SOU 1906:6

UNDERDÅNIGA UTLÅTANDEN

I ANLEDNING AF

DEN S. K NORRLANDSKOMMITTÉNS

DEN 27 OKTOBER 1904 AFGIFNA BETÄNKANDE

*

STOCKHOLM 1905

ISAAC MARCUS BOK TR YC KETil AK TIEB O L A G

REGISTER.

I. Kungl. Maj ds befallningshafvande i Stockholms län..... f

Skogsbeskattningen..............

Flottningsstadgan................'' <3

II. Kungl. Majds befallningshafvande i TJppsala lön...... 3

Skogsbeskattningen..............

Flottningsstadgan.................

III. Kungl. Majds befallningshafvande i Södermanlands lön ... 4

Skogsbeskattningen...............

Flottningsstadgan................. ’’

IT—Y. Kungl. Majds befallningshafvande i Östergötlands län .... 5

Skogsbeskattningen......

Flottningsstadgan g

TI—VII. Kungl. Maj ds befallningshafvande i Jönköpings län .... 8

Skogsbeskattningen ............

Flottningsstadgan.................12

VIII—IX. Kungl. Majds befallningshafvande i Kronobergs län .... 14

Skogsbeskattningen.........

Flottningsstadgan................’ jg

X. Kungl. Majds befallningshafvande i Kalmar län

Skogsbeskattningen..........

Flottningsstadgan...........

XI. Kungl. Maj ds befallningshafvande i Gottlands län

Skogsbeskattningen..........

Flottningsstadgan...........

17

18

19

XII. Kungl. Majds befallningshafvande i Blekinge län......20

Skogsbeskattningen.............

Flottningsstadgan .................21

XIII—XIV. Kungl. Majds befallningshafvande i Kristianstads län . . 23

Skogsbeskattningen . ..............

Flottningsstadgan................. 25

IV

Sid.

XV. Kungl. Majds befallningshafvande i Malmöhus län.....26

Skogsbeskattningen................ »

Flottningsstadgan.................. 27

XVI. Kungl. Maj.ds befallningshafvande i Hallands län......28

Skogsbeskattningen................ »i

Flottningsstadgan.................32

XVII—XVIII. Kungl. Maj.ds befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län 34

Skogsbeskattningen................ „

Flottningsstadgan .................35

XIX. Kungl. Maj ds befallningshafvande i Älfsborgs län......37

Skogsbeskattningen................ »

Flottningsstadgan................. »

XX—XXI. Kungl. Majds befallningshafvande i Skaraborgs län .... 38

Skogsbeskattningen................ »

Flottningsstadgan .................39

XXII. Kungl. Majds befallningshafvande i Värmlands län ..... 40

Skogsbeskattningen . »

Flottningsstadgan.................. 41

XXIII. Kungl. Majds befallningshafvande i Örebro län.......44

Skogsbeskattningen . »

Flottningsstadgan.................. 45

XXIV—XXV. Kungl, Majds befallningshafvande i Västmanlands län . 49

Skogsbeskattningen......... v

Flottningsstadgan.................51

XXVI. Kungl. Majds befallningshafvande i Kopparbergs län .... 52

Förbud för bolag m. fl. att förvärfva fastighet ...... „

Arrendelag . 55

Jordafsöndring.................. »

Förekommande af vanhäfd....... 56

Beredande af odlingslägenheter............ „

Odlingslägenheter å kronomark............57

Väghållningsbesväret........ »

Skogsbeskattningen................58

Flottningsstadgan................. „

Skriftesväsendet.................60

Skogsallmänningar m. ................62

Anslag och lån för dikning och nyodling......... ,,

Undervisning.................. »

Vissa önskemål .................63

XXVII. Kungl, Majds befallningshafvande i Gäfleborgs lätt-......64

Förbud för bolag m. fl. att förvärfva fastighet ...... „

Ägostyckning..................69

Arrendelag................... »

• J ordafsöndring.......... 79

Förekommande af vanhäfd............’

Skogsbeskattningen........... 71

Flottningsstadgan..............

Skiftesväsendet................ 74

XXVIII. Kungl. Majds befallningshafvande i Västernorrlands län . . 75

Förbud för bolag m. fl. att förvärfva fastighet......77

Ägostyckning.............. ’ 79

Arrendelag.............

Jordafsöndring............... g9

Förekommande af vanhäfd.........

Beredande af odlingslägenheter........... 81

Odlingslägenheter å kronomark..........''

Väghållningsbesväret........... ’ gg

Skogsbeskattningen...............’ g4

Flottningsstadgan..............’ gg

Skiftesväsendet.................gg

Skogsallmänningar m. m........

Anslag och lån för dikning och nyodling.......

Undervisning..................g’9

Vissa önskemål.....

..........

XXIX. Kungl. Majds befallningshafvande i Jämtlands län .... 92

Förbud för bolag m. fl. att förvärfva fastighet......96

Agostyckning....................

Jordafsöndring...................

Arrendelag..............

Förekommande af vanhäfd............’ 99

Beredande af odlingslägenheter...........100

Odlingslägenheter å kronomark.........

Väghållningsbesväret ................

Skogsbeskattningen................101

Flottningsstadgan............

Öfriga framställningar...............105

XXX. Kungl. Majds befallningshafvande i Västerbottens län . . . 107

Förbud för bolag m. fl. att förvärfva fastighet......

Agostyckning..................109

Arrendelag...........

Förekommande af vanhäfd..........

Beredande af odlingslägenheter..........

Odlingslägenheter å kronomark...........112

Väghållningsbesväret...............Hg

Skogsbeskattningen. . . . . _j ........114

Flottningsstadgan............... . 115

Skiftesväsendet......

VI

Skogsallmänningar in. in.......

Anslag och lån för dikning och nyodling .

Undervisning........

Vissa önskemål........ . .

Sid.

115

117

XXXI. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län . . .

Förhud för bolag in. fl. att förvärfva fastighet.....

Ägostyckning.................

Arrendelag. .................

Förekommande af vanhäfd............

Beredande af odlingslägenheter...........

Odlingslägenheter å kronomark..........

Väghållningsbesväret..............

Skogsbeskattningen...............

Flottningsstadgan ...............

Skiftesväsendet................

Skogsallmänningar in. m.............

Anslag och lån för dikning och nyodling.......

Undervisning.................

Vissa önskemål................

119

120

121

122

123

124

125

126

127

128

XXXII. Kammarkollegium..........

Ägostyckning...........

Jordafsöndring..........

Väghållningsbesväret........

Utdrag af kammarkollegii protokoll . . .

XXXIII. Landtmåteristyrelsen.........

Ägostyckning...........

Jordafsöndring..........

Beredande af odlingslägenheter.....

Skiftesväsendet...... . . . .

Skogsallmänningar m. m.......

Utdrag af landtmäteristyrelsens protokoll .

XXXIV. Landtbruksstyrelsen.........

Förekommande af vanhäfd......

Undervisning...........

Arrendelag. . ..........

XXXV. Kammarkollegium och Domänstyrelsen . .

Odlingslägenheter å kronomark . . . .

Skogsbeskattningen.........

Flottningsstadgan.........

Skogsallmänningar m. m.......

XXXVI—XXXVU. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen .

Väghållningsbesväret........

Flottningsstadgan.........

130

144

153

156

161

164

167

186

195

199

205

207

208

210

220

233

237

240

11

244

VII

XXXVIIL Kammarrätten..................25q’

Skogsbeskattningen................

Utdrag af kammarrättens protokoll..........254

XXXIX. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt Landtbruksstyrelsen. . 256

Anslag och lån för dikning och nyodling........,

XXXX. Statskontoret...................267

Anslag och lån för dikning och nyodling........

XXXXI. Domänstyrelsen..................272

Skogsbeskattningen................

Flottningsstadgan................ 274.

1

I.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län.

Till Konungen.

I nådig remiss af den 21 december 1904 har Eders Kungl. Maj:t

anbefallt länsstyrelsen att afgifva underdånigt utlåtande i anledning af

norrlandskommitténs dels framställning angående nya grunder för skogsbeskattningen

dels förslag till kungörelse angående ändring i vissa delar

af flottningsstadgan den 30 december 1880.

Hvad angår skogsbeskattningen, finner länsstyrelsen i likhet med

kommittén önskvärdt, att nuvarande bestämmelser härom kompletteras,

så att en mera effektiv beskattning af afkomsten från skog må

vinnas. Inom Stockholms län är emellertid denna fråga icke af sådan

betydelse, att anledning föreligger att, såsom kommittén föreslagit,

ordna densamma annat än i sammanhang med den förestående omorganisationen

af beskattningsvärdet i dess helhet.

Beträffande de af kommittén angifna speciella regler, som vid

frågans lösande borde följas, vill länsstyrelsen angående den ifrågasatta

uppdelningen af jordbruksfastighets taxeringsvärde å in- och afrösningsjord

framhålla, att eu sådan fördelning väl vore nödig endast i de fall,

där af kastningen från afrösningsj orden genom skogsfång eller dylikt

ägde en i förhållande till utbytet af inrösningsjorden afsevärd betydelse,

lör andra fastigheter än de af dylik natur synes nämligen eu sådan

fördelning skäligen ändamålslös; i hvarje fall skulle vinsten af densamma

icke på långt när motsvara den ökade tungan i taxeringsarbetet.

&

I öfrigt vill länsstyrelsen allenast i fråga om de i framställningen

förekommande uttalanden om vikten af skogsbeskattningens ordnande

jämväi i den riktning, att en större del af skatt för inkomst af skog

påföres i afverkningsorten, än hittills skett, erinra att det, åtminstone

i de fall, där rörelse omfattar skogsprodukter, afverkade på olika orter

eller annorstädes än å afverkningsorten förädlade, icke lärer vara möjligt

att angifva den vinstandel, som Karl anses falla å de olika beskattnings

1

-

Skogs

beskattningen.

Flottnings

stadgan.

orterna. Någon annan beskattningsform än en efter de afverkade

dimensionerna bestämd afgift för träd synes därföre svårligen kunna

tillämpas för skogsrörelses taxering i afverkningsorten.

Beträffande de föreslagna ändringarna i flottningsstadgan får länsstyrelsen,

som vid det förbållande, att flottning icke bedrifves inom

länet, saknar tillräcklig erfarenhet på detta område för att kunna ingå

på någon saklig pröfning af frågan, i underdånighet anmäla, att länsstyrelsen

icke finner anledning att göra någon erinran mot kommitténs

ifrågavarande förslag.

Stockholm å landskontoret den 29 augusti 1905.

Underdånigst:

Landshöfdingämbetet:

C. A. Wahlgren.

Daniel Ekelund.

3

II.

Kungi. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala län.

Till Konungen.

Till åtlydnad af den i nådig remiss den 21 december 1904 meddelade

befallning får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande härmed

afgifva underdånigt utlåtande öfver af kommittén för utredande af

frågan, »huruledes den själfägande jordbrukande befolkningens ställning

i Norrland och Dalarne må kunna vidmakthållas och stärkas och jordbrukets

utveckling i nämnda landsdelar befrämjas», under 10) i dess

betänkande gjord framställning angående nya grunder för skogsbeskattningen

samt under 11) i samma betänkande fram lagd t förslag till kungörelse

angående ändring i vissa delar af flottningsstadgan den 30

december 1880.

Hvad då först angår det af kommittén i anslutning till 1890 års

skattekommitté afgifna förslag till förändrade föreskrifter beträffande

beskattning af inkomst af skog, hvilket afser att å dylik inkomstbeskattning

tillämpa de grunder, som vid inkomsttaxering i allmänhet för

närvarande äro gällande, har befallningshafvanden funnit det vara ur

principiell synpunkt rättvisare än nu gällande bestämmelser i ämnet;

och då de invändningar, som kunna däremot anföras, icke böra få tillmätas

afgörande betydelse med hänsyn till de obestridliga fördelar,

som däraf kunna förväntas, får befallningshafvanden i underdånighet

tillstyrka, att denna framställning måtte vinna nådigt afseende.

Beträffande därefter förslaget till kungörelse angående ändring i

vissa delar af flottningsstadgan, får befallningshafvanden, som vid förslagets

granskning ej funnit anledning till anmärkning, i underdånighet

förorda detsammas antagande såsom lag.

Uppsala slott i landskansliet och landskontoret den 27 september 1905.

Underdånigst

BRÅKENHIELM.

Skogs

beskattningen.

Flottning,sstaclgan.

Joll. Malmberg.

Knut Hamilton.

4

Skogs

beskattningen.

Flottnings

stadgan.

in.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län.

Till Konungen.

Sedan den af Eders Kungl. Maj:t i nåder tillsatta kommittén för

utredande af frågan, »huruledes den sjalfägande jordbrukande befolkningens

ställning i Norrland och Dalarne må kunna vidmakthållas och

stärkas och jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar befrämjas»,

den 27 oktober 1904 afgifvit underdånigt betänkande, samt Eders

Kungl. Maj:t den 21 december samma år infordrat Eders Kungl. Maj ds

befallningshafvandes underdåniga utlåtande öfver nämnda betänkande,

i hvad detsamma innefattade dels framställning angående nya grunder

för skögsbeskattningen och dels förslag till kungörelse angående ändring

i vissa delar af flottningsstadgan den 30 december 1880, får landshöfdingeämbetet

härmed i detta ärende underdånigst anföra följande:

Beträffande förslaget om nya grunder för skögsbeskattningen förefaller

det landshöfdingeämbetet, som skulle kommittén väl motiverat

behofvet af ändrad lagstiftning i detta afseende; och som det framlagda

förslaget synes ägnadt att i väsentlig grad af hjälpa de framhållna

olägenheterna, har landshöfdingeämbetet för sin del intet att mot förslaget

i denna del erinra, äfven om landshöfdingeämbetet icke kan

undgå att finna, det förslagets tillämpning helt visst kommer att ställa

stora anspråk på vederbörande taxeringsmyndigheter.

Hvad därefter angår förslaget till ändringar i flottningsstadgan

har landshöfdingeämbetet, som inom Södermanlands län endast i ringa

grad haft anledning att tillämpa flottningsförfattningarna, funnit de

föreslagna ändringarna behöfliga och lämpliga.

Nyköping i landskansliet och landskontoret den 18 augusti 1905.

Underdånigst:

Landhöfdingämbetet:

Wilhelm Fcihlcrantz.

Edward Ahlner.

IV.

Kung!. Maj:ts befallningshafvande ä Östergötlands län.

Till Konungen.

Uti nådig remiss den 21 december 1904 har Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande anmodats att afgifva underdånigt utlåtande öfver

den framställning rörande förändrade grunder för skogsbeskattningen.

som gjorts af kommittén för utredande af frågan, »huruledes den själfägande

jordbrukande befolkningens ställning i Norrland och Dalarne

må kunna vidmakthållas och stärkas och jordbrukets utveckling i

nämnda landsdelar befrämjas»; och får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

till åtlydnad häraf i underdånighet anföra följande.

De nu gällande bestämmelserna rörande beskattning af skogsafkastning

hafva redan länge visat sig vara af mycket bristfällig natur,

i följd hvaraf förslag hafva upprepade gånger bragts å bane till undanrödjande

af bristfälligheterna i grunderna för taxeringen, men hittills

icke ledt till något resultat.

Det nu föreliggande förslaget hänför sig till det, som år 1891

framlades af den år 1890 tillsatta skattekommittén, och ehuru åtskilliga

erinringar framställts mot detta förslag, finner Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande, förvissad om att de med detsamma förenade svårigheterna

skola visa sig vara i praktiken icke på något sätt oöfvervinnerliga,

ifrågavarande förslag äga obestridliga företräden framför nu gällande

bestämmelser.

På grund häraf får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som

i yttranden den 28 maj och den 31 december 1894 uttalat sig för

frågans lösning i enahanda riktning, härmed i underdånighet tillstyrka,

att det af 1890 års kommitté framlagda förslaget måtte i hufvudsak

läggas till grund för nya bestämmelser rörande skogsbeskattningen.

Linköpings slott i landskontoret den 31 augusti 1905.

Underdånigst:

L. DOUGLAS.

Skogs

beskattningen.

Johan Lindby.

6

Flottning sstadgan.

v.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1904 har Eders Kungl.

Maj:t infordrat Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes underdåniga

utlåtande öfver kommitténs för utredande af frågan, »huruledes den

själfägande jordbrukande befolkningens ställning i Norrland och Dalarne

må kunna vidmakthållas och stärkas och jordbrukets utveckling i

nämnda landsdelar befrämjas», förslag till kungörelse angående ändring

i vissa delar af flottningsstadgan den 30 december 1880; och får Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i anledning häraf i underdånighet

anföra följande:

Genom nämnda stadga har en laglig form gifvits åt den praxis,

som utvecklat sig vid tillämpningen af de knapphändiga bestämmelserna

i nådiga brefvet den 11 april 1811, och det är ju naturligt, att

under den långa tid, som förflutit, sedan stadgan den 1 maj 1881 trädde

i kraft, erfarenheten gifvit vid handen behofvet af ytterligare föreskrifter

till reglering af de vidt skilda intressen, som af flottningen

beröras; men, då flottningen redan är reglerad i så godt som alla de

större vattendragen i vårt land samt således endast smärre vattendrag

och bivattendrag till de större sakna allmänna flottleder, torde de nu

föreslagna ändringarne numera icke äga någon egentligen större praktisk

betydelse, om de än till större delen få anses lämpliga och undanrödja

en del ofullständigheter i stadgan.

Emellertid synes den i ^ 1 gifna bestämmelsen därom, att Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande .»ofördröjligen» skall förordna om syn

å vattendrag, sedan skriftlig ansökan inkommit, något kategorisk. I

sådana län som Östergötland, där dylika frågor sällan förekomma, kan

rådrum vara behöfligt, så att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

må komma i tillfälle att förvissa sig om, att fullt lämpliga personer

förordnas såväl till förrättningsmän som särskildt till gode män, på

hvilkas redbarhet och sakkännedom synnerligen stor vikt ligger. Eders

7

Kungl. Maj:ts befallningshafvande anser därför lämpligt, att ordet »ofördröjligen»

utbytes mot något annat uttryck såsom till exempel »så

skyndsamt som möjligt» eller »så snart ske kan».

Jämväl hyser Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande tvekan om

behöfligheten att förordna sådant ombud, som omförmäles uti § 2 mom. 2

af stadgan för bevakande af jordbrukets intresse samt för att tillse,

att onödiga kostnader i öfrigt icke uppstå för flottledens anläggning.

Vederbörande jordägare torde numera, varnade af föregående

tiders erfarenhet, icke underlåta att vid flottningssynerna själfva bevaka

sina intressen, särskildt om dessa äro af större betydelse; och för öfrigt

bör man äga rätt att vänta, att såväl förrättningsmannen som godemännen

besitta det omdöme och de egenskaper i öfrigt, att de veta

förebygga de i berörda moment ifrågasatta oegentligheterna.

Af hvad Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande härofvan yttrat,

torde framgå, att ej heller någon ändring af § 4 mom. 4 bör ifrågakomma.

Mot de ifrågasatta ändringarna i öfrigt har Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande icke någon anmärkning att framställa.

Linköpings slott i landskansliet den 17 augusti 1905.

Underdånigst:

På landshöfdingämbetets vägnar:

C. O. de Frese.

Johan Lindby.

8

YI.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län.

Till Konungen.

Skogs- Genom nådig remiss den 21 sistlidne december anmodad att af

beskattningcn.

gifva underdånigt utlåtande öfver det af kommittén för utredande af

frågan, »huruledes den själfägande jordbrukande befolkningens ställning

i Norrland och Dalarne må kunna vidmakthållas och stärkas och jordbrukets

utveckling i nämnda landsdelar befrämjas», afgifna betänkande,

i hvad detsamma rör den under 10) innefattade framställning angående

nya grunder för skogsbeskattningen, får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i underdånighet anföra följande:

De i hög grad tryckande skattebördorna samt det betydliga väghållningsbesväret

i Norrland och Dalarne, särskild! i de egentliga

skogssocknarne, torde till ej ringa del bero dels på den omständigheten,

att den därstädes befintliga skogen icke tillräckligt beskattas,

i synnerhet i fall afverkningsrätten till densamma är såld, dels ock

därpå, att den vid skogsafverkning uppkommande vinsten på grund

af nu gällande bestämmelser beskattas i förädlingsorten.

Äfven inom Jönköpings län innehåller ett stort antal socknar

hufvudsakligen skogbärande mark, hvarför äfven här i någon mån

framträda förhållanden, likartade med de i Norrland och Dalarne, men

synas de dock icke här påkalla så genomgående förändringar uti skogslagstiftningen

som de, hvilka kommittén föreslagit.

Vid fastställande af fastighets taxeringsvärde bör ju enligt gällande

bevillningsstadga hänsyn tagas till växande skog, och inkomst af skogen

skulle sålunda komma kommunerna i skatteafseende till godo, men här

inom länet möter vid tillämpningen af detta stadgande i viss mån

samma svårighet som i Norrland och Dalarne, i följd hvaraf beskattningsmyndigheterna

ofta äro mindre benägna att till deras fulla värde

upptaxera skogsegendomar och, hvad beträffar den afverkade skogen,

föres en stor mängd dylik skog från länets skogssocknar till större

industricentra för att förädlas eller till kuststäder såsom Halmstad,

9

Malmö, Oskarshamn in. fl. platser för att utskeppas, därvid afverkningsorten

icke erhåller någon andel af utskylderna för den af skogsrörelsen

erhållna vinsten, i annat fall än att virket därstädes undergått någon

form af förädling, åtminstone skrädning.

Emellertid torde här i underdånighet böra påpekas, att man vid

en jämförelse af de kommunala skattebördorna i skogssocknar och i

hufvudsakligen jordbruksidkande kommuner jämväl måste taga hänsyn

till den omständigheten, att skogsegendomar i motsats till andra jordbruksfastigheter,

såsom förut nämnts, ofta äro taxerade långt under

sitt fulla värde, samt att man icke däraf, att de kommunala utgifterna

per fyrk i många fall äro högre i skogssocknar än i andra kommuner,

obetingadt kan draga den slutsatsen, att kommunalutskylderna i förhållande

till egendomarnes verkliga värden äro högre i skogssocknarne.

Om man sålunda med skäl kan påstå, att den höga debiteringen

per fyrk af kommunalutskylder i skogssocknar delvis beror på fastigheternas

jämförelsevis låga taxeringsvärden, är det emellertid gifvet,

att dessa kommuner gå förlustiga om betydliga, dem med rätta tillkommande

skattebidrag till följd däraf, att den vid afverkning uppkommande

vinsten beskattas i förädlingsorten, äfvensom att detta missförhållande

med snaraste och utan afvaktan på andra sväfvande skattefrågors

lösning bör afhjälpas.

Hvad först beträffar kommitténs förslag, att vid taxering af jordbruksfastighet,

särskilda värden skola sättas å inrösnings- och afrösningsjord,

anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att tillämpningen

af ett dylikt stadgande inom Jönköpings län skulle medföra icke så

ringa svårighet. Beträffande hemmanen här inom länet råder nämligen

i allmänhet det förhållandet, att dessas olika ägoslag äro spridda om

hvarandra, och det torde mera sällan vara fallet, att ett hemmans

inrösningsjord ligger i ett sammanhang för sig och afrösningsjorden i

ett sammanhängande område för sig. Tillämpningen af den föreslagna

bestämmelsen skulle sålunda, hvad beträffar Jönköpings län och antagligen

äfven en stor del af riket i öfrigt, utom möjligen i det egentliga

Norrland, förorsaka taxeringsmyndigheterna svårighet och tidsutdräkt

samt hos nämnda myndigheter förutsätta en mera ingående kännedom

om hemmanens ägor och beskaffenhet, än man rimligtvis kan begära.

Hvad härefter angår kommitténs förslag, att vid uppskattning af

staten tillhörigt skogsområde den växande skogens hela värde skulle

inbegripas, men att eljest vid bestämmande af fast egendoms taxeringsvärde

hänsyn tages till växande skog allenast i den mån, densamma

10

användes till husbehof, så måste Eders Kung! Maj:ts befallningshafvande

ställa sig tveksam, huruvida ett dylikt stadgande vore fullt lämpligt

och rättvist. Det kan nämligen mot förslaget i denna del med skäl

erinras, att en sådan bestämmelse komme att allt för mycket gynna

den jord- och skogsägande landtbefolkningen på andra samhällsmedlemmars

och det allmännas bekostnad. Skogen är ju ett kapital, som,

bevaradt och vårdadt, förräntar sig och för livilket skatt bör erläggas

lika väl som för annat kapital. Farhågan att upptaxering af växande

skog skulle medföra allt för stor skogsafverkning, hvilken farhåga

utgör motivet för den föreslagna bestämmelsen rörande taxeringen af

fastigheter, kan ju icke förbises, men synes dock Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande icke utgöra tillräckligt skäl för denna undantagslagstiftning

till förmån för ägare af skogbärande mark, ty dels torde

öfverdrifven skogsafverkning bero icke så mycket på beskattningen

som fastmera på vinningslystnaden och trävaruindustriens alltmera

växande behof af skogsprodukter och dels torde skogen med en rationell

skötsel genom gallring och blädning, utan att raseras, i de flesta

fall lämna någon årlig afkastning. Det viktigaste skälet för det föreslagna

stadgandet torde emellertid vara olämpligheten att i de fall, då

afverkningsrätten till skogen är såld eller upplåten, belasta hemmanets

ägare med utskylder för skogen, men denna svårighet torde kunna

lösas på det sätt, att den upplåtna skogen taxeras såsom »annan»

fastighet, och att innehafvaren af afverkningsrätten påföres bevillning

för densamma.

Då enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes förmenande

nu gällande föreskrifter om fastighetstaxeringen kunna bibehållas med

den ändringen likvisst, att bevillningen för växande skog i hvarje fall

påföres ägaren af skogen eller innehafvaren af afverkningsrätten till

densamma, följer däraf, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

icke heller anser sig kunna tillstyrka de förändrade bestämmelser

rörande skogsbeskattningen, som kommittén i 3—6 punkterna af ifrågavarande

framställning föreslagit.

Beträffande inkomsttaxering af skogsrörelse är emellertid uppenbart,

att inkomst genom afkastning af skog bör beskattas till fulla

beloppet, såvida icke inkomsten kan anses vara tillräckligt beskattad

genom fastighetsbevillning, hvaraf följer, dels att själfva afverkningen

af skogsprodukter från egna skogar icke skulle beläggas med inkomstbevillning,

dels ock att vid beräkning af vinst för förädling af virke

från egna med äganderätt innehafda hemman eller från upplåtet skogsområde

trädens värde å rot borde afdragas.

11

Mot det föreliggande förslaget, att de af enskilda personer eller

bolag ägda eller disponerade skogar hufvudsakligen skulle beskattas

genom inkomstbevillning, torde ock kunna göras den anmärkningen,

att bidrag från skogsegendomarne till de kommunala utgifterna komme

att inflyta mycket ojämnt och helt och hållet bero på, huruvida afverkningar

företagas eller ej, under det att för den kommunala beskattningen

det är af största vikt, att inkomsterna blifva tämligen

lika år för år.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande öfvergår slutligen till

sista punkten i det föreliggande förslaget, nämligen den af kommittén

förordade principen, att taxering af inkomst af skogsrörelse skall ske

i den ort, där skogen är belägen.

På grund af nu gällande stadganden och praxis i taxeringsärenden

beskattas skogsrörelse endast undantagsvis i den ort, där skogen afverkats,

hvarigenom skogskommunerna beröfvas mycket ansenliga skattebidrag,

hvilka rättvisligen tillkomma dem. Bestämmelser, afsedda att

mera än hittills tillföra afverkningsorten bidrag till de kommunala

utgifterna, äro sålunda synnerligen önskvärda och af behofvet påkallade;

och håller Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande före, att inkomst

af skogsbruk bör i förevarande afseende fördelas mellan afverkningsorten

och förädlingsorten uti en viss proportion, beroende på graden

af virkets förädling, hvarigenom högst väsentlig förbättring i många

skogssocknars kommunala ekonomi helt säkert skulle inträda.

På grund af hvad sålunda anförts anser sig Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande icke kunna i underdånighet tillstyrka någon annan

ändring i gällande stadganden rörande skogsbeskattningen, än att dels

innehafvare af afverkningsrätten till upplåtet skogsområde påföres bevillning

såsom för »annan» fastighet för områdets skog, dels och att

uttrycklig bestämmelse meddelas därom, att inkomst af trävarurörelse

till viss del beskattas i afverkningsorten.

Jönköping i landskontoret den 30 augusti 1905.

Underdånigst:

IIJ. PALMSTIERNA.

Carl Wickbom.

12

VII.

Kung!. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län.

Till Konungen.

Flottning sstadgan.

Jämlikt nådig remissresolution den 21 december 1904 får Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande härmed afgifva underdånigt yttrande

öfver den s. k. norrlandskommitténs förslag till kungörelse angående

ändring i vissa delar af flottningsstadgan den 30 december 1880.

Beträffande § 1 synes det Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,

att sökande, innan förordnande om syn meddelas, bör ställa säkerhet,

som af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande godkännes, för synekostnaden,

hvilken i allmänhet uppgår till ett rätt ansenligt belopp.

Ställes ej dylik säkerhet, händer nämligen lätt, att svårighet sedermera

uppstår för synekostnadens utfående, eller åtminstone att syneförrättaren

får vänta en längre tid på godtgörelse för synen. Särskildt blir detta

fallet, om sökanden genom egendomsafträde eller eljest upphör att vara

intressent i företaget och ej verkställer sådan nedsättning af andel i

kostnaden för flottledens inrättande, som omförmäles i förslagets 5 §,

samt företaget därför ej kommer till utförande. Visserligen stadgas i

4 § 4 mom., att synekostnad skall af sökanden förskjutas, därest sådant

äskas, men förrättningsmannen torde ofta draga sig för en dylik begäran,

då han af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande förordnats

att verkställa förrättningen och han i allmänhet ej har kännedom om

sökandens vederhäftighet och intresse för företaget, förr än han påbörjat

förrättningen. Att då inställa fortgången af synen, om ej förrättningskostnaden

genast erlägges, medför äfven olägenhet. Sedan synen afslutats,

måste förrättningsmannen enligt 4 § 3 mom. alltid inom viss tid utarbeta

utlåtande, protokoll och ritningar, ty eljest gör han sig skyldig till

tjänstefel. Han kan därföre ej någon längre tid uppskjuta sistnämnda

arbete, i afvaktan på att kostnaden därför blir erlagd i förskott, om

han efter synen fordrat detta.

Behofvet af det af kommittén föreslagna tillägget till mom. 2 af

liottningsstadgans 8 § har äfven framträdt inom detta län, och Eders

13

Kungl. Maj:ts befallningshafvande har därför allt skäl att tillstyrka

detsamma.

I 5, 10 och 22 §§ har föreslagits, att Eders Knngl. Maj:ts befallningshafvande

skall i där omnämnda fall låta kungörelser intagas i tidningarna

och länskungörelserna. Tvekan kan uppstå, huruvida dessa kungörelser

skola i sista hand betalas af staten eller af sökanden, därest uttryckligt

stadgande därom ej meddelas. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

hemställer därföre, att bestämmelse i detta hänseende måtte utfärdas.

I öfrigt har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke något

att i underdånighet erinra mot det uppgjorda förslaget.

Jönköping i landskansliet den 28 augusti 1905.

Underdånigst:

HJ. PALMSTIERNA.

J. TV. Spens.

14

Skogs

beskattningen.

vin.

Kung!. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs län.

Till Konungen.

Till åtlydnad af Eders Kungl. Maj:ts nådiga befallning i remiss

på den så kallade norrlandskommitténs underdåniga betänkande, hvad

angår däruti innefattad framställning angående reformering af skogsbeskattningen,

får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i sådant afseende

afgifva följande underdåniga utlåtande.

Lika med kommittén är Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

af den åsikten, att vederbörande skogskommuner i följd af gällande

skattebestämmelser och utbildad praxis vid dessa bestämmelsers tillämpning

i verkligheten icke komma i åtnjutande af det kommunala skattebidrag

från skogarne, som borde åtfölja desammas afverkning. Det

är äfvenledes uppenbart, att för de trakter af vårt land, där skogen

utgör fastigheternas förnämsta värde och inkomstkälla, och där kommunerna

äro hänvisade att från fastigheterna täcka sina största skattebehof,

frågan om ett riktigt ordnande af skogsbeskattningen måste

vara af synnerlig vikt och betydelse. Huruvida likväl den ifrågaställda

skattereformen kan vara lämpad att utan samtidig ändring af därmed

närstående bestämmelser i beskattningslagarne, särskild! dem hvilka

angå beskattning af fast egendoms afkastning öfver hufvud, nu för riket

i dess helhet införas, är Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke

i tillfälle att af den uti betänkandet lämnade utredning tillförlitligen

bedöma, om ock å andra sidan däraf vill framgå, att för de norrländska

länen särskildt gällande förhållanden göra en ändring i förslagets

syfte ju förr dess hellre synnerligen önskvärd.

Då emellertid en allmän omgestaltning af det nuvarande beskattningssystemet

torde vara snart förestående, lärer den väckta frågan

äfven för nämnda landsdelars vidkommande fördelaktigast lösas såsom

ett led i det nya systemet.

15

^ld angifna förhållanden anser sig Eders Kung! Maj:ts befallning-saflande

sakna tillräckligt gdtiga skäl att vare sig såsom undantagslagstiftning

för Norrland eller såsom afseende hela riket till den underdåniga

ansökningen tillstyrka nådigt bifall.

Växjö i landskontoret den 26 augusti 1905.

Underdånigst:

Ch. E. von OELREICH.

Ernst AM.

16

Flottning 8- stadgan.

IX.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs län.

Till Konungen.

Med föranledande af nådig befallning i remiss af den 21 december

sistlidet år får länsstyrelsen härmed afgifva underdånigt utlåtande öfver

det af så kallade norrlandskommittén under 11) afgifna förslag till

kungörelse angående ändring i vissa delar af flottningsstadgan den 30

december 1880.

Ehuru några missförhållanden af den omfattning och beskaffenhet,

som af kommitterade antydas, icke gjort sig här i länet gällande vid

flottningsförfattningarnes tillämpning, finner sig länsstyrelsen i allt fall

böra tillstyrka de af kommitterade ifrågasatta ändringar i flottningsstadgan,

helst dessa ändringsförslag synas väl ägnade att främja, det

såväl allmän som enskild rätt under proceduren vid flottleds inrättande

behörigen tillvaratagas.

Yäxjö i landskansliet den 27 april 1905.

Underdånigst:

På Landshöfdinge-Ämbetets vägnar:

Frithiof Ohlsson.

Ernst Agnér.

17

X.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 30 december nästlidet år bär Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande fått sig anbefalldt att afgifva underdånigt

utlåtande öfver den så kallade norrlandskommitténs förslag dels

angående nya grunder för skogsbeskattningen och dels till kungörelse

angående ändring i vissa delar af flottningsstadgan den 30 december

1880; och får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande till åtlydnad

häraf i underdånighet anföra följande.

Hvad först vidkommer förslaget om nya grunder för skogsbeskatt - ningen får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande underdånigst framhålla,

att erfarenheten jämväl i detta län gifvit vid handen, att det

nuvarande sättet för beskattning af skogsafkastning icke är tillfredsställande.

Det har nämligen visat sig möta stora praktiska svårigheter

att bestämma taxeringsvärdet å en fastighet med rika skogstillgångar

fullt rättvist i förhållande till värdet å andra jordbruksfastigheter, i

följd hvaraf å skogsegendomar i allmänhet blifvit satt betydligt lägre

taxeringsvärde än med fullt beaktande af deras skogstillgångar bort

bestämmas.

Förändring af lagstiftningen härutinnan finner Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande således af behofvet påkallad, och därest det icke

skulle anses lämpligt att på en gång öfvergå till beskattning af afl inkomst

af fast egendom genom inkomstbevillning, får Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande för sin del förorda kommitterades förslag,

som synes erbjuda en god lösning af frågan.

Emot kommitténs förslag till kungörelse angående ändring i vissa

delar af gällande flottningsstadga har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

icke något att erinra.

Kalmar i landskontoret den 30 augusti 1905.

Underdånigst.

Å Landshöfdingämbetets vägnar:

Axel Bökelund. J. E. Lagström.

Skogsbo

sltattniB gen.

Flottnings

stadgan.

3

18

XL

Kungi. Maj:ts befallningshafvande i Gottlands län.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december sistlidna år anbefalld att

afgifva underdånigt utlåtande öfver framställningar och förslag, hvilka

af kommittén för utredande af frågan, huruledes den själfägande jordbrukande

befolkningens ställning i Norrland och Dalarne må kunna

vidmakthållas och stärkas och jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar

befrämjas, underdånigst afgifvits beträffande dels nya grunder för

skogsbeskattningen, dels ändring i vissa delar af flottningsstadgan den

30 december 1880, får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i underdånighet

anföra följande:

kattnmgen. spai] Yp[ taxering af jordbruksegendom värdet föreslås och bestämmas

med ledning af, bland annat, tillhörande skogsmark, hvarvid särskilt

föreskrifvits, att behörigt afseende bör fästas vid skogens beskaffenhet.

Vid bestämmande af fastighetsvärdet bör sålunda tagas i betraktande

icke blott skogens areal utan äfven dess beskaffenhet. Hvarje närmare

bestämmelse om sättet för skogens uppskattning saknas likväl. Man

kan ej gärna för denna lägga till grund skogens afkastning, ty i sådant

fall skulle skogen och därmed äfven fastigheten blifva högre beskattad,

därest större afverkning därå företages, än om afverkning sker i mindre

skala, och sådant vore uppenbart orimligt. Lika litet kan skogen uppskattas

till det kapitalvärde, som densamma skulle betinga, därest den

blefve i sin helhet a.fverkad.

Ett förtydligande huru härmed bör förfaras synes blifva än mera

nödvändigt, därest kommitténs förslag, att vid taxering särskilda värden

böra sättas å inrösningsjorden och afrösningsjorden, skulle vinna bifall.

Ett sådant särskiljande af taxeringsvärdena skulle emellertid vara förenadt

med så stort besvär och vara så tidsödande, att taxeringsförrättningarna

ej skulle hinna att i rätt tid afslutas, och kan därför Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande för sin del icke förorda förslaget

Enligt § 1 af gällande instruktion för taxeringsmvndigheterna

19

härom, åtminstone hvad angår detta län, med dess många små jordbruksfastigheter,

hvilkas söndei’delande i än mindre brukningsdelar

alltjämt pågår.

Däremot har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke något

att erinra mot bifall till kommitténs öfriga förslag beträffande skogsbeskattningen.

Enär här i länet icke finnas några vattendrag, som äro tjänliga

för begagnande till timmerflottning, och någon dylik flottning därför

aldrig här förekommer, har Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande

icke något att anföra beträffande de föreslagna ändringarna i flottningsstadgan.

Visby å landskansliet den 28 augusti 1905.

Underdånigst:

AUGUST WALL.

Oscar Mehn. K. R Lundblad.

Flottnings

stadgan.

20

Skogs

beskattningen.

xn.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län.

Till Konungen.

Såsom infordradt underdånigt utlåtande öfver vissa delar af det

betänkande, som afgifvits af kommittén för utredande af frågan, >. huruledes

den sjaftågande jordbrukande befolkningens ställning i Norrland

och Dalarne må kunna vidmakthållas och stärkas och jordbrukets utveckling

i nämnda landsdelar befrämjas», får Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande anföra följande:

10:e. Nya yr under för shogsbeshattningen.

Ehuru antagande af kommitténs förslag, att afkastning af skogskulle

i regel beskattas genom inkomstbevillning, torde komma att i

åtskilliga hänseenden medföra olägenheter och svårigheter, anser Eders

Kungl. Maj :ts befallningshafvande likväl, vid öfvervägande af de skäl,

som tala för och emot förslaget, detsamma vara att föredraga framför

nu gällande stadgande!!.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande kan emellertid ej biträda

kommitténs förslag hvad angår bestämmelsen, att vid taxering af jordbruksfastighet

särskilda värden skulle åsättas inrösnings- och afrösningsjorden.

Enligt § 1 af instruktionen för taxeringsmyndigheterna skall i

värdet af jordbruksegendom ingå jämväl därtill hörande särskilda förmåner

såsom vattenfall, torfmosse, lastageplats och fiske, hvilka dock

uppenbarligen måste uppskattas efter andra grunder än den egendomen

tillhörande åker, äng, samt skogs- och betesmark, hvadan vida större

anledning förefinnes att, om sådant eljest anses lämpligt, särskilda

taxeringsvärden åsättas sådana förmåner. För taxeringsmånnen blef\e

det emellertid i hvarje fall regel att vid taxering åt olika delar af en

jordbruksfastighet fortfarande nödgas anlita olika beräkningsgrunder.

Därest, såsom kommittén föreslagit, vid bestämmande af fast

egendoms taxeringsvärde hänsyn skulle tagas till af kastningen af växande

21

skog allenast i den man, densamma erfordras till husbehof, synes den

enda giltiga grunden till föreskrift om inrösnings- och afrösning^]ordens

särskiljande, att vid fastighetstaxeringen skogstillgången hittills lämnats

obeaktad, komma att undanröjas. En sådan föreskrift skulle ej heller

vara ägnad att åstadkomma en noggrannare fastighetstaxering eller

lämna någon grund för bedömande af ståndskogens kostnad och värde.

För taxeringsmännen skulle det blifva eu vansklig och mödosam

uppgift att bestämma särskilda värden å inrösnings- och afrösningsjorden.

De kunna visserligen äga kännedom om ungefärliga värdet af

eu jordbruksegendom i dess helhet, men fördelningen af detta värde

torde i de bestå fall blifva alldeles godtycklig. Köpeafhandlingar, åtminstone

i södra och mellersta delarne af riket, pläga ej innehålla

särskilda köpeskillingar för inrösnings- och afrösningsjord en, och äfven

om så skulle vara fallet hvad angår de skogbärande trakterna i Noitla-nd,

finge taxeringsmännen därom ej någon kännedom, enär domarne

ej, enligt § 14 i bevillningsförordningen, hafva skyldighet att i sina

uppgifter till taxeringen verkställa anteckningar om tilläfventyrs bestämda

köpebelopp för skilda delar af försålda fastigheter.

00 § skiftesstadgan innehåller visserligen bestämmelser om hvad

med inrösnings- och afrösningsjord skall förstås, men taxeringsmännen

hafva ej tillgäng till några skifteshandlingar och för öfrigt undergå

egendomarna under tidernas lopp genom odling eller eljest sådana förändringar,

att äfven skifteshandlingarna äro mindre tillförlitliga vid

bestämmande af gränserna mellan inrösnings- och afrösningsjorden; och

på hvad sätt skulle taxeringsmännen bereda sig kännedom härom, då

i många fall ej ens ägaren själf torde kunna lämna erforderliga upplysningar

om arealen af inrösnings- och afrösningsj orden samt deras

särskilda värden?

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande får sålunda afstyrka förslaget,

att vid taxering af jordbruksfastighet särskilda värden åsättas

inrösnings- och afrösningsjorden.

1 öfrigt har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ej något att

erinra mot hvad kommittén i denna punkt föreslagit.

ll:e. I ''lottn ingsförfattn ingå ro a.

Inom detta län förekommer, enligt hvad Eders Kungl. Maj:ts Fiottningsbefallningshafvande

inhämtat, flottning af virke allenast i Listerby å stadgan.

genom Listersjöarne till Johannishus såg, i Ronneby ä från Hjorthålan

till Värperyds trämassefabrik samt i det vattendrag, som bildas af sjön

Raslången m. fl. sjöar, Alltidshultsån och sjön Halen. Flottningen i

22

dessa vattendrag bedrifves ej i någon större omfattning, ocli framställning

om deras upplåtande till allmän flottled har ej heller visat sig

erforderlig. Beträffande den förstnämnda flottleden har innehafva,ren

åt Johannis hus'' fideikommiss genom särskilda kontrakt med vederbörande

jordägare förvärfvat sig rätt till för flottningen behöflig uppdämning.

För flottningen från Hjorthålan till Värperyd äro ej andra villkor

gällande än att den. som verkställer flottningen, ersätter strandägare

för den skada, som kan uppkomma å växande gröda, med belopp,

hvarom öfverenskommelse för hvar särskild gång träffas. För flottningen

från sjön Baslången m. fl. sjöar äro ej några särskilda villkor

eller överenskommelser gällande.

Då de af kommittén föreslagna ändringar i flottningsstadgan synas

vara väl grundade, får Eders Kung]. Maj:ts befallningshafvande emellertid

tillstyrka förslaget i denna del.

Karlskrona å landskontoret den 28 augusti 1905.

Underdånigst:

A. WACHTMEIStER.

Albert Lilja.

23

XIII.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kristianstads län.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1904 liar det blifvit Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande förelagdt att afgifva underdånigt utlåtande

öfver norrlandskommitténs betänkande och förslag den 27

oktober 1904, i hvad samma betänkande och förslag uti 10:de punkten

afser framställning angående nya grunder för skogsbeskattningen, och

får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande därvid underdånigst andraga:

De af kommitterade föreslagna grunder för skogsbeskattningen

hafva förut varit framställda af de särskilda kommittéer, som åren

1891 och 1894 afgifvit förslag till ändrade grunder för, bland annat,

skogsbeskattningen, och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande har

-senast den 21 september 1894 afgifvit underdånigt utlåtande i frågan,

•därvid Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande funnit sig icke kunna

tillstyrka förslaget.

De skäl emot ändring i grunderna för skogsbeskattningen, som

•då anförts, torde enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes mening

ännu vara gällande, och hvad kommittén till stöd för förslaget nu

hufvudsakligen anfört, att nämligen utdebiteringen af kommunalutskylder

i norrländska länen är högre för fyrk än i riket i öfrig!,

torde möjligen kunna bero därpå, att jordbruksfastigheterna i norrländska

länen icke äro med inberäknande af skogstillgången uppskattade

till sitt verkliga värde, ett förhållande, hvarom dock Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande icke kan uttala någon mening. Om vid

bestämmande af fast egendoms taxeringsvärde hänsyn skulle tagas till

afkastningen af växande skog endast i den mån, densamma användes

till husbehof, skulle för den kommunala beskattningen undandragas

den säkra årliga tillgång, som härflyter häraf, att i taxeringsvärdet inbegripes

äfven värdet af skog utöfver husbehof. Väl skulle vid de tillfällen,

skogsafverkning företages och inkomsten däraf särskild! påföres

bevillning, för kommunalbeskattnyagen yppas en tillfällig tillgång, som

Skogs

beskattningen.

24

efter slutad utverkning konnne att upphöra; och då sålunda enligt

Eders Kungl. Maj ds befallningshafvandes mening af förslagets genomförande

skulle uppkomma eu icke eftersträfvansvärd ovisshet om beloppet

af de skattebidrag, som kunna vara att tillgå för de kommunala

behofven, finner Eders Kungl. Majds befallningshafvande den föreslagna

ändringen af grunderna för skogsbeskattningen icke vara för kommunerna

förmånlig, så länge nuvarande samband mellan bevillning och

kommunalutskylder äger bestånd.

Kristianstads landskontor den 21 augusti 1905.

Underdånigst

Landshöfdingämbetet.

TV. Andersson.

Emil Vilner.

XIV.

2

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kristianstads län.

Till Konungen.

Sedan Eders Kungl. Maj:t genom nådig remiss den 21 december

1904 anbefallt Eders Kungl. • Maj:ts befallningshafvande att afgifva

underdånigt utlåtande öfver, jämte annat, ett uti den så kallade Norrlandskommitténs

underdåniga betänkande afgifvet förslag till kungörelse

angående ändring i vissa delar af flottningsstadgan den 30 december

1880, får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i sådant hänseende,

med tillkännagifvande, att icke något vattendrag här i länet blifvit

upplåtet till allmän flottled, underdånigst anföra, att Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande icke har något att erinra mot berörda

förslag.

Kristianstads landskansli den 12 oktober 1905.

Underdånigst.

Landshöfdingämbetet:

TU. Andersson.

W. Ehreriborg.

Flottnings

stadgan.

4

26

Skogsbo

sk attnin g <

XV.

Kung!. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län.

Till K onungen.

Genom nådig remiss den 21 december sistlidet år har Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande anbefallts att afgifva underdånigt

utlåtande öfver kommitterades »för utredande af frågan, huruledes den

sjbifogande jordbrukande befolkningens ställning i Norrland och Dalarne

må kunna vidmakthållas och stärkas och jordbrukets utveckling i

nämnda landsdelar befrämjas» betänkande, såvidt det innefattar dels

framställning angående nya grunder för skogsbeskattningen och dels

förslag angående ändring i vissa delar af flottningsstadgan den 30

december 1880; och får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i dessa

ämnen i underdånighet anföra följande.

Framställningen angående nya grunder för skogsbeskattningen

innefattar förslag, i syfte att afkastning af skog icke skall, såsom nu,

beskattas uteslutande genom fastighetstaxering utan blifva föremål för

inkomstbevinning, i den mån skogen användes annorledes än till husbehof.

De förhållanden inom norrländska länen, som påkallat kommitterades

berörda framställning, äga icke motsvarighet här i länet.

Emellertid är det utan tvifvel sant, att det ställer sig svårt, för att

icke säga omöjligt, att genom fastighetstaxeringen rätt beskatta afkastningen

af skog, men denna svårighet lärer förefinnas jämväl i fråga

om annan afkomst af jordbruksfastighet. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

tillåter sig i sådant afseende exempelvis erinra, hurusom

högt uppdrifven trädgårdsodling å jord kan lämna en betydande afkomst,

som med nu gällande bestämmelser icke kan för beskattning

åtkomma^. I sådana fall lärer nämligen taxeringsvärdet å jorden icke

rimligen kunna uppdrifvas i förhållande till deu inkomst, som en driftig

och affärsskicklig trädgårdsodlare under gynnsamma konjunkturer kan

taga ur jorden. Det samma gäller om flere slags binäringar till jordbruket,

hvilka för närvarande beskattas uteslutande genom fastighetstaxeringen.

En reglering af fastighetsbeskattningen i dess helhet synes

alltså vara af beliofvet påkallad, och Eders Kungl. Maj:ts befallnings

-

27

hafvande anser sig under sådana förhållanden icke kunna i underdånighet

tillstyrka eu partiell ändring, som endast med svårighet låter

sig förenas med nu gällande principer i fråga om beskattning af fast

egendom. För öfrigt har förslag i den riktning, kommitterade åsyftat,

redan under år 1891 förelegat i utarbetadt skick till Eders Kling!.

jVIaj:ts nådiga pröfning, utan att Eders Kungl. Maj:t funnit förslaget

böra föranleda vidare åtgärd.

Beträffande förslaget angående ändringar i flottningsstadgan, så

saknar Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, på grund af detta läns

naturbeskaffenhet, all erfarenhet angående denna stadgas verkningar

och är således ej i tillfälle att afgifva något på erfarenheten grnndadt

uttalande angående behöfhgheten af ändringar i densamma eller om

lämpligheten af dem, som föreslagits. Men såvidt det varit möjligt

att utan ledning af de rön, som tillämpning af en lag lämnar, yttra

sig i ämnet, har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ej funnit anledning

att mot de föreslagna ändringarne göra någon underdånig

erinran.

Malmö i landskansliet och landskontoret den 25 augusti 1905.

Underdånigst.

G. TORNERHJELM.

Flottnings

stadgan.

Fritz TIallberg.

G. V. Eiserman.

28

Skogs

be

skattning en.

XVI.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län.

Till Konungen.

Jämlikt nådig befallning uti remissresolutionen den 21 december

nästlidet år bar Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande att afgifva

underdånigt utlåtande öfver det underdåniga betänkande, som kommittén

för utredande af frågan, »huruledes den själfägande jordbrukande

befolkningens ställning i Norrland och Dalarne må kunna vidmakthållas

och stärkas och jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar befrämjas

, eller den s. k. norrlandskommittén afgifvit angående särskild!

nya grunder för skogsbeskattningen och förslag till kungörelse angående

ändring i vissa delar af fiottningsstadgan den 30 december 1880; och

får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande till åtlydnad däraf härvid

i dessa ämnen i underdånighet anföra följande.

Kommitterade hafva med de af dem föreslagna åtgärderna, hvad

skogsbeskattningen angår, velat uppnå vissa lättnader i skattetungan

för den jordbrukande befolkningen i skogskommuner; och hafva de

tänkt sig vinna detta syfte hufvudsakligen på två vägar, nämligen dels

genom ändring i sättet för skogens uppskattning, dels genom ändrade

bestämmelser om orten för beskattning af skogens afkastning.

1 förra afseendet hafva framhållits tvenne principer, som torde

vid tillämpningen, såsom nedan skall visas, medföra ganska betänkliga

följder. Den ena principen är, att skogen uppskattas olika, om den

linnes i statens eller i enskilds ägo, och den andra, att inkomst genom

afkastning af skog, som är i enskilds ägo, förutom sådan afkastning,

som är att hänföra till husbehofvet, beskattas genom inkomstbevillning.

Beträffande först det förhållande, att blott staten tillhörigt skogsområde

bör uppskattas med hänsyn till den växande skogens hela

värde, men ej den enskildes, bryter sådant den i gällande bevillningsförordning

fastslagna grundsatsen, att »fast egendom skall uppskattas

till sitt verkliga värde .

29

En följd af denna rubbning skulle blifva, att en fastighets taxeringsvärde

icke koimne att motsvara det värde, som fastigheten betingade

vid en försäljning, då gifvetvis en säljare eller en köpare bedömer fastighetens

värde i möjligaste mån efter verkliga förhållanden och således

tager hänsyn till värdet af växande skog äfven i fråga om afsalu. För

taxeringsmyndigheterna blefve då än svårare än hvad nu är fallet att

träffa riktiga taxeringsvärden å fast egendom. Vidare koimne gifvetvis

ett taxeringsvärde, som kanske väsentligen understege köpeskillingen,

att menligt inverka på jordägarens kreditförhållanden och därigenom

mången gång vålla svårigheter för denne att rätt sköta sin jord. Detta

åter skulle måhända framkalla ett behof att afvinna skogen vid visst

tillfälle största möjliga afkastning och förty föranleda till skogens

sköfling, något som gifvetvis bör undvikas.

