SOU 1907:2

UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE

ANGÅENDE

■■ >i

FÖRÄNDRAD ORGANISATION AF JARNVAGSSTYRELSKN

OCH DÄRUNDER LYDANDE FÖRVALTNINGAR

AFGIFVET AF

DEN AF KUNGL. MAJ:T DEN 4 AUGUSTI 1906 FÖR ÄNDAMÅLET

TILLSATTA KOMMITTÉ

STOCKHOLM

IVAR HAäGGSTRÖMS BOKTRYCKERI A. B.

Innehåll.

Inledning...................................................................................

Historisk öfversikt .................................................................

Den nuvarande statsbaneorganisationens hufvuddrag

Underdånig skrifvelse till Konungen.

V

t

22

Kommitténs hufvudanmärkningar mot den nuvarande organisationen ... 30

Styrelsens arbetsbörda s. 30. — Dröjsmål med ärendenas afgörande s. 32. —

Linjemyndigheternas ställning s. 34. —- Distriktschefens ställning s. 39. — Distriktschefen

föreståndare för trafikafdelningen s. 41. — Förvaltningens bristande affärsmässighet

s. 43. — Styrelsens handlingsfrihet s. 45. — Granskningen af järnvägsförvaltningen

s. 51. — Arbetsmetoderna s. 53. — Sammanfattning s. 55.

Kommitténs förslag till förändringar i den nuvarande organisationen ... 57

Linjemyndigheternas organisation ................................................................................. 57

Olika system för en organisationsförändring s. 58. — Utvidgning af distriktsförvaltningarnas

befogenhet s. 73. — Verklig chefsställning för distriktschefen

s. 85. — Väsentligt högre aflöning för distriktschefen s. 97. — Förändring i

sättet för ärendenas handläggning i distriktsförvaltning s. 100. —- Ställföreträdare

för distriktschefen s. 107. — Distriktsförvaltningarnas yttre organisation m. m.

s. 108. —- Centralverkstadens förvaltning s. 114. — Linjemyndigheternas befogenhet

i fråga om vissa personalärenden s. 116.

Styrelsens organisation ................................................................................................ 123

Jämvägsfullmäktige s. 123. — Förändradt sätt för granskning af järnvägsförvaltningen

s. 131. — Utvidgning af styrelsens handlingsfrihet s. 139. — Chefen

s. 144. — Souschefen s. 148. — Afdelningscheferna s. 156. — Ärendenas

föredragning och afgörande m. m. inom styrelsen s. 172. — Förenklade arbetsmetoder

inom järnvägsförvaltningen s. 176. — Förändring i personaluppsättningen

inom styrelsens afdelningar s. 182. — Sammanställningar rörande kommitténs

förslag ifråga om tjänstebefattningar vid statens järnvägar s. 198.

Ledningen af statens järnvägsbyggnader ......................................................... 206

Byggnadsledningens hittillsvarande organisation s. 206. — Sakkunniges yttrande

rörande järnvägsbyggnadernas organisation s. 211. — Järnvägsstyrelsens

utlåtande i anledning af de sakkunniges förslag s. 217. — Kommitténs yttrande

rörande järnvägsbyggnadernas organisation s. 222.

Järnvägsrådet ............................................................................................................ 227

Särskilda meningar................................................................................................... 237

Bilaga: Betänkande rörande järnvägsadministrationen af f. d. Eisenbahndirektions

präsidenten

O. von Möhlenfels .............................................................................. 244

Till KONUNGEN.

Grenom nådigt beslut den 4 augusti 1906 uppdrog Eders Kungl. Maj:t

åt en kommitté att afgifva underdånigt yttrande och förslag beträffande

förändrad organisation af järnvägsstyrelsen och därunder lydande förvalt

-

VI

ningar. Till ordförande i denna kommitté förordnade Eders Kungl. Maj:t

undertecknad Sahlin samt till ledamöter undertecknade Gripenstedt, Lagercrantz,

Nyström och Waller jämte direktören vid Stockholm—Västerås

—Bergslagens järnväg, f. d. maskindirektören m. m. F. V. H. Pegelow

och dåvarande kaptenen, ledamoten af Riksdagens andra kammare m. m.

G. O. Wallenberg. Därjämte förklarade Eders Kungl. Maj:t, att afdelningschefen

vid generalstabens kommunikationsafdelning skulle ingå såsom

ledamot i kommittén vid behandlingen af frågor rörande statsjärnvägarnas

fredsorganisation med hänsyn till deras ändamålsenliga användning i

krigstid; och har i anledning häraf undertecknad Werner deltagit i kommitténs

arbeten vid behandlingen af sist angifna frågor.

Kommittén, som sammanträdde första gången den 11 september 1906,

var därefter samlad under senare delen af nyssberörda september och under

därpå följande oktober månad. Sedan därvid kommitténs samtliga

dåvarande ledamöter med undantag af Pegelow enat sig om vissa hufvudgrunder,

på hvilka en förändrad organisation lämpligen borde hvila, samt

vissa viktigare liufvuddrag för en sådan organisation, anhöllo Pegelow

och Wallenberg, hvilken sistnämnde då skulle afresa för att tillträda den

befattning såsom svensk minister i Tokio, till hvilken han under tiden

blifvit utnämnd, om nådigt entledigande från kommittéuppdraget; och

biföll Eders Kungl. Maj:t den 3 november 1906 dessa ansökningar samt

förordnade undertecknade Ekman och Taube att i stället vara ledamöter

i kommittén.

Kommitténs arbeten fortgingo därefter under tiden från och med den

14 november till och med den 15 december 1906, efter hvilken tid för

justering af betänkandet erforderliga sammanträden ägt rum.

Sedan af statsrådet och chefen för civildepartementet med nådigt tillstånd

tillkallade sakkunnige den 30 mars 1906 afgifvit till statsrådet och

chefen för nämnda departement ställdt yttrande och förslag, huru ledningen

af och tillsynen öfver nya järnvägsanläggningar för statens räkningborde

för framtiden lämpligast ordnas, samt järnvägsstyrelsen däröfver

den 23 april 1906 afgifvit infordradt utlåtande, har Eders Kungl. Maj:t

genom nådig remiss den 10 november 1906 öfverlämnat dessa handlingar

till kommittén för att tagas i öfvervägande vid fullgörande af det kom

-

VII

mitten lämnade uppdraget. Därjämte har kommittén haft att behandla

järnvägsstyrelsens underdåniga skrifvelse den 18 november 1903 angående

inrättande af en ny öfverdirektörsbefattning inom styrelsen, hvilken skrifvelse

genom nådig remiss den 18 december 1903 öfverlämnats till den af

Eders Kungl. Maj;t tillsatta kommittén för afgifvande af förslag rörande

reglering af statens ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden samt

därefter, sedan samma skrifvelse af denna kommitté enligt af Eders Kungl.

Maj;t meddelad föreskrift tillställts den af Eders Kungl. Maj:t den 30 januari

1906 tillsatta kommittén för afgifvande af yttrande och förslag till

reglering af löneförhållandena för järnvägsstyrelsen och järnvägsstaten i

öfrigt, blifvit af sistnämnda kommitté öfverlämnad till nu förevarande

kommitté.

För kommitténs räkning hafva vissa undersökningar och utredningar

rörande järn vägsorganisationen verkställts af f. d. Eisenbahndirektionspräsidenten

in. m. O. v. Milhlenfels, som i ämnet till kommittén afgifvit ett

betänkande. Därjämte har kommittén vid behandling af särskilda delar af

sitt uppdrag för afgifvande af upplysningar inkallat cheferna för järnvägsstyrelsens

administrativa afdelning samt ban-, maskin- och trafikafdelningarna,

adjungerade ledamoten J. E. Lundberg, bandirektören II. K. Groth, t. f.

maskindirektören B. O. Ekman, trafikinspektören C. M. Looft samt stationsinspektorerna

C. L. Öfverström och N. Nilsson.

Kommittén, som enligt, det kommittén meddelade uppdraget yttrat

sig jämväl angående lönerna till befattningshafvare vid järnvägsstaten, i

den mån sådant yttrande betingats af de förslag i hufvudfrågan, som af

kommittén framställts, har bland annat föreslagit ändradt sätt för tillsättande

af generaldirektören och chefen för statens järnvägar samt ändrade

afiöningsförmåner för denne befattningshafvare. I anledning häraf får

kommittén i underdånighet anmäla, att, som till följd af kommitténs förslag

bestämmelser rörande öfvergången till de af kommittén föreslagna

nya förhållandena skulle erfordras endast med afseende å generaldirektörsbefattningen,

kommittén icke utarbetat förslag till sådana öfvergångsbestämmelser

utan ansett sig böra inskränka sig till att för Eders Kungl.

Maj:t anmäla det eventuella behofvet af dylika bestämmelser i fråga om

nämnda befattning.

vin

Till fullgörande i öfrigt af det kommittén meddelade uppdraget får

kommittén härmed öfverlämna betänkande och förslag till förändrad organisation

af järnvägsstyrelsen och därunder lydande distriktsförvaltningar

jämte därtill fogade dels två af kommitténs ledamöter afgifna särskilda

meningar och dels nyssberörda, af v. Mtlhlenfels utarbetade betänkande.

Undertecknad Sahlin har icke deltagit i handläggningen af frågan om

aflöningsförmåner och pensionsvillkor för generaldirektören och chefen för

statens järnvägar.

Underdånigst

MAURITZ SAHLIN.

J. Gripenstedt. H. L. Fi Lagercrantz. John Nyström. Justus A. Waller.

Axel Ekman. Carl Taube. Erik Werner.

Ivar Tengstrand.

Stockholm den 8 mars 1907.

Inledning.

Vid föredragning inför Kungl. Maj:t den 4 augusti 1906 af frågan

om omorganisation af järnvägsstyrelsen och därunder lydande förvaltningar

yttrade föredragande departementschefen, enligt det till kommittén öfverlämnade

utdraget af protokollet öfver civilärenden för nämnda dag, bland

annat följande:

»Den organisation, järnvägsstyrelsen vid dess inrättande år 1863 erhöll,

var visserligen, med hänsyn till järnvägstrafikens säregna art och ändamål,

ordnad i något friare former än öfriga centrala statsinstitutioner, men att

den anordnades väsentligen efter mönstret af de administrativa ämbetsverken

är dock omisskännligt. I denna organisation har sedermera tid

efter annan vidtagits ändringar och jämkningar, utan att någon rubbning i

dess hufvuddrag ägt rum. Det synes mig emellertid kunna med skäl

ifrågasättas, huruvida den organisationsform, som sålunda blifvit vald, kan,

särskildt med den utveckling, denna gren af statens verksamhet numera

erhållit, anses ändamålsenlig. Vid slutet af år 1904 utgjorde det i statsbanorna

nedlagda byggnadskapitalet 435,519,262 kronor, deras inkomster

för nämnda år uppgingo till 52,937,271 kronor och utgifterna till 38,036,333

kronor. Nettoinkomsten belöpte sig således till 14,900,938 kronor och

utgjorde den största af statens ordinarie inkomsttitlar. En affär af så

vidtomfattande beskaffenhet bör gifvetvis, för att största möjliga resultat

må afvinnas densamma, skötas på ett så vidt görligt är fullt affärsmässigt

sätt, något hvartill den nuvarande förvaltningen icke synes vara fullt anpassad.

En omorganisation af järnvägsstyrelsen i antydd riktning kräfver

emellertid en ingående och allsidig utredning, hvilken lämpligen synes mig

böra öfverlämnas åt en kommitté, där sakkunskap och olika intressen äro

representerade.

Ehuru en sådan kommitté icke torde böra för mycket bindas i sitt

arbete genom på förhand gifna detalj föreskrifter, anser jag mig dock böra

framhålla några synpunkter, hvilka jag funnit värda beaktande.

Kommitténs

uppdrag.

1

2

Generaldirektören, på hvars personliga insatser en rationell skötsel af

statsbanerörelsen i hög grad är beroende, är på grund af nu gällande instruktion

alltför mycket upptagen af detaljfrågor och löpande ärenden.

Det synes därför angeläget att genom ändrade dispositioner tid beredes

honom att ägna större uppmärksamhet åt hvad som bör vara hans hufvuduppgift,

att planlägga och taga initiativ till de stora för järn vägsförvaltningen

i dess helhet betydelsefulla frågorna.

Vidare synes mig böra tagas under ompröfning, huruvida icke vid

generaldirektörens sida inom styrelsen kunde ställas representanter för den

merkantila och industriella världen. Härigenom skulle under förutsättning

af lyckligt val af personer tillföras styrelsen en fond af erfarenhet, som verksamt

skulle bidraga till förverkligandet af det utaf mig förut angifna målet.

En sådan anordning komme därjämte att medföra andra fördelar af

synnerlig vikt. Det kan väl sägas, att statsbanedriften skall, och måhända

i främsta rummet, tillgodose det statsfinansiella intresset att direkt tillföra

statsverket största möjliga inkomst. Men denna synpunkt bör, med hänsyn

till järnvägsrörelsens i hela landets näringslif djupt ingripande betydelse,

icke undanskymma en annan, kanske lika viktig, den nationalekonomiska.

Jag syftar härvid i främsta rummet på den trafikerande allmänhetens

anspråk på väl afvägda, fraktafgifter. Betydelsen af en klok fraktpolitik

kan enligt min uppfattning icke öfverskattas. Hvad staten hår med ena

handen gifver, kan med den andra fås mångdubbelt igen. Emellertid synes

det mig uppenbart, att järnvägsstyrelsen, sådan den nu är sammansatt, icke

kan vara så förtrogen med handelns, industriens och näringarnas behof,

som för ändamålet vore ensidigt. Det är väl sant, att sambandet mellan

järnvägsstyrelsen samt landets industriella och merkantila kretsar förmedlas

genom järn vägsrådet, men detta kan icke allt för ofta sammankallas, och

det ligger dessutom i sakens natur, att en dylik rådgifvande församling

icke kan utöfva samma inflytande på rörelsens förvaltning som personer,

hvilka själfva äro medlemmar i styrelsen och mera omedelbart deltaga i

ärendenas handläggning.

Ett önskemål, som vid frågan om en omorganisation af statens järnvägars

förvaltning bör tagas i betraktande, är vidare vinnande af förenkladt

arbetssätt och tidsenligare former för ärendenas afgörande i syfte att allmänheten

må snabbare än hittills kunnat ske erhålla besked i frågor, som

hänskjutits till järnvägsstyrelsens pröfning.

I sammanhang med omorganisationen af järnvägsstyrelsen synes mig

äfven böra komma under ompröfning frågan om de nuvarande distriktsförvaltningarnas

organisation. De ändringar inom statsjärnvägarnas förvaltning,

som är 1897 vidtogos i hufvudsaklig öfverensstämmelse med

1893 års järnvägskommittés förslag, gingo i riktning af en decentralisation

3

med starkt organiserade distriktsförvaltningar. Redan vid förslagets framförande

höjdes röster mot en dylik decentralisering. Erfarenheten från

andra länder synes också gifva vid handen, att en af centralisation präglad

järvägsförvaltning erbjuder öfvervägande fördelar. Särskildt vill jag erinra,

att den i Preussen år 1895 genomförda omorganisationen skett med tilllämpning

af centralisationssystemet. Jag anser mig ock kunna med fog

ifrågasätta, huruvida den 1897 skedda reformen varit till fromma för enhet

och planmässighet i förvaltningen. Därför synes mig böra noggrant

undersökas, om de nuvarande distriktsförvaltningarna böra såsom sådana

bestå, och i hvarje tall huruvida desamma icke böra undergå en genomgripande

omgestaltning.

