SOU 1906:4

UNDERDÅNIGT

BETÄNKANDE

AFGIFVET AF

KOMITÉN FÖR UTREDANDE AF FRÅGAN

»HURULEDES DEN SJELFEGANDE JORDBRUKANDE

BEFOLKNINGENS STÄLLNING I NORRLAND OCH DALARNE

MÅ KUNNA VIDMAKTHÅLLAS OCH STÄRKAS OCH

JORDBRUKETS UTVECKLING I NÄMNDA LANDSDELAR

BEFRÄMJAS»

1.

INNEHÅLL:

BETÄNKANDE OCH RESERVATIONER

STOCKHOLM 1904

ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

Till Konungen.

Uti skrifvelse den i juni 1901 hemställde Riksdagen, bland annat, att Eders

Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruledes genom lagstiftnings- eller andra särskilda

åtgärder den sjelfegande, jordbrukande befolkningens ställning i Norrland och

IV

Dalarne kunde vidmakthållas och stärkas och jordbrukets utveckling i nämnda

landsdelar befrämjas, samt, så snart ske kunde, för Riksdagen framlägga de förslag,

hvartill förhållandena kunde anses föranleda.

I anledning af denna skrifvelse har Eders Kungl. Maj:t genom nådigt bref

den 7 juni 1901 funnit godt tillsätta en komité med uppdrag att verkställa utredning

uti förevarande hänseenden och derefter, i den mån utredningen dertill gåfve

anledning, till Eders Kungl. Maj:t inkomma med underdåniga förslag.

Till ordförande i denna komité förordnades i nåder landshöfdingen herr

grefve L. W. A. Douglas samt till ledamöter sekreteraren i Ofverståthållareémbetets

kansli J. Berlin, ledamoten af Riksdagens Andra Kammare J. Bromée i Billsta, häradshöfdingen

i Nedan-Siljans domsaga O. H. L. Claéson, öfverdirektören och chefen

för Kungl. landtbruksstyrelsen C. M. von Feilitzen, häradshöfdingen i Torneå domsaga

G. A. E. Kronlund, grosshandlaren F. K. Kempe, revisionssekreteraren, numera

borgmästaren i Stockholm C. A. Lindhagen, kaptenen, numera generaldirektören

och chefen för Kungl. Telegrafstyrelsen S. A. A. Lindman, generaldirektören

och chefen för Kungl. Domänstyrelsen grefve A. F. C. Wachtmeister samt ledamoten

af Riksdagens Andra Kammare A. Wiklund i Brattfors.

Sedan generaldirektören grefve Wachtmeister i underdånighet anhållit att

varda entledigad från berörda förordnande, erhöll byråchefen i Kungl. Domänstyrelsen

E. G. Kinberg den 10 juli 1901 nådigt förordnande att i grefve Wachtmeisters

ställe vara ledamot i komitén.

Till sekreterare i komitén förordnades i nåder konstituerade revisionssekreteraren,

numera häradshöfdingen i Södra Åsbo och Bjäre härads domsaga H. E.

L. Améen.

Genom särskilda nådiga beslut hafva följande underdåniga framställningar

blifvit till komitén öfverlemnade för att vid fullgörande af dess uppdrag komma

under öfvervägande, nemligen: *

1. En af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Vesterbottens län med

underdånig skrifvelse den 31 oktober 1893 öfverlemnad skrift, deruti länets landsting

af anförda skäl ansett sig böra fästa Eders Kungl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet å

V

den stora utsträckning, aktiebolags förvärf af fast egendom redan tagit, samt anhållit

om Eders Kungl. Maj:ts ingripande deremot.

2. Hushållningssällskapens i Stockholm församlade ombuds skrifvelse den 22

december 1893, deruti ombuden på anförda grunder hemställt, att Eders Kungl.

Maj:t täcktes låta anskaffa uppgift å den jordbruksfastighet, som af bolag egdes i

de delar af landet, der skogsafverkning i mer betydande utsträckning förekomme,

äfvensom statistiska uppgifter, utvisande tillväxten af denna bolagsegendom och

den sjelfegande jordbrukareklassens deraf orsakade förminskning i samma trakter,

samt derefter vidtaga de åtgärder, hvartill för ett sjelfständigt jordbruks betryggande

den sålunda vunna utredningen kunde föranleda.

3. Riksdagens skrifvelse den 11 maj 1894, deruti Riksdagen anhållit, att

Eders Kungl. Maj:t ville låta infordra och för Riksdagen framlägga uppgift på den

jordbruksfastighet, som af bolag egdes i de delar af landet, der skogsafverkning i

mer betydande utsträckning förekomme, äfvensom statistiska uppgifter, utvisande

tillväxten af denna bolagsegendom och den sjelfegande jordbrukareklassens deraf

orsakade minskning, samt att Eders Kungl. Maj:t ville, för så vidt de inhemtade

upplysningarne sådant föranledde, för Riksdagen föreslå de åtgärder, som för bibehållande

af en sjelfegande jordbrukarebefolkning i samma trakter kunde anses af

förhållandena påkallade.

4. En i september 1897 af samtliga dåvarande ordinarie domhafvande i

Kopparbergs län, utom domhafvanden i Ofvan-Siljans domsaga, äfvensom af numera

aflidne förste landtmätaren i länet C. O. Widmark aflåten underdånig skrifvelse,

deruti på anförda skäl hemställdes, att Eders Kungl. Maj:t i nåder täcktes gå i

författning om utfärdande af en undantagslag för samma län rörande egostyckning

och jordafsöndring med vissa angifnä bestämmelser.

5. Riksdagens underdåniga skrifvelse den 12 maj 1899, deruti Riksdagen

anhållit, att Eders Kungl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, huruvida och i hvilken

mån, med hänsyn till de uti Kopparbergs län rådande särskilda förhållanden, för detta

län kunde erfordras andra bestämmelser angående egostyckning och jordafsöndring

VI

än de i gällande lag fastställda, samt för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill

utredningen kunde gifva anledning.

6. En af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län den

27 juni 1901 aflåten underdånig skrifvelse, deruti denne med förmälan, bland annat,

att det förekommit, att genom afsöndring från hemman afskiljts all detsamma

tillhörig inegojord, ansett sig härå böra fästa Eders Kungl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet,

för den händelse Eders Kungl. Maj:t täcktes finna erforderligt att vid

ifrågakommande ändrad lagstiftning beträffande jordafsöndring eller eljest hänsyn

måtte tagas till det oegentliga förhållande, som genom ett förfaringssätt af ofvan

angifna beskaffenhet kunde komma att uppstå.

Komitén, hvars arbeten togo sin början den 26 augusti 1901, har sammanträdt

å 192 särskilda dagar, hvarjemte under en stor del af den öfriga tiden större

eller mindre afdelningar af komitén varit sysselsatta med utarbetandet af särskilda

lagförslag eller förberedandet af öfriga ärenden.

Derjemte har komitén för att erhålla närmare kännedom om förhållandena

å de särskilda orterna enligt nådigt tillstånd företagit åtskilliga resor inom Norrland

och Dalarne. Resorna hafva skett gruppvis, så att särskilda afdelningar af komitén

berest olika områden. De socknar, som sålunda besökts af någon komiténs afdelning,

äro i hufvudsak följande:

inom Kopparbergs län: Leksand, Mora, Elfdalen, Jemn, Äppelbo, Malung,

Lima och Transtrand;

inom Gefleborgs län: Gnarp, Bergsjö, Hassela och Bjuråker;

inom Vesternorrlands län: Attmar, Ytter-Lännäs, Bjertrå, Skog, Graninge,

llesele, Ådals-Liden, Junsele, Fjällsjö, Tåsjö, Ullånger, Nätra, Sidensjö och Anundsjö;

inom Jemtlands län: Hellesjö, Refsund, Bodsjö, Sundsjö, Marieby, Näs,

Hackås, Lit, Häggenås, Hammerdal, Ström, Alanäs, Frostviken, Rödön, Frösön, Åre,

Kall och Offerdal jemte samtliga socknar i Herjeådalen;

inom Vesterbottens län: Umeå, Vännäs, Degerfors, Jörn, Lycksele, Stensele,

Sorsele, Åsele och Dorotea; samt

VII

inom Norrbottens län: Piteå, Arvidsjaur, Arjepluog, Öfver-Luleå, Edefors,

Jockmock och Gellivare.

Till fullgörande af sitt uppdrag, har komitén redan förut till Eders Kungl.

Maj:t afgifvit åtskilliga särskilda framställningar, innefattade i följande underdåniga

skrifvelser, nemligen:

den 16 november 1901 i fråga om förändrade grunder för afvittringen i Lappmarkerna;

den

28 november 1901 angående förbud i vissa fall för bolag och förening

för ekonomisk verksamhet att förvärfva fast egendom; och

den 24. februari 1902 angående åtgärder till förekommande af att utländsk

undersåte må kunna utan Eders Kongl. Maj:ts tillstånd såsom aktieegare i svenskt

bolag förvärfva intresse i svensk jord.

Sedan komiténs arbeten nu blifvit fullständigt afslutade, får komitén härmed

i underdånighet öfverlemna slutligt betänkande, innefattande utom en allmän utredning

följande lagförslag och underdåniga framställningar, nemligen:

1. Förslag till lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening för

ekonomisk verksamhet att förvärfva fast egendom (sid. 101).

2. Förslag till lag, innefattande vissa bestämmelser om egostyckning inom

Gejleborgs, Vesternorrlands, Jemtlands, Vesterbottens och Norrbottens län (sid. 123).

3. Förslag till lag angående inskränkning i vissa fall af rätten att verkställa

egostyckning (sid. 140).

4. Förslag till lag, innefattande särskilda bestämmelser om arrende af viss

jord på landet inom Norrland och Dalarne (sid. 146).

5. Förslag till lag angående ändring i 20 och 22 §§ af Lagen om hemmansklyfning,

egostyckning och jordafsöndring den 27 Juni 1896 (sid. 188).

6. Förslag till lag, innefattande bestämmelser till förekommande af vanhäfd

å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne (sid. 198).

7. Förslag till lag angående vissa åtgärder för beredande åt enskilde jordbrukare

i Norrland och Dalarne af lämpliga odlingslägenheter (sid. 209).

8. Framställning om upplåtelse af odlingslägenheter å kronomark (sid. 223).

VIII

9. Framställning angående vissa lättnader i afseende å väghållningsbesväret

(sid. 240).

10. Framställning angående nya grunder för skogsbo skattningen (sid. 255).

11. Förslag till kungörelse angående ändring i vissa delar af Flottningsstadgan

den jo December 1880 (sid. 270).

12. Förslag i fråga om skiftesväsendet (sid. 297).

13. Framställning angående skogsallmänningar och skogsmedelsfonder

(sid. 305).

14. Framställning angående anslag och låneunderstöd för dikning och nyodling

(sid. 309).

15. Framställning angående undervisning i jordbruk genom kringresande

konsulenter (sid. 315).

16. Framställning angående vissa särskilda norrländska önskemål (sid. 319).

Vid betänkandet äro fogade de af åtskilliga komiténs ledamöter emot detsamma

afgifna reservationer.

De till komitén remitterade handlingarne varda härmed i underdånighet

återställda.

Underdånigst:

L. DOUGLAS.

J. BERLIN. J. BROMÉE. H. CLAESON.

M. v. FEILITZEN. FRANS KEMPE. EDVARD KINBERG.

G. KRONLUND. CARL LINDHAGEN. ARVID LINDMAN. AD. WIKLUND.

Louis Améen.

Stockholm den 27 Oktober 1904.

BETÄNKANDE

I

i

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Historisk öfversigt.................................................................................................. 1

I. Allmän utredning.

/. Metod för undersökningen....................................................................... 10

2. Jordbruket i Norrland och Dalarne ............................................ ............ 13

Klimat ........................................................................................................ 1 3

Jordens naturliga beskaffenhet ..................................................................... 1 6

Jordbrukens storlek....................................................................................... 2 4

Befolkningens jordbruksintresse.................................................................... 2 7

Jordbruksteknik ........................................................................................ 2 9

?. Omfattningen af trävaruindustriens fastighetsförvärf .............................. 32

Bolagens fastighetsförvärf från ekonomisk synpunkt................................ 38

Producerar jordbruksjorden mest i bonde- eller bolagshand? ................... 38

Böndernas jordbruk jemfördt med bolagsarrendatorernas....................... 38

Böndernas jordbruk jemfördt med det, som drifves af bolagen eller

deras tjensteman................................................................................... 44

Öfvergifvet jordbruk ............................................................................. 4 5

Producerar skogsmarken mest i bonde- eller bolagshand? ....................... 4^

Behöfver jordbruket stödskog? ................................................................. 52

XII

Sid.

5. Bolagens fastighetsförvärf från social och politisk synpunkt ................. 55

De forne böndernas öde .......................................................................... 58

Bolagen och deras arrendatorer .................................................................. 61

Bolagsväldets inflytande på de återstående bönderna ................................. 6 4

Bolagsväldets inflytande på den öfriga befolkningen.................................. 6 4

Bolagsväldets inflytande på det kommunala lifvet ....................................... 67

Bolagsväldet från politisk synpunkt........................................................... 68

Bolagen och rättsväsendet...................................................................... 68

6. Orsakerna till böndernas fastighetsförsäljningar..................................... 70

II. Komiténs förslag och framställningar.

1. Förbud i vissa fall för bolag eller förening för ekonomisk verksamhet

att förvärfva fast egendom .............................................................. 77

Allmän motivering....................................................................................... 77

Behofvet af ett förbud .............................................................................. 77

Föregående förslag om förbudslag.......................................................... 78

Betänkligheter mot en förbudslag ............................................. 7 g

En förbudslag har stöd af folkopinionen .............................................. 83

Bör förbudet gälla hela Norrland och Dalarne?.................................... 84

Bör förbudet omfatta all jord?............................................................... 85

Afvittringsförfattningarnes grundsatser angående hemmanens skogsbehof 86

Undantag från förbudet ........................................................................ 99

Lagförslag.................................................................................................... 101

Specialmotiv...................„............ 104

2. Förbättrade grunder för egostyckning .................................................... 109

Allmän motivering...................................................................................... 109

Den svenska jordstyckningslagstiftningens historia ................................ 109

Allmänt omdöme om egostyckningsinstitutet ..................................... 114

I hvad mån kunna olämpligt sammansatta lotter finna köpare? ............ 115

Statistiska uppgifter ....................................................................... 11 3

Reformens allmänna karakter .................................................................. 121

XIII

Sid.

Lagförslag................................................................. 123

Specialmotiv............................................................................................. 126

J. Provisorisk inskränkning i rätten att egos tf eka ..................................... 138

Motivering.................................................................................................. 138

Lagförslag ................................................................................................... 140

./. Arrendelag.................................................................................................. 141

Allmän motivering................................................................................... 1 41

Behofvet af en arrendelag.................................................................. 141

Befogenheten af en speciallag för Norrland och Dalarne..................... 142

Arrendelagens hufvuddrag .................................................................... 144

Speciallagens förhållande till allmän lag................................................... 144

Lagförslag............................................................................................... 146

Specialmotiv............................................................................................. 154

j. Ändrade bestämmelser om jorda/söndring ............................................... 188

Lagförslag.......................................... 188

Specialmotiv................................................................................................ 1 90

6. Åtgärder till förekommande af jordbrukets vanhäfdande å trävaru

industriens

fastigheter .................................................................. 194

Allmän motivering................................................................................... 1 94

Lagförslag .............................................................................................. 198

Specialmotiv .................................................................................................. 201

7. Åtgärder för att åt allmogen återvinna å trävaruindustriens skogar be

fintliga

odlingslägenheter ...................................................................... 206

Allmän motivering.................................................................................... 206

Lagförslag ............................................................ 209

Specialmotiv.............................................................................................. 213

8. Upplåtelse af odlingslägenheter å kronomark ........................................ 223

Gällande författningar ................................................................................... 223

XIV

Sid.

Upplåtelser från kronoparker ....................................................................... 229

Upplåtelser på oafvittrad mark .................................................................... 237

/ ''

p. Lättnader i afseende å väghållningsbesväret............................................. 240

I hvad mån är väghållningsbesväret tyngre i Norrland och Dalarne än i de

öfriga delarne af riket? ......................................................................... 240

Orsakerna till väghållningsbesvärets tyngd.................................................. 246

Kommer vägtungan att afsevärdt ökas genom nya väganläggningar?......... 247

Vissa vägar böra byggas och underhållas af staten ................................... 247

Statsbidraget till vägbyggnader bör utgå efter verkliga kostnaden 250

Ökadt statsbidrag till vägunderhållet i särskildt betungade distrikt 251

Högre vägfyrk å staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar 252

Andra lättnader ......................................................................................... 2 5 3

Komiténs hemställan................................................................................ 2 5 1

10. Nya grunder för skogsbeskattningen ................................................... 255

11. Flottningsförfattningarna........................................................................... 26°

Allmän motivering................................................................................ 2<’°

Öfversigt af flottningsförfattningarnes hufvudgrunder 260

Anmärkningar mot flottningsförfattningarna ............................................. 2 6 4

Lagförslag ................................................................................................ 2 7°

Specialmotiv .............................................................................................. 2 ^ 5

72. Förslag i fråga om skiftesväsendet .................................................... 297

Skifteskostnadernas nedbringande.................................................................. 297

Sjelfständigare ställning för landtmätarne...................................................... 300

Förekommande af oformliga skiften.......................................................... 301

ij. Skogsallmänningar och skogsmedelsfonder............................................. 3°5

14. Anslag och låneunderstöd för dikning och nyodling ............................ 209

Dikningsfond för norra Sverige .............................................................. 3 11

Nyodlingsfond ............................................................................................ 3 1 2

Undervisning i jordbruk genom kringresande konsulenter ................... 3 1)

XV

S id.

16. Vissa särskilda önskemål ................................................................ 319

Förbättrade kommunikationer ...................................................................... 319

Fraktlindringar .............................................................................................. 321

Kooperation ................................................................................................. 322

Redogörelse för behandlingen af de till komitén remitterade särskilda underdåniga

framställningarna ........................................................................... 325

1

Reservationer

af J. Berlin........................................................................................... 3 3

af J. Bromée ...................................................................................... 333

af G. Kronlund .................................................................................... 340

af Carl Lindhagen .................................................................................... 345

Inledning ........................................................................................... 345

Historiken .............................................................................. 349

Utredningen ........................................................................................ 378

Ifrågasatt utredning om sågverksindustrien. Jordbrukets betydelse

och dess förhållande till nämnda industri ...................................... 383

Dispositionen af komiténs framställningar ........................................ 389

Förvärfsförbud..................................................................................... 392

Statsinköp af bolagshemman ............................................................. 400

Egostyckningslagen ........................................................................... 404

Arrendelagen ................................................................ 407

Vanhäfdslagen.......*........................................................................... 417

Expropriationslagen ..................................................................... 419

Uthållig skogshushållning på bolagsskogar af större omfattning ..... 431

Upplåtelse af odlingslägenheter på kronoparkerria .................... 435

Lapparnes jordbruksfråga och förhållandena ofvan odlingsgränsen 438

Skogsallmänningar och skogsmedelsfonder .................................... ... 445

Inskränkning i bolagens kommunala rösträtt..................................... 445

Rättshjelp åt landtbefolkningen ........... 448

XVI

Sid.

Lättnader i vägtungan ..................................................................... 449

Lindringar i spanmålstullarna.............................................................. 450

Förbättrade kommunikationer............................................................... 450

Remitterade framställningar................................................................. 451

af Ad. Wiklund......................................................................................... 452

af H. Claeson, F. Kempe och Arvid Lindman .......................................... 455

Metod för undersökningen .................................................................. 455

Jordbruket...................................................................................... 459

Skogsbruket ..................................................................................... 4^9

Industriens betydelse för Norrland och Dalarne ......................... 474

Industriernas eget jordbruk................................................................ 48 1

Industriernas utarrenderade jordbruk................................................... 482

Den sjelfegande jordbrukaren och dennes jordbruk samt orsakerna till

allmogens hemmansförsäljningar .......................................... 4^5

Jordbrukets och industriernas relativa värden och förhållande till

hvarandra ................................................................................ 4^9

Förbud i vissa fall för bolag eller förening för ekonomisk verksamhet

att förvärfva fast egendom ............................................. 500

Arrendelag ........................................................................................ 5°$

Åtgärder till förekommande af jordbrukets vanhäfdande................... 525

Åtgärder för att åt allmogen återvinna å trävaruindustriens skogar

befintliga odlingslägenheter .................................................. 53°

Framställning om upplåtelser af odlingslägenheter å kronomark 534

Förslag i fråga om skiftesväsendet.............................................. 5 3 ^

af H. Claeson och F. Kempe ............................................................... 5 3 8

af Arvid Lindman ................................................................................... 5^6

HISTORISK ÖFVERSIGT.

I

Historisk öfversigt.

Den omfattande ekonomiska och sociala fråga, med hvilken komitén har att

sysselsätta sig, eger icke någon särdeles lång historia. Såsom bekant funnos vid

början af förra seklet å norra Sveriges landsbyggd, om man frånser ett mindre

antal redan då befintliga sågverks- och bruksfastigheter, hufvudsakligen två slag af

jordegendom: kronans stora skogsbesittningar samt enskilda hemman och lägenheter,

som innehades ai ett jordbrukande bondestånd. I kustlandet samt kring

floder, sjöar och vattendrag lågo dessa hemman och lägenheter samlade till större

jordbruksbyggder, der åkerbruket af gammalt utgjorde hufvudnäringen. Längre in i

landet hafva deremot odlingarne uppkommit senare samt till stor del bildats derigenom,

att befintliga naturliga ängar samt goda jagt- och fisketillfällen lockat till

anläggning af nybyggen, hvilka, mera isoleradt belägna, väl från början icke varit

egentliga jordbruksnybyggen, men under tidernas lopp förstärkts genom nyodlingar

och sedermera, sedan befolkningen ökats samt utbytet af jagten och fisket minskats,

väsentligen hänvisats till åkerbruk och boskapsskötsel.

Hvad som tillhörde de särskilda hemmanen var af ålder i många fall bestämdt

endast med afseende på inegorna. Skogsmarken hade då ännu, åtminstone i det

inre landet, ringa användning för annat ändamål än kreatursbete samt ved- och

virkesfångst för husbehofvet. Under sådana förhållanden och då dessa landsdelars

aflägsenhet gjorde allt offentligt öfvervakande förenadt med stora svårigheter, samt

nybyggesförfattningarne ledo af stor ofullständighet, var det helt naturligt, att de

särskilda hemmanens skogsinnehaf skulle komma att ställa sig ganska olika, beroende

på den ene eller andre åbons företagsamhet att lägga under sig större eller mindre

delar af angränsande skogsmark. För somliga mera isolerade hemman torde icke

ens hafva känts något behof af att erhålla bestämdt område i utmark. Man tog

nemligen utan vidare hvar man . fann beqvämligast sin husbehofsskog och man lät

boskapen fritt ströfva omkring.

Det är tydligt, att ett sådant sakernas tillstånd icke gerna kunde fortfara,

sedan odlingen nått en viss grad af utveckling, och det allmänna tänkesättet alltmera

började att i hvarje slag af samfällighet och oklarhet i eganderättsförhållandena

2

HISTORISK ÖFVERSIGT.

se ett hinder, för att jordens ekonomiska möjligheter blefve utnyttjade på det fullständigaste

sätt. Det erfordrades en genomgående reglering på detta område; och

en sådan verkställdes genom den omfattande och i Norrlands ekonomiska lif djupt

ingripande statsåtgärd, som fått namn af afvittringsverket. Påbörjad redan under

1600- och 1700-talen och delvis ännu fortgående genomfördes afvittringen, om

man frånser lappmarkerna, till sin väsentligaste del under tiden 1820—1870.

Genom afvittringsförfattningarne fastslogs hvilken egovidd, som i de olika landsdelarna

borde tillhöra hvarje särskildt skattetal. Innehade något hemman icke sådan

egovidd, erhöll det fyllnad af kronans mark. Innehade hemmanet mera, kunde

åbon få behålla öfverskottet mot förökning af hemmanets skattetal. Att på detta

sätt skilja kronans marker från enskildes egor och skarpt begränsa de särskilda

hemmanens områden blef alltså ett af afvittringens ändamål. Men derjemte ville

man genom afvittringen tillgodose äfven en annan vigtig angelägenhet, i det man

föreskref, att i sammanhang med afvittringen skulle af kronans öfverloppsmark

indelas och utstakas nybyggen att af hugade odlare mottagas. Genom dessa

anstalter afsåg man, såsom uttryckligen nämnes i åtskilliga af afvittringsförfattningarna,

att »bereda för hemmans-åboerne full visshet och säkerhet om deras

egorymd och för idoge arbetare tillfälle till nya hemmans anläggning på kronans

allmänningar och öfverloppsmarker, samt således befrämja landets uppodlande och

bebyggande».

Det är numera allmänt bekant, hurusom genom det summariska och temligen

okontrollerade sätt, hvarpå afvittrmgsförfattningarna under förra hälften af

1800-talet tillämpades, de hemmanen tilldelade skogsanslagen särskildt i trakter

med riklig skogstillgång oftast komma att i verkligheten betydligt öfverstiga hvad

som egentligen varit afvittringsförfattningarnes mening. Dels sökte man nemligen,

äfven om man hade att göra med skogsmark af bästa beskaffenhet, i stor utsträckning

sätta skogsanslagens storlek så nära som möjligt till det maximum afvittringsförfattningarne

tilläto utan tillbörligt beaktande deraf, att detta maximum naturligtvis

icke borde ifrågakomma annat än för sämsta slaget skogsmark; dels bestämde man

i många fall de särskilda skattetal, efter hvilka skogsanslagen skulle beräknas, allt

för höga; dels företog man i vissa fall en gradering af marken, så att denna, om

den var af mindre godhet, ofta inräknades i skogsanslaget till mindre vidd än den

verkliga; dels lät man mycken i sjelfva verket duglig skogsmark betraktas såsom

impediment och följaktligen ingå i skogsanslagen utan att tagas med i beräkningen.

Följden häraf blef, att en stor del bondehemman utgingo ur afvittringen såsom

afsevärda skogspossessioner.

Medan afvittringarne som bäst pågingo, öppnades under 1840- och 1850-talen

nya utsigter på verldsmarknaden för den svenska trävaruindustrien. Särskildt bidrog

härtill omkastningen i den engelska tullpolitiken. Affärsmännen började komma till

insigt om, att de norrländska skogarne kunde med vinst tillgodogöras. En liflig

HISTORISK ÖFVERSIGT.

3

efterfrågan uppstod på timmerskog, och denna efterfrågan har i förening med

orsaker, för hvilka komitén längre fram skall lemna en utförligare redogörelse, ledt

derhän, att bolag och enskilda personer i syfte att idka trävarurörelse förvärfvat

först långvariga afverkningsrätter å bondehemmanens skogsmark och sedermera,

i den mån man vunnit öfvertygelse om trävarurörelsens stora utsigter för en längre

framtid, sjelfva hemmanen. Härigenom har förorsakats, att ett stort antal bondehemman

undan för undan uppgått i de stora skogsdomänerna.

Komitén, som framdeles kommer att kritiskt belysa gången och innebörden

af denna utveckling, vill här inskränka sig till en redogörelse för de farhågor, som

med afseende derpå yppat sig, och de botemedel, hvilka försökts eller med någon

större grad af offentlighet föreslagits.

Det dröjde ej länge efter trävaruindustriens hastiga uppsving, förr än bekymmer

för framtiden började visa sig. Redan under i8éo-talet framträdde dessa

till en början hufvudsakligen såsom en fruktan för öfverdrifven skogsafverkning.

Men man var, såsom åtskilliga officiella uttalanden visa, ej heller blind för det

•ofördelaktiga inflytande trävarurörelsen mera direkt utöfvade på jordbruket och den

jordbrukande allmogen.

Den första åtgärd, som företogs för att i någon mån afvärja den förutsedda

faran, var att inskränka dispositionsrätten öfver skogen på de ställen, der

hemmanens rättigheter i afseende å skogsmarken ännu icke definitivt ordnats genom

afvittringen. Den grundsats man dervid följt är den, att den enskilde jordegaren

ej skall ega annan rätt öfver sin skog än att han derifrån får dels utan utsyning

till husbehof hemta nödigt virke och bränsle dels efter utsyning och stämpling,

verkställd af vederbörande skogstjensteman, fritt taga och försälja hvad derutöfver

kan med bevarande för framtiden af skogens bestånd årligen afverkas.

Inskränkt dispositionsrätt till skogen i enlighet med denna grundsats är nu

föreskrifven genom Kungl. förordningen den 29 juni 1S66 för skattehemman, som

uppkomma af nybyggen, hvilka derefter från kronan upplåtas, eller af sådana äldre

nybyggen, för hvilka föreskrifna byggnads- och odlingsskyldigheter icke blifvit behörigen

fullgjorda; genom Kungl. stadgan om afvittring i Vesterbottens och Norrbottens

läns lappmarker den 30 maj 1873 för det betydande område, som omfattas

af dessa lappmarker, samt genom Kungl. brefvet den 27 juni 1879 för Sårna socken

med Idre, kapellag i Kopparbergs län.

I de trakter af Norrbottens och Vesterbottens län, som icke höra till lappmarkerna,

sökte man tillgodose det allmänna och äfven från jordbrukssynpunkt

vigtiga intresset af skogens bevarande genom författningar afseende att förekomma

öfverdrifven afverkning af ungskog. Dessa författningar, nemligen Kungl. förordningarne

den 29 september 1874 (Norrbottens län) och den 23 juni 1882

(Vesterbottens län), sedermera sammanförda i Kungl. förordningen den 19 mars

4

HISTORISK ÖFVERSIGT.

1888, förbjödo i regel skeppning och försågning vid såginrättning af virke utaf

barrträd, som icke hölle viss dimension.

Det skydd för skogen, som genom nämnda utsyningstvång och djmensionslagar

åvägabragtes, har väl otvifvelaktigt i rent skogsvårdsafseende verkat välgörande,,

men deremot har det icke i nämnvärd mån förmått att bibehålla skogsanslagen

i den enskilde jordbrukarens hand. Bonden har nemligen fortfarande varit oförhindrad

att för en längre tid till annan öfverlåta den rätt till skogen han egt, och

trävaruindustrien har funnit det begärligt att förvärfva äfven en på ofvannämnda sätt

inskränkt afverkningsrätt.

En annan åtgärd likaledes vidtagen i det dubbla syftet af skogens rationella

skötsel och bondeståndets samt jordbrukets stärkande har visat sig i sistnämnda

afseende mera verksam än den skogslagstiftning, för hvilken nyss redogjorts. Denna

åtgärd har bestått i inrättandet af de s. k. besparingsskogarne eller allmänning ar ne

i Kopparbergs, Gefleborgs och Norrbottens län. Dessa samfälda sockenskogar

hafva bildats undan för undan alltsedan 1861 i sammanhang med afvittringen ellerdet

med afvittringsförfarandet i viss mån öfverensstämmande storskiftet i Kopparbergs

län. I regel hafva allmänningarne bildats af en del af det skogsanslag,.

som enligt afvittringsgrundsatserna borde hafva utdelats på fastigheterna inom

respektive socknar. De sålunda afsätta områdena förvaltas under allmän kontroll

för delegarnes gemensamma nytta och bilda i så måtto ett stöd för jordbruket, att

med afkastningen deraf bestridas vissa utgifter, som eljest skulle drabba särskild!

den fastighetsegande befolkningen. Tillskapandet af dylika allmänningar har dock

tyvärr icke skett i någon så stor omfattning, att de kunnat erhålla något annat än

lokal betydelse.

Den nästa lagstiftningsåtgärd, som försöktes, var inskränkandet af tiden för

skogsafverhiingsliontrakts giltighet. Det vanliga sätt, på hvilket bönderna under

trävarurörelsens första skede realiserade sina skogstillgångar, bestod i upplåtandet

af afverkningsrätt på längre tid. Oftast aftalades dervid den längsta kontraktstid,

som då lagligen kunde betingas, eller femtio år. Genom lagen den 25 april 1889

stadgades emellertid, att aftal, som afsåge allenast eller hufvudsakligen upplåtelse

af rätt till afverkning af skog annorledes än till husbehof, ej skulle gälla öfver

tjugu år. Man ville härigenom förhindra, att jordbrukaren skulle för en allt för

lång framtid beröfva sitt hemman det stöd det kunde ega uti tillgången till saluskog.

Men denna begränsning i aftalstiden, otillräcklig att omintetgöra de beklagliga

följderna af dylika skogsupplåtelser, visade sig deremot egnad att kraftigt

befordra den hos trävaruindustriens idkare allt mera framträdande lusten att utbyta

det gamla systemet med förvärfvande af afverkningsrätter mot det på framtiden

mera byggande sammanköpandet af större skogspossessioner med full eganderätt.

Från denna tid börja de allmänt uttalade farhågorna för Norrlands framtid allt

HISTORISK ÖFVERSIGT.

5

kraftigare taga den form, att det är i sågverksindustriens förvärf af jorden med

•eganderätt, som man ser den betänkligaste företeelsen.

Vid 1892 års riksdag hemställdes sålunda i en inom Andra Kammaren

väckt motion, att Riksdagen skulle i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl.

Maj:t ville infordra och för Riksdagen framlägga uppgift på den jordbruksfastighet,

som af större bolag egdes i de provinser, der skogsafverkning i mer betydande

utsträckning förekomme, äfvensom statistiska uppgifter, utvisande tillväxten af denna

bolagsegendom och den sjelfegande jordbrukareklassens deraf orsakade förminskning

i samma trakter, samt att Kungl. Maj:t ville, för så vidt de inhemtade upplvsningarne

sådant föranledde, för Riksdagen framlägga förslag till bestämmelser, afsedda

att begränsa möjligheten för bolag att underlägga sig jordbruksfastighet till

hvilken utsträckning som helst. Denna motion bifölls af Andra Kammaren med

■obetydlig ändring, men afslogs af Första Kammaren, hvadan frågan för denna riksdag

förföll.

Under år 1893 t°g°s tvenne nya initiativ i frågan från skilda håll. Så ingick

detta år Vesterbottens läns landsting till Kungl. Maj:t med en underdånig

skrifvelse, i hvilken redogjordes för de farhågor, som väckts af aktiebolagens omfattande

fastighetsförvärf. Skrifvelsen afslutades med följande ord: »Faran att inom

kort Vesterbottens läns lappmarker skola sakna en sjelfständig, sjelfegande jordbrukande

befolkning är, efter landstingets förmenande, så stor, att landstinget ansett

såsom en oeftergiflig pligt att, innan all utsigt till räddning är slut, fästa Eders

Kungl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet å den stora utsträckning aktiebolags förvärf

till fast egendom redan tagit, samt utbeder sig — då landstinget saknar både befogenhet

och förmåga att föreslå några botemedel mot den öfverhängande faran —

Eders Kungl. Maj:ts nådiga, kraftiga och skyndsamma ingripande.»

Vidare beslöts vid det möte, som samma år egde rum med hushållningssällskapens

ombud, att ombuden skulle i underdånig skrifvelse till Kungl. Maj:t

anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes i nåder låta anskaffa uppgift på den jordbruksfastighet,

som af bolag egdes i de delar af vårt land, der skogsafverkning i mer

betydande utsträckning förekomme, äfvensom statistiska uppgifter, utvisande tillväxten

af denna bolagsegendom och den sjelfegande jordbrukareklassens deraf orsakade

förminskning i samma trakter, samt derefter vidtaga de åtgärder, hvartill

för ett sjelfständigt jordbruks betryggande den sålunda vunna utredningen kunde

föranleda. Denna skrifvelse afläts den 22 December 1893.

Vid riksdagen 1894 väcktes af samme motionär, som afgifvit ofvannämnda

motion vid 1892 års riksdag, en motion, som gaf anledning till Riksdagens

skrifvelse den 11 Maj 1894, hvari hemställdes, det Kungl. Maj:t ville låta infordra

och för Riksdagen framlägga uppgift på den jordbruksfastighet, som af bolag egdes

i de delar af vårt land, der skogsafverkning i mer betydande utsträckning förekomme,

äfvensom statistiska uppgifter, utvisande tillväxten af denna bolagsegendom

1892.

1893.

1894.

6

HISTORISK ÖFVERSIGT.

1896.

1898.

och den sjelfegande jordbrukareklassens deraf orsakade förminskning; samt att KungL

Maj:t ville, för så vidt de inhemtade upplysningarna sådant föranledde, för Riksdagen

föreslå de åtgärder, som för bibehållande af en sjelfegande jordbrukarebeiolkning

i samma trakter kunde anses af förhållandena påkallade.

I anledning af sistnämnda tre skrivelser utarbetades af Kungl. Statistiska

Centralbyrån efter befallning en år 1898 till trycket befordrad redogörelse för sågverksindustriens

förvärf af jordegendom inom Dalarne och Norrland, upptagande

ställningen dels 1885 och dels 1895. Af denna redogörelse framgår såväl skattetalet

och taxeringsvärdet å sågverksaktiebolags, andra sågverksegares och bruksegares

jordbruksfastighet (deri inberäknad äfven skogsfastighet) i hvarje socken som ock

detta skattetals och taxeringsvärdes förhållande till motsvarande siffror för all jordbruksfastighet

inom de särskilda socknarne. Genom nådigt beslut hafva sedermera

berörda tre skrivelser jemte deröfver af vederbörande myndigheter afgifna utlåtanden

och öfriga handlingar i ärendet öfverlemnats till komitén för att vid fullgörande

af komiténs uppdrag komma under öfvervägande.

En lagstiftningsåtgärd, som beledsagades af stora förhoppningar i förevarande

alseende vidtogs 1896 genom egostyckningsinslitutets införande. Detta skedde

genom lagen den 27 juni 1896 angående hemmansklyfning, egostyckning och jordatsöndring.

Den komité, som i ett 1892 afgifvet betänkande föreslog tillskapandet

af den lättade form för jorddelning, som fått namn af egostyckning, antydde, att

man härigenom underlättade ett hemmans uppdelande i en jordbrukslott och en

skogslott, hvarefter man kunde vänta, att bolagens fastighetsförvärf skulle inskränka

sig till allenast skogslotterna.

Komitén vill framdeles återkomma till en närmare granskning af ifrågavarande

lags verkningar, en granskning, som torde gifva vid handen, att egostyckningsinstitutet

föga motsvarat de hysta förväntningarne och i många afseenden verkat

direkt skadligt.

1898 afgafs af en ledamot af Riksdagens Andra Kammare en motion, i hvilkens

syfte femton af kammarens ledamöter instämde och hvari föreslogs, att Riksdagen

måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t, efter skedd utredning

för hela Norrland och Dalarne i afseende på omfattningen af sågverksbolagens

förvärf af jordbruksfastigheter, för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser,

innefattande åläggande för sågverksbolag, som i Norrland och Dalarne egde och

sjelfva eller genom arrendatorer brukade jordbruksfastigheter, att så till byggnader

som egornas häfd underhålla dessa, på sätt angående kronohemman funnes i lag

stadgadt. Lagutskottet hemställde, att motionen icke måtte till någon Riksdagens

åtgärd föranleda, under anförande, bland annat, att lagstiftningsåtgärder af sådan

innebörd, som motionären föreslagit, enligt utskottets tanke stode i oförenlig motsats

med den inom vårt land af ålder fastslagna principen för enskild eganderätt,

samt att det väl finge erkännas, att bolagens alltjemt sig ökande förvärf af jord

-

HISTORISK ÖFVERSIGT.

7

bruksfastighet kunde medföra verkliga sociala vådor, då den fria jordegareklassen

derigenom i väsentlig mån förminskades, men att, om något häremot skulle göras,

detta torde böra bestå uti inskränkning af bolagens rätt att förvärfva jordbruksfastighet

och ingalunda uti ingrepp i lagligen redan förvärfvade rättigheter. Lagutskottets

hemställan bifölls af båda kamrarne.

Under samma riksdag framställdes vidare genom motion i Andra Kammaren

förslag om skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att Kungl. Maj:t ville taga i

öfvervägande, huruvida icke inskränkning uti aktiebolags rätt till förvärf af fast

egendom på vår landsbyggd funnes erforderlig, samt att, derest Kungl. Maj:t

pröfvade så vara fallet, Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och förelägga Riksdagen

förslag till lagstiftning härför. Lagutskottet afstyrkte motionen på den grund att frågan,

hvad Norrland och Dalarne vidkomme, redan vore under Kungl. Maj:ts pröfning

samt i afseende å landets öfriga delar aktiebolags förvärf af fastighet icke syntes hafva

nått någon oroväckande utsträckning. Första Kammaren biföll utskottets hemställan,

hvaremot Andra Kammaren, med afslag å densamma, biträdde motionärens förslag.

Vid riksdagen 1899 väcktes af en ledamot af Andra Kammaren under instämmande

af tolf andra medlemmar af kammaren två särskilda motioner, afseende

att genom strängare beskattning af jordbruksfastigheter, som förvärfvats af bolag, i

någon mån motverka bolagens fastighetsförvärf. I den ena af dessa motioner

föreslogs en särskild bevillning af jordbruksfastighet, som egdes af bolag, och i den

andra, att afhandling om köp af fast egendom skulle, då den afsåge bolags förvärf

af jordbruksfastighet, vid lagfart beläggas med stämpel till visst förhöjdt belopp.

Bevillningsutskottet afstyrkte de båda motionerna, den förra hufvudsakligen af det

skäl, att motionären icke kunnat hänvisa till något ^-statens behof af högre skatter

och ej heller lyckats uppvisa den föreslagna skatteförhöjningens öfverensstämmelse

med de grundsatser, på hvilka vårt beskattningssystem hvilar, och den senare, emedan

den föreslagna åtgärden ej kunde anses öfverensstämmande med- grunderna för en

rättvis beskattning. Angående båda förslagen anfördes dessutom, att det afsedda

ändamålet icke syntes genom de föreslagna åtgärderna kunna vinnas. Bevillningsutskottets

afstyrkande hemställan godkändes af båda kamrarne.

Vidare upprepades vid 1899 års riksdag i Andra Kammaren sistnämnda

1898 framburna motion. Under åberopande särskildt af att Sveriges jord under

aktiebolagslagstiftningens skydd kunde mer och mer öfvergå i utländingars händer,

hemställde lagutskottet, att Riksdagen med anledning af motionen måtte i skrifvelse

till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida

icke till tryggande af vårt lands sunda utveckling och vårt oberoende af främmande

inflytande, inskränkning uti aktiebolags rätt till förvärf af fast egendom å vår landsbvggd

funnes erfordelig och att, derest Kungl. Maj:t pröfvade så vara fallet, Kungl.

Maj:t täcktes låta utarbeta och förelägga Riksdagen förslag härom. Utskottets

hemställan bifölls af Andra Kammaren, men blef af Första Kammaren afslagen.

8

HISTORISK ÖFVERSIGT.

1900.

1901.

I motioner i Andra Kammaren vid 1900 års riksdag återupptogos såväl

förslaget om åsättande af särskild bevillning å bolag tillhörig jordbruksfastighet som

ock ett yrkande öfverensstämmande med hvad lagutskottet hemställt vid 1899 års

riksdag rörande ifrågasatt inskränkning i bolagens fastighetsförvärf. Förstnämnda

förslag afslogs på hemställan af bevillningsutskottet af båda kamrarne. Den senare

motionen åter förordades af lagutskottet och bifölls af Andra Kammaren, men

frågan förföll på grund af Första Kammarens afslag.

^ idare förekom vid denna riksdag en af sexton ledamöter i Andra Kammaren

biträdd motion, i hvilken anfördes, att egostyckningen å de norrländska hemmanen

verkställdes på sådant sätt, att egaren af den eller de utstyckade delarne af

hemmanet ingalunda kunde i framtiden på desamma blifva besutten, samt yrkades,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t

låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag i syfte att vid egostyckning nödig

hänsyn toges till skogsbehof för hvarje egolott, som såsom sjelfständigt hemman

skulle brukas. I anledning af denna motion hemställde lagutskottet, att Riksdagen

måtte i skrifvelse anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, hvilka lagstiftningsåtgärder

kunde befinnas lämpliga för att betrygga tillgång till husbehofsskog

för i de nordliga delarna af vårt land förekommande, för sjelfständigt jordbruk

afsedda egolotter, samt för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill utredningen

kunde gifva anledning. Utskottets hemställan bifölls af Andra Kammaren,

men afslogs af Första Kammaren.

Under 1901 års riksdag väcktes i Andra Kammaren en motion, som åsyftade

att upptaga norrlandsfrågan till skärskådande i hela dess vidd. Uti denna

motion, i hvars syfte 40 af^ kammarens ledamöter, deraf 32 representanter för

Norrland och Dalarne, instämde, föreslogs Riksdagen att omedelbart vidtaga de

åtgärder, som ej tålte uppskof, samt derutöfver göra en framställning om att Kungl.

