SOU 1907:1

BETÄNKANDE

AF

DE FÖR AFGIFVANDE AF YTTRANDE OCH FÖRSLAG I FRÅGA OM

FÖRÄNDRAD ORGANISATION

TELEGRAFSTYRELSEN

M. M.

ENLIGT NÅDIGT BEMYNDIGANDE DEN 22 JUNI 1906

TILLKALLADE KOMMITTERADE

I.

STOCKHOLM

K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI

1907.

INNEHÅLL.

Sid.

Skrifvelse till herr statsrådet och chefen för kungl. civildepartementet I

Omfattningen af kommitterades uppdrag .......................... ................................... 1

Telegrafstyrelsen .......................................*............................................................. ^

Linjeunderbefäl och reparatörer.................................................................................

Distrikts- och lokalförvaltningarna..............................................................................

Betänkande och förslag:

I. Telegrafstyrelsen

Historik.

...................

Kommitterades förslag

II. Linjedistrikten.

Historik....................

Kommitterades förslag

III.

IV.

V.

VI.

Trafikdistrikten och stationerna.

Nuvarande indelning.......................................................................................

Kommitterades förslag...................................................................................

Verkstaden......................................................................................................

Aflöningarna..................................................................................................

Telegrafstyrelsen............................................................................................

Linjedistrikten................................................................................................

Trafikdistrikten och stationerna......................................................................

Verkstaden ...................................................................................................

Aflöningsskalorna .........................................................................................

Pensioneringen ...........................................................................................

Förslag till aflöningsreglemente för tjänstemän vid telegrafverket, med motiv

76

77

88

92

93

110

118

142

145

149

157

VII.

Förslag till utgiftsstater för telegrafverket att tillämpas under år 1908, med

förklaringar .................................................................................................

Tabell öfver stationsföreståndarnas begynnelse- och slutaflöning, beräknad efter 1905

års uppbörd........................................................................................................

241

Till herr statsrådet och chefen för kung!, civildepartementet, I

I enlighet med nådigt bemyndigande den 22 juni 1906 att såsom

sakkunnige tillkalla tre personer att jämte t. f. generaldirektören för

kungl. telegrafstyrelsen, i egenskap af ordförande, afgifva yttrande och

förslag i fråga om förändrad organisation af telegrafstyrelsen in. m.,

har herr statsrådet behagat genom skrifvelse den 26 i samma månad

anmoda undertecknade Lagercrantz, Axel RycRn och Starbäck att jämte

undertecknad Herman Rydin såsom ordförande afgifva omförmälda yttrande

och förslag.

Omfattningen af det åt kommitterade gifna uppdrag äfvensom

hufvudsynpunkterna för dess utförande angifvas i statsrådsprotokollet

II

för den 22 juni 1906, till hvilket herr statsrådet i sådant afseende yttrade

följande:

»Den första nådiga instruktionen för telegrafstyrelsen utfärdades

den 1 november 1878. Den organisation, styrelsen härigenom erhöll,

var inrättad väsentligen efter mönstret af öfriga förvaltande ämbetsverk

och har alltjämt förblifvit i stort sedt oförändrad. Telegrafverket har

emellertid sedan dess, i all synnerhet genom telefonväsendets tillkomst,

vunnit en storartad omfattning, och särskildt under det senaste årtiondet

har utvecklingen gått framåt i utomordentlig grad. Under det sålunda

telegrafinkomsterna år 1895 uppgingo till 1,405,469 kronor och telefoninkomsterna

samma år stego till 1,936,151 kronor, belöpte sig dessa

inkomster år 1904 till respektive 1,872,425 kronor och 6,124,144 kronor.

Värdet af telegrafverkets egendom, som år 1895 upptogs till 13,409,324

kronor, bokfördes 1904 till 38,179,998 kronor, och värdet af hvad som

vid dess verkstad årligen tillverkades år 1895, uppgående till 239,064

kronor, steg 1904 till 870,776 kronor. Såsom Eders Kungl. Maj:t behagade

finna af dessa siffror, är telegrafverket i denna stund en vidtomfattande

affär, som med sig förenar en betydande industriell rörelse,

och det torde därför vara af högsta vikt, att denna affär och dess utvecklingsmöjligheter

tillgodoses på det för staten och den trafikerande

allmänheten fördelaktigaste sätt. Det synes mig emellertid kunna med

skäl ifrågasättas, huruvida de former, enligt hvilka telegrafstyrelsen på

grund af 1878 års instruktion förvaltas, numera kunna anses ändamålsenligt

motsvara telegrafverkets uppgift, och om icke telegrafstyrelsen

hör gifvas en annan organisation, som mera är afpassad efter telegrafverkets

hufvudsakligen industriellt-ekonomiska verksamhet och underlättar

en affärsmässig förvaltning däraf.

I detta sammanhang tillåter jag mig fästa Eders Kungl. Maj:ts

uppmärksamhet på ytterligare ett par frågor rörande telegrafverket.

Redan inom den kommitté, som den 31 oktober 1901 afgaf förslag

till nya stater för post- och telegrafverken, väcktes fråga, om icke en

del vid linjearbetena anställda arbetsledare och linjeförmän samt reparatörer

borde uppföras på ordinarie stat, men ansåg sig kommittén af

vissa skäl då ej böra framkomma med något förslag i sådant hänseende.

in

I sitt öfver kommittébetänkandet afgifna utlåtande anförde telegrafstyrelsen,

att styrelsen hyste den uppfattning, att såväl arbetsledare och

linjeförmän som ock i synnerhet de med det ordinarie underhållet uteslutande

sysselsatta reparatörerna bort uppföras å ordinarie stat, men

att styrelsen icke vore beredd att, utan föregående noggrann utredning

jämväl i fråga om pensioneringen, framställa ett definitivt förslag.

Dåvarande departementschefen förklarade sig vara enig med telegrafstyrelsen

i denna organisationsfråga, som enligt departementschefens

åsikt snart måste vinna sin lösning.

Denna fråga ligger emellertid fortfarande olöst. Med den utveckling

särskild! telefonväsendet tagit — telegraf- och telefonledningarnas

längd, som 1895 utgjorde 80,059 kilometer, uppgick 1904 till 182,207

kilometer — torde det numera kunna såsom visst antagas, att behofvet

af ungefär det antal underbefäl och reparatörer, som för närvarande

finnes anställdt vid linjearbetena, skall komma att blifva konstant. Det

synes mig därför vara angeläget, att frågan om åtminstone en större

del af dessa statstjänares uppförande på ordinarie stat omedelbart göres

till föremål för utredning.

Slutligen har jag ansett lämpligt, att, sedan de vid 1902 års riksdag

fastställda nya stater för telegrafverkets distrikts- och lokalförvaltningar

nu under några år varit i tillämpning, det bör med ledning af

den erfarenhet, som vunnits under verkets alltjämt fortgående utveckling,

undersökas, huruvida dessa stater må vara lämpade efter förhanden

varande förhållanden.»

För fullgörande af sitt sålunda bestämda uppdrag sammanträdde

kommitterade den 2 juli 1906 och fortgick arbetet till och med den 13

i samma månad, därvid berörda fråga angående uppförande å ordinarie

stat af underbefäl och reparatörer var föremål för behandling. Sedermera

sammanträdde kommitterade å nyo den 10 följande september,

hvarefter arbetet oafbrutet fortgått.

I enlighet med det kommitterade gifna bemyndigande att för fullgörande

af särskilda delar af sitt uppdrag till öfverläggning eller för

upplysningars erhållande inkalla tjänstemän och betjänte vid telegrafverket,

hafva vid behandling af frågan om aflöningarna för linjeunder

-

IY

befäl och reparatörer närvarit ar betsledaren af 2:a löneklassen i I linjedistriktet

0. Thomsson, linjeförmannen af 2:a löneklassen i VI distriktet

J. Kristoffersson och reparatören i IV linjedistriktet H. Lundin

samt vid behandling af frågan om staterna för trafikdistrikten och

stationerna telegrafdirektören i Sundsvall S. A. Vedholm, numera telegrafinspektören

i västra distriktet, kommissarien i Karlstad C. G. Bertholff,

kommissarien i Nyköping G. H. Högstedt, assistenten A. W.

Persson, föreståndaren för telegrafstationen i Nora, telegrafisten A. C.

Cnattingius, biträdande telegrafisten E. M. H. Tullberg samt vaktföreståndarinnan

H. J. Sandsten.

Kommitterade hafva nu uppgjort förslag till omreglering af telegrafstyrelsen

och lokalförvaltningarna. Då emellertid de hufvudsakliga

förändringar, som kommitterade beträffande telegrafstyrelsen förordat,

äro beroende af närmare meddelade bestämmelser för styrelsens verksamhet,

anse sig kommitterade icke kunna skilja sig från sitt uppdrag

utan att dessförinnan hafva uppgjort jämväl förslag till instruktion för

telegrafstyrelsen.

För att emellertid den föreslagna organisationen må kunna, därest

Kungl. Maj:t finner sådant lämpligt, framläggas till pröfning vid innevarande

års riksdag, få kommitterade härmed vördsamt öfverlämna sitt

i öfrigt fullt afslutade betänkande och förslag.

Stockholm den 14 januari 1907.

HERMAN RYDIN.

H. L. F. Lagercrantz. Axel Rydin. Karl Starbåck.

Anders Hemming.

1

Det uppdrag, som kommitterade erhållit, afser,

dels frågan, huruvida de former, enligt hvilka telegrafstyrelsen på

grund af 1878 års instruktion förvaltas, numera kunna anses ändamålsenligt

motsvara telegrafverkets uppgift och om icke telegrafstyrelsen

bör gifvas en annan organisation, som mera är afpassad efter telegrafverkets

hufvudsakligen industriellt-ekonomiska verksamhet och underlättar

en affärsmässig förvaltning däraf,

dels utredning af frågan om uppförande å ordinarie stat af åtminstone

en större del af det antal underbefäl och reparatörer, som för

närvarande finnes anställdt vid telegrafverkets linjearbeten,

dels ock en med ledning af den erfarenhet, som vunnits under

verkets alltjämt fortgående utveckling, gjord undersökning, huruvida de

vid 1902 års riksdag fastställda nya stater för telegrafverkets distriktsoch

lokalförvaltningar äro lämpade efter för handen varande förhållanden.

Uppdraget omfattar således hela telegrafverkets omordnande efter

numera rådande förhållanden, och herr statsrådet och chefen för civildepartementet

har till protokollet öfver civilärenden den 22 juni

1906 angifvit den hufvudsynpunkt, som ledt tanken på behofvet af en

telegrafverkets omreglering, nämligen att telegrafverket i denna stund

är en vidtomfattande affär, som med sig förenar en betydande industriell

rörelse och att det därför torde vara af högsta vikt, att denna

affär och dess utvecklingsmöjligheter tillgodoses på det för staten och

den trafikerande allmänheten fördelaktigaste sätt.

Vid fullgörande af sitt uppdrag, som sålunda uttryckligen knutits

till telegrafverkets säregna förhållanden, hafva kommitterade endast

haft att uppgöra ett förslag till sådan organisation, hvarigenom telegrafverkets

speciella uppgift skulle kunna lösas på det för det allmänna

och verket själft fördelaktigaste sättet, och kommitterade hafva

för vinnande af detta mål ansett sig böra lämna å sido såväl, i den

mån sådant varit möjligt, hänsynen till verkets nuvarande organisation,

som ock hvarje tanke på, huruvida det förslag kommitterade haft att utarbeta

skulle utan vidare kunna i mer eller mindre mån inpassas i den

i

Omfattningen

af kommittera

des uppdrag.

2

allmänna ämbetsverksorganisationen. För kommitterade själfva bar äfven

uppgiften, så fattad, framstått såsom riktigast, emedan enligt deras

åsikt en väsentlig del af de missförhållanden, som onekligen förefinnas

inom ämbetsverken både i afseende på arbetsformerna och beträffande

löneförhållandena, beror därpå, att i enlighet med förut gällande uppfattning

en så vidt möjligt enhetlig organisation af alla statens ämbetsverk

eftersträfvats. Äfven telegrafstyrelsens första organisation öfverensstämde

på det hela taget så nära som möjligt med de öfriga ämbetsverkens,

och det låg ju med nyssnämnda uppfattning nära till hands,

då telegrafverkets utveckling under de första decennierna gick jämförelsevis

långsamt. Denna organisation har också sedermera i stort

sedt förblifvit oförändrad, ehuru, såsom civilministern i sitt nyss berörda

anförande också framhållit, telegrafverket i all synnerhet efter och

genom telefonväsendets tillkomst, vunnit en storartad omfattning.

Emellertid måste man vid ett fördomsfritt aktgifvande på nuvarande

förhållanden snart komma till insikt därom, att för vinnande af ett

godt resultat med ämbetsverkens arbete måste formen vara så noga

som möjligt afpassad efter hvarje ämbetsverks egen uppgift och egna

förhållanden och icke vara tagen efter en allmän schablon, som skall

passa för alla men därför i verkligheten icke passar för något. Denna

fordran blir desto oafvisligare, ju mera ämbetsverkets uppgift närmar

sig eller direkt berör det praktiska lifvet, och när ett ämbetsverk såsom

telegrafverket dessutom har till uppgift att drifva en industriell

rörelse, måste alltså dess förvaltning inrättas på ett praktiskt sätt utan

hänsyn till de former, som gifvits statens andra ämbetsverk. Lika

omöjligt som det vore att försöka förvalta en industriell anläggning

efter enahanda former som en bankinrättning, lika själffallet torde det få

anses vara, att telegrafverket icke kan eller bör skötas efter förvaltningsformer,

som lämpa sig för t. ex. poststyrelsen, kammarkollegium

eller medicinalstyrelsen. Ej ens ämbetsverk, som kunna synas vara

hvarandra närbesläktade, vore betjänta med samma eller liknande organisation.

Sålunda skulle det vara i hög grad olämpligt, om telegrafverket

organiserades med hänsyn till hvad som äfven skulle kunna

passa för järnvägsstyrelsen eller Trollhätte kanal- och vattenverk, de

enda ämbetsverk, som genom sin tekniskt-industriella verksamhet kunna

tänkas erbjuda någon jämförelse med telegrafverket. Hos dessa tre

förefinnas ju helt olika uppgifter, som kräfva tjänstemän med särskilda

kvalifikationer och anspråk, och det vore därför lönlös möda att försöka

pressa enahanda former på dylika verks i grund och botten så olika

verksamhet.

3

I enlighet med herr statsrådet och chefens för civildepartementet

under hand uttryckta önskan har under kommitterades arbete öfverläggning

rörande vissa lönebelopp ägt rum mellan chefen för generalpoststyrelsen,

ordföranden i statsjärnvägarnas löne- och organisationskommittéer

samt kommitterades ordförande. Däraf har, enligt den sistnämndes

åsikt, framgått att, om också i några allmänna delar en likartad

uppfattning kunnat göra sig gällande, olikheterna de tre kommunikationsverken

emellan i det hela äro så stora, att verkens välförstådda

intressen kräfva hvart och ett sina egna verksamhetsformer.

Den föråldrade principen om alla ämbetsverks enhetliga organisation

har också nu börjat förlora fotfäste i den allmänna meningen, och

statsmakterna hafva vid organiseringen af det yngsta ämbetsverket,

Trollhätte kanal- och vattenverk, helt och hållet lämnat densamma å

sido. Kommitterade hafva ock därför med så mycket större tillförsikt

kunnat för uppnåendet af det dem föresätta målet inslå på samma väg.

Likasom kommitterade således med full afsikt ansett sig böra

undvika att låta sitt omdöme om telegrafverkets ändamålsenliga förvaltning

ens till någon del blifva beroende af hänsyn till andra ämbetsverk,

utan att därmed hafva förnekat möjligheten att de synpunkter, som

under arbetet framkommit, kunna vara af betydelse äfven utom telegrafverket,

hafva kommitterade ej heller under förslagets uppgörande

låtit påverka sig af den för ett homogent resultat så ofta störande

tanken på, huruvida det förslag, som efter objektiv pröfning framkommit,

kunde, i alla eller vissa dess delar, beräknas innebära äfven

sannolikhet för att slutligen vinna önskvärd framgång.

Kommitterade kunna icke heller underlåta att särskildt omnämna,

att då, såsom synes, detta betänkande, livilket nu efter ett sålunda

bedrifvet arbete föreligger, icke är behäftadt med några reservationer,

detsamma också verkligen är ett uttryck för samtliga kommitterades

bestämda åsikter, och icke en produkt, som endast med nödtvungen

tillhjälp af kompromissbyte mellan skilda uppfattningar kunnat erhålla

sin slutliga konstruktion. Denna reella och därför så mycket mera

tillfredsställande öfverensstämmelse mellan från olika verksamhetsområden

med deras skilda åskådningssätt samlade kommitterade har här

omnämnts endast därför, att kommitterade våga hysa den föreställningen,

att själfva förslaget därigenom betydligt vunnit i styrka.

Likaledes tillåta sig kommitterade betona, att, enligt deras uppfattning,

förslaget skulle förlora denna sin styrka, om detsamma skulle i någon

af dess grundläggande delar styckas eller jämkas.

4

Med angifvande af sin principiella ståndpunkt i dessa afseenden,

hafva kommitterade, för ett rätt bedömande af förslaget, redan från

början velat framhålla, att det förslag kommitterade framlägga uppgjorts

uteslutande med hänsyn till hvad de efter noggrann pröfning funnit

vara den förvaltningsordning, som bör normera telegrafverkets verksamhet

på det för det allmänna och för verket själft mest praktiska och

ekonomiskt fördelaktiga sätt.

Telegraf st gr elsen.

Den första delen af kommitterades uppdrag angifves afse själfva

telegrafstyrelsens omorganisation, och kommitterade öfvergå därför till

angifvande af de allmänna synpunkter, som framställt sig vid en

ingående granskning af telegrafstyrelsens hittills gällande organisation

i förhållande till verkets nuvarande verksamhet. Kommitterade kunna

därvid såsom sin mening genast uttala, att då telegrafverket i själfva

verket numera måste betraktas såsom en stor industriell inrättning, den

nuvarande organisationen icke kunnat i längden motsvara de på verket

ställda fordringarna. De allmänna förvaltningsformer, som pålagts äfven

telegrafstyrelsen, böra med det snaraste utbytas mot nya, som äro för

de nuvarande förhållandena mera ändamålsenliga. De tunga formerna

för ämbetsärendenas behandling hafva nämligen visat sig. olämpliga för

telegrafverket, som icke blott är ett modernt kommunikationsverk, utan

äfven, i likhet med statens järnvägar, är ett tekniskt verk, samt hafva

ofta försvårat arbetet och medfört onödiga kostnader. Så länge telegrafstyrelsen

endast hade telegrafväsendet om hand, voro dessa olägenheter

af mindre betydelse, men genom rikstelefonväsendets tillkomst och hastiga

utveckling har den rent affärsmässiga förbindelsen med allmänheten

blifvit allt mera omfattande. Därför ställas äfven af allmänheten år för

år allt större kraf på telegrafstyrelsen såväl i tekniskt som i administrativt

afseende. Behofvet af administrationens ordnande efter mera moderna

principer har således verkligen blifvit allt mer och mer kännbart.

Därvid erbjuder sig helt naturligt jämförelsen med den privata

affärsverksamheten, hvarpå äfven civilministerns förut anförda yttrande

hänvisar. Den enskilda företagsamheten söker sig nämligen, obunden

af andra hänsyn, den form för sin verksamhet, som i stort sedt mot

den minsta ekonomiska uppoffring lämnar det bästa och mesta arbetet

i utbyte. Enligt kommitterades mening skulle det ej heller möta några

svårigheter för staten att för sin industriella verksamhet träffa en motsvarande,

för hvarje särskild gren lämplig praktisk anordning, om blott

5

vederbörande ämbetsverk frigjorde sig från en nedärfd s.. k. ämbetsmannamässig

uppfattning af ärendenas behandling och därjämte sattes

i tillfälle att för sitt arbete förvärfva endast intresserade och dugliga

arbetskrafter. , „ A , c

För ett mera praktiskt och ändamålsenligt. ordnande åt telegrat

styrelsens

verksamhet framställer sig därför af sig själf önskvärdheten

af en ändring i afseende å förenkling af arbetet inom styrelsen, ett

bättre tillgodogörande af den hos styrelsen anställda personalens arbetskrafter

samt eiTbetydlig utsträckning af telegrafstyrelsens handlingsfrihet.

Vid ett närmare ingående härpå hafva för kommitterade särskilt

framställt sig följande synpunkter.

Telegrafstyrelsen, såsom handhafvande en teknisktindustriell

affär, bör icke jämföras med andra ämbetsverk

utan organiseras endast med hänsyn till det för det

allmänna och telegrafverket mest praktiska och ekonomiskt

fördelaktiga.

En mera tidsbesparande behandling af ärendena

bör införas.

Endast en klass byråtjänstemän bör finnas. .

Det olika arbetet bör ej utföras af högre kvalificerad

personal än arbetet kräfver.

Förenkling af det direkta arbetssättet bör genomföras

med afskaffande af allt onödigt arbete.

Arbetstiden å tjänsterummet bör utsträckas till 8

timmar.

Personalen kan till följd af dessa förändringar betydligt

minskas.

Personalen bör af staten erhålla full aflöning för

fullt arbete åt staten.

Innehafvandet af annan befattning eller enskildt uppdrag

jämte tjänsten förbjudes.

Möjlighet bör för styrelsen finnas att förflytta all

personal såväl inom centralförvaltningen som inom lokalförvaltningarna

äfvensom mellan förvaltningarna.

Konstitutorial utfärdas å alla tjänster.

Telegrafstyrelsens handlingsfrihet utsträckes.

Styrelsen förstärkes för vissa viktigare ärendemgenom

tillkallande af två utom telegrafverket utsedda jullmäktige.

6

Förenkling

af ärendenas

behandling

inom

styrelsen.

Kommitterade våga påstå, att inom ämbetsmannavärlden förekommer

ännu i en oroväckande grad benägenheten att utbreda arbetets omfattning,

ofta utan tanke på motsvarigheten af det därmed vunna resultatet.

Såsom det nu i allmänhet praktiseras, skola nämligen ärendena,

. äfven de oviktigaste, vandra genom flere eller färre händer, innan

de hinna den, som slutbehandlar dem och därför också, med rätt eller

orätt, blir betraktad såsom den ende ansvarige. Detta länder icke alltid

ärendets behandling till gagn, men ofta blir därigenom till allmänhetens

förfång . tiden för dess afgörande framskjuten. Så hafva äfven

kommitterade, i afseende på den inom telegrafstyrelsen förekommande

arbetsmetoden, redan i sättet för ärendenas behandling spårat en helt

säkert obehöflig tidspillan med däraf följande onödig förbrukning af

en ofta ganska dyrbar arbetskraft.

Arbetet är nämligen här så ordnadt, att den öfvervägande större

delen af inkomna ärenden skall föredragas inför styrelsen. Vissa ärenden

af rent löpande beskaffenhet kunna visserligen af byråchefen ensam

behandlas. . Sålunda äger byråchef att genom remiss eller särskild

skrifvelse infordra erforderliga förklaringar, upplysningar eller yttranden

samt befordra till granskning, anteckning eller förvaring inkommande

handlingar, som ej föranleda omedelbar åtgärd. Byråchef äger

vidare att meddela sådana detaljbestämmelser, som utgöra omedelbar

tillämpning af styrelsens beslut eller af gällande reglementen, instruktioner

pch taxor, äfvensom besluta i ärenden af beskaffenhet, att de icke

finnas i hvarje särskildt fall påkalla styrelsens pröfning. Hvilka ärenden

må anses såsom sådana, bestämmes af styrelsen, hvars beslut i

ämnet anmäles hos Kungl. Maj:t.

Såsom synes äro dessa ärenden, som undantagits från styrelsens

handläggning, af den enklaste beskaffenhet, och ändå skola dessa i alla

händelser blifva föremål för byråchefens behandling och afgörande.

I ett verk med den mängd likartade ärenden, som belastar telegrafstyrelsens

^ bord, torde detta tillvägagångssätt kunna utan tvekan betecknas

såsom onödigt kraft- och tidsödande. Visserligen heter det,

att fyra ögon se mera än två, och för de viktigare ärendena är en

gradvis skeende ompröfning också af betydelse. Men det gifves dock

inom detta såsom inom alla ämbetsverk en stor mängd ärenden, för

hvilkas samvetsgranna behandling icke bör behöfvas flere ögon än två,

isynnerhet om dessas skarpsynthet hålles vid makt genom känslan af

ansvar. Det enklaste och mest praktiska vore väl då, att med undantag

af alla viktigare ärenden, som till följd af sin beskaffenhet själf

-

7

fallet tillhöra generaldirektörens beslutanderätt och således böra föredragas

i styrelsen, de öfriga endast i tveksamma fall eller om generaldirektören

finner sådant af något annat skäl önskligt, återkomma inför

hans ögon. Likaså bör byråchefen i sin ordning kunna af de ärenden,

som sålunda icke behöfva afgöras af styrelsen, utgallra dem, om hvilka

någon tvekan icke kan råda, till slutlig behandling af vederbörande

byråtjänsteman, på hvilken i de flesta fall arbetet med själfva utredningen

redan nu hvilar. Såsom eu gifven sak skulle naturligtvis äfven

här gälla, att i tveksamma fall vederbörande öfverordnads åsikt eller

beslut inhämtas.

Genom en dylik anordning skulle vinnas å ena sidan, att hvarje

tjänstemans tid icke upptoges af andra ärenden än dem, som till följd

af sin beskaffenhet kräfde hans omsorg. Byråchefen skulle således ej

tagas i anspråk af löpande småärenden, som nu genom sin mängd draga

en icke oansenlig tid från ett ostördt bearbetande af de större uppgifter,

för hvilka byråchefens större insikter, mognare omdöme och

initiativlust äro afsedda. Å andra sidan skulle de biträdande tjänstemännen

genom sålunda pålagdt själfständigt ansvar, hvilket lämpligen

äfven borde gifvas ett uttryck därigenom, att de finge personligen underteckna

vederbörande expedition, besjälas af större intresse för sitt

arbete. Detta förfaringssätt stämmer äfven väl öfverens med den viktiga

principen, att hvarje arbete skall utföras af en tjänsteman, som ej

är mera kvalificerad än nödigt är. Kommitterade tveka ej heller att

utdraga konsekvenserna af ett i nu angifven riktning förenkladt behandlingssätt

därhän, att utredningen äfven af ett sådant mera omfatande

ärende, som det tillkommer generaldirektören att slutligen afgöra,

skulle kunna, där sådant i öfrigt kunde lämpligen gå för sig, så i hela

sin vidd anförtros åt en härför kvalificerad biträdande tjänsteman, att

denne äfven finge slutligen föredraga detsamma, då det förekomme till

behandling i styrelsen. Vederbörande byråchef, som naturligtvis vore

där närvarande, hade då ej behöft öda tid på att till föredragning inlära

hvad som redan funnes för ändamålet i första hand inlärdt, hvarförutom

de biträdande tjänstemännens samvetsgrannhet och omdömesförmåga

blefve i tid pröfvad och i de flesta fall sporrad. Genom en

sådan pröfning komme äfven de unga krafter, som visade sig värda att

tagas vara på, tidigare än nu oftast är fallet att användas för svårare

uppgifter och vinna förtjänt befordran.

Med denna tidsbesparande arbets fördelning sammanhänger äfven

en enligt kommitterades mening synnerligen viktig förenkling af teln

-

Endast en

klass byråtjänstemän.

8

grafstyrelsens organisation. Kommitterade hafva nämligen trott sig

kunna inom telegrafstyrelsen utjämna första och andra gradens tjänstemän

eller de två grader, som kommitterade härefter beteckna med den

gemensamma benämningen byråtjänstemännen, till en enda grad och

föreslå förty borttagandet af den enligt kommitterades mening obehöfliga

mellaninstans, som kallas andra gradens tjänstemän. Äfven inom

byråtjänstemännens krets är den nyss påpekade allmänna gradpasseringen

onödig och kan till och med vara skadlig. Det låter nämligen tänka sig,

att en hos eu mera underordnad tjänsteman framsprungen god idé under

sin gradpassering förlorar sin ursprungliga friskhet och således förfelar

sitt syftemål eller att den rent af under vägen förkväfves. Och

hvad som alldeles själfklart blir en följd af dessa omvägar är, att den

lägre tjänstemannen tappar den intressealstrande känslan af ansvar,

då han alltid måste lämna sitt arbete ifrån sig och lägga det i en

öfverordnads mer eller mindre godtyckliga händer. De för närvarande

klassificerade byråtjänstemännen torde sålunda i de flesta fall böra ordnas

jämsides sinsemellan för vinnande af ett snabbare arbete. De ärenden,

som komma under telegrafstyrelsens behandling, äro nämligen af den

beskaffenhet, att där de ej, såsom här förut föreslagits, kunna omedelbart

af en rutinerad byråtjänsteman ensam vinna erforderlig slutbehandling,

torde en af sådan tjänsteman gjord utredning med förslag till

beslut för byråchefen utgöra alldeles tillräckligt material för ärendets

bedömande, utan att däremellan en ytterligare bearbetning i form af

justering är af nöden. Man kan nämligen icke underlåta att finna det i

hög grad opraktiskt att, för att nämna exempel, en konkursbevakning, ofta

rörande kanske blott några kronor, hvilken i allmänhet är ett af de allra

enklaste ärendena, i första hand uppsättes af en amanuens och justeras

af ombudsmannen för att därefter vandra justeringsstigen vidare till

sekreteraren och slutligen till byråchefen, eller att ett linjebyråärende,

som af byråchefen lämnas till öfveringenjören, af denne öfverantvardas

till byråingenjören, som i sin tur lämnar det till en biträdande ingenjör,

hvarifrån det i samma tungrodda befordringsordning återvänder till

byråchefen.

Äfven från en annan synpunkt än det förelagda arbetets beskaffenhet

har det synts kommitterade riktigast att föreslå borttagandet af den

nu förefintliga uppdelningen af de biträdande tjänstemännen i två grader

med olika aflöningsförmåner. Kompetensfordringarna ställas i allmänhet

icke nämnvärdt lägre för första än för andra gradens tjänstemän,

och huruvida en tjänsteman kommer att innehafva en första eller en

9

andra gradens tjänst beror därför ganska ofta mera på befordringsturen

än på personliga kvalifikationer. Det föreligger därför intet skäl, hvarför

en tjänsteman, som på grund af förhållandena kanske tidigt nog

erhåller en af tjänsterna af andra graden, skall af staten ersättas

högre än en tjänsteman, hvilken erhållit och tillfredsställande skött

en af de tjänster, som tillhöra första graden, men på grund af omständigheter,

som äro af honom oberoende, icke kunnat komma

öfver denna grad. Dessutom medför den nuvarande anordningen, att

när en tjänst af högre grad blifver ledig, hänsynen till tjänståldern

samt den plikttrohet och duglighet en första gradens tjänsteman ådagalagt

föranleder att, om han besitter den nödiga kompetensen, han svårligen

kan förbigås vid befordran till andra graden, äfven om hans duglighet

och insikter mycket mindre komma till sin rätt å det nya arbetsområdet

än om han bibehölle sin förutvarande tjänst. Den utnämnande

myndigheten kommer därför i den ställningen att antingen till en

bättre aflönad och i grad högre tjänst behöfva kalla en person med väsentligt

mindre meriter eller ock att till tjänsten behöfva kalla den genom

sin hittillsvarande verksamhet mest meriterade med den dubbla risken,

att han å den nya befattningen icke skall kunna göra förvaltningen

samma gagn, som han gjorde å sin förra tjänst, och att hans efterträdare

på denna icke skall därstädes kunna förrätta ett lika godt

arbete som företrädaren.

Det synes därför kommitterade obestridligt, att tjänstemannens aflöning

icke bör inom denna rayon af telegrafstyrelsens arbete vara

fäst vid viss tjänstegrad, utan den bör bestämmas med hänsyn till

den duglighet han ådagalägger och det för styrelsen nyttiga arbete han

kan utföra och utfört på den plats, där hans krafter kunna för ändamålet

bäst tillgodogöras.

Någon svårighet att vid förefallande behof äga tillgång till vikarie

för byråchefen torde ej heller genom den nya anordningen med endast

en grad biträdande tjänstemän irppstå, då själfva de befattningar, hvilkas

innehafvare nu pläga erhålla ett dylikt uppdrag, skulle fortfarande bibehållas

inom den nya för alla gemensamma graden.

Däremot och om, såsom kommitterade tänkt sig, aflöningsskalan för

denna grad göres tillräckligt vid, försvinner den med det nuvarande

systemet förenade svårigheten att på två grader inpassa den mängd

tjänstemän med olika utbildning och olikartadt arbete, som erfordras

för skötseln af den delvis industriella rörelse telegrafverket bedrifver.

2

10

Personalens Vidare hafva kommitterade fäst sin uppmärksamhet vid en oegentafpassad^efter

låghet, som telegrafstyrelsen delar med de flesta andra ämbetsverk och

arietets be- som icke saknar eu ganska stor betydelse för produktiviteten af tjänsteskaffenhet.

männens arbete. Man har nämligen tydligen förbisett vikten af ett

konsekvent genomförande af den för all praktisk verksamhet grundläggande

principen, att allt arbete bör utföras af personal med efter

arbetet afpassad kompetens. Förbiseendet innebär icke bristande fordran

på kompetens utan, beträffande en del arbetskrafter, dess motsats.

Att för äfven de enklaste arbeten använda personer, som förskaffat

sig kvalifikationer för högre uppgifter och därför kunna med

skäl göra anspråk på en bättre ersättning för sitt arbete, kan naturligtvis

ej vara gagneligt vare sig för verket eller för dem själfva. Kommitterade

våga till och med påstå, att arbeten af berörda slag i allmänhet

blifva bättre utförda af mindre kvalificerade tjänstemän eller kvinnliga

biträden, som där eu sådan anordning införts visat sig däråt ägna

ett verkligt intresse, än af personer, hvilka man svårligen kan förebrå,

om de ej finna sig väl öfverens med uppgifter, hvilka ej motsvara

den tid och det arbete deras utbildning kräft.

För närvarande utgör antalet af styrelsens ordinarie byrå tjänstemän,

frånsedt verkstaden, tjugu. De hafva emellertid med nuvarande

arbetssätt ingalunda varit tillräckliga för utförande af det dem föreliggande

arbetet, utan ett mycket stort antal extraordinarie tjänstemän, med regelbunden

tjänstgöringsplikt, har äfven måst hos styrelsen anställas, och

det har icke kunnat undvikas, att i flere fall åt dylik tjänsteman anförtrotts

ett arbete med ungefär samma själfständigbet och under väsent,

ligen samma ansvar, som det åt de ordinarie tjänstemännen tilldelade.

Det i sådant afseende befintliga behofvet af arbetskrafter har hittills

vunnits på det sätt, att antalet extraordinarie tjänstemän, till hvilkas

aflönande ett förslagsanslag af statsmakterna anvisats, alltjämt ökats.

Denna personal har, enligt den för alla ämbetsverk lika metoden, till

mycket stor del rekryterats sålunda, att ett antal yngre personer, efter

förvärfvad kompetens till anställning i verket, därstädes inskrifvits och

efter längre eller kortare tids lönlöst arbete, mot en anspråkslös aflöning

ägnat en ringa del af sin tid och sitt arbete åt telegrafverket

men i öfrigt på andra områden sökt den fyllnad i arbete och aflöning,

hvar och en önskat och kunnat erhålla.

Det torde vara uppenbart, att en dylik anordning är i och för sig

lika olämplig som den är oförenlig med den organisation, som nu ifrågasättes.

Om redan tjänstemännen å ordinarie plats hafva att förrätta en

hel del arbeten, som utan betänkande kunna och således äfven böra

11

öfverlämnas till personer med ringare föregående utbildning och i följd

däraf mindre anspråk, blifver förhållandet i fråga om aspiranterna nästan

såsom regel sådant, att de, med i de flesta fall specialstudier bakom

sig, komma att handlägga ärenden, hvilka minst lika väl och, såsom nyss

framhållits, ofta bättre handläggas af män eller kvinnor utan föregående

specialutbildning. Förutom att aspiranternas intresse för dylikt arbete

icke kan blifva stort, äro för öfrigt deras tid och krafter för splittrade,

för att de skola kunna anses såsom ett tillfredsställande led i en god

organisation. _

Det är vidare uppenbart, att för framtiden en betydligt större

arbetsprodukt bör af byråtjänstemännen kunna förväntas. För detta

ändamål är det, som kommitterade föreslå, att tjänstgöringstiden skall

betydligt utsträckas, och som öfriga åtgärder till vinnande af ökad

arbetsintensitet måste vidtagas.

Bland dessa åtgärder är äfven den, att byråtjänstemännen befrias

från bestj^ret med det enklare arbetet. Detta skulle i stället öfverlämnas

till biträdande tjänstemän, för hvilket ändamål allt efter arbetets

beskaffenhet skulle inkallas stations- eller linjetjänstemän samt kvinnliga

biträden (kontorsskrifvare) anställas.

Härutinnan skulle kommitterade till och med vilja förorda en ganska

långt gående ändring i den riktning, att så mycket som möjligt af det

enklare arbetet utföres af hos verket anställda kvinnliga biträden, af

hvilka flere, som nu ej äga den fasta anställning, som ordinarie tjänst

innebär, därigenom kunde blifva berättigade därtill. Dessa arbeten af

enklare beskaffenhet kunna nämligen till eu ganska stor del öfverlämnas

åt kvinnor, och, där så ej lämpligen kan ske, skulle säkerligen i allmänhet

de bästa krafterna därför kunna hämtas bland telegrafverkets till telegraftjänst.

utbildade personal. Under alla förhållanden bör ätven denna del

af arbetsstyrkan helt ägna sig åt arbetet i telegrafverket, och en synnerligen

önskvärd växelverkan mellan verkets olika områden skulle

redan å detta stadium vinnas.

Genom en sådan afpassning af den i styrelsen använda personalen

efter arbetets beskaffenhet skulle den stora mängden för andra ändamål

kvalificerade aspiranter finna det förmånligare att agna sig åt en annan

deras utbildning mera motsvarande verksamhet. Endast ett fåtal extra

ordinarie tjänstemän med större teoretisk eller speciell fackutbildning

skulle behöfvas. _ .... ... ...

För fyllande af uppstående luckor å de ordinarie tjänster, till hvilka

högre teoretisk utbildning kräfves, skulle det dessutom helt säkert

vara lättare att vinna dugliga aspiranter, om inom extra ordinarie-graden

12

icke funnes större antal tjänstemän med dylik utbildning, än som låter förena

sig med någorlunda goda utsikter till befordran, och om dessa tjänsteman

tidigare bundes vid sin blifvande verksamhet medelst en stadigare

ställning och en bättre aflöning, än det nuvarande systemet medgifver

.... Kommitterade hafva vidare funnit, att själfva det direkta arbetsbetssätt.

^ ® styrelsen bör kunna betydligt förenklas. På samma gån0,

kommitterade villigt erkänna, att en del förenklingar under de senare

åren vidtagits, måste kommitterade dock betona, att dessa förenklingar

öra än ytterligare utsträckas, så att onödig omgång och »mångskrifveri»

i möjligaste män undvikes. Det långsamma och opraktiska skrifsystemet,

som etter mönstret af de äldre och till sin natur mera forman-ra

• äombetsverken infördes i telegrafstyrelsen och ännu af gammal

läfd i många delar vidlåder äfven detta ämbetsverk, måste bort såsom

varande alldeles för tungt för ett verk, hvilket har att i den största

utsträckning handlägga praktiska affärsfrågor. Frigör man sig från

detta onödigt omständliga och tidsödande arbetssätt, skall man lätt finna,

att, t. ex., ett på en inkommen handling tecknadt, i kortaste form affattadt

besked, ofta ett enkelt »bifalles» eller »afslås», i en mängd fall

j a yäl uppfyller ändamålet, som en i genomarbetad form uppsatt

skrifvelse, hvilken uppsättande och justerande kräft ett tidsödande

om ock till stor del mekaniskt arbete af ett flertal personer. Äfven

kan genom ett vidsträcktare användande af tryckta formulär för regelbundet

återkommande ärenden af enahanda natur åtskilligt arbete

sparas. En hel del ärenden skulle kunna omedelbart expedieras af de

biträdande tjänstemännen efter anteckning om beslutet i liggare, där

besluten för framtiden äfven vore vida lättare tillgängliga än i styrelsens

allt omfångsrikare registratur. Genom dylika och andra åtgärder, som

med genomförande af mera affärsmässiga förvaltningsgrundsatser för eu

vaken chef och intresserade byråchefer falla sig helt naturliga och lätt kunna

vidtagas, men för hvilka det icke torde vara nödigt att här vidare redogöra

än genom den nu lämnade anvisningen om den rätta riktningen,

kan en betydligt större arbetskvantitet erhållas, på samma gång snabbheten

i ärendenas expediering kommer att väsentligt ökas.

Särskildt bäfva kommitterade haft för ögonen en förändring i sättet

för de inkomna handlingarnas mottagande och formella behandling, som

då deri, ehuru i sig själ! en detalj i den nya organisationen, dock rätt

mycket ingriper i hela systemet, torde här böra något närmare an°-ifvas,

helst kommitterade därvid blifva i tillfälle att lämna en skisserad

öfverblick, huru kommitterade, i enlighet med hvad ofvan i stort

sedt angifvits, tänkt sig det nya ämbetsverket i arbete.

13

Det gäller registrator!!, hvilken det hittills ålegat att mottaga och

diarieföra inlämnade handlingar, att föra förteckning såväl öfver dessa som

öfver utgående expeditioner, att ordna och vårda styrelsens arkiv och

boksamling m. m.

Detta arbete har sin förutsättning i den uppfattningen, att det för

ämbetsverket är af synnerlig vikt, att alla förekommande ärenden finnas

så fullständigt som möjligt förtecknade och att dithörande handlingar

på ett ställe förvaras för framtida behof. Att någon egentlig skillnad

mellan viktiga och mindre viktiga ärenden icke härvid kunnat göras,

ligger i sakens natur, om ock en del af de senare, hvilka direkt inkommit

till någon af de olika byråerna, i följd häraf icke influtit i det

gemensamma diariet.

Det förefaller emellertid kommitterade, som om en dylik registrering

med ty åtföljande hopning af gamla handlingar skalle kunna inskränkas

och i en mängd fall anordnas på ett enklare sätt. Så torde det vara

öfverflödigt att så omständligt behandla eu mängd obetydliga ärenden,

hvilkas afgörande sker enligt fastställda allmänna grunder ocl^ lrvilkas

bevarande icke har intresse för någon. En mängd ärenden, såsom de

flesta rörande personalen, måste i alla fall dessutom antecknas å den

byrå, där de behandlas, hvadan diariet och registratur sällan användas

för uppsökande af desamma, och deras registrering sålunda är ett

onödigt arbete.

Enklaste sättet att ordna denna angelägenhet synes vara följande.

Samtliga till styrelsen inkommande försändelser mottagas af

en hufvudsakligen för annat arbete afsedd tjänsteman, som därjämte

bär till biuppgift att ombesörja ordnandet af desamma efter de byråer,

dit de höra, men utan att registrera dem. Därefter öfverlämnas handlingarna

till generaldirektören, som genomser dem och genom en kort

anteckning eller på annat sätt utmärker de ärenden, i hvilkas. handläggning

lian icke enligt instruktionen beliöfver men af särskild anledning0

önskar deltaga. Sedermera sändas samtliga handlingarna till

vederbörande byråchef, som likaledes utmärker de ärenden, som han,

efter utredning å byrån, anser sig själf böra vidare behandla. Ofriga

handlingar förses, "där så är behöfligt, med en kort anteckning om

byråchefens beslut i ärendet, hvarefter • samtliga handlingar fördelas å

byråns tjänstemän. Dessa verkställa i de fall, där så påfordras, den

behöfliga utredningen och delgifva byråchefen densamma skriftligen

eller muntligen, men utfärda i öfriga ärenden beslut i enlighet med å

handlingen gjord anteckning eller, om dylik anteckning saknas, i enlighet

med gällande allmänna bestämmelser.

Borttagande

af den nuvarande

registreringen.

14

De ärenden, som äro af bestående betydelse, registreras å byrån

af den tjänsteman, som med dem har befattning, i ett för byrån gemensamt

diarium. Alla öfriga ärenden antecknas däremot icke, och

handlingarna angående desamma förvaras endast viss tid, exempelvis

två år. Handlingarna i de diarieförda ärendena tillvaratagas för framtiden,

hvarvid iakttages, att allt, som angår samma ärende — inkomna

akter, skriftliga utredningar, infordrade yttranden äfvensom koncept

till svarsskrifvelsen — förvaras tillsammans i en dossier.

Det följer med denna förrättningsgång af sig själft, att affattningen

af byråernas skrifvelser kommer att ske i enklaste form. Bland annat

komma, såsom förut anmärkts, tryckta formulär att i största möjliga

utsträckning användas. I stället för diarium öfver de mindre viktiga

ärendena träda, där så är behöfligt, anteckningar i kortaste form i å

byrån förda böcker, så t. ex. i en del ärenden angående personalen.

Efter hvad angifvits, skulle alla inkommande handlingar passera

generaldirektören, innan de behandlas å byråerna. Det synes emellertid

icke böra möta hinder, att generaldirektören ordnar detta förhållande

efter omständigheterna och t. ex. bestämmer, att vissa grupper af löpande

ärenden må direkt öfverlämnas åt byråerna. Dessa närmare detaljer tillhöra

emellertid den arbetsordning, som inom styrelsen utfärdas, och för

kommitterades syftemål torde ofvan gifna antydningar vara tillräckliga.

Emot förestående förslag skulle kunna göras den anmärkning, att

den registratorn åliggande skyldigheten att tillhandagå med vissa upplysningar

i tjänsten icke kan af den omförmälda tjänstemannen öfvertagas.

Kommitterade anse visserligen, att dessa upplysningar på ett

mera tillfredsställande sätt kunna för framtiden erhållas å vederbörande

byrå, men vilja dock förorda eu ny anordning, som särskildt för allmänheten

torde vara af större betydelse än rätten att af registratorn

erhålla vissa upplysningar. Denna anordning skulle innebära, att så

snart från allmänheten till någon styrelsens byrå inkommit en framställning

af ett eller annat slag, genast aflåtes svar, innehållande uppgift,

att ärendet inkommit, samt meddelande, huruvida det handlägges

af styrelsen eller eventuellt för behandling öfverlämnas till lokalmyndighet,

hos hvilken i sådant fall vidare besked erhålles. Till dessa meddelanden

skulle användas korta, å brefkort tryckta formulär, hvari endast

få ord behöfde ifyllas. För framställningar från öfriga ämbetsverk eller

verkets underlydande personal, torde dylika meddelanden icke behöfva

ifrågakomma.

Öfriga registratorn nu tillkommande åligganden skulle fördelas å

byråernas tjänstemän efter den arbetsordning, som af styrelsen upprättas.

15

Genom den förenkling af arbetet inom telegrafstyrelsen, hvarpå Tiiigodokommitterade

sålunda hänvisat i form af eu lättare föredragningsmetod 301^d^0^

och ett mera praktiskt arbetssätt, kommer den hos styrelsen anställda styrelsen anpersonalen

gifvetvis att medhinna en god del mera arbete än nu. Kom- stasl0lnailns

mitterade anse dock detta ej vara till fyllest. Det är nämligen ej nog arbetskrafter.

med, att allt onödigt arbete borttages för att lämna en hvar af personalen

tillfälle att använda sin tjänstgöringstid på lämpliga, mera direkt resultatgifvande

uppgifter. Själfva tjänstgöringstiden bör kunna rätt väsentligt

utsträckas. Kommitterade kunna icke jäfva riktigheten af den allt oftare

hörda klagan, att den arbetstid, som tjänstemännen i allmänhet för

närvarande afse åt staten, är för kort, och kommitterade hålla före, att

därpå beror äfven det missförhållandet, att arbetsintensiteten inom statens

ämbetsverk i allmänhet är otillfredsställande. För en längre

tjänstetid talar nämligen det kända förhållandet, att där den större delen

af arbetsdagen är förlagd, dit dragés ock själfmant den större delen af

intresset, hvilket i sin ordning omsättes i ett intensivare arbete. Den

-privata affärsvärlden, till hvilken kommitterade nödgas ständigt återkomma

såsom erbjudande den enda lämpliga jämförelsen, skulle aldrig

kunna nöja sig med det under några af dagens timmar lämnade halfintresserade

arbete, som staten ofta får taga för godt, och det synes

kommitterade vara en själfklar fordran, att man vid reglerandet af ett

ämbetsverks arbetskrafter måste i första hand råda bot i detta afseende.

Anledningen till att en lämplig arbetstid icke för närvarande kan

rättvisligen utkräfvas af statens tjänstemän, är visserligen den, att

staten icke hållit aflöningarna i riktigt förhållande till ökningen af arbetsmängden

och lefnadskostnaderna. Men det synes kommitterade icke

vidare behöfva framhållas, att man för att kunna erhålla ett godt arbete

måste ordna så, att ''personalen kan uteslutande ägna sig åt sin tjänst.

Därigenom ökas intresset för arbetet, personalen känner sig mera solidarisk

med det verk den tillhör, och slutligen erliålles ett arbete, som säväl kvalitativt

som kvantitativt är värdefullare än det, som lämnas, dd såsom nu

tjänstemännen för sitt uppehälle äro nödsakade att dela sitt intresse och sina

krafter på flere häll.

