SOU 1905:2

KONGL. MAJrTS BEFALLNINGSHAFVANDES

OCH

KONGL. JERNVÄGSSTYRELSENS

UTLÅTANDEN

I ANLEDNING AF

KOMITÉNS FÖR REVISION AF GÄLLANDE STADGANDEN

ANGÅENDE FÖRSÄLJNING AF VIN OCH

MALTDRYCKER M. M.

DEN 23 MAJ 1900 AFGIFNA

BETÄNKANDE

STOCKHOLM

Isaac Makcus’ Boktb.-Aktikbolacl

1901.

Innehållsförteckning.

"Utlåtande af öfverståthållareembetet i Stockholm

Sid.

1

i Malmöhus

län ..................

....... 6

„ Skaraborgs

)) .................

9

„ Norrbottens

ff .................

....... 13

„ Yesternorrlands

t) .................

....... 14

n Örebro

11 .................

....... 17

„ Yesterbottens

It .................

....... 19

Y estmanlands

11 .................

....... 22

„ Kronobergs

11 .................

....... 26

„ Södermanlands

11 .................

....... 29

„ Jönköpings

It .................

....... 35

M Gotlands

1) .................

........ 43

„ Christianstads

11 .................

........ »

„ Östergötlands

11 ................

........ 45

„ Gefleborgs

11 ................

........ 48

„ Jemtlands

11 ................

........ 49

n Yermlands

11 ................

........ 50

„ Göteborgs och

Bohus län ........

........ 52

„ Hallands

län ................

........ 58

„ Kopparbergs

11 ................

........ 74

„ Upsala

11 ................

........ 78

„ Elfsborgs

11 ................

....... 82

„ Stockholms

11 ................

........ 11

„ Kalmar

11 ................

........ 90

„ Blekinge

11 ................

........ 96

......... 103

Kongl. jernvägsstyrelsen

1

ÖfverståthåHareembetet i Stockholm.

Till Konungen.

I nådig remiss den 6 juni 1900 har Eders Kong!. Maj:t anbefall

ÖfverståthåHareembetet att afgifva underdånigt utlåtande öfver det af

särskild! utsedde komiterade den 23 maj 1900 afgifna underdåniga förslag

till ändringar i gällande stadganden angående försäljning af vin

och maltdrycker m. m.

Till åtlydnad af denna nådiga befallning får ÖfverståthåHareembetet

härmed i underdånighet anföra följande:

Enligt det komitén genom nådigt bref den 7 oktober 1898 meddelade

uppdrag skulle det allmänna syftet med de ändringar i hittills

gällande lagstiftning, som komitén egde föreslå, vara att ytterligare

främja nykterheten. Vid sådant förhållande och då, såsom komitén

sjelf framhåller, bland de för ämnet intresserade den uppfattningen är

allmän, att för nående af detta mål intet vore vigtigare än uppställande

af en viss i lag stadgad gräns mellan maltdrycker af högre och lägre

alkoholhalt, är det naturligt, att frågan om möjligheten att fastställa en

dylik alkoholgräns skulle te sig såsom det vigtigaste bland de spörsmål,

komiién hade att behandla. Komitén har ock egnat denna fråga en

mycket allvarlig och omsorgsfull pröfning, men det resultat, till hvilket

komitén kommit, är negativt, i det nemligen komitén anser sig icke

kunna förorda införande af olika lagbestämmelser om handel med mera

och med mindre alkoholhaltiga maltdrycker.

Då ÖfverståthåHareembetet anser, att konsumtionen af rusgifvande

maltdrycker, åtminstone på flera ställen i vårt land, stigit till en grad,

1

2

som innebär en verklig fara för nykterbeten, samt öfverståthållareembetet

icke tror det vara möjligt att å lagstiftningens väg på ett

verksamt sätt hämma denna konsumtion, så länge samma stadganden

skola gälla för dessa drycker och för de svagare maltdryckerna, hvilka

knappast ega karakteren af rusdrycker, men flerstädes torde vara en

nödvändighetsartikel för kroppsarbetarne, finner öfverståthållareembetet

det resultat, till hvilket komitén i denna fråga kommit, vara synnerligen

att beklaga. Men öfverståthållareembetet har icke af komiténs

framställning blifvit öfvertygadt om riktigheten af komiténs mening om

omöjligheten att uppställa eller åtminstone att i praktiken tillämpa eu

åtskilnad af ifrågavarande slag.

De hufvudsakligaste skäl, komitén anfört till stöd för sin åsigt,

äro de, att en alkoholgräns, afsedd att tillämpas endast gent emot försäljaren,

vore olämplig dels derför att kontrollen öfver stadgandenas

efterlefvande skulle vara alltför svår att utöfva för att kunna handhafvas

af polismyndigheten, dels ock derför att alkoholhalten i den

färdiga maltdrycken genom efterjäsning kunde vexla från dag till dag,

samt att frågan om uppställande af en alkoholgräns, gällande för tillverkarne,

folie utom komiténs uppdrag, hvarjemte en sådan begränsning

stode i strid med näringsfrihetsförordningen.

Hvad nu det första af dessa skäl angår, kan öfverståthållareembetet

omöjligen tillmäta detsamma någon afgörande vigt. Redan nu

är åklagaremagten i en mängd fall hänvisad att anlita tekniskt biträde,

och större svårighet att erhålla sådant torde icke möta i frågor af förevarande

art än i en mängd andra, der det nu sker. Och äfven om i

vissa landsorter erhållandet af sakkunnigt biträde skulle vara förenadt

med svårighet och derför en del förseelser mot författningen blifva obeifrade,

är detta i och för sig icke anledning att låta äfven de delar af

landet, der sådant biträde med lätthet kan bekommas, gå miste om

fördelarne af lagen i fråga.

Ett vigtigare inkast är onekligen det, som grundar sig på föränderligheten

af den färdiga maltdryckens alkoholhalt, och öfverståthållareembetet

vill ingalunda förneka, att denna omständighet måste,

om icke rättvisans allmänna grundsatser skola trädas för nära, medföra

betydande svårigheter för genomförande af ett lagbud, som gör försäljaren

för hvarje dag ansvarig för den salubjudna maltdryckens alkoholhalt.

Som alkoholprocentens vexling icke lian öfverstiga vissa gränser,

finnes emellertid ingen absolut omöjlighet för en samvetsgrann försäljare

att rädda sig från kollision med en lag af nu antydt innehåll.

Finner man emellertid, att på grund af nu omförmälda förhållande

3

en lagstiftning, som fastställer en mot försäljarne gällande alkoholgräns,

möter allt för stora svårigheter, må man då, enligt öfverståthållareembetets

mening, tillgripa den af komitén antydda utvägen att lägga

ansvaret för alkoholgränsens genomförande å tillverkarne, en utväg,

som, enligt hvad komitén påvisar, icke i praktiken möter några afsevärda

svårigheter och som tillämpas i Danmark. Att, i fall på detta

sätt ett så vigtigt mål kan ernås som nykterhetens främjande, afvisa

tanken på denna utväg allenast af det skäl, att ett sådant lagbud skulle

komma i strid med näringsfrihetens allmänna grundsatser, synes öfverståthållareembetet

alltför doktrinärt. Och dessutom torde höra besinnas,

att principerna iör näringsfriheten just i fråga om rasdrycker redan

förut äro i betydande grad öfverträdda; stadgandena om försäljning af

sådana drycker t. ex. stå ingalunda i öfverensstämmelse med de allmänna

grunderna för lagstiftningen om handel. Sant är visserligen,

att genomförandet af ett sådant lagbud skulle i betydande grad underlättas,

om det kombinerades med införande af skatt å de mera alkoholhaltiga

maltdryckerna, men öfverståthållareembetet har heller intet att

erinra mot påläggande af en dylik skatt, utan finner tvärtom, ifall

statens inkomster behöfva höjas, ölet såsom skatteobjekt i flera afseenden

vara att förorda.

Det af komitén utarbetade lagförslag omfattar, liksom nu gällande

förordning af den 24 oktober 1885, handel icke blott med vin och maltdrycker

utan äfven med tillagade, icke spirituösa drycker. Någon

grund för att sammanföra bestämmelserna om försäljningen af dessa

olika slags drycker i en författning lär emellertid icke finnas. Lagstiftningen

rörande de icke sprithaltiga dryckerna har naturligtvis icke

samma hufvudmål som stadgandena om de alkoholhaltiga dryckerna,

nemligen nykterhetens främjande, utan afser i hufvudsak endast upprätthållande

af god ordning. Öfverståthållareembetet anser olämpligt,

att stadganden af så olika karakter, som de måste blifva, hvilka röra

försäljning såväl af sprithaltiga som af icke sprithaltiga drycker, sammanföras

i en och samma lag, samt förordar derför, för sin del, utfärdandet

af två särskilda författningar i ämnet, afseende eu vin och

maltdrycker samt den andra tillagade, icke spirituösa drycker.

Vid granskningen af det lagförslag, komitén i öfverensstämmelse

med de af komitén uppstäda allmänna grundsatser utarbetat, har

öfverståthållareembetet med synnerlig tillfredsställelse funnit, att komitén,

i enlighet med embetets hemställan i skrifvelse till komitén den 27 april

1899, ur hittills gällande lag upptagit den bestämmelsen, att den allmänna

förordningen icke skall gälla för Stockholm, utan öfverståthållare

-

4

embetet ega att med ledning af grunderna för förordningen meddela

de närmare bestämmelser i ämnet, som kunna anses erforderliga. Vid

sådant förbållande har också öfverståtbållareembetet vid granskningen

af komiténs författningsförslag ansett sig icke behöfva beröra förslagets

detaljer utan endast grunderna för detsamma.

öfverståthållareembetet har dervid till en början fäst uppmärksamheten

derå, att komitén, i strid mot hvad embetet hemstält såväl i

underdånig skrifvelse den 26 oktober 1891 (se komiténs betänkande

bilaga 13) som ock i förberörda skrifvelse den 27 april 1899, föreslagit

bibehållande af de i nu gällande förordning föreskrifna två olika

slag af rättigheter till utskänkning af vin och maltdrycker. Öfver - ståthållareembetet anser fortfarande af skäl, som i embetets ofvanberörda

skrivelser finnas närmare utvecklade, skilnaden mellan de olika

utskänkningsrättigheterna, sådan den nu finnes i lag faststäld, vara,

åtminstone i Stockholm, omöjlig att i praktiken upprätthålla samt vidhåller

derför sin mening, att denna åtskilnad bör, åtminstone i hufvudstaden,

upphöra eller gifvas en annan form.

Gentemot hvad öfverståthållareembetet anfört i sin ofvanberörda

underdåniga .skrifvelse anmärker komitén, att det i § 2 af nu gällande

förordning och § 3 af komiténs förslag förekommande uttrycket »värdshusrörelse»

icke är af så vidsträckt omfattning, som öfverståthållareembetet

förmenat, samt tillägger, att någon tolkning af uttrycket icke är erforderlig,

enär uttrycket »icke har någon betydelse för det särskiljande

af olika slags utskänkningsrättigheter, hvarom här är fråga.» År det

så, att detta uttryck är så betydelselöst, att icke ens eu tolkning deraf

är af nöden, anser öfverståthållareembetet, att hela uttrycket bör ur

författningen utgå, så mycket mer som ifrågavarande slags utskänkningsställen

i regel alls icke motsvara hvad som i allmänhet benämnes

»värdshus» och användandet af detta ord således här är vilseledande.

I fråga om öfverlåtelse af meddelade rättigheter till utskänkning

innehåller komitéförslaget icke någon uttrycklig bestämmelse, men torde

kunna antagas, att komitén ansett framgå af § 1 i förslaget, att sådan

öfverlåtelse icke får förekomma. Öfverståthållareembetet hyser samma

mening, men anser det, till förekommande af ovisshet härom, böra

uttryckligen stadgas, att sådan öfverlåtelse är förbjuden. Endast i ett

fall synes rättighet till utskänkning böra få utöfvas af annan än den,

hvilken den beviljats, i det nemligen, derest rättighetsinnehafvare aflider,

hans sterbhusdelegare torde böra under någon tid få fortsätta rörelsen.

Komitén har icke heller förbisett behofvet häraf, utan föreslagit, att i

dylikt fall rörelsen finge fortsättas, derest tillståndet afsett bestämd tid,

5

intill utgången af denna tid och eljest intill dess en månad förflutit

från den dag, då bouppteckningen efter den döde afslutades. Öfverståthållareembetet

anser emellertid, att sterbhuset icke bör få fortsätta

rörelsen under längre tid, än som behöfves för affärens afveckling; och

som denna tid icke lär kunna beräknas efter en på förhand gifven regel,

hemställer öfverståthållareembetet, att de af komitén i detta afseende

föreslagna fixa tidsbestämmelserna måtte utbytas mot ett stadgande af

innehåll, att vid rättighetsinnehafvares död rörelsen må, efter särskild

pröfning af vederbörande, kunna få fortsättas under den tid, som finnes

erforderlig för affärens afveckling.

1 § 4 af komiténs förslag förbehålles jernvägsstyrelsen rätt att

inom staten tillhörigt område för station vid statens jernvägar meddela

tillstånd åt lämplig person att utskänka vin eller maltdrycker. Öfverståthållareembetet

hyser icke några betänkligheter mot denna bestämmelse

i och för sig, men anser sig böra fästa uppmärksamheten derå,

att, då sålunda tvenne olika myndigheter, nemligen jernvägsstyrelsen

och Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, ega meddela utskänkningsrättigheter

inom samma kommun, synnerlig vigt ligger derå, att dessa

myndigheter handla efter ungefär enahanda grundsatser, så att icke de

olika rättigheterna gifvas en väsentligt olika omfattning eller form. Af

sådan anledning anser sig öfverståthållareembetet böra hemställa, att,

åtminstone såvidt städerna angår, det stadgande införes, att jernvägsstyrelsen,

innan den meddelar utskäukningsrättighet, skall hafva infordrat

yttrande i ärendet från Eders Kongl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande,

äfvensom att afskrift af de utaf jernvägsstyrelsen utfärdade

resolutioner angående tillstånd till utskänkning skall Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande tillställas.

I fråga om 5 § i komitéförslaget anser sig öfverståthållareembetet

böra anmärka, att den rätt, som der tillförsäkras innehafvare af fabrik

eller annan industriel anläggning att kunna förvärfva tillstånd till utskänkning

åt sin personal, synes böra utsträckas till jemväl innehafvare

af mera betydande kommersiella företag, t. ex. större handelshus, bankinrättningar

o. d. I sådana affärer inträffar nemligen numera esomoftast,

likaväl som vid fabriker, att personalen i större eller mindre grad

intager sina måltider inom arbetslokalen.

Hvad slutligen angår de i komitéförslaget upptagna straffbestämmelser,

har öfverståthållareembetet funnit, att komitén föreslagit en

höjning af nu gällande straff för olaga utskänkning af vin och maltdrycker

i så måtto, att vid iteration fjerde resan eller oftare böternas

maximibelopp höjts från 200 kronor till 500 kronor. Öfverståthållare

-

6

embetet har intet att invända mot en straffhöjning i detta fall; fastliellre

befarar öfverståthållareembetet, att straffen äfven med denna

skärpning i vissa fall icke skola blifva tillräckligt effektiva. I vidsträckt

omfattning förekommer olaga vin- och ölutskänkning å de ställen i städerna,

der sedeslösa qvinnor hafva sin bostad, och att utrota denna

olagliga rörelse med hjelp af nu gällande straffbestämmelser har åtminstone

i Stockholm visat sig omöjligt. Att någon väsentlig förbättringhäri

skulle åstadkommas genom införande af den af komitén föreslagna

straffskala anser öfverståthållareembetet icke vara att hoppas, utan

måste till bekämpande af dylika lagöfverträdelser ännu strängare påföljder

stadgas.

Stockholm den 4 januari 1901.

Underdånigst:

GUST. TAMM.

G. Edgren.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län.

Till Konungen.

Till åtlydnad af Eders Kongl. Maj:ts nådiga befalluing i remiss

den 6 juli innevarande år får Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

härmed afgifva underdånigt utlåtande öfver underdånigt förslag, afgifvet

den 23 maj 1900 af komitén för revision af gällande stadganden angående

försäljning af vin och maltdrycker med mera; och kan Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvande härvid instämma i komiténs yttrande

angående olämpligheten af att dels i lagstiftningen uppdraga en gräns

mellan maltdrycker af olika slag och dels förbjuda, att handel med vin

och maltdrycker till afhemtning må förenas med annan handel. Förslaget,

som i dessa delar är lika med nu gällande förordning i ämnet,

eger emellertid icke i dessa afseenden något företräde framför densamma.

7

Såsom företräden framför den nu gällande lagstiftningen får Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvande åter framhålla hvad komiterade föreslagit

dels i 1 § 4 mom. angående m altd rycksförsälj ning vid inackordering,

dels i 4 § 2 mom. sista stycket angående tillstånd till utskänkning

af vin och maltdrycker å enskild jernvägs tåg, dels i 5 § angående

tillstånd för arbetsgivare att inom området för fabrik eller industriell

anläggning utskänka maltdrycker till de i hans arbete sysselsatta personer,

dels i allmänhet till hämmande af missbruk vid kringföring af

maltdrycker, dels i 16 § angående rörelses fortsättande för sterbhusdelegares

räkning, dels ock angående borttagandet af rättigheten att

utomhus i mindre omfattning försälja maltdrycker.

Deremot synes förslaget i vissa delar väl starkt begränsa tillfället

att erhålla vin, af hvars försäljning oordningar ej försports, och maltdrycker,

hvilka med afseende å dels tillverkningens omfattning och dels

den mindre tillfredsställande beskaffenheten af dricksvattnet på vissa

ställen eller vid vissa tillfällen måste anses såsom en för allmänheten

nödig vara. Den så kallade tiolitersförordningen synes äfven enligt

komiléns åsigt icke haft en gynnsam verkan. Emellertid vill komitén

skärpa stadgandet ännu mer genom att till tjugu liter höja det belopp, för

hvars försäljning särskild! tillstånd erfordras, samt genom att utsträcka

föreskriftens tillämpning äfven till städerna, så att ingen utan tillstånd

af Kongl. Maj:ts befallningshafvande eller under vissa förhållanden af

magistrat skulle ega att till afhemtning sälja maltdrycker i mindre mått

än tjugu liter. Härigenom skulle i myndigheternas händer läggas en

synnerligen stor magt. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande hoppas

visserligen, att den icke skall missbrukas, men den synes väl stor.

Åtminstone torde den icke böra anförtros åt magistrat utan förbehållas

länsslyreisen, så att icke allt för olika grundsatser måtte göra sig gällande

inom olika städer i ett och samma län. Hvad härutinnan föreslås

anser således Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande betänkligt.

Stadgandet i 14 § 3 mom. att annan än tillverkare af vin och

maltdrycker ej må bedrifva försäljning af nämnda drycker genom kringföring

eller till sådan försäljning erhålla tillstånd synes äfven betänkligt.

Det synes vara egnadt att å landet framkalla anläggandet af flera och

smärre bryggerier, hvilka vid eventuel införande af en maltdrycksbeskattning

skola finnas synnerligen hindersamma för en billig och

verksam kontroll.

Likaså synas betänkligheter möta mot stadgandet i 18 § att

återkallelse af tillstånd att på landet genom kringföring försälja vin och

maltdrycker skall ega rum, då både kommunalstämma och kommunal

-

8

nämnd i den kommun, tillståndet afser, det påyrka. Eders Kong!.

Maj:ts befallningshafvandes ställning’ varder i sådant fall icke värdig.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande betviflar, att omsorgen

om nykterhet och god ordning påkallar det i 17 § 6 inom. stadgade

förbud för eu handlande att i sin bod framsätta kolsyradt vatten för

kundernas beqvämlighet.

Mot den i 26 § 4 mom. föreslagna beslagsrätt kunna visserligen

icke framställas alla de anmärkningar, hvilka drabbat de inom riksdagens

kamrar framstälda förslag om rätt till beslag af vin och maltdrycker,

då oloflig försäljning egt rum; men Eders Kong]. Maj:ts befallningshafvande

finner dock förslaget vara af tvifvelaktigt värde samt lida af

brist på begränsning.

I 30 § föreslås, att för förseelse, begången vid kringföring eller

annan forsling af vin och maltdrycker, äfven den, för hvars räkning

forslingen sker, skall ansvara såsom vore förseelsen af honom sjelf

begången, derest icke omständigheterna göra sannolikt, att förseelsen

skett utan hans vetskap eller vilja. Den omflyttning af bevisningsskyldigheten,

som sålunda föreslås, öfverensstämmer icke med allmänna

rättsregler och är ej heller såsom vid tillverkning af bränvin grundad

i förhållanden, som göra en sådan presumtion antaglig. Om vid tillverkning

af bränvin något svek öfvas, användes dervid vanligen dolda

ledningar eller andra anordningar, om hvilka tillverkaren ej kan vara

i okunnighet, och den vinst, som sveket skulle medföra, tillkommer

väl tillverkaren, såvida icke olofligt tillgrepp från honom eger rum.

Så är icke förhållandet vid forsling af maltdrycker, der särskildt den,

som verkställer kringföringen, kan bereda sig fördel af den olofliga

försäljningen. Komiterade anse skärpningen påkallad af behofvet af

restriktiva bestämmelser och förmena, att den säljaren åliggande bevisningsskyldigheten

borde lätt kunna af honom fullgöras; men behofvet

af restriktiva bestämmelser bör icke föranleda rubbning af sunda och

allmängiltiga grundsatser, och komiterade hafva icke ens antydt, hvilka

bevisningsmedel skulle användas och till och med vara lätt tillgängliga.

En sådan omkastning af bevisningsskyldigheten föreslås äfven i 28 §,

der försäljare ålägges styrka, att han allenast till köpare forslat förut

bestälda drycker. Hur denna bevisningsskyldighet skall fullgöras, förmår

ej Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande fatta.

I öfrigt har förslaget icke synts gifva anledning till annan erinran,

än att dels i 27 § 1 mom. torde böra utsättas jemväl det minsta bötesbelopp,

som må ådömas, samt att i fråga om böters förvandling torde

9

böra hänvisas till allmän strafflag’ i stället för, såsom i 31 § 4 mom.

sker, till förordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin.

Malmö i landskansliet den 29 september 1900.

Underdånigst:

ROBERT DIOKSON.

Gustaf Olsson.

Kong!. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län.

Till Konungen.

Genom remissresolution den 6 juli innevarande år bär Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län undfått nådig befallning

att afgifva underdånigt utlåtande öfver det af utsedde komiterade

med betänkande den 23 sistlidne maj aflemnade förslag till förordning

om försäljning af vin och maltdrycker samt utskänkning af tillagade

icke spirituösa drycker in. m.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande får i anledning häraf

underdånigst tillkännagifva, att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

finner berörda förslag, om än nära anslutande sig till nu gällande författning

i ämnet, likväl innehålla åtskilliga ganska afsevärda förbättringar.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande anser således samma

förslag kunna och böra läggas till grund för lagstiftning i ämnet,

dock med iakttagande af de ändringar, som kunna föranledas af hvad

här nedan anföres.

De uti 4 § föreslagna bestämmelser gifva icke anledning till anmärkning.

Men här borde lämpligen införas stadgande i fråga om

rättighet att meddela tillstånd till försäljning af vin och maltdrycker å

kronans fästningar inom det område, som omslutes af fästningsverken.

Enligt nu gällande bestämmelser kan väl länsstyrelse på framställning

åt kommendant eller truppförbands befälhafvare meddela tillstånd till

sådan försäljning utan vederbörande kommunala myndigheters hörande.

10

Men tillståndet kan i sådant fall endast beviljas för viss tid, kortare

än ett år. Anses deremot tillståndet böra gälla tillsvidare eller omfatta

ett år eller längre tid, så måste frågan härom blifva föremål för de

kommunala myndigheternas behandling. Till följd häraf kan kommendant

eller befälhafvare, äfven om försäljning är afsedd endast för dem underlydande

personer och deras familjer, beträffande tillståndet härtill ställas

i visst beroende af de vexlande åsigter, som kunna göra sig gällande

inom kommunalstämma eller kommunalnämnd. Ett sådant förhållande

kan mången gång finnas olämpligt och oegentligt samt står ej rätt

väl tillsammans med tjenstgöringsreglementets bestämmelser om ordnande

af marketenterier. Enligt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes

uppfattning bör derföre, med hänsyn till de säregna förhållandena inom

en fästning, beslutanderätten i omförmälda hänseende öfverlemnas åt

kommendanten, så att denne tillerkännes samma rätt inom det af fästningsverken

omslutna område som jernvägsstyrelsen inom staten tillhörigt

område för station vid statens jernvägar.

Om minuthandel med maltdrycker likasom sådan handel med

bränvin vore underkastad särskild beskattning, skulle det naturligtvis

vara oundgängligen nödigt att bestämma den gräns, der försäljningen

upphörde att betraktas som minuthandel och blefve allenast partihandel.

Men då sådan beskattning ännu icke blifvit införd, saknas verklig och

hållbar grund för gränsbestämning i nämnda hänseende. Hvarje stadgande

härom med deraf följande inskränkning i försäljningsrätten måste

ju medföra ett betänkligt ingrepp i alla laglydige, nyktre medborgares

rätt att få af en för honom behöflig, för att icke säga nödvändig vara

köpa den myckenhet, som i hvarje fall kan vara för honom behöflig.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande har derföre alltid ansett och

anser fortfarande rätten att i minut försälja maltdrycker till afhemtning

eller försändning icke böra, utan tvingande skäl, göras beroende af

särskilt tillstånd. Nu är emellertid nykterhetens främjande en synnerligen

vigtig uppgift för staten. En bestämmelse i antydd riktning

skulle derföre kunna försvaras, om man med visshet kunde antaga, att

derigenom vunnes något verkligt och afsevärdt framsteg i sträfvandet

för nykterhetens främjande. Enligt erfarenhetens vittnesbörd är dock

förhållandet alldeles motsatt. Komiterade hafva (sid. 110 och 111)

funnit det vara uppenbart, att det gällande förbudet att på landet utan

tillstånd försälja maltdrycker för afhemtning till mindre belopp än tio

liter, den s. k. tiolitersförordningen, icke motsvarat de förhoppningar,

man fäst vid densamma; hvarjemte komiterade meddelat, att af de i

ämnet tillsporda myndigheter flertalet länsstyrelser samt trettiotre

11

kronofogdar ansett tiolitersförordningen hafva verkat uteslutande eller

öfvervägande skadligt.

Man hade på grund häraf kunnat vänta, att komiterade skulle

hemstält om upphäfvande af tiolitersförordningen i fråga om maltdrycker,

så att handeln med maltdrycker åter blefve fri liksom med

andra varor, eller åtminstone föreslagit nedsättning i den bestämda

gränsen, så att förbudet kommit att gälla endast verklig minuthandel

med maltdrycker eller med andra ord sådan handel, som afser tillfredsställande

af köpares dagliga behof. Men komiterade hafva i stället

valt den utvägen att göra det förbud, som till följd af sin stränghet

förorsakat olägenheter, dubbelt strängare än förut. Det är svårt att

inse, huru olägenheterna skola kunna härigenom afhjelpas. De skäl,

komiterade anfört till stöd för sitt förslag, äro ingalunda fullgiltiga.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande hemställer alltså, att

det i 9 § föreslagna förbud mot försäljning af maltdrycker till afhemtning

eller till försändning i mindre myckenhet än tjugo liter icke må

godkännas, eller att åtminstone gränsen bestämmes till allenast två

liter (6 lialfbuteljer), så att försäljning af två liter eller derutöfver må

ega rum utan särskildt tillstånd, i hvilken händelse förbudet, sålunda

inskränkt, borde gälla äfven för tillverkare af maltdrycker; och torde

i författningen vidtagas de ändringar, som föranledas af bifall till denna

hemställan i ena eller andra hänseendet.

Uti 14 § 1 mom. är föreslaget, att, der särskilda omständigheter

dertill föranleda, Konungens befallningshafvande må ega att på ansökning

lemna tillverkare af vin eller maltdrycker tillstånd att i stad under

viss kortare tid genom kringföring försälja af annan tillverkade sådana

drycker. Detta förslag är grundadt på goda skäl, som dock med lika

rätt -kunna åberopas i fråga om medgifvande af tillfällig rätt såväl att

genom kringföring å landsbygden försälja af annan tillverkade vineller

maltdrycker som ock att å tillverkningsstället försälja sådana

drycker till afhemtning.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande hemställer derföre, att

den ifrågasatta rättigheten för Konungens befallningshafvande må gälla

i fråga om alla nu antjnlda fall.

Det säger sig sjelft, att om både kommunalstämma och kommunalnämnd

i en kommun påyrka återkallelse af meddeladt tillstånd att på

landet genom kringföring försälja vin eller maltdrycker, länsstyrelsen

bör fästa synnerligt afseende å en sådan framställning. Men det lärer

väl ändock icke gå an att, såsom komitén föreslagit i 18 §, stadga

ovilkorlig skyldighet för länsstyrelse att äfven mot sin öfvertygelse

12

bifalla en sådan framställning och således försätta länsstyrelsen i lydnadsförhållande

till de kommunala myndigheterna. Detta stadgandes

orimlighet är uti komitéledamoten Falks reservation så fullständigt

ådagalagd, att något vidare icke behöfver härom anföras. Under åberopande

af nämnda reservation hemställer Eders Kong], Maj:ts befallningshafvande,

att uti 18 § 1 uteslutas orden: »och skall återkallelse

af tillstånd att på landet genom kringföring försälja nämnda drycker ega

rum, då både kommunalstämma och kommunalnämnd i den kommun,

tillståndet afser, det påyrka».

Den i 22 § stadgade rättighet för Konungens befallningshafvande

att vid vissa tillfällen förbjuda eller inskränka eljest tillåten försäljning

af vin och maltdrycker är utan tvifvel både nyttig och nödvändig. Men

verkan af detta stadgande upphäfves i väsentlig mån derigenom, att

rättighetens utöfvande gjorts beroende deraf, att utskänkning eller annan

försäljning visat sig föranleda oordningar. Meningen är ju, att Konungens

befallningshafvande skall sättas i tillfälle, så vidt möjligt, förekomma

oordningar vid tillfällen, då sådana skäligen äro att befara. Men anledning

att frukta oordningar kan förefinnas, äfven om sådana vid ett

föregående liknande tillfälle icke förekommit. Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande hemställer derföre, att första punkten af 22 § må

erhålla följande lydelse: Konungens befallningshafvande eger att för

bestämdt tillfälle, då oordningar skäligen kunna vara att befara, såsom

vid marknad, allmän torgdag, läger eller annat vapenöfningsmöte,

mönstring, ting, auktion eller annan till folksamling föranledande förrättning

eller då eljest större folksamling väntas ega rum, förbjuda

bedrifvandet af eljest tillåten utskänkning eller annan försäljning af vin

eller maltdrycker eller att för sådant tillfälle föreskrifva de inskränkningar

i försäljningsrätten, som till ordningens upprätthållande kunna

finnas nödiga.

Komitén har uti 24 § 2 mom. upptagit den redan nu gällande

bestämmelsen, att vin eller maltdrycker icke må å utskänkningsställe

utlemnas till minderårig. Häremot är intet att invända. Men derjemte

har föreslagits, att sådana drycker ej heller må å annat försäljningsställe

utlemnas till minderårig. En sådan inskränkning i handlingsfriheten

bör icke utan tvingande skäl föreskrifvas. Hvad komitén

till stöd för detta förslag åberopat kan emellertid icke tillmätas afsevärd

betydelse. Den klagan, som enligt komiténs uppgift skulle »från städerna

försports», har nog framförts af dem, som helst skulle se, att all försäljning

af vin och maltdrycker blefve förbjuden. Eders Kongl. Maj:ts

13

befallningshafvande har för sin del aldrig försport någon sådan klagan

och hemställer, att komiténs förslag i denna del icke måtte bifallas.

