SOU 1906:2

BETÄNKANDE

AFGIFVET AF DEN

ENLIGT NÅDIGT BESLUT DEN 17 NOVEMBER 1905

FÖRORDNADE KOMMITTÉ

OM

JÄMTE

FÖRSLAG

TILL

UTG-IFTSSTATER

STOCKHOLM

KUNG T.. ROKTP.YCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

1906

INNEHÅLL.

I

INNEHÅLL.

Betänkande.

Sid.

Kommitténs tillsättning.................... 1

Kommittéarbetets omfattning..................2

Utrikesministerns principuttalande................3

Hörande af sakkunnige. Kommitténs uppgift...........4

Reformkraf....... 5

Personvalets betydelse. Diplomatiens uppgift...........6

Fordringar på diplomater och konsuler. Kommersiell information ... 8

Konsulatens betydelse för sjöfarten................ 9

Sjöfartsstatistikens missledande siffror..............10

Lönade eller olönade konsuler.................11

Valet af olönade konsuler...................12

Generalkonsulat, konsulat, vicekonsulat..............13

Samverkan mellan diplomati och konsulatväsen...........14

Distriktsindelning. Handelsattachéer...............15

Handelsattachéernas uppgift..................16

Handelsattachéernas verksamhet.................17

Svenska handelskammare utomlands...............18

Handelsstatistiken. Handelsstipendier..............19

Handelsstipendiernas storlek..................20

Konsularjurisdiktion......................21

Konsularkonventioner.....................22

Sveriges diplomatiska och konsulära representation.........23

Ministeriella mål.......................24

Ministerreglementet.....•................25

Diplomaters och konsulers utnämningar.............26

Fullmakter. Kungörande af konsulsbefattningars ledighet......27

Handels- och sjöfartsnämndernas yttranden............28

Kommerskollegiets förslag vid konsulstillsättningar.........29

Konsulers förflyttning. Vikten af tillräckliga aflöningsförmåner.... 30

Dispositionsrätten öfver anslagen under tredje hufvudtiteln......31

Kabinettskassa och konsulskassa. Hittillsvarande löneförhållanden ... 32

Indemnitet. Chargé d’affaires arfvoden. Ministerlöner.......33

Lön. Hyresbidrag. Ortstillägg................ . 34

Tiden för aflöningsförmånernas utgående.............35

IX

INNEHÅLL.

Sia.

Semester. Vistelse i hemlandet.................36

Representationsskyldighet. Beskickningarnas kanslilokaler......37

Konsulatens kanslilokaler. Arkiv................38

Beskickningshus.......................39

Diplomaters och konsulers beskattning. Kansliutgifter.......40

Handböcker. Rese- och flyttningskostnader............41

Ekiperingspenningar. Inkomst af expeditionslösen........-42

Expeditionstaxan vid konsulat................43

Förböjning af expeditionstaxan....... 44

Expeditionstaxans tillämpning vid beskickningar. Pensionsålder.... 45

Hel eller afkortad pension ............•.....46

Pensionsbeloppen.......................47

Pensionsafgifter. Änkepensioner. Exspektansarfvoden.......48

Lönebelopp. Legationssekreterare. Legationsråd. Cbargés d’affaires . 49

Kanslisters och handelsattachéers aflöning. Enhet i ledningen .... 50

Kommerskollegiets befattning med konsulatärenden.........51

Kommittéerna 1876 och 1884 .................52

Öfverflyttning af ärenden från kommerskollegiet till utrikesdepartementet 53

Konsulernas korrespondens med kommerskollegiet..........54

Ersättningsärendenas afgörande.................55

Anslag för ersättningsbeloppens bestridande............56

Konsulernas förhållande till ett blifvande handelsdepartement.....57

Utrikes- och handelsdepartementens inbördes förhållande.......58

Utrikesministerns aflöningsförmåner. Bostad............59

Utrikesdepartementets organisation. Kabinettssekreteraren......60

Rättsafdelningen. Handelsafdelningen..............61

Exportföreningen. Personalafdelningen............. . 62

Räkenskapsväsendet. Förste och andre sekreterare.........63

Arkivafdelningen.......................64

Äldre arkivarier. Introduktör.................65

Juridiskt biträde. Renskrifvare. Vaktmästare...........66

Lokaler. Råd af näringsidkare och köpmän...........67

Äldre regleringar af minister- och konsulsstaterna.........68

Belgien. Nederländerna....................69

Haag-domstolen. Representanter bosatta i hvartdera landet.....70

Danmark.........................71

Frankrike..........................72

Distriktsindelningen i Frankrike................73

Sjöfarten på Frankrike. Italien.................74

Ifrågasatt sammanslagning af beskickningarna i Rom och Wien.... 75

INNEHÅLL. III

Sid.

Distriktsindelningen i Italien. Malta. Monaco.......... 76

Norge. Ryssland. Beskickningen i S:t Petersburg......... 77

Konsulaten i Ryssland.................... 78

Distriktsindelningen i Ryssland................ 79

Schweiz. Spanien. Portugal.................80

Distriktsindelningen å Iberiska halfön.............. 81

Gibraltar. Storbritannien och Irland. Beskickningen i London ... 82

Konsulaten i Storbritannien.................. 83

Sjöfarten på Storbritannien. Distriktsindelningen......... 84

Turkiet. Beskickningen i Konstantinopel............85

Konsulaten i Turkiska riket. Bulgarien. Cypern. Rumänien ... 86

Serbien. Grekland. Tyskland................87

Beskickningen i Berlin...........•........ 88

Konsulaten i Hamburg och Liibeek............... 89

Konsulaten i Tyskland. Distriktsindelningen...........90

Luxemburg. Beskickningen i Wien.............. 91

Österrike-Ungern...................... 92

Konsulaten i Afrika..................... 93

Sjöfarten på Sydafrika. Kanada................ 94

Amerikas förenade stater. Beskickningen i Washington...... 95

Konsulaten i Amerikas förenade stater. Mexiko......... 96

Mexiko. Centralamerika. Västindien.............. 97

Brasilien. Argentina. Paraguay. '' Sydamerika.......... 98

Asien. Kina. Beskickning i Peking.............. 99

Generalkonsulatet i Shanghai.................100

Japan...........................1Q1

Filippinerna. Vladivostok. Australien. Nya Zeeland......102

Inspektion af beskickningar och konsulat............103

Militär- och marinattachéer..................104

Militär- och marinattachéernas aflöningsförmåner.........105

Diplomat- och konsulsaspiranter................106

Attachéarfvoden. Johnsonska donationsfonden..........107

Kompetensfordringar. Handelshögskolor. Fysisk kondition.....108

Främmande språk. Juridisk bildning..............109

Uppfostran. Attachéers tjänstgöring..............110

Anställning som andre sekreterare. Tjänstemännens vidare utbildning 111

Extra utgifter. Renskrift. Tolkarfvoden............111

Kanslivaktmästare. Hemliga utgifter. Svenska kyrkan i Paris . . . 113

Förordning. Allmänna instruktioner..............114

Konsulernas befattning med sjöfartsärenden. Tvister.......115

IV

INNEHÅLL.

Sid.

Enskildes förfrågningar. Soliditetsupplysningar..........116

Årsberättelserna i »Svensk export»...............117

Årsberättelsernas omfattning. Kommersiella rapporter.......118

Rapporternas form. Utrikesdepartementets kalender........119

Utrikesdepartementets årsbok. Den nya organisationens tillämpning . 120

Sveriges anseende. Våra representanters ställning.........121

Jämförelse med hittillsvarande utrikesbudget...........122

Bilagor.

1. Förslag till tredje hufvudtiteln..............123

2. Förslag till stat för utrikesdepartementet..........125

3. Förslag till stat för beskickningar och konsulat.......128

4. Beräkning rörande förslagsanslaget till skrifmaterialier, expenser,

ved, ljus, m. m...................134

5. Förslag till expeditionstaxa för beskickningar och konsulat . . .135

6. Förslag till instruktion för utrikesdepartementets ämbets- och

tjänstemän.....................138

7. P. M. om Johnsonska donationsfonden...........147

8. P. M. om Perafonden..................150

9. P. M. om kommerskollegiets befattning med vissa ersättningsären

den.

.......................152

10. P. M. angående aftal med främmande länder om konsularjuris

diktion.

.....................164

11. P. M. om vissa främmande länders handelskammare utomlands . 173

12. P. M. om organisationen af vissa främmande länders diplomati

och konsulatväsen.................176

13. P. M. om undervisningen vid handelshögskolor........185

14. P. M. om handelsstipendier................187

15. Sveriges handel med främmande länder 1903—1905 ..... 194

16. Svensk ångbåtstrafik å vissa utländska hamnar 1904 ..... 197

17. Förteckning å författningar m. m. som böra upphäfvas eller ändras 207

18. Förslag till vissa länders indelning i konsulsdistrikt, öfversiktskartor 209

Särskilda yttranden af

Grefve v. Rosen.......................221

Herr Fallenius.......................225

Herr Broström.......................262

KOMMITTÉNS TILLSÄTTNING.

1

Till KONUNGEN.

Eders Kungl. Maj:t har med anledning däraf, att genom upplösningen

af unionen mellan Sverige och Norge den förut bestående

gemensamheten i de båda rikenas diplomatiska och konsulära

representation upphört, den 17 november 1905 beslutat uppdraga

åt en kommitté att efter verkställd utredning utarbeta förslag till

nya organisationer af utrikesdepartementet, diplomatien och konsulatväsendet

jämte utgiftsstater för desamma.

1

2

KOMMITTÉARBETETS OMFATTNING.

Genom nådigt bref samma dag behagade Eders Knngi. Maj:t

förordna undertecknade till ordförande, ledamöter och sekreterare

i kommittén. Till åtlydnad af det nådiga förordnandet sammanträdde

kommittén fulltalig första gången den 23 november och

har sedan dess utan afbrott fortsatt sitt arbete.

Kommittén, som fått mottaga utdrag af ett vid kommitténs

tillsättande i statsrådet fördt protokoll, innehållande herr ministerns

för utrikes ärendena anförande i frågan, får härmed till

Eders Kungl. Ma/j:t i underdånighet afgifva betänkande och förslag

rörande de organisations- och lönefrågor, om hvilka Eders

Kungl. Maj:t lärer vilja aflåta proposition till Riksdagen redan

innevarande år. Såsom herr utrikesministern förutsatt, har den

för nämnda uppgift knappt tillmätta tiden icke medgifvit kommittén

att nu jämväl framlägga fullständiga förslag till förordningar,

instruktioner eller reglementen rörande diplomatien och

konsulatväsendet, utan har kommittén måst inskränka sig till

att allenast utarbeta förslag till ny instruktion för utrikesdepartementet

och i öfrigt endast angifva de grundsatser, som kommittén

anser böra vinna tillämpning vid författningarnas utarbetande.

Kommittén har icke heller funnit sig kunna medhinna en fullständig

bearbetning af det rika material, som genom utrikesdepartementets

försorg blifvit kommittén tillställdt från våra beskickningar

och konsulat rörande organisationen af diplomati och konsulatväsen

i åtskilliga främmande länder. Endast det väsentliga

däraf, i den mån det varit bestämmande för kommitténs uppfattning

eller kan tjäna till att belysa dess förslag, har sammanställts

i en betänkandet vidfogad promemoria (se bil. 12).

I sitt anförande till statsrådsprotokollet uttalade herr utrikesministern

följande, som innebär icke blott ett program utan ock

den af Eders Kungl. Maj:t gillade grundvalen för kommitténs

arbete.

»Organisationen af konsulatväsendet står i en så nära förbindelse

med organisationen af Sveriges diplomatiska representation i utlandet,

att Eders Kungl. Maj:t redan ur denna synpunkt icke

lärer vilja för Riksdagen framlägga förslag rörande konsulatorganisationen

utan att hafva tagit under noggrant öfvervägande,

hvilka förändringar eventuellt böra införas i den diplomatiska

organisationen.

Härtill sluter sig såsom en nödvändig komplettering att

taga under behandling frågan om den lämpligaste organisationen

UTRIKESMINISTERNS PRINCIPUTTALANDE.

O

af konsulatväsendets styrelse, för närvarande delad mellan utrikesdepartementet

och kommerskollegium, likasom organisationen

af utrikesdepartementet i sin helhet torde kräfva en revision på

grund af de nya förhållandena.

Vid utredningen af dessa utaf förhållandena betingade nya

organisationer'' torde böra tagås i öfvervägande frågan om införande

af reformer, ägnade att åstadkomma en sådan Sveriges

representation i utlandet, hvilken på ett tillfredsställande sätt

fyller tidens kraf.

Jag anhåller att få angifva några allmänna synpunkter, hvilka

vid ett sådant reformarbete närmast erbjuda sig.

Ett: betydande önskemål är, att våra i utlandet anställda

tjänstemän! i största möjliga utsträckning kunna hålla isig förtrogna

med de frågor, som i hemlandet upptaga det allmänna

intresset, ty endast genom en noggrann kännedom om förhållandena

i sitt eget land kan diplomatien väl representera detsamma i utlandet.

Härtill erfordras i första rummet, att till anställning i

diplomatien och konsulatväsendet väljas unge män, som kunna

förutsättas äga praktisk läggning, men direkta anledningar måste

äfven beredas dem att tid efter annan sysselsätta sig med våra

inre frågor.

Ett annat önskemål af vikt är införandet af sådana anordningar,

att vid anställning af tjänstemän inom diplomati och konsulatväsen

hänsyn såvidt möjligt ej behöfva tagas till vederbörandes

förmögenhetsstäilning. Detta gäller i all synnerhet diplomatien, där

större anspråk ställas på ämbetsmännens ekonomiska resurser.

I detta sammanhang må betonas, att den under senare tid

undantagslöst följda regeln, att Vid framställningar om inträde å

den diplomatiska banan ingen som helst hänsyn till börd må tagas,

gifvetvis måste fasthållas. Ett oeftergifligt upprätthållande af

gruiidlagensi bud om förtjänst och skicklighet såsom enda befordringsgrunden

är här som på andra statslifvets områden den

bästa, garantien för åstadkommande af ett godt resultat.

Hvad beträffar den diplomatiska och konsulära utbildningen,

torde stor vikt böra fästas å den praktiska sidan af densamma,

och särskildt för konsulattjänstemän lärer större uppmärksamhet

än hittills böra ägnas deras utbildning i merkantilt hänseende.

Jag vill vidare framhålla såsom en allmän grundsats vid

tillsättande af högre chefsplatser inom diplomatien och konsulatväsendet,

att vederbörandes kompetens bör mätas ej allenast efter

4

HÖRANDE AF SAKKUNNIGE. KOMMITTÉNS UPPGIFT.

rena fackmeriter utan jämväl efter ådagalagd duglighet i andra

iallmänna värf samt efter hvar och ens speciella lämplighet i

öfrigt för den befattning, hvarom fråga är.

Slutligen torde jag få betona angelägenheten af att en liflig

samverkan mellan diplomatien och konsulatväsendet kommer till

Tillika finner jag nödigt, att kommittén erhåller ej blott

berättigande utan åläggande att inför sig kalla industriidkare,

köpmän och skeppsredare samt att höra dem på sådant sätt, att

de framställda frågorna och de afgifna svaren stenografiskt

upptecknas och bevaras som ett material för kommitténs vidare

arbete. Frågorna höra i sådant fall dels uppställas efter ett

på förhand fastställdt schema, dels kompletteras af sådana, öfver

hvilka de tillkallade personerna själfva önska att få uttala sig.

Därigenom vinnes en allsidig utredning, som allena kan innebära

säkerhet för, att alla eller åtminstone de flesta frågor af vikt

kommit på tal och blifvit föremål för utredning.»

Följande den gifna anvisningen hade kommittén sig angeläget

att i främsta rummet utarbeta vissa frågor, som därefter förelädes

icke blott inkallade enskilda personer utan ock de korporationer,

hvilkas medverkan kommittén fann sig böra taga i anspråk

för lösandet af den omfattande uppgiften. Med stort tillmötesgående

hörsammades kommitténs vädjan, och både muntliga och

skriftliga svar afgåfvos i stort antal. Dessa svar jämte kommitténs

frågor, äfvensom de från våra diplomater och konsuler begärda

yttranden rörande organisationen af Sveriges representation

i utlandet, har kommittén låtit trycka som bihang till detta

betänkande.

På särskild framställning af kommittén behagade Eders Kungl.

Maj:t ställa till dess förfogande en tjänsteman i utrikesdepartementet

och en tjänsteman i kommerskollegiet. Härtill utsågos

andre arkivarien Sandgren och sekreteraren Friberg.

Kommittén har fattat sin uppgift vara att för tillvaratagande

af Sveriges politiska, ekonomiska och andra intressen i utlandet

föreslå sådana organisationer af utrikesdepartementet, beskicknin

-

REFORMERA!?. PERSONVALETS BETYDELSE.

5

garna och konsulaten, hvilka kunna anses mest ändamålsenliga,

utan hänsyn därtill att mer eller mindre genomgripande ändringar i

hittillsvarande förhållanden därigenom komma att inträda. Sedan

Sverige icke längre tillhör det statsförbund, som ålade det särskilda

förpliktelser vid tillvaratagandet jämväl af Norges angelägenheter,

har det ingen som helst anledning att vänta med ett grundligt

nyordnande af sin utrikesrepresentation, hvilken särskildt

hvad konsulatväsendet vidkommer länge varit i behof af mer eller

mindre genomgripande reformer. Kommittén finner sig icke äga

anledning att ingå på en undersökning af de orsaker, som vållat

dröjsmålet med att däri införa ändringar, hvilka under unionstiden

från både svensk och norsk sida eftersträfvades, men den vill erinra

därom, att det trots alla unionella stridigheter slutligen lyckades att

genomföra åtminstone en viktig och genomgripande reform, konsulatafgifternas

afskaffande. Härmed var dock endast en ringa del

gjord för att bringa den 1886 genomförda, men i själfva verket

redan tio år förut föreslagna ombildningen i konsulatväsendet till

att ånyo motsvara tidens behof. Föryngringsarbetet fick i öfrigt

anstå. Så mycket angelägnare är det nu, att ett sådant med

kraft återupptages och snabbt genomföres, helst som hela den

svenska utrikesförvaltningen för närvarande befinner sig under

ett provisorium, som förlamande inverkar på dess arbete.

Det problem, som framställer sig till lösning, är emellertid rätt

inveckladt. Nya reformkraf hafva tillkommit, hvilka lika litet

kunna afvisas som de tidigare föreliggande. Herr utrikesministern

har i sitt ofvan återgifna anförande framställt några sådana af

mycken vikt. Andra hafva framförts af de korporationer och enskilda

personer, från hvilka kommittén begärt uttalanden. Men i

en del icke oväsentliga punkter föreligga från dessa senare håll

skiljaktigheter i uppfattning, ja mången gång rent motsatta

åsikter. Kommittén kommer i det följande att närmare påpeka

sådana i sammanhang med sina förslag till lösning af olika

frågor.

Innan kommittén öfvergår till att närmare redogöra för dessa

förslag, är den angelägen att framhålla en omständighet. Hur förträfflig

en organisation må vara och äfven i det lyckliga fall, att

den skulle vinna ett mycket allmänt erkännande, kommer dess praktiska

värde likväl alltid att stå i direkt förhållande till det sätt,

hvarpå den tillämpas. Ett missgrepp i valet af personer och särskildt

af dem, som intaga en ledande ställning, kan fördärfva

en god organisation, likasom omvändt en mindre ändamåls

-

6 PERSONVALETS BETYDELSE. DIPLOMATIENS UPPGIFT.

enlig sådan kan verka godt under skicklig ledning. Om detta

är riktigt under alla förhållanden, lärer det hafva en särskild giltighet

med afseende å den ämbetsverksamhet, som försiggår utom

landets gränser och därför mer eller mindre kan undandraga sig den

allmänna kontroll, som eljest icke plägar uteblifva. Kommittén vill

därför först och sist betona, att på det stränga valet af dugligt folk i

alla grader kommer att bero, huruvida Sveriges utrikesrepresentation

öfver hufvud i framtiden skall komma att bestå profvet.

Diplomatiens uppgift och betydelse för ett land som Sverige

hafva under det senast förflutna halfva seklet väsentligt ändrats

och på samma gång betydligt utvidgats. Under den äldre tiden

lades hufvudvikten på ett noggrannt iakttagande af de tilldragelser,

som kunde föranleda politiska förvecklingar mellan olika europeiska

stater. Diplomaternas rapporter utgjorde för regeringen så

godt som den enda källan för politiska underrättelser och en mycket

god sådan, i den mån författarne förstodo att hålla sig väl underrättade.

Diplomaternas arbete togs väl äfven i anspråk för underhandlingar

om aftal af olika slag, däribland ock handelstraktater,

men i det hela ägnades ringa uppmärksamhet åt ekonomiska angelägenheter,

tullfrågorna måhända undantagna.

Kommunikationsväsendets förbättring tack vare uppfinningar,

som ställde nya eller fullkomligare tekniska hjälpmedel till

förfogande, föranledde en hel omhvälfning häruti. Medelst telegraf,

ångbåtar och järnvägar förmedlades snart korrespondens och varuutbyte

hastigare, säkrare och regelbundnare än förut. Pressen

skyndade att med erkännansvärd energi draga fördel af de

nya kommunikationsmedlen och såg sig småningom i stånd att

vida snabbare och fullständigare, än hvad diplomaterna kunnat

åstadkomma gentemot sina regeringar, tillhandahålla allmänheten

nyheter af alla slag, särskildt politiska. I fråga om dessa har

emellertid snabbheten i meddelanden alltmera blifvit hufvudsak.

Kiktiga och oriktiga underrättelser, fakta och rykten blandas ständigt

tillhopa. Äfven pressorgan, hos hvilkas ledande män kunna

förutsättas både kunskaper och omdöme, offra för den dagliga

brådskan sin rätt och plikt till kritik ''af det mångskiftande nyhetsmaterial,

som telegramagenturer och korrespondenter täfla att erbjuda.

Fruktan att öfverflyglas i konkurrensen frestar att hellre

vara den förste i att bringa en oriktig nyhet än den andre i

att meddela en riktig.

DIPLOMATIENS UPPGIFT.

7

Sådan är ställningen den dag som är. En svensk regering

kan därför i fråga om politiska underrättelser icke nöja sig med

hvad äfven den »bäst underrättade» in- eller utländska tidningspressen

innehåller. Behofvet maste fyllas på annat sätt. Och

detta är som förr blott ett: att hålla egna politiska agenter i

den utsträckning, som landets intressen kräfva och dess ekonomiska

tillgångar medgifva. Hvad härigenom skall vinnas är möjligheten

att noggrannt följa icke blott hvad som tilldrager sig utan

ock hvad som. förberedes i de länder, hvilka utöfva det bestämmande

inflytandet på världspolitiken eller hvilkas förhallanden det

af andra skäl är af vikt för oss att närmare känna. Detta är något

helt annat än att försöka sig på det slags politik, som Sverige

med växlande framgång sökte drifva, så länge dess relativa maktställning

gaf det möjlighet att göra sig hördt i nationernas råd.

Den tiden är förbi. En upplyst och själfmedveten folkmening

ställer nu som mål för svensk statskonst att under kraftigt värnande

af nationens yttre oberoende i samladt fredligt arbete för

ekonomisk förkofran och kulturell utveckling uppnå högsta möjliga

välstånd för nationens stora flertal. Fortskridande på denna

väg skall Sverige kunna bibehålla det stora anseende bland folken,

Is om det af gammalt ägt. Men villkoret för framgång är,

att de goda krafterna ur alla samhällets lager kunna dragas med

i arbetet, och känna sig ansvariga för dess fullföljande.

På andra områden än det politiska hlef kommunikationsväsendets

utveckling af än större betydelse för diplomatiens arbete.

Det gällde bland annat att tillgodose själfva kommunikationernas

upprätthållande, tryggande och förbättring. En oändlig

rad af diplomatiska aftal röra sig däromkring. Och det gällde

att bevaka nationella intressen på detta nya fält väl så mycket

som på det politiska.

Andra uppgifter hafva tillkommit. Nationerna hafva småningom

fått behof af att lära känna hvarandra närmare och de flesta

insett nyttan af att draga fördel af andras erfarenhet. Ingen

lagstiftningsåtgärd af vikt vidtages i något land, utan att lagstiftaren

söker på förhand kännedom om motsvarande arbete i främmande

länder. Men detta gäller icke blott lagstiftningen. Snart

sagdt på alla områden af den mänskliga odlingen sker dagligen

ett utbyte af erfarenheter nationerna emellan. En betydande del

däraf förmedlas genom facklitteraturen och genom sakkunniga personer.

Men i mycket stor utsträckning har det fallit på diplomatiens

lott att vara förmedlaren, och äfven för de specialister,

8 FORDRINGAR PÅ DIPLOMATER OCH KONSULER. KOMMERSIELL INFORMATION.

som utsändas af regeringarna, äro diplomaternas mellankomst och

hjälp i en mängd fall icke blott af nytta utan nödvändiga.

Ännu större kraf på det diplomatiska arbetet hafva) ytterligare

framträdt. Det begäres, att nationernas ekonomiska intressen

och framför allt de handelspolitiska skola i dein finna sina

målsmän och befordrare. Näringslifvet i olika länder röner i allt

högre grad påverkan af nationell uppfattning. Politiska och sociala

strömningar utöfva härvidlag ett stort inflytande. De diplomatiska

representanterna, hvilka det särskildt tillkommer att noga aktgifva

på sådana strömningar, hafva häri en mycket viktig uppgift.

Det är sålunda stora fordringar, som ställas på nutidsdiplomaten.

Vaken intelligens, energi i arbetet, säkert omdöme och

praktisk läggning äro de positiva egenskaper, som erfordras för

att han skall kunna fylla sitt värf. Men därjämte måste han

vara fördomsfri och icke lida af den öfverskattning af sin person

och ställning, hvartill de diplomatiska privilegierna ofta frestat

mången i öfrigt duktig man. Att mindre dugliga pläga lägga en

ölverdrifven vikt på sin s. k. värdighet, är då föga underligt.

Men sådana höra därför icke heller behållas i ämbetet. Ju förr

de komma bort dess bättre.

I hufvudsak gäller det ofvan sagda jämväl konsulerna.

Krafven på den konsulära verksamheten ställas lika strängt som

på den diplomatiska. Det är därför icke längre tillfyllestgörande,

att de rent administrativa göromålen skötas med plikttrohet och

samvetsgrannhet, och att diplomater och konsuler därjämte visa

ett vaket intresse vid afgifvandet af föreskrifna ämbetsberättelser.

Det fordras ock, att de skola ägna en intensiv uppmärksamhet

åt hvad som kan gagna hemlandets näringsintressen, med hvilka

förstås allt som äger praktisk betydelse för handel, industri, sjöfart

och åkerbruk eller hvad ock benämnes kommersiell information.

Det klagas från många håll öfver, att hvad härutinnan presteras

icke på långt när motsvarar skäliga fordringar, än mindre

högt stegrade anspråk. Det erkännes visserligen och, som det

förefallit kommittén, obetingadt, att redare, industriidkare och

köpmän, Isom anlitat beskickningars och konsulats mellankomst,

icke blott rönt det största tillmötesgående utan ock i många fall

en lika kraftig som verksam hjälp. Det har då gällt sådant ingripande,

som tillhört deras administrativa befogenhet. Klagomålen

synas därför uteslutande gälla, att de för våra kommersiella

intressen mest värdefulla upplysningarna erhållas för sent eller

KONSULATENS BETYDELSE FÖR SJÖFARTEN.

9

icke alls. Rätt anmärkningsvärd! för kommittén har varit att höra,

från vissa håll, att man icke anlitat beskickningarna och konsulaten,

därför att man icke behöft det, från andra håll åter, att man

icke anlitat dem, därför att man icke vetat, att sådant läte sig

göra. Samtidigt har från de nämnda myndigheternas sida uttalats

en viss undran däröfver, att deras hjälp jämförelsevis sällan tagits

i [anspråk af hemlandets näringsidkare.

Den omständigheten, att frågan om konsulatväsendets ombildning

under den senaste tiden kommit på dagordningen i flera af

de stora kulturländerna, visar, att rörelsen för denna frågas lösning

icke beror på tillfälliga orsaker, utan har sitt upphof i

fordringar, som näringslifvet i det moderna samhället ställer på

de myndigheter, hvilka hafva till uppgift att förmedla den internationella

samfärdseln.

Går man tillbaka till äldre förhållanden i vårt eget land,

finner man i författningarna, sålunda både i konsulsstadgan af

1830 och den af 1858, äfvensom senare i den utredning, som 1876

års kommitterade lämnade, att ett konsulats betydelse hufvudsakligen

ansågs stå i direkt förhållande till sjöfartens omfattning

på distriktet. Denna synpunkt var så godt som allena afgörande för

upprättandet af våra lönade konsulat. Där sjöfarten var stor, inflöto

ock konsulatafgifterna rikligt och lämnade det nödiga bidraget

till innehafvarens aflöning. I vissa länder såsom i Storbritannien

uppkommo till och med så betydande öfverskott, att

därigenom bereddes medel till upprättandet af nya lönade konsulat

på andra håll. Det låg alltså nära till hands att företrädesvis

bilda konsulsdistrikt med stor utsträckning.

Utvecklingen har emellertid fört med sig, att konsulatens betydelse

för sjöfarten i det hela steg för steg aftagit. Skötseln af

fartygen är numera koncentrerad hos redarne, och befälhafvarne,

som förr i många fall själfständigt uppgjorde fraktaftal, hafva fått

sin befogenhet öfver fartygens ekonomiska ledning betydligt inskränkt.

[Rederiet uppgör numera själft icke allenast alla fraktaftal

utan träffar som regel direkta aftal rörande fartygens

lossning och lastning, reparationer samt leveranser af förnödenheter

till fartygen. Befälhaf varens själf ständiga verksamhet tenderar

att allt mera inskränkas till vården om fartygets sjövärdighet

och dess navigering. Tvister rörande ftraktaftal och sjöolyckor

afgöras och skötas i allt större utsträckning genom rede

-

10

SJÖF ARTSSTATISTIKENS MISSLEDANDE SIEFROR.

riernas organisationer eller assuradörernas representanter, som öfver

hela världen besitta ett ntgrenadt nät af juridiska biträden. Som

bekant har vår handelsflotta under de senaste åren visat en snabb

och synnerligen lofvande tillväxt, och utvecklingen af vår sjöfart

har visat sig vara af stor betydelse för Sveriges import- och

exportintressen. På utomeuropeiska hamnar är vår sjöfart likväl

icke ännu så framträdande. Det är emellertid att förutsätta och

hoppas, att den äfven där skall komma att småningom ytterligare

utvecklas. Vår export, särskildt af malm, järn och trävaror äfvensom

vår import af kol kräfva nämligen allt större fartyg, och under de

tider af året, då sjöfarten på våra nordliga hamnar är stängd, måste

dessa fartyg alltmera söka sig ut på aflägsnare farvatten. 1

hvarje fall har sålunda behofvet af konsuler för sjöfarten aftagit

hvad Europa beträffar, medan på aflägsna orter deras hjälp ännu

kräfves i rätt hög grad.

Så länge hänsynen till sjöfarten var i öfvervägande grad bestämmande

för konsulatorganisationen, fästes icke afseende vid

något annat än sjöfartens omfattning inom hvarje särskildt

konsulsdistrikt. Det gjordes således ingen eller åtminstone ringa

skillnad på den sjöfart, som bedrefs af segel- eller ångfartyg

i tillfällig fart, och den, som ägde rum med ångbåtar i reguljär

trade. Det är emellertid otvifvelaktigt, att den senare hvarken

förr eller än mindre nu för tiden i någon nämnvärd grad tager

konsulernas ämbetsverksamhet i anspråk. De mycket stora siffror,

som sjöfartsstatistiken uppvisar i fråga om sjöfarten på vissa

distrikt, verka därför enligt kommitténs uppfattning direkt missledande

för omdömet om konsulatens behöflighet. Några exempel

kunna lätt visa detta.

Sålunda upptager statistiken för år 1904 antalet af till Köpenhamn

ankomna ångfartyg till icke mindre än 2,019 med ett

sammanlagdt tontal af 911,133. Undersöker man emellertid, huru

många olika ångfartyg verkligen besökt Köpenhamn under nämnda

år, finner man, att deras antal utgör endast 83. Bland dessa förekommer

ett fartyg å 778 ton, som gjort icke mindre än 622

resor, hvadan för detta enda fartyg, ångfärjan, det sammanlagda

tontalet uppgår till 483,916 ton. 9 andra fartyg ha under samma

år gjort mellan 82 och 290 resor på Köpenhamn. Statistiken

för ångfartyg som besökt Liibeck uppvisar liknande förhållanden.

Där finnas åtskilliga ångfartyg, som under året verkställt

omkring 50 resor hvartdera och sålunda uti det sammanlagda

tontalet ingå med 50 gånger fartygets eget tontal. Sjö

-

LÖNADE ELLER OLÖNADE KONSULER.

II

farten på Newcastle on Tyne må också åberopas. Ett par fartyg

hafva under loppet af år 1904 hvartdera gjort öfver ett tjugutal

resor dit och ingå till följd däraf i det sammanlagda tonnaget med

resp. 16,330 och 15,028 ton, medan det ena fartyget mäter 710

och det andra 578 ton. Ett fartyg, som under året anlöpt Vasa 31

gånger och hvars tontal är 174, lämnar till sjöfartsstatistiken den

jämförelsevis höga siffran af 5,394 ton.

Kommittén har på grund häraf funnit nödigt att till belysning

af den verkliga betydelse, sjöfarten har för olika konsulsdisjtrikt,

i en särskild öfversikt (bil. 16) låta preliminärt sammanställa

uppgifter om den svenska ångbåtstrafiken å vissa utländska

hamnar under år 1904.

Hvad industriens och handelns ställning till konsulaten beträffar,

är förhållandet ett annat. Dessa yrkens målsmän begära

med få undantag, att konsulerna skola tillhandahålla såvidt möjligt

fullständiga och framför allt snabba underrättelser om företeelserna

på det ekonomiska området. De uppställa stora fordringar

och det heter från mer än ett håll, att beskickningarnas och konsulatens

främsta uppgift är att tillgodose industriens och handelns

behof af upplysningar. Väl är det så, att vissa industriidkare och

köpmän, däribland särskildt de mest betydande, genom egna förbindelser

kunna förskaffa sig sådana. Icke dess mindre framträder

ett tämligen allmänt kraf på att genom de officiella agenterna

i utlandet såvidt möjligt vinna stöd för näringsidkarnes arbete.

Det uppstår då fråga, huru sådant bäst skall kunna åstadkommas.

Att hålla beskickningar i alla främmande länder låter sig

redan för kostnadens skull icke göra. Där sådana icke anställas,

äro konsulat alltså behöfliga. Skola dessa vara lönade eller kunna

de utan olägenhet vara olönade ? De uttalanden kommittén

mottagit visa, att den uppfattningen är mycket utbredd, enligt

hvilken de lönade konsulerna förutsättas skola vara bättre i stånd

att tjäna hemlandets intressen än de olönade, och att Sverige därför

bör om icke uteslutande så dock i så stor utsträckning som möjligt

göra bruk af lönade konsulatämbetsmän.

Kommittén är visserligen böjd att ansluta sig till denna uppfattning,

men måste dock erinra, att äfven här kostnadsfrågan

spelar en roll.

12

VALET AP OLÖNADE KONSULER.

Det bör alltid med tacksamhet erkännas, att ett stort antal

olönade konsuler, och icke minst åtskilliga af dem, som äro af

främmande nationalitet, på ett synnerligen nitiskt sätt taga sig

an våra intressen. De låta oss draga fördel af deras personliga ställning

och inflytande, vidkännas mången gång ej obetydliga utgifter

för äran att representera vårt land och visa sig på mångahanda

sätt intresserade af sin uppgift. När sådana personligheter kunna

vinnas för en konsulsbefattning, är det otvifvelaktigt till stor fördel

för våra kommersiella intressen. Det visar sig dock rätt ofta,

att valet kan vara svårt emellan kandidater, som hvar för

sig kunna anses fullt motsvara äfven höga fordringar på aktningsvärd

karaktär, god social ställning och förmögenhet. Det

gäller då att på förhand hafva uppställt vissa principer för valet.

Till en början anser kommittén det böra vara klart, att där man

kan få svenskfödda män i synnerligen god ställning, dessa böra

hafva företrädet. Men nationaliteten allena får icke vara afgörande,

emedan det endast under i öfrigt lika eller nära lika förhållanden

kan för Sverige vara till fördel att hellre hafva en

svensk än en utlänning till konsul. 1 valet mellan främlingar torde

vikten böra ligga på att finna en representant, hvars personliga

intressen icke kunna förutsättas kollidera med sådana svenska,

som han skall söka tillgodose. Särskildt bör i detta afseende noga

undvikas att taga konsuler bland sådana nationers undersåtar,

som i det främmande landet starkt konkurrera med vår industri.

I det hela synes bäst att välja de olönade konsulerna bland det

främmande landets egna medborgare, när väl kvalificerade landsmän

icke kunna erhållas. 1 hvarje fall är uppgiften den att söka

för olönade konsulsposter vinna de mest kompetenta och på sin

ort framstående personligheter.

Konsulatförordningen lägger emellertid hinder i vägen för en

anordning, som i åtskilliga fall säkert skulle visa sig lockande för

just sådana personligheter, åt hvilka man gärna ville anförtro våra

intressen. Kommittén afser härmed bestämmelsen i § 13 af förordningen,

att endast då konsulat är af synnerlig vikt eller andra

omständigheter gifva det en framstående betydelse, kan Konungen

förordna, att detsamma skall benämnas generalkonsulat. Då denna

bestämmelse på sin tid tillkom uteslutande af hänsyn därtill, att den

norska grundlagen ansågs lägga hinder i vägen för att åt innehafvare

af konsulat gifva generalkonsuls titel, vill kommittén föreslå,

att den upphäfves och ersättes med en annan af det innehåll, att

innehafvare af konsulat, när skäl därtill föreligga, kan erhålla per

-

GENERALKONSULAT, KONSULAT, VICEKONSULAT.

13

sonlig benämning af generalkonsul, samt att under samma förutsättning

innehafvare af vicekonsulat må erhålla personlig benämning

af konsul. Kommittén är öfvertygad, att det härigenom i en

mängd fall skall blifva lättare än hittills att för olönade konsulat

och vicekonsulat erhålla lämpliga kandidater.

De olönade konsulat och vicekonsulat, hvilkas innehafvare

erhålla personlig benämning af generalkonsul respektive konsul,

skulle .alltså betraktas ''endast som konsulat respektive vicekonsulat.

Med generalkonsulat förstår kommittén däremot uteslutande

lönade konsulsbefattningar af högsta graden. I det organisationsförslag,

som kommittén kommer att framställa, iakttages

detta konsekvent, medan med konsulat betecknas såväl lönade befattningar

som ock sådana olönade, hvilka äro behöfliga för komplettering

af den konsulära organisationen. Kommittén anser sig

emellertid icke behöfva på förhand utpeka de orter, där omständigheterna

göra det sannolikt, att för en olönad konsulsbefattning

den mest lämpliga personen kan erhållas, endast ifall det från

början ställes i utsikt, att innehafvaren erhåller benämning af

generalkonsul. Kommittén anser själfklart, att regeringen skall

veta att härutinnan finna den rätta lösningen i hvarje särskildt

fall.

Vid sina redogörelser för organisationen i de olika länderna

kommer kommittén att i regeln lämna ur sikte de orter, där olönade

vicekonsuler kunna vara behöfliga, emedan härpå i allmänhet icke

ligger så stor vikt, att en ingående undersökning därom af kommittén

varit behöflig. En sådan lärer i hvarje fall med största

lätthet kunna göras genom utrikesdepartementets försorg. Endast

där särskilda omständigheter synts göra det lämpligt, att ersättning

lämnas åt vicekonsul, eller i enstaka andra fall ämnar kommittén

särskildt omnämna orten.

Herr utrikesministern har i sitt ofvan återgifna anförande

bland annat betonat betydelsen af en Samverkan mellan diplomatien

och konsulatväsendet. En sådan samverkan är i nu gällande konsulatförordning

angifven genom en bestämmelse i förordningens

§ 6. Det heter där, att beskickningarna skola åt konsulatväsendet

i de länder, där de äro anställda, ägna synnerlig uppmärksamhet,

skydda konsulernas rättigheter och lämna dem de upplysningar

och det bistånd, hvaraf de för sin ämbetsutöfning kunna

vara i behof, samt i öfrigt genom enig samverkan med dem söka

14

SAMVERKAN MELLAN DIPLOMATI OCH KONSULATVÄSEN.

”befordra Sveriges och svenske undersåtars bästa. Enligt en annan

bestämmelse i samma paragraf äro beskickningarna berättigade

att från konsulerna infordra berättelser och redogörelser äfvensom

att gifva dem föreskrifter till iakttagande. Dessa bestämmelser

kunna svårligen sägas hafva medfört ett verkligt organiskt

samband mellan den diplomatiska och den konsulära tjänsten i

utlandet. Ett sådant synes emellertid kommittén vara synnerligen

önskvärd! att ernå icke allenast af det skäl, att därigenom en

besparing i kostnad för utrikesrepresentationen i det hela bör

kunna vinnas, utan än mera därför att en fullständig samverkan

mellan dessa myndigheter enligt kommitténs åsikt svårligen

kan åstadkommas, med mindre själfva organisationen göres med

detta syfte för ögonen.

Samverkan mellan diplomati och konsulatväsen hvarken behöfver

eller kan innebära en sammanblandning af de diplomatiska

och konsulära organens funktioner, emedan dessa begränsas af

bestående internationella regler och plägseder, som det icke lärer

stå i vårt skön att förändra. Men den bör föranleda, att såväl

beskickningar som konsulat ägna sin uppmärksamhet åt ekonomiska

frågor i vida högre grad än hvad hittills i allmänhet varit fallet.

I afseende å administrativa frågors handläggning bör kunna

förutsättas, att i regeln både beskickningar och lönade konsulat

äga full kompetens. Dock ar det vida lättare för beskickningarna,

som äga direkt förbindelse bred det främmande landets centrala

myndigheter att erhålla meddelanden i första hand om lagstiftning,

administrativa författningar och annat. Dessutom äga de vidsträcktare

möjlighet än konsulerna att till rätta vederbörande framföra

reklamationer eller önskemål, när sådana föreligga. Ur denna synpunkt

är det påtagligen ett öfverflöd, om Sverige i en främmande

hufvudstad fortfar att hålla såväl en beskickning som ett lönadt

generalkonsulat. I stort sedt bör därför en tillfyllestgörande representation

lämpligen kunna anordnas sålunda, att konsulatärendena

läggas helt och hållet under beskickningen i hvarje land,

där sådan finnes anställd. Då det emellertid är olämpligt att låta

beskickningen handlägga de lokala konsulatärendena, bör genom

upprättande af antingen lönadt eller olönadt konsulat på platsen

sörjas för desammas tillvaratagande. Äro de af synnerligen stor omfattning

och betydelse, bör konsulatet vara lönadt, i motsatt fall

bör målet kunna nås genom upprättande af ett olönadt konsulat,

efter omständigheterna med biträde af någon från hemlandet utsänd

tjänsteman.

DISTKIKTSINDELNING. HANDELSATTACHÉER. 15

Men äfven i fråga om de kommersiella intressena kan med

fog sägas, att den moderna utvecklingen alltmer pekar i den

riktningen, att dessa ”bäst tillgodoses genom att deras behandling

förlägges till hufvndstaden i hvarje land.

Det synes också kommittén vara en fördel, att denna gren

af den konsulära verksamheten knytes vid beskickningen, där sådan

finnes, och särskildt i de större länderna icke öfverlämnas åt

något utom hufvudstaaen förlagdt generalkonsulat, hvilket har

långt svårare än beskickningen att i första hand få del af åtgärder

eller beslut, som kunna vara af vikt för våra handelsintressen.

Redogörelser för allmänna kommersiella förhållanden

böra själfklart afgifvas för landet i dess helhet, såsom också hittills

skett, då en konsul enligt § 70 i konsulatförordningen haft

uppdrag därtill. Dessa redogörelser måste dock kunna stödja sig

på mera detaljerade uppgifter från skilda delar af landet, särskildt

ifall dessa på grund af likartad industrijell Verksamhet

eller andra förhållanden bilda naturliga distrikt med väsentligen

gemensamma export- eller importintressen. Dylika uppgifter kunna

påtagligen säkrast erhållas genom personer, som hafva noggrann

kunskap enhvar om sitt distrikt. För oss blifva konsuler i distriktens

hufvudorter de bästa kunskaparne. Vid bestämmandet af

distriktens omfattning torde det emellertid vara lämpligt, att hänsyn

tagas jämväl till landets administrativa indelning.

Kommittén anser därför vägande skäl föreligga att återgå

till den i äldre tider tillämpade grundsatsen, att de större länderna

uppdelas i ett flertal konsulsdistrikt.

Kommittén har vid sin undersökning af medlen för att trygga

en god kommersiell information fått anledning att särskildt fästa

uppmärksamheten på en institution, som i flera främmande länder

funnit användning, efter hvad det vill synas kommittén, med

synnerlig fördel. Såväl Tyskland som Storbritannien och några

andra länder utsända handelsattachéer, hvilka anställas vid beskickningar

eller konsulat. Kommittén anser, att denna institution

skulle för Sveriges del med fördel kunna tillämpas på vissa håll i

Europa och äfven i utomeuropeiska länder.

Tanken på anställandet af handelsattachéer är för öfrigt äfven

hvad Sverige vidkommer icke ny. Uti en proposition till Riksdagen

år 1886 begärde Eders Kungl. Maj:t anslag till kommersiella

attachéer vid beskickning eller konsulat, och det kan förtjäna

16

HANDELSATTACHÉERNAS UPPGIFT.

framhållas att redan då såsom bestämmande motiv för framställningen

anfördes:

»Nationernas högt uppdrifna täflan på det ekonomiska fältet

gör det till en oafvislig nödvändighet att med synnerlig noggrannhet

följa de ekonomiska företeelserna och särskildt växlingarna

i såväl produktions- som konsumtionsvillkoren i främmande

länder. Öfverallt, där industrien intager en högre ståndpunkt,

framträder ock en sträfvan att vinna nya marknader eller nya

afsättningstillfällen genom att lämpa den industriella produktionen

efter växlande behof och smakriktningar hos köparne.»

Denna proposition äfvensom en därmed i åtskilliga punkter

likartad motion föranledde statsutskottet att hemställa, att Riksdagen

ville på extra stat för år 1887 under tredje hufvudtiteln

anvisa ett belopp af 20,000 kronor att i mån af behof användas

till anställande af kommersiella attachéer. Förslaget i fråga vann

icke Riksdagens bifall. Det är emellertid att hoppas, att tiden

nu kan anses mogen för tankens realiserande.

Till handelsattachéer skulle enligt kommitténs åsikt utses yngre

men erfarne köpmän med erforderliga språkkunskaper och om möjligt

någon teknisk bildning. Deras uppgift skulle blifva att genom

praktiska råd och anvisningar verka vägledande för hemlandets

industri och handel särskildt genom att påpeka de alster af svensk

industri, som borde kunna vinna afsättning i det främmande landet,

samt sådana artiklar, som skulle lämpa sig för tillverkning i hemlandet.

1 senare fallet borde de insända prof. De skulle på grund af

sin fackkunskap både kunna i tid varna för faror, som hota den

svenska afsättningen, och påpeka möjligheter för dess förkofran.

I sådant afseende borde de göra sig förtrogna med och inberätta alla

framsteg å industriellt område i det främmande landet och särskildt

framhålla de anmärkningsvärda nya transport- och kommunikationsleder,

som uppstå. Förekomsten af nya råvaror, sättet

för deras bearbetning, förbättrade arbetsmetoder särskildt sådana,

som möjliggöra nedbringandet af tillverkningskostnader i olika industrier,

och icke minst nya bestämmelser på arbetarlagstiftningens

område borde jämväl utgöra föremål för handelsattachéernas berättelser.

Äfven i omvänd riktning borde det kunna vara dem

möjligt att utöfva ett gynnsamt inflytande i det syfte som kommittén

afser. Det råder ofta hos utländska konsumenter en stor

okunnighet om hvad vår industri förmår att producera. En förklaring

på denna bristande kunskap ligger otvifvelaktigt i den

brist på företagsamhet, som länge varit och ännu i icke ringa

HANDELS ATTACHÉERNAS VERKSAMHET.

17

grad är utmärkande för många af våra köpmän. Det bör vara handelsattachéernas

sträfvan att i någon mån skingra den anmärkta

okunnigheten.

För att kunna fylla alla dessa uppgifter måste handelsattachéerna

sättas i tillfälle att besöka viktiga affärscentra i det

främmande landet samt att träda i personlig beröring med industriidkare

och köpmän. Under dessa sina resor komma de naturligtvis

att sammanträffa med våra konsuler på olika orter och få

därigenom ett osökt tillfälle att för dem påpeka hvad som kan vara

af särskild vikt för Sveriges kommersiella intressen.

Af synnerlig vikt är, att de personer, som utses till handelsattachéer,

hålla sig i ständig förbindelse med industriidkare och

köpmän i hemlandet. De höra därför, innan de tillträda sina

poster, göra en resa till de viktigaste handels- och industricentra

här hemma. De som äro anställda i Europa böra dessutom årligen

göra besök i hemlandet och därunder sätta sig i förbindelse med

sådana producenter, för hvilka de kunna hafva något af särskildt

intresse att framhålla eller af hvilka de anse sig behöfva

särskilda upplysningar. Genom att tillhandahålla handelsattachéerna

tillräckliga medel för dessa resor utöfver det fasta arfvode,

som bör tillkomma dem, torde man kunna påräkna att ernå en

vida intimare förbindelse mellan hemlandets industri och handel

samt vår representation i utlandet än hittills.

Kommittén afser icke att med denna institution skapa en ny

klass af ämbetsmän. Handelsattachéerna böra därför icke förordnas

för längre tid, utan torde förordnandet lämpligast endast ske för

en period af tre, högst fem år, hvilken dock efter omständigheterna

må kunna ytterligare förlängas. Kommittén föreställer sig, att

en handelsattaché därefter skall i de flesta fall återgå till enskild

verksamhet, för hvilken han genom sin vistelse i utlandet

under så synnerligen gynnsamma förhållanden bör hafva vunnit

nya uppslag och nya förbindelser af värde.

Flera af de personer, som muntligen yttrat sig inför kommittén

hafva framhållit såsom särdeles önskvärdt, att åtminstone

i de större hufvudstäderna i Europa bildades svenska bandelskamrar.

En dylik institution med handelskamrar utomlands

har på mer än ett håll vunnit en rätt afsevärd utveckling, och

kommittén har sammanfattat de uppgifter härom, som stått till

dess förfogande, i en vid betänkandet fogad promemoria (se bil.

2

18

SVENSKA HANDELSKAMMARE UTOMLANDS.

11). Genom, hänvändelser såväl till London som till Paris har kommittén

sökt erfara, huruvida utsikter skulle förefinnas att på

dessa orter få till stånd en sådan institution. Att en dylik bör tillkomma

allenast på frivillighetens väg, därom har kommittén

icke det ringaste tvifvel. De ingångna svaren tyda väl på en viss

benägenhet att i detta afseende söka åstadkomma någonting, som

för Sveriges intressen kunde vara gagneligt, men utsikterna för

att institutionen skulle kunna verka till något synnerligt gagn

för handelns och industriens intressen äro likväl för närvarande

icke så stora, att kommittén därpå vågat grunda några organisationsförslag.

I en kommittén från ministern i Paris tillhandakommen

skrifvelse meddelas, att därvarande svenska köpmän ansett

frågan kunna lösas genom bildande af ett konsulärrad, hvilket

eventuellt äfven skulle kunna erhålla benämningen af handelskammare.

I detta råd skulle generalkonsuln på platsen vara ordförande,

och en fast kommersiell agent, aflönad af statsmedel, skulle

på konsulärrådets förslag tillsättas och underordnas den olönade generalkonsuln.