Såsom Eders Kungl. Maj:t behagade erinra sig, bemyndigade Eders

Kungl. Maj:t den 22 december 1905 statsrådet och chefen för civildepartementet

att tillkalla sakkunniga personer för att afgifva yttrande och förslag,

huru ledningen af och tillsynen öfver nya järnvägsanläggningar för

statens räkning borde för framtiden lämpligast ordnas. Sedan sakkunniga

blifvit utsedda, hafva de aflämnat ett i sådant hänseende uppgjordt förslag,

hvarefter järnvägsstyrelsen afgifvit infordradt utlåtande i anledning

däraf. Den af mig ifrågasatta kommittén bör vid fullgörandet af sitt uppdrag

taga jämväl denna fråga i noggrant öfvervägande, enär ofvannämnda

sakkunnigas förslag är uppgjordt, under förutsättning att ej någon mera ingående

omorganisation af järnvägsstyrelsen i sammanhang härmed skulle ske.

Vidare tillåter jag mig påpeka, hurusom Eders Kungl. Maj:t den 30

januari 1906 uppdragit åt en kommitté att afgifva yttrande och förslag

till reglering af löneförhållandena för järnvägsstyrelsen och järn vägsstaten

i öfrigt. Detta uppdrag behöfver dock ej verka inskränkning i rätten för

den åt mig nu förordade kommittén att i afseende å löner afgifva de yttranden,

som kunna betingas af de förslag i hufvudfrågan, hvarmed kommittén

kan framkomma.»

På grund af hvad sålunda anförts, hemställde departementschefen, att

åt nu förevarande kommitté måtte gifvas i uppdrag att afgifva underdånigt

yttrande och förslag beträffande förändrad organisation af järnvägsstyrelsen

och därunder lydande förvaltningar; och blef denna hemställan

af Kungl. Maj:t bifallen.

För fullgörande af det kommittén sålunda meddelade uppdraget har Omfattning»,

kommittén verkställt en undersökning af statens jämvägsförvaltnings nu-^ kommil‘éns

varande organisation och det sätt, hvarpa densamma fungerar. Därjämte ningar och

har kommittén genom granskning af de såväl i styrelsen som hos vissa linje- för,laomyndigheter

förda diarier, registratur, föredragningslistor m. m. låtit före

-

4

taga en närmare utredning rörande dels antalet och beskaffenheten af de

ärenden, som handläggas och afgöras af de olika järnvägsinstanserna, och dels

ärendenas fördelning mellan de olika afdelningarna och byråerna inom

styrelsen.

En betydande \lel af det på järnvägsstyrelsen ankommande arbetet

utföres å de inom styrelsen inrättade kontoren, bland hvilka de mest omfattande

äro kontrollkontoret och statistiska kontoret. Det skulle därför

kunna antagas, att, då fråga är om en omorganisation af styrelsen, de för

bedömandet af denna fråga erforderliga undersökningarna skulle utsträckas

jämväl till de styrelsen underlydande kontorens arbetssätt och personaluppsättning.

Verkställandet af en undersökning rörande dessa kontors

behof af nydaning och uppgörandet af ett förslag i sådant afseende skulle

emellertid för kommittén föranleda en betydande tidsutdräkt; och då ett

förslag till omorganisation af styrelsen och dess byråer kan uppgöras och

äfven sättas i verket, utan att därför behöfver alvaktas liknande förslag i

fråga om styrelsekontoren, har kommittén under för handen varande förhållanden

ansett det böra lämnas åt järnvägsstyrelsen att verkställa utredning

och framställa förslag i sistberörda afseende.

De undersökningar, som af kommittén verkställts, och de förslag, kommittén

med stöd af dessa kommer att framlägga, afse alltså icke de under

styrelsen lydande kontoren och komma icke heller i allmänhet att omfatta

lägre linjemyndigheter än distriktsförvaltningarna. De omfatta ej

heller vare sig antalet eller fördelningen på olika byråer och expeditioner

af de hos styrelsen och hos linjemyndigheterna anställda olika befattningshafvare,

som för närvarande åtnjuta arfvoden efter klass, d. v. s. sådana

arfvoden, som med tillämpning af aflöningsreglementets löneklassreglering

för hvarje år bestämmas af Kungl. Maj:t för af Kungl. Maj:t jämväl till

antalet bestämda befattningar.

Uppställningen Då kommittén nu går att i detta betänkande framlägga resultatet af

af kommitténs^ f kommittén sålunda verkställda undersökningarna och de förslag, till

hvilka samma undersökningar halva giivit anledning, har kommittén ansett

sig först böra meddela en kortfattad historisk öfversikt rörande statsbaneorganisationens

utveckling samt en likaledes kortfattad redogörelse lör

den nuvarande statsbaneorganisationens hufvuddrag. Härpå följa i betänkandet

angifvande! af kommitténs hufvudanmärkningar mot den nuvarande

organisationen samt framläggandet af kommitténs förslag till förändringar

i samma organisation, hvarefter kommittén under särskilda aldelningar

framställer förslag rörande sättet att ordna ledningen af statens järnvägsbyggnader

samt förslag till omorganisation af järnvägsrådet.

Historisk öfversikt.

Allt eftersom de först färdigbyggda stambanedelarne öppnades för .

allmän trafik, ställdes den personal, som å dem ombesörjde järnvägs- sammanhang

driften, under befäl af vederbörande öfveringenjör vid statens järnvägsbyggnader.

I den mån de trafikerade statsbanelinjerna tillväxte, tillsattes

för ombesörjandet af deras förvaltning särskilda tjänstemän, nämligen

vid trafikafdelningen trafikdirektörer, vid maskinafdelningen maskiningenjörer

och sedermera, då en tredje afdelning, ingenjörsafdelningen,

såsom banafdelningen till en början benämndes, uppkommit, vid denna

afdelning baningenjörer. Ledningen af förvaltningen jämväl af de trafikerade

banorna tillkom chefen för statens järnvägsbyggnader. Genom

nådigt bref den 4 april 1862 förklarades chefen för statens järnvägsbyggnader,

på grund af det honom meddelade bemyndigandet att vid

statens järnvägsbyggnader antaga erforderlig tjänstemannapersonal, berättigad

låta vid hvar och en af de då trafikerade statsbanornas hufvudstationer

— Stockholm, Göteborg och Malmö — anställa en intendent,

som inom sitt distrikt skulle utgöra den verkställande och sammanhållande

myndigheten samt tillika förmedla förhållandet till de lokala

myndigheterna och allmänheten.

Genom nådigt bref den 30 december 1862 förordnade emellertid 1863 års

Kungl. Maj:t, att den myndighet och förvaltning, som dittills utöfvats orsanii,n''‘0"''

af chefen för statens järnvägsbyggnader, skulle från och med 1863 års

ingång fördelas på två särskilda styrelser. Den ena af dessa skulle

under benämning styrelsen för statens järnvägstrafik öfvertaga befattningen

med alla de ärenden, som afsåge ordnandet af allmänna trafiken

å stambanorna, i den mån de vore eller blefve färdigbyggda, vidmakthållandet

af banorna jämte därtill hörande byggnader, verkstäder, materiel

m. m. äfvensom uppbörden och förvaltningen af därvid inflytande

medel. Den andra styrelsen skulle under benämning styrelsen öfver

statens järnvägsbyggnader hafva att, intill dess annorlunda kunde varda

förordnadt, utöfva högsta ledningen af nybyggnadsarbetena vid statens

stambanor och hvad därmed hade gemenskap.

6

Enligt sistberörda nådiga bref skulle styrelsen för statens järnvägstrafik

tillsvidare utgöras af en chef under benämning generaldirektör

med ensam beslutanderätt äfvensom af tre intendenter — en för hvartdera

af stambanornas dåvarande tre hufvuddistrikt — samt en byråchef.

Intendenterna skulle det åligga dels att en hvar inom sitt distrikt

utöfva befäl och hafva uppsikt öfver vederbörande personal, förvaltning,

uppbörd och materiel, dels ock att tillika å vissa tider sammanträda i

styrelsen vid afgörande därstädes af viktigare angelägenheter, som anginge

stambanorna i deras helhet, därvid hvarje intendent borde anmäla

de frågor, hvilka han ansåge böra komma under gemensam pröfning,

äfvensom föredraga de ärenden i öfrigt, som särskildt anginge hans

distrikt. Hvad beträffar byråchefen skulle denne hafva att bereda och

i styrelsen föredraga alla öfriga dit inkommande mål och ärenden, expediera

styrelsens beslut samt närmast under generaldirektören vaka däröfver,

att de vid styrelsen anställda tjänstemännen fullgjorde sina åligganden.

Närmast under ledamöterna ställdes å byråafdelningen registrator,

notarier, kamrerare, revisor och kassör samt å den egentliga trafikafdelningen

dels särskilda kontor, nämligen kontrollkontoret, milkontoret,

styrelsens telegrafkontor och statistiska kontoret, dels ock en kontrollerande

maskiningenjör och en telegrafdirektör, de båda sistnämnda för

att användas för inspektion.

Hvad angår den egentliga linjeförvaltningen, skulle enligt nådiga

brefvet den 6 februari 1863, angående interimsstat för statens järnvägstrafik,

å de tre trafikdistrikt, i hvilka statens järnvägar voro indelade,

närmast under intendenterna anställas: vid trafikafdelningen trafikdirektörer,

en på hvarje distrikt, och under dem trafikdirekt.örsassistenter, vid

maskin- och förrådsafdelningen på hvarje distrikt en maskiningenjör och

under honom en maskiningenjörsassistent samt vid ingenjörsafdelningen,

såsom banafdelningen då fortfarande benämndes, å hvarje distrikt en öfveringenjör

och under honom en baningenjör för hvarje bansektion.

1866 års l denna endast provisoriskt fastställda organisation vidtogs snart

Afskildring3. n0S en väsentlig förändring. Intendenternas ställning såsom på en gång

ledamöter i styrelsen och chefer för trafikdistrikt visade sig nämligen

ohållbar. Sedan intendenterna vid första och andra trafikdistrikten

en i sänder under jämförelsevis längre tider oafbrutet tjänstgjort i styrelsen,

blef på framställning af styrelsen genom nådigt bref den 13 juli

1866 stadgadt, att nämnda båda intendenter skulle inkallas till daglig

tjänstgöring i styrelsen; och förordnades genom samma nådiga bref,

att intendenten vid första trafikdistriktet skulle bereda och i sty

-

7

relsen föredraga alla ärenden, som anginge trafikdistriktens ban- och

maskinafdelningar och den vid dessa afdelningar anställda personalen, samt

kontrasignera därom utgående expeditioner;

att intendenten vid andra trafikdistriktet skulle bereda och föredraga

de ärenden, som tillhörde trafikafdelningen och den därvid anställda

personalen, samt kontrasignera därom utgående expeditioner äfvensom

hafva inseendet öfver kontrollkontoret; samt

att byråchefen skulle bereda och föredraga alla ärenden, som anginge

den allmänna ekonomien, redogörelseverket, kassaförvaltningen och statistiken,

hafva, inseendet öfver kansliet, statistiska kontoret, boksluts-,

kassa- och milkontoren med därvid anställd personal samt kontrasignera

alla därom utgående expeditioner.

I öfrigt stadgades, att styrelsen skulle äga att åt ledamöterna uppdraga,

att göra inspektionsresor på distrikten, i den mån sådana ansåges

behöfliga, samt att, i händelse något ärende förekomme till afgörande

inom styrelsen under den ordinarie föredragandens frånvaro, generaldirektören

ägde bestämma, hvilken bland öfrige föredragande skulle

handlägga ärendet och kontrasignera den utgående expeditionen.

Intendenten vid tredje distriktet — Malmödistriktet — bibehölls fortfarande

i sin intendentsbefattning.

Den 23 december 1867 afgaf därefter trafikstyrelsen underdånigt Trafikförslag

till bland annat en definitiv organisation af statens järnvägstrafiks,,/^‘Zns

förvaltning. ^föZag™

Enligt detta förslag skulle förvaltningen fördelas på fyra särskilda af år 18G7''

afdelningar, nämligen

byråafdelningen, hvartill skulle höra kansli-, kameral-, kassa-, statistiska

och sådana ärenden, som anginge förvaltningen i allmänhet;

banafdelningen, som skulle besörja bevakningen och vidmakthållandet

af banor och telegraflinjer, underhållet af järnvägens fasta egendom

samt utförandet af nya byggnader och anläggningar;

maskinafdelningen, hvartill skulle höra den rörliga materielens anskaffning,

vård och underhåll, dragkraftens tillhandahållande samt förrådens

förseende och vård; och

trafikafdelningen, som skulle ombesörja den egentliga trafiken eller

dels befordrandet af personer, gods och telegram, dels taxor och tariffer

för sådan befordran, dels ock stationernas uppbörd och redovisning af

inflytande trafik- och telegraminkomster.

Förvaltningen skulle handhafvas af en centralstyrelse, som skulle

utgöras af en generaldirektör såsom chef i styrelsen och tillsvidare tre

8

ledamöter, hvilka skulle vara föredragande och chefer för de olika afdelningarna,

nämligen en byråchef för byråafdelningen, en öfverdirektör

för ban- och maskinafdelningarna — hvilka båda afdelningars angelägenheter

ansågos kunna handhafvas af samma ledamot i styrelsen, under

förutsättning att denne erhölle ett tekniskt biträde antingen genom kontrollerande

maskiningenjören eller genom maskindirektören vid distriktet

närmast hufvudstaden — samt en öfverdirektör för trafikafdelningen.

I fråga om de förändringar i styrelsens personal, som i öfrigt ansågos

behöfliga, torde böra nämnas, att enligt förslaget skulle inrättas

följande befattningar, nämligen å byråafdelningen en ombudsmansbefattning,

å ban- och maskinafdelningen en assistents-, en arkitekts- och en

förrådskontrollörsbefattning samt å trafikafdelningen en assistentsbefattning.

Ifrågavarande organisationsförslag innehöll beträffande styrelsens

och ledamöternas befogenhet m. m. bland annat följande bestämmelser.

Reglementen för trafiken på statens järnvägar och taxa för afgifterna

äfvensom reglementen för personalens antagande, entledigande,

tjänstledighet, bestraffning, aflöning och pensionering skulle efter förslag

af styrelsen utfärdas af Kungl. Maj:t, hvaremot styrelsen skulle äga

ej mindre att till efterrättelse fastställa tjänstgöringsreglementen än

äfven att i öfverensstämmelse med de i förslaget stadgade grunder

meddela särskilda instruktioner för den under styrelsen lydande personalen.

Då ärendenas vikt och beskaffenhet ej ansåges fordra samtliga ledamöters

närvaro, skulle de kunna af generaldirektören jämte föredraganden

handläggas och afgöras.

Öfverdirektör skulle äga att på eget ansvar och genom direkta order

till cheferna för linjeförvaltningen eller till de under dessa lydande afdelningsföreståndare

meddela sådana detaljbestämmelser, hvilka kunde

vara behöfliga såsom en omedelbar tillämpning af styrelsens beslut eller

af gällande reglementen och instruktioner. Hvarje ledamot skulle dessutom

vara behörig att infordra upplysningar i ärenden, som anginge

hans afdelning.

Hvad angår linjeförvaltningen skulle genom den förändrade organisation,

som föreslagits för styrelsen, intendentens ställning gifvetvis

också blifva annorlunda än förut. Då hvarje förvaltningsgren erhölle

sin ständiga föredragande och chef inom styrelsen, skulle intendentens

egenskap af ledamot upphöra, hvarförutom på hvarje afdelningschef inom

styrelsen skulle komma att öfverflyttas en del af det ansvar för afdel

-

9

ningens verksamhet, som dittills ensamt ålegat intendenten. Af den

förändrade betydelse intendents befattningen sålunda skulle erhålla, ansåg

styrelsen, att det borde följa äfven en förändring till namnet; och styrelsen

föreslog därför, att den, åt hvilken högsta befälet å hvarje distrikt

uppdroges, måtte benämnas distriktschef, hvilken benämning egentligare

skulle angifva befattningens blifvande karaktär.