Mariestad i landskansliet den 29 september 1900.

Underdånigst:

C. A. SJÖCRONA.

N. Sunnerholm.

Kongl. Maj:is befallningshafvande i Norrbottens län.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 6 sistlidne juli har Eders Kongl. Maj:t

anbefalt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande att afgifva underdånigt

utlåtande i anledning af mal t dr y cksko in itc n s underdåniga betänkande

med förslag till förordning om försäljning af vin och maltdrycker

samt utskänkning af tillagade icke spirituösa drycker m. m.; och

får landshöfdingeembetet till åtlydnad häraf underdånigst anföra följande.

Såsom en brist i nu gällande stadganden angående försäljning af

maltdrycker har på senare tider framhållits saknaden af bestämmelser

om en alkoholgräns för särskiljande af de svagare maltdryckerna (svagdricka),

som ej äro egnade att användas såsom rusmedel, och de starkare,

hvilka för sådant ändamål kunna missbrukas och hvilkas tillhandahållande

åt allmänheten derföre borde strängare reglementeras. Denna fråga

har äfven utgjort föremål för komiténs uppmärksamhet och synes hafva

blifvit inom densamma rätt lifligt diskuterad, men har komiténs flertal

på anförda skäl ansett sig icke kunna tillstyrka några bestämmelser i

denna rigtning. Såsom ett af do förnämsta bland dessa skäl har

komitén åberopat svårigheten att få till stånd eu effektiv kontroll öfver

efterlefnaden af bestämmelserna om en alkoholgräns, då alkoholhalten

hos en i marknaden utsläppt vara kan genom efterjäsning betydligt tilltaga

och öfverskrida den faststälda gränsen. Landshöfdingeembetet kan

dock icke finna den af komitén åberopade omständigheten af sådan vigt,

att densamma bör hindra införandet i lagstiftningen af eu bestämmelse

om särskiljandet af starkare och svagare maltdrycker, ty å ena sidan

14

är det ju konstateradt, att alkoholhaltens ökning genom efterjäsning

sker endast till en viss grad, hvarefter densamma genom ättiksbildning

åter nergår, och å andra sidan föreställer sig landshöfdingeembetet, att,

för det fall att en osedvanligt hög alkoholhalt hos saluförd svagdricka

icke kan tillskrifvas tillfälliga omständigheter, utan beror på afsigtligt

och konseqvent användande af kraftigare stamvört vid tillverkningen

just för erhållande af en brygd, hvars alkoholhalt står den faststälda

alkoholgränsen ytterst nära, förhållandet skall så mycket hellre ådraga

sig åklagaremagtens uppmärksamhet och inskridande, som det väl är

att förutsätta, att en dylik vara betingar ett osedvanligt högt såväl

tillverknings- som försäljningspris.

Likaså håller landshöfdingeembetet före, att komiterade ej obetydligt

öfverdrifva farhågorna för att ett dylikt särskiljande mellan starkare

och svagare maltdrycker skall, i stället för att befordra nykterhetssträfvandena,

verka i rakt motsatt rigtning. I alla händelser anser

landshöfdingeembetet de af komiterade i detta hänseende befarade olägenheterna

i väsentlig mån kunna afhjälpas derigenom, att rätten till utskänkning

af svagdricka göres beroende af särskildt tillstånd, under det

rätten till annan försäljning deraf fritt får idkas.

I öfrigt biträder landshöfdingeembetet de anmärkningar i sak mot

komiterades förslag, som framställts å den af M. Falk afgifna reservationen,

likasom landshöfdingeembetet ock finner det af denne afgifna

särskilda förslag eg a företräde framför komiténs genom en mera logisk

uppställning.

Landskansliet i Luleå den 9 oktober 1900.

Underdånigst:

Landshöfdingeembetet

A. BUREN.

A. PIPON.

Kong!. Maj:ts befallningshafvande i Vesiernorrlands län.

«

Till Konungen.

Af Eders Kongl. Maj:t genom nådig remiss den 6 sistlidne juli

infordradt underdånigt utlåtande öfver maltdryckskomiténs den 23

15

nästförutgångne maj afgifna underdåniga betänkande med förslag till

förordning om försäljning af vin och maltdrycker samt ntskänkning af

tillagade icke spirituösa drycker m. m. får Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

härmedelst i underdånighet afgifva.

Sedan uti flere inom riksdagen väckta motioner framhållits önskvärdheten

af eu förändring i lagstiftningen angående handel med vin

och maltdrycker i syfte att motarbeta missbruket af dessa drycker, och

detta ändamål ansetts kunna vinnas genom att, bland annat, underlätta

åtkomsten af den oskadliga och billiga dryck, som under namn

af svagdricka allmänt förekomme och som för de mindre bemedlade

blifvit snart sagdt en nödvändighetsvara, förklarade riksdagen i en till

Eders Kongl. Makt den 30 april 1892 aflåten skrifvelse sig anse i hög

grad önskvärdt, att mellan de svagare och starkare maltdryckerna uppdroges

en så bestämd gräns, att den kunde i lag fästas, och anhöll

följaktligen, att Eders Kongl. Maj:t ville låta utreda, huru på det mest

praktiska sätt eu gräns måtte kunna bestämmas mellan svagdricka, å

ena sidan, och starkare maltdrycker, å den andra, samt derefter vidtaga

de förändringar i Kongl. förordningen den 24 oktober 1885 angående

försäljning af vin och maltdrycker m. m., att en sådan gräns bestämdes,

och att handeln med svagdricka undandroges de inskränkande bestämmelser,

som gälde för handeln med maltdrycker i allmänhet, och

stäldes på samma linie med de i 8 § af nämnda förordning ornförmälda

drycker. — Efter att hafva hört Kongl. finansdepartementets

kontroll- och justeringsbyrå angående lämpligaste sättet för bestämmandet

af en gräns emellan svagdricka, å ena, samt starkare maltdrycker,

å andra sidan, fann Eders Kongl. Maj:t emellertid den 17 mars 1893

på anförda skäl frågan om bestämmande af en dylik gräns böra för

det då närvarande förfalla.

Vid 1896, 1897 och 1898 årens riksdagar upptogs frågan ånyo

i motioner inom andra kammaren; och vunno dessa motioner vid alla

tre riksdagarne understöd af det kammarens utskott, som behandlade

frågan. I de särskilda utskottsbetänkandena åberopades, bland mycket

annat, att såväl kontroll- och justeringsbyråns utlåtande som andra

för utskottet tillgängliga utlåtanden af fullt kompetenta auktoriteter

öfverensstämde deri, att en gräns kunde bestämmas mellan öl och

svagdricka. Bryggaren kunde utan svårighet göra stamvörten sådan,

att den vid jäsning icke utvecklade öfver en viss procent alkoholhalt;

och ville en bryggare för ett särskilt tillfälle brygga eu alkoholsvag

maltdryck med större extrakthalt, så kunde han genom pastörisering

afbryta jäsningen på hvilket stadium som helst. Man hade sålunda

16

öfvervunnit den förr vanliga invändningen, att öl och. svagdricka icke

kunde skiljas. — Vidare åberopades, att gränsen både kunde och

lämpligast borde bestämmas efter alkoholhalten. Detta vore den enda

gräns, som intresserade den stora allmänheten, emedan denna gräns

ensam vore af betydelse för nykterhetsarbetet. Visste derjemte tillverkaren,

att en viss extrakthalt i vörten icke kunde vid utjäsning utveckla

öfver en viss alkoholhalt i drycken, så borde det icke möta

någon svårighet för honom att vid svagdricksbrygd reglera vörtens

extrakthalt så, att den utjästa drycken aldrig kunde öfverstiga högsta

i lag för sådan dryck tillåtna alkoholhalt.

Vid alla tre riksdagarne beslöt jemväl andra kammaren för sin

del att till Eders Kongl. Maj:t i det syfte, som sålunda framhållits,

aflåta skrifvelse; och blek den vid 1898 års riksdag beslutade på det

sätt formulerad, att hos Eders Kongl. Magt skulle anhållas om en omarbetning

af Kongl. förordningen den 24 oktober 1885 i den rigtning,

att ur densamma aflägsnades alla stadganden angående handel icke

allenast med de verkligen icke spirituösa dryckerna, kokadt kaffe, te,

choklad och dylikt, utan ock med svagdricka, som, ehuru spirituöst,

likväl hade så ringa alkoholhalt, att det icke kunde hänföras till rusgifvande

drycker.

För sin del ställer sig Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

på samma ståndpunkt som den, hvilken riksdagen år 1892 samt andra

kammaren åren 1896, 1897 och 1898 sålunda intagit. En lagstiftning

rörande maltdrycker kan, enligt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes

åsigt, omöjligen blifva tillfredsställande förr än deri uppdrages en bestämd

gräns emellan de maltdrycker, som äro rusdrycker, och dem, som innehålla

så låg alkoholhalt, till exempel 2 1/2 volymprocent, att deraf ingen

berusning är att befara. Sammankopplingen af dessa begge olika slag

af maltdrycker skall alltid komma att visa sig ogynsam; och det nu

föreliggande förslaget visar många prof derpå. Så till exempel har

komitén, för att söka bereda arbetarne vid en fabrik eller annan industriel

anläggning tillfälle att erhålla svagare maltdrycker och »sålunda förhindra,

att de för tillfredsställandet af sitt behof uppsöka närliggande

utskänkningsställen och der till öfvermått förtära maltdrycker af stallare

slag», ansett sig böra i sitt förslag införa den bestämmelsen, att arbetsgifvaren

skulle kunna erhålla särskild! tillstånd att inom anläggningens

område utskänka »maltdrycker» till derstädes i hans arbete sysselsatta

personer, en tillåtelse, som i sig likväl innebär rättighet till ett tillhandahållande

af jemväl starkare maltdrycker, och som derjemte lätt

kan leda till missbruk i det s. k. trucksystemets anda. Å andra sidan

17

måste den, som endast vill sälja svagdricka och icke alls vill befatta

sig med någon handel med starkare maltdrycker, likväl, blott för sam- *

mankopplingens skull, underkastas eu mängd formaliteter och inskränkningar

samt till och med i fråga om tillståndet till försäljningen blifva

beroende af de kommunala myndigheternas samtycke.

Vid dessa förhållanden anser sig Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande,

utan att för öfrigt ingå i någon detaljgranskning af det föreliggande

förslaget, hafva berättigad anledning hemställa, att detsamma

icke må läggas till grund för en lagstiftning i ämnet.

Hernösand i landskansli et den 17 oktober 1900.

Underdånigst:

G. RYDING.

O. Hammar.

Kong!. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län.

Till Konungen.

Sedan eu af Eders Kongl. Maj:t i nåder förordnad komité utarbetat

och den 23 sistlidne maj afgifvit betänkande med förslag till förordning

om försäljning af vin och maltdrycker samt utskänkning af tillagade

icke spirituösa drycker m. m., har Eders Kongl. Maj:t, genom nådig

remiss den 6 derpåföljande juli, anbefalt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

att öfver berörda förslag afgifva underdånigt utlåtande.

Till underdånig åtlydnad af den nådiga befallningen får Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvande härmed afgifva det underdåniga utlåtandet

och dervid anföra:

Beträffande först den vigtiga frågan om åtskilnad mellan de

alkoholsvaga och de alkoholstarka maltdryckerna synes väl en sådan

åtskilnad önskvärd såsom varande af praktisk betydelse för dem, för

hvilka, genom nuvarande lagstiftning och äfven genom förevarande lag

3

-

18

förslag, tillgången till de alkokolsvaga maltdryckerna försvåras, men

anser Eders Kongl. Majrts befallningshafvande likväl på de af komiterade

anförda skäl det icke tillrådligt att i lag stadga en alkoholgräns,

hvars behöriga iakttagande icke synes kunna på ett tillfredsställande

sätt öfvervakas.

Rörande bestämmelserna om utskänkning af vin eller maltdrycker

i §§ 1, 4 och 5 anser Eders Kongl. Majrts befallningshafvande sig böra

göra följande erinringar:

att det för kontrollens skull synes önskvärd!, att för den, som,

enligt § 1 mom. 4, eger rätt att vid slutet bord till spisande gäster

utskänka maltdrycker, stadgas skyldighet att anmäla sådant till polismyndighet

;

ott, beträffande § 4 mom. 1, för Kongl. jernvägsstyrelsen torde

böra stadgas samma skyldighet att före meddelande af i paragrafen

omförmäldt tillstånd låta höra vederbörande kommunalmyndighet, som,

enligt inom. 2, åligger Eders Kongl. Majrts befallningshafvande,

att, vidkommande § 5, förslaget synes vara af den beskaffenhet

att detsamma bör i praktiken pröfvas, dock endast under den uttryckliga

förutsättning att arbetsgifvare icke må anses skyldig att utlemna

maltdrycker i den utsträckning, som å vanliga utskänkningsställen får

ega rum, utan må ega rätt att vägra utskänkning, när helst han anser

så erforderligt.

Hvad derefter angår § 10 mom. c, torde försäljning till afhemtning

ej böra medgifvas under annan tid än den, under hvilken utskänkning

är tillåten.

Då i förevarande lagförslag föreslagits ett höjande af den stadgade

myckenhetsgränsen för den fria handeln, samt, med hänsyn härtill,

bestämmelserna i 11 och 14 §§ säkerligen komma att vålla svårigheter

för konsumenter på många ställen å landsbygden att få sitt hembehof

af maltdrycker tillgodosedt, synes det Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

icke obilligt, att tillverkare af dylik dryck må kunna tillåtas

att, i bryggeriets namn och under dess ansvar, å landsbygden upprätta

nederlag, med rätt att derifrån till såväl afhemtning som försändning

och kringföring tillhandahålla allmänheten maltdrycker under samma

vilkor, som gälla för dylik försäljning vid tillverkningsstället.

Ansökning härom torde böra göras hos Eders Kongl. Majrts befallningshafvande

med uppgift å det ställe, der försäljningen skall ega

rum, dock må tillståndet, som efter vederbörande kommunalmyndighets

hörande endast hör få meddelas att gälla tills vidare, kunna, der så

visas nödigt, af Eders Kongl. Majrts befallningshafvande återkallas.

19

Beträffande slutligen § 22 synes densamma böra ersättas med nu

gällande förordnings stadgande i dess 15 §, som lemnar platsmyndigheterna

bättre tillfälle att öfvervaka ordningen och bvilket icke, såvidt

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande har sig bekant, blifvit missbrukadt.

I öfrigt har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke något

att vid förslaget erinra.

Örebro slott i landskansliet den 5 november 1900.

Underdånigst:

AX. G. SVEDELIUS.

Boleri Bichter.

Kongl. IVlaj:ts befallningshafvande i Vesterbottens län.

Till Konungen.

Till underdånig åtlydnad af Eders Kongl. Maj:ts remiss den 6 juli

innevarande år i anledning af maltdryckskomiténs underdåniga betänkande

med förslag till förordning om försäljning af vin och maltdrycker

samt utskänkning af tillagade icke spirituösa drycker m. m. får Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvande härmed afgifva underdånigt utlåtande

i ämnet och dervid anföra:

För att kunna på ett tillfredsställande sätt ordna försäljningen af

ifrågavarande varor anser Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

nödvändigt, att en bestämd skilnad emellan rusgifvande och icke rusgifvande

drycker i lagstiftningen uppdrages; men för den händelse

Eders Kongl. Maj:t, med hänsyn till de skäl komiterade anfört för

svårigheten att på nyssberörda väg under nuvarande förhållanden lösa

frågan, skulle pröfva lämpligt att i enlighet med komiterades förslag

genom omarbetande af nu gällande nådiga förordning och införande af

delvis strängare bestämmelser aflägsna en del öfverklagade missförhållan

-

20

den och derigenom i någon mån tillgodose nykterhetens intressen, har

Eders Kong! Maj:ts befallningshafvande ansett sig böra fästa uppmärksamheten

å de i komiténs föreliggande betänkande vigtigaste punkter,

som icke kunna af Edei*s Kongl. Maj:ts befallningshafvande biträdas.

Enligt komitéförslaget skulle Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

komma att sakna befogenhet att bevilja rättighet till försäljning

af endast alkoholsvaga maltdrycker; men på de af reservanten,

herr Falk, framhållna skäl anser Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande,

att tillstånd till utskänkning eller annan försäljning af maltdrycker må

kunna begränsas att gälla visst eller vissa slag af maltdrycker. Det

synes vara af så mycken större vigt, att ett dylikt stadgande kommer

till tillämpning, som det torde vara mindre lämpligt, att, derest någon

gör framställning om rättighet att försälja t. ex. endast svagdricka,

denna framställning icke skulle kunna — till följd deraf att ur komitéförslaget

uteslutits hvarje i nu gällande förordning förekommande stadgande,

som kan tydas derhän, att tillstånd till försäljning af visst slag

af maltdrycker kunde beviljas — under annan form bifallas, än att

rättigheten komme att omfatta maltdrycker i allmänhet och följaktligen

jemväl alkoholstarkare sådana.

Den rättighet, som i 4 punkten af 1 § lemnas en hvar, som i

sitt hem mottager gäster under minst en vecka till bespisning vid slutet

bord, att emot betalning till sådana gäster utskänka maltdrycker, synes

böra i ordningens intresse göras beroende af en skriftlig anmälan i stad

hos magistraten och på landet hos kommunalnämnden.

Den i 5 § föreslagna bestämmelsen om tillstånd för arbetsgivare

att å fabriks- eller annan industriel anläggnings område tillsvidare utskänka

maltdrycker till derstädes i hans arbete sysselsatte personer

torde böra utsträckas derhän, att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

eger berättigande meddela arbetsgivaren tillstånd att »sjelf eller

genom annan» under ofvanberörda vilkor utskänka maltdrycker, helst

det kan tänkas i mer än ett fall inträffa, att arbetsgivaren väl kan

vilja hafva denna fråga lämpligen ordnad, men icke sjelf är i tillfälle

eller ens villig att öfvervaka handhafvandet af sjelfva försäljningen.

Den s. k. tiolitersförordningen är af komitén i 9 § utbytt emot

en tjugulitersbestämmelse såsom minimiqvantitet vid inköp för afhemtning

af maltdrycker. Redan i sitt till maltdryckskomitén afgifna yttrande

har Eders Kongl. Majrts befallningshafvande framhållit, att ett

fastställande af ensidiga bestämmelser till inskränkning i möjligheten

att anskaffa maltdrycker desto mindre är egnadt att främja nykterheten,

som just derigenom eu ökad bränvinskonsumtion lätteligen kan fram

-

21

tvingas och således ett resultat ernås alldeles motsatt det som åsyftats.

I enlighet härmed och då en s. k. tjugulitersförordning kan komma

att lända mera till skada än gagn för nykterheten, kan förslaget i denna

del ej af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande tillstyrkas.

I 10 § af komitéförslaget är försäljning vid afhemtning och vid

försändning af vin eller maltdrycker i mindre myckenhet än 20 liter

endast medgifven tillverkare å tillverkningsstället och den, som erhållit

minuthandels- eller utskänkningsrätt, å försäljningsstället; men då nederlagssystemet

härigenom skulle komma att helt och hållet upphöra, kan

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande desto mindre biträda komiterades

åsigt härutinnan, som den föreslagna bestämmelsen skulle kunna

medföra den fara, att smärre bryggerier med måhända sämre tillverkning

och svagare kontroll i fråga om författningens efterlefnad skulle,

särskildt i de afiägsnare landsdelarne, uppstå.

Den skilnad komiterade i § 14 gjort emellan rätt till kringföring

af vin eller maltdrycker af egen och annans tillverkning synes Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvande obehöflig och utan tvifvel ledande till

missbruk och förvecklingar, som böra, såvidt möjligt är, förebyggas.

Enligt förslagets 17 § skulle den, som ej har god frejd, kunna

medgifvas rätt att under vilkor, som af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

bestämmes, idka utskänkning af kokadt kaffe, thé, chokolad

och andra tillagade icke spirituösa drycker, men då till och med en

dylik mindre utskänkningsrätt kan tjena såsom skylt för lönkrögeri,

synes det mindre välbetänkt att i något fall anförtro en dylik rätt åt

den, som saknar god frejd.

I 18 § 1 punkten har det stadgande blifvit ifrågasatt, att ett af

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande meddeladt tillstånd att på landet

genom kringföring försälja vin eller maltdrycker ovilkorligen skall,

derest såväl kommunalstämma som kommunalnämnd i den kommun,

tillståndet afser, det påyrka, återkallas. Då emellertid det kommunalstämmobeslut,

på grund hvaraf återkallelsen af det meddelade tillståndet

ytterst komme att hvila, kan i besvärsväg hos Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande öfverklagas, skulle den oegentlighet kunna komma

att inträffa, att samma myndighet, som hade skyldighet att återkalla sitt

eget tillståndsbref, jemväl skulle komma att pröfva lagligheten af det

beslut, med stöd hvaraf återkallelsen skett.

Beträffande de af komiterade i 26 § föreslagna bötesbelopp för

oloflig utskänkning af vin och maltdrycker må det väl kunna medgifvas,

att synnerligen förmildrande omständigheter kunna förekomma, som

böra till låg bötespåföljd föranleda, men att, då minimibeloppet blifvit

22

i regel satt för förbrytelse första gången till tjugufem kronor och för

förbrytelse fjerde gången eller oftare till tvåhundra kronor, stadga, att

böterna kunna under särskilda förhållanden i hvarje kategori nedsättas

till fem kronor, kommer otvifvelaktigt att väsentligt minska den effektivitet,

som är nödvändig för hvarje lagbuds noggranna efterlefnad.

I 30 § 1 punkten har blifvit föreslaget, att för förseelse begången

vid kringföring till försäljning eller annan forsling af vin eller maltdrycker

äfven den, för hvars räkning forslingen sker, skall ansvara såsom

vore förseelsen af honom sjelf begången, derest icke omständigheterna

gorå sannolikt, att förseelsen skett utan hans vetskap eller vilja; men

då ett dylikt stadgande kan föranleda till att en icke brottslig person,

som saknar möjlighet att styrka att kringföringen skett utan hans

vetskap eller vilja, varder fäld till ansvar, synes den föreslagna bestämmelsen

härutinnan böra, såsom ohållbar, ur en blifvande förordning

uteslutas.

Umeå, i landskansli, den 9 november 1900.

Underdånigst:

A. ASKER.

Arv. Almqvist.

Kong!. Maj:ts befallningshafvande i Vestmanlands län.

Till Konungen.

Till följd af nådig remiss den 6 juli 1900 får landshöfdingeembetet

härmed meddela underdånigt utlåtande öfver det af komitén

för revision af gällande stadganden angående försäljning af vin och

maltdrycker m. in. den 23 maj 1900 afgifna underdåniga betänkande.

Vid flera föregående tillfällen, senast i sitt yttrande till maltdryckskomitén

den 24 mars 1899, har Eders Kong]. Maj:ts befallningshafvande

såsom sin åsigt uttalat misstroende emot lagstiftningens förmåga

att genom allt talrikare skrankor stäfja missbruket af rusdrycker. Under

det att ett fortgående upplysningsarbete utan allt tvifvel är det i längden

verksammaste medlet att bibringa folket insigt om det förderfbringande

23

i rusdryckers missbruk, skola undantagslagar, huru förtänksamt de än

må vara inrättade, städse locka mången att söka kringgå dem; och

äfven om man, såsom fallet är, genom oupphörliga lagändringar fullföljer

målet, skall uppfinningsförmågan hos lagbrytare dock lika ifrigt

sträfva att uppsöka nya utvägar att gäcka lagstiftarens möda.

Härmed är dock ingalunda sagdt, att lagstiftaren får lemna allt

vind för våg, utan det är tydligt, att lagstiftningen på den en gångbeträdda

vägen måste fullkomnas för att kunna stödja upplysningsarbetet.

Men då är ock af vigt att tillse, att man icke i nitälskan för det goda

skjuter öfver målet.

En anledning till denna i underdånighet framstälda erinran finner

landshöfdingeembetet deri, att, då komitén för revision af gällande

maltdryckslagstiftning tydligen haft till uppgift att i nykterhetsarbetets

intresse skärpa lagstiftningen och dervid bland annat försvåra åtkomsten

af rusbringande maltdrycker, komitén icke förmått begränsa sig till

dessa senare och lemna det för kroppsarbetare och mången annan hardt

nära oumbärliga svagdrickat utanför den föreliggande uppgiften.

Väl har komitén uti en vidlyftig utredning sökt visa, att en alkoholgräns

emellan de ifrågavarande slagen af maltdrycker icke utan tekniska

och kostsamma hjelpmedel kan fastställas, och det har ganska tydligt

uppvisats, att dessa hjelpmedel till målets uppnående knappast böra

sättas i fråga annat än i sammanhang med en maltdrycksbeskattning;

men landshöfdingeembetet betviflar, att komitén lyckats öfvertygande

bevisa, att nyss angifna gräns icke kan medelst skäligen enkla bestämmelser

utan alla instrument fastslås. Tvärtom håller landshöfdingeembetet,

i likhet med en reservant, före, att erfarenhet och vetenskap

i förening temligen tydligt och åtminstone för praktiskt behof tillfredsställande

utvisa, huruledes man skall vid brygd af svagdricka förfara

utan att löpa risk, att den färdiga produkten skall förr eller senare

hallstämplas såsom Öl, allt under förutsättning att man i lagstiftningen

faststält en viss alkoholprocent såsom maximum för svagdricka. Skulle

detta antagande vara riktigt, synes landshöfdingeembetet, att det rätta

är att taga steget fullt ut och i en ny maltdrycksförfattning skilja de

svagare maltdryckerna från en lagstiftning, som bör hafva till mål allenast

de starkare. *

Med denna åsigt i hufvudsaken kunde landshöfdingeembetet måhända

stanna vid en underdånig hemställan, att det nu föreliggande

författningsförslaget icke måtte vinna nådigt godkännande. Men för

den händelse Eders Kongl. Maj:t skulle gilla komiténs utredning i nu

afhandlade principfråga eller eljest finna tiden icke vara inne att från

24

maltdryckslagstiftningen undantaga svagdricka, tillåter sig landshöfdingeembetet

att beträffande förslaget, sådant det föreligger, framställa några

anmärkningar, hvilka i det följande skola hänföras till vissa angifha

paragrafer i förslaget.

§ 4. Kongl. jernvägsstyrelsen eger enligt förslaget att inrätta

utskänkning af vin eller maltdrycker vid station å statens jernvägar,

oafsedt om den ligger i stad eller på landet. Deremot låter förslaget

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande ordna denna fråga endast för

landet. Det är svårt att fatta, hvarför Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes

befogenhet skulle i detta hänseende vara mindre än jernvägsstyrelsens.

Då trafiken åtminstone inom Vestmanlands län redan sedan

lång tid tillbaka kraft, att dylika försäljningsrättigheter blifvit på vederbörande

jernvägsaktiebolags begäran af Eders Kongl. Maj :ts befallningshafvande

medgifna jemväl i stad, föreslår Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande,

att befogenhet derutinnan varder i förordningen införd.

§ 6. Bestämningen »i fartygets restaurationslokal», hvilket uttryck

hemtats från 1895 års förordning angående vilkoren för försäljning af

bränvin, utesluter möjlighet till laglig maltdrycksutskänkning åt flertalet

fördäckspassagerare, hvilka merendels icke spisa i restaurationslokalen,

och åt dem, hvilka intaga måltid ur medförd matsäck eller å däck, samt

synes kunna utan fara utbytas mot »å fartyget».

§ 10. Den här införda inskränkningen, att maltdryckstillverkare

endast från tillverkningsstället eger utan särskildt tillstånd försälja

maltdrycker i mindre myckenhet än tjugu liter, torde komma att drabba

hufvudsakligen bryggerier å landet. Åtminstone har det meddelats

landshöfdingeembetet, att bryggerier i länets städer icke i allmänhet

pläga hålla nederlag å andra orter. Men fråga är, huruvida icke ifrågavarande

bestämmelse ändock innefattar ett allt för starkt ingrepp uti

eu loflig näringsfrihet och ett ingalunda nödvändigt hinder för allmänheten

att beqvämt förse sig med maltdrycker för hushållsbehof. Det

vill vidare synas, som om nykterhetssträfvandet icke skulle vinna på,

att, i stället för att nederlag med ett större bryggeris godkända produkter,

ett mindre bryggeri inrättas, hvilket redan genom den mindre

skala, hvari det arbetar, lemnar grundade tvifvel om varans godhet;

men just denna påföljd torde man hafva att af ifrågavarande stadgande

vänta.

§ 12. I denna paragraf säges, att rätt till försäljning för afhemtning

innefattar rätt till försändningshandel. Stadgandet synes vara

insatt med särskild hänsyftning på § 11, der det talas endast om försäljning

till afhemtning. Men då i §§ 9 och 10 de olika handelsrätterna

25

till afhemtning och till försändning behandlats jemsides, vill det synas,

som om enheten fordrade, att så skedde äfven i § 11, hvarigenom,

såvidt landshöfdingeembetet finner, § 12 kunde alldeles uteslutas. Motiven

gifva ingen förklaring, hvarför §§ 11 och 12 i detta fall redigerats i

annan ordning än §§ 9 och 10. Slutligen synes det hvarken nödigt

eller nyttigt att, såsom i § 12 skett, medgifva ett berättigande, som

åtminstone för vissa förhållanden lemnats redan förut i §§ 9 och 10.

§ 18. Bestämmelsen i senare punkten af denna paragraf öfverensstämmer

ej med grundsatsen om den pröfningsrätt, som är lagd i Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvandes hand, innan ifrågavarande tillstånd

beviljades. Skall afgörandet af tillståndsfrågan hvila hos offentlig myndighet,

hvilket icke lärer bestridas, bör ock återkallelse!! tillhöra samma

myndighet och hos denna icke vara beroende af eller kunna framtvingas

genom beslut af oansvariga korporationer. Väl kan häremot invändas,

att samma oansvariga kommunala myndigheter, hvarom här är fråga,

kunna t. ex. vid inträffade oordningar förbjuda utöfningen af en utaf

offentlig embetsmyndighet beviljad rättighet; men dervid föreligger dock

den väsentliga skilnaden, att sistnämnda myndighet genom frågans

anbefalda underställning t ill sist får det definitiva afgörandet i sin hand.

§ 26. Mot straffbestämmelserna i denna paragraf torde befogade

erinringar kunna göras. De gälla såväl det lägre straffmåttet »under

synnerligen förmildrande omständigheter» som ock skärpningen, när

förseelsen föröfvals å sön- eller helgdag. Hvad beträffar det förra,

förefaller det icke rimligt, att straffet för tredje eller fjerde gången

föröfvad öfverträdelse, der minimum är satt till respektive etthundra

och tvåhundra kronor, skall i anledning af »synnerligen förmildrande

omständigheter» kunna sänkas till fem kronor. Redan det, att frågan

gäller en flera gånger upprepad öfverträdelse, synes motsäga antagandet

af förmildrande omständigheter.

I fråga åter om straffmåttets skärpning med visst belopp böter

vid öfverträdelse å sön- eller helgdag har det icke undgått landshöfdingeembetet,

att motsvarande bestämmelse finnes uti bränvinsförordningen

af år 1895. Men utom det, att detta exempel knappast borde

manat till efterföljd, utan fasthellre den grundsats ur allmänna strafflagen

tillämpas, att förseelsen uti nu ifrågavarande fall skall anses vara begången

under försvårande omständigheter, så synes det landshöfdingeembetet

oegentligt,'' att ett straff af t. ex. 450 kronor för onkel iteration

skall, med hänsyn till att det gäller sabbatstid, anses fullt uppväga

förbrytelsen först sedan dertill lagts ett ytterligare bötesbelopp af exempelvis

tjugu kronor. Landshöfdingeembetet hemställer således i under

4

-

26

dårlighet, att skärpningen genom ett tillagdt ytterligare bötesbelopp

måtte i förevarande fall utbytas emot ett förklarande, att, om förseelse

begås å sön- eller helgdag, detta skall såsom försvårande omständighet

anses.

