SOU 1904:3

BETÄNKANDE

AFGIFVET

DEN 8 DECEMBER 1902

AF

DEN FÖR UTREDNING AF VISSA FRÅGOR RÖRANDE DE ALLMÄNNA

LÄROVERKEN DEN 26 MAJ 1899 I NÅDER TILLSATTA

KOMMITTÉ.

FÖRSTA BANDET.

STOCKHOLM

ISAAC MARCUS BOKTR.-AKTIEBOLAG

1902.

FÖRSTA BANDETS INNEHÅLL.

Kommitténs underdåniga skrifvelse till Kungl. Maj:t.

Kap. I. De allmänna läroverken och den medborgerliga

bildningen.

Historik. — Allmänna synpunkter Sit*‘ i

Behofvet af en afslutning å mellanstadiet och däraf föranledda

ändringar i organisationen 8 41

Kap. II. Realskolans organisation.

Allmänna grunder ................................................................. 8 79

Realskolan och folkskolan 8 92

Förslag till kursplan för realskolan 8 101

Grunder till kursplan för realskolan 8 1 13

Förslag till timplan för realskolan 8 !77

Grunder till timplan för realskolan 8 178

Om slöjdundervisningen i realskolan 8 181

Förslag till stadga för realskolexamen 8 X9X

Grunder till stadga för realskolexamen 8 201

Kompetens på grund af aflagd realskolexamen » 213

Kap. III. Gymnasiets organisation.

Allmänna grunder ..................................................... Sid. 236

Valfrihet å högsta stadiet .................................................. » 263

Förslag till kursplan för gymnasiet ...................................... » 281

Grunder till kursplan för gymnasiet ................................ » 294

Förslag till timplan för gymnasiet .................................... » 335

Grunder till timplan för gymnasiet...................................... » 336

• Förslag till stadga för studentexamen ......... ........... » 341

Grunder till stadga för studentexamen ................................. » 354

. Ifrågasatta läroverk med sexårig latinkurs ........................ » 373

Kap. IV. Lärotidens fördelning.

Läsårets längd ................................... B ^79

Feriearbetet .......................................................................... ,, ^89

Arbetets fördelning under terminerna ................................ »

Begränsning af lärjungarnes arbete .................................. »

TILL KONUNGEN.

Sedan Riksdagen i skrifvelse den 6 maj 1899 hos Eders Kungl. Maj:t anhållit

om utarbetande och framläggande inför Riksdagen af förslag till inrättande

vid rikets fullständiga och femklassiga allmänna läroverk af en under offentlig kontroll

H

ställd och af viss kompetens åttöljd atgångsexamen för lärjungar, som vid 15 —16- års-åldern önska sluta sin skolgång, samt till de ändringar i läroverkens organisation,

som därmed stå i samband,

så och efter det dels ordinarie lärare vid de allmänna läroverken i underdånig,

den 4 januari 1899 ingifven petition anhållit, det Eders Kungl. Maj:t täcktes

hos Riksdagen göra framställning om förbättring i deras aflöningsförmåner, dels

extra ordinarie lärare vid samma läroverk i en till Statsrådet och Chefen för Kungl.

Ecklesiastikdepartementet ställd, den 1 oktober 1898 dagtecknad skrift framhållit

önskvärdheten af att de ordinarie lärarebefattningarna vid de allmänna läroverken

till antalet ökades,

har Eders Kungl. Maj:t den 26 maj 1899 funnit godt uppdraga åt en kommitté

att efter erforderlig utredning afgifva yttrande och förslag dels i afseende å den

af Riksdagen ifrågasatta afgångsexamen och de förändringar i läroverkens organisation,

som därmed stå i samband, dels ock beträffande de frågor, om hvilka lärarnes

berörda framställningar handla. Denna kommitté består numera af undertecknad

Ordförande och undertecknade ledamöter, sedan i densamma tvenne personalförändringar

ägt rum, i det

att lektorn vid högre realläroverket i Stockholm C. A. Lindhagen, på

därom gjord underdånig ansökan, den 30 augusti 1901 entledigades från det honom

meddelade uppdrag att vara ledamot af kommittén; samt

att kommitténs v. Ordförande, Statsrådet m. m. C. von Friesen, på därom

gjord underdånig framställning, den 1 -augusti 1902 likaledes entledigades från det

honom meddelade uppdrag att vara ledamot af kommittén.

Kommittén sammanträdde första gången den 7 september 1899 och utsåg

den 12 i samma månad till sin sekreterare lektorn vid högre realläroverket i

Stockholm Alfred Nordfelt. Såsom notarie och biträdande sekreterare har tjänstgjort

fil. kand. J. P. Velander.

På därom af kommittén gjord framställning har Eders Kungl. Maj:t den 3 1

december 1900 funnit godt förordna teckningsläraren vid högre realläroverket i

Stockholm J. P. Ekström och gymnastikläraren vid högre latinläroverket å Norrmalm

i Stockholm, majoren C. C. A. Silow att såsom sakkunnige biträda kommittén,

Ekström vid behandling af ärenden rörande undervisning i teckning och

Silow beträffande ärenden rörande undervisning i gymnastik och vapenöfning; samt

desslikes den 1 november 1901 funnit godt förordna föreståndarinnan för Djursholms

samskola Gerda von Friesen att såsom sakkunnig biträda kommittén vid

behandling af frågan om samskolor.

III

Kommittén har dels arbetat i sin helhet, dels varit fördelad på större eller

mindre afdelningar, på sätt närmare framgår af till Kungl. Ecklesiastikdepartementet

den 29 december 1900, den 23 december 1901 och den 8 december 1902

afgifna redogörelser för kommitténs verksamhet.

Sedan samtidigt med kommitténs konstituerande till densamma öfverlämnats

Riksdagens omförmälda skrifvelse samt ofvannämnda af lärare vid de allmänna läroverken

gjorda framställningar, har Eders Kungl. Maj:t under fortgången af kommitténs

arbete behagat låta till kommittén öfverlämna att tagas i öfvervägande vid

fullgörande af nyssberörda kommittén lämnade uppdrag.

1:0) den 13 oktober 1899: underdåniga framställningar rörande

dels upprättande af ett nytt allmänt läroverk i Malmö m. m.;

dels inrättande af en ny lektorsbefattning vid allmänna läroverket i Norrköping;

. . ,

dels inrättande af fyra nya adjunktsbefattningar vid allmänna läroverket 1

Sundsvall m. m.;

dels ombildning och utvidgning af treklassiga allmänna läroverken i Söderköping,

Vimmerby, Alingsås, Falköping, Askersund, Sala, Sölvesborg, Trelleborg,

Engelholm, Åmål, Filipstad, Arvika och Skellefteå, tvåklassiga pedagogierna i Södertälje

och Köping samt enklassiga pedagogien i Simrishamn;

2:0) den 3 november 1899: underdåniga framställningar af stadsfullmäktige

i Varberg och i Strömstad rörande ombildning af de allmänna läroverken i nämnda

städer;

3:0) den 24 november 1899: underdåniga framställningar, afseende

dels rättighet för rektorerna vid de femklassiga allmänna läroverken i Stockholm

att efter tio års väl vitsordad tjänstgöring uppflyttas i högre lönegrad;

dels rätt för rektor vid femklassiga allmänna läroverket 1 Göteborg att 1

afseende å löneförmåner blifva likställd med nyssbemälde rektorer;

dels ock ordnandet af kroppsöfningarna vid rikets allmänna läroverk;

4:0) den 15 december 1899- underdåniga framställningar, afseende

dels utvidgning af allmänna läroverket i Örnsköldsvik;

dels ock rätt för lektorn vid allmänna läroverket i Kalmar A. R. Isberg att

räkna viss tjänstgöring för uppflyttning i högre lönegrad såsom lektor;

5:0) den 19 januari 1900: underdåniga framställningar

dels af domkapitlet i Göteborg i fråga om inrättande af ett nytt allmänt

läroverk i nämnda stad;

IV

dels ock af stadsfullmäktige i Ystad och i Landskrona rörande ombildning

och utvidgning af de allmänna läroverken i dessa båda städer;

6: o) den 27 april 1900: af centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskolelärareförening

gjord underdånig framställning i afseende å anordnandet af en allmänt

medborgerlig examen;

7:0) den 12 september 1900: underdånig framställning af direktionen öfver

Stockholms stads undervisningsverk angående

dels utvidgning af Östermalms femklassiga läroverk till fullständigt på real

linjen;

dels

inrättande af ett nytt femklassigt läroverk i hufvudstaden;

dels ökning af antalet ordinarie lärare vid de nuvarande under direktionen

lydande högre läroverken;

8:0) den 19 oktober 1900: underdåniga framställningar

dels af åtskilliga adjunkter och extra ordinarie lärare vid allmänna läroverk

om särskild ersättning för tjänstgöring å lektorsstadiet;

dels ock af domkapitlet i Skara rörande behofvet af ökade ordinarie lärarekrafter

vid allmänna läroverket i Borås:

9:o) den 9 november 1900: underdåniga framställningar

dels af domkapitlet i Göteborg om inrättande i stadens östra del af ett femeller,

under viss förutsättning, sexklassigt allmänt läroverk;

dels ock af Göteborgs realläroverks kollegium om ökadt antal ordinarie ämneslärare

vid läroverket;

10:0) den 23 november 1900: underdånig framställning af åtskilliga rektorer

vid högre allmänna läroverk om beredande af två ålderstillägg åt rektorerna

vid dylika läroverk m. m.;

1.1:0) den 31 december 1900: underdåniga framställningar

dels af domkapitlen i Linköping, Skara, Västerås, Karlstad och Hernösand

samt af eforerna öfver Lunds och Göteborgs stifts allmänna läroverk angående inrättande

af nya ordinarie lärarebefattningar vid åtskilliga allmänna läroverk;

dels ock af åtskilliga lärare vid allmänna läroverk angående rätt för lärare

vid dylikt läroverk att under tjänstledighet för sjukdom behålla viss del af honom

tillkommande löneförbättringsmedel;

äfvensom anmälan från direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk

om Stockholms stadsfullmäktiges beslut i fråga om lokaler för Östermalms utvidgade

läroverk och det föreslagna läroverket å Kungsholmen m. in.;

V

i2:o) den i februari 1901: underdåniga framställningar

dels utaf lektorn T. Moll med flere lärare vid Stockholms högre realläroverk

angående fråga om komplettering af och privatisters deltagande i mogenhetspröfning;

dels af svenska läraresällskapets styrelse angående vissa önskningsmål vid

lönereglering för lärare;

13:0) den 2 augusti 1901: underdånig framställning af stadsfullmäktige i

Borås angående utvidgning af allmänna läroverket i nämnda stad till fullständigt på

latinlinjen B och reallinjen, jämte däröfver afgifna yttranden;

14:0) den 30 augusti 1901: underdåniga framställningar

dels utaf lektorn A. R. Isberg om tillstånd att för uppflyttning i högre lönegrad

räkna sig till godo viss tjänstgöring vid allmänt läroverk;

dels ock utaf stadsfullmäktige i Eskilstuna angående successiv utvidgning af

allmänna läroverket i nämnda stad till fullständigt, åtminstone på latinlinjen B och

reallinjen;

15:0) den 25 oktober 1901: underdånig skrift, innehållande åtskilliga vid

ett musikläraremöte i Göteborg den 12 och den 13 juni 1901 framställda önskemål

i afseende å sång- och musikundervisningens ställning vid de allmänna läroverken

samt löneförmåner och pensionsrätt för musiklärare vid nämnda läroverk

m. m., jämte åtskilliga vid samma skrift fogade bilagor;

16:0) den 21 juni 1902: underdåniga framställningar

dels af Bodens municipalsamhälle och Öfver-Luleå församling om inrättande

af en samskola i Boden;

dels ock af lärarekollegiet vid allmänna läroverket i Jönköping om inrättande

af en lektorsbefattning i modersmålet och tyska språket vid nämnda läroverk, jämte

af vederbörande myndigheter öfver dessa två framställningar afgifna yttranden; samt

af samtliga domkapitel äfvensom af direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk

och direktionen öfver nya elementarskolan jämlikt Kungl. cirkuläret

den 25 oktober 1901 afgifna yttranden rörande erforderliga ändringar för tiden

efter år 1902 i gällande lönestater för de allmänna läroverken.

Dessutom har Eders Kungl. Maj:t behagat infordra kommitténs yttrande snarast

möjligt i följande frågor:

17:0) den 4 oktober 1900: huruvida verkställigheten af de förslag, kommittén

hade att afgifva, kunde komma att hindras eller försvåras, därest omkring

11

VI

8 o ordinarie lärareplatser, på sätt i skrifvelse af samma dag antydts, i den närmaste

framtiden blefve upprättade vid de allmänna läroverken.

Kommitténs yttrande i frågan afgafs den io oktober 1900.

18:0) den 1 juni 1901 (med bifogande af underdåniga utlåtanden af domkapitel

m. fl.): huruvida, med hänsyn till de förslag, kommittén ämnade framlägga

rörande de allmänna läroverken, kommittén hade något att erinra i fråga om ämnesgrupper

för af Riksdagen beviljade 1 5 nya lektorsbefattningar och 6 5 nya adjunktsbefattningar

eller eljest beträffande nämnda lärarebefattningar.

Kommitténs yttrande i frågan afgafs den 4 juni 1901.

19:0) den 28 oktober 1901: huruvida, därest anslag skulle beviljas för inrättande

af ett nytt, femklassigt läroverk på Kungsholmen i Stockholm och läroverket

träda i verksamhet redan vid början af läsåret 1902—1903, sådant skulle

lägga hinder i vägen för verkställigheten af de förslag, kommittén kunde komma

att afgifva.

Kommitténs yttrande i frågan afgafs den 6 november 1901.

20:0) den 30 oktober 1901: huruvida, därest anslag skulle beviljas för

inrättande af ett nytt läroverk af fem eller sex klasser i Göteborgs stads östra del

och läroverket träda i verksamhet redan vid början af läsåret 1902—1903, sådant

skulle lägga hinder i vägen för verkställigheten af de förslag, kommittén kunde

komma att afgifva.

Kommitténs yttrande i frågan afgafs den 6 november 1901.

21:0) den 12 november 1901: huruvida, därest anslag skulle beviljas för

inrättande af ytterligare ett allmänt läroverk i Malmö och läroverket träda i verksamhet

redan vid början af läsåret 1902—1903, sådant skulle lägga hinder i vägen

för verkställigheten af de förslag, kommittén kunde komma att afgifva.

Kommitténs yttrande i frågan afgafs den 23 november 1901.

22:0) den 21 juni 1902: huruvida, därest utvidgningen af Östermalms allmänna

läroverk i Stockholm till ett å reallinjen fullständigt läroverk skulle taga

sin början redan med läsåret 1903 — 1904, sådant skulle lägga hinder i vägen för

verkställigheten af de förslag, kommittén kunde komma att afgifva.

Kommitténs yttrande i frågan afgafs den 29 augusti 1902.

Slutligen har ock Statsrådet och Chefen för Kungl. Ecklesiastikdepartementet

låtit till undertecknad Ordförande i kommittén öfverlämna för att bringas till kommitténs

kännedom:

VII

23:0) den 16 maj 1900: en af lektorn vid allmänna läroverket i Gefle

P. P. Waldenström till Statsrådet och Chefen för Kungl. Ecklesiastikdepartementet

ingifven skriftlig framställning angående behofvet af en reform utaf kristendomsundervisningen

vid rikets allmänna läroverk.

Samtliga i dessa handlingar gjorda framställningar, som icke föranledt särskilt

yttrande under fortgången af kommitténs arbete, äro från kommitténs sida besvarade

genom de förslag, kommittén här nedan afgifvit; med undantag dock för lektorn

A. R. Isbergs ofvannämnda framställningar, hvilka besvaras genom en särskild

skrifvelse, som öfverlämnas samtidigt med kommitténs betänkande.

Inom kommittén anförda särskilda meningar äro betänkandet bifogade.

Underdånigst

TH. M. FRIES.

OTTO AHNFELT.

H. ANDERSSON.

S. J. BOETHIUS.

ERNST CARLSON.

HARALD DAHLGREN.

ROB. DARIN.

NILS HÖJER.

PHILIP KLINGSPOR.

OSCAR LARSSON.

P. E. LINDSTRÖM.

ÄGG. PETTERSSON.

F. W. AMARK.

Alfred Nordfelt.

Stockholm den 8 december 1902.

KAP. I.

De allmänna läroverken och den medborgerliga

bildningen.

Historik. — Allmänna synpunkter.

Det uppdrag, som i första rummet blifvit gifvet åt den kommitté, hvars betänkande

här föreligger, afser främjandet af den s. k. allmänna medborgerliga

bildningen, nämligen för så vidt denna går utöfver omfånget för folkskolans verksamhet.

Spörsmålet om denna bildnings förhållande till den »lärda» eller vetenskapliga

och om platsen och sättet för dess tillgodoseende inom läroverksorganisationen

utgör läroverksfrågans egentliga innebörd.

Redan sedan lång tid tillbaka har detta spörsmål framträdt hos oss såväl

som i flere andra kulturländer. I vårt land har striden om dess lösning fortgått

under ett helt århundrade. Att den varit långvarig och stundom häftig, kan icke

förvåna. Ty innerst har den varit en kulturstrid, en sida af den stora kampen

mellan en äldre och en yngre tids kultur. Och i likhet med hvarje mera betydande

rörelse inom samhället har den rönt inverkan af motsättningen mellan skilda sociala

och politiska intressen och sträfvanden.

Närmast har emellertid den fråga, hvarom striden rört sig, tillhört skolan och

särskildt det allmänna läroverket. Såsom en pedagogisk fråga har den ofta betraktats

från den allmänna synpunkten af spörsmålet om »formell och reell bildning».

Men närmare angifven har den, som sagdt, handlat om »den allmänna medborgerliga

bildningen» och torde, så betraktad, kunna framställas i följande form: är det

möjligt att vid den tidigare undervisningen inom läroverket gifva en för det

praktiska lifvet lämpad allmän medborgerlig bildning och på samma gång gifva den

grundläggning, som eu vetenskaplig bildning kräfver? Tydligt är, att de olika

svar, som lämnats, icke hafva varit beroende blott af olika pedagogiska åsikter,

Inledning.

I

2

DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN.

Skolor dningi

180J.

utan måst utfalla olika allt efter olika uppfattning af den medborgerliga och den

vetenskapliga bildningens art. Det är detta, som ställt läroverksfrågan i direkt samband

med de faktorer, som bestämt den allmänna kulturutvecklingen, hvilken åter

främst kännetecknats af naturvetenskapernas storartade framsteg, den moderna litteraturens

ökade betydelse samt de praktiska yrkenas alltjämt stigande anseende. Häri

ligger då ock förklaringen därtill, att läroverksfrågan stundom synts hufvudsakligen

röra sig om en s. k. realbildning såsom motsats till hvad man med ett lika litet

träffande uttryck kallat humanistisk bildning. Och än vidare förklaras häraf, att

den städse haft sin mest aktuella och påtagliga form såsom spörsmålet om de

klassiska språkens ställning inom läroverket% Det är framför allt om de klassiska

spiåken, som man kämpat. Läroverksfrågan har under hela sin tillvaro ej utan

rätt kunnat betecknas som »latinfrågan». Att ur en redogörelse för den förra afsöndra

den senare låter sig icke göra.

En fullständig framställning af läroverksfrågans historia är en omfattande och

svår uppgift. En sådan framställning vore här icke heller på sin plats. Det torde

här icke ens vara nödigt att på ett fullständigare sätt redogöra för de fakta, som

utgöra ämnets mest framträdande och lättast tillgängliga sida, nämligen riksdagens

förhandlingar och Kungl. Maj:ts propositioner och förordningar. En öfverblick

må vara tillfyllest. Härvid torde stridens senaste skeden böra erhålla ett jämförelsevis

mindre koitfattadt omnämnande än dess tidigare; ej som skulle de anses mera

betydande i frågans historia, utan emedan kännedomen om dem är af större betydelse

för det ändamål, som med denna öfverblick afses: att låta det förslag till

läroverksorganisation, hvilket åt kommittén framställes, träda fram i sitt samband

med en föregående utveckling.

Alltifrån början af det gångna århundradet har i vårt land frågan om den

medborgerliga och den vetenskapliga bildningens förhållande till hvarandra stått på

dagordningen och varit föremål för en ingående behandling, och kändt är, hurusom

vår skolhistoria under förra hälften af 1800-talet erbjuder en sällsynt grad af lifaktighet

och intresse. Äfven den knapphändigaste framställning af läroverksfrågans

historia måste, för att ej vara blott half, gå tillbaka till århundradets början.

Sjuttonhundratalets skolor och gymnasier hade hufvudsakligen varit anstalter för

utbildning af blifvande ämbetsmän, särskildt präster, och haft föga utrymme för

något annat än teologi och döda språk. Först med 1807 års skolordning vunno

de moderna bildningskrafven något erkännande i vårt lands skollagsstiftning. Naturkunnighet

blef uttryckligare erkänd såsom tillhörande gymnasiets ämneskrets, inom

hvilken äfven svensk statskunskap upptogs, och där nu, för första gången, främmande

lefvande språk erhöllo en plats, om ock oansenlig. De moderna ämnenas alltjämt

växande betydelse icke minst för den lärda bildningen hade till sist gjort dem

oafvishga. Men redan nu, vid århundradets början, framträder krafvet på tillgodoseendet

jämväl af den bildning, som icke kunde anses lärd. Det s. k. kanslersgillet

hade år 1803 i underdånig skrifvelse anmält, »att det allmänna saknade alla

HISTORIK.

3

publika anstalter till uppfostran och handledning för borgaren, näringsidkaren och

de statens medlemmar, som, utan behof af lärdomsinsikter, likväl fordrade den nödvändiga

förståndsodling, hvarigenom deras danande till dygdiga och gagnande medborgare

kunde blifva säkert och pålitligt». Och likaså låter sig redan nu förnimma

ett annat betydelsefullt kraf, nämligen på medborgerlig enhet och gemensamhet i

uppfostran. Skolordningen af år 1807 sökte i någon mån att gå dessa kraf till

mötes. »Vid trivialskolorna och gymnasierna i riket», heter det, »bör tillfälle

gifvas icke allenast till den undervisning, som är nödig för ynglingar, hvilka ämna

sig till egentligen lärda yrken och till inhämtande af de kunskapsgrunder, som äro

nödiga för dem, hvilka i ämbetsmannavägen vilja söka sin fortkomst, utan äfven

för dem, som i näringarna vilja ingå.» Det är, har det sagts, första gången, som

undervisningen för dessa sistnämnda af staten erkändes ej blott såsom ett bihang

till skolan utan som en integrerande del af densamma. Medlet, hvarmed man sökte

nå det så eftertryckligt uttalade nya syftet, synes visserligen vara svagt. Men den

medborgerliga bildningen framstod denna tid naturligt nog ännu för de flesta som

en anspråkslös och tämligen yrkesmässig utbildning. Det var genom den vid trivialskolan

fogade s. k. apologistklass en, som syftet skulle vinnas. Denna var visserligen

ingen nyhet, ty redan i 1649 års skolordning är den, om ock under annat

namn, omtalad, och äfven tidigare kan dess tillvaro spåras. Men den erhöll nu en

rikare och äfven i någon mån mindre yrkesmässig läroplan, än den förut haft;

moderna språk, förnämligast tyska, upptogos bland dess läroämnen. Apologistklassens

plats var vid sidan af den lärda skolans andra klass, hvadan den lärda skolans första

klass var en för alla gemensam, »förberedande för alla skolepiltarne, i hvad väg de söka

undervisning». Och i d*enna gemensamma klass lät man nu de lärjungar, som ej

ärnade »fortsätta studierna i litterära vägen», slippa att göra någon början med läsningen

af latinska grammatiken. Man band ock apologistklassen på ett närmare

sätt vid trivialskolan och gymnasiet genom att till betydlig utsträckning anordna

samläsning mellan den förra och de senare, ej alltid utan skada för undervisningen,

men helt visst med afsikt att befordra gemensamhet i uppfostran och höja apologistklassens

anseende.

Skolordningen af år 1807, som utfärdats »på försök och till efterföljd under

fem år», har sin betydelse däri, att den, om ock på ett föga afgörande sätt, brutit

med det gamla, erkänt, åtminstone principiellt, de s. k. realämnenas rätt inom skolan,

låtit den medborgerliga bildningsuppgiften klarare framträda samt gifvit uppslaget

till den följande utvecklingen. Det steg, som tagits, synes dock hafva medfört

mera olägenhet än båtnad i det sedan länge dåliga allmänna tillståndet inom läroverken,

och dessa befunno sig fortfarande i ett bedröfligt och förvirradt skick.

Missnöjet var under de följande åren stort och vann skickliga förespråkare.

Såväl för den lärda bildningen, hette det, som i all synnerhet för den medborgerliga

vore det illa sörjdt. Den lärda skolan hade till ändamål att bilda blifvande

vetenskapsmän, lärare och ämbetsmän, men passade icke för blifvande näringsidkare.

Uppfostrings

kommittén

1812-17,

Skolordningt

1820.

Skolrevisionen

1824.

4 DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN.

»Hvad de förre behöfva känna ifrån sin första grund, är för de senare nog att

vara kändt till sina blotta resultat.» För de blifvande näringsidkarne behöfdes särskilda

skolor, men sådana funnes icke. Försöket att genom apologistklassen göra

den lärda skolan lämpad till ett dubbelt ändamål vore förfeladt. Därigenom skadades

den lärda skolan såsom sådan, utan att åt* dem, som önskade den medborgerliga

bildningen, kunde beredas annat än en ytterst bristfällig undervisning. Hufvudfelet

i organisationen vore därför, att ingen skillnad vore gjord mellan läroverk för dem,

som ägnade sig åt näringarna, och dem, som ginge till vetenskapliga studier. >) Vid

1809 års riksdag fick missnöjet med de bestående skolförhållandena ett kraftigt

uttryck, ) och på ständernas anhållan blef år 1812 af Kungl. Maj:t en uppfostringskommitté

förordnad, som efter omfattande arbeten år 1817 framlade förslag till

ny skolordning 3).

* Sedan tillfälle gifvits åt myndigheter och enskilde att framställa anmärkningar

mot förslaget och detta af kommittén underkastats ytterligare bearbetning, blef det

af Kungl. Maj:t antaget och fastställdt år 1820. Grundsatsen om de två bildningsarternas

åtskillnad är i 1820 års skolordning genomförd. Från nämnda år hade

man i Sverige två slags skolor, lärdomsskolor och apologistskolor, skilda allt från

begynnelsen. De förra bibehöllo traditionerna från fordom, samlade som de voro

omkring latinet och grekiskan, teologien och hebreiskan. Ej ens från hebreiskan

kunde, enligt stadgan, befrielse erhållas. Lefvande språk (franska och tyska) inträdde

såsom förut, sedan år 1807, först på gymnasiet och med mycket obetydligt

timtal. Apologistskolorna, med två eller tre lärare och klasser, afsågo »beredande

till allmän medborgerlig bildning». De meddelade i lefvande språk och i öfriga

ämnen undervisning till större omfång än den förutvarande apologistklassen. Deras

liksom lärdomsskolornas klasser synas i praktiken gemenligen hafva varit tvååriga.

Bristande tillgångar höllo läroverken ännu i många år i ett dåligt skick.

Men åtminstone teoretiskt taget hade det svenska skolväsendet genom 1820 års

stadga erhållit en planmässighet och en till administrativa enskildheter utsträckt reda,

som det väl näppeligen ägt tillförne. Enligt stadgan skulle hvart tredje år en s. k.

revision sammanträda för att granska skolornas verksamhet och afgifva förslag till

förbättringar. Endast tre revisioner kommo till stånd, nämligen åren 1824, 1832

och 1843. Revisionen af år 1824 delade i det väsentliga de åsikter, som

legat till grund för 1820 års organisation, men föreslog, att lärdomsskolans första

klass skulle på samma gång vara första klass i apologistskolan och ersätta den senares

'') G- A- Silverstolpe, Försök till en framställning af allmänna läroverkets närvarande tillstånd

1 Sverige, 1811. Tillika med andra uttalanden i läroverksfrågan utg. år 1813 af 1812 års uppfostringskommitté.

i G* A* Silverstolpes memorial inom adelsståndet rörande »nödiga förbättringar i rikets uppfostringsverk

».

) Betänkandet är undertecknadt af: J. A. Lindblom, N. v. Rosenstein, G. af Wetterstedt, A. G.

Mörner, C. v. Rosenstein, C. G. v. Brinkman, N. M. Tannström, C. C. Lilljenwalldh, N. J. Bergsten, A. Fryxell

och P. Alm.

HISTORIK.

3

förutvarande lägsta; i den gemensamma klassen skulle icke undervisas i något

annat språk än modersmålet. Förslaget ledde icke till någon åtgärd.

I nämnda förslag af 1824 års revision har man att spåra eftergift för en »och

börjande opposition.'' Knappt hade nämligen den nya skolordningen uttärdats, förrän skolsystemet.*

ett häftigt motstånd började växa upp mot densamma, riktande sig icke mot dess

enskildheter, utan mot dess principer. Det är ett nytt system, man uppställer mot

det gamla skolsystemet, och striden mellan dessa båda upptager sedan nära tie

årtionden af vår skolhistoria. Hvad det nya systemets män hade att anföra, v ar

hufvudsakligen följande. *) Den medborgerliga bildningen vore genom apologistskolorna

ingalunda tillgodosedd så, som tiden kräfde. De vore dessa skolor alltför torftiga i

fråga om den undervisning, de förmådde gifva, och alltför vanlottade i fråga om det

anseende, de åtnjöte. Mångenstädes hade de blifvit en sorts fattigskolor, meddelande

blott den nödtorftigaste folkskolebildning. Hvar och en, som sökte någon högre bildning,

äfven om han ej ämnade gå den lärda vägen, föredroge lärdomsskolan och

gymnasiet. Dessa åter gåfve nu lika litet som förr någon allmän humanistisk eller

modern bildning, utan en fackbildning, nämligen en prästerlig. Men skolorganisationens ».

största svaghet läge i det, hvari den sökt sin förnämsta styrka: den »gjorde söndringen

till princip». Den skilde redan från tidigaste år barn från barn allt efter deras

framtida samhällsställning för att i otid preparera dem efter synpunkter, fjärran från

barnets natur; den uppfostrade till kastanda, till dåligt medborgarsinne. Och den

tvunge till val af lefnadsbana vid en ålder, då barnets ännu outvecklade anlag icke

gåfve vägledning. Gent emot en sådan sakernas ordning uppställde man den

ideella bilden af »det nya skolsystemet». »Enhet och medborgerlighet» skulle

vara grundsats vid offentlig uppfostran. Utbildningen af det allmänt mänskliga

skulle föregå fackbildningen. Man skulle icke hafva två skilda skolor, båda tillämpningsskolor,

utan en enda skola med en enda form af undervisning: »den otillämpadt vetenskapliga».

En undervisning af sådant slag vore för alla gagnelig och förtjänade att

kallas allmän och medborgerlig. Jämlikheten och broderskapet i skolan mellan dem,

som i samhället slutligen skulle stanna på helt skilda platser, vore af ovärderlig

social betydelse. Och de döda språken behöfde ej längre stå som en mur mellan

lärdomens och näringarnas män. Ty de vore ej längre oeftergifliga villkor föi

vetenskaplig bildning; de hörde egentligen till fackstudiernas område och således

till ett tämligen framskjutet åldersstadium hos lärjungen. De moderna kulturspråken

franskan, tyskan och engelskan däremot vore lika behöfliga för alla, som eftersträfvade

en högre bildning. Det förnämsta af språken och det första i undervisningen

vore dock modersmålet. — Med en dylik uppfattning, som utgick från

sociala och allmänt kulturella hänsyn, förbundo sig ock reformidéer af rent pedagogisk

art. Man yrkade det gamla klassläraresystemets utbytande mot ämneslärarens

'') Jfr. uppfostringskommitténs betänkande af år 1828; till detta fogade särskilda anföranden af

OAgardh; skrifter af And^ Fryxell, E. G. Geijer, C. Agardh, J. A. Hazelius m. fl.

Stora upp/ostringskommittén

182J-2S.

DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN.

I

mera insiktsfulla verksamhet, de fasta klassernas utbytande mot lärjungarnes »fria

flyttning» allt efter framsteg i olika läroämnen samt »växelundervisningens» införande

vid sidan af lärarens verksamhet. Man hoppades mycket af sådana förändringar i

skolans arbetssätt. De skulle befordra lärarens metodiska skicklighet och intresse

utveckla lärjungens förmåga af själfverksamhet, göra studierna till ett nöje, medföra

ett annat och bättre förhållande mellan lärare och lärjungar och mellan dessa inbördes.

Idéer sådana som dessa finner man uttalade redan i början af 1820-talet.

De tilldrogo sig uppmärksamhet och vunno spridning med anledning af frågan om

omorganisation af Karlbergs krigsskola och togo sig uttryck vid 1823 års riksdag.

De forfaktades 1 pressen och i småskrifter. Framför allt dock funno de sina målsmän

inom majoriteten af den s. k. Stora uppfostringskommittén.

Denna kommitté, som stod under ledning af kronprinsen och räknade ej

mindre än 23 ledamöter, förordnades år 1825 och afgaf sitt betänkande år 1828 *)

Det nya systemets män i kommittén bildade dock en knapp pluralitet, och inom den

betydande minoriteten ägde de principer, som lågo till grund för 1820 års skolordning,

skickliga och insiktsfulla försvarare, som åt dem gåfvo en skarp formulering.

Två skiljaktiga riktningar, heter det i den reservation, hvari minoritetens

uppfattning i synnerhet fått uttryck, funnes i människonaturen, »den högre och

ideella» och »den lägre och reella eller egentligare den materiella», och hos

olika individer vore i allmänhet endera af dessa riktningar öfvervägande. De

motsvarades af två skilda arter af mänsklig verksamhet, å ena sidan "vetenskaps

idkarens, religionslärarens, konstnärens och ämbetsmannens, å andra sidan näringsidkarens.

Båda dessa verksamhetsarter vore för samhället lika behöfliga, hvarför

det ock vore staten angeläget att vårda båda genom att åt de skilda ankm

1 människonaturen, hvaraf de vore en yttring, gifva den fullkomligaste möjliga

’) Betänkandet är undertecknad! af: C. Fleming, C. v. Rosenstein, B. F. Sparre, H. Jänta, A. C. af

"»berg, C. E. v. Weigel, C. F. af Wingård, E. Tegnér, J. O. Wallin, J. P. Lefrén, P. v. Afzelius,

N. M. af Tannström, A. v. Hartmansdorff, C. P. Hagberg, J. Berzelius, S. Grubbe, E. G. Geijer, C. Agardh

A. O. Lindfors, S. P. Agren, A. Fryxell, I.. M. Enberg, J. Wallin. Minoritetens uppfattning fann uttryck

1 en af Grubbe författad reservation, i hvilken sju ledamöter instämde: Fleming, Rosenstein, Wingård,

J. O Wallin, Hagberg, Lindfors och J. Wallin, hvarjämte Jänta och Geijer i särskilda skrifter utvecklade''

sina asikter. ^

Reformvännerna stannade icke vid blotta teorier. Växelundervisningen och den fria flyttningen

blefvo redan från början af 20-talet praktiserade vid Karlberg af Lefrén och bibehöllo sig sedermera vid

nämnda läroanstalt under flera årtionden. Vidare blef på initiativ af uppfostringskommittén ett särskilt

läroverk pa statens bekostnad inrättadt, där den nya organisationen och det nya undervisningssättet skulle

genom erfarenheten pröfvas: Nya elementarskolan i Stockholm, som år 1828 började sin verksamhet.

Det torde ej böra lämnas onämndt, att åsikter redan tidigare framträdt, som icke stodo i öfverensstänkelse

med 1820 års principer. Särskildt må erinras om C. U. Broocmans förslag till skolorganisation,

enligt hvilken trivialskolan skulle förvandlas till en fyraklassig allmän »medborgarskola» med ändamål »att gifva

ungdomens själskrafter en allmänt mänsklig och medborgerlig bildning», upptagande modersmålet, historia,

geografi, naturkunskap, matematik och teckning i sin läroplan samt af språken först tyska, så franska och

sist latin och utgörande underbyggnad för gymnasiet. (Uttalande i det sid. 4, not. 1 anförda arbetet).

HISTORIK.

7

utveckling. Det vore just detta, man sökt vinna genom de två slagen af skolor.

Dessa vore följaktligen olika ej blott däruti, att de beredde för olika arter af verksamhet

i samhället, utan äfven däruti, att de riktade sitt arbete på olika sidor af

den mänskliga intelligensen. I lärdomsskola!! måste utan hänsyn till det i lägre

mening nyttiga »en rent Vetenskaplig anda» vara rådande, och för henne vore

»själfva den intellektuella kraftens utveckling och öfning» den egentliga uppgiften,

under det att apologistskolan visserligen ock borde söka utbilda lärjungens själsförmögenheter,

men i första hand hade till uppgift att meddela honom »en viss

kännedom om vetenskapernas resultat med hufvudsakligt afseende på deras användbarhet

i allehanda borgerliga yrken». Dessa olika uppgifter fordrade olika läroämnen

och olika lärometoder. De två skolorna vore med ett ord »till sitt inre

väsen olikartade» och borde fördenskull bibehållas »i sin renhet och sin åtskillnad».

En förening skulle skada bådas syften.

I sitt slutliga organisationsförslag vågade kommittémajoriteten icke på långt när att

draga ut konsekvenserna af sina åsikter. Därtill voro dessa allt för radikala. Det

var framför allt latinfrågan, hvarpå man strandade. Redan nu hade striden om

läroverkens förhållande till den medborgerliga bildningen visat sig i främsta rummet

vara en strid om latinet, och majoritetens medlemmar hade måst inse, att deras

åsikter i praktiken kommo till korta inför den betydelse, som latinet faktiskt ännu

ägde för den högre bildningen, och för det orubbade anseende, som det ännu

åtnjöt hos allmänheten. Rörande de klassiska språkstudierna heter det i betänkandet:

»Ehuru de döda och aflägsnare (nämligen språken) med skäl kunna sägas vara antingen

tillämpningsstudier, såsom hebreiskan och grekiskan för präster, eller, såsom

den senares profana författare och latinet, särdeles på det sätt, de hittills blifvit behandlade,

mera höra till den historiska och filologiska fullständigheten af den vetenskapliga

bildningen och följaktligen till en senare ålder och bildningsperiod än

elementarundervisningens; så hafva dock omständigheter förekommit emot dessa

språkstudiers uppskjutande.» Allt, livad man slutligen finner sig kunna föreslå i

denna punkt, är ett uppskjutande af latinet till andra klassen. Det enda och allmänna

läroverket, »elementarläroverket», som skulle ersätta både den lärda och den

olärda skolan, måste för den skull redan från och med andra klassen dela sig i två

linjer, den ena med, den andra utan klassiska språk. Undervisningen skulle vara

gemensam i alla ämnen utom i språkämnena. Båda linjerna ansågos kunna göra

anspråk på att afse såväl medborgerlig som lärd bildning. Linjen utan klassiska

språk skulle sträcka sig lika högt upp inom läroverket som den andra, så att man

skulle kunna aflägga studentexamen utan latin. Första klassen skulle åter blifva den

enda helt ocli hållet gemensamma. Den skulle icke upptaga något främmande språk

i sin läroplan, där kristendom, modersmålet och räkning skulle vara hufvudämnena.

— Förslaget kan betraktas som en kompromiss mellan principen om skilda skolor

och principen om enhetsskolan: de skilda skolorna blifva »linjer» inom enhetsskolan,

hvars enhet därigenom dock blir mera skenbar än verklig.

8

DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN.

Skolrevisionerna

1832

och 1843.

Statistiska

uppgifter.

K. cirk. 1839.

Riksdagen

1844-4S.

Den stora kommitténs arbeten ledde icke till några mera betydande åtgärder

under den närmaste tiden. Meningsskiljaktigheten var för stor, utmärkta och

inflytelserika män stodo emot hvarandra. Så blef allt väsentligen vid det gamla, så

mycket mer som äfven de två följande skolrevisionerna, af år 1832 och år 1843,

i allt hufvudsakligt ställde sig på det gamla systemets sida. Den förra revisionen

hade dock föreslagit, att framför de två skolorna skulle sättas en gemensam förberedande

klass, och den senare hade hemställt, att lärdomsskolans två lägsta klasser

skulle göras gemensamma äfven för apologistskola^ med bibehållande af latinet i

deras läroplan.

Till belysning af det bestående skolsystemets förhållande till det medborgerliga

bildningsbehofvet må följande anföras. Apologistskolorna voro visserligen ofta nog illa

lottade med afseende .på lärarekrafter och stodo långt tillbaka för lärdomsskolorna i

anseende, men deras lärjungeantal var ingalunda obetydligt, och såväl antalet skolor

som antalet lärjungar var stadt i rask tillväxt. År 1824 funnos 33 apologistskolor

(3 treklassiga, 19 tvåklassiga och 11 ännu med lärdomsskolor förenade apologistklasser)

med tillhopa 1,314 lärjungar, under det att samtidigt funnos 12 gymnasier

med 673 lärjungar och 41 lärdomsskolor med 2,923; år 1843 hade apologistskolornas

antal växt till 41 och antalet af deras lärjungar till 2,057, medan de

12 gytunasierna räknade 599 och lärdomsskolorna1) till ett antal af 44 ägde 3,261

lärjungar. Å andra sidan företedde lärdomsskolorna och gymnasierna ett förhållande,

liknande det vid våra allmänna läroverk nu rådande, i det att, enligt hvad 1824

års revision uppvisade, endast en tredjedel af de lärjungar, som vid lärdomsskolan

inskrefvos, kom till universitetet och således fullföljde sina lärda studier, under det

att de öfriga två tredjedelarna afgingo till näringarna. Revisionen drager häraf den

slutsatsen, »att de lärda skolorna äga ett större förtroende än apologistskolorna,

äfven till bildande af ynglingar, som ämnas till näringarna eller att blott erhålla

allmänna medborgerliga kunskaper», och den stora kommittén ser i samma förhållande

ett bevis för att apologistskolorna icke förmådde fylla sitt ändamål, enär

eljest de nämnda två tredjedelarna skulle vid dem hafva sökt sin utbildning.

I detta sammanhang bör ock nämnas det Kungl. cirkulär af år 1839, som

stadgade, att lärare i främmande lefvande språk och i naturvetenskap skulle vid de

gymnasier, där sådana ej redan tunnes, anställas på stat, 2) att fem fullständiga

apologistskolor skulle upprättas, hvilka skulle bereda till studentexamen, samt att

vid tre med apologistskolor förenade lärdomsskolor skulle inrättas en för båda

gemensam, förberedande klass.

Striden mellan gammalt och nytt fortfor emellertid dels i dagspressen, dels i

stridsskrifter, växlade mellan de båda partiernas märkesmän. Under tiden mognade

den allmänna meningen och fällde allt bestämdare utslag till förmån för det nya.

Slutligen bragte riksdagen frågan till ett afgörande. Ständerna afläto år 1845 till

J) Inberäkna^ katedralskolorna i Upsala och Lund samt Nya elementarskolan.

2) Dessa lärares löneförmåner voro dock särdeles anspråkslösa.

HISTORIK.

9

Kungl. Maj:t en skrifvelse, hvari de helt och hållet ställde sig på det nya systemets

sida och i fråga om den åsyftade enheten inom läroverket till och med gingo utöfver

hvad 1825 års kommitté föreslagit. I riksdagsskrifvelsen framställes nämligen den

önskan, att Kungl. Maj:t vid den definitiva organisationen af rikets undervisningsanstalter

täcktes förordna om en sådan förändring af elementarläroverken, att apologist-

och lärdomsskola samt gymnasium måtte komma att utgöra en enda, fullständigt

sammanhängande skola med två bildningslinjer, hvarjämte riksdagen jämväl uttalar

sig för sådana förändringar i själfva undervisningssättet, som af reformvännerna

yrkats. Mot denna riksdagens skrifvelse protesterade visserligen prästeståndet, som

fann det bestående godt och däri icke ville se andra ändringar än några af sista

revisionen föreslagna smärre sådana; men chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet

Silfverstolpe, lät utarbeta och framlade för Konungen ett förslag, väsentligen öfverensstämmande

med riksdagsskrifvelsen, ett förslag, som af Kungl. Maj:t blef i hufvudsakliga

delar gilladt.

Meddelande lämnades härom till ständerna i en vid 1847—48 års riksdag

framlagd Kungl. proposition, hvarefter ständerna med ett betydande belopp höjde

anslaget till lärarnes aflöning under det villkor, att från och med den dag, då ny

aflöningsstat trädde i verkställighet, vid hvarje särskildt elementarläroverk skulle

meddelas så fullständig undervisning i de till allmän medborgerlig bildning hörande

ämnen, som läroverkets omfång medgåfve. »Den senare tidens fordringar», heter

det i ständernas skrifvelse, »på flere och fullständigare tillfällen till inhämtande af

de kunskaper, hvilka, mindre beroende af egentlig klassisk bildning, anses grundlägga

den allmänna medborgerliga, hafva under hittills varande förhållanden icke

kunnat i behörig mån efterkommas vid de s. k. apologistskolorna.»

Så utfärdades slutligen genom Kungl. cirkuläret den 6 juli 1849 den

märkliga förordning, som inleder ett nytt skede i de allmänna läroverkens historia.

Cirkulärets viktigaste organisatoriska bestämmelser äro'': att latinet, grekiskan och

hebreiskan skulle blifva valfria1) läroämnen; att lärdoms- och apologistskola borde

förenas till ett läroverk, hvari skulle, »i alla dem tillhörande ämnen» och med

nyssnämnda valfrihet, meddelas så fullständig undervisning, som läroverkets omfång

medgåfve; samt att gymnasiet skulle med lärdoms- och apologistskola förenas till

ett sammanhängande läroverk, där, fortfarande med samma valfrihet, de för undergående

af studentexamen erforderliga kunskaperna skulle meddelas ").

Gymnasiets förening med skolan till ett sammanhängande läroverk var något,

'') Deri valfrihet, som i cirkuläret rrämnes, är icke till sin art närmare angifven; det sätt, hvarpå

1856 års stadga sökte efterkomma cirkulärets bestämmelser, synes emellertid gifva vid handen, att man

denna tid i allmänhet afsåg s. k. alternativ valfrihet* d. v s. en sådan, enligt hvilken lärjungar, som befriats

från ett läroämne, äro skyldiga att begagna annan undervisning, som för dem i stället bestämmes.

?) Rörande undervisningssättet föreskrefs, att ämnesläsning för lärarne skulle införas och att ämnesläsning

för lärjungarne (d. v. s. »fri flyttning») finge införas, om eforus och vederbörande läraie sadant

önskade.

Riksdagen

1847-48.

K. cirk. 1849.

IO

DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN.

Skolstadgorna

i8j6

och 1839.

som möjligen principiellt tillhört det nya systemet, men som ej ingått i 1828

års kommittéförslag. Då 1849 års cirkulär utfärdades, var denna förening kraftigt

yrkad af den allmänna meningen, och man synes jämväl i skolkretsar hafva varit tämligen

ense om dess önskvärdhet. De skäl, som man finner anförda, voro förnämligast:

att det starka afbrott i lärosätt och disciplin, som dittills ägt rum vid öfvergång

från skolan till gymnasiet, framkallat icke obetydligt själfsvåld och många olater

hos gymnasieungdomen; att den skillnad mellan gymnasiets och skolans lärare,

hvilken sammanhängt med skillnaden mellan de två läroanstalterna, icke varit till

godo; att genom sammanslagningen minskning skulle vinnas i antalet läraretimmar

och därmed .besparing i statens utgifter. '')

Det Kungl. cirkuläret hade olyckligtvis endast gifvit grundritningen till en

ny skolorganisation, äfven detta i knapphändiga ordalag, och åt eforer, domkapitel

och lärarekollegier öfverlåtit det närmare utförandet. Härvid visade sig, hvad

ingalunda kan anses förvånande, att läroverken icke voro i stånd att genomföra

en dylik uppgift. Dessutom innebar det nya en hel del praktiska svårigheter, som

först vid dess tillämpning i stort blefvo rätt kännbara. • Det ena med det andra

gjorde, att reformtankarna från den stora kommitténs dagar mycket ofullständigt

blefvo förverkligade, och att den närmaste följden af 1849 års cirkulär till ej ringa

del blef missnöje och förvirring.

Det-första försöket att på grundvalen af 1849 års principer i enskildheter

ordna undervisningen vid läroverken skedde genom utfärdandet af skolstadgan af

år 1856. Försöket utföll icke lyckligt. Den mängd af olika linjer, hvari denna

stadga uppdelade läroverket i afsikt att åt lärjungen bereda största möjliga valfrihet

i fråga om språken, visade sig leda till alltför invecklade förhållanden. Redan

år 1858, innan den nya stadgan tjänat till efterrättelse mer än en läsetermin, begärde

ständerna hos Kungl. Maj:t dess revision. En kommitté nedsattes, under

ordförandeskap af F. F. Carlson, och resultatet af kommitténs arbeten blef utfärdandet

af 1859 års stadga. £) Det är denna stadga, som gifvit det allmänna

läroverket den form, som det i hufvudsak ännu äger. Dess utfärdande medförde

en välbehöflig klarhet och reda, en förmån, som dock ej vanns utan afprutning i

de syften, som man genom brytningen med den gamla skolorganisationen trött sig

kunna vinna.

Läroverket hade emellertid, såsom år 1849 afsetts, blifvit en enhet, ehuru

med dubbel uppgift: dels meddelandet af allmän medborgerlig bildning, dels grundläggandet

af. vetenskaplig bildning. Den åstundade valfriheten blef genom 1859

års stadga begränsad till val mellan två linjer, nämligen de båda, som utstakats

redan af 1825 års kommitté, och som äfven i 1856 års stadga framträdt som

hufvudriktningar: den ena linjen för dem, som läste klassiska språk, den andra för

5) Ständernas skritvelse år 1845; statsrådet Silfverstolpes anförande till statsrådsprotokollet år 1847.

£) Öfriga ledamöter voro E. Edlund, G. R. Rabe, F. E. Borg, C. E. Lindman, C. W. Callerholm.

HISTORIK.

dem, som icke läste klassiska språk. Den senare, längre fram kallad reallinjen, var

ämnad att blifva den företrädesvis medborgerliga och praktiska linjen, till tjänst äfven

för de lärjungar, som ej eftersträfvade studentexamen. »Ehuruväl», heter det i

1858 års kommittébetänkande, »planen för undervisningens fortgång i de särskilda

läroämnena bör anordnas med hufvudsaklig hänsyn till de lärjungars behof, hvilka

komma att genomgå läroverkets alla klasser, så torde något afseende äfven böra

fästas på de lärjungars behof, hvilka af en eller annan orsak se sig nödsakade att

lämna läroverket utan att fullständigt hafva genomgått detsamma. Det är i synnerhet

i skolans reala afdelning, som denna dubbla fordran på en ändamålsenlig läroplan

starkt framträder.» Genom att i en del ämnen, såsom i historia, föra kurserna

för den reala afdelningen fram till en viss afsilning i femte klassen samt genom

att särskildt åt matematiken anslå rikligare tid i de lägre klasserna af samma afdelning

gaf stadgan uttryck åt nämnda tanke. I öfrigt må rörande läroverkens inrättning

under åren närmast efter år 1859 märkas, att femte klassen var tvåårig,

hela lärotiden inom läroverket till följd däraf tioårig, att de två lägsta klasserna

voro för alla lärjungarne gemensamma, att tyskan var det första främmande språket

och inträdde i andra klassen, att latinet inträdde i tredje klassen på sin linje mot

engelska på den andra linjen, samt att grekiskan ej var valfri för dem, som läste latin.

Att spörsmålet om den medborgerliga bildningen ingalunda fått sin slutliga Dcjihn.iäro.

lösning genom den nya organisationen, visade sig snart. Riksdagen sysselsatte folkskolan.

sig fortfarande mycket med läroverken. Man klagade öfver mångläseri och öfveransträngning,

klagomål, som från denna tid icke hafva upphört. Men därjämte

framträdde ett yrkande, som särskildt berörde läroverket såsom medborgerlig

bildningsanstalt. ''Det var yrkandet på indragning af läroverkets lägsta klass eller

klasser med lämpande af inträdesfordringarna efter folkskolans lärokurser, eller med

andra ord, att folkskolan till större delen eller till hela sin utsträckning skulle

vara »bottenskola» för det allmänna läroverket. Redan år 1862 framkom detta

yrkande inom riksdagen och hade då i hufvudsak samma motivering, som det allt

sedermera haft. Det framgick och framgår dels ur det teoretiska intresset för sammanhang

och system inom hela det offentliga skolväsendet, dels och framföi allt ui det

praktiska intresset för folkskolans höjande i socialt afseende. I själfva verket var det en

utvidgning till ett större område af de principer, som lågo till grund för reformkrafven

från århundradets tidigare decennier. En dylik utvidgning hade hittills legat

fjärran från de flestes tankar. Men sedan folkskolan, särskildt efter utfärdandet af

den första folkskolestadgan år 1842, trädt fram såsom ett verkligt led 1 skolorganisationen,

hade man börjat reflektera öfver förhållandet mellan denna skola och den

s. k. högre skolan, och vännerna af det gamla systemet hade med hänvisning till

detta förhållande sökt framhålla det betydelselösa i det enhetssträfvande, som gjorde

sig gällande på den högre skolans område. Nu vänder sig oppositionen mot förhållandet

mellan elementarläroverket och folkskolan. Det förras lägsta (särskildt

dess två lägsta) afdelningar och den senares högre afdelningar äro skolor för samma

Riksdagarna

1867-1870.

12 DE allmänna läroverken och den medborgerliga bildningen.

åldrar och hafva samma läroämnen, blott med undantag af det i elementarskolan

inträdande främmande språket. »Dessa båda slags skolafdelningar», säger en motionär

inom bondeståndet vid 1862 — 63 års riksdag,1) »äro i verkligheten endast särskilda

skolor för särskilda folkklasser — en anordning, som visserligen kan förefalla

ståndsfördomarna behaglig, men som svårligen i våra dagar låter försvara sig. Vore

alla folkklasser lika hänvisade till folkskolan för den första barnaundervisningen

och den förmögnare klassen därigenom finge mera direkt anledning att intressera

sig för folkskolan, skulle detta utan tvifvel i hög grad och i flere hänseenden

verka välgörande på folkskolan och kraftigt bidraga till dennas lyftande.» Motionären

yrkade indragning af läroverkets första och andra klass.

Dylika yrkanden gjordes äfven vid riksdagen år 1865 — 66, och efter representationsförändringen

återkommo de vid riksdagarna år 1867, 68 och 69 i Ändra

Kammaren, år 1868 äfven i Första Kammaren, då indragningen af första klassen

ock blef riksdagens beslut. Till följd häraf blef år 1869 dåvarande första klassen

indragen och den lägsta lagliga inträdesåldern, förut 9 år, framflyttad till 1 o samt

den sammanlagda lärotiden förkortad från tioårig till nioårig. Härigenom kommo

latinet och engelskan att inträda redan i andra klassen.

Hvad . angår själfva hufvudfrågan: läroverkets sätt att tillgodose den medborgerliga

bildningen, så var man ingalunda tillfreds med sakernas nya ordning.

Det är vid de första riksdagarna (åren 1867, 68, 69 och 70) efter det nya representationssättets

införande, som i Andra Kammaren denna fråga ånyo upptages för att

föras ännu ett steg framåt. 2) Den materiella kulturens snabba utveckling, folkskolans

uppblomstring och de stora reformerna i samhällsskicket (kommunallagarna år 1862,

riksdagsordningen år 1866) hade gifvit ökad styrka åt det medborgerliga bildningsbehofvet.

Detta behof, så vidt det sträckte sig utöfver folkskolans bildningsområde,

skulle nu tillgodoses af elementarläroverken. Att dessa i betydande Omfattning

anlitades för ändamålet, visade sig af det förhållandet, att det ojämförligt största

antalet lärjungar lämnade läroverken före afgångsexamen. Men att de lärjungar, som

tillhörde detta stora flertal, i allmänhet ej fått den utbildning, som för dem varit

den önskligaste, framginge, enligt reformvännernas åsikt, redan däraf, att föga mer än

en fjärdedel af lärjungarne (från och med tredje klassen) tillhörde reallinjen. Ty reallinjen,

huru mycket den än lämnade öfrigt att önska, vore dock rimligtvis den för

dessa lärjungar mera lämpade. Korteligen, läroverket vore för flertalet af sina lärjungar

illa anordnadt. Märkligt nog synes man icke hafva sökt reallinjens svaghet däri, att

»denna linje för sina lärjungar öppnade utsikt till endast ett mindre antal underordnade

offentliga befattningar», under det för latinlinjens lärjungar statens högsta ämbeten

hägrade åtminstone som en möjlighet. Man fann hufvudorsaken ligga i dess samman

’)

Jonas Andersson, Östergötlands län.

s) Motioner af S. A. Hedlund, C. J. Grafström och A. W. Nilson år 1868 och 1869 samt motion

af A. Rundbäck år 1870 (jfr. nästa sida).

HISTORIK.

3

hållande med latinlinjen inom samma läroverk, delvis under samläsning med denna,

hvarigenom reallinjen så att säga smittades af latinlinjens vetenskapliga läggning,

och man yrkade linjernas förläggande till skilda läroverk. Man ansåg den ock

hafva en i förhållande till dess praktiska ändamål onödigt stor utsträckning, och

man ville förkorta den med ett år eller två. Den svåraste bristen — och detta

gällde latinlinjen såväl som reallinjen — fann man dock vara saknaden af en

afsugning före studentexamen, en afslutningspunkt på ett lägre stadium, hvarifrån

de, som ej ville genomgå hela läroverket, kunde lämna detsamma med någonting

helt och afslutadt af studier och insikter. Man ville hafva än en, än två, än flere

sådana afslutningspunkter. *)

Med allt bestämdare drag framträder inom kammaren ur mängden af

yrkanden och förslag ett reformprogram. En skolman och ledamot af Andra

Kammaren, Abr. Rundbäck, formulerade vid 1870 års riksdag det förslag, som

sedan i 30 år i hufvudsak varit Andra Kammarens ståndpunkt i läroverksfrågan,

fasthållen med alltjämt ökad beslutsamhet: undervisningens delning på olika linjer

skall uppskjutas till nedre sjette klassen; i sina fem lägre klasser skall läroverket

vara en skola för allmän medborgerlig bildning, och först därefter skall det, deladt

på två väl skilda linjer, den klassiska och den reala, tjänstgöra som lärdomsskola,

och undervisningen inom läroverkets lägre och högre afdelning skall ordnas med

noggrant aktgifvande på hvardera afdelningens sålunda bestämda olika karakter och

ändamål. Man igenkänner i detta program flera af de syften, som föresväfvade

reformvännerna under förra hälften af århundradet.

Det tillfälliga utskott, som vid sistnämnda riksdag tillsattes för behandling

af detta förslag, anslöt sig lifligt till förslaget, men vågade ej yrka latinets framflyttning

så långt som till sjette klassen; äfven med latin från och med tredje klassen

och däraf följande uppdelning i linjer redan från och med denna klass borde

undervisningen i de fem nedre klasserna kunna så ordnas, att hela lärokursen för

dessa klasser komme att utgöra ett ganska afrundadt helt. Efter slutad lärokurs i

femte klassen borde särskild afgångspröfning anställas med lärjungarne. Utskottets

förslag blef af kammaren antaget med stor pluralitet. Första Kammaren ställde sig

bestämdt afvisande mot Andra Kammarens beslut. Hvad läroverken bäst behöfde,

vore att få vara i fred. Kammaren beslöt dock, ehuru med knapp röstöfvervikt,

att med anledning af de klagomål, som förnummos, och de förslag, som gjorts,

hos Kungl. Maj:t anhålla om revision genom sakkunnige män af gällande skolstadga.

Detta blef ock riksdagens beslut.

»Det har blifvit anmärkt», säges det i riksdagens skrifvelse, »huruledes de

efter år 1856 timade förändringar och omkastningar i undervisningsplanen bidragit

till att rubba tron på riktigheten af de grundsatser, på hvilka skollagen stöder sig,

eller åtminstone på deras fulla ändamålsenlighet för vårt folk och våra förhållanden.»

Framställningen hufvuclsakligcn efter Andra Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 28 år 1870.

''4

DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN.

Kommittén

1870-72.

Däieftei omnämnas de förhållanden, hvaröfver klagomål försports: språkhopningen

i de lägre klasserna, öfveransträngning^!, bristen på afsittning före studentexamen,

sammanhållningen åt skola och gymnasium samt af de två bildningslinjerna. »Sistnämnda

förhållanden», heter det vidare, »torde äfven hafva gifvit upphof till den

tanken, som synes alltmer hafva vunnit insteg, att det vore önskligt, att skolan så

kunde ordnas, att undervisningen i de nedre klasserna blefve i möjligaste måtto för alla

gemensam, men däremot i de öfre — motsvarande de forna gymnasierna — kunde

fullständigt skiljas ända därhän, att, om möjligt, dessa klasser frånskildes den öfriga

skolan och upptoges i fristående, själfständiga läroverk, afsedda särskilt för bibringande

af den klassiska bildningen och särskildt för undervisning å den reala

linjen.» Klagomålens betydelse »anser sig Riksdagen icke kunna afgöra», men finner

en undersökning vara af omständigheterna påkallad och anhåller om en revision

genom sakkunnige män af gällande läroverksstadga.