Maj:t täcktes egna sin uppmärksamhet åt hvad derefter borde åtgöras. I förra afseendet

föreslogs Riksdagen att dels antaga en lag om begränsning af bolags och

förenings för ekonomisk verksamhet samt enskild idkares af träförädlings eller tvävarurörelse

rätt att förvärfva fast egendom på landet inom Norrland och Dalarne, dels antaga

en lag, hvarigenom egostyckningslagens tillämpning inom Norrland tills vidare suspenderades

i syfte att vinna tid för lagens komplettering med bestämmelser om att vid

utstyckning af inegor jemväl skulle tilläggas husbehofsskog m. m., dels för sin del besluta

att vid återstående afvittringaiyden del af skogsanslaget, som öfverstege nödigt husbehof,

skulle afsättas till allmänningar. Uti andra hänseendet yrkades, att Riksdagen ville i

skrifvelse, anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes, till fullföljande af afvittringens syfte,

egna särskild uppmärksamhet åt angelägenheten att vidmakthålla jordbruket på de

afvittrade hemmanen och i synnerhet dem, som egdes af sågverksbolag, samt i

öfrigt taga initiativ till befrämjande af jordbruket inom skogsbyggderna i Norrland

och Dalarne. Samtidigt med denna motion pröfvades en annan inom samma

HISTORISK ÖFVERSIGT.

9

kammare väckt motion, hvari hemställdes om en skrifvelse med anhållan, att Kungl.

Maj:t täcktes snarast möjligt för Riksdagen framlägga förslag till ändring i föreskrifterna

rörande egostyckning i syfte att vid styckning af inegor från skogsmarken

inom de nordliga delarne af vårt land nödig hänsyn toges till skogsbehof

och betesrätt för hvarje egolott, som vore afsedd till sjelfständigt jordbruk.

I anledning af förstnämnda motion antog Andra Kammaren en lag, hvarigenom

det under viss tid förbjöds bolag eller förening för ekonomisk verksamhet att utom

i särskilda undantagsfall förvärfva fast egendom å landet inom de sex norra länen,

der ej Konungen dertill lemnade tillstånd. Vidare beslöt Andra Kammaren en

skrifvelse, afseende, att Kungl. Maj:t täcktes taga under ompröfning, i hvilken omfattning

och på hvad sätt vid egostyckning i Norrland och Dalarne inegolott, som

genom styckning skiljdes från skogsmark, kunde tillförsäkras rätt till bete och skogsfång

å sådan mark, samt snarast möjligt för Riksdagen framlägga förslag till den

lagändring, som för vinnande af dylikt syfte kunde vara erforderlig. Första Kammaren

fattade emellertid skiljaktiga beslut, hvadan frågan* i dessa delar förföll.

Deremot förenade sig båda kamrarne om den skrifvelse, hvilken, på sätt ofvan

förmäles, gifvit anledning till komiténs tillsättande. Denna skrifvelse innefattade

jemväl en hemställan, att Kungl. Maj:t täcktes ej mindre tillse, på hvad sätt och i hvad

omfång vid afvittringarne ofvan odlingsgränsen inom Dorotea och Vilhelmina socknar

det socknarne tillkommande skogsanslag kunde afsättas till bildande af en eller flere

allmänningar, samt för Riksdagen framlägga förslag till dylika bestämmelser, än äfven

töreskrifva vidtagande af sådana åtgärder, att arbetet med dessa afvittringar ej fullföljdes

längre än att hinder derigenom ej mötte för sådana allmänningars bildande.

Vid 1901 års riksdag motionerades åter i Andra Kammaren om särskild

bevillning å bolag tillhörig jordbruksfastighet, men förslaget blef ej heller denna

gång af Riksdagen antaget.

Beträffande de ytterligare motioner i förevarande ämnen, som förekommit efter

det komitén blifvit tillsatt, må här endast erinras, att såväl frågan om provisoriskt

förbud för bolag och förening för ekonomisk verksamhet att förvärfva fast egendom

som förslag om suspension af egostyckningsrätten i de norra orterna blifvit i Riksdagen

ånyo väckta utan att likväl föranleda till något lagstiftningsresultat.

Såsom under senaste tiden vidtagna lagstiftningsåtgärder, egnade att i någon

mån inverka på föreliggande frågor, har man deremot att inregistrera 1 (JO] års

shogslagstiftning, hvarigenom man som bekant sökt betrygga skogens återväxt i de

delar af landet, för hvilka ej kraftigare bestämmelser i sådant syfte redan gälla,

äfvensom i vissa afseenden ändrat de för de två nordligaste länen gällande stadganden

till förekommande af öfverdrifven afverkning å ungskog samt till fem år

inskränkt tiden för giltigheten af nyttjanderättsaftal rörande fast egendom å landet,

der aftalet allenast eller hufvudsakligen afser afverkning af skog annorledes än till

husbehof.

IO

METOD FÖR UNDERSÖKNINGEN.

I. Allmän utredning.

1. Metod lör undersökningen.

Vill man göra deh fråga, som sålunda väckts, till föremål för en kritisk

undersökning i syfte att vinna en djupare inblick i densamma, faller det genast i

ögonen, att frågan egentligen består af två särskilda spörsmål af väsentligen olika

karakter. Det ena af dessa spörsmål är, huruvida det från allmänna synpunkter är

nyttigare, om norra Sveriges jord är uppdelad i ett större antal bondgårdar eller

om densamma sammanföres till ett fåtal stora bolagsbesittningar. Den andra frågan

åter afser, om och i hvad mån jorden i Norrland och Dalarne bör göras till föremål

för jordbruk eller skogsskötsel. Under det den förra frågan är en fråga om

jordens fördelning är den senare en fråga om jordens kultur. Dessa båda frågor

måste noggrannt isärhållas, ty genom deras sammanblandande kan undersökningen

icke blifva annat än grumlig och ofruktsam.

Emellertid är det ganska uppenbart, att norrlandsfrågan sådan den historiskt

föreligger företrädesvis bör betraktas och behandlas såsom en jordfördelningsfråga.

Hade den nordsvenska jorden fortfarande varit uppdelad i smärre bondgårdar,

skulle frågan säkerligen icke blifvit brännande, äfven om på dessa gårdar jordbruket

i någon mån fått stå tillbaka för skogsskötseln. Och om å andra sidan jordbruket

sköttes mönstergillt, sedan jorden sammanhopats till stora bolagspossessioner, skulle

man dermed säkerligen icke finna allt väl beställdt.

Gången af frågans utredande bör därför blifva den, att man undersöker

följderna af det ena eller andra af de nämnda sätten för jordens fördelning i syfte

att vinna en föreställning om hvilketdera, som kan anses från det allmännas sida

nyttigast och mest eftersträfvansvärdt. Man måste dervid betrakta ämnet dels från

ekonomisk synpunkt dels från social och politisk. Från den förra af dessa synpunkter

gäller det att undersöka, om å ena sidan jordbruksjorden och å andra sidan

skogsmarken producerar mest i bolagshand eller i bondehand. Vill man åter betrakta

frågans sociala eller politiska innebörd, måste man se till, hvilka följder i det ena

METOD FÖR UNDERSÖKNINGEN.

11

eller andra af dessa hänseenden inträda, då jorden öfvergår från den jordbrukande

allmogens till de skogsbruksidkande bolagens besittning.

Åtskilliga andra metoder för frågans skärskådande hafva blifvit försökta.

Komitén anser sig med några ord böra omnämna dessa för att ådagalägga, att

genom desammas användande någon riktig belysning af frågan icke erhålles.

Så har man försökt göra en uppskattning af hvad å ena sidan det i norra

Sverige nu idkade jordbruket afkastar och å andra sidan hvad trävaruindustrien

lemnar i behållning i syfte att visa, hvilkendera af dessa näringar, som är den

vigtigaste och följaktligen bör lemnas tillfälle att fritt utvidga sig på den andras

bekostnad. Härmed kommer man icke långt. Ty äfven om det kunde bevisas,

att t. ex. nettoafkastningen af skogsskötseln är större än nettoafkastningen af jordbruket,

vinner man derigenom ingen utgångspunkt för bestämmandet af hvilken

ställning man bör intaga gent emot frågan om bolagens fastighetsförvärf. Vare sig

jorden befinner sig i bonde- eller bolagshand bidrager den nemligen till den sammanlagda

produktionen af såväl jordbruksalster som virke, och man kommer frågan

icke närmare in på lifvet, förr än man undersöker, i hvilken egares hand produktionen

blir störst, men då är man också inne på den af komitén angifna metoden.

Af samma anledning är det utan allt värde att söka uppskatta beloppet af t. ex.

den arbetsförtjenst, som beredes allmogen å bolagens skogar, och anse denna såsom

ett bevis för nyttan af att bolagen ega skogsmarken. Ty denna arbetsförtjenst

är icke en följd af att bolagen ega marken utan deraf, att skogseffekter hafva

marknad, och arbetsförtjensten skulle blifva i hufvudsak densamma, om all skogsmark

vore i böndernas ego, blott skogarne afverkades.

Likaledes är det ett ändamålslöst tillvägagångssätt att, såsom stundom skett,

söka jemföra de förtjenster, som trävarubolagen kunna hafva haft med hänsyn till

Norrlands ekonomiska utveckling, med det ogynnsamma inflytande bolagen icke så

sällan utöfvat på många enskilda bönders ekonomiska existens och söka att af

jemförelsen vinna en föreställning, om trävarurörelsen varit sådan, att staten bör

ingripa eller ej gent emot dess jordutvidgningslust. Är det slutresultat i afseende

på jordens fördelning, som bolagen framkallat, för det allmänna nyttigt, då spelar

det naturligen icke vidare någon roll, om ett antal enskilda intressen korsats genom

utvecklingen. Är den slutliga situationen åter skadlig, då bör den lika naturligt

motarbetas utan hänsyn till de förtjenster de, som böra motarbetas, inlagt på helt

andra områden. De mörka och ljusa sidor, som hafva trädt i dagen hos olika

kategorier af dem, som medverkat till den gångna utvecklingens förlopp, hafva för

den fråga komitén fått sig förelagd numera betydelse endast för så vidt deraf kan

slutas till de egenskaper bönderna eller bolagen för framtiden kunna väntas komma

att lägga i dagen såsom jordegare och det inflytande de hädanefter komma att utöfva.

Efter dessa antydningar om den metod, efter hvilken komitén har för afsigt

att behandla den föreliggande frågan, torde det vara lämpligt att inledningsvis lemna

12

METOD FÖR UNDERSÖKNINGEN.

en redogörelse för de förhållanden, under hvilka jordbruket öfver hufvud arbetar i

norra Sverige, hvartill må knytas en undersökning af det sätt, hvarpå jorden derstädes

är fördelad mellan verklige jordbrukare och kikare af trävarurörelse.

För att erhålla ett så tillförlitligt och mångsidigt material som möjligt för

bedömande af hithörande, ofta mycket omstridda frågor och på samma gång få en

viss kontroll på den officiella statistikens ej sällan lätt vilseledande siffror har komitén

till besvarande af sakkunnige i de särskilda orterna utställt ett stort antal frågor.

Dessa sakkunnige hafva främst utgjorts af ett antal af hushållningssällskapens

förvaltningsutskott i hvarje särskild socken utsedde män jemte kvrkoherdarne eller

deras ställföreträdare. De svar, som i anledning häraf från de olika socknarne afgifvits,

hafva visserligen icke sifferstatistikens formella exakthet, men de erbjuda ett

så mycket mera lefvande och verkligt belysande underlag för en uppfattning af

frågornas verkliga innebörd och kunna, då de svarande utgöra ett så stort antal

personer, och svaren från de särskilda socknarne varit fullständigt oberoende af

hvarandra, svårligen frånkännas en hög grad af tillförlitlighet, i hvad de sammanstämma.

En stor del af dessa frågor hafva jemväl underställts olika grupper af embetsoch

tjenstemän m. fl. såsom domhafvande, kronofogdar, länsmän, landtmätare,

öfverjägmästare och jägmästare, hushållningssällskapens förvaltningsutskott och dem

underlydande tjensteman samt landtbruksingeniörer. Några frågor hafva äfven besvarats

af sågverksaktiebolag och enskilda sågverksegare. Sammandrag af samtliga

afgifna svar återfinnas bland bilagorna till detta betänkande. (Band 3, 4 och 5.)

Slutligen har på komiténs framställning genom hushållningssällskapens förvaltningsutskott

tillkännagifvits, att de korporationer och enskilde, som ansåge sig

hafva något särskildt att påminna i afseende på den fråga, som hänskjutits till

komitén, egde till komitén inkomma med de yttranden de önskade i sådant afseende

afgifva. I anledning häraf liar komitén fått mottaga åtskilliga utlåtanden och

inlagor.

JORDBRUKET I NORRA SVERGE: KLIMAT.

*3

2. Jordbruket i Norrland och Dalarne.

De faktorer, som bestämma jordbrukets tillstånd på en viss ort, äro i hufvudsak

klimat, jordens naturliga beskaffenhet, jordbrukens storlek, befolkningens jordbruksintresse

och den i allmänhet använda jordbrukstekniken.

Hvad då först angår klimatet, torde komitén kunna åberopa den utredning,

som lemnats af professor A. G. Högbom i uppsatsen »om norra Sverige såsom

jordbruksland». 1 Författaren, som eljest icke synes hysa någon öfverdrifven tanke

om det norrländska jordbrukets utvecklingsmöjligheter, kommer likväl i sin undersökning

till det resultat »att de klimatologiska betingelserna för åkerbruket i norra

Sverige icke äro så ogynnsamma, som man vanligen plägar föreställa sig, utan att

de kunna anses i det närmaste lika goda som i det öfriga Sverige».

Såsom stöd för detta påstående anföres i hufvudsak följande. Att klimatets

olägenheter högst betydligt pläga öfverskattas visar sig redan, om man jemför jordbrukets

ståndpunkt och omfattning i Norrland och Finland. Båda dessa land ligga mellan

ungefär samma latituder och befinna sig under ungefär likartade klimatologiska villkor.

Den skillnad, som i sistnämnda hänseende förefinnes, är åtminstone icke till Finlands

lördel, i det temperaturen derstädes på nätterna mycket oftare sjunker till sådana

gradtal, att jordbruket deraf lider. Icke desto mindre har Finland en ungefär fyra

gånger så stor jordbruksbefolkning och mera än sex gånger så stor åkerareal som

Norrland, och om man från båda områdena afskiljer de delar, der jordbruk i afsevärd

skala icke förekommer eller vanligtvis kan förekomma, samt med hvarandra

jemför endast de återstående områdena, så finner man, att Finland har väl tre

gånger så stor jordbruksbefolkning pr ytenhet som Norrland, dervid dock någon

hänsyn bör tagas dertill, att lefnadsvillkoren för de finska bönderna och jordbruksarbetame

i genomsnitt antagligen äro något sämre än för de norrländska.

Väljer man en annan väg för undersökningen, och jemför man jordbruksstatistikens

uppgifter öfver korntalet för skörden af de vigtigaste sädesslagen, så visar

det sig, att dessa icke ställa sig lägre i genomsnitt för Norrland än för de medelgoda

jordbrukstrakterna i mellersta och södra Sverige. Dervid bör dock tagas

hänsyn till att sädens vigt i genomsnitt är mindre för Norrland än för södra

Sverige. För belysande af dessa förhållanden hänvisar författaren till följande

jemförande tablå öfver skördeutbytet. 1 2

1 Intagen i tidskriften Ymer 1902.

2 Denna tabell afser allenast de norrländska länen. Skördeutbytet i Kopparbergs län kan

emellertid i allmänhet anses minst lika godt som i Norrland.

Klimat.

JORDBRUKET I NORRA SVERIGE: KLIMAT.

Totala arealen för sädesodling

(år 1898)1

Skörd pr hektar årligen

1886—95 i deciton

Skörd i medelkorntal 1 Sädens

1881—1900

vigt i

pr hl.

<J C/l

kilogr. £S>:g:

OO O. n

O'' O Q.

I

Råg

Korn Hafre Potatis

Råg

1 1 1 ,

Korn j Hafre Potatis Räg

Korn

Hafre | 04 |f

Gefleborgs län ......

30,507

16,79

16,05 16,73 127

9,47

7,72 j 7,72 I 7,62 69,5

60,9

46,2 22,2

Vesternorrlands län

23,066

11,64

13,42 11,0 89

8,81

7,11 6,98 7,56 I 69,0

58,o

43,8 | 19,1

Jemtlands län ......

11,505

11,13

12,53 — 145

8,32

6,55 6,01 6,51 66,1

55,8

43,2 j 20,2

Vesterbottens län...

18,109

8,53

11,41 — 91

8,2 5

5,99 6,23 7,80 63,6

54,2

(42,2) 4j 17,6

Norrbottens län......

14,305

12,68

13,90 — ] 93

12,89

6,12 8,41 7,99 ! 64,9

56,4

45,7 19,5

Hela Norrland ......

97,492

13,6

13,6 (15,o) 3i 100

—

— — — —

—

—

Öfriga Sverige .....

1,595,480

14,4

14,8 13,2 85

7,41

7,18 j 6,5G I 6,69 72,6

63,4

47,7 19,4

Finland ............;..

642,000

j 10,6

9,7 10,5 92

6,5

5,2 5,2 5,5 —

—

Europa ..............

139,145,000

8,1

10,1 1 9,2 1 81

i —

— 1 — I — I —

- 1 -

Om man i stället för att lägga korntalet till grund för jemförelsen beräknar

skörden efter afkastningen per ytenhet öppen åker, får man likaledes enligt den officiella

statistiken siffror, som i det stora hela ställa sig lika gynnsamma för Norrland.

Detta resultat synes vid första påseendet ganska osannolikt, då enligt denna beräkningsgrund

en för Norrland ogynnsam faktor, nemligen sädens jemförelsevis

ringa vigt, som vid korntalsberäkningen icke kommer till uttryck, i detta fall ingår

i siffervärdena. Förklaringen härtill torde, i den mån den icke till äfventyrs beror

på det statistiska materialets otillförlitlighet, vara att söka dels deruti, att utsädesmängden

per ytenhet i Norrland vanligen är högre än i det öfriga Sverige, hvilket

naturligtvis medför mindre korntal, medan deremot afkastningen per ytenhet kan

höjas, dels också i trädesjordens i förhållande till hela åkarearealen ringa utsträck

-

1 Arealen för sädesodling är för de norrländska länen i ofvan angifva ordning resp. 33, 37,

24, 27, 43% och i det öfriga Sverige omkring 61% af hela den odlade jordarealen. Höstsäden upptager

af denna i Norrland endast mellan 0,6 % (i Vesterbottens) och 2,9 % (i Gefleborgs län), i det

öfriga Sverige 13,5%. För vårsäd äro motsvarande tal 20,7% (Jemtl. län) — 39,4 % (Norrbottens), och

för det öfriga Sverige 35%. Arealen , för potatisodling är i Norrland mellan 2,7% (Jemtl.) och 5,8

(Vesternorrl. län); i det öfriga Sverige är den 6 % af hela den odlade jorden.

2 Talen i denna kolumn afse säd och rotfrukter. Trädesjorden är ej medräknad, hvarför talen

för Norrland i sjelfva verket äro något för låga. Trädesjorden utgör i de norrländska länen, i ofvan

afgifna ordning, resp. 2,6, 2,0, 1,7, 1,9, 2,o % och i det öfriga Sverige 12,o % af hela åkerarealen.

s Hafren skördas i de tre nordligaste länen mestadels såsom grönfoder, hvarför denna siffra

blott afser de två sydligaste länen.

4 Siffran grundar sig på endast tvenne inkomna uppgifter och är såsom medelsiffra efter all

sannolikhet för hög.

Skörd i rågvärde

pr har.

1886—951 2

JORDBRUKET I NORRA SVERIGE: KLIMAT.

15

ning i Norrland. Endast ett par procent af åkerjorden ligga der i träde, under det

motsvarande tal för flera af länen i det öfriga Sverige uppgår till inemot 20

För öfrigt bör man vid bedömandet af de klimatologiska betingelserna för

jordbruket taga i betraktande, att det icke blott och bart är den större eller mindre

faran för höstens och sensommarens nattfroster, som bestämmer jordbrukets afkastning,

utan att äfven andra klimatologiska faktorer dervid spela in. Om Norrland

i förstnämnda afseende intar en mindre gynnad ställning än det öfriga Sverige,

förde förhållandet med afseende på andra sidor af klimatet vara det motsatta. Så

lida vissa af det södra Sveriges län ofta af frosthärjningar under försommaren,

något som mycket sällan är fallet med Norrland, der vegetationsperioden börjar så

sent, att på grund af sommarnätternas korthet faran för skadliga nattfroster är så

godt som utesluten. Möjligt är också, att ojemnheter i nederbördens fördelning

göra sig mindre kännbara i Norrland än i det öfriga Sverige. Kändt är för öfrigt,

att för utfallet af höstsädens afkastning i mellersta och södra Sverige vinterns beskaffenhet

spelar en vigtig roll, och att, om vintern är ogynnsam, råg och hvetefälten

kunna blifva alldeles förstörda.

Emellertid anmärker författaren jemväl ett par omständigheter med afseende

på klimatet, som böra beaktas, för att man icke skall göra sig skyldig till ett

underkännande af de hinder klimatet mångenstädes innebär för jordbrukets utveckling

i öfre Norrland.

Den ena af dessa är, att odlingsmöjligheterna i verkligheten reduceras deraf,

att öfverallt i öfre Norrland frostländiga marker i stor utsträckning förekomma

jemte sådana, som icke eller endast undantagsvis lida af frost. Dit är att räkna

en stor procent af de myr- och sankmarker, som intaga så stora vidder i denna

del af vårt land. Angående möjligheten att genom torrläggning minska frostfaran

hyser författaren icke synnerligen höga tankar, så mycket hellre som å till åker

uppodlad myrmark sådden måste ske senare och säden mognar långsammare än

på annan åkermark. Det kan visserligen sägas, att man bör i första rummet bruka

dylika myrar till foderväxtodling, men för att få afkastning i denna form, måste

ett cirkulationsbruk med sädesväxter drifvas och detta i regeln med ganska kort

omloppstid, så att minst en femtedel af den odlade arealen får hållas såsom öppen

åker. Äfven om man lade an på att skörda säden till ''grönfoder, skulle man

icke kunna alldeles undkomma frostskada, emedan denna ofta träffar grödan på så

tidigt utvecklingsstadium, att den icke ens i form af grönfoder kan ge skäligt utbyte.

Den andra af de båda nämnda för jordbruket i Norrland hinderliga omständigheterna

är att den del af året, som derstädes kan egnas åt jordbruksarbete,

är betydligt kortare än i det öfriga Sverige. Man måste derför inom en kortare

tid utföra samma arbete, som man i södra eller mellersta Sverige kan fördela öfver

en längre tid, och blir följaktligen tvungen att under för öfrigt lika förhållanden i

större utsträckning använda legdt arbete.

i6

JORDBRUKET I NORRA SVERIGE: KLIMAT.

Den utredning, för hvilken komitén nu redogjort, är till väsentlig del grundad

på den officiella jordbruksstatistiken. Det bör dock anmärkas, att de primäruppgifter,

hvarur denna är sammanställd, med rätta anses på grund af sättet för

deras uppsamlande vara i någon mån tvifvelaktiga. Särskildt är det ovisst, om

vid uppskattandet af skörderesultatet pr hektar tillbörlig hänsyn tagits till den mark

der ej alls någon skörd af säd eller potatis egt rum på grund af lokala frostskador.

Vill man åtminstone delvis kontrollera statistiken, är det derför af intresse

att jemföra densamma med den utredning angående frostländigheten, som innebäras

i svaren på komiténs fråga n:o 2. (Band 3 sid. 122.)

Med temligen stor enighet framgår af dessa, att man anser norra Dalarne

och Herjeådalen samt rikets två nordligaste län med undantag af en del kustsocknar

i allmänhet lida af frostländighet. Och äfven från alla öfriga socknar, frånräknadt

ett mindre antal socknar i Kopparbergs, Gefleborgs och Vesternorrlands län,

inberättas, att vissa byar eller vissa trakter lida af frostländighet. Dervid tyckes i

regel förhållandet vara det, att de mera sammanhängande jordbruksbyggder, som

ligga vid kusten eller de stora sjöarne och vattendragen, i allmänhet äro fria från

frost, under det de mera aflägset på skogarne belägna hemmanen, som i allmänhet

hafva i sin närhet större eller mindre sankmarker, lida af frostländighet. Dessa svar

ge sålunda på sitt sätt en något dystrare bild af förhållandena än jordbruksstatistiken,

men detta kan förklaras deraf, att det i allmänhet torde vara de frostfria

jordbrukstrakterna, som blifva bestämmande för de statistiska medeltalen, när det

gäller skörderesultat och dylikt, och det förlorar en stor del af sin betydelse för

frågan om jordbrukets framtid, derest man kan sätta tro till hvad samma svar

innehålla ifråga om möjligheten att genom torrläggning af sankmarker och dränering

af inegojord upphäfva eller minska frostländigheten. De allra flesta af dessa

svar hafva nemligen att omförmäla de gynnsammaste erfarenheter i nämnda afseenden,

och genom dem klingar oftast en ton af den lifligaste tillförsigt för framtiden,

en ton, som står i anmärkningsvärd motsats mot de farhågor, hvilka uttalats

i den ofvan följda författarens framställning.

Det är snart sagdt endast på några få trakter, der man anser, att landets

läge ^ eller topografiska beskaffenhet lägger hinder i vägen för uppnåendet af för

jordbrukets behof erforderlig frostfrihet, nemligen dels i närheten af den nordsvenska

fjellryggen och de nordligaste socknarne, dels i trakter med småkuperad

terräng, der de af berg kringgärdade smådalarne bilda sänkor, i hvilka den kalla

luften strömmar ner och blir stående, och den tillrinnande bottensyran ofta är svår

att på ett tillfredsställande sätt genom dikning undanskaffa.

Öfvergår man från undersökningen af klimatet till ett skärskådande af jordens

naturliga beskaffenhet, torde till en början böra redogöras för det försök man gjort

att med ledning af Norrlands geologiska utvecklingshistoria indela landet i zoner,

hvilka på grund af de lösa jordslagens beskaffenhet skulle framträda såsom i jord

-

OFVERSIGTS KARTA

W c k a s j

a r v i

Muomo

G e 1 i i vare I

T åre

lombolo

T orneå

Kalix

Råned.

ver

-

S ors el

\ X. u. i e

P i b e

Mala

J Ö rn

m i n

odum

Äre "

unda

Sundsj''

hfyhem

lösand

\Bjuråker \ Bergsjö''.'':;;

V /Norröö^^

ljusdal

Belsbo

—^SlanTörM

V—\kQ^''V—esf»*»

Skärgårdsregioneji och, de- marina. lerornas regioner

Orsa

MoränUdemas region

Ore \

ijr/lens och- issjösedimmtms reqion

Jemtländska- siluro ?i t rådet

Ocl^elbo

Sollerön

Mille

M alu''

Valbo #

= lappniarJxS<p''(insav

Sb. Tu n a

rS i l^b«rg,^ab«jv''!

/ ! \f /Hed«mo^

i j '' /''< (

Luöt Norr-/

''iVbftr*,4 w »

\

Gränsen för kustbygjden sådan den, uppdrag ils i komiténs statistiJo

De med röda- luder i demilun ds Lön■ utmärkta- områdena äro renbetesfjäll

Gen S tub. Lit Anst. Stockh.

JORDENS BESKAFFENHET.

17

bruksafseende vidt skilda. Denna indelning har blifvit framställd bl. a. uti den

omnämnda, här nedan följda uppsatsen af professor Högbom och beröres äfven

i åtskilliga af de svar komitén- erhållit på vissa af de till besvarande utställda

frågorna.

Indelningen grundar sig väsentligen på följande förhållanden. Vid afsmältningen

af den stora landis, som, enligt hvad med visshet är utrönt, under en aflägsen

geologisk period betäckte norden, qvarlemnades på berggrunden ett mer eller

mindre mäktigt moräntäcke. Denna moränjord utgjordes af en osorterad blandning

af kantiga block och stenar, gruskorn och finjord, och sådan qvarligger moränjorden

ännu i dag, der den icke i en eller annan form varit föremål för inverkan

af vatten. En sådan inverkan har emellertid egt rum på vissa områden med det

resultat, att moränmaterialet sorterats, så att de finare beståndsdelarne aflagrats för

sig sjelfva och bildat sand, mojord och lera. Detta har till en början egt rum i

kusttrakterna. Enligt hvad som är fullgiltigt bevisadt har hafvet efter istidens slut

haft en nivå, som varit 200—280 meter högre än dess nuvarande. En stor del

af kustlandet har derför förut varit nedsänkt i vatten och, i den mån landet derur

uppstigit, hafva vågsvallet och bränningarne vid stränderna dragit försorg om att

de finare beståndsdelarne blifvit utsköljda och aflagrat sig i skyddade lägen. Samtidigt

härmed hafva de stora elfvarne ur sina bäddar utslammat det lättare transporterade

materialet och afsatt detta såsom deltabildningar vid sina i mån af

landets uppstigande ur hafvet allt längre framflyttade mynningar. På detta sätt

kan man särskilja tre zoner. Man får först den s. k. kust- eller skärgårdsregionen,

der väl de af vågorna rensköljda högre partierna uppstiga öfver hafsytan, men der

aflagringarne på hafsbotten ännu icke upplyftats öfver vattnet och kunnat göras

till föremål för odling. Vidare har man de marina lerornas och elfsedimentens

region, der denna sorterings- och upplyftningsprocess är fullbordad. Gränsen för

denna inåt landet sammanfaller med den s. k. marina gränsen eller den linie, som

utmärker hafvets högsta nivå efter landisens afsmältning. Ofvanför den nu nämnda

zonen får man en region, som blifvit kallad moränlidernas och de störa myrarnes

region och som utmärkes deraf, att moräntäcket qvarligger i stort sedt oförändradt.

Emellertid kan man särskilja äfven en fjerde region. Tillvaron af denna

beror derpå, att fjell trakternas hufvuddalar under istidens sista skede voro uppdämda

af den då ännu närmast öster om fjellen qvarliggande sista resten af den stora

landisen. I dessa dalar bildades sjöar, som med afseende på moränjordens omgestaltning

och deltaaflagringars bildande, spelade samma roll som hafvet vid kusten.

Denna region har fått namnet fjellens och issjösedimentens region.

Dessa fyra zoner, som sålunda stryka längs efter Norrland från norr till söder,

afbrytas i någon afsevärdare grad egentligen endast på ett ställe. Detta undantag

utgöres af det s. k. central)etniska siluromrädet, hvilket har den omfattning, att det

bör göras till föremål för särskild behandling.

i8

JORDENS BESKAFFENHET.

Vid den närmare undersökningen af de olika regionernas betingelser i jordbruksafseende

har man velat komma till följande resultat.

Kust- och skärgärdsregionenJ) har naturligen, såsom lätt inses af det föregående,

odlingsbar jord i mycket ringa omfattning och kan med afseende på frågan om

jordbruket i Norrland lemnas utan afseende. Denna region har emellertid i allmänhet

icke någon afsevärd bredd.

De marina lerornas och eif sedimentens region åter är den för jordbruk lämpligaste

delen af Norrland. I denna region, som flerstädes har en bredd af många

mil, träffar odlaren i de nämnda sedimenten en jord, som till en början har ur

odlingssynpunkt tillfredsställande kemisk sammansättning. Då de till det mesta äro

utsköljda ur moräner, och dessa åter bildats på bekostnad af underliggande eller

närliggande berggrund, så komma dessa sediment att i kemiskt hänseende blifva

OO OO 3 #

något olika beskaffade, allt efter den förherrskande berggrundens sammansättning i

de trakter, hvarifrån sedimentmaterialet härstammar. Så synes en jemförelsevis hög

fosforsyrehalt i allmänhet vara utmärkande för de lösa jordslagen i Norrbotten,

härrörande från de der allmänt förekommande apatitrika bergarterna. Elfsedimenten

i Indalselfvens och Ångermanelfvens dalgångar hafva till en del erhållit sitt material

af kalkhaltiga moränbildningar, härrörande från det jemtländska silurområdet. Ofriga

kemiska skiljaktigheter mellan jordslagen inom olika delar af regionen torde vara

mestadels af lokal natur och betinga i stort sedt icke några ur odlingssynpunkt

mera genomgående olikheter.

Hvad åter angår sedimentens fysiska och mekaniska egenskaper, så utmärkas

de af namnen lera, mojord och sand och måste från odlingssynpunkt sättas vida

framför det osorterade morängruset, i det naturen här undangjort hvad eljest till

en stor del skulle ankomma på odlaren.

Det område inom ifrågavarande region, som icke täckes af dylika sediment,

utgöres antingen af berg, från hvilket moränbetäckningen blifvit bortsköljd, eller af

morän, som genom hafsvågornas inverkan blifvit beröfvad sina finare beståndsdelar

och förty är alldeles oduglig för odling. Endast på ställen, som varit skyddade

för vågsvallet, kan moränen qvarligga oförändrad och bildar då merendels skogsmark.

Torfmossame och myrarne inom denna region hafva allmänt lera eller närstående

moarter till underlag, hvilket är bättre ur odlingssynpunkt än om myren

hvilar på moränbotten, ty dels är det förra underlaget af bättre beskaffenhet i och

för sig dels äro sistnämnda slag af myrar svåra att på ett effektivt sätt utdika.

Denna regions brist på kalksten och märgelartade jordslag innebär emellertid en

olägenhet, som reducerar de i öfrigt godartade myrmarkernas värde såsom odlingsjord.

Moränlider nas eller de stora myr ar nes region upptager i bredd ungefär hälften

af den del af landet, som ligger ofvanför den marina gränsen, och i södra delarne

Ej att förvexla med hvad som vanligen menas med kustbyggden i motsats mot skogsbyggden.

Kustbyggden i denna mening omfattar äfven nästföljande region.

JORDENS BESKAFFENHET.

19

af Norrland och Dalarne betydligt mera. Med vexlande, ofta mycket betydlig

mäktighet är moränjorden här utbredd, såsom ett nästan alldeles sammanhängande

täcke öfver höjder, dalar och lågmarker. Emellertid går denna jord icke öfverallt

i dagen, i det den i stor utsträckning blifvit öfverdragen af torfbildningar. Dessa,

som på ett ännu icke fullt utredt sätt uppkommit genom försumpning af flacka

lågmarker eller igenväxning af grunda sjöar, intaga inom denna region ofantliga

vidder. Sammanhängande myrmarker af en mils längd och mera äro ingen sällsynt

företeelse inom denna region. Ehuru myrmarker förekomma rikligt äfven

inom föregående och nästföljande region, äro de dock inom denna vida allmännare

samt antaga mycket större dimensioner, och benägenheten till fortgående försumpning

är af klimatologiska, topografiska och geologiska grunder derstädes mycket större.

Hvad moränjordens lämplighet för jordbruk vidkommer, torde skillnaden i

bördighet icke vara så synnerligen stor emellan moränjorden och de sedimentära

mo- och leraflagringarna, men deremot är odlingsmöjligheten betydligt reducerad

genom jordens stenbundna och svårbrutna beskaffenhet. I stor utsträckning förekomma

moränbildningar, som äro så blockbelamrade, att deras odlande väl knappast

kan ifrågasättas, men äfven sträckor och trakter finnas, der moränen är jemförelsevis

mindre stenbunden och i stället rik på moartad finjord. Det är företrädesvis

på moränjord af detta eller närstående slag, som de nuvarande odlingarne upptagits

och vackra skördar kunna erhållas.

Beträffande åter den inom denna region befintliga myrjord, så är den visserligen

såsom bildad till stor del af väl multnade kärrväxter af en godartad beskaffenhet,

men den har såsom hvilande på moränjord ett mindre lämpligt underlag och

är på grund af dettas ojemnhet ofta svår att dränera, hvartill kommer, att möjlighet

för kalkning ytterst sparsamt förefinnes, om man undantager trakterna inom

och närmast intill det jemtländska silurområdet. Emellertid torde myrarne i många

fall på annat sätt än genom odling och torrläggning kunna komma jordbruket till

godo nemligen genom åtgärder, afseende att derå befordra den naturliga gräsväxten.

De jordslag, som utom moränjorden och torfbildningarna förekomma inom denna

region, hafva en så ringa utbredning och uppträda så lokalt att de icke på något

afsevärdt sätt inverka på regionens allmänna skaplynne. Största uppmärksamheten

förtjena dervid de här och hvar förekommande aflagringarna af mo- och lerartade

jordslag. Alldenstund sådana sediment komma till aflagring endast i stillastående

eller nästan stillastående vatten, alltså i sjöar och haf, dit vattendragen föra med

sig slam från landytan eller der vågorna nedskölja sådant från stränderna, kunna

de icke väntas ha någon större utbredning inom denna region, som i allmänhet

icke varit täckt af numera ej förefintliga vatten. Vid bäck- och åmynningar kunna

de visserligen ha aflagrats uti regionens sjöar, och derför finnas de nog lokalt

under en del myrar, som bildats genom igenväxning af sjöar, men de äro här

sannolikt både sällsynta och obetydliga, emedan vattendragen merendels ha nästan

20

JORDENS BESKAFFENHET.

omärkligt fall och derför äro mycket fattiga på eller alldeles fria från slam. På

några trakter finner man emellertid jemförelsevis utbredda mo- och lerartade aflagringar,

som synas vara afsätta uti lokala smältvattensjöar, som under vissa topografiska

förhållanden bildats vid tiden för den sista landisens afsmältning.

Fjellens och issjösedimentens region kan anses mot öster begränsas af en linie,

som dragés öfver de östligaste öfver barrskogsgränsen uppstigande fjellutposterna

och de stora sjökedjornas nedre ändar. Ungefär hälften af denna areal når öfver

barrskogsgränsen, och de för odling egnade trakterna äro företrädesvis att söka

efter de stora hufvuddalarne, hvilkas stora sjöar merendels ligga mellan 300 och

400 meter öfver hafvet. Inom södra delen af regionen förekomma byggd och odlad

mark ända intill och någon gång högre än 500 meter öfver hafvet. I norr gå

de endast obetydligt öfver sjöarne och dalbottnarne. Ofvanför denna odlingsgräns

finnes emellertid ända upp till och ofvanför skogsgränsen rika och saftiga beten,

hvilka för jordbruket inom denna region spela en icke ovigtig roll.

Moränjorden i denna region är endast i mindre grad bildad af urformationens

bergarter, som äro de allenarådande öster om regionen, och har till det mesta fått

sitt material från fjellens yngre formationer samt från de siluriska kalkstenar och

skiffrar, som i synnerhet i regionens mellersta sträcka förekomma i dalgångar och

andra lågt liggande trakter. Der dessa kalkstenar och skiffrar lemnat väsentliga

bidrag till moränjordens sammansättning, är denna en mera fruktbar och ofta äfven

mindre stenbunden jord än eljest.

I dalgångarne finnas vidare med större eller mindre utbredning issjösediment,

som delvis väl egna sig för odling. Odlingsmöjligheterna inom denna regions dalgångar

äro följaktligen, hvad på jordarterna ankommer, i allmänhet talrika och goda,

men de inskränkas väsentligen genom höjden öfver hafvet och klimatet, och under

alla förhållanden kan endast en mycket ringa del af regionens hela areal göras till

föremål för odling.

Det centraljemtska silurområdet utgör omkring 50 qvadratmil och får sin

karakter af den kalkrika berggrunden och af jordslagens derpå beroende egenskaper.

Moränjorden härstädes är på grund af kalkhalten mera bördig än inom urbergsterrängen

i öster och mångenstädes mindre stenbunden och mera lerartad än derstädes.

Hvad myrarne angår, äro de på grund af torfvens beskaffenhet och deras

ofta sluttande lägen samt lättheten att från grannskapet påköra kalkhaltiga jordslag

ej sällan en tacksam odlingsjord. Issjösediment förekomma i synnerhet omkring

och vester om Storsjön, men särdeles stora sammanhängande arealer synas de icke

intaga.

I stort sedt kan detta område emellertid sägas erbjuda bättre tillgång på god

odlingsmark än de regioner, inom hvilka det faller, i öfrigt hafva att uppvisa.

Komitén har i korthet redogjort för denna från naturvetenskapens synpunkter

utförda betraktelse öfver norra Sveriges jordbruksmöjligheter, emedan den synts

JORDENS BESKAFFENHET.

21

komitén erbjuda en orientering på ifrågavarande område, som väl knappast stått

att erhålla endast genom den administrativa statistikens siffror, och emedan den

lemnar en intressant bakgrund till dessa trakters odlingshistoria.

Emellertid vill komitén anmärka, att denna undersöknings resultat icke få

öfverskattas, näi* det gäller att från nationalekonomisk och social synpunkt betrakta

det ämne, hvars behandling blifvit åt komitén uppdragen. Hvad som från naturvetenskapsmannens

ståndpunkt kan betraktäs såsom endast lokala afvikelser utan

inflytande på de stora hufvuddragen, kan dock, när det gäller områden af den omfattning,

hvarom här är fråga, vara en faktor af stor betydelse ifråga om landets

ekonomi. Man erinre sig blott, att den nuvarande odlade marken jemte den

naturliga ängen inom rikets fyra nordligaste län utgör allenast omkring 3,6 % af

hela egovidden, frånräknadt vatten. Särskildt finner komitén sig icke kunna dela

uppfattningen om de inom moränlidernas region befintliga myrarnes mindre lämplighet

för odling. De framsteg, som skett i afseende på moss- och myrodlingen,

hafva medfört, att äfven dessa myrar nu mera temligen allmänt med fördel kunna

uppodlas. De senaste årens erfarenheter synas tillfullo bekräfta detta.

Komitén vill derför vid sidan af den vetenskapliga framställning, för hvilken

redogörelse ofvan lemnats, jemväl framhålla de olika ortsbefolkningarnas uppfattning

i föreliggande fråga, ''sådan denna uppfattning tagit sig uttryck i de till komitén

inkomna svar.

Dessa svar äro de, som afgifvits å frågorna 1 och 3 (Band sid. 49 och 190.) och

röra å ena sidan den odlade jordens beskaffenhet och å den andra odlingsmöjligheterna.

Hvad Kopparbergs län angår stämma svaren i det hela rätt väl öfverens derutinnan,

att man kan särskilja tre hufvudområden, så belägna, att socknarna kring Siljan och

Orsasjön bilda det mellersta, som åtskilja de båda andra. I det vestligaste af dessa

områden intager den odlade jorden ett mycket ringa område af arealen i sin helhet

samt är mer eller mindre inskränkt till de trånga dalgångarne, hvarjemte den

är jemförelsevis mager och till största delen bestående af krosstensgrus och sand.

Siljansområdet deremot har jord af mycket olika beskaffenhet. Till största delen

består den visserligen af sand och grus, men lera, svartmylla och lermylla anträffas

äfven, hvarjemte inom de delar, der Siljanstraktens öfvergångsformation

uppträder, ofvan berggrunden befinner sig en varm, bördig på kalk rik klapperstensmylla.

I genomsnitt torde distriktet från jordbrukssynpunkt kunna anses

såsom medelmåttigt. Det återstående östligaste området slutligen synes i jordbruksafseende

stå ganska nära angränsande trakter af Vestmanland och den odlade

jorden derstädes tyckes vara i stort sedt af temligen god beskaffenhet.

Angående odlingsmöjligheterna inberättas från nästan alla socknar inom de

två första områdena, att afsevärda tillfällen till nyodlingar finnas. Inom det vestligaste

området är det mest myr- eller mossjord man för sådant ändamål har att

tillgå. De stora, i allmänhet mycket godartade myrarne hafva dock ofta ett afskildt

22

JORDENS BESKAFFENHET.

läge. I Siljansdalen finnes äfven i betydlig omfattning odlingsbar, fast jord. I

flera trakter fästes många förhoppningar i detta afseende vid fäbodarne. Om

odling vid dessa företoges, och dertill lades en del närliggande myrar, skulle man

erhålla lägenheter, som förträffligt egnade sig för utflyttning från de nu hopträngda

byarne. Det östligaste af de tre nämnda områdena är deremot en gammal byggd,

der odlingstillfällena mestadels redan tagits i anspråk och jordbruksarealen alltså

icke kan vinna någon afsevärd tillökning.

Gefleborgs län synes i allmänhet hafva en temligen god om ock kalkfattig

jordmån. Bäst är den kring sjöar och vattendrag samt dessutom å den låglända

slättbyggden inom Gestrikland, hvilken merendels utgöres af myrjord å lera eller

sandblandad lera. I Helsingland deremot är den mer eller mindre kuperade marken

den bästa odlingsjorden såsom bestående af lermylla. Slättlandet utgöres här af

mosand. Sämst synes jorden vara i de till Herjeådalen angränsande trakterna.

På odlingsmark finnes inom kustsocknarna och den äldre byggden ej någon

mera nämnvärd tillgång. I skogsbyggden är tillgången å sådan mark deremot ganska

riklig. Den utgöres såväl af fast mark som af myrmark dock i långt öfvervägande

mån af det senare. Enligt en uppskattning af länsagronomen torde omkring

100,000 hektar ängs- och mossmark eller ungefär lika mycket som den nu odlade

arealen vara af sådan beskaffenhet och ega ett sådant läge, att man med fördel

kan företaga odling.