Från statens sida såsom arbetsgifvare måste då ställas den fordran,

att arbetstiden ökas. Visserligen har en sådan ökning, hvad

telegrafstyrelsen beträffar, under årens lopp framtvingats af den alltjämt

växande arbetsmängden. Under det att nämligen enligt den år

1879 utfärdade arbetsordningen för telegrafstyrelsens tjänstemän arbetstiden

å tjänsterummet var bestämd till fyra timmar, utsträcktes denna

tid år 1895 till fem timmar och år 1903 till sex timmar. Emot en

Utsträckt

arbetstid.

16

Tillräcklig

aflöning.

ökning i allmänhet af tjänstgöringstiden å ämbetsrummen, som förut

vid olika tillfällen varit på tal, hafva invändningar gjorts, livilka gått

därpå ut, att det afsedda syftet icke alltid med säkerhet därigenom

skulle vinnas. Sannt är äfven, att i många fall arbetets beskaffenhet

är sådan, att dess handläggande allenast å tjänsterummet icke skulle

vara lämpligt eller ens möjligt. Men kommitterade anse, att för det mera

kontorsmässiga arbete, som i allmänhet tillkommer telegrafstyrelsens

tjänsteman, kan arbetstiden, utan fara för att kvaliteten af arbetet skall

blifva lidande, utsträckas till åtta timmar, eller sålunda en fördubbling af

den vid fastställandet af nu gällande lönestater bestämda tiden. 1

denna tid skulle naturligtvis, därest den uttoges i en följd före middagen,

ingå en lämplig rast för intagande af frukost, för hvilket ändamål

styrelsen borde anordna passande lokal inom den af ämbetsverket

disponerade byggnaden. På den sålunda ökade arbetstiden, hvilken dock

icke är längre än hvad som affärsvärlden funnit sig utan risk af öfveransträngning

kunna och för vinnande af ett rationellt arbete böra fordra

af sina motsvarande tjänstemän, skulle, under förutsättning, att en

ytterligare utsträckt förenkling af arbetet inom styrelsen i den af kommitterade

angifna riktning genomföres, på telegrafstyrelsens ämbetstid

kunna medhinnas en afsevärdt större kvantitet arbete än hvad som nu

är fallet. En lycklig följd däraf är i sin ordning den, att kommitterade

äfven kunnat i sitt förslag till aflöningsstat minska den hos styrelsen

anställda personalen från nuvarande 93 till 61 eller med tillsammans 32

personer, utgörande omkring en tredjedel af den nuvarande numeräreu.

Till en praktisk ekonomisk skötsel hör ju äfven att icke för arbetet använda

flere arbetskrafter än nödigt är.

Men till en dylik skötsel hör med samma nödvändighet, att tjänstemännen

för sitt arbete erhålla tillräcklig ersättning; hvilket är det

från deras sida lika naturligt framträdande krafvel Dessa två villkor

— statens fordran på ökad arbetstid och personalens på skälig ersättning

därför — motsvara ju också hvarandra med samma oskiljaktiga

sammanhang, som vinnandet af ett mål är beroende af medlen därtill.

Gifvet är då, att man icke kan ytterligare utsträcka arbetstiden,

utan att tjänstemannen samtidigt erhåller en aflöning, som sätter honom

i stånd att utan anlitande af inkomster utom verket skaffa sig och sin

familj en åtminstone något så när bekymmerfri tillvaro. De nu utgående

aflöningarna bestämdes i medlet af 1870-talet. med då rådande

lefnadskostnader och för en arbetstid af endast fyra timmar. Det torde

vara för en hvar klart, att de särskildt under senaste decenniet alltjämt

ökade priserna på bostäder, kläder och lifsförnödenheter i allmänhet

17

gjort det för tjänstemännen, åtminstone de med familj, omöjligt att

existera på berörda aflöning. Arbetet i telegrafstyrelsen lämnar numera

icke heller en inkomst ens tillräcklig för äfven det sparsammaste

lefnadssätt, och möjliggör ännu mindre betalande af ränta och

amortering å skulder från den studietid, staten fordrar för utbildning

till erhållande af dessa tjänstebefattningar, eller afsättande af den minsta

besparing för kommande behof. Den helt naturliga följden har också

ej kunnat uteblifva. Tjänstemannen har funnit sig hänvisad till att försöka

genom enskilda uppdrag eller annorledes utom tjänsten skaffa sig

åtminstone den ökuing i inkomster, som är absolut nödvändig för hans

uppehälle. Att under sådana förhållanden gifva arbetstiden å tjänsterummet

en sådan längd, att möjligheten till extra förtjänst därigenom

faktiskt upphör, förbjuder sig själf ur synpunkten af den naturligaste

billighet och rättvisa.

Förutom denna mera yttre synpunkt att icke taga en persons normala

arbetstid i anspråk utan att samtidigt ansvara för hans och hans

familjs anständiga bergning, finnes det dock äfven en annan, inre synpunkt,

hvars enligt kommitterades mening synnerligen stora vikt icke

alltid tillräckligt beaktas. För att af ett ämbetsverk erhålla den lyckliga

organisation, som har sitt säkraste stöd i sin inre styrka, gäller det

som ett nödvändigt villkor, att effektiva åtgärder vidtagas för att i möjligaste

mån tillförsäkra sig en icke blott duglig utan äfven intresserad personal,

för hvilken arbetet i tjänsten icke blifver en bisak utan en hufvudsak,

åt hvilken personalen ägnar hela sin arbetsförmåga med det intresse,

som en för lifvet vald uppgift skapar. Det är en själfklar sak, att

en dylik personal icke kan vinnas, utan att arbetet i tjänsten lämnar

densamma det nödiga ekonomiska underlaget för dess lif. Ett verk,

som skall påräkna en fullgod tjänstemannastam, måste bereda tjänstemännen

tillfälle att genom sitt arbete i verket vinna den ekonomiska

ståndpunkt, som deras duglighet och arbete gör dem förtjänta af. En tjänstemannakår,

som finner sig genom bestående aflöningsnormer ekonomiskt

nedtryckt under hvad den med hänsyn till sina prestationer borde ernå

i jämförelse med öfriga samhällsmedlemmar, blifver icke och kan aldrig

blifva en fullgod kår. Arbetet i tjänsten mister under sådana förhållanden

en stor del af sitt intresse, och man har att befara, att detsamma

i stället för att framkalla arbetsglädje så småningom väcker

leda och blifver en bisak, som nödtvunget och ovilligt måste utföras.

Hvad arbetsgifvaren sparar i betalningen för det levererade arbetet

kommer aldrig att ens tillnärmelsevis uppväga den förlust i arbetets

både kvantitet och kvalitet, som en sådan sparsamhet medför. De

8

18

Utvidgning af

styrelsens rätt

att förflytta

personalen.

olägenheter, som härigenom uppstå, visa sig särskild! skärande vid ett

industriellt verk, hvars tidsenliga skötsel fordrar ett intensivt och ett

intresseradt arbete icke endast af de ledande utan äfven af hela den

biträdande personalen.

Enda sättet att råda bot för nu anförda olägenhet är att lämna

tjänstemännen eu efter deras arbete afpassad aflöning, som äfven för

de lägst aflönade måste vara så stor, att de kunna lefva på densamma

utan anlitande af genom arbete utom verket förvärfvade extra inkomster.

En fullgod ersättning för förrättadt arbete och utsikten att för

nedlagd energi och duglighet vinna ett fullgodt ekonomiskt vederlag,

är nämligen hufvudbetingelsen för, att äfven ett fullgodt arbete skall

framkallas, och tillgodogörandet af denna erfarenhet blifver därför

äfven törsta villkoret, för att det i verklig mening billigaste arbetet

skall ernås.

Den privata affärsverksamheten har ej heller förbisett detta. Men

att den väl betalda arbetskraften är den för affären billigaste, gäller

äfven staten såsom arbetsgifvare i allmänhet, och det gör sig på ett

direkt sätt kännbart vid dess handhafvande af industriell verksamhet.

Då redan under nuvarande organisation aflöningarna äro otillfredsställande

— hurusom denna organisation måste ändras hafva kommitterade

nyss påpekat — är det, om en brytning, sådan kommitterade anse

nödvändig, skall kunna ske med bestående förvaltningsprinciper, som

icke längre äro för telegrafverkets verksamhet tidsenliga, således

dubbelt nödvändigt, att åtgärder af genomgripande art vidtagas på

detta område, och kommitterade hafva därför något utförligt behandlat

den sidan af styrelsens organisation, som berör aflöningarna.

Men då det för kommitterade framstått såsom ett oeftergiflig! villkor

att försöka vinna en anordning, som för verkets praktiska skötsel

medför det bästa arbetsresultatet, hafva kommitterade måst fästa en

synnerlig vikt på att äfven medlet därför icke förbises. Såsom framgår

af hvad ofvan anförts, hafva kommitterade dock ej lämnat å sido den

förutsättning, som i form af ökade kraf på personalens arbetskraft

måste uppställas för en dylik anordning. Innan kommitterade lämna

detta ämne, återstå ännu några rätt betydelsefulla villkor att i sådant

afseende tillägga.

Eu annan sida af organisationen, som är af stor betydelse för ett

lämpligt tillvaratagande af alla befintliga arbetskrafter, är möjligheten

åt tjänstemännens törflyttning till annan tjänst och annan tjänstgöringsort.

Denna möjlighet är redan nu, med undantag endast för telegraf- och

telefondirektör, föreskrifven för telegrafverkets linje- och stationspersonal.

19

För styrelsens personal gäller den däremot endast för förflyttning inom

första graden till annan tjänst inom samma grad. Kommitterade anse,

att denna förflyttningsrätt bör utsträckas att gälla all telegrafverkets

personal såväl inom lokalförvaltningarna som inom styrelsen från den

högst till den lägst aflönade. Det finnes nämligen ingen anledning,

hvarför något undantag skulle behållas vid genomförande af en organisation,

som har till ett af sina viktigaste syftemål att efter de faktiska

förhållandena sätta tjänstemännen i tillfälle att en hvar fullgöra det arbete,

hvartill hans duglighet och öfriga egenskaper göra honom lämpligast.

I enlighet härmed bör likaledes förflyttning kunna vid behof

äga rum mellan telegrafstyrelsens tjänster och lokalförvaltningarnas.

Saknaden af denna möjlighet har under den gångna tiden ofta gjort

sig rätt besvärligt kännbar, och torde det vid ett närmare beaktande af

telegrafverkets hufvudsakliga verksamhet ligga i öppen dag, att vid ett

dylikt verk samarbetet mellan centralstyrelsen och lokalförvaltningarna

måste vara mycket både intimt och omfattande. De ärenden styrelsen

har att handlägga afse nämligen till alldeles öfvervägande antal sådant,

som berör lokalförvaltningarnas dagliga arbete. Det har därför också

städse varit fallet, att i styrelsen, såsom ledamöter eller biträdande

tjänstemän, tjänstgjort dit inkallad linje- och stationspersonal, som vid

sidan af sin erfarenhet från denna tjänstgöring haft nödig kompetens

för tjänstgöring inom eller hos styrelsen. Äfven har vid upprepade tillfällen

förekommit, att tjänstemän i styrelsen sökt och erhållit tjänst

inom lokalförvaltningarna. Fn dylik växelverkan, som dock hittills inskränkt

sig till linje- och trafikafdelningarna, finna kommitterade vara

för verkets drift i hög grad att förorda, och de anse sig därför böra

föreslå en obegränsad möjlighet för styrelsen att vid behof själf besluta

ett dylikt utbyte mellan central- och lokalförvaltning. Det är

nämligen otvifvelaktigt, att en betydande del af det arbete, som hos

styrelsen förrättas, är sådant, för hvars handläggande den bästa kompetensen

just förefinnes hos den till linje- och stationstjänst utbildade

personalen. Detta gäller icke blott de till linje- och trafikafdelningarna

hörande frågor utan i lika hög grad vissa kamerala och revisionsärenden,

som tillhöra administrativa byråns handläggning och för hvilkas

bedömande deras behandling inom den praktiska tjänsten är af stor betydelse.

Å andra sidan kunna afsevärda fördelar vinnas genom att till

tjänstgöring vid lokalförvaltning placera en tjänsteman, som vid tjänstgöring

hos styrelsen vurmit förfarenhet i där förekommande arbeten.

Kommitterade anse sig således, på sätt redan berörts i fråga om den

hos styrelsen biträdande personalen, böra föreslå, att styrelsen skall

20

0

Extra

inkomster.

äga. bemyndigande att till tjänstgöring hos styrelsen inkalla och äfven till

ordinarie befattning hos styrelsen förflytta hvarje linje- eller stationstjänsteman,

som besitter den för ifrågavarande befattning nödiga kompetens,

liksom att till tjänstgöring å linjer och stationer beordra och

till dessa delar af förvaltningen förflytta styrelsens tjänstemän, som

härför hafva nödiga förutsättningar. Det är vid en dylik anordning

själfklart, att de tjänstemannens rättsliga ställning reglerande bestämmelser

böra vara desamma, oberoende af den utdelning:, där tjänsten

fullgöres. ö’ J

Den utvidgning af förflyttningsrätten, som kommitterade sålunda

föreslå, är blott en nödvändig konsekvens af den grundtanke om

önskvärdheten att hafva lämpligaste man på hvarje plats, hvarpå

organisationsförslaget hvilar, och kompletterar blott de anordningar

kommitterade finna nödiga för att inom telegrafverket tillgodogöra alla

erfarenhetens resultat i sträf van att ernå ett arbete, som förenar statsverksamhetens

värdefulla sidor med de för enskilda företag: utmärkande

fördelar.

Kommitterade måste vidare betona, att om, såsom kommitterade

förutsätta, tjänstebefattningarna så ordnas, att en hvar fullt kräfver

sin man och tjänstemännen lämnas en efter deras arbete afpassad ocli

därjämte fullt tillräcklig aflöning, detta naturligtvis medför, att tillstånd

icke heller annat än i ytterst få och verkliga undantagsfall bör lämnas

någon tjänsteman att med sin befattning förena annan tjänst eller enskildt

uppdrag. Visserligen kan, äfven med erkännande af principens riktighet,

invändas, att en så långt utsträckt arbetstid som den, kommitterade fordra,

i sig själf är eu tillräcklig garanti för att arbete därutöfver icke kan

förekomma.. Men kommitterade hålla före, att den af dem så ofta framhållna

viktiga synpunkten af det odelade intresset för verkets arbete

bör här träda i förgrunden och motverka äfven blotta frestelsen

att splittra detta intresse. En annan synpunkt har i denna fråga

gjorts gällande, som kommitterade vilja upptaga. Det skulle efter

någras mening ligga något för individen förnedrande däri och för öfrigt

vara ur statssynpunkt obehöfligt, att en tjänsteman, utrustad med mera

ovanlig arbetsförmåga, skulle hindras att, jämte ett plikttroget skötande

af sm tjänst, på den Överskjutande tiden använda sina krafter till ytterligare

arbete åt andra, ett arbete som tvärtom skulle kunna gifva honom

vidgade vyer till just ämbetsverkets fromma. Kommitterade, som icke

kunna inse, hvarför det just för eu statens tjänsteman skulle ligga något

förnedrande i ett dylikt inom affärsvärlden oftast förekommande förbud,

vilja däremot framställa en annan synpunkt, nämligen den huruvida det

21

icke för en tjänsteman, som i statens tjänst erhåller sin tulla bergning,

kunde ur alla synpunkter vara vida fördelaktigare att ägna sin lediga

tid åt familjelifvet, studier eller dylikt än att ytterligare anstränga sin

arbetsförmåga i ett vanskligt jäktande efter större ekonomiska fördelar.

För verket blefve antagligen eu så använd hvilotid af mera nytta äfven

i afseende på vidgade vyer, och, hvad särskildt telegrafverket beträffar,

torde den intima och oaflåtlig^ kontakten med allmänheten och den

industriella världen hindra den vakne tjänstemannens vyer att krympa.

Dessutom har en enligt kommitterades mening fullkomligt riktig tendens

på de senare åren börjat, ehuru ännu i eu ganska ringa mån,

göra sig gällande vid tillsättningen af statstjänster, nämligen att äfven

mellan de olika ämbetsverken införa mera växelverkan, hvilket ju för

öfrig! går i samma uppfriskande riktning.

Det torde emellertid ej vara ur vägen att här lämna en öfversikt

öfver statsmakternas föregående behandling af frågan om tjänstemännens

extra inkomster.

Sedan äldre tider voro arbetsmåttet och aflöningen för statens

tjänster så afvägda, att något hinder icke ansågs möta för förening af

flera ordinarie statstjänster åtminstone inom de lägre graderna hos samma

person. Den första inskränkningen härutinnan från statsmakternas sida

skedde i sammanhang med den vid 1856—1858 års Riksdag beslutade

löneregleringen. Vid detta ärendes behandling inom regeringen påpekade

statsrådet och chefen för finansdepartementet, hurusom de dåvarande

otillfredsställande aflöningsförhållandena haft till följd, att ordinarie

tjänstemän, genom förening af flera befattningar, genom handels- och

industriföretag eller genom emottagande af enskilda uppdrag, sökt bereda

sig en oumbärlig fyllnad i sina lefnadsbehof, men på samma gång

äfven splittrade den tid och uppmärksamhet, som borde mera odeladt

ägnas åt hvarje allmän befattning. Efter att hafva framhållit de härmed

förenade olägenheterna, förklarade sig statsrådet anse oundgängligt, att

såsom en för alla ämbetsverk, där icke särskildt annorlunda bestämdes,

gemensam regel stadgades, att icke någon förening af två eller flera

ordinarie tjänster på allmän stat för framtiden skulle få äga rum, dock

med förbehållen rätt att härifrån göra undantag för tjänsteman i (dåvarande)

första lönegraden äfvensom i vissa andra fall. När Rikets

ständer för nästa statsregleringsperiod med vissa inskränkningar beviljade

de begärda löneförhöjningarna, föreskrefs också såsom villkor härför

bland annat, att uti alla fullmakter och förordnanden, som under

perioden utfärdades, det förbehåll borde intagas, att ämbetets eller tjänstens

22

innehafvare skulle vara underkastad förbindelsen att icke tillika innehafva

eller emottaga annan allmän tjänst med lön på rikets stat, därest

sådant blefve framdeles föreskrifvet.

När sedermera de beviljade löneförbättringarna vid 1860 års Riksdag

gjordes definitiva för vissa ämbetsverk, bestämdes ock, att två eller

flera ämbeten eller tjänster med lön på rikets stat icke i allmänhet

finge hos samma personer förenas; dock kunde undantag härifrån ske

inom de tvenne (dåvarande) lägsta lönegraderna, såvida Kungl. Maj:t,

efter vederbörandes hörande, därtill lämnade bifall.

I sammanhang med behandlingen af vissa frågor om förvaltningens

förenkling m. m. upptogs ärendet å nyo vid 1871 års Riksdag, då uti

en till Kungl. Maj:t den 17 maj afbiten skrifvelse bland annat anfördes,

att Riksdagen hade trott sig böra i underdånighet antyda fördelarne af

den förändringen, att ordinarie tjänst i möjligaste mån så ordnades, att

den emot skälig vedergällning toge i anspråk innehafvarens hela verksamhet,

och att sålunda måtte kunna undanrödjas det understundom

inträffade missförhållandet, att tjänsteman i lägre grad genom förening

af två eller flere tjänster åtnjöt högre aflöning än hans endast af en

tjänst fullt sysselsatte förman.

Vid genomförande åren 1876—18S2 af ny lönereglering för de

centrala ämbetsverken fastställdes i nu förevarande afseende, att med

ämbete eller tjänst i dessa verk icke skulle få förenas annan tjänst å

rikets, riksdagens eller kommuns stat, ej heller annan tjänstebefattning,

med mindre den befanns icke vara hinderlig för fullgörande af tjänstgöringen

i ämbetsverket; dock att tjänsteman, som vid den nya löneregleringens

inträdande redan innehade tjänst utom ämbetsverket, skulle

få bibehålla densamma, så länge den icke var för tjänstgöringen i verket

hinderlig.

Därefter återkom Riksdagen uti den 16 maj 1895 aflåten skrifvelse

till förevarande ärende. Häruti yttras, efter anförande af nyssnämnda

bestämmelse rörande tjänster å rikets, riksdagens eller kommuns stat,

att tjänstebefattning af annat slag än de nu nämnda enligt samma bestämmelser

kunde förenas med ordinarie statstjänst, så vida icke därigenom

förorsakades hinder för fullgörande af de med sistberörde tjänst

förenade göromål. Detta stadgande syntes Riksdagen vara i princip

fullt riktigt. Om än de till hvarje statstjänst hörande åligganden i

regeln borde så afpassas, att de gåfvo tjänsteinnehafvaren full sysselsättning,

måste dock, enär göromålen för hvarje särskild tjänst måste

bestämmas med hänsyn till den arbetskraft och duglighet, som i allmänhet

kunde förutsättas hos dem, som däråt ägnade sig, inträffa, att

23

för en tjänsteman med mer än vanlig arbetsförmåga och skicklighet

tjänsten lämnade någon tid öfrig till annan sysselsättning. Det borde

också tagas i betraktande att en del statstjänster med afseende å den

jämförelsevis ringa aflöning, som därtill anslagits, uppenbarligen icke

kunde vara afsedda att helt och hållet taga sina innehafvares arbetskraft

i anspråk. Med hänsyn till dessa förhållanden syntes det icke

billig tvis böra förmenas en statens tjänsteman att använda den tid, som

tjänstens förrättande kunde lämna honom ledig, till annan verksamhet,

vare sig för skötande af enskilda affärer och uppdrag eller för bestridande

af med arfvode förenade tjänster. Dock måste noga tillses, att

icke härigenom statstjänstens fordringar blefve i någon mån åsidosatta.

Den föreskrift i detta syfte, som vore i löneregleringsbestämmelserna

intagen, torde emellertid, enligt hvad Riksdagen hade anledning antaga,

icke" på ett fullt betryggande sätt förhindra missbruk härutinnan. Berörda

föreskrift syntes visserligen innebära, att tjänstebefattning af ifrågavarande

beskaffenhet icke finge mottagas af en statens tjänsteman, utan

att i hvarje särskilt fall blifvit pröfvadt och befunnet, att sådant icke

vore för statstjänstens skötande hinderlig^ men då närmare stadgande

saknades beträffande den ordning, i hvilken sådan pröfning borde ske

och tillstånd till tjänsters förening medgifvas, torde man icke äga full

säkerhet, att statens rätt i detta afseende alltid blefve nöjaktigt beaktad.

Innan åtgärder i ärendet vidtogos, ansågs emellertid en närmare

utredning nödvändig, och Riksdagen anhöll därför att Kung! Maj:t

måtte låta verkställa utredning, dels i hvilka fall och i hvilken omfattning

statstjänster af olika lönegrader då voro förenade med andra

tjänstebefattningar, för hvilka lön eller arfvode erhölls, dels ock i hvad

ordning och efter hvilka grunder frågan om tillstånd till sådan föreningaf

tjänster af vederbörande pröfvades, samt med anledning af denna

utredning vidtaga och till Riksdagens kännedom meddela de åtgärder,

som kunde anses lämpliga till förebyggande af missbruk genom tjänsters

förening.

Efter verkställd utredning utfärdades den 3 december 1897 af Kungl.

Maj:t kungörelse i ärendet, häruti föreskrels, att ämbets- eller tjänsteman

vid vissa ämbetsverk eller stater, som önskade med innehafvande

ämbete eller tjänst förena annan tjänstebefattning, för hvilken lön eller

arfvode erhållés, skulle skriftligen begära tillstånd därtill, chef för verk

eller stat hos Kungl. Maj:t, ledamot i kollegium eller annat ämbetsverk

hos verkets chef samt annan ämbets- eller tjänsteman hos den myndighet,

under hvilken han lydde. I de fall, då beslut i dylik fråga med

-

24

delades af annan än Kungl. Maj:t, borde anteckning om beslutet göras

hos vederbörande myndighet.

I det af post- och telegrafkommittén år 1901 afgifna förslag till

stater m. m. för dessa verk föreslog kommittén, att åt of vanberörda

bestämmelse i fråga om förening af tjänster skulle gifvas den lydelse,

att med befattning vid verket icke finge förenas annan tjänst å rikets,

Riksdagens eller kommuns stat, ej heller annan tjänstebefattning eller

enskildt uppdrag, med mindre sistberörde befattning eller uppdrag, vid

pröfning i stadgad ordning, befunnes icke hindra fullgörande af tjänstgöringen

i verket.

I den nådiga propositionen i ärendet hade villkoret förändrats till

den vanliga äldre lydelsen.

Departementschefen anförde i detta hänseende följande vid behandlingen

af poststaten:

»För min del finner jag det väl vara uppenbart, att, enskilda uppdrag

kunna förekomma af den vidlyftiga beskaffenhet, att de mera än

en enskild tjänstebefattning inkräkta på en tjänstemans tid. Men jag

har icke blifvit öfvertygad om lämpligheten att bland nu ifrågavarande

aflöningsvillkor uttryckligen likställa enskilda uppdrag med enskilda

tjänstebefattningar. Först och främst är det ju ställdt utom hvarje

tvifvel att det, äfven med nu gällande bestämmelser, icke är tillåtet för

en statens tjänsteman, vare sig i generalpoststyrelsen eller annorstädes,

att åtaga sig enskilda uppdrag af den omfattning, att de inkräkta på

den tid, som borde uteslutande egnas åt statstjänsten. Och jag anser

därjämte, att vederbörande styrelse, här närmast generalpoststyrelsen,

bär tillräckliga utvägar att i detta hänseende utöfva inflytande på tjänstemännen.

Skulle nu enskilda uppdrag likställas med enskilda tjänstebefattningar,

skulle däraf blifva en följd, som tydligen ock är af kommittén

afsedd, att, enligt nådiga kungörelsen angående sättet för sökande

af tillstånd till förening af statstjänst med annan tjänstebefattning, för

hvilken lön eller arfvode erhålles, den 3 december 1897, skriftlig ansökan

om tillstånd att fullgöra dylikt uppdrag skulle göras och anteckning om

beslutet verkställas. Utan att på något sätt vilja öfverdrifva olägenheterna

af ett dylikt förfarande beträffande hvarje särskild! uppdrag, torde

dock vara lätt att inse, att man härvidlag råkat för långt ut bland inskränkningar

i tjänstemännens frihet och själfbestämningsrätt. Måhända

ändå tydligare blifver detta, om man besinnar, att detta aflöningsvillkor

skulle gälla äfven för betjänte hos styrelsen.»

Riksdagen,'' som godkände uteslutandet af orden »eller enskildt

-uppdrag» anför uti sin skrifvelse den 15 maj 1902 följande. De

25

af vederbörande departementschef anförda skäl, på grund af hvilka

sistberörda bestämmelser ansetts icke böra upptagas i Kungl. Maj:ts

förslag, syntes Riksdagen visa, att ett stadgande af den ordalydelse,

kommitténs förslag innehöll, icke lämpligen borde meddelas. Anledningen

till berörda förslag torde emellertid vara att söka i missförhållanden,

dem kommittén iakttagit och funnit äga sådan utbredning, att

för deras afhjälpande strängare bestämmelser i förevarande afseende vore

erforderliga. Äfven Riksdagen höll före, att sådana missförhållanden

förefunnos, och hade trott sig finna, att desamma till stor del sammanhörde

därmed, att tjänstemän läto sig användas i stadigvarande eller

regelbundet återkommande, aflönade uppdrag, som af bolag lämnades.

Att sådant uppdrag icke borde få af tjänsteman mottagas, med mindre

detsamma vid pröfning i vederbörlig ordning befunnes icke vara för

tjänstgöringen hinderligt, ansåg emellertid Riksdagen framgå äfven af

den lydelse, ifrågavarande punkter erhållit i Kungl. Maj:ts förslag.

Kommitterade hafva emellertid i sitt förslag upptagit ordalagen

»annan tjänst å rikets, Riksdagens eller kommuns stat, ej heller annan

tjänstebefattning eller därmed jämförligt uppdrag», enär kommitterade

hålla före, att då af telegrafverkets tjänstemän fordras, att de skola

ägna sin tid, sina krafter och sitt intresse åt verkets uppgift, samt dem

i ersättning därför lämnas en aflöning, som sätter dem i stånd att föra

ett efter deras förhållanden ekonomiskt sorgfritt lif, bör i regel från

deras mer eller mindre regelbundna arbete vara uteslutet allt, som icke

är att betrakta såsom endast ett af särskilda omständigheter påkalladt

förvaltande af enskild förmögenhet. Dock bör äfven uppdrag eller

befattning, som afser dylikt, vara beroende på vederbörandes för hvarje

särskildt fall lämnade tillstånd. För att visa allvaret med kommitterades

mening, att det endast bör vara i undantagsfall ett dylikt tillstånd

lämnas, hafva kommitterade föreslagit, att i den Kungl. Maj:t och

Riksdagen årligen förelagda staten skall lämnas uppgift om hvarje sådant

meddeladt tillstånd. Därvid anse sig dock kommitterade böra

uttala den uppfattningen, att, om sådant låter sig med de genom den

nya organisationen skärpta fordringarna förena, nu förefintlig extra

inkomst af enskildt uppdrag ej bör under öfvergångstiden behöfva fråntagas

dess innehafvare i annat fall eller förr, än hans på telegrafverkets

nya stat uppburna aflöningsförmåner uppgå till hans på verkets nuvarande

stat och sådan därutom intjänad aflöning grundade inkomst.

Vid genomförande af enhetliga grundsatser inom hela telegrafverket Konstitutorial

framträder ännu ett organisatoriskt behof, som för öfrigt äfven från ''fuUmlift”

en annan synpunkt gjort sig gällande.

4

26

Nuvarande bestämmelse, att tjänsteman inom telegrafstyrelsen erhåller

fullmakt å sin befattning och således icke utan laga dom kan

skiljas från densamma, är enligt kommitterades mening icke lämplig för

ett tekniskt-industriellt verk och måste gifvetvis i viss mån hindra en

tidsenlig och affärsmässig skötsel af detsamma. Äfven om den allra

sorgfälligaste pröfning föregår en tjänstemans utnämning till en ordinarie

befattning, kan det hända, att han framdeles visar sig oefterrättligt

försumlig, och gifvet är, att vederbörande myndighet i det längsta

drager sig för den omständliga proceduren att anställa åtal inför

domstol för att befria styrelsen från eu i arbetet tredskande underordnad.

Dessutom hindrar den nuvarande från verket i öfrigt skiljaktiga

formen för anställning inom styrelsen den såsom ofvan framhållits för

verkets ändamålsenliga skötsel nödvändiga möjligheten till förflyttning

mellan styrelsen och lokalförvaltningarna.

Vissheten om, att tjänstemannen icke utan domstols beslut kan

aflägsnas från sin befattning, kan äfven å vissa naturer verka förslöande

och alstra likgiltighet för arbetet. Långt lämpligare synes då

vara att, såsom vid telegrafverkets lokalförvaltningar och statens järnvägar,

tjänstemännen anställas med konstitutorial.

Skillnaden mellan fullmakt och konstitutorial har af Riksdagen

framhållits i dess skrifvelse den 18 maj 1897 angående då förevarande

omreglering af statens järnvägar, ur hvilken skrifvelse kommitterade

här göra följande utdrag:

»Endast deu, som innehar fullmakt å tjänst och icke är förtroendeämbetsman,

åtnjuter den ämbets- och tjänstemän i § 36 regeringsformen

tillagda rätt. Konstitutorial och förordnande hafva aldrig, äfven när de icke

innehållit något därom, ansetts tillförsäkra ämbets- eller tjänsteman berörda

rätt. Sistnämnda båda former af utnämningshandling hafva tvärtom

af Konung och Riksdag just valts för tjänster af beskaffenhet att

deras innehafvare bort kunna entledigas utan rannsakning och dom,

d. v. s. utan att innehafvare efter åtal vid domstol blifvit förvunnen att

hafva begått sådant brott, som enligt lag medför afsättning. Så långt

hafva konstitutorial och förordnande samma verkan. Men då den, som

är tillsatt på förordnande, kan skiljas från sin tjänst till följd af förhållanden,

i hvilkas uppkomst tjänstemannen själf icke äger någon skuld,

kan däremot den, hvilken erhållit konstitutorial, icke mot sin vilja entledigas

utan eget förvållande, han skall hafva gjort sig skyldig till fel i

tjänsten. Till skillnad dock från den, som innehar fullmakt, kan han

åfsättas utan dom och ransakning, i administrativ väg.»

27

Kommitterade hafva därför funnit sig böra föreslå, att tjänstemännens

i styrelsen nuvarande fullmakter skola ersättas med konstitutorial.

Därmed följer ock för telegrafstyrelsen den utvidgade myndigheten, att

styrelsen kan från tjänsten skilja en försumlig tjänsteman. Denna omständighet

lärer så mycket mindre höra föranleda någon betänklighet,

som det endast innebär, att en till antalet icke synnerligen betydande

del af verkets tjänstemän äfven i detta hänseende likställes med det

stora flertalet. Liksom hittills något missbruk af en dylik myndighet

icke förekommit, lärer icke heller för framtiden sadant vara att befara,

och den rättvisa, som vederfarits linje- och stationspersonal, torde icke

blifva mindre gentemot styrelsens närmaste biträden. Dessutom finnas

ytterligare fullt betryggande garantier mot missbruk såväl i den klagorätt,

som alltid står öppen, som i den kontroll, hvilken kommitterade

genom härnedan föreslagen ändring i styrelsens sammansättning beredt.

Slutligen bör man ej heller glömma den kritik, som från pressens sida

otvifvelaktigt skulle komma till orda.

De olägenheter, som kommitterade, efter hvad af det ofvan anförda

framgår, funnit vidlåda telegrafstyrelsens nuvarande organisation, stå i

sammanhang med de strängt bundna former, som varit för statens förvaltningsverksamhet

i allmänhet föreskrifna. Da kommitterade försökt

hänvisa på en annan ordning för att håfva dessa olägenheter, hafva

kommitterade sålunda i flere fall måst bygga på den. förutsättningen,

att förvaltningsformerna komma att göras väsentligt friare.

På samma gång arbetet inom verket skulle få en mera praktisk

prägel och snabbare fart, skulle den nya telegrafstyrelsen således erhålla

en betydligt utsträckt handlingsfrihet, likväl inom de allmänna gränser,

hvilkas bibehållande dess egenskap af ett statens ämbetsverk torde göra

nödvändigt.

Styrelsen skulle, såsom förut framhållits, kunna själf bestämma gången

af ärendenas behandling efter deras större eller mindre vikt, och för

deras expedierande skulle styrelsen icke hindras från att i hvarje fall

välja det snabbaste och enklaste sättet.

Styrelsen måste dock äfven erhålla direkt befogenhet att i den

merkantila och industriella delen af sin verksamhet tillämpa samma

grundsatser som den enskilda affärsverksamheten och industrin. Kommitterade

tänka därvid närmast på de i förordningen den 17 november

1893 angående statens upphandlings- och entreprenadväsende m. m.

meddelade föreskrifter. Dessa böra i ofvan nämndt syfte utan svårighet

kunna jämkas till underlättande för styrelsen att kunna i rätta ögonblicket

begagna sig af de gynnsammaste konjunkturerna vid inköp af

Utsträckning

af telegrafstyrelsens

handlingsfrihet.

28

den för prisändring särskilt känsliga materielen, t. ex. koppartråd, eller

vid leverans af sådant speciellt arbete, hvars noggranna utförande är

af betydelse för telegrafverkets tekniskt ömtåliga verksamhet.

Den del inom dess verksamhet, där kommitterade dock vilja inrymma

den största friheten åt telegrafstyrelsen, afser dess förhållande till personalen.

Kommitterade hafva förut betonat, hurusom den största vikt

måste läggas på anskaffandet och bibehållandet af en god och intresserad

personal. Såsom ett medel därtill hafva kommitterade därvid

framhållit, att aflöningarna måste sättas så höga, att de utan tillhjälp

af extra inkomster äro tillräckliga för en anständig bergning. Kommitterade

hafva äfven i den aflöningsskala med tillhörande grunder för

aflöningsförhöjning, som uppgjorts och som längre fram blir föremål

för närmare redogörelse och motivering, sökt lämna ett förslag, som

torde fylla berättigade kraf i detta hänseende. Härvid hafva dock

kommitterade insett nödvändigheten däraf, att telegrafstyrelsen bör äga

rättighet att för den stora kategorien byråtjänstemän med deras sinsemellan

rätt olikartade uppgifter och förutsättningar inom regleringsgräserna

bestämma den begynnelselön, som bör en hvar tillkomma.

Likaså och då telegrafverket i detta hänseende mindre är att jämföra

med andra ämbetsverk än med privata affärsföretag samt därför oaflåtligen

erinras om sitt beroende af den privata företagsamheten, hafva

kommitterade ej ett ögonblick lämnat ur sikte, att telegrafstyrelsen

måste, i den mån så erfordras och är möjligt, jämställas med denna

och sålunda, för erhållandet af de för verkets behof nödvändiga arbetskrafterna,

äfven i allmänhet äga möjlighet att, om så någon gång

behöfves, lämna de för normala förhållanden bestämda aflöningsbeloppen

å sido och, naturligtvis inom aflöningsskalan med tillhörande regleringsgränser,

bjuda den aflöning, som fordras för att vid viss plats inom

verket fästa den lämpligaste personen eller, om han redan är vid verket

anställd, där kvarhålla honom. Denna befogenhet afser undantagsfall

och kommer således icke till användning utom där tjänstemannens förutsättningar

äro för hans tjänst öfverlägsna de vanliga eller där förmågan

öfverstiger det vanliga måttet. Men att för dylika undantagsfall en sådan

bestämmelse bör finnas, därom kan man icke hysa någon tvekan. Med

hänsyn till föregående utbildning kräfver rättvisan, att äfven där vissa

tjänster äro i aflöningshänseende likställda, en utbildning af den art, att

tjänstemannen därigenom kan prästera ett värdefullare arbete, blifver i

någon mån ersatt. Så är det uppenbart att de tjänstemän böra erhålla

en bättre ersättning, som skaffat sig en specialutbildning eller praktisk

förfarenhet, hvilken kräft tid och kostnader, så snart de därigenom blifvit

i stånd att utföra funktioner, hvilka icke utan en sådan utbildning

29

kunnat anförtros dem, äfven om denna förvärfvats utom verket i annat

enskildt eller statens arbete, blott dessa egenskaper tillföra telegrafverket

insikter och förmåga utöfver hvad i regel är fallet, och verket

däraf skördar bestämda fördelar. Det ligger äfven i sakens natur, att

en rationell tjänstemannaorganisation bör lämna möjlighet att taga hänsyn

både till den högre kompetensen och de förhållanden, som kunna

åstadkomma, att hvad som i ett fall är en fullt skälig, uppåt och nedåt

rätt afvägd, aflöning i ett annat fall måste anses för låg eller onödigt

hög. Likaså torde de fall kunna inträffa, då telegrafverket endast genom

tillämpning af en sådan grundsats blifver i tillfälle att, i konkurrens

med den enskilda affärsverksamheten, behålla eller förvärfva en

förmåga af stort värde för verket, som det således skulle vara en särdeles

dålig hushållning att lämna ifrån sig. Slutligen och icke minst

torde möjligheten att på detta sätt kunna bereda den större förtjänsten

skälig ersättning vara i hög grad ägnad att hos verkets personal

väcka lusten att spänna krafterna och att åstadkomma det bästa möjliga

arbete. Det är obestridligt, att en dylik anordning ställer mycket

höga kraf på telegrafstyrelsens opartiskhet, omsikt och skicklighet, men

dessa kraf måste ställas. Vågar man icke inlåta sig därpå, då är öfver

hufvud taget icke mycket att vinna, hurudan organisationen än må göras.

Det synes dock vara lämpligt, att ett undantag af nu ifrågasatt

slag äfvensom skälen därtill bör angifvas i det näst därefter Kungl.

Maj :t. och Riksdagen förelagda förslag till stat.

Lika viktigt som det är att förvärfva och behålla lämplig personal,

är utan tvifvel ett rationellt tillgodogörande af dess arbete genom

dess lämpliga placerande. För att härutinnan vinna det största möjliga

utbyte hafva därför kommitterade, såsom förut närmare utvecklats,

funnit sig böra föreslå en fullständig frihet för styrelsen att öfver

hela linjen kunna förflytta personalen.

I nära sammanhang härmed står äfven en annan rättighet, som

bör styrelsen medgifvas för att sätta den i tillfälle att efter rörelsens

växling riktigt afpassa medlen för dess behöriga skötande. Det gäller

befogenheten för styrelsen att inom de grupper, hvari stationerna

kunna komma att ordnas, göra sådana omflyttningar, som ändrade

förhållanden göra nödvändiga.

Den snabbhet, som utmärker särskildt telefonväsendets utveckling,

gör det vidare nödvändigt, att i samma mån som rörelsen utvidgas antalet

biträdande personal i de lägsta graderna såväl i styrelsen som i

synnerhet inom linjedistrikten och vid stationerna ökas. Det synes därför

kommitterade vara en själfklar sak, att allt efter som inom styrel

-

30

Telegraf fullmäktige.

sen arbetet ökas, så att en eller flere fullt sysselsatta biträdande tjänstemän

behöfvas eller ock till följd af nyanläggningar, förutvarande

näts utvidgning eller annan anledning rörelsen växer, med däraf föranledt

kraf på för densammas behöriga och snabba skötsel ytterligare

erforderlig personal, sådan också omedelbart anställes utan den nu nödtvungna

afvaktan på det först långt efteråt ikraftträdande bifall därtill,

som kunnat af Riksdagen utverkas. Behofvet måste ju i alla händelser

fyllas, och kommitterade anse därför, att styrelsen bör beredas möjlighet

att öka antalet tjänstemän inom denna klass, allt efter som deras

arbete visar sig erforderligt.

Likaledes bör styrelsen äga att efter växlande förhållanden bestämma

de orter, där, enligt hvad kommitterade här nedan ämna föreslå,

för vissa tjänstemän dyrortstillägg till aflöningen bör utgå.

Det af kommitterade förordade utbytet af fullmakt mot konstitutorial

för styrelsens egna tjänstemän skulla äfven gifva styrelsen en

utvidgad makt öfver sin underlydande personal, hvars rätta handhafvande

bör kunna blifva ett icke oviktigt medel till förekommande af eventuella

misshälligheter.

De friare former för verksamheten, som kommitterade alltså funnit

böra telegrafstyrelsen medgifvas och hvilka kommitterade nu till

hufvudsakliga delar sammanfattat, äro också, enligt kommitterades

mening, för verkets behöriga skötsel eu verkligen nödvändig fordran.

Kommitterade hafva därför baserat sitt förslag på en i enlighet därmed

förändrad anordning af styrelsens verksamhet och befogenhet. Den

tvekan, som möjligen på grund af nyheten kan uppstå rörande faran

för att lämna ett ämbetsverk så fria händer, torde dock lätt kunna

liäfvas, då denna frihet i själfva verket icke är så stor och dessutom

titan svårighet kan förenas med den kontroll från statsmakternas sida

öfver förvaltningen, som icke bör eftergifvas.

Kommitterade föreställa sig till och med, att denna kontroll i själfva

verket skulle med den nya organisationen göras både effektivare och

omedelbarare, än som under nuvarande förhållanden är fallet.

Den kontroll öfver räkenskapsväsendet, som nu utöfvas af kammarrätten,

skulle blifva oförändrad.

Den övervakning af telegrafverkets verksamhet, som af Kungl.

Maj:t direkt utöfvas, skulle icke heller behöfva blifva mindre omfattande

utan snarare fördjupas till ett närmare deltagande i styrelsens

sätt att handhafva sin nya befogenhet.

Alla organisatoriska förhållanden och anordningar af principiell innebörd

blifva naturligtvis fortfarande underkastade Kungl. Mkj:ts pröfning.

31

Den väsentligaste skärpningen af kontrollen öfver telegrafverkets

skötsel skulle emellertid, enligt kommitterades första tanke, kunnat vinnas

genom en utvidgning af statsrevisionen, i hvad anginge denna förvaltningsgren.

De af Riksdagen utsedda revisorerna maste, såsom också är

i gällande instruktion förutsatt, »hufvudsakligen granska dispositionerna,

förvaltningen och resultaten på det hela», men de kunna på grund af

arbetsfältets omfattning icke i allmänhet ingå på en närmare granskning

af särskilda förvaltningsåtgärder. Kommitterade hade då tänkt sig, att

Riksdagen, samtidigt som friare händer gåfves åt telegrafstyrelsen i dess

förvaltning, skulle kunna befinnas villig förordna eller medgifva förordnandet

af särskilda revisorer eller fullmäktige för denna förvaltningsgren,

hvilka skulle hafva i uppdrag att följa förvaltningens gång med ständig

uppmärksamhet. På samma gång som de sålunda för telegrafverket

fungerande fullmäktige skulle å Riksdagens vägnar utöfvat den övervakning-

och detal{granskning, som påkallas af den förutsatta förändringen

i fastställandet af telegrafverkets stater, skulle de, genom den sakkunskap

på området de förvärfvat, blifvit ett synnerligen värdefullt led

i förvaltningen, i det att Kungl. Maj:t skulle i dessa personer hafva

funnit en lämplig auktoritet att tillkalla vid afgörande af viktigare frågor

inom telegrafväsendets område, hvilka underkastades Kungl. Maj:ts

pröfning. _

Som emellertid den nu antydda organisationen icke, åtminstone

om därmed åsyftadt mål verkligen skall uppnås, kan inordnas under

den nuvarande statsrevisionen, utan att rätt väsentliga författningsändringar,

omfattande äfven grundlagarnas bestämmelser angående denna

revision, kommit till stånd, och det kan antagas väcka betänkligheter

att införa dessa ändringar endast för nu föreliggande förvaltningsgren,

hafva kommitterade ansett, att man, åtminstone för närvarande och intill

dess ett liknande behof inom ytterligare eu eller flere grenar af statens

ekonomiska verksamhet möjligen kan göra sig gällande, måste afstå

från en dylik direkt medverkan af Riksdagens delegerade. Men kommitterade

anse, att samma trygghet från det allmännas sida vinnes därigenom,

att Kungl. Maj:t utser personer utanför telegrafverket att på

angifvet sätt deltaga i telegrafförvaltningen.

De personer, som erhölle detta förtroendeuppdrag att vara telegraf - fullmäktige, hafva kommitterade tänkt sig skola utgöra två, då det för

deras uppgift synes vara lämpligt, att den ene närmast representerade

do stats finansiella intressena och den andra valdes med direkt hänsyn

till telegrafverkets praktiska affärsverksamhet. Bilda blifva ju dessutom

tillsammans de lämpligaste representanterna för verkets stora kundkrets.

32

Dessa fullmäktige skulle, såsom af det föregående framgår, i första

hand utöfva en viss kontrollerande verksamhet öfver telegrafstyrelsens

inre åtgöranden och detta från två synpunkter. Å ena sidan skulle

de i förväg tillvarataga den Kungl. Maj:t tillkommande uppsikt, som

jämte den otaliga mängden andra uppgifter hvilar på regeringsmakten

i förhållande till de underlydande ämbetsverken. Därigenom skulle

från regeringens bord kunna aflyftas en del frågor, hvilka såsom utgörande

blott en praktisk tillämpning af gällande bestämmelser eller

erkända grundsatser icke under sådana förhållanden behöfde i hvarje

fall dragas under Kungl. Maj:ts pröfning. Å andra sidan skulle fullmäktige

till den utsträckta befogenhet, kommitterade vilja lämna styrelsen

i afseende å ett friare användande af tjänstemännens arbetskrafter,

inom styrelsen bilda en motvikt, hvars från ämbetsverkets synvinkel

befriade åskådningssätt skulle blifva af stor betydelse för styrelsens

uppfattning i tveksamma frågor, på samma gång fullmäktige

genom sin objektivitet skulle äfven i andra afseenden utgöra ett naturligt

säkerhetsunderlag för personalens intressen.

Vidare skulle dessa fullmäktige i afseende på styrelsens förhållanden

utom verket tillföra densamma eu ovärderlig tillsats af mångsidighet

vid svårare ärendens bedömande, och är det icke minst från denna

synpunkt, som kommitterade kanot sig lifligt öfvertygade om önskvärdheten

af den föreslagna institutionens införande i telegrafförvaltningen.

Det är tydligt, att telegrafstyrelsen i sin dagliga beröring icke

blott med den telegraferande och telefonerande allmänheten utan äfven

med affärsvärlden skulle finna ett mycket värdefullt stöd i dessa telegraffullmäktige,

som med sin från olika håll hämtade erfarenhet ofta kunde

lämna eu mångsidigare belysning af en brydsam situation. Likaledes

skulle dessa fullmäktige redan vid planläggandet af mera genomgripande

anordningar vara i tillfälle att såväl med råd som kanske ofta

med mera reellt biträde förhjälpa styrelsen till det lämpligaste resultatet.

Kommitterade behöfva därvid endast erinra om de ömtåliga frågor, som

beröra abonnemangs-, samtals- och telegramafgifterna, eller de omfattande

byggnadsföretag, som i stigande mängd tränga sig fram.

