING.

LIII

börden och liqviden af lånens annuiteter. Hnfvudvigten ligger

alltså derpå, att organisationen af kassorna betryggar lånerörelsens

redbara förvaltning och att åt vederbörande långifvare

kan erbjudas en fullt tillfredsställande säkerhet för det upplånta

kapitalet och för annuiteterna.

För detta ändamål behöfva icke kassorna, efter komiténs

åsigt, anses såsom egare af boställshusen, en fiktion som visserligen

medgifvits i fråga om det skånska presterskapets byggnadskassa,

men som icke synes för kassorna och deras långifvare medföra

någon säkerhet. »Egandet» af byggnader, som äro uppförda å

annans mark och som af den antagne egaren hvarken få bortföras

eller användas till andra ändamål än boställsbehofven, synes

innebära hvarken eganderätt eller nyttjanderätt och således icke

hafva någon betydelse för kassornas långifvare. Sådan »eganderätt»

som skulle berättiga kassorna att försälja eller till andra

ändamål använda boställshusen torde åter icke kunna beviljas.

Icke heller har komitén kunnat anse, att den gemensamma personliga

ansvarighet, som enligt byggnadskassans reglemente åligger

de skånska kyrkoherdarne, skulle innebära tillräcklig trygghet

för långifvare, allra minst i fråga om kassor, hvilkas delegare

skulle till största delen vara fattiga komministrar.

Den säkerhet ifrågavarande kassor må bjuda sina långifvare

bör, efter komiténs tanke, i främsta rummet bestå uti en företrädesrätt

till boställshafvarnes ryglerade löner. I det fall

hvarom nu är fråga synas goda skål tala för ett medgifvande,

som har sin förebild uti den för afgiften till civilstatens pensionsinrättning

beviljade rätt. Då nemligen de ifrågavarande

afgifterna icke utgöra något annat än en årsqvot af boställshusens

byggnadskostnad, och då lönerna alltid varda reglerade

under förutsättning att denna byggnadskostnad är afdragen

från den beräknade boställsafkastningen, innan densamma

upptages såsom reglerad löneförmån, så torde med skäl kunna

sägas, att löntagaren och hans rättsinnehafvare icke kunna ega

något berättigadt anspråk på den mot detta afdrag svarande

andel af lönetillgångarna, utan att denna afräknade andel bör

kunna förbehållas åt den inrättning som svarar för byggnadskostnadens

årsqvoter.

Under förutsättning af en dylik rättighet skulle byggnadslånekassan,

likasom civilstatens pensionsinrättning, kunna få

sin uppbörd af annuiteterna fullständigt betryggad förmedelst

LIV

ALLMÄN MOTIVERING.

rätten att genom uppbördsmännen af presterskapets aflöning få

afgifterna till kassan inbetalade såsom afdrag af den kontanta

lönen. Dermed vore ock en fullt betryggande säkerhet beredd

för kassans fordringsegare, så länge som presterskapets löner vederbörligen

utgå, hvarom åter lagar och privilegier torde gifva

tillräcklig försäkran.

Derutöfver kräfvas emellertid särskilda bestämmelser för

sådana fall, då det bebyggda bostället kan varda från respektive

tjenstebefattnings lönetillgångar afskildt och annorlunda disponerad!

genom vare sig försäljning eller utarrendering för vederbörande

fonds eller församlings räkning.

Skulle nu ifrågasatta bestämmelser till trygghet för kassornas

långifvare icke antagas, finner komitén ingen annan

utväg för ordnande af kassornas lånerörelse, än att staten för

dessa kassor såsom för åtskilliga andra inrättningar af erkändt

allmänt intresse medgifver lånerätt i riksgäldskontoret eller ock

statsgaranti för de af kassorna utfärdade obligationer. En dylik

möjlighet synes icke heller böra vara utesluten särskild! för den

händelse att, såsom komitén anser sannolikt och önskvärdt,

genom byggnadslånekassornas förmedling äfven församlingarnas

byggnadsskyldighet skulle kunna på ett mera tillfredsställande

sätt regleras. # *

*

Komiténs uppfattning, att de ifrågavarande kassorna böra

hafva till hufvudsaklig uppgift att förmedla lån för boställshusens

byggnadskostnad, bestämmer ock de grunder efter hvilka

de för lånen utgående annuiteter böra beräknas. Dessa afgifter

böra nemligen, efter komiténs mening, afpassas så, att de utgå

så vidt möjligt likformigt under hela den tid som åtgår för byggnadsskuldens

förräntning och afbetalning och så, att lånet beräknas

vara afbetaldt vid den tid då huset kan antagas vara

förbrukadt och behöfva med nya lånemedel ombyggas. Afgiftens

storlek bestämmes sålunda af de båda faktorerna: a) räntan

och b) husets antagliga varaktighet. Ingendera faktorn lärer

kunna för närvarande med säkerhet bestämmas, och afgiftens belopp

kan således endast approximativt beräknas; men för kassans

finansiela trygghet, hvilken ju i främsta rummet måste upprätthållas,

är det tillräckligt, om blott husens varaktighet beräknas

med nödig försigtighet och räntan utgöres efter det upptagna

amorteringslånets räntefot.

ALLMÄN MOTIVERING.

LV

Antåg sålunda, att en vid ett boställe uppförd byggnad

kan beräknas ega bestånd under 80 år och att ett derå upptaget

lån stort 1,000 kronor förräntas med 4V-2 f, eller 45 kronor årligen.

För att lånet skall vara vid det åttionde året slutbetaldt, kräfves

en amorteringsprocent af 0,137 eller 1 kr. 37 öre. Är räntan

5 % sjunker årliga amorteringsprocenten till 0,103, är räntan 4

*/„ eller 3 Va % stiger amorteringsprocenten till respektive 0,181

och 0,238. Hela annuiteten blir således vid 5 % ränta 51 kr. 3

öre, vid 4 V2 % ränta 46 kr. 37 öre, vid 4 % ränta 41 kr. 81 öre

och vid 3 V2 % ränta 37 kr. 38 öre. Man kan således säga att

lånets afbetalning i rätt tid vore garanterad med en amorteringsafgift

af en till två och en half per mille utöfver räntan.

Vill man beräkna annuiteterna för étt boställes samtliga

hus, måste naturligtvis iakttagas, att det gifves vissa byggnader,

såsom stall, fähus, fårhus och svinhus, hvilkas varaktighet, med

försigtig beräkning, kan anslås till 40—25 år, under det att den

minst lika dyrbara sätesbyggningen bör beräknas till lägst 100

år. En beräkning utförd efter dessa antagna grunder och med

ungefärliga värden för de olika husen skulle utvisa:

i . Byggnads- Annuitet (ränta och amortering)

\ lån efter räntefot

•

år

Kr.

5 %

41/> %

4 %

3 Va %

för sätesbyggningen......

100

3,500

176 34

159.45

142.83

126.56

för källare, visthus, drängstuga,)

vagnshus, redskaphus, hem-}-

80

3,000

153.09

139.11

125.44

112.15

lighus, lada med logar J

för stall, fähus, fårhus.....

40

2,400

139.87

130.42

121.26

112.38

för svinhus..........

25

100

7.09

6.74

6.40

6.07

för nyhyggnadsreparationer . .

40

1,000

58-28

54.34

50.52

46.83

10,000

534.67

490.06

446.45

403.99

För hela boställets byggnadslån skulle alltså efter sådana

beräkningsgrunder amorteringen kunna antagas vara i rätt tid

fullgjord genom ett tillägg af omkring en half procents afgift

utöfver räntesatserna.

Då man torde få antaga, att dylika offentliga kassors obligationer

borde erhålla en god kredit och att lånen skulle kunna

afslutas efter en räntefot af 4—4*/^ % borde således amorteringsafgifter

af 50—40 kronor årligen för ett byggnadslån om 1,000

kronor få antagas som sannolika medelsiffror.

LVI

ALLMÄN MOTIVERING.

Beräkningar af denna art måste emellertid grundas på säkrare

uppgifter än komitén haft för sig tillgängliga, särskild! i

fråga om boställshusens antagliga varaktighet, och då denna

faktor dessutom torde vara något skiljaktig i olika landsdelar

lär ingen bestämmelse om amorteringsprocenten kunna intagas

i en för hela riket gällande författning; utan torde det höra

öfverlåtas åt Kongl. Maj:t att efter inhämtande af nödiga upplysningar

och sakkunniges beräkning för hvarje stiftskassa bestämma

annuiteternas storlek.

Enligt det beräkmngssätt för afgifterna som komitén förordar,

skulle dessa fastställas att utgå likformigt för hela den

tid under hvilken den uppförda byggnaden varar och skulle, när

ny byggnad åter uppföres, likaså utgå i förhållande till dennas

då bokförda byggnadskostnad. Några nedsättningar af afgifterna

i förhållande till beräknad amortering af skulden borde

således icke i fråga komma. Deremot skulle för samtliga boställshafvare

nedsättning i afgifternas årshelopp kunna vidtagas dels

i mån af sådana räntenedsättningar, som kunna vinnas genom

förmånlig konvertering, dels i mån af kassans förstärkande

genom affärsvinster. Sådana vinster kunna tänkas uppstå t. ex.

genom skilnaden i den ränta kassorna erlägga å egna lån och

den högre räntefot de kunna betinga sig för sina fonderade medel.

Med den uppgift för kassans verksamhet komitén tänkt sig

genomförd gifves det således ingen anledning att för närvarande

af kassans delegare utkräfva andra eller större afgifter än dem

som successivt erfordras för att betäcka annuiteter å de lån,

som alltefter nybyggnadsbehofvet i kassan upptagas.

Antag att vid byggnadslånekassas upprättande komminister

i X. pastorat har dels nyligen vid sitt tjenstetillträde enligt

synerätts utslag betalt sin företrädare för öfverbyggnad å laga

hus 200 kronor, dels sjelf enligt samma utslag nybyggt fähuset

för 1,000 kronor. Han anmäler sig hos kassan och erhåller,

sedan vid syn befunnits, att de hus för hvilka utgiften gjorts

äro i godt skick, ett lån af 1,200 kronor med en annuitet af

t. ex. 60 kronor. Så länge ingen annan förändring i boställets

byggnader sker, påföres denne hoställshafvare ingen annan afgift

än annuiteten 60 kronor. Tio år derefter begäres syn å mangårdsbyggnaden,

som dömes oduglig och hvars nybyggnad värderas

till 3,000 kronor. Boställshafvaren ställer säkerhet, kassan

lemnar byggnadsförskott, byggnaden uppföres, godkännes och

ALLMÄN MOTIVERING.

LVU

lånet fastställes derefter till 3,000 kronor med annuitet af 150

kronor. Från denna dag är boställshafvares annuitet således

210 kronor. Så fortgår det vidare i mån af behof, och först

sedan alla husen blifvit ombyggda, kan bostället inträda i full

annuitet för byggnadskostnaden, antag t. ex. 7,000 kronor med

en annuitet af 350 kronor. Äro nu dessa afgifter rätt beräknade,

skola de räcka till att för hvarje hus icke blott betala

blifvande ränta utan äfven afbetala kapitalskulden till den tid,

då huset skall ombyggas och nytt lån åter upptagas för detsamma.

Eller om man hellre så vill, de skola räcka till för att

med kapitalskuldens bibehållande samla nytt kapital till ombyggnaden,

så att i båda fallen kapitalskulden för husens första

nybyggnadskostnad ej behöfver ökas.

*

*

*

De medel som kassorna skola till boställshafvarne utlåna

böra naturligtvis anskaffas genom upplåning i den form som är

för vederbörande mest betryggande, helst genom obligationer

stälda på uppsägning allenast från kassornas sida, med faststäld

amorteringsplan och rätt till konvertering inom viss tid. Det

lärer icke behöfva befaras, att sådana obligationer numera skola

sakna afnämare; men till en början och innan rörelsen tagit

större omfattning, torde åt kassorna böra beviljas kreditiv helst

i riksgäldskontoret. Sedermera lärer det ock antagligen visa sig,

att lånerörelsen skulle bäst främjas genom skapande af en centralanstalt

för obligationernas emission och annuiteternas liqvid.

För att bedöma, hvilka anordningar i dessa hänseenden

böra vidtagas, kräfvas dock uppgifter rörande de anspråk som

antagligen komma att vid kassornas bildning och under de närmast

följande 10—20 åren ställas på ersättningar för öfverbyggnads-

och andra nybyggnadskostnader, och dessa uppgifter torde

kunna från boställshafvarne infordras i sammanhang med de åtgärder

Kongl. Maj:t behagar vidtaga för uppgörande af reglementen

för byggnadslånekassorna.

Ehuru komitén uppgjort sitt förslag närmast med tanke

på komministrar och kapellpredikanter, hvilka framför andra

äro i behof af den lättnad i byggnadstungan som kassorna kunna

LVIII

ALLMÄN MOTIVERING.

erbjuda, faller det dock af sig sjelft, att delaktighet i kassorna

bör tillkomma äfven kyrkoherdarne för alla de prestgårdens laga

hus som det åligger dem att bygga och underhålla. Med afseende

å dessa hus möter visserligen någon svårighet i det förhållandet,

att de icke så sällan lära vara sammanbygda med

andra boställshus, hvilkas byggnad åligger pastoraten; och i likhet

med hvad kammarkollegium anfört i sitt utlåtande den 5

maj 1893, anser äfven komitén att det för fullständig reglering

af boställshusens byggnad vore af synnnerlig vigt, att ett utbyte

kunde åvägabringas mellan socknemännens och kyrkoherdarnes

laga hus, så att hvardera parten på sin del erhölle en naturligare

sammanhörande komplex af byggnader. Men komitén har

icke velat göra framgången af den nu ifrågasatta regleringen

beroende af lagändringar i afseende å pastoratens byggnadsskyldighet,

hvilka, enligt redan vunnen erfarenhet, måste anses förknippade

med stora vanskligheter, utan har föredragit att lemna

detta ämne tillsvidare oberördt.

Föröfrigt lära nog förhållanden af denna art i verkligheten

ordnas ganska lätt, helst om det, såsom komitén tillåtit sig

föreslå, medgifves äfven socknemännen att under vissa vilkor

reglera sin byggnadsskyldighet med byggnadslånekassornas tillhjelp.

* *

*

Boställshafvares rätt att för utförd nybyggnad upptaga lån,

hvilkas annuiteter komma att framgent belasta bostället och

följande tjensteinnehafvare, förutsätter naturligtvis särskilda bestämmelser

och en ganska noggrann kontroll till skyddande af

tjenstebefattningens så väl som kassornas rätt och intressen.

Dylika lån böra icke få upptagas för andra byggnadsföretag än

dem, som äro för tjensteinnehafvarens behof och för boställets

skötsel verkligen nödiga; framtida löntagare böra icke få belastas

med lagstadgade afgifter för umbärlig beqvämlighet; annan

byggnadskostnad får ej heller genom lånen ersättas än den som

verkligen kommit bostället tillgodo och som icke bestridts med

boställets egen tillgång af materialier. För att härutinnan bereda

erforderlig ordning och trygghet, kunna de bestämmelser

som i 18:de seklet infördes om laga byggnadsskyldighet och om

husesyner å prestgårdar och komministersboställen, icke anses

ALLMÄN MOTIVERING.

LIX

vara tillfyllestgörande. Deremot torde de omsorgsfullt utarbetade

bestämmelser härom, hvilka redan vunnit Kong! Maj:ts

godkännande och två gånger varit till riksdagens pröfning framlagda,

få anses i allt väsentligt motsvara fordringarna på en

ändamålsenlig boställsordning, och endast i vissa stycken kräfva

någon förändring, hufvudsakligen för att lämpas efter de med

byggnadslånekassorna inträdande förhållanden. Förtjensterna

hos denna nya ecklesiastika boställsordning vunno också allmänt

erkännande inom riksdagen, hvars afslag uteslutande berodde på

oförenliga meningsskiljaktigheter rörande det föreslagna utbytet

af skyldigheter mellan församlingar och boställshafvare.

Komitén som ansett, att den nu åsyftade regleringen af

byggnadsskyldighet icke borde göras beroende af samma vanskligheter,

som vid föregående tillfällen förhindrade antagandet af

erkända förbättringar, har också sökt att vid utarbetandet af

hosgående förslag till ny ecklesiastik boställsordning undvika alla

tvisteämnen mellan församlingar och boställshafvare. Den nya

ecklesiastika boställsordningen innehåller många stadganden rörande

egornas häfd, boställshafvarnes skyldigheter, husesyners

förrättande m. m. som ur både boställshafvarens och församlingens

synpunkt äro önskvärda förbättringar; den fastslår ock antalet

af laga hus å boställena. Men komitén har uteslutit alla bestämmelser

om antalet, storleken och beskaffenheten af socknemännens

laga hus eller om deras och boställshafvarnes inbördes förhållande;

den nya boställsordningen skall icke medföra någon ändring i hvad

derutinnan gäller enligt lag eller häfd; och vid pröfningen af

förslaget behöfver således icke komma i betraktande, huru eller

under hvilka vilkor en förändring i församlingarnas lagliga skyldigheter

kan ega rum.

Då komitén underlåtit att föreslå nya lagbestämmelser rörande

församlingarnas nybyggnads- och underhållsskyldighet, har

detta berott dels derpå att bestående förhållanden svårligen

torde kunna rubbas under nu löpande löneregleringsperiod, dels

derpå att komitén ansett ordnandet af församlingarnas och presterskapets

byggnadsskyldighet för nästa löneregleringsperiod

kunna och böra ske vid och genom löneregleringen. Komitén

har ock för afsigt att i sitt förslag till förändring om grunderna

för ny lönereglering intaga de för detta ändamål erforderliga

bestämmelser.

LX

ALLMÄN MOTIVERING.

Men komitén vågar också antaga, att om de nu ifrågasatta

byggnadslånekassorna varda bildade och få under eu följd af år

genomföra en reglering af boställshafvarnes byggnadsskyldighet,

så skall det äfven under nuvarande löneregleringsperiod vara

möjligt att genom samma kassors förmedling mångenstädes åvägabringa

en reglering af församlingars och presterskaps byggnadsskyldighet

på ett för alla parter tillfredsställande sätt utan

ändring af någon paragraf i gällande lag och utan intrång i

någon parts rätt och intressen. Det är i detta syfte som komitén

ansett sig böra i det nu framlagda förslaget till ecklesiastik boställsordning

införa § 17 mom. 1, som handlar om församlingarnas

rätt att vid nybyggnad eller eljest träffa aftal om befrielse från

sin byggnadsskyldighet in natura.

Men så mycket angelägnare har komitén ansett det vara,

att dess förslag rörande boställshafvarnes skyldigheter må så fort

som möjligt komma till vederbörandes kännedom och pröfning,

så att, om de föreslagna anordningarna blifva gillade, de må

kunna träda i verket, innan det definitiva löneregleringsarbetet

begynner, och tjena till stöd och ledning för detta på samma

gång som till lättnad och hjelp för presterskapet.

Komitén har till pröfning förehaft ett inom densamma

väckt förslag, som afsett att ordna nybyggnadsskyldigheten å

de ecklesiastika boställena på sådant sätt, att samtliga boställshafvare,

som efter författningens utfärdande tillträda sina

boställen, skulle förpligtas att erlägga dels en för all framtid

utgående hyresafgift, hvars belopp för hvarje boställshus bestämmes

på grund af husets nybyggnadsvärde och den tid ett

sådant hus nybygdt kan ega bestånd, dels för hvarje boställshus

en småningom upphörande eller fortgående husröteafgift,

hvilken är afsedd till förräntning och, der så finnes lämpligt,

amortering af de sammanlagda hyresafgifter jemte ränta, som

för äldre hus af samma varaktighet skulle hafva erlagts för

tiden från deras byggande till innehafvarnes inträde i kassan.

Den förra afgiften skulle utgå med det belopp, som, under

förutsättning att ett boställshus tillträdes nybygdt, erfordras för

ALLMÄN MOTIVERING.

LXI

att med ränta på ränta bilda ett kapital, tillräckligt att, då

huset skall åter nybyggas, bestrida dess nybyggnadskostnad.

Den senare afgiften skulle vara en för samma ändamål utgående

retroaktivafgift för nuvarande boställshus af olika åldrar,

genom hvilken dessa, så att säga, skulle köpas in uti den för

nybygda boställshus beräknade kassan.

Den tanke, som funnit sitt uttryck i ofvannämnda förslag

att ålägga boställshafvarne en särskild husröteafgift, är

icke alldeles främmande för vår lagstiftning. I militieboställsordningen

§ 66 stadgas, såsom förut (sid. xxx) är antydt, att om

vid af- och tillträdessyn boställe till sin åbyggnad är i särdeles

godt stånd, så att för längre tid föga eller ingen nybyggnad

förestår, och tiliträdaren ej heller förpligtas ersätta någon

betydligare öfverbyggnad, synerätten skall fastställa ett visst

årligt penningbidrag till boställets framtida nybyggande och

iståndsättande. För presterliga boställen har intet dylikt stadgande

hittills varit gällande; men i 1879 års komitéförslag (§ 25

mom. 2) äfvensom i kongl. propositionerna till 1889 och 1894 års

riksdagar § 20 mom. 2 och 3 upptogs, i samband med då föreslagna

reglering af byggnadsskyldigheten, en liknande bestämmelse

rörande ecklesiastika boställen. I det system för årsberäkning,

som i samtliga dessa förslag var tillämpadt, egde också

denna bestämmelse väsentlig betydelse såsom komplement till en

byggnadsordning, enligt hvilken kostnaderna för nybyggnad

svårligen kunde fullständigt fördelas på samtliga de boställshafvare,

hvilka efter hvarandra begagna boställshusen. Det af

komitén föreslagna system för nybyggnadskostnadens fördelning

genom kassor afser deremot, att amorteringen af boställshusens

^byggnadskostnad skall noggrant afpassas efter husens varaktighet

och således drabba alla boställshafvare som i framtiden

begagna samma hus. Om det systemet blefve fullständigt genomfördt,

komme icke att deri finnas utrymme för någon särskild

husröteafgift. Men onekligt är, att det i synnerhet under

öfvergångstiden komme att finnas ett stort antal boställshus, för

hvilka nybyggnadskostnaden redan afskrifvits, såsom fullgjord

af äldre företrädare, och derför mänga boställshafvare som

fortfarande, alldeles såsom hittills, skulle slippa lindrigt undan

nybyggnadskostnad. Detta förhållande är emellertid intet annat

än laglig rätt och grundadt på den byggnadsordning, med hän

-

LXII

ALLMÄN MOTIVERING.

syn till hvilken dessa tjenstebefattningars löner blifvit för bestämd

tid reglerade.

Den omständigheten att åt samma tjensteinnehafvare skulle,

genom kassors inrättande, beredas den nya förmånen att i mån

af blifvande nybyggnad få kostnaden fördelad på längre tid,

skulle väl kunna åberopas som skäl för en motsvarande minskning

af den förmån de åtnjuta af redan färdigbyggda bus. Men

hvarje dylik uppgörelse försvåras eller omöjliggöres af den omständigheten,

att proportionen mellan yngre och äldre, mellan

dugliga och odugliga bus är så ytterst olika å olika boställen,

och att således bytet mellan de båda förmånerna skulle blifva

så ytterst ojemnt för olika boställshafvare. A boställen, hvilkas

flesta bus genast behöfva ombyggnad, skulle boställshafvaren

få förmånen af nybyggnadskostnadens fördelning utan att vidkännas

retroaktivafgifter; å boställen, hvilkas flesta bus äro i

godt stånd skulle åter boställshafvaren få vidkännas husröteeller

retroaktivafgifter utan att åtnjuta förmånen af nybyggnadskostnadens

nya fördelning.

Äfven om man skulle kunna förbise eller förringa betydelsen

af denna svårighet, återstår dock en omständighet, som

för komitén vid öfvervägande af denna fråga har varit slutligt

afgörande. Komitén har nemligen tagit hänsyn dertill,

att hela den ifrågasatta kassabildningen kommer att utjemna

och derigenom underlätta byggnadsskyldigheten främst och

hufvudsakligen för komministrar och deras vederlikar, för

hvilka bördan är mest tryckande, på samma gång de hafva

minsta förmåga att bära densamma. Dessa boställshafvares

antal uppgår nu på landsbygden till omkring 800 och torde framgent

komma att hålla sig omkring 700. Deras löner uppgå,

äfven med de tillfälliga och personliga tillskotten från löneregleringsfonden,

i medeltal till omkring 1,600 kronor. Dessa

löner utgöra i allmänhet icke mer, än som nätt och jemnt behöfves

för ett torftigt lifsuppehälle; och det finnes icke stor

utsigt att, åtminstone under nuvarande löneregleringsperiod, få

dem väsentligen förhöjda. Ingen torde derför missunna dessa

tjensteinnehafvare den ringa förmån, som erbjudes dem genom

den af komitén föreslagna fördelningen af framtida nybyggnadskostnad,

helst som ingen vare sig nuvarande eller blifvande

boställshafvare deraf förfördelas, så vida det nemligen erkännes,

att sådan fördelning verkligen är rättvis. Deremot synes det

ALLMÄN MOTIVERING.

LXIII

komitén, som om det skulle möta de största betänkligheter att,

i gengäld för denna gärd af rättvisa, från samma tjensteinnehafvares

små löner uttaga betydligare, hittills okända husröteeller

retroaktivafgifter. Äfven om sådana afgifter — hvilket komitén,

när det gäller nuvarande löneregleringsperiod, betviflar —

skulle kunna afpassas så, att de i hvarje fall blefve fullt rättvisa,

skulle de hufvudsakligen drabba sådana löntagare, som ingenting

hafva att gifva och för hvilka hvarje äfven den minsta nya utgift

måste kännas betungande. En sådan beskattning kan, efter komiténs

mening, icke tillräckligt motiveras af önskan att inom

kassorna uppsamla ett kapital, egnadt att minska framtida lånebehof.

Böra derför dylika retroaktivafgifter ifrågakomma, måste,

enligt komiténs tanke, med deras uttagande anstå, till dess,

efter det tiden för nuvarande löneregleringar utlupit, d. v. s,

efter förloppet af 15—40 år, nya löner blifvit åt presterskapet

anslagna och dervid ersättning för de nya retroaktivafgifterna

blifvit vederbörligen beräknad.

Ännu mera gäller detta förbehåll, då fråga är om en så

beskaffad tillämpning af nyssnämnda retroaktiv- eller husröteafgifter,

som i förslaget förordats. Ty såsom dessa husröteafgifter

der äro beräknade, skulle de på ett än mera påfallande

sätt komma att rubbande ingripa i de nu gällande löneregleringarnas

hela system.

Enligt det framstälda förslaget skulle nemligen husröteafgifterna

vara att anse som ersättning för »bristande nybyggnad»

eller som en betalning af samlad hyresskuld för boställenas

hus af alla åldrar. Husröteafgifterna skulle således

blifva allt större för ju flera år hyresafgifterna äro obetalda,

alldeles såsom för en 50-åring måste beräknas större afgifter

än för en 20-åring vid inträde i en kassa, som skall betala

pensioner åt 70-åringar. Denna aritmetiska fiktion om en

samlad skuld för bristande nybyggnad har emellertid det felet,

att den strider mot verkligheten, såsom denna bestämmes af

gällande lag. En komminister som sitter uti en 80 år gammal

sätesbyggning, hvilken ännu kan användas i 20—40 år, har

visserligen skyldighet att ständigt hålla densamma vid magt

eller i godt stånd. Men denna underhållsskyldighet betyder alls

icke att han skall förhindra husets oundvikliga föråldring, än

mindre att lian skall försätta det tillbaka i det stånd det hade

LXIV % ALLMÄN MOTIVERING.

såsom nybygdt; utan blott att huset skall underhållas så att det,

sin ålder oaktadt, kan bebos. Nyttjandet af ett 20-, 30-, 50-,

80-års gammalt hus medför således icke något ansvar för den

ständigt fortgående minskningen i husets byggnadsvärde, ingen

skyldighet att ersätta bristande nybyggnad, utan endast underhållsskyldighet,

som är något helt annat än nybyggnadsskyldighet.

Först när huset så föråldrats, att det ej längre kan underhållas

och blir utdömdt, då inträder skyldigheten att nybygga,

och denna skuld hvilar nu ej på någon annan och kan ej utkräfvas

retroaktivt af någon annan än den som vid husets utdömande är

afträdare eller innehafvare af bostället och dennes närmaste efterträdare.

En sträng tillämpning af den ofvannämnda fiktionen om

boställshafvarnes ständigt fortgående ansvar för »bristande nybyggnad»

å dugliga hus skulle också blifva, att å många boställen,

der de flesta husen äro mycket gamla, utan att dock

vara förfallna till nybyggnad, afgifterna för nuvarande tjensteinnehafvare

skulle drifvas upp till mycket betydliga, för vederbörande

tjensteman alldeles outhärdliga belopp. För att undvika

denna orimlighet har förslaget blifvit affattadt i det syfte, att

husröteafgifterna för samtliga boställen inom hvarje stift skulle

sammanslås till en summa för lika fördelning mellan stiftets

hela presterskap, högre och lägre, hvarigenom ojemnheter i afgifterna

skulle i någon mån minskas. Utjemningen skulle naturligtvis

blifva ännu större, om den utsträcktes öfver hela riket;

och det kan med skäl anmärkas att, om man påbjuder en dylik

solidaritet mellan olika boställen och olika tjenster, det vore

mest konseqvent och mest ändamålsenligt att taga steget fullt

ut. Men i hvarje fall är det säkert, att en dylik solidaritet

mellan boställshafvarne inom olika församlingar, till följd af

hvilken de tjenster som äro försedda med nybyggda boställshus

skulle tillförbindas att deltaga i afgifter för dem, vid hvilka

husen äro fallfärdiga, och komministrar tvingas att betala för

kyrkoherdar eller tvärtom —, den är fullkomligt oförenlig med

de nu gällande löneregleringarna, hvilka äro uppgjorda och haft

sin utveckling under förutsättning, att hvarje tjenst med sin egen

lön svarar för sina egna boställshus.

Af det förevarande förslaget skulle således otvifvelaktigt

följa, att hela den kassabildning, hvarom nu är fråga, måste

uppskjutas till inträdet af de nya löneregleringarna, d. v. s.

ALLMÄN MOTIVERING.

LXV

till tiden 1914—1940. De förmåner, som kassabildningen kunde

erbjuda alla nuvarande och under närmaste årtionden tillträdande

boställsbafvare, skulle således icke få komma dessa tillgodo,

och, hvad vigtigare är, man finge umbära den hjelp för den blifvande

löneregleringen, som beredes derigenom, att kassorna så fort

som möjligt få begynna att uppskatta annniteterha för nybyggda

boställshus. Men komitén har ansett båda dessa uppgifter så

vigtiga, att den icke velat låta dem förfalla, endast för att tillfredsställa

ett annat anspråk, hvilket synts komitén vara jemförelsevis

underordnadt och derjemte synnerligen vanskligt att

uppfylla.

Hvad nu är anfördt har för komitén inneburit tillräckliga

skäl att afstyrka hvarje försök att för närvarande af boställshafvarne

utkräfva retroaktiv- eller husröteafgifter för sådana hus

som icke behöfva nybyggas. Hufvudsaken synes komitén vara

att så fort som möjligt bereda tillfälle till förestående nybyggnadskostnaders

rättvisa fördelning och att för denna uppgift

skapa fast organiserade kassor. Sedan kassorna kommit i verksamhet,

torde man deremot i samband med den nya löneregleringen

kunna ålägga äfven de boställshafvare, som bebo färdiga

hus, för hvilka ingen nybyggnadsafgift utgår, någon skälig

byggnadsskyldighetsafgift till kassorna; en sådan åtgärd lärer då

icke behöfva möta samma betänklighet som nu, enär hänsyn

dertill kan tagas vid den nya löneregleringen.

Förslaget har emellertid åt de ifrågasatta »nybyggnads^,

kassorna» tillmätt en uppgift och förmåga, som så betydligt

skiljer sig från hvad komitén antagit böra åläggas de nya

kassorna, och det har genom vissa dervid fogade beräkningar

kommit att vid första påseende synas så lockande, att komitén

ansett sig böra redogöra för de anmärkningar, till hvilka en

närmare granskning af beräkningarna och af förslagets bestämmelser

föranledt och som varit för komiténs omdöme och beslut

afgörande.

Den först i ögonen fallande och troligen mest lockande af

beräkningarna är den, som skolat utvisa, hurusom, i fäll husröteafgifterna

beräknas så, att de förslå äfven till amortering af den

s. k. skulden för obetalda hyresafgifter, dessa afgifter skulle

kunna upphöra efter en tid af hundra år, hvarefter följande

J,resllönercyleringskoviitt!n II, 2. 5

LXVI

ALLMÄN MOTIVERING.

generationer af boställshafvare icke skulle behöfva betala något

annat än hyresafgifter.

Den sålunda uppkommande skilnaden mellan de olika boställshafvaregenerationernas

betalningsskyldighet framgår deraf,

att medan för en sätesbyggning af 3,500 kronors nybyggnadsvärde

skulle i afgifte''r — med 4 % räntesats — under de första 100

åren betalas

i hyres- och husröteafgifter tillsammans kr. 35,6 5,

komme de derefter följande generationerna att för samma

sätesbyggning betala blott hyresafgift med kr. 2,83;

och medan under de första 100 åren skulle för ett helt boställes

samtliga hus, antagna till 10,000 kronors nybyggnadsvärde,

betalas

i hyres- och husröteaf gift er kr. 163,8 2,

komme de derefter följande generationerna att för samma

boställshus betala blott hyresafgift med kr. 46,4 5.

De ecklesiastika boställshafvarne skulle således i framtiden

kunna få hela sin nyhyggnadsskyldighet för ett boställe af 10,000

kronors byggnadsvärde fullgjord med en årsafgift af 46 hr. 45 öre,

hvilken summa skulle gifva dem rätt att vid behof få alla sina

hus nybyggda. Detta räkneexempel är utan tvifvel mycket förhoppningsrikt

för boställshafvarne af år 2000. Men det synes

komitén svårt att besvara den frågan, hvarför åt dessa framtidens

boställshafvare bör tillerkännas ett så betydande företräde

framför boställshafvarne under 1900-talet; eller på hvilken

rättsgrund dessa sistnämnda skola tillförbindas att, väsentligen

till de förres förmån, erlägga hyres- och husröteafgifter, som

beräknas för vissa boställshus uppgå till mer än tolf gånger

högre belopp än de gynnade efterträdarnes afgifter.

En sådan förpligtelse komme utan tvifvel att förefalla både

obillig och betungande i synnerhet för alla de nutidens boställshafvare,

som innehafva boställen, å hvilka för närvarande

ingen eller ringa nybyggnad förestår, och som utan dylik lagstiftning,

eller enligt det af komiténs majoritet tillstyrkta förslag,

skulle njuta betydligt bättre vilkor. Och då de flesta af dessa

boställshafvare äro fattiga komministrar, som utan tvifvel väntat

alla möjliga lättnader i sin egen nuvarande byggnadstunga, vore

de fullt berättigade att med förvåning mottaga ett förslag, som

skulle i stället påföra många af dessa kyrkans tjenare en högst

ALLMÄN MOTIVERING.

LXVII

betydlig försämring af deras nuvarande ytterst knappa vilkor,

blott för att derigenom kunna hopsamla byggnadskapital åt boställshafvare

i nästa århundrade.

Förpligtelse)] att genom solidariska retroaktivafgifter, lagda

å nutidens boställshafvare, nedsätta och underlätta byggnadstungan

för deras framtida efterträdare skulle också ovilkorligen

framkalla lifligare motstånd i samma mån som kapitaluppsamlingen

för ändamålet hunne fortskrida. När efter någon tid nyby

ggnadskassor na hunnit uppsamla ett kapital af åtskilliga millioner

kronor, skulle dåvarande boställshafvare anställa en fullt

berättigad jemförelse mellan sina egna knappa tillgångar och

denna öfverflödande rikedom, som borde fortfarande uppsparas

endast för att gagna efterträdarne. Det skulle blifva allt svårare

att försvara uttaxeringen af 163,8 3 kr. pr boställshafvare, ju

tydligare det sålunda blefve, att denna taxering uteslutande afsåge

att bereda boställshafvarne i nästa sekel en nedsättning af

uttaxeringen till 46,4 5 kr.

Erfarenheten från skånska presterskapets byggnadskassa,

som ursprungligen var grundad just på den i förevarande förslag

förordade princip, har också visat, att man under sådana omständigheter

icke han afvisa anspråk på afgifternas omedelbara nedsättning

och fondbildningens afbrytande, utan måste låta hvarje

generation bära sin börda. I inledningen, sid. xlh, ärredogjordt

för de beslut, genom hvilka den till framtida boställshafvares förmån

pågående fondbildningen blifvit gång efter annan uppskjuten

och afbruten, och för de oemotståndliga skäl som föranledt dessa

beslut. Men det torde knappt kunna försvaras att till grund för

nya förslag lägga en princip, som, efter hvad erfarenheten sålunda

visat, icke komme att kunna ens för den närmaste framtiden

uppehållas.

Om den i förslaget sålunda förordade grundsats vore rigtig,

sä borde den väl också lika tillämpas på alla nybyggnadskassans

delegare, på alla å ecklesiastika boställen byggnadsskyldige. År

det rätt och billigt att samtliga nutidens boställshafvare skola

förpligtas att svara för h varan dras ny byggnadsskyldighet och

att samla ihop ett kapital, afsedt att nedsätta nybyggnadsskyldigheten

för nästa sekels boställshafvare, så är det också rätt

och billigt, att pastoraten dels svara för hvarandras nybyggnadsskyldighet

dels hjelpas åt att samla ihop kapital för att bespara

LXVIII

ALLMÄN MOTIVERING.

nästa århundrades pastoratsbor största delen af deras börda.

Grundsatsen borde till och med företrädesvis tillämpas å pastoraten,

enär dessa kunna vida lättare än enskilda boställshafvare

under tre generationer bära de uppoffringar, som erfordras för

att bereda den fjerde och följande generationer af församlingsmedlemmar

den betydande lättnaden i deras byggnadstunga. Men

ä pastoraten tillämpar förslaget en helt annan grundsats; i förhållande

till pastoraten skola nybyggnadskassorna endast vara

lånekassor; i fråga om pastoraten ifrågasättes icke någon laglig

förpligtelse att betala husröteafgifter. Deraf att grundsatsen

således visat sig icke kunna följdrigtigt genomföras eller tilllämpas

å dem, som dock deraf hafva minsta olägenhet, torde

man vara berättigad till den slutsatsen, att grundsatsen i sjelfva

verket icke är rigtig.