Festernorr lands län. Rörande den odlade jordens beskaffenhet inom detta

län visa de inkomna svaren stor öfvensstämmelse. Kusttrakterna och de stora

elfvarnes floddalar hafva i allmänhet god, stundom förträfflig jord, bestående af lera

eller .»lermjura». Längre upp i skogsbältet är jorden magrare med stora sandmoar

och sandmarker, der likväl myrarne lemna utmärkta jordförbättringsmedel.

Jordens kalkhalt är i allmänhet mycket liten. Särskildt anses socknarna Bodum,

Fjällsjö och Junsele hafva mager och dålig jord. Ändå längre upp efter Ängermanelfven

i Tåsjö socken, som bildar en inskjutande kil emellan Jemtland och

Vesterbotten, möter man åter förträfflig jord på silurgrund.

Odlingslägenheter finnas till ganska betydande omfattning, om man undantager

trakterna kring de tre stora elfvarnes nedre lopp, der de redan blifvit för

odling tagna i anspråk. Särskildt synes detta gälla norra Ångermanland, der t. ex.

från Nätra, Sidensjö och Anundsjö länsmansdistrikt uppgifves, att odlingslägenheter

finnas till en areal motsvarande 5—20 gånger den nu odlade jorden. I de trakter,

der, enligt hvad ofvan anmärkts, jorden anses bäst, tyckes man företrädesvis

vilja finna lämpliga odlingslägenheter på den fasta marken, men i samma mån man

aflägsnar sig från kusten eller elfvarne, är det i första rummet till myrmarkerna,

som man i detta afseende ställer sin lit.

Äfven beträffande Jemtlands län erbjuda de afgifna svaren stor öfverensstämmelse.

Till en början vitsordas så godt som enstämmigt den utmärkta be

-

JORDENS BESKAFFENHET.

23

skaflenheten af jorden inom det jemtländska silurområdet, hvilket utgöres af den

del af länet, som ungefärligen begränsas: i öster af en linie dragen mellan Ström

i norra Jemtland och Berg på gränsen mot Herjeådalen, i söder af linien BergÄre

och i vester och norr af fjellryggen. Äfven det östra Jemtland har i socknarne

i närheten af Indalselfven såsom Ragunda, Hellesjö och Stugun synnerligen god

jordbruks jord. Så uppgifves t. ex. från Stugun, att i god växtkraft varande jord i

allmänhet ger 10—13 kornet och torde lemna rikare stråafkastning än någon af

södra Sveriges provinser. I öfriga delar af östra Jemtland synes jorden vara

magrare och särskildt mycket stenbunden.

Såsom en motsats till det bördiga silurområdet framträder största delen af

Herjeådalen. De vestligaste socknarna Storsjö och Tännäs hafva visserligen i dalgångarne

mellan fjellen ganska god jord, men deremot bilda socknarne Vemdalen,

Hede, Linsell, Sveg, Elfros, Öfverhogdal, Ytterhogdal och Lillherdal ett område,

som allmänt betecknas såsom i jordbruksafseende svagt. Detta område sammanhänger

med de socknar i öfre Dalarne och vestra Helsingland, som, enligt hvad

förut anmärkts, utgöra Kopparbergs och Gefleborgs läns magraste jordbruksdistrikt,

jorden består inom det nu nämnda området af Herjeådalen hufvudsakligen af sandeller

grusjord utan kalk eller ock af myrjord på sandbotten.

Odlingsmöjligheterna anses inom så godt som hela länet vara temligen

betydliga. Bäst i detta afseende synas länets nordligaste delar vara. Så uppgifves

t. ex. från länets nordligaste socken, Frostviken, att minst 3—4 gånger

större befolkning än nu skulle på drägliga villkor kunna föda sig af jordbruk. Såsom

ett exempel på socknens utvecklingsmöjligheter anmärkes, att byn Jormvattnet, der

för omkring 50 år sedan endast funnos tre gårdar, nu lemnar efter förhållandena

god bergning åt 22 sjelfegande bönder. Anmärkningsvärdt är att äfven de nu i jordbruksafseende

så svaga socknarne i Herjeådalen med stor enstämmighet anses hafva

betydande för odling lämpliga lägenheter.

Anmärkningsvärdt är ock, att odlingslägenheterna i norra delarne af Jemtlands

län hufvudsakligast anses bestå af fast mark. Detta är nemligen ett alldeles

motsatt förhållande till hvad eljest eger rum öfver så godt som hela Norrland och

Dalarne, om man undantager vissa kusttrakter särskildt i Vesternorrlands län. I allmänhet

är det nemligen myrarne, af hvilka man väntar sig den största landvinningen

för jordbruket.

Inom Vesterbottens län anses till en början de allra flesta socknarne i kustlandet

hafva en odlad jord af god beskaffenhet ehuru i hög grad kalkfattig. Deremot

angifves jorden inom Sorsele, Stensele, Malå och Lycksele socknar samt de

öfre delarne af socknarne Degerfors och Burträsk vara sämre. I de till riksgränsen

stötande socknarne Dorotea och Vilhelmina samt Tärna kapell har man åter jord,

som allmänt säges vara god.

2+

JORDENS BESKAFFENHET.

Jordbrukens

storlek.

Undersöker man hvad de inkomna svaren gifva vid handen angående odlingsmöjligheterna

inom Vesterbottens län, befinnes, att man från nästan hvarje ort

inberättar, att få hemman finnas, som icke kunna genom odlingar afsevärdt utvidgas,

och på många ställen anses tillgången på odlingsKigenhctcr vara riklig.

Åtskilliga af länets landtmätare åberopa ett den 18 mars 1901 af länets landtmäteriförening

afgifvet yttrande, enligt hvilket inom nedre landet högst V5 och

inom lappmarken högst V20 af den till odling dugliga jorden ännu tagits i anspråk,

och Hushållningssällskapets förvaltningsutskott, som hänvisar till detta yttrande, håller

före, att nämnda uppgift ej är för högt tilltagen utan snarare tvärtom, särskildt

vidkommande lappmarkerna.

Yttranden i en något motsatt riktning saknas väl ej alldeles. Så uppskattar

en landtmätare odlingsmöjligheterna till 4 % inom skärgårdsregionen, 11 % inom

elflagringarnes region samt 3 % inom myrarnes region, och länsagronomen anser,

att den oodlade odlingsbara jorden upptager 11/2 å 2 gånger så stor yta, som den

förut odlade. Men i alla händelser föreligger fullständig enighet om, att odlingsmöjligheterna

äro mycket afsevärda i de allra flesta delar af länet.

Odlingslägenheterna utgöras af såväl fast mark som myrmark, dock synnerligast

inom lappmarken af öfvervägande myrmark.

Norrbottens län har i kustlandet en jord, som synes i vissa afseenden vara

till och med bättre än jorden efter Vesterbottenskusten, och likaså prisas den jord,

som är belägen ett stycke upp efter de stora floddalarne, Pite elfs, Lule elfs,

Kalixelfs och Torneelfs. Af dessa är den sydligaste elfdalen nemligen Pite elfs

den minst gynnsamt lottade, ehuru jorden blir bättre, när man kommer upp i den

kring elfvens öfre lopp belägna Arjepluogs socken. Ännu i Jockmocks socken anses

jorden temligen god, men i den norr derom belägna delen af länet är jorden öfvervägande

mager.

Beträffande odlingsmöjligheterna anses de nästan öfverallt vara rika, särskildt

med afseende på odling af foderväxter. Inom kustlandet utgöras de för odling

tjenliga lägenheterna af ungefär lika mycket fast mark som myrmark, i skogsbyggden

deremot af ungefär dubbelt så mycket myrmark som fast mark.

Af icke mindre vigt än klimat och jordens beskaffenhet är jordbrukens storlek.

Af denna beror, om jordbrukarne i allmänhet ega en sjelfständig jordbrukareexistens

eller om de för sitt uppehåll äro hänvisade till biförtjenster.

JORDBRUKENS STORLEK.

25

Vill man nu undersöka, hur med denna bondeståndets besutenhet förhåller

sig i norra Sverige, finner man till en början i den officiella jordbruksstatistiken för

* år 1901 följande siffror.

Län

Antal hemmansdelar

å. landsbyggden, som brukas af

1 *

Antal jord- torp och

andra

lägenheter

Egarne sjelfva:

hemmansdelar med odlad jord om

Brukare (af andras jord):

j hemmansdelar med odlad jord om

högst

2 hektar

| öfver 2 jöfver 20

1 t. 0. m. 1 t. 0. m.

20 hektar ''lOO har

j

öfver

100

hektar

J öfver 2 löfver 20 öfver

högst t Q m L 0 m 1(X)

e tar j j,ektar jqq jlar har

Kopparbergs

14459

1

III40 396

20

1022 1 1107 4 8 I

168 |

! Gefle borgs

1489

7726 393

24

253 1028 127 4

5 3 67

Vestemorrlands. ,

901

7560 254

7

223 1279 53 —

IO319

Jemtlands. .

143 7

6161 167

—

433 i45i 50 —

4348

Vesterbottens

3406

10815 81

1

833 1112 18 1

1849

Norrbottens

1489

2171 [ 13

I

68 60 2 1 —

2275 !

Summa

23181

45573 |i3°4

53 !

2832 j 6037 298 1 6

24326 |

Jordbruksstatistiken angifver icke, hvilken storleksklass de i tabellens sista

kolumn upptagna lägenheter tillhöra. Såsom visst torde man emellertid kunnaantaga,

att de oftast äro att hänföra till första klassen och aldrig öfverstiga andra

klassens maximum.

Denna statistik är emellertid icke synnerligen upplysande. Den kategori,

inom hvilken de flesta hemmansdelarne falla, nemligen fastigheter med 2— 20 har

odlad jord innesluter nemligen såväl hemmansdelar, som kunna anses såsom besuttenheter,

som jordbruk, hvilka äro vida mindre. Dessutom äro de primäruppgifter,

på hvilka ifrågavarande statistik grundar sig, icke särdeles tillförlitliga.

Komitén har derför gjort detta ämne till föremål för en af de utsända frågorna

och sålunda sökt utröna ortsbefolkningens uppfattning i fråga om spörsmålet,

huruvida hemmansdelarne i orten i allmänhet hafva en sådan areal, att de gifva

tillräcklig afkastning för en medelstor familjs nödtorftiga lefnadsbehof, då skog finnes

endast till husbehof. (Se frågan 14. Band 4 sid. 74.)

4

26

JORDBRUKENS STORLEK.

Sockenombudens och länsmännens svar på denna fråga framgå af följande tabell:

•

Lan

j

Antal socknar

Antal

länsmansdistrikt

der

hemmans- delarne i

genom-

snitt

anses till- räckliga

der

hemmans- delarne i

genom- snitt anses

otillräck- liga

från

hvilka

upp- lysande

svar ej

lemnats

der

hemmans- delarne i

genom- snitt anses

tillräck-

liga

der

hemmans-?

delarne i i

genom- snitt anses

otillräck- liga

från

hvilka

upp- lysande

svar ej 1

lemnats

Kopparbergs ...........................

7

28

12

5

15

15

Gefleborgs ............................

19

18

18

7

4

j Vesternorrlands ......................

3 5

9

19

17

5

\

Jemtlands...............................

24

19

16

11

9

6

V esterbottens...........................

8

7

9

8

5

13

Norrbottens............................

6

11

6

3

9

Summa

! 91

| 93

\ 77

1 65

| 44

5 5

I afseende på den inegovidd, som kan anses erforderlig för nämnda ändamål,

variera naturligen svaren högst betydligt, men såsom ett genomsnittstal för jord af

medelgodhet torde man kunna angifva io—20 hektar åker och äng.

Jemför man ofvanstående tabell med de af öfriga myndigheter, särskildt jägmästarne,

afgifna svar framgår följande resultat.

I Kopparbergs län anses hemmansdelarnes inegor vara tillräckliga endast i

ett fåtal socknar i länets sydligaste delar.

I Gestrikland hafva hemmansdelarne i regel en medelvidd motsvarande besuttenhet

utom i de mot Dalarne gränsande socknarne Torsåker, Ofvansjö och Järbo.

I Helsingland äro hemmanen i ett rätt stort antal af de närmast kusten belägna

socknarna såsom Jättendal, Harmånger, Njutånger, Enånger m. fl. vanligen

otillräckligt stora i afseende å den odlade jorden. Enahanda är förhållandet i skogssocknarna,

särskildt Ramsjö, Ljusdal, Eärila och Los. I den öfriga delen af landskapet

hafva deremot hemmanen erforderlig storlek.

Vesternorrlands län intager i förevarande afseende en synnerligen gynnsam

ställning, i det att med få undantag bland hemmansegare en allmän jordbruksbesuttenhet

är rådande.

I afseende på Jemtlands län är man ganska ense derom, att hemmanen i

socknarna kring det centraljemtska sjösystemet i allmänhet hafva inegor till behöfligt

BEFOLKNINGENS JORDBRUKSINTRESSE.

27

omfång, men att så icke är förhållandet i skogsbyggderna i länets norra, östra och

södra delar.

Vesterbottens län har i kustlandet och i de mot Vesternorrlands län gränsande

socknarne i allmänhet besuttna hemman, under det brukningsdelarne i öfriga socknar

i de flesta fall anses till inegornas storlek otillfredsställande.

I Norrbottens län slutligen synes det endast vara trakterna kring de stora

elfvarnes nedre lopp och möjligen Arjepluogs socken, som förete något större

antal hemmansdelar med nöjaktig inegovidd.

Det bör här tilläggas, att från många trakter förmäles, det hemmansdelarne

äro afsevärdt större än som erfordras för besuttenhet, men i sammanhang härmed

förtjenar anmärkas den iakttagelse man inberättat från snart sagdt de flesta delar af

Norrland, nemligen att i anseende till arbetslönernas storlek den jordbrukare vanligen

reder sig bäst, som icke har större jordbruk än han kan sköta med sina egna och

sin familjs arbetskrafter.

Af den nu lemnade redogörelsen framgår, att jordbrukaren i stora trakter af

Norrland och Dalarne och särskildt i skogsbyggderna ännu icke har en sjelfständig

jordbruksexistens utan delvis beror af biförtjenster.

Det intryck man får af de omförmälta yttrandena förstärkes betydligt, om man

genomläser svaren på första delen af frågan 13. (Band. 4 sid. 1.) Deri framställes ett

spörsmål, som är ganska närbeslägtadt med det, för hvilket nyss redogjorts. Skillnaden

mellan de båda frågorna ligger egentligen deri, att under det man i frågan- 14 afsett

att vinna upplysning om besuttenhetsförhållandena under förutsättning af normal

och rigtig skötsel af jordbruket, man i frågan 13 mera önskat lära känna, huru

förhållandena te sig med den skötsel, som faktiskt för närvarande kommer hemmanen

till del. Svaren på denna sista fråga gifva tydligt vid handen, att största delen

af norra Sveriges jordbrukande befolkning för närvarande icke kan reda sig utan

afsevärda biinkomster af skogsförsäljning, skogsarbete eller annat. I vissa socknar

af Kopparbergs län äro brukningsdelarne så små, att en del af befolkningen nödgas

vissa tider af året genom arbete i andra delar af riket skaffa de nödiga biinkomster

hembyggden icke kan lemna, och äfven i nordligare landskap förekommer ofta,

att bönderna göra långa utsocknes resor för att på aflägsna afverkningsplatser förvärfva

en behöflig arbetsförtjenst.

Huru gynnsamma de rena naturfaktorerna än kunna vara ifråga om jordbruket

på en ort, är dock förefintligheten af ett hos befolkningen utbredt lefvande jordbruksintresse

ett af hufvudvilkoren för ett framgångsrikt odlande af jorden. Undersöker

man, huru härmed förhåller sig i norra Sverige, kommer man till ett resultat,

som i första ögonblicket verkar ganska nedslående. Man behöfver knappast läsa

de uttalanden i detta afseende, som förekomma öfverallt i svaren på komiténs

frågor för att förstå, att det måste så gå som det gått. När i de stora skogsbyggderna

i norra Sverige, der jordbruket ännu i midten af förra århundradet var

Befolkningens

jordbruksintresse.

28

BEFOLKNINGENS JORDBRUKSINTRESSE.

föga utveckladt, den uppblomstrande trävarurörelsen jemförelsevis plötsligt bröt in,

var det helt naturligt, att detta skulle medföra en genomgripande omhvälfning i

befolkningens intressen. Den mindre jordegaren, som med ett slag befann sig i

besittning af en i skog bestående förmögenhet, på hvilkens afkastning han beqvämt

kunde lefva, fann att vid sidan häraf hans jordbruk tedde sig såsom en ren obetydlighet

och började egna mindre omtanke åt detta. Man började på mången ort

anse jordbrukarens yrke likasom mindre hedersamt, och ungdomens håg vändes

alltmera från det ensliga, enformiga och sträfsamma arbetet med plog och lie till

det rörliga och mera omvexlande lifvet bland arbetarskarorna i timmerskogarne

eller efter elfstränderna vid vårflottningarne. Sönerna lemnade ej sällan fädernegården,

och då fadern sålunda såg sig beröfvad sitt bästa arbetsbiträde blef äfven

han håglös, om han ock eljest för egen del icke gripits af den nya tidens affärsoro.

Med trävarurörelsens framåtskridande följde alltså till en tid en steg för steg

fortgående minskning i jordbruksintresset. Man kan emellertid knappast klandra

det norrländska bondeståndet härför. Sannolikt finnes det ingenstädes i'' verlden

ett bondestånd, som skulle vara moget att motstå de våldsamma förskjutningar,

som måste blifva följden, der jordbruksnäringen helt plötsligt finner sig stå öga

mot öga med en konkurrerande näring af åtminstone för ögonblicket mycket större

ekonomisk effektivitet.

Emellertid saknas icke ljuspunkter och tecken, som tyda på, att förhållandena,

rätt ledda, kunna komma att i detta afseende väsentligen omgestaltas. I allmänhet

kan det sägas, att i de trakter af Norrland, der jordbruket haft rotfäste sedan gammalt

och hemmanens egovidder i skog varit måttliga, jordbruksintresset öfverlefvat trävarurörelsens

anlopp, och från ej så få håll nämnes, att bönderna med inkomster från

försåld skog förbättrat sitt jordbruk.

Sedan nu timmerindustrien kommit ur sitt första skede, och skogens värde

blifvit allmänt insedt, sedan det i urskogarne samlade virkesförrådet väsentligen

reducerats och såväl möjligheten till öfverdrifven spekulationsvinst som de för

skogsarbete erbjudna dagsverksprisen betydligt minskats, är det att vänta, att den

hårda nödvändigheten ■— en nödvändighet, som visserligen kan förefalla hård, men

som dock kan bli välsignelsebringande genom sina följder — skall tvinga allmogen

att egna sig åt sitt egentliga yrke med ökad drift.

Härvid är det dock en fara, som hotar. Återgången sker icke så lätt. Den

sker icke utan en period af sträfsamt arbete och minskade lefnadsanspråk, och det

kan vara att frukta, att folket finner skolan för sträng. Öfver allt i verlden finner

man för närvarande, att de svagare jordbruksdistrikten hafva svårt att bibehålla sin

åkerbrukande befolkning, i det denna genom tidens stigande bildning och ökade

kommunikationer får större längtan efter trakter, som äro bättre gynnade af naturen,

eller efter stadslifvets inbillade företräden och på samma gång lättade möjligheter

att tillfredsställa denna längtan. Och gäller detta om en trakt, der jordbruket

JORDBRUKSTEKNIK.

29

dock fortfarande är hufvudnäring, måste det naturligtvis i än högre grad vara att

befara i ett sådant område som Norrlands skogsbyggder, der, såsom nyss blifvit

sagdt, utvecklingen i hög grad undergräft lusten för jordbrukets utöfvande.

Det är derför glädjande att kunna konstatera, att i en stor mängd af de

till komitén ingångna svaren omtalas, att intresset för jordbruket synes vara i

stigande och att detta ofta säges bero derpå, att de onaturligt höga förtjensterna på

arbete i skogarne minskats samt att man inser, att detta arbete i längden lemnar

föga behållning. Detta inrapporteras i ganska stor omfattning äfven från de rena

skogsbyggderna. Man synes derför kunna hysa den förhoppning, att Norrlands

jordbrukande befolkning icke saknar den anpassningsförmåga, som mången velat

frånkänna densamma.

Med frågan om befolkningens jordbrukshåg sammanhänger på det närmaste

jordbrukstekniken, i det den senare i stort sedt endast är ett direkt utslag af den

förra. Angående det sätt, hvarpå jordbruket i allmänhet skötes i de norra delarne

af riket, har komitén erhållit omfattande upplysningar genom svaren å den af komitén

utställda frågan 4, (Band 3 sid. 228) till hvilka svar komitén alltså får hänvisa. Skulle

man ur den brokiga mångfalden af dessa svar söka sammanställa de hufvuddrag, som

ega intresse för den fråga, komitén har att behandla, torde det i första hand gälla

dels att söka utröna, om jordbrukstekniken nått en sådan grad af utveckling, att

man icke kan hoppas att genom en förbättring deri kunna tillföra det norrländska

jordbruket ny lifskraft, dels att efterforska de särskilda brister i jordbrukets skötsel

eller de egenheter deri, som kunna förefinnas och som kunna tjena till att belysa

jordbrukets ekonomi eller dess inflytande på befolkningens lynne och karakter.

Hvad som dervid genast faller i ögonen är, att största delen af de svarande,

äfven de, som sjelfva tillhöra den jordbrukande allmogen, icke gifva den norrländske

bonden såsom jordbrukare något synnerligen högt vitsord. Det vore också mer

än underligt, om jordbruket skulle nått någon högre grad af utveckling i denna

landsdel, hvilkens afskilda läge försatt densamma i en isolering, som bröts först då,

när den med jordbruket om arbetskrafterna konkurrerande trävarurörelsen der gjorde

sitt inträde. Emellertid är förhållandet icke likartadt inom hela området. Man kan

tvärtom särskilja två zoner af väsentligen olika karakter. Den ena af dessa består

af de öfverstå Dalasocknarne, största delen af Herjeådalen jemte angränsande socknar

af Helsingland, norra Jemtland jemte tillstötande delar af Ångermanland samt Vesterbottens

och Norrbottens lappmarker. Inom detta område står jordbruket på en

ganska primitiv ståndpunkt eller har åtminstone en viss ålderdomlig prägel, som

gör, att jordens skötsel kan anses långt ifrån tillfredsställande.

Den andra hufvuddelen af landet åter eller större delen af Dalarne, det centrala

Jemtland och kustbyggden har deremot ett betydligt tidsenligare jordbruk.

Det anmärkes dock, att jordbruket småningom försämras ju nordligare man kommer,

Jordbruks

teknik.

3°

JORDBRUKSTEKNIK.

och att äfven vissa kustsocknar inom de nordligaste länen hafva en föga rationell

jordbruksteknik.

De särskilda brister i det norrländska jordbruket, som anmärkas, och hvilkas

förefintlighet i större eller mindre omfattning varit bestämmande för den nyss

nämnda zonindelningen, äro i hufvudsak följande.

Beträffande vidsträckta delar af skogsbyggderna, särskildt lappmarkerna, gäller

den anmärkningen mot sjelfva jordbruks systemet, att jordbrukaren i allt för hög

grad grundar sin ekonomi på afkastningen från sjelfväxande, i skogarne vidt kringspridda

slåttermyrar. I stället för att utvidga sin i närheten af gården befintliga

åker, hvartill oftast finnas goda tillfällen, uppsöker åbon äfven på flera mils afstånd

belägna myrar och är dervid föga nogräknad i fråga om gräsväxtens beskaffenhet.

Det foder, som derigenom erhålles, är derför ofta underhaltigt, och genom den

tidsödande bergningen samt höets icke mindre tidsödande hemkörning under vintern

blir fodret oskäligt dyrbart. Denna urgamla sed fasthålles med stor envishet,

trots det, att man litet hvarstädes nog inser, att det arbete, som nedlägges på

myrbergningen, skulle betala sig mångdubbelt bättre, om det i stället användes

på odling eller bättre skötsel af redan odlad jord.

Ensädesbruket tillämpas ännu öfver vidsträckta trakter af det inre Norrland.

Samma jord användes år efter år till sädesåker eller potatisland med den påföljd,

att ogräset allt mera tilltager. Jorden igenlägges till vall utan isåning af gräsfrö

och får sedan ofta ligga io—15 år utan att erhålla erforderlig öfvergödning. I

större delen af Dalarne och i det norrländska kustlandet samt delar af Jemtland

har emellertid ett cirkulationsbruk med 5 — 9-årig omloppstid börjat allt mera uttränga

det gamla enskiftesbruket. Dock klagas öfver benägenhet att göra omloppstiden

för lång, så att jorden alltför sällan trädas och besås med höstsäd.

Afdikningen synes nästan på de flesta ställen vara otillfredsställande. Täckdikning

är föga använd.

Jordens brukning är likaledes oftast otillräcklig. Man plöjer för grundt dels

på grund af bristande dragkraft dels af fruktan att upplöja s. k. »död jord»; och

äfven i öfrigt bearbetas jorden för litet.

Den naturliga gödselns tillvaratagande lemnar mycket öfrigt att önska. Till

en början bidrager det öfver södra Norrland och öfre Dalarne ganska vidt utbredda

fäbodsystemet till att mycken gödsel går förlorad för åkern. Vidare pläga

hästarne större delen af vintern användas vid timmerkörning i skogarne, dervid

gödseln förspilles. Men äfven vid användningen af det befintliga gödselförrådet

tillämpas öfver en stor del af ifrågavarande område en metod, som måste anses

origtig. Gödseln utköres nemligen vid vinterns början på åkrarne, der den afstjelpes

lassvis och får ligga utan skydd för väderlek och nederbörd till fram på våren

eller i det närmaste ett hälft år, hvarigenom naturligen en stor del af dess kraft

går förlorad.

JORDBRUKSTEKNIK.

31

Konstgjorda gödningsämnen hålla på att allt mera komma till användning,

der kommunikationerna göra fraktkostnaden dräglig, men de användas mångenstädes

ännu med alltför liten urskiljning och utan tillbörlig hänsyn till jordens kemiska

sammansättning.

Med afseende på jordbruksredskap råder stor skiljaktighet inom olika landsdelar.

Så uppgifves t. ex. från Söderala i södra Helsingland, att knappast någon

mera betydande bonde saknar slåttermaskin, under det från Frostviken i norra

Jemtland omtalas, att säden ännu skäres med s. k. skära. Det totalintryck, som

erhålles af de afgifna svaren är emellertid, att moderna åkerbruksredskap vinna allt

större användning och småningom, i mån som samfärdseln ökas, tränga sig fram

äfven till aflägsna platser, i det befolkningen synes vida villigare att tillgodogöra

sig senare tiders uppfinningar på detta område, än att tillämpa nyare metoder i

afseende''på sjelfva jordbrukssystemet.

Mot kreaturens utfodring förekommer i många trakter den anmärkningen, att

man mer eller mindre svältföder nötkreaturen för att kunna kraftigare utfodra de

till timmerkörslor använda hästarne.

Vid sidan af dessa anmärkningar bör det emellertid framhållas, att i det

stora hela jordbrukstekniken synes vara stadd i ett jemnt, på många ställen kraftigt

framåtskridande. I detta afseende synes statens jordbrukstjenstemäns äfvensom

hushållningssällskapens verksamhet hafva åstadkommit mycket godt, äfven om ytterligare

undervisning och handledning på de flesta ställen anses erforderlig eller

önsklig.

32

OMFATTNINGEN AF TRÄVARUINDUSTRIENS FASTIGHETSFÖRVÄRF.

5. Omfattningen af trävaruindustriens fastighetsförvärv

En af de första uppgifter, som uppställt sig för komitén, har gifvetvis

varit att söka anskaffa tillförlitliga statistiska siffror rörande omfattningen af trävaruindustriens

fastighetsförvärv I detta afseende har komitén till en början fortgått

på den väg, som inslagits vid utarbetandet af den af Kungl. Statistiska Centralbyrån

år 1898 afgifna utredningen i ämnet. Denna angaf såsom nämndt storleken

af mantalet och taxeringsvärdet å sågverksaktiebolags, andra sågverksegares och

bruksegares fastigheter inom Norrland och Dalarne hvartdera af åren 1885 och

1895. Deremot framgick af denna utredning icke arealen å samma fastigheter.

Emellertid var det af stort intresse att fortsätta ifrågavarande statistik och anskaffa

siffror äfven för ett senare år till jemförelse med ställningen de ofvan angifna båda

åren, ty endast genom en sådan jemförelse kunde man vinna en öfversigt af utvecklingens

förlopp samt erhålla någon kännedom om den grad och hastighet, i

hvilken trävaruindustriens fastighetsförvärf under de senare åren fortgått. Komitén

har derför från häradsskrifvarne inom ifrågavarande område infordrat uppgift på

samtliga fastigheter, tillhörande egare af nämnda grupper, äfvensom dessa fastigheters

mantal och taxeringsvärden. De uppgifter, som sålunda inkommit äro,

sammanställda med Statistiska Centralbyråns siffror för 1885 och 1895, införda

i tab. 2 och 3 (Band 6 s. 22 o. f.). Af dessa tabeller innehåller den förra absoluta

tal, under det den senare angifver trävaruindustriens fastighetsinnehaf i procent af

all jordbruksfastighet.

Då emellertid med afseende såväl på mantalens förhållande till arealen som

på taxeringsvärdena inom ifrågavarande delar af landet stora ojemnheter förefinnas,

och den på ofvan angifna sätt erhållna statistiken till följd deraf icke lemnar en

fullt riktig öfversigt af ställningen, har det synts komitén nödvändigt att söka åvägabringa

en utredning jemväl om arealen af sågverksindustriens fastigheter. För detta

ändamål hafva de nyssnämnda från häradsskrifvarne erhållna uppgifterna öfversändts

till förste landtmätarne inom respektive län, och dessa landtmätare hafva med ledning

af de på landtmäterikontoren förvarade skiftes- och afvittringshandlingar samt

kartor uträknat och angifvit arealen på de särskilda fastigheterna. Till följd af

OMFATTNINGEN AF TRÄVARUINDUSTRIENS FASTIGHETSFÖRVÄRF.

33

denna metod för uppgifternas erhållande, hvilken trots sin omständlighet och sina i

vissa fall stora svårigheter varit den enda, som komitén ansett kunna komma ifråga,

är det väl möjligt, att en och annan mindre felaktighet kan hafva insmugit sig i

sifferuppgifterna, särskildt der ifrågavarande fastighet icke kunnat med full säkerhet

igenfinnas i handlingarne, men i stort sedt lära dessa tilläfventyrs befintliga smärre

■oegentligheter icke kunna afsevärdt förrycka totalresultatet. Den sålunda tillkomna

statistiken ''finnes upptagen i tab. i (Band 6 sid. i) och är ordnad så, att den

egentliga skogsbyggden är skild från de öfriga delarne af området. Det har nemligen

visat sig, att storleken af sågverksindustriens fastighetsinnehaf är väsentligen

olika inom dessa båda olika zoner.

De statistiska siffrorna afse såsom nämndt ställningen år 1900. Det skulle

visserligen varit i hög grad önskligt att erhålla uppgifter från en något senare tid,

men detta har visat sig ogörligt på grund af det ytterst omständliga och tidsödande

arbete, som erfordras på landtmäterikontoren för att utforska de särskilda fastigheternas

arealer. Komitén har sig emellertid bekant, att bolagens fastighetsköp

äfven under de senaste åren fortgått med stor liflighet.

Trävaruindustrims fastighetsförvärf måste sålunda i närvarande ögonblick

anses afsevärdt större än nämnda tabeller utvisa.

De hufvudsakliga siffror, som framgå af berörda tre tabeller, kunna sammanföras

i följande öfversigtstabell.

34

OMFATTNINGEN AI TRÄVARUINDUSTRIENS FASTIGHETSFÖRVÄRF,

J o

r d b r

u k s f a

s t i g h e

t tillhör

Kustlandsbyggden, Nedre Dalarne och Silurområdet i Jemtland

Öfre Dalarne och skogsby

Deraf ega sågverksaktiebolag

andra

Deraf ega sågv

Län

sågverksegare och bruksegare

Areal,

hektar

sägver

Mantal

hektar

Mantal

I pro- cent af

hela

mantalet

Areal,

hektar

I pro- cent af

arealen

Mantal

Mantal

I p

cent

hela

mantal

1

2

Kopparbergs ...

1,154.946

505,229

202.73 5

17 6

156,905

31.i

736.322

1,733,587

186.4 08

25.3

3

4

5

Gefleborgs ......

2,044.ci2

1,278,173

481.190

22.9

496,053

•

39.o

156.510

379,939

50.7 23

50.4

(i

7

8

V esternorrlands

1,378.022

1,189,427

199.0 3 4

14.4

370,183

31.i

410.605

1,199,833

197.055

48.i

9

10

Jemtlands ......

788.614

1,667,450

118.923

lo.i

588,662

«h).3

318.055

2,096,756

123.471

38.s

11

12

13

Vesterbottens...

709.04S

911,904

59.92 8

8.5

87,111

9. c

508.4 80

2,112,752

166.387

32 7

14

15

16

Norrbottens ...

643.04 8

1,002,036

89.784

14.o

178,446

17.8

468.4 7 9

1,645,948

175.078

37.4

17

18

.

19

20

Samma

6,718.290

6,554,219

1,151,594

17.o

1,877,360

28.0

2,542.5 8 6

9,168,815

899.7 22

35.4

21

Anm. Mantalssilfroma för Vesterbottens och Norrbottens län samt för hela Norrland med Dalarne

delar af socknarnaDorotea, Vilhelmina, Stensele och Sorsele i Vesterbottens lappmark (Jfr. Tab. 1, Band 6

OMFATTNINGEN AF TRÄVARUINDUSTRIENS FASTIGHETSFÖRVÄRF.

35

s k i 1

de å i

19 0 0

Socken-

allmänning,

besparings-

Oafvittrad

mark ofvan

odlings- gränsen

friga län

Summa för län

Jord

ebolag,

andra

Deraf ega sågverksaktiebolag,

andra

tillhörig

bruksegare

Areal,

hektar

sågverksegare och bruksegare

skog eller

kronan

och ren-

Areal,

hektar

I pro- cent af

! arealen

Mantal

Mantal

I pro- cent af

hela

mantalet

Areal,

hektar

I pro- cent af

arealen

dylikt

Areal,

hektar

Areal,

hektar

betesland

Areal,

hektar

538,257

31.o

1,891.208

2,238,816

389.143

20.6

695,162

31.1

235,657

431,025

1895:

16.7

1885:

14.6

216,071

59.5

2,201.122

1,658,112

531.013

24.2

712,124

42.9

41,784

94,099

1895:

20. c

1885:

18.3

624,048

52.o

1,788.6 2 7

2,389,260

396.6 8 9

22.2

994,231

41.6

12.681

183,440

1895:

18.6

1885:

13,5

1,013,365

48.3

1,106.669

3,764,206

242.394

21.9

1,602,027

42.6

1,080

216,933

1,011,554

1895:

18.7

1885:

6.8

626,835

29?

1,217.528

3,024,656

226.315

18.6

713,946

23.6

—

1,190,705

1,371,496

1895:

12.9

1885:

7.5

498,901

30.3

1,111.527

2,647,984

264.862

23.8

677,347

25.6

241,536

2,724,509

4,538,328

1895:

20.8

1885:

21.6

3,517,477

38.3

9,316.7 41 ,

15,723,034

2,051.316

22.o

5,394,837

34.3

532,738

4,840,711

6,921,378

1895:

18.2

1885:

14.3

afvika hur något från dem, som meddelas i tab. 2, af den anledning att härstädes uteslutits oafvittrade

sid 1.) äfvensom socknarna Juckasjärvi och Enontekis, i hvilka afvittringen ej är afslutad.

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

11

12

13

14

15

16

17

18

19

20

21

36

OMFATTNINGEN AF TRÄVARUINDUSTRIENS FASTIGHETSFÖRVÄRF.

Till belysning af förestående siffrors innebörd må framhållas följande.

De fastigheter, som 1900 tillhörde idkare af trävarurörelse i Norrland och

Dalarne, utgjorde i areal ett område något större än den sammanlagda arealen af

Malmöhus, Kristianstads, Hallands, Blekinge, Kalmar, Kronobergs och Jönköpings län.

Af denna areal har under femtonårsperioden 1885—1900 förvärfvats något

mer än en tredjedel.

Under de senaste fem åren af nämnda tid har lika mycken jord öfvergålt till

trävaruindustrien, som under de tio närmast föregående d. v. s. hastigheten af

bolagens jordförvärf har fördubblats.

I fråga om fördelningen af ifrågavarande fastigheter öfver landets särskilda

socknar hänvisas till vidfogade öfversigtskarta. Af densamma framgår, att trävaruindustriens

fastigheter utgöra i areal i förhållande till all enskild jord:

Högst 10 % i 57 socknar

öfver 10 % men ej mer än 30 % i 82 socknar

,, 30 ^ >> >5 5° ^ * 71 >3

„ 50 % „ „ „ „ 70 % i 42

„ 70 % i 9 socknar.

Ur de primäruppgifter, som ligga till grund för ofvanberörda tabeller, kan

vidare inhemtas, att de större bolagen eller de, som hvardera egde fastighet till

taxeringsvärde af minst en half million, år 1900 voro till antalet 52. Bland dessa

funnos sådana, som besutto fastigheter i anda till 40 socknar och deröfver, och

vissa bolag egde hvar för sig jordegendom till större areal än hela Blekinge län.

De siffror, som. utmärka omfattningen af den jord bolagen och skogsspekulanterna

med eganderätt förvärfvat, äro emellertid icke tillräckliga för att fullt

belysa vidden af de områden trävaruindustrien beherskar. Man måste också söka

att vinna någon kunskap om storleken af de skogsparker, till hvilka trävaruindustrien

förvärfvat afverkningsrätt. En afverkningsrätt särskildt på längre tid har nemligen

praktiskt taget i de flesta afseenden tillförsäkrat innehafvaren samma inflytande öfver

ett skogsområde, som om detsamma förvärfvats med eganderätt. Och det har

ofta visat sig, såsom längre ned kommer att utförligare omförmälas, hurusom befintligheten

af en afverkningsrätt på längre tid ofta medför, att fastigheter förr eller

senare försäljas till afverkningsrättens innehafvare. De områden, hvartill sågverksindustrien

nu har afverkningsrätt, löpa alltså den största fara att inom kort varda

bolagsegendom.

I fråga om afverkningsrätternas omfattning får komitén hänvisa till tabell 4.

(Band 6, sid. 95). Denna tabell, som grundats på uppgifter, infordrade direkt

från sågverksbolagen och de enskilde idkarne af trävarurörelse, upptager afverkningsrätter

till en areal af 1,129,368 hektar eller något mera än Östergötlands

län. Tabellen är emellertid långt ifrån fullständig. Åtskilliga af de största

Öfversigt skår t a

£ non l-ekis

TRÄVARUINDUSTRIENS

FASTI G H ETSFÖRVÄRF

(''Jfr. Tali. 1 Band 6 sid.!)

U g k a

J ä r vi

Muoni

»''älus Va''

T*aj a l a.

G e 11

i vare

T är»ndj

Korp.lombolo

o C k m o o k

T orm

Kalix

R i.n 9 i.

Ed* fors

Gustaf*

N ed «r

Kalix

K t der - iT»rn»,5

\ Sorsel

''v-'' N^"r N«d»r

-

aur

T*i l’*a

er»se!e

N o rsj<j

Vllbelm

SktHfi^Vea

ycks«U

^ro*fv»K#n

BurVrask

A. -Läffinger ^

UoroV«<

Örmask

na»et \

Fredrika

-

S Vrftm

lB*n /s

Bjurboli

/i-axsjä

«Jun»et«

Offtrdol

■Rnundsjö

Kordmalm<

\ ''J*®"» mord al

.Skarp,*

TdeaJe

Själ »varf.

S^U9U" } lUj-nda

\~

v \ \ / r°r* .y.

! \ /*''**'' N

y—w....( ”•"“j*\/ /

x____/ \ id*"/-4

\ <_______/ \

A ■ \ ^

u«J«r»dl»r

Raliei

Oviken

Stor.ja

V#TT»- j (

N dalen \

/ Rätan

. S&TH\a I

Hafverö

I Sfflde

''HogdV

^Hner

Linea»

JBj-rdW

si y »•«*•*

Serna

-illkerrdal

Färila

Jerfed

Morar---1

lOfcanSV-,

Oroa

\ dalen

FransVrand

Trävaruindustriens fastigheter utföra, i förhållandetill

all enskild jord i areal

högst /O" o

»Boll na»'')

Hans bo

Lima

Qckelbo

Rdtivik

Solterön

mer än 10% men

Svdrd^jö

än 30''

mer

M alun»

$ k ooparb^^öo rn~

Ofvaneji

Jtrna ]s

-

,«riu.-dn/

! Ti öda.

Torjoko»

«u*by\

Sk Tu na

'' SiTjfbe-rg Wrr

;Grangärd»

,Söfjnä»

öfver

C«m. Stab Lil Ansl:. Slurkll.

OMFATTNINGEN AF TRÄVARUINDUSTRIENS FASTIGHETSFÖRVÄRF.

37

sågverksbolagen hafva nemligen vägrat att afgifva upplysningar i förevarande afseende.

Detta är t. ex. särskildt förhållandet med Stora Kopparbergs bergslags

aktiebolag, hvilket bolag såsom bekant eger mycket omfattande afverkningsrätter i

Kopparbergs län. I vissa socknar af Vesterbottens läns lappmarker, der jägmästarne

med afseende på det derstädes rådande utstämplingstvånget föra längder öfver samtliga

afverkningsrättigheter, framgår af en jemförelse med dessa längder, att till

komiténs statistik uppgifvits endast omkring hälften af de afverkningsrättigheter,

hvaröfver trävaruindustrien förfogar. Komitéh anser derför, att den ofvan angifna

totalsumman bör högst betydligt ökas för att något så när motsvara verkliga förhållandet.

38

BÖNDERNAS JORDBRUK JEMFÖRDT MED BOLAGENS.

Producerar

jordbruksjorden

mest i

bonde- eller

bolagshand?

Böndernas

jordbruk

jemfördt med

bolagsarrendatoremas.

4. Bolagens fastighetsförvär! från ekonomisk synpunkt.

Sedan komitén i det föregående sökt lemna en öfverblick öfver jordbrukets

förutsättningar och allmänna ståndpunkt i Norrland och Dalarne, vill komitén, med

förutskickande af den anmärkning, att framställningen hittills hufvudsakligen afsett

den sjelfegande bondens jordbruk, härmed öfvergå till en granskning af de förändringar,

som i afseende å jordbruket vanligen kunna iakttagas, sedan jorden kommit i en

hufvudsakligen skogsbruksidkande egares besittning. Till grund för denna granskning

ligga de inkomna svaren å komiténs frågor n:ris 5—10. (Band 3 sid. 282.)

Det bör då till en början icke lemnas oanmärkt, att man å jord, som förvärfvats

af trävarurörelsens idkare (för korthetens skull, der ej annorledes särskildt

utmärkes, hädanefter sammanförda under benämningen »bolagen») måste skilja

mellan två väsentligen olika situerade jordbruk, nemligen dels jordbruket å bolagen

tillhöriga utarrenderade hemman, dels jordbruket å de hemman bolagen hafva under

eget bruk eller som nyttjas såsom boställen af bolagens inspektörer och tjenstemän.

Såsom framgår af svaren på frågan 18 (Band 4 sid. 232) drifva bolagen sjelfva

jordbruk i allmänhet endast i närheten af sina i kustlandet belägna sågverk och industriella

inrättningar. Boställsgårdar förekomma deremot äfven här och hvar inom skogsbyggderna,

men dock helst i närheten af de större och folkrikare platserna. Det

öfvervägande antalet af de bondehemman bolagen förvärfvat, särskildt alla hemman

aflägsnare trakter, äro deremot utarrenderade eller på mer eller mindre obestämda

villkor utlemnade till s. k. åbo, och det ingår säkerligen icke i bolagens vare sig

afsigter eller intresse att häri göra någon ändring, så länge de fortfarande hafva

inrösningsjorden å hemmanen i sin ego.

Den mesta jord, som öfvergår från bonde- till bolagsbesittning, blir alltså

underkastad skötsel af arrendator. Följderna häraf med afseende på produktionen

äro lätta att förutse. Flvad först angår .det fall, att den forne egaren, såsom ofta

är händelsen, qvarsitta'' som arrendator, märkes väl till en början föga skillnad.

Han har vid försäljningen i viss mån haft i sin makt att betinga sig fördelaktiga

villkor jemte lifstidsbesittningsrätt, och han eger ännu qvar en del af sitt gamla

intresse för den gård, han vant sig att kalla sin egen. Har försäljningssumman

icke åtgått till betalning af skulder, hvilket tyvärr allt för ofta synes vara förhållandet,

utgör densamma ett för jordbruket nyttigt rörelsekapital. På det hela taget

BÖNDERNAS JORDBRUK JEMFÖRDT MED BOLAGENS.