Den kommitté, som af Kungl. Maj:t med anledning häraf förordnades, kommittén

ai 1870 — 72, ) ställde sig på en ståndpunkt, i nästan alla afseenden motsatt den, som

var Andra Kammarens. I fråga om den lärda och den medborgerliga bildningens förhållande

till hvarandra går denna kommitté tillbaka till principerna afår 1820 samt upptager

och fullföljer den bevisning, som minoriteten inom den stora uppfostringskommittén

gifvit, dock med den viktiga skillnad, att för 1870 års kommitté icke blott den

klassiska bildningen utan äfven »den högre realbildningen» framstår såsom vetenskaplig,

hvarför kommittén också betraktar icke blott latinlinjen i läroverket utan. äfven

reallinjen såsom ägande anspråk på läroplanens och lärometodens bestämmande med

hänsyn till ett vetenskapligt slutmål. Det vore en oriktig förutsättning, säger

kommittén, att anstalter för den medborgerliga bildningens, »den lägre realbildningens»,

meddelande*-skulle kunna göras till en lägsta, grundläggande afdelning af

högre bildningsanstalter, vare sig klassiska eller reala. Den undervisning, som i de

förra kräfdes, afsåge ett hastigt meddelande af de för det praktiska lifvet oundgängligaste

kunskaper och färdigheter och vore ej blott till syfte utan ock till metod

egenartad. De högre läroverken åter, klassiska eller reala, hade vetenskapliga studier

till mål, och deras undervisning »måste från början till slut vara bestämd af det

mål, de hafva sig föresatt»; de måste »alltid och företrädesvis under den tidigare

delen af skolkursen hafva till ögonmärke lärjungens formella utveckling». De

tilläte därför ej heller i sin undervisningsplan några kursafslutningar af sådan beskaffenhet,

att genom dem skulle kunna anses tillräckligt sörjdt för den medborgerliga

bildningen. Man hänvisas således till förhållandena före år 1849. Och kommitténs

förslag gick också ut på att återupprätta dessa förhållanden. För den medborgerliga

(lägre reala) bildningens räkning skulle de två- och treklassiga läroverken ombildas

till lägre realskolor, benämnda »pedagogier», med 2 till 3 klasser. Elementarläroverken

åter skulle mera afgjordt än förr lämpas efter det vetenskapliga syftet och

'') Kommitténs ledamöter voro: H. Hamilton, ordf., N. J. Berlin, C. W. Linder, S. Ribbing, C. A.

Walberg, M. M. Floderus, R. Törnebladh och G. Kolmodin.

HISTORIK.

''5

till den ändan i sina lägre klasser företrädesvis afse lärjungens formella utveckling.

Men nu vore latinet det framför alla andra formellt bildande läroämnet såsom det

genom sin rikedom på böjningsformer, sin oföränderlighet, sin olikhet med modersmålet

yppersta bland språken i pedagogiskt afseende. Därför skulle det åter göras

till grundläggande språk i stället för tyskan, och detta ej blott på latinlinjen utan

äfven på reallinjen, där det skulle läsas under de fyra första åren. På detta sätt

komme de två linjerna att skiljas först vid femte klassen, och man erhölle ett flerårigt

gemensamt skolstadium för de tidigare åldrarna. Genom kommitténs anordning

skulle valet af vetenskaplig linje komma att uppskjutas ett godt stycke, under det valet

mellan studievägen och näringarna visserligen komme att förläggas till en tidig ålder;

det senare valet vore dock jämförelsevis lätt att tidigt göra, det förra svårare.

Som en inkonsekvens, visande de faktiska förhållandenas styrka, te sig i

kommitténs förslag de »kursafslutningar» i tredje och femte klasserna, som den

trots allt försöker att åstadkomma. Märkligt är, att kommittén, efter sitt erkännande

af reallinjens jämnbördighet med latinlinjen i fråga om vetenskaplig syftning, dock

föreslår dess förkortning med två år vid flertalet läroverk. Men dels skulle denna

förkortade reallinje ej gifva rätt till inskrifning vid universitetet, där för öfrigt denna

tid ingen examen kunde afläggas utan latin med undantag af den s. k. bergsexamen;

dels säges reallinjens förkortande vara »den förändring i elementarläroverkets nuvarande

inrättning, om hvars behöflighet allmänhetens åsikter äro mest öfverensstämmande».

En af kommitténs ledamöter, G. Kolmodin, näringarnas ende representant i

kommittén, hade reserverat sig mot detta organisationsförslag och med både kraft

och skicklighet häfdat de nya reformkrafven. Dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet,

statsrådet Wennerberg, ställde sig beslutsamt på reservantens sida, och den

Kungl. proposition, som förelädes 1873 års riksdag, innehöll en organisationsplan

i enlighet med nämnde reservants förslag.

Formell bildning vore visserligen undervisningens första mål, heter det i statsrådsprotokollet,

men detta gällde hvarje skola, och redan häraf följde ett förkastande

af kommitténs »pedagogier». Den skillnad i lärometod, som framställts såsom så

betydelsefull, vore ej så genomgripande; i allmänhet vore en mera i vanlig mening

praktisk metod vid undervisningen i de lägre klasserna att föredraga framför en

strängt systematisk. Det torde med fullt skäl kunna betviflas, att den bildning,

som »pedagogierna» kunde meddela, skulle blifva bättre än den, som inom läroverket

skulle kunna beredas lärjungarne genom anordnande af passande afslut

ningar i tredje och femte klasserna, förutsatt att i dessa och föregående klasser icke

inginge något läroämne, som för en god realbildning vore obehöflig!. En dylik

åtgärd vore för öfrigt påkallad helt enkelt af billighetshänsyn: »Då undervisningen

är till för dem, som undervisas, och icke tvärtom, så synes det vara billigt, att

samma fördel af eu studiernas afsilning till ett visst mått, som lämnas ett fåtal

vid dess afgång från läroverkets högsta afdelning, äfven beredes det flertal, som

utgår från en lägre.» Att undervisningen i de lägre klasserna gjordes för alla

Riksdagen

1S7J.

16 DE allmänna läroverken och den medborgerliga bildningen.

gemensam, kunde möjligen från undervisningens synpunkt sedt vara mindre gynnsamt;

de skäl, som talade för gemensamheten, vore snarast sociala, men därför också,

om de befunnes grundade, af desto större betydelse. Kommitténs »pedagogier»

vore »ett slags utväxter på elementarläroverkets organism, framtvungna af latinets

införande som obligatoriskt läroämne ä båda linjerna redan i de lägsta klasserna».

Enligt den Kungl. propositionen skulle de klassiska språkens inträde i undervisningen

uppskjutas, latinets till fjärde klassen, grekiskans till nedre sjette; undervisningen

skulle i de tre nedre klasserna blifva för alla gemensam i alla ämnen och i de två

följande gemensam utom i ett främmande språk; kursafslutningar med särskilda examina

skulle anordnas i tredje och femte klasserna;1) småläroverken skulle behålla sin

gamla karakter och endast så till vida ändras, att de tvåklassiga indroges eller

utvidgades till treklassiga.

Det särskilda utskott, som tillsattes för skolfrågans behandling, gillade den

Kungl. propositionen i dessa punkter liksom i de flesta öfriga, och utskottets hemställan

om bifall blef af båda kamrarna antaget, i Första Kammaren dock ej utan

stark opposition, i det flera talare uppträdde till försvar för kommitténs principer.

i8K''oc7iS8 Genom de Kungl. kungörelserna år 1873 och 1875 började reformens genom

7Kommittén

förande, och en kommitté förordnades, som år 1874 till ecklesiastikdepartementet

1874. öfverlämnade förslag till stadga i enlighet med de i den Kungl. propositionen och

statsrådsprotokollet angifna och af riksdagen godkända grunderna. 2)

Stadgan 1878. Den förändring i de allmänna läroverkens undervisningsplan, som de nämnda

Kungl. kungörelserna medförde, torde vara den mest ingripande, som förekommit

efter år 1859. Helt genomförd blef emellertid planen af år 1873 icke. Då ny stadga

år 1878 utfärdades, blef hufvudsaken, de klassiska språkens uppskjutande, fastslagen,

men de tilltänkta kursafslutningarna blefvo icke fullständigt utförda, och den »examen

ligorosum», som skulle hafva åtföljt dem, blef ej föreskrifven.

Statistiska Några uppgifter rörande läroverkens antal och storlek vid denna tid samt de

uppgifter, båda bildningslinjernas förhållande till hvarandra torde här böra lämnas. Vid början

af 1870-talet funnos i riket förutom Stockholms gymnasium 29 på båda linjerna

fullständiga läroverk och ett på reallinjen fullständigt samt 21 femklassiga och 26

tre- till enklassiga läroverk. Antalet lärjungar var år 1870 omkring 12,400, och

på latinlinjen befunno sig nära 3 gånger så många lärjungar som på reallinjen.

Afgången före mogenhetsexamen var mycket stor, synnerligast på reallinjen. I

1873 års Kungl. proposition föreslogs, att reallinjen skulle afkortas med ett år och

inskränkas till endast 7 läroverk, enär linjen i sina öfre klasser sedan år 1868

) Afslutningen i tredje klassen framstod som den viktigaste, såsom afslutande den medborgerliga

bildningskursen i inskränktare mening. »En dylik afsilning i femte klassen är måhända ej i lika hög grad

som den förra behöflig, men kan blifva det, då elementarläroverket kommer i den ställning till specialskolan

och det praktiska lifvet, som det bör komma.»

2) Den nämnda kommitténs ledamöter voro: C. T. Odhner, S. G. Cavallin, G. F. Gilljam, J. A.

Drysén, M. M. Floderus, O. Svahn, I. A. Lyttkens.

HISTORIK.

>7

alltjämt minskats i lärjungeantal. Förslaget blef icke'' gilladt af riksdagen, men fyra

år senare blefvo med riksdagens begifvande de högre realklasserna indragna vid ej

mindre än io läroverk. Under senare hälften af 70-talet var reallinjens lärjungeantal

i medeltal hälften af latinlinjens, men årliga antalet realstudenter blott en sjettedel

af antalet latinstudenter. Vid pass 4 gånger flere afgingo från elementarläroverken

utan mogenhetsexamen än med denna examen, och på reallinjen var afgången före

mogenhetsexamen nära 3 gånger starkare än på latinlinjen. År 1880 var hela

antalet lärjungar omkring 1 5,100, och läroverken hade till antal och omfattning blifvit i

det närmaste desamma, som de nu äro, i det att därutinnan knappt annan ändring

skett, än att ett par treklassiga läroverk och ett antal pedagogier indragits, samt att

reallinjen å de flesta ställen återvunnit sina år 1877 förlorade högsta klasser.1)

Reformvännerna inom riksdagen hade hälsat 1873 års beslut med bifall, men Riksdagarna

de funno sig ännu hafva långt till målet och voro snart redo att ånyo upptaga l8Soochl8Sl

striden. '' De tre första riksdagarna på 8o-talet voro ifrigt sysselsatta med läroverksfrågan.

Såväl år 1880 som 1881 uttalade sig Andra Kammaren med anledning af

inom kammaren väckta motioner2) för programmet af år 1870, nu dock utan

tvekan yrkande latinets framflyttning till sjette klassen. Man vände sig ock mot

latinet vid universitetet och yrkade, att fordringarna i latin för åtskilliga universitetsexamina

skulle antingen minskas eller borttagas. I läroverkets fem lägre klasser

ville man se en mera praktisk och konkret undervisning samt en inskränkning

af språkstudierna, särskild! på det sätt, att lärjungen erhölle rätt att begränsa,

dem till ett eller två af de lefvande språken. Slutligen kräfde man, att läroverket

skulle på ett närmare sätt förbindas med folkskolan, och började en ny

strid om första klassens indragning, hvartill man sökte anledning äfven däri, att

inträdesåldern genom den nya stadgan åter sänkts till 9 år. Vid båda riksdagarna

blef indragningen af första klassen Andra Kammarens beslut. Däremot vanns ej vid

dessa riksdagar majoritet i kammaren för ett återupplifvande af en skarpare skillnad

mellan skola och gymnasium i likhet med förhållandet i äldre tider, något som

äfven blifvit kraftigt yrkadt.

Mot majoriteten i Andra Kammaren står emellertid en icke obetydlig minoritet

i samma kammare och en betydande majoritet i Första Kammaren, förfäktande

de åsikter, åt hvilka 1870 års kommitté gifvit uttryck. Debatten rör sig i all synnerhet

omkring latinet. Yrkandet på latinets undanskjutande framgår dels ur intresset

för den högre bildningens modernt vetenskapliga gestaltning, dels ur intresset för

den sociala medelklassens bildningsbehof, dels, om ock vid dessa riksdagar mindre

’) Sedan år 1882 har latinlinjen i det hela befunnit sig i aftagande med afseende på lärjungeantalet,

under det att reallinjen alltsedan år 1883 varit stadd i jämn tillväxt och fått sitt lärjungeantal fördubbladt.

Från och med år 1895 har reallinjen haft större antal lärjungar än latinlinjen, men antalet realstudenter

har fortfarande varit betydligt mindre än antalet latinstudenter. Till jämförelse ma vidare anföras, att hela

lärjungeantalet vårterminen 19OO var 16,871, hvaraf gemensamma linjens lärjungar utgjorde 47,2 °/o, reallinjens

29,2 °/o och latinlinjens 23,0 "/o.

2) Af S. Axell och F. T. Borg.

3

Riksdagen

1882.

Kommittén

1882-84.

18 DE allmänna läroverken och den medborgerliga bildningen.

starkt framträdande än vid föregående och senare tillfällen, ur målsmännens praktiska

intresse för en skolorganisation, som medgåfve, att lärjungens val af bildningslinje

och lefnadsbana i det längsta hölles öppet. Försvaret för latinet å andra

sidan är besjäladt af öfvertygelsen om latinstudiets uppfostrande förmåga och latinets

kulturella betydelse, hvarjämte försvararne äro benägna att betrakta den s. k. medborgerliga

bildningen såsom en yrkesbildning, främmande för det allmänna läroverket.

x) Vid riksdagen år 1880 hann läroverksfrågan ej till behandling i Första

Kammaren, och vid riksdagen år 1881 blef det, som Andra Kammaren för sin del

beslutit, till alla delar af Första Kammaren afslaget.

År 1882 framlade Kungl. Maj:t en proposition om lönereglering, som icke

åtföljdes af något organisatoriskt reformförslag. Statsutskottet tillstyrkte beviljandet

af den äskade löneförbättringen, dock på extra stat, men samtliga utskottsledamöter

från Andra Kammaren afgåfvo en utförlig reservation, häfdande kammarens

reformönskningar och yrkande afslag å löneregleringen, hvilken först i

samband med genomgripande förändringar af läroverken borde genomföras. Vid

besluten följde hvardera kammaren sina utskottsledamöter. Andra Kammaren hade

således gjort lönefrågan beroende af reformfrågan, en ståndpunkt, som kammaren

allt sedan vidblifvit.

Under debatterna år 1882 hade departementschefen, statsrådet Hammarskjöld,

utlofvat, att läroverksfrågan skulle underkastas förnyad behandling af en kommitté,

som skulle innesluta »ärliga sakförare för de olika riktningar i denna fråga, som

velat göra sig gällande». Samma år blef ock af Kungl. Maj:t en kommitté förordnad,

som två år senare afgaf sitt betänkande. 2)

Äfven denna gång utmynnar en stor kommittés utförliga arbeten i förslag,

som i fråga om den medborgerliga bildningen gå i en annan riktning än opinionen

inom riksdagens Andra Kammare. Jämväl för 1882 års kommitté är den

vetenskapliga synpunkten den förhärskande. Det torde knappast vara orätt att säga,

att det intresse, som inom kommittén kraftigast förmått göra sig gällande, vant

intresset för reallinjens fullständiga utveckling till en modernt vetenskaplig linje

med samma rang och rätt som den klassiska. Klart fattar kommittén i ögonsikte

nödvändigheten af att först och främst inskränka latinets egenskap af tvångsämne i

universitetsexamina, om för reallinjen i skolan skall möjliggöras en verklig täflan

med latinlinjen. Och då detta villkor är uppnådt, vill den låta de två bildningslinjerna

framstå hvar och en i sin typiska renhet och vetenskapliga skärpa. År *)

*) Nu liksom vid föregående tillfallen och äfven mången gång senare under diskussionen i latinfragan

finner man från latinvänligt håll den meningen uttalad, att, om en inskränkning af latinstudiet skulle

ske, denna eke borde åstadkommas genom en minskning af latinlinjens kurs i ämnet, utan genom en

minskning af antalet läroverk med latinlinje. Jfr. sid. 31 och 35.

2) Betänkandet är undertecknadt af: H. Forssell, ordf., R. Törnebladh, v. ordf., F. Anderson,

C. F. E. Björling, E. L. Borgström, S. v. Friesen, J. Johansson, A. Key, S. Ljunggren, N. A. Mathesius,

C. J. Meijerberg, G. Nyblaeus och J. M. Sundén.

HISTORIK.

19

1869 hade, efter upprepad hemställan af riksdagen, befrielse från läsning af grekiska uttryckligen

medgifvits latinlinjens lärjungar, och därigenom hade uppkommit våra läroverks

tredje linje, den s. k. halfklassiska eller B-linjen. Denna hade sedermera dragit

till sig allt flere och flere lärjungar, så att den vid tiden för kommitténs arbete

till och med var den mest besökta inom läroverkets fyra högsta årsklasser. Men i

kommitténs ögon är B-linjen en mindre lycklig kompromiss mellan ett äldre och ett

yngre skolideal, gifvande hvarken den klassiska bildning, som innehålles i det förra,

eller den reala bildning, som tillhör det senare. Den bör därför försvinna och endast

eu klassisk linje finnas, med latin från och med fjärde klassen och grekiska från och

med nedre sjette. Reallinjen å sin sida skall samla sin undervisning kring matematiken

och naturvetenskaperna, men på samma gång gifva en god modern språkbildning och

i franskan som hufvudspråk finna de medel till språksinnets formella utbildning, som

den klassiska linjen äger i latinet. På detta sätt skola dess lärjungar blifva väl

rustade att vid universitetet taga upp täflan med den gamla bildningens ämnessvenner,

och för att för de förre undanrödja äfven det sista hindret skall i reallinjens fyra

högsta årsklasser latin införas som valfritt ämne med ringa timtal. Denna latinkurs

skall afse att bibringa den minimala kännedom om det latinska språket, som

af rent »tekniska» skäl anses behöflig för blifvande läkare och jurister.

Kommittén ägnar synnerlig uppmärksamhet åt de hygieniska förhållandena

vid våra läroverk, den gifver utredningar och utlåtanden angående första klassens

indragning, lärareutbildningen, terminsafgifter, läroverksstyrelse, och den bringar

latinfrågan teoretiskt taget till en viss afsilning. Spörsmålet om den medborgerliga

bildningen och om det flertal af läroverkens lärjungar, hvars rätta omvårdnad

städse utgjort läroverksfrågans kärna, intager däremot en underordnad plats i kommitténs

betänkande. Tanken på nederskolan såsom enhetsskola är i kommitténs förslag

mindre förverkligad än i 1878 års stadga, och i det hela är läroverket med den

af kommittén föreslagna anordningen mindre än förut ägnadt att se det praktiska

lifvets kraf till godo. Detta kraf vill kommittén tillgodose ungefär så som 1870

års kommitté, genom särskilda smärre skolor. Åtminstone synas de skolor (med

2 till 5 lärare), som föreslås till upprättande i stället för en del småläroverk, och

som benämnas »kommunalskolor», vara afsedda närmast för dem, som vilja efter

en kortare skolkurs gå ut i det praktiska lifvet. Kommittén har dock ingalunda

uppfattat dessa särställda skolor såsom yrkesskolor, hvilka med afseende på läi oämnen

och metod skulle afvika från det allmänna läroverket. Öfvergång från de förra till

det senare skulle vara under vissa villkor möjlig. Från läroverket skulle de skilja

sig förnämligast genom större frihet med afseende på sin undervismngsplan och

genom sin ekonomiska ställning. »Sin bestämda karakter såsom en från folkskolan

skild art af läroverk» skulle de erhålla därigenom, att i deras läroplan minst ett

främmande lefvande språk skulle upptagas.

Först vid 1887 års riksdag förelåg en Kungl. proposition angående omorganisation

af de allmänna läroverken. Kommitténs förslag i de delar, hvarom

Riksdagen

1887.

20

DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN.

bär är fråga, hade i allmänhet ej rönt gynnsamt mottagande af vederbörande

myndigheter. Och ej heller Kungl. Maj:t följde i dessa delar kommittén annat

än i fråga om en och annan enskildhet. I den Kungl. propositionen och det åtföljande

statsiådspiotokollet framstår frågan om »deras bildningsbehof, som vid tidigare år

böra utgå till det praktiska lifvets värf», å nyo som skolfrågans viktigaste punkt. I

principspörsmålet om möjligheten att förena detta bildningsbehof med den lärda

bildningens kraf ställde sig departementschefen, statsrådet Hammarskjöld, på ståndpunkten

fi ån år 1820. »Att söka fylla detta behof genom en särskild anordning af

de högre allmänna läroverkens lägre stadium torde komma att visa sig lika fruktlöst

hädanefter som hittills», heter det. Ty »undervisningens olika mål förutsätta

olika behandlingssätt. I det ena fallet måste man ofta inskränka sig till meddelande

af kunskap om att något förhåller sig på ett eller annat sätt, samt huru denna

kunskap bör i enskilda fall användas, under det att i det andra fallet synnerlig

vikt måste läggas på grunderna och skälen, hvarför något förhåller sig just på detta

och icke något annat sätt.» Äfven häruti öfverensstämmer departementschefen med

dem, som förut häfdat denna uppfattning, att han starkt betonar det praktiska momentet

i den medborgerliga bildningen: »ändamålsenlig utbildning af våra yrkesidkare».

De af kommittén föreslagna kommunalskolorna kunde icke göra till fyllest för det

ifrågavarande bildningsbehofvet, då detta vore kännbart framför allt i de stora

städerna, handelns och industriens medelpunkter, och de nämnda skolorna skulle

förläggas uteslutande till mindre städer, där det industriella och kommersiella lifvet vore

föga utveckladt.

Den Kungl. propositionen innehåller följande förslag. Vid de allmänna läroverken

i några af de större städerna skulle upprättas en särskild linje, »den praktiska

bildningslinjen», bestående af fem klasser, af hvilka den sista skulle vara tvåårig.

Första klassen skulle möjligen kunna göras gemensam för den praktiska linjen och

läroverket i öfrigt, men derefter skulle å den nämnda linjen både kurser och behandlingssätt

er hålla sin särskilda, för densamma karakteristiska läggning. I tredje

klassen skulle engelska inträda mot latinet på latinlinjen och franskan på reallinjen;

för »den vetenskapliga reallinjen» vore franskan lämpligare än engelskan,

därom var departementschefen ense med kommittén. Latinets inträde redan i tredje

klassen afsåge ej ökning af latinstudiet, utan skulle möjliggöra en minskning af

språkhopningen i följande klasser. I femte klassen skulle tillkomma bokhålleri och

svensk statskunskap. För öfrigt skulle läroämnena vara desamma som i de fem

lägre klasserna af läroverket. Under senare året i femte klassen skulle lärjungarne

åtnjuta en viss valfrihet. Kursen skulle afslutas genom eu under särskild kontroll

ställd examen, som borde medföra kompetens för anställning i postverket, vid järnvägarna

o. s. v. Alldenstund själfva metoden för undervisningen å den praktiska

linjen skulle vara en annan än den vid läroverken eljest förekommande, skulle en

särskild profårskurs upprättas för de lärare, som ville göra sig kompetenta att

undervisa på denna linje.

HISTORIK.

21

Angående de s. k. småläroverken innehöll den Kungl. propositionen ett förslag,

som återkommer i senare af Kungl. Maj:t aflåtna propositioner, om ock med

åtskilliga ändringar. De af dessa läroverk, som icke borde indragas, skulle ombildas,

ej till »kommunalskolor», utan till lägre allmänna läroverk med undervisning

på en af de tre linjerna, den klassiska, den reala och den praktiska, allt efter

kommunalstyrelsens beslut. Och vid dessa lägre läroverk skulle, likaså efter kommunalstyrelsens

afgörande, kvinnliga lärjungar »i mån af utrymme» kunna mottagas.

Genom denna sista bestämmelse i förslaget har samskoletanken, som redan förut

och särskilt genom två motioner i Andra Kammaren vid 1886 års riksdag >) börjat

arbeta sig fram, tagit ett betydelsefullt steg framåt. Därmed har ock i frågan

om den medborgerliga bildningen inkommit en n)'' och viktig synpunkt, ägnad att inverka

på uppfattningen af denna bildnings rätta omfång och art.

Riksdagen år 1887 blef, som bekant, upplöst, och den Kungl. propositionen

hann ej ens att blifva föremål för utskottsbehandling. Den blef ej heller förnyad,

alldenstund ministärförändring inträdde. Under de två följande åren förekom intet förslag

af någon betydligare omfattning, och i väntan på större reformer inlät man sig

ej på smärre, »då den stora läroverksfrågan nu torde stå nära sitt afgörande», såsom

det heter i statsutskottets utlåtande år 1889. Men för 1890 års riksdag framlades

å nyo en Kungl. proposition om reform af de allmänna läroverken, nu liksom år

1887 i förening med begäran om anslag för reglering af elementarlärarnes löner.

Chef för ecklesiastikdepartementet var åter statsrådet Wennerberg. Det förslag,

som framlades, innebar också ett fullständigt genomförande af den organisationsplan,

som år 1873 blifvit för riksdagen framlagd och af 1874 års kommitté

närmare utarbetad. Men förslaget gick heller icke längre. Latinets inträdande i

fjärde klassen, grekiskans i nedre sjette, kursafslutningars anordnande i tredje och

femte klasserna äro dess hufvudpunkter, hvilka af departementschefen förfäktas under

polemik dels mot 1878 års stadga, dels mot en del af de i 1887 års statsrådsprotokoll

uttalade åsikterna. De två kursafslutningarna motiveras närmare ur psykologiska

förhållanden. I lärjungens utvecklingsgång kunde man urskilja tre perioder,

motsvarande ungefär de tre skolstadierna klasserna 1 — 3, 4—5 och 6-7, och inom

hvar och en af dessa föreginge ett utvecklingsarbete, hvilket, om det rätt leddes,

vid periodens slut borde visa sig i en relativ mogenhet hos de själsförmögenheter,

som därunder företrädesvis uppöfvats, och i en summa åt vetande, som borde kunna

betraktas som ett helt. På reallinjen skulle engelskan fortfarande vara det andra

främmande språket »i betraktande af reallinjens uppgift att i högre grad än latinlinjen

tjäna praktiska ändamål». Latinet skulle, som sagdt, fortfarande inträda i fjät de

klassen. En förändring rörande latinstudiet utlofvas dock, visserligen af metodisk

art, men af stor betydelse för hela latinfrågan. Redan år 1873 hade riksdagen i

underdånig skrifvelse anhållit, »att Kung]. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huru*

Riksdagen

1890.

’) Motioner af A. Hedin och G. F. Östberg.

22

DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN.

vida icke fordringarna i afgångsexamen vid rikets elementarläroverk kunde ändras

på det sätt, att öfversättningsprofvet från svenska till latin utbyttes mot en öfversättning

från latin till svenska», och 1882 års kommitté hade utlåtit sig i samma

riktning. Nu uttalade sig departementschefen på det kraftigaste för genomförandet

af denna förändring. Därigenom skulle latinstudiema bringas in på den enda väg,

på hvilken de kunde göras fruktbringande, i det att undervisningens hufvuduppgift

blefve att uppöfva och utbilda lärjungens förmåga att väl förstå och väl återgifva,

hvad som blifvit skrifvet på latin. »Den praktiska linjen» ville departementschefen

ej tillråda. En dylik kurs kunde visserligen vara behöflig, men betänkligt vore att

binda den vid de allmänna läroverken. »Det är nämligen fara värdt, att, om så

skedde, hela denna för den framtida utbildningen af våra näringsidkare viktiga sak

kunde komma på afvägar och råka i misskredit.» Behofvet af en »praktisk linje»

borde för öfrigt genom de föreslagna kursafslutningarna blifva väsentligen mindre. De

smärre läroverken skulle organiseras i det närmaste i enlighet med 1887 års

proposition.

Den Kungl. propositionen rönte i riksdagen ingen framgång. Nu liksom

år 1873 behandlades läroverksfrågan af ett särskildt utskott, och detta uttalade sig

för en förändring af latinets ställning såväl vid läroverken som vid universiteten.

Utskottet hemställer nämligen, att riksdagen må fatta sina beslut om anslags beviljande

m. m. »under uttalande af den vissa tillförsikt, att Kungl. Maj:t borttager

det nuvarande latinska öfversättningsprofvet, samt under uttryckande af

den önskan, att Kungl. Maj:t behagade i sammanhang med en blifvande väsentlig

reduktion i fordringarna på insikter i klassiska språk i de akademiska examina

se till, huruvida icke latinets inträde i skolan må kunna uppskjutas till den sjette

klassen och sålunda de fem lägre klassernas kurser komma att tillsammans utgöra

ett bättre afrundadt helt». Inom utskottet hade dock i denna fråga rådt stark

splittring, i det att mot nämnda hemställan reserverat sig dels sju af utskottets

fjorton ledamöter, bland dem sex från Första Kammaren, under hänvisning till att

»ordnandet af undervisningen vid de allmänna läroverken och universiteten tillhör

icke Riksdagen, utan Kungl. Maj:t», dels tre utskottsledamöter från Andra Kammaren,

hvilka velat hafva latinets framflyttande gjordt till villkor för beviljandet af ny lönestat.

I fråga om småläroverken tillstyrkte utskottet förslaget i propositionen. Första

Kammaren gillade i allt väsentligt, hvad Kungl. Maj-t föreslagit, och afslog med 63

röster mot 46, hvad utskottet hemställt rörande latinet. Andra Kammaren åter

uppställde ånyo som villkor för löneregleringens genomförande, att latinets inträde

i läroverket uppskötes till sjette klassen, utan att de för detta språk i de fyra öfre

klasserna anslagna lärotimmarna ökades.

Under riksdagen hade ock i Andra Kammaren väckts motioner om indragning

af första klassen. '') Det särskilda utskottet hade ägnat det ifrågavarande yrkandet

en ingående granskning, men stannat vid ett afstyrkande, för hvilket utskottet ger

’) Motioner af M. Dahn och O. V. Vahlin.

HISTORIK.

23

en utförlig motivering, närmast i anslutning till 1882 års kommitté. Första

Kammaren instämde med utskottet, men Andra Kammaren beslöt för sin del liksom

år 1880 och 1881, ehuru med knapp röstöfvervikt, första klassens indragning.

Emellertid förordnades samma år af Kungl. Maj:t en kommitté, bestående af

fem läroverksrektorer under ordförandeskap af chefen för läroverksbyrån, kanslirådet

E. F. Gustrin, '') med uppdrag att utarbeta förslag till stadga för rikets allmänna

läroverk i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de grunder, som funnos angifna i

departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet. Kommittén afgaf följande

år sitt förslag, som därefter för granskning öfverlämnades till läroverksstyrelserna

och kollegierna. Då kommittén i mera principiella frågor varit bunden af sin

instruktion, uttalade sig de hörda myndigheterna i allmänhet icke rörande dessa.

Förslaget om kursafslutningar rönte i det hela föga gensägelse. Däremot fann

man den föreslagna examen rigorosum vid slutet af femte skolåret så mycket

mera betänklig. Man ansåg den störande för undervisningens jämna gång och

ägnad att framkalla nervös oro i skolarbetet. Äfven då man fann en dylik

examen behöflig, var man ej tillfreds, utan önskade den mindre rigorös och mera

enkelt anordnad, än hvad kommitterade föreslagit.

År 1892 förelåg åter en Kungl. proposition om lönereglering. Inom ecklesiastikdepartementet

hade chefsombyte ånyo ägt rum. Departementschefen, statsrådet Gilljam,

förklarade sig anse, att 1890 års kommitté på ett tillfredsställande sätt löst sin uppgift,

och att han vore beredd att för Kungl. Maj:t framlägga dess stadgeförslag till stadfästelse,

»med de mindre väsentliga förändringar, som af vederbörande myndigheters

anmärkningar däremot kunna föranledas». Genom förslaget hade vunnits,

»att undervisningen å den reala linjen, särskildt inom de fem lägre klasserna, ordnats

på det under nuvarande förhållanden bästa möjliga sätt och så, att den ej gärna

kunnat ordnas bättre, äfven om ingen latinlinje i dessa klasser förekomme; att Alinjen

erhållit en starkt markerad historisk-språklig karakter och därigenom blifvit

särskildt lämplig för blifvande teologer, filologer, filosofer, historieforskare och lärda

jurister, för hvilka vidsträcktare kunskaper i språk och historia äro af synnerlig

vikt; samt att B-linjen, som utvecklats i en matematisk-naturvetenskaplig riktning,

därigenom blifvit mera lämplig än hittills såsom förberedelse för medicinska samt

sådana matematiska och naturvetenskapliga universitetsstudier, som förutsätta någon

insikt i latin». Att allt detta hade kunnat vinnas, berodde framför allt därpå, att

latinet icke uppflyttats till sjette klassen, utan fortfarande fått inträda i den fjärde.

Dess uppflyttande skulle hafva medfört ökning af antalet lärotimmar i gymnasieklasserna,

grekiskans uppskjutande till sjunde klassen eller dess utträngande ur skolan samt

en »pedagogiskt oriktig fördelning af undervisningsstoffet», i det att ämnen, som

kräfde förståndsmognad, fått hänvisas till de lägre klasserna och enkla grammatiska

minnessaker förläggas till de högre. Vidare vore genom nyss utfärdad nådig stadga

*) Kommitténs öfriga ledamöter voro M. M. Floderus, N. A. Johanson, C. Lundberg, C. Sprinchorn

och G. Elmquist.

Kommittén

1890-91.

Riksdagen

1892.

24

DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN.

för filosofie kandidat- och licentiatexamina ’) fordringarna på insikter i latin i dessa

examina sänkta »till det minsta tillrådliga». Men de hänförde sig till de gällande

eller af skollagskommittén föreslagna kurserna för mogenhetsexamen, hvadan en

sänkning af dessa kurser skulle i vissa fall medföra latinets återinförande som

obligatoriskt ämne för nämnda akademiska examina. Intet land hade försökt en

blott fyraårig latinkurs. Statsrådet kunde följaktligen icke tillmötesgå yrkandena

på latinstudiets uppskjutande i skolan. Alla öfriga af Andra Kammaren uttalade

önskningar med afseende på latinet vore dock genom skollagsförslaget och de nya

bestämmelserna för universitetsexamina fyllda, hvarför han hoppades, att riksdagen ej

längre skulle vägra löneregleringen. I fråga om småläroverken öfverensstämmer det

nu föreliggande förslaget principiellt med förslagen afår 1887 och 1890; dock skulle

undervisningen meddelas endast på reala linjen, och vidare skulle dylika läroverk

kunna inrättas som verkliga samskolor med både manliga och kvinnliga lärare.

Vid riksdagen väcktes i Andra Kammaren en mängd motioner rörande läroverken.

En af dessa, afgifven af I. Lyttkens, är ett utförligt organisationsförslag,

åsyftande att förvandla de allmänna läroverken (nämligen deras klasser 2-6:2)

till skolor för allmän medborgerlig bildning och att öfverlämna åt allenast fyra »gymnasier»

att meddela ej blott de kurser, som tillhöra nuvarande sjunde klassens båda

afdelningar, utan äfven dem, som nu ingå i preliminär- och kandidatexamina vid

universiteten, ett förslag, som dock för mycket afvek såväl från det bestående som

från kammarens gamla skolprogram för att blifva synnerligen uppmärksammadt.

Två andra motioner2) framställa det yrkandet, att latinets uppskjutande till sjette

klassen måtte göras till villkor för löneregleringens beviljande. Det gamla yrkandet

om första klassens indragning återfinnes i ett par motioner. 3) Vidare märkes en

motion, om hvilken två af folkskolans män i kammaren, F. Berg och E. Hammarlund,

förenat sig. Dessa motionärers syfte kan sägas vara att åt folkskolan eller, närmare

angifvet, åt läroanstalter, utgörande öfverbyggnader på denna, anförtro den uppgift,

som de allmänna läroverken icke syntes kunna fylla. De yrka afslag å regeringspropositionen,

i hvad den rör småläroverken, och framlägga ett förslag om upprättandet

af ett nytt slags skolor, »mellanskolor». Dessa skulle vara tillgängliga

för både gossar och flickor och förses med såväl manliga som kvinnliga lärare

krafter.

Fordringarna för inträde i en »mellanskolas» första årsklass skulle vara en

ålder af fyllda 12 år samt fullständig kännedom af det kunskapsmått, som en väl

'') Stadgan den 17 april 1891. Enligt denna stadga kan den, som aflagt godkänd mogenhetspröfning

å reallinjen, aflägga filosofie kandidat- och filosofie licenciatexamen, därest i förra fallet tre, i senare fallet

två af de i examen ingående ämnena tillhöra den matematisk-naturvetenskapliga sektionen.

2) Af I. Månsson och J. Nydahl; den senare motionären yrkar därjämte, att såsom följd af latinets

uppskjutande grekiskan måtte utgå från läroverkens studieplan.

s) Nyssnämnda motion af I. Månsson, hvari äfven denna åtgärd göres till villkor för beviljandet af

löneregleringen, samt motionen af F. Berg och E. Hammarlund.

HISTORIK.

25

ordnad folkskola kunde bibringa, och »mellanskolorna» skulle ytterligare sammanhållas

med folkskolan därigenom, att de skulle använda lärare äfven ur folkskolans

lärarekår. Kostnaderna för deras upprätthållande skulle delas mellan stat och kommun

enligt samma grunder som de för folkskolan gällande. Deras mål skulle vara att

meddela allmänt medborgerlig bildning åt de lärjungar, som kunde fortsätta sin

skolgång utöfver den egentliga folkskoleåldern, men vid konfirmationsåldern måste

lämna skolan för att öfvergå till de olika praktiska lefnadskallen. Deras lärokurs

skulle vara treårig och afslutas med en särskild afgångspröfning, hvars genomgående

skulle medföra vissa rättigheter. — Att detta förslag om särskilda anstalter för den

allmänna medborgerliga bildningen icke utgått från principen om de två bildningsarternas

olikhet och oförenlighet, framgår bäst af slutorden i motionärernas motivering:

»Måhända skall man i en framtid, då ''mellanskolan’ vunnit tillbörlig utveckling,

taga steget fullt ut och här, som på sina ställen i utlandet, låta henne

blifva grundvalen för gymnasiet.»

Den Kungl. propositionen och motionerna behandlades af statsutskottet. I

fråga om den förra heter det i utskottsbetänkandet: »Utskottet kan icke finna, att

frågan om en ändamålsenlig undervisningsplan för de fem lägsta klasserna i nämnvärd

mån förts framåt genom det afgifna förslaget. . . Enligt utskottets förmenande

lämnas häraf ett ytterligare bevis därför, att latinets kvarstående inom fjärde och

femte klasserna utgör ett oöfverstigligt hinder för en lämplig anordning af undervisningen

på skolans lägre stadium och således äfven för utbildandet af för detta stadium

lämpade lärometoder och för utarbetandet af för detsamma rätt afpassade lärokurser . . .

Utskottet tager härvid icke allenast hänsyn till de tre fjärdedelar af de i läroverken

inskrifna lärjungar, som på skolans mellanstadium afbryta sina studier, utan förmenar

det vara af vikt för en hvar lärjunge, som i skolans lägre klasser inskrifves,

att vid konfirmationsåldern kunna påräkna en bildning, som, jämte det att den för

utträde i det praktiska lifvet är den bästa möjliga, på samma gång utgör ett afslutadt

helt och sålunda ett ej allt för långt i fjärran hägrande mål, hvars uppnående

skänker känsla af själfständighet och trygghet, och hvilket i följd häraf tillika blir

den bästa utgångspunkten för fortsatta studier.» Och »då Riksdagen i fråga om

undervisningsplanen vid de allmänna läroverken icke har annat tillfälle att för sina

önskningar vinna afseende än vid anslagsfordringars beviljande», hemställer utskottet,

att latinet^uppskjutande till sjette klassen måtte sättas som villkor för löneregleringens

genomförande. För öfrigt instämmer utskottet i yrkandet på första klassens indragning

samt afstyrker i fråga om småläroverken såväl Kungl. Maj:ts förslag som

förslaget om »mellanskolor» och uttalar sig för 1882 års kommittés förslag om

»kommunalskolor», dock med tillägg om möjlighet till Barnundervisning af gossar

och flickor.

Första Kammaren biföll Kungl. Maj:ts förslag, Andra Kammaren utskottets

hemställan, hvadan läroverksfrågan och löneregleringsförslaget ånyo hade fallit.

4

26

DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN.

Riksdagen

iSpj.

K. kung. i8p/.

Följande årets statsverksproposition upptog icke läroverksfrågan i hela dess

utsträckning, men förnyade till en viss del förslaget om småläroverken, i det att

''den föreslog, att hvarje treklassigt läroverk, på begäran af vederbörande kommunalstyrelse,

skulle kunna anordnas som (femårig) samskola med de målsbestämmelser för

undervisningen, hvilka uppställts af 1885 års flickskolekommitté. Nämnda målsbestämmelser

äro ganska lika dem, som föreslogos för 1887 års »praktiska linje»,

men torde kunna sägas vara något mindre omfattande och hafva en mera allmänt

humanistisk läggning än dessa senare, hvilka i någon män erinra om borgarskolans

praktiska syften. Med anledning af den Kungl. propositionen förnyade F. Berg och

E. Hammarlund sin motion från föregående år, tillika yrkande pedagogiernas och de

treklassiga läroverkens indragning.

Det Kungl. förslaget blef af statsutskottet afstyrkt. Den nämnda motionen

däremot syntes utskottet »förtjänt af synnerlig uppmärksamhet», och det hemställde

om skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran, att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,

huruvida ej flertalet af småläroverken skulle kunna indragas och ersättas af

läroanstalter, liknande de af motionärerna föreslagna; dock borde viss inträdesålder

icke stadgas, hvaremot föreskrift borde gifvas, att endast ett främmande språk i dem

skulle läsas. Första Kammaren biföll Kungl. Maj:ts förslag, Andra Kammaren utskottets

hemställan.

År 1895 utfärdades en Kungl. kungörelse, som medförde en del ändringar

i 1878 års läroverksstadga, och likaså kungjordes nya stadganden angående mogenhetspröfningen.

Den egentliga läroverksfrågan blef dock oberörd af de nya bestämmelserna,

och hvad om dessa kan sägas i detta sammanhang, är, att den kanske mest betydelsefulla

af de grunder, som blifvit gifna till rättesnöre för 1890 års skollagskommitté, ’)

nämligen den om kursafslutningar och om särskild examen från femte klassen, icke

genom dem kom till utförande. Tvärtom försvagades de kursafslutningar, som

funnits föreskrifna i 1878 års stadga. Däremot blef nu — sent omsider, och sedan

riksdagen år 1893 äny° aflåtit skrifvelse i frågan — den förändring genomförd, att

det latinska temat i mogenhetspröfningen utbyttes mot en öfversättning från latin

till svenska, en förändring, som är af medelbar betydelse för den egentliga läroverksfrågan.

Därigenom har nämligen, åtminstone principiellt, åt latinundervisningen vid

läroverken anvisats en väsentligen ny riktning och en lättare uppgift, i det att

målet för densamma blifvit icke att som förr bibringa lärjungen den ^noggranna

insikt i latinets syntaktiska byggnad, som kräfves för språkets skrifvande, utan endast

att gifva honom förmåga att förstå, hvad som är skrifvet på latin, och att införa

honom i den romerska litteraturen.

'') Nämnda kommitté (med den förändring i sammansättningen, att L. Phragmén inträdt i stället för

N. A. Johanson) hade år 1893 erhållit förnyadt uppdrag och år 1894 afgifvit ett andra förslag angående

undervisningsplan och afgångsstadga.

HISTORIK.

27

Det torde här vara på sin plats att erinra därom, att läroverksfrågan afhand- Enskilda bilats

äfven annorstädes än i riksdagen, och att bidrag till dess lösning lämnats äfven

från annat håll än regering och representation, ehuruväl alltsedan midten af 1840-talet

läroverksfrågan i öfvervägande grad framstått som en fråga, tillhörande det politiska

lifvet. I de utlåtanden, som domkapitlen och läroverkskollegierna officiellt haft

att afgifva (särskildt år 1885 och 1891 med anledning af då föreliggande kommittébetänkanden),

har de allmänna läroverkens lärarekår haft tillfälle att ge sina åsikter

tillkänna. Likaså hafva vid ett stort antal af de allmänna svenska läraremötena

spörsmål, tillhörande läroverksfrågan, förekommit till behandling. '') 1 allmänhet har

diskussionen fått utgöra svar på den uppställda frågan. Uttalanden af principiellt

innehåll beträffande läroverkens ställning till den allmänna medborgerliga bildningen

hafva dock stundom gjorts, såsom vid mötena år 1881 och 1890. Liksom

under förra hälften af århundradet, så har ock under dess senare hälft läroverksfrågan

tid efter annan lifligt afhandlats i dagspressen och äfven gifvit upphof till

en ganska ymnig litteratur af tidskriftsartiklar och småskrifter. Personer såväl

utom som inom riksdagen och läroverken hafva därvid haft tillfälle att bidraga till en

allsidig utredning och belysning af frågan och till att genom kritik och förslag på

ett indirekt sätt främja dess officiella behandling.

Med afseende på det lägre läroverksstadiets omdaning till förmån för den

medborgerliga bildningen blef i början af 1890-talet särskildt den synpunkten framhållen,

att den femte klassen såsom afsilande klass ej väl passade samman med de

åldersförhållanden, som mer än några pedagogiska anordningar bestämma rätta tidpunkten

för lärjungens afgång från skolan och utträdande i det praktiska lifvet.

Denna klass vore ett år för tidig, hvarför den behöfliga kursafslutningen borde förläggas

en årsklass högre upp. Från några håll yrkade man, att gränsen mellan

skola och gymnasium skulle dragas mellan nedre och öfre sjette klasserna. Äfven

framkastades den tanken, att man skulle kunna med minsta ändring i det bestående

bringa till stånd (på reallinjen) en afslutning vid den lämpliga åldern och tillika

gifva åt undervisningen den åstundade riktningen mot det praktiska på det sätt,

att man för de lärjungars räkning, som ärnade på mellanstadiet afgå från läroverket,

inrättade en särskild »praktisk afslutningsklass», sidoställd med nedre sjette klassen,

och i samband därmed företoge några jämkningar i läroplanen.

Vid 1896 års riksdag är kur saf slutningens förläggande till ett åldersstadium, Riksdagen

motsvarande icke femte, utan nedre sjette klassens, ett yrkande, som eftertryckligt göres

och knappast röner gensägelse. Och i sammanhang därmed är det i synnerhet

tanken på en särskild afslutningsklass, som finner målsmän och blir aktuell. Den

låter sig förena med Andra Kammarens gamla reformprogram så till vida, att den

J) Så redan år 1849 i Stockholm, sannolikt ock vid de tre följande möten, hvilkas förhandlingar

ej blifvit tryckta; sedermera år 1872 i Lund, 1875 i Jönköping, 1881 i Örebro, 1884 i Stockholm,

1887 i Göteborg, 1890 i Helsingborg; senast år 1896 i Karlstad och 1900 i Stockholm. (Se berättelserna

öfver dessa möten).

28

DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN.

medger latinets inträdande i nedre sjette klassen och på ett eftertryckligt sätt framhåller

det medborgerliga bildningskrafvet.

Läroverksfrågan bragtes å bane vid denna riksdag genom en motion i Andra

Kammaren af C. G. Bäckgren, som yrkade det allmänna läroverkets afkortning till

en sexklassig skola för åldern 9—15 år. Hans motion efterföljdes af flera andra.

De två motionärer, som år 1892 och 93 framställt förslaget om »mellanskolor»,

förnyade detta förslag. »Vi tro», säga de, »att den i och för sig riktigaste skolorganisationen

skulle vara en sådan, som bestode af tre på hvarandra följande stadier: en för

barndomsåldern (till 12—13 år), en för öfvergångsåldern (från 12-13 till 15 — 16 år)

samt eu för ungdomsåldern (från 15 — 16 år).» Man finge dock tills vidare nöja sig med

att låta den nya anordning, som åsyftade den medborgerliga bildningen, utveckla sig

vid sidan af den bestående, som afsåge studentutbildningen. De yrka »införandet af en

allmänt medborgerlig examen, beräknad att afläggas af dem, som vid 15-16 års

ålder utgå i det praktiska lifvet», och medförande en viss, närmare angifven kompetens,

samt »upprättandet af för både gossar och flickor kostnadsfritt tillgängliga

läroanstalter med uppgift att förbereda för nämnda allmänt medborgerliga examen,

hvilka läroanstalter borde ordnas såsom öfverbyggnader på folkskolan». En tredje

motion, som väcktes af S. J. Boethius, uppställde likaledes en dvlik examen såsom

första önskemål, men yrkade, »att de allmänna läroverken i allmänhet så ombildas,

att de förbereda till nämnda examen». Vid ett mindre antal läroverk skulle dessutom

liksom förut finnas en latin- och en reallinje, afsedda för grundläggningen

af vetenskapliga insikter, och dessa linjer skulle på ett jämförelsevis tidigt skolstadium

skilja sig från den linje, som ledde fram till den föreslagna examen. Motionären

betviflade nämligen ändamålsenligheten i en organisation, som gjorde gymnasiet

till en öfverbyggnad på de* medborgerliga skolorna. Dock ville lian” att

vid ett och annat läroverk försöksvis skulle upprättas en lärokurs, afsedd för dem,

som, efter att hafva fullständigt eller i det närmaste fullständigt genomgått den allmänna

medborgerliga bildningslinjen, ville utbilda sig för inträde vid universitet eller

högre tillämpningsskola. Slutligen förekom i Andra Kammaren en motion af I.

Månsson och M. Dahn om första klassens indragning.

Det tillfälliga utskott, som Andra Kammaren tillsatte för behandling af dessa

motioner, uppställde likaledes inrättandet af en medborgerlig examen såsom en

första programpunkt. För att ungefärligen angifva arten och omfånget af de kunskaper,

som i denna examen skulle pröfvas, hänvisade utskottet till målsbestämmelserna

för 1887 års »praktiska linje», dock med tillägg, att endast ett främmande språk

borde vara obligatoriskt. ’) Den medborgerliga bildningskursen borde begynna jämförelsevis

tidigt och kunde således icke göras till eu öfverbyggnad på folkskolan.

*) Häremot reserverade sig två af utskottets ledamöter, S. J. Boethius och R. Darin, som ansågo,

att den medborgerliga examen, med hänsyn till lärokursens omfång och mål, borde obligatoriskt omfatta

två främmande språk.

HISTORIK.

29

Redan språkfrågan vore afgörande, men af ännu större betydelse vore, att folkskolan

genom den andra anordningen skulle förryckas från sin egentliga uppgift. Det

vore således de allmänna läroverkens lägre klasser, som för det afsedda ändamålet

skulle ombildas, hvartill framför allt hörde latinets uppskjutande till ett högre skolstadium.

Första klassen ansåg utskottet kunna indragas. x) Kursafslutningen och

examen skulle icke förläggas till femte klassen, utan en årsklass högre upp. Lärjungen

hunne eljest ej inhämta »det mått af kunskap, som en högre medborgerlig

bildning verkligen kräfver»; han vore i femte klassen ännu för omogen för att

skickas ut i lifvet och hade i regeln ännu icke blifvit konfirmerad. Läroverkets

högre afdelning, som hade att meddela vetenskapligt grundläggande insikter, ansåg

utskottet behöflig endast vid högst 20 läroverk. Att denna afdelning borde redan

på ett tidigt stadium skilja sig från den medborgerliga, vore en mening, som utskottet

icke kunde biträda. Den borde utgå från den senare afdelningens näst

högsta klass. Att. låta den vidtaga först efter den medborgerliga kursens slut vore

farligt; skulle denna kurs erhålla tillbörlig själfständighet, så borde den på samma

sätt som folkskolan »sluta i sin egen spets». — Man finner, att den medborgerliga

linjens sista årsafdelning således blefve en med läroverkets nuvarande nedre sjette

klass sidoställd afslutningsklass, tänkt icke såsom en sidoutbyggnad, utan såsom

nederskolans raka fortsättning och »spets».

Utskottsbetänkande! var åtföljdt af reservationer i olika riktningar. Den mest

omfattande 2) yrkade, att den medborgerliga bildningskursen skulle anförtros ej blott

åt de ombildade läroverken utan äfven åt treklassiga »mellanskolor», utgörande

öfverbyggnader på folkskolan, med samma undervisningsmål och samma kompetensförmåner

i båda fallen. Debatten i kammaren medförde endast frågans ytterligare

söndersplittring, hvadan ock i den slutliga voteringen ett yrkande på afslag segrade

med stor pluralitet.

Med-anledning af motionerna i Andra Kammaren hade äfven i Första Kammaren

en motion blifvit väckt rörande den medborgerliga bildningen. Ehuru Första

Kammaren i det hela i striden om läroverken intagit en konservativ ställning, hade den

dock inom sig hyst en växande minoritet af reformvänner, hvilkas åsikter i många

afseende! öfverensstämt med dem, som fått sitt uttryck i medkammarens skolprogram.

I den inom Första Kammaren nu väckta motionen förordar motionären,

S. Wieselgren, en sådan fördelning af bildningsuppgifterna, genom hvilken den högre

skolbildningen skulle anförtros »åt ett mindre antal särskilt härför ordnade statsläroverk»,

under det att »den undervisning, som anses nödig för beredande af en

allmän bildning utöfver det af folkskolan meddelade bildningsmåttet samt erforderlig

för inträde i fackskolor och å praktiska lefnadsbanor, helst lämnas åt läroverk,

hvilkas upprättande ocli vidmakthållande må ankomma på kommunalt intresse och

J) Häremot reserverade sig fyra af utskottets ledamöter.

s) Afgifven af E. Hammarlund, F. Berg och D. Persson.

30

DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCK DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN.

/

-»Prakt, af slutningsklass»

vid Nya elementarskolan.

De allm. läroverken

och

privatskolan.

enskild verksamhet». Motionen fick sin förnämsta betydelse därigenom, att den

föranledde ett utskottsutlåtande öfver reformfrågan i dess allmänhet.

Om man, säger Första Kammarens tillfälliga utskott, förläde den medborgerliga

bildningskursen i folkskolans fortsättning, skulle blott »striden mellan flertalets och

fåtalets intressen införas i folkskolan». Att denna strid inom läroverket skall blifva

oundviklig, därest man där söker att genom en och samma undervisningsplan tillgodose

bådas behof, finner utskottet visserligen påtagligt. Men att en för flertalets

behof afsedd bildningskurs bör finnas inom det allmänna läroverket, ledande till en

afsilning å dess mellanstadium, detta är för utskottet en gifven förutsättning.

Frågan, som det gäller att afgöra, är, i hvad mån en sådan kurs kan göras

grundläggande för den högre skolkursen. Och härom gör utskottet ett uttalande,

som innebär ett närmande till Andra Kammarens ståndpunkt. »Utan att vilja bestrida

riktigheten däraf», heter det, »att den för en högre vetenskaplig bildning

nödiga förundervisningen bör vara af mera analytiskt skaplynne, under det att den,

som kräfves för meddelandet af blott en vanlig allmänbildning, bör vara af syntetisk

art, vill ^ock utskottet uttala en bestämd öfvertygelse därom, att det dock gifves

en tid af barnets utveckling, då undervisningen icke behöfver taga större hänsyn

till den anförda satsen, än att lärjungar af båda slagen utan vidare kunna undervisas

gemensamt. Men om detta må vara sant, följer ock däraf, att skilsmässan

mellan de båda bildningsuppgifterna inom skolan icke behöfver börja från grunden.»

Utskottet vill icke bestämdt säga, när den bör inträda, men fastslår, att det bör

ske där, hvarest latinets läsning börjar. Den högre atdelningen af läroverket torde

dock »icke behöfva innefatta mer än fyra till fem årskurser», och omsorgsfullt

borde undvikas att sätta den första af dessa i direkt samband med den högsta

klassen af den lägre, medborgerliga afdelningen. — Som man finner, blir den

organisation, som på detta sätt antydes, icke synnerligen afvikande från den af

utskottet i medkammaren framställda. — Äfven i Första Kammaren föll frågan.

Läroverksfrågan bragtes således icke heller denna gång till något afgörande.

Men dess behandling vid 1896 års riksdag visade, att de skilda åsikterna ej obetydligt

närmat sig hvarandra såväl i fråga om mål som i fråga om medel.

Hösten samma år uppdrog chefen för ecklesiastikdepartementet åt direktionen

öfver statens profskola, Nya elementarskolan, att uppgöra förslag till en »praktisk

afslutningsklass», afsedd för lärjungar, som genomgått femte klassen. Förslag härtill

blef af skolans lärarekollegium utarbetadt, hvarefter Kungl. Maj:t förordnade, att en

dylik afslutningsklass från och med höstterminen 1897 skulle inrättas vid Nya

elementarskolan. Klassen har sedan dess hållits i verksamhet, men i allmänhet

varit fåtaligt besökt. *)

Vill man samla de drag, som karakterisera striden om läroverkens reform,

torde man icke böra helt och hållet underlåta att erinra om det intresse för pri

-

J) Se sid. 61.

HISTORIK.

31

vatskolan, som vid flera tillfällen framträdt i tydligt samband med stridsfrågan.

Åren 1888, 1890, 1896 och 1897 förekommo i riksdagen motioner, *) afseende

den privata skolverksamhetens gynnande. Åren 1889 och 1890 förelågo Kungl.

propositioner om statsanslag åt enskilda läroverk, och sistnämnda år beviljade riksdagen

för ändamålet ett anslag, som år 1898 blef ökadt. Vid alla dessa tillfällen

finner man såsom ett hufvudskål från deras sida, som föra privatskolans talan, den

synpunkten framhållas, att privatskolan hade betydelse för statsskolan genom att,

på ett sätt, som för denna icke vore möjligt, experimentera med pedagogiska idéer.

Inom riksdagen uttalas till och med ofta den förhoppningen, att man möjligen

genom privatskolans försöksarbete skulle få ett tillförlitligt utslag i striden om den

medborgerliga och den lärda bildningens förhållande till hvarandra.

År 1898 framlade Kungl. Maj:t för riksdagen ånyo förslag till lönereglering

för de allmänna läroverkens lärare, nu för femte gången inom loppet af tjugo år.

Någon förändring i organisationen föreslogs icke i den Kungl. propositionen, och i sitt uttalande

till statsrådsprotokollet häfdade departementschefen, statsrådet Gilljam, samma

uppfattning som den, hvaråt han år 18 9 2 gifvit uttryck, framför allt i fråga om latinets

ställning i undervisningsplanen. Den bästa organisationen vore en sådan som den i Tyskland

förekommande, med från grunden skilda skolor för de olika bildningsriktningarna.

En dylik anordning läte sig emellertid icke genomföra i ett fattigare och glest befolkadt

land. Men vår reallinje vore väl lämpad äfven för den medborgerliga bildningen

och syntes utan olägenhet kunna begagnas af dem, som vid läroverken sökte

denna bildning. Visserligen vore för dessas räkning åtskilligt ännu att önska;

statsrådet hänvisar till den »praktiska afslutningsklassen» såsom den organisatoriska

anordning, som kunde komma att genomföras, sedan man genom det försök, som

påginge, kommit till klarhet om huru den borde vara inrättad. Den inskränkning

i latinstudiet, som kunde ifrågakomma, borde ske icke genom minskning af undervisningstiden

för ämnet, utan genom inskränkning i antalet latinläroverk. Första

klassen borde icke indragas.

Statsutskottet afstyrkte löneregleringsförslaget. Såväl i utskottets utlåtande

som i den slutliga riksdagsskrifvelsen anföres som skäl, att förslaget blifvit uppgjordt

utan hänsyn till en af riksdagen föregående år uttalad önskan angående sättet för

lärares pensionering. Utskottet gör dock äfven följande uttalande. »Ehuru utskottet

sålunda redan af nu anförda skäl icke ansett sig kunna förorda bifall till

Kungl. Maj:ts förevarande framställningar, har utskottet dock, då i statsrådsprotokollet

den meningen synes förfäktas, att de kraf på en tidsenlig förändring

af de allmänna läroverkens organisation, hvilka under de två senaste årtiondena

städse framhållits i sammanhang med frågan om lönereglering för lärarne vid

'') Af C. Adelsköld i Första Kammaren år 1888, af O. W. Redelius i Andra Kammaren år 1890,

af S. Wieselgren i Första Kammaren år 1896, af F. Wachtmeister i Första och H. Hamilton i Andra

Kammaren år 1897.

Riksdagen

1898.

32- DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN.

nämnda läroverk, . skulle genom ■ redan vidtagna förändringar i undervisningsplan

och anordningar i öfrigt blifvit, så långt för närvarande lämpligen kan ske, tillgodosedda,

icke velat underlåta att uttala sin i detta hänseende skiljaktiga uppfattning.

Den mest framträdande bristen i undervisningsplanen är fortfarande, enligt

utskottets förmenande, latinets upptagande i densamma så tidigt som i fjärde klassen.

