SOU 1904:1

UNDERDÅNIGA YTTRANDEN

AF

I FRÅGA OM FÖRSLAG TILL

ÄNDRING I GÄLLANDE STADGANDEN

ANGÅENDE

TILLHANDAHÅLLANDE AF TIDNINGAR

GENOM POSTVERKETS FÖRSORG.

STOCKHOLM

K. I,. BECKMANS BOKTRYCKERI

1003.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

1. Styrelsen för Svenska Tidningsutgifvareföreningen ........ }

2. Publicistklubben. ............................................ jg

3. Göteborgs och Västra Sveriges Pressförening................................. 21.

4. Södra Sveriges Pressförening............................................ 28

B. Mellersta Sveriges Pressförening............ 32

6. Styrelsen för Aktiebolaget Svenska Telegrambyrån....................... 33.

1. Styrelsen för Svenska Tidningsuigifvareföreningen.

(Dat. den 29 maj 1902.)

TILL KONUNGEN.

Enligt Eders Kung!. Maj:ts beslut af den 7 sistlidna februari

bär Svenska Tidningsutgifvareföreningen blifvit satt i tillfälle att

inkomma med underdånigt yttrande i anledning af det utlåtande,

som kommitterade för utarbetande af förslag till ändring i gäl

1

-

2

lande stadganden angående tillhandahållande af tidningar genom

'' postverkets försorg den 4 mars 1901 afgifvit, äfvensom K. Generalpoststyrelsens

däröfver afgifna underdåniga utlåtande af den

23 november 1901.

Då Svenska Tidningsutgifvareföreningen nu begagnar sig af

det sålunda erbjudna tillfället, anhåller föreningen att i underdånighet

få framställa följande anmärkningar mot kommitterades

förslag till kungörelse med däri af Generalpoststyrelsen ifrågasatta

ändringar.

1) Med afseende å § 3 inom. 1

(angående tryckalster, som ej böra få införas i tidningsregistret).

Kommitterade hafva i detta mom. föreslagit åtskilliga stadganden

i fråga om hvad som ej bör få införas i tidningsregistret.

Under punkterna l:o), 2:o) och 3:o) hafva kommitterade ifrågasatt

väsentliga inskränkningar i syfte att utesluta åtskilliga publikationer

från hittills åtnjuten förmån att vinna postbefordran

såsom tidningar.

Tidningsutgifvareföreningen håller före, att det nuvarande

stadgandet, hvilket varit gällande allt sedan 1883, borde — förutsatt

att det rätt tillämpas — kunna anses fullt tillräckligt. Under

alla omständigheter hafva kommitterade, enligt föreningens

åsikt, gått längre med afseende på inskränkningar än som må.

anses behöfligt eller lämpligt ur det allmännas synpunkt.

Hvad först angår det under l:o) upptagna förbudet mot

»tryckalster, om hvilket på grund af innehållets beskaffenhet

eller eljest måste antagas, att det skall omfatta endast ett begränsadt

antal nummer eller häften och efter utgifvande däraf

upphöra att vidare utkomma», befarar föreningen, att ett dylikt

stadgande skulle kunna få tillämpning äfven på publikationer,

som i allo hafva karaktären af tidning, men som utgifvas för em

viss begränsad tid, såsom t. ex. fallet varit med »Nordens Exposition

stidning» (som utkom i 127 nummer under utställningen

3

i Stockholm sommaren 1897) och »Ariel, Pressveckans tidning»

(som utkom i 12 nummer med anledning af Pressens vecka sommaren

1901). Något skäl att icke bevilja dylika tidningar samma

förmån som andra i fråga om postbefordran torde ej gärna kunna

förebringas. Föreningen anser alltså, att punkten l:o) bör utgå

eller åtminstone omredigeras.

Beträffande sedan de i punkten 2:o) föreslagna bestämmelserna

komme desammas antagande i oförändradt skick att hafva

till följd, att åtskilliga tidskrifter, som under åratal utgifvits i

vårt land och som under skydd af hittills gällande stadganden

utvecklats och vunnit stor spridning bland allmänheten, plötsligt

skulle se sig nödsakade att antingen gifva åt sitt innehåll

annan uppställning o. s. v. eller ock upphöra att vidare utkomma

såsom tidskrifter. Förslagets genomförande skulle ej blott innebära

en orättvisa mot de ifrågavarande tidskrifterna utan tilllika

vara menligt för den stora allmänheten, enär åtkomsten af

nyttig och omväxlande läsning i skilda ämnen blefve försvårad.

Härtill kommer, att de föreslagna inskränkningarna strida mot

den praxis, som på detta område i åtskilliga andra land vunnit

häfd.

Föreningen ansluter sig alltså beträffande punkten 2:o) till

det medlingsförslag, som blifvit framställdt i herr E. Hammarlunds

reservation och anser på de i nämnda reservation anförda

skäl, att sagda punkt bör erhålla eu lydelse af i hufvudsak

samma innehåll som den nu gällande. Om punkten bo) bortfaller,

torde emellertid i punkten 2:o) äfven böra omnämnas

tryckalster, som består af ett arbete, hvadan förbudet borde omfatta:

tryckalster, hvars innehåll uteslutande eller till väsentligaste

delen består af ett eller några få i särskilda häften fördelade

arbeten.

Under punkten 4:o) hafva konnnitterade föreslagit, att i tidningsregistret

ej skulle få införas: »tidning, hvars benämning

antingen äi alldeles lika med titeln å tidning, som redan är för

annans räkning införd eller behörigen anmäld till införande i

4

tidningsregistret, eller ock med dylik titel företer sådan likhet,

att tidningarna lätt kunna förväxlas».

Om lämpligheten af att införa eu dylik bestämmelse i en postförfattning

hyser Tidningsutgifvareföreningen stor tvekan. Det

vill synas föreningen, som om denna viktiga angelägenhet borde

lösas genom ändringar i Tryckfrihetsförordningen eller på annat

sätt, t. ex. genom en särskild lag angående rätt till tidnings titel.

Under alla omständigheter torde afgörandet af en så viktig

fråga som den om tidningsutgifvares rätt att få sin tidning befordrad

genom postverket icke böra läggas uteslutande hos Generalpoststyrelsen.

2) Med afseende å § 8

(angående post af giftens storlek).

Enligt kommitterades förslag skulle tidningarna drabbas af

väsentligt förhöjda postafgiftér. Den af kommitterade ifrågasatta

förhöjningen motsvarar icke mindre än 70 procent. Generalpoststyrelsen

har emellertid i sitt utlåtande förklarat nämnda

ökning icke tillräcklig utan hemställt om sådana ändringar i

kommitterades förslag, att förhöjningen i de nuvarande afgifterna

för tidningarnas postbefordran komme att uppgå ända till

130 procent, d. v. s. att de nu utgående postafgifterna skulle i

det stora hela komma att betydligt mer än fördubblas. För enstaka

tidningar blefve postafgiften t. o. m. tre ä fyra gånger

större än hvad för närvarande är fallet.

Det må icke förtänkas Tidningsutgifvareföreningen, att den

ställer sig afvisande gent emot så betydande förhöjningar.

Af hvad kommitterade andragit torde framgå, att någon förhöjning

i tidningarnas postbefordringsafgifter bör äga rum, på

samma gång mera rättvisa grunder varda fastställda i fråga om

afgifternas storlek de olika tidningarna sins emellan. Men att

därvidlag gå t. o. m. längre än hvad kommitterade föreslagit

synes föreningen under inga förhållanden böra ifrågakomma.

Mot den af Generalpoststyrelsen ifrågasatta höjningen med

o

50 procent viti de af kommitterade föreslagna befordringsafgifterna

anhåller föreningen att i korthet få andraga följande:

1. Med den stora kulturella uppgift tidningspressen har

måste det ligga i statsmakternas intresse, att tidningarna — den

allmänna odlingens och upplysningens befrämjare - erhålla eu

lätt och billig spridning till olika delar af landet. Postafgiften

för tidningar bör därför ställas proportionsvis lägre än för andra

postförsändelser och ej sättas högre än som är nödigt för att

postverkets utgifter må täckas af dess inkomster. Att tidningspressen

härvidlag kommer i eu mera gynnsam ställning, är så

mycket mera rättvist, som öfriga grenar af poströrelsen till stor

del främjas och utvecklas just i mån af tidningspressens utveckling.