Dessa fullmäktige, som sålunda skulle uppbära det allvarliga förtroendet

att såsom statsmakternas och allmänhetens representanter utifrån

ingripa i styrelsens verksamhet, dock utan att därigenom på

något sätt bortfördela det ansvar, som icke får glida ifrån rätter

vederbörandes axlar, komma naturligtvis därför att inom densamma

intaga en betydligt starkare ställning än de öfriga ledamöterna i

styrelsen. Kommitterade kunna dock ej häri finna något oegent

-

33

ligt eller för styrelsens homogena arbete i öfrigt störande, då det

ju är de viktigare och ömtåligare frågorna, i hvilkas handläggning de

skulle deltaga, och det är för dem dessa telegraffullmäktige, enligt

kommitterades mening, äfven äro af särskild betydelse. Tvärtom vilja

kommitterade ytterligare understryka deras själfskrifna särställning genom

att föreslå, det alla de ärenden, där ej båda telegraffullmäktige

äro ense med styrelsen i öfrigt, skola underställas Kungl. Maj:ts pröfning.

Det torde icke vara svårt att finna lämpliga personer, som, med

bibehållande af sitt vanliga verksamhetsområde, skulle vara villiga att

öfvertaga uppdraget att, på sätt här föreslagits, i telegrafstyrelsen deltaga

i handläggningen af viktigare ärenden. Denna förstärkta telegrafstyrelse

skulle då bestå af generaldirektören och telegraffullmäktige samt den eller

de byråchefer, inom hvilkas arbetsområde de behandlade ärendena hörde.

Den förstärkta styrelsens sammanträden torde antagligen icke behöfva

i regel förekomma oftare än en gång i månaden, hvilket naturligtvis icke

uteslöte, att vid särskilda tillfällen sammanträden dessemellan hölles

och att fullmäktig, som sådant önskade, ägde när som hälst öfvervara

styrelsens förhandlingar och därvid anföra sin mening.

Hvilka ärenden, som skulle tillhöra den förstärkta styrelsens handläggning,

torde böra bestämmas i den af Kungl. Maj:t för styrelsen

utfärdade instruktion. Enligt kommitterades åsikt borde till dessa

ärenden hänföras framför allt de, som beröra telefonabonnemangs-, samtals-

eller telegramafgifter, äfvensom sådana, som direkt föranleda större

ekonomiska förpliktelser för telegrafverket, exempelvis inköp eller större

ombyggnad af fastigheter, nya dyrbara stationsanordningar, afgörande

af större leveranser, anordnande af nya mera betydande stamledningar

för rikstelefonnätet, telegraf stationernas gruppering; vidare förslag till

de tjänster vid telegrafverket, som tillsättas af Kungl. Maj:t, äfvensom

extra ordinära åtgärder rörande personalen, vare sig de afse ökande af

dess antal, beviljande af särskilda förmåner, tvångs förflyttning eller ett

disciplinärt ingripande i sådana fall, då afstängning från tjänstgöring

eller svårare påföljd ifrågasättes.

Äfven torde det vara önskvärd! att, vid sidan af telegrafstyrelsens

årliga, i »Bidrag till Sveriges officiella statistik» ingående berättelse, af

fullmäktige afgåfves till Kungl. Maj:t en summarisk redogörelse för

hvarje års verksamhet, däri den allmänna ställningen blefve föremål för

bedömande.

Förordnande såsom fullmäktig synes böra afse viss icke allt för

lång tid, förslagsvis tre år, och skulle de erhålla godtgörelse för sitt

uppdrag i form af årligt arfvode.

5

34

Kommitterade hafva nyss anmärkt, att den utvidgade handlingsfrihet,

telegrafstyrelsen skulle erhålla, i själfva verket icke vore så stor,

och, sedan nu kommitterade närmare redogjort för, huru densamma

skulle kontrolleras, anse sig kommitterade höra med några ord åter

vidröra densamma.

Kommitterades förslag i detta afseende innebär hufvudsakligen endast,

att telegrafstyrelsen skulle kunna ordna arbetet inom sig efter den mest

praktiska metoden, att styrelsen skulle äga att, utan att någons rätt

blefve lidande, fritt disponera den hos styrelsen anställda personalen

på sådant sätt, att dess duglighet komme verket bäst till godo, att styrelsen

skulle inom de af Kungl. Maj:t och Riksdagen i staten angifna

gränser ordna telegrafstationerna efter de till följd af trafikens rörlighet

växlande förhållandena, att styrelsen medgåfves rätt, därest styrelsen i

något fall skulle finna det vara för befrämjande af verkets intresse erforderligt,

bestämma aflöningen för en viss tjänsteman till ett belopp,

som vore något högre än det för normala fall beräknade, dock inom de

af Kungl. Maj:t och Riksdagen i afiöningsreglementet för högsta och

lägsta aflöning uppdragna gränserna, samt att styrelsen, för hvilken det

närmast vore af intresse, att det med hänsyn till lefnadskostnadernas

olikhet å vissa orter behöfliga lönetillägget komme att rättvist fördelas,

finge efter den regelbundet återkommande undersökning af prisförhållandena,

som väl i alla händelser skulle åligga styrelsen, också regleim

denna fördelning.

Efter hvad kommitterade finna, innebär en för styrelsen i dessa afseenden

utvidgad befogenhet icke annat än, att, sedan statsmakterna bestämt

gränserna och fastslagit grundsatserna för telegrafverkets verksamhet,

styrelsen skulle anförtros att med speciella representanter för

statsmakterna och allmänheten ombesörja principernas tillämpning i de

närmare detaljerna, med hvilka styrelsen i första hand är förtrogen.

Om utvecklingen hunnit så långt, att ett kommunikationsdepartement

funnes, vore gifvetvis i så fall inom detsamma fackkunskapen i telegrafärenden

genom en byrå företrädd inför regeringen och således inrymd

i ett af dennas närmaste organ. Då vore också utgångspunkten en

helt annan, och förhållandena skulle då antagligen ordnas annorlunda.

Men innan en sådan anordning kommit till stånd, synes det kommitterade,

som vore det lämpligt att, på sätt de föreslagit, låta en departementsbyrås

uppgift i nämnda afseende fyllas af de utaf Kungl. Maj:t

utsedda telegraffullmäktige med säte i styrelsen samt uppdraga åt den

sålunda förstärkta telegrafstyrelsen att själf äfven bestämma ifrågavarande

med verkets dagliga skötsel sammanhängande åtgärder, hvilka

nu skola underställas högre myndighet.

35

Dessa frågor äro nämligen, enligt kommitterades mening, icke af

sådan betydelse för verkets ställning inom den allmänna förvaltningen,

att de behöfva i hvarje fall dragas under statsmakternas pröfning, men

de stå å andra sidan i så intimt samband med styrelsens omedelbara

verksamhet, att ur rent praktisk synpunkt äfven deras afgörande torde

böra öfverlämnas åt styrelsen.

Med hvad kommitterade sålunda framhållit, hafva kommitterade

velat belysa de brister i den nuvarande ordningen, som kommitterade

funnit framträda, äfvensom angifva, huru kommitterade tänkt sig, att

dessa kunna afhjälpas för att lämna rum för genomförandet af en

organisation, som, enligt herr statsrådet och chefens för civildepartementet

förut anförda ord, vore mera afpassad efter telegrafverkets hufvudsakligen

industriellt-ekonomiska verksamhet och underlättade en affärsmässig

förvaltning däraf.

Kommitterade hafva här med afsikt icke fördjupat sig i detaljer,

hvilka lämpligare hafva sin plats i den närmare motivering,, som

lämnas vid redogörelsen för de särskilda afdelningarna och aflöningsreglementet,

och som grunda sig på de här framhållna hufvudsynpunkterna.

Klart är emellertid, att de hufvudsakliga förändringar, kommitterade

förordat såsom förutsättning för en affärsmässig omgestaltning

af telegrafverket, i sin ordning äro beroende af närmare meddelade bestämmelser

för styrelsens ändrade verksamhet. För den skull hafva

kommitterade ansett sig icke kunna skilja sig från sitt uppdrag utan

att dessförinnan, hafva uppgjort jämväl ett förslag till instruktion för

telegrafstyrelsen.

Linjeunderbefäl och reparatörer.

Den andra delen af kommitterades uppdrag afser utredning af frågan

om uppförande å ordinarie stat af åtminstone en större del af det

antal underbefäl och reparatörer, som för närvarande tinnes anställdt vid

telegrafverkets linjearbeten.

Kommitterade anse sig böra här lämna eu redogörelse för linjedistriktens

nuvarande organisation i den del, som berör dessa befattningshafvare.

Landet är indeladt i sex linjedistrikt. I spetsen för hvarje distrikt

står linjedirektören, som å distriktets hufvudort har en distriktsbyrå, därunder

äfven lyder ett distriktsförråd. Å distriktsbyrån tjänstgör såsom

direktörens närmaste man och ställföreträdare en linjeingenjör, samt

dessutom eu manlig bokhållare, eu kvinnlig kassör, ett eller flere

kvintdiga skrifbiträden och i regel eu ritare. Förrådet förestås åt eu

materialvakt.

Sa mmanfattning.

36

Distrikt©!! äro indelad© i sektioner, af hvilka den första förestås af

linjedirektören samt de öfriga af linjeingenjörer med bestämd stationeringsort.

Sektionens föreståndare ansvarar för anläggnings- och underhållsarbetena

inom sektionen. Såsom befäl vid större anläggnings- och ombyggnadsarbeten

tjänstgöra linjeingenjörer utan bestämd stationeringsort

och arbetsledare, dels 6ådana med fast placeringsort, arbetsledare af första

löneklassen, dels sådana, som flytta från ort till ort allt efter som pågående

arbeten det påkalla, arbetsledare af andra löneklassen. Då sistnämnda

ingenjörer och arbetsledare ofta hafva ett större antal arbetare

under sitt befäl, hafva de till biträden linjeförmän, hvilka äfvenledes af

samma anledning äro uppdelade i två aflöningsklasser, de fast placerade

och de flyttande.

Till sitt biträde för öfvervakande af och tillsyn å det dagliga underhållet

har linjedirektören öfverreparatörer, en i hvarje linjedistrikt utom

det sjätte (Norrland), h vil ket på grund af dess geografiska vidsträckthet

delats mellan två öfverreparatörer, och har öfverreparatören till

uppgift att imder sina ständiga resor inom distriktet särskildt tillse

stationsinredningarnas och växelbordens beskaffenhet samt handleda

reparatörerna i fråga om dessas arbete med underhåll och smärre nyanläggningar.

Reparatörerna äro anställda å viss station men hafva

dessutom visst linjeområde och flere smärre stationer sig tilldelade. Å

de större stationerna äro flere reparatörer anställda.

Hela antalet af den nu omförmälda linjepersonalen utgjordes den

1 juli 1906 af

6 linjedirektörer,

28 linjeingenjörer,

9 arbetsledare af första löneklassen,

18 » » andra »

7 öfverreparatörer,

37 linjeförmän af första löneklassen,

45 D » andra » och

193 reparatörer.

Af dessa äro hittills endast linjedirektörerna och åtta linjeingenjörer

uppförda å ordinarie stat.

Af den. arbetsstyrka, som vid telegrafverkets linjearbeten användes,

hafva omkring 500 en mera fast anställning med arbete året om, medan

de mera tillfälligt anställda till antalet växla rätt betydligt och under

sommarmånaderna uppgå till ett antal af omkring 700 man.

Redan inom don förut omförmälda post- och telegrafkommittén

37

afhandlades frågan om uppförande å ordinarie stat af en del af denna

personal, i hvilket hänseende ur kommitténs betänkande följande torde

böra här anföras.

»Inom kommittén tiar fråga varit väckt, huruvida ej en del arbetsledare

och linjeförmän samt reparatörer borde föreslås till uppförande

å ordinarie stat; och har denna fråga varit föremål för noggrannt

öfvervägande, men har kommittén, på de skäl som nedan anföras, ansett

sig ej böra framkomma med förslag i sådant hänseende.

Hvad först underbefälsbefattningarna angår, torde de närmast vara

jämförliga med motsvarande befattningar vid statens järnvägsbyggnader.

Dessa senare befattningar äro icke uppförda och hafva icke heller varit

föreslagna att uppföras å ordinarie stat; och synes det kommittén, att

anledning icke förefinnes till annan anordning uti ifrågavarande hänseende

vid telegrafverket än And järnvägsstaten. Därtill kommer ock,

att det ännu icke torde med säkerhet kunna angifvas, huru stor del

af den nämnda underbefälspersonalen vid telegrafverket framdeles, då

linjearbetena i väsentligare mån komma att inskränkas till underhållsarbeten,

må varda för linjebyggnads- och underhållsarbetena erforderlig.

Under sådana omständigheter torde det befinnas välbetänkt att åtminstone

icke ännu uppföra några af underbefälsbefattningarna vid telegrafverket,

å ordinarie stat.

Förhållandet beträffande reparatörerna ställer sigonekligen annorlunda,

än hvad angår nyssberörda underbefälsbefättningar. Telegrafstyrelsen

kommer nämligen att under alla omständigheter hafva behof af ett

betydligt antal reparatörer; och för erhållande af ett tillfredsställande

arbete från denna betjäntklass torde det nogsamt vara af vikt, att

inom densamma finnas personer, som äro mera fastade vid verket och

därigenom komma att, med mera intresse egna sig åt arbetet i verkets

tjänst. Det skulle därför kunna synas, som om betydande skäl talade

för uppförande å ordinarie stat, af det antal reparatörer, som med visshet

kan antagas vara erforderligt för utförandet af nödiga underhållsarbeten.

Då kommittén det oaktadt ansett sig icke böra föreslå inrättande

af ordinarie reparatörsbefattningar, har detta berott på de, enligt kommitténs

förmenande, mindre lyckliga följderna af att, medan underbefälet

(arbetsledarna och linjeförmännen) komme att hafva mera tillfällig

anställning, en del af de dem underordnade reparatörerna skulle ställas

på ordinarie stat. Otvifvelaktigt skulle en dylik anordning komma att

alstra missnöje, och sannolikt skulle densamma i längden komma att

leda därhän, att do ordinarie reparatörsbefattningarna innehades af

personer, livilka icke tjänstgjorde såsom reparatörer utan såsom arbets

-

38

ledare eller linjeförmän, hvarigenom således ändamålet med de ordinarie

reparatörsbefattningarnas inrättande förfelades. Den känsla af

närmare samband med verket, som varit afsedd att bibringas reparatörerna

genom deras uppförande å ordinarie stat, torde väl ock kunna

väckas och underhållas genom att fortsätta å en väg, hvarå telegrafstyrelsen

redan slagit in i Stockholm, eller tilldelande åt reparatörer

åtminstone i de större städerna af bostad mot visst skäligt afdrag å

den öfverenskomna aflöningen. I öfrigt lärer äfven lämpligen tills

vidare kunna bibehållas det sätt, som för närvarande användes för anställande

af reparatörer, eller desammas antagande genom kontrakt

med viss ömsesidig uppsägningstid.»

De nu anförda skälen torde för den tid, då de anfördes, hafva haft

giltighet. Den utveckling, som därefter försiggått, har emellertid till

fullo ådagalagt, att de ifrågavarande befattningarna — i motsats mot

förhållandet vid statens endast tidtals pågående järnvägsbyggnader —

äro ständiga, både i så måtto att desamma icke någon tid kunna

lämnas obesatta, och i så måtto att, med den fortgående utvecklingen

af telegrafverket, en minskning af antalet af desamma icke kan ske.

De kostnader, som under de senaste tio åren nedlagts för rikstelefonnätets

utvidgande, utgöra enligt telegrafstyrelsens underdåniga

berättelse för år 1905 följande belopp:

För fortsatt utveckling af statens telefonväsende har Riksdagen för

år 1906 anvisat ett lånebelopp af 3,500,000 kronor, och för år 1907

har telegrafstyrelsen anhållit om ytterligare lån till belopp af 5,000,000

kronor.

Dessa siffror angifva dock icke hela den ifrågavarande kostnaden,

då för en icke ringa del anläggningar ersättning gäldas af abonnenterna

och sålunda icke upptagits i förestående tablå. I densamma äro

icke heller upptagna kostnaderna för ombyggnads- och underhållsarbetena,

hvilka ökas år för år allt efter som rikstelefonnätet utvidgas

år 1896

» 1897

» 1898

» 1899

» 1900

» 1901

» 1902

» 1903

» 1904

» 1905

kr. 1,444,969.13

» 2,128,162.46

» 2,687,620.52

» 2,159,790.02

» 2,615,320.51

» 2,894,168.01

» 3,416,750.82

» 1,686,061.89

» 2,614,938.48

» 2,262,448.44

39

och under år 1905 uppgingo till ett belopp af öfver 1,900,000

kronor.

Dessutom förtjänar anmärkas, att de verkställda anläggningarna

icke motsvara det verkliga behofvet, utan att allt fortfarande en del

anläggningsarbeten måste hvarje år af ekonomiska skäl framskjutas.

Siffrorna ådagalägga emellertid detta oaktadt med full tydlighet, att

någon minskning i vare sig byggnads- eller underhållspersonal ingalunda

kan ske.

Det är under sådana förhållanden icke med telegrafverkets intresse

öfverensstämmande att fortfarande till nu ifrågavarande befattningar

använda personer, som äro endast tillfälligt fästa vid verket.

Med hänsyn till så väl pålitlighet som intresse för arbetet måste

krafven på underbefäl och reparatörer ställas högre än man har rätt förvänta,

att eu icke fast anställd arbetarstam fyller. Det arbete dessa funktionärer

hafva att utföra är nämligen sådant, att en ständig tillsyn därå

förbjuder sig själf. De måste tvärtom i en mängd fall utföra dessa arbeten

på egen hand och utan närvaro af något öfverbefäl. Det är

under sådana förhållanden tydligt, att såväl arbets- som materialkostnaden

är i hög grad beroende af personalens beskaffenhet. Och det är

lika uppenbart, att telegrafverket icke, utan att kunna bjuda en fast

tryggad anställning åt de däraf förtjänte, kan blifva i tillfälle att utvälja

det dugligaste folket för sina arbeten.

Dessa funktionärers arbete kräfver dessutom en ganska stor yrkeskunnighet,

och fordringarna måste i detta hänseende skärpas med telefonteknikens

utveckling. Telegrafstyrelsen har också varit nödsakad

att, för beredande af dylik yrkeskunnighet, inkalla eu del af denna

personal till utbildningskurs vid verkets undervisningsanstalt och verkstad.

Den sålunda vunna utbildningen har tydligen icke kunnat beredas

utan kostnader för telegrafverket, och det är sålunda nödigt att sörja

för, att denna utbildning också senare kommer telegrafverket till

godo. Erbjuder emellertid telegrafverket icke någon fast anställning, är

det stor anledning att befara, att den sålunda utbildade personalen dragés

öfver till den enskilda industrien, som ofta kan bjuda bättre

villkor. Man kan härvid icke förbise, att med den utveckling

starkströmsanläggningarna i vårt land redan erhållit och synas allt framgent

vidare erhålla, det för dugliga och skolade reparatörer och underbefäl

icke kan ställa sig svårt att i enskild tjänst erhålla både rikligt

och säkert utbyte af sitt arbete.

Hvad angår så vid arbetsledare som en stor del af förmännen, iir

dessutom att ihågkomma, att de under linjedirektören eller linjeingenjören

föra själfständigt befäl, i hvilken egenskap de måsto handhafva

40

störa penningbelopp med sjelfständig redovisning så väl af dessa som

af stora värden i materiel, t. ex. koppartråd för de större ledningarna.

Sålunda uppgingo under år 1905 de af arbetsledarna utbetalade

och redovisade penningmedlen till följande belopp:

för 2 arbetsledare hvardera till emellan 77,000 och 89,000 kronor,

» 7 » » » » 40,000 » 49,000 »

» 6 » » » » 30,000 » 39,000 »

)} 5 » » )> -)) 20,000 » 29,000 » samt

» ofri ga » » » » 13,000 )> 19,000 »

På grund af nu anförda skäl hafva kommitterade ansett tvekan

icke längre kunna råda därom, att

sa väl linjeunderbefäl som reparatörer böra ä ordinarie

stat uppföras.

Distrikts- och lokalförvaltningarna.

Kommitterades uppdrag har slutligen haft till mål en undersökning,

huruvida de vid 1902 års Riksdag fastställda nya staterna för telegrafverkets

distrikts- och lokalförvaltningar äro lämpade efter för handen

varande förhållanden.

Till följd såväl af det sig ständigt ökande användandet af de kommunikationsmedel,

som telegrafverket ombesörjer, som ock af det rastlösa

arbete, som på det elektrotekniska området pågår för ernåendet af

förbättringar, har äfven snabbheten i telegrafverkets utveckling år

för år stegrats. Detta förhållande, som näppeligen för några år sedan

kunnat förutses, utöfvar inverkan på den i telegrafverkets tjänst anställda

personal såväl med hänsyn till dess otillräcklighet som med afseende på

de ökade anspråk på arbete, som å de olika tjänsterna gjort sig gällande.

Det har därför visat sig, att de år 1902 fastställa nya staterna redan nu behöfva

i flere afseenden jämkas, äfvensom att desamma böra gifvas en större

smidighet för att kunna lämpligt sluta sig efter de växlande förhållandena.

Sålunda har, för att nämna några af de hufvudsakligaste behofven,

inom distriktsförvaltningarna den erfarenhet om huru förhållandena

sedermera gestaltat sig, hvartill 1901 års kommitté icke hade tillgång,

™! otvetydigt ådagalagt, att åtskilliga för närvarande på extra stat

aflönade tjänstemän böra fast anställas, likasom ock telefonens hastiga

utbredning i öfre Norrland icke längre tillåter uppskjutandet af den

delning af sjätte linjedistriktet, som nämnda kommitté jämväl förutsett.

Inom lokalförvaltningarna har den nuvarande gruppindelningen af

stationerna redan visat sig vara föråldrad, och kommitterade hafva under sitt

41

arbete med dess omändring funnit densamma böra ersättas af en på rättvisare

och med verkets säregna förhållanden mera öfverensstämmande

grunder byggd klassificering af samtliga stationsföreståndarnas aflöningar.

Därigenom bär äfven hänsyn kunnat tagas till den utjämning af nu förefintlig

skillnad mellan de manliga och kvinnliga stationsföreståndarna,

som från de senares sida länge framstått såsom ett önskemål och som

äfven kommitterade funnit berättigad. Dessutom hafva kommitterade

funnit sig böra föreslå tillsättande af åtskilliga till följd af trafikens

ökning erforderliga nya platser, på samma gång indragning på åtskilliga

håll kunnat ske af sådana, Indika genom lämpligare anordning kunna

undvaras.

I det hela hafva kommitterade icke kunnat underlåta att för såväl

distrikts- som lokalförvaltningarnas personal föreslå en förhöjning af

de nu utgående aflöningarna. Dessa, som vid den senaste regleringen

blefvo väl knappt afvägda, beräknade som de blefvo med hänsyn därtill,

att då utgående dyrtidstillägg skulle få bibehållas, kunna nämligen numera

lika litet som förr motsvara det ökade arbetet och ansvaret samt

ännu mindre de betydligt höjda lefnadskostnaderna.

Äfven här gäller dock såsom förutsättning, att arbetstiden utsträckes

till samma gräns som för styrelsen föreslagits, med undantag för den biträdande

personal, som för sitt arbete vid telegrafapparater eller telefonväxelbord

måste fortfarande såsom hittills indelas i vaktlag. Likaledes torde böra

erinras om den förut omhandlade skyldigheten för denna personal att

utan något undantag underkasta sig förflyttning inom hela verket.

De ändringar i staterna, som kommitterade föreslagit och som här

endast antydningsvis vidrörts, torde emellertid lämpligare här nedan i

detalj behandlas, och komma kommitterade att där lämna en ingående

redogörelse för de skäl, hvarpå kommitterade i hvarje del grundat sitt

förslag.

Kommitterade hafva dock ansett sig böra redan i detta sammanhang

meddela, att, efter kommitterades åsikt,

de vid 1,902 ars Riksdag fastställda nya staterna

för telegrafverkets distrikts- och lokalförvaltningar äro

numera icke längre lämpade efter för handen varande

förhållanden.

Efter att sålunda hafva lämnat en allmän öfversikt af den ställning

kommitterade intagit till det dem lämnade uppdraget, öfvergå

6

42

kommitterade nu till en detaljerad redogörelse för sitt förslag, och

kommer denna redogörelse att uppdelas i sju afdelningar. De fyra första,

berörande telegrafstyrelsen, linjedistrikten, trafikdistrikten och stationerna

samt verkstaden innehålla de förändringar i sammansättningen kommitterade

föreslå för en hvar af dessa verkets- hufvudafdelningar. Den femte

afdelningen behandlar i ett sammanhang de af kommitterade föreslagna

afiöningarna inom hela telegrafverket. Den sjätte afdelningen innehåller

förslag till aflöning sreglemente med motivering i de delar, som ej i föregående

sammanhang behandlats, och i den sjunde afdelningen framlägga

kommitterade ett på grundvalen af det föregående uppgjordt

förslag till utgiftsstater för telegrafverket för år 1908 med förklaringar.

43

I. Telegrafstyrelsen.

I det underdåniga utlåtande, som den 31 oktober 1901 afgafs af

den för utarbetande af förslag till nya stater för post- och telegrafverken

tillsatta kommitté, ingår en utförlig historik öfver telegrafverket. Med

hänvisning härtill anse sig kommit.terade böra, för nu ifrågasatta omreglering

af telegrafstyrelsen, endast i korthet redogöra för styrelsens

utveckling. _ . , ...

Enligt det första, den 2 augusti 1856 utfardade reglemente tor

elektriska telegrafverket i riket var verkets styrelse anförtrodd åt en

chef med biträde af tre intendenter, »en för hvar telegraflinea och en

för räkenskaps- och uppbörds verket».

Intendenterna tillsattes på chefens förslag af Kungl. Maj:t. Alla

öfriga tjänstemän tillsattes af chefen, hvilken äfven ägde för fel i tjänsten

suspendera och afsätta dem. _ .

Linjeintendenterna voro, hvar för sin del af riket, ansvariga lör

stationspersonalens tjänstbarhet, för materielens ändamålsenliga ordnande

och vidmakthållande samt, i allmänhet uttryckt, för trafikens vederbörliga

upprätthållande och för att journaler och anteckningar vid stationerna

ordentligen fördes samt att redogörelser och handlingar på fastställda

tider till chefsämbetet insändes.

Kameralintendenten handhade förvaltningen af verkets medel, tillsynen

öfver räkenskapsföringen, upphandling och besiktning af telegrafeffekter

samt vården af styrelsens förråd.

Till styrelsen hörde för öfrigt en sekreterare, hvilken utom vanliga

sekreterargöromål hade att inför chefsämbetet föredraga Kungl. Maj.ts

och ämbetsverks remisser och öfriga ärenden, som ej tillhörde intendenternas

föredragning, äfvensom att ombesörja utarbetande och delgifvande

åt stationerna af taxor för den utländska korrespondensen,

samt en fysiker, som både att på kallelse tillhandagå med tekniska råd

Historik.

44

och upplysningar samt, efter därom erhållet uppdrag, att förrätta

undervisning och examinering af elever och biträden.

Kameralintendenten hade till sitt biträde eu kassör och en revisor

hvarjämte kammarskrifvare förordnades till biträde vid kameral- och

kansligöromålen efter af chefen bestämd arbetsfördelning.

Med den ökning af biträdande personalen, som betingades af verkets

.tilltagande omfattning, bestod denna organisation utan väsentlig

ändring till 1878 års slut. Vid den detta år genomförda organisationen

infördes byråindelning. Enligt den instruktion för telegrafstyrelsen,

som i sammanhang med fastställande af ny aflöningsstat af Kungl.

Maj:t utfärdades den 1 november 1878, skulle styrelsen utgöras af en

generaldirektör, såsom chef för telegrafverket, och två byråchefer, chefer

för hvar sin bjrrå, den tekniska och den administrativa.

Tekniska byrån hade att handlägga ärenden, som anginge bland

annat ordnandet af trafiken och fördelningen af stationspersonalen

samt dennas antagande och befordran, stationers och linjers anläggning

och underhåll, inköp och besiktning af materiel, äfvensom tillsynen

öfver verkets undervisningsväsende.

Till administrativa byrån skulle höra bland annat frågorna om uppbörd,

förvaltning, kontroll och redovisning af telegrafverkets medel,

upprättande af aftal med utländska förvaltningar, upprättande af taxor,

öfvervakandet af det statistiska arbetet m. m., hvarjämte förslagen till

stater för verket slutbehandlades å denna byrå.

Tekniska byråns biträden utgjordes af en öfveringeniör och en

förrådsförvaltare, hvarjämte bland stationspersonalen uttogs ingenjörspersonal

för byggnad och underhåll af stationer och linjer.

Administrativa byråns biträdande personal utgjordes af en kassör

och bokhållare, en bokhållare, en statistiker och tre revisorer.

Gemensamt för båda byråerna var kansliet, omfattande eu sekreterare,

en notarie och ombudsman samt en registrator.

När denna organisation år 1878 genomfördes, utgjorde antalet af

verkets stationer 179, den ordinarie stationspersonalen 263 manliga

och 135 kvinnliga tjänstemän, antalet expedierade taxerade telegram

o63,262 inländska och 368,476 utländska. Linjernas längd utgjorde något

öfver 8,000 kilometer och ledningarnas längd omkring 20,000 kilometer.

Den sammanlagda portoinkomsten utgjorde 1,191,046 kronor 91 öre,

och finansiellt visade året en brist på 8,643 kronor 68 öre.

När snart därefter telegrafverket utvidgade sin verksamhet till

att omfatta jämväl telefonväsendet — de första lokala telefonnäten anordnades

af telegrafverket år 1881 — tillföll den hufvudsakliga befatt

-

45

ningen härmed tekniska byrån, men någon organisatorisk ändring där

inom föranleddes dock icke häraf förrän år 1889, då öfveringenjören

förordnades att såsom adjungerad ledamot i styrelsen handlägga telefonärenden

och i sammanhang därmed äfven anläggning och underhåll

af telegrafledningarna.

Telefonväsendet hade redan då fått den omfattning, att vid 1888

års slut längden af statens telefonledningar utgjorde öfver 7,000 kilometer,

antalet centraltelefonstationer 54 och antalet abonnentstationer

3,274, medan inkomsterna för samma år utgjorde för betalda samtal

omkring 14,000 kronor och i abonnemangsafgifter nära 283,000 kronor.

Såsom ytterligare bidragande till ökningen jämväl af styrelsens arbete

kom, att den från den 1 januari 1889 inträdda nedsättningen i lägsta

telegramportot inom laudet från en krona till 50 öre framkallade en

mycket väsentlig stegring af telegrafkorrespondensen, nämligen från

1888 till 1889 öfver 52 %.

Med den snabba utveckling, som utmärkte rikstelefonnätet, utvidgades

efter hand den adjungerade ledamotens arbete högst väsentligt,

i sammanhang hvarmed en talrik underordnad personal såväl i styrelsen

som vid anläggnings- och underhållsarbetena åt honom anvisades.

År 1895 hade utvecklingen fortskridit så långt, att det ansågs

nödvändigt, att från och med år 1896 särskilja behandlingen af telefonoch

byggnadsärenden till en särskild byrå, för hvilken hittillsvarande

adjungerade ledamoten förordnades som chef.

Äfven efter denna fördelning af den forna tekniska byråns åligganden

på en linje- och en trafikbyrå visade sig emellertid, på grund

af statens telefonväsendes kraftiga utveckling, hopningen af göromålen

efter hand blifva allt för stor, och de löpande ärendena tillväxte

i en grad, som gjorde det vanskligt att vinna tid för handläggning

af mera omfattande principiella frågor såväl med hänsyn till

tekniska anordningar som till trafikens organiserande. Från och med

den 1 maj 1897 anställdes därför ytterligare en adjungerad ledamot,

hvilken bland annat hade att handlägga frågor rörande telefontrafiken,

fastställande af samtalstaxor mellan de olika orterna, uppgörandet af

rikstelefonkatalogen m. m.

Förändringen, sedan den förste adjungerade ledamoten för telefonärenden

förordnades, framträder tydligt i de statistiska siffrorna, kran

1888 till 1896 hade telefonledningarnas längd stigit från 7,000 kilometer

till bortåt 29,000 kilometer förbindelseledningar och 34,000 kilometer

abonncntledniugar, antalet stationer från 54 till 130 centralstationer,

8 rikstelefonstationer och 495 växelstationer utom 33 samtalsstationer

46

för allmänheten, antalet abonnenter från något öfver 3,000 till nära

27,000 medan inkomsterna i samtals- och abonnemangsafgifter stigit från

resp. 14,000 kr. till 705,000 kr. och 283,000 kr. till 1,585,000 kronor.

Under denna tid, efter 1878 års organisation, hade administrativa

byråns del af förvaltningen bibehållits enligt de vid denna organisation

fastställda gränder och utvidgningen af dess arbete höll därför jämna

steg med ökningen i verkets ekonomiska utveckling. Inom byråns

tjänstepersonal hade detta föranledt anställande från och med år 1896

af en kamrer, såsom chefens närmaste biträde i räkenskapsfrågor, hvarjämte

revisorernas antal redan från ingången af år 1892 ökats från

tre till fyra.

Den organisation, som sålunda under 1890-talet efter hand utvecklats

i anslutning till de med telefonväsendets tillväxt framträdande nya

behofven, vann godkännande af den kommitté, som erhöll i uppdrag att

utarbeta nya stater för telegrafverket i sammanhang med telefonväsendets

uppförande å ordinarie stat. Denna kommittés förslag utgjorde

också hvad angår telegrafst^yrelsen i stort sedt ett fastslående af redan

bestående faktiska förhållanden.

Till styrelsen räknas enligt berörda förslag och den därpå grundade

nu gällande staten äfven telegrafverkets verkstad. Denna, som

till en början endast var af ringa omfattning och hufvudsakligen afsåg

verkställande af reparationer å telegrafverkets apparater, hade under

1890-talet utvecklats till ett alltmera betydande etablissemang med uppgift

att fylla verkeis behof såväl af tillverkning som reparation af växelbord,

apparater och en del öfriga tekniska tillbehör. Verkstaden står

under närmaste uppsikt af chefen för telefontrafikbyrån. Af dess personal

äro å ordinarie stat uppförda endast föreståndaren och en ingenjör.

Värdet af de under år 1905 å verkstaden utförda och levererade

arbeten utgjorde omkring 1,098,000 kronor och antalet arbetare utgjorde

i medeltal 332.

Någon minskning af telegrafstyrelsens arbetsbörda var å andra sidan

afsedd att vinnas genom anställande af telegrafinspektörer i sammanhang

med den år 1902 genomförda omorganisationen och genom öfverflyttande

å linjedirektörerna af en del ärenden bland annat bestyret med

telefonabonnemangskontrakten. Genom telegrafinspektionerna, som voro

en ny institution i 1903 års stat, afsågs nämligen icke endast att fylla behofvet

af ett noggrannare öfvervakande af telegraf- och telefontrafiken och

en effektivare kontroll öfver den i så hög grad ökade uppbörden å stationerna

utan äfven att vinna en mellanmyndighet, som gentemot telegrafverkets

personal kunde öfvertaga en del bestyr, där det hufvudsakligen

47

gällde tillämpning af antagna regler i fråga om ordnande af tjänstgöringen

och dylikt, på samma gång som den hade att i enklare fall besluta

och i andra fall att lämna styrelsen den föregående utredning, som

är nödvändig vid afgörande af frågorna om nya eller ändrade bestämmelser

för ordnande på mest tillfredsställande sätt af telegraf- och telefonkorrespondensen.

Linjedirektörerna å sin sida hafva öfvertagit bestyret

med telefonkontrakten, då dessa upprättas i enlighet med af styrelsen

fastställda allmänna normer, och styrelsen är sålunda befriad från

specialgranskning i det stora flertalet fall. Den befrielse från en del

löpande ärenden af delvis mekanisk art, som styrelsen sålunda vunnit,

är emellertid, om också ganska afsevärd, dock icke af större betydelse.

Den nuvarande organisationen af telegrafstyrelsen, enligt den för

styrelsen gällande instruktion, är i allmänna drag följande:

Telegrafstyrelsen utgöres af en generaldirektör, såsom chef för telegrafverket,

och fyra byråchefer, såsom ledamöter i styrelsen och chefer

hvar för sin byrå, nämligen en för administrativa byrån, en för linjebyrån,

en för byrån för telegraftrafiken och en för byrån för telefontrafiken.

Generaldirektören är i första rummet Kungl. Maj:t ansvarig för

telegrafverkets förvaltning och bör tillse, att verkets personal med

noggrannhet och drift fullgör sina skyldigheter. Han äger ensam beslutanderätt

i alla de ärenden, i hvilkas pröfning han deltager.

Byråchef åligger: att bereda samt, allt efter hvad i instruktionen

närmare bestämmes, antingen inför generaldirektören föredraga eller

ock själf afgöra de ärenden, hvilka tillhöra hans byrå; att hafva tillsyn

öfver göromålen inom byrån och ansvara för, att styrelsens beslut i de

af honom handlagda ärenden varda utan dröjsmål expedierade; samt att

i öfrigt fullgöra hvad enligt instruktionen eller särskilda ordningsföreskrifter

till byråchefsämbetet hörer.

Arbetsfördelningen mellan byråerna är enligt berörda instruktion

ordnad på följande sätt.

Till administrativa byråns handläggning höra:

kameralärenden, revisionsärenden, kassaärenden med därtill hörande

inventeringar, statistiska ärenden äfvensom telegrafverkets pensionsärenden;

ärenden, som angå styrelsens vaktbetjänte; författningar angående

telegraf- och telefonväsendet; ordningsföreskrifter för styrelsens

tjänstemän och betjänte; aftal med utländska förvaltningar; meddelanden

till eller från internationella telegrafbyrån i Bern; uppgörande af taxor

för den utländska telegraf- och telefonkorrespondensen; taxering af

Nuvarande

organisation.

48

telegrammer med samfälld befordring på telegrafverkets och statens

järnvägars eller enskilda järnvägars telegraflinjer; förslag till stater för

telegrafverket; reklamationer i följd af telegrammers felaktiga taxering;

hvarjemte det åligger administrativa byrån att, med ledning af de uppgifter,

som meddelas af de andra byråerna, uppsätta styrelsens underdåniga

årsberättelse.

A administrativa byrån skola jämväl uppsättas skrivelser och öfriga

expeditioner i linje- och trafikärenden, hvilka af vederbörande byråchefer

föredragits i plenum, men äro af beskaffenhet, att expeditionerna i dem

böra å administrativa byrån uppsättas.

Administrativa byrån tillhör ock att låta afsända alla styrelsens

skrivelser och expeditioner samt att föra diarier öfver alla till styrelsen

inkommande ärenden.

Till linjebyråns handläggning höra:

ärenden, som röra arbeten för anläggning och underhåll af telegrafverkets

ledningar och stationer; anskaffning af därför erforderlig

materiel jämte öfvervakande af dess användande och vidmakthållande;

anskaffning, vård och underhåll af de för telegrafverket erforderliga

förrådsartiklar; frågor om förhyrandet af nya stationslokaler och, i samråd

med vederbörande trafikbyrå, frågor om inredning af nya eller

ändring af äldre stationer; frågor rörande vården af verkets fasta egendom;

samt frågor rörande linjepersonalen.

Till byråns för telegraf trafiken handläggning höra:

ärenden, som angå telegraftrafiken; samfälld befordring af telegrammer

på telegrafverkets och statens järnvägars eller enskilda järnvägars

telegraflinjer; reklamationer i följd af telegrammers felaktiga befordring;

anmälan'' om behof, ur telegraftrafikens synpunkt, af anläggning och

förändring af stationer och ledningar; samt frågor rörande inspektionsoch

stationspersonalen, utom den uteslutande för telefontrafiken använda

personalen, äfvensom telegrafverkets undervisningsväsende.

Till byråns för telefontrafiken handläggning höra:

ärenden, som angå telefontrafiken; anmälan om behof, ur telefontrafikens

synpunkt, af anläggning och förändring af stationer och ledningar;

frågor rörande villkoren för telefonabonnemang; samt frågor

rörande telegrafverkets verkstad och dess personal äfvensom rörande

den uteslutande för telefontrafiken använda personalen.

Den biträdande personalen å byråarne bär utgjorts af tjugu ordinarie

tjänstemän, däraf sekreteraren, kamreren, öfveringenjören och

elektrikern räknats till andra lönegraden, samt ett efter förhållandena

49

något växlande antal amanuenser och extra ordinarie biträden, manliga

och kvinnliga.

På administrativa byrån tjänstgöra för närvarande följande

tjänstemän.

En sekreterare, hvars hufvudsakliga uppgift är att ombesörja uppsättandet

af skrivelser i ärenden, som föredragits af chefen för administrativa

byrån och, när så i något särskildt fall påkallas, äfven i annat

ärende, att öfvervaka expeditionen å styrelsens kansli, att ombesörja

sammanfattningen af styrelsens årsberättelse och cirkulär, att föra fullständig

matrikel öfver styrelsens personal in. m.

Såsom sekreterarens biträden tjänstgöra för närvarande å kansliet

fem manliga och fyra kvinnliga biträden, de senare hufvudsakligen för

renskrifning och kollationering.

En kamrer, med hufvudsaklig uppgift att hafva inseendet öfver

bokföringen hos styrelsen, föra kontroll öfver styrelsens penningrörelse,

att föra och afsluta telegrafverkets hufvudbok, att föra kapitalbok öfver

telegrafverkets tillgångar, att föra liggare öfver verkställda inköp af

telefonnät och ledningar, öfver kontrakt rörande inköp af materiel och

effekter äfvensom öfver erhållna lånemedel, att öfvervaka det vederbörliga

likvider verkställas, att hafva uppsikt öfver revisionsarbetet m. m.

En hufvudkassör, hvilken har att ombesörja styrelsens kassagöromål

med tillhörande bokföring.

En bokhållare och kassakontrollant, med uppgift att biträda kamreren

vid upprättande af verkets hufvudbok, föra nödiga kontrollböcker m. in.

Såsom biträden å hufvudkassan tjänstgöra tvä manliga och en kvinnlig

extra tjänsteman.

Fyra revisorer, som hafva att enligt af byråchefen bestämd fördelning

granska redogörarnas hvarje månad inkommande redovisningar,

gränskontrolljournalerna för den utländska telegraf- och telefonkorrespondensen

och de af främmande telegrafförvaltningar upprättade afräkningar,

att utföra anmärkningsmål m. m.

Å revisionen biträda tolf manliga och tre kvinnliga amanuenser och

e. o. tjänstemän.

En notarie och ombudsman, som har till åliggande bland annat att

bereda de till byråns handläggning hörande juridiska ärenden, att i

rättegångar och andra mål föra styrelsens talan samt föra liggare öfver

konkursbevakningar och lagsökningar, som verkställas för styrelsens

räkning.

7

50

Å ombudsmannens expedition tjänstgöra fem manliga och ett kvinnligt

biträde.

En registrator och aktuarie, hvilken har att mottaga och diarieföra

inkommande handlingar samt att ordna och vårda styrelsens arkiv m. m.

Till biträde har registratorn fem manliga och en kvinnlig e. o.

tjänsteman.

Slutligen en statistiker, med hufvudsaklig uppgift att svara för det

statistiska arbetet, hvilken till biträde har en amanuens.

En särskild afdelning å administrativa byrån utgör utrikesafdelningen

med tre manliga e. o. tjänstemän och ett kvinnligt biträde.

Å denna afdelning handläggas taxeväsen i förhållande till utlandet,

författningsväsen för vinnande af nödig rapport mellan utrikes och inrikes

stadganden, en större del af styrelsens utländska korrespondens m. m.

Hela personalen på administrativa byrån utgör således 11 ordinarie

manliga, 33 e. o. manliga och 11 e. o. kvinnliga tjänstemän eller tillsammans

55 tjänstemän.

På linjebyrån tjänstgöra för närvarande följande tjänstemän.

En öfveringenjör, hvars hufvudsakliga uppgift är att biträda vid

granskning och uppgörande af kostnadsförslag och materialberäkningar

för anläggnings- och underhållsarbeten, att granska och uppgöra sammandrag

öfver de från linjedirektörerna inkomna årsförslag till anläggnings-

och underhållsarbeten samt årsuppgifter å behofvet af linjemateriel,

verktyg, stations- och apparatinventarier äfvensom att med

ledning af dessa sammandrag uppgöra förslag till infordrande af anbud

och, då dessa inkommit, till årsinköp, att omhänderhafva och komplettera

årets arbetsplan, att ombesörja uppsättning och expediering

af order å anläggnings- och underhållsarbeten, att granska linjedirektörernas

tjänste- och kostnadsrapporter in. in.

En byråingenjör och ritare, med hufvudsaklig uppgift att föra matrikeln

öfver linjepersonalen, att föra liggare öfver koncessionerade telefonoch

starkströmsanläggningar, att upprätta och komplettera tabellerna

öfver linjer och ledningar samt ansvara för byråns ritgöromål m. m.

Såsom biträden å linjebyråns ingenjörsafdelning tjänstgöra en e. o.

linjeingenjör och två ritare.

En notarie, som har till hufvudsaklig uppgift att ombesörja uppsättandet

af skrivelser i ärenden, som förediagits af chefen för linjebyrån,

att ansvara för expedieringen af föredragna ärenden m. m.

51

Till biträde bär notarien en amanuens, hvarjämte å byråns kansli

tjänstgöra två kvinnliga biträden.

En förrådsförvaltare med hufvudsaklig uppgift att tillse och öfvervaka

hufvudlorrådet, kontrollera fullgörandet af leveranser, ombesörja

utsändandet af materiel, uppgöra förslag till inköp af blanketter o. dyl.

och granska redogörarnas materialredovisningar ro. m.

Å hufvudförrådet äro anställda två manliga och fyra kvinnliga

biträden.

Eu särskild afdelning å linjebyrån bildar materialpr öfning sanstalten

med två manliga e. o. tjänstemän, hvilka hafva att ombesörja profning och

undersökning af levererad materiel samt därom afgifva rapporter.

Hela personalen på linjebyrån utgör således 4 ordinarie manliga,

8 e. o. manliga och 6 e. o. kvinnliga tjänstemän eller tillsammans 18

tjänstemän.

l\l telegraf trafikbyrån tjänstgör följande personal.

En elektriker, med uppgift att följa telegrafiens och telefoniens utveckling

i öfriga länder, att hafva inseende öfver undersökningarna

af ledningarnas tjänstduglighet, redigera styrelsens tekniska bilaga till

månadscirkulären m. in.

En notarie, med hufvudsaklig uppgift att ombesörja uppsättandet

af skrifvelser i de å byrån föredragna ärenden, föra matrikel öfver stationernas

telegrafpersonal m. m.

Såsom biträdande personal för dessa ärenden tjänstgöra å byrån

en assistent och en télegrajist.

En byråingenjör och föreståndare för telegrafverkets undervisningsanstalt,

med uppgift att hafva uppsikt öfver undervisningen vid anstalten,

samt själf meddela undervisning i de ämnen, som af styrelsen bestämmas,

vårda verkets modellsamling af apparater och annan materiel och

särskilt under mellanterminerna tillhandagå med tekniska utredningar.

Hela personalen på telegraftrafikbyrån utgör således 3 ordinarie

manliga, 1 e. o. manlig och 1 e. o. kvinnlig tjänsteman eller tillsammans

5 tjänstemän.

Pa telef»ntrafikbgrän tjänstgöra följande.

En notarie, med uppgift att ombesörja uppsättandet af skrifvelser i

byråns ärenden, föra matrikel öfver telefonpersonalen in. m.

En aktuarie, med uppgift att hafva vård om samtliga kontrakt angående

telefonabonnemang, angående skötseln af växel- och samtals

-

52

Kommitterades

förslag.

stationer samt angående samtrafik med enskilda bolag och föreningar,

att granska inkomna förslag till nya telefonabonnemangskontrakt, m. m.

Å byråns kansli tjänstgöra en amanuens och tre kvinnliga biträden.

En särskild afdelning å byrån utgöres af katalogexpeditionen, hvarest

tjänstgöra en föreståndare jämte tre kvinnliga biträden, hvilken personal

dock tidtals väsentligt ökas.

Hela personalen på telefontrafikbyrån utgör således 2 ordinarie

manliga, 1 e. o. manlig och 7 e. o. kvinnliga tjänstemän eller tillsammans

10 tjänstemän.

Därtill komma för uppvaktningen i styrelsen 5 vaktmästare.

b örutom generaldirektören och byråcheferna uppgår således personalens

antal inom styrelsen, verkstaden däri ej inberäknad, till 93.

I enlighet med de grundsatser, kommitterade i början af betänkandet

angifvit, skulle inom telegrafstyrelsen följande förändringar böra

vidtagas.

Telegrafstyrelsens ledamöter skulle utgöras af generaldirektören

och blott tre byråchefer, nämligen chefen för administrativa byrån,

chefen för linjebyrån och chefen för trafikbyrån.

Telegraftrafik byrån och telefontrafikbyrån kunna nämligen enligt kommitterades

mening förenas till en trafikbyrå. De båda nuvarande byråernas

arbetsområden gå i själfva verket i flere viktiga hänseenden upp i hvarandra.

Så olika de tekniska anordningarna än äro å en telegraf- och

en telefonstation, är dock skillnaden mellan telegraf- och interurban

telefontrafik icke så mycket större än skillnaden mellan den senare och

den lokala telefontrafiken. De båda meddelelsesätten komplettera hvarandra

i så hög grad, att ett intimt samarbete kräfves vid trafikens ordnande

å de ena och andra linjerna och stationerna. Den personal, som

utför expeditionen vid apparaterna är visserligen i regeln olika, men,

liksom den tekniska personal, som utför anläggningarna och underhållet,

är för båda trafikgrenarna gemensam, så är också större delen af

den personal, som närmast under styrelsen öfvervakar och ombesörjer

trafiken — inspektörerna och stationsföreståndarna — gemensam, hvarför

ock hela uppbörds- och redovisningsväsendet blifver i det väsentliga

gemensamt.