* *

*

I förslaget är emellertid äfven förutsatt, att man möjligen

kunde afstå från »amortering» af skulden för obetalda hyresafgifter

och endast låta ränta å densamma erläggas. Husröteafgifterna

skulle i sådant fall icke upphöra efter några

generationer, utan allt framgent af boställshafvarne erläggas,

och busröte- och hyresafgifterna skulle blifva ständigt lika. Det

är på olika sätt uträknadt, att äfven i detta fall hela afgiften

icke skulle (för boställshus med antaget byggnadsvärde af 10,000

kronor) uppstiga till mera än 161 Jer. 50 öre, och man skulle ju

sålunda till förmån för förslaget kunna åberopa, att derigenom

dock erbjudes boställshusens nybyggnad mot afgifter, som tyckas

vara vida lindrigare än de, bvilka enligt komiténs förslag skulle,

under samma förutsättningar, boställshafvarne påföras. Enligt

komiténs förslag och beräkning skulle nemligen afgifterna för

10,000 kronors byggnadsvärde komma att uppgå till 446 kr.

45 öre.

Men en sådan jemförelse är alldeles origtig och vilseledande,

emedan den sammanställer afgiftssiffror, som i verkligheten

sällan blifva att med hvarandra jemföra. Det förra afgiftsbeloppet

161,50 kr. skall från första början utkräfvas af alla

boställshafvare, vare sig de under närmaste tid behöfva nybygga

ALLMÄN MOTIVERING.

LXIX

fem eller tio hus och äfven under den tid då deras nybyggnadskostnad

är ingen eller inskränkt till ett enda hus. Det sistnämnda

afgiftsbeloppet 446.4 5 kronor är att för boställshafvare

beräkna först i det fall, att samtliga busen blifvit nybyggda och

att annuitet för dem alla utgår. I verkligheten kommer denna

afgift att träffa boställshafvaren endast delvis och småningom,

i mån af hans nybyggnad. Enligt komiténs förslag kommer det att

finnas ett stort antal boställshafvare som under många år icke

behöfva betala någon annuitet, emedan de ej behöfva nybygga något

hus, andra som nybygga först en bod, sedan en loge, sedan ett stall,

sedan ett fähus, sedan en sätesbyggning och som i mån af dessa nybyggnader

få sina annuiteter förökade från 20 till 50, till 100,

till 200 kronor o. s. v.; det är alla dessa olika stora annuiteter,

som skola jemföras med den enligt det ifrågavarande förslagets

syfte för alla lika afgiften, 161.50 kronor.

Men härtill kommer en annan omständighet, som, för bedömandet

af förslagets beräkningar i jemförelse med komiténs

beräkningar, är ännu vigtigare. De uti förslaget framstälda

beräkningar äro nemligen helt och hållet grundade på den

förutsättningen, att »kassan verkligen förmår att med de beräknade

inkomsterna bestrida sin årliga byggnadskyldighet»,

så att upplåning af medel för att bestrida dessa utbetalningar

icke blir behöflig. Ty just derigenom att utgifterna kunde bestridas

med egna inkomster och således ränta för upplånadt

kapital inbesparas, skulle byres- och husröteafgifternas skenbara

lindrighet åvägabringas.

I förslaget är nog erkändt, att i verkligheten nybyggnaderna

helt visst icke komma att lika fördela sig på hvarje

är, så som vid förenämnda beräkningar blifvit förutsatt. Men

det antages dock, att lika stor sannolikhet finnes för att oregelbundenheten

kommer att verka förmånligt som skadligt. En

sådan sannolikhetsberäkning synes komitén deremot, helst i

detta fall, vara alldeles otillåtlig. Ej nog att densamma saknar

allt underlag af statistisk kännedom om verkligheten; den

strider dessutom mot åtskilliga fakta, som tala för ett rent

motsatt antagande. Det torde nemligen vara obestridligt, att

det hittillsvarande systemet för årsberäkning vid komminietersboställena

mycket ofta medfört uppskof med nybyggnader

till det yttersta, så att på dessa boställen i allmänhet finnes

LXX

ALLMÄN MOTIVERING.

ett mycket stort antal fallfärdiga hus, hvilka, så snart tillfälle

bereddes till en för tjensteinnehafvaren billig nybyggnad, genast

skulle utdömas. Resultatet deraf måste naturligtvis blifva, att

hvad i förslaget kallats »oregelbundenheten» i nybyggnadsverksamheten

skulle just i början af kassornas tillvaro blifva för kassorna

ytterligt oförmånlig. Redan af detta skäl och äfven om

förslagets utförande uppskötes till nästa löneregleringsperiod,

äfven om samtliga årsafgifter från kassans början inflöte, skulle,

alldeles så som det skedde i Skåne, äfven i det öfre Sverige

många flera hus varda till nybyggnad anmälda, än som kunde

för de inflytande afgifterna nybyggas, och alla beräkningarna

vore med ens kullkastade.

Följden blefve naturligtvis alldeles densamma som inträdde

i skånska byggnadskassan på 1840—50-talet, eller att kassorna

med sina årsafgifter icke kunde bestrida mer än en ringa del af

de nybyggnader, på hvilka presterskapet gjorde anspråk, och

att således kassorna, för att fullgöra sin pligt att nybygga,

måste upptaga betydande lån. Men klart är att, såvida ej

kassorna genast skulle blifva insolventa, måste deras delegare,

utöfver byres- och husröteafgifter, erlägga åtminstone ränta å

de upplånade byggnadsmedlen. Denna ränta skulle, i alla de fall

der hela eller någon större del af kostnaden måste bestridas

med lånemedel, blifva större än byres- och busröteafgifterna.

Så skulle ju en byggnad om 3,500 kronors kostnad, för hvilken

i byres- och husröteafgifter beräknats 35 kr. 65 öre, derutöfver,

om kostnaden måste bestridas med lånemedel, betinga en ränteutgift,

efter 4 %, af 140 kr., eller tillsammans 175 kr. 65 öre,

bvilket belopp vore vida större än den annuitet som enligt

komiténs förslag vore att beräkna. Att döma efter erfarenheter

från skånska byggnadskassans första låneperiod, skulle också

just under den första tiden afgiftsbördan efter detta system

blifva ganska tryckande, —- och i hvarje fall för de boställsbafvare,

som ej behöfva nybygga, medföra mycket kännbara

utgifter.

I förslaget hafva visserligen antydts andra utvägar, hvilka

möjligen skulle kunna användas för att fylla de behof som

uppstå genom en dylik oregelbundenhet i nybyggnadskrafven.

Men hvarken skulle den ringa inkomst, som är att påräkna af

de undantagsvis förekommande »caduc-åren», förslå för ett dylikt

ALLMÄN MOTIVERING.

LXXI

behof, ej heller ett uppskof på ett eller två år med fullgörande

af ådömd nybyggnad. Det enda som verkligen kunde hjelpa

vore en förhöjning af afgifterna till mångdubbla beloppet; men

då en sådan antagligen ej kunde ifrågakomma, måste häraf

följa, att nybyggnadskassorna ändock blefve, just för den första

perioden, verkliga bygguadslånekassor och att deras afgifter

derefter lämpades.

Ännu mera påfallande och oundviklig blefve denna följd,

om förslaget skulle begynna att genomföras under nu löpande

regleringsperiod. Då blefve kassans oförmåga att bestrida årsafgifterna

med egna årsinkomster en nödvändig följd af sjelfva

de förutsättningar, från hvilka förslaget utgår.

Ty det är klart, att äfven om det för närvarande å boställena

funnes ungefär lika många hus af alla olika åldersklasser,

och de sannolika nybyggnadskrafven således vore lika fördelade

på alla år af den kommande nybyggnadsperioden, så skulle likväl

beräkningarna icke kunna hålla streck under annan förutsättning,

än att till kassan årligen inflöte årsafgifter från

samtliga boställshafvare. Endast under denna förutsättning

kunde man ju säga, att årsinkomsternas summa borde sannolikt

förslå att betäcka de årliga nybyggnadsutgifternas summa. Men

just denna förutsättning kan enligt förevarande förslag omöjligen

komma att inträffa förr än allra tidigast inom 10—30 år

efter den ifrågavarande författningens utfärdande.

Författningen kan nemligen, såsom i förslaget också är

förutsatt, ej ega förpligtande kraft för andra boställshafvare

än dem, som efter dess utfärdande tillträda embeten. Men

antalet af årligen nyutnämnda boställshafvare är icke stort.

Det utgjorde ecklesiastikåret 1898—99 inom alla stiften, Lunds

och Yisby oräknade, allenast 133, d. v. s. omkring 7 % af samtliga

1,850 boställshafvare. Nybyggnadskassorna kunde således

under de första åren af sin tillvaro icke påräkna mer än en

mycket ringa del sådana afgifter, som måste erläggas utan afseende

på boställshafvarnes större eller mindre nybyggnad;

och dessa afgifters summa växer långsamt, olika inom olika stift.

Deremot kunde kassorna med säkerhet påräkna ett troligen

ej litet tillflöde af afgifter från frivilligt inträdande delegare.

Ty jemlikt förslaget till ecklesiastik boställsordning § 71 skall

innehafvare af boställe, som vill att denna boställsordnings

LXXII

ALLMÄN MOTIVERING.

bestämmelser skola före hans afgång blifva för bostället gällande,

göra ansökan derom hos domkapitlet, som efter laga

syn bifaller eller afslår ansökningen. Då nu kassorna förbinda

sig att till hvarje delegare, som betalar den jemlikt § o i förslaget

till förordning om ecklesiastika nybyggnadskassor beräknade

afgift, fullgöra nybyggnaden af alla hans boställshus,

är det klart, att alla boställshafvare, för hvilka afgiften

till kassorna kunde bereda något större förmån än privat

upplåning, genast skulle söka inträde i kassorna. Den ene komme

med sätesbyggning på 3,500 kronor, den andre med stall

och fähus om 2,400 kronor o. s. v., men ingen tillförde kassan

större årsinkomst än 161.so kr.; och årsutgifterna för nybyggnad,

som kassorna genast skulle utföra, växte sålunda med mångdubbla

beloppet utöfver de inflytande årsinkomsterna.

Såvida nu domkapitlen allmänt antoge anbuden om frivilligt

inträde, blefve följden att missförhållandet mellan årliga afgifter

och årliga nybyggnadskraf skulle i början af kassornas

tillvaro blifva än mer betydande.

Om det åter vore meningen, att tillåtelsen i § 71 af boställsordningen

borde tolkas ytterst restriktivt, så att domkapitlen

endast undantagsvis skulle medgifva förutvarande boställshafvare

rätt att inträda i kassan, och således rätten till nybyggnadskostnadens

bestridande från kassan i verkligheten förbehölles

åt de nyutnämnda, i den mån de förpligtades att med sina årsafgifter

inträda i kassan, då är det än mera uppenbart, att för

den nuvarande generationen af boställshafvare skulle hela förslaget

vara af mycket ringa intresse.

* *

*

De nya kassorna skulle, enligt det nämnda förslaget, erhålla

en helt annan och vida större uppgift och förbindelse än de af

komitén förordade byggnadslånekassor, och denna uppgift har

också uttryckts i namnet nybyggnadskassor, men ännu tydligare

genom formuleringen af förslagets lagparagrafer. »Nybyggnadskassa»

skall nemligen enligt § 2 af förslaget till förordning om

ecklesiastika nybyggnadskassor hafva till uppgift att »bestrida

ALLMÄN MOTIVERING.

LXXIII

kostnaderna för den nybyggnad af laga hus å presterskapets

bostadsboställen och för sådan förbättring af dem som närmare

omförmäles i §§ 16 och 17 af ecklesiastik boställsordning», och

enligt § 16 af förslaget till ecklesiastik boställsordning skall af

nybyggnadskassan denna kostnad bestridas »med det belopp, som

af synerätt vid arbetets godkännande bestämmes.» Afgifterna

skola också enligt det förstnämnda förslagets 3 § beräknas så,

att efter varaktighetstidens förlopp »de samlade afgifterna jemte

räntor uppgå till samma belopp som nybyggnadskostnaden».

Såvida nu, såsom väl måste antagas, den i samma förordning

använda termen »nybyggnadskostnad» öfverallt har samma betydelse,

torde det vara ostridigt, att nybyggnadskassorna äro förpligtade

att bestrida den kostnad som uppstår, närhelst ett hus

skall nybyggas; att det är just denna, nuvarande eller framtida,

^byggnadskostnad som skall med de uttaxerade hyres- och husröteafgifterna

bestridas, och att dessa afgifter skola vara så

beräknade, att de betäcka just denna, nuvarande eller framtida,

kostnad. Det torde icke lida tvifvel, att om en så affattad förordning

utfärdades, kassornas delegare, som förpligtades till

dessa afgifter, skulle anse sig berättigade att mot afgifternas

erläggande framgent få sina nybyggnadskraf uppfylda, och att

det är denna för nybyggnadskassorna i förordningen uttryckta

förbindelse som egentligen skulle beteckna deras företräde framför

lånekassor.

Skilnaden mellan lånekassor, sådana som komitén föreslagit,

och de nybyggnadskassor, hvilkas uppgift fastställes i ofvannämnda

författningsförslag, kan alltså sägas vara densamma som

mellan en kassa, hvilken mot eu förut bestämd penningafgift

utgifver en samtidigt bestämd lifränta, och en kassa, hvilken

mot en förut bestämd årlig penningafgift utlofvar sina delegare

att vid uppnådd viss ålder undfå hvad vid den tiden kommer

att af gode män bestämmas såsom ett anständigt årsunderhåll.

Denna väsentliga skilnad i uppgift och förbindelser medför naturligtvis

också en lika väsentlig skilnad i beräkningar och i förmåga

att uppfylla sina förbindelser.

En lånekassa behöfver ej känna något mera än den sannolika

varaktigheten af hvarje slags nybyggnad samt det utlånta

kapitalets faktiska ränta för att med en fullt betryggande visshet

angifva de annuiteter, som med kapital och ränta skola åter

-

LXXIV

ALLMÄN MOTIVERING.

gälda en faktisk ny byggnadskostnad intill den tidpunkt, då ett

nytt lån erfordras för att betäcka en vid den tidpunkten uppkommande

ny byggnadskostnad. Lånekassan förbinder sig icke

keller, med afseende å denna nya byggnadskostnad, till något

annat än att bestrida densamma med ett nytt lån, hvars storlek

beror af den då uppkommande kostnaden, och som under den

kommande varaktighetsperioden kommer att återgäldas med en

efter delvis nya grunder bestämd annuitet.

En nybyggnadskassa behöfver deremot för sina beräkningar

nödvändigt uppskatta icke blott hvarje nuvarande och blifvande

nybyggnads sannolika varaktighet och nuvarande kapitalränta

utan dessutom hvarje blifvande byggnads framtida byggnadskostnad

och framtida räntesatser för kapital. Ty hufvuduppgiften

för nybyggnadskassan är just att med öfverskottet å de

afgifter, den aftvingar nuvarande boställshafvare, hopsamla och

förränta ett kapital, som vid en viss tidpunkt skall förslå för

dåvarande boställshafvares gemensamma nybyggnadskostnader.

Det är också denna förespegling af nybyggnadskostnadens framtida

fullgörande mot en fast afgift, som utgjort det i förslaget

företrädesvis lockande, då det pröfvats ur synpunkten

af byggnadsskyldighetens reglerande. Vid förslagets framställande

har också mycket rigtigt uträknats, att om 100 boställshafvare

under 100 år tvingas att erlägga en hvar 163 kr.

82 öre, så skola med dessa årsafgifter icke blott deras egna

nybyggnader utföras, utan derutöfver samlas ett kapital af

287,128 kronor, hvars ränta, 11,505 kronor, är just hvad som behöfves

för att, jemte dåvarande årliga hyresafgifter, 4,645 kronor,

tillsammans 16,150 kronor, fullgöra den årliga nybyggnaden af

ett visst antal boställshus.

Men härvid kan icke förbises, att om ett visst antal hus

år 1900 kunna nybyggas för 16,150 kronor, är det visserligen

icke antagligt, utan snarare ytterst osannolikt, att samma antal

år 1920 eller 1950 eller 1970 eller 2000 kunna nybyggas för

samma summa. Jemför man byggnadskostnaden för prestgårdshus

vid år 1800 med nybyggnadskostnaden för samma hus år

1900, skall man finna, att skilnaden dem emellan är mycket betydlig,

så betydlig, att hvarje likställighet är alldeles otillåtlig.

Denna faktor af nybyggnadskostnadens antagliga stegring

är naturligtvis af sådan vigt, att den icke får lemnas ur räk

-

ALLMÄN MOTIVERING.

LXXV

ningen vid uppgörandet af den afgiftstariff, som skulle påkallas

för sådana nybyggnadskassor som förslaget omtalar.

Men komitén har icke kunnat tänka sig möjligheten af att

på förhand uppgöra sådana beräkningar, som kunde göra anspråk

på förtroende, och har just derför icke heller kunnat godkänna

lagbestämmelser som förutsätta dylika beräkningar.

Vid förslagets granskning inom komitén har, till bemötande

af de sålunda gjorda anmärkningarna, framstälts ett försök att

uppskatta den tillökning i byggnadskostnad, som skulle uppstå

under ett århundrade. Men dervid har, utan hinder af de i

§§ 2 och 3 af förslaget till förordning om ecklesiastika nybyggnadskassor

meddelade bestämmelser, blifvit förutsatt, dels att

afgifterna skulle kunna förhöjas, dels att kassorna åter skulle

nödgas upptaga lån för att möta tillökningen i byggnadskostnad.

Det har således visat sig, att hvad som skulle fördelaktigt

utmärka nybyggnadskassorna gent emot de af komitén förordade

byggnadslånekassor, nemligen afgifternas oföränderlighet och

frånvaron af skuldsättning, alldeles icke kunde genom förslagets

antagande vinnas. Nybyggnadskassorna måste icke blott i början

af sin tillvaro utan äfven framgent operera såsom lånekassor och

afgifterna måste vara underkastade vexling, i vissa fall höjas

mycket betydligt utöfver de förespeglade beloppen.

* *

*

Ehuru komitén af nu anförda skäl icke kunnat tillgodogöra

sig ifrågavarande förslag eller de beräkningar på hvilka det

grundats, har komitén visserligen icke förbisett eller förnekat,

att om kassorna upptoge byggnadsafgifter, hvilka icke för nybyggnadsbehof

omedelbart användes, kunde genom afgifternas

kapitalisering bildas mer eller mindre afsevärda fonder till bidrag

för framtida nybyggnad, eller med andra ord till minskning

af kassornas lånebehof och sålunda af deras ränteutgifter

samt af delegarnes derefter lämpade annuiteter. Komitén anser

äfven, i likhet med komiterade år 1879, att dylika afgifter

billigtvis böra utgöras af sådana boställshafvare, som åtnjuta

förmånen af färdigbyggda boställshus, utan att vidkännas någon

kostnad för deras nybyggnad; men hänvisar till hvad förut anförts

derom, att sådana afgifter icke böra under nuvarande lönereg

-

LXXVI

ALLMÄN MOTIVERING.

leringsperiod uttagas. I komiténs förslag till ecklesiastik boställsordning

och till förordning om ecklesiastika byggnadslånekassor

hafva derför blifvit intagna bestämmelser om en särskild

bgggnadsskyldighetsafgift att, sedan ny lönereglering vunnit tilllämpning,

erläggas för alla de boställshafvares laga hus, för

hvilka ingen nybyggnadsannuitet utgår.

F Ö RF A TT NIN G SF Ö R S L A (

Förslag

till

Ecklesiastik Boställsordning.

I Kap.

Om hvad med boställen förstås och särskilda slag af

desamma.

1 §•

1. Såsom boställen anses i denna boställsordning alla de

hemman och lägenheter, som äro anslagna till bostad eller aflöning

åt biskopar, kyrkoherdar, komministrar, kapellpredikanter,

och pastoratsadjunkter eller till prestenkesäten, äfvensom de

hemman och lägenheter, hvilkas afkomst ingår till presterlig

lön eregleringsfond.

2. Boställen, som äro afsedda till löntagares bostad, kallas

i denna författning bostadsboställen; och må för hvarje presterlig

befattning endast ett boställe såsom bostadsboställe anses. Öfriga

boställen kallas löningsboställen.

2 §•

Bostadsboställen indelas i tre klasser; och omfattar

första klassen: bostadsboställen för biskopar;

andra klassen: bostadsboställen för kyrkoherdar; och

tredje klassen: bostadsboställen för komministrar, kapellpredikanter

och pastoratsadjunkter.

•4

FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

II Kap.

Om laga hus.

3 §•

A hostadsboställen, förenade med jordbruk, på landet och i

stad skola, der ej enligt 5 § undantag medgifves, finnas följande

laga hus: 1) sätesbyggning, 2) visthus, 3) hushållskällare, 4)

brygghus, 5) vedbod, 6) hemlighus, 7) drängstuga, 8) vagnshus,

9) spanmålsbod, 10) redskapshus, 11) stall, 12) fähus, 13) fårhus,

eller, å mindre boställen, i fähuset anbringad särskild fårkätte,

14) svinhus och 15) en eller flera lador samt loge eller logar

efter behof vet, hvarjemte, der sådant nödigt pröfvas, å dessa

boställen må såsom laga hus ytterligare föreskrifvas: källare

för rotfrukter samt en brunn för hushållet och en för ladugården.

4 §•

Bostadsboställen utan jordbruk på landet och i stad skola,

der ej enligt 5 § undantag medgifves, vara försedda med dessa

laga hus: 1) sätesbyggning, 2) visthus, 3) hushållskällare, 4)

brygghus, 5) vedbod och 6) hemlighus, äfvensom 7) drängstuga,

8) stall och 9) vagnshus, de tre sist nämnda husen dock å andra

och tredje klassernas bostadsboställen endast i det fall, att boställshafvaren

för tjensteresor behöfver hålla häst och åkdon.

Erfordras å bostadsboställe utan jordbruk flera hus än nu sagdt

är, må efter omständigheterna föreskrifvas ytterligare något eller

några af de i 3 § omförmälda hus.

5 §•

1. Der, i följd af ortens förhållande eller något med jordbruk

förenadt bostadsboställes särskilda beskaffenhet, skötsel af

får eller svin ej lämpligen kan ega rum, må fårhus eller svinhus

kunna uteslutas.

2. A bostadsboställe af tredje klassen må jemväl följande

hus: visthus, brygghus, drängstuga, vagnshus och spanmålsbod,

ett eller flere, uteslutas, när de pröfvas kunna undvaras och lindring

i byggnadsskyldigheten är af behofvet påkallad.

FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

5

6 §•

Löningsboställen bebyggas efter ty för kronohemman stadgadt

är, der ej dessa boställen antingen, med afseende på särskild

beskaffenhet, erfordra derefter lämpade hus, eller ock, såsom

brukade gemensamt med bostadsboställen, eller af annan anledning

pröfvas kunna alla eller vissa af de för kronohemman

föreskrifna hus undvara.

7 §•

Sätesbyggning jemte hushållskällare, om sådan under sätesbyggningen

anordnas, uppföres, der läget så medgifver, på lämpligt

afstånd från annan åbyggnad. Öfriga laga hus, som för

hvart boställe föreskrifvas, skola sammanbyggas, i den mån synerätt

lämpligt pröfvar. I allmänhet bör dock undvikas sådant

sammanförande af hus, att derigenom sammanblandning af boställshafvares

och annans nybyggnads- och underhållsskyldighet

uppstår.

Alla hus skola läggas och inrättas så, att eldfara, så vidt

möjligt, undvikes samt brandförsäkring af desamma ej förhindras

eller fördyras.

8 §•

För bostadsboställe af första klassen gäller hvad särskild!

är förordnadt i fråga om hvem skyldigheten att nybygga och

underhålla dertill hörande laga hus åligger.

9 §•

Af de laga hus, som enligt denna boställsordning för bostadsboställe

af andra klassen på landet föreskrifvas, nybygger och

underhåller pastoratet dem, beträffande hvilka nybyggnads- och

underhållsskyldighet hittills ålegat socknemännen. Öfriga laga

hus å sådant boställe samt alla laga hus å bostadsboställe af

tredje klassen på landet skola, der ej för viss ort eller för visst

boställe är annorlunda bestämdt, nybyggas och underhållas af

boställshafvaren.

Pre stlöner egler in gskomitén II, 2. G

6

FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

10 §•

Å bostadsboställen af andra och tredje klasserna i stad

nybyggas och underhållas alla laga hus af pastoratet, der icke

för visst boställe är annorlunda bestämdt.

11 §•

Å löningsboställen skall, der icke särskild bestämmelse för

något af dem gäller, nybyggnads- och underhållsskyldigheten

åligga boställshafvaren.

12 §.

1. Nybyggnad af laga hus å bostadsboställe må icke företagas,

utan att synerätt derom beslutar.

2. Uppkommande brister å boställes insynade hus skola afhjelpas,

i den mån sådant föreskrifves eller eljest nödigt blifver.

13 §.

Boställshafvare vare skyldig väl vårda sådana till hans begagnande

upplåtna hus, som af annan nybyggas och underhållas.

All skada, som genom boställshafvares vanvård eller vårdslöshet

å dem vållas, skall af honom ersättas.

14 §.

1. I afseende på boställshafvares och församlings rätt att

till nybyggnad och iståndsättande af boställes hus samt boställshafvares

rätt att i öfrigt till husbehof använda boställes skogstillgång

länder till efterrättelse hvad angående hushållningen

med de allmänna skogarne i riket är stadgadt.

2. Andra å boställe tillgängliga byggnadsämnen, som icke

äro att hänföra till den boställshafvaren ensam tillkommande

afkastningen af bostället, må. der sådant kan ske utan men för

bostället eller boställshafvaren, jemväl af annan nybyggnads- och

underhållsskyldig till nybyggnad och förbättring å bostället användas.

Förslår tillgången ej till både boställshafvares och

annan byggnadsskyldigs behof, hafve boställshafvare bästa rätten.

15 §.

Vid beslut om nybyggnad af laga hus samt bestämmande

af husens storlek, inredning och öfriga beskaffenhet äfvensom

FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

7

vid beslut om sådana åtgärder, som i 16 § 2 mom. omförmälas,

skall iakttagas, å ena sidan, att byggnadens varaktighet och

boställshafvares skäliga behof tillgodoses, samt, å andra sidan,

att framtida hostallshafvare ej varda mer än nödigt betungade.

På Kongl. Maj:t ankommer att för särskilda stift eller särskilda

klasser af boställen, der så erfordras, härutinnan meddela närmare

bestämmelser i afseende å de hus, som nybyggas och underhållas

af boställshafvaren.

115 §.

1. Vid nybyggnad af laga hus å bostadsboställe, hvilken enligt

denna boställsordning ålägges boställshafvaren, betäckes genom

lån från stiftets byggnadslånekassa det kostnadsbelopp, som

af synerätt vid arbetets godkännande bestämmes; och skall detta

lån sedermera af boställshafvaren och hans efterträdare förräntas

och återgäldas i den ordning, särskild författning om ecklesiastika

byggnadslånekassor stadgar.

2. På lika sätt godtgöres äfven kostnad för förbättring, när,

efter beslut vid husesyn eller ekonomisk besigtning, tak med

tillhörande sparrverk ånyo uppföres; eller hus, med bibehållande

af gammalt sparrverk, förses med ny takbetäckning af plåt, skiffer,

tegel eller annat ämne af motsvarande hårdhet; eller yttervägg

i sin helhet eller till större delen ombygges; eller å gammalt

hus anbringas ny brädfordring med anstrykning derå eller

annan ändamålsenlig beklädnad; eller skorstensmur från grunden

uppsättes.

17 §.

1. Önskar pastorat inom stift, för hvilket byggnadslånekassa

är inrättad, för framtiden varda befriadt från att fullgöra

sin nybyggnads- och underhållsskyldighet beträffande laga hus

å bostadsboställe på annat sätt än genom årliga afgifters erläggande,

göre anmälan derom vid husesyn; och skall boställshafvaren,

sedan ifrågavarande hus blifvit enligt beslut vid synen

på pastoratets bekostnad försatta i fullgodt stånd, derefter

vara pligtig utföra nybyggnad och underhåll af dessa

hus, under vilkor att, då nybyggnad af något bland dem beslutas,

den af synerätt godkända nybyggnadskostnaden godtgöres

boställshafvaren af pastoratet, som är berättigadt erhålla

deremot svarande nybyggnadslån af vederbörande byggnads

-

8

FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

lånkassa, mot förbindelse att till kassan'' erlägga de för lånets

återgäldande bestämda afgifter; samt att pastoratet till boställshafvaren

för fullgörandet af underhållsskyldigheten å samma

hus årligen erlägger det belopp, som hvart femte år fastställes

vid ekonomisk besigtning eller vid laga syn, när boställshafvaren

eller pastoratet sådan begär.

2. Pastorat, som icke vill begagna den enligt föregående

moment medgifna rätt, ege ändock, då något af dess laga hus å

bostadsboställe skall nybyggas, att få kostnaden för dylik nybyggnad

betäckt genom lån från vederbörande byggnadslånekassa

mot förbindelse att iakttaga beträffande sådant lån gällande

föreskrifter.

3. Hvad i denna paragraf är i fråga om pastorat stadgadt

gäller äfven om församling, som har att ensam för sig fullgöra

byggnadsskyldighet å vissa boställshus.

III Kap.

Om andra byggnader än de laga busen.

18 §.

1. Finner synerätt att på bostadsboställe eller dermed i

sambruk förenadt löningsboställe insynadt torp eller fäbodeställe

bör bibehållas eller nytt sådant bör insynas eller insynad qvarn

bör qvarblifva, skall boställshäfvare der, utan rätt till godtgörelse

härför, uppföra och underhålla de byggnader, som af

synerätten föreskrifva^

2. Hvad i 1 mom. stadgas om torphus galle ock om hus på

nyodling, som efter frihetsår återgår till boställe. 19

19 §.

Alla andra byggnader än de i 3, 4, 6 och 18 §§ omförmälda

äro öfverloppshus, hvilka boställshafvaren eger, der efterträdaren

ej vill dem efter laga mätning behålla, rätt och, om efterträdaren

så yrkar, äfven skyldighet att bortföra; vare dock pligtig att

för byggnadsvirke, som hemtats från boställets skog och icke

FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

9

utgjorts af sådan andel i densammas afkastning, som, enligt hvad

särskildt är stadgadt, i vissa fall kan, utöfver husbehofvet, boställshafvaren

tillkomma, utgifva ersättning, hvars belopp och

användande till boställets nytta synerätt bestämmer.

IY Kap.

Om brandförsäkring.

20 §.

Boställshafvare vare pligtig att uti allmänt brandförsäkringsverk

eller brandstodsförening med reglemente faststäldt

af Kongl. Maj:t eller uti brandstodsförening för härad eller län

med reglemente faststäldt af Konungens befallningshafvande

låta för domkapitlets räkning brandförsäkra alla de hus, hvilkas

nybyggnad och underhåll boställshafvaren åligga, till deras

fulla, i behörig ordning uppskattade värde, äfvensom att på sin

bekostnad sådan försäkring vidmagthålla.

21 §.

Brandskadeersättning uppbäres af domkapitlet, som tillhandahåller

boställshafvaren ersättningsbeloppet, hvarvid domkapitlet

eger förordna, huruvida, innan lyftning får ske, säkerhet hos

domkapitlet skall ställas för medlens användande till återställande

af hvad genom branden blifvit förstördt.

22 §.

Uppburen brandskadeersättning skall vid nästa ekonomiska

besigtning eller husesyn redovisas.

23 §.

Boställshafvare, som försummar sin skyldighet att brandförsäkra,

svare sjelf för brandskada.

10

FÖRSLÅ® TILL BOSTÄLLSORDNING.

Y Kap.

Om egornas vård och bruk samt om fördelning till godtgörande

på vissa år af kostnad eller förlust, som boställshafvare

kan få vidkännas.

24 §.

Boställshafvare skall väl häfda samt i god växtkraft hålla

boställes åker och äng, nödiga diken, efter hvad derom stadgadt

är, gräfva och vidmagthålla samt, i öfverensstämmelse med den

särskilda plan, som angående befintliga hagmarkers ändamålsenliga

skötsel må vara faststäld, sådana marker rödja och vårda.

25 §.

1. Boställshafvare skall väl vårda och vidmagthålla trädgård.

Om å bostadsboställe trädgård är otillräcklig eller alldeles

saknas, bör, der det kan ske med fördel, den gamla utvidgas

eller ny anläggas efter ty synerätt skäligt pröfvar. Vid nästpåföljande

af- och tillträdessyn må, om synerätt finner afträdaren

icke hafva innehaft bostället så länge, att afkastningen derunder

kan gnses hafva ersatt utvidgnings- eller anläggningskostnaden,

denna kostnad till belopp af högst trehundra kronor fördelas af

synerätt till godtgörande på viss tid, beräknad från den dag,

utvidgningen eller anläggningen börjats, och till högst tio år

efter då varande boställshafvares afträde.

2. I afseende på skogens skötsel och vård lände till efterrättelse

hvad derom särskild! är stadgadt.

3. Torfmosse skall ändamålsenligt begagnas.

26 §.

1. Om hägnad i ägoskilnad mot annans jord galle hvad

derom är stadgadt. Den hägnad, boställshafvare åligger i egoskilnad

hålla, skall vid boställes afträdande ^ fredgilt stånd

lemnas.

2. Har till följd af sådan förening, som i 19 § af kongl.

förordningen den 21 december 1857 omförmäles, stängsel i ego

-

FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

11

skilnad mot annans jord blifvit borttaget eller icke hållits så

tätt att det mot mindre hemdjur gör fred, och upphör den förening

att vara gällande, då skall, om bostället dervid innehafves

af annan än den, som föreningen ingått, och synerätt finner

kostnaden för återuppsättande af det stängsel, bostället bör hålla,

uppgå till högre belopp än boställshafvaren anses böra vidkännas,

hägnadskostnaden af synerätten fördelas till godtgorelse på det

antal år, som skäligt pröfvas, dock icke öfverstigande tjugu,

räknadt från den tid då stängslet blifvit fullbordadt.

3. Inom boställes egoområde vare boställshafvare ej förbunden

att hägnad hålla, dock att hägnad, som vid hans tillträde

funnits, skall fortfarande underhållas, intill dess synerätt

annorlunda förordnar.

27 §.

1. I fråga om nyodling eller upprödjning af beteshage å

boställes skogsmark gäller hvad derom stadgadt finnes.

2. Vill boställshafvare för tillämnad odling af kärr, mosse

eller annan oländig mark, deraf i dess närvarande skick föga

eller ingen afkomst kan erhållas, tillförsäkra sig rätt till frihetsår,

enligt hvad derom särskildt stadgadt är, göre anmälan

om företaget hos Konungens befallningshafvande, som derefter

iakttager hvad gällande författningar i ty fall föreskrifva. När

frihetsår beviljas, bestämmer Konungens befallningshafvande om

och hvilka byggnader å den odlade lägenheten böra finnas. Virke

till dessa byggnader äfvensom till de för odlingen nödiga hägnader

jemte erforderligt bränsle eger boställshafvaren, under

den tid, han innehar äfven sj elfva bostället, hemta från dess

skogsafkastning; men, sedan han afträdt bostället, åtnjuter han

icke annan rätt till afkastning af skogen, än att derifrån, så

vidt då varande innehafvare af bostället ändock kan från skogen

få sitt virkesbehof fyldt, virke till hägnad i odlingslägenhetens

yttergränser må tagas efter utsyning af vederbörande skogstjensteman.

3. Vid frihetsårens slut skall den odlade lägenheten, till

åker och äng behörigen häfdad, jemte erforderliga hägnader och

byggnader i försvarligt skick till bostället afträdas utan ersättning.

12

FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

28 §.

Odling genom flåhackning och bränning af torf må icke verkställas

utan särskildt dertill af Konungens befallningshafvande

gifvet tillstånd.

29 §.

1. Om fördelning till godtgörande på vissa år af den kostnad,

boställshafvare kan hafva under sin besittningstid fått vidkännas

med anledning af laga skifte, skogsindelning, deltagande i

vattenafledningsföretag för samfällig jords odling eller förbättring,

nybyggnad af kyrka eller andra allmänna hus, uppförande

af broar eller anläggning af vägar, galle hvad derom särskildt

är stadgadt; och vare efterträdare ej skyldig att annorlunda än

på grund af sådan fördelning vidkännas de kostnader, som i

dessa afseenden bort före hans tillträde af bostället utgå.

2. Derest boställshafvare för all framtid brandförsäkrat insynade

hus genom inbetalning i förskott af hela den för sådan

försäkring bestämda afgift, må denna vid nästföljande af- och

tillträdessyn till godtgörande fördelas på det antal år, synerätt

pröfvar skäligt.

3. Har nybyggnad eller förbättring eller annan åtgärd,

derför boställshafvare förklarats skyldig svara, blifvit af efterträdande

boställshafvare verkstäld, och kan det visas, att denne,

utan egen försummelse, varit urståndsatt att hos företrädaren

utfå den härför bestämda kostnadsersättning, må den förlust,

hvilken sålunda uppstått för efterträdaren, efter synerätts bepröfvande

fördelas till godtgörande på vissa, högst tjugu år,

räknade från denne boställshafvares tillträde.

4. Om vid afträdande af löningsboställe befinnes, att afträdaren,

utöfver hvad hans företrädare skolat gälda, måst för

nybyggnad af laga hus eller sådan förbättring, som afses i 16

§ 2 .mom., vidkännas större kostnad, än synerätt pröfvar motsvara

för afträdarens besittningstid rimlig utgift i berörda hänseende,

må, der ej i upprättadt arrendekontrakt är annorlunda

föreskrifvet, den öfverskjutande kostnaden så, som synerätten

finner skäligt, fördelas till godtgörande på vissa år från sistnämnde

boställshafvares frånträdande af bostället.

FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

13

Yl Kap.

Om öfverträdelse af nyttjanderätt till boställe.

30 §.

Hvad boställe tillhörer eller från dess egor är hemtadt

och icke till dess årliga afkastning räknas kan, må ej bostället

afhändas, utan att sådant är särskildt tillåtet, ej heller torf

eller skogseffekter, äfven om de kunna anses tillhöra boställets

årliga afkastning. Gödsel får icke bortföras från boställe, förenadt

med jordbruk.