Vesterås slott i landskansliet den 13 november 1900.

Underdånigst:

Landshöfdingeembetet

HERMAN UDDÉN. WILHELM LANGE.

Kong!. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs län.

Till Konungen.

Med föranledande af Eders Kongl. Maj:ts nådiga befallning i

remiss af den 6 sistlidne juli har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

härmed skolat afgifva underdånigt utlåtande öfver maltdryckskomiténs

underdåniga betänkande med förslag till förordning om försäljning af

vin och maltdrycker samt utskänkning af tillagade icke spirituösa drycker

m. m.; och får Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i sådant afseende

underdånigst anföra följande.

Hvad angår de af komiterade ifrågasatta hufvudgrunder för den

nya lagstiftningen angående försäljning af vin och maltdrycker, möter

först frågan, huruvida vinhandeln och maltdryckshandeln lämpligen böra

inordnas i samma författning och under ensartäde bestämmelser.

I likhet med komiterade finner Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

med stöd af hittills vunnen erfarenhet sådan gemensam lagstiftning

fortfarande kunna bibehållas.

Eif synnerligt vigtigt spörsmål, hvilket tillvunnit sig mycken

uppmärksamhet på grund af de flere fördelar i nj^kterhetsafseende, som

sannolikt skulle varda att påräkna, derest alkoholsvaga och alköholstarka

maltdrycker kunde genom olika stränga försäljnings vilkor göras mer

eller mindre lätt tillgängliga för allmänheten, innefattas uti den ofta

27

dryftade frågan angående möjligheten och lämpligheten att i försäljningsafseende

fastslå och tillämpa en gränsbestämmelse fotad på maltdryckernas

olika beskaffenhet i förenämnda hänseende.

Efter en synnerligen allsidig och grundlig utredning af denna

fråga och dermed sammanhängande spörsmål hafva komiterade funnit

sig icke kunna tillråda, att en slik gränsbestämmelse göres gällande

uti den tillämnade nya försäljningslagen.

Eders Kongl. Maj ds befallningshafvande finner för sin del de af

komiterade åberopade skäl mot genomförande af en alkoholgräns vid

försäljning af maltdrycker böra i frågans för handen varande läge tillmätas

afgörande betydelse, hvadan således, huru tilltalande en dylik

gränsbestämmelse än kan förefalla, några praktiska lagstiftningsåtgärder

i antydda afseendet icke synas för det närvarande kunna vidtagas.

Vill man i handelsafseende göra en alkoholgräns gällande, skall

det på grund af det rådande sambandet mellan tillverkning och försäljning

af maltdrycker förvisso befinnas nödvändigt att lagbinda jemväl

maltdryckstillverkningen samt ställa densamma, för såvidt den bedrifves

till afsalu, under offentlig kontroll.

Mot införande i blifvande ny förordning af bestämmelse, som

regelbinder jemväl det försäljningssätt, som af komiterade benämnts

försäljning till försändning, har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

icke funnit anledning till särskild erinran.

Komiterades .förslag att lägga försäljningen genom kringföring

samt dermed förenade rättigheter och skyldigheter uteslutande i tillverkarnes

händer har synts Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

lämpligt och välbetänkt.

I fråga om försäljningsväsendets ordnande hafva komiterade vidare

uttalat den meningen, att handeln med en viss större myckenhet vin

och maltdrycker fortfarande som hittills bör vara helt och hållet fri,

och har i sådant afseende på anförda skäl föreslagits, att gränsen för

den fria handeln sättes vid 20 liter.

Det skulle således med undantag för de särskilda inskränkningar,

som af komiterade ifrågasatts för försäljning genom kringföring, stå

hvar .och en fritt att bedrifva partihandel med ifrågavarande slags

drycker till myckenhet af 20 liter och deröfver.

I olikhet med komiterade håller emellertid Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande för sin del före, att, derest på lagstiftningens väg

anses böra vidtagas verksamma åtgärder till nykterhetens främjande på

det område, om hvilket här är fråga, inga synnerliga betänkligheter

böra möta deremot, att all försäljningsrätt, som icke nödvändigtvis

28

finnes böra i denna deras egenskap tillkomma tillverkare af ifrågavarande

slags drycker, göres beroende af särskildt för viss tid eller

bestämdt tillfälle meddeladt tillstånd. Genom sådant tillvägagående

kommer denna handels behöriga och ändamålsenliga utöfvande att i

möjligast vidsträckta omfattning blifva underkastad en direkt och fortgående

kontrollerande uppmärksamhet från de kommunala och administrativa

myndigheternas sida.

För hvarje gång tillstånd skall meddelas eller förnyas kunna de

omständigheter och synpunkter, som finnas böra inverka på frågans

bedömande, göras i allo gällande.

Och Eders Kongl. Maj.ts befallningshafvande anser sig icke hafva

anledning befara, att nyssnämnda myndigheter skola vidtaga åtgärder

eller förfoganden, hvarigenom den maltdryckskonsumerande allmänhetens

befogade anspråk och önskemål, att försäljningsväsendet ordnas så, att

möjlighet förefinnes att få det sunda och berättigade behofvet af vin

och maltdrycker på beqvämt sätt fyldt, komma att åsidosättas eller

tillspillogifvas.

Derest tillstånd, såsom ofvan nämnts, erfordras för rätt till bedrifvande

al ifrågavarande slags dryckesförsäljning, vinnes jemväl den

enligt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvändes uppfattning obestridliga

fördelen, att denna försäljning varder skild från annan handel i alla de

fall, der icke vederbörande myndigheter finna sådan förenad affärsrörelse

lämpligen böra och kunna af samma person utöfvas.

Komiterades förslag, att den, som i sitt hem mot betalning mottager

gäster till bespisning vid slutet bord, skall, utan att anmälan

behöfver göras eller tillstånd förvärfvas, ega att, derest aftal om bespisning

träffats för en tid af minst en vecka, till gästerna vid deras måltider

utskänka maltdrycker, finner Eders Kongl. Maj ds befallningshafvande

icke heller vara af beskaffenhet att böra tillstyrkas.

Ett dylikt utskänkningsväsende skulle tvifvelsutan komma att

gifva anledning till så många missbruk, att det näppeligen kan vara

ändamålsenligt att legalisera detsamma, och genom den snäfva begränsning,

som stadgats för ifrågavarande utskänkningsrätt, uppnås i allt

fall icke det hufvudsyfte, som komiterade velat med stadgandet främja.

Riktigast synes derför vara, att den, som önskar att i sammanhang

med så kallad privat spisning utskänka maltdrycker, dertill förvärfvar

sig särskildt tillstånd.

Beträffande förslaget derom att tillstånd att på landet genom

kringföring försälja vin och maltdrjmker skall af den embetsmyndighet,

som meddelat detsamma, utan vidare pröfning af förhållandena åter

-

29

kallas, då både kommunalstämma och kommunalnämnd i den kommun,

tillståndet afser, det påyrka, ansluter sig Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

till den reservation, som gent emot samma förslag blifvit

anförd af komitéledamoten herr Matths Falk.

I öfrigt har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke funnit

anledning att framställa erinringar emot förslagets detaljbestämmelser,

indika synas Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande både i formel!

och materielt hänseende vara att föredraga framför nu gällande föreskrifter

i ämnet.

De redaktionsförändringar samt jemkningar i återkallelse- och

förbudsrätten, hvilka påkallas, derest Éders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes

ofvan antydda åsigter skulle komma att i blifvande författning

göras gällande, torde i detta sammanhang icke behöfva särskild!

omnämnas.

Vexiö å landskanslist den 26 november 1900.

Underdånigst:

CH. E. von OELREICH.

Frithiof Ohlsson.

Kong!. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län.

Till Konungen.

Till åtlydnad af nådig remiss den 6 sistlidne juli får landshöfdingeembetet

härmed afgifva infordradt underdånigt utlåtande öfver det af

maltdryckskomitén afgifna betänkande och förslag till förordning om

försäljning af vin och maltdrycker samt utskänkning af tillagade icke

spirituösa drycker m. m. och dervid i underdånighet anföra:

Den fråga, som, vid granskning af komiténs förslag, i främsta

rummet tilldrager sig uppmärksamheten och intresset, är onekligen

frågan om bestämmande af en laga gräns emellan starkare och svagare

30

maltdrycker med hänsyn till deras alkoholhalt, eller, söm det i dagligt

tal lieter, emellan Öl och svagdricka. Yrkandet härom har med allt

större enighet och kraft framstälts af landets nykterhetsvänner, riksdagen

har i underdånig skrifvelse af den 30 april 1892 uttalat sig fölen

sådan gräns, »för såvidt en följdrigtig lagstiftning i detta ämne

kunde åstadkommas, samt lagens tillämpning läte sig praktiskt genomföra»,

och andra kammaren har vid riksdagarne 1896, 1897 och 1898

för sin del ytterligare begärt en dylik gräns. Det synes ock otvifvelaktigt,

att uppdragande af en sådan gräns skulle vara i hög grad önskvärd!.

Det är ovedersägligt, att förtärandet af Öl till berusning på de

senare åren tilltagit i den grad, att det hos alla vänner af nykterhet,

vare sig mer eller mindre avancerade, väckt en allvarlig önskan att

derpå råda verksam bot. Och lika uppenbart synes, att, om man kunde

verka dertill att ölet såsom läskedryck mera allmänt ersattes af det

såsom rusdryck icke användbara svagdricka!, mycket skulle vara vunnet

för ett minskadt förtärande af de mera rusgifvande maltdryckerna. Men

för sådant ändamål är det oundgängligen nödigt, att tillgången till

svagdricka göres lättare än nu, under det att ölet å andra sidan underkastas

strängare bestämmelser.

En ovilkorlig förutsättning för uppdragande af en gräns af ofvan

antydda slag emellan starkare och svagare maltdrycker är emellertid,

såsom ock så väl i riksdagens förberörda skrifvelse som i andra kammarens

beslut antydes, att denna gräns låter sig praktiskt genomföras.

I detta hänseende fordras de!, att gränsen är så bestämd, att kontroll

kan med lätthet utöfvas. Eljest är det fara, att den nya lagstiftningen

kan gifva upphof till ett lönkrögeri med Öl, som med sina moraliska

konsekvenser vore vida farligare än det nuvarande tillståndet.

Att emellertid det ifrågasatta förslaget att bestämma en gräns

emellan olika slag af maltdrycker grundad på dessa dryckers alkoholhalt

vid försäljningen, uttryckt i visst procenttal, icke är så beskaffad

att den erbjuder en lätt kontroll, måste enligt landshöfdingeembetets

uppfattning framgå af den utaf komiterade verkstälda utredningen i

detta hänseende. En kontroll, som förutsätter én undersökning, hvilken

enligt allas utlåtande icke kan verkställas utan med instrument, som

fordra särskild sakkunskap för att kunna med trygghet för rigtigt

resultat handteras, kan nemligen icke erbjuda tillräcklig säkerhet mot

missbruk. Jemförelsen mellan föreliggande fall och handeln med margarin

eller med varor, som innehålla arsenik, är, såsom ock maltdryckskomitén

anmärkt, i teoretiskt hänseende haltande, något som också

gäller om likställandet härmed af förbudet mot saluhållande af bränvin,

31

hvars styrka ej uppgår till fyratio procent. Men hvad. som, enligt

landshöfdingeembetets mening, gör denna jemförelse obetingadt omöjlig

är den olika fara, som i ena eller andra fallet med öfverträdelser är

förbunden. Om med margarin uppblandadt natursmör en eller annan

gång, utan att förfalskningen upptäckes, säljes såsom verkligt smör,

eller någon nödgas förtära för svagt bränvin, så föreligger visserligen

en lagöfverträdelse, hvilkens strafflöshet är att beklaga, men någon

samhällslära förefinnes hvarken i ena eller andra fallet, lika litet som

någon sådan kan anses vara för handen, om en eller annan gång någon

en smula för mycket arsenikhaltig vara saluhålles. Om deremot genom

fastslående af en bestämd alkoholgräns emellan starkare och svagare

maltdrycker, hvilken icke kan af åklagaremagten utan anlitande af sakkunniges

biträde kontrolleras, uppkallas ett lönkrögeri mled Öl, som

säljes i smyg under benämning af svagdricka, kan en verklig samhällsfara

uppstå; det är ju allmänt kändt, att intet inverkar så depraverande

på en orts befolkning som ett der utöfvadt lönkrögeri. Och man må icke

invända, att elt sådant lönkrögeri i förevarande fall icke är att befara;

Med hänsyn å ena sidan till det behof och den utsträckta användning af Öl,

som för'' närvarande förefinnes, och å den andra till de ifrågavarande särskilda

dryckesslagens jemförelsevis lika tillredelsesätt och utseende föreligger,

enligt landshöfdingeembetets mening, just en stor fara att, derest

åtkomsten af Öl afsevärdt försvåras och svagdricka! deremot alldeles lösgifves,

en lönkrögerihandtering, som så öfyerensstämmer med mängdens

vanor och önskningar, skall finna ett synnerligen tacksamt verksamhetsfält.

Just på förevarande område har det i praktiken alltid visat sig, att

brådstörtado reformer framkallat bakslag. Så, för att icke anföra varnande

föredömen från andra länder, framkallade hos oss den så kallade

tiolitersförordningen den ohejdade kringföringen, hvars beklagliga följder

varit icke mindre framträdande än det onda, man ville motverka;

På grund häraf anser landshöfdingeembetet, i likhet med maltdryckskomiténs

flertal, det icke för närvarande kunna tillstyrkas att fastställa

en bestämd alkoholgräns mellan starkare och svagare maltdrycker samt

att göra detta till föremål för olika lagstiftning, hvilken skulle väsentligen

försvåra åtkomsten af de förra, under det de senare skulle frigifvas

från alla de inskränkande bestämmelser, som nu gälla handeln

med maltdrycker i allmänhet.

Om således, äfven enligt landshöfdingeembetets mening, tiden icke

är inne för uppdragande på ofvan antydda sätt af en viss alkoholgräns

emellan olika slag af maltdrycker, samt frigifvande af handeln med

dem, som fälla nedanför denna gräns, synes dock maltdryckskomitén

32

hafva gått alldeles för långt i motsatt riktning. Äfven om den nu

gällande författningen icke gifver någon direkt anledning att göra

åtskilnad mellan olika slag af maltdrycker, har den dock ej heller

bestämdt uttalat sig deremot. Också hafva en del länsstyrelser ansett

sig kunna, i öfverensstämmelse med författningen, meddela tillstånd

till försäljning enbart af svagdricka i mindre belopp än tio liter. Så

har äfven länsstyrelsen i Södermanlands län, såsom framgår af det till

maltdryckskomitén afgifna utlåtandet, gjort. Några olägenheter eller

missbruk af den sålunda medgifna handelsrätten hafva, enligt hvad

kronobetjeningen i orten meddelat, icke försports.

Genom det af maltdryckskomitén framlagda förslaget har emellertid

ett dylikt förfarande, som det vill synas, af mer teoretiska än praktiskt

hållbara skäl blifvit helt och hållet omöjliggjordt. Landshöfdingeembetet

kan för sin del icke i den delen ansluta sig till komiténs mening

och förslag, utan håller före, att större möjligheter till ett dylikt

åtskiljande borde anvisats åt de kommunala och administrativa myndigheterna.

Då det icke är fråga om att göra de alkoholsvagare maltdryckerna

till föremål för särskild lagstiftning, hvarigenom de skulle

fritagas från alla för maltdryckstörsäljningen nu gällande band, är faran

för missbruk mindre; och de kommunala och administrativa myndigheterna

hade ju tillfälle framdeles som hittills att efter behofvet afpassa

och reglera handeln med såväl Öl som svagdricka samt ingripa, derest

missbruk af handeln med det senare slaget funnes uppkomma. Utländska

föredömen i denna riktning saknas icke; särskildt i Norge och

delvis äfven i Finland har gällande lagstiftning tillåtit en sådan åtskilnad,

som här förordas, utan att, såvidt upplyst blifvit, några olägenheter

deraf försports. Eu lagstiftning, som i ofvan antydda riktning underlättade

möjligheterna att bereda lätt tillgång till svagdricka, utan att

medföra faran för öllönkrögeri, skulle säkerligen i hög grad medverka

till att svagdrickat kunde ersätta ölet som läskedryck och att undantränga

bruket af de mera rusgifvande maltdryckerna.

Ehuru landshöfdingeembetet således i den otvifvelaktigt vigtigaste

fråga, som varit föremål för maltdryckskomiténs behandling, intager

en i viss mån afvikande ståndpunkt, hvilken icke kan undgå att göra

sig gällande med afseende på komiténs förslag i sin helhet, vill landshöfdingeembetet

dock jemväl framställa några erinringar, som vid

förslagets granskning företett sig emot en del af komitén föreslagna

specialstadganden.

Stadgandet i 1 § 4 mom. derom att person, som mot betalning

emottager gäster i sitt hem »till bespisning vid slutet bord» för minst

33

en veckas tid, skulle ega till dera vid måltiderna utskänka maltdrycker

synes väl obestämdt och egnadt att framkalla missbruk. Landshöfdingeembetet

anser det i detta afseende vara bättre att blifva vid hvad nu

gäller, då sådan utskänkning icke är tillåten. Om sådan i vissa fall idkas

utan att blifva beifrad, är detta, enligt landsliöfdingeembetets mening,

mindre farligt än att, såsom val kan befaras, derest det föreslagna

stadgandet blefve lag, öppna dörren för en ohejdad ölkommers under

täckmantel af de sväfvande bestämmelserna »i sitt hem» och »bespisning

vid slutet bord».

Af ungefär enahanda skäl kan landshöfdingeembetet ej heller

biträda förslaget i § 5 om rätt att meddela tillstånd för fabriksegare

att utskänka maltdrycker till sina arbetare eller andra, som äro sysselsatta

i hans arbete. En sådan rättighet kan missbrukas och synes i

alla händelser olämplig, då arbetsgifvaren härigenom nödvändigtvis

måste komma i en skef ställning till arbetarne; man bör icke ställa så

till, att han kommer i tillfälle att draga vinst eller misstänkas draga

vinst af försäljning till sina arbetare af drycker, som dock räknas till

de rusgifvande. I 8 § 1 mom. har föreslagits ett tillägg, hvarigenom

förbud för handlande att vinna rättighet till utskänkning af maltdrycker

inskränkes till handlande, som idkar handel inom den kommun, der

utskänkningsrättigheten skall utöfvas. Något behof af en sådan inskränkning

har, landshöfdingeembetet veterligen, ej framträdt; den

synes onödig och kunde möjligen föranleda till oegentligheter.

De i 16 § föreslagna bestämmelser om sterbhusdelegares försäljningsrätt

synas landshöfdingeembetet knappast vara af behofvet påkallade.

Då rättigheter af ifrågavarande slag äro och måste vara rent

personliga, synas de rätteligen ock böra upphöra med innehafvarens

död. Huruvida rättigheten derefter må utöfvas af någon bland hans

sterbhusdelegare eller upplåtas till annan person eller indragas, synes

böra blifva föremål för särskild pröfning. Under den föreslagna respittiden

finnes i sjelfva verket ingen, som svarar för rättighetens lagliga

utöfvande. Någon svårighet att reda sig med den nu gällande lagstiftningen

har, åtminstone icke inom detta län, veterligen framträdt.

Bland de omständigheter, som nu kunna föranleda till förbud för

försäljning af maltdrycker till afhemtning, har förslaget enligt § 19 uteslutit

den att genom försäljningen främjas oloflig utskänkning, såvidt

landshöfdingeembetet kan finna, utan tillfyllestgörande skäl. Komiterade

anföra i motiven, att de icke hafva sig bekant, att denna omständighet

någonsin åberopats såsom anledning till ett gifvet förbud. Inom detta

län åtminstone har erfarenheten visat, att just detta förhållande i många

5

34

fall utgjort skäl för meddeladt förbud. Och ett sådant fall som det att

en handlande säljer Öl, som han låter förtäras i närheten af boden på

plats, deröfver han dock icke kan sägas ega att förfoga, för hvilken

försäljning han alltså icke kan drabbas af bötesansvar, är, synes det,

af beskaffenhet att böra träffas medelst ett förbud, äfven om oordningar

icke i egentlig mening vållats af försäljningen.

Det föreslagna stadgandet i 31 § 1 mom. synes landshöfdingeembetet

vara i viss mån egendomligt, för så vidt som det synes kunna

medföra, att särskilda brottsliga handlingar, hvilka icke utgöra fortsättning

af ett och samma brott, skulle i visst fall bedömas enligt reglerna

i 4 kapitlet 1 § strafflagen. Till införande med afseende å här behandlade

förseelser af en sådan för vår strafflagstiftning eljest i allmänhet

främmande grundsats synes icke föreligga tillräckliga skäl; den

omständigheten att förseelserna begåtts inom samma kommun är väl

ock nog tillfällig för att härutinnan vara bestämmande.

Hvad angår bestämmelserna om straff för oloflig handel med vin

eller maltdrycker, håller landshöfdingeembetet före, att dessa bort kunna

skärpas i högre grad än komitén föreslagit. Särskildt synas maximistraffen,

hvilka för första, andra och tredje resan dylik försäljning äro

lika med de nuvarande, vara allt för låga. Något missbruk från domstolarnes

sida af höjda straffmaxima torde icke vara att befara; men

det måste vara af stor betydelse för framtvingande af lagens efterlefnad,

att de i erforderliga fall kunna ådöma ett verkligen känbart straff.

Slutligen anser landshöfdingeembetet för sin del, att de kommunala

myndigheternas befogenhet, särskildt med afseende på de fall, som

beröras i förslagets 6 §, samt i afseende på rätten att påyrka eller

meddela återkallelse eller förbud, kunnat utan fara eller olägenhet mera

utsträckas än i förslaget egt rum.

Nyköping i landskansliet den 11 december 1900.

E. PLOMAN.

Underdånigst:

Landshöfdingeembetet

JOHAN WIDÉN.

35

Kongl. !V!aj:ts befallningshafvande i Jönköpings län.

m

Till Konungen.

Grenom nådig remissresolution af den 6 sistlidne juli anbefald att

afgifva underdånigt utlåtande öfver den så kallade maltdryckskomiténs

utarbetade förslag till förordning om försäljning af vin och maltdrycker

samt utskänkning af tillagade icke spirituösa drycker äfvensom till

ändrad lydelse af 8 och 28 §§ i nådiga stadgan angående skjutsväsendet

den 31 maj 1878 samt 8 § i nådiga förordningen den 18 juni

1864 angående utvidgad näringsfrihet, får Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

härmed i underdånighet anföra följande.

Det är gifvetvis en ytterligt svår sak att finna fullt lämpliga lagbestämmelser

rörande försäljning under olika förhållanden af en vara,

hvilken, såsom maltdryckerna, numera af en stor allmänhet brukas

såsom ett dagligt närings- och njutningsmedel, utan att någon som

helst olägenhet eller oordning deraf behöfver uppstå, men som också

af mången, och det ofta nog med uppoffring af en stor del af hans

till andra ändamål väl behöfliga arbetsförtjenst, användes till berusning

samt till följd deraf föranleder oordningar och andra olägenheter.

Vid en maltdryckslagstiftning gäller det sålunda att försvåra

åtkomsten af Öl till berusning utan att på samma gång allt för mycket

inkräkta på den allmänna medborgerliga friheten och öfver höfvan försvåra

åtkomsten af maltdrycker för dem, som deraf begagna sig på

ett måttligt sätt, samt utan att i större grad, än som är oundgängligen

nödigt för upprätthållande af allmän ordning och sedlighet, lägga hämmande

band på den lofliga och ekonomiskt betydelsefulla bryggerinäringen,

hvarförutom den risken ligger nära till hands att genom allt

för stränga föreskrifter åstadkomma motsatser till det som åsyftas och

sålunda föranleda lagöfverträdelser eller kringgående af lagen samt

dermed följande slappad moral och en ökad konsumtion af andra starkare

och farligare stimulerande drycker. Lagbestämmelser i ämnet måste

sålunda alltid noga vägas från de olika synpunkterna med omsorgsfullt

aktgifvande på att man icke går för långt åt något håll.

Ett bevis på de svårigheter, som möta lagstiftaren i detta hänseende,

erbjuder den under år 1893 uti nykterhetens intresse utfärdade

så kallade tiolitersför ordning en, innefattande förbud att utan särskildt

36

tillstånd sälja vin och maltdrycker för afhemtning till mindre belopp

än tio liter. Komiterade säga sjelfva (sidan 110), att nämnda förordning

icke motsvarat de förhoppningar, man fästat vid densamma, i det

att väl handlandena å landsbygden i allmänhet upphört att försälja Öl,

men förordningen deremot gifvit anledning till anläggning af nya

bryggerier, till inrättande af öltapperier och bryggerinederlag samt till

en betydande utveckling af försäljningen genom kringföring af maltdrycker.

Endast inom få orter hade derför ölåtkomsten blifvit genom

förordningen försvårad, hvaremot denna i många fall gifvit anledning

till ökadt fylleri. Af sådant skäl hade ock flertalet länsstyrelser samt

trettiotre kronofogdar i sina till komitén afgifna yttranden ansett tiolitersförordningen

hafva verkat uteslutande eller öfvervägande skadligt,

under det att af etthundratjugutvå kronofogdar endast tjugu anfört, att af

samma förordning icke rönts annat än goda verkningar, samt tjugusex

ansett, att de goda verkningarne af förordningen varit öfvervägande.

Denna enligt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes uppfattning

temligen afgörande erfarenhet af verkan utaf en alltför restriktiv bestämmelse

har dock icke föranledt komitén att ifrågasätta tiolitersförordningens

upphäfvande, utan komitén har sökt botemedel uti att

göra bestämmelsen dubbelt strängare genom sitt förslag att sätta minimum

vid handel med maltdrycker utan särskildt tillstånd till tjugu liter.

Då Öl i buteljer i allmänhet icke håller sig friskt och välsmakande

längre tid än omkring fjorton dagar, kan möjligen ett hushåll på landet,

om det får inköpa tio liter, det vill säga trettio half butelj er, hålla sig

till en vanlig handlande, men om minimum för dennes försäljningsrätt

höjes till sextio halfbuteljer, blir snart sagdt hvarje landbo för sitt

behof af Öl hänvisad till bryggerinederlag och ölutkörare, och vinsten

för det allmänna af ett sådant förhållande blir högst tvifvelaktig, så

mycket mera som den allt för mycket försvårade åtkomsten af Öl lätt

kan leda antingen till en återgång till det lättare transporterade och

förvarade bränvinet eller ock till ett allmännare bruk af ett billigt

men alkoholstarkt vin. De senare årens ökade bränvinskonsumtion i

motsats till den i årtionden derförut ständigt pågående minskningen

deraf torde väl till stor del bero på de betydligt ökade arbetslönerna

och deraf följande större köpkraft hos arbetarne, men den kan ock

delvis hafva sin grund i den genom tiolitersförordningen försvårade

åtkomsten af Öl. En sådan erfarenhet har ock blifvit gjord i Danmark

genom beskattning af ölet.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande anförde i sitt på anmodan

af komitén afgifna utlåtande af den 30 mars 1899, att tiolitersförord

-

37

ningen syntes hafva öfverskridit den gräns, intill hvilken de restriktiva

förbuden kunde gå, utan att olägenheter uppstode, som kunde blifva

större än de med förbuden vunna fördelarne. Ocli Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande kan nu icke annat än i underdånighet afstyrka

komiterades förslag, att minimum vid handel med maltdrycker utan

särskildt tillstånd bestämmes till tjugu liter. En begränsning af rättigheten

att sälja vin och maltdrycker till afhemtning anser Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvande emellertid fortfarande böra finnas, och goda

skäl synas föreligga att för närvarande icke ändra tiolitersgränsen.

Då Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i likhet med komitén

anser, att ölhandel icke behöfver eller bör skiljas från annan handel,

håller Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande likväl före, att den för

landet gällande begränsningen i handel med vin och maltdrycker äfven

bör utsträckas till stad. Der förekommer nemligen ej så sällan, att en

handlande använder sin handelsrätt hufvudsakligen såsom skylt för

bedrifvande af ölförsäljningen, och att dylika handlandes försäljningslokaler

hållas öppna under tider, då stadens utskänkningsställen enligt

utfärdade ordningsföreskrifter äro stängda. Från dessa handelsbodar

sei man då ofta folk utkomma med inköpta ölbuteljer, som derefter

utdricka^ på gatan eller i närmaste portgång. Att ett sådant förhållande

verkar störande på allmän ordning och sedlighet är uppenbart, och

det vore derför önskligt, att för denna handel erfordrades tillstånd åt

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som säkerligen icke skulle

vägra någon ordentlig handlande sådant, men, derest ölförsäljningsrättigheten

missbrukades, kunde ega rätt att förbjuda densamma.

En annan ytterst vigtig fråga beträffande lagstiftningen rörande

maltdrycksförsäljningen är den, huruvida det kan uppställas en lämplig

alkoholgräns mellan olika slag af maltdrycker, så att de maltdrycker,

som äro under denna gräns, såsom svagdricka nied mera, och som icke

af någon betraktas såsom rusgifvande samt hvilka särskildt af den

kroppsarbetande befolkningen användas i betydligare qvantiteter, kunde

få fritt försäljas och derigenom jämväl blifva billiga och lätt åtkomliga.

Ett sådant förhållande skulle sannolikt mången gång minska begäret

efter den starkare maltdrycken eller ölet. Komitén har äfven upptagit

en stor del af sitt betänkande med denna vigtiga frågas utredning,

men stannat vid att afstyrka bestämmandet af en sådan alkoholgräns.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande kan emellertid icke känna

sig öfvertygad af komiténs skäl för afstyrkande! af en dylik gräns,

utan anser i stället, att de uti komitébetänkandet med bilagor anförda

uppgifter och undersökningar med mera mycket tala för fastställandet

38

af en alkoholgräns till två och en half volymsprocent, såsom det skett

uti Danmark och äfven blifvit föreslaget i Norge.

Redan i sitt underdåniga utlåtande af den 8 oktober 1892 anför

kontroll- och justeringsbyrån, att af femtiotvå prof å svagdricka icke

något haft större alkoholhalt än två och en half volymsprocent, och

att sju procent extrakthalt hos stamvörten vore en lämplig gräns mellan

svagdricka och andra maltdrycker, men att svagdricka mestadel brygges

af en vört af sex procent extrakthalt, samt att det ej torde vara någon

svårighet för bryggaren att nedbringa vörtens styrka till sex å sju

procent och således äfven svagdrickas alkoholhalt till två och eu half

volymsprocent eller derunder. Uti Danmark synas ingå svårigheter

möta för att hålla dricka vid en alkoholhalt af högst 2,2 5 vigtprocent.

Äfven den inför maltdryckskomitén såsom sakkunnig afhörde professorn

vid Stockholms Högskola Sven Otto Pettersson ansåg, att några större

svårigheter icke förefinnas för att uppdraga en alkoholgräns, samt att

bryggarne för sådant ändamål kunde använda en areometer af enkel

konstruktion utan annan skala eller gradering än ett i glaset inbrändt

märke, angifvande den största extrakthalt hos vörten, som vore förenlig

med alkoholgränsen för svagdricka. Den likaledes såsom sakkunnig

inför komitén hörde apotekaren C. M. Sundberg, föreståndare för ett

svagdricksbryggeri i Eskilstuna, anförde, att han icke i något fall iakttagit

att en vört af fem procent extrakthalt lemnat en färdig vara af

högre alkoholhalt än en och en half volymsprocent, ehuru han på försök

låtit vörten utjäsa under åtta dagar.