Den andra principen, eller att beskatta viss afkastning af skogen

genom inkomstbevillning, torde räkna sin tillkomst från en önskan att.

då skogen vid en afverkning lämnar en bestämd inkomst, denna varder

fullt beskattad. Berörda önskemål, om än berättigad!, torde dock icke

böra vinnas på det af kommitterade föreslagna sättet.

Vill man företaga en noggrann undersökning rörande skogsuppskattningen,

skall man finna att, när verkliga värdet vare sig vid försäljning

eller vid beskattning efter nu gällande bevillningsstadga bestämmes,

detta erhålles, hvad den växande skogen beträffar, icke med hänsyn

till den vinst, skogen skulle lämna, om afverkning af densamma företoges

just då försäljningen eller uppskattningen sker, utan efter en

beräkning i allmänhet af hvad skogen utan att sköflas bör kunna lämna

till såväl husbehofvet som äfven i viss mån afsalu ■ eller med hänsyn till

en ordnad skogshushållning. Detta förklarar också det förhållande, som

vid skogsförsäljningar för afverkning i regel kan iakttagas, eller att

försäljningspriset vida öfverstiger det värde, man vid beskattning satt

å den sålda växande skogen på det område, därifrån försäljningen skett.

Här finnes alltså ett öfverskott af afkastning, som förut icke

träffats af någon som helst beskattning.

Detta öfverskott af afkastning — som uppkommer vid skogens

afverkning helt eller delvis, och som taxeringsmyndigheterna utan svårighet

torde kunna utröna vid jämförelse mellan värdet af den afverkade

skogen å rot vid afverkningstiden å ena sidan samt det å skogen

satta taxeringsvärdet efter frånräkning af själfva jordvärdet och värdet

å den möjligen kvarstående skogen enligt de vanliga grunderna för

beskattning å andra sidan — lämpar sig enligt Eders Kung]. Maj:ts

befallningshafvandes åsikt mycket väl för beskattning genom inkomst

-

30

bevillning såsom varande en inkomst, som man kan säga afvinnes

skogen vid ett visst tillfälle, och hvars storlek beror på då gällande

konjunkturer.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande anser således, att ändring

i nu gällande grunder för sättet af beskattning utaf fast egendom icke

bör — utom möjligen i sammanhang med fullständig omarbetning af

bevillningsförordningen — vidtagas i vidsträcktare mån, än att förutberörda

öfverskott må blifva föremål för beskattning genom inkomstbevillning,

som då bör erläggas af den eller dem, som erhålla öfverskottet

ifråga, samt att såsom en följd däraf i 2 § af instruktionen

för taxeringsmyndigheterna må intagas såsom skäl för ändring uti

fastighetstaxeringen under tiden mellan två på hvarandra följande allmänna

fastighetstaxeringar äfven det fallet, att växande skog afverlcats,

för såvidt taxeringsmyndigheterna med hänsyn till förutvarande taxeringsvärde

anse minskning böra äga rum, därvid emellertid denna minskning

icke får öfverstiga det värde, som den afverkade skogen enligt

de vanliga grunderna för beskattning haft före afverkningen.

För belysande af förestående må anföras ett exempel: en skogsareal

är åsatt ett taxeringsvärde af 10,000 kronor; en afverkning till

vissa dimensioner sker, därvid det afverkade befinnes hafva ett värde

af 6,000 kronor. Fråndrages nu från värdet 10,000 kronor dels jordvärdet

5,000 kronor och dels värdet å kvarvarande skog, allt beräknadt

enligt de vanliga grunderna för beskattning, 3,000 kronor eller således

tillhopa 8,000 kronor, sä erhålles den afverkade skogens förut beskattade

värde eller 2.000 kronor; öfverskottet, som bör bevillningstaxeras,

utgör alltså 4,000 kronor och det värde, hvarmed fastigheten må minskas.

2,000 kronor.

Ofvan angifna inkomstbeskattning bör gifvetvis äga rum i den

kommun, där skogen är belägen.

Härmed är Eders Kungl. Majrts befallningshafvande inne på behandlingen

af den andra utaf kommittén föreslagna utvägen eller att genom

ändrade bestämmelser om orten för beskattning af skogens afkastning

söka vinna lättnad för befolkningen i skogskommuner beträffande dess

kommunala skatter, Indika skatters storlek skulle minskas, om till kommunen

lades ytterligare skatteföremål.

Detta spörsmål är delvis redan besvaradt genom förslaget, att

öfverskottet af inkomst vid skogsafverkning bör beskattas i den ort.

där skogen är belägen.

Emellertid kan ifrågasättas, om ej äfven en del af den vinst, som

uppkommer vid skogsprodukters förädling, bör äfven i det fall. att för

-

31

ädlingsrörelsen ej drifves i den ort, där skogsafverkningen ägt rum,

beskattas i nämnda ort, i motsats till hvad för närvarande i detta hänseende

plägar ske eller att hela förädlingsvinsten upptages till beskattning

inom den kommun, där förädlingsrörelsen drifves, med undantag

i vissa fall allenast för en mindre del, som då beskattas å ort, hvarifrån

rörelsen ledes och hvarest till affären hörande räkenskaper föras

eller styrelsen, om rörelsen innehafves af bolag, har sitt sate.

Det är uppenbart, att förädlingsvinsten är något helt annat än

förut omförmälda öfverskott af afkastning vid skogsafverkning och

således ej beröres af beskattningen af detta öfverskott, hvilken beskattning

endast träffar skogsvärdet å rot vid den tidpunkt, då skogen tillgod

ogöres.

Frågan om förädlingsvinst rättvisligen må beskattas till någon

del inom afverkningsort, då denna icke sammanfaller med orten, där

förädlingsrörelsen bedrifves, beror således uppå, huruvida uti samma

vinst ingår något moment — utöfver det redan beskattade värdet af

skogen å rot — som kan blifva föremål för beskattning. Man kan i

detta fall ställa sig tveksam, men förmenar Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,

att det i förädlingsrörelsen ingående arbete, som försiggår

vid skogens afverkning (timmerdrifning eller dylikt) och dess forslande

från afverkningsstället till flottled eller annat ställe för vidare

tillgodogörande, är eu så viktig och betydelsefull gren af själfva förädlingsrörelsen,

att den bör betinga rätt för afverkningsorten att få

del i beskattningen af förädlingsvinsten. Äger till exempel i en kommun

rum afverkning, därmed tusentals arbetare sysselsättas en längre

tid, torde billighet och rättvisa kräfva, att en sådan kommun, hvars

invånare mången gång af de vid afverkningen sysselsatta arbetarne

måste utstå ej obetydligt obehag, för att ej säga kostnad, såsom för

polisbevakning in. in., får del i beskattningen utaf inkomsten från skogsprodukternas

tillgodogörande i deras helhet.

Huru stor del af denna beskattning, som bör uppföras i afverkningsorten,

torde kunna bestämmas med ledning af de öfver förädlingsrörelsen

förda räkenskaper och sättas i förhållande till öfrigt arbete,

som nedlägges å produkten, innan vinsten erhålles.

Noggranna föreskrifter i detta hänseende torde dock böra införas

i instruktionen för taxeringsmyndigheterna, på det att olika förfaringssätt

vid beskattningen inom de olika kommunerna må undvikas, hvarjämte

i bevillningsstadgan äfven torde böra meddelas särskilda föreskrifter

för den, som drifver förädlingsrörelse af ifrågavarande beskaf

-

32

Flottning sxtadgan.

fenliet, att till taxeringsmyndigheterna lämna sådana uppgifter, att

beskattning i ofvan antydda riktning må kunna ske.

Hvad härefter vidkommer det af kommitterade afgifna förslag till

kungörelse angående ändring i vissa delar åt flottningsstadgan den 30

december 1880, har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke någon

annan erinran att emot samma förslag framställa, än att stadgandet i

2^2 inom. därom, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande skall

förordna lämplig person att till skyddande af den jordägande ortsbefolkningens

intressen öfvervaka, dels att flottleden så inrättas, att

jordbruket däraf icke lider oskäligt intrång, dels ock att enligt 9 §

utgående ersättning icke sättes till oskäligt belopp eller annan obehörig

kostnad för anläggningen uppstår, icke synes Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande af behofvet vara påkalladt.

I motiveringen framhålla kommitterade, att det sålunda ifrågasätta

stadgandet innehåller en viktig nyhet och eu af det föreliggande

förslagets liufvudpunkter, samt redogöra närmare för hvilken uppgift

det af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande förordnade ombud skulle

hafva att fullgöra, I denna redogörelse betonas, bland annat, att ombudet

icke Unge betraktas såsom något allmänt ombud i egentligmening

och ännu mindre såsom ombud för enskilda personer, utan att

ombudet närmast vore att betrakta såsom ett officiellt rättegångsbiträde,

som vid alla de tillfällen, då sättet för flottledens anläggning behandlades,

kunde fästa såväl parternas som syneförrättarnes och Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvandes uppmärksamhet på hvad som kunde vara

att iakttaga till skyddande af den jordbrukande ortsbefolkningens intressen.

Då det emellertid icke lärer kunna förnekas, att jordbrukarne

sjelf va äro med förhållandena på orten bäst förtrogna och ingalunda

sakna förmåga att personligen eller genom lagligen befullmäktigade

ombud bevaka sina egna och sin orts intressen, synes en sådan nyhet

som att en myndighet, opåkallad, skulle förordna ombud eller rättegångsbiträde

för att bevaka en ortsbefolknings intressen icke böra upphöjas

till lag.

Frågorna vid ett vattendrags upplåtande till allmän flottled skulle,

genom ett dylikt stadgandes tillämpning, utan tvifvel komma att ån

ytterligare invecklas, helst i det fall — hvithet mycket väl kan tänkas

förekomma — att det af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande förordnade

ombudet under förhandlingarne förfäktade en mening och jordägarne

själfva eller deras i behörig ordning valda ombud förfäktade

en motsatt mening.

33

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande, att andra momentet i § 2 af kommitterades

förslag måtte utgå och tredje momentet af samma paragraf

erhålla den förändrade lydelse, som i följd af andra momentets uteslutande

påkallas.

Halmstads slott i landskansliet och landskontoret den 21 augusti

1905.

Underdånigst:

A. ASKER.

Carl Hafström.

H. M. Spens.

5

34

Skogs

beskattningen.

XVII.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län.

Till Konungen.

Jämlikt nådig föreskrift i remiss den 21 december 1904 åligger

det Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande att afgifva underdånigt

utlåtande öfver en af »kommittén för utredande af frågan, huruledes

den sjåtagande jordbrukande befolkningens ställning i Norrland och

Dalarne må kunna vidmakthållas och stärkas och jordbrukets utveckling

i nämnda landsdelar befrämjas», gjord framställning angående nya

grunder för skogsbeskattningen; och får i anledning häraf Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande underdånigst anföra, att inom detta lån frågor

om skogsbeskattning endast undantagsvis förekomma samt att, ehuru

några sådana olägenheter, som de kommittén afser att genom sm

framställning undanröja, icke för detta läns vidkommande torde kunna

påvisas, Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande dock icke finner något

att erinra mot, att skogsbeskattningsfrågan löses i den af kommittén

angifna riktning.

Göteborg i landskontoret den 31 juli 1905.

Underdånigst

GUST. LAGERBRING.

Otto Graffman.

35

XVIII.

Kung!. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län.

Till Konungen.

På grund af nådig befallning i remiss den 21 sistlidne december

åligger det länsstyrelsen, som, jämlikt nådig föreskrift i samma remiss,

uti underdånigt utlåtande den 31 nästlidne juli yttrat sig öfver den

så kallade norrlandskommitténs i afgifvet betänkande under 10)

gjorda framställning angående nya grunder för skogsbeskattningen, att

afgifva underdånigt utlåtande äfven i anledning af det i nämnda betänkande

under 11) innefattade förslag till kungörelse angående ändring

i vissa delar af flottningsstadgan den 30 december 1880; och får

fördenskull landshöfdingeämbetet i sådant afseende i underdånighet

anföra,

att landshöfdingeämbetet, som, då flottning i endast ringa omfattning

förekommer i detta län, icke är i tillfälle att med någon

större grad af insikt och erfarenhet bedöma det föreliggande förslagets

innebörd, vid den granskning af förslaget, som likväl företagits, funnit

anledning att erinra, dels huruvida icke, därest det föreslagna tillägget till

5 § i flottningsstadgan om skyldighet försökande af vattendrags upplåtande

till allmän flottled att ställa viss säkerhet för anläggningens fullbordan

komme till stånd, tidpunkten för säkerhetens ställande skäligen skulle

kunna framflyttas, till dess beslutet om flottledens reglering blifvit

meddeladt och vunnit laga kraft, och huruvida icke kronan såsom

sådan sökande må kunna befrias från berörda skyldighet, och dels att

ett tillägg synes erforderligt till den föreslagna ändringen af 8 § 2

mom. i det hänseende, att, enär det ju skulle kunna inträffa att, då

vattendrag, som är under anläggning till allmän flottled, upplåtes till

interimsflottning, större eller mindre del af de nya byggnader, som för

flottleden skola inrättas, är färdig och flottningen således äfven af

dessa byggnader drager nytta, den tillfälliga afgälden för interimsflottningen

synes böra bestämmas icke blott med hänsyn till de byggnader.

som enligt 9 § skola inlösas åt flottleden, utan äfven med af

-

Flottnings

stadgan.

36

seende på den nytta, fiottningen tillskyndas genom de redan utfärda

nya arbetena, hvilka, likasåväl som de gamla, blifva utsätta för nötning

och åverkan af flottgodset.

Göteborg i landskansli den 26 augusti 1905.

II. N. Lundin.

Underdånigst

Landshöfdingämbetet

Ernst Thor in.

37

XIX.

Kungi. Maj:ts befallningshafvande i Älfsborgs län.

Till Konungen.

Enligt nådig remiss den 21 december 1904 bär landshöfdingämbetet

att afgifva underdånigt utlåtande öfver den s. k. norrlandskommitténs

förslag dels angående nya grunder för skogsbeskattningen

samt dels om ändring i vissa delar af flottningsstadgan.

I förstnämnda hänseende har kommittén upptagit det af 1890 b fkog?''

års skattekommitté härutinnan gjorda förslaget, hvaröfver länsstyrelsen ^

redan den 8 september 1891 afgifvit utlåtande. Afkastning af skog

anser landshöfdingämbetet emellertid höra genom inkomstbevillning

beskattas endast i det fall, att sådant visar sig af praktiska skäl synnerligen

nödigt. I dylik händelse synes det ifrågavarande förslaget vara att

föredraga framför de flerahanda andra förslag, som i sådant syfte blifvit

på senare tider väckta. Landshöfdingämbetet befarar dock, att förslaget,

därest det antages, kommer att i tillämpningen medföra stora

svårigheter och förvecklingar.

Mot de föreslagna förändringarne i flottningsstadgan, hvilka FioUnmgaföreträdesvis

torde vara behöfliga för de norrländska, mera storslagna stad«anförhållandena,

har landshöfdingämbetet icke att framställa någon

erinran.

Vänersborg i landskansli den 27 oktober 1905.

Underdånigst

På landshöfdingämbetets vägnar.

Mats Zachrison.

O. Wibom.

38

Skogs

beskattningen.

xx.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län.

Till Konungen.

Enligt remissresolution den 21 december sistlidet år åligger det

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län att afgifva

underdånigt utlåtande öfver de af den så kallade norrlandskommittén

uti betänkande den 27 oktober 1904 föreslagna »nya grunder för

skogsbeskattning».

Då Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande nu fullgör denna

nådiga befallning, får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande underdånigst

erinra, att omförmälda nya grunder öfverensstämma med det

förslag, som särskilde kommitterade uti betänkande den 1 maj 1891

afgifvit. Öfver detta förslag afgaf Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

den 11 påföljande juli underdånigt utlåtande, hvaruti Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande förmälde sig instämma uti hvad

kommitterades flertal yttrat och föreslagit beträffande beskattning af

inkomst från afkastning af skog, med erinran allenast, att hvad som

anförts (sid. 43 i ? nämnda! betänkande) rörande statens skogar syntes

äga tillämplighet jämväl i fråga om menigheter tillhöriga allmänningsskogar.

Den tryckta samlingen af alla utlåtandena öfver kommitténs

betänkande gifver vid handen, att elfva andra länsstyrelser i hufvudsak

delat den åsikt, som Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande tillåtit

sig uttala; och som de af öfriga länsstyrelser och Eders Kungl. Maj:ts

och rikets kammarrätt framställda betänkligheter och invändningar

icke rubbat denna Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes åsikt, anser

sig Eders Kungl.1 Maj:ts befallningshafvande böra fortfarande i underdånighet

förorda, att ifrågavarande af norrlandskommittén föreslagna

nya grunder för skogsbeskattning må i hufvudsak tjäna till ledning

vid affattande af förändrade bestämmelser i detta ämne.

Mariestad i landskontoret den 10 juni 1905.

Underdånigst

C. A. SJÖCRONA.

C. A. Tengbom.

39

XXI.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län.

Till Konungen.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län har

enligt remissresolution den 21 december 1904 undfått nådig befallning

att afgifva underdånigt utlåtande öfver det af den så kallade norrlandskommittén

afgifna förslag »angående ändring i vissa delar af flottningsstadgan

den 30 december 1880».

Efter granskning af detta författningsförslag får Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande nu fullgöra berörda nådiga befallning samt

därvid underdånigst tillkännagifva, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

icke funnit något väsentligt att erinra mot samma förslag.

Mariestad i landska-nsliet den 10 juni 1905.

Underdånigst

C. A. SJÖCKONA.

Ludv. Almqvist.

Flottnings

stadgan.

40

Skogsbi1

skattning en.

XXII.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Värmlands län.

Till Konungen.

Jämlikt nådig remiss den ''21 december nästlidet år har Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Värmlands län anbefallts afgifva

underdånigt utlåtande öfver den s. k. norrlandskommitténs framställda

förslag angående nya grunder för skogsbeskattningen äfvensom förslagtill

kungörelse angående ändring i vissa delar af flottningsstadgan den

30 december 1880; och får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i

sådant afseende underdånigst anföra följande.

För afhjälpande af de missförhållanden i fråga om skogsbeskattningen,

som enligt kommitterades mening gjorde sig gällande, särskilt

inom Norrland och Dalarne, hafva kommitterade uttalat sin anslutningtill

det förslag, som år 1891 framlagts af den år 1890 tillsatta skattekommittén,

hvars utlåtande rörande skogsbeskattningen blifvit i nu

föreliggande ämne återupptaget. Uti sitt öfver 1891 års kommittéförslag

den 30 september samma år afgifna utlåtande anförde emellertid

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att dessa förslag skulle i väsentliga

delar blifva ytterst svåra om icke ogörliga att tillämpa, därvid,

bland annat, framhållits de svårigheter, som mången gång skulle uppstå

såväl vid frågan om inrösnings- och afrösningsjordens taxerande särskildt

för sig som vid bedömandet af huru stor del af befintlig skog, som

kunde anses utgöra hvarje hemmans eller brukningsdels husbehof af

skog. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande hemställde därför, att

skog, hvaröfver jordägaren hade fri dispositionsrätt, borde i sin helhet

ingå i fastighetens taxeringsvärde och åsättas fastighetsbevillning, hvaremot

all skogsrörelse å annans mark i enlighet med den praxis, som

i allmänhet gjorde sig gällande, borde beskattas genom inkomstbevillning.

I afseende å taxeringsorten uttalades tillika, att icke allenast

inkomsten genom försäljning af skog eller genom virkesfångst från eget

område lämpligen borde beskattas å ort, där skogen vore belägen, i

enlighet med kommitténs förslag, utan äfven att den inkomst, som

41

härledde sig såväl från försäljning af å annans mark afverkad skog som

från virkesfångst för egen förädlingsrörelse medelst afverkning å annans

därtill upplåtna mark, borde beskattas ä afverkningsorten. Den orättvisa,

som i följd af hittills gällande stadgande i fråga om beskattningsorten

drabbat kommunerna, synnerligen inom de norrländska länen, och hvarigenom

kommunerna gått miste om betydande inkomster för sina kommunala

behof, vore därför alltför uppenbar för att icke påkalla eu

ändring i lagstiftningen.

Hvad sålunda tillförene anförts finner Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

sig allt fortfarande böra vidhålla samt i nu föreliggande

ärende åberopa, men anser sig därvid dock böra tillägga, att förhållandena

inom Värmlands län icke, efter hittills vunnen erfarenhet, varit sådana,

att kommunernas intressen kunde sägas i någon anmärkningsvärd grad

lilifvit förbisedda. Vare sig i fråga om inkomstens fördelning mellan

afverkningsorten och den plats, där skogsprodukterna vidare förädlats,

eller i fråga om det sätt, hvarpå skogsegendomar taxerats, har inom

detta län anledning till anmärkningar förekommit, och särskildt beträffande

fastighetstaxeringen anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

sig böra framhålla, att vid sist hållna omtaxering af fast

egendom skogsfastigheter inom detta län taxerats synnerligen högt, då

såsom grund för taxeringsvärdets bestämmande i allmänhet lagts skogens

försäljningsvärde efter befintliga virkesmassan.

Hvad därefter angår kommitténs förslag till ändring i vissa delar

af flottningsstadgan den 30 december 1880, synas flertalet af härutinnan

framlagda bestämmelser välbetänkta och nyttiga. Hit böra, enligt Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvandes mening, hänföras de bestämmelser,

som föreslagits i syfte att förekomma ett obehörigt fördröjande af flottleds

färdigställande, liksom särskildt de föreslagna bestämmelserna för

beredande af ökad kontroll öfver flottningsförenings verksamhet och

större tillgodoseende af de flottande mindre virkesägarnes intressen.

Jämväl de ifrågasatta tilläggen till 8 § i flottningsstadgan finner Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande ändamålsenliga; och anser sig Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande tillika böra förorda förslaget om vissa

meddelandens intagande i ortstidning och utsättande af bötespåföljd för

flottning utan tillstånd i flottled, som ännu icke upplåtits till allmänt

begagnande. Nedsättningen af den ränta, som må flottledsanordnare

tillerkännas å anläggningskapital, synes jämväl befogad.

Däremot finner sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke

obetingadt kunna biträda kommitténs uttalanden angående behofvet af

sadant allmänt ombud, hvarom förmäles i 2 § 2 inom. flottningsstadgan

6

Flottnings

stadgan.

42

enligt kommitténs förslag. Erfarenheten inom detta län tiar nämligen

gifvit vid lianden, att i allmänhet — åtminstone under senare år —

den jordägande befolkningen väl vetat att vid flottleds inrättande bevaka

sina intressen, i följd hvaraf härstädes icke kan sägas hafva gjort

sig gällande något behof af det ifrågasatta allmänna ombudet, hvars

ställning för öfrigt säkerligen skulle blifva ganska sväfvande.

Än mera tveksam ställer sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

till kommitténs förslag, att sökande af rätt att anordna allmän

flottled i vattendrag skulle inom i förslaget närmare angifven tid

göra nedsättning af bio af den beräknade kostnaden för flottledens iordningsställande,

äfvensom om det nedsatta beloppets förverkande, därest

företaget icke inom vederbörlig tid bragtes till fullbordan. Genom

föreskrifter härom skulle nämligen, enligt Eders Kungl. Maj:ts befall - ningshafvandes förmenande, mången sökande afskräckas från det ändock

i mångt och mycket vanskliga, alltid besvärliga företaget att igångsätta

en allmän flottled, under det att icke allt för stränga bestämmelser

synas böra uppställas, då det gäller främja ett så allmänt intresse, som

åstadkommandet af en allmän flottled väl alltid får anses vara. I händelse

af förslagets antagande lär emellertid äfven böra inrymmas ett

stadgande därom, att, därest kronan, såsom någon gång varit fallet,

skulle uppträda såsom sökande, skyldighet att ställa borgen icke föreligger.

Äfven mot kommitténs förslag i fråga om sättet för bestämmande

af värdet å undervattensprängning och annat dylikt arbete, som före

vattendrags inrättande till allmän flottled befinnes vara i vattendraget

verkställdt och kan tjäna till nytta för flottleden, hyser Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande vissa betänkligheter, då det rätt ofta torde

möta svårigheter att med behörigen verificerade räkenskaper visa sådant

arbetes värde och det vid uppskattningen häraf mindre bör vara fråga

om kostnaden för arbetet vid dess utförande än det verkliga värdet

vid den tidpunkt, då flottleden kommer till stånd.

Då kommittén för sitt arbete haft att följa ett bestämdt ledmotiv,

lärer det vara naturligt, att kommittén vid afgifvande af sitt förslag i

främsta rummet beaktat hvad som synts främja det speciella syfte, för

hvilket kommittén blifvit tillsatt. Härifrån torde ock det föreliggande

förslaget böra ses. Enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes uppfattning

vore det emellertid önskligt, att flottningsstadgan med ledning

af de erfarenheter, som vunnits under stadgans snart 25-åriga tillämpning,

underkasta dos en mera omfattande revision. Sålunda hafva exempelvis

i ett flertal hänseenden inträdt förändrade förhållanden efter stadgans

tillkomst, hvaribland må framhållas, att den gröfre, mera fullmogna

43

skogen i regel blifvit afverkad ocli flottgodset i vattendragen till väsentligare

delar numera utgöres af mindre stycken, såsom props, pappersved,

kolved och dylikt. Dessa virkesslag torde i hufvudsak erbjuda samma

grad af svårighet vid flottning, och fördelningen af flottningskostnaden

mellan dem skall sålunda, åtminstone enligt flottningsstadgans ordalydelse,

ske på motsvarande sätt. Härigenom fördyras och försvåras

emellertid framkomsten i allmän flottled af mindre värdefullt virke. Eu

ändring härutinnan synes vara af verkligt behof påkallad.

Karlstad i landskontoret den 19 augusti 1905.

Underdånigst

Landshöfdinge-Ämbetet,

Ture Broström. Georg Samuelson.

44

Skogs

beskattningen.

XXIII.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län.

Till Konungen.

Sedan Eders Kungl. Maj:t genom nådig remiss den 21 december

1904 anbefallt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande att afgifva

underdånigt utlåtande öfver dels de uti det af »kommittén för utredande

af frågan, huruledes den själfägande jordbrukande befolkningens ställning

i Norrland och Dalarne må kunna vidmakthållas och stärkas och

jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar befrämjas», afgifna underdåniga

betänkande under 10) innefattade framställningar, angående nya

grunder för skogsbeskattningen, dels ock det i samma betänkande

under 11) innefattade förslag till kungörelse angående ändring i vissa

delar af flottningsstadgan den 30 december 1880, så får Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande i sådant hänseende i underdånighet anföra

följande.

Hvad först angår kommitténs förslag rörande nya grunder för

skogsbeskattningen, så öfverensstämmer detta i hufvudsak med det

förslag, som framlades i det af särskilda kommitterade den 1 maj 1891

afgifna betänkande med förslag till vissa ändringar i gällande bevillningsförordning.

Detta förslag blef skarpt kritiseradt af flertalet utaf Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande äfvensom af Eders Kungl. Maj:ts och

rikets kammarrätt samt föranledde ej till något resultat.

Yäl är det sant, att oegentlighet^" kunna förefinnas i fråga om

skogsbeskattning och att det kunde vara önskligt att skogens värde

och den inkomst, som af skogen erhålles, i högre grad beskattades än

hvad som nu är fallet, liksom ock att vederbörande kommuner, inom

hvilka skogsafverkning bedrifves, blefve bättre tillgodosedda i fråga

om beskattningen af skogen, men det framställda förslaget innebär,

enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes förmenande, ej någon

lycklig lösning af denna fråga.

I detta afseende får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i

45

underdånighet åberopa sitt den 12 september 1891 öfver sistnämnda

kommittés betänkande afgifna yttrande.

Eders^ Kungl. Maj:ts befallningshafvande får därför i underdånighet

afstyrka nådigt bifall till hvad nu föreslagits i fråga om nya grunder

för skogsbeskattning. 3 ö

Beträffande härefter förslaget till ändringar i flottningsstadgan

framhåller kommittén att orsaken till förslaget är den, att klagomål

mlupit därom, att sågverksbolagen skulle i åtskilliga hänseende^ begagnat

sig af det stora inflytande, de äga öfver flottningsväsendet. för

att obehörigen gynna sig själfva på de skogsägande böndernas bekostnad.

Inom detta län hafva dylika klagomål ej försports, och Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande saknar hvarje anledning att antaga

det flottningsstadgan blifvit inom länet så använd och tillämpad, som

af kommittén i betänkandet omförmäles. Då det emellertid låter tänka

S1g,. de nuvarande stadgandena kunna missbrukas, så torde eu

revision af flottningsstadgan höra vidtagas.

Edeis Kungl. Maj:ts befallningshafvande vill därför genomgå förslaget

paragraf efter paragraf.

I 1 § har kommittén inflikat ordet »ofördröjligen». Ehuru det

torde vara obehöflig! att genom insättandet af ett sådant ord söka

påskynda Eders Kungl. Maj:ts vederbörande befallningshafvandes åtgärder

samt tillägget, således är onödigt, vill Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

dock ej motsätta sig att i paragrafen intages en sådan bestämmelse,

som visar, att synen skall hållas så fort som möjligt.

n.. fördröjligen» är emellertid ett olämpligt valdt ord, ty därmed måste

förstås att synen skall genast hållas, oafsedt om årstiden och andra

örh altan den lägga absolut hinder i vägen därför. Bestämmelsen kommer

för öfrig! äfven i strid mot 3 § i stadgan, som föreskrifver, att synen

skall verkställas å tjänlig årstid.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande vill därför i underdånighet

hemställa, att det måtte i denna paragraf stadgas, att Eders Kungl

Maj:ts befallningshafvande skall tillse, att synen hålles »så fort ske kan

och lämplig årstid är för handen».

" § ^ inom. innehaller, pa sätt kommittén säger, en viktig nyhet

nämligen den, att en särskild person skall förordnas att vid fråga om

flottleds inrättande bevaka den jordägande ortsbefolkningens intresse,

oc kommittén förklarar denna nyhet vara en af förslagets kufvudpunkter.

I)et må ju vara, att en dylik person, som kommittén föresiar,

kali, om han är tillräckligt kvalificerad, understundom göra nytta

men Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ställer sig dock mycket

Flottnings

stadgan.

46

tveksam, huruvida det är lämpligt att en dylik person ovillkorligen

förordnas. Han skall ju, såsom kommittén säger, vara ett officiellt

rättegångsombud, som får laglig rätt och skyldighet att föra talan för

i flottningsföretaget intresserade jordbrukande personer. Desse blifva

således lagligen påtvingade ett ombud, som de ej påkallat och kanske

ej ens vilja hafva, och detta ombud får dessutom laglig rätt att framställa

yrkanden med mera, som de, såsom hans principaler, kanske ej

alls vilja hafva framställda. Detta är en nyhet på det processuella

området och eu nyhet af den beskaffenhet, att dess värde kan dragas

i tvifvelsmål.

Ehuru Eders Kung! Maj:ts befallningshafvande är öfvertygad om,

att de af Eders Kungi. Maj ds befallningshafvande utsedde synemännen

skola lämna fullkomlig trygghet för att alla frågor blifva vid synen

fullt opartiskt utredda, samt på grund af vunnen erfarenhet håller före,

att den jordägande ortsbefolkningen i de flesta fall numera mycket

väl förstår att själf taga vara på sina intressen, vill Eders Kungl.

Maj ds befallningshafvande dock ej fullkomligt afstyrka nådigt bifall

till att ett dylikt ombud förordnas, utan vill Eders Kungl. Maj ds

befallningshafvande föreslå den ändringen att, då den jordägande, i

flottningsföretag intresserade befolkningen därom gör framställning,

Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande får rätt förordna en dylik

person att föra den talan, som af kommittén föreslagits.

I 3 § föreslås, att synen skall vara verkställd inom ett år, efter

det förordnandet meddelats. Då ett förordnande i regel lämnas omedelbart

efter ansökningen och ansökningen kan inkomma på en sådan tid

af året, att synen, som bör verkställas å tjänlig årstid, ej kan med

den föreslagna tidsbegränsningen medhinnas under sådan årstid, får

Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande hemställa, att bestämmelsen

ifråga ändras så, att Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande må äga

att bestämma tiden för syneförrättningens afsilande, dock att synen

alltid skall vara verkställd senast inom utgången af det kalenderår,

som följer på det, hvarunder förordnandet lämnats.

I öfrigt har Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande ej något att

erinra mot hvad kommittén i denna paragraf föreslagit.

Emot ändringsförslagen i § 4 vill Eders Kungl. Majds befallningshafvande

endast erinra, att det torde kunna med skäl ifrågasättas,

huruvida, därest, på sätt kommittén föreslagit, ombud enligt 2 § 2

mom. ovillkorligen skall förordnas, sökanden i första hand och därefter

flottleden skall vidkännas kostnaden för ombudet. Ej heller torde

skäligen kunna stadgas, att jordägarne skola bekosta ett ej af dem

47

påkallan ombud vid förrättningen. Blir däremot, på sätt Eders Kung!

Maj ds befallningshafvande hemställt, ombud förordnadt endast efter

framställning af jordägarne, kali det med fog sägas, att jordägarne,

hvars intresse ombudet skall bevaka, böra vidkännas kostnaden för

ombudet, men, då ett sådant ombud får anses hafva därjämte fått ett

officiellt uppdrag att i statens intresse skydda den jordägande befolkningen

mot de stora bolagen, synes det vara riktigast att ersättning

åt honom ut gånge af statsmedel.

Visserligen lär det föreskrifna tillägget i 5 § försvåra inrättande

af flottled, men de af kommittén anförda skäl för detsamma äro sådana,

att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande anser sig böra förorda

bifall till förslaget.

Då tillstånd lämnas till interimsflottning, har Eders Kungl. Maj.ds

befallningshafvande i detta län alltid fastställt afgifter för flottningen.

Eders Kungl. Majds befallningshafvande har därför ej något att erinra

mot, att uttrycklig föreskrift härom intages i 8 §.

Eders Kungl. Majds befallningshafvande har ej heller något att

erinra mot, att i 9 § räntan bestämmes till högst sex procent.''

Beträffande det i 10 § föreslagna tillägget, att beslutad ändring

i reglemente ej blir gällande utan Eders Kungl. Maj ds befallningshafvandes

fastställelse, så torde det ej vara något att erinra mot att

denna föreskrift flyttas från 14 paragrafen till denna paragraf.

IJäremot synas bindande skäl ej vara anförda för den mening,

att ett flottningsreglemente mer än andra af Eders Kungl. Majds

befallningshafvande fastställda reglementen för ekonomisk verksamhet

ovillkorligen kräfver att hvart femte år undergå en förnyad profning

Däremot synes det lämpligt, att Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande

må kunna, därest reglementet visar sig ej tillräckligt tillgodose allas

intressen, på framställning af person, hvars intresse af flottningen

beröres, och efter vederbörandes hörande underkasta reglementet förnyad

pröfning.

Emot förslaget att utbyta ordet strandägare mot ordet jordägare

har Eders Kungl. Majds befallningshafvande ej något att erinra. Likaledes

har Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande ej något att erinra

mot det föreslagna tillägget i 13 paragrafen.

Beträffande de nya bestämmelserna i 14 § så torde mot dessa ej

vara något väsentligt att erinra liksom ej heller mot den i 21 § föreslagna

straffpåföljden.

De i 22 § föreslagna tilläggen kunna vid första påseende synas

hårda och obilliga. Dock torde de ej afskräcka någon, därest ett

större och allmännare flottningsbeliof förefinnes. Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande anser sig därför kunna i underdånighet förorda

bifall till berörda bestämmelser.

Ifall Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes förslag om borttagande

af bestämmelser om ovillkorlig revision hvart femte år af

flottningsreglemente godkännes, bortfaller naturligtvis sista momentet

i de föreslagna öfvergångsstadgandena.

Örebro slott i landskansli den 29 augusti 1905.

Underdånigst

TH. NORDSTRÖM.

G. Bergström.

49

XXIV.

Kung!. Maj:ts befallningshafvande i Västmanlands län.

Till Konungen.

Sedan genom nådig remiss Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

anbefallts afgifva underdånigt utlåtande öfver det i den s. k. norrlandskommitténs

underdåniga betänkande af den 27 oktober 1904 under

10:de punkten framställda förslag angående nya grunder för skogsbeskattningen,

får Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande till åtlydnad

häraf i underdånighet anföra följande.

I motiven till nu förevarande och det enahanda förslag i samma

ämne, som af särskilda kommitterade för afgifvande af förslag till

vissa ändringar i gällande bevillningsförordning den 1 maj 1891 afgifvits,

och hvartill det här framlagda förslaget i hufvudsak ansluter sig*

framhålles såsom stöd för en förändring af nu gällande föreskriften°i

fråga om beskattning af jordbruksfastighet, bland annat, hurusom dessa

bestämmelser vid tillämpningen visat sig otillfredsställande, i det att

å sådan fastighet förefintlig skogstillgång icke erhållit vederbörligt

inflytande vid åsättande af fastighetens taxeringsvärde, vare sig i följd

af svårighet för taxeringsmyndigheterna att rätt bedöma skogens värde

eller af hänsyii till obilligheten häraf att i de fall, där afverkningsrätten

till skogen varit upplåten åt annan person, belasta fastighetens

ägare jämväl med den bevillning, som kunde anses motsvara denna

del af fastigheten. Med allt erkännande af de svårigheter, som mota

för en rätt tillämpning af bevillningsförordningens föreskrifter rörande

skogsegendomars beskattning, synes det dock vara tvifvelaktigt, huruvida

den här förordade formen för jordbruksfastighets taxering kan

anses innebära större betingelser för att göra denna beskattning mera

effektiv. Om redan nu erfarenheten visar, huru vanskligt det är att

finna någorlunda tillförlitliga grunder för beräknande af den beskattningsbara

vinst, en trävarurörelse i större skala lämnar, därest, såsom

val ofta är fallet, företedda räkenskaper icke kunna anses innefatta

tillräcklig eller nöjaktig utredning därom, så torde taxeringsmyndigheternas

arbete i detta afseende blifva än besvärligare och till resultatet

ovissare, för den händelse, såsom förslaget innebär, inkomstbeskattningen

skulle utsträckas att gälla all skogsafkastning utöfver husbehofvet; och

7

Skogs

beskattningen.

50

hvad beträffar skogsförsäljning i mindre omfattning torde det ej, äfven

med största uppmärksamhet kunna undvikas, att denna i många fall

icke blir af taxeringsmyndigheterna känd och därigenom undandrages

beskattning. Då taxeringen af skogsegendom komme att blifva beroende

af skogens tillgodogörande, skulle härigenom vidare lätteligen

inträffa, att af två hvarandra närbelägna och i öfrigt likartade egendomar

den ena, där skogsafverkning mera regelbundet bedrefves, komme

att underkastas inkomstbeskattning, under det för den andra, dalskogen

år ifrån år besparades, sådan beskattning måhända för lång tid

icke skulle komma att utgöras, hvilket förhållande skulle föranleda eu

oberäknelig ojämnhet i fastighetstaxeringen å landet. Med den i kommitterades

förslag förordade anordningen, att eu fastighets skogsafkastning

skulle till taxering upptagas i den ort, där skogen vore

belägen, skulle ock säkerligen följa afsevärda praktiska svårigheter för

taxeringsmyndigheterna, enär dessa i alla de fall, då en sågverksägare

för egen förädlingsrörelse å egna skogar bedrefve utverkning, skulle

nödgas för erhållande af en norm för taxeringen i de särskilda afverkningsorterna

uppdela kostnaderna för rörelsens olika grenar, utdrifning,

flottning, sågning in. in., hvilket utan tvifvel ock skulle föranleda

mycket olika beräkningsgrunder och hafva till följd en mängd tvister

rörande taxeringens fördelning mellan de kommuner, som däraf berördes.

Enligt Eders Kung!. Maj:ts befallningshafvandes uppfattning torde

därför något företräde icke kunna tillmätas det af kommitterade föi - ordade sättet för skogsbeskattning framför de hufvudgrunder för denna

beskattning, som innefattas i bevillningsförordningen.

De af kommitterade och jämväl tillförene ofta framhållna önskemålen

af dels större effektivitet i fråga om taxering af jordbruksfastighet

och dels tillförsäkrande åt kommunerna af större skattebidrag,,

än hittills, från därinom belägna skogsegendomar synas också, äfven

med bibehållande af dessa hufvudgrunder, kunna i väsentlig man tillgodoses,

om, såsom i ofvannämnda 1891 års kommittébetänkande af

kommitterades ordförande föreslagits, i bevillningsförordningen infördes

stadgande, att vid fastighetstaxering inrösnings- och afrösnmgsjorden

skall hvar för sig beskattas, och därjämte gåfves bestämmelser i syfte

af fastighetsbevillningens fördelning mellan fastighetens ägare och innehafvaren

af afverkningsrätt till därå befintlig skog.

Västerås slott i landskontoret den 14 juni 1905.

Underdånigst:

CLAES WERSÄLL.

Olof Åkerren.

51

XXV.

Kung!. Maj:ts befallningshafvande i Västmanlands län.

Till Konungen.

Efter läsning af särskilda kommitterades afgifna förslag till kungörelse

angående ändring i vissa delar af flottningsstadgan den 30

december 1880, får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, till följd

af nådig remiss den 21 december 1904, såsom anbefalldt utlåtande i

underdånighet anmäla, att ändringsförslaget enligt Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvandes uppfattning synes vara ägnadt att främja minoritetens

i en flottningsförening rätt, att bereda större inflytande åt jordoch

strandägare samt ändtligen att bringa flottningsrörelsen under

offentlig kontroll; hvadan och då någon anmärkning icke mot förslaget

förekommit. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande tillstyrker dess

godkännande.

Västerås slott i landskansliet den 20 juni 1905.

Underdånigst

Landshöfdingämbetet:

Tf er man Uddén.

Olof Akerrén.

Flottnings

stadgan.

XXVI.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län.

Till Konungen.

Sedan Eders Kungl. Maj:t genom nådig remiss den 21 december

1904 anbefallt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande att afgifva underdånigt

utlåtande beträffande de i den s. k. norrlandskommitténs betänkande

innefattade förslag och framställningar, med undantag af de

under 2) och 3) upptagna förslag dels till lag, innefattande vissa bestämmelser

om ägostyckning inom Gäfleborgs, Västernorrlands, Jämtlands.

Västerbottens och Norrbottens län, dels ock till lag angående

inskränkning i vissa fall af rätten att verkställa ägostyckning, får

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande härmed i underdånighet anföra

följande beträffande de särskilda förslagen:

Föfiud för I. Förslag till lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening

inlag m. fl. för ekonomisk verksamhet att förvärfva fast egendom.

Sedan den af Eders Kungl. Maj:t tillsatta kommitté för afgifvande

af förslag till åtgärder, hvarigenom den jordbrukande befolkningens

ställning i Norrland och Dalarne kunde vidmakthållas och stärkas, i

underdånig skrifvelse den 28 november 1901 hemställt, att Eders Kungl.

Maj:t måtte för 1902 års riksdag framlägga ett af kommittén uppgjordt

förslag till lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening för

ekonomisk verksamhet att förvärfva fast egendom, samt Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande genom nådig remiss den 23 nästpåföljde

december fått sig anbefalldt att däröfver afgifva underdånigt utlåtande,

afgaf Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande den 18 januari 1902 sådant

utlåtande. I detta anförde Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,

bland annat, följande'':

»I den motivering, som kommittén åberopar såsom stöd för sitt

förevarande lagförslag, har kommittén anfört, att för kommittén oafvisligen

framställt sig, att on af de hufvudsakligaste förutsättningarna

för att kunna öka och stärka den jordbrukande befolkningen inom

53

Norrland och Dalarne vore, att bolagens förvärf af hemman icke fortginge

på sätt och i den omfattning, som hitintills ägt rum.»

»Den statistik, kommittén åberopar, föranleder Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande att instämma i denna kommitténs uppfattning. Till

frågans ytterligare utredning har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

införskaffat uppgifter angående taxeringsvärdet för åren 189G—1901 såväl

ä sågverksaktiebolagens jordbruksfastigheter som ock å all jordbruksfastighet

inom de delar af länet, som skulle af lagen beröras. Af dessa

uppgifter framgår hufvudsakligen, att, under det taxeringsvärdet å samtliga

jordbruksfastigheter ökats från 51,322,700 kronor år 1896 till

67,552,600 kronor år 1901 eller med 31,6 1 procent, taxeringsvärdet å

sågverksaktiebolagens jordbruksfastigheter under samma tid ökats från

9,382,160 kronor till 16,733,200 kronor eller med icke mindre än 78,:; 5

procent. Den ökning i taxeringsvärdet å bolagens jordbruksfastigheter,

som sålunda ägt rum, torde väl i någon mån bero, förutom på eu

allmän höjning af fastighetsvärdet, jämväl på den omständigheten, att

bolagens från hemman afsöndrade skogsfastigheter numera påföras

särskildt taxeringsvärde. Men oafsedt dessa förhållanden torde af utredningen

kunna med säkerhet dragas den slutsats, att bolagens fastiglietsförvärf

under nämnda år i betydlig grad ökats, och att bolag för närvarande

tillhandlat sig hemman inom provinsen i den omfattning, att

det själfägande bondeståndet, som måste betraktas såsom statens styrka

och den lugna utvecklingens värn, blifvit så trängdt åt sidan, att det

måste vara i statens sanna intresse, att allt göres för att hindra ett

vidare fortgående på en väg, som kan leda till verklig nationell våda.»

»Enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes uppfattning ligger

jämväl i sakens egen natur, att bolag eller förening för ekonomisk verksamhet,

som drifver sågverksrörelse, hvilken ju är den art af associationer,

som här väsentligen afses, måste rikta sin uppmärksamhet hufvudsakligen

på skogen med åsidosättande af det egentliga hemmansbruket,

som sålunda till följd af förhållandenas egen makt icke kan påräkna

det intresse, som detsamma ur statsekonomislc synpunkt förtjänar. I

det Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i anslutning till sina nu

angifna uppfattningar med bestämdhet uttalar sig för, att en inskränkning

göres i bolagens rätt till liemmansförvärf, vill Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande tillika ''förklara, att den till fullo inser den stora

betydelsen, industrien äger för Dalarne med dess oerhörda skogstillgångar

samt vikten af den arbetsförtjänst, som genom skogens tillgodogörande

tillföres en befolkning, som i allmänhet för sin ekonomiska existens

är hänvisad att vid sidan af jordbruket anlita andra förvarfskällor.»

54

»Eders Kungi. Maj:ts befallningshafvande är följaktligen af den

åsikt, att man i fråga om bolags eller förenings rätt att förvärfva

fastighet å landet i här ifrågavarande delar af Dalarne icke bör och

icke får gå längre, än som för afvärjande af den jordbruket hotande

sociala och ekonomiska fara är nödvändigt samt med industriens bestånd

och utveckling förenligt.»

»Ett sådant sakens läge anser Eders Kung]. Maj:ts befallningshafvande

vara möjligt att uppnå genom en lagstiftning, som går ut på

att förbjuda bolag eller förening för ekonomisk verksamhet att förvärfva

till hemman hörande inägojord samt så stor del af den till

hemman hörande skogsmark, som erfordras icke blott för hemmanets

husbehof utan jämväl såsom ekonomiskt stöd för att hemmanet lämpligen

må kunna såsom jordbruksfastighet fortbestå. Däremot skulle

bolag eller sådan förening äfvensom annan vederbörande vara tillåtet

att förvärfva återstående del af den till hemmanet hörande skogsmark.»

Det lagförslag till förvärfsförbud, som af kommittén nu afgifvits,

grundar sig fullständigt på de principer, som af Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande i dess angifna utlåtande af den 18 januari 11)02

uttalats. Mot detta kommitténs förslag har emellertid med styrka

anmärkts, att ett kringgående af lagen med lätthet möjliggjordes därigenom,

att bolagen och föreningarna såsom sina ställföreträdare använde

enskilda personer såsom fastighetsinköpare i bolagens eller föreningarnes

ställe. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande vill icke

förneka, att detta är en svaghet i förslaget, men tror dock icke, att

denna anmärkning är af afgörande betydelse, tv inköp af fastighet i

annans namn är en affär af den riskabla karaktär, att bolagen och

föreningarna icke i någon betydande omfattning torde kunna våga sig

in på denna väg.

Eu annan anmärkning, som mot förslaget framkommit, är den,

att genom förslagets upphöjande till lag, kränkning af principen om

likhet inför lagen skulle äga rum. Då emellertid aktiebolags- och

föreningsformen innebär ett privilegieradt sätt för ekonomisk verksamliet,

och lagen omfattar alla sådana associationsformer, som här kunna

ifrågakomma, kan Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ej tillmäta

denna anmärkning afgörande betydelse. Emellertid vill Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande ingalunda förneka, att den föreslagna lagen,

om den vinner tillämpning, skall väcka motvilja icke blott inom bolagskretsar

utan jämväl bland enskilde jordägare, som komma att gå miste

om möjligheten af försäljning af sina hemman till bolagen, som i vanliga

fall torde vara de mest köpstarka. Frågan måste enligt Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvandes mening emellertid ses ur en högre

synpunkt. Genom den utredning, som af kommittén åvägabragts och

hvad för Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i öfrigt är kändt,

måste, enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes åsikt, ett fortgående

på den inslagna vägen af hemmanens hopande i skogsbolagens

hand med nödvändighet leda till hemmansägareklassens undergång i

betydande delar af vårt land. Då detta för vår svenska kultur, enligt

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes mening, innebär ur såväl politisk,

som social och ekonomisk synpunkt en skada af oöfverskådlig

räckvidd, och något annat medel att förhindra en utveckling i denna

riktning än det af kommittén förslagna icke kunnat påvisas, anser sig

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, trots de betänkligheter, som

förslaget framkallat, böra tillstyrka detsamma.

II. Förslag till lag innefattande särskilda bestämmelser om arrende Arrendelag.

af viss jord på landet inom Norrland och Dalarna.

Genom förslaget till lag angående förvärfsförbud har kommittén

sökt bibehålla svenska folkets kärna, det urgamla bondeståndet, såsom

ett fritt själfständigt folkelement. Genom arrendelagen söker kommittén

höja arrendatorernas af bolagshemman ställning och däraf bilda ett

folkelement, som kan blifva ett godt material i samhällsbygget. Gifvetvis

kan en arrendatorsklass, huru lämpligt afvägda dess rättigheter

och skyldigheter i förhållande till jordägaren än äro, aldrig ersätta,

hvad staten äger i ett själfständigt, jordägande bondestånd, men mycket

kan genom lämplig lagstiftning förbättras, och i förevarande fall gäller

det på många håll inom det område, som i lagen åsyftas, att höja ett

arrendatorsproletariat till verkliga brukare af Sveriges jord i dräglig

ekonomisk ställning. Det gäller att söka bereda det svenska jordbruket

äfven i arrendatorshand utvecklingsmöjligheter och därmed tillföra detsamma

krafter, som vid ett motsatt förhållande skulle vända sig åt

annat håll.

Kommittén förordar antagandet af en arrendelag för Norrland

och Dalarne »i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det angifna författningsförslaget,

och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande får för

sin del tillstyrka, hvad kommittén sålunda föreslår.

in. i 1''örslag till lag angående ändring i 20 och 22 §§ af lagen om

hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring den 27 juni 1896.

Detta lagförslag, som synes väsentligen framkalladt af Eders Kungl. jonUfsönMaj:ts

befallningshafvandes underdåniga skrifvelse den 27 juni 1901, drinrJtillåter

sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande på de af kommittén

anförda grunder i underdånighet tillstyrka.

56

Förekommande

af vanhäfd.

Beredande af

odling slag enheter.

IV. Förslag till Jag innefattande bestämmelser till förekommande af

ra nitafd å vissa jordbruk i Norrland och Dalar ne.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande har i det föregående redan

framhållit, att det ligger i skogsbolagens affärsförhållandens egen natur,

att dessa bolag måste gifva skogsbruket och hvad därmed sammanhänger

försteget och följaktligen sätta jordbruket i andra rummet.

Denna från bolagens synpunkt naturliga klassificering har, såsom kommittén

påvisar, på många håll föranledt — och Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande tillåter sig vitsorda, att exempel därå kunna äfven

från detta län anföras — att jordbruket så vanvårdats, att dess afkastningsförmåga

uppenbarligen äfventyrats, samt att för jordbruket

nödiga byggnader bortförts eller fått förfalla. Då statens sanna intresse

fordrar, att en under sekler odlad jord icke faller i lägervall, måste

staten äfven äga rätt och plikt att vidtaga åtgärder för att detta

intresse tillgodoses. Genom de i föreliggande lagförslag angifna bestämmelser

anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att bot skulle

rådas för dessa missförhållanden; och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

tillåter sig följaktligen hemställa, att lagförslaget måtte upphöjas

till lag.

Y. Förslag till lag angående vissa åtgärder för beredande åt enskilde

jordbrukare i Norrland och Dalarne af lämpliga odlingslägenheter.