Stråfoder må boställsbafvaren icke förr än vid afträdestiden

från sådant boställe bortföra utan särskildt tillstånd.

Detta sökes hos Konungens befallningshafvande och må för hvarje

gång icke medgifvas för längre tid än fem år. Vid pröfning af

ärendet tages i noggrant öfvervägande, huruvida och under

hvilka vilkor det begärda tillståndet, utan skada för bostället,

kan, med hänsyn till der befintliga förhållanden, meddelas.

Innan dylikt ärende afgöres, skall domkapitlets yttrande inhemtas.

Har boställshafvaren, när han skall afträda bostället,

foder öfver, hembjude det efterträdaren. Vill han det ej lösa

efter pris, som, der öfverenskommelse härom icke annorlunda

träffas, varder bestämdt af tre gode män, utsedde i den ordning,

lagen om skiljemän den 28 oktober 1887 angående val af

sådana stadgar, må afträdaren bortföra fodret.

31 §.

Gör boställshafvare åverkan å bostället, eller öfverträder

han eljest sin nyttjanderätt, straffes så som i fråga om sådana

förseelser, begångna af brukare utaf legd jord, finnes stadgadt;

vare ock skyldig ersätta all skada.

VII Kap.

Om af- och tillträde.

32 §.

1. Med afträde å de löningsboställen, som skola vara i författningsenlig

ordning utarrenderade, förhålles efter allmän lag.

14

FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

2. Alla andra boställen afträdas såsom hittills den 1 maj;

inrymme dock afträdaren från den 14 mars honom, som efter

kommer, halfva husen med undantag af sätesbyggningen.

33 §•

Året före boställes afträdande skall afträdaren, med bibehållande

af förut tillämpad växtföljd, låta åt tillträdaren verkställa

trädesbruk, höstplöjning, gräsfrö- och höstsädessådd mot

ersättning, som, i brist af åsämjande, bestämmes af tre gode

män, utsedde i den ordning, lagen om skiljemän den 28 oktober

1887 i fråga om val af sådana föreskrifver.

34 §.

År vid tiden för boställes afträdande icke bestämdt, hvem

som kommer att boställe tillträda, skall domkapitlet föranstalta,

att bostället emellertid varder behörigen brukadt och

vårdadt, intill dess detsammas skötsel och vård kan af tillträdare

öfvertagas.

35 §.

Ä alla med jordbruk förenade boställen vare afträdaren

skyldig att, såvida icke sådant förhindras af omständigheter, till

hvilka han icke varit vållande, utan ersättning tillhandahålla

efterträdaren den efter vanliga förhållanden nödiga gödsel till

första vår- och höstutsädet eller deremot i värde svarande myckenhet

foder.

Vill Kap.

Om tillsyn å boställen samt om ekonomiska besigtningar

och husesyner.

36 §.

Domkapitlet bör med ledning af inkomna handlingar tillse,

att inom stiftet belägna boställen varda till hus och egor behörigen

vidmagthållna, samt att boställshafvare ej genom sådan

försummelse af nybyggnad eller underhåll, som kan förnärma

FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

15

boställets och efterträdares rätt, ådrager bostället husröta. Anser

domkapitlet boställes rätt vara genom något af domstol eller

annan myndighet meddeladt beslut förnärmad, eller att vid sådant

beslut icke iakttagits hvad i 15 § föreskrifves, skall domkapitlet

beslutet i behörig ordning öfverklaga.

I mål, der talan på grund häraf föres, vare domkapitlet från

expeditionslösen befriadt.

37 §.

A alla boställen skola för tillsyn å deras häfd till hus och

jord hållas ekonomiska besigtningar så ofta sådana nödiga finnas

och sist å femte året efter det, då syn å häfden eller ekonomisk

besigtning näst förut å bostället förrättats.

38 §.

Domkapitlet skall före utgången af februari månad hvarje

år till Konungens befallningshafvande insända uppgift på de

boställen, å hvilka ekonomiska besigtningar böra under året

hållas; egande domkapitlet att i händelse af särskildt behof

äfven å annan tid ekonomisk besigtning å visst boställe hos

Konungens befallningshafvande äska.

39 §.

Dessa besigtningar förrättas, efter Konungens befallningshafvandes

förordnande, på landet af kronofogden i orten eller

annan kronobetjent, biträdd af två nämndemän, och i stad åt

magistratsperson med biträde af två utaf magistraten utsedde

sakkunnige män. Dessa biträden kallas af förrättningsmannen.

40 §.

1. Såsom jäf mot förrättningsman gäller: om han är med

boställshafvare uti den skyldskap eller det svågerlag, som i

13 kap. 1 § rättegångsbalken om jäf mot domare sägs; eller om

förrättningsman är boställshafvares vederdeloman eller uppenbara

ovän; eller om förrättningsman eller den, som står till

16

FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

honom i sådan skyldskap eller svågerlag, som nämndt är, eger

i målet del eller eljest kan af förrättningen vänta synnerlig

nytta eller skada, dervid dock den omständighet, att förrättningsman

eller hans bemälde skyldeman, såsom medlem af församlingen,

är byggnadsskyldig, ej må såsom jäf räknas. Har

förrättningsman å tjenstens vägnar rättegång med boställshafvare,

eller söker någon sak med förrättningsmannen eller tillfogar

honom något med ord eller gerning i uppsåt att honom

dermed jäfvig göra, det må ej heller för jäf räknas.

2. Vet förrättningsman, att sådant jäf mot honom är, anmäle

det genast och utan att dag till förrättningen utsätta hos

Konungens befallningshafvande, som förordnar annan förrättningsman.

41 §.

Förrättningsman utsätter tid för de åt honom uppdragna

ekonomiska besigtningar, med iakttagande, att de hållas å tjenlig

årstid och att, der så ske kan, besigtningar i samma ort förrättas

omedelbart efter hvarandra.

42 §.

Minst sex veckor före besigtningen skall tiden derför af förrättningsmannen

kungöras för domkapitlet, hvilket förordnar

vederbörande kontraktsprost eller annat ombud att å domkapitlets

vägnar vid besigtningen närvara. Afser besigtningen bostadsboställe,

åligger det förrättningsmannen jemväl att inom

lika tid om besigtningen underrätta stiftets byggnadslånekassas

styrelse, som genast tillsänder förrättningsmannen bevis om dylik

underrättelses mottagande, äfvensom, när församlings rätt

ifrågakommer, hos vederbörande kyrkostämmoordförande påkalla

kyrkostämma för utseende af ombud för församlingen att dess

rätt vid besigtningen bevaka; och skall uppgift å de utsedda

ombuden senast vid besigtningen meddelas förrättningsmannen.

Ofriga parter skola minst fjorton dagar före besigtningen till

densamma af förrättningsmannen kallas.

43 §.

När förrättningsman bevisligen iakttagit hvad, enligt nästföregående

paragraf, honom åligger samt erhållit underrättelse,

FÖRSLÅ» TILL BOSTÄLLSORDNING.

17

att ombuden blifvit utsedda, må parts eller ombuds uteblifvande

ej utgöra hinder för besigtningens företagande.

44 §.

Anmäles vid förrättningen jäf mot förrättningsman, skall

ban beslut deröfver meddela och, om jäfvet pröfvas lagligt, inställa

förrättningen och om förhållandet göra anmälan hos

Konungens befallningshafvande, som derefter förordnar annan

förrättningsman. Ogillas jäfvet, skall förrättningen fortgå;

vederbörande obetaget att i sammanhang med hufvudsaken klaga

öfver beslut, hvarigenom jäfsanmärkning ogillats.

45 §.

Vid besigtningen åligger förrättningsmannen:

l:o) att tillse, huruvida instrument öfver förut å bostället

hållna ekonomiska besigtningar och husesyner samt andra bostället

rörande handlingar, som enligt 65 § skola bevaras, fortfarande

finnas i behåll, äfvensom huruvida boställets hus äro

vederbörligen brandförsäkrade och med nödig brandredskap försedda,

samt affordra boställskafvaren redovisning för kusröteeller

brandskadeersättning eller andra medel, hvilka böra för

boställets räkning redovisas;

2:o) att noggrant besigtiga boställets hus och egor, anmärka

hvad dervid befunnits i fråga om sådant som enligt denna boställsordning

kan utgöra föremål för uppmärksamhet äfvensom

meddela nödiga föreskrifter om afhjelpande af brister, beträffande

husen dock endast såvida de kunna genom förbättring utan nybyggnad

iståndsättas, i penningar uppskatta bristerna samt utsätta

tid, inom hvilken dessa, sedan förrättningen vunnit laga

kraft, böra genom vederbörande vara afhulpna;

o:o) att i fall, som 17 § 1 mom. afser, verkställa der angifna

uppskattning;

4:o) att meddela beslut i fråga om gäldandet af kostnaderna

för förrättningen; och

5:o) att så väl vid förrättningens afslutande tillkännagifva

som ock i instrumentet anteckna, att den med förrättningen

missnöjde, vid förlust af rätt till vidare! talan, eger inom 30

dagar efter förrättningens afslutande anmäla sig hos domaren

med begäran om laga syn.

18

FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

Omedelbart efter förrättningens afsilande skall förrättningsmannen

skriftligen underrätta vederbörande kontraktsprost om

den tid, inom hvilken vid förrättningen iakttagna brister skola

vara afkulpna.

46 §.

1. Senast inom fjorton dagar efter utgången af den tid,

som vid ekonomisk besigtning blifvit bestämd'' för anmärkta bristers

afhjelpande, skall den byggnadsskyldige hos kontraktsprosten

med tillförlitligt intyg styrka, att hvad vid besigtningen föreskrifvits,

blifvit till alla delar fullgjordt, eller att förrättningen

öfverklagats. Har ej sådant intyg inom bestämd tid inkommit,

anmäle kontraktsprosten genast förhållandet hos domkapitlet,

som har att inom lämplig tid vidtaga åtgärder till bevarande

af boställets och efterträdares bästa antingen medelst begäran

hos öfverexekutor att genom dess embetsåtgärd bristerna må

blifva för lega på den försumliges bekostnad afhulpna, eller genom

beredande af erforderlig säkerhet hos honom för husrötebeloppet.

2. Har vanvård blifvit vid besigtningen anmärkt, bör domkapitlet

påkalla laga syn.

47 §.

1. Kronobetjent och nämndeman erhålla för ekonomiska

besigtningar reseersättning och dagtraktamente enligt hvad i

gällande resereglemente bestämmes. Magistratsperson samt

konsistorieombud och ombud för stiftets byggnadslånekassa njuta

reseersättning och dagtraktamente lika som kronofogde och

de magistratsperson biträdande sakkunnige män lika som

nämndemän.

2. Dessa ersättningar äfvensom lösen för ett exemplar af

instrumentet, som skall vid bostället förvaras, gäldas å första

klassens bostadsboställen och de löningsboställen, som af biskopar

innehafvas eller skola vara i författningsenlig ordning utarrenderade,

af boställshafvare, men å hvarje annat boställe, der

icke på grund af särskildt stadgande för visst fall annorlunda

medgifves, af kyrkans medel eller, om sådana saknas, af pastoratet;

dock att, der besigtning i följd af någon vederbörandes

tredska eller försummelse särskildt påkallas, kostnaden för sådan

besigtning bör af den tredskande eller försumlige gäldas.

FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

19

48 §.

Husesyn förrättas å tjenlig årstid, på landet af domare

jemte minst två, högst sex nämndemän, allt efter som domaren

pröfvar nödigt, samt i stad af rådstufvurätt; egande å landet

domaren och i stad rådstufvurätten att till rättens biträde

vid synen, der så finnes behöfligt, tillkalla byggnadskunnig

person.

49 §.

Husesyn är antingen laga syn eller af- och tillträdessyn.

50 §.

Laga syn hålles, då missnöje mot ekonomisk besigtning blifvit

anmäldt, äfvensom då laga syn af domkapitlet eller styrelsen för

stiftets byggnadslånekassa eller byggnadsskyldig begäres.

51 §.

1. Af- och tillträdessyn hålles i anledning af ombyte utaf

boställshafvare

2. Ä boställe, förenadt med jordbruk, skall sådan syn,

efter derom af domkapitlet i god tid framstäld begäran, hållas

året näst före afträdet, när så tidigt ledigheten inträffat och

bestämdt är hvem som efter afträdaren skall bostället öfvertaga,

att syn kan nämnda år å tjenlig årstid medhinnas. Kan syn ej

det året hållas, må den ega rum under afträdesåret, sist inom

sex månader efter afträdet.

3. Ä boställe utan jordbruk vare af- och tillträdessyn ej

nödig, der ej nybyggnads- eller underhållsskyldighet åligger boställshafvaren,

eller denne eller vederbörande byggnadsskyldig

senast vid afträdestiden sådan syn bos domkapitlet äskar, eller

domkapitlet eljest finner syn böra hållas. Af- och tillträdessyn

bör äfven i dessa fall förrättas, der så ske kan, året före afträdet

eller sist inom sex månader efter detsamma.

4. Då boställe för allmän kassas räkning stått under domkapitlets

förvaltning, vare i anledning af dess afträde af- och

tillträdessyn ej nödig med mindre sådan syn å någondera sidan

äskas; börande efterträdande boställshafvare, om han påyrkar

syn, sist en månad efter tillträdet derom hos domkapitlet göra

20

FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

framställning. Mottager boställshafvare boställe af domkapitlet

utan af- och tillträdessyn, svare sedan för allt hvad domkapitlet

under dess besittningstid i afseende på boställets bebyggande,

underhåll och vård ålegat.

52 §.

Husesyn begäres å landet hos domaren samt i stad hos rådstufvurättens

ordförande; och skola, när af- och tillträdessyn

äskas, dervid tillika insändas instrument öfver sista af- och tillträdessyn

och derefter hållna laga syner äfvensom sista ekonomiska

besigtning, om sådan senare än husesyn hållits, samt gällande

hushållningsplan för bostället tillhörig skog.

53 §.

1. Då syn är begärd, skall domaren eller rätten ej mindre utsätta

tid för densamma och derom underrätta Konungens befallningshafvande

med begäran vid af- och tillträdessyn, derest så

nödigt tinnes, att skogstj ensteman måtte förordnas att vid synen

biträda, än äfven kungöra tiden minst två månader förut

för domkapitlet, hvilket förordnar vederbörande kontraktsprost

eller annat ombud att å dess vägnar boställets rätt och bästa

vid synen bevaka. Afser förrättningen bostadsboställe, åligger

domaren eller rätten jemväl att inom lika tid om förrättningen

underrätta stiftets byggnadslånekassas styrelse, som genast

insänder bevis om dylik underrättelses mottagande, äfvensom,

der församlings rätt ifrågakommer, hos vederbörande kyrkostämmoordförande

påkalla kyrkostämma för utväljande af ombud

till bevakande af församlingens talan. Domaren eller rätten föranstalte

ock, att öfriga parter varda minst fjorton dagar, om de

inom pastoratet bo, eljest en månad före synen till densamma

kallade; börande domaren låta genom kronobetjent nämnd till

synen kalla.

2. Skall vid afträdet boställe af domkapitlet för allmän

kassas räkning öfvertagas, och är, då kallelse till af- och tillträdessyn,

enligt hvad nu sagdt är, utfärdas, den löntagare

nämnd, som, efter domkapitlet kommer att bostället tillträda,

då bör jemväl sådan löntagare genom domkapitlets försorg till

synen kallas.

3. Uppgifter å utsedda ombud skola sist vid synens början

tillhandahållas synerätten.

FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

21

54 §.

Syn må ej uppehållas deraf, att behörigen kallad part eller

utsedt ombud uteblifver.

55 §.

Vid laga syn behandlas de ämnen, som blifvit enligt denna

boställsordning till sådan syn hänskjutna.

56 §.

Hvad i 45 § 1 mom. stadgas för ekonomisk besigtning, galle

äfven för af- och tillträdessyn, och iakttages derjemte vid sådan

syn följande af synerätten:

1. Efterses och antecknas i hvad mån förut föreskrifna nybyggnader,

förbättringar och andra åtgärder blifvit verkstälda

2. År sedan sista ekonomiska besigtning eller husesyn hus,

som bör vid bostället finnas, nybygdt, tillses, huruvida det är i

öfverensstämmelse med gifna föreskrifter samt i öfrigt ändamålsenligt

och med omsorg uppfördt. Synerätten meddele derefter

beslut, huruvida huset må, i befintligt skick eller sedan derå

anmärkta felaktigheter och brister blifvit afhulpna, insynas,

eller om det skall alldeles utdömas.

3. Hvarje bostället i öfrigt tillhörande hus besigtigas.

Finnas dervid anmärkta bristfälligheter sådana, att fråga om nybyggnad

uppstår, skall synerätten noga undersöka, om bristfälligheterna

lämpligen kunna genom endast bättrande afhjelpas eller

nybyggnad skall anses nödig, hvarom synerätten då förordnar.

Föreskrifves byggande af nytt hus, skall synerätten dertill utse

plats, hvilken, såvida utan skada för bostället eller oskälig tillökning

i den byggnadsskyldiges tunga ske kan, efter tillträdarens

önskan lämpas. Utdömes eller felas sätesbyggning å bostadsboställe

af första klassen, hänvisas vederbörande att om ritning

föranstalta och hos Kongl. Maj:t söka fastställelse derå. Utdömes

eller felas annat hus, bestämmer synerätten storleken, inredningen

och öfriga beskaffenheten af det nya.

4. För den nybyggnad, hvars omfattning och beskaffenhet

synerätt bestämmer, skall ock synerätten uppgöra kostnadsförslag,

hvarvid för de byggnadsämnen, som från bostället erhållas, icke

må beräknas annat värde, än synerätten pröfvar motsvara er

Prestlunereglerin/jskomiten

II, 2. 7

22

FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

forderlig arbets- och forslingskostnad jemte andra utgifter för

byggnadsämnenas beredning.

5. Innan beslut meddelas om nybyggnad, för hvilken kostnaden

skall af byggnadslånekassa försträckas, skall yttrande i

ärendet vid synen affordras konsistorieombudet och ombudet för

byggnadslånekassan.

6. Nödiga förbättringar å hus, som anses böra bibehållas,

föreskrifvas, med utsättande af derför erforderlig kostnad.

7. Boställets egor besigtigas. De brister, afträdaren låtit

komma sig till last i afseende på åkerns häfdande, öfriga egors

skötsel och vård, hägnaders och dikens anbringande och underhåll

samt torfmosses begagnande, allt efter hvad för hvarje fall

är stadgadt, antecknas, de åtgärder och förbättringar, som i

följd deraf erfordras, föreskrifvas och kostnaden för desamma

utsättes. Finnes antaget brukningssätt uppenbart leda till skada

för bostället, föreskrifves nödig rättelse.

8. Vinnes utredning derom, att åkerjordens behöriga gödning

försummats, ålägges afträdaren att tillföra bostället gödningsämnen

efter ty behof vet fordrar eller derför lemna ersättning.

9. Om till bostället hör skog, för hvilken hushållningsplan

är faststäld, samt andel i skogens afkastning utöfver husbehofvet

är boställshafvaren tillerkänd, undersökes, huruvida kvarstående

del af den skog, som enligt hushållningsplanen varit till

afverkning före afträdestiden afsedd, lemnar tillgång till behöfligt

virke för utförande af de vid synen i afseende å boställets

hus och hägnader föreskrifna arbeten, hvilka det åligger afträdaren

att bekosta. Förekommer härvid brist, förpligtas afträdaren

att i godtgörelse derför deltaga i förhållande till den andel,

han fått af behållen skogsaf kastning tillgodonjuta. På lika

sätt förfares i fråga om kostnad för afhjelpande af anmärkt

brist i afseende å skogsodlings- och andra arbeten för skogsskötsel

främjande å de boställen, der sådana arbeten skola af

boställshafvaren ombesörjas.

10. Beslut meddelas om fördelning på vissa år af kostnad

eller förlust i de fall, då sådan fördelning enligt denna författning

är medgifven.

11. Tid utsättes, inom hvilken af synerätten föreskrifna arbeten

skola vara verkstälda.

12. I allt annat, hvartill denna boställsordning föranleder,

anställes undersökning och meddelas föreskrift.

FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

23

57 §.

1. På grund af hvad vid af- och tillträdessyn af rätten

blifvit bestämdt skall, der så erfordras, emellan afträdare och

tillträdare upprättas och i synerättens utslag införas liqvid, fullständigt

upptagande å ena sidan alla de belopp, hvilka påförts

afträdaren, och å andra sidan allt hvad honom tillgodoförts.

2. Liqviden, som inrättas efter hvad behofvet i hvarje fall

fordrar, skall tydligt utvisa hvad afträdaren eller tillträdaren

blifver skyldig eller får till godo.

58 §.

Har af- och tillträdessyn hållits före afträdet, må afträdaren

vid uppgörelse med tillträdaren tillgodoräkna sig kostnaden för

de afträdaren ålagda arbeten, som han före afträdet verkstält.

Efter afträdet må han ej befatta sig med några arbeten å bostället,

utan skall hvad då brister af det, som på honom ankommer,

verkställas af tillträdaren mot rätt till derför upptaget

kostnadsbelopp, hvilket skall af afträdaren nedsättas hos domkapitlet

och icke må af tillträd aren lyftas, innan domkapitlet

härtill lemnat tillstånd med eller utan vilkor om säkerhets

ställande hos domkapitlet för medlens användande. Nödiga föreskrifter

i dessa hänseenden skola i synerättens utslag meddelas.

59 §.

I det fall, som i 53 § 2 mom. afses, skall, sedan rättsförhållandet

emellan afträdaren och domkapitlet bestämts, synerätten,

efter ty ske kan, emellan domkapitlet och efterträdande

löntagare skilja.

60 §.

När fråga om nybyggnad förekommer vid laga syn, förfares

dervid så, som beträffande dylikt ärendes behandling vid af- och

tillträdessyn är i 56 § 3, 4 och 5 mom. föreskrifvet.

61 §.

1. För husesyner njuta domare, nämnd och skogstjensteman

reseersättning och dagtraktamente enligt gällande resereglemente,

ordförande och ledamot i rådstufvurätt samt konsistorieombud

24

FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

och byggnadslånekassas ombud reseersättning och dagtraktamente,

ordföranden lika som häradshöfding, ledamot lika som nämndeman

och konsistorieombud samt byggnadslånekassas ombud lika

som kronofogde, samt biträdande byggnadskunnig person godtgörelse

efter synerättens bestämmande. Till kostnad för husesyn

räknas jemväl lösen för ett exemplar af syneinstrumentet, hvilket

skall vid bostället förvaras.

2. Kostnaden för laga syn, som påkallats af domkapitlet

eller föranledts af anmäldt missnöje med ekonomisk besigtning,

skall gäldas:

för boställen af första klassen samt de löningsboställen, som

innehafvas af biskopar eller äro i författningsenlig ordning utarrenderade,

af vederbörande boställshafvare; och

för hvarje annat boställe af kyrkans medel, eller, om tillgång

saknas, af pastoratet, der icke synerätten finner vare sig

att synen blifvit utan giltig orsak påkallad, eller ock att, när

synen egt rum efter anmälan om vanvård, anmärkningen varit

befogad, i hvilka händelser den skyldige skall åläggas att af

synekostnaden gälda hvad synerätten skäligt pröfvar.

Vid annan laga syn betalas kostnaden af den som förrättningen

begärt.

3. Kostnaden för af- och tillträdessyn skall gäldas:

för bostadsboställe af första klassen samt de löningsboställen,

som innehafvas af biskopar eller äro i författningsenlig

ordning utarrenderade, utaf afträdare och tillträdare till hälften

hvardera;

för bostadsboställen af andra klassen och de löningsboställeii,

som af kyrkoherdar innehafvas, af pastoratet, afträdare och tillträdare,

till en tredjedel hvardera; samt

för hvarje annat boställe af kyrkans medel eller, om sådana

saknas, af pastoratet.

62 §.

Om fullföljd af talan mot synerätts äfvensom mot hofrätts

beslut i dessa mål, galle hvad derom är stadgadt; och skall

domstolen meddela fullständig underrättelse om hvad i sådant

afseende är att iakttaga.

FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

25

63 §.

Inom fjorton dagar efter afslutande af ekonomisk besigtning

eller husesyn skola af besigtnings- eller syneinstrumentet särskilda

exemplar öfversändas, ett till domkapitlet utan afgift, ett

till boställshafvaren samt, om förrättningen afsett boställe, för

hvilket rätt till lån från stiftets byggnadslånekassa är stadgad,

jemväl ett till kassans styrelse.

Erfordras ytterligare expedition, skall den inom samma tid

tillhandahållas, derest icke sådan expedition för någon, som författningsenligt

endast på grund af egen begäran är skyldig lösa

densamma, äskas först efter förrättningens afslutande; i hvilket

fall expeditionen skall vara att tillgå inom fjorton dagar efter

det den blifvit begärd.

64 §.

Vederbörande nybyggnads- och underhållsskyldig skall inom

en månad efter förloppet af den tid, då, enligt hvad honom genom

synerätts laga kraft egande beslut förelagdt blifvit, anmärkta

brister och felaktigheter bort vara afhulpna eller föreskrifven

nybyggnad verkstäld, om fullgörandet till domkapitlet ingifva

anmälan, vitsordad, för annan nybyggnads- och underhållsskyldig

än boställshafvare, af denne, och, beträffande boställshafvaren

åliggande arbeten, af två utaf församlingen för sådant ändamål

å kyrkostämma utsedda ombud. Försummar nybyggnads- och

underhållsskyldig hvad nu sagdt är, skall öfverexekutor, på anmälan

härom af domkapitlet, vidtaga erforderliga åtgärder för

verkställighet på den försumliges bekostnad af hvad eftersatt

blifvit. Skulle hvad domkapitlet såsom boställshafvare blifvit

ålagdt ej fullgöras, eger församling eller efterträdande boställshafvare

verkställighet hos öfverexekutor påkalla.

65 tj.

Instrument öfver ekonomiska besigtningar och husesyner

samt andra bostället rörande handlingar skola, jemte förteckning

å desamma, af boställshafvare derstädes eller i kyrkan förvaras,

vid besigtningar och syner tillhandahållas samt vid afträde till

efterträdaren öfverlemnas.

26

FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

IX Kap.

Om giltighet och tillämpning af denna boställsordning

äfvensom öfvergångsstadganden.

66 §.

Hvad för boställshafvare i denna boställsordning är föreskrifvet

galle äfven för arrendator eller brukare, som är i

författningsenlig ordning antagen, samt, i tillämpliga delar,

äfven för domkapitlet för den tid, domkapitlet för allmän kassas

räkning boställe innehafver.

67 §.

Finner synerätt till boställe börande jordbruk vara af så

obetydlig omfattning, att för boställen med jordbruk gifna bestämmelser

till större eller mindre del synas icke derå tillämpliga,

eger synerätten förordna, om och i hvilken mån beträffande

sådant boställe skola tillämpas för boställen utan jordbruk i

denna boställsordning meddelade stadganden.

68 §.

Sedan bestämdt blifvit, hvilka hus skola å boställe finnas,

eller förordnande enligt 67 § meddelats, må, utan hinder deraf

att beslut härutinnan vunnit laga kraft, synerätt, på grund af

sedermera inträffade förändrade förhållanden, i dessa afseendeu

annorlunda förordna.

69 §.

För pastorat, bestående af både lands- och stadsförsamling.

skall, i brist af godvillig öfverenskommelse, Konungens befallningshafvande

bestämma, huru stor lott af den pastoratet tillkommande

nybyggnads- och underhållsskyldighet å andra och

tredje klassernas bostadsboställen skall påläggas hvarje särskild

församling inom pastoratet, intill dess på gjord framställning

annorlunda förordnas. Vid sådan bestämmelse skall hänsyn tagas

både till invånareantalet i de olika församlingarna och till

FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

27

summan af senast påförda bevillningsafgifter för de beskattningsföremål,

för livilka deltagande i nybyggnad och underhåll

af prestgård skall ega rum, dock med iakttagande, hvad landsförsamling

angår, icke allenast af den lindring, som i sådant

hänseende enligt gällande lag är medgifven för andra beskattningsföremål

än fastighet, utan ock deraf att, äfven om bostadsbostället

är i stad beläget, landsförsamling icke må påföras andel

i mer än som motsvarar den pastorat åliggande nybyggnadsoch

underhållsskyldighet å bostadsboställe af samma klass å

landet.

Med tillämpning af hvad sålunda bestämmes, verkställer

synerätt fördelningen mellan pastoratets församlingar, så att

en hvar bland dessa får, såvida lämpligen ske kan, särskilda

af de laga husen att nybygga och underhålla.

70 §.

Då löntagare, som saknar visst boställe, är berättigad till

fri bostad, skall bostadens beskaffenhet lämpas efter hvad derom

för motsvarande boställe är stadgadt.

71 §•

1. Denna boställsordning, som icke afser de bostadsbostäl

len,

hvilkas innehafvare äro delegare i skånska presterskapets

byggnadskassa, gäller från och med den 1 maj.....

2. Hittills utnämnd löntagare vare ej, mot sitt bestridande,

underkastad andra än de före denna boställsordnings utfärdande

gällande föreskrifter i afseende på de laga husens nybyggnad och

underhåll.

3. A bostadsboställe skall vid den tid, från hvilken tillämpning

af boställsordningens bestämmelser i fråga om de

laga husens nybyggnad och underhåll inträder, sådan i 16 §

omförmäld kostnad, som boställshafvaren till följd af förut meddeladt

beslut måst beträffande laga hus vidkännas och som icke

är att hänföra till hvad i 29 § 3 mom. afses, likasom för ytterligare

under besittningstiden utförd dylik nybyggnad, hvilken

af synerätten godkännes, boställshafvaren godtgöras genom lån

från stiftets byggnadslånekassa till belopp, som synerätten, efter

inhämtande af yttrande från konsistorieombudet och kassans

ombud, pröfvar skäligt; dock att boställshafvaren, derest han

FÖRSLAG TILL BOSTÄLLSORDNING.

28

finnes hafva brustit i underhåll af hus, för hvilket nu angifna

godtgörelse ifrågakommer, skall efter synerättens pröfning försätta

huset i fullgodt stånd, innan utbetalning från kassan sker.

4. Den rätt, som i följd af särskildt stadgande eller landssed

på vissa orter må tillkomma afträdande boställshafvare att efter

sitt afträde njuta skörden af den näst förut å bostället utsådda

höstsäden, vare ej gällande för löntagare, som härefter utnämnes.

5. Stadgandet i 61 § 3 mom. beträffande bostadsboställen

af andra klassen och de löningsboställen, som af kyrkoherdar

innehafvas, skall, i hvad det afser skyldighet för afträdare att

deltaga i synekostnaden, tillämpas först vid de af- och tillträdessyner,

som hållas, då härefter utnämnd löntagare afträde!’.

6. Hvad för vissa stift är i fråga om ersättning för odlingsarbeten

å prestboställen genom särskilda kongl. bref stadgadt

skall härefter tillämpas endast beträffande de odlingar, hvilka

äro påbörjade före år ....

72 §.

Sedan ny lönereglering för pastorat vunnit tillämpning,

skall innehafvare af bostadsboställe för sådana hans laga hus,

för hvilka icke, jemlikt 5 § af förordningen om ecklesiastika byggnadslånekassor,

annuitet för nybyggnadslån utgår, under den tid

dylikt förhållande fortfar till stiftets byggnadslånekassa, såsom

bidrag till betäckande af blifvande nybyggnadskostnad för boställshafvarens

laga hus, årligen erlägga en särskild byggnadsskyldighetsafgift.

Sådan afgift fästställes af synerätt. De

grunder, enligt hvilka byggnadsskyldighetsafgiften beräknas,

angifvas i byggnadslånekassans reglemente, som tillika stadgar

tid och ordning för afgiftens bestämmande och utgörande.

Förslag

till

Förordning om ecklesiastika byggnads!ånekassor.

I Kap.

Om byggnadslånekassas uppgift och lånerörelse.

1 §•

För hvart och ett af Upsala, Linköpings, Skara, Strengnäs,

Vesterås, Vexjö, Göteborgs,- Kalmar, Karlstads och Hernösands

stift skall inrättas en ecklesiastik byggnadslånekassa, för hvilken

särskild! reglemente af Kongl. Maj:t fastställes, med iakttagande

af de i denna förordning angifna grunder.

2 §■

Byggnadslånekassa skall hafva till uppgift att anskaffa

samt till stiftets byggnadsskyldiga presterskap och pastorat eller

församlingar utlåna penningar till bestridande af kostnader å

laga hus vid bostadsboställen i de fall, som närmare omförmälas

i 16 §, 17 § och 71 § 3 mom. af ecklesiastik boställsordning,

äfvensom att öfvervaka vård och underhåll af sådana laga hus

samt tillse, att nybyggnad eller förbättring, för hvilken lån

ifrågakommer, utföres på ändamålsenligt och för hvarje särskild!

boställe lämpligt sätt.

3 §•

Lån beviljas till bestridande af det kostnadsbelopp, synerätt

för hvarje särskild! fall vid arbetets godkännande bestämmer,

med iakttagande, då fråga är om lån till boställshafvare, att

vid nybyggnad till följd af eldskada göres skäligt afdrag för

den ersättning, som genom brandförsäkring kunnat beredas.

Vid lånets utbetalning till byggnadsskyldig afgifver denne

förbindelse, affattad enligt reglementets bestämmelser.

Boställshafvare må kunna erhålla förskott å lånet, såvida

han derför ställer fullgod säkerhet.

30 FÖRSLÅS TILL FÖRORDNING OM BYGGNADSLÅNEKASSOR.

4 §•

Har boställshafvare fått lån sig beviljadt till bestridande

af nybyggnadskostnad, som det ålagts honom att till företrädare

utgifva, må detta lån icke lyftas, förr än styrkt blifvit, att

företrädaren erhållit godtgörelse eller medgifvit lånets utbetalande.

5 §.

De af byggnadslånekassa utlemnade lån återgäldas genom

annuiteter, hvilka skola så beräknas, att de betäcka kassans

ränteutgifter och amortera det utlånade kapitalet under tid,

som motsvarar den antagna varaktigheten af den nybyggnad

eller förbättring, för hvars kostnad lånet beviljats. Närmare

bestämmelser rörande dessa afgifter meddelas i reglementet.

6 §•

Afgift, som belöper å boställshafvares lån, skall vederbörande

uppbördsman för prestlönemedlen å tid, som i reglementet angifves,

till kassan inbetala af de församlingsafgifter, han för

boställshafvarens räkning uppburit.

7 §■

Derest, efter det lån för nybyggnad eller förbättring å boställe

blifvit från byggnadslånekassa lemnadt, samma boställe

förklaras icke vidare skola utgöra bostadsboställe vid den presterliga

befattning, med hvilken det dittills varit förenadt, skall den

vid denna tid oguldna del af nämnda lån godtgöras kassan i

den ordning, Kong!. Maj:t för hvarje särskildt fall bestämmer.

8 §•

Byggnadslånekassas förvaltningskostnader gäldas af presterskapets

löneregleringsfond till belopp, som Kongl. Maj:t för

hvarje kassa fastställer.

9 §•

JByggnadsskyldighetsafgifter, som enligt 72 § af ecklesiastik

boställsordning för boställe inflyta, bokföras såsom detta boställes

tillgång att vid blifvande nybyggnad af boställshafvares

laga hus användas i den ordning reglementet fastställer.

FÖRSLAG TILL FÖRORDNING OM RYGGNADSLÅNEKASSOR. 31

Hvad af byggnadslånekassas årliga inkomster icke erfordras

till betäckande af omedelbart förestående utgifter göres räntebärande

enligt närmare föreskrifter i reglementet.

10 §.

Hör anskaffande af medel till utlåning eger byggnadslånekassa

upptaga lån mot reverser eller tryckta, endast från kassans

sida uppsägbar, obligationer, hvarom närmare bestämmelser

meddelas i reglementet.

II Kap.

Om hufvudmän.

11 §•

Hufvudmän för byggnadslånekassa äro stiftets för bostadsboställen

byggnadsskyldiga presterskap samt de pastorat eller

församlingar, som för dylika boställen ingått i kassan.

Ill Kap.

Om styrelse.

12 §.•

Byggnadslånekassa företrädes af en styrelse, bestående af

minst tre ledamöter och lika många suppleanter. Antalet fastställes

för hvarje kassa i dess reglemente.

En af ledamöterna jemte suppleant för denne förordnas af

Kongl. Maj:t. De öfriga skola af stiftets för bostadsboställen

byggnadsskyldiga presterskap kontraktsvis väljas i den ordning,

som, jemte sättet för valets kungörande, bestämmes i reglementet.

13 §.

Val af ledamöter sker för fyra år, räknade från och med

den 1 maj näst efter valet. Hälften af antalet eller, om detta

icke är jemnt, det antal, som är närmast under hälften, afgår

dock efter lottning, som inför styrelsen verkställes, vid slutet

af andra året efter det denna förordning vunnit tillämpning.

32 FÖRSLAG TILL FÖRORDNING OM BYGGNADSLÅNEKASSOR.

Utträder ledamot före utgången af den tid, för hvilken han

är vald, afser val af ny ledamot i stället för den utträdande

endast den tid, som för honom återstått.

Suppleanter väljas hvarje gång för två år.

Afgående ledamot eller suppleant kan återväljas.

14 §.

Styrelsen utser bland sina valda ledamöter för hvarje år

ordförande och vice ordförande.

År vid sammanträde hvarken ordföranden eller vice ordföranden

närvarande, föres ordet af den, som dertill af de tillstädeskomna

utses.

15 §.

Styrelsen är behörig att fatta beslut, då minst tre medlemmar

äro tillstädes.

Såsom styrelsens beslut gäller den mening, om hvilken vid

sammanträde de flesta röstande sig förenat, men vid lika röstetal

den mening, som biträdes af ordföranden vid sammanträdet.

Ledamot af styrelsen ege ej deltaga i afgörande af fråga,

som afser hans enskilda rätt.

Vid styrelsens sammanträde föres protokoll, hvilket senast

vid näst följande sammanträde justeras.

16 §.

Styrelsen skall hafva sitt säte i stiftsstaden.

17 §■

Styrelsen eger att sjelf eller genom befullmägtigadt ombud

öfverklaga vid ekonomisk besigtning eller husesyn meddeladt

beslut, som kan på byggnadslånekassans rätt inverka, samt

jemväl eljest å kassans vägnar söka, kära och svara i förekommande

fall.