Den af komitén åvägabragta utredningen synes alltså ådagalägga,

att det för bryggarne icke möter någon svårighet att tillverka ett svagdricka,

som med säkerhet faller under en viss alkoholgräns.

Beträffande derefter kontrollen öfver att en sådan gräns iakttages

är det tydligt, att den, som verkligen vill tillverka och sälja en svag

och billig maltdryck, ej frestas att göra den starkare än lagen föreskrifver

och till följd deraf dyrare, utan faran skulle ligga deri, att

den, som försäljer dylika drycker, skulle begagna rättigheten att försälja

svagdricka såsom täckmantel för en otillåten ölförsäljning med högre

priser. Ett dylikt tillvägagående blefve dock snart kändt, och allmän

åklagare kunde låta undersöka varan af sakkunnig person vid kemisk

station eller annorstädes samt, om den öfverstege den bestämda alkoholgränsen,

anställa åtal för förseelsen.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande tillåter sig derför i underdånighet

föreslå, att handel med mai;dryck, hvars alkoholhalt ej öfver

-

39

stiger två och en half volymsprocent, icke må underkastas andra bestämmelser

än vanlig handel.

Efter Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes uppfattning äro

stora bryggerier att föredraga framför små, detta såväl ur statsekonomisk

och teknisk som den allmänna ordningens synpunkt äfvensom med

hänsyn till en möjligen blifvande maltbeskattning. De större bryggerierna

bedrifva sin tillverkning efter rationela grunder och med tillräckliga

kapital, lemna en god vara samt hafva för mycket att förlora

för att bryta mot lagen, hvarför deras nederlag äro att föredraga framför

de små bryggerierna, som ofta hafva dåliga affärer, lemna dålig vara

och åstadkomma oordningar.

Deremot kan Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande ej finna

bryggarnes anspråk på rätt att få försälja Öl till afhemtning i huru

liten qvantitet som helst befogad. Något afgörande teoretiskt skäl för

en sådan rätt torde ej finnas, och om ett sådant funnes, skulle det

naturligtvis gälla lika väl för rätt till utskänkning som för rätt till

försäljning för afhemtning och lika väl för försäljning från nederlag

som för afyttring från tillverkningsställe. I sådant fall skulle det ju

ej vara till någon nytta att med afseende å andra försäljningsställen

hafva vare sig en tioliters- eller en tjuguliters gräns, enär bryggarne

kunde få försälja Öl i hvilka qvantiteter som helst. Att eu tillverkare

inom eu laglig näring bör utan egentliga hinder få sälja sin vara, är

tydligt, men det är ej derför sagdt, att han bör så sälja den under

hvilka omständigheter som helst. När staten för att skydda sig kringgärdat

ölförsäljningen med en mängd inskränkningar, som ofta ställa

minutpriset för butelj dubbelt högre än partipriset, bör det ej vara

någon rättighet för tillverkaren att särskildt få draga vinst af denna

prisförhöjning. Inlåter sig tillverkaren på detaljhandel, bör han vara

underkastad samma föreskrifter som andra detaljhandlare, det vill säga

i detta fall, att om han vill sälja i mindre qvantiteter än tio liter, bör

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande efter kommunalmyndighets

hörande hafva dertill lemnat tillstånd.

Ett ytterligare skäl för en sådan inskränkning i bryggarnes försäljningsrätt

ligger uti de stora svårigheter, som bryggerierna på landet

vålla med afseende å ordningens upprätthållande vid marknader och

torgdagar med flera dylika tillfällen. Ty hvad tjenar det till att dervid

låta stänga öfriga försäljningsställen, så länge allmänheten kan vid

bryggeriet på platsen köpa Öl buteljvis. Detta utdrickes då dessutom

på vägar och gårdar, hvilket ofta åstadkommer förargelse samt leder

till folkskockningar och störande af allmän ordning och säkerhet. Ofta

40

är det då bättre att vid sådana tillfällen lemna utskänkningsställena

öppna, så att de, som vilja dricka Öl, kunna göra det inombus.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande anser sålunda, att all

detaljhandel med Öl, således äfven bryggarnes från såväl tillverkningsstället

som nederlag, skall vara underkastad samma bestämmelser, och

att således derför skall erfordras Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes,

efter kommunalmyndigheternas hörande, meddelade tillstånd. Tydligt

är, att hvarje ordentlig bryggare får dylikt tillstånd, åtminstone vid

tillverkningsstället, men blir underkastad samma inskränkningar till tider

och tillfällen som andra ölförsäljare på platsen och kan förlora rättigheten

till dylik detaljförsäljning, om den missbrukas.

Den af komitén föreslagna rättigheten för fabriksidkare att inom

fabriksområdet försälja maltdrycker anser Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

ovilkorligen böra inskränkas till svagdricka, med hvilken inskränkning

denna rättighet skulle kunna vara till nytta, under det att

den utan sådan inskränkning säkerligen skulle lända till skada.

Den i förslagets 4 § 3 moment omnämnda försäljning till passagerare

å tåg afser enligt motiven endast försäljning från jernvägsperrongerna,

genom öfverlemnande till resande af påsar eller korgar med

kall mat och dryck uti, men redigeringen af momentet kan, synnerligen

vid jemförelse med 1 momentet, gifva anledning till den tolkning, att

3 momentet jemväl afsåge iskänkning å restaurationer, som vore belägna

strax utom stationsområdet, hvarföre redigeringen af paragrafen

synes böra ändras.

Det i komitéförslagets 14 § 1 moments 2 punkt intagna stadgandet,

att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, då särskilda omständigheter

till exempel eldsvåda i bryggeriet dertill föranledde, skulle ega att

lemna tillverkare af vin och maltdrycker tillstånd att i stad under viss

kortare tid genom kringföring försälja af annan tillverkade sådana

drycker, synes Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande böra gälla äfven

för landsbygden och omfatta hvarje slag af tillåten försäljning. Eljest

skulle nemligen orättvisa vederfaras de rätt talrika, jemväl större bryggerierna

i landsorten, och äfven tillverkaren i stad skulle kunna förlora

kunder derigenom att han icke egde rätt hvarken att till afhemtning

sälja öl till eu landbo eller att hemsända Öl till en landbo, äfven om

denne bodde blott ett stenkast utanför staden. Några olägenheter af

en sådan utsträckning af ifrågavarande stadgande synas icke vara att

befara.

Föreskriften i komitéförslagets 18 §, att Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande skall vara pligtig att återkalla en försäljningsrättig

-

41

het, som Eders Kong!. Maj:ts befallningshafvande en gång medgifvit,

synes Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande vara olämplig. Det lärer,

såsom också en reservant inom komitén anfört, vara något hittills

okändt, att en embetsmyndighet, hos hvilken kommunalbeslut kunna

öfverklagas och ändras och som i vissa fall har att tillhålla kommunerna

att fullgöra dem åliggande skyldigheter, skall kunna af kommunalmyndigheterna

tvingas att, med upphäfvande af sitt eget beslut, vidtaga

en embetsåtgärd, som embetsmyndigheten sjelf kanske anser obillig och

orättvis.

Stadgandet torde ock vara onödigt, enär, om begge kommunalmyndigheterna

sammanstämmande på hållbara skäl hos Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvande gjorde framställning om tillståndets återkallande,

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som är underkastad

laga ansvar för hvad han gör eller låter, något som deremot icke är

fallet med de oansvariga kommunalmyndigheterna, icke lärer å framställningen,

deröfver dock rättighetsinnehafvaren bör lemnas tillfälle att

sig förklara, lemna afslag utom i det fall att derför kunde visas så

goda skäl, att de vid eventuel klagan hos Eders Kongl. Maj:t kunde

antagas komma att gillas. Ett sådant återkallelsebeslut skulle ej heller,

om komiténs förslag blefve lag, lämpligen kunna af Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande meddelas förr, än kommunalmyndigheternas beslut

i ämnet vunnit laga kraft, ty eljest kunde det hända, att sistnämnda

beslut öfverklagades och blefve upphäfda, i hvilket fall Eders Kong].

Maj:ts befallningshafvande icke vore bunden af kommunens beslut.

Detta skulle äfven vålla ett skadligt dröjsmål med återkallelse af en

sådan rättighet, som missbrukades, och det af komitén föreslagna stadgandet

skulle derför verka skadligt för det intresse, som komitén afsett

att främja. Det vore dessutom, såsom ofvan antydts, farligt att hos

kommunerna lägga en makt, hvilken, då de beslutande ej vore personligen

ansvarige för beslutet, lätt kunde föranleda missbruk.

Stadgandet i 30 § 1 punkten af komité förslaget, att för förseelse,

begången vid kringföring till försäljning eller annan forsling af vin

eller maltdrycker, äfven den, för hvars räkning forslingen skedde, skulle

vara ansvarig, såsom vore förseelsen af honom sjelf begången, derest

icke omständigheterna gjorde sannolikt, att förseelsen skett utan hans

vetskap eller vilja, skulle leda till betänkliga konseqvenser. Det är

nemligen betydligt svårare att öfvervaka en ölutkörares åtgöranden än

tjenares på ett försäljningsställe. Så skulle till exempel en ölkörare,

som hyste agg till sin husbonde, kunna få denne dömd såväl att utgifva

dryga böter som förlustig rätten att kringföra sina maltdrycker. Eders

6

42

Kong! Maj:ts befallningshafvande hemställer derför, att denna punkt i

paragrafen måtte utgå.

Komitén har i motiven framhållit såsom sin åsigt, att Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvande icke skulle kunna i nykterhetens eller ordningens

intresse göra några inskränkningar vid tillåtelsen till utminutering

eller utskänkning. Eu sådan tolkning synes dock ej Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande behöfva framgå af komiterades förslag, der uti 2 § 3

momentet och 3 § 2 momentet tydligen säges, att inskränkningar i tiden

för ntskänkningen »eller eljest».kunna föreskrifvas. Sådana inskränkningar

anser Eders Kong!. Maj:ts befallningshafvande ock i många fall vara

.synnerligen lämpliga. Här i länet har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

dels på polisens och de kommunala myndigheternas begäran

på många ställen inskränkt rätten till utskänkning i afseende å tiden

vid marknader, torgdagar med mera och detta med stor fördel för ordning

och nykterhet, dels på kommunalmyndigheternas begäran inskränkt

utskänkningen till svensköl och svagdricka, hvilket behöfdes för orten,

dels ock vid två å enskilda jernvägar belägna stationer, hvilka äro af

turister med flere mycket besökta platser, tillåtit ölutskänkning under

sommaren under förbehåll dock af förtäring för 25 öre för hvarje halfbutelj

Öl eller glas vin. Efter sistnämnda anordning hafva kommunernas

klagomål öfver olägenheterna af den för de många resande nästan nödvändiga

ölutskänkningen vid dessa jernvägsstationer upphört.

Emot ifrågavarande förslag i öfrigt har Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande icke något att i underdånighet erinra.

Jönköping, i landskansli!, den 30 november 1900.

Underd&nigst:

Hd. PALMSTIERNA.

J. W. Spens.

43

Kong!. rv1aj:ts befallningshafvande i Gotlands län,

Till Konungen.

Anbefald att afgifva underdånigt utlåtande öfver det af utsedde

komiterade afgifna betänkande med förslag till förordning om försäljning

af vin och maltdrycker samt iskänkning af tillagade icke spirituösa

drycker m. in., får Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande underdånigst

anföra, att detta förslag icke gifvit anledning till anmärkning från

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes sida.

Yisbv i landskansli den 5 december 1900.

%/

Underdånigst:

E. POIGNANT.

Johan Hambraeus.

Kong!. Maj:ts befallningshafvande i Ghristiansiads län.

Till Konungen.

Sedan den af Eders Kongl. Maj:t tillsatta komitén för revision af

gällande stadganden angående försäljning af vin och maltdrycker m. m.

den 23 maj innevarande år afgifvit underdånigt betänkande med förslag

dels till förordning om försäljning af vin och maltdrycker samt

iskänkning af tillagade icke spirituösa drycker dels till ändrad lydelse

af 8 och 28 §§ i stadgan angående skjutsväsendet den 31 maj 1878

och dels till ändrad lydelse af 8 § i förordningen angående utvidgad

44

näringsfrihet den 18 juni 1864, samt Eders Kongl. Maj:t i nådig remissresolution

den 6 sistlidne juli anbefalt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

att afgifva underdånigt utlåtande öfver berörda förslag, får

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i sådant hänseende underdånigst

anföra följande.

^Onekligt är, att det af komitén utarbetade förslag till förordning

om försäljning af vin och maltdrycker samt utskänkning af tillagade

icke spirituösa drycker, i hvad det afviker från förordningen angående

försäljning af dylika drycker den 24 oktober 1885 med deri tid efter

annan gjorda ändringar, i flere hänseenden innehåller bättre och mera

tydliga bestämmelser än den nu gällande författningen. I berörda

förslag har emellertid icke, såsom önskvärdt och behöflig! varit, meddelats

särskilda bestämmelser för försäljning af alkoholstarka och af

alkoholsvaga maltdrycker, till hvilka senare uppenbarligen äro att hänföra

de såsom rusdrycker oskadliga maltdrycker, hvilka i handeln förekomma

under benämning af dricka eller olika slag deraf och hvilka

torde böra likställas med de tillagade icke spirituösa drycker, som

omförmälas i 17 § af författningsförslaget. Då i följd häraf, enligt

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes förmenande, ett af hufvudsyftemålen

med. förslaget förfelats, finner sig Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

icke heller kunna tillstyrka, att det upphöjes till lag.

Skulle det dock läggas till grund för en blifvande lagstiftning i ämnet,

instämmer Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i de anmärkningar

mot detsamma, som blifvit framstälda af reservanten inom komitén,

landssekreteraren Matths Falk.

Emot de föreslagna förändringarne i skjutsstadgan och näringsfiihetsförordningen

har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke

något att erinra.

Christianstads landskansli den 19 december 1900.

Underdånigst:

M. G. DE LA GARDIE.

W. Elirenborg.

45

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län.

Till Konungen.

Såsom infordradt utlåtande öfver af Eders Kongl. Maj:t i nåder

tillsatta komiterades förslag till förordning om försäljning af vin och

maltdrycker samt utskänkning af tillagade icke spirituösa drycker får

landshöfdingeembetet i underdånighet anföra följande:

Till en början kan då landshöfdingeembetet icke annat än på det

högsta beklaga den af komiterade framhållna svårigheten eller omöjligheten

att uppställa en alkoholgräns mellan olika slag af maltdrycker,

afsedd att tillämpas vid dessa dryckers försäljning, hvarigenom lagstiftningen

till förmån för nykterhetens befrämjande i högst väsentlig

mån skulle underlättats.

Derjemte hafva komiterade ansett lämpligt att fråntaga Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvande möjligheten att bevilja rätt till

utskänkning af endast ett slag af maltdrycker, ett förfaringssätt,

hvilket, i föregående författningar om försäljning af maltdrycker icke

förbudet, emellanåt användts, då en person begärt tillstånd till försäljning

af till exempel endast Öl eller endast svagdricka; men om

komiterades förslag blir lag, finnes, derest en dylik framställning göres,

icke någon annan utväg än att antingen afstå framställningen eller

också meddela tillstånd att försälja alla slags maltdrycker, hvilket åter

lätt kan föranleda till missbruk, som eljest icke kommit ifråga, _Särskilt

önskvärdt skulle det varit, om en sådan rättighet medgifvits

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande vid meddelandet af tillstånd

till utskänkning å fabriksområde. Nu måste sådant tillstånd, derest

förslaget blir lag, omfatta jemväl porter och starkare maltdrycker,

hvilket lätt kan framkalla anspråk från arbetarnes sida att bekomma jemväl

sådana drycker, i följd hvaraf oordningar och misshälligheter lätt

skulle kunna uppstå, hvilka helt och hållet skulle kunnat undvikas, om

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande egt rättighet att bestämma, det

endast svagdricka fått å sådant område utskänkas.

Med anledning häraf och med anslutning till hvad en af komiténs

ledamöter, herr Falk, anfört anser landshöfdingeembetet, att tillstånd till

försäljning af maltdrycker, som beviljas tillsvidare och följaktligen när

46

som helst kan återkallas, må kunna begränsas till visst eller vissa slag

af maltdrycker.

Den i § 1 moment 4 af förslaget upptagna bestämmelsen derom

att den, som i sitt hem under minst en vecka mottager gäster till spisning

vid slutet bord, eger att till gästerna vid deras måltider utskänka

maltdrycker synes utesluta möjligbeten för personer, som hafva så kallade

inackorderingar, att vid ett eller annat tillfälle använda vin vid

måltiderna, hvilket väl icke torde böra föranleda till större missbruk än

om till exempel porter dervid begagnas; men i hvad fall som helst synes

det landshöfdingeembetet behöflig^ att, när nu en gång ett dylikt stadgande

föreslagits till lag, den, som vill använda sig af berörda rättighet,

derom gör anmälan i stad hos vederbörande magistrat eller poliskammare

samt på landet bos kronofogde eller länsman, på det tillfälle

dem må beredas att förskaffa sig kännedom om, att ifrågavarande rättighet

icke missbrukas.

Såsom landshöfdingeembetet i förut till komiterade den 8 april

1899 afgifvet utlåtande anfört, bar den så kallade tiolitersförordningen

föranledt dertill, att maltdrycksförsäljningen från handelsbodarna på

landet och de i sammanhang dermed förekommande oordningarna så

godt som upphört, hvaremot i stället kringresande ölförsäljare .frestat

en del af befolkningen till salning och andra öfverträdelser af förordningen,

och då sålunda berörda förordning, enligt landshöfdingeembetets

åsigt, visat sig effektiv, torde behofvet af en tjugulitersförordning få

anses skäligen tvifvelaktigt. Den ökade svårigheten att erhålla ett lagom

förråd af maltdrycker torde snarare uppmuntra än förhindra salningen,

helst, med hänsyn till det alltjemt sjunkande penningvärdet, värdet å

tjugu liter maltdrycker icke lärer verka synnerligen afskräckande, och

föröfrigt torde de i §§ 13 och 14 föreslagna bestämmelserna om tillvägagåendet

vid försändning af sålda maltdrycker samt vid försäljning

genom kringföring af samma drycker vara tillfyllest för förebyggandet

af öfverträdelser, men särskilt, för den laglydiga befolkningen kommer

stadgandet om tjugu liter att verka tryckande. Konsumtionen i ett

mindre hushåll torde i allmänhet icke vara så stor, att icke en jemförelsevis

lång tid åtgår för förbrukningen af sistnämnda myckenhet

maltdrycker, och under tiden surna och förderfvas varorna. Jemväl blifva

frakterna dyra och transportkostnaderna obeqväma. Att i städerna förvaringsrum

finnas, som lämpa sig för så störa förråd, torde höra till

undantagen. Om, såsom landshöfdingeembetet i sitt förutberörda utlåtande

föreslagit, fem liter bestämdes skola utgöra minsta försäljningsbeloppet

samt derjemte föreskrefves, att sådan försäljning icke finge

47

eg a rum senare än till exempel klockan 7 eftermiddag, torde detta, i

förening med öfriga af komiterade föreslagna ordningsföreskrifter, komma

att utgöra en tillräcklig hämsko mot öfverträdcdser af författningen.

Men ännu ett missförhållande, och detta kanske det svåraste, torde

komma föranledas genom bestämmelserna om, att gränsen för den fria

handeln med maltdrycker skall utgöra 20 liter.

På sätt komiterade i motivena framhållit, är nemligen afsigten

dermed samt med de i 1 och 4 §§ föreslagna stadgande^ angående

försäljning från tillverkningsställena och genom kringföring den, att

mellanhänderna vid maltdryckshandeln mera och mera skola försvinna

samt handeln allt mera ske från bryggerierna direkt till konsumenten.

Derigenom skulle tappningsaffärer och bryggerinederlag blifva mera

sällsynta, hvaremot komiterade ej förutsett faran af att för fyllande af

konsumenternas behof kunde komma att i för stor omfattning inrättas

nya småbrvggerier, Indika icke alltid tillverkade goda varor, men på

allt möjligt sätt sökte uppdrifva sin omsättning. Denna fara skulle då,

anse komiterade, förebyggas af de kommunala myndigheterna genom att

åt personer, för hvilka de egde förtroende, meddela tillstånd till bedrifvande

af försäljning till afhemtning under tjugu liter eller att befintliga

bryggerier finge för sådan handel inrätta bryggerinederlag eller

bedrifva försäljning genom kringföring, då konkurrensen borde omöjliggöra

uppkomsten af nyssnämnda slags bryggerier. Denna komiterades

uppfattning kan landshöfdingeembetet icke dela i annat afseende än att

bryggerinederlagen komma att försvinna och små bryggerier med usla

varor att inrättas; och hafva dessa en gång kommit till stånd, torde

de också blifva qvar, helst som dét är högst sannolikt, att en del af

kommunernas egna innevånare blifva delegare uti dylika bryggerier.

Den i § 13 omförmälda förteckning torde kunna fullständigas så,

att mottagaren ålägges teckna qvitto å att han mottagit betingadt parti

maltdrycker, hvarigenom förteckningen ändå mera kommer att underlätta

bevisningen derom, att försäljningen tillgått på lagligt sätt.

Den i § 17 från äldre författningar återkomna bestämmelsen derom,

att personer, hvilka sakna god frejd, få under vissa''vilkor idka försäljning

af kokadt kaffe, thé, choklad och andra tillagade icke spirituösa

drycker, synes landshöfdingeembetet desto mera olämpligt, som den kan

föranleda till lönkrögeri bland dräggen af befolkningen.

I fråga om det i § 18 föreslagna stadgandet att af Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvande meddeladt tillstånd att på landet genom kringföring

försälja vin eller maltdrycker skall återkallas, då både kommunalstämma

och kommunalnämnd i den kommun, tillståndet afser, det på

-

48

yrka, förenar sig landshöfdingeembetet med herr Falk i den af honom

anförda reservation på de skäl, som af honom till stöd för reservationen

anförts.

Ehuru i § 26 straffet för utskänkning af vin eller maltdrycker

bestämts till lägst 25 kronors böter, har på samma gång föreslagits,

äfven när iteration eger rum, att böterna under synnerligen förmildrande

omständigheter kunna nedsättas till 5 kronor.

Detta anser landshöfdingeembetet för sin del olämpligt, då derigenom

aktningen för straffbestämmelserna äfventyras.

Linköpings slott i landskansliet den 31 december 1900.

Underdånigst:

På landshöfdingeembetets vägnar

C. O. de FRESE. JOHAN LINDBY.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Gefleborgs län.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 6 juli innevarande år har härvarande

länsstyrelse ålagts att afgifva underdånigt utlåtande öfver maltdryckskomiténs

förslag till förordning om försäljning af vin och maltdrycker

samt utskänkning af tillagade icke spirituösa drycker; och får landshöfdingeembetet

i sådant afseende i underdånighet anföra, att landshöfdingeembetet,

som i hufvudsak instämmer i den af landssekreteraren

M. Falk emot omförmälda förslag afgifna reservation, visserligen anser

förslaget för öfrigt i flere delar innefatta förbättringar af nu gällande

lagstiftning; men då ifrågavarande förslag, som enligt det åt komitén

gifna uppdrag egentligen skulle hafva till syfte att ytterligare främja

nykterheten, efter hvad sig visat, mötes af nästan allmänt ogillande

af de för nykterhetens främjande särskildt intresserade föreningar och

enskilde, finner landshöfdingeembetet sig böra hemställa, att detsamma

49

icke torde till någon vidare åtgärd från Eders Kongl. Maj:ts sida föranleda.

Gefle slott å landskansli den 31 december 1900.

Underdånigst:

Landshöfdingeembetet

C. M. STRÖM. J. J. SMITH.

Kongl. !V!aj:ts befallningshafvande i Jemtlands län.

Till Konnngen.

Öfver det förslag till förordning om försäljning af vin och maltdrycker

samt utskärning af tillagade icke spirituösa drycker, som afgifvits

af den genom nådiga brefvet den 7 oktober 1898 förordnade

komité, får länsstyrelsen jemlikt nådig befallning uti remiss den 6 sistlidne

juli härmed afgifva underdånigt utlåtande.

Genom den utredning, som meddelats i komiténs betänkande, synes

det vara ådagalagdt, att behof verkligen förefinnes af en i lag bestämd

skilnad mellan svagdricka eller sådan maltdryck, som innehåller högst

2,5 volymprocent alkohol, å ena, samt öfriga slag af maltdrycker, å

andra sidan, och anser länsstyrelsen, att försäljning och kringföring till

försäljning af svagdricka bör kunna af Konungens befallningshafvande

tillåtas oberoende af de inskränkningar, som med afseende å öfriga maltdrycker

kunna stadgas.

Mot ett sådant särskiljande har invändts, hufvudsakligen, att

kontroll ej kan utöfvas derå, att den faststälda alkoholgränsen ej öfverskrides,

och att i följd af svårigheten att förvissa sig om varans alkoholhalt

och af alkohoihaltens föränderlighet eu försäljare af svagdricka

skulle kunna utsättas för möjligheten att utan sitt förvållande blifva

fäld till ansvar för oloflig försäljning af starkare maltdrycker.

Dessa betänkligheter synas dock ej böra tillmätas sådan betydelse,

7

50

att de må utgöra hinder för den ifrågavarande skilnadens uppställande.

Det torde nemligen få antagas, att en samvetsgrann försäljare af svagdricka

icke behöfver befara, att tillverkaren skall lemna honom annan

och dyrbarare vara än den han önskar, och hvilken, äfven om alkoholhalten

tillfälligtvis skulle med en eller annan tiondedels procent öfverskrida

den lagbestämda, svårligen skulle kunna åstadkomma berusning

med deraf följande oordningar; och skulle försäljningen visa sig medföra

sådana verkningar, kan å andra sidan svårigheten att anskaffa bevisning

om den försålda varans beskaffenhet ej anses vara oöfverstiglig

eller ens större än i många andra fall, der åklagaremyndigheterna hafva

att öfva tillsyn å efterlefnaden af gällande författningar.

I öfrigt ansluter sig länsstyrelsen till de åsigter, som komitéledamoten,

landssekreteraren Falk i sitt särskilda yttrande uttalat beträffande

så väl den föreslagna författningens uppställning som dess

innehåll.

Östersund i landskansliet den 23 januari 1901.

Underdånigst:

På landshöfdingeembetets vägnar

L. TH. JACOBSON.

OTTO Y. LANDÉN.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vermlands län.

Till Konungen.

Af Eders Kong]. Maj:t genom nådig remiss den 6 juli 1900 anbefald

att afgifva underdånigt utlåtande öfver maltdryckskomiténs den

23 nästförutgångne maj afgifna underdåniga betänkande med förslag

till förordning om försäljning af vin och maltdrycker samt utskänkning

af tillagade icke spirituösa drycker med mera, får Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande i sådant afseende underdånigst anföra följande.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande delar för sin del den upp

-

51

fattningen, att det för ett ur nykterhetssynpunkt fullt tillfredsställande

ordnande af försäljningen af ifrågavarande varor måste uppdragas en

bestämd gräns mellan rusgifvande och icke rusgifvande maltdrycker.

I sitt betänkande hafva komiterade kommit till den slutsats, att en dylik

gräns icke kan vid varornas försäljning uppdragas. Utan att känna sig

fullt öfvertygad af de skäl, komiterade härutinnan anfört, anser Eders

Kongl. Maj-.ts befallningshafvande, att, innan förslag föreligger rörande

den af komiterade sjelfve antagna möjligheten att vid varornas tillverkning

uppdraga denna gräns, någon större omarbetning af nu gällande

maltdrycksförordning icke bör ske. Under uttalande häraf får Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvande beträffande komiténs betänkande och

förslag i öfrigt i underdånighet göra följande erinringar:

Redan i sitt till komitén den 1 april 1899 afgifna yttrande har

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande såsom sin åsigt framhållit, att

den s. k. 10:litersförordningen icke varit egnad att främja nykterheten,

och Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande tillåter sig betvifla, att

förslaget om förordningens utsträckande till 20 liter skulle medföra

afsedda resultat. Deremot synes det uppenbart, att bestämmelsen skulle

blifva ytterst hinderlig för dem, som använda maltdrycker till måttligt

husbehof, och arbetarebefolkningen, för hvilken svagdrickat mångenstädes

blifvit en nödvändighetsvara, skulle af en dylik föreskrift förledas

till lagens kringgående.

Likaså kan Eders Kong!. Maj:ts befallningshafvande icke biträda

det af komiterade, genom stadgandet i § 10, framlagda förslag om borttagande

från bryggerierna af rätt till nederlag. Följden af en sådan

bestämmelse skulle måhända endast blifva den, att å landsbygden uppstode

smärre bryggerier med dåliga varor och svag kontroll.

Den i förslagets § 14 uppstälda skilnaden mellan egen och annans

tillverkning synes skäligen obehöflig och torde lätt kunna föranleda

onödiga förvecklingar.

Mot de af komitén föreslagna ansvarsbestämmelser har Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke annat att erinra, än att föreskriften

i § 30 punkt 1 — att för förseelse, begången vid kringföring

till försäljning eller annan forsling af vin eller maltdrycker ansvarar

äfven den, för hvars räkning forslingen sker, såsom vore förseelsen af

honom sjelf begången, derest icke omständigheterna göra sannolikt, att

förseelsen skett utan hans vetskap eller vilja — torde, då genom densamma

bevisskyldigheten blefve lagd på den tilltalade och en icke

brottslig sålunda lätteligen skulle kunna blifva fäld till ansvar, böra

såsom stridande mot gällande processgrundsatser ur förslaget utgå,

52

Beträffande frågan om beviljande af tillstånd till utskänkning af

allenast visst eller vissa slag af maltdrycker samt om kommunalmyndigheternas

bestämmanderätt i angifna fall får Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

till alla delar ansluta sig till hvad ena reservanten, landssekreteraren

M. Falk, inom komitén härutinnan anfört.

Mot komiténs förslag till ändringar i skjutsstadgan och näringsfrihetsförordningen

har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke

något att erinra.

Karlstad i landskansliet den 26 januari 1901.

Underdånigst:

ADOLF MALMBORG.

Frith. Grafström.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län.

Till Konungen.

Till underdånig åtlydnad af Eders Kongl. Maj:ts nådiga befallning

i remiss den 6 sistlidne juli åligger det Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

att afgifva underdånigt utlåtande öfver maltdryckskomiténs den

23 maj 1900 afgifna förslag till förordning om försäljning af vin och

maltdrycker samt utskänkning af tillagade icke spirituösa drycker med

mera, och får Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i sådant afseende

i underdånighet anföra följande.

I det utlåtande, som Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande meddelat

till maltdryckskomitén, har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

med hänsyn till spörsmålet, huruvida och i hvad mån genom förändrad

lagstiftning beträffande maltdrycksförsäljningen nykterheten kunde befrämjas,

uttalat såsom sin uppfattning, att den nykterhet, som man

eftersträfva!- bland landets befolkning, icke kan åstadkommas på lagstiftningens

väg, utan att uppfostran och upplysning äro de enda medel,

som, så vidt möjligt är, kunna bortarbeta eller åtminstone förminska

det hos en stor del menniskor förefintliga rusdrycksbegäret. Denna

uppfattning vidhåller Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande alltjemt.