Distriktschefens åligganden skulle enligt den nya organisationsplanen

i hufvudsak omfatta det direkta befälet öfver distriktets tjänstemanna-

och betjäningspersonal, ansvarigheten för den allmänna ordningen

och ekonomien inom distriktet, öfvervakandet af reglementens och instruktioners

efterlefnad, afgifvandet af förslag vid tjänsters tillsättande

och tjänstemäns befordran inom de fastställda arfvodesklasserna, antagandet

och förordnandet af betjäningen samt utöfvandet af den disciplinära

bestraffningsrätten, allt inom bestämda gränser, som styrelsen

skulle äga att närmare fastställa.

För linjebefälet i öfrigt föreslog styrelsen, förutom att vid byråafdelningen

skulle anställas en byråassistent hufvudsakligen såsom

sekreterare åt distriktschefen, egentligen endast vissa namnförändringar.

Sålunda skulle föreståndaren för banafdelningen benämnas bandirektör

och föreståndaren för maskinafdelningen maskindirektör samt dennes

närmaste man kallas maskindirektörsassistent.

I fråga om beskaffenheten af järnvägspersonalens anställning föreslog

styrelsen i ett samma dag som organisationsförslaget afgifvet förslag till

reglemente för antagande och entledigande af personalen,

att de ämbetsmän, nämligen generaldirektören, afdelningscheferna

inom styrelsen och distriktscheferna, som skulle förordnas af Kungl. Maj:t,

äfven skulle kunna, den förstnämnde omedelbart och de senare på generaldirektörens

eller styrelsens anmälan, af Kungl. Maj:t i samma ordning

skiljas från sina befattningar eller förflyttas till andra tjänster; samt

att alla öfriga tjänstemän och all betjäning, som antingen omedelbart

af styrelsen eller efter dess uppdrag af underlydande befälhafvare

förordnades, äfven skulle af styrelsen kunna ej mindre entledigas antingen

omedelbart för grofva tjänstefel eller efter 3 månaders förutgången uppsägning

på grund af visad olämplighet för innehafvande befattning eller

i händelse af tjänstens beslutade indragning än äfven förflyttas till fast

tjänst, eller tillfällig tjänstgöring på annan ort.

Å andra sidan skulle tjänsteman eller betjänt, som åtnjöte månadsaflöning,

icke äga att utan styrelsens bifall lämna sin befattning, med

mindre än att han uppsagt densamma 3 månader förut.

10

Slutligen skulle äfven rättighet att bestraffa fel, som ej innefattade

brott mot allmän lag, inrymmas åt styrelsen med befogenhet för

styrelsen att inom vissa gränser öfverflytta denna myndighet på distriktsbefälet.

Sakkunniges Öfver trafikstyrelsens organisationsförslag liksom ock öfver andra af

utlåtande. styrei8en samtidigt därmed afgifna och med järuvägsförvaltningens organisation

sammanhängande förslag ansåg Kungl. Maj:t sig böra höra

några utom förvaltningen af statens järnvägstrafik stående, men med

järnvägstrafikförhållandena i allmänhet förtrogna, insiktsfulla män; och

anförtrodde Kungl. Maj:t denna granskning åt öfversten, friherre Nils

Ericson, ordföranden i direktionen för Gäfle-Dala järnväg P. Murén och

trafikdirektören vid Köping—Hults järnväg M. Agrelius.

Dessa kommitterade förklarade sig icke kunna annat än godkänna

den synpunkt, från hvilken styrelsen vid förslagens upprättande utgått,

och vitsordade den sakkännedom, som utmärkte förslagen. I fråga om

organisationsförslaget ansågo kommitterade sig emellertid böra göra vissa

erinringar bland annat att bandirektörsbefattningarna skulle uteslutas ur

förslaget.

Kungi. Majus Kungl. Maj:t faun däremot icke giltiga skäl förekomma att ur afframttaiimng.

Jöningsstaten utesluta bandirektörsbefattningarna, utan ansåg sig böra i

staten bibehålla en bandirektör på hvarje distrikt. Därefter blef styrelsens

organisationsförslag i hufvudsak oförändradt underställdt Riksdagens

pröfning.

I fråga om personalens anställning föreslog Kungl. Maj:t Riksdagen

godkänna den bestämmelsen, att ämbets- och tjänstemän samt betjänte

vid styrelsen för statens järnvägstrafik samt vid den under nämnda styrelse

lydande trafikstaten skulle innehafva sina beställningar endast på

förordnande och kunna från dem skiljas eller till andra beställningar

inom trafikstaten förflyttas af samma myndighet, som dem antagit,

äfvensom att öfriga villkor för antagande, entledigande eller förflyttning

af den personal, som tillsattes af trafikstyrelsen, borde bestämmas i

särskildt af Kungl. Maj:t fastställdt reglemente.

Riksdagens I gin skrifvelse den 13 maj 1868 angående regleringen af utbes.

ut m. m. gifterna under riksstatens sjätte hufvudtitel förklarade Riksdagen sig

bifalla bland annat Kungl. Maj:ts här ofvan omförmälda förslag

rörande arten af järnvägspersonalens anställning. Beträffande däremot

organisationsförslaget anförde Riksdagen, att inom Riksdagen åtskilliga

11

betänkligheter yppat sig särskildt mot inrättandet af de föreslagna

distriktschefsplatserna. Riksdagen anhöll därför, att Kungl. Maj:t ville

taga i öfvervägande, huruvida icke dessa tjänster skulle kunna utgå ur förslaget,

i sammanhang hvarmed Riksdagen tillika ifrågasatte, huruvida icke

betydliga inskränkningar skulle kunna ske i antalet af de vid järnvägstrafiken

anställda ämbets- och tjänstemän samt betjänte. "I samma skrifvelse

anhöll Riksdagen dessutom, att Kungl. Maj:t måtte taga i öfvervägande

bland annat, om icke styrelserna öfver statens järnvägsbyggnader

och järnvägstrafik skulle kunna sammanföras till en enda styrelse.

Med anledning af Riksdagens skrifvelse i hvad den afsåg frågan,

huruvida distriktschefsbefattningarna kunde indragas samt inskränkningar

i öfrigt ske i tjänstepersonalens antal m. m., afgaf trafikstyrelsen, som

däröfver hördes, utlåtande af den 31 december 1868.

Styrelsen meddelade däruti, att styrelsen redan vidtagit och fortfarande

komme att vidtaga åtgärder för vinnande af den minskning i

tjänstepersonalens antal, som rimligtvis kunde äga rum. Beträffande

distriktschefsbefattningarna framhöll styrelsen bland annat, hurusom det

funnes två olika system för det ständiga öfvervakandet af hushållningen

och tjänstgöringen å linjen. Detta kunde nämligen ske antingen, med

vissa trafikområden såsom indelningsgrund, af en myndighet motsvarande

distriktschefen eller ock, med de särskilda förvaltningsgrenarna

såsom indelningsgrund, af vederbörande afdelningschefer eller särskilda

inspektörer. Styrelsen tilltrodde sig icke att utan praktisk pröfning

kunna afgöra, hvilketdera systemet vore att föredraga. En sådan pröfning

läte sig emellertid göra; och kunde en början till pröfning af

det förra systemet anses redan vara gjord därigenom, att under dåvarande

förhållanden intendenturen vid tredje distriktet i själfva verket

vore att betrakta såsom ett distriktschefsämbete, sådant styrelsen i sitt

förslag framställt detsamma.

I den proposition, som Kungl. Maj:t aflät till 1869 års Riksdag

angående vissa grunder för förvaltningen af statens järnvägstrafik m. m.,

upptogos icke några arfvoden till distriktschefer. Kungl. Maj:t hade

visserligen efter öfvervägande af hvad i trafikstyrelsens utlåtande af

den 31 december 1868 förekommit funnit, att den utgift, som för distriktschefsbefattningarna

beräknats, icke kunde undvaras, men ansåg att för

det dåvarande, innan det ena eller det andra af de utaf trafikstyrelsen

omförmälda system för ett permanent öfvervakaude af linjeförvaltningen

blifvit vidare*^ praktiskt pröfvadt, det icke borde definitivt bestämmas,

huruvida distriktschefsämbeten skulle införas eller nämnda öfvervakande

lämpligare skulle på annat sätt anordnas. Kungl. Maj:t föreslog därför,

12

att styrelsen i stället för de fasta distriktschefsarfvodena skulle äga att,

intill dess definitivt beslut fattats om sättet för hela linjeförvaltningens

permanenta öfvervakande, för detta ändamål årligen disponera ett belopp

af 15,000 riksdaler.

Bestämmelser

I samma proposition framlade Kungl. Maj:t jämväl förslag till stad

om

nya bygg- , .. 1 , , , i ° ^ J i i

nader och ganden rörande nya byggnader och anläggningar, och hemställde Kungl.

anläggningar. Maj:t, att Riksdagen måtte medgifva, att i sådant afseende finge gälla

den bestämmelsen, att ny anläggning eller byggnad af större omfattning,

såsom ny station, ny reparationsverkstad eller dubbelspår mellan två

stationer, icke skulle få vid redan till trafik upplåten statsbana verkställas,

förr än behofvet blifvit af Riksdagen pröfvadt och godkändt.

Riksdagen skulle det också tillkomma att besluta de villkor i afseende

å kostnaden, hvarunder anslutning till statsbana finge äga rum för bibana,

som därefter af enskilda anlades0). I fråga om erforderlig utvidgning

af redan befintlig anläggning och byggnad eller verkställande af ny

sådan utaf mindre betydenhet, såsom anordnande af hållplats, mötesplats

eller dylikt, skulle Kungl. Maj:t äga att därom besluta; och skulle

kostnaden därför intagas i det förslag till specifik kostnadsstat för järnvägstrafiken,

som styrelsen vid slutet af hvarje år hade att för det nästföljande

året underställa Kungl. Maj:ts pröfning och fastställelse.

Riksdagen, som beträffande de af Kung). Maj:t föreslagna bestämmelserna

rörande nya byggnader och anläggningar vid de redan trafikerade

banorna ansåg, att då större utvidgningar af stationer och bangårdar

kunde föranleda lika betydliga kostnader som nya anläggningar,

äfven sådana större utvidgningar borde underställas Riksdagens pröfning,

biföll i öfrigt Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition i de delar,

om hvilka här ofvan varit fråga.

W69 års in- Den 17 september 1869 utfärdade därefter Kungl. Maj:t den första

sirvktwn. jngtrukti0nen för styrelsen för statens järnvägstrafik.

Denna instruktion var i fråga om styrelsens sammansättning m. m.

atfattad i hufvudsaklig öfverensstämmelse med styrelsens organisationsförslag.

Beträffande linjeförvaltningen innehöll instruktionen icke några

föreskrifter om de särskilda befattningshafvarne, utan stadgades endast

helt allmänt, att den ständiga tillsynen öfver linjeförvaltuingen skulle *)

*) Sedermera har den uppfattningen gjort sig gällande, att kostnaden för enskild

banas anslutning till statsbanan skall gäldas af den anslutande banans ägare.

13

utöfvas af styrelsen med den personal, som Kungl. Maj:t efter förslag

af styrelsen för hvarje år uti stat bestämde.

I sammanhang med fastställande af omkostnads- och arfvodesstater BcttämmcUtr

för år 1870 meddelades genom nådigt bref den 4 februari 1870 bestäm-r°r™yndig-3e

melser rörande den ständiga tillsynen öfver linjeförvaltningen, hvilka ketema,

bestämmelser afsågo, att under året skulle samtidigt försökas de båda gnmsnt''miolika

system för anordnandet af denna tillsyn, som omförmälts i trafikstyrelsens

underdåniga skrifvelse den 31 december 1868.

Genom ifrågavarande nådiga bref föreskrefs nämligen, att tillsynen

öfvei| linjeförvaltningen skulle under år 1870 utöfvas å tredje trafikdistriktet

af dåvarande intendenten för samma distrikt med de skyldigheter,

som dittills ålegat denne intendent, och med befogenhet i enlighet

med bestämmelserna i instruktionen för styrelsen den 17 september

1869, samt å första och andra trafikdistrikten af öfverdirektörerua,

hvar för sina afdelningar, med biträde af nödig inspektionspersonal,

dock att styrelsen, för sammanhållningen af de olika afdelningarnas

verksamhet samt med afseende å distriktets förhållande

till främmande myndigheter och personer, ägde förordna någon af afdelningsföreståndarna

vid distriktet att under benämning af tjänstförrättande

intendent föra befälet samt utöfva den myndighet, som gällande trafikreglemente

tilläde intendenten. Afdelningsföreståndarna å första och

andra distrikten skulle direkt inför öfverdirektörerna ansvara för den

inre ordningen och hushållningen inom hvarje afdelning, och en af afdelningsföreståndarna

skulle såsom t. f. intendent vara föreståndare för

byråa fd el ningen.

Genom nådigt bref den 29 december 1870 fastställdes samma anordning

att gälla för linjeförvaltningen jämväl för år 1871. Åndriug

häruti blef emellertid under året gjord genom nådiga brefvet den 9

juni 1871. Jämte det Kungl. Maj:t därigenom förklarade, att nordvästra

stambanan, linjen mellan Laxå och norska gränsen, skulle bilda ett

särskildt distrikt, och att förvaltningen af detta distrikt skulle hvila på

samma grunder, som vore gällande för första och andra distrikten, medgaf

nämligen Kungl. Maj:t, att intendenten vid tredje distriktet finge

inkallas till styrelsen att tills vidare tjänstgöra som inspektör vid ban-,

maskin- och trafikafdelningarna enligt instruktion, som af styrelsen honom

delgåfves, samt med rättighet för styrelsen att vid förefallande behof

förordna denne inspektör att vikariera för ledamot hos styrelsen. I sammanhang

härmed förordnade Kungl. Maj:t, att den ständiga tillsynen

öfver förvaltningen af tredje trafikdistriktet skulle tills vidare ordnas

14

Särskild

öfverdirektör

för maskinafdelningen

m. in.

1815 års instruktion.

Ändrade

tjänstebefatt

ningar.

enligt samma grunder, som i nådiga brefvet den 29 december 1870

fastställts för första och andra distrikten.

Genom nådigt bref den 6 juni 1873 medgaf Kung). Maj:t tillsättandet

af en särskild öfverdirektör för maskinafdelningen, och den 24 september

1875 biföll Kungl. Maj:t trafikstyrelsens hemställan, att ett femte trafikdistrikt

finge bildas, omfattande linjerna norr om Stockholm.

Ny instruktion för trafikstyrelsen utfärdades den 5 november 1875.

Denna instruktion, i hvilken den allmänna bestämmelsen bibehölls, att

den ständiga tillsynen öfver linjeförvaltningen skulle utöfvas af styrelsen

med den personal, Kungl. Maj:t efter förslag af styrelsen för hvarje år

i stat bestämde, skilde sig i hufvudsak från den äldre instruktionen

endast därigenom, att i den förra funnos bestämmelser rörande den

nyinrättade öfverdirektörsbefattningen vid maskinafdelningen, samt att

de åligganden, som tillkommo inspektören, närmare angåfvos. Denne

sistnämnde befattningshafvare, hvars tjänsteverksamhet redan dessförinnan

utsträckts jämväl till byråafdelningen och alltså omfattade samtliga

afdelningarna, ålåg det enligt instruktionen att genom resor å statsbanorna

iakttaga, huru tjänsten sköttes vid linjeförvaltningens samtliga

afdelningar, att enligt styrelsens föreskrifter å styrelsens vägnar utöfva

den tillsyn öfver enskilda järnvägar och dessas materiel, som tillkomme

styrelsen, samt att, där ej annorlunda förordnades, under semester eller

laga förfall för öfverdirektör förvalta dennes ämbete.