Genom bestämmelserna i detta lagförslag, om de med kraft och

erforderligt ekonomiskt stöd genomfördes, skulle, enligt Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvandes mening, frågan om nyodling i Norrland och

Dalarne från den teoretiska spekulationens område, föras in på de

praktiska möjligheternas. Enligt förslaget skulle inom hvarje län genom

central- och lokalmyndigheter odlingslägenheter beredas hugade odlare,

om det ej kunde ske på öfverenskommelsens väg, genom användande

af expropriationsförfarande. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

vill gärna erkänna att emot användande af denna sistnämnda utväg i

föreliggande fall kunna, enligt hittills gängse juridiska uppfattningssätt.

göras allvarliga erinringar; men Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

vill dock påpeka, huruledes landets uppodling och beredande

af existensmöjligheter åt dess söner i stort sedt äfven är ett allmänt

intresse. Med detta uppfattningssätt vill det synas Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande, som om man skulle kunna låta betänkligheterna

i föreliggande fråga falla och betrakta expropriationsförfarandet såsom

ett nödvändigt medel för att lämna staten och det allmänna tillfälle

att fullgöra en offentlig plikt. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

vill följaktligen icke afstyrka förslagets upphöjande till lag.

57

Beträffande förslagets detaljer tillåter sig Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande beträffande 4 § uttala tvekan, huru skogsanslaget

för jordbrukslägenhet i Dalarne skall beräknas. Den i paragrafen angifna

lagen, innefattande särskilda bestämmelser om ägostyckning inom

Gäfleborgs, Yästernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län, kan naturligen ej afse Dalarne, såvida icke paragrafen får så tydas,

att skogsanslaget får bestämmas inom de i lagen angifna maximi- och

minimigränser. Ett förtydligande härutinnan torde emellertid vara af

behofvet påkalladt.

Om syftet med denna lag skall uppnås, fordras emellertid, enligt

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes bestämda mening, att en odlingsfond

af betydande storlek ställes till jordbrukskommissionernas förfogande;

att deras administrationskostnader af statsmedel bekostas;

samt att icke genom ett öfverdrifvet ansvar för kommissionernas ledamöter

eller genom tyngande villkor och bestämmelser i öfrig! deras

handlingskraft förlamas.

VI. Upplåtelse af odling slag enheter å kronomark. odimgsUjen

Genom

de bestämmelser, som kommittén i detta syfte föreslår, hctcrJla lfon"''

torde frågan vara inledd på en väg, som synes kunna föra till goda

resultat. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande tilläter sig följaktligen

tillstyrka bifall till förslagen.

Med hänsyn därtill att i mom. 5:o af de ifrågasatta bestämmelserna,

oaktadt bestämmelserna ju äfven afse Dalarne, såsom grund för

skogstillägget åberopas en författning, som icke omfattar denna provins,

tillåter sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i enlighet med hvad

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i annat sammanhang i detta

utlåtande förut föreslagit, hemställa, att ett förtydligande härutinnan

måtte äga rum.

VII. Lättnader i afseende å väghållnings besvär et. rägimUnint,

I detta afseende hemställer kommittén: besväret.

l:o) att s. k. militärvägar måtte icke blott byggas utan äfven

underhållas af statsverket;

2:o) att s. k. mellanriksvägar samt vägar, som till afsevärd längd

sträcka sig öfver öde fjäll och skogar, måtte i vidsträcktare mån än

nu är fallet byggas af staten samt i de fall, att de utförts på statsverkets

bekostnad, i mån af behof äfven underhållas af detsamma;

3:o) att i villkoren för statsbidrag till vägbyggnader måtte göras

det tillägg, att, då den verkliga kostnaden öfverskjutit den beräknade,

jämväl två tredjedelar af det Överskjutande kostnadsbeloppet må kunna

af statsmedel anvisas;

8

58

Skogsbeskatt

nmgen.

Flottning sstadgan.

4:o) att till väghållni n gsdis trikt, som äro synnerligen hardt betungade

i följd af vägames stora längd och gles befolkning eller på

grund af stor •genomfartstrafik till andra orter, särskilt statsunderstöd

måtte efter pröfning för hvarje fall kunna beviljas; samt

5:o) att staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar påföras

eu vägfyrk för hvarje två hundra kronor af taxeringsvärdet.

Mot hvad kommittén under 1:o), 2:o) och 4:o) föreslår har Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande intet att erinra.

Jämväl kommitténs förslag under 3:o) synes Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande vara grundadt på billighet och rättvisa.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande tillåter sig dock påpeka,

att de fall, där sådan ökning af statsbidraget, som i momentet ifråga,- sättes, kan ifrågakomma, böra föregås af en noggrann och allsidig

pröfning af förhållandena.

Med hänsyn till den i väglagen numera genomförda förändring,

enligt hvilken staten och menighet tillhöriga allmänningsskogar påföras

vägfyrk, torde hvad kommittén i 5:o) föreslagit icke till någon Eders

Kungl. Maj:ts åtgärd föranleda.

Vill. Nya grunder för skog sbeskattning en.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande anser, att hvad kommittén

i detta sammanhang föreslår är förtjänt af allvarligt beaktande; men

förmenar, att genomförande af de i fastighetsbeskattningarna djupt

ingripande grundsatser beträffande skogsbeskattningar, som kommittén

uttalat, och hvilka synas Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande grundade

på rättvisa och billighet, böra ske i sammanhang med en allmän

revision af landets skatteförfattningar och sålunda icke behandlas i och

för sig. Det vill synas Eders Kungl. Majds befallningshafvande, som

om uppskofvet med denna frågas lösning icke skulle behöfva blifva så

stort, att däri läge någon egentlig fara.

IX. Förslag till kungörelse angående ändring i vissa delar af flottning sstadgan

den 30 december 1880.

§ 1.

Häri föreslås ett tillägg, enligt hvilket Eders Kungl. Majds befallningshafvande

skulle ofördröjligen låta syn å vattendraget hållas.

Redan nu har, så vidt Eders Kungl. Majds befallningshafvande känner,

inom detta län så alltid skett, hvadan Eders Kungl. Majds befallningshafvande

anser tillägget öfverflödigt, men vill icke motsätta sig detsamma.

59

Enligt denna § mom. 2 skulle Eders Kung]. Maj:ts befallningshafvande

förordna lämplig person att till skyddande af den jordägande

ortsbefolkningens intressen öfvervalca, dels att flottleden så inrättades,

att jordbruket däraf icke lede oskäligt intrång, dels ock att enligt 9 §

utgående ersättning icke sattes till oskäligt belopp, eller annan obehörig

kostnad för anläggningen uppstode. Om en sådan bestämmelse

vid hottningsstadgans tillkomst förefunnits, skulle den utan allt tvifvel

varit af synnerligen välgörande verkan. Sedan emellertid de stora

flottlederna inom detta län ordnats, har den otvifvelaktigt redan af

denna anledning mindre betydelse. Härtill kommer, att ortsbefolkningen

numera synes ganska skickad, åtminstone inom Dalarne, att i

detta hänseende själfva tillvarataga sina fördelar. Vidare kommer

genom andra föreslagna förändringar i flottningsstadgan Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande att få ett betydligt ökadt inflytande beträffande

flottningsförhållandenas ordnande. Af allt detta vill synas,

som om något trängande behof icke skulle, såvidt detta län angår,

påkalla införande af denna bestämmelse, hvilken Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande dock icke vill direkt afstyrka.

§ 3.

I denna § föreslås ett tillägg, afseende att synen skall förrättas

senast inom ett år, efter det förordnandet meddelats synemannen, och

senare tillägges, att, om synen ej hållits inom föreskrifven tid, Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande må, med återkallande af det för förrättningsmannen

utfärdade förordnande, utse annan förrättningsman.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som icke vill motsätta

sig förslagets upphöjande till lag, måste dock i detta sammanhang

betona, att förhållandena kunna gestalta sig så, att tillgången på

skickliga, praktiskt erfarne och om förhållandena inom orten fullt

underkunniga synemän kan blifva så ringa, att, för ernående af de

bästa krafterna för dessa, understundom ganska invecklade frågors

lämpligaste lösning, tiden af ett år måste i sakens eget intresse betydligt

öfverskridas.

§ 5-

I denna § föreslås ett tillägg, afseende att sökanden skall såsom

säkerhet för anläggningens fullbordande ofördröjligen och vid äfventyr

att ansökningen eljest anses hafva förfallit, senast inom en månad efter

60

Skiftes

väsendet.

anmaning lios Eders Kungi. Maj:ts befallningshafvande nedsätta eller

dit ingifva bevis, att han i taka händer nedsatt ett belopp, motsvarande

en tiondel af hela den af synemännen uppskattade kostnad

för vattendrags inrättande till allmän flottled.

Något som helst behof för denna bestämmelses införande har

inom detta län icke försports. Sedan numera alla de stora flottlederna

redan reglerats, ligger jämväl i sakens egen natur, att den betydelse,

som bestämmelsen under andra förhållanden skulle ägt, betydligt reducerats.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande är jämväl något tveksam,

om icke bestämmelsen kan verka rent skadligt för det fall, att

mindre jordägare förena sig för att med eget arbete och materiell

själfva utföra en mindre flottledsbyggnad. Åtminstone synes Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande försiktigheten bjuda, att jämväl medgifves

att ställa borgen för företagets fullbordande.

§ 14.

I denna § föreslås, bland annat, att enligt flottningsförenings

reglemente ingen röstande må utöfva rösträtt för mera än en tiondel

af de vid sammanträdet närvarandes röster. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

ställer sig ytterst tveksam till denna bestämmelses

inverkan på redan befintliga flottningsföreningars ställning till administration

och ekonomi. Den kan medföra sådan omkastning i maktlägena,

att verkliga praktiska svårigheter uppstå. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,

som anser att beträffande framdeles tillkommande

reglementen den föreslagna bestämmelsen om röstmaximum skall gälla,

hemställer, att tillika måtte stadgas, att beträffande redan befintliga

reglementen vid nu gällande omröstningsbestämmelser må förblifva.

§ 22.

Beträffande denna § synes bestämmelse saknas för det fall, att

flere behörigen anmäla sig för ombesörjande af flottledens iståndsättande.

Angående öfriga i detta förslag angifna bestämmelser har Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke haft något att erinra; dock

tillåter sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i underdånighet

tillägga, att hvad kommittén beträffande interimsflottning föreslagit i

allt väsentligt inom detta län redan nu iakttages, då beslut i sådant

ärende meddelas.

X. Förslag i fråga om skiftesväsendet.

Därvid hemställer kommittén, l:o) att vid laga skiften inom Norrland

och Dalarne tillfälle måtte beredas bönder, som hafva del i skiftes

-

61

laget, att i angelägna fall erhålla låneunderstöd för bestridande af

deras skifteskostnader.

Genom den i Dalarne existerande oerhörda jordsplittringen har

möjligheten för beredande af jordens sammandragande till större enheter

blifvit ett af hufvudönskemålen för dem, som med framtidsförhoppningar

betrakta Dalarnes jordbruksintressen.

Denna fråga är i själfva verket så omfattande, att den fordrar

särskilda åtgärder för sin fullständiga utredning. Kommittén ifrågasätter

här låneunderstöd för bestridande af skifteskostnader i vissa fall.

Detta är emellertid enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes

uppfattning, hvad Dalarne angår, ingalunda nog. Det kanske allra

viktigaste för denna provins är att bereda lämpliga skifteslag. De vid

storskiftet bestämda skifteslagen äro alldeles för stora och oformliga,

för att man omedelbart på dem skulle kunna tillämpa ett laga skiftesförfarande.

Först sedan en ny lämplig skifteslagsindelning blifvit genomförd,

kan det enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes mening

på allvar blifva tal om att genomföra laga skiften.

Denna skifteslagsindelning bör enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes

bestämda åsikt bekostas af staten.

Som kändt är, har genom bestämmelser i kungl. kungörelsen

den 18 februari 1859 skiftesvitsordet för Dalarne blifvit inskränkt.

I den mån skifteslagsindelningen genomförts, torde denna inskränkning

böra, om ej eftergifvas, så dock lindras.

Slutligen maste för laga skiftens genomförande inom provinsen,

staten, enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes mening, förskottera

kostnaderna med undantag för dagsverken, hvarefter dessa

kostnader skulle till staten af jordägarne återbetalas under en tidrymd

af t. ex. tio år med en tiondel om året från den dag, laga skiftet

blifvit fastställdt.

Vidare anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att statsbidraget

för utflyttningar bestämmes till hälften af den för hvarje gård

bestämda utflyttningskostnaden, åtminstone intill 1,000 kronor.

Dessa af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i korthet angifna

önskemål ställa naturligtvis stora kraf på statens mellankomst,

men Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande anser oundgängligt, att

eu sådan hjälp från statens sida gifves, om man öfver hufvud taget

någonsin skall kunna nå målet.

Eders Kung], Maj:ts befallningshafvande tillåter sig med hänsyn

till frågans för denna provins oerhörda betydelse hemställa, huruvida

icke detta ärende, som af kommittén endast blifvit mindre ingående

62

Skogsallmänning

ar m. in.

Anslag och

lån för dikning

och nyodling.

Undervisning.

berördt, men fordrar en allsidig utredning och belysning, kunde öfverlämnas

till en ny kommitté eller tillkallade sakkunniga för att föras

vidare framåt.

Mot hvad kommittén under 2:o) och 3:o) anför beträffande landtmäteritaxans

arfvodestariffer samt förhindrande af oformliga skiften

har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande intet att erinra.

XI. Skogs allmänning ar och skog smedelsfonder.

Kommittén har härutinnan hemställt:

l:o) att en lagstiftning i sådan riktning åstadkommes, att därigenom

befrämjas utsikterna att till förmån för kommuner och andra

samfälligheter på ett bestående sätt bildas gemensamhetsskogar och

skogsmedelsfonder; och

2:o) att, sedan eu sådan lagstiftning kommit till stånd, måtte

tagas i öfvervägande, i Indika fall och under livilka villkor låneunderstöd

af allmänna medel kunde beredas för bildande af gemensamhetsskogar

genom inköp af därtill lämpad mark.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande instämmer i hvad kommittén

sålunda föreslagit.

XII. Anslag och låneunderstöd för dikning och nyodling.

I sådant hänseende hemställer kommittén, bland annat, som icke

rörer detta län, att för befrämjande af uppodling utaf jord i Norrland

och Dalarne inrättas en ny odlings fond, från hvilken fond i mån af tillgång

lån tilldelas landsting eller hushållningssällskap, som förklarat

sig villigt att utlämna låneunderstöd till mindre jordbrukare för uppodling

af till åker lämplig mark, samt att fonden bildas och användes

enligt vissa angifna hufvudgrunder.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som anser förslaget vara

beaktansvärdt, hemställer dock, huruvida icke lån från fonden lämpligast

borde lämnas till de föreslagna jordbrukskommissionerna. Skall

något afsevärdt med åtgärden vinnas, torde dock maximibeloppet, 500

kronor, böra väsentligen höjas och icke för många hämmande band i

öfrigt läggas på lånerörelsen.

XIII. Under ris)/ ing i jordbruk genom kringresande konsulenter.

En af de största häfstängerna för jordbrukets utveckling och

förkofran är ökad kunskap hos jordbrukaren. Sin stora betydelse i

sådant hänseende hafva naturligtvis lantbruksskolor, landtmannaskolor

och andra dylika bildningsanstalter, men för undervisningen bland

landtbrukarnes breda lager måste de ambulatoriska landtbrukskurserna

anses vara af den största vikt. Inom Dalarne hafva genom frikostiga

bidrag från hushållningssällskapet dessa kurser under senare år tagit

63

en utveckling och tillvunnit sig ett intresse, som man knappt vågat

hoppas. Tiden för kurserna har varit två å tre veckor, och lärjungeantalet

i de olika socknarna har alltid varit stort och ibland uppgått

till hundratal. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott har jämväl

hos Eders Kungl. Maj:t gjort underdånig framställning om åstadkommande

af lämpliga läroböcker, och frågan härom synes jämväl vara

på god väg att ordnas. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande anser

följaktligen förslaget om inrättande af jordbrukskonsulenter vara i högsta

grad välbetänkt såsom en fortsättning på den undervisningsväg, på

hvilken man i detta län med framgång slagit in. För att emellertid

hafva fullständiga garantier att erhålla fullt praktiskt anlagda, för

förhållandena i orten fullt lämpliga personer synes frågan om deras

tillsättande böra helt läggas i förvaltningsutskottens händer.

XIY. Vissa särskilda önskemål.

1 kommitténs utlåtande om förbättrade kommunikationer, fraktlindringar

och kooperationer tillåter sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i allt väsentligt instämma.

Bland öfriga förslag, som i de vid kommittébetänkandet fogade

reservationer framställts, är det ett, åt hvilket Eders Kungl. Maj ds

befallningshafvande anser sig böra gifva sitt understöd, nämligen förslaget

om en effektiv begränsning af bolagens kommunala rösträtt på

landet. Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande anser sig icke i detta

sammanhang böra därutinnan framställa ett bestämdt förslag, utan inskränker

sig att påpeka, att om åt den kommunala själfstyrelsen skall

gifvas det verklighetsinnehåll, som begreppet innebär, en sådan begränsning

är af förhållandena påkallad.

Slutligen tillåter sig Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande såsom

sin totaluppfattning om kommittébetänkandet framhålla, att, enligt

Eders Kungl. Majds befallnings!)afvandes åsikt, sällan förslag framkommit,

hvilka, omsatta i effektiva lagar, genomförda med praktisk

syn på tingen, mera synas ägnade att väcka lifgifvande och föryngrande

på de landområden, som af förslagen närmast beröras, än ett flertal

af de framställningar, som kommittébetänkandet omfattar.

Falun i landskansliet och landskontoret den 31 augusti 1905.

Underdånigst:

F. HOLMQUIST.

Kristian Wik. G. Lyckholm.

Vissa

Önskemål.

64

Förbud för

bolag m. fl.

att förvärfva

fastighet.

XXVII.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gäfleborgs län.

Till Konungen.

Uti skrifvelse den 1 juni 1901 hemställde Riksdagen, bland annat,

att Eders Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruledes genom lagstiftningseller

andra särskilda åtgärder den själfägande, jordbrukande befolkningens

ställning i Norrland och Dalarne kunde vidmakthållas och

stärkas och jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar befrämjas,

samt, så snart ske kunde, för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill

förhållandena kunde anses föranleda. Sedan i anledning häraf Eders

Kungl. Maj:t genom nådigt bref den 7 juni 1901 funnit godt tillsätta

en kommitté med uppdrag att verkställa utredning uti förevarande

hänseenden och därefter, i den mån utredningen därtill gåfve anledning,

till Eders Kungl. Maj:t inkomma med underdånigt förslag, samt, efter

det denna kommitté den 27 oktober 1904 afgifvit underdånigt betänkande

i ämnet, har genom nådig remissresolution den 21 december 1904

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gefleborgs län fått sig anbefallt

att afgifva underdånigt utlåtande dels före den 15 januari 1905

öfver kommitténs förslag till lag angående inskränkning i vissa fall af

rätten att verkställa ägostyckning, dels ock före den 1 nästkommande

september angående kommitténs förslag och framställningar i öfrigt.

Och får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som förut, på sätt

föreskrifvet blifvit, afgifvit särskildt underdånigt utlåtande öfver kommitténs

förslag till lag angående inskränkning i vissa fall af rätten att

verkställa ägostyckning, till fullgörande af den nådiga befallningen, i

underdånighet härmed framställa de anmärkningar, hvartill en granskning

af kommitténs förslag i öfrigt gifvit anledning.

Vid bedömande af den viktiga fråga, som blifvit kommittén förelagd,

måste man, enligt Eders Kungl. Maj:ts belallningshafvandes uppfattning,

framför allt icke lämna ur sikte, att Norrlands framtid väsentligen

är beroende af dess skogars bestånd. Ett skoglöst Norrland vore

utan tvifvel dömdt till undergång. Kommittén har visserligen, vid

65

behandlingen af frågan, huruvida bolagen fortfarande böra äga oinskränkt

rätt att i Norrland och Dalarne förvärfva fast egendom, gifvit ett

synnerligt skarpt erkännande åt denna uppfattning, då kommittén

sökt häfda, att lifskraftiga jordbruk i dessa landsändar för närvarande

i allmänhet icke kunna bestå utan väsentligt stöd af skog ej blott till

husbehof utan ock till afsalu. Men hvarken i fråga om de härpå

grundade förslagens konsekvenser eller i öfrigt synes kommittén ansett

Irågan om skogarnas bevarande äga någon djupare betydelse för det

aibete, kommittén haft att utföra. Ett för kommitténs uppfattning i

denna punkt synnerligt belysande uttalande förekommer å sid. 54 i

betänkandet. ^ Efter att hafva redogjort för, hurusom bonden, enligt

kommitténs åsikt, är i behof af såväl husbehofsskog, skogsbete och

odlingsmark som skog till afsalu, säger nämligen kommittén: »För närvarande

kan jordbrukaren i Norrland icke existera på ett för honom

tillfredsställande sätt utan afsevärda biinkomster. Detta är emellertid

icke något för jordbrukets produktion nyttigt sakläge. Det ligger stor

makt uppå, att söka bringa det därhän, att hvarje jordbrukare blir

ist and satt att i största möjliga mån lefva af hvad hans jordbruk afkastar.

bkall detta kunna ske, fordras emellertid en öfvergångstid med hårdt

arbete, som icke förrän efter eu följd af år kan bära frukt. Och det

är af vikt, att allmogen under dessa svåra år icke beröfvas det stöd den

ager i befintligheten af egna skogar.» Af detta uttalande framgår,

hvad för ofngt af såväl kommitténs förslag som flere andra dess uttalanden

bestyrkes, att kommittén, i trots af att dess utredning oförtydbart

ådagalagt, att jordbrukaren i Norrland i allmänhet icke kan

existera utan afsevärda biinkomster, likväl anser lagstiftningen böra

söka tillskapa ett bondestånd, som vill och kan lefva hufvudsaklmen

på den egna torfvans afkastning. Enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes

uppfattning är emellertid detta så uppenbart en utopi att

det vore djupt att beklaga, om lagstiftaren skulle anse denna våg föra

till den så kallade Norrlandsfrågans lyckliga lösning. Möjligen skulle

man härvid kunna invända, att, om man ock anser kommittén i sin

uppskattning af jordbrukets framtida betydelse för Norrland hafva

skjutit öfver målet, lagstiftaren likväl i kommitténs förslag har en

utväg att åt jordbruket bevara det stöd af skog, som ansetts nödvändigt.

Men något förslag till stödskogens bevarande har icke framställts af

kommittén, som, såsom af dess ofvan återgifna uttalande framgår,

betraktar skogen hufvudsakligen såsom ett tillfälligt, i framtiden obehofligt

stod for jordbruket och för öfrigt inskränker sig till att uttala

den förmodan, att, om nu gällande skogslagstiftning, såsom kommitterade

9

66

själfve synas anse, skulle visa sig alltför svag för att förekomma skogarnas

vanvårdande, »statsmakterna ej skola vara obenägna» att skärpa

densamma — ett uttalande, som ytterligare bestyrker, att kommitténs

flertal ej ägnat denna viktiga fråga all den uppmärksamhet, som densamma

utan tvifvel förtjänar. För Eders Kungi. Maj:ts befallningshafvande

synes det nämligen till eu början uppenbart, att förbud för

bolagen att förvärfva jord — och som förvärfsförbud skulle utan tvifvel

äfven det af kommitténs flertal framställda förslaget i allmänhet verka

_komme att utöfva en synnerligt vådlig inverkan på skogshandteringen

i Norrland, i det att därigenom skulle direkt framkallas en hänsynslös

exploatering af böndernas skogar. Man må nämligen tvista om anledningarna

till att bönderna i så stor omfattning afyttrat sina hemman

till bolagen — och anledningarna hafva i själfva verket nog vaiit fleie

_ man skall dock ej kunna bestrida, att en mycket verksam orsak

utgjorts af svårigheten att under nutidens konjunkturer med framgång

idka jordbruk inom vidsträckta delar af Norrland, ett förhållande, som

bestyrkes jämväl af den utaf kommittén anmärkta omständigheten, att

det i främsta rummet är de i jordbrukshänseende svaga hemmanen,

som öfvergått i bolagens händer. Förbjuder man nu bonden att afyttra

jord just &till de spekulanter, som för densamma kunnat bjuda afsevärda.

pris, skall han, där han är i ekonomiskt afseende svagt situerad

utan tvifvel nödgas söka hjälp i skogen genom att antingen själf till det

yttersta afverka den eller försälja den på rot till någon skogshandlande.

Att verksamt förekomma detta förmår ej nu gällande skogslagstiftning.

Den måste på grund af sakens natur i flertalet fall inskränka sig till

att söka framtvinga skogskultur, sedan utverkning redan skett, eller

med andra ord sedan jordbruket redan förlorat det stöd, detsamma bör

äga i skogen. Och härvid är jämväl att märka, att kostnaderna härför

oftast komma att i sista hand. drabba jordägaren, och detta i eu

omfattning, som för en mindre jordägare kan blifva afsevärd nog.

Kommittén affärdar visserligen denna betänklighet därmed, att kommittén

förklarar, att genom de nyligen införda skogsvårdsafgifterna är

»redan nu» en »utväg funnen att verksamt stödja och främja den

enskilda skogsvården och i synnerhet de mindre skogsägarnes». Men

kommittén förbiser här alldeles, så väl att då skogen blifvit kalhuggen,

jordbruket för mansåldrar är beröfvadt det stöd, som kommittén ansett

alldeles oundgängligt just under den närmaste framtiden, som ock att

skogsvårdsafgifterna, hur rikligt de än må inflyta, dock ej lära förslå

till annat än till framkallande af skogskulturer å de vidsträckta marker,

som blifvit vanvårdade före år 1905, och å hvilka hvarken afverkare

67

eller jordägare stå i något ansvar för återväxten. Att använda dessa

afgiftei i främsta rummet till att kostnadsfritt återställa skogsväxten

åt de jordägare, som vid utverkning öfverträdt gällande lag, lär väl i

alla händelser näppeligen vara lämpligt. Länsstyrelsen har i sina underdåniga

femårsberättelser upprepade gånger med bekymmer framhållit

den öfverafverlcning, för hvilken skogarna inom Cfäfleborgs län varit

utsatta. Enligt hvad skogsvårdsstyrelsens undersökningar gifva vid

handen, synas föihallandena i detta hänseende vara till och med ännu

betänkligare, än hvad länsstyrelsen haft anledning antaga. Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande kan därför icke tillstyrka en lagstiftning,

som, enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes förmenande, ytterligare

skulle bidraga till våra skogars sköfling.

Härmed har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande emellertid

ingalunda velat bestrida, att icke bolagens fortsatta jordförvärf förtjäna

uppmärksamhet och påkalla verksamma åtgärder från lagstiftarnes sida.

Tvärtom anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande detta vara en

fråga af synnerlig vikt, och kan Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i afseende1 härå i åtskilliga punkter ansluta sig till kommitténs motivering.

-Några afgörande principiella invändningar synas ej heller

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande kunna anföras vare sig mot en

inskränkning i bolagens rätt att förvärfva och besitta jord eller mot

en sådan lagstiftning, som den af kommittén föreslagna s. k. expropriationslagen,

hvarigenom enskilde jordbrukare skulle erhålla rätt att i

visst fall från bolagen återvinna odlingslägenhet. Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvandes betänkligheter mot kommitténs lösning af frågan

hafva, såsom redan framhållits, i främsta rummet sitt ursprung i öfvertygelsen

om den menliga inverkan, som den af kommittén föreslagna

lagstiftningen skulle utöfva på Norrlands modernäring, skogshandteringen.

Men därjämte anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att kommittén

fäst allt för liten vikt vid de erinringar, som från industriens

synpunkt kunna framställas mot kommitténs förslag, och som fått

uttryck i den af herrar Claéson, Kempe och Lindman vid kommitténs

betänkande fogade reservationen. Icke minst för jordbrukets skull är

det i öfrigt af vikt, att Norrlands industriella utveckling ej hämmas,

ty endast genom industrien kan den norrländska jordbrukaren vinna

sådana afsättningsmöjligheter, att hans näring lönar sig. Slutligen vill

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande mot kommitténs förslag jämväl

anmärka, att det, åtminstone i hvad det berör Gäfleborgs län, måste

anses fotadt på allt för godtyckligt valda grunder. Kommittén säger

sig nämligen anse lagstiftningen icke böra tillämpas annat än på vissa,

68

uppräknade socknar inom länet. Indika enligt kommitténs åsikt, »förete

den typiska norrländska karaktären». Någon förklaring af hvad kommittén

härmed åsyftar lämnas emellertid icke; och då man närmare

undersöker förhållandet, finner man, att kommittén i valet af socknar

låtit sig bestämmas hufvudsakligen af skogsanslagens storlek, lxvilket

dock svårligen i detta hänseende kan vara afgörande. Eders Ivungi.

Maj:ts befallningshafvande kan för öfrigt icke instämma i kommitténs

åsikt, att endast i dessa uppräknade socknar af länet bolagens jordförvärf

skulle behöfva motarbetas. Att detta kunde ske, vore, såsom

den af kommittén framlagda utredningen nogsamt ådagalägger, för

visso önskvärdt äfven inom andra delar af länet.

Med hänsyn till frågans vikt anser sig emellertid Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande icke kunna inskränka sig endast till uttalande

af sitt omdöme om kommitténs förslag, utan anser Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande sig pliktig att jämväl angifva, huru frågan enligt

befallningshafvandens åsikt möjligen skulle kunna lösas. Att Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande dock därvid icke kan framlägga något

fullständigt förslag utan måste inskränka sig till att angifva den riktning,

i hvilken befallningshafvanden anser lösningen böra sökas, torde

ej påkalla någon särskild motivering. I motsats till hvad kommittén

sökt häfda, vågar Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande till en början

hålla före, att ett sammanförande af de norrländska skogarna i större

skogskomplexer är ett synnerligen viktigt önskemål, som ingalunda bör

af lagstiftaren motarbetas. Bäst vore därvid visserligen, om dessa

komplexer ägdes af staten, eller blefve allmänningsskogar under offentlig

förvaltning. Men äfven i bolagens händer erbjuda dylika komplexer

väsentligen ökad trygghet för skogens bestånd, och detta icke minst

därigenom, att lagstiftaren på ett helt annat sätt, än när det gäller

en enskild jordägare med jämförelsevis liten skogstillgång, bör kunna

tvinga bolagen att drifva endast fullt rationellt och uthålligt skogsbruk.

Frågan är nu emellertid, om ett sådant fortsatt bildande af

större skogskomplexer inom Norrland måste anses stridande mot det

mål, kommittén sökt främja, eller jordbrukets förkofran och den själfägande

jordbrukarklassehs bevarande. Kommittén har besvarat denna

fråga jakande, i det kommittén kommit till det resultat, att för närvarande

själfständiga och lifskraftiga jordbruk i Norrland i allmänhet

ej skulle kunna bestå utan afsaluskog till betydande utsträckning. Den

utredning, på hvilken kommittén stöder detta påstående, synes emellertid

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande vara så knapphändig och

svag, att denna fråga, som i själfva verket utgör grundvalen för

69

kommitténs hela förslag rörande bolagens jordförvärv borde, innan frågan

företages till slutligt afgörande, göras till föremål för förnyad grundlig

utredning. Skulle därvid visa sig, hvad Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

åtminstone i fråga om detta län vågar hålla före vara händelsen,

att förefintligheten af skog till afsalu å ett hemman ingalunda

kan anses såsom något oundgängligt eller betryggande villkor, för att

sjelfständigt jordbruk å detta hemman skall med fördel kunna drifvas,

vill det förefalla Eders Kung!. Maj:ts befallningshafvande, som om

frågan, till fromma för såväl jordbruket som skogshandteringen och

den däraf beroende industrien, skulle kunna lösas genom ett åläggande

för bolagen att vid kommande jordköp åter afyttra hvad för deras

rörelses bedrifvande ej erfordras, hvarvid naturligtvis i hvarje fall skulle

på lämpligt sätt kontrolleras, att det, som afyttras, jämväl blefve tjänligt

för jordbrukets behof såväl i fråga om ägornas vidd och läge som

i afseende å nödig husbehofsskog och behöflig odlingsmark. Till en

sådan lagstiftning, som i öfrigt, jämfördt med kommitténs förslag,

erbjöde den fördelen, att den ej kunde kringgås, skulle en expropriationslag

i den af kommittén angifna riktningen kunna vora ett lämpligt

komplement.

I likhet med kommittén anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,

att förändringar i nu gällande ägostyckningslag äro nödvändiga,

särskild! i syfte att de fastigheter, som af bolagen afyttras, må

blifva för jordbruk lämpade; och kan Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

härutinnan i hufvudsak ansluta sig till kommitténs motivering.

Dock synes reservanten herr Lindmans förslag, i hvad det afviker från

kommitténs, vara att föredraga såsom mer ändamålsenligt. Att den

för det norrländska jordbruket så viktiga husbehofsskogen bör effektivt

skyddas, synes Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i allt fall

uppenbart.

Att åstadkomma en för norrländska förhållanden lämpad, arrendelag

är utan tvifvel en synnerligen viktig angelägenhet, åt hvilken

kommittén också ägnat uppmärksamhet. Kommittén intager emellertid

i denna punkt en rätt egendomlig ståndpunkt, i det att kommittén,

samtidigt med att kommittén önskat i möjligaste mån stärka arrendatorernas

ställning, ansett arrendelagen böra så formuleras, att bolagen

därigenom blefve villiga att, hellre än att utarrendera jorden, afhända

sig densamma genom ägostyckning. För Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

åtminstone står det emellertid alldeles klart, att en

arrendelag, vid hvars uppgörande man utgår från sådana principer, icke

kan blifva för sitt verkliga ändamål lämplig, utan anser Eders Kungl.

Ägostyckning.

Arrendelag.

70

Jordlif

söndring.

Förekommande

af

vanhäfd.

Maj:ts befallningshafvande, att man tvärtom vid uppgörande af en dylik

lag bör noga tillse, att man ej låter intresset för arrendatorerna drifva

sig så långt, att man gör det motbjudande för bolagen att utarrendera

jorden. I detta hänseende synas reservanterna herrar Claeson, Kempe

och Lindman hafva funnit en lyckligare lösning än kommitténs flertal;

och instämmer Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande jämväl i hvad

desse reservanter anfört i fråga om den ifrågasatta lagstiftningens omfattning.

För att göra de föreslagna ägostycknings- och arrendelagarna

effektiva liar kommittén ifrågasatt jämväl vissa ändringar i gällande

bestämmelser rörande jordafsöndring, gående bland annat därpå ut att,

med bibehållande af stadgandet om rätt till afsöndring för alltid från

hemman, som får klyfvas, af till och med en femtedel af dess ägovidd

i en eller flere delar, inom Gäfleborgs med flere län icke finge afsöndras

mer än en femtedel af hemmanets hela åkerareal eller af dess sammanlagda

ägovidd i tomt, åker och äng. En reservant, herr Lindman, åter

har I påyrkat, att sistberörda inskränkning måtte formuleras så, att, i

hvad sålunda enligt den allmänna regeln får afsöndras, i nämnda län

ej må ingå inägojord till den omfattning, att hemmanets jordbruk

därigenom märkeligen försvagas. Vare sig man väljer det ena eller

det andra af dessa förslag, torde visserligen ett rätt betydligt ökadt

arbete åläggas länsstyrelsen i Gäfleborgs län, som numera har att årligen

granska mer än femhundra jordafsöndringar. Då emellertid kommitténs

förslag, såsom kommitterade själfva synas medgifva, ofta skulle påkalla

synnerligen vidlyftiga undersökningar och beräkningar, hvilka i öfrigt

ingalunda alltid skulle leda till önska dt resultat, anser sig Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande böra förorda herr Lindmans förslag, hvilket

utan tvifvel bör vara för ändamålet tillräckligt och, med de upplysningar,

som stå till buds äfven genom kronobetjäningen i orterna, bör utan

större svårighet kunna tillämpas.

fö Såsom af kommitténs underdåniga betänkande sid. 194 framgår,

hafva kommitterade befarat, att, om de föreslagna särskilda bestämmelserna

om ägostyckning och jordarrende i Norrland och Dalarne skulle

blifva gällande lag, åtskilliga af trävaruindustriens idkare konnne att

helt och hållet nedlägga jordbruket åtminstone på de svagare af sina

hemman, för att därigenom undvika ägostyckningens aller utarrenderingens

olägenheter. Till förekommande häraf har kommittén föreslagit

en lag innehållande förbud mot uppenbar vanvård af dylikt jordbruk,

hvarvid dock olika meningar inom kommittén yppats dels i fråga

om lagens omfattning dels ock i fråga om sättet för dess öfvervakande.

71

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som visserligen icke tillmäter

detta lagförslag någon synnerlig praktisk betydelse, men dock ej vill

bestrida, att en lagstiftning i den angifna riktningen kan vara erforderlig

såsom ett komplement till de ifrågasatta lagarna rörande ägostyckning

och arrende, anser för sin del ej något behof förefinnas för att gifva

vanhäfdelagen större utsträckning, än kommitténs flertal föreslagit, men

vill ifråga om sättet för dess öfvervakande instämma i hvad reservanten

herr Kronlund härom anfört.

Kommittén har framlagt förslag till nya grunder för skogsbeskattningen,

i hufvudsak öfverensstämmande med det förslag, som år 1891

framlades af den år 1890 tillsatta skattekommittén. I det utlåtande, som

länsstyrelsen den 21 oktober 1891 till Kungl. kammarrätten afgaf öfver

sistnämnda kommittéförslag, afstyrkte länsstyrelsen, under åberopande

af hvad en reservant inom kommittén, framlidne landshöfding G. Ryding

anfört, förslaget såsom mötande allt för stora svårigheter vid tillämpningen;

och ansluter sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande fortfarande

till samma åsikt. I öfrigt synes det Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande kunna ifrågasättas, huruvida denna fråga lämpligen

kan lösas annat än i samband med eu mera genomgripande allmän

reform af vårt beskattningsväsende.

Med afseende å kommitténs förslag till ändring i vissa delar af

flottningsstadgan den 30 december 1880 får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i underdånighet anföra följande. Det torde vara

ganska ovisst, huruvida något verkligt gagn kan vinnas genom det

föreslagna tillägget i § 2 mom. 2, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande

skall förordna lämplig person att i vissa angifna hänseenden iakttaga

den jordbrukande befolkningens intressen. Att finna en för detta uppdrag

fullt lämplig person blefve icke alltid så lätt, och kan det befaras,

att ofta ombudet antingen åtoge sig uppdraget såsom en ren formalitet

eller ock onödigt väckte en mängd tvistefrågor, hvarigenom ett skadligt

fördröjande af flottledens inrättande komme att äga rum. Vid handläggning

af flottningsmål inom Gäfleborgs län har det för öfrigt mången

gång visat sig, att den i saken intresserade jordbruksidkande befolkningen

mycket väl förstått att själf bevaka sin verkliga eller förmenta

rätt. För en fullständig och riktig utredning och behandling af sådana

mål är det emellertid framför allt annat af synnerlig vikt, att den

förrättningsman, som håller syn och afgifver utlåtande i målet, är icke

allenast i sitt fack skicklig och erfaren utan äfven fullt opartisk, så

att parterna kunna till honom hysa förtroende. Om detta är fallet,

och tillika vid synen biträda i flottning förfarne och om ortens för

-

Skog sbeskattningen.

Flottnings

stadgan.

72

hållanden kunnige godemän, lär den föreslagna kontrollen genom särskild!

förordnadt ombud ingalunda vara behöflig. För vinnande af nyssnämnda

ändamål skulle dock en ändring i annat hänseende i flottningsstadgan

vara lämplig och nyttig. Enligt nu gällande stadgande äger

Kungl. Maj:ts befallningshafvande till förrättande af föreskrifven syn

förordna officer vid väg- och vattenbyggnadskåren eller annan i vattenbyggnad

kunnig och i sådant uppdrag lämplig man. Härvid torde

vanligen tillgå så, att sökanden, efter att hafva vidtalat någon i orten

boende kompetent person, hos länsstyrelsen föreslår denne till förrättningsman,

och att länsstyrelsen, då giltig anledning till förkastande

af förslaget icke synes vara för handen, meddelar det begärda förordnandet.

Att en sålunda förordnad förrättningsman med hänsyn därjämte

till de särskilda förmåner, han kan antagas tillgodonjuta från

flottledsbyggarnes sida, med eller utan skäl misstänkes vilja särskild!

gynna flottningsintresset, och i följd däraf mindre än tillbörligt beakta

öfriga af flottningen berörda intressen kan helt naturligt lätt blifva

förhållandet. Alla anledningar till en dylik misstro böra dock, så vidt

möjligt är, undanrödjas; och hemställer Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,

huruvida icke för sådant ändamål, och då härtill kommer,

att för ifrågavarande uppdrag lämpliga personer inom de särskilda

länen äro ganska få, så att det ofta kan för länsstyrelserna möta svårighet

att utse förrättningsman, föreskrifterna i flottningsstadgan ifråga

om förordnande af syneförrättare i flottningsärenden kunde ändras på

det sätt, att det i hvarje fall öfverlämnades åt Kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

att på anmälan af Kungl. Maj:ts befallningshafvande

utfärda dylikt förordnande, såsom det numera äfven förfares med afseende

å förordnanden till anställande af vägundersökningar. — Enligt

föreslagna tillägget till § 8 mom. 2 skulle vid beviljande af tillstånd

till s. k. interimsflottning, då dylikt tillstånd gifves åt flere än en flottande,

hvad i flottningsstadgan är föreskrifvet om flottningsförening

och flottningsreglemente lända till efterrättelse. Uti de dylika ärenden,

som handlagts hos länsstyrelsen i Gäfieborgs län, har tillståndet, som

alltid afsett endast den förestående flottningen under samma år, vanligen

lämnats åt en virkesägare, någon gång åt två eller tre; och är

det uti dessa ärenden ofta nödvändigt, att frågan utan längre dröjsmål

afgöres, såvida icke ändamålet med tillståndet skall alldeles förfelas.

Med hänsyn härtill kan uti ofvan uppgifna fall en så vidlyftig omgång,

hvartill bildandet af flottningsförening och fastställandet af flottningsreglemente

skulle föranleda, och som för öfrigt ej är af tvingande skäl

påkallad, icke tillstyrkas. — Föreslagna stadgandet i § 10, att, oberoende

af flottningsförenings beslut, dess reglemente skall hvart femte år undergå

73

förnyad pröfning, och att länsstyrelsen har att för sådant ändamål

utsätta dag för ärendets behandling, synes innebära, att det skall åligga

länsstyrelsen att hvart femte är företaga förnyad pröfning af reglementet

lör hvarje inom länet befintlig flottningsförening, äfven om sådan pröfning

icke af någon vederbörande påyrkas. Då i vissa län finnas en

mängd flottningsföreningar, hvilkas reglementen blifvit för olika tider

fastställda, skulle skyldigheten att iakttaga nu ifrågasatta föreskrifter

blifva ganska betungande och i icke ringa män påöka den mångskiftande

kontrollerande verksamhet, som redan nu enligt lag och författningar

åligger länsstyrelserna. Att tillräckliga skäl härtill föreligga, torde

dock kunna betvifla. Visserligen vore det icke onyttigt, utan tvärtom

ganska gagnande, att den föreslagna förnyade granskningen af flottledsreglementena

ägde rum för åstadkommande af jämkningar och rättelser

däri efter ändrade förhållanden, men det synes vara bättre att för

vinnande af detta ändamål i flottningsstadgan blefve intagen en bestämmelse,

att reglementena icke finge fastställas för längre tid än fem

år hvarje gång, och att det därför skulle åligga vederbörande fiottningsförening

att i god tid före utgången af hvarje femårsperiod utverka

ny pröfning och fastställelse af reglementet; och kunde jämväl ett

härefter lämpadt öfvergångsstadgande beträffande äldre reglementen i

flottningsstadgan inrymmas. — Uti § 10 skulle vidare enligt förslaget ske

den ändring, att den enligt paragrafens nuvarande lydelse strandägare

tillkommande rätten till fri flottning af liusbehofsvirke blefve i stället

tillerkänd jordägare. Att nu omförmälda rätt utöfvas af strandägare,

som vanligen äger del i vattendraget, där flottleden inrättas, är ju med

billighet öfverensstämmande; men däremot lärer det icke med fog

kunna påstås, att dylik rätt bör tillkomma hvarje jordägare, vare sig

hans mark gränsar intill vattendraget eller är belägen på kortare eller

längre afstånd därifrån. — Hvad § 22 enligt föreslagna nya lydelsen innehåller

därom, att, sedan sökanden af uppgifven anledning förverkat sin

rätt till flottledens anläggande, länsstyrelsen skall vidtaga åtgärder i

ändamål, att flottleden må genom annans föranstaltande komma till

stånd, kan Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ej tillstyrka. År flottleden

af verkligt behof påkallad, lärer nog annan intresserad icke

underlåta att fullfölja saken, i livilket fall denne då rätteligen äfven

bör åt sig utverka ny koncession till anläggningen. Att, såsom tillika

föreslagits, flottleden skall aflysas, därest frågan icke på föreskrifvet

sätt fullföljes, torde väl få anses såsom en onödig och ingalunda af

omständigheterna påkallad åtgärd, då ju flottleden i detta fall icke

blifvit för allmän flottning öppnad, och hela frågan därom för öfrigt

har förfallit.

10

74

Skiftes

väsendet.

Hvad slutligen kommitténs hemställan i fråga om skiftesväsendet

beträffar, har denna hemställan ej gifvit Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

anledning till annan erinran, än att, såsom reservanterna

herrar Claéson, Kempe och Lindman yrkat, ifråga om rätten till erhållande

af låneunderstöd för bestridande af skifteskostnader, orden »bönder,

som hafva del i skifteslaget» böra utbytas mot »delägare i skifteslaget».

Att från denna rätt utesluta alla andra jordägare än bönder, skulle

väl alltid innebära en orättvisa; och för öfrigt är begreppet bonde

numera så obestämdt, att det nog i de särskilda fallen blefve ganska svart

att afgöra, huruvida lånesökanden vore eller skulle anses vara bonde.

Härmed har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i korthet

angifvit de viktigaste anmärkningar, hvartill granskningen af kommitténs

vidlyftiga betänkande och förslag gifvit anledning. Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande anser sig emellertid jämväl böra framhålla,

att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande med förordande af de

modifikationer i kommitténs förslag, som här ofvan angifvits, ingalunda

velat säga, att därmed förslagen enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes

uppfattning skulle innebära en i allo lycklig lösning af den

s. k. norrlandsfrågan. Ämnet är utan tvifvel synnerligen svårt, men

det har därjämte uppenbarligen af kommittén behandlats under synnerligen

ogynnsamma förhållanden, i det att nödig samverkan mellan kommitténs

medlemmar icke kunnat åstadkommas, hvadan ock, i trots af

de i många hänseenden upplysande utredningar och de goda uppslag,

som lämnats så väl i kommitténs som i åtskilliga reservanters framställningar,

förslagen blifvit mer eller mindre ensidiga i den ena eller

andra riktningen, hvilket ej kan afhjälpas endast genom att i en punkt

adoptera kommitténs och i en annan någon reservants yrkande. Enligt

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes uppfattning kan den föreliggande

frågan ej heller på ett tillfredsställande sätt lösas, sa länge man å ena

sidan ej vill medgifva, att någon som helst inskränkning i bolagens

jordförvärf i Norrland är af behofvet påkallad, och a den andra påyrkar

en sådan inskränkning alldeles utan afseende å dess inverkan på

skogshandteringens och industriens fortsatta utveckling.

Gäfle slott å landskansli den 28 augusti 1905.

Underdånigst:

HUGO E. G. HAMILTON.

C. M. Ström. Oscar Lehman.

XXVIH.

Kung!. Maj:ts befallningshafvande i Västernorrlands län.

Till Konungen.

Medelst nådig remiss den 21 december 1904 har Eders Kung!

Maj:ts befallningshafvande i Västernorrlands län fått sig i nåder anbefalldt

att afgifva underdånigt utlåtande öfver de förslag och framställningar,

som jämte underdånigt betänkande blifvit den 27 oktober 1904

framlagda af den af Eders Kung! Maj:t genom nådigt bref den 7 juni

1901 i nåder utsedda kommitté med uppdrag att i enlighet med riksdagens

hemställan utreda, huruledes genom lagstiftnings- eller andra

särskilda åtgärder den själfägande, jordbrukande befolkningens ställning

i Norrland och Iialarne kunde vidmakthållas och stärkas och jordbrukets

utveckling i nämnda landsdelar befrämjas;

och får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som, jämlikt föreskrift

den 12 nästlidne januari afgifvit särskildt underdånigt utlåtande

öfver förenämnda kommittés förslag och framställningar under mom. 3),

innefattande förslag till lag angående inskränkning i vissa fall af rätten

att verkställa ägostyckning, härmed i underdånighet afgifva utlåtande

öfver kommitténs betänkande och förslag i öfriga delar.

Ifrågavarande kommittéarbete har föranledts af farhågan att genom

det sätt, hvarpå den i enskild ägo varande jorden inom de norrländska

länen för närvarande tillgodogjordes, den själfägande jordbrukande befolkningens

ställning i nämnda län försvagades samt jordbruket hämmades

i dess utveckling. Med stöd af den utredning, som kommittén

till ledning för sitt arbete verkställt, har kommittén funnit, att väsentliga

hinder och olägenheter i ofvan angifna hänseenden verkligen äro för

handen och kräfva åtgärder till åstadkommande af ett bättre tillstånd;

och anser kommittén, att hvad i dessa hänseenden anmärkts hufvudsakligen

härrör däraf, att jorden i så väsentlig grad kommit i trävarubolagens

ägo, samt att det kan förväntas att, därest icke hinder uppställas

däremot, den norrländska jorden allt fortfarande kommer att

öfvergå från den jordbrukande befolkningen till trävaruindustrien och

76

de norrländska trävarubolagen. Att döma af de framställningar och. förslag,

som kommittén nu framlagt såsom resultat af sitt arbete, har kommittén

vändt sig företrädesvis emot nämnda bolag för att genom ifrågasatta

restriktiva lagstiftningsåtgärder förebygga ifrågavarande olägenheter

och underlätta jordbrukets utveckling. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

vill lika med kommittén vitsorda, att trävaruindustrien

under dess utveckling förskaffat sig eu viss förhärskande ställning framför

jordbruket, och finner därföre äfven nödigt, att åtgärder vidtagas

i det syfte, som kommittén haft sig förelagdt, men anser dock, att åtgärder

må vidtagas i angifven riktning allenast i den mån, sådant kan

ske utan att uppenbarligen förnärma trävaruindustrien och omöjliggöra

dess utveckling. En af de väsentligaste orsakerna till den ställning,

hvari jordbruket och trävaruindustrien i Yästernorrlands län kommit

till hvarandra, torde vara att söka redan i det sätt, hvarpå afvittringen

i dessa trakter ägde rum, hvarvid ofantliga skogsvidder utöfver husbehofvet

tilldelades den från kronan afvittrade jorden, hvartill kommer

den riktning, i hvilken nybyggesväsendet efter hand utvecklade sig.

Det öfverflöd i skogsmark, som på grund af afvittringen kom i enskild

ägo, har gifvetvis varit för trävaruindustrien lockande, och följden af

de senare årtiondenas utveckling har blifvit, att eu mycket betydande

del af den norrländska skogbärande jorden öfvergått i trävaruindustriens

ägo, och att härvid i många fall den för jordbruket upparbetade jorden

kommit att medfölja. Att detta i socialt hänseende icke är tillfredsställande

kan icke förnekas, men man må å andra sidan icke förbise

det stora inflytande, som trävaruindustrien utöfvat på Norrlands utveckling

i alla riktningar. Hvilket betydande rum trävaruindustrien

intager bland rikets näringar framgår däraf, att exporten af trävaror,

Indika till sin väsentliga del skeppas från de norrländska hamnarne,

öfverstiger fyrtio procent af Sveriges hela export. Oafsedt den norrländska

malmindustrien, har Norrland helt säkert tiävaruindustrien att

tacka för den storartade utveckling, hvari Norrland befunnit sig under

de senare årtiondena, hvarigenom befolkningen vida hastigare än i andra

delar af riket ökats, välmågan stigit, samt kommunikationsväsendet,

såväl hvad järnvägar som andra allmänna vägar vidkommer, i oerhörd

grad utvecklat sig; och det torde få anses säkert att, om icke trävaruindustrien

funnits inom de norrländska bygderna, Norrland icke för

närvarande hunnit till den grad af utveckling, som det nu intager,

men knappast troligt är, att jordbruket i Norrland, om trävaruindustrien

icke samtidigt funnits därstädes, befunnit sig i eu gynnsammare utveckling,

än för närvarande är händelsen. Med den utveckling Norrland sålunda

vunnit får man därföre icke vänta, att »tiden numera kan vridas i led

igen», och att genom lagstiftningsåtgärder tvinga den norrländska kulturen

in i dess gamla banor låter sig icke göra, men väl må man tillse,

att de olika grenarna af den norrländska kulturen må hvar och eu

tilldelas hvad densamma med rätta tillkommer utan de öfrigas hämmande

eller förnärmande.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande går nu att afgifva underdånigt

utlåtande öfver hvart och ett af de förslag, som kommittén

framlagt, i den ordning samma förslag finnas i det underdåniga kommittébetänkandet

framställda:

1) Förslag till lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening

för ekonomisk verksamhet att förvärfva fast egendom.