På grund häraf måste för lärjungarne redan vid 12 å 13 års ålder träffas

ett val af bildningslinje, och valet gäller två lärda linjer, den ena med, den andra

man latin, bägge afslutade med mogenhetsexamen, ett mål, som dock i själfva

verket uppnås af endast ett jämförelsevis ringa antal, om än af långt flere, än som

med afseende på sin blifvande lefnadsbana kunde vara i behof af så långvariga

skolstudier. Ett bättre förhållande skulle inträda, om latinet, såsom ofta blifvit

föreslaget och såsom af allt flere vetenskapsmän och skolman påyrkas, uppflyttades

till nedre sjette klassen. Då skulle undervisningen på skolans hela nedre stadium

kunna planläggas för en vid konfirmationsåldern afslutad, allmänbildande skolkurs,

hviken vore tillräcklig för blifvande lefnadsbanor, vare sig dessa, såsom i det mindre

antalet fall blefve händelsen, skulle falla inom de lärda yrkena, eller de, såsom för

flertalet lärjungar skulle ske, direkt eller efter fortsatta studier i speciella fackskolor

skulle förläggas till det praktiska lifvet.» Frågan om första klassens indragning

finner utskottet stå i samband med frågan om nederskolans reform och böra tillsamman

med denna öfvervägas. »Det skall då visa sig, huruvida de betänkligheter,

som förut framställts mot en sådan åtgärd, skulle kvarstå eller öfver hufvud taget

vala tillräckligt afsevärda i jämförelse med de fördelar, densamma skulle medföra.»

Båda kamrarna biföllo utskottets hemställan, Första Kammaren dock med

uteslutning ur motiveringen af hvad som blifvit sagdt rörande latinet samt rörande

första klassens indragning.

Vid samma riksdag förekom dessutom i Andra Kammaren en motion i läroverksfrågan.

Motionären, E. Sahlin, vände sig med skärpa mot tanken på en »praktisk

afslutningsklass» liksom öfver hufvud taget mot planen om läroverkens omdaning

till tjänst för den medborgerliga bildningen. Dennas meddelande ville motionären

se öfverlåtet åt särskilda skolor och önskade fördenskull, att till att börja

med ett femklassigt läroverk i hufvudstaden måtte ombildas till ett »sexklassigt praktiskt

försöksläroverk» med undervisningsmål i enlighet med det för 1887 års

»praktiska linje» föreslagna. Det tillfälliga utskott, som behandlade motionen, afstyrkte

den och gaf därvid en utförlig motivering, i hvilken man å nyo finner en

framställning af kammarens skolprogram i den form, som det år 1896 erhöll och

sedan ägt. »Medan motionären», säger utskottet, »i öfverensstämmelse med vissa

refoimvänner före 1849 tänker sig en delning af läroverket på längden, så att från

början skilda skolor med olika uppgifter skulle uppstå vid sidan af hvarandra, tänker

sig utskottet en sådan delning på tvären, så att en lägre afdelning, afsedd för

barnaåldern och öfvergångsåldern samt meddelande allmän medborgerlig bildning,

skulle tjäna som gemensam skola för alla lärjungarne och på samma gång såsom

HISTORIK.

33

underlag för en högre afdelning, afsedd för ynglingaåldern och meddelande vetenskaplig

förbildning åt dem, som ärna fortsätta studierna fram till mogenhetsexamen . . .

Tänker man sig sålunda det fullständiga allmänna läroverket deladt i ett högre och

ett lägre stadium med olika uppgifter, så torde för deras behof, som efter genomgåendet

af det lägre stadiet ämna träda ut i lifvet, ett samlings- eller repetitionsår

vara af nöden, innan de aflägga den examen, som bör afsluta deras skolgång och

medföra vissa rättigheter.» Motionen blef af kammaren afslagen.

Vid behandling inom Första Kammaren under 1898 års riksdag af en inom

Andra Kammaren väckt och af kammaren bifallen motion '') om ökad rätt för realstudent

att aflägga akademisk examen visade det sig genom den ringa röstöfvervikt

(4 röster), hvarmed motionen afslogs, att åsikterna åtminstone i denna del af latinfrågan

inom förstnämnda kammare undergått ändring. Vidare hade läroverksfrågans

behandling vid riksdagen år 1896 liksom ock vid riksdagen år 1898 ådagalagt, att inom

de olika meningsgrupperna ett behof dock erhållit ett nästan allmänt erkännande.

behofvet af en afslutning med åtföljande examen på skolans mellanstadium. Äfvenså

hade vissa organisatoriska grunddrag framträdt med ökad tydlighet.

Utgående från den behandling, som läroverksfrågan fått vid dessa båda riksdagar,

och särskildt betonande krafvet på en afgångsexamen å mellanstadiet föreslog ledamoten

af Andra Kammaren Ernst Carlson vid 1899 års riksdag med instämmande af

tolf af kammarens ledamöter, »att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, om

utarbetande och framläggande inför Riksdagen af förslag till inrättande vid rikets

fullständiga och femklassiga allmänna läroverk af en under offentlig kontroll ställd

och af viss kompetens åtföljd afgångsexamen för lärjungar, som vid 15 —16 årsåldern

önska sluta sin skolgång, samt till de ofvan (i motionen) antydda ändringar i läroverkens

organisation, som därmed stå i samband». De åsyftade ändringarna voro

hufvudsakligen följande: läroverket bör åter delas i skola och gymnasium, i det

att dess fem lägre klasser, till hvilka fogas en med nedre sjette klassen parallellt

löpande särskild afslutningsklass, bilda en skola för barna- och öfvergångsåldern,

afsedd att meddela allmän medborgerlig bildning och att föra fram till nämnda afgångsexamen,

under det att dess fyra högre klasser såsom latin- och realgymnasium

utgöra en för ynglingaåldern lämpad läroanstalt, hvars mål är att bibringa vetenskaplig

förbildning och föra fram till mogenhetsexamen; de främmande språkens

anordning å läroplanen ändras, framför allt genom franskans och latinets förläggande

till gymnasiet; inom detta senare bör en viss valfrihet medgifvas lärjungarne; det

nationella bildningselementet bör komma mera till sin rätt.

Motionen upptogs af en ledamot af Första Kammaren, F. Boström, såsom

eget förslag och kom följaktligen att blifva denna kammare förelagd till samtidig

behandling.

I Andra Kammaren gaf den anledning till ännu en motion, i hvars motive

-

Riksdagen

1899.

) Af Ernst Carlson med instämmande af åtta skolman i Andra Kammaren.

5

34

DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN.

ring man återfinner en uppfattning, tillhörande det andra af de två hufvudläger,

hvari skolfrågans män varit delade .alltifrån århundradets början. »Låt den s. k.

lärda skolan, d. v. s. det allmänna läroverket», säger motionären, H. Sjövall,

»arbeta fortfarande som hittills i den vetenskapliga bildningens tjänst och detta från

roten till toppen, men låt den medborgerliga bildningen få sina egna skolor och

i dem meddelas också från begynnelse- till afslutningsklassen.» Motionären ville

i öfverensstämmelse härmed inskränka den ifrågasatta omdaningen af läroverkets lägre

stadium till att gälla endast de lägre läroverken samt, såsom ett experiment, några

af de högre.

Hvardera kammaren hänvisade läroverksfrågans behandling till tillfälligt utskott.

De båda utskottens utlåtanden sluta med samma yrkande och äro i anseende

till motiveringen ord för ord lika, undantagandes en del af det moment, som rör

latinets ställning.*) Utskotten uttala sitt gillande af den uppfattning, som låg

till grund för motionen. »Reformen bör gå i den riktningen, att de båda

syften, för hvilka läroverken ha att verka . . . träda i någon mån i sär inom

läroverket, därigenom att dels en särskild afslutningskurs jämte därtned förbunden,

af viss kompetens åtföljd afgångsexamen anordnas för lärjungar, som vid 15 å

16 års ålder önska sluta sin skolgång, dels ock vid slutet af femte klassen en

delning sker af läroverkets hittills varande nioåriga kurs i två afdelningar, en

lägre och en högre, den ena byggd på den andra, motsvarande de före år 1849

existerande skolformerna gymnasium och skola.» Om den nya examens förläggande

till en klass, parallell med nedre sjette klassen, äro utskotten eniga med

motionärerna. Och i fråga om afslutningsklassens kursplan hänvisa de, liksom

dessa, till det för Nya elementarskolans praktiska afslutningsklass uppgjorda

kursförslaget utan att dock vilja uttala något som helst godkännande af detaljerna.

Utskotten äro ock ense med motionärerna därom, att den föreslagna nya klassen

bör upprättas vid samtliga fullständiga och femklassiga läroverk. Att den

åsyftade afgångsexamen »ej bör göras allt för rigorös, utan tvärtom noga

lämpas efter ifrågavarande åldersstadiums förmåga», är något, hvarom utskotten erinra.

I likhet med motionärerna finna de det dock af nöden, att den ställes

under offentlig kontroll och enhetlig ledning samt försiggår under något högtidligare

former än en vanlig årsexamen. För att utröna, i hvilken utsträckning

kompetens skulle kunna vara att påräkna för dem, som aflagt den nya examen,

hade utskotten vändt sig dels till vissa administrativa myndigheter, nämligen generalpoststyrelsen,

telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, generaltullstyrelsen, domänstyrelsen

och medicinalstyrelsen, dels ock till Stockholms handels- och sjöfartsnämnd samt

Stockholms fabriksförenings fullmäktige. Af deras till utskotten inkomna utlåtanden

Iramginge, enligt hvad utskotten funnit, att förutom generaltullstyrelsen, som

*) Andra Kammarens utskott har dessutom ett kort uttalande angående första klassens indragning

och angående kostnadsfrågan, hvilket ej finnes i utskottsbetänkandet från medkammaren. Angående den

förra fragan anmärker utskottet endast, att man »ej bör gå en kommande utredning i förväg».

HISTORIK.

35

ansett andra ålders- och kompetensvillkor för sina underlydande tjänstemän vara

af nöden, samtliga dessa statsmyndigheter och representanter för olika näringar

ställt sig välvilligt till förslaget och mer eller mindre bestämdt uttalat såsom

sin mening, att en afgångsexamen vid läroverken af ungefär det omfång och

vid den ålder, motionärerna tänkt sig, skulle, med eller utan därpå följande

specialkurs, i vidare eller trängre omfattning visa sig för ändamålet lämplig.

Äfven rörande åtskilliga andra önskemål äro utskotten ense med hvarandra*och med

motionärerna: att det nationella bildningselementet i undervisningen måtte stärkas,

att undervisningen på det lägre och det högre stadiet måtte erhålla olika karakter,

samt att på det senare stadiet valfrihet måtte införas i större omfattning, än hvad

hittills förekommit.

Det är, som sagdt, först i fråga om latinet, som någon olikhet inträder i de två

utskottens utlåtanden. Andra Kammarens utskott intager med bestämdhet kammarens

gamla ståndpunkt och yrkar latinets uppflyttning till nedre sjette klassen. Första

Kammarens utskott anser sig icke böra uttala något bestämdt omdöme, utan refererar

endast de olika yrkanden, som blifvit gjorda, bland dem äfven medlingsförslaget:

»att man skulle uppflytta latinet i en del läroverk, men i de öfriga behålla den

nuvarande anordningen med afseende på detta ämne». Slutyrkandet är i båda utlåtandena

detsamma som i motionen.

H. Sjövalls motion blef af Andra Kammarens utskott afstyrkt; den hvilade

på »principer, som vid flera tillfällen af Andra Kammaren förkastats».

Såsom var att vänta, biföll Andra Kammaren utan votering sitt utskotts

hemställan i hufvudfrågan. I Första Kammaren gjordes under debatten yrkande om

sådan ändring i utskottets hemställan, att dels de ord uteslötes, som innehöllo till

Kungl. Maj:t ställd anhållan om förslags utarbetande och framläggande för riksdagen,

dels angåfves, att den ifrågasatta reformen ej ovillkorligt skulle omfatta

samtliga läroverk, men vid voteringen segrade utskottets hemställan med 8 o röster

mot 29, som voro för det nämnda ändringsförslaget.

Såsom följd af kamrarnas beslut afläts en skrifvelse till Konungen. Riksdagsskrivelsen,

som är dagtecknad den 6 maj 1899, innehåller, med endast oväsentliga

uteslutningar, hela den motivering, som för utskotten varit gemensam. Rörande

latinet heter det, sedan redogörelse lämnats för de hufvudskäl, som anförts för dess

uppskjutande till nedre sjette klassen: »Emellertid hafva inom Riksdagen dels betänkligheter

mot latinets uppflyttning till sjette klassen uttalats och modifikationsförslag

satts i fråga, dels ock å andra sidan en bestämd åsikt om denna uppflyttnings

lämplighet och nytta gjort sig gällande. Vid sådant förhållande anser Riksdagen,

att åt en blifvande utredning bör öfverlämnas att föreslå bästa sättet för

nämnda frågas lösning.» Riksdagen anhåller slutligen hos Kungl. Maj:t »om utarbetande

och framläggande inför Riksdagen af förslag till inrättande vid rikets fullständiga

och femklassiga allmänna läroverk af en under offentlig kontroll ställd och

af viss kompetens åtföljd afgångsexamen för lärjungar, som vid 15 -16-års-åldern

36

DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN.

önska sluta sin skolgång, samt till de ändringar i läroverkens organisation, som

därmed stå i samband».

Med anledning af denna riksdagens anhållan förordnade Kungl. Maj:t den

26 i samma månad den kommitté, hvars underdåniga betänkande här föreligger.

Yttrande i Redan i augusti månad föregående år hade emellertid chefen för ecklesiastik

frå&nTiSw.

^ePartementet> statsrådet Claeson, med Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallat trenne

lärare vid de allmänna läroverken, N. Höjer, A. Lindhagen och S. Boije, samt

gifvit dem i uppdrag att verkställa utredning rörande vissa frågor, som alla

afsågo spörsmålet om läroverkets ställning till den medborgerliga bildningen,

nämligen: »dels huruvida och i hvad mån en inskränkning af undervisningen i

latinska språket vid de allmänna läroverken måtte anses af förhållandena påkallad,

samt hvad inverkan en dylik inskränkning kunde hafva i afseende å de förberedande

examina vid universiteten; dels huru undervisningen i främmande lefvande språk

vid läroverken måtte på förmånligaste sätt kunna anordnas; dels huruvida det

måtte anses lämpligt, att en s. k. praktisk afslutningsklass vid läroverken inrättades

och rörande sättet härför; dels ock huruvida en indragning af första klassen vid läroverken

borde äga rum, i sammanhang hvarmed frågan om folkskolans ställning till

läroverken äfven borde komma under beaktande». Senare erhöllo samma sakkunnige

uppdrag att på grundval af den utredning, som af dem blifvit verkställd,

jämväl uppgöra förslag till förändrad undervisningsplan för de allmänna läroverken.

De afgåfvo sitt betänkande den 20 juni 1899 under titel »Yttrande i läroverksfrågan».

I betänkandet vända de sig energiskt mot förslaget att inrätta en s. k. praktisk

afslutningsklass, afsedd endast för dem, som ej skola genomgå gymnasiet. Som

skäl mot en sådan organisation anföra de förnämligast följande. Femte klassen

skulle få en synnerligen invecklad uppgift, då den dels skulle komma att förbereda

för afslutningsklassen, dels förbereda för de båda gymnasielinjema, dels slutligen

väl ock komme att bibehålla sin gamla uppgift som nederskolans sista klass

med åtminstone delvis afslutade kurser. Den särskilda afslutningsklassen skulle

efter all sannolikhet komma att bestå företrädesvis af sådana lärjungar, som antingen

med afseende på studiebegåfning eller med afseende på ekonomiska omständigheter

vore mindre lyckligt lottade; det särmärke, som den härigenom finge,

skulle ytterligare förstärkas därigenom, att dess lärjungar vore predestinerade till att

stanna på samhällets blygsammare platser. Icke en ensam klass, utan nederskolan

i dess helhet borde göras i god mening praktisk, hvilket icke hindrade dess

egenskap af grundval äfven för högre vetenskapliga studier. Det skulle blifva

svårt att icke åt dem, som genomgått en eller annan klass af gymnasiet, tillerkänna

en kompetens, som beviljades afslutningsklassens lärjungar; men kunde

kompetensen ej göras till monopol för dessa senare, skulle afslutningsklassen komma

att lida väsentlig minskning i dragningskraft. För så godt som alla fackskolor och

civila ämbetsmannabanor, som från den särskilda afslutningsklassen skulle rekryteras,

borde, enligt hvad verkställd utredning gåfve vid handen, en i betänkandet föreslagen

ALLMÄNNA SYNPUNKTER.

37

gemensam afslutningskurs i nedre sjette klassen befinnas lika lämplig. En särskild

afslutningsklass stode i strid med de grundtankar, som allt från 1820-talet bestämt

reformyrkandet.

Sakkunnige söka i stället uppvisa fördelarna af en allmän kur saf slutning i

nedre sjette''■ klassen samt de sex nedre klassernas förvandling till en enhetsskola

med allmän medborgerlig bildning som mål. Gymnasiet blefve med denna organisation

treårigt med treårig latinkurs och utan utrymme för grekiskan. Men vid sidan

af denna organisation såsom den normala skulle vid de tolf stiftsläroverken och ett

högre läroverk i hufvudstaden dessutom finnas en »A-linje», som gåfve tillfälle att

läsa latin i sex år, såsom nu, och grekiska i tre år. Ur förslaget må vidare

anföras följande. Frågan om första klassens indragning bör ännu ställas på

framtiden: om en indragning skall ske, bör den ske successivt, och ej förr än

den nya organisationen blifvit pröfvad. I den nya nederskolan bör tillfälle beredas

till studiet af alla tre de främmande lefvande språken, men endast ett, tyskan, bör

vara obligatoriskt. Slöjd bör där införas som obligatoriskt ämne för lärjungar, som

icke läsa mer än ett af de främmande språken. På gymnasiet bör valfrihet införas

på det sätt, att åt lärjungen lämnas rätt att med målsmans begifvande »välja bort»

ett eller högst två på timplanen uppförda ämnen utan att till ersättning få sig ålagdt

annat arbete i eller för skolan.

En ytterligare redogörelse för innehållet af nämnda Yttrande i läroverksfrågan,

hvilket vid utarbetandet af här föreliggande utredningar och förslag i flere afseenden

tjänat till utgångspunkt och äfven eljest varit af stor betydelse, tillhör ej detta

sammanhang.

Innan kommittén öfvergår till framställningen af ett fullständigt organisationsförslag

och grunderna därför, vill den i korthet angifva sin allmänna ståndpunkt

i den gamla frågan om dep medborgerliga bildningens förhållande till den vetenskapliga

och skolans ställning till dem båda.

Uttrycket »allmän medborgerlig bildning», som under ett helt århundrade

funnit flitig användning i litteraturen och vid förhandlingarna om våra läroverk, har

ej af alla användts i alldeles samma betydelse, och det gifver ännu i dag anledning till

tvister och utläggningar rörande sin rätta innebörd. Att teoretiskt härleda och

i eu begreppsmässig definition sammanfatta, hvad därmed bör förstås, synes kommittén

vara ett lika gagnlöst som vanskligt företag. Det ligger i sakens natur, att det

ifrågavarande »begreppet» icke låter sig fastställa bestämdt och motsägelselöst, och att

det icke förty till det väsentliga af sin innebörd förstås af hvar och en, som ej

står främmande för sin tids och sitt lands allmänna kulturförhållanden. För sin del

»Allmän medborgerlig

bildning.

»

38

DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN.

» Vetenskaplig

bildning.»

har kommittén sett den allmänna medborgerliga bildningen helt enkelt från synpunkten

af deras bildningsbehof, som frågan gäller, därvid icke förglömmande,

att all undervisning är förfelad, som icke framför allt är anpassad efter lärjungens

andliga och kroppsliga förutsättningar. Kommitténs uppfattning af denna bildnings

art och omfång gifver sig för öfrigt bäst till känna i det förslag till läroplan, som

kommittén i det följande kommer att framlägga.

Ett par anmärkningar af principiell natur finner sig kommittén dock böra göra,

då de beröra åsikter, som i väsentlig grad måste vara bestämmande för uppfattningen

af den medborgerliga och den vetenskapliga bildningens inbördes förhållande.

Från deras sida, som velat eller vilja se läroverken befriade från hvarje förpliktelse

till den medborgerliga bildningen och denna senare hänvisad till särskilda

läroanstalter, märker man ofta en benägenhet att likställa den allmänna medborgerliga

bildningen med »praktisk» bildning i yrkesmässig mening, sådan ungefär som

det slags skolbildning, hvilken lämpligen skulle kunna benämnas borgarskolebildning,

och som har en tydligt merkantil och industriell läggning. Kommittén kan icke

gilla en dylik uppfattning. I likhet med dem, som i förra hälften af det gångna

århundradet förde reformidéernas talan mot 1820 års skolsystem, vill kommittén

betona den allmänna medborgerliga bildningens karakter af allmän, d. v. s. från

hvarje, vare sig praktisk eller lärd, yrkesmässighet fri bildning.

Det har ock sagts och säges, att den medborgerliga bildningen såsom varande

en realbildning vore oduglig att tjäna som grundläggande för den högre bildningen,

hvilken i allmänhet såsom sin förutsättning kräfde en humanistisk underbyggnad.

Kommittén tror, att såuant tal innehåller en åtminstone numera mindre riktig användning

åt uttrycket »humanistisk», härledande sig från den tid, då humanistisk bildning

var lika med klassisk, en identitet, som man stundom finner förfäktad

ännu i dag. Det synes kommittén, som skulle en undervisning, där läroämnen,

som af ålder räknats till de humanistiska, tillsammans med lefvande språk upptaga

större delen af undervisningstiden, fullt ut förtjäna att kallas humanistisk och, där den

meddelas af verkligt bildade lärare, kunna gifva en i ordets egentliga mening humanistisk

bildning. En sådan modernt humanistisk bildning anser kommittén den

medborgerliga vara och böra vara.

Liksom man icke numera kan sätta likhetstecken mellan humanistisk bildning

och klassisk, så kan man än mindre likställa klassisk bildning med vetenskaplig.

Den tid har funnits, då man med rätta kunde göra det. Då var det naturligt

nog, att de två bildningsarterna, den medborgerliga och den vetenskapliga, eller

»lärda», måste synas oförenliga. Och enär latinet var icke blott målet, utan

ock medlet, hvarmed lärjungen tidigt och grundligt måste göras förtrogen, så

blef det äfven en praktisk nödvändighet att redan på tidigaste stadium skilja

»lärdomsskola!!» från den skola, som icke var »lärd». Denna tid är nu förbi; kännedomen

om de gamla språken har icke mera som förr universell betydelse, dess inhämtande

måste anses som ett fackstudium bland många andra och kan förläggas till

ALLMÄNNA SYNPUNKTER.

39

det skolstadium, där den börjande specialiseringen inträder. Därmed är det svåraste

hindret bortfallet för den vetenskapliga bildningens grundande på den medborgerliga.

Men enligt mångas förmenande kvarstår det oaktadt ett hinder och det

ett af den mest genomgående betydelse. De två bildningsartema, har man sagt

och säger väl stundom ännu, äro till grunden skilda därutinnan, att de taga i anspråk

skilda själsförmögenheter, kräfva en olika intellektuell utveckling, eller, för

att använda ett kort uttryck, de äro skilda till metoden. — Äfven i detta afseende

har, menar kommittén, under det gångna seklet en i hög grad märklig förändring

försiggått, och förhållandena hafva blifvit andra, än de förr varit. Det gäller den stora

frågan om vetenskapens metod, och, hvad skolan beträffar, gäller det frågan om

»formell och reell metod» vid den första undervisningen. Den formalistiska art,

som från äldre tider kännetecknat vetenskaperna och med dem skolan, blef befäst och

fullkomnad genom det spekulativa tänkandets storartade arbete och till hela den andliga

odlingen utsträckta inflytande under senare delen af det adertonde och förra delen af

det nittonde århundradet. Ännu vid det senare seklets midt var den systembyggande

filosofien den högst ansedda bland vetenskaper, och det var dess metod,

som framför andra betraktades såsom den i egentlig mening vetenskapliga. Nu

är det de empiriska metoderna, naturvetenskapernas, den moderna språkforskningens

och den historisk-kritiska undersökningens metoder, som behärska det vetenskapliga

arbetet. Man har visserligen ej anledning att anse detta som ett slutgiltigt

resultat, men man måste erkänna det såsom ett faktum och medgifva,

att detta faktum är af synnerlig betydelse för frågan om skolans ställning

till den medborgerliga bildningen. Så länge det deduktiva tänkandet var det

framför allt vetenskapliga, så länge regeln och systemet eller öfver hufvud taget

det abstrakt logiska sammanhanget i framställningen var det förnämsta, var det

naturligt, att skolan skulle rikta sin verksamhet på tankeförmågans formella utveckling,

och det framför allt under de tidigare skolåren. J) Det var då ock

rimligt, att man i den latinska grammatiken och öfver hufvud taget i en språkundervisning,

som i första rummet åsyftade »den begreppsmässiga insikten i språkets

art och grammatiska byggnad», såg det yppersta hjälpmedlet för den »lärda» skolan

i hennes speciella uppgift. Och det måste då synas högst betänkligt att söka med

denna uppgift förena den medborgerliga bildningens, den »lägre realbildningens»,

syften, som kräfde en metod, grundad på induktion och analogibildning, på iakttagelse

och fantasi och på konkret praktisk tillämpning. Nu däremot har denna metod just

från vetenskaplighetens synpunkt fått anseende såsom lika värdefull eller snarare mera ,

värdefull. Och i undervisningen vid våra läroverk, icke minst i språkundervisningen,

hafva i öfverensstämmelse härmed synpunkter framträda som ännu för trettio år

sedan där voro okända.

Kommittén kan icke undgå att finna, att den förändring, som på senare

'') Jfr. framställningen sid. 90 och följ. i 1870 års läroverkskommittés betänkande.

40

DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN.

Kommitténs

ståndpunkt.

tider försiggått i fråga om uppfattningen af begreppen vetenskap och vetenskaplig

metod, mer och mer ställt den vetenskapliga bildningen i linje med den allmänna

medborgerliga, om blott denna senare får behålla den allmänna och ideella karakter,

som den kan och bör äga.

Under sådana förhållanden och då, såsom längre fram skall påvisas, pedagogiska

och praktiska grunder fälla utslaget till förmån för en enhetlig anordning

af läroverkens lägre stadium, kan kommittén icke omfatta den åsikt, som erhöll sin

konsekventa tillämpning i 1820 års skolordning, och som ännu äger ifriga målsmän,

nämligen att de två bildningsarterna skulle vara oförenliga och därför kräfva

olika, på ett tidigt skolstadium skilda läroanstalter eller bildningslinjer. Kommittén

delar fastmer den principiellt motsatta uppfattningen, hvilken utgjort kärnpunkten i

Andra Kammarens under snart en mansålder häfdade reformprogram och jämväl

fått sitt uttryck i 1899 års riksdagsskrifvelse, den uppfattningen, att den vetenskapliga

bildningen skall grundas på den medborgerliga.

På hvad sätt denna grundsats med hänsyn till det praktiska lifvets och den

vetenskapliga bildningens kraf vinner sin tillämpning på skolorganisationens gestaltning,

får kommittén tillfälle att här nedan närmare utveckla.

Behofvet af en afslutning å mellanstadiet och däraf föranledda

ändringar i organisationen.

Afslutning å mellanstadiet.

I riksdagens skrifvelse den 6 maj 1899 framhålles, att inrättandet af en

afgångsexamen före den nioåriga skolkursens slut bör uppställas såsom ett af de

förnämsta målen vid läroverkens omorganisation. Behofvet af en reform i sådan

riktning har redan länge gjort sig gällande, och det viktigaste af de klagomål, som

under de sista trettio till fyrtio åren framställts mot värn allmänna läroverk, torde vara,

att de nästan uteslutande äro planlagda med hänsyn till mogenhetsexamen. Såsom

längre fram närmare skall utredas, är en sådan anmärkning mot den nuvarande organisationen

verkligen berättigad, åtminstone i fråga om de sex sista årsklasserna, och

träffande har ställningen karakteriserats som ett val vid inträdet i fjärde klassen

mellan två lärda linjer, den ena med, den andra utan latin. )

Det bästa beviset för att detta är ett missförhållande utgör den omständigheten,

att, såsom flera gånger genom statistiska beräkningar visats, endast omkring

en fjärdedel af de i allmänna läroverken inträdande lyckas hinna fram till mogenhetsexamen.

1 2) De återstående afgå tämligen planlöst från olika klasser och blifva därför

blott i tillfälle att inhämta mer eller mindre ofullständiga delar af en bildningskurs,

som ej vinner sin afslutning förr än i och med genomgåendet af läroverket i dess helhet.

Ännu betänkligare framstår denna olägenhet därigenom, att endast något mer än

en tredjedel (34 °/0) af de före mogenhetsexamen afgående lärjungarne sluta sin

skolgång med godkända betyg från den klass, de senast tillhört, och att icke

ens en tredjedel (31,7 °''o) kommit så långt, att de flyttats till nedre sjette klassen.

1) Statsutskottets utlåtande n:o 9, sid. 93, vid 1898 års riksdag.

2) De i det följande förekommande statistiska uppgifter, om hvilka icke annorlunda ar

anmärkt, återfinnas i Yttrande i läroverksfrågan den 20 juni 1899, ocli hänvisas särskilt till detta,

endast där sådant för tydlighetens skull synes behöfligt.

Olägenheter

af nuvarande

organisation.

6

42 DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN.

Häraf framgår, att det bildningsmått, de afgående lyckas förvärfva, är jämförelsevis

lågt, lägre till och med, än hvad i vår nuvarande skolorganisation med dess till

femte klassen förlagda afslutning ansetts erforderligt.

Beträffande dem åter, som fortsätta ett eller annat år in på det högre stadiet

(omkring en femtedel af de före mogenhetsexamen afgående) för att till sist omfatta

något yrke, för hvilket mogenhetsexamen ej fordras, föreligger en icke mindre olägenhet,

i det de under sysslandet med öfvervägande teoretiska studier löpa fara att förlora

hågen för praktisk verksamhet och försitta den tid, då de äga största anpassningsförmågan

och bildbarheten för de banor, på hvilka de för vinnande af nödig yrkesvana

tidigare borde hafva inträdt. Detsamma gäller angående de för studier af denna

art klent utrustade eller mindre intresserade lärjungar, som verkligen lyckas sträfva

sig fram till mogenhetsexamen för att sedan nödgas öfvergå till en verksamhet, för

hvilken ett mindre kunskapsmått och en lägre examen skulle inneburit alldeles tillräcklig

kompetens.

Felet är sålunda, att många lärjungar sluta vid alltför unga år, andra åter

vid alltför framskriden ålder, och otvifvelaktigt beror detta förhållande till stor del

på den nuvarande läroverksorganisationen, hvilken ej erbjuder en lämplig afslutning

åt dem, som behöfva afgä*å mellanstadiet.

Hvad särskildt angår äflandet att aflägga mogenhetsexamen, har detta dock

icke uteslutande sin grund i läroverkens organisation utan äfven, och det till icke

ringa del, i den alltför stora vikt, som inom samhället tillägges denna examen.

Ännu är nämligen — trots allt, hvad som säges i motsatt riktning — den föreställningen

allmänt rådande, att man bör göra, hvad man kan, för att en lärjunge,

som en gång kommit in vid de allmänna läroverken, må förvärfva studentbetyget,

och når han icke detta mål, alstras ofta hos honom själf en känsla af otillfredsställelse,

som kan fortfara hela lifvet.

Äfven om det är sant, att tillströmningen till mogenhetsexamen under de

senare åren ej antagit oroväckande dimensioner, utan ungefär motsvarar behofvet af

personer med studentkunskaper, '') är det å andra sidan obestridligt, att detta behof

drifvits upp till en onödig höjd därigenom, att nämnda examen kräfves för inträde

å banor, där en lägre kompetens borde vara fullt tillräcklig. Detta missförhållande

har sitt egentliga stöd däruti, att åtskilliga korporationer sträfva att göra dess afläggande

till villkor för tillträde till deras krets, hvilket ibland kan hafva sin orsak

i en förklarlig önskan att höja yrkessvennernas bildningsnivå och därmed kårens

anseende, men som mången gång sker af mindre grundade anledningar (se närmare

sid. 224).

Jämväl med afseende på själfva undervisningen inom läroverken har mogenhetsexamens

dominerande ställning verkat ödesdigert. För läraren i de lägre klasserna

faller det sig, äfven där ämnes- och kursfördelningen verkligen syftat till en afslutning

‘) Yttrande i läroverksfrågan år 1899, sid. 22 -23 och 145—146.

AFSITTNING Å MELLANSTADIET.

å mellanstadiet, under nuvarande förhållanden särdeles svårt att frigöra sig från

hänsynen till det högre stadiet, och det blir sålunda lätt förklarligt, om hans

intresse i hög grad kommer att ägnas åt det senare och påverka den allmänna

gången af hans undervisning. Däraf följer, att de lärjungars bildning, som afgå

från läroverket före det störa slutmålets upphinnande, blir sämre tillgodosedd, än lagstiftaren

afsett, ja, äfven sämre, än den strängt taget behöft blifva. För att taga

ett exempel, är det otvifvelaktigt, att ett litet och begränsadt, men säkert inhämtadt

mått af kunskap i främmande lefvande språk är lämpligast för dem, som vid 15

till 16 års ålder gå ut i lifvet; men läraren, som måste tänka på hvad som skall

läsas å det högre stadiet, frestas lätt att anlägga sin undervisning så, att lärjungen

på mellanstadiet endast kan trefva sig fram i de vidlyftiga förgårdar,- som leda till

en mera utvidgad språkkännedom. Lärjungen lär med andra ord känna några af

grammatikens grundlinjer och att hitta i en ordbok, men har ej fått något nämnvärdt

förråd af ord och uttryck att vid behof använda.

Allt tyder på behofvet af ett själfständigt mål för det lägre skolstadiets

undervisning, en afslutning före mogenhetsexamen, tillräckligt effektiv, för att lärjungarne

å ena sidan ej må sluta för tidigt och å den andra ej frestas att gå kvar för

länge, en samlingspunkt sålunda, på hvilken den nu allt för planlösa afgången kan

koncentreras. En sådan verkan torde enligt kommitténs förmenande endast kunna

ernås därigenom, att ifrågavarande afslutning å mellanstadiet markeras genom en

examen, utgörande det mål, till hvilket det lägre skolstadiets undervisning syftar.

Att behofvet af en afslutning före mogenhetsexamen länge varit kändt och äfven

af lagstiftningen erkändt, framgår tillräckligt af de försök till kursafslutningar i tredje

och femte klasserna, som fått sitt uttryck i de vid 1878 års stadga fogade kursbestämmelserna.

Af dessa afslutningar har emellertid den förra, hufvudsakligen på grund af den

tidiga ålder, i hvilken lärjungarne vid utgåendet ur tredje klassen befinna sig, blifvit

så godt som utan afsedd verkan, men väl, såsom längre fram skall visas, för undeivisningen

medfört skada (se sid. 11 3 —116). Också kan denna afslutning redan nu

anses såsom faktiskt uppgifven i fråga om det ändamål, för hvilket den införts.

Att en ej obetydlig afgång*) ägt rum från tredje klassen, kan väl ej förnekas, men

dels är denna afgång mindre än i den därpå följande fjärde klassen, dels torde den

i ej ringa mån bero på den i sistnämnda klass inträdande linjedelningen, hvilken på

sitt sätt betecknar en hållpunkt, samt vid vissa läroverk, de treklassiga, på den

omständigheten, att tillfälle till fortsatt skolgång å orten ej varit beredt.

Hvad kursafslutningen i femte klassen beträffar, har ej heller den visat sig

kunna motsvara det därmed afsedda ändamålet. Den starka afgången från fjärde

klassen och den rätt betydande afgången från nedre sjette bevisa, antingen att

femte klassens karakter- af afslutningsklass väl litet trängt in i det allmänna medvetandet,

eller också att man ej funnit de där förekommande kursafslutningarna

>) Se beträffande denna och närmast följande uppgifter noten å nästa sida.

Nuvarande

kursafslut

ningar.

4 i DE allmänna läroverken och den medborgerliga bildningen.

vara af något större värde. Att afgången från femte klassen, särskildt från dess

realafdelning, varit så pass stark, som af statistiken '') framgår, torde hafva berott dels

därpå, att tiden för dess genomgående för många sammanfallit med konfirmationsåldern,

dels på den omständigheten, att betyg från denna klass berättigar till inträde

vid vissa fackskolor, dels ock på befintligheten af femklassiga läroverk, men

ej så mycket därpå, att de fem klasserna ansetts meddela en afslutad bildning; i

så fall skulle man nämligen haft rätt att vänta ett högre antal afgående, än hvad

som nu, trots dessa gynnsamma yttre omständigheter, blifvit fallet.

Dessutom hafva ifrågavarande kursafslutningar, i sig själfva föga utpräglade,

genom 1895 års kungörelse blifvit ytterligare försvagade, hvilket i fråga om tredje

klassen utan tvifvel varit till båtnad för undervisningen. Som därtill vissa ämnens,

nämligen latinets och franskans, placering å undervisningsplanen till och med motverkat

sträfvandet efter ett i yttre afseende helgjutet mått af kunskaper, har det

’) Arliga medeltalet lärjungar, som åren 1893—97 afbrutit skolgången vid ett allm. läroverk

(utom Nya elementarskolan) och ej veterligen fortsatt densamma vid annat allm. läroverk, framgår

af nedanstående tabell. Såsom afgångna ur t. ex. klass 2 upptagas här de, som afgått antingen efter

höstterminernas slut och under vårterminernas lopp i kl. 2 eller och efter vårterminernas slut och

efter höstterminernas flyttningspröfningar i samma klass med eller utan flyttning till kl. 3 eller slutligen

under höstterminernas lopp före deras slut i kl. 3. Rubriken »godkända i samtliga läroämnen»

syftar på de förstnämnda.

Ärligt medeltal af de ur

hvarje

klass afgångna.

Klass.

Medeltal af klassens

A. Flyttade till

B. Ej flyttade til

De afgångna i

De afgångna i

lärjungeantal under

närmast högre

högre klass eller

Slimsa af

procent af lär-

procent af

vårterminerna

klass eller ock

ock underkända i

A och B.

jungemedeltalet

medeltalet för

1893—97.

godkända i samt-

minst ett läroämne.

i hvarje klass.

samtliga ur kl. 1—7:1

liga lär

oämnen.

afgångna.

I

2,197,0

30,6

69,8

99,6

4,64

5,63

2

2,606,0

41,8

124,4

166,2

6,3 7

9,23

3

2,504,6

101,6

193,6

295,2

11,79

16,3D

R. 4

1,408,81

100,01

214,6)

44,2/

258,8

314,6

22,34

! 16,8

I7,4?l

3,33/

L- 4

864,o}2’273,4

15,8/

115,8

60,0

374,4

6,94

20,8 0

1 R- 5

L- 5

992,6 j

803,8/‘’796,<

189,41

42,8/

232,2

224,8)

56,8/

281,c

414,2

99,6

■ 513,8

4I,72

12,39

■ 28,6

23,40)

5,53/

28,53

R. 6: 1

489,8)

26,2)

65,«

85,6)

58,C/

in,8

22,82

'' 17,6

6,2l\

5,44 j

L. 6: 1

700,2 / 1,lyu’°

39,4/

144,2

98,0

1 209,8

14,0

11,05

R. 6: 2

3‘3,4) Qr

11>°1

36,6)

76,6

47,6|

15,21

11,5

2,G4 1

1 L. 6: 2

547,6 f 861’''’

241,

11,4 /

22,4

40,0/

5i,4|

99,4

9,39

2,8 G 1

5,50

i R- T- >

20,C)

21,8

9,03

4,21 )

1,1 e/

L. 7: 1

484,4/ 725,8

4,2/

2,4

19,6/

40,2

20,8 i

42,6

4,29/

5,9

2,37

Summa

14,154,6 lön,8

1,189,0

I

1,800,8

1

—

100,00

I klass 7:2 var årliga medeltalet lärjungar under samma tid 611. Af dessa afgingo 11,0 eller

1,81 »/o utan och 600,0 med godkänd mogenhetsexamen.

AFSITTNING Å MELLANSTADIET.

45

ej varit möjligt att med denna anordning uppnå ett tillfredsställande resultat.

Också har'' afgången från femte latinklassen varit så ringa, att den endast med en

ren obetydlighet skilt sig från afgången från nedre sjette latinklassen.

Hvad som äfven i hög grad bidragit till att förtaga verkan af de nämnda

kursafslutningarna, har varit det förhållandet, att dessa, såsom dock år 1873

och 1890 föreslogs, icke åtföljts af någon särskild examen.

Från pedagogisk synpunkt torde hufvudfelet med dessa afslutningar hafva varit,

att ämnes- och kursfördelningen i här ifrågavarande klasser, såsom nedan närmare skall

utvecklas, visat sig olämplig för den bildning, de å mellanstadiet afgående lärjungarne

böra innehafva. Kunskapsmoment, som tillhöra en mera lärd bildning, komma

nämligen för tidigt, under det att andra, för den medborgerliga bildningen behöfliga,

blifvit förlagda för högt upp eller också blifvit för litet tillgodosedda. Kursafslutningarna

kunde därför, hur omsorgsfullt de än måtte hafva anordnats, från början

ej blifva annat än ett par yttre, konstgjorda åtdragningar på en nioårig, till mogenhetsexamen

syftande kurs.

Huruvida införandet af en effektiv examen å mellanstadiet jämte de förändringar

i organisationen, som däraf betingas, skulle i någon ansenligare grad

minska tillströmningen till mogenhetsexamen och de lärda banorna, är ovisst (se dock

nedan sid. 48). Men det är ej om mogenhetsexamen, som här närmast är fråga;

meningen är framför allt att minska deras antal, som förgäfves söka att nå detta

mål, och som sålunda frestas att sluta för sent, på samma gång man vill låta dem,

som äro benägna att afbryta studierna för tidigt, komma i åtnjutande af en bättre

bildning. Särskilt kan man hoppas, att åtskilliga af de sistnämnda, genom medvetandet

om att hafva ett för sig upphinneligt och värdefullt mål att sträfva till, skola

uppmuntras till fortsatta bemödanden, samt att de, som af obeslutsamhet, af

tröghet eller af svårighet att bestämma sig för en viss bana stanna kvar ett eller

annat år utöfver nuvarande femte klassen, skola finna en fördel i att afsluta sin

skolgång med en sådan examen.

Att en examen på mellanstadiet kan äga en dylik samlande förmåga och

sålunda verkligen bidraga till att låta ett större antal lärjungar inhämta en afslutad

medborgerlig bildningskurs, framgår af statistiken.Ty under det att i Sverige under

femårsperioden 1892—96 på 100,000 innevånare endast 27,6 lärjungar årligen flyttades

till nedre sjette klassen, 18,5 till öfre sjette och 14,7 till nedre sjunde, aflades i

Norge middelskoleexamen (motsvarande flyttning till öfre sjette klassen) årligen af

45,6 ynglingar och i Danmark Almindelig Forberedelsesexamen eller 4:de Klasses

Hovedexamen (motsvarande flyttning till nedre sjunde) årligen af 5 7 ynglingar. Väl

är sant, att dessa examina, såsom nedan skall visas, ej i allo äro jämförliga med

den examen, kommittén kommer att föreslå; men de äro dock så pass likartade med

den sistnämnda, att dennas samlande verkan på de åtgående bör blifva ungefär densamma,

hvadan antalet af dem, som hos oss sluta sin skolgång med ett tillräckligt

!) Yttrande i läroverksfrågan år 1899, sid. 9 samt 163 64.

Verkan af en

examen å

mellanstadiet.

46

DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN.

Hvad examen

bör åsyfta.

mått af medborgerlig bildning, efter införandet, åt den ifrågasatta examen på mellanstadiet

ovillkorligen bör komma att stiga betydligt.

Frågan blir därnäst, hvad slags bildning en å mellanstadiet afslutad skolkurs

med åtföljande examen lämpligen bör. åsyfta.

Folkskolan meddelar det för barnaålderns mottaglighet afpassade mått af allmän

bildning, som är nödvändigt för hvarje medlem i samhället; studentbildningen

åter . utgör en efter ynglingaålderns behof lämpad förberedelse till universitet eller

högre tillämpningsskola. Mellan dessa båda bildningsbehof finnes emellertid ett

tredje, hvilket. gör sig gällande för dem, som ej kunna nöja sig med hvad folkskolan

bjuder, men ej heller behöfva den vetenskapliga förbildningen, för personer alltså,

som skola intaga en i viss mån ledande ställning i förhållande till ett antal andra,

eller som syssla med en mindre omfattande intellektuell verksamhet, såsom landtbrukare,

köpmän och industriidkare i mindre skala eller sådana, som skola för

-

valta vissa statstjänster, till exempel vid posten och järnvägarna. Vare sig dessa

direkt eller först efter ytterligare utbildning i speciella fackkurser öfvergå till sina

respektive banor, måste de hafva inhämtat ett något högre mått af allmänbildande

kunskaper än det, folkskolan afser att meddela, och desslikes hafva erhållit en mera

allsidig utveckling af sina själsförmögenheter för att med tillräcklig säkerhet kunna

röra sig inom sin blifvande verksamhetskrets. Hvad som för en sådan bildning

behöfves, är först och främst en utsträckt och fördjupad insikt i samtliga ämnen,

som förekomma i folkskolan, och vidare ett visst mått af kunskap i ämnen eller

ämnesgrenar, som där icke äro upptagna, särskilt i främmande lefvande språk.

Det är denna art af bildning, som man brukar kalla allmän medborgerlig bildning.

De allmänna läroverkens uppgift i denna del är uttryckligen erkänd i första

paragrafen af nu gällande skolstadga, där det till en början heter, att »de af staten

bekostade allmänna läroverken hafva till ändamål . . . att utöfver omfånget för folkskolans''verksamhet

meddela medborgerlig bildning». Men detta kraf har i betänklig

mån blifvit tillbakasatt för det högre stadiets eller uppgiften »att grundlägga de

vetenskapliga insikter, hvilka vid universitet eller högre tillämpningsskola vidare utbildas».

De hufvudsakliga anmärkningar, man i detta afseende haft att rikta mot

vår skolorganisation, äro följande.

A ena sidan äro några af de å läroverkens timplan upptagna ämnena eller delar

af dessa ämnen af mindre väsentlig betydelse för den medborgerliga bildning, som

vår tid kräfver. Hit höra latinska och franska språken, den-fullständigare öfversikten

af tyska syntaxen, den utförligare framställning af gamla tidens allmänna

historia, som i latinlinjens undervisningsplan är föreskrifven, samt vissa mera teoretiska

moment af matematiken. Också kan den undervisning, som häruti meddelas,

egentligen anses som begynnelsekurser till gymnasiet.

A andra sidan hafva härigenom ämnen och ämnesdelar, som äro af mera

väsentlig betydelse för en tidigare afslutad bildningskurs, blifvit alltför litet tillgodosedda,

såsom modersmålet, historia, geografi och naturlära, samt sådana, som an

-

AFSITTNING A MELLANSTADIET.

47

tingen icke''förekomma alls eller ock så högt upp, att de å mellanstadiet afgående

lärjungarne ej få åtnjuta någon undervisning däri, till exempel den svenska statsförfattningen

och kommunalförvaltningen, bokföringens grunder, hälsoläran samt, för

latinlinjen, engelska och nyare tidens allmänna historia. I allmänhet kan sägas, att

den lärda, mera abstrakta synpunkten fått ett för tidigt och för starkt insteg till

förfång för den medborgerliga, mera konkreta.

I detta sammanhang bör äfven erinras därom, att den förhoppningen, att

reallinjen skulle blifva en företrädesvis medborgerlig bildningslinje, visat sig vara

bedräglig, ett faktum, så allmänt erkändt, att det ej behöfver vidlyftigare belysas.

Det torde vara nog att påpeka, att denna linjes centrala ämne, matematiken, ehuru

till sina element oumbärlig för hvarje praktisk verksamhet, å andra sidan kanske

är det bland skolans ämnen, som fått den mest abstrakt-vetenskapliga läggningen.

En särskild fråga blir, i huru hög grad man bör sträfva efter att göra den

här ifrågasatta skolkursen praktisk. Detta blir med den betydelse, man i förevarande

fall fäster vid ordet, detsamma som att fråga, i huru hög grad skolans

undervisning skall taga hänsyn till lärjungarnes verksamhet efter slutad skolgång.

Det är härvidlag kommitténs mening, att man bör sträfva att hålla en lämplig

medelväg. Å ena sidan bör det ej sättas i fråga, att det allmänna läroverket skall

utbilda lärjungarne för vissa, yrken, en uppgift, som tillhör fackskolorna, och som

från läroverkets synpunkt är teoretiskt lika olämplig som praktiskt outförbar. Men

å andra sidan bör man ej heller hysa någon skuggrädsla för att på läsplanen upptaga

sådant, som kan blifva lärjungarnes flertal till direkt nytta vid deras utträde

i lifvet. Den föreställningen, att det i praktisk verksamhet användbara vetandet

skulle vara oförenligt med det för hjärtat och förståndet bildande, kännetecknar en

ensidig pedagogisk ståndpunkt, som mer och mer börjar förlora terräng, och förhåller

det sig enligt kommitténs mening så, att de ökade praktiska kunskapsmoment,

som förändrade samhällsförhållanden krätva, kunna och böra upptagas å läroverkens

undervisningsplan, där de skola befinnas i pedagogiskt afseende fullt lämpliga, så

snart deras metodik hunnit blitva vederbörligen utbildad. Man får därför ej vid uppfostran

af barn uppställa endast eu schematisk allmänbildning eller formell själsutveckling

som slutmål, utan måste, så långt ske kan, taga hänsyn till den omgifning och de

förhållanden, som i framtiden vänta lärjungarne. Om man blott fasthåller, att ingen

uppfostran i skolan kan göra en människa färdig för hennes plats i lifvet, så behöfver

man ej tveka att gifva undervisningen eu i god mening praktisk syftning,

så nämligen, att kunskaper meddelas, som äro på samma gång nyttiga och allmänbildande.

Att sådana ingå i eller stå i närmaste samband med de flesta af de

s. k. vanliga skolämnena, därom är kommittén öfvertygad; i hvilken ordning de

enligt kommitténs mening böra meddelas, därpå lämnas svar i nedan afgifvet förslag

till undervisningsplan. \

Det är ätt förmoda, att en så beskaffad allmänbildning skall komma att visa

sig fullt tillräcklig för flertalet af de lärjungar, som afgå ur de allmänna läroverken

48

DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN.

— Den pedagogiska

synpunkten.

före mogenhetsexamen. Men såsom en naturlig följd af dess innebörd och på samma

gång såsom ett erkännande af det värde, staten själf sätter därpå, bör afläggandet

af den examen, som afslutar ifrågavarande bildningskurs, berättiga till erhållande af

vissa statstjänster och inträde i vissa fackskolor, hvarom utförligt talas längre fram.

Häraf följer åter, att pröfningen måste ställas under vederbörlig kontroll. Huru

kommittén tänkt sig denna, framgår af nedan afgifvet förslag till examensbestämmelser.

Det är kommitténs öfvertygelse, att en afgångsexamen på läroverkets mellanstadium

skulle kraftigt medverka till att försvaga mogenhetsexamens hittills alltför

dominerande inflytande. Den skulle särskildt göra denna senare öfverflödig såsom

kompetensvillkor för åtskilliga sysslor, för hvilka den nu är obligatorisk eller allmänneligen

förutsatt, samt sålunda bidraga att minska åtminstone den tillströmning till

mogenhetsexamen, som. beror på dessa. Detta torde så mycket mer kunna förutsättas

blifva förhållandet, som vårt land under de sista årtiondena kommit in i ett nytt

ekonomiskt utvecklingsskede, som för den hastigt växande industriens, handelns

och kommunikationsväsendets behof kräfver rik tillgång på personer med tillräcklig

allmänbildning, färdiga att, medan de ännu äro bildbara, träda ut i det praktiska lifvet.

Om det sålunda får anses konstateradt, att en omgestaltning af läroverken

med hänsyn till den medborgerliga bildningens kraf är i hög grad påkallad, återstår

att tillse, om en sådan i pedagogiskt afseende är möjlig och önskvärd, hvarvid

särskildt den frågan framställer sig, om den medborgerliga bildningen verkligen

är en lämplig grundval för den vetenskapliga förbildning, som bör meddelas å det

högre stadiet.

Den synpunkt, från hvilken man för denna viktiga frågas rätta bedömande

bör utgå, och som för densamma är af afgörande betydelse, kan ej blifva någon

annan än den psykologiska, det vill säga hänsynen till lärjungarnes ålder och häraf

följande utveckling. Ty endast de kunskaper äro till barnens nytta, som af

dem kunna smältas utan våldförande af deras af åldersstadiet betingade mottaglighet,

och endast sådana kunskaper kunna i regeln medföra ett verkligt, för lifvet fruktbärande

bildningsresultat. Ett brytande mot denna grundprincip för all sann

uppfostran hamnar sig själft förr eller senare genom snedvridning på ett eller

annat sätt af lärjungarnes fysiska eller andliga utveckling. Kan det sålunda visas,

att den allmänna medborgerliga bildningen är den för här ifrågavarande åldersstadiums

mottaglighet lämpligaste, så kan man också anse lärjungarne genom densamma

bäst beredda att mottaga och tillgodogöra sig den högre bildning, som

meddelas å gymnasialstadiet.

I synnerhet gäller härvidlag, att abstrakta saker, som påtvingas barnet vid

alltför tidig ålder, blifva till skada för dess utveckling utan att vara till nämnvärdt

gagn vid studier på ett mera framskridet stadium, där dessa moment i många

fall måste tagas om från början. Också får det väl anses som ett axiom, att den

konkretare art af undervisning, som sysslar med mera påtagliga och för en större

krets af personer behöfliga kunskapselement, bör gå före den mera abstrakta, som

AFSITTNING Å MELLANSTADIT.

49

åsyftar att införa lärjungen i ett systematiskt studium, närmande sig det vetenskapliga.

Vår nuvarande läroverksorganisation med dess tre gemensamma klasser

och därpå byggda speciallinjer utgör en frukt af en sådan tankegång, ehuru ofullständigt

utvecklad.

Frågan gäller här framför allt tidpunkten, när man lämpligen bör låta lärjungen

öfvergå från den mera konkreta undervisningen till den mera abstrakta,

från den medborgerliga bildningen till den lärda. Svaret erhålles delvis genom en

granskning af den nuvarande organisationen, hvaraf framgår, att ifrågavarande öfvergång

för närvarande sker alltför tidigt. Redan på ett jämförelsevis lågt stadium

af skolan inträder för lärjungarne, särskilt i de ämnen, som upptaga största platsen

på timplanen, nämligen språk och matematik, ett öfvervägande teoretiskt sysslande

med kunskapselement, som hafva alltför litet samband med eller tillämpning

på det lefvande lifvet omkring dem, hvilkas ändamål de därför icke äro i stånd att

fatta, och hvilkas förtidiga inlärande nöter deras tankekraft. Hit höra den till fjärde

och femte klasserna förlagda abstrakta bokstafsräkningen samt den i alla språken

förhärskande grammatika planläggningen. Mer eller mindre tydligt tendera för

öfrigt alla ämnen åt samma formalistiska håll.

Visserligen är det sant, att i några ämnen, särskilt i lefvande språk, en sund

opposition i metodiskt afseende gjort sig gällande mot det alltför abstrakta i undervisningen,

men det är hög tid, att dessa sträfvanden vinna understöd äfven af

organisationen. Så torde de af lärarne själfva mycket öfverklagade svårigheterna

med den för lärjungarnes flyttning så ödesdigra tyska temaskrifningen ej kunna i

nämnvärd mån blifva afhjälpta, förrän de nuvarande grammatika fordringarna på

denna öfning blifvit på ett rationellt sätt minskade och ändrade. Det är icke

kommitténs mening, att algebra och grammatik skola ur dessa klasser alldeles aflägsnas,

men väl att de skola så inskränkas, att det för barnaålderns mottaglighet

afpassade och för vederbörlig stadga i undervisningen nödvändiga bibehålies, under

det att mera formalistiska element utsöndras.

I få ord kan sägas, att de moment, som för det lägre skolstadiet äro otjänliga,

just utgöra från gymnasialstadiet nedskjutande förgreningar. Och svårligen

torde man taga miste, om man i ofvan angifna missförhållanden spårar en af anledningarna

till den afmattning i studieintresse å mellanstadiet, hvaröfver allmänt klagas.

Mycket antagligt är äfven, att en sådan sakernas ordning bär ej ringa skuld till

den stora procent underkända i mellanklasserna, hvaraf åter följer en oskäligt

stor procent af alltför tidigt afgående (jfr. sid. 41).

Det psykologiska skälet är därför i sig själft starkt nog för att göra en

läroverksreform önskvärd i sådan riktning, att hela det lägre skolstadiets undervisning

får eu mera konkret, för barnaåldern afpassad läggning, under det att de studier,

som förbereda till universitet och högre tillämpningsskola, förläggas till en mera

framskriden ålder. Det torde cj kunna bestridas, att denna viktiga synpunkt ej tillräckligt

beaktats under gångna tider, samt att den ännu i dag i praktiken ofta förbises.

7

5° DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN.

Men som ett betecknande bevis på huru uppfattningen i detta afseende slagit om,

må erinras därom, att det i fråga om det lägre stadiet eller den egentliga s. k.

skolan förr så ofta hörda talet om lärd bildning, hvilket så att säga fick sin sanktion

i och med det officiella namnet »lärdomsskolor», nu för tiden ej kan undgå att

verka stötande på våra begrepp om barnaålderns uppfostran. Det är till och med

icke utan en viss tvekan, kommittén använder uttrycket »vetenskaplig» om gymnasiets

undervisning; det sker mera af praktiska och traditionella skäl för att beteckna

de speciellare studier, på hvilka särskildt universitetsstudierna skola byggas,

och åsyftar i hvarje fall endast förberedande vetenskaplig bildning.

Resultatet af den gjorda undersökningen blir sålunda, att den pedagogiska

synpunkten och den medborgerliga i fråga om det lägre skolstadiet på det hela

sammanfalla.

En fråga af mera speciell, ehuru ingalunda oviktig, art är den, om man med

ett sådant uppskjutande af vissa till gymnasialstudierna hörande undervisningsmoment

kan medhinna att å det högre . stadiet bibringa lärjungarne det kunskap smått, för

hvilket de i dess slutexamen böra kunna redovisa. Kommittén hyser i detta fall

, inga farhågor och det af följande anledningar.

Med det lägre skolstadiets frigörelse från gymnasiets tryck följer en motsvarande

fördel för detta senare, den nämligen, att ämnen och kurser kunna på

gymnasiet få en konsekventare och mera direkt på den högre skolformens uppgift

gående planläggning, och lärjungarnes större mognad skall tillåta dem att raskt inhämta

de delar af gymnasialkurserna, som komma att flyttas upp från det lägre

stadiet. Dessutom har arbetet å gymnasiet kunnat lindras genom utsöndring af

äfven för den bildning, som å detta stadium åsyftas, mindre väsentliga moment,

till exempel den skriftliga öfversättningen till latin och franska. Slutligen föreligger

äfven all sannolikhet för att lärjungarnes intellektuella utveckling skall hafva

försiggått på ett naturligare sätt än hittills, så att deras intresse är mera vaket än

under nuvarande förhållanden, liksom äfven att de i det lägre skolstadiets ämnen,

på grund af en sundare fördelning af de olika kunskapsmomenten, skola hafva

blifvit bättre förberedda än nu. Så torde exempelvis en större färdighet i praktisk

räkning lämna en fullt tillräcklig ersättning för ett mindre kunskapsmått i algebra och

ett mera säkert förvärfvadt förråd af ord och uttryck från ett främmande språk

göra den mera systematiska grammatikens inhämtande å det högre stadiet både

lättare och mera fruktbärande — en af språkliga auktoriteter numera allmänt erkänd

sanning. Äfven kan med skäl antagas, att på grund af den afgångsexamen å

mellanstadiet, som kommittén ämnar föreslå, gymnasiets lärjungestam ur studiesynpunkt

skall blifva mera vald. Må man blott akta sig för den missuppfattningen

att därför anse de afgående för ett underhaltigt material; tv det är att märka, att

å förståndets vägnar väl utrustade ynglingar ofta kunna vara för läsning ohågade,

medan de äro synnerligen lagda för praktiska banor, där de å sin sida kunna

komma att bilda en elit.

AFSLUTNING Å MELLANSTADIET.

51

I följd af alla dessa omständigheter beredes å det högre stadiet en afsevärd

kvalitativ ersättning för den reduktion i utrymme å undervisningsplanen, som vid

den nya organisationens genomförande måste drabba vissa ämnen. Ej heller har

kommittén vid utarbetandet af kurser och timplan för gymnasiet stött på någon

svårighet att anordna dessa så, att nuvarande fordringar i mogenhetsexamen kunna upprätthållas

i de ämnen, där sådant synts önskvärdt, under det att de i andra kunnat

ställas högre än nu. I allmänhet anser kommittén det omdömet kunna gälla om

den nya organisationen i jämförelse med den gamla, att kurserna å läroverkets

båda stadier genom en naturligare och mera pedagogiskt genomförd fördelning

blifvit kvalitativt stärkta.

Frågan blir därnäst, till hvilken klass den nya examen lämpligen bör för- Till tota»™

läggas. Det ligger i sakens natur, att den medborgerliga bildningens afslutning j~öriäggas.

från mera allmän synpunkt måste bestämmas så, att lärjungen dessförinnan vunnit

nödig stadga till kropp och själ för att kunna inom sitt område blifva en nyttig

samhällsmedlem. Men denna afslutning bör å andra sidan ej uppskjutas så länge,

att han under tiden förlorar bildbarhet för det yrke, han kommer att välja. Den

i detta afseende tjänliga gränsen torde bäst kunna förläggas till en ålder af 15

till ié år.