2. Denna tidningarnas stora betydelse för den allmänna

odlingen har gjort, att man i andra land i allmänhet fastställt

tidningarnas postafgifter till så låga belopp som möjligt och sålunda

på detta område ej uttagit de verkliga kostnaderna.

I Tyskland beräknades år 1897 postverkets inkomst pr postabonneradt

nummerexemplar uppgå till 0,43 öre. I den till tyska

riksdagen 1899 aflåtna regeringspropositionen föreslogos sådana

ändringar med afseende på tidningarnas postafgifter, att medelinkomsten

pr nummerexemplar skulle hafva uppgått till 0,6 2

öre, men genom de af riksdagen vidtagna förändringarna i det

framlagda förslaget minskades den beräknade inkomsten af reformen,

så att denna antogs komma att t. o. m. något understiga

inkomsten af de förut gällande, procentvis utgående postbefordringsafgifterna.

Medelafgiften pr nummerexemplar uppgår

alltså enligt nu gällande bestämmelser i Tyskland icke ens

till det belopp, hvartill den beräknades enligt förutvarande stadgande^

eller 0,4 3 öre.

Men i Sverige skulle nämnda medelafgift pr nummerexemplar,

som för 1898 beräknades till 0,3 7 öre, enligt kommitterades förslag

uppgå till 0,6 3 öre och enligt Generalpoststyrelsens till

0,8 5 öre.

6

Härvid invändes, att i Tyskland tillkommer särskild hembäringsafgift.

Det är emellertid att märka, att i nämnda land

sker liembäring såväl i stad som på landet, under det hos oss

flertalet tidningar icke hembäras, utan få abonnenterna själfva

hämta sina tidningsexemplar å vederbörande postanstalt.

Den afgift, som af kommitterade blifvit föreslagen för tidningarnas

postbefordran i Sverige, är alltså, i stort sedt, högre

än den, som i Tyskland numera är fastställd, hvadan en sådan

förhöjning, som af Generalpoststyrelsen blifvit ifrågasatt, icke

kan anses vara förenad med billighet.

Om kommitterades förslag blefve antaget, skulle visserligen

enligt kommitterades beräkningar postverket göra en icke oväsentlig

förlust på tidningsrörelsen. Men de utgiftsberäkningar, som

ligga till grund för förslaget, synas Tidningsutgifvareföreningen

vara i vissa fall alldeles för högt tilltagna, något som äfven hvad

angår eu och annan post kommitterade själfva påpekat.

Äfven i andra land gör emellertid postverket förlust på tidningsrörelsen.

I Amerika beräknades denna förlust år 1898

uppgå till icke mindre än 20 millioner dollars.

3. Om de af Generalpoststyrelsen föreslagna mycket höga

afgifterna skulle varda fastställda, komme allmänheten att i hög

grad häraf betungas. Med den nuvarande konkurrensen på tidningsområdet

hafva nämligen tidningarna till det allra yttersta

nedpressat sina prenumerationspris. Gifvet är alltså, att om

afgifterna för tidningarnas postbefordran komma att höjas, tidningsutgifvarne

se sig nödsakade att af den tidningsläsande allmänheten

uttaga en motsvarande höjning. Om denna höjning

varder så stor, som Generalpoststyrelsen ifrågasatt, blir det alltså

för allmänheten väsentligt dyrare att hålla tidningar än hittills.

Äfven ur synpunkten af den stora tidningsläsande allmänhetens

intressen finner sig alltså Tidningsutgifvareföreningen

böra motsätta sig Generalpoststyrelsens förslag.

4. En annan följd af postbefordringsafgiftens fastställande

till så högt belopp som det Generalpoststyrelsen föreslagit

7

blefve otvifvelaktigt den, att tidningar med större upplagor sökte

att på platser, där de hafva ett stort prenumerantantal, ordna

•distributionen utan anlitande af postverket som mellanhand.

En del af de påräknade inkomsterna — och naturligtvis den

del, för hvilken postverkets utgifter äro de mest minimala —

skulle därmed gå förlorad för postverket.

5. Slutligen må framhållas, att intet behof föreligger från

postverkets sida att uttaga så höga afgifter som de af Generalpoststyrelsen

ifrågasatta. Postverket lämnar nämligen årligen

•ett afsevärdt öfverskott. År 1888 var detta öfverskott endast

•36,000 kronor men steg år 1891 till öfver 321,000, år 1894 till

■öfver 653,000, år 1896 till öfver 1,018,000 och år 1897 till öfver

1,236,000 kronor. År 1900 var öfverskottet 665,000 kronor förutom

425,000 kronor till nya posthusbyggnader, och för år 1901

utgjorde öfverskottet 636,384 kronor förutom 410,000 kronor,

som utgick till posthusbyggnader, alltså sammanlagdt eu million

kronor. Pör innevarande år beräknas i den af riksdagen godkända

staten öfverskottet till 380,000 kronor förutom 729,500

kronor till posthusbyggnader och för nästa år till 330,000 kronor

förutom 215,000 kronor till posthusbyggnader.

Att under sådana förhållanden öka postverkets inkomster

med ytterligare 552,000 kronor i enlighet med General poststyrelsens

förslag, därför finnes intet fog. Ty postverket är till för

■att tjäna allmänheten, ej för att skaffa staten ökade inkomster.

En så väsentlig förhöjning som den af Generalpoststyrelsen

ifrågasatta är enligt hvad framgår af det föregående icke betingad

af något behof för att postverkets rörelse skall gå ihop

utan blir en ny skatt, lagd på den stora tidningsläsande allmänheten,

och då tidningarna numera trängt in i snart sagdt hvarje

hem, blir den ökade postafgiften i verkligheten en ny skatt på

hela svenska folket.

Kommitterades förslag — som skulle hafva till följd att

postverket finge en ökad inkomst af omkring 300,000 kronor —

blir, redan det, mycket betungande för tidningarna och allmän

-

8

heten, hvadan föreningen dristar i underdånighet hemställa, om

icke åtminstone den af kommitterade föreslagna procentafgiften

(»två procent af den utgifvaren tillkommande prenumerationsafgift,

dock ej under_5 öre») kunde bortfalla. Denna procentafgift

å tidningarnas prenumerationspris är i princip oriktig och

har äfven alldeles strukits i Tyskland.

Enligt kommitterades beräkningar skulle procentafgiften

gifva en inkomst af 59,319 kr. 03 öre. Efter densammas borttagande

skulle — med bibehållande af kommitterades öfriga afgifter

— postverkets inkomster för tidningsrörelsen ökas från

425,957 kr. 94 öre till 658,185 kr. 56 öre eller med 232,227 kr.

62 öre. Ökningen i procent skulle blifva 54, och inkomsten pr

nummerexemplar skulle stiga från 0,3 7 till 0,5 7 — alltså äfven i

detta fall betydligt högre än i Tyskland.

Kommitterades förslag angående en förskrifningsafgift af 10

öre för hvarje abonnement, en nummerafgift af 12 öre för hvarje

nummer i veckan samt en viktafgift af 6 öre för hvarje kilogram

finner sig Tidningsutgifvareföreningen böra lämna utan anmärkning,

särskildt med hänsyn därtill att genom antagandet af ett

dylikt förslag mera rättvisa grunder varda fastslagna än de nuvarande

samt därjämte garanti vinnes för att postverkets inkomster

på tidningsrörelsen skola stiga i mån af själfva rörelsens,

tillväxt.

3) Med afseende å § 9 mom. 2

(iangående högsta vikten för postabonnerad tidning).

Föreningen anser, att om eu maximivikt skall fastställas för

tidning, som befordras efter abonnement genom postverkets förmedling,

denna bör sättas icke till 150 gram såsom kommitterade

föreslagit utan i stället till 175 gram.

Till de skäl, som i herr E. Hammarlunds reservation blifvit

anförda för en dylik mening, kan läggas, att numera dagliga tidningar

stundom utgifva söndagsnummer, som väga ända till

170 gram.

9

4) Med afseende å § 11 inom. 1

(angående af giften för s. k. utgifvarekorstånd).