Kommitterade dölja visserligen icke för sig de stora kraf en dylik

förening kommer att ställa på chefen för den nya byrån, men de finna

föreningen medföra så stora fördelar, att de likväl icke tveka att förorda

en sådan. De arbetskvantiteter, som tillhöra de båda byråcheferna,

53

äro ej heller större än att desamma, förenade på en byrå, mycket väl

kunna, med den förenkling af ärendenas behandling kommitterade förutsatt,

öfvertagas af en enda man utan fara för att arbetets kvalitet däraf

skall behöfva lida någon skada. Det ligger dock i sakens natur, att

med en dylik anordning den chefen för telefontrafiken nu tillkommande

skyldighet att närmast ansvara för driften af telegrafverkets verkstad

icke kan påläggas trafikbyråchefen. För öfrigt är det äfven ur andra

synpunkter, som kommitterade längre fram komma att utveckla, ej lämpligt

att hålla verkstaden inordnad å en byrå inom styrelsen.

En lucka inom styrelsens organisation, som inom ett praktiskt verk

är till stor olägenhet och alltså där icke får finnas, vilja kommitterade

här påpeka.

Enligt gällande instruktion för telegrafstyrelsen få vissa viktigare

ärenden icke afgöras, utan att generaldirektören är närvarande. En

dylik föreskrift är utan tvifvel fullkomligt i sin ordning, då den, som

bär ansvaret för verkets direktion i rätt riktning, äfven måste hafva

sin hand med i de ärenden, som kunna på densamma inverka. Men

detta förutsätter också, att generaldirektörens stol aldrig får stå tom.

Så är dock ej nu förhållandet, och det är denna anordning kommitterade

ej finna väl stämma öfverens med hvad vid en stor affärs skötsel kräfves.

Det kan ju ej undvikas, att generaldirektören stundom bortkallas

vare sig för uppgifter, som det svenska telegrafverkets del i världstelegrafnätet

ställer, eller för andra med hans ämbete följande plikter

eller ock för njutande af någon hvila i arbetet eller af tillfälligt

sjukdomsfall o. d. Det är tydligt, att generaldirektören i sådana fall

kan förbehålla sig, att vissa ärenden icke få utan hans hörande afgöras,

men det är också nödvändigt, att andra mycket viktiga afgöranden

skola kunna omedelbart komma till stånd. Så är det t. ex. vid

vissa omfattande inköp af dyrbar materiel med mycket växlande pris

obetingadt nödvändigt att kunna begagna en gynnsam konjunktur för

inköpet. Och i allmänhet bör det af telegrafverket kunna fordras, att

ett afgörande besked skall kunna lämnas vid förekommande förfrågningar

oberoende af chefens tillfälliga frånvaro.

Kommitterade föreslå därför, att åt en af verkets byråchefer uppdrages

att i generaldirektörens frånvaro företräda denne vid behandling

af alla sådana ärenden, som han icke kunnat särskildt förbehålla sig,

äfvensom i Girigt utöfva de sammanhållande och öfvervakande funktioner,

som aldrig höra ligga nere. Denna generaldirektörens adjoint, som

skall vara fullkomligt initierad i generaldirektörens uppfattning om verkets

skötsel i stort sedt, måste gifvetvis skaffa sig en fullständigare

54

kännedom äfven om sådana telegrafverkets ärenden, som icke tillhöra

hans egen beredning, och sålunda i allmänhet närvara vid alla viktigare

föredragningar af de öfriga byråernas ärenden. Uppdraget synes kommitterade

böra lämnas för viss kortare tid, och hafva kommitterade i

sådant afseende tänkt sig en tidsperiod af tre år vara lämplig.

Gifvetvis bör äfven för det ökade arbete och ansvar, som sålunda

åligger honom, ersättning utgå i form af ett årligt arfvode.

För vissa viktigare ärendens behandling skulle, såsom kommitterade

förut i redogörelsen för sina allmänna synpunkter närmare utvecklat,

telegrafstyrelsen förstärkas med två af Kungl. Maj:t utom verket utsedda

telegrafullmäktige.

Till byråchefernas biträde skulle anställas en enda klass tjänstemän,

byråtjänstemännen, Indika, på sätt kommitterade förut närmare framhållit,

skulle verkställa erforderliga utredningar i de ärenden, byråchefen

själf handlägger, samt på eget ansvar handlägga de mindre viktiga

ärenden, hvilkas slutbehandling är dem anförtrodd.

Det å hvarje byrå förekommande arbete af enklaste beskaffenhet,

som för närvarande skötes af amanuenser och därmed likställd extra

personal, skulle omhänderhafvas af stations- eller linjetjänstemän och

kvinnliga biträden (kontorsskrifvare), hvarjämte för några få speciella

slag af ärenden e. o. tjänstemän med därför särskildt erforderlig kvalifikation

skulle finnas att tillgå.

De särskilda byråerna skulle erhålla följande omfattning.

Administrativa byrån

bör i fråga om sitt arbetsområde bibehållas oförändrad. Med hänsyn

till arbetsfördelningen inom byrån anse däremot kommitterade

rätt väsentliga förändringar böra införas.

Sekreteraren bör såsom hittills, förutom sekreterargöromålen å byrån,

hafva att, när sådant påkallas, handlägga sekreterargöromål äfven för

de öfriga byråerna. Hans arbete kommer emellertid att något minskas

genom den nedan omförmälda nya anordningen af byråns utrikesafdelning,

hvarjämte den förenkling af skriftväxling och expeditionssätt, som afses,

kommer icke minst honom till godo. Genom den föreslagna utvidgningen

af arbetstiden i samband med dessa anordningar bör det blifva honom

möjligt att med biträde af en telegraf assistent och ett par extra biträden

medhinna sina göromål.

De rena kansiigöromålen, hvilka hufvudsakligen kräfva noggrannhet

och ordentlighet i utförandet, böra äfverlämnas enbart åt kvinnlig personal,

hvartill ett anställande af fyra kvinnliga biträden (kontorsskrifvare) kan

anses tillräckligt. De allt emellanåt förekommande utredningar, som förutsätta

författningskännedom eller eljest mera omfattande insikter och

Indika hittills utförts med hjälp af byråns amanuenser, lära, i den mån

de icke tillhöra utrikesafaelningen, kunna under de nya förhållandena i

allmänhet utföras af sekreteraren personligen.

Ombudsmannen skulle bibehålla sitt nuvarande arbete, men bör antalet

biträden å hans expedition kunna väsentligt inskränkas. Dels bör

den utsträckta tjänstgöringstiden i förening med ett lämpligt ordnande

af arbetet medgifva en betydlig ökning af ombudsmannens egen arbetsprodukt,

dels är det, enligt kommitterades mening, otvifvelaktigt, att

den nu förekommande i hög grad tidsödande bevakningen af en mängd

smärre fordringar, om livilkas värdelöshet tvifvel icke kan råda, bör i

väsentlig grad inskränkas. Då telegrafstyrelsen, enligt hvad kommitterade

hafva sig bekant, redan i detta hänseende vidtagit nödiga åtgärder,

är något förslag i ärendet icke nu af behofvet påkalladt.

Det är emellertid tydligt, att ombudsmannen icke personligen kan

öfvertaga de uppvaktningar vid domstolar och andra ämbetsmyndigheter,

som i förekommande tvistemål och konkursärenden fortfarande kunna

blifva behöfliga, hvarför åt honom bör anvisas juridiskt bildadt biträde

för detta ändamål. Huruvida detta bör ske på sådant sätt, att viss person

anställes att fullgöra dessa uppvaktningar eller om arbetet lättare

kan ordnas sålunda, att någon advokatfirma vidtalas att öfvertaga ifrågavarande

bestyr, torde lämpligen böra öfverlämnas åt telegrafstyrelsen

att efter omständigheterna afgöra. Ett årligt förslagsanslag å 3,000

kronor blifver enligt verkställda beräkningar härför behöfligt.

Nödig bokföring, utskrifning och dylikt bör kunna af ett kvinnligt

biträde (kontorsskrifvare) å expeditionen medhinnas.

Kamrerens arbete kan med hänsyn till den ökade tjänstgöringstiden

inrymma äfven en del af det, som nu utföres af bokhållaren och

kassakontrollanten.

Hufvudkassören skulle bibehålla sina nuvarande funktioner.

Bokhållaren och kassakontrollanten bör utbytas mot en telegrafist.

Det synes nämligen otvifvelaktigt, att det arbete, som åligger denne

tjänsteman, kan på ett fullt tillfredsställande sätt utföras af en kvinna

med nödiga insikter i bokföring, och den omflyttning af arbete, som

skulle äga rum mellan kamreren och bokhållaren, talar ännu mera för

den nu föreslagna anordningen.

Biträdena å hufvudkassan kunna i öfrigt enligt kommitterades mening

inskränkas till ett kvinnligt biträde (kontorsskrifvare), och, därest

56

vid någon tid på året arbetet i särskild grad hopar sig, bör i stället

tillfällig arbetshjälp anlitas.

Revisorerna äro för närvarande, såsom ofvan angifvits, till antalet

fyra, hvarjämte å revisionen tjänstgöra tolf manliga och tre kvinnliga

biträden. Denna personal anse kommitterade kunna rätt väsentligt förminskas

genom en lämpligare anordning af arbetet. Kommitterade föreslå,

att antalet begränsas till tre ordinarie revisorer och att den nuvarande

extra personalen ersättes af tre telegraf assistenter och tre kvinnliga

biträden (kontorsskrifvare).

Möjligheten att indraga den ena revisorstjänsten betingas däraf,

att till nedannämnda aktuarie skulle öfverflyttas hvad man kan kalla

utrikesrevisionen. För revisionsarbetets gång är det visserligen för

närvarande af väsentlig betydelse, att den extra personalen till stor

del består af särdeles erfarna granskare — två af dem äro ordinarie

revisorer i annat statens verk — och att därför fullt själfständig

granskning kunnat åt dem öfverlåtas. Men kommitterade

hålla dock före. att revisionsarbetet skall blifva enhetligare och jämnare

utfördt genom den nu föreslagna anordningen. Då de tre revisorerna

skola bära ansvaret för hvar sin del af arbetet, är det tydligen

nödigt, att de befrias från de mest mekaniska delarna däraf.

Den behöfliga siffergranskningen torde med full noggrannhet kunna

utföras lika väl af de kvinnliga biträdena som af skolade revisorer.

Genom att till sitt biträde erhålla telegrafassistenter, hvilka under sin

utbildning för telegrafarbetet och sin tjänstgöring vid lokalförvaltningarna,

erhållit en mångsidig förfarenhet jämväl i taxeringsfrågor och

beräknande af förekommande inkomst- och utgiftsposter m. in., sättas

revisorerna i tillfälle att mera odeladt ägna sitt arbete åt den del af

revisionen, för hvilken egentlig revisorsutbildning är behöflig. Genom

den längre tjänstgöringstiden för hela personalen blifver samarbetet

bättre tillgodosedt, och arbetsprodukten blifver afgjordt större, då personalen

helt ägnar sig åt sin tjänst i stället för att splittra sina krafter

på flere håll.

Statistikern skulle bibehållas med i det hela oförändradt arbetsområde.

I stället för den nuvarande amanuensen bör anställas ett kvinnligt

biträde (kontorsskrifvare), emedan arbetets beskaffenhet icke betingar särskild

kompetens. Det lärer hittills hafva erbjudit svårigheter att alltid medhinna

det statistiska arbetet i rätt tid, men synes denna svårighet blifva

undanröjd genom den längre tjänstgöringstid, som skulle åligga äfven

statistikerns biträde, hvarjämte någon lindring vinnes genom öfverflyt

-

57

tände af en del af den utländska statistiken å aktuarien på utrikesafdelningen.

Registratorn och aktuarien kan, enligt hvad kommitterade förut närmare

utvecklat, undvaras.

Däremot anse sig ''kommitterade böra föreslå uppförande å ordinarie

stat af en ny tjänsteman, nämligen

Aktuarien å utrikesafdelningen. Till dennes arbetsområde skulle böra:

mottagande och fördelning af handlingar, som till styrelsen inkomma,

taxeväsen i förhållande till utlandet,

författningsväsen i dess sammanhang med utländska bestämmelser,

utrikeskorrespondens,

utrikesrevision,

statistik och årsberättelse, så vidt angår utlandet.

Hittills hafva å utrikesafdelningen varit anställda tre manliga e. o.

tjänstemän och ett kvinnligt biträde. Å afdelningen hafva handlagts taxeväsen

och författningsväsen i ofvan angifvet omfång och, i den mån sådant

kunnat medhinnas, äfven utrikeskorrespondensen, hvilken i öfrigt utförts af

sekreteraren och notarierna. Af dessa ärenden kräfver behandlingen af

taxeväsen en omfattande insikt i och vana vid behandling af de utländska

telegraftaxorna och bestämmelserna angående dessa taxors tillämpande

vid korrespondens å olika router. Nödvändigheten att chefen för administrativa

byrån vid utarbetande af förslag till nya reglementariska och

instruktionella föreskrifter har till sitt biträde en i de internationella

föreskrifterna väl förfaren tjänsteman ligger i öppen dag. Att till

samme tjänsteman öfverflyttas granskningen af gränskontrolljournalerna

och afräkningarna med främmande förvaltningar, är synnerligen önskvärdt,

då härvid just förutsättas de specialinsikter, som böra förefinnas

hos ifrågavarande aktuarie. Utrikeskorrespondensen nödvändiggör en

lätthet i behandling af främmande språk, som knappast kan päräknas

hos annan än den, som därmed regelbundet sysselsätter sig, och bör

därför i allmänhet utföras af denna tjänsteman. Den utländska statistiken

och behandlingen af årsberättelserna, den svenska i hvad som berör

utlandet och de utländska förvaltningarnas i hvad de hafva intresse

för Sverige, sammanhänger så nära med denna tjänstemans öfriga åligganden,

att de icke lämpligen böra förläggas å annat håll.

1 fråga om aktuariens åliggande att mottaga och fördela handlingar

hänvisas till hvad i början af betänkandet i fråga om registratorn är

an förd t.

8

58

De uppgifter, som sålunda komma att fyllas af nu ifrågavarande

tjänsteman, äro så mångfaldiga och kräfva, efter hvad erfarenheten visat,

en sådan tid, att deras ordentliga handhafvande väl motiverar inrättandet

af en ordinarie tjänst. Men det är ej blott vid mängden af

göromål, som kommitterade fäst sig. Som bekant, är den internationella

sammanslutningen mellan de olika ländernas telegrafförvaltningar mycket

fast och måste vara det, då det elektriska meddelandets flykt rundt

världsdelarna ej räknas i längre tidsmoment än minuter. Dess känslighet

medför å andra sidan en ständig växling i de intimare detaljerna,

hvarpå det oafbrutna och säkra utbytet ej minst beror. Vikten af göromålen,

som således fordra eu oaflåtlig uppmärksamhet på de växlande

internationella förhållandena och en minutiös kännedom om en mänord

rätt svårbehandlade frågor, gör det dessutom till en nästan oafvislig

nödvändighet, att samme tjänsteman är genom ordinarie tjänst fäst vid

verket och således odeladt ägnar sitt arbete åt detta verksamhetsområde.

Till sitt biträde måste aktuarien hafva en amanuens, jämväl med

behöfliga språkkunskaper och en så stor vana vid handläggning af

ärendena, att han vid förfall kan inträda i aktuariens ställe. I öfrig!

skulle å afdelningen tjänstgöra en telegrajist.

Inom administrativa byrån skulle således, efter kommitterades förslag,

kunna indragas tre ordinarie tjänster, nämligen en revisor, en

bokhållare och kassakontrollant samt en registrator och aktuarie, hvaremot

eu ny tjänst, aktuarien å utrikesafdelningen, skulle inrättas.

De nuvarande 44 extra ordinarie tjänstemännen skulle ersättas af

19 biträdande tjänstemän, däraf 3 på extra stat.

Linjebyrån

bör jämväl bibehålla sitt nuvarande arbetsområde oförändradt

men med någon ökning.

De två ordinarie ingen]örstjänsterna kunna det oaktadt förenas,

så att öfveringenjören samt byråingenjören och ritaren skulle ersättas af

en byråingenjör. I enlighet med den allmänna grundtanken, att till de

enklare göromålen icke böra anlitas tjänstemän med särskild utbildning

för mera kräfvande arbeten, hafva kommitterade ansett, att de

åligganden, som kräfva särskild teknisk insikt, böra utsöndras och på

läggas byråingenjören samt till någon del öfverflyttas å förrådsintendenten,

hvaremot öfriga ärenden kunna anförtros åt biträdande personal.

Härigenom skulle det blifva möjligt för den nye byråingenjören

att medhinna hela det arbete, som ålägges honom. Å byrån skulle dess

-

59

utom såsom hittills tjänstgöra en e. o. linjeingenjör, hvilken under den

ökade arbetstiden kunde medhinna ytterligare en del ingenjörsarbete.

Notarien skulle bibehålla sitt nuvarande arbete samt därjämte öfvertaga

det nu af en amanuens utförda arbetet, och bör denna anordning,

med iakttagande af de afsedda förenklingarna i en del arbeten och expeditioner,

låta sig val genom!öra.

Hufvudförrådets förvaltare bör lämpligen benämnas förrådsmtendent,

hvarigenom äfven hans verkliga, enligt kommitterades förslag, betydligt

utvidgade funktion skulle riktigare angifvas. Han skulle nämligen

öfvertaga öfveringenjörens nuvarande befattning med leveranserna och

sålunda blifva i tillfälle att redan från början hafva uppmärksamheten

fäst därå, att förrådets behof i rått tid fyllas. .Äfven skulle han

hafva ansvaret för, att vid utsändningen af materiel och inventarier

det sörjes för, att icke genom brist på någon detalj arbetena behöfva

uppehållas. ..

Den nuvarande biträdande personalen å hufvudförrådet, utgörande

ett extra manligt biträde, en telegrafassistent, två telegrafist.er och två

kvinnliga biträden, torde, då tjänstetiden väsentligt utsträckes, enligt

kommitterades åsikt kunna något minskas och föreslå kommitterade,

att därstädes för framtiden placeras två telegraf assistenter och tre kvinnliga

biträden (kontorsskrifvare).

A material^ of ning sanstalten skulle såsom hittills användas extra

ordinarie personal, för närvarande två e. o. byråingenjörer. Erfarenheten

har ådagalagt den alltjämt stegrade vikten af, att de å denna

afdelning utförda undersökningar utsträckas utöfver hvad förhållandena

hittills medgifvit. Det bar icke varit utan exempel, att levererad

materiel, som man icke hunnit underkasta profning före afsändande^

vid framkomsten befunnits i större eller mindre mån oanvändbar, hvarigenom

direkta kostnader i frakt och indirekta genom arbetets fördröjande

förorsakats, hvarjemte de kostnader, som i längden framkallas

af den icke fullgoda materiel, som tilläfventyrs kommit att användas,

kunna blifva mycket betydande. Eu del af de undersökningar, som äro

behöfliga, kräfva emellertid en ganska stor vetenskaplig insikt hos ledaren

af profningarna. Kommitterade, hvilka, såsom nedan närmare angifves,

föreslå indragning af den nu till telegraftrafikbyran börande clektrikertjänsten,

hafva äfven därför funnit önskvärdt, att föreståndaren för materialprofningsanstalten

kunde, när så påkallades, tillhandagå styrelsen

i frågor, som beröra mera vetenskapliga sidor af tekniken. Då emellertid

föreståndaren tydligen blott i mindre grad behöfde bigga band

vid själfva det mekaniska undersökningsarbetet, utan hufvudsakligen

60

skulle reglera metoderna och hjälpmedlen därför, torde en på området

förfaren vetenskapsman kunna påräknas vilja åtaga sig arbetet vid sidan

af annan vetenskaplig verksamhet. Kommitterade anse därför, att tills

vidare det bästa resultat skulle vinnas, om ett förslagsanslag, som torde

kunna sättas till 3,000 kronor årligen, ställdes till styrelsens förfogande

för honorerande af bemälde föreståndares arbete.

Såsom biträden å anstalten skulle anställas en e. o. linjeingenjör,

ufvudsakligen för de fysiska profningarna, samt en extra ordinarie tjänsteman,

som besutte nödiga insikter för profningar inom det kemiska området.

A linjebyrans kansli äro för närvarande anställda två kvinnliga biträden,

men torde det ena af dessa kunna under de nya förhållandena

undvaras och således här blott ett kvinnligt biträde (kontorsskrifvare)

bibehållas.

Slutligen behöfvas såsom hittills å byrån extra manliga biträden,

nämligen två ritare för utförande af stationsritningar, uppgörande af

lmjekartor m. m.

Inom linjebyrån skulle således, efter kommitterades förslag, kunna

indragas två ordinarie tjänster, nämligen öfveringenjören och förrådsförvaltaren,

hvaremot en ny tjänst, förrådsintendenten, skulle inrättas.

0 nuvarande 14 extra ordinarie tjänstemännen skulle ersättas af

12 biträdande tjänstemän, däraf 6 på extra stat.

Trafikbyrån.

Af den nu å de båda trafikbyråerna anställda personal skulle endast

byråingenjören och föreståndaren för telegrafverkets undervisningsanstalt

samt aktuarien bibehållas såsom hittills.

Såsom förut angifvits, anse kommitterade elektrikertjänsten kunna

indragas. För .någon del af hans arbete skulle, såsom redan är

nämndl, ersättning vinnas hos föreståndaren för materialprofningsanstalten.

. Iakttagande af telegrafiens och telefoniens framsteg och utveckling

i de större länderna maste redan nu åligga föreståndaren för

undervisningsanstalten, hos hvilken den härför nödiga kompetensen måste

förutsättas. Åt honom skulle därför äfven öfverlämnas uppsikten öfver

styrelsens tekniska publikationer. Af elektrikerns öfriga åligganden äro

utlåtandena angående tekniska anordningar å stationer ocli linjer icke

mera af samma betydelse som förut, sedan ingenjörspersonalen blifvit

talrikare och mönsteranordningar blifvit för flertalet fall bestämda. Inseendet

öfver undersökningarna af ledningarnas beskaffenhet och granskningen

af batterijournalerna lärer, i den mån sådant icke kan öfver

-

61

lämnas åt linjedistriktsförvaltningarna, äfven kunna medhinnas af föreståndaren

för undervisningsanstalten.

De nuvarande två notarierna å trafikbyråerna föreslå kommitterade

att utbyta mot en kontrollör, som skulle äga kommissariekompetens.

Notarien å telegraftrafikbyrån har alltid — äfven medan trafikbyrån

ännu var odelad — varit hämtad från trafikpersonalen, och sjkifva

tjänstens beskaffenhet gör ock, att han hälst bör hämtas därifrån, då

det för hans tjänst väsentligen behöfves en viss kännedom om personal-

och stationsförhållandena. Det synes därför vara lämpligt, att denne

tjänsteman erhåller samma benämning, som motsvarande biträdande

tjänsteman å stationerna.

I öfrigt skulle å byrån anställas tvä telegraf assistenter, tvä telegrajister

samt tvä kvinnliga biträden (kontorsskrifvare).

För ombesörjande af telefonkatalogen och därmed sammanhängande

arbeten skulle liksom nu anställas en föreståndare för katalogexpeditionen,

och torde, under förutsättning af att ytterligare arbetshjälp lämnas vid

vissa tider, två kvinnliga biträden (kontorsskrifvare) medhinna det löpande

arbetet.

Inom de två förutvarande till en förenade trafikbyråerna skulle således,

efter kommitterades förslag, indragas tre ordinarie tjänster, nämligen

elektrikern och de båda notarierna, hvaremot en ny tjänst, kontrollören,

skulle inrättas, samt de nuvarande 10 extra ordinarie tjänstemännen

ersättas af 9 biträdande tjänstemän, samtliga på ordinarie stat.

I enlighet med hvad i det föregående är anfördt skulle den biträdande

personalen hos styrelsen komma att utgöras af en föreståndare

för katalogexpeditionen, aderton kontorsskrifvare (kvinnliga biträden), sju

extra tjänstemän och två e. o. linjeingenjörer, hvarjämte från stationspersonalen

skulle intagas åtta telegrafassistenter och fyra telegrafister.

Hittills hafva föreståndaren för katalogexpeditionen samt kontorsskrifvarna

icke varit å ordinarie stat uppförda. Att häruti ligger en

orättvisa, synes emellertid kommitterade uppenbart, då denna personal

i styrelsens tjänst utför ett nödvändigt och stadigvarande arbete och

har samma regelbundna tjänstetid som styrelsens öfriga tjänstemän.

Det å katalogexpeditionen utförda arbetet ökas år för år i mån af

abonnentantalets stegring, och att arbetet för kontorsskrifvarna ej

kommer att minskas enligt kommitterades organisationsförslag, torde

vara tydligt, då såsom en genomgående grundsats däri framhållits, att

det arbete, som ej kräfver särskildt kvalificerad personal, bör från den

-

Biträdande

tjänstemän

62

samma öfverlämnas till kvinnliga biträden. Äfven här gäller, att man

bör tillse, att det arbete, som kräfves, utföres med intresse och känsla

af solidaritet med verket, hvilket bäst befrämjas genom vederbörandes

fasta anställning i tjänsten. Kommitterade hafva dessutom så mycket

mindre kunnat tveka att föreslå dessa tjänsters uppförande å ordinarie

stat, som Riksdagen dels visat sig i ett fall behjärta dessa synpunkter

genom att under år 1905 bevilja pension åt den af styrelsens dåvarande

extra biträden, som uppnått sådan ålder, att pensionering kunde ifrågakomma,

dels uti skrifvelse den 23 maj 1906 anhållit, att Kungl. Maj:t

täcktes låta verkställa utredning, huruvida och i hvad mån personer,

som äro hos statens ämbetsverk och myndigheter på ett stadigvarande

sätt sysselsatta med skrifgöromål och dylika sysslor, må kunna erhålla

någon fastare anställning, äfvensom för Riksdagen framlägga det förslag,

hvartill denna utredning må föranleda.

De kontorsskrifvare, som skulle å ordinarie stat uppföras, utgöra

hela antalet enligt kommitterades förslag hos styrelsen behöfliga extra

kvinnliga biträden, enär kommitterade anse, att sedan dessa biträden

numera under viss icke allt för kort tid varit inkallade till tjänstgöring

och deras befattning visat sig vara af stadigvarande beskaffenhet, dem

icke bör förhållas förmånen af ordinarie anställning.

Af de ordinarie biträdande tjänstemännen skulle kontorsskrifvarna,

assistenterna och telegrafisterna kunna, efter styrelsens bestämmande,

i mån af behof till antalet ökas.

Så skulle äfven blifva förhållandet med vaktmästarna. Å ordinarie

stat hafva hittills inom styrelsen varit uppförda fem, nämligen en

förrådsvaktare och en förste vaktmästare med högre aflöning samt tre

andra vaktmästare.

Kommitterade föreslå att bland dem upptaga en ny tjänst, nämligen

vaktmästartjänsten å telegrafverkets undervisningsanstalt. Innehafvaren

af denna tjänst har en lika ständig och kräfvande befattning som de nuvarande

ordinarie vaktmästarnas, och då han dessutom har att inför föreståndaren

för undervisningsanstalten ansvara för anstaltens apparatsamling

samt att biträda vid undervisningen med anordnande under lärarnas

ledning af apparater och instrument, förutsättes hos honom en icke ringa

kännedom om och vana vid dylika anordningar. Undervisningsanstaltens

intresse kräfver därför, att åt denne vaktmästare beredes sådan ställning,

att han kan beräknas kvarstanna och blifva en anstaltens förtroendeman.

De förändringar, som kommitterade föreslagit inom styrelsen, framgå

mera öfversiktligt af följande

Jämförelse mellan nu gällande och af kommitterade föreslagen

organisation af telegrafstyrelsen.

63

Enligt nu gällande stat:

Generaldirektören

4 byråchefer

Administrativa byrån.

1 sekreterare

1 kamrer

1 notarie och ombudsman

1 registrator och aktuarie

4 revisorer

1 hufvudkassör

1 bokhållare och kassakontrollant

1 statistiker.

23 amanuenser

11 extra tjänstemän med fast arfvode

10 » » utan » »

55

Linjebyrån

1 öfveringenjör

1 byråingenjör och ritare

1 notarie

1 förrådsförvaltare.

3 extra ordinarie byråingenjörer

2 amanuenser

2 tclegrafister

Enligt af kommitterade föreslagen stat:

Generaldirektören

3 byråchefer, däraf en generaldirektörens

adjoint.

Administrativa byrån.

1 sekreterare

1 kamrer

1 ombudsman

indrages

3 revisorer

1 hufvudkassör

indrages

1 statistiker

1 aktuarie

4 assistenter

2 telegrafister

10 kontorsskrifvare

3 extra tjänstemän med fast arfvode

(hos sekreteraren och å utrikesafdelningen)

28

Linjebyrån.

indrages

1 byråingenjör

1 notarie

indrages

1 förrådsintendent

2 extra ordinarie linjeingenjörer

2 assistenter

4 kontorsskrifvare

(34

Enligt nu gällande stat.

7 extra biträden med fast arfvode

18

Byrån för telegraftrafiken.

1 elektriker

1 notarie

1 byråingenjör ock föreståndare

för telegrafverkets undervisningsanstalt.

1 assistent

1 telegrafist

Byrån för telefontrafiken.

1 notarie

1 aktuarie

2 amanuenser

1 telegrafist

5 extra biträden med fast arfvode

nr

Enligt af komroitterade föreslagen stat.

4 extra tjänstemän med fast arfvode

(2 å materialprofningsanstalten

och 2 ritare)

15

Trafikbyrån.

indrages

indrages

1 föreståndare för undervisningsanstalten

1

kontrollör.

2 telegrafister

indrages

1 aktuarie

2 assistenter

1 föreståndare för katalogexpeditionen

4

kontorsskrifvare

TF"

5 vaktmästare.

6 vaktmästare.

65

Sammanfattning.

af antalet tjänstemän.

Nuvarande organisation.

Föreslagen ny organisation.

Ordinarie

biträdande

Ordinarie

ordinarie

Summa. !

byrå-

tjänstemän

Summa.

tjänstemän.

tjänstemän.

tjänstemän.

och e. o.

tjänstemän.

Antal.

Antal.

Antal.

Antal.

Antal.

Antal.

( Administrativa byrån ..........

u

44

55

9

19

28

Linjebyrån .........................

4

14

18

3

12

15

Byrån för telegraftrafiken ...

3

2

5

1

< 3

9

12

i » » telefontrafiken......

2

8

10

J

1 Vaktmästare........................

5

-

5

6

—

6

Summa

25

68

93

21

40

61

9

66

Historik.

Nuvarande

organisation.

II. Linjedistrikten.

Ur den historik, som finnes intagen i post- och telegrafkommitténs

år 1901 afgifna utlåtanden, må själfva hufvuddragen af linjeafdelningens

utveckling vid telegrafverket här angifvas.

Under telegrafverkets första tid voro de två linjeintendenterna

chefer jämväl för byggnads- och underhållsarbeten å linjer och stationer.

Till biträde vid dessa arbeten användes hufvudsakligen stationstjänsteinän,

som mera tillfälligt härför anlitades. Först från och med år 1867

upptogos i telegrafverkets utgiftsstater särskilda anslag till linjeingenjörer,

nämligen 1,600 kronor årligen till två stationstjänstemän, Indika

med bibehållande af sin lön såsom sådana skulle utgöra mera ständiga

tekniska biträden åt intendenterna. Anslaget till arfvoden åt ingenjörer

höjdes tid efter annan allt efter som antalet behöfde ökas och

utgick från och med år 1879 med 4,000 kronor, från och med år 1884

med 8,000 och från och med år 1894 med 12,000 kronor årligen.

Redan innan denna sista förhöjning af anslaget skedde, hade emellertid

genom telefonväsendets tillkomst framkallats en väsentlig utvidgning

af anläggnings och underhållsarbetena och därmed äfven af personalkostnaden,

ehuru denna kostnad, då telefonväsendets budget icke underkastades

Riksdagens pröfning, icke framträder i de officiella staterna.

Sålunda ställdes telefonnätet i Malmö redan år 1883 under en särskild

tjänsteman, hvilken sedermera erhöll benämningen telefoninspektör och

hade öfverinseendet öfver de nya telefonnät och ledningar, som efter

hand anlades å skilda platser i Skåne. Enahanda var förhållandet med

telefonanläggningarna i Bohuslän för livilka år 1885 en tjänsteman

vid telegrafstationen i Uddevalla förordnades till arbetschef. År 1888

anställdes efter inköp af det enskilda telefonnätet i Göteborg eu telefoninspektör

därstädes och 1890 en sådan inspektör i Stockholm.

Den ordning, som emellertid blef beståndande och, med de förändringar

utvecklingen nödvändiggjort, ännu är gällande, genomfördes

från och med år 1891, då landet indelades i sex linjedistrikt, med sina

67

hufvudorter i Malmö, Växjö, Göteborg, Eskilstuna, Stockholm och Söderhamn.

Sedan efter hand flertalet af de lokala näten, hvilka förut tillhört

enskilda föreningar eller bolag, öfvergått i telegrafverkets ägo,

vidtogs, att tillämpas från och med den 1 oktober 1895, en omreglering

af linjedistrikten, hvarvid, med bibehållande af deras antal, deras arbetsområde

bestämdes på följande sätt:

södra distriktet, med distriktsingenjör i Malmö, omfattande Malmöhus,

Kristianstads, Blekinge och Kronobergs län, Hallands län söder om

Varberg samt Kalmar läns södra landstingsområde;

västra distriktet, med telefoninspektören i Göteborg såsom chef,

omfattande den öfriga delen af Hallands län, Göteborgs och Bohus samt

Älfsborgs, Skaraborgs och Värmlands län;

östra distriktet, med distriktsingenjör i Norrköping, omfattande

Kalmar läns norra landstingsområde, Jönköpings, _ Östergötlands och

Gotlands län, Närke äfvensom värmlandsdelen af Örebro län samt de

delar af Södermanlands och Stockholms län, hvilka voro belägna på

längre afstånd än 70 kilometer från Stockholm;

mellersta nedre distriktet, med telefoninspektören i Stockholm såsom

chef, omfattande Stockholms stad samt de delar af Södermanlands,

Stockholms och Uppsala län, hvilka voro belägna inom ett afstånd af

70 kilometer från Stockholm;

mellersta öfre distriktet, med distriktsingenjör i Gäfle, omfattande de

delar af Stockholms och Uppsala län, hvilka voro belägna på längre

afstånd från Stockholm än 70 kilometer, Örebro län med undantag af

Närike och värmlandsdelen, Västmanlands, Kopparbergs och Gäfleborgs

län äfvensom Härjedalen af Jämtlands län; och

norra distriktet, med distriktsingenjör i Sundsvall, omfattande den

öfriga delen af Jämtlands län samt Västernorrlands, Västerbottens och

Norrbottens län.

I denna indelning, mot hvilken post- och telegrafkommittén icke

hade något att erinra, hafva endast mindre förändringar vidtagits och

med benämningarnas förändring till första, andra o. s. v. distriktet i

ofvan angifna ordning är den ännu i hufvudsak bestående.

Den nuvarande organisationen är sålunda, såsom ock förut omnämnts,

följande.

Landet är indeladt i sex linjedistrikt. I spetsen för hvarje distrikt

står linjedirektören, som å distriktets hufvudort har en distriktsbyrå, därunder

äfven lyder ett distriktsförråd. Å distriktsbyrån tjänstgör såsom

linjedirektörens närmaste man och ställföreträdare en linjeingenjör, samt

68

dessutom en manlig bokhållare, en kvinnlig kassör, ett eller flere kvinnliga

skrivbiträden och i regel en ritare. Förrådet förestås af en materialvakt.

Distrikten äro indelade i sektioner, af hvilka den första förestås af

linjedirektören samt de öfriga af linjeingenjörer med bestämd stationeringsort.

Sektionens föreståndare ansvarar för anläggnings- och underhållsarbetena

inom sektionen. Såsom befäl vid större anläggnings- och

ombyggnadsarbeten tjänstgöra linjeingenjörer utan bestämd stationerinqsort

och arbetsledare, dels sådana med fast placeringsort, arbetsledare af

första löneklassen, dels sådana som flytta från ort till ort efter som

pågående arbeten påkalla, arbetsledare af andra löneklassen. Då

sistnämnda ingenjörer och arbetsledare ofta hafva ett större antal

arbetare under sitt befäl, hafva de till biträden linjeförmän, hvilka äfvenledes

äro uppdelade i två aflöningsklasser, de fast placerade och de

flyttande.

Till sitt biträde för öfvervakande af och tillsyn å det dagliga underhållet

har linjedirektören öfv erreparatör er, en i hvarje linjedistrikt utom

det sjätte, hvilket delats mellan två öfverreparatörer, och har denna

öfverreparatör till uppgift att under sina ständiga resor inom distriktet

särskildt tillse stationsinredningarnas och växelbordens beskaffenhet

samt handleda reparatörerna i fråga om dessas arbete med underhåll

och smärre nyanläggningar. Reparatörerna äro anställda å viss station,

men hafva ^dessutom visst linjeområde och flere smärre stationer sig

tilldelade. A de större stationerna äro flere reparatörer anställda.

Hela antalet af den nu omförmälda linjepersonalen utgjordes den

1 juli 1906 af

6 linjedirektörer,

28 linjeingenjörer,

6 manliga bokhållare,

6 kvinnliga kassörer,

14 kvinnliga skrifbiträden,

5 ritare,

6 materialvakter,

9 arbetsledare af första löneklassen,

18 » » andra »

7 öfverreparatörer

37 linjeförmän af första löneklassen,

45 » » andra » och

193 reparatörer.

69

Af dessa äro hittills endast linjedirektörerna, åtta linjeingenjörer,

samt bokhållarna och materialvakterna uppförda å ordinarie stat.

Den förut omförmälda post- och telegrafkommittén föreslog i sitt

år 1901 afgifna utlåtande, att, i anslutning till redan bestående förhål- (es 0,ba9''

landen, linjedistrikten borde tills vidare bibehållas vid antalet sex. Emellertid

anför kommittén, att därest telefonens utbredning i öfre Norrland

komme att fortgå lika hastigt, som under de senare åren varit förhållandet,

det sjätte eller Sundsvalls distrikt ganska snart torde behöfva

delas i två.

Telefonväsendets utveckling bär under åren 1901—1906 alltjämt

fortgått. Tillväxten är fortfarande betydlig, och någon afmattning i

utvecklingen gör sig ingalunda gällande.

När emellertid en delning af sjätte distriktet nu ifrågasättes, är det

icke så mycket anläggningarnas storlek eller abonnenternas antal som

är afgörande vid bedömande af denna fråga, utan fast mera det stora

område, öfver hvilket anläggningarna äro utbredda, från Riksgränsen mot

Norge och Finland i norr till gränsen mot Härjedalen och Hälsingland

i söder. Denna distriktets utsträckning jämte de relativt ringa utvecklade

kommunikationerna inom dessa landsdelar förorsaka nämligen, att

linjedirektören svårligen kan i önskvärd grad öfvervaka förhållandena

utan måste mera än önskligt öfverlämna åt underordnade att ansvara

för arbetet, samt att han å andra sidan vid de oundvikliga resorna inom

distriktet ofta kommer att hållas borta från distriktets lmfvudort längre

tid än som är lämpligt.

Kommitterade föreslå därför, att linjedirektörernas antal ökas till sju

och att nuvarande sjätte linjedistriktet iördelas i två, det sjätte och det

sjunde, med sina liufvudorter i Sundsvall och Luleå. Gränsen mellan

de båda distrikten borde lämpligen dragas strax söder om stationerna

Umeå, Vännäs och Lycksele.

I sammanhang härmed borde med hänsyn till arbets- och kommunikationsförhållandena

äfven någon jämkning ske i ett par andra distrikt.

Till sjätte distriktet borde öfverflyttas linjer och stationer i Härjedalen,

hvilka nu tillhöra femte distriktet, dill sistnämnda distrikt åter skulle

öfverflyttas Värmland, som hittills tillhört andra distriktet med lmfvudort

i Göteborg. Andra distriktet har nämligen blifvit för stort och betungande,

medan någon utvidgning af femte distriktet, särskilt efter

frånskiljande af Härjedalen, skulle kunna utan svårighet låta sig göra.

Med hänsyn till kommunikationerna är förbindelsen öfver Falun särdeles

god mellan liufvudorten Gäfle och de värmländska orterna.

Enligt hvad kommitterade inhämtat, har telegrafstyrelsen för af

-

70

sikt att, därest vederbörligt bifall till den ifrågasatta delningen af sjätte

distriktet kan utverkas, vidtaga den bär omförmälda jämkningen.

_ I iråga om linjeingenjörerna, linjedirektörernas närmaste biträden,

utgjorde dessa vid tiden strax före afgifvandet af post- och telegrafkommitténs

förslag 26. Efter verkställd utredning meddelade emellertid

telegrafstyrelsen bemälda kommitté, att det antal, som för det dåvarande

borde uppföras å ordinarie stat, skulle kunna inskränkas till 19. Kommittén

ansåg sig emellertid icke böra förorda detta förslag och anförde i sådant

hänseende följande: »Under den ännu pågående stora utvecklingen

inom telegrafverket och innan man vunnit någon erfarenhet om, huru

förhållandena må kunna gestalta sig, sedan de årliga nybyggnadsarbetena

kommit att åtminstone i någon mån inskränkas, har kommittén

emellertid för sin del icke ansett lämpligt, att ett så stort antal biträdande

ingenjörer, som det af telegrafstyrelsen ifrågasatta, uppföres å

ordinarie stat. Men då under alla förhållanden torde erfordras åtminstone

en biträdande ingenjör vid hvarje distriktsbyrå äfvensom ytterligare

en biträdande ingenjör i Stockholm och en i Göteborg, har kommittén

funnit sig böra hemställa, att åtta biträdande ingenjörer uppföras

å ordinarie stat, under benämningen linjeingenjörer».

Detta kommitténs förslag vann Ivungl. Maj:ts och Riksdagens godkännande.

Den utveckling åt telegraf- och telefonväsendet, som ligger

emellan början af år 1901 och nuvarande tid, har ådagalagt, att en

minskning af antalet linjeingenjörer ingalunda kan genomföras. Det

nuvarande antalet utgör 28, däraf 17 fast stationerade. Det har nämligen,

såsom förut är anmärkt, visat sig nödigt att, efter hand som linjernas

och ledningarnas äfvensom stationernas antal allt mera ökats,

uppdela linjedistrikten i sektioner. Sålunda är första linjedistriktet

uppdeladt i tre sektioner med hufvudorter i Malmö, Hälsingborg och

Växjö. Enahanda är förhållandet inom öfriga distrikt, så att det andra

uppdelats i sektionerna — desamma här angifna efter sina hufvudorter

Göteborg, Karlstad och Jönköping, det tredje i sektionerna Norrköping

och Örebro, det fjärde i sektionerna Stockholm och Uppsala, det femte i

sektionerna Gä/le och Västerås samt det sjätte i sektionerna Sundsvall,

Östersund och Luleå.

Åt dessa sektioner förestås, såsom förut är nämndt, den första i

hvarje distrikt åt linjedirektören —- som därjämte öfvar uppsikt äfven

öfver öfriga sektioner — samt de öfriga af en å sektionens hufvudort

stationerad linjeingenjör. Detta har ökat behofvet af fast anställda linjeingenjörer

med för närvarande nio utöfver de å linjedistriktsbytåerna

samt för Stockholms och Göteborgs telefonnät anställda.

71

Den sålunda vidtagna anordningen liar visat sig tillfredsställande,

och därför bör densamma för framtiden bibehållas. Härmed hafva ock

de af post- och telegrafkommittén uttalade betänkligheterna mot uppförande

å ordinarie stat af ett något större antal linjeingenjörer förlorat

sin betydelse.

Om emellertid, enligt hvad kommitterade ofvan föreslagit, ett nytt

linjedistrikt upprättas med Luleå till hufvud ort, torde, under första tiden

och innan de lokala näten inom detta distrikt vunnit större utbredning,

linjedirektören i Luleå kunna tillfredsställande medhinna sitt arbete

utan biträde af ordinarie linjeingenjör. Det antal ordinarie linjeingenjörsbefattningar,

som nu skulle vara bebötligt, är således sexton, eller

åtta mer än för närvarande. Ingenjörerna utan bestämd stationeringsort,

för närvarande elfva till antalet, skulle fortfarande kunna bibehållas såsom

extra tjänstemän. Deras antal torde visserligen med den fortskridande

utvecklingen behöfva något ökas, men det skulle dock genom antagande

af kommitterades förslag vinnas en någorlunda tillfredsställande proportion

mellan ordinarie och extra ordinarie ingenjörspersonat. Härigenom skulle

telegrafstyrelsen äfven kunna undgå den hittills nästan oundvikliga svårigheten,

att dessa ingenjörer, som samtliga jämväl erhållit assistentutbildning,

när de i sin egenskap af e. o. assistenter i verket är o i tur

att blifva ordinarie, ansett sig lida en orättvisa genom att icke erhålla

ordinarie assistenttjänst, hvaraf åter blifvit följden att, enär styrelsen

fortfarande behöft använda dem för ingenjörsarbete, de, i den mån

styrelsen tillmötesgått deras begäran om ordinarie anställning, kommit att

innehafva en tjänst, hvilken ej af dem skötts utan ständigt uppehållits

af annan.

Å linjedistrikten äro nu anställda manliga bokhållare. Post- och

telegrafkommittén omnämner, att å hvarje distriktsbyrå vore, förutom

tillfälliga biträden, fast anställda två biträdande tjänstemän, manliga

eller kvinnliga, med full tjänstgöring. Af dessa ombesörjde den ena

hufvudsakligen kassörsgöromål och den andra bokhållargöromål. Mångfalden

af dessa göromål syntes kommittén väl motivera framställdt

förslag att å den ordinarie staten bereda rum jämväl för tjänstemän

af ifrågavarande slag å distriktsbyråerna, men kommittén trodde sig

för det dåvarande icke böra föreslå inrättande af mera än en dylik

ordinarie tjänstemannabefattning å hvarje distriktsbyrå. Den frågan

hade därvid uppstått, huruvida innehafvaren af donna befattning

borde vara man eller kvinna, och ehuru det visserligen icke torde kunna

förnekas, att de göromål, som skulle åligga nämnde tjänsteman, i allmänhet

vore af beskaffenhet att kunna utföras af en kvinna, hade dock

72

behofvet af biträdande tjänsteman å distriktsbyrån synts kommittén

bättre tillgodoses genom anställande af en ordinarie manlig sådan än

af en kvinnlig. Kommittén föreslog därför inrättande af sex manliga bokhållare''änster,

en för hvarje distriktsbyrå.

Den erfarenhet, som under de gångna åren vunnits med afseende på

denna anordning, har dock icke bestyrkt riktigheten af kommitténs antagande.

Till bokhållartjänsterna hafva befordrats dels personer, som

icke förut tillhörde telegrafverket, dels extra ordinarie assistenter, som

ådagalagt erforderlig kompetens i bokföring. Omsättningen har emellertid,

där sistnämnda slags tjänstemän innehaft befattningen, varit starkare

än som för arbetets skötsel är lämpligt. Och detta kan lätt förklaras. Bokhållarnas

aflöning är densamma som assistenternas, 2,200 kronor med två

ålderstillägg, hvartdera å 300 kronor. Ehuru begynnelseaflöningen måste

anses fullt tillräcklig för personer vid så ung ålder som flertalet af de

utnämnda innehaft, har dock det förhållande, att dessa tjänstemän stå

alldeles ensamma utanför den öfriga organisationen och sålunda sakna all

möjlighet till befordran, åstadkommit, att de till bokhållare utnämnda e. o.

assistenterna snarast möjligt sökt få öfvergå till ordinarie assistentbefattning.

Man kan dessutom med skäl befara, att äfven de öfriga skola tröttna

och börja se sig om efter andra befattningar, där förhållandena för framtiden

kunna väntas bättre. Omsättningen inom denna kår har därför varit allt

för snabb och hotar med de nuvarande förhållandena att alltjämt så

förblifva. Detta verkar mycket ofördelaktigt på arbetets jämna gång,

enär den nya tjänstemannen behöfver icke så ringa tid att sätta sig in

i ärendena och skaffa sig behöflig kännedom om det mycket stora

antalet linje- och stationsinventarier samt förbrukningsartiklar. Någon

annan anordning än den nuvarande bör därför komma till tillämpningför

att jämväl på detta område vinna ett tillfredsställande resultat,

Enär kommitterade icke finna det arbete, som af dessa tjänstemän

utföres, eller den kompetens, som kräfves för tjänsten, betinga en sådan

höjning af aflöningen, att en duglig manlig tjänstinnehafvare däraf kunde

lockas att för hela sin framtid binda sig vid tjänsten, och då med denna

icke är förenadt något arbete, som ej kan lika väl utföras af en kvinna,

föreslå kommitterade, att de manliga bokhållarna utbytas mot kvinnliga.

Antalet bokhållare skulle bibehållas vid sex, då arbetet å den föreslagna

nya linjedistriktsbyrån i Luleå icke, åtminstone under de närmaste

åren, torde blifva så omfattande, att mera än en ordinarie kvinnlig

tjänsteman — den nedan omnämnda kvinliga kassören — torde å byrån

behöfva anställas.