Af den speciellare utredningen här ofvan framgår vidare, att nuvarande fjärde

och femte klasserna böra helt och hållet och icke såsom nu endast delvis afses

för den medborgerliga bildningen. Men det är kommitténs mening, att, om något

skall göras för att stärka denna bildning, detta bör ske med tillbörlig kraft, så

att den vidtagna anordningen kan anses fullt tillgodose behofvet. • Detta ändamål ,

torde bäst vinnas därigenom, att lärjungarne efter genomgåendet af femte klassen

få ännu ett år på sig, hvarunder de i föregående klasser inhämtade kunskaperna

kunna bringas till en mera helgjuten och i lugn företagen afslutning. Också

har i den offentliga diskussionen, såsom ofvan påpekats (sid. 27), liksom

äfven i riksdagens skrifvelse af år 1899, den åsikten gjort sig gällande, att den

ifrågasatta nya afgångsexamen borde afläggas först efter det en klass, motsvarande

nuvarande nedre sjette, blifvit genomgången, så mycket mer som det allra största

antalet lärjungar vid den tiden slutat sin konfirmationsläsning och flertalet af dem

befinner sig i en ålder af 15 till 16 år. ’) En sådan anordning skulle äfven innebära

ett större och mera tidsenligt erkännande af den medborgerliga bildningens

kraf, än som hittills kommit densamma till del, när man velat förlägga dess afslutning

till femte klassen.

Kommittén finner alltså, att genom examens förläggande till slutet af en

klass, som till tiden motsvarar nuvarande nedre sjette, mera lugn i arbetet jämte

bättre afrundning af kurserna skall vinnas, liksom äfven att lärjungarne i så fall

komma att utträda i lifvet eller afgå till fackskolan vid en ålder, som för deras *)

*) Yttrande i läroverksfrågan år 1899, ta''5, 2~4-

52

DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN.

verksamhet blir mera lämplig på grund af den större mognad, den medför, än om

afslutningen förlagts till näst föregående klass.

Förlängning Kommittén öfvergår därpå till den frågan, huru långt gemensam läsning skall

■af det gemen- anordnas för de lärjungar, som ämna afgå å mellanstadiet, och dem, som komma

att fortsätta å gymnasiet. Såsom förut är angifvet, vill kommittén härvid ställa

sig i bestämd opposition mot den riktning, som önskar helt och hållet skilda skolor

eller linjer för olika bildningsbehof, det medborgerliga och det s. k. lärda. De

hufvudanmärkningar, som redan vid 1800-talets början gjordes mot densamma,

nämligen att valet mellan de olika skoltyperna måste träffas vid alltför tidig ålder,

samt att en dylik organisation skulle befordra splittringen mellan samhällsklasserna,

kvarstå fortfarande och med oförminskad beviskraft. Detsamma gäller om den

invändningen, att vårt jämförelsevis glest befolkade land ej kan hafva råd att ända

från början hålla olika skolor för olika bildningskraf. Till sist framgår ock af

ofvan gjorda uttalanden om den undervisning, som måste anses vara den för de

olika åldersstadierna lämpligaste, att kommittén ej heller från principiell ståndpunkt

kan erkänna det berättigade i anspråken på en undervisning med lärd anläggning

redan från de tidigare barnaåren, vare sig den skulle blifva helt och hållet eller,

såsom nu, endast delvis skild från den andra.

Såsom försvar för upprättandet af sådana allt ifrån början olika skoltyper

har, äfven på senare tider, framhållits, att ingen olägenhet läge häruti, att sociala

och öfriga yttre förhållanden — med andra ord anledningar, som ej äro grundade

i barnets natur och fallenhet — föranledde föräldrar att vid barnens tidiga ålder

■ insätta dem i skolor, som förde dem in i en viss social sfär. Med den uppfattning,

kommittén har om vikten däraf, att barnets anlag, till dess eget och samhällets

fromma, tillvaratagas och under utvecklingen rätt vårdas, kan den emellertid

ej fästa något som helst afseende vid dylika skäl. Det finnes till och med de,

som anse, att det på det hela taget ingen olycka vore, om föräldrarne från början

för sina barn valde skolor, som förutbestämde dem till ungefär samma yrkesriktning,

som de själfva tillhöra. Men äfven om ett sådant tillvägagående icke vore

att beklaga, så förefinnes å andra sidan ingen som helst säkerhet för att saken

skulle i verkligheten gestalta sig på det sättet. Om man vore säker på att

ämbetsmannen verkligen predestinerade sin son till ämbetsman och handtverkare!!

sin son till handtverkare, skulle det måhända ligga något berättigadt i att taga

hänsyn till detta förhållande vid läroverkens organiserande; men hvem svarar för

att icke handtverkare! önskar sätta in sin son i en lärd skola? Benägenheten hos

föräldrar att få sina barn in på den s. k. lärda vägen är tvärtom ganska allmän

inom de lägre samhällsklasserna, och allbekant är, hurusom det lärda ståndet och

ämbetsmannaklassen i vårt land därifrån ofta på ett fördelaktigt sätt rekryterats.

En sund ståndscirkulation bör ej genom konstlade organisationsåtgärder försvåras.

Det faller dessutom af sig själft, att nämnda skolsystem skulle råka i uppenbar strid

med vår tids uppfattning af individuell frihet och själfbestämningsrätt.

AFSITTNING Å MELLANSTADIET.

53

Också har vår skollagsstiftning nu under mer än ett hälft århundrade utgått

från den grundsatsen, att gemensam undervisning för alla lärjungar är lämplig intill

ett visst stadium, och striden har i denna fråga egentligen endast gällt, huru många

klasser det gemensamma stadiet bör omfatta. Till och med i Preussen med dess

skarpt skilda skoltyper har man efter de skandinaviska ländernas, särskilt Sveriges,

föredöme sedan år 1892 gjort försök med en treårig gemensamhetsskola utan latin

(det s. k. Altona- och Frankfurtersystemet), och detta försök har slagit så väl ut,

att det genom Kungl. förordning den 26 november 1900 anbefallts till fortsättning

och utvidgning.

Af kommitténs ofvan gjorda uttalanden torde framgå, det den anser, att

äfven de nuvarande fjärde och femte klasserna af pedagogiska skäl böra tillhöra

den för alla lärjungar gemensamma barnaskolan. En linjedelning, så djupgående

som den nuvarande, där omkring en tredjedel af utrymmet å timplanen — å

ena sidan latinet och delvis -historia, å den andra engelskan samt delvis historia och

teckning — är anslagen åt de särskilda linjernas olika uppgifter, kan endast motiveras

genom inträdandet af högre, speciellare studier, och sådana böra efter kommitténs

förmenande ej begynna förr än på ett åldersstadium, som ungefär motsvarar uppflyttningen

till nedre sjette klassen, sålunda två år senare än nuvarande linjeklyfnings

början.

En annan viktig omständighet, som talar för det lägre skolstadiets enhetliga

anordnande till och med femte klassen, är önskvärdheten af att ytterligare uppskjuta

det nu efter tredje klassen inträdande valet af studieriktning. Såsom ett bland

skälen för en förlängd enhetsskola har äfven anförts svårigheten för lärjungarne att

vid alltför unga år nödgas göra detta betydelsefulla val. Genom linjedelningens år

1873 vidtagna uppskjutande till Fjärde klassen hafva de redan tidigare framställda

krafven på den gemensamma läsningens utsträckande till och med femte klassen

naturligen icke kunnat tystas, utan hafva de fastmer tilltagit i styrka. Med de

väsentligt olika ställningar i lifvet, hvartill real- och latinlinjen förbereda, måste

det för föräldrar och målsmän kännas som en stor svårighet att redan i barnens

i3:de eller -i^de år bestämma den studieriktning, på hvilken de böra slå in.

Liksom det är mycket vanligt, att en gosse, som å lägsta stadiet visat sig ganska

framstående, ej lyckas bevara sitt försprång högre upp, under det att en annan,

som haft en långsammare utveckling, sedermera går om den förre, så lär ock

erfarenheten, att anlagen vid nämnda ålder ofta nog ej hunnit att blifva tillräckligt

starkt markerade, och att en lärjunge vid något mera framskriden ålder kan visa

bestämd fallenhet åt ett håll, för hvilket lian i de lägre klasserna alldeles icke

syntes lagd.

För att öfvertyga sig om befintligheten af denna olägenhet behöfver man för

öfrigt endast vända sig till föräldrar och målsmän, som haft gossar vid läroverken.

Många af dem skola helt visst intyga, att de vid barnens öfvergång till fjärde klassen

råkat i stor villrådighet och till sist nödgats välja linje på måfå eller kanske, eftei

Valet af

studieriktning.

54

DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN.

Frågan om

sjette klassen.

felaktigt befunnet val, måst låta gossarne underkasta sig mycken möda och tids

utdräkt

för att komma öfver på en annan linje än den i första hand valda. Erfarenheten

lär, att mången lärjunge valt och fortgått på en linje, som för hans anlag

ej varit den rätta, och att han därigenom kommit in på en väg i lifvet, där han

ej fått lämpligt fält för de utvecklingsmöjligheter, hvaraf han varit i besittning;

han har sålunda förfelat sin kallelse och ej blifvit till den nytta för samhället, som

han kunnat och bort blifva. Uppenbart är, att detta förhållande innebär olägenheter

såväl för de praktiska som för de s. k. lärda banorna.

Väl är sant, att nämnda val af studieriktning kan innebära svårigheter äfven

efter genomgång af ännu ett par årsklasser. Men dels böra svårigheterna efter .

ytterligare två års skolgång, hvarunder anlagen mera utvecklats, vara betydligt

minskade, dels brukar den vid ifrågavarande tid för de flesta lärjungar inträdande

konfirmationsåldern af sociala och traditionella anledningar anses som den tidpunkt,

vid hvilken de särskildt måste tänka på sin framtid, såvida de då icke rent af sluta

sin skolgång och välja bestämdt yrke.

De ofta hörda klagomålen öfver alltför tidigt val af linje utgöra sålunda

äfven de ett godt skäl för den tilltänkta nya organisationen. Och om det öfverklagade

förhållandet ingalunda kan sägas beröra kärnpunkten af saken, har det dock

haft sin stora betydelse såsom en yttre, praktisk anledning, hvilken bidragit att

drifva reformfrågan framåt.

Hvad till sist beträffar det rätt ofta hörda påståendet, att lärjungens verkliga

anlag skulle vara så svåråtkomliga, att de icke ens i läroverkets högsta klasser

kunde med nämnvärd klarhet skönjas — hvaraf ju åter skulle följa, att det för

skolorganisationen vore lönlöst att befatta sig med detta spörsmål — så vill kommittén

som sin åsikt framhålla, att, om stor osäkerhet råder i nyssnämnda afseende, detta

till stor del beror därpå, att våra läroverk, genom bristen på tydlig afsilning i

lämplig årsklass, äro så inrättade, att de ej gifva lärjungar och målsmän tillräcklig

anledning att reflektera öfver denna viktiga fråga. Blir lärjungen däremot ''efter

genomgåendet af femte klassen, vid en ålder sålunda, då han börjar blifva till

praktiskt arbete duglig, ställd i valet mellan fortsatta och afslutade studier, och

träffas därtill å gymnasiet sådana anstalter, att lärjungarnes speciella anlag bättre få

göra sig gällande, så är det kommitténs öfvertygelse, att den rådvillhet i fråga om

blifvande lefnadsbana, som nu utmärker vår skolungdom, skall i väsentlig mån minskas.

Att undervisningen bör vara gemensam i de fem första klasserna, därom

synas alla, som önska en reform i ofvan angifna riktning, vara ense. Däremot

hafva skiljaktiga meningar uttalats i den frågan, huruvida sjette klassen skall tillhöra

det gemensamma stadiet eller ej, och har kommittén därför funnit nödigt att

öfver sin ställning till detta spörsmål, hvilken till sina hufvuddrag redan blifvit här

ofvan antydd, lämna en särskild, utförligare framställning.

SÄRSKILD ELLER GEMENSAM SJETTE KLASS.

55

Särskild eller gemensam sjette klass.

Diskussionen i den viktiga frågan om en afsilning å mellanstadiet jämte

utsträckning af den gemensamma undervisningen har på sista tiden väsentligen

koncentrerat sig kring tvenne förslag, det ena upptaget i riksdagens skrifvelse till

Kungl. Maj:t den 6 maj 1899, det andra framställdt i Yttrande i läroverksfrågan

den 20 juni 1899 (se ofvan sid. 36 — 37).

I sträfvandet efter en medborgarskola med lämplig afgångsexamen äro de

båda förslagen lika, äfvensom därutinnan att samtliga rikets läroverk böra omorganiseras

så, att en kurs i allmän medborgerlig bildning med ty åtföljande examen

där kan anordnas. Men under det att det förra förslaget åsyftar den gemensamma

läsningens utsträckande till och med ett stadium, som motsvarar nuvarande femte

klassen, hvarefter den medborgerliga skolan skulle fortsättas med en särskild, sjette

klass, parallell med det fyraåriga gymnasialstadiets första årsklass och afslutad med

en examen endast för de från sjette klassen afgående lärjungarne, går åter det senare

förslaget ut på att anordna gemensam undervisning till och med ett stadium, som

motsvarar nuvarande nedre sjette klassen, hvarefter i den för skolans samtliga lärjungar

gemensamma sjette klassen anställes en examen för alla lärjungar, både för dem, som

ämna afgå, och för dem, som ämna fortsätta å det omedelbart därpå följande, treåriga

gymnasiet.

Då den organisatoriska grundtanken i nämnda Yttrande i läroverksfrågan

jämväl inom kommittén vunnit förespråkare, har kommittén ansett så mycket

angelägnare vara att, innan den stadgat sin mening i denna viktiga fråga, göra

en utredning (jfr. kommitténs bilaga I) öfver de konsekvenser, hvartill de ifrågasatta

olika systemen skulle leda, och noga vägt deras respektive fördelar och

olägenheter emot hvarandra samt öfvergå!'' nu till att meddela det hufvudsakliga

resultatet af denna granskning. När i det följande talas om minoritetens förslag,

afses intet i detalj utarbetadt sådant, utan endast den organisatoriska uppfattning,

som går ut på att examen å mellanstadiet, efter genomgåendet af en gemensam

sjette klass, skall afläggas af läroverkets samtliga lärjungar, oafsedt om dessa ämna

fortsätta å gymnasiet eller afgå.

Det är kommitténs öfvertygelse, att införandet af en effektiv afgångsexamen

för ifrågavarande åldersstadium, äfven om den vore af den art, som i yttrandet

föreslås, skulle kraftigt bidraga till undanrödjandet af åtskilliga olägenheter, som

vidlåda den nuvarande skolorganisationen. Lika väl som förhållandet visat sig

vara med en dylik examen på skolans mellanstadium i Norge och Danmark, skulle

den utan tvifvel äfven i vårt land tillvinna sig förtroende och anseende samt

småningom inom dess rätta råmärken inskränka den hittills nästan allenahärskande

mogenhetsexamen. Men låt vara, att de sociala olägenheterna af det nuvarande

Framställda

förslag.

Gymnasiets

tryck på det

lägre stadiet.

56 de allmänna läroverken och den medborgerliga bildningen.

systemet sålunda väsentligen skulle kunna afhjälpas genom en sådan afgångsexamen

å mellanstadiet, så kan dock sättas i fråga, om detta medel därjämte kan anses räcka

till för att hafva det tryck, som det högre stadiet för närvarande utöfvar på undervisningen

å det lägre. Kommittén tror det ej.

Kontrollen i en examen med lärjungar, af hvilka en del afginge och en del fortsatte

å gymnasiet, kunde aldrig vara så ingående, att den blefve i stånd att för sig framkalla

en tydlig bild af den föregående undervisningen, och äfven om detta vore

tänkbart, stode det ej i de kontrollerandes makt att rätta de allmänna tendenser,

som vid nämnda undervisning gjorde sig gällande. Dessa tendenser, som framdeles

helt visst komme att gå i samma riktning som hittills, skulle af den allmänna

medborgerliga examen sannolikt snart göra ett slags gymnasistexamen, hvars

hufvudsakliga uppgift blefve att reglera tillträdet till det högre stadiet.

Äfven om kurserna i läroverkets sex första klasser anordnades med uteslutande

hänsyn till den medborgerliga bildningen, skulle med en sådan organisation

inflytandet från gymnasialstadiet dock i betänklig mån kunna verka förryckande på

det lägre stadiets undervisning. Det är nämligen höjdt öfver allt tvifvel, att det.

icke uteslutande är kursernas nuvarande anordning utan framför allt det starka intresset

för det högre stadiet och dess afsilning, som framkallat den öfverklagade

olägenheten. På grund af den vunna erfarenheten bör alltså lagstiftaren göra till

sin uppgift ej blott att genom en ny stödjepunkt, examen å mellanstadiet, söka

hafva något af det högre stadiets tryck nedåt utan äfven att skjuta detta på sidan

om den medborgerliga skolan, så att denna i möjligaste mån frigöres från gymnasiet

och erhåller en själfständig, endast för dess syfte lämpad afslutning.

Detta viktiga ändamål anser kommittén bäst kunna vinnas därigenom, att

gymnasiallinjerna förgrena sig icke vid den sexklassiga skolans slut, utan ett år

dessförinnan, efter femte klassen, hvarefter de lärjungar, som ämna afgå å mellanstadiet,

fortsätta i en sjette klass och efter dess genomgående aflägga en endast

för dem inrättad afgångsexamen.

Ehuru kommittén i princip fasthåller vid den ståndpunkten, att den medborgerliga

bildningen kan och bör utgöra den vetenskapliga bildningens grundval,

är den sålunda icke blind för de olägenheter för den förra, som kunna uppstå

därigenom, att den ena ställes omedelbart på den andra. Den finner så mycket

angelägnare att på nyss omtaladt sätt aflägsna dessa olägenheter, som anordnandet

åt en särskild sjette klass skulle tillåta att åt denna klass gifva en mera praktisk

läggning, hvilken ej kan annat än komma särdeles väl till pass för dem, som vid

15 till 16 års ålder ämna gå ut i lifvet.

Om de sex lägre klasserna af läroverket, eller realskolan, såsom kommittén

ämnar föreslå, att denna afdelning af läroverket för framtiden benämnes, sålunda

skulle få sitt eget, af gymnasiet oberoende mål, är jämförelsevis ringa anledning

att befara, att lärarne å mellanstadiet i sin undervisning fortfarande skulle göra

ett otillbörligt afseende på det högre stadiets kraf. Det torde i alla händelser vara

SÄRSKILD ELLER GEMENSAM SJETTE KLASS.

57

säkert, att realskolans fria slutmål, sidoställdt med det högre stadiets, i väsentlig män

skall bidraga till att inskränka hänsynen för gymnasiets fordringar till deras rätta

mått, och detta i desto högre grad, ju mer den medborgerliga bildningen blir af

allmänheten känd och anlitad.

Den motsatta farhågan, att sjette klassens mera praktiska läggning skulle

återverka nedåt, så att undervisningen i de fem första klasserna af realskolan skulle

i denna riktning förryckas, har mera sällan uttalats; den äger också, särskilt i

betraktande af den måttfulla läggning, kommittén sökt gifva sjette klassens kurser,

synnerligen ringa grund, så mycket mer som den medborgerliga bildningskursen —

i motsats till gymnasialbildningen — ej har några gamla traditioner att bygga på.

/ Af det anförda framgår redan, att kommittén ej kan vara benägen för en

organisation med gemensam examen i läroverkets sjette klass för afgående lärjungar

och blifvande gymnasister, en organisation, som alltid måste komma att sakna

själfständig afslutning för den medborgerliga bildningskursen. Det finnes ej tillräcklig

anledning att tro, det olägenheten af gymnasialstadiets tryck skulle upphöra,

därför att tryckets utgångspunkt flyttas en klass högre upp.

Hvad särskildt sjette klassen beträffar, har det vidare, med en dylik organisa- Sjett‘p^ens

tion, icke visat sig möjligt att ens på papperet frigöra den lägre skolan från gymnasialsynpunkten,

till exempel i ämnet franska, hvars inträdande man utan att vålla

ännu större olägenheter ej kunnat förlägga annorstädes än till den gemensamma sjette

klassen, och hvari därföre måste anordnas en undervisning, som på samma gång

skall utgöra en på ett år afslutad kurs för realskolan och en begynnande kurs för

gymnasiet. Så torde ock vid en dylik organisation i verkligheten komma att blifva

fallet med ett och annat af de öfriga ämnena, såsom matematik och kemi, om

också missförhållandet här icke ger sig tydligt till känna i formuleringen af kurserna.

Då skillnaden mellan en afsilande kurs å ett lägre stadium och en begynnande

å ett högre, kort sagdt, består däri, att den förra afser att meddela de

viktigaste delarna af ett ämne i sammanträngd framställning, under det den senare

lägger en bredare grundval för en blifvande byggnad, skulle sjette klassen sålunda

få en dubbel uppgift; den skulle med andra ord söka tjäna två herrar, liksom nuvarande

femte klassen, och det lider intet tvifvel, att detta komme att blifva till

skada för båda, men framför allt för den medborgerliga undervisningen, som ännu

saknar stadgad metod.

Kommittén kan, oafscdt sin ståndpunkt för öfrigt i organisationsfrågan, icke

undgå att såsom olämplig beteckna en organisation, hvarigenom så ordnas, att den

ena bildningskursens afslutning förlägges till samma klass, som på grund af omständigheternas

tvång äfven kommer att i viss mån innefatta den andra bildningskursens

början. Olägenheten af ett sådant tillvägagångssätt har tillräckligt ådagalagts

genom erfarenheten från nuvarande organisation. I allra bästa fall, det vill

såga, om gymnasiets intressen kunde alldeles förhindras att spela in i den gemensamma

sjette klassen, skulle denna ändock få den dubbla uppgiften att meddela en afrund

8

-

58 DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN.

ning af den medborgerliga bildningen och att tillika utgöra ett direkt underlag för

den vetenskapliga. Men, såsom ofvan påpekats, tilltror sig icke kommittén att

förorda såsom lämplig en anordning, hvarigenom den ena bildningsarten skulle byggas

omedelbart på den andra, utan anser fastmera, att båda bildningsarterna på ett

jämförelsevis högt stadium böra differentiera sig, för att hvardera sedan må få en

för sitt särskilda ändamål passande afslutning. Härigenom aflägsnas till och med

frestelsen att gifva sjette klassen en olämplig läggning.

Då det emellertid varit en af kommitténs utgångspunkter, att, därest den

medborgerliga bildningens och gymnasiets kraf skulle råka i strid med hvarandra,

de senare få träda något tillbaka, och då minoritetens förslag ovillkorligen skulle

leda till ett motsatt förhållande, måste kommittén anse de ofvan mot förslaget om

en gemensam sjette klass anförda olägenheterna vara af synnerligen betänklig art.

Att åter förslaget om en särskild sjette klass för realskolans afgående lärjungar

i dessa viktiga afseenden är att föredraga, synes ligga i öppen dag. Ty om

den medborgerliga bildningen för närvarande ej kan tillräckligt tillgodoses just på

grund af det högre stadiets starka återverkan på det lägre, så är uppenbart, att

det senares frigörelse jämte den åstundade afrundningen af de lärjungars kurs, som

förr skola utträda i lifvet, går vida lättare för sig, när dessa lärjungar under sista

året lämnas ostörda af dem, som se sitt slutmål i en högre examen. Å andra sidan är det

också tydligt, att undervisningen för dessa senare, anordnad i en särskildt för dem

afsedd klass, bättre kan fullfölja sina speciella syften, än om båda kategorierna af lärjungar

äfven under den medborgerliga bildningskursens sista år undervisas gemensamt.

^sfsternaonödi'' Den enkelhet ''l organisationen, .som onekligen vinnes därigenom, att alla lär

‘examen.

‘8 jungar undervisas tillsammans i läroverkets sex lägre klasser och därefter samtliga

aflägga en examen, och som synes vara detta systems mest tilltalande sida, skulle

emellertid draga med sig åtskilliga andra olägenheter af icke mindre betänklig art

än de redan anmärkta.

Bland dessa olägenheter måste framför andra påpekas införandet af en ny

obligatorisk examen för de blifvande gymnasisterna. Man kan ju från synpunkten

af undervisningens högre intressen icke anse, att en examen är något i och för

sig eftersträfvansvärdt, men mångfaldiga yttre förhållanden göra anordnandet af en

sådan vid skolgångens slut både nödvändigt och nyttigt. Därför har vår nuvarande

mogenhetsexamen blifvit inrättad, och ingen skulle'' väl på allvar vilja föreslå

dess afskaffande. Men hvarje examen drager ovillkorligen med sig vissa menliga

verkningar, dem man mot nämnda examen ej heller försummat att anmärka, såsom

den spänning och det arbetsjäkt, som alltid uppstå närmast före dess afläggande,

samt däraf följande fara för öfveransträngning, hvilket allt medför en rubbning i

undervisningens jämna gång. Häruti får man emellertid söka finna sig, då fördelarna

af en sådan slutpröfning i alla händelser vida öfverväga de därmed förbundna

olägenheterna. Men från att onödigtvis i läroverket införa en examen för

lärjungar, som några år senare hafva att bestå gymnasialstadiets slutpröfning, anser

SÄRSKILD ELLER GEMENSAM SJETTE KLASS.

59

sig kommittén på det lifligaste böra afråda. Dessa skulle nämligen i de flesta

fall få skörda alla olägenheterna af en examen, men ingen af dess fördelar, hvadan

ock den forna examen till gymnasiet längesedan afskaffats och ej heller något yrkande

på dess återupplifvande från gymnasiets synpunkt låtit sig afhöra. Ej heller

verkar det tilltalande, att flyttningen till en viss klass inom läroverket, låt vara att

den innebär öfvergång till gymnasialstadiet, sålunda skulle ställas under särskild

kontroll, helst som man i lämpliga flyttningsbestämmelser och förtroende till dessas

förståndiga tillämpning af lärarne torde hafva en alldeles tillräcklig säkerhet för att

tillträde till gymnasialstadiet ej lämnas åt någon därför omogen.

Beträffande nyttan af en repetition under vägen upp till öfverstadiets slutexamen,

som med kraft framhållits, har kommittén haft sin uppmärksamhet riktad

därpå och i sina kursförslag för mellanstadiets klasser och särskildt den femte, ehuru

med varsam hand, därom sökt draga försorg. Genom en sådan fördelning på tvenne

klasser af det särskilda arbete, som å ena sidan åtföljer en repetition och å den

andra en examen, bör ändamålet med båda kunna vinnas bättre och utan fara för

öfveransträngning. Däremot skulle en gemensam sjette klass, som till stor del

vore anlagd på repetitioner för en examen, utan tvifvel för lärjungarne blifva

onödigt påkostande och tröttsam. Också har i Norge före sista skolreformen

klagats däröfver, att »middelskolen» (med examen för alla), motsvarande de

svenska läroverkens lägre klasser till och med nedre sjette, såsom förskola till

gymnasiet verkat olyckligt genom onödiga och förtidiga afslutningar och repetitioner.

'') Fara för öfveransträngning i sjette klassen vidlåder i alla händelser

minoritetens ifrågavarande förslag på grund af de stora och olikartade anspråk, som

vid ett eventuellt genomförande däraf skulle komma att ställas på denna klass såsom

utgörande på en gång slutklass för den medborgerliga bildningskursen och ett direkt

underlag för gymnasiet. Kommitténs förslag om en särskild sjette klass för realskolan,

sidoställd med gymnasiets första årsklass, vill däremot gifva båda bildningsriktningarna

mera utrymme och går sålunda i detta afseende ut på återinföran

det

af det större lugn i undervisningen å mellanstadiet, som rådde före år 1869.

När första klassen af den då tioåriga skolkursen indrogs, blef nämligen i själfva

verket den nya första klassen ungefär hvad den gamla varit. Härigenom gjorde

sig en förskjutning uppåt gällande, som hejdades först genom öfverstadiets tryck

nedåt, och resultatet blef i sak öfverensstämmande med namnförändringen, så att

den tvååriga femte klassen (nedre och öfre femte) äfven faktiskt förvandlades till

ettårig. Denna starka reduktion i mellanstadiets tid är utan tvifvel en af orsakerna

till den öfveransträngning därstädes, hvaröfver nu klagas, och som ej torde kunna

af hjälpas, om man belastar sjette klassen med så många och kräfvande uppgifter,

som minoritetens förslag innebär.

Härtill kommer, att vid en organisation med gemensam sjette klass betydande

'') Se Förslag til eu forandret ordning af den hojere almenskole, år 1894, sid. 2 och 40.

6o

DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN,

Den föreslagna

organisationen.

svårigheter skulle uppstå för ett rationellt anordnande af gymnasialstadiet på den

grund, att detta då måste inskränkas till treårigt och därigenom i åtskilliga ämnen

ansenligt försvagas, en fråga, som i annat sammanhang kommer att närmare

utredas.

Kommittén måste således bestämdt afstyrka förslaget om sjette klassens anordnande

såsom gemensam med examen etter dess genomgående för läroverkets

samtliga lärjungar.

Däremot finner kommittén, såsom redan framhållits och ytterligare här

nedan skall belysas, det i riksdagens skrifvelse antydda förslaget om en särskild

sjette klass med examen endast för dem, som där önska afgå, innebära

högst afsevärda fördelar1) och kommer alltså att föreslå, att det lägre stadiet vid

samtliga de allmänna läroverk, som anses böra bibehållas, organiseras såsom en

sexklassig realskola, afsedd att meddela allmän medborgerlig bildning, lämpad efter

barna- och öfvergångsålderns mottaglighet. För de lärjungar, som med sjette klassen

önska sluta sin skolgång, anordnas efter genomgåendet af denna klass en under

offentlig kontroll ställd och af viss kompetens åtföljd afgångspröfning, realskolexamen.

Vid de högre allmänna läroverken inträda de lärjungar, som ämna fortsätta fram till

studentexamen, omedelbart efter genomgående af realskolans femte klass i en med

nämnda sjette klass parallell afdelning, gymnasiets första ring.

Den enhetliga sexklassiga realskolan är sålunda afsedd att utgöra, så att

säga, den nya läroverksorganisationens grundstomme, och från en jämförelsevis framskjuten

punkt på denna, nämligen först efter femte klassen, vidtaga de åt specialstudier

ägnade gymnasiallinjerna, medan den medborgerliga bildningskursen genom

sjette klassen fortsätter rakt fram till en densamma afsilande examen.

Mellan de tre af staten helt eller delvis bekostade skoltyperna, folkskolan,

den sexklassiga realskolan och det fyraåriga gymnasiet, skulle sålunda, enligt kommitténs

förslag, i organisatoriskt afseende en påtaglig parallellism komma att inträda.

Den första undervisningen börjar i folkskolan, fortsätter till sitt eget mål och

har sin egen afslutning. De lärjungar, som eftersträfva en högre medborgerlig

bildning än folkskolans, skilja sig efter ett visst antal år från sina kamrater och

öfvergå till realskolan, som slutar med en särskild, för utträde vid 15 till 16 års

ålder i det praktiska lifvet inrättad afgångsexamen. De lärjungar inom realskolan

åter, som önska vinna den högsta, för universitet eller högre fackskola förberedande

skolbildningen, skilja sig efter ytterligare ett antal år från de öfriga och

inträda på gymnasiet, som för dem fram till studentexamen. På detta sätt råder

mellan de olika skolformerna ett organiskt samband, medan tillika hvar och en af

dem äger sin själfständiga afslutning.

’) Se äfven Berättelse om det i6:de allmänna svenska läraremötet i Stockholm år 1900,

sid 86—93.

SÄRSKILD ELLER GEMENSAM SJETTE KLASS.

Vid en flyktig blick på kommitténs förslag kan det synas, som om den däri

förordade omdaningen af de allmänna läroverkens mellanstadium vore att likställa st°sk”Safslutmed

den organisation, som genom inrättandet af den s. k. praktiska afslutnings- ni„gskiass.

klassen blifvit försökt vid Nya elementarskolan i Stockholm. Och då detta försök

utfallit mindre lyckligt, i det att den mycket svagt anlitade '') afslutningsklassen ej befunnits

i stånd att tillvinna sig allmänhetens förtroende, kunde det måhända tyckas,

som om de ogynnsamma erfarenheter, hvilka vid nämnda läroverk blifvit gjorda,

skulle båda mindre godt för den af kommittén föreslagna organisationens framtid.

Vid sådant förhållande och då farhågor af antydd art låtit sig förnimma, har kommittén

ansett sig böra genom en närmare utredning påvisa, hurusom det vid Nya elementarskolan

anställda profvet såväl till följd af sin egen beskaffenhet som ej mindre

på grund af de omständigheter, under hvilka detsamma anordnats, har så litet

gemensamt med kommitténs förslag, att man ej är berättigad att från det förra

draga slutsatser med afseende på det senare.

Dessförinnan torde emellertid böra erinras om det icke sällan iakttagna förhållandet,

att en nyinrättad skoltyp eller bildningslinje behöfver verka någon tid,

innan den kan kämpa sig fram till likställighet med en annan, som har gamla anor

och bereder sina lärjungar en vidsträcktare kompetens. Lärjungar, som rätteligen

bort söka sin bildning i den förra, välja understundom den senare dels på grund

af den nedärfda traditionens makt, dels därför att de, obeslutsamma i valet af

lefnadsbana, genom ett sådant steg hålla flere möjligheter öppna till framtida utkomst.

Det vill ock understundom synas, som om den enskilde i förstone lade

en viss tveksamhet och räddhåga i dagen, då det gäller att införa egna barn på

en ny, ännu opröfvad bildningslinje, äfven om dess behöflighet i allmänhet är af

hvar "man insedd och erkänd. Ett nära till hands liggande exempel härpå utgör

reallinjen vid de allmänna läroverken, hvilken i begynnelsen förde en tynande tillvaro,

men som inom kort gick en storartad utveckling till mötes och sålunda visade

sig motsvara ett allmänt förhandenvarande behof.

Anförda, lätt förklarliga förhållanden hafva naturligen i sin mån inverkat på

frekvensen i den vid Nya elementarskolan inrättade s. k. praktiska afslutningsklassen.

Härtill kommer den ännu viktigare omständigheten, att det här är fråga om

ett enstaka, tillfälligt experiment, hvilket såsom sådant ej kunnat blifva föremål

för en på allmännare erfarenhet grundad kännedom, ej heller föranleda någon ändring

i gällande kompetensbestämmelser. Vid bedömandet af dessa förhållanden får man

ej förglömma, att lärjungar, som fortsätta sina studier, i regeln icke taga ett

sådant steg uteslutande af bildningsintresse — och där detta är händelsen, torde

den s. k. praktiska afslutningsklassen ej vara den för sådant ändamål lämpliga

vägen — utan därjämte och företrädesvis med tanke på det gagn, de af en fortsatt

skolgång kunna hafva för sin kommande bärgning. Men den vid Nya

elementarskolan anordnade klassen skänker icke någon som helst kompetens utöfver

l) Resp. 16, 6, 16, 6 lärjungar under läsåren 1897 —Igoi.

62

DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN.

(ten, som åtföljer betyg från nuvarande femte klassen af de allmänna läroverken.

Därjämte bör erinras, att densamma för de fackskolor, som kunna ifrågakomma, till

följd af de främmande språkens ställning å dess undervisningsplan visat sig vara

en mindre lämplig förberedelse än den sjette realklassen vid de allmänna läroverken.

Det förefaller då naturligt, att den lärjunge, som vill ingå i fackskola, skall finna

med sin fördel förenligast att antingen öfvergå direkt från femte klassen eller ock

fortsätta i nedre sjette, hvilken därjämte håller honom vägen öppen, därest han

skulle besluta sig för att fullfölja sina skolstudier.

Anordnad i. syfte att afsluta den allmänna, grundläggande bildning, som å

det lägre stadiet bibringats, kan den s. k. praktiska afslutningsklassen ej heller upptaga

konkurrensen med de direkt till yrkena ledande fackkurserna, ehuruväl den med

dessa senare företer vissa gemensamma drag. Den möjligheten förefinnes emellertid,

att betyg från nämnda klass skulle kunna bereda större utsikt till enskild anställning.

Men huru sannolik denna möjlighet är, därom kan lärjungen, då han

skall träffa sitt val, svårligen bilda sig något omdöme. Vid öfvervägande af alla

hithörande omständigheter vill det alltså synas, som om den lärjunge, hvilken

genomgått femte klassen, bland alla utvägar, som stå honom till buds, i sista

rummet bör tänka på den s. k. praktiska afslutningsklassen, i all synnerhet som

dess anlitande är förenadt med rätt afsevärda skolafgifter och för dem, som hafva

sina hem i landsorten, jämväl med omkostnader för resa till och åtta månaders

uppehåll i hufvudstaden.

Den, som på afstånd betraktar dessa förhållanden, förvånas ej däröfver, att

den s. k. praktiska afslutningsklassen varit fåtaligt besökt; snarare inställer sig’den

tanken,, att de fäder, som sändt sina barn till densamma, icke handlat efter allmängiltiga

grunder, utan låtit sig ledas af tillfälliga motiv, som undandraga sig en

från allmännare synpunkter företagen granskning. Af det anförda torde framgå,

att den väsentliga grunden till det mindre lyckade resultatet af det vid Nya elementarskolan

föranstaltade försöket är att tillskrifva dess egen beskaffenhet.

Härtill kommer emellertid, att nämnda försök blifvit anordnadt på ett sådant

sätt och under sådana förhållanden, som i och för sig varit ägnade att lägga hinder

i vägen för en gynnsam utgång af detsamma.

Den praktiska afslutningsklassen är, såsom förut blifvit antydt, i första hand

afsedd . att utgöra en öfverbyggnad på de allmänna läroverkens fem lägre klasser.

Kommittén har emellertid i det föregående påvisat, hurusom nämnda klasser, genom

upptagande af åtskilliga för den medborgerliga bildningen mindre väsentliga kunskapsmoment,

icke väl lämpa sig som grundval för en afslutning å mellanstadiet.

Hit° höra, såsom redan ofvan (sid. 46) påpekats, bland annat latinska och franska

språken samt vissa, till fjärde och femte klasserna förlagda delar af ämnena tyska

språket, matematik och, å latinlinjen, allmän historia. Det ganska afsevärda arbete,

som på dessa ämnen eller delar af ämnen blifvit nedlagdt i de föregående klasserna,

SÄRSKILD ELLER GEMENSAM SJETTE KLASS.

63

kan, frånsedt den formella bildning, som är resultatet af hvarje ordnad studieverksamhet,

anses som tämligen lönlöst förspilldt, då det i afslutningsklassen ej fullföljes

eller afslutas. Att under sådana förhållanden i den s. k. praktiska afslutningsklassen

vilja se en mot stadiets behof svarande afslutning på den förut inhämtade grundläggande

skolbildningen är uppenbarligen oberättigadt. Särskilt måste en sådan

anordning ogillas, att en del lärjungar nödgas inhämta gamla tidens allmänna historia

i utförligare framställning, medan de om medeltidens och den nyare tidens historia

ej få en aning vare sig i afslutningsklassen eller dessförinnan.

Af tillgängliga handlingar och meddelade upplysningar framgår emellertid,

att den s. k. praktiska afslutningsklassen är afsedd att vara en öfverbyggnad icke

blott på 1) de allmänna läroverkens reallinje och 2) de allmänna läroverkens latinlinje ’)

utan ock på 3) Nya elementarskolans franska linje och 4) Nya elementarskolans

engelska linje. Lärjungar af den förstnämnda kategorien hafva förut läst tyska,

engelska och franska, af den andra tyska, latin och franska, af den tredje tyska

och en längre kurs i franska, af den fjärde tyska och engelska. Härtill kommer,

att en eller flere af dessa linjer med afseende på åtskilliga andra ämnen förete olikheter

med de öfriga, samt att nyinträdande lärjungar komma från läroverk med skilda

undervisningsmetoder. Att på ett läsår kunna samarbeta dessa på olika sätt förberedda

lärjungar så, att de erhålla en homogen och afrundad kurs i allmänbildning,

som till sin omfattning någorlunda motsvarar det därpå nedlagda arbetet, torde väl,

därest pedagogisk erfarenhet och omdöme böra tillmätas någon betydelse, a priori

få anses som en orimlig uppgift. Kommittén har med det sagda icke velat förneka,

att man på ett dylikt underlag kan bygga en för ett visst yrke eller en viss grupp

af yrken afpassad fackkurs. Men meddelandet af en dylik bildning faller ej inom

omfånget för de allmänna läroverkens uppgift.

Skall det öfverhufvud taget vara någon mening med att anställa ett försök

i fråga om en ny organisationstyp, bör detta anordnas- så, att det kan efterbildas,

därest det utfaller gynnsamt. Nya elementarskolans försök åter har verkställts

under sådana omständigheter, att det icke under några förhållanden skulle kunna

vinna efterföljd i den allmänna organisationen, äfven om det förmått draga till sig

aldrig så många lärjungar.

I Nya elementarskolans årsredogörelser för läsåren 1897 — 98 och 1898—99

framhålles med all rätt, att åtskilliga ändringar i de lägre klassernas kursplaner borde

vidtagas, på det att dessa måtte blifva en lämplig förberedelse för den afslutning, *)

*) I det förslag till s k. praktisk afslutningsklass, som inom Nya elementarskolans lärarekollegium

vårterminen 1897 utarbetades, och som sedermera af direktionen godkändes, framhålles uttryckligen, att

klassen i fråga borde vara en öfverbyggnad på nederskolans reallinje, hvilket ock synes vara det enda

rimliga. I öfverensstämmelse med denna uppfattning föreskrefs också samma år som villkor för inträde

i nämnda klass betyg om fullständig flyttning till nedre sjette realklasscn. Redan följande år tillkännagafs

emellertid, att tillträde stod Öppet jämväl för lärjungar, som tillhört de allmänna läroverkens latinlinjc.

Huru denna ändring tillkommit, därom lämna tillgängliga handlingar ingen upplysning.

64 DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN.

som med den nya klassen afsåges. Och Nya elementarskolan har ock låtit sig

angeläget vara att vidtaga sådana jämkningar i kursfördelningen för vissa ämnen.

Att den s. k. praktiska afslutningsklassen icke desto mindre varit mycket svagt besökt

af skolans egna lärjungar, har sin grund dels i ofvan anförda omständigheter,

dels ock i särskilda, för Nya elementarskolan egendomliga förhållanden. Medan

nämligen den ifrågasatta afgångsexamen å de allmänna läroverkens mellanstadium

är afsedd att samla de lärjungar, som lämna läroverket före mogenhetsexamen,

anlitas Nya elementarskolan i högre grad än veterligen något annat allmänt läroverk

i riket just af sådana samhällsklasser, som för sina barns skolgång i regeln ej

pläga tänka sig något annat slutmål än sistnämnda examen. Ehuruväl detta förhållande

är allmänt kändt och erkändt, har kommittén till närmare belysning af detsamma

ansett sig böra sammanställa några officiellt lämnade sifferuppgifter. r)

'') Ur kommitténs tabell r. C har hämtats följande sammanställning af föräldrarnes förmögenhetsförhållanden.

Siffrorna angifva procenten af hela antalet föräldrar.

Grupp i: Föräldrar med

öfver 3,000 kr.

i årsinkomst.

„ 2: med 3,000 —

1,500 kr.

„ 3: under 1,500 kr.

Ur kommitténs tabell 1. G är hämtad följande öfversikt af medelprocenten af dem, som erlagt

full terminsafgift eller varit därifrån helt eller delvis befriade under 1 o-årsperioden 1890-99. Siffrorna

i de olika kolumnerna angifva medelprocenten af hela antalet lärjungar.

Läroverk.

Grupp 1.

Grupp 2.

Grupp 3.

S:a.

Stockh. h. latinläroverk å Norrm. ...

52

20

28

100

Stockh. h. allm. läroverk å Söderm.

6l

26

''3

100

Stockholms h. realläroverk ............

63

l6

21

100

Rikets h. allm. lär. utom N. elem. skol.

49,3

23,3

27,2

100

Nya elementarskolan ...................

86

I I

3

100

Läroverk.

Grupp a.

Grupp b.

Grupp c.

S:a.

Stockh. h. latinläroverk å Norrm. ...

82,8

■7,2

100

Stockh. h. allra, lärov. å Söderm. ..

84,0

2,0

14,0

100

Stockholms h realläroverk ............

85,2

2,6

12,3

100

Rikets h. allm. lär utom N. elem. skol.

72,2

I 1,4

T 6.4

100

Nva elementarskolan*)..................

97,2

—

2,8

100

Grupp a: fullt betalande.

„ b: befriade från afgift

till en kassa.

„ c: befriade från afgift

till två

kassor.

En från primäruppgifter, förefintliga i ecklesiastikdepartementet, hämtad öfversikt af lärjungarnes

fäders samhällsställning höstterminen 1885 och höstterminen 1897 gifver följande resultat. Siffrorna

angifva procent af hela antalet fäder.

*) Nya elementarskolan har endast en kassa. Till denna erlägger f. n. hvarje lärjunge en

årlig afgift af 55 kr.

SÄRSKILD ELLER GEMENSAM SJETTE KLASS.

65

Utaf denna utredning framgår, att Nya elementarskolan mindre än något

af rikets öfriga högre allmänna läroverk lämpat sig för den där försökta anordningen,

hvilken, i likhet med flere å dagordningen stående pedagogiska spörsmål, innerst

har en demokratisk syftning.

Hvad som emellertid mest af allt gör Nya elementarskolan olämplig för det

af Kungl. Magt anbefallda experimentet, är dess från de öfriga läroverken afvikande

organisation. Nya elementarskolan har visserligen tillmötesgått krafvet på latinets

uppflyttning till sjette klassen. Men på samma gång den gamla linjedelningen i

fjärde klassen slopats, har där införts en alldeles ny delning i tvenne linjer, en

fransk och en engelsk. Olägenheten häraf har ytterligare skärpts genom en föreskrift,

som återfinnes i skolans årsredogörelse för läsåret 1895 — 96, införd i sammanhang

med den nya undervisningsplanen. Här heter det: »De lärjungar, som

icke med bestämdhet veta, att de icke skola läsa latin, skola i 4:e klassen läsa

franska; de öfriga hafva valfrihet mellan franska och engelska.» Då nu lärjungarne

vid tredje klassens slut i regeln ej bestämt sig i valet af studieriktning, är förklarligt,

att flertalet, för att hålla alla möjligheter öppna, i fjärde klassen ingått på den

franska linjen, ett mindretal på den engelska, hvilken dock är att betrakta såsom

den lämpligaste grundvalen för en afslutning å mellanstadiet. Den nya linjedelningen

De olika grupperna karakteriseras

däraf, att de omfatta

:

grupp a: officerare,

„ b: underofficerare,

„ c: menige

jämte dessas vederlikar.

En ur läroverkens årsredogörelser för läsåren 1896/97—1900/01 hämtad öfversikt öfver antalet nyintagna

lärjungar, som kommit från folkskola, och hela antalet nyintagna lärjungar med undantag af

dem, som kommit från annat allmänt läroverk, gifver följande resultat.

Läroverk.

Ny intagna

från folk- skolan.

Samtliga

nyin-

tagna.

Kol. 1

i °/o af

kol. 2.

i

1

2

3

(.Stock!). h. latinläroverk å Norrm..........

180

513

35,>

Stockh. h. allm. läroverk å Söderm.........

[46

420

34,8

1 Sockholms h. realläroverk.....................

79

296

26,7

j Rikets h. allm. lärov. utom Nya elem. skolan

4 026

9436

42,7

IjNya elementarskolan ............................

6

335

_2,«_

h, t. 1885. | h. t. 1897.

Läroverk.

Gr. a.

Gr. b.

Gr. c.

S:a.

Gr. a.

Gr. b.

Gr. c.

S:a.

Stockh. h. latinläroverk å .Norrm.

57,3

37>°

5,’

100

58,7

33,8

7,1S

100

Stockh. h. allrn. läroverk å Söderm.

38,3

51,’

10,7

100

44,8

46,8

8,3

100

Stockholms h. realläroverk ........

47-6

45,»

7,4

100

5é,a

37:8

5,8

100

Rikets h. allm. 1. utom N. elem. skol.

37,’

54,8

7,6

100

42,0

5°,8

7>2

100

Nya elementarskolan..................

61,6

33,8

4.8

100

71,6

27,5

0,9

100

9

66

DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN.

Praktiska

afslutningsklasser

i

Norge.

infördes i fjärde klassen höstterminen 1897, i femte klassen följaktligen h. t.

1898. Från förstnämnda tidpunkt till och med h. t. 1901 hafva till den franska

linjen hört 66 "/„ af samtliga lärjungarne, till den engelska blott 34 %. Under

samma tid omfattade latinlinjen vid de öfriga högre allmänna läroverken 39 u/„,

den engelska linjen däremot 61 °/0 af samtliga lärjungarne i motsvarande klasser.

Fläraf framgår, att vid Nya elementarskolan den linje, som lämpar sig för en

afslutning å mellanstadiet, varit föga mer än hälften så starkt rekryterad som

motsvarande linje vid de öfriga högre allmänna läroverken, ett ytterligare bevis

för det påståendet, att Nya elementarskolan varit olämplig för anställande af

ifrågavarande organisationsförsök. — Hvad sålunda anförts, gifver vid handen, att

Nya elementarskolan i ovanlig grad kan sägas vara en studentbildningsanstalt för

de högre samhällsklassernas barn. Såsom sådan har skolan ej kunnat särdeles verka

för en reform, som går ut på att i högre grad, än nu är fallet, tillgodose deras

intressen, hvilka afgå före mogenhetsexamen för att träda in i det praktiska arbetet

inom yrkenas och näringarnas värld. Men om Nya elementarskolan icke kunnat

gagna denna reform, så kan den sägas hafva indirekt skadat densamma. Ty resultatet

af det vid skolan anställda försöket kan lätt komma att göra den, som endast

ytligt känner dessa förhållanden, betänksam angående den föreslagna organisationens

framtidsmöjlighet. Hvad kommittén här anfört, torde emellertid befinnas tillräckligt

för att håfva dylika betänkligheter.

Omöjligheten att utan särskild kompetens konkurrera med det bestående,

som varit en viktig orsak till den praktiska afslutningsklassens vid Nya elementarskolan

ringa framgång, har utan tvifvel äfven varit en af anledningarna därtill, att den

i Norge år 1869 upprättade, med gymnasiets första årsklass parallella »praktiska realklassen»

aldrig visat någon nämnvärd lifskraft. Men hvad som ensamt för sig

borde utgjort en tillräcklig anledning att alldeles störta denna, är det förhållandet,

Af dessa öfversikters samstämmiga vittnesbörd framgår, att Nya elementarskolan så godt som

icke alls rekryteras från de obemedlade samhällsklasserna och jämförelsevis svagt från de mindre bemedlade,

men till öfvervägande antal och i vida högre grad än landets öfriga högre allmänna läroverk

anlitas af de högsta samhällsklasserna.

Under sådana omständigheter är det helt naturligt, att vid Nya elementarskolan antalet af dem,

som aflägga mogenhetsexamen, är relativt större och afgången från mellanklasserna relativt mindre

än vid de öfriga högre allmänna läroverken, hvilket jämväl framgår af följande öfversikt öfver afgången

från de h. allm. läroverken under tioårsperioden 1890—1899. Siffrorna angifva procent af

hela antalet afgångna.

Läroverk.

Afgångna

med stu- dent- examen.

Afgångna

utan stu- dent- examen.

Summa.

Rikets h. allm. lärov. utom Nya elem. skolan

Nya elementarskolan ......................

27,4

40,1

72,6

V 59,9

IOO

100

SÄRSKILD ELLER GEMENSAM SJETTE KLASS.

67

att klassen vidtog efter middelskoleexamen. Det är sålunda alldeles oberättigadt

att sidoställa dylika försök med den af kommittén föreslagna organisationen.

Hvad till sist beträffar den i Norge år 1896 beslutade nya praktiska klassen

efter aflagd middelskoleexamen, har den en alltför yrkesmässig läggning för att

i fråga om våra allmänna läroverk kunna tjäna till jämförelse.

Ett tredje förslag till organisationsfrågans lösning har inom kommittén fram- eu tredje

ställts af en bland dess medlemmar. Enligt detta förslag skulle latinet för de lär- förslasjungar,

som ämnade fortsätta å latingymnasiet, inträda i sjette klassen, men undervisningen

för öfrigt, med undantag af de afvikelser, som häraf betingades, i nämnda

klass vara gemensam för alla lärjungarne. Denna organisation kan sålunda betraktas

som en kompromiss mellan de båda, för hvilka ofvan redogjorts. Då detta

förslag emellertid närmast berör frågan om gymnasiet, kommer det att behandlas i

samband med gymnasiets allmänna grunder.

Hvad åter angår möjligheten af en gemensam sjette klass med examen endast

för dem, som önska aflägga sådan, har den veterligen ej ifrågasatts vare sig inom

eller utom kommittén. Också skulle en dylik anordning innebära allt för lösliga

former och ge anledning till alltför invecklade förhållanden vid undervisningen för

att på allvar kunna påtänkas.

Kommittén öfvergår nu till att till bemötande upptaga de skäl, som anförts Inandningar

dels mot det af densamma förordade förslaget om särskild sjette klass, dels ock tens förslag.

mot den grundåskådning, hvarpå det hvilar, för så vidt de icke redan i det föregående

blifvit af handlade.

Dessa skäl äro i hufvudsak följande.

Det vore orättvist att vägra en lärjunge å gymnasiets reallinje Befaradjrätu

en kompetens, som skulle åtfölja realskolexamen. Denna anmärkning synes 1 näst ster na.

i främsta rummet bero på ett underskattande af den undervisning, som sjette klassen

af realskolan afser att bibringa, och som kommittén sökt att göra så i god mening

praktisk som möjligt. En blick på kursplanen skall öfvertyga därom, att sjette klassens

kurs i de flesta ämnen upptager viktiga moment, som skilja den från första gymnasialringens,

och hvilka böra vara särskildt lämpade för dem af läroverkens lärjungar, som

önska träda ut i lifvet före aflagd studentexamen. Så har till exempel i ämnet

historia en öfversikt af svenska statsförfattningen och kommunalförvaltningen förlagts

dit, under det gymnasisterna ej genomgå denna del af kursen förrän i gymnasiets

högsta årsklass; i modersmålet, som fått ökad tid sig tillmätt, har vikt lagts på

större färdighet i dess praktiska användning och en genom läsning af författare

vunnen kännedom om vår litteraturs förnämsta verk; i den matematiska kursen

har inlagts enklare bokföring jämte andra praktiska moment; och i följd af de vid

-

68

DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN.

tågna anordningarna i tyska och engelska språken torde utan allt för stor optimism

kunna antagas, att resultatet af denna undervisning efter sjette klassens genomgående

bör blifva jämförligt med, om ock till arten något skildt från, det resultat, som

nu presteras i B-linjens mogenhetsexamen. Sträfvandet har gått ut på att gifva den

i sjette klassen meddelade bildningen en mera speciell prägel och en i öfversikter

på olika områden bestående samt efter lärjungarnes åldersstadium lämpad afrundning

(jfr. sid. 88). Då dessutom vissa af de till denna klass förlagda kunskapsmomenten

af gymnasiets lärjungar ej inhämtas förrän i de högsta ringarna och

lärogången å gymnasiet enligt sakens natur måste vara sådan, att i de lägre

ringarna endast en början är gjord till det, som först i och med sista läsåret vinner

sin afslutning, är det uppenbart, att halten af de lärjungars kunskaper, som befinna

sig i någon af gymnasieringarna, är en annan och sålunda ej lämpad att tjäna samma

ändamål. Kommittén kan därför ej dela den uppfattningen, att realgymnasiets lärjungar

utan vidare skulle kunna anses lika berättigade till den kompetens, som

ifrågasatts för lärjungar, hvilka aflagt realskolexamen, utan finner sjette klassen,

sådan den i förslaget anordnats, representera en medborgerlig bildningsriktning, som

på ett karakteristiskt sätt skiljer sig från gymnasielinjernas.

Också torde ifrågavarande anmärkning i någon mån bero på ett förbiseende

af det förhållandet, att en relativt högre examen af en art i och för sig ej kan berättiga

till samma kompetens som en relativt lägre af en annan art, eller att måhända

faktiskt hos en person befintliga kunskaper ej kunna i formellt afseende uppväga

en aflagd examen. Filosofie kandidat- eller licentiatexamen med hvilka ämnen som

helst berättigar till exempel ej till inträde vid Tekniska högskolan, under det däremot

mogenhetsexamen å reallinjen gör det, och en bevisligen i skolans alla ämnen

särdeles framstående person kan ej få en tjänst, hvartill mogenhetsexamen lämnar kompetens,

så vida han ej bekvämar sig till att aflägga denna examen. Kommittén

har dessutom, för att utjämna vägen för lärjungar, som af någon anledning nödgas

afbryta en påbörjad gymnasiekurs och vilja aflägga realskolexamen, och för dem,

som efter afläggande! af denna examen önska inträde på gymnasiet, föreslagit ganska

afsevärda lättnader, som förmedla dylika öfvergångar *). Däremot måste det enligt

kommitténs uppfattning betecknas såsom ett svårt missgrepp, om man för detta

fåtals skull sökte anordna en examen för alla i sjette klassen och sålunda på ett

högst kännbart sätt förryckte den organisation, som för den stora massan af lärjungar

anses lämpligast. Skulle det åter befinnas, att gymnasiets lärjungar i vederbörande

examensämnen äga lika stora kunskaper som de, hvilka genomgått realskolans

sjette klass, så blefve ju för dem afläggande! af realskolexamen endast en

formalitet, som de i händelse af behof finge bekväma sig till, och hvartill tillfälle

två gånger om året komme att stå dem öppet.

'') Se Förslag till stadga för realskolexamen: §§ 16 och 18.

SÄRSKILD ELLER GEMENSAM SJETTE KLASS.

69

Takt om orättvisa mot gymnasisterna låter sig sålunda reducera till en

naturlig olägenhet, som måste medfölja hvarje orätt val af linje, och hvaraf

kommittén sökt genom lämpliga öfvergångsbestämmelser göra påföljden så lindrig

som möjligt.

Beträffande den sammanställning, som i Yttrande i läroverksfrågan år 1899

(sid. 15—23) gjorts mellan de kurser, som i en s. k. afslutningsklass kunna inhämtas,

och de kunskaper, som vid inträde i de olika fackskolorna äro behöfliga,

får kommittén dels hänvisa till sin nedan meddelade utredning i kompetensfrågan,

dels ock framhålla, att, om den nämnda jämförelsen i och för sig vore aldrig så riktig,

man dock bör akta sig för att däraf draga ensidiga slutsatser. Ty ehuru den

realskolexamen åtföljande kompetensen visserligen bör blifva ett värdefullt officiellt

erkännande, vill kommittén dock uttryckligen betona, att ifrågavarande examen ej närmast

är tillkommen för deras skull, som därmed åsyfta att vinna nämnda kompetens,

utan framför allt för deras, som före ett omedelbart utträde i det praktiska lifvet

önska förvärfva en afslutad medborgerlig bildning. Också är det kommitténs mening,

att denna kategori af lärjungar i realskolans sjette klass kommer att blifva den vida

talrikaste.

En annan, liknande invändning mot examen på mellanstadiet, vare sig den

anordnas för alla lärjungar eller endast för dem, som genomgått en särskild slutklass,

är den, att man icke skulle kunna neka studenter den ifrågasatta kompetensen, och

att sålunda tillströmningen af dessa skulle blifva så riklig, att de, som aflagt realskolexamen,

komme att duka under i konkurrensen och endast undantagsvis få en sökt plats.

Det öfverdrifna i dylika farhågor bevisas bäst genom en undersökning af nuvarande

förhållanden med afseende på tjänster, till hvilka såväl mogenhetsexamen som afläggandet

af lägre eller partiella kunskapsprof lämna tillträde. Så utgöra till exempel vid

den årliga rekryteringen till statens järnvägar studenterna endast 17 % och vid

rekryteringen till de enskilda järnvägarna blott hälften så stor procent.J) Att en viss

olägenhet i den angifna riktningen kan följa för den lägre af två examina, må ej

förnekas; men dels torde studentbildningen, särskildt å latinlinjen, icke lämpa sig

lika väl för vissa platser som den nya, medborgerliga, dels torde ock studenternas

högre ålder göra dem i många fall mindre eftersökta än de yngre och bildbarare

ynglingarne från realskolans sjette klass, så mycket mera som det ej lär blifva de

kunskapsrikaste och bäst begåfvade studenterna, som inlåta sig på en dylik täflan.

Berörda olägenheter torde alltså icke blifva af den betydenhet, att de i nämnvärd mån

kunna lägga hinder i vägen för förverkligandet af den nya organisationens idé.

Sjette klassen skulle komma att lida brist på lärjungar, särskildt Sjette

på den grund, att denna klass inom läroverket ej skulle komma att an:

åtnjuta tillräckligt anseende. I intet fall torde så skilda meningar hafva uttalats

'') Se Yttrande i läroverksfrågan år 1899, sid. 146.

7° de allmänna läroverken och den medborgerliga bildningen.

som i detta, och nämnda invändning begagnas såväl af dem, som säga sig ifra

för en sant demokratisk läggning af läroverket, som äfven af dem, hvilka sluta sig

till programmet: olika skolor för olika slags folk, d. v. s. den mest konservativa

gruppen bland de pedagogiskt intresserade, med ett ord af alla, som äro motståndare

till den grundåskådning, kommittén omfattar. Talet härom är så mycket

lättare att föra, som det rör sig inom gissningarnas område, och då frågans lösning

måste ligga i framtidens sköte, kan ej heller kommittén å sin sida anföra annat

än sannolikhetsskäl, men, såsom den vågar tro, af så pass öfvertygande art, som

frågans nuvarande ställning medgifver.

Först och främst må då erinras därom, att den af pedagogiska teoretici i

början med så stor ringaktning mottagna reallinjen, som vid tiden för sin uppkomst

innebar en reaktion mot en öfvervägande lärd riktning, trots alla profetior om

motsatsen lyckats tillkämpa sig en lika ansedd ställning som latinlinjen. Ej ens vid

de högre läroverk, där reallinjen endast omfattar några få klasser och sålunda ej

för fram till mogenhetsexamen, har någon klagan försports öfver att dess lärjungar

ses öfver axeln af kamraterna på den andra, tram till mogenhetsexamen ledande linjen.