Kommittén, som med synnerlig tacksamhet mottagit

detta uttalande, anser dock, att målet vida fullständigare och

bättre kan vinnas genom anställandet af en handelsattaché vid

beskickningen, och finner sig därför icke kunna förorda lösningen

i just den form, som nu ifrågasatts i Paris. Från London föreligger

ännu icke något definitivt svar. Tanken synes där tillsvidare

endast hafva rönt ett sympatiskt mottagande, utan att det kan

sägas, att utsikt till dess realiserande inom den närmaste tiden

är för handen. Kommittén vill uttala den förhoppning, att

tanken på svenska handelskammare i utlandet icke må få förfalla

utan vidare diskuteras och pröfvas af våra affärsmän i de

större städerna.

För uppgörandet af sina organisationsförslag hade kommittén

önskat kunna draga fördel af den officiella handelsstatistiken. I

fråga om densamma föreligger emellertid det bekanta förhållande,

att den icke angifver det verkliga varuutbytet mellan Sverige

och hvarje särskildt främmande land. Såsom härkomst för

vår import angifves det land, från hvilket en vara direkt hitkommer,

såsom destination för vår export det land, till hvilket

en vara närmast skeppas. Följden häraf är, att äfven om handelsstatistikens

siffror angående värdet af införda eller utförda varor

vore tämligen exakta, skulle i allt fall någon säker ledning icke

HANDELSSTATISTIKEN. HANDELSSTIPENDIER.

19

kunna vinnas för att få reda på det verkliga varuutbytet .med.

något särskildt land. Under senaste tiden hafva visserligen åtgärder

vidtagits för att i möjligaste mån råda bot på detta missförhållande,

så att åtminstone i fråga om kvantiteterna statistiken

skulle komma att upptaga fullt exakta siffror i afseende

å varuutbytet med olika länder.

Kommittén har låtit göra en preliminär sammanställning af

exportsiffrorna för år 1905 och bifogat betänkandet en öfversikt af

varuutbytet mellan Sverige och främmande länder dels för åren 1903

och 1904, omfattande såväl import som export, dels för år 1905

omfattande nyssnämnda exportsiffror (se bil. 15). Då de senare

äro grundade på primäruppgifter, hvilka tillkommit under förpliktelse

för exportörerna att, såvidt de själfva äro i stånd därtill,

angifva det land, till hvilket godset blifvit såldt eller är

till försäljning eller i annat syfte slutligen destineradt, hade kommittén

hoppats att härigenom vinna en säkrare ledning för omdömet

i afseende å Sveriges export till olika länder, än hvad

hittills kunnat ske. Det vill dock synas vid jämförelse mellan

siffrorna för 1903—1904 och 1905 å ena sidan samt de uppgifter,

som kommittén mottagit från beskickningar och konsulat, å andra

sidan, att ändamålet likväl icke stått att vinna.

I detta afseende vill kommittén såsom exempel anföra, att

uppgifterna om Sveriges export till Italien ingalunda stämma med

hvad ministern i Kom på grund af inhämtade underrättelser angifver

såsom införda dit från Sverige. Enskilda uppgifter af sakkunniga

till kommittén angifva ock siffror för Mexiko, soin vida

öfverstiga hvad den officiella statistiken visar.

En af kommittén föranstaltad redogörelse angående handelsstipendier

som årligen utdelas (se bil. 14) visar, att den ursprungliga.

afsikten med dessa stipendier, såsom framgår af kommerskollegiets

underdåniga utlåtande den 9 oktober 1888, varit att

bereda unge män tillfälle att erhålla kännedom om utländska

handelsförhållanden. Denna af sikt synes emellertid under årens

lopp hafva undergått en väsentlig förändring. 1898 års handels-

och sjöfartskommitté uttalade, att det icke vore nödvändigt

att upprätthålla skillnaden mellan handelsstipendiater och

exportagenter. Ilandelsstipendiaterna hafva ock alltmera öfvergatt

till att betrakta sig som sådana agenter. Det synes kommittén

mer än tvifvelaktigt, huruvida en dylik sammanbiand

-

''20

HANDELSSTIPENDIERNAS STORLEK.

ning varit ändamålsenlig, och det har från åtskilliga håll inför

kommittén betecknats såsom en föga lämplig lösning af

frågan. Om en ung stipendiat har ringa affärsvana och otillräcklig

språkkännedom, då han begifver sig till utlandet för att

förkofra sig i handelsyrket, kan man icke med fog af honom

fordra ett effektivt arbete för afsättning af svenska industrialster,

särskildt icke på orter, där han på förhand icke har

några förbindelser, och i ett land, som han måhända aldrig

förut besökt. Hans verksamhet försvåras också helt naturligt

■därigenom, att de jämförelsevis låga stipendiebeloppen i regel

tvinga honom att söka anställning å något affärskontor. Detta

kan väl för hans personliga utbildning vara af nytta, men

då upphör också hans egenskap och hans förmåga att verka som

exportagent. Handelsstipendiaterna äro för närvarande ålagda att

hvarje halfår afgifva berättelse. Dessa berättelser hafva dock

icke förefallit äga något synnerligen praktiskt värde, hvilket i betraktande

af stipendiaternas oerfarenhet icke heller skäligen kan

läggas dem till last. Kommittén har härigenom kommit till den

uppfattningen, att de olika ändamål, som skulle befrämjas med

handelsstipendierna, skulle kunna bättre vinnas genom en annan anordning

än hittills. Den föreslår, att det belopp å 30,000 kr., som

staten för närvarande årligen lämnar till handelsstipendier, fördelas

i 3 stipendier om 5,000, 5 om 2,000 och 5 om 1,000 kr.

allt för år. De större stipendierna om 5,000 kr. skulle tilldelas

köpmän, som äga särskildt goda förutsättningar för att i aflägsnare

länder eller ftyssland kunna etablera egen affärs- eller agenturverksamhet

med svenska produkter, mot moralisk förpliktelse att

till statskassan återbära stipendiebeloppet, så snart deras verksamhet

blifvit så inbringande, att dylik återbetalning utan skada

för densamma kan äga rum. Stipendierna å 2,000 kronor skulle

utgå till begåfvade unge män, som genomgått handelsinstitut eller

blifvande handelshögskola samt styrkt sig äga lofvande merkantila

anlag och kunna förete goda vitsord från tjänstgöring å något

affärskontor i Sverige, för att bereda dem tillfälle att förvärfva

kännedom om handelsförhållandena i aflägsnare länder eller Kyssland.

Stipendierna å 1,000 kronor skulle slutligen kunna tilldelas

unge män, som genomgått handelsskola eller tekniskt läroverk

med goda vitsord, för att sätta dem i tillfälle att genom anställning

antingen i Tyskland, i England eller i Frankrike förkofra

sin språkkunskap. Samtliga slagen af stipendier synas böra

utdelas för ett år, men kunna förlängas för ytterligare ett

KONSULARJURISDIKTION. 2)1

år, hvad de sistnämnda stipendierna angår dock endast under

villkor, att stipendiaten under det andra året icke vistas i samma

land som under det första. För att hafva någon kontroll öfver

de två sistnämnda slagen af stipendiater borde stipendiebeloppet

månadsvis utbetalas till dem genom närmaste konsulat,

som bör tillse, att det med stipendiet afsedda ändamålet fullföljes.

1 åtskilliga af de mellan de Förenade Rikena och främmande

makter af slutade handels- och sjöf artstraktater förekomma bestämmelser

angående konsulernas företrädesrättigheter i allmänhet och

särskildt om deras rätt att utöfva jurisdiktion, dels i tvister mellan

befälhafvare och besättningar å svenska fartyg, dels i brottmål

(se bil. 10). Enligt vissa af dessa traktater är domsrätten i kriminella

mål öfver svenska undersåtar helt och hållet undandragen

det främmande landets domstolar.

Någon lag eller särskildt reglemente angående utöfvande af

denna jurisdiktion har emellertid aldrig i Sverige utfärdats.

År 1884 tillsattes en svensk-norsk kommitté med uppdrag att

fylla (denna lucka i lagstiftningen, och i november 1886 afgaf

nämnda kommitté dels förslag till svensk lag om konsular jurisdiktion,

dels förslag till stadga om svensk och norsk konsularjurisdiktion

i vissa okristna länder. Lagförslaget hade följande

lydelse: »De bestämmelser, som erfordras för ordnande och utöfvande

af den i vissa okristna länder enligt traktater och sedvänja

åt de Förenade Rikenas konsuler medgifna jurisdiktion, meddelas

af Konungen.» Ärendet remitterades till justitiekanslersämbetet,

som afgaf utlåtande i april 1887.

Den 15 oktober 1901 fäste dåvarande utrikesministern med

anledning af ett inför konsularrätten i Shanghai anhängiggjordt

mål mot en svensk undersåte chefens för justitiedepartementet uppmärksamhet

å vikten däraf, att en författning om konsularjurisdiktion

snarast möjligt måtte utfärdas, äfvensom att, intill dess

sådant hunnit ske, någon provisorisk åtgärd måtte vidtagas för beredande

af möjlighet att lämna besvärshänvisning i mål, som afdömas

af konsularrätt.

Vid föredragning af denna skrifvelse i statsrådet den 18 oktober

1901 anförde chefen för justitiedepartementet, att »det lämpligaste

sättet för åvägabringande af erforderliga bestämmelser i

den af herr ministern för utrikes ärendena väckta frågan syntes

22

KONSULARKONVENTIONER.

honom vara att återupptaga till fortsatt handläggning de utaf särskilda

svenske och norske kommitterade den 1 november 1886

afgifna förslag till svensk och till norsk lag om konsularjurisdiktion,

hvilka förslag hittills hvilat i anledning af förhandlingarna mellan

Sverige och Norge angående ordnandet af de unionella förhållandena».

Kungl. Maj:t beslöt därefter, att högsta domstolens utlåtande

skulle, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler,

öfver nyss anförda lagförslag inhämtas.

Högsta domstolen afgaf sitt utlåtande den 31 oktober samma

år. Detta utlåtande innehöll, att då de bestämmelser, som erfordrades

för ordnandet och utöfvandet af svensk konsulär jurisdiktion,

i väsentliga delar måste falla inom området för den allmänna

civila och kriminella lagstiftningen och således borde i

samma delar åvägabringas i den ordning 87 § regeringsformen

föreskrifver, ansåg högsta domstolen sig förhindrad att tillstyrka

det remitterade förslagets framläggande för Riksdagen.

Enligt hvad kommittén inhämtat har ärendet sedan dess

varit föremål för åtskillig bearbetning inom justitiedepartementet,

men något lagförslag i jurisdiktionsfrågan har ännu icke blifvit

Riksdagen förelagdt. Kommittén vill framhålla vikten af, att

lagbestämmelser i ämnet med det snaraste åvägabringas, och tilllåter

sig att härå fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet.

Då aftal angående konsulers ställning och företrädesrättigheter

i allmänhet icke föreligga med mer än en del af de länder, där

svenska konsuler finnas anställda, vill kommittén jämväl fästa

uppmärksamhet på angelägenheten af, att dylika aftal såvidt möjligt

åstadkommas äfven med öfriga länder.

Vid uppställande af sina förslag till organisation af Sveriges utrikesrepresentation

och därtill hörande lönestater har kommittén

funnit angeläget att noggrannt pröfva, hvilka behof Sverige i sin

nuvarande ställning har att tillgodose i dessa afseenden. Det var

redan från början klart, att unionens upplösning måste komma att

medföra vissa ökningar i de för diplomatien och konsulatväsendet

nödiga utgifterna. Det har därför varit kommitténs bemödande att

vid pröfning af detaljerna iakttaga all den sparsamhet, som kommittén

funnit förenlig med Sveriges värdighet och verkliga intressen.

Såsom bestämmande för den diplomatiska och konsulära representationens

omfattning har kommittén uppställt följande grunder:

SVERIGES DIPLOMATISKA OCH KONSULÄRA REPRESENTATION. 23

beskickningar böra finnas i de länder, där bevakandet af Sveriges

politiska och ekonomiska intressen gör sådana icke blott

önskvärda utan behöfliga;

i länder, där beskickningar anställas, bör ledningen af jämväl

konsulatärendena tillkomma beskickningschefen;

i länder, där de politiska intressena äro af stor vikt, jämte det

att de ekonomiska äga framstående betydelse, bör beskickningens

chef hafva ministers värdighet;

i länder, där de politiska intressena äro af ringare vikt men

de ekonomiska afsevärda, samt i sådana länder, där särskilda förhållanden

betinga anställandet af representanter med diplomatisk

befogenhet, anställas beskickningar, hvilkas chef benämnes chargé

d’affaires;

i länder, där beskickningar icke finnas behöfliga, upprättas

lönade generalkonsulat, därest de ekonomiska intressena kräfva det;

i öfrigt upprättas lönade konsulat, där särskilda förhållanden

göra det behöfligt;

vid beskickningar, där chefen öfvervägande tages i anspråk af

politiska eller administrativa göromål, samt vid beskickningar eller

generalkonsulat, hvilkas chefer på grund af särskilda förhållanden

måste äga juridisk bildning, anställas handelsattachéer med

uppgift att biträda vid de kommersiella intressenas bevakande;

vid olönade konsulat, där ärendenas omfattning eller beskaffenhet

kan beräknas att kräfva ständigt biträde af en med hemlandets

förhållanden väl förtrogen person, anställas lönade vicekonsuler;

vid olönade konsulat eller vicekonsulat, där det kräfves ständigt

biträde af en i svenska språket kunnig person, tilldelas konsuln

eller vicekonsuln en sådan ersättning, att han, därest han

ej själf behärskar språket, må utan särskild utgift kunna anskaffa

ett svensktalande biträde.

Tillämpningen af dessa grunder har medfört, att kommittén

föreslår indragning af flera nuvarande ministerposter samt lönade

generalkonsuls- och konsulsbefattningar, med bibehållande i öfrigt

af den diplomatiska representationen i ungefär samma utsträckning

som hittills i Europa samt upprättande af dels nya beskickningar

utom Europa, dels lönade generalkonsulat och konsulat i och atom

Europa.

De beskickningar, i spetsen för hvilka kommittén föreslår att

en minister bör ställas, inskränka sig till de närmaste grannländerna,

Norge, Danmark, Tyskland och Ryssland, äfvensom Frankrike,

Storbritannien, Förenta staterna och Japan. Med afseende å Del

-

24

MINISTERIEL!,A MÅL.

gien och Nederländerna föreslår kommittén, att ministerposten

i Bryssel och Haag indrages, att ministern i Paris ackrediteras

i Bryssel och ministern i London uti Haag, medan för Belgien

föreslås bibehållandet af ett lönadt generalkonsulat i Antwerpen

och för Nederländerna upprättandet af ett sådant i Rotterdam. 1

Madrid, Rom, Wien och Konstantinopel föreslår kommittén likaledes

ministerposternas indragning men bibehållandet af beskickningar

under chefsskap af chargé d’affaires. Sistnämnda anordning’

föreslås i Buenos Ayres och Mexiko. I Helsingfors och Shanghai

föreslås bibehållandet af de lönade generalkonsulaten, i Kapstaden

Upprättandet af ett nytt sådant, medan de lönade generalkonsulaten

i Archangel, Köpenhamn, Liibeck, Hamburg, Havre, Barcelona,

Genua, Quebec, Rio de Janeiro och Kobe föreslås till indragning

och det lönade generalkonsulatet i London ersatt af ett lönadt

konsulat. Sådana föreslår kommittén dessutom i Glasgow, Moskva,

Riga och Sydney (Australien), under det att de lönade konsulaten

i Leith, Bilbao och Newyork föreslås till indragning.

Kommittén skall rörande dessa och andra förändringar i fråga

om organisationen och personalen här nedan vid hvarje särskildt

land närmare redogöra för de skäl, som varit för kommittén bestämmande.

Enligt § 11 regeringsformen förstås med ministeriella mål

alla de, som angå rikets förhållande till främmande makter.

Emellertid hade under unionen med Norge den praxis småningom

utbildat sig, att utom dessa mål och de i § 32 omhandlade utnämningsfrågorna

jämväl åtskilliga andra slag af ärenden blefvo

föremål för Konungens afgörande i ministeriell väg. Dit hörde i

främsta rummet åtskilliga löne-, arfvodes- och ersättningsfrågor, då

medlen skulle utgå från kabinettskassan, såsom ministrarnes löner,

arfvoden för tillfälliga uppdrag, ersättning för tjänsteresor och flyttningskostnader,

ersättningar för extra utgifter vid beskickningarne,

utfärdande af nytt ministerreglemente och ändringar däruti, anmälan

om aflagd redovisning för de såsom hemliga utgifter afförda

medlen m. m. Denna praxis torde finna sin förklaring dels i

vissa ärendens mer eller mindre nära sammanhang med rent ministeriella

ärenden eller diplomatiska utnämningsfrågor, dels i svårigheten

att göra förstnämnda ärenden till föremål för pröfning i

statsrådet, emedan de i sådant fall måst afgöras i sammansatt

statsråd, hvilket åter skulle hafva betingat ett utlåtande från den

MINISTERREGLEMENTET.

25

norska regeringens sida. I en mängd fall hafva de fattade besluten

inneburit afvikelser från ministerreglementet, i andra åter endast

varit en tillämpning af detsamma. Detta reglemente, som aflöste

det aldre ministerreglementet af den 21 oktober 1765, beslöts af

Konungen i ministeriell väg oeh utfärdades den 19 december 1845

samt har sedermera undergått åtskilliga ändringar. Det innehåller

bestämmelser om aflöningar och sättet för deras beräknande, om

ekiperingspenningar, om resekostnadsersättningar, om indemnitet,

om begrafningshjälp, om tjänstledighet, om legationssekreterare,

om exspektanslöner och pensioner samt om extra beskickningar.

Bestämmelserna om expektanslöner och pensioner hafva aldrig varit

underställda Riksdagens pröfning, men Riksdagen, som årligen fått

mottaga uppgift på de för dessa ändamål fastställda belopp, har vid

hvad Konungen därom beslutit låtit bero.

Om ur ministerreglementet af skilj as alla bestämmelser rörande

lönevillkor, pensioner och annat, som hädanefter påtagligen bör

underställas Riksdagen, återstår icke mycket. Det kvarstående

är af natur att böra fastställas af Konungen i sammanhang med

andra bestämmelser, som jämte vissa delar af den nuvarande konsulatförordningen

lämpligen kunna intagas i en allmän förordning

angående beskickningarnas och konsulatens verksamhet. I en sådan

förordning torde ock böra upptagas bestämmelser om hvad må

räknas till sådana utgifter vid beskickningar och konsulat, b vilka

skola ersättas af statsverket.

De ärenden, som utom de ofvan nämnda hittills föredragits i

ministeriell konselj och obestridligen äro af ministeriell natur, omfatta

hufvudsakligen politiska förhandlingar med främmande makter,

beslut om reklamationer hos främmande makter samt erkännande

af nya statsformer. Möjligen kunna ock härtill räknas vissa

rent formella ärenden, såsom utfärdande af fullmakter för afslutande

af traktater samt beslut om ratifikation af sådana.

I sammanhang härmed vill kommittén erinra om, att inom

Riksdagen fråga mer än en gång varit väckt, att de ärenden som

omförmälas i regeringsformens §§ 11 och 12 borde för vinnande

af en mera fullständig konstitutionell kontroll öfver utrikesförvaltningen

föredragas och afgöras i statsrådet. Konstitutionsutskottets

utlåtande n:r 15 vid 1899 års riksdag innehåller

en sammanställning af de på olika tider härom väckta motioner.

Kommittén har emellertid icke funnit det af Eders Kungl.

Maj:t åt kommittén gifna uppdraget innefatta befogenhet att uttala

sig i detta ämne.

26 DIPLOMATERS OCH KONSOLERS UTNÄMNINGAR.

Regeringsformens § 32 stadgar, att sändebud iios främmande

makter och tjänstemän vid beskickningarna skola af Konungen nämnas

i den ordning, som i § 11 rörande ministeriella måls behandling

är föreskrifven. Utrikesdepartementets ämbets- och tjänstemän

nämnas i statsrådet enligt § 28. Hvad utnämning af konsuler

beträffar, innehåller regeringsformen ingen föreskrift därom,

men en sådan återfinnes uti konsulatförordningen, som i § 9 innehåller

bestämmelse, att konsuler och lönade vicekonsuler utnämnas

af Konungen, samt i § 3, att alla konsulatärenden, hvilka enligt

förordningen tillhöra Konungens pröfning, skola (med vissa undantag)

föredragas i sammansatt statsråd. Efter unionens upplösning

sker deras utnämning i statsrådet enligt § 28 regeringsformen,

på sätt äfven under unionstiden ägde rum intill 1836. Enligt § 35

regeringsformen äro emellertid »agenter för handeln» (konsuler)

förtroendeämbetsmän likaväl som ämbets- och tjänstemännen i utrikesdepartementet

och vid beskickningarna.

Det vill synas kommittén, att tillfyllestgörande skäl icke

längre föreligga för vidhållande af olika bestämmelser i fråga om

utnämning af diplomater och af konsuler. De förre hafva icke en

uteslutande politisk uppgift att fylla, och åtskilliga af de senare

hafva uppdrag, som i vikt öfvergå åtminstone diplomaternas af

lägre grader. Kommittén vill därför förorda, att utnämning af såväl

sändebud och vid beskickningarna anställda tjänstemän som konsuler

och lönade vicekonsuler sker i statsrådet. En sådan regel skulle föranleda

ändring af § 32 regeringsformen af ungefärligt innehåll, att

sändebud hos främmande makter och konsuler äfvensom lönade

tjänstemän vid beskickningarna och konsulaten nämnas af Konungen

i statsrådet på föredragning af utrikesministern. Hågon

föreskrift motsvarande den i § 28, att till sådana befattningar

skola utnämnas infödda svenska män, kan kommittén icke förorda

dels af det skäl, att det i framtiden likasom någon

gång hittills kan ifrågakomma att till svensk minister nämna någon

främmande makts representant, dels äfven därför att i fråga om

olönade konsuler en fullständig valfrihet i afseende å nationaliteten

är lika nödvändig som hittills. Formuleringen af § 32, såsom den

ofvan blifvit antydd, skulle innebära att utrikesministern må äga

förordna olönade vicekonsuler, såsom nu på grund af konsulatförordningen

äger rum, äfvensom antaga attachéer och kanslister.

I sammanhang härmed vill kommittén beröra en annan fråga,

som icke synes ordnad på lämpligt sätt. Diplomatiska tjänstemän

erhålla för närvarande icke någon fullmakt på sina befattningar.

FULLMAKTER. KUNGÖRANDE AF KONSULSBEFATTNINGARS LEDIGHET. 27

De äro därigenom faktiskt befriade från den stämpelafgift på fullmakter,

som tjänstemännen i utrikesdepartementet i likhet med

andra svenska ämbetsmän få vidkännas. De lönade konsulerna erlägga

ock stämpelafgift för sina diplom. Kommittén anser rättelse

häruti böra vidtagas på sådant sätt, att samtliga diplomatiska

och konsulära tjänstemän vid sin utnämning erhålla fullmakt, som

stämpelbelägges enligt allmänna regler. Ministrarnes kreditivbref

och konsulernas diplomer, hvilka äro afsedda, de förra att öfverlämnas

till främmande statschefer, de senare att företes för främmande

regeringar, böra däremot vara fria från stämpel.

Konsulatförordningen stadgar, att konsuler i regeln skola nämnas

efter kungörande af befattningens ledighet och upprättande

af förslag, hvilket det tillkommer kommerskollegiet att afgifva

efter vissa handels- och sjöfartsnämnders hörande. Kommittén finner

öfvervägande skäl föreligga att ändra denna anordning och vill

för sin del tillstyrka, att konsuler i likhet med diplomatiska ämbetsmän

nämnas utan föregående kungörande af ledigheten och

utan upprättande af förslag, så att utrikesministern allenast har

att inför Konungen anmäla den uppkomna ledigheten och föreslå

till innehafvare den enligt hans åsikt för ämbetet mest passande,

därvid hänsyn bör tagas endast till verklig förtjänst och skicklighet.

När regeringsformen skrefs, gällde konsulsstadgan af den 31

januari 1793. Enligt denna ålåg det kansli- och kommerskollegierna

att, när någon konsulssyssla blef ledig, efter tillkännagifvande

därom med utsatt ansökningstid samt efter vederbörandes hörande

upprätta underdåniga förslag. Kegeringsformen § 28 innehåller

i afseende å tillsättande af ämbeten och tjänster inom Sverige den

bestämmelse, att vederbörande böra förut med förslag hafva inkommit,

där sådana hittills (d. v. s. före 1809) ägt rum. Denna bestämmelse

torde emellertid icke lägga något hinder i vägen för upphäfvande

af den hittills stadgade ordningen för tillsättande af lediga

konsulsbefattningar, enär paragrafens uttryckliga ord inskränker

dess tillämplighet till ämbeten och tjänster inom riket.

Om konsu Isbefattningarna besättas utan kungörande af ledigheten,

följer däraf, att konsuler kunna likaväl som diplomater utan

ansökan förflyttas från en tjänst till en annan. Härpå ligger enligt

kommitténs uppfattning en mycket stor vikt, emedan det kan inträffa,

att en konsul finnes mindre lämplig att fylla sin uppgift

28

HANDELS- OCH SJÖFARTSNÄMNDERNAS YTTRANDEN.

på den ort, där han är anställd, men det oaktadt kan antagas

vara fullt skickad för en motsvarande befattning pal annan

ort. Vidare kunna omständigheter göra indragning af en lönad

konsulsbefattning önskvärd utan hänsyn till innehafvarens afgång.

Slutligen hör enligt kommitténs förmening en viss rörlighet

inom den konsulära liksom inom den diplomatiska personalen

icke kunna verka annat än till gagn. Därest staten, såsom

kommittén föreslår, ersätter flyttningskostnaderna, har den

enskilde icke fog att beklaga sig öfver åtgärden.

Af de korporationer, som uttalat sig i denna fråga, hafva

mycket olika uppfattningar gjorts gällande. Medan somliga med

eftertryck framhållit vikten af, att förflyttning af en konsul må

kunna äga rum, när skäl därtill föreligger, hafva andra uttalat sig

lika bestämdt emot, att sådan förflyttning skulle kunna ske utan

vederbörande tjänstemans samtycke eller särskilda begäran. De skäl,

som anförts för den senare åsikten, hafva emellertid icke varit för

kommittén öfvertygande, medan däremot olägenheterna af, att en

konsulsbefattning skulle kunna innehafvas af en person, som för

densamma visat sig olämplig, synts kommittén vara i ögonen

fallande.

Konsulatförordningen stadgar i § 32, att ifall Konungen beslutar,

att lönad konsuls- eller vicekonsulsbefattning skall indragas

eller af nyo regleras, eller Konungen eljest pröfvar rikets tarf det

fordra, kan innehafvaren återkallas. Grundsatsen, att äfven konsuler

må utan att hafva gjort sig skyldiga till ämbetsbrott eller

på annat sätt förverkat Konungens förtroende ändock kunna återkallas,

är sålunda redan erkänd som riktig och fastställd. Hvad

kommittén nu ifrågasätter är endast en utvidgning i tillämpligheten

af denna grundsats.

Den af kommittén föreslagna ändringen skulle naturligtvis

medföra, att den handels- och sjöfartsnämnderna hittills tillkommande

befogenheten att yttra sig om sökande till lediga konsulsbefattningar

skulle helt och hållet upphöra. Enligt hvad erfarenheten

visat, kan emellertid icke med fog sägas, att upphörandet

häraf skulle medföra olägenhet eller minska garantierna för att

få de bästa kandidaterna till ifrågavarande befattningar. Såväl

utrikesdepartementet som kommerskollegiet hafva nämligen, enligt

hvad kommittén inhämtat, erfarenhet af, att handels- och sjöfartsnämndernas

uttalanden i allmänhet icke gifvit någon värdefull

ledning för omdömet om kandidaternas lämplighet. Nämnderna

hafva naturligt nog endast yttrat sig om den eller de kandidater,

KOMMERSKOLLEGIETS FÖRSLAG VID KONSULSTILLSÄTTNINGAR. 29

som för någon eller några af ledamöterna varit personligen kända.

Att de under sadana omständigheter mer än en gång gifvit sitt

förord åt en person, som varit mindre kompetent än öfriga sökande,

iigger i sakens natur och kan icke skäligen läggas dessa korporationer

till last, men på samma gång framgår däraf, att fördelen

af deras obligatoriska hörande varit af ringa betydelse. Det lärer

alltid vara möjligt för utrikesministern att genom förfrågningar

hos lämpliga personer vinna nödig kännedom om sådana kandidater,

som icke på förhand äro med afseende på sin skicklighet tillräckligt

kända inom utrikesdepartementet, och det ligger enligt kommitténs

förmenande nära till hands i att om, såsom kommittén

föreslår, ett råd af sakkunnige näringsidkare inrättas att tillhandagå

utrikesministern med upplysningar i kommersiella angelägenheter,

medlemmar af detta råd af honom anlitas i de fall,

då han anser sig behöfva upplysning om en kandidats lämplighet

för en konsulsbefattning.

Detta skulle medföra den störa fördelen, att ledigblifven befattning

endast en helt kort tid behöfde hållas vakant. Den hittillsvarande

anordningen har i regeln medfört, att vakanstiden

uppgått till allraminst tre månader, då kommerskollegiet först

efter ansökningstidens slut och sedan handels- och sjöfartsnämnderna

haft föreskrifven tid för afgifvande af yttranden, kunnat upprätta

underdånigt förslag till befattningens tillsättande. I samma mån

en konsulsbefattning är af vikt för Sveriges intressen måste man

emellertid strängt hålla på, att den vid inträffande vakans snarast

möjligt återbesättes. Äfven om det ifrågasatta rådet icke skulle

hålla reguljära sammanträden med kortare mellanrum, lära de enskilde

sakkunniga medlemmarnas åsikter kunna utan dröjsmål inhämtas,

när behof däraf föreligger.

Äfven kommerskollegiets befattning med att upprätta förslag

bör enligt kommitténs åsikt upphöra. Detta är en direkt följd af

kommitténs förslag, att kollegiets befattning med konsulatärenden

skulle upphöra utom i rena undantagsfall. I fråga om de lönade

konsulerna kan dess personkännedom då icke längre lämna regeringen

någon ledning, och i fråga om de olönade har kollegiet äfven

hittills i de flesta fall haft att stödja sin åsikt endast på uppgifter

från sådana håll, som äro lika lätt tillgängliga för utrikesministern

som för kollegiet.

Från några håll har framkastats den tanke, att lediga konsulsbefattningar

visserligen böra kungöras till ansökan lediga, men

att till befattningen må kunna utnämnas någon utom de sökandes

30 KONS. FÖRFLYTTA VIKTEN AF TILLRÄCKLIGA AFLÖNING SFÖRMÅNER.

krets, om lämpligare person finnes. Det kan emellertid ifrågasättas,

huruvida det egentliga ändamålet med kungörandet af ledigheten

skulle vinnas, ifall den föredragande icke behöfde fästa något

afseende vid inkomna ansökningar. Och i den nyss anförda uppfattningen

ligger väl i själfva verket ett erkännande af, att vikten

ligger på att finna lämpliga kandidater men icke, såsom från vissa

håll synes vara afsedt, på att få ett antal sökande. Från några håll

har ock med eftertryck framhållits, att de mest kompetente kandidaterna

mången gång icke vilja uppträda såsom sökande. Detta äger

helt visst sin riktighet särskildt i fråga om olönade befattningar.

Från en annan synpunkt har den invändningen gjorts mot förflyttning

af en konsul från en plats till en annan, att den af en

konsul vunna erfarenheten om ett land skulle blifva värdelös, i

händelse han förflyttades till annat land. Kommittén inser till

fullo angelägenheten af att de viktigaste platserna, till hvilka

innehafvarne väl endast komma vid mogen ålder och efter att

hafva ådagalagt framstående duglighet på andra poster, icke ofta

blifva föremål för ombyte, men för vinnande af den allsidiga

inveckling och den erfarenhet, som just gör en konsul skickad att

bekläda en viktig befattning, förutsattes i allmänhet, att han vistats

i olika länder och innehaft olika befattningar.

Icke heller ur denna synpunkt kan således kommittén finna

vägande skäl anförda mot att lämna regeringen rätt att förflytta en

konsul från en plats till en annan.

Tillgodoseendet af de betydelsefulla uppgifter, hvilka tillkomma

nutidens diplomati och konsulatväsen, kräfver, såsom

kommittén redan påpekat, framför allt dugande män. För att

vinna sådana är det af vikt, att aflöningsförmånerna för den

diplomatiska och konsulära personalen blifva fullt tillräckliga,

på det att, såsom herr utrikesministern framhållit, såvidt möjligt

inga hänsyn behöfva tagas till den enskildes förmögenhetsvillkor.

Den framskjutna ställning ett lands officiella agenter å främmande

ort alltid intaga, de i allmänhet större lefnadskostnaderna utomlands,

den svårighet en utlänning öfverallt har att inrätta sig lika

ekonomiskt som landets invånare och de större utgifter, som å utländsk

botten anställde ämbetsmän få vidkännas för uppfostran af

sina barn, alla dessa omständigheter medföra, att aflöningsförmånerna

för våra diplomater och konsuler måste sättas betydligt högre

än de, som anslås åt ämbetsmän i motsvarande grader i hemlandet.

DISPOSITIONSRÄTTEN ÖFVER ANSLAGEN UNDER TREDJE HUFVUDTITELN. 31

Det är i tjänstens intresse nödvändigt, att ett utbyte äger

rum mellan utrikesdepartementets samt beskickningarnas och konsulatens

personal. Aflöningsförmånerna för den hemmavarande personalen

måste därför bestämmas så, att för tjänsten i departementet

särskildt lämpliga personer icke känna sig ekonomiskt tillbakasätta

gentemot de kamrater, hvilka innehafva likställda befattningar

utomlands. Det är ock af vikt, att aflöningsförmånerna för de olika

befattningarna å särskilda orter i utlandet bestämmas med riktig

hänsyn till de verkliga lefnadskostnaderna. Endast härigenom kan

vinnas det dubbla ändamålet, att å ena sidan ingen tjänsteman

må sträfva efter förflyttning blott för att erhålla förbättring i

ekonomiska villkor, samt att å den andra de för tjänsten önskvärda

förflyttningarna må kunna företagas, utan att den enskilde

tjänstemannen därigenom röner försämring i desamma.

Aflöningarna till våra beskickningar bestriddes under unionstiden

från kabinettskassan, till hvilken Sverige bidrog med 12/i7

och Norge med b/n. Lönerna till konsulsstatens tjänstemän samt till

konsulära utgifter i öfrigt, utgingo från konsulskassan, till hvilken

Sverige och Norge under senaste tiden bidrogo med hälften hvardera.

Konsulskassan lämnade ett mindre bidrag till aflönandet

af tjänstemännen i utrikesdepartementet, hvilka i öfrigt uppburo

sina aflöningar från kabinettskassan.

I fråga om Kungl. Majrts dispositionsrätt till kabinettskassans

anslag hade Rikets Ständer enligt särskilda skrifvelser af år 1858

och 1860 tillagt Kungl. Maj:t rättighet att använda anslagen

till ministerstaten samt till skrifmaterialier, expenser och extra

utgifter, utan hinder af deras fördelning i särskilda utgiftstitlar

eller inskränkning till något visst år, till fyllande af möjligen

uppkommande brist å en eller annan sådan titel, och samma dispositionsrätt

har sedermera alltjämt varit Kungl. Maj:t tillerkänd.

Beträffande åter konsulskassan föreslog Kungl. Maj:t vid 1869

års riksdag, att från handels- och sjöfartsfonden måtte öfverflyttas

Sveriges bidrag till den för Sverige och Norge gemensamma

konsulsfonden, 160,000 kronor, med den rätt till detta anslags

användande som dittills tillkommit Kungl. Maj:t. Riksdagen lämnade

sitt bifall till öfverflyttningen men yttrade sig icke om

det af Kungl. Maj:t föreslagna villkoret. Det torde emellertid

icke förefinnas tvifvel, att Riksdagen likväl medgifvit Kungl. Maj:t

samma dispositionsrätt öfver det å riksstaten uppförda anslaget

till konsulatväsendet, som Kungl. Maj:t ägde öfver det från handels-

och sjöfartsfonden anvisade. Från denna förutsättning utgick

32 KABINETTSKASSA OCH KONSULSKASSA. HITTILLSV. LÖNEFÖRHÅLLANDEN.

tydligen Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen samt Riksdagens

skrifvelse 1870; och förhållandet har sedan dess varit oförändradt.

Anmärkas hör, att ministerstaten från äldre tider omfattar

icke blott beskickningarnas traktamenten utan jämväl expektanslöner

och pensioner, äfvensom att militärattachéerna, som från och

med 1874 års . statsverksproposition finnas upptagna under särskild

rubrik, blifvit från ministerstaten utbrutna. Vidare måste

ihågkommas, att de från och med år 1869 för Riksdagen årligen

framlagda detaljerade utrikesbudgeterna varit endast beräkningar

öfver utgifternas belopp, men icke lönestater, till hvilka Kungl.

Maj:t äskat Riksdagens bifall. Någon ändring härutinnan kunde

icke heller äga rum på grund af Sveriges och Norges inbördes

konstitutionella förhållanden. Den fördelning af anslagen till den

diplomatiska och den konsulära verksamhetens upprätthållande,

hvilken sålunda hitintills ägt bestånd, har betingats af de olika beräkningsgrunderna

för Sveriges och Norges bidrag till diplomati

och konsulatväsen. Med unionens upplösning har skälet till en

sådan åtskillnad bortfallit. För anslagen under tredje hufvudtiteln

bör därför hädanefter räkenskap af läggas utan särskiljande

i kabinettskassa och konsulskassa. Dispositionsrätten till de å

denna hufvudtitel uppförda anslag torde böra underkastas samma

bestämmelser som gälla för ordinarie anslag under andra hufvudtitlar.

I afseende å lönéförhållandena torde böra nämnas, att lönerna

till tjänstemännen i utrikesdepartementet, till ordinarie chargés

d’affaires och legationssekreterare samt till konsulära tjänstemän

utgå från och med månaden näst efter den, under hvilka utnämningen

äger rum, till och med den månad, under hvilken tjänsteman

befordras, erhåller afsked eller aflider. Däremot beräknas

enligt ministerreglementet lönen till minister från och med den dag,

då afresa till beskickningsorten sker, till och med den dag då hemkomsten

äger rum. Från sistnämnda regel hafva emellertid af

olika anledningar talrika undantag blifvit gjorda genom särskilda

nådiga beslut. I öfverensstämmelse härmed hafva löner till tjänstemän

i hemlandet och vid konsulat utbetalts förskottsvis den 1 i

hvarje månad men däremot till ministrarne i den man de intjänats.

Enligt bruket i äldre tider var beskickningschef pliktig att i

sitt hus gifva legationssekreteraren bostad med lyse och bränsle

samt kost. Denna skyldighet utbyttes sedermera mot kontant er

-

INDEMNITET. CHARGÉ d’aFFAIRES ARFVODEN. MINISTERLÖNER. 33

sättning, s. k. indemnitet, hvilken enligt nu gällande bestämmelser

utgår till legationssekreterarne vid beskickningarna i London,

Paris och S:t Petersburg med 12 kronor samt vid beskickningarna

i Berlin och Köpenhamn med 9 kronor, allt för dag.

Då legationssekreterare förordnas att under ministerns frånvaro

i egenskap af chargé d’affaires förestå beskickningen, erhåller

han, utom sin legationssekreterarelön, i stället för indemniteten

en tillökning, som afdrages på ministerns traktamente. Denna

tillökning utgör för legationssekreterarne i London, Paris och S;t

Petersburg 2.) kronor samt vid beskickningarna i Berlin och Köpenhamn

18 kronor, allt för hvarje dag som beskickningen af legationssekreteraren

förestås.

Ett undantag från denna af ministerreglementet fastställda

regel utgöra löneförmånerna för legationssekreteraren vid beskickningen

i TVashington. Legationssekreteraren därstädes uppbär icke

indemnitet utan åtnjuter, jämte lön, tjänstgöringspenningar till

ett belopp beräknadt att motsvara en indemnitet af 12 kronor

för dag; under honom meddeladt förordnande såsom chargé d’affaires

erhåller han dessutom ett från ministerlönen aidraget belopp

af 13 kronor för dag, hvarigenom han såsom chargé d’affaires

får samma ersättning som legationssekreterare i London, Paris

och S:t Petersburg.

Beträffande lönebeloppen å ministerstaten torde böra märkas,

att lönerna till enhvar af ministrarne i London, Paris och S:t

Petersburg från och med år 1832 utgingo med 16,000 rdr hamburger

banco, motsvarande i nuvarande mynt 64,000 kronor, hvad

London och Paris beträffar till år 1874 och för S:t Petersburg

till år 1865. Efter sistnämnda år hafva dessa löner utgått med

60.000 kronor. Lönen till ministern i Berlin fastställdes år 1832

till 7,200 rdr hamburger banco motsvarande 28,800 kronor, år

1845 till 7,500 rdr eller 30,000 kronor, år 1858 till 8,000 rdr eller

32.000 kronor, år 1872 till 9,000 rdr eller 36,000 kronor och

år 1875 till 45,000 kronor, hvilket belopp å,r 1873 höjdes till

48.000 kronor, hvarmed lönen fortfarande utgår.

De anförda beräkningssätten för löneförmånerna vid beskickningarna

hafva af flera utaf de nuvarande ministrarne betecknats

såsom otidsenliga. Vid tillämpningen af ministerreglementet

hafva dessutom ojämnheter ofta yppat sig. Att träffa afgörande

för hvarje särskildt fall alstrar emellertid lätt godtycke. Fastställandet

af en allmän regel medför däremot den fördel, att särskildt

beslut icke behöfver fattas för hvarje gång. De nu gällande före

3

-

34

LÖN. HYRESBIDRAG. ORTSTILLÄGG.

skrifterna, särskildt rörande den s. k. indemniteten, böra därför

enligt kommitténs åsikt utbytas mot nya, som på samma gång

äro tidsenliga och afsedda för olika fall. Emellertid måste på

grund af förhållandena något olika beräkningssätt tillämpas för

aflöningsförmånerna i hemlandet och pa utländsk botten.

Kommittén, som har all anledning att förorda, att aflöningsformånerna

för de hemmavarande tjänstemännen såsom hittills

uppdelas i lön och tjänstgöringspenningar, har ansett en motsvarande

anordning böra träffas med afseende a aflöningsförmanerna

för de utomlands anställda. Denna synes lämpligen kunna åstadkommas

sålunda, att aflöningsförmånerna för de vid beskickningar

och konsulat fast anställda tjänstemän uppdelas i lön, hyresbidrag

och ortstillägg. Lönen för hvarje befattning bör då

. ättas till samma belopp som den lön, hvilken utgår för tjänstemän

i motsvarande befattningar i hemlandet. Ett särskildt hyresbidrag

finner sitt berättigande däruti, att då under tjänstledighet

utöfver semester eller under långvarig sjukdom eller liknande

förhållanden en tjänsteman bör afstå ortstillägget, det skulle vara

obilligt, om han måste afstå äfven hvad som motsvarar kostnaden

för bostad, hvilken han under sådana omständigheter icke lärer kunna

undgå att betala. Ortstillägget slutligen bör omfatta icke blott

tjänstgöringspenningar i egentlig mening utan ock, såsom namnet

angifver, ett särskildt i förhållande till de högre lefnadskostnaderna

å hvarje ort beräknadt tillägg i aflöning. Undantag från den

allmänna regeln föreslås endast för vicekonsuln i Köpenhamn, hvars

sammanlagda löneförmåner icke skulle komma att öfverstiga de

till tjänstemän i motsvarande befattningar i hemlandet anvisade.

Hans aflöning har därför uppdelats endast i lön och ortstillägg.

Då alla aflöningar böra utbetalas månadsvis, har kommittén

för åstadkommande af största möjliga förenkling i räkenskapsföringen

vid deras beräkning förfarit så, att de blifva jämnt delbara

med 12. Till vinnande af ytterligare förenkling föreslår

kommittén rörande den diplomatiska personalen tillämpning af

den redan nu för konsulatpersonalen gällande bestämmelsen, att

tjänsteman skall vara pliktig att årligen under tjänstledighet, som

beviljas tjänsteman af högre grad på samma ort, utan särskild

godtgörelse bestrida dennes befattning under viss bestämd tid.

Under sådan semester skulle alltså afdrag icke göras på en

ministers löneinkomst och en tillförordnad chargé d’affaires icke

heller erhålla något tillägg. Aflöningsförmånerna hafva beräknats

med hänsyn härtill. Under annan tjänstledighet än se

-

TIDEN FÖR AVLÖNINGSFÖRMÅNERNAS UTGÅENDE.

35

mester bör hvarje löntagare afstå hela ortstillägget. För tjänstgöring

såsom t. f. chargé d’ affaires utöfver ministers semestertid

finner kommittén, att'' legationsråd eller legationssekreterare hör,

mot afstående af eget ortstillägg, uppbära Vh af det för ministerbefattningen

pa samma plats bestämda ortstillägg. Däremot bör

vicekonsul för tjänstgöring såsom t. f. konsul utöfver konsuls

^semestertid, mot afstående af eget ortstillägg, uppbära hela det

för konsulsbefattningen på samma plats bestämda ortstillägget.

Förordnas tjänsteman att bestrida befattning å annan ort än där

han är anställd, bör han, mot afstående af eget ortstillägg och

hyresbidrag eller ock tjänstgöringspenningar, erhålla det befattningen

tillagda ortstillägg och hyresbidrag eller däremot svarande

belopp. Dock bör han vid förordnande såsom t. f. chargé d’affaires

vid beskickning, där legationsråd eller legationssekreterare finnes

anställd, uppbära blott 1/3 af ortstillägget samt därjämte ett belopp,

motsvarande det hyresbidrag, som utgår till legationsråd©!

eller legationssekreteraren vid beskickningen.

Lönerna till tjänstemännen såväl i utrikesdepartementet som

vid beskickningar och konsulat, således hädanefter äfven till ministrarne,

torde böra utgå från och med början af månaden näst

efter den, under hvilken utnämning eller förflyttning ägt rum, till

slutet af den månad, då tjänsteinnehafvare af lidit, vunnit befordran,

förflyttats eller erhållit afsked. I afseende å tjänstgöringspenningar

böra tillämpas de för svenska statstjänstemän i allmänhet

gällande grunder. Ortstillägg utgår från och med dagen för afresan

till den nya tjänstgöringsorten, förutsatt att resan sker utan

onödiga uppehåll, och upphör vid befattningens frånträdande efter

•afsked, befordran eller förflyttning, hvaremot det torde vara billigt,

att vid dödsfall ortstillägget icke omedelbart helt och hållet indrages,

utan att åtminstone en del däraf fortfarande under en månad

efter dödsfallet utgar till den aflidnes stärbhus. Kommittén anser,

att den stärbhuset tillkommande delen lämpligen bör bestämmas till

%• Hyresbidraget torde böra utgå från och med dagen för ankomsten

till beskickningen eller konsulatet med iakttagande likväl

däraf, att, intill dess bostadsvåning med kanslilokal anskaffats,

afdrag sker med hänsyn till eventuellt minskad kostnad för tillfällig

bostad och befintlig kanslilokal. Det synes också rimligt,

att tjänstemännen erhålla ersättning för den förlust, som

kan drabba dem därigenom, att en oförutsedd förflyttning eventuellt

medför, att de måste betala hyra för en bostad, vid

hvilken de bundit sig genom ett längre hyreskontrakt, men

36

SEMESTER. VISTELSE I HEMLANDET.

som de icke längre kunna begagna. Kommittén finner sig

emellertid böra förorda, att sådan ersättning får utgå för högst

den tid, som förflyter mellan dagen för deras ankomst till den

nya tjänstgöringsorten och utlöpandet af den tid, som vanligen

finnes fastställd i hyreskontrakt, försedda med s. k. diplomatisk

klausul, d. v. s. till och med andra kvartalet efter det, under

hvilket uppsägning af kontraktet bör hafva ägt rum. Likaså bör

vid dödsfall hyresbidraget få utgå för samma tid, såvida icke före

dess utlöpande bostad och kanslilokal blifvit uthyrda.

Den årliga semestern torde lämpligen kunna fastställas till

samma tidslängd som för svenske statstjänstemän i motsvarande

grader eller till en och en half månad utom för andre sekreterare

(arkivarie), som i likhet med första gradens tjänstemän skulle erhålla

en månads semester. Dör tjänsteman i utlandet torde den böra

få förlängas till två månader, i händelse han därunder vistas minst

en half månad i hemlandet. Det miste nämligen anses vara för

staten nyttigt, att dess i utlandet anställda tjänstemän bevara

och utveckla sm kännedom om hemlandets förhallanden. Äfven

aflägset boende tjänstemän torde det böra beredas tillfälle att utan

minskning i aflöningsförminer kunna under någon längre tid uppehålla

sig här i landet. I sådant syfte föreslår kommittén därför

det stadgande, att tjänstemän i Nordamerika må äga att sammanslå

två års semester och således åtnjuta densamma, om de så önska, icke.

med en och en half eller två månader under hvart af två ar, utan,

ifall semester icke utgått under ett år, med tre månader under det

efterföljande eller med fyra manader i händelse af minst en månads

sammanhängande vistelse i hemlandet; samt att på liknande

sätt tjänstemän i Mexiko, Sydamerika och Sydafrika må kunna

sammanlägga semester för tre år samt i Ostasien och Australien

för fyra år.

Den hittills gällande bestämmelsen, att semester må förlängas

med den tid, som beräknas åtgå för resa till och från hemlandet, synes,

kommittén icke behöfva vidhallas, emedan i själfva den förlängning

af semestern, som medgifves för vistelse i hemlandet, äfvensom i

rätten för de aflägset boende att kumulera semester, redan ligger

en afsevärd förmån.

I anledning däraf att från ett håll påpekats vikten af, att tillfälle

beredes beskickningschefer att oberoende af den för rekreation

afsedda ledigheten under någon tid hvart eller hvartannat år för

angifvet ändamål uppehålla sig i Sverige, särskildt i Stockholm

och helst medan Riksdagen är samlad, måste kommittén betona,.

REPRESENTATIONSSKYLDIGHET. BESKICKNINGARNAS KANSLILOKALER. 37

att den anser det synnerligen angeläget, att hvarje heskickningschef

är på sin post under riksdagsperioden, helst vanligen jämväl det

främmande landets riksförsamling då har sammanträde.

Vid beräkningen af de a''flönings''förniåner, som böra "tillkomma

innehafvare af diplomatiska och konsulära poster, har kommittén

jämväl tagit hänsyn till såväl de olika befattningarnas relativa

betydelse som lefnadskostnaderna å de särskilda orterna. Den vill

i fråga härom betona, att den afsett, att endast cheferna för de

viktigaste beskickningarna, alltså ministrarna, skola hafva representationsskyldighet,

och att denna i främsta rummet bör utöfvas

gentemot de ledande kretsarna i det land, där ministern är anställd.

Denna representation är berättigad och nödvändig, i den mån en

sådan kan fylla ändamålet, som är att tjäna Sveriges intressen.

Sätt utöfvad skänker den ministern tillfälle att knyta och utveckla

goda förbindelser med inflytelserika personligheter, som han

kan behöfva taga i anspråk för utförande af sitt uppdrag. Den

föranleder emellertid ganska dryga utgifter.

För öfriga beskickningschefer samt för diplomatiska och konsulära

tjänstemän i allmänhet har kommittén däremot icke förutsatt

någon skyldighet att representera och alltså ej heller beräknat

lönebeloppen för utöfvande af någon gästfrihet utöfver

den i privatlifvets enkla former möjliga. Kommittén vill i

detta sammanhang uttala, att då det icke sällan förekommer,

att landsmän hysa rätt långt gående anspråk på Sveriges representanter

i detta afseende, kommittén måste beteckna sådana

anspråk såsom oberättigade.

Då enligt kommitténs förslag ministrarna skulle komma att

uppbära sina jämförelsevis höga ortstillägg jämväl under semester,

vill kommittén erinra därom, att representationsutgifterna icke

falla lika under hela året, utan äro särskildt stora under vissa

tider däraf, hvilka i olika hufvudstäder växla rätt mycket.