39

märker väl i allmänhet en sådan arrendator icke så mycket sin förändrade ställning.

Det första tecknet till att allt icke mer är som förr är, att sönerna i huset

icke gerna vilja qvarblifva å gården, som de icke med visshet kunna påräkna att

få öfvertaga. Arrendatorn mister sålunda ofta sitt naturliga och bästa arbetsbiträde.

Detta underlåter säkerligen icke att verka nedstämmande på hans arbetsifver. Sitt

intresse att genom nyodling utvidga hemmanet för att kunna dela det mellan sina

barn mistade han redan genom försäljningen, och hans förhållande till jorden närmar

sig allt mera undantagsmannens på ingen framtid byggande likgiltighet.

Men än värre blir förhållandet, sedan den sålunda qvarsittande forne egaren

afträdt från skådeplatsen. I allmänhet torde det för bolagen icke vara så alldeles

lätt att finna lämplig person, som är villig att öfvertaga arrendet. Ofta får man

nöja sig med lösa arbetare, som för jordbruksarbete äro mycket litet skickade och

från sin verksamhet i skogarne medföra få eller inga besparingar och föga lust

för ett ordnadt lif. Bolagen vilja af flere anledningar icke binda sig genom långvarigare

kontrakt, och brukaren önskar säkerligen i många fall ej heller att vara

för en längre framtid fastkedjad vid en verksamhet, som han åtagit sig endast i

brist på något bättre. Följden häraf blir, att det typiska norrländska bolagsarrendet

får en i hög grad provisorisk karakter, som för produktionen är synnerligen

menlig. Härtill kommer en annan omständighet. Äfven om det af svaren på

frågan 2 0 (Band 4 sid. 247) framgår, att — i strid mot hvad man kunde vara

frestad antaga — arrendatorernas kontrakt i allmänhet icke stadga skyldighet för

arrendatorn att på jordegarens tillsägelse åt denne förrätta arbete, blir arrendatorn

likväl af omständigheternas makt tvungen att i allt för hög grad egna sig åt s. k.

bolagsarbete. Behöfver bolaget hans hjelp och derom framställer ett bestämdt yrkande,

torde det i allmänhet för brukaren i hans vanligen osäkra ställning vara mindre

rådligt att icke visa sig tillmötesgående. Och, der arrendatorn icke sålunda tvingas

af bolaget, blir han på grund af sin fattigdom och nödvändigheten af att för utskylder

och sina lefnadsbehof samt andra löpande utgifter anskaffa kontanta penningar,

nödsakad att söka arbetsförtjenst i skogarne. _ I många fall kanske han

rent af finner större smak i arbete af det senare slaget än i de till äfventyrs

för honom jemförelsevis främmande sysslorna vid jordbruket. Följderna blifva i

alla fall desamma. Jordbruket får stå tillbaka. Väl är det sant, att skogsarbetet

hufvudsakligen infaller under vintertiden, då jordbrukssysslorna till största delen

hvila, men det nödvändiggör likväl i många fall, att åbon redan under hösten,

då åtskilligt för jordbruket är att göra, företager resor till de blifvande afverkningsplatserna

dels för att deltaga i utstämplingarna dels för att se, hvar han

företrädesvis bör söka sitt arbete och huru han bör anordna detta för att det

ekonomiska utbytet måtte för honom blifva så fördelaktigt som möjligt, och

hvad flottningsarbetet vidkommer, infaller detta delvis under en tid, som behöfver

tagas i anspråk för det vigtiga vårbruket. Under de tider arrendatorn sålunda

4°

BÖNDERNAS JORDBRUK JEMFÖRDT MED BOLAGENS.

vistas borta, ofta på långt afstånd från hemmet, får jordbruket skötas af hustrun»

och hemmavarande barn så godt omständigheterna tillåta, och det är tydligt, att

det under sådana förhållanden kommer att i afsevärd mån eftersättas, En annan

olägenhet, som dessa omständigheter medföra, ligger deri, att arrendatorn, som

baserar sin ekonomi hufvudsakligen på timmerdrifningsförtjenster, måste på ladugårdens

bekostnad lägga an på att skaffa sig flera hästar än han annars skulle behöft

samt utfodra dessa så kraftigt som möjligt, ett förhållande, som under år

med reducerade afverkningar ocli kanske samtidigt klen foderskörd blir för honom

på ett beklagligt sätt kännbart.

Det finnes nog arrendatorer, som till fullo inse, att bolagsarbetet på det

hela taget lönar sig ganska illa och att det för dem vore i längden fördelaktigare

att helt egna sig åt jordbruket. Men svårigheten ligger i att göra öfvergången.

Innan jordbruket hinner arbetas upp, så att det föder sin man, förflyter kanske

flera år och under dessa år erfordras en hel del ''kontanta penningar för det dagliga

behofvet och utskylderna. Har arrendatorn icke något kapital eller kredit,

måste han försöka att förtjena hvad som erfordras genom arbete åt andra, och

jordbrukets förbättrande blir derför år efter år undanskjutet.

En arrendator blir på grund af dessa orsaker sällan välbergad, snarare blir

han undan för undan allt fattigare. Mer och mer försummar han jordbruket och

qvarsitter i arrendet endast för att hafva husrum och vedbrand åt familjen och

sommarbete för hästarne. I öfrigt försörjer han sig med körslor och dagsverken.

Man torde sålunda kunna säga, att det knappast kan vara något tvifvel om,

att den norrländska jordbruksjorden producerar afsevärdt mindre, när den befinner

sig i en b olags an endators hand, än när den skötes af en sjelfegande bonde. Belysande

för detta påstående är följande efter svaren å frågorna 5 och 6 sammanställda

tabell, utvisande antalet socknar och länsmansdistrikt, i hvilka tydlig jemförelse

gjorts emellan den sjelfegande bonden och bolagsarrendatorn i fråga om

jordbrukets skötsel.

BÖNDERNAS JORDBRUK JEMFÖRDT MED BOLAGENS.

4r

Län

Antal socknar, i hvilka arrenda- torernas jordbruk ansetts

Antal länsmansdistrikt, i

hvilka arrendatorernas jord- 1

bruk ansetts

underlägset

böndernas

jemngodt

med

böndernas

öfver-

lägset

böndernas

underlägset

böndernas

jemngodt

med bön- dernas

öfverläg- set bön-1

dernas

Kopparbergs ..............................

26

11

16

8

1

Gefleborgs .................................

2 3

10

—

17

4

—

Vesternorrlands...........................

42

5

—

20

3

1

Jemtlands....................................

45

4

—

20

2

—

Vesterbottens..............................

21

1

—

19

1

—

iNorrbottens ..............................

11

—

—

8

2

1

Summa

168

31

—

100

20

3

Anmärkningsvärdt är, att jemförelsen synes bli ofördelaktigare för arrendatorn

ju längre man kommer åt norr. Förtjenta af uppmärksamhet äro också de starka

uttryck, som i ett stort antal svar användas för att utmärka, hur vida underlägset

arrendatorernas jordbruk ställer sig, då man jemför det med de sjelfegande böndernas.

De socknar och länsmansdistrikt, i hvilka arrendatorerna med afseende på

jordbrukets skötsel anses stå på ungefär samma nivå som de sjelfegande bönderna,

äro hufvudsakligen belägna i östra Dalarne samt Gestrikland, sålunda de äldsta

och om södra Sverige mest påminnande jordbruksbyggderna. De flesta af de

längre norrut belägna socknar och distrikt, deri arrendatorerna i förevarande hänseende

jemnställas med bönderna, synas vara antingen sådana, der äfven de sjelfegandes

jordbruk står lågt, eller också sådana, der arrendatorerna lyda under bolag,

särskildt kända för jordbruksintresse.

Denna statistik lemnar emellertid rum för en anmärkning. Man skulle kunna

invända, att det förefaller mindre underligt, att bolagens arrendehemman i afseende

på jordbruket framträda i ofördelaktigare dager än bondehemman, om man tager

i betraktande, att det är företrädesvis de i skogsbyggden belägna och måhända alltså

svagare jordbrukshemmanen, som förvärfvats af bolagen. Att emellertid denna

omständighet icke utgör tillfyllestgörande förklaring på den omnämnda företeelsen,

framgår emellertid tillfullo af svaren på komiténs fråga »Har i allmänhet jordbruket

(jordens skötsel och afkastning samt kreatursstocken) gått tillbaka å bolagens

arrendehemman, sedan de kommit ur den jordbrukande befolkningens ego?»

(Frågan 8. Band 3 sid. 349).

* 6

42

BÖNDERNAS JORDBRUK JEMFÖRDT MED BOLAGENS.

De från de särskilda socknarne och länsmansdistrikten afgifna svaren å denna

fråga äro, försåvidt de innehålla tydligt yttrande i saken, sammanställda i följande

tabell.

Jordbrukets skötsel å bolagens arrendehemman, sedan de kommit ur den

jordbrukande befolkningens ego.

Län.

Antal socknar,

i hvilka ansetts, att

jordbruket

Antal länsmans- distrikt, i hvilka an- setts, att jordbruket

gått till- baka

icke gått

1 tillbaka

gått till- baka

icke gått

tillbaka

Kopparbergs ......

21

8

10

10

Gefleborgs

iS

10

12

9

Vesternorrlands

42

5

15

6

Jemtlands *.....

47

2

18

2

Vesterbottens ...............

19

1

17

1

Norrbottens !) ...............

3

2

5

4

Summa

150

28

77

32

Rörande den omfattning, i hvilken jordbrukets tillbakagång egt rum, lemnas

i ett stort antal svar synnerligen talande exempel. Att kreatursstocken minskats

med hälften eller mera synes vara ytterst vanligt. Det nämnes exempel på byar,

hvari förr vinterföddes 6o — 70 nötkreatur, men der nu endast hållas 4—5.

Äfven med den reducering, som kan anses hafva företagits på goda grunder och

som sammanhänger med det numera insedda förhållandet, att det är större uträkning

att hafva ett mindre antal kreatur väl utfodrade än en större stock svältfödda,

qvarstår dock såsom ett beklagligt faktum, att kreatursantalet i oroväckande

grad förminskats. Det anmärkes vidare, hurusom understundom sjelfväxande ängar

och till och med åkrar få växa igen med småskog, huru diken förfalla, åbyggnader

lemnas utan underhåll o. s. v. * i

Orsaken dertill att så fa svar ingått från Norrbottens län är att söka deri, att i detta län största

delen af bolagsegendomen icke, såsom i frågan afsetts, utgjort gamla bondehemman, utan af bolagen för-,

värfvats direkt från kronan antingen i äldre tider såsom de till Gellivareverken hörande hemmanen eller

i senare tider såsom nybyggen. Beträffande nybyggena anmärkes ofta såväl i nu nämnda län som öfver

hela det område, der nybyggen under senare tid förekommit, att det jordbruk, som bolagen måst upparbeta

för att få ett nybygge med skattemannarätt och derigenom komma i åtnjutande af nybyggets

skogsanslag, hvilkets förvärfvande varit bolagets egentliga afsigt med nybyggesanläggningen, vanligen fatt

förfalla, så fort nybygget blifvit omfördt till skatte.

BÖNDERNAS JORDBRUK JEMFÖRDT MED BOLAGENS.

43

De svar, som afgifvits från socknarne och länsmansdistrikten, hafva till hufvudsakliga

delar bekräftats af de yttranden, hvilka erhållits från öfriga tillfrågade, och

under sina resor har komitén vid besök å ett stort antal arrendehemman funnit

så talrika bevis på ett tillbakagående jordbruk, att komitén icke tvekar, att såsom

resultat af sina undersökningar uttala, att jordbruket i så afsevärd mån försämrats

å ett så stort antal af bolag förvärfvade bondehemman särskildt i öfre Norrland,

att minskningen i jordbrukets afkastning måste betraktas såsom en betydande

nationalförlust.

Rättvisan kräfver dock det erkännande, att det icke helt och hållet saknas

bolag, som ådagalagt intresse för jordbruket å sina utarrenderade hemman. Detta

gäller företrädesvis några bolag, i hvilka de ledande männen sj elfva äro intresserade

jordbrukare, och intresset visar sig deri, att bolaget på ett ofta berömvärdt sätt

sörjer för att hemmanets åbyggnader äro i godt stånd, att bolaget ger ersättning

för nyodlingar samt öfvar uppsigt öfver arrendatorernas jordbruk genom kringresande

jordbruksrättare o. s. v. Tyvärr lärer emellertid icke några större förväntningar

böra hysas derom, att ett sådant förfarande af sig sjelft kommer att

blifva så allmänt tillämpadt, att det kan på nämnvärdt sätt minska de anmärkta missförhållandena.

Vidare bör det anmärkas, att de fall, der den största vanskötseln

förekommer, ofta äro sådana, der hemmanet eges af enskild skogsspekulant. Äfven

kan det anses vara ett genomgående drag, att de gårdar, som äro belägna invid

kommunikationsleder,'' förete betydligt mindre tecken till förfall än de, som ligga

mera aflägset i skogsbyggden och sålunda äro undandragna såväl stödet af goda

trafikförbindelser som den vägfärdande allmänhetens helsosamma inspektion.

Att det större intresse för jordbruket, som kan spåras hos bönderna, om

man jemför dem med bolagsarrendatorerna, visar sig jemväl med afseende på hågen

att utvidga jordbruket genom nyodlingar och förstärka det genom jordförbättringar

framgår med all önskvärd tydlighet af svaren på frågan 9. Bönderna visa på de

flesta trakter, helst då de rikliga arbetsförtjensterna i skogarne börja tryta, anmärkningsvärdt

intresse för nu nämnda åtgärder. Särskildt efter laga skiften och

der bondehemman skall delas mellan flera barn framträder stor håg för nyodlingar.

Arrendatorerna åter nyodla med få undantag försvinnande litet, något som

så godt som ligger i sakens natur. Man behöfver icke, såsom en stor del af de

svarande synas vilja göra, tillskrifva norrländingen en sådan grad af »sjelfhåg»,

att han måste besitta jorden med eganderätt för att kunna hysa tillräcklig odlingslust;

man har icke af nöden att forska allt för djupt i folklynnet för att söka orsakerna

till en företeelse, som mer än väl finner sin förklaring i arrendatorns vanliga

fattigdom, det deraf härrörande tvånget att söka arbetsförtjenst i skogarne samt

öfverhufvud arrendatorns oftast rättsligt sedt mycket osäkra ställning, som gör, att

han icke kan påräkna att för egen del få njuta ens skälig ersättning för sitt å en

jordbruksförbättring nedlagda arbete.

44

BÖNDERNAS JORDBRUK JEMFÖRDT MED BOLAGENS.

Böndernas

jordbruk

jemfördt med

det jordbruk,

som drifves

af bolagen

eller deras

tjensteman.

Med det arrendesystem, som nu i allmänhet tillämpas, kommer således med

högst få undantag odlingens framåtgående att afstanna å bolagens arrendehemman.

I någon män skulle ställningen kanske blifva bättre genom en lagstiftning, som

tillförsäkrade bolagsarrendatorn mera betryggande arrendevillkor, men helt visst

skall man aldrig lyckas på lagstiftningens väg bringa arrendatorns odlingslust i

jemnhöjd med den sjelfegande bondens. Hvad man i alla händelser med säkerhet

förlorar är, såsom redan blifvit anmärkt, den drifvande kraft till framåtskridande i

odling, som ligger i den sjelfegande bondens önskan att, der så ske kan, så upparbeta

sitt hemman, att det kan delas mellan hans barn.

Nu kan det visserligen invändas och har blifvit invändt, att det icke är så

alldeles afgjordt, att i ett distrikt, der förutsättningarne för jordbruk jemförelsevis

icke äro så stora, det är riktigt att nedlägga arbete på upptagande af nytt jordbruk

och sträfva efter en ökad jordbrukande befolkning. Till denna fråga vill komitén

återkomma sedan undersökningen hunnit något längre framskrida. Här får komitén

inskränka sig till att konstatera hvad som i afseende på odlingens framåtskridande

blir följden, när ett bondehemman blir arrendehemman i trävaruindustriens besittning,

samt till att erinra, att så länge nyodlingen endast sker i den mån, att en

brukare använder sina lediga stunder, då mera produktivt arbete icke står till buds,

till att bryta upp ny åkerjord och derigenom förstärka sitt redan befintliga jordbruk

så att detta ger honom en besuttenhet, som han icke förut egt — och att

detta behöfver ske i stor utsträckning, derom vittnar hvad ofvan anförts i fråga om

de norrländska brukningsdelarnes vanliga storlek — så länge kan nyodlingen icke

gerna anses vara annat än till välsignelse.

Om man från ett skärskådande af jordbruket å bolagens arrendehemman

öfvergår till en jemförelse mellan böndernas jordbruk och det jordbruk, som bedrifves

af bolagen sjelfva eller deras tjensteman, ställer sig saken helt annorlunda.

Såsom redan blifvit nämndt, idka bolagen åkerbruk hufvudsakligen i närheten af

sina sågverk och industriella anläggningar. Dessa jordbruk befinna sig i det lyckliga

läget, att de kunna påräkna en jemn och fördelaktig afsättning hos den närboende

arbetarebefolkningen samt bättre tillgång på naturlig gödsel.

Bolagens tjenstemän åter, som ofta äro intresserade jordbrukare, hafva den

fördelen vid sitt jordbruk, att de ofta få utan ersättning begagna sig af vissa bolagets

arbetskrafter samt äfven understundom, efter hvad det synes, erhålla bidrag

från bolagen till förbättringar.

Det är derför ej underligt, att dessa båda slag af jordbruk skola visa sig

minst jemngoda med och i många fall betydligt'' öfverlägsna böndernas. Så synes

också det allmänna omdömet vara i svaren på frågorna 5 och 7. I många fall

anses dessa gårdar rent af vara mönsterfarmer, som värdigt fylla den uppgift,

hvilken plägar anses vara det stora jordbrukets förnämsta nationalekonomiska mis

-

BÖNDERNAS JORDBRUK JEMFÖRDT MED BOLAGENS. 45

sion, nemligen att taga ledningen, när det gäller att införa förbättrade metoder

och tidsenligare redskap samt göra nya rön å jordbrukets område.

Tyvärr ligger det i sakens natur, att detta mönstergilla jordbruk kan komma

att ega rum endast inom områden, som måste anses försvinnande, jemförda med

de stora vidder odlad jord, som genom bolagens förvärf komma i vanskötsel.

Det bör också icke lämnas oanmärkt, att bolagen i vissa trakter synas drifva

jordbruk äfven under något andra förhållanden än de nu nämnda och på ett sätt,

som icke kan anses manande till efterföljd. Från många håll inberättas nemligen,

att bolagen på orter, der de hafva behof af foder, underlåta att hålla kreatursbesättningar,

under det de söka bevara jordens växtkraft genom påförande uteslutande

af artificiella gödningsämnen, hvilket vanligen leder till att jorden småningom utarmas.

Hvad särskildt vidkommer frågan om nyodlingar och jordförbättringar, vitsordas

från många håll, att man å de slag af bolagsbesittningar, hvarom nu är fråga,

ofta ådagalagt ett ganska lifligt intresse derför, dock hufvudsakligast för jordförbättringar,

vattenafledningsföretag och dylikt. Mången har häraf velat draga den

slutsatsen, att så fort jord verkligen lönar sig att odla, kommer den också att odlas,

äfven om den befinner sig i bolagshand. Härvid må allenast anmärkas, att samma

jord säkerligen mycket förr lönar odling, om odlingen företages af en bonde och

hans familj på tider, då de kanske eljest skulle gå sysslolösa, än om den skall

verkställas af ett bolag med legda arbetare, tv odlingskostnaden blir i förra fallet

ojemförligt mycket billigare. Endast i fråga om större myrutdikningar, der odlingen

icke kan utföras efter tid och lägenhet, utan der arbeten på en gång måste

ske öfver ett stort område för att det hela skall blifva till någon nytta, kan man

anse, att bolagen genom sin kapitalstyrka möjligen skulle kunna ega något före

träde

framför bönderna. Men detta företräde minskas väsentligen i samma

mån som bönderna beredas tillfälle att af allmänna medel erhålla lån eller understöd

till dylika odlingsföretag. Man kan på dessa skäl knappast undgå att draga

den slutsatsen, att böndernas jordbruk, äfven om det på sina ställen ännu delvis

är underlägset det sätt, hvarpå bolagen eller deras tjensteman förstå att sköta sin

jord, likväl är betydligt mera utvecklingskraftigt än sistnämnda jordbruk.

Komitén har hittills redogjort för det sätt, på hvilket jordbruket gestaltar sig,

då detsamma öfvertages af bolagens arrendatorer, bolagen sjelfva eller deras tjensteman.

Fullständigheten kräfver emellertid ett omnämnande af, att det förekommer, och

till och med i ganska stor utsträckning, att gammalt jordbruk, sedan jorden

öfvergått i bolagshand, helt och hållet nedlägges. Härvid vill komitén icke så

mycket fästa sig vid, att en och annan aflägsen slåtteräng med mager gräsväxt

öfvergifves. Detta kan vara fullt ekonomiskt riktigt och förekommer — kanske

till och med bör i högre grad än som sker förekomma — äfven å bondehemman.

Ej heller förtjenar det i detta sammanhang att beklagas, att ytlig och å olämplig

mark förlagd odling, hvilken å nybyggen oftast i skogsspekulationssyfte upp

-

Öfvergifvet

jordbruk.

46

BÖNDERNAS SKOGSSKÖTSEL JEMFÖRD MED BOLAGENS.

tagits till fullgörande af föreskrifven odlingsskvldighet, öfvergifves, sedan hemmanet

fått skattemannarätt. Det kan visserligen ses .med mycket blandade känslor,

att statens kolonisationspolitik varit ledd med så liten förtänksamhet, att

statens afsigter med nybyggesupplåtelserna blifvit helt och hållet förvanskade och

att man i stället för lifskraftiga jordbruk i enskild åbos hand ofta endast bildat

skogsparker för trävarubolagen, men detta hindrar icke att det både från statens

och den enskildes sida är riktigt, att ett olämpligt jordbruk nedlägges. I hvad

mån åter dylika hemmans gamla nybyggesnatur kan utgöra ett särskildt stöd för

• ett mera energiskt uppträdande än eljest, till förmån för det allmänna intresset

af jordbrukets och bondeståndets skyddande är en fråga, som tillhör en annan

del af komiténs framställning. Hvad som här närmast förtjenar uppmärksamhet,

det är deremot, att ofta verkliga jordbrukshemman, hemman, som af ålder

tjenat såsom underlag för sjelfständiga jordbrukares existens, eller nybyggen,

som ega verkliga förutsättningar för ett framtida jordbruk, lemnas utan någon

egentlig skötsel. Detta inträffar i regel, då byggnaderna äro så förfallna, att bolaget

ej kan få någon arrendator, utan att desamma iståndsättas, och då kostnaderna

för detta och för husens underhåll blifva så stora, att det erbjudna arrendet icke

kan derå gifva skälig ränta. Hemmanet blir då ödeshemman. Byggnaderna öfverlemnas

att förfalla. Åkrarna få växa igen till lindor, på hvilka den naturliga foderafkastningen

skördas, så länge den ersätter bergningskostnaden. Småningom gör

skogen sitt inträde och snart är densamma ensam herre på valplatsen. Ibland

händer till och med, att åkrarna direkt besås med skogsfrö.

Att antalet af i bolagens ego befintliga ödeshemman och öfvergifna åkrar är

ganska afsevärdt, framgår med stor tydlighet af svaren å komiténs fråga n:o io (Band

3 sid. 441), till hvilka svar komitén alltså får hänvisa. Det är naturligtvis de svagare

hemmanen, som i första hand röna detta öde, men när man tager i öfvervägande,

huruledes, såsom i det föregående är omförmäldt, jordbruket å bolagens arrendehemman

i regel eller åtminstone i ett mycket betydande antal fall är i tillbakagående,

kan man icke annat än vänta, att dessa hemman småningom skola komma

till den döda punkt, då det blir ekonomisk fördel för egaren att skifta förvaltningssystem

samt låta arrendatorn afträda och odlingen nedläggas.

Särskildt bland enskilda skogsspekulanter är ett sådant förfarande mycket

vanligt. Somliga använda det till och med systematiskt på de flesta hemman de

förvärfva. Komitén har under sina resor sjelf kunnat flerstädes öfvertyga sig om,

att de skildringar man lemnat angående ödeshemmanens förfall icke varit öfverdrifna.

Producerar Af den föregående undersökningen torde såsom resultat framgå, att norra

mest niond™ Sveriges jordbruksjord i regel afkastar afsevärdt mera, om den befinner sig i bondeeller

Lolags- hand, än om den eges af trävaruindustriens idkare. Det återstår nu att söka utröna,

hand? huru i detta afseende förhåller sig med den skogbärande eller för skogsbörd lämpliga

marken.

I

BÖNDERNAS SKOGSSKÖTSEL JEMFÖRD MED BOLÄGENS.

+ 7

Såsom en förberedelse till denna jemförelse torde böra erinras om vissa

allmänna drag såväl hos skogsskötseln såsom näring som särsldldt hos den norrländska

skogshushållningen öfver hufvud.

I det förra af dessa afseenden yttrade 1896 års skogskomité:

»Den i ekonomiskt afseende betydelsefullaste olikheten emellan skogshushållningen

och andra näringar, som hafva till uppgift att tillgodogöra jordytans aningsförmåga,

är den: alt vid den förra en så lång tidrymd förflyter emellan produktionens

påbegynnande och dess af slutning, mellan sådd och skörd. Det är denna omständighet,

som föranleder, att. man, då fråga är om skoghushållningen, ej kan såsom

resultat af det enskilda förvärf sbegärets ansträngningar för egen förkofran påräkna

den för nationalvälståndet fördelaktigaste användningen af ett lands naturliga tillgångar''1'').

Ty det ligger i menniskans natur att i mycket ringa grad i sitt handlingssätt

påverkas af utsigten till en vinst, som utfaller först efter en eller flera mansåldrar.

Och storleken af den vinst, som kan påräknas af skogshushållningen, är

icke heller högre än af annan förvärfsverksamhet. Snarare lärer man väl ännu,

med hänsyn till skogens normala tillväxt under hela den tidrymd, som förflyter

från plantans uppkomst, till dess virket med fördel kan bringas i marknaden, få

anse, att den kapitalsamling, som denna tillväxt representerar, ter sig mindre än

den, som vid andra lika trygga sätt att anbringa kapital är att vänta. Om än

vid ökadt tillfälle att afsätta virke äfven af smärre dimensioner och i allmänhet

stegrade träpris en ändring i detta förhållande till förmån för skogshushållningens

afkastningsförmåga är att förmoda, så är dock en utsigt af sådan art föga egnad

att i väsentlig grad tagas i betraktande af den enskilde, då det gäller att göra upp

beräkningar, som afse en så lång framtid med alla dess möjligheter till vexlingar

så i förbrukningens vanor som i de ekonomiska förhållandena i allmänhet. Men

härtill kommer, att afkastning en af skogskapitalet är bunden under den tid det tillväxer

till ekonomisk mognad. Flertalet enskilde ''skogsegare äro emellertid icke i

tillfälle att under längre tid afvara inkomst af sitt kapital. Deraf kommer, att de,

så snart deras skog blott med någon ekonomisk fördel kan realiseras, i allmänhet

föredraga att omsätta den i penningar, som kunna, vare sig genom utlåning eller

i annan produktions tjenst, anbringas på sådant sätt, att de gifva en för hvart år

eller kortare perioder återkommande afkastning.»

Hvad härefter vidkommer särskildt den norrländska skogsskötseln, karakteriseras

denna deraf, att den af lätt insedda skäl måste hufvudsakligen riktas på

produktion af timmer samt ställas på långt omdref och att föryngringen måste

väsentligen grundas på sjelfsådd. Det kan under sådant förhållande synas, som

om denna hushållnings teknik vore helt enkel. Så är ju under gynnsamma förhållanden

ock fallet, men långt ifrån under alla.

J) Denna kursivering verkställd af Norrlandskomitén.

48

BÖNDERNAS SKOGSSKÖTSEL JEMFÖRD MED BOLAGENS.

Undantager man bruksdistrikten, der i allmänhet rationellt skogsbruk längre

tid bedrifvits och der skogarna befinna sig i jemförelsevis godt tillstånd med afseende

å föryngring och tillväxt, kan med fog sägas, att Norrland och öfre

Dalarnas skogar för 50 å 60 år sedan i stort taget voro föga eller intet berörda

af afverkning utan åtminstone i landets inre delar kunde betraktas såsom urskogar.

Men de hafva i allmänhet numera, der de fritt disponerats, en eller flere gånger

öfvergåtts med timmerhyggen, dervid man hållit sig till de träddimensioner, som

för sågverksrörelsen varit användbara. Förklarligt nog äro dessa skogar nu mer

eller mindre belamrade med allehanda slag af affall efter timmerafverkningarna samt

en mängd vindfällen, torra eller eljest skadade träd, hvarjemte der qvarstå en

myckenhet af småträd, hvilka trots friställningen ega ingen eller ringa förmåga

till vidare utveckling men, om de ej borttagas, hindra uppkomsten af ny skog.

I de merendels utglesnade skogsbestånden har marken i många fall förvildats genom

en återväxten hämmande markbetäckning. Särskildt i granskogarna hafva de

qvarlemnade träden mer eller mindre torkat och marken i vissa lägen visat benägenhet

till försumpning. I någon mån lärer den väl äfven hafva försumpats. Gifvetvis

framträder det nu skildrade förhållandet icke öfverallt, men få torde de skogar

vara, som ej till någon del besväras af de anmärkta olägenheterna. Under sådant

förhållande äro, utöfver anordnande af en ändamålsenlig afverkning, särskilda skogsvårdsåtgärder

i flere fall af behofvet påkallade, hvilka erfordra omtanka och insigt

samt äro förenade med kostnader, såsom hyggesrensningar, markberedningar, dikningar,

hjelpkulturer m. m. samt särskildt. för större skogar, afverknings- och hushållningsplaners

upprättande.

Om man efter dessa förberedande anmärkningar öfvergår till jemförelsen

emellan böndernas och sågverksbolagens skogsskötsel, kan väl med fog sägas, såväl

att det bör ligga i sågverksbolagens välförstådda intresse att vårda sina skogar och

att utföra för denna vård erforderliga arbeten, som ock att bolagen med sin kännedom

om och sitt beroende af förbrukningens vexlande kraf äro särskildt egnade att

kunna lämpa behandlingen efter förhållandena samt sålunda genom ändamålsenliga

åtgärder uppdrifva skogarnas produktivitet. Men, om ock af dessa grunder kan

väntas, att åtskilliga af de kapitalstarka sågverksbolagen skola egna sina skogar omvårdnad,

gifver den hittills vunna erfarenheten vid handen, att det ekonomiska privatintresset

i många fall leder derhän, att äfven större, solida bolag föredraga att

hastigt realisera eller försälja sitt skogskapital framför att drifva en rörelse, grundad

på uthålligt skogsbruk. I förevarande afseenden yttrade 1896 års skogskomité:

»I vårt land är det företrädesvis jernverken och sågverken, som tillika drifva

eget skogsbruk i stor skala. En sådan rörelse har behof af dyrbara fasta anläggningar,

i hvilka en stor del af dess kapital är nedlagdt. Det måste då i allmänhet

vara i dess intresse att söka för framtiden tillförsäkra sig den skogstillgång, utan hvilken

driften vid dessa anläggningar skulle blifva fördyrad eller t. o. m. måste upphöra.

BÖNDERNAS SKOGSSKÖTSEL JEMFÖRD MED•BOLAGENS.

49

#

Nu ifrågavarande samband innebär alltså ett motiv för skogens bevarande. Särskildt

gör sig detta gällande vid de metallurgiska industrierna. Dessas anläggningar äro synnerligen

dyrbara och fästade vid sådana lokaler, der för anläggningarna i öfrigt lämpliga

förutsättningar äro för handen. Dertill kommer, att kolningen betingar en afverkningsform,

som visat sig utöfva en synnerligt god verkan på skogens föryngring.

Af de framlagda redogörelserna angående skogarnes tillstånd synes äfven, att bruksskogarne,

om ock i allmänhet hårdt anlitade, otvifvelaktigt af ålder varit de bland

Sveriges enskilda skogar, som åtnjutit den bästa behandlingen.»

»Äfven för de träförädlande industrierna är det naturligtvis af vikt att egna

de skogar, öfver hvilka de förfoga, en sådan behandling, att de kunna för framtiden

lemna tillräckligt timmer till bearbetning. Vid åtskilliga af våra större och

kapitalstarka sågverk, som förfoga öfver vidsträckta skogsmarker, erhålla också dessa

-en god omvårdnad. Men vid den lätthet, som med det nutida affärslifvets former

finnes att göra en andel i ett företag till föremål för spekulation, kan det ock tänkas

ligga i en inflytelserik delegares intresse att genom forcerad afverkning onaturligt uppdrifva

ett träförädlande bolags omsättning och deraf följande årsvinst och såmedelst

bereda sig tillfälle att för ett derefter afpassadt högt pris afhända sig sina aktier.»

Hvad åter böndernas skogsbruk beträffar, kan man helt naturligt icke förvänta,

att vid dess utöfvande mera kostsamma åtgärder kunna åvägabringas, ehuruväl

exempel ej saknas derpå, att dikningar å bondskogar utförts. Men onekligen står

det bonden till buds att på annat, efter hans ekonomi mera lämpadt sätt egna hemmanets

skog sin omvårdnad. Genom att till bränsle och annat smärre husbehofsvirke

tillgodogöra affall, förkrympta, oväxtliga eller skadade träd, blir skogen efterhand

väl rensad och gallrad, hvarigenom dess växtlighet främjas. Detta skönjes

väl deraf, att det gården närmast belägna området vanligen består af ung eller

medelålders skog i god växtkraft. Och i den mån behofvet tvingar bonden att

på längre afstånd från gården hemta skogsfång till husbehofvet, ökas vidden af det

växtliga skogsområdet. Att bönderna på många trakter redan nu endast sparsamt anlita

skogen för afsalu är kändt — exempelvis är detta förhållandet i östra Jemtland m. fl.

■orter. Då insigten om skogens värde alltmer utbredes, blir denna sparsamhet efterhand

allmännare och genom bevarande i skogarna af ett tillräckligt förråd af växande

träd underhålles och ökas gifvetvis skogarnas produktivitet. Ovedersägligt är emellertid,

att bondens skog i allmänhet är till arealen mindre än bolags, som genom

inköp af flera bondehemman blifvit egare stundom till hela byar. Men i de norrländska

skoggsbyggderna hafva såsom bekant hemmanens skogsområde oftast en

sådan vidd, att något hinder för deras vård genom arealens litenhet icke behöfver

befaras. De menliga inflytelser, som långvariga afverkningsrättsupplåtelser tillförene

medfört för bondeskogarna, kunna genom lagen af den 24 juli 1903 angående

tiden för nyttjanderätts aftals bestånd, anses undanröjda för framtiden.

Slutligen har man att taga hänsyn till att inom de två nordligaste länen

fäller en särskild skogslagstiftning, som inskränker jordegarnes rätt att efter behag

7

5o

BÖNDERNAS SKOGSSKÖTSEL JEMFÖRD MED BOLAGENS.

hushålla med sin skog, samt att för de öfriga länen inom den landsdel, som

komiténs uppdrag berör, den skogslagstiftning gäller, som nu kommit till stånd

genom lagen af den 24 juli 1903 angående vården af enskildes skogar och förordningarna

af samma dag angående skogsvårdsstyrelser och skogsvårdsafgifter. Om

än emot nämnda lag kan anmärkas, att dess nuvarande lydelse lemnar åt skogsvårdsstyrelserna

allt för ringa stöd att ingripa till skogarnas skydd mot vanvård,

torde man likväl hafva anledning antaga, att statsmakterna ej skola vara obenägna,

att, om vid lagens tillämpning så visar sig nödigt, skärpa dess bestämmelser, så att

skogarnes vanvård på ett verksamt sätt förebygges. Huru som helst är genom

förordningen om skogsvårdsafgifter och de härigenom inflytande medlens användning

redan nu en utväg funnen att verksamt stödja och främja den enskilda skogsvården

och i synnerhet de mindre skogsegarnes.

Tages allt detta i betraktande, torde man kunna säga, att de skiljaktigheter,

som nu kunna vara till finnandes mellan bolags och bönders skogshushållning,

för framtiden allt mer komma att utjemnas.

Komitén har hittills utfört jemförelsen mellan de olika skogarnes produktionsförmåga

mera med hänsyn till hvad som kan väntas än hvad för närvarande

eger rum. För att emellertid få någon föreställning om huru förhållandena i detta

ögonblick te sig i de skilda ortetna, har komitén låtit till besvarande utställa

följande fråga såväl till de särskilda sockenombuden som till skogsstatens tjenstemän:

»Hur ställer sig i det hela böndernas skogshushållning i orten i jemförelse

med bolagens och hvari består den särskilda skötsel, som bönderna eller bolagen

i olika fall må egna sina skogsmarker?» (Frågan 16. Band 4 sid. 156).

Sammanställer man de inkomna svaren från de särskilda socknarna, försåvidt

dessa svar kunna anses tydligt besvara frågan, och undantager man dervid lappmarkerna,

der utstämplingstvång är rådande och skogsskötseln alltså till sin väsentligaste

del utöfvas af statens skogstjenstemän, erhålles följande resultat:

Antal socknar, i livilka anses, att skogen skötes:

Län

Bättre af

bolagen

än af

bönderna

Ungefär

lika af

bönderna

och

bolagen

Bättre af

bönderna

än af

bolagen

Kopparbergs..................................

11

21

2

Gefleborgs......................................

29

8

—

Vesternorrlands ...........................

M

28

7

Jemtlands .......................................

4

B»

12

V esterbottens (utom lappmarken)

6

4

1

Norrbottens (utom lappmarken) ...

3

6

—

Summa

é7

97

2 2

BÖNDERNAS SKOGSSKÖTSEL JEMFÖRD MED BOLAGENS. 5 T

Med afseende på denna tabell anmärkes, att i de socknar, der man anser,

att någon väsentlig skillnad emellan böndernas och bolagens sätt att sköta skog

icke existerar, man i allmänhet tillägger, att någon egentlig skogsskötsel icke förekommer

å någondera sidan. I de socknar, der företrädet gifves åt bolagens skogsskötsel,

synes detta bero på att bolagen vidtagit en eller annan åtgärd såsom skogens

kartläggning -och taxering, hushållningsplans upprättande, frösådd eller skogsplantering,

hyggesrensningar, afdikning af sumpmarker, hjelpgallring och rationell afverkning

samt anställande af särskilda fackmän. Der bönderna ställas främst i afseende

på skogsvården, uppgifves anledningen dertill vara, att de iakttaga större

sparsamhet med skogen, bättre tillvarataga affallet samt omsorgsfullare rensa

skogen. På många håll anses, att man i afseende på bättre och sämre skogsvård

icke bör sätta bolagen å ena sidan och bönderna på den andra, utan att det är

de större och solidare bolagen samt de ekonomiskt bättre situerade bönderna, som

sköta skogen bäst, samt de mindre bolagen, de enskilda trävaruspekulanterna och

de fattigare bönderna, som hafva den underhaltigaste skogshushållningen.

Med afseende på de i tabellen icke upptagna lappmarkssocknarna, der utsyningstvång

råder, är man i allmänhet ense om, att hvarken bolag eller bönder

egnat skogen någon annan skötsel än att några afdikningsåtgärder vidtagits.

Skogsvården består derför oftast uteslutande deri, att den utsyningsförrättande statstjenstemannen

gör utstämplingarne, dervid det åligger honom att tillse, att afverkningen

bestämmes efter rationella grunder.

Hvad angår de yttranden i frågan, som afgifvits af skogsstatens tjenstemän,

kan man säga, att dessa i allt väsentligt öfverensstämma med svaren från socknarna.

Skulle man i ett sammanträngdt omdöme söka innefatta resultatet af den

föregående undersökningen rörande hvilka besittningsförhållanden, som äro de mest

gynnsamma för skogsproduktionen, skulle svaret bli ungefär följande. Äfven om

skillnaden mellan den skogsvård, som utöfvas af bönderna, och den, hvilken bolagen

låta komma sina skogar till del, icke är synnerligen stor, äro de större, solida

bolagen dock i besittning af utvägar att kunna utföra mera omfattande åtgärder

för skogsvården än bönderna. Men utan visshet om, huruvida bolagen begagna

sig af dessa utvägar att höja ett uthålligt skogsbruks afkastning, eller om de, såsom

ej sällan inträffat, af någon anledning föredraga att realisera sitt skogskapital

framför att af skogarna draga allenast den afkomst, som är förenad med ett uthålligt

skogsbruk, kan man, vid det förhållande att skogarnes produktivitet i det

senare fallet för lång tid framåt nedsättes, icke med visshet påstå, att det ekonomiska

utbytet, som erhålles af en skog, blir större, om skogen eges af bolag än

om - den är i en bondes besittning.

Emellertid beror frågans nationalekonomiska bedömande äfven af andra faktorer

än dem, för hvilka ofvan redogjorts.

52

BEHÖFVER JORDBRUKET STÖDSKOG?

Behöfver

jordbruket

stödskog?

Till en början kan man säga, att det är möjligt, att jordbruket för att

kunna utveckla sin största produktionskraft behöfver stöd af skog och att, om denna

stödskog beröfvas jordbruket, dettas afkastning minskas jemförelsevis mera än skogens

afkastning skulle höjas genom att densamma öfverginge i den skickligaste skogshushållarens

besittning. Huru förhåller sig nu härmed?

När man vill söka besvara denna fråga, framställer sig i första rummet

såsom en sats, hvilken väl knappast kan på allvar bestridas, att ett jordbruk i

norra Sverige näppeligen är tänkbart utan att det är förenadt med åtminstone husbehof

sskog. Endast i särskildt gynnsamma lägen såsom invid större industrisamhällen,

der försäljningen af jordbruksalster är mer än vanligt inbringande, skulle

väl under i öfrigt fördelaktiga förhållanden ett jordbruk kunna existera utan egen

skog. Att i öfrigt detta svårligen torde låta sig göra framgår med stor enstämmighet

af svaren å frågan i 3 punkt 2 (Band 4 sid. 1). Virke behöfves utom till byggnader

och bränsle äfven till hägnader, hässjor, täckdikning, åkerbruksredskap o. s. v. och

från skogen kan genom löftägt och på åtskilliga andra sätt erhållas hvarjehanda hjelpoch

nödfoder. Att anskaffa sådant för hvarje särskild gång genom inköp från

annan skulle i de flesta fall blifva öfverhöfvan både kostsamt och tidsödande. Så

långt torde saken vara klar. Det gäller emellertid nu att utröna, om jordbruket

behöfver eller har något gagn af skogsmark utöfver hvad som erfordras för att förse

jordbruket med skogsförnödenheter till husbehof. Dylik ytterligare skogsmark kan

ega betydelse på tre olika sätt: såsom betesmark, såsom odlingslägenhet och såsom

afsaluskog.

Hvad skogsbetet beträflar, är man allmänt ense derom, att detta för den

norrländske jordbrukaren, åtminstone i rikets fyra nordligaste län ännu har den

allra största betydelse. Af ålder har betet på de stora ostängda skogsvidderna

varit fritt för alla traktens kreatursegare. Skogen har betraktats såsom en samfäld

betesmark, hvaraf alla egde begagna sig i mån af behof. Man har vant sig vid

och baserat sin kreatursskötsel till stor del på rättigheten till detta sommarbete helst

möjligheten att anordna särskilda beteshagar på grund af naturförhållandena ofta

varit begränsad. Enligt 3 § Stängselförordningen fortfar, der ej annorledes aftalats,

skogen att vara till gemensamt mulbete upplåten, så länge mellan de olika egoområdena

icke finnas stängsel. Betesfrågan blir derför aktuell först när de särskilda

egarnes skogsskiften komma att allmänneligen inhägnas. Skulle emellertid så ske,

kommer en jordbrukare, hvilken icke eger större utmarksskifte än som erfordras

för att tillgodose hans husbehof i afseende å skogsprodukter och med sin betesrätt

blir inskränkt till detta område, helt visst att nödgas göra sig af med de flesta af

sina kreatur. Att skogsbete till afsevärd areal sålunda är för jordbruket icke blott

ett stöd utan oftast den påtagligaste nödvändighet, kan i betraktande af jordbrukets

nuvarande ståndpunkt i norra Sverige knappast bestridas.

BEHÖFVER JORDBRUKET STÖDSKOG?