Jämte dessa kvinnliga bokhållare föreslå kommitterade till uppförande

73

å ordinarie stat sju kvinnliga kassörer, en å hvarje linjedistriktsbyrå. Deras

arbete är af lika stadigvarande art och af lika viktig beskaffenhet som

bokhållarnas, och det kan därför ej vara annat än lämpligt och rättvist,

att jämväl åt dem beredes den tryggare ställning, som ordinarie anställning

medför.

öfriga kvinnliga biträden å distriktsbyråerna, hvilkas antal minskas

med de nuvarande 6 å ordinarie stat föreslagna kassörerna, hafva däremot

icke en sådan anställning, att deras uppförande å ordinarie stat kan

anses åtminstone för närvarande behöfligt eller lämpligt.

Ritarna äro mera tillfälligt anställda yngre män, som i allmänhet

snart öfvergå till annan lefnadsbana.

Materialvakterna, en för hvarje linjedistrikt, uppfördes enligt postoch

telegrafkommitténs förslag på ordinarie stat från och med år 1903

med en aflöning af 1,000 kronor jämte två ålderstillägg å 200 kronor

hvardera. Det har varit synnerligen svårt att få dessa befattningar,

hvilka måste rekryteras från arbetslagen, besatta med lämpliga

personer, och omsättningen har redan under de få år, som förflutit

efter tjänsternas uppförande å ordinarie stat, varit stor. Detta är också

helt naturligt, då aflöningen är åtskilligt lägre, än hvad samma personer

kunna påräkna under anställning såsom förmän eller till och med

såsom arbetare vid linjearbetena. Förrådstjänsterna äro dessutom förenade

med betydligt arbete och ansvar, såsom framgår däraf, att

distriktsförråden enligt 1905 års redovisningar hade en utgående värdebehållning

från 242,398,71 kronor till 490,577,58 kronor, medan värdet

af den materiel, som under årets lopp ankommit till förråden och därifrån

åter utgått till anläggnings- och underhållsarbetena, stiger till ännu

mycket högre siffror. Äfven är vid distrikt sförråden under materialvaktens

befäl anställdt åtskilligt arbetsmanskap.

Kommitterade finna på grund af det anförda, att åt dessa funktionärer

bör gifvas en bättre ställning, och föreslå, att materialvakterna

upptagas bland nedan omnämnda linjeförmän af l:a lönegraden, med

hvilka dessa förråd sföreståndare äro att anse såsom likställda såväl

beträffande tjänstålder och kompetens som därigenom, att de hafva

att utöfva förmanskap och uppsikt öfver de vid förrådet tjänstgörande

arbetarna samt hafva ett omfattande redovisningsarbete för all den

materiel, som ankommer till förrådet för att därifrån utsändas till föreliggande

arbeten. I fråga om deras aflöningsvillkor hänvisas till hvad

nedan angående linjeförmännen är anfördt.

I fråga om de särskilda grupperna af linjeunderbefäl och repara

10

-

74

törer, för hvilkas uppförande å ordinarie stat kommitterade förut angifvit

sina skäl, är följande att anföra.

De nuvarande arbetsledarna äro, såsom förut är nämndt, fördelade

i två aflöningsklasser. Af dessa omfattar den första arbetsledarna med

fast placeringsort, bvilka för närvarande äro till antalet 9, nämligen

tre i Stockholm, två i Göteborg samt en i hvardera af städerna Malmö,

Norrköping, Gäfle och Sundsvall. De hafva att i nämnda städer öfvervaka

de under sina förmän arbetande arbetslagen och att mellan dem

fördela arbetena äfvensom att ansvara för och redovisa de för anläggningarna

erforderliga penningmedel och materiel.

Arbetsledarna utan fast placeringsort utgöra för närvarande ett, antal

af 18. De hafva att vid arbeten utom linjedistriktens hufvudorter

uppfylla samma funktioner, som arbetsledarna af förstnämnda klass utöfva

å dessa hufvudorter, och måste sålunda flytta från den ena platsen

till den andra allt efter som arbetena sådant påkalla.

Till samma grupp föreslå kommitterade att hänföra öfverreparatörerna.

I stället för den nuvarande benämningen arbetsledare finna kommitterade

skäl att föreslå den för ifrågavarande funktionärers ställning

och arbete mera betecknande benämningen linjemästare.

För ingendera af dessa grupper föreligger någon anledning att

förändra det nuvarande antalet, Kommitterade hemställa därför, a:;

ordinarie stat uppföras nio linjemästare af första lönegraden och tjugufem

linjemästare af andra lönegraden, därutaf sju öfverreparatörer.

De nuvarande linjeförmännen äro förmän för och deltagare i de

olika arbetslagens arbeten, hvarjämte de ofta under längre eller kortare

tider måste sjelfständigt leda arbetet. Antalet fast placerade linjeförmän

utgör för närvarande 37.

Såsom i det föregående är nämndt, anse kommitterade, att till

denna grupp böra hänföras jämväl de nuvarande materialvakterna, af

hvilka en förestår hvarje distriktsförråd och hvilkas antal således för

framtiden skulle blifva sju.

Antalet med arbetslagen flyttande linjeförmän utgör för närvarande 45.

Ehuru det nuvarande, ofvan angifna antalet linjeförmän, fasta och

flyttande, visserligen icke öfverstiger det förefintliga behofvet af ständigt

tjänstgörande förmän och därtill ytterligare kommer, att dessa förmän

ofta måste förvalta arbetsledare- (linjemästare-) befattningar, hafva

likväl kommitterade med hänsyn därtill, att arbetenas omfattning möjligen

skulle af nu ej förutsedd anledning kunna blifva underkastad någon tillfällig

minskning, kommit till den uppfattning, att icke hela antalet för

-

75

män behof ver nu uppföras å ordinarie stat, utan att man därför har att

befara en otillfredsställande fördelning af dessa tjänster mellan ordinarie

och extra ordinarie funktionärer. .

Kommitterade föreslå sålunda, att å ordinarie stat uppforas för det

närvarande trettiosju linjeförmän af första lönegraden, därutaf sju förradsförmän,

samt fyrtio linjeförmän af andra lönegraden. .

Antalet för närvarande fast anställda reparatörer utgor lJd. iJet

lig-o-er i sakens natur, att med telefonväsendets. utveckling denna kar

äfvenledes måste vara i jämförelsevis stark ökning. Emellertid torde

dock för närvarande antalet reparatörer å ordinarie stat kunna inskränkas

till 180 stycken, hvadan kommitterade föreslå, att å ordinarie stat

uppföres ett antal af 180 reparatörer.

Då den öfriga å linjedistrikten anställda personalen icke kan antagas

behöfva i hastigare mån ökas, anse kommitterade, att styrelsens

befogenhet att bestämma antalet icke bör afse andra än reparatörerna.

Genom hastig tillströmning af abonnenter, utvidgning af befintliga nät

eller nybyggnadsarbeten kan nämligen på vissa ställen ganska hastigt

uppstå behof af flere reparatörer. . . „ , ...

De förändringar, som kommitterade föreslagit i fråga om lmje

distrikten,

finnas sammanfattade i följande

Jämförelse mellan nu gällande och af kommitterade föreslagen

organisation af linjedistrikten.

Enligt nu gällande stat:

6 linjedirektörer

8 linjeingenjörer

6 bokhållare (manliga)

6 materialvakter

Enligt af kommitterade föreslagen stat:

7 linjedirektörer

16 linjeingenjörer

7 kassörer (lcvinliga)

6 bokhållare (kvinnliga)

!) linjemästare af första lönegraden

25 linjemästare af andra lönegraden

37 linjeförmän af första lönegraden

40 linjeförmän af andra lönegraden

180 reparatörer

20 kvinnliga biträden

5 ritare

14 kvinnliga biträden

5 ritare

Bl.

5340.

76

Nuvarande

indelning.

in. Trafikdistrikten och stationerna.

Ursprungligen voro telegrafverkets stationer uppdelade i två distrikt

under hvar sin af de båda linjeintendenterna. Sedan styrelsens omorganisation

år 1878 upphäft denna indelning, blefvo stationerna och linjerna

från och med år 1879 med hänsyn till trafikens skötsel delade i fyra

distrikt med hufvudstationer i Stockholm, Gröteborg, Malmö och Sundsvall,

hvilkas föreståndare bland annat hade att vaka öfver telegramväxlingens

jämna gång såväl inom som genom trafikdistriktet och utöfva

det därför erforderliga inseende öfver de till distriktet hörande stationer.

I den år 1897 utfärdade instruktionen för stationstjänstgöringen vid

telegrafverket fanns intagen den bestämmelsen, att det skulle åligga

föreståndarna för hufvudstationerna att företaga inspektion af de underlydande

stationerna, hvarvid de äfven skulle ägna sin uppmärksamhet åt

telefonväsendet.

Enligt det vid 1902 års Riksdag antagna förslaget till ny organisation

af telegrafverket infördes särskilda inspektörer, fyra till antalet,

med distrikt motsvarande hvad förut tillhört de fyra hufvudstationernas

öfvervakningsområde. Dessa telegrafinspektörer hafva sålunda bland

annat att utöfva nödig tillsyn öfver telegraf- och telefonstationerna

jämte stationspersonalen samt telegraf- och telefontrafiken inom distriktet

salut att vidtaga eller hos styrelsen föreslå åtgärder, som lända till

befordrande af telegraf- och telefonväsendets förkofran.

Inom sina stationsområden utöfva telegrafdirektörerna och telefondirektören

motsvarande inspektionsmyndighet, hvarjämte de i fråga om

trafikens dirigering utöfva en bestämmande myndighet, som särskild!

tages i anspråk, då till följd af linjefel eller af andra orsaker trängsel

råder å linjerna och tillfälliga bestämmelser angående trafikens ordnande

behöfva utfärdas.

De öfriga stationerna — utom de fyra hufvudstationerna — äro

indelade i fem klasser, af hvilka de lyra första förestås af kommissarier

och den femte af kvinnliga stationstjänstemän. Afgörande vid denna

77

uppdelning har i allmänhet varit den å stationen inflytande uppbörd

men i särskilda fall äfven mera lokala eller tekniska hänsyn.

Den år 1902 bestämda på 1899 års siffror grundade uppdelningen

har allt hittills med obetydliga modifikationer bibehållits, och i 1907 års

stat äro i öfverensstämmelse härmed upptagna, utom direktörerna,

5 kommissarier af l:a klass, af hvilka en vid hvardera af stationerna

i Gäfle, Hälsingborg, Luleå, Norrköpiug och Örebro;

23 kommissarier af 2:a klass, af hvilka en vid hvardera af stationerna

i Borås, Eskilstuna, Falun, Halmstad, Härnösand, Hudiksvall, Jönköping,

Kalmar, Karlshamn, Karlskrona, Karlstad, Kristianstad, Landskrona,

Linköping, Lund, Nässjö, Söderhamn, Umeå, Uppsala, Västerås, Växjö,

Ystad och Östersund;

24 kommissarier af 3:e klass;

18 kommissarier af 4:e klass; samt omkring

100 kvinnliga stationsföreståndare.

Den utveckling, som försiggått sedan denna uppdelning skedde,

måste emellertid, därest densamma skulle fortfarande bibehållas, föranleda

en omflyttning af ett icke ringa antal stationer till annan klass.

Kommitterade hafva emellertid kommit till den öfvertygelse, att

en dylik uppdelning icke bör bibehållas i så strängt bindande form,

som hittills varit fallet, äfvensom att den oegentlighet, som med densamma

måste vara förbunden, bör, så vidt det är möjligt, genom en

annan anordning utjämnas.

Emot dess bibehållande talar redan det förhållandet, att en dylik

uppdelning kan förblifva oförändrad endast en kortare period. Statsmakterna

hafva också tidigare beaktat denna omständighet, i hvilket

hänseende kommitterade anse sig böra erinra om den anordning, som

antogs vid 1873 års Riksdag och sedan under en längre tid tillämpades.

I den till nämnda års Riksdag afgifna statsverksproposition

anfördes, att då i telegrafverkets oafbrutet fortgående starka utveckling

samt däraf föranledda behof af ständiga förändringar i telegrafstationernas

antal och beskaffenhet oöfvervinneliga svårigheter mötte för att

lång tid före tillämpningen uppgöra och till Riksdagens granskning

framlägga ett förslag till stadigvarande klassifikation af de elektriska

stationerna, Kung]. Maj:t ansåge sig böra föreslå Riksdagen, att i normalstaten

måtto bestämmas allenast de särskilda tjänstegrader, hvilka

vid ifrågavarande stationer borde finnas, och de löneförmåner, som

borde åtfölja hvarje grad, med Kungl. Maj:t förbehållen rätt att, efter

sig företeende omständigheter, icke allenast vidtaga nödiga förändringar

i stationernas indelning efter deras större eller mindre betydenhet och

Kommiiteracles

förslag.

78

i antalet af där anställda tjänstemän, utan äfven inrätta nja stationer,

där sådant af affärsrörelsens behof erfordrades. Kung!. Maj:t förklarade

sig emellertid komma att fortfarande årligen meddela Riksdagen de åtgärder

i omförmälda hänseenden, som blifvit under det nästföregående

året vidtagna. Detta Kungl. Maj:ts förslag vann äfven Riksdagens bifall,

och i själfva verket är det först från och med år 1903, som de

definitiva staterna för telegrafverket^ blifvit af Riksdagen fastställda.

Vidare har denna gruppindelning icke och kan icke hafva sin motsvarighet

i de särskilda stationernas olikhet med hänsyn till det arbete

och det ansvar, som åligger föreståndaren. Inom hvarje grupp för sig

äro i dessa hänseenden skiljaktigheterna ofta vida större än mellan

vissa stationer inom olika grupper. Det är således icke möjligt att

med denna organisation, med bestämd aflöning lika för alla inom gruppen,

på ett verkligen rättvist sätt afväga aflöningen efter arbetet.

Icke heller är denna organisation tillfredsställande med hänsyn till

befordran för däraf förtjänta stationsföreståndare. En befordran innebär

förflyttning af tjänstemannen från station af den ena gruppen till

sådan af högre grupp, och en duglig föreståndare gör sig sålunda räkning

på att passera genom de särskilda grupperna. Detta kan icke

heller gärna förmenas honom af den myndighet, som bär ansvaret för

att befordringssystemet blifver rättvist. Men det är ingalunda säkert,

att stationsföreståndaren på detta sätt bäst tjänar verkets intressen. I

en mängd fall är det tvärtom uppenbart, att han icke gör det. Förhållandena

äro ofta sådana, att det arbete, som han nedlägger på den

station han redan innehar, för dess utveckling och för ordnande af förhållandena

inom stationens område, kan vara särdeles värdefullt och

svårt att ersätta af en nykommen tjänsteman utan kännedom om personer

och ortsförhållanden, medan han, ankommen till en ny plats, i

lyckligaste fall icke förr, än åtskillig tid förflutit, är i tillfälle att lika

verksamt ingripa och kanske, därest förhållandena väsentligt skilja sig

från dem han förut lärt känna, endast svårligen finner sig tillrätta med

sina nya uppgifter så, som bästa möjliga skötsel af den nya verksamheten

påkallar. Det vore under sådana förhållanden tydligen för verket

det förmånligaste, att han å sin hittillsvarande plats kunde erhålla den

förbättring i ställning och aflöning, hvartill hans arbete gör honom berättigad,

och därför kunde utan att tillfogas orättvisa å denna plats bibehållas,

ända till dess en äfven ur verkets synpunkt gynnsammare placering

erbjuder sig. Genom en anordning, hvarigenom placeringen å

stationerna kunde bestämmas uteslutande ur synpunkten af det för

verket förmånligaste, skulle vinnas, att telegrafstyrelsen äfven på detta

79

område ägde att använda tjänstemannen, där han kan göra verket

mesta gagnet och låta den till honom utgående lön bestämmas af detta

gagn, oberoende af den tillfälliga placeringsorten. Vidare skulle förflyttningar,

som ur verkets synpunkt vore önskvärda, underlättas därigenom,

att för desamma icke komme att stå i vägen sådana förflyttningar,

som hvarken äro till verkets eller tjänstemännens gagn utan

endast och allenast äro beroende af personella befordringshänsyn.

Om genom ett rättvisare afvägande af personalens aflöning en

modifikation af stationernas gruppindelning blefve möjlig skulle till nu

förevarande område samma organisatoriska grundsats utvidgas, som varit

bestämmande för kommitterades förslag i afseende på styrelsens tjänstemän

och linjepersonalen.

Ett sådant rättvist afvägande af stationsföreståndarnas aflöning kan

emellertid icke ske under annan form än att aflöningen sättes i så

direkt relation som möjligt till det ekonomiska resultat den af föreståndaren

förvaltade stationen lämnar. Därigenom skulle äfven i organisationen

införas en ekonomiskt sund grundsats, som inom den enskilda

affärsverksamheten är allmänt tillämpad och äfven fullständigt oumbärlig

och som därför icke heller får lämnas å sido vid eu statsverksamhet,

som öfvervägande är ett ekonomiskt företag. Särskildt för telegrafverkets

stationsförestån dåre är denna grundsats den enda rättvisa, då

inom detta såsom inom intet annat verk den uppbörd, som visar stationens

rörelse, är till väsentlig del direkt beroende pa, huru föreståndarens

förmåga och intresse visat sig kunna tillgodose allmänhetens

kraf och sålunda äfven göra rörelsen för staten inkomstbringande.

Införandet af denna grundsats, enligt hvilken således aflöningens

belopp väsentligen påverkas af den inkomst verksamheten medför,

skulle därför i fråga om stationsföreståndarna synnerligen lätt ernås. I

likhet med hvad som gäller vid postverket, där anordningen dock icke,

åtminstone numera, lär hafva samma berättigande som inom telegrafverket,

skulle, i stället för de nu till föreståndarna utgående tjänstgöringspenningarna,

träda en viss provision å stationens uppbörd.

Kommitterade komma därför att under afdelningen rörande aflöningarna

närmare utveckla, huru kommitterade tänkt sig denna grundsats

genomförd, men hafva ansett lämpligt att redan här omnämna,

hurusom endast genom införande af provisiorissystcmct kan möjliggöras

den principiella justering af stationernas inbördes ställning, som de

växlande förhållandena numera med nödvändighet framtvungit.

Emellertid hafva kommitterade funnit behöfligt att föreslå några

80

andra jämkningar, som icke förorsakas af nyssberörda omreglering af

stationsgrupperna.

För de fyra telegrafstationer, som nu förestås af direktörer — hufvudstationerna

Stockholm, Göteborg, Malmö och Sundsvall — skulle ingen

förändring ske i deras ställning såsom hufvudorter i de olika distrikten

med däraf följande uppgift i afseende på telegraftrafikens ordnande.

Deras föreståndare synas därför äfven för framtiden böra bibehålla benämningen

direktörer. Utom i Stockholm utöfva dessa direktörer chefskapet

äfven för telefonstationerna å platsen, medan i Stockholm finnes

äfven en telefondirektör. Emellertid hafva numera förhållandena så utvecklats,

att en delning af Göteborgs station icke längre bör uppskjutas.

Före den nuvarande organisationens genomförande var föreståndarbefattningen

för telefonstationen i Göteborg förenad med befattningen

såsom distriktsingenjör i västra linjedistriktet. Denna anordning, som

endast var att anse såsom provisorisk, befanns emellertid icke ändamålsenlig

och lämplig. Från och med år 1903 öfverflyttades uppsikten

öfver telefonstationen i Göteborg och därmed förbundna göromål till

telegrafdirektören i samma stad.

Jämför man förhållandena i Stockholm år 1900, då eu särskild

föreståndare för telefonstationen därstädes förordnades, och de nuvarande

förhållandena i Göteborg, finner man, att telefonverksamheten i

Göteborg numera är större än förhållandet vid nämnda tid var i Stockholm.

Sammanlagda telegraf- och telefonuppbörden i Göteborg är nu

ungefär lika stor som samma uppbörd i Stockholm, när skilsmässa

mellan de båda grenarna af rörelsen måste ske. Kommitterade hafva

därför funnit, att skötseln af den stora, hastigt växande telefonrörelsen

i Göteborg icke längre kan handhafvas af telegrafdirektören därstädes,

utan kräfves för densamma en särskild föreståndare, som odeladt kan

ägna sig åt denna del af rörelsen och framför allt åt den viktiga och

mycket kräfvande telefontrafiken.

Ofvan åberopade jämförelse emellan Stockholm år 1900 och Göteborg

år 1905 intages här, därvid äfven anförts motsvarande siffror för

Malmö såsom den i storlek närmaste stationen.

Telefonstationen:

Stockholm år 1900...

Göteborg » 1905..

Malmö » 1905...

Telefonapparater

i nätet.

8,615

8,706

3,821

Abonnemangs

afgifter.

347,527: 48

485,987: —

221,392: 98

Samtals

afgifter.

229,772: 24

271,517: 80

128,311: 29

81

Antal taxerade telegram:

Telegraf stationen: a,e?nf“ a"k°m”a a“ko“na

° J mlandska utländska mlandska utländska

Telegram

porto.

Stockholm år 1900 ...... 256,582 132,526 252,258 146,729 595,961: 73

Göteborg » 1905 ...... 123,814 112,483 101,079 144,498 367,927:27

Malmö » 1905 ...... 58,911 31,039 49,516 38,126 99,189:59

Såsom synes är skillnaden mellan Göteborg och Malmö synnerligen

stor, medan de anförda siffrorna för Stockholm och Göteborg angifva

förhållanden, som i mycket närma sig hvarandra och beträffande telefonrörelsen

ställa Göteborg betydligt före Stockholm.

Kommitterade anse sig därför böra föreslå, att jämväl telegraf- och

telefonstationen i Göteborg ställes under hvar sin föreståndare.

Den biträdande personalen på telegrafstationerna utgöras enligt senast

fastställda stat af

4 kommissarier af 2:a klass,

7 » )> 3:e »

110 assistenter,

255 telegrafister,

7 vaktbetjänte af första lönegraden, samt

23 » » andra »

och den biträdande personalen pa telefonstationerna af

6 kontrollörer,

2 kassörer,

2 kvinnliga bokhållare,

45 » vaktföreståndare,

200 interurbantelefonister af första lönegraden,

150 » » andra »

Af ofvannämnda biträdande telegrafpersonal tjänstgöra kommissarierna

af 2:a klassen: två såsom vaktföreståndare å Stockholms telegrafstation

samt eu å hvardera af stationerna i Stockholm och Göteborg

såsom föreståndare för kassa- och budsändningsexpeditionerna därstädes.

Häruti anse kommitterade någon ändring icke böra för närvarande

vidtagas.

Hvad åter angår öfriga biträdande kommissarier, finna kommitterade

på grund af inhämtade upplysningar, att någon minskning skulle kunna

ske. Af ifrågavarande sju kommissarier tjänstgöra sex såsom vaktföreståndare,

nämligen två å hvar och en af de tre hufvudstationerna Göteborg,

Malmö och Sundsvall, samt eu såsom föreståndare för filialstationen vid

11

82

Karlavägen i Stockholm. De å stationerna i Göteborg och Malmö anställda

kommissarierna af denna grad böra fortfarande bibehållas. Däremot

synes i Sundsvall i betraktande både af den ringare korrespondensen

och de jämförelsevis mindre kraf, som därstädes förekomma i fråga om

korrespondensens dirigerande å olika vägar, det väl kunna anförtros åt

den äldste eller eljest lämpligaste assistenten på vakten att sköta vaktföreståndarskapet

mot befrielse från tjänstgöringen vid telegrafapparaterna,

där tjänsten i stället kan uppehållas af e. o. telegrafister. Hvad angår

filialstationen vid Karlavägen i Stockholm, lärer det visserligen vara

nödigt att därstädes fortfarande bibehålla manlig föreståndare, då särskild

budsändniDg för utsändande af telegrammer svårligen kan där

undvaras, utan att dröjsmål i befordringen skulle förorsakas. Men

tjänsten synes dock icke vara af mera maktpåliggande slag, än att den

kan anförtros åt eu assistent. Kommitterade föreslå därför, att sistnämnda

tre kommissarietjänster, två i Sundsvall och en i Stockholm

utbytas mot assistenttjänster.

Då det är önskvärdt, att den stora olikheten i arbete, som förefinnes

mellan de manliga stationsföreståndarna och samtliga förevarande

såsom biträdande kommissarier tjänstgörande funktionärer, äfven erhåller

ett uttryck i en olika benämning, föreslå kommitterade, att åt

de senare gifves titeln kontrollörer, hvilken beteckning äfven är i och

för sig för dessa tjänstinnehafvare riktigare.

Assistenterna äro, såsom ofvan angifvits, för närvarande till antalet

110 å ordinarie stat samt de ordinarie biträdande telegrafisterna till antalet

255. Det ligger i sakens natur, att antalet af dessa tjänster helt ock

hållet är beroende på korrespondensens omfattning, och sedan nuvarande

stater uppgjordes, har ett allt större antal extra ordinarie personal måst

anlitas för att fylla behofvet. Kommitterade anse det vara riktigt, att

det beredes tillfälle till ordinarie anställning för den allra största delen

af denna personal, för så vidt den behöfves för ständig tjänstgöring,

och finner således, att densamma, i den mån den genomgått nödig proitjänstgöring

under viss tid och är för det dagliga arbetet oumbärlig,

bör å ordinarie stat uppföras.

För assistenterna komma, enligt hvad kommitterade inhämtat, villkoren

för inträde i verket att inom den närmaste tiden blifva väsentligt

ändrade därigenom, att tillträde till undervisningskurs vid telegrafverket

skall beredas den, som aflagt examen från realskola med minst

godkända insikter i vissa bestämda ämnen. Under dessa förhållanden

kommer inträde i telegrafverket helt säkert att i allmänhet vinnas

vid tidigare ålder, än nu är förhållandet. Om än i sammanhang här

-

83

med blifver nödigt att icke oväsentligt utsträcka så. väl tiden för elevtiänstfföringen

som tiden för undervisningskursen vid verket kan dock

antagas, att dessa elever redan vid en ålder af 18 å 19 år skola kunna

antagas till extra ordinarie assistenter. Efter ett par års prottjanstgörino-

samt fullgjord värnplikt torde de därefter, i den man de behöfva

anlitas för oafbruten tjänstgöring, böra uppföras å ordinarie stat.

För närvarande och innan omförmälda nya omständigheter hunnit visa

sina verkningar, torde visserligen antalet ordinarie assistenter icke behöfva

synnerligen mycket ökas'' eller endast med ett tiotal, men kommitterade

hafva dock velat påpeka den ökning, som inom få ar är att

För de kvinnliga biträdande telegrajisterna torde äfven efter en motsvarande

proftjänstgöring af omkring tre år ordinarie anställning höra

kunna beredas, när rörelsens omfattning så kräfver För närvarande

kan bebofvet af ständigt tjänstgörande kvinnliga biträdande telegrafister

anslås till något öfver trehundra, d. v. s. omkring 45 flere an de nu a

ordinarie stat uppförda. I öfrigt skulle, såsom kommitterade papekat,

antalet af såväl telegrafister som assistenter bestämmas åt styrelsen

efter sio- företeende behof och således endast deras aflönmgsbelopp

upptagas i den af Kung! Maj:t och Riksdagen fastställda stat. >

I det statförslag, som kommitterade uppgjort att galla under ar

1908, hafva emellertid upptagits 120 assistenter och 300 telegrafister.

Vaktbetjänte å stationerna äro för närvarande till antalet 7 åt l:a

lönegraden och 23 af 2:a lönegraden. Af de förstnämnda tjänstgöra tre

i Stockholm, två i Göteborg och två i Malmö, samtliga såsom forman

för telegrambärarna. Vaktbetjänte af 2:a lönegraden äro dels telegramsorterare,

nämligen fjorton i Stockholm pell tern i Göteborg, dels vaktmästare,

nämligen en å hvardera af stationerna i Stockholm, Göteborg,

Malmö och Sundsvall. .

Inom denna grupp af funktionärer anse sig kommitterade. hora föreslå

vissa ändringar. Till en början torde kommitterade bär fa begagna

tillfället att nämna, att kommitterade anse benämningen betjänte hora helt

och hållet borttagas. Skillnaden mellan ämbetsmän, tjänsteman och bet.

jänte, endast motiverad af föråldradt åskådningssätt, är ingalunda öfverensstämmande

med en fördomsfri uppfattning af arbetets värde Kommitterade

hafva därför för alla i telegrafverkets tjänst anstallda befattningshavare,

oafsedt aflöning, kön eller arbetets beskaffenhet, begagnat

den gemensamma beteckningen tjänstemän.

Förmännen böra, under benämningen st atio nsförmän, bibehållas såsom

hittills, men i samma aflöningsklass och med samma benämning synas

84

böra upptagas nuvarande vaktmästaren å telegrafstationen i Stockholm,

nvilket betingas såväl däraf, att på grund af de lokala förhållandena i

Stockholm ställas större anspråk på honom än på de å öfriga orter

placerade vaktmästarna, som ock däraf att med denna befattning följer

skyldighet att vara reparatör å telegrafstationen, ett åliggande som fordrar

särskild praktisk utbildning och kunnighet. Antalet stationsförmän skulle

således uppgå till 8. Sorterarna, för hvilka föreslås benämningen xtationsbiträden,

behöfva något ökas till antalet. I Stockholm, där dessa funktionärer

användas så väl för journalisering och fördelning efter adresserna af

ankomna telegram, som för journalisering af telegrammer, som inlämnas å

kassaexpeditionen, och deras uppsändande till apparatafdelningen och slutligen

för fördelningen af telegrammerna å apparatexpeditionen, behöfver

deras antal höjas till tjugu. I Göteborg behöfvas för närvarande sex

dylika funktionärer, och äfven i Malmö är det behöfligt, att till ifrågavarande

arbete anställes ordinarie personal, ehuru antalet för närvarande

kan. begränsas till två. Inom samma grupp och jämväl med benämning

stationsbiträden skulle ingå de nuvarande vaktmästarna i Göteborg,

Malmö och Sundsvall. Å öfriga stationer har hittills icke funnits ordinarie

personal af nu ifrågavarande slag, ehuru före omorganisationen

år 1902 vaktmästarna å stationerna kunde erhålla delaktighet i

telegrafverkets pensionsinrättning och sålunda komma i åtnjutande af

en af de fördelar, ordinarie anställning medför. Det är emellertid äfven

vid de stationer, där rörelsen i omfattning mest närmar sig de fyra

hufvudstationernas, af vikt, att åtminstone ett ordinarie stationsbiträde

finnes anställdt att tdlhandagå så väl med vissa arbeten å stationen som

vid telegramutsändningar och utförande af vissa inkasseringsuppdrag.

För närvarande torde anställningen af ordinarie sådant biträde kunna

inskränkas till stationerna Gäfle, Hälsingborg, Norrköping och Örebro

men vid dessa stationer är det ett kännbart behof, som skulle fyllas

genom den ringa utgiften för anställning af ordinarie stationsbiträden,

hvarför kommitterade äfven finna sig böra föreslå detta. Antalet stationsbiträden

å ordinarie stat skulle således blifva 35.

De sex på telefonstationerna biträdande kontrollörerna äro i aflöningshänseende

likställda med förutvarande kommissarier af 3:e klassen

och tjänstgöra såsom vaktföreståndare å telefonstationerna, nämligen tre

i Stockholm, två i Göteborg och en i Malmö. Det har inom kommitterade

varit under öfvervägande, huruvida dessa kontrollörer skulle

kumm utbytas mot kvinnliga tjänstemän, då deras arbete såsom vaktföreståndare

för en stor mängd telefonister syntes, med hänsyn till den

vana och erfarenhet de kvinnliga vaktföreståndarna numera vunnit, göra

85

en sådan anordning lämpligare. Dessutom har dessa kontrollörers hufvudsakliga

sysselsättning eller det omedelbara öfverinseendet öfver arbetet

å telefonsalarna synts kommitterade icke kunna fullt tillfredsställande

motsvara en dylik tjänstemans uppgift. Emellertid har emot

denna anordning anförts, att manliga kontrollörer skulle dels bättre

kunna göra sig gällande gentemot öfriga stationer, då fråga vore om

dirigering af korrespondensen och slitande af tvister mellan underlydande

stationer rörande rätten att använda ledningarna, dels hafva lättare att

gentemot allmänheten ordna uppkommande misshälligheter. Kommitterade,

som icke kunnat förneka det berättigade häruti, hafva härjämte

ansett behöfligt, att vederbörande direktör ägde till sitt förfogande

en tjänsteman, som såsom närmaste man lämnade erforderligt biträde i

afseende på telefontrafikens skötsel. På grund af dessa skäl finna sig

kommitterade böra begränsa sig till att i förevarande hänseende föreslå,

att tre af dessa kontrollörer bibehållas, nämligen en å hvardera af

stationerna Stockholm, Göteborg och Malmö, samt att dessa tjänstemän

såsom afdelningschefer under vederbörande direktör erhålla en utvidgad

befogenhet beträffande telefontrafikens ordnande och öfvervakande. Den

omedelbara tillsynen öfver telefonisterna synes däremot kommitterade

böra lämpligast utöfvas af de kvinnliga vaktföreståndarna. Genom den

utsträckning i tjänstgöringstid, som med den föreslagna högre aflöningen

skulle åläggas äfven kontrollörerna, kan antalet af dessa tjänstemän

inskränkas till en å hvardera af de nämnda hufvudstationerna. Under

de tider på dagen, då kontrollören icke tjänstgör, kunna hans åligganden

beträffande trafikens dirigerande in. in. utan olägenhet fullgöras af

den äldsta tjänstgörande vaktföreståndaren.

De båda för närvarande i aflöning med kommissarie af 4:e klass

likställda kassörerna å telefonstationerna i Stockholm och Göteborg,

hvilkas ställning, såsom gentemot direktören ansvariga icke blott för

den betydliga uppbörden å berörda två stationer utan äfven för kontorsgöromålens

behöriga skötsel å stationen, i själfva verket är mera jämförlig

med en kamrers vid en enskild institution än med en kassörs, och

hvilka hafva en talrik personal att öfvervaka, böra i analogi med den

för biträdande kommissarier ändrade benämningen, erhålla den lämpligare

titeln kontrollör.

De kvinnliga vaktföreståndarna, enligt senast fastställda stat 45 till

antalet, böra, enligt hvad behofvet utvisar, uppföras å ordinarie stat till

ett antal af för närvarande 50. Dessa funktionärer uttagas vanligen

bland de dugligare interurbantelefonisterna och hafva till uppgift att

86

vara närmaste öfvervakare af trafikens skötsel å lokal- eller interurbanafdelningarna

vid de större telefonstationerna.

Vidare anse kommitterade, att då det är af mycket stor vikt, att åt

föreståndarna vid de större stationerna beredes mera tid att öfvervaka

stationernas angelägenbeter, därigenom att de befrias från besväret med

uppbördens detaljer, höra — utom i Stockholm och Göteborg, där särskilda

föreståndare för kassa- och budsändningsexpeditionerna redan finnas —

kassör sbefattning ar (kvinnliga) inrättas vid de stationer, som hafva den

största uppbörden, i bvilket hänseende man för närvarande bör kunna

begränsa sig till stationerna Falun, Gäfle, Halmstad, Hälsingborg, Jönköping,

Karlstad, Linköping, Malmö, Norrköping, Sundsvall, Uppsala,

Örebro och Östersund, samtliga stationer med en uppbörd, som år 1905

öfversteg 100,000 kronor. Innehafvarna af dessa befattningar skulle sålunda

i första hand hafva ansvaret för uppbörden gentemot stationsföreståndaren.

Den bättre tid, som härigenom beredes åt föreståndarna å

dessa betydande stationer att ägna sitt arbete särskildt åt telefontrafiken,

har erfarenheten visat vara oundgängligen nödvändig.

later urbantelefonisterna upptagas i senaste stat till ett antal af 350

med ordinarie anställning. Deras antal är tydligtvis i starkt stigande

och böra de, enligt kommitterades mening, upptagas i nu förevarande

förslag till ett antal af 500 å ordinarie stat. Den fortgående ökningen

i antalet torde böra af telegrafstyrelsen hvarje år bestämmas efter sig

företeende behof.

Lokaltelefonisterna hafva hittills icke uppförts å ordinarie stat. I

detta förhållande anse sig kommitterade icke kunna förorda någon ändring.

De skäl, som i detta hänseende anfördes af den förenade postoch

telegrafkommittén, synas nämligen ännu hafva sin fulla giltighet,

och äfven nuvarande kommitterade finna, med hänsyn till den spänstighet

i lynnet och den fysiska uthållighet lokaltelefonisternas arbete

kräfver, det vara förenadt med oöfvervinneliga svårigheter att fästa

dem vid verket för så lång tid, att dem kunna beredas ordinarie anställning

och rättighet till pension.

Kommitterade hafva dock fäst sin uppmärksamhet därå, att, ehuru

måhända deras nuvarande aflöningsförhållanden icke kunna sägas vara

ogynnsammare än motsvarande i den privata affärsvärlden anställda

kvinnors, någon förbättring dock skulle kunna i vissa fall genomföras.

Emellertid lär denna fråga falla utom ramen för kommitterades uppdrag,

och kommitterade hafva dessutom inhämtat, att telegrafstyrelsen

ämnar med det snaraste taga frågan i öfvervägande.

87

Ä stationerna hafva kommitterade således trott sig kunna minska

antalet af de nuvarande biträdande tjänstemän, som hafva till uppgift

att öfvervaka den underlydande personalens arbete, genom att en lämplig

del af deras sysselsättning öfverlämnas till andra lägre aflönade

tjänstemän. I öfrigt har naturligtvis, i likhet med hvad förut periodvis

ägt rum, en väsentlig ökning af antalet vid expeditionen tjänstgörande

biträdande tjänstemän måst vidtagas, då den växande trafiken

med nödvändighet föranleder en direkt ökning af de arbetskrafter, som

i första hand ombesörjer densamma.

Af de å stationerna anställda biträdande tjänstemännen skulle hädanefter

styrelsen äga befogenhet att i mån af behof öka antalet assistenter,

telegrafister, vaktföreståndare, interurbantelefonister och stationsbiträden.

De förändringar i afseende på denna personal, som kommitterade

ansett för den närmaste tiden nödvändiga, framgå af följande

Jämförelse mellan nuvarande och af kommitterade föreslagna, å

stationerna biträdande tjänstemän:

enligt nu gällande stat:

enligt af kommitterade föreslagen stat:

1 i kommissarier

6 kontrollörer

2 kassörer

8 kontrollörer

3 kontrollörer

255 telegrafister

2 kvinnliga bokhållare

4 5 kvinnliga vaktföreståndare

110 assistenter

2 kontrollörer

120 assistenter

300 telegrafister

350 interurbantelefonister

30 vaktbetjänte

2 bokhållare (kvinnliga)

50 vaktföreståndare (kvinnliga)

500 interurbantelefonister

{ 8 stationsförmän

(55 stationsbitrliden

13 kassörer (kvinnliga)

811

1,041

88

IV. Verkstaden.

Telegrafverkets verkstad, som före år 1903 stod såsom en särskild

underafdelning direkt under styrelsen, inför hvilken de verkstaden rörande

frågorna föredrogos af chefen för trafikbyrån, har därefter, med afseende

å dess arbetsprodukter, som till hufvudsakligaste delar utgöras af telefonapparater

och telefonväxelbord, varit inordnad å telefontrafikbyrån, under

direkt tillsyn af denna byrås chef. Denna anordning har numera visat

sig vara olämplig. En byrå, som skall leda en öfver hela landet spänd

telefontrafik, måste hafva sin oaflåtliga uppmärksamhet fäst på dennas

ganska komplicerade teknik, och det faller genast i ögonen, att verkstadens

öfvervakando icke står i närmare sammanhang med byråns

öfriga arbeten. Då enligt kommitterades förslag de båda trafikbyråerna

skulle förenas till en, är det, såsom kommitterade förut angifvit, uppenbarligen

icke möjligt att belasta trafikbyråchefen med äfven verkstadsärendena,

liksom det näppeligen lärer vara rimligt att alltid beräkna, att

man hos en person skulle kunna finna förenade de olika förutsättningar,

som kräfvas af en trafikbyråchef och en verkstadschef. Då verkstaden

för öfrigt från en mera blygsam början numera svällt ut till en årlig

tillverkning af öfver en miljon kronor, torde det också i och för sig

vara naturligare att åter ställa verkstaden såsom en själfständig afdelning

under styrelsen i sin helhet på samma sätt som telegrafverkets

öfriga verksamhetsgrenar. Den friare ställning, som föreståndaren för

verkstaden på detta sätt skulle erhålla, torde så långt ifrån innebära

någon olägenhet, att den tvärtom under en duglig verkstadschefs ledning

skulle medföra gifna fördelar.

Verkstaden, hvars tillgångar vid 1905 års slut voro bokförda till

ett värde af 1,638,681 kronor och som under nämnda år utförde och

levererade arbeten till ett värde af 1,097,689 kronor, med ett medeltal

arbetare uppgående till 332, har emellertid, särskilt på senare tid,

icke på långt när medhunnit en tillverkning som motsvarat behofvet.

Utvecklingen har nämligen särskildt på telefonområdet blifvit vida snabbare

än som beräknats, och telegrafverkets behof har därför till en betydlig

del måst fyllas genom inköp från enskilda verkstäder.

89

Detta förhållande, som måste betraktas såsom icke minst ur ekonomiskt

synpunkt ohållbart, har, efter hvad kommitterade inhämtat,

varit föremål för telegrafstyrelsens allvarliga uppmärksamhet, och en

ytterligare utvidgning af verkstaden har därför såsom en angelägen

första åtgärd tagits under öfvervägande inom styrelsen. Kommitterade

anse en sådan utvidgning vara af det mest trängande behof påbjuden.

Då inom den befintliga verkstadsbyggnaden nödigt utrymme icke kan

beredas, torde en del af tillverkningen böra öfverflyttas till förhyrda

lokaler, intilldess tillräckligt utrymme kan vinnas genom hela verksamhetens

förläggande till lämplig plats i Stockholms närhet, därest ekonomiska

och andra förhållanden skulle, såsom antagligt är, göra en fullständig

flyttning utanför stadens område önskvärd.

I enlighet med telegrafstyrelsens tilltänkta förslag i detta hänseende

anse äfven kommitterade, att i den nya verkstadsafdelning, som

sålunda med det snaraste bör komma till stånd, skulle utföras hufvudsakligen

tillverkning af smådelar till apparater, växelbord med mera,

medan hopsättningen och utrustningen fortfarande skulle ske å den

äldre verkstaden.

Tydligen måste för den nya afdelningen tillsättas en underchef

med förmåga att med icke obetydlig själfständighet dritva en tillverkning

af berörda slag. Kommitterade anse emellertid, att åtminstone

tills vidare denna befattning endast skulle tillsättas på förordnande, för

att man må hafva fria händer att senare omändra organisationen efter

då inträdande förhållanden.

I och med den förändrade chefsställning, som föreståndaren för

verkstaden enligt kommitterades förslag skulle intaga, hafva kommitterade

ansett, att verkstadsdirektör skulle för honom vara en lämpligare

tj än stebenämning.

I fråga om underingenjörer å verkstaden har telegrafverket, med

de aflöningar, som kunnat af detsamma betalas, gifvetvis haft svårigheter

att behålla göda krafter i täflan med den enskilda industrien. För närvarande

är å verkstaden anställd endast en ordinarie ingenjör med aflöning motsvarande

tjänstemännens af l:a graden hos styrelsen. Det är emellertid

nödvändigt att kunna varaktigt fästa vid verket ytterligare två ingenjörer,

däraf en konstruktör, om det skall blifva möjligt att fylla verkstadens

uppgift.

Vidare bör i betraktande af det omfattande räkenskapsväsendet å

en så betydande verkstad äfven å ordinarie stat upptagas en verkstadskassör

och bokhållare, som kan utföra eu dylik tjänstemans funktioner

med mera själfständighet än en tillfälligt anställd bokhållare.

12

90

Slutligen är det otvifvelaktigt att förorda, att ordinarie anställning

beredes äfven åt verkstadens materialförvaltare, som har att redovisa

och ansvara för högst betydande belopp i materiel.

Äfvenså är det nödvändigt att kunna bereda fast anställning åt de

fyra verkmästare, som tjänstgöra å verkstaden, om man skall hafva utsikt

att. på de viktiga poster dessa bekläda kunna vinna och behålla

väl kvalificerade personer.

De förändringar, som kommitterade föreslagit beträffande personalen

å verkstaden, framgå af följande

Jämförelse mellan nuvarande och af kommitterade föreslagen

organisation af verkstaden:

Enligt nu gällande stat:

1 föreståndare

1 ingenjör

Enligt af kommitterade föreslagen stat:

1 verkstadsdirektör

3 verkstadsingenjörer

1 verkstadskassör och bokhållare

1 materialförvaltare

4 verkmästare

10

Innan kommitterade lämna verkstaden, anse kommitterade sig böra

uttala sig i en fråga, som, ehuru ej direkt berörande de ändringsförslag

kommitterade här framställt, dock kanske lämpligen bör här bringas på

tal. Under sitt arbete hafva nämligen kommitterade erhållit kännedom

om ett tillvägagångssätt, som särskildt under de senare åren tillämpats

beträffande konstruerande och inköp af en del af den vid telegrafverket

använda materielen. Det lär nämligen numera hafva blifvit en allt

mer och _ mer tillämpad praxis, att å de konstruktioner eller konstruktionsändringar,

som af telegrafverkets personal utföras å apparater,

linjemateriel o. d., patent uttages af den tjänsteman, som haft detta

arbete om hand, äfven då detsamma utförts under tjänstetiden och telegrafverket

bekostat erforderliga experiment och profningar.

Ehuru det måste anses principiellt oriktigt och icke heller inom

den enskilda, industrien skulle tillåtas, att tekniska biträden söka patent å

äfven de minsta och obetydligaste konstruktioner, ofta i realiteten intet

annat än förenklade arbetsmetoder, som de på grund af sin tjänst blifva

i tillfälle eller hafva i uppdrag att utföra, äro dock olägenheterna af ett

91

sådant förhållande icke så afsevärda, så länge styrelsen kan använda

sig af uppfinningen mot utbetalande af den gratifikation eller ersättning

en gång för alla, som rättvisligen bör såsom belöning tilldelas den

intresserade och vakne konstruktören. Men då uppfinnaren, äfven om

han utfört större delen af konstruktionsarbetet under sin tjänstetid och

telegrafverket bekostat hufvudsakliga eller till och med hela kostnaden

för uppfinningens utarbetande och pröfning, mot ersättning för en gång

eller mot royalty öfverlåter patentet åt enskild person, till hvilken telegrafverket

sedan, om det vill använda sig af konstruktionen, måste betala

det pris, som af denne bestämmes, då kunna de konsekvenser,

som en sådan anordning måste föra med sig, blifva högst betänkliga.

Kommitterade hafva därför velat nedlägga sin allvarliga gensaga

mot en dylik trafik. .

Om det fortgår på den nu inslagna vägen, torde snart icke någon

af den materiel, telegrafverket använder och som på ett eller annat

sätt kan blifva föremål för omkonstruering med ty åtföljande patentskydd,

kunna inköpas efter flere anbud, utan telegrafverket blir nödsakadt att

af några få personer inköpa densamma till af dem bestämdt, pris.

Innan man har kommit så långt, böra i tid åtgärder vidtagas för

att förebygga, att så sker. I detta syfte föreslå kommitterade, att

förbud meddelas telegrafverkets tjänstemän att å konstruktioner eller

anordningar, som de i sin tjänst uppfinna eller utarbeta, direkt eller

indirekt taga patent utan styrelsens medgifvande.

Ett sådant förbud skulle naturligtvis ej betaga styrelsen rättighet

att, när så funnes lämpligt, med gratifikationer, afpassade efter arbetets

art, belöna utförda praktiska arbetsförenklingar eller uppfinningar och

därigenom uppmuntra begåfvade tjänstemän och arbetare till fortsatt

verksamhet i sådan riktning.

92

V. Aflöningarna.

Vid fullgörandet af denna del af uppdraget hafva kommitterade

låtit leda sig af två hufvudsynpunkter, nämligen dels att en hvar i

statens tjänst anställd tjänsteman, af hvilken i sådan egenskap ett fullt

dagsarbete, kräfves, skall, efter ålder, utbildning och tjänsteställning, af

staten erhålla sin fulla skäliga bergning, dels att för ett praktiskt affärsverk,

som måste för förvärfvandet af arbetskrafter konkurrera med den

af lönebestämmande myndigheter oberoende privata företagsamheten,

äfven detta måste inverka på aflöningarnas storlek i vissa fall, där särskild

duglighet och omtanke gifva verket en direkt ekonomisk vinst i

ökade inkomster eller minskade utgifter.

Emellertid stod redan från början för kommitterades ögon äfven

ett önskemål, det nämligen att vid bestämmandet af de mångfaldiga

olika aflöningssatser, som betingas af den skiftande skara tjänstemän

telegrafverket sysselsätter, om möjligt aflägsna de större eller mindre

svalg, som i allmänhet inom ämbetsverkens stater äro befästa emellan

olika tjänstemannagrupper, och i stället uppbygga ett sammanhängande

system af stigande aflöningar, i hvilket vederbörande tjänsteman

kunde vid begynnelsen. af sitt arbete inpassas på därefter lämpad

plats för att sedermera i män af duglighet och nit steg för steg

vandra uppåt. Därigenom skulle ock i själfva systemet utmärkas det

intima sammanhanget mellan allt arbete inom verket. Ett sådant

system har ock visat sig möjligt att uppgöra. Sedan nämligen kommitterade

först inom hvarje afdelning efter pröfning i hvarje särskildt

fall kunnat bestämma de lönebelopp för de olika tjänsterna, som kommitterade

ansett sig böra såsom rättvisa och lämpliga föreslå, har det

visat sig, att med en högst obetydlig jämkning vid ett fåtal öfvergångsgränser

all verkets personal kunnat inrangeras under ett enda fortlöpande

aflöningssystem.