Vunnen erfarenhet gifver vid handen, att beskickningarnas

kanslilokaler icke böra vara skilda från beskickningschefens bostad.

Både ministern själf och ännu mer de, som behöfva anlita

beskickningen i ämbetsärenden, hafva olägenhet af ett motsatt

förhållande. Den alltid önskvärda kontrollen öfver det dagliga

kansliarbetet måste ock försvåras, ifall kanslilokalen är förlagd

38

KONSULATENS KANSLILOKALER. ARKIV.

mer eller mindre långt borta från beskickningschefens bostad»

Kansliet bör därför befinna sig under samma tak som denna och

torde i regeln, såsom nu på de flesta håll ar fallet, komma att

utgöra en del af beskickningschefens våning. Detta har emellertid

till följd, att hyran för kansliet måste ingå i beskickningens hyresbidrag.

Det bör vakas öfver, att kanslilokalernas beskaffenhet

alltid är tillfredsställande, emedan skäl till anmärkning härutinnan,

efter hvad kommittén inhämtat, någon gång förekommit.

Denna kontroll bör, hvad beträffar ministrarna, också omfatta

själfva bostaden, ty dess beskaffenhet spelar en roll vid utöfvandet

af deras representationsskyldighet.

Samma önskemål rörande bostadens och kanslilokalens förening

under samma tak föreligger själffallet också beträffande de lönade

konsulaten. Det låter sig också i allmänhet lätt genomföras

vid de konsulat, där icke några omfattande dagliga sjöfartsgöromål

förekomma. Där så åter är förhållandet, ställer sig

saken tvifvelaktig. Kommittén har emellertid icke heller för

konsulaten uppfört särskilda anslag för bestridande af kostnaden

för hyra, belysning och uppvärmning af kanslilokal utom i London,

där konsulatet har behof af en större, i en viss stadsdel belägen

lokal och där konsuln måste hafva sin bostad på ett helt annat håll.

Enligt hvad kommittén inhämtat, äro redan nu bostad och kanslilokal

förenade i samma hus uti Helsingfors och Kiga. En sådan

anordning torde också kunna träffas i Kotterdam. Af öfriga konsulat

och generalkonsulat med talrikare sjöfartsgöromål återstå

sålunda blott Glasgow och Antwerpen. För samtliga posters innehafvare

utom i London har kommittén beräknat aflöningarna så, att

de böra räcka till för bestridande af kostnaden för kanslilokalerna.

Det ligger då i vederbörande generalkonsuls eller konsuls intresse

att träffa den mest ekonomiska anordningen. Mot ett obehörigt

tillgodoseende af det egna intresset bör och kan den inspektion,,

som enligt kommitténs förslag skulle anordnas från öfverordnade

myndigheter, i hvarje fall värja.

Kommittén anser sig böra i detta sammanhang påpeka olämpligheten

däraf, att beskickningarnes och konsulatens arkiv omfatta

alltför långa tidrymder. Bestämmelser om periodiskt hemsändande

af obehöfliga delar däraf torde därför böra utfärdas.

Det vore utan tvifvel ändamålsenligt, att staten ägde fastighet

i de hufvudstäder, där ministrar finnas anställda, för att af dem

BESKICKNINGSHUS.

39

disponeras. Kommittén föreställer sig ock, att detta önskemål

skulle kunna realiseras utan nämnvärdt ökade utgifter för statskassan.

Sverige äger sedan gammalt en till ytvidden rätt stor och

synnerligen väl belägen fastighet i stadsdelen Pera i Konstantinopel,

vidare ett beskickningshus i Paris inköpt 1900, ett dylikt

i Madrid inköpt 1904 samt gemensamt med Norge besittningsrätten

under 39 år från september 1906 till ett för konsulatet i

London afsedt hus, beläget i City. Medan det i alla afseenden

väl passande huset i Paris otvifvelaktigt bör bibehållas för

sitt ändamål, torde de för en mindre beskicknings behof öfverflödigt

stora egendomarna i Konstantinopel och Madrid böra vid

lämplig tidpunkt realiseras. Af den stora fastigheten i Konstantinopel

bör emellertid en mindre del med ett därå redan befintligt

hus af passande storlek kunna för beskickningen bibehållas.

Besittningsrätten till huset i London, som hvarken Sverige eller

Norge lärer hafva någon anledning att behålla, torde böra afyttras.

Kommittén håller före, att de härför inflytande medlen

jämte den s. k. Perafonden (se bil. 8) tillika med den besparing

i årliga kontanta utgifter, hvilken skulle uppstå genom

bortfallandet af hyresbidragen för dem som erhålla bostäder i

beskickningshusen, böra kunna uppväga kostnaderna för inköp af

beskickningshus i Kristiania, Köpenhamn, Berlin och S:t Petersburg.

I London och Washington synes däremot vara lämpligt,

att staten för längre tid förhyr passande beskickningshus mot

innehållande af de för ministrarna å dessa orter å stat uppförda

hyresbidrag. Hvad Tokio slutligen beträffar, torde det vara

möjligt att med användandet af de hyresbidrag, som måste beräknas

för beskickningspersonalen, kunna åstadkomma fullt passande

och värdiga beskickningslokaler. För underhåll af beskickningshusen

torde underhållsanslaget för statens fastigheter i allmänhet

böra tagas i anspråk. I öfverensstämmelse med Riksdagens

beslut vid inköpen af beskickningshusen i Paris och Madrid,

torde kostnaderna för belysning och uppvärmning af beskickningshus

intill visst belopp böra ersättas af statsverket. Vid sin beräkning

af expensanslaget har kommittén beräknat dessa belopp till

3,000 kr. för beskickningshuset i Paris och till 1,000 kr. för chargé

d’affaires-bostaden i Konstantinopel.

40 DIPLOMATERS OCH KONSULERS BESKATTNING. KANSLIUTGIFTER.

När beskickningschefer, generalkonsuler och konsuler bestrida

utgifterna för kanslilokal, böra de naturligtvis åtnjuta skattefrihet

för de belopp, hvartill dessa utgifter uppgå. Kommittén föreslår,

att denna skattefrihet bestämmes för ministrar till x/6 samt för

chargés id’affaires, generalkonsuler och konsuler till V3 af hyresbidraget.

I fråga om diplomaters beskattning har i några af de utlåtanden,

som tillställts kommittén, framhållits såsom ett billighetskraf,

att den del af diplomaternas aflöning, som motsvarar representationsutgifterna,

skulle vara skattefri. Dessa utgifter skulle nämligen

kunna anses motsvara »de med erhållna tjänster eller uppdrag

förenade särskilda kostnader», hvilka enligt såväl inkomstskatteförordningen

som bevillningsförordningen må afdragas vid taxering

af inkomst. Kommittén finner väl billighetsskäl i och för sig

tala för nämnda uppfattning och anser, att den kan göras gällande

jämväl i fråga om åtskilliga högre ämbetsmän i hemlandet, såsom

statsrådsledamöter, landshöfdingar m. fl., men just på grund af sistnämnda

förhållande kan kommittén icke förorda, att hänsyn tages

mera till diplomaternas än till vissa andra ämbetsmäns representationsutgifter.

Då emellertid den progressiva inkomstbeskattningen

föranleder höga skattebelopp, vill kommittén påpeka, hurusom icke

obetydande delar af ministrarnas aflöningar återgå till statsverket

i form af skatter. I sammanhang härmed vill kommittén fästa

Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet å oegentligheten af nuvarande

förhållande, att de vid beskickningar och konsulat anställda tjänstemän

åläggas att betala kommunalutskylder till Stockholms stad

för den bevillning, som utgår till statsverket på grund af inkomst

af kapital. Kommittén finner icke detta billigt och hemställer,

att ändring härutinnan snarast måtte vidtagas.

För närvarande måste beskickningscheferna bekosta icke blott

papper jämte en del andra kansliutgifter utan ock telefon, prenumeration

å tidningar m. m. Kommittén anser, att utrikesdepartementet

bör tillhandahålla beskickningar och lönade konsulat papper

af lämplig form och beskaffenhet, samt att öfriga Utgifter för

nämnda ändamål böra ersättas af statsverket. Hvad de lönade konsulaten

beträffar, synes ingen anledning föreligga att bibehålla

den nuvarande anordningen med kontorskostnadsersättningar mot

redovisning till visst belopp för hvarje särskildt konsulat. Äfven

där de icke varit knappt tillmätta, hafva sällan å desamma gjorts

några besparingar. Det finnes å andra sidan icke något skäl,

HANDBÖCKER. RESE- OCH FLYTTNINGSKOSTNADER. 41

hvarför en konsul mer än en beskickningschef skulle behöfva disponera

ett särskildt anslag för renskrift eller andra expenser, utan

synas dessa böra utgå efter allmänna regler i mån af behof och

under centralförvaltningens kontroll. Kommittén anser därför, att

de lönade konsulatens utgifter för renskrift o. s. v. böra i likhet

med beskickningarnas bestridas af ett å tredje hufvudtiteln uppfördt

allmänt expensanslag gemensamt för utrikesdepartementet,

beskickningarna och konsulaten (se bil. 4).

Af nämnda anslag torde ock böra bestridas utgifter för sådana

kalendrar och andra handböcker rörande svenska och utländska

förhållanden, hvilka icke böra saknas å beskickningar och konsulat,

icke ens å de olönade. Det har för kommittén förnyade gånger

framhållits, att hittills icke varit tillräckligt sörjdt härför.

Hittills hafva såväl diplomater som konsuler erhållit ersättning

för flyttningskostnader, då de hemkallats från utlandet till

•tjänstgöring i utrikesdepartementet. Konsuler hafva jämväl vid

förflyttningar från en ort till en annan i utlandet erhållit dylik

ersättning. Andra diplomater än ministrarne hafva erhållit ersättning

för resekostnader både till och från utlandet. Att ministrarne

icke bekommit reseersättning, har berott därpå, att de såväl

vid första utnämningen som vid förflyttningar uppburit s. k.

ekiperingspenningar. Kommittén anser det med hänsyn till tjänstens

tarf nödvändigt, att samtliga under utrikesdepartementet lydande

tjänstemän erhålla ersättning för alla rese- och flyttningskostnader.

Utom ersättning för flyttning af bohaget enligt godkänd

räkning böra de erhålla ersättning för egna samt hustrus

och barns järnvägs- och ångbåtsbiljetter, hvarjämte det torde vara

billigt, att de erhålla ersättning för biljett åt en tjänare, därest

sådan medföljer.

Under andra ämbetsresor än dem, som företagas i anledning

af förflyttning, böra tjänstemännen erhålla ersättning för den

verkliga kostnaden för järnvägs- och ångbåtsbiljetter, inklusive

sofplats, samt dagtraktamente. Beskickningschefer, generalkonsuler,

legationsråd, legationssekreterare samt militär- och marinattachéer

böra erhålla ersättning för 1 kl. biljett, öfriga för 2

kl. järnvägs- och 1 kl. ångbåtsbiljetter, kanslister dock äfven å ångbåt

endast för 2 kl. Dagtraktamentet, som icke bör utgå för sådana

längre ångsbåtsresor, under hvilka uti biljettpriset ingår kostnaden

för förplägning, torde böra bestämmas per dygn. till 40 kr. för mi

-

42 EKIPERINGSPENNINGAR. INKOMST AP EXPEDITIONSLÖSEN.

nistrar, BO kr. för chargés d’affaires, generalkonsuler och handelsattachéer

samt 20 kr. för öfriga utom kanslister, som erhålla 10

kr. Skälet till att handelsattachéernas dagtraktamente sättes så

pass högt som BO kr. är, att desamma under sina resor mången

gång torde behöfva vidkännas extra omkostnader för att kunna,

träda i förbindelse med personer, hvilkas sakkunskap de behöfva

taga i anspråk. För ämbetsresor i hemlandet böra samtliga tjänstemän

erhålla ersättning enligt resereglementet.

Ekiperingspenningar anser kommittén böra såsom hittills utgå

till ministrarne, hvilka med anledning af den representationsskyldighet,

som åligger dem, äro tvungna att hålla ett jämförelsevis

dyrbart bo. Ekiperingspenningar torde dock icke böra utbetalas

annat än vid första utnämningen till minister samt då utgå

med 15,000 kr. Ifall sådan utnämning sker till ort, där beskickningshus

finnes och de i detsamma befintliga representationsrummen

äro fullständigt möblerade, böra ekiperingspenningarne minskas

till 9,000 kr. Förflyttas minister, som först utnämnts till ort,

där ett sådant beskickningshus finnes, till annan ort, där sådant,

icke finnes, bör han erhålla ytterligare ekiperingspenningar till

ett belopp af 9,000 kr. När ekiperingspenningar utgå, bör ingen

ersättning för flyttning af bohag ifrågakomma, enär det står

i vederbörande ministers eget skön att göra sina nyanskaffningar,

hvarhelst han vill. Det bör tillses, att ekiperingspenningar användas

för därmed afsedda ändamål. Om minister aflider, innan

honom tillerkända ekiperingspenningar blifvit för ändamålet använda,

böra de, i den mån billiga hänsyn till ingångna förpliktelser

medgifva, af dödsboet återbäras till statskassan.

Vid beräkningen af diplomaternas och konsulattjänstemännens

aflöningar har kommittén utgått ifrån, dels att de samtliga böra

i likhet med statens öfriga tjänstemän bidraga till sin egen pensionering,

hvarom mera här nedan, dels att de lönade konsulerna

hädanefter icke skola uppbära någon inkomst af expeditionslösen.

Konsulatförordningens § 107 stadgar, att konsul eller vicekonsul

äger att för vissa ämbetsåtgärder uppbära de i expeditionstaxan

vid samma § upptagna afgifter utaf den, som åtgärden uttryckligen

.påkallar, eller för hvilkens räkning samma åtgärd, äfven

om den icke uttryckligen påkallas, likväl jämlikt förordningen

eller annan gällande föreskrift skall af konsul eller vicekonsul

utföras. Enligt samma förordnings § 108 skola alla af lönad

EXPEDITIONSTAXAN VID KONSULAT.

43

konsul eller vicekonsul uppburna afgifter enligt den i nästföregående

§ intagna expeditionstaxa med nedan nämnda undantag

ingå till konsulskassan, därest icke Konungen annorlunda bestämmer,

likväl med afdrag af tjugu procent, hvilka tillfalla

den konsul eller vicekonsul, som uppburit afgiften. Olönade konsuler

och. vicekonsuler äga däremot odeladt behålla hvad de enligt

expeditionstaxan uppburit. De omförmälda undantagen gälla:

afskrifter verkställda på konsulatet jämte bestyrkande; öfversättning,

som af konsul verkställes eller bestyrkande af öfversättningens

riktighet; uppteckning af kvarlåtenskap eller bärgadt gods,

realisation af bärgadt gods, realisation af kvarlåtenskap, förvarande,

lyftande, utbetalande och öfversändande af penningar; ämbetsåtgärd

utom ämbetsrummet samt ämbetsåtgärd utom stationen.

De expeditionsafgifter, som uppbäras för de såsom undantag anförda

ämbetsåtgärderna, tillfalla oafkortade jämväl lönade konsuler.

Kommittén anser hvarken önskvärdt eller lämpligt, att det system

med sportelaflöning, som man i hemlandet söker så vidt möjligt

undvika, skulle kvarstå hvad fast lönade tjänstemän i utlandet beträffar.

När konsulatförordningen betecknar som ämbetsåtgärd enhvar

af de förrättningar, på hvilka expeditionstaxan är tillämplig,

bör konsuln få behålla en allmänheten ålagd betalning för sådana

förrättningar, endast såvida staten icke godtgör hans besvär därmed

eller icke ersätter hans däraf föranledda utgifter. Denna

princip torde följdriktigt leda till, att all den lösen och del

af sådan, som de lönade konsulerna för närvarande få behålla för

egen räkning, skola redovisas till statsverket.

Kommittén har haft under öfvervägande, huruvida icke åtminstone

vissa slag af expeditionsafgifter kunde helt och hållet bortfalla

vid de lönade konsulaten. Detta har emellertid befunnits

i viss mån obilligt, emedan det kan bero på rent tillfälliga omständigheter,

huruvida en lönad eller olönad konsul anlitas för

en viss ämbetsåtgärd.

Vid granskning af den nu för konsulaten gällande expeditionstaxan

har kommittén funnit några ändringar i densamma höra företagas.

Den undergick visserligen en revision så sent som 1903 i sammanhang

med den då genomförda reformen i afseende å konsulatafgifternas

upphäfvande. Till följd af motstånd från norsk sida,

hvilket finner sin förklaring däruti, att konsulatafgiften för Norges

del icke såsom i Sverige fullständigt upphäfdes utan ersattes af

en rederierna inom landet pålagd afgift, blef expeditionstaxan i

44

FÖRHÖJNING AF EXPEDITIONSTAXAN.

strid med de för konsulatafgifternas afskaffande uppställda förutsättningar

icke mer än helt obetydligt förhöjd i några få punkter.

Detta förhållande ledde åter till, att konsulskassan belastades med

icke obetydliga utgifter i form af ersättningar till en hel del

vicekonsuler, som icke skäligen kunde utan något vederlag heröfvas

den inkomst de dittills uppburit af konsulatafgifter. Det synes

därför kommittén vara angeläget, att expeditionstaxan nu erhåller

den 1903 afsedda, men då icke uppnådda förhöjningen i vissa punkter,

så att de olönade konsulerna må komma i åtnjutande af skäligt

vederlag i de fall, då deras ämbetsverksamhet tages i anspråk

af enskilda. Härigenom torde statsverket kunna i någon

mån undgå att behöfva vidkännas utgifter, i form af ersättningar

till olönade konsuler och vicekonsuler på andra orter, än där särskilda

omständigheter göra en ersättning påkallad.

I öfverensstämmelse härmed har kommittén utarbetat förslag

till ny expeditionstaxa (se bil. 5) och får med afseende därå

påpeka följande. De afgifter, som för närvarande äro fastställda,

har kommittén ansett böra i det stora hela bibehållas.

De viktigaste ändringar kommittén föreslår hänföra sig till mönstringsförrättningarna.

Medan sålunda vid påmönstring af sjöfolk

afgiften nu utgör för en man kr. 1: 50 och för hvar man därutöfver

kr. 0: 75, en åtskillnad för hvilken några sakliga skäl

svårligen kunna göras gällande, föreslår kommittén en lika

afgift, kr. 1: 50, för hvar man. För afmönstring, hvilken ofta

medför större besvär än påmönstring men hittills varit fri

från afgift, föreslås äfvenledes en afgift af kr. 1: 50 per

man. Utfärdandet af interimsnationalitetscertifikat torde, böra

betinga en högre godtgörelse än den hittills bestämda af kr. 10 och

synes kr. 15 utgöra ett skäligt belopp. Gällande afgiftsbestämmelser

beträffande konsuls befattning med kvarlåtenskap samt penningar

och värdesaker i öfrigt hafva ofta visat sig svåra att tillämpa

äfvensom i andra hänseenden mindre tillfredsställande. Kommittén

har sökt att härför råda bot genom dels en förändrad uppdelning af

de olika moment, som äro att hit hänföra, dels en och annan jämkning

i fråga om själfva afgifterna. De smärre förändringar, som

eljest vidtagits, lära ej vara af beskaffenhet att behöfva särskildt

påpekas. I några punkter har kommittén vid affattande! af sitt

förslag hämtat ledning från gällande förordning angående expeditionslösen,

hvars uppställning ock i hufvudsak kunnat följas.

Konsulatförordningens § 7 bestämmer, att hvad förordningen

innehåller rörande konsulernas verksamhet skall i tillämpliga de

-

EXPEDITIONSTAXANS TILLÄMPNING VID BESKICKNINGAR. PENSIONSÅLDER. 45

lar gälla för dem af Kungl. Maj:ts beskickningar, åt hvilka konsulatgöromål

äro eller varda uppdragna. På grund häraf hafva

vissa beskickningar, såsom i Washington och Konstantinopel, tilllämpat

konsnlatförordningens expeditionstaxa. Vid andra hafva

på grund af särskilda nådiga beslut, såsom i S:t Petersburg, eller i

enlighet med gammal tradition upptagits afgifter för utfärdande

af pass eller motsvarande intyg. Den häraf uppstående inkomsten

har emellertid icke tillfallit några vid beskickningarna anställde

tjänstemän utan ingått i understödskassor för behöfvande landsmän

samt summariskt redovisats i sammanhang med arbetsberättelsernas

afgifvande. Kommittén anser förhållandet böra regleras

sålunda, att expeditionstaxan vinner tillämpning både vid beskickningar

och konsulat, samt att redovisning sker till utrikesdepartementet

i båda fallen och efter samma regler. Häraf måste emellertid

blifva en följd, att beskickningarna komma i åtnjutande

af samma förmån, som nu på grund af konsulatförordningens § 97

jämförd med § 119 e) tillkommer endast konsulerna, nämligen

att inom. vissa gränser bekomma ersättning för understöd åt landsmän

(se härom vidare bil. 9). 1 de större hufvudstäderna i utlandet,

såsom Berlin, Paris och S:t Petersburg, hafva för öfrigt inom den

svenska kolonien på platsen bildats understödsföreningar, som bestrida

den allra största delen af de understöd, hvilka lämnas behöfvande

landsmän.

I öfverensstämmelse med ofvan uttalade åsikter föreslår kommittén,

att den i utrikesdepartementet inflytande lösen, hufvudsakligen

för pass, skall redovisas.

Beträffande pensionering af den i utrikesdepartementet samt

vid beskickningar och konsulat anställda personalen har hitintills

icke någon gemensam norm tillämpats. Utrikesdepartementets ämbets-

och tjänstemän äro tillförsäkrade pension enligt kungl. kungörelsen

den 13 september 1878. För ministerstaten tillämpas med

vissa modifikationer ministerreglementet af den 19 december 1845.

Däremot finnas icke några som helst bestämmelser om pensionsrätt

för den vid konsulaten anställda personalen, utan har Kungl. Maj:t

för hvarje särskild! fall fattat beslut därom. Det torde emellertid

vara skäl att nu genomföra enhetliga bestämmelser om samtliga

ifrågavarande ämbets- och tjänstemäns pensionering.

I fråga om pensionsåldern torde, i likhet med hvad som

skett i de under senare år verkställda löneregleringar för särskilda

46

HEL ELLER AFKORTAD PENSION.

stater, böra föreskrifvas, att tjänsteinnehafvare skall hafva rätt

och äfven skyldighet ätt vid uppnådda 65 lefnads- och 35 tjänsteår

afgå från tjänsten med pension, dock att med af skedet må kunna

anstå, därest och så länge tjänsteinnehafvaren prof vas kunna i

tjänsten på ett fullt tillfredsställande sätt gagna det allmänna.

Ett undantag härifrån vill kommittén förorda. På grund af de

klimatiska förhållandena i Ostasien, hvilka för hälsan äro synnerligen

profvande, höra de tjänstemän, som varit där anställda öfver

10 år, äga rätt till hel pension redan vid uppnådda 60 lefnadsår och

•30 tjänsteår.

Emellertid anser kommittén, att en jämkning i de uppställda

fordringarna om lefnads- och tjänsteålder bör göras. Det synes vara

i statens intresse önskvärdt, att i enlighet för öfrigt med den

grundsats, som i ministerreglementet varit beträffande diplomatiska

tjänstemän tillämpad, tjänsteinnehafvare, hvilken blifvit af ålder

eller sjuklighet oförmögen till vidare tjänsteutöfning men ännu icke

uppfyllt de allmänna villkoren för pensionsrätt, må lämna rum för

en friskare kraft, och att till vinnande häraf fastställas bestämmelser,

genom hvilka förmånen af en om ock afkortad pension

kan beredas.

Körande pensionsbeloppen anser kommittén hel pension böra fastställas

efter de grunder, som angifvits af senaste pensionskommitté

i dess den 7 november 1902 afgifna förslag, enligt hvilket såsom

underlag för bestämmande af oafkortadt pensionsbelopp skall tjäna

hela lönen, dock med den inskränkning, att icke för någon tjänst

pensionsunderlag beräknas till högre belopp än 6,000 kronor.

I fråga om afkortad pension till tjänsteinnehafvare, som icke

uppfyllt de allmänna villkoren för rätt till pension, torde kunna

tillämpas pensionskommitténs förslag med de af statskontoret i utlåtande

den 9 juni 1905 föreslagna jämkningar. Detta innebär, att

dels tjänsteinnehafvare, som visserligen uppnått den för hel pension

stadgade lefnadsålder men icke det för rätt till sådan pension

föreskrifna antal tjänsteår, skall vara berättigad att, därest tjänsteårens

antal icke understiger 10, erhålla pension till afkortadt belopp

i förhållande till det mindre antalet tjänsteår, dels tjänsteinnehafvare,

som icke uppnått för hel pension stadgad lefnadsålder, ändock

skall, där han efter att fem på hvarandra följande år i följd af

sjukdom, vanförhet eller lyte varit ur stånd att tjänstgöra, finnes

vara för framtiden till tjänstgöring oförmögen, vara berättigad

till pension. I sistnämnda fall skulle pensionen, därest antalet

tjänsteår uppgår till det för hel pension föreskrifna antal, utgå

PENSIONSBELOPPEN.

47

med helt belopp, hvaremot den i annat fall skulle afkortas i förhållande

till tjänsteårens antal, men dock icke i något fall understiga

tre fjärdedelar af det vid tiden för afgången för tjänsteinnehafvaren

gällande pensionsunderlag.

Enligt kommitténs förslag skulle pensionerna för diplomater

och konsuler komma att icke oväsentligt öfverstiga de pensioner,

som dessa tjänstemän hittills åtnjutit med undantag likväl för ministrarne,

som komma att uppbära samma belopp, 6,000 kr., b vilket

hittills plägat beviljas dem. Visserligen finner kommittén, att denna

pension är knapp, men den har icke trott sig kunna ifrågasätta

någon höjning af densamma, då i de pensionsregleringar, hvilka

ägt ruin på senare tider, 6,000 kr. bestämts såsom pensionsmaximum.

Vid bedömandet af diplomaters och konsulers pensioner bör

särskild! ihågkomma^, att de, i olikhet med statens tjänstemän

i hemlandet, i allmänhet äro förhindrade från att vid sidan af

sin officiella verksamhet skaffa sig extra inkomster. Då de på

äldre dagar återvända till Sverige, stå de helt naturligt i någon

man främmande för förhållandena hemma och hafva mer eller

mindre svårt att anpassa sig efter desamma. Dylika svårigheter

vålla, åtminstone i början, ökade utgifter. Någon inbringande sysselsättning

blir det dem i de flesta fall omöjligt att erhålla. Kommittén

vill å andra sidan icke underlåta att framhålla, att det påpekade

missförhållandet i afseende å pensionsbeloppens storlek förut

i någon mån utjämnats däraf, att en eller annan af de nuvarande

generalkonsuls- eller konsulslönerna beredt föregående innehafvare

möjlighet att af dem aflägga något för äldre dagar.

Då det kan synas främmande för hittillsvarande uppfattning,

att generalkonsuler skulle erhålla samma pension som ministrar,

vill kommittén erinra därom, att de lönade generalkonsulerna

enligt dess förslag skulle blifva själfständiga chefer för Sveriges

representation i de länder, där de anställas. Med hänsyn härtill

vill kommittén ifrågasätta, huruvida icke såväl chargés d’affaires

som generalkonsuler borde erhålla värdighet närmast efter den,

som tillkommer kabinettssekreteraren. I sådant fall synas konsuler

böra erhålla värdighet närmast efter legationsråd och vicekonsuler

närmast efter legationssekreterare.

X afvaktan på den allmänna lag angående villkoren för civile

tjänsteinnehafvaxes pensionsrätt, som torde komma att utfärdas,

lärer uttryckligt förbehåll böra göras därom, att tjänsteman skall

vara skyldig att underkasta sig de förändrade bestämmelser rörande

pensionering, som kunna komma att utfärdas.

48 PENSIONSAFÖIFTER. ENKEPENSIONER. EXPEKTAN SARFV ODEN.

I enlighet med hvad pensionskommittén vidare föreslagit och

hvad som redan tillämpats i de senaste årens löneregleringar, finner

sig kommittén höra förorda, att samtliga de i utrikesdepartementet

samt vid beskickningar och konsulat fast anställde tjänstemän

åläggas att årligen lämna bidrag till sin egen pensionering

enligt de af pensionskommittén uppställda grunder.

I händelse af ett sådant åläggande skulle, med afgiftsbeloppens

afrundande nedåt till jämna fem- eller tiotal af kronor,

i likhet med hvad skett vid andra under senare år företagna löneregleringar,

afgifterna komma att för de lönebelopp, som kom

-

mittén ämnar föreslå, utgöra:

för minister, kabinettssekreterare, charge d’affaires och generalkonsul . . 360 kronor

» afdelningschef, legationsråd och konsul.............. 290 »

> förste sekreterare (arkivarie), legationssekreterare och vicekonsul . . 125 >

> andre sekreterare (arkivarie).................. V0 >

> förste vaktmästare....................... 25 >

» vaktmästare

i första lönegraden...................... 15 »

» andra > ...................... 20 »

> tredje > ...................... 25 »

» portvakt............................ 20 >

Sammanlagda beloppet af de afgifter, hvilka sålunda borde

utgå, skulle för den af kommittén föreslagna personalen uppgå

för år till ungefär 13,200 ler.

Vid en framtida allmän reglering af pensioner för aflidne

tjänstemäns änkor och barn torde de bestämmelser, som därom

meddelas, höra tillämpas äfven i afseende å änkor och barn efter

tjänstemän i utrikesdepartementet, vid beskickningar eller konsulat.

I det fall, att Konungen finner skäl att återkalla någon vid beskickning

eller konsulat anställd tjänsteman, utan att någon tjänst

vare sig inom eller utom landet tillsvidare kan anvisas honom,

lärer sådan tjänsteman icke höra beröfvas hvarje löneinkomst, utan

torde Konungen böra äga rätt tilldela honom ett årligt expektansarfvode,

som lämpligen kan fastställas till samma belopp som hel

pension.

LÖNEBELOPP. LEGATIONSSEKRIE. LEGATIONSRÅD. C1IAKGÉS d’AFFAIRES. 49

I öfverensstämmelse med ofvan uttalade grundsatser finner

sig kommittén böra föreslå följande löner:

för ministrar: 9,000 kr.

» kabinettssekreteraren, chargés d’affaires och generalkonsuler:

6,600 kr.

» afdelningschefer, legationsråd och konsuler: 5,400 kr.

» förste sekreterare (arkivarie), legationssekreterare och vicekonsuler:

3,600 kr.

» andre sekreterare (arkivarie): 2,400 kr.

Då enligt detta förslag i stället för den nuvarande legationssekreteraregraden,

äfven där någon dess innehafvare benämnts legationsråd,

skulle träda tvenne skilda lönegrader, hvilkas innehafvare

komme att benämnas legationsråd och legationssekreterare,

har kommittén härmed afsett att vinna vissa fördelar för tjänsten

och de yngre diplomaternas utbildning. Genom att likställa förste

sekreterare i departementet med legationssekreterare, från hvilka

båda kategorier legationsrådsposterna skulle komma att besättas,

ernår man möjlighet att såsom förste sekreterare under någon längre

tid kunna behålla därtill särskildt lämpliga tjänstemän. Kommittén

anser, att legationsrådsbefattningar böra finnas i S:t Petersburg,

Berlin, Paris och London, där den diplomatiska tjänsten är mera

mångsidig och kräfver män med större erfarenhet att vara ministerns

ställföreträdare, under det att legationssekreterare lämpligen böra

anställas i Köpenhamn, Kristiania och "Washington. Genom att

knyta legationsrådsgraden, som alla diplomater före befordran till

en chefspost skulle passera, vid de ofvannämnda beskickningarna,

där äfven handelsattachéer skulle anställas, beredes yngre diplomater

tillfälle att under några år på närmaste håll göra sig förtrogna

med ett sakkunnigt arbete på det kommersiella området.

De blifva på detta sätt otvifvelaktigt bättre rustade än hittills

för sin framtida själfständiga verksamhet som beskickningschefer,

då det gäller att hafva öppen blick äfven för bevakande af Sveriges

kommersiella intressen.

I detta sammanhang vill kommittén påpeka, att inrättandet

af chargé d’affaires’poster torde innebära en fördel för den diplomatiska

organisationen. Det blir härigenom möjligt att i sjelfständig

verksamhet pröfva dem, hvilka sedermera kunna ifrågakomma

till de viktiga och med jämförelsevis höga aflöningsförmåner

utrustade ministerposterna.

För de tjänstgöringspenningar, som böra tillkomma innehafvare

af de olika befattningarna inom utrikesdepartementet, skall kom

4

-

50 KANSLISTERS OCH HANDELSATTACHÉERS AFLÖNING. ENHET I LEDNINGEN.

mittén sedermera närmare redogöra. Ortstilläggens och hyresbidragens

belopp framgå ur de aflöningsförmåner, som kommittén

vid sin redogörelse för organisationen af de särskilda beskickningarna

och konsulaten kommer att föreslå för de vid dem anställda

tjänstemännen. Hyresbidraget har kommittén beräknat

till en femtedel af samtliga aflöningsförmåner. Frånräknas hyresbidraget

och lönen från de för en befattning föreslagna aflöningsförmånerna,

erhålles det belopp, med hvilket ortstillägget skulle

komma att utgå.

För de kanslister, hvilka kommittén föreslår vid vissa beskickningar

och generalkonsulat, har den af formella skäl icke

trott sig kunna uppföra annat än arfvoden. Då det emellertid

är önskvärdt, att innehafvarne af dessa befattningar icke ofta

ombj^tas, torde dessa arfvoden tid efter annan böra höjas, och

föreslår kommittén därför för kanslisterna 4 ålderstillägg, hvartdera

å 300 kr., att utgå efter 3, 6, 9 och 12 års tjänstgöring.

Äfven för handelsattachéerna, hvilka skulle anställas för vissa

bestämda tidsperioder, torde endast arfvoden kunna ifrågakomma.

Dessa arfvoden hafva för de handelsattachéer, som skulle anställas

å orter, där legationsråd föreslås,, beräknats till samma

belopp, som de senares aflöningsförmåner; för öfriga handelsattachéer

med ledning häraf efter orternas relativa lefnadskostnader

Kommittén föreställer sig, att det icke skall möta någon

svårighet att på sådana lönevillkor erhålla verkligt dugande

män till dessa poster. Under sin tjänstgöringstid få de,

såsom kommittén redan påpekat, tillfälle att vinna många erfarenheter

och knyta talrika förbindelser, som kunna varda dem

till mycket stor nytta, när de återgå till sin enskilda verksamhet.

Handelsattachéer, som ådagalagt särskildt framstående egenskaper,

böra ock kunna ifrågakomma vid besättandet af sådana befattningar

vid beskickningar och konsulat, för hvilkas innehafvare en omfattande.

merkantil bildning är alldeles särskildt önskvärd, såsom

chargé d’affaires’-befattningarna i Buenos Ayres och Mexiko, generalkonsulsbefattningen

i Kapstaden samt konsulsbefattningarna

i Moskva, Riga och Sydney.

I sitt anförande till statsrådsprotokollet betonade herr utrikesministern

angelägenheten af, att en liflig samverkan* mellan

diplomatien och konsulatväsendet kommer till stånd. Denna samverkan

betingar enligt kommitténs åsikt enhet i ledningen af samt

-

KOMMERSKOLLEGIETS befattning med konsulatärenden. 51

liga utrikes ärenden. En sådan enhet är äfven i och för sig lika

önskvärd som naturlig.

Hvad konsulatväsendet beträffar, hade 1886 års förordning

begränsat den myndighet, som tillkom utrikesministern, genom

föreskriften i § 1, att styrelsen af konsulatväsendet skulle tillkomma

utrikesministern i allt, som rörde de Förenade Eikena gemensamt.

Närmare bestämdes detta sålunda, att han i sammansatt

statsråd skulle föredraga de konsulatärenden, som där borde

underställas Konungens pröfning, samt utfärda den allmänna instruktionen

för konsulernas ämbetsutöfning. Efter unionens upplösning

har nådig bestämmelse den 31 oktober 1905 utfärdats

därom, att förordningen fortfarande och tillsvidare skall lända

till efterrättelse i tillämpliga delar. Utrikesministerns befattning

med konsulatärenden omfattar pa grund häraf alla organisationsoch

utnämningsfrågor, meddelande af tjänstledighet åt konsuler

i vissa fall, disciplinär myndighet öfver dem samt en allmän kontroll

öfver deras ämbetsutöfning.

Kommerskollegiets befattning med konsulatärenden framgår

dels af konsulatförordningens bestämmelse i § 2, enligt hvilken

särskild! svenska konsulatärenden handläggas af kollegiet, dels

ock af kommerskollegiets instruktion af den 30 april 1891. Enligt

denna, jämförd med åtskilliga andra författningar, har kommerskollegiet

särskildt att utöfva kontroll öfver konsulerna och korrespondera

med dem bland annat i frågor, som röra svenska fartygs

haverier och förolyckande, tvister a utrikes ort mellan svenska fartygs

befälhafvare och besättningar äfvensom å sådan ort begångna

brott ombord å svenska fartyg, utfärdande af interimscertifikat för

svenska fartyg, ombyte af befälhafvare å sådana fartyg, befälhalvares

skyldighet att anmäla sin ankomst till utrikes hamn,

där konsul finnes anställd, svenska sjömäns å utrikes ort timade

frånfälle och deras kvarlatenskap, sjömäns penningeförsändningar

till hemlandet, epidemiska sjukdomars och smittosamma husdjurssjukdomars

förekomst å utrikes ort, konsulers rapporter om de

i utlandet meddelade föreskrifter rörande handels- och sjöfartsförhållanden

m. m., irågor om ersättning till konsuler för understöd

åt sjöfolk och nödställda svenska undersåtar samt för utgifter för

hemsändande af förbrytare, befälhafvares vägran att till hemlöiskaffande

medtaga svenskt sjöfolk, öfverträdelser af bestämmelserna

angående sjöfolks på- och afmönstring m. m., utvandrares

\åid och underhall i vissa fall samt utvandrares klagomål öfver

kontraktsbrott.

52

KOMMITTÉERNA 1876 OCH 1884.

Af 1876 års kommittébetänkande angående konsulatväsendets

ombildning framgår, att frågan om en öfverflyttning af svenska

konsulatärenden till utrikesdepartementet inom kommittén hade

bragts |å bane.

Kommitterade yttrade emellertid härom endast följande:

»Den andra frågan är, om icke genom de rent svenska konsulatärendenas

öfverflyttande från kommerskollegium till utrikesdepartementet

de inom detta departement anställde ämbets- och

tjänstemän skulle vinna en mångsidigare och rikare erfarenhet i

allt hvad som rör er konsulatärenden i allmänhet och därigenom

fullständigare utbildas för diplomatkallet och det därmed förenade

öfvervakandet af konsulatväsendet, allt till fromma för

detta senare. Men huru än dessa båda frågor, så i sin allmänlighet

uppställda, som här ofvan skett, må besvaras, så står det

likväl klart för kommittén, att vid bedömandet af de förutsättningar

och villkor, under hvilka, utan förfång för ej mindre svenska

handeln och sjöfarten, om hvilka kommerskollegium har att sig

vårda, än äfven andra svenska intressen, den åt kollegium för närvarande

uppdragna befattningen med konsulatärenden må kunna

öfverflyttas itill utrikesdepartementet, måste tagas hänsyn till

åsikter och skäl, hvilkas berättigande och giltighet endast från

uteslutande svensk synpunkt kunna nöjaktigt uppskattas och pa

hvilka kommittén därför icke kan inlåta sig. Enär således ofta

omförmälda förslag ännu icke blifvit i Sverige pröfvadt och gilladt,

har kommittén ansett sig vid utarbetandet af utkast till en

för båda rikena gemensam förordning om konsulatväsendet icke

kunna taga vidare hänsyn till samma förslag, utan till grund föi

arbetet lagt de för närvarande i hvartdera riket för sig bestående

förhållanden. Så mycket angelägnare har det emellertid synts

kommittén att föreslå bestämmelser, hvilka kunna betrygga enhet

i konsulatväsendets styrelse och samverkan mellan de myndigheter,

åt hvilka den är anförtrodd.»

1884 års kommitté angående kommerskollegiets ombildning

eller indragning återkom till frågan och redogjorde utförligt för

densammas behandling alltifrån 1870, då den hade upptagits af

statsrevisorerna. Sistnämnda kommitté framhåller i sitt betänkande,

att det icke låter sig göra att uppdraga en bestämd gräns

mellan konsulatärenden och ärenden, som röra utrikes handel och

sjöfart. Af detta skäl ansåg kommittén det vara klart, att en

verklig öfverflyttning till utrikesdepartementet af samtliga, de

konsulatärenden, som kommerskollegiet har att handlägga, icke

ÖFVERFLYTTNING AF ÄRENDEN FRÅN KOMMERSKOLL. TILL UTR.-DEP. 53

skulle kunna genomföras utan en betydlig utvidgning af departementets

verksamhetsområde.

Denna kommitté anser, att nyss anförda uttalande om omöjligheten

att uppdraga en bestämd gräns mellan konsulatärenden

och ärenden rörande utrikes handel och sjöfart innebär en missuppfattning,

beroende därpå att 1884 års kommitté icke gjorde en

sträng skillnad mellan ärendenas formellä behandling och reella betydelse.

Helt visst är hvarje meddelande angående kommersiella förhållanden

ett konsulatärende, såvida det inkommer från ett konsulat

till vare sig utrikesdepartementet eller kommerskollegiet. Men om

samma meddelande ingår från en beskickning, lärer det icke kunna

benämnas konsulatärende, och likväl äro dess innebörd och be-<

tydelse oförändrade. Vid frågan om öfverflyttning af konsulatärenden

från kommerskollegiet till utrikesdepartementet måste man

därför enligt kommitténs förmenande till en början utreda, huruvida

den slutliga handläggningen af ärendet i hemlandet bör ske

hos den ena eller den andra myndigheten. Finnas öfvervägande

skäl tala för, att denna handläggning öfverflyttas från kommerskollegiet

till utrikesdepartementet, är det påtagligt, att konsulerna

i sådana ärenden böra korrespondera uteslutande med utrikesdepartementet.

Därnäst kommer frågan, huruvida i ärenden, som fortfarande

böra tillhöra kommerskollegiets afgörande, skriftväxlingen

med konsulaten utan olägenhet kan gå genom utrikesdepartementet,

som då skulle hafva att meddela sig med kommerskollegiet på

samma sätt, som under nuvarande förhållanden i en mängd fall

sker med såväl detta ämbetsverk som andra.

Hvad 1884 års kommitté vidare anförde i detta ämne, visar

till fyllest, att det afgörande skälet mot vissa konsulatärendens

öfverflyttning vid den tiden berodde på unionsförhållandet, som ansågs

betinga, att svenska konsulatärenden skulle handläggas af särskild

svensk myndighet, medan utrikesdepartementet endast hade att

behandla de för Sverige och Norge gemensamma ärendena. När detta

hinder för frågans lösning numera fullständigt bortfallit, anser

denna kommitté tidpunkten vara inne att verkställa den centralisation

af utrikesförvaltningen, som för Sveriges del så länge

varit påtänkt. Kommittén är af den öfvertygelse, att en sådan

centralisation, från hvilken synpunkt den än betraktas, endast

kan lända till nytta för de intressen, som utrikesförvaltningen har

att tillgodose. Kommittén tillstyrker därför, att steget nu tages

fullt ut och att öfverflyttning måtte ske från kommerskollegiet

till utrikesdepartementet dels af alla ärenden, som röra konsulat

-

54 KONSULERNAS KORRESPONDENS MED KOMMERSKOLLEGIET,

väsendets administration, dels af sådana ärenden, som på grund

af sin natur höra samman med ärenden, hvilka redan tillhöra

departementet. Slutligen torde ock rörande ärenden, som

höra förblifva under kommerskollegiets handläggning, konsulernas

korrespondens lämpligen kunna föras med utrikesdepartementet.

De grupper af ärenden, som alltså skulle från kommerskollegiet

öfverflyttas till handläggning af utrikesdepartementet, röra sjömäns

kvarlåtenskap, sjömäns penningeförsändningar, ersättning af kostnader

för sjöfolk, svenska undersåtar m. m. samt klagomål öfver

konsulers ämbetsutöfning. I såväl öfriga här ofvan uppräknade

som andra ärenden, om hvilka konsulerna för närvarande direkt

korrespondera med kommerskollegiet allena eller både med utrikesdepartementet

och kommerskollegiet, hör korrespondensen hädanefter

ske med utrikesdepartementet allena. Ett liknande förhållande

äger rum på många andra områden. Underrättelser, som genom

beskickningar eller konsulat inkomma till utrikesdepartementet,

öfverlämnas därifrån till vederbörande . statsdepartement ellei

centrala ämbetsverk. Lika litet som i dessa mycket talrika fall

någon olägenhet, så vidt kommittén har sig bekant, uppstått

därigenom, att beskickningen eller konsulatet icke haft befogenhet

att direkt korrespondera med den svenska myndighet, som

skall slutligen handlägga ärendet, lika litet torde det behöfva

befaras, att den ifrågasatta öfverflyttningen af korrespondensen

om vissa ärenden från kommerskollegiet till utrikesdepartementet

skulle vålla någon olägenhet med afseende å ärendenas skyndsamma

behandling.

Ett undantag härifrån skulle emellertid kunna föranledas däraf,

att det i fråga om epidemiska sjukdomars, såsom t. ex. kolerans,

utbrott i ett närliggande land, är af stor vikt för kollegiet

att erhålla meddelanden med minsta möjliga tidsutdräkt. Detta

gäller emellertid hufvudsakligen länderna kring Östersjön, och det

finnes enligt kommitténs uppfattning icke något hinder för att

åt konsulerna i hamnarna kring Östersjön lämna särskild instruktion

att i brådskande fall telegrafiskt direkt underrätta kommerskollegiet,

samtidigt med att meddelande i ärendet går till utrikesdepartementet.

I fråga om utfärdandet af interimscertifikat för svenska fartyg

i utlandet förekomma jämväl någon gång ärenden af särskildt

brådskande beskaffenhet. I fall en närmare undersökning

skulle gifva vid handen, att sådana ärendens behandling skulle

ERSÄTTNING SÄRENDENAS AFGÖRANDE.

DO

kräfva ett undantag motsvarande det, som för konsulaten i länderna

kring Östersjön ofvan föreslagits i afseende å epidemiska

sjukdomar, torde i den allmänna instruktionen för konsulernas ämbetsutöfning,

som i likhet med hvad som hittills varit fallet

hör utfärdas af utrikesministern efter kommerskollegiets hörande,

kunna införas lämplig bestämmelse i angifna syfte. Under år 1905

uppgick hela antalet af ifrågavarande interimscertifikat till 19,

däraf 6 utfärdades af generalkonsulatet i London.

Den grupp, som har den största betydelsen i fråga om öfverflyttning

af ärenden från kommerskollegiet till utrikesdepartementet,

utgöres af ersättningsfrågorna. Dessa behandlas nu i kommerskollegiet

på det sätt, att de af vederbörande kommerseråd

föredragas inför generaldirektören och af honom afgöras. Därest

dessa ärenden komma under utrikesdepartementets behandling,

är det till en början tydligt, att de icke böra blifva föremål

för afgörande af utrikesministern, dels för att hans tid icke i

onödan må upptagas af sådana jämförelsevis obetydliga ting,

dels af det skäl, att departementschefer i allmänhet icke hafva

befogenhet att själfständigt afgöra ärenden, som inkomma till

departementen. Det synes emellertid kommittén, att häri icke ligger

något hinder för ersättningsfrågornas öfverflyttande, enär en tillfredsställande

anordning för deras afgörande i utrikesdepartementet

kan vinnas, utan att ministern behöfver taga befattning med

dem. Allmänna författningar gifva redan nu vissa byråchefer

i statsdepartementen befogenhet att själf ständigt afgöra ärenden,

som tillhöra departementets handläggning. Sålunda äga

såväl bankinspektören som chefen för kontrollbyrån, båda lydande

under finansdepartementet, att afgöra vissa ärendten. Kommittén

kan därför icke se någon betänklighet i att låta en liknande

anordning vidtagas med afseende å ifrågavarande ersättningsären

den.

De skulle lämpligen kunna afgöras af chefen för den här

nedan omnämnda rättsafdelningen inom utrikesdepartementet på

föredragning af förste sekreteraren på samma afdelning och för

öfrigt i samma former och under samma ansvar, som nu gälla

angående deras handläggning i kommerskollegiet. Medeltalet för

år af dylika ärenden är för närvarande, efter hvad kommittén

inhämtat, omkring 450. Endast till en mindre del äro de af

beskaffenhet att kräfva någon mera omständlig beredning, medan

de å andra sidan förutsätta författningskunskap och juridiska insikter.

Det synes kommittén icke föreligga ringaste grund att

befara, att de i utrikesdepartementet blifva behandlade med mindre

56

ANSLAG FÖR ERSÄTTNINGSBELOPPENS BESTRIDANDE.

omsorg än den som alltid utmärkt deras handläggning i kommerskollegiet.

Därest öfverflyttning sker, hemställer kommittén,

att bestämmelse utfärdas i syfte att tvistiga frågor om skyldighet

för rederier att ersätta kostnader för sjömän fortfarande må,

i samma utsträckning som jämlikt kungl. förordningen den 17

april 1828 och hittills tillämpad praxis (se bil. 9) ägt rum, upptagas

af Svea hofrätt, öfverflyttningen af dessa ärenden jämte

förut nämnda grupper från kommerskollegiet till utrikesdepartementet

torde föranleda någon omgestaltning, måhända i kollegiets

organisation och i hvarje fall i fördelningen af ärenden mellan

dess byråer.

Af öfverflyttningen följer, att kommerskollegiets disciplinära

befogenhet öfver konsulerna bör upphöra, liksom i det hela kommerskollegiets

befattning med »frågor angående konsulatväsendet»,

såsom uttrycket lyder i § 5 af kollegiets instruktion, icke

kan i sin nuvarande utsträckning bibehållas. På grund af sin

befattning med utrikes handeln och sjöfarten lärer kommerskollegiet

emellertid fortfarande böra uttala sig i konsulära organisationsfrågor.

I detta sammanhang bör ock erinras om, att medan utrikesdepartementets

handläggning af korrespondensen med såväl beskickningar

som konsulat sker i mera enkla former af vanlig

brefväxling, har kommerskollegiet bibehållit de mera högtidliga

former, som i allmänhet känneteckna svenska ämbetsskrifvelser.

De till kollegiets förfogande stående arbetskrafter äro icke heller

i regeln skolade för korrespondens på annat språk än svenska,

medan utrikesdepartementet sedan äldre tid plägat korrespondera

på flera främmande språk. Konsulerna torde ock i allmänhet känna

sig stå närmare departementet än kollegiet.

Kommittén har i den särskilda promemoria, som bilägges kommittébetänkandet

(se bil. 17) rörande författningar, som tarfva ändring

i händelse kommitténs förslag skulle bifallas, jämväl upptagit

sådana, som förutsätta modifikationer i bestämmelserna om

konsulernas förhållande till kommerskollegiet.

En öfverflyttning af ersättningsärendena bör föranleda en

i och för sig synnerligen önskvärd reglering af de anslag, som anlitas

till ersättningsbeloppens bestridande. Dessa anslag utgöras^

såsom af bil. 9 framgår, dels af ett från anslaget till befrämjande

i allmänhet af handel och sjöfart under sjunde hufvudtiteln

utgående belopp af 2,700 kr., hvilket ständigt öfverskrides, så att

medeltalet för åren 1901-—1905 utgjort 28,000 kr., dels af ett

KONSULERNAS FÖRHÅLLANDE TILL ETT BLIFVANDE HANDELSDEP. 57

å handels- och sjöfartsfonden anvisadt belopp af 3,000 kronor,

hvilket plägar lämna öfverskott. Kommittén hemställer att för

ändamalet matte å tredje hufvudtiteln uppföras ett anslag under

benämning: godtgörelse af kostnader för sjöfolk och nödställda

svenska undersåtar m. m. Då till de utgifter, som bestridts med

dessa medel, skulle komma de kostnader för hemsändande af nödställda

svenskar, hvilka hittills gäldats med den å beskickningarna

inflytande lösen af pass m. m., torde anslagsbeloppet böra

bestämmas till 35,000 kr. i

Ett spörsmål, som under kommitténs förhandlingar förnyade

gånger varit å bane och mer eller mindre utförligt omhandlats i

muntliga och skriftliga svar till kommittén från enskilda personer

eller korporationer, är den rörande betydelsen för utrikesrepresentationen

af ett nytt handelsdepartement. Kommittén hade

frågat, huruvida det vore önskligt, att från beskickningar eller

konsulat inkommande upplysningar om kommersiella förhållanden

skulle samlas hos en enda myndighet eller korporation och i så

fall hvilken. Kommittén hade bland möjliga lösningar angifvit,

att denna myndighet kunde vara ett blifvande handelsdepartement.