Efter instruktionens utfärdande förordnade Kungl. Maj:t dels genom

nådigt bref den 23 december 1881, att föredraganden och chefen för

byråafdelningen skulle i likhet med styrelsens öfriga ledamöter benämnas

öfverdirektör, samt att sekreterarebefattningen skulle ersättas

af en öfverdirektörsassistenttjänst å byråafdelningen, dels ock genom

nådigt bref den 31 maj 1888, att inspektörstjänsten skulle indragas,

i sammanhang hvarmed bestämdes, att öfverdirektörsassistent vid förfall

för öfverdirektör skulle inträda såsom dennes vikarie. Hvad inspektörstjänstens

indragning beträffar, visade det sig emellertid nödvändigt

att redan från och med år 1891 vid maskinafdelningen upptaga

ett särskildt maskindirektörsarfvode för anställande af en maskininspektör

med åliggande ej mindre att utöfva tillsyn öfver statens järnvägars

materiel än äfven att tillhandagå styrelsen med verkställande

af besiktningar och utöfvande af kontroll å de enskilda banornas materiel.

15

En mera betydelsefull förändring i fråga om styrelsens för statens Jämtågtjärnvägstrafik

organisation vidtogs genom Kungl. Maj:ts beslut den

31 maj 1888, genom hvilket ledningen af statens järnvägsbyggnader trafik~

öfverflyttades till denna styrelse, som därefter enligt nådig kungörelse dyrel,tn•

den 28 september 1888 erhöll benämningen järnvägsstyrelsen.

Det har nyss angifvits, hurusom 1869 års Riksdag med visst tillägg fr<fr”''na om

godkände af Kungl. Maj:t framställdt förslag till bestämmelser röran de"''^chaMgp''

gränserna för Riksdagens och Kungl. Maj:ts beslutanderätt i fråga om nin9ar samt

de byggnader och anläggningar, som erfordrades för de redan trafike- *PTa

rade banorna. Dessa bestämmelser, ehuru af Riksdagen egentligen antagna

att gälla endast för år 1870, hade ansetts allt fortfarande äga

tillämplighet, men då de emellertid befunnits alltför sväfvande, hemställde

1894 års Riksdag, att Kungl. Maj:t vid uppkommande frågor

om till- eller ombyggnader vid statens järnvägstrafik, hvilka på grund

af sin omfattning måste anses komma att medföra större kostnader,

måtte före sådana frågors afgörande underställa desamma Riksdagens

pröfning.

Sedan Järnvägsstyrelsen öfver denna framställning afgifvit infordradt

underdånigt utlåtande af den 1 mars 1895, anbefalldes styrelsen

genom nådigt bref den 12 juli 1895 att, därest behof uppstode af omeller

tillbyggnad, som på grund af sin omfattning måste anses komma

att medföra större kostnader och som ej vore i den för året för nya

byggnader och anläggningar gällande stat upptagen och ej heller kunde

hänföras till sådana arbeten, som vore i den af Kungl. Maj:t för året

fastställda omkostnadsstaten uppförda, ej låta företaga sådan byggnad,

utan att frågan härom underställdes Kungl. Majrts pröfning.

I sammanhang härmed torde böra nämnas, att styrelsen, enligt

föreskrift i 1869 och 1875 årens instruktioner om afgifvande för hvarje

år af förslag till specifik kostuadsstat, till Kungl. Maj:t ingaf dels dylikt

förslag, däri utgifterna för personalens arfvoden endast summariskt upptogos,

dels ock detaljeradt förslag till arfvodesstat. Kungl. Maj:t fastställde

sedermera såväl kostnadsstaten som den särskilda arfvodesstaten

för vederbörande år.

För hvart och ett af åren 1881 och 1882 fastställde Kungl. Maj:t

emellertid allenast arfvodesstat. Järnvägsstyrelsen anhöll då, att Kungl.

Maj:t måtte såsom förslagsanslag fastställa för hvarje år ett visst belopp,

hvaröfver styrelsen ägde förfoga för drift- och underhållskostnadernas

bestridande. Kungl. Maj:t förklarade emellertid genom nådigt bref den

22 december 1882 denna framställning icke föranleda något särskildt

16

Bestämmelser

till fullständiga*

de af

1815 års

instruktion.

uttalande; och sökte med anledning häraf styrelsen under en följd af

år icke Kungl. Maj:ts fastställelse å någon omkostnadsstat. Sedan 1893

års Riksdag emellertid anhållit, att Kungl. Maj:t måtte taga i öfvervägande,

huruvida icke styrelsen borde åläggas att hvarje år uppgöra

och till Kungl. Maj:ts pröfning insända detaljerad omkostnadsstat att för

det näst påföljande året tillämpas, meddeiade Kungl. Maj:t styrelsen

föreskrift i sådant syfte; och hafva sedermera förslag till såväl kostnadsstat

som arfvodesstat blifvit för hvarje år till Kungl. Maj:t ingifna, och

staterna af Kungl. Maj:t fastställda.

Innan kommittén går att redogöra för den mera genomgripande

förändring, som sedermera kom att vidtagas uti den genom 1869 och

1875 årens instruktioner för statsbaneförvaltningen fastställda organisationen,

torde här böra nämnas, huru denna organisation, hvilken i

öfrigt hufvudsakligen utvecklade sig genom praxis, blifvit genom stadganden,

utfärdade af styrelsen, närmare bestämd.

I fråga om linjeförvaltningen innehöllo de båda instruktionerna såsom

nämnts endast det stadgandet, att tillsjmen däröfver skulle utöfvas

af styrelsen med den personal, som Kungl. Maj:t efter förslag af styrelsen

för hvarje år uti stat bestämde. Genom ett styrelsens cirkulär

af den 29 januari 1872 förordnades till fullständigande häraf, att den

ständiga tillsynen öfver linjeförvaltningen å distrikten skulle utöfvas af

öfverdirektörerna, hvar för sin afdelning, med biträde af nödig inspektionspersonal,

samt att afdelningsföreståndarna skulle, enhvar för sin afdelning,

direkt inför afdelningens chef inom styrelsen ansvara för den inre

ordningen och hushållningen.

I fråga om tjenstförrättande intendentens befogenhet och hans förhållande

till öfriga afdelningsföreståndare stadgades uti samma cirkulär,

att förstnämnde befattningshafvare, hvilken skulle vara föreståndare för,

utom egen afdelning, jämväl byråafdelningen, skulle för sammanhållningen

af de olika afdelningarnas verksamhet samt med afseende å distriktets

förhållande till främmande myndigheter och personer föra befälet

äfvensom utöfva den myndighet, som trafikreglementet tillägger intendenten

— denna myndighet afsåg hufvudsakligen bestämmandet af ersättning

för skadadt eller förkommet gods — samt att han skulle i allt,

hvad till sammanhållningen af de olika afdelningarnes verksamhet och

därmed förenadt befäl hörde, öfvervaka ordning och disciplin bland tjänstepersonalen

vid samtliga afdelningarna och, när sådana mål rörande fel

och försummelser förekomme, i hvilka personer tillhörande olika afdel

-

17

ningar vore inblandade, anställa undersökning och förhör samt inom de

gränser, som vore för afdelningsföreståndare utstakade, fatta beslut.

I instruktionerna hade visserligen stadgats, att styrelsen med. iakttagande

af vissa angifna grunder ägde, hvad linjepersonalen anginge,

att jämte utfärdande af närmare reglementariska bestämmelser i viss

mån på distriktsbefälet öfverflytta den styrelsen i instruktionen tilldelade

befogenhet att antaga, befordra, afskeda, bevilja tjänstledighet

åt och bestraffa nämnda personal, dock med rättighet för den med

distriktsbefälets beslut missnöjde att däröfver anföra och fullfölja klagan

i den ordning, som af styrelsen bestämdes. Af den styrelsen sålunda

tillkommande rätt att uti sist anmärkta hänseenden öfverflytta en

del af sin befogenhet hade emellertid styrelsen icke begagnat sig i

vidare mån än att enligt stadgande i gällande tjänstgöringsreglemente

afdelningsföreståndare meddelats befogenhet antaga och entlediga extra

ordinarie betjänte och arbetare, entlediga extra ordinarie tjänstemän,

bevilja underlydande personal viss kortare tids tjänstledighet och ådöma

underordnade, med undantag af assistent, viss lindrigare bestraffning.

Vid föredragning inför Kungl. Maj:t den 2 juni 1893 af ett af järnvägsstyrelsen

på nådig befallning uppgjordt förslag till förnyadt aflö- järnvågs-''

ningsreglemente för personalen vid statens järnvägar framhöll föredra- kommMégande

departementschefen, hurusom det syntes böra genom särskildt

utsedde sakkunnige män undersökas, huruvida och i sådant fall hvilka

förenklingar och besparingar i järnvägsförvaltningen skulle kunna vidtagas

såväl i afseende å själfva organisationen som ock genom det sätt,

hvarpå administrationens verksamhet i väsentligare detaljer ordnades,

och beslöt Kungl. Maj:t att uppdraga åt en kommitté med generalpostdirektören

E. v. Krusenstjerna såsom ordförande att, efter noggrann

undersökning af järnvägsadministrationens organisation och det sätt,

hvarpå dess verksamhet i väsentliga grenar utöfvades, dock tills

vidare ej hvad taxeväsendet rörde, till Kungl. Maj:t afgifva underdånigt

betänkande äfvensom förslag ej mindre till ny instruktion för

järnvägsstyrelsen och nytt aflöningsreglemente för järnvägsstaten än

äfven till de öfriga bestämmelser, som syntes kommitterade i fråga om

statsbaneförvaltningen böra meddelas.

Mot den dåvarande organisationen anmärkte denna kommitté, som 1893 &rs

plägar benämnas 1893 års järnvägskommitté, först och främst, att alltan^“^''a!.

för stark centralisation vore rådande inom järnvägsförvaltningen. Grän- mot orgamsasen

mellan styrelsens och de lokala myndigheternas, d. v. s. afdelnings- "onen''

3

18

föreståndarnas vid trafikdistrikten, befogenhet vore icke närmare uppdragen

genom sammanförda reglementariska bestämmelser, utan förhållandena

hade i detta afseende till icke ringa del ordnats allenast genom

praxis. Detta hade ledt därhän, att den själfständiga beslutanderätt,

som tillkom afdelningsföreståndarne, icke vore synnerligen stor, ett förhållande,

som med tydlighet framträdde, om man med ledning af styrelsens

diarier i detalj granskade arten och beskaffenheten af de ärenden,

hvilka under en viss tidsperiod faktiskt gjorts till föremål för styrelsens

afgörande.

Af den starka centralisation, som således förefunnes, hade olägenheter

uppstått, hvilka antingen härflöt.e ur förvaltningsformens egen

natur eller vore att tillskrifva den omständigheten, att styrelsen genom

centralisationen erhållit en alltför tung arbetsbörda. Till förra gruppen

räknade kommittén dels det förhållandet, att en del till den löpande

tjänsten hörande ärenden icke erhölle den snabba behandling, som

vore önsklig och möjlig, dels ock den olägenheten att, då förvaltningen

vore koncentrerad i hufvudstaden och distriktsbefälet saknade

vederbörlig myndighet, den trafikerande allmänheten icke komme i nog

direkt beröring med sådana representanter för förvaltningen, med hvilka

den kunde träffa mera ingående aftal och öfverenskommelser.

Hvad anginge de svårigheter, som föranledts däraf, att en alltför

tung arbetsbörda ålåge styrelsen, vore det uppenbart, att en sådan arbetsbörda

i många olika afseenden måste hafva en menlig och hämmande

inverkan på verkets förvaltning. Sålunda föranledde det hopade

arbetet, att afgörandet af en del ärenden fördröjdes, och att, då de

ärenden, som hörde till den löpande tjänsten, ofta vore af beskaffenhet

att icke kunna uppskjutas, det blefve de stora, grundligare utredning

kräfvande frågorna, som man nödgades skjuta åt sidan, och af dessa

senare framför allt sådana, som berodde på styrelsens eget initiativ.

Men inom ett verk sådant som statens järnvägsförvaltning med dess

rörlighet, dess hastiga utveckling och dess nära. samband med det kommersiella

lifvets skiftande företeelser vore förmågan af initiativ hos styrelsen

af den allra största betydelse. Den tryckande arbetsbördan föranledde

också därtill, att en hvar af afdelningscheferna vore så upptagen

af sin egen afdelnings ärenden, att han icke hunne följa med de

öfriga afdelningarnas arbeten samt verkets skötsel i dess helhet i den

utsträckning, som önskligt vore, och att till följd däraf samarbetet

mellan styrelsens ledamöter försvårades.

Kommittén, som jämväl ansåg sig böra, i den mån sådant läte sig

göra, söka bi-inga den centrala järnvägsförvaltningen i närmare öfverens

-

19

stämmelsen med öfriga centrala administrativa verk, framhöll vidare,

att den växande arbetsbördan bos styrelsen framkallat en lätt förklarlig

sträfvan att skapa så enkla former som möjligt för ärendenas handläggning

och afgörande. En dylik sträfvan kunde nog vara riktig inom

ett industriellt verk, men det vore i detta fall att märka, att det industriella

verket tillika vore en statsinstitution, som skulle stå under offentlig

kontroll, och att den relativt vidsträckta myndighet, som tillkomme

verket, gjorde en dylik kontroll så mycket nödvändigare.

Slutligen angaf kommittén såsom en af de förnämsta bristerna i

järnvägsförvaltningens dåvarande organisation saknaden af en verkligt

sammanhållande kraft inom distrikten. Den myndighet, t. f. intendenten

i detta afseende utöfvade, vore nämligen faktiskt föga betydande. Förvaltningen

vore därför delad i särskilda afdelningar, som vore af hvarandra

tämligen oberoende. Särskildt hade bestämmelsen, att en hvar afdelningsföreståndare

skulle direkt inför afdelningschefen inom styrelsen

ansvara för den inre ordningen och hushållningen, haft till följd, att

vederbörande öfverdirektörer i större eller mindre utsträckning kommit

att ingripa i linjeförvaltningens skötsel. Detta åter hade föranledt, att distriktsbefälet

i första rummet betraktade sig såsom de särskilda styrelseafdelningarnas

speciella förvaltningsorgan å linjen och mindre kommit

att framstå såsom en distriktet och dess behof genom verkligt samarbete

representerande enhet. Någon mera permanent inspektion utöfver

den, som kunde utöfvas af styrelsens chef och ledamöter, kunde

med denna organisation icke förekomma, och den bristande sammanhållningen

mellan afdelningsföreståndarna hade jämte den mindre själfständiga

ställning, som dessa befattningshafvare intoge, haft till följd,

att styrelsen i de lokala myndigheternas utlåtanden icke alltid kunde

påräkna ett fullt tillfredsställande och allsidigt underlag för sina beslut.

För att undanröja de olägenheter, som sålunda vidlådde den dåvarande

organisationen, ansåg kommittén, att de lokala myndigheterna borde

erhålla en starkare organisation. Detta skulle åstadkommas först och

främst därigenom, att i spetsen för distriktet ställdes en distriktsförvaltning,

som skulle sammanträda till gemensam öfverläggning och beslut i alla

ärenden, hvilka angiuge förvaltningen i allmänhet eller eljest vore af

den vikt eller beskaffenhet, att samarbete mellan de olika afdelningarna

borde i fråga om dem äga rum. Därjämte ansåg kommittén,

att distriktschefsbefattningar borde inrättas. Endast genom anställande

inom distriktet af en verklig chef syntes nämligen den nödiga enheten

och sammanhållningen inom distriktets förvaltning kunna uppnås och

Kommitténs

förslag.