I likhet med hvad som blifvit uttaladt i herrar Winroths

och Hammarlunds reservationer äfvensom i Generalpoststyrelsens

utlåtande anser Tidningsutgifvareföreningen, att afgiften för det

nya slag af korsbandsförsändelser, som af kommitterade blifvit

ifrågasatt och som benämnes utgifvarekorsband, icke bör bestämmas

till olika belopp allt efter som sålunda försända tidningar

utkomma liera eller färre gånger i veckan. Ett likformigt

porto för dylika korsband torde vara det enda riktiga, och

bör afgiften sättas till högst 12 öre (helst 10 öre) för hvarje vikt

af ett kilogram.

5) Med afseende å § 11 inom. 4

{angående vanliga tidningskorsband).

Kommitterade hafva i sitt förslag bibehållit hittills gällande

bestämmelser angående vanliga tidningskorsband. Befordringsafgiften

för enstaka korsbandsförsändelser, innehållande tidningar,

äfvensom dylika försändelser, inlämnade af annan än vederbörande

utgifvare eller å postanstalt utanför den ort, där tidningen

utgifves, skulle alltså som hittills utgöra 1 öre för hvar

vikt af 50 gram, dock minst 4 öre (2 öre vid lokalbefordran).

Generalpoststyrelsen föreslår emellertid, att detta nedsatta

trycksaksporto för tidningar, livilket varit gällande allt sedan

1877, måtte helt och hållet borttagas och att sålunda — frånsedt

de nya utgifvarekorsbanden — afgiften för korsband, som

utgöres af inländska tidningar, hädanefter skulle blifva densamma

som för vanliga trycksakskorsband, d. v. s. 4 öre för

hvar vikt af 50 gram.

Ifall detta General poststyrelsens förslag blefve godkändt,

skulle för alla returförsändningar af tidningar betalas samma

höga porto som för böcker, alltså fyra gånger det nuvarande

vanliga tidningskorsbandsportot. Allmänheten, som alltmera börjat

i ganska stor utsträckning betjäna sig af korsband vid för

-

10

sändning af tidningar till släktingar och bekanta, skulle likaledes

få vid dylika tillfällen erlägga en väsentligt högre afgift än hittills.

Af våra vanliga 5-örestidningar kunna för närvarande 4 ex.,

vägande sammanlagdt 250 gram, försändas såsom korsband mot

en afgift af 5 öre, men ifall Generalpoststyrelsens förslag blefve

antaget, skulle portokostnaden uppgå till icke mindre än 25 öre

eller mera än det pris, tidningarna betinga i allmänna handeln

och ungefär dubbelt så mycket som hvad tidningarna sjkifva erhålla

af återförsäljare. I Danmark utgör portoafgiften för ett

motsvarande tidningskorband endast 4 öre, i Belgien 7,2 öre och

i Tyskland 8,9 öre.

Så länge vi hafva ett så högt bokporto som fallet är i vårt

land, synes det Tidningsutgifvareföreningen orimligt att sätta i

fråga, att befordringsafgiften för tidningskorsband skall i allmänhet

vara densamma som för böcker under korsband.

Generalpoststyrelsen menar, att mycket afsevärda svårigheter

skola efter tidningsregistrets införande möta mot bibehållande

af tidningskorsbanden. Men dessa svårigheter torde på ett mycket

enkelt sätt kunna undanrödjas. Enligt § 5 i förslaget till

Kungl. kungörelsen skall Generalpoststyrelsen framgent som hittills

årligen utfärda en tidningstaxa. Genom ett tillägg till § 11

mom. 4 kunde uttryckligen angifvas, att nämnda moment har i

hvad angår tidning, som under korsband inlämnas på annan ort

än där tidningen utgifves, tillämpning endast i det fall, att tidningen

— hvilket ju är det vanliga — finnes införd i årets tidningstaxa.

Därmed skulle för öfrigt endast fastslås hvad som

hittills varit öflig praxis på detta område.

Ur såväl allmänhetens som tidningarnas synpunkt finner

alltså Tidningsutgifvareföreningen sig böra afstyrka Generalpoststyrelsens

förslag beträffande borttagande af nuvarande vanliga

tidningskorsband. Någon rubbning i gällande bestämmelser härom

bör icke vidtagas — åtminstone icke utan i samband med en väsentlig

nedsättning i det mycket höga bokportot, hvilket hos oss

är betydligt högre än i åtskilliga andra land.

Med ett litet förtydligande tillägg torde sålunda kommittera

des förslag i § 11 mom. 4 böra godkännas.

11

6) Med afseende å § 13

(iangående tidningars afl ämnande till posten å extra tid).

Kommitterade hafva föreslagit åtskilliga lättnader i livad angår

tidningars afrinnande till posten å extra tid. Generalpoststyrelsen

åter anser, att i hufvudsak samma bestämmelser som

de hittills gällande böra härvidlag fastställas.

I betraktande däraf, att de nuvarande postafgifterna för

abonnerade tidningar skulle enligt kommitterades förslag ökas

med icke mindre än 70 procent, hoppas Tidningsutgifvareföreningen,

att de af kommitterade föreslagna lättnaderna må varda

genomförda.

Det synes Tidningsutgifvareföreningen allt för oegentligt, att

framgent som hittills morgontidningar i liufvudstaden icke skulle

utan mot erläggande af en extra afgift kunna få inlämnas å tidningsexpeditionen

vid Stockholms postkontor tidigare än kl. 10

f. m., under det viktiga postförande bantåg afgå från Stockholm

redan kl. omkring 7,3 0 f. in. På sätt kommitterade framhållit,

torde det få anses ligga i allmänhetens intresse lika väl som i

tidningsutgifvarnes, att tidningarnas försändande med först afgående

postlägenhet icke varder genom särskilda afgifter försvåradt.

Morgontidningarna äro i regeln färdiga senast kl. 6 f. m.

Om för dem extra afgift ej erlägges, på sätt Generalpoststyrelsen

ifrågasatt, skulle de enligt nuvarande ordning icke kunna

få inlämnas på tidningsexpeditionen förrän kl. 10 f. m., och

posten vore då ej skyldig aflämna dem till postförande bantåg

före kl. 12 på dagen, alltså sex timmar efter det tidningarna varit

färdiga. Allmänheten skulle sålunda få sina nyheter betydligt

senare än som är nödigt. Detta sätt att betjäna allmänheten

öfverensstämmer föga med det som på andra områden inom

postverket gör sig gällande. Ett bref, som lägges i eu breflåda

strax före kl. 5,3 0 f. in., kan redan kl. 7,4 5 f. m. blifva afsändt

med bantåg, men en tidning, som är färdigtryckt kl. 5,3 0 f. m.,

skulle icke kunna utan mot erläggande af en rätt ansenlig extra

afgift blifva afskild förrän efter kl. 12 på dagen.

12

Då enligt Tidningsutgifvareföreningens mening kommitterades

förslag i nu förevarande hänseende synes vara väl afvägdt och

genom detsamma hänsyn tages till både allmänhetens, tidningarnas

och postverkets intressen, tillåter sig föreningen hemställa

om bifall till kommitterades men afslag å Generalpoststyrelsens

förslag i hvad angår de i § 13 föreslagna tider på

dygnet, då utgifvare skulle hafva rätt att utan afgift aflämna sin

tidning till posten.

Men Tidningsutgifvareföreningen vågar därjämte hemställa

om sådant tillägg till ifrågavarande paragraf, att dels tidningsutgifvare

tillförsäkras ovillkorlig rätt att direkt till postkupé själf

kunna få expediera sin tidning, dels i dylikt fall särskild afgift,

ej bör ifrågakomma, äfven om aflämnandet sker under tiden kl.

10 e. in.—7 f. m. Tidningsutgifvaren drabbas nämligen i detta

fall af väsentliga kostnader, och postverket besparas en hel del

arbete, hvadan det synes rättvist, att tidningsutgifvaren ej tillika

ålägges eu särskild afgift till postverket.

Öfriga paragrafer i kommitterades förslag till kungörelse

föranleda ej till något särskildt yttrande från Tidningsutgifvareföreningens

sida.