53

Likaledes är det för de flesta hemmansdelar och lägenheter i våra nordligaste

landsdelar af synnerlig betydelse, att tillfälle finnes till inegornas utvidgande

genom nyodling. Såsom ofvan blifvit framhållet, måste de flesta norrländska jordbruksfastigheter

anses otillräckliga i afseende å inegojorden. Under sådana förhållanden

kan brukaren knappast använda sin lediga tid till mera produktivt arbete

än nyodling, såvida lämpliga odlingslägenheter stå honom till buds. Är fastigheten

i detta afseende tillräckligt rymlig, kan den i regel under en generation så upparbetas,

att den under den nästa kan delas i två besuttna jordbruk; och på detta

sätt går odlingen på ett naturligt sätt framåt. Att ega god tillgång på odlingsbar

mark måste för hvarje norrländsk jordbrukare alltså förefalla såsom i hög grad

önskligt.

Hvad slutligen angår behofvet af saluskog, så är det en i Norrland mycket

utbredd och på erfarenhet grundad mening, att i synnerhet i det inre landet eller den

s. k. skogsbyggden, der jordkulturen är yngre och mindre försigkommen, samt

skörden ej sällan utfaller ogynnsamt eller alldeles slår fel, jordbrukaren behöfver taga

de penningar, som erfordras till skatter och utlagor samt inköp af en del förnödenheter,

ur skogen och att han förty omöjligen kan undvara afsaluskog. För denna

frågas vidare bedömande, torde man böra skilja mellan de fall, då bonden t. ex.

genom arf fått skogen utan någon utgift, och de fall, då han genom köp eller

utlösen af syskon vid arfskifte fått sjelf betala skogens kapitalvärde eller den hufvudsakligaste

delen deraf och genom afkastningen af skogen skall förränta köpeskillingen,

för luvars betalande han väl i regel kan antagas hafva satt sig i skuld. I förra

fallet är naturligtvis skogsafkastningen ren behållning och sålunda obestridligen ett

godt stöd för jordbruket, i senare fallet åter blir ju nettobehållningen af skogen

endast hvad som återstår, sedan räntan å köpeskillingen är betald.

Häraf skulle kunna dragas den slutsatsen, att skogen för den generation, som

egde jorden, då skogen på jemförelsevis kort tid erhöll ett värde, som man förut

icke kunnat ana, visserligen är ett synnerligen godt stöd för jordbruket, men att

detta stöd blir i hög grad reduceradt under en kommande generation för hvar och

en, som icke direkt ärfver jorden, utan måste betala för att förvärfva den.

Härvid är dock att bemärka, att lösen vid arfskifte eller priset vid hemmansköp

bönder emellan i allmänhet väsentligt understiger hemmansvärdet, sedt ur

synpunkten af en skogsaffär. Och om äfven undantagsvis så ej vore fallet utan

enligt ortens pris något så när fulla värdet betalats, har bonden inom skogsbyggderna

vida lättare att reda sig, om han köper hemman med saluskog än utan

sådan. Ty utom det att skogsfastighet mer än annan fastighet efterhand torde stiga

i värde, hvarigenom hemmanets saluvärde för framtiden hålles uppe, har egen skog

för bonden en alldeles särskild betydelse. Under den långa tid af året det egentliga

jordbruksarbetet i Norrland icke pågår kan bonden med god valuta å skogen

nedlägga arbete i form af rensningar och gallringar, och äfven vid alla de sysslor,

54

BEHÖFVER JORDBRUKET STÖDSKOG?

som för ett ändamålsenligt tillvaratagande af den årliga skogsafkastningen kräfvas,

såsom afverkning, trädens aptering, virkets framkörning till flottled eller afsättningsort

har han tillfälle att tillgodogöra sig den arbets- och dragkraft, hvaröfver

han förfogar, men som för jordbruket ej tages fullt i anspråk. Eges skogen

af ett bolag, skall den visserligen också afverkas och afverkningslön derför utbetalas,

men bonden blir då utsatt för konkurrens om arbetsförtj ensten och kan i

alla händelser endast åtkomma sådan de år, då bolaget låter trakten undergå afverkning.

Under den tid, som förflyter mellan afverkningarna, är denna inkomstkälla

stängd. Bonden är då hänvisad att å andra, från hemmet aflägsna bolagsskogar

söka det nödiga arbetet, hvars behållning gifvetvis blir mindre ju längre

från hemmet det måste uppsökas.

Lägger man nu till dessa fördelar af saluskogen den förut omnämnda högst

afsevärda nyttan af det bete och de odlingslägenheter, som finnas å skogsmarken,

och besinnar man derjemte, att, så länge skogen genom arf öfvergår från en egare

till en annan, skogen är ett gifvet och oersättligt stöd för jordbruket, kommer

man osökt till det resultat, att det från allmän synpunkt vore nyttigast, att skogen

bibehölles i bondeståndets ego i den omfattning, som för ofvannämnda ändamål är

nödig. Till en slutsats i denna riktning föranledes man så mycket mera, då man

besinnar, att jordbruket just för närvarande behöfver betydligt uppryckas i norra

Sverige. För närvarande kan jordbrukaren i Norrland icke existera på ett för honom

tillfredsställande sätt utan afsevärda biinkomster. Detta är emellertid icke något för

jordbrukets produktion nyttigt sakläge. Det ligger stor makt uppå, att söka bringa

det derhän, att hvarje jordbrukare blir iståndsatt att i största möjliga mån lefva af

hvad hans jordbruk afkastar. Skall detta kunna ske, fordras emellertid en öfvergångstid

med hårdt arbete, som icke förrän efter en följd af år kan bära frukt.

Och det är af vigt, att allmogen under dessa svåra år icke beröfvas det stöd det

eger i befintligheten af egna skogar. Nu kan visserligen invändas, att bönderna,

om de sälja sin skog, derför få en köpeskilling, som placerad i sparbank eller på

annat lämpligt sätt, skulle kunna vara ett säkrare ekonomiskt ryggstöd än hvad

skogskapitalet kan vara. Härpå må endast svaras, att erfarenheten har visat, att

ett penningekapital, som bonden under träget arbete, krona för krona sparat i hop

är ett kapital, med hvilket bonden förstår att hushålla, då deremot en utan någon

möda hastigt inhöstad skogsköpeskilling har en förvånande benägenhet att hastigt

och till improduktiva ändamål förflyktigas. I detta afseende gör norrlandsbonden

intet undantag från regeln att hvad som lätt förvärfvats lätt förfares.

bondeståndets försvinnande.

55

5. Bolagens fastighetsförvärf från social och politisk synpunkt.

Komitén har hittills betraktat den föreliggande frågan uteslutande med afseende

på dess ekonomiska innebörd.

Detta är emellertid långt ifrån den vigtigaste sidan af saken. Det finnes

nemligen synpunkter, som för en stat äro af mycket mera vital betydelse. Icke

alltid är det den rena penningevinsten, efter hvilken man får mäta klokheten af ett

politiskt förvaltningssystem och »ett glänsande land är icke alltid detsamma som

ett lyckligt».

Bland de sociala följderna af bolagens fastighetsförvärf framstår i första

rummet såsom den betänkligaste bondeståndets fortgående försvinnande.

Att bondeståndet är ett befolkningselement af den allra största betydelse, är

en sak, som sedan äldsta tider varit erkänd och af historien ofta fått en för de

särskilda folken ödesdiger bekräftelse. Många äro de lagstiftningsåtgärder, som

ända in i senaste tidehvarf vidtagits för att bevara bondeståndet på platser, der

dess tillvaro varit hotad. I detta afseende får komitén hänvisa till den särskilda

framställning, som återfinnes bland bilagorna till detta betänkande. (Band 2 sid. 43).

Här vill komitén inskränka sig till en kort sammanfattning af de olika förhållanden,

som bidraga att tilldela bondeståndet dess framträdande uppgift i folkens lif.

Till en början är bondeståndet folkets fysiska reserv. Bondeståndet lefver

i ett slags organiskt samband med naturen, som håller dess blod ‘friskt. Sjelf

producerande det väsentliga han behöfver har bonden föga känning af den hetsiga

kamp för tillvaron, som i så många afseenden menligt inverkar på stads- och

industribefolkningen. Hans arbete och lefnadssätt äro helsosammare än industriarbetarens,

och hans oberoende ställning utvecklar hos honom en sjelfständighet,

som återverkar rent fysiologiskt till danandet af ett temperament utmärkt för seg

uthållighet och motståndskraft. Man har trott sig kunna påvisa, att under det

ett folk af öfvervägande bönder nästan aldrig såsom folk åldrats, är stads- och

industribefolkningen såväl den kulturbärande delen deraf, som hemtar sin utkomst

af sitt andliga arbete, som den rent kroppsarbetande klassen, föremål för en fortgående

fysisk och andlig degenerering, som småningom skulle leda till undergång,

derest icke genom det tillströmmande befolkningsöfverskottet från landsbyggden

nytt friskt blod städse tillfördes. Man har till och med velat sätta ett lands kultur

56

BONDESTÅNDETS FÖRSVINNANDE.

i direkt samband med styrkan af denna befolkningsström från landet till städerna,

så tillvida, att man trott sig finna ett stigande eller sjunkande af kulturen i samma

mån som den nämnda folkströmmen tilltager eller mattas, och man har icke utan

framgång sökt ådagalägga, att historien visar riktigheten af den slutsats man häraf

måste draga eller att ett land utan bönder, ett land, som till väsentligaste del

lefvat upp sitt folkkapital, är ett land utan framtid.

Man skulle nu visserligen kunna invända, att det sagda måste anses gälla

icke blott bönder utan äfven landtbefolkningen öfver hufvud. Detta må vara sanning

till någon del. Men det kan dock icke förnekas att, såsom redan antydts,

bondens sjelfständiga ställning äfven rent fysiskt ger honom ett företräde framför

mera beroende befolkningslager, äfven om dessa tillhöra landtbefolkningen.

En i viss mån med föregående omständigheter sammanhängande betydelse

har bondeståndet derigenom, att det otvifvelaktigt är det bästa materialet till en

nationell försvarshär. Utom de rent fysiska egenskaper, som göra bondeståndet

särskildt skickadt härtill, har den sjelfegande landtallmogen i detta afseende det stora

företrädet framför andra befolkningsklasser, att den genom hela sin verksamhet är

närmare knuten till fosterjorden och hyser icke blott den allmänna fosterlandskärlek

man v.äl kan förvänta hos hvarje landets innebyggare utan äfven en mycket

mera utpräglad individuell samhörighetskänsla med den egna torfvan, en känsla,

som är af oöfverskådlig betydelse, då det gäller att fostra en här med sann nationalanda.

Ett annat drag hos bondenaturen, som är af icke mindre betydelse för ett

lands samhällsskick samt förhållandenas lugna utveckling, är bondeståndets sega fasthållande

vid traditionen samt omsorgsfullt profvande betänksamhet gent emot alla

nyheter. Genom denna sin konservatism ger bondallmogen en välbehöflig stadga åt

samhällsskicket gent emot en under mera tryckta förhållanden lefvande stads- och

industribefolknings begär efter förändringar. På samma gång bildar emellertid bondeståndet

genom sin demokratiska sjelfständighet en helsosam motvigt äfven mot

storkapitalism och byråkrati.

Af stor nytta för samhället är bondeståndet äfven derigenom, att dess jordbesittningar,

vanligen varierande i storlek från de minsta lägenheter till jemförelsevis

stora gårdar, bilda en social stege, på hvilken en skötsam arbetare småningom

kan höja sig upp till allt större ''förkofran. Det har visat sig, att tillvaron af

möjlighet att på detta sätt vinna en förbättrad ställning för den enskilde jordbruksarbetaren

varit en stark sporre till trägen ansträngning och att å andra sidan saknaden

af dessa uppmuntrande framtidsperspektiv, så som förhållandet varit i länder,

der mindre jordbruksbesittningar förekomma i allt för liten utsträckning, ledt dertill

att jordbruksarbetaren vänder landet ryggen och emigrerar eller öfvergår till industriens

tjenst. Detta har till exempel i vissa delar af Preussen ledt till sådana

olägenheter för jordbruksproduktionen att man på lagstiftningens väg och med stöd

af statsmedel sökt på konstgjord väg tillskapa mindre bondebesittningar.

BONDESTÅNDETS FÖRSVINNANDE.

57

Efter dessa mera allmänna betraktelser, afsedda att ådagalägga den djupa betydelse

ett bondestånd eger för en statsorganism, öfvergår komitén till att mera i

detalj granska de direkta sociala följderna af den norrländska jordens öfvergång

från bönder till idkare af trävarurörelse.

Vill man då till en början vinna något begrepp om det antal sjelfegande,

som hittills af sågverksrörelsen undanträngts från sina jordbesittningar, har man dertill

något material i den statistik komitén låtit införskaffa rörande sågverksaktiebolags,

andra sågverksegares och bruksegares jordbruksfastigheter. Af denna framgår, att

de nämnda fastigheterna uppgå till ett antal af omkring 17,000. Af dessa torde

dock ett antal hafva varit icke bebyggda skogsfastigheter eller nybyggen, som • af

kronan upplåtits direkt till bolagen, och äfven en del hemmansdelar förekomma

med så små skattetai, att de näppeligen kunna anses såsom sjelfständiga jordbruk.

Man torde emellertid icke mycket misstaga sig, om man anser, att åtminstone

12,000 bönder genom sågverksrörelsen upphört att vara sjelfegande.

Vid bedömandet af det förfång för den jordbrukande befolkningen och hela

landet, som härigenom uppkommit, har man äfven att taga i betraktande den förökning

i brukningsdelar med sjelfständiga egare, som, i händelse fastigheterna ej

öfvergått till bolagen, skulle genom hemmansklyfningar och andra utflyttningar med

tiden allt mer egt rum. På dessa fastigheter kommer i stället, såsom i ett annat

sammanhang påvisats, att icke blott uppstå ett osjelfständigt arrendatorsstånd utan

äfven brukningsdelarne minskas genom den sammanslagning af dylika, som bolagen

af olika anledningar ofta företaga.

Hvilken förlust häraf uppkommer, belyses än bättre deraf, att hela antalet

sjelfegande i Norrland och Dalarne synes efter allt att döma, trots den störa minsk

ningen

i deras jordinnehaf, hafva under senaste åren växt eller åtminstone

bibehållits vid sin numerär och att detta hufvudsakligen är att tillskrifva brukningsdelarnas

ökning på de hemman, som ännu finnas qvar i den jordbrukande befolkningens

besittning. Några bestämda siffror kan emellertid komitén ej lemna härom.

De upplysningar, som enligt tabell 2 (Band 6 sid. 21) vinnas om att antalet »öfriga

jordegare» åren 1885—1900 vuxit från 83,262 till 99,003, äro icke vägledande.

I dessa siffror, som äro hemtade ur taxeringslängderna, ingå nemligen äfven innehafvare

af sådan jordbruksfastighet, som ej är satt i mantal, eller således en mängd

sjelfegande jordtorpare och andra lägenhetsinnehafvare. Till jemförelse må dock

omnämnas, att enligt den officiella jordbruksstatistiken skulle år 1900 inom de sex

nordligaste länen det totala antalet brukningsdelar af hemman varit 83,773 samt

antalet »jordtorp och andra jordlägenheter» 24,549. Emellertid bör här erinras, att

ett särskildt tillskott i jordbrukslägenheternas antal ofta uppkommit derigenom, att

i taxeringslängderna lägenhet, som förut upptagits under rubriken »annan fastighet»,

öfverförts till jordbruksfastigheternas kolumn. Särskildt egde detta på många ställen

rum i stor utsträckning vid tiden för nya väglagens trädande i kraft.

8

58

DE FORNE BÖNDERNAS ÖDE.

De forne böndernas

öde.

Öfvergår man till att betrakta det öde, som väntar de forne bönderna, så är

det visserligen sannt, såsom från åtskilliga håll uppgifves, att en del af dessa köpa

sig bättre jordbruksfastigheter i nedre landet, men detta är dock undantagsfall

och medför i alla händelser, att säljaren tränges ut ur bondeståndet. Deremot

torde man kunna säga, att den förra egaren till bolagsgården ofta efter försäljningen

sitter qvar på densamma såsom arrendator.

I afseende på arrendatorsklassens lefnadsförhållanden får komitén hänvisa till

den framställning som lemnas i det följande (sid. 61).

Af dem som icke blifva arrendatorer, flyttar särskildt i vissa trakter en del

in till städerna eller de större jernvägssamhällena, der de köpa sig gårdar och inrätta

sig för att lefva på sina räntor, kanske emellanåt i förening med alfärsspekulationer

af ett eller annat slag. Utvecklingsgången blir derefter ofta den: penningeöfvermod,

»herrskapsblifvande» och högt lefnadssätt, tvetydiga affärsförbindelser, vexelrytteri

och konkurs. En annan grupp af de forne bönderna finner landthandlarens kall

så tilldragande, att de utan ett begrepp om affärer eller bokföring icke draga i

betänkande att egna sig åt dylik verksamhet. Följderna häraf äro lätta att förutse.

När dylika landthandlande öfverallt uppstå, blir konkurrensen snart öfvermäktig

äfven den klokaste affärsman, och det dröjer ej länge, innan de mindre rutinerade

finna, att de måste inställa sina betalningar. Men innan det gått så långt, har

den ruinerade affärsmannen emellertid ofta hunnit utföra ett arbete af föga uppbygglig

art. För att få så stor omsättning som möjligt måste han lägga an på

att skaffa afsättning äfven för andra artiklar än de förnödenheter, som erfordras

för ortens nödtorftiga behof. Han börjar derför skaffa sig en del onyttigt och

öfverflödigt kram, lyx- och njutningsföremål af olika slag, med grann och lockande

utstyrsel; och det är honom tyvärr allt för lätt att med dessa kittla böndernas

köplust och vinna marknad. På detta sätt utöfva landthandlandena ett i hög grad

demoraliserande inflytande. Det är betecknande att iakttaga de rop på näringsfrihetens

inskränkande i afseende på landthandeln, som höjas öfverallt i Norrland,

och som mångstämmigt förnimmas i de till komitén inkomna svaren. Fandthandeln

i de former den på senaste tider antagit betraktas häri såsom en slags kräfta på

samhället, som utbreder sig i det tysta, förgiftande folkets blod och medförande

ett försvinnande af den gammaldags enkelheten och ett utrotande af den forna

husbehofshemslöjden.

Naturligtvis är det äfven andra element än de forna bönderne, som bidraga

till landthandlareklassens rekrytering, men de bönder, hvilka sålt sina hemman, hafva

särskildt lätt att öfvergå till detta yrke, då de i köpeskillingen för hemmanet hafva

det nödiga kapitalet för affärens igångsättande.

Så har man emigranternas grupp. Ett stort antal af de bönder, som sålt

sin jord, använda köpeskillingarne till att bestrida kostnaderna för sitt förflyttande

till en annan verldsdel och sin bosättning derstädes. Emigrationen är icke alltid

DE FORNE BÖNDERNAS ÖDE.

59

i och för sig ett ondt. Den kan visserligen vara ett symptom af en samhällssjukdom,

öfverbefolkning, men den är då gagnelig, ty den bidrager till att reducera

folkstocken till en nivå, som är afpassad efter underhållsmedlen; den är i detta

fall en nyttig åderlåtning. Men emigrationen kan också vara en skadlig blodförlust,

och sådan är den utan tvifvel i Norrland. Särskildt påtaglig är emigrationslusten

bland barnen till bönder, som afyttrat sina gårdar. Bland dessa finna de

talrika emigationsagenterna de lättast påverkade elementen. För emigrationen bär

naturligtvis bolagens fastighetsförvärf icke hela skulden, men det underlättar den

genom lockande köpeanbud för jorden och det befordrar den genom att inskränka

marknaden å lämplig jordbruksjord.

Till sist må äfven några ord egnas åt en fjerde rigtning, i hvilken de förra

egarne till af bolagen förvärfvade hemman söka sin utkomst. Det förekommer

nemligen, att åtskilliga af dessa fullständigt öfvergå i bolagens tjenst, der de blifva

bolagen af ovärderlig nytta såsom mellanhänder vid bolagens fortsatta inköp af

bondejord. Mot dessa ådagalägga bönderna icke samma grad af misstänksamhet

som mot underhandlare af herremansklass, och genom sin detaljkännedom angående

personer och förhållanden inom orten blifva de i stånd att till bolagens fördel

afsluta många affärer, som eljest ej skulle kommit till stånd.

För egen del kommer nog denna grupp till relativt välstånd, men den är

likväl till sin beskaffenhet ganska betänklig, då dess verksamhet till stor del går

ut på bondeståndets fortsatta försvagande.

I detta sammanhang ligger det nära till hands att efterforska, hvart i allmänhet

den för ett såldt bondehemman bekomna köpeskillingen tager vägen, och

i hvad mån denna kan bilda underlaget för en sjelfständig ekonomi. I detta afseende

har komitén låtit utsända frågan »Flvilka erfarenheter gifvas om användningen

af de penningar, som inflyta genom böndernas försäljning af sina skogshemman?»

(Frågan 30 Band 5 sid. 496).

Svaren på denna fråga äro mycket vexlande. En del bönder använda

penningarne till inköp af nya fastigheter. I ett stort antal fall sägas köpeskillingarne

åtgå till gäldande af de skulder, hvilka hufvudsakligen vållat försäljningen. Blir

något öfver, är det i allmänhet så litet, att det »icke är något att hushålla med»,

utan användes till bestridande af de nödvändiga lefnadsbehofven. I icke så få fall

är emellertid köpeskillingen så stor och skulderna så obetydliga, att kapitalisering

eger rum, och det finnes i detta fall äfven exempel på att man inskränker sig till

att använda kapitalets årliga afkastning.

Gent emot dessa mera gynnsamma erfarenheter har man å andra håll endast

att förmäla om sorgliga följder af det plötsligt uppkomna penningeöfverflödet.

Detta alstrar lättja och ökade lefnadsbehof, begär efter lyx, rusdrycker och spel

o. s. v., hvilket allt bidrager att mycket snart göra en ända på penningekapitalet.

Ovan att handskas med penningar inlåter sig den forne bonden på spekulationer,

6o

DE FORNE BÖNDERNAS ÖDE.

hvilkas bärighet han icke kan bedöma, och resultatet blir detsamma, penningarne försvinna

inom kort. »Skogspenningar», svaras det från en socken, »förtära sig sjelfva,

och finnas andra penningar i huset, dit de inkomma, så förtära de dem också.»

Uppställer man de afgifna svaren, försåvidt de härröra från socknarne eller

länsmansdistrikten i tabellform, finner man, att användningen af köpeskillingarne för

försålda skogshemman i enlighet med ofvan angifna erfarenheter anses öfvervägande

god, eller åtminstone försvarlig, öfvervägande dålig eller vexlande i följande antal fall.

Län

Socken

''

Länsmansdistrikt

god eller

försvarlig

dålig

vexlande

god eller

försvarlig

dålig

vexlande

Kopparbergs...........

.............. 2 1

7

21

T

)

2

Gefleborgs.............

.................. 12

10

7

10

5

6

Vesternorrlands ......

.................. M

22

17

5

8

12

Jemtlands ...............

.................. 20

12

15

3

12

6

Vesterbottens .........

.................. 6

8

9

4

8

9

Norrbottens ...........

...............I

6

6

4

5

2

Summa j 74

61

6 1

47

41

37

Af denna tabell framgår alldeles tydligt, att å ett mycket stort antal platser

allmogen icke varit vuxen uppgiften att förvalta den kontanta valuta den erhållit

för sina hemman på sådant sätt, att den kunnat lända till varaktigt gagn.

Af de svar, som afgifvits af öfriga grupper af tillfrågade, framgår fullständigt

samma hufvuddrag, som af de i tabellen upptagna svaren från socknarne och länsmännen.

I de flesta trakter förstår ej den forne bonden att bedöma storleken af

den köpeskilling han bekommit. Han tror, att den aldrig kan taga slut. Han

får begär att lefva så beqvämt som möjligt, och hans sämre sidor träda fram i

dagen. Allt detta i förening med hans oförmåga att reda sig i det intrigspel, som

bedrifves af alla dem, hvilka i honom se ett lätt plockadt byte, leda dertill, »att de

kontanta penningarne så småningom gå förlorade, och att barnens arf i allmänhet

blir ingenting annat än en vana vid ett lefnadssätt, som förstört det mesta af hvad

förfädren lemnat efter sig».

Naturligtvis gifvas vackra undantag, och det finnes byggder, der befolkningen

har qvar den betänksamma sparsamhet, som är bondeståndets tryggaste värn.

Särskildt Kopparbergs län och vissa delar af Gefleborgs län synas i detta som i så

många andra afseenden intaga en fördelaktig undantagsställning.

Med afseende å tabellen bör emellertid anmärkas, att då densamma är uppställd

för att visa den vanliga följden för en bondes ekonomi af en fastighetsför

-

DE FORNE BÖNDERNAS ÖDE. 6l

säljning, såsom god användning af köpeskillingen måst upptagas äfven densammas

anlitande till afbetalning å skulder. Man kan derför icke begagna de i kolumnerna

för god användning upptagna tal såsom bevis på, att de forne böndernas ekonomi

öfverhufvud i de trakter, hvarifrån dessa svar afgifvits, är god. Tvärtom finnes det

i denna kategori kanske de allra fattigaste, men denna fattigdom är en följd icke

af sjelfva hemmansförsäljningen utan af omständigheter, som föregått densamma.

En af följderna af bolagens fastighetsförvärf är uppkomsten af ett talrikt

arrendatorsstånd. Komitén har i det föregående (sid. 38) lemnat en framställning

af dessa arrendatorer från synpunkten af deras lämplighet såsom jordbrukare. Här

gäller det att undersöka dessa arrendatorers så att säga mera personliga förhållanden,

deras ekonomiska och sociala ställning.

Om arrendatorernas ekonomiska villkor kan man vinna en föreställning genom

att granska svaren å första delen af frågan 22 (Band^ 4 sid. 298). »Hvilken

ställning kunna arrendatorer af bolagshemman sägas intaga i ekonomiskt afseende?».

Dessa svar synas kurma hänföras under följande grupper.

Antal socknar och länsmansdistrikt, i hvilka arrendatorernas ställning i

ekonomiskt afseende anses i allmänhet

.

God

Någor- lunda god

Mindre

god

Dålig

Mycket

dålig

Socknar.

Kopparbergs län.....

3

8

3

6

1

Gefleborgs ,,

0

D

7

6

4

— :

Vesternorrlands „

2

3

16

2 1

3

Jemtlands „

—

4

12

22

5

Vesterbottens ,,

—

1

5

9

s i

Norrbottens ,,. ......

—

2

2

9

Summa

8

25

44

7i

14

Länsmansdistrikt.

Kopparbergs län......

4

8

5

1

0 1

Gefleborgs ,,

4

5

4

7

1

Vesternorrlands ,, .....

—

3

6

9

1

jemtlands „ .....

—

3

8

8

— ’

Vesterbottens ,, ......

—

1

3

11

2

Norrbottens ''

1

1

2

4

1

Summa

9

21

28

40

8

Bolagen och

deras arrendatorer.

Ö2

DE FORNE BÖNDERNAS ÖDE.

Såvidt af tabellen framgår, skulle ställningen vara mera gynnsam i de två

sydligaste länen än i de öfriga. Detta torde bero dels derpå, att arrendesystemet

här sedan äldre tider haft en viss stadga, och att jordegarne egna sina arrendatorer

större omtanke, dels särskildt beträffande Kopparbergs län derpå, att hemmansdelarne

äro så små, att de oftast arrenderas af en granne, som sjelf eger jord.

Såväl denna tabell, som de i hufvudsak dermed öfverensstämmande svaren

från öfriga tillfrågade äfvensom de fakta, som i det föregående blifvit anförda,

tvinga till den slutsatsen, att det stånd af arrendatorer, som bildats af forne sjelfegande

bönder, är i ett stadigt sjunkande såväl hvad angår jordbrukshåg som ekonomiska

villkor. När man uppnått den tid — och denna kan tyvärr komma plötsligt

nog — då på grund af reducerade skogstillgångar afverkningsförtjensterna i skogarne

blifva afsevärdt förminskade, när alltså arrendatorernas förnämsta inkomstkälla sinar

ut i den hastiga progression, som blir en följd af att icke blott mindre antal

arbetare behöfvas i skogarne, utan äfven arbetslönerna i följd af den qvarstående

oförminskade konkurrensen kunna neddrifvas, då har man att motse en tid af allvarliga

sociala svårigheter. Får utvecklingen fortgå såsom hittills, har man då efter

all sannolikhet ett utarmadt arrendatorsstånd på en jord med tynande jordbruk.

För ett återgående till mera intensivt jordbruk är tiden då säkerligen försutten,

ty arrendatorsklassen har sannolikt vid denna tidpunkt ännu mindre ekonomisk

förmåga än nu att vänta ut de år, som erfordras för att bringa upp jordbruket

till dess fulla afkastningsförmåga.

Till dessa beklagliga förhållanden med afseende på den befolkningsbeståndsdel,

som utgöres af bolagsarrendatorerna, bör läggas ännu ett.

Med nuvarande nästan fullständigt fria arrendelagstiftning står det i jordegarens

makt att sätta arrendatorn i ett beroende och ett osäkerhetstillstånd som

icke kan annat än i hög grad menligt inverka icke blott på hans arbetshåg utan

äfven på hans allmänna trefnad. Det tillskapas på detta sätt småningom öfver hela

norra Sverige ett missnöj dt folkelement, ett förhållande som alltid är socialt betänkligt,

när missnöjet verkligen icke kan anses sakna grund. Så erhålla arrendatorerna

ofta icke några skriftliga kontrakt. Lemnas åter dylika kontrakt, äro dessa ofta

uppfyllda af mer eller mindre tyngande villkor. I de, vanligen tryckta arrendekontraktsformulär,

komitén från trävarubolagen fått sig tillsända, förekomma

t. ex. sådana bestämmelser som, att arrendet förverkas, ofta med skyldighet att

afflytta genast vid tillsägelse, »om arrendatorn icke hörsammar de bud och befallningar,

som ifrån förvaltningen utgå», »om bolaget finner skäl till missnöje emot

arrendatorn», »om arrendatorn vid laga domstol tilltalas för brott» (sålunda oberoende

af om brottslighet verkligen föreligger), »om arrendatorn enligt jordegarens förmening

brister i uppfyllandet af föreskrifna skyldigheter» o. s. v. I regel får kontraktet

ej intecknas. Arrendatorn är emellanåt skyldig att på tillsägelse förrätta skjutsning,

forkörning eller annat arbete åt jordegaren, och angående priset för sådant arbete

DE FORNE BÖNDERNAS ÖDE.

63

finnes ibland viss taxa i kontraktet, men understundom säges, att arbetet betalas

efter gångbart pris eller »efter de priser, som af bolaget bestämmas». Exempel

finnes på att såsom äfventyr för underlåtenhet härutinnan stadgats viss plikt, eller

att jordegaren är berättigad att »låta annan person på åbons bekostnad med åbons

dragare verkställa arbetet», men i de flesta fall synes äfventyret vara arrenderättens

förverkande. I många kontrakt förbjudes arrendatorn att arbeta åt andra. Ibland

föreskrifves, att arrendatorn ej får idka handel af något slag eller befatta sig med

köp af skog, skogsprodukter, eller annat, som har gemenskap med den af jordegaren

bedrifna trävarurörelsen. Någon gång stadgas, att arrendatorn icke utan

skriftligt tillstånd får vistas å annan ort, och att han icke får utan lof bortbyta

eller försälja dragare eller öfriga husdjur; att han och hans folk icke få hålla

hundar m. m. Vidare förekommer stadgande, att arrendatorn icke är berättigad

till ersättning för skada, som genom skogsafverkning eller flottning åstadkommes

å till egendomen hörande slåtter eller stränder. Sällan får arrendatorn idka jagt

å egendomen och äfven med afseende på rätten till fiske förekommer inskränkningar.

Till- och afträdessyn skall, om den öfverhufvud eger rum, i många fall

förrättas af personer utsedde af jordegaren ensam 0. s. v. Legan bestämmes icke

sällan på ett sådant sätt, att arrendatorn ej fullt kan öfverskåda den skyldighet

han ikläder sig. Man bestämmer nemligen, att arrendatorn skall såsom lega utgöra

födoråd och utskylder. Derjemte förekomma mycket ofta i kontrakten bestämmelser,

afseende att till förmån för jordegaren inskränka arrendatorns kommunala

rösträtt. (Se svaren å frågan 20 Band 4 sid. 247.) Bestämmelser af sistnämnda

slag torde väl vara i och för sig ogiltiga, men de lära ändå oftast hafva åsyftad

verkan, så tillvida, att arrendatorn underlåter att vidtaga de åtgärder, som erfordras

för att han skall blifva i röstlängderna införd.

Nu kan visserligen invändas, att en stor del af de till komitén insända

kontraktsformulären icke innehålla andra villkor än som synas fullt befogade och

att de stränga bestämmelser, som här och hvar i andra kontrakt förekomma, icke

torde vidare eftertryckligt tillämpas.

Detta må vara en sanning, men dervid må dock erinras till en början, att

om det verkligen ligger i något bolags intresse att mot sina arrendatorer göra

gällande ett husbondevälde af den ingripande beskaffenhet, som funnit sitt uttryck

i nämnda bestämmelser, då lärer bolaget nog dertill finna medel, äfven om kontraktet

i detta afseende icke gifver någon uttrycklig rätt, och vidare att en kontraktsbestämmelse,

äfven om dess öfverträdande icke ofta medfört stadgad påföljd, dock

redan genom sin befintlighet kan på en samvetsgrann kontrahent förorsaka ett tryck

som kan verka nedstämmande.

Ett närmare ingående på en granskning af arrendatorns rättsliga ställning

har i detta sammanhang ej varit tillämnad. Komitén har endast med något bevismateriel

hemtadt från bolagens egna kontrakt velat ådagalägga, att den norrländska

6+

BOLAGEN OCH DE ÅTERSTÅENDE BÖNDERNA.

Bolagsväldets

inflytande

pft de återstående

bönderna.

Bolagsväldets

inflytande

på

den öfriga

befolkningen.

arrendatorn ofta står i ett slags personligt underdånighetsförhållande till jordegaren,

som icke är egnadt att hos honom skapa den känsla af rörelsefrihet, utan hvilken

tillvaron måste förefalla mer eller mindre otillfredsställande, särdeles för den, som

förut lefvat under gynnsammare förhållanden.

Bolagsväldets inflytande på befolkningselementen yppar sig emellertid icke allenast

deruti, att det af bönder skapar mindre nyttiga samhällsklasser. Bolagens

stora fastighetsinnehaf har direkt skadliga följder äfven för den fortfarande besuttna

allmogen och för landets icke jordegande befolkning. Med afseende på

bönderna synes det vara en allmän erfarenhet, att bolagsbesittningarne sprida kring

sig i byggderna en viss otrefnad för de öfriga jordegarne. Den nyanställde bolagsarrendatorn

blir ofta en otreflig granne. Ofta beroende samt kommen från en annan

landsända och derför utan intresse för byggden och dess traditioner, visar han sig

vanligtvis mindre tillmötesgående, när det gäller att vidtaga de åtgärder till gemensamt

gagn, som ständigt förekomma, der flere jordbrukare hafva egor i hvarandras

närhet. Genom sin föregående verksamhet i skogarne har arrendatorn ofta vant

sig vid ett lefnadssätt, som gör honom obehaglig för de ordentligare grannarne

och demoraliserande för de mindre karaktersfasta. I byar, der samfällighetsförhållandena

ännu icke äro upplösta genom laga skiften, kan vidare ett jordegande trävarubolag

på flera sätt utöfva ett inflytande, som icke är nyttigt för de sjelfegande.

Bolaget kan t. ex. genom att hota med att begära laga skifte å en för de jordbrukande

bönderna olämplig tid framtvinga många medgifvanden, hvartill man eljest

ej skulle beqvämat sig. Samma rätt att begära skifte har visserligen hvarje annan

jordegare i byn, men både af ekonomiska och personliga hänsyn kommer naturligtvis

en enskild jordegare dervid icke att gå fram med så ringa afseende å de

öfriga byamännens önskningar som ett bolag.

Vidare kan delegare i en skogssamfällighet förhindra afverkning till afsalu

från skogstrakten, i det att för dylik afverkning fordras samtycke af alla delegarne.

Af en dylik rätt vill väl näppeligen den enskilde bonden begagna sig. För ett

bolag åter är denna vetorätt ett kraftigt och ej sällan användt maktmedel.

Äfven på många andra sätt kan ett bolag utöfva ett inflytande som verkar

underminerande på bondeståndet. I detta afseende får komitén hänvisa till hvad

som i redogörelsen öfver orsakerna till bolagens fastighetsförvärf kommer att yttras

angående de medel trävaruindustrien har till sitt förfogande att direkt framtvinga

hemmansförsäljningar eller göra bönderna mera benägna därför. Dessa maktmedel

äro visserligen icke en följd af att bolagen ega jord, men då de hufvudsakligen

komma till användning på grund af bolagens sträfvan att förvärfva fast egendom,

måste de likväl i detta sammanhang beröras.

Det återstår nu att rikta uppmärksamheten på följderna af bolagens fastighetsförvärf

för den s. k. lösa befolkningen, det vill säga det genom folkökningen uppkommande

öfverskott af menniskor, hvilka icke kunna få sin utkomst genom fortgående

BOLAGEN OCH DEN LÖSA BEFOLKNINGEN.

65

uppodling och delning af ännu befintliga bondehemman. Om man abstrakt ekonomiskt

betraktar saken, kan man visserligen råka i något tvifvelsmål, under hvilka befolkningsförhållanden

den norrländska jorden producerar mest, helst man ännu icke

med full visshet kan säga, att jordbruket öfver allt kan uppdrifvas till den höjd, att

det väsentligen föder sin idkare. Men anlägger man den sociala synpunkten, fattar

man den djupa innebörden af att folkorganismen får fritt utveckla sig inom landets

territorium, inser man, att äfven hvarje ny innevånare är till en viss gräns •— en

gräns, som statskonsten har svårt att på förhand utfinna — ett slags bidrag till

det nationella kapitalet, då kan man icke annat än på det fiffigaste beklaga, om

genom eganderättsförhållandenas gestaltning konstgjorda skrankor sättas för folkets behof

att genom upptagande af ny jordbrukskultur bereda ökade existensmöjligheter. Lika

försigtigt som man i ett land af norra Sveriges naturbeskaffenhet torde böra söka

på ett artificiellt sätt framdrifva en odling, för hvilken landet kanske saknar förutsättningar,

fika omsorgsfullt bör man söka förekomma, att jorden bindes på sådana

händer, att den naturliga jordbrukslusten afstänges från den för jordbruk verkligen

lämpliga mark, som inom landet kan vara tillfinnandes. Man har länge ansett, att

detta mål lämpligast vinnes genom absolut frihet på fastighetsväsendets område och

man har beträffande Norrland resonerat sålunda, att om der verkligen finnes någon

mark, som lönar sig att odla, och någon person, som vill odla den, då är det

otvifvelaktigt fördel för den, som eger jorden och använder den såsom skogsmark,

att sälja den till odlingshågade. I det större direkta produktionsintresset har man

sålunda velat finna en slags ekonomisk tyngdkraft, som efter tillfälliga rubbningar

småningom skulle återföra jemnvigtstillståndet. Men man har dervid förbisett att

det i krafternas spel också finnes hvad man skulle kunna kalla en friktionsfaktor,

som betydligt reducerar verkan af denna tyngdkraft. Med afseende på den norrländska

bolagsjorden består denna friktion i t. ex. bolagens lust att hafva sina besittningar

lämpligt arrenderade, deras fruktan, att de nya bosättningarne skola föranleda

till skogstjufnad, besvärliga bolagsstämmoformaliteter vid fastighetsförsäljning,

intecknade obligationslån o. s. v.

Vill man från dessa allmänna betraktelser öfvergå till en mera direkt undersökning,

i hvad mån verkligen den norrländska bolagsjorden är stängd för allmogens

jordbrukslust, har man dertill ett omfattande material i svaren på frågorna 31 och

32. (Band 5 sid. 540 och 571). Med en ovanlig grad af samstämmighet ådagalägga

dessa svar, att förhållandena i detta afseende äro i hufvudsak följande.

Beträffande den redan upptagna inegoj orden äro bolagen på många platser villiga

att öfverlåta densamma åt enskilde jordbrukare, men de vilja högst ogerna eller

icke alls dertill lemna den husbehofsskog, det bete och den odlingsmark, som

erfordras för att lägenheten skall erhålla för jordbruket nödiga förutsättningar. På

många ställen ådagalägga bolagen till och med en ifver att utsläppa dylika, nästan

på förhand till undergång dömda jordbrukslägenheter i marknaden, som är af

* 9

66

BOLAGEN OCH DEN LÖSA BEFOLKNINGEN.

beskaffenhet att förtjena särskild uppmärksamhet, helst som detta i väsentlig mån

underlättats genom det år 1896 införda egostyckningsinstitutet. På andra platser

deremot intaga bolagen i detta afseende en mera reserverad hållning, som synes

bero derpå, att de ännu icke riktigt kommit på det klara med, om det är fördelaktigt

att afsåga sig det inflytande de ega öfver åbon, om denne är arrendator,

men som de skulle förlora, om han blefve sjelfegande.

Gäller det vidare att upplåta odlingslägenheter eller tomtplatser, äro bolagen

i regel dertill så ovilliga, att det på de flesta håll betraktas såsom hardt när omöjligt för

en enskild att af bolag förvärfva dylik mark, äfven om den bjudna köpeskillingen

mångdubbelt öfverstiger markens värde. Undantag från denna regel synes hufvudsakligen

ega rum ifråga om tomtupplåtelser till egna arbetare äfvensom der större

befolkningscentra finnas i närheten, så att tomtförsäljningen kan blifva en affär.

Äfven i fråga om tomter för allmännyttiga ändamål såsom skolor och dylikt

synas bolagen på åtskilliga orter vara tillmötesgående. Vidare tyckes det framgå

af svaren, att obenägenheten i förevarande afseende är större hos de stora solidare

bolagen än hos de mera tillfälliga. Nu kan det visserligen anmärkas, att äfven

de sjelfegande bönderna understundom äro mycket litet benägna till dylika upplåtelser,

och på sina ställen betraktas det till och med som en skam, om en

bonde på detta sätt tillåter intagor på sitt hemman. Men på bondehemman tillgodoses

i alla händelser behofvet af ett ökadt antal jordbruk derigenom, att

dessa hemman ofta, sedan odlingen derå af egaren utvidgats, delas emellan hans

barn, så långt de naturliga förhållandena göra detta lämpligt. I vissa trakter förekomma

äfven torpupplåtelser temligen allmänt på böndernas hemman.

Af de omständigheter, för hvilka nu redogjorts, synes man kunna draga den

slutsatsen, att bolagens jord under nuvarande förhållanden till större delen måste

anses vara ett för den ökade folkmängden afstängdt område. Men det är icke nog

härmed. Äfven den folkstock, hvilken såsom arrendatorer å bolagens hemman, nu

hemtar åtminstone delvis sitt uppehälle af jordbruk, torde komma att småningom

förminskas. Såsom af svaren å frågan 12 (Band 3 sid. 495) framgår, förekommer det

ofta, att flera bolagshemman sammanslås till en brukningsdel, under det ett sådant

förhållande är sällsynt å bondehemman. Anledningen till denna hopläggning af hemman

under gemensamt bruk är ganska tydlig. Bolagen slippa derigenom hålla byggnader

på mer än en af de sammanlagda gårdarne och härigenom sker en afsevärd besparing

af virke. En dylik förening af flera jordbruksdelar kan väl ej med fördel ske i andra

fall än der gårdarne äro belägna nära intill hvarandra. Men i samma mån som

bolagens fastighetsförvärf ökas och bolagen alltmera arrondera sig i byarne är det

att vänta, att allt flera sammanslagningar skola ega rum, helst, såsom förut blifvit

framhållet, inegorna på ett norrländskt hemman i regel äro så små, att en förstärkning

af de särskilda brukningsdelarne genom sammanslagning från de tillämnade

arrendatorernas synpunkt kan i vissa fall vara önsklig.

BOLAGEN OCH DET KOMMUNALA LIFVET.

67

I det föregående är framhållet, hurusom bolagens arrendatorer ofta icke blifvit

till mantalslängderna anmälda såsom arrendatorer och att de derför sakna den kommunala

rösträtt för fastigheten, som eljest lagligen skulle dem tillkomma, ett förhållande

hvilket mångenstädes beror på direkt eller indirekt inflytande från bolagen. Att

så är förhållandet framgår utom af svaren å komiténs frågor n:ris 20 f och 22

(Band 4 sid. 247 och 298) äfven af den af Kungh Statistiska centralbyrån upprättade

statistik öfver kommunalt skattskyldige år 1900, enligt hvilken antalet

arrendatorer af jordbruksfastighet och innehafvare af jordafsöndringar å tid utgjorde.

Län

Röst- berättigade

till riksdags- mannaval

''

Icke röst- berättigade

till riksdags- mannaval men

kommunalt

röst- berättigade

Kopparbergs ...............

172

980

Gefleborgs ..................

124

642

Vesternorrlands...........

1 3 5

M°5

Jemtlands..................

16 5

676

Vesterbottens ..............

205

561

Norrbottens..................