20

189< urs

instruktion

m. in.

förvaltningens ordförande erhålla tillräckligt inffytande gent emot öfriga

afdelningsföreståndare.

Kommittén liade till en början tänkt sig, att distriktschefen skulle

vara en särskild tjänsteman och således icke vid sidan af distriktschefsbefattningen

utöfva föreståndareskapet öfver någon annan afdelning inom

distriktet än byråafdelningen. En sådan anordning syntes också kommittén

vara den ur principiell synpunkt riktigaste. Kommittén hade

dock frånträdt denna ståndpunkt och, för att bereda distriktschefen, som

inom förvaltningen skulle representera det mera affärsmässiga elementet,

tillfälle att mera omedelbart lägga hand vid göromålen inom trafikafdelningen

och därigenom bereda honom möjlighet att noggrant följa och

blifva förtrogen med förhållandena inom denna förvaltningens hufvudgren,

föreslagit, att distriktschefen tillika skulle fungera såsom föreståndare

för, utom byråafdelningen, jämväl trafikafdelningen.

En gifven förutsättning för inrättandet af distriktsförvaltningar af

den sammansättning och med den befogenhet, som ofvan har angifvits,

ansåg kommittén det vara, att distrikten erhölle en relativt stor omfattning

samt följaktligen blefve jämförelsevis få till antalet; och hade

kommittén kommit till den uppfattningen, att distriktens antal lämpligen

borde bestämmas till fyra.

Slutligen föreslog kommitténs flertal, att befattningshafvarna vid

statens järnvägar fortfarande såsom dittills skulle innehafva sina beställningar

endast på förordnande med 3 månaders uppsägningstid.

I enlighet med de af kommittén sålunda angifna hufvudgrunderna

för en förändrad organisation af järnvägsförvaltningen utarbetade kommittén

fullständiga förslag dels till instruktion för järnvägsstyrelsen med

underlydande distriktsförvaltningar och dels till aflöningsreglemente för

personalen vid statens järnvägar.

-iiva Kungl. Maj:t, som beträffande arten af järnvägspersonalens anställning

både en från kommittén afvikande mening, godkände i öfrigt i

hufvudsak kommitténs förslag samt ingick till 1897 års Riksdag med

nådig proposition i ämnet, därvid Kungl. Maj:t underställde Riksdagens

pröfning kommitténs förslag till aflöningsreglemente med vissa mindre

ändringar äfvensom hemställde, att Riksdagen beträffande frågan om

villkoren för personalens anställning måtte godkänna den grundsatsen,

att tjänstemän och betjänte vid statens järnvägar skulle tillsättas genom

konstitutorial. Organisationsfrågan gjordes icke till föremål för Riksdagens

pröfning i vidare mån, än densamma berördes af aflöningsreglementets

bestämmelser.

21

Riksdagen biföll i hufvudsak Ivungl. Maj:ts proposition och godkände

därigenom indirekt den föreslagna organisationsförändringen,

hvilken dock af Riksdagen betecknades endast såsom ett försök.

Den af 1893 års järnvägskommitté föreslagna förändrade organisationen

af statens järnvägsförvaltning blef därefter, med vidtagande af

ändring hufvudsakligen i fråga om arten af personalens anställning,

fastställd genom den af Kungl. Maj:t den 15 oktober 1897 utfärdade

instruktionen för järnvägsstyrelsen med underlydande distriktsförvaltningar.

Denna instruktion är fortfarande gällande. Dock hafva i detaljerna

af den genom densamma fastställda organisationen vidtagits vissa förändringar.

I detta afseende torde här böra särskildt nämnas, hurusom

den 2 september 1898 nådigt tillstånd meddelades till anställande för

viss tid af en särskild öfveringenjör med åliggande att inom styrelsen

föredraga och handlägga ärenden rörande nya järnvägsbyggnader för

statens räkning, hvilket medgifvande sedermera ständigt förnyats, att

sedan år 1902 hos styrelsen varit för ett år i sänder anställd en adjungerad

ledamot för handläggning af de till taxebyrån och kontrollkontoret

hörande ärendena med samma befogenhet, som .tillkommer en

öfverdirektör; att genom nådigt bref den 15 november 1901 bestämts,

att statens järnvägar från ingången af år 1902 skulle fördelas i fem

distrikt, samt att genom särskilda Kungl. Maj:ts och Riksdagens beslut

vissa sådana befattningar tillkommit, hvilkas antal är i aflöningsreglementet

bestämdt, äfvensom ökning skett i antalet af de inom styrelsen

befintliga byråerna.

Den nuvarande statsbaneorganisationens

hufvuddrag.

styrelsens be- För att nu lämna en kortfattad redogörelse för den organisation af

/ogenhet. statens järnvägsförvaltning, som på grund af nyss berörda bestämmelser

för närvarande är gällande, så åligger det enligt instruktionen af

den 15 oktober 1897 järnvägsstyrelsen att i enlighet med denna instruktion

och de öfriga föreskrifter, Kungl. Maj:t meddelar, ölvervaka

och ombesörja rörelsen å statens järnvägar, vården och vidmakthållandet

af järnvägarnas fasta och lösa egendom, utförandet ai de

byggnader och anläggningar, som af en växande rörelse kunna betingas,

samt anskaffandet af erforderlig materiel. Det. tillkommer vidare styrelsen

att utöfva ledningen af och tillsynen öfver de nya järnvägsbyggnader,

som för statens räkning kunna förekomma, äfvensom att i den

utsträckning, sådant genom särskilda författningar är föreskrifvet, hafva

tillsyn och kontroll öfver enskilda järnvägar och dessas materiel.

Af instruktionens bestämmelser framgår, att styrelsen skall hänskjuta

till Kungl. Maj:t först och främst alla sådana frågor, som påkalla beslut

af Riksdagen, såsom förslag till nya byggnader och anläggningar, till

om- och tillbyggnader samt till anskaffning af rullande materiel. Därjämte

skall styrelsen underställa Kungl. Maj:ts pröfning jämväl vissa andra

särskildt betydelsefulla ärenden, nämligen frågor om utfärdande eller

förändring af reglemente för trafiken på statens järnvägar, af taxor för

transporter därå samt af bestämmelser angående personalens aflöning

och pensionering m. m. äfvensom förslag till omkostnads- och arfvodesstater.

Å andra sidan tillägges styrelsen uttryckligen befogenhet bland

annat att i vissa fall medgifva nedsättning i transportafgifterna, att, där

sådant finnes för statens järnvägar ekonomiskt fördelaktigt, ingå saintrafiksaftal

med andra transportförvaltningar, dock att aftal, som rör förbindelse

med utlandet, skall underställas Kungl. Maj:ts pröfning, så vida

det icke innebär allenast oväsentlig afvikelse från de vid statens järnvägar

gällande reglements- och taxebestämmelserna, att ingå öfverenskom

-

23

melser med andra järnvägsförvaltningar om ömsesidigt begagnande af

vagnar, annan materiel och inventarier, att i förekommande fall besluta

om restitution eller afskrifning af befordringsafgifter, att fastställa tidtabellen

för ordinarie bantåg å statens järnvägar, dock att för sådana

tåg, hvilka användas till regelbunden postbefordran, turerna skola ordnas

efter samråd med generalpoststyrelsen, samt att fastställa arbetsordning

för ämbetsverket och distriktsförvaltningarna äfvensom utfärda instruktioner

och tjänstgöringsreglementen för underlydande personal.

Styrelsen utgöres af en generaldirektör såsom styrelsens chef, fyra

öfverdirektörer såsom ledamöter och chefer, en för administrativa afdelningen,

en för banafdelningen, en för maskinafdelningen och en för

trafikafdelningen, samt för närvarande därjämte dels en öfveringenjör för

statens järnvägsbyggnader (från öfveringenjörens verksamhetsområde har

undantagits handläggningen af ärenden, som angå undersökning och utredning

af den så kallade inlandsbanan; och är en särskild tjänsteman

förordnad att tills vidare under år 1907 med den befogenhet, som tillkommit

öfveringenjören, handlägga dessa ärenden) och dels en adjungerad

ledamot för taxe- och kontrollärenden.

Generaldirektören är i första rummet Kungl. Maj:t ansvarig för

statens järnvägars förvaltning. Han äger ensam beslutanderätt i alla de

ärenden, i hvilkas pröfning han deltager.

Öfverdirektör — liksom ock öfveringenjören, hvilken intager en

mera sjelfständig ställning än öfriga föredragande, samt adjungerade

ledamoten — åligger att bereda samt inför generaldirektören föredraga

eller själf afgöra de ärenden, hvilka tillhöra hans afdelning.

De till järnvägsstyrelsens handläggning hörande ärendena afgöras

dels af generaldirektören i plenum, där förutom föredraganden minst en

annan ledamot skall vara tillstädes, dels af generaldirektören i närvaro

endast af föredraganden, dels ock af vederbörande ledamot allena.

Fattar generaldirektören beslut, som strider mot föredragandens eller

annan tillstädesvarande ledamots åsikt, äger denne att låta till protokollet

anteckna sin skiljaktiga mening.

I plenum handläggas viktigare, i instruktionen särskildt angifna

ärenden, såsom Kungl. Majrts bref och remisser, arbetsordningar, instruktioner,

tjänstgöringsreglementen, förslag till taxor och trafikreglementen,

åtskilliga personalärenden, förslag till kostnads- och arfvodesstater, frågor

om nya byggnader och anläggningar, om anläggning af nya järnvägar

för statens räkning och om väsentliga förändringar i bantågens anordning,

viktigare överenskommelser med främmande transportförvaltningar

Styrelsens

sammansättning

m. m.

24

Af delningarnas

inom

styrelsen organisation.

angående samtrafik samt dessutom ärenden, som generaldirektören finner

böra göras till föremål för gemensam behandling.

Utan föregående föredragning äger öfverdirektör att genom remiss

eller särskild skrifvelse infordra förklaringar, upplysningar eller yttranden

för ärendenas beredning. Öfverdirektör äger att genom direkta

ordres till distriktsförvaltningarna meddela detaljbestämmelser,

som utgöra omedelbar tillämpning af styrelsens beslut eller af gällande

reglementen, instruktioner och taxor. Öfverdirektör äger äfven i öfrigt

att meddela beslut i ärenden af beskaffenhet, att de icke finnas i hvarje

särskildt fall påkalla styrelsens pröfning. Hvilka ärenden skola såsom

sådana anses, bestämmes af styrelsen, och beslutet anmäles hos Kungl.

Maj:t. För närvarande är emellertid befogenhet i sistnämnda afseende

tillagd endast öfverdirektören för trafikafdelningen, som erhållit bemyndigande

att själfständigt afgöra frågor om restitution af biljettafgifter

samt vissa vagnfördelningsfrågor.

Beträffande de ärenden, som tillhöra hvarje särskild afdelning, de

byråer och kontor, som lyda därunder, samt de å dessa anställda tjänstemän,

hvilkas antal är i aflöningsreglementet bestämdt, så höra till

administrativa af delningens handläggning kameralärenden, revisionsärenden,

kassaärenden, statistiska och milkontrollärenden, sjukvårds-,

pensions- och understödsärenden, ärenden angående restaurationsväsendet,

överenskommelser med främmande järnvägsförvaltningar angående gemensamt

begagnande af stationer, frågor om ersättning jämlikt bestämmelserna

i lagen angående ansvarighet för skada i följd af järnvägs

drift den 12 mars 1886 och lagen angående ersättning för skada till

följd af olycksfall i arbete den 5 juli 1901 samt ärenden angående förvaltningen

i allmänhet.

Under administrativa afdelningen lyda:

administrativa byrån, där följande tjänstemän äro anställda:

en byrådirektör, tillika styrelsens sekreterai-e;

en notarie och ombudsman;

en registrator och aktuarie samt från och med år 1907 ytterligare

en notarie;

kammarkontoret med en kanmerare såsom föreståndare;

revisionskontoret med en revisor såsom föreståndare;

kassakontoret med en hufvudkassör såsom föreståndare;

statistiska kontoret med en förste aktuarie såsom föreståndare;

milkontoret med en milkontrollör såsom föreståndare.

Till banafdelningens handläggning höra ärenden, som angå bevak

-

25

ningen och vidmakthållandet af banan, underhållet af järnvägarnas fasta

egendom, för så vidt icke detta tillkommer maskinafdelningeu, samt utförandet

af nya byggnader och anläggningar vid de trafikerade järnvägarna.

Under banafdelningen lyda:

banbyrån med följande tjänstemän:

en byrådirektör;

en byråingenjör;

en notarie, hvilken tjänstgör jämväl å bankonstruktions- och

elektrotekniska byråerna;

bankonstruktionsbyrån med följande tjänstemän:

en byrådirektör;

två byråingenjörer;

elektrotekniska byrån med följande tjänstemän:

en byrådirektör, tillika telegrafdirektör;

en byråingenjör;

en arkitekt.

Till mciskinaf''delningens handläggning höra ärenden, som angå anskaffandet,

vården och underhållet af den rullande materielen, verkstädernas

förvaltning i öfrigt, tillhandahållandet af dragkraft samt anskaffandet

och vården af förrådsartiklar i allmänhet äfvensom underhållet

af de maskinafdelningen tilldelade byggnader, anläggningar och

maskinerier.

Under maskinafdelningen lyda:

maskinbyrån med följande tjänstemän:

en byrådirektör;

en byråingenjör;

en notarie, hvilken tjänstgör jämväl å maskininspektionsbyrån;

maskininspektionsbyrån med en byrådirektör;

förrådsbyrån med följande tjänstemän:

en byrådirektör;

en byråingenjör;

en notarie.

Till trajikafdelning ens handläggning höra ärenden, som angå den

egentliga trafiken ■— eller befordrandet af personer, gods och telegram

— jämte restitutioner af erlagda befordringsafgifter.

Under trafikafdelningen lyda:

trafikbyrån med följande tjänstemän:

en byrådirektör;

två notarier;

4

26

Arten af befattningshafvares

anställning.

Statsbanenätets

indelning.

militärbyrån, å hvilken tjänstgöra:

en förste militäi-assistent med byrådirektörs befogenhet;

en andre militärassistent;

en notarie;

biljett- och blankettkontoret med en förrådsförvaltare såsom föreståndare.

Till adjungerade ledamotens handläggning höra ärenden rörande

taxeväsendet, uppbörden vid stationerna jämte kontrollen därå samt

redovisandet af inflytande trafik- och telegraminkomst.

Under adjungerade ledamoten lyda:

taxebyrån med följande tjänstemän:

en byrådirektör;

två notarier;

kontrollkontoret med följande tjänstemän:

en byrådirektör såsom föreståndare;

tre förste kontrollörer;

fem kontrollörer.

Till öfveringenjörens handläggning höra med angifvet undantag

ärenden rörande nya järnvägsanläggningar för statens räkning, frågor

rörande omgestaltningen af bangårdsförhållandena i Stockholm och

Göteborg samt frågor rörande nya bangårdsanordningar i Hälsingborg,

Lund och Malmö.

Under öfveringenjören lyder inom styrelsen byggnadsbyrån med

därå tills vidare intill utgången af år 1907 anställda en byrådirektör,

en byråingenjör och en notarie.

Förutom hvad ofvan är sagdt, handlägger hvarje afdelning sådana

personalärenden, hvilka närmast angå avdelningen. Utöfver instruktionens

stadganden äger generaldirektören att närmare bestämma fördelningen

af ärendena mellan afdelningarna.

Tjänstemän och betjänte inom järnvägsförvaltningen tillsättas genom

konstitutorial. En hvar af dem kan utan ansökning förflyttas till annan

befattning vid statens järnvägar, dock utan minskning i honom enligt

stat tillkommande arfvode. Den, som blifvit till ordinarie befattning antagen,

skall tjänstgöra, när och hvarhelst han därtill beordras.