I underdånig skrifvelse den 28 november 1901 hemställde kommittén,

att Eders Kungl. Maj:t täcktes till 1902 års riksdag framlägga

af kommittén afgifvet förslag till dylik lag, som här ofvan angifves,

hvilken lag dock var afsedd att gälla allenast interimistiskt, i afbidan

å kommitténs slutliga betänkande, intill den 1 september 1905. Öfver

detta förslag anbefalldes Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västernorrlands

län att afgifva underdånigt utlåtande, och tillät Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande sig att därvid anföra, bland annat, att det

ifrågasätta förbudet visserligen vore riktadt emot bolag och föreningar

för ekonomisk verksamhet till inskränkande af deras rätt att förvärfva

fast egendom, men att förbudet till sin innebörd äfven vore riktadt

emot och i själfva verket träffade ägare af sådan jord, hvarom fråga

vore, i form af förbud att afyttra jord till dem, hvilka vore att anse

såsom de förmånligaste köparne; att det vid sådant förhållande kunde

ifrågasättas, hvilkendera kontrahenten, upplåtaren eller köparen, förbudet

komme att träffa hårdast, men att skäl icke saknades för det

antagandet, att förbudet skulle blifva kännbarare för jordägaren; samt

att förslaget, därest det antoges, skulle komma att våldsamt ingripa i

den fria äganderätten och för öfrigt lämna rum för lagens kringgående

jämte det att det därmed afsedda syftemålet icke skulle viunas i den

omfattning, som kommittén tänkt sig; och hemställde på grund häraf

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att detta kommitténs förslag

måtte lämnas utan afseende.

Hvad Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande sålunda anfört tilllåter

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande sig åberopa jämväl beträffande

det nu föreliggande förslaget. Eders Kungl. Maj :ts befallningshafvande

kan icke finna annat än att äfven detta förslag, ehuru modifieradt

vid jämförelse med det förut af kommittén framlagda, är af

Förbud för

bolag m. fl.

att förvärfva

fastighet.

78

hufvudsakligen samma innebörd som detta. Det innefattar i sig en

rättsprincip, som är för svenska lagstiftningen främmande, och skall

genom sin tillämplighet inom allenast en viss del af riket och på allenast

en viss klass af näringsidkare säkerligen icke anses öfverensstämma

med principen af likhet inför lagen. Genom försäljningsförbudet kommer

allmogens jord att falla i värde. Förslaget lämnar Öppet rum för kringgående

af de föreslagna lagbestämmelserna, då det icke är förvägradt

enskilde trävaruintressenter att köpa jord af sådant slag, som förbudet

afser.

Om förslaget icke desto mindre vinner afseende, tillåter Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande sig framhålla följande.

" Enligt § 6 i förslaget skall bolag eller förening för ekonomisk

verksamhet äga rätt att utan särskildt tillstånd å exekutiv auktion inropa

fastighet, där sådant erfordras för skyddande af någon bolagets

eller föreningens fordran eller rättighet, hvarför egendomen på grund

af inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken häftar, men skall

sålunda inropad fastighet åter afyttras inom två år efter det auktionen

vunnit laga kraft vid äfventyr att, om denna tid försittes, fastigheten

varder genom Kungl. Maj:ts befallningshafvandes försorg försåld å auktion,

hvarvid i tillämpliga delar skall gälla till efterrättelse hvad om försäljning

af utmätt fast egendom finnes stadgadt; och må vid sådan

ny auktion bolaget eller föreningen icke åter inropa fastigheten.

Mot dessa föreslagna lagbestämmelser torde böra erinras, att den

tid af två år, inom hvilken bolag eller förening vore pliktig att hafva

ånyo afyttrat en till skyddande af dess rätt inropad fastighet, är alltför

godtycklig och i öfrigt alltför kort, för att icke bolaget eller föreningen

i många fall skall blifva nödsakad att till underpris och följaktligen

med förlust afyttra densamma. Föreskriften i denna punkt

måste anses innebära ett inkräktande på bolagets eller föreningens

äganderätt till fastigheten och synes alltså icke böra godkännas. Vidare

skulle Kungl. Maj:ts befallningshafvandes befattning med försäljning

af sådant slag, som härofvan ifrågasättes, blifva af högst egendomlig

art och medföra en fiskalsverksamhet, som knappast vore möjlig att

behörigen fullgöra. Och om Kungl. Maj:ts befallningshafvande äfven

skulle "vara i tillfälle att öfvervaka den föreslagna lagbestämmelsens

iakttagande med afseende å sådana fastigheter, hvilka blifvit genom

auktion å landskansliet genom Kungl. Maj:ts befallningshafvandes omedelbara

åtgärd afyttrade till bolag eller förening, så återstår dock det

vida öfvervägande antalet exekutiva auktioner, hvilka förrättats af

vederbörande kronofogdar i egenskap af underexekutorer. Om dessa

79

auktioner och. däraf föranledda förnyade försäljningar saknar lagen uttrycklig

föreskrift, då den icke innehåller någon bestämmelse om, huru

dessa auktioner skulle komma till Kung!. Maj:ts befallningskafvandes

kännedom.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande anser sig böra hemställa,

att § 6 i förslaget icke måtte varda antagen. ''

2) Förslag till lag, innefattande vissa bestämmelser om ägostyck- Ägostyckning,

ning inom Gäfteborgs, Vösternorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län.

Af såväl kommitténs utredning, som ock den erfarenhet, som hittills

vunnits under nu gällande ägostyckningslags tillämpning inom

länet, torde få anses framgå, att nämnda lag med dess nuvarande bestämmelser

medfört vissa olägenheter till skada för jordbruket, och det

synes därföre vara skäl att vidtaga de ändringar i nämnda lag, som

af den vunna erfarenheten föranledas.

Vid granskning emellertid af kommitténs föreliggande förslag och

vid jämförelse mellan detta och de förslag, som innefattas i reservanternas

yttranden, finner Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande det af

reservanten Arvid Lindman framlagda förslaget äga sådana företräden,

att detsamma bör förordas.

4) Förslag till lag, innefattande särskilda bestämmelser om arrende Ärrendeiag.

af viss jord på landet inom Norrland och Dalarne.

Sedan föreliggande förslag af kommittén framlades den 27 oktober

1904, har lagberedningen den 4 februari 1905 framlagt förslag till lag

om nyttjanderätt till fast egendom och i dess 2 kap. förslag till lag om

arrende. Detta lagberedningens lagförslag har alltså icke varit tillgängligt

för kommittén vid tiden för dess betänkandes afgifvande, ett

förhållande, som kommittén jämväl åberopar och vitsordar, då kommittén,

med erinran att dess förslag hänför sig till den nu gällande

rätten såsom underbyggnad, uttalar den förhoppningen, att, därest

de nya bestämmelser om lega af jord å landet, som lagberedningen

kan komma att föreslå, varda gällande lag, dessa i de delar, de reglera

områden inom arrendelagstiftningen, som icke beröras af kommitténs

förslag till speciallag, skola befinnas lika användbara såsom en sådan

underbyggnad, och att sålunda kommitténs förslag, om det antages,

icke skall behöfva undergå alltför väsentliga förändringar därför, att

den allmänna, nu gällande arrenderätten ersättes af en ny lagstiftning.

Då emellertid lagberedningens förslag afser en fullständigt ny

lagstiftning om arrendeaftalet, men kommittén icke varit i tillfälle att

lägga detta till grund för sitt nu föreliggande specialförslag, får Eders

Jordafsöndring.

Förekommande

af vanhäfd.

80

Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som, för den händelse det skulle

anses erforderligt att med afseende å sådant arrendeaftal som kommittén

med sitt förslag afser, stadga särskilda speciella bestämmelser

vid sidan af dem, som för riket i öfrigt kunna varda till efterrättelse

gällande, anser nödigt, att båda förslagen byggas å samma rättsgrundsatser,

för sin del tillstyrka, att kommitténs förslag i dess nuvarande

skick icke varder antaget, utan att detsamma må därförinnan granskas

och omarbetas till öfverensstämmelse med hufvudgrunderna i lagberedningens

förslag. Om likväl det skulle anses, att särskilda speciella

bestämmelser för arrendeaftal i Norrland böra fastställas oberoende af

och före utfärdandet af bestämmelser för sådana aftal inom landets

öfriga delar, vill Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande framhålla, att

reservanterna Claésons, Kempes och Lindmans förslag till arrendelag

äger obetingadt företräde framför kommitténs förslag, hvars affattning

kan leda till lagens kringgående och saknar den klarhet i bestämmelserna,

som en lag bör hafva.

5) Förslag till lag angående ändring i 20 och 22 §§ af lagen om

hemmansklyfning, ägostyckning och jordaf söndring den 27 juni 1896.

Då kommitténs nu föreliggande förslag, i hvad det afser förändrad

lydelse af § 20 i ofvan åberopade lag, synes väl snäft, men däremot

reservanten Arvid Lindmans ändringsförslag i denna punkt torde innefatta

en för lagtillämpningen mera ändamålsenlig bestämmelse, utan

att kommitténs syftemål med den föreslagna lagändringen därigenom

äfventyras, får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande tillstyrka kommitténs

förslag med den ordalydelse af § 20, som innefattas i bemälde

Lindmans reservation.

6) Förslag till lag, innefattande bestämmelser till förekommande af

vanhäfd å vissa jordbruk i Norrland och Dalar ne.

Föreliggande lagförslag innefattar en lagstiftning, som hittills

varit för vårt land främmande, och dess lämplighet kan högeligen

ifrågasättas, icke minst af det skäl, att förslaget är riktadt allenast

mot ett visst slag af jordägare och afsedt att tillämpas allenast inom

eu viss del af riket. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande är af

sådan anledning tveksam, huruvida ett lagförslag af den innebörd som

det föreliggande må tillstyrkas, men om Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande

finner sig icke böra afstyrka lagstiftningsåtgärder i sådant

syfte, som kommittén ifrågasatt, kan Eders Kungl. Majds befallningshafvande

likväl icke biträda förslaget, sådant kommittén affattat

detsamma, utan får Eders Kungl. Majds befallningshafvande tillstyrka

att, därest lagstiftning i den riktning kommittén ifrågasatt, anses vara

81

af nöden, eu blifvande lag i ämnet må vinna godkännande allenast i

den modifierade form, som i hufvudsak öfverensstämmer med den af

kommittéledamöterna H. Claéson, F. Kempe och Arvid Lindman afgifna

reservation.

. 7) Förslag till lag angående vissa åtgärder för beredande åt enskilde Beredande af

jordbrukare i Norrland och Dalarne af lämpliga odling slög enheter. odUngsUgen

Detta

förslag afser åtgärder för att åt allmogen »återvinna» *å

trävaruindustriens skogar befintliga odlingslägenheter, och är såsom

häraf synes riktadt emot de norrländska skogsbolagen.

Hvad kommittén till stöd för detta sitt förslag anfört finner Eders

Kungl. Maj.ts befallningshafvande icke kunna öfvertyga om vare sig

behöfligheten eller ändamålsenligheten af den lagstiftning, förslaget

innebär. Behofvet af odlingsmarker inom de norrländska länen gör

icke eu sådan lagstiftning, som här är ifrågasatt, erforderlig, och hela

den procedur, som förslaget upptager, är af så konstlad natur, att den

icke bör förordas, och särskildt torde böra framhållas, att det föreslagna

expropriationsförfarandet skulle tagas i anspråk för tillgodoseende af

ett intresse, fullkomligt olikt de ändamål, för hvilka expropriationsrätten

enligt nu gällande lag får användas.

Att, såsom kommitterade yttra, låta frågan om en expropriationsrätt,

som skulle beröfva vissa jordägare till förmån för enskilda det

skydd för äganderätten, som eu hvar hittills ägt, icke vara en juridisk

principfråga, utan en politisk och praktisk lämpliglietsfråga, är en

uppfattning, som Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke kan dela.

På dessa och i öfrigt af reservanterna anförda skäl finner Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande sig icke kunna tillstyrka, att detta

förslag vinner afseende.

8) Upplåtelse af odlingslägenheter å kronomark. OdimgsUgen

1

ör beredande af odlingslägenheter har kommittén under ofvan- hcter å kronostående

rubrik dels föreslagit, att dylika lägenheter måtte under vissa

angifna villkor upplåtas från kronans under Kungl. domänstyrelsens

\ård och förvaltning stående kronoparker, och dels ifrågasatt, huruvida

icke äfven å den kronan tillhöriga, ännu oafvittrade marken odlingslägenheter

för nybyggens bildande skulle kunna beredas; och har

kommittén, beträffande upplåtelser från kronopark, hemställt, att Kungl.

domänstyrelsen måtte berättigas att, där hinder från skogsvårdens

synpunkt ej möter, å kronoparkerna i de sex norra länen till enskilda

personer, som därom göra framställning samt äga god frejd och gjort

sig kända för arbetsamhet och hederlig vandel, upplåta de till odling

och bebyggande tjänliga lägenheter, som där kunna vara att tillgå i

11

82

Väghållnings

besväret.

närheten af odlad bygd eller kommunikationsled, hvarförutom kommittén

jämväl föreslagit de villkor, som borde bestämmas att gälla vid

dylika upplåtelser.

Då hvad kommittén i denna punkt anfört och hemställt synes

väl värdt att af statsmakterna uppmärksammas, får Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande för sin del på det lifligaste förorda bifall till kommitténs

förslag härutinnan.

Hvad åter angår förslaget om odlingslägenheters upplåtande å

kronans ännu oafvittrade mark, hvilken, enligt hvad kommittén upplyser,

numera förekommer endast ofvanför den s. k. odlingsgränsen, har

kommittén i denna punkt icke framlagt något bestämdt förslag, utan

inskränkt sig till det uttalandet, att det syntes böra tagas i öfvervägande,

om man icke borde äfven i vissa fall ofvanför nämnda odlingsgräns

tillåta och befrämja odlingslägenheters upptagande.

Ehuru det knappast är att förvänta, åtminstone inom de närmaste

årtiondena, att någon kolonisation ofvanom nämnda gräns skall

ifrågakomma, så länge riklig tillgång på odlingslägenheter ännu finnes

inom det nedre landet, i närmare grannskap af kommunikationslederna

och de förut befolkade bygderna, får Eders Kungl. Majrts befallningshafvande

likväl, då det å andra sidan icke är otroligt, att bergsbruket

i dessa trakter kan framtvinga behofvet af lämpliga lägenheter

för nybygge och uppodling, för sin del biträda hvad kommittén jämväl

i denna punkt hemställt.

9) Lättnader i afseende å väghållningsbesväret.

Då kommittén framhållit, att väghållningsbesväret i de norrländska

länen, framförallt i de nordligaste vägdistrikten, är för den jordbrukande

befolkningen i dessa trakter synnerligen tryckande, är detta ett sakförhållande,

som måste vitsordas. Den lättnad i väghållningsbesväret,

som förväntades skola uppstå i följd af den med nya väglagen inträdda

förändringen i sättet för vägbesvärets utgörande på landet, har visat

sig endast i de vägdistrikt, där industrien är förhärskande, hvaremot,

i den mån vägdistrikten äro belägna i skogsbygderna, längre ifrån

kusttrakterna, vägbesväret ingalunda vunnit någon lättnad, utan tvärt

om blifvit än mera tryckande. Härtill har bidragit, förutom den genom

nya väglagen tillkomna betydliga administrationskostnaden, anläggningskostnaden

för en mängd nytillkomna allmänna vägar, som ofta framtvingats

emot eu del väghållningsskyldiges lifliga protester, och hvilken

kostnad, trots statsbidraget, medfört utdebitering under längre eller

kortare tid af en ofta nog synnerligen hög vägskatt. Det lider intet

tvifvel, att den jordbrukande befolkningen i dessa trakter är i stort

83

behof af någon lättnad i vägtungan. Enligt den utredning i denna

punkt, som föreligger i kommitténs betänkande, förväntades af kommittén

vissa lättnader i vägbesväret skola blifva en följd af den revision

af väglagen, som vid tiden för afgifvandet af kommitténs betänkande

var under behandling; och då, såsom bekant är, innevarande års riksdag,

i anledning af Kungl. Maj:ts proposition i ämnet, fattat beslut

om väsentliga ändringar i väglagen och lättnader i vägbesväret, hvarom

Kungl. Maj:ts beslut i promulgationsväg snart torde vara att förvänta,

skall denna lagändring otvifvelaktigt i sin män verka till lättnad

i väghållningsbesväret. där detta trycker hårdast.

Hvad nu angår kommitténs förslag i ämnet har kommittén hemställt

:

l:o) att s. k. militärvägar måtte icke blott byggas utan äfven

underhållas af statsverket;

2:o) att s. k. mellanriksvägar samt vägar, som till afsevärd längd

sträcka sig öfver öde fjäll och skogar, måtte i vidsträcktare mån än

nu är fallet byggas af staten samt i de fall, att de utförts på statsverkets

bekostnad, i mån af behof äfven underhållas af detsamma.

Dessa kommitténs förslag vill Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

på det lifligaste förorda, såsom varande af ofantlig betydelse

icke allenast för kommunikationsväsendets befordran inom de norrländska

skogsbygderna, utan äfven för hela den norrländska kulturens

utveckling öfverhufvud.

Vidare har kommittén hemställt,

3:o) att i villkoren för statsbidrag till vägbyggnader måtte göras

det tillägg, att, då den verkliga kostnaden öfverskjutit den beräknade,

jämväl två tredjedelar af det Överskjutande kostnadsbeloppet må kunna

af statsmedel anvisas;

4: o) att till väghållningsdistrikt, som äro synnerligen hårdt betungade

i följd af vägarnes stora längd och gles befolkning eller på

grund af stor genomfartstrafik till andra orter, särskild! statsunderstöd

måtte efter pröfning för hvarje fall hunna beviljas.

Då dessa kommitténs förslag otvifvelaktigt i många fall äro högeligen

af behofvet påkallade och helt säkert skola, därest de varda bifallna,

verksamt bidraga till lindrande af vägtungan, där denna trycker hårdast,

får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande för sin del förorda bifall

till samma förslag.

Slutligen har kommittén föreslagit,

5:o) den ändring i 59 § väglagen, att staten eller menighet till

-

84

Sko g sb esk ältning

en.

höriga allmänningsskogar måtte påföras en vägfyrk för hvarje två

hundra kronor af taxeringsvärdet.

Uti den proposition om vissa ändringar i väglagen, som af Eders

Kungl. Maj:t afläts till innevarande års riksdag, föreslog Eders Kungl.

Maj:t den ändring af ofvan åberopade lagrum, att staten eller menighet

tillhöriga allmänningsskogar skulle påföras en vägfyrk för hvarje

tvåhundra kronor af taxeringsvärdet i stället för, såsom för närvarande

är stadgadt, en vägfyrk för hvarje fyrahundra kronor af taxeringsvärdet,

men stannade riksdagen för sin del vid den bestämmelse, att

dessa skogar skulle draga eu vägfyrk för hvarje etthundrafemtio kronor

af nämnda värde.

Under förutsättning att denna af riksdagen för dess del antagna

bestämmelse vinner Eders Kungl. Maj:ts fastställelse, torde kommitténs

förslag i denna punkt icke böra till någon vidare åtgärd föranleda,

10) Nya grunder för skog sbeskattningen.

Under denna rubrik uttalar kommittén till en början såsom ett

antagande, att skattetrycket i vissa trakter torde utgöra en bidragande

orsak till hemmanens öfvergång från de i skatteafseende mindre bärkraftiga,

och är detta antagande förvisso ovedersägligt, hvadan åtgärder

för skattebördornas lättande äro af den största vikt just för den fråga,

hvars utredning kommittén haft till sin uppgift.

Härefter framhåller kommittén med fullt fog de andra skattebördor,

utom väghållningsbesväret, särskildt i hvad de afse af landsting

och kommuner debiterade utskylder, Indika i alltjämt stegrad

grad trycka den jordbrukande befolkningen i de norrländska länen,

synnerligast inom skogskommunerna. Dessa förhållanden hafva ovedersägligen

eu väsentlig grundorsak i det nu rådande kommunala beskattningssystemet

i dess beroende ställning till den allmänna bevillningstaxeringen.

Kommittén har då velat särskildt i den nu gällande skogsbeskattningen

finna en högst väsentlig anledning till de ogynnsamma

skatteförhållandena i de egentliga skogssocknarna, och har fördenskull

uttalat sig för ett förändradt beskattningssystem ifråga om skogsbeskattningen

samt hemställt, att denna beskattningsfråga måtte, i

hufvudsaklig öfverensstämmelse med det förslag, som i berörda hänseende

framlades af den år 1890 tillsatta skattekommittén, lösas på

det sätt:

att vid taxering af jordbruksfastighet särskilda värden sättas å

inrösnings- och afrösningsjorden;

att vid uppskattning af staten tillhörigt skogsområde växande

skogens hela värde inbegripes, men att eljest vid bestämmande af fast

85

egendoms taxeringsvärde hänsyn tages till afkastningen af växande

skog, allenast i den mån densamma användes till husbehof;

att i öfrigt inkomst genom afkastning af skog beskattas genom

inkomstbevillning;

att fördenskull den nu i § 2 af bevillningsförordningen stadgade

skyldighet för innehafvaren att erlägga fastighetsbevillning för »skogsområde,

som blifvit upplåtet till bergshandteringens understöd, till sågverk

eller kanalbolag» må upphöra;

att inkomstbevillning bör för behållna inkomsten utgöras, -såväl

när försäljning af skog eller skogseffekter drifves såsom handelsrörelse,

som äfven när dylik försäljning äger rum från område, för hvilket deri,

som verkställer försäljningen, är pliktig utgöra fastighetsbevillning;

att, äfven om försäljning af virket ej sker, dylik bevillning bör

erläggas för virkesfångst utöfver husbehofvet å område, för hvilket

den, som verkställer virkesfångsten, är pliktig utgöra fastighetsbevillning,

eller å skogsområde, som blifvit af staten upplåtet till bergshandteringens

understöd, till sågverk eller kanalbolag; samt

att vid taxering af inkomst genom försäljning af skog eller skogseffekter

eller genom virkesfångst från eget område, taxeringen skall

ske i den ort, där skogen är belägen.

Ur det utlåtande, som af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Yästernorrlands län den 19 september 1891 i underdånighet afgafs

öfver ofvannämnda kommittés betänkande, tillåter Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande sig i detta sammanhang åberopa följande utdrag:

»Emot —- — och emot det förslag till ändringar i bevillnings

förordningen,

som kommitterade afgifvit, anser sig länsstyrelsen böra

eiinra, att för en samvetsgrann och jämn beskattning af afkastning

af skog genom inkomstbevillning för beskattningsmyndigheterna erfordras

kännedom om de försäljningar och afverkningar, som ägt rum,

om det pris, som vid försäljning betingats, samt om det pris, hvartill

den salda eller afverkade skogen står för ägaren. Några dylika uppgifter

äga icke beskattningsmyndigheterna, och skulle sålunda beskattningen

komma att vara beroende på den tillfälliga omständigheten,

att någon af beskattningsnämndens ledamöter ägde någon kännedom

därom, oftast grundad på hörsagor. Det torde ligga i öppen dag, att

flertalet skogsaffärer vid sådant förhållande komme att undgå beskattning

samt att det skulle vara en ren tillfällighet, att beskattningsnämnden

till någorlunda riktigt belopp angåfve vinsten, hvars belopp

säljaren eller afverkaren själf ofta nog torde hafva svårt att bestämma.

86

Flottning sstadgan.

J)å dessutom vinsten ofta nog icke torde uppgå till beskattningsbart

belopp, följer däraf, att inkomst genom afkastning af skog, äfven om

för densamma erlägges inkomstbevillning, i många fall blir obeskattad.»

»Vidare torde det blifva en lika mödosam som vansklig uppgift

att ej blott bestämma hvad som skall anses utgöra hvarje egendoms

husbehof, utan äfven beräkna, huru stor del af befintlig skog därtill

bör anslås. En särskild uppskattning af inrösnings- och eu särskild

af afrösningsjorden torde dessutom vara förenad med större svårigheter,

än kommitterade tänkt sig, och nära nog komma att förvandla beskattningsnämndernas

arbeten till landtmäterisammanträden. Ingen föreskrift

finnes om hvilken skall tillhandahålla skifteshandlingarne och

vidkännas därmed förenade kostnader, och om än sådana handlingar

finnas tillgängliga, torde ofta icke kunna med säkerhet afgöras, huru

mycket af den i dem upptagna afrösningsj orden vid det ifrågavarande

tillfället blifvit uppodlad, utlagd till tomter eller dylikt. Skifteshandlingarne

skulle, såsom för gamla, i vissa fall rent af kunna befinnas

oanvändbara för det afsedda ändamålet, då all grund för verkställande

af en, efter hvad rubrikerna angifva, riktig upptaxering af de olika

jordslagen saknades. För öfrigt torde man i regel icke heller kunna

förvänta den sakkännedom hos beskattningsnämndens ledamöter, att

de ur skifteshandlingarne kunna hämta dylika uppgifter.»

»Då nu härtill kommer, att mot föregående förslag angående beskattning

af inkomst genom utverkning af skog medelst inkomstbevillning,

vid deras pröfning af vederbörande myndigheter, anförts jämväl

andra tungt vägande skäl, hvilka, då de i betänkandet finnas angifne.

det ej torde vara af nöden att här upprepa; finner länsstyrelsen sig

icke kunna förorda bifall till det af kommitterade nu afgifna förslag

till ändringar i gällande bevillningsförordning.»

Ehuru 1890 års skattekommittés, af norrlandskommittén accepterade

förslag synes innefatta flera beaktanvärda synpunkter med afseende

å en förbättrad skogsbeskattning, finner Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande sig likväl, på de i dess här ofvan åberopade utlåtande

anförda skäl och då tillämpningen af kommitténs beskattningsprinciper

icke för närvarande synas kunna praktiskt genomföras, icke

kunna, förrän sådana åtgärder vidtagits, som möjliggöra förslagets

tillämpning, tillstyrka detsamma.

11) Flottning sförfattning ärna.

Kommittén har vidare funnit anledning erinra om vissa oegentligheter,

som till men för den jordägande befolkningen förekommit

87

vid tillämpning af gällande flottningsförfattningar. De olägenheter,

som af kommittén i detta afseende särskildt framhållas, hafva äfven

inom detta län förekommit och kräfva alltså rättelse medelst erforderliga

ändringar i och tillägg till nämnda författningar. Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande i detta län har emellertid redan sökt för sin del i

två hänseenden råda bot för af kommittén anmärkta oegentligheter.

Så har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, under de senare åren,

då rätt till interimsflottning beviljats, i allmänhet stadgat såsom villkor,

att det skall åligga flottningssökanden att till blifvande flottningsförening

i vederbörlig ordning redovisa de flottningsafgifter, som enligt

den vid regleringen uppgjorda amorteringsplanen belöpa på det under

tiden för interimsflottningen framflottade virket. Vidare har Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande till förhindrande af att den, som

anlagt flottleden, genom att uppbära amorteringsafgifter äfven efter

det slutlig amortering skett, må draga oskälig vinst af företaget, bland

öfriga villkor vid tillstånds meddelande till vattendrags reglering till

flottled, ålagt oktrojinnehafvaren vid högt vite att före viss dag hvarje

år till Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande inkomma med utdrag

af flottningsföreningens räkenskaper för näst föregående räkenskapsår,

angifvande såväl beloppet af influtna amorteringsafgifter, som ock den

såsom ogulden ännu kvarstående amorteringssumman.

Hvad härefter angår de af kommittén föreslagna tillägg och ändringar

i gällande flottningsstadga tiar Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

emot desamma funnit anledning till följande erinringar.

Kommittén har i åtskilliga fall för underlåtenhet att ställa sig

viss, angifven föreskrift till efterrättelse stadgat det äfventyr, att af

Kungl. Maj:ts befallningshafvande meddeladt förordnande eller lämnadt

tillstånd skall anses vara förfallet, såsom den föreslagna lydelsen af

§§ 3 och 22 angifver. Dessa bestämmelser kunna förordas allenast

under förutsättning, att det icke skall åligga Kungl. Maj:ts befallningshafvande,

proprio motu, att vaka öfver, huruvida förhållandena böra

föranleda därtill, att det stadgade äfventyret skall gå i verkställighet.

Ett sådant öfvervakande, utan afseende därå huruvida anmälan göres

om underlåtenhet eller icke, blifver uppenbarligen, icke möjligt för

Kungl. Maj:ts befallningshafvande att iakttaga. Likaledes torde böra

erinras dels emot den föreslagna ordalydelsen af § 14, att däri saknas

bestämmelser, på hvilkens framställning den af Kungl. Maj:ts befallningshafvande

valde revisorn må utses, och dels emot § 10 att enligt

dess ordalydelse synes framgå, att meningen vore, att Kungl. Maj:ts

befallningshafvande skulle, utan någon framställning därom från veder

-

88

Skiftesväsen

det.

Skogsallmänning

av m. m.

Anslag och lån

till dikning och

nyodling.

hörande intressenter, vaka öfver, då den tid vore inne, då hvarje för

flottled inom länet fastställdt reglemente borde undergå förnyad pröfning.

Det torde vara nödigt att i § 10 intaga stadgande därom att, förutom

andra bestämmelser, flottningsreglementet bör innehålla nödiga

föreskrifter jämväl i sistnämnda tvenne hänseenden.

I öfrigt får Eders Kungi. Maj:ts befallningshafvande lämna kommitténs

förslag till ändring af vissa delar i gällande flottningsstadga

utan anmärkning.

12) Förslag ifråga om skiftesväsendet.

Under denna rubrik har kommittén föreslagit:

l:o) att vid laga skiften inom Norrland och Dalarne tillfälle måtte

beredas bönder, som hafva del i skifteslaget, att i angelägna fall erhålla

låneunderstöd för bestridande af deras skifteskostnader;

2:o) att undersökning måtte ske, huruvida landtmäteritaxans

arfvodestariffer kunna, hvad särskildt angår afrösningsjorden, anses taga

tillbörlig hänsyn till de särskilda förhållanden, som föreligga i de nordligare

delarne af landet;

3ro) att landtmäteristaten genom cirkulär erinras om angelägenheten

att vid skiftesförrättningars verkställande söka undvika utläggande

af oformliga skiften.

Mot hvad kommittén sålunda föreslagit och hemställt har Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke något att erinra.

13) Skogsallmänning ar och skog smedelsfonder.

Kommittén har föreslagit:

l:o) att en lagstiftning må åstadkommas, hvarigenom befrämjas

utsikterna att till förmån för kommunen och andra samfälligheter

på ett bestående sätt bilda gemensamhetsskogar och skogsmedelsfonder;

samt

2:o) att, sedan en sådan lagstiftning kommit till stånd, måtte

tagas i öfvervägande, i hvilka fall och under Indika villkor låneunderstöd

af allmänna medel må kunna beredas för bildande af gemensamhetsskogar

genom inköp af därtill lämpad mark.

På de af kommittén anförda skäl får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

förorda bifall till hvad kommittén härutinnan föreslagit.

14) Anslag och låneunderstöd för dikning och nyodling.

Kommittén har föreslagit att, utom redan varande frostminsknings

fonden

och odling slånefonden, måtte inrättas dels en särskild dikningsfond

för Yästernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län för

befrämjande af myrdikningar och vattentappningar, vare sig ändamålet

med vattenafledningen är uppodling af till åker eller äng lämplig jord

89

eller minskning af frostländigket för närliggande bygd; ur hvilken

fond anslag borde lämnas jordbrukare utan återbetalningsskyldighet

och på i öfrigt af kommittén föreslagna villkor, och dels en nyodlingsfond

för befrämjande af uppodling utaf jord i Norrland och Dalarne,

från hvilken fond i mån af tillgång lån finge tilldelas landsting eller hushållningssällskap,

som förklarat sig villigt att utlämna låneunderstöd

till mindre jordbrukare för uppodling af till åker lämplig mark.

I)å dessa af kommittén föreslagna nya fonder till jordbrukets

nytta och förkofran uppenbarligen skulle blifva det norrländska jordbruket

till stort gagn, får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

förorda bifall jämväl till hvad kommittén härutinnan föreslagit, med

anmälan därjämte, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke

funnit anledning till erinran emot de villkor, kommittén föreslagit för

fondernas användande.

15) Undervisning i jordbruk genom kringresande konsulenter.

Sedan kommittén erinrat om de olika former, under hvilka offentligen

anordnad jordbruksundervisning för närvarande förekommer, har

kommittén, med erinran att på grund af Norrlands stora utsträckning

och glest befolkade bygder man icke har att påräkna någon särdeles

stor anslutning till de fasta bildningsanstalterna, dem allmogen måste

ofta på långt afstånd uppsöka, samt att, om något afsevärdare resultat

skall ernås, undervisningen åtminstone till eu början, måste så att säga

uppsöka den mindre jordbrukaren i hans hem och tillika gifvas så

praktiskt och konkret som möjligt, såsom lämplig utväg i denna riktning

föreslagit tillsättande af kringresande jordbrukare eller jordbrukskonsulenter.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som delar denna kommitténs

uppfattning, biträder jämväl kommitténs förslag ifråga om

dylika konsulenters anställande till erforderligt antal; hvar emellertid

och då dessas aflöning är afsedd att bestridas delvis äfven af landsting

och hushållningssällskap, Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande anser

sig icke kunna i detta sammanhang närmare yttra sig om kommitténs

förslag ifråga om dessa konsulenters antal för hvarje län eller deras

aflöningsförmåner, allt beroende af den särskilda utredning, som för de

särskilda orterna måste föregå ett bestämdt förslag i ämnet.

Slutligen har kommittén under rubriken:

16) Vissa särskilda önskemål

framhållit några ytterligare synpunkter, som borde tagas i betraktande

för att än vidare tillgodose det norrländska jordbrukets framtida utveckling

och förkofran.

Undervisning.

Vissa önskemål.

12

90

Kommittén liar därvid till en början erinrat om betydelsen af

den ifrågasatta s. k. inlandsbanan; och anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

äfven för sin del, att denna bana skall blifva en kraftig

häfstång för de ännu ouppodlade norrländska bygdernas utveckling i

alla afseenden, hvarom i detta sammanhang hvarje vidare yttrande från

Eders Kung], Maj:ts befallningshafvandes sida må anses öfverflödigt,

då på statsmakternas föranstaltande undersökning redan är under utförande

för denna banas åvägabringande.

Vidare har kommittén framhållit vikten af att den norrländske

jordbrukaren kommer i åtnjutande af fraktlindring på statsbanorna för

konstgjorda gödselämnen och kraftfodermedel samt åkerbruksredskap.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande vill för sin del vitsorda, att en

allmän klagan från de norrländske jordbrukarnes sida förspörjes ifråga

om nu gällande fraktsatser och att behof af en lindring däri föreligger,

hvadan Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande anser sig böra

lifligt förorda en sådan fraktlindring, särskildt med hänsyn till de högst

afsevärda utstånden och den dryga forslingskostnaden, som i detta län

förekomma.

Då kommittén slutligen uttalat sin anslutning till den kooperativa

idéns genomförande i möjligaste omfattning, såsom särdeles lämpad att

stödja landtbrukarne i deras gemensamma intressen, får Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande gifva tillkänna, att knappast i något annat

län sammanslutningen i landtmannaföreningar ägt rum i sådan omfattning,

som inom Västernorrlands län, därvid dessa, genom den lifliga

anslutningen till desamma, kraftigt bidragit till höjande af jordbruksintresset.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande har härmed afslutat sitt

utlåtande öfver det af den s. k. norrlandskommittén afgifna betänkande.

Önskligt hade varit, om Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ägt

tillfälle att mera i detalj än som skett utlåta sig i de viktiga spörsmål,

som varit kommittén förelagda, men Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes

mångfaldiga öfriga ämbetsgöromål hafva icke lämnat

nödigt rådrum härtill. Om det ock må sägas, att kommittén i sitt

bedömande af de förhållanden, som ingå i den betydelsefulla frågan,

icke helt och hållet stöder sig på fullkomligt objektiva grunder, har

likväl kommittén genom sitt arbete åstadkommit en synnerligen värdefull

utredning angående den materiella ståndpunkt, som Norrland för

91

närvarande intager; ocli det är att hoppas, hvad Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande för sin del lifligt önskar, att detta kommittéförslag,

när det föreligger i den form, som i hvarje särskildt fall befinnes lämpligast,

skall kraftigt bidraga till det norrländska jordbrukets främjande.

Härnösand i landskansliet den 28 augusti 1905.

Underdånigst:

G. RUDEBECK.

O. Hammar.

92

XXIX.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län.

Till Konungen.

Sedan Eders Kungl. Maj:ts befallningsliafvande genom remiss den

21 december 1904 å det underdåniga betänkande, som afgifvits af

kommittén för utredande af frågan, huruledes den själfägande jordbrukande

befolkningens ställning i Norrland och Dalarne må kunna

vidmakthållas och stärkas och jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar

befrämjas, undfått nådig befallning att afgifva underdånigt utlåtande

öfver kommitténs förslag och framställningar, har Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande, enligt tillika meddelad särskild nådig föreskrift,

den 12 sistlidne januari afgifvit underdånigt utlåtande öfver kommitténs

förslag till lag angående inskränkning i vissa fall af rätten

att verkställa ägostyckning.

Då Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande nu går att yttra sig

öfver kommitténs förslag i öfriga delar, må till en början en blick

kastas på den allmänna utredning, som föregår kommitténs förslag.

Af denna framgår, att redan år 1900 sågverksbolag, andra sågverksägare

och bruksägare ägde 34,3 procent af all under enskild äganderätt

varande jord i Norrland och Dalarne och särskildt i Jämtlands

län 42,0 procent. Sedan nämnda tid hafva bolagsbesittningarne ytterligare

ökats sannolikt i samma eller måhända starkare progression än

under åren 1885—1900, och det torde ej vara någon öfverdrift, om

man antager dem i närvarande stund i Jämtlands län uppgå till omkring

50 procent af all enskilde tillhörig jord.

Hvad kommittén anfört om anledningarne till bondehemmanens

öfvergång i trävarurörelsens besittning och de missförhållanden, som

däraf uppstått och måste uppstå, öfverensstämmer med Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafVandes erfarenhet på detta område och torde icke

kunna jäfvas af någon, som är i tillfälle att på nära håll iakttaga

förhållandena och vid deras bedömande ej vilseledas af ingrodda föreställningar

eller särskilda intressen.

93

Den utveckling, de nordliga delarne af vårt land genomgått under

de sista femtio åren, liar med nödvändighet ledt till företeelser, för

hvilkas samhällsvådlighet man mer och mer börjar få blicken öppnad.

Den störa penningtillgång, skogarnes upplåtelse först till utverkning

och sedermera till försäljning lämnade den jordbrukande befolkningen,

och den stora inkomst, arbetet i skogarne skenbart gaf i jämförelse

med jordbruksarbetet, framkallade hvad kommittén benämner en falsk

lefnadsstandard bland landtbefolkningen och åstadkom ringaktning för

och leda vid det mindre gifvande jordbruket. Fädernas förmåga att

göra sig till godo de näringskällor, jordens brukande öppnar, glömmes

sålunda af många för den mindre omtanke kräfvande uppgiften att

lefva för dagen på aflöningarne i skogsarbetets och industriens tjänst.

Landtbefolkningen drager i allt tätare skaror till städerna och industriorterna,

och modernäringen, som skall rekrytera de nya arbetarskaror,

industrien behöfver, tynar af brist på intresse och arbetskrafter.

De åtgärder, som vidtagas för jordbrukets befrämjande -—- anslag

till utdikningar och odling, till premiering af jordbruk, hästar och

boskap, undervisning m. in. — bidraga väl i någon män att motverka

bolagsförvärfvens hämmande inflytande på jordbrukets utveckling, men

äro dock otillräckliga. Man måste upprycka roten till det onda: den

jordbrukande befolkningens kringskärande genom jordens öfvergång ur

dess besittning till kapitalstarka bolags, hvarur den, så vidt man nu

kan döma, icke skall, om ej kraftigt verkande åtgärder vidtagas, inom

en öfverskådlig framtid kunna återvinnas till dem, som vilja och kunna

själfva bruka den.

Reservanter inom kommittén hafva velat göra gällande, att värdet

af industriens i Norrland och Dalarne produktion är mer än dubbelt

så stort som jordbrukets och boskapsskötselns sammanlagda produktionsvärden;

att åkerarealen, skörden och kreatursantalet i Norrland och

Dalarne i allmänhet ökats från och med åren 1871—1875 till och med

åren 1896—1900; att detta äfven varit fallet i de socknar i Kopparbergs

och Gäfleborgs län, som till större del ägas af bolag; att folkmängden

i Norrland och Dalarne under samma tid ökats med 42,8

procent; att de själfägande jordbrukarnes numerär från år 1885 till

och med år 1900 ökats från 83,262 till 99,003: och att den tillväxt

i nämnda hänseenden, som sålunda ägt rum, skulle vara att tillskrifva

just industrien.

Härvid bör ej lämnas oanmärkt, att hufvuddelen af produktionsvärdet

af sågverks-, trä- och pappersmasse- samt träkolsindustrien,

hvilket i medeltal åren 1896—1900 uppgifves till 121,101,457 kronor,

94

utgöres af råvarans värde, som naturligtvis tillkommer industrien, vare

sig råvaran hämtas från bolags- eller från bondeskogar; att inom största

delen af Norrland, särskildt i Yästernorrlands, Jämtlands och Västerbottens

län knappt förekommer någon bergshandtering, liksom »öfrig

fabriksindustri» endast i ringa mån utöfvas i dessa län; att inberäkningen

af sistnämnda industriers produktionsvärden — i medeltal för

1896—1900 för bergshandteringen 34,528,400 kronor och för öfrig fabriksindustri

32,111,443 kronor — i den summa, som enligt reservanternas

mening skall visa industriens dubbla öfvervikt i produktionsvärde jämfördt

med jordbrukets och boskapsskötselns, sålunda blir i hög grad

vilseledande i fråga om de nämnda tre länen; att den tillökning i själfägande

jordbrukares numerär, som trots bolagens storartade förvärf af

jordbruksfastigheter kan påvisas, säkerligen till största delen om ej

helt och hållet utgöres af ägare till så små fastigheter, att de ej däraf

kunna hämta fullständig bärgning; samt att tillökningen i åkerareal,

skörd och folkmängd otvifvelaktigt har sin väsentliga orsak i de moderna

kommunikationer, som från 1870-talet till närvarande tid kommit

Norrland och Dalarne till godo genom järnvägars anläggning.

En granskning af de utaf reservanterna åberopade tabeller beträffande

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län utvisar ock, att

en starkare ökning af åkerarealen inträffar just vid tiderna för järnvägsanläggningarna.

Att trävarurörelsen i de orter, där sågverken äro belägna, det

vill säga hufvudsakligen vid hafskusten, skapat afsättning för jordbruksprodukter

och sålunda bidragit till jordbrukets förkofran där, är naturligt,

men inom den störa hufvudmassan af Norrlands inre, hvarifrån trävarurörelsen

till största delen hämtar sitt råmaterial, saknar denna rörelse

all betydelse såsom häfstång för jordbrukets befrämjande. Det bör

nämligen ej gärna kunna förutsättas, att de arbetarskaror, som tid

efter annan — ibland med ända till tio års mellanrum — uppträda i

skogssocknarne för att afverka skog, och hvilka hufvudsakligen lefva

på amerikanskt fläsk och kolonialvaror, skulle genom sin konsumtion

nämnvärdt befrämja jordbrukets utveckling i dessa orter.

Som en brist i reservanternas bevisföring rörande trävarurörelsen

såsom jordbrukets befrämjare måste beklagas, att reservanterna icke

meddelat någon utredning om jordbrukets framsteg i de talrika »bolagssocknarne»

i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, såsom de

gjort i fråga om Kopparbergs, Gaffel)orgs och Västernorrlands.

Kommittén har insett, att en gräns måste sättas för jordens öfvergång

ur den jordbrukande befolkningens hand, och dess första förslag

95

har följdriktigt blifvit förbud för bolag eller föreningar för ekonomisk

verksamhet att förvärfva fast egendom.

Men kommittén har samtidigt föreslagit inskränkningar i förbudet

af beskaffenhet att i hög grad försvaga detsammas verkan. Om det

nämligen, såsom kommittén föreslagit, tillätes bolag och föreningar att

fortfarande förvärfva all den afrösningsjord, som ej enligt förslaget bör

betraktas såsom stödskog eller odlingsområde, kommer den jordbrukande

befolkningens ställning att allt mer försvagas genom försäljning till

trävarubolagen af all den del af dess jord, som enligt lag kan förvärfvas

af dem. Detta följer redan däraf, att bolagen, hvilkas hushållning är

inrättad med hänsyn till, att de skola kunna äga bestånd och lämna

sina delägare inkomst för all framtid, kunna köpa jord, hvarå skogen

först efter kanske flere decennier kan beräknas lämna afkastning, medan

den enskilde i regel måste se till, att han kan påräkna inkomst redan

under en nära framtid. Bolagen äro på grund häraf i stånd att för

till skogsbörd duglig mark betala en köpeskilling öfverstigande markens

värde vid köpets afslutande. Häri ligger ock orsaken till det för jordbruket

synnerligen menliga förhållande, att jord i Norrland i allmänhet

står i högre pris, än densamma efter sin afkastningsförmåga borde

betinga.

Kommitténs förslag om skyldighet för bolag och föreningar att

vid äfventyr af expropriation upplåta odlingsmark med, i vissa fall,

stödskog skall icke blifva till någon nytta eller föranleda till inlösning

från bolagens egendomar af odlingsmark i nämnvärdt omfång, så länge

eu större del af den jordbrukande befolkningen fortfarande är utsatt

för frestelsen att genom afhändande af delar af sina hemman till de

högre pris, spekulationen kan bjuda, skaffa sig penningar utan möda,

och hågen för jordbruk och nyodling skall ej tillväxa, med mindre i

första rummet den i jordbrukarnes ägo ännu kvarvarande marken kommer

att bibehållas till jordbrukets stöd och tillväxt.

Reservanter i kommittén hafva ansett, att den för vårt lands

ekonomiska bestånd så oumbärliga trävarurörelsen för sin framgång

ovillkorligen behöfver förvärfva ytterligare skogsmark, och kommittén

synes hafva funnit sig öfvertygad af de skäl, som anförts till stöd för

denna åsikt, hvilkens riktighet dock måste betviflas med hänsyn till

de oerhörda vidder, öfverstigande sammanlagda arealen af de sju sydligaste

länen i vårt land, trävarurörelsen i Norrland och Dalarne redan

är i besittning af till sitt uteslutande förfogande, och till den omständighet,

att den skogstillgång, som ännu finnes i jordbrukarnes ägo,

96

Förbud för

bolag m. fl.

att förvärfva

fastighet.

också kommer trävarurörelsen till godo, i den mån den ej måste vika

för värdefullare kultur.

På grund häraf och då det för samhället måste vara af större

intresse, att jorden såvidt möjligt stannar i deras ägo, som bruka den

och där äga sina hem, än att trävaruexporten alltjämt ökas, finner

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som i sitt underdåniga utlåtande

den 10 januari 1902 öfver kommitténs då framställda förslag

om förbud för vissa år mot bolags och föreningars för ekonomisk verksamhet

fastighetsförvärf ej tilltrodde sig att tillstyrka bifall till berörda

förslag, den utredning, som nu föreligger, och den utvecklingsriktning,

de sociala och ekonomiska förhållandena i Norrland allt fortfarande

följa, ovillkorligen böra föranleda till fullständigt förbud för bolag och

föreningar för ekonomisk verksamhet att i de delar af Norrland och

Kopparbergs län, som afses i kommitténs förslag till lag i ämnet, utan

Konungens samtycke förvärfva fastighet i andra än de i lagförslagets

2, 5, 6 och 7 §§ omförmälda fall.

Förutom den fördel, som af ett sådant förbud kan vara att förvänta

med afseende å jordbrukets utveckling, skall förbudet äfven

medföra den påföljd, att sågverksindustrien nödgas att, i motsats till

hvad hittills i allmänhet varit fallet, ägna sina skogar sådan vård, att

de lämna den högsta möjliga afkastning, en sak, som för det nationella

välståndet är af stor betydelse och i ej ringa mån torde komma

att uppväga den stängda möjligheten för denna industri att utsträcka

sina förvärf öfver nya marker.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande har härmed kommit till de

särskilda förslag till lagar och föreskrifter, som kommittén framställt.

Af det redan sagda framgår, att enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes

mening § 3 i förslaget till lag angående förbud i vissa

fall för bolag och förening för ekonomisk verksamhet att förvärfva fast

egendom bör uteslutas och häraf påkallad ändring vidtagas i §§ 1 och

4 samt i §§:s numrering.

Skulle emellertid en blifvande lag komma att inrymma äfven

§ 3, synes ur definitionen i §:ns sista stycke på begreppet odlingsområde

böra uteslutas ordet »läge». Ett eljest lämpligt odlingsområdes läge,

som i dag kan anses otjänligt, kan nämligen inom kort i följd af nya

kommunikationers öppnande, odlingens framskridande i trakten eller

andra omständigheter blifva förträffligt. Till odlingsområde böra alltså

hänföras alla odlingslägenheter, som i anseende till omfattning och

jordens beskaffenhet ägna sig för upptagande af själfständiga jordbruk

eller lämpligen kunna sammanläggas med förutvarande jordbruk.

97

I § 4 torde böra föreskrifvas, att klagan öfver Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvandes beslut, hvarigenom förvärf af fastighet förklaras

kunna äga rum, må föras äfven af de i förslaget till lag, innefattande

vissa bestämmelser till förekommande af vanhäfd å vissa jordbruk i

Norrland och Dalarne, omförmälda jordbrukskommissioner, och att dessa

för ty böra delgifvas Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut.

Mot ifrågavarande lagförslag har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

ej vidare att erinra.

Äfven om, på sätt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande sålunda

föreslagit, den nu i jordbrukets besittning kvarvarande del af jorden

i Norrland och Dalarne reserveras för jordbrukets behof och omgärdas

med skydd mot öfvergång i trävarurörelsens besittning, erfordras dock

ännu andra åtgärder för att åt detsamma trygga eu naturlig utveckling,

och åt dem, som idka jordbruk på af industrien förvärfvad mark,

bereda en i möjligaste mån betryggad ställning. Detta är ändamålet

med de af kommittén vidare fastställda förslag.

Först i raden af dessa kommer förslaget till lag, innefattande vissa Ä-gosty aning,

bestämmelser om äg o styckning i de norrländska länen, hvars föreskrifter

hufvudsakligen afse att tillförsäkra jordbruket förmånerna af husbehofs-skog

— så oumbärlig i Norrland med dess hårda klimat—, af odlingsmark

för framtida utvidgning och af mulbete. Skulle, på sätt Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande hemställt, den i jordbrukets besittning

nu kvarvarande marken fortfarande bli förvarad åt detsamma, torde

livad husbehofsskogen beträffar, någon jämkning kunna medgifvas i de

af kommittén uti lagförslagets § 3 föreslagna arealer, helst därigenom

utsikterna till uppkomsten af nya själfständiga jordbruk i någon mån

ökas, då priset för sådana påtagligen minskas, ju mindre del af den i

pris ständigt stigande skogsmarken behöfver därtill förvärfvas. Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande ansluter sig därför i denna del till

reservanten Lindmans förslag, hvithet jämväl i öfriga delar synes böra

gifvas företräde framför kommitténs förslag. Det synes nämligen

lämpligt, att vid ägostyckning hänsyn må kunna tagas till viss inägojords

behöflighet för industriell anläggning. Med hänsyn till den allmänna

erfarenheten, att vid köp af fastigheter med skog köparens

första åtgärd ofta är att försälja eller själf afverka den växande skogen

för att få medel till afbetalning å köpeskillingen och således mister den

förmån, som med afsättningen af liusbehofsskog afses, är också denna

reservants förslag om förbud mot utverkning för annat än husbehof å

skogsmarken till genom ägostyckning afskildt jordbrukshemman synnerligen

förtjänt af beaktande. Äfven i fråga om betesrätten och dess

13

98

Jordlif

söndring.

Arrendelag.

inskränkning med afseende å mark, som är föremål för skogsodling,

samt om förbud mot utbrytning vid laga skifte af rätt till mulbete,

uppkommen vid ägostyckning, anser Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande

Lindmans mening böra följas.

Slutligen torde kommitténs förslag om rätt för Eders Kungl. Maj ds

befallningshafvande att förordna lämplig person att i afseende å ägostyckningsförrättning

bevaka talan till betryggande af lagens, rätta

tillämpning saklöst kunna uteslutas. Da dylikt förordnande ej föreskrifves

för alla ägostyckningsförrättningar, hvilket för statsverket

skulle medföra allt för stora kostnader, skulle ett förordnande för

enstaka fall te sig som en yttring af misstro mot landtmätarens förmåga

eller vilja att rätt tillämpa lagen och sålunda få. en förkastlig

prägel, som torde föranleda till, att bestämmelsen aldrig komme att

tillämpas. Den kontroll å förrättningens lagenliga verkställighet, som

ligger i dess pröfning för fastställelse, torde få anses nöjaktig.

°° Eders Kungl. Maj ds Befallningshafvande får alltså i underdånighet

förorda reservanten Lindmans förslag till lag i förevarande hänseende

i alla delar. '' . .

Samma reservants förslag till lag angående ändring i 20 och 2,2^f

af lagen om hemmansklyfning, ägostyckning och j or dafsöndring den 21 juni

1896 synes ock äga företräde framför kommitténs förslag.

Nödvändigheten af särskilda bestämmelser om arrende af jordbruk,

som äges af trävarurörelsen, har al kommittén ådagalagts och är till

och med erkänd af samtliga dess ledamöter. Kommitténs förslag i

detta hänseende är onekligen mycket fördelaktigt för arrendatorerna,

och anledning kan nog vara att befara, att i följd häraf bolagen skola

föredraga att låta sköta sina hemman genom personer, hvilka under

en eller annan form anställas såsom tjänare, och sålunda söka bibehålla

den frihet i handhafvandet af jordbrukshemmanen och den makt öfver

deras arbetare, som de nu äga. Under nuvarande förhållanden sta

brukarne i otaliga fall i det fullständigaste beroende af bolagen, och

bolag finnes, hvilka hafva för sed att aldrig upprätta kontrakt om

arrende, utan antaga arrendatorerna endast på behaglig tid, och utan

att dessa få någon som helst skriftlig försäkran om deras rättighetei.