6

1 54

Att dessa siffror särskildt beträffande de tre sistnämnda länen icke närmelsevis

omfatta samtliga brukare af bolagsjord torde uppenbart framgå af en jemförelse med

förut lemnade uppgifter angående bolagsegendomarnes antal.

För bolagens fastigheter utöfvas derför i stor utsträckning rösträtten af bolagens

inspektörer, hvilka äfven, der arrcndatorerna verkligen äro i röstlängderna upptagna,

nog torde kunna med temligen stor framgång inverka på arrendatorernas hållning

vid, kommunalstämmorna.

Vidare bör anmärkas, att stadgandena om viss begränsning af den röstandes

rösträtt ej hafva samma sociala betydelse i vissa delar af Norrland som i det öfriga

riket, hvilket beror derpå, att i norra Sveriges skogsbyggder de mäktigaste röstande

bolagen ofta hafva gemensamt intresse gent emot bönderna, och att deras sammanlagda

röstetal trots begränsningen sålunda kan bilda majoritet. I öfriga delar

af landet åter, der de stora jordegarne eljest skulle e_ga rösträttsöfvervigt, finnes

väl i allmänhet emellan dessa en viss kommunal rivalitet, som bildar en nyttig motvigt

mot skadligt röstöfvervälde.

Bolagsväldets

inflytande

på

det kommunala

lifvet.

68

BOLAGEN OCH DET KOM MUNALA LIFVET.

De exempel på missbruk i detta afseende, som kunna hafva förekommit,

torde icke behöfva framdragas, för att man skall finna, att det måste verka i hög

grad nedslående på en sjelfegande jordbrukande befolkning, om den vet, att det

kommunala afgörandet ligger i händerna på ett intresse, som i viss mån är motsatt

dess eget. Ännu hafva bolagen visserligen icke majoritet i ett så synnerligt

stort antal socknar, men får utvecklingen fortgå ostörd, kan situationen snart

blifva betänklig.

Härtill bör läggas, att bolagens röstvälde förstärkes derigenom att under det

en stor del af de röstberättigade sjelfegande äro bosatta på så långt afstånd från de

platser, der kommunalstämmorna hållas, att de endast undantagsvis kunna öfvervara

dessa, bolagets tjensteman i regel just bo i närheten af dessa orter, som i de

flesta fall äro socknens mest betydande.

Ett annat mycket ofta öfverklagadt förhållande är det, att ett bolag icke

uppskattas för inkomst af rörelse i kommuner, hvarifrån bolaget väl hemtar en

stor del af sitt virkesförråd, men der bolaget icke har sina sågverk och industriella

anläggningar. Kustsocknarne, der bolagen drifva sin förädlingsrörelse, få således

ett mycket stort skattebidrag från bolagen, under det skogssocknarne, der bolagen

hafva de egendomar, som bilda det materiella underlaget för deras inkomstbringande

rörelse, få nöja sig med att till skatteobjekt ega allenast bolagens genom afverkningar

till taxeringsvärdena ofta sjunkande fastigheter. De redan förut af naturen

lyckligare lottade kustsocknarne blifva härigenom än mera gynnade på skogssocknarnes

bekostnad.

Till ytterligare försvagande af särskildt skogssocknarnes ekonomi bidraga

bolagen äfven derigenom, att deras arrendatorer och arbetare ofta på ålderdomen

komma fattigvården till last.

Bolagsväldet Öfvergår man till en granskning af bolagsväldets rent politiska innebörd visar

från politisk sig bolagens fastighetsförvärf hafva den betydelse, att det tillförsäkrar bolagen ett

synpunkt. aptmera y^gadt inflytande på tillsättande af landstingen och derigenom på bildandet

af Riksdagens Första Kammare. På valen till Andra Kammaren torde bolagen

deremot näppeligen komma att kunna väsentligt inverka.

I ett annat afseende ligger i bolagens stora fastighetsförvärf en beaktansvärd

politisk fara. Denna består deri, att genom aktieköp och bolagsbildning utländske

män kunna utan den för enskilde utländingars jordförvärf föreskrifna garantien af

Kungl. Maj:ts pröfning, förvärfva sig det bestämmande inflytandet öfver stora delar

af fosterlandets territorium. Med afseende på denna punkt får emellerid komitén

inskränka sig till att åberopa sin underdåniga skrifvelse af den 24 februari 1902,

hvilken finnes aftryckt bland bilagorna till detta betänkande (Band 2 sid. 35).

Bolagen och Att bolagen skulle i någon mån inverka eller vilja inverka på rättsskipningens

ratts- behöriga utöfvande, kan det naturligtvis icke falla komitén in att vilja antyda. Men

väsendet. komitén kan emellertid icke underlåta att fästa uppmärksamheten på, att allmogen

BOLAGEN OCH POLITIKEN. 69

knappast ännu är i stånd att erhålla tillräckligt juridiskt biträde vid deras många

rättskonflikter med sågverksindustrien. De dugligaste sakförarne hafva i regel mer

eller mindre fast användning i" trävaruindustriens tjenst eller engageras åtminstone

lättast af sågverksbolagen, hvilka hafva råd att utfästa de rikligaste honoraren. Den

rättshjelp allmogen kan erhålla blir derför ej sällan af underordnadt värde. Målen

blifva från dess sida illa utredda, livilket särskildt är betänkligt i mål, der såsom

i de typiska norrlandsmålen så mycket är beroende på rena bevisfrågor. Dertill

kommer, att de långa afstånden i regeln betydligt försvårar anlitandet af verkligt pålitliga

ombud.

Komitén tror sig i det föregående hafva uppvisat, såväl att bolagens fortgående

fastighetsförvärf öfverhufvud måste anses vara i hög grad betänkligt, som

ock i hvilka särskilda afseenden detsamma kan väntas verka skadligt.

Innan komitén kan öfvergå till att söka utfinna de botemedel häremot, som

kunna ifrågakomma, anser sig komitén, äfven med risk att nödgas upprepa åtskilligt

af hvad i det föregående anförts, böra anställa en sammanhängande och detaljerad

undersökning rörande orsakerna till att bönderna sålt sina hemman i så oroväckande

omfattning. Endast genom en sådan undersökning torde man kunna vinna en

utgångspunkt för bedömandet af, hvilka lagstiftningsåtgärder kunna anses verksamma,

samt i hvad mån dessa kunna förväntas vara tillräckliga för att länka utvecklingen

i en lycklig riktning.

7o

ORSAKERNA TILL FÖRSALJN1NGARNE.

6. Orsakerna till böndernas fastighetsförsäljningar.

Vill man finna den allmänna förklaringen till att bönderna i Norrland och

Dalarna i så stor utsträckning sålt och fortfarande sälja sina hemman, så ligger

denna i öppen dag. Genom afvittringarne erhöllo nemligen bönderna förfoganderätt

öfver stora skogsmarker utan att dervid fästades några villkor, som kunde

förhindra att de åter afyttrade dessa besittningar. Såväl i följd af detta möjliggörande

af försäljningar som på grund af de stigande trävarukonjunkturerna erhöllo

dessa skogar samtidigt marknadsvärde och stor efterfrågan. Bönderna ansattes

då med enträgna köpeanbud af affärsvana spekulanter, hvilka, i olikhet mot skogarnes

egare, hade blick för framtiden samt förmåga att utreda och bedöma de särskilda

skogspossessionernas verkliga värde. Det är under sådana förhållanden ej underligt,

att lättheten att sälja skulle utgöra en ständig lockelse för bönderna att af

skilda anledningar afhända sig sin jord.

Granskar man nu de svar, som inkommit å den fråga komitén utställt rörande

orsakerna till att bönderna sålt sina hemman till bolagen (frågan 24 Band 4 sid. 371),

finner man snart, att man till en början nästan öfverallt gör en bestämd skillnad

emellan två olika skeden i trävarurörelsens historia. Det första skedet kan räknas

från midten af förra århundradet. När vid denna tidpunkt spekulationen, uppmuntrad

af stigande konjunkturer å trävarumarknaden, började mer än förr rikta sina blickar

på skogarne i Norrland, fann den der ett bondestånd, som med ringa anspråk på

lifvet vann sin nödtorftiga bergning af den odlade jorden i förening med hvad

som kunde erhållas genom jagt och fiske samt binäringar af ett eller annat slag.

Af de stora skogsvidder, som vid afvittringarne tilldelats de särskilda hemmanen,

drog bonden då ännu föga annan fördel än att han derå betade sin boskap samt

hemtade hvad till gårdens behof erfordrades af skogens produkter, hvarjemte tjärtillverkning

i många trakter var en vigtig inkomstkälla. Då flottleder i de flesta

trakter ännu saknades, kunde bonden, derest han icke hade sin skog i närheten

af någon af de större elfvarne — ty _der har flottning sedan lång tid bedrifvits

— icke få sitt timmer ut i trävarumarknaden, och skogen hade under sådana förhållanden

för honom endast ett ringa värde. Man kan derför ej förundra sig öfver

att bonden utan allt för stora betänkligheter mottog de anbud, som från trävaru

-

ORSAKERNA TILL FÖRSÄLJNINGARNE.

71

spekulanternas sida gjordes honom i afseende å hans skog, och att han, i tanke att

han gjorde en god affär, mot en i sjelfva verket ytterst obetydlig ersättning upplät

afverkningsrätt — i regel på 50 år — till sina skogar. Om något förvärf

med eganderätt af sjelfva marken var ännu icke fråga, och trävarurörelsen befann

sig i ett slags försöksstadium af mera provisorisk karaktär.

Stödd på de sålunda förvärfvade skogstillgångarne och med tillhjelp af kapital,

som hufvudsakligen genom bolagsbildning hopbragtes, lyckades snart trävaruindustrien

att möjliggöra virkets utförande i marknaden. Härvid hade i Norrlands

ekonomiska lif införts en ny faktor af den mest genomgripande betydelse:

skogarne hade fått värde.

Till allmogens olycka blef emellertid denna värdestegring alldeles för plötslig

och alldeles för stor. Man fann sig med fördel kunna betala de mest onaturligt

uppdrifna arbetslöner för afverknings- och flottningsarbetet. Ungdomen, lockad

af dessa höga arbetspriser, började vända sin håg från jordbruket till det mera omvexlande

arbetet i skogarne och på elfvarne, och under det obundna lifvet derstädes

började ett alltmer omkring sig gripande sjelfsvåldigt och slösaktigt lefnadssätt,

under hvilket de höga arbetsförtjensterna hastigt konsumerades. Den äldre generationen

åter, som i de penningar, med hvilka afverkningsrätten betalats, såg en rikedomskälla,

berättigande till vällefnad, lät sig allt för villigt i denna riktning påverkas

af de yngre och Norrlands allmoge kom sålunda i många trakter att antaga

ett lefnadssätt vida skildt från dess förra anspråkslösa och sträfsamma och föga

öfverensstämmande med det, som brukar vara förunnadt ett jordbrukande bondestånd,

helst under så jemförelsevis ogynnsamma naturförhållanden som Norrlands.

På samma gång som lefnadsbehofven sålunda stego, fann emellertid bonden

snart, att afkastningen från jordbruket minskades, särskildt på grund af svårigheterna

att i konkurrensen med trävarurörelsen erhålla nödiga arbetskrafter, och då de

medel han bekommit genom sin skogsförsäljning mot förmodan snart smält bort,

fann han sig föranlåten att fortsätta på den väg han en gång inslagit och lät förmå

sig att undan för undan upplåta afverkningsrätten till nya områden, till lägre

dimensioner eller på förlängda tider.

Trävarurörelsens första skede karakteriseras alltså af följande sociala fenomen:

böndernas skogsmark belastas med afverkningsrätter, jordbruket försvåras, hågen för

jordbruk minskas och allmogen får alltmera en falsk lefnadsstandard.

Den andra perioden i trävaruindustriens historia tog sin början, då skogsspekulanterna

kommo till insigt om, att deras näring egde framtiden för sig och

i öfverensstämmelse härmed för att göra sig mera oberoende af konkurrensen

om råvaran började söka att med eganderätt förvärfva skogsmark i så stor

utsträckning som möjligt. Att trävaruindustrien i så öfverraskande omfattning

kunnat förverkliga denna sträfvan, beror till stor del på efterverkningar af hvad,

på sätt ofvan nämnts, tilldragit sig under det föregående utvecklingsskedet. Men

7 2

ORSAKERNA TILL FÖRSÄLJNINGARNE.

äfven andra orsaker gifvas. Då komitén nu öfvergår till en närmare undersökning

af dessa orsaker, sådana de utvecklats i de inkomna svaren å komiténs ofvannämnda

fråga, bör till en början framhållas, att det är af särskild vigt att söka utröna, i

hvilken omfattning böndernas fastighetsförsäljningar varit af omständigheterna mera

eller mindre nödvändiggjorda, i hvilken mån de väl ej varit nödvändiga, men dock

kunna anses hafva varit från ekonomisk synpunkt berättigade, samt till hvilken grad

slutligen bönderna i helt och hållet oträngdt mål afhändt sig sina hemman.

Såsom en af hufvudorsakerna till den anmärkta företeelsen nämnes från ett

stort antal socknar svårigheter af ett eller annat slag, hvarmed jordbruket har att

kämpa. Oftast anföres i detta afseende de höga arbetslönerna, men från åtskilliga

håll klagas äfven öfver jordmånens karghet eller klimatets hårdhet äfvensom obeqvämt

läge på vissa egor samt dåliga kommunikationer. Från vissa trakter af

Kopparbergs län, der stark jordsplittring är rådande, uppgifves denna vara en mäktigt

bidragande orsak till böndernas benägenhet att afhända sig sin jord. På många håll

finner man jordbrukaren allt för tyngd af skatter och andra onera eller i hemmanet

intecknade födoråd. I de delar af landet, der på senare tider nybyggesanlägg

ningar

förekommit, är det ibland svårighet att fullgöra nybyggesvillkoren, som föranledt

nybyggets försäljning, och på de orter, der dispositionsrätten till skogen är inskränkt

och afsaluafverkning får ega rum allenast efter utsyning, klagas öfver, att

man till en början, innan hemmanet undergått afvittring eller innan skogen efter

slutad afvittring blifvit behörigen uppskattad, tilltog dessa utsyningar med sådan

försigtighet, att bonden åtnjöt allt för liten inkomst från skogen och fann det nödigt

att sälja hemmanet, helst det köpande bolaget, som väl förstod såväl att beräkna

skogsanslagets storlek som ock att dettas fulla afkastning komme att utsynas, sedan

skogen hunnit uppskattas, för hemmanet kunde betala ett pris, som syntes bonden

högt. I åtskilliga fall synas nu nämnda förhållanden hafva bragt bonden på sådant

obestånd, att hemmanets försäljning skett under trycket af en eljest omedelbart förestående

exekutiv auktion. Men de särskilda svaren gifva dock ej anledning antaga,

att bondeståndet i allmänhet redan nu skulle vara tyngdt af en så öfverväldigande

skuldbörda. Tvärtom förefaller det som om bonden i regel ganska snart, sedan

han börjat märka, att hemmanets afkastning icke förslår till hans årliga utgifter,

finner sig föranlåten till hemmanets försäljning i förhoppning att bättre kunna reda

sig med köpeskillingen.

En annan med den nu anförda nära sammanhängande bevekelsegrund till

försäljning eger hemmansegaren, om från hans skog under någon längre tid upplåtits

afverkningsrätt till skog, som hindrar fastighetens egare att der drifva afverkning

till afsalu, eller afverkningsrätt till så små dimensioner, att han vid kontraktstidens

utlöpande återfår skogsmarken så afverkad, att under längre tid afsaluafverkning

derstädes icke kan bedrifvas. I båda fallen representerar skogsmarken

för bonden ett dödt kapital, å hvilket han under längre tid icke kan draga någon

ORSAKERNA TILL FÖRSÄLJNINGARNE.

73

ränta. Under denna tid måste han deremot icke desto mindre betala skatt äfven

för den del af hemmansvärdet, som representeras af skogen. Om nu bondens

ekonomi är sådan, att han utan afkastningen af detta döda kapital icke kan reda

sig, är det naturligtvis förklarligt, om han säljer sitt hemman. I åtminstone de

fyra nordligaste länens skogsbyggder är detta en synnerligen ofta återkommande

anledning till hemmans försäljning enligt hvad de inkomna svaren nogsamt gifva

vid handen. Ytterst är naturligen förhållandet att hänföra till den omständighet,

att de särskilda hemmanen i jordbruksafseende ofta icke äro nog gifvande för

att med nutidens stegrade anspråk på lifvet kunna lemna brukaren full bergning.

På gränsen mellan de tvungna och de frivilliga försäljningarna stå de försäljningar,

som ega rum, när fastighet i arf tillfaller flera samarfvingar. Från

bortåt ett femtiotal kommuner, hufvudsakligast inom Vesternorrlands, Jemtlands

och Vesterbottens län angifvas svårigheter vid arfskiften vara en af de förnämsta

anledningarna till att bondehemman förekomma å fastighetsmarknaden. Det synes

särskildt i trakter, der skogsanslagen äro stora, i allmänhet vara svårt att finna någon

af arfvingarna, som är villig att öfvertaga hemmanet genom de andras utlösande

efter det pris hemmanet kan anses komma att betinga i händelse af försäljning

å offentlig auktion. Följden blir, att hemmanet afyttras på dylik auktion, dervid

i många fall något bolag stannar för högsta budet. Från vissa trakter omtalas, att

föräldrar ofta redan i lifstiden sälja sina hemman för att med undvikande af arfskiftessvårigheter

kunna gifva sina barn lika arfslott i penningar. Arfskiftessvårigheternas

betydelse för den föreliggande frågan kan näppeligen öfverskattas, helst

all i enskild bondehand varande jord förr eller senare kommer att blifva underkastad

dessa svårigheter. Att bonden för att förekomma hemmanets öfvergång i

bolagshänder vid blifvande arfskifte, redan under sin lifstid säljer hemmanet till ett

af barnen, förekommer i vissa trakter, men har visat sig föga verksamt, då försäljningen

vanligen sker mot så billigt pris, att den nya åbon mycket snart faller

för frestelsen af de högre köpeskillingar, som bjudas af bolagen.

Öfvergår man derefter till de försäljningar, som icke kunna anses hafva

varit nödvändiga, är det såsom nämndt af intresse att skilja emellan dem, som

varit, åtminstone i bondens ögon, ekonomiskt berättigade och dem, som föranledts

af andra bevekelsegrunder än ekonomisk omtanke.

Genomgår man de komitén tillhandakomna svaren, finner man såsom en af

de förnämsta orsakerna till bondejordens försäljning minst lika ofta som skuldsättning

och obestånd angifvet, att »bonden ansett sig hafva fått bra betaldt»

eller såsom det ofta uttryckes att det »varit så lätt att få sälja».

I många fall nämnes visserligen, att köpeskillingen i sjelfva verket varit alldeles

för låg, hvilket under en period med stigande trävarukonjunkturer och när

det gäller en jemförelsevis mindre affärsvan och godtrogen folkklass, hvilken icke

eger samma förmåga som fackmännen att uppskatta skogens värde, är lätt förklarligt.

74

ORSAKERNA TILL FÖRSÄLJNINGARNE.

Många af de svarande nämna emellertid uttryckligen, att numera jordens verkliga

värde ganska allmänt inses och att ofta den erbjudna köpeskillingen är större än

det kapitalbelopp, å hvilket den afkastning bonden förmår draga af hemmanet

lemnar skälig ränta. Skulle så vara förhållandet, ökas faran för bondeståndets försvinnande,

ty det har alltid visat sig vara i hög grad ödesdigert för detta stånd,

när i ett land marknadsvärdet å fastighet i afsevärd grad öfverstigit dess afkastningsvärde

i bondehand. Att denna divergens i värden kunnat uppkomma, beror

naturligen antingen på att trävarubolagen äro i stånd att draga större afkastning

af hemmanet än bonden, eller att bolagen i afvaktan på stigande konjunkturer för

jorden betala spekulationspris. Företeelsen är emellertid i hvarje fall beroende på

rent ekonomiska orsaker, hvilka kunna vexla med konjunkturerna och kan derför

möjligen vara af mera öfvergående betydelse än till exempel motsvarande förhållande

i England, der vissa med folklynne och samhällsskick sammanhängande omständigheter

gjort den större jordbesittningen förenad med en mängd ideela och

sociala fördelar och förlänat jorden ett artificiellt värde, som vida öfverstiger

afkastningsvärdet och varit en af hufvudorsakerna till bondeståndets försvinnande

derstädes.

Slutligen gifva de inkomna svaren vid handen, att, såsom det synes i stor

omfattning, fastighetsförsäljningar ske, hvilka hvarken kunna förklaras på grund af

nödtvång eller ursäktas såsom från ren affärssynpunkt fördelaktiga, utan måste

anses bero på trötthet vid jordbruket och begär efter ombyte och förment högre

lefnadsställning.

Man kan icke sluta ögonen för det faktum, att det norrländska bondeståndet

under senaste årtionden mångenstädes märkbart skiftat skaplynne. I mycket

kan detta visserligen anses såsom ett utslag af tidsandan och den allmänt stigande

bildningen, som kräfver ett omvexlingsrikare lif och medför en växande lust till

försök i nya riktningar; och i mycket sammanfaller rörelsen alltså med den i så

många andra länder iakttagna folkströmningen från landet och åkerbruket till städerna

och industrien. Men mycket torde ändå återstå att förklara, och förklaringen kan

icke gerna vara någon annan än den, att bondeståndet icke varit moget för mottagandet

af så öfverflödigt rika inkomstkällor som dem, hvilka öppnats med skogens

plötsliga mångdubbling i värde.

Undersökningen af orsakerna till den pågående minskningen i bondeståndets

jordbesittning i Norrland och Dalarne är emellertid icke fullständig utan ett

skärskådande af hvilket inflytande den andra parten vid fastighetsförsäljningarna,

de köpande bolagen och trävaruspekulanterna, utöfva på rörelsens fortgång, i hvad

mån alltså dessa ega i sin makt att framkalla eller påskynda böndernas beslut att

sälja sin jord. I trävarurörelsens första tider har, efter hvad det vill synas, skogsspekulanternas

till vägagående vid sjelfva aftalets uppgörande icke alltid varit fullt

korrekt, och man har begagnat sig af mer eller .mindre tvetydiga ombud, hvilka

ORSAKERNA TILL FÖRSÄLJNINGARNE.

75

för att förmå jordegaren till en önskad försäljning användt medel af i hög grad

förkastlig beskaffenhet. Numera tyckes dock förhållandet i detta afseende väsentligen

olika. Ytterst sällan framkastas i de afgifna svaren beskyllningar i denna

riktning. Deremot är man temligen allmänt öfverens om, att bolagens ombud äro

i hög grad skickliga underhandlare, som med stor rutin förmå att framhålla fördelarne

för egaren af en försäljning och, hvad som är mera betänkligt, man anklagar

från flera håll bolagen för att drifva en systematisk politik afseende dels att

i allmänhet bereda jordmånen för framtida förvärf dels att i det särskilda fallet försätta

bonden i en sådan situation, att hans benägenhet att sälja sitt hemman väsentligen

ökas. I de trakter, der bolagen ega enskilda flottleder och följaktligen

bestämmanderätt öfver flottningsafgifterna, hafva de naturligen ett afgörande inflytande

på värdet af de enskilda skogstillgångar, hvilkas utförande i marknaden är beroende

af flottleden, och den utväg, som står den enskilde skogsegaren öppen, eller att

söka vattendragets insynande till allmän flottled, är i många fall temligen illusorisk,

då såsom komitén i ett annat sammanhang vill närmare omförmäla, flottledens förra

egare icke sällan vetat genomdrifva den allmänna flottledens ordnande på sådant

sätt, att den enskilde bonden i alla händelser fått vidkännas allt för dryga flottningskostnader

för sitt virke.

För att lättare få. den enskilde jordegaren i sin makt visa, efter hvad från

många håll anföres, skogsspekulanterna en stor beredvillighet att försträcka honom

penningar eller lemna honom så stora förskott å afverkningsförtjensten, att han

vid sluträkningens uppgörande befinnes häfta i skuld till arbetsgifvaren, och detta

får fortgå, till dess bonden blir så skuldsatt, att han nödgas sälja sitt hemman.

Ett synnerligen kraftigt och på ett stort antal platser användt maktmedel

ega bolagen i skiftesvitsordet. Vill ett bolag förvärfva mark i en oskiftad by eller

i ett hemman, söker det först komma åt någon mindre del deraf och betalar då

gerna för densamma ett uppenbart öfverpris. Såsom egare af detta skattetal, har

bolaget sedan makt att påkalla laga skifte eller hemmansklyfning och fruktan för

de dermed förknippade kostnaderna är så stor, att bönderna, helst om de förut

upplåtit afverkningsrätten å sin skog och derför sakna'' utvägar att uppbringa nödiga

medel, föredraga att sälja sina fastigheter, en anledning till försäljning, som uppgifves

från en mängd håll. Ett bolag, som är delegare i en by med stora

samfälda skogstillgångar, behöfver emellertid i många fall icke ens begära laga

skifte för att få situationen i sin makt. Då från samfäld mark afsaluafverkning

icke får ega rum utan samtliga delegåres bifall, kan nemligen bolaget genom att

vägra dylikt bifall på behaglig tid afstånga de öfriga delegarne från afkomst af

skogen. Dessa äro då visserligen berättigade att söka laga skifte, men som detta

i vanliga fall, särskildt i vissa trakter af Norrland, der skifteslagen äro oerhördt

stora, är en ganska vidtutseende förrättning, sträckande sig öfver en lång följd af

år och åtföljd af dryga kostnader, fruktar bonden af helt naturliga skäl i hög

76

ORSAKERNA TILL FÖRSÄLJNINGARNE.

grad att påkalla utbrytning af sin del ur samfälligheten och börjar underhandla om

försäljning.

Men äfven i skiftade byar saknas icke för en hänsynslös delegare medel att

inverka på de öfriga. Så omtalas, hurusom på åtskilliga ställen bolag för att få

köpa ett skogsskifte beläget emellan bolag tillhöriga marker hotat med att kalafverka

dessa. På grund af den långsträckta form, som vid de laga skiftena vanligen tilldelats

skogslotterna, skulle genom en dylik afverkning bondens skog blifva till

sådan grad utsatt för att skadas af storm och torka, att bonden finner den bästa

utvägen vara att i tid sälja skogen. Ett af de effektivaste medel att påverka ortens

befolkning ega emellertid bolagen deruti, att de i vidsträckt mån disponera öfver

afverknings-, timmerdrifnings- och flottningsförtjensterna. På många ställen är allmogen

i mer eller mindre mån beroende af dessa förtjenster, och ett bolag kommer

derför ofta ganska långt, gent emot en obeslutsam försäljare endast genom att locka

med löften om höga dylika förtjenster, derest han säljer sitt hemman och sitter

qvar såsom arrendator.

Till hvad komitén i det föregående anfört till den föreliggande frågans allmänna

utredande, har komitén nu endast att foga några slutord. Komitén finner

det nemligen angeläget att framhålla, att om än den verkställda undersökningen

gifvit vid handen, att trävaruindustriens stora jordförvärf innebära en allvarlig samhällelig

olägenhet, denna slutsats icke i ringaste mån innebär ett underkännande af

den stora nytta denna industri såsom industri betraktad medför för landet. Komitén

håller emellertid före, att det gagn sågverksindustrien otvifvelaktigt gör, detta gagn

förmår den åstadkomma lika väl, utan att lägga under sig den för bondebefolkningens

existens och utveckling behöfliga jorden och förorsaka den svårbotliga skada för

samhället, som deraf härflyter.

Håller sig trävaruindustrien inom sina rätta gränser, inskränker den sig till

förädling af skogarnes produkter och de förädlade skogsalsternas afsättning på verldsmarknaden,

då kan den icke vara annat än af den största nytta äfven för den

jordbrukande befolkningen, som derförutan svårligen skulle kunna med tillräcklig

fördel vända sina skogars afkastning i penningar, och som genom industrisamhällenas

tillkomst beredes gynnsammare afsättningsvillkor äfven för jordbrukets produkter.

Komitén anser sig knappast behöfva framhålla, att man genom de förslag

komitén nu går att framlägga enligt komiténs öfvertygelse ej på något sätt kommer

trävaruindustrien till lifs i dess hufvudsakliga och nyttiga verksamhet. Att undvika

detta är så mycket angelägnare som man eljest säkerligen indirekt komme att skada

just de intressen man satt såsom sin uppgift att söka skydda.

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

77

II. Komiténs förslag och framställningar.

1. Förbud i vissa fall för bolag eller förening för ekonomisk

verksamhet att förvärfva fast egendom.

Af den undersökning komitén i det föregående anställt torde tydligen framgå,

att trävaruindustriens fortgående fastighetsförvärf måste anses vara i hög grad skadliga

för våra nordliga landsändar, åtminstone så långt de samma beröfva bondeståndet

den jord detta för sitt bestånd och sin utveckling oundgängligen behöfver.

Komitén vill ock från den allmänna utredningen (sid. 34) erinra, hurusom nämnda

industris nuvarande jordinnehaf redan år 1900 uppgick i areal till minst 5,394,837

hektar eller 34,3 procent af den i enskild besittning varande jorden och numera

måste anses betydligt ökadt, huru tredjedelen af denna jordegendom förvärfvats

under de femton åren 1885 —1900 samt huruledes den hastighet, hvarmed förvärfvet

fortgått, visat sig vara i starkt stigande. Den tanken uppstår derför sjelfmant,

att den första åtgärd man har att vidtaga är att förekomma, det dylika förvärf än

vidare fortsättas.

Härvid torde man till en början vilja ifrågasätta, huruvida icke detta mål

skulle kunna vinnas genom åtgärder, afseende att höja bondens intresse för jordbruket,

bispringa honom i hans sträfvan att derur draga den största möjliga

inkomst samt räcka honom en hjelpande hand vid de tillfällen, då hans situation

är kritisk, och hemmanets försäljning börjar synas honom nödig. Det finnes nog

mången, som förmenar, att man på denna undervisningens, öfvertygelsens och det

ekonomiska understödjandets väg skulle kunna förläna bonden en sådan motståndskraft

mot skogsspekulanternas köpeanbud, att vidare åtgärder till hans skyddande

i detta hänseende skulle vara öfverflödiga.

Denna uppfattning kan komitén icke dela. Äfven om dylika åtgärder i någon

mån kunna bidraga att stödja bondeståndet, äro de långt ifrån tillfyllest. Några

resultat af en verksamhet i denna riktning kunna icke väntas annat än småningom

och efter år af ihärdigt arbete. Men under tiden fortgå bolagens hemmansköp,

och någon synnerligen lång tid erfordras icke för att trävaruindustrien sålunda skall

Behofvet af

ett förbud.

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

Föregående

förslag om

förbudslag.

78

kunna förvärfva den hufvudsakliga delen af böndernas nuvarande jord. Ej heller

kan det tänkas, att staten utan allt för stora ekonomiska uppolfringar skulle kunna

på ett så verksamt sätt stödja bönderna, att dessa bibehölles vid sina hemman.

Och slutligen visar den redogörelse komitén lemnat för orsakerna till hemmansförsäljningarne,

att bland dessa orsaker äfven finnas sådana, som icke kunna undanrödjas

genom medel af ifrågavarande beskaffenhet, och att det fordras en i hög

grad genomgripande förändring af en mängd förhållanden i våra nordliga landsdelar

för att man skulle kunna vänta, att den oroväckande utvecklingen i förevarande

hänseende skulle utan lagstiftningens verksamma ingripande sjelfmant afstanna.

Man måste derför söka ett medel, som på ett mera effektivt sätt omedelbart

afbryter trävaruindustriens förvärf af den jord, som bör bibehållas åt bondeståndet.

Utan att ett sådant medel kan utfinnas, är det enligt komiténs öfvertygelse icke

tänkbart, att särskildt i Norrlands skogsbyggder kunna förekomma de mindre, sjelfständiga

jordbrukens försvinnande.

Det medel, som i nämnda hänseende ligger närmast till hands, är att förbjuda

trävaruindustriens idkare att förvärfva den jord man anser höra qvarstanna

i bondebesittning.

Att denna åtgärd från de synpunkter, som ligga komitén närmast, är i hög

grad önsklig, derom anser komitén icke kunna råda något tvifvel. Det återstår

emellertid att tillse, huruvida detta medel är sådant, att rättsliga betänkligheter

kunna uppställas mot dess användande och om de olägenheter det tilläfventyrs i

andra afseenden kan medföra öfverväga det förmånliga inflytande detsamma skulle

utöfva ifråga om bondeståndets bevarande.

Innan komitén ingår på denna undersökning, vill komitén i korthet erinra,

att frågan om dylikt förbud i olika former varit föremål för statsmakternas pröfning.

Så föreslogs, såsom nämnts i det föregående, genom en i Riksdagens Andra

Kammare 1901 väckt motion, i hvars syfte ett stort antal representanter för Norrland

och Dalarne instämde, en lag, hvarigenom bolag och förening för ekonomisk verksamhet

äfvensom enskild person, hvilken idkade träförädlings- eller trävarurörelse,

med hvars utöfvande följde skyldighet att föra handelsböcker, förklarades oberättigade

att utom i vissa angifna undantagsfall förvärfva fast egendom å landet inom

de sex nordliga länen, der ej Konungen för visst fall dertill lemnade tillstånd. I

anledning af denna motion antog Andra Kammaren en dylik lag dock med den

inskränkning, att lagen icke skulle afse enskilde personer utan allenast bolag och

föreningar för ekonomisk verksamhet, samt att lagen skulle gälla allenast till den

1 september 1904, då man förväntade, att den allmänna utredning i norrlandsfrågan,

hvarom fråga väckts, skulle vara färdig och definitiva åtgärder med ledning

deraf skulle kunna föreslås och antagas. Första Kammarens beslut gick emellertid

i motsatt riktning, och frågan förföll för denna gång.

Frågan om en dylik provisorisk förbudslagstiftning återupptogs af komitén i

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

79

dess underdåniga skrifvelse af den 28 november 1901 (se band 2, sid. 15).

Komitén såg häri det enda medlet att kunna hindra ställningens afsevärda försämrande

under den tid, som måste åtgå, innan de vidlyftiga frågor komitén fått sig förelagda

blifvit på ett så uttömmande sätt undersökta, att erforderliga lagstiftningsåtgärder

skulle kunna föreslås.

Komiténs framställning, som af olika skäl afstyrktes såväl af Konungens

befallningshafvande i de sex norra länen som af Högsta Domstolen har icke blifvit

förelagd Riksdagen, men frågan om provisoriskt förbud mot fastighetsförvärf af

ifrågavarande slag, väcktes inom Andra Kammaren ånyo genom en motion vid

1903 års riksdag. Äfven denna gång föranledde förslaget, som antogs af Andra

Kammaren, men afslogs af Första Kammaren, icke någon åtgärd.

Då komitén nu åter anser sig böra upptaga frågan om förbud i vissa fall

för bolag och förening för ekonomisk verksamhet att förvärfva fast egendom i

Norrland och Dalarne och dervid hemställer, att dylikt förbud — om ock, såsom

framgår af det följande, i väsentligt reducerad form — göres icke blott provisoriskt

utan gällande utan inskränkning till tiden, åligger det komitén att till bemötande

upptaga de skäl, som under frågans föregående behandling blifvit anförda emot ett

dylikt förbud, samt söka uppvisa, att dessa skäl icke kunna tillmätas den betydelse

man velat tillerkänna desamma.

Den hufvudsakliga principiella invändning, som framställts mot en lag af Betänkligifrågavarande

beskaffenhet är, att densamma skulle innebära en kränkning af grundsatsen

om »allas likhet inför lag», att den skulle vara en klasslag, som gynnade

en viss grupp af näringsidkare på en annan grupps bekostnad. Om denna invändning

än kunde hafva något berättigande, derest förbudet mot fastighetsförvärf afsåge

äfven enskilde idkare af trävarurörelse, saknar den hvarje fog, när förbudet utsträckes

endast till bolag eller föreningar, d. v. s. särskildt bildade rättssubjekt, hvilkas rättsliga

existens uteslutande beror af statens medgifvande. Det lärer icke finnas något

som hindrar, att staten vägrar bildandet af nya dylika rättssubjekt eller bestämmer, att

de redan bildade icke vidare få förvärfva rättigheter af det ena eller andra slaget

eller nya rättigheter öfverhufvud.

Dylika förbud äro långt ifrån ovanliga i lagstiftningens historia. Särskildt

kan i detta afseende hänvisas till de i utlandet talrikt förekommande s. k. amortisationslagarna

(jfr redogörelsen band 2, sid. 52), som afse att förekomma, att

allt för mycken egendom hopas i de kyrkliga institutionernas hand. Och äfven

inskränkningar i bankers och andra penningeinrättningars rätt att förvärfva fastighet

förekomma såväl i vårt eget land som annorstädes. Komitén finner statens rätt i

detta hänseende vara så uppenbar, att några principiella betänkligheter derutinnan

icke kunna hysas.

Det har vidare anmärkts, att förbudet skulle vara ett obehörigt ingrepp i

eganderätten. Man syftar dervid på det förhållandet, att, om den köpstarkaste gruppen

8o

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

af spekulanter uteslutes från fastighetsmarknaden, fastighetsvärdena skulle komma att

sjunka. Att detta kommer att blifva fallet är tilläfventyrs möjligt, men att derför tala

om ett ingrepp i eganderätten är lika obefogadt som att anse, att ett dylikt ingrepp

sker, när fastighetsvärdena sjunka på grund af t. ex. ändringar i tullagstiftningen.

Härjemte bör märkas, att en sänkning af fastighetens marknadsvärde dock icke

medför någon minskning af den afkastning jorden lemnar. För en'' egare som

behåller sin jord, har sålunda ett förbud i denna riktning ingen olägenhet. I detta

sammanhang bör några ord egnas åt frågan, i hvad mån en förbudslag kommer

att gagna de nuvarande, sjelfegande, mindre jordbrukarne. Det är dervid klart, att

för en jordegare, hvars ekonomi är så undergräfd, att han icke kan behålla sitt

hemman, för honom är förbudslagen till ingen nytta utan snarare till skada. Vare

sig förbudslagen finnes eller ej, måste han gå ifrån sitt hemman, och förbudslagens

tillvaro kan för honom blott hafva den följd, att han för sitt hemman

möjligen får mindre betaldt än han eljest skulle fått. Förbudslagens fördelaktiga

verkningar i detta fall inskränka sig dertill, att de framtida egarne till hemmanet

blifva enskilda personer och ej bolag eller föreningar. Ingenting är i sjelfva verket

ett kraftigare bevis än detta derpå, att förbudslagen icke är någon klasslag. Det

kan synas hårdt att sålunda i någon mån uppoffra den enskildes intresse för det

allmänna ändamålet att bibehålla ett nyttigt socialt element. Men liknande åtgärder

har i alla tider statskonsten understundom varit tvungen vidtaga; och i förevarande

fall har lagstiftaren stödet för ett. dylikt ingrepp i en synnerligen utbredd allmän

opinion. Lyckligtvis är det att hoppas, att de mindre jordbrukare, som sålunda

skulle få lida för det allmänna bästa, icke utgöra något afsevärdt antal. Såsom

framgår af redogörelsen för orsakerna till böndernas fastighetsförsäljningar, ske

försäljningarna i ett stort antal fall utan att vara framtvingade af nöd. Dylika

försäljningar skulle hädanefter uteblifva, när bolagens köpeanbud icke vidare kunde

locka. Bonden tvingades sålunda att behålla sin jord. Att döma af det stora

antal f. d. bönder i Norrland, som nu gå ångerköpta, derför att de sålt sina

hemman, lärer man kunna förvänta, att detta tvång i regel kommer att lända till

bondens bästa och att han och hans efterkommande ganska snart skola komma att

med tacksamhet konstatera detta.

Man har ytterligare mot en förbudslag af ifrågavarande beskaffenhet invändt,

att densamma svårligen kan blifva effektiv. Ett bolag, hvilket trots lagen vill förvärfva

sig, praktiskt taget, samma inflytande öfver en fastighet som vinnes genom

eganderätt, kan, säger man, låta en enskild person inköpa fastigheten samt till

bolaget öfverlemna så stora inteckningar i densamma, att bolaget, för den händelse

egaren icke ställer sig dess önskningar till efterrättelse, kan när som helst låta

exekutivt försälja fastigheten och dervid inropa den genom ett villigare redskap.

Möjligheten af dylika förfaranden till lagens kringgående för någon tid är naturligen

icke utesluten. Men att så skulle komma att ske i någon större utsträckning,

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

81

anser komitén föga troligt. Åtgärder, afseende lagens kringgående äro nemligen

alltid förenade med kostnader och besvär samt åtskillig risk, särskildt med afseende

på möjligheten af att man missräknat sig i fråga om de använda redskapens pålitlighet

och tillmötesgående. Det torde vidare från åtskilliga synpunkter komma att

medföra obehag för ett bolag, om det hänsynslöst skulle trotsa ett dylikt, af en

utbredd allmän opinion understödt förbud. Skulle emellertid lagen komma att på

detta sätt kringgås, får man ytterligare se till, om ej något kan göras till förekommande

af de missbruk, som visa sig kunna ega rum, men att för blotta möjligheten

af missbruk, alldeles underlåta att begagna sig af ifrågavarande utväg, om

den öfverhufvud eljest är lämplig, synes komitén vara föga framtidsklokt.

Om man sålunda icke synes böra hysa någon större fruktan för att lagen

rskall komma att i afsevärdare utsträckning kringgås, finnes det deremot en annan

invändning, som vid första påseendet förefaller att vara af mera betänklig art. Det

kan sägas, att äfven om man utestänger bolag och föreningar från fastighetsmarknaden,

man dermed icke har utestängt kapitalet. Är det öfverhufvud en förmånlig

kapitalplacering att nedlägga penningar i skogsaffärer, komma säkerligen

■enskilda affärsmän att taga vid, der bolagen och föreningarne nödgas sluta. I stället

för skogsköpande bolag och föreningar skulle man få en klass af skogsspekulerande

■enskilde personer, och det kunde vara tvifvelaktigt, om man skulle hafva vunnit

på bytet.

Härtill må genmälas, att de gynnsammaste tiderna för att bilda nya framgångsrika

trävaruaffärer nu torde vara förbi. Att det för en gammal affär, som

förvärfvat den hufvudsakligaste delen af sina skogsdomäner för underpris, kan vara

uträkning att i konsolideringsändamål söka förvärfva ytterligare skogsmark äfven

till'' de jemförelsevis höga pris, som nu begäras, är tydligt, men det är föga troligt,

att enskilda kapitalister numera skulle finna det särdeles lockande att göra skogsaffärer

i större skala och i afsigt att för en längre framtid sammanhålla större

skogskomplexer. Deremot får man naturligtvis räkna med, att en del enskilde skogsspekulanter

fortfarande som hittills komma att göra tillfälliga hemmansaffärer, afseende

att få tillfälle att på en gång tillgodogöra sig ett samladt skogskapital. I

dessa fall blifva emellertid i regel de sålunda förvärfvade hemmanen, sedan de

afverkats, snart åter försålda, och de undandragas derigenom icke bondeståndet på

samma definitiva sätt som om de ingått i de stora bolagens skogsbesittningar.

Äfven om de icke säljas, blifva de förr eller senare föremål för arfsdelningar,

som naturligen på ett synnerligen effektivt sätt motverka skadlig jordkoncentration.

Slutligen är att märka, att det numera icke torde ställa sig alldeles så lätt att

utan bolagsbildning uppbringa det kapital, som erfordras för att jorduppköp skola

kunna ske i en sådan skala, att de kunna anses medföra sociala vådor.

82

FÖRVÄRFSÖFRBUD.

Man har slutligen velat göra gällande, att ett förbud af ofvan berörda

beskaffenhet skulle verka hämmande och tillintetgörande på trävarurörelsen och

hindra uppkomsten af andra för Norrland nyttiga industrier. Dessa farhågor finner

konfitur vara obefogade. Enligt komiténs förmenande har norra Sverige redan

ett så tillräckligt antal trävaruaffärer, att man ingalunda behöfver befara, att icke

förädlings- och afsättningsrörelsen skall kunna skötas på det nationalekonomiskt

fördelaktigaste sättet, äfven om sågverksbolagen icke vidare få obegränsadt utbreda

sig öfver de i böndernas ego ännu qvarvarande jordområdena. Det torde ej råda

mer än en mening derom, att ej trävarurörelsen numera nått gränsen för skogarnasafkastningsförmåga.

Denna rörelses ytterligare uppdrifvande genom fortgående jordförvärf

i obegränsad omfattning kan derför icke vara önskvärd. Och då, såsom

framgår af det följande, komitén icke ansett sig böra föreslå längre gående förbud,

än som är nödigt för att åt bondeståndet bevara de egor, som lör dess framtid

äro oundgängligen erforderliga, och följaktligen en hel del skogsmark kan, om så

finnes nödigt för de nuvarande trävaruaffärernas konsoliderande få förvärfvas, synes

man icke behöfva hysa några farhågor för trävaruindustrien Hvad åter angår de

industrier, som icke äro att hänföra till sågverksrörelse eller annan rörelse, afseende

att förädla skogarnes afkastning, så lära väl dessa ej sällan vara i behof af ett

större eller mindre jordutrymme. För dylikt utrymme bör naturligtvis undantag

från förbudet alltid medgifvas.