Farhågan för att lärjungarne i realskolans sjette klass skulle komma att åtnjuta

mindre anseende än gymnasisterna torde hos många ha sin grund i den

omständigheten, att de själfva ej tillräckligt uppskatta värdet af den medborgerliga

bildningen i jämförelse med den lärda och därför förutsätta en dylik uppfattning

äfven hos andra. Att en öfverskattning af all s. k. lärdom — den må vara förtjänt

af ett sådant namn eller icke — varit en segsliten tradition hos vårt folk,

kan icke förnekas, men det är kommitténs mening, att de, som i våra dagar tillmäta

detta åskådningssätt en oförminskad kraft, ej följt med sin tid och ej iakttagit

eller ej velat iakttaga, hvad som rör sig i densamma. Den storartade utveckling

i materiellt hänseende, som vårt land på de senaste årtiondena genomgått, har medfört,

att långt flere än förr fått sin håg riktad åt det praktiska hållet. Denna

uppblomstring har i alla händelser verkat ett ökadt anseende för dylik verksamhet,

och att i detta afseende ett afgjordt omslag i tänkesätten ägt rum, kan af

ingen klarseende bestridas. Den starka tillströmningen till fackkurser, till exempel

tekniska skolor och handelsinstitut, ’) torde utgöra ett tillräckligt bevis för detta

påstående. Till en början långsamt, men i våra dagar med hart när oväntad hastighet

har den fördomen förlorat terräng, att en yngling med begåfning vore för

god för andra banor än de lärda, och sakkunniga lärare och föreståndare vittna

därom, att fackskolorna allt mera befolkas af intresserade och flitiga lärjungar.

Att en vid konfirmationsåldern afslutad bildningskurs, som gåfve tillträde till dylika

fackskolor eller beredde till direkt utträde i lifvet, skulle få tillräckligt anseende för

att af allmänheten omfattas med intresse och snart lifligt anlitas, är därföre mer än

) Enligt uppgift från. Schartaus handelsinstitut i Stockholm uppgick det årliga medeltalet lär*

jungar under femårsperioden 1891/1896 till 52,6 under 1896/1901 till 87,6; motsvarande uppgifter från

Göteborgs handelsinstitut gifva siffrorna 73,6 och 144,2.

SÄRSKILD ELLER GEMENSAM SJETTE KLASS.

71

sannolikt; ja, det vore i själfva verket ett oförlåtligt fel i vår läroverksorganisation,

om icke den också gynnade en allmännare utbredning af dessa sundare åsikter.

Kommittén anser sålunda, att anordningen af en medborgerlig bildningskurs

med särskild afslutning i realskolans sjette klass är en tidsenlig och i sann mening

folklig åtgärd. Däremot skulle det enligt kommitténs uppfattning icke vara ägnadt

att öka den nya examens anseende, om den påtvingades dem, i hvilkas ögon den

i jämförelse med ett högre åsyftadt mål ej kunde få något särdeles stort värde,

men för hvilka den nya examen alltid måste framstå såsom ett besvärligt och onödigt

hinder på vägen fram till studentexamen. Icke heller torde den kompetens

komma att skattas särdeles högt, som lärjungen får, vare sig han önskar den eller

icke. Om en lägre examen har en viss svårighet att bestå i konkurrensen med

en högre, så måste dock en särställning för den förra kraftigt bidraga att stärka

dess anseende. Däremot är fara värdt, att, om en gemensam sjette klass med

examen för alla läroverkets lärjungar inrättades, den nya examens anseende skulle

sättas på spel. Ty de, som afginge med denna examen, skulle lätteligen få utseende

af att i förtid hafva afbrutit sin skolgång, och man skulle på det viset snart komma

tillbaka till den gamla olägenheten af studentexamens alltför stora betydelse.

Slutligen ligger det i sakens natur, att en lägre skolform, hvilken, såsom

fallet skulle blifva med en organisation med gemensam sjette klass och examen för

alla, når sin slutpunkt omedelbart nedanför en högre skolforms begynnelse, aldrig

kan förvärfva samma anseende som den, hvilken åtminstone ett stycke framåt löper

parallellt vid sidan af den högre och liksom denna har sin egen själfständiga

afslutning.

Med hänsyn till ofvan anförda förhållanden kan kommittén omöjligen finna

grundade skäl för den ensidiga och pessimistiska åsikten, att en särskild sjette

klass hufvudsakligen skulle komma att befolkas af lärjungar, som vore alltför

obemedlade eller alltför litet begåfvade för att kunna fortsätta, samt att klassen

därigenom skulle få ett nedsättande särmärke och gifva anledning till uppkomsten

af kastväsen inom skolan. ’) Förståndiga föräldrar skola utan tvifvel kunna bringas

till insikt däraf, att afläggandet af en examen å mellanstadiet, som underlättar ett

tidigare utträde i lifvet eller öfvergången till en fackskola, för många ynglingar

skall utgöra en mycket förmånligare placering af kapital och arbetskraft än den

under flere år fortsatta skolgången fram till studentexamen. De skola finna, att

deras för bokliga studier mindre hågade, men kanske desto mera för praktiska värf anlagda

barn på en sådan väg vida lättare och säkrare kunna blifva lyckliga och burgna

samhällsmedlemmar, än om de uppmuntrats att på lärdomens knaggliga stråt sträfva

sig fram till ett sent förvärfvadt och medelmåttigt aflönadt ämbete i statens tjänst.

Sant är, att många föräldrar, som frän början hängifvit sig åt förhoppningen att se

sina barn inträda på den s. k. lärda vägen, därvid finge slå något af på sin fåfänga,

'') Se Yttrande i läroverksfrågan år 1899, sid. 11 ia.

72

DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN.

Tidigare

val af

lefnadsbana.

men en läroverksorganisation, som vore ägnad att verka i sådan riktning, borde

sannerligen icke för den sakens skull klandras.

Vid många läroverk kommer dessutom att finnas en särskild garanti för att

den medborgerliga, i realskolans sjette klass afslutade bildningskursen skall blifva

tillräckligt anlitad, nämligen vid sådana, där realskolexamen utgör läroverkets enda

afslutning. De lärjungar vid dessa realskolor, som önska fortsätta å gymnasiet, få

såsom hittills från femte klassen öfvergå till ett högre, i de flesta fall å annan ort

beläget läroverk, men af naturliga anledningar komma nog många — och det till

sin egen fromma — att draga sig för en sådan öfvergång.

Oaktadt hvad som nu framhållits, vill’ emellertid kommittén, med tanke på

de många svårigheter, hvarmed en ny organisation alltid har att kämpa, ej bestrida

möjligheten däraf, att sjette klassen på en del orter till en början kan blifva mindre

talrikt besökt, men varnar för att häraf draga förtidiga slutsatser med afseende på

dess lämplighet. Skulle åter erfarenheten under en följd af år visa, att sjette

klassens lärjungeantal genomgående blefve alltför obetydligt, så medgifver kommitténs

förslag en återgång, om en sådan blefve af nöden, och lämnar sålunda lagstiftaren

fria händer. Minoritetens gör det däremot icke; ty ingen torde väl, om gymnasiet

en gång blifvit inskränkt till treårigt, mäkta genomföra dess utvidgning tillbaka till

fyraårigt. Enligt kommitténs mening innebär minoritetens förslag ett alltför stort

språng ut i det okända, under det att kommitténs eget förslag är att betrakta såsom

ett mera varsamt och organiskt ur den föregående utvecklingen härflytande

framsteg, hvilket dock tillfredsställer de berättigade reformkraf, som hittills framställts.

Linjernas delning efter femte klassen skulle tvinga till ett tidigare

val af lefnadsbana, än om denna delning vidtoge först efter sjette klassen.

Härvid är till en början att observera, det yrkandena inom riksdagen och i den

offentliga diskussionen för öfrigt ej gått ut på att enhetsskolan skulle utsträckas

längre än till och med fem klasser, och anser äfven kommittén detta vara en lämplig

gräns, hvaröfver man ej bör gå. Vidare finner kommittén, såsom ofvan framhållits,

önskvärdt, att sjette klassen af realskolan får en mera utprägladt medborgerlig läggning,

men detta nödvändiggör en linjernas delning åtminstone ett år tidigare, sålunda

efter femte klassen.

Den fördel, som genom möjligheten af att ännu ett år kunna uppskjuta

valet af linje skulle ligga i minoritetens förslag, blir för öfrigt, på grund af åtskilliga

svårigheter med den enligt detta förslag i femte klassen inträdande franskans anordnande,

ganska tvifvelaktig. Om, såsom naturligt synes vara och såsom också under

kommitténs förhandlingar förutsatts, franskan skulle göras valfri för de från den

gemensamma sjette klassen afgående, men obligatorisk för de blifvande gymnasisterna,

blir det äfven med minoritetens organisation högeligen önskvärdt, att lärjungen

redan efter femte klassens genomgående besluter sig för huruvida han skall afgå

om ett år eller fortsätta å gymnasiet.

SÄRSKILD ELLER GEMENSAM SJETTE KLASS.

73

Skillnaden mellan skolan och gymnasiet borde af psykologiska

grunder lämpligare förläggas efter än före sjette klassen. Kommittén vill sen mellan det

ej bestrida, att det finnes något berättigadt i ett sådant påstående. Men äfven om

det vore görligt att nöjaktigt bestämma en psykologisk gräns mellan de båda l0gre

stadierna, hvilken dock i praktiken alltid måste blifva ganska oviss och flytande,

är det kommitténs mening, att denna gräns icke bör förläggas mellan nuvarande

nedre och öfre sjette klasserna, utan fastmer mellan de stadier, som motsvara

nuvarande öfre sjette och nedre sjunde klasserna, såsom man också gjort i Danmarks

skolorganisation. Härtill har ock hänsyn tagits vid bestämmelserna om

valfrihetens inträdande, som kommer att uppdela gymnasiet i två tydligt skilda

stadier: det ena omfattande de två första årsklasserna, utan valfrihet, det andra

omfattande de två sista årsklasserna, med valfrihet. På ett lägre stadium åter

tillgodoses vissa psykologiska kraf vida bättre genom en särskild sjette klass för

de lärjungar, som ämna afgå, än genom en för dem och de fortsättande gemensam,

emedan denna klass i förra fallet endast afser att tjäna ett ändamål och sista

årets arbete sålunda uteslutande kan koncentreras på detta mål.

Femte klassen skulle i den nya organisationen få en ännu mera in- Femte klassens

vecklad uppgift, än den under nuvarande förhållanden haft. Den skulle "PPsifl-,

förbereda dels till den medborgerliga kursen, dels till de båda gymnasiallinjerna

och äfven i viss mån bibehålla sin gamla karakter af afslutningsklass. Denna anmärkning

är så till vida berättigad, som vid kursfördelningen hänsyn måst tagas därtill,

att femte klassen bildar en förgreningspunkt, som i någon mån nödvändiggör en afsugning

(jfr. sid. ii6); men kommittén hoppas i sitt kursförslag för realskolans sex

klasser kunna påvisa, hurusom allt låter ordna sig på ett tillfredsställande sätt. För

öfrigt synes ifrågavarande anmärkning tyda därpå, att man har svårt att lösslita sig

från den föreställningen, att gymnasiet måste ingripa i det lägre stadiets arbete.

Men det är ej kommitténs mening, att realskolan skall direkt förbereda till gymnasiet;

den är, såsom ofvan framhållits, en själfständig skola för sig med sitt

eget mål, men på dess fem första klasser såsom grundval låta sig därjämte

uppbygga tvenne speciallinjer, som sedermera utvecklas hvar och en till sitt eget

slutmål. Realskolans mål, kurser och metod beröras sålunda ej af gymnasiets

på annat sätt, än att man i de olika ämnena tillser, att ej heller de lärjungar,

som ämna fortsätta fram till studentexamen, få lämna nämnda skola med alltför

oafslutade kurser, en anordning, som passar förträffligt ihop med sjette realskoleklassens

karakter af slutklass med särskild läggning. Gymnasiet står nämligen

ej i något annat förhållande till enhetsskolan, än att det måste bygga på de

förutsättningar, som där äro gifna, liksom det allmänna läroverkets undervisning

utgår från förutsättningen af vissa i småskolan och folkskolan genomgångna kurser,

utan att man därför i folkskolan behöft framtvinga någon betungande kursafslutning

vid öfvergångspunkten — efter första klassen i fast folkskola Litt. A — eller göra

den nämnda klassens uppgift på något sätt invecklad.

ro

Organisa

tions

kostnaderna.

74 DE allmänna läroverken och den medborgerliga bildningen.

Det ömsesidighetsförhållande, som nu förefinnes mellan det nedre och det

öfre stadiet vid läroverken, i det att det enas synpunkt oupphörligt ingriper i det

andras, skulle sålunda genom den nya organisationen komma att upphöra, och

förmenar kommittén, att häri ligger den rätta och tidsenliga skilsmässan mellan

skola och gymnasium. Om den nya femte klassen genom de begränsade repetitioner

och öfversikter, som dit förlagts, skulle i någon mån blifva mera kräfvande

än en vanlig klass, torde man dock nödgas medgifva, dels att detta för de blifvande

gymnasisterna, i betraktande af deras omedelbart förestående öfvergång till en högre

skolform, utgör en ganska lämplig skärpning, dels ock, såsom redan påpekats (sid.

59), att ansträngningen för de i sjette klassen afgående härigenom på ett hälsosamt

sätt fördelas.

Beträffande den någon gång framskymtande farhågan, att femte klassen också

i viss mån skulle komma att bibehålla sin nuvarande karakter af afgångsklass, är

det på grund af de kraftiga åtgärder, som vidtagits för en effektiv afsilning i

sjette klassen, kommitténs bestämda öfvertygelse, att så ej kan blifva fallet till den

grad, att det på något sätt skulle kunna inverka störande på organisationen i dess

helhet. Däremot ligger en farhåga af alldeles motsatt art närmare till hands i fråga

om minoritetens förslag, nämligen att lärjungar, för hvilka det vore nyttigast att

sluta sin skolgång med realskolexamen, skulle lockas att fortsätta ett eller annat

år å gymnasiet, då de i och genom nämnda examens afläggande äfven vunnit

inträde dit. Härigenom skulle ännu en af de vid den nuvarande organisationen

häftande större olägenheterna komma att kvarstå.

Den af kommittén föreslagna organisationen skulle ställa sig

dyrare än en organisation med gemensam sjette klass och treårigt

gymnasium. Beräkningar inom kommittén hafva visserligen också gifvit vid

handen, att de årliga kostnaderna för den förra organisationen med omkring

80,000 kronor1) skulle öfverstiga utgifterna för den senare. Men de högst

väsentliga fördelar, som utmärka organisationen med särskild sjette klass för

afgående lärjungar och fyraårigt gymnasium, måste naturligen betinga ökade utgifter för

densamma, och kommittén skulle djupt beklaga, om den något större kostnaden, hvilken

dock i förhållande till slutsiffran i läroverkens stat för år 1902, eller öfver 3,819,000

kronor, 2) ej kan kallas betydande, skulle få spela en afgörande roll i en sådan lifsfråga

för landet som behofvet af en tillfredsställande läroverksorganisation. Ej heller

har riksdagen vare sig under diskussionen i frågan eller i sin skrifvelse till Kungl.

'') Vid denna beräkning är för organisationen med gemensam sjette klass och treårigt gymnasium

hänsyn tagen äfven till det förslaget, att vid 13 läroverk den gamla ordningen med afseende på de klassiska

språken skulle bibehållas, hvilket utgör ett nödvändigt komplement till minoritetens organisationsförslag.

Beräkningen har skett pa grundval af den i kommitténs bil. I meddelade timplanen och under antagande,

att antalet lektorer göres lika för båda organisationerna, hvadan alla enligt det billigare förslaget inbesparade

läraretjänster skulle blifva adjunkturer (20 å 25).

2) Häri är något dyrtidstillägg icke inräknadt.

SÄRSKILD ELLER GEMENSAM SJETTE KLASS.

75

Maj:t velat binda reformen vid sådana hänsyn; tvärtom synes den allmänna meningen

hafva gått i den riktningen, att man vill något offra för att få en förbättrad och

mera fruktbärande sakernas ordning införd med afseende på våra allmänna läroverk.*) ^ ^

Hvad till sist angår den omständigheten, att en examen å mellanstadiet för ”exempel ^

alla lärjungarne införts i vissa andra länder, till exempel i Preussen, Danmark

och Norge, så äro dels förhållandena där ganska olika våra, dels verka ock de anförda

exemplen'' i detta afseende snarare afskräckande. I Preussen infördes år 1892 en

examen för alla lärjungarne efter genomgången af Untersecunda (motsvarande vår

nedre sjette klass), men redan år 1898 konstaterade det åttonde rektorsmötet i

provinsen Hannover, utom andra olägenheter med denna examen, att den störande

inverkat på undervisningens lugna gång, samt uttalade sig för dess afskaffande.

Detta har också skett vid utfärdandet af den nya undervisningsplanen för de högre

skolorna i Preussen år 1901.

Almindelig Forberedelsesexamen, som i början af 1880-talet infördes i Danmark,

och 4:de Klasses Hovedexamen afläggas först på ett stadium, som hos oss motsvarar

öfvergången till nedre sjunde klassen, och verka för öfrigt under så olika

förutsättningar, att en jämförelse i detta afseende svårligen låter sig göra.

Norge är i själfva verket det enda af dessa länder, som har en för alla

skolans lärjungar obligatorisk och lika examen, vare sig de efter genomgången af

det lägre skolstadiet gå ut i lifvet eller inträda på gymnasiet. Mot den år 1896

reviderade norska middelskoleexamen har visserligen ännu intet särskildt missnöje

kommit till uttryck, men detta bevisar ej, att man icke äfven där skulle varit

mera belåten med en organisation, liknande den af kommittén föreslagna, om.

man kunnat erhålla en sådan. Också tyda till kommitténs kännedom komna

uttalanden af framstående norska skolmän därpå, att detta antagande ingalunda

saknar grund. Säkert är i alla händelser, att ett par af de hufvudanmärkningar,

som förekommo mot den gamla, år 1869 införda middelskoleexamen, nämligen

klagomålen öfver onödiga repetitioner och större lockelse att äfven genomgå

gymnasiet,ä) äro riktade mot missförhållanden, som åtfölja en skolorganisation med

examen på mellanstadiet för alla.

För öfrigt, så nyttig och i många afseenden vägledande en jämförelse med

andra länders institutioner än må vara, kan den dock i alla händelser ej blifva af

afgörande betydelse för anordnandet af våra egna. Ty lika visst som intet folk

fullt liknar ett annat till härstamning, språk, lynne och åskådning i allmänhet, lika

'') Så heter det i Andra Kammarens första tillfälliga utskotts af kammaren oförändradt antagna utlåtande

i frågan år 1899 (n;o 15, sid 24): »Men äfven om en något ökad kostnad komme att af reformen

förorsakas statsverket, finner utskottet den vinst, som genom den nya organisationens genomförande skulle

tillskyndas vårt högre undervisningsväsen, vara af den stora vikt och betydelse, att detta ej bör få inverka

på bedömandet af själfva hufvudfrågan, hvilken för öfrigt före afgörandet ånyo måste komma under Riksdagens

pröfning.»

2) Se Förslag til en forandret ordning 0. s. v., år 1894, sid. 41.

76

DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN.

Förhållandet

mellan

skola och

gymnasium.

visst är, att formerna för den ena nationens uppfostran och samhällslif aldrig

kunna eller böra blifva fullt identiska med den andras. En historisk utveckling på

själfständig grund torde i detta som i andra fall vara för vårt land mest naturlig

och mest värdig, och en sådan utveckling innebär, såsom ofvan visats, organisationen

med särskild sjette klass och fyraårigt gymnasium.

Hufvuddragen af den föreslagna organisationen.

Beträffande förhållandet mellan skola och gymnasium har framhållits (sid.

9~I0)> att dessa båda skolformer genom 1849 års Kungl. cirkulär sammanslogos till

en enda, elementarläroverket, eller, såsom det sedan år 1878 kallats, det allmänna

läroverket. Det är kommitténs mening, såsom af den föregående framställningen

redan kommit till synes, att en skillnad dem emellan —- om ock delvis en annan

än fordom — åter bör införas, och det väsentligen i följande afseenden.

Det skadliga tryck på det lägre stadiet, som länge utöfvats af mogenhetsexamen,

bör häfvas, och sker detta bäst genom anordnandet af skilda kurser, skilda

slutmål och skilda examina för de olika skoltyperna. Särskildt är af vikt, att

realskolan får en fri afslutning vid sidan af det högre stadiet. Härom har redan

utförligt talats i det föregående.

Undervisningen på gymnasialstadiet bör med hänsyn till lärjungarnes mera

framskridna ålder organiseras och bedrifvas på ett i vissa afseenden annat sätt än

på det lägre stadiet. Sedan sammanslagningen af skola och gymnasium ägde rum,

har emellertid denna skillnad utjämnats mera, än lämpligt och skäligt varit. Realskolans

undervisning bör, från denna synpunkt betraktad, afse ett begränsadt, men

säkert förvärfvadt mått af kunskaper, som vid behof kunna mera direkt tillämpas i

det praktiska lifvet eller i fackskolan. Å gymnasiet, som redan är att betrakta som

en förberedande specialkurs, lägges en bredare grundval för framtida vetenskapliga

studier, särskildt sådana, som bedrifvas vid universiteten. Därför kan också undervisningen

å gymnasiet i viss mån anordnas såsom en öfvergångsform mellan skoloch

universitetsstudier, till exempel genom användandet å lärarnes sida af föredragsmetoden

och icke minst genom medgifvande af en viss valfrihet bland de

olika ämnena. Gymnasiets undervisning bör äfven i åtskilliga andra afseenden

röra sig i andra former än realskolans, till exempel genom beviljande af mera

månadslof, ett behof, hvartill ju äfven gällande läroverksstadga å högsta stadiet tagit

vederbörlig hänsyn. Genom samtliga dessa anordningar främjas nämligen det,

som i första rummet bör vara utmärkande för studierna å ett högre stadium: själfverksamhet

å lärjungarnes sida.

Det är slutligen uppenbart, att disciplinen måste handhafvas på ett särskildt

sätt gentemot äldre lärjungar. Kommittén finner, att en sådan skillnad bör vara

HUFVUDDRAGEN AF DEN FÖRESLAGNA ORGANISATIONEN.

77

så mycket lättare att iakttaga, om olikheten mellan de båda skoltyperna skarpare

markeras än hittills, så att realskolan företrädesvis betraktas såsom en skola för

barna- och öfvergångsåldern, gymnasiet åter såsom en undervisningsanstalt för

ynglingaåldern. Dock böra gifvetvis sjette realskoleklassens lärjungar i detta afseende

röna samma behandling som gymnasisterna.

Hvad beträffar det år 1849 mot gymnasisterna anmärkta själfsvåldet och

andra olater, äro förhållandena i vår tid så olika de dåvarande, att man ej torde

behöfva hysa någon som helst farhåga för en öfverdrift åt det hållet.

Däremot anser kommittén icke behöfligt, att de olika skoltyperna förläggas

till skilda skolhus, och ej heller, att en så skarp gräns dragés mellan lärarne på

det högre stadiet och dem på det lägre, att icke adjunkter må kunna i lämpliga

fall användas äfven på gymnasiet, liksom lektorer i vissa fall inom realskolans

högsta klasser. Såsom allmän regel kan fastmer i detta fall lämpligen uppställas,

att en lärare bör vara användbar, utom på sitt speciella stadium, äfven i de närmaste

klasserna af det andra.

Då sålunda de båda stadierna af allmänna läroverket vid den organisation, Läroverkens

kommittén går att föreslå, mera än hittills skulle träda i sär och lämpas hvar för

sitt speciella ändamål, har kommittén äfven funnit, att de böra genom särskilda

namn betecknas. Att härvid för den högre afdelningen af läroverket, omfattande

fyra årsklasser eller ringar —- såsom dessa till skillnad från det lägre stadiets klasser

lämpligen kunna benämnas — namnet gymnasium, hvilket såsom beteckning för

de öfverstå klasserna aldrig fullt gått ur bruk, bör återupplifvas, torde falla tämligen

af sig själft, äfvensom att gymnasiets båda linjer böra betecknas såsom realgymnasium

och latingymnasium. Gymnasiets slutexamen torde ock för framtiden

höra få det namn, mogenhetspröfningen redan nu faktiskt i det allmänna språkbruket

bär, nämligen studentexamen (jfr. Grunder till stadga för studentexamen, § 1).

För det lägre stadiet åter, omfattande sex årsklasser, af hvilka den sjette

är parallell med första gymnasieringen, har kommittén bland flera föreslagna alternativ

funnit namnet realskola lämpligast, dels emedan »skola» utgör en af ålder använd

beteckning å de klasser, som bilda ett stadium under gymnasiet, dels därför

att latin ej ingår i delstudier, som där för framtiden komma att bedrifvas. För

realskolans afgångspröfning föreslås benämningen realskolexamen.

Enligt den nya organisationen skulle sålunda komma att finnas endast två

slag af statsläroverk, nämligen högre allmänna läroverk, bestående af realskola och

gymnasium, samt sexklassiga realskolor, till hvilka ock räknas de å vissa orter

anordnade samskolorna.

På grund af hvad ofvan blifvit anfördt, får kommittén hemställa:

att de fem lägre klasserna af det allmänna läroverket jämte en tillagd sjette

klass organiseras som en sexklassig skola-för barna- och öfvergångsåldern, kallad

realskola och afsedd att utöfver omfånget för folkskolans verksamhet meddela allmän

medborgerlig bildning;

78 DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN.

att realskolans lärokurs afslutas med en under offentlig kontroll ställd och

af viss kompetens åtföljd afgångspröfning, benämnd real skol examen;

att de fyra öfverstå årsklasserna af det högre allmänna läroverket organiseras

som ett gymnasium, omfattande fyra årsklasser eller ringar och afsedt att grundlägga

de vetenskapliga insikter, som vid universitet eller högre tillämpningsskola

vidare utbildas;

att gymnasiets lärokurs afslutas med en nuvarande mogenhetspröfning motsvarande

af gångsexamen, kallad studentexamen;

att realskolan och gymnasiet ställas i det förhållande till hvarandra, att gymnasiet

utgör en öfverbyggnad på realskolans fem lägre klasser, så att lärjunge, som

i vederbörlig ordning förklarats flyttad till realskolans sjette klass, därigenom äfven

är berättigad till inträde i gymnasiets första ring.

KAP. II.

Realskolans organisation.

Allmänna grunder.

Enligt kommitténs i föregående kapitel framställda förslag skall den sexklassiga,

för barna- och öfvergångsåldern afsedda realskolan öfvertaga den ena af

de allmänna läroverkens uppgifter, nämligen att utöfver omfånget för folkskolans

verksamhet meddela medborgerlig bildning. Af kommitténs förslag framgår jämväl,

att realskolan skall hafva sin särskilda afslutning med åtföljande afgångsexamen,

hvadan den är att anse som en i organisatoriskt afseende själfständig läroanstalt,

hvilken såsom sådan bör kunna helt och odeladt ägna sig åt sin uppgift. Om den

därtill planlägges med noggrann hänsyn till lärjungarnes utveckling och vår tids

bildningsbehof, bör den för nämnda viktiga ändamål kunna verka på ett framgångsrikare

sätt än motsvarande klasser i den nuvarande läroverksorganisationen, hvilka

på grund af ofvan påvisade anledningar kommit att lida under trycket af det för

grundläggande af vetenskapliga insikter afsedda öfverstadiet.

Men enär den föreslagna realskolans kursplan kunnat så anordnas, att dess

begynnelse ansluter sig till folkskolans tredje årskurs ’) och dess femte klass leder

öfver till gymnasiet, kan realskolan med sin egen, själfständiga ställning jämväl

förena uppgiften att i nästan hela sin utsträckning utgöra ett mellanled mellan den

för alla gemensamma, grundläggande folkbildningen å den ena sidan och den högre,

speciella fackbildningen å den andra. Enligt den föreslagna organisationen kan

nämligen en normalt begåfvad yngling, som vill tillägna sig en högre specialbildning,

efter att hafva följt undervisningen tre år i folkskolan, fem år i realskolan *)

*) Inträdesfordringarna till realskolans första klass skulle enligt kommitténs förslag, såsom för närvarande

är fallet, i hufvudsak motsvara och i intet fall öfverstiga det kunskapsmått, som inhämtats under

två årskurser i småskolan och en årskurs i den egentliga, fasta folkskolan, anordnad enligt normalplanens

Litt. A, d. v. s. med fyra af särskild lärare eller lärarinna undervisade årsklasser.

Realskolans

plats i det

offentliga skolsystemet.

8o

REALSKOLANS ORGANISATION

Realskolan

resultatet af

reformsträfvandena.

och fyra år å gymnasiet, vinna inträde vid universitet eller högre tillämpningsskola.

Det afgörande valet af studieriktning behöfver sålunda icke göras, förrän åtta af de

nämnda skolåren blifvit tillryggalagda.

De olika organisatoriska enheterna i vårt lands offentliga skolsystem: folkskola,

realskola och gymnasium, äro sålunda ställda i organiskt samband med hvarandra.

Då emellertid folkskolan ofvanför nyssnämnda anslutningspunkt fortsätter

vid sidan af realskolan och denna i sin ordning skulle fortgå ett år vid sidan åt

gymnasiet, behöfver ingendera af de lägre skolformerna genom sin anslutning till

den närmast högre lida intrång i sitt eget, själfständiga mål. Därjämte är åt den

enskilda skolverksamheten framgent liksom hittills frihet lämnad att i större eller

mindre utsträckning öfvertaga de uppgifter, som tillkomma statens läroanstalter.

En sådan omdaning af det lägre läroverksstadiet, vidtagen i syfte att bibringa

alla läroverkets lärjungar en efter deras ålder afpassad och för samtliga senare

studieriktningar grundläggande medborgerlig bildning, är att betrakta som det naturliga

resultatet af senare tiders skolreformatoriska sträfvanden. Dessa hafva nämligen,

såsom i kap. i närmare påvisats, särskilt varit riktade på att främja den medborgerliga

bildningen, hvars starkt framträdande kraf skollagsstiftningen, trots åtskilliga

å olika tider i detta syfte vidtagna åtgärder, hittills icke lyckats på ett tillfredsställande

sätt tillgodose.

Utväg härtill sökte man under en tid bereda genom särskilda skolor för det

praktiska lifvets behof, eller genom de på grund af 1820 års skolordning inrättade

»apologistskolorna». Att denna anordning icke ledde till det åsyftade ändamålet,

framgår af den historiska öfverblick, som i det föregående blifvit lämnad. Hvad

man mot denna skolorganisation särskilt hade att anmärka, var framför allt det

tidiga och skarpa åtskiljandet af apologist- och lärdomsskolans lärjungar, hvarigenom

detta system ansågs snarare vara ägnadt att söndra samhällsklasserna än att närma

dem intill hvarandra och sålunda uppfostra till kastanda och dåligt medborgarsinne.

Under de strider om skolan, hvilka utmärka ifrågavarande tidsskede, framställdes

den reformatoriska grundtanke, hvilken, ehuru olika fattad och tillämpad, sedermera

alltjämt genomgått framstegsvänliga sträfvanden i fråga om läroverkens organisation,

nämligen grundsatsen om en för alla lärjungar gemensam skola för bibringande

af allmän medborgerlig bildning.

De sociala och kulturella hänsyn, som vållade det i det föregående omnämnda

skolsystemets fall, trodde man sig tillgodose genom det i 1849 års cirkulär

anbefallda sammanslåendet af apologist- och trivialskolor samt gymnasier till en enda

läroanstalt. Inom denna skolorganisation, som erhöll en fast, ehuru i flera afseenden

modifierad, form genom 1859 års stadga, sökte man genom en särskild

bildningslinje inom läroverket för lärjungar, som ej läste klassiska språk, eller

hvad som sedermera kallades reallinjen, få sträfvandet efter medborgerlig bildning

förverkligadt. Då emellertid de båda bildningslinjerna åtskildes från och med tredje

klassen och, sedan första klassen genom 1869 års Kungl. kungörelse indragits, redan

ALLMÄNNA GRUNDER.

81

från och med den andra, var enhetligheten mera skenbar än verklig. Och ehuru

reallinjen såsom förberedande till högre tekniska studier utan tvifvel motsvarade

ett viktigt tidsbehof, mäktade den dock ingalunda, såsom man hoppats, i sina lägre

klasser meddela ett för det praktiska lifvets kraf lämpadt mått af medborgerlig

bildning. Detta kunde så mycket mindre blifva fallet, som den nya linjen genom

den i enhetssträfvandets intresse så långt som möjligt genomförda parallellismen med

den äldre och starkare latinlinjen och genom frånvaron af hvarje annat slutmål än

studentexamen redan på ett tidigt stadium erhöll en mera vetenskaplig och för de

tidigare afgående lärjungarne mindre väl afpassad läggning. Latinlinjen drog ock

genom den vida större kompetens, som dess genomgående medförde, länge nog

till sig de för studier bäst anlagda lärjungarne.

På grund af de sålunda vunna erfarenheterna började grundtanken om enhet

och medborgerlighet i skolsystemet framträda i förändrad form, nämligen i fordran

på det lägre läroverksstadiets ombildning till en enhetsskola med själfständigt slutmål.

Genom Kungl. kungörelserna år 1873 och 1875 blef ock en ny undervisningsplan

genomförd, enligt hvilken de tre lägre klasserna skulle utgöra en afslutad

bildningskurs för dem, som tidigare ämnade träda ut i lifvet, hvarjämte en kursafslutning

jämväl skulle anordnas i femte klassen. Latinet, som förut påbörjats i andra

klassen, inträdde nu i den fjärde, hvadan den i femte klassen tilltänkta afslutningen

kom att lida af de här ofvan påpekade, med linjedelningen förenade olägenheterna.

Afslutningen i tredje klassen åter befanns, såsom i annat sammanhang (sid. 43) utvecklats,

alltför tidigt anbragt. Läroverksreformen af år 1873 kan alltså betraktas som

ett viktigt steg i reformvänlig riktning, men den led af det felet, att det enhetliga

understadiet blef för knappt tillmätt för att kunna tillgodose tidens fordringar på

medborgerlig bildning.

Därför vunno redan tidigare framställda yrkanden på längre samläsning mellan

de bägge bildningslinjerna allmännare anslutning, och ett alltmera medvetet sträfvande

efter en enhetsskola å hela det lägre stadiet såsom den rätta lösningen af läroverksfrågan

började göra sig gällande. Man ville med andra ord ombilda de fem lägre

klasserna till en skola, afsedd att utöfver omfånget för folkskolans verksamhet meddela

medborgerlig bildning, och tillika göra denna skola till grundval för den vetenskapliga

bildningen. En nödvändig förutsättning för en sådan anordning var latinets

uppskjutande till sjette klassen, en fråga, som under de sista årtiondena stått på dagordningen

och utgjort en af kärnpunkterna i Andra Kammarens reformprogram.

Dessa reformyrkanden uppkallade från den vetenskapliga och särskildt den klassiska

bildningens målsmän ett energiskt motstånd, och flere förslag framkommo att på

andra vägar, särskildt efter föredömen, hämtade från de tyska »Btirgerschulen»,

söka tillfredsställa krafvet på eu utvidgad kurs i medborgerlig bildning. Sympatier

hade på många håll sådana yrkanden, som gingo ut på en ombildning af de s. k.

småläroverken till efter olika orters behof afpassade praktiska skolor; bland dessa må

erinras om 1870 års kommittés förslag om »pedagogier», 1882 års kommittés förslag

om »kommunalskolor», regeringspropositionerna år 1892 och 1893 angående om

-

82

REALSKOLANS ORGANISATION.

bildning af de lägre läroverken in. fl. Äfvenledes förordades införandet af en ny

bildningslinje vid de allmänna läroverken; sådan var grundtanken till exempel i 1887 års

läroverksproposition angående en s. k. praktisk linje. Dessa förslag ägde alla det

gemensamt, att de ville lämna den hufvudstomme af undervisningen, som representerades

af de lärda linjerna vid de fullständiga och femklassiga läroverken, alldeles

oberörd för att genom åtgärder vid sidan däraf — genom särskilda, mindre läroverk

eller en ny linje — tillgodose den medborgerliga bildningens'' kraf och åsyftade

alltså principiellt en återgång till 1820 års skolsystem. Förslagen ledo dessutom

samtliga af felet att underskatta betydelsen och styrkan af nämnda tidskraf, hvilket

var alltför djupt ingripande för att genom partiella, endast vissa orter och vissa

läroverk omfattande åtgärder låta sig afspisa.

De betänkligheter, som speciellt vetenskapligt intresserade hyste mot förslaget

att bygga ett för högre bildning afsedt gymnasium på en för bibringande af medborgerlig

bildning anordnad femklassig skola, började emellertid så småningom att

skingras,, i synnerhet sedan man till det gamla reformyrkandet anknutit förslaget om

en med den första gymnasialklassen parallell sjette klass, hvilken skulle öfvertaga

uppgiften att meddela de afgående lärjungarne för det praktiska lifvets behof särskilt

afpassade bildningsmoment. Och motståndet mot latinets uppflyttning till sjette

klassen, åtminstone vid flertalet af de allmänna läroverken, aftog i styrka, sedan man

kommit till insikt därom, att det nya mål, som efter latintemats borttagande ur

mogenhetspröfningen blifvit satt för skolundervisningen i detta ämne, och den omläggning

af själfva undervisningsmetoden, som däraf borde blifva en följd, möjliggjorde

ämnets inträdande på ett senare stadium. Under sådana förhållanden var

det lättare att förlika sig med krafvet på latinets uppflyttning, i synnerhet som

denna fordran framställdes icke för att komma den klassiska bildningen till lifs,

utan i afsikt att kunna nå ett annat, med våra dagars starka utveckling på det

ekonomiska området särdeles viktigt mål, nämligen en för det praktiska lifvets

ämnessvenner tillräcklig och vid konfirmationsåldern afslutad allmänbildning, hvilken

utan nämnda inskränkning ej syntes stå att vinna för alla dem, som behöfde

den. Vid riksdagen år 1896 framhölls detta mål med styrka i flere motioner,

som visserligen alla förkastades, men likväl genom däraf framkallade utskottsutlåtanden

och uttalanden under debatterna i kamrarna väsentligen bidrogo att utbilda

en stark opinion om behöfligheten af en enhetsskola med sjelfständig afslutning,

omfattande fem för alla läroverkets lärjungar gemensamma klasser och därtill

en med nedre sjette klassen parallell, för de på detta stadium afgående lärjungarne

särskilt afsedd och med examen afslutad klass. Ett sådant förslag, ytterligare skärpt

genom framhållandet af betydelsen af en aigångsexamen på mellanstadiet och de däraf

betingade organisatoriska ändringarnas genomförande vid alla högre och femklassiga

läroverk, tog sig tre år senare uttryck i motioner, väckta inom riksdagens båda kamrar,

och ledde, efter det förslaget både tran flere myndigheters sida, Indika däraf berördes,

och inom lärarekretsar vunnit anslutning, till riksdagens skrifvelse den 6 maj 1899,

som närmast legat till grund för kommitténs undersökning i föreliggande fråga.

ALLMÄNNA GRUNDER.

83

Den gemensamma undervisningens utsträckande till och med femte klassen

och latinets däraf betingade uppflyttning till den sjette kan alltså anses som det

mål, till hvilket den inhemska utvecklingen under de senaste årtiondena syftat.

Organiseras nu läroverken i öfverensstämmelse härmed, måste de fem lägre klasserna

få till uppgift å ena sidan att tillgodose deras bildningsbehof, som utan att syfta

till studentexamen åstunda ett högre mått af allmänbildning, än folkskolan är afsedd

att meddela, och å den andra att utgöra en grundval för gymnasiet.

Att ifrågavarande läroverksstadium kan tillgodose dessa bägge syften, det har,

såsom ofvan påvisats, väsentligen sin grund däri, att båda bildningsarterna, den allmänt

medborgerliga och den förberedande vetenskapliga, till innehåll och form

väsentligen närmat sig hvarandra, hvadan den punkt, där differentieringen i undervisningen

måste äga rum, utan förfång för någondera kan och därför äfven bör

framflyttas. Det är nämligen uppenbart, att äfven den lärjunge, som ämnar söka

en vetenskaplig utbildning, i de för vår tids allmänbildning mera väsentliga kunskapsgrenarna

bör hafva den insikt, som för hvarje bildad samhällsmedlem anses erforderlig,

liksom ock att han, så länge han är barn, bör behandlas som barn och

erhålla den för sin ålder bäst afpassade undervisningen. Det är alltså kommitténs

mening, att den medborgerliga bildningskursen, om denna anordnas med noggrann

hänsyn till lärjungarnes utveckling, är både den bästa och lämpligaste grundvalen

jämväl för gymnasialstudierna, och att sålunda de bägge syftena för det lägre

stadiet i själfva verket sammanfalla till ett.

För öfrigt är uppenbart, att det med hänsyn till valet af studieriktning och till

förekommande af misstag därutinnan måste verka hälsosamt ej blott för individen utan

äfven för läroverkets undervisning, att detta val uppskjutes två år längre än nu, eller

till en ålder, då lärjungen själf, hans målsman och hans lärare bättre fått lära känna

arten af hans anlag, än hvad som efter endast tre klassers genomgående är möjligt.

Af skäl, som å annat ställe (sid. 51-52) blifvit närmare utvecklade, har kommittén

i de lärjungars intresse, som vid konfirmationsåldern ämna sluta sin skolgång,

föreslagit det lägre stadiets utvidgning med en af särskild afgångsexamen åtföljd

sjette klass, hufvudsakligen afsedd att sammanfatta, afrunda och bringa i tillämpning,

hvad som i de fem lägre klasserna blifvit inhämtadt. Genom en sådan anordning

har den medborgerliga bildningskursen erhållit sitt eget, själfständiga slutmål och

därigenom för framtiden skyddats från faran att, såsom hittills beständigt skett,

trängas åt sidan af den högre bildningens stundom af lärarne missförstådda intressen.

De nya kunskaper, som i denna realskolans slutklass tillkomma, få de lärjungar,

som ämna fortsätta till studentexamen, inhämta å gymnasiet efter en, i öfverensstämmelse

med dettas läggning, bredare plan.

Om nu de fem lägre klasserna enhetligt anordnas, är det påtagligt, att en

linjedelning i realskolans sjette klass, hvars uppgift är att vara en slutpunkt för de

vid konfirmationsåldern afgående lärjungarne, ocli där för öfrigt inga nya ämnen tillkomma,

icke kan ifrågasättas. Enligt kommitténs förslag blir alltså realskolan till sin

Det gemensamma

läroverksstadiets

uppgift

-

Sjette klassen.

Den sexklassiga

realskolans

enhetlighet.

84

REALSKOLANS ORGANISATION.

Utsöndring

af mindre

väsentliga

ämnen.

plan alltigenom enhetlig. Den valfrihet, som i fråga om franska och i vissa fall

teckning ansetts erforderlig i femte och sjette klasserna (sid. 178), är ej af den omfattning,

att den kan anses som ett upphäfvande af denna grundsats.

^ diskussioner, som ägnats åt frågan om en koncentration af de främmande

lefvande språkens studium, har emellertid understundom påyrkats, att, därest latinet

uppflyttades till sjette klassen, det lägre stadiet borde uppdelas i skilda språklinjer,

till exempel en tysk-fransk och en tysk-engelsk. Enligt kommitténs mening skulle emellertid

förverkligandet af dylika förslag ingenting annat åstadkomma än att aflägsna ett

gammalt ondt för att skapa ett nytt likartadt i stället. Xy latinets uppflyttning till

sjette klassen har för reformvännerna mindre varit ett mål än ett medel, nämligen

för åstadkommande af ett enhetligt nederstadium. Skulle nu den gamla linjedelningen

å det lägre stadiet efterträdas af en annan, vore tydligen hela den ifrågasatta

reformen förfelad.

I förut nämnda syfte, nämligen att främja de främmande språkens koncentrering,

har ock föreslagits, att de tilltänkta realskolorna med afseende på dessa ämnen

skulle organiseras olika alltefter olika orters behof. Härvid torde emellertid böra

erinras därom, att våra dagars utvecklade kommunikationsväsende och befolkningens

däraf framkallade större rörlighet så väsentligen reducerat betydelsen af hvad man

kallat »olika orters behof», åtminstone i fråga om den uppväxande ungdom, hvars

bildning det här gäller, att en från denna synpunkt företagen uppdelning af realskolorna

i olika slag näppeligen kan undgå att blifva godtycklig. För öfrigt skulle

en dylik anordning i många afseenden visa sig oläglig, till exempel vid öfvergång från

en realskola till eu annan eller till ett gymnasium. Också synes obenägenheten

mot ett på principen om olika slags skolor byggdt system i vårt land vara så stor

och så allmän, att därhän syftande förslag, hvad statslära verken beträffar, icke torde

hafva utsikt att vinna afseende.

Slutligen vill kommittén framhålla, att ett frångående af grundsatsen om realskolans

enhetlighet — vare sig genom linjedelning eller inrättande af olika skolor

å skilda orter — skulle, åtminstone i begynnelsen af dess tillvaro, vålla oreda och

förvirring med afseende på examens- och kompetensbestämmelserna.

Då omfånget af den bildning, realskolan är afsedd att bibringa, måste begränsas

med hänsyn till lärjungames krafter och lärotidens längd, är det nödvändigt

att bland de kunskapsgrenar, som här kunna ifrågakomma, göra ett val från synpunkten

af hvad som för vår tids allmänbildning är mera väsentligt och mindre

väsentligt. Vid en i öfverensstämmelse härmed företagen granskning af den för

det lägre läroverksstadiet nu gällande undervisningsplanen har kommittén för sin del

funnit, att åtskilliga ämnen eller delar af ämnen kunna och böra utsöndras, såsom

latinska och franska språken, det systematiska studiet af den tyska syntaxen, vissa

delar af matematiken och den för latinlinjens fjärde och femte klasser föreskrifna

utförligare kursen i gamla tidens allmänna historia.

Angående de tre sistnämnda ämnena hänvisar kommittén till hvad i Gran

-

ALLMÄNNA GRUNDER.

der till kursplan för realskolan rörande hvart och ett af dem är anfördt. Hvad åter

beträffar latinet, torde utan gensaga kunna påstås, att vår kulturs alltjämt fortgående

frigörelse från det omedelbara beroendet af antikens numera nått den punkt, att detta

ämne kan anses vara af mycket underordnad betydelse för den bildning, hvarom här

är fråga. Såsom tillhörande specialstudiernas område har latinet enligt kommitténs

förslag förlagts till gymnasiet, där det af dem, som hafva behof däraf, bör kunna

studeras på ett annat och i förhållande till det nedlagda arbetet mera fruktbärande sätt,

än hittills varit fallet. Äfven franskans betydelse för vår tids kultur är i aftagande,

och säkert är, att de germanska språken, tyska och engelska, för oss äro viktigare.

Vid sådant förhållande och då det befunnits nödvändigt att vidtaga åtgärder

för undanrödjande af den mycket öfverklagade språkträngsel, som nu råder å mellanstadiet,

kunde det ifrågasättas att låta franskan helt och hållet utgå från realskolans

undervisningsplan. Å andra sidan kan emellertid icke förnekas, att bekantskap med

nämnda språk ännu anses ega en viss betydelse i det bildade umgängeslifvet. Härtill

kommer, att en viss kunskap i franska är nödvändig för utöfvandet af vissa yrken,

för hvilka realskolan bör utgöra en lämplig förberedelse. Därför har kommittén

ansett försiktigheten bjuda att visserligen låta franskan utgå från realskolans normalplan,

men å andra sidan bereda de lärjungar, som så önska, tillfälle att utom

den för alla lärjungar föreskrifna timplanen däri erhålla undervisning. Att franskan

med den ställning, kommittén velat gifva densamma, skulle komma att på språkundervisningen

utöfva samma störande inverkan som för närvarande, kan ej befaras,

då den endast skulle läsas af dem, som för ämnet äro särskildt intresserade

eller anse sig däraf för sin framtid hafva påtaglig nytta. Härjämte bör erinras

därom, att franskan skulle erhålla ett mindre timtal, än den för närvarande i motsvarande

klasser äger, att den som frivilligt ämne ej kan utgöra en sådan ökning

af arbetsbördan, som ifall den vore obligatorisk, och att slutligen enligt kommitténs

förslag de lärjungar, som läsa franska, skulle erhålla befrielse från teckningsundervisningen,

om de så önska.

Af kommitténs ofvan angifna uppfattning framgår, att den föreslagna realskolan

skulle komma att omfatta endast tvenne främmande språk såsom obligatoriska,

nämligen tyska och engelska, eller just de språk, hvilka på grund af sin

frändskap med vårt modersmål för lärjungarne äro lättast att inhämta, och hvilka

därjämte ur praktisk synpunkt äro de för oss ojämförligt viktigaste. Genom denna

koncentration af språkundervisningen undanrödjes ett länge öfverklagadt missförhållande,

hvadan denna åtgärd i och för sig bör vara ägnad att göra ifrågavarande studium

mera fruktbärande, än hittills varit fallet. När härtill lägges, att det lägre skolstadiet

blifvit utvidgadt med en sjette, för praktisk tillämpning särskildt afsedd klass,

och att tyskan såväl härigenom som till följd af ofvannämnda i fråga om undervisningsämnena

företagna reduktion kunnat erhålla ett ökadt timtal, har kommittén

all anledning till den förväntan, att, därest därjämte dess å annat ställe (sid. 127—13 3)

framställda förslag rörande dessa ämnens metodiska behandling, äfvensom rörande fränt

-

Två främmande

språk

obligatoriska.

86

REALSKOLANS ORGANISATION.

jandet af språklärarnes utbildning, vinna afseende, resultatet af det frän praktisk synpunkt

sedt synnerligen viktiga språkstudiet skall blifva väsentligen bättre.

I fråga om språkundervisningen i realskolan har inom kommittén, i anslutning

till hvad i Yttrande i läroverksfrågan, sid. 47-56, blifvit anfördt, föreslagits, att åt

lärjungar, hvilkas målsmän så önska, måtte medgifvas rätt till befrielse från deltagande

i undervisningen i det ena främmande språket och i så fall naturligen helst

det senare inträdande, nämligen engelskan. Detta förslag har vunnit ytterligare stöd

i en af Sveriges allmänna folkskollärareförening genom dess centralstyrelse till Kungl.

Maj:t den 12 april 1900 ingifven petition, däri bland annat i underdånighet hemställes,

att vid den ifrågasatta examen å mellanstadiet endast ett språk måtte blifva

obligatoriskt. Kommittén har emellertid icke kunnat biträda detta yrkande, enär en

dylik åtgärd skulle vara ägnad att alltför mycket försvaga den medborgerliga bildning,

som de allmänna läroverken, utöfver omfånget för folkskolans verksamhet, hafva

till uppgift att bibringa. Insikt och färdighet i främmande språk skattas af allmänheten

synnerligen högt. Också har hittills kännedom om tre språk ansetts erforderlig

för dem, som å läroverkets mellanstadium afsluta sin skolgång. Att i en

handvändning göra det ifrågavarande skolstadiet enspråkigt kan icke anses påkalladt

vare sig af pedagogiska hänsyn eller nya kulturella förhållanden. Härtill kan läggas,

att den ifrågasatta valfriheten i fråga om tyska och engelska kommer i strid med

kommitténs ofvan uttalade grundsats om realskolans enhetlighet.

Större utrym- Genom det lägre stadiets utvidgning med en sjette klass och genom den

me äLn!niga ofvan föreslagna utsöndringen af åtskilliga ämnen eller delar af ämnen har det blifvit

möjligt att gifva större utrymme åt sådana kunskapsgrenar, som för vår tids

bildning äro af större betydelse, såsom modersmålet, tyska, historia, särdeles fäderneslandets,

och geografi, särskildt Skandinaviens. En uppskattning af hvad som i nämnda

afseende kan anses mera eller mindre viktigt måste alltid blifva subjektiv och beroende

på hvars och ens allmänna ståndpunkt och bildningsintressen. Kommittén

tillåter sig emellertid erinra därom, att dess förslag i denna punkt är att betrakta

som en yttring af dess allmänna sträfvan att låta de fjärmare liggande latinskromanska

bildningselementen träda tillbaka för de germanska, eller med andra ord

att i första hand göra lärjungarne förtrogna med den andliga och materiella odling,

hvaraf vi närmare beröras.

Ledd af denna sträfvan har kommittén icke kunnat undgå att tilltalas af den

jämväl af riksdagen uttalade önskan, att de nationella bildningselementen måtte

stärkas. I öfverensstämmelse härmed har kommittén ansett sig böra särskildt under

sista skolåret bereda ökad tid åt de ämnen, hvilka i högre grad äro ägnade att

främja nämnda syfte, nämligen modersmålet, historia och geografi. Äfven med afseende

på kursfördelningen hafva åtskilliga ändringar vidtagits i syfte att göra undervisningen

i dessa ämnen mera fruktbärande, än hittills varit fallet. Om de föreslagna

åtgärderna komma till stånd, bör realskolan kunna bibringa sina lärjungar en

afsevärd förmåga att använda modersmålet i tal och skrift, en genom läsning af

Nationella

bildnings

elementen

stärkta.

ALLMÄNNA GRUNDER. 87

våra förnämsta författare vunnen kunskap om den svenska litteraturen, en utförligare

kännedom om vår nyaste historia och i samband därmed grunddragen af den svenska

statsförfattningen och kommunalförvaltningen, äfvensom en närmare bekantskap med

fäderneslandets natur- och befolkningsförhållanden. Att ett omhuldande af dessa

viktiga moment i den medborgerliga bildningen bör blifva af betydelse för de ungas

uppfattning af och kärlek till fosterlandet och den inhemska odlingen, torde ej behöfva

närmare påvisas. I här berörda afseende hafva våra grannländer längesedan

föregått med efterföljansvärdt exempel.

Kommittén har jämväl haft för ögonen det synnerligen behjärtansvärda önskemålet,

att undervisningen i det hela måtte göras mindre svårfattlig, än nu är fallet,

och mera afpassad efter lärjungarnes mottaglighet. Bland åtgärder, som i detta

syfte blifvit vidtagna, vill kommittén, under hänvisning till hvad i Grunder till

kursplan för realskolan är anfördt, särskilt framhålla den i det föregående omnämnda

utsöndringen af mera abstrakta kunskapsmoment samt upphäfvande! af kursafslutningen

i tredje klassen, hvarigenom det lägsta stadiets kurs kunnat utbredas

öfver ett större antal klasser och undervisningen sålunda allt ifrån början erhålla en

lugnare, bredare och åskådligare läggning. Att kommitténs sträfvanden i detta afseende

väsentligen underlättats därigenom, att realskolan gjorts sexårig, torde vara

uppenbart. Med den kursfördelning, kommittén uppgjort, bör det blifva möjligt

att i större omfattning, än för närvarande kan ifrågakomma, grunda undervisningen på

åskådning och fantasi, direkt efterbildning och konkret praktisk tillämpning och sålunda

göra densamma på en gång mera praktiskt fruktbringande och mera allsidigt utvecklande.

Detta syfte har kommittén jämväl på annat sätt velat främja. Så har kommittén

beredt större utrymme åt kroppsöfningar, gifvit teckningen någon, om ock

ringa, ökning i tid, framställt förslag i syfte att befordra lärjungarnes omvårdnad

om deras handstil och den yttre skötseln af deras skriftliga arbeten, äfvensom föreslagit

åtgärder till slöjdundervisningens befrämjande. Kommittén håller nämligen

före, att utvecklingen af de sidor af lärjungens personlighet, Indika genom dessa

åtgärder närmast beröras, utgör ett viktigt, hittills måhända icke nog beaktadt

moment i den bildning, hvars meddelande är de allmänna läroverkens uppgift.

Genom de sålunda föreslagna åtgärderna, framför allt tillgodoseendet af sådana

kunskapsgrenar, som för vår tids bildning äro viktigast, och undervisningens noggranna

anpassning efter lärjungarnes mottaglighet har realskolan erhållit en mera

praktisk läggning i den mening, undervisningen vid det allmänna läroverket kan

blifva praktisk utan att förlora sin allmänbildande och ideella karakter.

I öfverensstämmelse med all undervisnings natur träder det praktiska momentet,

den förut inhämtade kunskapens tillämpning och användning, påtagligast fram

å lärokursens sista stadium. Så ock i realskolans sjette klass. Detta förhållande

framgår i all synnerhet genom nedanstående jämförelse mellan de lärostycken, som

föreslagits för denna klass, hvilken markerar den lägre skolkursens afslutning, och

första gymnasieringen, som utgör begynnelsen till ett mera vetenskapligt stadium.

Allsidigare utbildning

af

lärjungarne.

Realskolans

praktiska

läggning.

Jämförelse

mellan realskolans

sjette

klass och

gymnasiets

första ring.

88

REALSKOLANS ORGANISATION.

De viktigaste skillnaderna i kurs- och timplan för realskolans sjette klass

och gymnasiets första ring.

Ämnen.

Realskolans klass 6.

Realgymnasiets ring I.

Latingymnasiets ring I.

Kristendom.

Lifsbilder ur kyrkans historia, sär- skildt reformationstidens; de väsent- ligaste skiljaktigheterna mellan de

kristna hufvudkyrkorna och mellan

de protestantiska trossamfunden.

Kyrkohistoria: gamla tiden, medel- tiden påbörjad.

= realgymnasiet.

Modersmålet.

4 timmar; skrifning hvarannan vecka;

läsning af litteratur från i8:eoch I9:e

århundradet; öfningar att uppsätta

enklare skrifvelser: ansökningar,

intyg, fullmakter o. d.

3 timmar; skrifning hvar 3:e vecka;

läsning af litteratur från ig:e århund- radet.

= realgymnasiet.

Tyska.

3 timmar; skrifning hvarannan vecka;

grammatik i anslutning till skrif- ningarna; talöfningar.

2 timmar; skrifning hvar 3:e vecka;

syntax utförligare och systematiskt;

talöfningar.

— realgymnasiet.

Engelska.

4 timmar; skrifning hvarannan vecka;

syntax i kort öfversikt; talöfningar.

3 timmar; skrifning hvar 3:e vecka;

syntax utförligare och systematiskt;

talöfningar.

2 timmar; ingen skrifning; syntax

systematiskt; talöfningar.

Historia.

4 timmar; hufvuddragen af svenska

statsförfattn. och kommunalförvalt- ningen; svenska o. allm. hist. efter

1815; repetition af nyare tiden.

3 timmar; forntiden o. medeltiden i

öfversikt med vikt på den inre

utvecklingen både för Sverige och

öfriga länder.

= realgymnasiet.

Geografi.

Repetition af Europas, särskildt Skan- dinaviska halföns geografi.

Europas geografi påbörjad.

= realgymnasiet.

Matematik.

5 timmar; aritmetik 0. algebra: ekva- tioner, de fyra räknesätten, äfven

omfattande ex. i bokstafsräkning,

obligationer 0. växlar, enklare bokfö- ring, planimetr. 0. stereomtr. räkne- öfn.; geometri: repetition, satser om

likformighet; ingen skrifning.

6 timmar; algebra: de fyra räkne- sätten, kvadratrötter, proportions- lära, ekvationer, planimetr. räkne- öfn.; geometri: repetition, propor- tionslärans tillämpning påbörjad;

skrifning hvar 3:e vecka.

4 timmar; algebra: i det närmaste =

realgymnasiet; geometri: repetition;

skrifning hvar 3:e vecka.

Naturvetenskap.

4 timmar; naturlära: kortfattad öfver- sikt af de viktigare naturliga växt- familjerna, grunddragen af läran om

växternas inre byggnad 0. lif; de

viktigaste kemiska företeelserna med

särskildt afseende på deras prak- tiska betydelse och tillämpning; det

allmännaste af geologien.

2-f-3~f-2 timmar. Naturhistoria; öfver- sikt af fanerogama växtfamiljer på- börjad, genomgång af insamlade

växter. Fysik: kropparnas allmänna

egenskaper o. kroppars jämvikt;

värmeläran påbörjad. Kemi: in-

ledande kurs, några metalloider.

2-{-2 timmar. Naturhistoria: samma

kurs som å realgymnasiet. Fysik

(0. kemi): kropparnas allmänna egen- skaper, vätskors jämvikt; elementär

kurs i kemi.

Latin.

6 timmar. Se kursplanen.

ALLMÄNNA GRUNDER. S0

Af denna jämförande tablå framgår, att sjette klassens och första gymnasieringens

kurser äro mer eller mindre olika i alla ämnen. Så till exempel har i modersmålet

sjette klassen större timtal och flere skrifningar, hvarjämte lärjungarne där

erhålla öfning i uppsättande af skrifvelser, såsom ansökningar, intyg m. m.; i de

moderna språken har sjette klassen likaledes större timtal, grammatikstudiet är mera

begränsadt, hvarigenom större utrymme vunnits för talöfningar och andra praktiska

språköfningar; i historia, som erhållit fyra timmar mot tre å gymnasiet, lämnas en

utförligare framställning af de senaste tidsskedena jämte grunddragen af den svenska

statsförfattningen och kommunalförvaltningen, medan å gymnasiet kursen omfattar

forntiden och medeltiden; i geografi genomgås bland annat Skandinaviska halfön, som å

gymnasiet först förekommer i andra ringen; matematikkursen har ombildats till en

hufvudsakligen aritmetisk, på praktiska räkneuppgifter anlagd kurs, omfattande bland

annat enklare bokföring. Detta, liksom hvad den föreslagna kursplanen i öfrigt gifver

vid handen, utvisar, att sjette klassen, utan att förlora sitt organiska samband med

det föregående stadiet, i högre grad än nuvarande nedre sjette klassen och den föreslagna

första gymnasieringen är ägnad att gifva de afgående lärjungarne för det

praktiska lifvets behof mera omedelbart användbara kunskaper.