53

Lagstiftningsarbetet i hithörande delar får derföre fortgå med en viss

varsamhet, dels för att ej det beaktansvärda målet genom okloka och

för långt gående åtgärder må än mera aflägsnas och dels derföre, att

lagstiftningen i fråga träffar det måttliga och derföre också tillåtna

bruket af rusdrycker, på samma gång som den närmast vill drabba det

omåttliga och otillåtna missbruket deraf. En god hjelp vid nykterhetsarbetets

utförande i vårt land anser emellertid Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande eu sansad och väl afvägd lagstiftning vara.

För att lagstiftningen i fråga om maltdrycker skall kunna få dessa

egenskaper måste enligt Eders Kongl. Maj ds befallningshafvandes förmenande

en alkoholgräns emellan starkare och svagare maltdrycker uppdragas

och sålunda nykterhets vännernas första fordran i maltdrycksfrågan

uppfyllas. Så länge det oskyldiga svagdrickat skall drabbas af

samma inskränkande lagbestämmelser som de starkare, rusgifvande maltdryckerna,

måste all lagstiftning på detta område blifva otillfredsställande;

och kan icke denna gräns bestämmas med hänsyn till dryckens alkoholhalt

vid försäljningen, så må gränsen uppdragas vid tillverkningen, äfven

om en mer eller mindre kostsam kontroll derför skulle blifva erforderlig.

Lagstiftningens främsta uppgift torde sedan blifva att uppställa

praktiska och i öfrigt lämpliga bestämmelser dels för utskänkningen

och dels för försäljningen af maltdrycker.

I afseende på den förra eller utskänkningen anser Eders Kongl.

Maj ds befallningshafvande den nuvarande och af komitén förordade

fördelningen af denna rörelse i två olika slags rättigheter olämplig.

Rättigheten att utskänka maltdrycker endast åt spisande gäster vid

måltider kräfver nemligen ett bestämdt svar på frågan: hvad menas

med spisande gäster och huru mycket mat skall serveras för att det

serverade skall göra skäl för namnet måltid? Dylika, obestämda uttryck

kunna nästan sägas uppfordra till kringgående och böra derföre, så

vidt möjligt är, undvikas i en lag. Att genom de så kallade ölrättigheternas

sammanförande till en enda klass fara skulle uppstå för att

matställen i tillräckligt antal icke skulle finnas att tillgå lärer icke vara

att befara, då det nemligen ligger i innehafvarnes af dylika ställen

intresse att söka förskaffa sig rättighet att servera maltdrycker till

maten och den myndighet, som har att bevilja sådan rättighet, väl

torde låta sig angeläget vara att se till att bland de sökande tillräckligt

antal innehafvare af matställen tilldelas ölrättigheter.

Med hänsyn till försäljningen af maltdrycker hafva nykterhetsvännerna

sökt göra gällande sin and ra; hufvud fordran på detta område

eller att handeln med maltdrycker skall skiljas från annan handel.

54

Lika obetingadt som Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

ansluter sig till deras fordran om en alkoholgräns mellan starkare och

svagare maltdrycker, lika bestämdt vill Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

motsätta sig förslaget om ölhandelns skiljande från annan

handel. fGenom att framställa en sådan fordran viil det synas, som

om nykterhetsvännerna motarbetade sig sjelfva, ty det kan icke lida

något tvifvel, att den handlande, som icke får sälja annat än maltdrycker,

med alla till buds stående medel skall söka drifva upp afsättningen

af denna vara, under det att för den handlande, som drifver

sin affär äfven med andra artiklar, ölet sällan eller aldrig kommer att

spela en så afgörande rol. Vigtigare än ett dylikt skiljande af ölhandeln

från annan handel synes det Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

vara, att ölhandeln ställes under behörig kontroll eller med andra

ord att handeln med Öl varder en rättighet, som endast genom särskildt

tillstånd kan förvärfvas men som äfven kan förloras, om handeln skötes

på ett med hänsyn till allmän ordning eller i andra afseenden olämpligt

sätt. Komitén har också visat sig biträda denna uppfattning, då

komiten föreslagit, att tillstånd till försäljning af maltdrycker i mindre

qvantiteter än 20 liter skall hos behörig myndighet utverkas.

Hvad det nu föreliggande lagförslagets detaljbestämmelser beträffar,

så måste naturligtvis åtskilliga förändringar vidtagas, om den af Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvande förordade alkoholgränsen och förslaget

om utskänkningsrättigheternas sammanfattande till en klass vinna statsmagternas

gillande, men under alla förhållanden anser sig Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvande böra göra följande erinringar i fråga om

dessa bestämmelser.

I § 2 föreslås bland annat att den, som vill erhålla der nämnd

rätt till iskänkning af vin och maltdrycker, skall före utgången af

april månad det år, då utskänkningen skall börja, ingifva ansökan

derom till länsstyrelsen, som har att deröfver inhemta utlåtande af

magistrat och stadsfullmägtige samt å landet af kommunalnämnd och

kommunalstämma. Hvarje särskild sådan ansökning bör således enligt

förslaget remitteras till de kommunala myndigheterna för utlåtande, och

dessa skulle afgifva särskildt yttrande öfver hvarje ansökning. Dessa

myndigheter skulle således icke blifva i tillfälle att på en gång pröfva

samtliga under ansökningstiden inkomna ansökningar. Detta vore dock

önskvärdt, på det att myndigheterna, derest det ansåges lämpligt hålla

utskänkningsrättigheternas antal inom en viss gräns, skulle kunna, efter

jemförelse mellan^de särskilda ansökningarne, med hänsyn till utskänkningsställenas

belägenhet och utskänkningslokalernas beskaffenhet med

55

flera dylika omständigheter bedöma, huruvida ansökningarne borde tilleller

afstyrkas. Dessutom måste enligt förslaget magistrat eller kommunalnämnd

för hvarje särskild ansökning, som remitteras till dess

utlåtande och blifver tillstyrkt, lemna uppgift å de personer, hvilka

redan innehafva rättighet till rörelse af ifrågavarande slag, gällande

för nästföljande försäljningsår, ehuru icke mer än en dylik uppgift för

hvarje år synes vara erforderlig. Visserligen yttrar komitén i motiven

till § 2, att ansökningarne samtidigt kunna en gång årligen remitteras

till vederbörande myndigheter, men anses detta lämpligt, bör väl ock

i lagen bestämd föreskrift lemnas derom. Likaledes torde det vara

önskvärdt, att magistraten eller kommunalnämnden ålägges att äfven

lemna stadsfullmägtige eller kommunalstämma en uppgift af ofvan berörda

beskaffenhet, så att kommunalrepresentationen erhåller kännedom

om, hvilka rättigheter redan beviljats.

I sammanhang härmed synes böra erinras, att enligt förslagets

§ 15 mom. 3 ombyte af försäljningsställe får ega rum med tillstånd af

den myndighet, som beviljat utskänkningsrättigheten i fråga, utan att

någon kommunalmyndighet i frågan höres. I de flesta fall torde de

kommunala myndigheternas tillstyrkande af en ansökning om utskänkningsrätt

till stor del, särskildt i stad, blifva beroende af försäljningsställets

beskaffenhet och läge. Det lärer då också vara på sin plats,

att dessa myndigheter höras, äfven när det är fråga om försäljningsställets

flyttning. Eljest skulle en rättighetsinnehafvare omedelbart efter

ansökningens beviljande kunna gorå framställning hos länsstyrelsen om

rättighetens förflyttning till annan lokal eller annan plats och få denna

sin framställning bifallen, oaktadt, derest den ursprungliga ansökningen

afsett den nya lokalen eller platsen, de kommunala myndigheterna, om

de ansett platsen olämplig, kunnat afstyrka ansökningen, hvilken då

icke kunnat bifallas.

När ombyte af försäljningsställe medgifves, synes för öfrigt anmälan

derom böra göras hos magistrat eller kommunalnämnd och länsman

i orten, men föreskrift derom saknas i förslaget.

Den länsstyrelsen enligt nu gällande nådiga förordning i ämnet,

§ 7 mom. 2, tillkommande oinskränkta rätt att vid beviljande af rättighet

till utskänkning å passagerareångfartyg föreskrifva de inskränkningar,

som kunna finnas erforderliga, har uteslutits i förslagets motsvarande

bestämmelse i § 6. Enligt den allmänna bestämmelsen i § 15 mom. 1

af förslaget skulle länsstyrelsen dock dervid kunna meddela de föreskrifter,

som till god ordnings främjande kunde finnas nödiga. Den

oinskränkta rätt, som länsstyrelse nu eger att bestämma i fråga om

56

utskänkningens utöfvande på passagerareångfartyg, synes Eders Kong!.

Maj:ts befallningshafvande fortfarande böra bibehållas.

Angående de förändringar, som genom utskänknings- eller försälj - ningsinnehafvares frånfälle inträffa i fråga om rörelsens utöfvande, synes

underrättelse böra meddelas magisirat eller kommunalnämnd och länsman.

Föreskrift saknas emellertid derom i § 16, som innefattar bestämmelser

angående sådana förändringar.

Bland de i § 24 föreslagna allmänna ordningsföreskrifter saknas

bestämmelse om tiden, då utskänkning eller försäljning af vin och maltdrycker

tidigast på dagen må begynna, och icke heller finnes i förslaget

någon föreskrift om tiden, då utskänkning af kaffe, te med mera icke

må bedrifvas. Erfarenheten har visat, att föreskrifter i båda dessa hänseenden

äro af behofvet påkallade.

På det allmänheten må blifva i tillfälle att äfven i sin män öfvervaka,

att meddeladt tillstånd till utskänkning icke öfverskrides, borde,

enligt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes förmenande, bland de

allmänna ordningsföreskrifterna intagas bestämmelse derom, att å hvarje

utskänkningslokal skall för allmänheten vara att tillgå ett exemplar af

maltdryckslagen och finnas anslag, utvisande rättighetens beskaffenhet

och de tider, under livilka utskänkningen må utöfvas.

Bland dessa allmänna ordningsföreskrifter synes ock stadgandet i

gällande förordnings § 18 mom. 2 om anbringande af skylt, der utskänkning

af vin eller maltdrycker idkas, lämpligen böra bibehållas.

Mot de föreslagna straffpåföljderna för lagens öfverträdande torde

kunna anmärkas att, fastän de i viss mån äro strängare än motsvarande

straff i gällande maltdrycksförordning, de dock i vissa fall borde vara

ännu strängare, än föreslaget blifvit, för att kunna blifva tillräckligt

verksamma. Särskildt synes detta vara förhållandet med straffet för

olaga utskänkning af vin och maltdrycker vid iteration fjerde resan eller

oftare, derför straff'' i § 26 föreslagits till böter från 200 till och med

500 kronor.

Det belopp af 5 kronor, hvartill enligt samma paragraf böter under

synnerligen förmildrande omständigheter skulle kunna nedsättas för dylik

olaga utskänkning, äfven vid iterationsfallen, lärer ock vara skäligen

lågt. Enligt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes åsigt vore det

ock önskvärdt, om i sjelfva lagen närmare anvisning lemnades, när detta

lindriga bötesansvar bör komma till användning, på det enighet och

konseqvens derutinnan må kunna göra sig gällande hos de olika domstolar,

som hafva att tillämpa lagen.

I öfvergångsbestämmelseroa, § 36, förekommer icke någon före

-

57

skrift för ordnandet af försäljningen till afhemtning af vin och maltdrycker

vid den tid, då förordningen skall träda i kraft. Samma dag,

detta inträffar, skulle således ingen ega idka dylik försäljning till

mindre myckenhet än 20 liter, enär enligt förslaget särskildt tillstånd

skulle erfordras derför. Det är följaktligen behöflig!;, att i öfvergångsbestämmelserna

intages föreskrift derom, att i fråga om försäljning till

afhemtning af vin och maltdrycker till mindre myckenhet än 20 liter

förordningen icke träder i kraft förrän efter viss lämplig tid, exempelvis

tre månader, efter det den skall tillämpas i öfriga delar.

Slutligen har Eders Kongl. Maj ds befallningshafvande fästat sin

uppmärksamhet dervid, att äfven nu föreliggande förslag till maltdrycksförordning

lemnar rum endast för individuela personer att förvärfva sig

rättighet till utskänkning eller försäljning af vin och maltdrycker.

Äfven om dylik utskänkningsrättigliet af flere anledningar lämpligast

bindes vid viss person, synes det dock kunna ifrågasättas, huruvida

icke vederbörligen registrerade handelsfirmor och bolag borde sättas i

tillfälle att vinna rättighet att sälja vin och maltdrycker. I högsta

grad opraktiskt måste det anses vara, att i en stad med en mångfald

handelsfirmor och bolag, som ega drifva handel med specerier och andra

varor och i sin handel till stor fördel för kunderna skulle kunna föra

äfven vin och maltdrycker, dessa firmor och bolag icke- kunna utverka

sig tillstånd till försäljning af dylika drycker. Detta skulle blifva händelsen,

om förslaget blifver lag och särskildt personligt tillstånd således

blifver erforderligt för rätt att inom stads planlagda område afyttra vin

och maltdrycker i mindre qvantiteter än 20 liter. Icke skulle nykterheten

blifva lidande deraf, att handelsfirmor och handelsbolag berättigades

att förvärfva rätt till en maltdrycksförsäljning, som i regel endast

komme att tillgodose hushållsförbrukningen, så mycket mindre som,

derest detta icke medgifves, vederbörande firmas innehafvare eller bolags

delegare icke lära underlåta att söka för sina personer förskaffa sig den

rätt, som lagen förnekar deras firma eller bolag.

Göteborg i landskansliet den 12 februari 1901.

Underdånigst:

GUST. LAGERBRING.

V. Billmanson.

8

58

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län.

Till Konungen.

Sedan Eders Kongl. Maj:t enligt nådigt bref af den 7 oktober 1898

uppdragit åt en särskild komité att, efter utredning rörande de ändringar,

som i syfte att ytterligare främja nykterbeten kunde behöfva vidtagas

i nådiga förordningen angående försäljning af vin, maltdrycker, kokadt

kaffe och andra tillagade icke spirituösa drycker den 24 oktober 1885,

afgifva förslag i ärendet samt denna komité derefter den 23 maj 1900

afgifvit underdånigt betänkande med förslag till förordning om försäljning

af vin och maltdrycker samt utskänkning af tillagade icke spirituösa

drycker äfvensom till ändrad lydelse dels af 8 och 28 §§ i nådiga

stadgan angående skjutsväsendet den 31 maj 1878 och dels af 8 § i

nådiga förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864,

får Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande på nådig befallning i remiss

af den 6 nästlidne juli härmed afgifva underdånigt utlåtande öfver berörda

förslag. .

. Såsom af komiténs betänkande inhemtas, har antalet bestraffade

fylleriförseelser i riket, från att år 1861 utgöra 3,3 2 per 1,000 invånare,

sedermera så stigit, att detsamma år 1897 uppgick till 7,2 6 för hvarje

tusental invånare; och då samtidigt, enligt hvad berörda betänkande

utvisar, förbrukningen af bränvin och andra brända eller destillerade

spirituösa drycker i vårt land nedgått från 10,18 liter per invånare år

1861 till 7,4 3 liter per invånare år 1897, men förbrukningen af maltdrycker,

svagdricka deri ej inbegripet, ökats från 7,0 7 liter per invånare

år 1861 till 29,5 7 liter per invånare år 1897, synes det antagande ingalunda

oberättigadt, att den betydande stegring af dryckenskapen, hvarom

antalet af de år 1897 bestraffade fylleriförseelser vittnar, är att i

väsentlig mån tillskrifva den ökade förbrukningen af maltdrycker.

Komitén har visserligen sökt förringa giltigheten af detta antagande,

meu, såsom det förefaller Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, icke

med framgång; och den enda motbevisning, som vitsord härutinnan

skulle kunna tillerkännas, eller en statistisk utredning, utmärkande att

spritdryckerna i flertalet fall orsakat det rus, hvarför bötesfällandet år

1897 skett, har komitén gifvetvis icke kunnat åstadkomma. Nykterhetsvännernas

önskan att i sina sträfvanden för nykterhetsarbetet under

-

59

stödjas af en lagstiftning, som undanrödjer eller minskar de hinder,

som ställa sig i vägen för detsamma, torde derför vara fullt befogad.

Då man emellertid går att taga i öfvervägande, på hvad sätt understödet

från lagstiftningen lämpligast borde lemnas, visar det sig, att härvidlag

vida större svårigheter äro att öfvervinna än i fråga om bränvinslagstiftningen.

Och detta af helt nalurliga skäl, ty dels har numera

blifvit ådagalagdt, att spritdryckerna utom i de få fall, då de användas

i medicinens tjenst, sakna annan betydelse för menniskan än såsom

njutningsmedel, under det deremot maltdryckerna, måttligt njutna, utgöra

ett förträffligt näringsmedel, livilket försvårar vidtagandet af restriktioner

i fråga om lagstiftningen beträffande dessa senare drycker, dels måste

härvid jemväl tagas i betraktande maltdryckernas ringa hållbarhet,

hvilket manar till att framgå med försigtighet, så att icke genom lagstiftningens

åtgöranden en verksamhet, som går ut på att tillverka och

försälja ett godt näringsmedel, förqväfves och för de många, som förbruka

maltdrycker på ett förnuftigt sätt, åtkomsien till desamma så

godt som omöjliggöres. I viss mån hafva nykterhetsvännerna visat sig

beakta detta, i det att de uppstält fordran på skilda lagbestämmelser i

fråga om starkare (alkoholrikare) och svagare (alkoholfattigare) maltdrycker;

och, enligt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes förmenande,

vore, derest sådana bestämmelser kunde åstadkommas, mycket vunnet

för nykterhetens och derigenom äfven för den allmänna ordningens

sak, enär, såsom förhållandena nu äro, en länsstyrelse ofta måste ehuru

motvilligt medgifva utskänkning af maltdrycker, blott derför att ett

afslag skulle hafva till följd, att allmänheten derigenom beröfvades

möjligheten att kunna erhålla en så oskadlig men läskande dryck som

svagdricka. Kunde deremot eu lagstadgad gräns uppdragas mellan

starkare och svagare maltdrycker, så att svagdricka blefve hänförligt

till sådana drycker, till hvilkas utskänkning rättighet kunde förvärfvas

blott genom anmälan hos vederbörande magistrat eller länsman, så

kunde otvifvelaktigt till fromma för nykterheten och ordningen bestämmelserna

ej allenast i fråga om utskänkning af maltdrycker annorledes

än vid måltider och framför allt vid marknader, auktioner m. fl. dylika

tillfällen utan äfven beträffande försäljning af maltdrycker till afhemtning

och kringföring betydligt skärpas. Hos den komité, öfver hvars förslag

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande nu har att yttra sig och som

tillsatts för att söka utreda, hvilka ändringar i 1885 års förordning om

försäljning af vin och maltdrycker m. m. kunde behöfva vidtagas i syfte

att främja nykterheten, har naturligtvis också spörsmålet, om den af

nykterhetsvännerna påyrkade åtskilnaden mellan starkare och svagare

60

maltdrycker kunde i en blifvande ny försäljningsförordning uppställas,

utgjort föremål för öfverläggning. Att döma af komiténs motiv har

berörda spörsmål icke lios komiténs flertal vunnit anslutning; och ehuru

åtskilligt nog kunde vara att invända med afseende å hvad komitén anfört

emot uppdragandet af en lagstadgad gräns emellan starkare och svagare

maltdrycker, kan dock Eders Kong]. Maj:ls befallningshafvande icke

bestrida riktigheten af den af komiténs flertal framstälda formella anmärkningen,

att uppdragandet af en dylik gräns bör ega rum i en

förordning om tillverkning af maltdrycker och att affattningen af en

sådan förordning legat utom det uppdrag, komitén af Eders Kongl.

Maj:t erhållit. Med den åsigt, Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

emellertid hyser om lämpligheten af olika bestämmelser angående starkare

och svagare maltdrycker, och då uppenbart är att, derest dylika bestämmelser

skulle komma till stånd, desamma måste föranleda till genomgripande

förändringar i komiténs förslag till ny försäljningsförordning,

hemställer Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande underdånigst, huruvida

icke med fattandet af beslut i anledning af nu föreliggande förslag

borde anstå i afbidan på, att stadganden rörande maltdryckstillverkning

varda utfärdade, helst dermed väl icke länge kan komma att dröja, då

bland de inkomstkällor, som enligt Eders Kongl. Maj:ts nådiga proposition

till innevarande års Riksdag för mötande af kostnaderna för stärkt

försvar ansetts böra tagas i anspråk, äfven maltdrycksbeskattningen

finnes omnämnd.

För de detaljanmärkningar, hvartill komiténs förslag synts Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvande gifva anledning, får Eders Kong].

Maj:ts befallningshafvande här nedan underdånigst redogöra.

Förslaget

till

förordning om försäljning af vin och maltdrycker samt utskärning af

tillagade icke spirituösa drycker.

1 §.

4 momentet.

Enligt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes förmenande synes

det kunna befaras, att ett stadgande, sådant som det uti förevarande

moment föreslagna, skulle kunna komma att för dem, som vilja bruka

61

starkare maltdrycker till berusning, underlätta möjligdieten till åtkomst

af dylika drycker. Å orter, der ett större antal arbetare vore bosatta

eller både sin sysselsättning, skulle nemligen i följd af den anvisning,

momentet lemnar, mången gång komma att inrättas lokaler, som af

inneliafvarne utgåfves för att vara sådana bespisningsställen, som i

momentet afses, men i verkligheten icke vore annat än vanliga maltdrycksutskänkningsställen,

och hvilkas rätta art för vederbörande polismyndighet

ofta blefve svår att uppvisa. Då således den olägenhet,

komitén här velat förebygga, eller att personer, som lefva af inackordering,

kunna blifva utsatta för åtal, för det de åt de inackorderade

tillhandahålla maltdrycker vid måltiderna, kan hafva till följd en annan,

men svårare olägenhet, nemligen ett underlättande af missbruket af

rusgifvande maltdrycker, torde klokheten bjuda att låta ifrågavarande

moment utgå. Vill den, som lefver af inackordering, trygga sig för

åtal, kan han ju för öfrigt antingen förskaffa sig rätt till utskänkning

af maltdrycker åt matgästerna eller ock anmoda dessa att sjelfve åt

sig inköpa dessa drycker.

2 §•

1 och 2 momenten.

Då komitén i 1 momentet föreslagit, att tillstånd till utskänkning,

hvarom der förmäles, må meddelas för ett eller flera, dock högst tre

år, räknade i stad från den 1 oktober och på landet från den 1 november,

föreställer sig Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, att komitén

med stadgandet af dessa tidsbestämningar icke afsett att förhindra, att

t. ex. en person, som i stad icke kan få tillträda för dylik rörelse lämplig

lokal förrän den 1 februari 1903, skulle kunna begära och erhålla tillstånd

att bedrifva utskänkning från sistnämnde dag till och med den 30

september 1904 eller den 30 september 1905 samt följaktligen icke

vara tvungen att i ansökningen begära tillstånd för tiden från den 1

oktober 1902, ehuru han vet, att han ej kan börja rörelsen förrän den

1 februari året derpå. Under antagande, att Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvandes uppfattning härutinnan är riktig, kan den frågan

uppkastas: är förslagets mening i 2 momentet, att denne person det

oaktadt skall ingifva ansökningen till länsstyrelsen före utgången af

april månad 1902? Enligt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes

åsigt torde förslagets mening vara sådan, men Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande befarar, att de i moment 2 begagnade ordalagen

»före utgången af april månad det år, utskänkning en skall börja» lätte

-

62

Jigen skola i ofvan framstälda fall blifva missledande och kunna hafva

till följd, att sökanden icke anser sig vara skyldig eller ens berättigad

att ingifva ansökningen förrän i januari månad 1903, då ju sistnämnda

år är det, hvarunder utskänkningen skall börja. Med anledning häraf

får Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande — under erinran hurusom

med nu gällande lydelse af 6 § 1 momentet i 1885 års förordning

angående försäljning af vin och maltdrycker någon missuppfattning

om tiden, då i fall, liknande det nyss omförmälta, ansökningen skall

ingifvas, icke gerna bör kunna ega rum — underdånigst föreslå,

dels att i 1 momentet ordet »år» utbytes mot försäljningsår;

dels ock att i 2 momentet orden »det år, utskänkningen» utbytas

mot: näst före det försäljning-sår, hvarunder rörelsen.

3 momentet.

Om ock länsstyrelserna väl i allmänhet icke komma att af detta

moments affattning anse sig förhindrade att först efter utgången af april

månad och med en skrifvelse för hvarje kommun till vederbörande

remittera de ansökningar, som dessförinnan inkommit och den kommunen

angå, är dock icke gifvet, att de myndigheter, hvilka det enligt

momentet åligger att öfver ansökningarna afgifva utlåtanden, i allmänhet

komma att inse, att rörande ansökningar, som afsq samma kommun,

kan afgifvas ett gemensamt utlåtande och att det således icke behöfves

att för hvarje ansökning upprepa den i momente t omförmälta uppgiften

å de personer, hvilka förut inom kommunen innehafva rättighet till

rörelse af sådant slag-, hvarom är fråga. På grund häraf och då det

för öfrigt ur synpunkten af kommunens bästa måste anses fördelaktigast,

att de ansökningar, som afse samma kommun, samtidigt blifva föremål

för de utlåtanden, som i momentet stadgas, hemställer Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvande underdånigst om momentets omredigering i

det af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande nu angifna syfte; och

torde det vara synnerligen lämpligt, om vid denna omredigering efter

ordet »försäljningsår» inskötes orden: och å de byggnader i stad samt

hemman eller lägenheter å landet, der dessa personer bedrifva sin rörelse.

3 §.

2 momentet.

Det tillmötesgående, som komitén enligt sidan 88 i motiven

ansett sig böra visa nykterhetsvännerna å landet genom att i moment

2 stadga, att jemväl kommunalstämma skall höras öfver ansökning

63

om rättighet till utskänkning vid måltid å landet, synes Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvande med lika mycket skäl hafva bort visas nykterhetsvännerna

i stad, hvarför Eders Kongl. Majrts befallningshafvande

underdånigst hemställer, att i förevarande moment efter orden »i stad

af magistrat)) måtte inskjutas: och stadsfullmäktige.

Enligt 1885 års förordning angående försäljning af vin och maltdrycker

torde det icke stå en hvar välfräjdad samt för redbarhet och

ordentlighet känd person öppet att få idka sådan utskänkning, som i

nu förevarande moment afses, hvarhelst han önskar, utan måste enligt

Eders Kongl. Maj:ts befallninghafvandes uppfattning berörda förordning

anses göra frågan, huruvida rättighet till dylik utskänkning må beviljas

eller ej, beroende af sådana omständigheter, bland andra, som tillexempel,

om behof af så beskaffad utskänkning kan anses förefinnas

inom socknen eller staden eller inom den trakt af socknen eller staden,

der utskänkningcn är afsedd att utöfvas; om lokalen för rörelsen icke

är olämpligt belägen, såsom till exempel i stad utom dess planlagda

område, der polisbevakning ej finnes o. s. v. Vid sådant förhållande har

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande trott sig böra vid pröfningen af

ansökningar om utskänkningsrätt af ifrågavarande slag böra tillse, att

utskänkningslokalerna, såsom ju afsedda för allmänhetens betjenande,

något så när jemnt fördelas ej mindre på socknens eller stadens olika

trakter än äfven å de i hvarje trakt belägna byggnader och således icke

hopas eller företrädesvis förläggas i viss trakt. Då enligt Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvandes uppfattning nu föreliggande förslags mening

icke kan vara, att härutinnan bör ske ändring, men det i Hallands län

vid flera tillfällen visat sig, att de n^ndigheter, hvilkas yttranden

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande infordrat öfver ansökningar om

rättighet till utskänkning af vin eller maltdrycker åt spisande gäster,

icke i sina yttranden upplyst, att en eller flera rättigheter af enahanda

slag förut funnes i närheten af det ställe, der ny rättighet ifrågasatts,

hemställer Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande underdånigst, att i

förevarande moment efter orden »utskänkningen och» inskjutas orden:

rörande belägenheten af de lokaler, der utskänkning enligt denna paragraf

eller 2 § förut bedrifves, äfvensom.

4 §•

moment 2.

Tillstånd till utskänkning af vin eller maltdrycker inom område

för station vid enskild, till persontrafik upplåten jernväg skulle enligt

64

detta moment få af länsstyrelse meddelas när som helst, derest området

vore beläget på landet, men icke så, om området läge i stad. Någon

giltig anledning till denna olikhet synes Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

icke förefinnas. Då uppenbart är, att äfven vid en inom stads

område belägen enskild järnvägsstation behof af utskänkning af vin

eller maltdrycker för de resandes skull stundom kan vara erforderlig,

synnerligast om stationen icke är en slutpunkt för banan och något af

stadens utskänkningsställen icke ligger alldeles invid stationen, skulle

den nu anmärkta olikheten hafva till följd att, om en nyanlagd enskild

jernväg öppnades för trafik t. ex. den 1 september 1903, tillfälle till

sådan utskänkning af vin eller maltdrycker, som i förslagets 2 § afses,

»icke skulle kunna vid station i stad beredas, om ej jernvägsbolagets

styrelse varit nog förtänksam att redan år 1902 före slutet af april

månad hos länsstyrelsen göra framställning om meddelande åt lämplig

person af tillstånd till dylik utskänkning. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

hemställer med anledning häraf underdånigst, huruvida

icke i förevarande moment orden »på landet belägen» må utgå, i hvilket

fall efter orden »efter det» torde böra inskjutas: i stad magistrat och

stadsfullmäktige samt å landet.

I samma moment föreslås äfven, att tillstånd till utskänkning af

vin eller maltdrycker å enskild jern vägs tåg må meddelas af länsstyrelsen

i det län, hvarest jernvägsbolagets styrelse har sitt säte. Då komitén

sålunda icke velat medgifva dylik utskänkning utan en föregående pröfning

af offentlig myndighet, synes kunna ifrågasättas, huruvida, för den

händelse att jernvägsbolagets styrelse, såsom fallet är med styrelsen

för Halmstad—Nässjö jernvägsalctiebolag och möjligen med åtskilliga

andra jernvägsbolag i riket, icke har sitt säte inom något af de län,

jernvägen genomlöper, det må vara lämpligt, att en sådan pröfning

eger rum hos en länsstyrelse, som saknar all närmare kännedom om

förhållandena i de orter, hvarinom jernvägen är belägen. Om man nu

ock icke vill i fråga om beviljande af tillstånd till utskänkning å en

uti två eller flera län belägen jern vägs tåg med tillämpning af 56 §

i nådiga instruktionen för landshöfdingarne m. fl. den 10 november

1855 öfverlemna åt länsstyrelserna i dessa län att i ämnet gemensamt

besluta, så torde man derför icke behöfva slå öfver till en motsatt

ytterlighet och stadga en bestämmelse, som, då styrelsen för Halmstad

—Nässjö jern vägsaktiebolag har sitt säfe i Stockholm, skulle medföra,

att det tilikomme öfverståthållareembetet att besluta, huruvida vin eller

maltdrycker finge utskänkas å bantåg, som genomlöpa endast Hallands

och Jönköpings län! För den händelse att frågan om utskänkning af

65

vin eller maltdrycker å enskild jern vägs tåg således icke anses böra,

då jernvägen genomlöper två eller flera län, pröfvas af länsstyrelserna

i dessa län gemensamt, torde denna pröfning lämpligast böra tillhöra

länsstyrelsen i det län, hvarinom största delen af jernvägen är belägen.

5 §•

Under åberopande af hvad Eders Kong! Maj:ts befallningshafvande

anfört vid 3 § 2 momentet får Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

underdånigst föreslå, alt i förevarande paragraf efter ordet »magistrat»

inskjutas orden: och stadsfullmäktige.