Svenska Tidningsutgifvareföreningen, som vid allmänt sammanträde

denna dag beslutat afgifva förestående yttrande, anhåller

i underdånighet, att Eders Kungl. Maj.t täcktes vid utarbetandet

af nya föreskrifter angående villkoren för postbefordran

af tidningar och andra periodiska skrifter taga hänsyn till

de här ofvan af föreningen uttalade önskningsmålen.

Underdånigst

Styrelsen för Svenska Tidningsutgifvareföreningen.

HELMER KEY.

G. F. Hedvall. Richard Gustafsson. Axel Lidman.

G. Torelius. Johan Wirén.

Victor Wennerholm.

Stockholm den 29 maj 1902.

2. Publicistklubben.

(Dat. den 29 maj 1903.)

TILL KONUNGEN.

Sedan cliefen för Kung! Civildepartementet i skrifvelse af

den 7 februari 1902 på nådigste befallning meddelat Publicistklubben,

att Kung!. Maj:t funnit godt förordna, att åt klubben

14

skulle lämnas tillfälle att — sedan klubben å sin sida beredt

de inom densamma bildade särskilda pressföreningar tillfälle att

till klubben yttra sig i fråga om det af kommitterade för utarbetande

af förslag till ändring i gällande stadgande!! angående

tillhandahållande af tidningar genom postverkets försorg den 4

mars 1901 afgifna underdåniga utlåtande — så fort ske kunde

inkomma med det underdåniga yttrande i ämnet, hvartill klubben

kunde finna anledning, och sedan chefen för Kungl. Civildepartementet

anhållit om meddelande, huruvida och i så fall när dylikt

yttrande kunde från klubben förväntas, får Publicistklubben,

ehuru yttranden ännu ej inkommit från samtliga pressföreningar,

härmed afgifva sitt yttrande i ämnet.

Publicistklubben vill härvid främst betona den stora betydelse,

tidningspressen äger såsom vår tids mest verksamma

kommunikationsmedel i den andliga och materiella odlingens

tjänst, hvarigenom frågan om villkoren för tidningars befordran

genom postverket blir för staten mindre en finansiell än en

kulturell fråga. Det kunskapsmaterial, som genom tidningarna

sprides till befolkningens alla lager, den belysning, de ur olika

synpunkter gifva åt händelser och företeelser i samtidens lif,

och det allmänintresse, de väcka och vidmakthålla, äga såväl för

den enskildes sträfvan som för samhällets utveckling en betydelse,

som väl knappast kan mätas. Tidningspressen har blifvit

en af de mest oumbärliga faktorerna i ett fritt och framåtskridande

folks lif, och det måste därför betecknas såsom ett oemotsägligt

samhällsintresse att främja i stället för att motverka

bruket af tidningar. Detta har ock sedan lång tid varit erkändt

i vårt land. Redan vid ståndsriksdagarna 1810 och 1815 förekommo

sålunda från ständerna framställningar, hvilka gingo ut

på, att tidningar, som kunde anses bidraga till den »allmänna

upplysningens befordran», äfvensom sprida upplysning i såväl

»ekonomiska som vetenskapliga ämnen», måtte få portofritt försändas

med allmänna posten.

Den oerhörda utveckling, hvaraf den svenska tidningspressen

sedan denna tid visat sig mäktig, är i och för sig ett fullt tillräckligt

vittnesbörd om den viktiga uppgift i samhällslifvet, som

15

den har att fylla; i allt högre grad, och i allt vidare kretsar

har tidningspressen blifvit förmedlaren af den allmänna upplysningen.

Af detta faktiska förhållande framgår också, att ett

obilligt fördyrande af tidningarnas postbefordringsafgifter med

däraf oundgängligen framkallade förhöjningar i det pris, för

hvilket tidningarna komma att hållas allmänheten till banda,

helt enkelt skulle komma att verka som ett den allmänna upplysningens

beskattande.

Häraf torde följa, att inom poströrelsen tidningsbefordringen

intar en plats alldeles för sig. Det är sålunda uppenbart, att

det allmännas intresse med hänsyn till tidningsportot är af helt

annan natur än exempelvis i fråga om brefportot. Genom låga

afgifter för tidningars postbefordran deltager staten i och underlättar

det direkta folkupplysningsarbete, som pressen utför, och

har uti pressens omfattande betydelse för den andliga och ekonomiska

samfärdseln den kraftigaste uppfordran att så göra.

Denna synpunkt kan tydligen ej i tillnärmelsevis samma grad

göras gällande med afseende på brefportot. Vid jämförelsen

mellan båda dessa piortosatser måste för öfrigt hänsyn tagas

därtill, att en eventuell nedsättning af brefportot endast för ett

jämförelsevis litet antal större korrespondenter, såsom banker

och affärsfirmor, kunde bli till nämnvärd ekonomisk fördel,

under det att fördyrandet af tidningsportot skulle urskiljningslöst

drabba den stora allmänheten och i främsta rummet just massan

af de mindre bemedlade.

Men äfven om man ville bortse från dessa för frågans bedömande

enligt klubbens mening väsentliga omständigheter och

betrakta henne uteslutande ur synpunkten af finansiella fördelar

eller olägenheter för postverket, måste det framstå såsom en

riktig angelägenhet att bereda tidningarna eu i möjligaste mån

lätt och billig spridning till olika delar af landet. Det bör nämligen

ej förbises, att tidningarna indirekt tillföra öfriga grenar

af poströrelsen betydande intäkter. Såsom kunskapsförmedlare

på de mest skilda områden och genom nyhetsmaterialet i sina

text- och annonsafdelningar framkalla tidningarna enligt den

dagliga erfarenhetens vittnesbörd en ofantligt vidsträckt korre

-

16

spondens, som tilltager i omfång ocli därigenom tillför postverket

ökade ekonomiska fördelar i samma mån, som deras spridning

underlättas och tilltager. Det vore jämförelsevis lätt att

påvisa, att snart sagdt ingen gren af poströrelsen finnes, till

hvars utveckling tidningspressen ej på detta eller annat sätt

bidragit.

På grund af hvad nu anförts anser Publicistklubben, att

det ligger i statens eget välförstådda intresse att hålla afgifterna

för tidningarnas postbefordran så låga som möjligt. Den uppoffring,

staten därigenom -måhända kan få vidkännas, är mera

skenbar än verklig; men äfven om så icke vore, skulle den icke

blott påkallas utan äfven rikligen ersättas genom på denna väg

uppnådt befrämjande af vidtutgrenade allmännyttiga syften. Yid

sådant förhållande finner sig klubben föranlåten att inlägga en

bestämd gensaga mot hvarje tanke på så betydande förhöjningar

i postafgifterna, som af Kungl. Generalpoststyrelsen föreslagits,

och hyser äfven tvekan, om de af kommitterade föreslagna höjningarna

verkligen kunna vara ur det allmännas synpunkt gagneliga.

A postverkets sida föreligger icke något behof af ökade

inkomster, då ju dess rörelse årligen lämnar stora öfverskott;

och då detta verks egentligaste uppgift, såsom i 1891 års riksdagsskrivelse

anföres, »icke är att inbringa staten inkomster,

utan att på bästa sätt betjäna allmänheten», synes ingen anledning

förefinnas att nu beskatta denna genom väsentligt förhöjda

afgifter af ifrågavarande slag.

Om klubben sålunda finner det ur alla synpunkter vara mest

önskvärdt, att afgifterna för tidningarnas postbefordran fortfarande

utgå med totalbelopp, som i förhållande till antalet befordrade

tidningsexemplar i möjligaste mån motsvara de nuvarande, vill

klubben däremot, i anslutning såväl till sitt eget, nedan berörda

tidigare uttalande, som ock till hvad kommitterade i denna del

anfört, framhålla beliofvet däraf, att dessa afgifter uttagas efter

andra grunder än de nuvarande. Ur postverkets synpunkt är

det uppenbarligen en berättigad fordran, att afgifterna för de

olika tidningarna fastställas i förhållande till det arbete, expeditionen

af hvarje tidning förorsakar, samt genom sin anordning

17

lämna säkerhet för, att postverkets inkomst af tidningsrörelsen

stiger i jämn proportion till själfva rörelsens tillväxt. Att så

icke nu är förhållandet, utan att postverkets inkomst på tidningsrörelsen

relativt minskas, ju mera antalet befordrade nummerexemplar

stiger, framgår med fullkomlig tydlighet af det vid

bevillningsutskottets betänkande n:r 32 vid innevarande års riksdag

bifogade diagram n:r 1.