18 §.

Byggnadslånekassas namn tecknas af den eller de styrelseledamöter,

som af styrelsen dertill utses.

Skriftlig handling, hvilken för kassan utfärdas, skall vara

underskrifven å dess vägnar, med utsättande af dess benämning

äfvensom af deras namn, hvilka verkstält undertecknandet. År

sådan handling ej behörigen underskrifven å kassans vägnar,

FÖRSLAG TILL FÖRORDNING OM BYGGNADSLÅNEKASSOR. 38

vare de, som handlingen underskrifvit, för hvad sålunda slutits

ansvariga, en för alla och alla för en som för egen skuld.

19 §.

Vid fullgörande af sitt uppdrag skall styrelsen ställa sig

till efterrättelse, förutom bestämmelserna i denna förordning

och byggnadslånekassans reglemente, icke blott hvad beträffande

byggnadslånekassa ytterligare är i ecklesiastik boställsordning

stadgadt, utan äfven de särskilda föreskrifter, som af hufvudmännen

i behörig ordning meddelats och ej strida mot allmän

lag eller författning.

20 §.

Till tjensteman hos byggnadslånekassan förordnar styrelsen

en kamrerare, hvilken skall bo i stiftsstaden.

Kamrerarens åligganden och löneförmåner bestämmas i

reglementet.

21 §.

Öfver byggnadslånekassas inkomster och utgifter föras för

hvarje ecklesiastikår noggranna räkenskaper, hvilka inom den 1

derpå följande augusti skola jemte fullständigt bokslut vara till

granskning färdiga.

22 §.

Styrelsens medlemmar åtnjuta för sitt uppdrag icke annan

godtgörelse än resekostnads- och traktamentsersättning enligt

grunder, som i reglementet fastställas.

IV Kap.

Om revision.

23 §.

För granskning af styrelsens förvaltning och byggnadslånekassans

räkenskaper utse hufvudmännen årligen tre revisorer

och tre suppleanter för dem, hvarjemte Kong! Maj:t eger förordna

ett ombud att i revisionen deltaga.

24 §.

Efter kallelse af styrelsen skola revisorerna senast den 1

augusti sammanträda, hvarvid skola tillhandahållas af styrelsen

34 FÖRSLAG TILL FÖRORDNING OM BYGGNADSLÅNEKASSOR.

afgifven berättelse angående förvaltningen äfvensom alla öfriga

för revisionen erforderliga handlingar. Revisionen skall vara

afslutad och berättelsen deröfver till styrelsen aflemnad före

den 15 i samma månad. Revisionsberättelsen skall jemte styrelsens

förklaring öfver möjligen gjorda anmärkningar i erforderligt

antal tryckta exemplar af styrelsen skyndsammast öfverlemnas

till domkapitlet för att inom den 15 september genom

domkapitlet delgifvas stiftets presterskap.

25 §.

Revisor skall under den tid, hans uppdrag afser, ega ständig

tillgång till byggnadslånekassas alla böcker, räkenskaper och

andra handlingar: oeh må af honom begärd upplysning angående

förvaltningen ej af styrelsen förvägras.

26 §.

Hafva revisorer i sitt utlåtande mot bättre vetande lemnat

origtig uppgift eller uppsåtligen underlåtit att göra anmärkning

mot dylik i förvaltningsberättelsen eller räkenskaperna meddelad

uppgift, eller vid fullgörandet af sitt uppdrag visat grof

vårdslöshet, vare de, som låtit sådant komma sig till last, byggnadslån

ekassan ansvariga för all deraf uppkommande skada, en

för alla och alla för en. Ej må dock talan härom anställas,

sedan två år förflutit, från det revisorernas berättelse för hufvudmännen

framlades.

27 §.

Arfvode till revisorerna utgår med belopp, som i reglementet

bestämmes.

Y Kap.

Om hufvudmännens sammanträden.

28 §.

Utom beträffande styrelseval utöfvas hufvudmännens rätt

att deltaga i handhafvandet af byggnadslån ekassas angelägenheter

å allmän stämma. Pastorat, som ingått i kassan, utöfvar

denna sin rätt genom ombud, utsedt å kyrkostämma.

A hufvudmännens stämma tillkommer en röst hvarje röstberättigad,

som anmält sig till deltagande i förhandlingarna. Röst

-

FÖRSLAG TILL FÖRORDNING OM BYGGNADSLÅNEKASSOR. 35

berättigad ege sin talan på annan röstberättigad genom fullmagt

öfverlåta; dock må ingen på grund af sådan fullmagt föra

talan för mer än en röstberättigad.

29 §.

Ordinarie stämma hålles i stiftsstaden en gång hvarje år

inom slutet af oktober månad å dag, som i reglementet bestämmes.

30 §.

Stämma öppnas af styrelsens ordförande, hvarefter val af

ordförande vid stämman företages.

31 §.

A ordinarie stämma skola förekomma:

l:o) föredragning af styrelsens och revisorernas berättelser

angående förvaltningen under senast förflutna räkenskapsår

äfvensom styrelsens skriftliga förklaring öfver möjligen gjorda

anmärkningar;

2:o) afgörande af fråga om ansvarsfrihet åt styrelsen för

dess förvaltning;

3:o) val af revisorer och suppleanter för dem; samt

4:o) handläggning af ärende, som i öfrigt af styrelsen eller

eljest till stämman hänskjutits.

32 §.

Beviljas icke ansvarsfrihet åt styrelsen, skall talan å dess

förvaltning till domstol instämmas inom tre månader från den

dag, stämman afslutades. Försittes den tid, och har ej styrelseledamot

gjort sig skyldig till handling, som efter allmän lag är

straffbar, vare från ansvar fri.

33 §.

Styrelsen eller revisorerna må kalla hufvudmännen till extra

stämma.

Sådan stämma skall ock af styrelsen utlysas, då det för

uppgifvet ändamål skriftligen begäres af minst tio hnfvudmän.

Vid extra stämma får ej till afgörande företagas ärende,

som ej varit i kallelse till stämman angifvet.

36

FÖRSLAG TILL FÖRORDNING OM BYGGNADSLÅNEKASSOR.

34 §.

Kallelse till stämma kungöres, på sätt reglementet bestämmer,

tre gånger, senast minst fjorton dagar före stämman.

35 §.

Såsom stämmas beslut gäller den mening, för hvilken de

flesta rösterna afgifvits, och vid lika röstetal den mening, ordföranden

biträdt.

Val skall ske med slutna sedlar; vid lika röstetal afgöres

valet genom lottning.

36 §.

Vid stämma skall ordföranden låta föra protokoll, utvisande,

hvilka vid stämman närvarit och hvilka beslut der blifvit fattade.

Stämman utser två af de närvarande att jemte ordföranden å

viss dag justera protokollet, som fjorton dagar efter stämman

skall vara för hufvudmännen tillgängligt.

VI Kap.

Tillämpningsbestämmelser.

37 §.

Denna förordning träder i kraft från och med den 1 maj

......; skolande under näst föregående år för hvarje byggnads

lånekassa

å tid, som Kongl. Maj:t vid utfärdande af reglemente

för kassan bestämmer, val af styrelse förrättas i enlighet med

de beträffande styrelseval i reglementet gifna föreskrifter.

38 §.

Gröres framställning om denna förordnings tillämpning jemväl

å bostadsboställen inom Visby stift eller för sådana inom

Lunds stift belägna bostadsboställen, hvilkas innehafvare icke

äro delegare i skånska presterskapets byggnadskassa, eger Kongl.

Maj:t att öfver framställningen besluta och dervid, såvida densamma

bifalles, föreskrifva i hvilken byggnadslånekassa ifrågavarande

boställen må ingå.

SPECIALMOTIV.

Prestluneregleringskomitvn II, 2.

/

I

Förslag

till

Ecklesiastik Boställsordning.

Såsom af inledningen till detta betänkande framgår, bär

komitén vid utarbetandet af förevarande förslag till ecklesiastik

boställsordning i åtskilliga delar upptagit hvad Kong! Maj:t i

nådiga propositioner till riksdagarne åren 1889 och 1894 i ämnet

föreslagit. Dessa propositioner hänförde sig till ett af särskildt

utsedde komiterade med underdånig skrifvelse den 28 mars 1879

till Kongl. Maj:t öfverlemnadt förslag, sådant detsamma år 1888

inom ecklesiastikdepartementet omarbetats. Den ytterligare omarbetning,

komitén nu vidtagit, har föranledts dels af behofvet

att, såvidt möjligt, undanrödja orsakerna till de betänkligheter,

som vållat, att omförmälda nådiga propositioner ej tillvunno sig

riksdagens bifall, dels ock af andra förhållanden, som här nedan

skola angifvas.

Innan komitén redogör för grunderna till förslaget i dess

olika delar, har komitén ansett lämpligt att här intaga följande

inledande framställning, som uti 1879 års betänkande lemnats

i fråga om uppkomsten af de boställen, för hvilka den föreslagna

boställsordningen skulle gälla, äfvensom angående det

hufvudsakliga af förut beträffande dessa boställen meddelad lagstiftning.

*

»I. Om prestboställenas uppkomst.

Åt de flesta biskopar, kyrkoherdar och komministrar i riket äro

hemman eller andra lägenheter till bostad och aflöning anslagna. Äfven

de i en del pastorat, utom komministrarne, anstälde ordinarie hjelp-prester,

* Med * eller f betecknade noter äro af komitén tillagda. I 1879 års

betänkande förekommande noter äro angifna med siffror.

40

BOSTÄLLSORDNING.

såsom kapellpredikanter, pastoratsadjunkter, sockenadjunkter m. fl., äro i

de flesta fåll försedde med bostadslägenheter.

Alla åt presterskapet anslagna hemman och lägenheter, för kvilka

efterföljande förslag till boställsordning är afsedt att gälla, betecknas deri

med benämningen boställen; och indelas boställena, såsom framdeles skall

vidare omförmälas, i två hufvudafdelningar: bostadsboställen, eller sådana

boställen, som äro bestämda till bostäder åt presterna, samt löningsboställen,

eller sådana boställen, som äro afsedda endast att lemna bidrag

till presternas aflöning.

Af bostadsboställena förekomma kyrkoherdarnes tidigast.

Kyrkoherdarnes bostadsboställen hafva blifvit anskaffade eller upplåtna

dels af socknemännen, dels af enskilda personer och dels af kronan.

■ Redan i landskapslagarne förekomma stadganden om socknemännens

skyldighet att, sedan kyrka blifvit uppbyggd, till densamma anskaffa jord

eller, såsom det hette, göra skötning, derå presten skulle hafva sin bostad

1). Uplands Lagen säger härom (Kirkiu B. II.):

’Nu ser kirkise byriseth mseth grundvali. ok lyctseth owsen mseth huwi.

tha skal kirkise bol hafwse thser prsestr skal a byggise. thset skal wserae

markland iorthser undir hundseris kirkiu hwarise. ok halfmark undir

tolfptse kirkiu.’

Den skötning eller det kirkiobol, som till bostad åt presten uppläts,

har sedermera blifvit kalladt prestbol eller prestgård, med hvilka ord i

allmänhet förstås endast sådana bostadsboställen, som äro åt kyrkoherdar

anslagna. Jord till prestgård har stundom blifvit af socknemännen

inköpt eller af ödeland uppodlad, men har också, särdeles i de

äldsta tiderna, blifvit anskaffad medelst sammanskott* 2). Då jord af det

föreskrifna omfånget ej kunde i kyrkans närhet på ett ställe erhållas,

måste de egolotter, som till fyllnad erfordrades, på annat håll, ofta på

afstånd från hufvudegorna, anskaffas; hvarjemte under katolska tiden prestgården,

oaktadt dess egor redan hade föreskrifvet omfång, ofta tillökades

derigenom, att särskilda egoområden af enskilda personer skänktes eller

testamenterades till prestgårdens förbättring. Häraf förklaras, hvarföre

prestgårdarnes egor ofta legat vidt kringspridda och inneslutna inom

andra hemmans eller byars gränser, ett förhållande, som, ehuru mångenstädes

genom skiften och egoutbyten ändradt, likväl ännu ej sällan

eger rum 3).

De äldsta och flesta bostadsboställen för kyrkoherdar hafva blifvit af

socknemännen anskaffade. Dessa boställens ålder torde i allmänhet motsvara

åldern af de kyrkor, till hvilka de höra; och hafva således dylika

boställen funnits alltsedan elfte och tolfte århundradena4).

Såväl före som efter reformationen hafva bostadsboställen åt kyrkoherdar

blifvit skänkta af enskilda personer, hvilka derigenom förvärfvade

sig jus patronatus. (Jfr 19 kap. 12 § kyrkolagen.)

*) Östg. L. Kristnu B. I. — Westg. L., den yngre Codex. Kirkyu B. II.

2) Wilskman, Eccl. W. p. 482, 484, 485 not. — v. Bonsdorff, Stort. Finlands

Kameral-Lagf. Del I, p. 88.

3) Jfr Rabenius, Kyrkolag! p. 209, 210.

4) Wilskman, p. 478, 479.

BOSTÄLLENAS UPPKOMST.

41

De prestgårdar, som blifvit af kronan upplåtna, hafva alla tillkommit

efter reformationen för de derefter nybildade pastorat. Samma rätt,

som tillkom enskild person, hvilken gifvit prestgården, ansågs tillkomma

konungen i de pastorat, till bvilkas prestgårdar kronohemman anslagits,

hvadan sådana pastorat blefvo regala1).

Näst efter bostadsboställena för kyrkoherdar komma i ålder bostadsboställena

åt biskopar i de gamla, före reformationen befintliga stiften

(Gpsala, Linköpings, Skara, Strengnäs, Vesterås, Vexjö, Lunds), hvilka

boställen lära utgöras af gods, som dels i hednatiden tillhört afgudatemplen,

dels ock sedermera blifvit skänkta eller testamenterade för sitt

nuvarande ändamål. Bostadsboställen åt biskoparne i de efter reformationen

bildade stiften (Göteborgs, Kalmar, Karlstads, Hernösands och Visby)

hafva, der sådana boställen finnas, blifvit i senare tider på hvarjehanda

sätt anskaffade.

Kapellans- eller koniministerstjemterna i deras nuvarande betydelse

inrättades först efter reformationen. Till bostadsboställen åt innehafvarne

af dessa tjenster anvisades först gamla klockarebol, som uppkommit

under katolska tiden, ofta samtidigt med prestgårdarne* 2); men

sedermera, isynnerhet efter det genom Carl XI:s reduktion tillgången på

kronohemman blifvit större, anvisades sådana till boställen åt kapellanerne.

Genom flera under Carl XI:s tid och sedermera utfärdade författningar

(kongl. bref den 31 juli 1688, kongl. res. på presterskapets besvär den 6

mars 1689, § 1, kongl. bref den 14 nov. 1693 och kongl. res. på presterskapets

besvär den 10 mars 1719, § 41, m. fl.) föreskrefs i allmänhet,

att de kapellaner, som derförut ej erhållit några boställen eller blifvit

försedde med olägliga sådana, skulle förses med lägliga boställen, såvida

några lediga hemman voro att tillgå, ''hvilka till andra tarfvor intet funnos

vara disponerade’ 3).

Stundom ehuru mera sällan hafva till bostadsboställen åt komministrar

stom- och annexhemman blifvit använda, eller hemman af socknarna eller

enskilda personer upplåtits.

Uti 9 § af kongl. res. på presterskapets besvär den 10 mars 1719 stadgas,

att uti vidtbegrepne och folkrika församlingar, derest jemte ordinarie

kapellanen en adjunkt eller hjelpprest vore nödig, skulle till dess bättre

underhåll kyrkan eller socknen vara efterlåtet att inlösa något lägligt

hemman till skatte eller besittningsrätt, såvida kronan eller någon annan

i sin rätt icke komme att lida.

Ehuru derförut och redan under 1600-talet kapellpredikantstjenster

omnämnas4), har flertalet af de nuvarande ordinarie hjelpprestbefattningar,

hvilka utom koinministcrstjensterna på vissa orter förekomma, inrättats

först efter utfärdandet af sistberörda kongl. resolution; och de till

bostadsboställen åt innehafvarne af dessa hjelpprestbefattningar anslagna

J) Jfr Wilskman, Rabenius och v. Bonsdorff.

2) Jfr Wilskman, p. 317 not.

3) Jfr Wilskman, p. 94—96.

4) De äldsta nuvarande kapellpredikantstjenster torde vara den i Nämdö af

Osterhaninge pastorat, hvilken inrättades år 1627, och den i Thorö af Sorunda

pastorat, hvilken inrättades år 1692.

42

BOSTÄLLSORDNING.

hemman och lägenheter hafva, der de ej af enskilda personer upplåtits,

blifvit af församlingarna inlösta från kronan eller på annat sätt anskaffade.

Lärling sbo ställen förekomma under åtskilliga benämningar, såsom

prebendehemman, stomhemman, annexhemman m. fl. här nedan nämnda.

Prebendehemman torde numera ej finnas anslagna åt några andra

prestman än biskopar, till förbättring i hvilkas löneinkomster dessa hemman

skola hafva blifvit under förra hälften af 1600-talet anvisade.

Stomhemman hafva uppkommit hufvudsakligen på två sätt. Under

katolska tiden hade, utom prestgårdarne, åt kyrkoherdarne till förbättring

i deras underhåll på hvarjehanda sätt upplåtits åtskilliga andra hemman,

hvilka kyrkoherdarne i allmänhet läto brukas af landtbönder mot landtgille.

Vid reformationen blefvo visserligen i allmänhet dessa kyrkoherdarnes

landbohemman till kronan indragna mot ständigt vederlag, men en

del sådana hemman bibehöllos dock fortfarande till kyrkoherdarnes underhåll

och benämndes sedermera stommar (egentligen stomnar). Uppkomsten

af andra nuvarande stomhemman härleder sig derifrån, att vid reformationen

flera pastorat sammanslagits till ett, då kyrkoherden i det sålunda

nybildade pastoratet fick behålla de gamla prestgårdarne, af hvilka de,

som ej till bostadsboställe användes, sedermera benämnts stomhemman.

Dessa löningsboställen förekomma egentligen endast i gamla Sverige. De

motsvaras i det nya Sverige af

Annexhemman, hvilka fordom lära hafva varit bostadsboställen åt

prestman.

Dessutom finnas i nya Sverige flera andra löningsboställen, som på

hvarjehanda sätt blifvit presterskapet anslagna under olika benämningar,

såsom mensal-, predikstols-, kanike-, altar- och sodalitiehemman, annex/asta,

fästa, mensalgrund, vederlagsjord, mensaljord, gatuhus och

rnensalhus.

Genom Konung Fredrik Hirs i Danmark bref af den 29 aug. 1648

bestämdes, att löningsboställen, anslagna åt kyrkoherdarne i Bohuslän,

skulle utgöra enkesäten för kyrkoherdarnes enkor; och genom kongl.

resolutioner den 11 aug. 1756 för Halland och den 30 sept. 1761 för

Domprosteriets och Marks kontrakt af Göteborgs stift har fastställelse

meddelats åt öfverenskommelser, ingångna af kyrkoherdarne i dessa delar

af sagda stift, derom, att dem anslagna löningsboställen skulle till enkesäten

åt deras enkor användas; dock att, der enka ej funnes, kyrkoherden

skulle ega sjelf sitt löningsboställe disponera.»*

* I Tjällmo pastorat af Linköpings stift har enligt kongl. res. af år 1826 från

stomhemmanet Kopparfall afsöndrad lägenhet under visst vilkor upplåtits till

enkesäte åt kyrkoherdeenlca; hvarförutom i ett hvart af Vestra Hargs och Ekeby

pastorat af samma stift finnes ett hemman af enskild person anslaget till enkesäte

åt komministersenka.

LAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

43

*11. Kort redogörelse för det hufvudsakliga af den lagstiftning,

som rörande prestboställenas bebyggande och

underhåll hittills blifvit meddelad.

Redan i Westg. L:s Kirkyu B. II. stadgas, att socknemän skulle

liålla presten fyra hus, stufva, bakherberge, nöthus och lada, hvilka hus

presten borde underhålla1). I Uplands Lagens Kirkiu B. II. föreskrifves,

.att Bocknemännen skulle å prestgård bygga sju laga hus, hvilka sedan

borde af presten och socknemånnen gemensamt underhållas.

Uplands Lagens stadgande härom har följande lydelse:

’§ 1. Nu aghu böndser hus a kirkiu bol förse, thset seru siu laghse

hus. stuwse ok steksersehus. lathse ok korn hserbaerghi. wistse hus. ok sympnhus.

ok fse hus. Nu kunnu ther delse prsestser ok soknsemsen. um laghse

hus. prsestser sighser them fserri wserse sen han with thorff. Tha skulu

ther afl andrum soknum takse twa prsesti ok twa böndser sum thset aghu

skothae. Ok hwat ther sighise. swa a bathi prsestser ok böndser åt litse.

§ 2. Sithsen prsestins hus seru vsel boin. tha skal prsestr åt husum giömse

nt ther sei aff wanrökt fordserwins. ok bose lakse a husum ok dyrr före

rgiörse. ok allt thset han ma them bose sellr bsetrse. giöre thset a sin eghin

kost. tha sen husin thorfse mykin bonseth with. tha skulu böndser bonsethin

til förse ok kost före haldse ok husin upbyggise. Nu kunnu kirkiu

hus nithser fallse aff prsestins vanrökt. tha a prsestser them vp bose a sin

kost. ok bote kirkiunni thre markser. sighise böndser åt husin seru fordserAvseth

aff prsestins wanrökt. ok prsestin nekser. tha skuthi thset twe prsestir

ok twe böndser aff andrum soknum. hwat husin seru aff wanroct for-daervseth

ellser sei.’

Till den af Konung Christoffer den 2 maj 1442 stadfästade Lands

Lagen hörde (enl. Schlyter: Företalet till Konung Christoffers Lands Lag

p. LXXXII, LXXXIII) ej någon Kirkiu Balk; men såväl i handskrifterna

-som i de äldre tryckta upplagorna af denna lag finnes vanligen såsom

tillhörande densamma Uplands Lagens Kirkiu Balk intagen; hvadan den

föreställningen länge varit rådande, att denna Balk utgjort en del af

Lands Lagen, och då i senare författningar eller eljest talas om ''Kirkiu

Ilalken’ eller ''Lands Lagens Kirkiu Balk’, torde dermed alltid böra förstås

Uplands Lagens Kirkiu Balk, hvilken synes hafva i fråga om prestgårdsbyggnad

blifvit för hela riket tillämpad.

Kirkiu Balkens förenämnda stadganden, hvilka väl endast voro afsedda

att gälla för prestgårdarne på landet,, hafva dock, såsom senare

författningar visa, blifvit tillämpade jemväl för prestgårdarne i

städerna.

Uti en af Gustaf I år 1559 utfärdad förordning om landtpresternas

uppbörd och huru denna vid ombyte af prest skulle delas emellan företrädaren

och efterträdaren stadgas, att uppbördsåret skulle räknas ''a *)

*) »Nu ser kirkiu gör. tha skal skötniuga til göra halfmarka land»--»oc

fyughur huus. stuuv. hakhserhserghi. nöthuus oc Intim, them skulu bönder up göra

•oc prsester uppe hulda sithan.»

44

BOSTÄLLSORDNING.

principio Maji’; och i 1571 års kyrkoordning bestämmes, att prestboställen

skulle afträdas den 1 maj, hvilken dag således blef laga fardag för

dessa boställen.1)

Uti en år 1590 utfärdad förordning, som blifvit kallad ''Konung;

Carl IX:s husesynsordning’2) eller ''Hertig Carls synestadga’ och som

synes hafva afsett hela riket, oaktadt Carl då ännu endast var hertig,

åberopas stadgandena i Kirkiu Balken om de sju laga hus, som socknemännen

skulle å prestgård bygga, med den närmare bestämmelse, att till

ladan skulle höra ''tu golf’, att sompnehuset8) skulle vara ''en stugu otte

alnar innan knuthe’ och att till socknemännens hus jemväl skulle höra

stall, hvilket, då såsom nu, gemensamt med fähuset räknades som ett hus

och således antagligen varit afsedt att med fähuset sammanbyggas.

I denna husesynsordning meddelas, jemte föreskrifter om prestensoch

socknemännens gemensamma underhållsskyldighet å de sju laga husen,

äfven stadgande, att, om prestehol behöfde flera än sju laga hus, presten

då skulle bygga af sin egen bekostnad4) samt att ''våra fougder och

häradzhöfdingz nemnd uthaff utsochnes män’ skulle ''höfla huusesyn i

prestgården såwäll i städerna som på landzbygden och om sochnbönderna

ej byggt hafva som lagh säger, thå böte och fullkomne byggningen; lather

och presten huusen rottna och förderfvas afl'' wahngömmo, thå böthe han’.

Den 20 aug. 1607 utfärdade Carl IX rörande prestgårdarnes bebyggande

ett ''mandat'' af detta innehåll:

’Wi Carl then nijonde etc. göre weterligt, åt endoch både låghet!

gifver thet med, och wij eljest när man skref 1590 hafve lathet göra

ther en synnerligh ordning på huru prästegårdarne öfver alt Rijket skola

hållas widh macht, hwad liuus, som almoghen efter laghen uti hwart

prästegäld för sig är plichtig att byggia och sedhan the äre upbygde

huru åther igen presterne skole vara förtänkte att hålla them widh macht,

så åt när then eene anthen genom döden eller andre missfal trädher therifrån

eller blifver afsatt åt tå prästegården altijdh och iempt måtte wara

bygd och widh macht hållen för them som efterkomma: Så förnimma

wij doch ther utti som alt annat, åt sådane wår giorde ordning, then

doch Rijket til godo är giord, föge blifver achtet, uthan mäste parten af

almogen häfver slätt eller intet til samma byggning kört eller hulpit, Eu

part kunna och hafva rättat sigh therefter, och giort theres lagha bygg

’)

Genom kongl. bref till kons. i Göteborg den 28 jan. 1697, till kons. i Upsala

den 7 dec. 1753 och till kons. i Strengnäs den 1 mars 1773 hafva, såsom

framdeles namnes, närmare bestämmelser om af- och tillträde å prestboställen

blifvit gifna.

2) Se afskrifterna af denna husesynsordning på riksarkivet. Jfr 1607 års:

mandat här nedan.

3) Motsvarande Kirkiu Balkens »sympnhus».

4) Såsom hus, hvilka presten borde på egen bekostnad uppbygga, uppräknas:

»en herrestugu, en god kiällare, en sänghstngu eller två ladher med tu golf!,

portte och annat mällte- eller torrkhuus, item fåårahnus, svijnahuus, stall till

tree eller fyra hästar» (förmodligen utom socknemännens) »och hööladhu efter

som hans affvell och nödtorft kräffver».

Originalet till 1590 års husesynsordning har ej kunnat i riksarkivet anträffas,

utan endast afskrifter af densamma, hvilka ej alldeles med hvarandra

öfverensstämma.

LAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

45

ningar til prästegarden, och sedhan en hoop odugse och försummelige

präster komma tijt som sittia och rööta thet nidher, och slätt intet beflita

sigh om them åt täckia. eller förbättra, menande thet är inthet

theres arfvegodz, som wij hafve förnummit alt för mycket skeer, så åt

någre prästegårdar, som wij medh ögonen hafve sedt, see så uth, åt thär

är icke een Stufvu thär prästen kan sittia torr och odruppen uti. derföre

åt sådhane godh och lagligh ordning, som heele Rijket är nyttigh,

måtte hållas widh macht, Så hafve wij latedt thette vårt mandat uthgå

och i befaldning gifvit oss elskelige wåre trogne män och tjenare i hwar

landzände för sigh öfver alt Rijket therom ransaka, som wij och nu härmedh

befaldning gifve thesse wåre tjenare Edhle och väl bördige N. N.

therom ransaka, och hwar the förnimme, åt sådane laghlige hus, som äre

Stufvu, Ladhu, Stekerhws, Kornhärberg, Wisterhws, Sompnehus, Stall och

fähus, icke äre efter Lagh och ordning af almogen i prästegårdarne upbygde

eller och af Borgerskapet i Städerne, Tå skola the hålla them ther

til åt the them ånyo uthan någhen försummelse late byggia: och skal

almogen eller Borgerskapet i then stadh eller prästegäld thet skedt är

böthe för hwart hus the icke hafva upbygdt hwart år efter annet tree

mark. Finnes och åt Borgerskapet eller Almogen hafve bygt samma hus,

och prästerne sedhan icke hafve hållit them widh macht medh dörar,

Taak och hwad annet ther til hörer, Tå skole och presterne böthe för

hwart hus the hafve latet förderfva, hwart år efter annet tree mark,

och sedhan hålles them före bådhe Borgerskapet och Almogen, åt the

härefter byggia husen i prästegårderne och prästerne, åt the them sedhan

flije och hålla widh macht, Så frampt the större böther och sträf icke

vele vänta; men penningarne, som så i böthe falla, skole våre utskickade

tagha til sigh och late leverere til wår Ränte Cammar. Ther bådhe wåre

utskickade så väl som Biscopar, präster och Almogen i then Landzända

the tilskickade blifva, hafva sigh efter rätta, Ty all godh ordning som

Rijket är nyttigh måste intet så afläggias uthan warda hållen widh macht.’

Uti fredsfördragen i Brömsebro den 13 aug. 1645, i Roskilde den 26

febr. 1658 och i Köpenhamn den 27 maj 1660, genom hvilka Gotland,

Jemtland, Herjeådalen, Halland, Skåne, Blekinge och Bohuslän till Sverige

afträddes, tillförsäkrades invånarne i dessa provinser att få bibehålla

dittills åtnjutna privilegier och förmåner, såvidt de ej stredo mot Sveriges

grundlagar; hvilken försäkran sedan genom Malmö Recess den 18 sept.

1662 för Halland, Skåne och Blekinge och särskildt för presterskapct

i dessa provinser ytterligare bekräftades. I följd häraf har, i fråga

om skyldigheten att bygga och underhålla prestgårdarne i de eröfrade

provinserna, ansetts att derutinnan borde förblifva så som förut i hvarje

provins varit stadgadt eller vanligt.

I Skåne, Gotland och i vissa delar af Halland egde vid tiden för

dessa provinsers förening med Sverige ett helt annat förhållande rum, i

fråga om byggnads- och underhållsskyldigheten å prestgårdarne, än i Sverige,

sålunda att i Skåne kyrkoherdarne ensamme voro skyldige att bygga

och underhålla sina prestgårdar, hvaremot i Gotland och i vissa gäll af

Halland detta åliggande synes hafva tillkommit församlingarna ensamma;

och som, enligt fredsfördragen och Malmö Recess, dittills åtnjutna privi

-

46

BOSTÄLLSORDNING.

legier och förmåner skulle fortfarande åtnjutas, förhålles, såsom framdeles

skall närmare omförmälas, på dessa orter ännu i dag olika mot i det

öfriga Sverige, beträffande prestgårdarne^ bebyggande och underhåll.

I de öfriga eröfrade provinserna torde denna fråga redan vid tiden

för eröfringen varit ordnad mera i öfverensstämmelse med hvad i Sverige

cgde rum. Åtminstone förhålles derutinnan för närvarande i allmänhet

på samma sätt som i det öfriga Sverige, utan att veterligen i dessa provinser

några mot förut existerande förhållanden stridande förändringar

blifvit införda.

Enligt 7:de punkten i presterskapets privilegier den 1 okt. 1675

skulle alla pastores i städerna och kapellaner af städerna försörjas ''med

beqväma publique hus och gårdar, och församlingarne vara förpligtade

dem tillbörligen med laga byggning, äfvensom å landet, vidmakthålla,

alldeles som i kyrckiobalken therom förmäles’.

I kongl. husesynsordningen den 18 juli 1681, § 321), upprepas hvad

Kirkiu Balken i fråga om de sju laga husens byggande och underhåll

innehåller, hvarefter stadgas, att kronans fogdar skulle hafva noga inseende

deröfver och att häradshöfdingarne med någre utsocknes nämndemän skulle

hvar i sina härader hålla husesyn uti prestgårdarne såväl i städerna som

på landsbygden, dervid, om försummelse i byggnad eller underhåll låg

socknemän eller borgerskap^ eller presten till last, den försumlige skulle

fällas till böter. Om presten behöfde flera hus, än lagen förmälde, skulle

han bygga dem på egen bekostnad. Men i de stift, der allmogen åtagit

sig all prestgårdsbyggnad och det oqvaldt kunde hålla, skulle dervid förblifva

så länge allom åsämde.

Här föreskrifves först husesyn af häradshöfding och nämnd. *

Hvad sålunda blifvit föreskrifvet i 1590 års husesynsordning, 1607

års mandat, 1675 års privilegier och 1681 års husesynsordning torde

gifva vid handen, att de i Kirkiu Balken och i nu nämnda författningar

meddelade stadganden om prestgårdarnes bebyggande och underhåll till

*)

Denna paragraf lyder sålunda: »Om prästegårdsbygnat innehåller kyrckiebalken,

åt Soknebönder äga Sin hus i prästebole byggia och när samma hus äro färdiga

med Tak och alt inrede samt prästenom väl lagade i hand lefvererade, tå skal

han åt husom gärna, åt the ej förderfvas af vanrykte. Präster skal bota Taka

och dråpp och dör låta före giöra, kommandes alt thet han låter bota och bättra

på thess egen kostnat. Men tarfva Hus mycken förbättring, tå skola Soknemän

alt hvad som behöfves tilföra och husen opbyggia med sin egen kostnat. Och

emedan thetta skier på många orter försummeliga; ty skole Cronones fogdar hafva

ther noga inseende på och Häradshöfdingarne med några utsocknes nämbdemän

hålla hwar i sine härader husesyn uti prestegårdarne såväl i städerna som på

landsbygden. Pinnes tå felet hos Soknemän eller Borgerskapet i Städerna, tå

skola the straxt byggia prästegården och böte för hvart huus the försumat hafva

sex mark och rätte ändå up allan skadan. Finnes och åt the hafva bygt samma

hus och prästen sedan icke häfver hållit them wid macht, tå böte han som Soknemän

och Borgare och rätte up allan skadan: Ty all god ordning som Kijket är

nyttig måste intet afläggias utan hållen varda. Behöfver prestebol flere huus än

lagen förmäler tå bygge prästen af egen bekostnad^ och förbättre prästebolet uti

hvad som behöfves med hägnad, ängerödning, dikning och annat mera som honom

sjelf till godo kommer. Men i the Stift, som Almogen har påtagit sig all prästegårdsbygnad

åt giöra och thet oqvalt hålla kunna, blifve dervid så länge allom

åsämmer.»

* VVexiö stadga af 1414 talar dock om syn af häradshöfding.

LAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

47

lämpats saväl a de i stad som å de på landet belägna prestgårdarne,

hvadan således under den tid, för hvilken sagda lagstadganden gälde,

kyrkoherdarne i städerna likasom deras embetsbroder på landet synas

sjelfve fått bygga och underhålla de hus, som utöfver de sju laga husen

vid prestgården erfordrades, och derjemte gemensamt med församlingarna

underhålla dessas sju laga hus.

Man finner, att på 1680-talet församlingarna i åtskilliga pastorat i

Vestmanland, Dalarne och Norrland genom särskilda konventioner åtagit

sig all byggnadsskyldighet å prestgårdarne, och i flera pastorat i Vestmanland

och Dalarne äfven å kapellansbolen, hvilken skyldighet på dessa

ställen ännu fortfar.

''1686 års kyrkolag innehåller rörande prestboställena egentligen (i

24 kap. 19 §) endast den föreskrift, att prosten vid visitationerna skulle

låta i närvaro af någon kronobetjent, som landshöfdingen dertill förordnade,

hålla husesyn med kyrkoherde-, kapellans- och klockarebol, så att

de till hus, åkrar och ängar blefvo som sig tillborde skötta, upplagade,

vidmakthållna och förbättrade.

Den i kyrkolagen stadgade husesyn, som prosten skulle vid visitationerna

låta hålla i någon kronobetjents närvaro, och som motsvarar

hvad sedan kallats ekonomisk besigtning, är således att skilja från den i

1681 års husesynsordning föreskrifna husesyn, som borde af häradshöfding

med nämnd förrättas.

Kongl. res. på allmogens besvär den 25 maj 1720, § 41, innehåller,

att allmogen, anbelangande prestgårdsbyggnad, skulle ''handhafvas'' vid

1681 års husesynsordning och att de sju laga hus, som Sveriges lag,

1607 års ''patent’ och 1681 års husesynsordning pålade allmogen att

bygga å prestbol, skulle vara: l:o) och 2:o) En sätesstuga med 2 kamrar

och 1 kök samt en förstuga under ett tak (denna byggnad, hvilken således

kom i stället för Kirkiu Balkens stuva: och stekaersehus, räknas

derföre ännu för två hus); 3:o) ett brygghus med bakugn och köksspis

(i stället för Kirkiu Balkens sympnhus); 4:o) en bod med dubbel botten

och loft (motsvarande Kirkiu Balkens kornhserbmrghi); 5:o) ett visthus;

6:o) en lada med 2 golf och en loge midt uti; 7:o) ett fähus med skulle

derofvanpå samt stall med nödiga spiltor.

Denna resolution torde, såsom meddelad på allmogens besvär, afse

endast prestgårdar på landet.

Genom 48 § i kongl. res. på allmogens besvär den 17 sept. 1723

tilläts allmogen att till uppbyggande och reparerande af de sju laga

husen taga timmer och torf på prestgårdens egor; dock att, der tillgången

ej förslog till både allmogens och prestens behof, presten hade

bästa rätten.

Presterskapets ännu gällande privilegier af den 16 okt. 1723 innehålla

i 4:de punkten, att alla biskopar, pnepositi, pastores i städerna

och på landet och alla prester i gemen skola oförändradt njuta och behålla

efter gammal häfd, bland annat, sina prebendehemman, prestgårdar

i städer och på landet, indelningsstommar vid deras annexer. tomter,

kapellanshemman och boställen, utjordar, ängetegar, torp, bergsbruk och

qvarnställen med alla tillhörigheter; och vidare, att till presterskapet

48

BOSTÄLLSORDNING.

konfirmeras ’all härtils åtniuten Tijonde samt theras Pastoralier och Rettigheter’.