Hvad härefter angår linjemyndigheternas organisation, stadgas

i instruktionen, att statens järnvägar för linjeförvaltningens handhafvande

skola vara indelade i distrikt, hvart och ett omfattande de linjer, Kungl.

27

Maj:t bestämmer. För närvarande äro statsbanorna indelade i 5 distrikt,

och höra till hvart och ett af dem följande linjer nämligen:

till första distriktet, med hufvudstation i Stockholm, linjerna:

Stockholm—Hallsberg med sidobanan till Södertälje,

Stockholm—Krylbo med sidobanan till Värtan,

Krylbo—Mjölby och

Örebro—Svartå;

till andra distriktet, med hufvudstation i Göteborg, linjerna:

Göteborg—Hallsberg,

Falköping-Ranten—Nässjö,

Sköfde—Karlsborg,

Laxå—norska gränsen vid Charlottenberg med sidobanan till

Fryksta och

Uddevalla—Strömstad;

till tredje distriktet, med hufvudstation i Malmö, linjerna:

Malmö—Katrineholm,

Arlöf—Billesholms grufva,

Landskrona—Ängelholm och

Hälsingborg—Göteborg med sidobanan Åstorp—Höganäs;

till fjärde distriktet, med hufvudstation i Östersund, linjerna:

Sundsvall—norska gränsen vid Storlien,

Ånge—Krylbo,

Ljusdal—Idudiksvall,

Kilafors—Stugsund och

Bräcke1—Långsele—Sollefteå;

till femte distriktet, med hufvudstation i Luleå, linjerna:

linjerna Luleå—Riksgränsen med sidobanorna till Koskullskulle

och Malmberget,

Mor j ärv—Långsele,

Vännäs—Umeå och

Mellansel—Örnsköldsvik.

Distrikten indelas dels i bansektioner och dels i trafiksektioner.

Samtliga bansektioners antal är 26, trafiksektionernas antal är 15.

Hvarje distrikt förvaltas af en distriktsförvaltning, bestående af en Befattning»- distriktschef, som tillika är föreståndare för administrativa afdelningen7''0^®"^*''

och trafikafdelningen, en bandirektör, föreståndare för banafdelningen

samt en maskindirektör, föreståndare för maskinafdelningen. Den i Örebro

för lokomotivreparationer anlagda centralverkstaden skötes af en

särskild maskindirektör, som i stället för maskindirektören vid första

28

distriktet handlägger ärenden rörande centralverkstaden med afdelningsföreståndare

tillkommande rättigheter och skyldigheter.

Närmast under afdelningsföreståndarna äro anställda:

vid administrativa afdelningen en distriktssekreterare och ombudsman

samt en distriktskassör,

vid banafdelningen en baningenjör för hvarje bandirektörs expedition

och en baningenjör för hvarje bansektion,

vid maskinafdelningen en eller flera maskiningenjörer vid hvarje

distrikt samt

vid trafikafdelningen dels en trafikinspektör för hvarje trafiksektion

och dels en militärassistent för handläggning af militära transportärenden.

Dislriktsför

valtningarnas

organisation.

Hvad angår ärendenas handläggning inom distriktsförvaltningen,

sammanträder distriktsförvaltningen till gemensam öfverläggning och

beslut eller till så kallad samlad distriktsförvaltning i alla sådana ärenden,

som angå förvaltningen i allmänhet eller eljest äro af den vikt

och beskaffenhet, att samarbete mellan de olika afdelningarna ifråga om

dem bör äga rum. Vederbörande afdelningsföreståndare är därvid

föredragande. Beslutanderätten tillkommer distriktscliefen ensam med

rätt för medlem af distriktsförvaltningen att till protokollet anteckna

skiljaktig mening. I samlad distriktsförvaltning skola handläggas bland

annat följande ärenden, i hvad de röra distriktet, nämligen förslag till

kostnads- och arfvodesstater, förslag till nya byggnader och anläggningar

samt om- och tillbyggnader, förslag till tidtabellen för ordinarie bantåg,

vissa personalärenden samt öfriga ärenden, som äro af beskaffenhet att

kunna erfordra gemensam handläggning, då sådant påyrkas af någon medlem

af distriktsförvaltningen. De till linjeförvaltningen hörande ärenden,

som icke äro föremål för handläggning af samlad distriktsförvaltning,

afgöras af de särskilda afdelningsföreståndarne hvar för sig.

Distriktschefen är såsom distriktsförvaltningens chef styrelsen i första

hand ansvarig för den allmänna ordningen och ekonomien inom distriktet

med skyldighet bland annat att tillse, att instruktioner och reglementen

efterlefvas, samt att samverkan äger ram mellan de olika afdelningarna.

Såsom föreståndare för administrativa afdelningen åligger

distriktschefen att handlägga distriktet rörande ärenden, som tillhöra

administrativa afdelningen, och såsom föreståndare för trafikafdelningen

åligger honom bland annat att i taxefrågor göra framställningar hos

styrelsen äfvensom med vederbörande trafikanter ingå aftal under förutsättning

af styrelsens godkännande, att anordna sådana tåg inom di

-

29

striktet, som icke äro upptagna i tidtabellen, i de fall där sådant icke

tillkommer trafikinspektör, att enligt fastställda grunder bestämma ersättning

för skadadt eller förkommet gods, att bevilja fraktkredit åt trafikanter,

att ordna och kontrollera stations- och tågtjänsten samt att i öfrigt

handlägga distriktet rörande ärenden af beskaffenhet att tillhöra trafikafdelningen,

allt i de fall, där detta icke tillkommer trafikinspektör.

Bandirektören åligger att tillse, att de till utförande under året bestämda

arbetena verkställas och att därför fastställda anslagsbelopp icke

öfverskridas, att öfva tillsyn öfver bana och husbyggnader m. in. äfvensom

ombesörja underhållet däraf i den utsträckning, han finner vara

behöfligt och för ändamålet anvisade anslag medgifva, hvad husbyggnader

beträffar dock icke i de fall, där detta uppdragits åt föreståndaren

för maskinafdelningen, samt att ordna och kontrollera banans bevakning

inom distriktet.

Maskindirektören åligger att i vederbörlig ordning tillhandahålla

den för trafikens bedrifvande erforderliga dragkraften jämte den för

dennas skötsel behöfliga personal, att ombesörja den rullande materielens

underhåll, att utöfva högsta ledningen af distriktets verkstäder

(med undantag af centralverkstaden i Örebro), att öfva tillsyn öfver och

ombesörja underhållet af afdelningen tilldelade byggnader, anläggningar

och maskinerier, att ansvara för distriktsföi*rådet samt att ordna och

kontrollera maskin-, förråds- och verkstadstjänsten inom distriktet.

Hvarje afdelningsföreståndare är ansvarig för att tjänsten inom hans

afdelning på ett tillfredsställande sätt skötes samt äger att i sådana

personalärenden, som närmast angå afdelningen, utöfva viss myndighet

och vidtaga vissa åtgärder.

Baningenjör, maskiningenjör och trafikinspektör äga att i förhållande De utförande

till underlydande personal utöfva viss myndighet i fråga om beviljande

af tjänstledighet och bestraffning samt biträda i öfrigt vederbörande afdelningsföreståndare

i deras åligganden, därvid det tillkommer trafikinspektör,

hvilken intager en mera själfständig ställning än ban- och

maskiningenjörerna, att handhafva ledningen af tågens gång, ombesörja

tågens utrustande med vagnar och trafikpersonal, anordna extratåg, ombesörja

vagnfördelningen inom sektionen och i öfrigt förestå den löpande

trafiktjänsten därstädes äfvensom till utbetalning godkänna räkningar på

distriktskassan.

\

Kommitténs hufvudanmärkningar mot den

nuvarande organisationen.

betur^a^af VM de undersökningar, som af kommittén verkställts rörande statens

löpande järnvägsförvaltnings nuvarande organisation, har kommittén först och främst

ärenden, t Vt s t sin uppmärksamhet vid den tryckande arbetsbörda, som genom mängden

af löpande ärenden betungar styrelsens chef och ledamöter, samt den tidsutdrägt,

som erfordras för ärendenas afgörande inom styrelsen.

Redan 1893 års järnvägskommitté anmärkte beträffande den dåvarande

organisationen, hurusom den arbetsbörda, som då hvilade på styrelsen,

i många olika afseenden måste hafva en menlig och hämmande inverkan på

verk.ets förvaltning, och kommittén sökte genom en starkare organisation

af de lokala myndigheterna och genom att på dem öfverflytta vissa grupper

af ärenden, som dittills utgjort föremål för styrelsens omedelbara afgörande,

undanröja denna olägenhet. Det decentraliseringsförsök, som på grund

af 1893 års kommittés förslag verkställdes, medförde emellertid, såsom i

det följande kommer att närmare angifvas, uti nu ifrågavarande hänseende

endast ringa påföljd.

Tillväxten i

ärendenas

antal.

Då därjämte trafiken på statens järnvägar under de senare åren företett

en ofantligt stark tillväxt och däraf föranledts en betydande ökning

i styrelsens förvaltningsuppgifter, har följden blifvit, att antalet af de

ärenden, som årligen utgjort föremål för järnvägsstyrelsens handläggning,

sedan den tid, då 1893 års kommitté uti nu berörda hänseende framställde

sin anmärkning (år 1895), mer än tredubblats. Huru antalet af de på

styrelsens olika byråer inregistrerade ärendena tillväxt, framgår af nedanstående

tablå, som för att visa riktigheten af påståendet om den ringa

påföljden af det decentralisationsförsök, som 1897 års organisation innebar,

omfattar jämväl de tre sista åren, under hvilka den närmast äldre organisationsformen

tillämpades:

31

Byrå

Antalet inregistrerade ärenden

1895

1896

1897

1898

1899

1900

1901

1902

1903

1904

1905

1906

Administrativa byrån ...

387

536

604

775

905

1,004

990

998

1,093

1,175

1,220

1,343

Banbyrån ..................|

i

Bankonstruktionsbyrån..(

22S

1,798''

1,061

9682

953

883

906

980

1,062

1,134

1,224

1,211

Elektrotekniska byrån..

Byggnadsbyrån ...........J

—

—

—

357

673

57S

542

580

463

400

486

525

Maskinbyrån...............j

Maskininspektionsbyrån

309

344

300

942''

893

839

S60

839

95S

1,465

1,643

1,700

Förrådsbyrån ............|

Trafikbyrån ...............|

1

2,447

3,154

3,158

3,275

3,230

3,819

4,304

4,237

3,8433

Militärbyrån...............J

2,364

2,891

3,489

1

4

4

19

38

90

69

207

208

Taxebyrån..................|

1

910

728

753

1,069

1,479

1,631

1,596

2,073

2,067

Summa

3,288

5,569

6,114

6,400

7,310

7,219

7,661

8,150

9,116

10,143

11,090

10,897

Anm. De & trafik- och taxebyråerna förekommande s. k. undernumren hafva räknats

såsom särskilda nummer.

Styrelsens uppdelning i byråer verkställdes först fr. o. m. år 1898. Före det året

fördes förutom hufvuddiariet fyra afdelningsdiarier.

Militärbyrån trädde i verksamhet år 1905. Redan dessförinnan diariifördes dock vissa

ärenden af beskaffenhet att nu tillhöra militärbyråns handläggning i ett särskildt diarium.

1 Ökningen torde till stor del bero på ändrad diariiföring.

3 Minskningen torde till viss del bero på ändrad diariiföring.

3 Minskningen beror på den stora minskningen i antalet ärenden angående restitutioner och biljettprisnedsättningar,

som blifvit en följd af zontariffens genomförande.

Det ilr visserligen sant, att man ingalunda kan bedöma styrelsens eller

de olika afdelningamas eller byråernas arbetsbörda endast efter det i tablån

angifna antalet inregistrerade ärenden, då en större eller mindre del af dessa

ärenden är af tämligen enkel beskaffenhet och åtskillig! af dem af sådan art,

att de kunna afgöras efter en gång gifna grunder. A andra sidan är det

dock uppenbart, att jämväl ärenden af den beskaffenhet, som nyss nämnts,

måste, framförallt då de växt till ett sådant antal, som nu är förhållandet

med de till järnvägsstyrelsen inkommande ärendena, bidraga att förrycka

styrelsens verksamhet genom att leda chefens och styrelseledamöternas

uppmärksamhet från deras mera hufvudsakliga uppgifter.

I främsta rummet måste detta gälla om styrelsens chef, på hvars och

personliga insatser, såsom statsrådet och cheten för civildepartementet en- arbetsbörda.

ligt hvad här ofvan omförmälts, yttrat, en rationell skötsel af statsbanerörelsen

i hög grad är beroende. Enligt instruktionens bestämmelser skall

nämligen chefen deltaga i afgörandet af de allra flesta af de ärenden,

som handläggas i styrelsen. Det torde då vara alldeles gifvet, att den

32

ofantliga mängd af ärenden, som skola föredragas för och afgöras af

honom, skall göra det för honom omöjligt att i den grad, som eljest skulle

kunna ske, ägna sin tid och sin omtanke åt de inom verket förekommande,

stora allmänna angelägenheterna, åt sammanhållningen och ordnandet af

järn vägsförvaltningen samt åt det, som statsrådet och chefen för civildepartementet

betecknat såsom hans hufvuduppgift, nämligen att planlägga

och taga initiativ till de stora, för förvaltningen i dess helhet betydelsefulla

frågorna.

Hvad sålunda sagts om styrelsens chef, äger i motsvarande mån

sin tillämpning jämväl i fråga om styrelsens ledamöter. Hvar och en af

styrelsens ledamöter måste det åligga att med uppmärksamhet följa icke

endast utvecklingen inom det fackområde, som hans afdelning tillhör, utan

ock de allmänna ekonomiska, industriella och tekniska förhållandena, för

så vidt dessa kunna beröra samma afdelning. Den alltför stora mångfald

af ärenden, som nu tillhör hvar och en af de särskilda afdelningarna,

måste dock gifvetvis för afdelningscheferna försvåra att i önskvärd grad

ägna tid och intresse åt dessa frågor, hvarjämte den minskar möjligheten

till verkligt initiativ från deras sida och förhindrar dem lika väl som

chefen att i erforderlig omfattning enligt gällande instruktions bestämmelser

företaga inspektionsresor för att tillse, att meddelade föreskrifter

efterlefvas, samt att likformighet och samarbete äga rum mellan distriktsförvaltningarna

vid fullgörandet af deras åligganden.

Utöfver hvad nu har nämnts medför den stora mängden ärenden,

Dröjsmål medsom f(jr närvarande utgör föremål för styrelsens handläggning, i förening

afgörande, med den omständigheten, att det inom styrelsen icke finnes ett tillräckligt

antal fast anställda befattningshafvare i den ställning, att af dem skulle

skäligen kunna fordras ett mera själfständigt och maktpåliggande arbete,

en för den stora allmänheten ofta ganska kännbar olägenhet, nämligen den

betydande tidslängd, som åtgår för de till styrelsen inkommande ärendenas

afgörande.

I detta afseende har kommittén låtit verkställa en närmare utredning.

Kommittén har nämligen låtit beträffande vissa grupper af år 1905 inkomna

ärenden undersöka huru lång tid, hvarje ärendes behandling inom de olika

järnvägsinstanserna kraft. Därvid har den tid, som kunnat åtgå för bearbetning

och handläggning af de särskilda, mera betydelsefulla och på

styrelsens eget initiativ beroende frågorna, gifvetvis icke kunnat göras till

föremål för undersökning, utan har det varit till styrelsen från linjemyndigheterna

eller från trafikanter eller andra utomstående inkomna

33

ärenden och således hufvudsakligen ärenden af mera löpande natur, som

ifrågavarande utredning afsett. Af dessa ärenden hafva slumpvis tagits,

såvidt sådant lämpligen kunnat ske, tio stycken inom hvarje grupp, och

deras gång har följts genom de olika instanserna.