Då detta förhållande föranledes däraf, att med nu gällande

beräkningsgrunder befordringsafgifterna för de s. k. billiglietstidningarna

med deras stora upplagor ej kunna anses motsvara

de kostnader och det besvär, som expeditionen af dessa tidningar

vållar postverket, måste det erkännas vara en af sakförhållandena

motiverad fordran, att befordringsafgifterna i stället

böra utgå efter andra grunder, exempelvis tidningarnas nummerantal

samt — i den utsträckning sådant kan ske utan menlig

inverkan på tidningarnas kvalitet — deras vikt.

Då staten själf genom nuvarande grunder för afgifternas utgående

i väsentlig män bidragit till billiglietspressens uppkomst,

ligger emellertid äfven däri utan tvifvel för staten en uppfordran

att icke höja postbefordringsafgifterna öfver hufvud därhän, att

vare sig denna eller någon annan art af pressverksamhet onödigt

försvåras.

Publicistklubben anser, såsom ofvan sagts, att det i främsta

rummet är de procentuella afgifterna, som förorsaka nu antydda

missförhållanden, och klubben vill för sin del, i likhet med tidningsutgifvareföreningen

betona önskvärdheten af, att dessa utgifter

fullständigt afskaffa^, detta så mycket mera, som klubben

uti deras tendens att främja en onaturlig sänkning af prenumerationsprisen

ser en af de för pressen ofördelaktiga omständigheter,

som medverka till att göra annonsinkomsterna till tidningarnes

bärande ekonomiska grund.

Postbefordringsafgifterna böra enligt klubbens redan i dess

framställning till kommitterade år 1899 gjorda uttalande fastställas

efter här nedan angifna beräkningsgrunder, Indika i sak

sammanfalla med hvad kommitterade föreslagit, med undantag

däraf, att klubben afstyrker den procentuella afgiftens bibe

2

-

18

hållande i någon form. Afgifterna skulle sålunda utgå i följande

kategorier:

a) viss, för alla tidningar, lika grundafgift vid prenumerationens

verkställande, oafsedt för huru lång tid den sker;

b) likformig afgift för hvarje i veckan utkommande nummer;

c) viktafgift per kilogram.

Da Publicistklubben på grund af hvad ofvan anförts håller

före, att statens och allmänhetens intresse bäst tjänas genom

så låga utgifter för tidningarnas postbefordran som möjligt, och

att en öfvergång till de nya af klubben ofvan förordade beräkT

ningsgrunderna, tillämpade medels rättvist afvägda portosatser,

kan lämna skälig ersättning för postverkets kostnader och besvär,

samtidigt som säkerhet vinnes för, att verkets eventuella

förlust på tidningsrörelsen ej kunde stegras genom dennas egen

utveckling, saknar klubben anledning att ingå på en detaljerad

granskning af frågan om själfva afgifternas belopp och inskränker

sig i detta afseende till att framhålla önskvärdheten däraf,

att beloppen, så vidt möjligt är, ej komma att väsentligen öfverstiga

de nuvarande afgifterna, beräknade i medeltal per nummerexemplar.

I sitt utlåtande hafva kommitterade föreslagit upprättandet

af ett tidningsregister, angifvande livilka tryckalster postverket

har att befordra såsom tidningar.

Publicistklubben, som delar den uppfattningen, att hithörande

bestämmelser, hvilkas tillämpning hittills varit beroende

af en mer eller mindre godtycklig praxis, då och då reglerad af

ett kungligt bref, böra fastställas i eu af konung och riksdag

gemensamt stiftad lag, har icke någon principiell invändning att

göra mot upprättandet af ett tidningsregister men anser sig äga

anledning till några anmärkningar mot det sätt, hvarpå kommitterade

föreslagit denna tankes förverkligande.

Enligt den formulering punkt 1 under 3 paragrafens första

moment erhållit, skulle tillfällighetstidningar, exempelvis pressalster,

utgifna vid utställningar, kunna uteslutas från postbefordran,

ehuru deras karaktär af tidning är obestridlig. Denna

punkt torde därför böra omredigeras.

19

Likaledes torde en ändring vara erforderlig uti punkt 2 i

samma moment rörande vissa tidskrifters postbefordran, och

tillåter sig Publicistklubben i detta fall hänvisa till herr E.

Hammarlunds i ämnet afgifna till kommitterades utlåtande fogade

reservation.

Enligt punkt 4 af samma moment skulle på Generalpoststyrelsens

afgörande bero, hvem de postala förmånerna för tidning

med viss titel rätteligen tillkomma. Då ett sådant afgöi*ande

i verkligheten skulle till det närmaste sammanfalla med bestämmandet

angående rätt till tidnings titel men denna rätt ovedersägligen

kan bli föremål för anspråk, som böra af domstol och

ej af administrativ myndighet pröfvas, får klubben som sin bestämda

uppfattning uttala, att nämnda punkt helt och hållet

bör ur den blifvande författningen utgå. Det af klubben nogsamt

insedda behofvet af klara och noggranna stadganden om

rätt till tidnings titel torde böra tillgodoses genom särskild lag.

Korande den föreslagna maximivikten för tidning, som befordras

genom postabonnemang, anser Publicistklubben, att denna

i enlighet med hvad herr E. Hammarlund i särskild reservation

föreslagit, bör sättas till 175 gram.

De föreslagna s. k. utgifvarekorsbanden anser Publicistklubben

kunna blifva till gagn; dock bör det för dem afsedda

portot vara likformigt och helst ej sättas högre än 10 öre per

kilogram.

Mot Kungl. Generalpoststyrelsens förslag att borttaga den

nuvarande särskilda tidningskorsbandsafgiften tillåter sig Publicistklubben

att inlägga en bestämd gensaga, enär enligt klubbens

förmenande stora olägenheter skulle åsamkas såväl allmänheten

som pressen genom en sådan åtgärd.

Slutligen får Publicistklubben i likhet med Tidningsutgifvar

ef öreningen uttala sig för, att den tid, då tidning får utan

särskild afgift aflämnas till postbefordran, må utsträckas till att

gälla från och med kl. 7 f. m. till kl. 10 e. m., samt att tidningsutgifvare

må erhålla ovillkorlig rätt att direkt till postkupé

själf utan särskild afgift expediera sin tidning, såsom å vissa

håll redan nu sker. Ett dylikt tillmötesgående från postverkets

20

sida torde närmast få betraktas såsom vederlag för de ej ringa

kostnader, tidningsutgifvare åtager sig genom att själf inslå och

expediera afsevärda delar af sin tidnings postupplaga till de

olika postanstalterna.

Härmed bifogas de till klubben inkomna yttrandena från

"Vestra, Södra och Mellersta Sveriges Pressföreningar.

Stockholm den 29 maj 1903.

Underdånigst

Publicistklubben.

HELGE ÅKEKHIELM.

Erik B. Binman.

3. Göteborgs och Västra Sveriges

Pressförening.

(Dat. den 4 mars 1903.)

Till PublicistJclubben,

Stocfcholni.

I skrifvelse af den 9 April 1902 har Publicistklubben af

Göteborgs och Västra Sveriges Prässförening infordrat utlåtande

med anledning af den s. k. tidningspostbefordringskomiténs förslag

till förändrade grunder för beräkningen af afgiften för tillhandahållande

af tidningar genom postverkets försorg äfvensom

K. Generalpoststyrelsens däröfver lämnade utlåtande. Prässföreningen

har med anledning däraf beslutit afgifva följande yttrande:

Postbefordringskomiténs förslag utgår i fråga om befordringsafgiftens

beräkning från K. Generalpoststyrelsens uppgift att

med nuvarande bestämmelser beträffande beräkningen af de

afgifter, som för tidningars postbefordran böra utgå, postverkets

omkostnader i alltför hög grad öfverskrida dess utgifter

å detta konto. Denna uppgift grundar sig emellertid, såsom

en hvar lätt kan öfvertyga sig om och för öfrigt professor

David Davidson i Upsala i Ekonomisk Tidskrift sistlidet år till

fylles ådagalagt, icke på tillfredsställande beräkningar. Äfven

om emellertid åt dessa beräkningar skulle tillerkännas vitsord,

kvarstår dock som ovedersägligt, att postverket på sin rörelse i

dess helhet skördar afsevärd vinst — sistlidet år 814,300 kr. —

och då det icke torde kunna ifrågasättas, att det regal, postverket

innehar, skulle afse att bereda statsverket inkomster, utan

i främsta rummet tillkommit för att på billigaste och bekvämaste

22

villkor tillgodose allmänhetens behof af postntväxling, torde en

höjning af tidningspostbefordringsafgifterna icke skäligen böra

ifrågasättas, med mindre en sänkning af andra porton samtidigt

kunde äga rum. Då emellertid förslag till en dylik sänkning

icke bragts å bane, synes redan af denna grund det föreliggande

förslaget böra afstyrkas, i den mån det går ut på att

höja postverkets totalinkomst af dess befattning med tidningars

tillhandahållande åt allmänheten.