Däremot lämnas dem stundom en uppsats på deras skyldigheter, bland

hvilka åtminstone ett bolag med stora besittningar inom länet upptagit,

att arrendatorerna skola vara skyldiga att uti allt lyda bolagets

tjänstemäns befallningar. Till hvilka för samhällsordningen betänkliga

följder denna arrendatorernas ställning kan leda, visade sig förlidet år,

då sistnämnda bolag i trots af i laga ordning meddeladt förbud företog

99

sig att afverka en skog, hvartill bolaget endast gemensamt med andra

ägde afverkningsrätt, och dref sina arrendatorer att mot deras invändningar

fortsätta afverkningen, äfven sedan genom polismyndigheten

åtgärder vidtagits för dennas förhindrande.

Onskligt vore, att genom lag kunde stadgas, att alla trävarurörelsen

tillhöriga hemman, som ej vore upplåtna till boställen åt deras

tjänare, skulle utarrenderas. Men då ett sådant stadgande svårligen

skulle kunna upprätthållas gent emot en tredskande jordägare, synes

vara bättre, att arrendelagens bestämmelser i möjligaste mån lämpades

äfven efter jordägarnes berättigade kraf på frihet att förfoga öfver sin

ägendom och rätt att ej mot sin vilja ådragas kostnader, hvilkas belopp

de ej på förhand kunna beräkna.

Med afseende härå synes lämpligt, att minsta arrendetiden, på

sätt reservanterna Claéson, Kempe och Lindman föreslagit, sättes till

femton år, att rätt till ersättning för nyodling ej må tillkomma arrendator,

därest ej i arrendekontraktet sådan honom tillförsäkrats, och

att kostnad för afträdessyn, då arrendator^ i annat fall än vid försumlighet

af jordägaren i hans byggnadsskyldighet, uppsagt arrendet

före arrendetidens slut, skall gäldas till hälften af arrendatorn.

Lika med nämnda reservanter anser Eders Ivungl. Maj:ts befallningshafvande

jämväl, att i fråga om jäf mot synemän böra i tillämpliga

delar gälla hvad om skiljemän är stadgadt, och att bestämmelse

enligt deras förslag bör gifvas om meddelanden om val af synemän.

1 öfriga delar förordar Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

kommitténs förslag. Särskild! synas oeftergifliga stadgandena i 4 och

14 §§ om att, där de arrendatorn enligt lag åliggande utskylder och

besvär ökas därigenom, att den arrenderade fastighetens taxeringsvärde

under arrendetiden höjes, jordägaren gent emot arrendatorn skall vara

ansvarig för den sålunda uppkomna höjningen, och att vid syn jordägaren

och arrendatorn skola utse hvar sina synemän. Med hänsyn

till de låga taxeringsvärdena å jordbruksfastigheter i skogsbygden åtminstone

i detta län kunde eljest en höjning i taxeringsvärdet bli

ruinerande för arrendatorn och ett medgifvande att, på sätt reservanterna

föreslagit, parterna må förena sig om valet af synemän, skulle

på grund af arrendatorernas alltid svaga ställning gent emot fastighetsägaren-bolaget,

lätt kunna gifva anledning till, att jordägaren utöfvade

^ obehörigt tryck på arrendatorn vid synemännens utseende.

Kommitterades förslag till lag, innefattande bestämmelser till förekommande

af vanhäfd å vissa jordbruk i Norrland och Dalarue, anser

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande på grund af föreliggande erfarenhet

om den vanhäfd, som ofta vidlåder hemman, tillhöriga trävara

-

Förekommande

af vanhäfd.

100

Beredande

af odlingsl

äg enheter.

Odlingslägenheter

å kronomark.

Väghållning s^

besväret.

bolag och i synnerhet enskilde trävaruaffärsmän, vara af behofvet påkallad,

och dess bestämmelser synas väl afpassade för deras syftemål.

En följd af denna lag kan måhända i särskilda fall också blifva, att

dylika hemmansägare gärna skulle till jordbrukare försälja jordbruksdelar.

Det af reservanter inom kommittén framställda förslag, att lagen skulle

gälla alla jordbruk inom ifrågavarande område, förtjänar ej afseende.

När enskilde jordbrukares fastigheter råka i sådan vanhäfd, som här

är i fråga, är ägaren vanligen ur stånd att återställa fastigheten i behörigt

skick, och påföljderna för underlåtenhet att ställa sig meddelade

föreskrifter i berörda hänseende till efterrättelse skulle blott påskynda

ägarens och hans familjs fullständiga ruin. Ett korrektiv mot en fortgående

vanhäfd å enskildes jordbruksfastigheter ligger ock i de oftare

förekommande ombytena af ägare till sådana fastigheter, då de nya

ägarne naturligtvis låta sig angeläget vara att efter förmåga sätta

fastigheten i godt skick.

Reservanternas förslag att uppsikten öfver, att egendom ej vanvårdas,

skulle åligga Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, skulle i

hög grad inskränka lagens effektivitet, då nämnda ämbetsmyndigliet

och dess underlydande i alltför hög grad äro belastade med åligganden

af de mest skiftande slag för att kunna ägna det ifrågavarande tillräckliga

omsorger.

Beträffande förslaget till lag angående vissa åtgärder för beredande åt

enskilda jordbrukare i Norrland och Dalarne af lämpliga odling slag enheter.

synes billigheten fordra, att, därest jordägare genom vidtagna åtgärder —

t. ex. utdikning af sjö eller myr — åstadkommit odlingslägenhet å mark.

som därförutan ej varit tjänlig till odling, han icke skall vara skyldig

att afstå sådan mark.

Eu bestämmelse härom torde lämpligen kunna intagas i 3 §.

Rätt till återlösning af exproprierad jord, som ej inom viss tid blifvit

använd till odlingsändamål, torde ock böra i enlighet med 29 § i

Kungl. förordningen den 14 april 1866 uttryckligen tillerkännas ägaren

till det hemman, hvarifrån jorden exproprierats.

Mot kommitténs förslag i fråga om upplåtelse af odling slög enheter

å kronomark har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ej annat att

erinra, än att föreskriften om skyldighet för lägenhetsinnehafvare att

aflytta, om han underlåter ställa sig till efterrättelse »gifna föreskrifter»,

torde höra förtydligas till förekommande af godtyckligt förfarande mot ^

lägenhetsinnehafvaren.

Bland de af kommittén föreslagna lättnader i vägtungan hafva redan

de uti punkterna 4 och 5 omförmälda, nämligen möjlighet till beviljande

101

af särskilda understöd åt synnerligen hårdt betungade väghållningsdistrikt

samt större vägskatt från staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar

medgifvits genom lagen den 20 juni 1905 om ändring

i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet, hvarjämte

statsbidraget till vägunderhållet höjts, vägskatt ålagts inkomst, som

förut varit fri från utgörande af sådan, samt vägfyrktalet för annan

fastighet än jordbruksfastighet fördubblats och för staten tillhöriga skogar

höjts till en vägfyrk för hvarje 150 kronor af taxeringsvärdet mot en

för hvarje 400 kronor af taxeringsvärdet enligt förut gällande föreskrifter.

Förslagen att militärvägar, mellanriksvägar och vägar öfver öde

fjäll och skogar, af Indika sistnämnda slag flera finnas i detta län,

skulle kunna underhållas på statsverkets bekostnad, skulle uppenbarligen

för vederbörande vägdistrikt medföra betydande lättnader, i den

män de komme till tillämpning.

Förhöjning af statsbidrag till vägbyggnader, hvilkas utförande

kräft större kostnader än de beräknade, vore ock i hög grad önsklig

i sådana fall, där andra omständigheter än fel och försummelser vid

arbetets utförande förorsakat kostnadsförslagets öfverskridande.

Ändrade grander för skogsbeskattningen i den riktning, kommittén

nu föreslagit, hafva länge utgjort ett önskningsmål i Norrland och

måste anses nära nog som ett lifsvillkor för de under kommunala skattebördor

dignande skogssocknarna.

Förslaget till ändringar i flottning sstadgan får Eders Kungi. Maj:ts

befallningshafvande i underdånighet förorda, dock med följande ändringar

och tillägg:

Enligt § 4 af gällande flottningsstadga åligger det synemännen

att utreda bland annat, »huruvida, där betydligare fiske i vattendraget

finnes, må vara för fiskets bevarande behöfligt och lämpligt, att fiskodlingsanstalt

bekostas af de flottande». Denna bestämmelse har i

praktiken ytterst sällan ledt till någon åtgärd till fiskets förmån. Den

synes i allmänhet hafva fattats icke så, att en rik tillgång på fisk

i vattendraget borde kunna föranleda till den antydda åtgärden för

fiskets bevarande, utan så, att föreskriften afsåge allenast det förhållande,

att i vattendraget funnes platser, där fiske idkades i större omfattning

med eller utan tillhjälp af fasta fiskebyggnader, och då af fiskeägare

lämnade uppgifter om förekomsten af betydligare fiske vanligen bestridts

af de flottande och ej kunnat styrkas med ovederläggliga bevis, har

följden i allmänhet blifvit den, att ingen åtgärd för fiskets bevarande

blifvit föreskrifven.

Ovedersägligt är emellertid, att fisket, som fordom varit rikt

gifvande åtminstone i detta län, aftagit på ett betänkligt sätt under

Skogsbeskatt

ningen.

Flottningsstaclgan

.

102

de sista tre eller fyra tiotalen af år, och att trävaruflottningen är eu

af de förnämsta orsakerna till detta förhållande, måste anses fullkomligt

visst, ehuru det lifligt bestrides af trävarurörelsens män. Fiskens

lekplatser förstöras genom vattendragens upprensning för flottningen och

genom sjö- och älfbottnarnes belamring med virkesaffall, den utlagda

rommen fördärfvas eller b ortföres af det framflytande virket, fiskens

upp- och nedgång förhindras genom de talrika för flottningens behof

uppförda dammarne, och slutligen torde fisken genom flottningsarbetet

ofta skrämmas bort från sina uppehållsplatser, för att nu ej tala om

det olofliga fiske, som säkerligen utöfvas af flottningsmanskapets skaror.

Flottningen förorsakar således genom sin fördärfliga verkan på fisket

en stor och som det synes tilltagande förlust för ortsbefolkningen.

Men det är gifvetvis omöjligt att i hvarje fall påvisa, att minskning

i fisket äger rum, eller huru stor förlusten är för hvarje fiskeägare,

eller att just den eller den flottningsanstalten förorsakar förlusten. Det

kan naturligtvis ej heller visas, hvilken förlust fiskevattensägarne i

kommande tider lida därigenom, att deras näringskälla, fisket, försämrats

eller alldeles utsinat. Det. är också klart, att äfven andra och kanske

verksammare åtgärder till fiskets bevarande kunna vidtagas än fiskeodlingsanstalters

inrättande, men härom lämnar flott ningsstadgan ingen

antydan, och synemännen äro naturligen ej heller så förfarna i fiskefrågor,

att de kunna lämna föreskrifter i afseende härå.

Vid detta förhållande och då flottningen sålunda måste anses

utöfva en fördärflig inverkan på fiskerinäringen i dess helhet, utan att

det kan visas, i hvilken grad densamma skadar just ett visst fiskvatten,

håller Eders Kung], Maj:ts befallningshafvande före, att föreskrift borde

lämnas, dels att vid syneförrättning för vattendrags beredande till

flottled alltid bör förordnas fiskeritjänsteman att på den sökandes bekostnad

närvara för att yttra sig om de åtgärder, som böra vidtagas

till förekommande af olägenheter för fisket af själfva ftottledsanordningarne,

och dels att på hvarje stycke flottgods, som nedlägges i

allmän flottled, bör läggas en afgift till en under hushållningssällskapets

förvaltning stående fond för fiskerinäringens understödjande och upphjälpande

i länet.

Denna afgift, som torde kunna sättas till ett hälft eller möjligen

ett helt öre för hvarje stycke flottgods eller vid kubikflottning för

hvarje kubikmeter flottvirke, borde erläggas blott, då virket första

gången kommer in i allmän flottled och således ej då virke öfverflyttas

från en flottled till annan, och skulle af flottningsföreningen inlevereras

till Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande för att öfverlämnas till

vederbörande hushållningssällskap.

103

Skulle bestämmelse!'' i enlighet härmed komma att inflyta i flott - ningsstadgan, bör föreskriften om skyldighet för de flottande att bekosta

fiskodlingsanstalt i stället utgå ur stadgan.

Uti 9 § flottningsstadgan är i fråga om rätt till ersättning för

nödig och nyttig kostnad, som nedlagts å flottleden, innan flottningen

däri blifvit ordnad efter flottningsstadgan, stadgadt, att, om ersättningstagande

finnes redan förut på grund af honom beviljad oktroj å flottningen

eller annan i vederbörlig ordning tillkommen föreskrift hafva af dem, som

begagnat flottleden, uppburit afgift eller bidrag till kostnadernas betäckande,

skall ersättningen jämkas så, att ersättningstaganden ej beredes

oskälig vinst på de flottandes bekostnad.

I de flesta af Jämtlands läns otaliga vattendrag, som därtill

kunnat beredas, har flottning idkats, alltsedan skogarne i deras närhetbörjade

afverkas. A id de stora afverkningsrätts-kontraktens upprättande

förbehöllo sig oftast köparne rätt att för flottning använda alla till

vederbörande byar och hemman hörande stränder och vattendrag och

att till flottledsbyggnader från den upplåtna skogen hämta virke äfven

af smärre dimensioner än de eljest i kontrakten aftalade, hvilken rätt

förvarades genom inteckning. Afverkningsrättsinnehafvarne inrättade

därefter flottlederna och ombesörjde flottningen af sitt eget och äfven

andras virke, i senare fallet mot den godtgörelse, de själfva bestämde.

På grund af detta sitt faktiska monopol på den enda transportled,

hvarigenom virket kunde utföras från skogarna intill dessa flottleder,

hade de i väsentlig mån i sin hand makten att bestämma priset på

andra tillhöriga skogar, för hvilka ej annan flottled fanns, ett förhållande,

som de stora bolagen i rikt mått förstått att begagna till

sin fördel. Först mot slutet af tiden för afverkningsrätten, om ej

denna kunnat ytterligare förlängas, eller all skogsmark förvärfvats, vidtagas

så anstalter för allmän flottleds inrättande. Flottledsanläggarne

fordra då helt naturligt ersättning för alla i vattendraget nedlagda

byggnads- och rensningskostnader, hvilken lagenligt måste tillerkännas

dem, ehuru de oftast af flottleden skördat en vinst, mångdubbelt öfverstigande

de nedlagda kostnaderna, och på flottgodset måste för en

lång tid framåt läggas stora afgifter till amortering af flottledsanordningarna.

Många fall hafva ock förekommit, där på ansökning Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande efter verkställd syn och vederbörandes hörande

förordnat om allmän flottleds inrättande, hvarefter föreskrifna byggnader

verkställts, men sökanden sedan underlåtit att begära afsyning och

flottledens upplåtande till allmänt begagnande. Han fortfar emellertid

104

att bedrifva flottning i vattendraget och för andras virke upptaga de

af Ad ers Kungl. Maj:ts befallningshafvande bestämda afgifter, ehuru i

själfva verket hans rätt att inrätta flottleden förfallit, hlär slutligen någon

strandägare lägger hinder i vägen för flottningen eller annan anledning

för flottledsbyggnadernas ägare yppas att vidtaga åtgärder för allmän

flottleds inrättande, så finna strandägare till sin förvåning, att vattendraget

ej var allmän flottled och att byggnaderna därå ej tillhöra flottleden

utan den, som kanske för många år sedan anordnat dem, och

hvilken, oaktadt han uppburit dryga utgifter för flottadt virke, nu likväl

fordrar ersättning för byggnadernas fulla värde.

Vanligt är ock, att den, som erhållit tillstånd till inrättande af

allmän flottled, under byggnadstiden passar på att framflotta sitt eget

virke, utan att därför erlägga någon afgift, eller flottar äfven andras

virke mot afgift, som han dock ej redovisar till flottleden, och om

fråga blir om sådan redovisning, åberopar han, att det ej varit på

grund af oktroj eller annan i vederbörlig ordning tillkommen föreskrift»,

han uppburit afgifterna, och att han således ej varit skyldig redovisa.

Praxis har ock hittills varit, att sådan invändning godkänts.

För att nu förekomma dylika missförhållanden, hvilka åtminstone

i Jämtlands län äro mycket vanliga, borde 9 § 2 mom. i flottningsstadgan

ändras så, att i hvarje fall, där ersättningstagande funnes hafva

uppburit afgift eller bidrag till kostnadernas betäckande, ersättningen

skall jämkas så, att ersättningstaganden ej beredes oskälig vinst på

de flottandes bekostnad, det vill säga orden »på grund af honom beviljad

oktroj eller annan i vederbörlig ordning tillkommen föreskrift»

böra utgå ur momentet.

Kommitténs förslag i 10 §, att alla flottningsreglementen skola

hvart femte år undergå förnyad pröfning och för sådant ändamål sammanträden

af Eders Kungl. Maj:ts befallninghafvande hållas med dem,

hvilkas rätt kan vara af frågan beroende, synes blifva föga effektivt, men

skulle förorsaka Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i de län, där

ett större antal allmänna flottleder finnas, ett oerhördt arbete. I stället

för denna anordning borde föreskrifvas, att den af Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande, enligt kommitténs förslag i 14 §, förordnade revisor

skulle granska flottningsreglementet och hos Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

göra anmälan om behöfliga ändringar, och att endast i

anledning af sådan anmälan eller af framställning af någon, hvilkens

rätt kan vara af frågan beroende, sammanträde bör hållas för reglementets

pröfning.

lor»

Där allmän flottled löper genom två eller flere län, böra räkenskaperna

för hela flottleden ingifvas till Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i hvarje län och för hvarje län förordnas en revisor, hvarom

uttryckligt stadgande bör införas i § 14 af flottningsstadgan.

Kommitténs öfriga framställningar angående skiftesväsendet, skogsallmäningar

och skogsmedelsfonder, anslag och låneunderstöd för dikning

och nyodling, undervisning i jordbruk genom kringresande konsulenter,

förbättrade kommunikationer, fraktlindringar på järnvägarne

för vissa jordbruksförnödenheter samt befrämjande af den kooperativa

rörelsen — skulle samtliga, om de genomfördes, bidraga till jordbrukets

befrämjande och äro alltså förtjänta af de lagstiftande myndigheternas

omsorgsfulla beaktande.

I fråga särskildt om myrafdikningar har af statens landtbruksingenjör

i länet framhållits behofvet af systematisk och ordnad utdikning

af myrar, mossar och kärrtrakter och af att staten, i synnerhet

vid större utdikningföretag, lämnade ej allenast bidrag utan återbetalningsskyldighet

intill halfva kostnaden för företaget utan äfven lån till

jordägarne för gäldande af den på dem belöpande del af kostnaderna

på samma villkor, som gälla för bidrag från odlingslånefonden; och

anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i hög grad önskvärdt.

att anordningar i denna riktning kunde komma till stånd.

Beträffande den ifrågaställda så kallade inlandsbanan, för hvilkens

åstadkommande förberedande undersökningar nu äro i gång, har Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande förut i särskilda underdåniga skrivelser

tillåtit sig fästa uppmärksamheten på den omätliga betydelsen för Norrland

af en sådan kommunikationsled.

1 sin allmänna utredning har kommittén behandlat jämväl frågan

om bolagsväldets inflytande ej allenast på det kommunala lifvet utan

äfven i politiskt hänseende, så till vida nämligen som bolagens fastighetsförvärf

tillförsäkrar dem ett alltmera vidgadt inflytande på landstingsmannavalen

och därigenom på Riksdagens Första Kammares sammansättning.

Ehuru kommittén framhållit olägenheterna af bolagens

makt i kommunalstämmorna och äfven funnit situationen snart kunna

blifva betänklig, om utvecklingen ostörd får fortgå i samma riktning

som hittills, synes kommittén likväl hafva ansett den rätta tidpunkten

för en lagstiftning mot detta missförhållande icke vara inne, då bolagen

ännu icke hafva majoritet i ett så synnerligt stort antal socknar.

Om det än är riktigt, att bolagen ej i så synnerligt många

socknar äga rösträtt för mer än hälften af kommunens sammanlagda

fyrktal, så äro de dock i stånd att i alla socknar, där de äga fast

14

Öfriga framställningar.

106

egendom af någon betydenhet, diktera koimnunalstämmobesluten. På

grund af de stora afstånden emellan byarne i de vidsträckta skogssocknarne

blifva kommunalstämmorna nämligen endast fåtaligt besökta,

och äfven vid viktiga frågor kan vanligen blott ett ringa antal af kommunens

medlemmar personligen komma tillstädes.

I det kommunala lika väl som i det politiska lifvet är det af

vikt, att de verkliga samhällsmedlemmarne, de, hvilkas intressen äro

nära förbundna med samhällets, utöfva det afgörande inflytandet. Men

det är klart, att bolagen, som endast för ett speciellt ändamål förvärfvat

sina fastigheter, och således ej gärna kunna dela andra kommunala

intressen än de, som sammanfalla- med deras speciella syftemål,

icke kunna betraktas såsom verkliga medlemmar af kommunen. Enligt

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes mening är det därför högst

angeläget, att bolagens inflytande på de kommunala frågorna inskränkes

åtminstone så långt, att det ej blir större än andra samhällsmedlemmars.

1 detta afseende synes lämpligast, att den kommunala rösträtten begränsas

så. att ingen medlem af kommunen må utöfva rösträtt för

större antal fyrkar, än som motsvarar en tiondedel af sammanlagda

antalet vid kommunalstämma representerade fyrkar.

Östersund, i landskansliet den 28 augusti 1905.

Underdånigst:

K. U. SPARRE.

L. Th. Jacobson.

107

XXX.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1904 bär Eders Kungl.

Maj:t behagat infordra Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i Västerbottens

län underdåniga utlåtande angående vissa här nedan omförmälda,

af den s. k. norrlandskommittén väckta förslag och gjorda framställningar,

hvilka alla afse lösning af frågan, huruledes den själfägande

jordbrukande befolkningens ställning i Norrland och Dalarne må kunna

vidmakthållas och stärkas och jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar

befrämjas.

Med anledning häraf får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i underdånighet anföra följande.

Den grundliga utredning, kommittén lämnat frågan i dess helhet,

lärer få anses till fullo ådagalägga, att statens ingripande genom snabba

och kraftiga åtgärder i ofvan angifna syftemål erfordras, enär trävaruindustriens

fastighetsförvärf och de förvärfvade fastigheternas skötsel,

såsom den i regel af trävaruintressenter bedrifvits, innebära ett försvagande

af det själfägande bondeståndet och dess intresse för jordbruket

samt ett underskattande af jordbrukets betydelse för utvecklingen i

Norrland.

Också ställer kommittén främst af sina förslag en så kraftig åtgärd

som den, att genom lag förbjuda i vissa fall bolag eller förening

för ekonomisk verksamhet att förvärfva fast egendom på landet inom

vissa delar af Kopparbergs- och Gäfleborgs län samt inom de öfriga

norrländska länen.

Det med denna lag åsyftade mål skulle uppenbarligen kunnat

med mera visshet ernås, om förbudet utsträckts till att omfatta icke

blott bolag och angifna föreningar, utan äfven enskilda iclkare af trävarurörelse.

Ty fara föreligger onekligen, att lagen med den föreslagna

inskränkningen kommer att på åtskilliga sätt ganska lätt kringgås,

exempelvis på det sätt, att fastigheterna hädanefter köpas i bolags

-

Förbud för

bolag m. fl.

att förvärfva

fastighet.

ios

clelägarnes namn i stället för i bolagets och sedermera arrenderas af

bolaget. De norrländska trävarubolagens ofta förekommande egenskap

af familjeegendom kommer ock att underlätta och gifva nödig trygghet

åt ett sådant förfarande. En annan omständighet, som talar emot

inskränkningen, är ock den, att enskilda skogsspekulanter, hvilkas

verksamhet genom trävarubolagens håg för fastighetsköp hållits nere,

komma att, sedan förvärfsförbud utfärdats för bolagen, tilltaga i antal

och öka sina förvärf af skogshemman, Indika därigenom utsättas för

vida större vanvård och hastigare sköfling, än den, som nu mera kan

läggas trävarubolagen till last.

Till den ovisshet om hvad som med lagen verkligen vinnes kommer

det missnöje, som lagen vid tillämpningen väcker hos själfägande jordbrukare,

när desse af en eller annan anledning finna sig böra sälja

ägande hemman eller hemmansdelar. Visserligen är det sant hvad

kommittén säger, att ett stort antal f. d. bönder i Norrland nu gå

ångerköpta, därför att de sålt sina hemman, men denna ånger torde

dock hufvudsakligen gälla sådana fall, där skogens värde, sedan försäljningen

skedde, kommit att af åtskilliga anledningar stiga vida

högre, än säljaren — och tilläfventyrs äfven köparen — vid försäljningen

kunnat ana.. I stället för det missnöje, som sådana försäljningar,

Indika sedermera visat sig hafva varit ofördelaktiga, framkallat hos

säljaren, kan man befara, att det nya lagförslaget kommer att väcka

ett annat missnöje, nämligen det, som grundas därpå, att den själfägande

jordbrukaren till följd af förvärfsförbudet för bolagen icke kan

erhålla den högre köpeskilling, som ett trävarubolag tilläfventyrs icke

ogärna uppger sig skola hafva varit villigt erlägga, därest försäljning

till bolaget kunnat få ske. I detta missnöje komma ock understundom

jordbrukarens fordringsägare att instämma. Att bolagen äro obenägna

för detta lagförslags antagande, faller helt naturligt, hvadan, därest

förslaget upphöjes till lag, redan nu kan förutses, att från flera håll

och ur olika synpunkter anlopp komma att göras för att få lagen

upphäfd.

Men äfven om på grund af de beaktansvärda skäl, som anförts

emot lagens utsträckning på nyss berördt sätt, förbudet icke kan

komma att omfatta andra, än bolag och föreningar för ekonomisk

verksamhet, hvarigenom lagens verkan blir något oviss, och äfven om

det skulle visa sig, att lagförbudet icke kan under någon längre följd

af år upprätthållas, synes det dock vara af synnerlig vikt, att åtminstone

intill dess verklig erfarenhet vunnits, huru de öfriga af kommittén

föreslagna åtgärderna komma att verka och i hvad mån de leda till

109

de med dem åsyftade mål. försöka städja trävaruintressenternas egendomsförvärf

i Norrland; och föranledes Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

däraf att i underdånighet tillstyrka antagande af kommitténs

förslag till lag angående »förbud i vissa fall för bolag och förening

för ekonomisk verksamhet att förvärfva fast egendom».

Angående behofvet af eu lag enligt kommitténs lagförslag till

vissa bestämmelser om ägostyckning i de norrländska länen synes, med

den erfarenhet, som redan vunnits om ägostyckningslagens tillämpning

af trävaruintressenter, någon tvekan icke kunna förefinnas, och emot

lagförslagets bestämmelser finner Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

icke något annat vara att erinra, än att bestämmelser torde

erfordras, som hindra ägaren af ägostyckningen att till afverkning

upplåta eller själf till afsalu afverka den enligt 3 § afsätta husbeholsskogen

till den mängd, att den för ägostyckningens rätta bruk erforderliga

skogstillgången äfventyra^, enär utan en sådan inskränkning

föreskriften om afsättning af husbehofsskog i syfte att därmed bereda

en såsom stadigvarande behöflig ansedd hjälp sannolikt blefve gagnlös.

Kommitténs förslag till lag, innefattande särskilda bestämmelser

om arrende af viss jord på landet inom Norrland och Dalarne tillstyrkes,

hvarvid Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande dock anser sig böra

påpeka, att i förslagets 2 § å sjunde raden efter ordet »rättigheter»

något ord, såsom »hvilka» eller dylikt, synes vara uteglömdt; att på

de af reservanten C. Lindhagen anförda skäl den af honom sid. 416

gjorda formuleringen af 7 § synes vara att förorda framför den af

kommitténs flertal föreslagna för att tillförsäkra arrendatorn den fiskerättighet,

hvaraf han är i behof, och godtgörelse för flottningsskada,

samt att, då det icke kan vara lämpligt, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

föranledes att meddela tillstånd till undantag från arrendelagen,

utan att sådant tillstånd sedermera får någon som helst betydelse,

21 § synes böra ändras till den lydelse, som å sid. 523 af åtskillige

reservanter föreslagits.

Emot förslaget till ändring i 20 och 22 §§ af lagen om hemmansklyfning,

ägostyckning och jordafsöndring den 27 juni 1896 har Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande intet att anmärka.

Kommitténs förslag dels till lag innefattande bestämmelser till

förekommande af vanhäfd å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne,

dels ock till lag angående vissa åtgärder för beredande åt enskilde

jordbrukare därstädes af lämpliga odlingslägenlieter anhåller Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande få behandla i ett sammanhang, dels

emedan för båda dessa lagars tillämpning skulle nyinrättas en jord

-

Ägostyckning.

Arrendelag.

Jord

afsöndring.

Förekommande

af

vanhäfd.

Beredande af

odling slägenheter.

no

brukskommission för hvarje län och en jordbrukskommitté inom hvarje

särskild kommun, dels ock enär det synes kunna ifrågasättas, om icke

den sistnämnde af dessa båda lagar borde ändras till att åtminstone i

vissa fall komplettera den förre.

Hvad då först angår de nya myndigheter, som skulle föranleda

eller åtminstone medverka till att dessa lagar finge praktisk användning,

synes, enligt lagförslaget mot vanhäfd, de oaflönade jordbrukskommittéerna

i sin verksamhet vara inskränkta till att hos kommissionen

gorå anmälan, som kommissionen kan finna innefatta skälig

anledning till det antagande, att någon viss, bolag eller förening för

ekonomisk verksamhet tillhörig inägojord vanhäfdas så, att dess afkastningsförmåga

uppenbarligen äfventyra^. Då emellertid hvilken enskild

person som helst synes vara lika berättigad till sådan anmälan hos

kommissionen, samt kommitté icke mer än enskild synes komma att

stå i något ansvar för riktigheten af den gjorda anmälan, torde det

kunna ifrågasättas, huruvida behof verkligen förefinnes att för frågan

om vanhäfd tillsätta eller betjäna sig af några kommunvis tillsatta

jordbrukskommittéer. Ser man vidare efter, hvad dessa kommittéer

skulle enligt lagförslaget om förvärf åt enskilde af odlingslägenheter

hafva att bestyra, så finner man, att kommittén skulle för kommissionen

anmäla, om inom kommunen yppade sig efterfrågan på odlingslägenheter,

och därvid tillika angifva de odlingslägenheter, hvilka ansåges

lämpliga att för ändamålet tagas i anspråk. Men jämväl i dessa frågor

synes lika rätt till initiativ tillkomma hvilken enskild person som helst.

Vidare skulle kommitté, sedan kommissionen sökt, men icke lyckats,

genom underhandlingar med vederbörande jordägare åvägabringa frivilligt

aftal om afstående af lämplig odlingsmark, och kommissionen

beslutat sig för att väcka fråga om odlingslägenhets afstående emot

ägarens medgifvande, yttra sig i ärendet, innan kommissionen öfverlämnar

detsamma till Konungens afgörande. Kunde man antaga, att

personer med de kvalifikationer och den öfverblick af förhållandena,

som inom vidsträckta norrlandskommuner skulle erfordras hos jordbrukskommitténs

ledamöter för att, utöfver hvad lagen föreskrifver,

vara kommissionen och saken till nytta, i verkligheten lätt skola stå

att finna inom hvarje kommun, borde man för att underlätta kommissionens

mödosamma och grannlaga arbete gärna se sådana kommittéer

komma till stånd. Men måste man befara, att ringa utsikt förefinnes

inom flertalet kommuner att till kommittéledamöter förvärfva lämpliga

personer, som hafva tid att under samarbete ägna saken sitt intresse,

synes det vara att föredraga att söka ordna hvad som verkligen behöfves

111

på enklare sätt, utan tillhjälp af sådana kommittéer. Det kan i det

afseendet ifrågasättas, huruvida icke anmälningarna från de olika kommunerna

till jordbrukskomissionen kunde få så väl i fråga om jordens

vanhäfd som angående efterfrågan och tillgång å odlingslägenheter åtminstone

tills vidare bero på enskilde personer och redan befintliga

institutioner, till dess

sig någon uppfattning, huru bevakningen af dessa intressen inom kommunerna

borde vara organiserad. Skall kommissionen kunna rätt motsvara

det lämnade förtroendet, måste den eller någon af dess ledamöter

i alla händelser antagligen allt som oftast genom besök i orterna fullständiga

den uppfattning, som af inkomna handlingar erhålles, och det

torde vid sådana besök blifva jämförelsevis lätt att komma i förbindelse

med någon pålitlig person på platsen, å hvilkens oväld och omdöme

kommissionen anser sig kunna för upplysningars inhämtande lita. På

grund häraf hemställer Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att de

i de båda lagförslagen afsedda jordbrukskommittéerna tills vidare icke

må komma till stånd.

Beträffande jordbrukskommissionerna anser Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande det för utsikten till ett rätt val af personer och rätt

handhafvande af dem tillhörande ärenden vara nödigt, att de redan

från början tilldelas fullt tillräckliga penninganslag för hållande af

lokal och biträden samt rättegångsombud, äfvensom för bestridande af

synekostnader, rättegångskostnader, inköp af fastigheter, förvaltning af

dessa fastigheter, till dess de blifva försålda, samt betäckande af resekostnader

in. in., samt att de vid fullgörande af sitt uppdrag äro tillförsäkrade

att icke själfva behöfva vidkännas några kostnader eller stå

någon penningrisk för vidtagna åtgärder.

Angående de båda lagförslagens innehåll i öfrigt har det synts

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande böra ifrågasättas;

huruvida icke den utredning, som af kommittén förebragts beträffande

skötseln af jordbruket å bolagshemman i allmänhet, snarare bör,

såsom reservanten C. Lindhagen hemställt, föranleda åtgärder till förekommande

af vanhäfd, när sådan vanvård föreligger, att jordbruket

och de för detsamma nödiga byggnader kommit i »sämre tillstånd än

det, hvari de uti bondehand varande jordbrukslägenheterna i allmänhet

befinna sig», än när, såsom kommittén tänkt sig, »jordbrukets afkastningsförmåga

uppenbarligen äfventyras»;

huruvida, såsom kommittén anger i specialmotiven till 5 § i lagen

mot vanhäfd, förre ägaren bör anses ansvarig för uppfyllandet af ett

föreläggande, sedan egendomen ombytt ägare;

112

Odling slag enheter

å

kronomark.

huruvida icke i 4 § af lagen om åtgärder för beredande åt enskilde

jordbrukare af lämpliga odlingslägenheter bör till odlingsmarken

upptagas icke allenast »för liusbeliofvet afsedt skogsområde», utan äfven

erforderlig rätt till bete, samt

huruvida icke rätten till att medelst expropriation emot jordägarens

bestridande afhända honom mark och tilldela densamma åt enskild

jordbrukare för odling borde begränsas till att omfatta allenast

sådana fall, då inägojord befunnits så vanvårdad, att jordägaren, enligt

nyssberörda lag mot vanhäfd, blifvit förelagd vidtagande af åtgärder

för vanhäfdens afhjälpande.

Med eu sådan begränsning af rätten till expropriation, hvarvid

densamma dock jämväl borde innefatta till inägornas rätta brukande

erforderlig liusbehofsskog och betesmark, blefve jordbrukskommissionen

visserligen hänvisad till att i alla öfriga fall söka i godo träffa aftal

med jordägaren om afstående af lämplig odlingsmark för att upptagas

till nya jordbrukslägenheter, eller förbättra äldre redan befintliga, men

då åtskilligt bör kunna på det sättet vinnas, och då dessutom i Norrland

ännu för en lång tid framåt en afsevärd tillgång till odlingslägenheter

å kronomark torde kunna till billigare kostnad beredas, synes

den åtgärden, att genom expropriation tvinga andre jordägare — låt

vara att desse egentligen äro trävaruintressenter — att afstå mark för

uppodling, vara väl våldsam, isynnerhet som all säkerhet saknas, att

den exproprierade marken sedermera blir af ny enskild ägare tillfredsställande

uppodlad, så att en ny, själfständig jordbrukslägenhet verkligen

kommer till stånd. Däremot skulle expropriationsrättens användande

mot en jordägare, som så vanvårdat sin inägojord, att vederbörande

myndighet måst förelägga honom vissa åtgärder för vanhäfdens

afhjälpande, kunna vara mera tilltalande och mera af beskaffenhet att

påskynda bristernas afhjälpande, än den onekligen något långsamma

procedur, som föreslås i lagen mot vanhäfd, nämligen olika föreskrifter

om åtgärder, omväxlande med bötesstraff.

Kommitténs hemställan om upplåtelse af odlingslägenheter å kronoparker

anser sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande böra på det

lifiigaste tillstyrka. Önskan om sådana lägenheters upplåtande är inom

detta län mycket liflig, och till de många, som begära nya sådana

upplåtelser, komma de många, som redan på vinst och förlust slagit

sig ned utan medgifvande, och för hvilka man måste hoppas, att staten

snart bereder någon laga form åt deras innehaf i stället för den nu

rådande, dem i hög grad oroande ovissheten. Kommittén föreslår bland

de villkor, som skulle gälla, att lägenheterna skola vara tjänliga till

113

odling och bebyggande, men förutsätter tillika, att de skola vara att

tillgå i närheten af odlad bygd eller kommunikationsled. Denna sista

förutsättning synes böra uteslutas för att icke onödigtvis begränsa tillgången,

ty sådana kunna förhållandena vara och äro ostridigt ofta i

detta vidsträckta län, att enskilda personer befinnas hågade att slå sig

ned på till odling tjänliga lägenheter, äfven om dessa enligt vanliga

begrepp ligga ganska aflägse från odlad bygd eller vanlig kommunikationsled.

Vidare, och då i förslaget till arrendelag förutsättes behof

för arrendator! till bete ej blott för å lägenheten vinterfödda kreatur,

utan äfven för får, synes följdriktigheten betinga att äfven med upplåtelser

å kronopark bör följa betesrätt i motsvarande omfång.

I fragan åter om upplåtelser på oafvittrad mark ofvan odlingsgränsen

må här erinras, att visserligen åtskilliga inom detta län där

befintliga nybyggen bära vittnesbörd om, att ofvan odlingsgränsen områden

finnas, som icke böra från jordbrukssynpunkt kasseras, men i

afvaktan på lösning af frågan hvad som bör göras för tillgodoseende

af lapparnes behof, i hvilket afseende, bland annat, ifrågasatts inlösen

genom statens försorg med afsevärda belopp af åtskilliga ofvan odlingsgränsen

redan befintliga nybyggen eller till nybyggen hörande slåtterlägenheter,

synes det icke vara rådligt att för närvarande vid försök

till den s. k. norrlandsfrågans lösning räkna med de möjligheter, som

må förefinnas att ofvanför den nu varande odlingsgränsen ordna nya

odlingslägenheter.

Genom antagande af kommitténs förslag angående lättnader i afseende

a väghållningsbesväret och i fråga om nya grunder för skogsbeskattningen,

skulle befolkningen inom länet blifva beträffande vägbördan

mera likställd med befolkningen å sydligare orter samt kommunerna

i de fattiga skogssocknarne få af skogsdriftens beskattning

en välbehöflig hjälp till bestridande af kommunens utgifter.

Vid anläggning af s. k. militärvägar måste helt naturligt tagas

mera hänsyn till de militära beliofven, än till de lokala, i fråga om

vägens sträckning. Äfven om det sedermera kan sägas, att eu sådan

väg, när den väl blifvit anlagd, användes af befolkningen och således

är för befolkningen till nytta, torde dock häraf icke följa, att icke befolkningen

kunnat draga mera nytta af vägen, om den fått en annan,

uteslutande efter lokala behof afpassad riktning. Underhållet af militärvägen

blir i sådant fall för ortbefolkningen drygare i förhållande till

den nytta, vägen bereder dem, än hvad förhållandet är med de i väglagen

afsedda allmänna vägar. Det kan under sådan omständighet

icke anses obilligt, att skillnad i underhållsskyldighet göres mellan

15

Väghållning sbesvärct.

114

Skogs

beskattningen.

militärvägar och allmänna vägar till lättnad för ortbefolkningen på

det sätt, att staten öfvertager underhållet af militärvägar. Billigheten

af denna lindring för den norrländska ortbefolkningen framträder så

mycket mera, när man betänker, hvilket drygt onus vägtungan ändock

skulle fortfara att utgöra i anseende till vägarnes längd och af varutransporterna

samt andra omständigheter förorsakade dyra underhåll.

Hvilken tyngd vägskatten utgör särskildt inom Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län, därom lämna de af kommittén sid. 243 och 244

angifna siffror tydliga bevis.

Dessa bevis synas tala för, att all den lättnad, som billigtvis kan

begäras i fråga om vägtungan, må komma den norrländska befolkningen

till godo, och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande anser sig

för den skull böra i underdånighet tillstyrka, hvad kommittén därutinnan

hemställt.

Önskemålet, att mellanriksvägar samt vägar, som till afsevärd

längd sträcka sig öfver öde fjäll och skogar, måtte i vidsträcktare mån,

än nu är fallet, byggas af staten och af staten underhållas, grundas

inom detta län dels därpå, att befolkningen inom nordvästra delarne

af de vidsträckta, glest befolkade socknar, som gränsa mot Norge, ännu

och för eu oviss framtid äro alldeles utan landsvägsförbindelser med

de nedre socknarne samt för den skull hittills af omständigheterna hänvisade,

att allenast vintertid, då frusna sjöar och snöbetäckt slätmark

möjliggöra framkomsten med dragare, skaffa sig sina lifsförnödenheter,

i den mån dessa måste köpas, från närmaste håll, nämligen Norge, dels

ock däraf att, enligt hvad erfarenheten visat, underhållet af sådana

vägar blir allt för betungande för att kunna af befolkningen bekostas.

Såsom stöd för kommitténs hemställan om särskildt statsunderstöd

för synnerligen hårdt betungade väghållningsdistrikt vill Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande särskildt åberopa den omständigheten,

att inom länet mycket ofta förekomma förslag till nya vägar, hvilkas

allmänt erkända behof är uppenbart, men hvilka i allt fall icke kunna

komma till utförande inom beräknelig tid, allenast af den anledning,

att väghållningsdistriktets ekonomiska förmåga för en lång tid framåt

tagits i anspråk af redan beslutade nya väganläggningar och det dryga

underhållet, hvadan de höga utgifterna, som för vägar förekomma,

icke äro tillfälliga eller grundade på ödslande med nya vägar, utan

räcka allenast till det allra nödvändigaste och komma att med sina

höga belopp länge fortfara, därest icke staten träder hjälpande emellan.

Då såsom ofvan antydts genom skogsbeskattningsfrågans lösning

på af kommittén föreslaget sätt särskildt de fattiga skogssocknarna

115

skulle komma att beredas tillfälle att till mötande af de alltjämt växande

utgifterna för olika ändamål erhålla icke obetydliga inkomster, som

tillföljd af gällande beskattningsbestämmelser hittills kommit andra, i

regel mer bärkraftiga kommuner till godo, anser Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande de af kommittén föreslagna nya grunderna för skogsbeskattningen

synnerligen beaktansvärda och förtjänta att tillstyrkas.

I fråga om kommitténs förslag till kungörelse angående ändring

i vissa delar af fiottningsstadgan den BO december 1880 anser Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att de bristfälligheter, som, enligt

hvad erfarenheten gifvit vid handen, vidlåda nämnda stadga i de afseende^

kommittén angifvit, blifvit på ett för det allmänna och den

jordägande befolkningen lyckligt sätt undanröjda, särskildt med hänsyn

till förslagets bestämmelser rörande ombud med uppdrag att öfvervaka,

att fiottleder så inrättas, att jordbruket icke däraf lider oskäligt intrång,

samt att utgående ersättningar icke sättas till oskäligt höga belopp eller

annan obehörig kostnad för anläggningen uppstår; om s. k. interimsfiottning;

om den sökandes skyldighet att inom viss bestämd tid vidtaga

åtgärder för flottledens iordningsställande; om äfventyr för underlåtenhet

att fullgöra föreskrifna arbeten, äfvensom angående skyldighet för de

myndigheter, som hafva att handlägga frågor af hithörande beskaffenhet,

att icke genom obehörigt dröjsmål i proceduren främja en hos sökanden

möjligen befintlig önskan att fördröja flottledens färdigställande; i följd

hvaraf, och då genom detta förslags antagande liottningsstadgans föreskrifter

därjämte synas hafva vunnit erforderlig fullständighet och

klarhet, Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande tillstyrker förslagets

godkännande.

Emot kommitténs förslag i fråga om skiftesväsendet samt om skogsallmänningar

och skogsmedelsfonder har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

intet att erinra.

Genom ekonomiskt understöd åt kommuner för inköp af skog till

bildande af allmänningar kunde man hoppas, att redan här och hvar

inom Norrland uppkomna förslag till sådant förvärf lättare skulle kunna

förverkligas.

Till kommitténs förslag angående anslag och låneunderstöd för

dikning och nyodling får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande på

det bil igaste förorda bifall, enär sådan hjälp är synnerligt ägnad att

kraftigt bidraga till höjande af intresset för det norrländska jordbruket.

Särskildt skulle möjligheten att erhålla lån ur den ifrågasatta

nyodlingsfonden vara af stort värde för de enskilde smärre jordbrukarne,

som därigenom skulle blifva mindre beroende af den synnerligt tids

-

Fiottnings

stadgan.

Skiftes

väsendet.

Skogsallinänningar

in. m.

Anslag och

lån till dikning

och nyodling.

116

ödande och ofta ovissa skörden å aflägsna utängar samt bättre än för

närvarande komma i tillfälle att ägna hemägor och härinvid belägna

odlingsbara marker det intensivare arbete, som för jordbrukets höjande

vore af behofvet påkalladt.

Såsom det nu på många trakter åtminstone inom detta län tillgår,

tages en högst betydlig tid i anspråk för skördandet af aflägsna utängsslåtter

och för liemforsling vintertiden därifrån af det till beskaffenheten

föga värderika fodret. Inom fjällsocknarne, där utängarna äro än mera

aflägset belägna, skulle odlingslån, nedlagda å liemägorna, med öfvergifvande

af utängsslåttern, innebära ett uppsving af ofantlig betydelse

för nybyggare, och en af de väsentligaste tvistepunkterna mellan bofaste

och nomader skulle kunna undanrödjas genom att nybyggare öfvergåfve

utängarne, sä att dessa kunde utan stridigheter afstås till renbetesmarker.

Det kunde måhända vid en sådan successiv öfvergång

från arbete å utängsslåtter till arbete vid hemjorden medgifva nybyggare

minskning i återbetalningsskyldighet å erhållet odlingslån, i

den mån uppodlingen af hemägor fortskrede och afkastningen af utängar

frånträddes, hvilket vore en säkerligen mindre dyrbar åtgärd för att

till nomadbefolkningen återvinna erforderliga renbetesmarker, än den

eljest ifrågasatta att med statsmedel till nomadbefolkningens fromma

inlösa vidsträckta nybyggesmarker.

Då nybyggare skulle beredas erforderliga odlingslån, kunde dock

till säkerhet för lån icke erhållas fastighetsinteckning, hvadan nödigt

vore att på annat sätt, som kunde anses tillräckligt betryggande, ordna

dylika lån.

Till möjligheten af att, såsom ofvan ifrågaställts, någon del af

lämnadt lån under vissa omständigheter kunde efterskänkas mot frånträdande

af rätt till mark i fjällbygden, kommer ock, synes det, den

omständigheten, att förlust å lån uppenbarligen understundom måste

uppstå, därest icke utlämningen af odlingslån skall begränsas till sådana

mera sällsynta fall, där ingen som helst risk kan anses föreligga eller

under lånetiden uppkomma. Skall emellertid, såsom förslaget afser,

hushållningssällskap eller landsting vara låneförmedlare och stå hela

risken, borde möjlighet för dessa institutioner att genom räntevinst

eller på annat sätt bilda någon tillräcklig riskfond beräknas, enär det

i motsatt fall måste befaras, att vid pröfning af låneansökningar mera

afseende kommer att fästas vid risken, än vid den nytta beviljande af

lånet skulle bereda. Likaså synes åtskilligt tala för att något särskild!

anslag lämnas vederbörande institution för att betäcka de kostnader,

som spridandet af kännedomen om fondens tillvaro, ändamål och an

-

117

vändning i glesa och vidsträckta bygder förorsakar, enär, enligt livad

erfarenheten vid »egnahemslånen» redan visat, spridandet af tryckta

skrifter om saken och utseende af ombud i bygderna icke räcka till

för att göra allmogen förtrogen med frågan.

I likhet med kommittén anser Eders Kung! Maj:ts befallningshafvande,

att den norrländska allmogens behof af ökade kunskaper i

jordbruk och boskapsskötsel får anses vara af erfarenheten vitsordad,

och att allt, som kan bidraga till utbredande af större insikter och

litligare intresse i dessa hänseenden, är i hög grad ägnadt att stödja

jordbruket och den jordbrukande befolkningen. Yäl har mycket redan

åtgjorts för att bereda allmogen ökad undervisning i landthushållning

och dithörande ämnen, men Eders Kungi. Maj:ts befallningshafvande

delar dock kommitténs uppfattning därutinnan, att i de norrländska

länen med deras stora utsträckning och öfriga där rådande förhållanden

endast en mindre del af allmogen kan begagna sig af de tillfällen, som

hittills erbjudas att förvärfva ökad jordbruksutbildning. Hvad som i det

afseendet kan göras och gjorts af landsting och hushållningssällskap,

med eller utan biträde af enskilde, är och blir för ringa i förhållande

till verkliga behofvet.

De af kommittén föreslagna jordbrukskonsulenter, hvaraf detta

län skulle tilldelas sex, komme att fylla ett länge kändt behof och

skulle uppenbarligen genom det afsedda praktiska undervisningssättet

bereda uppsving åt jordbruket samt lyckas bortarbeta många fördomar

mot förändringar i jordbrukets skötsel. Enligt hvad erfarenheten här

i länet visat, bör en sådan konsulents verksamhetsområde icke vara

stort, i det att han för framgång i sitt arbete bör hafva tillfälle att

vistas en längre tid i hvarje by, då jordbruksarbetet där pågår, och

beredas tid att periodvis förnya besöken i samma by. Det för länet

föreslagna antal konsulenter tål för den skull ingen minskning, ty redan

från början kommer att för dem finnas full sysselsättning och mycket

att genomföra.

Slutligen har kommittén uttalat vissa särskilda önskemål angående

norrländska förhållanden, till hvilka önskemål, såsom ägnade att

befrämja den jordbrukande befolkningens bästa, Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande kan uttala sin anslutning.

Särskilt tillåter sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande framhålla

vikten af förbättrade kommunikationer i Horrland, där fortfarande

vidsträckta områden antingen helt och hållet eller också delvis sakna

kommunikationer.

Under visning.

Vissa Önskemål.

118

I den reservation, som afgifvits af herr C. Lindhagen, förekomma,

utöfver hvad kommitténs yttrande innefattar, några förslag, som synas

Eders Kungl. Maj:t.s befallningshafvande särskildt beaktansvärda, nämligen

förslagen om inskränkning i bolagens kommunala rösträtt och om

rättshjälp åt landtbefolkningen. Vidkommande det förra af dessa båda

förslag, torde det vara uppenbart, att det stora inflytande, som trävarubolagen

kunna utöfva på de kommunala ärendenas afgörande, icke i

regeln länder jordbruket och den sj aftagande befolkningen till fördel,

i det att de intressen, som representeras af trävarubolag och af bönder,

ofta äro hvarandra motsatta, under det att däremot lättare vunnen

öfverensstämmelse mellan de särskilda bolagen inbördes i kommunala

angelägenheter ofta leder därhän, att afgörandet uteslutande ligger

i händerna på bolagen. Vetskapen om den makt, som bolagen och

deras underlydande sålunda kunna utöfva, måste naturligtvis ofta verka

tryckande på befolkningen och hinderlig för höjande af det kommunala

intresset.

Hvad slutligen angår det senare af de nyssnämnda båda förslagen

eller beredande af rättshjälp åt landtbefolkningen, anser Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande det vara synnerligen viktigt, att något i det

afseendet göres för befolkningen. Utom de erfarenhetsrön, som kommittén

sid. 69 i saken anfört, kan det för framtiden befaras, att utan sådan

rättshjälp många af de nu föreslagna lagbestämmelserna, därest de varda

till lag upphöjda, länge komma att förblifva död bokstaf utan egentlig

praktisk betydelse.

Umeå, i Landskansliet, den 31 augusti 1905.

Underdånigst:

H. BJÖRKLUND.

John Falk.

119

XXXI.

Kungi. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1904 har Eders Kungl.

Maj:t anbefallt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande att afgifva utlåtande

öfver de förslag och framställningar, som gjorts af kommittén

för utredande af frågan, huru den själfägande jordbrukande befolkningens

ställning i Norrland och Dalarne må kunna vidmakthållas och

stärkas samt jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar befrämjas.

De af kommittén afgifna förslagen och framställningarne, som

afse att lösa den kommittén förelagda svåra och grannlaga uppgiften,

synas kunna i hufvudsak hänföras till tre olika grupper af åtgärder,

dels de, som genom förbud för bolag och förening för ekonomisk verksamhet

att förvärfva fastigheter å landet samt medelst ändringar i ägostyckningsförfarandet

och lagen om jordafsöndring afse att förhindra,

att det i förutnämnda landsdelar befintliga jordbruket förlorar stödet

af därtill hörande skogsmarks afkastning, utan hvilket möjligheten för

den själfägande jordbrukande befolkningen att kunna bibehållas i hög

grad äfventyras, dels de, som genom kontrollerande i vissa fall af

jordbrukets skötande och genom beredande af trygghet i vissa fall åt

brukarna af annans jord afse att nu befintliga jordbruk skola vidmakthållas,

och dels slutligen de, som genom lättnader i jordbrukets bördor,

förhindrande af missbruk vid flottning, rättvisare fördelning af beskattningsbara

inkomster, låneunderstöd, meddelande af undervisning m. m.

afse att främja jordbrukets utveckling i olika riktningar.