Af de afgifna svaren framgår, att man tämligen allmänt hyser

den uppfattningen, att sådana upplysningar böra insändas till

utrikesdepartementets handelsafdelning. Från åtskilliga håll betonas

likväl, att om framdeles ett handelsdepartement kommer till

stånd, upplysningarna borde ingå dit. Det har äfvenledes i allmänhet

uttalats den åsikten, att konsulerna böra företrädesvis lyda

under utrikesdepartementet och under detta departement allena.

Men äfven några af dem, som uttalat sig i sådan riktning, hafva

tillfogat den anmärkningen, att efter ett handelsdepartements upprättande

konsulerna borde lyda under detta. Kommittén finner

häri en anledning att något närmare ingå på frågan om utrikesdepartementets

förhållande till ett blifvande handelsdepartement.

I stort sedt måste detta förhållande blifva detsamma som

mellan utrikesdepartementet och öfriga nuvarande statsdepartement,

d. v. s. att utrikesdepartementet alltid ställer hela det material

af inkommande upplysningar, öfver hvilket det förfogar, till vederbörande

departements tjänst, och sålunda i framtiden kommer

att till handelsdepartementet omedelbart öfverlämna hvad som

för detta kan äga värde. Kommersiella upplysningar lära hädanefter

inkomma i synnerligen stor omfattning både från de beskick

-

58 UTRIKES- OCH HANDELSDEPARTEMENTENS INBÖRDES FÖRHÅLLANDE.

ningar, däT handelsattachéer anställas, och ej mindre från de

beskickningar, som i mera aflägsna länder öfvervägande hafva kommersiella

angelägenheter under sin behandling. Lika litet som det

emellertid från något håll blifvit ifrågasatt, att beskickningarna

skulle ställas i direkt lydnadsförhållande till handelsdepartementet

på grund af deras befattning med införskaffande af kommersiella

upplysningar, lika litet synes det kommittén höra eller ens kunna

ifrågakomma att ställa konsulaten i sådan subordination. När

några korporationer, som ifrågasatt en annan anordning än hittills

med konsulatens subordinationsförhållande, likväl uttryckligen

tillfogat, att konsulernas utnämning borde ske på utrikesministerns

föredragning, vill det förefalla som om endast ett missförstånd

föranledt nyssnämnda uppfattning. Vid tillsättandet af konsulsbefattningar

bör emellertid ett visst inflytande tillkomma chefen för

handelsdepartementet, men detta utöfvas dels genom den beredning,

som föregår hvarje regeringsärende och särskildt hvarje utnämningsfråga,

dels vid föredragningen inför Konungen i statsrådet. Ostridigt

är. att handelsafdelningen i utrikesdepartementet får en uppgift,

som i åtskilliga punkter ligger ett handelsdepartement nära,

så till vida som ett sådant icke skulle få att befatta sig allenast

med inre svenska frågor utan jämväl måste söka hålla sig väl

underrättadt om åtskilliga utländska förhållanden på det industriella

och kommersiella området. Det förefaller dock kommittén,

att en naturlig arbetsfördelning i allt fall kan äga rum på sådant

sätt, att alla administrativa frågor rörande vare sig inrikes

eller utrikes handel tilldelas handelsdepartementet, medan

införskaffandet från beskickningar eller konsulat af behöfliga

utredningar om utländska förhållanden besörjes genom

handelsafdelningen i utrikesdepartementet. 1 själfva verket innebär

detta ett bibehållande af det nu bestående förhållandet mellan

utrikesdepartementet samt dels kommerskollegiet och dels det statsdepartement,

hvars chef har att inför Eders Kungl. Maj:t föredraga

frågor rörande handel och näringar. Den omgestaltning i

nu ifrågavarande hänseende, som ett handelsdepartements upprättande

kan tänkas medföra, kommer sålunda enligt kommitténs

uppfattning närmast att beröra förhållandet mellan handelsdepartementet

och kommerskollegiet, men icke förhållandet mellan det

nya departementet och utrikesdepartementet.

En särskild del af denna fråga rör sig om tillgodogörandet

af de från beskickningar och konsulat inkommande kommersiella

upplysningarna. En del personer och myndigheter hafva i sina

UTRIKESMINISTERNS AVLÖNINGSFÖRMÅNER. BOSTAD. 59

svar till kommittén framhållit önskvärdheten af, att samtliga

sådana koncentreras i en publikation. Kommittén skall behandla

denna fråga i samband med sitt uttalande om organisationen af

utrikesdepartementet.

Utrikesministerns löneförmåner reglerades 1858 och hafva sedermera

icke undergått någon förändring. Lönen bestämdes då

till 24,000 kr., hvarjämte utrikesministern, såsom redan förut

varit fallet, fick åtnjuta förmånen af fri bostad i utrikesministerhotellet

å Blasieholmen. Att en löneinkomst, som för nära 50 år

tillbaka kunde anses fullt tillräcklig, icke numera är det, torde

utan närmare utredning kunna erkännas. Kommittén har icke heller

ansett sig behöfva ingå på någon undersökning härom, allra helst

undertecknad, kommitténs ordförande, varit i tillfälle att på grund

af egen erfarenhet vitsorda, hurusom denna aflöning icke längre motsvarar

tidsförhållandena. Ifall, såsom den nuvarande innehafvare:)

af ämbetet framhåller som önskvärdt, vid anställande af tjänstemän

inom diplomatien och konsulatväsendet hänsyn såvidt möjligt ej

bör behöfva tagas till vederbörandes förmögenhetsställning, torde

detta också böra gälla innehafvaren af chefskapet för utrikesdepartementet.

Vissa förpliktelser med afseende å representations utöfvande

gentemot främmande sändebud och andra lära nämligen äfven

i framtiden komma att i icke ringa utsträckning åligga utrikesministern.

Med hänsyn härtill anser sig kommittén böra dels föreslå

en förhöjning af lönen till 30,000 kr., dels framhålla nödvändigheten

af, att medel anvisas till underhåll och vård af de

möbler, som tillhöra staten och nu befinna sig i utrikesministerhotellet

för att stå till utrikesministerns förfogande. Kommittén har

inhämtat, att under äldre tid funnits härför afsedda medel, hvilka

emellertid för länge sedan fullständigt tagits i anspråk. År 1900 beslöt

Eders Kungl. Maj:t på särskild framställning att för ändamålet

använda ett belopp af 4,000 kr., som blifvit inbesparadt å utrikesministerns

aflöning under slutet af år 1899 till följd af då inträffad vakans.

, Kommittén föres*lår, att för ändamålet måtte''beräknas ett årligt

belopp af 2,000 kr. Därjämte torde, i betraktande af bostadens

beskaffenhet, utrikesministern erhålla rätt till kostnadsfri

uppvärmning och belysning af ministerhotellet. Utgifterna härför

torde icke behöfva öfverskrida 2,500 kr. Bägge dessa utgiftsposter

lära kunna innefattas i expensanslaget under tredje

hufvudtiteln.

60 UTRIKESDEPARTEMENTETS ORGANISATION. KABINETTSSEKRETERAREN.

För den dagliga tillsynen öfver minister hotellet med dess dyrbara

staten tillhöriga inventarium är en portvakt i ministerhotellet

af behofvet påkallad. Om han också delvis tillhandagår bostads>

innehafvaren, synes öfvervägande skäl dock tala för, att han aflönas

af statsmedel. Ett indirekt erkännande häraf torde också ligga i

den omständigheten, att Riksdagen år 1900 tillerkände den då afgående

portvakten pension af statsmedel. Kommittén har därför

på utrikesdepartementets stat uppfört en portvakt vid utrikesministerhotellet

med en aflöning af 1,200 kr., fördelad i lön 600 kr.

och tjänstgöringspenningar likaledes 600 kr., förutom rätt till fri

bostad, hvilken sistnämnda förmån för pensionsunderlagets bestämmande

torde böra uppskattas till 150 kr.

Ett af de främsta villkoren för, att utrikesförvaltningen skall

medföra den nytta, som med rätt förväntas af densamma, är att

dess centralstyrelse sättes i stånd att med ständig vaksamhet

och kraft leda och kontrollera beskickningar och konsulat. Det

vore därför en missriktad sparsamhet att icke utrusta utrikesdepartement

med fullt tillräckliga arbetskrafter, så att åt hvarje

ärende må kunna gifvas den mest sakkunniga behandling. En

sådan innebär, att endast ärendets beskaffenhet men icke den tillfälliga

omständigheten, att det härrör från en beskickning eller

från ett konsulat, skall vara bestämmande för dess handläggning.

Den nuvarande organisationen af utrikesdepartementet kan

icke sägas fullt motsvara dessa fordringar utan torde behöfva

ej oväsentligt ändras.

Som utrikesministerns närmaste man kräfves allt framgent

en kabinettssekreterare, som inför ministern skall vara ansvarig

för arbetets behöriga gång inom departementet och särskildt biträda

honom vid den politiska korrespondensen. Han skall därjämte

taga initiativ i afseende å politiska och andra meddelanden

till beskickningarna rörande svenska förhållanden i sådana fall,

där initiativet icke åligger afdelningscheferna. Han måste vara något

annat och mera äm en expeditionschef. Ju oftare utrikesministrarne

växla, desto viktigare är det, att innehafvaren af kabinettssekreterareposten

ombytes endast med längre mellanrum.

Med hänsyn härtill föreslår kommittén en väsentlig höjning

af kabinettssekreterarens löneförmåner, så att han i afseende å

den egentliga lönen varder likställd med chargés d’affaires och

generalkonsuler. Då det tydligen ligger vikt på, att kabinetts

-

RÄTTSAFDELNINGEN. IIANDELSAFDELNINGEN.

(51

sekreteraren har erfarenhet om utländska förhållanden och tjänsten

vid beskickningarna samt grundlig kännedom af främmande språk,

torde han i vanliga fall tagas ur den diplomatiska personalen.

Han måste i sådant fall frånträda den befattning, han innehaft

å beskickningsstaten. Då hvarje dylik befattning bör besättas

med ordinarie innehafvare, hvilket också hittills alltid skett, när

till kabinettssekreterare tagits en i utlandet anställd diplomat, vore

det oegentligt att uppföra hans aflöningsförmåner såsom arfvode.

Kommittén föreslår därför, att hans aflöning skall delas i lön

och tjänstgöringspenningar, samt att den förra bestämmes till 6,600,

de senare till 3,600 kr.

Inom departementets verksamhetsområde falla utom den politiska

korrespondensen, hvilken, som ofvan nämnts, närmast tillkommer

utrikesministern själf, två mera omfattande hufvudgrupper

af ärenden: juridiska och kommersiella spörsmål. För handläggningen

af juridiska ärenden föreslår kommittén upprättande af

en rättsafdelning, för handläggningen af de kommersiella ärendena

upprättande af en handelsafdelning.

Såsom framgår af det utaf kommittén utarbetade förslaget

till ny instruktion för utrikesdepartementet (se bil. 6), skulle

rättsafdelningens verksamhet i främsta rummet omfatta de talrika

och mångskiftande frågor, hvilka kunna hänföras till folkrätt,

internationell privaträtt och rättsförhållanden, som uppstå

särskildt på sjörättens område och i följd af varuutbytet mellan

olika länder. Med nutidens utvecklade internationella samfärdsel

vinna dessa frågor alltjämt i betydelse. Chefen för denna

afdelning skulle därjämte hafva att själf ständigt och på eget ansvar

afgöra ofvan omhandlade ersättningsfrågor. Han måste af dessa

skäl vara i besittning af grundliga juridiska och statsvetenskapliga

insikter samt äga goda språkkunskaper.

Handelsafdelningen skulle enligt nyssnämnda förslag (se bil. 6)

handlägga, alla ärenden, som röra industri, handel, sjöfart och öfriga

näringar. Dess chef bör därför äga en grundlig kommersiell och

språklig bildning samt noggrann kännedom om Sveriges industriella

förhållanden. Den uppgift, som han skulle få att lösa, är till stor

del ny inom den svenska utrikesförvaltningen. Både beskickningar

och konsulat hafva hittills saknat impulser hemifrån, där det gällt

att tillvarataga ekonomiska intressen. Från utrikesdepartementet

och kommerskollegiet hafva de fått mottaga hufvudsakligen endast

62

EXPORTFÖRENINGEN. PERSONALAFDELNINGEN.

meddelanden om utkomna författningar jämte cirkulär angående

deras tillämpning, äfvensom någon gång begäran om utredningar

och yttranden rörande vissa frågor. Men häri har icke legat någon

ledning för deras arbete på det ekonomiska området. En sådan bör

åstadkommas och den kräfver sin egen man.

Handelsafdelningen bör dessutom draga försorg om att den

kommersiella information, som inflyter från beskickningar och konsulat,

på lämpligaste sätt kommer till intresserades kännedom.

Då frågan om inrättandet af ett fullständigt upplysningskontor för

näringarne synes kommittén böra anstå, till dess att ett handelsdepartement

kommer till stånd, torde ändamålet tillsvidare bäst kunna

vinnas på det sätt, att de meddelanden, som kunna offentliggöras

utan att därmed svenska intressen skadas, i färdigredigeradt skick

öfverlämnas till Sveriges allmänna exportförening för att oförändrade

och utan dröjsmål publiceras i dess tidskrift. Huruvida föreningens

tidskrift »Svensk Export» ''bör utkomma oftare än hvad nu sker

—- en gång hvar fjortonde dag — i hvilket fall statsanslaget till

föreningen möjligen torde behöfva höjas, lärer erfarenheten snart

komma att visa. I allt fall bör handelsafdelningen i utrikesdepartementet

hafva rättighet och skyldighet att genom dagspressen offentliggöra

särskildt brådskande meddelanden, ett tillvägagångssätt,

som redan nu i ganska stor utsträckning anlitas såväl af

utrikesdepartementet som af kommerskollegiet. Utsändandet af

kommersiella meddelanden af förtrolig natur bör handelsafdelningen

själf besörja.

Emot »Svensk Exports» redaktion hafva åtskilliga anmärkningar

blifvit framförda. Kommittén, som gärna skänker sitt erkännande

åt flera af redaktionen tagna förträffliga initiativ, kan

å andra sidan icke förneka vissa anmärkningars berättigande. Den

finner, att ett öfvervakande från föreningens sida borde kunnat

förekomma de anmärkta förhållandena. Det betydliga statsanslag,

37,000 kr., som föreningen nu åtnjuter, berättigar utan tvifvel

staten att underkasta föreningen en viss kontroll antingen genom

att förbehålla sig något inflytande på styrelsens sammansättning

eller på annat sätt. Det måste i hvarje fall sörjas för, att en enig

samverkan mellan de statsmyndigheter, som hafva att tillvarataga

handelns och industriens intressen, samt exportföreningen kommer

till stånd på ett betryggande sätt.

Utom dessa båda stora grupper af ärenden, de juridiska och

de kommersiella, omfattar utrikesdepartementets verksamhet åtskilliga

skenbart oväsentliga men för det internationella samkvä

-

RÄKENSKAPSVÄSENDET. FÖRSTE OCH ANDRE SEKRETERARE. 63

met långtifrån betydelselösa ärenden. För handläggning af dessa,

som kräfva kännedom särskildt om tjänsten vid beskickningarna

och konsulaten, föreslår kommittén en tredje afdelning: personalafdelningen.

Då räkenskapsväsendet såväl på grund af upplösningen

af föreningen med Norge som genom åtskilliga bestämmelser,

hvilka kommittén föreslår, skulle komma att betydligt förenklas,

håller kommittén före, att chefen för personalafdelningen jämväl

kan öfvertaga ansvaret för räkenskapsväsendet. Denna afdelning

skulle sålunda komma att behandla de ärenden, som finnas närmare

angifna i bil. 6.

Kommittén tvekar icke att såsom aflöning för afdelningschefema

föreslå 7,800 kr., hvaraf 5,400 kr. skulle utgöra lön

och 2,400 kr. tjänstgöringspenningar. Den egentliga lönen är

lika med hvad af kommittén föreslås för legationsråd och konsuler.

Tjänstgöringspenningarna skulle efter 5 års tjänstgöring, hvarvid

den tid som de förut tjänstgjort i legationsråds- eller konsulsbefattning

bör få medräknas, kunna höjas med 600 kr.

Skälet hvarför kommittén icke föreslår, att dessa ålderstilllägg

skola fogas till lönen, består däri, att öfverensstämmelse

bör äga rum i afseende å grunderna för pensionering af såväl

departementets tjänstemän som diplomatiska och konsulära ämbetsmän.

I ändamål att sätta afdelningscheferna i stånd att ägna sin

uppmärksamhet åt de viktigaste ärendena bör på hvar och en af dessa

tre afdelningar anställas en förste sekreterare, som har att svara

för alla ärenden af mindre betydenhet samt för expeditionsgöromålen,

hvilka böra handhafvas särskildt för hvarje afdelning. Förste

sekreteraren på rättsafdelningen bör dessutom för afdelningschefer

föredraga de ersättningsfrågor, som denne har att afgöra. Förste

sekreterarne äro jämväl afsedda att fungera som vederbörande afdelningschefers

ställföreträdare. För förste sekreterarne föreslår kommittén

samma lön som för legationssekreterare och vicekonsuler

eller 3,600 kr. samt 1,800 kr. i tjänstgöringspenningar. Däremot

föreslår kommittén icke något ålderstillägg för dem, emedan deras

befattningar i regeln torde blifva genomgångsposter.

För tjänstgöring å ofvannämnda tre afdelningar uppför kommittén

6 andre sekreterare. Den förutsätter härvid, dels att åt

samtliga andre sekreterare beredes tillfälle att efterhand tjänstgöra

å alla tre afdelningarna, dels att dessa poster efter om

-

64

ARKIV AVDELNINGEN.

ständigheterna besättas med diplomat- eller konsulsaspiranter, så

att de blifvande legationssekreterarne och vicekonsulerna, innan

de vinna befordran till dessa befattningar, haft tillfälle att under

några år göra sig fullt förtrogna med tjänsten inom utrikesdepartementet.

Kommittén antager, att den tid, som andre selcreterarne

komma att tillbringa i sina befattningar, blifver i genomsnitt något

kortare än hittills på grund däraf, att andre sekreteraregraden

skall genomgås af både diplomater och konsuler. Kommittén finnei

därför intet skäl att bibehålla den nuvarande indelningen af denna

grad i 2 löneklasser. Andre sekreterarnes aflöningsförmåner torde

emellertid icke kunna sättas lägre än till 3,600 kr., hvaraf 2,400

kr. i lön och 1,200 kr. i tjänstgöringspenningar, enär befordran

till dessa befattningar väl hädanefter icke kommer att äga rum

förrän vid närmare 30 års ålder.

För en riktig behandling af internationella ärenden är kontinuiteten

af synnerlig vikt. Som emellertid hänsynen till ärendenas

praktiska handläggning fordrar ett ständigt utbyte af personal

mellan utrikesdepartementet å ena sidan samt beskickningarna och

konsulaten å den andra, äfventyras denna kontinuitet, därest icke

utrikesdepartementet förfogar öfver en väl skolad arkivpersonal,

som icke blott är i stånd att af eget initiativ framlägga sådana

på en fråga inverkande upplysningar, hvilka finnas att tillgå i departementets

arkiv och bibliotek, utan ock äger förutsättning att

kunna, verkställa de historiska och politiska utredningar, hvilka

äro behöfliga. Af stor vikt är ock, att nödiga upplysningar kunna

erhållas utan synnerlig omgång eller tidsutdräkt, då många

ärendens behandling kräfver stor skyndsamhet. Arkivpersonalens

uppgift är därför särskildt maktpåliggande. Den finnes närmare

angifven i förslaget till instruktionen (bil. 6). Med den

omfattning af arkivafdelningen, som där angifves, skulle den

komma att för öfriga afdelningar bespara en del ganska tidsödande

arbeten, som fordra icke blott mycken rutin utan ock en ingående

kännedom om departementets handlingar och bibliotek. Besittningen

af historiska och språkliga kunskaper samt intresse för arkivoch

biblioteksarbete äro de fordringar, hvilka man måste ställa

på denna personal.

Enligt den gällande instruktionen för utrikesdepartementet

af den 30 december 1899 skola i dess arkiv bibehållas alla handlingar

för tiden från och med 1814. Denna bestämmelse tarfvar

ÄLDRE ARKIVALIER. INTRODUKTÖR. 65

numera ändring. Kommittén anser, att departementets behof

att äga omedelbar och direkt tillgång till en del äldre arkivalier

skulle tillsvidare fullt tillgodoses genom en framflyttning af tidsbestämmelsen

med omkring 40 år. Därigenom skulle i allt fall

de senaste sextio årens korrespondens och en del därutöfver komma

att bevaras i utrikesdepartementet, medan alla äldre handlingar

öfverlämnades till riksarkivet. Dessa gjordes därigenom för den

historiska forskningen lättare tillgängliga, än hvad hittills kunnat

vara fallet i utrikesdepartementet på grund af det ytterst knappa

arkivutrymmet därstädes. Därtill har kommit att tjänstemännens

arbete med löpande göromål för dem försvårat eller rent

af omöjliggjort det inträngande i det äldre arkivmaterialet, hvarförutan

en forskare svårligen och i hvarje fall ej utan afsevärdt

dröjsmål kan erhålla tillräcklig vägledning rörande de olika spörsmål,

som kunna framställa sig för honom under hans arbetes

fortgång. Den föreslagna tidsgränsen bör efter hand framflyttas.

Kommittén anser emellertid, att en sådan framflyttning lämpligen

bör ske med längre mellanrum, såsom tio år eller något

mera.

Kommittén har haft tillfälle att på stället taga kännedom om

den nyordning af utrikesdepartementets arkiv, som under de senaste

åren utförts med tillhjälp af extra arbetskrafter. Kommittén har

funnit den vara synnerligen ändamålsenlig men behöfva kompletteras

särskildt genom ett sakregister, som för öfrigt från början varit

afsedt men af brist på tid för arkivpersonalen hittills måst anstå.

Kommittén har emellertid kommit till den öfvertygelsen, att därest

icke denna personal erhåller en sådan förstärkning, att den angifna

bristen kan fyllas och det nya systemet ytterligare utvecklas,

hela reformen snart skulle afsevärdt förlora i värde. Sådant skulle

vara synnerligen att beklaga.

Enligt kommitténs mening bör arkivet i utrikesdepartementet

bilda en särskild afdelning med en personal af en afdelningschef,

en förste och en andre arkivarie med samma löneförmåner som

öfriga ämbetsmän af motsvarande grader i departementet. Med

ringare löneförmåner torde det vara omöjligt att tillfredsställande

rekrytera arkivpersonalen, helst denna i regeln torde komma att

stanna i departementets tjänst.

Någon särskild introduktör för främmande sändebud torde för

framtiden icke behöfva anställas i utrikesdepartementet, då dennes

66 JURIDISKT BITRÄDE. RENSKRIFVARE. VAKTMÄSTARE.

hittillsvarande befattning med audienser samt korrespondensen;,

om ordnar och s. k. hommager kan öfverföras till personalafdelningen,

och korrespondensen »sub titulo majestatis» på grund af

sin natur torde böra åligga arkivchefen. Chefen för personalafdelningen

eller annan lämplig tjänsteman i departementet bör kunna

förordnas att introducera de främmande sändebuden utan att därför

uppbära särskildt arfvode.

För handläggning af de ersättningsärenden, som skulle öfver - flyttas från kommerskollegiet, torde departementet vara i behof''

af ett juridiskt biträde, hvilket, såsom nu är fallet med kollegiets

juridiska biträde, bör åläggas att föra statsverkets talan, när sådant

påfordras, samt tillhandagå vid granskningen af ersättningsärendena.

Detta biträde bör vara en lämpligt utbildad jurist, hvars

arfvode torde kunna sättas till 600 kr.

Uti departementet behöfva vidare anställas 4 uti stenograf!

kunniga kvinnliga renskrifvare, af hvilka en bör arbeta å arkivafdelningen.

Med hänsyn till den vikt, som ligger på formerna

i utrikesskriftväxlingen, måste dessa biträden vara väl skolade

samt äfven besitta tillräcklig kunskap i främmande språk för att

kunna felfritt kopiera skrifvelser på tyska, franska och engelska.

Under förutsättning att dessa renskrifverskors dagliga arbetstid

bestämmes till 7 timmar, hvilket med hänsyn till hvad som fordras

i andra ämbetsverk och å affärskontor synes vara rimligt, böra

deras arfvoden icke sättas lägre än 1,200 kr., hvarjämte kommittén

för dem föreslår 3 ålderstillägg å 150 kr. att utgå efter

respektive 5, 10 och 15 års tjänst. För skönskrift och öfvertidsarbete

bör såsom hittills utgå särskild ersättning.

I utrikesdepartementet tjänstgöra nu 5 ordinarie och 2 extra

vaktmästare, af hvilka några tjänstgöra kl. 10—3. De öfriga,

hvilkas tjänstgöring börjar kl. 3, hafva, sedan tjänstgöringen i

departementet afslutats, hvilket sällan sker före kl. 6, besörjt

posten samt de till de främmande beskickningarna i Stockholm

ställda brefven. Denna fördelning af tjänstgöringen har måst vidtagas,

enär de aflöningsförmåner, som vaktmästarne åtnjuta, äro

så knappa, att dem måste beredas tillfälle att genom arbete utom

departementet skaffa sig möjlighet att existera. Det är dessutom

LOKALER. RÅD AF NÄRINGSIDKARE OCH KÖPMÄN.

67

att märka, att tjänstgöring i utrikesdepartementet pågår jämväl

sön- och helgdagar. Kommittén anser, att det vore fördelaktigt, om

vaktmästarnes antal inskränktes, men i stället deras aflöningsförmåner

höjdes, så att deras dagliga tjänstgöringstid kunde utsträckas.

Den föreställer sig, att äfven när departementet kommer att få nya

lokaler, ett antal'' af 5 vaktmästare skall vara tillräckligt, hör förste

vaktmästaren, som hör erhålla fri hostad i samma hus, där departementets

lokaler förläggas, föreslår kommittén en lön af 900 kr.

jämte 600 kr. i tjänstgöringspenningar. För de öfrige, som höra

åtnjuta tjänstgöringspenningar till samma belopp som förste vaktmästaren,

kan lönen rimligen icke sättas lägre än 600 kr. med två

ålderstillägg å 150 kr. att utgå efter 5 och 10 års tjänst.

Förslag till lönestat för utrikesdepartementet samt till lönevillkor

återfinnes i hil. 2.

Kommittén har redan påpekat, att det utrymme, som är anslaget

åt utrikesdepartementets arkiv, är otillräckligt. I än högre

grad är detta fallet med departementets hihliotek, som nu hefinner

sig inrymdt på olika håll och till stor del i en korridor. Men

icke heller alla tjänstemännen disponera öfver ändamålsenliga

rum. En snar förbättring härutinnan är af nöden. De särskilda

afdelningarnes behof af sammanhängande lokaler för hvarje afdelning

hör då tillgodoses.

För att kunna tillvarataga Sveriges ekonomiska intressen i

utlandet är det nödvändigt, att utrikesdepartementet alltid håller

sig väl underrättadt om den utveckling, som oafbrutet fortgår

på handelns, sjöfartens och öfriga näringars områden. Endast därigenom

kunna de kommersiella angelägenheterna vinna en tillfredsställande

behandling. Kommittén anser, att detta bäst åstadkommes

genom inrättande af ett handelsråd, bestående af näringsidkare

och köpmän, hvilkas sakkunskap utrikesdepartementet

skulle fa taga i anspråk vid behandlingen af viktiga kommersiella

angelägenheter. Ett sådant råd torde lämpligen höra

bestå af två representanter för storindustrien, en tekniskt bildad man

som representant för den mindre industrien, två köpmän, som hufvudsakligen

sysselsätta sig med exportaffärer, en köpman, som drifver

importaffärer, samt en redare. Bland de tre första kategorierna

böra trä-, järn- och pappersindustrierna såvidt möjligt vara repre

-

68 ÄLDRE REGLERINGAR AF MINISTER- OCH KONSCLSSTATERNA.

senterade. Då rådet i första hand har att främja aktuella intressen,

höra till dess medlemmar utses företrädesvis yngre företagsamma

personer, hvilka förordnas för viss tid, exempelvis fem år.

De torde höra förordnas af Eders Kungl. Maj:t på föredragning af

utrikesministern, sedan kommerskollegiet afgifvit förslag, samt efter

gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet, när ett

sådant kommer till stånd. Uti rådets sammanträden, hvartill kallelse

bör utgå från utrikesministern, höra kabinettssekreteraren

och chefen för departementets handelsafdelning deltaga, den förre

som ordförande, när utrikesministern icke själf leder förhandlingarna.

Rådet bör särskildt få till åliggande att uttala sig om

kandidater till handelsattachébefattningarna. De af rådets medlemmar,

som icke äro bosatta i hufvudstaden, torde böra tillerkännas

rese- och traktamentsersättning.

Med tillämpning af de grundsatser, som kommittén i det

föregående framställt och utvecklat i fråga om Sveriges representation

i utlandet, framläggas här nedan närmare detaljerade

förslag till organisationen utaf våra beskickningar och konsulat i

olika länder. De aflöningsförmåner, kommittén föreslår för den

vid beskickningar och konsulat anställda personalen, jämte förslag

till lönevillkor finnas sammanställda i bil. B.

I anledning af Kungl. Maj:ts proposition om statsverket 1856

trädde en ny reglering af ministerstaten i kraft från och med

den 1 april 1858. På grund af väckta motioner anhöll Riksdagen

i skrifvelse den 8 maj 1867, att, då Sveriges diplomatiska intressen

i flera länder torde utan men kunna besörjas på ett mindre kostsamt

sätt, än dittills ansetts erforderligt, Kungl. Maj:t täcktes låta

tillse och utreda, huruvida icke inskränkningar å anslagen under

tredje hufvudtiteln skulle kunna vidtagas, samt för näst sammanträdande

Riksdag framlägga förslag till nedsatt utgiftsstat för

nämnda hufvudtitel. Med anledning häraf framlades för 1868

års Riksdag en omfattande utredning af anslagsbehofvet för ministerstaten.

Denna utredning åtföljdes af förslag dels till normalstat

för beskickningarna, dels till öfvergångsstat, hvilken senare

af Riksdagen antogs. 1869 uppfördes anslaget till ministerstaten

ånyo som ordinarie, men Riksdagen anhöll att genom indragning

af öfverflödiga generalkonsulat i åtskilliga hamnar vid Medelhafvet

tillfälle måtte beredas att anställa generalkonsuler i Newyork

och andra orter. 1871 beviljade Riksdagen visserligen den

BELGIEN. NEDERLÄNDERNA.

69

för ministerstaten begärda summan, men en del af densamma endast

som tillfälligt anslag till öfvergående utgifter. Detta förhållande

fortfor till 1874, då Riksdagen ånyo beviljade hela ministerstaten

på ordinarie stat. För de mot slutet af 1880-talet och under början

af 1890-talet framkomna motioner om nedsättningar å tredje hufvudtiteln

redogöres här nedan vid de olika länderna.

Belgien och Nederländerna.

Fiågan om behöfligheten af en beskickning i Bryssel och Haag

var vid 1891 års riksdag föremål för särskild uppmärksamhet.

I två motioner yrkades bland annat, att vid uppkommande ledighet

ministerbefattningen därstädes icke måtte återbesättas, förrän

Riksdagen därtill lämnat sitt bifall, och ehuru vederbörande utskott

afstyrkte bifall till motionerna i denna del, vann tanken

på nämnda beskicknings indragning understöd af talare i andra

kammaren. Motionerna afslogos. Sedermera har frågan icke ånyo

blifvit väckt i Riksdagen.

De grunder för den diplomatiska och konsulära organisationen,

som kommittén förut närmare angifvit, föranleda kommittén att

föreslå indragning af den nuvarande ministerposten i Bryssel och

Haag. Emot en sådan indragning har blifvit anfördt, att dels

den omfattande industriella utvecklingen i Belgien dels den omständighet,

att i Nederländernas hufvudstad den internationella fredsdomstolen

har sitt säte, kunde betinga ett bibehållande af en

särskild diplomatisk representation för dessa båda länder. Hvad

den förra punkten beträffar, synes den efter kommitténs uppfattning

väl böra föranleda bibehållandet af ett lönadt generalkonsulat

i Belgien men däremot icke utgöra något afgörande skäl

för bibehållandet af en beskickning i Bryssel. Då vår sjöfart å

Antwerpen i hvarje fall kräfver en lönad konsulstjänsteman därstädes,

torde det vara ändamålsenligt, att generalkonsulatet fortfarande

förblifver i denna stad, som icke blott är en af världshandelns

medelpunkter utan Belgiens förnämsta affärscentrum med

synnerligen goda förbindelser till alla delar af landet och belägen

på knappt en timmes afstånd från dess hufvudstad. Belgiens nära

läge till Frankrike torde göra det möjligt och lämpligt, att ministern

i Paris ackrediteras i Bryssel för upprätthållandet af de diplomatiska

förbindelser, som Sverige helt visst har intresse af att

vidmakthålla med Belgien. En liknande anordning i Haag, på

70 HAAGDOMSTOLEN. REPRESENTANTER ROSATTA I HVARTDERA LANDET.

sådant sätt att ministern i London ackrediteras där, torde uppfylla

ändamålet att äfven med Nederländerna upprätthålla de diplomatiska

förbindelser, på hvilka Sverige har att lägga vikt.

De i Haag ackrediterade beskickningarnas befattning med

Haag-domstolen är en rent yttre och formell. Denna domstols ledamöter,

hvilka utgöras af de mest framstående jurister från olika

länder, sammanträda aldrig till några gemensamma öfverläggningar

i Haag. Endast i särskilda fall, då makter, som hänskjuta en

tvistefråga till afgörande af fredsdomstolen, låta sitt val falla

på någon af dess ledamöter, infinna sig de sålunda särskildt utsedde

därstädes. Val är det så, att i Haag under senare år ofta samlats

internationella konferenser för åstadkommandet af överenskommelser

i frågor, som beröra den internationella privaträtten. Såsom

ledamöter af dessa konferenser hafva emellertid från svensk

sida alltid utsändts särskilda sakkunniga, och det torde äfven för

framtiden i de flesta fall blifva nödvändigt, att så sker. Den

svenske ministern i Haag har icke deltagit i konferenserna utom

för fullgörandet af vissa diplomatiska formaliteter. Ur ingen af

dessa synpunkter synes sålunda något behof föreligga att hafva

en i Haag eller Bryssel bosatt diplomatisk representant, då likaväl

en svensk minister i London som en svensk minister i Bryssel

torde kunna infinna sig i Haag, när diplomatisk mellankomst

kräfves. Våra handels- och sjöfartsintressen i Nederländerna äro

emellertid af den betydelse, att det finnes anledning att särskildt

tillgodose dem. Med afseende å sjöfarten framstår i synnerhet

Rotterdam, som därför synes vara den lämpligaste orten för anställandet

af en lönad generalkonsul. Resan från Rotterdam till Haag

tager 22 minuter, till Amsterdam 11/2 timme.

Kommittén har den bestämda uppfattningen, att det för våra

kommersiella intressen är fördelaktigare att i hvartdera landet hafva

en representant med den erfarenhet, som kan förutsättas hos en

lönad generalkonsul, än endast en för båda länderna gemensam

minister. Som denne tydligen måste vara bosatt och hufvudsakligen

uppehålla sig i det ena landet, kan han icke erhålla den omedelbara

och direkta inblick i det andra landets förhållanden, som allena

kan vinnas genom längre tids vistelse därstädes och dagligt umgänge

med dess invånare.

För Belgien föreslår kommittén alltså ett generalkonsulat i

Antwerpen, hvars innehafvare skulle uppbära 15,000 kr. eller

ungefär samma belopp, som generalkonsuln hittills uppburit i lön,

ersättning för kontorshyra och inkomst af expeditionsafgifter. På

DANMARK.

71

grund af de högre lefnadskostnaderna i Nederländerna hör generalkonsulns

i Rotterdam aflöning sättas högre, och föreslår kommittén

densamma till 18,000 kr. Vid hvartdera generalkonsulatet skulle

•en attaché tjänstgöra. I Bryssel och Amsterdam torde olönade konsulat

höra bibehållas. Konsuln i den sistnämnda staden torde böra

tilldelas en ersättning af 1,800 kr. mot skyldighet att hålla ett

svensktalande biträde. Som ersättning till de olönade vicekonsulerna

i Belgien och Nederländerna har kommittén beräknat ett

belopp af 500 kr.

Till Antwerpen hafva under åren 1899-^1903 i medeltal årligen

svenska fartyg (om 154,637 ton) gjort 185 resor. Under år

1904 gjorde svenska fartyg (om 199,280 ton) 191 resor dit. För

Amsterdam äro siffrorna under sagda tider respektive 55,994 ton

på 57 resor samt 68,646 ton på 70 resor, för Rotterdam respektive

181,667 ton på 165 resor samt 350,064 ton på 260 resor.

Danmark.

I Köpenhamn har hittills jämte beskickningen funnits ett lönadt

generalkonsulat. Bibehållandet af denna dubbla representation

.synes kommittén fullständigt obehöfligt. Göromålen vid beskickningen

och konsulatet torde tillsammans icke öfverstiga hvad af

beskickningen allena bör kunna medhinnas, under förutsättning

.att för vården af de lokala konsulatärendena i Köpenhamn vidtages

särskild anordning. Kommittén föreslår därför, att i Köpenhamn

anställes en minister jämte en legationssekreterare. För ministern

uppföres en aflöning af 32,400 kr., till hvilket belopp

•den nuvarande ministerlönen uppgått, sedan indemnitet och arfvode

åt chargé d’affaires frånräknats. För legationssekreteraren föreslås

en aflöning af 7,200 kr., hvarigenom proportionen mellan legationssekreterarens

och ministerns aflöningsförmåner skulle blifva

•densamma som vid öfriga beskickningar. Vid beskickningen behöfves

en kanslivaktmästare. Ett anslag till renskrift är erforderligt.

Under beskickningen böra samtliga vicekonsulat i det egentliga

Danmark och på Island direkt lyda. För de lokala konsulatgöromålen

i Köpenhamn torde enligt kommitténs åsikt ett olönadt konsulat

därstädes vara tillfyllest. Men då dessa lokala göromål på grund

af en omfattande svensk sjöfart samt den talrika svenska kolonien

därstädes kunna antagas vara rätt många, föreslås anställandet

vid konsulatet af en lönad vicekonsul med aflöning af

4,800 kr. Som emellertid expeditionsafgifterna vid konsulatet i

72

FRANKRIKE.

Köpenhamn kunna beräknas årligen uppgå till omkring 5,500

kr., synes vicekonsulns aflöning icke behöfva föranleda direkt

kostnad för statsverket. Detta torde lämpligast kunna ordnas

genom en bestämmelse, att konsuln af expeditionsafgifterna endast

får behålla hvad som under ett kalenderår inflyter öfver 4,800 kr.,

hvilket belopp eventuellt bör redovisas till utrikesdepartementet.

Det kan förutsättas, att förhållandena i Danmark äro så pass.

väl kända för den svenska affärsvärlden, att de icke kräfva anställandet

vid beskickningen af någon särskildt på det kommersiella

området sakkunnig person. Hos den olönade konsuln i Köpenhamn

torde beskickningen kunna finna den hjälp för bedömandet

af kommersiella förhållanden, som kan vara af nöden. Som ersättning

till de olönade vicekonsulerna beräknas 1,500 kr.

Till Köpenhamn hafva under åren 1899—1903 i medeltal årligen

svenska fartyg (om 791,454 ton) gjort 3,291 resor. Under

år 1904 gjorde svenska fartyg (om 969,089 ton) 2,820 resor dit.

Frankrike.

Våra politiska, kommersiella och andra intressen tala kraftigt

för bibehållandet af beskickningen i Paris med en minister som

beskickningschef. Ministerns aflöning utgör för närvarande nominellt

60,000 kr. Härifrån afgå dels 10,000 kr. i hyra för

bostaden i beskickningshuset, dels indemnitet till legationssekreteraren

och arfvode såsom chargé d’affaires till honom, när ministern

åtnjuter tjänstledighet, dels kansliutgifter. Ministern har

sålunda kunnat förfoga öfver ett belopp af omkring 45,600 kr.,

hvilket med hänsyn till de höga lefnadskostnaderna i Paris

och den representation, som Sveriges minister i Frankrike äfven

hädanefter bör vara i tillfälle att utöfva, enligt kommitténs upp^

fattning icke bör minskas. Enligt de aflöningsprinciper, för hvilka

kommittén förut redogjort, bör ministerns lön bestämmas till 9,000- kr. Om härtill lägges ett ortstillägg af 36,600 kr., framgår samma

belopp som ofvan nämnts, 45,600 kr. Rätt till fri bostad i beskickningshuset,

hvilken förmån kommittén anser böra uppskattas till

11,400 kr., bör uppföras i lönestaten i stället för det hyresbidrag,

som utgår till andra ministrar. Då ägaren till fastigheten, svenska

staten, numera ensam bestrider hela af löningen för ministern, bör

naturligtvis dennes förpliktelse att betala hyra för bostaden af

sin hittills i förhållande därtill anslagna löneinkomst bortfalla.

DISTRIKTSINDELNINGEN I FRANKRIKE. 73

Det sammanlagda värdet af de nya aflöningsförmånerna kommer

sålunda att uppgå till 57,000 kr. eller fem gånger det beräknade

värdet af den fria bostaden.

Vid beskickningen bör anställas ett legationsråd, hvars aflöningsförmåner

kommittén föreslår till 13,200 kr. Detta belopp,

som i det närmaste motsvarar hvad legationsråd respektive legationssekreterare

i Paris hittills uppburit, om till den nominella

lönen af 8,000 kr. läggas indemnitet och arfvode såsom chargé

d!affaires, är enligt kommitténs förmening satt så lågt, som hänsyn

till möjligheten att lefva gift utan enskilda tillgångar medgifver.

För de kommersiella intressenas tillgodoseende föreslår kommittén

i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad den nuvarande

beskickningschefen hemställt, att en handelsattaché anställes vid

beskickningen. Som arfvode för denna attaché, hvars verksamhet

också bör omfatta Schweiz, och som bör vara skyldig att

eventuellt biträda vid utredning af kommersiella frågor rörande

Italien, Spanien och Portugal, uppföras 13,200 kr. Om ledningen

af konsulatärendena i Frankrike öfverflyttas till beskickningen,

torde kanslisten böra bibehållas. Dennes arfvode uppföres med

3,600 kr. Vid beskickningen skulle liksom hittills anställas en

kanslivaktmästare, tillika portvakt i beskickningshuset.

Sveriges sjöfart på Frankrike i det hela är visserligen icke

utan betydelse, men den fördelar sig på ett så stort antal hamnar,

att den ingenstädes är af stor omfattning. Kommittén föreslår

därför indragning af det lönade generalkonsulatet i Havre, där

de norska sjöfartsgöromålen i afsevärdt större omfattning än de

svenska tagit personalens ämbetsbiträde i anspråk. Under åren

1899—1903 gjorde i medeltal årligen norska fartyg (om 85,202

ton) 141 resor till Havre, medan svenska fartyg (om 43,435 ton)

gjorde 57 resor dit. Då de kommersiella intressena bevakas från

Paris, finner kommittén icke behof ligt att föreslå något lönadt konsulat

på annat håll i Frankrike. I likhet med beskickningschefen

anser kommittén däremot, att åtskilliga nya olönade konsulat böra

upprättas. Sålunda föreslås utom de hittills varande olönade konsulaten

i Paris och Marseille nya sådana i Lyon, Lille, Bordeaux,

Rouen och Nantes. Konsulerna i Marseille och Rouen torde böra

tilldelas en ersättning af 1,500 kr. hvardera, mot skyldighet att

hålla ett svensktalande biträde. För öfriga konsuler och vicekonsuler

uppföres förslagsvis en summa af 2,000 kr. i ersättningar.

Distriktsindelningen i Frankrike torde lämpligen blifva (se

bil. 18): Bordeaux (departementen Charente-Inférieure, Charente,

74

SJÖFARTEK PÅ FRANKRIKE. ITALIEN.

Haute-Vienne, Creuse, Corréze, Lot, Tarn-et-Garonne, Gers, HautesPyrénées,

Basses-Pyrénées, Ländes, Lot-et-Garonne, Gironde, Dordogne);

Lille (departementen Pas-de-Calais, Nord, Ardennes, Aisne,

Somme); Lyon (departementen Haute-Savoie, Savoie, Isére, HauteLoire,

Loire, Puy-de-Döme, Rhöne, Allier, Saöne-et-Loire, Ain,

Jura, Doubs, Cöte d’Or); Marseille (departementen Ariége, Pyrénées-Orientales,

Haute-Garonne, Tarn, Hérault, Aveyron, Ande.

Cantal, Lozére, Ardéche, Gård, Dröme, Yaucluse, Bouches-duRhöne,

Yar, Alpes-Maritimes, Basses-Alpes, Hautes-Alpes, Corse);

Mantes (departementen Mayenne, Ille-et Yillaine, Cötes-du-Nord,

Finistére, Morbihan, Loire-Inférieure, Vendée, Deux-Sévres, Yienne,

Indre, Indre-et-Loire, Maine-et-Loire); Paris (departementen

Niévre, Cher, Loir-et-Cher, Eure-et-Loir, Seine-et-Oise, Seine,

Loiret, Yonne, Haute-Saöne, Yosges, Meurtbe-et-Moselle, HauteMarne,

Meuse, Aube, Seine-et-Marne, Marne, Oise, Sarthe samt

territoriet Belfort); JRouen (departementen Seine-Inférieure, Eure,

Orne, Manche, Calvados).

Hela svenska sjöfarten på Prankrike under år 1904 fördelades

på följande hamnar: I)unkerque 38 besök af fartyg om 45,081 ton,

Boulogne sur Mer 15 om 10,945 ton, Dieppe 18 om 16,635 ton, Fécamp

3 om 821 ton, Havre 47 om 35,205 ton, Rouen 58 om 51,876 ton,

Honfleur 15 om 14,918 ton, Caen 9 om 4,711 ton, Cherbourg

7 om 7,106 ton, St. Malo 2 om 1,201 ton, Brest 6 om 4,449 ton.

St. Nazaire 11 om 12,598 ton, Nantes 7 om 5,197 ton, La Rochelle

7 om 7,271 ton, Bordeaux 54 om 49,862 ton, Calais 29 om 30,068

ton, Cette 1 om 689 ton och Marseille 17 om 13,483 ton.

Italien.

I en vid 1890 års riksdag väckt motion om minskning af utgifterna

under tredje hufvudtiteln anfördes, bland annat, att kostnaden

för beskickningen i Bom borde kunna lämpligen nedbringas.

Statsutskottet förordade framställning i den af motionären angifna

riktning, men Riksdagen afslog motionen. I två motioner vid

1891 års riksdag föreslogs, att Riksdagen visserligen måtte bevilja

den summa, som motsvarade Sveriges andel i kostnaden för

beskickningen i Rom, men därvid fästa det villkor, att vid uppkommande

ledighet befattningen icke blefve återbesatt. Detta yrkande

afstyrktes af statsutskottet. Riksdagen beslöt emellertid, i anledning

af hvad i öfrigt i motionerna föreslagits, att hos Kungl.

IFRÅGASATT SAMMANSLAGNING AF BESKICKNINGARNA I ROM OCH WIEN. 75

Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes tillse, huruvida icke sådana

anordningar kunde vidtagas, att utgifterna under tredje hufvudtiteln

hlefve ytterligare minskade.

Den nuvarande ministern i Bom har i det uttalande, som

han på kommitténs begäran afgifvit till herr utrikesministern,

framhållit de skäl, hvilka synas honom tala för, att en ministerpost

för Italien hör bibehållas. Med allt erkännande af det ur

rent diplomatisk synpunkt heaktansvärda, som ministern anfört,

har kommittén likväl icke däraf kunnat vinna den öfvertygelsen,

att Sveriges politiska intressen i det hela eller dess förbindelser

med Italien kräfva en sådan anordning. För att kunna följa utvecklingen

af de europeiska stormakternas politik och de moment

af densamma, som för Sverige hafva direkt eller indirekt betydelse,

synas beskickningarna hos de närmare oss liggande stormakterna

kunna vara tillfyllest. Bibehållandet af diplomatiska förbindelser

med Italien samt tillvaratagandet af våra handelsintressen i detta

land äga emellertid helt säkert icke ringa vikt för Sverige, hvadan

kommittén finner anledning förorda bibehållandet af en beskickning

i Bom. Den synes emellertid icke behöfva större personal än en

chargé d’affaires samt en kanslist, som är mäktig italienska språket.

För den förre uppför kommittén en aflöning af 18,000 kr. samt

för den senare ett arfvode af 3,600 kr.

Kommittén har haft under öfvervägande, huruvida den icke,

hvad stormakterna Italien och Österrike-Ungern beträffar, möjligen

borde med afvikelse från de grunder, som den uppställt såsom bestämmande

för den diplomatiska och konsulära representationens

omfattning (se sid. 23), föreslå en sammanslagning af beskickningarna

i Bom och Wien. Den kan emellertid icke förorda en sådan anordning.

Österrike-Ungerns och Italiens förhållanden äro så olika

och dessa båda stater hafva hvar för sig en sådan utsträckning,

att det synes kommittén föga antagligt, att en i det ena landets

hufvudstad bosatt minister skulle genom kortare årliga besök i

det andra landets hufvudstad kunna förvärfva den ingående kännedom

om detsamma, som för ett rätt tillvaratagande af våra intressen

•är nödvändigt. En sådan sammanslagning blefve ock helt olika

mot den, som kommittén förordar i afseende å dels Frankrike och

Belgien, dels Storbritannien och Nederländerna, emedan i de senare

fallen tyngdpunkten för den diplomatiska representationen är på

förhand gifven och det endast gällt att sörja för de kommersiella

intressenas tillvaratagande i de båda mindre länderna. I fråga

om Italien och Österrike-Ungern finnas däremot skäl, som tala

76

DISTRIKTSINDELNINGEN I ITALIEN. MALTA. MONACO.

för diplomatisk och kommersiell representation på båda hållen

i tämligen lika grad. Lösningen hör därför för båda länderna

vara densamma, hvilken grad än må tilldelas beskickningschefen.

Den vid beskickningen i Paris anställda handelsattachén förutsättes

skola ägna sin uppmärksamhet jämväl åt förhållandena

i Italien. Kommittén har därför ingen anledning att föreslå

något lönadt konsulat i någon af de hamnar i Italien, där

Sverige och Norge hittills varit representerade. Det lönade

generalkonsulatet i Genua bör såledesjefter kommitténs uppfattning

indragas och ersättas med ett olönadt konsulat omfattande provinserna

Porto Maurizio, Genova, Massa Cararra, Lucca, Fisa, Livornosamt

Sardinien. Sådana böra dessutom lämpligen upprättas (se bil. 18)

i Florens (provinserna Firenze, Bologna, Modena, Reggio nelPEmilio,

Parma, Piacenza); Milano (provinserna Milano, Pavia, Como,

Sondrio, Bergamo, Brescia, Cremona, Mantova); Messina (Sicilien);

Neapel (provinserna Caserta, Campobasso, Napoli, Benevento, Foggia,

Bari, Lecce, Potenza, Cosenza, Catanzaro, Reggio di Calabria,

Salerno, Avellino); Rom (provinserna Chieti, Aquila, Roma, Grosseto,

Siena, Arezzo, Perugia, Macerata, Ascoli, Teramo); Turin

(provinserna Cueno, Torino, Novara, Alessandria) och Venedig (provinserna

Udine, Belluno, Treviso, Vicenza, Padova, Verona, Venezia,

Rovigo, Ferrara, Ravenna, Forli, Pesaro, Ancona). Endast

för konsuln i Genua torde ersättning böra beredas med ett belopp

af 1,500 kr. mot skyldighet att hålla ett svensktalande biträde.