Det vore ju dessutom eu underlig inkonsekvens af svenska

staten att samtidigt som den anslår — och med rätta — hundra

tusentals kronor till upplysnings spridande genom populära föreläsningar,

skulle den fördyra och beskatta allmänhetens åtgång

till den kulturspridare, som prässen dock obestridligen är.

Äfven om Prässföreningen sålunda bestämdt måste afstyrka

det föreliggande förslaget, i den mån det går ut på att fördyra

postbefordringsafgifterna, anser den sig icke böra underlåta att

jämväl ingå på en pröfning af de nya principiella, grunder för

beräkningen af dessa afgifter, som af komitén ifrågasatts.

Komitén föreslår, att »postafgiften» skall utgå dels med eu

»förskrifningsafgift», dels med en »befordringsafgift».

Enligt förslaget skulle den förra utgöras af 2 procent af

prenumerationsafgiften jämte 10 öre för hvarje abonnement. Då

förskrifningsafgiften afser att ersätta postverket för dess efterskrifning

och bokföring af verkställdt abonnement, synes densamma

emellertid rimligen, oafsedt prenumerationsafgift, böra

utgå med fixt belopp i alla förekommande fall, helst postverket

på sådant sätt befrias från det ökade besvär, som skulle förorsakas

af eu procentuträkning å »den utgifvaren tillkommande

prenumerationsafgiften» och alltså växlande för hvarje tidning

och hvarje abonnementstid. En fix »förskrifningsafgift» torde

med så mycket mera skäl kunna ifrågasättas, som växlingarna

i densamma, om den beräknades i enlighet med komiténs förslag,

i alla händelser icke annat än i rena undantagsfall komma

att röra sig inom större latitud än 15—30 öre.

Hvad åter »befordringsafgiften» vidkommer, har komitén

velat fullständigt afskaffa liänsynet till prenumerationsafgiften

23

livilket som bekant för närvarande i väsentlig män därför är

bestämmande. I stället vill dén grunda dess beräkning dels på

en tidningsårgångs sammanlagda vikt, dels på antalet nummer

i veckan.

Åt den förra af dessa principer anser Prässföreningen sig

icke kunna skänka sitt gillande. Den skulle nämligen direkt

motverka en utgifvares sträfvan att gifva sin tidning ett så stort

format och i motsvarighet härtill ett så rikhaltigt innehåll som

möjligt. Prässföreningen kan ej heller finna, att skillnaden i

vikt, olika tidningar emellan, för postverkets besvär med desamma

är af den betydelse, att vikten förtjänar tagas i särskilt

betraktande vid afgiftens bestämmande. Särskilda kostnader

skulle dessutom säkerligen i sådant fall uppstå för postverket;

kanske kunde det t. o. in. blifva af nöden, att inom Generalpoststyrelsen

eu särskild byrå upprättades för handläggning af

hithörande ärenden, helst en mera ingående pröfning af det

föreliggande förslagets detaljbestämmelser i denna del lär gifva

vid handen, att många tvistiga frågor torde komma att framställa

sig vid deras tillämpning i praxis.

Däremot skänker Prässföreningen sitt fulla gillande åt tanken

att på ett eller annat sätt göra postbefordringsafgiften beroende

af antalet under veckan eller året utgifna nummer. Principiellt

skulle den t. o. m. vara benägen antaga, att detta antal

företrädesvis borde läggas till grund för beräkningen af meranämnda

afgift. Under föreliggande förhållanden anser sig emellertid

Prässföreningen endast böra ifrågasätta, att antalet utgifna

nummer lägges till grund för en minimibefordringsafgift.

Prässföreningen håller nämligen före — såsom Göteborgs

journalistklubb på sin tid uttalade — att den väsentligaste bristen

i nu gällande stadganden om tidningspostbefordringsafgiften ligger

däri, att desamma, såsom uteslutande grundade på prenumerationspriset,

allt för mycket premiera de s. k. billighetstidningarna.

Denna olägenhet skulle emellertid utan svårighet

kunna afhjälpas, därigenom att eu viss minimibefordringsafgift

stadgades. Om dennas storlek saknar Prässföreningen i sakens

nuvarande läge anledning uttala sig.

24

På grund af det sålunda anförda vill Prässföreningen alltså,

med afstyrkande af det af komitén framlagda förslaget, som sin

åsikt uttala, att postafgiften för periodisk skrift, som varder genom

postverkets förmedling efterskrifven, må utgöras af dels

bokför ing saf gift och dels befordringsafgift; att bokföringsafgift

må utgå med 15 öre för hvarje abonnement utan hänsyn till

den tid, för hvilken abonnement tages; att befordringsafgift må

beräknas efter hittills gällande regler med stadgande af en minimiafgift;

samt att denna minimiafgift bör sättas så lågt, att

den för allmänheten icke väsentligt fördyrar tillfredsställandet

af dess behof af periodiska prässalster.

Då Prässföreningen intager denna ståndpunkt till komiténs

förslag, faller det af sig själft, att den ännu bestämdare måste

afstyrka K. Generalpoststyrelsens ändringsförslag.

Beträffande komiténs utlåtande i öfrigt har Prässföreningen

särskildt fäst sig vid förslaget att göra periodisk skrifts rätt till

postbefordran beroende på dess införande i ett särskildt under

K. Generalpoststyrelsens kontroll stående »tidningsregister».

Skillnaden mellan att periodisk skrift förbjudes eller vägras

postbehandling är i många fall mycket obetydlig. Öfverlämnandet

åt K. Generalpoststyrelsen att efter i förhållande till sakens

vikt ganska obestämdt affattade bestämmelser afgöra öfver, huruvida

i Tryckfrihetsförordningens mening »periodisk skrift» äfven

må såsom periodisk skrift postbefordras synes därför icke blott

juridiskt oformligt utan äfven konstitutionellt otillrådligt. Bestämmanderätten

öfver det, som i ett eller annat afseende nära

berör de konstitutionella rättigheterna, bör nämligen icke under

några förhållanden öfverlämnas åt enbart administrativ myndighets

pröfning. Redan af detta principiella skäl nödgas Prässföreningen

afstyrka komiténs förslag i denna del.

Detta afstyrkande blir så mycket bestämdare i betraktande

af de syftemål komitén haft med sitt förslag. Komitén har nämligen

tydligen därmed afsett dels att hindra obehörigt begagnande

af tidningstitel, som är lika med eller förvillande lik redan befintlig

sådan, dels att från periodiska skrifters billiga befordringsafgifter

undantaga »tryckalster, hvars innehåll uteslutande eller

25

i väsentlig mån består af större arbeten, eller af särskilda sådana,

afsedda att fortsättas från det ena numret eller häftet till

det andra», äfvensom »tryckalster, hvars innehåll uteslutande eller

hufvudsakligen utgöres af en eller flere enskilda firmors eller

personers kataloger eller priskuranter».

Det första af dessa syftemål innebär tydligen att på administrativ

väg ordna ett rent civilrättsligt förhållande, som i

samma mån insikten om den litterära eganderättens principer

tränga igenom torde blifva föremål för lagstiftning efter Begeringsformens

§ 87 mom. 1, en lagstiftning, som i nu föreslagen

form icke torde böra föregripas.