En annan viktig skillnad mellan sjette klassen och gymnasiets första ring

är den, att i nämnda klass, med hänsyn till förestående examen, i åtskilliga

ämnen måste förekomma en del repetitioner, hvilka för gymnasiets lärjungar äro

obehöfliga. Och i själfva verket har sjette klassens uppgift att afsluta en

sedan flere år fortgående kurs och första ringens att grundlägga en högre kurs för

% flertalet ämnen föranledt en så olika kursfördelning, att den för mer än hälften af

antalet lästimmar i veckan omöjliggör samläsning mellan deras lärjungar. Men

äfven där samläsning är möjlig, har kommittén dock ansett, att sådan endast i

undantagsfall bör förekomma för att ej hindra hvardera afdelningens fria utveckling

i och för dess särskilda ändamål. Däremot finnes, såsom af öfversikten framgår,

intet hinder för att lärjungarne i latin- och realgymnasiets första ring i de flesta

ämnen, då ringarnas elevantal sådant medgifver, undervisas tillsammans.

Det ej minst kännetecknande för realskolans organisation är, att den, såsom

nämnts, har sin egen afsilning vid sidan af gymnasiet och sin egen, af viss

kompetens åtföljda afgångsexamen. Det förra gör, att realskolan såsom ett eget led

i organisationen kan bevara sin själfständighet vid sidan af de fortsatta studierna

och sålunda undgå den nära liggande faran att blifva blott och bart en förberedande

skola till gymnasiet. Examen åter skall i allmänhetens ögon gifva värde åt den

nya realskolebildningen och bör tillika verka som en hälsosam kontroll på att det

lägre skolstadiet verkligen motsvarar sitt ändamål. I fråga om denna examen,

hvilken kommittén sökt göra så effektiv som möjligt, utan att den för lärjungarne blir

för ansträngande, samt angående den kompetens, som kommittén anser böra åtfölja

denna examen, hänvisas till framställningen å sid. 191 -212 samt 213—35.

12

Realskola

examen.

9°

REALSKOLANS ORGANISATION.

Öfvergång till

gymnasiet.

Realskolan och

samskolan.

För att gifva realskolans undervisning en klarare syftning och tillika fastställa .

en norm för hvad som i den nya realskolexamen rätteligen skall kunna fordras

har kommittén för hvarje läroämne uppställt en särskild målsbestämmelse. Målsbestämmelserna

hafva till yttermera visso sammanförts i en paragraf af läroverksstadgan,

som alltså i korthet angifver den nya skolartens bildningstyp.

Beträffande realskolans anslutning till gymnasiet är, såsom ofvan föreslagits,

afsedt, att lärjungar, som, efter att hafva genomgått femte klassen, flyttats till den sjette,

utan särskild pröfning skola äga rätt att inträda i gymnasiets första ring. I detta afseende

blifva alltså realskolorna å orter, där intet gymnasium finnes, likställda med

de nuvarande femklassiga läroverken. Men de hafva framför dessa ett viktigt företräde

därutinnan, att lärjungar, som vid konfirmationsåldern vilja gå ut i lifvet med en

kortare skolkurs och kompetens för anställning i praktiska värf, hafva tillfälle att

i hemorten förvärfva sådan. Detta kommer utan tvifvel att för mången lärjunge

innebära en kraftig och hälsosam maning att ej utan tillräcklig anledning söka tränga

sig fram på den lärda banan, så mycket mer som han inom realskolan kan vinna

en för många ställningar i lifvet alldeles tillräcklig allmänbildning.

Men som det understundom torde inträffa, att en yngling, som aflagt realskolexamen,

därefter får håg för fortsatta studier, så hafva för sådana fall vissa lättnader

föreslagits. Han skulle nämligen ej blott äga att, om än med förlust af ett studieår,

utan vidare intagas i första ringen af ett gymnasium utan äfven att, om han

vid nästföljande hösttermins början vill söka inträde i andra ringen, varda fritagen

från pröfning i modersmålet, tyska, engelska, geografi och naturhistoria, förutsatt

att han i nämnda examen blifvit godkänd i motsvarande ämnen. ’) En sådan

lindring torde, särskildt då det gäller öfvergång till ett realgymnasium, befinnas

ägnad att på verksamt sätt underlätta dylika sträfvanden, om de äro förtjänta af

framgång.

Undervisningsplanen för realskolan med dess två språk och vid konfirmationsåldern

afslutade bildningskurs är för öfrigt i sina hufvuddrag så lagd, att den i själfva

verket lämpar sig ej blott för gossar utan äfven för flickor på ifrågavarande stadium.

Den har därför utan väsentligare modifikationer kunnat läggas till grund för

de sexklassiga samskolor, som kommittén föreslår skola upprättas inom vissa mindre

samhällen. Med ledning af erfarenhet både från privata samskolor i vårt eget land

och från våra grannländer, där »middelskolen» i Norge, »realskolen» i Danmark och

olika slags skolor i Finland i senare tider och med god framgång öppnats för

flickor, är all anledning att hoppas, att den inom varsamma gränser hållna tillämpning

af samskoletanken, som sålunda afses, skall krönas med framgång. Denna i

första hand af ekonomiska grunder påkallade åtgärd torde jämväl vara ägnad att å de

orter, där samskolor förutsättas komma till stånd, höja den kvinnliga skolbildningen.

) Se §§ 17 och 18 af Förslag till stadga för realskolexamen.

ALLMÄNNA GB UNDER.

9''

Sammanfattas i korthet de allmänna drag, som för den af kommittén i föregående

kapitel föreslagna realskolan kunna anses karakteristiska, märkes alltså.

alt realskolan är enhetlig;

alt latin icke förekommer bland undervisningsämnena;

att tyska och engelska äro obligatoriska, men franska frivilligt ämne;

att de nationella bildningselementen blifvit stålblå, °

att undervisningen i det hela planlagts med noggrannare hänsyn till vår tids

bildningsbclio/ och lärjungarnes allsidiga utveckling,

att undervisningen erhållit en mera praktisk syftning,

att undervisningsplanen äfven lämpar sig för samskoloi.

Öfversikt.

Första klassens

indragning

1869.

Realskolan och folkskolan.

Realskolans plats i det offentliga skolsystemet — mellan folkskolan å ena sidan

och gymnasiet å den andra — har redan i det föregående blifvit angifven (sid. 79 — 80).

Däraf framgår, att kommittén i fråga om realskolans anknytning nedåt, eller med

andra ord rörande det allmänna läroverkets förhållande till folkskolan, i hufvudsak

hyllar samma uppfattning som den, hvilken blifvit framställd i Yttrande i läroverksfrågan

år 1899, nämligen att i berörda hänseende under nuvarande förhållanden

ingen ändring är tillrådlig, och att sålunda den flerfaldiga gånger påyrkade indragningen

af första klassen för närvarande ej bör vidtagas. Åberopande den utredning

af hithörande förhållanden, särskildt angående nyintagnas ålder, hemvist och föregående

undervisning, som i nämnda Yttrande i läroverksfrågan förebragts, x) anser

sig kommittén dock, innan den öfvergår till en närmare framställning af undervisningsplanen

för realskolan, för egen del i frågan böra anföra följande.

Folkskolan och det allmänna läroverket, hvilka förr betraktats såsom fullständigt

skilda läroanstalter, hafva på de senaste årtiondena trädt hvarandra närmare.

Detta faktum, som bäst bevisas däraf, att öfver hälften, eller närmare bestämdt 5 6 °/0>

af de lärjungar, som vinna inträde i läroverkens första klass, komma från folkskolan,

har framgått såsom en naturlig följd af de snabba framsteg, denna skola

gjort sedan år 1842, då skolgången gjordes obligatorisk och hvarje församling ålades

att, där ej särskilda förhållanden föranleda undantag, hålla minst en, helst fast,

skola med vederbörligen examinerad lärare. Ett par årtionden därefter, när folkskolans

nya organisation och de förbättrade ekonomiska villkor, hvarmed densamma

af stat och kommun omhuldats, hunnit visa sin verkan, blef det möjligt att år 18 6 9

i öfverensstämmelse med riksdagens hemställan indraga den då tioåriga läroverkskursens

första klass, hvilken genom folkskoleväsendets allmänna utveckling kunde

anses hafva blifvit umbärlig. Inträdesfordringarna till den nya första klassen ökades

‘) Sid. 57 — 75 och 174 —179 samt tab. 37 — 39.

REALSKOLAN OCH FOLKSKOLAN.

93

icke obetydligt i flere ämnen, J) tyskans studium framsköts ett år, och inträdesåldern

höjdes från fyllda 9 till fyllda 10 år.

Då emellertid vid utfärdandet af 1878 års läroverksstadga enligt önskningar, ° inträdessom

från flere håll uttalats, inträdesåldern för första klassen åter bestämdes till fyllda 9

år och i sammanhang därmed inträdesfordringarna något sänktes, framträdde snart

vid riksdagarna fordran på indragning äfven af den nya första klassen af läroverket.

Fyra gånger2) vann detta kraf, genom hvars förverkligande man hoppades vinna

både ekonomiska och sociala fördelar, Andra Kammarens bifall. Men efter det afstyrkande

utlåtande, som 1882 — 84 års läroverkskommitté efter verkställd utredning

af frågan afgaf, och i följd af Första Kammarens ihärdiga motstånd har denna klass

hittills blifvit åt läroverken bibehållen, hvilket onekligen haft ett välgörande inflytande

på arbetet vid dessa.

I stället sökte regeringen på riksdagens anhållan år 1894 åstadkomma ett inträdesfordnärmare

samband mellan folkskolan och de allmänna läroverken, då inträdesfordringarna ^niZglfter

till läroverkets första klass bestämdes i nära anslutning till de kurser, som enligt folkskolans

gällande normalplan skulle genomgås i första klassen af fast folkskola Litt. A. d) kurs l894''

Visserligen tillämpades härvid normalplanens bestämmelser äfven på punkter, där

detta för åstadkommande af en anknytning till folkskolan icke kunde anses nödvändigt,

så att till exempel inträdesfordringarna i kristendom ökades betydligt utöfver

hvad som för ifrågavarande åldersstadium kan anses lämpligt. Härigenom

blef emellertid öfvergången från folkskolan till läroverket i viss mån underlättad,

utan att likväl någondera läroanstalten genom denna åtgärd hindrats i fullföljandet

af sitt särskilda ändamål.

Frågan om första klassens indragning synes efter denna åtgärd hafva upphört

att vara akut. Då den vid 1896 års riksdag på grund af väckt motion åter bragtes

inför Andra Kammaren, föranledde detta lika litet som flere andra, samtidigt framställda

reformförslag något uttalande från denna kammares sida. Och då statsutskottet vid

1898 års riksdag under behandlingen af åttonde hufvudtiteln fann sig föranlåtet att

uttala, att öfvervägandet af denna fråga, hvars lösning ur flere synpunkter skulle

vara önskvärd, själfmant torde erbjuda sig vid utarbetandet af en ifrågasatt förändrad

undervisningsplan, och att det då skulle visa sig, huruvida de betänkligheter,

som förut framställts mot en sådan åtgärd, kvarstode eller öfverhufvud vore

tillräckligt afsevärda i jämförelse med de fördelar, densamma skulle medföra, blef

äfven detta mycket moderata uttalande af Första Kammaren uteslutet ur motiveringen.

Oaktadt sedermera vid riksdagen år 1899 både i den motion i Andra Kammaren,

i) , Särskild höjdes inträdesfordringarna i modersmålet (redogörelse för innehållet af en uppläst berättelse

och färdighet i rättskrifning) och räkning (division och öfning i hufvudräkning), hvarjämte såsom

ny fordran tillkom geografi (öfversikt af Sverige, Norge och Danmark). Kungl. kungörelsen den io mars 1869.

2) Vid riksdagarna år 1880, 1881, 1890 och 1892.

s) De genom Kungl. kungörelsen den 9 november 1894 fastställda inträdesfordringarna till första

klassen finnas intagna i § 24 af gällande läroverksstadga.

REALSKOLANS ORGANISATION.

Den princi•

piella synpunkten.

9\

som bragte frågan om läroverksreformen på tal, och i det utlåtande, som i denna

fråga afgafs af Andra Kammarens första tillfälliga utskott, hänvisades till nyss anförda

uttalande af statsutskottet, finnes likväl i riksdagsskrifvelsen den 6 maj

samma år, på grund af Första Kammarens tystnad i frågan, ingenting nämndt om

första klassens indragning.

Väl kan redan den omständigheten, att riksdagens kamrar hittills icke kunnat

enas rörande den ifrågasatta indragningen, och att de läroverkskommittéer, som

haft att yttra sig i frågan, mer eller mindre bestämdt afstyrkt densamma, anses

tyda på att den påyrkade åtgärden åtminstone under nuvarande förhållanden ej kan

anses tidsenlig. Men som en dylik fordran, till följd af vissa därmed förbundna

fördelar, icke desto mindre kan väntas ånyo göra sig påmind, torde utöfver den

ofvan åberopade utredningen en kortfattad redogörelse för hufvudskälen till den

ståndpunkt i frågan, kommittén intagit, här befinnas vara på sin plats.

Från principiell synpunkt anser kommittén, därest såväl inom folkskolan som

vid läroverken nödiga förutsättningar för nämnda indragnings verkställande vore för

handen, lika litet nu som år 1869 något vara att invända mot en dylik åtgärd.

Folkskolan och realskolan hafva nämligen delvis samma mål; i båda undervisas jämsides

ungdom af samma ålder (9—14 år), och båda afse att meddela medborgerlig

bildning, ehuru till olika utsträckning, i det att realskolan, som behåller

sina lärjungar under ett större antal år, därigenom blir i stånd att anlägga undervisningen

i de olika ämnena efter en bredare och mera omfattande kursplan, hvarjämte

den upptager ämnen, som ej återfinnas å folkskolans normalplan, särskildt

främmande lefvande språk och främmande länders historia. Lika visst som därför

de båda skolarternas lärjungar en gång måste åtskiljas för att få olika utbildning,

lika säkert är, att de intill ett visst stadium utan skada kunna undervisas tillsammans.

Hvar punkten för skilsmässan lämpligast bör förläggas, är en pedagogisk

erfarenhetsfråga, som till största delen måste bero på ifrågavarande skolors

art och utveckling. Hittills har slutet af den bäst utrustade folkskolans första

årskurs betraktats såsom en lämplig anknytningspunkt, hvarifrån hennes lärjungar

kunna öfvergå till läroverkets första klass. Ur organisatorisk synpunkt läte sig

emellertid mycket väl tänka, att anknytningspunkten rycktes ett år högre upp,

så att öfvergången kunde ske från andra klassen af den bäst utrustade folkskolan

till realskolans andra klass. Därvid skulle naturligen den hittillsvarande första

läroverksklassen indragas, inträdesåldern och inträdesfordringarna i motsvarande grad

höjas samt tyska språkets studium, så vida ej nya svårigheter skulle skapas, framskjutas

ett år. Som det slutliga ekonomiska resultat, indragningen borde medföra,

i följd af behöfliga, men nu obestämbara utvidgningar inom folkskolan är svårt att på

ett tillförlitligt sätt angifva l) och i hvarje fall här ej bör få vara afgörande, synes *)

*) Att den effektiva, ej skenbara, besparing, som genom första klassens indragning skulle uppstå

för statsverket, är synnerligen vansklig att på förhand något så när exakt angifva, torde bland annat framgå

däraf, att medan 1882 — 84 års kommitté, till följd af kostnaden för den betydliga tillökning af folkskolans

REALSKOLAN OCH FOLKSKOLAN.

95

frågan egentligen bero därpå, huruvida en indragning — med bibehållande af det uppställda

slutmålet för realskolans undervisning i olika ämnen, hvilket enligt kommitténs

mening ej tål vid någon afprutning — för närvarande kan genomföras utan alltför

kännbara olägenheter för läroverken och för folkskolan.

Hvad realskolan vidkommer, kan nämnda fråga uppdelas i följande tvenne:

Kan det kunskapsmått, som inhämtats under två år i småskolan och två år i en

fullt utvecklad folkskola, och som sålunda innehafves af en lärjunge, hvilken genomgått

andra klassen af fast folkskola Litt. A, i alla ämnen med undantag af tyska

anses motsvara, hvad som erfordras för inträde i realskolans andra klass? Och kan

genom ändring af de följande realskoleklassernas kurs- och timplan den afsedda

färdigheten i nämnda språk uppnås, äfven om dess studium uppskjutes ett år?

Om man, för att erhålla ett tillförlitligt svar på den förra af dessa frågor,

jämför den i nya normalplanen af år 1900 för andra klassen af fast folkskola Litt.

A upptagna årskursen med den för realskolans första klass föreslagna, hvilken med

undantag af kristendomskursen är nästan alldeles lika med den för första läroverksklassen

nu gällande, skall det visa sig, att — därest man bortser från tyska språket,

hvilket ju icke förekommer i folkskolan — kurserna ungefärligen täcka hvarandra

förutom i kristendom, där folkskolekursen är betydligt större, och i modersmålet, historia

och räkning, där realskolans lärjungar inhämta något mera. *) Att för öfrigt i de

båda nämnda klasserna antalet veckotimmar för de flesta ämnen (utom kristendom,

modersmålet och tyska) är nära öfverensstämmande, framgår af följande öfversikt:

lärarepersonal, som måste förutsättas, om folkskolan på ett tillfredsställande sätt skulle kunna förbereda till

inträde i läroverkens andra klass, ansåg, att det ekonomiska resultatet af indragningen skulle blifva en ökad

statsutgift för skolväsendet af minst 750,000 kronor, så beräknade 1892 års statsutskott, som förmenade en

utvidgning af folkskolans lärarepersonal vara för ändamålet obehöflig, att indragningen borde för statsverket

medföra en besparing af 154,628 kronor årligen.

J) I kristendom skola lärjungarne i andra årsklassen af fast folkskola Litt. A, särskilt i fråga om

katekesen, redan hafva inhämtat lika mycket, som är afsedt att genomgås i andra realskoleklassen, eller hela

första hufvudstycket och första trosartikeln af utvecklingen. Däremot är den grammatiska kursen i modersmålet

mindre än i realskolans första klass; då härtill kommer, att undervisningen i denna del af ämnet i realskolan

går parallellt med och väsentligen stödjes af undervisningen i tyska, torde med afseende på den

allmänna språkbildningen en afsevärd skillnad förefinnas mellan realskolans och folkskolans lärjungar uti

ifrågavarande klasser. Hvad åter historien angår, saknas i andra klassen af folkskolan den för realskolans

första klass föreslagna kursen i fäderneslandets historia intill år 1319 efter en mindre lärobok. I matematik

hafva ifrågavarande lärjungar i folkskolan ej erhållit någon öfning i decimalbråk, däremot gjort någon be.

kantskap med allmänna bråk, en olikhet, som lätt torde kunna utjämnas. Hvad slutligen naturläran angår?

bör anmärkas, att den för realskolans första klass föreslagna »läran om människokroppens byggnad» ej

förekommer förrän i folkskolans tredje årsklass, hvaremot lärjungarne i folkskolans andra årsklass erhålla

en något större kännedom om läran om djuren.

Realskolans

synpunkt.

9b

REALSKOLANS ORGANISATION.

Antal veckotimmar i folkskolans andra klass och realskolans första klass.

Klasser.

Kristend. j Modersm.

Tyska.

Hist.

Geogr,

Matem.

Naturl.

Välskr.

Teckn.

S:a tim. !

Folksk. Klass 2

(fast Litt. A).

5

8

O

2

2

5

2

i*/«

I

!

26 V®*)

Realsk. klass 1.

3

5

6

2

2

4

2

2

I

27

Vid en dylik jämförelse får man emellertid ej förbise den viktiga omständigheten,

att, äfven om de föreskrifna kurserna något så när motsvara hvarandra, en

kvalitativ skillnad i regeln torde förefinnas, då allmänna läroverket i flere afseenden

verkar under gynnsammare förhållanden än folkskolan, särskildt därutinnan, att det

vanligen arbetar med mindre klasser och kan sofra lärjungematerialet. Under sådana

omständigheter är det antagligt, att lärjungarne i realskolans första klass befinna

sig på en högre utvecklingsståndpunkt än lärjungarne i folkskolans andra klass. Om

denna skillnad i den allmänna mognaden hos de olika slagen af lärjungar ansetts

vara af väsentlig betydelse för förslaget om första klassens indragning, redan då det gällt

det allmänna läroverkets nioåriga kurs, bör dess inverkan blifva ännu kännbarare,

när det ifrågasättes att förkorta realskolans sexåriga kurs. Bortser man emellertid

från detta förhållande, kan den egentliga svårigheten med afseende på första

klassens indragning från realskolans synpunkt sägas ligga däri, att studiet af tyska

måste uppskjutas ett år, samt att realskolan för framtiden skulle gå miste om

den hälsosamma inverkan, nämnda klass haft till att disciplinera och vid gemensamt

arbete vänja de i läroverket från olika håll nyinträdande lärjungarne. Sistnämnda

uppgift måste ju vid en eventuell indragning af första klassen alltid öfvertagas af

nuvarande andra klassen, hvilket naturligen skulle konima att inkräkta på dennas

arbetstid. Svårare torde emellertid blifva att vinna ersättning för de sex timmarnas

grundläggande undervisning i tyska språket, som samtidigt måste uppgifvas. Tv att

vid inträdet i den nya första klassen fordra kunskaper i tyska, motsvarande dem,

som inhämtats i den indragna klassen, kunde med rätta stämplas som ett försök

att med ena handen återtaga, hvad som gifvits med den andra, och att återvinna

det förlorade genom att i följande klasser öka tyskans timtal torde näppeligen af

hänsyn till öfriga ämnens kraf i nämnvärd mån låta sig genomföra, utan att lärjungarne

öfveransträngas.

Att åter utan något slags ersättning helt enkelt framskjuta studiet af tyskan

ett år vore en åtgärd af mycket genomgripande betydelse ej blott för tyskan, som

därigenom skulle mista en femtedel af sina veckotimmar i realskolan, utan äfven

*) Hela antalet veckotimmar i folkskolans andra årsklass utgör egentligen 28, men sång, som

i nämnda klass har 1 ^2 veckotimme, har vid jämförelsen ej upptagits, då den, liksom gymnastiken, i realskolan

är ställd utom timplanen.

REALSKOLAN OCH FOLKSKOLAN.

97

för läroverkets språkbildning i dess helhet, enär det grundläggande- språkets ställning

skulle försvagas och endast två år, i stället för hittillsvarande tre, komme att förflyta

mellan det första och det andra främmande språkets inträde på schemat. '') På grund

af den större mognad, lärjungarne under ytterligare ett skolår erhållit, skulle visserligen

inlärandet af det främmande språket i vissa afseenden underlättas och sålunda

kunna jämförelsevis raskare fortskrida. Sannolikt kan äfven synas, att lärjungarnes

kunskaper genom tillägget af sjette realskoleklassen skulle i realskolexamen blifva

minst lika stora som vid afgången från nuvarande femte läroverksklassen, ätvensom

att, till följd af den föreslagna ökningen af ämnets timtal å gymnasiet, resultatet

i studentexamen skulle blifva ungefär desamma som nu; men i så fall skulle man

också nödgas helt och hållet afstå från den förstärkning af tyskans ställning, som,

särskilt hvad beträffar tal- och skriffärdighet, i den nya undervisningsplanen åsyftats.

Dessutom må erinras därom, att i vårt land studiet af det första främmande språket

_ detta må nu hafva varit latin, tyska eller franska — före år 1856 i regeln

börjats vid 8, därefter intill år 1869 vid 9 års ålder, och att efter denna tid ett

kortvarigt försök gjorts med att uppskjuta nämnda studium till 10 års ålder, men

att man snart (efter 1878) funnit sig föranlåten att återgå till 9 års ålder.

Hvad utlandet angår, har man visserligen i flere kantoner i Schweiz, där lärjungarne

dock från hemmet medföra praktisk kunskap i minst ett af de stora kulturspråken,

samt i Norge, där de klassiska språken numera i regeln uteslutits från de

högre skolornas schema, och där för öfrigt ändringen i språkens ställning är af så

färskt datum, att det ännu torde vara för tidigt att häraf draga några säkra slutsatser,

vågat sig på försöket att till en högre normalålder än 9 år framskjuta studiet

af det första främmande språket. Men i de flesta andra europeiska kulturländer

har man, trots åtskilliga teoretiska utsagor till förmån för uppskof med språkstudiet,

i praktiken ännu alltjämt fasthållit vid 9 år såsom lämpligaste utgångspunkten

för nämnda studium vid de offentliga läroanstalterna. 2)

Ses åter förslaget om första klassens indragning från folkskolans synpunkt,

så är till en början att märka, att det just är folkskolan, som ansetts skola däraf draga

den förnämsta vinsten. I socialt afseende vore det nämligen utan tvifvel en fördel,

om olika samhällsklasser allmännare än hittills kunde förmås att begagna folkskolan

såsom förskola till de allmänna läroverken. Grundad anledning finnes jämväl

för den förhoppningen, att den ifrågasatta åtgärden skulle vara ägnad att bereda

folkskolan en i ekonomiskt afseende förbättrad ställning, om inflytelserika samhälls- *)

*) Jfr. realskolans timplan sid. 177.

2) I Schweiz inträder väl i flere kantoner det första främmande språket vid 10, 11 eller 12 års

ålder; i Norge har sedan år 1896 tyskan börjats i första och engelskan i andra middelskoleklassen vid respektive

11 och 12 års ålder; i Berlin har man ock sedan åtskilliga år tillbaka i vissa »Bflrgerschulen»

på försök börjat läsningen af det första främmande språket vid 11 års ålder. Men i statsläroverken eller

i därtill förberedande skolor i Tyskland, Österrike, Frankrike, Holland, Danmark m. fl. länder börjar eljest

i regeln lärjungarnes språkundervisning, när de äro nio år eller yngre.

Folkskolans

synpunkt.

13

<)8

REALSKOLANS ORGANISATION.

klasser genom att dit sända sina barn blefve djupare intresserade för densamma.

Och icke minst skulle en närmare anslutning mellan folkskolan och de allmänna

läroverken kunna verka hälsosamt, om den bidroge till att framkalla en med barnaålderns

behof mera öfverensstämmande indelning af folkskolans katekeskurs.

Det gäller dock härvid att noga tillse, det man för att ernå vissa åstundade

fördelar icke går alltför brådstörtadt till väga och till äfventyrs genom att pålägga

folkskolan mera, än hon för närvarande mäktar bära, skapar nya svårigheter, ägnade

att vålla ett afbrott i det organiska samband, som sedan år 1894, då inträdesfordringarna

till läroverkens första klass lämpades efter folkskolans kurser, på ett lyckligt

sätt börjat utveckla sig mellan de båda läroanstalterna. Vid den ofvan anställda

jämförelsen mellan kurserna i folkskolans andra klass och realskolans första

har nämligen kommittén lagt till grund förhållandena vid den förmånligast ställda

fasta folkskolan (lutt. A enligt 1900 års normalplan), emedan förhållandena där

ej blott i fråga om genomgångna kurser utan äfven och ej minst däruti, att klassen

hela läsåret undervisas af särskild lärare, närmast likna läroverkens. Från de flesta slag

af folkskolor, där resultaten i följd af samläsning mellan olika årsklasser eller hvarannandagsläsning

väsentligen försenas, torde någon direkt öfvergång af här ifrågasatta

art i regeln ej befinnas möjlig.

Af inom kommittén utförda beräkningar för år 1899, grundade på till

Kungl. ecklesiastikdepartementet ingifna primäruppgifter, framgår emellertid, att

folkskolor, som fullständigt ordnats efter normalplanens typ Litt. A, vid 1899 års

slut funnos endast i 54 af Sveriges 93 städer samt å 28 platser på landsb}rgden,

men saknades i 4 städer med högre läroverk och i 11 af de städer, för hvilka

sexklassiga samskolor af kommittén föreslagits. Hela lärjungeantalet i skolorna Litt.

A utgjorde 86,796, motsvarande blott 11,7% af hela rikets i folkskolor och småskolor

undervisade barn. '') Det långt öfvervägande antalet af landets skolpliktiga

barn undervisas i skolor, anordnade i öfverensstämmelse med någon af normalplanens

öfriga typer. En vanlig skolform är hvarannandagsläsning, som ännu förekommer

till och med i en och annan stad, och den flyttande folkskolan är i några

län, till exempel Kronobergs och Värmlands, talrikare än den fasta.

Trots den starka utveckling, som under de sista årtiondena ägt rum på folkskolans

område, torde alltså en närmare undersökning af denna skolas förhållanden,

sådana de för närvarande verkligen te sig, gifva vid handen, att det vida öfvervägande

antalet af rikets folkskolor icke skulle vara i stånd att — utan särskild undervisning

vid sidan eller alltför stor tidsspillan — i de olika ämnena utom tyska förbereda

sina lärjungar till inträde i realskolans andra klass. Om därföre den nu

*)

Vid 1890 års slut beräknades 109 folkskolor med 1,136 lärare (däraf 13 skolor med 39 lärare

på landsbygden) höra till typen Litt. A; vid 1899 års slut hade antalet vuxit till 145 skolor med 2,019

lärare (däraf 33 skolor med 207 lärare på landsbygden). Skolornas antal i en kommun beräknas i primäruPPgifterna

efter mycket olika grunder; vanligen sammanföras under namn af en skola alla klasserna i ett

folkskolehus, men stundom, såsom i Stockholm, samtliga folkskoleklasserna i en församling.

REALSKOLAN OCH FOLKSKOLAN

-

99

varande första läroverksklassen på en gång allmänt indroges, skulle detta med skäl

kunna betraktas såsom ett orättvist gynnande af städerna och ett fåtal folkrikare

orter å landsbygden på bekostnad af den öfriga och vida större delen af landet.

Barn från trakter med mindre utvecklad folkskola skulle nämligen för framtiden få

svårare än nu att komma in vid läroverken; ty i städernas bättre utrustade folkskolor

lära icke mottagas barn från landsbygden, som vilja förbereda sig för intagning

i allmänt läroverk, och att i fattigare och glest befolkade trakter för sådana

barn bereda särskild undervisning torde falla sig dyrt och i vissa fall omöjligt.

Invändes häremot, såsom flere gånger skett, att just den ifrågasatta åtgärden

borde verka som en kraftig maning till de samhällen, livilka ännu ej på ett tillfredsställande

sätt ordnat sitt folkskoleväsen, att i detta afseende upphjälpa, hvad

som brister, bör dock, äfven om så skulle ske, å andra sidan ej förglömmas,

att folkskolan i själfva verket har ett annat och vida viktigare mål än att tjäna

såsom förskola åt de allmänna läroverken. Om den sistnämnda uppgiften alltför

starkt betonas, kan folkskolans egentliga verksamhet lätt löpa fara att snedvridas.:

Först och främst bör folkskolan, där redan nu öfver 90 °''0 af landets uppväxande

ungdom mellan 7 och 14 år utbildas, själfständigt och utan något som helst yttre

tvång utveckla sig för sitt hufvudändamål såsom allmänt folkuppfostrande anstalt,

och sedan må man i andra rummet se till, om hon därjämte kan tillgodose ett

annat, från hennes synpunkt mycket underordnadt syfte, nämligen att gifva förberedande

undervisning åt den jämförelsevis ringa del af folkskolans lärjungar, som

ämnar söka sig in vid de allmänna läroverken.

En i bästa afsikt, men alltför hastigt vidtagen inskränkning af läroverkets lägre

stadium kan också lätteligen komma att verka i helt annan riktning, än som åsyftats.

Det kunde nämligen därvid på många ställen inträffa, att privata skolor i vida större

utsträckning än hittills finge öfvertaga den förberedande roll, som man tillämnat

folkskolan, men som denna, åtminstone ej på tillräckligt kort tid, mäktade utföra.

Så har det gått i Norge, där »middelskolens» två lägsta klasser år 1896 indrogos.

Genom att binda beviljandet af statsbidrag vid vissa villkor har man i de

mindre och medelstora städerna tvungit fram folkskolan som förberedande skola

för alla; men i de största städerna har ej kunnat förhindras, att man kringgått

detta därigenom, att de privata gosskolorna skaffat sig fem förberedande

klasser i stället för de förutvarande tre, eller att privata flickskolor i sina förberedande

klasser upptagit gossar. Dessutom klagas i Norge däröfver, att den

sålunda underlättade öfvergången till middelskolen i alltför stor utsträckning beröfvat

folkskolans högre klasser deras bästa lärjungar, sä att dessa klasser ofta nog

fått ett ganska bedröfligt utseende. Slutligen har ock indragningen fört med sig,

att särskild undervisning vid sidan af den vanliga öfverallt måst anordnas vid de

stadsfolkskolor, som bereda en del af sina lärjungar till att från femte klassen taga

inträdesexamen till middelskolen, en anordning, spm naturligen både för skolorna

100

REALSKOLANS ORGANISATION.

Partiella försök

ifrågasatta.

och deras lärjungar måste vålla åtskilliga olägenheter. För landsbygdens folkskolor

åter har man af lätt insedda skäl ej kunnat vidtaga någon sådan åtgärd.

Såväl den omständigheten, att folkskolan i de flesta trakter af vart land ännu

ej nått en sådan utveckling, att den — äfven om man bortser från tyskan — utan

särskild undervisning vid sidan eller alltför stor tidsförlust för lärjungarne kan förbereda

till inträde i realskolans andra klass, som ock de erfarenheter, hvilka redan

vunnits genom våra grannländers åtgärder i detta afseende, synas kommittén innebära

en stark maning att i fråga om inskränkningen af läroverkens lägsta stadium gå till

väga med varsamhet. Eljest torde lätt kunna hända, att man, i stället för att närma

folkskolan och läroverket till hvarandra, dem emellan skapar en klyfta och, utan

gagn för folkskolan, skadar det allmänna läroverket genom att försvaga dess underbyggnad,

så att antingen kunskapsnivån måste sänkas eller öfveransträngning framtvingas.

Men om alltså kommittén under förhandenvarande förhållanden icke finner

sig kunna tillstyrka en åtgärd, som, så vidt dess följder för närvarande kunna öfverskådas,

särskildt skulle vara ägnad att ställa sig hindrande i vägen för uppnåendet

af det för de allmänna läroverken satta målet, så anser den dock, i hufvudsaklig anslutning

till hvad i nämnda Yttrande i läroverksfrågan blifvit anfördt, icke olämpligt,

att försök med första klassens indragning anställas å orter, där kommunerna därtill

befinnas villiga och folkskolan är väl utvecklad. Visar det sig då, att kunskapsnivån

vid de allmänna läroverken genom en sådan anordning sjunker, så att fordringarna

i realskolexamen och studentexamen ej kunna upprätthållas, bör.en återgång

till det förutvarande förhållandet till folkskolan ske, något som i så fall utan

större svårighet torde kunna verkställas. Skulle åter dylika försök, på olika orter

och i tillräckligt antal anställda, utfalla så gynnsamt, att de farhågor, åt hvilka

kommittén här ofvan gifvit uttryck, därigenom undanrödjas, då torde tiden vara

inne att till öfvervägande upptaga frågan om första klassens indragning.

Förslag till kursplan för realskolan.

Kursbestämmelserna äro i enlighet med därom i stadgan för rikets allmänna

läroverk gifven föreskrift endast så till vida bindande, att de skola tjäna till hufvudsaklig

ledning vid utarbetandet af det förslag till lärokurser, som af rektor och

lärare vid hvarje läsårs början uppgöres samt efori granskning och stadfästelse

underställes.

Kristendom.

Mål.

Kännedom om den bibliska historien samt om det viktigaste af den kristna

tros- och sedeläran; genom bibelläsning vunnen bekantskap med några af bibelns

viktigare och mindre svårfattliga böcker, äfvensom någon kännedom om betydelsefullare

delar af kyrkans historia, särskildt reformationstidehvarfvet.

Inträdes/ordringar.

De viktigaste berättelserna ur gamla och nya testamentets bibliska historia;

textorden till första, andra och tredje hufvudstvckena i Luthers lilla katekes jämte

instiftelseorden till döpelsen; några psalmverser.

Kurser.

Första hlassen. Biblisk historia: gamla testamentet. Katekes: inledningen

och första hufvudstycket till och med fjärde budet. Bibelläsning i sammanhang

med bibliska historien och katekesen. Valda psalmer. *)

l) Vid katekesundervisningen läses i klasserna i—4 Luthers lilla katekes i samband med

den antagna utvecklingen; i fråga om den senare fordras dock utanläsning endast af viktigare bibelspråk.

Vid psalmläsningen bör utanläsning förekomma endast af ett fåtal därtill särskildt lämpliga

psalmer eller psalmverser.

102

REALSKOLANS ORGANISATION.

Andra klassen. Biblisk historia: nya testamentet. Katekes: först* hufvudstycket

afslutadt och repeteradt, första trosartikeln. Bibelläsning såsom i föregående

klass. Valda psalmer.

Tredje klassen. Biblisk historia: repetition. Katekes: andra hufvudstycket

afslutadt och repeteradt, tredje hufvudstycket påbörjadt. Bibelläsning såsom i föregående

klass. Valda psalmer.

Fjärde klassen. Bibelläsning: ett af de synoptiska evangelierna. Katekes:

tredje hufvudstycket afslutadt och repeteradt, fjärde och femte hufvudstyckena.

Valda psalmer.

Femte klassen. Bibelläsning: Apostlagärningarna. Repetition af Luthers lilla

katekes, afseende en sammanfattning af det viktigaste af den kristna tros- och

sedeläran. Öfversikt af kyrkoåret samt kort framställning af den svenska kyrkans

gudstjänstordning. Valda psalmer.

Sjette klassen. Bibelläsning: valda delar af Psaltaren samt något af de mindre

bland de Paulinska brefven eller Petri första bref. Lifsbilder ur kyrkans historia, särskildt

från reformationstiden; redogörelse för de väsentligaste skiljaktigheterna mellan de

kristna hufvudkyrkorna och kort öfversikt af de mera betydande, från protestantisk

kyrka utgångna trossamfunden.

Modersmålet.

Mål.

Förmåga att vårdadt och med riktig betoning uppläsa stycken i bunden och

obunden form äfvensom att muntligt och skriftligt gifva en redig framställning af

ett lättare ämne; säkerhet i rättstafning och interpunktion; kännedom om det viktigaste

af svenska språkläran; genom litteraturläsning vunnen bekantskap med några

af Sveriges förnämsta författare, hufvudsakligen från nittonde århundradet.

Inträdesfordringar.

Förmåga att tydligt och säkert läsa innantill och att med egna ord redogöra

för innehållet af en uppläst enkel berättelse.

Någon färdighet i rättskrifning.

FÖRSLAG TILL KURSPLAN.

10?

Kurser.

Första klassen. Läsning och förklaring af valda stycken, företrädesvis ur

Nordens saga, historia och geografi, samt öfningar att återgifva innehållet af lästa

eller af läraren muntligt framställda berättelser och beskrifningar, allt i förening med

inöfning af de riktiga'' språkljuden och aktgifvande på betoningen; af språkläran

hufvudsakligen samma delar, som genomgås vid undervisningen i tyska språket;

satsbildningsöfhingar; rättskrifningsöfningar med stöd af antagen rättstafningslära.

Andra klassen. Läsning och förklaring af valda stycken samt öfningar att

återgifva innehållet såsom i föregående klass; framsägning af inlärda enklare poetiska

stycken; ftf språkläran hufvudsakligen samma delar, som genomgås i tyska

språket; satsbildtttngsöfningar; rättstafnings- och interpunktionsöfningar.

Tredje klassen. Läsning och förklaring af valda stycken samt öfningar att

återgifva innehållet såsom i föregående klasser; framsägning af inlärda enklare poetiska

stycken; formläran samt sats- och interpunktionsläran efter en kort lärobok

påbörjad; satsanalyS Och satsbildningsöfningar; rättstafningsläran afslutad; rättstafningsoch

interpunktionsöfningar; någon gång en mindre uppsats på lärorummet under

lärarens ledning.

Fjärde klassen. Välläsning: valda stycken ur det nittonde århundradets

svenska poesi och prosa och i sammanhang därmed underrättelser om författarne,

äfvensom nödiga upplysningar ur versläran; öfningar i muntligt återgifvande såsom

i föregående klass; framsägning af inlärda fosterländska stycken; sats- och interpunktionsläran

afslutad; rättskrifningsöfningar.

Hvarannan vecka, efter lärarens anvisning med afseende på behandlingen, en

uppsats öfver lättare ämne eller en skriftlig öfversättning af förut läst tysk text,

utförd än i hemmet, än på lärorummet.

Femte klassen. Välläsning såsom i föregående klass; öfningar i muntlig

framställning med noggrannare aktgifvande på uttryckets språkriktighet; sammanfattande

öfversikt af den i språkläran genomgångna kursen; rättskrifningsprof; dispositionsöfningar.

Hvarannan vecka en uppsats eller en öfversättning såsom i föregående klass.

Sjette klassen. Välläsning: valda litteraturprof från nittonde, äfvensom från

adertonde århundradet; i sammanhang därmed underrättelser om författarne; referat

och deklamationsöfningar samt andra öfningar i muntlig framställning; dispositions

-

104

REALSKOLANS ORGANISATION.

öiningar jämte öfningar att uppsätta enklare skrifvelser, såsom ansökningar, intyg,

fullmakter m. m.

Hvarannan vecka, efter lärarens anvisning med afseende på behandlingen, en

skriftlig uppsats, någon gång omväxlande med en öfversättning från tyska eller

engelska, utförd än i hemmet, än på lärorummet.

Tyska.

Mål.

Förmåga att med vårdadt uttal uppläsa och öfversätta lättare tysk text; färdighet

att uppfatta och på tyska besvara enklare frågor i anslutning till lästa stycken;

törmåga att utan svårare grammatiska och fraseologiska fel till tyska skriftligt

öfversätta en lättare svensk text; härför nödig grammatisk kunskap.

Kurser.

Första klassen. Uttals- och läsöfpingar; substantivens och adjektivens vanligaste

böjningsformer, personliga, förenade possessiva, interrogativa och de vanligaste

demonstrativa pronomen, indikativ af de temporala hjälpverben samt af de svaga

verben i aktiv; öfning i särskiljande af ordklasser och satsens hufvuddelar under

jämförelse med modersmålet; muntliga och skriftliga tillämpningsöfningar; förberedande

talöfningar.

Andra klassen. Läsöfningar; substantivens deklinationer, adjektivens deklinationer

och komparation, räkneord, pronomen, indikativ i passiv, imperativ, infinitiv,

particip, modala hjälpverb, under läsningen förekommande starka verb, prepositioner

och konjunktioner; öfning i särskiljande af ordklasserna och satsdelarna under

jämförelse med modersmålet; muntliga och skriftliga tillämpningsöfningar; talöfningar.

Tredje klassen. Läsning af lättare sammanhängande stycken; återstående

former af verbet, sammansatta verb, under läsningen förekommande starka verb,

prepositioner och konjunktioner; behöfliga delar af syntaxen i anslutning till den

lästa texten; öfning i särskiljande af ordklasserna och satsdelarna samt hufvudsatser

och bisatser under jämförelse med modersmålet; muntliga och skriftliga tillämpningsöfningar;

talöfningar.

FÖRSLAG TILL KURSPLAN.

I05

Fjärde klassen. Läsning af lättare sammanhängande stycken; formläran fullständigt

genomgången och repeterad; syntax och satsanalys såsom i föregående,

klass; muntliga och skriftliga tillämpningsöfningar; talöfningar.

Hvarannan vecka, på ämnets lärotimmar och under lärarens ledning, en skriftlig

reproduktionsöfning eller en öfversättning till tyska.

Femte klassen. Läsning af moderna författare; kort öfversikt af syntaxen;

muntliga och skriftliga tillämpningsöfningar; talöfningar.

Hvarannan vecka en skriftlig reproduktionsöfning eller en öfversättning till

tyska, utförd än i hemmet, än på lärorummet.

Sjette klassen. Läsning af moderna författare, delvis ex tempore; grammatik

i anslutning till de skriftliga öfningarna; öfning i läsning af tysk stil; muntliga och

skriftliga tillämpningsöfningar; talöfningar.

Hvarannan vecka en skriftlig reproduktionsöfning eller en öfversättning till

tyska såsom i föregående klass.

Engelska.

Mål.

Förmåga att med vårdadt uttal uppläsa och öfversätta lättare engelsk text;

färdighet att uppfatta och på engelska besvara enklare frågor i anslutning till lästa

stycken; förmåga att utan svårare grammatiska och fraseologiska fel till engelska

skriftligt öfversätta en lättare svensk text; härför nödig grammatisk kunskap.

Kurser.

Fjärde klassen. Uttals- och läsöfningar; formlära; muntliga och skriftliga

tillämpningsöfningar; talöfningar.

Femte klassen. Läsning af lättare sammanhängande stycken; formläran afslutad

och repeterad; behöfliga delar af syntaxen i anslutning till texten; muntliga

och skriftliga tillämpningsöfningar; talöfningar.

Sjette klassen. Läsning af lättare moderna författare, delvis ex tempore;

syntax såsom i föregående klass jämte en kort öfversikt af syntaxen i dess helhet,

muntliga och skriftliga tillämpningsöfningar; talöfningar.

Hvarannan vecka eu skriftlig öfversättning till engelska, utförd än i hemmet,

än på lärorummet.

14

io6

REALSKOLANS ORGANISATION.

Franska.

Mål.

Förmåga att med någorlunda felfritt uttal uppläsa och öfversätta genomgångna

franska läsestycken; kunskap om det allmännaste af formläran.

Kurser.

Femte klassen. Uttals- och läsöfningar; af formläran hufvudsakligen de regelbundna

verben och hjälpverben; muntliga och skriftliga tillämpningsöfningar.

Sjette klassen. Läsning af lättare text; det viktigaste af formlärans öfriga

delar; muntliga och skriftliga tillämpningsöfningar.

Historia.

Mål.

Kännedom om fäderneslandets historia, företrädesvis under nyare tiden, samt

om det viktigaste af svenska statsförfattningen och kommunalförvaltningen; kännedom

om den allmänna historien, företrädesvis under nyare tiden.

Kurser.

Första klassen. Berättelser ur Nordens guda- och hjältesaga samt äldre

historia efter lärarens muntliga framställning och med stöd af en läsebok; fäderneslandets

historia under forntiden och medeltiden intill år 1319 efter en mindre lärobok.

Andra klassen. Fäderneslandets historia 1319—iéii jämte hufvuddragen

af Norges och Danmarks historia till början af 1600-talet.

Berättelser ur Greklands och Roms saga och historia efter lärarens muntliga

framställning och med stöd af en läsebok.

Tredje klassen. Fäderneslandets historia 1611 —1718 jämte hufvuddragen

af Norges och Danmarks historia under samma tid.

Allmänna historien: forntiden efter en mindre lärobok.

FÖRSLAG TILL KURSPLAN.

107

Fjärde klassen. Fäderneslandets historia 1718-1809 jämte hufvuddragen

af Norges och Danmarks historia under samma tid.

Allmänna historien: medeltiden och tiden 1500-1648.

Femte klassen: Fäderneslandets historia från år 1809 till närvarande tid

jämte hufvuddragen af Norges och Danmarks historia under samma tid samt en

kortfattad repetition af svenska forntidens och medeltidens historia.

Allmänna historien från år 1648 till närvarande tid.

Sjette klassen. Hufvuddragen af Sveriges statsförfattning och kommunalförvaltning.

Repetition af svenska och allmänna historien under nyare tiden, med

särskild vikt lagd på tiden efter år 1815.

Geografi.

Mål.

Kännedom om Skandinaviska halföns samt om det viktigaste af det öfriga

Europas och de främmande världsdelarnas fysiska och politiska geografi; förmåga

att förstå och använda karta och glob.

Inträdes/ordning ar.

Kännedom om Skandinaviska halföns gränser, om det allmännaste af dess

höjdförhållanden och om Sveriges hufvuddelar; närmare kännedom antingen om

Götaland eller om Svealand och Norrland; förmåga att på kartan utvisa det genomgångna.

Kurser.

Första klassen. Världsdelar och världshaf efter globen jämte korta upplysningar

om jordens form och rörelse; öfningar att förstå och använda kartan,

Sveriges och Norges geografi jämte en sammanfattande öfversikt af Skandinaviska

halföns fysiska beskaffenhet; det öfriga Europas fysiska och politiska geografi påbörjad.

Andra klassen. Europas fysiska och politiska geografi fortsatt.

Tredje klassen. Europas fysiska och politiska geografi afslutad jämte en

sammanfattande öfversikt af densamma.

Fjärde klassen. De främmande världsdelarnes fysiska och politiska geografi

påbörjad.

o8

REALSKOLANS ORGANISATION.

Femte klassen. De främmande världsdelarnes fysiska och politiska geografi

afslutad och repeterad.

Sjette klassen. Sammanfattande öfversikt af den fysiska geografien; repetition

af Europas geografi, särskildt Skandinaviska halföns, med framhållande af befolkningsoch

samhällsförhållanden, näringslif och kolonialväsen.

Matematik.

Mål.

Insikt och färdighet i aritmetik samt i lösning af första gradens ekvationer

med en och flera obekanta, allt med tillämpning på uppgifter ur det praktiska

lifvet; någon öfning i enklare bokföring. Insikter i plangeometri till ett omfång,

motsvarande Euklides’ fyra första böcker och det riktigaste af läran om likformighet,

jämte färdighet att lösa enklare konstruktions- och beräkningsuppgifter.

Inträdesfordringar.

Färdighet i användandet af de fyra räknesätten med hela tal, dock att icke

må fordras kännedom om tal, som innehålla flera än fyra siffror, eller användning

af mer än tvåsiffriga multiplikatorer och divisorer; någon kännedom om sorter och

någon öfning i hufvudräkning.

Kurser.

Första klassen. Aritmetik: de fyra räknesätten med hela tal jämte någon

öfning i användandet af decimaler; tillämpning på sorter; hufvudräkning.

Andra klassen. Aritmetik: de fyra räknesätten i bråk med tillämpning på

sorter; hufvudräkning.

Tredje klassen. Aritmetik: läran om bråk och dess tillämpning på sorter

afslutad och repeterad; enkel regula de tri samt lättare uppgifter, tillhörande procentoch

ränteräkning; hufvudräkning.

Fjärde klassen. Aritmetik och algebra: enklare uppgifter i bolagsräkning;

beräkning af medelvärden; användning af parenteser; planimetriska räkneöfningar i

anslutning till den geometriska kursen; enkla ekvationer af första graden med en

FÖRSLAG TILL KURSPLAN. J

obekant jämte problem och i samband därmed bokstafsräkningens grunder till den

omfattning, i hvilken de för ekvationsräkningen äro behöfliga.

Geometri: läran om linjer, vinklar, trianglar och parallellogrammer, med

väsentligt afseende fäst vid konstruktionsuppgifterna; lätta öfningssatser.

Femte klassen. Aritmetik och algebra: repetition af aritmetiken, särskilt

genom sammansatta bråk exempel; planimetriska och enklare stereometriska räkneöfningar

i anslutning till den geometriska kursen; ekvationer och problem i samband

med enkel bokstafsräkning såsom i föregående klass.

Geometri: läran om cirklar och månghörningar, med väsentligt afseende fäst

vid konstruktionsuppgifterna; lätta öfningssatser.

Sjette klassen. Aritmetik och algebra: ekvationer af första graden med en

och flera obekanta jämte problem; de fyra räknesätten i hela tal och bråk, äfven

omfattande enkla exempel i bokstafsräkning i anslutning till det förut genomgångna;

planimetriska och enklare stereometriska räkneöfningar i anslutning till den geometriska

kursen; lättare uppgifter rörande obligationer och växlar; någon öfning i

enklare bokföring.

Geometri: den föregående kursen repeterad och ytterligare tillämpad; det

viktigaste af läran om likformighet med tillämpning på* uppgifter rörande likformig

afbildning.

Naturlära.

Mål.

Kännedom om människokroppen och det allmännaste af hälsoläran samt om

typiska och andra anmärkningsvärda djur och växter, särskildt de vanligaste inhemska

och de för människan viktigaste, jämte sammanfattande öfversikter af djuroch

växtriket; kännedom om de viktigaste fysiska och kemiska företeelserna med

särskildt afseende på deras praktiska betydelse och tillämpning; kunskap om hufvuddragen

af läran om jorden i geologiskt och astronomiskt hänseende samt af läran

om världsbyggnaden.

Inträdesfor äring ar.

Kännedom om valda djurtyper såsom inledning till läran om djurriket.

REALSKOLANS ORGANISATION.

I IO

Kurser.

Första klassen. Det allmännaste af läran om människokroppens byggnad;

typer för däggdjuren.

Undersökning (under våren) af ett fåtal lefvande växter med tydliga blomdelar.

Andra klassen. Kortfattad öfversikt af däggdjuren; typer för och kortfattad

öfversikt af fåglarna.

Det allmännaste af läran om de högre växternas yttre organ, hufvudsakligen

inhämtadt genom undersökning af lefvande växter; exkursioner (under våren) i

förening med undervisning om växters insamling och preparering.

Tredje klassen. Typer för och kortfattad öfversikt af de kallblodiga ryggradsdjuren.

Kortfattad öfversikt af de högre växternas yttre organ i samband med fortsatt

undersökning af lefvande växter och genomgång af förut insamlade; någon

öfning i växtbestämning efter flora enligt sexualsystemet; exkursioner (höst och

vår) under lärarens ledning; insamling af 40 allmänna växter. *)

Fjärde klassen. Typer för och kortfattad öfversikt af de ryggradslösa

djuren; systematisk repetition af djurriket påbörjad.

Typer för de större eller i annat afseende viktigare naturliga växtfamiljerna;

fortsatta öfningar i växtbestämning; genomgång af de i denna och föregående klass

insamlade vilda och odlade växter med framhållande af deras egendomligheter;

exkursioner såsom i föregående klass; insamling af 50 allmänna växter.

Femte klassen. Systematisk repetition af djurriket afslutad.

Typer för de kryptogama växterna; de viktigaste in- och utländska kulturväxterna;

genomgång af de insamlade växterna såsom i föregående klass; exkursioner

såsom i föregående klass; insamling af 60 allmänna växter.

De viktigaste fysiska företeelserna, med särskilt afseende på deras praktiska

betydelse och tillämpning; det allmännaste om vårt planetsystem och himlakropparna

i öfrigt.

Sjette klassen. Människokroppen och dess förrättningar samt i sammanhang

därmed det allmännaste af hälsoläran.

*) Den i kurserna för klasserna 3—5 föreskrifna insamling af allmänna växter bör vara

verkställd så tidigt, att växterna under höstterminens förra del kunna i och för granskning öfverlämnas

till vederbörande lärare samt därefter tjäna till undervisningsmaterial i den ifrågavarande

klassen.

FÖRSLAG TILL KURSPLAN.

11 1

Kortfattad öfversikt af de viktigare naturliga växtfamiljerna; hufvuddragen

af läran om växtens inre byggnad, lifsvillkor och lifsföreteelser.

De viktigaste kemiska företeelserna, med särskildt afseende på deras praktiska

betydelse och tillämpning; det allmännaste af geologien.

. Välskrifning.

Mål.

Vårdad handstil.

Inträdes)''ordringar.

Någon färdighet i välskrifning.

Teckning.

Mål.

Öfning att efter ett enkelt fristående föremål göra en perspektivisk teckning

i konturer och en geometrisk ritning i gifven skala.

Kurser.

Första, andra och tredje klasserna. Frihandsteckning: inledande öfningar;

teckning af enkla verkliga föremål efter lärarens företeckning på svarta täflan och

efter väggtaflor jämte lätta öfnipgar i omedelbart återgifvande af föremål ur växtoch

djurvärlden; projektionsteckning efter enkla fristående föremål; teckning ur

minnet. — För mera försigkomna lärjungar dessutom teckning efter enklare reliefornament

samt lättare färgläggning.

Fjärde klassen. Frihandsteckning: teckning af enkla plan- och relief

ornament,

omväxlande med projektionsteckning efter enkla fristående föremål, jämte

öfningar i återgifvandet af föremål ur växt- och djurvärlden såsom i föregående

klasser; teckning ur minnet. — För mera försigkomna lärjungar dessutom öfningar

i färgläggning.

Linearritning (vårterminen): förberedande öfningar i ritinstrumentens an

vändning;

plana geometriska konstruktioner i anslutning till den geometriska kursen.

I 12

REALSKOLANS ORGANISATION.

Femte klassen. Frihandsteckning: de allmännaste grunderna för perspektivbildens

uppkomst; perspektivisk konturteckning af klotsar samt af enkla fristående

föremål; teckning ur minnet. — För mera försigkomna lärjungar dessutom fortsatta

öfningar i teckning efter föremål ur växt- och djurvärlden jämte öfningar i färgläggning.

Linearritning: fortsatta öfningar i plana geometriska konstruktioner såsom i

föregående klass, äfven omfattande ellipsen, ägglinjen och snäcklinjen; skalors uppritande

och användning; de första grunderna af projektionsritning, tillämpade på

ritning efter enkla modeller i gifven skala.

Sjette klassen. Frihandsteckning: perspektivisk konturteckning efter enkla

fristående föremål; teckning ur minnet.. — För mera försigkomna lärjungar dessutom

konturteckning med skuggning.

Linearritning: några enklare uppgifter på afbildning i parallell-perspektiv;

krokiteckning samt uppmätning och uppritning i gifven skala af enkla fristående

föremål.

Grunder till kursplan för realskolan.

Allmänna synpunkter.

De allmänna grunder för lärokursernas fördelning i särskilda ämnen, hvilka

man alltsedan 1873 sökt göra gällande vid utarbetande af undervisningsplaner för

de fem lägre klasserna vid de allmänna läroverken, finnas angifna i statsrådsprotokollet

öfver-ecklesiastikärenden den 3 januari 1873. Statsrådet Wennerberg anför

här, hurusom riksdagen i skrifvelse den 13 maj 1870 anmärkt, att från flere orter

klagomål försports däröfver, att lärokurserna vore så ordnade, att i verkligheten

någon afslutad undervisning icke erhölles förr än efter genomgåendet af skolans alla

klasser, under det att det stora flertalet af lärjungarne, som icke hade tillfälle

•att fullständigt genomgå skolan, tvingades att vid den tid, då de för sin framtida

utkomst måste se sig om efter arbete, lämna densamma med, i vissa ämnen åtminstone,

ganska ofullständiga kunskaper. För att tillgodose det bildningsbehof, på

hvars förhandenvaro riksdagen sålunda fäst uppmärksamheten, föreslog den föredragande

departementschefen anordnandet af kursafslutningar i tredje och femte klasserna.

Dessa grunder för kursernas fördelning, mot hvilka riksdagen vid behandlingen

af 1873 års läroverksproposition icke gjorde någon erinran, blefvo sedermera tilllämpade

i den samma år tillsatta kommitténs följande år afgifna förslag till stadga

för de allmänna läroverken, i Kungl. cirkulären den 6 juni 1873 och 12 mars

1875, liksom ock i läroverksstadgan af år 1878. Den examen rigorosum, som

man ursprungligen tänkt sig i samband med dessa kursafslutningar, kom emellertid

icke till stånd. Uti detta förhållande såg statsrådet Wennerberg, som år 1888

åter öfvertagit högsta ledningen af läroverkens angelägenheter, hufvudsakliga anledningen

därtill, att den af honom planlagda läroverksreformen icke motsvarat de

förhoppningar, man eljest haft anledning att fästa vid densamma. Fn kommitté

tillsattes, som fick i uppdrag att i öfverensstämmelse med denna uppfattning, hvilken

närmare utvecklats i anförande till statsrådsprotokollet den 7 februari 1890, utarbeta

förslag till ny läroverksstadga. I denna kommittés följande år afgifna förslag

tillämpades grundsatsen om kursafslutning i tredje och femte klasserna i fråga

om alla läroämnen, med undantag af kristendom i den förra klassen, ocli å bägge dessa

REALSKOLANS ORGANISATION.

114

stadier skulle enligt det framställda förslaget särskilda flyttningspröfningar anordnas.

Sedan tillfälle lämnats vederbörande myndigheter att om de ifrågasatta förändringarna

i läroverksstadgan afgifva yttrande, utarbetade nämnda kommitté ett revideradt, år

1894 afgifvet förslag, däri de förut anbefallda kursafslutningarna äro väsentligen

försvagade eller upphäfda och tanken på särskilda, skärpta flyttningspröfningar i

tredje och femte klasserna öfvergifvits. Sistnämnda förslag ligger till grund för nu

gällande undervisningsplan af den 22 mars 1895.

Af det ofvan omnämnda statsrådsprotokollet från 1873 framgår, att kursafslutningen

i tredje klassen ursprungligen blef anordnad för att tillgodose deras

intressen, hvilka på ett tidigare stadium ämnade afsluta sin skolgång, vare sig för

att ingå vid mindre tillämpningsskolor eller genast börja en verksamhet på det

praktiska lifvets »lägre» områden. Häremot har emellertid fyrfaldiga gånger anmärkts,

att lärjungarne i tredje klassen både äro för unga och äga för små kunskaper

för att omedelbart kunna i fackskolor emottagas. Ej heller kan denna afslutning

vara af något afsevärdt gagn för direkt utträde i det praktiska lifvet, då

arbetsgifvare i allmänhet ej äro benägna att i sin tjänst antaga lärjungar, innan

dessas konfirmationsundervisning blifvit afslutad. Yrken finnas visserligen, i hvilka

gossar dessförinnan vinna anställning, men dessas bildningsbehof torde, hvad på

staten ankommer, blifva lämpligare tillgodosedt genom folkskolans undervisning. För

öfrigt kan något behof af en afsilning särskildt i tredje klassen icke genom statistiken

påvisas, då antalet af dem, som afgå från denna klass, icke oväsentligt understiger

antalet af dem, som afgå från den närmast följande (se sid. 44).