De åtgärder, som af kommittén föreslagits, hörande till de två

senare grupperna, hafva vunnit understöd från samtliga kommittémedlemmar,

ehuru beträffande några åtgärder olika meningar gjort sig

gällande angående desammas omfattning.

Beträffande förslagen, som kunna hänföras till första gruppen,

råder däremot en stor och betydelsefull meningsskiljaktighet.

120

Förbud för

bolag m. fl.

att förvärfva

fastighet.

Eders Kung!. Maj:ts befallningshafvande har förut uti underdånigt

utlåtande den 14 februari 1902 angående ifrågasatt förbud tills vidare

intill bestämd dag för bolag och förening för ekonomisk verksamhet

att förvärfva fast egendom å landet inom Norrland och Dalarne uttalat

sig angående vikten och betydelsen af att särskildt i Norrbottens skogsland

jordbruket äger stöd af skogsmarkens afkastning, hvarjämte Eders

Kung!. Maj:ts befallningshafvande framhållit, dels hurusom den själfägande

bondeklassen bör söka bibehållas och stärkas, då en arrendatorklass

för närvarande icke finnes, dels ock särskildt från allmän social synpunkt,

huru synnerligen viktigt det är, att befolkningen inom Norrbotten själf

äger och besitter den mark, som är tjänlig till odling.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande inser därför i likhet med

kommittén I intill 1 o de sociala faror, som måhända uppstått och komma

att uppstå, därigenom att den själfägande klassen af jordbrukare genom

bolagens fastighetsförvärf minskats och minskas, så att denna klass kan i

vissa delar af Norrland och Dalarne anses vara i fara att alldeles upphöra.

Dessa faror, som genom kommitténs belysande och ingående statistik,

numera blifvit utredda och bestyrkta, torde också gifva ett berättigadt

stöd, för att staten genom sin lagstiftande makt söker att

reglera förhållandena samt äfven gör inskränkningar uti den allmänna

grundsatsen, att hvem som helst får förvärfva fastigheter.

De stora vidder af skogsmark, som sågverksbolagen redan äga och

hvilka fortfarande komma att stå till sågverksindustriens förfogande,

synas vara tillräckliga för att sågverksindustrien i sin helhet skall äga

det stöd och den styrka, som ligger däruti, att den besitter egna skogar,

uti hvilka under ogynnsamma tider behöfligt timmer för sågverkets

drifvande i minskad skala kan tagas. De minskade tillfällena till anläggning

af nya sågverk torde icke kunna anses vara skadliga för sågverksindustrien

i sin helhet, då utvecklingens gång synes häntyda på, att

de mindre sågverken nedläggas och tillverkningen sammanföres till

större anläggningar vid redan befintliga sågverk.

Genom att sågverksbolagen förhindras från att köpa fastighet å

landet torde dock helt säkert, såsom också framhållits, värdet å hemman

i skogslandet komma att minskas samt svårigheter uppstå för att hastigt

realisera nämnda hemman. Denna värdenedsättning drabbar i viss mån

den nuvarande generationen hårdast, men torde denna omständighet

icke kunna anses utgöra ett tillräckligt hinder för en lagändring i

föreslaget syfte, i synnerhet som statsmakterna synas hafva för afsikt

att genom åtskilliga åtgärder söka bereda lättnader och lämna understöd

åt jordbruket i nämnda trakter.

121

Eders Kung!. Maj:ts befallningshafvande anser sig därför icke

kunna afstyrka bifall till den föreslagna lagen angående förbud i vissa

fall för bolag och förening för ekonomisk verksamhet att förvärfva

fast egendom.

1 likhet med en reservant synes det Eders Kungi. Maj:ts befallningshafvande,

som om undantag för lagens tillämpning skulle medgifvas

för egnahemsföreningar och aktiebolag, som hafva sina bolagsordningar

eller stadgar upprättade, på sätt Kungl. Magt föreskrifver för egnahemslåns

beviljande.

Då emot den föreslagna lagen gjorts den anmärkning, att densamma

skulle ställa svåra hinder i vägen för tillkomsten af industriella

anläggningar särskild! i kustlandet, synes det Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,

som om ordet tomt i § 2 skulle böra utbytas mot

tomt för byggnad eller industriell anläggning.

Den föreslagna bestämmelsen i § 6, att, om icke å exekutiv auktion

inropad fastighet afyttrats inom viss tid, genom Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvandes försorg fastigheten skulle försäljas å exekutiv auktion,

torde böra ändras därhän, att bolag eller ekonomisk förening bör

vara skyldig att i stället för företeende af bevis om afyttrande! af fastigheten

inom viss tid, exempelvis tre år efter auktionen, hos Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande styrka, att annan person inköpt fastigheten

och därå sökt lagfart, enär annars icke trygghet vinnes, att det afsedda

ändamålet uppnås. Genom företeende af ett köpebref torde ej säkerhet

finnas, att ifrågavarande köpeaftal fullföljes.

Beträffande kommitténs förslag till lag, innefattande vissa bestäm- Ägostydminn.

meker om ägostyckning inom Gäfleborgs, Västernorrlands, Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län, och lag angående ändring i 20 och

22 §§ af lagen om hemmansklyfning och jordafsöndring den 27 juni

1896 delar Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande de mot nu gällande

lagstiftning anförda betänkligheter och erinringar. Särskildt skulle det

varit lyckligt och gagnande, om vissa bestämmelser i den af kommittén

föreslagna riktningen funnits vid de tillfällen af kemmansförsäljningar

till sågverksbolagen, då inägojorden bibehållits af förre ägaren. Enär

nu en stor del af den jordbrukande befolkningens hemman öfvergått

* till sågverksbolag, torde de nya föreslagna bestämmelserna verka i hög

grad hämmande för uppnående af det af alla önskade målet, att inägojorden

och odlingsmarken åter måtte förvärfvas af själfägande jordbrukare.

Orsaken häri ligger icke minst däri, att den skogsareal, som

skulle medfölja inägoj orden, i hög grad fördyrar det hemman, som skulle

förvärfvas. Köpeskillingen för den till husbehof afsedda skogsmarken

16

122

Arrendelag.

torde icke lämna nöjaktig afkastning vid de tillfällen, då bränsle och

gärdselvirke m. in. från annat håll billigt erhålles.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande anser ock, att det icke

skulle innebära farliga vådor, om en del af husbehofsvirket skulle

kunna erhållas såsom servitut från skogsegendomen, hvarigenom inägolotten

skulle kunna förvärfvas billigare.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande anser sig böra i hufvudsak

gilla de erinringar, som herr statsrådet A. Lindman anfört emot

kommittéförslagen och tillstyrker bifall till samma förslag, dock med

rätt att husbehofsvirket äfven må tilldelas inägolotten i form af

servitut.

Hvad angår förslaget till lag, innefattande särskilda bestämmelser

om arrende af viss jord på landet inom Norrland och Dalarne, har

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke något att erinra mot det

framställda förslaget i hufvudsak. De flesta brukarna af sågverksbolagens

hemman hafva ej skriftlig upplåtelse för besittning under

någon längre tid.

Ehuru ej sågverksbolagen pläga afskeda de åbor, som någorlunda

sköta sig, samt åboarna innehafva hemmanen på mycket lindriga villkor,

åstadkommer osäkerheten i besittningsrätten en stor liknöjdhet hos

åboarna att vidmakthålla och förbättra hemmanen. Det är att förvänta,

att de tryggade besittningsförhållandena, som genom lagförslaget

beredas åboarna såsom arrendator!’, skall gifva dem håg och lust att

främja jordbruket å hemmanen samt därigenom sin egen utkomst.

I § 6 synes böra medgifvas rätt för skogsägaren att från bete

undantaga mark, där särskilda åtgärder i skogsvårdens intresse af

honom vidtagas och vidmakthållas.

Då i allmänhet tillfällena till nyodling torde vara rikliga, synes

arrendator, som ej erhållit jordägarens tillstånd till nyodling, icke böra

erhålla rätt till ersättning för densammas kostnader, om icke de föreslagna

intygsgifvarne kunna intyga, att det till odling afsedda området

lämpar sig därtill väl.

Enär icke tillräckliga skäl anförts för uteslutande i § 14 af en

del jäf, som finnas stadgade i lagen om skiljemän, hemställes, att de i

denna lag upptagna jäf äfven införas i nämnda §.

Hinder synes icke förefinnas för att parterna må förena sig om

gemensamma synemän, hvarför stadgande härom bör införas.

På de af häradshöfding H. Claéson m. fl. anförda skäl synas de

af dem föreslagna ändringarna i §§ 16, 17 och 21 vara att föredraga

framför kommitténs förslag.

123

Ehuru arrendelagen skulle få inskränktare verkningskrets än lagar

i allmänhet, torde dock ej tillräckliga skäl anförts, för att lagstiftaren

skulle bryta mot den betydelsefulla grundsatsen, att lagarna icke böra

gifva-s retroaktiv verkan.

Beträffande förslaget till lag, innefattande bestämmelser till förekommande

af vanhäfd å vissa jordbruk i Norrland och Dalarna, synas

grundade skäl vara anförda till stöd för en dylik lag, som äfven skulle

äga sitt berättigande beträffande enskildes hemman.

Särskildt beträffande hemman, som uppkommit af nybyggen, torde

det vara en skyldighet för staten att efterse, att den odling, som staten

velat framkalla och som en gång verkställts, icke får förfalla, därest

icke det blir utredt, att den tilltänkta odlingen icke kan bedrifvas.

Då alla hemman här i Norrbotten torde vid afvittringen erhållit

skogsanslag, synes det icke kunna anses obilligt, att staten i odlingens

intresse tillser, att hemmanen ej vanvårdas.

På grund af det anförda anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,

att skäl finnas för att den föreslagna lagen kan utsträckas

till alla hemman i Norrbotten.

Hvad angår den vanhäfd, som skulle föreligga för att lagen skulle

äga tillämplighet, synes det, som om, i det fall att lagens verkningskrets

inskränktes till bolagshemman, vanhäfdsbegreppet uttryckes tydligare

och klarare, om man väljer de uttryck, som användts af borgmästare

C. Lindhagen i dennes reservation, än de af kommittén föreslagna.

Det af några reservanter föreslagna sättet, att Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande skulle öfvervaka, att icke vanhäfd förekommer, anser

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande vara outförbar på grund af

de många andra göromål, som lagts å nämnda myndighet.

Kommitténs förslag till lag angående vissa åtgärder för beredande

åt enskilde jordbrukare i Norrland och Dalarne af lämpliga odlingslägenheter

innebär, såvidt det afser expropriation, onekligen ett stort

ingrepp i den enskilda äganderätten, men äger sitt berättigande i statens

rätt att tillse, att möjlighet beredes för dess invånare att inom eget

land erhålla verksamhet.

Med skäl kan anmärkas, att staten själf i främsta rummet borde

vara villig att till dem, som önska erhålla jord till uppodling, lämna

dylik mark.

Det synes Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande därför, att

nämnda lagförslag äfven borde omarbetas så, att det äfven skulle omfatta

staten tillhörig mark, enär likasåväl som å sågverksbolagens mark

Förekommande

af

vanhäfd.

Beredande af

odlingsläg

enheter.

124

0 äling slag enheter

å kronomark.

Väghållning sbe

sv är et.

många odlingslägenheter finnas, likaså äro dylika lägenheter i stor

mängd till finnandes å statens kronoparker.

Det skogsintresse eller skogs vårdsintresse, som finnes såväl hos

sågverksbolagen och dess tjänstemän, som hos dem, hvilka hafva uppsikten

och vården om statens skogar, utgör och kommer helt visst att

utgöra det svåraste hindret för upplåtande på frivillig väg eller utan

ingripande från annat håll af de odlingslägenheter, som nu finnas inom

sågverksbolagens och kronoparkernas skogsmark.

Den af kommittén föreslagna jordbrukskommission synes därför

hafva en stor och betydelsefull uppgift att fylla äfven beträffande upplåtelse

af odlingslägenheterna å kronoparkerna.

Emot förslagets detaljer har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

icke annat att anmärka, än hvad som påpekats af sekreteraren

J. Berlin i hans reservation, eller att tillräckliga skäl icke finnas

anförda, hvarför bolagen skulle i vissa fall betagas rätt till kostnadsersättning

vid expropriation.

Med afseende å kommitténs hemställan om upplåtande af odlingslägenheter

å kronomark får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i

underdånighet åberopa hvad som förut anförts angående omfattningen

af jordbrukskommissionens verksamhet.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande anser också på de af

riksdagsmannen J. Bromée i hans reservation anförda grunder, att

uppodlare bör sättas i tillfälle att med äganderätt bekomma odlingslägenheter.

Däremot håller Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande före, att

uppodlaren icke behöfver tilldelas skogsmark, utan allenast rättighet

till husbehofsvirke samt mulbete.

Då med upplåtelsen icke afsetts, att upplåtaren skulle erhålla

annat än husbehofsvirke, samt lian måste anses hafva full trygghet för

att erhålla nämnda förmån, finnes icke skäl, hvarför staten skall frånhända

sig dispositionsrätten öfver någon del af kronoparken.

Angående kommitténs hemställan i fråga om lättnader i afseende

å väghållningsbesväret är Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i tillfälle

att vitsorda den tunga, som hvilar på de väghållningsskyldige i

Norrbottens län i förhållande till väghållningsskyldige inom rikets

sydligare delar. Den ständigt fortgående utvecklingen kräfver med

nödvändighet nya vägar och vägar af afsevärd längd, på det att icke

utvecklingen skall alldeles hämmas och stora byar nedtryckas af möjligheten

att finna afsättning sommartiden för sina produkter. Många

vägar hafva af hänsyn till försvarsändamål bestämts skola byggas

125

bredare och dyrbarare, än samfärdseln här uppe kräfver, hvilket naturligen

vållat högre utgifter. Planer hafva ock framlagts att på grund

af militära skäl ombygga och förbättra eu del nu befintliga vägar,

hvarför måste i öfvervägande tagas, att icke de väghållningsskyldige

betungas med kostnader, som icke kunna anses lagligen åligga dem.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande får därför på det litligaste

tillstyrka bifall till att den af kommittén behjärtade tungan i afseende

å väghållningsbesväret för de väghållningsskyldige i Norrland lättas i

de af kommittén föreslagna riktningarna.

Såsom komittén anmärkt, plägar den tyngsta kommunalbeskattningen

finnas i de af Norrlands socknar, som icke äro belägna invid

kusten, dit den större sågverksindustrien hufvudsakligen förflyttat sig.

Ehuru från dessa inuti landet belägna socknar kommer mycket

af det timmer, som användes vid sågverken, erhålla nämnda socknar

på grund af nu gällande beskattningslagar icke någon del af den vinst,

som uppstår genom förädlingsindustrien vid sågverken, ehuru samma

socknar delvis få vidkännas den fattigvårdstunga, som städse blir en

följd af de vid industriella anläggningar anställda arbetarne.

Vid föregående tillfällen, då Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

haft att afgifva utlåtanden angående väckta förslag om rätt för kommuner

att beskatta den inkomst, som uppstår å trävarurörelsen, har

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande framhållit det rättvisa uti, att

andra beskattningsregler än de nuvarande tillämpas.

I enlighet med kommitténs förslag får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i underdånighet hemställa, att skogsbeskattningsfrågan

måtte så snart som möjligt, oberoende af andra förslag om ändrad

beskattning, lösas i den af kommittén föreslagna riktningen.

Ehuru de af kommittén framställda missbruken på grund af otydliga

bestämmelser i nu gällande flottningsstadga icke torde förekommit

i Norrbottens län i den stora och mångfaldiga utsträckning, som af

kommittén påpekats, torde allenast möjligheten af dylika missbruks

förekomst kräfva, att de söka förhindras. De föreslagna ändringarna

och tilläggen till flottningsstadgan synas också hafva affattats så, att de

öfverklagade missbruken komma att undanrödjas. De nya föreskrifterna

synas icke heller lägga några afsevärda hinder i vägen, för att de gamla

flottlederna skola förbättras och nya dylika, där behof förefinnes, anläggas.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande hyser dock tvekan, huruvida

kunnigt och skickligt ombud för skyddande af den jordägande

ortsbefolkningens intressen kan erhållas för den ersättning, som kommittén

tänkt sig skola utgå till denne.

Skogsbeskatt

ningen.

Flottnings

stadgan.

126

Skiftes

väsendet.

Skogsallmänning

cir m. in.

På grund af det anförda får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

därför tillstyrka, att kommitténs förslag till kungörelse angående

ändring i vissa delar af flottningsstadgan den 30 december 1880 måtte

af Eders Kungl. Maj:t godkännas och gillas.

Likasom bolagens förvärf af gamla bondehemman utgör ett stort

hinder för utvecklingen af en själfägande jordbrukarklass i Norrland

och Dalarna, likaså hafva de stora kostnaderna för laga skifte och

andra skiftesförrättningar i hög grad, åtminstone i Norrbotten, åstadkommit,

dels att hemmansägarne nödgats sälja sina hemman till bolagen,

dels ock att icke hemmanen med de stora ägovidderna delats i flera

besuttna hemman. I allmänhet torde de flesta hemman i Norrbotten,

med undantag måhända för de smärre hemmansdelarne i kustsocknarne,

kunna med stor fördel klyfvas så, att två, tre till fyra hemmansägare

efter verkställd odling skulle kunna anses besuttna å de skillda delarna,

men de stora kostnaderna för en hemmansklyfning hindra delningen.

Hemmanet plägar därför behållas ostyckadt och erhålla de af barnen,

som ej bekommit hemmansdelen, och livilka ej lämna hemorten, rätt

till uppförande af byggnader å hemmanet. Då ej äganderätt till marken

medföljer upplåtelsen, blifva de, som bort blifva själfägande jordbrukare,

allenast s. k. inhysingar, hvilka på mer eller mindre obestämd tid innehafva

mark för sin stuga och den lilla jordbit, som de anse sig böra

uppodla i stugans närhet.

Allmänt, icke minst i Norrbottens gränstrakter vid Torneå älf,

anföres såsom orsak till den stora emigrationen, att hemmansägarne

icke kunna på grund af de dryga kostnaderna för hemmanens klyfning

under äganderätt upplåta mark till dem, som genom idkande af jordbruk

vilja kvarblifva i hemtrakten.

Under åberopande af hvad Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i underdånig framställning den 28 december 1903 anfört angående

statsunderstöd till laga skiften inom Juckasjärvi och Enontekis socknar

samt med gillande af kommitténs skäl får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i underdånighet hemställa om nådigt bifall till kommitténs

förslag i fråga om skiftesväsendet.

Till bestående och framtida gagn hnnas inom Norrbottens läns

alla lappmarkssocknar och inom Paj ala och Tärendö socknar skogsallmänningar,

hvilkas nytta icke kan nog högt skattas. Ehuru det

varit i högsta grad önskligt, att dylika allmänningar i sammanhang

med afvittringen kunnat bildas inom de andra socknarna, och att dylika

fortfarande skulle kunna komma till stånd, håller Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande före, att de socknar, som nu sakna dessa allmän

-

127

ningar, till följd af stor skuldsättning och högre kommunalutskylder

icke mäkta inköpa dylika allmänningar. Det torde ock få anses otänkbart,

ätt samtliga hemmansägare inom en socken skulle kunna förmås

att af ägande skiftad skogsmark afstå den skogsmark, genom hvilken

allmänning skulle kunna bildas.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande drager därför i tvifvelsmål,

att en lagstiftning i den af kommittén föreslagna riktning skulle

kunna, åtminstone i Norrbottens län, bidraga till allmänningarnes eller

gemensamhetsskogens uppkomst.

Anslag och låneunderstöd för dikning och nyodling har jämväl

af kommittén föreslagits för vidmakthållande och stärkande af den

själfägande jordbrukande befolkningens ställning. Helt visst skulle bifall

till kommitténs framställningar i denna punkt säkert och kraftigt leda

till det mål, som åsyftats med kommitténs verksamhet. Det synnerligen

gynnsamma och lysande resultat, som uppnåtts genom de redan lämnade

anslagen ur frostminskningsfonden, innebära den säkraste och tryggaste

garantien för att anslag från den af kommittén föreslagna dikningsfonden

skulle i högsta grad främja jordbrukets utveckling i Norrland.

Då vid smärre företag, som erhållit anslag ur frostminskningsfonden,

det visat sig, att undersöknings- och förrättningskostnaden uppgått

till eu afsevärd del af det erhållna anslaget, skulle den af kommittén

föreslagna bestämmelsen, att samma kostnader finge inräknas i

vattenafledningskostnaden, i hög grad främja torrläggning af frostförande

marker af mindre omfång.

Ständigt återkommande förfrågningar göras af länets mindre jordbrukare,

huruvida icke lån kunna erhållas för uppodling af goda

odlingslägenheter, hvilka uppodlingar icke kunna utföras af de mindre

jordbrukarne på grund af deras behof att bereda sig arbetsförtjänster

för det dagliga lifvets nödtorft. De utgifter, som uppgörande af arbetsplaner

för låns erhållande ur odlingsfonden medföra, vålla, att nämnda

jordbrukare icke kunna hänvisas till nämnda fond. I allmänhet torde

för utförande af ifrågavarande nyodlingar icke kräfvas upprättande af

fullständig arbetsplan med ritningar, hvarför enklare former för erhållande

af nyodlingslån böra stadgas.

Det af kommittén föreslagna sättet, att landsting eller hushållningssällskap

skulle förmedla lånerörelsen i dylika fall, synes vara synnerligen

lämpligt och medgifver en större frihet vid dessa låns utlämnande.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande får därför på det lifligaste

tillstyrka, att Eders Kungl. Maj:t täcktes anskaffa såväl en diknings

-

Anslag och

lån till dikning

och nyodling.

128

fond för Norrland som en nyodlingsfond för Norrland och Dalarne, från

hvilka, lån utlämnas på sätt och villkor, som af kommittén föreslagits.

Undervisning. De få år, under hvilka de vid kemiskt-växtbiologiska anstalten i

Luleå anställda assistenterna verkat såsom jordbrukskonsulenter, hafva

dock till fullo ådagalagt, att knappast verksammare sätt för främjande

af jordbruket i Norrbotten finnes än genom kringresande undervisare

i jordbruk. Öfverallt å landsbygden hafva dessa jordbrukskonsulenter

emottagits med liflig tacksamhet och största förtroende samt åstadkommit

ett kraftigt intresse för förbättringar å jordbrukets alla områden.

Det har befunnits, att de tre nu anställda icke på långt när

kunna medhinna att lämna den hjälp och undervisning, som af dem

begäres.

På grund af den inom Norrbotten vunna erfarenheten får Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande underdånigst hemställa, att Eders

Ivungl. Maj:t måtte så snart som möjligt bereda anslag till löner åt

jordbrukskonsulenter i Norrland och Dalarne.

önskemål Kommittén har lifligt och kraftigt framhållit betydelsen af de

om ernå. g^_ora verkningar, som den s. k. inlandsbanan skulle åstadkomma till

jordbrakets fromma i Norrland. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

får med erfarenhet, vunnen från andra järnvägsanläggningar, vitsorda

det gagn, som inlandsbanan skulle medföra.

Det är att hoppas, att beräkningarna för nämnda järnvägsanläggning

skola visa sig så gynnsamma, att beslut kan fattas om banans

byggande inom den allra närmaste framtiden.

Kommittén har slutligen erinrat om betydelsen af, att den jordbrukande

befolkningen i Norrland erhåller fraktlindring å statsbanorna

för konstgjorda gödningsämnen och kraftfodermedel samt åkerbruksredskap.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande är i tillfälle att

vitsorda behofvet af dylik fraktlindring, hvilken tillstyrkts vid flera

tillfällen.

Om fraktlindringen skulle, såsom af kommittén föreslagits, allenast

tillkomma de varor, som rekvirerades af landtmannaföreningarne eller

därmed jämställda konsumtionsföreningar, torde trygghet vinnas, att

fraktlindringen direkt och uteslutande komme jordbrukarne tillgodo,

hvarjämte skulle vinnas, att anslutningen till landtmannaföreningarne

blefve större, så att dessa kraftigare och bättre skulle kunna verka

för jordbrukets höjande i olika afseenden.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande får därför hemställa, att

Eders Kungl. Maj:t täcktes, på sätt kommittén föreslagit, medgifva

129

afsevärda fraktlindringar å statsbanorna för landtmannaföreningar å förutnämnda

varor.

Skulle samtliga de af kommittén framställda förslagen kunna

vinna Eders Kungl. Maj:ts bifall samt äskade medel kunna beredas, är

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande fullt förvissad om, att den

sj aftagande jordbrukande befolkningens ställning kommer att i Norrbottens

län vidmakthållas och kraftigt stärkas.

Luleå i landskansliet i september 1905.

Underdånigst:

KARL J. BERGSTRÖM.

Georg Helig ren.

17

130

XXXII.

Kammarkollegium.

Till Konungen.

Med anledning af Riksdagens i skrifvelse den 1 juni 1901 framställda

anhållan, bland annat, om utredning, huruledes genom lagstiftningseller

andra särskilda åtgärder den själfägande jordbrukande befolkningens

ställning i Norrland och Dalarne kunde vidmakthållas och stärkas och

jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar befrämjas, samt om framläggande,

så snart ske kunde, för Riksdagen af de förslag, hvartill förhållandena

ansåges föranleda, uppdrog Eders Kungl. Maj:t enligt nådigt

beslut den 7 i samma månad åt eu kommitté att verkställa utredning

och afgifva förslag i förevarande hänseenden.

Sedan denna kommitté, som under åren 1901 och 1902 afgifvit

en del särskilda framställningar, till Eders Kungl. Maj:t med underdånig

skrifvelse den 27 oktober 1904 öfverlämnat slutligt betänkande, innefattande

åtskilliga lagförslag och framställningar, har Eders Kungl.

Maj:t genom nådig remiss den 21 därpå följde december anbefallt

kammarkollegium att före den 1 september 1905 afgifva underdånigt

utlåtande öfver kommitténs nedannämnda förslag och framställning,

nämligen: det under 2) upptagna förslag till lag, innefattande vissa

bestämmelser om ägostyckning inom Gäfleborgs, Västernorrlands, Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län; det under 5) upptagna förslag

till lag angående ändring i 20 och 22 §§ af lagen om hemmansklyfning,

ägostyckning och jordafsöndring den 27 juni 1896; samt den under

9) upptagna framställningen angående vissa lättnader i afseende å väghållningsbesväret.

Återställande remissen, får kollegium till åtlydnad af den däri

meddelade befallningen i underdånighet anföra följande.

I en historisk öfversikt framhåller kommittén till en början, hurusom

under 1840- och 1850-talen nya utsikter på världsmarknaden öppnades

för den svenska trävaruindustrien. Då affärsmännen började komma

131

till insikt om, att de norrländska skogarne kunde med vinst tillgodogöras,

uppstod en liflig efterfrågan på timmerskog, hvilken efterfrågan

i förening med andra orsaker ledde därhän, att bolag och enskilda

personer i syfte att idka trävarurörelse förvärfvade först långvariga

afverkningsrättigheter till bondehemmanens skogsmark och sedermera,

i den mån man vunnit öfvertygelse om trävarurörelsens störa utsikter

för en längre framtid, själfva hemmanen. Därigenom förorsakades, att

ett stort antal bondehemman undan för undan uppgick i de störa

skogsdomänerna, och dröjde det ej länge efter trävaruindustriens hastiga

uppsving, förrän bekymmer för framtiden visade sig. Redan under 1860- talet framträdde dessa, till en början hufvudsakligen såsom en fruktan

för öfverdrifven skogsafverkning. Men man var, såsom åtskilliga officiella

uttalanden visade, ej heller blind för det ofördelaktiga inflytande,

trävarurörelsen mera direkt utöfvade på jordbruket och den jordbrukande

allmogen. Den första åtgärd, som företogs för att i någon mån afvärja

den förutsedda faran, var att inskränka dispositionsrätten öfver skogen

på de ställen, där hemmanens rättigheter i afseende å skogsmarken

ännu icke definitivt ordnats genom afvittringen. I de trakter af Norrbottens

och Västerbottens län, som icke höra till lappmarkerna, sökte

man tillgodose det allmänna och äfven från jordbrukssynpunkt viktiga

intresset af skogens bevarande genom författningar, afseende att förekomma

öfverdrifven afverkning af ungskog. Det skydd för skogen, som

genom utsyningstvång och dimensionslagar sålunda åvägabragtes, hade

väl otvifvelaktigt i rent skogsvårdsafseende verkat välgörande, men

däremot icke i nämnvärd mån förmått bibehålla skogsanslagen i den

enskilde jordbrukarens hand. Genom inskränkandet af tiden för skogsafverkningskontrakts

giltighet — i hvilket afseende uti lagen af den

25 april 1889 stadgades, att aftal, som afsåge allenast eller hufvudsakligen

upplåtelse af rätt till afverkning af skog annorledes än till

husbehof, ej skulle gälla öfver tjugu år — ville man förhindra, att jordbrukaren

skulle för en alltför lång framtid beröfva sitt hemman det

stöd, det kunde äga uti tillgången till saluskog, men denna begränsning

i aftalstiden visade sig endast ägnad att kraftigt befordra den hos trävaruindustriens

idkare allt mera framträdande lusten att utbyta det

gamla systemet med förvärfvande af afverkningsrättigheter mot det på

framtiden mera byggande sammanköpandet med full äganderätt af större

skogspossessioner. Från denna tid framträdde för dem, som hyste farhågor

för Norrlands framtid, sågverksindustriens förvärf af jorden med

äganderätt som den betänkligaste företeelsen.

Härefter meddelar kommittén en allmän utredning af de förhållanden,

som pläga sammanfattas under benämningen »norrlandsfrågan»,

och redogör därvid först för den af kommittén använda undersökningsmetod.

Den föreliggande frågan bestode, enligt kommitténs åsikt, egentligen

af två särskilda spörsmål af väsentligen olika karaktär. Det ena

af dessa spörsmål vore, huruvida det från allmänna synpunkter vore

nyttigare, om norra Sveriges jord vore uppdelad i ett större antal bondgårdar,

eller om densamma sammanfördes till ett fåtal stora bolagsbesittningar.

Den andra frågan åter afsåge, om och i hvad mån jorden

i Norrland och Dalarne borde göras till föremål för jordbruk eller skogsskötsel.

Under det att den förra frågan vore en fråga om jordens

fördelning, vore den senare en fråga om jordens kultur. Dessa båda

frågor måste noggrant isärhållas, ty genom deras sammanblandande

kunde undersökningen icke blifva annat än grumlig och ofruktsam.

Emellertid vore det uppenbart, att norrlandsfrågan, sådan den historiskt

förelåge, företrädesvis borde betraktas och behandlas såsom en jordförd

elningsfråga. Hade nämligen den nordsvenska jorden fortfarande

varit uppdelad i smärre bondgårdar, skulle frågan säkerligen icke blifvit

brännande, äfven om på dessa gårdar jordbruket i någon mån fått stå

tillbaka för skogsskötsel!!. Å andra sidan skulle man säkerligen icke

finna allt väl beställd!, om jordbruket sköttes fhönstergillt, men jorden

vore sammanhopad i stora bolagspossessioner. Gången af frågans utredande

borde därför blifva den, att man undersökte följderna af det

ena eller andra sättet för jordens fördelning i syfte att vinna en föreställning

om hvilketdera kunde från det allmännas sida anses nyttigast

och mest eftersträfvansvärdt. Ämnet borde därvid betraktas dels från

ekonomisk synpunkt, dels från social och politisk. Från den förra af

dessa synpunkter gällde det att undersöka, om å ena sidan jordbruksjorden

och å andra sidan skogsmarken producerade mest i bolagshand

eller i bondehand. Ville man åter betrakta frågans sociala eller politiska

innebörd, måste man se till, hvilka följder i det ena eller andra af

dessa hänseenden inträdde, då jorden öfverginge från den jordbrukande

allmogens till de skogsbruksidkande bolagens besittning.

Innan den utredning, för hvilken hufvudsynpunkterna sålunda

blifvit angifna, företages, anställer kommittén såsom inledning därtill

en undersökning dels i fråga om de förhållanden, under hvilka jordbruket

öfverhufvud arbetar i norra Sverige, dels ock beträffande sättet,

hvarpå jorden därstädes är fördelad mellan verkliga jordbrukare och

idkare af trävarurörelse. Af denna undersökning framgår, att största

133

delen af norra Sveriges jordbrukande befolkning för närvarande icke

kan reda sig utan afsevärda biinkomster af skogsförsäljning, skogsarbete

eller annat. Undersökningen gifver äfven vid handen, att trävaruindustriens

jordinnehaf år 1900 i areal uppgick till minst 5,394,837

hektar eller 34,3 procent af den i enskild besittning varande jorden.

Af denna areal hade något mer än en tredjedel förvärfvats under femtonårsperioden

1885—1900. Under de senaste fem åren af nämnda tid

hade lika mycken jord öfvergått till trävaruindustrien, som under de

tio närmast föregående, det vill säga hastigheten af bolagens jordförvärf

hade fördubblats. Då emellertid bolagens fastighetsköp, enligt hvad

kommittén hade sig bekant, äfven under senare åren fortgått med stor

liflighet, måste trävaruindustriens fastighetsförvärf i närvarande ögonblick

anses afsevärdt större, än livad nyss uppgifvits. Härtill komme,

att de siffror, som utmärkte omfattningen af den jord, bolagen och

skogsspekulanterna med äganderätt förvärfvat, icke fullt belyste vidden

af de områden, trävaruindustrien behärskade. Hänsyn måste äfven tagas

till de skogsparker, som åt trävaruindustrien upplåtits med afverkningsrätt.

En af kommittén uppgjord tabell, som grundats på uppgifter från

sågverksbolagen och de enskilda idkarne af trävarurörelse, upptager

afverkningsrättigheter hänförande sig till en areal af 1,129,368 hektar.

Kommittén upplyser emellertid, att denna tabell är långt ifrån fullständig,

enär åtskilliga af de största sågverksbolagen vägrat att lämna

uppgifter i förevarande afseende. Den angifna totalsumman borde

därlör högst betydligt ökas för att något så när motsvara verkliga

förhållandet.

Då kommittén enligt sin plan nu öfvergår till ett skärskådande

af förevarande ämne från ekonomisk synpunkt, finner kommittén, att

den mesta jord, som öfverginge från bonde- till bolagsbesittning, underkastades

skötsel af arrendator. Följderna däraf med afseende på produktionen

vore lätta att förutse, helst arrendatorn antingen genom kontrakt

eller af omständigheternas makt tvingades att i alltför hög grad ägna

sig åt så kalladt bolagsarbete. Fn arrendator blefve sällan välbärgad,

snarare undan för undan allt fattigare. Han försummade allt mer och

mer jordbruket och kvarsutte i arrendet endast för att hafva husrum

och vedbrand åt familjen samt sommarbete för hästarne. I öfrigt försörjde

han sig med körslor och dagsverken. Man torde sålunda kunna

såga, att det knappast vore något tvifvel om, att den norrländska jordbruksjorden

producerade afsevärdt mindre, när den befunne sig i en

bolagsarrendators hand, än när den sköttes af en själfägande bonde.

Kommittén tvekade icke att såsom resultatet af sina undersökningar

134

uttala, att jordbruket i så afsevärd mån försämrats å ett stort antal

af bolag förvärfvade bondehemman, särskildt i öfre Norrland, att minskningen

i jordbrukets afkastning måste betraktas såsom en betydande

nationalförlust. Dock kräfde rättvisan det erkännande, att bolag, som

ådagalagt intresse för jordbruket å sina utarrenderade hemman, icke

helt och hållet saknades, samt att den största vanskötsel ofta förekomme

å hemman, som ägdes af enskilda skogsspekulanter. Såsom en motsättning

mot jordbruket å bolagens arrendehemman, visade sig det jordbruk,

som bedrefs af bolagen själfva eller deras tjänstemän, minst jämngodt

med och i många fall betydligt öfverlägset böndernas. Men det läge i

sakens natur, att detta mönstergilla jordbruk bedrefves inom områden,

som måste anses försvinnande i jämförelse med de stora vidder odlad

jord, som genom bolagens förvärf folie i vanskötsel, där icke jordbruket,

särskildt sedan jorden öfvergått till enskilda skogsspekulanter, helt och

hållet nedlades och åkrarne, såsom ibland till och med hände, direkt

besåddes med skogsfrö.

Vid en jämförelse mellan böndernas och sågverksbolagens skogsskötsel

sammanfattar kommittén resultatet af sin undersökning i den

satsen, att, äfven om skillnaden mellan den skogsvård, som utöfvades

af bönderna, och den, hvilken bolagen läte komma sina skogar till del,

icke vore synnerligen stor, de större, solida bolagen dock vore i besittning

af utvägar att kunna utföra mera omfattande åtgärder för

skogsvården än bönderna, men att, utan visshet om huruvida bolagen

begagnade sig af dessa utvägar att höja ett uthålligt skogsbruks afkastning,

eller om de, såsom ej sällan inträffat, af någon anledning

föredroge att realisera sitt skogskapital framför att af skogarne draga

allenast den afkomst, som vore förenad med ett uthålligt skogsbruk,

man, vid det förhållande att skogarnes produktivitet i det senare fallet

för lång tid framåt nedsattes, icke kunde med visshet påstå, att det

ekonomiska utbyte, som erhölles af en skog, blefve större, om skogen

ägdes af bolag, än om den vore i eu bondes besittning.

I sammanhang härmed söker kommittén utreda frågan, huruvida

icke jordbruket för att kunna utveckla sin största produktionskraft behöfver

stöd af skog, och om ej, för den händelse stödskogen beröfvas

jordbruket, dettas afkastning minskas jämförelsevis mera, än skogens

afkastning skulle höjas därigenom, att skogen öfverginge i den skickligaste

skogshushållarens besittning. Kommittén finner därvid knappast

kunna på allvar bestridas, att i regel ett jordbruk uti norra Sverige

näppeligen är tänkbart utan i förening med åtminstone husbehofsskog.

Men därutöfver erfordras, såsom kommittén uppvisar, åtminstone på

135

jordbrukets nuvarande ståndpunkt, skogsmark till ganska afsevärd omfattning

i ändamål att tillgodose behofvet af mulbete och de i allmänhet

otillräckliga inägornas utvidgande genom nyodling för att åt kommande

generationer tillhandahålla besuttna jordbruk, hvarförutom — sär skil dt

i det inre landet eller den så kallade skogsbygden, där jordkulturen är

yngre och mindre försigkommen samt skörden ej sällan utfaller ogynnsamt

eller alldeles slår fel — jordbrukaren har behof af saluskog,

genom hvars tillgodogörande han kan förskaffa sig de penningar, som

erfordras till skatter och utlagor samt inköp af eu del förnödenheter.

Med afseende å hvad som kunde invändas därom, att stödet af skogen

blefve i hög grad reduceradt under en kommande generation för hvar

och eu, som icke direkt ärfde jorden utan måste betala för att förvärfva

den, fäster kommittén uppmärksamheten på, att lösen vid arfskiften

eller priset vid hemmansköp bönder emellan i allmänhet väsentligt

understiger hemmansvärdet, sedt ur synpunkten af en skogsaffär.

Äfven om undantagsvis så ej vore fallet, utan enligt ortens pris något

så när fulla värdet betalades, både dock bonden inom skogsbygderna

vida lättare att reda sig, om han köpte hemman med saluskog än utan

sådan. Ty utom det att skogsfastighet mer än annan fastighet efterhand

torde stiga i värde, hvarigenom hemmanets saluvärde för framtiden

hölles uppe, hade egen skog för bonden en alldeles särskild betydelse.

Under den långa tid af året, då det egentliga jordbruksarbetet

i Norrland icke påginge, kunde bonden med god valuta å skogen nedlägga

arbete i form af rensningar och gallringar, och äfven vid alla

de sysslor, som för ett ändamålsenligt tillvaratagande af den årliga

skogsafkastningen kräfdes — såsom afverkning, trädens aptering, virkets

framkörning till flottled eller afsättningsort — hade han tillfälle att

tillgodogöra sig den arbets- och dragkraft, hvaröfver han förfogade,

men som för jordbruket ej toges fullt i anspråk. Från allmän synpunkt

vore fördenskull nyttigast, att skogen bibehölles i bondeståndets

ägo i den omfattning, som för nu angifna ändamål kräfdes. Men om

ock för nävarande jordbrukaren i Norrland icke kunde existera på ett

för honom tillfredsställande sätt utan afsevärda biinkomster, vore detta

likväl icke något för jordbrukets produktion nyttigt sakläge. Det läge

stor makt uppå att söka bringa det därhän, att hvarje jordbrukare

blefve iståndsatt att i största möjliga mån lefva af hvad hans jordbruk

afkastade. Skulle detta kunna ske, fordrades emellertid en öfvergångstid

med liårdt arbete, som icke förrän efter eu följd af år kunde bära

frukt. Det vore af största betydelse, att allmogen under dessa svåra

år icke beröfvades det stöd, egna skogar kunde bereda.

136

Långt viktigare än den ekonomiska sidan af föreliggande fråga

vore, enligt kommitténs mening, den sociala. Såsom den betänkligaste

följden i sistnämnda hänseende af bolagens fastighetsförvärf framstode

bondeståndets fortgående försvinnande. Att detta stånd vore ett befolkningselement

af den allra största betydelse, hade sedan äldsta tider

varit erkändt och af historien ofta fått en för de särskilda folken ödesdiger

bekräftelse. Många vore ock de lagstiftningsåtgärder, som ända

in i senaste tidehvarf vidtagits för att bevara bondeståndet, där dess

tillvaro varit hotad.

Beträffande antalet själfägande inom Norrland och Dalarne, som

hittills af sågverksrörelsen undanträngts från sina jordbesittningar, anser

kommittén, att åtminstone 12.000 bönder genom sågverksrörelsen upphört

att vara själfägande. Vid bedömandet af det förfång för den

jordbrukande befolkningen och hela landet, som därigenom uppkommit,

hade man äfven att taga i betraktande den förökning i brukningsdelar

med själfständiga ägare, som, i händelse fastigheterna ej öfvergått till

bolagen, skulle genom hemmansklyfningar och andra utflyttningar med

tiden alltmer ägt rum. På dessa fastigheter komme i stället att icke

blott uppstå ett osjanständigt arrendatorsstånd utan äfven brukningsdelarnes

antal minskas genom den sammanslagning af dylika, som bolagen

af olika anledningar ofta företoge. Trots den stora minskningen i de

själfägandes jordinnehaf syntes deras eget antal hafva under senaste åren

växt eller åtminstone bibehållits vid sin numerär. Då detta förhållande

hufvudsakligen vore att tillskrifva bfukningsdelarnes ökning på de

hemman, som ännu funnes kvar i den jorbrukande befolkningens

besittning, framstode de skadliga följderna af bolagens fastighetsförvärf

i ännu klarare belysning.

Till dessa betraktelser ansluter sig i betänkandet eu skildring af

de forna böndernas öde, utvisande att af dessa ofta bildas missnöjda

eller mindre värdefulla sociala element.

Vidare anmärkes, bland annat, att bolagen, hvilka på många

platser vore villiga att åt enskilda jordbrukare öfverlåta den redan

upptagna inägojorden, dock högst ogärna eller icke alls ville tillika

lämna den husbehofsskog, det bete och den odlingsmark, som erfordrades,

för att lägenheten skulle erhålla för jordbruket nödiga förutsättningar.

På många ställen ådagalade bolagen till och med eu viss ifver

att i marknaden utsläppa dylika, nästan på förhand till undergång

dömda jordbrukslägenheter. Gällde det att upplåta odlingslägenheter

eller tomtplatser, vore bolagen i regel därtill så ovilliga, att det på de

flesta håll betraktades såsom hart när omöjligt för en enskild att af

137

bolag förvärfva dylik mark, äfven om den bjudna köpeskillingen mångdubbelt

öfverstege markens värde. Bolagens jord måste därför under

nuvarande förhållanden till största delen anses vara ett för den ökade

folkmängden afstängdt område. Men det vore icke nog därmed. Äfven

den folkstock, hvilken såsom arrendator^’ å bolagens hemman nu hämtade

åtminstone delvis sitt uppehälle af jordbruk, torde småningom

förminskas, emedan det ofta förekomme, att flera bolagshemman sammansloges

till en brukningsdel. Därigenom sluppe nämligen bolagen att

hålla byggnader på mer än en af de sammanlagda gärdarne och gjorde

sålunda en afsevärd virkesbesparing. I samma mån bolagens fastighetsförvärf

ökades och bolagen alltmer arronderade sig i byarne, vore det

att vänta, att allt flera sammanslagningar skulle äga rum, helst inägorna

på ett norrländskt hemman i regel vore så små, att eu förstärkning

af de särskilda brukningsdelarne genom sammanslagning kunde, från

de tillämnade arrendatorernas synpunkt, i vissa fall vara önsklig.

Jämväl bolagsväldets inflytande på det kommunala lifvet, politiken

och rättsväsendet påpekas, hvaruppå kommittén gör det uttalande, att

den tror sig hafva uppvisat, såväl att bolagens fortgående fastighets för värf

öfverhufvud måste anses vara i hög grad betänkligt, som ock i Indika särskilda

afseenden detsamma kunde väntas verka skadligt.

Efter en detaljerad undersökning rörande orsakerna till böndernas

fastighetsförsäljningar afslutar kommittén nu omhandlade afdelning af

betänkandet —- som innefattar den allmänna utredningen — på följande

sätt:

»Till hvad kommittén i det föregående anfört till den föreliggande

frågans allmänna utredande har kommittén nu endast att foga några

slutord. Kommittén finner det nämligen angeläget att framhålla, att

om än den verkställda undersökningen gifvit vid handen, att trävaruindustriens

stora jordförvärf innebära en allvarlig samhällelig olägenhet,

denna slutsats icke i ringaste mån innebär ett underkännande af den

stora nytta, denna industri såsom industri betraktad medför för landet.

Kommittén håller emellertid före, att det gagn sågverksindustrien

otvifvelaktigt gör, detta gagn förmår den åstadkomma lika väl, utan

att lägga under sig den för bondebefolkningens existens och utveckling

behöfliga jorden och förorsaka den svårbotliga skada för samhället, som

däraf härflyter.

Håller sig trävaruindustrien inom sina rätta gränser, inskränker

den sig till förädling af skogarnes produkter och de förädlade slcogalsternas

afsättning på världsmarknaden, då kan den icke vara annat

än af den största nytta äfven för den jordbrukande befolkningen, som

18

138

därförutan svårligen skulle kunna med tillräcklig fördel vända sina

skogars afkastning i penningar, och som genom industrisamhällenas

tillkomst beredes gynnsammare afsättningsvillkor äfven för jordbrukets

produkter.

Kommittén anser sig knappast behöfva framhålla, att man genom

de förslag, kommittén nu går att framlägga, enligt kommitténs öfvertygelse

ej på något sätt kommer trävaruindustrien till lits i dess liufvudsakliga

och. nyttiga verksamhet. Att undvika detta är så mycket angelägnare,

som man eljest säkerligen indirekt komme att skada just

de intressen, man satt såsom sin uppgift att söka skydda.»

Mot den af kommittén verkställda utredning och mot det resultat,

hvartill kommittén på grund af samma utredning kommit, rikta tre

ledamöter af kommittén i ett gemensamt yttrande åtskilliga anmärkningar

(band 1 sid. 455—497). *

Så erinras, bland annat, att kommittén i de afseenden, hvari den

verkligen förebringat utredning, icke stödt sig på ett material, som

kunde anses äga erforderlig objektivitet och tillförlitlighet. Kommittén

hade nämligen för frågans lösning icke företrädesvis begagnat statistiska

källor, utan litat sig till en mängd svar, som på frågor af den

mest skilda art afgifvits af kyrkoherdarne eller deras ställföreträdare

samt några inom hvarje socken af hushållningssällskapens förvaltningsutskott

utsedda personer, med få undantag Aralda bland allmogeklassen.

De tre kommittéledamöterna hålla före, att en allsidigare och grundligare

utredning varit af nöden. Man hade bort taga i betraktande

Norrlands och Dalarnes naturliga tillgångar, dessa tillgångars relativa

värden och förhållande till hvarandra och till den jordbrukande befolkningen

samt deras utvecklingsmöjligheter. Med stöd däraf hade

sedermera kunnat utrönas, huruvida icke jordbruksnäringen i Norrland

och Dalarne kunde utvecklas utan förfång för dessa landsdelars

öfriga hufvudnäringar, eller om icke fasthellre just genom utvecklingen

af dessa sistnämnda såväl jordbrukets utveckling skulle befrämjas,

som ock den jordbrukande befolkningens intressen bäst tillgodoses.

Af undersökningar, grundade på den officiella statistiken, framginge

sålunda, på sätt dessa reservanter vidare omförmäla, att jordbruket

i Norrland och Dalarne under perioden 1871—1900 gått väsentligt

framåt i trots af de mindre goda naturliga förutsättningar, under

* Vid hänvisningar i det följande till viss sida afses alltid band 1 af kommitténs

betänkande, hvilket utgifvits i sex särskilda band.

139

Indika detsamma arbetat. Visserligen vore denna utveckling ej i alla

afseenden jämförlig med utvecklingen af jordbruket i det öfriga riket,

men i andra afseenden vore den åter större. Det syntes otänkbart,

att jordbruksutvecklingen hämmats af den i omförmälda landsdelar

hastigt framåtskridande industrien. Tvärtom torde industrien i hög

grad bidragit till jordbrukets utveckling genom de möjligheter till afsättning

på nära håll af dess alster, som den bered t nämnda näring.

Allteftersom industrien utvecklades och de möjligheter, som i industriellt

afseende förefunnes inom Norrland och Dalarne, blefve tillgodogjorda,

skulle ock jordbruket i samma män förifras, ty industriens arbetare

behöfde föda. Utvecklingen borde likväl icke påskyndas genom onaturliga

åtgärder; den Unge komma i mån af behof, ej därigenom att jordbruk

framkallades på trakter, där ännu ingå. afsättningsmöjligheter

eller ens kommunikationer förefunnes. Norrlands och Dalarnes skogar

afkastade årligen 16,293,000 kubikmeter, däraf trävaruindustrien för

sin export använde 4,918,000. Förädlingen af exportvirket lämnade

befolkningen rika tillfällen till förtjänst, hvarjemte skogsprodukterna

mera än någon annan exportartikel tillförde riket utlandets kapital.

Gjorda beräkningar framvisade ett stort produktionsvärde för åtskilliga

industrier inom Norrland och Dalarne. Industrierna hade emellertid

betydelse icke blott i nationalekonomiskt hänseende utan äfven för befolkningen,

vare sig man afsåge arbetarbefolkningen eller allmogen. Denna

senare beredde sig nämligen stora inkomster genom virke sförsäljningar till

sågverks- och bruksägare, genom körslor af timmer och kol samt genom afsättning

af jordbruksalster till industriernas arbetare. Att dessa förtjänster

vore allmogens hufvudsakliga inkomstkälla kunde ingen bestrida, och i

själfva verket torde man ej gå sanningen för nära, om man påstode, att hela

Norrlands befolkning i större eller mindre grad vore beroende af dessa

industriers väl eller ve. Af gammalt både man varit van att betrakta

jordbruket såsom modernäringen. Industriens framträdande hade emellertid

omskapat förhållandena, och på goda grunder torde industrien

numera i många länder böra kallas modernäringen; så äfven i Norrland

och Dalarne, där naturen redan genom jordmån och klimat anvisat

jordbruket en mindre framskjuten plats, under det att de bästa

förutsättningar funnes för en mäktig industri. Vid en jämförelse mellan

å ena sidan jordbrukets produktionsvärde och å andra sidan industriernas

visade den officiella statistiken, att i medeltal åren 1896—1900 produktionsvärdet

af industrien i Norrland och Dalarne var dubbelt så stort

som jordbrukets och boskapsskötselns sammanlagda produktionsvärden.

Man hade befarat, att jordbrukets utveckling skulle hämmas af in

-

140

dustriens öfvermakt, samt att eu tillbakagång i de själfägande jordbrukarnes

numerär skulle orsakas genom industriernas jordförvärv

Dessa farhågor finna reservanterna dock icke bekräftade af statistiken,

hvilken snarare gåfve vid handen, att det funnes af bolag i hufvudsak

ägda trakter, där jordbruket, ehuru till största delen utarrenderadt,

skötts bättre än det, som ägdes af allmogen, äfvensom att numerären

af själfägande alltjämt vore i stigande.

Reservanterna förklara sig emellertid icke vilja på något vis förbise

jordbrukets värde och nytta. Tvärtom vore jordbruket en alldeles

nödvändig faktor för Norrlands och Dalarnes ekonomiska bestånd och

utveckling; och skulle industrien utan jordbruket ej kunna existera

därstädes, än mindre utvecklas. Det följde af sig själft, att det allra

mesta af den odlade jorden borde ägas af jordbruksbefolkningen, ej af

industriens män. Då industrien hade fördel af jordbruket, likasom

detta senare af industrien, funnes ej minsta tvifvel om, att den naturliga

utvecklingen skulle göra sig gällande, om det än toge någon tid,

innan så blefve förhållandet öfvarallt i Norrland och Dalarne.