— — ''Vid Prästegårds byggnaden hafva the att åtniuta hvad

Vår Nådiga Resolution uppå samtelige Allmogens Besvär uti thess 41 §

vid Riksdagen åhr 1720 Presterskapet tillegger, eller ock hvad uti somliga

orter Allmogen genom Conventioner sig åtagit, så vida the skiäligen theröfver

sig icke besvära’ — — ''Hvad Skåne, Halland, Blekingen och Bohuslähn

vidkommer, så skal Prästerskapet efter Freds-Fördragen och Malmö Recessen

njuta och behålla under vanlig frihet theras Preste-Gårdar, Mensal-rättigheter

och annexer’ •— — ''niuta the inkomster och förmohner, som the i kraft

af förbemälte Freds-Fördrag och Malmö Recess af ålder haft hafva’.

Hvad i denna punkt stadgas derom, att angående prestgård sbyggnad

skulle förblifva efter 1720 års resolution, synes vid jemförelse med 7:de

punkten i privilegierna afse endast prestgårdarne på landet. I sistnämnda

punkt stadgas nemligen: ’Så skola ock alle Pastores i Städerne, ScholseMestare

och Capellaner, samt Klockare, vara af Städerne försörgde med

beqvämliga publique hus och gårdar, så vida the ej, i mangel af sådane

hus, niutit penningehyror, vid hvilken heudelse the them och hädanefter

skola lemnas. Sådana Embetes hus och gårdar, sedan the äro lagligen

bygde, höra the, som them bebo, behörigen vårda, och icke låta them

förderfvas eller af vårdslöshet förfalla. Skola the byggas å nyo eller förbättring

therpå skie, åligger them, som i Städerna boende, och ej genom

serskilte Privilegier therifrån frie äro, theruti hafva del, och thertil bidraga.

’

I fråga om prestgårdsbyggnad i stad åberopas nu ej längre Kirkiu

Balken, utan skola, enligt 1723 års privilegier, pastores i städerna, der

hyresersättning ej åtnjutes, af städerna försörjas med beqvämliga hus och

gårdar, utan inskränkning till endast de laga hus, som i Kirkiu Balken

omförmälas. All nybyggnad och all förbättring af dessa beqvämliga hus

och gårdar (icke blott ’mykin bonseth’, som i Kirkiu Balken sägs,) åligger

staden, och pastor i stad har, beträffande sina boställshus, derefter ej

någon annan förpligtelse, än att dem behörigen vårda och icke låta dem

förderfvas eller af vårdslöshet förfalla.

1723 års privilegier synas således för kyrkoherdarne i städerna

hafva medfört den förmån, att de befriades från all den byggnads- och

underhållsskyldighet å boställshusen, hvilken förut ålegat dem i likhet

med kyrkoherdarne på landet. Den fördel, som sålunda tillagts ''allé

pastores i städerna’, har likväl ansetts tillkomma endast de kyrkoherdar

i stad, hvilkas bostadsboställen varit i stad belägna; hvaremot, när en

kyrkoherdes i stad prestgård legat på landet, med byggnads- och underhållsskyldigheten

förhållits efter hvad för prestgårdar på landet i allmänhet

varit stadgadt; hvilken tolkning äfven torde med 26 kap. 3 § B.B.

af 1734 års lag öfverensstämma.

De nu gällande, efter år 1723 meddelade föreskrifter om antalet och

beskaffenheten af de laga husen å prestgårdarne afse endast prestgårdarne

på landet; hvadan i afseende på antalet och beskaffenheten af de laga

husen å prestgård i stad bestämmelser numera torde böra af vederbörande

synerätter meddelas efter som i hvarje fall pröfvas behöflig!.

LAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

49

7:de punkten af 1723 års privilegier innehåller vidare rörande biskoparnes

bostadsboställen: ''Hvad Biskopsgårdarne i Städerne beträffar, så

hafva the, som af Cronans eller Kyrkiornas medel för åbr 1707, tå Kongl.

Maj:ts Bref thet förändrade, äro underhållne, hädanefter åhrligen till

reparations hielp af Domkyrkio-Tunnan åt undfå hvad them igenom särskild!

Resolution nu eller framdeles tillagdt varder. Hvilket vederbörande Biskop

till husens förbettring och byggnad använder och beräknar, samt står i

ansvar, om husen icke äro tillbörligen vid magt hållne; Och hvad til åhrlig

reparation ej upgår, förvaras i Kyrkan til påkommande behof af nybyggnad,

eller kostsammare förbättring. Men the Biskops-Säten och Praebende-Hemman,

som äro å Landet belägna, måste af vederbörande Biskopar,

utan någon tilhjelp af publique medel, blifva underhållna.’

Uti 9:de punkten af berörda privilegier stadgas hufvudsakligen, att

till anläggning af torp å kyrkoherde- eller kapellansbol erfordras landshöfdingens

och kammarkollegii approbation, och att sålunda anlagdt torp

får behållas äfven af anläggarens enka och barn till dess anläggningskostnaderna

blifvit ersatta medelst den årliga nyttan af torpet, der ej

efterträdaren det förut lösa vill.

Genom kongl. res. på allmogens besvär den 1 aug. 1727, § 12, meddelas

i fråga om storleken och beskaffenheten af de sju laga hus, som

allmogen, efter 41 § i 1720 års resolution, borde i prestgårdarne bygga,

följande närmare bestämmelser: ’Thet första och andra huset bör bestå

i en byggning, som är 26 alnar lång och 12 alnar bred inom knutarne,

med väggar, 4 alnar hög inuti. På ena ändan af samma byggning kommer

att blifva 2 Camrar, hvardera 6 alnar breda och 7 alnar långa; och

mitt uti byggningen sätesstugun 12 alnar i längden och 9 alnar i bredden.

Förstugan blir utan för sätesstugun, 3 alnar bred och 12 alnar lång; men

på then andra ändan af byggningen blir kiöket, som svarar i storlek emot

begge kamrarne, doch bör uti kiöket ingen bakugn vara utan allenast en

kiöksspis. Det tredie huset blir Brygghuset 10 alnar i fyrkant, med

bakugn och kiöksspis. Det fiende skal vara en Bod med dubbel bottn

och låft, 8 alnar bred och 10 alnar lång. Femte, Visthuset, 6 alnar

bredt och 8 alnar långt, utan låft. Sjette Ladan med tvenne gålf, och

eu loga mitt uti, kommer åt proportioneras efter tertial Tiondcns storlek

uti Församlingen. Sjunde Fähuset bör bestå af 9 alnar i bredden och 16

alnar i längden, alt inom knutarne räknat, och stallet af sex spiltor

in alles. Thesse hus, men inga flere, hvarken kiällare eller lada för gårdsens

gröda, tilkommer Allmogen åt å Prästebohlet byggia: och när the äro

färdige med taak och all inreda, samt Prästenom väl lagade i hand lefvererade,

så åligger thet honom åt draga försorg, thet the ej af vanryckt

förderfvas, och likmätigt den 32 § uti 1681 åhrs Husesyns-Ordning them

vid macht hålla på egen bekåstnad: men tarfva husen mycken och ansenlig

förbättring, tå skola Sochnemännerne, alt hvad som behöfves, tilföra, och på

theras bekåstnad husen upbyggia. Skulle Prästen behöfva flera huus, än

ofvan förmält är, så bör han them af egen bekåstnad byggia och underhålla.

’ I små församlingar under 30 mantal, säterierna oberäknade,

hvilka omöjligen kunde åstadkomma sådan byggnad, skulle hvad byggnad

bestås borde bestämmas af landshöfding och konsistorium. Hade allmogen

50

BOSTÄLLSORDNING.

någonstädes konventioner om prestgårdsbyggnad, borde de fullgöras, såvida

den skäligen sig deröfver icke besvärade. ''Hvad Skåne och Halland

angår, så förblifver therstädes til vidare, som härtils vanligt varit.’

Uti 1734 års lag meddelas i 26 kap. 2 § B.B., hvilken paragraf

torde afse endast prestgårdar på landet, följande bestämmelser om prestgårdars

bebyggande och underhåll:

’I prestegård skal vara stufva med två kamrar, kök, brygghus med

bakugn, bod med dubbel bota och loft, visthus, lada med tu golf och

loga, fähus och stall, alle til then storlek, som särskilt ther om stadgadt

är. Thessa hus, och ej flera, äga soknemäu med tak och innanredet

Kyrkioherden färdiga antvarda, och vare han sedan skyldig, åt hålla them

vid macht med egen kostnad. När the af ålder och bruk, och ej af

Prestens vanrycht förfalla; thå skola soknemän them bygga och bättra på

theras kostnad, och må verke å prestebolets ägor tagas, om ther tilräckelig

skog är.’

Dessa stadganden i fråga om antalet af de hus, socknemännen skola

å prestgård bygga, och om underhållet af samma hus afvika således föga

från hvad härom blifvit redan i Uplandslagen förordnadt. Beträffande de sju

laga husens storlek hänvisas till hvad 1727 års resolution derom innehåller.

Om prestens egen byggnadsskyldighet sägs:

''Tarfvar prestgård, efter thes ägor och lägenheter, flera hus; bygge

och uppehälle Prest them sjelf, eller gälde thet, som brister’;

men någon allmän föreskrift om hvilka och hurudana hus, presten

sjelf bör bygga, meddelas här icke.

''Flyttes han ifrån thet gäll, och finnes han vid husesyn hafva bygdt

mer, än han i åhrlig bygnad bordt, niute therföre betalning af then, som

efterkommer; doch må hus, som i 27 Cap. 3 § står för try åhrs bygnad,

räknas å prestebol för fem åhrs bygnad, och the mindre ther efter.’

Här meddelas första stadgandet om årsberäkning å prestgård, * hvilket

stadgande, såsom naturligt är och sedermera1) uttryckligen förklaras, ej

afser andra hus än dem, det tillkommer presten sjelf att bygga. Alla

sådana hus, som, utom de sju laga husen, presten sjelf å prestgård uppfört,

hade tillförene stundom betraktats såsom öfverflödiga hus, hvilka utgjorde

prestens enskilda egendom och hvilka han ej var pligtig att utan

ersättning till efterträdaren lemna. (Kongl. res. för Skara stift den It febr.

1732, § 12). Nu stadgas deremot, att sådana hus,'' som prestgården

tarfvar, skall presten sjelf bygga mot rätt till årsberäkning, så att om

han bygger mer, än som efter årsberäkning mot hans besittningstid svarar,

han eger af efterträdaren njuta ersättning för den öfverskjutande byggnaden

(öfverbyggnad), hvaremot, om han af de hus, prestgården tarfvar,

bygger mindre, än som på hans besittningstid belöper, honom kan åläggas

bekosta den bristande nödiga byggnaden (''gälda det som brister’). Bestämd

skilnad göres sålunda mellan de hus, som prestgården tarfvar,

och de så kallade öfverlopp shusen, dem prest, utöfver hvad prestgård

tarfvar, till sin beqvämlighet bygger, om hvilka det heter:

* Jfr dock IVexiö stadga af 1414, 1607 års mandat, 1681 års hnsesynsordning,

p. V och kongl. res. den 10 mars 1719, p. 5.

'') I kongl. res. på presterskapets besvär den 10 aug. 1762, § 4.

LAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

51

''Bygger Prest flera hus, än prestegård tarfvar, til sin beqvämlighet,

och vil ej then^som sedan i hans ställe kommer, them behålla efter laga

mätning; thå må han, som bygdt häfver, them bortföra. År timmer ther til

tagit af prestegårds skog, betale thet efter thy, som synemän thet pröfva,

och kolmule the penningar soknemännen til godo, vid theras bygning å

prestegård.’

Enligt 26 kap. 3 § B. B., jemförd med kongl. förordn. den 19 juli

1859, skola i staden alla, som å kyrkostämma rösträtt ega, bygga och

förbättra hus och gård för prest; och ''sedan de hus lagligen bvgde äro;

värde dem prest, att de ej förderfvas och af vårdslöshet förfalla’.

Härigenom synes ytterligare bekräftas, hvad redan torde följa af 7:de

punkten i presterskapets privilegier den 16 okt. 1723, att de i staden

belägna prestgårdarne byggas och underhållas af församlingarna och att

kyrkoherdarne, beträflände de laga husen å dessa prestgårdar, ej hafva

annat åliggande än att vårda husen, så att de ej förderfvas och af vårdslöshet

förfalla.

Kongl. instruktionen för landshöfdingarne den 4 nov. 1734, § 35,

innehåller att, utom de ekonomiska besigtningar, hvilka kyrkolagen

föreskrifver för kyrkoherde-, kapellans- och klockarebol, landshöfdingen

skall vid ombyten, eller så framt eljest nödigt pröfvas, förordna en

ordentlig husesyn genom häradshöfdingen och nämnden att i samtlige

vederbörandes närvaro förrättas.

Sedan genom kongl. res. på presterskapets besvär den 7 juli 1752, § 9,

stadgats, att syningsmän för husesyner å prestgårdarne skola erhålla

godtgörelse af tillträdaren (stadgandet afser således endast af- och tillträdessyner),

bestämdes deremot genom kongl. res. på presterskapets besvär

den 12 jan. 1757, § 8, att för syn å kapellansbol domaren och

syningsmännen ej äro berättigade till arvode1); hvarjemte i sistnämnda

resolution stadgas, att kapellanerna må njuta samma förmån som i 26

kap. 2 § B. B. tillägges prestgård, så att hvad som efter 27 kap. 3 §

B. B. räknas för tre års byggnad bör å deras boställen gälla för fem år.

Uti kongl. bref den 10 aug. 1757 förklaras, att husesyner å prestgårdar

i städerna, ''hvilka af stadsinnevånarne byggas’, skola förrättas af

rådstufvurätt och således ej längre af häradshöfding och nämnd, såsom i

1681 års husesynsordning bestämdes.

Kongl. res. på presterskapets besvär den 10 aug. 1762 innehåller

i 4 §: ''Kongl. Maj:t finner i Nåder thet med Lag och billighet

aldeles likmätigt, åt vid årliga byggnadsskyldighetens utsättande å Prestebord

then icke bör uträknas efter alla husen, them inbegrepne, som Socknen

tilkommer åt bygga; utan bör then endast uträknas efter the hus och

byggnader, som innehafvaren sjelf åligger att värkställa. Och althenstund

Kongl. Maj:t, uppå Allmogens allmänna Besvär, år 1727 i Nåder resolverat,

til förekommande af egenvillighet å begge sidor, huru månge hus icke

allenast til antalet, utan ock ti! et visst mått eller alntal, Församlingen

'') Enligt kongl. kung. den 30 dee. 1863 angående nämndemäns rätt till ersättning

för extra förrättningar njuta dock numera nämndemän för syner å

kapellansbol ersättning af kyrkornas eller församlingarnas medel.

52

BOSTÄLLSORDNING.

åligger bygga; Altså och på thet vid then öfrige byggnaden, som af

Presterne sielfve bör besörjas, i lika måtto Lag och icke Domarens godtycke

må äga rum, vil Kongl. Maj:t härmedelst hafva följande föreskrifvit;

Hvarvid dock the Landsorter i Riket undantagas, hvaräst efter särskildt

ingångne överenskommelser, Församlingarne, til sit Presterskaps hjelp

och understöd, all nödig byggnad vid Prestegårdarne sig åtagit.

I Mangården:

l:o) En Källare af Åtta alnars längd och Sju alnars bredd.

2:o) En Drängstufva innehållande sju alnar i längd och bredd inom

knutarne.

3:o) Et Torkhus eller så kallad Rådstufva, Tio alnar lång och Åtta

alnar bred med sine behörige lafvar.

I Ladugården:

4:o) Et Svinhus af 3:ne rum, åtta alnar långt och sex alnar bredt.

5:o) Et Wagnhus eller Redskapslider, tio alnar långt och åtta alnar bredt.

6:o) Hemligithus efter beqväm ligheten.

7:o) Et Fårhus med skulla Tio alnar långt och Åtta alnar bredt.

8:o) En Sädeslada med Loga och 2:ne gålf, lämpad efter nödtorften

och gårdsbrukets storlek; Hvarvid dock the orter undantagas, ther Presten,

efter gammal praxis och öfverenskommelse, äger frihet att betjena sig af

Tionde-Ladan. I fall ock Boskapen ej rymmas skulle uti Socknens fähus,

må Presten äfven bygga et sådant efter nödtorften; äfven som thet ock är

nödigt, åt i skoglösa orter, hvar någre af thesse hus äre sammanbygde,

tå et hus af tre väggar icke må casseras, när thet nyttjar fjerde väggen

af et annat’ — — ''Och sist hvaräst flere hus antingen redan äro eller

hädanefter, för presternas egen beqvämlighet, förfärdigade varda, lämnas

then afträdande frihet, efter godtycke, afföra eller till then tillträdande

föryttra en sådan öfverbyggnad.’ — -— —■

Uti kongl. förordn. om skogarna i riket den 1 aug. 1805, §§ 24

och 26, stadgas ytterligare om socknemäns rätt att till prestgårds byggnad

och bättrande å prestboställes egor taga nödigt timmer och virke, der

tillgången utan men för boställets öfriga behof sådant medgifver, samt

om boställshafvares skyldighet att till anläggning af nytt torp begära tillstånd

af Konungens befallningshafvande.*

Af kongl. kung. den 17 mars 1824 angående ekonomiska besigtningar

å kyrkoherdeboställen m. m. inhemtas, att rikets ständer i und.

skrifvelse deti 2 aug. 1823 anhållit, att, då genom någon författning

icke vore uttryckligen stadgadt, huru ofta de uti kyrkolagen föreskrifna

ekonomiska besigtningar å kyrkoherdebol, till utrönande af deras häfd

till jord och hus, borde hållas, föreskrifvas måtte, att sådana besigtningar

hvart tredje år hölles; och förklaras i kungörelsen, att som i berörda

afseende en bestämd föreskrift i författningarna dittills saknats ej allenast

i anseende till kyrkoherdeboställen utan äfven hvad beträffade kapellansoch

klockarebol samt de prestestomhemman, som icke vore till skatte

köpta, alltså förordnades, att ekonomiska besigtningar å alla förenämnda

* I dessa ämnen gälla numera §§ 29 och 64 af kongl. förordn. den 26 jan. 1894

ang. hushållningen med de allmänna skogarna i riket.

LAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

53

boställen och lägenheter skulle förrättas, de två första gångerna hvart

tredje år och derefter endast hvart femte år; i sammanhang hvarmed

föreskrefs, att sådana hesigtningar skulle förrättas af kronofogden i orten

eller annan af Konungens befallningshafvande förordnad kronobetjent med

biträde af två nämndemän samt i närvaro af häradsprosten eller annan

af honom utsedd ordinarie prestman inom prosteriet äfvensom af boställshafvare

och socknemän, samt att inom en månad efter besigtningen skulle

af instrumentet deröfver ett exemplar tillställas boställshafvaren och ett

exemplar häradsprosten, som ofördröjligen borde öfverlemna sitt exemplar

till konsistorium.

Vid jemförelse med hvad den under samma dag, den 17 mars 1824,

utfärdade kongl. förordn. angående prestgårdsbyggnader i Skåne om

ekonomiska besigtningar i 17 och 18 §§ innehåller, synes ändamålet med

dessa besigtningar, likasom med de ekonomiska besigtningar, som sedermera

i militieboställsordningen den 23 jan. 1836, § 53, och i den nu för

skånska prestgårdarne gällande kongl. förordn. den 16 dec. 1870, § 19,*

föreskrifvits, endast hafva varit att utröna boställets tillstånd till hus och

egor samt bringa kännedom derom till den myndighet, under hvars inseende

bostället lydde, på det, i händelse missbyggnad eller vanhäfd sig

yppat, laga syn måtte föranstaltas, dervid bristernas afhjelpande kunde

blifva vederbörande ålagdt.**

Det synes nemligen ej hafva tillkommit förrättningsmannen vid den

ekonomiska besigtningen att sjelf meddela några föreskrifter om bättrande

af befunna brister; och förmodligen af sådan anledning saknas i dessa

författningar stadgande om rätt att öfverklaga besigtningen.

1824 års kungörelse upphäfdes dock redan den 2i§maj 1830 genom

den då utfärdade, ännu gällande kongl. kungörelsen om ekonomiska besigtningar

å kyrkoherdeboställen, kapellans- och klockarebord samt prestestomhemman,

hvilken kungörelse, i fråga om huru ofta de ekonomiska besigtningarna

skulle hållas, af hvem de skulle förättas och hvilka dervid borde

vara närvarande, hufvudsakligen öfverensstämmer med 1824 års kungörelse,

dock med den närmare bestämmelse, att. ekonomiska besigtningar

i allmänhet ej böra hållas förr än fem år efter nästföregående laga husesyn,

men att af vigtiga skäl sådana besigtningar likväl kunna föranstaltas

oftare än i regeln är föreskrifvet.

1830 års kungörelse innehåller i öfrigt hufvudsakligen följande stadganden:

Kontraktsprosten

lemnar inom slutet af februari månad hvarje år

till Konungens befallningshafvande uppgift å de ekonomiska besigtningar,

som under året böra inom prosteriet hållas. Den af Konungens befallningshafvande

förordnade kronobetjenten utsätter, med iakttagande, att

besigtningar å kyrkoherde-, kapellans- och klockarebol, när så ske kan,

''på samma gång’ inom pastoratet hållas och att besigtningarna endast

* Denna paragraf är sedermera ändrad genom kongl. förordn. den 14 juni

1888, hvarigenom ekonomisk besigtnings behörighet är utsträckt till att äfven

bestämma tid, inom hvilken anmärkla brister skola vara afhulpna.

** Jfr kongl. bref den 12 juni 1843 ang. laga syn å militieboställen.

Prestlöneregleringskomitcn IT, 2. J

54

BOSTÄLLSORDNING.

när mark är bär, men ej i juli och augusti månader, förrättas, dag för

besigtningen och underrättar derom minst en månad förut kontraktsprosten,

hvilken gifver dagen tillkänna för boställshafvaren, som, derest

församling är byggnadsskyldig, föranstaltar utseende af ombud att å dess

vägnar vid besigtningen närvara. Uti instrumentet antecknas befunna

brister och kostnaden för deras afhjelpande, hvarjemte den tid utsattes,

inom hvilken genom den byggnadsskvldiges försorg bristerna böra vara

afhulpna. Af instrumentet aflemnas skyndsamt två exemplar till kontraktsprosten,

som lemnar det ena till boställshafvaren och inom årets slut till

konsistorium insänder det andra att i dess arkiv förvaras. Är församling

byggnadsskyldig, skall genom kyrkoherdens försorg instrumentet densamma

delgifvas. Missnöje med förrättningen tillkännagifves genast och fullföljes

inom 30 dagar efter erhållen del af instrumentet medelst anhållan hos

domaren om laga syn. Uraktlåtes sådant och fullgör vederbörande byggnadsskyldig

ej inom förelagd tid sin skyldighet, gör kontraktsprosten

skyndsamligen anmälan derom hos konsistorium, som har att vidtaga de

åtgärder, hvilka nödiga pröfvas till bevarande af boställets och efterträdarens

rätt, antingen medelst begäran hos Konungens befallningshafvande,

att genom dess embetsåtgärd bristerna må blifva för lega, å den byggnadsskyldiges

bekostnad, afhulpna, eller att hos denne må sökas säkerhet

för husrötebristen. Kostnaden för den ekonomiska besigtningen bestrides

af kyrkornas medel. Då kontraktsprost fullgjort hvad enligt dönna kungörelse

honom åligger, är han befriad från den ytterligare tillsyn å boställena,

som i 24 kap. 19 § kyrkolagen föreskrifves.

Den ekonomiska besigtning, som föreskrifves i 1830 års kungörelse,

har således vida,* större befogenhet än den besigtning, som omförmäles i

kongl. kung. af år 1824. Enligt 1830 års kungörelse synes hvad som vid

den ekonomiska besigtningen beslutas och föreskrifves, om förrättningen ej

i stadgad ordning öfverklagas, vinka laga kraft och kunna exekutivt, verkställas.

Laga syn omtalas endast såsom ett slags högre instans öfver den

ekonomiska besigtningen och torde ej, äfven om missbyggnad och vanhäfd

i aldrig så hög grad skulle vid besigtningen yppas, böra föranstaltas, med

mindre än att talan emot besigtningen i behörig ordning föres.

Det torde böra anmärkas, att den nuvarande lagstiftningen om ekonomiska

besigtningar å prestboställen synes angå endast prestboställen på

landet, hvaremot några bestämda särskilda föreskrifter om dylika förrättningar

i stad veterligen ej finnas.

Genom kongl. kung. den 10 juni 1841 ''angående domfört antal

nämndemän vid husesyner å prestebol’ är stadgadt, att husesyner å prestbol

må verkställas af häradshöfding med biträde af två nämndemän eller

flere, högst half nämnd, allt efter som syneförrättaren för synens vidlyftighet

nödigt pröfvar.

Enligt 26 § i kongl. instruktionen för landshöfdingarne den 10

nov. 1855 ega stiftsstyrelser och kontraktsprostar påkalla Konungens betallningshafvandes

medverkan i hvad de ecklesiastika boställenas rätt och

bästa rörer; hvarjemte Konungens befallningshafvande skall tillse, att husesyner

och ekonomiska besigtningar i behörig tid och ordning hållas; men

något åliggande eller någon befogenhet för Konungens befallningshafvande

LAGSTIFTNINGENS UTVECKLING.

55

att, ’så framt eljest nödigt pröfvas’, förordna om husesyn omtalas ej i

denna instruktion såsom i den åtf år 1734.

Genom kongl. kung. den 6 nov. 1863 är stadgadt, att vid husesyn

å boställen skall pröfvas och afgöras, huruvida badstuga och malthus

derstädes må anses erforderliga eller icke, hvilket stadgande torde

böra tillämpas på det i 1762 års resolution på presterskapets besvär för

prestgårdar föreskrifna ''Torkhus eller så kallad Badstuga’.

I följd af kongl. förordn. den 27 april 1877 äro församlingarna å

landet hädanefter, i den mån de af Kongl. Maj:t faststälda regleringarna

af presterskapets löner tillämpas, i allmänhet befriade från skyldigheten

att bygga och underhålla den i 12 § af 1727 års resolution på allmogens

besvär samt 26 kap. 2 § B. B. omförmälda lada med två golf och loge,

eller den så kallade tiondeladan.1)

De stadganden, som, gemensamma för såväl ecklesiastika som andra

boställen, för närvarande äro gällande uti åtskilliga detaljfrågor, såsom om

brandförsäkring, odlingsersättning, fördelning af kostnader för laga skifte,

vattenafledningsföretag, allmänna byggnader m. m., förbigås här, men skola

framdeles vidröras.

Den lagstiftning, som meddelats i fråga om prestboställenas bebyggande

och underhåll, angår således förnämligast prestgårdarne eller bostadsboställena

för kyrkoherdar. Endast för dessa boställen äro föreskrifter

gifna om de laga husens antal och beskaffenhet; och torde de stadganden,

som i detta afseende för närvarande gälla, vara tillämpliga endast för

prestgårdarne på landet.

Någon allmän föreskrift om hvilka och hurudana hus böra finnas å

bostadsboställena för biskopar eller å bostadsboställena för komministrar

eller andra hjelpprester har veterligen ej blifvit gifven. Man antager

vanligen, att på landet belägna bostadsboställen för komministrar böra bebyggas

såsom kronohemman och således skola förses med de i 2 kap. 1 §

och 27 kap. 3 § B. B. föreskrifna hus2); men de upplysningar, som från

presterskapet erhållits, gifva vid handen, att ganska ofta andra än de för

kronohemman föreskrifna hus, isynnerhet drängstuga och brygghus, finnas

såsom laga hus å komministrars bostadsboställen på landet insynta, samt

att i allmänhet sätesbyggningarna å dessa boställen föreskrifvas och uppföras

till vida större dimensioner, än som, enligt 27 kap. 3 § B. B., gälla

för de boningshus, som böra å kronohemman finnas, hvilket förfarande

äfven blifvit åt Kongl. Maj:t godkändt. (Se Kongl. Maj:ts dom den 13 april

‘) Förordningen lyder: »Församling å landet, der reglering af presterskapets

löner försiggått och vunnit Kongl. Maj:ts fastställelse, skall, så framt å prestgården

linnes sådan lada, som, enligt 4 § i kongl. res. på presterskapets besvär

den 10 ang. 1762, åligger presten att sjelf bygga och underhålla, under den tid

regleringen tillämpas vara befriad från skyldigheten att bygga och underhålla

den i 26 kap. 2 § B. B. och 12 § i kongl. res. på allmogens besvär den 1 aug.

1727 föreskrifna lada; dock skall, derest genom särskildt stadgande eller skriftligt

aftal annorledes är bestämdt eller för särskilda orter andra stadganden rörande

byggnadsskyldigheten äro meddelade, sådant lända till efterrättelse.»

2) Se v. Bonsdorff, Stort" Finlands Kameral-Lagf. Del I, p. 98.—Branting,

Sv. Författa, p. 286. —- Rabenius, Kyrkolag^ p. 245.

56

BOSTÄLLSORDNING.

1859 angående komministersbostället Long Skyttegården. Jur. För:s Tidskr.

XX. 145.*)» •“

Efter det 1879 års betänkande affattades, hafva i förevarande

ämnen utfärdats stadganden endast angående vissa detaljfrågor;

och torde redogörelse för dessa stadganden lämpligast meddelas

i sammanhang med motiven till de särskilda bestämmelser, som

af komitén föreslås.

Af det anförda framgår, hurusom i afseende å dels antalet

och beskaffenheten af de laga husen, dels fördelningen mellan

socknemän och kyrkoherde af skyldigheten att nybygga och

underhålla dessa hus är för närvarande, beträffande de på landet

belägna bostadsboställen för kyrkoherdar, i allmänhet stadgadt:

A) i fråga om husens antal och beskaffenhet,

att ovilkorligen skola finnas följande laga hus: l:o) och 2:o)

sätesbyggning med kök, 3:o) brygghus, 4:o) bod, 5:o) visthus, 6:o)

fähus och stall, 7:o) källare, 8:o) drängstuga, 9:o) svinhus, 10:o)

vagnshus eller redskapslider, ll:o) hemlighus, 12:o) fårhus samt

13:o) en sädeslada med loge och 2 golf; äfvensom

att dessutom två hus, torkhus eller badstuga samt ett ytterligare

fähus, kunna föreskrifvas;

B) i fråga om ny byggnadsskyldigheten,**

att sätesbyggning, brygghus, bod, visthus, fähus och stall

skola nybyggas af socknemännen;

att källare, drängstuga, svinhus, vagnshus eller redskapslider,

hemlighus och fårhus, jemte de vilkorligt föreskrifna två

husen, när dessa finnas, skola nybyggas af kyrkoherden; äfvensom

att sädeslada med loge och två golf, på grund af kongl.

resolutionerna den 1 augusti 1727, § 12, och den 10 augusti

* Sedan beslut meddelats, att å ifrågavarande komministersboställe mangårdsbyggnad

skulle uppföras af endast den storlek och beskalfenhet, som i 2 kap. 1 §

och 27 kap. 3 § B.B. för kronohemman stadgas, har Kongl. Maj:t genom dom den

13 april 1859, med ändring af samma beslut, förordnat att mangårdsbyggnaden

skulle göras 24 alnar lång, 14 alnar bred och 6 alnar hög samt inredas till 4 rum

jemte kök _ och förstuga äfvensom å vinden 2 gafvelrum. Såsom skäl för denna

Kungl. Maj:ts dom åberopades, att en sådan mangårdsbyggnad ej kunde anses

öfverstiga boställshafvarens billiga anspråk på utrymme för sig och sin

familj. (Jfr ock Kongl. Maj:ts utslag den 18 jan. 1895; Hytt juridiskt arkiv 1895

sid. 6.)

** Hvad byggnadsskyldigheten inbegriper särskiljes i komiténs förslag såsom

dels nybyggnadsskyldighet och dels underhållsskyldighet.

MOTIV.

57

1762, § 4, jemförda med kongl. förordningen den 27 april 1877,

nybygges än af socknemännen, än af kyrkoherden samt än af

både socknemännen och kyrkoherden; samt

C) i fråga om underhållsskyldigheten,

att beträffande de hus, hvilka det åligger socknemännen att

nybygga, kyrkoherden skall vara »skyldig att hålla dem vid magt

med egen kostnad», dock att, »när de af ålder och bruk och ej

af prestens vanrykt förfalla», socknemännen skola dem »bättra

på deras kostnad»; och

att öfriga hus skola af kyrkoherden ensam underhållas.

Nybyggnads- och underhållsskyldigheten å komministrars

och med dem likstälda presters bostadsboställen på landet åligger

i allmänhet boställshafvaren. Detta är väl icke uttryckligen

stadgadt, men torde följa deraf, att sådan skyldighet icke genom

allmänt gällande författning är annan ålagd.

Från hvad sålunda i allmänhet gäller beträffande nu omförmälda

bostadsboställen på landet förekomma emellertid på olika

orter åtskilliga undantag.*

A de i stad belägna bostadsboställen för kyrkoherdar och

komministrar åligger nybyggnads- och underhållsskyldigheten

vederbörande församlingar enligt 7:de punkten i presterskapets

privilegier och 26 kap. 3 § byggningabalken. Dock torde äfven

härutinnan förekomma några, ehuru mycket få, undantag.*

Komitén öfvergår härefter till motiveringen af de särskilda

bestämmelserna i sitt förslag. Till följd af den öfverensstämmelse

och det inre samband, som finnas mellan komiténs förslag,

å ena, samt de förut aflåtna kongl. propositionerna och

* Jfr not. å sid. XXIII äfvensom sid. XXXIX, 45-47, 83—86 i detta betänkande.

Redogörelse angående dylika undantag lemnas i 1879 års betänkande

sid. 38 o. f. Tillförlitligheten och fullständigheten af der meddelade upplysningar

torde likväl, såsom redan i sistnämnda betänkande blifvit framhållet, kunna i

åtskilliga fall ifrågasättas.

58

BOSTÄLLSORDNING.

1879 års förslag, å andra sidan, har det synts lämpligt att vid

hvarje paragraf, under anmärkande huruvida och i sådant fall i

hvilka hänseenden den af komitén föreslagna lydelse afviker från

1879 års förslag, återgifva hvad dåvarande komiterade såsom

motiv för sitt förslag åberopat, med tillägg, der ändringar skett,

af skälen för desamma.

Författningens rubrik, »Ecklesiastik boställsordning», har bibehållits,

sådan den i K. prop.* antagits i stället för den i 1879

års förslag använda rubrik: »Förordning angående presterskapets

boställen». Någon giltig orsak att ändra den härutinnan af

Kongl. Maj:t godkända benämning torde ej förefinnas, helst densamma

äfven af rikets ständer i deras skrifvelse den 28 januari

1863 likasom af riksdagen i dess skrifvelse den 10 maj 1876 blifvit

använd i samma bemärkelse som nu, under det deremot

orden: »Förordning angående presterskapets boställen» skulle,

såsom en reservant bland 1879 års komiterade — enligt komiténs

mening rigtigt — erinrat, angifva mera än som förekommer i författningsförslaget.

Detta upptager nemligen icke alla bestämmelser

om presterskapets boställen utan allenast föreskrifter om

dessa boställens bebyggande och häfd med hvad dertill hörer.

I Kap.

Om hvad med boställen förstås och särskilda slag af

desamma.

1 och 2 §§.

Af de två paragrafer, som detta kapitel innehåller, upptogs

i 1879 års förslag § 2 lika som i K. prop. och i förevarande

förslag, samt § 1 med följande lydelse:

1 §. 1 mom. Såsom boställen anses i denna boställsordning alla de

hemman och lägenheter, som äro anslagna till ständig bostad och aflöning

* Förkortningen »K. prop.» i detta betänkande användes för att beteckna

ofvannämnda till riksdagarne 1889 och 1894 aflåtna kongl. propositioner och

vid dem fogade förslag till boställsordning.

MOTIV. — I KAP. 1 OCH 2 §§.

59

åt biskopar, kyrkoherdar, komministrar, kapellpredikanter och pastoratsadjunkter

samt till prestenkesäten, äfvensom de hemman och lägenheter,

hvilkas afkomst ingår till presterlig löneregleringsfond.

2 mom. Boställen, som äro afsedda till löntagares ständiga bostad,

kallas bostadsboställen; och må för hvarje presterlig befattning endast ett

boställe såsom bostadsboställe anses. Andra boställen, afsedda att af löntagare

brukas eller att i författningsenlig ordning utarrenderas, kallas

löningsboställen.

Såsom motivering till §§ 1 och 2 anfördes i 1879 års betänkande:

»Det

har redan blifvit anmärkt, att i komiterades förslag med benämningen

boställen betecknas alla uti detsamma afsedda hemman och

lägenheter och att boställena, hvilka kunna vara bestämda antingen till

ständig bostad1) åt vederbörande löntagare eller endast till fyllnad i hans

aflöning, i följd deraf naturligen sönderfalla i två afdelningar:

Bostadsboställen eller sådana boställen, som äro bestämda till löntagares

ständiga bostad och hvilka erfordra särskilda, för sådan bestämmelse

lämpade byggnader; samt

Löningsboställen, till hvilka torde kunna räknas alla andra boställen

eller alla de boställen, som äro afsedda endast att lemna bidrag till löntagares

aflöning och som ej behöfva förses med andra byggnader än sådana,

som erfordras för boställenas brukande och för tillgodogörande af

deras afkastning.

Då för hvardera afdelningen af boställen uppenbarligen i åtskilliga

afseenden erfordras olika föreskrifter, har det synts nödigt att i boställsordningen

skilja emellan båda afdelningarna och använda de hvardera afdelningen

betecknande benämningarna: bostadsboställen och löningsboställen.

Förslaget omfattar, såsom nämndt, endast boställen för prestman;

men då likväl icke ovilkorligen alla boställen för prestman, efter komiterades

åsigt, böra blifva föremål för boställsordningen, utan några få

sådana boställen af skäl, som strax skola nämnas, uteslutits, har det funnits

nödigt noggrant bestämma hvilka prestboställen skola i boställsordningen

ingå.

Då boställsordningen ansetts böra omfatta i allmänhet boställen för

prestman, hafva i förslaget intagits alla de prestboställen, för hvilka gemensamma

föreskrifter ansetts lämpligen kunna i eu allmän författning

meddelas, till hvilka boställen komiterade räknat bostads- och löningsboställen,

anslagna åt bishopar, kyrkoherdar, komministrar, kupellpredikantev

och pastoratsadjunkter.