Vid sådant förhållande vill det synas, som om ofvan anförda grunder för

en afslutning i tredje klassen icke äro af den betydenhet, att de fortfarande böra

spela någon roll vid uppgörandet af kursplaner för de lägre klasserna.

Emellertid har man gång efter annan sökt göra gällande, att en kursafslutning

i tredje klassen icke desto mindre vore väl motiverad af hänsyn till de lärjungar,

som ämnade fortsätta sina studier. Den år 1873 tillsatta skolkommittén yttrar härom

följande: »Dess berättigande ur pedagogisk synpunkt stöder sig på den grundsatsen,

att innehållet i hvarje undervisningsämne, som tager en längre följd af år i anspråk,

bör, såvidt möjligt är, ordnas i bestämda kurser, af hvilka den första eller lägsta

bör innehålla en öfversikt af det väsentligaste inom kunskapsområdet eller någon

viktigare del af detsamma, hvilken öfversikt sålunda kommer att blifva den kärna,

kring hvilken det på skolans högre stadier tillkommande undervisningsstoffet på ett

organiskt sätt ansluter sig.» Ett ännu mera typiskt uttryck för den tidens uppfattning

om undervisningen på det lägsta stadiet finner man i följande yttrande af

S. Ribbing i hans reservation till 1872 års kommittébetänkande: »Hvad angår

historien, så ligger det särskildt i naturen af denna vetenskap, att ‘ undervisningen

i densamma, äfven för dem, som sedermera i större utförlighet skola idka dess

studium, lämpligast börjar med kortare och mera sammanhängande öfversikter,

GRUNDER TILL KURSPLAN ALLMÄNNA SYNPUNKTER. M5

bildande den kärna eller stam, kring hvilken den större mångfalden sedan kan slutas

utan fara att därvid förlora enheten och sammanhanget ur sikte.»

Lämpligheten af att lägga denna pedagogiska teori till grund för kursfördelningen

i de tre lägre klasserna har ej vunnit erfarenhetens stöd. Hvarje afslutad kurs,

som inom läroverken anordnas, måste till sitt omfång i väsentlig grad blifva beroende

såväl af de olika ämnenas natur som af läroverkens särskilda uppgift att utöfver omfånget

för folkskolans verksamhet meddela medborgerlig bildning. Anordnas en kursafslutning

i tredje klassen, måste lärjungarne exempelvis hafva genomgått hela svenska

historien i relativt utförlig framställning: hela, ty i samma stund en afprutning å

denna fordran vidtages, upphör kursafslutningen att existera; i utförligare framställning

än i folkskolan, ty eljest har hela denna kurs vid de allmänna läroverken intet

berättigande. I språken bör åtminstone formläran vara inhämtad, om man öfver hufvud

taget skall kunna tala om en kursafslutning, i naturlära en öfversikt åt växt- och

djurriket, i kristendom hela katekesen o. s. v. Nu synes det af de diskussioner,

som ägnats denna fråga såväl i dess helhet som med afseende på de särskilda läroämnena,

tämligen oförtydbart framgå, att den anordnade bildningskursen på grund

af här anförda förhållanden måste blifva så omfattande, att den icke utan åsidosättande

af viktiga pedagogiska hänsyn kan rymmas inom de tre lägre klassernas

ram. I samma mån den tid, som blifvit anslagen till genomgången af en fullständigt

afslutad kurs i ett ämne, blifvit knappt tillmätt, måste framställningen af de

lärostycken, som föreskrifvits, blifva kompendieartad och schematisk. En på detta

sätt anlagd undervisning har emellertid befunnits mindre lämplig på läroverkets lägsta

stadium, där det snarare är af vikt att i en bred och åskådlig framställning, som

är ägnad att gifva näring åt känslan och fantasien, bibringa ett underlag af insikter,

på hvilket sammanfattande öfversikter i de följande klasserna kunna byggas. Mer

och mer har man nämligen kommit till insikt därom, att den schematiska öfversikten,

liksom öfver hufvud taget allt det mer begreppsmässiga: regeln, teorien,

systemet o. s. v., vid undervisningen bör vara en slutpunkt och ej en utgångspunkt.

Den pedagogiska teori, för hvilken 1873 års skolkommitté gjort sig

till målsman, för med sig en lärogång från det abstrakta till det konkreta, nutidens

uppfattning fordrar en lärogång i alldeles motsatt riktning. Den förra planlägger

undervisningen från synpunkten af det redan färdigbyggda, systematiskt ordnade

vetandets art och egenskaper, den senare åter följer den psykologiska process, genom

hvilken vetandet bygges upp, därvid tagande hänsyn särskildt till barnets andliga

förutsättningar och behof.

Den erfarenhet, som lärarekåren vid de allmänna läroverken haft tillfälle att

inhämta under en följd af år, dä kursafslutning i tredje klassen -vant anbefalld, är

för bedömande af ifrågavarande spörsmål synnerligen belysande. Vid det trettonde

allmänna svenska läraremötet i Helsingborg år 1890 framställdes, synbarligen med

anledning af statsrådet Wennerbergs ofvan omnämnda anförande till statsrådsprotokollet

den 7 februari samma år, till öfverläggning den frågan: »Är det pedagogiskt

REALSKOLANS ORGANISATION.

116

rätt och praktiskt nyttigt att införa en afslutningskurs med särskild examen rigorosum

i tredje klassen?» Efter en längre diskussion, under hvilken bland annat utan gensaga

uttalades, att ingen enda lärare i Sverige delade de åsikter, för hvilka chefen

för ecklesiastikdepartementet i detta afseende gjort sig till målsman, antogs enhälligt

följande uttalande: »Mötet anser, att afslutningskurs med särskild examen rigorosum

i tredje klassen icke är pedagogiskt riktig eller praktiskt nyttig.» Diskussionen

gifver vid handen, att detta uttalande gällde såväl kursafslutningen som den i samband

därmed ifrågasatta examen.

På grund af ofvan anförda omständigheter anser sig kommittén helt och

hållet böra uppgifva tanken på något slags afsilning i tredje klassen. Och att en

dylik anordning beträffande den femte icke kan ifrågakomma i den af kommittén

föreslagna organisationen, torde näppeligen behöfva påpekas.

Vid sådant förhållande skulle den tre- och femåriga kursen ersättas med

en enda sammanhängande sexårig kurs. Genom en sådan anordning blir det möjligt

att breda ut ämnena öfver ett större antal klasser, hvarigenom undervisningen

på det lägsta stadiet kan befrias från den brådskande oro, som framkallas af tanken

på en för tidig afsilning, och framställningen af de föreskrifna lärostyckena kan

erhålla den fylliga åskådlighet, som är ägnad att tilltala barnets sinne, väcka dess

intresse och lifva dess håg för kunskap.

Kommitténs sträfvan att förskjuta kurserna uppåt har underlättats icke blott

därigenom, att ett läroår blifvit tillagdt, utan äfven därigenom, att åtskilliga ämnen

eller delar af ämnen, som nu äro förlagda till fjärde och femte klasserna,

särskildt latin och franska, blifvit förflyttade till sin naturliga plats å gymnasium,

hvarigenom faran för en allt för stark belastning af de högre klasserna i realskolan

blifvit undanröjd. Och på så sätt äro enligt kommitténs mening de af densamma

föreslagna organisatoriska förändringarna ägnade att främja anordnandet af en efter

barnens mottaglighet bättre afpassad lärogång.

Vid läroämnenas fördelning på olika klasser har kommittén emellertid ingalunda

förbisett den omständigheten, att realskolans fem lägre klasser skola utgöra

grundvalen för gymnasiet. De obetydliga jämkningar i kursfördelningen, hvilka på

grund af detta förhållande befunnits nödvändiga, hafva emellertid ej varit af den

art, att de lagt hinder i vägen för en från realskolans synpunkt rationell anordning

af kursplanen, så mycket mindre som den sjette klassen hufvudsakligen måste

få till uppgift att sammanfatta och afrunda, hvad som i de fem lägre klasserna

blifvit inhämtadt.

GRUNDER TILL KURSPLAN I KRISTENDOM.

117

Kristendom.

Illa klassen: 3 timmar; j 4:e klassen: 2 timmar;!

I2:a klassen: 3 „ ; s:e klassen: 2 „ A

(3:e klassen: 3 „ ;'' I 6:e klassen: 2 „ .J

Kommitténs förslag till kurser för kristendomsundervisningen i realskolan

företer en del skiljaktigheter från nuvarande bestämmelser, och har vid uppgörandet

af detta kursförslag den ledande synpunkten varit att låta det dogmatiska elementet

i allmänhet och särskilt i de lägsta klasserna träda tillbaka för det historiska.

Kommittén har ock i de uppställda målsbestämmelserna sökt gifva uttryck åt denna

synpunkt.

Enligt 1878 års läroverkstadga fordrades för inträde i allmänna läroverkets första

klass »kännedom om bibliska historien efter en kortare lärobok» samt »insikt i kristendomens

hufvudläror enligt Luthers lilla katekes». Kommittén af år 1890 ansåg

denna senare »lika svåra som obestämda fordran» böra mildras och föreslog därför

utom bibliska historien efter en kortare lärobok endast »textorden i Luthers lilla

katekes» och »minst 20 psalmverser». Men i stället för den föreslagna nedsättningen

blefvo genom Kungl. kungörelsen den 9 november 1894, som närmast

föranleddes af en riksdagens skrifvelse, hvari framhölls vikten af lättad öfvergång

från folkskolan till allmänna läroverket, inträdesfordringarna i kristendom i enlighet

med den då för folkskolans första klass gällande normalplanen (lutt. A) väsentligen

ökade såväl i katekes som i biblisk historia och äro för närvarande följande:

»Bibliska historien efter en kortare lärobok samt till konungatiden efter en något

utförligare; textorden i Luthers lilla katekes, Luthers förklaring till första hufvudstycket

samt inledningen och första hufvudstycket till lagens slutord enligt den

antagna katekesutvecklingen; minst 20 psalmverser.»

Genom den år 1900 omarbetade, af Kungl. Maj:t den 7 december samma

år godkända normalplan för undervisningen i folkskolor och småskolor hafva i

småskolan fordringarna i fråga om Luthers lilla katekes inskränkts till textorden i

de tre första hufvudstyckena jämte instiftelseorden till döpelsen och katekeskurserna

i folkskolan ej obetydligt minskats, särskilt i dess första klass, där (enligt Litt.

A) »inledningen och första hufvudstycket till lagens slutord» (enligt den antagna

katekesutvecklingen) nu utbytts mot »inledningen och första hufvudstycket till och

med fjärde budet».

Kommittén har i denna minskning af folkskolekurserna i katekes funnit ett

stöd och en utgångspunkt vid sin åtgärd att föreslå eu nedsättning i de nu gällande,

med rätta såsom öfverdrifvet höga och olämpliga klandrade inträdesfordringarna i

katekes. Men ej heller den i normalplanen af år 1900 för första folkskole

-

Ledande

synpunkt.

Inträdesfordringar.

118

REALSKOLANS ORGANISATION.

Katekeskursen.

klassen bestämda katekeskursen anser kommittén böra kräfvas af nioåringar. Ehuru

kommittén vill, att det samband mellan folkskolan och allmänna läroverket, som

med 1894 års Kungl. kungörelse afsågs, skall upprätthållas, *>ch därför i sitt förslag

låtit inträdesfordringarna i öfrigt nära ansluta sig till första folkskoleklassens kurs,

har den dock af nyssnämnda orsak ansett, att i fråga om kristendom ett undantag

bör göras, och fördenskull föreslagit, att inträdeskursen i katekes skall utgöras endast

af småskolans slutkurs. Att detta icke innebär ett försvårande, utan ett underlättande

af öfvergången från folkskolan till realskolan, synes kommittén ligga i öppen dag.

I fråga om bibliska historien har kommittén i sitt förslag återgått till

1878 års stadgande. Formuleringen har dock något ändrats, då kommittén funnit

att de »viktigare berättelserna ur gamla och nya testamentets bibliska historia» äro ett

tydligare uttryck för hvad i nämnda stadga åsyftades och hvad kommittén anser

böra fordras, och då det, som lärjungen före inträdet läst, ofta utgjort ett urval

ur berättelserna i en utförligare lärobok. Den i nuvarande stadga föreskrifna, fullständigare

kursen i gamla testamentet intill konungatiden har uteslutits och förlagts

till första klassen, hvars kurs sålunda, ehuru formulerad på samma sätt som i nu

gällande stadga, faktiskt något utvidgats, utan att den dock torde kunna anses betungande

för denna klass, sedan dess katekeskurs väsentligen minskats. Härigenom

vinnes ock den fördelen, att de bibliska berättelserna komma att mer enhetligt behandlas,

då den utförligare genomgången af hela gamla testamentet förlägges till

realskolans första klass.

Kommittén underskattar icke värdet af den tidiga bekantskapen med vår

psalmbok, men har ansett, att krafvet på minst 20 psalmverser är väl stort, och

att därför denna fordran bör sänkas, så mycket mer som den väl ej ofta vid inträdespröfningen

upprätthållits. Då emellertid hvarje angifvande af ett bestämdt

antal verser, i anseende till dessas stora olikhet i fråga om längd och svårighet

att inlära, skulle innebära endast en skenbart bestämd fordran, har kommittén ansett

uttrycket »några psalmverser» vara att föredraga.

Lämpligheten af att grunda den första kristendomsundervisningen på en historisk

i stället för en dogmatisk framställning har så ofta och med sådan kraft blifvit

framhållen, att kommittén ej anser behöfligt att därom närmare orda. I öfverensstämmelse

med sin uppfattning i detta afseende och i anslutning till hvad här ofvan

antydts, har kommittén föreslagit, att i skolans lägsta klasser hufvudvikten bör läggas

på biblisk historia i sammanhang med bibelläsning, och därvid afsett, att största delen

af den åt kristendomsundervisningen anslagna tiden bör ägnas åt biblisk historia,

icke, såsom nu ej sällan sker, åt katekesen.

Kommittén har till och med tagit i allvarligt öfvervägande, huruvida icke

katekesläsningen kunde helt och hållet uppskjutas till realskolans tredje klass; men

med hänsyn till sambandet i detta ämne mellan folkskolan och realskolan, hvilket

icke bör alltför mycket rubbas, har kommittén ansett, att någon kunskap i katekes

bör erfordras vid inträde i första klassen, och att under sådana förhållanden ett

GRUNDER TILL KURSPLAN: KRISTENDOM.

II9

fullständigt afbrott i katekesläsningen under två följande år svårligen kan ifrågakomma.

Kommittén har ock därvid haft sin uppmärksamhet fästad på den omständigheten,

att ganska ofta lärjungar redan i fjärde och femte klasserna deltaga i

konfirmandundervisningen. Dessutom bör ej förbises, att första hufvudstycket såväl

som första trosartikeln, hvilka i förslaget upptagas såsom kurs för första och andra

klasserna, lämpa sig för en enkel, konkret behandling, och att undervisningen därför

kan, meddelad af en erfaren och duglig lärare, göras både intresseväckande och

ruktbärande äfven på detta stadium.

I tredje och fjärde klasserna bör det återstående af katekesen genomgås, för

att den i regeln måtte vara afslutad vid konfirmationsundervisningen. Angående fjärde

och femte, hufvudstyckena är kommittén af den meningen, att vid undervisningen

i skolan endast det väsentligaste bör upptagas, medan den utförligare genomgången

däraf lämnas åt konfirmationsundervisningen. Samma uppfattning har ock fått sitt

uttryck i folkskolans normalplan, som i kursbestämmelserna för fjärde klassen upptager

»det hufvudsakliga» af dessa hufvudstycken.

I fråga om de hufvudstycken, som i kursplanen fördelats på två klasser, har

i den senare klassen repetition af det i båda klasserna genomgångna särskilt upptagits,

enär uppfattningen af sammanhanget därigenom främjas, och enär dessutom

den repetition af Luthers lilla katekes, som förlagts till femte klassen, endast afser

en öfversiktlig sammanfattning, icke en fullständig genomgång af föregående klassers

katekeskurs.

I de fyra första klasserna bör Luthers lilla katekes läsas i samband med den

antagna utvecklingen; och är kommitténs åsikt, att Luthers lilla katekes bör inpräglas

i minnet, medan däremot af den antagna utvecklingen, vid hvilken kommittén vid

uppgörandet af sitt kursförslag ansett sig bunden, utanläsning må fordras endast

beträffande viktigare bibelspråk.

Hvad beträffar förslaget till katekesrepetition i femte klassen, har kommittén

därmed åsyftat att gifva ökad klarhet och tillämplighet för lifvet åt den framställning

af den kristna tros- och sedeläran, som innehålles i Luthers lilla katekes. —

De praktiskt-religiösa grundtankar, som där framhållas såsom kristendomens hufvudsumma,

och hvilka under behandlingen af de i utvecklingen gifna, förklarande detaljerna

till äfventyrs blifvit bortskymda, skulle nu åter träda fram i ljuset vid en

afslutande, sammanfattande repetition af det hela.

Såsom ofvan är antydt, bör redan i de lägsta klasserna bibeln flitigt läsas i

sammanhang med bibliska historien. Denna läsning af sammanhängande bibeltexter

bör ock enligt kommitténs mening ofta förekomma vid katekesundervisningen, på

det att de i katekesutvecklingen upptagna lösryckta citaten må kunna ses i sitt

sammanhang och därigenom lättare begripas.

1 fjärde klassen böra enligt kommitténs mening något af de synoptiska

evangelierna, hvilkas lättfattlighet gör dem därtill särskildt passande, genomgås och

i femte klassen, liksom enligt nuvarande kursplan, apostlagärningarna, på det att

Bibelläsning.

120

REALSKOLANS ORGANISATION.

lärjungarne måtte vinna någon kunskap om kyrkans grundläggning och första utveckling,

hvilket är af betydelse för deras kyrkohistoriska studier, vare sig de fortsätta

i sjette klassen eller öfvergå till gymnasiet.

I sjette klassen hafva lärjungarne ansetts böra få göra någon bekantskap

med psaltaren och de nytestamentliga brefven. Man har tänkt sig, att ett urval

af de mest kända och uppbyggliga psalmerna skulle genomgås; och då tiden sedan

ej torde räcka till för mer än ett kortare bref, har för innehållets skull Petri första

bref i förslaget upptagits alternativt mot något af de kortare Paulinska brefven.

För att underlätta förståendet af bibeln, och för att de unga måtte kunna

bättre finna sig till rätta i denna, bör i sammanhang med läsningen af bibel och

biblisk historia, särskildt i tredje klassen, det viktigaste af den bibliska geografien

genomgås och undervisning meddelas om bibelns indelning samt bibelböckernas

namn och ordning. Kommittén anser dock icke några bestämmelser härom böra

i kursplanen upptagas, enär den befarar, att sådana skulle kunna föranleda en

större vidlyftighet vid behandlingen af dessa moment, än kommittén anser vara

önskvärd.

Kyrkohistoriak Då kommittén utgått därifrån, att lärjungarne icke borde afgå från realskolan

kunskap. „ ....,, . . . , °

utan någon insikt i kyrkans historia, hatva i undervisningsplanen för sjette klassen

upptagits »lifsbilder ur kyrkans historia, särskildt från reformationstiden». Man

har härmed afsett, att åskådliga skildringar af viktiga skeden i kyrkans lif äfvensom

af personer, som mäktigt ingripit i hennes utveckling, skulle lämnas; och om

än den för alla följande tider betydelsefulla och i sä många hänseenden typiska

reformationstiden särskildt nämnts, har meningen dock ej varit, att undervisningen

skulle helt och hållet inskränkas till detta tidehvarf. Särskildt har kommittén tänkt

sig, att skildringar ur äldre och nyare missionshistorien jämväl borde förekomma.

Man har ock ansett, att realskolans lärjungar från kyrkohistoriens område

borde erhålla, utom dessa konkreta lifsbilder, äfven någon kännedom om de väsentligaste

skiljaktigheter i lärouppfattning och kult, som förefinnas mellan katolicism och

protestantism, äfvensom mellan de båda katolska och protestantiska hufvudkyrkorna

inbördes, och har kommittén varit af den meningen, att härvid ej heller finge

saknas en öfversiktlig framställning af de mest betydande trossamfund, som utgått

från de protestantiska kyrkorna.

Kännedom om Då det synts kommittén önskligt, att religionsundervisningen ställes i sam

kgudstjänst-

manhang med den allmänna gudstjänsten, så att lärjungarne införas ej blott i

ordning. kyrkans lära utan ock i hennes lif, har i kursförslaget för femte klassen upptagits

en »öfversikt af kyrkoåret samt en kort framställning af den svenska kyrkans gudstjänstordning».

I sammanhang härmed vill kommittén erinra därom, att man för

främjande af detta syfte vid åtskilliga läroverk vidtagit den anordningen att vid

lördagens morgonbön genomgå följande söndags högmässotext och, vid morgonböner

under fastlagstiden, passionshistoria!.

GRUNDER TILL KURSPLAN: KRISTENDOM. 121

Liksom i föregående kursplaner hafva äfven i denna »valda psalmer» Psalmläsning.

upptagits i kristendomskursen. Ungdomen bör i så stor omfattning som möjligt

få göra bekantskap med och tillägna sig den rebgiösa skatt, som vår kyrka

har i sin psalmbok, både för att få den genom bibliska historien och katekesen

inhämtade kunskapen utfylld och för att få en varaktig behållning för lifvet. Men

för att detta mål må vinnas, bör enligt kommitténs mening psalmläsning förekomma

ej blott i de tre lägsta klasserna utan äfven i fjärde och femte klasserna, där vida

större förutsättningar för uppfattande och värderande af psalmerna finnas än i de

tre nedre klasserna. Kommittén anser således, att psalmer höra läsas till omväxling

med den öfriga kristendomsundervisningen i de fem lägre klasserna, dock så, att

utanläsning af psalmer eller psalmverser endast sparsamt förekommer.

Till förebyggande af för långt drifven utanläsning har kommittén ansett bestämmelser,

afseende såväl psalmläsningen som katekesläsningen, böra i en not till

kursplanen införas.

Såsom förut blifvit nämndt, har kommittén vid uppgörandet af sitt förslag Ny lärobok

till kurser för kristendomsundervisningen i realskolan varit bunden vid den lärobok, som '' JfffläZt''

genom Kungl. cirkuläret den n oktober 1878 blifvit antagen att jämte doktor Mårten behöflig.

Luthers lilla katekes användas vid kristendomsundervisningen i elementarläroverken.

Allmänt har dock den uppfattningen gjort sig gällande, att densamma lider af

, äsentliga brister i pedagogiskt afseende, som göra den mindre lämplig såsom läroDok

för barn på ifrågavarande stadium.

Kommittén har emellertid icke ansett det ligga inom dess uppgift att

närmare påvisa den antagna katekesutvecklingens brister, ej heller att söka angifva

de synpunkter, som böra vara vägledande vid utarbetandet af en ny lärobok, öfvertygad

som den är, att en sådan fastmera bör framgå såsom resultat af enskildas

försök att lösa den ingalunda lätta uppgiften att på ett enkelt och lättfattligt sätt

framställa det kristna läroinnehållet. Sådana försök torde dock böra på lämpligt

sätt framkallas och uppmuntras för att, då materialet föreligger i något rikligare

omfattning, af utsedda sakkunnige pröfvas och bedömas.

På grund häraf får kommittén i underdånighet hemställa:

att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för åstadkommandet af eu ny, efter

barnaålderns mottaglighet afpassad lärobok i den kristna tros- och sedeläran.

l6

*22

REALSKOLANS ORGANISATION.

Mål.

Inträdes

fordringar.

Rättskrifning.

Modersmålet.

T l:a klassen: 5 timmar;

\ 2-a »» • 5 J» i

l 3:e „ : 6 „ ;

Modersmålets ställning har i den nva undervisningsplanen genom den

medborgerliga kursens anordnande såsom sexårig och särskildt på grund af det afsevärda

timtal, som i sjette klassen kunnat åt ämnet anslås, erhållit en välbehöflig

förbättring, som kommittén genom lämpliga kurs- och examensbestämmelser sökt

att ytterligare betrygga.

Vid uppgörandet af planen för realskolans undervisning i modersmålet har

väsentligen åsyftats att, förutom de oumbärliga färdigheterna i välläsning, rättstafning

och interpunktion, bibringa lärjungen:

1:0) större förmåga att muntligen och skriftligen använda modersmålet, förvärfvad

genom öfningar i reproduktion och produktion samt stärkt genom en mera

praktisk undervisning i sjette klassen;

2:0) fastare språklig underbyggnad genom lämpligare fördelning af kursen i

språklära;

3 :o) en på rikligare författareläsning grundad bekantskap med Sveriges litteratur.

Hvad beträffar inträdesfordringarna till första klassen, hafva dessa i fråga om

innanläsningen blott undergått en mindre redaktionsförändring. Ty då uttrycket »säker

och flytande innanläsning» utbytts mot »förmåga att tydligt och säkert läsa innantill»,

så innebär detta enligt kommitténs mening icke ett sänkande af inträdesfordringarna,

utan endast ett mera adekvat uttryck för den fordran, som vid intagning

i första klassen verkligen kan ställas på en lärjunge. I öfrigt äro inträdesfordringarna

qförändrade och fortfarande ställda i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med livad som i första klassen af fast folkskola Litt. A genomgås.

I fråga om den praktiskt viktiga, men af många lärjungar ej utan svårighet

förvärfvade färdigheten i rättstafning och interpunktion har kommittén ej funnit skäl

att rubba de nuvarande bestämmelserna. Den praktiska färdigheten och den teoretiska

kunskapen härutinnan böra alltså fortfarande som hittills i hufvudsak vara inhämtade

efter genomgåendet af tredje klassen. Men som erfarenheten visat, att

osäkerhet i rättstafning, till skada för uppsatsskrifningen, i följande klasser ej sällan

framträder, hafva de i fjärde klassen år 1895 införda, mera sporadiskt förekommande

rättskrifningsöfningarna äfvensom de i femte klassen stadgade rättskrifningsprofven

bibehållits; enligt kommitténs mening får dock icke någon betydligare del af ämnets

tid i sistnämnda klasser däraf upptagas. Kommittén vill för öfrigt i detta sammanhang

såsom sin åsikt framhålla, att sådana öfningar, i hvilken klass de än må

4:e klassen: 4 timmar;

5:e >. : 3 „ ;

6;e : 4 „ ■

GRUNDER TILL KURSPLAN! MODERSMÅLET.

123

förekomma, böra vara fria från alla konstlade svårigheter, hvilka enligt dess förmenande

äro till mera skada än gagn för det syfte, man därmed vill uppnå.'')

Att hufvuddragen af svenska språkläran till en början böra meddelas muntligen,

under ständig jämförelse med det grundläggande främmande språket, och att

sålunda undervisningen i svensk och undervisningen i tysk formlära jämte satsbildningsöfningar

i de båda lägsta klasserna höra löpa parallellt, ömsesidigt hjälpande hvarandra,

det är en pedagogisk erfarenhetssats, som redan i 1878 års undervisningsplan

linnés klart angifven och sedan dess stått orubbad. Först i tredje klassen inträder alltså

en systematisk, efter kort lärobok inhämtad öfversikt af modersmålets form- och

satslära. I gällande stadga föreskrifves, beträffande detta moment, för tredje klassen:

»det viktigaste af sats- och interpunktionsläran efter en kort lärobok», för fjärde

klassen: »sats- och interpunktionslära». Med denna formulering har tydligen afsetts

— hvilket ju också nödvändiggjorts genom den åsyftade kursafslutningen i

tredje klassen — att i den förra klassen meddela en afslutad öfversikt af momentets

hufvudpunkter, hvilken öfversikt det följande året skall något utförligare omtagas.

Härigenom uppstå två tätt på hvarandra följande s. k. koncentriska kurser, hvilka

kommittén med tillämpande af sina ofvan (sid. 113 — 116) uttalade principer låtit sig angeläget

vara att omlägga till en enda, öfver tvenne år utbredd kurs, således icke i

afsikt att göra den ifrågavarande öfversikten vidlyftigare, utan endast för att den

med större lugn må kunna genomgås och smältas, innan den före öfvergången till

gymnasiet eller inträdet i realskolans slutklass repetitionsvis sammanfattas i femte klassen.

Med afseende på de tre lägsta klassernas kurs i modersmålet har eljest ingen

sakändring blifvit vidtagen, utan endast ett par smärre jämkningar i förtydligande syfte

gjorts. Så har i första och andra klassens kurs uttrycket »uppläsning» af valda

stycken utbytts mot »läsning», hvilket uttryck ju också användes för tredje klassen

i nu gällande kursplan.

Vidare hafva stadgandena om »öfningar att återgifva innehållet» formulerats

så, att däraf tydligt framgår, att dessa på ifrågavarande stadium synnerligen viktiga

öfningar i nämnda tre klasser skola vara af samma art. De böra nämligen enligt

kommitténs mening utgöras dels af muntlig, dels ock af skriftlig, å lärorummet

utförd reproduktion af lästa eller åhörda, till en början mycket korta, men småningom

något längre stycken af lättfattligt innehåll. Förmedelst en sådan, genom

frågor af läraren och återberättande från lärjungens sida, i muntlig och skriftlig

form väl preparerad, från tal till skrift öfvergående framställning skall lärjungen

efter hand förberedas för de »mindre uppsatser», som i tredje klassen äro föreskrifna

att under lärarens ledning någon gång utföras å lärorummet.

Angående de från och med fjärde klassen regelbundet inträdande uppsatserna

'') Då det är antagligt, att det stora antal underbetyg i modersmålet, som tilldelats lärjungarne j

fjärde och femte klasserna, hufvudsakligen är att tillskrifva deras bristande färdighet i rättskrifning, utvisar

detta förhållande, antingen att fordringarna på lärjungarnes färdighet i nämnda afseende ställts för högti

eller att den tillämpade undervisningsmetoden varit bristfällig. Se kommitténs tabell 2.

Språklära

Tal- och skriföfningar.

124

REALSKOLANS ORGANISATION.

Litteratur

läsning,

har kommittén vidtagit den förändringen, att bestämmelsen »under lärotimmarna» utbytts

mot »å lärorummet»; om grunderna till denna förändring, se sid. 180.

Uppsatserna kunna enligt kursförslaget växla med skriftliga öfversättningar af förut

läst tysk text, men som sådana öfversättningar icke få blifva alltför många, i hvilket

fall de kunde skadligt återverka på modersmålets behandling i mellanklasserna, utan

fastmer böra både i antal och vikt träda tillbaka för uppsatserna, hafva de ställts

i andra rummet efter dessa.

Med afseende på hvad som bör läsas i fjärde och femte klasserna, har kommittén

vidtagit den ändringen, att den hittillsvarande bestämmelsen »stycken af nyare svensk

litteratur» närmare preciserats såsom »valda stycken ur nittonde århundradets svenska

poesi och prosa». Härmed har kommittén velat angifva, att den i de tre lägsta

klasserna drifna läsningen af korta och fristående läseboksstycken bör i mellanklasserna

öfvergå till läsning af längre och sammanhängande stycken. '' Därvid har kommittén,

för att på realskolans tre sista klasser åstadkomma en rationell fördelning af för

stadiet passande litteraturstycken, för fjärde och femte klasserna begränsat urvalet

till sådana arbeten, som till språk och framställningssätt kunna anses ligga lärjungens

erfarenhetssfär närmast, nämligen de från nittonde århundradets författare hämtade.

Så torde till exempel, af denna tids prosalitteratur, Fryxells »Gustaf II Adolf», någon

del af Topelius’ »Fältskärns berättelser», Mellins »Noveller», Almqvists »Kapellet»,

Ödmans »Hågkomster från hembygden», Egron Lundgrens »Resa i Indien» eller,

af nämnda tids skaldeverk, Tegnérs »Fritiofs saga», Runebergs» Älgskyttarne» eller

»Hanna», Snoilskys »Svenska bilder» bland mycket annat visa sig väl lämpade

att här läsas i samlad klass under lärarens ledning och med återberättande från

lärjungarnes sida af hufvudpunkterna i det lästa.

Sålunda förberedd torde litteraturläsningen i sjette klassen, såsom i den nya

undervisningsplanen angifves, lämpligen kunna utsträckas till »valda litteraturprof

från nittonde, äfvensom från adertonde århundradet». Med den vidgade tid, som

i denna klass blifvit modersmålet tillmätt, böra här med fördel kunna genomgås

för lärjungens utveckling passande stycken, exempelvis icke blott ur Wallins,

Geijers, Atterboms, Franzéns och Viktor Rydbergs utan äfven ur Dalins, Bellmans,

Linnés, Kellgrens, Leopolds och fru Lenngrens arbeten. Därvid anser kommittén

böra iakttagas, att icke alltför korta utdrag föreläggas till läsning, utan så pass stora

delar af ett litterärt verk, att lärjungarne däraf kunna få ett varaktigt intryck. Af

vikt är också, att denna författareläsning sker å lärorummet under lärarens ledning,

på det att lärjungarne måtte få den bakgrund af biografiska, historiska och mytologiska

m. fl. förklaringar, som äro oumbärliga för att rätt förstå det lästa och

gifva väckelse att på egen hand fortsätta dylik läsning. De därvid af läraren inledningsvis

eller under läsningens fortgång meddelade upplysningarna böra emellertid

göras möjligast kortfattade för att ej hos de unga förringa eller rent af omintetgöra

det lästa styckets egen verkan.

Inom kommittén har förslag varit å bane att för denna litteraturläsning söka

GRUNDER TILL KURSPLAN: MODERSMÅLET.

25

åstadkomma en plan, ägnad att tjäna till ledning såväl vid utgifvandet af skolupplagor

af våra klassiska författare som ock vid undervisningen. Ty äfven om

valet af det litterära verk och den speciella del däraf, som. skall läsas i en viss

klass, bör lämnas vederbörande lärare fritt, torde dock, af hänsyn till önskvärdheten

att undvika upprepningar och att åt ifrågavarande klassers lektyr gifva karakteren

af ett samladt helt, blifva påkalladt, att åtminstone för hvarje läroverk bestämmes,

hvilka författare vid modersmålsundervisningen — såsom hittills vid undervisningen

i klassiska språk — företrädesvis skola förekomma i de olika klasserna. Då

emellertid erfarenheten här som eljest torde lämna den bästa vägledningen, har

kommittén, som dessutom funnit ett dylikt pedagogiskt specialarbete ligga på sidan

om dess uppgift, ansett sig böra stanna vid att förorda, att åt konferensen af lärarne

i modersmålet vid hvarje läroverk måtte fortfarande öfverlåtas att, med ledning af

de stadgade allmänna grunderna, för läroverket uppgöra en närmare plan till fördelning

af de svenska författare, som i fjärde, femte och sjette klasserna skola användas

vid litteraturläsning å lärorummet.

På grund af sjette klassens karakter af slutklass har kommittén funnit angeläget

att särskildt här söka gifva kursen i modersmålet en mot ämnets viktiga uppgift

svarande läggning. Och den uppgift, som föreligger, är att på grundvalen af det

i de fem föregående klasserna inhämtade söka ytterligare utveckla lärjungarnes medborgerliga

bildning i nationell och praktisk riktning.

För det förra syftet bör en på ofvan angifna sätt ordnad läsning af mönstergill

svensk litteratur, åt hvilken omkring hälften af den åt ämnet anvisade tiden torde

kunna anslås, komma att, om den rätt bedrifves, visa sig vara ett betydelsefullt

medel. Lärjungen skall nämligen därigenom sättas i tillfälle att på ett för hans

ståndpunkt lämpadt sätt lära känna några af våra förnämsta författare och de ledande

grundtankarna i sådana verk, som utöfvat \större inflytande på vår kultur.

För praktiska ändamål åter bör den uppodling af lärjungens förmåga att

begagna modersmålet i tal och skrift, som i denna klass särskildt afses, blifva

välkommen. Dit syfta de öfningar i muntlig framställning, som i form af deklamation

af valda stycken, referat af läst litteratur, mindre föredrag öfver lättare

ämnen eller diskussionsöfningar blifvit hit förlagda, och som jämväl böra bidraga att

minska den hos bildade personer i vårt land ofta förekommande skyggheten att

yttra sig offentligen. Dit syfta ock de öfningar att uppsätta enklare skrivelser,

såsom ansökningar, intyg, fullmakter in. in., som här vid sidan af de vanliga

uppsatserna stadgas. Äfven de till omväxling med uppsatserna förekommande

skriftliga öfversättningarna från tyska eller engelska äro ägnade att bibringa eu

färdighet, som på vissa lefnadsbanor kan komma att blifva af mera direkt nytta.

Måhända skall någon härvid anmärka, att föredrag och diskussioner visserligen

äro goda öfningar i och för sig, men alltför svåra för lärjungar på ifrågavarande

stadium. Kommittén vill emellertid i detta afseende erinra, att det torde vara en

missuppfattning att anse alla slag af föredrag svårare än referat, och att erfaren

-

Sjette klassens

kurs.

I 26

REALSKOLANS ORGANISATION.

heten från flera håll redan gifvit vid handen, att dylika öfningar, endast de vederbörligen

förberedas och röra sig om lämpliga ämnen, väcka lifligt intresse hos lärjungarne

och lämna , god behållning. Hvad åter beträffar en annan invändning, som

måhända kommer att framställas, nämligen att öfningar att uppsätta skrivelser af

praktisk art äro att anse såsom för läroverkens ändamål främmande, bör ihågkommas,

att, om eljest läroverkets undervisning skall bibringa lärjungen förmåga att bruka

modersmålet för olika ställningar i lifvet, den officiella stilen såsom varande en särskild

och ingalunda oviktig språkart för visso icke får försummas, därest lärjungen

ej skall stå handfallen, då det en gång gäller att använda den. För öfrigt må påpekas,

att behofvet af sådan kunskap långt tidigare gjort sig gällande, hvilket framgår

däraf, att ett moment af samma art som det här föreslagna ingick i den forna

apologistskolans kurs. Emellertid är af vikt att tillse, det ifrågavarande öfningar

komma att få sin tillbörliga begränsning, så att de endast afse sådana allmänna

tillämpningar, som med någon högre grad af sannolikhet kunna väntas falla inom

hvars och ens erfarenhet.

Modersmålet Till att åt modersmålet bevara den ställning, kommittén afsett att gifva det

examen

samma, bör särskildt den omständigheten bidraga, att ämnet i den nya realskolexamen

fått sig en viktig plats anvisad. Vitsordet »godkänd» för den svenska

uppsatsen har nämligen därvid gjorts till oeftergifligt villkor för att lärjungen skall gå

igenom i den skriftliga pröfningen, och i den muntliga är modersmålet likställdt med

öfriga ämnen. Äfven om det ej alltid torde inträffa, att censorerna med läroverkets

egna lärjungar låta anställa muntlig pröfning i modersmålet, så är det dock icke

utan sin betydelse, att så när som helst kan ske, och för privatister omintetgör

stadgandet af en dylik pröfning alla försök att försumma den svenska litteraturläsningen,

som i realskolans bildningskurs spelar en så viktig roll.

Läseböcker. För en i öfverensstämmelse med den nya läroplanen anordnad modersmåls

undervisning

torde, förutom en för realskolans tre lägsta klasser afsedd läsebok, i

och för litteraturläsningen i de tre sista klasserna upplagor af svenska författare

visa sig behöfliga. Detta behof kan man tänka sig tillgodosedt därigenom, att läroverket

bland sin undervisningsmateriel tillhandahåller ett tillräckligt antal exemplar

af de för hvar och en af nämnda tre klasser till läsning å lärorummet bestämda

författarnes arbeten. Dessutom torde ock en för ledning af de praktiska skriföfningarna

i sjette klassen utarbetad mindre öfningsbok, innehållande formulär och

andra anvisningar, blifva af nöden.

GRUNDER TILL KURSPLAN: TYSKA.

27

Tyska.

(i:a klassen: 6 timmar; I 4:e klassen: 5 timmar;!

\2:a : 6 ; 5:^ »> *4 m >/

(s:e » • 6 .. i I 6:e »‘ : 3 „ •)

Genom Kungl. kungörelsen den 22 mars 1895 blefvo talöfningar anbefallda Den s. k. nya

vid undervisningen såväl i tyska som i öfriga främmande lefvande språk. Att döma sPrakmetodfn

af skollagskommitténs betänkanden år 1891 och 1894, hvilka i väsentliga ■ delar

ligga till grund för i ofvannämnda Kungl. kungörelse vidtagna förändringar i läroverksstadgan,

är påbudet om talöfningar vid språkundervisningen att betrakta söm ett

officiellt godkännande af den s. k. nya språkmetoden, hvilken sedan ett par årtionden

här och hvar blifvit tillämpad, samtidigt med att den vant föremål för lifliga meningsutbyten

i den pedagogiska diskussionen. Det torde få anses som en mera sällsynt

företeelse i vår skollagsstiftnings historia, att en af enskilda lärare påyrkad reform

i ett undervisningsämnes metodik inom så jämförelsevis kort tid hinner kämpa sig

fram till ett offentligt erkännande i själfva skolstadgan. Anledningen härtill synes

vara att söka i det förhållandet, att den ifrågavarande reformens målsmän för språkundervisningen

utfäste ett mål, som var i hög grad ägnadt att tillfredsställa de från

allmänhetens sida så ofta framställda krafven på en mera »praktisk» läggning af

undervisningen vid de allmänna läroverken. Man utlofvade nämligen ingenting

mindre, än att förmågan att någorlunda uttrycka sig på de tre främmande lefvande

språken skulle bibringas läroverkens lärjungar.

Ser man nu till resultatet af den nya reformrörelsen, torde det kunna anses

konstateradt, att densamma på undervisningen utöfvat en lifvande och på det

hela taget välgörande inverkan. De stora kraf, den påyrkade förändringen i lärosätt

ställa på den, som undervisar, hafva utgjort en maning och eggelse till förkofran,

som resulterat i en väsentlig förbättring af språklärarnes bildning. De

ansträngningar och ekonomiska uppoffringar, som lärarne underkastat sig för att

blifva vuxna de nya uppgifter, hvilka blifvit dem förelagda, utgöra en af de vackraste

sidorna i de sista årtiondenas pedagogiska historia. Och dock kan man trots allt

icke undgå att finna, hurusom resultatet af allt detta arbete icke motsvarat de förväntningar,

hvilka språkreformens anhängare ingifvit; och detta förhållande har hos

mången lärare alstrat en viss tvekan och rådvillhet i fråga om språkundervisningens

medel och mål.

Kommittén, som vid fullgörandet af sitt uppdrag icke kunnat underlåta att

taga dessa och därmed samhörande förhållanden i öfvervägande, har därvid efter

sorgfällig undersökning kommit till den uppfattningen, att orsaken till afmattningen

i den förutgående reformifvern väsentligen är att söka uti de öfverdrifna förvänt

-

128

REALSKOLANS ORGANISATION.

ningar, som på den nya språkmetoden blifvit ställda. Att någorlunda kunna uttrycka

sig på de tre främmande språken kan vara en rimlig — dock ej alltid uppfylld

— fordran på läraren, ej på lärjungen. Talfärdighet kräfver en oafbruten och

individuell öfning, som skolan med sin på klassystemet baserade undervisning ej

kan bereda hvarje enskild lärjunge. Målet för talöfningarna måste därför noga begränsas,

så att det med skolan till buds stående medel kan uppnås; eljest är det

fara värdt, att reformen snarare vållar förvirring och på längden åstadkommer

mera skada än gagn. Kommittén anser sig i detta sammanhang jämväl böra erinra

därom, att den ifrågavarande omläggningen af språkundervisningen erfordrar en så

väsentlig stärkning af lärarebildningen, att hvad staten i detta syfte hittills åtgjort,

ej kan anses tillfyllestgörande.

Slutligen har kommittén trott sig finna, att man under diskussionen om den

nya språkmetoden kommit att väl starkt framhäfva en del metodiska detaljer, såsom

till exempel frågan om fonetiken i skolan, om transkriberad text, om undervisning i

grammatik på det främmande språket, om talfärdighet m. m. Därigenom att dylika

moment, hvilka för den nya metoden endast äro af relativ betydelse, och med

hvilka den hvarken står eller faller, gjorts till hufvudsak, har dess egentliga innebörd

stundom blifvit undanskymd och ej allestädes klart insedd.

Den s. k. nya metoden, rätt fattad, är ingen så märklig, enstaka företeelse

inom undervisningens område, som den vid sitt framträdande gifvit sig eller fått

sken af att vara. I likhet med flertalet nu för tiden framställda kraf på reformer

i undervisningens metodik är den i själfva verket ingenting annat än en yttring af

den realism, som sedan länge uppenbarat sig inom olika kulturområden, icke minst

inom den vetenskapliga och pedagogiska världen. Den hos oss utkämpade striden

om gammal och ny metod är i grunden endast en variation på det mycket gamla

tema, som afhandlar frågan, huruvida det förelagda lärostoffet är att anse som medel

eller mål för undervisningen. Under det att språkformen enligt den nedärfda,

traditionella uppfattningen betraktades som ett medel för inhämtande af språkets allmänna

lagar, ett medel för förståndets odling, finnes en motsatt åskådning, enligt

hvilken det direkta tillägnandet af språkmaterialet själft i dess konkreta och lefvande

gestalt jämväl är skolundervisningens mål. Frånsedt öfningen att förstå skriftspråket, i

hvilket afseende de båda riktningarna icke förete någon afsevärd skiljaktighet, blir i

förra fallet gammatiken, i senare fallet den till läsning förelagda texten undervisningens

medelpunkt, till hvilken de s. k. tillämpningsöfningarna sluta sig. Ur det

sagda framgår som en konsekvens skillnaden i sättet för den språkliga produktionen.

I förra fallet åstadkommes den skriftliga prestationen hufvudsakligen genom tillämpning

af de förut inlärda reglerna, alltså medelbart, genom deduktion, i senare fallet genom direkt

efterbildning af det förut inlärda språkmaterialet, alltså omedelbart, genom imitation. På

grund af detta förhållande har den nya metoden erhållit epiteten direkt, omedelbar,

imitativ. Hvad åter angår språkets muntliga användning, kunna därhän syftande öfningar

förekomma i förening med bägge metoderna. Felaktig är därför den icke sällan fram

-

GRUNDER TILL KURSPLAN I TYSKA.

129

trådande uppfattningen, att anställandet af talöfningar är ett kriterium på den nya

metodens tillämpning, eller att det gamla traditionella lärosättet endast behöfver få

en tillsats af en stunds talöfning för att erhålla den nya metodens hallstämpel. Då

emellertid lärjungarne vid språkets muntliga användning hafva ett bättre underlag i

ett väl inlärdt förråd af ord och uttryck än i kännedomen om språkets allmänna

lagar, förbinda sig talöfningar lättare med den nya metoden, i hvilken de få karakteren

af en helt naturlig tillämpningsöfning, än med den gamla, i förhållande till

hvilken de utgöra ett löst och fristående moment i undervisningen.

Rena motsatser äro dessa metoder icke i verkligheten. Tv liksom en lärjunge

af den äldre skolan vid läsningen af det främmande språket icke kan undgå

att oreflekteradt och omedelbart tillägna sig åtskilligt af detsamma samt, när det gäller

att använda språket, tillgodogöra sig denna kunskap rent imitativt, så kan en lärjunge,

som undervisas efter den nyare metoden, för ingen del undvara reflexion

öfver den språkliga formen, ej heller underlåta att vid språkets användning, särskildt i

skrift, betjäna sig af den sålunda vunna, begreppsmässiga insikten.

Härtill kan läggas, att den imitativa metoden icke är någon nyhet för vårt

land. I äldre tider, då latinet studerades »för den vidsträckta nytta, det medför»

icke blott »vid andra studier» utan ock »i det praktiska lifvet», anbefalldes efterbildningen

af de lästa auktorerna såsom det viktigaste medlet att främja lärjungarnes

förmåga af språkets användning i tal och skrift. ’)

Af det ofvan sagda framgår, att det väsentliga i den nya metoden är det

förhållandet, att lärjungen i den till läsning förelagda texten omedelbart tillägnar

sig det lefvande språket, och att denna hans kunskap tillämpas och befästes genom

därför afpassade öfningar. Talöfningarna och de skriftliga arbetena äro alltså icke

— och detta kan ej nog betonas — några i förhållande till den öfriga undervisningen

fristående öfningar, utan ansluta sig på det närmaste till textläsningen,

som är undervisningens centrum. Om läraren, såsom understundom händer, i regeln

hämtar uppgifterna till skrifningarna ur andra källor än den genomgångna texten,

och om han anordnar talöfningar öfver »alldagliga ämnen», som ej behandlats

i den föregående undervisningen, så har han ej fattat meningen med den nya

metoden, han må använda fonetikens och transkriptionens hjälpmedel och anställa

talöfningar i huru stor omfattning som helst.

Ett viktigt och oumbärligt medel för vinnande af språklig insikt och färdighet

är grammatiken, men den är endast ett medel, som tillgripes, när behofvet däraf inställer

sig, d. v. s. när lärjungen i texten gjort bekantskap med sådana uttryck, som

tarfva grammatisk förklaring. Då det är meningslöst att gifva lärjungarne förklaring

på företeelser, om hvilkas tillvaro de ej hafva någon kännedom, läses grammatiken

ej »i sträck», ej heller i sammanfattande koncentriska kurser, som man fordom var

angelägen att så tidigt som möjligt bibringa lärjungarne för att gifva dem en

stomme, kring hvilken det i de efterföljande klasserna inhämtade kunskapsmaterialet

J) Sc t. ex. 1649 års skolordning.

17

130

REALSKOLANS ORGANISATION.

Mål.

Kurser.

kunde sluta sig. Den sammanfattande öfversikten sparas, tills lärjungen inhämtat

något att sammanfatta.

Den nya metoden syftar till en allsidigare öfning af de språkliga förmögenheterna,

särdeles dem, som hos lärjungen äro jämförelsevis mest utvecklade, och

som i allmänhet vid inlärandet af ett språk i första hand anlitas. Särskildt är det

omedelbara tillägnandet af språket lämpadt att bibringa lärjungame något af det

främmande språkets anda, hvilket uppenbarar sig i språkkänslans uppöfning.

Under '' sådana omständigheter synes det uppenbart, att denna metod i pedagogiskt

afseende bör äga företräde framför det häfdvunna undervisningssättet, som

hufvudsakligen går ut på ett främjande af en ensidig förståndsodling.

Och då den nya metoden som hufvudsakligt mål sätter sig före att bibringa

lärjungarne ett väl inlärdt och genom tillämpningsöfningar befäst språkmaterial, som

är af mera direkt användbarhet, måste den i fråga om studiets nytta för det praktiska

lifvet afgjordt vara att föredraga framför den gamla, som väsentligen resulterar

i kännedom om språkets allmänna lagar.

Praktiska och pedagogiska hänsyn tala sålunda för den imitativa metodens

användning; skall det emellertid blifva fråga om en reform, som förtjänar detta namn,

få de sidor af denna metod, hvilka här ofvan tecknats, icke förbises. Kommittén

finner så mycket större anledning att betona detta, som gällande bestämmelser, frånsedt

de anbefallda talöfningarna, understundom äro ägnade att missleda. I stadgan

angående mogenhetspröfning angifves en »säker kännedom om de använda språkens

allmänna lagar» såsom enda fordran på de skriftliga öfversättningsprofven; någon antydan

därom, att språket skall vara idiomatiskt, fraseologiskt riktigt, finnes ej. I kursplanerna

äro de skriftliga och muntliga tillämpningsöfningarna, på ett undantag när,

ställda i anslutning till studiet af språkläran; syntaxen skall inläras i kortare, sedan

fullständigare sammanfattningar; de skriftliga arbetena på det lägre stadiet utgöras

uteslutande af öfversättningar, om efterbildning eller reproduktion talas däremot ej ett

ord. Som synes, är detta idel hänvisningar till den gamla, grammatiserande metoden.

De synpunkter, som här blifvit framhållna, hafva varit vägledande vid uppgörandet

af förslag till måls- och kursbestämmelser.

Så har kommittén i fråga om målet genom uttrycket »besvara enklare frågor

i anslutning till lästa stycken» angifvit, att talöfningarna skola ansluta sig till litteraturläsningen;

genom uttrycket »att utan svårare grammatiska och fraseologiska fel . . .

öfversätta en lättare svensk text» velat betona, att den idiomatiska språkriktigheten

bör eftersträfvas lika väl som den grammatiska; genom uttrycket »härför nödig

grammatisk kunskap» sökt framhålla grammatikens uppgift att vara medel, ej mål.

Förutom åtskilliga afvikelser i själfva kursfördelningen, hvilka här nedan

motiveras, har kommittén, med tillämpning af ofvan uttalade uppfattning, föreslagit

ett par förändringar i nu gällande kursplan, hvilka hafva eu metodisk innebörd.

Så hafva de muntliga och skriftliga tillämpningsöfningarna icke, såsom för närvarande

är fallet, anknutits till studiet af språkläran, alldenstund de äfven och företrädesvis

GRUNDER TILL KURSPLAN: TYSKA.

31

höra ansluta sig till textläsningen. Vidare har kommittén föreslagit, att de anbefallda

öfversättningarna till tyska skola omväxla med reproduktionsöfningar.

I realskolan bör undervisningen koncentreras på att bibringa lärjungarne en Textläsning.

så fullständig och allsidig kännedom om det moderna språket, som förhållandena

medgifva. Och då den till läsning förelagda texten är den hufvudsakliga källa,

hvarur lärjungen hämtar sin språkliga insikt, och genom hvars efterbildning han

vinner språklig färdighet, böra inga andra litteraturalster i realskolan förekomma än

sådana, som innehålla modernt språk.

Då tyskarne kunna läsa både tysk och latinsk stil, men i skriftliga meddelanden

gärna använda den förra, är det icke så viktigt, att lärjungarne öfvas i

att skrifva som fastmer att läsa och förstå den tyska stilen. Kommittén har därför

i kursbestämmelserna för sjette klassen föreslagit »öfning i läsning af tysk stil».

Att talöfningarna nära böra ansluta sig till textläsningen, är förut framhållet. Tdöfningar

Att de någon gång för omväxlings skull baseras på något, som muntligen framställts

af läraren, torde icke vara otjänligt. I den mån undervisningen fortskrider

och lärjungarne tillägna sig ett större språkmaterial, kan läraren vidga samtalet utöfver

gränserna för det, som omedelbart förut blifvit genomgånget. S. k. fria

samtal, som icke ansluta sig till litteraturläsningen eller till något af läraren berättadt,

böra i regeln icke förekomma, alldenstund de, för att gifva någon nämnvärd behållning,

erfordra långt mera tid och öfning, än skolan har tillfälle att erbjuda.

Under sådana förhållanden kan man ej heller i afgångspröfningen i regeln fordra

annan talfärdighet än den, kommittén i målsbestämmelserna föreslagit.

Kommittén har ofvan betonat, att de skriftliga öfningarna, af hvad slag de Skriföfningar.

vara må, i första hand böra ansluta sig till och utgöra en tillämpning på hvad

lärjungen förut vid textläsningen inhämtat. Det nu icke ovanliga förfaringssättet att

i fjärde klassen till öfversättning förelägga lärjungarne ett ur någon exempelsamling

på måfå valdt stycke kan kommittén icke gilla. Det första villkoret för att kunna

åvägabringa en öfversättning är någon bekantskap med de ord och uttryck, som

erfordras i och för uppgiftens lösning. Där denna betingelse ej är förhanden, blir

naturligen öfversättningen felaktig, ett förhållande, hvarom erfarenheten lämnar allt

för påtagliga vittnesbörd. I saknad af det språkmaterial, som i och för öfversättningen

kräfves, tvingas lärjungen att med tillhjälp af språklärans regler, som han

ännu icke behärskar, och en ordbok, som han vanligen ej fått lära sig använda,

konstruera fram ett slags tysk text. Härvid torde först och främst böra erinras,

att man på denna väg icke kan komma fram till språket, sådant det i verkligheten

ter sig, alldenstund detta innehåller så ofantligt mycket, som ej i regler kan framställas

eller förståndsmässigt fattas. För det andra kan man i vanliga fall icke begära, att

lärjungen skall hafva alla regler så aktuella i medvetandet, att han träffsäkert kan

tillgripa dem, som i hvarje fall behöfva tillämpas. I stället för att efterbilda och

ytterligare befästa något riktigt tvingas lärjungen att skapa och inlära något oriktigt.

De begångna felen nita sig så fast i minnet, att de ingalunda aflägsnas vid en mer

Språklära.

■32 REALSKOLANS ORGANISATION.

eller mindre flyktig blick på det rättade, ej ens sedan läraren fäst uppmärksamheten

därpå och sökt inprägla detsamma hos lärjungen. Af dylika öfningar har man ej

rätt att vänta annat resultat än det, hvaröfver nu så ofta klagas, fl

Sedan lärjungarne i de lägre klasserna på lärorummet fått öfva sig med

diktat och reproduktioner, kunna de visserligen i fjärde klassen få göra början med

öfversättningsuppgifter, men endast under den förutsättning, att de stycken, som

föreläggas, äro hämtade ur den text, som förut blifvit genomgången, så att lärjungarne

blifvit väl bekanta med de motsvarande tyska uttrycken och vändningarna.

Först mot skolkursens slut torde lättare, fristående öfversättningsuppgifter som en

förberedelse till afgångspröfningen kunna föreläggas.

Kommittén vill emellertid kraftigt framhålla, att alla dessa skrifningar måste

vara synnerligen lätta, att de i regeln böra antaga karakteren af öfningar, ej af prof,

ty lärjungarne lära sig mera genom att lösa en lätt uppgift rätt än genom att vid

en svår uppgift begå en mängd fel. Det är en liknande uppfattning, som ligger till

grund för kommitténs förslag, att de skriftliga arbetena i fjärde klassen skola förläggas

till ämnets lärotimmar, så att ämnesläraren kan vara tillstädes och hjälpa lärjungarne

till rätta, när de, såsom alltid kommer att inträffa, stöta på af läraren förut

icke anade svårigheter.

Enligt nu gällande stadga skall formläran i tredje klassen systematiskt genomgås

och repeteras. Denna bestämmelse daterar sig från Kungl. cirkuläret den 6 juni 1873

och hvilar på förutsättningen af en kursafslutning i tredje klassen. Hvad kommittén

på annat ställe (se sid. 11 3 — 116) yttrat om värdet af dylika sammanfattande kurser

på ett så lågt stadium, gäller i all synnerhet tyska språket. Skall lärjungens kunskap

i formläran hvila på underlaget af ett väl inlärdt språkmaterial, torde det vara nödvändigt

att, såsom kommittén föreslagit, utbreda densamma åtminstone öfver de fyra

första klasserna, så att grammatikkursen i hvarje särskild klass och speciellt i den

första inskränkes, hvilket synts högligen af behofvet påkalladt. Härigenom kommer

visserligen tiden för syntaxens studium att inkräktas, men kommittén anser icke,

att en fullständigare genomgång af denna del af språkläran lämpar sig för lärjungar

på det utvecklingsstadium, hvarom här är fråga. Syntaxens systematiska

studium bör förläggas till gymnasiet. Af en lärjunge, som genomgått realskolan,

bör man kunna fordra en säker kännedom om formläran samt det allra viktigaste

af syntaxen. Och på grund af hvad ofvan anförts, bör detta ej inläras enligt

den vanliga »sträckläsningsmetoden», utan i anslutning till litteraturläsningen för

att till slut i en kort repetition sammanfattas.

’) Vid varterminsexamen år 1900 var vid de högre allmänna läroverken antalet underkända i tyska i

procent af hela antalet lärjungar i klassen: i fjärde latinklassen 19,9%, i fjärde realklassen 33,4%, i

femte latinklassen 16,5%, i femte realklassen 20,8%. Det missförhållande, hvarom dessa siffror bära vittne,

har säkerligen sin hufvudsakliga grund dels i den föreskrifna kursfördelningen, dels i det sätt, hvarpå

de skriftliga öfningarna bedrifvas. Se kommitténs tabell 2.

GRUNDER TILL KURSPLAN: ENGELSKA.

33

Under sådana förhållanden kunna de extemporerade öfningarna till syntaxen,

hvilka visat sig föga fruktbringande, väsentligen inskränkas.

Med hänsyn till de kraf, den påyrkade omläggningen af språkstudiet ställer Resestipendier.

på lärarnes duglighet, anser kommittén, såsom ofvan antydts, att åtgärder böra vidtagas,

för att åt lärame i större omfattning, än nu är fallet, må beredas tillfälle att

utan för stora uppoffringar utomlands förkofra sin språkbildning. På grund häraf

föreslår kommittén:

att statsanslaget till resestipendier åt lärare i främmande lefvande språk höjes.

Kommittén har jämväl fäst sin uppmärksamhet vid det förhållandet, att till

följd af det i de lägre klasserna anbefallda klassläraresystemet, hvarigenom många

läroämnen måste å en hand förenas, den grundläggande undervisningen i tyska icke

alltid kunnat bestridas af fullt kompetenta lärare. Då de menliga följderna af detta

missförhållande vanligen sträcka sina verkningar utöfver hela den följande språkundervisningen,

synes det angeläget, att åtgärder vidtagas för att öka tillgången på

lärare med akademisk bildning i tyska. Detta syfte torde den jämväl från andra

håll påyrkade uppdelningen af germanska språk i tvenne ämnen, tyska och engelska,

vara synnerligen ägnad att främja. En dylik åtgärd skulle fördelaktigt återverka på

läroverkens undervisning i tyska dels därigenom, att flere lärareaspiranter, än nu

är fallet, komme att vid universiteten studera nämnda språk, dels därigenom, att

fordringarna på betyg i ämnet kunde något skärpas. På grund häraf föreslår

kommittén:

att ämnet germanska språk i filosofie kandidat- och licentiatexamen uppdelas

i tvenne ämnen, tyska och engelska.