Till sist framhålla reservanterna, att den slutsats, hvartill kommittén

i sin allmänna utredning kommit, visade, att denna utredning

ej varit tillräckligt omfattande. Utredningen hade ock i följd af den

undersökningsmetod, kommittén funnit skäl att tillämpa, blifvit i flera

afseenden vilseledande. Endast därigenom kunde förklaras, att kommittén,

ehuru den insåge, att industriens tillbakagång i Norrland och

Dalarne skulle komma att skada de intressen, kommittén fått till uppgift

att söka skydda, ändock framlade förslag, som vore till så stort

förfång för denna industri.

En motkritik af den utaf de tre reservanterna rekommenderade

— och af dem äfven i vissa afseenden tillämpade — undersökningsmetod

är redan på förhand gifven i kommittépluralitetens yttrande.

Genom en användning af åsyftade metod skulle, förmenar pluraliteten,

någon riktig belysning af frågan icke erhållas (sid. 11). Ty äfven om

det kunde bevisas, att t. ex. nettoafkastningen af skogsskötseln vore

större än nettoafkastningen af jordbruket, vunne man därigenom ingen

utgångspunkt för bestämmandet af hvilken ställning man borde intaga

gentemot frågan om bolagens fastighetsförvärf. Yare sig jorden befunne

sig i bonde- eller bolagshand, bidroge den nämligen till den

sammanlagda produktionen af såväl jordbruksalster som virke, och

man komme frågan icke närmare inpå lifvet, förrän man undersökte,

i hvilken ägares hand produktionen blefve störst, men då vore man

141

också inne på den af kommittén angifna metoden. Af samma anledning

vore det utan allt värde att söka uppskatta beloppet af t. ex.

den arbetsförtjänst som bereddes allmogen å bolagens skogar, och anse

denna såsom ett bevis för nyttan af att bolagen ägde skogsmarken

iy denna arbetsförtjänst vore icke en följd af att bolagen ägde marken

utan däraf, att skogseffekter hade marknad, och arbetsförtjänsten skulle

blifva i hufvudsak densamma, om all skogsmark vore i böndernas ägo

blott skogarne afverkades. - ’

Äfven en enskild kommittéledamot har, i ett särskildt yttrande

granskat de principer för utredningen af föreliggande fråga, hvilka de

tre reservanterna velat uppställa (sid. 383—388). Ingen hade påstått

utlåter sig denne kommittéledamot — att jordbruket i Norrland

och Dalarne på något obehörigt sätt inkräktat på industriens område.

De missförhållanden på hvilka uppmärksamheten blifvit riktad, hade

uppkommit uteslutande genom industriens jordförvärv det vore då tydligt,

att undersökningen hufvudsakligen måste rikta sig mot dessa företeelser.

Att häremot framföra talet om industriens stora nytta och

söka närmare utlägga denna blefve då endast ett sätt att leda bort

uppmärksamheten från det, hvarmed man skulle sysselsätta sig. Ingen

hade nämligen bestridt industriens nytta eller tänkt hindra den i dess

nyttiga verksamhet. Ett missbruk af statistik och bortledande af uppmärksamheten

från det föreliggande ämnet vore försöken att underskatta

jordbrukets ekonomiska betydelse genom att framhålla produktionsvärdena

inom trävaruindustrien och särskildt värdet af exporten af

trävaror såsom ensamt industriens skapelse, alldeles som om äfven de

naturens krafter, hvilka gjorde, att det växte skog på kronoparkerna

och a enskildas skogsmarker, vore en fabrikation af industrien. Eu

annan missledande framställning bestode i försöken att framvisa, hurusom

större delen af befolkningen i Norrland lefde på industrien, för

hvilket ändamål allt arbete i skogarne med utverkning och dylikt utan

o g hänfördes till industriarbete. Eu tredje missvisande bevisföring''

vore att söka ådagalägga, hurusom jordbrukets afkastning och möjlio-en

äfven den jordbrukande befolkningens antal under senare tider ökats

uti Norr]and och Dalarne i sin helhet. Ett dylikt förhållande, för

vilket man, i den mån det ägde rum, hade de kvarvarande bondehemmanen

att tacka, kunde icke rättfärdiga, att på hemman, som

komme i bolagens ägo, vanligen ingen ökning utan tvärtom minskning

ägde rum, och i hvarje fall framstegen blefve mindre och långsammare

än om fastigheterna fortfarande ägts af bönder. Hvar och en borde

förstå, att försågning eller annan förädling af skogsprodukter både

142

kunde ock måste verkställas utan en sådan utveckling af förhållandena,

som nu försigginge. Utan att öfverdrifva jordbrukets framtidsmöjligheter

i Norrland och Dalarne, finge väl — för den händelse människor

fortfarande skulle bo därstädes — jordbruket anses vara den af

alla näringar, som företrädesvis vore af natur att kunna äga bestånd

och varaktighet.

* * ,

*

Synnerligen vansklig är den uppgift, som blifvit kommittén förelagd

genom det meddelade uppdraget att föreslå åtgärder till vidmakthållande

och stärkande af den jordbrukande befolkningens ställning i

Norrland och Dalarne samt till jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar.

Mer än vanligt osäker är nämligen den mark, lagstiftaren beträder,

då han har att söka rätt uppfatta och på ett ändamålsenligt

sätt reglera sådana företeelser inom samhället, som, om de och till det

yttre bära en hufvudsakligen ekonomisk prägel, likväl gripa djupt in

i det sociala lifvet, hotande att — såsom det kan synas — förrycka

detsamma. Sällan, om ens någonsin, torde väl ett intresse vara så

fristående, att icke en åtgärd, som riktar sig däremot, samtidigt kan

leda till minskning af ett eller flera andra intressen, som man just

velat taga i sitt hägn. Fara är således alltid för handen, att en lagstiftning,

hvilken i den allmänna välfärdens namn söker hämma en

osund ekonomisk och social utveckling, varder till förfång för den del

af befolkningen, hvars stödjande och upphjälpande dock varit lagstiftningens

hufvudsyfte.

På sätt i det föregående blifvit nämndt, betonas äfven denna tara

af de tre kommittéledamöter, som afgifvit ett gemensamt särskildt

yttrande, och synes dessa kommittéledamöters uppfattning af själfva

hufvudfrågan vara den, att för närvarande allt är i det stora hela väl

beställdt, eller åtminstone att »den naturliga utvecklingen skall göra

sig gällande, om det än tager någon tid, innan så blir förhållandet

öfver allt i Norrland och Dalarne». Stödet för denna uppfattning har

af samma ledamöter hämtats förnämligast från den officiella statistiken,

hvars siffror förmenats innehålla upplysning om lyckliga förhållanden

för befolkning och näringar i omförmälda landsdelar.

Dessa siffror ingifva emellertid icke kollegium samma tilltro. Man

kan helt visst med afseende å en mångfald förhållanden tillgodogöra

sig de statistiska talen såsom ett ganska värdefullt upplysningsmaterial.

Ingen lärer dock finnas benägen att godkänna statistiken såsom ofel

-

143

bar kunskapskälla ens i de fall, där den kan med fördel åberopas, än

mindre att taga den för vittnesgill i mera säregna mål, hvilkas innebörd

svårligen kan rätt angifva^ endast med siffror. Hvilken betydelse

för ett folks framtid, för dess ekonomiska och sociala utveckling en

sådan företeelse innebär, som låter flera tusental af större ocli mindre

jordbruksfastigheter gå ur händerna på en befolkning, hvilken hitintills

i växande antal från dessa fastigheter hämtat sin bärgning, och lägger

fastigheterna tillika med deras forna ägare under en för jordbruksnäringen

så godt som främmande industris välde — därom torde de

statistiska tabellerna ej kunna lämna tillfredsställande upplysning. I

själfva verket synes icke heller någon omfattande statistik vara af nöden

för att bedöma verkningarna af en dylik företeelse, och om blott förloppet

blifvit vederbörligen konstateradt, torde tillräcklig anledning

till ingripande från lagstiftarens sida föreligga, i ändamål att stäfja

den vidare utvecklingen i samma riktning och, där så befinnes möjligt,

af hjälpa skadorna af hvad som passerat.

Kollegium kan icke finna annat, än att kommittén med sin utredning

införskaffat ett rikt och värdefullt material till belysning af

den sä kallade norrlandsfrågan. Af denna utredning framgår, att de

såväl inom som utom riksdagen vid upprepade tillfällen uttalade farhågorna

för den jordägande befolkningens framtid i våra nordliga skogsbygder

varit långt ifrån ogrundade.

Det har uppvisats, att sågverksindustriens fastighetsförvärf inom

Norrland och Dalarne tagit en sådan omfattning, att de själfägande

jordbrukarne, såsom klass betraktade, sjunkit högst betydligt hvad ekonomisk

bärkraft och socialt inflytande beträffar, äfvensom att å störa

vidder af de förra hemmansägarnes gårdar jordbruket i hög grad försummats,

där det ej blifvit helt och hållet nedlagdt.

Uppenbarligen föreligga härutinnan synnerligen betänkliga missförhållanden.

För kollegium synes det då vara af vikt, att kraftiga

åtgärder snarligen vidtagas till afhjälpande af samma missförhållanden,

skulle ock botemedlen tillfoga dem, hvilka man vill bringa hjälpen,

något öfvergående lidande.

Af kommittén har, såsom förut blifvit meddeladt, gifvits anvisning

på åtskilliga utvägar, afseende att leda till det åsyftade målet:

upprätthållandet af en själfständig jordbrukande befolkning i de norra

delarne af landet samt jordbrukets utveckling därstädes. De af kommittén

i sådant hänseende framställda förslag kunna — med anslutning

till den af en kommittéledamot (sid. 389—391) verkställda systemati

-

144

Ägostyckning.

sering — hänföras till två grupper, omfattande, den ena gruppen,

förslag till ingripande i jordbesittningsförhållandena samt, den andra

gruppen, förslag till åtgärder mot sågverksbolagens maktinflytande

äfvensom till ekonomiskt understöd och upplysning.

Enligt denna indelning skulle de till kammarkollegium för afgifvande

af utlåtande remitterade förslag tillhöra: de två förslag, som

åsyfta ändring i bestämmelserna om ägostyckning och jordafsöndring,

den förra gruppen samt framställningen om lättnader i väghållningsbesväret

den senare gruppen.

Förslag till lag, innefattande vissa bestämmelser om ägostyckning inom

Gä,feborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.

Uti den allmänna motiveringen till detta lagförslag erinrar kommittén,

huruledes man någon tid trodde, att den jordbruksjord, som

under trävaruhandteringens utveckling kommit att frångå allmogen,

skulle kunna till densamma återbördas genom ägostyckningsinstitutet,

hvilket infördes genom lagen angående hemmansklyfning, ägostyckning

och jordafsöndring den 27 juni 1896. Detta institut möjliggjorde nämligen,

att på ett bekvämt sätt kunde från skogshemmanen afskiljas

jordbruksj orden, hvilken förmenades för trävaruindustrien vara snarare

en börda än en nyttig besittning. Erfarenheten hade emellertid visat,

att på detta sätt nog en del jord återgått till bondeståndet, men också

att däraf skett föga gagn på grund af det från jordbrukets synpunkt

mindre tillfredsställande sätt, hvarpå ägostyckningarna ägt rum. För

den jordbrukande befolkningens framtid vore det tydligen en angelägenhet

af största vikt, att de särskilda besittningarna och brukningsdelarne

vore så sammansatta, att ett framgångsrikt jordbruk därå verkligen

kunde drifvas, samt att sålunda hvarje brukare hade tillgång till

alla de slag och den myckenhet af ägor, hvilka erfordrades för en ordnad

landthushållning.

En omfattande ägostyckning efter dylika grundsatser vore, enligt

kommitténs mening, näppeligen att förvänta. Visserligen syntes trävarubolagen

på många platser vara villiga att genom ägostyckning afhända

sig den för bolagen ofta mera besvärliga än inkomstbringande

inägojorden, men däremot framträdde hos dem en afgjord och lätt förklarlig

obenägenhet mot att låta ens för husbehofvet erforderlig skogsmark

medfölja. Verkställda undersökningar visade ock, att vid ägo

-

145

styckningar i norra Sverige ett mycket stort antal hemmanslotter icke

på långt när erhållit det utrymme i skogsmark, som erfordrades för

ett nödtorftigt husbehof.

Af den erfarenhet, man sålunda vunnit beträffande ägostyckningens

följder för norra Sverige, finner kommittén med tydlighet

framgå den riktning, i hvilken gällande stadgande!! behöfde omarbetas.

När ägostyckningen skedde under sådana förhållanden, att det gällde

att skilja mellan ett hemmans hufvudsakliga skogsmark, å ena sidan,

och dess för jordbruk afsedda del, å den andra, måste man tillse, att

själfva den egentliga jordbruk^orden icke splittrades på ett menligt

sätt, därigenom att från densammma undantoges vissa för jordbruket

nödiga eller nyttiga inägor. Men vidare fordrades, att jordbruksj orden

tilldelades jämväl erforderlig husbehofsskog samt betes- och odlingsmark,

utan hvilka tillhörigheter ett jordbruk i Norrland knappast kunde

tänkas bestå, ännu mindre gå framåt. Likasom hemmansklyfningsinstitutet

af hänsyn till jordbruket ännu icke släppt af fordringen, att de

särskilda hemmansdelarne skulle bestå af olika ägoslag, så borde för

Norrland samma fordran såtillvida fasthållas äfven vid ägostyckning,

att man väl tilläte, att hemmanets icke direkt beliöfliga skogsmark

afstyekades för sig, men däremot tillsåge, att hemmanets inägor icke

utsläpptes i rörelsen utan att vara försedda med ett komplement af

de öfriga slag af ägor, som för jordbruket vore så godt som oundgängligen

nödvändiga. Man måste således till de inskränkningar, som

1896 års lag i allmänt intresse uti 7—18 §§ uppställde gent emot den

absoluta ägostyckningsfriheten, foga åtskilliga nya. Därigenom förändrades

emellertid icke ägostyckningens nuvarande karaktär.

* *

*

Några uttalanden, som föregingo ägostyckningsinstitutets införande

i vår rätt, gifva vid handen, att man å vissa håll icke alldeles

saknade blick för faran af en nästan obegränsad frihet vid jordens delning.

utan redan då insåg nödvändigheten af att åt berörda institut,

hvad dess tillämpning inom Norrland vidkomme, gåfves i hufvudsak

den af kommittén nu förordade anordning.

Då ifrågavarande form för jorddelning föreslogs af den så kallade

jordbrukslägenhetskommittén i ett den 5 mars 1892 afgifvet betänkande,

framhöll nämligen omförmälda kommitté, att ägostyckningen skulle

erhålla en särskild betydelse för de norrländska skogsbygderna genom

det tillfälle, sou! densamma erbjöde, att kunna dela skatten å ett hem

19

-

146

man mellan den för jordbruk lämpliga arealen jämte ett mindre skogsområde.

å ena sidan, och den hufvudsakliga skogsmarken, å den andra;

därigenom skulle hemmansägaren efter skogens försäljning kunna kvarsitta

med äganderätt å gården, medan lian däremot nu alltför ofta förvandlades

till arrendator eller torpare under skogsägaren, och den

själfägande jordbrukande befolkningen i många skogssocknar sålunda

allt mer och mer förminskades. Med orden »ett mindre skogsområde

torde nämnda kommitté velat gifva uttryck åt sin uppfattning om

behofvet af tillgång å husbehofsskog för ett sjanständigt jordbruk i de

norra provinserna. Kommittén fullföljde likväl icke denna tankegång

genom att föreslå särskilda bestämmelser ifråga om ägostyckning inom

Norrland. Icke heller har. så vidt kollegium kunnat utröna, under

samma ärendes vidare behandling någon af de myndigheter, hvilkas

yttranden infordrades, framställt ett sådant yrkande.

Men före utfärdandet af lagen om hemmansklyfning, ägostyckning

och jordafsöndring den 27 juni 1896 gjordes icke desto mindre från

olika håll betydelsefulla uttalanden i frågan. Särskild! framhöllo några

länsstyrelser sina betänkligheter med afseende å jordbrukslägenhetskommitténs

nyssnämnda förslag, när de afgåfvo underdåniga utlåtanden

öfver, bland annat, Riksdagens skrifvelse den 11 maj 1894 angående

bolags förvärf af jordbruksfastighet i vissa delar af landet. Sålunda

anmärkte Eders Kung! Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län

i sitt den 7 oktober 1895 dagtecknade utlåtande såsom en olägenhet

hos det föreslagna jorddelningsförfarandet, att genom afstyckning af

den hufvudsakligaste skogsegendomen jordbrukaren, särskildt den i

lappmarken, förlorade ett väsentligt stöd för jordbrukets utveckling,

hvarför skogsegendomens afsöndring från hemmanen i öfrigt borde

genom lagstiftning underlättas endast under förutsättning, att bestämmelserna

för en dylik afsöndring blefve sådana, att trygghet förefunnes

att till stamhemmanet lades så mycket skog, att lmsbehofvet blefve

till fullo tillgodosedt, samt att vid ägostyckningen odlingsbar mark

till största möjliga utsträckning bibehölles vid hemmanet för jordbrukets

ytterligare utveckling. I utlåtande den 24 december 189;>

påvisade Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län behofvet

af eu lagstiftning, genom hvilken kunde åvägabringas en sådan

särskiljning mellan jordbruksnäringen och skogsskötsel^ som bevarade

åt den förra den odlade och odlingsbara marken samt det. utrymme

i öfrigt, som den för sin trefnad och utveckling behöfde, men som

lämnade skogsrörelsen full rätt till de delar af skogsmarken, hvilka

icke för berörda ändamål behöfde undantagas. Gränsen för skogs

-

147

rörelsens ägovälde blefve en skiljelinje, utöfver hvilken odlingen icke

komme att gå, huru gynnsamma förutsättningar för dess framgång än

kunde inom skogsområdena förefinnas. Huruvida något kunde göras

i lagstiftningsväg för att motverka denna olägenhet, vore vanskligt

att säga. Att binda själfva köpeaftalet, hvarigenom skogsrörelsen förvärfvade

och åt sig åtskilde skogsmarken, vid några särskilda villkor

och inskränkningar, i den syftning att förvärfvet finge omfatta allenast

sådan del af skogsmarken, som enligt utredning och undersökningkunde,

utan hinder för stamhemmanets bestånd och odlingens framtida

utveckling, till skogsrörelsen afstås, torde icke vara lätt. Att — med

själfva köpeaftalet lämnadt fritt — söka träffa sådana bestämmelser,

i följd af hvilka ägare till skogsmark, som användes för trävarurörelsen,

men inom hvilken obegagnade odlingslägenheter förefunnes, skulle blifva

pliktig att under vissa förutsättningar afstå sådana lägenheter med

lämpligt utrymme därutöfver, för att upplåtas åt hugade odlare eller

eljest för jordbrukets behof, skulle ock möta störa svårigheter af både

legislativ och praktisk art.

Helt visst har det varit till stor skada för jordbruksnäringen i

de norra delarna af landet, att icke vid tillkomsten af 1896 års lag

sådana garantier i lagen uppställdes, att de af förevarande kommitté

påpekade missförhållanden kunnat undvikas. Då så icke skedde, lära

åtgärder nu böra vidtagas till förebyggande af att det onda griper

vidare omkring sig, och synes det kollegium, som om eu reformering

af gällande lagstiftning angående ägostyckning i hufvudsakligen det

syfte, kommittén angifvit, vore ett steg i rätta riktningen.

Två ledamöter af kommittén hafva förklarat sig icke kunna biträda

nu ifrågavarande förslag och i ett särskildt yttrande utvecklat

grunderna härför (sid. 538—557). Kollegium vill ingalunda frånkänna

de anmärkningar, som af dessa kommittéledamöter framställts mot den

al kommittémajoriteten föreslagna undantagslagstiftning, all betydelse.

Men då, enligt kollegii mening, olägenheterna af nu rådande förhållanden

äro alltför stora, för att icke försök till införande af en mera

tillfredsställande ordning bör göras, och då reservanternas viktigare

anmärkningar, såsom de af majoriteten förutsågos, blifvit af denna

själ!’ (sid. 122) — så vidt kollegium kunnat finna på ett lyckligt sätt

belysta och tillbakavisade, tvekar kollegium icke att understödja

omhandlade förslag i anseende till dess hufvudsyfte.

Mot förslagets detaljer har kollegium — som i allmänhet icke

aktat nödigt framställa anmärkningar af uteslutande redaktionell beskaffenhet

— trott sig böra göra följande erinringar.

148

1 §•

Vid formuleringen af det bär uppstå da förbud mot att vid ägostyckning

lägga hemmanets inägojord till olika lotter på sådant sätt,

att hemmanets jordbruk därigenom lider väsentlig skada, liar ordet

hemman uppenbarligen användts i två olika bemärkelser, nämligen

dels såsom angifvande det ostyckade hemmanet i uttrycket »hemmanets

inägojord» och dels såsom liktydigt med hemmanslott i uttrycket »hemmanets

jordbruk». Då det måste anses mindre lämpligt, att åt ett

ord sålunda gifves olika betydelse, särskildt uti en och samma paragraf,

! föreslår kollegium, att uttrycket »hemmanets jordbruk» utbytes

mot exempelvis uttrycket jordbruket å hemmanslott, som erhåller inägojord».

3 §.

Med anslutning till hvad en ledamot af kommittén (sid. 567)

erinrat i afseende å kommitténs sätt att bestämma arealen och beskaffenheten

af den skogsmark, som skall afsättas till en hemmanslott,

hvilken erhåller inägojord. hemställer kollegium, att första stycket af

förevarande paragraf må ändras till hufvudsaklig öfverensstämmelse

med samma styckes lydelse i ett af omförmälde kommittéledamot framlagdt

förslag till redaktion af här omhandlade lag.

Paragrafens andra stycke innehåller det stadgande, att. om virkesförrådet

å afsatt skogsområde är så anlitadt, att ur skogen ej genast

kan årligen uttagas ett virkesbelopp, motsvarande hvad den skogsareal,

som bort minst tilldelas såsom husbehofsskog, beräknas kunna under

uthålligt bruk afkasta, hemmanslotten skall tilläggas rättighet att under

erforderlig tid fylla bristen efter utsyning å hemmanets öfriga skog,

i den mån densamma, med iakttagande af hvad förut i paragrafen

stadgats, därtill lämnar tillgång.

I strid mot syftet med detta stadgande skulle åt detsamma kunna

gifvas den tolkning, att, om brist å växande skog på ett till husbehof

afsatt område uppstår, sedan ägostyckningen blifvit verkställd, jämväl

i detta fall bristen skulle fyllas genom bildande af ett skogsfångstservitut

å det odelade hemmanets öfriga skog. Till förebyggande af

en sådan tolkning torde början af detta stycke böra omredigeras ungefär

på följande sätt: »Är, då ägostyckning verkställes, virkesförrådet

å mark, som skall afsättas till husbehofsskog, så anlitadt, att ej genast

kan årligen o. s. v.»

Omfattningen af den servitutsrätt, som i visst fall bör tillkomma

afstyckad inägolott, synes ej heller genom de i nyssnämnda stycke

149

använda ordalag vara tillräckligt tydligt angifven. Tv om vid ägostyckningsförrättningen

— enligt föreskriften i paragrafen — upplåtes

»rättighet att under erforderlig tid fylla bristen» å skogsalster från

annan hemmanslott, skall, då fråga uppstår om bestämmande af den

kvantitet skogsalster, som må för ändamålet uttagas, det helt säkert

visa sig, att skogsmarkens ägare har en annan uppfattning än servitutshafvaren

af hvad som motsvarar det rätta måttet till bristens fyllande.

1 motiven till paragrafen betonas också, att servitutsrättens omfattning

naturligen måste vid själfva ägostyckningen bestämmas, så att

full visshet råder angående såväl huru många år densamma skall

räcka som det belopp af olika slags skogsalster, inägolotten årligen

äger utbekomma. Enligt kollegii mening är det af vikt, att paragrafen

i denna del omarbetas till närmare öfverensstämmelse med motiveringen.

4 k

Såsom naturligt är och kommittén i motiven jämväl framhåller,

kunna lägenheter för odling helt och hållet saknas å vissa hemman.

Åt förevarande paragraf synes därför böra gifvas den villkorliga affattning,

att, om å hemman finnes för odling tjänlig mark, skall vid

ägostyckning hemmanslott, som erhåller inägojord, tilläggas så mycket

af odlingsmarken, som lämpligen kan med hemmanslotten förenas.

Huru odlingsmark skall fördelas mellan två eller flera från samma

hemman utstyckade lotter, hvilka alla erhålla inägojord, därom namnes

intet i själfva lagtexten, men väl i motiven till paragrafen. Det synes''

dock icke vara alldeles öfverflödigt, att denna fråga erhåller sin lösning

genom en föreskrift uti själfva lagen i enlighet med den i motiven

gifna anvisning, att odlingslägenheterna böra fördelas mellan jordbrukslotterna

i väsentligen samma proportion som inägorna, för den händelse

icke afvikelse från denna regel betingas däraf, att odlingsmarkens läge

gör det lämpligast, att densamma förlägges till någon viss lott.

5 §•

Vid denna paragraf har en kommittéledamot anfört (sid. 568), att

då det vore af yttersta vikt, att den, som verkligen ville göra något

för att kultivera sin skogsmark, icke hindrades därutinnan, och då

han i vissa fall kunde på grund af lagen angående vård af enskildas

skogar få sig ålagdt att verkställa skogsodling, det syntes nödigt, att

i förevarande lag inrycktes ett stadgande, som berättigade honom att

genom hägnad skydda skogsodling för bete.

150

Kollegium, som delar denna uppfattning, tillstyrker, att till förenämnda

paragraf fogas ett tillägg af ungefär samma lydelse som andra

stycket i 5 § af åsyfta de kommittéledamots förslag till lag om ägostyckning

i de norrländska länen.

6 §.

Till skydd för skogsfångst- och mulbetesrätt, som vid ägostyckning

förbehållits en hemmanslott, innehåller förevarande paragraf vissa bestämmelser.

Hvad särskild! betesservitutet beträffar, förklaras i andra stycket

af paragrafen, att aftal, hvarigenom fastställd rätt till bete upphäfves,

ej må med laga verkan ingås, förrän minst femtio år förflutit, efter

det ägostyckningen ägt rum och fastigheterna erhållit olika ägare.

Ännu större svårigheter möta innehafvaren af den servitutsförpliktade

fastigheten, om han vill ensidigt påfordra betesservitutets undanröjande.

Yäl är det enligt sista stycket af paragrafen medgifvet ägare af liemmanslott.

hvarå annan hemmanslott förbehållits betesrätt, att efter förloppet

af nämnda tidsperiod påyrka betesrättens aflösning, men sådan

aflösning må dock ej beviljas, där ej den skada, som genom betet

åstadkommes, pröfvas väsentligen öfverstiga betets nytta för den därtill

berättigade hemmanslotten; och skall aflösningen ske i penningar med

tjugu gånger det belopp, hvartill betesrättens årliga värde vid tiden

för aflösningen kan skäligen uppskattas.

Mot dessa stadganden vänder sig en kommittéledamot i ett särskild!

yttrande (sid. 568), däri framhålles, att, om något skulle verka hindrande

för upplåtande till sjaftågande jordbrukare af sådan jord, som

nu befunne sig i trävarubolagens händer, sä vore det de af kommittén

föreslagna bestämmelser om betesrätten och dess aflösning. Redan

skyldigheten att afhända sig en viss areal mark, såsom i 3 § föreslagits,

verkade i denna riktning, men ännu mera motbjudande måste

det blifva för en skogsägare, som något tänkte på framtiden och den

skogsvård, han kunde vilja ägna sin mark, att nödgas å densamma

tåla intrång af betande kreatur, utan att veta, om han någonsin kunde

blifva därifrån befriad, eller, ifall betets aflösning medgåfves, därför

betala ett belopp, hvars storlek han nti ej kunde på något sätt bedöma.

Het sannolikaste torde blifva, att han under sådana förhållanden icke

försålde någon mark, eller att han, om detta dock skedde, för betesrätten

fordrade ett pris, som ställde honom säker att kunna därför

en gång i framtiden återlösa densamma. Köparen af det ägostyekade

området kunde därigenom tvingas att betala ett alltför högt pris för

151

en förmån, som i många fall måste anses, minst sagdt, af tvifvelaktigt

värde. Inom vissa trakter af Gäfleborgs län såge man, att allmogen

mer och mer upphörde att sända sina kreatur till fähodvallarne, och

då det gällde att drifva upp Norrlands jordbruk och taga största

afkastning däraf, kunde en sådan företeelse icke vara annat än glädjande.

Det torde få antagas, att denna vana skulle alltmer utbreda

sig i Norrland, helst om utvecklingen i berörda riktning på något

sätt främjades. Aftal om betesrättens upphörande efter femtio år

borde därför kunna när som helst ingås.

En annan ledamot af kommittén har uttalat den åsikt (sid. 341),

att ägaren till mark, hvarå betesrätt funnes medgifven ägostyckadt

område, borde, så snart betesrätten icke funnes vara för detta område

oumbärlig, få påyrka dess aflägsnande, och att således icke en tid af

minst femtio år borde vara fastslagen. Förhållandena inom olika delar

af det vidsträckta område, hvarå lagen skulle verka, vore nämligen

så olika och utvecklingen därstädes så olikartad, att anmärkta tidsbestämmelse

kunde inom vissa delar af Norrland inverka i högsta grad

menligt på skogens rationella vård och skötsel, hvarförutom en högre

j ordbrukskultur oaflåtligt sträfvade att ersätta betet på utmarkerna

med betet å den mera centralt belägna inägojorden.

Om det ock synes kollegium vara af största vikt att — sådana

förhållandena för närvarande gestalta sig — en jordbruksfastighet inom

de norrländska länen får sig tillförsäkrad under en viss längre tid

orubblig rätt till bete, torde det dock, i betraktande af den snabbhet,

hvarmed i våra dagar utvecklingen på alla områden försiggår, icke

vara lämpligt att alltför mycket försvåra upphäfvandet i framtiden af

en rättighet — betesservitutet —-, hvilken för den förpliktade merendels

är till större eller mindre olägenhet. Kollegium tillstyrker

därför, att sista stycket af paragrafen — där frågan om betesrättens

aflösning på yrkande af den servitutsförpliktade behandlas — må utgå.

Däremot torde rätten till fritt aftal angående upphörande af

omförmälda servitut böra bestämmas på sätt kommittén föreslagit i

paragrafens andra stycke.

7 §•

Ordet »lämpligen» torde — i enlighet med den af två reservanter

i ett gemensamt yttrande uttalade mening (sid. 559) — böra inskjutas

mellan orden »såvidt» och »ske».

8 §•

Kung!. Maj:ts befallningshafvande bemyndigas i denna paragraf

förordna lämplig person att i afseende å ägostyckningsförrättningen

152

bevaka talan till betryggande af lagens rätta tillämpning. Enligt

motiven till detta stadgande skulle dylikt ombuds befogenhet inskränka

sig till att vid förrättningen och, i den mån förordnandet därtill gåfve

rättighet, hos ägodelningsrätten eller högre instans yrka, att den

ifrågasatta ägostyckningen, såsom icke öfverensstämmande med lagens

af allmänt intresse uppställda grundsatser, ej måtte få äga rum.

Då emellertid, på sätt en ledamot af kommittén (sid. 331) påpekat

— därutinnan understödd af en annan ledamot (sid. 569) —.

ifrågavarande paragraf innehåller bestämmelse, att vid ägostyckning

landtmätaren alltid skall biträdas af gode män, och i afseende å pröfning

af ägostyckningsförrättning enligt den föreslagna lagen gäller

hvad i 19 £ af lagen om hemmansklyfning in. m. den 27 juni 1896

finnes stadgadt, samt i följd häraf ägostyckning jämväl enligt den

föreslagna lagen skall vara underkastad pröfning af ägodelningsrättens

ordförande eller ägodelningsrätten, torde full trygghet vara uppnådd

samt paragrafens andra stycke, som innefattar nu omhandlade stadgande,

böra utgå.

9 §•

Ägostyckning skulle, enligt förslaget, i vissa uti förenämnda

paragraf uppräknade fall — nämligen då dylik förrättning påkallas

för bildande af egnahemssamhällen, för industriell anläggning eller för

annat dylikt ändamål — kunna med Kungl. Maj:ts befallningshafvandes

tillstånd åvägabringas »i annan ordning än denna lag föreskrifver».

Till förebyggande af den missuppfattning, att Kungl. Maj:ts

befallningshafvande jämväl skulle äga föreskrifva ett sätt för styckningens

verkställande, som icke öfverensstämde med den ordning,

hvilken regleras af föreskrifterna i 1896 års lag, torde måhända i

paragrafen böra göras en hänvisning till nämnda lag, därest icke

stadgandet i efterföljande 10 §, att i de hänseenden, hvarom i den

föreslagna lagen ej meddelas särskilda föreskrifter, 1896 års lag skall

äga tillämpning, anses göra en dylik hänvisning öfverflödig.

Med afseende å undantaget från förslagets bestämmelser, då fråga

är om bildande af egnahemssamhällen, tillåter sig kollegium erinra

därom, att jämlikt mom. 1 i nådiga kungörelsen den 17 juni 1904

såsom eget hem anses icke blott lägenhet, där bostaden är det väsentliga

(bostadslägenhet), utan äfven lägenhet, afsedd för idkande af jordbruk

(jordbrukslägenhet). Tvärtemot förslagets syfte skulle alltså,

under förklädnaden af egna hem, kunna tillskapas jordbrukslägenheter,

saknande erforderlig skogs-, odlings- eller betesmark. Lika med kom

-

153

mittén antager dock kollegium, att det i hvarje särskildt fall icke

torde för Kungl. Maj:ts befallningshafvande möta någon svårighet att

afgöra, om den afsedda fria ägostyckningen verkligen begäres för ett

företag, som åsyftar bildandet af ett egnahemssamhälle, eller om meningen

endast är att söka kringgå lagens besvärande bestämmelser, i hvilket

senare fall ansökningen naturligtvis bör afslås.

Åt en i förslaget inrymd öfver gångsbestämmelse har gifvits följande

innehåll: »dock skola ägostyckningsförrättningar, med afseende på

hvilka förordnanden för landtmätare redan utfärdats, i enlighet med

hitintills gällande lag fullföljas».

Beträffande till en början formuleringen af detta stadgande synes

kunna framhållas olämpligheten af att meddela en ovillkorlig föreskrift

om ägostyckningsärendets fullföljd, då ju vederbörande är oförhindrad

att när som helst vidtaga åtgärd till förrättningens inställande. Snarare

lärer öfvergångsbestämmelsen böra affattas i negativ form med angifvande

af det eller de fall, då lagen ej skall tillämpas.

Men vidare är förslaget i denna del, enligt kollegii åsikt, icke

uttömmande. Principiellt riktigast torde nämligen vara, att undantag

från lagens tillämpning göres till förmån för ägostyckning, som blifvit

sökt före lagens ikraftträdande, äfvensom för sådan afhandling om

ägostyckning, som upprättats, innan lagen träder i kraft. För den

händelse emellertid kommitténs under 3) upptagna förslag till lag

angående inskränkning i vissa fall af rätten att Arerkställa ägostyckning

leder till lagstiftning i ämnet, lärer redaktionen af angifna öfvergångsbestämmelse

böra jämkas efter de förhållanden, som föreligga vid här

omhandlade lags utfärdande.

Förslag till lag angående ändring i 20 och 22 §§ af lagen om

hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring den 27 juni 7896.

I afseende å förut behandlade förslag till lag om ägostyckning

i de norrländska länen yttrar kommittén (sid. 122), att om det än

genom denna lag omöjliggjordes för ägaren till ett skogshemman att

genom ägostyckning afskilja hemmanets för honom besvärliga inägor

utan någon skogstilldelning, det dock stode honom öppet att på jordafsöndringsväg

utföra samma operation. Detta vore dock så tillvida

förenadt med större svårighet, som afsöndring icke såsom ägostyckning

kunde ske annorledes än i sammanhang med försäljning. Ägaren

måste därför uppleta en spekulant på inägorna, innan dessa kunde

20

Jordaf

söndring.

154

afsöndras. Emellertid borde naturligen icke i något fall eu dylik

afsöndring tillåtas.

Till förekommande häraf och i syfte att göra de af kommittén

föreslagna särskilda bestämmelser om ägostyckning samt om arrende

af viss jord på landet inom Norrland och Dalarne effektiva har kommittén

ansett nödvändigt, att gällande bestämmelser om jorda]''söndring

i någon mån ändrades.

Sålunda hemställer kommittén i här ofvan antecknade lagförslag,

bland annat, att till 1 mom. af 20 § i 1896 års ofvannämnda lag skall

fogas ett tillägg, af innehåll, att inom Kopparbergs, Gäfleborgs, Västernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län i hvad som

får afsöndras ej må ingå mera än eu femtedel af hemmanets hela

åkerareal eller af dess sammanlagda ägovidd i tomt, åker och äng.

Ur motiven torde böra återgifvas hvad kommittén anför till

utredning af hvad som skall förstås med hemmanets »hela åkerareal»

eller med dess »sammanlagda ägovidd i tomt, åker och äng».

Åkerarealen o. s. v. vore, säger kommittén, icke. såsom hemmanets

totalareal, en gång för alla gifven utan växlade, allteftersom odlingen

gånge framåt eller tillbaka. Om man t. ex. skulle pröfva lagligheten

af en afsöndring och därvid funne, att för någon tid sedan en föregående

afsöndring ägt rum, samt att därefter åkerarealen till vuxit på

såväl stamhemmanet som den förut afsöndrade lägenheten, kunde man

känna sig något tveksam, om med hemmanets hela åkerareal skulle

menas den nuvarande åkern på stamhemmanet och den nuvarande

åkern på den förut afsöndrade lägenheten tillsammantagna, eller åkerarealen

på hemmanet, innan den första afsöndringen ägt rum, eller

slutligen den nuvarande åkern på hemmanet hoplagd med den åker,

som fanns på den förut afsöndrade lägenheten vid tiden för afsöndrandet.

Ett skärskådande af den tankegång, som läge till grund

för ifrågavarande paragrafs stadganden öfverhufvud, ledde emellertid

tydligen till det resultat, att endast det sistnämnda betraktelsesättet

kunde vara det riktiga. Den nya åkerareal, som tillkommit på den

förut afsöndrade lägenheten, borde naturligen icke alls inverka på

förevarande fråga, där det gällde att utröna endast, huru mycket det

ursprungliga hemmanet försvagats. Å andra sidan vore det klart,

att om stamhemmanet upparbetades och erhölle mera åker, äfven en

femtedel af denna förbättring borde kunna få afsöndras. De beräkningar,

som sålunda blefve nödvändiga, kunde synas något invecklade,

men komme i praktiken säkerligen att i de flesta fall kunna utan

afsevärd svårighet verkställas. I särskilt tvistiga fall kunde Kungl.

155

Maj:ts befallningshafvande alltid begagna sig af den dispensrätt. som

enligt 22 § tillkomme denna myndighet, för att afklippa uppkomna

betänkligheter.

*

Utom det att tillämpningen af omförmälda särskilda stadgande

angående jordafsöndring inom Dalarne och de norrländska länen helt

säkert mången gång skulle, såsom kommittén själf framhåller, föranleda

invecklade beräkningar, kan det, enligt kollegii mening, jämväl befaras,

att, om stadgandet bibehölles oförändradt, tolkningen af detsamma

skulle blifva mindre enhetlig, af skäl som nyss här ofvan antydts.

För den händelse därför tillståndet till afsöndring af tomt, åker och

äng skall göras beroende däraf, att den afsöndrade lägenhetens areal

ej öfverskrider en viss del af stamhemmanets hela areal af dylik mark,

lärer det vara nödvändigt, att i lagen gifves så tydlig anvisning

angående sättet för bestämmandet af sistberörda areal, att icke någon

tvekan därom kan uppstå.

Emellertid synes det kollegium, som om förbehållet borde på

annat sätt affattas.

Den lokala — d. v. s. vissa delar af vårt land afseende —

inskränkningen i rätten att afsöndra jord från ett hemman påkallas

af samma anledning som den lokala inskränkningen i rätten att

stycka samma hemman.

Såsom skäl för ägostyckningsfrihetens begränsning har kommittén,

bland annat, hänvisat på det fördärfliga i att inägoj orden splittrades

på ett för jordbruket alltför menligt sätt, hvarför åtgärd borde vidtagas

i syfte, att vid ägostyckningar hemmanens jordbrukskärna i hvarje

särskildt fall blefve åtminstone i hufvudsak oförkränkt sammanhållen

(sid. 127 ). T enlighet härmed har kommittén i 1 § af förslaget till lag,

innefattande vissa bestämmelser om ägostyckning inom Gäfleborgs m. fl.

län, uttalat förbud mot att vid ägostyckning inägojorden lades till olika

lotter på sådant sätt, att jordbruket därigenom lede väsentlig skada.

Då det nu gäller förhindra, att genom en annan form för jorddelning

— afsöndring — skada tillfogas jordbruket'', synes vid lagstiftningen

rörande dessa närsläktade ämnen — ägostyckning och jordafsöndring

— samma terminologi böra användas, i den mån förhållandena

sådant medgifva.

Med anslutning till ordalagen i nyss omförmälda paragraf uti

ägostyckningsförslaget skulle då tilläggsbestämmelsen till nu ifråga

-

156

Väghållningsbe

sv är et.

varande 20 §, hvilken liar afseende å jordafsönäring, måhända kunna

formuleras på följande sätt: dock vare inom Kopparbergs, Gäfleborgs,

Yästernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län afsöndring

ej tillåten, om antagas kan, att hemmanets jordbruk därigenom

lider väsentlig skada.

Enär för bedömande af sistberörda fråga upplysningar kunna

erfordras utöfver dem, som innehållas i de af sökanden ingifna handlingar

i afsöndringsärendet, bör jämlikt nådiga cirkuläret den 27 juni

1896 Kungl. Maj:ts befallningshafvande å ämbetets vägnar från annan

myndighet infordra den vidare utredning, denna myndighet är i tillfälle

att meddela.

1 öfrigt har kollegium ej något att erinra mot föreliggande

förslag.

Framställning angående vissa lättnader i afseende å väghållningsbesväret.

Kommittén meddelar, att såsom en af de orsaker, hvilka bidraga

till jordbrukets och den jordbrukande befolkningens tryckta ställning

i våra nordligaste landsdelar, från ett stort antal håll uppgifvits, att

väghållningsbesväret därstädes skulle vara mer än skäligt tyngande.

Af verkställda undersökningar, som kommittén med anledning häraf

företagit, finner kommittén med tydlighet framgå, att vägbördan i

norra Sverige drabbade befolkningen ojämförligt mycket hårdare än

i de södra delarne af riket, hvarför det icke kunde synas annat än

rättvist, att man, såvidt möjligt, sökte finna utvägar för att inom den

förra delen af landet något underlätta denna hårda tunga. I sådant

afseende hemställer kommittén med hänsyn till förhållandena särskildt

i de norra delarne af riket:

l:o) att s. k. militärvägar måtte icke blott byggas utan äfven

underhållas af statsverket;

2:o) att s. k. mellanriksvägar samt vägar, som till afsevärd längd

sträcka sig öfver öde fjäll och skogar, måtte i vidsträcktare mån, än

nu är fallet, byggas af staten samt i de fall, att de utförts på statsverkets

bekostnad, i mån af behof äfven underhållas af detsamma;

3:o) att i villkoren för statsbidrag till vägbyggnader måtte göras

det tillägg, att, då den verkliga kostnaden öfverskjutit den beräknade,

157

jämväl två tredjedelar af det öfverskjutande kostnadsbeloppet må kunna

af statsmedel anvisas;

4:o) att till väghållningsdistrikt. som äro synnerligen hårdt betungade

i följd af vägarnes stora längd och gles befolkning eller på

grund af stor genomfartstrafik till andra orter, särskildt statsunderstöd

måtte efter pröfning för hvarje fall kunna beviljas; samt

5:o) att staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar måtte

påföras en vägfyrk för hvarje två hundra kronor af taxeringsvärdet.

Beträffande kommitténs i punkt 1 här ofvan gjorda hemställan

finner kollegium densamma befogad allenast under den förutsättning,

att eu s. k. militärväg har betydelse blott för fosterlandets försvar.

Är nämligen detta förhållandet, lärer väl annat icke kunna ifrågasättas,

än att vägen skall helt och hållet byggas och underhållas på

statens bekostnad. Ytterst sällan torde dock en väg med någon större

utsträckning — huru starkt försvarsintresset vid vägens anläggande

än framträder — »kunna hänföras under denna klass af vägar med

högre allmännyttighet». Det vanliga är väl att, om än vägen har sin

största betydelse ur militärisk synpunkt, den likväl medför gagn äfven

för de orter, vägen genomgår och förbinder. I sådan händelse synes

ock anspråk på ortsbefolkningens deltagande i vägens byggande och

underhåll kunna med allt skäl framställas.

Ett allmänt uttalande af det innehåll, att s. k. militärvägar skulle

icke blott byggas utan äfven underhållas af statsverket, kan kollegium

därför icke biträda. Hädanefter såsom hittills lärer uti hvarje särskildt

fall böra pröfvas, i hvilken mån det kan vara skäligt ålägga enskilda

bidragsskydighet beträffande väganläggningar, som påfordras hufvudsakligen

ur försvarssynpunkt.

Liknande speciell pröfning måste naturligtvis föregå anläggningen

jämväl af de i punkt 2 omförmälda s. k. mellanriksvägar äfvensom

fjäll- och skogsvägar.

Kollegium är icke i tillfälle att bedöma, om vid sådana väganläggningar

af de i punkterna 1 och 2 nämnda slag, som hitintills

förekommit, ortsbefolkningens bidrag påfordrats i större mått, än skäligt

kunnat anses. Det lärer emellertid icke kunna bestridas, att, såvida

en väg är af särskild vikt för det allmänna, staten har skyldighet att

på ett kraftigare sätt än eljest främja dess anläggning och äfven

158

sörja för underhållet. Helt visst öfverensstämmer detta också med

statens egen fördel, emedan vägen måhända endast under denna förutsättning

kan komma till stånd utan alltför stort dröjsmål. En rask

utveckling af rikets kommunikationsväsen torde nämligen utgöra ett af

de verksammaste medlen att befordra hela landets framåtskridande.

Den af kommittén i punkt 3 påyrkade ändring i ett bland villkoren

för erhållande af understöd från de af Riksdagen anvisade anslag

till väganläggningar — det villkor nämligen, att statsbidraget icke

må utgå med högre belopp än två tredjedelar af den för väganläggningen

beräknade kostnad — motiverar kommittén med påvisande af det sakförhållandet,

att den verkliga anläggningskostnaden ofta vida öfverstiga

den beräknade, och att de väghållningsskyldiga sålunda faktiskt

kommit att få vidkännas betydligt mera än en tredjedel af kostnaden

för nya vägars anläggning. Då afsikten tydligen varit, att staten

skulle med två tredjedelar af kostnaden bidraga till nya vägars anläggande,

samt bestämmelsen, att statsbidraget skulle uppskattas efter

den i arbetsplanen beräknade kostnad, väl endast tillkommit i syfte

att underlätta kontrollen och motverka slöseri vid utförandet, syntes

det icke kunna anses annat än lämpligt och konsekvent att, om

verkliga kostnaden öfverstege den beräknade, låta staten bidraga med

två tredjedelar af öfverskottet, allenast man kunde på annat sätt sörja

för, att ingen vid arbetets utförande uppkommen onödig eller oskälig

kostnad därvid toges med i beräkningen.

Ehuru kollegium ingalunda vill underkänna giltigheten af de

skäl, hvarpå kommittén sålunda stödt sitt nyssberörda yrkande, kan

kollegium likväl icke uttala sig till förmån för detsamma. För kollegium

är det nämligen uppenbart, att, därest statens bidrag till vägföretagen

skola utgå med en bestämd del af deras verkliga kostnad, staten måste

för ifrågavarande ändamål göra afsevärdt större uppoffringar än hitintills,

utan att likväl därigenom skulle framkallas en större produkt af

ett nödigt och nyttigt arbete. Icke ens om staten öfvertoge ledningen

och kontrollen af vägbyggnadsföretagen, skulle dessa ökade kostnader

uteblifva, då ju ett dylikt ingripande från statens sida helt naturligt

förde med sig ej oväsentliga utgifter. För öfrigt vill det synas, som

om kommittén icke trodde på möjligheten att anordna en verksam

kontroll: i allt fall har den icke afgifvit något förslag i ämnet.

När kommittén i punkt 4 framhåller behofvet af särskildt statsunderstöd

till de af vägtungan mest besvärade orter, kan kollegium

159

desto hellre tillstyrka bifall till kommitténs härutinnan gjorda hemställan,

som kollegium i sitt den 27 december 1902, med anledning

af Riksdagens skrifvelse den 12 maj 1900. afgifna underdåniga utlåtande

i fråga om revision af lagen angående väghållningsbesvärets utgörande

på landet den 23 oktober 1891 förklarat sig biträda riksdagens i

samma skrifvelse uttalade mening om lämpligheten af ett särskildt

statsunderstöd till väghållningen inom de distrikt, där väghållningsbördan

är mest tryckande.

Äfven Eders Kungl. Maj:t har gillat det inom Riksdagen väckta

förslaget om extra statsunderstöd till dylika väghållningsdistrikt och

i en till innevarande års Riksdag aflåten nådig proposition, n:o 21,

med förslag till lag om ändring i vissa delar af nyss omförmälda lag

gjort framställning om följande tillägg till 60 § af samma lag: Där

utöfver

må * väghållningsdistrikt, som äro med väghållning synnerligt

betungade, kunna efter Kungl. Maj:ts pröfning af staten erhålla särskildt

understöd, i den mån medel, som för sådant ändamål må vara

anslagna, därtill lämna tillgång.»

I sitt nyssnämnda underdåniga utlåtande den 27 december 1902

har kollegium jämväl yttrat sig i frågan om utsträckning af deltagandet i

väghållningsskyldigheten för staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar,

hvilken fråga kommittén i punkt 5 framlägger till pröfning.

Sedan nämligen kollegium i berörda utlåtande tillkännagifvit sin

anslutning till ett under förarbetena till väglagens stiftande framställdt

förslag, att annan fastighet skulle till väghållet bidraga till hälften

mot jordbruksfastighet — i stället för, såsom nu, till endast fjärdedelen

— och sålunda få sig påförd en vägfyrk för hvarje 200 kronor

— i stället för en dylik fyrk för hvarje 400 kronor — af taxeringsvärdet,

anförde kollegium vidare, att det syntes kunna ifrågasättas,

huruvida ej i fall af dylik ökning följdriktigheten bjöde, att densamma

drabbade äfven staten och menigheter tillhöriga allmänningsskogar,

Indika nu vore i förevarande hänseende likställda med annan fastighet

och jämväl uti de förslag, som föregått lagens stiftande, ansetts böra

följa samma villkor som dylik fastighet. Det ville ock synas, som om

i sådant fall en verksam lindring i väghållningsbesväret skulle komma

att beredas flera distrikt i de norra orterna, där väghållningsbördan

vore mera tryckande. Hvad kronoparkerna beträffade, skulle därigenom

äfven bringas bättre öfverensstämmelse i förhållandet mellan å ena

sidan de dylika parker, hvilka vore bildade af hemman och nu finge

deltaga i väghållningen såsom jordbruksfastigheter, och å andra sidan

160

öfriga kronoparker, livilka nu. droge fyra gånger lindrigare vägbörda,

oaktadt deras behof af landsvägskommunikationer kunde vara lika

stort som de förras.

Denna mening vidhåller kollegium fortfarande. Den har äfven

godkänts af Eders Kungl. Maj:t, då uti omförmälda nådiga proposition

föreslagits den ändring i väglagens 59 § mom. b), att staten eller

menighet tillhöriga allmänningsskogar, frälseränta samt annan fastighet

skulle påföras en vägfyrk för hvarje 200 — stället för 400 — kronor

af taxeringsvärdet.

Eders Kungl. Maj:t har tillika i samma proposition föreslagit

upphäfvande af de bestämmelser i väglagen, som från deltagande i

väghållningsskyldigheten frikalla inkomst af kanal, järnväg och annan

farväg äfvensom inkomst af skeppsrederi och sjöfart samt inkomst

genom aflöning, arfvode och traktamente eller annan med allmän eller

enskild tjänstebefattning förenad förmån, pension, årligt understöd,

gratifikation, lifränta och undantagsförmån, i följd hvaraf ur 6 §

mom. d) af det framlagda lagförslaget uteslutits punkterna l:o), 2:o)

och 3:o). Kommittén har i sitt betänkande (sid. 254) förklarat sig

icke våga uttala någon bestämd mening i afseende å dessa, jämte

andra, ifrågasatta nya bestämmelsers lämplighet, men dock velat erinra

därom, att genom ett antagande af dessa förslag, såvida de befunnes

välgrundade, naturligen åtskillig lättnad skulle beredas äfven de norrländska

jordbrukarne i deras väghållningsbesvär.

Protokollsutdrag, innefattande under ärendets föredragning uttalade

särskilda meningar, bifogas.

Stockholm den 14 april 1905.

Underdånigst

GUSTAF MUNTHE.

KARL RADIX. EDA. ÅBERGH. A. BJÖRKMAN.

föredragande.

VILHELM DYBERG. AXEL KÖRNER. A. BÄCKSTRÖM.

Gustaf Nyborg.

161

Utdrag af Kungl. Maj.is och Rikets Kammarkollegii protokoll,

hållet i Stockholm den 14 april 1905.

Närvarande i plenum:

Herr presidenten m. m. Munthe,

Herr kammarrådet m. m. Rydin,

Herr kammarrådet m. in. Åbergh,

Herr kammarrådet m. m. Björkman,

Herr kammarrådet m. in. Dyberg;

Adjungerade ledamöterna:

Notarien, vice häradshöfdingen Körner,

Notarien Bäckström.