93

1. Telegrafstyrelsen.

Beträffande telegrafstyrelsens chef och ledamöter hade kommitterade

till en början för dessa tänkt sig en helt och hållet ny aflöningsform,

hvilken skulle bättre än den vanliga motsvarat det stora ekonomiska

ansvar, som åligger telegrafstyrelsen. Detta ansvar framgår tillräckligt

däraf, att det i telegraf- och telefonverksamheten innestående

kapitalet för närvarande utgör öfver 40,000,000 kronor, och att den

årliga omsättningen uppgår till öfver 9,000,000 kronor. Snabbheten af

affärens tillväxt kan bedömas däraf, att inkomsterna på endast sju å

åtta år fördubblats. Uppgiften att förvalta och göra fruktbringande så

stora kapital, föranleder, att telegrafverket, såsom kommitterade förut

ofta framhållit, hvarken kan eller bör bedömas från samma synpunkter,

som äro de för ämbetsverk i allmänhet bestämmande.

Felgrepp, som när de begås af de teoretiska ämbetsverken, medföra

olägenheter men i allmänhet till sina skadligare följder kunna

genom högre instans un danrödjas, skulle inom telegrafförvaltningen med

dess helt och hållet praktiska läggning kunna innebära mycket betydande

ekonomiska förluster för staten, och en skötsel, mot hvilken

ingen direkt formell anmärkning skulle kunna göras, kan ofta medföra

samma resultat. Däremot synes på alla områden inom dess verksamhet,

hurusom ganska snart drift, energi och omsikt i ledningen eller

med andra ord duglighet, sporrad af intresse, bereder det allmänna

den största nyttan och statsverket en ren ekonomisk vinst. Eu ständigt

påpasslig omtanke, t. ex. vid inköp af materiel, kan bespara verket

utgifter, som kunna beräknas i 100,000-tals kronor, och en vaken

uppsikt öfver skötseln i förvaltningens alla grenar måste värderas till

än högre belopp, likasom den uppmärksamhet på förbättringar och utvecklingen,

som endast ett vaket intresse skärper, bereder verket ökade

inkomster till belopp, i förhållande till hvilka vederbörandes aflöningssummor

icke spela den ringaste roll. Ett tamt, men formellt oklanderligt

handhafvande af detta verk skulle däremot ofelbart visa sin återverkan

i sjunkande inkomster och stigande utgifter.

Det gäller därför att för eu gång se förhållandena sådana de äro

och inrätta sig därefter, äfven om det ej öfverensstämmer med den

vanliga metoden. Och just emedan telegrafverket är ett inkomstgifvande

verk, på samma gång det numera dagligen och stundligen tages i

anspråk för det praktiska lifvets nästan alla behof, är det af en utomordentlig

vikt att icke genom en af andra synpunkter påverkad organisation

af dess styrelse äfventyra denna dess praktiska läggning, som är ett

Chefen och

ledamöterna.

94

conditio sine qua non för dess framtid och för hvars bevarande kommitterade

från första stund känt sig manade att kämpa.

Det är sålunda nödigt att på telegrafverket lägga en annan måttstock

än den ämbetsmannamässiga, och det är därför ock nödigt att

för verkets skötsel söka krafter, som kunna äfven industriellt och merkantilt

fylla en så betydande affärs kraf. Det har då icke undgått kommitterade,

att det skulle hafva varit en eftersträfvansvärd anordning

att göra styrelsen personligen ekonomiskt intresserad i dess verksamhet.

Det kan nämligen icke vara annat än riktigt, att den större dugligheten

och arbetsförmågan finge äfven för egen del skörda någon del

af sin verksamhets frukter.

Men kommitterade hafva vid sitt öfvervägande af en sådan anordning

kommit till den öfvertygelsen, att det icke finnes något tillfredsställande

sätt för dess genomförande. Den omständigheten, att

telegrafstyrelsen i rätt stor utsträckning äger bestämmanderätt med

afseende på de afgifter, som allmänheten har att erlägga för anlitande

af verkets tjänster, har därvid icke varit väsentligen afgörande,

då det ingalunda skulle varit omöjligt att i detta hänseende bereda

tryggande garantier. Viktigare synes då den omständigheten vara,

att tantiemsystemet lätteligen skulle kunna hos allmänheten väcka misstro

och alstra den föreställningen, att styrelsens åtgärder rönte inflytande

af hänsynen till egen fördel. Sådant skulle ju ock faktiskt

kunna låta sig tänka, t. ex. i form af en i längden oekonomisk sparsamhet

i afseende på det mycket kostbara underhållet af verkets materiel

eller en afknappning på expeditionspersonalens antal, så att

expeditionen blefve långsammare och mindre pålitlig. Vidare skulle det

antagandet kunna göras gällande, att hänsynen till årsinkomstens höjande

stode hindrande i vägen för införande af nya, mera modärna anordningar,

enär därå nedlagda kostnader först efter någon längre tid

kunna medföra motsvarande vinst.

Oafsedt dylika omständigheter, hvilka äfven i och för sig försvåra

tantiemsystemets tillämpning och som föranledt, att man inom den

enskilda verksamheten börjat frångå detsamma, när det gäller affärens

styrelse eller verkställande direktör, tillkommer det för telegrafverket

äfven andra förhållanden, hvilka göra det omöjligt att för detta verk

fastställa en tantiem, som står i rättvist förhållande till styrelsens

förtjänster om den ekonomiska framgången. Liksom för all annan

statsverksamhet gäller äfven för statens telegraf- och telefonväsende,

att för stödjande af kulturell eller ekonomisk utveckling icke så sällan

kostnader måste nedläggas, äfven där det är tydligt, att dessa

95

icke direkt löna sig. Statsmakternas direkta ingripande, vare sig

genom beviljande af anslag och lånemedel eller genom utfärdande af

nya bestämmelser om beräknande af afgifter, och dylikt, blifva alltid i

hög grad afgörande för verkets ekonomiska ställning, men det är

uppenbart, att dylika åtgärder icke lämpligen böra stå i något sammanhang

med personlig fördel eller nackdel för dem, som åtnjuta statens

förtroende att omhänderhafva telegrafverkets förvaltning.

Slutligen skulle telegrafstyrelsens ställning kunnat blifva särdeles

vansklig gentemot den personal, som är styrelsen underordnad, därest de

växlande inkomstbeloppen vore afgörande för styrelsemedlemmarnas aflöning.

Det tillkommer nämligen styrelsen att i sitt statförslag äfven

upptaga förslag till denna personals aflöning och till personalens ökande

eller minskande efter sig företeende förhållanden. Då själfva arbetskostnaden

utgör en af de viktigaste faktorerna för åstadkommande af

det ekonomiska resultatet, hvarå tantiemberäkningen måste grundas,

är det knappast att förvänta, att icke styrelsens förslag i afseende på

nämnda personal skulle i många fall komma att af denna bedömas såsom

dikteradt af personligt intresse.

Då sålunda synnerligen viktiga skäl tala emot införande af tantiem

för styrelsen och det dessutom icke låter sig göra att finna en tillfredsställande

grund för tantiemens beräknande, hafva kommitterade,

ehuru motvilligt, funnit sig nödgade frångå detta system vid föreslående

af aflöningsbelopp för styrelsens chef och ledamöter.

Emellertid kan det ej förnekas, att införande af en modernare,

mera affärsmässig ledning af telegrafverket står i nödvändigt sammanhang

med en ny anordning af chefskapet för verket, hvarigenom

chefen erhåller en annan ställning än vid de administrativa ämbetsverken

i allmänhet. De kraf, som ställas på chefen äro väsentligen

desamma, som inom den privata verksamheten skulle ställas på ledaren

af eu mycket betydande affärsverksamhet. Sättet och villkoren för

hans anställning böra därför icke vara de inom statstjänsten eljest

vanliga. Skall en för nuvarande förhållanden afsedd aflöning kunna

för honom bestämmas, böra äfven modernare principer vid hans förordnande

göras gällande. Statsmakterna hafva redan vid bestämmandet af

aflöningsförmånerna för chefen för en annan, ehuru betydligt mindre

omfattande statens inrättning, nämligen Trollhätte kanal- och vattenverk,

infört den anordningen, att styrelsens chef skall förordnas endast

för viss bestämd tid, och kommitterade anse, att samma anordning

bör vidtagas äfven vid telegrafverket.

96

Den tid, som förordnandet bör omfatta, synes också lämpligen kunna,

liksom vid Trollhätteverken, sättas till sex år. Allt för kort bör nämligen

denna tid icke varf^, då det kräfves någon tid, innan en ny chef

hinner sätta sig in i och kan behärska sitt arbetsfält, och dessutom

verkningarna af åtgärder, som af honom vidtagas och till äfventyrs

kunna vara underkastade meningsskiljaktighet, icke omedelbart visa sig.

Med afseende på aflöningen3 belopp böra äfvenledes samma synpunkter

som inom den privata affärsverksamheten blifva bestämmande.

Affärens omfattning och de ekonomiska värden, som äro af

dess skötsel beroende, äro så stora, att aflöningsbeloppet med hänsyn

till verkets finansiella ställning i sig själft betyder föga. Den enda

afgörande synpunkten blifver således den, att beloppet bestämmes så,

att en duglig man kan till uppdraget förvärfvas, och man bör icke

lita på, att, då han behöfs, slumpen skall presentera honom, försedd

med enskild förmögenhet. Det synes därför kommitterade lämpligt, att

beloppet icke fastslås med tanke på en längre tidsperiod utan göres i viss

mån rörligt. I det förslag till aflöningsreglemente, som af kommitterade

utarbetats och hvari den öfriga telegrafpersonalens aflöning blifvit till

sina siffror angifven, är därför intet belopp för generaldirektören utsatt,

utan torde detsamma allenast böra i staten upptagas till det

för nästföljande finansår gällande belopp, med rätt för Kungl. Maj:t att,

därest särskilda, oförutsedda omständigheter göra sådant nödvändigt,

under villkor af näst sammanträdande riksdags godkännande däruti göra

erforderlig jämkning.

Uti det statförslag, som kommitterade afgifvit, har beloppet upptagits

med 15,000 kronor, hvarmed kommitterade afsett att utmärka

den minimigräns, under hvilken chefens aflöning icke under några förhållanden

bör utgå.

Kommitterade hafva härvid, ehuru såsom beloppets storlek gifver

vid handen endast till en ringa del, fäst sig äfven vid den omständigheten,

att hos oss icke, såsom med flere af utlandets kommunikationsverk

är fallet, någon ersättning kan af statsmedel beredas chefen för

den representation, hvartill han för statens räkning synnerligen ofta

tvingas, då utländska teknici hit anlända för att studera det ännu alltjämt

i högt anseende stående svenska telegrafverket.

För byråcheferna, hvilkas antal kommitterade minskat till tre,

motsvara de nuvarandé aflöningarna ingalunda de kraf, som ställas

på dessa tjänstemän. De hafva att i första hand bära ansvaret

för förvaltningen af telegrafverkets egendom, och på deras nit, intresse

och förmåga af initiativ är verkets ekonomiska skötsel i hög

97

grad beroende. Hvilken duglighet och arbetsförmåga chefen än besitter,

är det dock mycket stora värden, som kunna sparas eller ödas bort,

allt efter det sätt, på hvilket. hans närmaste män direkt leda och öfvervaka

sina afdelningar af verket.

Enligt kommitterades mening kan det icke råda tvifvel därom, att

äfven ifråga om dessa afdelningschefer vid telegrafverket en jämförelse med

förhållandena inom den privata affärsverksamheten måste göras. Om man

inom dylik verksamhet funnit det vara ekonomiskt att utbetala till personalen

i en ställning af motsvarande vikt en ersättning, som vida öfverstiger

hvad kommitterade föreslå, så torde äfven statsverket i ekonomiskt

hänseende bäst skydda sina intressen genom att lämna en aflöning,

som någorlunda motsvarar hvad en dylik ställning kräfver. Därigenom

sättes telegrafverket i stånd att för dessa ytterst viktiga platser förvärfva

och behålla erkändt dugliga och ekonomiskt oberoende män,

hvilka i känslan af att vara väl aflönade bevara det lefvande intresse

för verkets ekonomiska utveckling, som, på sätt kommitterade förut

framhållit och ej nog ofta kunna upprepa, är ett oeftergifligt villkor

för ett affärsverks ändamålsenliga skötsel.

Men likaväl som sålunda framhållits den positiva fordran, att man

vid bestämmandet af aflöningarna åt telegrafstyrelsens byråchefer måste

söka jämförelsen inom den privata affärsvärlden, bör i negativt afseende

betonas, att en jämförelse med de teoretiska ämbetsverken icke bör

göras, såsom lätt vardande både orättvis och skadlig. Förutom att

innehafvarna af byråchefstjänsterna inom telegrafstyrelsen måste besitta

en praktisk blick och en beslutsam snabbhet såväl i omdöme som

i handling, kunna kommitterade, då det här gäller den ekonomiska ersättningen

för deras arbete, ej underlåta att ytterligare understryka,

att hvarje nyans af de egenskaper man af dem bör fordra direkt resulterar

just i verkets egen bättre eller sämre ekonomiska ställning,

men detta i en mån, som måste uttryckas i siffror, minst tiofaldt större än

de belopp, hvarom det ens kan blifva frågan vid tillmätandet af deras

aflöningar. Det är således ej nog, att dessa tjänstemän klanderfritt

och jämnt ombesörja ärendenas lugna gång i vanlig ordning, utan på

dem'' måste man sätta fordran på ett extra plus, som just är kriteriet

på den duglighet, som platsen kräfver och som för verket framåt.

Därför bör telegrafverket förhjälpas i dess sträfvan att för sitt

kräfvande arbete förvärfva och behålla do dugligast möjliga krafterna.

Skall man nämligen annars kanske nödgas stillatigande åse,

huru den privata affärsvärlden oupphörligen förser sig såväl, efter

hvad erfarenheten redan visat, med telegrafverkets egna krafter som

13

98

ock med det bästa, som i öfrigt bjudes, under det att hvarje försök

från ämbetsverket att hålla sig framme måste stranda på ett

par tusen kronor, då är fara värdt, att telegrafverket blir hänvisadt

att för sina viktigaste poster nöja sig med innehafvare, hämtade inom

deras krets, hvilka den enskilda affärsvärlden icke skulle vilja använda,

äfven om den finge dem gratis.

Man skulle här kunna göra den invändningen, att denna synpunkt

icke gäller chefen för den administrativa byrån och att denne bör närmast

jämföras med byråcheferna i de teoretiska verken. Kommitterade

anse sig dock böra för honom föreslå samma aflöning som för de öfriga

byråcheferna, emedan nämnda jämförelse icke gäller. Hans uppgift skiljer

sig icke så mycket från kamraternas inom verket som fastmera från

motsvarande tjänstemäns i flere andra verk. Han får nämligen icke vara

en blott föredragande tjänsteman, som vrider på vältkvarnen och, så fort

han själ/ hinner, för chefen undan för undan bär fram hvad som kommer

in på hans bord, utan han måste, såsom den i detta tekniska verk

ende målsmannen för det formella, med så mycket mera ansvarsfull uppmärksamhet

följa behandlingen af ärendena äfven på de andra byråerna.

Men jämte det han ständigt behöfver tagas i anspråk i denna sin konsultativa

egenskap, har han dessutom för egen del under sin direkta

ledning verkets i flere afseenden mycket svårliandterliga ekonomi, hvars

utgrening i en mängd intrasslade detaljer framkallar en med nätens

utsvältning sig ständigt hopande mångfald af jäktande ärenden. Honom

åligger också att ansvara för och genom inspektioner öfvervaka räkenskapsväsendet

å de särskilda telegrafstationerna. Kommitterade finna

sig här äfven böra framhålla, att de synnerligen viktiga och rätt komplicerade

internationella förhållandena genom sina täta växlingar kräfva

en påpasslighet, som aldrig får slappas, och ofta fordra ett ögonblickligt

ingripande öfver hela telegrafnätet. Inom hela telegrafstyrelsen gäller

dessutom, att ärendena, om de nämligen riktigt uppfattas med hänsyn

till allmänhetens gagn, till den största delen äro af brådskande beskaffenhet,

så att byråcheferna sällan kunna disponera sin tid själfva utan

alltid måste vara redo att oafsedt den tillströmmande mängden hålla

bordet rent från ärenden. Äfven på chefen för styrelsens administrativa

byrå måste alltså ställas helt andra kraf än på innehafvarna af

motsvarande tjänster i de i detta afseende lugnare ämbetsverken.

Kommitterade hafva därför för dessa tjänstemän föreslagit en

begynnelseaflöning af 7,500 kronor och en slutaflöning af 9,800 kronor.

Vid en jämförelse mellan dessa aflöningar och dem, som numera

den enskilda affärsvärlden funnit sig böra betala sina motsvarande tjäll

-

99

etemäii, befinnas visserligen de förra ej obetydligt lägre. Hvad som

dock gifvit kommitterade den föreställningen, att den föreslagna aflöningen

skall kunna för eu tid framåt under nuvarande prisförhållanden

tillförsäkra telegrafstyrelsen möjligheten att kunna på dessa platser

erhålla lämpliga tjänstemän, är tanken på den säkrare ställning en

statens tjänsteman intager samt därpå, att denne efter slutadt arbete är

tillförsäkrad en ekonomiskt sorgfri ålderdom.

Arfvodet till den byråchef, som skulle erhålla uppdraget att vara

generaldirektörens adjoint, föreslå kommitterade till ett belopp af 1,000

kronor.

Såsom ersättning till ofvannämnda två telegraffullmäktige föreslå

kommitterade ett årligt arfvode af 3,000 kronor till dem hvardera.

Hvad därefter angår aflöningen åt byråtjänstemännen, hafva kommitterade

redan framhållit, hurusom de nuvarande aflöningsbestämmelserna

inom telegrafstyrelsen likasom inom hela den centrala statsförvaltningen

icke längre fylla sin uppgift. Redan under nuvarande

organisation äro aflöningarna otillfredsställande, och huru otillfredsställande

i sin ordning denna organisation är, hafva kommitterade äfven

i det föregående påpekat vid framställandet af förslag till de ändringar,

kommitterade funnit nödvändigheten kräfva. Skulle en brytning kunna

ske med bestående förvaltningsprinciper, som icke längre äro för telegrafverkets

verksamhet tidsenliga, är det därför dubbelt nödvändigt,

att åtgärder af genomgripande art vidtagas på detta område.

Den nuvarande aflöningsstaten för telegrafstyrelsens tjänstemän

fastställdes vid 1878 års Riksdag på grundvalen af ett den 24 april

1877 af därtill förordnade kommitterade afgifvet förslag. De dittills

utgående lönebeloppen för tjänstemännen i de centrala ämbetsverken

hade förblifvit i hufvudsak oförändrade under omkring tjugu år — de

antogos vid riksdagen 1856—1858 — och hade, såsom statsrådet och

chefen för finansdepartementet den 19 december 1878 inför Kungl.

Maj:t anförde, varit afsedda att bereda tjänstinnehafvarna en efter

måttliga lefnadsbehof vid olika åldrar och samhällställning lämpad anständig

bärgning samt syntes äfven för någon tid hafva uppfyllt denna

bestämmelse, men kunde dåmera icke anses för sådant syfte tillräckliga,

sedan priset på bostäder, bränsle, arbetsbiträden, åtskilliga delar af

beklädnad samt de oundgängligaste födoämnen stigit till en höjd vida

utöfver den, som år 1856 varit känd och lagts till grund för den då

föreslagna regleringen. Kungl. Maj:t beslöt också samma dag tillsättning

af den lönekommitté, hvars förslag lag till grund för omförmälda

Byråtjänste

männen.

100

år 1878 beslutade och ännu i dag gällande lönestat för telegrafverkets

tjänstemän.

Såsom i det föregående är nämndt, utgjorde denna för snart

trettio år sedan bestämda aflöning statens vederlag för ett arbete af

i allmänhet fyra timmar om dagen. Det var, om koinmitterade hafva

rätt i sitt antagande att normalarbetstiden kan utsträckas til] 8 timmar

dagligen, endast ungefär hälften af tjänstemännens arbetskraft, som

man afsåg att för denna aflöning utnyttja å innehafd ordinarie statstjänst.

Aflöningen bestämdes för första gradens tjänstemän till 3,000 kronor

för år, med två Alderstillägg å 500 kronor hvartdera, efter 5 och 10 års

tjänst. För andra gradens tjänstemän utgjorde begynnelseaflöningen

4,500 och slutaflöningen 5,500 kronor för år. Då dessa andra gradens

tjänster torde hafva inrättats lika mycket med hänsyn till fördelen af

att för tjänstemännen af första graden skulle finnas någon befordringsmöjlighet,

som med hänsyn till tjänstens större vikt, var således för

tjänstemännen i allmänhet, den löneskala, med hvilken de hade att

räkna, 3,000—3,500—4,000—4,500—5,000—5,500 kronor årligen. Det

är otvifvelaktigt, att denna löneskala, med hänsyn till arbetstidens längd

och då rådande prisförhållanden, var ägnad att draga dugande krafter

till statstjänsten, i synnerhet där befordringsutsikterna till högre tjänstegrader

ställde sig någorlunda gynnsamma.

Krafven på arbetstidens längd och på arbetsprestation hafva emellertid

numera inom telegrafstyrelsen ökats i icke förutsedd grad. Ökningen

af arbetet har det oaktadt nödvändiggjort anlitande långt mera

än afsedt varit af extra ordinarie personal, som med de nu inträdda förhållandena

icke längre kan utgöras af tjänstemän med annan ordinarie

anställning utan alltmera uteslutande kommer att utgöras af aspiranter

på ordinarie tjänster, hvilkas stora antal i alltför hög grad försämrat

befordringsmöjligheterna. Och så kommer härtill de oerhördt stegrade

lefnadskostnaderna, samtidigt med att den ekonomiska utvecklingen i

allmänhet framkallat en ökning af lefnadsbehofven.

Ivommitterade anse, att för telegrafverkets tjänstemän arbetstidens

längd å tjänsterummet bör sättas till åtta timmar dagligen.

Detta är en fördubbling af den vid fastställande af nu gällande lönestater

bestämda tiden. Man kan emellertid antaga, att den del af tjänstemannens

tid, som staten sålunda ytterligare tager i anspråk, icke skulle af

tjänstemannen kunna fullt lika ekonomiskt utnyttjas som den ursprungligen

bestämda tjänstetiden. Om också detta antagande för en hel del enskilda

fall skulle kunna modifieras, torde det dock såsom regel få anses befogad!.

Det kan under sådana förhållanden icke vara fullt riktigt,

101

att staten för den ökade arbetstiden betalar i lika mån ökad aflöning,

utan synes det kommitterade ej kunna anses alldeles oskäligt,

att staten för den nya arbetstiden betalar något lägre ersättning än

för den gamla. Ehuru "en mycket väsentlig ökning af aflöningen betingas

af ökningen i arbetstid, torde således eu fördubbling af aflöningen

icke enbart på denna grund böra ifrågakomma, och detta ej ens

ehuru, såsom kommitterade förut angifvit, de förslag kommitterade

komma att framlägga afse, att ökningen i arbetstiden skall genom

minskning af personalen åtföljas af en ökning i arbetsintensiteten.

Ehuru den alltför sena befordran till ordinarie tjänst, som, enligt

hvad ofvan blifvit antydt, framkallas af det stora antalet extra ordinarie

personal i förhållande till ordinarie tjänsternas antal, måste föranleda

en höjning af begynnelseaflöningen för de ordinarie tjänsterna, anse sig

dock kommitterade icke i vidsträcktare mån nödsakade att här taga denna

synpunkt i betraktande, särskildt därför, att enligt kommitterades förslag

ett lyckligare ordnande af extraordinarie frågan torde vinnas. ^

Hvad som däremot icke kan förbises är den stora ökning i lefnadskostnader,

som inträdt sedan medlet af 1870-talet. Enligt en statistisk

utredning, som finnes fogad vid Kungl. statskontorets underdåniga utlåtande

den 22 juni 1905 angående 1902 års löneregleringskommittés

betänkande rörande statskontoret, utgjorde vid tiden för utredningens

verkställande, stegringen, sedan nuvarande lönestater under 1870-talet

uppgjordes, minst 34 procent, därvid »ingen hänsyn tagits till den omständigheten,

huruvida statens tjänstemän i motsats till alla i enskild

tjänst anställda skulle få förlängd arbetstid. Ej heller har någon hänsyn

tagits därtill, att folket i sin helhet fått sin lcfnadsstandard höjd,

utan genom de 34 procenten skulle endast statstjänarnas lefnadsstandard

på sin höjd bibehållas oförändrad, och de således hädanefter

i socialt hänseende blifva i någon mån underlägsna de klasser

af privatpersoner, med livilka deras företrädare på 1870-talet varit

jämställda». Som bekant har, sedan denna utredning gjordes, stegringen

ytterligare fortgått och detta med afseende pa flere af de viktigaste

och största konsumtionsartiklarna med ökad fart. Det må i detta hänseende

vara nog att hänvisa till den af kommerskollegium offentliggjorda

statistik, hvilken visar en stegring på en mängd af de viktigaste

lifsförnödenheterna under ett år af från 5 till 25 procent. Vid

genomgående af de dagliga tidningarnas prisuppgifter finner man

äfven för samma tid en regelbunden höjning af priserna, hvilken icke

för någon afsevärd artikel kompenseras af motsvarande minskning för

någon annan.

102

för närvarande kan således utan tvitvel stegringen i hufvudstaden

sedan 1878 icke sättas lägre än 40 procent. Att denna stegring

vid en lönereglerings genomförande måste mötas med en motsva*

rande ökning af aflöningen ligger i sakens natur.

Såsom ofvan nämts, är tjänstepersonalen inom telegrafstyrelsen

för närvarande fördelad i två lönegrader: den ofvan angifna löneskalan

fördelar sig i två grupper 3,000-3,500—4,000 och 4,500—5,000—5,500.

För en dylik uppdelning förefinnas, såsom kommitterade förut utvecklat,

icke tillräckliga skäl.

Kommitterades. förslag innefattar därför, att samtliga de biträdande

tjänstemän inom telegrafstyrelsen, hvilka förrätta det arbete,

som nu utföres åt tjänstemän af första eller andra lönegraden, sammanföras

till en lönegrad, oberoende af tjänstemannens hittillsvarande

benämning af elektriker, öfveringenjör, byråingenjör, notarie o. s. v.

Inom denna lönegrad måste då löneskalan göras så expansiv, att

styrelsen kan tilldela hvarje tjänsteman efter skicklighet och förtjänst

en aflöning från den lägsta, som för innehafvare af dylik tjänst

varder bestämd, till den högsta, som kan utgå till tjänsteman, hvilken

icke är ledamot af styrelsen. Då enligt kommitterades mening allt

arbete af stadigvarande natur, som inom statens verk förrättas till

sådan utsträckning, att det helt upptager tjänstinnehafvarens tid och

intresse, af billighetshänsyn mot denne och af hänsyn till det lämpligaste

för staten bör handhafvas af ordinarie tjänsteman, följer häraf,

att åldern för de blifvande tjänstemännens inträde i ordinarieskap kommer

att blifva betydligt lägre än den nuvarande, som under alla förhållanden

länge måst anses hafva varit abnorm. En sådan rationellare

organisation fordrar åter, att antalet aflöningssteg inom nu förevarande

tjänstegrad måste betydligt ökas. I stället för den nuvarande ordningen

med endast tva ålderstillägg, efter hvilkas erhållande tjänstemannen

finner sig ställd utan möjlighet att förvärfva någon från arbetet i

statens tjänst härflytande förbättring i ekonomiskt hänseende, skulle

träda en annan med ett stort antal grader af ökade aflöningsförmåner,

ägnade att allt fortfarande kunna bereda tjänstemannen en högre ersättning

för ett genom rutinen och den ökade sakkunskapen värdefullare

arbete.

Därigenom försvinner äfven, såsom kommitterade förut angifvit,

den med det nuvarande systemets två ålderstillägg inom två lönegrader

förenade svårigheten att inpassa den mångfald tjänstemän med olika

utbildning och olikartadt arbete, som erfordras för skötsel af den industriella

rörelse telegrafverket bedrifver.

103

Det af kommitterade föreslagna aflöningssätt, som i väsentliga

punkter sammanfaller med livad flerestädes i utlandet med afgjord

framgång tillämpas och som äfven i vårt land förut förordats i det

s. k. Tenowska förslaget, erbjuder äfven i och för sig stora fördelar

ur så väl statens som tjänstemannens synpunkt. Eggelsen till fortsatta

ansträngningar för att göra sig förtjänt af eu högre aflöning är af

icke ringa betydelse för åstadkommande af ett kvantitativt och kvalitativt

godt arbetsresultat. Och tillsammans med andra anordningar, som

kommitterade nedan skola närmare angifva, torde det vara i synnerlig

grad ägnadt att bereda statsverket den bästa möjliga arbetspersonal.

Ivommitterades förslag, som är grundadt på den förutsättningen,

att tjänstemännen skola kunna vid jämförelsevis tidig ålder blifva ordinarie,

innebär därför,

att begynnelseajlöningen kan sättas tämligen lågt, samt

att flere aflöning sförhöjning ar, tätare och mindre i början samt därefter

glesare och större, komma tjänstemannen till godo, innan han når

sluta fröning en.

För tjänstemannen sluter det sig också vida bättre än nu rådande

system till de växande behofven vid stigande ålder. Om man utgår

ifrån, att tjänstemännens aflöning bör beräknas icke allenast med

hänsyn till hans egna personliga lefnadsbehof utan till hans behof

såsom familjefader och fostrare af det kommande släktet, är det

nämligen uppenbarligen oriktigt att, vid beräknande af hvad till tjänstemannens

nödiga bärgning hörer, icke taga hänsyn till, huru utgifterna

för en familjs underhåll tilltaga, i den mån barn tillkomma och med

dessas uppväxt. Kent abstrakt låter det säga sig, att aflöningen bestämmes

med hänsyn till tjänstens vikt och ansvar och icke med hänsyn

till dess innehafvare, men när detta betraktelsesätt skall tillämpas

på hela den grupp af befolkningen, som ägnar sig åt utförande af

statens arbete, visar sig denna abstraktion leda till orimligheter. Det

gäller för tjänstemannen som för hvarje annan samhällsmedlem, att de

behof, som måste tillfredsställas, äro grunddriffjädern för hans arbete.

Den, som vill använda arbetskraften, kan därför icke frånse dessa behof.

År icke aflöningen så afpassad, att den i normal stigning räcker

till fyllande af genomsnittsbehofven hos en tjänstemannakår, måste alla

de af denna kår, som därtill hafva någon duglighet, söka genom enskildt

arbete skaffa sig den nödiga fyllnaden. Att statens arbete härigenom

kan komma att eftersättas och i verkligheten mycket ofta gör det, däremot

hjälpa inga författningar och ingen övervakning från öfverordnade.

Det högsta man härigenom kan uppnå är det rent yttre, att tjänste

-

104

mannen sitter vid sitt arbete. Och därmed är i sj kifva verket, åtminstone

då det gäller arbete af icke enbart mekanisk art, icke synnerligen

mycket vunnet. Det resultat af nätt och jämnt ett minimum,

som sålunda kan framtvingas, är i allra högsta grad otillfredsställande.

Det är arbetsintresset, sträfvandet att åstadkomma en god arbetsprodukt,

d. v. s. just det som kommer till utöfver det framtvingade, som för

staten lika väl som för hvarje annan arbetsgifvare är det värdefullaste,

det som gör verksamheten i sann mening ekonomisk. Det nuvarande

förhållandet däremot är mera ägnadt att åstadkomma, det de växande

materiella behofven af en ursprungligen fullgod tjänsteman skapa en

mindre god sådan, och då är det hvarken rätt eller klokt att ej vidtaga

de åtgärder, som staten kan för att få sitt eget intresse bättre tillgodosedt,

på samma gång tjänstemannakåren vinner både i ekonomisk

och moralisk styrka.

En synpunkt, som vid afvägandet af dessa lönesatser i förhållande

till lefnadsbehofven särdeles kraftigt gjort sig gällande för kommitterade,

är den, att staten bör så ordna sina förhållanden, att den

ej själf ytterligare bidrager till äktenskapsfrekvensens sjunkande. Hvilken

betydelse det har i moralisk styrka för ett samhälle, att detta

verkligen bygges på familjebildandet, behöfva kommitterade endast

påpeka. Genom de nuvarande oefterrättliga aflöningsförhållandena har

möjligheten att ingå äktenskap försvårats och framskjutits för tjänstemännen.

Men erfarenheten visar därjämte, att om ej möjligheten därtill

finnes vid jämförelsevis yngre år, försvinner lusten därtill för hvarje

år som går, så att en först senare erhållen möjlighet ofta lämnas obegagnad.

Den i vårt land i oroväckande grad sjunkande nativiteten är äfven

ett missförhållande, som jämsides härmed talar ett lika kraftigt språk.

Kommitterade finna det sålunda icke kunna ifrågasättas annat, än

att aflöningsförhållandena hora så ordnas, att den begynnelseaflöning,

som tilldelas tjänstemannen, skall successivt med stigande tjänstålder

ökas med icke allt för långa mellantider och att denna ökning bör

fortgå under större delen af tjänstemannens arbetskraftiga tid, i anslutning

till de stegrade utgiftsbehof, som ställas på honom såsom samhällsmedlem.

Det är å andra sidan själfklart, att den sålunda gradvis skeende

löneförhöjningen såsom ett oeftergifligt villkor förutsätter, att det syfte,

som ur statstjänstens synpunkt därmed afses, också vinnes. Hvarje

tillbakagång i arbetsintresse och arbetsduglighet måste således för

honom göra ett slut på den ekonomiska framgången.

Beror denna tillbakagång på en tillfällig sjukdom, bör man kunna

105

bortse därifrån. Beror den på andra tillfälliga omständigheter, är naturligtvis

dess verkan på löneförmånerna också endast tillfällig. Så snart

anledningen bortfallit, bör tjänstemannen å nyo allt fortfarande erhålla

den förbättring, som en tid uteblifvit.

År åter anledningen af fortvarande art, måste allt efter omständigheterna

olika åtgärder kunna komma i fråga. Det är tydligt, att'' det

bör förfaras annorlunda, om det är sjukdom, som framkallat tillbakagången,

eller om det är själfva arbetets art eller slutligen om det är

bristande intresse och pliktkänsla.

I det första fallet, då det gäller fortvarande sjukdom eller hvad därmed

är likställdt, att tjänstemannens arbetskraft tidigare än vanligen är

fallet blifvit förbrukad,'' finnes enligt nuvarande organisation ingen annan

utväg än att låta honom åtnjuta ständig tjänstledighet mot afstående

af tjänstgöringspenningarna, därest ej Kungl. Maj:t och Biksdagen

genom särskildt beslut bryter organisationen och tillerkänner dylik

tjänsteman full pension, utan att han uppfyllt förutsättningarna för erhållande

af sådan. Nu gällande stadganden böra därför kompletteras

med föreskrift därom, att sådan tjänsteman äger afgå från tjänsten med

en pension, hvars belopp är på förhand bestämdt och afvägdt med hänsyn

till uppnådd aflöning och tjänstålder.

År tillbakagången beroende på det ifrågakommande arbetets art

och sålunda tjänstemannen skulle kunna, på annan plats och om krafven

på honom biefve ställda i annan riktning, fortfarande fullgodt fylla

sin plikt, bör han förflyttas till annan afdelning af telegrafverkets arbetsområde,

där hans arbetskraft kan bättre tillgodogöras, utan att dock

någon nedsättning i uppnådda löneförmåner därvid bör ifrågakomma.

1 det sista fallet, eller bristande intresse och pliktkänsla, följer af

sig själft, att tjänstemannen går miste om hvarje vidare förbättring

i sin ställning, och äfven i detta fall bör säkerligen oftast ett

gynnsammare resultat kunna vinnas, utan tillgripande af det strängaste

medlet afskedande, genom eu förflyttning till annat arbete af exempelvis

mera mekanisk art eller annan arbetsplats, som lämnar möjlighet till

så väl noggrannare öfvervakning som eventuellt undanrödjande af de

omständigheter, hvilka åstadkommit tillbakagången.

Rörande själfva de aflöningsbelopp, som kommitterade funnit sig

böra föreslå för styrelsens biträdande personal, hafva kommitterade

kommit till den uppfattning, att maximiaflöningen bör fastställas till

7,000 kronor för år. Minimiaflöningen för ordinarie tjänst af nu ifrågavarande

slag bör, enligt kommitterades förut anförda mening, sättas jämförelsevis

lag, men detta älven af det skäl, att det skulle finnas endast

en klass tjänstemän al denna kategori, och föreslå kommitterade den

14

-

106

samma till 3,400 kronor för år. För den tjänsteman, hvars duglighet

och nit föranledde förhöjning af minimiaflöningen utan rubbningar,

skulle denna förhöjning lämpligen utgå med 400 kronor för hvarje

gång efter resp. två, fyra, sex och nio år samt med 500 kronor för

hvarje gång efter resp. tolf, femton, aderton och tjuguett år.

Hvad beträffar den nu hos telegrafstyrelsen anställda personal inom

första och andra lönegraden, så var vid erhållande af första ordinarie

tjänst hos styrelsen medelåldern för densamma 39 år. För eu sådan

ålder torde den föreslagna minimiaflöningen vara för låg. Den högsta

slutaflöningen skulle kunna ifrågakomma tidigast vid eu medelålder af

60 år, därest man antager, att de samtliga börjat sin ordinarie tjänstetid

med åtnjutande endast af minimiaflöningen. Denna ålder är åter

otvifvelaktigt väl hög, och den högsta aflöningen skulle icke ernås till

den tid, då i regfl lör tjänstemannen hans kostnader för familjens

underhåll och barnens uppfostran nått sitt maximum. M<>n kommitterade

anse sig därvid böra erinra, dels att medelåldern vid erhållande af ordinarie

tjänst inom styrelsen för framtiden kommer att sjunka — en följd af

kommit.terades förslag till ordnande af tjänstgöringen inom styrelsen —

samt dels och framför allt att det enligt kommitterades förslag ligger i

styrelsens hand att höja begynneiseaflöningen, där på grund af föregående

mera omfattande utbildning, arbete på andra verksamhetsområden

eller enbart ogynnsamma yttre förhållanden befordringen sent ernås.

För de nuvarande tjänstemän af andra graden, hvilkas ordinarie tjänstetid

är jämförelsevis kort, skulle visserligen den nu föreslagna aflöningen i

allmänhet till en början medföra endast ringa förbättring och i ingen mån

uppväga de ökade tjänsteplikterna eller ens innebära någon kompensation

af de stegrade lefnadskostnaderna. Men härvid är att erinra,

att dylik tjänsteman dock genom fortsatt dugande arbete får väsentligt

förbättrade framtidsutsikter och äfven att han redan förut tillgodonjutit

eu jämförelsevis gynnsam ställning genom tidig befordran till högre

tjänst, där han åtnjutit väsentligt högre aflöning än alla första gradens

tjänstemän, äfven om dessa på grund af ålder i tjänsten och förmåga

redan förut gjort sig förtjänta af en bättre aflöning, hvars erhållande

endast organisationens bristande tänjbarhet hindrat.

Hvad i öfrigt angår aflöningens föreslagna belopp, sammanfaller

slutsifiran 7,000 kronor med slutsiffran för riksban! <ens tjänstemän,

ehuru dessa, enligt den vanliga äldre metoden, uppdelats i flere lönegrader.

Då fordran på arbetstid och arbetsintensitet enligt kommitterades

förslag skulle för telegrafstyrelsens tjänstemän blifva åtminstone icke

lägre än hvad som gäller för riksbankens tjänstemän, men däremot

fordran på föregående utbildning för flertalet fall väsentligt större,.

107

framgår sålunda, att med hänsyn till löneregleringen kommitterade

ganska snäft begränsat sig, då de hållit sig till hvad Riksdagen redan

år 1902 gillat och godkänt. Kommitterade hysa därvid förhoppning,

att denna moderation icke skall medföra väsentlig fara för verket att

förlora de bästa arbetskrafterna, men däremot äro de väl medvetna om,

att de lönesatser de föreslagit icke medgifva någon ytterligare nedpressning.

För en af byråtjänstemännen kommer likväl aflöningen ej att normeras

af de för de öfriga gällande afloma gsgräusern a, nämligen kontrollören

å trafikbyrån. Denne, som skall vara en stationstjänsteman.

uppbär äfven under sitt arbete i styrelsen lön efter de bestämmelser,

som gälla för de öfriga stationstjänstemännen, och återfinnes således

där hans aflöning.

Enligt kommitterades förslag skulle de biträdande tjänstemännen

utgöras af åtta assistenter, fyra telegrafister, en föreståndare för katalogexpeditionen,

aderton kontorsskrifvare och sex vaktmästare, samtliga

ordinarie tjänstemän, samt nio extra tjänstemän. Med undantag åt föreståndaren

för katalogexpeditionen skulle dessas antal kunna, efter styrelsens

bestämmande, ökas, därest och i samma man som afsevärdt

ökadt arbete visade behofvet däraf.

Hvad deras aflöningar angår, äro i detta sammanhang ej några särskilda

bestämmelser behöflig^ för assistenterna och telegrafisterna, hvilka,

såsom egentligen tillhörande lokalförvaltningarna, skulle uppbära dem

eljest tillkommande aflöning.

Föreståndaren för katalog expeditionen (kvinnlig) har åt kommitterade

uppförts i en högre aflöningsklass än kontoröskrifvarna, da det benne åliggande

arbete är af synnerligen ansvarsfull beskaffenhet och hon utöfvar

föreståndarskapet för en rätt stor personal, som sysselsattes med arbetet

för tryckning och utgifning af riksteletonkatalogen. Hon har sålunda

sig anförtrodt ett uppdrag, som icke kan i något hänseende sättas

ringare än hvad som eljest i de centrala ämbetsverken anses kräfva

en manlig tjänsteman. Då sålunda denna plats kräfver mognare omdöme

och därför i regel kommer att besättas af tjänstemän, som förut

varit en längre tid anställda i verket, har antalet löneförhöjningar kunnat

inskränkas till blott tre.

Begynnelseaflöningen skulle utgöra 1,800 kronor och slutaflöningon

2,400 kronor.

För kontorsskrifvarna har med hänsyn till tjänsternas beskaffenhet

och den jämförelsevis unga ålder, vid hvilken de skulle tillträdas, bogynnelseaflöniugen

kunnat sättas ganska lag. Här bör emellertid adagalagd

förtjänst belönas och arbetsifvern sporras genom utsikt till

Biträdande

tjänstemän.

108

bättre ställning i form af flere och i början tätare aflöningsförbättringar.

Vid bestämmande af dessa och af slutaflöningen har nödig

hänsyn måst tagas därtill, att den föreslagna begränsningen af byråtjänstemännens

antal föranleder, att åt kontorsskrifvarna kommer att

anförtros en del arbete, som för närvarande utföres af byråtjänstemännen.

Vidare bör slutaflöningen för kontorsskrifvarna, af hvilka flertalet icke kan

förvänta befordran till högre tjänst inom verket, sättas så hög, att den

motsvarar de billiga krafven pa en dylik aflöning för personer med

för denna tjänst behöflig utbildning samt tillförsäkrar verket att vid

tjänsten kunna bibehålla rutinerade arbetskrafter.

Begynnelseaflöningen skulle utgöra 900 kronor och slutaflöninsren

1,800 kronor.

Aflöningen för de hos styrelsen för närvarande anställda vaktmästarna

utgör, för förrådsvaktaren och förste vaktmästaren 1,100

kronor samt för de tre andra vaktmästarna 800 kronor med ett ålderstislägg

å 100 kronor. Dessa aflöningsförmåner måste numera betraktas

såsom i sig själfva fullkomligt otillräckliga. Därtill kommer, att, hvad

beträffar telegrafverket, med den föreslagna organisationen deras syssla

blifver af helt annat slag än hvad i allmänhet är fallet i de centrala

ämbetsverken, där det i regel kräfves endast jämförelsevis kort arbetstid

och dessutom goda tillfällen till extra inkomster direkt och indirekt

erbjudas. Telegrafstyrelsens vaktmästare skulle däremot fullt upptagas

åt sitt arbete hos styrelsen och kunna bereda sig extra inkomster endast

genom en utsträckning utöfver det normala af sitt arbete, hvithet

icke bör ifrågasättas. Aflöningen bör således vara sådan, att den

kan bereda en anständig bergning, och hvad kommitterade i aflöningshänseende

föreslagit är otvifvelaktigt icke mera än hvad billigt

är.

Kommitterade föreslå för dessa tjänstemäns aflöningsformer en

liten ändring så till vida, att den föreslagna aflöningen skall vara

gemensam för alla vaktmästarna. Kommitterade finna det nämligen,

för att kunna hålla telegrafstyrelsen obunden vid uppdragets öfverlämnande,

lämpligast, att ingen förste vaktmästare anställes, utan att i

stället 1 ill styrelsens förfogande ställes ett visst belopp att såsom ersättning

utom ordinarie stat utgå till den af vaktmästarna, som förordnas

att sköta hittillsvarande förste vaktmästarens uppdrag med afseende

på arbetets fördelning och dylikt. Detta belopp föreslå kommitterade

till 200 kronor årligen.

Samtliga vaktmästare skulle dessutom erhålla uniformsbeklädnad.

Begynnelseaflöningen skulle utgöra 1,020 kronor och slutaflöning-en

1,800 kronor.

w s

SB O 1

^ crq

2:^ 1

A f

1 ö

n i

n g

a* a

ä o

* sr

?

i

1 1

efter efter

2 år. i 3 år. !

efter

4 år.

offer

5 år.

efter

6 år.

efter

8 år.

efter

9 år.

eftor

10 år.

efter

12 år.

efter

15 år.

efter

18 år.

offer

21 år.

Byråchef.....

............|

(6,400)

—I —

—

(7,000)

—

—

—

_

—

—

1

7,500

-j ”8,000

—

—

8,600

—

9,200

9,800

—

—

—

< nuvar. 2:a grad:s tjm.

(4,500)

--!--

—

(5,000)

—

_

_

(5,500)

—

—

—

Byråtjänsteman» l:a >> »

(3,000)

—

(3,500)

—

—

—

(4,000)

—

—

—

i

1

3,400

3,800!--

4,200

—

4,600

—

5,000

—

5,500

6,000

6,500

7,000

Föreståndare för katalogexpeditionen

1,800

- 2,100

—

—

2,400

—

—

—

—

—

—

Kontorsskrifvare............................

900

960 -

1,020

—

1,140

1,260

—

1,380

1,500

1,650

1,800

—

■ nuvarande l:a vaktmäst.](1,100)

-: -

—

—

—

—

—

—

—

—

—

__

Vaktmästare-

» vaktmästare

(800)

-; -

—

(900)

—

—

—

—

—

—

*

1,020

1,140--

1,260

—

1,380

—

1,500

—

1,650

1,800

o

o

no

Ehuru det är oegentligt att jämföra de till telegrafstyrelsens tjänstemän

nu utgående aflöningar med de af kommitterade föreslagna,

emedan efter kommitterades förslag på de nya tjänsterna i styrelsen

komma att ställas så betydligt större fordringar såväl i arbetstid som

i arbetsintensitet, hafva kommitterade dock (sid. 109) uppgjort en öfversikt

öfver de gamla och nya löneförhållandena, däri de gamla för hvarje

tjänsteman återfinnas inom parentes.

Hvad slutligen angår de 9 extra ordinarie tjänstemännen med särskilda

kvalifikationer, som styrelsen för vissa speciella ändamål icke

kan undvara, böra dessas arfvoden i hvarje fall bestämmas efter det

arbetes beskaffenhet, hvarför de anställas, men torde kommitterade här

blott behöfva anmärka, att dem skulle åligga betydligt trägnare tjänstgöring

än hvad nu kräfves af amanuenserna. Gifvetvis skulle därmed

följa en förpliktelse för styrelsen att så snart ske kali för dessa tjänstemän

markera, huruvida de befunnits besitta lämpliga egenskaper för

fortsatt anställning i verket.

2. I/injedistrilften.

Såsom kommitterade förut anmärkt, hafva kommitterade icke kunnat

underlåta att föreslå en förhöjning af de nu till distriktsförvaltningarnas

tjänstemän utgående aflöningarna.

De aflöningsförmåner, som af 1901 års kommitté ansågos böra tillkomma

dessa tjänstemän, blefvo redan från början betänkligt kringskurna.

Vid uppgörande af sitt förslag till aflöning för tjänstemän och

betjänte vid telegrafverket hade nämligen kommittén ansett sig böra

lämna åsido de tillfälliga aflöningsförbättringar, som på grund af 1901

års Riksdags beslut tillkommit denna personal i form af dyrtidstillägg,

hvadan kommittén afsåg, att, om och i den mån sådant dyrtidstillägg

komme att beredas andra statstjänare, äfven telegrafpersonalen, när de

af kommittén föreslagna aflöningsbeloppen tillämpades, borde af dyrtidstillägg

komma i åtnjutande. Det dyrtidstillägg, som kommittén

åsyftade, utgick med 10 % på aflöningen. Emellertid förklarade 1902

års Riksdag, att, som fullständig lönereglering då beslutits för den

ordinarie personalen vid telegrafverkets distrikts- och lokalförvaltningar

och Riksdagen ansåge, att de utaf Riksdagen för nämnda personal bestämda

lönebelopp vore med afseende såväl å tjänstinnehafvarnas åligganden

och tjänsteställning som å de då rådande prisförhållandena till

-

in

räckliga, några ytterligare tillskott till ifrågavarande aflöningar från

statsverkets sida icke borde ifrågakomma.