6 och 7 §§.

I 2 momentet af 7 § i 1885 års förordning, sådant detta moment

lyder jemlikt nådiga kungörelsen den 2 juni 1893, förekommer beträffande

utskänkning af vin och maltdrycker å passagerarfartyg ett stadgande,

som medgifver länsstyrelse rätt att i fråga om dylik utskänkning föreskrifva

»de inskränkningar, som kunna finnas erforderliga», samt således

är af ganska omfattande natur. För borttagande af detta stadgande,

hvilket uppenbarligen lemnar länsstyrelse tillfälle att kunna meddela

åtskilliga särdeles lämpliga föreskrifter i ordningens och nykterhetens

intresse, synes det Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, att komitén

icke förmått gifva giltiga skäl. Och Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

vill i detta afseende gå ännu längre och uttala den önskan,

att den praxis, som hos flera länsstyrelser eger rum derutinnan, att

jemväl vid meddelandet af annan tillfällig utskänkning enligt 7 och 9

§§ i 1885 års förordning än å passagerarefartyg tillståndet beviljas med

af länsstyrelsen föreskrifna inskränkningar, måtte i lagstiftningsväg

uttryckligen godkännas. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande hemställer

derför underdånigst, dels att till första stycket i paragraf 6 i

förslaget måtte fogas ett tillägg af följande lydelse: egande Konungens

befallningshafvande att jemväl i öfrigt beträffande utskänkning, som i

denna paragraf afses, föreskrifva de inskränkningar, som kunna finnas

erforderliga; dels ock att i slutet af 7 § i förslaget måtte tilläggas: samt

att dervid beträffande utskänkningen föreskrifva de inskränkningar, som

kunna finnas erforderliga.

9

1 momentet.

I likhet med komitén anser Eders Kongl. Maj :ts befallningshafvande

det icke böra förmenas en handlande att jemväl hålla utskänkningsrörelse,

om blott denna bedrifves på sådant afstånd från handelsboden, att

utskänkningsrörelsen icke kan tjena allenast till en uppmuntran af

handeln. Den affattning, komitén för detta ändamål gifvit förevarande

moment, sjnes dock Eders Kong]. Maj:ts befallningshafvande mindre

tillfredsställande, då man betänker, å ena sidan, att socknar finnas af så

stort omfång, att en utskänkningsrörelse, bedrifven i ena kanten af

socknen af en person, som har handel i andra kanten, icke gerna kan

tjena till uppmuntran af handeln, samt, å andra sidan, att momentets

affattning icke lägger hinder i vägen för den, som idkar handel i öppen

bod inom en socken alldeles invid gränsen till en annan socken, att

kunna i den senare socknen tätt invid berörda gräns förvärfva rättighet

till utskänkning. Bättre skulle då, enligt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes

förmenande, vara att i förevarande moment utbyta orden »den

kommun» mot t. ex.: ett afstånd af en mil från det ställe.

11 §•

2 momentet.

I detta moment synes af samma skäl, som vid 3 § 2 momentet

anförts, ordet »yttrande» böra utbytas mot: och stadsfullmäktiges yttranden.

13 §.

Af motiven inhemtas, att komiténs mening icke varit, att sådan

förteckning, som i denna paragraf omtalas, skulle medföras, då försändningen

af de sålda varorna sker medelst jernväg eller fartyg och varorna

åtföljas af konnossement eller fraktsedel. Vid sådant förhållande kan

emot det i paragrafen begagnade uttrycket »den som forslar» anmärkas,

att detsamma affattats i alltför allmänna ordalag, hvarför till paragrafen

synes böra fogas ett tillägg, angifvande de fall, då, enligt hvad ofvan

nämnts, förteckning icke behöfves, eller, kanske rättare, att i dessa fall

konnossementet eller fraktsedeln anses lika med förteckning.

67

14 §.

1 momentet.

Af skäl, som vid 3 § 2 momentet anförts, synes i förevarande

moment efter ordet »magistratens» böra inskjutas orden: och stadsfullmäktiges.

2 momentet.

Om tillverkare af vin eller maltdrycker, hvilken vunnit tillstånd

att på landet för försäljning kringföra af honom tillverkade, drycker,

skulle drabbas af en oförskyld olyckshändelse, som omöjliggör för

honom att fylla sina kunders behof, synes rättighet att förse kunderna

med andra varor af enahanda slag böra kunna honom meddelas af länsstyrelsen

för den tid, som pröfvas erforderlig.

15 §.

1 momentet.

Derest hvad Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande anfört vid

6 och 7 §§ skulle vinna nådigt afseende, torde slutet af förevarande

moment tarfva omredigering.

2 momentet.

Första stycket i detta moment torde böra. lyda: Om ■

underrättelse, i stad till magistraten och å landet till kommunalnämnden

samt kronofogden och länsmannen i orten.

Föreskrift torde böra finnas, att länsstyrelse jämväl om tillstånd,

som af jernvägsstyrelsen meddelats, skall underrätta, i stad magistraten

och å landet vederbörande kommunalnämnd, kronofogde och länsman.

3 momentet.

Då för myndigheterna, de kommunala såväl som andra, frågan

om hvarest en utskänknings- eller försäljningsrättighet bedrifves ofta

är af så stor betydelse redan vid pröfningen af, huruvida ansökningen

68

må tillstyrkas eller beviljas eller ej, att det till och med kan hända,

att en ansökning afstyrkes eller afslås endast af den orsak, att platsen,

der sökanden begärt att få idka utskänkningen eller försäljningen, af

myndigheterna anses derför olämplig, torde det kunna ifrågasättas, om

icke den hänsyn till de kommunala myndigheternas önskningar, som

komiten vid affattningen af sitt förslag eljest i så många afseenden

visat sig hysa, jemväl borde utsträckas derhän, att i förevarande moment

finnes bestämmelse derom, att, innan ansökning om ombyte af försäljningsställe

bifalles, tillfälle att i ärendet sig yttra skall lemnas samma

myndigheter, som höras öfver ansökning om tillstånd till utskänkning

eller försäljning.

16 §.

För det fall att någon, som har tillstånd att tillsvidare utöfva

utskänkning eller annan försäljning af vin eller maltdrycker, afliden

synes begränsningen af den tid, hvarunder sterbhusdelegarne enligt

komiténs förslag skulle ega fortsätta rörelsen eller »till dess en månad

förflutit från den dag bouppteckningen efter den döde slutades», icke

vara väl funnen. För polismyndigheterna, som det åligger att städse

öfvervaka, det oloflig utskänkning eller försäljning icke eger rum, skulle

derigenom kännedomen om, huruvida rättigheten existerar eller ej, icke

obetydligt försvåras, enär de nödgades anställa särskilda, säkerligen ofta

med svårighet förbundna undersökningar angående tiden, då bouppteckningen

vore bestämd att afslutas. Och icke så sällan torde kunskap

om, att bouppteckning afslutats, vinnas först senare, vid hvilket förhållande

kan befaras, att en rättighet kommer att olagligen utöfvas eu

tid efter det den upphört att gälla. Bättre skulle, enligt Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvandes förmenande, då vara att begränsa rättigheten

till utskänkning eller försäljning i det fall, hvarom här är fråga,

till en viss tidpunkt efter dödsfallet, oberoende af bouppteckningsförhållandena,

t, ex. till dess tre eller fyra månader förflutit från dödsfallet.

17 §■

7 momentet.

Af den, som icke eger tillgång till motiven, kan detta moment

uppfattas så, att utskänkning, som i förevarande paragraf afses, icke

får å område för statens jernvägar ega rum utan järnvägsstyrelsens

69

medgifvande, men att den, som erhållit sådant medgifvande, derför dock

icke är fritagen från att, innan rörelsen börjas, om densamma enligt

2 momentet göra anmälan hos vederbörande magistrat eller kronolänsman.

Enligt Eders Kong! Maj:ts befallningshafvandes åsigt skulle

momentet bättre återgifva hvad komitén åsyftat, om det erhölle ungefär

följande lydelse:

Hvad i 2, 3, 4 och 5 momenten stadgats afser icke utskänkning

inom område för station vid statens jernvägar, utan gälle derom hvad

Kongl. jernvägsstyrelsen kan finna skäligt förordna.

18 §.

1 momentet.

Med afseende å de olägenheter, försäljningen genom kringföring

flerestädes på landet visat sig medföra, har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

ansett sig icke böra rigta någon anmärkning mot komiténs

förslag i 14 § 2 momentet, att ansökning om tillstånd till sådan försäljning

icke må af länsstyrelse bifallas, derest ansökningen afstyrkts

både af kommunalnämnd och kommunalstämma. Mot hvad komitén i

nu förevarande moment föreslagit eller att länsstyrelse — och, derest

fråga är om område för statens jernvägsstation, jernvägsstyrelsen —

skulle vara skyldig att återkalla tillsvidare meddeladt tillstånd till utskänkning

eller annan försäljning af vin eller maltdrycker på landet,

så snart sådant påyrkas af både kommunalstämma och kommunalnämnd

i den kommun, tillståndet afser, synes deremot befogad anmärkning kunna

göras. För en hvar, som handlagt kommunala ärenden på landet eller

haft att å tjenstens vägnar taga befattning med dylika ärenden, är det

nogsamt bekant, hurusom icke så sällan kommunalstämmor äfven i de

mest vigtiga ärenden kunna vara fåtaligt besökta, beroende till en del

möjligen af ringa kommunalt intresse, men ofta äfven af sådana omständigheter

som brådska med skördens inbergande, för resa ogynnsam

väderlek o. s. v. Vid detta förhållande och då medlemmarne af en

sådan korporation som en kommunalstämma icke äro underkastade personligt

ansvar för sina beslut synes det Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

betänkligt att göra en, kanske stundom endast af missriktad

nykterhetsifver framkallad, fråga om att fråntaga eu tillverkare af vin

eller maltdrycker det honom meddelade tillstånd till försäljning genom

kringföring beroende af en obetydlig och tillfällig majoritets beslut

vid en ringa besökt stämma. På grund häraf och under åberopande

70

i öfrigt af hvad en af komiténs ledamöter, landssekreteraren m. in.

M. Falk i sin reservation anmärkt mot förevarande moment hemställer

Eders Kong!. Maj:ts befallningshafvande underdånigst, att i samma

moment måtte uteslutas orden: »och skall--det påyrka».

19 §.

Den erinran, som enligt denna paragraf måste hafva skett, innan

förbud må meddelas, bör på landet ega giltighet, äfven om den meddelats

af vederbörande kronofogde.

21 §.

2 momentet.

Derest hvad Eders Kong]. Maj:ts befallningshafvande anfört vid

1 § 4 momentet skulle vinna nådigt gillande, skulle nu förevarande

moment blifva obehöfligt.

24 §.

Såsom 1 momentet är affattadt, skulle åt en resande, som å söneller

helgdag ankommer till skjutsanstalt å landet och der har på förhand

bestäld skjuts sig till mötes för fortsättande af en resa, som

kanske ej tål längre uppskof, än som nätt och jemnt erfordras för intagande

af en mindre måltid, icke kunna, om ankomsten infaller strax

efter det den allmänna gudstjensten i församlingens kyrka börjats,

serveras ett glas Öl till maten, utan att gästgifvaren eller skjutsstationsföreståndaren

derigenom gjorde sig skyldig till lagbrott. Ett sådant

stadgande synes Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande orimligt; och

hemställer derför Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande underdånigst,

dels att 3:e stycket af förevarande moment måtte omredigeras derhän,

att stadgandena i l:a och 2:a styckena förklaras icke hafva afseende å

den utskänkning, som af gästgifvare eller skjutsstationsföreståndare

enligt 1 § 3 momentet bedrifves, dels ock att'' 4:e stycket i nu förevarande

moment måtte utgå.

Någon giltig anledning synes Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

icke föreligga att beträffande utskänkning, som idkas enligt

2 och 3 §§ samt enligt 6 § annorledes än å passagerarefartyg, uti nu

förevarande paragraf utesluta den i 18 § 2 momentet af 1884, års för

-

71

ordning befintliga och enligt kronobetjeningens uppgift nyttiga bestämmelsen,

att, der utskänkning idkas, skall vara anbragt skylt eller tydligt

anslag, som rörelsen utvisar.

26 §.

å momentet.

Så lämplig beslagsrätten än kan vara i fråga om en del förbrytelser,

synnerligast när ändamålet dermed är att förhindra det omedelbara

fortsättandet af förbrytelsen, förefinnes dock, enligt Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvandes förmenande, hvad beträffar beslag å maltdrycker

en betänklighet, som jemväl vid riksdagarne 1892 och 1894 påpekats

och som komitén icke förmått skingra. Med afseende derå, att maltdrycker

icke såsom spirituösa och en hel del andra varor, i fråga om

h vilka lag och författningar medgifva beslagsrätt, kunna hållas förvarade

någon längre tid i afbidan på, att anstäldt åtal varder afgjordt, måste,

såsom äfven komitén i 4 momentet af förevarande paragraf föreslagit,

om maltdrycker skulle få tagas i beslag, dessa, så snart ske kan, af

åklagaren afyttras. Vid denna afyttring måste det emellertid, då ändamålet

med den af komitén föreslagna beslagsrätten är ej allenast det

ofvan omförmälta utan äfven att vinna säkerhet för de böter och ersättningar,

hvartill den brottslige kan blifva fäld, vara en tjenstepligt

för åklagaren att se till, att det beslagtagna förrådet icke »slumpas bort»,

enär derigenom en rättskränkning skulle tillfogas den brottslige med

hänsyn såväl till att dennes öfriga egendom måste tillgripas för böternas

och ersättningens gäldande, i den mån försäljningssumman för det

beslagtagna förrådet dertill icke förslår, som ock till att han, om öfverskott

deremot skulle uppstå vid försäljningen, har eganderätt till detsamma.

Har nu beslaget skett å landet, torde det för åklagaren ofta

blifva ©möjligt att kunna till vare sig en eller flere personer i orten

under hand försälja det beslagtagna förrådet utan mot underpris, en

åtgärd, hvarmed en samvetsgrann åklagare antagligen icke skulle anse

sig kunna stå till svars och som för öfrigt skulle af skäl, som ofvan

nämnts, möjligen kunna föranleda till ansvars- och ersättningstalan från

den brottslige. Någon annan utväg för afyttringen af de beslagtagna

maltdryckerna skulle således på landet i de flesta fall icke stå åklagaren

öppen än att försälja dem å offentlig auktion. Men häremot har vid

riksdagarne med rätta anmärkts, att sådant vore en betänklig sak, då den,

som på billigt sätt ville skaffa sig ett rus, genom en dylik anordning

alltför lätt kunde få sitt begär tillfredsstäldt. Eders Kongl. Maj:ts

72

befallningshafvande anser sig derför på grund af hvad sålunda blifvit

anfördt icke kunna tillstyrka bifall till komiténs förslag i 4 momentet

af förevarande paragraf, såvidt detta moment afser beslag å maltdrycker.

I likhet med komitén anser Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

krafvet på skärpta straffbestämmelser för olaga vin- och maltdrycksförsäljning

vara befogadt; och Eders Kongl. Maj:ts befallningsningshafvande

har derför intet att erinra mot den af komitén föreslagna

förhöjning af nu stadgade bötesstraff. Erfarenheten utvisar dock, såsom

äfven komitén i motiveringen (sidorna 160 och 161) närmare utvecklat,

att fall finnas, der bötesstraffen uppenbarligen icke förmå att stäfja den

olagliga försäljningen; och Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande kan

vid sådant förhållande icke dela komiténs motvilja mot att låta fängelsestraff

komma till användning gentemot den, hvars lagtrots visat sig

icke kunna förhindras genom böter eller deremot svarande förvandlingsstraff,

synnerligast som flera gånger upprepad olaga försäljning af vin

eller maltdrycker med afseende å de förderfliga följder, hvartill sådan

försäljning kan leda, i straffbarhet icke torde stå efter åtskilliga andra

brott, för hvilka fängelsestraff omedelbart kan ådömas, såsom t. ex. de

förbrytelser,, hvilka omnämnas i 18 kapitlet 13 § och 24 kapitlet 12 §

strafflagen, i 12 § 3 momentet i förordningen angående kontroll å tillverkningen

af margarin in. in. den 1 juli 1898, i 138 § tullstadgan

o. s. v. .Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande tvekar derför icke

att för sin del föreslå den förändring i 1 momentet af förevarande paragraf,

att straffet för förbrytelse, som der afses, må, om den sker fjerde

gången eller oftare, kunna bestämmas till fängelse i högst sex månader.

32 §.

Huruvida i det fall, att Eders Kongl. Maj:t funnit godt medgifva,

att i viss stad meddelandet af sådant tillstånd, hvarom i 11 § 1 momentet

förmäles, må tillkomma magistraten, äfven bestyret härutinnan

skulle tillhöra de åligganden, som enligt 32 § tillkomma poliskammare

i stad, der sådan finnes, framgår icke klarligen af förslaget. Antagligen

komme tvekan i detta afseende att förspörjas, enär i Eders Kongl. Maj:ts

nådiga beslut sannolikt viss magistrat uttryckligen komme att nämnas

såsom den der erhållit medgifvandet och beslutet således möjligen skulle

kunna tolkas såsom en undantagsbestämmelse. Eders Kongl. Majrts

befallningshafvande hemställer derför underdånigst, att i förevarande

paragraf efter ordet »förordning» måtte inskjutas: eller i särskild ordning

jemlikt 11 § 1 momentet meddelad bestämmelse.

73

33 §.

I öfverensstämmelse med hvad Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

anfört vid 1 § 4 momentet hemställer Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande underdånigst, att i nu förevarande paragraf måtte

utgå orden »eller öfver förbud enligt 21 § 2 inom».

36 §.

I lagskipning^ är det visserligen en allmänt erkänd och gällande

grundsats, att en ny civillag icke eger tillämpning på rättsförhållanden,

som uppkommit, innan lagen trädt i kraft, samt att särskildt stadgande

derom i lagen icke erfordras. Hvad deremot beträffar den ekonomiska

lagstiftningen, torde riktigheten af samma grundsats icke stå så höjd

öfver alla tvifvel, att icke lämpligheten bjuder att i en författning, sådan

som den nu föreslagna, bestämdt utsäga, såväl att försäljningsrättigheter,

som, innan densamma trädt i kraft, blifvit för viss tid beviljade, fortfarande

gälla, sådana de beviljats, till försäljningstidens utgång, som

ock att med förordningen icke afses att upphäfva de före 1874 års

utgång i laga ordning förvärfvade rättigheter att till förtäring på stället

försälja icke spirituösa drycker. Såsom stöd för hvad nu anförts synes

det Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande tillräckligt att endast erinra

om de olika åsigter, som härutinnan försports hos landets domarekår,

äfvensom att af öfverståthållareembetet, efter det 1885 års förordning

utfärdats, hos Eders Kongl. Maj:t i underdånighet framstäld förfrågan

om rätta tolkningen af sagda förordning i afseende å de före 1874 års

utgång beviljade utskänkningsrättigheterna ansetts böra föranleda till

särskildt uttalande af Eders Kongl. Maj:t i nådigt bref till nämnda

myndighet den 2 april 1886.

Förslaget

till

ändrad lydelse af 8 § i Kongl, Maj:ts nådiga förordning angående

utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864.

Då i 9 § af förslaget till förordning om försäljning af vin och

maltdrycker m. m. föreskrifves, att den, som vill i större omfattning

10

74

eller som yrke drifva försäljning’ af vin eller maltdrycker i myckenhet

af minst tjugu liter, skall ställa sig till efterrättelse hvad om handel i

allmänhet är eller varder stadgadt, så gäller tydligen om sådan näringsidkare

1 § i förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni

1864. Härmed synes emellertid komiténs förslag till ny lydelse af 8 §

i sistnämnda förordning icke stå väl tillsammans. Uti sistberörda förslag

säges nemligen, att hvad genom 1 § är stadgadt om rättighet att

idka handel eller annat näringsfång eger icke tillämpning å »handel

med vin och maltdrycker». 1 fråga om partihandeln med vin och maltdrycker,

hvarmed Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande då afser den,

hvarvid endast minst tjugu liter få försäljas, skulle således två mot

hvarandra stridande stadganden komma att finnas, ett, hvaraf framgår,

att 1 § i näringsfrihetsförordningen eger tillämpning å denna handel,

och ett, som säger, att berörda paragraf icke har tillämpning i sådant

afseende. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande kan derför ej finna

annat, än att i förslaget till ny lydelse af 8 § i sistnämnda förordning

efter ordet »maltdrycker» böra inskjutas orden: i mindre myckenhet än

tjugu liter.

Halmstads slott i landskanslist den 4 mars 1901.

Underdånigst:

Landshöfdingeembetet

GUSTAF LINDGREN. CARL HAFSTRÖM.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län.

Till Konungen.

Med öfverlemnande af maltdryckskomiténs den 23 maj 1900 afgift

underdåniga betänkande med förslag till förordning om försäljning

af vin och maltdrycker samt utskänkning af tillagade icke spirituösa

drycker med mera jemte dertill hörande bilagor har Eders Kong!.

75

Maj:t den 6 derpåföljande juli i nåder anbefalt Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande att afgifva underdånigt utlåtande öfver berörda

förslag; och får till följd häraf Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

underdånigst anföra följande.

Den fråga, som gifvetvis torde vara den vigtigaste vid ordnande

af försäljningen af vin och maltdrycker, är spörjsmålet om möjligheten

att uppdraga en bestämd laga gräns emellan starkare och svagare maltdrycker

eller bestämma en laga skilnad mellan »öl» och »svagdricka».

Betydelsen af en sålunda uppdragen skilnad torde ligga i öppen dag.

Genom ett strängt regelbindande af handeln med Öl och andra alkoholstarka

drycker skulle man gifvetvis kunna bringa en bättre ordning i

denna rörelse; och genom svagdrickats frigifvande till allmän försäljning

skulle uppenbarligen motverkas det öfverdrifna användandet af Öl.

Hela vårt lands nykterhetsvänner hafva jemväl rigtat sin sträfvan på

uppnåendet af detta mål, och Riksdagen har likaledes visat sig ega

varma sympatier för uppdragande af en sådan alkoholgräns. Komitén

har emellertid ej ansett sig kunna tillmötesgå dessa uppfattningar.

Komiténs utredning går derpå ut, att en lagstadgad alkoholgräns emellan

olika slag af maltdrycker att gälla vid handeln med dessa drycker skulle

vara förbunden med synnerligen stora svårigheter. Den anses af komiten

kräfva en effektiv kontroll, som ej kan utöfvas, fordra strängt handhafvande,

så att öfverträdelser ej få blifva strafflösa, och ofta tvinga

till straffets läggande på en oskyldig person. Alla dessa omständigheter

hafva föranledt komitén att afstyrka införande i lag af en sådan

gräns.

Hvad angår frågan om möjligheten och lämpligheten att till grund

för en åtskilnad mellan mera och mindre alkoholstarka maltdrycker

lägga, icke den till förbrukning färdiga dryckens alkoholhalt, utan stamvörtens

exfrakthalt, ställer sig komitén häremot icke så afvisande.

Beträffande detta spörsmål säger komitén, att det lider intet tvifvel,

att en gräns emellan olika slag af maltdrycker kan bestämmas, åtminstone

i fall man åtnöjer sig med en extraktgräns, om blott gränsen

uppdrages vid sjelfva tillverkningen, och tillverkaren finge förpligtelse

att, då han utsläppte sin vara i marknaden, sanningsenligt angifva, till

livilket slag densamma vore att hänföra, samt handlanden sedan gjordes

ansvarig för varans beskaffenhet allenast i det fall, att han icke behörigen

rättat sig efter tillverkarens etikettering. På så sätt synes det

komiterade, som skulle äfven en ren alkoholgräns kunna bestämmas.

Komiterade hafva emellertid, beklagligt nog, icke ansett sig böra till

närmare utredning upptaga frågan om tillverkningsgräns af ena eller

76

andra slaget. Hufvudgrunden för detta komiténs åskådningssätt synes

hafva varit den, att det komitén lemnade uppdrag, strängt taget, omfattade

allenast handeln med här afsedda drycker, icke sjelfva dryckestillverkningen,

för hvilken skulle gälla de allmänna bestämmelserna i

näringsfrihet sförordningen. Komitén har vidare anfört att då, enligt

komiténs uppfattningssätt, tillverkare alltid skulle ega att utan inskränkning

få försälja sin tillverkning från tillverkningsstället, alkoholgränsen

sålunda skulle komma att beröra allenast återförsäljare samt tillverkare,

för så vidt han drefve försäljning på annat sätt än nyss är sagdt.

Eders Kong!. Maj:ts befallningshafvande kan ej annat än beklaga,

att icke komitén sökt öfvervinna sina betänkligheter och åstadkommit

den vidsträcktare undersökning, som så allmänt i vårt land påfordrats,

och framstält de förslag, som en sålunda utvidgad undersökning och

utredning kunnat gifva vid handen.

Eders Kong! Maj:ts befallningshafvande hemställer till Eders

Kongl. Maj:ts nådiga bedömande, huruvida icke, innan komiténs förslag

till någon framställning till Riksdagen föranleder, ytterligare utredning

i nu angifna syfte kan anses böra åvägabringas.

Ehuru Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande således i den

otvifvelaktigt vigtigaste fråga, som varit föremål för komiténs behandling,

intager en från komiténs uppfattning afvikande ståndpunkt, hvilken

icke kan undgå att göra sig gällande med afseende på komiténs förslag

i dess helhet, vill Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande dock jemväl

framställa några erinringar, som vid förslagets granskning företett sig

emot en del af förslagets specialstadganden.

1 § 4. synes Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande vara bättre

affattadt enligt komitéledamoten Falks reservation, som följaktligen i

den delen af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande tillstyrkes.

I § 5 föreslås, att vid fabrik eller annan industriel anläggning

länsstyrelse skulle ega, på ansökning af arbetsgifvaren samt sedan

magistrat eller kommunalnämnd och kommunalstämma blifvit hörda,

meddela arbetsgitvaren tillstånd att tillsvidare inom anläggningens område

xxtskänka maltdrycker till derstädes i hans arbete sysselsatta personer.

En sådan rätt synes Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

lätt kunna föranleda missbruk och synes jemväl i andra afseenden

betänklig. Vederbörande arbetsgifvare kan lätt komma i en skef ställning

till arbetarne. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande afstyrker

af sådan anledning förslaget i denna del.

Något behof af den utaf komitén i § 8 föreslagna utsträckning

77

af handlandes rätt att erhålla tillstånd till försäljning af vin och maltdrycker

synes Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande ej förefinnas.

De i § 16 föreslagna bestämmelserna om sterbhnsdelegares försäljningsrätt

synas jemväl Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

öfverflödiga. Rättigheter af ifrågavarande slag måste väl alltid betraktas

såsom rent personliga och böra följaktligen upphöra med innehafvarens

död. Frågan huruvida rättigheten derefter må utöfvas af någon bland

sterbhusdelegarne eller upplåtas till annan person eller alldeles indragas

bör, enligt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes mening, blifva

föremål för särskild pröfning i hvarje förekommande fall.

Beträffande 18 § instämmer Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

fullständigt i hvad komitéledamoten Falk i sin reservation i denna

del anför. Bestämmelsen synes Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

både oformlig och i sig sjelf oegentlig. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

skulle genom kommunalbeslut tvingas till en embetsåtgärd,

som kan vara både orättvis och obillig.

En omständighet, som enligt nu gällande stadganden kan föranleda

till förbud för försäljning af maltdrycker till afhemtning är den, att

genom försäljningen främjas oloflig utskänkning. Denna anledning till

förbud i nämnda afseende är enligt förslaget borttagen. Såsom skäl

anföres af komitén, att den ej hade sig bekant, att denna omständighet

någonsin åberopats såsom anledning till sådant förbud. Detta måste

emellertid, enligt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes åsigt, ofta

hafva varit fallet, och Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande anser

derför tillräckliga skäl ej tala för bestämmelsens borttagande.

Att, på sätt i § 31 föreslås, på förseelse af här ifrågavarande art

tillämpa allmänna strafflagens stadgande i 4 kapitlet 1 § samma laganser

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande vara en ny grundsats,

hvars införande ej synes Eders Kong!. Maj:ts befallningshafvande tillrådlig

redan af det skäl, att densamma följdriktigt skulle föranleda

tillämpning af än flera af de inom straffrättens i allmänhet tillämpade

grunder för sammanträffande af här ifrågavarande förseelser samt om

förening eller förändring af straff derför. Att stadga, att den föreslagna

bestämmelsen skulle tillämpas, derest brotten skulle vara begångna inom

samma kommun, men deremot icke om de vore föröfvade inom olika

kommuner, anser Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande jemväl synnerligen

oegentligt, hvadan Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

afstyrker det framlagda förslaget i denna del.

Det vill jemväl synas Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

de föreslagna straffen för oloflig handel med vin och maltdrycker

som

78

skulle vara skäligen låga. Något missbruk vid förhöjda straffs tillämpning

torde icke vara att befara.

Falun i landskansliet den 23 April 1901.

Underdånigst:

F. HOLMQUIST.

Kristian Wik.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Upsala län.

Till Konungen.

Till fullgörande af den genom''remiss af den 6 Juli 1900 meddelade

nådiga befallning får Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

härmed afgifva underdånigt utlåtande öfver komiterades betänkande med

förslag. till förordning om försäljning af vin och maltdrycker samt ut~

skänkning af tillagade icke spirituösa drycker med mera.

Den principfråga, hvarom en stor del af komiterades betänkande

rör sig, gäller möjligheten och lämpligheten af uppdragande af en gräns

mellan alkoholstarka och mindre alkoholstarka maltdrycker. Komiterade

hafva ej ansett skäligt att föreslå någon sådan gräns.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande ansluter sig i denna fråga

till "de åsigter, som uttalats af reservanten herr Falk. Äfven inom

Upsala län har meddelats tillstånd till utskänkande af allenast vissa slag

af maltdrycker. Någon olägenhet af dessa utskänkningsrättigheter har

icke försports, och ej heller någon tvekan om hvad slags drycker, som

afsetts .med det meddelade tillståndet. Komiterade hafva i sina motiv

(sid. 63) medgifvit, att en gräns emellan olika slag af maltdrycker kan

bestämmas. De hafva jemväl i fråga om kringförande af maltdrycker

(sid. 71 och 130) sjelfva anvisat den väg, hvarpå tillräcklig kontroll kan

vinnas,sam ma väg, som herr Falk anvisat i fråga om utskänkning.

Det finnes knappast anledning att antaga, att indragningsmakten, tilllämpad

af Konungens befallningshafvande ensam, skulle i detta syfte

79

blifva mindre effektiv, än der den påkallades af vederbörande kommunalmyndigheter.

Eders Kong!. Maj:ts befallningshafvande, som sålunda anser en

blifvande lagstiftning i alla de delar, der sådant påkallas för förverkligande

af Eders Kongl. Majds befallningshafvandes åsigt i denna vigtiga

principfråga, böra affattas i enlighet med hvad herr Falk föreslagit,

öfvergår härefter till granskning af förslaget i detalj och följer dervid

den ordning, hvaruti de olika frågorna förekomma i komiterades förslag.

1 § 4 mom., der orden »hem», »slutet bord» och »vecka» kunna

gifva anledning till olika tydningar, anser Eders Kongl. Majds befallningshafvande

kunna helt och hållet utgå. Sjelfva förhållandet regleras bättre

såsom hittills genom en förståndig lagtolkning än genom ett lagbud,

som knappast kan affattas så, att det ej ger anledning till olika tolkningar

och sålunda uppmuntrar till missbruk.