För öfriga konsuler i Italien uppföres förslagsvis en summa af

500 kr. till ersättningar.

Till Genua gjorde under åren 1899—1903 i medeltal årligen

svenska fartyg (om 10,410 ton) 8 resor samt under år 1904 svenska

fartyg (om 14,808 ton) 13 resor. Till samtliga konsulsstationerna i

Italien gjorde under år 1904 svenska fartyg (om 51,645 ton) tillhopa

49 resor.

Malta.

Kommittén föreslår bibehållandet af det olönade konsulatet

i La Valetta.

Monaco.

Kommittén föreslår bibehållandet af ett olönadt konsulat i

Monaco.

NORGE. RYSSLAND. BESKICKNINGEN I S:T PETERSBURG.

77

Norge.

För Sveriges representation i Norge anser kommittén en beskickning

i Kristiania med en minister och en legationssekreterare

behöflig. Ministerns aflöning har kommittén föreslagit till

32,400 kr. eller samma belopp som i Köpenhamn, då han bör vara

i tillfälle att på ett fullt värdigt sätt representera Sverige hos det

gamla broderlandet. Därest staten förvärfvar ett beskickningshus

i Kristiania, bör ministern icke få uppbära hyresbidraget, som uppförts

med 6,600 kr. Legationssekreterarens aflöning är uppförd

med 7,200 kr. Vid beskickningen behöfves en kanslivaktmästare.

Anslag till renskrift är erforderligt. Beskickningschefen, som bör

hafva ledningen af konsulatärendena och under hvilken samtliga

vicekonsulat i landet böra direkt lyda, torde i likhet med beskickningschefen

i Köpenhamn icke behöfva något särskildt biträde för

kommersiella angelägenheters vårdande. De lokala konsulatärendena

i Kristiania göra emellertid ett olönadt konsulat därstädes

behöfligt. Då dessa ärenden emellertid icke förutsättas erhålla

någon större omfattning, finner kommittén icke anledning att föreslå

anställandet af någon lönad tjänsteman vid detta konsulat. Kommittén

anser, att olönade konsulat jämväl böra upprättas i Kristiansand,

Bergen, Trondhjem och Narvik. Såsom ersättningar till

olönade konsuler och vicekonsuler i Norge har kommittén beräknat

en summa af 2,000 kr.

Till Kristiania hafva under åren 1899—1903 i medeltal årligen

svenska fartyg (om 60,306 ton) gjort 307 resor. Under år

1904 gjorde svenska fartyg (om 64,928 ton) 237 resor dit.

Ryssland.

Rysslands störa politiska betydelse gör det till en nödvändighet

att där bibehålla en beskickning, i spetsen för hvilken bör såsom

hittills ställas en minister. Det ryska rikets ekonomiska förhållanden

göra det i hög grad sannolikt, att Sverige därstädes skulle

kunna vinna en synnerligen afsevärd marknad för sina produkter,

ej minst för åtskilliga helfabrikat. Särskildt torde detta blifva

fallet, om såsom kommittén förutsätter reguljära ångbåtsförbindelser

i samtrafik med Rysslands järnvägsnät komma till stånd. Det

har från många håll för kommittén framhållits den försummelse,

till hvilken Sverige gjort sig skyldig genom att icke långt för

detta söka vinna större insteg, än som skett, å denna marknad.

Hvilka än de orsaker må hafva varit, som hittills ställt sig mer

78

KONSULATEN T RYSSLAND.

eller mindre hindrande i vägen härför, anser kommittén i hvarjefall

ögonblicket vara kommet, att vårt land med största energi

griper sig an för att om möjligt återvinna den försummade tiden.

I likhet med många af de enskilda personer och korporationer, som

kommittén har haft tillfälle att höra, anser kommittén synnerlig

vikt höra läggas på, att Sveriges representation i Ryssland organiseras

och sammansättes med särskildt detta mål för ögonen. Af

detta skäl anser kommittén det vara nödvändigt att förutom ett

legationsråd jämväl en handelsattaché anställes vid beskickningen.

Såsom hittills varit fallet hör äfven en kanslist, fullt kunnig i ryska

språket, där anställas. Kommittén delar ministerns i S:t Petersburg

uppfattning, att lefnadskostnaderna i Ryssland i allmänhet

och i S:t Petersburg i synnerhet äro de dyraste i Europa. Den

har emellertid icke trott sig böra föreslå någon rubbning i den

hittills bestående likheten i aflöningsförmåner för beskickningarna

i London, Paris och S:t Petersburg och uppför alltså såsom aflöningar

för beskickningspersonalen i S:t Petersburg följande belopp:

för ministern 57,000 kr., för legationsrådet liksom äfven för

handelsattachéen 13,200 kr. samt för kanslisten 3,600 kr.

Pinlands ställning inom det ryska riket och de särskilda förbindelser,

som af ålder knutit detta land vid Sverige, göra det

efter kommitténs uppfattning önskvärdt, att där fortfarande bibehålies

ett lönadt generalkonsulat, hvars innehafvare bör äga att

uppbära, en aflöning af 15,000 kr. I detta belopp torde, i motsats

mot hvad för närvarande äger rum, äfven höra ingå kostnaden

för kanslilokalen. Vid generalkonsulatet bör anställas en kanslist

med ett arfvode af 2,400 kr. jämte ålderstillägg i likhet med

öfriga kanslister.

Våra handelsintressen i Ryssland betinga dessutom upprättandet

af ett lönadt konsulat i Moskva samt bibehållande af det

lönade konsulatet i Riga. Por hvardera af dessa konsuler uppför

kommittén ett lönebelopp å 13,200 kr. Det har framhållits för

kommittén, att den nuvarande lönen för konsuln i Riga, 10,000

kr., utom ersättning för kanslilokalen, för hvilken kostnaden uppgått

till omkring 700 kr., samt behållen inkomst af expeditionsafgifter

omkring 100 kr., är alldeles otillräcklig. Konsulerna i

Moskva och Riga torde behöfva anslag till renskrift. Betydelsen

af den ryska marknaden torde göra till en nödvändighet att

vid besättande af de lönade konsulshefattningarna i Moskva, och

Riga taga särskild hänsyn till innehafvarens merkantila kunskaper

och utbildning.

DISTRIKTSINDELNINGEN I RYSSLAND.

79*

Från åtskilliga håll har för kommittén framhållits önskvärdheten

af att jämväl i S:t Petersburg hafva ett lönadt generalkonsulat.

Med den organisation, som kommittén föreslår för beskickningen

i S:t Petersburg, i likhet med hvad kommittén föreslår

i afseende å Frankrike, Storbritannien och Kyssland, synes emellertid

upprättandet af ett sådant generalkonsulat icke vara behöfl.igt,

utan torde de särskilda intressen som knyta sig vid den ryska

hufvudstaden kunna ombesörjas såsom hittills af ett olönadt konsulat

därstädes.

Härförutom torde olönade konsulat böra upprättas i Archangel,

där de svenska intressena icke synas kommittén så betydande, att de

betinga bibehållande af en lönad befattning, samt i Kiew, Odessa,

Tiflis och W ar sch au. Då det torde vara förenadt med en viss

svårighet att för konsulatet i Archangel finna en lämplig innehafvare

och det möjligen kan blifva nödvändigt att för vården af

våra sjöfartsförbindelser därstädes vända sig till någon främmande

makts lönade representant, anser kommittén ett ersättningsbelopp

af 1,000 kr. vara erforderligt för konsuln därstädes.

För konsuln i S:t Petersburg uppföres en ersättning af 4,000 kr.

och för vicekonsuln i Libau 1,500 kr., mot skyldighet för dem.

att hålla svensktalande biträden, samt för de olönade vicekonsulerna

i Finland ett belopp af 1,000 kr.

Distriktsindelningen skulle blifva (se bil. 18): Archangel (guvernementet

Archangel); Kiew (guvernementen Yolhynien, Podolien,

Kiew, Poltava, Tschernigow, Kursk, Charkow); Moskva (guvernementen

Astrakhan, Kaluga, Kasan, Kostroma, Moskva, Nischni Novgorod,

Orel, Orenburg, Ufa, Pensa, Perm, Kiäsan, Samara, Saratow,

Simbirsk, Smolensk, Tambow, Tula, Twer, Yiatka, Vladimir,

Yologda, Yoronesch, Jaroslaw); Odessa (guvernementen Bessarabien,

Cherson, Taurien, Jekaterinoslaw, Donska provinsen); S:tPetersburg

(staden S:t Petersburg samt guvernementen Petersburg, Estland,

Novgorod, Pskov, Olonetz); Piga (guvernementen Livland, Kurland,

Witebsk, Kovno, Vilna, Grodno, Minsk, Mohilew); Tiflis

(Kaukasien); War schau (guvernementen Suvalki, Plock, Lomza, Kalisz,

Lodz, Warschau, Siedlce, Piotrkow, Kadom, Lublin, Kielce);

Handelsattachéns uppdrag torde under sådana förhållanden

böra omfatta jämväl ett studium af den sibiriska marknaden, i

den mån tillfälle därtill gifves.

Till S:t Petersburg gjorde under åren 1899—1903 i medeltal

årligen svenska fartyg (om 57,936 ton) 186 resor samt år 1904 svenska

fartyg (om 72,561 ton) 219 resor. Till Riga gjorde under samma

80

SCHWEIZ. SPANIEN. PORTUGAL.

tider resp. fartyg (om 58,672 ton) 157 resor och fartyg (om 61,974

ton) 145 resor samt till Libau resp. fartyg (om 80,045 ton) 235

resor och fartyg (om 80,879 ton) 236 resor. Den norska sjöfarten

å samtliga dessa platser har varit betydligt mindre än den

svenska. Sålunda gjorde till Petersburg under åren 1899—1908

i medeltal årligen norska fartyg (om 35,917 ton) 75 resor.

Schweiz.

Sverige har hittills i Schweiz endast haft ett olönadt konsulat,

förlagdt i Geneve, medan de diplomatiska förbindelserna

med detta land förmedlas genom de resp. ländernas beskickningar

i Perlin. Då industrien i Schweiz är högt uppdrifven, och det

utan tvifvel kan vara af intresse att kunna närmare följa dess utveckling,

anser kommittén det vara önskvärdt, att den i Paris

anställde handelsattachén äfven får i uppdrag att tidtals besöka

Schweiz för att närmare sätta sig in i dess industriella och kommersiella

förhållanden. I fall det kan anses, att denna handelsattachés

verksamhet på något sätt underlättas därigenom, att en

diplomatisk representant ifrån Sverige finnes i Schweiz, synes detta

lämpligast kunna ordnas sålunda, att ministern i Paris ackrediteras

hos Edsförbundets regering.

Kommittén anser, att olönade vicekonsulat böra upprättas i

Basel och Zurich.

Spanien och Portugal.

Sveriges politiska intressen på den Iberiska halfön äro enligt

kommitténs uppfattning icke af den betydelse, att desamma erfordra

bibehållandet i Madrid af den där för Spanien och Portugal

anställde ministern. I enlighet med de grundsatser, som

kommittén uppställt, finnas emellertid särskilda skäl, som påkalla

bibehållandet af en diplomatisk representation för båda

de nämnda länderna, då särskildt hvad Spanien beträffar reklamationer

af vikt för våra sjöfarts- eller handelsintressen måste

för att vinna en tillfredsställande lösning i Madrid framföras

och understödjas af en representant med diplomatisk karaktär.

Våra handels- och sjöfartsintressen i Spanien äro ock i och för sig

tillräckligt stora för att göra bibehållandet af åtminstone en lönad

agent därstädes önskvärdt. Af dessa skäl föreslår kommittén, att i

Madrid bibehålies en beskickning, hvars innehafvare torde böra

hafva värdighet af chargé d’affaires, men att det hittillsvarande

DISTRIKTSINDELNINGEN Å IBERISKA HALEÖN.

81

lönade generalkonsulatet i Barcelona indrages. För nämnde chargé

d’affaires uppföres en aflöning af 18,000 kr. Vid beskickningen

behöfves en i spanska språket fullt hemmastadd kanslist, hvars

arfvode uppföres med 3,600 kr.

Utom det lönade generalkonsulatet i Barcelona hade Sverige

och Norge ett lönadt konsulat jämväl i Bilbao. Detta, som uteslutande

tillkommit af hänsyn till norska intressen, är för Sverige

obehöfligt.

I äldre tider var Spanien uppdeladt i flera konsulsdistrikt,

än hvad fallet för närvarande är. Det vill synas kommittén, att

en återgång till det äldre tillståndet skulle i likhet med hvad kommittén

föreslagit på andra håll, erbjuda åtskilliga fördelar och

anser kommittén att Spanien bör uppdelas i följande konsulsdistrikt

under olönade konsulers ledning (se bil. 18).

Barcelona (provinserna Gerona, Barcelona, Lerida, Huesca, Zaragoza,

Tarragona, Baleariska öarna); Bilbao (provinserna Guipuzcoa,

Alava, Vizcaya, Navarra, Santander, Burgos, Palencia,

Leon, Oviedo, Lugo, Orense, Logrono, Coruna, Pontevedra); Gadis

(provinserna Cadiz, Huelva, Sevilla); Madrid (provinserna Madrid,

Ciudad Real, Badajoz, Caceres, Toledo, Avila, Salamanca, Zamora,

Valladolid, Segovia, Soria, Guadalajara); Malaga (provinserna Almeria,

Granada, Jaen, Cordoba, Malaga); Valencia (provinserna

Castellon, Teruel, Cuenca, Valencia, Albacete, Alicante, Murcia).

Om kommittén sålunda icke kunnat ansluta sig till den uppfattning,

som den nuvarande ministern i Madrid och Lissabon

uttalat i afseende å den diplomatiska representationen i Spanien,

är kommittén lika litet i tillfälle att förorda hvad han föreslagit

med afseende å Portugal. Sveriges handelsomsättning med detta

land är icke af betydenhet, och om det äfven må kunna förutsättas,

att en förbättring härutinnan så småningom skall inträda,

föreligga emellertid icke för närvarande afgörande skäl att

i Portugal, där den i Madrid bosatte beskickningschefen jämväl

torde böra ackrediteras, i öfrigt hafva annan representation än genom

ett olönadt konsulat i Lissabon. För konsuln där föreslår kommittén

en ersättning af 1,500 kr. mot skyldighet att hålla ett svensktalande

biträde.

iFör konsuln i Barcelona föreslår kommittén en ersättning

af 1,500 kr. mot enahanda skyldighet.

Till Barcelona gjorde under åren 1899—1903 i medeltal årligen

svenska fartyg (om 13,797 ton) 14 resor samt under år 1904

fartyg (om 18,346 ton) 17 resor. Till samtliga konsulsstationerna i

6

82 GIBRALTAR. STORBRITANNIEN OCH IRLAND. BESKICKNINGEN I LONDON.

Spanien gjorde under år 1904 svenska fartyg (om 145,711 ton)

tillhopa 160 resor.

För öfriga konsuler på den iberiska hallon beräknas en summa

af 2,500 kr. till ersättningar.

Gibraltar.

Kommittén föreslår bibehållandet af ett olönadt konsulat i

Gibraltar, som besöktes hvartdera af åren 1904 och 1905 af 17

svenska fartyg. 9 mönstringsförrättningar för svenska fartyg hafva

förekommit i medeltal årligen under de fem senaste åren.

Storbritannien och Irland.

Till de länder, där Sveriges representation bör hafva en större

omfattning, hör naturligtvis det Brittiska Riket. Bibehållandet

af beskickningen i London är således en själfklar sak. För mi*

nistern föreslår kommittén samma aflöning som för ministrarne i

Paris och S:t Petersburg eller 57,000 kr. Denna löneinkomst öfverstiger

med ett ringare belopp den aflöning, som hittills utgått för

ministern i London, när man tager hänsyn därtill, att från det nominella

lönebeloppet 60,000 kr. afgått indemnitet till legationssekreteraren,

chargé d’affaires’ arfvode för denne m. m. Om också en

aflöning af 57,000 kr. må anses i och för sig hög, måste kommittén

likväl framhålla vikten däraf, att den icke sänkes under

denna siffra. Lefnadskostnaderna i London liksom i Storbritannien

öfver hufvud äro höga. Utan att ifrågasätta, att en svensk

minister där skulle behöfva, än mindre kunna täfla med de stora

makternas representanter, är det dock af ett påtagligt intresse,

att Sveriges representant där kan intaga den lefnadsställnmg, som

i England kanske mer än i de flesta länder betingar möjlighet att

komma i närmare förbindelse med inflytelserika kretsar. Det är

för kommittén bekant, att det för regeringen varit förenadt med

svårighet att vid den senaste ledigheten af ministerposten i London

fylla densamma på ett tillfredsställande sätt, och skälen härtill

hafva angifvits vara betänkligheter hos personer utan förmögenhet

att antaga kallelse till densamma. Denna omständighet bestyrker

hvad kommittén framhållit angående nödvändigheten af

att icke nedsätta aflöningsförmånerna för ministern i London.

Äfven vid denna beskickning bör finnas ett legationsråd med en

aflöning af 13,200 kr. I öfverensstämmelse med de principer,

KONSULATEN I STORBRITANNIEN.

83

som kommittén uppställt, torde det lönade generalkonsulatet i

London böra indragas, men däremot bör vid beskickningen anställas

en handelsattaché. För denne handelsattaché uppföres ett arfvode

lika stort som legationsrådets aflöning eller 13,200 kr. Vid beskickningen

behöfves äfven en kanslist, för hvilken arfvodet uppförts

med 3,600 kr., samt en kanslivaktmästare.

Utom det lönade generalkonsulatet i London, hvars personal utgjordes

af en generalkonsul, en vicekonsul, en kanslist och tre

kontorister, omfattade Sveriges och Norges konsulära representation

ett lönadt konsulat i Leith samt lönade vicekonsulat i Oardiff, Liverpool

och Newcastle on Tyne. I likhet med generalkonsuln i

London, anser kommittén, att de lönade vicekonsulsbefattningarne

i de tre sistnämnda städerna böra indragas. Däremot delar den

icke hans mening om en lönad konsulstjänstemans behöflighet i

Hull, hvarest en olönad tjänsteman på ett fullt tillfredsställande

sätt kunnat tillvarataga både Sveriges och Norges intressen, af

hvilka de senare haft nästan samma omfattning som våra.

Kommittén anser, att Storbritannien med fördel kan uppdelas

i ett större antal konsulsdistrikt, och finner sig på grund däraf böra

föreslå ett lönadt konsulat i London samt ett lönadt konsulat i

Skottland, där utom en ansenlig marknad för järn och stål samt

skogsprodukter finnes en betydande fiskerirörelse af intresse att

närmare lära känna, och där vår sjöfart har stora intressen att

bevaka; vidare olönade konsulat i Newcastle on Tyne, Hull, Birmingham,

Cardiff, Manchester och Dublin. Med hänsyn till Glasgows

betydelse såsom handels- och industricentrum särskildt för

skeppsbyggeriet finner kommittén, att det lönade konsulatet för

Skottland bör förläggas dit.

För konsulerna i London och Glasgow har kommittén uppfört en

aflöning af 13,200 kr. för hvardera. I aflöningen för konsuln i London

ingår icke någon ersättning för konslilokal. Kostnaden för densamma

med upplysning och uppvärmning torde enligt hvad kommittén

inhämtat kunna beräknas till 6,000 kr., hvilket belopp inräknats

i det allmänna expensanslaget under tredje hufvudtiteln. Vid konsulatet

i London, som fortfarande förutsättes skola sköta korrespondensen

med Board of Trade angående våra i brittiska handelsflottan

anställda sjömän, som enligt officiella uppgifter kunna

anslås till omkring 6,000, behöfves en lönad vicekonsul, för hvilken

aflöningen är uppförd med 7,200 kr. En attaché bör där

tjänstgöra. Vid det förhållandet, att den synnerligen omfattande

norska sjöfarten icke längre tager konsulatets tid i anspråk, samt

84 SJÖFARTEN PÅ STORBRITANNIEN. DISTRIKTSINDELNINGEN.

då dels den förändrade distriktsindelningen dels en handelsattachés

anställande vid beskickningen i väsentlig mån skulle minska de

göromål, som generalkonsulatet i London hittills haft, torde nämnda

personal, hvartill skulle komma en kanslivaktmästare, vara

fullt tillräcklig.

Till London gjorde under femårsperioden 1899—1903 i medeltal

årligen norska fartyg (om 587,805 ton) 1,087 resor. Motsvarande

siffror för svenska fartyg voro 376,899 ton på 435 resor samt

för 1904 335,929 ton på 383 resor. Medeltalet mönstringsförrättningar

i London under åren 1901—1904 för svenska fartyg utgjorde

305 samt för norska fartyg 1,766. Under sistnämnda år aflätos

från generalkonsulatet i London till vederbörande norska departement

i medeltal 1,017 skrifvelser, och afgingo i liknande ärenden

till kommerskollegiet direkt eller genom utrikesdepartementet 609

skrifvelser.

Till Storbritannien och Irland gjorde under åren 1899—1903 i

medeltal årligen svenska fartyg (om 2,671,401 ton) 4,079 resor samt

norska fartyg (om 4,115,990 ton) 8,511 resor.

Till Skottland allena gjorde svenska fartyg (om 463,001 ton)

under sagda femårsperiod i medeltal årligen 831 resor -amt under

år 1904 svenska fartyg (om 519,720 ton) 825 resor. Konsuln i

Glasgow torde böra åtnjuta ersättning för renskrift.

För konsuln i Hull föreslår kommittén en ersättning af 1,800

kr., med förpliktelse för honom att hålla ett svensktalande biträde.

Till Hull gjorde under åren 1899—1903 i medeltal årligen

svenska fartyg (om 307,012 ton) 453 resor samt 1904 svenska fartyg

(om 296,741 ton) 418 resor. Motsvarande norska siffror äro

för åren 1899—1902 177,195 ton på 414 resor.

Till ersättning åt öfriga olönade konsuler samt olönade vicekonsuler

inom Storbritannien och Irland har kommittén beräknat

7,000 kr., hvaraf 600 för Liverpool (se sid. B 191).

Distriktsindelningen föreslås att blifva (se bil. 18): Birmingham

(grefskapen Stafford, Leicester, Warwick, Hereford, Salop, Worcester);

Cardiff (Wales samt grefskapen Montmouth, Gloucester,

Somerset); Dublin (Irland); Glasgow (Skottland); Hull (grefskapen

North Niding, East Niding, West Riding, Nottingham, Lincoln);

London (grefskapen London, Norfolk, Suffolk, Essex, Cambridge,

Rutland, Northampton, Huntingdon, Bedford, Buckingham, Hertfort,

Middlesex, Surrey, Kent, Sussex, Hants, Dorset, Devon, Cornwall,

Berks, Oxford, Wilts samt Kanalöarne); Manchester (grefskapen

Chester, Derby, Lancaster, Cumberland, Westmoreland

TURKIET. BESKICKNINGEN I KONSTANTINOPEL.

85

samt ön Man); Newcastle on Tyne (grefskapen Northumberland,

Durham).

Turkiska Riket och Balkanstaterna.

I en vid 1890 års riksdag i andra kammaren väckt motion om

vidtagande af anordningar för minskandet af utgifterna under

tredje hufvudtiteln framhöll motionären, att beskickningen i Konstantinopel

borde kunna upprätthållas med mindre kostnad än hvad

som då vore förhållandet. Vid 1891 års riksdag föreslogs i två

särskilda motioner, en i första och en i andra kammaren, bland

annat, att Riksdagen, under uttalande af den åsikt, att nämnda

beskickning borde indragas, måtte nedsätta utrikesbudgeten med

den på Sverige belöpande andelen af kostnaden för beskickningen.

Riksdagen lämnade dock icke sitt bifall till detta yrkande. Frågan

var därefter åter föremål för behandling vid 1902 års riksdag,

då flera talare i andra kammaren under öfverläggningarna om

tredje hufvudtiteln yttrade sig för indragning, men har sedermera

icke återupptagits. Vid behandlingen af den motion, som väcktes

i andra kammaren 1891, framhöll dåvarande utrikesministern, att

beskickningens bibehållande hufvudsakligen betingades af göromålen

med den norska sjöfarten.

Kommittén kan icke tillstyrka, att beskickningen helt och

hållet indrages, då Sveriges ekonomiska intressen i Turkiet synas

gå en lofvande utveckling till mötes. De särskilda förhållandena i

det Turkiska riket och de traditioner, som råda i Konstantinopel,

göra det nämligen icke möjligt att där hafva annan representation

än en diplomatisk. Densamma bör dock kunna inskränkas till en

chargé d’affaires. Kommittén föreslår alltså, att såväl ministerposten

som den nuvarande dragomansbefattningen indragas.

För den af de turkiska förhållandena betingade förbindelsen

med myndigheterna genom en turkiska språket fullt mäktig

dragoman torde kunna sörjas genom anställandet af en

sådan, utsedd bland personer på platsen. En sådan tjänsteman,

hvars arfvode icke lärer behöfva sättas högt, kan på grund af sin

främmande nationalitet icke uppföras på stat. För tillvaratagande

af de på grund af äldre traktater, de s. k. kapitulationerna,

åt beskickningen förbehållna judiciella funktionerna torde kräfvas,

att chargé d’affaires i Konstantinopel äger juridiska insikter. För

handelsintressenas tillgodoseende bör under sådana omständigheter

sörjas genom en särskild anordning, och kommittén finner, att detta

86 KONSULATEN I TURKISKA RIKET. BULÖARIEN. CYPERN. RUMÄNIEN.

i likhet med hvad kommittén på flera andra håll ifrågasatt hör ske

genom anställandet af en handelsattaché. Såsom aflöning åt nämnde

chargé d’affaires uppföres en summa af 14,400 kr., förutom fri hostad

med uppvärmning och belysning i det hittillsvarande konsulathuset.

För handelsattachén uppför kommittén ett arfvode af 10,800

kr. Denna handelsattaché hör åläggas att jämväl studera förhållandena

i Balkanstaterna och Egypten. Vid beskickningen behöfvas

vidare en kavass och en portvakt, hvar järn te ett anslag till renskrift

torde erfordras.

Inom det turkiska riket i Europa och i Asien finnas för närvarande

konsulat i Smyrna (Mindre Asien), Bagdad (Mesopotamien)

och Jerusalem (Balestina). Dessa höra enligt kommitténs uppfattning

bibehållas, samt därtill dessutom läggas några andra, nämligen

i Beyrut för Syrien och i Saloniki för Macedonien.

För Konstantinopel torde en olönad vicekonsul utses för att

förrätta de åligganden, som nu besörjas af den s. k. hamnkaptenen.

Till Konstantinopel gjorde under år 1899 svenska fartyg

(om 5,367 ton) 6 resor, åren 1900—1903 ankom intet fartyg och

år 1904 gjorde fartyg (om 3,396 ton) 2 resor. Ett mindre antal

svenska fartyg har under dessa år passerat Konstantinopel på väg

till och från hamnar vid Donau eller Svarta hafvet. Aren 1899

—- 1904 passerade tillhopa 4 fartyg på väg till Galatz och 3 på

resa till Braila. Under åren 1899—1903 passerades Konstantinopel

i medeltal årligen af 3 svenska fartyg, destinerade till hamnar

inom Odessas distrikt.

Bulgarien.

Den lofvande utveckling i Bulgariens inre förhållanden, som

från flera håll blifvit påpekad för kommittén, synes göra önskvärdt,

att i Sofia upprättas ett olönadt konsulat.

Cypern.

Det nuvarande olönade konsulatet i Larnaca torde böra bibehållas.

Rumänien.

I Rumänien finnes för närvarande ett svenskt konsulat, nämligen

i Galatz. Meddelanden till kommittén göra emellertid sannolikt,

att det för Sverige skulle vara af intresse att hafva konsulatet

SERBIEN. GREKLAND. TYSKLAND.

förlagdt till landets hufvudstad Bukarest, hvarför kommittén föreslår

upprättande därstädes af ett olönadt konsulat.

Serbien.

Äfven i Belgrad vill kommittén förorda upprättandet af ett

olönadt konsulat, så framt lämplig innehafvare kan erhållas.

Grekland.

Kommittén tillstyrker bibehållandet af det nuvarande olönade

konsulatet i Pireus.

Por de olönade konsulerna i Balkanstaterna och Turkiet uppföres

förslagsvis en summa af 1,000 kr. Af denna summa torde oek

en eventuell ersättning till konsuln i Alexandria kunna bestridas.

Tyskland.

Tysklands politiska ställning, dess omfattande handel, industri

och sjöfart jämte dess nära grannskap och betydande handelsutbyte

med Sverige göra det till ett af de för oss viktigaste länderna

med afseende å våra internationella förbindelser. Den nuvarande

diplomatiska och konsulära representationen i Tyska riket omfattar

utom beskickningen i Berlin lönade generalkonsulat i Hamburg

och Ltibeck samt olönade konsulat i Berlin, Bremen, Breslau,

Danzig, Dresden, Diisseldorf, Frankfurt am Main, Hannover,

Karlsruhe, Köln, Königsberg, Miinchen, Niirnberg, Stettin och

Stuttgart. Beskickningschefen är ackrediterad jämväl i Dresden,

Karlsruhe och Miinchen.

Den nuvarande ministern i Berlin har ifrågasatt, att på grund

af det växande antalet löpande mål och det stora antalet besökande,

som upptaga beskickningspersonalens tid, denna skulle erhålla

tillökning genom anställandet af en andre legationssekreterare.

Kommittén har icke funnit skäl föreligga att tillstyrka en sådan

utvidgning, sedan befattningen med norska ärenden fullständigt

bortfallit. Då emellertid enligt kommitténs organisationsförslag

samtliga konsulatärenden i Tyska riket böra förläggas under beskickningschefens

ledning, men denne af de politiska och administrativa

göromål, som tillkomma beskickningen, kan förutsättas vara

så strängt upptagen, att han icke skulle kunna ägna tillräcklig

88

BESKICKNINGEN I BERLIN.

tid åt de kommersiella intressena, är det enligt kommitténs åsiktät

synnerlig vikt, att vid hans sida ställes en på detta område sakkunnig

person. Kommittén har därför, i detta afseende instämmande

med heskickningschefen, uppfört en handelsattaché att biträda

ministern med handläggningen af denna del af göromålen.

Denna handelsattaché hör ock vara skyldig att eventuellt biträda

vid utredning af kommersiella frågor rörande Österrike-Ungern.

Vid beskickningen bör dessutom anställas en kanslist, i likhet

med hvad som under en följd af år redan varit fallet. Dennes

begynnelseaflöning kan kommittén icke förorda till Högre belopp

än 3,600 kronor. Dessutom behöfves en kanslivaktmästare.

Beskickningschefen har vidare framhållit, att med hänsyn

till de ökade lefnadskostnaderna i Berlin aflöningen för ministern

därstädes borde höjas. Med erkännande af att dyrheten

i Berlin ökats under de senare årtiondena, har kommittén likväl

icke kunnat komma till den öfvertygelsen, att lefnadskostnaderna

där i det hela taget skulle vara i jämnhöjd med dem i Paris,

London eller S:t Petersburg. Att i afseende å löneinkomster fullständigt

likställa ministern i Berlin med ministrarne å de nyssnämnda

platserna kan kommittén således för sin del icke förorda,

men anser dock, att en mindre höjning af ministerns i Berlin

aflöning är af omständigheterna fullt motiverad. Denna höjning

torde kunna begränsas så, att aflöningsförmånerna för honom

komma att blifva 6/6 i stället för som hittills 4/5 af de för ministrarne

i de nyssnämnda hufvudstäderna uppförda. Kommittén

tillstyrker därför för ministern i Berlin en aflöning af inalles

48,000 kr. I enlighet med hvad förut påpekats bör i stället för

legationssekreterare i Berlin för framtiden anställas ett legationsråd.

Dennes aflöning torde böra bestämmas till 5/s af de för de öfriga

legationsråden beräknade och alltså uppföras med 10,800 kr. Till

samma belopp uppföres handelsattachéens arfvode.

I stället för det hittillsvarande lönade generalkonsulatet i

Hamburg föreslår kommittén upprättandet därstädes af ett olönadt

konsulat. Sedan Berlin blifvit Tysklands viktigaste affärscentrum,

har Hamburg för vår handel på Tyskland icke längre samma

betydelse som i äldre tider. Sveriges handelsförbindelser med Hamburg,

hvilka visserligen fortfarande äro af stor omfattning, torde

till öfvervägande del utgöras af transithandel till aflägsnare

länder, hvilken därstädes icke blott i allmänhet sker oberoende

af allt konsulärt bistånd utan icke ens kan af konsuln öfverskådas.

På grund af den jämförelsevis stora sjöfarten på Ham

-

KONSULATEN I HAMBURG OCH LUBECK.

89

burg och de göromål, hvilka föranledas af den talrika svenska

koloni, som vistas på eller i närheten af denna plats, förefinnes

emellertid behof af en lönad tjänsteman vid detta konsulat.

Fördenskull föreslår kommittén anställandet där af en vicekonsul

med en aflöning af 6,000 kr. En liknande anordning föreslår

kommittén äfven i afseende å Ltibeck, där våra affärsmän

jämväl torde kunna förutsättas äga så goda förbindelser, att

något ingripande från konsulns sida sällan erfordras. Några särskilda

ersättningar för de olönade konsulerna i Hamburg och Liibeck

synas obehöfliga, då den årliga inkomsten af expeditionsafgifter

därstädes torde kunna beräknas till 2,000 resp. 1,750 kr.

En jämförelse mellan de göromål, som hittills förekommit i

svenska angelägenheter vid generalkonsulatet i Hamburg och vid

generalkonsulatet i Lubeck, gifver vid handen, att generalkonsulatet

i Lubeck i fråga om tillgodoseende af vissa konsulära åligganden,

särskildt hvad angår sjöfarten, måste anses äga större betydelse

än generalkonsulatet i Hamburg. Detta förhållande framgår af

följande sifferuppgifter, som utgöra medeltal för åren 1901—1905.

Hamburg. Lubeck.

Inkomna skrifvelser........... 971 1,521

Afgångna skrifvelser..........1,010 1,317

Mönstringsförrättningar......... 251 367

Hemsända svenska sjömän och andra svenska

undersåtar.............. 50 71

Utfärdade intyg............. 65 80

» legalisationer......... 74 81

Upptagna sjöförklaringar......... — 4

Till Hamburg gjorde under åren 1899—1903 i medeltal årligen

svenska fartyg (om 107,757 ton) 275 resor. Under år 1904

gjorde svenska fartyg (om 121,266 ton) 281 resor dit. För Lubeck

äro siffrorna under sagda år 244,919 ton på 944 resor samt

229,337 ton på 857 resor.

Hvad särskildt generalkonsuiatet i Hamburg angår, hafva de

norska angelägenheterna därstädes hufvudsakligen till följd af den

norska sjöfartens större omfattning varit betydligt talrikare än

de svenska. Till belysning häraf vill kommittén meddela, att

medeltalet af mönstringsförrättningar för svenska fartyg under

åren 1901—1904 utgjort 238 samt för norska fartyg 873. Medeltalet

under samma år från generalkonsulatet till vederbörande

norska departement aflåtna skrifvelser har utgjort 308, under det

90

KONSULATEN I TYSKLAND. DISTRIKTSINDELNINGEN.

att medeltalet afgångna skrivelser i därmed jämförliga svenska

ärenden belöpt sig till 200.

I öfrigt anser kommittén den konsulära organisationen i

Tyska riket böra omfatta olönade konsulat i de städer, där sådana

förut funnits, äfvensom i Leipzig, hvaremot konsulatet i,

Ntirnberg framdeles torde kunna indragas. Det kan ifrågasättas,

huruvida icke det hittills varande konsulatet i Karlsruhe bör,

åtminstone vid uppstående ledighet, flyttas till Mannheim.

Af de olönade konsulaten intager Stettin en särskild ställning

såväl i afseende å Sveriges sjöfart som på grund af lokala förhållanden.

I detta hänseende vill kommittén särskildt framhålla,

att under senare år därstädes tillkommit en frihamn, hvars betydelse

otvifvelaktigt kommer att tilltaga, i den mån det storartadt

planlagda kanalnätet mellan Oder och Elbe hinner fullföljas.

Till Stettin gjorde 1899—1903 i medeltal årligen svenska

fartyg (om 193,758 ton) 941 resor, under 1904 svenska fartyg (om

221,520 ton) 1,045 resor. Då det är att förutse, att Sveriges samfärdsel

med denna del af den preussiska monarkien kommer att

• bibehålla en stor omfattning, anser kommittén, att vid det olönade

konsulatet i Stettin bör finnas ett svensktalande biträde, för hvithet

ändamål kommittén föreslår en ersättning af 1,500 kr. åt den

olönade konsuln därstädes. Konsulerna i Bremen, Danzig och Königsberg

samt vioekonsuln i Kiel torde behöfva någon ersättning.

Nämnda konsulers befattning med svenska angelägenheter, hvaröfver

kommittén mottagit redogörelser, synas dock icke böra betinga

så höga ersättningsbelopp, som föreslagits af ministern i Berlin,

utan böra kunna bestridas ur den klumpsumma, 2,500 kr., som

kommittén beräknar för bestridande af ersättning åt oiönade konsuler

och vicekonsuler i Tyska riket.

Kommittén har fäst sin uppmärksamhet därpå, att vissa tyska

stater och delar af Tyska riket icke äro inbegripna i de nuvarande

konsulatdistrikten. En ändring härutinnan bör äga rum,

hvar jämte hela Bayern torde böra utgöra ett distrikt. Kommittén,

som inhämtat, att inga konsuler få anställas i Kikslanden,

föreslår följande distriktsindelning; Berlin (staden Berlin,

preussiska provinserna Brandenburg, Sachsen och Posen samt hertigdömena

Anhalt och Braunschweig); Bremen (staden Bremen med

område, storhertigdöme! Oldenburg, med undantag af furstendöme!

Liibeck, samt provinsen Hannovers vid "Weser och Nordsjön belägna

hamnar); Breslau (provinsen Schlesien); Danzig (provinsen WestPreussen);

Dresden (konungariket Sachsen utom staden och Haupt

-

LUXEMBURG. BESKICKNINGEN I WIEN.

91

mannschaft Leipzig); Dusseldorf (provinsen Westfalen och regeringsdistriktet

Dusseldorf); Frankfurt a/M (staden Frankfurt, provinsen

Hessen-Nassau, storhertigdömet Hessen och furstendömet Waldeck):

Hamburg (staden Hamburg med område, ön Helgoland samt

provinserna Hannovers och Schleswig-Holsteins vid Elbe belägna

hamnar); Hannover (provinsen Hannover, utom hamnarna vid Nordsjön,

"Weser och Elbe, samt furstendömena Schaumburg-Lippe och

Lippe); Karlsruhe (storhertigdömet Baden); Köln (Rhenpro vinsen

med undantag af regeringsdistriktet Dusseldorf); Königsberg (provinsen

Ostpreussen); Leipzig (staden och Hauptmannschaft Leipzig,

storhertigdömet Sachsen-Weimär, hertigdömena Sachsen-Meiningen,

Sachsen-Altenburg, Sachsen-Coburg och Gotha samt furstendömena

Schwarzburg-Rudolstadt, Schwarzburg-Sondershausen, Reuss

ä. L. och Reuss y. L.); Lubeck (staden Lubeck med område, storhertigdömena

Mecklenburg-Schwerin, Mecklenburg-Strelitz, provinsen

Schleswig-Holstein, med undantag af dess vid Elbe belägna hamnar,

samt furstendömet Lubeck); Miinchen (konungariket Bayern);

Stettin (provinsen Pommern) samt Stuttgart (konungadömet Wurtemberg

samt preussiska regeringsdistriktet Sigmaringen).

I afseende ä det olönade konsulatet i Berlin, har beskickningschefen

föreslagit, att där skulle anställas en i Berlins handelsoch

industriförhållanden särskild! väl bevandrad person. Till befattningen

borde enligt hans åsikt väljas en driftig och kunnig

svensk affärsman, hvilken skulle erhålla titeln vicekonsul. Med

den nu föreslagna organisationen af beskicknings- och konsulatärendena

i Tyskland finner kommittén en sådan anordning icke vara

behöflig, helst den nuvarande olönade generalkonsuln har till biträde

en svensk som nyligen förordnats till vicekonsul.

Ministern i Berlin torde lämpligen kunna ackrediteras äfven

i Luxemburg.

Österrike-Ungern.

Under öfverläggningarna rörande anslagen under tredje hufvudtiteln

vid 1889 års riksdag uttalades i första liksom i andra

kammaren den åsikt, att beskickningen i Wien borde indragas.

När därefter vid riksdagen 1890 motion väcktes om

anordningar, för att utgifterna under tredje hufvud titeln måtte

blifva minskade, framhöll motionären, att nämnda beskickning borde

kunna upprätthållas med mindre kostnad än dittills. Vid 1891 års

riksdag framställdes i två motioner, en i hvardera kammaren, yr

-

92

ÖSTERRIKE—UNGERN.

kande därom att Riksdagen under uttalande af sin åsikt, att beskickningen

i Wien borde indragas, måtte nedsätta utrikesbudgeten

med den på Sverige belöpande andelen af kostnaden för beskickningen.

Riksdagen afslog motionerna i hvad de rörde det omedelbara

indragandet af beskickningen, men beslöt i anledning af desammas

innehåll i öfrigt att hos Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl.

Maj:t täcktes tillse, huruvida icke sådana anordningar kunde vidtagas,

att utgifterna under tredje hufvudtiteln blefve ytterligare

minskade. Under de öfverläggningar, som föregingo Riksdagens

beslut, förordades indragningen af talare i andra kammaren.

Slutligen förekom frågan åter vid 1902 års riksdag, då i

andra kammaren väcktes motion, att Riksdagen måtte i skrifvelse

till Kungl. Maj:t uttala sin önskan, att beskickningen i

Wien måtte indragas. Motionen vann icke Riksdagens bifall. Under

öfverläggningen i ämnet vann emellertid motionen äfven denna

gång understöd af talare i andra kammaren. Sedermera har frågan

icke varit föremål för behandling i Riksdagen. Beskickningen förestods

1890—1895 af en chargé d’affa.''ires.

I öfverensstämmelse med sina ofvan uttalade grundsatser finner

kommittén skäl icke föreligga att bibehålla ministerposten i

Wien. Politiska intressen af vikt knyta sig icke vid denna, i synnerhet

sedan unionsupplösningen borttagit den anledning, som kunnat

föreligga att med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen

af ett statsförbund, hvilket erbjuder åtskilliga likheter med det

mellan Sverige och Korge förut bestående. Icke heller våra handelsförbindelser

med den österrikisk-ungerska monarkien äro af den omfattning,

att bibehållandet af en första rangens beskickning där

synes af behofvet påkalladt. Men väl äro dessa förbindelser samt

den politiska maktställning, som Österrike-Ungern intager, af den

betydelse, att en beskickning, under hvilken samtliga konsulat i

monarkiens båda hälfter skulle komma att lyda, dock bör bibehållas.

Kommittén, som i öfrigt hänvisar till sitt uttalande i fråga om

Italien, föreslår därför, att i Wien bibehålies en beskickning, hvars

chef erhåller värdighet af chargé d’affaires. Hans aflöning torde

höra bestämmas till 21,000 kr. Under hänvisning till hvad kommittén

anfört rörande handelsattachén i Berlin, anser kommittén,

att denne bör ägna sin uppmärksamhet jämväl åt de industriella

och kommersiella förhållandena i Österrike-Ungern. Därest en

attaché icke tjänstgör vid beskickningen, torde ett anslag till renskrift

vara behöfligt.

KONSULATEN I AFRIKA.

93

I (ifrigt tillstyrker kommittén dels bibehållandet, dels upprättandet

af åtskilliga olönade konsulat i Österrike och Ungern.

Dessa synas lämpligen böra förläggas i:

XU Brunn (Mähren, Schlesien); Budapest (Ungern); Fiume (staden

med område, .Kroatien, Slavonien); Lemberg (Galizien, Bukowina);

Brag (Böhmen); Triest (staden med område, Grörz och Gradisca,

Istrien, Dalmatien); Wien (öfriga Österrike).

För konsulerna i Österrike-Ungern anser sig kommittén icke

behöfva föreslå några ersättningar.

Afrika.

För närvarande har Sverige ett konsulat i Alexandria, hvars

distrikt omfattar Egypten. Innehafvaren “uppbär en ersättning af

3,500 kr. Då det icke lärer möta någon svårighet att erhålla

en i Alexandria bosatt köpman till svensk konsul, utan att någon

.särskild ersättning behöfver ifrågakomma, uppför kommittén icke

någon sådan.

Till Alexandria gjorde under åren 1899—1903 i medeltal årligen

svenska fartyg (om 24,069 ton) 12 resor samt år 1904

svenska fartyg (om 16,272 ton) 8 resor.

Kommittén föreslår bibehållandet af de olönade konsulaten i

Tripolis, Tunis, Alger och Tanger (Marocko). För de tre första

anser den icke några ersättningar behöfliga. Så länge det sistnämnda

konsulatet är uppdraget åt en främmande makts representant, föreslås

för denne en ersättning af 800 kr.

För Kongostaten föreslår kommittén bibehållandet af ett olönadt

konsulat med station efter omständigheterna inom Kongostaten

eller, såsom hittills varit fallet, inom franskt område, alltså

i Boma eller Brazzaville; vidare olönade konsulat i Las Palmas,

(Kanariska öarna), Dakar (Senegambien), Free Town (Sierra

Leone), Monrovia (Liberia), James Town (S:t Helena), Johannesburg

(Transvaal och Orange River kolonierna), Louren^o Marques (Portugisiska

Östafrika), Port Louis (Mauritius) och Majunga (Madagaskar).

I fråga om Kapkolonien, där åtskilliga svenska industrier redan

vunnit en icke ringa afsättning och där utsikterna för en gynnsam

utveckling af detta förhållande synas så mycket större, som

direkta ångbåtsförbindelser från Sverige dit numera äro för handen,

föreslår kommittén upprättande af ett lönadt generalkonsulat

i Kapstaden. Såsom aflöning för denne generalkonsul föreslår

94

SJÖFARTEN PÅ SYDAFRIKA. KANADA.

kommittén 21,000 kr. Kommittén anser dessutom, att en attaché

bör tjänstgöra där.

Till Kapstaden g’jorde under åren 1899—1903 svenska fartyg

(om 10,101 ton) i medeltal årligen 13 resor, och till distriktet

i dess helhet gjorde svenska fartyg (om 24,878 ton) i medeltal 35

resor. Under år 1904 gjorde svenska fartyg (om 10,340 ton) 8 resor

till Kapstaden samt dylika fartyg (om 44,384 ton) 28 resor till hela

distriktet.

Till Kapstadens distrikt gjorde under nämnda femårsperiod

i medeltal årligen norska fartyg (om 187,500 ton) 198 resor.

Till Lourengo Marques gjorde 1899—1903 i medeltal årligen

svenska fartyg 3 resor. Den norska sjöfarten är betydligt större.

Under 1903 ankommo dit icke mindre än 91 norska fartyg.

Till ersättning åt de olönade konsulerna och vicekonsulerna.

i Sydafrika beräknar kommittén ett belopp af 1,000 kr.

Kanada.

I Kanada finnes för närvarande ett lönadt konsulat, hvilket

dock tillkommit hufvudsakligen af hänsyn till de synnerligen

omfattande norska sjöfartsintressena i detta land. Kommittén finner

icke anledning att tillstyrka bibehållandet af detta konsulat

utan föreslår dess ersättande med ett olönadt. 1 Kanada finnes

en icke ringa svensk befolkning, och det torde kunna förutsättas,

att bland denna skall finnas personer lämpliga att innehafva

olönade vicekonsulsbefattningar på de orter, där sådana kunna

anses behöfliga. Konsulatets säte bör, efter hvad åtskilliga omständigheter

gifva vid handen, icke längre förblifva i Quebec,

utan flyttas till Montreal. Det hittillsvarande själfständiga konsulatet

för brittiska kolonien Victoria i Vancouver anser kommittén

böra bibehållas. Till ersättningar för konsulerna i Kanada beräknar

kommittén 600 kr.

Till Quebecs distrikt gjorde under åren 1899—1903 svenska

fartyg (om 67,929 ton) i medeltal årligen 31 resor. Af dessa resor

gällde i medeltal 15 Sydney, Cap Breton. En afsevärd del af

den svenska trafiken å Sydney och Kanada i öfrigt har bedrifvits

af ett svenskt rederi, hvilket emellertid uppgifvit sig endast

undantagsvis behöfva påkalla konsulärt biträde. Den af detta

rederi bedrifna trafiken å Kanada har för öfrigt under senare

tid tills vidare afstannat. Till Kanada gjorde under åren 1899—

1903 i medeltal årligen norska fartyg (om 847,152 ton) 692 resor.

AMERIKAS FÖRENADE STATER. BESKICKNINGEN I WASHINGTON. 95

Under åren 1900—1905 inkommb från Q.uebecs distrikt till

utrikesdepartementet tillhopa 16 svenska arfsmål.

Amerikas förenade stater.

Det stora antalet till Amerikas förenade stater utflyttade

svenskar gifva detta land en särskild betydelse med hänseende

till den diplomatiska och konsulära representation, som Sverige

där torde behöfva. Denna representation utgöres för närvarande af

en beskickning i Washington, ett lönadt konsulat i Newyork och

ett olönadt konsulat i San Francisco jämte åtskilliga vicekonsulat

dels i hamnstäderna dels i det inre af landet. Kommittén anser,

att beskickningen i Washington bör bibehållas, och att i spetsen

för densamma bör ställas en minister, hvars aflöning kommittén

på grund af de särdeles höga lefnadskostnaderna därstädes

icke kan föreslå lägre än till 45,000 kr. Vid beskickningen bör

äfven finnas en legationssekreterare, för hvilken aflöningen uppföres

med 10,200 kr. Därjämte behöfver beskickningen ett anslag

till renskrift. Ministern har hittills utöfvat konsulära funktioner,

och hans distrikt har omfattat Förenade staterna med undantag af

dels sjöhamnarna vid Atlantiska hafvet och Mexikanska viken, dels

staterna Newyork, Kalifornien, Oregon och Washington samt territoriet

Alaska. Kommittén finner, att denne minister i likhet med

öfriga beskickningschefer bör hafva ledningen af samtliga konsulatärenden

inom Förenade staterna och att under beskickningen

böra läggas samtliga vicekonsulat i Washingtons och Newyorks

hittillsvarande distrikt, medan konsulatet i San Francisco torde

böra liksom hittills omfatta de västligaste staterna, Kalifornien,

Oregon och Washington, äfvensom territoriet Alaska. Det lönade

konsulatet i Newyork anser kommittén obehöfligt. Ett olönadt

konsulat i denna stad bör däremot upprättas därstädes omfattande

endast staden Newyork.

Åt ministern i Washington torde böra anförtros att genom

resor till Kanada på lämpliga mellantider taga kännedom om därvarande

förhållanden samt verkställa inspektion af konsulaten,

när så påfordras.

Den svenska sjöfartens intressen i Amerikas förenade stater

äro icke betydande. Däremot har beskickningen och torde under

långa tider framåt fortfarande komma att få en vidsträckt befattning

med arfsmål och andra angelägenheter, som dels beröra svenskar i

Amerika, dels svenskar i hemlandet, som med dem äga förbindelser.

96 KONSULATEN I AMERIKAS FÖRENADE STATER. MEXIKO.

Det har från några håll framhållits såsom önskvärdt, att i

Chicago upprättas ett lönadt svenskt konsulat, och som skäl härför

har anförts det stora antal svenskar, som där slagit sig ned.

Kommittén har emellertid icke funnit de intressen, som skulle

kräfva en sådan anordning, tillräckligt betydande, helst det väl i

regeln lärer kunna förväntas, att bland den svenskfödda befolkningen

i Förenade staterna finnas lämpliga kandidater för besättande

af samtliga olönade konsulsposter.