S. D. Herr kammarrådet Rydin föredrog Kungl. Maj:ts den 21

december 1904 aflåtna nådiga remiss å följande förslag och framställning,

innefattade uti ett af särskilda kommitterade för utredande af

frågan, »huruledes den själfägande jordbrukande befolkningens ställning

i Norrland och Dalarne må kunna vidmakthållas och stärkas och jordbrukets

utveckling i nämnda landsdelar befrämjas», den 27 oktober

samma- år afgifvet underdånigt betänkande, nämligen: det under 2)

upptagna förslag till lag, innefattande vissa bestämmelser om ägostyckning

inom Gäfleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och

Norrbottens län; det under 5) upptagna förslag till lag angående ändring

i 20 och 22 §§ af lagen om hemmansklyfning, ägostyckning ocli

jordafsöndring den 27 juni 1896; samt den under 9) upptagna framställning

angående vissa lättnader i afseende å vägkållningsbesväret.

Kungl. kollegium beslöt underdånigt utlåtande till Kungl. Maj:t

af innehåll, registraturet närmare utvisar.

21

162

Följande särskilda meningar uttalades.

Herrar kammarråden Björkman och Dyberg förenade sig med

vice häradshöfdingen Körner uti följande af den sistnämnde afgifna

yttrande:

»I likhet med hvad en af kommitténs ledamöter (sid. 405) uttalat

rörande det område, inom livilket den föreslagna lagen angående ägostyckning

skulle äga tillämpning, anser äfven jag, att då med hänsyn

till förhållandena å bolagshemman Kopparbergs län i allmänhet torde

vara likställdt med de fem norrländska länen, samt kommittén dessutom

ansett, att de af densamma utarbetade förslag till lagar angående

arrende, vanhäfd och expropriation borde gälla äfven för Kopparbergs

län, följdriktigheten torde fordra, att tillämplighetsområdet för förstberörda

lag utsträckes jämväl till sistnämnda län.

Om än icke i allmänhet jorden därstädes undergått sådant skifte,

att ägostyckning lagligen där får äga rum, lärer väl denna omständighet

ej böra föranleda därtill, att de delar af länet, som undergått

skifte, betagas det gagn, den föreslagna lagen om ägostyckning kan

komma att medföra.

I fråga om det i 6 § sagda lag omhandlade betesservitut bär

kollegium, med anslutning i viss mån till hvad i särskildt yttrande

därom anförts af en kommittéledamot, tillika framhållit, att det icke

torde vara lämpligt att allt för mycket försvåra upphörandet af berörda

• servitut, livilket för den förpliktade merendels vore till större

eller mindre olägenhet. Har man denna uppfattning, hvilken jag för

ruin del vill biträda, synes det mig emellertid, som om man bort

komma till en helt annan slutsats än den, hvari kollegii uttalande i

denna del utmynnat. Då nämligen, enligt kommitténs af kollegium

därutinnan biträdda förslag, aftal, hvarigenom fastställd rätt till bete

upphäfves, icke skulle få med laga verkan ingås förr än minst 50 år

förflutit, efter det ägostyckningen ägt rum och fastigheterna erhållit

olika ägare, lärer man väl icke kunna förvänta, att i hvarje fall, då

den berättigade hemmanslotten ej vidare har något egentligt behof af

betesrätten, men ett upphörande af berörda servitut är för den förpliktade

af stort intresse, frågan om upphäfvande af detsamma skall

kunna ordnas allenast genom det fria aftalet. För att komma ur

denna svårighet lärer man ej kunna undgå att, i likhet med kommittén,

genom uttryckliga bestämmelser fastslå, under hvilka villkor ägaren ^

till den förpliktade hemmanslotten är berättigad att påfordra upphörandet

af förevarande servitut.»

Vice häradshöfdingen Körner yttrade särskildt:

163

»Uti punkt 3:o af sin framställning angående vissa lättnader i

afseende å väghållningsbesväret har kommittén föreslagit, att i villkoren

för statsbidrag till vägbyggnader måtte göras det tillägg, att,

då den verkliga kostnaden öfverskjutit den beräknade, jämväl två

tredjedelar af det Överskjutande kostnadsbeloppet må kunna af statsmedel

anvisas. Ehuru kollegium icke underkänt giltigheten af de skäl.

på hvilka kommittén stödt nyssberörda förslag, har kollegium hufvudsakligen

med hänsyn dels till de ökade utgifter, som staten för ifrågavarande

ändamål skulle komma att få vidkännas, dels ock till svårigheten

att anordna en tillfredsställande kontroll å den verkliga kostnad

hvartill ett vägbyggnadsarbete uppgått, ansett sig icke kunna biträda

samma förslag.

Det synes mig som om det första af de anförda skälen skulle

förlora sin giltighet, då man besinnar, att med den af kommittén åberopade

nådiga kungörelsen den 29 mars 1899 just åsyftats, att staten

skulle med två tredjedelar bidraga till kostnaden för nya vägföretag.

Hvad den antydda svårigheten i afseende å kontrollen vidkommer, förbiser

jag visserligen icke, att i många fall det kan blifva vanskligt att

säkert afgöra, huruvida ett visst arbete blifvit å ett vägföretag utfördt

och betingat det pris, som i kostnadsräkning upptagits. Emellertid

torde det icke för staten saknas möjlighet att utan vidtagande af

några vidlyftiga och dyrbara anordningar genom de organ, som redan

sta staten till buds, utöfva en ingående granskning af dylika kostnadsräkningar,

innan statsbidraget blefve slutligen utbetaladt. I)å fråga arom

gäldande af statsbidrag till kostnaden för nya vägdelningar, verkställes

granskning af de därvid företedda räkningar såväl hos’vederbörande

länsstyrelse som hos landtmäteristyrelsen. I öfverensstämmelse

därmed skulle möjligen i afseende å statsbidrag till vägföretag kunna

föreskrifvas, att innan viss del af statsbidraget finge slutligen0 utbetalas,

räkningarna å kostnaden för det utförda arbetet skulle granskas

af därtill lämplig tjänsteman hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

hvilken därvid naturligtvis skulle äga att i de fall, då någon post

kunde anses oskäligt hög, däremot göra anmärkning. Vidare kunde

stadgas, att vederbörande arbetsdirektion skulle äga skyldighet att på

heder och samvete vitsorda räkningarnas riktighet. Mot det anordningsbeslut,

som blefve i ärendet meddeladt af vederbörande länsstyrelse

borde talan få fullföljas hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och sedermera

hos Eders Kungl. Maj:t.»

Som ofvan.

In fidem

Gustaf Nyborg.

XXXIII.

Landtmäteristyrelsen.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1904 bär Eders Kungl.

Maj:t anbefallt landtmäteristyrelsen att afgifva underdånigt utlåtande

öfver i den så kallade norrlandskommitténs betänkande under 3) innefattade

förslag till lag angående inskränkning i vissa fall af rätten

att verkställa ägostyckning, under 2) upptagna förslag till lag, innefattande

vissa bestämmelser om ägostyckning inom Gäfleborgs, Västernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, under 5) upptagna

förslag till lag angående ändring i 20 och 22 §§ af lagen om hemmansklyfning,

ägostyckning och jordafsöndring den 27 juni 1896, under 7)

upptagna förslag till lag angående vissa åtgärder för beredande åt

enskilde jordbrukare i Norrland och Dalarne af lämpliga odlingslägenlieter,

under 12) upptagna förslag i fråga om skiftesväsendet samt

under 13) gjorda framställning angående skogsallmänningar och skogsmedelsfonder.

Sedan landtmäteristyrelsen öfver det under 3) upptagna lagförslag

den 13 januari 1905 afgifvit underdånigt utlåtande, får landtmäteristyrelsen,

till åtlydnad af Eders Kungl. Maj:ts befallning, rörande öfriga

till styrelsen remitterade delar af kommitténs betänkande i underdånighet

anföra följande.

I sin allmänna utredning söker kommittén klargöra innebörden

af den omfattande ekonomiska och sociala fråga, hvars utredning den

fått sig förelagd, och kommer därvid till den uppfattning (band I sidan

10), »att norrlandsfrågan, sådan den historiskt föreligger, företrädesvis

bör betraktas och behandlas såsom en jorddelningsfråga».

Kommittén har vidare lämnat redogörelse för dels jordbrukets

beskaffenhet och allmänna ståndpunkt i Norrland och Dalarne dels

omfattningen af trävaruindustriens jordförvärf, hvarefter kommittén

verkställt undersökning af den föreliggande frågan efter den metod,

att densamma betraktats från såväl ekonomisk som socialpolitisk syn

-

punkt. Kommittén liar sålunda dels undersökt, huruvida å ena sidan

jordbruks]orden och å andra sidan skogsmarken producerar mest i

bolagshand eller i bondehand, och dels sökt utreda Indika följder i det

ena eller andra af dessa hänseenden inträda, då jorden öfvergår från

den jordbrukande allmogens till de skogsbruksidkande bolagens besittning.

Genom undersökningen, hvilken kommittén stödt icke på officiell

statistik utan pa en mängd från olika personer inom kommunerna inkomna

svar på af kommittén efter vissa formulär framställda frågor,

har kommittén ansett följande förhållanden vara ådagalagda, nämligen:

att den norrländska jordbruksjorden producerar afsevärdt mindre,

när den befinner sig i en bolagsarrendators hand, än när den skötes

af en själfägande bonde, under det att motsatsen i viss mån gäller om

det jordbruk, som bedrifves af bolagen själfva eller deras tjänstemän;

att äfven om skillnaden mellan den skogsvård, som utöfvas af

bönderna, och den, hvilken bolagen låta komma sina skogar till del,

icke är synnerligen stor, de större, solida bolagen dock äro i besittning

af utvägar att kunna utföra mera omfattande åtgärder för skogsvården

än bönderna, ehuru dock för närvarande ej kan med visshet

påstås, att det ekonomiska utbyte, som erhålles af en skog, blir större,

om skogen äges af bolag än om den är i en bondes besittning;

att jordbruk i norra Sverige näppeligen är tänkbart utan att det

är förenadt med åtminstone husbehofsskog till sådan omfattning, att

jordbruket kan förses åtminstone med skogsförnödenheter till husbehof

samt nödigt bete och odlingslägenheter;

att det från allmän synpunkt vore riktigast, om skogen bibehölles

i bondeståndets ägo ej allenast till nyssnämnda omfattning för husbehof

utan äfven därutöfver till afsalu för att tjäna till stöd för iordbruket;

att

bolagens förvärf har till följd bondeståndets fortgående försvinnande

och bolagens alltmera öfverhandtagande inflytande; samt

att sålunda trävaruindustriens fortgående fastighetsförvärf måste

anses vara i hög grad skadligt för våra nordliga landsändar, åtminstone

så långt desamma beröfva bondeståndet den jord, detta för sitt bestånd

och sin utveckling oundgängligen behöfver.

Såsom botemedel mot de olägenheter, kommittén framhållit, har

kommittén framställt åtskilliga lagförslag, bland hvilka förslagen om

förvärfsförbud och om inskränkningar i 1896 års lag om ägostyckning

och jordafsöndring torde få anses vara de viktigaste, såsom mera direkt

berörande den stora allmänheten. Med det förra af dessa förslag har

166

kommittén hufvudsakligen afsett att förbjuda trävaruindustriens idkare

att förvärfva den jord, som för närvarande är i bondebesittning och

som anses böra där kvarstanna såsom nödvändigt stöd för jordbruket,

medan kommittén med sitt förslag om ägostyckning och jordafsöndring

velat tillse, »huruledes den jordbruksjord, som under trävaruhandteringens

utveckling kommit att frångå nämnda folkklass, skall kunna

till densamma återbörda* .

Tre af kommitténs ledamöter äro i afseende på hufvudgrunderna

för ämnets behandling af annan mening än kommitténs flertal och

hafva i särskildt yttrande (sid. 455—535) verkställt utredning, grundande

sig väsentligen på officiell statistik, hvarigenom de i de viktigaste

frågorna ansett sig hafva utrönt:

att såväl de naturliga som de genom utvecklingen framkallade

förutsättningarna för jordbruket äro bättre inom Norrlands och Dalarnes

jordbruksregion än inom dessa landsdelars skogsregion;

att alltså jordbruket bör uppmuntras och den odlingsbara jorden

tagas i anspråk i första rummet inom jordbruksregionen, medan åter

inom skogsregionen jordbruk bör frammanas endast i den mån, förbättrade

samfärdsmedel och afsättningsmöjligheter tillåta det;

att då Norrlands och Dalarnes jord till allra största delen lämpar

sig endast för skogsbruk, det för dessa landsdelars framtida trygghet

är nödvändigt, att en intensiv skogsvård införes;

att den af industrien skapade folkökningen är grundvalen för

j ordbrukets förkofran;

att den naturliga gången är eu samtidig utveckling af jordbruk

och industri, ity att den ena icke kan undvara den andra; samt

att äfven jordbruket följaktligen måste taga skada af lagar, hvilka

äro till förfång för industrien.

Tvenne af reservanterna hafva därför ej allenast fullständigt motsatt

sig kommitténs förslag till lagar om ägostyckning och jordafsöndring

utan tillika föreslagit, att rätten att verkställa ägostyckning skall

utsträckas till sådana hemman, som icke utbrutits ur samfällighet

genom fastställdt laga skifte.

Vid granskning af den af kommittén föreslagna undantagslagstiftning

har landtmäteristyrelsen funnit densamma åtminstone beträffande

grunderna för jordfördelningen i afseende på frihet gå i motsatt riktning

mot den, i hvilken hithörande lagstiftning i riket hittills gått, i

det att kommitténs förslag synes dels fordra besuttenhet för hvarje

vid ägostyckning uppkommen ägolott dels tillskapa nya svårupplösliga

167

servitut och dels förbjuda afsöndring af mer än viss del ej allenast

af hemmans hela ägo vidd utan äfven af vissa af dess olika ägoslag.

Reservanternas anmärkningar mot kommitténs förslag i jorddelningsfrågorna

synas landtmäteristyrelsen ingalunda oväsentliga och håller

styrelsen före, att det varit önskvärdt att vid utredningen af förevarande,

för den ekonomiska utvecklingen i vårt land så viktiga frågor

mera sakkunskap i de till landtmäteri- och skiftesväsendet hörande

ämnen stätt kommittén till buds, än hvad fallet synes hafva varit.

Efter dessa allmänna erinringar går styrelsen att yttra sig om

de särskilda lagförslagen.

Förslag till lag, innefattande vissa bestämmelser om ägostyckning inom

Gäfleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.

Att en friare jorddelningsform än laga skifte och hemmansklyf- Afstyckning.

ning under senare årtionden blifvit ett behof i vårt land, synes framgå

såväl af den jämförelsevis korta tid, på hvilken 1896 års lag om

hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring tillkom, som ock

af den stora användning, samma lag sedermera funnit.

I allmänhet torde verkningarna af denna lag få anses hafva varit

nyttiga, och något annat skadligt inflytande torde näppeligen denna

lag hafva haft, än att trävarubolag i Norrland låtit verkställa ägostyckningar,

vid livilka i vissa fall bildats jordbrukslotter utan nämnvärd

skogsmark, Indika till följd däraf sannolikt endast med svårighet

kunna i framtiden äga bestånd såsom själfständiga jordbruk. I sådant

afseende torde 1896 års lag hafva varit till ej oväsentlig skada för

jordbruksnäringen i norra Sverige.

Det torde därför få anses önskvärdt, att ägostyckningslagen ändras

så, att nämnda olägenhet så vidt möjligt förebygges utan att lagens

öfvervägande goda verkningar hämmas.

Genom kommitténs förslag till ägostyckningslag synas emellertid

dessa önskemål endast delvis kunna vinnas.

Sålunda innebär visserligen kommitténs förslag den fördel, att vid

ägostyckningar å sågverksbolags hemman dessas jordbrukskärna i hvarje

särskild! fall blifver åtminstone i hufvudsak sammanhållen och försedd

med skogsmark, tillräcklig till såväl husbehof som afsalu, men å andra

sidan kan mot förslaget enligt styrelsens åsikt göras åtskilliga befogade

anmärkningar. I sådant afseende tillåter sig styrelsen framhålla följande.

168

Lagens liufvudsakliga mål eller bildandet af besnttna jordbruk

torde ej kunna anses vara tillräckligt för den ekonomiska utvecklingen

i Norrland, i det att såväl industrien, utan hvilken jordbruk på många

orter i Norrland ej kan med framgång drifvas, som ock behofvet af

egna hem på landet för andra samhällsklasser än den jordbrukande

kräfva möjlighet att förvärfva lämplig jord på landet. Att vid lagstiftning

angående delning af jord i riket tillgodose endast jordbruket,

synes hvarken rättvist eller klokt.

Heinmanslotter, försedda med eu så afsevärd skogstilldelning,

som kommitténs flertal synes afse, komma att betinga ett allt för högt

pris för att kunna af fattiga mindre jordbrukare inköpas, såvidt ej

statsanslag i någon form kunde erhållas till större delen af köpeskillingens

belopp, hvilket dock åtminstone för närvarande ej torde kunna

ifrågasättas.

Trävarubolagen, från hvilka man genom lagförslaget afsett att

återvinna besuttna hemmansdelar, komma uppenbarligen icke att i

nämnvärd omfattning låta verkställa ägostyckningar, vid hvilka fordras

utläggande af ägolotter, som skola vara utrustade ej allenast med

skogsområden, som i storlek ej stå mycket efter vanliga hemman i

orten, utan äfven i vissa fall med svårupplösliga servitutsrättigheter

af mulbete och skogsfång inom bolagens lotter.

Ägostyckningar, som möjligen kunde komma till utförande enligt

kommitténs förslag, skulle tarfva vidlyftiga undersökningar, förhandlingar

och måhända rättegångar för bestämmande af skogsanslagets

storlek för hvarje lott samt, vid behof af servitut för husbehofsskog,

omfattande beräkningar ur forstlig synpunkt, så att kostnaderna för

dylika förrättningar sannolikt ofta komma att ställa sig lika höga och

äfven högre än för hemmansklyfningar.

Då trävarubolagen redan låtit utföra ägostyckningar å ett stort

antal af sina hemman, och bolagen efter tillkomsten af lagen den 16

juni 1905 rörande inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning torde

komma att flitigt begagna sig af gällande afsöndringslag för att blifva

befriade från inägor, som de anse med sin fördel oförenligt att äga

och bruka, lärer det få anses tvifvelaktigt, huruvida vid tidpunkten

för den föreslagna ägostyclcningslagens trädande i kraft afsevärdt antal

ostyckade bolagshemman finnas kvar, hvilka kunna blifva föremål för

lagens verkningar.

Af lagförslagets tvenne viktigaste stadganden, nämligen angående

beloppet af skogsanslag till inägorna och bestämmande i vissa fall af

servitut för mulbete och husbehofsskog, gifver det förra genom sin

ilig

obestämdhet och oklarhet rum för så vidt skilda tolkningar, att det

måste anses praktiskt oanvändbart, under det att det senare torde få

anses tämligen öfverflödigt, då ägolotterna, med det rikliga skogsanslag

kommittén föreslagit, endast i högst få fall komme att sakna bete

och nödig husbehofsskog.

Om alltså med afseende å nu antydda förhållanden landtmäteristyrelsen

icke kan anse kommitténs förslag innefatta en tillfredsställande

och lycklig lösning af frågan om en förbättrad ägostyckningslag, vill

styrelsen ingalunda underkänna betydelsen af det behjärtansvärda mål,

kommittén haft till hufvudsakligt ögonmärke, men landtmäteristyrelsen

anser detta mål kunna i hufvudsak nås utan det tillbakasättande af

egnahemsrörelsens och industriens kraf, som blefve en följd af kommittéförslagets

upphöjande till lag.

Vid granskning af de särskilda stadgandena i förslaget har landtmäteristyrelsen

funnit anledning till följande erinringar:

1 §•

Redan uti ingressen till kommitténs förslag angifves, att detsamma

afser hemman, därå linnés »inägogjord»; och i 1 § förklaras,

att med »inägogjord» förstås tomt, åker och äng, dock att till äng

ej skall räknas slåttermyr eller kärräng, som i anseende till läge eller

beskaffenhet är af mindre värde.

Begreppet »inägojord» enligt kommitténs förslag sammanfaller

sålunda icke med det uti skiftesförfattningarna förekommande ordet

inrösningsjord, hvaruti inbegripes tomt, åker, äng och odlingsmark.

Orsaken hvarför kommittén aktat nödigt införa en ny terminologi

framgår ej vare sig af lagförslaget eller motiven därtill samt är därför

synnerligen svår att utgrunda.

Beträffande ängsmark heter det i kommitténs specialmotiv till 1

(sid. 128): »Till inägojord räknas enligt förslaget tomt, åker och äng.

Med afseende på ängen är dock det undantag föreskrifvet, att till äng

ej skall räknas slåttermyr eller kärräng, som i afseende till läge eller

beskaffenhet är af mindre värde. Detta undantag har föranledts af

den allmänt gängse åsikten, att den norrländska jordbrukaren, följande

ett från det primitiva jordbrukets tider härstammande förfaringssätt,

170

ofta nedlägger mycket arbete på att tillgodogöra sig foderafkästningen

på myrtrakter, livilka äro så aflägset belägna eller så litet gifvande,

att det skördade fodrets värde icke närmelsevis motsvarar skörd ekostnaden.

Dylika myrar äro tydligen för jordbruket af minst sagdt tvifvelaktigt

värde och böra, änskönt de af befolkningen allmänt benämnas

ängar, i ägostyckningsafseende lämnas fullständigt utom räkningen. »

Landtmäteristyrelsen anser sig härvid böra erinra, att i Norrland

finnes äfven andra ängar än slåttermyrar och kärrängar, och det ofta

med större areal än dessa, livilka i anseende till läge och beskaffenhet

äro till och med af mindre värde än sämre slåttermyrar och kärrängar.

Så finnas bland annat vid älfvarna i Norrland mångenstädes ängar af

afsevärd areal, som förr måhända varit godartade hårdvallsängar, men

som under tidernas lopp genom vattenflöden, flottningar och dylikt

blifvit så förändrade, att de åtminstone i sitt nu befintliga skick kunna

anses nästan värdelösa. Styrelsen anser därför, att det föreslagna undantaget

bör gälla ej allenast slåttermyrar och kärrängar utan äng i allmänhet,

som till läge och beskaffenhet är af mindre värde.

Då allmogens höga värdesättning af aflägsen myrslåtter med förbättrade

kommunikationer och därmed följande modernare jordbruksförfarande

måste anses vara i aftagande och landtmätarne lika litet

vid ägostyckningar som vid skiftesförrättningar numera låta sämre

ängslägenheter verka hindrande för en redig skiftesläggning, synes

införandet af nya bestämmelser för dylika ängars skull tämligen

öfverflödigt.

Vidkommande odlingsmarken yttrar kommittén i specialmotiven

till 4 § bland annat följande (sid. 131): »Då lägenheter för odling

naturligen kunna helt och hållet saknas och, där de finnas, ofta förekomma

vidt spridda öfver skogsmarken, är det tydligt, att man icke

genom några arealbestämmelser, liknande dem, som föreslagits ifråga

om skogsmarken, kan stadga, hvad i detta afseende bör tilldelas den

eller de lotter, som erhållit hemmanets inägor. Odlingslägenheternas

fördelning vid ägostyckning måste blifva beroende på de i hvarje särskild!

fall föreliggande förhållandena. Man torde icke kunna komma

längre än till det föreslagna stadgandet, att till hemmanslott, som erhåller

inägojord, skall läggas den för odling tjänliga mark, som lämpligen

kan med hemmanslotten förenas.»

Det är att märka att, om ordet inägojord utbytes mot inrösningsjord,

så kommer stadgandet i 1 § att verka än kraftigare i det syfte,

kommittén hufvudsakligen afsett.

171

Ett hemman kan nämligen vid förut verkställdt laga skifte hafva

bekommit hela eller väsentlig del af sitt belopp al inrösningsjord i

jord, hvilken blifvit såsom odlingsmark vid laga skiftet upptagen och

är belägen på olika ställen bland hemmanets skogsmark. Enligt kommitténs

förslag skulle sådan odlingsmark, huru lämplig den än vore

till odling, ej höra till inägojorden utan räknas till skogsmarken eller

afrösningsjorden. Någon skyldighet förelåge således ej att vid ägostyckning

af hemmanet förse dylika odlingslägenheter med stödskog.

hvilket däremot vore fallet, om odlingsmarken bibehölles såsom inrösningsjord

enligt skifteshandlingarna.

Denna omständighet anser landtmäteristyrelsen så mycket mera

beaktansvärd, då det gäller att söka åt den jordbrukande befolkningen

från bolagen återförvärfva den odlade eller till odling tjänliga jorden,

som det är lcändt, att trävarubolagen vid laga skiften i Norrland i

allmänhet gärna låtit tilldela sig ägolotter, hvilkas inrösningsjord till

större eller mindre del bestått af odlingsmark.

Såsom framgår af de uti landtmäteristyrelsens underdåniga berättelser

för åren 1897—1904 införda statistiska tabeller rörande i riket

utförda ägostyckningar har för ägostyckningar i Norrland och Dalarne

ny ägomätning kommit till stånd endast för omkring två procent af

den ägostyekade arealen; och samma statistik utvisar, att nymätningarnas

antal årligen aftager. Man kan därför säga, att ägostyckningar

i Norrland i allmänhet utföras på grund af kartor och handlingar,

som upprättats vid förut verkställda laga skiften. Vid dessa har oftast

gränsen emellan inrösningsjord och afrösningsjord blifvit bestämd efter

särskild besiktning å marken enligt 8 kapitlet skiftesstadgan. Härigenom

har såsom odlingsmark jämlikt 60 § af nyssnämnda stadga upptagits

»all den skogs- och betesmark samt de kärr. mossar eller myrar,

som till åker eller äng med fördel eller nytta kunna odlas och i öfrigt

hafva sådant läge, att de, utan någon delägares verkliga lidande, kunna

med den öfriga inrösningsjorden i skiftet ingå».

Visserligen kan meningen om hvad som enligt nyss angifna regel

bör hänföras till odlingsmark förändras med tiden och med förändrade

kommunikationsförhållanden med mera, så att vid ägostyckning kan

förefinnas å ena sidan mer eller mindre afsevärda arealer, hvilka, i

skifteshandlingarna upptagna såsom odlingsmark, kunna anses föga

lämpliga såsom sådan och å andra sidan till odling tjänlig ehuru ej i

skifteshandlingarna såsom odlingsmark upptagen jord. Men då laga

skiftena uti ifrågavarande landsdelar blifvit utförda under jämförelsevis

senare tider än inom riket i öfrigt, lärer med sannolikhet kunna an

-

tagas, att den till odling tjänliga mark, som finnes inom ett hemmans

område, i norra delarne af riket jämväl är i skifteshandlingarna upptagen

såsom sådan mark.

Huruvida kommittén tänkt sig, att införande af begreppet inägojord

uti lagen skulle vid ägostyckning föranleda någon rubbning uti

dervid förut verkställdt laga skifte gjorda urskiljande af inrösningsjord

från afrösningsjord, kan icke af förslaget utrönas.

I verkligheten innebär kommitténs definition på inägojord, att

den vid föregånget laga skifte bestämda gränsen emellan inrösningsjord

och afrösningsjord skall rubbas vid ägostyckningar, som verkställas

med ledning af förut upprättade skifteshandlingar och alltså vid nästan

alla ägostyckningar i Norrland, så att ängar af mindre värde samt

odlingsmark måste öfverföras eller förvandlas från inrösningsjord till

afrösningsjord. Härför skulle emellertid i de flesta fall erfordras särskild

besiktning å marken och i alla fall upprättande af en ny förrättningshandling,

motsvarande ägobeskrifning vid skifte. I)å en sådan ny

förrättningsåtgärd ej allenast vore förenad med afsevärda kostnader

utan äfven kunde förorsaka tvistigheter, ledande till uppskof i förrättningarna,

synes föga antagligt, att kommittén velat med användandet

af ordet inägojord nödvändiggöra någon ny förrättningsåtgärd.

Om således får antagas, att kommittén afsett, att gränsen emellan

inrösningsjord och afrösningsjord skall vid ägostyckning bibehållas oförändrad

enligt förut upprättade skifteshandlingar, och användt ordet

inägojord endast för att enligt sin uppfattning tydligare framhålla,

Indika hemmanslotter vid ägostyckning skola tilldelas husbehofsskog,

eller huru med odlingsmark skall förfaras eller dylikt, torde emellertid,

enligt hvad af det föregående lärer få anses framgå, införandet af begreppet

inägojord vare sig i stället för eller med bibehållande af det

liäfdvunna begreppet inrösningsjord vara dels öfverflödigt och dels

olämpligt såsom ledande till missförstånd och oreda vid lagens tilllämpning.

3 §•

Då det skogsanslag, som skall tilldelas inrösningsjorden, är afsedt

att brukas ej allenast till husbehof utan äfven till afsalu af skogsförnödenheter,

synes den i kommitténs förslag till lag om förvärfsförbud

förekommande benämningen stödskog äfven böra användas i ägostyckningslagen

i stället för husbehofsskog.

173

Ordalydelsen af denna paragraf är för öfrig! synnerligen oklar

och kan därför gifva anledning till olika tolkning. Redan själfva ordet

skogsmark är obestämdt, då därmed kan afses skogbärande mark,

till skogsbruk tjänlig mark eller all den mark, som ej räknas till inägor.

Äfven uttrycket »medelgod skogsmark» kan tydas på olika sätt.

Från ren landtmäterisynpunkt torde därmed afses skogsmark af medelgrad,

beräknad efter den hela skifteslaget vid laga skifte öfvergångna

gradering utan afseende på skogstillgången, under det att uttrycket ur

forstlig synpunkt torde innebära, att mera hänsyn bör tagas till den

tillfälliga skogstillgången än till markens naturliga beskaffenhet. I den

senare bemärkelsen varder gifvetvis begreppet »medelgod skogsmark»

väsentligen olika, allt efter som större eller mindre område, till exempel

helt landskap, socken, skifteslag eller hemman, tages i betraktande.

Det synes antagligt, att kommittén tänkt sig »medelgod skogsmark» i

denna bemärkelse, men huruvida urskiljandet af den skogsmark, som

vid ägostyckning bör anses såsom medelgod, skall ske mera generellt

inom de af kommittén föreslagna olika »zoner» eller genom särskild

besiktning å marken af all hemmanets afrösningsjord, därom lämnar

förslaget ingen upplysning.

Desslikes kommer bestämmandet af den mark, som skall anses

såsom »för skogsbörd oduglig mark», säkerligen att föranleda skilda

meningar och förorsaka besiktning å marken, då allmogen ännu på

vissa ställen fortlefver i den genom afvittringarna uppkomna uppfattningen,

att vissa mossar och myrar äro odugliga, ehuru de numera

befunnits kunna genom en jämförelsevis obetydlig afdikning göras

skogbärande.

I)å kommittén föreslår, att skogsanslaget skall ökas, där skogsmarken

är af sämre beskaffenhet, men icke att det skall minskas, om

skogsmarken är bättre än medelgod, innebär detta tydligen en oegentlighet,

som bör undanröjas.

Varder enligt kommitténs förslag i lag stadgadt, att skogsanslaget

skall jämkas och förändras till storleken efter skogsmarkens beskaffenhet,

kunna till följd däraf gränserna för ägovidderna åtminstone i skogsmarken

sällan bestämmas före styckningen. Härigenom skulle emellertid

det i 3 § i 1896 års lag omförmälda slag af ägostyckning eller sådan,

som grundar sig på aftal, hvarigenom hemmansägare till annan upplåtit

viss till gränserna bestämd ägovidd att såsom hemmansdel ägas,

i det närmaste omöjliggöras i de norrländska länen. Då detta säkerligen

ej varit kommitténs mening, synes dess förslag om rörligt skogsanslag

hafva bort föranleda förslag till sådan ändring af 3 § i 1896

174

års lag, att ägostyckning uti ifrågavarande landsdelar må blifva tillåten

äfven där dylik upplåtelse afser jord, som allenast i fråga om inrösningsjorden

är till gränserna bestämd.

Såvidt landt-mäteristyrelsen rätt uppfattat kommitténs förslag, skulle

ägostyckningar enligt detsamma komma att utföras på det sätt, att

hemman, som skulle styckas, i allmänhet uppdelades i en eller flere

besuttna jordbrukslotter, hvilka, om skogstillgång funnes, hvar och en

förseddes med lika stort skogsanslag, oafsedt om hemmanet vore till

mantalet större eller mindre eller de blifvande nya jordbrukslotterna

komme att innehålla mer eller mindre inägor. Gifvetvis komme det

under sådana förhållanden att vara mest förenligt med trävarubolagens

intressen att vid ägostyckning, hvarigenom de ville från ett hemm in

afsöndra dess inägor, lägga dessa i endast en lott, eftersom i sådant fall

endast ett skogsanslag af den i förslaget angifna storlek tarfvades. Om

åter hemmanets inägor lades i två eller flere lotter, fordrades ju motsvarande

antal lika stora skogsanslag. Med afseende härå kan det antagas,

att flertalet af de ägostyckningar, för hvilka den nya lagstiftningen

främst är afsedd, komme att utföras på sådant sätt, att hemmanet

styckades i blott två lotter, bestående den ena af hemmanets

inägor med tillhörande skogsanslag och den andra af hemmanets öfriga

skogsmark. Men äfven om trävarubolagen befunnes benägna att stycka

sina hemman i det antal ägolotter, som påkallades af önskemålet att

bilda så många besuttna jordbrukslotter, som förhållandena medgåfve,

är dock ej därmed gifvet, att erforderlig tillgång skulle finnas å köpare

med tillräckligt kapital för inköpande af dylika, säkerligen ej synnerligen

billiga hemmansdelar.

För den framtida utvecklingen af ifrågavarande landsdelar vore

det emellertid enligt landtmäteristyrelsens åsikt fördelaktigare, om hemmanen

styckades i så många jordbrukslotter med busbehofsskog som

med ett förmånligt bruk af hemmanets inägor vore förenligt och på

samma gång äfven utlades lotter utan skogsanslag till tomter för egna

hem, industriella anläggningar eller dylika ändamål, med villkor dock

att sistnämnda slags ägolotter ej utlades på sådant sätt eller till

sådant antal, att hemmanets jordbruk däraf lede väsentlig skada.

Utan att inlåta sig på frågan, huruvida det af kommittén afsedda

syftemål kan vinnas genom den i förslaget antagna grundsats, att

hvarje jordbrukslott skall tilldelas stödskog, så att den med inägor och

skogsmark komme att utgöra eu besuttenhet, håller emellertid landtmäteristyrelsen

före. att i fäll denna grundsats varder genom lagstiftning

fastslagen, de olägenheter, som enligt hvad här ofvan framhållits

175

skulle blifva en följd af kommitténs förslag, torde kunna i hufvudsak

afhjälpas genom föreskrift, att skogsanslaget skall bestämmas till viss

bråkdel af det vid förut verkställd skiftes- eller ägostyckningsförrättning

bestämda uppskattningsinnehåll af hemmanets afrösningsjord samt

fördelas emellan jordbrukslotterna ungefärligen efter storleken af deras

inägor. Skogsanslaget blefve härigenom till storleken bestämdt, och

rörande dess beskaffenhet torde andra bestämmelser ej kunna meddelas,

än att stödskogsområdet för hvarje lott så vidt möjligt skulle innehålla

blandning af hemmanets bättre och sämre skogsmark.

Genom en sådan föreskrift vunnes äfven andra fördelar, bland

Indika må framhållas, att zonindelning för skogsanslagets bestämmande

kunde uteslutas såsom öfverflödig, enär skogstilldelningen för olika

socknar inom de olika länen redan vid afvittringarna lämpats efter

skogsmarkens bördighet, åtminstone i den mån, som för föreliggande

ändamål kan anses behöflig!äfven blefve skogsanslaget jämnare fördeladt

emellan de olika hemmanen och alla hemmanen träffades lika

af lagens verkningar.

För utredning rörande storleken af det skogsanslag, som vid ägostyckning

borde såsom stödskog tilldelas inägolotterna, har landtmäteristyrelsen

med ledning af dess underdåniga berättelser för åren 1897—

1904 rörande ägostyckningar utarbetat tvenne statistiska tabeller, som

härjämte i underdånighet bifogas. (Tab. I och II.)

Häraf inhämtas bland annat:

att skattetalet eller mantalet å hvart och ett af de hemman,

som under nämnda år undergått ägostyckning, i Norrland och Dalarne

i medeltal utgjort 0,i 5:i eller omkring 1/7 mantal;

att arealen å hvarje styckadt hemman i medeltal uppgått till

cirka 324 hektar;

att antalet lotter vid hvarje ägostyckning i medeltal varit 2,8

eller närmare 3; samt

att skattetalet och i synnerhet arealen varierat betydligt, under

det att antalet lotter varierat obetydligt, om man bortser från Kopparbergs

län.

Om från nyssnämnda ungefärliga medelareal för hvarje till 1904

års slut styckadt hemman uti Norrland och Dalarne afräknas förslagsvis

12 hektar för inrösningsjord och 2 hektar för impediment, skulle

alltså hvarje sådant hemman hafva innehållit ungefärligen 310 hektar

afrösningsjord.

För hvarje inägolott har kommittén föreslagit, efter medeltal för

alla zoner, 34 hektar såsom stödskog, och om lotternas antal vid hvarje

ägostyckning antages till tre, däraf två komme att tilldelas inägor,

skulle i medeltal 68 hektar eller närmare en fjärdedel af hemmanets

afrösningsjord enligt förslaget följa inägorna.

Det synes dock ej behöfligt, åtminstone vidkommande hemman

med stor areal afrösningsjord, att en så väsentlig del däraf med nödvändighet

skall betraktas såsom stödskog. Då hemmanen, såväl i de

norrländska länen som i Kopparbergs län, ofta hafva sin i regeln vidsträckta

skogsmark förlagd uti så kallad hemskog och utskog, af hvilka

den senare ej sällan utgör mer än hälften af ett hemmans afrösningsjord.

medgifves tämligen allmänt, att ett dylikt hemman skulle kunna

försälja utskogen och mer än hälften af hemskogen och ändå hafva

skogsmark kvar, lämnande skogsförnödenlieter ej allenast till nödigt

husbehof utan äfven med sparsamhet och god skötsel till afsalu. Med

stöd af denna uppfattning kan antagas, att en femtedel af ett hemmans

afrösningsjord vore tillräcklig såsom stödskog.

För att åstadkomma jämförelse emellan ett förslag i sådan riktning

och kommitténs förslag har landtmäteristyrelsen utarbetat eu

tabell, som i underdånighet bifogas. (Tab. III.)

Denna tabell utvisar, att skogsanslaget, om det bestämdes till eu

femtedel af hemmanets afrösningsjord, blefve väsentligt större än enligt

kommitténs förslag, hvilket såsom landtmäteristyrelsen ofvan antydt.

skulle hafva till följd, att vid ägostyckning endast två lotter i allmänhet

skulle uppkomma. Under antagande däremot att lottantalet fortfarande

såsom hittills blefve ungefär tre, skulle skogsanslag af eu femtedel

af hemmanets afrösningsjord blifva större än enligt kommitténs

förslag i Jämtlands och Västerbottens län, men något mindre i de

öfriga länen. Tabellens siffror innebära äfven, att vid ägostyckning

enligt kommitténs förslag å sådana hemman, hvilkas skattetal ej öfverstiger

Vid å V12 mantal och vid hvilkas styckning det vore nödigt utlägga

inägojorden i tre eller flere lotter, all eller största delen af hemmanets

afrösningsjord måste tilldelas inrösningsjorden såsom liusbehofsslcog.

Följden häraf blefve naturligen den, att sågverksbolagen ej hade

någon anleduing att föranstalta om styckning af sådana hemman.

Då numera jorddelningen i norra Sverige så fortgått, att där

torde finnas flere hemman eller hemmansdelar med mindre än med

större mantal än nyss nämnts, synes kommitténs förslag föga ägnadt

att befordra vare sig det mål, som hufvudsakligen med förslaget afsetts,

nämligen inägojordens återförvärfvande från bolagen genom ägostyck

-

177

ning, eller den ekonomiska utvecklingen i allmänhet uti ifrågavarande

landsdelar.

Landtmäteristyrelsen anser på grund af det anförda, att om skogsanslaget

till inägorna bestämmes till en femtedel af hemmanets afrösningsjord

efter uppskattningsinnehåll räknadt enligt förut befintliga

eller vid själfva ägostyckningen upprättade landtmäterihandlingar, detsamma

ej allenast kommer i en riktig proportion till hela hemmanets

tillgång på afrösningsjord utan äfven i afseende å storleken blifver i

allmänhet tillräckligt och mera lämpligt än efter kommitténs förslag.

Styrelsen tillåter sig att erinra, hurusom inom kommittén föga

enighet kunnat åstadkommas beträffande skogsanslagets storlek, då två

af reservanterna anse det af kommittén föreslagna anslag för högt, två

andra reservanter hålla före att skogsanslag bör tilldelas inägolott antingen

med full äganderätt eller blott under nyttjanderätt, en reservant

anser lämpligast, att skogsanslaget följer inägolott endast med servitutsrätt

för all framtid till bränsle och husbehofsvirke, samt en reservant

slutligen finner kommitténs förslag till fastställande af arealen å husbehofsskogsmarken

icke lämpligt och de af kommittén föreslagna arealer

för höga.

För hemman med jämförelsevis mindre tillgång på afrösningsjord

torde anslaget böra bestämmas något högre, exempelvis till Va, och

för hemman med ringa skogstillgång torde särskilda föreskrifter ej

tarfvas, då deras styckning för skogsbruksändamål sällan torde förekomma

och förhållandena vid styckning af småhemman i hvarje fall

lära nöjaktigt kunna ordnas med tillämpning af för styckning af större

hemman gifna regler.

Vidkomma,nde storleken af skogsanslaget för hvarje inägolott är

gifvet, att detsamma måste minskas efter som antalet af inägolotterna

ökas, men detta är en naturlig följd af hvad styrelsen förut anfört

därom, att hemmans inägor böra styckas i så många lotter, som med

ett förmånligt jordbruk är förenligt.

Till följd af att skogstilldelningen vid afvittringarna skett efter

mantal har i folkmedvetandet uppkommit den uppfattning, att arealen

å skogsmarken till ett hemman skall stå i visst förhållande till inägornas

storlek, och det torde af allmogen ej ifrågasättas, att skogsanslaget

skall vara lika stort till små inägor som till stora, på sätt

kommittén föreslagit.

I afseende på fördelningen af skogsanslaget emellan inägolotterna

anser landtmäteristyrelsen därför, att i lagen bör stadgas, att stödskogen

i allmänhet skall fördelas i ungefärligt förhållande till inrösningsj ordens

23

178

uppskattade storlek, men att undantag härifrån må göras beträffande

dels lotter till tomter för egna hem, industriell anläggning eller annat

dylikt ändamål, hvilka antingen icke skola erhålla något skogsanslag

alls eller ock bekomma något mindre sådant, allt efter som vid förrättningen

pröfvas lämpligast, dels ock ängs- eller odlingslägenheter,

hvilka i afseende å läge eller beskaffenhet anses vara af mindre värde

och hvilka därför böra läggas till den ägolott, inom hvars gränser de

vid styckningen falla, och således icke erhålla något skogsanslag.

Beträffande skogsanslag åt ägolotter, som uppkomma vid sådan

ägostyckning, som åsyftas i 3 § af gällande ägostyckningslag, håller

landtmäteristyrelsen före, att någon afsevärd olägenhet ej skulle blifva

följden, om det medgåfves delägarne att, där de därom vore ense,

själfva bestämma, huru stödskogsanslaget skulle emellan lotterna fördelas.

För att förebygga att trävarubolag skulle kunna genom ägostyckning

å hemmansdel, som utbrutits vid förut verkställd ägostyckning,

söka åtkomma större delen af den skogsmark, som vid den äldre ägostyckningen

tilldelats inägolott såsom stödskog, torde böra stadgas, att

sådan stödskog skall vid senare ägostyckning i sin helhet betraktas

såsom stödskog.

4 §•

Då enligt kommitténs förslag jordägares rätt att efter godtfinnande

stycka sina ägor blifver i väsentlig grad inskränkt samt ägostyckningar

i de norrländska länen därför komme att till sin natur närma sig

hemmansklyfningar, torde det blifva nödigt att vissa föreskrifter i fråga

om skiftesläggningen varda i lagen meddelade.

I detta afseende synes det styrelsen böra stadgas, att gränserna

för särskilda inägolotters stödskog skola så bestämmas, att stödskogsområdet

så vidt möjligt kommer att innehålla blandning af hemmanets

bättre och sämre skogsmark, nödigt bete och husbehofsskog äfvensom

den för odling tjänliga mark, som kan med hemmanslotten lämpligen

förenas, oberoende af om sådan odlingsmark vid förut verkställd delning

upptagits såsom inrösningsjord eller afrösningsjord.

Om dylika bestämmelser varda i lagen meddelade, synas såväl

föreskriften i förslagets 4 § som dess särskilda stadganden angående

servitutsförpliktelser, som skola läggas å vid ägostyckning uppkommande

skogslotter, blifva öfverflödiga.

179

3, 5 och 6 §;

I dessa paragrafer meddelas bestämmelser angående bildandet i

vissa fall af servitut för rätt till bete eller skogsfång samt sättet för

sådana servituts aflösning.

Häremot anser sig landtmäteristyrelsen böra göra följande erinringar.

Den allmänna meningen i riket har under senare tider gått i

riktning mot upphäfvande af skogsservitut och ingalunda mot tillskapandet

af nya sådana.

Samma tendens har gjort sig gällande hos befolkningen i Norrland

och Dalarne, där vid laga skiften en mängd lägenhetsägare med servitutsrätt

till mulbete och skogsfång med ägare till de servitutsbelastade

hemmanen, bolag såväl som bönder, öfverenskommit om utbyte af

dylika servitutsrättigheter mot skogsmark med full äganderätt, och detta

oaktadt omfånget af skogsmarken oftast tilltagits jämförelsevis ringa.

Föreskrifterna såväl i 3 § om bestämmande af servitut för rätt

till skogsfång samt tiden för upphörande af dylik servitutsrätt som i

6 § rörande betesservituts aflösning genom särskild landtmäteriförrättning

äro så vidlyftiga och komma uppenbarligen vid deras tillämpning att

föranleda så stora kostnader, att lagens användning därigenom varder

afsevärdt förhindrad.

Stadgandena, att aftal om upphörande af rätt till skogsfång före

den bestämda tiden skall vara utan verkan och aftal, hvarigenom fastställd

rätt till bete upphäfves, ej må med laga verkan ingås, förrän

50 år förflutit, efter det ägostyckningen ägt rum och fastigheterna erhållit

olika ägare, innebära allt för stort ingrepp i medborgares frihet

att ingå aftal och synas dessutom opraktiska. Detsamma torde kunna

sägas om bestämmelsen i 6 § angående betesservituts värdering till

tjugu gånger det belopp, hvartill det efter 50 år kan uppskattas.

Med det afsevärda anslag af stödskog, kommittén föreslagit, och

i synnerhet om stödskogsområde utlägges på sätt landtmäteristyrelsen

ofvan antydt, blifver gifvetvis behofvet af de af kommittén tilltänkta

servitut betydligt mindre än förut, så att det endast i högst få fall

skulle kunna anses verkligen föreligga. Då i dylika undantagsfall den

i 10 § af gällande ägostyckningslag medgifna rätt att lägga besvär

eller last till förmån för viss hemmanslott å annan torde kunna komma

till användning, anser landtmäteristyrelsen obehöflig!, att uti ifrågavarande

lagstiftning införes rätt till bildande af servitut.

180

7 §•

Äfven föreskriften att inägojorden, husbehofsskogen ocli odlingsmarken

böra läggas i ett sammanhang synes öfverflödig, då i 8 § af

gällande ägostyckningslag stadgas, att skiftena skola göras reguljära

samt både sakägare och landtmätare i allmänhet söka, när så ske kan,

tilldela hvarje ägolott endast ett skifte eller så få skiften som möjligt.

Rörande skiftesantalet anser landtmäteristyrelsen, att bestämmelserna

i gällande skiftesförfattningar om utläggandet af så få skiften

som möjligt hufvudsakligen torde hafva förestafvats af hänsyn till inrösningsjordens

bruk och att med hänsyn särskildt till skogsbrukets

nutida utveckling utläggandet af ett eller annat skogsskifte mer än

förr varit vanligt ej bör förhindras, där det pröfvas lämpligt.

Styrelsen har därför intet vidare att erinra mot kommitténs förslag

härom, än att någon begränsning rörande skiftesantalet dock synes

böra göras. Rätt till utläggande af större antal skiften vid ägostyckning

än vid hemmansklyfning i Norrland anser styrelsen ej behöfvas.

8 §•

Mot stadgandet, att landtmätaren vid ägostyckning skall biträdas

af gode män, har landtmäteristyrelsen intet att erinra. Dock synes

styrelsen ej behöflig!, att genom sådant biträde betydligt fördyra ägostyckning,

som erfordras uteslutande för bildande af egna hem, industriell

anläggning eller annat dylikt ändamål, där ej särskilda omständigheter

påkalla gode mäns närvaro. .

Förslaget, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande må förordna

lämplig person att i afseende å förrättningen bevaka talan till betryggande

af lagens rätta tillämpning, kan landtmäteristyrelsen ej finna

af behofvet påkalladt. Det egentliga motivet till detta förslag angifver

kommittén (sid. 121) sålunda:

»En följd af det ökade beaktande, som vid ägostyckning måste

ägnas åt det allmännas intresse, blir tydligen, att man måste sörja för

att detta intresse i högre grad än nu i allmänhet äger rum, representeras

vid förrättningen. Då ett sågverksbolag, som vill verkställa ägostyckning,

i allmänhet är berättigad! att få till förrättningen förordnad

den landtmätare, som af bolaget föreslås, samt dylikt förordnande i

regel innebär en ekonomisk fördel för landtmätaren, är det knappast

lämpligt att låta landtmätaren vara den ende, som i första hand har

181

att gent emot bolaget bevaka det lagens, säkerligen för bolaget ofta

ganska besvärande fordringar varda behörigen iakttagna.»

Något fall, då landtmätare till trävarubolags fördel olagligen

utfört förrättning, torde icke allvarligen hafva påståtts än mindre visats,

och om någon gång antydan därom framkommit vare sig från bondeeller

bolagshåll, har sådant säkerligen berott mera på inbillning än på

verkliga fakta.

Väl har kommittén ej uttalat något klander emot landtmätarne

i denna riktning, utan motiverar det ifrågasatta ombudets tillsättande

såsom ett välbehöfligt stöd för landtmätarne i deras osäkra ställning.

I själfva verket innebär dock förslaget i denna del ett oförtjänt misstroende

emot både landtmätar- och domarkåren.

För öfrigt synes kommittén hafva förbisett, att landtmätaren ej

står ensam i första hand såsom väktare af lagens fordringar i socialt

hänseende, då han enligt kommitténs eget förslag skall biträdas af

gode män.

Den befogenhet, som skulle tillkomma af kommittén föreslaget

allmänt ombud vid förrättningen, skulle enligt kommitténs motiv (sid.

135) bestå uti »att vid förrättningen och i den mån förordnandet därtill

gifver rättighet, hos ägodelningsrätt eller högre instans, yrka, att den

ifrågasatta ägostyckningen såsom icke öfverensstämmande med lagens

af allmänt intresse uppställda grundsatser icke måtte få äga rum».

Kommittén liar ej uppgifvit, hvem den tänkt sig såsom lämpligtill

allmänt ombud, men en reservant föreslår (sid. 407) jägmästare,

kronofogde och länsman samt kommunalnämndens och kommunalstämmans

ordförande. Samma reservant synes (sid. 406) hafva hyst farhågor,

att allmänt ombuds närvaro vid ägostyckningar i många fall skulle

föröka förrättningskostnaderna, då ombudets ersättning ej komme att

af allmänna medel ersättas. Denna farhåga, som landtmäteristyrelsen

till fullo delar, torde hafva föranledt reservantens förslag, att såsom

allmänna ombud kunde fungera vissa personer med tjänstebefattning

eller förtroendeuppdrag i orten, hvilka antagligen förmodats komma

att utan ersättning föra det allmännas talan vid ägostyckning. Att

förslagsställaren själf ej väntat sig stor effektivitet af detta förslagsynes

framgå af hans yttrande i sammanhang därmed (sid. 406): »Blotta

tillvaron af en sådan rätt skulle nog hafva sin betydelse för författningens

rätta tillämpning.»

Då det emellertid ej kan förutsättas, att nämnda personer skola

besitta vare sig förmåga att formellt eller tekniskt bedöma förrättningarna

eller intresse att utan ersättning för egna kostnader ägna

182

uppmärksamhet åt ägostyckningar i orten, måste betydelsen af dylika

ombuds närvaro i de flesta fall varda illusorisk.

Hittills har kontroll öfver att ägostyckning blifvit lagligt verkställd

utöfvats endast af ägodelningsrättens ordförande vid ägostycknings

fastställande. Enligt landtmäteristyrelsens mening lärer väl endast

i undantagsfall förrättningar, som pröfvats vara lagliga och därför

fastställts, befunnits stridande mot den sociala andemeningen i den lag,

enligt hvilken de blifvit utförda, och gode männens obligatoriska närvaro

synes styrelsen innebära ett ytterligare steg i syfte att tillse, det

lagens af allmänt intresse uppställda grundsatser ej varda under förrättningen

tillbakasätta. Yarder dessutom stadgadt, att fastställelse af

ägo styckningar uti ifrågavarande landsdelar skall meddelas af ägodelningsrätt,

torde därmed blifva tillräckligen sörjdt för att lagen icke

varder tillämpad i strid mot dess sociala andemening.