Det i 3, 4, 5 och 6 §§ af Kongl. förordningen den 24 oktober

1885 stadgade förfarande för meddelande af rätt till utskänkning har

tydligen tillkommit för att undandraga de kommunala myndigheterna

pröfningen af vederbörande sökandes personliga kompetens. Det har troligen

befarats, att en dylik pröfning skulle lemna spelrum för personliga intressen

och inflytanden, hvilka inom kommunala korporationer lätt göra sig

gällande. Eders Kongl. Maj ds befallningshafvande anser önskvärdt, att

denna princip fortfarande bibehålies. Den förenkling i förfarandet, som

komiterade med fullt skäl eftersträfvat, borde det oaktadt kunna åtminstone

i någon mån vinnas. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

vill i detta afseende särskildt påpeka det oegentliga uti att då, såsom

flera gånger inträffat, i en socken på landet utskänkningsrätt sökes för

en viss bestämd person, t. ex. en innehafvare af ett hotell, och sålunda

någon annan person ej kan komma i fråga, likväl hela den i förordningen

föreskrifna vidlyftiga apparat måste sättas i gång.

Komiterade hafva i 3 § föreslagit, att jemväl ansökningar att

vid måltider till spisande gäster utskänka maltdrycker skulle ingifvas

till Konungens befallningshafvande. Något annat skäl för denna nyhet

än konseqvens med stadgandena i 2 § hafva ej af komiterade anförts.

Det kan ifrågasättas, huruvida denna konseqvens är värd den fullkomligt

onödiga omgång med remiss från Konungens befallningshafvande

till kommunalmyndighet eller magistrat, som deraf blefve en följd.

Stadgandet i 5 § om arbetsgifvares rätt att utskänka maltdrycker

till sina arbetare anser Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande synnerligen

olämpligt, särdeles om denna utskänkningsrätt, på sätt komiterade

föreslagit, måste meddelas att omfatta alla slag af maltdrycker. Eders

80

Kongl. Maj:ts befallningshafvande delar ej komiterades åsigt, att det

icke kan befaras, att en sådan utskänkningsrätt komme att missbrukas.

I likhet med herr Falk anser Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande,

att den i förslagets § 6 omförmälda tillfälliga utskänkningsrätt

borde kunna beviljas tills vidare samt att Konungens befallningshafvande

borde erhålla rätt att, beträffande alla tillfälliga rättigheter,

föreskrifva de inskränkningar i utskänkningsrätten, som kunde anses

nödiga på grund af föreliggande omständigheter.

I fråga om rätten att i stad försälja maltdrycker till afhemtning

ansluter sig Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande till hvad herr

Meyer i sin reservation yttrat. Anses emellertid särskildt tillstånd i

detta afseende böra fordras, torde meddelandet af detta tillstånd böra

i hvarje fall öfverlemnas till magistraten.

För vinnande af rätt till dylik handel på landet skulle enligt

förslaget förfarandet vara detsamma, som för vinnande af utskänkningsrätt

finnes stadgadt i 2 § 2, 3, 4 mom. Det synes dock knappast nödigt

att, hvad dessa rättigheter angår, fasthålla vid stadgandet i 2 § 2 mom.

om viss tid, inom hvilken ansökningarne skola ingifvas.

Genom stadgandena i 10 § punkt a) och 14 § mom. 3 skulle

åstadkommas ett slags monopol för tillverkare på försäljning inom det

i 14 § anvisade område.

De nu så vanliga nederlagen och öltappningsaffärerna blefve så

godt som omöjliga. Då emellertid dessa genom konkurrensen i högst

väsentlig mån bidragit till höjande af maltdryckernas godhet, samt ett

dylikt monopol torde stå mindre väl tillsammans med de i vår näringslagstiftning

gällande principer, anser Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande,

som instämmer i hvad herr Klason i sin reservation anfört i

samma syftning, förslaget i denna del vara mindre välbetänkt.

Då Konungens befallningshafvandes i 2:dra punkten af 16 § omförmälda

beslut icke i hvarje fall kan komma vederbörande tillhanda

samma dag det meddelas, bör uttrycket: »beslut i frågan meddelas»

utbytas mot: »beslut i frågan bevisligen delgifvits».

På sätt redan anförts, anser Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

jemväl den i 6 § omförmälda utskänkningsrätt böra beviljas

tills vidare och sålunda falla under den i 18 § Konungens befallningshafvande

tillagda återkallelserätt.

Hvad angår den i sistnämda § kommunalnämnd och kommunalstämma

tillagda befogenhet att fordra återkallelse af meddeladt tillstånd

till kringförning, ansluter sig Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

till den af herr Falk i hans reservation uttalade åsigt. Sedan tillståndet

81

en gång beviljats, bör dess bestånd ej göras beroende af en måhända

helt tillfällig kommunal pluralitets vilja.

Enligt komiterades motiv (sid. 145) skulle 19 § 2 mom. ej vara

tillämplig å försäljning, som idkas jemlikt 4 §. Detta torde dock i så

fall böra utsättas, ty det framgår icke af §:s nuvarande lydelse.

Den i 26 § 4 mom. föreslagna beslagsrätt anser sig Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvande icke kunna tillstyrka, åtminstone ej i den af

komiterade lemnade formulering. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

vill till en början anmärka att, under det ordet »försäljning))

i öfrig! användts såsom betecknande något annat än utskänkning, »försäljning»

här skulle innefatta jemväl utskänkning. Detta kan vålla

tvekan och osäkerhet. Ännu större torde denna tvekan och osäkerhet

blifva i afseende på sjelfva beslagsrätten. Beslaget skall ske »till säkerhet

för blifvande böter och kostnader samt för att förhindra försäljningens

fortsättande vid tillfället». Det är sålunda tydligt, att detsamma,

till vinnande af sistnämnda ändamål, alltid måste omfatta hela det lager,

som af den brottslige vid tillfället innehafves. Men om nu detta i värde

öfverstiger det belopp, hvartill böter och kostnader sedermera visa sig

stiga, hvem skall då hafva rätt till öfverskottet? Om detta tillkommer

egaren af varan, på hvad sätt skall vederbörande tjensteman till denne

redovisa detsamma? Om den beslagtagna varan förstöres, innan den kan

realiseras, skall då tjenstemannen vara ansvarig derför såväl inför Kongl.

Maj:t och kronan som för egaren? Alla dessa frågor lemnar förslaget

obesvarade. Uttrycket »hos den brottslige finnes» skulle komma att

gifva anledning till olika tolkningar. Den brottslige torde väl äfven i

de flesta fall kunna laga så, att blott obetydligt af den till försäljning

utbjudna varan finnes »hos» honom.

Då ordet »tillstånd» i förslaget i allmänhet användes för att

beteckna tillstånd, lemnadt af offentlig myndighet, torde för tydlighets

skull slutet af 29 § böra erhålla följande förändrade lydelse: »till hvars

utöfvande han enligt denna förordning erhållit tillstånd eller eljest är

berättigad.»

Mot förslaget i öfrigt har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

icke något att anmärka.

Upsala slott i landskansliet den 28 maj 1901.

Underdånigst:

BRÅKENHJELM.

P. II. Löfquist.

11

82

Kong!. Maj:ts befallningshafvande i Elfsborgs län.

Till Konungen.

Vid den granskning af maltdryckskomiténs den 23 maj 1900

afgifna underdåniga förslag till förordning om försäljning af vin och

maltdrycker m. m., som Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i följd

af nådig remiss den 6 juli samma år företagit, har Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande funnit förslaget icke föranleda till annan erinran,

än att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande anser andra punkten i

1 mom. af 24 § i författningsförslaget utan nämnvärd olägenhet kunna

till förekommande af missbruk gifvas sådan förändrad lydelse, att det

i afseende på landet föreslagna förbud mot försäljning annorledes, än

medels utskänkning, och mot försändning af vin och maltdrycker å sönoch

helgdag utsträckes jemväl till stad.

Venersborg, i landskansliet, den 28 juni 1901.

Underdånigst:

L. W. LOTHIG1US.

Mats Zachrison.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 6 juli 1900 har Eders Kongl. Maj:t,

med öfverlemnande af maltdryckskomiténs underdåniga betänkande med

förslag till förordning om försäljning af vin och maltdrycker samt

83

utskärning af tillagade icke spirituösa drycker in. in. jemte dertill

hörande bilagor, anbefallt länsstyrelsen att afgifva underdånigt utlåtande

öfver berörda förslag, hvarjemte Eders Kongl. Maj:t den 30 januari

innevarande år för underdånigt yttrande till länsstyrelsen öfverlemnat

en af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län i sammanhang

med utlåtande öfver maltdryckskomiténs berörda förslag gjord

underdånig framställning rörande tillstånd till försäljning af vin och

maltdrycker å områden hörande till kronans fästningar.

Till fullgörande af Eders Kongl. Maj:ts ofvanberörda nådiga befallningar

får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.

Det under senare åren från skilda håll allt starkare framträdande

yrkandet att, för befordrande af nykterheten, lagstiftningen om handel

med maltdrycker borde göra åtskillnad mellan starkare maltdrycker

och sådana med mindre alkoholhalt samt i öfrigt så ordnas, att sistnämnda

sla^ af maltdrycker såsom oskadliga och för arbetsklassen oumbärliga

gjordes beroende af mindre restriktiva bestämmelser och dermed

också lättare tillgängliga än de mera alkoholstarka maltdryckerna,

har otvifvelaktigt utgjort en af de förnämsta anledningarna till det åt

komitén lemnade uppdrag att uppgöra förslag till ny lagstiftning i

förevarande ämne. Komitén har ock egnat en dryg del af sitt arbete

åt utredning och undersökning af nyssnämnda hufvudfråga, men dess

flertal har funnit densamma böra besvaras nekande och derföre inskränkt

sig till att med bibehållande af nu gällande lagstiftnings hufvudgrunder

föreslå några mindre förändringar och jemkningar i hithörande

författningar.

Den åsigt, pluraliteten inom komitén beträffande ofvan omförmälda

hufvudfråga omfattat, kan länsstyrelsen icke dela. Obestridligt

torde vara, att handeln med svagdricka och andra dermed jemförliga

alkoholsvaga drycker, hvilka ur nykterhetssynpunkt äro oskadliga och

derjemte närande och för en stor del af befolkningen snart sagdt oumbärliga,

principielt sedt borde, äfven om sådant ej direkt verkade till

nykterhetens främjande, vara fritagen ifrån de stramande band, man

i berörda syfte genom lagstiftningen ansett sig böra pålägga handeln

med de alkoholstarkare maltdryckerna.

Det är alltså endast praktiska hänsyn, såsom svårigheten att genom

lagbestämmelser lämpligen angifva åtskillnaden mellan de olika

slagen af maltdrycker, faran för missbruk af försäljningsrätten med

mera dylikt, som skulle kunna eller böra föranleda lagstiftaren att underkasta

de alkoholsvaga maltdryckerna samma lagbestämmelser som de

starkare och för nykterheten farliga.

84

Men sådana praktiska tvångsskäl föreligga enligt länsstyrelsens

åsigt icke. Komitén har sjelf erkänt möjligheten att i lag bestämma

en genom viss alkoholhalt angifven gräns mellan olika slag af maltdrycker,

under förutsättning att gränsen uppdrages vid sjelfva tillverkningen

och tillverkaren får sig ålagdt att vid varans utsläppande i

marknaden medelst etikettering angifva densamma såsom hörande till

ena eller andra slaget. Och hvad angår den kontroll, som i sådant

fall möjligen skulle erfordras från det allmännas sida, så behöfver denna,

om den ordnas praktiskt och lämpas efter ändamålet, ingalunda blifva

vare sig svår eller afsevärdt betungande för tillverkarne. I öfrigt håller

länsstyrelsen i olikhet med komitén före att, äfven om man bortser

från tillverkaren och håller sig endast till försäljaren, uppställandet af

en alkoholgräns till efterrättelse för denne icke skulle vara omöjligt.

Åtminstone förefalla de skäl, komitén anfört emot en lagbestämmelse i

sådant syfte, föga öfvertygande, grundade, som de synas vara, mera å

teoretiska betänkligheter än å sakförhållandena, sådana dessa kunna

antagas komma att te sig i verkligheten.

Anser man emellertid emot länsstyrelsens nu uttalade mening

hinder möta att i lag fastställa en viss alkoholhalt såsom åtskillnad

mellan de olika slagen af maltdrycker, synes dock häraf icke med nödvändighet

följa, att allt skiljande i lagstiftningen mellan dessa drycker

är omöjligt. Språkbruket torde härutinnan gifva en ganska tillfredsställande

ledning. De svagare maltdryckerna gå i handeln under namn

af svagdricka, svensköl, iskällardricka eller pilsnerdricka, och för den

allmänna uppfattningen torde det stå klart hvad slags dryck dessa begrepp

beteckna. Skulle också i något fall svårighet möta att afgöra,

om en dryck bör hänföras till dessa eller till de med benämningarne

bäjerskt Öl, pilsneröl eller porter betecknade starkare maltdryckerna,

lärer sådant kunna betraktas såsom ytterst sällsynta undantag, hvilkas

förekomst icke böra utgöra hinder för att vid lagstiftning om handeln

med maltdrycker utgå ifrån att ofvan omförmälda olika benämningar

beteckna för allmänheten och myndigheterna kända begrepp. Så har

ock finska lagstiftningen gjort, i det densamma i sin maltdrycks förordning,

utan angifvande af alkoholgräns eller annan åtskillnad än den,

som ligger i benämningarne, meddelat vissa strängare bestämmelser i

fråga om handeln med Öl eller porter, som icke gälla för andra slag

af maltdrycker, och länsstyrelsen har sjelf, med stöd af en kanske något

evasiv tolkning af vår egen, nu gällande författning i ämnet, sedan

flera år tillbaka vid meddelande af tillfälliga rättigheter till iskänkning

af maltdrycker i en mängd fall inskränkt dessa rättigheter till

85

försäljning af do svagare slagen af dylika drycker, iskällardricka, pilsnerdricka

och svagdricka, utan att erfarenheten i något fall gifvit vid

handen, att tvekan förefunnits om hvilka drycker de meddelade tillstånden

åsyftat, och utan att missbruk vid försäljningsrätternas utöfvande

i afsevärd mån förelupit.

Med eu sådan erfarenhet för ögonen kan länsstyrelsen, som, på

sätt förut erinrats, ur principiel synpunkt anser riktigt, att de alkoholsvaga

maltdryckerna göras lättare tillgängliga för allmänheten än de

starkare slagen af dessa drycker, och som icke heller anser det omöjligt

eller orimligt, att eu sådan anordning kan i viss mån verka främjande

för nykterheten, icke annat än tillstyrka, att, äfven om någon

viss alkoholgräns icke anses kunna i lagen fastställas, likväl handeln

med de med benämningarne svagdricka, iskällardricka, pilsnerdricka och

svensköl betecknade eller dermed jemförliga svagare maltdrycker göres

beroende af särskilda bestämmelser, mindre restriktiva än de, som gälla

för andra starkare maltdrycker.

Dessa bestämmelser borde enligt länsstyrelsens åsigt i hufvudsak

lämpligen innehålla:

att tillstånd till sådana dryckers försäljning och utskänkning skulle

meddelas af Eders Kong!. Maj ds befallningshafvande utan skyldighet

för denna myndighet att i frågan inhemta yttrande af de kommunala

myndigheterna;

att tillstånd icke borde vägras i andra fall, än då anmärkning

förekomme mot sökandens person eller särskilda skäl förelåge att befara

missbruk;

att rättigheten meddelades att gälla tills vidare; samt

att densamma närsomhelst i händelse af missbruk skulle kunna

återkallas.

Ville man inskränka undantagen från den allmänna lagstiftningen

om maltdrycker till att gälla endast i fråga om svagdricka, skulle man

till och med enligt länsstyrelsens åsigt kunna låta frågan om tillstånds

erhållande bortfalla och nöja sig med att föreskrifva anmälningsskyldighet,

såsom om kokadt kaffe m. m. är stadgadt.

Utom hvad länsstyrelsen nu anmärkt beträffande förslagets ståndpunkt

med hänsyn till ofvan omhandlade hufvudfråga, tillåter sig länsstyrelsen

framställa följande mera speciella erinringar:

4 §>

I likhet med Eders Kong!. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs

län anser länsstyrelsen särskilda bestämmelser nödiga rörande

86

försäljning af maltdrycker vid kronans fästningar åt der fast eller tillfälligtvis

anstälde personer och deras familjer, i syfte att möjliggöra

tillstånds meddelande för längre tid än en del af året oberoende af de

kommunala ortsmyndigheterna. Dylika bestämmelser böra dock icke

begränsas att gälla allenast inom den plats, som omslutes af fästningsverken,

utan ega tillämplighet a hela det till fästningen hörande område.

Under Vaxholm—Oscar-Fredriksborgs fästning lyder ett ganska

vidsträckt område utanför själfva befästningarne, der talrika arbetare

äro sysselsatte, och för dessa kunna marketenterierna icke förläggas

inom själfva befästningarne.

Huruvida . concessionsmyndigheten lämpligen bör uppdragas åt

vederbörande militärchef eller, efter förslag af denne, åt länsstyrelserna,

torde, kunna sättas i fråga. För sin del håller länsstyrelsen före, att

det sista alternativet bör väljas.

6 §•

Länsstyrelsen anser giltiga skäl ej vara anförda för borttagande

af nu gällande bestämmelse om befogenhet för länsstyrelserna att vid

meddelande af tillstånd till utskänkning af maltdrycker å passagerareångfartyg

föreskrifva de inskränkningar, som kunna finnas erforderliga.

Snarare synes det kunna ifrågasättas, huruvida icke, såsom eu reservant

ifrågasatt, en dylik befogenhet bör utsträckas att gälla äfven i fråga

om öfriga tillfälliga eller tillsvidare beviljade rättigheter.

Anser man sig icke kunna, såsom länsstyrelsen ifrågasatt, göra

handeln med de svagare maltdryckerna beroende af särskilda, mindre

restriktiva bestämmelser, blifver en sådan utsträckning enligt länsstyrelsens

mening nödvändig. Derförutan skulle länsstyrelsen nemligen

icke kunna besvara en ansökan om rätt att sälja t. ex. svagdricka med

ett enkelt bifall, utan måste, derest ansökningen icke ansåges böra afslås,

utsträcka tillståndet till alla slag af maltdrycker, således utöfver

hvad som begärts, ett förhållande, som visserligen komiténs flertal ansett

sig kunna förorda, men som helt säkert icke skulle lända till främjande

af nykterheten.

9 §•

Fastställandet af tjugulitersgränsen är egnadt att bjert framhålla

olägenheterna af förslagets ståndpunkt till frågan om åtskillnad mellan

starkare och svagare maltdrycker. Derigenom att förslaget ej med

-

87

gifver en sådan åtskillnad tvingas kommunalmyndigheter, som anse

tillstånd till försäljning till afhemtning af öl och porter icke böra medgifvas,

att förbjuda jemväl försäljning af svagdricka i mindre partier

än tjugu liter, ett förhållande, som på ett orimligt sätt skulle försvåra

åtkomsten af nämnda oskadliga dryck och lemna ett flertal personer

och familjer valet emellan att antingen afstå derifrån eller deraf inköpa

större myckenhet än som hinner konsumeras, innan varan varder skämd.

I öfrigt föranleder innehållet af första stycket i denna § länsstyrelsen

att hemställa till nådigt öfvervägande, huruvida icke den

föreslagna inskränkningen i rättigheten till försäljning till afhemtning

af vin och maltdrycker i stad må anses för mycket inkräkta på näringsfriheten.

Hvad särskildt försäljningen af vin beträffar, så erkänner

komitén, att denna handel, som är af synnerligen stor ekonomisk vigt

för en mängd detaljhandlande, icke varit föremål för några anmärkningar

i fråga om det sätt, hvarpå den bedrifves, och något giltigt

skäl att ändock kringskära rättigheten till sådan handel har ej blifvit

anfördt.

Då genom det af komitén föreslagna tillägget till den allmänna

näringsfrihetsförordningen handeln med maltdrycker undantagits från

nämnda förordnings tillämpningsområde, förefaller det oegentligt att,

på sätt som skett i andra stycket af förevarande §, i fråga om vilkoren

för rätt att bedrifva vin- eller maltdrycksförsäljning i större skala

hänvisa till näringsfrihetsförordningen. Hänvisningen nämner för öfrigt

ingenting om tillämpligheten af näringsfrihetsförordningens ansvarsbestämmelser,

hvilket dock synes hafva varit nödigt.

11 §•

Orden »i bod eller å annat upplagsställe» synas böra utgå såsom

öfverflödiga och vilseledande.

18 §.

Bestämmelsen i denna § att kommunalstämma och kommunalnämnd

genom sammanstämmande beslut skola kunna tvinga den concessionerande

myndigheten att återkalla meddeladt tillstånd att på landet

genom kringföring försälja maltdrycker anser länsstyrelsen'' ohållbar.

Innan ansökning om sådant tillstånd pröfvas, hafva kommunalstämman

och kommunalnämnden haft tillfälle att yttra sig öfver ansökningen,

denna har blifvit förordad af åtminstone eu af dessa myndigheter, och

88

samtlige på frågan inverkande omständigheter hafva tagits i öfvervägande

af vederbörande länsstyrelse, innan denna lemnat det sökta

tillståndet. Att det under sådana förhållanden bör ankomma på den

concessionerande myndigheten och icke på de kommunala myndigheterna

att afgöra, huruvida förändrade omständigheter böra föranleda

återkallelse af det meddelade tillståndet, synes länsstyrelsen uppenbart,

och . aberopas i öfrigt hvad härutinnan anförts af en reservant inom

komitén, landssekreteraren Falk.

19 §.

Länsstyrelsen hemställer, att emellan orden »kommunalnämnden))

och »förbjuda» inskjutes »tillsvidare» och att orden »enligt 18 §» tillläggas

i satsen: »derest tillståndet ej finnes böra återkallas». Gröres ej

sistnämnda tillägg, kan möjligen den i 33 § förekommande hänvisningen

till 18 § 1 mom. missuppfattas.

Stadgandena i förevarande § äro enligt motiverna ej afsedda att

gälla i fråga om den i 4 § omnämnda försäljning å jeirn vägsstationer,

och 4 § är ej heller uppräknad bland de i första stycket af 19 § upptagna

författningsrum; men då i andra stycket talas om »annan försäljning

af vin och maltdrycker, som bedrifves efter särskildt tillstånd»,

synes det kunna vara föremål för tvekan, huruvida texten här öfverensstämmer

med motiverna.

24 §.

I inom. 2 af denna § har komitén användt ordet »rusig» för att,

enligt motiven, utmärka en mindre grad af druckenhet än den, som

ordet »öfverlastad» skulle anses beteckna. Eu sådan gradskillnad kan

dock icke anses vara med tillräcklig tydlighet angifven af dessa olika

uttryck. Ordet öfverlastad får väl anses beteckna samma stadium, som

beskrifves i 18 kap. 15 § strafflagen sålunda: »öfverlasta!’ sig någon

af starka drycker så, att af hans åtbörder eller orediga sinnesförfattning

synbarligen märkas kan, det han drucken är — — —», och någon

annan betydelse lära väl domstolarne knappast komma att inlägga i

ordet »rusig», om det kommer att bibehållas.

26 §.

Mot komiténs förslag om införande af beslagsrätt har länsstyrelsen

i princip intet att erinra; dock synes det betänkligt att i fråga sär

-

89

skildt om personer, som idka större partihandel med vin eller maltdrycker,

utsträcka beslagsrätten så långt som skett. En vinhandlare

skulle enligt komiténs förslag kunna för lång tid blifva beröfvad dispositionsrätten

öfver hela sitt vinlager, blott derföre att lian eu gång sålt

under tjugu liter vin. Då en sådan, mången gång ekonomiskt ruinerande

påföljd synes för sträng, hemställer länsstyrelse, att nödig begränsning

göres för d}dika och andra dermed jemförliga fall.

Att låta beslagaren utan medgifvande af vederbörande egare eller

tillstånd af högre myndighet afyttra beslagtagna maltdrycker annorledes

än å offentlig auktion torde knappast vara tillrådligt, då en sådan

anordning lätt kunde gifva anledning till misstankar om egennyttigt

förfarande å beslagarens sida, hvilket lämpligen bör undvikas.

31 §.

Meningen med stadgandet i inom. 1 synes vara att, då någon

på en gång lagföres för flera förseelser mot författningen, dessa skola

bestraffas hvar för sig såsom särskilda brottsliga ^handlingar, om e

begåtts i olika kommuner, men bedömas och straffas såsom en enda,

flera förseelser innefattande handling, då förseelserna föröfvats inom

en och samma kommun; detta synes dock böra uttryckas tydligaie än

som skett.

33 §.

Då beslut om återkallelse, som meddelas enligt bestämmelserna i.

18 § 2 mom., får öfverklagas, synes till undvikande af missförstånd

böra uttryckligen utsägas, att sådant beslut ändock skall genast träda

i tillämpning. , ...

Slutligen anser sig länsstyrelsen böra hemställa att, för beredande

af en bättre uppställning af förslaget och ökad öfverskådligliet öfver

dess skilda bestämmelser, förslaget måtte ur redaktionel synpunkt öfverses,

innan det varder lag.

Stockholm å landskansli den 15 oktober 1901.

Underdånigst:

PAUL ISBERG.

N. Th. D. Westman.

12

90

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län.

Till Konungen.

Jemlikt nådig remiss den 6 juli nästlidet år åligger det Eders

Kongl. Majrts befallningshafvande att afgifva underdånigt utlåtande öfver

komitens för revision af gällande stadgar angående försäljning af vin

och maltdrycker m. m. underdåniga betänkande; och får till åtlydnad

häraf Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande anföra följande:

Såsom komiterade erinrat, bör lagstiftningen angående handel med

maltdrycker uteslutande hafva till syftemål att förhindra åtkomsten deraf

för en och hvar, som vill begagna dryckerna som berusningsmedel.

Häraf blir då en första följd, att maltdrycker blott i den mån, de kunna

till berusning användas, böra ifråga om försäljning blifva föremål för

restriktiva lagbestämmelser.

Olika alkoholhalt har gifvit anledning till ett skiljande mellan

dricka med för öfrigt olika benämningar samt Öl och dermed likstälda

maltdrycker. Drickat, som innehåller synnerligen ringa alkohol, kan i

och för sig ej användas som berusningsmedel, men har deremot ett

ganska betydligt näringsvärde. Förbrukningen deraf är stor — inom

detta län såsom annorstädes i ständigt tilltagande — och drickat ingår

allt mera i befolkningens dagliga behof. Vid sådant förhållande måste

det vara principielt riktigt, att handeln med dricka frigöres från de

restriktioner, som betunga den öfriga maltdryckshandeln. Yrkandet

härom, som framstälts företrädesvis från nykterhetsvänligt håll, får alltså

anses berättigad^ I det nu framlagda förslaget göres dock ingen åtskilnad

emellan dricka och andra alkoholstarkare maltdrycker. Komiterade

hafva nemligen funnit allt för stora svårigheter möta för bestämmandet

af en viss alkoholgräns, att vid försäljning af dricka vara gällande.

Eders Kongl. Moris befallningshafvande ser härutinnan en, låt vara af

omständigheterna för närvarande betingad, brist hos förslaget, utan hvars

afhjelpande ett fullt tillfredsställande ordnande af maltdryckshandeln icke

torde kunna ega rum. Äfven om emellertid af skäl, derför komiterade

närmare redogjort, det får anses för närvarande omöjligt eller olämpligt

att fastställa en viss alkoholgräns för dricka i ändamål att göra handeln

91

dermed väsentligen oberoende af de för försäljningen af öfriga maltdrycker

gällande bestämmelser, så lärer dock en viss åtskilnad mellan

dricka och andra maltdrycker vid dessa bestämmelsers praktiska tillämpning

kunna på annat sätt befrämjas. För rättighet till handel med

maltdrycker förutsätter nemligen förslaget, att Kongl. Maj:ts befallningshafvande

efter ortsmyndigheternas hörande dertill lemnat tillstånd. Men

uppenbart är, att ett sådant tillstånd med desto mindre betänkligheter

förordas och meddelas, ju svagare och ofarligare den dryck är, om hvars

försäljning det är fråga. Fördelaktigt hade ur denna synpunkt vant,

att förslaget åtminstone gifvits en sådan affattning, att tillstånd till utskärning

eller annan försäljning af maltdrycker kunnat begränsas att gälla

endast visst eller vissa slag af sådana drycker. Några vidare olägenhetei

af en sådan begränsning torde ej behöfva befaras. Ätt i förekompiande

fall bedöma, huruvida en saluhåilen vara enligt gängse uppfattning är

att rätteligen hänföra till det ena eller andra slaget af maltdrycker, bör

ej i regel vara synnerligen svårt. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

är sålunda i denna fråga af samma åsigt som reservanten inom

komitén, landssekreteraren Falk, och tillåter sig åberopa hvad af honom

härutinnan blifvit i den vid betänkandet fogade reservationen anfördt.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande anser till och med,^ att en

dylik begränsning bör kunna ega rum äfven i Iråga om tillstånd till

utskänkning under viss tid; men ett öfverskridande af tillståndet bör i

detta fäll hafva till påföljd, utom ansvar, att tillståndet kan återkallas,

livilket enligt förslaget eljest icke är händelsen med utskänkningsrätt

för bestämd tid imder annan förutsättning, än att utskänkningen föranledt

oordningar eller å utskänkningsställe bedrifvits osedlighet.

Det märkligaste i det föreliggande betänkandet synes vara. en

föreslagen höjning af gränsen för den fria handeln med vin och maltdrycker

från 10 till 20 liter och införandet af en sådan gräns äfven

för städerna, som hittills varit i saknad deraf, väsentliga inskränkningar

i rättigheten att medelst kringföring afyttra maltdrycker, samt skärpta

ansvarsbestämmelser för olagligt bedrifven försäljning deraf.

Såsom Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande uti sitt den 1 april

1899 till. komitén afgifna yttrande anfört, har inom detta län redan

10- liters- förordningen i allmänhet gjort slut på den af landthandlare

idkade ölförsäljning. Detsamma torde gälla äfven den försäljning af

maltdrycker till afhemtning, som å landsbygden egt rum från så kallade

nederlag. Endast å platser med mera sammanträngd befolkning, der

salning lätt kan ega rum, lärer det numera förekomma, att maltdrycker

i afsevärd omfattning försäljas till afhemtning. Men salningen gifver

92

anledning till oordningar, och klagomål häröfver hafva tid efter annan

blifvit hos Eders Kong! Maj:ts befallningshafvande anförda. Höjes nu

gränsen för den fria försäljningen af maltdrycker från 10 till 20 liter,

ä,r det tydligt, att salning skall, om ej förhindras, dock högst betydligt

försvaias, och att den försäljning till afhemtning, som ännu finnes på

landsbygden qvar och utöfvas af lumphandlare och från nederlag, skall

i ännu mycket högre grad inskränkas. För hushållen å landsbygden

lärer i allmänhet partihandeln med maltdrycker, vare sig den begränsas

till 10 eller 20 liter, vara af föga betydelse. För öfrig! erbjuder siabär

äfven en annan synpunkt. Om bestämmelserna rörande kringföring

af maltdrycker skärpas och åtkomsten af maltdrycker på detta sätt

försvåras . — och om nödvändigheten häraf torde alla vara ense —

skall otvifvelaktigt göra sig gällande en sträfvan att annorledes tillgodose

icke allenast behofvet utan äfven begäret efter sådana drycker.