De öfriga anmärkningar, som framställts mot föregående förslag till lagar i

förevarande syfte, hafva i allmänhet afsett detaljer i förslagen, hvilka icke återfinnas

i det förslag komitén nu går att framlägga. De behöfva derför icke här

upptagas till bemötande.

Om komitén sålunda af skäl, som anförts, anser en förbudslag i ofvannämnda

syfte till fullo vara motiverad af den nuvarande situationens vådor och att andra

bevis för lagens rättmätighet icke behöfva framdragas än dem, som ligga i angelägenheten

af bondeståndets bevarande, vill dock komitén erinra, att mycket af

hvad som kan förefalla en och annan förhatligt i en dylik lag, måste försvinna,

om man öfvcrblickar statens förhållande till uppkomsten af de bondehemman, hvilkas.

indragande i bolagens skogsbesittningar man nu vill förhindra. Ett mycket stort

antal åt dessa hemman äro jemförelsevis sent anlagda nybyggen. (Se t. ex. den

redogörelse öfver afvittringen i Vesterbottens län, som återfinnes bland bilagorna

till detta betänkande (Band 6, sid. 107). Staten har tillåtit dessa bosättningar på

sina skogsmarker för att kunna tillförsäkra så många som möjligt af sina undersåtar

den trygga bergning äfven ett anspråkslöst jordbruk skänker. Staten har på

mångahanda sätt med afsevärda uppoffringar understödt nybyggaren under den första

uppodlingstiden och genom ett rundligt skogsanslag sökt bereda honom tillfälle till

erforderliga biinkomster. Denna statens jordbrukskolonisation har emellertid hittills

visat sig vara mera väl menad än riktigt ledd. Staten har varit nödgad att åsev

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

83

huru dess kolonisatoriska nyskapelser undan för undan iörintats, derigenom att

nybyggena uppköpts af trävaruindustriens målsmän, huruledes man ofta på gröfsta

sätt kringgått ny byggesförfattningarnas mening för att från staten förvärfva mark

till helt andra ändamål än att, derå uppodla ett hemman. Och i viss mån liknande

har utvecklingen varit på de gamla odalhemmanen. Vid afvittringarna har

staten med frikostig hand af skogsmarken tilldelat ifrågavarande hemman afsevärdt

större skogsanslag än som skäligen motsvarat de skogsrättigheter, som af ålder må

hafva tillkommit dessa hemman. Man har dervid varit ledd af syftet att stärka den

jordbrukande befolkningen och stödja jordbruket. Men äfven härvid har man misslyckats.

Skogsanslagens storlek har ledt till hemmanens försäljning till skogsbolag

och denna försäljning till jordbrukets tillbakagående.

När nu staten kommit till insigt om, att dess norrländska jordbrukspolitik

på grund af otillräckligt förutseende hotar att alldeles slå fel, skall det då vara

staten förmenadt att söka på det enda sätt, som numera står till buds, hålla en

sådan hand öfver hvad som återstår af dess jordbrukskolonisation att åtminstone

denna kan upprätthållas? En förbudslag, enligt komiténs förmenande under närvarande

situation fullt berättigad, äfven om staten aldrig egt något enda af de nu

befintliga norrländska hemmanen, bör synas så mycket mera på sin plats, då staten

afsigtligt tillskapat dessa hemman för att en jordbrukande befolkning der skulle

kunna finna sitt uppehälle.

I detta sammanhang bör också anmärkas den stora nytta en lag af ifrågavarande

beskaffenhet skulle medföra derutinnan, att den skulle i afseende å jord,

som ännu icke eges af bolag, fullständigt hindra det utländska kapitalister under

bolagsformens täckmantel utan Kungl. Maj:ts tillstånd förvärfva ett ifrån politisk

synpunkt betänkligt intresse i svensk fastighet.

Det antyddes nyss, att tanken på en förbudslag har ett stöd uti en mycket En förbudsutbredd

folkopinion. Denna framlyser, bland annat, på otaliga ställen i de svar lasnfhfoik-töd

på komiténs frågor, som inkommit från de särskilda socknarna. Mången har opimonon.

emellertid velat förmena, att denna opinion i mycket skulle vara åstadkommen på

konstgjord väg och utgöra ett tanklöst eftersägande af påståenden, för hvilka man

icke gjort sig fullt reda.

För att förvissa sig om, huruvida man verkligen kan spåra, att denna

insigt om skadligheten af bolagens fastighetsförvärf någonstädes äfven omsatt sig i

handling, här komitén till besvarande utställt frågan »Har genom de enskildes

åtgöranden eller allmänt initiativ i orten gjorts försök att förekomma bolagsköp?

(Frågan 26 Band 5 sid. 466). Komitén vill här anföra några exempel på de svar,

som inkommit på denna fråga. Först bör då anmärkas de, som afgifvits af en

grupp Dalasocknar, nemligen Elfdalen, Särna, Lima och Transtrand. Från dessa

omtalas, huruledes kommunerna med medel, som de erhållit från sina skogsmedelsionder,

inköpt salubjudna hemman för att icke dessa skulle öfvergå i bolagshänder.

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

8+

I Transtrand uppgifvas de sålunda inköpta hemmanen utgöra omkring 7n af socknens

hela jordatal. Särskildt belysande för det intresse kommunerna i detta hänseende lagt

i dagen är den skildring af Lima sockens kamp mot bolagens jordförvärf, som till

komitén inkommit och som komitén låtit inflyta bland bilagorna till detta betänkande

(Band 2, sid. 107). Äfven från Orsa uppgifves, att man gjort försök att få tillstånd till

liknande åtgärder, men att anhållan derom blifvit af myndigheterna afslagen. Från

Ofvan åker meddelas, att en allmän opinion råder mot försäljning till bolag och

att de burgna bönderna i förekommande fall träda emellan för att hemman skola

kunna bibehållas åt allmogemän. Från Färila säges det, att det finnes exempel på,

att enskilde hellre sålt sitt hemman för en ringare summa åt en enskild person

än för en högre åt bolag. Liknande förhållanden inberättas från Yesternorrlands

län, der det äfven uppgifves, att bönder sålt sina hemman till enskilde med det

uttryckliga villkor, att de ej skulle få säljas till bolag. Sistnämnda förfarande skall

äfven hafva förekommit inom Vesterbottens län enligt uppgift af Hushållningssällskapets

förvaltningsutskott. Från Borgsjö förmäles, att i några fall föräldrar, som

sålt sitt hemman till ett af barnen, i födorådskontraktct stipulerat, att om hemmanet

öfvergår till bolag eller oskyld person, födorådet skall höjas med ett afsevärdt

kontant penningebelopp. I Vesterbotten har Hushållningssällskapet med anslag

af Landstinget låtit trycka och utdela en skrift om vigten af jordbruksfastigheternas

bibehållande i enskild ego. Från Arvidsjaur uppgifves, att det någon gång händt,

att, då en hemmansegare, kommit på obestånd och fråga uppstått att öfverlåta

hemmanet till bolag, öfriga byamän betalat skulden för att icke »bolaget skulle

släppas in i byn». Liknande fall omtalas från Stensele o. s. v. Om än dessa

och dylika åtgärder ännu icke kunnat förekomma i någon större utsträckning, är

det dock betecknande nog, att så talrika bevis finnas på, att allmogen icke blott

insett den hotande faran utan äfven till dess afvärjande underkastat sig betydande

li

uppoffringar.

Om man på grund af de skäl, som ofvan anförts, icke synes böra hysa någon

tvekan om behöfligheten och lämpligheten af ett lagstadgande, hvarigenom bolag eller

förening för ekonomisk verksamhet förbjudes att förvärfva den jord man anser böra

vara reserverad åt bondeståndet, framställer sig emellertid frågan, dels om situationen

verkligen är sådan öfver hela det ifrågavarande området, att icke vissa trakter

kunna från förbudet undantagas, dels om icke en del af den jord bondeståndet nu

innehar, särskildt i s. k. absolut skogsmark, kan anses vara för detsamma mindre

nödvändig och sålunda kunna tillålas få öfvergå äfven i bolagshänder.

I förstnämnda afseende har komitén funnit att i de två sydligaste länen,

Kopparbergs län och Gefleborgs län, förhållandena, åtminstone i vissa trakter äro

så pass stadgade, att någon egentlig fara för bondeståndets framtid här icke kan

anses föreligga. Under sådana förhållanden har komitén tänkt sig, att förbudet

inom dessa län allenast skulle träffa de områden, som i förevarande afseende förete

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

85

den typiska norrländska karakteren nemligen i Kopparbergs län Nedan-Siljans, OfvanSiljans

och Vester-Dals fögderier samt Envikens och Svärdsjö socknar och inom

Gefleborgs län Ofvanåker, Voxna, Los, Färila, Ramsjö och Hassela socknar samt

Hamra kapellag.

Hvad åter angår frågan om hvilken jord, som skall anses för bondeståndet

oumbärlig torde det vara uppenbart, att åt bondeståndet bör bevaras till en början

all den uppbrutna inegojord, som för närvarande finnes i bondeståndets besittning.

Men härmed är icke nog. Ett lifskraftigt bondehemman behöfver dessutom icke

blott ett ej allt för litet utrymme i skogsmark utan äfven lämpliga odlingslägenheter,

så att hemmanet må kunna upparbetas och eventuellt i framtiden delas. I

det föregående har komitén utförligt redogjort för den betydelse det för ett hemman

eger att hafva tillgång till skog ej blott af den omfattning, att husbehofvet af skogsprodukter

derur kan uttagas, utan äfven till större vidd på grund af skogsbetets

oumbärlighet och den stora roll tillgång till någon afsaluskog spelar i bondens

ekonomi. Hvad som i dessa afseenden erfordras för att bibehålla de ännu

befintliga norrländska bondehemmanen i deras fulla lifskraft och utvecklingsmöjlighet

synes böra bringas utanför trävaruindustriens räckhåll. Det återstår emellertid

att härvid finna de riktiga måtten.

Beträffande odlingslägenheterna säger sig detta så godt som af sig sjelft.

Trävaruindustrien bör ej få förvärfva till odling tjenliga myrmarker och andra odlingslägenheter,

hvilka i anseende till läge, omfattning och jordens beskaffenhet egna

sig för upptagande af sjelfständiga jordbruk eller lämpligen kunna sammanläggas

med förut varande jordbruk.

Vidkommande åter skogen är saken något svårare att afgöra. Såsom utgångspunkt

kan man härvid taga i betraktande, hvad afvittringsförfattningarne innehålla

ifråga om skogsanslag. I dessa författningar har nemligen lagstiftaren redan

uttalat sin åsigt om den omfattning skogen till ett norrländskt hemman bör ega

för att gifva jordbruket erforderligt stöd. Härvid vill komitén genast till undvikande

af missförstånd anmärka, att komitén icke syftar på de skogsanslag hemmanen

vid afvittringen verkligen fått, ty dessa hafva af skäl, som nedan skola angifvas, i

många fall varit allt för öfverdrifna, utan på de skogsarealer hemmanen enligt författningarnes

mening bort tilldelas. Att i någon väsentligare mån frångå afvittringsförfattningarnes

arealbestämmelser, hvilka naturligen tillkommit efter ett grundligt

öfvervägande af det norrländska jordbrukets behof, dertill synes för närvarande

icke finnas något skäl. Väl kan det sägas, att med skogens stigande i pris ett

skogsområde nu har åtskilligt större värde än det egde vid den tid, då afvittringsförfattningarna

tillkommo, men då ett skogsområdes omfattning har betydelse icke

blott ifråga om saluskog utan äfven för bete och dylikt, torde försigtigheten bjuda att

icke i någon större omfattning ändra afvittringsförfattningarnas grundsatser. Att

Bör förbudet

omfatta all

jord ?

86

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

Afvittrings

författnin

garnes

grundsatser

angående

hemmanens

skogsbehof.

detta oaktadt en ganska afsevärd del af den nu i bondebesittning varande skogsmarken

kan lenmas fri från ifrågavarande köpeförbud skall komitén nu söka uppvisa.

Enligt 1700-talets afvittringsförfattningar, som dock icke kommo till synnerligen

vidsträckt tillämpning, bestämdes området i allmänhet för helt mantal till

700—1,400 tunnland (346 — 692 hektar) duglig mark.

Större intresse hafva emellertid de nyare afvittringsförfattningarne, enligt

hvilka afvittringarne till väsentligaste delen verkställts.

Kungl. Maj:ts nådiga stadga angående afvittringsverket i Jemt land den 8 december

1820 bestämde, att hvarje helt mantal, när utrymmet så medgåfve, skulle

tilldelas från joo till j,ooo tunnland (247—1,481 hektar) uti inegor samt skog

och utmark och i förhållande derefter för mindre hemmantal allt efter markens beskaffenhet

samt mer eller mindre godhet. Dervid skulle icke tagas i beräkning

odugliga marker eller s. k. impedimenter, hvarmed förstodes sjöar, berg samt sådana

kala och odugliga mossar, som hade sten till grund utan affall och således vore

otjenliga för odling. Särskildt ålades vederbörande vid ansvar noga tillse, att högsta

tunnlandtalet icke utan giltiga skäl beviljades, såsom ock, att under impedimenter

duglig mark icke begrepes.

Genom Kungl. bref vet den 9 mars 1825 förklarades, att 1820 års Kungl.

stadga jemväl skulle gälla till efterföljd för Herjeädalen, dervid tillika föreskrefs, att

den hemmansegare, som efter erhållen afvittring å det för hemmanet dervid bestämda

område komme att sakna för hemmanets bestånd tillräcklig betesmark och

slåtter, finge tillsvidare och intill dess den tilldelta marken undergått den odling, att

hemmanet deraf icke vidare vore i behof, jemväl bibehållas vid begagnandet af dess

afsides å kronomarkerna eller i fjelltrakterna liggande fäbodelägenheter, oaktadt de

i hemmanets mantal och ränta icke funnes vara inbegripna.

Kungl. Maj:ts nådiga stadga om afvittringsverket i Vesternorrlands, Vesterbottens

och Norrbottens län den 10 februari 1824, som dock ej gällde lappmarkerna,

bestämde anslaget för helt mantal till ett område af från 700 till 2,400 tunnland

(34é — 1,234 hektar) under i öfrigt liknande bestämmelser som ofvanberörda i

1820 års stadga förekommande, dock att under impediment hänfördes äfven nakna

sandhedar eller stenbunden mark, hvarå hvarken skog vore eller kunde växa eller

bete funnes eller någonsin kunde erhållas.

Genom Kungl. brefvet den 12 maj 1842 förordnades, att sistnämnda stadga

skulle tjena till efterrättelse jemväl i Gefleborgs län med vissa af Kungl. Maj:t

meddelade särskilda stadganden.

Kungl. Maj:ts nådiga stadga om afvittring i Vesterboltens och Norrbottens

läns lappmarker den jo maj 1 8pj föreskref, att hemman och nybyggen skulle,

såvidt tillgång funnes, erhålla skog ej blott till husbehof utan ock till afsalu, samt

stadgade, att skogsanslaget med hänsyn till skogens och ''betets bättre eller sämre

beskaffenhet samt markens olika växtlighet skulle bestämmas efter beräkning af j,000

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

87

eller derutöfver till högst 20,000 qvadratref (441 —1,763 hektar) skogsmark för

helt mantal och i förhållande derefter för större eller mindre hemmantal. Deri

skulle dock ej inberäknas impediment, hvilket begrepp bestämdes i temligen nära

öfverensstämmelse med 1824 års föreskrifter.

Utom de nu nämnda hufvudförfattningarne finnas åtskilliga särskilda Kungi.

bref och stadganden, som medgifva vissa lokala afvikelser från hufvudförfattningarnes

grundsatser. För dessa torde dock i detta sammanhang någon redogörelse

icke vara erforderlig.

Undersöker man nu, huru dessa afvittringsförfattningarnes hufvudgrunder i

praktiken tillämpats, finner man snart, att man tillåtit sig att tolka dem på ett sätt,

som tydligen varit allt för frikostig.

Till en början har man nemligen i mycket stor utsträckning och uppenbarligen

i alldeles oträngda fall låtit hemmanen erhålla det maximum, som latituden

för områdestilldelningen medgifvit. Vidare har man företagit sig att gradera marken

så att denna ej inräknats i området till sin verkliga vidd, utan efter en uppskattad

mindre godhet, i hvilket fall man understundom gått sa långt, att marken beräknats

motsvara endast af sin verkliga vidd. Härigenom har det tilldelade området

blifvit vida större än hvad handlingarne formellt utvisa såsom afvittringens slutresultat.

Slutligen har i mycket afsevärd omfattning användbar skogsmark betraktats

såsom impediment och tilldelats hemmanen utan att tagas i beräkning vid områdets

bestämmande. Af den utredning om afvittringens förlopp i Vesterbottens

län, som är intagen bland bilagorna till detta betänkande band 6 sid. 106, finner

man sålunda, att hemmanen i de socknar, som afvittrats enligt 1824 års författning

och der tillgång funnits på skogsmark, till allra största delen erhållit områden efter

2,500 tunnland per mantal eller det maximum, som latituden för områdestilldelningen

medgifvit. Det anmärkta förfarandet att under impediment inbegripa duglig

mark vid områdestilldelningen erhåller ock i den nämnda utredningen sin belysning.

Exempelvis må nämnas hemmanet 17.M mantal Afvalund i Degerfors socken, som

i område erhållit 194 tunnland inrösningsjord och 469 tunnland afrösningsjord,

»oberäknadt inom området fallna 8,302 tunnland impediment» såsom det heter i

afvittringsutslaget. Detta hemman är enligt hvad komitén inhemtat beläget i närheten

af Ume eif, och dess område består enligt skedd uppskattning till större

delen af medelgod skogsmark. Hvad gradering af skogsmark för områdestilldelning

beträffar har detta förfaringssätt, härstammande från de äldre afvittringarne, varit

praxis äfven vid afvittringarna under 1 800-talet, tills detsamma uttryckligen förbjöds

i 1873 års afvittringsstadga för lappmarken. Det har användts mest i Vesternorrlands

och Jemtlands län. Det är sålunda icke något ovanligt, att hemmanen

erhållit dubbelt eller tredubbelt så stora områden, som de enligt afvittringsförfattningarnes

grundsatser, rätt förstådda, synas hafva bort erhålla. Så kan t. ex. den

vid afvittringen hemmanen tillagda arealen duglig skogsmark beräknas i medeltal per

88

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

mantal till i Lillherdals socken (Herjeådalen) öfver 11,000 tunnland, i Hede (Herjeådalen)

omkring 16,000, i Ström (Jerntland) omkring 13,000 tunnland i Trehörningsjö

och Hafverö (Vesternorrlands län) resp. omkring 11,900 och 8,750 tunnland, i

Degerfors och Jörn (Vesterbottens län) resp. omkring 6,050 och 5,960 tunnland

o. s. v.

För att få en ungefärlig öfverblick af de vid afvittringen hemmanen tilldelade

skogsanslagens storlek, har komitén låtit uppsätta vidstående tabell. För

denna tabell ligga till grund uppgifter, som erhållits från landtmäterikontoren rörande

den utmarksareal, afrösningsjord och impediment, som tillhör i mantal satt

jord inom hvarje särskild socken. Genom denna areals fördelning på socknens

mantal har man vunnit ett medeltal för de särskilda mantalens egovidd i utmark.

Det faller af sig sjelft, att i verkligheten det ena hemmanets skogsareal öfverstiger,

det andra understiger detta medeltal, men dessa skiljaktigheter torde icke vara af

någon större betydelse och för de ändamål, hvarom här är fråga, torde denna beräkningsmetod

vara tillräckligt vägledande. Det sålunda funna medeltalet utmärker

emellertid icke hemmanens medelareal af till skogsbörd duglig mark, utan allenast

dess egovidd i utmark. För att finna den förra kan man i betraktande af den

vidsträckta tolkning, hvilken, såsom ofvan nämnts, vid afvittringarne gifvits åt begreppet

impediment, icke med fördel begagna sig af afvittringshandlingarnes impedimentsiffror.

Ej heller kan det vid laga skiften såsom impediment upptagna

arealbeloppet finna användning, enär deri icke inbegripas myrar och kärr, hvilka

till större delen graderas vid laga skifte och hänföras till afrösningsjord. Enda

utvägen har derför varit att från utmarkens totalareal göra ett efter ortsförhållandena

lämpadt afdrag för myrar, mossar, kärr, berg och vatten (större sådana ingå ej i

landtmäterikontorens uppgifter) eller hvad man ur skogsteknisk synpunkt benämner

impediment. Liknande förfaringssätt har följts af 1896 års skogskomité vid

beräkningen af landets skogsmarksareal. (Se Tabell T sid. 167 Del. II af Skogskomiténs

betänkande.) Vid bestämmande af det nämnda afdraget har komitén

funnit en god ledning af de undersökningar, som verkställts rörande förhållandet

mellan skogsmark och impediment på kronoparkerna inom de olika orterna i och

för deras indelning till ordnad hushållning äfvensom å vissa enskilda skogar. En

efter denna metod verkställd undersökning gifver följande resultat:

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

89

Öfversigt af skogsanslagen till hemmanen i Norrland.

Hemmansareal i

afrösningsjord och

impediment

(utan större vatten)

Deraf

Område

mantal

Summa för Medeltal för

socken mantal

Beräknade

impediment

Återstår till

skogsbörd

duglig mark

för mantal

Hektar Hektar

Proc.'' Hektar

Hektar

Gefleborgs län.

Kustlandsbyggden:

| Hedesunda....................................| 70,17

j Öster Fernebo ............................; 55,19

Årsunda........................................| 26,90

Torsåker........................................| 58,70

Ofvansjö........................................ 65,17

Järbo ............................................| 10,9 9

Högbo ....................................... 9,37

Ockelbo I

Amor f .................................... 6o''2

Hamrånge .................................... 29,9 8

Hille .........................................! 31,54

Valbo ............................................ 58,7 9

Skog ............................................i 27,03

Söderala........................................[ 70,6 4

Segersta........................................ 21,4 3

Hanebo ........................................I 64,6 9

Mo ............................................... 37,2 8

Rengsjö ....................................... 28,3 9

Norrala .......................................! 54,79

Trönö............................................j 30,9 3

Bollnäs ........................................j 144,7 8

Alfta ............................................j 97,5 8

Enånger........................................j 48,5 9

Njutånger ....................................j 25,3

Nian fors...................... j 9,03

Helsingtuna ................................\ 52,4 0

Idenor ........................................j 18,5 9

Forsa ............................................! 76,07

32,420

462

20

92

370

20,233

366

20

73

293

17,220

640

20

128

512

33,297

565

20

113

452

31,911

488

20

97

391

10,690

972

20

194

778

9,466

1,012

20

202

810

85,126

1,305

20

260

1,045

32,240

1,075

20

215

860

20,426

647

20

129

518

41,076

698

20

139

558

34,385

1,272

20

254

1,018

20,052

284

20

56

228

7,974

373

20

74

299

23,800

368

20

73

295

6,696

179

20

36

143

8,837

311

20

62

249

13,231

241

20

48

193

15,213

495

20

99

396

73,344

507

20

101

406

84,673

868

20

173

695

25,113

537

20

107

430

3,775

149

20

30

119

5,295

586

20

117

468

7,850

149

20

30

119

4,108

221

20

44

177

20,890

274

20

55

219

* 12

90

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

Hemmans areal i

afrösningsjord och

impediment

Summa

mantal

(utan större vatten)

Område

Summa för

socken

Medeltal lör

mantal

Beräknade

impediment

Återstår till

skogsbörd

duglig mark

för mantal

Hektar

Hektar

Proc.

Hektar

Hektar

Hög................................................

29,5 7

6,971

236

20

47

189

Högsta........................................

38,8 2

15,312

451

20

91

363

Ilsbo ............................................

8,1 9

5,162

630

20

126

501

Harmånger...................................

31,9 9

10,257

320

20

64

256

Jättendal.......................................

21,75

8,086

372

20

74

298

Gnarp ........................................

32,5 6

28,217

866

20

173

693

Bergsjö ......................................

37,32

31,167

835

20

167

668

Norrbo ........................................

22,04

9,581

431

20

87

317

Bj uråker........................................

52,1 8

65,208

1,219

20

249

1,000

Delsbo............................................

118,37

37,321

326

20

65

261

Liusdal .......................................

113,25

101,522

896

20

179

717

Jerfsö ..............................''•.............

137,28

63,712

161

20

93

371

Arbrå ............................................

53,80

10,073

145

20

149

596

Undersvik ....................................

21,13

10,189

482

20

96

386

Skogsbyggden:

Ofvanåker ....................................

41,5 8

56,121

1,357

20

271

1,086

Voxna............................................

11,47

41,517

2,869

20

573

2,296

Los \

Hamra / ........................................

18,2 4

56,181

3,080

25

770

2,310

Fårila ............................................

55,0 0

110,671

2,012

20

402

1,610

Ramsjö ........................................

16,07

58,528

3,619

20

724

2,895

Hassela ........................................

9,34

38,202

4,090

25

1,022

3,068

Vesternorrlamls län.

Kustlandsbyggden:

Tima ............................................

31,5

Attmar ........................................

27,i

Stöde ............................................

28,2

Selånger........................................

29,7

Satt na............................................

15,3

Indal ............................................

26,0

Indals-Liden ................................

20 —

21,138

660

20

132

528

35,100

1,311

20

262

1,049

61,263

2,280

20

456

1,821

12,168

100

20

80

320

18,725

1,220

20

241

976

27,235

1,017

20

209

838

50,035

2,491

20

199

1,993

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

91

Område

Summa

mantal

Hemmans areal i

afrösningsjord och

impediment

(utan större vatten)

Deraf

Summa för

socken

Medeltal för

mantal

Beräknade

impediment

Återstår till

skogsbörd

duglig mark

för mantal

Hektar

Hektar

Proc.

Hektar

Hektar

Holm ............................................

5 —

34,221

6,763

25

1,691

5,072

Skön ............................................

30,i

3,235

107

20

21

86

Alnö ............................................

20,i

5,174

256

20

51

205

Timrå...........................................

24,2

8,031

331

20

66

265

Ljustorp........................................

30,9

40,000

1,472

25

368

1,104 ;

Hässjö.............................................

23,8

17,551

735

25

183

552

Tynderö........................................

10,2

4,193

407

25

101

306

Njurunda ....................................

Säbrå ............................................

40,3 2

20,750

421

20

84

337

Stigsjö............................................

20,6 9

16,402

792

20

158

634

Viksjö............................................

0,6 8

18,944

1,957

20

397

1,566

Häggdånger ................................

16,4 5

9,042

549

20

109

440

Gudmundrå ................................

37,5 5

19,876

529

20

105

424

Högsjö ........................................

23,8 4

24,074

1,009

20

201

'' 808

Hemsö ........................................

3,7 9

4,501

1,188

20

237

951

Torsåker........................................

30,2

7,959

263

20

52

211

Ytter-Lännäs ................................

31,1

29,760

956

20

191

765

Dal ................................................

14,6

10,650

728

20

147

581

Boteå ............................................

32 —

17,830

557

20

111

446 I

Styrnäs ........................................

24 —

16,749

695

20

139

556 I

Ofver-Lännäs................................

20,9

15,102

727

20

146

581

Sånga ............................................

7,oi

6,860

980

25

245

735

Nora ............................................

59,8 9

16,571

328

25

82

246

Bjertrå...........................................

33,0 5

11,193

339

25

85

254 I

Skog ............................................

18,39

5,164

281

25

70

211

Sollefteå........................................

23,8 7

16,660

698

25

174

524

Ed ................................................

12,49

15,999

1,288

25

322

966

Multrå............................................

15,3 6

12,565

818

25

204

614

Långsele........................................

13,8 6

13,084

944

25

236

708

Graninge ....................................

12,39

40,396

3,259

25

814

2,445

Nordingrå ....................................

67,58

16,360

242

25

60

182

Ullånger........................................

28,5 8

14,602

511

25

102

499

Vibyggerå ...................................

32,6 4

18,965

581

25

145

436

Nätra ............................................

64,93

32,223

496

25

124

372

Sidensjö........................................

38,5 8

34,981

906 ''

25

226

680

Skorped ........................................

20,3

47,642

2,347

25

586

1,761

Själevad ........................................

86,2 5

59,254

687

25

171

516 1

92

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

Område

Summa

mantal

Hemmans areal i

afrösningsjord och

impediment

(utan större vatten)

Deraf

Summa för

socken

Medeltal för

mantal

Beräknade

impediment

Återstår till

skogsbörd

duglig mark

för mantal

Hektar

Hektar

Proc. j Hektar

Hektar

Mo ...............................................

21,32

13,767

646

25

161

485

Arnäs............................................

72,15

27,170

376

25

94

282

Gideå ............................................

11,35

39,456

3,476

25

869

2,607

Trehörningsjö ............................

3,5 2

27,638

7,843

25

1,961

5,882

Grundsunda ................................

22,89

27,835

1,216

25

304

912

Skogsbyggden:

Torp ...........................................

41,7

107,013

2,566

20

513

2,053

Borgsjö ........................................

29,4

92,550

3,140

20

628

2,512

Hafverö ........................................

15,0

80,796

5,380

20

1,094

4,286

Resele............................................

25,o

50,009

2,000

20

400

1,600

Adals-Liden ................................

17,88

48,340

2,704

20

541

2,163

Jnnsele ........................................

39,3 4

101,504

2,580

25

645

1,935

Ramsele ........................................

38,5 6

101,316

2,628

25

657

1,971

Edsele............................................

21,1 7

42,562

2,014

25

501

1,513

Helgum ........................................

21,45

39,870

1,858

25

464

1,394

Fjällsjö ........................................

19,90

66,727

3,300

25

825

2,475

Bodum ........................................

16,0 5

43,462

2,708

25

677

2,031

Tåsjö ...........................................

18,35

87,957

4,832

25

1,208

3,624

Anundsjö ....................................

81,84

190,600

2,329

30

698

1,631

Björna............................................

13,8 2

84,803

6,136

30

1,840

4,296

Jemtlands län.

Storsjöbyggden:

Brunflo ........................................

37,1

23,744

641

25

160

481

Marieby ........................................

8,9

2,739

307

25

76

231

Lockne ........................................

32,5

12,165

374

25

93

281

Näs...............................................

22,3

10,500

470

25

117

353

Hackas .......................................

23,2

30,421

1,311

25

328

983

Kvrkås ........................................

7 —

12,382

1,769

25

442

1,327

Rödön............................................

29,4

11,242

374

25

93

281

Näskott ........................................

12,4

6,546

527

25*

131

396

Aspås ............................................

15,7

20,754

1,321

25

430

891

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

93

Summa

mantal

Hemmans areal i

afrösningsjord och

impediment

(utan större vatten)

Deraf

Område

Summa för

socken

Medeltal för

mantal

Beräknade

impediment

Återstår till

skogsbörd

duglig mark

för mantal

j

Hektar

Hektar

Proc.

Hektar

Hektar

Ås ................................................

23,6

8,140

344

25

86

258

|Sunne............................................

31,2

8,759

280

25

70

210

Frösön ........................................

24,7

4,700

190

25

47

143

Hallen............................................

25,4

26,357

1,037

33

342

795

Marbv ............................................

8,9

9,850

1,106

25

276

830

Norderön ....................................

8,3

633

77

25

19

58

Oviken ........................................

39,5

60,306

1,526

33

502

1,024

228

Myssjö ........................................

24,5

7,434

303

25

75

Alsen ............................................

33,i

38,188

1,153

33

379

774

Mattmar........................................

15,4

12,375

800

30

264

536

Berg ............................................

27,4 5

75,598

2,754

30

826

1,928

Norra silurområdet:

Lit ...............................................

44,5

70,217

1,578

25

394

1,184

Häggenås ....................................

25,-

42,914

1,717

30

566

1,151

Föllinge ........................................

18,-

99,382

5,520

40

2,280

3,240

Laxsjö ........................................

5,—

42,502

8,118

40

3,247

1,180

4,871

Hammerdal ................................

31,6

113,014

3,576

33

2,396

Gåxsjö............................................

5,8

27,798

4,896

33

1,614

3,282

Ström............................................

23,1

231,416

10,020

35

3,507

6,513

Alanäs............................................

6,9

78,639

11,400

40

4,560

6,840

Kall................................................

20,7

130,236

6,291

50

3,145

3,146

Offerdal ........................................

48,6

116,688

2,400

4,293

33

792

1,608

Mörsil............................................

6,3

27,059

40

1,716

2,577

Indalselfvens nedre flod- område:

Ragunda........................................

19,7

82,295

4,177

25

1,044

3,133

Hellesjö ........................................

16,4

76,224

4,700

25

1,175

3,525

Fors...............................................

16,5

41,144

2,493

25

618

1,875

Skogsbyggden:

Stugun ........................................

9,9

69,043

7,006

25

1,751

5,255

Borgvattnet....................................

4,8

44,613

9,294

25

2,323

6,971

9+

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

Hemmans areal i

afrösningsjord och

impediment

(utan större vatten)

Deraf

Område

mantal

Summa för

socken

Medeltal för

mantal

Beräknade

impediment

Återstår till

skogsbörd

duglig mark

för mantal

Hektar

Hektar

Proc.

Hektar

Hektar

I Refsund |

22,6

Nvhem 1 ....................................

70,892

3,136

25

782

2.354

Bodsjö............................................

7,5

51.229

6,827

25

1.707

5,120

Sundsjö ........................................

16,2

46,000

2,840

25

710

2.130

; Bräcke ........................................

8,1

55,596

6,863

5,174

25

1,716

5.147

Håsjö............................................

7,3

37,716

25

1,293

3,881

Åsarne ........................................

5,3 5

16,612

3,122

25

780

2,342

Klöfsjö .....................................

9,2 r>

38,370

4,170

33

1.376

2,794

Rätan ............................................

12,-

66,289

5,526

30

1,822

3.704

Sveg ...........................................

23,3

143,664

6,165

30

2,033

4.132

Linsell .......................................

8,3

104,759

12,633

50

6,316

6,317

Elfros............................................

13,7

42,306

3.089

25

772

2,317

Lillherdal ....................................

20,2

230,236

11,400

50

5,700

5.700

Ytter-Hogdal ................................

24.1

107,309

4,470

25

1,117

3.353

Öfver-Hogdal ............................

7,-

21,490

3,070

25

767

2,303

Hede ............................................

14,3

153,079

10.704

35

3,746

6,958

Storsjö .......................................

5,5

66,069

12,000

40

4,800

7,200

Vemdalen ...................................

12,9

107,302

8,318

40

3,327

4,991

Tännäs ........................................

9,2

85.941

9.341

45

4,203

5.138

Hotagen........................................

6,-

74,895

12,482

50

6.241

6.241

1 Undersåker....................................

11,4

47.678

4.182

40

1,672

2.510

i Åre................................................

31,5

183.574

5.783

45

2,602

3,181

| Frostviken ....................................

10,3

184,431

17,510

50

8,755

8,755

Vesterbottens län.

Kustlandsbyggden.

Nordmaling ................................

08,9

119,543

2,030

25

507

1,523

Umeå ............................................

168.1

120.734

718

25

180

538

Vännäs ........................................

38,6

41.260

1,069

25

267

802

i Säfvar............................................

36,6

62,001

1,694

25

423

1,271

Bvgdeå ........................................

49,7

71.163

1.432

25

358

1.074

Burträsk (nedre delen)................

61.9

79.387

1,282

25

320

962

i Skellefteå ....................................

145,—

138,123

953

25

238

715

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

95

O rnråde

Summa

mantal

Hemmans areal i

afrösningsjord och

impediment

(utan större vatten)

Deraf

Summa för

socken

Medeltal för

mantal

Beräknade

impediment

Återstår til]

skogsbörd

duglig mark

för mantal

Hektar

Hektar

Proc.

Hektar

Hektar

Byske ............................................

50,—

89,047

1.781

25

445

1,336

Löfånger........................................

62,7

46,013

734

25

183

551

Nysätra ........................................

37,—

39,321

1.063

25

266

797

Skogsbyggden.

Bjurholm ....................................

26,4

97,032

3.675

33

1,212

2,463

Degerfors ....................................

50,3

197,593

3.928

25

982

2,946

Norsjö ........................................

36,7

127,250

3,467

25

866

2.601

Burträsk (öfre delen) ................

13,4

65,213

4.866

30

1,459

3,407

Jörn................................................

21,6

98.174

3,990

25

997

2,993

Lycksele 1

Örträsk |

101,3

297,567

3.090

33

1,020

2,070

Stensele ........................................

33.1

134,546

4.064

40

1.624

2,440

Sorsele ........................................

26,8

102,463

3.823

40

1,529

2.294

Åsele ............................................

66,6

218,980

3,300

33

1,089

2,211

Fredrika........................................

17,2

55,984

3,249

33

1,072

2,177

Vilhelmina....................................

57,1

294,100

5,150

50

2,575

2,575

Dorotea ........................................

36,7

148.784

4.054 ;

40

1.620

2.434

Mala ............................................

27,8

86,977

3,129 !

35

1,095

2,034

Norrbottens län.

Kustlandsbyggden.

Piteå (nedre delen) ....................:

118,3

102.134

863

25

225

638

Neder-Luleå ................................

100.—

93.857

938

30

281

857

Öfver-Luleå ................................

73,s

74.984

1.016

30

304

712

Råneå ............................................

110,—

135.619

1.233

25

308

925

Neder-Kalix .................................

80,—

137.164

1,714

25

428

1.286

Öfver-Kalix ................................

45,—

127.587

2.837

30

851

2,086

Karl Gustaf ...............................

21-

36,181

1.756

30

526

1.231

Neder-Torneå ............................

27.—

38.281

1.490

30

447

1.043

Hietaniemi....................................

24.—

66.648

2,776

30

S32

1.944 j

Öfver-Torneå ............................

30,—

90,260

3.008

40

1.203

1,805 .

96

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

Summa

mantal

Hemmans areal i

afrösningsjord och

impediment

(utan större vatten)

Deraf

Område

Summa för

socken

Medeltal för

mantal

Beräknade

impediment

Återstår till

skogsbörd ;

duglig mark

för mantal

Hektar

Hektar

Proc.

Hektar

Hektar i

Skogsbyggden.

j Piteå (öfre delen) ........................

! Elfsby............................................

Edefors ........................................

jjockmock ....................................

; Arvidsjaur ....................................

Arjepluog ....................................

i Gellivare........................................

j Korpilombolo................................

i Tärendö........................................

; Pajala \

j Muonionalusta j

44.6

45,3

52-

99,5

39,-

35,—

73,-

19, —

20, —

65.7

80.081

70,533

109.370

247,786

130,734

185,905

265.425

60,286

95,751

257,721

1,795

1,534

2,103

2,490

3,351

5,340

3,636

3,100

4,787

3,900

30

30

30

30

40

60

50

40

50

45

538

460

630

996

1,440

3.204

1,818

1,240

2,393

l,7oo

1,257

1.074

1.473

*) 1,494

*) 1.911

*) 2,136

*) 1,818

1,860

*) 2.394

*) 2,245

Anm. Med denna tabell kan jemföras den detaljerade utredning angående afvittringens förlopp

i Vesterbottens län, som återfinnes bland bilagorna till detta betänkande (Band 6 sid. 107). Denna utredning

belyser särskildt förhållandet mellan duglig mark och impediment. På det hela framgår af denna

utredning, att den för tabellens upprättande använda metoden lemnar ett i hufvudsak tillfredsställande

resultat. En liknande utredning är verkställd jemväl beträffande Norrbottens län. Komitén har emellertid

af utrymmesskäl afstått från att befordra densamma till trycket.

Af förestående tabell framgår oförtydbart, att beträffande de fem norrländska

länen, särskildt i skogsbyggden, hemmanen i stor utsträckning innehafva mera skog

än afvittringsförfattningarne anse nödigt såsom stöd för jordbruket.

Hvad Kopparbergs län angår, har ett slags afvittringsförfarande der skett i

sammanhang med storskiftena. Men de kamerala förhållandena i detta län äro i

'') Dessutom andel i sockenallmänning, utgörande omkring 450 hektar duglig skogsmark per mantal.

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

97

så många afseenden olika Norrlands, att komitén ansett nödigt att beträffande detta

län göra en särskild undersökning, afseende att få utrönt, i hvad mån hemmanen

tilläfventyrs äro försedda med mera skog än som kan anses nödigt såsom stöd för

jordbruket. Vid storskiftet hafva i allmänhet hemmanen erhållit skog under tre

särskilda benämningar: hemskog, fäbodskog och utskog. Af dessa är hemskogen

nödvändig för hemmanets behof af skogsprodukter. Fäbodsskogen lemnar erforderligt

sommarbete och skog till afsalu. Den lemnar dessutom tillfälle till nyodling för

bildande af nytt hemman. Utskogen deremot, ofta aflägset belägen, torde i allmänhet

vara af mindre direkt gagn och utan större olägenhet kunna umbäras.

För att få ett ungefärligt begrepp om utskogarnes areal i förhållande till hemskogarne

och fäbodsskogarne ''har komitén med ledning af de på generallandtmäterikontoret

befintliga storskifteshandlingar undersökt förhållandena beträffande en del

af de hufvudsakliga skogssocknarna, der sådana uppgifter utan allt för stora svårigheter

kunnat vinnas. Denna undersöknings resultat framgår af följande tabell:

Öfversigt af hemmansskogarne i vissa socknar af Kopparbergs län.

Socken

Hemskog

Hektar

Fäbodskog

Hektar

Utskog

Hektar

Impediment

Hektar

Utskogens

areal i procent

af hela skogs- arealen

Enviken ....................

14.510

9.821

2,477

4.289

9.4

Svärdsjö ...................

33,140

17.248

13,236

7,203

20,8

; B j ursås ....................

3,567

705

1.181

1.257

21,G

Ål ............................

3.924

3.252

1,767

787

19,8

Leksand ....................

23.954

39.449

26,778

10.302

29,7

Rättvik ....................

28,637

40,446

15,035

3,129

17,8

Gagnef ....................

11,016

12,692

4.722

- -

16.6

Mora ........................

17.887

75,364

34,804

19.933

27.9

Sollerön ....................

503

30.192

6.085

1.004

16.5

Venjan ...................

18.825

22,806

9,996

13.347

19,3

Orsa ........................

37.289

46.523

27.795

30.138

24,9

Elfdalen ....................

47.799

15,792

18.783

13.845

22,8

Särna ........................

42,385

5,948

10.864

40.251

18,3 1

Flöda ........................

8.140

13.430

3,159

- -

12,8

Nås ...........................

7,592

15,998

3.541

4.696

13.5

Äppelbo ....................

13,115

10.974

12.100

9.254

33.4

Malung ....................

72.575

26.615

30,778

39.880

23,3

Lima ........................

37.557

13.015

7.175

24,896

12,4

Transtrand................

27,514

17,583

2.287

22.046

4,8

* !3

98

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

Efter denna utredning angående omfattningen af de nordsvenska hemmanens

normala skogsinnehaf, öfvergår komitén till att undersöka, hvad af dessa skogsvidder

man såsom för bondeståndet umbärligt kan undantaga från ifrågavarande

förbud.

Då det gäller att afgöra, hvad som skall betraktas såsom för ett hemman

oumbärlig stödskog kan man, äfven om man vill stå på afvittringsförfattningarnes

grund, tydligen icke med fördel begagna sig af deras latituder för områdestilldelning.

För att undvika allt för stor omgång i tillämpningen synes man i stället

böra föreskrifva ett fixt belopp till skogsbörd duglig mark pr mantal. Detta belopp

bör emellertid väljas så, att det blir ett för normala förhållanden afsedt

genomsnittstal af afvittringsförfattningarnes latituder, dervid emellertid någon justering

bör ske med hänsyn till den större eller mindre skogsbördighet, som utmärker

vissa landsdelar, jemförda med andra. I öfverensstämmelse härmed har komitén

ansett följande siffror lämpliga för de norrländska länen:

1,500 hektar inom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker ofvan

odlingsgränsen, samt Frostvikens, Hotagens, Offerdals, Kalls, Åre, Undersåkers,

Storsjö, Tännäs, Hede, Vemdalens, Klöfsjö, Linsells och Lillherdals socknar i

Jemtlands län;

1,200 hektar inom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker nedom

odlingsgränsen samt inom Muonionalusta, Pajala, 1 ärendö och Korpilombolo socknar

i förstnämnda län; samt

1,000 hektar inom öfriga delar af de fem norrländska länen, i den mån desamma

icke, på sätt ofvan omförmälts, skulle vara från förbudet undantagna.

För den händelse hemmanen äro mycket små, komma de ifrågavarande

skogsarealerna att blifva otillräckliga. Komitén har derför tänkt sig, att stödskogens

areal för hemman, hvilka understiga V8 mantal skulle beräknas med en

fjerdedels förhöjning dock ej till mera än hvad på Vs mantal skulle belöpa.