>) De lägenheter, hvilka, der presten är berättigad till »fri hostad», utan att

någon viss lägenhet dertill bestämts, åt honom förhyrts eller på behaglig tid

upplåtits och som kunna af vederbörande församlingar eller enskilde mot andra

lägenheter efter godtfinnande utbytas, torde ej kunna betraktas såsom boställen

eller vara underkastade de för sådana gällande bestämmelser.

BOSTÄLLSORDNING.

(5 0

Dessutom finnas inom riket en sockenadjunkt, en vice pastor,* en

klo ekar epr est, en tredje predikant, en stad spredikant och en sockenpredikant,

hvilka innehafva bostadsboställen; hvarjemte åt hvar af sockenadjunkten

och vice pastoren ett löningsboställe är anslaget. Rörande

byggnads- och underhållsskyldigheten å sockenadjunktens, vice pastorens

och klockareprestens bostadsboställen äro för hvarje boställe särskilda bestämmelser

gällande.

Det har icke synts komiterade lämpligt att i en allmän författning

meddela bestämmelser, afsedda för sådana slag af boställen, af hvilka inom

hvarje slag endast ett förekommer. Skulle beträffande ett sådant boställe

något särskildt stadgande blifva behöfligt, torde det lämpligast kunna,

såsom för åtskilliga boställen redan skett, meddelas uti ett särskildt, rörande

bostället utfärdadt nådigt bref. Hvad tredje predikantens, stadspredikantens

och sockenpredikantens boställen angår, är för öfrigt genom

redan meddelade Kongl. Maj:ts beslut bestämdt, att sagda tre befattningar

framdeles skola upphöra och dithörande boställen för andra ändamål användas.

**

De fa boställen, som finnas anslagna åt prestman, anstälde vid krigsmakten,

såsom garnisonspredikants- och regementspastorsboställen, torde

närmast vara hänförliga till militieboställen.

Ur förslaget hafva derföre af befintliga prestboställen sockenadjunkts-,

vice pastors-, klockareprests-, tredje predikants-, stadspredikants-,

sockenpredikants-, garnisonspredikants- och regementspastorsboställen

uteslutits.

De löningsboställen inom Göteborgs stift, som äro bestämda att användas

till enkesäten eller till underhåll åt kyrkoherdars enkor,*** hafva väl

egentligen blitvit anslagna åt kyrkoherdarne, till hvilka, när enka ej finnes,

boställenas afkomst ingar, och torde derföre kunna anses inbegripna i de

till kyrkoherdarnes aflöning anslagna boställen, men till undvikande af

otydlighet hafva komiterade trott prestenkesäten böra i boställsordningen

såsom boställen särskildt omnämnas.

Vid nyligen verkstälda regleringar af biskopars samt andra prestmäns

löner hafva i åtskilliga fall, enligt kongl. brefvet den 26 febr.

1864 och 9 § 2 mom. i kongl. förordn. den 11 juli 1862 angående

allmänt ordnande af p rester skåpets inkomster hemman och lägenheter

blifvit skilda från de tjenstebefattningar, till hvilkas aflönande de förut

varit anslagna. De hemman och lägenheter, som härvid frångått biskopstjenst,

hafva på grund af nyssnämnda kongl. bref indragits till biskopslönereglering

sfonden (se löneregleringen för biskopen i Lund). De hemman

och lägenheter, som frångått öfriga presttjenster, hafva väl i de allraflesta

fall redan blifvit till aflöning af andra sådana befattningar dispo

*

Enligt kongl. bref den 5 febr. 1897 är medgifvet, att förmånen af boställshus

för ifrågavarande vice pastor (i Upsala stad) må, när sådant utan förnärmande

af innehafvare^ rätt kan ske, utbytas mot kontant hyresersättning.

** Nyssnämnda tredje predikants- och sockenpredikants-beställningar äro numera

indragna.

*** Angående några till prestenkesäten upplåtna boställen i Linköpings stift

se not å sid. 42.

MOTIV. — I KAP. 1 OCH 2 §§. 61

nerade, men några få sålunda frånskilda hemman och lägenheter finnas

dock, som ännu icke blifvit åt någon viss presttjenst anslagna och hvilkas

afkomst, intill dess sådant skett, jemlikt kongl. brefvet till kongl. kammarkollegium

och kongl. statskontoret den 14 febr. 1868 skall ingå

till presterskapets lönereglering af ond.

Dessa hemman och lägenheter, hvilkas afkomst icke omedelbart användes

till aflöning åt någon viss presterlig befattning, utan ingår till någon

af förut omnämnda löneregleringsfonder, torde likväl fortfarande som tillförene

böra vara likstälda med andra, presterskapet anslagna löningsboställen;

hvadan komiterade ansett bland de boställen, för hvilka boställsordningen

skall gälla, jemväl böra upptagas de hemman och lägenheter,

hvilkas afkomst till presterlig löneregleringsfond ingår.

Några andra till prestboställen hänförliga hemman eller lägenheter

än de här ofvan omnämnda finnas, komiterade veterligen, icke.

Enligt förslaget skall således boställsordningen gälla för biskopars,

kyrkoherdars, komministrars, kapellpredikanters och pastoratsadjunkters

boställen, för boställen, anslagna till prestenkesäten, och för boställen,

hvilkas afkomst ingår till presterlig löneregleringsfond, men icke för

några andra prestboställen.

Det torde vara gifvet, att, der flera boställen äro med samma tjenst

förenade, endast ett bör anses såsom bostadsbostålle och förses med de

för sådana erforderliga byggnader. Föreskrift härom hafva komiterade

emellertid ej ansett öfverflödigt meddela, helst enligt ordalydelsen i åtskilliga

löneregleringar till samma tjenst skulle höra flera ''boställen’, med

hvilket ord ofta betecknats hvad som i förslaget förstås med bostadsboställen.

(Se löneregleringarna för biskopen i Strengnäs, kyrkoherdarne

i Söderköping och Luleå, förste komministern i Vadstena, begge komministrarne

i Skeninge, komministern i Eksjö m. fl.).

Som i afseende på bosladsbostållenas bebyggande och underhåll olika

föreskrifter i vissa afseenden erfordras, allt efter som bostadsboställena

äro anslagna åt biskopar, åt kyrkoherdar eller åt komministrar, kapellpredikanter

och pastoratsadjunkter, för hvilka sistnämnda tre slag tjenstemäns

bostadsboställen enahanda stadganden torde kunna meddelas, har det

synts komiterade lämpligt i boställsordningen indela bostadsboställena

med afseende å boställshafvarnes tjenstegrader i tre klasser och hänföra

till första klassen: bostadsboställen för biskopar;

till andra klassen: bostadsboställen för kyrkoherdar; och

till tredje klassen: bostadsboställen för komministrar, kapellpredikanter

och pastoratsadjunkter.

Hvad beträffar löning sb o ställena, hvilka, utan afseende på hvem

deras afkomst tillfaller, tarfva endast sådana byggnader, som för boställenas

brukande och tillgodogörande af deras afkastning äro nödiga, kan någon

indelning efter samma grund som för bostadsboställena ej ifrågakomma.

Men löningsboställena erfordra dock i vissa fall olika föreskrifter, allt

efter som de antingen brukas och disponeras af vederbörande löntagare

sjelfve, eller skola vara i författningsenlig ordning utarrenderade;

hvadan det synts komiterade nödigt, att i början af boställsordningen

antyda dessa båda särskilda slag af löningsboställen.»

62

BOSTÄLLSORDNING.

Vid granskning af 1879 års förslag anmärktes i högsta

domstolen, på sätt dess protokoll den 13 januari 1888 utvisar,

beträffande § 1, att då mom. 1, enligt dess föreslagna lydelse,

icke, såsom meningen uppenbarligen vore, omfattade sådana

hemman och lägenheter, som vore anslagna till aflöning utan

att tillika vara afsedda till bostad, det mellan ordet »bostad»

och ordet »aflöning» i förslaget förekommande ordet »och» borde

utbytas mot ordet »eller»; att orden »ständig» i mom. 1 och

»ständiga» i mom. 2 vore öfverflödiga och möjligen vilseledande

samt förty borde uteslutas; äfvensom att, då sista punkten

af mom. 2 i dess föreslagna lydelse syntes icke med erforderlig

tydlighet utmärka, att till löningsboställen skulle hänföras

jemväl de till prestenkesäten anslagna hemman eller lägenheter,

i nämnda punkt orden »andra boställen, afsedda att af

löntagare brukas eller att i författningsenlig ordning utarrenderas,

» borde utbytas mot uttrycket »öfriga boställen».

Med anledning häraf blef lydelsen af § 1 i K. prop. affattad

så, som den i nu framlagda förslag bibehållits.

Såsom löningsboställe betraktas således enligt förslaget hvarje

boställe, som icke enligt § 1 mom. 2 utgör bostadsboställe. Skulle

gemensamt med ett bostadsboställe brukas en till bidrag vid boställshafvarens

aflöning anslagen, men icke till bostadsbostället

hörande fastighet, skall alltså denna såsom löningsboställe anses

och såsom sådant bebyggas, på sätt jemväl i 1879 års betänkande

vid motiveringen till den mot nuv. § 6 * svarande paragraf framhållits.

Att boställsordningen ej är afsedd att gälla för de bostadsboställen,

hvilkas innehafvare äro delegare i skånska presterskapets

byggnadskassa, synes af § 71 mom. 1.

II Kap.

Om laga hus.

Detta kapitel i K. prop. likasom i 1879 års förslag upptog

bestämmelser om de laga hus, som skulle å hvart slag af bo

-

* Med förkortningen >nuv. §» betecknas i detta betänkande viss paragraf

i nuvarande, d. v. s. nu af prestlöneregleringskomitén framlagda förslag.

MOTIV. — II KAP. 3—5 §§.

(53

ställen finnas, samt huru dessa hus skulle byggas; hvarefter i

kap. III föreskrifter meddelades om nybyggnads- och underhållsskyldighetens

utgörande samt om denna skyldighets fördelning

mellan olika byggnadsskyldige.

De bestämmelser, komitén föreslagit angående laga hus, äro

emellertid så affattade, att de ansetts böra sammanföras i ett

enda kapitel med den gemensamma rubriken: »Om laga hus».

Enligt förslaget förstås med laga hus endast de åbyggnader,

som enligt detta kapitel å boställe föreskrifvas.

3, 4 och 5 §§

motsvaras af §§ 4, 5 och 6 i 1879 års förslag, hvilket i dessa

delar lydde sålunda:

4 §. Å bostadsboställen förenade med jordbruk, på landet och i

stad, skola finnas följande laga hus: 1.) sätesbyggning, 2.) visthus, 3.)

hushållskällare, 4.) brygghus, 5.) vedbod, 6.) hemligthus, 7.) drängstuga,

8.) vagnshus, 9.) spannmålsbod, 10.) redskapshus, 11.) stall, 12.) fähus,

13.) fårhus, 14.) svinhus och 15.) en eller flera lador samt loge eller

logar efter behofvet; hvarjemte, der så nödigt pröfvas, å dessa boställen

må såsom laga hus ytterligare föreskrifvas: badstuga och mälthus, källare

för rotfrukter samt en brunn för hushållet och en för ladugården.

5 §. Bostadsboställen utan jordbruk, på landet och i stad, skola vara

försedda med dessa laga hus: 1.) sätesbyggning, 2.) visthus, 3.) hushållskällare,

4.) brygghus, 5.) vedbod och 6.) hemligthus; hvarförutom å första

klassens bostadsboställen samt, der boställshafvaren för tjensteresor behöfver

hålla häst och åkdon, äfven å bostadsboställen af andra och tredje

klassen skola finnas: 7.) drängstuga, 8.) stall och 9.) vagnshus. Erfordras

å bostadsboställe utan jordbruk flera hus än nu sagdt är, må

efter omständigheterna föreskrifvas ytterligare något eller några af de i

4 § omförmälda hus.

6 §. 1 mom. A bostadsboställe af tredje klassen må brygghus eller

drängstuga eller begge dessa hus uteslutas, när de pröfvas kunna undvaras

och lindring i byggnadsskyldigheten är af behofvet påkallad.

2 mom. Der, i följd af ortens förhållande eller något med jordbruk

förenad! bostadsboställes särskilda beskaffenhet, skötsel af får eller svin

ej lämpligen kan ega rum, må fårhus eller svinhus kunna uteslutas.

Motiveringen härför innehöll:

»I dessa paragrafer bestämmes antalet af de laga husen å bostadsboställen,

eller hvilka laga hus å sådana boställen böra finnas.

Antalet af de laga hus, som på ett bostadsboställe behöfvas, beror

väsentligen af huruvida jordbruk är med bostället förenadt eller icke, men

äfven af åtskilliga andra omständigheter, såsom boställenas olika beskaffenhet,

ortens särskilda förhållanden m. in. Det torde derför ej lämp

-

(14

BOSTÄLLSORDNING.

ligen låta sig göra att i boställsordningen ovilkorligen föreskrifva, hvilka

laga hus skola finnas å alla bostadsboställen eller ens å alla bostadsboställen

inom någon viss klass, utan, om än en del hus kunna i boställsordningen

föreskrifvas såsom under alla förhållanden nödiga, måste det,

beträffande andra, åt synerätt medgifvas en mer eller mindre utsträckt

rätt till pröfning i hvarje särskild! fall af deras behöflighet.

Förslaget meddelar föreskrifter om antalet af de laga husen, i § 4*

för bostadsboställen, förenade med jordbruk, och i § 5** för bostadshostållen

utan jordbruk; hvarefter § 6*** innehåller undantagsbestämmelser

för vissa fall från hvad i de två nästföregående paragraferna i

allmänhet stadgas.

a) Om antalet af laga hus i allmänhet å bostadsboställen,

förenade med jordbruk.

Det är redan närnndt, att endast beträffande prestgårdar eller bostadsboställeu

af andra klassen på landet för närvarande allmänna stadganden

om de laga husens antal finnas.

Alla de 13 laga hus, som enligt nu gällande lagstiftning ovilkorligen

böra å prestgårdar på landet finnas, eller sätesbyggning, visthus, bod,

källare, brygghus, hernligtlius, drängstuga, vagnshus eller redskapslider,

stall, fähus, fårhus, svinhus samt lada med loge, måste efter

komiterades omdöme i allmänhet anses behöfliga på alla med jordbruk

förenade bostadsboställen, antingen dessa äro belägna på landet eller i

stad, eller tillhöra den ena eller andra klassen, om än, såsom framdeles

skall nämnas, undantag i vissa särskilda fall någon gång böra kunna medgifvas.

Hvad som således för närvarande i detta afseende gäller för prestgårdar

på landet bör derföre efter komiterades åsigt, med några fä förändringar,

i allmänhet stadgas för alla bostadsboställen med jordbruk.

För sagda, af komiterade nödiga ansedda förändringar skall här nedan,

särskild! för hvarje hus, redogöras.

En källare har synts komiterade icke vara på alla dessa boställen

tillräcklig, då utom den källare, som alltid behöfves till förvarande af

de för hushållet närmast afsedda födoämnen och drickesvaror, en särskild

källare för rotfrukter ofta, i synnerhet för större boställen, torde vara

nödvändig. I kongl. förordn. ang. prestgårdsbyggnader i Skåne den 16

dec. 1870 föreskrifves en källare under sätesbyggningen eller på annat

Renligt ställe och dessutom potateskällare efter behofvet. För militieboställen

af första klassen äro två källare föreskrifna. De från åtskilliga

prestman afgifna yttranden visa, att på flera bostadsboställen två källare

finnas eller äro behöfliga.

Komiterade hafva derföre ansett, att en hushållskällare ovilkorligen

bör finnas på alla dessa boställen och att synerätt må kunna, när så behöfligt

finnes, derutöfver föreskrifva ytterligare en källare för rotfrukter.

Vedbod är för närvarande ej såsom laga hus å prestgårdar i allmänhet

föreskrifven; men behöfligheten af detta hus, som är stadgadt för

* Jfr nuv. § 3. — ** Jfr nuv. § 4. — *** Jfr nuv. § 5.

MOTIV. — II KAP. 3—5 §§.

65

prestgårdarne i Skåne och upptages i det i presteståndet upprättade förslag

till byggnadsordning, synes koraiterade näppeligen kunna bestridas;

hvadan vedbod i komiterades förslag upptagits bland de ovilkorligen föreskri

fna laga husen.

För närvarande är, såsom nyss nämndes, för prestgård på landet

föreskrifvet vagnshus eller redskapslider, dermed efter komiterades uppfattning

måste förstås ett hus, afsedt till förvaring af både bättre åkdon samt

åker- och körredskap. Då emellertid det ej torde vara lämpligt att i

samma hus eller åtminstone i samma rum förvara bättre åkdon samt åkeroch

körredskap, hafva komiterade ansett särskild! vagnshus och särskilt

redskapshus, hvilka torde motsvara de för kronohemman i 2 kap. 1

§ B. B. föreskrifna redskapshus och port, böra såsom laga hus i allmänhet

finnas, dock, såsom i § 11 sägs, att på mindre boställen förvaringsrum

för såväl de bättre åkdonen som för åker- och körredskapen må

kunna i samma hus inrättas.*

Om den sädeslada med loge och tvenne golf, som i 1762 års resolution

på presterskapets besvär föreskrifves till förvaring af prestgårds

gröda, säges, att den skall lämpas efter nödtorften och gårdsbrukets storlek.

Det har emellertid af några prester framhållits, att en loge med

lador° pa flera boställen är otillräcklig; och af presterskapets uppgifter

framgår, att på åtskilliga bostadsboställen äfven af tredje klassen finnas

två, till och med tre logar med tillhörande lador. På många ställen torde,

utom de logarne tillhörande ladorna, särskilda foderlador framme vid

gården eller ute på aflägset belägna ängsmarker behöfvas. För skånska

prestgårdar äro föreskrifna två logar med tillhöriga ladugolf eller ock

blott en loge, om ej mera behöfves. Af 2 och 3 §§ i 1836 års militieboställsordning

torde framgå, att å militieboställen böra finnas logar med

lador samt foder- och ängslador till det antal som vid hvarje boställe är

behöflig!; och i förenämnda, i presteståndet upprättade förslag till byggnadsordning

upptagas, utom sädeslada med loge och två golf, der behofvet

sa fordrar, dessutom en höbod och eu ytterligare sädeslada.

I följd häraf hafva komiterade ansett å ifrågavarande bostadsboställen

böra föreskrifvas eu eller flera lador samt loge eller logar, efter behofvet,

med rätt för synerätt att bestämma huru många hus af ena eller

andra slaget, som i hvarje fall må kunna anses nödiga.

För skånska prestgårdar äro föreskrifna en eller flera brunnar eder

behofvet, och det i presteståndet upprättade förslag ''till byggnadsordning

upptager en eller två brunnar.

Då brunnar ej torde behöfvas på alla ställen, eller der beqvämlig

vattentillgång ty förutan finnes, men deremot äro oundgängliga, der sådan

saknas, hafva komiterade ansett, att, när behofvet så fordrar, af synerätt

må kunna föreskrifvas en brunn för hushållet och en för ladugården.

Det i 1762 års resolution på presterskapets besvär föreskrifna

torkhus eller badstuga torde motsvara hvad som i kongl. kung. den

6 nov. 1863 benämnes badstuga och malthus. F.nligt berörda kungörelse

beror det på särskild pröfning vid husesyn, huruvida sådan byggnad

* Angående sammanbyggnad af laga hus meddelas bestämmelser i nuv. § 7.

66

BOSTÄLLSORDNING.

skall å boställe anses erforderlig eller icke;- och hafva komiterade ansett,

att i öfverensstämmelse härmed åt synerätt bör öfverlemnas att bestämma,

huruvida badstuga och malthus skall å bostadsboställe med jordbruk

finnas eller ej.

Enligt 1762 års resolution på presterskapets besvär kan utom det

till dimensionerna bestämda fähus, som socknemännen alltid skola å prestgård

bygga, när detta befinnes otillräckligt för prestgårdens behof, ett

ytterligare fähus föreskrifvas. Då det fähus, som i förslaget föreskrifves,

enligt 11 § * skall uppföras till den storlek, behofvet i hvarje fall fordrar,

lärer det icke böra komma i fråga, att mer än ett fähus får föreskrifvas.

Enligt komiterades förslag skola således å alla med jordbruk förenade

bostadsboställen i allmänhet och med undantag endast för de

särskilda fall, som i § 6 ** omförmälas, alltid finnas följande 15

laga hus: såtesbyggning, visthus, hushållskällare, brygghus, vedbod,

hemligthus, drängstuga, vagnshus, spanmålsbod, redskapshus, stall,

fähus, fårhus, svinhus samt åtminstone en byggnad, innehållande loge

och lador; hvarförutom kunna föreskrifvas, när behofvet så fordrar, badstuga

och mälthns, källare för rotfrukter samt en brunn för hushållet

och en för ladugården äfvensom ytterligare log- och ladubyggnader.

Vid jemförelse med hvad för närvarande för prestgårdar på landet

gäller finnes således, att alla de nu ovilkorligen föreskrifna 13 husen äro

bibehållna, med tillägg af vedbod och vagnshus eller redskapshus, samt

att af de hus, hvilkas behöflighet beror på pröfning i hvarje fall, torkhus

eller badstuga bibehållits under benämning badstuga och målthus, men

det extra fähuset uteslutits, hvaremot bland dessa hus ytterligare införts

källare för rotfrukter samt en brunn för hushållet och en för ladugården

äfvensom hvad utöfver en loge med lador af log- och ladubyggnader

vidare kan erfordras.

b) Om antalet af laga hus i allmänhet å bostadsboställen

utan jordbruk.

Någon allmän föreskrift om antalet af laga hus å sådana bostadsboställen

finnes för närvarande icke. Gifvet torde vara, att för sådana

boställen i allmänhet endast de för innehafvarens bostadsbehof nödiga hus

böra föreskrifvas. Såsom sådana hus hafva komiterade ansett såtesbyggning,

visthus, hushållskällare, brygghus, vedbod och hemligthus, hvilka

sex hus torde i allmänhet böra finnas å alla dessa boställen. Men derutöfver

kunna af åtskilliga anledningar å dessa boställen äfven andra hus erfordras.

A bostadsboställen af första klassen synas, med afseende å boställshafvarens

samhällsställning samt deraf följande behof att hålla hästar och

åkdon, drängstuga, stall och vagnshus böra finnas. Der innehafvare af

bostadsboställe utan jordbruk af andra eller tredje klassen för tjensteresor

behöfver hålla häst och åkdon, torde hans boställe äfven böra vara försedt

med sistsagda tre hus. Dessa hus hafva derföre i förslaget föreskrifvits

* Bestämmelsen härom i 1879 års förslag är utesluten i komiténs förslag.

** Jfr uuv. § 5.

MOTIV. — II KAP. 3 — 5 §§.

67

alltid för bostadsboställe af första klassen och » nämnda fall äfven för

bostadsboställe af andra och tredje klassen.

Bostadsboställen utan jordbruk kunna dock i följd af särskilda förhållanden

erfordra ytterligare något eller några ladugårdshus.

Till en del sådana boställen höra mindre jordområden, väl ej af det

omfång, att bostället enligt § 3 * kan anses vara med jordbruk förenadt,

eller behöfva alla för sådana boställen föreskrifna hus, men likväl af

den betydenhet att för jordens brukande och tillgodogörande af dess afkastning

något eller några särskilda ladugårdshus kunna erfordras.

A andra bostadsboställen utan jordbruk ingår bland löntagarens löneförmåner

kreatursfoder och kreatursbete, hvadan förvaringsrum för kreatur

och foder erfordras, äfven om behofvet af sådana hus ej är af något bostället

tillhörande jordområde betingadt.

I allmänhet finnas för närvarande å de på landet belägna bostadsboställena

utan jordbruk fähus och lada, äfven om hvarken något jordområde

är med bostället förenadt, eller kreatursfoder och bete ingår bland

boställshafvarens löneförmåner, förmodligen af den anledning, att boställshafvaren

för att skaffa sig de för hushållet nödiga ladugårdsprodukter,

hvilka han ej i närheten kan få köpa, måste hålla sig kreatur.

Äfven torde brunn, när sådan behöfves, böra kunna å bostadsboställe

utan jordbruk föreskrifvas.

Hvilka hus som, utöfver de här ofvan uppräknade: sätesbyggning,

visthus, hushållskållure, brygghus, vedbod och hemlighus samt drängstuga,

stall och vagnshus, ytterligare kunna å bostadsboställe utan jordbruk

erfordras, torde, såsom beroende af de särskilda förhållandena i

hvarje fall, ej kunna genom något allmänt stadgande bestämmas, utan har

det synts komiterade böra åt synerätt öfverlemnas att derom efter omständigheterna

förordna, dervid dock ej några andra hus böra komma i

fråga än sådana, som enligt § 4** kunna för bostadsboställen med jordbruk

föreskrifvas.

Af de hus, som enligt §§ 4 och 5 *** i allmänhet ovilkorligen böra

å bostadsboställen finnas, torde dock, efter komiterades åsigt, i ett par

särskilda undantagsfall något eller några böra kunna uteslutas.

Dessa undantagsfall afhandlas i § 6, f hvars 1 mom. ff angår bostadsboställen

af 3:dje klassen och hvars 2 mom. jrj'' afser bostadsboställen,

förenade med jordbruk, af alla tre klasserna.

Hvad bostadsboställen af 3:dje klassen angår, är redan nämndt, att,

komiterade veterligen, ej någon allmän föreskrift finnes om antalet af de

laga hus, som å dessa boställen böra finnas, samt att i allmänhet visserligen

antages, att de böra bebyggas såsom kronohemman, d. v. s. efter

de föreskrifter, som 2 kap. 1 §, 27 kap. 3 § B.B. samt kongl. kung. den 0

nov. 1863 i ty fall meddela, men att ganska ofta andra och bättre hus

* Jfr nuv. § 67. — ** Jfr duv. § 3. — *** Jfr nuv. §§ 3 och 4.

f Jfr nuv. § 5. — ff Nuv. mom. 2. — fff Nuv. mom. 1.

68

BOSTÄLLSORDNING.

än de för kronohemman föreskrifna finnas såsom laga hus å dessa boställen

insynta.

I alla händelser torde den byggnadsskyldighet, som åligger innehafvare

af kronohemman, kunna anses vara den minsta, som för närvarande kan

ifrågakomma för vederbörande byggnadsskyldige å 3:dje klassens bostadsboställon.

Om nu denna byggnadsskyldighet jemföres med den, som, enligt

§ 4* i förslaget, skulle komma att utgöras å 3:dje klassens bostadsboställen,

torde, under antagande att de för kronohemman föreskrifna ''port

och lider’ ungefärligen kunna anses motsvara de i § 4* stadgade ''vagnshus’

och ''vedbod’, framgå, att, enligt förslaget, hvad antalet af de laga husen

angår, byggnadsskyldigheten skulle ökas endast med brygghus och drängstuga.

Af de från presterskapet erhållna uppgifter inhemtas emellertid, att

dessa begge hus eller åtminstone ettdera redan nu ganska ofta finnes

såsom laga hus å ifrågavarande bostadsboställen insynt, och att i allmänhet,

der så ej är förhållandet, begge husen eller ettdera förekommer

såsom öfverloppshus. Efter nutidens måttligaste fordringar på utrymme

och beqvämlighet torde också ett hus, afsedt för brygd och tvätt, å alla

bostadsboställen samt en drängstuga å alla bostadsboställen, der dräng

måste hållas, vara väl behöfliga. Då likväl bostadsboställen af 3:dje

klassen finnas, å hvilka hvarken brygghus eller drängstuga förekommer

ens såsom öfverloppshus, skulle vederbörandes byggnadsskyldighet ostridigt

blifva, enligt §§ 4 och 5** på dessa boställen ej obetydligt ökad.

Det har synts komiterade nödvändigt att, såvidt möjligt och med

boställenas ändamålsenliga bebyggande förenligt är, undvika att öka den

byggnadstunga, som, beträffande 3:dje klassens bostadsboställen, åligger

vederbörande byggnadsskyldige, särdeles de svagt aflönade innehafvarne åt

hithörande tjenster, hvilken nödvändighet, såsom också af flera prester

framhållits, blifver så mycket mera bjudande, om, såsom komiterade nu

föreslagit, denna byggnadstunga kommer framdeles i lika mån som hittills

att hvila på boställshafvarne.

Oaktadt således komiterade funnit i allmänhet brygghus och drängstuga

nödiga äfven å bostadsboställen af 3:dje klassen (utom å de bostadsboställen

utan jordbruk, der dräng ej behöfver för skötande af häst hållas,

å hvilka drängstuga ej är föreskrifven), hafva komiterade dock ansett det

böra stå synerätt öppet att, när å dylika boställen ettdera eller begge

dessa hus anses kunna undvaras och lindring i byggnadsskyldigheten derjemte

är af behofvet påkallad, medgifva att ettdera eller begge husen uteslutas.

Det i 6 § 2 mom.*** meddelade undantagsstadgande, hvilket afser

alla med jordbruk förenade bostadsboställen, är föranledt deraf, att,

enligt uppgift från en del prester (i Fernebo kontrakt af Vesterås stift

samt i Vesterbottens tredje kontrakt af Hernösands stift), fårhus och svinhus

ej äro på alla orter behöfliga; hvilket förhållande måste, såsom rörande

svinhus särskildt uppgifvits, grunda sig derpå, att ej på alla boställen

det låter sig med fördel göra eller är med ortens sed förenligt att hålla

dessa kreatur.»

* Jfr nuv. § 3. — ** Jfr nav. §§ 3 och 4. — *** Nuv. § 5 inom. 1.

MOTIV. — II KAP. G §.

69

Beträffande förevarande paragrafer yttrade kammarkollegium:

»Mot det föreslagna antalet laga hus, som enligt 4 §* i allmänhet

skall finnas å bostadsställen, förenade med jordbruk, har kollegium väl

intet att erinra; men, då gifvet torde vara, att något eller några af deri

omförmälda ladugårdshus kunna undvaras å boställe, hvartill hör jordbruk

af mindre än vanligt omfång, samt det måste anses oegentligt att till boställen

utan jordbruk hänföra dylika boställen, torde dessa böra uti boställsordningen

särskildt omnämnas, och dervid i fråga om deras bebyggande

meddelas enahanda föreskrifter, somäro uti 5 §** föreslagna för

bostadsboställen utan jordbruk, men synerätten jemväl tillkomma att afgöra,

huruvida de skola i andra afseenden (se §§ 37,*** 38,-j- 39 och

54ff) med det ena eller andra slaget af boställen likställas.

För den händelse hvad kollegium sålunda anfört och föreslagit vinner

nådigt bifall, torde §§ 3, 4 och öfff böra i öfverensstämmelse dermed

omredigeras.»

Till sin nu bibehållna lydelse ändrades ifrågavarande paragrafer

i det inom ecklesiastikdepartementet omarbetade förslag;

och anfördes härom af föredragande departementschefen till statsrådsprotokollet

den 7 december 1888:

»Såsom i särskilda inkomna anmärkningar öfver komiterades förslag

blifvit erinradt, torde badstuga och mälthus numera icke vara verkligt behöfliga

vid de boställen, förslaget gäller. Af denna anledning och för att,

så vidt lämpligen kunnat ske, minska antalet af de laga husen, har jag

icke bland dessa upptagit vare sig badstuga eller mälthus.

På sistberörda grund har jag äfven ansett, att å mindre boställen,

i stället för fårhus, der sådant ej enligt förslagets 5 § ** kan helt och

hållet uteslutas, må föreskrifvas endast i fähuset anbringad särskild fårkätte,

äfvensom att å bostadsboställe af tredje klassen må, utom de hus,

som enligt förslaget kunna äfven å boställen af öfriga klasser få saknas,

jemväl följande hus: visthus, brygghus, drängstuga, vagnshus och spanmålsbod,

ett eller flera, uteslutas, när de pröfvas kunna undvaras och

lindring i byggnadsskyldigheten är af behofvet påkallad.»

6 §

i nu förevarande förslag är ordagrant lika med samma paragraf

i K. prop. och öfverensstämmer jemväl med den i 1879 års förslag

häremot svarande § 7, med allenast den jemkning, att efter

hemställan från åtskilliga myndigheter orden: »med afseende på

särskild beskaffenhet» införts i stället för det af komiterade i

* Jfr nuv. § 3. — ** Jfr nuv. § 4. — *** Jfr nuv. § 30.

f De bestämmelser, som funnos upptagna i nyssberörda § 38, äro i komiténs

förslag likasom i K. prop. uteslutna.

tf Jfr nuv. §§ 32 och 51. — fff Jfr nuv. §§ 3, 4 och 67.

Pr est löneregler ilig skomitén II, 2.

in

70

BOSTÄLLSORDNING.

1879 års förslag använda uttryck: »med afseende på särskild

bestämmelse».

I motiveringen anförde komiterade:

»Denna paragraf bestämmer huru löningsboställen böra bebyggas.

Löningsbostallen erfordra, såsom nämndt är, endast de byggnader,

som för boställenas brukande och tillgodogörande af deras afkastning äro

nödiga.

Då de allra flesta af dessa boställen utgöras af fastigheter, afsedda

för jordbruk, hvilka hittills bebygts såsom kronohemman, torde det vara

tillräckligt att i fråga om löningsboställenas bebyggande hänvisa till hvad

i ty fall för kronohemman är stadgadt,

Det synes gifvet, att de löningsboställen, som af löntagare sjelfve

disponeras och som gemensamt med hostadsboställen brukas, af sådan anledning

i allmänhet skola kunna undvara alla eller vissa af de för kronohemman

föreskrifna hus, äfvensom att inskränkning i husens antal jemväl

kan påkallas af annan anledning, såsom att löningsbostället har ringa

jordområde, att får eller svin derstädes ej med fördel kunna hållas m. m.;

och torde vid sådant förhållande synerätt böra ega att medgifva uteslutande

af eljest i allmänhet föreskrifna hus.

I regeln är vederbörande byggnadsskyldig ej pligtig å löningsboställe

bygga och underhålla flera hus, än som för en åbo erfordras. Dock möter

naturligtvis ej hinder att, i händelse löningsboställe, som skall vara i författningsenlig

ordning utarrenderadt, befinnes kunna med större fördel

utarrenderas i särskilda lotter än ostyckadt, uti arrendekontrakten tillförbinda

arrendatorerna att särskildt bebygga hvarje utarrenderad lott.

Enligt förslaget räknas till löningsboställen äfven presterskapet anslagna

lägenheter, bland hvilka finnas sådana, som icke äro afsedda för

jordbruk, såsom qvarn- och såglägenheter, fisken m. m. När lägenheter

af detta slag höra till ett hufvudsakligen för jordbruk afsedt boställe,

kunna de ej anses såsom sjelfständiga boställen; och gäller i ty fall om

lägenheternas bebyggande hvad framdeles vid § 28* sägs. I några,

ehuru visserligen ganska få fall förekomma dock sådana lägenheter, utan

att vara förenade med något annat boställe, och äro då enligt förslaget

att betrakta såsom sjelfständiga boställen1). För sådana boställen kan

naturligtvis ej gälla hvad om kronohemmans bebyggande är stadgadt; men

någon allmän föreskrift om de byggnader, som å sådana boställen böra

finnas, lärer svårligen kunna meddelas; och då dessa boställen, hvilkas

antal, såsom nämndt, är obetydligt, torde vara eller komma att vara utarrenderade,

kunna erforderliga bestämmelser om deras bebyggande, oberoende

af hvad i förordningen om löningsboställen i allmänhet stadgas, i

arrendekontrakten intagas.»

* Jfr nuv. §§ 18 och 19.

'') T. ex. 2:dre pastoratsadjunkten i Bolstads pastorat af Karlstads stift åtnjuter

afkomsten af en utarrenderad qvarnlägenhet. Kyrkoherden i Eds pastorat

af samma stift har afkomsten af en utarrenderad qvarn- och såglägenhet.

MOTIV. — II KAP. 7 §.

71

7 §

i nu förevarande förslag motsvaras dels af den i § 9 mom. 1 i

K. prop. intagna bestämmelse om att »sätesbyggning å bostadsboställe

uppföres, der läget så medgifver, skild från öfriga hus»,

samt dels af §§ 7 och 11 i K. prop., så lydande:

§ 7. De laga hus, som för hvart boställe föreskrifvas, må uppföras

särskilda eller sammanbyggas, efter som, med afseende å belägenheten och

ortens sed, lämpligt pröfvas; och må källare under annan byggnad läggas.

I allmänhet bör dock undvikas sådant sammanförande af hus, att derigenom

sammanblandning af boställshafvares och annans byggnads- och underhållsskyldighet

uppstår.

§ 11. Alla hus skola läggas och inrättas så, att eldfara, så vidt

möjligt, undvikes samt brandförsäkring af desamma ej förhindras eller

fördyras.

Samma bestämmelser, som i komiténs förslag upptagits från

K. prop. § 9 mom. 1 och § 11, återfinnas i §§ 10 och 13 af 1879

års förslag. I fråga om sammanbyggnad af hus var i § 11

mom. 1 af 1879 års förslag intagen följande föreskrift:

»Husen må uppföras särskilda eller sammanbyggas, efter som, med

afseende å belägenheten och ortens sed, lämpligt pröfvas. På mindre

bostadsboställen må i ett hus inrättas visthus och spanmålsbod samt i ett

hus vagnshus och redskapshus, när sådant för behofvet är tillräckligt och

lämpligen kan ske; och må källare» etc. (I öfrigt lika med K. prop. § 7.)

I motiveringen anförde komiterade:

»Om rättighet att sammanbygga de laga husen finnes för närvarande,

komiterade veterligen, ej något annat stadgande än det, som meddelas i

§ 4 af kongl. res. på presterskapets besvär den 10 aug. 1762, der det

heter, att i skoglösa orter, hvar några af dessa hus (de hus, kyrkoherdar

böra å prestgårdar på landet bygga) äro sammanbyggda, ett bus

af tre väggar icke må kasseras när det nyttjar fjerde väggen af ett annat;

hvaraf vill synas framgå, att på orter, försedda med skog, en sådan sammanbyggnad

ej skulle vara tillåten. Det förbud mot sammanbyggnad, som

häri kan ligga, torde dock icke hafva blifvit, åtminstone på senare tider,

särdeles noggrant iakttaget.