De aflöningar, som sålunda kommit dessa tjänstemän till del, kunna,

efter kommitterades åsikt, numera icke anses skäliga. Deras ställning

krafvel’ en aflöning, som någorlunda motsvarar lefnadskostnaderna,

b vil ka såväl i Stockholm som i de större landsortsstäderna, där dessa

tjänstemän måste vara bosätta, äro i snabbt stigande. Vid afvägande

af passande aflöningsförmåner åt dessa tjänstemän bör man ej glömma,

att eu hvar inom sitt distrikt är ansvarig för dyrbara nyanläggningar

och särdeles omfattande underhållsarbeten och att således stora fordringar

måste ställas på deras duglighet, omdöme och verket hängifna intresse.

På linjebefälet hvila i första hand mycket stora ekonomiska

uppgifter, och på dem beror till stor del verkets ekonomiska väl.

Då de skäl, som vid behandlingen af lönefrågan för styrelsens personal

anförts för bestämmande af en jämförelsevis ringare minimiaflöning

med flere och tätare förhöjningar i mån af ådagalagd duglighet och

pålitlighet gälla minst lika kraftigt för linjedistriktens personal, hafva

kommitterade i anslutning därtill för linjedirektörerna föreslagit en minimiaflöning

af 4,600 kronor årligen samt tillägg med 400 kronor efter

tre år och med 500 kronor för hvarje gång efter sex, nio, tolf och femton

års tjänst, så att slutaflöningen skulle uppgå till 7,000 kronor

årligen.

För linjeingenjörerna föreslå kommitterade en minimiaflöning af

3,000 kronor årligen — 200 kronor mindre än den nuvarande — med

tillägg af 400 kronor för hvarje gång efter minst tre, sex, nio, tolf

och femton år samt ett å 500 kronor efter aderton års ordinarie tjänst

eller således en högsta slutaflöning af 5,500 kronor årligen.

För kvinnlig kassör, på hvilken måste ställas ett icke så litet ansvar

och därjämte anspråk på reda och praktisk läggning, hafva kommitterade

föreslagit en aflöning af 1,140 kronor vid tjänstens tillträdande med förhöjning

efter tre, sex och nio år med 120 kronor hvarje gång, efter tolf och

femton år med 150 kr-onor hvarje gång samt efter aderton år med 300

kronor, så att slutaflöningen blifver 2,100 kronor. För dessa funktionärer

synas därjämte, med hänsyn till de stora belopp de hafva att

under ett stort antal ofta smärre poster redovisa, böra utgå felräkningspenningar

med ett belopp, som lämpligen torde kunna fastställas till

200 kronor årligen för dem hvardera.

Aflöningen för kvinnliga bokhållare föreslå kommitterade till 900

112

kronor årligen vid tjänstens tillträdande, med förhöjning efter två och

fyra år med 60 kronor, efter sex, nio, tolf och femton år med 120

kronor samt efter aderton år med 150 kronor, så att slutaflöningen

blifver 1,650 kronor.

Med afseende på de aflöningsförmåner, som böra utgå till linjeunderbefäl

och reparatörer, hafva kommitterade ansett sig böra för

linjemästare af andra klassen och linjeförmän af andra klassen bibehålla

det till dem nu för hvarje årets dag utgående dagtraktamentet, nämligen

för linjemästarna 3 kronor om dagen i de fem sydligare distrikten och

3 kronor 50 öre om dagen i nuvarande sjätte distriktet samt för linjeförmännen

resp. 2 kronor och 2 kronor 50 öre. För den del af personalen,

som icke utför sitt arbete å sin bostadsort utan därvid har att

följa telegraf- och telefonlinjerna eller eljest ständigt befinner sig på

flyttande fot, ligger det nämligen i sakens natur, att, för den häraf

uppkommande ökningen i lefnadskostnader, skall jämte aflöningen utgå

ersättning i form af dagtraktamente. Där dessa flyttningar äro ständiga,

så att personalen endast undantagsvis en eller annan dag kan

vistas å sin hemort, bör traktamentsersättningen så väl af billighetsskäl

som af praktiska hänsyn bestämmas att utgå med ett visst ständigt

belopp. I stället kan vid beräknande af detta belopp tagas i betraktande,

att det för sådana undantagsfall kan lämna något öfverskott.

Äfven bör man kunna taga hänsyn därtill, att bortovaron från hemmet

gifvetvis medför någon, ehuru ringa minskning i kostnaderna för detta

och att således någon del af aflöningen kan användas till fyllande af

de ökade utgifterna på resor.

Därjämte hafva kommitterade vid sidan af den egentliga aflöningen

infört en ny löneform, nämligen bostad in natura eller hyresbidrag.

Man har i den mån omständigheterna sådant medgifvit, redan nu

sökt att vinna samma fördelar för verket, som med fria bostäder äro afsedda.

Telegrafstyrelsen har nämligen, med Kungl. Maj:ts begifvande,

att börja med i Stockholm och därefter äfven i Gäfle anskaffat bostäder,

som mot skälig hyra upplåtits åt eu del af ifrågavarande linjepersonal.

De gynsamma verkningarna däraf mana till fortsatt sträfvan i samma

riktning. Det stora gagn eu dylik anordning medför för personalen

lär icke kunna ifrågasättas, och äfven för telegrafverket har det visat

sig särdeles väl motsvara sitt ändamål att på detta sätt fastare binda en

stam af pålitligt och ordentligt folk vid verket. Visserligen är telegrafverket,

åtminstone ännu så länge, endast undantagsvis i tillfälle att bereda

bostäder i egna byggnader, men det ligger i sakens natur, att telegraf

-

113

styrelsen, genom förhyrande af en större komplex af lägenheter, alltid

kan bereda bättre villkor, än den enskilde funktionären kan förskaffa

sig, liksom att valet af bostadsplats för personalen därigenom kan anordnas

lämpligare med hänsyn till arbetet. Härtill kommer äfven, att

på annan väg möjlighet finnes att anskaffa för ändamålet lämpliga

byggnader. Telegrafverkets pensionsanstalter, hvilka redan bildat betydande

fonder, som med verkets utvidgning alltjämt växa, skulle finna

en synnerligen god placering af dessa fonder genom deras nedläggande

i fastigheter, som användas för detta ändamål, och härigenom vunnes

äfven samma trygghet mot beroende af den enskilda spekulationen, som

om egendomarna vore telegrafverkets egna.

Denna förmån bör emellertid, enligt kommitterades mening, ingå

såsom en del af personalens löneförmåner. Tills vidare måste dock

i stället för bostad in natura i flertalet fall utgå ersättning i penningar.

Detta hyresbidrag är icke afsedt att inräknas i själfva afiöningen, hvaremot

det ligger i dess natur, att detsamma skulle, enligt väsentligen

samma grunder, som gälla med afseende på den egentliga lönen, få

under sjukdomsförfall bibehållas.

Beioppet af hyresbidraget måste tydligen stå i visst förhållande

till aflöningens storlek och hafva kommitterade, i likhet med hvad

som för närvarande finnes bestämdt för statens järnvägars personal,

föreslagit detsamma till 20 % af afiöningen.

Vid beräknande af nu ifrågakommande aflöningar hafva kommitterade

icke kunnat frånse en annan ytterst viktig ekonomisk faktor, som

för öfrigt är af stor betydelse äfven för eu del tjänstemän vid stationerna

och därför bör något utförligare beröras. Det är nämligen den stora

skillnad i lefnadskostnader, som förefinnes mellan olika delar af vårt

land. Själfklart är, att lefnadskostnaderna å den ort, där eu funktionär

måste för sitt arbete vara bosatt, spela en mycket stor roll vid beräknande

af den skäliga lönen för arbetet, så snart lönen beräknas i penningar.

Kommitterade hafva äfven vid föregående delar af sitt förslag

fäst afseende härvid, nämligen i fråga om telegrafstyrelsens i Stockholm

bosatta personal samt om de endast därstädes eller i de dyrare landsortsstäderna

stationerade linjebefälet och biträdande tjänstemännen. Detta

har kunnat ske, då det gällde personal, som var placerad i vissa förut

bestämda städer. Enahanda är förhållandet med linjeunderbefälet af

l:a lönegraden, och hvad angår linjeunderbefälet af 2:a lönegraden,

som har sin sysselsättning på landsbygden, hafva kommitterade tagit

hänsyn till den skillnad i lefnadskostnaderna där, som finnes mellan

rikets nordligare och sydligare delar, genom att föreslå dagtraktamentet

15

114

till olika belopp. För stationsföreståndarna åter skulle en kondensering

vinnas genom tjänstgöringspenningarnas ersättande med provision, hvilken

kan beräknas i regel stiga någorlunda i samma förhållande som ortens

utveckling framkallar ökad dyrhet å bostäder och lifsförnödenheter.

De öfriga tjänstemännen däremot, eller assistenterna, telegrafisterna,

vakt föreståndarn a, interurbantelefonisterna och reparatörerna, utgöra

en personal, som är spridd öfver land och stad från Skåne till Norrland

och som därför, om dess aflöning i de olika graderna ställes i

penningar lika för alla, kommer att erhålla en reell olikhet i aflöning,

som är mycket betydande.

Visserligen är det så, att lika obestridlig som skillnaden i lefnadskostnader

är å olika orter, lika svår är den att angifva i en siffra, som

blifver riktig med hänsyn till totalsumman af de utgifter, som en viss

lefnadsställning och de äfven lokalt växlande lefnadsvanorna medföra.

Då sålunda äfven en ganska fullständig statistik öfver lifsmedel skostnader,

sådan den för närvarande i vårt land föreligger, icke lämnar

tillräcklig ledning, är man på det hela hänvisad till att af en eller

annan grupp af de kostnadsuppgifter, som stå till buds, bilda sig en

föreställning om de olika orternas dyrhet. En i detta afseende mycket

pålitlig faktor torde kostnaden för bostad vara. Om denna kostnad

också icke är i och för sig ensamt afgörande, torde den likväl kunna

anses såsom i allmänhet betecknande för ett samhälles dyrhet.

Det vore sålunda kanske icke alldeles omöjligt att uppställa en i

stort sedt tämligen pålitlig dyrhetsskala för olika orter inom landet.

Äfven under denna förutsättning anse emellertid kommitterade, att en

dylik skala icke bör vara bestämmande för eu af Riksdagen fastställd

lönereglering. Därtill äro nämligen förhållandena just under nuvarande

tid underkastade allt för stora förändringar. Det har inträffat och kommer

säkerligen att ytterligare inträffa, att en ort, som förut med allt

skäl räknats till de billigare, rätt hastigt blifver en af de dyrare, t. ex.

på grund däraf, att en större industriell inrättning kommer till stånd

därstädes eller att eu del af landets militärstyrka dit förlägges. Byggnadsverksamheten

och tillförseln af lifsförnödenheter hafva nämligen

visat sig ofta nog behöfva lång tid för utjämnande af de nya förhållandena.

I följd af dessa omständigheter hafva kommitterade kommit till

den öfvertygelsen, att hänsynen till de växlande lefnadskostnaderna

icke bör föranleda därtill, att det bestämmes olika aflöningar för olika

orter, utan att det i stället bör fastställas eu normalaflöning, afsedd

för funktionärerna i allmänhet, och att denna aflöning bör kunna af

115

telegrafstyrelsen för sist uppräknade kategorier af personalen, som äro

underkastade omflyttning eller, i sig själf särskildt talrika, äro stationerade

å olika orter med vidt skiljda lefnadskostnader, höjas å de dyrare

orterna med en skälig procent af normalaflöningen, beroende på en

regelbundet återkommande undersökning af prisförbållandena, hvarest

och i hvilken grad sådan höjning bör ske.

I telegrafverkets nuvarande stater bär man för en del tjänstemän

försökt lösa denna fråga på sådant sätt, att med hänsyn till interurbantelefonisterna

— de för närvarande lägst aflönade af verkets ordinarie

tjänstemän — införts två lönegrader, den högsta afsedd att tillämpas a

dyrare orter. Denna lösning medför emellertid den följden, att vid erhållet

afsked ur verket en telefonist, som tillhört den högre lönegraden, äfven

erhåller högre pension än en telefonist åt den lägre lönegraden. Detta

synes dock kommitterade icke vara riktigt. Då nämligen den högre aflöningen

har sin grund allenast i de högre lefnadskostnaderna å tjänstgöringsorten,

men efter afskedstagandet råder fullständig frihet i valet af

bostadsort, böra icke verkningarna af tjänstgöringsortens dyrhet sträcka

sig utöfver tjänstgöringstiden.

Kommitterade halva därlör enats om det förslag, att utöfver den

för alla gemensamma aflöningen skall det tilldelas den å dyrare orter

tjänstgörande personalen, tillhörande ofvan angifna befattningar, ett tilllägg,

uppgående på de allra dyraste orterna till 15 procent af aflöningen

och å de öfriga orter, där lefnadskostnaderna öfverstiga det normala

inom landet, till 10 procent af aflöningen.

Af kommitterades undersökningar har framgått, att med afseende

på de för närvarande gällande lefnadskostnaderna det högsta lönetilllägget

skulle vara behöflig! endast i Stockholm, hvaremot det lägre tilllägget

skulle blifva behöflig! å några af do större stationerna, nämligen

Göteborg, Malmö, Norrköping, Gäfle, Hälsingborg, Karlskrona samt de

inom norra inspektionsdistriktet (Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län äfvensom Hälsingland af Gäfleborgs län) belägna.

Emellertid hysa kommitterade icke någon tvekan därom, att

nyssnämnda efter prisförhållandenas växling återkommande undersökning

lämpligast bör öfverlämnas åt telegrafstyrelsen, som således vid

uppgörande af hvarje års stat bär att taga under afgörande frågan om,

å hvilka orter dessa tillägg böra utgå ocfi hvar det högsta tillägget kan

vara behöflig!. Liksom det enligt kommitterades förut uttalade mening icke

är lämpligt att efter genomförandet af den föreslagna omorganisationen

af telegrafstyrelsen belasta Kungl. Maj:t och Riksdagen med en pröfning

hvarje år af det antal biträdande funktionärer i styrelsen och vid tra

-

116

fikens skötande eller ledningarnas byggande och underhåll, som kan

vara af den fortgående utvecklingen betingadt, lika litet lärer det vara

erforderligt att belasta statsmakterna med afgörandet af dessa detaljer

angående fördelningen af det å vissa orter behöfliga lönetillägget.

Vid beräknandet af de löneförmåner, som skulle tillkomma underbefälet

och reparatörerna, hafva kommitterade ansett sig böra bereda

dessa tjänstemän något bättre villkor än de hittills haft. Helt naturligt

utöfva härvidlag i första hand de höjda arbetslönerna en omedelbar

inverkan, enär det är ur arbetarnas led innehafvarna af dessa befattningar

rekryteras. Men dessutom finnes det speciella skäl för en löneförbättring

äfven här. Beskaffenheten af deras arbete föranleder, att dessa

tjänstemän till största delen måste på egen hand och på eget ansvar

utföra sina åligganden, hvilkas behöriga skötsel därjämte förutsätter en

icke obetydlig teknisk utbildning. Linjemästarna och linjeförmännen

hafva dessutom att utöfva direkt befäl öfver större eller mindre arbetslag.

På dessa poster behöfves således tekniskt utbildadt folk med mognare

omdöme för att kunna bevaka verkets intressen. Därtill bör alldeles

särskildt beaktas, att, såsom kommitterade förut omförmält, linjemästarna

och en stor del af linjeförmännen med själfständigt redovisningsansvar

omhänderliafva betydliga penningbelopp jämte stora värden

i den synnerligen dyrbara materielen.

Från lönebeloppen afgå dessutom pensionsafgifter, som, ehuru i

sig själfva måhända ej så stora, dock blifva af afsevärd betydelse vid

dessa relativt små slutsummor.

Kommitterade meddela (sid. 117) en jämförelse mellan de nu gällande

och de föreslagna aflöningsförhållandena vid linjedistrikten. På grund

af därom gjorda framställningar och sedan linjearbetarnas aflöningar

måst afsevärdt höjas, har telegrafstyrelsen i afvaktan på underbefälets

och reparatörernas uppförande å ordinarie stat medgifvit de i tabellens

anmärkningskolumn angifna tillfälliga tilläggsarfvoden, att utgå från

och med den 1 juli 1906.

Förutom de i tabellen upptagna aflöningsbelopp skulle, såsom förut

är angifvet, för linjemästarna, linjeförmännen och reparatörerna komma

bostad in natura eller hyresbidrag samt uniformsbeklädnad. För den

flyttande personalen, d. v. s. linjemästarna af andra lönegraden och

linjeförmännen af samma lönegrad, skulle utgå dagtraktamente enligt

hittills gällande och i det föregående angifna grunder. Reparatör, stationerad

å ort med dyrare lefnadskostnader, skulle erhålla ett tillägg

med 10 eller 15 procent af aflöningen.

—-—

tö

A

f 1 ö

n i n

S

Befattning.

st cra

Anmärkningar.

3 3

S'' 3

eg

efter

offer

efter

efter

efter

efter

efter

efter

efter

efter

bo

o

2 är.

3 år.

4 år.

5 fiv.

6 år.

9 år.

10 år.

12 är.

15 år.

18 år.

Linjedirektör........*...............j

(4,500)

(4,900)

__

(5,300)

_

—

—

i

4,600

—

5,000

—

—

5,500

6,000

—

6,500

7,000

—

i

1

(3,200)

—

—

—

(3,600)

—

—

(4,000)

—

—

—

Linjeingenjör........................1

3,000

1,140

3,400

_

.. -

3,800

4,200

—

4,600

5,000

5,500

•

Kassör af l:a lönegraden........

—

1,260

—

—

1,380

1,500

—

1,650

1,800

2,100

/+ felräkningspcnnin-l

( gar 200 kr.

I nuv. mani. bokhåll. j

Bokhållare| j

I

(2,200;

—

—

—

(2,500)

—

—

(2,800)

—

—

—

900

960

—

1,020

—

1,140

1,260

—

1,380

1,500

1,650

(1,650;

1,500

__

(1,800''

—

—

(1,950)

(2,100)

—

(2,250)

(2,400)

—

(+- tillf, tillägg 200 kr.)

] Linjernas tara af l:a lönegradenj

1,650

—

1,800

—

2,100

2,400

—

2,700

---

—

+ tost. el. hyresbidrag.

| linjerna stare af 2:a lönegraden)

(960)

—

(1,080)

—

—

(1,200)

(1,350)

—

(1,500)

(1,650)

(1,800)

-(- bost ol. hyresbidrag.

(jämte öfverreparatör)..........j

1,140

1,260

—

1,380

—

1,500

1,650

—

1,800

2,100

—

Linjeförman af l:a[materialvalet!

(1,000;

—

—

—

(1,200)

—

—

(1,400)

—

(1,650)

1,800

—

/(+ tillf, tillägg 150

\ å 200 kr.)

+ bost. el. hyresbidr.

} lönegraden J

\ (jämte förrådsför-1

j män) '' 1

, 1

(960)

1,020

1,140

(1,080)

1,260

‘

(1,200)

1,380

(1,350)

1,500

—

(1,500)

1,650

—

(900.

_

(960)

—

—

(1,080)

(1,200)

—

(1,320)

—

—

j Linjeförman af 2:a lönegraden!

900

960

_

1,020

—

1,140

1,260

—

1,380

1,500

—

-f- bost. el. hyresbidr.

! Reparatör..........................j

(900;

(960;

_

(1,080)

(1,200)

—

(1,320)

(1400*)

—

(+ tillf, tillägg 100 kr.)

840

900

i 960

—

1,020

1,140

—

1,260

1,380

—

/ -f boet. el. hyresbidr.

\ o. c von t. dyrortstill.

*) Detta arfvode utgår endast i Stockholm.

118

*5. TrafiJedistrikten och stationerna.

Beträffande den hithörande personalen gäller samma ogynnsamma

förhållande, som anmärktes rörande linjedistriktens tjänstemän, eller att

1901 . års kommitté beräknade dess aflöningar lågt med tanke på ett

ytterligare tillskott i form af dyrtidstillägg, som dock i verkligheten icke

kom vederbörande till godo. Denna omständighet i förening med lefnadskostnadernas

stegring hafva nödgat kommitterade att söka äfven

för denna grupp tjänstemän förbättra deras lefnadsvillkor. Den snabbt

växande trafiken ställer också numera betydligt större kraf på denna

personals ansvar och arbetsförmåga.

Telegraf- I afseende på telegrafinspektörerna hafva kommitterade funnit sig

inspektörerna. höra vidtaga en förändring af nu gällande bestämmelser.

Den nuvarande anordningen, enligt hvilken inspektören, med afstående

af sina aflöningsförmåner på ordinarie tjänst, åtnjuter ett fast

årligt arfvode af 5,000 kronor, har redan under den korta tid, som förflutit

efter dessa befattningars inrättande, visat sig medföra olägenheter.

Så snart nämligen en inspektör ansett sig kunna erhålla tjänsten såsom

föreståndare för en station af den storlek, att inkomsterna där blott

öfvergå inspektörsarfvodet, har han naturligtvis sökt begagna detta

tillfälle att skaffa sig en välbehöfiig förbättring af sin ekonomiska ställning.

Det har också visat sig, att inspektörerna icke gärna kvarstanna

i denna befattning så länge, som det stundom varit önskvärdt. De fyra

inspektörsbefattningarna hafva sedan deras tillkomst år 1903 redan haft

nio innehafvare. Sådana täta ombyten af innehafvare af dessa förordnanden

måste undvikas, om det ytterst viktiga syfte, som med institutionen

afsetts och som, efter hvad erfarenheten visat, äfven kan vinnas,

ej skall helt och hållet äfventyrus.

Kommitterade hafva därför kommit till den uppfattningen, att, på

samma gång en skälig förhöjning af deras nuvarande aflöning i viss

män kunde beredas dem, de påpekade olägenheterna skulle fullständigt

undanrödja^ genom den lämpligare och i sig själ!’ riktigare anordningen,

att telegrafinspektörerna bibehålla den dem såsom ordinarie tjänstemän

— i regel kommissarie af 2:a, 3:e och 4:e lönegraderna — tillkommande

lön, medan, under den tid deras förordnande såsom inspektörer

varar, till dem skall i stället för tjänstgöringspenningar eller provision

utgå ett arfvode, hvilket belopp icke heller i aflöningsreglementet intagits,

men som kommitterade, enligt hvad förslaget till stater utvisar,

föreslå till 2,500 kronor per år.

Därigenom att för inspektörsförordnandet lämnas ett fast arfvode,

medan den förordnade i vanlig ordning rycker upp inom den för hans

119

ordinarie tjänst gällande löneskala, aflägsnas sä vidt möjligt berörda

olägenhet, och därigenom vinnes äfven större rättvisa i afseende på

ersättningens belopp.

Häraf följer, att alla inspektörerna ej uppbära samma aflöning,

men detta synes icke vara annat än fullkomligt i sin ordning. De personliga

kvalifikationer, som kräfvas för inspektörens tjänst, och den

befälsställning han intager föranleda visserligen, att till honom bör

utgå särskild ersättning. Aflöningen behöfver dock icke vara densamma

för en yngre, nyss till befattningen förordnad tjänsteman som

för en äldre innehafvare af densamma, hvilken i ordinarie tjänst redan

skulle hunnit eu högre aflöning.

Efterföljande tabell visar de aflöningsbelopp, som enligt kommitterades

förslag skulle uppbäras af en till inspektör förordnad kommissarie

i olika lönegrader.

Lägsta aflöning.

Högsta aflöning.

Lön.

Arfvode.

Summa.

Lön.

Arfvode.

Summa.

Kommissarie af lista lönegraden...............

3,000

2,500

5,500

3,800

2,500

6,300

•- » 2:dra » ...............

2,600

2,500

5,100

3,400

2,500

5,900

u ii 3:dje » ...............

2,200

2,500

4,700

3,000

2,500

5,500

» » 4:de » ...............

2,000

2,500

4,500

2,800

2,500

5,300

Då inspektörer i regel utväljas bland kommissarierna af de tre

lägsta ofvan angifna lönegraderna, skulle sålunda deras aflöning komma

att utgöra lägst 4,500 kronor och högst 5,900 kronor.

Eu nyförordnad inspektör skulle visserligen därigenom kunna komma

att uppbära en något lägre ersättning än den nu utgående, men för en

äldre inspektör, hvars arbete å denna plats finnes särskild! värdefullt,

skulle ersättningen kunna stiga till så mycket högre belopp, att han

icke af ekonomiska skäl behöfde återgå till sin ordinarie tjänst.

Äfven denna ersättning kan i sig själf icke anses vara för hög för

en tjänsteman med den erfarenhet han måste besitta och med den, såsom

år för år allt mera visar sig, särdeles värdefulla insats i trafikens

skötsel han oaflåtligen är i tillfälle att göra till allmänhetens förbättrade

betjänande och till verkets direkt ekonomiska fördel.

Härvid torde vara lämpligt omnämna, att, efter hvad kommitterade

inhämtat, ersättningen för de resor, som telegrafinspektörerna i tjänsten

måst företaga, under år 1905 uppgått till följande belopp:

120

Stations föreståndarna.

inom södra distriktet ......................... Kronor 2,889: 70

» västra » .......................... » 2,326: 30

» östra » ........................... » 2,319:92

» norra » .......................... » 3,038: 35

Då telegrafverkets, inspektörer icke hafva fribiljetter å andra järnväg-ar

än statens, å hvilka resorna ej kunna debiteras i reseräkningarna,

framgår af ofvanstående siffror, att telegrafinspektörerna, som nästan

ständigt maste vara på resande fot, ej kunna beräkna någon afsevärd

behållning på sina resor.

Såsom kommitterade förut angifvit, hafva kommitterade för vinnande

af en rättvis och smidig aflöningsform för stationsföreståndarna

funnit den. enda riktiga utvägen vara, att en del af nämnda tjänstemäns

aflöning eller den, som motsvarar deras nuvarande tjänstgöringspenningar,

utgår såsom provision å uppbörden.

När det uttalats betänkligheter mot provisionssystemet, torde detta

väsentligen hafva berott därpå, att man frånsett och rent af ansett sig

böra frånse de grundsatser, som tillämpas inom det privata affärslifvet.

Därför att statens verksamhet, när den anordnar affärs- och industriella

företag, icke bestämmes af enbart ekonomiskt intresse utan äfven i

vissa hänseenden af en allmännare synpunkt, har man, efter hvad

kommitterade trott sig finna, icke tillräckligt beaktat, att verksamhetens

dock väsentligen affärsmässiga prägel gör det nödvändigt att

låta de affärsmässiga grundsatserna tillerkännas afgörande betydelse

icke minst med hänsyn till den personal, som skall utföra affärens arbete.

Åmbetsmannauppfattningen och ämbetsmannasättet att behandla

förekommande ärenden må hafva sitt obestridda värde på de områden,

som rätteligen höra under denna uppfattning och detta sätt, men de

förlora sitt värde och verka hämmande, när de tillämpas på främmande

områden. Affären eller industrien måste skötas efter merkantila regler,

så vidt den öfverhufvud skall hafva sitt berättigande, och om än dessa

regler modifieras däraf, att det är staten som är ägaren, måste de dock

i hufvudsak behålla sin giltighet.

Enär emellertid frågan om provisionssysfemets införande var föremål

för behandling i den kommitté, som uppgjorde förslaget till nu

gällande stater för telegrafverket, anse sig kommitterade höra anföra

hvad då i frågan yttrades.

Då kommittén, heter det i dess utlåtande, beslutit sig för att

föreslå provisionens bibehållande inom postverket för vissa tjänstemän,

hufvudsakligen föreståndarna för postkontoren, hade den frågan själfmant

framställt sig, om icke äfven för vederbörande stationspersonal

121

vid telegrafverket någon del af aflöningen borde utgå i form af uppbördsprovision.

Kommittén hade dock ej ansett sig böra förorda införande

af provision inom telegrafverket. Ehuru ingalunda saknades,

såväl från Kungl. Maj:ts som från Riksdagens sida, uttalanden emot

provisionssystem i allmänhet, hade kommittén, om än med tvekan,

funnit sig böra förorda provisions bibehållande, i någon mån, inom

postverket, där provision sedan längre tid utgått och där dess fullständiga

borttagande skulle, enligt kommitténs åsikt, förorsaka betydliga

rubbningar. Annorlunda tedde sig emellertid denna fråga, då

det gällde att föreslå organisation för ett i betydande del helt nytt

verk, hvarest provision hittills icke till tjänstemännen utgått. För

att i ett sådant verk införa provisionssystem syntes det kommittén

böra kräfvas alldeles särskilda trängande skäl. Några dylika förelåge

dock icke, enligt kommitténs förmenande, utan torde en tillfredsställande

lösning af frågan om stationspersonalens aflöningsförmåner

kunna åstadkommas äfven utan införande af denna för telegrafverket

hittills främmande aflöningsform. Därtill komme ock, att, i

motsats mot hvad förhållandet vore vid postverket, de uppbördssummor

vid telegrafverket, å hvilka provision skulle beräknas, vore så växlande

eller, åtminstone vid ett flertal stationer, stadda i så hastig ökning, att

fastställande af grunderna för provision skulle blifva förenadt med ganska

stora vanskligheter. På grund af sålunda anförda omständigheter

och med hänsyn till det i förevarande afseende äfven beaktansvärda

förhållandet, att bestämmandet af vissa telefon af gifters belopp, åtminstone

ännu så länge, ankomme allenast på telegrafstyrelsen, hade kommittén

icke ansett sig böra förorda införande vid telegrafverket af provision

såsom en del af aflöningen.

Dessa skäl finna kommitterade icke numera böra vara afgörande för

föreliggande frågas lösning. Det har nämligen visat sig, att en tillfredsställande

lösning af frågan om stationsföreståndarnas aflöningsförmåner

icke vinnes genom det nuvarande systemet med stationernas indelning

efter uppbördens storlek i grupper med enahanda totalaflöningsbelopp

inom hvarje. För att en sådan indelning skulle kunna vara

något så när rättvis, måste nämligen gruppernas antal blifva så stort,

att begreppet gruppindelning försvunne och man i stället finge stationsmängden

efter uppbördens olika storlek sönderdelad i kanske ett

trettiotal afdelningar med endast några stationer i hvarje. Men ej

nog därmed. Sedan en sådan första uppdelning väl vore gjord, måste

styrelsen, för att fortfarande hålla uppdelningen rättvis, oupphörligen

göra om densamma, allt efter som uppbörden växlade. Fn tillräckligt

ofta och fullt känsligt gjord sådan omdelning skulle, det måste

16

122

medgifvas, på ett rättvist sätt ordna stationsföreståndarnas aflöningsförmåner.

Men på detta sätt blefve ju bibehållandet af en indelning

snart utan all reell betydelse, likasom äfven styrelsens endast mekaniska

mellanhandställning till den växlande uppbördens omutliga fingervisning.

Med ett ord, man vore framme vid det rena provisionssystemets

tillämpande vid bestämmandet af stationsföreståndarnas hela aflöning.

Då, såsom riktigt är inom telegrafverket, ifrågavarande tjänstemäns

aflöning måste bestämmas i förhållande till den uppbörd de åt staten

intjäna å sin station, blir ock detta system konsekvensens nödvändiga

slutspets. Principiellt skulle kommitterade för sin del icke hafva något

mot en anordning i enlighet därmed, men systemet låter sig icke fullt

lämpligt genomföra i praktiken. Först torde det vara omöjligt att finna en

för alla stationer lika provisionsberäkning, som rättvist afpassar hvarje

stationsföreståndares aflöning. Men att hafva olika beräkning för olika

afdelningar stationer skulle leda in i samma cirkel, som man ville undvika,

då det gällde det nuvarande systemets gruppindelning.

Ehuru det således skulle vara rationellt riktigast att icke behålla

vissa fixa löner utan låta uppbörden bestämma hela aflöningen genom en

direkt relation, synes det dock kommitterade ur nyssnämnda synpunkt

vara mest praktiskt, att en stabil löneskala finnes, som bildar den

gemensamma ryggraden för aflöningarna, och att den utom själfva

lönen tillkommande delen, växlande i direkt förhållande till uppbörden,

utjämnar de oegentligheter, som med det nuvarande systemet icke kunna

undvikas.

Äfven ur en annan synpunkt måste emellertid formen af lön

bibehållas för en del af aflöningen. Det är visserligen så, som kommitterade

framhållit, att i de flesta fall en stations uppbörd är till en

mycket stor del omedelbart beroende af föreståndarens duglighet och

vakenhet, likasom samma uppbörd är en ganska känslig mätare på

tyngden af dennes ansvar och arbete. Men det finnes dock stationer,

hvilka genom sitt rent trafiktekniska läge äga för det hela en särskildt

stor betydelse och därför också kräfva särskildt framstående egenskaper

hos föreståndaren, utan att dessa förhållanden gifva utslag i uppbörden.

För dessa fall måste man hafva en bestämd löneskala att följa, då föreståndaren

för en dylik station bör genom en högre lön tillgodoses, till

dess uppbörden å stationen stigit till, så att säga, sin egen riktiga höjd.

Man skulle af hvad sålunda framhållits kunna få den föreställningen,

att en enda löneskala för alla stationsföreståndare vore till

fyllest. Men så är icke förhållandet. Man kan icke låta hvarje stationsföreståndare

börja med den lägsta begynnelselönen för att vandra hela

skalan upp, på vägen nödtorftigt underhjälpt af provisionen. Statio

-

123

nerna äro nämligen hvarandra så olika till storlek och betydelse att

den lägsta begynnelselönen måste sättas så låg och den högsta sa nog,

att det stora flertalet icke når vare sig dit ned eller dit upp. Likaså

äro mellanstadierna så många, att äfven där måste sättas vissa gränser.

För att vinna eu rättvis aflöningsform måste man alltså inom hela

stationsmängden försöka sammanföra de hvarandra närmaste stationerna

till en grupp, för hvilken en gemensam del af den stora löneskalan

kan befinnas innehålla ett till mängd och belopp lämpligt antal lonesteg.

Vidare hafva kommitterade måst betänka, huru pensioneringen skulle

ställa sig. Man kan ju icke ifrågasätta att bestämma en särskild pension

för hvarje stationsföreståndare, äfven om det skulle vara den

absoluta rättvisan. Men, enligt kommitterades mening, vore det ej

detta. Pensionen bör nämligen icke utgöra ett slags matematiskt noga

rabatterad aflöning, utan den är väl att anse såsom den ersättning en

tjänsteman genom hela sitt arbete åt staten förtjänat att efter arbetets

slut af staten uppbära. Såsom sådan bör den dock naturligtvis sta i ett

visst förhållande till den under tjänstetiden åtnjutna aflonmgen. Dartor

skulle det också vara lika oriktigt, att alla stationsföreståndare uppbure

lika stor pension, då deras arbete ju varit mera eller mindre ansvarsfullt

och ansträngande, som att hvar och en hade sitt eget pensionsbelopp,

afpassadt efter en viss aflöningssats. Man måste således äfven tran denna

synpunkt sedt försöka med hvarandra sammanföra dem, hvilkas toreståndarskap

i stort sedt innebär ungefär lika börda och för hvilka

därför den blifvande pensionen bör, lika väl som den del åt aflonmgen

de behålla under sjukdom, kunna rättvisligen sättas lika.

Emellertid skulle ett sådant, nu omhandladt försök till gruppindelning

aldrig lyckas, om man icke kunde hålla aflöningens ytterkonturer något

tänjbara efter stationernas egen rörlighet. Men med en sådan möjlighet —

tjänstgöringspenningarnas utgående i form af provision — har df*

visat sig icke möta svårigheter att inom en fortlöpande skala af bestamda

lönesatser ordna stationerna i några stora grupper. . , „

Genom denna anordning hafva kommitterade, med undvikande åt

schablonmässiga bestämmelser, som endast gifva en i förhållande till

den allmänna arbetsbördan skapligt afpassad aflöning, asyftat att vinna

en verkligen tillfredsställande lösning af frågan om dessa tjänstemäns

aflöningsförmåner, så att äfven de så vidt möjligt fylla kraf vet pa en i

hvarje individuellt fäll riktig relation mellan arbetet och ersättningen dartor.

En sådan aflöningsform är, enligt kommitterades mening, den enda

rättvisa och därigenom ägnad att hos personalen uppehålla och ™derhålla

arbetsintresset utöfver hvad den nuvarande ordningen ar i stånd till.

124

Man får nämligen icke förtänka stationsföreståndarna, att de osökt

sätta sina egna inkomster i samband med stationens, då man besinnar

hvad kommitterade förut antydt, att dessa kunna alldeles direkt påverkas

af föreståndarens uppmärksamhet och intresse. I detta fall intager

telegrafverket en särskild ställning, bestämdt skild från de andra kommumkationsverken.

Förhållandet beror därpå, att telegrafverkets meddelelsemedel,

de elektriska ledningarna, äro begränsade till antal och

belastningsförmåga, men att genom personalens vaksamhet och snabbhet

dessa gränser kunna, efter hvad erfarenheten ständigt visar, betydligt

uttänjas genom ett skickligt och uppmärksamt utnyttjande af befintliga

tillgångar. °

Då således kommitterade funnit, att provisionssystemets tillämpande

vid beräknandet af tjänstgöringspenningarna är den enda form, som

under^ växlande förhållanden möjliggör en aktuell rättvisa åt stationsföreståndarna,

samt dessutom denna anordning, genom att på det enklaste

sätt själf reglera aflöningarna, gör öfverflödig den ständigt fortgående

omreglering af stationernas aflöningsförhållanden, som eljest

blefve en verkets spänstighet förtyngande nödvändighet, hafva kommitterade

funnit alldeles särskild! trängande skäl förefinnas, att för denna

del af personalen provisionssystemet delvis lägges till grund vid aflöningsbeloppens

bestämmande. Den omständigheten, att det är eu nyhet

som sålunda införes i telegrafverket, kan icke skrämma kommitterade''

helst det visat sig att trots telegrafverkets växlande och i hastig ökninostadda

uppbördssummor några svårigheter icke möta för systemets lämna

och måttfullt begränsade tillämpande.

Kommitterade föreslå, att provision måtte utgå på de tre hufvudsakliga

poster, som utgöra stationernas uppbörd, nämligen uppburet

telegramporto, inträdes- och telefonabonnemangsafgifter samt afgifter

för särskildt betalda telefonsamtal.

De två sistnämnda af dessa poster stå otvifvelaktigt i mycket nära

beroende af. huru vederbörande station skötes. Att fördelen af en

telefonförbindelse i väsentlig grad är beroende af det sätt, på hvilket

förbindelsen betjänas, är själfklart, och det är därför icke heller tvifvel

om, att hvarje stationsföreståndare kan, genom att arbeta för stationens

basta möjliga skötsel, bidraga till att en större del af allmänheten finner med

sm fördel förenligt aftrafva förbindelse med telefonnätet, Ännu mycket

större och direktare inflytande kan tjänstemannen utöfva på beloppet

åt inflytande samtalsafgifter. Storleken af dessa inkomster beror nämligen,

såsom nyss antydts, hufvudsakligen på, huru de befintliga ledningarna

utnyttjas och huru det sörjes för, att dessa ledningar efter ett samtals slut

125

utan hvarje dröjsmål disponeras för det följande. De korta stunder, de interurbana

ledningarna vid mindre planmässigt och mindre raskt arbete stå

oanvända kunna, på samma gång allmänhetens gagn af ledningarna minskas,

tillsammans åstadkomma en förlust i inkomster, hvilken för telegrafverket

betyder mycket afsevärda summor. Efter växlande förhållanden

på olika platser kan den ena eller den andra sidan af denna tjänstemannens

verksamhet företrädesvis tillgodogöras för utvecklingen af telefonväsendet.

Den riktiga normen för ett provisionssystem med syfte

att framkalla en ökning i arbetsintensitet är därför att låta både abonnemangs-

och samtalsafgifterna ligga till grund för bestämmande af

provisionens belopp.

I fråga om telegramportot däremot gäller nog i allmänhet detsamma

som för inkomsten vid postverket, att det endast i ringa grad

kan röna inflytande af tjänstemännens åtgöranden. Att vid provisionens

bestämmande taga hänsyn äfven till telegramportot är emellertid

ägnadt att verka reglerande på provisionens belopp, och dess uteslutande

skulle medföra en orättvisa för de stationer, där telegramexpeditionen

kräfver relativt större arbete i förhållande till telefonens

skötsel.

Hvad angår grunderna för provisionen, hafva kommitterade uppgjort

ett förslag i detta afseende, som efter kommitterades åsikt, torde

fylla de anspråk, man med skäl bör kunna framställa på ett lämpligen

afvägdt provisionssystem.

Kommitterade föreslå, att provisionen bestämmes på följande sätt:

5 procent af den del af uppbörden, som ej för år öfverstiger 10,000

kronor;

3 procent af den del af uppbörden, som öfverstiger 10,000 men

ej 30,000 kronor;

1 procent af den del af uppbörden, som öfverstiger 30,000 men ej

100,000 kronor;

b 2 procent af den del af uppbörden, som öfverstiger 100,000 men

ej 500,000 kronor; samt

Vid procent af den del af uppbörden, som öfverstiger 500,000 kronor.

Då provisionen skulle träda i stället för tjänstgöringspenningarna,

skulle den odelad tillfalla stationens föreståndare, och är dess belopp

äfven beräknadt med hänsyn härtill. Vid de minsta stationerna, där

provisionen enligt angifna beräkningsgrunder icke skulle uppnå samma

belopp, som kommitterade föreslå såsom det lägsta, till hvilket tjänstgöringspenniugarna

för stationsföreståndare skulle uppgå eller 450 kronor

ärligen, blifver det således nödvändigt att garantera denna minimiprovision.

Antalet dylika stationer utgjorde år 1905 32 stycken. Så snart däremot

126

uppbörden uppgår till 9,000 kronor årligen blifver provisionen tillräcklig

att betacka tjänstgöringspenningarnas belopp.

Den starkt fallande skalan gör emellertid, att provisionen aldrig

stiger till så stora summor, att dess tillämpande kan väcka betänkligheter.

Med en uppböi-d mellan 10,000 och 30,000 kronor årligen utgör

den 30 kronor för hvarje tusental, från 30,000 till 100,000 kronors

uppbörd 10 kronor för tusen, från 100,000 till 500,000 kronors uppbörd

5 kronor för tusen och öfver 500,000 kronor 1 krona för tusen. Den

största uppbörd, som för närvarande vid någon station förekommer, är

något öfver en miljon kronor vid centraltelefonstationen i Stockholm.

Äfven om man tänker sig, att denna uppbörd skulle i framtiden fördubblas,

så medför dock tillkomsten af en ny miljon i uppbörd en ökning

i provisionen af endast 1,000 kronor, hvilket ingalunda kan sägas vara

en hög ersättning för ett så betydligt ökadt arbete och ansvar.

Tjänstgöringspenningarna för telegrafverkets stationsföreståndare

utgöra tillhopa 111,800 kronor. För beräknandet af det belopp, hvartill

provisionen skulle kunna uppgå, hafva kommitterade låtit uträkna de

belopp, hvartill en i enlighet med kommitterades förslag upptagen provision

skulle uppgå för åren 1901 och 1905, och utgöra dessa siffror

141,000 kronor och 167,000 kronor. Ökningen har således mellan

dessa år varit 26,000 kronor eller 6,500 kronor för år, d. v. s. i medeltal

omkring 40 kronor årligen för hvarje stationsföreståndare.

Att medeltalssiffran blir så ytterligt låg, beror delvis därpå, att

vid de minsta stationerna med uppbörd under 9,000 kronor årligen icke

alls någon ökning kan förekomma samt att å de största stationerna

provisionen till följd af den starkt fallande skalan stiger mycket sakta.

Ökningen gör sig således hufvudsakligen gällande å mellanstationerna,

men då dessas uppbörd i sig själf är ganska måttlig, kan ej ens här

provisionen stiga med några afsevärda belopp.

Det nu påpekade förhållandet mellan stationerna styrker äfven det

rättvisa i den föreslagna provisionsskalan, enär inkomstökningen å de

större stationerna med talrikare personal i mindre mån ökar föreståndarens

personliga arbete än fallet är å de mellanstora stationerna, likasom

en skillnad i inkomster, som hålla sig under 9,000 kronor om året,

ej heller representerar någon olikhet af betydelse i stationsföreståndarnas

besvär.

Då kommitterade sålunda föreslagit att låta för stationsföreståndarna

provision ersätta de till telegrafverkets öfriga personal utgående

tjänstgöringspenningarna, har för dessa föreståndare upprättats en särskild

löneskala, vid hvilkens uppgörande hänsyn tagits till de särskilda

127

förhållandena å de olika stationerna på sådant sätt, att den olika uppbörden

i allmänhet blifver normerande.

Kommitterade anse sig dock böra här erinra därom, att enligt

deras förut i fråga om andra tjänstemän uttalade uppfattning möjlighet

bör finnas för telegrafstyrelsen att å station, där det tekniska

arbetet är särskildt kräfvande, men stationens lokala betydelse

är mindre, kunna genom någon böjning af själfva lönen, dock inom

de bestämda regleringsgränserna, fästa en för samma station särskildt

lämplig föreståndare, som eljest på grund af sin duglighet och sina tjänstemeriter

kunde förvänta att erhålla en annan, ekonomiskt mera gifvande

station. ,

Löneskalan,

omfattande

samtliga

stationer från

de största till de

minsta, skulle omfatta följande grader:

Klass.

Kronor.

Klass.

Kronor.

1

...... 4,600

9 ...........

.... 2,200

2 .........

...... 4,200

10 ...........

.... 2,000

3 .......

..... 3,800

11 ...........

.... 1,800

4 ........

...... 3,400

12 ..........

.... 1,650

5 .........

...... 3,000

13

1,500

6 .........

..... 2,800

14 ...........

1,350

7 ........

....... 2,600

15

.... 1,200

8 .......

....... 2,400

16

1,050

Af dessa belopp utgör

det första

det högsta lönebelopp, till hvilket

en direktör i högsta lönegraden kan hinna, medan det sista angifver begynnelselönen

vid de mindre stationerna. Lönebeloppen ansluta sig så nära

som möjligt till de nu utgående med allenast de jämkningar, som föranledas

af önskan om större enhetlighet och konsekvens än hittills varit gällande.

Ett undantag utgöra dock de sex lägsta lönerna, hvilka äro afsedda

för kvinnliga stationsföreståndare och i förhållande till de nuvarande

blifvit något höjda. Kommitterade anse nämligen, att dessa stationsföreståndare

böra något bättre tillgodoses än enligt nu gällande stater är

fallet. Om till förevarande lägsta lönebelopp lägges det å de minsta stationerna

i stället för provision garanterade beloppet, så blifver summan

1,500 kronor, hvilket således skulle i stället för nu utgående 1,300 kronor

blifva de kvinnliga stationsföreståndarnas begynnelseaflöning. Det själfständigare

arbete på eget ansvar, som åligger en stationsföreståndare,

måste ju äfven på de mindre stationerna göra föreståndaren väl förtjänt

af nu föreslagna aflöning, då man dessutom tager i betraktande, att

skötseln af dessa mindre stationer bar ett rätt betydande inflytande

128

på eu önskvärd utbredning af telefonnätet å de mindre orterna med

kringliggande bygd.

Den redan nu förefintliga bostadsförmånen skulle naturligtvis bibehållas.

Då den gruppering af stationsföreståndarna, hvarom kommitterade

förut talat, tämligen nära öfverensstämmer med den nu förefintliga, kan

en jämförelse mellan den hittills gällande och den nu föreslagna staten

lätt låta sig utföra. En dylik jämförelse, därvid till grund för löneklasserna

lagts samma förhallanden, som voro bestämmande för den

äldre indelningen i tjänstegrader, skulle ställa sig så, som nedanstående

tabell utvisar, hvarvid för vinnande af en fullständig öfversikt äfven

pensionsbeloppen medtagits.

Nuvarande lön.

Föreslagen lön.

Nuvarande

pension.

Föreslagen

pension-

Direktör af l:a lönegraden ...

3,500-4,000-4,500

3,400-3,800—4,200-4,600

4,500

4,600

» s> 2:a »

3,000-3,500-4,000

3,000-3,400-3,800-4,200

4,000

4,200

Kommissarie af l:a lönegraden

3,000—3,400 -3,800

3,000—3,400—3,800

3,800

3,800

» » 2:a »

2,500—2,900-3,300

2,600-2,800-3,000-3,400

3,300

3,400

» u 3:e »

2,200-2,600-3,000

2,200—2,400-2,600—2,800

3,000

3,000

3,000

» » 4:e »

2,000-2,400 -2,800

2,000—2,200—2,400—2,600

2,800

2,800

2,800

! Kommissarie » 5:e »

1,050—1,200—1,350—1,500

-1,650—1,800

(å större station)

1,500

» » 6:e »

■ 900—1,050—1,200

1,050-1,200-1,350—1,500

(å medelstor station)

» 1,200

1,400

» » 7:e

l,050rl,200—1,350

(å mindre station)

1,300

Inom lönegraderna har i förslaget de tillägg, som motsvara nuvarande

ålderstillägg, bibehållits till ett antal af två inom högsta lönegraden

bland kommissarierna samt begränsats till tre inom direktörsgraderna

och andra kommissariegraden. Till dessa befattningar befordras nämligen

endast tjänstemän, som genom en jämförelsevis lång tjänstetid

inom andra klasser ådagalagt sin duglighet och pålitlighet och sålunda

redan passerat ett större antal af de stadier, som kommitterade funnit

sig böra för alla tjänstemän föreslå. De jämförelsevis synnerligen obetydliga

förändringarna i direktörernas löne-och pensionsbelopp "betingas

129

af ett noggrannare iakttagande af proportionen mellan arbete och ersättning,

än som kunnat i den hittills gällande staten med dess färre

graderingar komma till uttryck. Inom de öfriga lönegraderna hafv«a

kommitterade föreslagit flere eller färre tillägg med hänsyn dels till

samma förhållande, dels till det arbete och ansvar, som på vissa af

dem särskildt måste tagas i betraktande.