Såsom framgår af tabellen sid. 89 kommer bestämmandet af stödskogens

areal på nu nämnda sätt att på åtskilliga trakter, särskildt i kustbvggden, föranleda

dertill, att icke någon öfverloppsskog kommer att förefinnas. I skogsbyggderna

deremot komma ännu ansenliga skogsområden att stå trävaruindustrien till buds.

Hvad slutligen angår Kopparbergs län, har komitén af skäl, som ofvan

antydts, ansett sig böra bestämma, att såsom stödskog skall beräknas hemskog

och fäbodskog, hvaremot utskogen skulle få fritt säljas äfven till bolag eller

förening.

Mot det förslag komitén sålunda framställt, skulle man tilläfventyrs vilja

anmärka, att det är inkonseqvent derutinnan, att då det anser viss skog nödig

såsom stödskog för ett hemman, det icke helt och hållet förbjuder denna skogs

skiljande från hemmanet utan allenast utestänger viss kategori eventuella köpare.

Komiténs system innebär nemligen icke något hinder för en hemmansegare att,

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

99

så långt bestämmelserna om hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring

medgifva, till annan enskild person öfverlåta sin skogsmark. Härtill må emellertid

genmälas, att man synes föga behöfva befara, att genom köpeaftal enskilde jordbrukare

emellan de särskilda hemmanen skulle komma att stympas på ett för deras

jordbruksframtid allt för menligt sätt, och det är då temligen onödigt att inskränka

aftalsfriheten.

Det första undantaget från det föreslagna förbudet för bolag eller förening

att förvärfva fast egendom torde alltså böra blifva det, att förbudet icke afser den

del af ett hemmans afrösningsjord, hvilken ej bör betraktas såsom stödskog eller

odlingsområde.

Men äfven andra undantag böra uppställas. Det finnes nemligen en hel del

fall, der jord kan användas till ojemförligt mycket större nytta än såsom beståndsdel

af ett jordbruk och der den jordvidd, som erfordras, är så obetydlig, att dess

afstående för jordbruket är föga kännbart. I sådant fall bör det vara bolag eller

förening fortfarande tillåtet att förvärfva jord. Komitén har alltså tänkt sig, att

under förbudet icke skulle inbegripas tomt, upplagsplats eller annat dylikt område

eller mark med tillhörande åbyggnad, då egendomens hufvudsakliga värde utgöres

af åbyggnaden, eller stenbrott, grustag, lertägt, torfmosse, vattenfall, fiske eller annan

dylik lägenhet.

Ett tredje undantag, som synes böra göras, är, att det tillätes bolag eller

förening att förvärfva fastighet från annan dylik samfällighet. I detta fall är

tydligen jordbruket och den jordbrukande befolkningen alldeles oberörda af affären,

och något behof af statens ingripande föreligger derför icke. Det skulle dessutom

sannolikt verka synnerligen oförmånligt på de industriella kreditförhållandena, om

man betoge bolagen rätten att sälja sina fastigheter till annat bolag.

Det fjerde undantaget komitén vill uppställa afser rätt för bolag eller förening

att inropa fastighet å exekutiv auktion, der sådant erfordras för skyddande

af någon bolagets eller föreningens fordran eller rättighet, hvarför egendomen på

grund af inteckning eller jemlikt 11 kap. 2 § jordabalken häftar. Detta är nödvändigt

för att förekomma de rättsförluster, som vid dylika auktioner eljest möjligen

skulle komma att drabba bolag eller föreningar. Utan ett sådant stadgande

skulle man sannolikt också motverka, det alltid eftersträfvansvärda önskemålet, att

så mycket som möjligt af bolagens jordbruksjord återsäljes till enskilde jordbrukare.

Bolagen skulle nemligen då icke våga sälja utan kontant betalning, hvilket naturligtvis

i afsevärd grad komme att hindra försäljningars åvägabringande. Emellertid

fordras särskilda åtgärder för att förekomma missbruk af denna rätt att inköpa å

exekutiv. auktion. Skulle bolagen utan vidare få köpa så mycken jord som helst

å dylik auktion, är det att befara, att de i tider, då de särskildt önskade förvärfva

jord, skulle söka åstadkomma en så riklig exekutiv fastighetsmarknad som möjligt.

Det är lätt att inse, att detta skulle gifva uppslaget till ett ekonomiskt under

-

Från förbudet

kan

undantagas:

a) umbärlig

afrösnings

jord.

b) tomt, upplagsplats

m.

in.

c) förvärf

från bolag

eller förening.

d) inrop å

exekutiv

auktion i

vissa fall.

IOO

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

Rätt för

Konungen

att medgifva

förvärf i

andra fall.

mineringsarbete med afseende på bondeståndet, som vore i hög grad betänkligt.

För att aflägsna möjligheten af sådana missbruk skulle man kunna förfara på olika

sätt. Man skulle kunna söka så bestämma de särskilda fall, då bolag eller förening

får å exekutiv auktion inköpa fastighet, att man egde trygghet för, att dylika köp

ej kunde förekomma annat än då sådant erfordrades för att skydda en rätt, som

bolag eller förening egt, innan förbudslagen trädde i kraft, eller undantagsvis såsom

köpeskillingsfordran sedermera förvärfvat. Men bestämmelser i denna riktning synas

komma att blifva temligen invecklade. Komitén har derför tänkt sig en annan

utväg, bestående deri, att bolag eller förening väl få inköpa fastighet å exekutiv

auktion, så snart de kunna visa, att sådant erfordras för att kunna skydda

någon fordran eller rättighet, hvarför egendomen på grund af inteckning eller

jemlikt 11 kap. 2 § jordabalken häftar, denna fordran eller rättighet må hafva

tillkommit när som helst, men att bolaget eller föreningen skulle ega skyldighet

att åter sälja egendomen inom så pass rymligt utmätt tid, att lämpligt försäljningsögonblick

kan afvaktas och bolaget eller föreningen får tillfälle att tillvarataga sina

intressen. Huru härvid närmare skall tillgå, kommer att utförligare behandlas i

specialmotiverna till den lag komitén här nedan framlägger.

De fyra undantag, för hvilka komitén här ofvan redogjort, uttömma emellertid

säkerligen icke alla de fall, då det skulle vara, äfven från allmänna synpunkter,

önskligt, att ett bolag eller en förening för ekonomisk verksamhet finge förvärfva

jord å landet i våra nordligaste provinser. Det låter sig dock svårligen göra att

i en lag på förhand uppräkna alla dylika fall. Man torde derför böra öfverlåta

åt Kungl. Maj:t en rätt att äfven i andra fall än de uppräknade på grund af särskilda

förhållanden bevilja bolag eller förening tillstånd att förvärfva fast egendom.

Med denna dispensrätt i bakgrunden äfventyrar man icke att genom en förbudslag

af ifrågavarande beskaffenhet kränka något verkligen samhällsnyttigt jordbesittningsintresse.

Slutligen bör märkas, att i vår lagstiftning redan finnas vissa inskränkande

bestämmelser om fastighetsförvärf med afseende på bank eller annan penningeinrättning.

För de bolag eller föreningar, hvilka drifva dylik rörelse, torde det

hvarken vara nödigt att införa nya bestämmelser eller lämpligt att låta andra stadganden

gälla än dem, som tillämpas beträffande motsvarande inrättningar och anstalter

i södra delarne af riket. Komitén har derför ansett, att dylika bolag eller

föreningar icke skulle vara underkastade det nu afsedda förbudet.

Likaledes torde man böra göra bolag eller föreningar, som drifva försäkringsrörelse,

oberoende af lagen.

I enlighet med sålunda angifna hufvudgrunder har komitén affattat följande

lagförslag:

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

ior

Förslag till

Lag

angående

förbud i vissa fall för bolag och förening för ekonomisk verksamhet

att förvärfva fast egendom.

Härigenom förordnas som följer:

1 §• .

Bolag eller förening för ekonomisk verksamhet må ej förvärfva fast egendom

på landet inom Nedan-Siljans, Ofvan-Siljans eller Vester-Dals fögderi eller En vikens

eller Svärdsjö socken i Kopparbergs län eller inom Ofvanåkers, Voxna, Los,

Färila, Ramsjö eller Hassela socken eller Hamra kapellag i Gefleborgs län eller

inom Vesternorrlands, Jemtlands, Vesterbottens och Norrbottens län, der ej sådant

fall föreligger, som i 2, 3, 5 eller 6 § sägs eller ock Konungen på grund af

särskilda förhållanden pröfvat skäligt att till förvärfvet lemna tillstånd.

2

Tomt, upplagsplats eller annat dylikt område eller mark med tillhörande

åbyggnad, då egendomens hufvudsakliga värde utgöres af åbyggnaden, eller stenbrott,

grustag, lertägt, torfmosse, vattenfall, fiske eller annan dylik lägenhet vare

bolag och förening för ekonomisk verksamhet utan hinder af hvad förut är stadgadt

berättigade att förvärfva.

102

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

3 §■

Bolag eller förening för ekonomisk verksamhet må ock förvärfva den del

af ett hemmans afrösningsjord, hvilken ej, enligt hvad nedan sägs, bör betraktas

såsom stödskog eller odlingsområde.

Till stödskog skall hänföras:

a) inom de norrländska länen så mycken till skogsbörd duglig och i förhållande

till inegorna beqvämt belägen mark, som på hemmanet belöper efter en

areal för helt mantal af:

1,500 hektar inom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker ofvan

odlingsgränsen samt Frostvikens, Hotagens, Offerdals, Kalls, Åre, Undersåkers, Storsjö,

Tännäs, Flede, Vemdalens, Klöfsjö, Linsells och Lillherdals socknar i Jemtlands län;

1,200 hektar inom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker nedom

odlingsgränsen samt inom Muonionalusta, Pajala, Tärendö och Korpilombolo socknar

i förstnämnda län; samt

1,000 hektar inom de öfriga delarne af Norrbottens, Vesterbottens och Jemtlands

län äfvensom inom Vesternorrlands län och de i 1 § omförmälda delar af

Gefleborgs län;

skolande då fråga är om hemman, hvars skattetal understiger 1/8 mantal,

den sålunda bestämda arealen höjas med en fjerdedel, dock ej till mera än

hvad på */8 mantal belöper;

b) inom de i 1 § nämnda delar af Kopparbergs län hvad vid verkställdt

storskifte betecknats såsom hemskog och fäbodskog.

Såsom odlingsområde skola anses till odling tjenliga myrmarker och andra

odlingslägenheter, hvilka i anseende till läge, omfattning och jordens beskaffenhet

egna sig för upptagande af sjelfständiga jordbruk eller lämpligen kunna sammanläggas

med förutvarande jordbruk.

4 §•

Fångeshandling afseende förvärf enligt 2 eller 3 § skall ingifvas till Konungens

befallningshafvande för pröfning af förvärfvets öfverensstämmelse med föreskrifterna

i nämnda paragrafer. Innan Konungens befallningshafvande förklarat fastigheten

vara af sådan beskaffenhet, att förvärfvet enligt nämnda föreskrifter må ega rum,

vare handlingen utan verkan.

Öfver Konungens befallningshafvandes beslut i fråga, hvarom ofvan förmäles,

må klagan föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

Närmare föreskrifter rörande den utredning, som må för ofvan nämnda pröfning

erfordras, meddelas af Konungen.

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

103

5 §•

Utan hinder af hvad i denna lag stadgats ege bolag eller förening för ekonomisk

verksamhet förvärfva fast egendom från annan dylik samfällighet, der denna

senare ej förvärfvat fastigheten enligt 6 § och ej heller drifver sådan rörelse, som

i 7 § omförmäles.

6 §■

Bolag eller förening för ekonomisk verksamhet må ock utan särskildt tillstånd

å exekutiv auktion inropa fastighet, der sådant erfordras för skyddande af

någon bolagets eller föreningens fordran eller rättighet, hvarför egendomen på

grund af inteckning eller jemlikt 11 kapitlet 2 § jordabalken häftar.

Sålunda inropad fastighet skall åter afyttras inom två år, efter det auktionen

vunnit laga kraft. Försittes denna tid, varde fastigheten genom Konungens befallningshafvandes

försorg försåld å auktion, dervid i tillämpliga delar skall gälla till

efterrättelse hvad om försäljning af utmätt fast egendom finnes stadgadt. Ej må

vid sådan ny auktion bolaget eller föreningen åter inropa fastigheten.

7 §•

Bolag eller förening, som drifver bank- eller annan penningrörelse eller försäkringsrörelse,

'' vare ej underkastad denna lags bestämmelser.

104

FÖKVÄRFSFÖRBUD.

Specialmotiv.

Efter den redogörelse för lagens uppgift och tillämplighetsområde, som lemnats

här ofvan i den allmänna motiveringen, torde ifråga om denna § allenast

behöfva tilläggas, att komitén ansett och genom ordalagens formulering velat

uttrycka, att det i §:n omförmälda tillstånd icke bör gifvas annat än då särskilda

förhållanden dertill föranleda. Tillstånd bör sålunda icke beviljas, der fastighetsförvärfvet

tydligen alser allenast eller väsentligen att skalfa mark för virkesfångst

åt sågverk, utan det bör kunna angifvas något tillämnadt användningssätt för

marken, som synes vigtigare än dess nyttjande i jordbruksändamål.

2 §•

Äfven beträffande denna § torde intet af vigt vara att tillägga till hvad i

de allmänna motiven anförts.

3 S

Denna

§ innefattar stadgandena om den del af ett hemmans (eller hemmansdels)

afrösningsjord, som, på sätt ofvan nämnts, icke skulle innefattas under det

ifrågasatta köpeförbudet.

Till hvad i det föregående anförts bör ifråga om denna § läggas följande

erinringar. Då §:n såsom undantag nämner allenast »den del af ett hemmans

afrösningsjord etc.», följer deraf, att bolag eller förening icke få förvärfva någon

del af den afrösningsjord, som tillhör en lägenhet. Det kan tilläfventyrs förefalla

föga behöfligt med hänsyn till lagens hufvudsakliga ändamål —- skydd för jordbruket

och den jordbrukande befolkningen — att ett bolag eller en förening sålunda skall

förbjudas att förvärfva en t. ex. uteslutande af skogsmark bestående lägenhet. Detta

är emellertid nödvändigt för att lagen skall blifva fullt effektiv. Tilläte man förvärf

i dylika fall, vore det synbarligen en lätt sak att delvis kringgå lagen derigenom,

att den enskilde hemmansegaren afskilde och sålde så mycket af skogsmarken,

som han kunde från hemmanet afsöndra, till en enskild person, hvarefter

denne vore oförhindrad att sälja skogslägenheten till bolag eller förening.

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

105

Man skulle vidare såsom en brist i systemet kunna anmärka, att den del af

ett visst hemmans, område, som får säljas till bolag eller förening, icke under alla

förhållanden är konstant. Om t. ex. ett hemman om 1/2 mantal i Vesternorrlands

län har ett skogsområde af 1000 hektar får deraf säljas till bolag 500 hektar. Egostyckar

emellertid egaren hemmanet samt bildar ett hemman bestående af inegorna

och 50 hektar skogsmark och ett hemman innehållande öfriga 950 hektar skog,

och får, såsom väl kan vara möjligt efter de metoder, på hvilka mantalsfördelningen

för närvarande i verkligheten sker, hvardera lotten halfva skatten eller 1/i mantal,

så kan visserligen från inegolotten ingen skogsförsäljning till bolag ega rum, ''men

från skogslotten får säljas 700 hektar, ty enligt lagens bestämmelser beräknas stödskogen

i Vesternorrlands län för 1/i mantal endast till 250 hektar. Komitén tror

emellertid, att om vid egostyckning mantalsfördelningen sker i något så när riktigt

förhållande till de olika hemmanslotternas verkliga värde, i de allra flesta fall skall

befinnas, det den utsträckning af rätten att till bolag afyttra skog, som genom

förfaranden af dylik art kan vinnas, blir så obetydlig, att den väl sällan kan förmå

en hemmansegare att enkom för ändamålet företaga en eljest obehöflig egostyckning,

af hvilken han skulle tillskyndas åtskillig kostnad samt hvarjehanda olägenhet. Ifrågavarande

invändning torde derför kunna lemnas utan afseende.

Vid stödskogens beräkning skall man taga hänsyn icke till det kamerala utan

till det faktiska hemmanets skogsbehof. Har således från ett hemman förut afsöndrats

en skogslägenhet *) skall icke denna räknas med i stödskogen vid en eventuel

skogsförsäljning till bolag utan för hemmansdelen måste vid försäljningen undantagas

full stödskog enligt mantalets storlek.

Äfvenledes bör hemmans andel i allmänning icke räknas med i stödskogen,

utan bör den efter hemmanets mantal belöpande stödskogen vid försäljning undantagas

från hemmanet omedelbart tilldelad skogsareal.

Då det med afseende på stödskog är af vigt, icke allenast hvilken omfattning

den eger, utan äfven att den verkligen är för sitt ändamål användbar samt har ett

fördelaktigt läge, har komitén föreslagit, att stödskogen alltid skall utgöras af till

skogsbörd duglig och i förhållande till inegorna beqvämt belägen mark.

4 S

Det

är tydligt, att det vid granskning af en fångeshandling ej utan särskild

utredning kan afgöras, huruvida densamma afser en fastighet af sådan beskaffenhet,

som enligt bestämmelserna i 2 och 3 §§ må af bolag och förening förvärfvas,

eller om detta icke är förhållandet. Den pröfning, som i detta hänseende erfordras,

lärer icke kunna uppdragas åt lagfartsdomstolen utan böra tillkomma

*) Att en sådan anses fortfarande tillhöra det kamerala hemmanet, framgår t. ex. af bestämmelserna

om ordafsöndring, hvilka i »hemmanets ego välde» tydligen inräkna äfven afsöndrade lägenheter.

* 14

io6

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

Konungens befallningshafvande, som är i tillfälle att genom införskaffande af nödig

utredning kunna bilda sig en pålitlig uppfattning af förhållandena. Komitén har

derför föreslagit, att en fångeshandling, afseende ifrågavarande slag af fastighet skall

ingifvas till Konungens befallningshafvande för dylik pröfning och att handlingen

är utan verkan, till dess nämnda myndighet förklarat fastigheten vara af sådan

beskaffenhet, att förvärfvet enligt nämnda paragrafer må ega rum. Då laga fång

sålunda icke föreligger, förr än denna förklaring egt rum, är det sjelfklart, att

ansökning om lagfart å fångeshandling af ifrågavarande beskaffenhet icke må upptagas,

innan bevis kan företes, att Konungens befallningshafvande i berörda hänseende

godkänt förvärfvet. Att Konungens befallningshafvandes beslut i förevarande

fråga skall kunna öfverklagas i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är

stadgad, har för fullständighetens skull i paragrafen tydligt utsagts.

Hvad åter angår beskaffenheten af den utredning, som erfordras för frågans

profvande och det sätt, på hvilket Konungens befallningshafvande skall införskaffa

densamma, har komitén ansett lämpligast föreslå, att närmare föreskrifter skola

meddelas af Konungen. Frågan om t. ex. ett skogsområde enligt 3 § får säljas

eller ej fordrar en landtmäteriteknisk undersökning och det torde helst böra uppdragas

åt Kungl. landtmäteristyrelsen att i detta afseende afgifva förslag till nödiga

föreskrifter. Så mycket lärer emellertid vara tydligt, att Konungens befallningshafvande

måste berättigas att på det ena eller andra sättet anlita sakkunnigt biträde

samt att kostnaden härför bör drabba sökanden, d. v. s. det bolag eller den förening,

som önskar få förvärfva ifrågakomna fastighet.

Uppenbart är, att en i nu berörda afseende erforderlig utredning ej vid dess

utförande bör mota några egentliga svårigheter eller blifva till kostnaden betungande.

I de allra flesta fall finnas laga skiftes- eller åtminstone afvittringskartor och beskrifningar

tillgängliga, hvadan någon ny kartläggning icke erfordras. Och för den

komplettering af kartan och beskrifningen, som tilläfventyrs kan finnas erforderlig,

äfvensom för markens besigtning och för upprättandet af instrumentet, torde förrättningsarfvodet

icke blifva af något betydande belopp. Sällan lärer väl ock något

skogsköp numera förekomma utan att köparen låtit sakkunnig person undersöka

skogens beskaffenhet och värde. Ifrågavarande formaliteter torde derför icke i afsevärd

mån kunna försvåra försäljning.

5 §•

Anledningen till att komitén velat medgifva rätt för bolag eller förening att

förvärfva fast egendom från annan dylik samfällighet är i det föregående omförmäld.

Här torde deremot några ord böra nämnas om orsaken till de båda undantag

från undantaget, som i paragrafen innebäras.

Om man låter bolag eller förening med den frihet, som i det föregående

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

IO?

nämnts, på exekutiv > auktion inropa fastighet och sedan väl tvingar bolaget eller

föreningen att åter sälja fastigheten, men medger, att detta får ske till annat bolag

eller annan förening med den verkan, att köparen blir definitiv egare till fastigheten,

så skulle med lätthet på en sådan omväg ett stort antal bondehemman kunna

öfverföras i bolagens besittning.

Och läte man bolag eller förening, som drefve bank- eller annan penningerörelse

eller försäkringsrörelse, fritt sälja fastigheter till industriella bolag och föreningar,

kunde tydligen förstnämnda bolag eller föreningar med den vidsträcktare

rätt till fastighetsköp, som tillkommer <lem derigenom, att de äro undantagna från

förevarande lags tillämpning, lätteligen blifva användbara såsom mellanhänder vid

trävaruindustriens sträfvanden att komma i besittning af enskilde jordbrukares skogar.

6 $. .

Denna § behandlar det fjerde af de ofvan angifna undantagen från ifrågavarande

köpeförbud eller rätten för bolag och förening att på exekutiv auktion

inropa fastighet. Denna rätt är gjord beroende af att sådant erfordras för skyddande

af någon bolagets eller föreningens fordran eller rättighet, hvarför egendomen

på grund af inteckning eller jemlikt 11 kap. 2 § jordabalken häftar.

Om sålunda vid en auktion en annan spekulant redan bjudit ett belopp, som

täcker bolagets eller föreningens fordran, eller afgifvit tillräckligt högt bud å fastigheten

med förbehåll om beståndet af den rättighet bolaget eller föreningen behöfver

bevaka, då får bolaget eller föreningen icke bjuda vidare. Sedan bolag eller förening

sålunda inropat fastighet bör bolaget eller föreningen, innan den tvingas att

åter sälja fastigheten, hafva någon tid på sig för att vidtaga de åtgärder, som

fordras för att skydda bolaget eller föreningen mot förlust. Komitén har i detta

afseende föreslagit två år. Under denna tid bör bolaget eller föreningen kunna

finna ett gynnsamt tillfälle att sälja fastigheten på sådana villkor, att säljaren skyddas

mot förlust och eventuella afverknings- eller andra rättigheter få qvarstå.

I regel torde man icke behöfva befara, att icke bolagen och föreningarne

skola ställa sig denna försäljningsskyldighet till efterrättelse, men det är naturligen

i alla händelser nödigt att stadga något äfventyr, för den händelse nämnde tid försittes,

utan att försäljning egt rum. Den enklaste utvägen dervid torde vara, att

i öfverensstämmelse med en procedur, som enligt Lov om Norsk Statsborgerret

den 21 april 1888 användes i Norge ifråga om vissa obehöriga fastighetsförvärf,

låta Konungens befallningshafvande föranstalta om fastighetens försäljning å auktion.

För att kunna fullgöra detta åliggande bör Konungens befallningshafvande föra

anteckningar rörande alla de fall, då bolag eller förening inropat fastighet å exekutiv

auktion, samt på ett fortgående sätt kontrollera, att dessa fastigheter åter försålts

inom två år från det auktionen vunnit laga kraft samt, der så, efter vederbörandes

io8

FÖRVÄRFSFÖRBUD.

hörande, befinnes ej vara förhållandet, sjelf utlysa auktion .å fastigheten. Härvid

har komitén föreslagit, att i tillämpliga delar skall gälla till efterrättelse hvad om

försäljning af utmätt fast egendom finnes stadgadt. Konungens befallningshafvandes

beslut om egendomens försäljning medför alltså samma verkan, som om fastigheten

blifvit utmätt och den procedur, som derefter skall iakttagas, blir den vanliga enligt

utsökningslagen, dervid man dock på fastighetens egare får tillämpa hvad denna

lag föreskrifver ifråga om gäldenären. Hvad utsökningslagen stadgar rörande skyldighet

för borgenären att förskottera viss kostnad förfaller naturligen, då i detta fall

försäljningen icke sker på begäran af någcm borgenär. I öfrigt lärer det, så vidt

komitén kunnat finna, icke möta några egentliga svårigheter att på förevarande art

af tvångsförsäljning anpassa utsökningslagens föreskrifter.

Af lätt insedda skäl har i förevarande paragraf föreskrifvits jemväl, att vid

auktion af ifrågavarande beskaffenhet det bolag eller den förening, som egendomen

skall frånhändas, icke får för egen räkning åter inropa fastigheten.

7 §•

Anledningen till denna §:s stadgande är angifven i det föregående.

Komitén anser sig till sist böra anmärka, att det är af största vigt att den

nu ifrågasatta lagen så skyndsamt som möjligt antages och utfärdas så att trävaruindustriens

fastighetsförvärf icke måtte få fortgå i samma omfattning som hittills.

Åt denna uppfattning har komitén gifvit uttryck redan i sin underdåniga skrifvelse

af den 28 november 1901 rörande provisoriskt förbud mot dylika förvärf i vissa

fall och komitén har under gången af sina arbeten alltmera styrkts i sin åsigt att

härvidlag ett snabbt ingripande är af nöden.

FÖRBÄTTRAD EGOSTYCKNING.

IO9

2. Förbättrade grunder lör egostyckning.

Genom föregående lagförslag har komitén sökt åstadkomma, att den norrländska

allmogen bibehålies vid den jord, som för närvarande är i dess besittning

och anses för dess jordbruk nödvändig.

Det följer nu i ordningen att tillse, huruledes den jordbruksjord, som under

trävaruhandteringens • utveckling kommit att frångå nämnda folkklass, skall kunna

till densamma återbördas.

Såsom ofvan nämnts, trodde man någon tid, att detta skulle ske af sig sjelft,

allenast man genom egostyckningsinstitutet möjliggjorde att på ett beqvämt sätt

från skogshemmanen afskilja jordbruksjorden, hvilken förmenades för trävaruindustrien

»snarare vara en börda än en nyttig besittning. Erfarenheten har visat, att på detta

sätt nog en del jord återgått till bondeståndet, men också att deraf skett föga gagn

på grund af det från jordbrukets synpunkt mindre tillfredsställande sätt, hvarpå

dessa egostyckningar egt rum.

För den jordbrukaride befolkningens framtid är det tydligen en angelägenhet

af största vigt, att de särskilda besittningarna och brukningsdelarne äro så sammansatta,

att ett framgångsrikt jordbruk derå verkligen kan drifvas, samt att sålunda

hvarje brukare har tillgång till alla de slag och den myckenhet af egor, hvilka

erfordras för en ordnad landthushållning. Det är i detta afseende, som man trott

sig finna, att egostyckningsinstitutet verkat i hög grad skadligt. Innan komitén

öfvergår till en undersökning, huru härmed sig förhåller, torde det för frågans

belysning vara af intresse att lemna en kort öfversigt öfver den svenska jordstyckningslagstiftningens

historia, särskildt i hvad denna rör skattegodsen.

De båda äldre former för delning mellan olika egare af en hemmandels område,

hvilka förekomma i vår lagstiftning, äro som bekant hemmansklyfning och

jordafsöndring. Vid hemmansklyfning uppdelas hemmanet alltid efter bråkdelar af

skattetalet, så att de särskilda delarna tilläggas hvad af de olika egoslagen på dem

belöper i förhållande till den aritmetiska andel de utgöra af hela hemmanet.

Karakteristiskt för hemmansklyfning är sålunda, att de särskilda delarnes egor alltid

komma att uppvisa i hufvudsak samma blandning af åker, äng och utmark som

det ursprungliga hemmanet och att det gamla hemmanets mantal blir uppdeladt

mellan de nybildade hemmansdelarne.

Den svenska

jordstyckningslagstiftningens

historia.

no

FÖRBÄTTRAD EGOSTYCKNING.

Jordafsöndring åter består deri, att man af ett hemmans mark till annan

upplåter ett visst bestämdt område. Den afsöndrade delen anses då icke bilda

något nytt hemman utan betraktas endast såsom en lägenhet, i kameralt afseende

lydande under den återstående delen, som bibehåller stamhemmanets skattetal oförminskadt.

Af hvad nu anförts följer, att en afsöndrad lägenhet icke behöfver bestå

af olika egoslag.

Redan tidigt framträder i vår lagstiftning en sträfvan att bibehålla skattegodsen

oförminskade och i olika författningar från 15 :e och i6:e seklen förekomma

förbud mot skattegodsens delning. Denna omsorg var väl närmast föranledd

af fruktan, att genom hemmanens försvagande åbon skulle få svårare att utgöra de

jorden åhvilande skatter och besvär, men grundade sig naturligtvis ytterst på insigten

om en viss besuttenhets nödvändighet för jordbrukets ekonomi. I samma

mån, som jordbruket utvecklades, fann man emellertid, att i vissa fall hemmanen

numera kunde tåla delning, och att hemmansklyfning kunde tillåtas och för staten

medföra fördelen af ett ökadt antal skattedragande. Genom Kungl. resolutionen

den 17 februari 1652 stadgades sålunda, att, der hemmanet var så godt, att flera

kunde derpå berga sig, och kronans inkomster i framtiden derigenom förbättras,

Kungl. Maj:t kunde väl lida, att i sådant fall hvar njöte sin del; dock skulle,

innan tillstånd härtill gafs, förhållandet af nämnden undersökas och'' pröfvas.

I Plakatet af den 10 juni 1684 utbyttes principen om pröfning i hvarje

särskildt fall, huruvida hemmanet tålde delning, mot en generell regel i lagen, i

det klyfning medgafs intill fjerdedelar af ett skattehemman.

Under 1700-talet påverkades den hithörande lagstiftningen af begäret att

öka landets befolkning, hvartill man såg ett medel i jordens styckning till mindre

brukningsdelar. En den 2 6 mars 1718 utfärdad författning, som tillät obegränsad

hemmansklyfning, blef visserligen efter några år upphäfd, men Kungl. förordningen

den 30 juni 1747 medgaf, att hemman skulle få klyfvas i sex, åtta eller mindre

delar allt efter som hemmanet i föreskrifven ordning pröfvades kunna tåla. Härvid

förblef till dess Kungl. förordningen den 19 december 1827 föreskref, att hemman

finge klyfvas till hvad hemmantal som helst, allenast en åbo å den utklufna delen

vore besutten i enlighet med de närmare föreskrifter angående besutenhet, som

författningen innehöll. Kungl. förordningen den 13 juli 1853 införde vissa skärpta

bestämmelser angående sättet för pröfningen af besuttenhetsfrågan, men denna förordning

upphäfdes genom Kungl. kungörelsen den 12 november 1858. I Kungl.

förordningen den 6 augusti 1864 bibehölls besuttenhetsbegreppet såsom normerande

ifråga om gränsen för hemmansklyfningen, men i Kungl. förordningen angående

hemmansklyfning och jordafsöndring den 6 augusti 1881 bortföll denna begränsning,

och hemmansklyfning tilläts till hvad hemmantal som helst. Denna nya

grundsats, som innebär en fullständig systemförändring och åtminstone i teorien

FÖRBÄTTRAD EGOSTYCKNING.

III

afstår från all omtanke med afseende på jordbruksdugligheten hos de hemman staten

låter uppkomma, föranleddes af en underdånig skrifvelse af 1879 års riksdag. I

anledning af två särskilda motioner, hvilka dock afstyrkts af lagutskottet, hemställde

Riksdagen bland annat, att hvad som vore stadgadt angående besuttenhet såsom

villkor för hemmans klyfvande skulle upphöra att vara gällande. För denna hemställan

anfördes två skäl. Dels åberopades vigten för ett land deraf, att ett större

antal af dess innebyggare utgöres af jordegare, dels och hufvudsakligen betonades,

hurusom de i sammanhang med besuttenhetsprincipen stadgade föreskrifterna om

rättighet att lösa s. k. obesutten del gjorde en lagligen förvärfvad eganderätt till

obesuttenhet i viss mån illusorisk, hvilket särskildt i Kopparbergs län, der gällande

undantagsbestämmelser, afsedda att motverka jordens ytterligare styckning och

åstadkomma sammanläggning af obesuttenheter, dittills icke varit för ändamålet

verksamma, för många tusen jordegare i länet gjorde tillvaron''otrygg. 1881 års

bestämmelser i förevarande afseende qvarstå oförändrade jemväl i Lagen den 27

juni 1896 angående hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring.

Någon olägenhet af friheten att obegränsadt dela hemman genom klyfning

har veterligen icke försports. Men det torde likväl vara förhastadt, att deraf draga

den slutsatsen, att man ostraffadt kan tillåta jorddelning i hvad form och till hvilken

utsträckning som helst. Att inga särskilda olägenheter ännu kunnat iakttagas, kan

nemligen mer än väl hafva sin orsak deri, att man på grund af de formaliteter,

som äro förenade med hemmansklyfning, och nödvändigheten af att låta hvarje

utklufvet hemman få del i alla egoslag, icke i allmänhet funnit det fördelaktigt att

begära klyfning af alltför obetydliga hemmansdelar eller öfver hufvud afsevärdt vidsträcktare

än att besuttenhetsprincipen, ehuru i lagen afskaffad, likväl fortfarande

blifvit i det väsentliga iakttagen.

Ofvergår man härefter till en öfversigt af jordafsöndringens historia finner

man det från äldre tider gällande förbudet mot skattskyldig jords minskande genom

afsöndringar qvarstående ännu i 1734 års lag (J. B. 4 kap. 9 §). Under senare

hälften af 1700-talet blef emellertid genom särskilda författningar anläggandet af

torp tillåtet, och enskiftesförfattningarne från 1800-talets början stadgade i afsigt

att befordra enskiftets utbredande, att egare af enskiftade hemman af sin ouppodlade

jord fick upplåta till och med tiondedelen af hela sin egolott till främmande

personer att bebygga, uppodla och med full eganderätt besitta, dock med villkor

att ingen lägenhet gjordes mindre än fyra tunnland, och att å den lades en

årlig afgäld.

Genom ofvannämnda 1827 års förordning tilläts jordafsöndring äfven på

andra hemman än enskiftade. Minimum för afsöndringarne ökades dock för Norrland

till sex tunnland, hvaremot för hemman beläget inom en mil från stad eller köping

minimum för jordafsöndringar på viss tid nedsattes till ett hälft tunnland. Industriella

anläggningar jemte nödigt utmål af jord till dem kunde från hemman af

-

112

FÖRBÄTTRAD EGOSTYCKNING.

söndras, äfven om ntmålets storlek ,ej uppgick till.det i öfrigt bestämda minimum.

Uttryckligen förbjöds att afsöndra odalåker eller äng.

Den i det föregående omförmälda 1853 års förordning innefattade äfven

i fråga om jordafsöndring skärpta bestämmelser och förbjöd afsöndring af jord för

alltid under full eganderätt, derest ej den afsöndrade delen antingen i och för

sig eller genom sammanläggning med angränsande lika beskaffad, redan befintlig

lägenhet medförde besuttenhet. Dock medgafs afsöndring för industriella anläggningar.

Kungl. kungörelsen 1858 återinförde emellertid 1827 års bestämmelser,

dock att minimum för de för alltid afsöndrade lägenheterna sattes till hälften af

hvad i 1827 års förordning bestämts och att minimum för å viss tid eller lifstid

upplåtna lägenheter, oberoende af lägenhetens afstånd från stad, skulle blifva ett hälft

tunnland, hvarjemte förbudet mot afsöndring af odalåker eller äng så tillvida mildrades,

att dylik afsöndring tilläts, derest till hemmanet endast lydde odalegor eller

lägenheten läge afskild ifrån hemmanets öfriga odalegor och befunnes i öfrigt vara

till afsöndring tjenlig.

Uti 1864 års förordning bibehölls grundsatsen, att från skattehemman ej

finge afsöndras mer än till och med en tiondel af egovidden, men deremot upptogos

icke vidare föreskrifterna om visst minimum för afsöndringarnes storlek eller

förbudet att från hemman afsöndra odalåker eller äng.

1881 års författning utsträckte afsöndringsrätten till högst en femtedel af

egovidden; och på denna ståndpunkt qvarstår lagstiftningen i den nu gällande 1896

års lag, men röster hafva icke saknats, som förordat borttagandet af sagda maximum

och afsöndringsrättens fullständiga frihet. Särskildt är förslag härom väckt i det

betänkande, som afgifvits af den 1899 tillsatta s. k. egnahemskomitén.

Af den nu lemnade redogörelsen framgår, att man visserligen i lagstiftningen

om hemmansklyfning och jordafsöndring framgått i riktning mot allt större frihet,

men att densamma likväl fortfarande är sådan, att i regel hemmanens söndersplittring

på ett för jordbruket allt för ogynnsamt sätt kan anses förekommen.

Mot bakgrunden af denna ur århundradens erfarenhet framvuxna lagstiftning,

som utan att verka öfverhöfvan hämmande på rörelsefriheten, likväl utöfvar en helsosam

omsorg om framtiden, bör man betrakta innebörden af det nyinförda egostyckningsinstitutet.

Såsom nämndt föreslogs införandet af denna nya form för jorddelning af den

1891 tillsatta s. k. jordbrukslägenhetskomitén, hvilken hade till uppgift att utreda,

huru tillfälle kunde beredas obemedlade och mindre bemedlade att på lämpliga

villkor bilda egna jordbruk, hufvudsakligen å inom landet ännu befintliga stora

odlingsbara utmarker. Komitén fann nemligen, att gällande bestämmelser om

hemmansklyfning och jordafsöndring icke tillfullo motsvarade de anspråk, som med

fog kunde uppställas på ett enkelt, snabbt och för de mindre bemedlade lätt tillgängligt

jordstyckningsförfarande. De ganska betydliga omkostnader, den ovisshet

FÖRBÄTTRAD EGOST YCKNING.

113

om läge och omfång af den enskilde delegarens blifvande jordlott, som med hemmansklyfning

vore förknippade, liksom de villkor och inskränkningar, hvarunder en

afsöndring måste försiggå, föreföllo komitén såsom i många fall hinderliga för främjandet

af det af komitén åsyftade målet. Komitén fann derför ett nytt förfaringssätt

benämdt egostyckning böra tillåtas. Detta skulle bestå deri, att egare, som ville

dela ett hemman i två eller flera lotter, sjelf bestämde delarnes läge och gränser,

hvarefter enligt särskild procedur hemmanets mantal mellan de olika lotterna fördelades.

Såsom ett särskildt skäl för egostyckningsinstitutets antagande framhölls,

såsom i det föregående omförmälts, den betydelse detsamma skulle erhålla i de

norrländska skogsbyggderna genom den möjlighet, som derigenom öppnades, att

skilja hemmanens jordbruksjord från deras skogsmark.

Komitén yttrade nemligen: »En särskild betydelse torde egostyckningen derjemte

kunna erhålla för de norrländska skogsbyggderna genom det tillfälle, som

densamma erbjuder att kunna dela skatten å ett hemman mellan den för jordbruk

lämpliga arealen jemte ett mindre skogsområde å ena sidan och den hufvudsakliga

skogsmarken å den andra. Härigenom- skulle hemmansegaren efter skogens försäljning

kunna qvarsitta med eganderätt å gården, medan han deremot nu allt för

ofta förvandlas till arrendator eller torpare under skogsegaren, och den sjelfegande

jordbrukande befolkningen i många skogssocknar sålunda allt mer och mer förminskas.

»

Sedan det sålunda föreslagna institutet genom 1896 års lag införts i vårt

rättssystem, är det alltså möjligt att, med endast några af allmänt intresse förestafvade,

knappt nämnvärda inskränkningar, fritt uppdela ett hemman i flera lotter

alldeles oberoende af egornas naturbeskaffenhet och de särskilda lotternas framtida

användbarhet i produktionens tjenst. Att denna nya grundsats mött så jemförelsevis

litet motstånd, torde till stor del bero derpå, att man i de förut gällande inskränkningarne

på jordstyckningsrättens område endast sett yttringar af en statsfinansiell

omsorg om fastigheternas bibehållande vid oförminskad skatteförmåga, en omsorg,

som man ansåge temligen onödig, sedan de flesta jorden åhvilande skatter och

besvär upphört att utgå, och dessutom i hög grad illusorisk, sedan man tillåtit hemmansklyfning

till huru små mantal som helst. Härvid fäste man emellertid icke

nog uppmärksamhet vid, att de statsfinansiella försigtighetsmåtten, äfven i deras

småningom reducerade omfattning, också medelbart haft stor betydelse ifråga om

bibehållandet åt det stora flertalet af landets jordbruksfastigheter af en från jordbrukssynpunkt

lämplig sammansättning.

Hädanefter måste man alltså räkna med möjligheten af att äfven i större omfattning

de af ålder befintliga hemmanen kunna komma att uppdelas i mindre lotter,

som icke kunna utgöra lämpliga besittningar för ett jordbrukande bondestånd.

Emellertid kan Jet vid första betraktandet förefalla, som om faran i detta afseende

icke vore synnerligen stor. För att en faktisk delning af ett hemman genom ego

-

FÖRBÄTTRÄD EGOSTYCKNING.

Allmänt om

döme om

egostyckningsinstitutet.

114

styckning skall komma till stånd är det nemligen nödigt, icke blott att en egostyckningsförrättning

eger rum, utan äfven att de genom egostyckningen bildade

särskilda hemmansdelarne komma i olika egares händer. Detta skulle man åter

vilja förmena i allmänhet icke kunna inträffa, derest hemmansdelarne bildats utan

hänsyn till deras framtida duglighet såsom sjelfständiga jordbruk och icke heller

eljest motsvara något verkligt förefintligt behof. Men i detta fall har såsom på

så månget annat rättsområde visat sig, att aftalsfriheten i de fall, der- aftalet eger

rum emellan parter af väsentligen olika affärsskicklighet och ekonomisk situation, icke

utgör garanti för att förhållandena skola utveckla sig i den för det allmänna mest

önskvärda riktning. Att så är förhållandet med afseende på tillämpningen af egostyckningsförfarandet,

särskildt i vissa delar af Norrland, torde redan nu ligga i

öppen dag.

För att erhålla kännedom om de erfarenheter man i Norrland hittills vunnit

rörande egostyckninginstitutets verkningar har komitén, bland annat, dels gjort detta

ämne till föremål för en af de förut omförmälda, till besvarande utställda frågorna

(n:o 32 Band 5 sid. 571), dels från vederbörande förste landtmätare infordrat

åtskilliga statistiska uppgifter rörande hittills verkställda egostyckningar.

Af det material för frågans bedömande, som komitén sålunda erhållit, framgår

i hufvudsak följande.

Med temligen stor enhällighet synes man till en början anse, att egostyckning

nog skulle vara till nytta, derest densamma utfördes å de stora trävarubolagens

och öfriga sågverksegares talrika hemman samt dervid tillginge så, att egarne från

den egentliga skogsmarken afstyckade och till enskilde jordbrukare försålde hemmanens

inegor med tillräckligt utrymme i skogs- och utmark, så att jordbrukslotten

erhölle tillgång ej mindre till nödiga skogsprodukter än äfven till erforderligt

bete och lämpliga odlingslägenheter. Man anser, att den klass af jordbrukare, som

derigenom skulle bildas, komme att erhålla mycket större sjelfständighet och utgöra

ett betydligt värderikare socialt element än den nuvarande i hög grad beroende

arrendatorsklassen.

Emellertid är man nästan lika allmänt ense om, att en omfattande egostyckning

efter dylika grundsatser näppeligen är att förvänta. Visserligen synas trävarubolagen

på många platser vara villiga att genom egostyckning afhända sig den för

bolagen ofta mera besvärliga än inkomstbringande inegojorden, men deremot framträder

hos dem en afgjord och lätt förklarlig obenägenhet mot att låta ens för

husbehofvet erforderlig skogsmark medfölja. Att emellertid ett jordbruk utan husbehofsskog

på de flesta orter inom Norrland knappast kan annat än i särskildt

gynnsamma undantagsfall upprätthållas, derom finnes snart sagdt icke mer än en

mening. De menliga följder, som i detta afseende kunna väntas af egostyckningsförfarandet,

erkännas mer eller mindre direkt äfven i ett stort antal af de yttranden,

som från trävarubolag och enskilde sågverksegare blifvit komitén tillsända. En

FÖRBÄTTRAD EGOSTYCKNING. Ilj

särskildt belysande illustration till skogsmarkens betydelse för jordbruket erbjuda

de erfarenheter, som uppgifvits hafva vunnits på viss trakt i Norge enligt det

från aktiebolaget Mölnbacka—Trysil inkomna svaret å frågan 32 (Band 5 sid. 634).

Då omöjligheten af jordbruk utan husbehofsskog är så allmänt insedd i Norrland,