För skånska prestgårdarne är stadgadt, att andra hus än sätesbyggningar

må ''uppföras särskild! eller sammanbyggas, allt efter hvad i orten

är brukligt och belägenheten kan medgifva’; och då en sådan sammanbyggnad

ostridigt minskar byggnadskostnaden utan att behöfva göra intrång

på husens ändamålsenlighet och varaktighet, hafva komiterade ansett sammanbyggnad

böra tillåtas, såvidt, med afseende på belägenheten och ortens

sed, lämpligt pröfvas; hvaraf torde utan behof af vidare stadgande följa,

att, enligt förslaget, hus med två eller tre egna väggar och med de öfriga

väggarna gemensamma med andra hus kunna godkännas.

72

BOSTÄLLSORDNING.

Visthus och spannmålsbod förekomma ofta inrättade i ett och samma

hus så, att löftet öfver visthuset är lämpadt till förvaringsrum för spannmål.

En sådan anordning torde på mindre boställen vara ganska ändamålsenlig.

Likaledes synas på mindre boställen vagnshus och redskapshus

böra kunna inredas i samma hus. Då ett sådant byggnadssätt medför

besparing samt tillåtligheten af detsamma ej torde framgå af stadgandet,

att husen må sammanbyggas, har särskild föreskrift i berörda hänseende

ansetts behöflig. Naturligt är, att inrättande af visthus och spanmålsbod

i ett hus samt vagnshus och redskapshus i ett hus ej bör ifrågakomma

annorstädes, än der ett sådant byggnadssätt finnes för behofvet tillräckligt

och i öfrigt lämpligen kan ega rum. Således å prestgårdar på landet,

der enligt förslaget pastoratet skall bygga visthus och vagnshus samt kyrkoherden

spanmålsbod och redskapshus, torde, till förekommande af sammanblandning

af hvarderas byggnads- och underhållsskyldighet, ifrågavarande

byggnadssätt böra, såsom olämpligt, i allmänhet undvikas.»

Härförutom erinrade komiterade särskildt beträffande sätesbyggningen:

»I

städerna och äfven på landet, der endast ett ringa tomtområde

tillhör boställe, kan sätesbyggning ofta ej läggas skild från öfriga hus,

hvilket dock eljest, såvidt möjligt, i allmänhet torde böra ske»;

och tilläde komiterade i afseende å § 13 af sitt förslag:

»Att vid bestämmande af alla byggnaders läge, vid uppförande af eldstäder

och vid byggnadernas inrättande i öfrigt eldfara såvidt möjligt bör

undvikas, ligger i sakens natur, men erinran härom torde ej böra i boställsordningen

saknas.»

Den jemkning, som nu gjorts, innebär, förutom sammanförande

i en paragraf af alla de bestämmelser, hvilka ansetts i

förevarande ämne lämpliga, tillika ett bestämdare framhållande

än i föregående förslag, att alla sätesbyggningar skola, der läget

så medgifver, uppföras på lämpligt afstånd från annan åbyggnad,

men öfriga laga hus sammanbyggas, i den mån synerätt lämpligt

pröfvar. Förändringen har föranledts deraf, att i föregående förslag

använda uttryck synts kunna gifva stöd åt den tolkning,

att frågan om sammanbyggande af sistnämnda hus skulle få

göras beroende af boställshafvares eller annan byggnadsskyldigs

godtfinnande, ehuru, till förekommande af onödigt ökad byggnadstunga

för framtiden, angeläget lärer vara, att ett boställes

hus sammanföras under det minsta antal tak, som förhållandena

lämpligen medgifva.

Utom föreskrifter i de ämnen, beträffande hvilka stadganden

meddelas i nuv. § 7, upptogos i K. prop. följande bestämmelser:*

* Dessa bestämmelser voro hufvudsakligen lika med motsvarande stadganden

i §§ 9—12 i 1879 års förslag.

MOTIV. — II KAP. 7 §.

73

8 §. 1. Sätesbyggning å bostadsboställe af första klassen bygges

efter ritning, som för hvarje fall af Kongl. Maj:t fästställes.

2. För sätesbyggning å bostadsboställe af andra klassen må föreskrifvas

minst sju, högst tio boningsrum jemte kök, skafferi, erforderliga

kontor samt en eller två förstugor.

3. För sätesbyggning å bostadsboställe af tredje klassen må föreskrifvas

minst fyra, högst sex boningsrum jemte kök, skafferi, erforderliga

kontor och en eller två förstugor.

9 §. 1. Sätesbyggning å bostadsboställe uppföres — — — -—

— — på stenfot af minst fem decimeters höjd ofvan jord, med väggar

företrädesvis af tegel eller timmer, men äfven, der något af dessa ämnen

ej lämpligen kan föreskrifvas, af annat ändamålsenligt, i orten brukligt

byggnadsämne. Till byggnaden i öfrigt användas de ämnen, som lämpliga

finnas och med ortens sed öfverensstämma. Boningsrummen göras så

stora, som behofvet i hvarje fall fordrar, minst tre meter höga, dock att

å andra och tredje klassernas bostadsboställen rum å vinden må göras tre

decimeter lägre; och skola boningsrummen i allmänhet vara försedda med

ugnar af kakel; men äfven ugn eller spis af sten eller ugn af jern må

kunna i något rum tillåtas. Framför ugns- eller spisöppningarna anbringas

jernplåt eller plansten. Alla boningsrum förses med dubbelfönster, gipsade

eller spända tak, oljemålning å panel, dörrar, dörr- och fönsterinfattningar,

samt å väggarna tapeter eller lämplig målning.

2. Öfriga laga hus å bostadsboställen uppföras af ändamålsenliga

byggnadsämnen efter ortens sed, till den storlek, behofvet i hvarje fall

fordrar. Stenfot å dessa hus göres minst tre decimeter hög ofvan jord.

3. Brygghus skall i allmänhet innehålla ett rum för brygd och tvätt

samt ett rum för bak med bakugn i ettdera; dock må vid mindre bostadsboställen

brygghus af endast ett rum med bakugn tillåtas.

4. Stall, fähus och fårhus förses med skullar eller andra foderrum.

10 §. Sätesbyggning af trä skall inom tid, som för hvarje särskild!

fall af synerätt bestämmes, förses med brädfodring eller annan tjenlig beklädnad

samt anstrykas med rödfärg eller annan färg. För sätesbyggning

af annat ämne äfvensom för andra laga hus å bostadsboställen må efter

behofvet och ortens sed tjenlig beklädnad och anstrykning föreskrifvas.

Lämpligheten af så detaljerade föreskrifter i en allmän boställsordning

har emellertid blifvit från särskilda håll bestridd.

Med hänsyn dertill och enär det under ärendets föregående behandling

visat sig, att enighet rörande dylika bestämmelsers

affattning svårligen torde kunna vinnas, hafva desamma i komiténs

förslag uteslutits, med bibehållande endast af erinran

om att sätesbyggning å bostadsboställe af första klassen skall

byggas efter ritning, som för hvarje fall af Kongl. Maj:t fastställes.

Denna erinran har komitén upptagit i § 56 mom. 3

af sitt förslag.

74

BOSTÄLLSORDNING.

8 §,

lika med K. prop. § 13, motsvaras af § 15 i 1879 års förslag,

så lydande:

15 §. Med skyldigheten att bygga och underhålla de till första

klassens bostadsboställen hörande laga hus förhålles såsom för hvarje sådant

boställe är förordnadt.

Härom anförde de komiterade, under hänvisning till den

närmare utredning, som å sid. 30 och 31 i deras betänkande

lemnats, att, som ändring i hvad för hvart bostadsboställe af

första klassen i afseende å nybyggnads- och underhållsskyldigheten

gälde ej torde höra ifrågakomma, komiterade ansett, att

derutinnan icke något annat stadgande kunde meddelas, än att

beträffande nämnda skyldighet skulle förhållas så, som för hvart

boställe vore eller blefve förordnadt.

Vid förslagets granskning i högsta domstolen erinrades:

Syftet i denna paragraf syntes vara, icke att från tillämpning

beträffande första klassens bostadsboställen undantaga allt

hvad förslaget innehölle om byggnads- och underhållsskyldigheten,

utan endast att utmärka, hurusom för hvart sådant boställe

skulle gälla hvad särskildt vore förordnadt i fråga om

hvem det ålåge att bygga och underhålla de till bostället hörande

laga hus. Med anledning häraf borde, till förekommande af tvetydighet

i berörda hänseende, paragrafen ändras så, att nämnda

syfte tydligare framginge af ordalydelsen.

Till följd af denna erinran blef lydelsen af förevarande

paragraf affattad så, som den derefter bibehållits.

9 och 10 §§

jemte den i § 71 mom. 1 af förevarande förslag införda bestämmelse

om, att denna boställsordning icke afser de bostadsboställen,

hvilkas innehafvare äro delegare i skånska presterskapets

byggnadskassa, äro införda i stället för §§ 16, 18 och

69 i 1879 års förslag, så lydande:

16 §. 1 mom. Å andra klassens bostadsboställen på landet byggas och

underhållas sätesbyggning, visthus, hushållskällare, brygghus, vedbod, hemligt - hus, drängstuga, vagnshus och brunn för hushållet af pastoratet; samt spanmålsbod,

redskapshus, stall, fähus, fårhus, svinhus, lador och logar, badstuga

och mälthus, källare för rotfrukter och brunn för ladugården af boställshafvaren.

MOTIV. — II KAP. 8—10 §§.

75

2 mom. A bostadsboställen af andra klassen i stad byggas och

underhållas alla laga hus af pastoratet.

18 §. 1 mom. A komministrars i stad helägna bostadshoställen

byggas och underhållas de laga husen af stadsförsamlingen.

2 mom. A öfriga bostadsboställen af tredje klassen byggas och

underhållas de laga husen af boställshafvaren.

69 §. 1 mom. Denna boställsordning gäller ej för andra klassens

bostadsboställen på landet i Skåne.

2 mom. Der eljest å viss ort eller för visst boställe, i följd af särskildt

stadgande, öfverenskommelse eller annan giltig grund, i fråga om

hvem byggnads- och underhållsskyldigheten åligger eller om fördelningen

af densamma, ett annat förhållande eger rum, än som med hvad hittills

derom i allmänhet varit stadgadt öfverensstämmer, må ändring i sådant

förhållande icke af denna boställsordning föranledas.

I motiveringen yttras beträffande nu ifrågavarande paragrafer

:

»16 §. I lista mom. af denna paragraf meddelas föreskrift om

huru i allmänhet förhållas skall med byggnads- och underhållsskyldigheten

å bostadsboställen af 2:dra klassen på landet. 2:dra mom. innehåller

föreskrift i sagda afseende beträffande bostadsboställen af andra klassen

i stad.

Det har redan blifvit nämndt, att, enligt nu gällande lagstiftning, af

de för prestgårdar på landet ovilkorligen föreskrifna tretton laga hus

sex, eller sätesbyggning, visthus, brygghus, bod samt fähus och stall, byggas

af församlingen, samt de öfriga sju, eller källare, drängstuga, svinhus,

vagnshus eller redskapslider, hemligthus, fårhus, sädeslada* med loge

och två golf, byggas af kyrkoherden, som äfven har skyldighet bygga de

två hus, torkhus eller badstuga samt ett ytterligare fähus, hvilka dessutom

kunna föreskrifvas, samt att förstnämnda sex hus underhållas af församlingen

och kyrkoherden gemensamt, men att alla de öfriga husen

underhållas af kyrkoherden ensam.

Den skyldighet, som sålunda åligger församling att bygga och till

en del underhålla vissa af prestgårdens laga hus, leder sitt ursprung från

kyrkans äldsta tider, -då presterskapets aflöning uteslutande eller hufvudsakligen

utgjordes af naturaprestationer, dels stadgade i lag och dels påräknade

att derutöfver genom församlingens välvilja utgöras. Detta aflöningssätt,

om än efter föregående tiders sedvänja och åskådningssätt

ändamålsenligt, har likväl i senare tider befunnits olämpligt och oförenligt

med den sjelfständiga ställning, presten ansetts böra i förhållande till sin

församling intaga; hvadan också vid de nyligen verkstälda regleringarna

af presterskapets inkomster, i öfverensstämmelse med hvad kongl. förordn.

den 11 juli 1862 derom stadgar, alla naturaprestationer i största allmänhet

och såvidt möjligt blifvit ersatta med kontanta afgifter. Den enda

naturaprestation från församlingen, som i allmänhet bibehållits, är byggnadsoch

underhållsskyldigheten å prestgårdarne. Men påstående har blifvit

* Jfr komiténs framställning å sid. 56.

76

BOSTÄLLSORDNING.

framstäldt, att äfven denna naturaprestation, såsom numera i åtskilliga

afseenden olämplig, bör afskaffas. Erfarenheten har visat, att församlingens

byggnads- och underhållsskyldighet, hvars gränser ej äro och i

vissa afseenden svårligen torde kunna blifva med noggrannhet bestämda,

icke sällan gifver anledning till osämja och tvist emellan kyrkoherde och

församling, i det än å ena sidan obilliga pretentioner framställas, än å

andra sidan befogade anspråk mötas med oginhet; och nödvändigheten för

kyrkoherden att vid behof af nybyggnad eller reparation anlita en ovillig

eller liknöjd församling torde ej vara behaglig. Antalet af de hus, församlingen

bör bygga, kan visserligen med noggrannhet bestämmas; men

i afseende på deras beskaffenhet torde det vara svårt, om ej omöjligt, att

genom någon lagstiftning så noga bestämma hvad som under alla förhållanden

är prestens rätt och församlingens skyldighet, att ej olika meningar

derom lätteligen kunna uppstå. Ännu svårare torde det vara att, så länge

skyldigheten för kyrkoherde och församling att gemensamt underhålla

de laga hus, som skola af församlingen byggas, qvarstår, emellan begges

förpligtelser härutinnan uppdraga någon bestämd, tydlig och tillfredsställande

gräns; hvilket bäst framgår af de många fruktlösa försök, som i

denna riktning blifvit från representationens sida gjorda.

Ofvan antydda olägenheter af församlingarnas nuvarande byggnadsoch

underhållsskyldighet å prestgårdarne synas komiterade vara af den

betydenhet, att komiterade ej tveka såsom sin åsigt uttala, att det skulle

vara särdeles önskvärdt såväl för kyrkoherdarne som för församlingarna,

om det utan förnärmande af någonderas rätt kunde låta sig göra att,

såsom flera gånger under senare tider blifvit vid riksdagarne föreslaget, öfverflytta

församlingarnas byggnads- och underhållsskjidighet på kyrkoherdarne.

En sådan öfverflyttning utan motsvarande ersättning till kyrkoherdarne,

såsom senast af en motionär vid 1876 års riksdag föreslogs, lärer

väl näppeligen pa allvar kunna ifrågakomma, helst något skäl icke torde

förefinnas till en sådan allmän nedsättning af kyrkoherdarnes nyligen faststälda

löneförmåner. Men äfven öfverflyttande af församlingarnas byggnadsoch

underhållsskyldighet till kyrkoherdarne mot ersättning synes komiterade.

för såvidt ett sådant öfverflyttande skulle ovilkorligen påbjudas, med afseende

pa för banden varande förhållanden möta betänkliga svårigheter.

En dylik ersättning skulle väl ej kunna utgå på annat sätt än i form

af en viss årlig afgift, hvilken församlingen för befrielse från sagda skyldighet

skulle till kyrkoherden erlägga. Vid de nyligen faststälda löneregleringarna

hafva prestgårdarnes behållna afkastning beräknats med

afseende a endast den byggnads- och underhållsskyldighet, som för närvarande

aligger kyrkoherdarne. En öfverflyttning till kyrkoherden äfven

af församlingens byggnads- och underhållsskyldighet mot en viss årlig, från

församlingen utgående kontant afgift skulle föranleda rubbning i löneregleringen,

i det denna afgift skulle, utöfver församlingens i löneregleringen

stadgade bidrag, på församlingen utdebiteras; och då dels svårighet

möter att bestämma någon fullt rättvis grund, hvarefter en sådan afgifts

belopp skulle beräknas, dels ock hvarken egarne till de nu byggnadsskyldiga

fastigheterna torde finnas villiga att ensamme utgöra afgiften,

eller församlingens öfrige medlemmar torde vara benägna att någon del

MOTIV. — II KAP. 9 OCH 10 §§.

77

af densamma sig åtaga, hafva komiterade, hur önskvärd en förändring i

denna riktning än förefallit, likväl ansett, att någon ovilkorlig föreskrift,

ledande till en så stor rubbning i de nuvarande och så nyligen ordnade

förhållandena emellan kyrkoherde och församling, ej bör åtminstone för

närvarande vederbörande påtvingas, utan att endast, såsom vid § 20 *

närmare skall angifvas, utväg bör beredas åt kyrkoherde och församling

att med gällande verkan frivilligt öfverenskomma om en sådan förändring,

som sålunda synts komiterade önskvärd.

De olägenheter, som följa af församlingens byggnads- och underhållsskyldighet,

torde dock kunna, om än ej helt och hållet undanrödjas, dock

i väsentlig mån minskas, om skyldigheten att bygga och underhålla prestgårdens

laga hus på ett ändamålsenligare och bestämdare sätt, än nu är

förhållandet, emellan kyrkoherde och församling fördelas, med bibehållande

af den proportion, i hvilken denna skyldighet för närvarande kan anses

hvardera åligga. Den nu så mycket öfverklagade olägenheten af kyrkoherdens

och församlingens gemensamma underhållsskyldighet, beträffande

församlingens sex laga hus, kan derigenom helt och hållet undvikas. Den

grundsats för sådan fördelning, som uttalas i herr ecklesiastikministerns

skrifvelse den 18 nov. 1861, att alla de hus, som för kyrkoherdens

bostadsbehof erfordras, böra byggas och underhållas af församlingen ensam

och alla de hus, som för boställets skötsel behöfvas, af kyrkoherden ensam,

har synts komiterade medföra de väsentliga fördelarna, att kyrkoherden

och församlingen hvardera få mera likartade hus att bygga och underhålla,

att all gemensamhet i underhållsskyldigheten derigenom undvikes samt

att bostället kan af kyrkoherden utarrenderas, utan att någon kollision

emellan församlingen och arrendatorn behöfver uppstå; och som denna

grundsats derjemte, enligt komiterades tanke, låter sig temligen noggrant

genomföras, utan att den proportion, i hvilken byggnads- och underhållsskyldigheten

för närvarande af kyrkoherde och församling utgöres, i någon

afsevärd mån rubbas, hafva komiterade ansett fördelningen af byggnadsoch

underhållsskyldigheten lämpligen böra i öfverensstämmelse med sagda

grundsats ordnas.

Åt de laga hus, som enligt §§ 4 och 5 ** kunna å prestgård föreskrifvas,

torde temligen ostridigt böra hänföras

a) till bostadshusen eller de för kyrkoherdens bostad erforderliga

laga hus: sätesbyggning, visthus, hushållskällare, brygghus, vedbod, hemligthus

samt brunn för hushållet; och

b) till ladugårdshusen eller de laga hus, som behöfvas för skötsel

af boställets jordbruk: redskapshus, fähus, fårhus, svinhus, lador och

logar, källare för rotfrukter och brunn för ladugården.

Deremot hafva olika meningar blifvit uttalade, huruvida drängstuga,

vagnshus, spanmålsbod, stall samt badstuga och mälthus skola räknas till

bostadshusen eller till ladugårdshusen.

* § 20 i 1879 års förslag blef enligt hemställan af kammarkollegium och

högsta domstolen utesluten i K. prop. Härom se vidare motiveringen till § 17 i

komiténs förslag.

** Jfr nuv. §§ 3 och 4.

78

BOSTÄLLSORDNING.

Då särskild! redskapshus till förvarande af den för jordbruket behöfliga

åker- och körredskap är föreskrifvet, torde vagnshus, såsom afsedt

att inrymma endast bättre åkdon, skäligen böra föras till bostadshusen.

Spanmålsbod behöfves å prestgård till förvaring af dels tiondesäd

och dels boställets sädesafkastning.

I den mån de numera i det närmaste för hela riket faststälda löneregleringarna

träda i verksamhet, kommer leverering af tiondesäd in natura

att upphöra; och spanmålsbod blifver derefter behöflig endast till förvarande

af boställets sädesafkastning. Komiterade hafva derföre, i öfverensstämmelse

med hvad det i presteståndet upprättade förslag till byggnadsordning

härutinnan innehåller, ansett, att spanmålsbod bör, så länge

den erfordras till förvarande af tiondesäd, räknas till bostadshusen och

fortfarande såsom hittills af församlingen byggas samt af församlingen och

kyrkoherden gemensamt underhållas, men, sedan den endast för boställets

gröda behöfves, föras till ladugårdshusen samt byggas och underhållas af

kyrkoherden ensam.

Då församlingens byggnads- och underhållsskyldighet beträffande detta

hus sålunda skulle komma att efter hand till kyrkoherden öfverflyttas, hafva

komiterade ansett lämpligast att, vid meddelande af föreskrift om fördelningen

af byggnads- och underhållsskyldigheten emellan kyrkoherde och

församling, föra spanmålsbod i regeln till de hus, som skola af kyrkoherden

byggas och underhållas, samt att bland öfvergångsstadgandena (70 §

3 mom.*) införa föreskrift derom, att detta hus likväl, så länge det till

förvaring af tiondesäd erfordras, skall fortfarande såsom hittills af församlingen

byggas och i viss mån underhållas.

Badstuga och malthus torde näppeligen ifrågakomma vid andra än

de med jordbruk förenade boställena och synas komiterade derföre närmast

vara att hänföra till ladugårdshusen och således böra, likasom för närvarande

eger rum, af kyrkoherden byggas och underhållas.

Hvad drängstuga och stall beträffar, torde onekligt vara, att dessa

båda byggnader i allmänhet äro nödiga såväl vid boställshafvarens bostad

som för skötsel af jordbruket, och att derföre en oegentlighet uppstår till

hvilketdera slaget, bostadshus eller ladugårdshus, dessa byggnader än hänföras.

I följd häraf har blifvit ifrågasatt, dels att särskild drängstuga

och särskildt stall bland boställshafvarens bostadshus och särskilda sådana

byggnader bland ladugårdshusen skulle föreskrifvas, hvarigenom dock

uppenbarligen ökad tunga för de byggnadsskyldige komme att föranledas,

och dels att kyrkoherde och församling skulle åläggas att gemensamt

bygga och underhålla dessa båda hus, hvarigenom ej allenast skulle bibehållas

den gemensamhet i underhållsskyldigheten, som blifvit ansedd såsom en

af de väsentligaste olägenheterna af den nuvarande lagstiftningen i ämnet,

utan äfven införas den nya olägenheten af gemensam byggnadsskyldighet

beträffande dessa hus. Den åtgärd, som vidtagits uti det inom presteståndet

uppgjorda förslag till byggnadsordning, att föra drängstugan till

bostads- och stallet till ladugårdshusen, har derföre synts komiterade

ganska lämplig, med afseende jemväl derpå, att drängstugan lättast kan

* K. prop. § 68 mom. 3, som i nu framlagda förslag uteslutits. Jfr nuv. § 71.

MOTIV. — II KAP. 9 OCH 10 §§.

79

med andra bostadshus, t. ex. brygghuset, och stallet lättast med andra

ladugårdshus sammanbyggas samt att en sådan fördelning efter komiterades

åsigt länder till bibehållande af den proportion, i hvilken kyrkoherdes

och församlings byggnads- och underhållsskyldighet af hvardera nu utgöres.

Efter grundsatsen, att bostadshus böra af församlingen samt ladugårdshus

af kyrkoherden byggas och underhållas, skulle således fördelningen

af byggnads- och underhållsskyldigheten utfalla sålunda, att

till församlingens hus komme att räknas: sätesbyggning, visthus,

kusk ^Iskällare, brygghus, vedbod, hemligthus, drängstuga, vagnshus

och brunn för hushållet; samt

till kyrkoherdens hus: spanmålsbod, redskapshus, stall, fähus, fårhus,

svinhus, lador och logar, badstuga och malthus, källare för rotfrukter

och brunn för ladugården.

Jemföres nu den tunga, som för närvarande enligt lag åligger församling,

med. den, som, enligt sagda fördelning, skulle församlingen drabba,

finnes, att, beträffande byggnadsskyldigheten, församlingen skulle mista

af de hus, den nu bygger, spanmålsbod samt fähus och stall och i

stället få hushållskällare, vedbod, hemligthus, drängstuga, vagnshus och

brunn för hushållet, sistnämnda byggnad dock endast, när behofvet sådan

fordrade. Församlingen finge således flera hus att bygga; men med afseende

å fähusets och stallets större dyrbarhet och dessa för röta mera

utsatta byggnaders mindre varaktighet, komme bytet härutinnan uppenbarligen

att lända till fördel för församlingen.

Till ökad byggnadstunga för församlingen torde deremot inverka stadgandena,

dels att uthusen skola göras så stora, som behofvet i hvarje

fäll fordrar, samt dels och i synnerhet det betydligt större utrymme och

den bättre beskaffenhet, som, enligt förslaget, äro för sätesbyggning en

föreskrifna.

Dertill kommer att, hvad angår underhållsskyldigheten, församlingen,

som för närvarande endast har att till en del underhålla sätesbyggning,

visthus, brygghus, spanmålsbod samt fähus och stall, visserligen skulle

mista sin underhållsskyldighet beträffande spanmålsbod, fähus och stall,

men i stället få ensam underhålla sätesbyggning, visthus, brygghus samt

derjemte hushållskällare, vedbod, hemligthus, drängstuga, vagnshus och

brunn för hushållet.

Den tunga af byggnads- och underhållsskyldigheten, som för närvarande

enligt lag åligger församlingen, torde genom den nu föreslagna

fördelningen väl blifva något förstorad; men tager man i betraktande, att

redan nu församlingarna i allmänhet åt sina kyrkoherdar godvilligt uppföra

större sätesbyggningar än lag föreskrifver, stundom till och med större

än nu föreslagits, samt att församlingarna genom kongl. förordn. den

27 april 1877 kunna anses vara i allmänhet befriade från skyldigheten

att bygga och underhålla tiondelada, synes åtminstone den byggnads- och

underhållsskyldighet, som församlingarna i allmänhet faktiskt utgjort, ej

blifva genom förslaget ökad.

Kyrkoherden skulle, enligt förslaget, slippa att bygga källare (afsedd

både för hushållet och för rotfrukters förvarande), drängstuga, vagnshus

eller redskapslider (d. v. s. ett hus, afsedt att förvara både bättre åkdon

80

BOSTÄLLSORDNING.

samt åker- och körredskap) och hemligtlius, men i stället få bygga spanmålsbod,

redskapshus (afsedt endast att förvara åker- och körredskap),

fähus, stall samt källare för rotfrukter och brunn för ladugården,

sistnämnda två byggnader likväl endast när särskildt behof af dem förefunnes.

Härvid bör bemärkas, att församlingen för närvarande är skyldig

att bygga ett fähus endast af vissa, bestämda dimensioner (16 alnar långt

och 9 alnar bredt) och att det fähus, som derutöfver erfordras, såsom ej

sällan inträffar, skall byggas af kyrkoherden, hvilken således redan nu

byggnadsskyldighet af fähuset till en viss del åligger. Kyrkoherdens byggnadsskyldighet

torde emellertid genom den nu föreslagna fördelningen

blifva ökad.

Deremot kommer hans underhållsskyldighet att minskas. Han har

för närvarande, såsom nämndt är, skyldighet att (oberäknadt den underhållsskyldighet

af fårhus, svinhus, lada med loge samt badstuga, som både

enligt nu gällande lagstiftning och enligt förslaget tillkommer honom)

underhålla dels gemensamt med församlingen sätesbyggning, visthus,

brygghus, spanmålsbod, fähus och stall samt dels ensam källare (både

för hushållet och för rotfrukter), liemligthus, drängstuga samt vagnshus

eller redskapslider (ett hus, afsedt till förvarande af både bättre åkdon

samt åker- och körredskap). Enligt förslaget skulle han slippa att vidare

deltaga i underhållet af sätesbyggning, visthus och brygghus äfvensom

att underhålla källare, liemligthus, drängstuga samt vagnshus eller redskapslider,

men i stället få skyldighet att ensam underhålla spanmålsbod,

fähus och stall, hvilka byggnaders underhåll nu endast till en del åligger

honom, samt redskapshus äfvensom källare för rotfrukter och brunn

för ladugården, när dessa två byggnader behöfvas.

En fördel, som derjemte enligt förslaget för kyrkoherden uppkommer,

är att han får större rymlighet i sätesbyggningen genom lag bestämd

och således slipper att, såsom hittills, när församlingen ej finnes villig att

uppföra en mot behofvet svarande sätesbyggning, sjelf bekosta öfverloppshus

eller öfverloppsrum.

Då de laga hus, som för närvarande äro för prestgård föreskrifna,

befunnits, särdeles hvad utrymmet i sätesbyggningen beträffar, otillräckliga,

har det, vid uppgörande af förslag till afhjelpande af denna olägenhet,

ju ej varit möjligt undvika att öka den tunga, som nu enligt lag åligger

vederbörande byggnads- och underhållsskyldige.

Enär församlingarna, såsom nämndt är, ganska allmänt redan nu

bygga åt sina kyrkoherdar vida utöfver hvad enligt lag församlingarna

åligger, stundom till och med utöfver hvad nu föreslagits, torde väl kunna

antagas, både att behofvet af bättre bostad åt kyrkoherden än den i lag

föreskrifna är af församlingarna allmänt erkändt och att de äro villiga

åtminstone i någon mån åtaga sig de bördor, som afhjelpandet af sagda

behof oundgängligen kräfver; hvadan, och då, efter komiterades åsigt, förslagets

genomförande ej kommer att medföra ökning i den byggnads- och

underhållstunga, som församlingarna för närvarande i allmänhet godvilligt

utgöra och hvilken de således väl få antagas anse vara med rätt och

billighet öfverensstämmande, församlingarnas bifall till den nu föreslagna

förändringen synes böra kunna skäligen påräknas.

MOTIV. — II KAP. 9 OCH 10 §§.

81

Hvad kyrkoherdarne beträffar, komma fördelarne af nu föreslagna

förbättringar hufvudsakligen dem till godo; och billigt synes sålunda, att

de i sin mån vidkännas den ökade bördan. Från presterskapets sida

torde några väsentliga invändningar mot den nu föreslagna fördelningen

desto mindre vara att befara, som den i det allra närmaste öfverensstämmer

med det i presteståndet vid riksdagen 1862—1863 uppgjorda

förslag. (Den egentliga skilnaden är att i sistnämnda förslag föras till

bostadshusen eller församlingens hus badstuga och mälthus, som nu föras

till kyrkoherdens hus, samt en mangelbod, som nu är utesluten, och till

ladugårdshusen eller kyrkoherdens hus ett oxhus, som nu är uteslutet såsom

särskild byggnad, och båda brunnarne, af livilka den ena nu föres till

församlingens hus, hvarjemte nu till kyrkoherdens hus räknas källare för

rotfrukter, när sådan behöfves, hvilken byggnad ej förekommer i presteståndets

förslag.)

Det torde böra redan här erinras, hvad framdeles skall närmare omförmälas,

att de i förslagets 16 § 1 mom. meddelade föreskrifter äro

afsedda att tillämpas endast beträffande de prestgårdar, för hvilka i afseende

på byggnads- och underhållsskyldighetens fördelning de allmänna

stadgandena härom i 1727 års resolution på allmogens besvär, 26 kap.

2 § B.B. samt 1762 års resolution på presterskapets besvär för närvarande

gälla, och att således, der sistnämnda allmänna stadganden redan

äro ersatta med särskilda, för vissa orter eller vissa pastorat gällande

bestämmelser, sådana undantagsbestämmelser skola enligt förslaget fortfarande

såsom hittills lända till efterrättelse.

A prestgårdar i stad torde, enligt 7:de punkten i presterskapets

privilegier den 16 okt. 1723 och 26 kap. 3 § B.B., jemförda med kongl.

brefvet den 10 aug. 1757 och kongl. res. på städernas besvär den 17 aug.

1762, § 21, församlingarna i allmänhet böra ensamma bygga och underhålla

alla de laga husen, beträffande hvilka kyrkoherden ej har någon

annan förpligtelse än att vårda dem, att de ej förderfvas och af vårdslöshet

förfalla. Någon ändring häri hafva komiterade ej funnit skäl att

föreslå.»

»18 §. Denna paragraf innehåller bestämmelser om huru byggnadsoch

underhållsskyldigheten å bostadsboställen af tredje klassen skall utgöras.

A komministrars bostadsboställen i stad, de enda bostadsboställen

af denna klass, som i stad förekomma, torde, enligt 7:de punkten i

presterskapets privilegier den 16 okt. 1723, all byggnads- och underhållsskyldighet

åligga stadsförsamliugen. Häri gör förslaget ej någon

ändring.

A lostadsboställena af denna klass på landet åligger i regeln

byggnads- och underhållsskyldigheten helt och hållet boställshafvaren.

Från presterskapets sida har temligen allmänt uttalats den önskan

och förhoppning, att äfven å dessa boställen byggnads- och underhållsskyldigheten

måtte fördelas emellan församling och boställshafvarc på

samma sätt som å prestgårdarne på landet.

82

BOSTÄLLSORDNING.

Komiterade hafva redan uttalat sin åsigt om olägenheterna af för

samlings byggnads- och underhållsskyldighet å prestgårdarne, hvilka olägenheter

visserligen, med hänsyn till förhanden varande förhållanden, efter

komiterades tanke, måste tills vidare fördragas; men af hvad härom förut

blifvit sagdt torde vara klart, att komiterade ingalunda kunna tillstyrka

några stadganden, genom hvilka enahanda olägenheter skulle framkallas

äfven å de hittills derifrån förskonade bostadsboställena af tredje klassen,

å hvilka dessutom icke, såsom å prestgårdarne, någon historisk grund för

församlingarnas byggnads- och underhållsskyldighet förefinnes.

Från presterskapets sida har framhållits behofvet för de svagt aflönade

komministrarne och deras vederlikar på landet af lindring i den

dem nu åliggande byggnadstungan; men äfven om ett sådant behof förefunnes,

torde detsamma kunna på lämpligare sätt afhjelpas än medelst

församlingens förpligtande till en naturaprestation, som hittills, der den

utgått, visat ett allt annat än välgörande inflytande på förhållandet emellan

prest och församling.

Komiterade äro likväl af den åsigten, att ett sådant behof numera

ej skäligen kan, om ej i något särskilt undantagsfall, anses ega rum.

Väl är det sant, att de fenster, till hvilka tredje klassens bostadsboställen

höra, ännu vid den tid, då presterskapets yttranden i ämnet afgåfvos, i

allmänhet voro öfver höfvan svagt aflönade; men denna olägenhet är ju

genom löneregleringarna åtminstone nödtorfteligen afhjelpt; och det torde

utan tvifvel hafva varit riktigare att, såsom vid löneregleringarna skett,

förbättra dessa tjenstemäns ekonomiska ställning medelst ökande af deras

kontanta aflöning, än att ålägga församlingarna att in natura deltaga i

byggandet och underhållet af boställena.

Vid den beräkning af boställenas afkastning, som legat till grund

för löneregleringarna, har ju hela byggnadskostnaden, enligt 4 § i kongl.

förordn. den 11 juli 1862 om allmänt ordnande af presterskapets inkomster,

afdragits, så att den behållna afkastning af bostället, som jemte

öfriga tjensten tillagda löneförmåner ansetts tillräcklig att bereda tjensteinnehafvaren

en anständig utkomst, ej af någon byggnads- eller underhållskostnad

minskas. Att nu ytterligare bereda komministrarne och deras

vederlikar förmånen att få en del af byggnads- och underhållsskyldigheten

på församlingen öfverflyttad, skulle ju innebära en löneförbättring, som,

med afseende derå, att deras behof härutinnan så nyligen blifvit pröfvade

och tillgodosedda, måste för närvarande anses obehöflig.

Komiterade tillstyrka derföre, att byggnads- och underhållsskyldigheten

af tredje klassens bostadsboställen fortfarande såsom hittills ålägges boställshafvarne.

»

»69 §. I denna paragraf meddelas bestämmelser rörande den vigtiga

frågan i hvad mån existerande undantagsförhållanden från hvad i allmänhet

rörande prestboställen för närvarande är stadgadt skola af den blifvande

boställordningen respekteras.

MOTIV. — II KAP. 9 OCH 10 §§.

83

Undantagsförhållanden förekomma dels i hela provinser, såsom Skåne,

Gotland och Halland samt möjligen äfven på Öland, och dels i vissa

pastorat af nästan alla öfriga provinser, särdeles i Vestmanland och

Dalarne.

Om dessa undantagsförhållanden är uti inledningen* * taladt. Här må

endast i korthet erinras om hvad med förevarande fråga närmast har

gemenskap.

Hvad Skåne angår, utfärdades redan den 17 dec. 1734 en kongl.

förordn. angående prestgårdshyggnader derstädes. Förnyade sådana förordningar

hafva sedan utfärdats den 17 mars 1824, den 5 okt. 1839, den 3

febr. 1860 och den 16 dec. 1870.** I alla dessa förordningar, hvilka

angå endast prestgårdarne och företrädesvis prestgårdarne på landet,1) meddelas

i afseende på de laga husens antal och beskaffenhet samt byggnadsoch

underhållsskyldigheten äfvensom i andra frågor föreskrifter, väsentligen

afvikande från hvad härutinnan för det öfriga riket är föreskrifvet. Alla

förordningarna stadga skyldighet för kyrkoherdarne att ensamme utan församlingarnas

deltagande bygga och underhålla alla prestgårdarnes laga hus.

Enligt förordningarna af 1734 och 1824 ålåg boställshafvaren en viss årlig

byggnadsskyldighet, som han borde utan rätt till ersättning fullgöra. Hvad

han derutöfver byggde kallas i 1824 års förordning (§§ 13, 14) ''öfverbyggnad’

och skulle af efterträdaren ersättas. Genom 1839 års förordning borttogs den

årliga byggnadsskyldigheten och boställshafvaren berättigades till ersättning

af efterträdaren för såväl allt hvad han vid sitt tillträde för öfverbyggnad

erlagt som all under hans besittningstid verkstäld nybyggnad. Den åsigten

synes sedan hafva gjort sig gällande, att alla de laga husen äro i viss

mån boställshafvarens tillhörighet och böra af efterträdaren vid dennes

tillträde ersättas; och med öfverbyggnad förstås numera, enligt 12 § i

1870 års förordning, ’all den utgift för prestgård ens byggnader, hvilken

boställshafvare till följd af laga kraftvunnen dom vid af- och tillträdessyn

måste vidkännas, äfvensom det värde, hvilket blifvit eller blifver af synerätt

åsatt någon å prestgården under besittningstiden efter synerätts föreskrift

uppförd nybyggnad’. Ordet öfverbyggnad har här således en helt

annan betydelse än hvad dermed i allmänhet förstås.