Berättigandet af det andra af dessa syftemål åter kan med

skäl ifrågasättas. Spridandet af sådana arbeten som t. ex. de af

komitén anförda »Landtbrukets bok» och »Predikningar på

kyrkoårets sön- och helgdagar» eller »Ljus» och »Svensk sång»

torde tjäna den stora allmänhetens upplysnings- eller uppbyggelseintresse

i sådan grad, att postverket icke därför bör

lägga mera hinder än för spridandet af de mindre uppsatser

innehållande prässalster i upplysnings- eller uppbyggelsesyfte,

mot hvilkas befordran som periodiska skrifter komitén icke haft

något att invända. Ej heller har man någon trygghet för, att

icke denna föreslagna inskränkning i postbefordringsrätten skulle

kunna komma att drabba äfven sådana genuina folkupplysningsskrifter

som t. ex. »Yerdandis» och »Heimdalls» folkskrifter,

något, som obestridligen komme att stå i fullkomlig motstrid

mot svenska statens ekonomiska uppoffringar i öfrigt i samma

syfte. Prässföreningen anser därför, att så länge utredning icke

lämnats, att postbefordran af periodiska skrifter af detta slag

vållat postverket afsevärda olägenheter eller utgifter, de nuvarande

stadgandena i detta afseende böra bibehållas, helst allmänheten

ej mindre än bokhandeln i många glest befolkade

delar af A7årt land torde kunna draga afsevärd nytta af dessa

vid distribution af tryckalster.

Hvad slutligen angår priskuranter och kataloger m. m., åt

hvilka för närvarande postbefordran kan vinnas på samma billiga

villkor som för periodiska skrifter i allmänhet, så torde det

ligga hvarken i näringarnas eller allmänhetens intresse, att i

detta afseende någon förändring företages, äfven om prässen

såsom sådan icke kan hafva något däremot att erinra, då denna

billiga distribution säkerligen i någon mån inkräktar på tidningarnas

annonsafdelning. • Emellertid kan åt en »katalog» eller

»priskurant» utan svårighet genom upptagandet af mer eller

mindre själfständig text af annan art i alla händelser gifvas en

yttre karaktär af vanlig tidning, hvilken det för K. Generalpoststyrelsen

torde blifva svårt att bestrida. Det föreslagna

stadgandet torde därför i praxis icke blifva lätt att genomföra.

Dessutom lifligt öfvertygad om det förkastliga i att lägga onödiga

hinder i vägen för det inhemska merkantila upplysningsväsendet,

tror sig Prässföreningen våga uttala den öfvertygelsen,

att äfven detta förslag till inskränkning i postbefordringsratten

icke förtjänar afseende.

På grund af hvad sålunda anförts och då, under åberopande

af komitéledamotens hr E. Y. Montans reservation, förslagets §

3 mom. 1 synes vara mindre lyckligt affattadt och i öfrigt sakna

praktisk betydelse, får Prässföreningen alltså afstyrka komiténs

förslag i § 2 och § 3.

Af förslagets öfriga bestämmelser bär Prässföreningen fäst

sig vid följande:

Vid § 9 mom. 2 har Prässföreningen velat anmärka, att den

där föreslagna maximivikten för periodisk skrift, som genom

postverket må befordras, skulle lägga hinder i vägen för exempelvis

dubbelhäften af »Nordisk tidskrift» och åtskilliga vetenskapliga

tidskrifter. Då dylika hinder icke äro önskliga och

från postverkets sida icke ådagalagts, att nu gällande bestämmelser

i detta hänseende vållat olägenheter, anser sig Prässföreningen,

som redan förut uttalat sig mot viktsystemets tilllämpning

vid tidningspostbefordran, böra afstyrka förslaget jämväl

i denna del.

Vid § 11 mom. 4, som Generalpoststyrelsen föreslagit böra

utgå, har Prässföreningen funnit sig böra uttala, att detsamma

i allmänhetens intresse bör bibehållas.

27

Yid § 12 mom. 3 punkt 2 anser sig Prässföreningen böra

gifva uttryck åt den uppfattning, att stadgandet skulle medföra

eu orättvisa mot landsortens mindre tidningar, livilka därigenom

skulle bindras att till sina läsare distribuera t. ex. julnummer,

kvilka samtidigt tryckas för flere tidningar.

I sammanhang med den föreliggande frågan anser sig Prässföreningen

dessutom böra påpeka, att den nuvarande s. k. öfverflyttningsafgiften

för tidningar från en postanstalt till en annan

är allt för flög. Ifrågavarande afgift synes icke rättvisligen

kunna sättas till högre belopp än den ifrågasatta bokföringsafgiften.

Möjligheten af missbruk torde utan svårighet kunna

förebyggas därigenom, att öfverflyttning till utgifningsorten icke

medgåfves i fråga om tidning, som utkommer mer än en gång

i veckan.

Prässföreningen anhåller slutligen att Publicistklubben behagade

låta detta yttrande komma till vederbörandes kännedom.

Göteborg den 4 Mars 1903.

Å Göteborgs och Yästra Sveriges vägnar

G. BELLANDER.

Ordf.

Adolf Platin.

Sekr.

4. Södra Sveriges Pressförening.

Till Publicistklubbens Styrelse,

Stoclcholm.

Med anledning af Eder den 5 sistl. mars dagtecknade skrifvelse,

i hvilken I anhållen, att Södra Sveriges Pressförening

måtte afgifva yttrande öfver det af Kommitterade för utarbetande

af förslag till ändring i gällande stadganden om tidningarnas

postbefordran aflämnade utlåtande, äfvensom Kungl. Generalpoststyrelsens

däröfver framställda yttrande, får Södra Sveriges

Pressförening, sedan den å möte i Malmö den 23 mars behandlat

ärendet, afgifva följande yttrande:

Hvad först beträffar kommitterades förslag till k. kungörelse

angående villkoren för postbefordran af tidningar och andra

periodiska skrifter, har föreningen i afseende å §§ 1, 2, 3 mom.

1, punkt 1—3 samt mom. 2, §§ 4, 5, 6, 8, 9 mom. 1, § 10, mom.

1 och 2, § 11, mom. 2—5, § 12, mom. 1—4, §§ 13 och 14 intet

att anmärka. I fråga om öfriga paragrafer tillåter sig föreningen

anföra följande:

§ 3, inom. 4.

I det föreliggande momentet föreslår kommittén, att »tidning,

hvars benämning antingen är alldeles lika med titeln å tidning,

29

som redan är för annans räkning införd eller behörigen anmäld

till införande i tidningsregistret, eller ock med dylik titel företer

sådan likhet, att tidningarna lätt kunna förväxlas» ej må i tidningsregistret

införas.

Föreningen har icke kunnat annat än erkänna gagnet af det

skydd gentemot illojal konkurrens som det ifrågavarande momentet

afser att bereda men kan icke förty underlåta att framhålla,

att en sådan makt lian under vissa förhållanden möjligen

innebära en fara för administrativt godtycke, hvarför föreningen,

som under nuvarande förhållanden ej ''sill afstyrka den ifrågasatta

bestämmelsen, uttalar den förhoppningen, att det afsedda

skyddet måtte snarast möjligt vinnas genom ändring af nu gällande

lag.

§

I denna paragraf föreslås:

»Prenumerationsafgifter för tidningsexemplar, som förskrifvits

genom postverkets förmedling, varda af postverket redovisade

till vederbörande utgifvare, sedan minst ett nummer af de sålunda

förskrifna exemplaren blifvit i behörig ordning aflämnadt

till postbefordran; dock att vid redovisning af prenumerationsmedel

för tidning, hvilken, sedan den börjat utgifvas, ännu ej

har regelbundet utkommit under ett helt kalenderår och ett

därpå följande kalenderkvartal, må, såvida utgifvaren ej ställer

säkerhet, som varder af generalpoststyrelsen godkänd, innehållas

hvad af erlagda prenumerationsafgifter anses motsvara återstående

nummer af de genom postverket förskrifna exemplar af

tidningen».

Föreningen anser i afseende härå, att den föreslagna restriktiva

bestämmelsen visserligen kan vara af afsevärdt gagn gentemot

ovederhäftiga tidningsutgifvare, men att å andra sidan eu

tidningsutgifvare därigenom kan beröfvas den rättighet, som

Tryckfrihetsförordningen medgifver att utan i förväg lagda hinder

utgifva skrifter; hvadan föreningen för sin del vill bestämdt afstyrka

ifrågavarande §.