Såsom synes är äfven för stationerna med kvinnlig föreståndare

hänsyn tagen till stationernas olika betydelse, hvilket icke skett i den

nu gällande staten. Då arbetet och ansvaret, efter hvad för kommitterade

tillgänglig utredning gifver vid handen, är i olika fall väsentligt

olika och de största stationerna med kvinnlig föreståndare i betydelse

närma sig de stationer, som förestås af manlig sådan, hafva kommitterade

icke kunnat underlåta att äfven inom de för kvinnliga föreståndare

afsedda stationerna göra en lönegruppering.

Genom kommitterades förslag har äfven för de kvinnliga tjänstemännen

skapats en befordringsmöjlighet så väl från biträdande till

föreståndare som inom föreståndarna, allt i likhet med hvad som redan

förut fanns för den manliga personalen. Och det torde få anses

obestridligt, att på samma gång ett befogadt, kraf från de kvinnliga

tjänstemännens sida härigenom tillmötesgås, den föreslagna organisationen

är ägnad att öfva ett gynnsamt inflytande pa deras intresse

för sitt arbete.

Hvad särskildt angår dessa stations föreståndare, hafva kommitterade

utom de ofvan angifna skälen, äfven tagit hänsyn till uttalanden

från statsmakterna. Med anledning af en från dessa tjänstemän den 5

december 1905 inkommen petition, angående hvilken telegrafstyrelsen

den 30 i samma månad afgaf underdånigt utlåtande, anförde chefen

för civildepartementet, vid underdånig föredragning af 1907 års statförslag

för telegrafverket, att ifrågavarande hemställan om förbättrande

af de kvinnliga stationsföreståndarnas ställning och lönevillkor visserligen

syntes honom förtjänt att allvarligen tagas i öfvervägande, men att, med

hänsyn till tidpunkten för framställningens ingifvande äfvensom för afgifvande

af telegrafverkets utlåtande däröfver, han icke för det dåvarande

vore beredd att framlägga frågan till slutlig pröfning. Efter

hvad styrelsens utlåtande gåfve vid handen, syntes en jämförelsevis

omfattande utredning böra föregå denna pröfning, och styrelsen hade

äfvenledes upplyst, att densamma redan gått i författning om en sådan

utrednings verkställande. 1 afbidan härpå ansåge departementschefen

med ärendets afgörande böra anstå. Vid behandling af eu år 1906

inom Riksdagens andra kammare väckt motion i ärendet anlörde

17

130

statsutskottet, att, ehuru det kuude ifrågasättas, att möjligen någon

förbättring i aflöningsvillkor borde beredas föreståndarinnorna för de

större telegrafstationerna, så länge de i sådan egenskap tjänstgjorde,

utskottet likväl ansåge, att de skäl, livilka föranledt departementschefen

att icke då upptaga frågan om förbättring i de kvinnliga stations.

föreståndarnas aflöningsvillkor, äfven borde föranleda Riksdagen att

icke i förevarande afseende besluta någon ändring. Och blef hvad utskottet

hemställt af Riksdagen bifallet.

Den i statsutskottets anförda utlåtande gifna antydan, att förbättringen

för de kvinnliga föreståndarna borde utgå, så länge de i sådan

egenskap tjänstgjorde, hafva kommitterade så mycket lättare kunnat iakttaga,

som deras förslag i sin helhet hvilar på den grundbotten, att

högre aflöning städse är förbunden med ansvarsfullare arbete och bör

tilldelas endast i den mån eu tjänsteman genom alltjämt ådagalagd

skicklighet och nit visat sig’ motsvara ställda förväntningar. De högsta

löneklasserna för de kvinnliga station sföreståndarna komma därför

endast att uppnås af dem, som under långvarig tjänst visat sig fullt

motsvara det till dem ställda förtroende, likasom naturligtvis intet hinder

möter för en kvinnlig stationsföreståndare att, om hon framför andra

är därtill lämplig, stiga vidare uppför löneskalan.

Då således de kvinnliga stationsföreståndarna vunnit likställdhet

med de manliga i afseende på rättigheter härutinnan, följer däraf, att

de i samma afseende böra vara underkastade enahanda skyldigheter.

Kommitterade tillåta sig därför här erinra om ett förhållande, som

för närvarande förefinnes men, om det bibehölles efter antagandet af

kommitterades förslag, skulle blifva en mot hela systemet brytande

oegentlighet.

Uti sin den 15 maj 1902 aflåtna underdåniga skrifvelse angående

regleringen af utgifterna under riksstatens sjätte hufvudtitel omförmälde

Riksdagen, bland annat, att uti en inom Riksdagen väckt motion yrkats,

att Riksdagen måtte såsom öfvergångsvillkor till telegrafverkets utgiftsstater

införa den bestämmelsen, att ordinarie kvinnliga stationsföreståndare,

livilka enligt den nya aflöningsstaten för telegrafverket vore afsedda

att utbytas mot manliga föreståndare, måtte tillåtas att fortfarande

kvarstå å deras dåvarande platser, såvida anmärkning mot deras tjänstgöring

icke förekommit, och de själfva sådant önskade. Riksdagen anförde

vidare, att Riksdagen visserligen delade den uppfattning, som

läge till grund för motionen, och ansåge, att tillsättandet af manliga

stationsföreståndare å förutvarande telegrafiststationer icke borde gifva

anledning till i tjänsten oförvitliga kvinnliga stationsföreståndares af

-

131

lägsnande mot deras vilja. Emellertid syntes det Riksdagen icke lämpligt

att, med bibehållande af den i förslaget till aflöningsreglemente

innefattade grundsats om kvinnliga stationsföreståndares skyldighet att

vara underkastade förflyttning till annan tjänstgöringsort eller annan

befattning af motsvarande tjänstegrad, besluta en bestämmelse i syfte

att bereda dem skydd mot förflyttning under de särskilda förutsättningar,

som i motionen angifvits. Riksdagen hade därför velat i sammanhang

med sitt beslut om ökning af antalet telegrafkommissariestationer

hos Kungl. Maj:t göra framställning därom, att vid genomförandet

af detta beslut måtte förfaras i enlighet, med nu angifna grunder.

Med godkännande häraf har Kungl. Maj:t uti nådigt bref den 6

juni 1902 förklarat, bland annat, att det skall, åligga telegrafstyrelsen

tillse, att inrättandet af nya kommissariestationer icke må föranleda

därtill, att ordinarie kvinnliga stationsföreständare, mot hvilkas tjänstgöring

anmärkning icke förekommit och hvilka önska kvarstå vid sina

dåvarande platser, varda därifrån förflyttade.

På grund af nämnda nådiga föreskrift hafva, under den tid, som

förflutit sedan berörda utgiftsstater trädde i tillämpning, förflyttning

utan egen begäran icke skett af kvinnlig stationsföreständare från då

innehafd station. .

Den utveckling, som vid åtskilliga stationer med kvinnlig föreståndare

sedan dess försiggått och fortfarande försiggår, .är emellertid

ganska snabb, och det lärer icke kunna förnekas, att några af dessa

stationer redan nått den storlek, att manlig föreståndare därstädes

borde tillsättas. Om det äfven undantagsvis kan förekomma, att en

kvinnlig föreståndare kan fylla alla kraf på en jämförelsevis stor station

med ett flertal underlydande växelstationer och med flere reparatörer

eller arbetare under föreståndarens befäl — ett förhållande som

kommitterade, såsom nyss anmärkts, äfven beaktat — så gäller dock

såsom regel, att manlig föreståndare bör förordnas, då en station natt

en viss betydenhet. Ofvan anförda nadiga föreskrift läi därför i ett

och annat fäll hafva medfört svårigheter, och då den står i strid mot

eljest inom telegrafverket gällande grundsatser samt framför allt mot

den af kommitterade lifligt förfäktade organisatoriska grundsatsen, att

placering af personal skall ske af hänsyn till verkets ändamålsenliga

skötsel, synes det kommitterade att det nu icke blott icke förefinnes

tillräckliga skäl för samma föreskrifts bibehållande för framtiden,

utan att tvärtom de kvinnliga stationsföreståndarnas enligt kommitterades

förslag nya ställning konsekvent fordrar dess borttagande.

Därigenom att ett så stort antal förestandartjänster som ett hundra

132

förbehållits de kvinnliga tjänstemännen, torde tillräcklig trygghet vara

beredd för deras ställning inom verket och sålunda en undantagsbestämmelse,

som bryter de eljest gällande organisatoriska reglerna, icke

längre blifva behöflig för deras skyddande. Det är för öfrig! själfklart,

att man ej flyttar en duglig kvinnlig stationsföreståndare förr än

stationen vuxit henne öfver hufvudet, och då bör det vara lika mycket

i hennes eget som verkets intresse, att hon utbyter sin tjänst mot en

annan denna motsvarande, som hon dock rår med. Däremot kan den

gällande bestämmelsen, såsom nyss antydts, lätteligen medföra vanskligheter,

där utvecklingen vid en station medfört ett verkligt behof af

manlig föreståndare, utan att därför anledning till anmärkning mot den

kvinnliga föreståndarens tjänstgöring såsom sådan kan sägas föreligga.

Hon har fullgjort sina åligganden så väl det af en kvinna rimligtvis

kan begäras. Särskildt gör sig dock i detta hänseende gällande svårigheten

för en kvinna att med tillräcklig myndighet handhafva befälet

öfver underlydande reparatörer och tillfälligtvis behöfliga arbetare.

Ivommitterade föreslå därför, att berörda undantag från den allmänna

föreskriften om skyldighet för tjänsteman att utan försämring af

innehafvande aflöning vara underkastad förflyttning till annan tjänstgöringsort,

icke måtte vidare bibehållas.

Äfven i ett annat afseende, nämligen med hänsyn till pensionsbeloppet,

hafva kommitterade ansett sig höra taga hänsyn till den tanke,

som i statsutskottets berörda uttalande funnit uttryck. Det är visserligen

sannt, att pensionsbeloppet torde få betraktas såsom en del af

den ersättning staten betalar en tjänsteman för fullbordadt arbete och

således bör ställas i visst förhållande till aflöningen. Framför allt gäller tydligen

detta när, såsom i telegrafverket är förhållandet, eu stor del (enligt

beräkning ungefär hälften) af pensionskostnaden bäres af tjänstemännen

själfva och således kostnaden för staten är väsentligen minskad. Men

å andra sidan kan ej förnekas, att om det ansträngande och ansvarsfulla

arbetet kräfver en högre ersättning, vare sig det utföres af kvinna

eller man, det dock ej synes oriktigt att i fråga om pensionens belopp

taga något större hänsyn till hvad de olika behofven för män och

kvinnor föranleda. Kommitterade hafva med hänsyn härtill funnit sig

höra för de kvinnliga föreståndarna föreslå en relativt något lägre pension

än för de manliga tjänstemännen. De belopp, som föreslagits och

dock rätt ansenligt öfverstiga de nuvarande, äro så afvägda, att de synas

kunna bereda ifrågavarande kvinnliga tjänstemän en från ekonomiska

bekymmer fri ålderdom.

133

Det torde tillräckligt framgå af hvad kommitterade flerstädes anfört,

att den ofvan för underlättande af en jämförelse mellan de båda

staterna uppgjorda indelningen, icke är afsedd att vara i hvarje fall

ovillkorligen bindande, då hela organisationsplanen är uppgjord i syfte,

bland annat, att medgifva en lätt anslutning till den fortgående utvecklingen.

Då emellertid de faktorer, som tagas i beaktande vid uppgörande

af nu gällande stater, fortfarande äro de bestämmande med afseende

på arbetets storlek å stationerna, kunna i själfva verket afstegen

.från den angifna normalstaten icke blifva stora. Rörelsens växande omfattning

gör emellertid, att därest den nuvarande staten skulle fortfarande

tillämpas, en icke obetydlig omflyttning af stationerna inom de olika

grupperna redan nu borde ske, och det är tydligt, att hänsyn härtill

bör tagas vid tillämpningen jämväl af ofvanstående aflöningsskala.

Emellertid anse sig kommitterade böra här angifva den gruppering,

som kommitterade efter nuvarande förhållanden funnit lämplig och som

således skulle gälla, till dess sådana ändringar i rörelsen eller i de på

någon stations betydelse i öfrigt inverkande omständigheter inträda

att telegrafstyrelsen måste för vinnande af riktigare plats åt stationen

låta denna byta grupp.

I nu gällande stat äro såsom direktörer i den högre aflöningsgraden

upptagna två telegrafdirektörer, eu i Stockholm och en i Göteborg,

äfvensom en telefondirektör i Stockholm samt i den lägre aflöningsgraden

två telegrafdirektörer, en i Malmö och en i Sundsvall. På grund af

den föreslagna delningen af Göteborgs station hafva kommitterade, som

anse att föreståndarna för hufvudstationerna fortfarande böra uppdelas i

två lönegrader, till den lista lönegraden hänfört de två telefondirektörerna,

en i Stockholm och eu i Göteborg, samt en telegrafdirektör, i

Stockholm, och till den andra lönegraden tre telegrafdirektörer, en i

Göteborg, en i Malmö och en i Sundsvall.

Kommitterade anse nämligen, att telegraf direktören i Göteborg,

från hvilken telefonstationens därstädes skötsel öfverflyttas till den nya

telefondirektören, därigenom blir mera likställd med telegrafdirektörerna

i Malmö och Sundsvall. Den skillnad, som därvidlag förefinnes, utjämnas

på det rationellaste sätt genom den efter stationernas storlek varierande

provisionen. Däremot böra de båda telefondirektörerna, en hvar i

Stockholm och i Göteborg, med hänsyn till det i stort sedt med hvarandra

jämförliga ansvaret vid ett större lokalnäts skötande vara i löneafseende

likställda, då äfven här provisionen träder emellan såsom rättvist

utjämnande den skillnad i arbete, som föranledes af nätens olika

storlek.

134

Såsom kommissarier af lista klass äro nu upptagna föreståndarna

för stationerna i Gäfle, Hälsingborg, Luleå, Norrköping och Örebro,

tillsammans 5 stycken. Bland kommissarier af den föreslagna lista

lönegraden anse emellertid kommitterade böra upptagas äfven föreståndarna

för samtliga de öfriga stationer, hvilka under år 1905 hade en uppbörd

öfverstigande _ 100,000 kronor nämligen: Falun, Halmstad, Jön

köping,

Karlstad, Linköping, Uppsala och Östersund. Antalet kommissarier

af lista lönegraden skulle sålunda uppgå till 12 stycken.

De nuvarande 23 kommissarierna af 2:dra klass skulle, med undantag

af föreståndarna för ofvannämnda 7 stationer, hvilka upptagits såsom

kommissarier af lista lönegraden, bibehållas i den föreslagna 2:dra

lönegraden,^ hvarjemte i denna grad skulle från nuvarande 3:dje klassen

uppflyttas föreståndaren för Uddevalla station, vid hvilken station uppbörden

under år 1905 stigit till nära 59,000 kronor. Genom den

föreslagna omflyttningen, som till denna lönegrad häntör alla öfriga

föreståndare för stationer med en uppbörd, som under år 1905 öfversteg

50,000 kronor, skulle antalet kommissarier af 2:dra lönegraden komma

att uppgå till 17 stycken.

De stationer, som. till föreståndare hafva kommissarier af 3:dje och

4:de klass, finnas icke i nu gällande utgiftsstater angifna, men äro där

upptagna 24 kommissarier af 3:dje klass och 18 kommissarier af

4;de klass. Kommitterade hafva efter verkställd undersökning af de på

klassificeringen inverkande omständigheter såsom rörelsens omfattning,

säregna linje- och trafikförhållanden m. m. ansett sig böra föreslå att i

staten upptages 23 kommissarier af 3:dje lönegraden och 18 kommis

sarier af 4:de lönegraden eller således samma antal som i nu gällande

stat med den ändring som föranledts däraf att, såsom nyss nämnts, en

hittills till 3:dje klassen hörande station, Uddevalla, uppflyttas till 2:dra

lönegraden. Antalet stationer med manlig kommissarie till föreståndare

skulle således uppgå till samma antal, eller 70 stycken, som nu gällande

stat upptager.

Härvid torde böra uppmärksammas, att bland de ofvan angifna

kommissarierna af 3:dje och 4:de lönegraden finnas i hvardera lönegraden

upptagna fyra föreståndare för sådana stationer, som för närvarande

förestås af telegrafister. Rörelsen vid dessa stationer har nämligen

vuxit så, att uppbörden å desamma öfverstiger uppbörden vid flere

af de stationer, som nu hafva manlig föreståndare tillhörande någon af

de två lägsta kommissarieklasserna, hvarför det framdeles kan blifva

nödvändigt att, då tillfälle erbjuder sig, där anställa manlig föreståndare.

I den nuvarande staten finnas slutligen bland stationsföreståndarna

upptagna 100 telegrafister. Ehuru telegrajiststationernas antal för när

-

135

varande endast uppgår till omkring 90 stycken, hafva emellertid kommitterade,

då det är nödvändigt att några stationsföreståndarbefattningar

finnas tillgängliga för att kunna af telegrafstyrelsen, efter Kungl. Maj:ts

medgifvande, disponeras, när behof af nya stationers inrättande gör sig

kännbart, i sitt statförslag bibehållit 100 för kvinnliga tjänstemän utsudda

föreståndarbefattuingar nämligen:

36 kommissarier af 5:e lönegraden,

40 » » 6:te » och

24 » » 7:de »

Liksom vid fördelningen af stationerna mellan kommissarierna af

de fyra .högre lönegraderna hafva kommitterade äfven vid fördelningen

af de kvinnliga stationsföreståndarna i olika grader tagit hänsyn till

stationernas storlek och arbetets omfattning. Vid stationer med en

årlig uppbörd öfverstigande 15,000 kronor hafva sålunda såsom föreståndare

upptagits kommissarier af 5:te lönegraden, vid stationer med

en uppbörd mellan 5,000 och 15,000 kronor kommissarier af 6:te lönegraden

och vid de minsta stationerna där uppbörden understiger 5,000

kronor kommissarier af 7:de lönegraden.

Då erfarenheten tydligen gifvit vid handen, att rörelsens tillväxt

sker mycket olika på olika stationer, kommer gifvetvis den af kommitterade

gjorda fördelningen att efter någon tid behöfva ändras, och bör

därför telegrafstyrelsen, när så erfordras, kunna vid lämplig tidpunkt

gorå det utbyte af stationer mellan olika lönegrader, som den växlande

utvecklingen kräfver.

Såsom kommitterade förut omförmält, skulle de nuvarande biträdande

stationstjänstemännen, som i gällande stat återfinnas under titel:

4 kommissarier af 2:dra klass (två såsom vaktföreståndare å telegrafstationen

i Stockholm, samt en å hvardera af stationerna i Stockholm

och Göteborg såsom föreståndare för kassa- och budsänduingsexpeditionerna

därstädes),

7 kommissarier af 3:dje klass (såsom vaktföreståndare två å hvar

och en af de tre hufvudtelegrafstationerna Göteborg, Malmö och

Sundsvall samt eu såsom föreståndare för filialstationen vid Karlavägen

i Stockholm),

6 kontrollörer, i aflöning likställda med kommissarier af 3:e klass

(såsom vaktföreståndare å telefonstationerna, tre i Stockholm, två i

Göteborg och en i Malmö), samt

2 kassörer, i aflöning likställda med kommissarier af 4:e klass (en

å hvardera af telefonstationerna i Stockholm och Göteborg),.

utbytas mot 13 kontrollörer.

Biträdande

tjänstemän.

136

Då, såsom ock redan är pointeradt genom deras nuvarande

ställning inom tjänstemannagraderna, dessa kontrollörer icke blifva hvarandra

sinsemellan likställda i afseende på betydelsen af deras arbete,

hafva kommitterade ansett nödigt att upptaga två lönegrader af kontrollörer.

Till första lönegraden skulle hänföras de två vaktföreståndarna

å Stockholms telegrafstation samt de två föreståndarna för kassa- och

budsändningsexpeditionerna i Stockholm och Göteborg, äfvensom de

två vaktföreståndarna å telefonstationerna i Stockholm och Göteborg,

af hvilka den förre skulle ersätta tre och den senare två nuvarande

dylika tjänstemän, eller således tillsammans sex kontrollörer af första

lönegraden. Den bland byråtjänstemännen i telegrafstyrelsen upptagna,

å styrelsens trafikbyrå tjänstgörande kontrollören bör i aflöniugshänseende

vara likställd med dessa. Do återstående sju kontrollörerna skulle

således tillhöra andra lönegraden. Till dessa hafva kommitterade äfven

hänfört de förutvarande två kassörerna vid telefonstationerna i Stockholm

och Göteborg, då dessas tjänsteställning, efter hvad kommitterade

förut anmärkt, genom sin mångsidighet är betydligt mera maktpåliggande

än en vanlig kassörsbefattning.

För kontrollör af första lönegraden skulle begynnelseatiöningen

utgöra 3,000 kronor och slutaflöningen 5,500 kronor samt för kontrollör

af andra lönegraden resp. 3,000 kronor och 5,000 kronor.

Beträffande assistenterna, som enligt nu gällande stat uppbära en

begynnelseaflöning af 2,200 kronor, hvilken efter 5 och 10 år stiger

med 300 kronor hvarje gång till 2,800 kronor, hafva kommitterade

ansett en reglering af deras löneförmåner böra vidtagas. Då kommitterades

redan uttalade uppfattning är den, att hvarje stadigvarande behof

af tjäustinnehafvare af denna art bör tillgodoses med en ordinarie tjänsteman

samt då genom studentexamens utbytande mot den njm realskoleexamen

den ålder, då de unga aspiranterna hunnit genomgå den för

vinnande af inträde i telegrafverket erforderliga praktiska och teoretiska

kurs, kommer att betydligt sjunka, torde kunna beräknas, att de

nya assistenterna blifva i tillfälle att förvärfva sin ordinarie anställningvid

en ganska tidig ålder. Dessutom blifva kompetensfordringarna

för vinnande af inträde i verket såsom elev icke oansenligt mindre,

hvaremot den utbildning de inom verket erhålla i stället måste ökas.

Lämpligare ur alla synpunkter är då, att deras begynnelselön sättes

icke så litet lägre än nu är förhållandet. Häraf betingas åter en

jämförelsevis rask följd af lönetilläggen, hvarjämte kommitterade ansett

sig kunna något höja deras slutaflöning. Detta sistnämnda har sin

grund i tanken på de visserligen ytterst sällan förekommande fall,

då en assistent icke hunnit eller velat före tidpunkten för sin högsta

137

assistentaflöning erhålla befordran till någon af verkets ekonomiskt förmånligare

befattningar.

Begynnelseaflöningen skulle utgöra 1,500 kronor och slutaflöningen

3,400 kronor,

De biträdande telegrafisterna, hvilkas aflöning nu börjar med 1,300

kronor för att efter två ålderstillägg å 150 kronor hvardera efter resp.

fem och tio år uppgå till 1,600 kronor, hafva enligt kommitterades mening

Bkäliga anspråk på någon förhöjning. Äfven härvid har utsikten

till tidigare erhållande af ordinarie anställning föranledt kommitterade

till enahanda reglering som för assistenterna med lägre begynnelselön,

flere ålderstillägg och en något högre slutaflöning.

Begynnelseaflöningen skulle utgöra 1,140 kronor och slutaflöningen

1,800 kronor.

För assistenterna och telegrafisterna, Indika äro spridda å de olika

stationerna inom landet samt ofta transporteras från den ena orten till

den andra, skulle dessutom af de skäl, som förut anförts för reparatörerna,

utgå särskildt tilläggsarfvode för de tider de tjänstgöra å de

dyraste orterna, och är det under denna förutsättning, som kommitterade

tilltrott sig kunna för dem föreslå de jämförelsevis låga löneskalor,

som här angifvits. Liksom i fråga om reparatörerna skulle detta tilläggutgå

med 10 eller 15 procent af aflöningen.

Hvad beträffar den biträdande personalen, intaga föreståndarna för

filialstationerna en särskild ställning, och böra de i detta sammanhang

omnämnas.

Sådana stationer äro för närvarande inrättade i Stockholm och

Göteborg. Fn af stationerna i Stockholm och en i Göteborg äro tills

vidare förenade med filialpostkontor och förestås af föreståndarna för

dessa kontor, h varjämte, såsom ofvan angifvits, filialstationen vid

Karlavägen i Stockholm på anförda skäl äfvenledes har manlig föreståndare.

I öfrigt hafva dessa stationer kvinnliga föreståndare.

Med hänsyn till själfständighet i arbete och ansvar kunna dessa

tjänstemän icke likställas med föreståndare för öfriga stationer, då den

hufvudsakliga redovisningen liksom afgörandet af ett flertal öfriga under

station sföreståndarna lydande frågor åligger de särskilda föreståndarna

för centralstationerna å de båda platserna. Någon provision anse kommitterade

därför icke böra till dessa tjänstemän utgå, utan hafva do fortfarande

upptagits såsom biträdande tjänstemän. De kvinnliga filialstationsföreståndarna

åtnjuta emellertid för närvarande liksom de kvinnliga föreståndarna

för själfständiga stationer ett hyresbidrag af 200 kronor årligen.

Det synes kommitterade skäligt, att denna ersättning för filial

18

-

138

föreståndarnas särskilda arbete bör äfven för framtiden bibehållas samt,

då föreståndaren för Karlavägens station i Stockholm blifver eu assistent

i stället för en kommissarie, också bör tilldelas denne. För de föreståndare,

som tillika förestå filialpostkontor, torde, så länge detta förhållande

fortgår, någon förändring i den nuvarande ordningen, som

sammanhänger med aftal mellan post- och telegrafverken, icke böra ske.

Vakt,/öreståndarna hafva under den senare tiden, då telefontrafiken

visat sig förblifva i ständig tillväxt, varit i tillfälle att lägga i dagen,

hvilken stor betydelse ett detaljeradt och oaflåtligt öfvervakande å telefonsalarna

äger för en jämnlöpande expedition. Man har därför äfven

vänjt sig såväl inom verket som bland allmänheten att ställa ganska

stora fordringar på dessa tjänstemäns påpasslighet och tillmötesgående.

Till denna i många afseenden profvande befattning måste styrelsen

därför välja de bästa krafter, som förena intresse och omdöme med

en vaken arbetsförmåga. Kommitterade hafva också funnit sig endast

följa billighetens och klokhetens maning, då dessas aflöning erhållit

någon förhöjning. Då de vid befordran till vaktföreståndare redan

hafva en icke så kort tjänstetid såsom interurbantelefonister bakom

sig, bör deras begynnelseaflöning icke sättas allt för låg, medan deras

slutaflöning lämpligen bör blifva densamma som för telegrafisterna.

Begynnelseaflöningen skulle utgöra 1,260 kronor och slutaflöningen

1,800 kronor.

För dessa tjänstemän skulle, i enlighet med hvad förut är närmare

•motiveradt, dessutom utgå tilläggsarfvode å 10 eller 15 procent på de

dyrare orterna.

Såsom ofvan angifvits, skulle å de större stationer, där för närvarande

uppbörden öfverstiger 100,000 kronor årligen, anställas kvinnliga

kassörer att i första hand mottaga och inför stationsföreståndaren

ansvara för uppbörden. Deras begynnelseaflöning synes kunna sättas

något lägre än telegrafisternas, men hafva kommitterade ansett, att de

böra uppnå samma slutaflöning som dessa. Emellertid hafva kommitterade

för de kassörer, jämväl kvinnliga, som nu tjänstgöra å linjedistrikten

och skulle uppföras å ordinarie stat, föreslagit en af deras

mera vidtomfattande arbete motiverad, något högre aflöning, i det att

dessas begynnelseaflöning skulle utgå med samma belopp som telegrafisternas

samt slutaflöningen kunna uppgå till ett 300 kronor större

belopp. Det har därför synts kommitterade nödvändigt att dela samtliga

kvinnliga kassörer i två lönegrader. Till den första lönegraden bör

då hänföras kassören å Malmö station, enär hennes ansvarsfullare

ställning såsom handhafvande betydligt större tämligen snabbt växande

139

gummor gifver henne en plats rätt mycket framför de andra stationskassörerna

och sätter henne jämsides med kassörerna a linjedistrikten.

Stationskassörerna skulle äfven äga uppbära felräkningspenningar.

Begynnelseaflöningen skulle utgöra för kassörer af första lönegraden

1,140 kronor och för kassörer af andra lönegraden 1,020 kronor

samt slutadöningen resp. 2,100 kronor och 1,800 kronor.

För de två kvinnliga bokhållarna, en å Stockholms och en å Göteborgs

telefonstation, hafva kommitterade endast föreslagit en omreglering

af deras nuvarande adöningsförmåner i syfte att, i sammanhang

med begynnelselönens sänkning, bereda dem genom dere lönetillägg en

skålig befunnen förbättrad slutatiöning. Därigenom blir deras aflöning

likställd med den af kommitterade föreslagna adöningen åt de vid linjedistrikten

anställda kvinnliga bokhållarna, med hvilka de äro i alla afseenden

närmast jämförliga.

Begynnelseadöningen skulle utgöra 900 kronor och slutadöningen

1,650 kronor. _ .

För närvarande äro inter urbantelefonister na indelade i två adöningsklasser,

den högre med en begynnelseadöning af 1,000 kronor

och den lägre med en dylik adöning af 800 kronor. Grunden för

denna uppdelning är icke någon olikhet i arbete eller kompetens utan,

såsom förut i ett annat sammanhang påpekats, hänsynen till lefnadskostnaderna

å olika orter. Såsom kommitterade äfven i det föregående

hafva anmärkt, är detta sätt för tillgodoseende af aflöningsbehofven

å olika platser icke tillfredsställande. Dels försvårar det i

hög grad möjligheten att taga vederbörlig hänsyn till förekommande

växlingar i lefnadskostnaderna under olika tider och dels, framför

allt, medför det en oberättigad olikhet i den dessa funktionärer

tillkommande pension, då denna hittills beräknats i procent åt aflöningens

belopp. Då den högre ersättningen är ett vederlag, för tvånget

att af sin tjänstgöring bindas å en dyrare ort, bör höjningen icke

bibehållas längre än tvånget fortvarar. Sedan telefonisten uppnått

pensionsåldern och sålunda är oförhindrad af tjäustehänsyn vid valet

af bostadsort, böra därför alla vara likställda. Kommitterade föreslå

därför, att interurbantelefonisterna sammanföras i en aflöningsgrupp

och att i stället, liksom föreslagits med afseende på de kvinnliga

telegrafisterna med flere, å de dyrare orterna må utgå ett lönetillskott

af 10 eller 15 procent å adöningen. T tämligen nära anslutning

till de nu utgående aflöningarna föreslå kommitterade, att den

ordinarie adöningen för den gemensamma graden interurbantelefonister

140

må sättas till eu begynnelseaflöning något högre än nuvarande andra

lönegradens med successiva förhöjningar intill ett belopp något högre

än nuvarande slutaflöning’ inom första lönegraden. Beg-ynnelseaflöningen

skulle utgöra 840 kronor och slutaflöningen 1,260 kronor. På

de dyrare orterna tillkomma dessutom nämnda lönetillskott.

Här hafva emellertid kommitterade icke kunnat underlåta att fästa

uppmärksamhet pa ett förhållande, som synts dem vara rätt beaktansvärdt.

Medan ^ det för den biträdande telegrafpersonalen svårligen låter

sig finna någon pålitlig grundval för bestämmande af särskild belöning

för större nit och duglighet, hvarför man här måste begränsa sig till

de vanliga medlen, uppflyttning till högre löneklass och befordran,

lämnar däremot telefontjänsten direkt möjlighet att särskilt belöna ett

arbete, som går utöfver det normala. Också har hittills för lokaltelefonisterna

i icke ringa utsträckning tillämpats premiesystemet för den

bästa expeditionen.

Äfven för interurbantelefonisterna förefinnes emellertid samma

möjlighet, och ett premiesystem för denna kår har så mycket mera

skäl för sig, som den duktiga expeditionen medför eu direkt ökning

af telegrafverkets inkomster. Samtalsfrekvensen är som bekant på

flertalet ledningar så stor, att icke alla begärda samtal kunna framföras

på af abonnenterna önskad tid. Det är därför af mycket

stor betydelse, att ledningarna efter ett samtals slut omedelbart äro

tillgängliga för nästa samtal och att telefonisten genom meddelanden

å lämplig tid sörjer för, att de samtalande icke få vänta på hvarandra,

medan ledningen är tillgänglig. Den snabbhet och det omdöme, som

telefonisten vid denna expedition iakttager, möjliggör det fulla utnyttjandet

af ledningarna, och då hvarje samtalsperiod omfattar blott tre

minuter, blifver det vid långsam betjäning en stor mängd små tidsperioder

mellan samtalen, som kan ödas bort.

Visserligen är det absoluta antal samtal, som under en viss tid

framföres å en ledning, icke ensamt ett tillfredsställande mått för telefonistens

skicklighet, men genom ett fortsatt iakttagande från de kontrollerande

tjänstemännens sida kan man dock bilda sig en fullt rättvis

norm för bedömande af det antal samtal, som under en viss tid kan framföras

å hvarje bestämd ledning, och på detta sätt erhålla en tillförlitlig

mätare å expeditionsskickligheten, där andra omständigheter af bestående

eller tillfällig art vederbörligen medtagits vid beräkningen.

Det synes då kommitterade otvifvelaktigt, att då den expedierande

visar sig kunna under fortsatt skötsel af en eller flere ledningar bereda

rum för ett större antal samtal än det normalt beräknade och på

141

detta sätt icke blott bättre fyller allmänhetens behof utan äfven bereder

telegrafverket en ökad inkomst, det är både rättvist och klokt att

härför till den expedierande såsom belöning utbetala någon uppmuntran,

som ju i alla händelser blott är en ringa de] af den genom hennes

påpasslighet ökade inkomsten å ledningen. Äfven om dylika premier

icke kunna blifva synnerligen betydande till beloppet, hafva de

dock stort värde för den jämförelsevis svagt aflönade personal, som

sköter telefonexpeditionen, och skola alldeles gifvet verka i hög grad

eggande och uppmuntrande på densamma.

Då emellertid ett rättvist tillämpande af ett dylikt premiesystem

förutsätter eu längre tids förberedande undersökningar och jämförelser,

och tillräckligt material för ett fullt tillfredsställande förslag rörande

grunderna för systemets tillgodogörande ännu icke föreligger, hafva

kommitterade härmed endast velat fästa uppmärksamheten å saken, för

att densamma må kunna genomföras, sa snart omständigheterna sådant

medgifva. Därigenom skulle det i telefonledningarna nedlagda kapital

blifva i högre grad räntebärande och allmänhetens anspråk på tillfällen

till samtals erhållande kunna ännu mera tillfredsställas med den

befintliga tillgången å ledningar, och detta för eu kostnad, som endast

kan komma att utgöra en ringa bråkdel af den ökade ekonomiska

vinsten. Erfarenheten från det område, där premiesystemet redan tilllämpas,

lokalkorrespondensen, har redan ådagalagt, hvilka stora framsteg

genom detta system kunna ernås, och om lämpligheten af dess

införande vid interurbankorrespondensen kan då så mycket mindre råda

någon tvekan, 6om det därvid icke är frågan om en blott abstrakt

vinst utan, såsom förut framhållits, om eu direkt ökad inkomst, som

kan till sitt belopp ganska noggrant uppskattas.

Till stations förmän och stationsb iträden hafva kommitterade föreslagit

de aflöningar, som synts böra dem skäligen tillkomma i förhållande

till ålder och tjänsteställning. Dessa utgöra för stationsförmau

begynnelseaflöning 900 kronor och slutaflöning 1,500 krono! samt för

stationsbiträde resp. 840 kronor och 1,260 kronor. Särskild! toide här

böra anmärkas, att begynnelseaflöningens relativt låga belopp har föranledts

däraf, att dessa tjänstemän vid en ovanligt tidig ålder kunna

erhålla ordinarie anställning. Det har då förefallit kommitterade oriktigt

att måhända förleda en ung man till att höja sina lefnadsbehof på ett

sätt, som sedermera ej finner sin motsvarighet i den platseu tillkommande

slutaflöning. I stället hafva kommitterade äfven här följt principen

att genom täta och små lönetillskott lata inkomsterna jämnt stiga

i samma mån som löntagarens skäliga anspråk på lifvet.

142

Till den kontanta lönen kommer dessutom för dessa fri bostad eller

hyresbidrag samt uniformsbeklädnad.

Kommitterade meddela (sid. 143) en jämförelse mellan de för de biträdande

tjänstemännen vid stationerna nu utgående aflöningarna och de

af kommitterade föreslagna.

Vid jämförelse af dessa siffror bör iakttagas, att, såsom kommitterade

vid de särskilda tjänsterna anmärkt, assistenter, telegrafister, vaktföreståndare

och interurbantelefonister, som äro stationerade å dyrare

orter, äga uppbära tilläggsarfvode med tio eller femton procent af dem

tillkommande aflöning, äfvensom att stationsförmän och stationsbiträden

åtnjuta förmånen af fri bostad eller hyresbidrag, utgörande 20 procent

af aflöningen, samt uniformsbeklädnad.

I afseende på de vid trafikdistrikten och stationerna anställda

tjänstemännens ställning och villkor i öfrigt hafva kommitterade icke

haft skäl att föreslå någon ändring.

4. Verkstaden.

Den friare och på samma gång ansvarsfullare ställning, föreståndaren

för verkstaden, enligt hvad kommitterade föreslagit, skulle erhålla,

bör föranleda en ändring äfven af hans aflöningsförhållanden. Dessutom

skulle, enligt hvad ofvan påpekats, verkstaden med det snaraste

utvidgas till betydlig omfattning med till en början en hel ny verkstadsafdelning.

Hittills har han i berörda hänseende likställts med

tjänstemän af 2:a lönegraden hos styrelsen, en nödfallsutväg, som betingats

af hans ställande såsom tjänsteman hos styrelsen, men som föga

lämpar sig för en verkstadschef. Vid besättandet af denna befattning

måste, såsom dess natur fordrar, tagas endast samma hänsyn som inom

den enskilda industrien, och det vore då en illa använd sparsamhet att

icke kunna lämna en sådan aflöning, att en duglig person för befattningen

står att vinna. De stora medel i penningar och materiel en

sådan chef har om hand liksom de stora ekonomiska värden, som kunna

vinnas eller förloras genom det sätt, hvarpå verkstaden skötes, gör

hänsynen till aflöuingens belopp till en fråga af andra rang. Kommitterade

föreslå att begynnelseaflöningen sättes till 6,000 kronor och den

högsta slutaflöningen till 9,800 kronor, det sistnämnda beloppet lika

med högsta byråchefsaflöningen.

Nuvarande verkstadsingenjören åtnjuter samma aflöning som tjänstemän

af l:a graden hos styrelsen. Verkstadsingenjörernas aflöning bör,

■■

Be-

A f

1 ö

ning.

syn-

Anmärkning.

Befattning.

nelse-

efter

efter

efter

efter

efter

efter

efter

efter

efter

efter

ning.

2 år.

3 år.

4 år.

5 år.

6 år.

9 år.

10 år.

12 år.

15 år.

18 år.

Kontrollör aff nuv. Kommiss. af 2:a kl.

(3,600)

_

_

(4,000)

—

—

(4,400)

—

—

—

1

i

l:a löne- 1 » Kontrollör .........

(3,200)

—

—

—

(3,600)

—

—

(4,000)

—

—

—

graden 1

3,000

—

3,400

—

—

3,800

4,200

—

4,600

5,000

5,500

Kontrollör afl nuv. Kommiss. af 3:e kl.

(3.200)

—

—

—

(3,600)

—

—

(4,000)

—

—

2:a löne- ■! » Kassör...............

v2,800;

—

—

—

(3,200)

—

—

(3,600)

—

*-

graden l

3,000

—

3,400

—

—

3,800

4,200

—

4,600

5,000

—

1

(2,200

—

—

—

(2,500)

—

—

(2,800)

—

—

—

Assistent ....................................j

1,500

1,650

—

1,800

—

2,100

2,400

—

2,700

3,000

3,400

4- eventuellt

dyrortstillägg.

|

(1,300)

—

—

—

(1,450)

—

—

(1,600)

—

—

—

Telegrafin .................................j

1,140

—

1,260

—

—

1,380

1,500

—

1,650

1,800

—

+ eventuellt j

dyrortstillägg.)

I

(1.200

—

—

—

(1,300)

—

—

(1,400

—

—

—

Vaktföreståndare .......................j

1,260

—

1,380

— -

—

1,500

1,650

—

1,800

—

—

4* eventuellt

dyrortstillägg.

Kassör af l:a lönegraden...............

1,140

—

1,260

—

—

1,380

1,500

—

1,650

1,800

2,100

1 Kassör af 2:a lönegraden...............

1,020

—

1,140

—

—

1,260

1,380

—

1,500

1,650

1,800

1

(1,200)

—

—

—

(1,300)

—

—

(1,400

—

—

—

Bokhållare .................................■!

900

960

—

1,020

—

1,140

1,260

—

1,380

1,500

1,650

( nuv. l:a lönegraden ....

(1,000

—

—

—

(1,100,

—

—

(1,200,

—

—

—

Interurban-i

\ » 2:a »

; 800,

—

—

(900)

—

—

(1,000,

—

—

telefonist

840

900

—

960

—

1,020

1,140

—

1,260

—

—

4“ eveutuellt

dyrortstillägg.

Stations- f nuv. Vaktbetj. af l:a lönegr

(1,000,

—

—

—

(1.200

—

—

(1.400

—

—

—

förman l

900

960

—

1,020

—

1,140

1.260

—

1,380

1,500

4~ bostad eller

hyresbidrag.

1 Stations-J nuv. Vaktbetj. af 2:a lönegr

$50

—

—

—

(1.100)

—

—

(1,250

—

—

—

| biträde l

840

900

—

960

—

1,020

1,140

—

j 1,260

—

4- bostad eller

hyresbidrag.

143

144

enligt kommitterades åsikt, vara lika med linjeingenjörernas, enär dessa

tjänstemannaklasser kunna anses vara i hvarje afseende likställda.

Begynnelseaflöningen skulle således utgöra 3,000 kronor och slutaflöningen

5,500 kronor.

Aflöningen för den föreslagna verkstadskassören sjnes lämpligen

böra bestämmas till lägst 2,400 och högst 3,400 kronor årligen.

Aflöningen åt materialförvaltaren anse kommitterade böra utgå med

1,500 kronor för år under första tiden samt småningom stiga till 3,000

kronor.

För verkmästarna anse kommitterade böra föreslås en aflöning

från lägst 1,800 till högst 3,000 kronor jämte fri bostad eller hyresbidrag

enligt enahanda grunder, som föreslagits för underbefäl vid linjeafdelningen.

Kommitterade meddela här en jämförelse mellan nuvarande och

blifvande aflöningar vid verkstaden.

Befattning.

Be-

gyn-

nelse-

aflö-

ning.

A f 1

ö n

i n

O’

ö

efter

3 år.

offer

5 år.

efter

6 ur.

efter

9 år.

efter

10 år.

efter

12 år.

efter

15 år.

efter

18 år.

efter

21 år.

! Verkstadsdirektör ............\

(4,500;

—

(5,000:

—

(5,500''

—

—

—

1

6,000

6,500

—

7,000

7,500

—

8,000

8.600

9.200

9,800

! Verkstadsingeniör ...... j

(3,000;

—

(3.500;

—

—

(4.000)

—

—

—

—

t

3,000

3.400

—

3,800

4.200

—

4,600

5.000

5,500

—

Verkstadskassör o. bokhållare

2,400

2,700

—

3,000

3,400

—

—

—

—

—

Materialförvaltare...............

1,500

1,650

—

1.800

2,100

—

2,400

2.700

3,000

- i

Verkmästare .....................

*) 1,800

*)2,100

—

*)2,400

*)2,700

—

*3,000

—

—

*) + bostad eller hyresbidrag.

Denna verkstadsstat ter sig visserligen till synes såsom eu mycket

betydande ökning, men i själfva verket skiljer sig slutsumman icke på

långt när så mycket från hvad som efter redan nu gällande grunder

skulle med den föreslagna utvidgningen komma att utgå. Enligt kommitterades

mening och erfarenhet är det ej heller möjligt att med eu

billigare organisation vinna ett i ekonomiskt hänseende tillfredsställande

resultat.

145

5. Aflöningsskalorna.

Den fortlöpande skala, som kommitterade funnit kunna ligga till

grund för aflöningarna inom telegrafverket, måste fördelas i två, enär

för stationsföreståndarna, hvilkas tjänstgöringspenningar ej äro fixa

utan variera efter provisionens växlande belopp, endast själfva lönebeloppen

måste upptagas, under det att för de öfriga tjänstemännen slutaflöningarna

bilda de olika graderna inom skalan och sedermera inom

sig fördelas i lön och tjänstgöringspenningar.

Aflöning sskalan för de icke provisionsberättigade tjänstemännen blifver,

enligt kommitterades förslag, följande:

Klass.

1

Lön.

Tjänst1-

göringg-

ponningar.

Summa

aflöning.

1 .....................................

5,880

3,920

9,800.

2 .......................................

5,520

3,680

9,200

3 .......................................

5,160

3,440

8,600

4 .......................................

4,800

3,200

8,000

5 ......................................

4,500

3,000

7,500

6 ......................................

4,200

2,800

7,000

7 .......................................

3,900

2,600

6,500

8 ......................................

3,600

2,400

6,000

9 .......................................

3,300

2,200

5,500

10 .......................................

3,000

2,000

5,000

11 .......................................

2,760

1,840

4,600

12 .......................................

2,520

1,680

4,200

13 .......................................

2,280

1,520

3,800

14 .......................................

2,040

1,360

3,400

15 .......................................

2,000

1,000

3,000

16 .......................................

1,800

900

2,700

17 .......................................

1,600

800

2,400

18 .......................................

1,400

700

2,100

19 .......................................

1,350

450

1,800

20 ......................................

1,240

410

1,650

21 .......................................

1,130

370

1,500

22 .......................................

1,040

340

1,380

23 .....................................

950

310

1,260

24 ......................................

920

220

1,140

25 ......................................

820

200

1,020

26 ......................................

770

190

960

27 ......................................

720

180

900

28 .....................................

680

160

840

Aflöning sskalan

för

icke yrovisionsberättigade

tjänstemän.

146

Löneskalan

för provisionsberättigade

tjänstemän.

Fördelningen

mellan lön

och tjänstgöringspenningar.

Löneskalan för de provisionsberättigade tjänstemännen skulle hafva

följande utseende:

Klass.

| Lön.

1

1.........................................

4,600

2...............................

4 200

o

O........................

3,800

4.........................................

3,400

5..............................

3,000

6.........................................

2,800

7.............................

2,600

S..........................

2,400

9........................

2,200

10......................................

2,000

11...............................

1,800

12.............................

1,650

13............................

1 500

14.........................................

1,350

15................................

1.200

llr..........................

1,050

Dessa skalor omfatta, med undantag af verkets chef, samtliga

öfriga tjänstemän från den högste till den lägste.

I afseende på fördelningen mellan lön och tjänstgöringspenningar

hafva kommitterade infört nya grundsatser. Enligt nu gällande aflöningsstater

blir proportionen mellan lön och tjänstgöringspenningar

särdeles växlande, emedan den för de särskilda tjänstinnehafvarna väsentligen

beror därpå, huru länge de kvarstått inom samma aflöningsgrupp.

För alla tjänstemän räknas nämligen ålderstilläggen till lönen

och för betjänte, utom vaktmästarna, till tjänstgöringspenningarna.

Enligt nu gällande aflöningsstat sker fördelningen så, att

för en aflöning å 7,000 kr. utgöra b/t lön och 2/i tjänstgöringspenningar:

» » » » 6,400 » » 11 /1 c » » B/,e »

» » » » 6,000 » » Va » y> Va »

|7/ii )> » 4/ti »

» » » » 5,500 )) » 1 eller

l8/ it » » Vn »

147

för

en

aflöning å

5,300 kr.

utgöra

ia/ös lön och

15/ö3 tjänstgörin

»

»

xx

Xi

5,000

xx

»

*/«

I)

XX

Vs

XX

xx

»

»

XX

4,900

xx

x>

U/4.

XX

XX

15/49

XX

»

xx

xx

XX

4,500

»

)i

ä/s

))

XX

V»

XX

Vio

I)

XX

3/10

XX

xx

»

xx

XX

4,000

»

)> ■

eller

I

V4

))

XX

V4

XX

*5/36

XX

XX

"/so

X)

eller

X>

xx

xx

»

3,600

»

»

13 ''

i 18