Engelska.

(4:e klassen: 5 timmar; 5:e klassen: 5 timmar; 6:e klassen: 4 timmar.)

Oaktadt tyskan å den föreslagna timplanen intager en starkare ställning än Mål.

engelskan, har kommittén för bägge språken föreslagit samma mål, väsentligen på

den grund, att engelska å studiets begynnelsestadium är jämförelsevis lätt att inhämta

och därjämte påbörjas vid en tidpunkt, då lärjungarne redan tillägnat sig en

fond af allmän språklig bildning.

Angående mål och kurser för öfrigt hänvisas till hvad i fråga om undervis- sknfningar.

ningen i tyska blifvit anfördt. Kommittén har endast att tillägga några ord om

Delning

af ämnet

germanska

språk.

134

REALSKOLANS ORGANISATION.

Mål.

Kurser.

skrifningarna, hvilkas anordnande vållat någon svårighet. Kommittén utgick därifrån,

att vitsord öfver förmåga att kunna öfversätta lättare text till engelska skulle vara

af synnerligt värde för de lärjungar, som efter genomgången realskolekurs träda

ut i lifvet. På grund häraf har föreslagits, att ett prof af denna art skulle i afgångsexamen

anordnas. Då emellertid realskolan endast kan bereda rum för en

treårig kurs i engelska och de lagstadgade skrifningarnas antal till följd däraf måste

blifva tämligen ringa, torde de uteslutande böra riktas på det skriftliga afgångsprofvet

och följaktligen endast utgöras af öfversättningsuppgifter. Det kan måhända

ifrågasättas, huruvida en dylik anordning är ändamålsenlig. Kommittén, som i

detta fall saknar stöd af tillräcklig erfarenhet, har sig emellertid bekant, att för närvarande

icke få lärjungar i nedre sjette realklassen kunna gå i land med lösningen

af uppgifter, som varit afsedda för ett vida högre stadium.

Franska.

Frivilligt ämne utom timplanen.

(5:e klassen: 2 timmar; 6:e klassen: 2 timmar.)

Målet för den frivilliga undervisningen i detta ämne bör enligt sakens natur

ställas mycket anspråkslöst och hufvudsakligen gå ut därpå, att lärjungen må få

göra någon bekantskap med sådana franska eller från franskan lånade ord, som

kunna förekomma i hans blifvande verksamhet eller i det allmänna lifvet. Ett

någorlunda felfritt uttal torde därför i främsta rummet böra åsyftas jämte någon

öfning i öfversättning till svenska samt den insikt i formläran, som tillhör hvarje

elementär språkkunskap. Några som helst anspråk på talfärdighet kunna däremot

icke komma i fråga, äfven om läraren skulle anse med undervisningens fördel

förenadt att anställa öfningar i frågor och svar på det främmande språket.

På grund af verbens centrala ställning i den franska formläran böra de

som hittills få bilda tyngdpunkten i den grammatiska undervisningen, men hvarken

på dessa eller öfriga hithörande moment få ställas de stora fordringar på detaljkännedom

och ortografisk felfrihet, som anses oundgängliga i nuvarande femte

och nedre sjette klasserna. Undervisningen bör hufvudsakligen syssla med uppläsning

och öfversättning af enklare stycken och noga undvika allt onödigt grammatiserande.

GRUNDER TILL KURSPLAN: HISTORIA.

135

Historia.

|i:a klassen: 2 timmar; i 4:e klassen: 3 timmar;»

4:e „ ■ 3 », ; '' 6:e „ : 4 ,» ■>

Kursen i historia vid de allmänna läroverken har under senaste århundradet

undergått åtskilliga förändringar.

Enligt 1820 års skolordning hade de tre olika arter af läroverk, som då

funnos: apologistskola^ trivialskolan och gymnasiet, hvardera sin särskilda kurs i

historia, omfattande såväl fäderneslandets som allmänna historien, den senare likväl

med hufvudvikten afgjordt lagd på gamla tiden och, hvad nyare tiden vidkom,

endast mycket kortfattad. Dock förtjänar anmärkas, att i högsta klassen af

apologistskola^ som var afsedd för de i praktiska lifvet tidigare utgående, äfven

förekommo »hufvudbegreppen af fäderneslandets lag- och statskunskap».

Genom 1856 års stadga, som sammanfattade resultaten af den år 1849 vidtagna

sammanslagningen af de olika skolarterna till ett elementarläroverk med nio

årsklasser, gjordes i öfverensstämmelse härmed kursen i historia enhetlig, d. v. s. för

alla läroverkets lärjungar gemensam. Den var emellertid delad i tre på hvarandra

följande afdelningar: den första för de tre lägsta klasserna, omfattande fädernes

landets

historia samt inhämtad medelst berättelser och efter kort lärobok; den andra

för de tre mellersta klasserna, omfattande allmänna historien, hvarvid forntiden,

medeltiden och nyare tiden fått sig hvardera ett år anvisadt; den tredje för de

tre högsta årsklasserna, omfattande eu fullständigare framställning af fäderneslandets

historia. Denna kursfördelning, som hade förtjänsten att vara ett första försök

i enhetlig riktning, var dock i flere afseenden otillfredsställande och hann aldrig att

blifva fullt tillämpad.

Redan i 1859 års stadga, som gjorde läroverkskursen tioårig, öfvergafs

nämligen den enhetliga kursfördelningen i historia ofvanom fjärde klassen och

ersattes af en särskild kurs för dem, som läste, och en annan för dem, som icke

läste klassiska språk. I dåvarande första klassen, indragen år 1869, förekom alls

ingen historia, endast geografi. I de tre därpå följande klasserna kvarstod den

förutvarande kursen i fäderneslandets historia efter lärarens muntliga framställning

och med begagnande af kort lärobok som stöd för minnet. Därpå följde för

lärjungar, som läste klassiska språk, ofvanom fjärde klassen endast en kurs i allmän

historia, fördelad på sex årsklasser så, att i två år (5:1 och 5:2) lästes gamla

tiden, de två därpå följande åren medeltiden och de två sista åren nyare tiden;

dessutom genomgicks i de fyra högsta årsklasserna fäderneslandets historia utförligt

från Gustaf I, jämsides med den allmänna. För lärjungar äter, som ej läste klassiska

Föregående

kursfördel

ningar.

Brister i nuvarande

kursfördelning.

!36 REALSKOLANS ORGANISATION.

språk, funnos ofvanom fjärde klassen tvenne kurser i allmän historia: den förra

för två årsklasser (5:1 och 5:2), omfattande en kortare öfversikt och särskild!

afsedd för de talrika lärjungar, som afgingo från öfre femte klassen; den senare

för de fyra högsta årsklasserna, omfattande en utförligare framställning af nyare

tiden, hvarförutom jämsides lästes motsvarande del af fäderneslandets historia utförligt.

Härigenom gjordes viktiga framsteg i riktning mot en rationellare kursfördelning

i historia, särskildt med hänsyn till det större utrymme, som tillmättes åt

nyare tiden och åt den å högsta stadiet införda parallella behandlingen af fäderneslandets

historia och den allmänna. Men en i ögonen fallande svaghet var den å

reala linjen alltför starkt sammanträngda kursen i allmän historia i mellanklasserna.

Sedan kommissionen för undervisningen i historia år 1868 af teoretiska

grunder förordat tre på hvarandra följande lärokurser och genom skolreformen af

år 1873 allmänna kursafslutningar blifvit införda på mellanstadiet, den ena i

tredje, den andra i femte klassen, fastslogs i 1878 års stadga för båda bildningslinjerna

en indelning af det historiska lärostoffet i tre på hvarandra följande kurser.

För reallinjen bibehöllos därvid ungefär samma kurser, som sedan år 1859 varit gällande

för dem, som ej läste klassiska språk, nämligen en förberedande kurs i fäderneslandets

historia för klasserna 1 — 3, en öfversiktlig kurs i allmänna historien jämte repetition

af den svenska i klasserna 4—5 samt en utförligare kurs i den allmänna historien

och fäderneslandets under nyare tiden i klasserna 6:1 — 7:2. För latinlinjen åter jämkades

förutvarande kursindelning med hänsyn till de nya afslutningarna på mellanstadiet så,

att de två första kurserna i historia för klasserna 1 — 3 och klasserna 4 — 5 gjordes lika med

reallinjens, hvarpå följde en särskild tredje kurs för latinlinjen i klasserna 6:1—7:2,

omfattande en utförligare framställning af hela den allmänna historien och fäderneslandets

under nyare tiden. Härtill kom vidare i högsta klassen å båda linjerna

grunddragen af Sveriges statskunskap.

Sådan har kursfördelningen i historia till närvarande tid förblifvit med undantag

af den ändring, som 1895 vidtogs i afseende å latinlinjens kurs, i det att man

då för denna linje återgick till 1859 års anordning med endast en kurs i allmänna

historien, omfattande gamla tiden i klasserna 4 — 5, medeltiden i klass 6:1 samt

nyare tiden utförligt i klasserna 6:2 — 7:2. Därjämte skall af fäderneslandets historia,

för hvilken delningen af kursen bibehållits, det hela repeteras i fjärde och femte

klasserna samt vidare, efter en öfversiktlig repetition till nyare tidens början i nedre

sjette klassen, den nyare tiden i utförlig framställning jämte svensk statskunskap

läsas i de tre högsta årsklasserna. Dessutom är såsom feriearbete till klass 7:2

en repetition af gamla tidens allmänna historia föreskrifven.

Med afseende på den nuvarande kursfördelningen i historia för det lägre

skolstadiet framträda bristerna skarpast i reallinjens fjärde och femte klasser. Här

har nämligen ett särdeles vidlyftigt kunskapsstoff — hela allmänna historien i

öfversikt och repetition af hela den svenska — sammanpressats inom en alltför kort

tidrymd och på ett stadium, där den schematiska form, som lärobok och under

-

GRUNDER TILL KURSPLAN: HISTORIA.

137

visning i följd häraf antagit, måste blifva för lärjungen motbjudande och föga

smältbar. Den ändring, som år 1895 vidtogs med afseende på latinlinjens kurs i

nämnda båda klasser, och som i visst afseende innebar en förbättring, har emellertid

fört med sig flere olägenheter. Så kommer gamla tiden i utförlig framställning, som

väl borde bibringa lärjungen en något så när ingående uppfattning af antikens egendomliga

stats- och kulturlif, att — under lärares ledning — läsas endast på ett stadium,

där lärjungarne ännu ej äro mogna för en sådan kunskap. Vidare har den redan

från och med fjärde klassen inträdande skillnaden mellan de båda linjernas historiska

kurs försvårat öfvergången från den ena linjen till den andra, på samma gång kursafslutningen

i femte latinklassen genom en sådan anordning i själfva verket blifvit

upphäfd.

Såsom mindre lämplig har ock den i de fem lägre klasserna å båda linjerna

nu föreskrifna dubbla genomgången af fäderneslandets historia visat sig. Denna

viktiga del af ämnet har nämligen härigenom fått en alltför sammanträngd och

torr behandling, som verkar tröttande och särskildt i mellanklasserna måste blifva

af tvifvelaktigt värde (jfr. sid. 113 — 116). Två kurser i fäderneslandets historia

för hela läroverket, den ena lämpad efter det lägre, den andra efter det högre

stadiets mottaglighet, torde med åtföljande slutrepetition vara fullt tillräckliga och

vida mer än de nuvarande trenne ägnade att hålla intresset vaket och på den åt

ämnet anslagna tiden framkalla ett tillfredsställande resultat. En dylik uppdelning

af den historiska läroverkskursen har ock i andra länder, till exempel i Preussen

och Norge, befunnits ändamålsenlig.

Redan de nämnda, af vederbörande lärare ofta öfverklagade bristerna kunde

hafva utgjort tillräcklig anledning att vidtaga en omläggning af de nuvarande historiska

kurserna. Nu påkallas emellertid en genomgripande ändring härutinnan äfven

i följd af läroverkets uppdelning i två, mera än förut åtskilda stadier, realskola

och gymnasium, afsedda för olika åldrar och bildningsmål. Kommittén har därför

icke tvekat att, i anslutning till den nya organisationen, föreslå en fullständigt ny

kursfördelning i historia, omfattande tvenne, med hänsyn till lärjungarnes utveckling

och speciella bildningsbehof å de olika stadierna uppgjorda kurser: en för realskolan

och en för gymnasiet.

Kommittén, som anser, att man vid den historiska liksom vid den öfriga

undervisningen bör utgå från det närmast liggande och det för barnasinnet lättast

fattbara, har i sitt kursförslag utgått därifrån, att fortfarande såsom hittills fosterlandets

historia skall inträda i undervisningen före den allmänna, samt att å båda

områdena sagan skall gå före den egentliga historien. Äfven har åsyftats, att behandlingen

både af svenska och allmänna historien skall göras perspektivisk, d. v. s.

att framställningen skall blifva desto utförligare, ju mer den närmar sig vår tid, så

att hufvudvikten lägges på nyare tidens historia, som för lärjungen är af större

betydelse att närmare känna. På grund häraf omfattar sjette klassens kurs en

vidgad framställning af det senaste århundradets historia, hvarjämte här inlagts en

18

Blott en historisk

kurs för

realskolan.

Kursens fördelning.

138

REALSKOLANS ORGANISATION.

Berättelser i

i:a och a:a

klasserna.

Fast begränsade

årskurser.

Fäderneslandets

historia

och nordens.

kurs i svensk statskunskap, på det att de, som afgå från realskolan, icke måtte

sakna insikt i denna betydelsefulla del af ämnet.

Då de förutvarande allmänna kursafslutningarna i tredje och femte klasserna

för realskolan afskaffats, har naturligen hvarje giltig anledning att efter dem indela

det lägre stadiets historiska kurs för framtiden bortfallit. Till båtnad för undervisningen

har i stället lärostoffet, hvad fäderneslandets historia beträffar, kunnat utbredas

öfver klasserna i—6 med repetition af hela kursen i de båda högsta klasserna

samt, hvad allmänna historien beträffar, öfver klasserna 2 — 6 med repetition af nyare

tiden i högsta klassen. Äfven om historietimmarnas antal vid jämförelse med de nuvarande

klasserna i — 6:i i de flesta klasser är detsamma som förr — endast för sjette

klassen har det ökats med en veckotimme, hvarjämte geografien där utbrutits — kan

dock den åt ämnet anslagna tiden bättre tillgodogöras, då lärostoffet behandlas i en

kurs, fördelad på flere år. Härigenom vinnes nödigt utrymme för att åt framställningen

gifva den episka bredd, som är oundgänglig, för att den för det unga

sinnet skall blifva njutbar och fruktbärande.

Af här ofvan angifna skäl har studiet såväl af fäderneslandets historia i första

klassen som af allmänna historien i andra klassen inledts med en serie berättelser,

hämtade från sagans, mytologiens och den äldre historiens fält, hvilket trots afståndet-

i tiden ligger barnets uppfattning närmare och för detsamma är begripligare

än den nyare tidens mera invecklade historiska företeelser. Dessa berättelser äro

afsedda att antingen af läraren muntligen föredragas eller i samlad klass ur en

läsebok uppläsas för att först i kortare och sedan i längre stycken återberättas af

lärjungarne. Sålunda skola dessa småningom vänjas att uppfatta och återgifva en

enklare historisk framställning samt, genom förståndigt bruk af läseboken i skolan,

förberedas att själfva i hemmet använda lärobok.

Som emellertid ett uteslutande sysslande med berättelser under ett helt läsår

torde blifva enformigt och behofvet af att i fastare form samla det sålunda vunna

vetandet tidigt nog lärer göra sig påmindt, har därjämte en mindre del af kursen

i fäderneslandets historia, nämligen forntiden och den äldre medeltiden, redan i

första klassen upptagits för att, under läsårets senare del, med stöd af lärobok inhämtas.

För att med afseende på ämnets behandling åstadkomma större enhetlighet

och därjämte underlätta lärjungars öfvergång från en skola till en annan har också

gjorts försök med att för samtliga realskolans klasser införa till innehållet fast begränsade

årskurser. Det måste nämligen medgifvas, att sådana, under förutsättning

att de väl lämpa sig för lärjungarnes ståndpunkt, i flere hänseenden erbjuda afsevärda

fördelar. Huruvida åter den af kommittén föreslagna kursfördelningen blifvit rätt

afvägd, är en fråga, hvarpå endast framtida erfarenhet kan gifva det afgörande svaret.

Med en dylik, öfver flere år utbredd och strängt planmässigt genomförd

fördelning af lärostoffet bör icke blott fäderneslandets historia kunna studeras med

mera ro och bättre behållning än hittills, utan därigenom bör äfven kunna vinnas

utrymme åt den kortare framställning af Norges och Danmarks historia, som

GRUNDER TILL KURSPLAN I HISTORIA.

139

kommittén föreslagit skola från andra klassen uppåt löpa jämsides med Sveriges.

En sålunda inrättad öfversikt af grannländernas utveckling, för hvilken hittills å

lägre stadiet alls icke eller endast i otillräcklig mån funnits tid, bör väsentligen

bidraga att belysa många af vår egen historias händelser och att småningom öppna

lärjungens blick för hvad som i vår kultur är gemensamt för hela norden eller

specifikt svenskt.

Kommittén har vidare, såsom af den nya undervisningsplanen närmare framgår,

ej funnit skäl att lyssna till de förslag, som på senare tider framställts, att införlifva

framställningen af fäderneslandets historia i den allmänna såsom en integrerande

del däraf. Detta må vara möjligt i sådana länder som Frankrike och

Tyskland, hvilkas historiska utveckling utgör en hufvudbeståndsdel af den allmänna

historien allt från slutet af forntiden, men för vårt land med dess för långa tider

mera afskilda och dock så rika historia passar en dylik införlifningsmetod icke.

Fastmer är det kommitténs mening, att den särskilda framställning af svenska historien,

som hos oss blifvit traditionell, bör bibehållas och genom upplysande sidoblickar

på de öfriga nordiska ländernas historia ytterligare utvecklas. Detta utesluter

naturligtvis icke, att i fäderneslandets historia på lämpliga ställen meddelas förberedande

upplysningar angående sådana världshistoriska tilldragelser, som i högre grad

återverkat på vårt lands utveckling. Men på ett lägre stadium är det utan tvifvel

nyttigt, att lärjungens uppmärksamhet väsentligen koncentreras på Sveriges historia, ej

blott emedan denna, såsom redan antydts, ligger honom närmast, utan framför

allt emedan en dylik metod är bäst ägnad att göra lärjungen mera grundligt förtrogen

med våra inhemska institutioner och vår historias ledande män samt att sålunda ge

näring åt utvecklingen af den sunda nationalanda, som läroverket bör låta sig

angeläget vara att fostra.

Måhända skall emellertid mot den för realskolan föreslagna kursfördelningen

i historia anmärkas, att vid dess uppgörande allt för liten hänsyn tagits till en

synkronistisk behandling af svenska och allmänna historien. I detta afseende vill

kommittén, som ingalunda lämnat en. sådan synpunkt obeaktad, såsom sin mening

uttala, att det synkronistiska behandlingssättet af historien väsentligen lämpar sig

för ett högre stadium, där tillräcklig mogenhet hos lärjungen är för handen och

nödiga hållpunkter för en jämförande betraktelse af händelser från olika världsskådeplatser

blifvit vunna. Inom gymnasiets historiska kurs har också nämnda grundsats

alltigenom tillämpats. Men vid bestämmandet af kursen för realskolan har denna

grundsats af antydda skäl endast så till vida gjorts gällande, att Norges och Danmarks

historia från och med andra klassen läses jämsides med fäderneslandets, samt att i

sjette klassen, där lärjungen kan anses vederbörligen förberedd för en sådan behandling,

repetitionen af nyare tidens svenska och allmänna historia sammanställts.

Med hänsyn därtill, att kommittén, såsom på annat ställe är angifvet, föreslagit

valfrihet i gymnasiets två högsta ringar äfven i fråga om historia, har den,

Fäderneslandets

historia

och den allmänna.

Den synkronistiska

principen.

Femte och

sjette klassernas

årskurser.

140

REALSKOLANS ORGANISATION.

för att lärjungar, som komma att begagna sig af denna valfrihet, icke måtte sakna

all kännedom om svenska och allmänna historiens senaste skeden, ansett lämpligt

att låta femte klassens kurs omfatta äfven dessa skeden. Därigenom har jämväl

vunnits en naturlig anordning med hänsyn till den å gymnasiet börjande, utförligare

historiska kursen. Och på det att sjette klassen ej måtte alltför mycket betungas

med repetitioner, har dessutom till femte klassen förlagts en kortfattad repetition af

fäderneslandets historia under forntiden och medeltiden, en åtgärd, som därjämte

genom uppfriskande af vissa för blifvande gymnasister nödiga minneskunskaper kan

betraktas som en lämplig förberedelse till den i första ringen förekommande kulturhistoriska

öfversikten af nämnda tidehvarf.

Genom sjette klassens årskurs, som uteslutande afser de lärjungars behof,

hvilka från denna klass afgå, tillökas och afrundas den i de föregående klasserna

inhämtade historiska kunskapen. Det ligger därvid i sakens natur, att året närmast

före examen till stor del måste upptagas af sammanfattande repetitioner. Men för

att dessa ej måtte blifva alldeles förhärskande och verka tröttande, har kommitté

å ena sidan inskränkt repetitionerna till det nödvändigaste (nyare tiden af fäderneslandets

och af den allmänna historien) samt å andra sidan under den här till fyra

veckotimmmar vidgade undervisningstiden infört tvenne nya. moment, nämligen en

utförligare framställning af tiden efter år 1815 och hufvuddragen af svenska statsförfattningen

och kommunalförvaltningen.

Att dessa nya delar af ämnet måste blifva af praktisk betydelse för de

från sjette klassen utgående lärjungarne, torde ej behöfva särskildt ådagaläggas. En

öfversiktlig kännedom af de politiska, sociala och kulturella strömningar, hvilka

genomgått det senaste århundradet, är helt enkelt oumbärlig för hvarje bildad man,

som aldrig så litet vill följa med sin egen tids händelser, och någon insikt i våra

grundlagar och kommunalförfattningar får väl anses såsom ett viktigt moment i

den nationella bildningen, då en sådan kunskap framför allt är ägnad att gifva lärjungen

en föreställning om hvad det betyder att tillhöra ett folk med fritt statsskick.

Den invändning, som häremot skulle .kunna göras, att ynglingarne på ifrågavarande

stadium ännu ej nått den förståndsutveckling, att de med fullt gagn kunna

tillgodogöra sig en dylik undervisning, måste vika inför det kända faktum, att

ifrågavarande kunskaper med framgång meddelas i högre folkskolor och i folkskolans

högre afdelning, där lärjungarne ej äro äldre, men väl med afseende på hithörande

förkunskaper mindre väl ställda än eleverna i realskolans sjette klass. Den anmärkningen

åter, att ett sådant studium skulle gifva fritt spelrum åt lärarens subjektiva

meningar i dagens frågor och leda lärjungarne in på olämpligt politiserande, anser

kommittén knappt behöfva bemötas, då den meddelade kunskapen är ställd under

offentlig kontroll och anmärkningen, om den ägde befogenhet, lika väl kunde riktas

mot all historisk undervisning i skolan.

En större svårighet ligger utan tvifvel i att kunna hålla kursen i svensk statskunskap

och framför allt i hvad som rör kommunalförvaltningen, hvaraf endast

GRUNDER TILL KURSPLAN: HISTORIA.

41

ad allmännaste grundlinjerna böra inläras, inom tillbörliga gränser, så att den ej

må blifva onödigt vidlyftig och förlora sig i detaljer. Rätta korrektivet mot en dylik

missriktning torde ligga däri, att ifrågavarande undervisning, som skall meddelas i

nära anslutning till den vidgade framställningen af fäderneslandets historia under

senaste århundradet, sker med stöd af en med sorgfällig urskilning utarbetad ledtråd

af lagom omfattning, hvilken helst bör utgöra ett slutkapitel af läroboken i svensk

historia. För öfrigt har kommittén förutsatt, att hvarje förståndig historielärare i

samband med sjette klassens kurs i förra århundradets historia opåmind fäster sina

lärjungars uppmärksamhet äfven vid det allra viktigaste af de större kulturländernas

författningar; men af omtanke att ej föranleda olämplig vidlyftighet har kommittén

ansett, att någon föreskrift i sådan riktning ej borde i undervisningsplanen för det

lägre stadiet intagas.

Med afseende på det framställningssätt, som vid realskolans undervisning i historia

i allmänhet bör följas, anser kommittén visserligen, att företräde bör gifvas åt den

s. k. föredragsmetoden såsom varande den för lärjungarne mest tilltalande, då den

öfverensstämmer med lärarens naturell. Men att — såsom de nuvarande, visserligen

föga effektiva bestämmelserna för läroverkets tre lägsta klasser synas förutsätta — söka

tvinga en historielärare att begagna sig af det fria ordets konst, äfven om det bjuder

honom emot, finner kommittén vara otjänligt, så mycket mer som en verkligt solid undervisning

därförutan, med klokt användande af den för det lägsta stadiet föreslagna läseboken,

väl låter sig genomföra. För första och andra klasserna kan nämligen den i undervisningsplanen

gifna föreskriften, att de såsom en hufvudbeståndsdel i dessa klassers

kurs ingående berättelserna skola meddelas »efter lärarens muntliga framställning

och med stöd af en läsebok» äfven tolkas så, att läsebokens berättelser, upplästa

i klassen och belysta af nödiga förklaringar, läggas till grund för undervisningen,

hvilken väsentligen måste gå ut på att söka få lärjungarne, en efter annan, att,

på sätt ofvan utvecklats, återgifva hufvudinnehållet af det lästa. Och äfven i följande

klasser, där läseboken spelar en mindre framträdande roll, kan delvis på samma sätt

förfaras, medan preparationen af läxan i läroboken begränsas till det strängt taget

nödvändiga. I hvarje fall är af vikt, att läraren härvid vet att träffa det rätta

måttet, på det att ej lärjungens håg för själfverksamhet måtte förkväfvas.

För en efter den nya realskolekursen rationellt anordnad undervisning äro

både en för ändamålet särskilt lämpad historisk läsebok och en mindre lärobok i

svensk och allmän historia af nöden.

Läseboken, närmast afsedd för den i första och andra klassen föreskrifna

kursen af berättelser ur nordens och antikens sagovärld samt äldre historia, bör

vara affattad i en lättfattlig och rask, för barnasinnet tilltalande stil samt i lagom

långa, fristående stycken uppdela innehållet, grupperadt kring representativa personligheter

och viktiga, lätt öfverskådliga händelser.

Äfven läroböckerna, såväl den i svensk historia, afsedd för klasserna 1—6,

som den i allmän historia, afsedd för klasserna 3-6, böra, åtminstone för de

Föredragsmetod

eller ej?

Materiel.

I42

REALSKOLANS ORGANISATION.

Geografiens

fullt sjålfständi

ga ställning

och ökade

timtal.

fem lägre klasserna, i anslutning till läsebokens plan, men med större begränsning

än i denna, samla framställningen kring hvarje tids ledande män och epokgörande

tilldragelser, endast nödtorfteligen påvisande händelsernas för lärjungar på ifrågavarande

stadium föga fattbara inre sammanhang. Först i fråga om sjette klassens

årskurs torde en mera pragmatisk metod med framhållande af de stora tidsrörelsernas

förnämsta orsaker och verkningar vara på sin plats. Läroboken i svensk

historia bör äfven periodvis meddela hufvuddragen af Norges och Danmarks

historia, hvarjämte, såsom ofvan är antydt, det är ömkligt, att en öfversiktlig redogörelse

för vår statsförfattning och kommunalförvaltning här intages såsom en afsilning.

I fråga om framställningssättet bör läroboken alltigenom vara byggd på

ett med hänsyn till lärjungens fattningsgåfva företaget stoffurval; den bör vidare

vara affattad i en konkret hållen stil, som ej får vara så ordknapp, att den blir

svårfattlig, och bör ej heller försmå den rätt brukade anekdotens illustrativa kraft.

Historiska väggkartor och en för lärjungens bruk i hemmet afsedd historisk

handatlas äro naturligen äfven framgent för undervisningen oumbärliga, och af stort

värde för klassundervisningen äro historiska väggtaflor med afbildningar af märkligare

byggnadsverk, dräkter, vapen, porträtt m. m. från olika tider. Väl är sant,

att i vårt land tillgången på dylik undervisningsmateriel för historieundervisningen

för närvarande är ringa. Det är emellertid att hoppas, att med den lifaktighet,

som hos oss råder på det pedagogiska området, det ej skall dröja länge, innan en

sådan materiel blir i tillräckligt urval för läroverken tillgänglig.

Geografi.

t I:a klassen: 2 timmar; I 4:e klassen: 2 timmar;]

1 a.a », • 3 » I 5*te ,, : 2 ,, ; /

13:e „ : 2 „ ; | 6:te „ : 2 „ .)

Geografien har vid de allmänna läroverken länge lidit däraf, att den varit

sammankopplad med historien till ett ämne, »historia och geografi», och i allmänhet

betraktats såsom den mera underordnade delen af detsamma. En förbättring i

detta afseende inträdde först år 1895, då geografien i läroverkets fem lägre klasser

utbröts från historien och blef ett själfständigt ämne med egna timmar på schemat.

I den af kommittén föreslagna undervisningsplanen har geografiens utsöndring från

historien blifvit fullständigt genomförd i alla klasser, där ämnet förekommer. Och

GRUNDER TILL KURSPLAN: GEOGRAFI.

143

hvad särskildt realskolan angår, har geografiens ställning blifvit betydligt stärkt

ej blott därigenom, att kursen i ämnet utvidgats till sexårig och i sjette klassen

fått sig två särskilda veckotimmar anvisade, utan äfven genom ökadt timtal i mellanklasserna

(en ny timme i fjärde och en dylik i femte klassen). Räknar man, att i

nuvarande nedre sjette realklassen en veckotimme af den åt historia och geografi

gemensamt anslagna tiden i regeln användts för den senare, så visar jämförelsen,

att geografien i realskolan fått sammanlagdt 13 timmar i veckan mot nuvarande

10 på samma stadium.

Målet för den geografiska undervisningen kan väl i realskolan sägas blifva

väsentligen detsamma, som för närvarande i läroverkets fem lägre klasser åsyftas,

nämligen att meddela kännedom om Skandinaviska halföns och om det viktigaste

af det öfriga Europas och de främmande världsdelarnes fysiska och politiska

geografi. Men då geografikursen enligt den nya undervisningsplanen erhåller

vidgad tid och fullföljes till en något mognare ålder, måste den komma att inhämtas

och begripas på ett grundligare sätt än förr. Nämnda formulering af målet

anger vidare i fråga om lärogången, dels att Skandinaviska halföns geografi skall

läsas utförligare än den öfriga världens, dels ock att den fysiska geografien, som

måste bilda grundvalen för hvarje i sann mening geografisk framställning, vid

studiet af de olika områdena skall gå före den politiska. Genom att i målsbestämmelsen

upptaga »förmåga att förstå och använda karta och glob» har kommittén

äfven velat framhålla vikten däraf, att vid undervisningen tillbörlig uppmärksamhet

ägnas åt dessa för all lefvande geografisk kunskap oundgängliga tekniska hjälpmedel.

En erinran härom kan särskildt vara påkallad i fråga om globen, som vid flertalet

af våra läroverk torde användas mindre, än den förtjänar, i synnerhet med hänsyn

till dess betydelse för ett rätt förstående af kartan.

Med afseende på inträdesfordringarna i geografi till första klassen har ingen

annan ändring vidtagits än den, som betingas af anslutningen till folkskolans genom

den nya normalplanen af år 1900 i detta ämne något jämkade kurser. Att härvid

den allmänna öfversikten af världsdelar och världshaf uteslutits, beror därpå, att

den ingår i första realskoleklassens årskurs. Däremot har upptagits en uttrycklig

fordran på »förmåga att på kartan utvisa det genomgångna», hvilket bör

medföra en vinst för ämnets behandling, enär alla inträdessökande därigenom nödgas

att hålla sig till kartan redan vid förvärfvandet af den första geografiska kunskapen.

Den hittillsvarande kursfördelningen i geografi har, äfven sedan ämnet i läroverkets

fem lägre klasser löstes från förbindelsen med historien, varit ganska bristfällig.

Dels har nämligen den geografiska kursen i följd af den däråt i mellanklasserna

alltför knappt tillmätta tiden — det behöfver ej närmare påvisas, hur

opedagogisk en kursanordning med blott en timme i veckan på detta stadium

måste vara — sammanträngts på fyra år med slutrepetition af det hela på en

veckotimme i femte klassen; dels har ock i undervisningsplanen saknats hvarje antydan

därom, att en sammanfattande öfversikt af den allmänna fysiska geografien

Mål.

Inträdesfordringar.

Brister i

nuvarande

kursfördelning.

144

REALSKOLANS ORGANISATION.

Kommitténs

kursförslag.

någonstädes borde förekomma. Denna otillfredsställande anordning af det geografiska

studiet i de fem lägre klasserna har utan tvifvel haft sin dryga del i det öfverklagade

missförhållandet, att kunskaperna i geografi hos läroverkens abiturienter,

framför allt å latinlinjen, där — oafsedt det till öfre sjunde klassen hörande feriearbetet

— någon särskild kurs i ämnet ofvanom femte klassen ej förekommer, i

åtskilliga fall visat sig vara betänkligt svaga.

Kommittén har därför låtit sig angeläget vara att ej blott genom ökad tid,

såsom ofvan visats, utan äfven genom en planmässigt genomförd kursfördelning i

realskolan söka åstadkomma en fast grundläggning af det geografiska studiet, som

särskildt i våra dagar med deras starkt utvecklade samfärdsel och kolonialväsen

måste betraktas såsom ett viktigt moment af den medborgerliga bildningen.

Härvid har den i första klassen föreskrifna inledande öfversikten af världsdelar

och världshaf efter .globen ansetts böra fullständigas med några »korta upplysningar

om jordens form och rörelse», hvilka äro af nöden för att förklara vissa grundläggande

geografiska begrepp, såsom väderstreck, ekvator och poler, fördelning af ljus

och värme på jordklotet m. m. Vidare hafva i samma klass såsom ett särskildt

moment upptagits »öfningar att förstå och använda kartan». Därmed har kommittén

icke afsett att införa något nytt — ty dylika öfningar förekomma nog redan

nu i första klassen öfverallt, där undervisningen i geografi på ett förståndigt sätt

bedrifves — utan endast velat uttryckligen betona, att läraren ej får låta sig nöja

med den vana att begagna kartan, som lärjungen vid sitt inträde i läroverket skall

innehafva. Tvärtom bör läraren här lägga an på att genom speciella öfningar utbilda

och befästa en riktig uppfattning af kartan och att under jämförelse mellan

olika slag af kartor och globen förklara skalan och andra mera lättfattliga moment

af kartans framställningssätt. Framför allt måste sålunda förhållandet mellan väggkarta

och handkarta noga klargöras.

Af ej ringa betydelse är vidare, att den geografiska kursen blifvit utbredd

öfver fem klasser i stället för öfver hittillsvarande fyra. Den har därvid så fördelats,

att i de tre första klasserna skall, utom nyssnämnda inledningskurs, Skandinaviska

halföns geografi i utförligare framställning afslutas och samlas i en öfversikt

samt därpå det öfriga Europas fysiska och politiska geografi i mindre utförlig

framställning genomgås och repetitionsvis sammanfattas. Härefter följer i fjärde

och femte klasserna de främmande världsdelarnas geografi, afslutad och repeterad i

den senare klassen.

Utöfver den sålunda i allmänna drag antydda fördelningen af de fem världsdelarnas

geografi har kommittén ej funnit sig böra gå, särskildt i betraktande däraf,

att skilda meningar angående den ordning, i hvilken länder och världsdelar lämpligast

böra läsas, bland lärarne förefinnas. Då erfarenheten i ett ämne med så ung

och i hastig utveckling stadd metodik som geografien ännu icke kan sägas härutinnan

hafva fällt något afgörande utslag, har kommittén ansett tjänligast, att åt

konferensen af ämneslärarne i geografi vid de olika läroverken öfverlåtes att vid

-

GRUNDER TILL KURSPLAN! GEOGRAFI.

>45

taga den närmare fördelningen af årskurserna för de fem lägre realskoleklasserna.

Härvid har dock genom stadgandet, att en sammanfattande öfversikt af Europas

geografi skall förekomma i tredje klassen och en repetition åt de främmande världsdelarna

i femte klassen, för en dylik fördelning angifvits vissa bestämda hållpunkter.

I ett minnesämne som geografi måste dylika sammanfattande öfversikter blifva af

betydelse såsom underlag för fortsatta studier i ämnet.

I fråga om sjette klassens kurs i geografi har kommittén, liksom beträffande sjette klassens

andra ämnen, sökt ställa så till, att den ej uteslutande skulle komma att bestå af

repetition till en förestående examen utan äfven af nya, för lärjungens här mera

utvecklade fattningsgåfva lämpade moment af ämnet. Hit hafva alltså förlagts dels en

förnyad, men med afseende på de olika ländernas befolknings- och samhällsförhållanden,

näringslif och kolonialväsen vidgad framställning af Europas och särskildt af Skandinaviska

halföns geografi, en afdelning af kursen, hvars praktiska värde för de från

sjette klassen utgående lärjungarne ingen torde förneka, dels ock en sammanfattande

öfversikt af den fysiska geografien, som hittills saknats i kursbestämmelserna. Denna

öfversikt, för hvilken lärjungen, efter att i de fem lägre klasserna hafva genomgått

hela jordytans geografi, här måste anses tillräckligt förberedd, bör dock ej gå för

mycket i detalj, utan inskränkas till att i en populär totalbild samla och närmare

belysa de allmänt geografiska förhållanden, med Indika han genom den föregående

undervisningen blifvit bekant. Förutom några astronomiska grundbegrepp, som till

förklaring af vissa terrestra fenomen äro nödvändiga, förlägges framställningen af de

delar af den s. k. astronomiska geografien, som i realskolan kunna förekomma, till

naturläran, hvilken äfven på andra områden bör komma den fysiska geografien till hjälp.

Såsom ett viktigt hjälpmedel vid den geografiska undervisningen och särskildt Kartritning.

såsom ett godt medel att lära förstå kartan samt i minnet inprägla dess hufvuddrag

gäller bland de flesta sakkunnige kartritning. Orsaken till att föreskrifter i detta

afseende ej blifvit i kurserna meddelade är ingalunda, att kommittén underskattat

värdet af en sådan öfning, utan fastmer, att den ansett bestämmelser härom,

såsom innebärande metodiska anvisningar, icke egentligen höra hemma i kursplanen.

Blefve däri något stadgadt om kartritning, skulle detta kunna medföra, att alla lärare,

således äfven de, som icke kände sig skickliga att använda ett sådant hjälpmedel,

eller som till äfventyrs ansåge, att nyttan af kartritning icke motsvarar den därpå

nedlagda tiden, med eller mot sin vilja måste anse sig förpliktigade att i hvarje

klass, där kartritning föreskrifvits, anordna en dylik öfning. Och detta skulle, särskildt

då det gäller tillämpningen af en metod, inför hvilken många ännu ställa sig tveksamma

eller afvisande, näppeligen lända undervisningen till fromma.

Emellertid anser kommittén, att kartritning, om den med afseende på vissa i

en klass behandlade områden till lämpligt omfång bedrifves och ledes af lärare,

som därtill äro kompetenta och villiga, utgör eu särdeles nyttig öfning. I första

klassen torde dock lärjungarne i allmänhet ännu icke hafva nått tillräcklig vana vid

teckning, och i den sjette torde, med hänsyn till den förestående examen, tid till

dylika öfningar icke utan svårighet kunna beredas. Vid anordnandet af dessa

19

REALSKOLANS ORGANISATION.

Typskildringar

och

exkursioner.

Materiel.

*46

öfningar bör emellertid alltid, på det ej för mycken tid och möda därpå må spillas,

af läraren klart framhållas, att det icke är i detalj utförda kartor, utan endast kartskizzer,

d. v. s. utkast, omfattande hufvuddragen af kartbilden, som skola ritas.

Också måste förutsättas, att ingen sådan öfning företages, utan att nödiga upplysningar

angående den till ritning förelagda kartans skala och projektion af läraren

på förhand meddelats.

Öfningar i kartritning kunna eljest med framgång utföras efter olika metoder,

om hvilka dock som regel kan anses gälla, att de, som använda särskildt konstruerade

geometriska figurer för landkonturernas framställande, böra undvikas, och att

för öfrigt de enklaste i allmänhet äro att föredraga. Erfarenheten har till exempel

visat, att goda resultat uppnåtts vid tillämpning af en metod, som omfattar följande

tvenne, från lättare till något svårare öfningar småningom fortskridande stadier af

kartritning: 1:0) läraren uppritar i raska drag på svarta täflan gränserna af ett

genomgånget land eller landskap, hvarefter lärjungarne få framträda, en efter annan,

för att ifylla berg, floder, städer m. m.; 2:0) lärjungarne få, efter det att ett landområde

i klassen blifvit genomgånget, på tryckta gradnät efter förelagd kartbild först

upprita konturerna af nämnda område och därpå med enkla beteckningar angifva

de fysiska och sedan de politiska förhållandena. I båda fallen kunna kulörta kritor

med fördel användas, och man bör fordra ett tydligt och snyggt, men ej ett konstnärligt

utförande af kartskizzen. '')

Af andra metodiska hjälpmedel, som för undervisningen i realskolan äro att

anbefalla, vill kommittén särskildt framhålla geografiska typskildringar och exkursioner.

De förra, afsedda att gifva lärjungen en konkret uppfattning af olika slags

terrängförhållanden, torde lämpligast böra anordnas så, att, då vid undervisningen

en trakt af viss typ första gången förekommer, denna göres till föremål för en

så ingående framställning, att därigenom hos lärjungarne framkallas en möjligast

klar bild, till hvilken kan hänvisas, då trakter af liknande typ sedermera skola behandlas.

Viktiga hjälpmedel till detta måls vinnande äro uppläsning af något utförligare

skildringar samt förevisning af planscher eller andra afbildningar från den

ifrågavarande trakten, liksom ock förevisning af bergarter och andra för sagda trakt

karakteristiska föremål, om sådana finnas att tillgå. Geografiska exkursioner, till

exempel utflykter till lämpliga utsiktspunkter i den läroverksstaden omgifvande nejden,

kunna ock, om de företagas under lärarens ledning med begagnande af kompass

och plankarta, väsentligen bidraga till att hos lärjungen klargöra vissa geografiska

begrepp, såsom horisont och väderstreck, förhållandet mellan kartan och det kartlagda

landskapet m. m.

Jämte en för realskolans sex klasser afpassad lärobok i geografi, som med

hänsyn till meddelade namn och siffror iakttager måttfull begränsning, och en för

'') Beträffande det pedagogiska värdet och den praktiska tillämpningen af olika kartritningsmetoder,

se R. Lehmann, Das Kartenzeichnen im geographischen Unterricht, Halle 1891, sid. 27 o. f., och P. Nordmann,

Geografiundervisningens mål, medel och metod, Helsingfors 1896, sid. 55 o. f.

GRUNDER TILL KURSPLAN I MATEMATIK.

147

användning å lärorummet afsedd läsebok, innehållande målande natur- och folklifskildringar,

kräfves för en rationellt anordnad undervisning i ett ämne som geografi,

där det mesta af hvad som afhandlas, faller utom gränserna för lärjungens erfarenhet,

naturligen äfven en god åskådningsmateriel.

Dit måste i främsta rummet räknas glob, väggkartor och planscher. En god

glob bör aldrig saknas bland läroverkets undervisningsmateriel, ty den kan icke

genom en globkarta göras umbärlig. Om de geografiska väggkartorna gäller, liksom

om de historiska, att de böra vara utförda i ett lätt öfverskådligt, icke af en

mängd detaljbeteckningar fördunkladt manér, hvilket, genomfördt efter samma grundsatser,

äfven bör återfinnas i den för lärjungens bruk i hemmet afsedda handatlasen.

För världsdelarna och de större kulturländerna borde vid hvarje läroverk finnas

särskilda fysiska och politiska väggkartor för begagnande i samlad klass, framför allt

blindkartor, hvilka för kontrollerandet af lärjungens kunskaper äro vid en examination

hart när oumbärliga. Äfven geografiska väggtaflor, af hvilka numera goda

serier öfver människoraserna, typiska naturscenerier, byggnadsverk m. m. finnas utgifna,

äro i hög grad att anbefalla.

Utom nämnda, för hvarje realskola med välordnad geografisk undervisning

så godt som oumbärliga åskådningsmateriel må såsom eftersträfvansvärda hjälpmedel

ytterligare framhållas: ett lättskött tellurium, reliefkartor, scioptikon med ett urval

af natur- och folklifsbilder, en samling af etnografiska föremål, profver af kolonialvaror

och andra råämnen, fotografier och modeller m. fl. föremål, som kunna tjäna

till att i ett eller annat afseende åskådliggöra olika trakters geografiska förhållanden.

Som emellertid åtskilliga mindre läroverk ej torde kunna förfoga öfver tillräckliga

medel för att skaffa sig ens den oundgängliga geografiska åskådningsmaterielen,

vill kommittén hafva uttaladt såsom önskvärdt:

att statsbidrag i sådant syfte måtte åt läroverk med ringa lärjungeantal och

där af följande små tillgångar kunna beredas.

Matematik.

( i:a klassen: 4 timmar; | 4:e klassen: 5 timmar; |

» 2:a „ : 5 » i 5:e » : 5 " ’ (

13=e „ : 5 »i 6:e » : 5 it '')

Det, sorti i kommitténs förslag till undervisningsplan för matematiken i realskolan

särskilt torde påkalla fackmännens uppmärksamhet och blifva föremål för

olika omdömen, är lärogången för undervisningen i aritmetik och algebra inom fjärde,

Aritmetik och

algebra i

klasserna 4 6.

148

REALSKOLANS ORGANISATION.

Brister i

nuvarande

lärogång.

femte och sjette klasserna. Hvad kommittén i detta afseende föreslagit, innebär nämligen

en ej oväsentlig förändring af den nu stadgade lärogången för nämnda del af

ämnet inom mellanklasserna af läroverket. Denna förändring kan på följande sätt i

korthet angifvas: det systematiska studiet af den egentliga algebran uppskjutes till

gymnasiet, men ekvationer af första graden upptagas i undervisningen från och med

fjärde klassen, och ekvationsräkningen öfvas dels såsom metod för problemlösning,

dels såsom inledning till den egentliga algebran. Det algebraiska kommer således

väl icke att utgå ur undervisningen, men att träda tillbaka på det sätt, att realsko

lans kurs blir en väsentligen aritmetisk kurs. — Kommittén vill angifva de skäl, som

legat till grund för förslaget i förevarande punkt, liksom ock söka närmare angifva

dettas innebörd.1)

Man har mot den nuvarande undervisningsplanen för matematiken ofta

anmärkt, att den för de lärjungar, som från fjärde eller femte klassen afginge

från läroverket, vore illa afpassad. Kommittén måste medgifva det befogade i denna

anmärkning. I fjärde och femte klasserna har större delen af tiden användts till inlärandet

af bokstafsräkningens quatuor species med hela tal och bråk, ett både

för lärare och lärjungar mödosamt arbete, hvaraf först vid ett fortsatt matematiskt

studium frukt kunnat hämtas. Under tiden har lärjungen allt för litet haft tillfälle

att underhålla och förkofra den aritmetiska insikt och färdighet, han i de tre

lägre klasserna förvärfvat, ja, måhända snarast hunnit glömma viktiga delar af hvad

han en gång i dessa klasser fått lära. Den bekantskap, som den från femte klassen

afgående lärjungen gjort med ekvationen och dess användning, har i regeln varit allt

för kortvarig och ofullständig för att lämna någon afsevärd behållning till ersättning

för den nämnda bristen. Korteligen, lärjungen, som på det ifrågavarande skolstadiet

lämnar läroverket, har i allmänhet icke nått till en god och användbar kunskap vare

sig på det aritmetiska eller det algebraiska området, och särskilt torde han sakna *)

*) Betydelsen af uttrycken aritmetik och algebra i den svenska skolmatematiken angifves ofta genom

den visserligen föga tilltalande, men betecknande öfversättningen »sifferräkning» och »bokstafsräkning».

Algebran betraktas vanligast såsom i sig innefattande äfven ekvationsläran, om ock numeriska ekvationer

kunna räknas äfven till aritmetiken och ej sällan finnas upptagna i aritmetiska läroböcker. Begreppet

algebra förekommer därjämte i en inskränktare betydelse, i det att algebra och ekvationslära sidoordnas

i förhållande till hvarandra. För att särskildt utmärka denna senare betydelse använder den för undervisningen

i matematik och naturvetenskap år 1869 tillsatta kommissionen uttryckssättet »den egentliga

algebran» eller »algebran i egentlig mening», hvilket uttryckssätt äfven kommittén, där så befinnes behöfligt,

tillåter sig att använda. (Se kommissionens betänkande sid. 16-17). — I sammanhang härmed må erinras

om den olikhet, som i olika länder råder i fråga om terminologien i förevarande afseende. Vårt språkbruk

öfverensstämmer i det hela med det franska och engelska. Däremot har i Tyskland ordet algebra dels

en vidsträcktare betydelse såsom hos oss, dels och vanligast betydelsen af ekvationslära, då det, som

ofvan betecknats såsom algebra i egentlig mening, där går under benämningen aritmetik (närmare: allgemeine

Arithmetik). I Norge och Danmark synes språkbruket vara hämtadt från Tyskland: hvad vi kalla

aritmetik, är där »regning», och hvad vi benämna algebra i egentlig mening, heter där »aritmetik», hvaremot

»algebra» närmast betecknar ekvationslära.

GRUNDER TILL KURSPLAN: MATEMATIK.

149

den fasta insikt i vanlig aritmetik och den praktiska räknefärdighet, som ute i lifvet

äro honom af största gagn.

Men det är ej endast med hänsyn till dess bristande lämplighet för de från

mellanklasserna afgående lärjungarne, som matematikens nuvarande läroplan blifvit

klandrad. Man har anmärkt, att den, äfven från matematikstudiets egen synpunkt

betraktad, icke vore tillfredsställande. Denna anmärkning finner kommittén ej mindre

riktig än den förut framhållna. Öfver hufvud taget kan ifrågasättas, huruvida icke

det tvååriga öfvande af ren bokstafsräkning, som nu förekommer, allt detta jämförelsevis

innehållslösa och mekaniska arbete med transformering af algebraiska uttryck, ofta

vida mera invecklade än de, med hvilka lärjungen under sina senare studier får anledning

att taga befattning, i någon mån innebär ett öfverskattande af den formella färdighetens

värde. Visst är, att den färdighet i bokstafsräkning, som däraf kan erhållas,

är af tvifvelaktigt värde, om den icke vunnits i förening med verklig insikt i den

algebraiska räkningens betydelse. Men just härutinnan torde en svaghet allt för ofta

förefinnas, och orsaken härtill är att söka helt enkelt däri, att — såsom af erfarna

matematiklärare vid flere tillfällen framhållits — den för fjärde och femte klasserna

föreskri fila kursen i algebra till följd af sin abstrakta beskaffenhet är för svår för

det ifrågavarande stadiet. Visserligen äro de lärjungar icke få, som under god ledning

kunna med verkligt förstående tillägna sig denna kurs. Men för mången lärjunge

stannar det, trots alla bemödanden från lärarens sida, vid eu viss utvärtes färdighet i

behandlingen af exempelsamlingens uppgifter, under det att hans uppfattning om betydelsen

af och ändamålet med de utförda operationerna är synnerligen oklar. Och

ju mera lärjungen måste öfvas och öfva sig i bokstafsräkning, ju mera invecklade de

algebraiska räkneexemplen blifva, desto svagare blir ofta hans förnimmelse däraf, att

bokstäfverna äro tecken för tal, och att de algebraiska räkneoperationerna ingenting

annat äro än allmännare former af de aritmetiska. Men där så är, där är lärjungens

matematiska kunskap mera skenbar än verklig, äfven om en viss räknefärdighet låter

sig uppvisa. Bristen framträder vid det fortsatta studiet i skolans högre klasser;

sedan det stöd, som minnet under pågående öfning lämnar, försvunnit, yppar sig ej

sällan hos lärjungen en betänklig osäkerhet, beroende på frånvaron af verklig insikt

i de element af algebran, som utgöra fjärde och femte klassernas kurs.

Att matematiken i de nämnda klasserna bereder lärjungarne betydande svårighet,

gifver sig till känna äfven däri, att antalet af dem, som i dessa klasser icke nå

upp till betyget godkänd i matematik, är synnerligen stort. Kommittén har i detta

afseende inhämtat uppgifter, af hvilka framgår, att vid de högre allmänna läroverken

de vid vårterminsexamen år 1900 i matematik underkända lärjungarne i fjärde klassen

uppgått till 22,7 % (25,2 % på reallinjen, 18,3 % på latinlinjen) och i femte

klassen till 16,0 % (19,2 % på reallinjen, 11,7 °/0 på latinlinjen), samt att underbetygen

i matematik utgjort 19,3 % af samtliga i 9 ämnen (alla utom musik och

gymnastik) förekommande underbetyg i fjärde klassen och 15,8 % af samtliga i 10

REALSKOLANS ORGANISATION.

Syfte med

föreslagen

förändring.

Den praktiska

synpunkten.

Den metodiska

synpunkten.

150

ämnen förekommande underbetyg i femte klassen. x) Anmärkas bör, att, om en

lärokurs är svår, så att antalet i ämnet underkända lätt blir stort, detta i regeln

för med sig en afprutning i de fordringar, som från ämnets synpunkt sedt rätteligen

borde upprätthållas. Visserligen måste matematiken alltid blifva ett jämförelsevis

kräfvande ämne, men äfven betygsstatistiken visar, att det vore godt, om dess pensum

i de nämnda två klasserna kunde bättre afvägas.

Kommitténs bemödande har varit att söka minska anledningarna till de klagomål,

som försports såväl i det ena som i det andra afseendet, eller med andra ord:

att söka finna en sådan plan för matematikundervisningen på det lägre skolstadiet,

att denna afgjordt och kraftigt bringas att tillgodose deras kunskapsbehof, som vid

15 — 16 års ålder afsluta sin skolgång, på samma gång denna undervisning, med

bibehållen uppgift att lägga grund för fortsatta matematiska studier, i och för sig

betraktad, förbättras genom att närmare afpassas efter lärjungens psykologiska förutsättningar.

Att den ofvan angifna, af kommittén föreslagna förändringen i fjärde och femte

klassernas kurs är ägnad att göra matematikundervisningen mera tjänlig för dem,

som vid nyssnämnda ålder skola sluta sin skolgång, torde icke kunna bestridas. I

jämförelse med en lärjunge, som genomgått de sex första klasserna af det nuvarande

läroverket, synes en lärjunge, som i den framtida realskolexamen erhållit vitsord om

godkända insikter i matematik, böra äga större säkerhet i aritmetiken och större vana

vid behandlingen af praktiska räkneuppgifter, om eljest den undervisning, han åtnjutit,

blifvit rätt bedrifven. Det matematiska område, inom hvilket han rört sig, skall hafva

varit mera enhetligt och mera begränsadt än det, som förelegat för den förre, och

han bör därför inom sitt område hafva blifvit mera hemmastadd än denne inom sitt.

I förstagrads-ekvationen skall han äga ett metodiskt hjälpmedel, hvarmed han under

treårig öfning hunnit blifva väl förtrogen. Och att han icke heller skall sakna den

allmänna matematiska förståndsodling, som är ett af matematikundervisningens förnämsta

syften, torde med visshet vara att förvänta med hänsyn till den bildning och den pedagogiska

utbildning, som tillhöra lärarne vid våra läroverk.

Det sistnämnda leder öfver till den andra synpunkten, från hvilken den nuvarande

lärogången blifvit bedömd och af mången ansedd såsom mindre god: den psykologiska,

eller, närmare uttryckt, den metodiska. Kommittén vill därvid till en början anmärka,

att den tror, att mycket i detta afseende skulle kunna vinnas helt enkelt därigenom,

att läraren vid de algebraiska räkneöfningarna i fjärde och femte klasserna

mera, än hvad hittills — åtminstone att döma af allmänt använda exempelsamlingar

— varit fallet, inskränkte sig till lätta uppgifter. En uppgift, som af lärjungen icke

kan öfverskådas och till sin mening uppfattas, som han icke kan behandla annat än

*) De inhämtade uppgifterna visa, att tyska, modersmålet och matematik i dessa klasser äro för

lärjungen de utan jämförelse svåraste läroämnena, och att för tyskan resultatet ställer sig ännu ogynnsammare

än för matematiken, för modersmålet minst lika ogynnsamt som för sistnämnda ämne. Se kommitténs

tabell 9.

GRUNDER TILL KURSPLAN: MATEMATIK. !5I

genom ett mekaniskt användande af gifna räkneregler, åstadkommer hos honom

osäkerhet och gör honom modlös och ointresserad. Det nu påpekade är uppenbarligen

icke af den art, att det behöfde leda till någon ändring i den stadgade kursplanen.

Men i samband därmed står ett annat önskemål, hvilket, om det skall vinna

allmännare afseende, torde genom en ändring af kursplanen behöfva klart angifvas.

Kommittén anser det nämligen framför allt vara önskligt, att lärjungen på ett långsammare

och omärkligare sätt föres in i algebran. Den abstraktionsförmåga, som

den rent algebraiska räkneuppgiften kräfver, om den verkligen skall begripas, vinnes

endast med svårighet af lärjungen på det ifrågavarande åldersstadiet. Gränsen mellan

aritmetiken och algebran bör därför, synes det, icke dragas så tidigt, ej heller så

skarpt, som nu i regeln sker; det aritmetiska och det algebraiska, som nu alltför

mycket falla vid sidan af hvarandra, böra under längre tid hållas tillhopa i en odelad

enhet. Det synes då kommittén vara en lycklig tanke att låta ekvationsläran blifva

den väg, på hvilken lärjungen införes i algebran. Därmed förenas det metodiska syftet

med det praktiska intresset, i det att därmed vinnes såväl en med det nyssnämnda

metodiska önskemålet mera öfverensstämmande lärogång som tillika en anordning,

Hvarigenom det rent algebraiska momentet i fjärde och femte klassernas kurs skjutes

undan och inskränkes, så att det aritmetiska blir det hufvudsakliga i realskolans

matematiska kurs. Det är denna tanke, kommittén upptagit i sitt förslag till undervisningsplan.

Det tidigare införandet i undervisningen af ekvationsmetoden har emellertid

med sig en fara, om hvilken kommittén, ehuru endast i förbigående, vill hafva erinrat.

Det är samma fara, som föreligger, såsnart vid den mera primära matematikundervisningen

en metod skall inläras, nämligen att genom metodens användande

lärjungens tankeverksamhet mekaniseras och hans förmåga af intuitiv uppfattning förslöas.

Äfven vid lärjungens införande i ekvationsläran har man att gå långsamt till

väga och låta metoden småningom framgå ur hans eget arbete. Och då till att börja

med såsom exempel på ekvationsräkning ofta sådana uppgifter måste användas, som

äro så lätta, att de i och för sig ingalunda påkalla något särskilt metodiskt tillvägagångssätt,

får ekvationen därvid ej så brukas, att lärjungen föranledes att förbise

de enklare och naturligare sätt, som finnas för uppgifternas lösning. Här, liksom i allmänhet

vid inlärandet af ett metodiskt förfarande i matematiken, gäller det naturligtvis

att låta metoden få sitt berättigande och sitt värde af samma behof, hvarur den

under vetenskapens arbete framvuxit, och att allvarligt tillse, att den icke må blifva

en hjälp för tankelättjan och en anledning till slentrian.

Det är emellertid icke meningen, att det algebraiska momentet i realskolans Det algebraiska

kurs skall blifva att anse såsom något oväsentligt. Ej endast gymnasiets behof af en momentet.

viss algebraisk grundläggning i fjärde och femte klasserna förbjuder ett försummande

af detta moment, utan ock realskolans allmänna bildningsuppgift. Ty det algebraiska

betraktelsesättet är af så väsentlig betydelse för utvecklingen af lärjungens förmåga

af matematiskt tänkande och för befordrandet af hans insikt i räknelagarna, att det

REALSKOLANS ORGANISATION.

Hänsyn till

gymnasiet.

152

väl må anses som en nödvändig beståndsdel i en undervisning af det mått och den

art som den, realskolan vill meddela; och därjämte bör någon liten kunskap i algebra

äfven från den praktiska nyttans synpunkt skattas värdefull med hänsyn till den

allmänna förekomsten af algebraiskt beteckningssätt i naturvetenskaplig och teknisk

litteratur, äfven af populär beskaffenhet. De af kommittén föreslagna kursbestämmelserna

äro följaktligen icke så att förstå, som skulle de åsyfta en inskränkning på

hvarje punkt af det algebraiska momentet till det minsta möjliga. De afse ett upptagande

af det algebraiska i den mån och till den utsträckning, som ske kan i en

lärokurs, där hufvudvikten dock hela tiden ligger på det aritmetiska.

Undervisningen i bokstafsräkning skall, som sagdt, i ekvationen finna sitt underlag

och sin utgångspunkt. Närmast och hufvudsakligast kommer det därvid att blifva

fråga om sifferekvationer och om sådana af föga invecklad art, då de från första

stunden böra tagas från problemlösningens synpunkt för att af lärjungen omfattas

med det intresse, som han förmår skänka endast åt sådant, hvars ändamål han fattar.

Länge blifva ekvationerna af så enkel beskaffenhet, att de kunna lösas af lärjungen

medelst fritt resonemang utan användning af några regler. Redan i sifferekvationen

förekommer emellertid en bokstaf som tecken för ett tal, med hvilket man räknar,

och äfven sifferekvationen kan för sin lösning kräfva insikt i en del till den egentliga