Vid det olönade konsulatet i Newyork torde gör omålen helt

visst vara af den omfattning, att de betinga bibehållandet af en

lönad vicekonsul därstädes. För en sådan har kommittén uppfört

ett aflöningsbelopp af 9,000 kr. Någon särskild ersättning till den

olönade konsuln torde icke vara behöflig, då hans inkomst af

expeditionsafgifter kan beräknas till omkring 4,100 kr. per år.

Då till några af de olönade vicekonsulerna, och särskildt till

den olönade konsuln i San Francisco, torde böra utgå några mindre

ersättningar, beräknar kommittén för detta ändamål 1,000 kronor.

Till Newyork gjorde under åren 1899—1903 i medeltal årligen

svenska fartyg (om 3,760 ton) 2 resor och till distriktet

i dess helhet i medeltal årligen svenska fartyg (om 59,564 ton)

57 resor. Denna sjöfart var fördelad på samtliga stationer inom

distriktet. Till Newyork gjordes under åren 1899—1903 i medeltal

årligen 315 resor af norska fartyg (om 301,717 ton).

Konsulatet i Honolulu torde böra bibehållas.

Mexiko.

Detta land, där Sverige för närvarande är representeradt af

en olönad konsul i staden Mexiko, har enligt alla de vittnesbörd

kommittén fått mottaga visat ett synnerligen stort industriellt

uppsving under senare tider. Landetp naturliga resurser äro betydande,

och tack vare de ordnade förhållanden, som under en

kraftfull regering redan länge därstädes varit rådande, har dess

utveckling på ett lofvande sätt fortgått. Kommittén, som inhämtat,

att svenska affärer i stor omfattning redan drifvas eller

äro å bane därstädes, hyser den uppfattningen, att detta land

erbjuder betydande afsättnfngsmöjligheter för den svenska industrien

och tillstyrker därför, att där upprättas ett lönadt ämbete.

Innehafvaren af detta bör otvifvelaktigt erhålla diplomatisk karaktär,

hvarför kommittén föreslår upprättandet i Mexiko af en chargéd’affairespost,

hvars innehafvare bör äga att uppbära 21,000 kr.

MEXIKO. CENTRALAMERIKA. VÄSTINDIEN.

97

Vid beskickningen bör dessutom en attaché tjänstgöra. Denne chargé

d’affaires, som bör verka som inspektör af samtliga olönade

konsulat i Centralamerika, norra delen af Sydamerika och å de

västindiska öarna, torde ock böra i sin diplomatiska egenskap ackrediteras

hos flera af de stater, till hvilka nämnda områden höra,

emedan det visat sig, att reklamationer af rätt allvarlig beskaffenhet

där förekommit, hvilkas fullföljande endast kunnat ske på

diplomatisk väg. De fruktbara områden, som skulle falla under

hans inspektionsverksamhet, hafva en befolkning af omkring 34

millioner och en ytvidd af öfver 51/2 million kvadratkilometer,

fördelade på 13 själfständiga stater och flera olika länders kolonier.

Enligt hvad kommittén inhämtat exporteras till Mexiko utom

de i exportstatistiken upptagna varor följande svenska artiklar:

borrstål, stenredskap, sömjärn, hästskojärn, sågblad, separatorer,

fotogenmotorer, spisar, primuskök, telefoner, krita och cement.

Centralamerika och Västindien.

Kommittén föreslår bibehållande af olönade konsulat i Guatemala

(Guatemala, Costa Rica, Honduras och Nicaragua), Belize

(brittiska Honduras), San Salvador (Salvador), Panama (Panama),

."Wilhelmstad (Curagao jämte öfriga närliggande nederländska besittningar),

S:t John (brittiska Läöarna), Port of Spain (Trinidad),

Bridgetown (Barbados), Fort de France (Martinique), Pointe å

Pitre (Guadeloupe och öfriga franska besittningar i Västindien

utom Martinique), S:t Thomas (danska öarna i Västindien), San

Juan (Porto Rico), San Domingo (San Domingo), Port au Prince

(Haiti), Kingston (Jamaica), Havana (Cuba) och Nassau (Bahamaöarna).

För konsuln i Havana, som nu uppbär 4,000 kr., torde

någon särskild ersättning ur synpunkten af Sveriges intressen

icke vara behöflig.

Till Havana gjordes under femårsperioden 1899—1903 af svenska

segelfartyg (om 1,421 ton) tillhopa 3 resor. Under år 1904

ankom 1 ångfartyg om 1,820 ton. Till platsen gjordes under

nämnda femårsperiod i medeltal årligen af norska fartyg (om

180,654 ton) 192 resor.

Äfven konsulatet i Hamilton å Bermudasöarna torde höra bibehållas.

7

98

BRASILIEN. ARGENTINA. PARAGUAY. SYDAMERIKA.

Brasilien.

Då kommittén här nedan föreslår anställandet i Buenos Ayres

af en chargé d’affaires för Argentina, hvilken hör kunna ackrediteras

jämväl i Rio de Janeiro, föreslår kommittén indragning af det

lönade generalkonsulat å sistnämnda ort och dess ersättande med

ett olönadt konsulat. För konsuln uppföres ersättning till belopp

af 2,000 kr. med förpliktelse för honom att hålla ett svensktalande

biträde.

Argentinska republiken och. Paraguay.

Sveriges handelsförbindelser med Argentina och dess sjöfart

på La Platastaterna synas stadda i lycklig utveckling och tillkomsten

af en direkt ångbåtslinje med detta land har otvifvelaktigt

bidragit att främja utsikterna för dessa förbindelsers ytterligare

förkofran i framtiden. Kommittén föreslår därför, att i

Buenos Ayres upprättas ett lönadt ämbete, hvars innehafvare bör

vara eu chargé d’affaires och hvars aflöning torde bestämmas

till 21,000 kr. Utom i Rio de Janeiro bör han äfven ackrediteras

i Asuncion. Åt honom torde lämpligen kunna uppdragas att inspektera

konsulaten i Uruguay, Chile, Bolivia och Peru. Vid beskickningen

bör en attaché tjänstgöra.

Öfriga stater i Sydamerika.

Kommittén föreslår bibehållandet af det olönade konsulatet

i .Montevideo för Uruguay samt af de likaledes olönade konsulaten

i Valparaiso för Chile, i Lima för Peru, i Antofagasta för Bolivia,

i Santa Fé de Bogotå för Columbia, i Guayaquil för Ecuador och i Caracas

för Venezuela samt i Georgetown för brittiska och i Cayenne

för franska Guyana. För nederländska Guyana torde böra upprättas

ett olönadt konsulat i Paramaribo.

Då svenska sjöfarten på Montevideo är högst obetydlig och då i

öfrigt inga särskilda intressen föreligga i Uruguay, anser kommittén

den ersättning för konsuln i Montevideo, som nu utgår med

2,000 kr., framdeles obehöflig.

Kommittén tillstyrker bibehållande af ett olönadt konsulat

i Stanley på Falklandsöarna.

ASIEN. KINA. BESKICKNING I PEKING.

99

Asien.

Kommittén förordar bibehållandet af de olönade konsulaten, i

Teheran (Persien), Åden, Colombo (Ceylon), Bombay, Madras, Calcutta

(Bengalen), Rangoon (brittiska Birma), Singapore (Straits

Settlements), Bangkok (Siarn) och Soerabaia (Nederländska Ostindien).

För Singapore, där ett svenskt affärshus nyligen etablerat

sig och där konsuln hittills på grund af den stora norska

sjöfarten å orten uppburit 1,500 kr., torde någon ersättning icke

vara behöflig. Till Singapore gjorde under åren 1899—1903 i

medeltal årligen svenska fartyg (om 6,076 ton) 5 resor. Under

1904 anlöpte icke något svenskt fartyg denna hamn.

Kina.

Åtskilliga af de personer och korporationer, hvilkas yttranden

kommittén inhämtat, hafva framhållit den särskildt stora betydelsen

för Sverige af beskickningar eller lönade konsulat i Kina

och Japan.

Det synes kommittén också otvifvelaktigt, att i Kina, i den

man detta stora land med sina ofantliga naturliga resurser varder

mer och mer tillgängligt för västerländsk kultur, det också bör

vara möjligt att ernå afsättning för svensk industri. I detta afseende

har det för kommittén varit af synnerligt intresse att erfara,

att ett svenskt handelshus med stort anseende funnit sig

böra upprätta en filial i Ivina för att därstädes bereda en marknad

för svenska produkter.

Upprättandet af en fast svensk beskickning i Kina kan kommittén

för närvarande icke tillråda. Kommittén har inhämtat,

att en sådan betingar ägandet af en för beskickningen afsedd

fastighet i Peking, då ingen möjlighet lärer förefinnas att där

få hyra lämplig bostad. Kommittén anser dock, att detta .förhållande

bör närmare undersökas, likasom andra omständigheter

tala för afsändandet vid lämpligt tillfälle till Kina af en

utomordentlig diplomatisk mission. Därest kommitténs förslag i

afseende å en beskicknings upprättande i Japan vinner bifall, torde

den blifvande ministern därstädes framdeles kunna erhålla i uppdrag

att begifva sig till Peking för inledande af de förhandlingar

med den kinesiska regeringen, hvilka kunna blifva af nöden. För

närvarande förmedlas Sveriges diplomatiska förbindelser med Kina

genom diplomatiska kårens i Peking äldste ledamot (doyen). Det

100

GENERALKONSULATET I SHANGHAI.

synes kommittén, att desamma hellre höra uppdragas åt ett visst

lands beskickning, och att chefen för den beskickning, åt hvilken de

anförtros, bör erhålla ett anslag af 2,000 kronor till bestridande

af kanslikostnader.

Under dessa omständigheter anser kommittén det vara af särskild

vikt att bibehålla det lönade generalkonsulatet i Shanghai.

Lönen för generalkonsuln utgår nu med 24,000 kronor. Med

ledning af hvad den nuvarande innehafvaren af befattningen anfört,

anser sig kommittén böra föreslå en aflöning af 21,000 kr.,

hvari ingår dels ersättning för kanslilokal, som, enär den svenska sjöfarten

på själfva Shanghai är mycket obetydlig, icke torde behöfva

skiljas från generalkonsulns bostad, dels ock ersättning för den

minskning i inkomster, som generalkonsuln skulle vidkännas därigenom,

att han icke vidare finge för egen del uppbära några

expeditionsaf gifter.

Till konsulsstationerna inom Shanghais distrikt gjorde under

åren 1899—1903 i medeltal årligen svenska fartyg (om 26,845

ton) 25 resor, af hvilka i medeltal 9 gällde Hongkong samt

återstoden i tämligen lika fördelning öfriga stationer inom distriktet.

Under 1904 gjorde 7 svenska fartyg (om 8,267 ton) 7 resor

på distriktet. Intet fartyg anlöpte Shanghai.

På grund af en traktat med kinesiska riket af år 1847 har

Sverige i Kina rätt till konsulär jurisdiktion, hvilken utöfvas

af nämnde generalkonsul. Kommittén anser, att da hans befattning

som domare gör det till en nödvändighet, att innehafvaren

äger juridisk bildning, vid hans sida bör för tillgodoseende

af Sveriges kommersiella intressen anställas en handelsattaché,

hvars arfvode torde böra bestämmas till 13,200 kr.

Denne bör jämväl åläggas att studera förhållandena å lilippinerna

samt i de franska och nederländska kolonierna i Ostasien. Däremot

anser kommittén, att den lönade vioekonsulsbefattningen därstädes

kan indragas. För generalkonsulatet i Shanghai kräfves

anslag till renskrift samt till en kinesisk skrifvare.

Japan.

Förhållandena i detta land hafva på grund af kända händelser

under senaste åren ådragit sig en särskild uppmärksamhet.

Då Japan nu ryckt in i ledet bland de stormakter, hvilkas politiska

inflytande nått en afsevärd betydelse, har det synts kommittén,

att ifall Sverige icke kan tillgodose behofvet af en repre

-

JAPAN.

101

sentation i Ostasien i den utsträckning, att både i Kina och i Japan

upprättas diplomatiska beskickningar, detta borde blifva fallet

åtminstone i Japan. Både af hänsyn till den roll, som sistnämnda

land numera spelar i världspolitiken, och till de kommersiella

förbindelser, hvilka redan uppstått och kunna förväntas

ytterligare uppkomma med detsamma, vill kommittén

förorda, att beskickningen där ställes under chefskap af en minister,

hvilken det bör åligga att hålla den svenska utrikesförvaltningen

förtrogen dels med de politiska förhållandena i Ostasien

och dels med den industriella och kommersiella utvecklingen i Japan.

Såsom hans medhjälpare vill kommittén icke föreslå en legationssekreterare

utan en vicekonsul, under den förutsättning att

det finnes någon lämplig person med kommersiella insikter, som

är villig att under någon längre tid stanna i landet. Då det

icke lärer kunna förutsättas, att en sådan, som behärskar det

japanska språket, redan nu står till förfogande, måste ett särskildt

anslag uppföras för en japansk tolk. Men kommittén föreställer

sig, att vicekonsuln efter några år skall hafva förvärfva!

sig tillräckliga insikter i landets språk för att kunna fungera

äfven som tolk.

Kommittén föreslår för ministern en aflöning af 39,000 kr.

och uppför för vicekonsuln en lön af 9,000 kr. Så snart vicekonsuln

styrker sig behärska det japanska språket och behofvet

af särskild tolk sålunda upphör, bör dennes arfvode, 1,200 kr.,

tillkomma vicekonsuln såsom tillägg till lönen. Det mål, som kommittén

framhåller som önskvärdt, att denne tjänsteman må under

en längre tid kvarblifva på platsen, föranleder kommittén att

därjämte föreslå den bestämmelsen, att i fall sådan vicekonsul

i öfrigt har den kompetens och visar de egenskaper, att han

bör befordras till konsul, sådan befordran må ske på platsen och

att hans egentliga lön då höjes från 3,600 kr. till 5,400 kr. En

dylik konsul skulle sålunda, om han fortfarande uppbär det arfvode,

han såsom vicekonsul erhållit på grund af sin kännedom

om det japanska språket, småningom kunna uppnå en sammanlagd

löneinkomst af 12,000 kr.

Något lönadt konsulat i Kobe anser kommittén icke behöflig!.

Däremot torde olönade vicekonsulat böra upprättas i Kobe

och Nagasaki. För Yokohama bör den vid beskickningen i Tokio

anställde vicekonsuln kunna fungera.

102 FILIPPINERNA. VLADIVOSTOK. AUSTRALIEN. NYA ZEELAND.

Kommittén föreslår bibehållandet af det olönade konsulatet

i Manila (Filippinska öarna).

Slutligen vill kommittén framhålla önskvärdheten af, att i

Vladivostok anställes en olönad konsul, ifall sådant medgifves

af ryska regeringen och lämplig person för posten där kan vinnas.

Till de olönade konsulerna i Ostasien beräknar kommittén

som ersättning ett belopp af 1,000 kr.

Australien.

Kommittén har tagit under öfvervägande, hvilka anordningar

lämpligen skulle kunna träffas för att i Australien främja och

underlätta Sveriges handelsförbindelser, och har därvid kommit

till det resultat, att ett lönadt konsulat bör upprättas i Australien.

Detta lands lagstiftning har under senare tider visat

en stark benägenhet att kringskära utlänningars rätt, och särskild!

i afseende å sjöfarten hafva yppats vissa svårigheter,

med hvilka främmande makter hafva att kämpa. Äfven om Sveriges

sjöfart å dessa farvatten icke vunnit synnerlig omfattning, kan det

dock icke lämnas ur räkningen, att äfven härutinnan föreligger ett

intresse, som bör beaktas.

Från några personer och korporationer, som yttrat sig i denna

fråga, har såsom den lämpligaste stationen för ett lönadt konsulat i

Australien framhållits Melbourne. Denna åsikt kan kommittén på

grund af upplysningar inhämtade från sakkunnigt håll icke dela,

utan anser öfvervägande skäl tala för detta konsulats förläggande

till Sydney. Till aflöning för en konsul därstädes uppföres 13,200

kr. Konsuln torde dessutom behöfva ett anslag för renskrift.

Han bör erhålla i uppdrag att tid efter annan besöka äfven Nya

Zeeland för att närmare undersöka de möjligheter för afsättning

af svenska industrialster, som där må förefinnas.

Kommittén tillstyrker bibehållande af ett olönadt konsulat

i [Wellington (Nya Zeeland).

Till Australien gjorde under åren 1899—1903 i medeltal årligen

svenska segelfartyg (om 12,875 ton) 18 resor. Dessa resor voro

fördelade å de olika australiska konsulsstationerna med ett par å

hvarje.

INSPEKTION AF BESKICKNINGAR OCH KONSULAT.

103

Konsulatförordningen innehåller i fråga om inspektion endast

den bestämmelse i''. § 67, att om konsul »finner anledning vara

för handen att personligen begifva sig till vicekonsulsstation inom

distriktet för att om vicekonsulns ämbetsutöfning anställa undersökning,

skall han göra framställning i ämnet hos ministern för utrikes

ärendena, som pröfvar, huruvida konsuln må på allmän bekostnad

företaga resan».

Vid olika tidpunkter har emellertid inspektion’ af konsulat såväl

i Europa som i främmande världsdelar i större eller mindre omfattning

ägt rum. Kommittén vill erinra därom, att generalkonsul

Christophersen år 1872 erhöll ett dylikt uppdrag i sammanhang

med den honom anbefallda undersökningen af förhållandena i

Australien, att vicekonsul Ehrenborg erhöll ett sådant uppdrag,

då han år 1883—85 åtföljde korvetten Vanadis, att minister Gude

hade liknande uppdrag till Japan och Kina år 1897, samt att nuvarande

herr utrikesministern 1901 anbefalldes att under resa sjöledes

från Hamburg till Konstantinopel förrätta inspektion af konsulatet

i Lissabon och vissa konsulat vid Medelhafvet. Dessutom har

inspektion af ett eller annat konsulat eller vicekonsulat af särskilda

anledningar ägt rum vid tillfällen, då sådant påkallats.

Någon inspektion af beskickningarna har öfver hufvud icke

ägt rum.

I likhet med hvad åtskilliga af de utaf kommittén hörda

personer och korporationer framhållit, skulle en periodiskt återkommande

konsulatinspektion vara af synnerligen stor betydelse.

Denna uppfattning delar kommittén fullständigt och anser, att

såsom allmän regel såväl beskickningar som lönade generalkonsulat

böra inspekteras genom personer utsända från hemlandet, att vidare

konsulaten, såväl de lönade som de olönade, böra inspekteras af

vederbörande beskickningschefer eller lönade generalkonsuler, samt

slutligen att vicekonsulaten böra inspekteras af cheferna för resp.

konsulsdistrikt. Utom de inspektioner, som kunna föranledas af tillfälliga

omständigheter, torde regelbundna sådana böra äga rum

åtminstone en gång under hvarje 5-årsperiod. Inspektören bör

öfver inspektionen afgifva berättelse till utrikesministern, som

har att vidtaga de åtgärder, hvilka föranledas af anmärkningar,

gjorda under inspektionen. Dylika inspektioner böra emellertid

icke blott afse utöfvande af en viss kontroll af det sätt,

hvarpå de inspekterade utöfva sina ämbetsåligganden, utan också

lämna dessa tillfälle att af inspektören inhämta råd och ledning

för sina åtgöranden äfvensom att för honom påpeka önskemål,

104

MILITÄR- OCH MARINATTACHÉER.

som tilläfventyrs genom muntlig förhandling på platsen lättare än

genom skriftlig framställning kunna i detalj framföras och motiveras.

Af särskild betydelse anser kommittén vara, att de olönade konsulerna

och vicekonsulerna härigenom skulle kunna vinna ledning

för afgifvande af kommersiella upplysningar, hvarå måste läggas

särskild vikt. Kommittén vill jämväl påpeka lämpligheten däraf,

att handelsattachéerna under sina resor i de länder, för hvilka

de äro anställda, få tillfälle att genom personlig beröring med

de olönade konsulerna både vinna ett säkert intryck af deras

personlighet och intresse för sin uppgift samt tillika lämna

dem den sakkunniga ledning, hvilken de böra vara särskild! rustade

att meddela. De kostnader, som dessa olika slag af inspektioner

skulle medföra, torde enligt beräkningar, som kommittén verkställt,

ingalunda vara afskräckande. Det på tredje hufvudtiteln

uppförda anslaget till resekostnader bör afse jämväl dessa resor.

I kommitténs beräkning af anslagsbeloppet har hänsyn tagits

härtill.

Studiet af främmande makters försvarsväsen underlättas högst

väsentligt genom den storartade utveckling, som facklitteraturen

i nästan alla länder vunnit. Därtill kommer, att de viktigaste

försvarsfrågorna särskildt på grund af deras nationalekonomiska

betydelse öfverallt blifvit af ett så allmänt intresse, att såväl

dagspressen -som tidskrifter med allmänt innehåll ofta sysselsätta

sig med dem. Studiet af facklitteraturen åligger hemlandets

militära myndigheter. Hvad den öfriga pressen innehåller

af särskildt intresse för dessa, böra och kunna beskickningarna

tillhandahålla.

Det synes kommittén emellertid gifvet, att den kännedom,

som de militära myndigheterna på detta vis erhålla om utländska

härar och flottor, icke kan vara tillräcklig, när det är fråga om

de oss omgifvande makternas försvarsväsen. Det är tydligen af

vikt för vår försvarsledning icke blott att känna till de ledande personligheterna

inom deras härar och flottor, utan i synnerhet att

äga en ständig kunskap om det sätt, hvarpå gällande reglementen

och föreskrifter tillämpas. Till en del kan detta vinnas genom

utsändande af särskilda officerare till de större årliga manövrerna.

Under tredje hufvudtiteln finnes för närvarande upptaget ett

anslag å 12,000 kr. till militärattachéer. Det har funnit an

-

MILITÄR- OCH MARINATTACHÉERNAS AFLÖNINGSFÖRMÅNER. 105

vändning dels i. Berlin, dels i Paris, dels i S:t Petersburg på sådant

sätt, att samtidigt tvenne militärattachéer fått uppbära arfvoden

af 6,000 kr. såsom tillägg till sina militära löneförmåner.

När, såsom ofta varit fallet, militärattachéer varit anställda vid

alla de tre nämnda beskickningarna, har det erforderliga tredje arfvodet

utgått af medel under fjärde hufvudtiteln. Tidtals har ock

en marinattaché varit anställd, under äldre tid i London samt

under senare tid i S:t Petersburg och Berlin. Dennes aflöning

har helt och hållet blifvit bestridd af medel från femte hufvudtiteln.

Det torde emellertid vara lämpligt, att en likformig anordning

träffas i afseende å militär- och marinattachéernas arfvoden

för tjänstgöring utom riket, så att samtliga dessa arfvoden

uppföras under tredje hufvudtiteln.

För Kyssland, för Tyska riket, hvars militära organisation

är så högt utvecklad, och som alltjämt torde vara det betydelsefullaste

studiefältet för vår härs officerare, samt för Norge, med

hvars försvarskrafter en samverkan bör vara särskildt eftersträfvansvärd,

vill kommittén förorda anställandet af militärattachéer.

För Kyssland samt för Storbritannien, som är centralsätet för all

maritim information, torde marinattachéer vara behöfliga. Den

för Storbritannien afsedde torde lämpligen kunna anställas jämväl

vid beskickningen i Berlin. Såväl militär- som marinattachéer

böra i regeln icke anställas för mindre tid än fem år.

Kommittén anser, att militär- och marinattachéerna i afseende

å aflöningsförmåner böra likställas med legationsråden respektive

legationssekreterarne. Den föreslår därför, att som ortstillägg för

vederbörande militär- och marinattachéer beräknas de belopp, hvarmed

de militära löneförmånerna understiga legationsrådens respektive

legationssekreterarnes sammanlagda aflöningsförmåner. Då

det lärer vara nödvändigt, att marinattachéerna hvarje år göra

sjötjänst, och deras vistelse i det främmande landet i motsats till

militärattachéernas icke torde behöfva utsträckas till större delen

af året, hafva ortstilläggen för dem beräknats blott för ett hälft år.

Officerarnes militära löneförmåner växla emellertid med deras

grad. Officerare, som skola hålla egna tjänstehästar, åtnjuta dessutom

lönetillägg och furageersättning. Ortstilläggen för militäroch

marinattachéer böra därför uppföras såsom förslagsanslag. Under

förutsättning, att militär- och marinattachéerna äro kaptener

af 1. klassen och att de förre tagas ur generalstaben samt såsom

hittills skett icke åläggas att utomlands hålla tjänstehästar, uppför

kommittén som ortstillägg

106

DIPLOMAT- OCH KONSULSASPIRANTER.

för militärattachén

» »

» »

» marinattachén

» »

i S:t Petersburg 6,300 kr,

i Berlin 3,900 »

i Kristiania 300 »

i London 3,900 »

i S:t Petersburg 3,900 »

Summa 18,300 kr.

För militärattaché, som icke förfogar öfver lönetillägg och

furageersättning för tjänstehästar, bör ortstillägget höjas med 1,500

kr. Om militärattaché åtnjuter majors aflöningsförmåner, bör ortstillägget

minskas med 1,500 kr. Är marinattaché kommendörkapten

af 2. graden, bör ortstillägget minskas med 750 kr.

Militär- och marinattachéerna böra åtnjuta ersättning för resor

enligt samma grunder som den öfriga vid beskickningarna anställda

personalen.

Kommittén anser det synnerligen önskligt, att det måtte medgifvas

officer, som åslundar sådant och är lämplig därför, att

med behållande af sina militära löneförmåner få tjänstgöra vid

någon beskickning under ett eller annat år.

Ofvan har kommittén beräknat, att sammanlagdt 6 attachéer

skulle tjänstgöra vid beskickningarna i Buenos Ayres och Mexiko,

generalkonsulaten i Antwerpen, Kapstaden och Botterdam samt vid

konsulatet i London. Af dessa förutsätter kommittén att 4 äro konsulsaspiranter,

medan de öfriga 2, nämligen de, som skulle tjänstgöra

vid generalkonsulaten i Antwerpen och Kapstaden, i vanliga

fall skulle vara diplomataspiranter, hvilka enligt''kommitténs mening

böra tjänstgöra minst 2 år vid konsulat. Antwerpen och

Kapstaden hafva föreslagits med hänsyn därtill, att diplomataspiranterna

böra dels tjänstgöra ett år i ett fransktalande och ett

år i ett engelsktalande land, dels sättas i tillfälle att taga kännedom

om tjänsten icke blott vid ett konsulat, där talrikare sjöfartsgöromål

förekomma, utan äfven vid ett sådant, där de merkantila

intressena äro af framstående betydelse. Förutom dessa 2 diplomataspiranter

beräknar kommittén ytterligare 3, hvilka skulle

tjänstgöra vid beskickningarna i Europa alltefter omständigheterna,

dock alltid om möjligt såväl i Berlin som i Paris.

För att, i öfvenensstämmelse med herr utrikesministerns uttalande,

vid anställning af tjänstemän inom diplomatien och konsu

-

ATTACHÉAKFVODEN. JOHNSONSKA DONATIONSFONDEN. 107

latväsen hänsyn såvidt möjligt ej skola behöfva tagas till vederbörandes

förmögenhetsställning, uppför kommittén som attachéarfvoden

för nämnda 5 diplomat- och 4 konsulsaspiranter en summa

af 36,000 kr. Den föreslår, att de särskilda arfvodena enligt

närmare bestämmelser af Eders Kungl. Maj:t fastställas efter lefnadskostnaderna

å de särskilda orterna samt med hänsyn därtill,

huruvida attachén tjänstgör vid beskickning eller konsulat. Som

minimum för sådant arfvode föreslår kommittén 3,000 kr., som

maximum 4,800 kr. Därest detta förslag vinner Riksdagens bifall,

skulle de hittills utgående två konsulsstipendierna, hvartill å extra

stat för närvarande utgå 11,000 kr., blifva obehöfliga.

Emellertid äro hvarken dessa arfvoden eller de aflöningsförmåner,

som kommittén föreslår för olika befattningar på diplomat- och

konsulsstaten, tillräckligt höga för att aspiranter, som börja sin bana

med skuld, därigenom skulle kunna erhålla möjlighet att afbetala

sådan. Icke heller lära de kraf, som tjänsten ställer på diplomater

och konsuler, i allmänhet lämna dem tillfälle till enskildt förvärf

genom författarskap eller på annat sätt. Kommittén måste därför

med styrka framhålla nödvändigheten af, att aspiranter icke

antagas, med mindre de kunna afgifva en förklaring på tro och

heder, att de icke äga någon skuld eller annan ekonomisk förpliktelse

utan motsvarande säkra tillgångar.

Kommittén har haft under öfvervägande, huruvida det icke

skulle vara nödvändigt att å stat uppföra en öfvertalig konsul

eller vicekonsul, som skulle kunna förordnas att sköta särskildt

någon utomeuropeisk befattning, under den tid ordinarie innehafvare

åtnjuter semester, eller då tillfällig vakans uppstår. Utrikesdepartementet

förfogar emellertid öfver ett ganska betydligt

stipendium, som utgår af den Johnsonska donationsfonden (se

bil. 7), och hvars belopp utan tvifvel skulle kunna väsentligt höjas,

därest statskontoret, såsom kommittén hemställer, erhåller rättighet

att placera denna fonds medel äfven i andra säkerheter,

än som hittills varit föreskrifna. Kommittén håller före, att detta

stipendium kan användas för att utan särskild afgift för statsverket

erhålla en dylik öfvertalig tjänsteman därigenom, att detsamma

tid efter annan tilldelas en vicekonsul, som, när han erhåller

stipendiet, bör träda öfver stat. Denne vicekonsul torde

lämpligen kunna användas att bestrida sådana tillfälliga förord

-

108 KOMPETENSFORDRINGAR. HANDELSHÖGSKOLOR. FYSISK KONDITION.

nanden som ofvan nämnts, och på detta vis i enlighet med testators

vilja få ypperliga tillfällen att studera handel och näringar.

Kommittén biträder till fullo den af herr utrikesministern uttalade

grundsatsen, att vid tillsättande af högre chefsplatser inom

diplomatien och konsulatväsended vederbörandes kompetens ej bör

mätas allenast efter rena fackmeriter utan jämväl efter ådagalagd

duglighet i andra allmänna värf samt efter hvars och ens speciella

lämplighet i öfrigt för den befattning hvarom fråga är. Den

håller emellertid före, att under i öfrigt lika förutsättningar den

skolade diplomaten eller konsulstjänstemannen bättre skall kunna

fylla de uppgifter som föreläggas honom, än den med den diplomatiska

och konsulära tjänstgöringen obekante. Kommittén anser

därför, att äfven om det i främsta rummet ligger vikt på, att

personligheten och den verkligt dugande förmågan komma att spela

större roll vid besättande af diplomat- och konsulsbefattningar

än uppfyllandet af obligatoriska examensfordringar, sådana dock

böra uppställas för de unga män, som söka inträde å den diplomatiska

eller den konsulära banan.

Af allt hvad kommittén inhämtat synes otvifvelaktigt framgå,

att för båda dessa banor ett visst mått af merkantil bildning är

önskvärd. Då kommittén erfarit, att god utsikt finnes till, att en

handelshögskola inom den allra närmaste tiden skall kunna komma

till stånd i hufvudstaden, och att en sådan är i viss mån förberedd

i Göteborg, vill den föreslå, att som kompetens för att blifva antagen

till diplomat- eller konsulsaspirant bland annat skall fordras

genomgående af antingen en af dessa handelshögskolor, för hvilkas

verksamhet kommittén tänker sig ungefär det program, som finnes

angifvet i bil. 12, eller ock utländsk dylik läroanstalt. I senare

fallet bör aspirant undergå särskild pröfning af sina kunskaper i

sådana speciellt svenska förhållanden, som ligga inom området

för våra handelshögskolors undervisning. Den förutsätter därvid,

att unge män, som eftersträfva inträde å den diplomatiska eller

konsulära banan, innan de genomgå handelshögskolan, skola hafva

af lagt studentexamen, helst å realiinjen.

För både diplomat- och konsulsaspiranter måste det läggas

särskild vikt vid, att deras fysiska kondition är sådan, att ingen

hänsyn behöfver tagas till klimatiska förhållanden å de orter,

där de framdeles kunna komma att tjänstgöra, ty vår diplomatiska

och konsulära personal är alldeles för" fåtalig, för att sådana

FRÄMMANDE SPRÅK. JURIDISK BILDNING. 109

hänsyn skulle få göra sig gällande. Statens intresse kan fordra,

att äfven den mest dugande måste tjänstgöra å någon klimatiskt

ogynnsam plats. För dem, som fullgjort sin värnplikt

som vapenföre, torde inga särskilda fordringar i afseende å

kroppskonstitution vara af nöden. Det kan för öfrigt enligt kommitténs

mening icke vara annat än fördelaktigt, att de, som vilja

ägna sig åt diplomat- eller konsulsbanan, underkasta sig den något

förlängda tjänstgöring, som möjliggör erhållandet af reservofficersutbildning.

Färdighet i maskinskrifning är erforderlig, i stenograf i önskvärd

för både diplomat- och konsulsaspiranter.

Utom goda vitsord från handelshögskolan böra konsulsaspiranterna

kunna förete intyg om vissa kunskaper i affärsteknik.

Kommittén är öfvertygad, att en ung man med praktisk läggning,

som genomgått handelshögskola, icke skall hafva någon svårighet

att förvärfva sig erforderlig kännedom härom genom ett års

tjänstgöring å något större affärskontor. Af främmande språk

torde konsulsaspiranterna framför allt böra lägga an på tyska

och engelska samt ryska eller spanska. Från många håll har framhållits

behofvet af teknisk bildning för konsulerna. Kommittén

vill ingalunda bestrida, att en sådan kan medföra stora fördelar,

men den anser icke, att densamma bör fordras som kompetensvillkor.

Någon juridisk bildning utöfver den, som skulle meddelas

i handelshögskolan, bör ej heller fordras, ehuruväl sådan

må kunna anses såsom en särskild merit. Kommittén vill i detta

sammanhang erinra därom, att vi under långliga tider på många

håll i världen begärt, att jämväl de köpmän af främmande nationalitet,

som innehaft våra konsulsbefattningar, skulle vara kompetenta

att tillämpa både svenska och norska sjölagar och andra

författningar, ofta nog fotade på rätt divergerande principer. Till

ledning hade de mången gång endast föråldrade instruktioner, mer

eller mindre fullständigt kompletterade af cirkulär, hvilka emellertid

från svensk sida icke ens tidtals samlades än mindre kodifierades.

Och dock kan det icke med fog sägas, att de olönade

konsulernas ämbetsåtgärder gifvit anledning till någon allmän klagan

öfver bristande förmåga att finna sig till rätta i våra författningar.

Det finnes egentligen blott en konsulsbefattning, där

juridisk bildning är absolut oundgänglig, nämligen generalkonsulsbefattningen

i Shanghai, men denna befattning bör, därest

ingen konsul med nödiga juridiska kvalifikationer skulle vara att

tillgå, kunna besättas med en diplomat, likaväl som kommittén

110

UPPFOSTRAN. ATTACHÉERS TJÄNSTGÖRING.

förutsätter, att flera beskickningschefsplatser, såsom i Buenos

Ayres och Mexiko, för hvilka merkantil bildning är särskild!

behöflig, i vanliga fall torde komma att besättas med konsulattjänstemän.

Bör diplomataspiranter måste nämligen en något högre juridisk

bildning ,än den, som kan meddelas å handelshögskolan, föreskrifvas.

Då det icke är sörjdt för någon statsvetenskaplig examen,

hvars afläggande skulle kunna anses motsvara behofvet, synes

det kommittén nödvändigt, att en pröfning, omfattande särskildt

administrativrätt, statsrätt, folkrätt och internationell privaträtt

af Eders Kungl. Maj:t föreskrifves för diplomataspiranter. Denna

pröfning torde icke böra erhålla större omfattning, än att det

blifver möjligt för vederbörande att aflägga densamma ett år

efter slutad kurs å handelshögskolan. De språk, som diplomataspiranter

i främsta rummet måste känna, äro franska, tyska och

engelska.

Slutligen vill kommittén icke underlåta att påpeka, att det

särskildt hvad diplomataspiranterna angår är nödvändigt, att de

åtnjutit en sådan uppfostran, att de med heder kunna röra sig

i de kretsar, som internationellt bruk öppnar för dem.

Den omständigheten, att något olika kompetensvillkor skulle

fordras för inträde på den diplomatiska och på den konsulära banan,

kan enligt kommitténs uppfattning icke utgöra något hinder för, att

utbyte af tjänstemän i högre grader sker mellan dessa banor.

Möjligheten af sådana förflyttningar öfverensstämmer ock med

hvad herr utrikesministern uttalat i fråga om tillsättande af

de högre chefsplatserna inom såväl diplomatien som konsulatväsendet.

Den utbildning, som kommittén ofvan föreslagit, bör för såväl

diplomat- som konsulsaspiranter i allmänhet kunna vara afslutad

vid omkring 23 års ålder. De skulle därefter tjänstgöra ett par månader

i utrikesdepartementet, dels för att själfva få någon inblick

i de former, som användas vid skriftväxlingen, dels för att de öfverordnade

i departementet må kunna bilda sig ett opartiskt omdöme

om aspiranternas personliga egenskaper, innan dessa förordnas till

attachéer vid beskickningar eller konsulat. För att denna attachétid

tydligen skall erhålla karaktären af en pr of tjänstgöring, anser kommittén,

att aspiranterna i likhet med hvad beträffar andra extra ordinarie

tjänstemän böra antagas af departementschefen, samt att förordnandet

endast bör göras för ett år i sänder och för viss beskickning

eller visst konsulat, med rätt för utrikesministern att under

ANSTÄLLNING SOM ANDRE SEKS. TJÄNSTEMÄNNENS VIDARE UTBILDNING. 111

denna tid förflytta attachén från en ort till en annan. Då det ligger

vikt på, att äfven de, som välja den diplomatiska hanan, erhålla

grundlig kännedom om tjänsten vid konsulaten, föreslår kommittén,

som förut nämnts, att äfven diplomataspiranterna under två år skola

tjänstgöra vid konsulat. Med hänsyn härtill samt för att kunna

bereda aspiranterna möjlighet att noga sätta sig in i utländska

förhållanden och förkofra sin språkkunskap, torde attachétiden

icke höra beräknas till mindre än fem år. Å andra sidan får antalet

attachéer icke varda så stort, att anställning å diplomateller

konsulsbanan vinnes först vid alltför framskriden ålder. Kommittén

har trott sig finna, att detta mål kan nås därigenom, att

antalet attachéplatser begränsas till fem för diplomat- och till

fyra för konsulsaspirgnter.

Enligt kommitténs uppfattning bör det för anställning som

andre sekreterare, utöfver goda vitsord öfver tjänstgöringen såsom

attaché, äfven fordras bevis på, att vederbörande diplomat- eller

konsulsaspirant under sin tjänstgöring utomlands förmått att på

egen hand energiskt arbeta för att vidga sitt kunskapsmått. Kommittén

vill därför föreslå, att som villkor för anställning såsom

andre sekreterare föreskrifves undergåendet af en särskild pröfning,

hvilken för diplomataspiranter bör omfatta de senaste 50 årens

politiska och diplomatiska historia och för konsulsaspiranter de

författningar och lagbestämmelser, som i vidsträcktare mån tilllämpas

å konsulaten. Båda slagen aspiranter böra dessutom styrka

sin kunskap om de för beskickningar och konsulat utfärdade förordningar

och instruktioner samt sin förmåga att författa tidningsuppsatser

såväl på svenska som på något främmande språk.

En sådan pröfning torde ej behöfva anordnas oftare än hvartannat

år. En attachétjänstgöring af minst 3 år torde böra föreskrifvas

som villkor för dess afläggande. För attaché, som ej

aflagt densamma efter 5 års tjänstgöring, bör, därest ej särskilda

omständigheter omöjliggjort hans hemkallande till sådan pröfning,

förordnandet icke vidare förnyas.

Eör att vinna det dubbla ändamålet, att utrikesministern må

kunna följa yngre diplomatiska och konsulära tjänstemäns utveckling

till själfständighet och mogenhet i omdöme samt kontrollera

deras arbetslust, och för att de själf va må känna ett hälsosamt

tvång till att fördjupa små insikter och öfva sin arbetsförmåga,

föreslår kommittén, att legationsråd, legationssekreterare och vicekonsuler

åläggas att hvarje år afgifva en själf ständigt utarbetad

redogörelse för något ämne af aktuellt intresse. Kommittén anser

112

EXTRA UTGIFTER. RENSKRIFT. TOLKARFVODEN.

det själfklart, att såväl diplomater som konsuler i hvarje fall

skola känna sig förpliktade att snarast möjligt förvärfva sig god

kunskap om språket i det land, där de äro anställda.

Enligt de utredningar, som kommittén varit i tillfälle att

verkställa, behöfves hvarken vid beskickningarna eller de lönade

konsulaten för själfva göromålens behöriga utförande någon större

personal än den som af kommittén föreslagits. I detta afseende

får kommittén framhålla, att den anser hvarken beskickningsehefer

eller generalkonsuler och allra minst konsuler böra undandraga

sig att personligen mottaga besökande, som kunna hafva anledning

att själfva muntligen föredraga sina angelägenheter.

Eör åtskilliga beskickningar och konsulat har kommittén angifvit,

att anslag till renskrift är erforderligt. Å ena sidan finner kommittén

det icke lämpligt, att andra tjänstemän än attachéer och kanslister

utom i undantagsfall åläggas att förrätta ett rent mekaniskt

arbete, hvartill dock ,icke må räknas utfärdande af pass eller

intyg af olika slag och dylikt. Å andra sidan anser den det

mycket viktigt, att inga fasta biträden utöfver de i stat uppförda,

antagas vid beskickningar och konsulat, emedan detta såsom erfarenheten

visat, lätt föranleder oberättigade anspråk på statsverket.

Ersättning för renskrift, hvilken skulle bestridas af det anslag

till extra utgifter, som kommittén uppför i sitt förslag till tredje

hufvudtiteln, är därför afsedd att utgå endast på rekvisition af

beskickningschef eller konsul som bör insända vederbörandes kvitto.

Som medeltal för renskrifningskostnader, hvilka förutsättas utgå

för timarbete, har kommittén beräknat för beskickningen i AV ashington

1,200 kr., för beskickningarna i Konstantinopel och Wien samt

generalkonsulatet i Shanghai, konsulaten i Glasgow, Moskva, Kiga

och Sydney hvardera 900 kr., för beskickningarna i Kristiania och

Köpenhamn hvardera 600 kr. eller tillsammans 8,700 kr., jämte

1,800 kr. för öfriga konsulat, för det fall att attachéer ej skulle

vara att tillgå. Tolkarfvodet för beskickningen i Tokio har beräknats

till 1,200 kr., dragomansarfvodet i Konstantinopel till 900

kr. och arfvodet till den kinesiska skrifvaren vid generalkonsulatet

i Shanghai till 1,200 kr.

Af anslaget till extra utgifter skulle vidare utgå 2,000

kr. till den främmande beskickning, åt hvilken vården af Sveriges

diplomatiska angelägenheter i Kina anförtros, 600 kr. till

departementets juridiska ombud äfvensom ex sättning till de biträden,

KANSLIVAKTMÄSTARE. HEMLIGA UTGIFTER. SVENSKA KYRKAN I PARIS. 113

som jämväl enligt nu gällande instruktion utrikesdepartementet

äger anlita för räkenskapsföring och sifferrevision. Denna ersättning

beräknas till 2,000 kr.

Slutligen skulle af samma anslag bestridas aflöningar för

kanslivaktmästare, portvakter (och kavass. Som maximum beräknai

kommittén för kanslivaktmästare i London och Dans

1,800 kr., i S:t Petersburg 1,500 kr., i Berlin 1,300 kr., i Köpenhamn

och Kristiania 1,000 kr., hvilka belopp, ifall bostad

åtnjutes, böra minskas med 200 kr. Därest kanslivaktmästare tilllika

är portvakt i beskickningshus, skall han åtnjuta ersättning

för livré. För kavass och för portvakt i Konstantinopel beräknas

högst 1,200 kr. för hvardera.

Hela- anslaget till extra utgifter har därför uppförts med

31,000 kr.

Å tredje hufvudtiteln finnes uppfördt ett anslag till hemliga

utgifter, som under senare tid beviljats till belopp af 20,000 kr.

Kommittén har i sina beräkningar upptagit det till 40,000 kr.

Såsom ordinarie anslag under tredje hufvudtiteln finnes uppfördt

ett belopp af 2,950 kr. under rubrik »Svenska kyrkan i

Paris». Uppkomsten häraf är följande. Eders Ivungl. Maj:t beslöt

den 7 december 1877 att under vissa villkor mottaga den å envoyén

friherre Adelsvärds vägnar åt staten erbjudna gåfvan af

en tomtplats för uppförande därå af en för svenska församlingen i

Paris bestämd kyrka och skollokal. Sedan nämnda villkor blifvit

i allo uppfyllda, blef kyrko- och skolbyggnaden i fullbordadt skick

och med inventarier den 16 april 1882 öfverlämnad till ett af

Eders Kungl. Maj:t utsedt ombud. Hela fastigheten är sedan dess

svenska statens egendom. Till underhåll af svenska kyrkan i

London hade sedan 1869 utgått ett extra anslag af 1,800 kr.

År 1878, då den svenska församlingens i London bestånd syntes

ekonomiskt tryggadt utan bidrag af statsmedel, anvisades nämnda

belopp att utgå till den svenska kyrkan i Paris. 1886 begärdes en

förhöjning af detta anslag med 1,700 kr. till 3,500 kr. Riksdagen

beviljade dock endast 2,950 kr., hvilken summa sedan för ändamålet

årligen utgått. Kommittén finner ingen anledning att uttala sig

närmare om detta anslag, hvars fortfarande behöflighet för församlingen

i Paris torde kunna förutsättas.

8

114 FÖRORDNING. ALLMÄNNA INSTRUKTIONER.

Medan förordningen angående konsulatväsendet af år 1886

innehåller uttömmande bestämmelser angående konsulernas ämbetsverksamhet

samt kompletteras af den utaf utrikesministern utfärdade

»allmänna instruktionen angående konsulernas ämbetsutöfning»,

föreligger i afseende å beskickningarna icke någon annan

författning än ministerreglementet. Icke heller äro de instruktioner,

som tid efter annan genom cirkulär från utrikesministern

blifvit utfärdade, hittills kodifierade, utan hafva de endast

med vissa mellantider blifvit samlade och i tryck meddelade

beskickningarna. Kommittén anser, att en ny förordning bör

utfärdas, omfattande såväl den diplomatiska som den konsulära

tjänsten, men att dess innehåll bör begränsas till de viktigaste

bestämmelserna i dessa afseenden. En del af konsulatförordningens

paragrafer innehålla nämligen föreskrifter, som

lämpligen kunna öfverflyttas till den allmänna instruktionen,

emedan de äro af beskaffenhet att liksom instruktionen i sin helhet

tidtals böra underkastas revision. Detsamma är förhållandet med

de bestämmelser, som röra tjänstgöringen vid beskickningarna,

och livilka likaledes borde intagas i en särskild instruktion.

Härigenom skulle den fördel vinnas, att medan förordningen som

innehåller de mera varaktiga bestämmelserna, endast mera sällan

behöfde ändras, skulle de båda särskilda instruktionerna, hvilka allt

emellanåt kräfva tillägg genom cirkulär, kunna med lämpliga mellantider

fullständigt kodifieras och i tryck ånyo göras tillgängliga.

Förordningen torde lämpligen böra innehålla de organiska

bestämmelserna om beskickningar och konsulat, deras personal och

subordinationsförhållanden; bestämmelser om inspektion af beskickningar

och konsulat; disciplinära bestämmelser samt föreskrifter

om laga forum, semester och tjänstledighet; allmänna principer

för ämbetsutöfningen samt för berättelser i ämbetsärenden; föreskrifter

om diariers förande och arkiv; allmänna regler för förhållandet

till landsmän och särskildt till sjöfolk; bestämmelser

om ersättning för expenser, extra utgifter, rese- och flyttningskostnader,

om ekiperingspenningar samt om godtgörelse af kostnader för

sjöfolk och nödställda svenska undersåtar; bestämmelser om rätt

att uppbära afgifter för vissa ämbetsåtgärder och om redovisning

af desamma; samt slutligen bestämmelser om beskickningshus och

inventarier. I förordningen bör ock intagas bestämmelse om utrikesministerns

befogenhet att utfärda de allmänna instruktionerna

för beskickningarnas och konsulatens ämbetsutöfning äfvensom föreskrift

om dessa instruktioners periodiska förnyande.

KONSULERNAS BEFATTNING MED SJÖFARTSÄRENDEN. TVISTER. 115

I sammanhang med konsulatafgiftemas afskaffande inträdde

en väsentlig minskning i konsulernas befattning med sjöfartsärenden.

Därmed upphörde det vid de större konsulaten mycket tidsödande

arbetet med skeppslistornas förande, hvilket emellertid för konsulerna

utom Östersjön och Sundet var betydligt större på grund

af norsk sjöfart än på grund af svensk. Fartygsbefälhafvarens

plikt att infinna sig på konsulatet bortföll samtidigt. Han kommer

numera endast på kallelse, eller när det gäller tvister mellan befälhafvare

och besättning eller andra särskilda omständigheter.

Enär den svenska sjöfarten mera håller sig till hemtraden,

blifva tillfällena till tvister å våra fartyg i och för sig mindre

talrika än a de ofta aratal från hemlandet frånvarande norska

fartygen. Förhållandet mellan befälhafvare och manskap är dessutom

å de svenska fartygen i regeln godt. De målsmän för sjöfolket,

hvilka kommittén hört, hafva emellertid betonat, att det

säl skild t vid tvister mellan befälhafvare och besättningar ligger

vikt på, att dels konsuln fullt opartiskt skall kunna höra båda

parternas framställningar, dels bestämmelserna om protokolls förande

vid dylika tillfällen förtydligas. För det förra ändamålet

har kommittén ifragasatt, att vid de konsulat, där en något större

svensk sjöfart äger rum, utan att likväl denna eller andra intressen

synas betinga anställandet af en lönad konsulstjänsteman, tillgång

till en svensktalande person beredes. Innehafvare af sådana konsulat

skulle nämligen erhålla en ersättning för att utan särskild

utgift kunna halla ett svensktalande biträde. Hvad det senare

önskemålet beträffar, synes det kommittén, att bestämmelsen i §

87 af konsulatförordningen om förandet af protokoll bör fullständigas

därhän att, när förlikning af tvist mellan befälhafvare och

besättning icke kan åstadkommas, afskrift af protokollet öfver

undersökningen i målet utan särskild begäran skall af konsuln

omedelbart tillställas parterna eller ock, när så ej kan ske, eftersändas

för att tillställas dem i närmaste hamn, som af fartyget anlöpes.

Det vill synas som om en bestämmelse i den nuvarande konsulatförordningen

i viss mån lagt hinder i vägen för ett sådant

tillgodogörande af konsulernas mellankomst, som för industriidkare

och köpmän varit önskvärdt. § 54 i konsulatförordningen bestämmer

nämligen, att berättelser i ämbetsärenden icke må af

konsulerna afgifvas till enskilda. Icke dess mindre har det otvifvelaktigt

i stor utsträckning förekommit, att konsuler besvarat

116 ENSKILDES FÖRFRÅGNING AK. SOLIDITETSDPPLYSNINGAR.

enskildes förfrågningar, äfven om dessa icke, såsom författningen

angifver, varit inskränkta till att allenast gälla sakiörhallanden.

Der synes emellertid kommittén nödvändigt, att genom

en förändring i denna bestämmelse klargöres för såväl konsulerna

som för den allmänhet, som hos dem söker upplysning, att

konsulerna hafva både rätt och plikt att besvara enskildes förfrågningar.

Detta bör dock icke gälla s. k. soliditetsupplysningar, för

hvilkas anskaffande nästan öfverallt finnas särskilda byråer. Det

bör därför icke åläggas konsulerna att lämna sådana upplysningar,

om det ock icke bör förbjudas dem att därvid vara förmedlare.