För att bereda boställshafvare utväg att erhålla medel till de betydliga

utgifter, han vid sitt tillträde och under sin besittningstid måste för

inlösen och uppförande af boställets åbyggnader vidkännas, inrättades år

1839 en byggnadskassa, som bildades genom sammanskott och årliga bidrag,

och hvars första reglemente den 5 okt. samma år utfärdades.

Ur denna kassa egde boställshafvaren såsom ''försträckning’ i mån

af kassans tillgångar erhålla godtgörelse, ej mindre för allt hvad han vid

sitt tillträde måst för öfverbyggnad å bostället till afträdare!! erlägga, än

* Denna del af 1879 års utredning har komitén icke i sitt betänkande

infört. Se not * å sid. 57.

''** I donna förordning af den 16 dec. 1870 äro §§ 12, 14, 17, 19, 24 och 26

ändrade genom kongl. förordn. den 14 juni 1888.

*) I kongl. förordn. den 16 dec. 1870 (§ 1) sägs, att med prestgårdarne i

städerna förhålles på sätt hittills skett eller å hvarje ställe särskildt kan varu

beslutadt.

84

BOSTÄLLSORDNING.

äfven för skeende nybyggnad; men för dessa så kallade försträckningar

skulle kassan (§ 7 i reglementet) blifva ''egare af de byggnader, som dermed

blifvit inlösta’; hvaremot boställshafvaren borde ''för nyttjandet deraf’

årligen till byggnadskassan utgifva viss procent af den summa, som från

kassan erhållits.

Genom en kongl. res. den 23 mars 1849, sedermera ändrad genom

kongl. res. den 27 jan. 1865, har kassan tillåtits upptaga lån mot obligationer.

Kassans nu gällande reglemente är utfärdadt den 24 mars 1876.*

För prestgårdarne i Skåne finnes således sedan lång tid tillbaka

en särskild lagstiftning, som i de flesta frågor utbildat sig i väsentligen.

olika riktning mot den lagstiftning, som rörande öfriga prestboställen meddelats.

Då det för närvarande väl ej kan blifva fråga om att bringa de nu

just i de väsentligaste delarne så olika förhållandena å prestgårdarne på

landet i Skåne och å öfriga prestboställen i riket till öfverensstämmelse

med hvarandra, har det synts komiterade möta betänkliga svårigheter

att i afseende på dessa prestgårdar efterkomma den af representationen uttalade

önskan: att den blifvande boställsordningen skulle gälla för hela riket.

Hvad i den allmänna boställsordningen måste stadgas om de laga

husens antal och beskaffenhet, kan ej blifva tillämpligt för de skånska

prestgårdarne, för hvilka särskilda föreskrifter i detta afseende måste meddelas.

Som å dessa prestgårdar ej någon årlig byggnadsskyldighet eger

rum, kunna den allmänna boställsordningens alla bestämmelser om årsberäkning,

öfverbyggnad, försummad nybyggnad, byggnadsbidrag och dithörande

ämnen ej blifva gällande för prestgårdarne i Skåne; hvaremot

allt hvad som, rörande dessa, måste stadgas i fråga om öfverbyggnadens

ersättning genom byggnadskassan ej kan afse några andra prestboställen.

Med afseende å det förhållande, hvari skånska prestgårdarne stå till

byggnadskassans direktion, måste också föreskrifterna rörande tillsyn,

ekonomiska besigtningar och husesyner blifva olika för sagda prestgårdar

och för andra prestboställen. Då derföre endast få bestämmelser och

dessa i allmänhet i jemförelsevis mindre vigtiga frågor, t. ex. i frågor om

öfverloppsbus, om egornas vård och bruk, om hägnader, om odlingar, om

tid för af- och tillträde m. m., kunna blifva gemensamma för de skånska

prestgårdarne och öfriga prestboställen, hafva komiterade ansett, att den

allmänna boställsordningen ej bör gälla för prestgårdarne på landet

i Skåne, utan att dessa böra fortfarande få behålla sin särskilda lagstiftning,

hvilken dock torde i de delar, der sådant utan svårare rubbningar

kan ske, framdeles böra lämpas efter, den allmänna boställsordning,

som varder för riket antagen.

För de andra prestboställena i Skåne, för hvilka den särskilda lagstiftningen

rörande de skånska prestgårdarne ej är gällande, torde deremot

den allmänna boställsordningen böra tillämpas.

De undantagsförhållanden, som, utom beträffande prestgårdarne på

landet i Skåne, förekomma, afse egentligen endast de laga husens antal

och beskaffenhet samt byggnads- och underhållsskyldigheten.

* Efter det 1879 års betänkande afgafs, har nytt reglemente för ifrågavarande

kassa utfärdats den 14 juni 1888 (jfr kongl. bref den 2 april 1897).

MOTIV. — II KAP. 9 OCH 10 §§.

85

I Halland och på Gotland ega, såsom uti inledningen* blifvit omförmäldt,

undantagsförhållanden rum i afseende på de laga husens antal

och beskaffenhet, i det att livad derom i allmänhet är stadgadt icke torde

åtminstone på prestgårdarne i dessa provinser ega tillämplighet. Men de

uppgifter, som i detta ämne från vederbörande presterskap erhållits, ådagalägga,

att för närvarande i afseende på antalet och beskaffenheten af de

laga husen i allmänhet icke någon väsentlig olikhet eger rum emellan

dessa provinser och det öfriga riket; utan hafva äfven i Halland och på

Gotland tydligen husens antal och beskaffenhet hufvudsakligen bestämts

efter samma grunder, som gällt för öfriga delar af riket. 1 en eller

annan prestgård i Halland saknas väl något af de för prestgårdar i allmänhet

föreskrifna mindre uthusen, af skäl att det icke af ålder varit

vanligt att sådant hus der bygga; men i allmänhet torde tillämpningen af

hvad komiterades förslag innehåller i afseende på de laga husens antal

och beskaffenhet icke komma att medföra större rubbningar i nu bestående

förhållanden för Halland och Gotland än för öfriga provinser.

Rörande de undantagsförhållanden, som i afseende på byggnads- och

underhållsskyldigheten ega rum i Halland och på Gotland, äfvensom på

Öland och i en mängd särskilda pastorat i öfriga provinser, har uti inledningen*

meddelats hvad komiterade hafva sig derom bekant.

Från Gotland hafva särskildt både Konungens befallningshafvande och

en del af presterskapet derstädes framhållit nödvändigheten, att den blifvande

boställsordningen göres gällande äfven för denna provins, dervid

dock presterskapet förbehållit sig sin i stadgan den 20 sept. 1648

tillförsäkrade, genom de nyligen faststälda löneregleringarna ej rubbade

förmån, att byggnads- och underhållsskyldigheten å både prestgårdar och

komministrarnes bostadsboställen skall af församlingarna utgöras.

De undantagsförhållanden, som, i afseende på de laga husens antal

och beskaffenhet, ega ruin i Halland och på Gotland och som existera

mera i sjelfva lagstiftningen än i verkligheten, hafva komiterade ansett ej

böra utgöra hinder för att äfven i dessa två provinser låta den blifvande

boställsordningen härutinnan blifva gällande.

Undantagsförhållandena i afseende på byggnads- och underhållsskyldigheten,

hvilka vanligast bestå deri, att sådan skyldighet, som eljest,

enligt de allmänna stadgandena, skulle åligga presten, i stället är ålagd

församlingen, utgöra ganska vigtiga bestämmelser i fråga om presterskapets

aflöning, Indika icke torde kunna eller böra åtminstone utan ersättning till

den derigenom lidande rubbas.

Enligt komiterades förslag skall derföre, såsom nämndt är, boställsordningen

alls icke gälla för prestgårdarne på landet i Skåne; men i

öfrigt skall den tillämpas på alla andra, i densamma omförmälda slag af

prestboställen; dock så, att i fråga om byggnads- och underhållsskyldigheten

boställsordningens bestämmelser träda i stället för allenast hvad

derutinnan i allmänhet hittills varit stadgadt, men icke, der för någon

viss ort eller för något visst boställe de nu gällande allmänna bestämmelserna

redan äro upphäfda eller ändrade genom särskildt stadgande,

* Se not * å sid. 83.

Prestlönereglering&komitén II, 2.

11

86

BOSTÄLLSORDNING.

öfverenskommelse eller af annan giltig grund, uti ett sådant undantagsförhållande

göra ändring.

Visserligen komma den nya boställsordningens bestämmelser i afseende

på de laga husens antal och beskaffenhet att i viss mån medföra rubbningar

i byggnads- och underhållsskyldigheten såväl å de'' boställen, å

hvilka dermed hittills förhållits efter allmän lag, som ock å de boställen,

der undantagsförhållanden i detta afseende hittills egt rum. Beträffande

de förra boställena bestämmas rubbningarna i byggnads- och underhållsskyldigheten

af hvad i den blifvande boställsordningen derom i allmänhet

stadgas. Men i fråga om de senare boställena torde det böra blifva

vederbörande synerätts sak att efter omständigheterna i hvarje fall pröfva,

i hvad män de förändrade föreskrifterna i afseende på de laga husens

antal och beskaffenhet må kunna förenas med eller föranleda rubbning

uti ett existerande undantagsförhållande i afseende på byggnads- och

underhållsskyldigheten. T. ex.: Å eu prestgård på landet eger för närvarande

det undantagsförhållande rum, att församlingen på grund af särskild!

stadgande eller öfverenskommelse bygger och underhåller, utom sina

egna laga hus, jemväl alla pastors nu föreskrifna laga hus. När den nya

boställsordningens föreskrifter i afseende på de laga husens antal och beskaffenhet

skola tillämpas och i följd deraf flera och bättre hus än de

förutvarande måste föreskrifvas, har synerätt att tillse hvem den sålunda

uppkommande tillökningen i byggnads- och underhållsskyldigheten bör

drabba. Församlingen torde dervid böra åläggas utgöra först och främst

den byggnads- och underhållsskyldighet, som enligt den nya boställsordningen

församling tillkommer, och vidare den byggnads- och underhållsskyldighet,

som motsvarar hvad genom det särskilda stadgandet eller den

särskilda öfverenskommelsen blifvit församlingen utöfver den lagliga skyldigheten

ålagdt; men huruvida den tillökning i byggnads- och underhållsskyldigheten,

som boställsordningen derutöfver kan medföra, skall drabba

pastor eller församling, torde bero på berörda stadgandes eller öfverenskommelses

beskaffenhet. Innehåller stadgandet eller öfverenskommelsen,

att församlingen skall bygga pastors hus till ett visst antal och af en

viss beskaffenhet, torde denna tillökning böra drabba pastor; men innehåller

deremot stadgandet eller öfverenskommelsen, att församlingen skall

för framtiden fullgöra all byggnads- och underhållsskyldighet å prestgården,

torde församlingen böra vidkännas jemväl denna tillökning.

Några närmare bestämmelser i detta afseende hafva komiterade icke

ansett behöflig! eller ens möjligt att meddela; utan måste synerättens förfarande

tydligen blifva beroende af det särskilda undantagsförhållandets

beskaffenhet i hvarje fall.»

Komiterades förslag, i hvad det afsåg nybyggnads- och

underhållsskyldigheten å tredje klassens bostadsboställen på

landet, föranledde åtskilliga anmärkningar.

MOTIV. — II KAP. 9 OCH 10 §§.

87

Sedan högsta domstolen, på sätt här nedan förmäles, yttrat

sig i frågan, blef till statsrådsprotokollet den 7 december 1888

af föredragande departementschefen anfördt följande:

»I fråga om hvem byggnads- och underhållsskyldigheten å komministrars

bostadsboställen a landet, i förslaget hänförda till tredje klassens

boställen, åligger, finnes för närvarande veterligen icke något allmänt gällande

stadgande. På grund häraf har denna skyldighet hittills ansetts

åligga boställshafvaren ensam å alla de komministersboställen, för hvilka

icke särskilda undantagsbestämmelser finnas. Obilligheten af en dylik

anordning, enligt hvilken den svagast aflönade klassen af presterlige boställshafvare

måst ensam ansvara för hela byggnads- och underhållsskyldigheten

å sina boställen, under det deras i regeln vida bättre aflönade

embetsbroder, kyrkoherdarne, lagligen åtnjutit den förmånen, att en ganska

väsentlig del af byggnads- och underhållsskyldigheten å kyrkoherdeboställena

skolat af församlingen utgöras, har länge varit insedd. Enligt inkomna

upplysningar har i åtskilliga delar af riket allmogen sjelf funnit berörda

obillighet sa beaktansvärd, att den för sin socken frivilligt påtagit sig

ifrågakomna skyldighet å komministersboställen, stundom helt och hållet,

stundom till större eller mindre del. Andra fall förekomma, der församlingen

väl icke förpligtat sig att ansvara för fullgörande af omförmälda

skyldighet, men detta oaktadt af omständigheterna nödgats att särskilda

gånger verkställa erforderliga byggnader eller reparationer å komministersbostället

inom församlingen, sedan det visat sig omöjligt att af de medellösa

boställshafvarne framtvinga härtill behöfliga medel. I dylika fall har,

såsom naturligt var, mången gång, i följd deraf att nödiga åtgärder till

husens bevarande icke i tid vidtagits, kostnaden blifvit för församlingen vida

tyngre, än om uppkomna, i början ''jemförelsevis obetydliga, bristfälligheter

blifvit redan vid deras första uppkomst botade.

I hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad presteständet i sammanhang

med ett vid riksdagen 1862—1863 utarbetadt ''förslag till ny byggnadsordning

för kyrkoherdeboställen i det öfriga riket utom Skåne’ ifrågasatt,

föreslog kammarkollegium i sitt utlåtande af den 30 mars 1865, deri

icke någon ändring i denna del gjorts i utlåtandet af den 29 april 1867,

att deri föreslagna bestämmelser om, att å kyrkoherdeboställe vederbörande

pastoratsbor skulle bygga och underhålla de s. k. bostadshusen, samt att

endast de s. k. ladugårdshusen borde byggas och underhållas af boställshafvaren,

skulle gälla till efterrättelse äfven i fråga om tredje klassens

boställen på landet och i pastorat, som bestå af stads- och landsförsamlingar

förenade.

I yttranden, som öfver detta förslag inkommit, hafva åtskilliga kyrkoherdar,

efter erinran hurusom enligt förslaget pastorernes byggnadsskyldighet

blefve för dem högre än förr, tillkännagifvit sig ingå på detta endast

för det fall, att församlingarna antoge förslaget beträffande byggnaden

å komministersboställen.

Från ett håll har tillika erinrats, hurusom den föreslagna skyldigheten

för församlingarna att bygga mangårdshusen å tredje klassens boställen

ej torde kunna motsägas, då den vore fullt motiverad af försam

-

88

BOSTÄLLSORDNING.

lingarnas befriande från åliggandet att bygga och underhålla pastorernes

ladugårdar, hvilka hus, såsom varande i hög grad utsatta för röta, vore

vida kostbarare att vidinagthålla än mangårdshusen.

De komiterade, som afgifvit förslaget af den 28 mars 1879, hafva i

denna fråga haft skiljaktiga meningar.

Af flertalet är hemstäldt, att, med undantag för komministrars i stad

belägna bostadsboställen, der byggnads- och underhållsskyldigheten skulle

likasom nu åligga stadsförsamlingen, å öfriga bostadsboställen af tredje

klassen boställshafvaren skulle ensam bygga och underhålla de laga husen.

En af de komiterade, prosten Oscar Erl. Rabe, åter har i detta ämne

yttrat:

''Det beslut, komiterade fattade och som finnes upptaget i förslagets

18 § 2 mom., att alla de, som innehade prestlägenheter hörande till

tredje ordningen efter komiterades klassifikation, skulle sjelfve bygga och

underhålla samtliga åbyggnaderna å sina boställen, har jag icke kunnat

gilla, och har ingalunda funnit mig öfvertygad af de andragna motiven,

utan måste mot detta beslut reservera mig, ehuru, som jag fruktar, till

intet eller ringa gagn.

Visserligen hafva församlingarna icke hittills varit lagligen förbundna

att bygga och underhålla några hus å sådana boställen, men detta är väl

icke något bindande skäl, hvarför de allt framgent — äfven under helt

förändrade förhållanden — icke skulle blifva det. Då skulle de och vi

alla vara fria från alla nya skattebördor endast på den grund, att de äro

nya. Allmogen i åtskilliga delar af riket har insett obilligheten i detta

för deras svagast aflönade själasörjare tunga åliggande samt ganska allmänt

sjelfvilligt åtagit sig hela byggnads- och underhållsskyldigheten af

dessa — likaväl som förhållandet är med kyrkoherdeboställena. De

olägenheter, som komiterade anse hafva uppkommit af skyldigheten för

församlingen att bygga och underhålla antingen alla eller en del af åbyggnaderna

å kyrkoherdeboställena, hafva säkerligen, der sådana uppstått,

icke sin grund i sjelfva skyldigheten, utan fastmer i det obestämda och

tvetydiga i lagstadgandet angående fördelningen af denna skyldighet

mellan pastor och församlingen — något, som man hoppas kunna undanrödja

genom denna nya författning, genom hvilken alla sådana frågor

skulle blifva utredda, så att skyldigheten å ömse sidor blefve bestämd,

och inga ämnen qvarstå, som gåfve anledning till tvist och oenighet. Och

då detta blefve förhållandet äfven beträffande komministers- och kapellpredikantsboställena,

så behöfde man icke befara, att dylika möjliga olägenheter

skulle ökas genom att bevilja åt innehafvarne af sådana lägenheter

enahanda förmån i detta hänseende som åt kyrkoherdarne.

Man menar, att en sådan hjelp för komministrar och kapellpredikanter

numera icke vore af nöden, sedan nya löneregleringen blifvit

tillämpad, hvarigenom de, oaktadt åliggandet att sjelfve bygga och underhålla

husen å sina boställen, likväl skulle hafva med de nya lönevilkoren

sin anständiga bergning. Sant är visserligen, att deras löner blifvit på

de flesta ställen förbättrad — dock icke genom ny tunga för församlingarna

— utan ofta på kyrkoherdarnes bekostnad, eller genom ändamålsenligare

anordning af lönens fördelning på de betalningsskyldige,

MOTIV. — II KAP. 9 OCH 10 §§. 89

dess utgående och uppbörd. Men om denna förbättrade löneinkomst

ändock kan bereda innehafvarne under nuvarande tidsförhållanden eu

anständig bergning, torde vara högst tvifvelaktigt. Hela löneinkomsten

för sådane embetsman är nu beräknad och genom Kongl. Maj:ts nådiga

fastställelse bestämd till 1,200 å 1,500 kronor i medeltal. (Enligt tab.

n:r 1 vid kongl. regi. för presterskapets enke- och pupillkassa af

den 6 nov. 1874 funnos dock 125 sådane, som få åtnöjas med mindre

än 1,200, en som fått sig anslagna blott 500, eu annan 540 kronor.)

När nu en prestman, ofta efter en ganska lång väntan, får en sådan beställning,

och ännu oftare fortfarande har skulder från den nu för tiden

mycket dyra^ akademiekursen, hvilka han under sin adjunkt-tjenstgöring

knappt förmått förränta, ännu mindre inbetala samt nu för flyttning och

uppsättning af boställe mast i icke ringa mån öka, kommer till eu

löneinkomst af 1,200 kronor och skall dermed försörja sig, kanske med

hustru och barn, föda och löna åtminstone en dräng och en piga, betala

skatter till kronan och kommunen m. m. m. m. — månne här kan blifva

något öfver till räntor och amortering, till inköp af några böcker för

sina studiers öfvande o. s. v.? Är väl detta anständig bergning för en

man, som skall hafva akademisk bildning, och som måste hafva andra

behof än en vanlig torpare och bonde? Jag behöfver väl icke erinra

om, huru de vid statens embetsverk anstälde vaktmästarne hafva sig anslagen

lön på 800 kronor eller mera, huru en kustroddare har 900, huru

den unge löjtnanten med nagra få veckors årlig tjenstgöring tillträder en

lön af 800 å 1,000 kronor, huru den unge filosofie doktorn genast vid

elementarläroverket erhåller 1,500 eller såsom lektor 2,500 med 500

kronor förhöjning hvart femte år, huru kassörer och bokhållare hos enskilda

personer räkna sina löner i tusental. Jag påstår ingalunda, att

deras löner böra nedsättas, men jag tillåter mig blott fråga, om en komminister

eller kapellpredikant, som från årets första dag intill dess sista

skall stå till församlingens tjenst, och ofta måste anse den vunna befattningen

såsom sin lefnads verkningsmål, kan anses hafva sin anständiga

bergning med dessa 1,200 kronor och med. dem vara så aflönad, att han

icke ens skulle vara i behof af någon lindring i sina pålagor? Hvarifrån

skulle han taga medel, om han blefve ålagd uppföra nytt bostadshus eller

ladugård?

Om församlingarna rätt uppskattade sin egen fördel uti att hafva

en värdig, nitisk och sjelfständig själasörjare, som icke vore genom alltför

svara brödsorger och jordiska bekymmer nödtvungen att draga sin

båg och sitt sinne från sitt dyra kall, utan kunde med mera odelad uppmärksamhet

egna sin tid och sina krafter åt uppfyllandet af sina pligter

mot embete^ och sin församling, så borde de sannerligen icke vägra eller

med ovilja åtaga sig denna lilla nya börda, som blefve föga känbar, när

den fördelas på hela pastoratets skattskyldige medlemmar, men är tryckande

tung att ensam bära för den skuldbelastade, fattige läraren eller

hans enka och barn.

Detta är ett yrkande, som rikets presterskap i allmänhet har framstält,

der det i denna fråga haft att yttra sig, och som många kyrkoherdar

fästat såsom vilkor, om de skulle underkasta sig den i ganska

90

BOSTÄLLSORDNING.

väsentlig man ökade byggnads- och underhållskostnad å sina egna boställen,

som enligt nya förslaget skulle drabba dem.

Kammarkollegium har ansett saken så billig och klar, att det enhälligt

och snart sagdt utan motivering i sitt underdåniga förslag till ny

ecklesiastik boställsordning antagit, att komministrar och kapellpredikanter

skulle i detta hänseende få enahanda förmån som kyrkoherdarne.

Min åsigt och mitt yrkande var derför vid frågans behandling inom

komitén, och är fortfarande, såsom efter min uppfattning grundande sig

på- all billighet, att församlingarna skulle förpligtas att åt sina komministrar

och kapellpredikanter, på enahanda sätt såsom åt sina kyrkoherdar,

bygga och underhålla bostadshus jemte alla dertill hörande byggnader,

men komministrar och kapellpredikanter framgent såsom hittills

hafva det åliggandet att bygga och underhålla alla de öfriga åbyggnaderna;

på grund hvaraf såväl denna 18 §, som ock alla andra dermed

sammanhängande stadganden i förslaget skulle i denna syftning undergå

nödiga förändringar.’

Rabes betänkligheter emot komiterades förslag i förevarande hänseende

hafva delats af samtliga de domkapitel och Kongl. Maj:ts befallningshafvande,

hvilka i detta ämne särskildt yttrat sig, nemligen tio af

domkapitlen och tio af Kongl. Maj:ts befallningshafvande.

Af dessa hafva de fleste uttryckligen instämt i Rabes reservation,

hvarvid från en af Kongl. Majrts befallningshafvande ytterligare erinrats,

hurusom Rabes skäl syntes vara desto mera talande, som de visat sig i

många fall omfattade af församlingarna sjelfva, samt nuvarande lagstiftning

ledt derhän, att på åtskilliga tredje klassens boställen icke några

åbyggnader funnits eller ännu funnes, så att svårighet åstadkommits att

få berörda embeten besatta, då förhållandet afskräckte sökande, som icke

egde enskild förmögenhet att nedlägga på boställenas bebyggande.

Två af de Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som i frågan yttrat sig,

nemligen Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs och Vesterbottens

län, hafva ansett församlingarnas ifrågakomna skyldighet böra än

vidare utsträckas, i det att Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs

län hemstält, att, såsom flerstädes redan skedde, församlingarna

skulle utgöra all byggnads- och underhållsskyldighet på tredje klassens

boställen, samt Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vesterbottens län föreslagit,

att hela byggnadsskyldigheten och en del af underhållsskyldigheten

ålades församlingarna.

I kammarkollegii underdåniga utlåtande öfver komiterades förslag

yttras icke något vid nu förevarande paragraf, men föredraganden i kammarkollegium

har till protokollet anfört:

''Med kongl. förordn. den 11 juli 1862 angående allmänt ordnande

af presterskapets inkomster afsågs att genom ändamålsenligare anordning

i afseende på lönens utgörande och uppbörd förenkla lönesättet

samt att jemnare fördela befintliga lönetillgångar mellan de prester, som

voro anstälda inom samma pastorat, men den påbjöd icke förökade avgifter.

Den löneförbättring, som dermed må hafva kommit komministrar

och deras vederlikar till del, har således i allmänhet icke uppkommit

genom ny tunga för församlingarna. Löneregleringen torde icke heller i

MOTIV. — II KAP. 9 OCH 10 §§.

91

allmänhet hafva utfallit så gynsamt för dessa tjensteman, som komiterade

synas förutsätta. Och ej heller kan jag finna att församlings byggnadsoch

underhållsskyldighet å deras boställen skulle föranleda större olägenheter,

än dylik skyldighet å kyrkoherdarnes boställen. Ostridigt torde i

allt fall få anses, att den byggnads- och underhållsskyldighet, som enligt

komiterades förslag kommer att åligga innehafvare af tredje klassens bostadsboställen

på landet, icke står i rimligt förhållande till deras löneinkomster.

Och jag finner så mycket mindre skäl att frångå kollegii uti 1865 års förslag

till boställsordning framstälda åsigt i afseende å berörda skyldighets fördelning

mellan församling och boställshafvare, som en betydande lindring vid

byggnad och underhåll af prestgård måste anses hafva kommit dåvarande

byggnads- och underhållsskyldige till del genom lagen den 1 maj 1885.

Såväl på grund häraf som af billighetshänsyn får jag för min del

förorda nådigt bifall till komitéledamoten Rabes vid denna paragraf uti

afgifven reservation gjorda, af nära hälften af Konungens befallningshafvande

och flertalet af konsistorierna biträdda hemställan, att innehafvarne

af tredje klassens boställen på landet måtte medgifvas enahanda

förmån i afseende å deras bostadsboställens byggande och underhåll, som

enligt komiterades förslag tillkommer innehafvare af andra klassens boställen

på landet.’

Vid ärendets behandling i högsta domstolen har, då innehafvare af

tredje klassens bostadsboställen å landet, med afseende å dem tillmätta

löneinkomster, icke torde kunna anses mägtiga att, utan församlingarnas

•deltagande, uppföra och underhålla dessa boställens alla laga hus, hvilka

enligt förslaget skulle blifva ansenligt kostbarare än enligt hittills tillämpade

stadganden, och då skälig anledning syntes icke förefinnas att i fråga

om sådana boställen antaga annan grund för byggnads- och underhållsskyldighetens

fördelning, än som vidkommande andra klassens bostadsboställen

å landet föreslagits, högsta domstolen ansett, att äfven å tredje

klassens bostadsboställen å landet berörda skyldighet borde fördelas på

enahanda sätt, som i fråga om andra klassens dylika boställen blifvit vid

16 § 1 mom. i komiterades förslag hemstäldt.

På sålunda anförda grunder har jag funnit byggnads- och underhållsskyldigheten

å tredje klassens boställen icke skäligen kunna åläggas

boställshafvaren i vidsträcktare mån än högsta domstolen hemstält; i följd

hvaraf förslaget i öfverensstämmelse härmed ändrats.»

Af dessa skäl blefvo — i stället för ofvan omförmälda §§ 16

och 18 i 1879 års förslag — under § 14 i K. prop. intagna

följande stadganden:

1. Å andra och tredje klassernas bostadsboställen på landet skola

sätesbyggning, visthus, hushållskällare, brygghus, vedbod, hemlighus, drängstuga,

vagnshus och brunn för hushållet, för så vidt de der böra enligt

denna författning såsom laga hus finnas, af pastoratet byggas och underhållas.

Öfriga laga hus å sådana bostadsboställen byggas och underhållas

af boställshafvaren.

2. Å bostadsboställen af andra och tredje klasserna i stad byggas

och underhållas alla laga hus af pastoratet;

92

BOSTÄLLSORDNING.

hvarefter i § 67 mom. 2 af K. prop. infördes en mot stadgandet

i § 69 mom. 2 af 1879 års förslag svarande bestämmelse

om fortfarande tillämpning af nndantagsstadganden, som å viss

ort eller för visst boställe gälde.

Äfven komitén har ansett, att det skulle varit synnerligen

önskvärdt, om möjlighet funnits att för komministrar ne på landet

och med dem likstälda prester åvägabringa någon minskning af

den byggnadstunga, som hittills hvilat på dem. Då emellertid

Kongl. Maj:ts förut vid två tillfällen framlagda förslag att

åstadkomma en sådan minskning genom att på socknemännen

öfverflytta en del af byggnadstungan icke tillvunnit sig riksdagens

bifall, och anledning ej linnes till antagande, att åsigterna

härutinnan inom riksdagen skulle undergått nämnvärd

förändring, har komitén trott sig icke ånyo böra upptaga ett

liknande förslag. Något annat sätt att få större eller mindre

del af den börda, som är förenad med fullgörandet af erforderlig

byggnadsskyldighet å tredje klassens bostadsboställen på landet,

aflyftad från boställshafvarne lärer ej heller böra nu föreslås.

Det har synts komitén ändamålsenligare att, utan socknemännens

betungande, söka bereda innehafvarne af nyss omförmälda

boställen lättnad i utgörandet af berörda skyldighet på

det sätt, att kostnaden för nybyggnad af deras laga hus och för

sådana förbättringar, som afses i § 16 mom. 2, blefve betäckt

medelst amorteringslån ur allmän kassa, hvarigenom utgiften

för nämnda arbeten kunde på längre tid fördelas samt billiga

räntesatser beredas; och har komitén i sådant syfte uppgjort

sitt förslag till förordning om ecklesiastika byggnadslånekassor.

Komitén har dessutom — för att, så vidt lämpligen kunnat

ske, begränsa ifrågavarande byggnadstunga — uti förslaget till

boställsordning upptagit stadganden: dels i § 5 om rätt att i

särskildt angifva fall utesluta vissa hus, dels i § 7 om sammanbyggnad,

i den mån synerätt lämpligt pröfvar, af andra laga

hus än sätesbyggningen jemte derunder anordnad hushållskällare,

dels i § 15 om skyldighet, vid beslut angående nybyggnad eller

dermed enligt § 16 mom. 2 likstäldt arbete, att iakttaga, det

framtida boställshafvare ej varda mer än nödigt betungade, dels

ock i § 56 mom. 3 om förpligtelse för synerätt att, innan ny

-

MOTIV. — II KAP. 9 OCH 10 §§.

ÖB

byggnad beslutas, noggrant undersöka, huruvida sådan åtgärd

lämpligen kan genom endast bättrande undvikas.

Likasom komitén icke i afseende å tredje klassens bostadsboställen

på landet föreslagit någon öfverflyttning af byggnadsskyldigheten,

har komitén ansett det icke heller böra ifrågasättas,

att för andra klassens bostadsboställen på landet pastorat eller

församling skulle få sig ålagd skyldighet att nybygga och underhålla

något annat hus än dem, beträffande hvilka nybyggnadsoch

underhållsskyldighet hittills ålegat socknemännen.

Den nya boställsordningen innefattar således i dessa hänseenden

icke någon rubbning af bestående förhållanden.

Detta gäller äfven i fråga om byggnadsskyldighet, som enligt

särskilda bestämmelser för viss ort eller för vissa boställen

åligger annan än boställshafvaren. Huruvida bestämmelse, som

härutinnan åberopas, skall anses innebära lagligen giltigt åliggande

eller vara beroende af fortfarande frivilligt samtycke,

lärer ej kunna genom boställsordningen fastställas, utan måste,

om tvist uppstår, i vanlig ordning afgöras af domstol.

Boställshafvares nybyggnads- och underhållsskyldighet åter

å nu omtalade boställen kan blifva i någon män ökad genom

den nya boställsordningens bestämmelser om de laga hus, som,

der ej untantag enligt § 5 i förslaget medgifves, skola å sådant

boställe finnas. En jemförelse mellan den i ämnet gällande lagstiftningen

och den föreslagna torde dock visa, att berörda ökning

icke kan blifva betydande. De laga hus, som enligt förslaget

kunna, utöfver hvad hittills varit stadgadt, för bostadsboställe

med jordbruk föreskrifvas, äro vedbod samt, i den mån

nödigt pröfvas, en andra källare äfvensom en eller två brunnar,

hvarförutom, under det att boställshafvare nu är ålagdt hålla

vagnshus eller redskapslider, förslaget såsom laga hus upptager

vagnshus och redskapshus. A flertalet bostadsboställen med

jordbruk lära dock vedbod, rotfruktskällare, brunnar, vagnshus

och redskapshus i verkligheten finnas bland de såsom laga hus

insynade byggnader, och, när förhållandet icke redan är sådant,

torde detta i de flesta fall bero på omständigheter, som

enligt förslaget kunna medföra, att ifrågavarande hus eller vissa

bland dem uteslutas.

För att emellertid icke ens den oväsentliga ökning, som kan

af förslagets stadganden föranledas, må drabba löntagare, hvilken

redan före boställsordningens utfärdande blifvit utnämnd,

94

BOSTÄLLSORDNING.

är i § 71 mom. 2 tillagd bestämmelse att sådan löntagare icke

skall, mot sitt bestridande, vara underkastad andra än förut

gällande föreskrifter i afseende å de laga husens nybyggnad och

underhåll.

Beträffande andra och tredje klassernas bostadsboställen i

stad öfverensstämmer komiténs förslag med hvad i K. prop. § 14

mom. 2 och § 67 mom. 2 föreslagits.

11 §•

Enligt denna paragraf bibehålies nuvarande skyldighet för

innehafvare af löningsboställe att ensam ansvara för nybyggnadsoch

underhållsskyldigheten derstädes, såvida icke för visst dylikt

boställe särskilda bestämmelser gälla.

Motsvarande stadgande var intaget i 1879 års förslag § 19

(jfr § 69 mom. 2) och i K. prop. § 15 (jfr § 67 mom. 2).

När ifrågavarande boställen äro i författningsenlig ordning

utarrenderade, skall nybyggnads- och underhållsskyldigheten

fullgöras af arrendatorn eller brukaren på grund af bestämmelsen

i § 66, att för dem skall gälla hvad för boställshafvare är

i boställsordningen föreskrifvet.

12 §

motsvaras af § 22 i 1879 års förslag, så lydande:

Uppkommande brister å boställes laga hus skola afhjelpas och nybyggnad

af dessa hus verkställas i den mån sådant vid ekonomisk besigtning

eller husesyn föreskrifves eller eljest deremellan nödigt blifver.

I motiveringen anfördes härom:

»Denna paragraf innehåller bestämmelser i afseende på tiden, då erforderliga

nybyggnads- och reparationsarbeten skola af vederbörande verkställas.

Som bostället alltid bör hållas i laga skick, torde nybyggnader och

förbättringar böra verkställas så snart behof deraf inträder och i alla

händelser inom den tid, som vid ekonomisk besigtning eller husesyn bestämmes.

(Jfr §§ 21, 28 i militieboställsordningen.)»

I K. prop. § 17 erhöll ifrågavarande bestämmelse följande

lydelse:

Uppkommande brister å boställes insynade hus skola afhjelpas och

n}''byggnad af dessa hus verkställas i den mån sådant föreskrifves eller

eljest nödigt blifver.

MOTIV. — II KAP. 11 — 14 §§.

95

Denna jemkning af ordalagen öfverensstämde med hvad en

iland de homiterade i afgifven reservation hemstält samt föranleddes

deraf, att enligt K. prop. äfven andra än de laga husen

innefattades under vederbörandes nybyggnads- och underhållsskyldighet,

samt att ekonomisk besigtning ansågs icke böra erhålla

befogenhet att meddela föreskrift om nybyggnad.

Den ytterligare ändring af förevarande paragrafs lydelse,

som nu skett, har ansetts böra vidtagas, på det att icke den i

alla händelser å bostadsboställen ganska tryckande byggnadstungan

må varda genom onödiga eller olämpligt anordnade nybyggnader

ökad till skada för framtida byggnadsskyldige.

13 §

innehåller samma bestämmelse som K. prop. § 21 och 1879 års

förslag § 26, beträffande hvilken senare paragraf i dervid fogade

motivering anfördes:

»Ehuru boställshafvare, enligt förslaget, ej är skyldig deltaga i underhållet

af sådana laga hus, som af församling eller annan byggas och

underhållas, torde han dock böra vara skyldig att väl vårda dessa hus

och att godtgöra all skada, som å dem genom hans vanvård eller vårdslöshet

förorsakas. Denna paragraf torde öfverensstämma med hvad 26

kap. 3 § B. B. derutinnan innehåller.»

14 §,

som öfverensstämmer med K. prop. § 16, motsvarar § 21 i 1879

års förslag, med den skilnad att mom. 2, vid förslagets omarbetning

år 1888, blifvit på grund af gjorda erinringar sålunda ändradt,

att framför orden: »jemväl af annan» inskjutits orden: »der sådant

kan ske utan men för bostället eller boställshafvaren».

Såsom motiv till denna paragraf anfördes i 1879 års betänkande:

»I

fråga om boställshafvares och församlings rätt att till nybyggnad

och reparation å boställe samt om boställshafvares rätt att i öfrigt till

husbehof använda boställes skogstillgång meddelas bestämmelser i kongl.

förordn. angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket den

29 juni 1866, kap. V,* hvilka bestämmelser, hvad boställshafvarens rätt

angår, afse såväl ecklesiastika som andra boställen.

* Numera kongl. förordn. den 26 jan. 1894, kap. IV.

96

BOSTÄLLSORDNING.

Det har synts komiterade tillräckligt, att i boställsordningen till berörda

skogsordning hänvisas.

Anmärkas kan, att i skogsordningens 26 §* väl är stadgadt om församlings

rätt att till nybyggnad och reparation å prestgård använda