Af undersökningen har framgått, att räknadt från den dag, hvart och

ett af de undersökta ärendena inkommit till styrelsen och till den dag, dä

ett slutligt beslut därifrån expedierats — med inberäknande alltså af den

tid, som efter remiss kunnat åtgå för ärendets behandling af de lokala

myndigheterna och, om ärendet varit af beskaffenhet, att det skolat underställas

Kungl. Maj:ts pröfning, den tid, som för ärendets behandling inom

vederbörande departement erfordrats — för nedannä randa grupper af ärenden

erfordrats för ärendenas behandling följande medeltal dagar, nämligen

för ärenden

rörande sjukvård ...................................................................................... 63 dagar

» ersättning enligt 1886 års lag för skada å person

(Kungl. Maj:ts pröfning har erfordrats) ....................... 144 »

» ersättning enligt samma lag för brandskada (Kungl.

Maj:ts pröfning har erfordrats)*).................................... 135 »

» tillfälligt understöd eller pension till arbetare eller

deras efterlefvande (Kungl. Maj:ts pröfning har erfordrats)

.................................................................................. 206 »

» förhyrande af bostäder åt personal (Kungl. Maj:ts pröfning

har erfordrats)**).............................................. 182 »

» utarrendering eller upplåtelse af jord................................. 46 »

» anordnande af vägportar och vägöfvergångar.................. 104 »

» restitution af erlagd fraktafgift i samtrafik inom Skandinavien

................................................................................... 52 »

» restitution af erlagd fraktafgift i samtrafik med utom

skandinaviska

länder ......... 123 »

» restitution af erlagd biljettafgift i inländsk trafik***) 15 »

» restitution af erlagd biljettafgift i utländsk trafik ...... 89 »

» anläggning af nya stationer, håll- eller lastplatser ...... 263 »

» förfrågningar angående fraktafgift....................................... 14 »

» nedsättning i fraktafgiften för gods.................................... 73 »

*) 8 ärenden hafva undersökts.

**) 5 » » »

***) Ett betydande antal ärenden af detta slag afgöras omedelbarligen vid personligt

besök i styrelsen af biljettinnehafvaren.

5

34

Linjemyndig

heternas

ställning

osjälf

ständig.

1893 års

kommittés

decentralisationsförsök.

rörande fraktdebitering af nya varuslag (föranleda ofta undersökningar

af handelskemist eller å statsbanans kemisk

tekniska

laboratorium) .......................................................

» ersättning för skadadt eller förkommet gods i utländsk

trafik..........................................................................................

121 dagar

80 »

Med undantag för vissa af dessa ärendegrupper — särskildt de, som

fordrat Kungl. Maj:ts pröfning — har den tid, som för de olika ärendenas

afgörande kräfts, till allra största delen åtgått för deras behandling inom

styrelsen. Det måste emellertid anses såsom ett verkligt missförhållander

att inom ett kommunikationsverk, från hvars sida gifvetvis måste fordras

en snabb och affärsmässig behandling af inkommande ärenden, förekommer

en sådan försening, som af det förestående framgått, jämväl med

de mera löpande ärendena. Härtill kommer, att det otvifvelaktigt måste

gälla, hvad 1893 års jämvägskommitté yttrade vid framställningen af enahanda

anmärkning mot den dåvarande organisationen, nämligen att, då de

ärenden, som höra till den löpande tjänsten ofta äro af den beskaffenhet,

att de icke kunna uppskjutas, man nödgas skjuta åt sidan just de stora,

grundligare utredning kräfvande ärendena och bland dessa framför allt de

viktiga frågor, som äro beroende på styrelsens eget initiativ.

Af den granskning, som verkställts af de olika järnvägsinstansernas

diarier och registratur in. in., har framgått, att ehuru det visserligen för

närvarande i distriktsförvaltningarna finnes linjemyndigheter med en organisation,

som tydligen angifver, att de icke äro afsedda att allenast vara

styrelsens utförande organ i distrikten, linjemyndigheterna dock i verkligheten

endast i ringa grad kommit att äga själfständig beslutanderätt.

1893 års kommitté föreslog införandet af distriktsförvaltningsinstitutionen

för att inom j ärnvägsförvaltningen få genomförd en decentralisation,

och kommittén hemställde därför, att en utvidgning skulle äga rum

af de lokala myndigheternas b ef o gen h e t s o mr äd e, och att starka distriktsförvaltningar

skulle skapas. Kommittén angaf emellertid icke omfattningen

af denna utvidgning på annat sätt, än att kommittén tillstyrkte,

att till distriktsförvaltningarnas afgörande skulle öfverlämnas vissa personalärenden,

såsom åtskilliga ärenden rörande tjänstledighet och sjukafiöning

åt underlydande personal samt rörande antagande, befordrande,

transporterande och af skedande af särskildt den lägre personalen,. vidare

en del ärenden rörande tilldelande af gratifikationer eller ersättning för

arbete på öfvertid åt viss personal, frågor angående tillstånd för enskilda

35

till anläggningar inom järnvägens område, åtskilliga ärenden rörande restanrationsväsendet,

frågor om beviljande af fraktkredit och vissa frågor om tåganordningar

samt såsom orden lyda »många andra ärenden af skilda slag, som

enligt hvad diarierna utvisa nu göras till föremål för styrelsens afgörande».

I den i hufvudsaklig öfverensstämmelse med nämnda kommittés. förslag^inj««y»*?- utfärdade instruktionen af den 15 oktober 1897 stadgas beträffande distrikts ” genhet enligt

förvaltningarna i § 62, att statens järnvägar för linjeförvaltningens hand- instruktionen.

hafvande indelas i distrikt, samt i § 63, att hvarje distrikt förvaltas, i

enlighet med hvad i instruktionen samt särskildt utfärdad arbetsordning

närmare föreskrifves, af en distriktsförvaltning. Någon allmänt angifven

gräns mellan styrelsens och distriktsförvaltningens befogenhet eller någon

norm, efter hvilken en arbetsordning skulle utarbetas, förekommer icke i

instruktionen. Någon arbetsordning har ej heller blifvit upprättad.

Distriktschefen samt de öfriga afdelningsföreståndarne äro hufvudsakligen

verkställande organ, som i distrikten handhafva den löpande tjänsten,

med den befogenhet, som här ofvan vid redogörelsen för de lokala, myndigheternas

organisation (sid. 28 o. f.) har angifvits. Dessutom har i instruktionen

beslutanderätt i vissa särskildt omförmälda afseenden tillagts linje

myndigheterna.

1

Sålunda äger distriktsförvaltningen att upphandla ved och sliprar för

distriktets behof, samt vederbörande afdelningsförestandare att ■verkställa

upphandling af åtskilliga förråd sartiklar och att låta utföra erforderliga

underhållsarbeten. Distriktsförvaltningen äger vidare att i enlighet med

bestämmelser, som styrelsen skall meddela (sådana bestämmelser hafva

dock icke hittills utfärdats), utdela gratifikationer, medgifva ersättning

för arbete å öfvertid åt underlydande ordinarie personal samt afgöra frågor,

som angå restaurationsväsendet vid distriktets stationer.

Distriktsförvaltningen beslutar dels om bostadslägenheternas fördelning

mellan den del af distriktets personal, hvilken enligt aflöningsreglementets

bestämmelser och styrelsens föreskrifter äger åtnjuta förmånen af fri bostad,

dels ock i vissa andra mindre betydande frågor rörande bostadslägenheterna,

utfärdar bränslestat för distriktet, uthyr enligt vissa af styrelsen

fastställda grunder till enskilda personer järnvägen tillhöriga tomter och

öfriga jordområden, meddelar tillstånd att å sadant område uppföra byggnad

af provisorisk beskaffenhet och utan eldstad samt later periodv is verkställa

försäljning af kasserade effekter, latrin och kreatursspillning m. in.

äfvensom i viss omfattning jämväl skrotvaror.

Beträffande linjemyndigheternas befogenhet i fråga om personalärenden

tillkommer det distriktsförvaltningen att tillsätta och inom distriktet för

-

36

flytta ordinarie betjänte utom stationsmästare, samt afdelningsföreståndarne

att antaga e. o. betjänte, verkstads- och förrådsarbetare äfvensom tillfälliga

biträden. Distriktsförvaltningen beviljar underlydande befattningshafvare

ledighet för enskilda angelägenheter under högst 30 dagar af ett och samma

kalenderår och för sjukdom, svag hälsas vårdande eller särskildt uppdrag

under högst G månader. Befogenhet att bevilja viss kortare tids tjänstledighet

tillkommer enligt instruktionen afdelningsföreståndare men har

enligt styrelsens på instruktionen grundade bestämmelse öfverflyttats på

ban- och maskiningenjörer samt traflkinspektörer. Tjänstledighet åt e. o.

personal beviljas af afdelningsföreståndare. I sammanhang med beviljandet

af tjänstledighet äger vederbörande att, där sådant finnes nödigt,

förordna om tjänstens uppehållande genom vikarie.

Hvad angår bes träffningsfrågorna, äger distriktsförvaltningen att för

tjänstefel tilldela varning eller ådöma böter motsvarande högst en månads

aflöning eller mistning af tjänst på högst lika lång tid. För tjänstefel af

lindrigare beskaffenhet eller för klandervärdt uppförande äger afdelningsföreståndare

ådöma viss bestraffning, hvilken befogenhet öfverflyttats på

ban- och maskiningenjör samt trafikinspektör.

Genom åtskilliga reglementen, specialinstruktioner och dylikt har meddelats

linjemyndigheterna viss befogenhet, hvilken dock i de flesta fall endast

afser behörighet, som måste tillkomma stationsbefälet, eller som omedelbart

härflyter från den vederbörande afdelningsföreståndare tillkommande

befälsrätt samt hans skyldighet att handhafva den löpande tjänsten. Någon

redogörelse, för hvad i dessa hänseenden tillkommer de olika befattningshafvarna,

torde här icke behöfva lämnas.

Linjemyndig- Utöfver hvad nu nämnts har genom särskilda af styrelsen utfärdade

bestämmelse ”bestämmelser afgöranderätt i vissa angifna hänseenden tillerkänts linjeaf

styreUen myndigheterna.

tlfogenhet. Sålunda har distriktsförvaltningen i aflöningsfrågor bemyndigats att

bestämma ersättning för underlydande tjänstemän i vissa fall vid långvarig

tjänstgöring utom stationsorten, att för betjänte inom vissa gränser bestämma

dagtraktamente och natthärbärgesersättning samt att meddela sjukaflöning

för sammanlagdt högst fyra månader. Därjämte har befogenhet

tillagts distriktschefen att meddela vissa bestämmelser angående fördelning

af felräkningspenningar, afdelningsföreståndare och trafikinspektör att utanordna

sjukaflöning för en tid af högst två månader samt vederbörande

maskinbefäl att i vissa undantagsfall besluta om tilldelande af milpenningar

till lokomotivförare och eldarc.

Den linjemyndighet, som antagit extra ordinarie personal, bestämmer

37

enligt fastställda grunder dess aflöning och kan i särskilda fall medgifva

o O O O

denna personal viss sjukaflöning o. d.

Distriktsförvaltningen förhyr, sedan Kungl. Maj:ts tillstånd för hvarje

särskildt fall af styrelsen utverkats, bostäder åt den distriktspersonal,

som kan komma i åtnjutande af denna förmån, utöfvar viss särskild

befogenhet beträffande fribiljetter för befattningshafvares familjemedlemmar,

beviljar under vissa förhållanden afsked åt underlydande personal af betjäntgraden

med undantag af stationsmästare samt beviljar, under förutsättning

att legitimerad läkare förordnas som vikarie, tjänstledighet åt

järnvägsläkare under högst 30 dagar i ett sammanhang.

Kortare tids tjänstledighet kan beviljas järnvägsläkare af distriktschefen,

som jämväl meddelar vissa bestämmelser angående släpuniformens

begagnande samt angående fördelningen af postbiträdesanslagen. Och

enligt gällande fribiljettsregleinente äger» vederbörande järn vägsbefäl»

att utfärda fri- och hushållsbiljetter samt gångbiljetter för underlydande

personal.

Beträffande taxe- och ersättningsfrågor samt andra dylika frågor äger

distriktschefen att meddela beslut i anledning af passagerares klagomål

Öfver utkräfd ersättning för skada å inredningen i vagn eller stationshus,

i frågor rörande ersättning för skadadt eller förkommet gods i trafik inom

landet, och öfver besvär beträffande debitering för begagnande af järnvägsområde

eller jämvägsmagasinen samt debitering för uppehållande af

godsvagn utöfver afgiftsfri tid. Distriktschefen beviljar eftergift af eller

nedsättning i stadgade plats- och magasinsafgifter, nedsättning vid godsbefordran

för cirkus-, teater- och musiksällskap samt menagerier äfvensom

enligt årligen upprepadt bemyndigande nedsättning i vissa fall i fraktafgifter

för is och för trävaror i vagnslaster. Därjämte tillkommer det trafikinspektör

att medgifva föreningar, skolor och slutna sällskap att färdas

med snälltåg i sådana fall, då nedsättning af transportafgiftema inedgifvits

vid resa i 3:dje klass.

Slutligen har också befogenhet lämnats dels distriktsförvaltningen att

under vissa förutsättningar meddela föreskrift om nedsättning i hastigheten

för snälltåg samt att med enskilda järnvägar träffa överenskommelser om

ersättning för vattentagning från statens järnvägars anläggningar för vattentagning

dels ock bandirektör att vidtaga vissa åtgärder med afseende å

erforderliga landtmäteriförrättningar, att bestämma bansektionernas indelning

i afdelningar och afdelningarnas i bevakningssträckor, för såvidt icke

styrelsen för visst fall därom lämnat föreskrift, samt att bestämma afdelningarnas

och bansträckornas nummer.

38

Följderna af

linjemyndigheternas

osjålfständiga

ställning.

Kommittén har sökt göra denna redogörelse för hvad distriktsförvaltningarna

och de öfriga linjemyndigheterna hafva att själfständigt besluta

och företaga så fullständig som möjligt, för att därigenom en med verkligheten

öfverensstämmande bild af deras verksamhet skulle erhållas.

Af denna redogörelse kan man knappast undgå att erhålla den uppfattningen,

att i själfva verket dessa myndigheters själfständiga verksamhetsområde

är mycket begränsadt, och framför allt att de endast i ringa grad

äga beslutanderätt i sådana frågor, som beröra allmänheten.

Mot den nuvarande organisationen nödgas man därför anmärka, att linjemyndigheterna

icke fått den själfständighet och den styrka, som afsetts vid

deras senaste organisation, och som just skulle utgöra motivet till införande

af distriktsförvaltningsinstitutionen såsom ett led i organisationskedjan.

Grundsatsen att intet ärende skall afgöras af högre myndighet, än som

därför erfordras, har nämligen icke i tillräcklig grad blindt följd.

Styrelsen har därför fortfarande att handlägga en hel del lokala och

andra frågor, som icke hafva principiell natur eller på annat sätt sammanhöra

med själfva ledningen af statens järnvägar. Sålunda åligger det styrelsen

t. ex. att afgöra frågor om ersättning för sjukvård, meddelad af annan läkare

än järnvägsläkare, om anläggning af håll- och lastplatser, om trafikerandet

af sido- och hainnspår, om restitution af biljett- och fraktafgifter i inländsk

trafik in. m. Följden häraf har blifvit, att man icke vunnit den afsedda

lindringen i styrelsens arbetsbörda. Den förut omförmälda tredubblingen

af antalet ärenden, som styrelsen har att handlägga, får ju i väsentlig

mån tillskrifvas den oberäknadt starka trafikökningen, men en mera genomförd

organisation af distriktsförvaltningama borde hafva kunnat mera fördröja

denna starka ökning i ärendenas antal.