30

§ 9, inom. 2.

Föreningen instämmer beträffande detta moment med hr

Hammarlunds reservation, åsyftande att minimivikten bestämmes

till 175 gram.

§ 10, inom. 3.

I afseende å detta moment får föreningen, som visserligen

ej anser sig behöfva påpeka den risk k. postverket genom ifråga^

varande bestämmelses tillämpning löper, dock anmärka, att k.

postverket enligt bestämmelsen, sådan den i detta moment formulerats,

ikläder sig ansvarighet äfven för postprenumerationsmedel,

hvaraf postverket ej ägt innehålla någon som helst andel.

§11, mom. 1.

På de af kommittéledamoten postdirektör Winroth och k.

generalpoststyrelsen anförda grunder vill föreningen för sin del

förorda ett likformigt porto af 12 öre pr kg. för utgifvarekorsband

oberoende af det antal nummer pr vecka, hvarmed tidningarna

utgå.

§ 12, mom. 5.

I afseende å ifrågavarande moment anser föreningen, att

postafgiften å tidningarna åtföljande annonscirkulär bör väsentligen

höjas på grund af det stora besvär de förorsaka såväl

postverket som tidningarna.

Sedan föreningen sålunda i ofvananförda punkter uttalat

sin särskilda mening, anser den sig böra beträffande kommitté-:

31

utlåtandets kärna, nämligen postbefordringsafgiftema, anföra, att

ehuru föreningen anser kommitténs förslag medföra en högst

väsentlig höjning af tidningsaffärernas utgifter för postbefordringen,

finner den kommitténs förslag ej böra afstyrkas, hvaremot,

beträffande k. generalpoststyrelsens förslag att med 50 %

höja de af kommittén föreslagna afgifterna, föreningen med bestämdhet

vill inlägga sin gensaga, enär en dylik förhöjning under

nuvarande förhållanden skulle medföra en högst väsentlig rubbning

af de förutsättningar, under hvilka den svenska pressen

hittills utvecklat sig.

För Södra Sveriges Pressförening,

BENGT HÄGGE.

Gustaf Gullberg.

Nils Malmberg.

Gustaf Asbrink.

Nils 0. Hörle.

5. Utdrag af protokoll, fördt

vid Mellersta Sveriges Pressförenings

vintermöte i Örebro den 15 Mars 1903.

§2.

Att leda mötets förhandlingar utsågs redaktör Karl Malmrot.

§ io.

Frågan om ändring i gällande stadganden angående tillhandahållande

af tidningar genom postverkets försorg, till föreningen

remitterad från Publicistklubben, behandlades härefter.

Sedan herr ordföranden redogjort dels för kungliga kommiténs

utlåtande, dels ock för K. Generalpoststyrelsens utlåtande,

uppstod i fråga om postafgiften, § 8 i förslaget till kunglig

kungörelse i ämnet, en liflig diskussion, som utmynnade i enhälligt

beslut om instämmande i kommitterades förslag med uttalande

af det hoppet, att Generalpoststyrelsens förslag till högre

postafgift ej måtte vinna riksdagens bifall.

Beträffande hvad som skulle få införas i tidningsregistret

ville föreningen i hvad det gäller § 3 mom. 1, 2 och 3 af kommiterades

förslag instämma i den af herr E. Hammarlund afgifna

reservationen.

Likaså beslöt föreningen att med afseende på högsta vikten

för postabonnerad tidning, § fl mom. 2 af samma förslag, instämma

i den af herr Hammarlund afgifna reservationen.

Angående afgiften för s. k. utgifvarekorsband uttalade sig

föreningen för likformigt porto af 12 öre för 1,000 gram.

KARL MALMROT.

Axel V. Dahlgren.

6. Styrelser! för Aktiebolaget

Svenska Telegrambyrån.

(Dat. den 26 juni 1003.)

TILL KONUNGEN.

Då Eders K. Maj:t täckts gifva Aktiebolaget Svenska Telegrambyrån

tillfälle att afgifva underdånigt yttrande öfver det

utlåtande, som kommitterade för utarbetande af förslag till än

3

-

34

dring i gällande stadganden angående tillhandahållande af tidningar

genom postverkets försorg afgifvit den 4 Mars 1901, äfvensom

öfver 1\ Generalpoststyrelsens därom afgifna underdåniga

utlåtande af den 23 November 1901, anhåller bolagets styrelse

att i anledning häraf få andraga följande.

Styrelsen anser det icke tillkomma sig att ur synpunkten

af tidningarnas ekonomi inga i en mera detaljeiad glanskning

af dessa utlåtanden och alla i dem framstälda förslag, om än

styrelsen af den verksamhet, som utöfvas genom Svenska Telegrambyråns

Distributionsafdelning äger en ganska rik erfarenhet

af de stora kostnader, som redan nu äro förbundna med förmedlingen

af tidningar till allmänheten och af den linga behållning

som därefter tillfaller tidningsaffärerna. Styrelsen vill emellertid

här inskränka sig till att yttra sig angående själfva hufvudfrågan.

Först och främst må framhållas att den ifrågasatta afgiftshöjningen

om någon sådan nu skall anses böra äga rum, hvaremot

enligt styrelsens mening starka skäl kunna anföras, icke bör

göras så stor, att den storartade utveckling som tidningspressen

i vårt land på senare tider vunnit, därigenom helt tvärt afbrytes,

och tidningarnas prisbillighet, som i väsentlig mån främjats

genom billig postbefordran, försvåras eller omöjliggöres, hvarigenom

icke blott eu del tidningars tillvaro skulle äfventyras

utan äfven allmänhetens intressen komma att lida. Styrelsen

får därför på det bestämdaste afstyrka såväl de af K. Generalpoststyrelsen

som äfven de af kommitterade föreslagna höjningarna

i postafgifterna, såsom allt för betungande och enligt

styrelsens mening ledande till här ofvan antydda rubbningar

och olägenheter.

Några önskemål, som framkommit i sammanhang med den

ifrågasatta höjningen af postbefordringsafgiften och af livilka

åtminstone eu del torde kunna genomföras äfven utan eu sådan

höjning, anser sig styrelsen här böra vidröra.

Hvad då först angår kommitterades förslag om tidningsutgifvarekorsband,

så är det obestridligt, att detsamma skulle både för

tidningarna och för posten kunna medföra afsevärda fördelar,

men uppenbart är ock att, om det verkligen skall få större an

-

35

vändning, det borde förenas med tillåtelse till postprenumeration

äfven å tidningar Indika på sådant sätt försändas.

Såsom önskemål beträffande sättet för postprenumeration

får styrelsen framhålla, att sådan kunde få ske å tidnings utgifningsort

för andra poststationer. Därigenom skulle mycket arbete,

tid och kostnad besparas både postverket och tidningarna

och sändandet af stora penningebelopp fram och tillbaka undvikas.

K. Generalpoststyrelsens förslag om borttagande af nuvarande

tidningskorsband anser sig styrelsen böra bestämdt afstyrka.

På det kraftigaste får styrelsen däremot tillstyrka kommitterades

förslag om rätt för tidningarna att utan särskild afgift

aflämnas å postanstalt till befordran med postlägenhet, som afgår

söknedagar mellan kl. 7 f. m. och 10 e. m. Den extra afgift,

som nu afkräfves morgontidningarne för deras sändande med de

postförande morgontågen, synes väl så mycket hellre böra bortfalla,

ifall någon höjning af postafgifterna komme att vidtagas

för tidningarna.

Styrelsen tillåter sig slutligen framhålla önskvärdheten af

att dels tidningsutgifvare tillförsäkras rätt att direkt till alla

postförande tåg expediera sin tidning utan särskild afgift, dels

att jämväl postabonnerade tidningar, efter därom i hvarje fall

gjord anhållan, må på emottagarens risk få uttagas direkt ur

postkupé.

Stockholm den 26 Juni 1903.

Underdånigst

Aktiebolaget Svenska Telegrambyrån

dess styrelse

J. A. BJÖRKLUND.

Harald Sohlman. F. Zethrccus.

F. G. T. Eklund.