Det skulle da kunna hända, att bodhandeln dermed ånyo begynte, föranledande

till salning och oordningar såsom tillförne, derest icke genom

ytterligare höjning af minimigränsen för den fria försäljningen sådan

bodhandel öfver hufvud taget omöjliggjordes. Eders Kong!. Maj:ts befallningshafvande

har derför all anledning biträda komiterades förslag

i denna del; och har emot förslaget om bestämmande af enahanda gräns

för städerna, der för öfrigt all bodhandel med maltdrycker synes skäligen

öfverflödig, ingenting att erinra. Att vinhandeln derstädes måste

underkastas enahanda begränsning, finner Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

uppenbart, men betviflar icke, att denna handel skall medelst

särskilda tillstånd att sälja i mindre myckenheter än 20 liter kunna

tillfredsställande regleras.

Angående kringföringen af maltdrycker har i det ofvannämnda

yttrandet Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande anfört, bland annat,

att kringföringen, som bedrefves dels från nederlag och dels från tillvex-kningsställena,

inom detta län, såsom annorstädes, gifvit anledning

till lika. berättigade som ofta förekommande klagomål; att ölskjutsarna,

som kringfore allestädes a landsbygden, inbjöde allmogen å vägar, i

hemmen samt i arbetslokalerna och på arbetsfälten till förtäring af maltdrycker;

att det företrädesvis vore ifråga om kringföringen å landsbygden,

^ som strängare lagstiftningsåtgärder syntes behöfliga; samt att

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande för egen del vore af den mening,

att ölkörare borde få utbjuda och afyttra sin vara endast inom hus och

å fartyg, äfvensom att straffbestämmelserna för oloflig försäljning under

kringföring borde skärpas.

Med denna mening öfverensstämma också komiterades förslag.

93

Men komiterade kafva gått ännu längre, såsom ses af förslagets 14 §.

1 enlighet härmed må försäljning af vin och maltdrycker genom krmgföring

bedrifvas endast af den, som dryckerna tillverkat, och blott der

särskilda omständigheter dertill föranleda eger Eders Kongl. May.ts

befallningshafvande att på ansökning lemna tillverkare tillstånd att i

stad under viss kortare tid genom kringföring försälja af. annan tillverkade

drycker. Icke heller må kringföring ega ruin annorledes an

efter särskilt tillstånd utom å städs planlagda område, der kringföringen

är fri, och tillstånd till kringföring å annan plats må hvad landsbygden

angår ej meddelas, derest- både kommunalnämnd och kommunalstämma

afstyrka framställningen.

Bestämmelserna att maltdrycker ej få kringföras af annan an tillverkare

skall medföra den verkan, att alla tappnings- och nederlagsaffärer,

som bedrifvits icke för tillverkarens utan för innehafvarens egen

räkning och således utgjort mellanhand mellan tillverkare och konsument,

försvinna. Detta är, såsom komiterade anmärkt, ur flera synpunkter

fördelaktigt och skall äfven hafva det goda med sig, att inan

i hvart fall kan veta, mot hvilken ett försäljningsförbud, om sådant

ifrågakommer, eller ett ans var syrkande för olaga försäljning rätteligen

bör riktas. Man undgår derigenom den eventualitet, som hittills ofta

inträffat, nemligen att nederlagsinnehafvare, som. på ena eller andra

sättet blifvit föremål för efterräkningar för ölförsäljning, befunnits vara

allenast antagen föreståndare för tillverkares nederlag, under det att

vid ett annat tillfälle tillverkare, mot hvilken talan riktats för försäljning

från ett nederlag, kunnat freda sig dermed, att han sålt det i fast

räkning till nederlagets, omhänderhafvare, hvilken sålunda också vore

dess verkliga egare. Inskränkes emellertid försäljningsrätten till tillverkare,

måste häraf blifva en följd, att endast egna tillverkningar få

af honom till försäljning utbjudas. Säljer han ändras, gör han detta i

egenskap af handlande, och det vore orätt, att han såsom sådan skulle

intaga en gynnad ställning framför hvar och en. annan till handels. idkande

i allmänhet berättigad. Billigheten fordrar dock, att under vissa

förutsättningar, såsom att tillverkningen af en eller annan anledning

måste för någon tid inställas och något förråd af egna maltdrycker icke

finnes att tillgå, tillverkare må kunna erhålla rättighet att kringföra

annans tillverkningar, enär han eljest löper fara att förlora sina förvärfvade

kunder. Förslaget innehåller ock ett stadgande i denna riktning,

men det inskränker rättigheten att gälla endast i stad, och d etta

anser Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande otillräckligt. För tillverkare

är det äfven af stort intresse att bibehålla sina kunder å lands

-

94

bygden, och mot egare af småbryggerier å landet, Indika i allmänhet

torde derstädes hafva afl sin afsättning, synes en orättvisa begås, ifall

(ten nu asyftade förmånen icke kunde komma äfven dem till godo.

Enligt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes åsigt bör derför medgifvande^

för tillverkare att sälja af andra tillverkade dryeker afse hela det

område, der lian, när tillståndet meddelas, redan eger laga rättighet att

kringföra maltdrycker af egen tillverkning.

Det har sagts, att bryggerinäringen skulle komma att sitta hardt

emellan, om komiterades förslag blefve lag. Detta skulle då företrädesvis

bero pa den magt och myndighet, som i fråga om kringföringen

lagts i handerna på de kommunala myndigheterna på landsbygden,

förutses kan ju icke, i hvilken utsträckning de komma att begagna

sig deraf, men nykterhetsrörelsen, har inom detta län vunnit så stor

erräng, oc erfarenheterna af kringföringen äro på många orter så

ledsamma, att säkerligen ett mycket stort antal kommuner skola låta

sig angeläget vara att förhindra all kringföring af maltdrycker, undantagandes

dricka. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande tror sålunda,

att den från bryggeriegarnes sida mot förslaget gjorda anmärkning eger

ett visst berättigande. Men å andra sidan är frågan om kringföring

åt maltdrycker for kommunerna blifven eu ordningsfråga af så stor vigt

och betydenhet, att det icke synes olämpligt eller oriktigt att åt kommunerna

inrymmes befogenhet att, i den ordning förslaget anvisar, inverka

afgörande på utgången af en derom väckt fråga, en befogenhet,

som lagstaftnmgen redan förut tillerkänt kommunerna beträffande utskanknmg

och försäljning till afhemtning i mindre myckenhet än 10

liter Eders Kongl Maj:ts befallningshafvande, ansluter sig således till

forslaget i. denna del. Deremot kan Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

icke gilla den i 18 § förekommande bestämmelsen, att ett

tillstånd till kringföring af maltdrycker ovilkorligen skall återkallas,

ifall kommunalnämnden och kommunalstämman i den kommun, tillståndet

afser, det påyrka. Yrkandet kan sakna hvarje spår af giltigt skäl

men en rättighet, som lagligen förvärfvats och som till äfventyrs för,

ec% yldtagandet af särskilda åtgärder från innehafvarens sida, bör

icke Kantagas honom, med mindre han den förverkar. För öfrigt ligo-er

,! ,!a§ot för motbjudande deruti, att myndighet, som meddelat ett

tillstånd, af hvad beskaffenhet det vara må, skulle, utan rätt att pröfva

anförda ska eller utan att ens några skäl blifvit åberopade, vara nödsakad

att tillståndet återkalla, när ett yrkande derom framställes. Eders

Kongl. May.ts befallningshafvande hemställer derför, att ifrågavarande bestämmelse

ur förslaget uteslutes.

De af komiterade föreslagna ansvarsbestämmelserna hafva icke

gifvit anledning till anmärkning. Angående ansvarigheten stadgar

emellertid 30 § i l:a punkten, att för förseelse, begången vid kringföring

eller annan forsling af vin eller maltdrycker, skall ansvara äfven

den, för hvars räkning forslingen sker, såsom vore förseelsen af honom

sjelf begången, derest icke omständigheterna göra sannolikt, att förseelsen

skett utan hans vetskap eller vilja, samt i 2:a punkten, att, om

i öfrigt förseelse begås emot förordningen med husbondes vetskap af

hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen person, jemväl husbonden

skall ansvara såsom vore förseelsen af honom begången. I

förra fallet synes bevisningsskyldigheten åligga den åtalade, i senare

fallet åklagaren. Den, som låter kringföra maltdrycker, intager sålunda

uti ifrågavarande afseende en mycket sämre ställning än den, som

utskänker dem eller försäljer dem till afhemtning. Det borde dock,

från straffrättslig synpunkt sedt, snarare vara tvärtom, eftersom vid

försäljning på sistnämnda båda sätt det för vederbörande är vida lättare

än vid kringföring att öfvervaka använda biträdens lagenliga handhafvande

af försäljningen. Lämpligast synes emellertid Eders Kongl.

Maj ds befallningshafvande vara, att ansvarigheten för husbonde blifver

lika i fråga om all slags försäljning af maltdrycker, och Eders Kong].

Maj:ts befallningshafvande har ingenting emot, att ansvarigheten bestämmes

efter den princip, som fått sitt uttryck i första punkten af §:n.

I fråga om lagförslagets tillämplighet är att märka, det komiterade

dels ur förslaget uteslutit den rättighet, som enligt gällande förordning

förefinnes att utan särskildt tillstånd utskänka maltdrycker

utom hus i ringa omfattning, dels närmare reglerat den försäljningsrätt,

som enligt skjutsstadgan tillkommer gästgifvare och skjutsstationsföreståndare,

och'' dels slutligen i förslaget inrymt en bestämmelse, som

berättigar den, hvilken i sitt hem emot betalning mottager gäster till

bespisning vid slutet bord, att, derest aftal om bespisning träffats för

en tid af minst en vecka, till gästerna vid deras måltider utskänka

maltdrycker.

De förra åtgärderna synas lämpliga och fördelaktiga. Om deremot

det sistnämnda stadgandet, som återfinnes i 1 § 4 inom., jemföres med

21 § 2 mom., i enlighet hvarmed förbud må af Kong!. Maj:ts befallningshafvande

meddelas mot fortsättning af sådan utskänkningsrörelse,

då utskänkningen befinnes ske i större omfattning eller på annat sätt

än i först omförmälda lagrummet afses, finner Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande den utskänkningsrätt, man velat medgifva, vara så

96

sväfvande och af godtycke beroende, att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

finner sig förhindrad att biträda förslaget i denna del.

Till några vidare erinringar har ej det utarbetade förslaget till

förordning om försäljning af vin och maltdrycker samt utskänkning af

lillaga de icke spirituösa drycker gifvit anledning-, och mot de i sammanhang

dermed föreslagna förändringarna i skjutsstadgan och förordningen

angående utvidgad näringsfrihet är från''Eders Kongl. Marjts befallningshafvandes

sida ingenting att anmärka.

Kalmar i landskansliet den 19 oktober 1901.

Underdånigst:

C. AD. FAGERLUND.

Karl Mossberg.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län.

Till Konungen.

Öfver den s. k. maltdryckskomiténs förslag till förordning om

försäljning af vin och maltdrycker samt utskänkning af tillagade icke

spirituösa drycker m. m. äfvensom öfver Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes

i Skaraborgs län förslag i afseende å försäljning af vin

och maltdrycker å kronans fästningar inom det område, som omslutes

af fästningsverken, får Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande härmed

afgifva infordradt underdånigt utlåtande.

Komitén, som erhållit i uppdrag att föreslå de ändringar i förordningen

angående försäljning af vin, maltdrycker, kokadt kaffe och

andra tillagade icke spirituösa drycker den 24 oktober 1885, hvilka

kunde blifva vidtagna i syfte att ytterligare främja nykterheten, har i

fråga om maltdrycker föreslagit bestämmelser, hvilka enligt Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvandes förmenande icke skulle leda till

åsyftade målet.

■ 97

Af maltdrycker böra visserligen de alkoholstarkare anses som rusdrycker,

hvilkas ,fria saluhållande kan medföra olägenheter, men de

alkoholsvagare maltdryckerna, såsom vissa slag af dricka, kunna rätteligen

icke betraktas annorlunda .än som läqlf drycker. Häraf är en

gifven följd, att de inskränkande bestämmelser rörande försäljningen af

de starkare maltdryckerna, som må vara nödvändiga, icke gerna kunna

beträffande de svagare anses vara af behofvet påkallade. Komjner sa

härtill, att de svagare maltdryckerna allt mer och mer blifva nödvändighetsvaror

för störa lager af befolkningen, både inom den jordbruksoch

den industriidkande, sbirr det uppenbart, att de band, som läggas

å dessa dryckers (försäljning, äro ej blott onödiga utan äiven i h,ög

grad olämpliga, verkande, såsom vid upprepade tillfällen blifvit anfördt

och ådagalagdt, ökad förbrukning af de starkare maltdryckerna.

Emellertid har komitén, förmenande att dess uppdrag ickeinnefattade

något bemyndigande att föreslå .ändrade stadganden rörande

tillverkningen af maltdrycker, icke heller velat föreslå, någon, gräns

emellan olika slag af maltdrycker, afsedd att vinna tillämpning^.vid

dessa dryckers försäljning. Komitén har härvidlag stö.dt sig dels på de

svårigheter, som mötte för uppställande af kontroll öfver fjor säl) ningen

af de olika slagen af maltdrycker, dels ock på vunnen öfvertygelse

derom, att en alkoholgräns långt ifrån att gagna lätt skulle kunna motverka

nykterhetens intresse.

I sistnämnda hänseendet har komitén anfört, att på sina ställen

befolkningen sannolikt icke skulle åtnöja sig med den .alkoholsvaga

drycken svagdricka utan öfvergå till att ''konsumera bränvin och svagdricka,

Då °redan nu mångenstädes bränvin blandas i Öl, lärer ^blandning

af bränvin och svagdricka icke uteblifva, om ölet göres svåråtkomligare

eller dyrare. Men att bränvinskonsumtionen kommer att ökas,

derest ölhandeln bundes vid vissa restriktioner, lärer icke med skäl

kunna befaras, så framt, på sätt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

tillåtit sig framhålla i utlåtande rörande kommunalskattekomiténs förslag

till ändrad lydelse af § 10 i Kongl. förordningen angående vilkoren

för tillverkning af bränvin den 13 juli 1887 in. m., bränvinetiilverkningsskatten

blir höjd samtidigt, med en af maltskatts införande eller annan

dylik orsak vållad höjning af ölpriset. R idare har komitén anfört, att

om en alkoholgräns vid maltdryckshandeln infördes, skulle å vissa

orter å landet, der en afsevärd del af befolkningen vant sig vid öl,

mindre bryggerier uppstå, hvilka icke blott tillverkade svagdricka och

mellansorter af maltdrycker utan äfven öl, hvars försäljande från

bryggerierna till den omgifvande befolkningen lagen icke kunde lör

-

98

hindra. Dertill torde lagen dock ingalunda sakna makt, dock under

vilkor att den utginge från andra förutsättningar än de, som legat till

grund för komiténs förslag.

Eders Kong! Maj:ts Befallningshafvande afser härmed den ställning

komitén intagit till bryggerihandteringen, då komitén ej mindre

ansett sig förhindrad att föreslå ändrade stadganden rörande maltdryckstillverkningen,

än äfven velat bibehålla bryggeriegares rätt att å tillverkningsställe

utan särskild t tillstånd sälja maltdrycker i mindre myckenhet

än den annars såsom minimikvantitet för dylik försäljning tillåtna.

Denna ställning må vara lätt förklarlig i det skick, hvari föreliggande

fråga befann sig, då komitén erhöll sitt uppdrag. Riksdagens

begge kamrar hade visserligen uttalat, att det vore ändam åls vidrigt att

beskatta alkoholen i den ena af de drycker, hvilkas omåttliga förbrukning

hotade landets välfärd, men låta den i den andra af dessa vara

skattefri, och första kammaren hade, då den ej velat biträda andra

kammarens beslut om en skrifvelse till Eders Kongl. Maj it rörande

bestämmande af en alkoholgräns mellan olika slag af maltdrycker, förklarat,

att en maltdrycksbeskattning helt säkert skulle vara ett kraftigt

verkande medel till ölförbrukningens inskränkande, både direkt genom

varans fördyrande och indirekt genom möjliggörandet af såväl ändamålsenlig

kontroll som antagligen äfven andra anordningar i nykterhetens

intresse, men hade första kammaren tillagt: frågan härom förelåge

icke och komme kanske icke heller att föreligga, så länge för

statens finanser icke behöfdes en ny skattekälla af den betydenhet, som

den ifrågavarande skulle blifva.

Numera torde dessa förhållanden få anses hafva undergått ändring.

I anförande till statsrådsprotokollet den 21 december 1900 har herr

statsrådet och chefen för finansdepartementet bland de skattekällor, som

med anledning af väntade ökade statsutgifter borde ifrågakomma att

anlitas, nämnt maltdrycksbeskattning. Den minskning af vissa statsinkomster,

som egt rum under innevarande år och som antagligen torde

komma att fortvara, ökar sannolikheten deraf, att riksdagen kommer

att besluta en dylik skatt. Då man emellertid torde få anse för gifvet,

att svagdrickstillverkningen kommer att åtnjuta skattefrihet, måste i

sammanhang med en dylik beskattning eu skillnad — antagligen och

lämpligen en alkoholgräns — mellan de olika slagen af maltdrycker

fastställas att vid tillverkningen tillämpas och vara föremål för kontroll.

En dylik beskattning torde äfven medföra, att på grund af kostnaderna

för kontroll, hvilka för de små bryggerierna blefve för betungande,

tillverkningen åt Öl och andra alkohoistarkare maltdrycker komme att

99

koncentrera sig vid ett mindre antal större bryggerier, livilka ingalunda

vore i behof af den försäljning i mindre partier till närboende,

som komitén velat förbehålla åt bryggerierna.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som på grund af hvad

sålunda blifvit anfördt finner sig böra vidblifva sin i utlåtande den 29

april 1899 till maltdryckskomitén uttalade uppfattning rörande lämpligheten

och nödvändigheten deraf, att eu lagstadgad gräns blir satt mellan

svagdricka och maltdrycker med starkare alkoholhalt, hemställer i underdånighet,

att de af komitén framlagda förslag icke måtte läggas till

grund för nådig proposition i ämnet till Riksdagen.

I afseende på detaljerna af komiténs förslag samt Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvandes i Skaraborgs län ofvanberörda hemställan

tillåter sig Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande att anföra:

Emot uteslutande af bestämmelsen att rättighet till utskänkning

af vin jemväl medför rätt att utskänka maltdrycker har Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvande ej något att erinra.

Ej heller har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande något att

invända mot komiténs förslag att i den allmänna förordningen om maltdryckshandel

intaga äfven den rätt till utskänkning af maltdrycker,

Som tillkommer gästgifvare och skjutsstationsförestandare såsom sadana,

dock synes vid detta tillfälle böra komma under öfvervägande, huruvida

icke den skjutsstationsföreståndare tillkommande rätt att till vägfarande

utskänka maltdrycker må kunna inskränkas till de fall, der ett

verkligt behof utaf dylik utskänkning af vederbörande må ^ anses förefinnas.

Gästgifvare, hvilka hafva skyldighet att tillhandahålla i ösande

mat och dryck, böra ju lämpligen hafva rätt till utskänkning af maltdrycker;

skjutsstationsföreståndare deremot, hvilka icke hafva dylik

k skyldighet, synas endast undantagsvis böra tillerkännas samma rätt.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som i likhet med komitén

anser, det rätten att utan särskilt tillstånd idka utskänkning af maltdrycker

utom hus i ringa omfattning bör upphäfvas, delar icke komiténs

uppfattning om det lämpliga i den föreslagna bestämmelsen om rätt

för dem, som i sitt hem mottaga andra till inackordering, att till gästerna

vid deras måltider utskänka maltdrycker. Drifves inackorderingen som

rörelse i något så när stor omfattning, synes ansökning i hvarje fall

böra göras och pröfvas; är fråga deremot om fall, då inackorderings

-

100

gästerna äro få till antalet samt bo hos värdfolket och behandlas som

medlemmar af familjen, torde något hinder icke böra läggas för att

t ill gästerna utskänka såväl spirituösa drycker och vin som maltdrycker.

Såsom komitén anför, har det förekommit, att länsstyrelser lemna!

tillstånd till utskähkning, icke af maltdrycker i allmänhet, utan visst

slag deraf, såsom svagdricka, iskällardricka och dylikt. Sådant har

sedan gammalt egt rum i Blekinge län, och finnas för närvarande,

jemlikt 3 § af gällande förordning om försäljning af vin och maltdrycker

m. in., upplåtna två rättigheter att till förtäring på stället

sälja hembrygd!, öl och svagdricka. Så länge någon lagstadgad gräns

mellan olika slag af maltdrycker icke finnes, anser Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande det vara af synnerlig vigt att kunna meddela dylika

rättigheter till utskänkning endast af vissa slag maltdrycker. Under

förutsättning att möjlighet häri ill bibehålies — men endast under sådan

förutsättning — anser sig1 Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande böra

tillstyrka komiténs förslag derom, att vid fabrik eller annan1 industriel

anläggning en arbetsgivare må kunna erhålla tillstånd'' att inom anläggningens

Område utskänka maltdrycker till derstädes i hans arbete

sysselsatta personer.

I sammanhang med förenkling och förtydligande af bestämmelserna

rörande förvärfvande af sådana utskänkningsrättigheter, som omförmälas

i §§ 3—6 af gällande förordning om försäljning af vin- och

maltdrycker m. m., har komitén velat tillerkänna de kommunala myndigheterna

vetorätt jemväl i fall, dä kommun saknar förtroende till

sökandes person eller af hvilken som helst annan anledning. En sådan

utsträckning af den kommunala vetorätten synes Eders Kongl. Majrts

befallningshafvande i viss man betänklig såsom egnad att befordra de

anlag till godtycke, hvilka må förefinn as hos ett herskande, törhärida

icke alltid för nykterhet nitälskande parti inom en eller annan kommun.

Med anledning af hvad Eders Kongl. Majrts befallningshafvande

i Skaraborgs län föreslagit rörande försäljning af vin- och maltdrycker

inom fästningsområden vill Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande,

som bifogar ett yttrande i ärendet af befälhafvande amiralen i Karlskrona,

underdånigt hemställa, huruvida det icke må anses lämpligt, att

ansökningar om utskänkning af vin- och maltdrycker till befäl och

gemenskap inom vissa fästningsområden och militära etablissement —

hvilka af Eders Kongl. Maj:t må bestämmas — skola af Eders Kongl.

Maj:ts befallnihgshafvände utan vederbörande kommuners hörandepröfvas.

Till sist, riied afseende å iitskänkningen, tillåter sig Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvande hemställa, huruvida icke föreskriftertia rörande

101

försäljning till förtäring på stället af kokadt kaffe, te,- cHokolad. och

andra tillagade, icke spirituösa drycker må nr ifrågavarande förordning

uteslutas. Med hänsyn till dessa drycker synes det Eders Kong! Mapts

befallningshafvande tillräckligt, om de, hvilka i större omfattning utskälla

desamma, gjorde anmälan i enlighet med lagen om handelsregister,

firma och prokura.

Beträffande derefter komiténs förslag i hvad det afser ratt till

försäljning af vin och maltdrycker annorledes än genom utskänkning

åberopar Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i fråga om ölhandels

förening med annan handel hvad Eders Kongl. Maj:ts befallningsliafvande

anfört i sitt den 29 april 1899 till maltdryckskomitén afgifna

utlåtande. Vidare vill Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som ej

finner den af komitén föreslagna ändringen af orden »idka försäljning»

till »bedrifva försäljning» vara af behofvet påkallad, ifrågasätta, huruvida

det föreslagna höjandet från tio till tjugo liter af den nu för

landsbygden stadgade myckenhetsgräns må anses vara välbetänkt.^ Tjugo

liter motsvara ju sextio vanliga s. k. half butelj er, hvilket då skulle

utgöra den minsta qvantitet, som å de flesta orter finge inköpas. Da.

man vet, hur fort maltdrycker surna under den varmare årstiden, är

det lätt att inse, hvilka obehag för de mindre hushållen ett sådant

höjande af niyckenhetsgränsen lätteligen skulle vålla. Om den s. k.

tiolitersförordningen verkat skadligt, så torde detta hufvudsakligen halva

berott derpå, att till följd af densamma kringföringen af maltdrycker

blifvit allmännare. Genom de af komitén föreslagna restriktiva stado-anden

beträffande kringföringen af vin och maltdrycker, emot hvilka

Eders Kongl. Maj ds befallningshafvande ej har något att erinra, torde

dock denna kringföring och deraf föranledda faror för nykterheten

minskas, hvadan Eders Kongl. Maj ds befallni ngshafvande hemställer, att,

tillsvidare och intill dess ökad erfarenhet om verkningarna af nu gällande

myckenhetsgräns vunnits, den s. k. tiolitersförordningen måtte

lemnas orubbad. Eders Kong], Maj ds befallningshafvande, som i detta

sammanhang ännu en gång vill betona att, enligt Eders Kongl. Maj ds

befaliningshafvandes åsigt, enda möjligheten att på ett tillfiebeställande

sätt lösa dessa frågor ligger i uppställande af en lagstadgad åtskillnad

mellan svagdricka och maltdrycker med starkare alkoholhalt, anser undei

nu rådande förhållanden tillräckliga skäl icke föreligga vare sig för att

till städerna utsträcka giltigheten af en myckenhetsgräns af forberorda

slag eller att göra idkande af handel med vin och maltdrycker annorledes

än till förtäring på stället beroende på särskildt tillstånd.

Beträffande föreslagna bestämmelser om försäljningsrätts upphö

-

102

rande har Eders Kong!. Maj:ts befallningshafvande ej annat att erinra

än att, på skäl som anförts i fråga om utsträckt vetorätt för kommunerna,

dessa ej synas böra tillerkännas rätt att bestämma om återkallelse

af meddeladt tillstånd till försäljning’ af vin och maltdrycker

genom kringföring.

Vidkommande slutligen hvad komitén föreslagit beträffande ordningsregler

vid försäljning af ifrågavarande drycker, ansvar för öfverträdelse

af förordningen, beslagsrätt, förordningens tillämplighet samt ändringar

i skjutsstadgan och näringsfrihetsförordningen har Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande vid dessa förslag ej något att erinra.

Karlskrona å landskansli den 14 november 1901.

Underdånigst:

A. WACHTMEISTER.

•e

Gustaf W. Boos.

Bilaga.

Till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Blekinge län.

Sedan I genom remiss af den 2 innevarande månad anmodat mig

att inkomma med yttrande öfver af Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i Skaraborgs län afgifvet, underdånigt betänkande rörande af utsedde

komiterade den 23 maj 1900 aflemnadt förslag till förordning om

försäljning af vin och maltdrycker in. in., får jag med hänsyn till inom

Carlskrona fästning rådande förhållanden anföra följande.

Då jemlikt bestämmelserna i tjenstgöringsreglemente för armén

det åligger kommendant att, der så anses erforderligt, utom de särskilda

truppförbandens etablissement låta upprätta marketenteri, och då samma

åliggande, hvad beträffar anordnande af dylika lokaler inom etablissementen,

äfven synes tillkomma respektive truppchefer, samt då slutligen

de militära marketenterierna, i hvarje fall afsedda endast för militär

personal samt underkastade noggran kontroll af särskild! befäl, ej lämpligen

kunna likställas med vanliga för allmänheten afsedda utskänkningsställen,

så anser jag, under framhållande af nödvändigheten dels att

den rätt, som betänkandet vill tillerkänna kommendanten, jemväl tillerkännes

vederbörande chef för truppförband i afseende på eget etablissement,

samt dels att uttrycket »inom en fästning» (se sista sidan i

103

transsumtet) i en blifvande förordning måtte ändras derhän, att det blir

likatydigt med »inom ett af fästningsverk inneslutet område», att det

af Kong!. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län afgifna utlåtandet

bör tillstyrkas.

Carlskrona den 16 februari 1901.

J. HÄGG.

A. von Schinkel.

Kongl. jernvägsstyrelsen.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 6 juli nästlidet år har Eders Kongl.

Maj:t anbefalt jernvägsstyrelsen att afgifva underdånigt utlåtande öfver

maltdryckskomiténs den 23 maj 1900 afgifna underdåniga betänkande

med förslag till förordning om försäljning'' af vin- och maltdrycker samt

utskänkning af tillagade icke spirituösa drycker m. m.

Till åtlydnad häraf får styrelsen, som ansett sig böra taga i betraktande

endast de delar af komiténs ifrågavarande förslag, hvilka beröra

frågorna om rätt till utskänkning vid statens jernvägsstationer och

å statens bantåg, i underdånighet anföra följande:

Under det att för närvarande i § 22 af nådiga förordningen den

24 oktober 1885 angående försäljning af vin, maltdrycker, kokadt kaffe

och andra tillagade, icke spirituösa drycker finnes stadgadt, att styrelsen

för statens jernvägstrafik skall ega att, med ledning af förordningens

grunder, meddela och tillämpa de närmare bestämmelser i afseende å

utöfvandet af försäljning utaf de i förordningen omförmälda drycker

inom jernvägens område vid statens jernvägsstationer, som kunna af

styrelsen anses erforderliga, har komitén, som ansett önskvärdt, att en

blifvande förordning i ämnet komme att innehålla, såvidt möjligt, alla

gällande stadganden om vin och maltdrycker, i sjelfva förordningen

infört bestämmelser om den utskänkningsrätt, som må utöfvas i sammanhang

med statens jernvägars trafik; och har komitén tillika velat genom

denna åtgärd afhjelpa den osäkerhet, som, enligt hvad komitén trott

104

sig finna, för närvarande vore rådande angående hvad som i förevarande

afseende vore gällande lag.

Denna komiténs åtgärd finner styrelsen synnerligen ändamålsenlig,

då styrelsen är i tillfälle vitsorda, att stor osäkerhet med nuvarande

stadgande råder i det af komitén anmärkta afseende; och får styrelsen

alltså i underdånighet förorda, att närmare bestämmelser om ifrågavarande

ntskänkningsrättigheter intagas i den nya förordningen.

Hvad derefter angår sjelfva innehållet i de bestämmelser, komitén

i dylikt hänseende föreslagit, så har styrelsen, vid det förhållande

att sagda bestämmelser i allt väsentligt öfverensstämma med de åsigter

i förevarande ämne, som undertecknad (tyll en svärd, såsom särskild tillkallad,

å styrelsens vägnar gjorde gällande vid komiténs sammanträde

den 31 juli 1899, på sätt komiténs protokoll för samma dag utvisar,

icke något att i princip * erinra mot * samma»bestämmelser, utan får i

underdånighet förorda, att komitéförslaget i denna del vinner nådigt

godkännande. I formelt hänseende har styrelsen allenast velat framhålla,

dels att medan i mom. 1 af § 24 uttryckligen stadgas, att den i

samma mom. meddelade allmänna föreskriften, att utskänkning af vin

och maltdrycker icke är tillåten å sön- eller helgdag under det allmän

gudstjenst i församlingens kyrka hålles, icke afser utskänkningsrörelse,

som eger rum å jernvägsområde, något motsvarande undantag icke

finnes anmärkt i fråga om det i mom. i4 af samma paragraf meddelade

stadgandet, att utskänkningsrummet alltid skall vara stängdt under det

allmän gudstjenst i församlingens kyrka hålles,: hvadan sistnämnda stadgande

förty torde böra något omredigeras, dels ock att jemväl det i § 34

meddelade stadgandet angående förordningens tillämplighet i Stockholm

måhända torde böra omredigeras, så att deraf tydligt framgår, att öfverståthållareembetets

der omförmälda befogenhet icke afser området för

jernvägsstationerna i Stockholm.

''De nådigst remitterade handlingarna återgå härjemte.

Stockholm den 6 juni 1901.

Underdånigst:

Under generaldirektörens frånvaro

SVEN GYLLEN SV ÄRD.

"Föredragande.

HJALMAR WIKLAND.

K. O. ZETHELIUS.

Tvär Tengstrand.