Därest de åtaga sig dylikt uppdrag, böra de meddela svaren under

angifvande af källan men utan att uttala sig om svarets värde.

Något ansvar för konsulns befattning med sådan förfrågan kan

naturligtvis icke ifrågakomma. Konsuls utlägg i dessa som i

andra fall, när någon upplysning af honom begäres, böra själffallet

ersättas af den, som begärt densamma.

Konsulatförordningen lämnar åtskilliga föreskrifter angående

de berättelser, hvilka konsulerna hafva att insända. I § 69 föreskrifves

sålunda, att konsulerna skola med uppmärksamhet följa

Sveriges handel och sjöfart på distriktet och söka inhämta snar

och fullständig kännedom om alla de förhållanden, hvilka kunna

antagas öfva väsentligt inflytande därpa, samt om sina iakttagelser

och sin erfarenhet i nyssnämnda hänseende afgifva berättelser.

Särskild! åligger det konsul att afgifva berättelse om de bestämmelser,

som meddelas af stats- eller kommunalmyndighet, såsom

lagar, förordningar, kungörelser, påbud m. m. rörande handels-,

sjöfarts- och tullförhållanden samt hamn-, lots- och karantänsväsende

m. m. I § 73 lämnas därjämte den föreskrift, att konsul

skall inom slutet af februari eller, där distriktet är af betydligare

omfattning, inom slutet af mars månad afgifva en utförlig berättelse

om Sveriges handel och sjöfart på distriktet under det nästförflutna

året.

Mot de nämnda årsberättelserna hafva emellertid åtskilliga

anmärkningar framställts ur olika synpunkter. Dels har det framhållits,

att de afgifvas och inkomma för sent för att kunna medföra

någon afsevärd nytta, dels har det blifvit sagdt, att de icke

äga ett värde svarande mot den omsorg och det ofta mycket utförliga

arbete, som nedlagts på dem. Å andra sidan har mot de

berättelser, som det enligt § 69 åligger konsulerna att afgifva,

■ÅRSBERÄTTELSERNA I »SVENSK EXPORT». 117

anmärkts, att de icke alltid äro af den praktiska betydelse, som

vore önskvärd.

Kommittén kan icke förneka, att i dessa anmärkningar ligger

ett stort berättigande, om det ock vill;''synas, att anmärkningen i fråga

om årsberättelserna endast delvis drabbar konsulerna såsom författare

däraf. I fråga om det sena offentliggörandet har kommittén

satt sig i förbindelse med exportföreningen, hvilken i sin tidskrift

»Svensk Export» aftrycker dem. Till svar å den förfrågan

i ämnet, som kommittén framställt, har exportföreningen

anfört, att konsulsberättelserna, af hvilka år 1905 i »Svensk

Export» publicerats 128, till största delen ankomma under

våren och sommaren, så godt som alla på en gång, b vilket,

gör det omöjligt att offentliggöra dem samtidigt i tidskriften.

Ett sådant offentliggörande tager med det arbete, som betingas

af nödvändigheten att öfversätta de på främmande språk af fattade

rapporterna, granska, sätta och korrekturläsa dem m. m.,

en tid af flera månader, hvarvid dock en stor del senare ankomna

rapporter icke kunna behandlas. Det är därför nödvändigt

att vid publicerandet i »Svensk Export» företaga en

gallring, hvarvid iakttages, att de för Sveriges handels- och exportintressen

viktigaste rapporterna offentliggöras först. Därvid hafva

följande regler följts. I främsta rummet publiceras alla på

svenska affattade rapporter och af dem först de, som afse

viktigare handelscentra eller för öfrigt innehålla viktigare meddelanden.

I andra rummet publiceras på främmande språk affattade

rapporter, så snart de hunnit blifva öfversätta och öfversättningen

granskad. Då från ett land, där flera svenska konsulat

finnas, samtidigt ankomma flera årsberättelser, publiceras

först den, som härstammar från den viktigaste handelsplatsen.

Genom detta tillvägagående vinnes, att man i hvarje nummer

af »Svensk Export» publicerar så mycket af de viktigaste

och jämförelsevis färskaste årsberättelserna, som inom den

knappt tillmätta tiden af 8 dagar är möjligt med anlitande

af den ordinarie personalen på redaktionen och tryckeriet. Skulle

antalet konsulatberättelser afsevärdt ökas i en del nummer, skulle

redaktionsarbetet och särskildt tryckeriarbetet också tidtals ökas

för att sedan nedgå under det normala. Under nuvarande förhållanden

inkommer i tidskriften åtminstone den viktigaste årsberättelsen

från hvarje land med kortast möjliga tidsfrist, öfriga

af konsulerna insända korta meddelanden publiceras alltid omedelbart

i nästföljande nummer af »Svensk Export». Det är gif

-

118 ÅRSBERÄTTELSERNAS OMFATTNING. KOMMERSIELLA RAPPORTER.

vet, att rapporternas publikation i någon mån kunde påskyndas,

om tidskriften, som nu utkommer hvar 14. dag, i stället utgåfves

hvarje vecka. Ett tätare utgifvande vore dock förenadt med väsentligt

ökade omkostnader.

Kommittén anser icke för sin del, att årsberättelserna böra afskaffas,

men väl att deras innehåll bör väsentligen förändras

och särskild! inskränkas till att omfatta sådana upplysningar

af särskild betydelse för Sverige och af varaktigt värde, som

lämpligen finna sin plats i en årsredogörelse, jämte den statistik

öfver handels- och sjöfartsförhållanden under det förflutna året,

som omedelbart efter kalenderårets utgång kan vara tillgänglig.

Vikten ligger nämligen icke på att få de ifrågavarande statistiska

öfversikterna fullständiga och uttömmande, innan berättelsen afgifves,

enär desamma kunna insändas efteråt i den mån de blifva

tillgängliga. Årsberättelserna böra endast återgifva den industriella,

kommersiella och maritima utvecklingen. Långt värdefullare

än allmänna talesätt, som böra undvikas, är därvid ett framhållande

af de fakta, hvilka utgöra de karakteristiska dragen

i den skedda utvecklingen. Det bör med fog kunna begäras, att

dessa öfversikter insändas inom mycket kort tid efter kalenderårets

utgång, således senast inom utgången af januari månad.

Årsberättelserna från konsulaten böra afgifvas i ett exemplar, som

insändes till vederbörande beskickning eller generalkonsulat för

att på denna väg komma utrikesdepartementet till handa.

Den största vikten bör emellertid läggas på de rapporter,

som konsul tid efter annan under årets lopp bör insända, icke

blott om författningsbestämmelser eller dylikt, som kan vara af

intresse för hemlandets myndigheter, utan i synnerhet om alla

sådana företeelser på näringarnas områden, som hafva karaktären

af aktualitet. Beskickningarna i de länder, där sådana finnas anställda,

och de lönade generalkonsulaten i öfriga länder böra hafva

till särskildt åliggande att följa lagstiftningsförhållandena och utvecklingen

på det administrativa området. Konsulerna i de särskilda

distrikten behöfva således icke däråt ägna sin uppmärksamhet

i andra fall, än då lagar och administrativa författningar

eller prejudikat för lagars och författningars tillämpning kunna

sägas spela någon särskild roll för distriktets handel, industri

eller sjöfart. Alla de rapporter, som kunna karakteriseras såsom

kommersiell information, böra af konsulerna insändas samtidigt

RAPPORTERNAS FORM. UTRIKESDEPARTEMENTETS KALENDER. 119

både till beskickningen eller generalkonsnlatet i landet och till

utrikesdepartementet.

Det bör iakttagas, att bilagor till en rapport, såsom broschyrer,

cirkulär, tidningsurklipp, o. s. v., insändas med båda exemplaren

af densamma.

Om det ligger vikt på, att allt af nytta och intresse inberättas,

bör å andra sidan allt skrifvande för skrifveriets skull

noga undvikas. Af hvarje ämbetsman i utlandet kan fordras,

att det sunda omdömet skall vägleda honom för att finna gränsen

mellan det nödiga eller nyttiga och det rent öfverflödiga. I närmaste

sammanhang härmed står, att hvarje berättelse bör affattas i

ett både klart och koncist språk. Onödig vidlyftighet är ett

lika svårt fel som oklarhet. Alla meddelanden böra därjämte

affattas ,i en sådan form, att de utan omredigering må kunna

offentliggöras, • när de tydligen hafva en sådan bestämmelse.

Mången diplomat eller konsul har åtskilligt att lära af den

enkla och klara form, som framstående pressorgan förstå att gifva

sina meddelanden. I alla länder finnas härutinnan goda föredömen

att följa. Det bör icke förbises, att öfverordnade myndigheter

i hemlandet hafva minst lika berättigade anspråk på sina

korrespondenter i utlandet som allmänheten på de tidningar, den

läser. Men det gäller icke den klara formen allena. En saklig

objektivitet i omdöme likaväl som i uttryckssätt är hvad först

och sist fordras.

Som kommittén under sina arbeten gjort flitigt bruk af utrikesdepartementets

kalender, anser den sig böra påpeka, att denna

behöfver kompletteras med ett alfabetiskt register, upptagande samtliga

svenska beskickningar, generalkonsulat, konsulat och vicekonsulat,

hvar jämte öfversiktskartor, upptagande dessa myndigheters

stationer och distrikt torde böra bifogas. I kalendern angifvas

redan nu de olönade konsulstjänstemän, med livilka skriftväxling

kan äga rum på svenska språket. Kalendern skulle vinna

i praktiskt värde, om härtill fogades upplysning om möjligheten

att korrespondera med dem på franska, tyska eller engelska

språken.

120 DEPARTEMENTETS ÅRSBOK. DEN NYA ORGANISATIONENS TILLÄMPNING.

Kommittén har jämväl tagit kännedom af de utkomna fem

årgångarna af utrikesdepartementets årsberättelser. Det vore önskvärdt,

att denna ur mer än en synpunkt nyttiga publikation kunde

vinna den större spridning den förtjänar. Sådant skulle väsentligen

bidraga till att utbreda kännedom om utrikesdepartementets, beskickningarnas

och konsulatens verksamhet. Den torde emellertid

kunna vinna ett rikare innehåll, ifall dels arbetsberättelser från

de lönade konsulaten blefve däri intagna, såsom fallet är med liknande

berättelser från beskickningarna, dels de under det förflutna

kalenderåret afslutade internationella aftal till sin ordalydelse

funne plats däri. Då kunde ock årsberättelsens benämning förtjäna

att utbytas mot den af utrikesdepartementets årsbok.

De organisationer, kommittén föreslagit för utrikesdepartementet

samt beskickningar och konsulat, torde visa, att kommitténs

sträfvan gått ut på att i möjligaste mån bereda en fullt

enhetlig organisation af hela utrikesförvaltningen. Kommittén

har sökt åstadkomma, att såväl administrativa ärenden som de

synnerligen viktiga ekonomiska frågorna måtte komma att behandlas

med all nödig sakkunskap, och att hos samtliga diplomatiska

och konsulära tjänstemän måtte väckas och underhållas ett särskildt

intresse för de senare.

Kommittén har ingalunda förbisett, att dess förslag innebära

en genomgripande ändring i hittillsvarande förhållanden. Den betviflar

emellertid icke, att den nya organisationen skall kunna ''omedelbart

sättas i verket med begagnande af krafter, som finnas tillgängliga,

och med förvärfvande af nya, som kunna anses vara för

uppgiften mest passande. Kommittén har därvid, antingen den

föreslagit befattningar till indragning eller till bibehållande, icke

haft att taga hänsyn till de nuvarande innehafvarnes personer eller

aflöningsvillkor. Sådant tillkommer regeringen, som allena bär

ansvaret för valet af personerna. Kommittén vill emellertid framhålla,

att där genomförandet af den nya organisationen skulle föranleda

indragning af en befattning eller minskning i aflöningsförmåner

för någon sådan, hänsyn till nuvarande ordinarie innehafvares

billiga kraf böra tagas genom särskilda anordningar.

Den föreställer sig sålunda, att ifall dess förslag skulle vinna Eders

Kungl. Majrts och Kiksdagens bifall, innehafvare af de befattningar,

hvilka varda indragna, skola, i den mån de icke finna

omedelbar användning på annat håll, komma i åtnjutande af ex

-

SVERIGES ANSEENDE. VÅRA REPRESENTANTERS STÄLLNING. 121

pektansarfvoden, intill dess de antingen utnämnas till nya befattningar

eller afgå med pension. Den förhöjning i pensionsvillkor,

som kommittén föreslår för innehafvare af generalkonsulsoch

konsulsbefattningar, torde kunna utgöra vederlag för den minskning

i aflöningsförmåner, som vid tillämpning af kommitténs förslag

kunde komma att inträda för några få bland dem. Hittillsvarande

pensionstagare å ministerstaten och konsulsstaten, såvidt de

äro af svensk nationalitet, lärer Eders Kungi. Maj:t vilja föreslå

Riksdagen att öfverflytta på den allmänna indragningsstaten.

Det är icke blott möjligt utan äfven sannolikt, att, därest den

omgestaltningen kommittén föreslår af Sveriges diplomatiska och

konsulära representation i sina hufvuddrag kommer till stånd, sådant

skall väcka en viss uppmärksamhet och alltefter skilda synpunkter

gifva anledning till erkännande eller klander. Endast en

längre tids erfarenhet lärer kunna visa, huruvida resultatet motsvarar

de förhoppningar, som knytas vid så omfattande reformförslag.

I hvarje fall kan kommittén emellertid icke dela den från

ett eller annat håll uttalade farhåga, att indragningar i Sveriges utrikes

representation skulle komma att verka nedsättande på Sveriges

anseende, eller att blifvande innehafvare af en lägre diplomatisk

eller konsulär post på ört, där förut funnits en minister eller generalkonsul,

skulle på grund af den högre postens indragning komma i

en tvifvelaktig ställning. En sådan förutsättning innebär, att regeringar

och ledande kretsar i främmande länder skulle lida af en

småsinthet, som för den svenska uppfattningen städse varit och lärer

förblifva främmande. Denna förutsättning är ohållbar. Den ställning

vårt lands representanter intaga kommer enligt kommitténs

fullaste öfvertygelse alltid att ytterst bero på personligheten.

En sammanställning af de ordinarie utgifterna under tredje

hufvudtiteln (se bil. 1), sådana de blifvit i det föregående angifna,

visar en slutsumma af 1,350,000 kr., fördelade i tretton särskilda

anslag. 1 jämförelse med 1906 års riksstat, sådan den fastställdes

af Riksdagen 1905, visar denna slutsumma en stegring af icke

mindre än 462,200 kr. Härvid är att märka, att anslaget å 35,000

kr. till godtgörelse af kostnader för sjöfolk och nödställda svenska

undersåtar m. m. motsvaras af anslag, som hittills utgått från

122

JÄMFÖRELSE MED HITTILLSVARANDE UTRIKESBODGET.

sjunde hufvudtiteln eller från handels- och sjöfartsfonden. Å andra

sidan hör erinras, att af de å 1906 års riksstat under tredje hufvudtiteln

uppförda anslagen de belopp, som utgå i pensioner och

personliga godtgörelser till svenskar, icke blifvit tagna i beräkning.

Med iakttagande häraf kan stegringen sägas utgöra 463,700 kr.

Särskilda yttranden af undertecknade von Rosen, Fallenius

och Broström bifogas.

Stockholm den 23 mars 1906.

Underdånigst

ALFE, LAGERHEIM

FREDRIK von ROSEN

C. M. FALLENIUS

OLOF A. SÖDERBERG

DAN. BROSTRÖM

Schvan

BILAGOR.

124

Bil. 1

Förslag

tiii

Tredje

hufvudtiteln

Utrikesdepartementet.

Kronor

Ministern för utrikes ärendena........... 30,000 *

Utrikesdepartementet................ 100,500 **

Beskickningar och konsulat............. 841,200***

Diplomat- och konsulsaspiranter........... 36,000

Militär- och marinattachéer, förslagsanslag...... 18,300

Ersättningar till olönade konsuler och vicekonsuler

förslagsanslag .... •..........• • • 46,000

Skrifmaterialier, expenser, ved, ljus m. m., förslagsanslag 112,000

Extra utgifter, förslagsanslag............ 31,000

Rese- och flyttningsersättning, inspektioner, tillfälliga

uppdrag, förslagsanslag.............. 60,000

Ekiperingspenningar, förslagsanslag......... 15,000

Hemliga utgifter.................. 40,000

(xodtgörelse af kostnader för sjöfolk och nödställda

svenska undersåtar m. m.............- 35,000

Svenska kyrkan i Paris.......... 2,950

Summa kronor 1,367,950

Afgår heräknad inkomst af expeditionsafgifter .... 17,950

Summa kronor 1,350,000

** därest samtliga beräknade ålderstillägg komma att utgå, ökas beloppet med

5,400 kr.

*** därest vicekonsuln i Tokio utnämnes till konsul därstädes, ökas beloppet

med 1,800 kr., samt därest samtliga beräknade ålderstillägg komma att utgå, med

ytterligare 8,400 kr.

125

Bil. 2.

Förslag- till stat

för

Utrikesdepartementet

1 kabinettssekreterare

1 afdelningschef . . .

3 d:o ...

1 förste sekreterare .

2 d:o

1 förste arkivarie . .

1 andre sekreterare .

5 d:o

1 andre arkivarie . .

1 renskrifvare, arfvode

3 d:o d:o

1 förste vaktmästare .

1 vaktmästare ....

3 d:o ....

1 portvakt .....

Lön

Tjänst-

görings-

penningar

Summa

Kronor

6,600

3,600

10,200

5,400

2,400

7,800

16,200

7,200

23,400

3,600

1,800

5,400

7,200

3,600

10.800

3,600

1,800

5,400

2,400

1,200

3,600

12,000

6,000

18,000

2,400

1,200

3,600

—

—

1,200

—

—

3,600

900

600

1,500

600

600

1.200

1,800

1,800

3,600

600

600

1,200

Summa kronor 100,500

tj änstgöringspenningarna

kunna efter 5 år höjas

med 600 kr.

arfvodet kan hvart femte

år höjas med 150 kr., intill

1,650 kr.

jämte fri hostad.

lönen kan efter fem år

höjas med 150 kr. och efter

ytterligare fem år, likaledes

med 150 kr.

jämte fri hostad.

Villkor för åtnjutande af ofvannämnda aflöningsförmåner:

l:o) tjänsteman skall vara underkastad den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet

eller de jämkningar i åligganden, som vid en möjligen inträdande förändrad organisation

af utrikesdepartementet eller eljest kunna varda stadgade;

2:o) tjänstgöringspenningar få uppbäras endast för den tid, tjänstens innehafvare

verkligen tjänstgjort eller åtnjutit semester, men skola för den tid, han eljest

varit från tjänstgöring befriad, utgå till den som tjänsten förrättat;

3:o) den, som af sjukdom hindras att sin tjänst förrätta, äger uppbära hela

lönen; men den, som eljest undfår ledighet för svag hälsas vårdande, enskilda angelägenheter

eller särskilda uppdrag, kan förpliktas att under ledigheten utöfver sina

tjänstgöringspenningar afstå så mycket af lönen, som för tjänstens förrättande erfordras

eller eljest pröfvas skäligt;

126

4:o) tjänsteman skall vid sjukdomsfall, eller när det erfordras för beredande af

semester, vara skyldig att bestrida befattning i högre lönegrad i departementet,

samt i likställd eller högre lönegrad vid beskickning eller konsulat, mot åtnjutande

af de för befattningen anslagna tjänstgöringspenningar eller ortstillägg eller af

däremot svarande belopp i stället för egna tjänstgöringspenningar, dock ej under

längre tid än tre månader af ett kalenderår;

5:o) där förhöjning af lönen eller tjänstgöringspenningarna efter viss tids fortsatt

innehafvande af samma tjänst är enligt stat medgifven, inträder tidpunkten

för förhöjningen efter det i staten bestämda antal år, under villkor att innehafvaren

under minst fyra femtedelar af denna tid själf bestridt egen eller på grund af

förordnande annan statens tjänst, dock att härvid icke må föras honom till last den

tid, han åtnjutit semester, samt att förhöjningen ej får inträda förrän vid början af

kalenderåret näst efter det, då den stadgade tjänsteåldern blifvit uppnådd; börande

tjänsteinnehafvare därvid tillgodoräknas ej mindre den tid, han före den nya statens

utfärdande bestridt innehafvande tjänst å den gamla staten, än äfven den tid, han

inom samma eller motsvarande lönegrad tjänstgjort inom utrikesdepartementet eller

annat departement eller i annat statens ämbetsverk eller ock varit anställd i motsvarande

befattning vid beskickning eller konsulat;

6:o) tjänsteman skall hafva rättighet och skyldighet att med hel pension från

allmänna indragningsstaten afgå från tjänsten vid uppnådda 65 lefnadsår och 35

tjänsteår, Kungi. Maj:t dock obetaget att låta med afskedet anstå, därest och så

länge den pensionsberättigade pröfvas i tjänsten kunna på ett fullt tillfredsställande

sätt gagna det allmänna; likväl skall tjänsteman, som varit anställd vid beskickning

eller konsulat i Ostasien minst tio år, äga rätt till pension redan vid uppnådda

60 lefnadsår och 30 tjänsteår;

7:o) hel pension skall utgöra oafkortad lön med den begränsning, att den icke

i något fall må öfverstiga 6,000 kronor;

8:o) tjänsteman, som uppnått den för hel pension stadgade lefnadsålder men icke

det för rätt till sådan pension föreskrifna antal tjänsteår, skall vara skyldig att ur

tjänsten afgå men berättigad att, därest tjänsteårens antal icke understiger tio,

erhålla pension till afkortadt belopp i förhållande till antalet tjänsteår;

9:0) tjänsteman, som icke uppnått den för hel pension stadgade lefnadsålder, skall,

där han efter fem på hvarandra följande år i följd af sjukdom, vanförhet eller lyte

varit ur stånd att tjänstgöra, hafva rättighet och skyldighet att från tjänsten afgå

med pension beräknad sålunda, att, därest antalet tjänsteår uppgår till det för hel

pension föreskrifna antal, pensionen utgår med helt belopp, hvaremot i annat fall

pensionen afkortas i förhållande till tjänsteårens antal, men dock icke i något fall

må understiga tre fjärdedelar af det vid tiden för afgången för tjänstemannen

gällande pensionsnnderlag;

10:o) tjänsteman skall vara skyldig att vid inträde på den nya lönestaten

underkasta sig de förändrade bestämmelser rörande pensionering, som kunna varda

stadgade;

11) intill dess ny allmän författning angående civila tjänsteinnehafvares rätt

till pension trädt i kraft, skall å löneförmånerna för enhvar tjänsteman afgå och

åt statsverket besparas följande belopp för år räknadt, nämligen:

för kabinettssekreterare.............. 360 kronor.

> afdelningschef................. 290 >

> förste sekreterare ............... 125 >

> förste arkivarie................125 »

127

för andre sekreterare................ 70 kronor.

» andre arkivarie................ 70 >

> förste vaktmästare............... 25 >

» vaktmästare..................

i första lönegraden......... 15

> andra > 20 >

» tredje » 25 >

» portvakt.................... 20 >

13:o) med befattning inom departementet må ej förenas annan tjänst å

rikets, riksdagens eller kommunens stat, ej keller annan tjänstebefattning, med

mindre den finnes icke vara hinderlig för fullgörande af tjänstgöringen inom departementet,

dock att tjänsteman, som vid den nya löneregleringens inträdande redan

innehar tjänst utom departementet, må densamma bibehålla, så länge den icke är

för tjänstgöring i departementet hinderlig; samt

iHå 14:o) ifråga om lönegrad skola mot hvarandra svara: chargé d’affaires och

generalkonsul mot kabinettssekreterare, legationsråd och konsul mot afdelningschef,

samt legationssekreterare och vice konsul mot förste sekreterare.

128

Bil. 3.

Förslag till stat

för

Beskickningar och Konsulat

Europa

Lön

Hyres-

Orts-

Summa

bidrag

tillägg

Kronor

Belgien

Antwerpen

Generalkonsul......

6,600

3,000*

5,400

15,000

Summa kronor 15,000

Danmark

Köpenhamn

Minister........

9,000

6,600*

16,800

32,400

Legationssekreterare . . .

3,600

1,500

2,100

7,200

Olönad konsul

Yicekonsul.......

3,600

_

1,200

4,800

Summa kronor 44,400

Frankrike

Paris

f fri 1

\ bostad j

Minister........

9,000

36,600

45,600

Legationsråd......

5,400

2,700

5,100

13,200

Handelsattaché, arfvode .

—

—

—

13,200

Kanslist, arfvode . . . .

—

—

—

3,600

Summa kronor 75,600

Italien

Bom

Chargé d''affaires . . . .

6,600

3,600*

7,800

18,000

Kanslist, arfvode . . . .

—

—

—

3,600

Summa kronor 21,600

Nederländerna

Botterdam

Generalkonsul......

6,600

3,600*

7,800

18,000

kanslilokal

kanslilokal

jas med 300 kr., intill

kanslilokal

an hvart tredje år höjas

med 300 kr., intill

kanslilokal

Summa kronor 18,000

129

Norge

Lön

Hyres-

Orts-

Summa

Kristiania

bidrag

tillägg

Kronor

Minister.......

. 9,000

6,600*

16.800

32,400 * innefattar kostnaden för

kanslilokal

Legationssekreterare . .

. 3,600

1,500 2,100

Summa kronor

7,200

39,600

Ryssland

S:t Petersburg

Minister........

9,000

11,400*

36,600

57,000 * innefattar kostnaden för

kansliiokal

Legationsråd......

. 5,400

2,700

5,100

13.200

Handelsattaché, arfvode .

—

—

—

13,200

Kanslist, arfvode . . . .

Helsingfors

3,600 kan hvart tredje år hö- jas med 300 kr., intill

4,800 kr.

Generalkonsul......

6,600

3,000*

5,400

15,000 * innefattar kostnaden för

kanslilokal

Kanslist, arfvode . . . .

Moskva

2,400 kan hvart tredje år hö- jas med 300 kr., intill

3,600 kr.

Konsul.........

5,400

2,700*

5,100

13,200 * innefattar kostnaden för

kanslilokal

Riga

Konsul.........

5,400

2,700* 5,100 13,200 * innefattar kostnaden för

Summa kronor 180,800 kanslilokal

Spanien

Madrul

Chargé d’affaires . . . .

6,600

3,600*

7,800

18,000 * nnefattar kostnaden för

kanslilokal

Kanslist, arfvode . . . .

Summa kronor

3,600 kan hvart tredje år hö-

01 /.a.. Jas me<i 300 kr., intill

21,600 4.800 kr.

Storbritannien

London

Minister.......

9,000

11,400*

36,600

57,000 * innefattar kostnaden för

kanslilokal

Legationsråd......

5,400

2,700

5,100

33,200

Handelsattaché, arfvode .

—

—

—

13,200

Kanslist, arfvode . . . .

—

—

—

3,600 kan hvart tredje år hö- jas med 300 kr., intill

Konsul........

5,400

2,700

5.100

13,200 4’8°°kr-

Yicekonsul.......

3,600

1,500

2,100

7,200

Glasgow

Konsul.......

5,400

2,700*

Summa

5,100 13,200 * innefattar kostnaden för

, kanslilokal

kronor 120,600

9

130

Turkiet T Hyres- Orts- Summa

Jj0n bidrag tillägg Kronor

Konstantinopel

Chargé d’afFaires .... 6,600 { bostad} 14,400

Handelsattaché, arfvode . —_—_— 10,800

Tyska Riket

Berlin

Minister........

9,000

Summa kronor

9,600* 29,400

25,200

48,000

Legationsråd......

Handelsattaché, arfvode .

Kanslist, arfvode ....

5,400

2,100

3,300

10.800

10,800

3,600

Hamburg

Olönad konsul

Vicekonsul.......

3,600

1,200

1,200

6,000

Lubeck

Olönad konsul

Vicekonsnl.......

3.600

1,200

1,200

6.000

Österrike-Ungcrn

Summa kronor

85.200

Wien

Chargé d’affaires ....

6,600

4,200*

10,200

21,000

Afrika

Summa kronor 21,000

Brittiska Sydafrika

Kapstaden

Generalkonsul. ..''...

6,600

4,200*

10,200

21,000

Amerika

Summa kronor 21,000

Amerikas Förenta Sta- ter

Washington

Minister........

9,000

9,000*

27,000

45,000

Legationssekreterare . . .

3,600

2,100

4,500

10,200

New-York

Olönad konsul

Vicekonsul .......

3,600

1,800

3,600

9,000

Summa kronor 64,200

innefattar kostnaden för

kanslilokal

kan hvart tredje är höjas

med 300 kr., intill

4,800 kr.

* innefattar kostnaden för

kanslilokal

* innefattar kostnaden för

kanslilokal

* innefattar kostnaden för

kanslilokal

131

Argentinska Republiken

Lön

Buenos Ayres

Hyres- Orts- Summa

bidrag tillägg Kronor

Chargé d’affaires ....

0,600

4,200* 10,200

21,000

Mexikos Förenta Stater

Summa kronor 21,000

Mexiko

Chargé d’affaires ....

6,600

4,200* 10,200

21,000

Asien

Summa kronor 21,000

Japan

Tokio

Minister........

9,000

7,800* 22,200

39,000

Vicekonsul.......

3,600

1,800 3,600

9,000

Summa kronor 48,000

Kina.

Shanghai

Generalkonsul......

6,600

4,200* 10,200

21,000

Handelsattaché, arfvode .

—

- -

13,200

Australien

Summa kronor 84,200

Sydney

Konsul.........

5,400

2,700* 5.100

13,200

kanslilokal

kanslilokal

kanslilokal

lärest vicekonsuln behärskar

japanska språket,

uppbär han ett

arfvode af 1,200 kr.

Sådan vicekonsul kan

befordras till konsul

på platsen, i hvilket

fall lönen höjes till

5.400 kr.

kanslilokal

Summa kronor 18,200

kanslilokal

Villkor för åtnjutande af ofvannämnda aflöningsförmåner:

l:o) tjänsteman skall vara underkastad den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet

eller de jämkningar i åligganden, som vid möjligen inträdande förändrad organisation

af rikets representation i utlandet eller eljest kunna varda stadgade;

2:o) ortstillägg får uppbäras endast för den tid, tjänstens innehafvare verkligen

tjänstgjort eller åtnjutit semester, men skall för den tid, han eljest varit från

tjänstgöring befriad, utgå till den, som tjänsten förrättat, med det undantag, att af

ministers ortstillägg endast Vs får uppbäras af den honom företrädande chargé d’affaires

men återstående 2/a besparas åt statsverket;

3:o) den, som af sjukdom hindras att sin tjänst förrätta, äger uppbära hela

lönen, men den, som eljest undfår ledighet för svag hälsas vårdande, enskilda ange

-

132

lägenheter eller särskilda uppdrag, kan förpliktas att under ledigheten, utöfver sitt

ortstillägg, afstå så mycket af lönen, som pröfvas skäligt;

4:o) tjänsteman skall, när det erfordras för beredande af semester, vara skyldigratt

bestrida befattning i likställd eller högre lönegrad i departementet, vid beskickning

eller konsulat: därest han är anställd vid samma beskickning eller konsulat,

utan särskild godtgörelse; i annat fall mot åtnjutande af ett mot de för befattningen

anslagna tjänstgöringspenningar eller ortstillägg svarande belopp, med

afstående af eget ortstillägg, dock att den, som under ministers semester förordnas

att såsom chargé d’affaires förestå beskickning, icke må åtnjuta högre belopp än

som motsvarar Vs af ministers ortstillägg;

5:o) tjänsteman skall vid sjukdomsfall vara skyldig att bestrida befattning i

likställd eller högre grad i departementet, vid beskickning elleT konsulat, mot åtnjutande

af do för befattningen anslagna tjänstgöringspenningar eller ortstillägg i

stället för eget ortstillägg, dock att den, som under ministers semester förordnas att

såsom chargé d’affaires förestå beskickning, icke må åtnjuta högre belopp än som

motsvarar Vs af ministers ortstillägg;

6;o) den, som af sjukdom hindras att sin tjänst förrätta, äger uppbära det

tjänsten tillagda hyresbidrag; den, som för svag hälsas vårdande, enskilda angelägenheter

eller särskilda uppdrag undfår ledighet, äger likaledes under ledigheten

åtnjuta hyresbidraget i högst 6 månader, semester inräknad, men kan, därest ledigheten

vidare utsträckes, förpliktas att afstå hela hyresbidraget eller så stor del

däraf, som pröfvas skäligt:

7:o) tjänsteman, som förordnas att bestrida befattning vid beskickning eller

konsulat på annan ort, än där han är anställd, äger att, mot afstående af det

till egen tjänst anslagna hyresbidrag, därest sådant utgår, åtnjuta det befattningen

tillagda hyresbidrag eller ett däremot svarande belopp;

8:o) tjänsteman skall hafva rättighet och skyldighet att med hel pension från

allmänna indragningsstaten afgå från tjänsten vid uppnådda 65 lefnadsår och 35

tjänsteår, Kungl. Maj:t dock obetaget att låta med afskedet anstå, därest och så

länge den pensionsberättigade pröfvas i tjänsten kunna på ett fullt tillfredsställande

sätt gagna det allmänna; likväl skall tjänsteman, som varit anställd vid beskickning

eller konsulat i Ostasien minst tio år, ega rätt till pension redan vid uppnådda

60 lefnadsår och 30 tjänsteår;

9;0) hel pension skall utgöra oafkortad lön, dock med den begränsning, att

den icke i något fall må öfverstiga 6,000 kronor;

10:o) tjänsteman, som uppnått den för hel pension stadgade lefnadsalder, men

icke det för rätt till sådan pension föreskrifna antal tjänsteår, skall vara skyldig

att nr tjänsten afgå men berättigad att, därest tjänsteårens antal icke understiger

tio, erhålla pension till oafkortadt belopp i förhållande till det mindre antalet

tjänsteår;

ll:o) tjänsteman, som icke uppnått den för hel pension stadgade lefnadsålder, skall,

där han efter fem på hvarandra följande år i följd af sjukdom, vanförhet eller lyte

varit ur stånd att tjänstgöra, hafva rättighet och skyldighet att från tjänsten afgå

med pension beräknad sålunda, att, därest antalet tjänsteår uppgår till det för hel

pension föreskrifna antal, pensionen utgår med helt belopp, hvaremot i annat fall

pensionen afkortas i förhållande till tjänsteårens antal men dock icke i något fall

må understiga tre fjärdedelar af det vid tiden för afgången för tjänstemannen

gällande pensionsunderlag;

133

12:o) tjänsteman skall vara skyldig att vid inträde pä den nya lönestaten

underkasta sig de förändrade bestämmelser rörande pensionering, som kunna varda

stadgade;

13:o) intill dess ny allmän författning angående civila tjänsteinnehafvares rätt

till pension trädt i kraft, skall å löneförmånerna för enhvar tjänsteman afgå och

åt statsverket besparas följande belopp för år räknadt, nämligen:

för minister.............

........ 360 kronor

» chargé d’affaires........

........ 360 »

» generalkonsul ..........

........ 360 »

> legationsråd...........

........ 290 .

> konsul .............

........ 290 »

> legationssekreterare .......

........125 »

» vice konsul...........

........125 »

14:o) med befattning vid beskickning eller konsulat må ej förenas annan

tjänst; icke heller må tjänsteman drifva handel eller annat näringsyrke.

15:o) ifråga om lönegrad skola mot hvarandra svara; chargé d’affaires och

generalkonsul mot kabinettssekreterare, legationsråd och konsul mot afdelningschef,

samt legationssekreterare och vice konsul mot förste sekreterare.

134

Bil. 4.

Beräkning rörande förslagsanslaget till skrifmaterialier,

expenser, ved, ljus m. m.

Kronor

Skrifmaterialier....................10,000

Ved, ljus, vatten m. m.*................ 9,500

Underhåll af inventarier m. m.**............10,000

Prenumerationskostnader, inköp af böcker, kartor och

trycksaker..................... 20,000

Tryckningskostnader och inbindning........... 6,000

Postporto....................... 20,000

Telegrafporto..................... 20,000

Telefoner....................... 4,000

Fraktkostnader.................... 1,000

Hyra, uppvärmning och belysning af kanslilokal för konsulatet

i London.................. 6,000

Diverse utgifter.................... 5,500

Summa 112,000

* För departementets lokaler, utrikesministerns bostad, beskickningshusen i

Paris och Konstantinopel.

** Beräkningen är gjord under förutsättning att utgifter för njmppsättning utgå,

såsom extra anslag.

135

Bil. 5.

Förslag

till

Expeditionstaxa för beskickningar och konsulat

Afmönstring af sjöfolk jämte anteckning om afmönstringen å sjömans-

Kr.

öre

rullan............................

Afskrift jämte bestyrkande:

1

50

intill ett ark.........................

6

—

för hvarje af de öfriga....................

Ansökningar, se uppsättande

4

—

Anteckning å vederbörande fartygshandlingar om befälhafvareombyte .

Attest, se Intyg

Autorisation af skepps- eller maskindagbok jämte intyg om den äldre

5

dagbokens uppvisande och den nyas utfärdande.........

Bekräftelse (legalisation) af myndighets, ämbetsmans eller enskild per-

3

—

sons underskrift........................

Bestyrkande af afskrift:

4

—

intill ett ark.........................

5

—

för hvarje af de öfriga....................

Bestyrkande af öfversättning:

3

—

intill ett ark .........................

8

—

för hvarje af de öfriga....................

Certifikat, se Intyg

Förklaringar, se Upptagande

5

“

Förordnande af besiktnings- och värderingsman...........

Förskotterande eller utlägg af egna medel för enskilda personer, för

såvidt räntegodtgörelse icke beräknas enligt § *

den på platsen vanliga provision, dock icke öfver 6 %

Förvarande under högst 6 månader af penningar, värdehandlingar eller

värdesaker:

för belopp eller värde icke öfverstigande 1,000 kr.:

5

1 %, dock icke under.................

för öfverskjutande belopp eller värde:

2

—

Va %, dock icke öfver.................

Förvarande under längre tid än 6 månader af penningar, värdehandlin- gar eller värdesaker:

för belopp eller värde icke öfverstigande 1,000 kr.:

500

2 %, dock icke under.................

för öfverskjutande belopp eller värde:

1 %

Infordrande och utbetalande eller öfversändande af penningar:

för belopp icke öfverstigande 1,000 kr.:

5

2 %, dock icke under.................

för öfverskjutande belopp:

1 %

5

* Här införes paragrafnumret ur den blifvande förordningen om beskickningar

och konsulat.

136

Kr.

öre

Införande i nationalitetsmatrikeln .................

_

Interims-nationalitetscertifikat...................

15

—

Intyg som i vissa länder erfordras för fartygs in- eller ntklarering . .

3

—

Afgift må, då för samma in- eller ntklarering erfordras ut- färdande af intyget i flera exemplar, blott beräknas såsom

för ett

Intyg att en person ännu lefver (lefnadsattest)...........

1

Intyg om införande i nationalitetsmatrikeln.............

2

—

Intyg (attest eller certifikat), andra slag..............

5

—

Kontrakt samt andra överenskommelser..........

10

_

Kvarlåtenskap, se Omhändertagande och Uppteckning

Legalisation, se Bekräftelse

Nationalitetsintyg (skyddsbref) ehvad det lyder å en person eller å

flera, börande till samma hushåll, för ett år..........

2

för längre tid intill tre år...................

5

—

Omhändertagande (utan eller enligt fullmakt) af frånvarande arfvinges

rätt jämte realisation af kvarlåtenskapen:

5 % af försäljningsbelopp, dock icke under.........

5

och icke öfver ..........

1.000

—

Omhändertagande (utan eller enligt fullmakt) af frånvarande arfvinges

rätt, realisation af kvarlåtenskapen icke inbegripen:

2 % af kvarlåtenskapens värde, dock icke under.......

5

och icke öfver ........

400

Pass gällande högst för ett år för resande, ehvad det lyder å en person

eller å flera, hörande till samma hushåll............

5

Protest..............................

6

—

Protokollsutdrag i brottmål....................

—

—

Protokollsutdrag, annat jämte utdragets bestyrkande:

intill ett ark.......................

3

för hvarje af de öfriga..................

2

—

Påmönstring af sjöfolk samt anteckning om påmönstringen å sjömans- rullan:

för hvar man.......................

1

50

Påskrift (visering) å handlingar, som ej äro nedan särskildt undan- tagna .............................

4

Påskrift å fartygs handlingar eller å skeppsdagbok, för så vidt icke

högre afgift enligt denna taxa är uttryckligen fastställd.....

1

Realisation af bärgadt gods:

5 ^ af försäljningsbeloppet, dock icke under . ........

5

och icke öfver .........

1,000

—

Realisation af kvarlåtenskap, se Omhändertagande

Sjöförklaring jämte vederbörandes hörande utan eller på ed.....

15

Sjömansrulla, ny.........................

10

—

Skyddsbref, se Nationalitetsintyg

10

Sundhetsbevis...........................

5

—

Undersökning och förhör i brottmål................

—

—

137

Kr.

öre

Uppsättande af ansökningar eller andra i denna taxa icke särskildt om- nämnda handlingar:

intill ett ark.......................

10

—

för hvarje af de öfriga..................

Upptagande af muntliga förklaringar i enskildas angelägenheter (utom

7

—

sjöförklaringar och protester)..................

10

—

Upptagande af förklaringar i tvister mellan befälhafvare och besättning

Upptagande af förklaringar, afgifna för bibehållande af svensk med-

—

—

borgarrätt ..........................

Uppteckning, inkassering, utbetalande eller öfversändande af kvarlå- tenskap (äfven då sådan utgöres af lifförsäkringsbelopp):

1 % af beloppet eller värdet, dock icke under........

5

—

och icke öfver .........

Uppteckning och hemsändande af kvarlåtenskap efter befälhafvare eller

200

—

någon af besättningen å svenskt fartyg.............

Utbetalande och öfversändande af penningar eller öfversändande af

värdehandlingar eller värdesaker:

för belopp eller värde icke öfverstigande 1,000 kr.:

1 %, dock icke under.................

för öfverskjutande belopp eller värde:

Vs *

Visering, se Påskrift

Ämbetsåtgärd utom stationen jämte den i taxan fastställda afgift:

godtgörelse för resekostnad och dagtraktamente enligt § * . . .

Ämbetsåtgärd utom ämbetsrummet jämte den i taxan fastställda afgift

2

för första timmen.....................

4

—

för hvarje timma däröfver.................

2

—

dock för hel dag icke mera än...............

Öfversättning:

16

—

intill ett ark.......................

10

—

för hvarje af de öfriga ..................

därest ej högre afgift i allmänhet betalas till edsvuren trans- lator på platsen.

Öfversättnings bestyrkande, se Bestyrkande

Öfvervakande och granskning af kvarlåtenskaps realisation genom ve-

7

derbörande ortsmyndighet:

3 % af behållningen, dock icke under............

5

—

och icke öfver .............

Öfvervakande och granskning af realisation af bärgadt gods genom ve- derbörande ortsmyndighet:

600

1 Va % af behållningen, dock icke under...........

5

—

och icke öfver...........

500

—

* Här införes paragrafnumret ur den blifvande förordningen om beskickningar

ocb konsulat.

188

Bil. 6.

Förslag till instruktion för ämbets- och tjänstemännen

i utrikesdepartementet.

§ i

I

utrikesdepartementet äro anställda en kabinettssekreterare,

fyra afdelningschefer, tre förste.och sex andre sekreterare samt

en förste och en andre arkivarie. Dessa ämbets- och tjänstemän

utnämnas af Konungen.

Afdelningarna äro rättsafdelningen, handelsafdelningen, personalafdelningen

och arkivafdelningen.

§ 2.

Kabinettssekreteraren åligger:

att biträda ministern för utrikes ärendena vid den politiska

korrespondensen;

att till föredragning inför Kungl. Maj:t eller afgörande af ministern

bereda de mål och ärenden, som icke handläggas af departementets

afdelningar;

att föra protokoll inför Kungl. Maj:t vid föredragning af ministeriella

ärenden, därest icke för särskildt fall annan person därtill

förordnas;

att i enlighet med kungl. förordningen den 8 juli 1905 för

utrikes bosatta svenska undersåtar utfärda äktenskapscertifikat;

att underteckna utgående expeditioner, som endast utgöra missiv,

äfvensom pass samt legalisationer och öfriga intyg, som af

departementet meddelas;

att i allmänhet vaka öfver arbetets behöriga gång och hafva

tillsyn däröfver, att ämbets- och tjänstemän samt betjäning inom

departementet noggrannt fullgöra sina tjänsteåligganden;

att till ministern afgifva förslag till närmare föreskrifter med

afseende å arbetet inom departementet äfvensom till semesterfördelning

för departementets personal;

139

att fördela andre sekreterarne till tjänst å rätts-, handels- och

personalafdelningarna med iakttagande däraf, att en hvar af dem

så vidt möjligt kommer att minst sex månader i sänder tjänstgöra

på hvarje afdelning.

§ 3.

Frågor rörande organisationen af beskickningar eller konsulat

eller ändring i de för utrikesdepartementet, beskickningarna

och konsulaten gällande förordningar eller allmänna instruktioner,

böra af kabinettssekreteraren beredas efter samråd med samtliga

afdelningschefer.

§ 4.

Afdelningschef åligger:

att till föredragning inför Kungl. Maj:t eller afgörande af

ministern bereda de mål och ärenden, som handläggas af afdelningen,

samt i dem afgifva förslag till beslut;

att i frågor, hvilka falla inom afdelningens verksamhetsområde,

utarbeta de förslag och utlåtanden, som anbefallas, med rätt och

plikt att själfmant föreslå vidtagandet af åtgärder som må synas af

omständigheterna påkallade;

att draga försorg om, att nödiga upplysningar om ärenden

och förhållanden, som falla inom området för afdelningens verksamhet,

meddelas beskickningar och konsulat;

att i särskild liggare låta anteckna sådana utaf afdelningen

expedierade beslut, hvilka synas böra tjäna till ledning vid åtgörande!

af likartade frågor;

att i viktigare ärenden granska koncepten till afdelningens

afgående skrivelser samt underteckna skrivelser till enskilda

personer;

att ansvara för och utöfva närmaste tillsyn däröfver, att de

arbeten, som åligga afdelningen, med behörig noggrannhet och

skyndsamhet utföras.

§ 5.

Förste sekreterare åligger:

att hålla förteckning öfver mål och ärenden, som skola i

statsrådet föredragas, samt skyndsamt expediera remisser;

att inför Kungl. Maj:t i statsrådet samt i tillförordnad regering

föra protokoll och för dess riktighet ansvara;

att granska de koncept, som afdelningschef ej förbehåller

sig;

att öfvervaka renskrifning, kollationering och'' afsändande af afgående

skrivelser med tillhörande bilagor.

140

§ 6.

1. Eättsafdelningen har att handlägga ärenden rörande statsöfverhöghet,

statsformer, neutralitet, skiljedom, industriell, litterär

och artistisk ägandterätt, medicinal- och veterinärväsen, sociala

och samhällsfrågor, in- och utvandring, fångvård och polisväsen,

sjukvård, hemsändande af fattiga och utvisning, efterforskningar

och extraditioner, delgifning af rättshandlingar, handräckning åt

domstol, nationalitet, värnplikt, personrättsliga förhållanden, diplomaters

och konsulers privilegier, arf och pensioner, äfvensom

frågor om ersättning för understöd åt sjöfolk och nödställda svenska

undersåtar, för utgifter för hemsändande af förbrytare samt för

hemförande från utrikes ort af sjöfolk.

2. Afdelningschefen åligger särskildt:

att med uppmärksamhet följa sådana internationella aftal,

hvilka ur annan synpunkt än handelns, sjöfartens eller andra näringars

kunna äga intresse.

att besluta i frågor om användningen af de till departementets

förfogande ställda medel för godtgörande af utgifter för sjömän

och nödställda svenska undersåtar samt för hemsändande af förbrytare.

3. Afdelningens förste sekreterare åligger särskildt:

att bereda och föredraga de ersättningsärenden, som afdelningschefen

enligt mom. 2 äger att afgöra, med rätt och skyldighet

att, därest afdelningschefens beslut icke öfverensstämmer

med hans åsikt, anmäla sin skiljaktiga mening, som bör intagas

i ett särskildt protokoll.

§ 7.

1. Handelsafdelningen har att handlägga ärenden rörande handel,

sjöfart och industri, jordbruket och dess binäringar, fiske,

finansväsen och ekonomiska frågor, mått, mål och vikt, tullar,

skatter och acciser, kommunikationsväsen, lots- och fyrväsen, skeppsmätning,

pristäflingar, uppfinningar och anbud, samt att bearbeta

inkommande kommersiella upplysningar och sörja för deras befordran

till de myndigheter, korporationer eller enskilda, som

däraf böra erhålla kännedom.

2. Afdelningschefen åligger särskildt:

att med uppmärksamhet följa sådana internationella aftal,

hvilka för handel, sjöfart eller andra näringar kunna äga intresse.

3. Afdelningens förste sekreterare åligger särskildt:

141

att föra protokoll vid det i § 9 omförmälda liandelsrådets

sammanträden.

§ 8.

1. Personalafdelningen kar att handlägga ärenden rörande

det kungl. huset, audienser, ceremoniel, utnämningar, afsked,

tjänstledigheter och förordnanden, främmande makters beskickningar

och konsulat, utmärkelsetecken och belöningar, rekommendationer,

militärväsen, svenska föreningar i utlandet, statens fastigheter,

donationer, gåfvor och insamlingar, utskylder och böter,

civilståndsuppgifter samt förvaltningen och redovisningen af de

å riksstatens tredje hufvud titel anvisade medel.

2. Afdelningschefen åligger särskildt:

att, på sätt här nedan närmare bestämmes, under inseende

af ministern för utrikes ärendena men på eget ansvar, förvalta

och redovisa de å riksstatens tredje hufvudtitel anvisade medel.

a. Han kvitterar från statskontoret rekvirerade medel, indrager

den vid beskickningarna och de lönade konsulaten skeende

uppbörd och verkställer de utbetalningar, som böna med föreHämnda

tillgångar bestridas.

b. För indragning af uppbörden vid beskickningarna och de

lönade konsulaten, äfvensom för verkställande af utbetalningar

i utlandet, äger afdelningschefen att med ministerns bemyndigande

öppna räkning med utländska banker eller bankirer, som åtnjuta

yppersta förtroende. Alla på dessa banker eller bankirer dragna

växlar och anvisningar skola underskrifvas, utom af afdelningschefen,

jämväl af kabinettssekreteraren eller den hans befattning

utöfvar.

c. Räkenskaperna föras för kalenderår.

d. Utgifterna ske i allmänhet enligt en af ministern utfärdad

och af afdelningschefen kontrasignerad anordning. Utan sådan

anordning må bestridas utgifter för skrifmaterialier, tryckning,

öfversättningar, renskrifning, bränsle och lyshållning, möblers anskaffande

och underhåll, inköp och bindning af böcker och kartor,

fraktkostnader äfvensom smärre löpande utgifter.

e. Såsom verifikationer skola till räkenskaperna fogas, utom

vederbörliga kvitton, jämväl ministerns anordningar, där sådana

blifvit utfärdade, samt afskrifter af de nådiga stater och beslut,

på hvilka särskilda utgifter grunda sig; och skola, i fråga om

post- och telegrafporto, fraktutgifter, resekostnader samt utgifter för

utomordentliga beskickningar och tillfälliga uppdrag, såsom behöriga

kvittenser anses vederbörandes erkännande, att utgiften blifvit

142

godtgjord, hvarjämte i fråga om hemliga utgifter, hvilka i detalj

endast inför Konungen redovisas och således höra allenast m-ed

slutsumman för året i räkenskapen upptagas, ett protokollsutdrag,

utvisande att sådan redovisning ägt rum och angifvande slutsummans

belopp, skall vara tillfyllestgörande verifikation.

f. Räkenskaperna för ett förflutet år höra vara afslutade före

utgången af februari månad det nästföljande och skola omedelbart

efter afslutandet öfverlämnas till kammarrätten.

g. Afdelningschefen äger ätt, efter därtill af ministern lämnadt

bemyndigande, för räkenskapsföring och sifferrevision anlita erforderligt

biträde.

h. Hvad för penningförvaltande verks upphörd och redovisningsskyldighet

i allmänhet samt i fråga om meddelande af vissa

uppgifter är eller varder stadgadt, ställe sig afdelningschefen till

efterrättelse i tillämpliga delar; ägande ministern för utrikes ärendena

gifva de närmare föreskrifter för räkenskapernas uppställning

samt penningmedels indragning och utbetalning, hvilka kunna vara

erforderliga.

i. För kassaförvaltningen och räkenskapernas förande är afdelningschefen

ansvarig enligt lag. Göres anmärkning mot räkenskaperna

af kammarrätten eller Riksdagens revisorer, åligger det honom

att med äskad förklaring skyndsamt inkomma.

3. Afdelningens förste sekreterare åligger särskildt:

att ombesörja utskrifvande af pass, legaliseringar och öfrigä intyg,

som af departementet meddelas;

att föra liggare öfver den diplomatiska och konsulära personalen

samt däri noggrant anteckna alla utnämningar, förflyttningar,

tjänstledigheter och tillfälliga förordnanden.

§ 9-

1. Arkivafdelningen har

att vårda departementets arkiv med tillhörande samling af

aftal med främmande makter, börande i arkivet fortfarande bibehållas

alla handlingar för tiden från och med 1854;

att förelägga alla de på ''ett ärendes behandling inverkande upplysningar,

som stå att finna i departementets arkiv och bibliotek;

att kontrollera skötseln af beskickningarnas och konsulatens

arkiv samt föreslå härför nödiga instruktioner;

att vårda departementets bibliotek;

att förvara och redigera chiffern samt verkställa chiffrering

och dechiffrering;

143

att utgifva den moderna serien af »Sveriges traktater» samt ombesörja

redaktionen af departementets årliga publikationer;

att uppsätta och besörja expeditionen af sådana skrivelser,

hvilka sub titulo majestatis till främmande makter afgå, äfvensom

hålla förteckning öfver de titulaturer, som mellan Kung!. Maj:t

och främmande statschefer iakttagas;

att handlägga ärenden rörande undervisning, vetenskap och

konst samt det internationella utbytet af trycksaker;

att tillhandagå ämbetsmyndigheter och enskilda med de upplysningar

i tjänsten, som med ledning af tillgängliga handlingar

lämpligen kunna meddelas;

att till vederbörande utlämna de expeditioner, som skola af

parter och sökande afhämtas, samt utfärda diariibevis;

att på begäran meddela och bestyrka afskrifter af tillgängliga

handlingar under iakttagande af hvad tryckfrihetsförordningen

i sådant hänseende stadgar.

2. Afdelningschefen åligger särskildt:

att verkställa utredningar af historiskt eller politiskt innehåll;

att personligen hafva vården af departementets hemliga handlingar,

därest de icke stanna i ministerns eget förvar;

att tillse att registrering och klassificering af inkommande

och afgående handlingar äger rum i föreskrifven ordning;

att öfvervaka att hvarje mål befinner sig i fullständigt och

ordnadt skick samt att förteckningar, mållistor och register äro

riktigt förda;

att fördela inkommande mål och ärenden mellan de olika

afdelningarna.

3. Förste arkivarien åligger särskildt:

att verkställa registrering af inkommande och afgående skrifvelser

samt ansvara för diariernas riktighet och fullständighet;

att kontrollera de till hvarje inkommande handling hörande

bilagors antal och identitet samt tillse, att förutgående skriftväxling

i ett mål bifogas hvarje inkommen handling;

att tillse, att målen äro vederbörligt bundna samt föra föreskrifna

förteckningar, mållistor och register;

att föra de anteckningar, hvilka anbefallas för öfvervakande af

ärendenas gång;

att granska de koncept, som afdelningschefen ej förbehåller

sig;

att öfvervaka renskrifning, kollationering och afsändande med

tillhörande bilagor af afgående skrifvelser.

144

4. Andre arkivarien åligger särskild!;

att biträda förste arkivarien vid registrering och klassificering

af inkommande och afgående handlingar;

att vårda departementets bibliotek och hålla en fullständig

katalog öfver detsamma;

att föra förteckning öfver och besörja inbindning af de årliga

publikationer, af hvilka departementet bör äga fortlöpande

samlingar;

att ombesörja eller när så påfordras verkställa renskrifning

af koncept samt kollationera och efter undertecknandet expediera

afgående skrifvelser;

att ombesörja af sändandet till beskickningar och konsulat af

de författningar m. m., som skola tillhandahållas dem af departementet,

samt att ordna och fördela de trycksaker, som af dem insändas

;

§ 10.

Andre sekreterare åligger:

att biträda vid ärendenas beredning samt med uppsättning af

koncept;

att ombesörja eller när så påfordras verkställa renskrifning

af koncept samt kollationera och efter undertecknandet expediera

afgående skrifvelser.

§ Il

Ministern

för utrikes ärendena äger förordna behörig person

inom eller utom departementet att vara rättsafdelningens juridiska

biträde.

Detta biträde åligger:

att föra statsverkets talan i de mål, hvilka, i syfte att bereda

ersättning för statsverkets förskott för sjömän, jämlikt chefens

för rättsafdelningens beslut anhängiggöras mot vederbörande

far tygsrederier;

att biträda vid granskningen af beskickningschefers, konsulers

och andras räkningar å utgifter för sjömän, för nödställda svenska

undersåtar och för förbrytares hemsändande.

§ 12-

För att tillhandagå utrikesdepartementet vid behandlingen af

viktiga kommersiella angelägenheter skall finnas ett af 7 repre

-

145

sentanter för handel, sjöfart och andra näringar sammansatt handelsråd,

hvars medlemmar förordnas af Konungen på förslag af kommerskollegiet.

I rådets sammanträden, hvartill kallelse utgår från

ministern för utrikes ärendena, skola kabinettssekreteraren och

chefen för handelsafdelningen deltaga, den förre som ordförande,

då ministern ej själf leder förhandlingarna.

§ 13-

Alla till ämbetsverk, beskickningar och konsulat utgående expeditioner

skola, innan de framläggas till ministerns för utrikes ärendena

underskrift, vara kontrasignerade af kabinettssekreteraren, vederbörande

afdelningschef eller den sådan tjänst förrättar.

§ 14-

I öfrigt skola ämbets- och tjänstemän ställa sig till efterrättelse

de föreskrifter, som ministern för utrikes ärendena eller kabinettssekreteraren

med afseende å tjänstgöringen meddelar. De å afdelningarna

arbetande tjänstemän äro skyldiga att efterkomma

hvad af vederbörande afdelningschef varder dem i tjänsten anbefalldt.

När så påfordras, hör hvarje ämbets- och tjänsteman, utan

afseende å stadgad arbetsfördelning, lämna det biträde, som af

vederbörande påkallas.

§ 15.

Kenskrifvare och vakthetjänte äger ministern för utrikes ärendena

antaga och entlediga.

§ 16-

1. Semester ma, när sadant utan hinder för göromålens behöriga

gång kan äga rum, enligt fastställd fördelning åtnjutas af

kabinettssekreteraren, afdelningsclieferna, förste sekreterarne och

förste arkivarien under en och en half månad samt af andre sekreterarne

och andre arkivarien under en månad årligen.

2. Annan tjänstledighet må af ministern för utrikes ärendena

beviljas kabinettssekreteraren på högst fjorton dagar samt afdelningschef,

sekreterare och arkivarier på högst tre månader. Erfordras

längre tids tjänstledighet än nu är sagdt, skall ansökning därom

göras hos Konungen.

§ 17.

1. Då kabinettssekreteraren åtnjuter semester eller eljest under

tid, som ej öfverstiger fjorton dagar, är hindrad att förrätta sitt

ämbete, företrädes han, där ej Konungen annorlunda förordnar, af

10

146

den utaf afdelningscheferna, som ministern för utrikes ärendena

utser.

2. Erfordras vikarie till bestridande af afdelningschefsbefattning

under tid ej öfverstigande tre manader, äger ministern därtill

förordna förste sekreteraren på afdelningen, resp. förste arkivarien,

eller ock legationsråd eller konsul. Till vikarie för förste

sekreterare förordnar ministern andre sekreterare eller ock legationssekreterare

eller vicekonsul samt till vikarie för förste arkivarien

andre arkivarien. Är fråga om förordnande under längre tid

eller för andra, än nyssnämnda ämbets- och tjänstemän, skall därom

hos Konungen göras underdånig anmälan.

147

Bil. 7.

R M.

om Johnsonska donationsfonden.

Genom testamente den 22 april 1888 förordnade f. d. svenske

och norske generalkonsuln i Alexandria Josef Wilhelm Johnson

att, sedan hans dödsbo blifvit utredt genom i testamentet

förordnade utredningsmän och angifna legat utgått, vissa boet

tillhöriga värdehandlingar jämte boets öfriga behållning skulle

till utrikesdepartementet öfverlämnas, att af detsamma förvaltas

under kontroll af svenska statens revisorer, för bildandet af en

fond, hvars årliga afkastning (men ej kapitalet) skulle användas

till understöd åt sådana begåfvade unge män, hvilka ägnade sig

åt konsulsbanan och i utlandet ville studera handel och näringar;

att härvid i första rummet de unge män skulle komma i åtnjutande

af understöd, som vore ifödda i staden Jönköping, och i andra

rummet de, som vore födda i provinsen Småland, samt att antalet

af dem, som borde blifva delaktiga af nämnda understöd såväl som

det belopp, hvilket borde sökande tilldelas, finge efter pröfning

af de sökandes förtjänster af utrikesdepartementet bestämmas.

Sedan Johnson den 18 september 1888 aflidit och de för beredande

af gällande kraft åt testamentet erforderliga åtgärder

blifvit vidtagna, anbefallde Kungl. Maj:t statskontoret den 30 nov.

s. å. att öfvertaga förvaltningen af den utaf Johnson genom detta

testamente staten tillagda egendom såsom en särskild, under statskontoret

ställd fond, benämnd »Johnsonska donationsfonden», samt

att, i följd däraf, ej blott realisera de till egendomen hörande

tillgångar, i afseende å hvilka sådant kunde finnas nödigt

eller nyttigt, utan äfven i öfrigt vidtaga alla de åtgärder,

hvilka kunde vara erforderliga för bevakandet af Kungl. Maj:ts

och Kronans rätt och bästa med hänsyn till egendomen, äfvensom

148

att göra de genom realisationen inflytande penningemedlen fruktbärande

i enlighet med gällande föreskrifter angående förvaltningen

af de under statskontorets vård stående fonder och kassor.

I skrifvelse den 12 april 1890 anmälde statskontoret, att realiseringen

vore verkställd, och öfverlämna-de afskrifter af i statskontoret

öfver fonden förda räkenskaper, som utvisade, att fondens

tillgångar nämnda dag uppgingo till 180,209 ler. 22 öre.

Vid föredragning af ärendet i statsrådet den 20 påföljande juni

yttrade ministern för utrikes ärendena, att, då emellertid denna

summa äfven inbegrepe under året upplupna räntemedel, kunde

kapitalet i rundt tal beräknas till 180,000 kronor. Detta kapital

kunde antagas lämna en ränteafkastning af i rundt tal 6,700 kr.,

och således skulle, efter afdrag af legaten uppgående till 2,400

kr. pr år, det räntebelopp, som för närvarande kunde användas för

det af testator afsedda ändamålet, kunna beräknas till omkring

4,300 kr.

I enlighet med ministerns hemställan beslöt Kungl. Maj:t

dels godkänna statskontorets åtgärder, dels förordna:

att Johnsonska donationsfondens kapital skall anses uppgå till

180,000 kronor,

att af nämnda fonds årliga ränteafkastning tills vidare skall

utgå ett stipendium å 4,000 kronor att af ministern för utrikes

ärendena för ett eller flera år tilldelas någon svensk ung man,

som vunnit inträde å konsulsbanan, och hvars begåfning ingifver

förhoppning om en fortsatt framgångsrik utbildning i yrket, för

att sätta honom i tillfälle att, i enlighet med de föreskrifter, ministern

eger meddela, i utlandet studera handel och näringar; börande

vid stipendiets tillsättning bland kompetenta sökande företrädesrätt

tillkomma i första rummet sökande, som är född i staden

Jönköping, och i andra rummet sökande, som är född a annan ort

inom provinsen Småland,

att därjämte till bestridande af stipendiatens resekostnader

må af fondens ränteafkastning, enligt ministerns bestämmande, årligen

användas ett belopp af högst 500 kronor.

Den 11 oktober 1893 beslöt Kungl. Maj:t, att från och med 1894

det belopp, som enligt nådigt beslut den 20 juni 1890 får disponeras

till bekostande af stipendiatens resekostnad, må för år uppgå till

högst 1,500 kronor.

Fondens ställning vid 1905 års slut synes af följande tablå:

149

Debet.

Ingående balans:

Fondens tillgångar vid 1905 års

början:

Kontant behållning......

Utlånta medel........

Aktier............

Fordringar...........

Uppbörd:

Fondens inkomster:

Intressemedel..........

Utdelning å aktier.......

Kapitalvinst å obligationer . . .

Kronor. Sre.

3,561: 58

201,265: 17

1,500: —

1,295: 61 207,622: 36

7,497: 91

120: —

67 7,684: 58

Summa 215,306: 94

Kredit.

Kronor, öre.

Kassaräkningen

Utgifter ...................... 5,500: —

Utgående balans:

Fondens tillgångar vid 1905 års

slut:

Kontant behållning........ 5,309: 33

Utlånta medel.......... 201,695: 17

Aktier.............. 1,500: —

Fordringar......... 1,302: 44 209,806: 94

Summa 215,306: 94

150

Bil. 8.

P. M.

om Perafonden.

Svenska statens fastighet i stadsdelen Pera i Konstantinopel

tlef år 1757 genom svenske envoyéen därstädes, efter bemyndigande

af kanslikollegiet, inköpt för medel, som genom stamböcker, kollekter

och eljest insamlats i ändamål att i Konstantinopel uppföra en

luthersk kyrka. I det å tomten då befintliga hus inreddes emellertid

förutom kyrkan äfven bostad för beskickningen, i det att ministern

anmälde, att »det i anseende till turkarnes fanatism och den dåvarande

stränga regimen i Turkiet ej gått an att angifva huset

såsom kyrkans egendom eller där anordna en mer lysande kyrkoinrättning».

Beskickningshuset nedbrann i grund under en stor eldsvåda

1818. På tomten hlef sedermera under åren 1869—1870 ett fullständigt

nytt beskickningshus uppfördt, hvar jämte i egendomens

gräns åt Peragatan uppfördes bodlägenheter till uthyrning.

Sedan det för nybyggnaderna upptagna lånet blifvit genom

influtna hyror fullt slutbetaldt, anmälde vid regleringen af statsverkets

utgifter för år 1887 dåvarande ministern för utrikes ärendena,

att särskildt statsanslag för underhåll af fastigheten kunde

för framtiden undvaras. Alla utgifter för fastigheten hafva från

och med sistnämnda år bestridts af dess hyresafkastning, men

då is dessa utgifter ingått omkostnader för större reparationsarbeten,

uppnåddes först år 1890, att räkenskaperna kunde visa

öfverskott.

Den 22 juni 1892 beslöt Kungl. Maj:t, att ifrågavarande öfverskottsmedel

skulle med visst undantag tillsvidare fruktbargöras

genom inköp af räntebärande värdehandlingar och jämte hvad

af öfverskotten tillfälligtvis icke kunde på sådant sätt användas

deponeras i Sveriges riksbank under benämning »Medel influtna,

från kronans fastighet i Konstantinopel, till framtida disposition».

Den i riksbanken vid utgången af 1892 innestående fonden

utgjorde c:a 20,000 kronor. Sedermera ökades fonden så småningom,

så att den vid 1899 års utgång uppgick till c:a 67,000

kronor. År 1900 togs, jämlikt propositon af Kungl. Maj:t, soni

151

af Riksdagen bifölls, af fonden i anspråk ett belopp af 60,000

kr. såsom bidrag till kostnaderna för inköp af beskickningslius

i Paris. Pondens behållning vid utgången af år 1905 var omkring

15,000 kr.

Sammanlagda beloppet af hyrorna utgör efter en år 1905 verkställd

förhöjning af desamma, c:a 19,900 kronor om året. Ponden

har vidare inkomst genom räntor.

Med ifrågavarande belopp bestridas vissa årliga kostnader

för fastigheten, nämligen:

skatter........................ kr. 1,900

brandförsäkring.................. » » 500

trädgårdens och fastighetens underhåll, hvilka sistnämnda

kostnader i allmänhet de år, då icke

några särskilda störa; reparationer förekommit,

uppgått till................. » » 4,500

Härjämte utgår från fonden lönebidrag dels till

lutherska prästen i Bukarest......... » » 50

dels till pastor vid svenska kyrkan i Paris..... » » 1,169

Summa c:a kr. 8,119

152

Bil. 9.

P. M.

om kommerskollegiets befattning med vissa ersättnings

ärenden.

Ersättning- åt konsuler.

Svensk konsul eller vicekonsul har att jämlikt §§ 119, 121 och

124 konsulatförordningen eller eljest gällande föreskrifter eller

enligt hittills tillämpad praxis att hos kommerskollegiet (vicekonsul

genom resp. konsul) göra framställning om ersättning för nedan

angifna olika slags utgifter, som af konsul (eller vicekonsul) förskjutits,

eller om medverkan för utbekommande af honom eljest

tillkommande ersättning.

A) Utgifter för hemsändande af förbrytare i enlighet med föreskrifterna

i § 85 konsulatförordningen.

Enligt kungl. bref den 29 januari 1869 har fångvårdsstyrelsen

bemyndigats att af fångvårdsanslaget lämna ersättning för

förskott, som kommerskollegiet jämlikt gällande författningar utbetalt

för häktad svensk sjömans underhåll och hemförskaffande,

och till hvars godtgörande vederbörande rederi icke enligt lag kan

förpliktas. Härvid är att märka, att bemyndigandet afser allenast

ersättning för häktade svenske sjömän, under det i § 85 konsulatförordningen

förutsättes, att jämväl annan person (svensk eller

utländsk), som ombord å svenskt fartyg begått brott, skall eller må

häktas och hemsändas. Emellertid har fångvårdsstyrelsen icke vägrat

att bereda ersättning för konsulers utgifter för hemsändande af

häktade personer, äfven om desse icke varit svenske sjömän. Särskildt

må anmärkas, att fångvårdsstyrelsen i flera fall utbetalt

153

ersättning för underhåll under själfva strafftiden af i Kina häktad

svensk sjöman, som undergått honom af konsularrätten ådömdt

frihetsstraff. Ärenden angående ersättning för häktade personer

hafva emellertid förekommit jämförelsevis sällan. I de fall, då

fångvårdsstyrelsens ersättningsskyldighet varit otvetydig, har kollegiet

funnit sig kunna förskottsvis till konsulerna utanordna

ersättningsbeloppen, men i motsatt fall har kollegiet, först efter

det fångvårdsstyrelsen till kollegiet utbetalt ersättningsbeloppet,

remitterat detsamma till vederbörande konsul. Bestämmelserna i

detta ämne torde kräfva fullständigande.

B) Utgifter för sjöfolk.

1) Utgifter för svensk eller norsk sjöman, som i utländsk hamn

från svenskt fartyg afmönstrats eller efterlämnats under sådana

omständigheter, att antingen svenska staten eller svenskt rederi

enligt svensk lag skall bestrida kostnaderna för sjömannens underhåll

och hemförskaffande. Konsul skall i sådana fall under iakttagande

af tillbörlig sparsamhet lämna nödigt understöd, (§ 93

konsulatförordningen jmfrd med sjölagens 63, 64, 66, 86—88, 90—

92, 97 och 98 §§ samt kung!, förordningen den 17 april 1828).

2) Utgifter för svensk sjöman, som utomlands råkat i nöd utan

att vara berättigad till understöd eller hemförskaffning (§ 94 konsulatförordningen).

3) Utgifter för tysk, italiensk, brittisk eller dansk sjöman,

som genom sjukdom, skeppsbrott eller annorledes utan eget förvållande

utomlands kommit i nödställd belägenhet, under (eller

omedelbart efter) det han varit förhyrd å svenskt fartyg. Närmare

bestämmelser härom innehållas i § 95 konsulatförordningen

samt i de med Tyskland, Italien, Storbritannien och Danmark

afslutade deklarationer angående ömsesidigt understöd åt nödställde

sjömän.

Anm. Äfven om sådan främmande sjöman ej varit nödställd,

men ersättningsskyldighet ålegat redaren (särskildt för sjukvård),

har kommerskollegiet beviljat godtgörelse, hvilken sedan af Svea

hofrätt utdömts med utsträckt tillämpning af kungl. förordningen

17 april 1828.

4) Utgifter för annan utländsk sjöman, som under i 3) angifna

omständigheter kommer i nödställd belägenhet och ej kan

erhålla bistånd af sitt eget lands konsul eller ortens myndigheter

(§ 95 konsulatförordningen). (Se anm. under 3).

154

5) Utgifter för fortskaffande inom Sverige af svensk sjöman.

Enligt nådigt bref af den 22 april 1904 har Kungl. Maj:t

medgifvit att, därest konsul funnit sig böra fortskaffa svensk sjöman,

hvilken varit i saknad af egna medel, längre än till närmaste

svenska hamn, ehuru sjömannen ägt (blifva allenast till dylik

hamn fortskaffad, kollegiet skall äga, försåividt och i den mån efter

pröfning af omständigheterna i hvarje fall kollegiet därtill finner

skäl, af de för bestridande af utgifter för sjömän anvisade medel

utanordna ersättning, med skyldighet dock för kollegiet att därefter

vidtaga erforderliga åtgärder för beloppets återbekommande

från understödstagaren, därest anledning förekommer till antagande

att han i hemorten äger tillgång till förskottets återgäldande.

För att sätta kommerskollegiet i tillfälle att godtgöra sådana

utgifter, som svensk konsul på -grund af §§ 93, 94 och 95 konsulatförordningen

bekostar för sjömän tillika med konsuls räntegodtgörelse

för dylika utgifter, har kollegiet genom nådigt bref den 17

juni 1893 bemyndigats att hos statskontoret rekvirera härför erforderliga.

medel, hvilka statskontoret har att till kollegiet förskjuta.

Hvad af statskontoret sålunda årligen förskjutes skall

enligt samma nådiga bref intill ett belopp åf 2,700 kronor godtgöras

från anslaget till befrämjande i allmänhet af handel och

sjöfart (uppfördt bland ordinarie anslag å sjunde hufvudtiteln)

och skall statskontoret omedelbart efter hvarje års utgång

hos Kungl Maj:t till go''dtgörélse anmäla återstoden äf det förskjutna

beloppet. Från anslaget för sjöfolk håfva under de senaste

åren utanordnats följande sammanlagda belopp: år 1901 kr.

17,209,36, 1902 kr. 34,570,96, 1903 kr. 32,874,86, 1904 kr. 26,607,91

och 1905 kr. 17,474,». (I dessa belopp ingå dock jämjväl utgifter,

som förskjutits af andra än konsuler).

Från konsulerna till kommerskollegiet inkommande ärenden,

innefattande framställningar om ersättning för utgifter för sjömän,

behandlas inom kollegiet på hufvudsakligen följande sätt.

Sedan kollegiets juridiska biträde, som har till åliggande att fora

kollegiets talan i de mål, hvilka, i syfte att bereda ersättning för

statsverkets förskott för sjömän, jämlikt kollegiets beslut anhängiggöras

mot vederbörande fartygsrederier samt att biträda vid granskningen

af konsulers och andres räkningar å utgifter för sjömän,

för nödställda svenska, undersåtar och förbrytares hemsändande,

granskat ärendet, återställer han handlingarna till vederbörande

byrå med bifogande därvid af en skriftlig P. M., innefattande yttrande

angående dels de anmärkningar mot själfva ersättningsansprå

-

155

ket, hvartill lian må finna anledning, och i hvad mån han anser

den hegärda ersättningen höra utgå, dels ock huruvida och i hvad

mån beloppet hör infordras från vederbörande rederi, sjömannen

själf eller annan. Efter det ärendet underkastats ytterligare granskning

å sagda byrå, föredrages detsamma, af byråchefen inför generaldirektören,

som i dessa frågor har ensam beslutanderätt. Därest

beslutet innebär, att begärd ersättning skall till konsuln utgå,

justeras koncept till dels anordning till kollegiets kassakontor om

beloppets utbetalande af de medel, som böra för ändamålet anlitas,

dels skrifvelse till konsuln angående ersättningens beviljande och

hvad därvid synts vara att anmärka, dels och öfriga i ärendet erforderliga

skrifvelser. I anordningen meddelas, huruvida beloppet

skall i räkenskapen afskrifvas eller utgå förskottsvis.

I de fall, då fullt tydligt framgår, att konsulns ersättningsanspråk

helt och hållet eller i större eller mindre mån saknar fog,

afslås framställningen eller göres vederbörligt afdrag från det begärda

beloppet, och konsuln underrättas om anledningen till afslaget

eller till att afdrag skett. I andra fall, då icke fullt nöjaktig

utredning förebragts till ledning för ärendets bedömande, beviljas

konsuln ersättning under förutsättning, att nöjaktig sådan utredning

sedermera af konsuln afgifves. Då ärendet inkommer i

ett alldeles otillfredsställande skick, återremitteras detsamma till

konsuln, som då lämnas anvisning att i erforderliga delar komplettera

ärendet och därefter inkomma med ny framställning. I fråga

om olönade konsuler, boende å aflägsna orter, har sistnämnda tillvägagångssätt

endast i enstaka fall tillämpats och äfven eljest

jämförelsevis sällan förekommit. Sedan ersättningsärendet, hvad

konsulps rätt vidkommer, varit föremål för pröfning, tages i öfvervägande,

hvem den slutliga ersättningsskyldigheten för beloppet

åligger. Härvid är i första rummet att märka, att i det ofvan

åberopade kungl. brefvet af den 17 juni 1893 i sådant hänseende

föreskrifvits, att det skall åligga kollegiet att i de fall, där

rederier eller andra hafva skyldighet att ersätta af kollegiet förskotterade

belopp, ofördröjligen vidtaga erforderliga åtgärder för

beloppens indrifvande äfvensom deras redovisande till statsverket

å de medel, hvarifrån förskottet lämnats. Gifvetvis lärer sjöman,

som icke äger rätt till understöd, hafva skyldighet att återgälda

för honom utgifvet belopp, och skulle således med en sträng tolkning

af nyss angifna föreskrifter kollegiet hafva att i hvarje

fall låta anställa kraf mot sjöman om återfående af understödshelopp,

som han åtnjutit. Då emellertid erfarenheten visat, att

156

sjömännen endast undantagsvis kunna med kraf anträffas och

i öfrigt sällan äro i stånd att .gälda ersättningsbeloppen, har kollegiet

hittills tillämpat bestämmelserna på det sätt, att kollegiet

icke i andra fall än då alldeles särskild anledning förelegat mot

sjömännen själfva eller deras närmaste anhöriga låtit anställa

kraf. För nödställda sjömän utgifna belopp afskrifvas alltså omedelbart

i de allra flesta fall. Omedelbar afskrifning äger ock naturligtvis

rum i de fall, då utgiften jämlikt sjölagen är af beskaffenhet

att skola gäldas af allmänna medel. I de fall, då; jämlikt gällande

författningar det åligger rederi att gälda ett af konsul utgifvet

förskott, låter kollegiet genom vederbörande ortsmyndighet affordra

rederiet så stor del, som pröfvas lagligen åligga detsamma

eller, i fall af betalningsvägran, dess skriftliga förklaring i ämnet.

Stundom, då den betalningsskyldige funnits i Stockholm, har kollegiet

låtit anställa kraf hos honom under hand. Då det fordrade

beloppet inkommer till kollegiet, godtskrifves detsamma de medel,

hvarifrån det förskotterats. Vägrar rederiet att betala och grundar

denna vägran å skäl, som synas kollegiet vittna om oriktig tolkning

af gällande författningar eller om annan missuppfattning,

låter kollegiet härom meddela rederiet underrättelse med närmare

redogörelse angående vederbörande författnings rätta tolkning och

hittills tillämpad praxis, hvarjämte rederiet ånyo anmodas betala

beloppet vid äfventyr att rättegång eljest anställes. Därest

ej heller då betalning sker, äfvensom eljest i fall, då rederiets betalningsvägran

synes kollegiet icke kunna stödjas ens å missuppfattning,

utfärdas af kollegiet fullmakt för juridiska biträdet för

anhängiggörande af rättegång mot rederiet om beloppets utfående.

Enligt kungl. förordningen den 17 april 1828 skola tvistiga frågor

om skyldighet för skeppsrederier att ersätta den kostnad, som

genom konsulerna blifvit förskjuten till svenska å utrikes ort varande

nödställda sjömäns underhåll och hemförskaffande, upptagas

af Svea hofrätt. Svea hofrätt har omedelbart, såsom ofvan antydts,

upptagit mål angående ersättning för af kommerskollegiet förskjutna

dylika kostnader äfven i fall, som ej, strängt taget, varit hänförliga

under nämnda förordning, såsom då fråga varit om ej nödställd

sjöman eller utländsk, sjöman. I och för infordrande af

ersättning från fartygsrederier är erforderligt att äga tillgång till

uppgifterna i fartygsregistret med tillhörande handlingar liksom

ock i de fall, då för beloppets eventuella afskrifning erfordras

upplysning om ett fartygs afförande ur registret på grund af förolyckande

eller kondemnation.

157

Därest på grund af ''bestämmelserna i de mellan Sverige samt

Tyskland, Italien, Storbritannien och Danmark gällande särskilda

deklarationer angående ömsesidigt understöd åt nödställda sjömän

ersättningsskyldighet för af konsul utgifvet belopp pröfvas böra

åligga någondera af dessa stater, anhåller kollegiet hos ministern

för utrikes ärendena om medverkan för beloppets utfående å diplomatisk

väg. Framställningar om godtgörelse från brittiska statsverket

för dylika utgifter hafva dock plägat göras direkt hos

Board of Trade genom generalkonsuln i London. Kraf mot norska

statsverket eller norska redare anställas ock direkt hos eller genom

vederbörande norska departement på grund af kungl. brefvet den

31 juli 1818.

Då konsul begärt ersättning för utgifter för sjöman, som

tillhör kungl. flottan, har kollegiet, ehuru åberopade bestämmelser

ej torde afse örlogsflottans personal, plägat i vanlig ordning bevilja

konsuln ersättning, men omedelbart hänvändt sig för beloppets

återfående till vederbörande stationsbefälhafvare vid flottans sta*

tioner eller till kungl. marinförvaltningen, och har godtgörelse på

sådan väg erhållits.

Kollegiet har under den 28 februari 1894 utfärdat cirkulär

till konsulerna angående tillämpning af bestämmelserna rörande

sjömans sjukvård och hemförskaffning.

C) Utgifter för svenske undersåtar, som icke äro sjömän.

Har sådan svensk undersåte råkat i nödställd belägenhet, bör

konsul eller vicekonsul endast för det fall, att trängande omständigheter

äro för handen, lämna honom nödtorftigt understöd till afhjälpande

af de mest trängande behofven (§ 97 konsulatförordningen).

För att sätta kollegiet i tillfälle att bereda godtgörelse för

af konsul sålunda för svenska undersåtar, som icke äro sjömän,

bestridda utgifter, har Kungl. Maj:t enligt sagda nådiga bref

af den 17 juni 1893 till kollegiets förfogande anvisat från handels-

och sjöfartsfonden ett årligt belopp af 3,000 kronor, hvaraf

kollegiet har att utbetala, jämväl förskottsvis, godtgörelse för

dylika, slags utgifter äfvensom konsuls räntegodtgörelse för sådana

utgifter. Af sagda anslag skall jämväl utgå ersättning för konsuls

utgifver för hemsändande af aflidne svenske sjömäns kvarlåtenskap.

Hvad af samma anslag för ett år icke åtgår, bör af kollegiet

reserveras till framtida behof. Det sålunda anvisade årliga an

-

158

slaget har emellertid för de flesta år icke till fullo åtgått för ändamålet,

hvadan rätt afsevärd behållning därå uppstått. Med hänsyn

härtill har icke ansetts erforderligt att från statskontoret rekvirera

anslaget för år 1905. Från anslaget hafva under senaste åren

utanordnats följande sammanlagda belopp: år 1901 kr. 1,972,so,

1902 kr. 3,751,09, 1903 kr. 2,435,ot, 1904 kr. 1,290,77 samt 1905 kr.

1,446,48. (Häri ingå dock vissa, jämlikt Kungl. Maj:ts särskilda

beslut, bestridda utgifter af annan iart, såsom begrafningskostnade*- [se nedan] m. m.)

Med afseende å behandlingssättet inom kollegiet af dessa

ärenden gäller i tillämpliga delar, hvad här ofvan i sådant afseende

anförts i fråga om utgiftsärenden angående sjömän. Det

kan dock härvidlag icke ifrågakomma [andra åtgärder för beloppens

återbekommande än att utan anlitande af rättegång anställa kraf

mot understödstagarne själfva eller, om de äro omyndiga, mot deras

närmaste anhöriga och målsmän eller möjligen mot person, till hvilken

den understödde för dylikt syfte hänvisat. Kraf hafva emellertid

icke i hvart och ett fall anställts utan endast då nöjaktig

ledning lämnats för understödstagarens eftersökande och anledning

funnits att antaga, att denne i hemorten eller annorstädes ägt

tillgång eller då eljest utsikt synts förefinnas att kraf skulle kunna

med framgång anställas. Krafven hafva emellertid endast högst

undantagsvis krönts med framgång, hvarför de utgifna beloppen

merendels måst afskrifvas.

D) Utgifter för hemsändande af sjömäns kvarlåtenskap.

Såsom ofvan angifvits äger kollegiet att från det å handelsoch

sjöfartsfonden kollegiet anvisade årliga anslaget å 3,000 kr.

ersätta konsulernas utgifter för hemsändande af aflidne sjömäns

kvarlåtenskap. Ersättning för dylika slags utgifter plägar afkräfvas

sjömännens sterbhusdelägare, såvidt dessa kunna med kraf

anträffas och därest ej kollegiet kan med anlitande af insänd

kontant kvarlåtenskap genast bereda sig ersättning för dylik förskottsvis

utanordnad kostnad.

E) Utgifter för begrafningskostnader.

För gäldande af konsuls förskott för begrafning af svensk eller

utländsk sjöman eller annan svensk undersåte har kollegiet icke

fått till sig anvisade särskilda statsmedel. Ej heller finnes i kon

-

159

sulatförordningen särskild! föreskrifvet, att ersättning för begrafningskostnad

skall sökas hos kommerskollegiet, lika litet som

af konsulatförordningen framgår något åliggande för konsul att

förskjuta begrafningskostnad. Kollegiet har emellertid i de fall,

då ersättningsskyldighet för kostnad för begrafning af sjöman

jämlikt § 93 sjölagen ålegat svenskt rederi, förskottsvis till konsul

utanordnat godtgörelse af de ofvan angifna medel, som äro afsedda

att användas till täckande af utgifter i allmänhet för sjöfolk,

samt återkräft från rederiet beloppet, eventuellt genom Svea hofrätt,

som, oafsedt bestämmelserna i kungl. förordningen den 17 april

1828, omedelbart upptagit äfven dessa slags mål. Frågor om beredande

af ersättning ej mindre för begrafningskostnad, som det

icke ålegat rederi att vidkännas, än äfven för konsuls utgifter för

begrafning af andra svenska undersåtar än sjömän hafva i hvarje

särskildt fall, då ersättning från sterbhusdelägarne ej kunnat utbekommas,

blifvit med stöd af konsulatförordningen § 124 mom.

2 underställda Kungl. Maj:t, som då bemyndigat kollegiet att

för ändamålet taga i anspråk det å handels- och sjöfartsfonden

anvisade anslaget.

F) Utgifter för sjöförklaringar.

Enligt nådigt bref till kommerskollegiet af den 22 januari

1897 har Kungl. Maj:t funnit godt

dels bemyndiga kollegiet att tillsvidare pröfva ansökningar

om ersättning för konsuls och vicekonsuls utgift för lösen af sådan

afskrift af utländsk myndighets protokoll (sjöförklaring), som det

jämlikt 321 § sjölagen åligger konsul att till kollegiet insända

samt bestämma och utbetala ersättningsbeloppet,

dels och förordna, att hvardera af de sakkunnige män, som

jämlikt 319 § sjölagen af konsul tillkallas att närvara vid sådan

undersökning rörande sjöolyckor, som i 317 § sjölagen omförmäles,

skall äga åtnjuta ersättning af allmänna medel med tolf kronor om

dagen jämte nödig skjuts- och traktamentsersättning enligt särskild

af vederbörande konsul attesterad räkning, i hvilket afseende skall

iakttagas att, sedan vederbörande konsul förskottsvis till de sakkunnige

utbetalat dem tillkommande ersättning, konsuln i vanlig

ordning skall äga söka godtgörelse för förskottet hos kollegiet,

som äger att efter pröfning bestämma och utbetala ersättningsbeloppet.

De för gäldande af nyss berörda särskilda slag af ersättningar

erforderliga medel äger kollegiet rekvirera hos stats

-

160

kontoret, som har att förskjuta medlen samt omedelbart efter hvarje

års utgång hos Kungl. Maj:t till godtgörelse anmäla desamma.

Kollegiet har till konsulaten aflåtit cirkulär i ämnet af den

30 mars 1897, däruti tillika föreskrifvits, att framställningar till

kollegiet om ersättningar af dylikt slag böra ske utan sammanblandning

med andra ersättningsärenden. Det må ock här anmärkas,

att konsul äger på det allmännas bekostnad anskaffa afskrift och

tillkalla sakkunnige endast i de fall, då i sammanhang med sjöförklaringen

undersökning enligt 317 § sjölagen skall verkställas.

Detta har af konsulerna icke alltid uppmärksammats. För sådan

ersättningsfrågas bedömande erfordras alltså att äga tillgång

till de insända sjöförklaringshandlingarna.

Antalet till kollegiet inkomna ansökningar af här åsyftadt.

slag och beloppen af de för dessa ändamål utgifna medel hafva

under de senaste åren varit följande:

Antal Utbetalda

ansökningar. belopp.

1903 ........ 53 kr. 919: 09.

1904 ........ 25 > 322: 44.

1905 ......... 27 » 388: 41.

Från konsulerna inkommo under år 1903 tillhopa 429 ansökningar

om ersättning, 1904 366 och 1905 338.

G) Utgifter för eller fordran hos enskilda svenske undersåtar.

Har konsul eller vicekonsul icke af vederbörande utbekommit

lösen eller annan godtgörelse, som enligt § 107 konsulatförordningen

bort till honom erläggas, eller har han icke af svensk undersåte,

för hvars räkning han med föranledande af sin ämbetsställning

vidkänts utgifter eller gjort förskott, därför undfått ersättning,

skall kollegiet, på vederbörande konsuls begäran, lämna

biträde till utsökande af ersättning hos vederbörande af hvad konsuln

eller vicekonsuin tillkommer (§ 124 mom. 1 konsulatförordningen).

Kan ersättning icke på omförmälda sätt erhållas, må,

därest kollegiet finner skäl därtill förekomma, saken underställas

Konungen, som pröfvar, huruvida, med afseende å för handen varande

billighetsskäl, konsulns eller vicekonsulns fordringsanspråk

skall af statsmedel godtgöras (§ 124 mom. 2).

De framställningar om dylikt biträde, som gjorts hos kollegiet,

hafva afsett olika slag af förskott eller fordringar, såsom:

161

lån, utbetalda .hyror till sjömän, expeditionsafgifter, kostnader

för anskaffande af bevis och andra handlingar, begrafningskostnader,

understöd, som med hänsyn till omfattningen icke kunnat på

grund af § 97 konsulatförordningen ersättas af allmänna medel,

m. m. Kollegiet har i afseende å dylika ansökningar låtit i

första hand afkräfva vederbörande beloppet i fråga. Därest den

till betalning skyldige undandragit sig denna, har kollegiet, särskild!

då fråga varit om mera afsevärda fordringsbelopp, låtit

tillställa vederbörande konsul för undertecknande ett formulär till

tullmakt, hvarefter den insända fullmakten och handlingarna i

•ärendet öfversändts till vederbörande länsstyrelse med begäran att

densamma måtte genom kronoombud vid domstol utföra konsulns

talan mot gäldenären om beloppets utfående. Om sakens beskaffenhet

så påkallat, har kollegiet därjämte låtit tillställa krono•ombudet

en P. M., innefattande de hufvudsakliga rättsliga synpunkter,

som synts kollegiet förtjänta af att framhållas i rättegången.

Efter det slutligen sig visat, att ett belopp af här åsyffadt

slag ej kunnat på godkillighetens väg eller genom rättegång

utfås, har kollegiet i de flesta fall, såvida nämligen ej särskild

anledning talat för ett annat förfarande, hos Kungl. Maj:t

hemställt om beredande af ersättning åt konsuln af statsmedel.

Ersättning ät svenska rederier och norska statskassan m. fl.

Enligt kungl. förordningen angående godtgörelse för svenskt

sjöfolks hemförande från utrikes ort af den 6 augusti 1864 äga

vederbörande att för utbekommande af den ersättning för dylikt

hemförande, som enligt bestämmelserna i förordningen hör utgå,

hänvända sig till kollegiet; och i kungl. brefvet af den 17

juni 1893 föreskrifves, att vederbörande äga för utfående af ersättning

för sådana af svensk eller norsk konsul icke förskjutna

utgifter och kostnader för befälhafvares hemresa och underhåll

samt för sjömans sjukvård och hemförskaffande, som enligt 66,

90 och 98 §§ sjölagen skola gäldas af allmänna medel, göra ansökning

hos kommerskollegiet, som äger att pröfva dylik ansökning

samt bestämma och utbetala ersättningsbeloppet.

Sökande kunna härvidlag vara: 1) länsstyrelse, rederi eller

annan, som förskjutit kostnader jämlikt 66 § 2 st. sjölagen för

fortskaffande af och underhåll åt befälhafvare, 2) redare eller

befälhafvare, som å ort, där konsul ej finnes, nödgas för svensk

.sjömans sjukvård göra utgift, som icke ålegat redaren, eller för

11

-

162

skjuta mer, än denne ålegat (90 § sjölagen sista stycket), 3)

redare, befälhafvare eller annan, som på grund af 98 § sjölagen

förskjutit kostnaden för sjömans fortskaffande till närmaste svenska

hamn. Till gäldande af här åsyftade utgifter och kostnader äger

kollegiet taga i anspråk de ofvan angifna medel, som äro afsedda

att godtgöra förskott för sjömän. Samma medel skola enligt det

kungl. brefvet användas jämväl till ersättande af sådana af norska

statskassan förskjutna utgifter för svenskt sjöfolks Jemförande

från utrikes ort, hvilka böra af svenska statsverket eller svenskt

rederi gäldas. Angående behandlingssättet inom kollegiet af dessa,

ärenden gäller i tillämpliga delar hvad ofvan omförmälts i fråga

om ersättning åt konsuler. Dock må meddelas, att enskilde tillkommande

belopp lyftas å kollegiets kassakontor eller öfversändas

till vederbörande, förut genom ortsmyndigheterna, numera genom

postanvisning. Svea hofrätt upptager omedelbart talan mot rederier

om ersättning för hemförskaffningskostnad äfven om desamma

icke förskjutits af konsul.

Andra slags ersättningsärenden.

Då fråga om tillämpning eller tolkning af de med Tyskland,.

Italien, Storbritannien och Danmark gällande deklarationer angående

ömsesidigt understöd åt nödställde sjömän från utländskt

håll hänskjutits till ministern för utrikes ärendena, har kommerskollegiet,

enligt begäran af ministern, i förekommande fall däröfver

afgifvit yttrande, liksom ock kollegiet i de fall, då hos

Kungl. Maj:t af länsstyrelser eller andra påkallats ersättning för

utgifter, som på grund af sådan deklaration bekostats för tysk,

italiensk, brittisk eller dansk sjöman, efter Kungl. remiss afgifvit

underdånigt utlåtande.

Vidare må erinras, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande i

Göteborgs och Bohus län enligt nådiga bref senast af den 22 december

1899 bemyndigats att årligen under närmare angifna villkor

disponera visst belopp för fortskaffande till hemorten, då den

är utom Göteborgs och Bohus län belägen, af svenska sjömän, som

af vederbörande konsul eller norsk statsmyndighet måst till riket

hemsändas eller hvilka, efter lidet skeppsbrott, upptagits i öppen

sjö och ankomma till Göteborg eller annan ort inom länet. Det åligger

i sådant fall Kungl. Maj:ts befallningshafvande att årligen

inom viss tid till Kungl. Maj:t afgifva redovisning öfver sålunda

under nästföregående året förskjutna medel och de för deras in

-

163

drifvande vidtagna åtgärder. Öfver de redovisningar, som i enlighet

härmed årligen afgifvas, har kollegiet haft att afgifva underdåniga

utlåtanden. Enligt särskilda nådiga bref af resp. senast

den 15 maj 1903 och dem 17 mars 1905 hafva Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Malmöhus län och öfverståthållareämbetet hvar

för sig erhållit likartad! bemyndigande i fråga om fortskaffande

till hemorten af sjömän och gälla härvidlag i tillämpliga delar

enahanda bestämmelser bland annat i afseende å skyldigheten att

årligen afgifva redovisning. Jämväl öfver dessa redovisningar har

kollegiet utlåtit sig.

164

Bil. 10.

P. M.

angående aftal med främmande makter om konsular -

jurisdiktion.

Jurisdiktion är tillerkänd svenska konsulära myndigheter i

traktaterna med Turkiet 1737, Marocko 1763, Kina 1847, Persien

1857, Siarn 1868 och Kongostaten 1885, beträffande denna sistnämnda

dock endast »intill dess att domstolsväsendet inom associationens

område blifvit ordnadt, samt associationen gjort tillkännagifvande

därom».

Dessutom tillerkännas konsulära myndigheter rätt att vara domare

i tvister, som uppstå mellan befälhafvare och besättningar

å den nations fartyg, hvilkens ärenden de vårda, i traktaterna med

Förenta staterna 1827, Grekland 1852, Italien 1862 samt Mexico

1885.

Med Nederländerna finnes en konsul ar konvention af 1855, som

i art. 11 innehåller liknande bestämmelse.

Brottmål.

Af traktaterna synes den kriminella domsrätten öfver svenskar

vara helt och hållet undandragen landets domstolar i Kina, Siarn

och Kongo och öfverlämnad till konsul eller annan af hemlandets

regering därtill förordnad person, som äger att döma efter

hemlandets lagar. En inskränkning häri gör dock traktaten med

Kina i fråga om personer, hvilka försöka att olofligen drifva

handel med sådana kinesiska hamnar, som ej äro öppna för utländsk

handel, äfvensom i fråga om dem, hvilka handla med

opium eller andra kontrabandsvaror. Sådana personer skola underkastas

behandling af kinesiska regeringen utan att vara berättigade

till något understöd eller skydd af sin egen regering.

165

Enligt traktaten med Siarn kan konsuln äfven hemsända den

brottslige för bestraffning i hemlandet.

I Persien äro svenska undersåtar och konsularfunktionärer

tillagda samma ställning som den mest gynnade nations undersåtar

och konsuler. På grund häraf äger sålunda svensk konsul

jurisdiktion i kriminella mål, som ensamt angå svenska undersåtar.

Ställes svensk vid persisk domstol under tilltal för förbrytelse,

hvarigenom persisk undersåte förnärmats, har konsuln rätt att

öfvervara såväl den förberedande undersökningen som rättsförhandlingen

samt att, om den tilltalade dömes, begära hans utlämnande

och själf ombesörja straffets verkställande.

Hvad Turkiet beträffar äro ej 1737 års traktats stadganden

fullt tydliga, men en svensk undersåte torde dock icke kunna

dömas i brottmål utan den konsulära myndighetens medverkan.

Uttryckligen förbjudes att fängsla svensk undersåte, såvidt han

ej gripes med vapen i hand i en mot Porten fientlig krigshär.

Har han af misstag blifvit fängslad, skall han på konsuls rekvisition

genast utlämnas. Pör förolämpning eller förbrytelse mot en

turkisk undersåte kan han väl instämmas inför landets domstolar,

men ransakning kan ej äga rum utan i närvaro af svensk konsul

eller tolk.

Genom traktaten af år 1862 har Sverige dessutom blifvit tillförsäkrad!

behandling såsom mest gynnad nation.

Protokollet af 1868 om svenska undersåtars tillträde till den

utlänningar medgifna rätten till besittning af fast egendom m. m.

innehåller noggranna bestämmelser om, att polismyndighet ej

äger intränga i utländsk undersåtes bostad utan i närvaro af

hans lands konsul och dennes ombud. Endast för det fall, att

bostaden är belägen på längre afstånd från konsulns boningsort

än 9 timmars gång, har turkisk polismyndighet denna rätt, dock

endast om tvingande omständigheter göra detta nödvändigt för att

konstatera sådana brott som mord, mordbrand, falskmyntning m. m.

Ett protokoll öfver undersökningen skall omedelbart uppsättas och

utan dröjsmål lämnas till närmaste konsulära myndighet. I de

orter, där vilajeternas domstolsorganisation är genomförd och som

ligga på mer än 9 timmars afstånd från konsulns boningsort, skola

utländska undersåtar dömas i brottmål af den inhemska domstolen

utan konsuls medverkan eller närvaro, då straffsatsen ej öfverskrider

500 piasters böter. Men utlänningen har rätt att vädja

till högre rätt (Sandjak), där saken skall undersökas och dömas

med biträde af konsuln i öfverensstämmelse med traktaterna. Ett

166

sådant vad uppskjuter domens verkställighet, och i hvarje fall

kani verkställigheten icke ske utan konsulns eller hans ombuds

medverkan.

Tvistemål mellan svenskar inbördes.

Tvistemål mellan svenskar inbördes skola afgöras af konsul

efter hemlandets lag i Kina, Turkiet, Marocko, Persien och Kongostaten.

Traktaten med Siarn innehåller icke något stadgande för

detta fall, men man torde kunna anse en dylik befogenhet för

konsul framgå ur hans rätt och förpliktelse att skydda och öfvervaka

sina landsmän och hafva »dem och deras intressen under sitt

beskydd, ledning och öfverinseende».

Tvistemål mellan svenskar och landets invånare.

Tvistemål mellan svenskar å ena sidan och landets invånare

å den andra skola i Kina, Marocko och Siarn afgöras, om gjordt

försök att förmedla en lösning i godo misslyckats, af konsul i

förening med landets myndigheter. I Kongostaten gäller att om

en konsul, efter att hafva undersökt saken, förgäfves sökt åstadkomma

en lösning i godo, skall han »begära biträde af Kongostatens

myndigheter för att undersöka målet och afgöra detsamma».

Beträffande Persien gäller på grund af bestämmelsen om mest

gynnade nation, att tvister och processer mellan bägge makternas

undersåtar skola afgöras af persisk domstol i närvaro af den svenske

representanten.

I Turkiet skall tvist mellan svensk och turk afdömas af landets

domstolar, i närvaro af konsul eller hans tolk. Det ofvannämnda

protokollet af 1868 har samma bestämmelse i afseende

å civilmål som förut anförts beträffande brottmål, nämligen att

i de orter, där vilajeternas domstolsorganisation är genomförd

och som ligga på mer än nio timmars afstånd från konsuls boningsort,

skola utländska undersåtar dömas af den inhemska domstolen

utan konsuls medverkan eller närvaro i tvistemål, där föremålet

för tvisten ej öfverstiger ett värde af 1,000 piaster. Men äfven

här kan vad ske till högre rätt, där saken skall undersökas och

dömas med biträde af konsuln i öfverensstämmelse med traktaterna.

167

Alla tvistemål rörande i Turkiet belägen fast egendom skola

likväl utan konsuls medverkan afgöras enligt turkisk lag och vid

turkisk domstol.

I traktaten af 1868 med Japan tillerkändes konsulerna jurisdiktion

i full utsträckning men detta upphäfdes genom 1896 års