Hvad angår distriktsförvaltningama, har däremot deras myndighet

kommit att begränsas så, att distriktsförvaltningama jämväl i afseende

å en stor mängd mindre betydelsefulla ärenden hafva att vidtaga allenast

den förberedande utredningen. Då ett ärende af sistnämnda slag inkommit

till styrelsen, måste det naturligtvis remitteras till distriktsförvaltningen,

som i sin ordning i de allra flesta fall inhämtar yttrande

af vederbörande baningenjör eller trafikinspektör eller understundom af

maskiningenjör eller maskininspektor, af hvilka befattningshafvare trafikinspektören

dessutom ofta hör vederbörande stationsinspektor, hvarefter

ärendet med distriktsförvaltningens utlåtande återgår till styrelsen.

Det är uppenbart, att detta är att använda en allt för tung och omfattande

apparat för afgörandet af enklare, mindre viktiga frågor, och det

är — såsom också framgått vid samråd mellan kommittén och vissa

befattningshafvare å linjen — häruti man har att söka grunden till den

39

klagan, som förspörjes såväl bland linjepersonalen som allmänheten, öfver

de många instanserna inom jämvägsförvaltningen.

I frågor af lokal betydelse är styrelsen vid beslutets fattande nästan

uteslutande hänvisad till det förslag i sådant afseende, som framställts af

distriktsförvaltningen. Det är då klart, att genom ärendets fram- och återgång

mellan styrelsen, distriktsförvaltningen och de denna myndighet

underordnade befattningshafvarne måste, utan att därmed något i sak vinnes,

förorsakas onödig omgång och tidsutdräkt. Då såväl distriktsförvaltningen

som t. ex. baningenjören måste behandla ärendet från ungefärligen samma

synpunkt, har gifvetvis onödigt mångskrifveri uppstått; och da den öfverordnade

myndigheten vid meddelandet af sitt beslut är så godt. som nödsakad

att "förlita sig på den underordnades utredning och följaktligen i

vanliga fall måste komma att följa dennas förslag, måste därigenom säkerheten

och själfständigheten hos den förra myndigheten minskas, pa samma

gång som ansvarskänslan försvagas hos den underordnade myndigheten,

hvilken formellt icke äger något inflytande på själfva afgörandet. Distriktsförvaltningarna

hafva väl rätt till initiativ och således att vånda sig till

styrelsen med förslag. Men intresset för ett sådant tagande af initiativ

slappas helt visst i samma mån som det är svart för styrelsen att inom

rimlig tid afgifva svar på framställningarna. För den stora allmänheten

medför slutligen också det förhållandet, att jämväl ärenden af mindre betydelsefull

art och af lokal beskaffenhet afgöras af styrelsen, jämte dröjsmål

med ärendenas afgörande, äfven den olägenheten, att det för denna

samma allmänhet är svårare att få tillfälle till personlig förhandling med

de befattningshafvare, som medverka vid ärendenas afgörande, samt att

den vid förfrågningar rörande dylika ärenden hos linjemyndigheterna icke

kan erhålla tillräckligt upplysande eller bindande svar.

Vid sin granskning af den nuvarande järn vägsorganisationen hai'' c/)°e''fset^l<lst''äll_

kommittén tyckt sig finna, att det inom distriktsförvaltningarna, sådana ning svag

de för närvarande äro organiserade, icke förefinnes deri enhetlighet, som'' förhållande

varit afsedd och som måste fordras af en dylik institution. ningsföre

Genom

instruktionens bestämmelser, att gemensamma sammanträden ståndame.

skola hållas, och att ärenden, hvilka angå förvaltningen i allmänhet eller

eljest äro af den vikt eller beskaffenhet, att samarbete mellan de olika

af delningarna bör i fråga om dem äga rum, skola handläggas vid dessa

sammanträden eller i så kallad samlad distriktsförvaltning, har visserligen

någon förbättring inträdt beträffande samarbetet mellan de olika afdelningsföreståndame.

Det har dock synts kommittén, att inom distrikts

-

40

förvaltningarna fortfarande saknas den verkligt enande och sammanhållande

kraft, som med den nuvarande organisationen eftersträfvats.

1893 års kommitté yttrade, att det vore endast genom anställandet

af en verklig chef, som den nödiga enheten och sammanhållningen inom

distriktets, förvaltning syntes kunna fullt uppnås, enär en afdelningsföreståndare

i en ställning, mera analog med den, som t. f. intendenten intoge,

om ock med en i vissa afseenden utvidgad kompetens, svårligen

kunde erhålla tillräckligt inflytande gent emot öfriga afdelningsföreståndare.

Distriktschefen. har emellertid icke erhållit den chefsställning, som

sålunda af setts. Visserligen stadgas i instruktionen, att distriktschefen

såsom distriktsförvaltningens chef är styrelsen i första hand ansvarig

för den allmänna ordningen och ekonomien inom distriktet, samt att i

ärenden, som föredragas i samlad distriktsförvaltning, distriktschefen ensam

äger beslutanderätt. Men å andra sidan har distriktschefen icke blott

blifvit i instruktionen, såsom föreståndare för administrativa afdelningen

och trafikafdelningen, likställd med de andra afdelningsföreståndarne,

utan lian har enligt aflöningsreglementet tilldelats afdelningsföreståndares

arfvode med åtnjutande, då han tjänstgör, af ett tilläggsarfvode

efter allenast 500 kronor för år. Distriktschefen äger att göra sin myndighet

gällande gent emot de öfriga afdelningsföreståndarne endast i sådana

frågor, som handläggas i samlad distriktsförvaltning, samt vid utöfvandet

af den honom tillkommande inspektionsrätten, hvarför också afdelningsföreståndarne

icke i distriktschefen utan i vederbörande afdelningschef inom

styrelsen lära se sin närmaste förman.

En sådan uppfattning kan också vunna stöd i instruktionens bestämmelse,

att, därest medlem af distriktsförvaltningen låtit i något ärende till

protokollet anteckna sin från distriktschefen skiljaktiga mening, protokollsutdrag

rörande denna fråga skall insändas till styrelsen, äfven för det fall

att expedition i ärendet icke skall ingå dit. Genom detta stadgande är

gifvetvis möjlighet beredd för vederbörande afdelningschef att jämväl i

sådana rena detaljfrågor, som öfverlämnats till distriktsförvaltningarnas afgörande,

göra sitt inflytande gällande på ett sätt, som måste verka försvagande

på distriktschefens ställning. Om också denna bestämmelse endast

ytterst sällan skulle komma att i praktiken tillämpas och kanske hittills

aldrig tillämpats, kan den dock menligt inverka på distriktschefens själfständighet.

Den är dessutom från principiell synpunkt farlig. I den'' nuvarande

instruktionen förekommer nämligen en bestämmelse därom, att

»hvarje afdelningsföreståndare är ansvarig för att tjänsten inom hans afdelning

i alla till densamma hörande grenar på ett tillfredsställande sätt

handhafves», men det angifves icke, hvem afdelningsföreståndaren i första

41

hand är ansvarig, och stadgandet bildar därigenom icke såsom önskligt

varit, till förekommande af allt för stort inflytande från afdelningschefernås

sida på den lokala förvaltningen, tillräckligt skarp motsats mot den före år

1898 i samma afseende gällande bestämmelsen, att »afdelningsföreståndarne

skola en hvar för sin afdelning direkt inför afdelningens chef inom styrelsen

ansvara för den inre ordningen och hushållningen».

Kommittén har ock fäst sig vid den svårighet för distriktschefen i

hans tjänsteutöfning, som ligger däri, att han hålles utanför de öfverläggningar

mellan samtlige afdelningsföreståndare dels vid banafdelningen och

dels vid maskinafdelningen, som årligen förekomma inför vederbörande

afdelningschefer.

Den svaga ställning, som distriktschefen alltså intager i förhållande

till afdelningsföreståndarne, har bland annat till följd, att det svårligen

kan lyckas honom att åstadkomma sådan sammanhållning och verkligt

samarbete mellan de olika afdelningarna, som erfordras för ett kraftigt

främjande af statsjämvägarnes ekonomiska ändamål. Detta förhållande

visar sig särskildt däri, att det i vissa afseenden icke råder tillräcklig

likformighet mellan afdelningarna, och att särskildt beträffande den lägre

linjepersonalen en alltför skarp åtskillnad äger rum mellan personal ä

olika afdelningar, så att befattningshafvare, som tillhör en afdelning, anser

si pr icke behöfva taga någon del i arbete, som närmast tillhör annan afdelnings

område.

I detta sammanhang anser sig kommittén — ehuru det gäller enc^^,k^J!ka

mera underordnad detaljfråga, som således från den synpunkten egentligen föreståndare

borde behandlas i annan afdelning af detta betänkande — böra framhålla,

hurusom jämväl i ett annat afseende distriktschefens ställning måste

anses oklar.

1893 års kommitté anför beträffande distriktschefen, att, om denne,

hvilken skulle representera det så att säga affärsmässiga elementet inom

distriktsförvaltningen — tillse att transportindustrien bedrefves på det för

staten mest förmånliga sätt — icke finge tillfälle att mera omedelbart

lägga hand vid göromålen inom den gren af förvaltningen, som hade till

ändamål att utföra själfva transportarbetet, d. v. s. trafiken, han icke

skulle kunna så noggrant följa och blifva så förtrogen med förhållandena

inom denna förvaltningens hufvudgren, att han i tillfyllestgörande grad

kunde äga förutsättningarna för att i förekommande fall träffa det riktigaste

afgörandet. Med hänsyn hufvudsakligast härtill föreslog också

kommittén, att distriktschefen tillika skulle vara föreståndare för distriktets

trafikafdelning. Å andra sidan fann kommittén, att beträffande trafik

C

-

42

afdelningen med dess mångfald af ärenden, som kräfde ett snabbt afgörande,

det erfordrades särskilda anordningar för att möjliggöra en jämn

och regelbunden förvaltning af de distrikten tilldelade linjerna, i all synnerhet

som här tillstötte den omständigheten, att afdelningsföreståndaren

tillika vore distriktschef, och att en lösning af dessa svårigheter vore att

finna däri, att distrikten för den löpande trafiktjänstens handhafvande indelades

i särskilda trafiksektioner under befäl af tjänstemän, benämnda

trafikinspektörer och utrustade med en jämförelsevis större grad af själfständig

myndighet.

Genom den större befogenhet, som i enlighet med nyssnämnda kommittés

förslag gifvits trafikinspektör, och som måste anses vara en gifven följd af

det förhållandet, att föreståndaren för trafikafdelningen tillika är distriktschef,

har uppstått den olägenheten, att distriktschefen, som i distriktsförvaltningen

företräder trafikafdelningen och där föredrager denna afdelnings

ärenden, omöjligen kan komma att så behärska detaljerna inom denna

afdelning, som understundom skulle vara önskligt. Då de inom de

andra afdelningarna med trafikinspektören jämnställda befattningshafvarne

icke äga lika vidsträckt befogenhet som denne, har det dessutom

visat sig, att särskildt i fråga om den löpande trafiktjänst, som

handhafves af trafikinspektör, en viss svårighet förefinnes att få till stånd

nödigt samarbete med de andra afdelningarna. Det skulle också slutligen

kunna anmärkas, att gränsen mellan distriktschefens och trafikinspektörens

verksamhetsområden icke blifvit vare sig i instruktionen eller genom andra

stadganden så noggrant bestämd, som med hänsyn till jämväl sistnämnda

befattningshafvares mera själfständiga ställning kunde vara önskligt,

för att icke slitningar mellan vederbörande och olikformighet å de olika

distrikten skola uppstå.

Sammanfatt- De anmärkningar, kommittén funnit sig böra framställa mot den numTL^å™avarancle

distriktsförvaltningsorganisationen, kunna sammanfattas i det ömma/

linjemyn-dömet, att denna organisation, sådan den framträder i verkligheten, sakorganisation.

nar klara linjer och lider af inre motsägelser.

I förhållandet mellan styrelsen och distriktsförvaltningen har den

senare icke fått sig anförtrodd själfständig behandling af ärendena i en

grad, som på något sätt kan motsvara dess yttre anordning; och därutöfver

är gränsen mellan styrelsens och distriktsförvaltningens befogenhet

icke tillräckligt fixerad. Distriktsförvaltningen har därigenom kommit att

i allt för hög grad blifva en tyngande mellaninstans vid ärendenas förberedande

utredning.

Inom distriktsförvaltningen skall distriktschefen visserligen vara chef,

43

och han beslutar ensam i alla ärenden, som komma till samlad distriktsförvaltning,

hvarjärnte han är styrelsen i första hand ansvarig för bland annat

ekonomien inom distriktet. Men ändock hafva afdelningsföreståndarne

jämförelsevis stor själfständighet och just på de områden, där ekonomien

närmast beröres. Distriktschefen saknar befogenhet att utöfva inflytande

på dessa angelägenheter, hvilket däremot tillkommer afdelningschefen

i styrelsen, direkt och med förbigående af distriktschefen.

Och slutligen har det ansetts som ett ingående led i organisationen,

att distriktschefen skall vara afdelningsföreståndare för trafikafdelningen,

medan man samtidigt lämnat de under honom stående trafikinspektörerna

befogenhet, som i viss mån motsvarar en afdelningsföreståndares.

Såsom ofvan (sid. 1) har angifvits, har statsrådet och chefen för civil

departementet vid föredragning inför Kungl. Maj:t af frågan om föra nd ra cl a/färsmässig.

organisation af järnvägsstyrelsen m. m. bland annat angående statens järnvägars

förvaltning framhållit, att en affär af så vidtomfattande beskaffenhet

gifvetvis borde, för att största möjliga resultat skulle kunna afvinnas

densamma, skötas på ett, så vidt görligt är, fullt affärsmässigt sätt, något

hvartill den nuvarande förvaltningen icke syntes vara fullt anpassad.

Vid den granskning af järnvägsförvaltningens organisation, som kommittén

verkställt, har kommittén också funnit, att denna organisation i

åtskilliga afseenden icke möjliggör den affärsmässighet i förvaltningen, som

måste vara önsklig för ett såväl för statens finanser som för hela landets

näringslif så betydelsefullt företag som statens järnvägar.

Kommittén har därvid ingalunda förbisett, att det måste ligga i

sakens natur, att fordringarna på affärsmässighet måste ställas .annorlunda,

då det gäller en statsinstitution med de många skilda intressen,

hvilka en dylik institution har att tillgodose, och med den mängd olikartade

förhållanden, till hvilka den har att taga hänsyn, än då fråga är

om ett enskildt industriellt eller kommersiellt företag.

Det är emellertid klart — för att nu till en början beröra några af

de af den nuvarande organisationen föranledda missförhållandena, som

kommittén redan förut från annan utgångspunkt har påpekat — att det

måste anses stå i skarpaste strid med affärsmässighetens fordringar, att

styrelsens chef och ledamöter af den öfverväldigande mängden löpande

ärenden hindras att med den skyndsamhet, som eljest skulle kunna ske,

bringa till afgörande frågor, på hvilkas lyckliga lösning såväl järnvägens

som trafikanternas fördel kan vara i hög grad beroende. Såsom allt

utom affärsmässigt måste likaledes betraktas det dröjsmål med afgörandet

af jämväl mindre betydelsefulla, trafikanter berörande ärenden, som tö)--

44

orsakas af styrelsens växande arbetsbörda och särskildt det mångskrifveri,

det dubbelarbete, den omgång och den tidsutdräkt, som beträffande frågor

af mera lokal natur på sätt ofvan angifvits förorsakas däraf, att dessa

frågor först måste från samma synpunkt behandlas af flera, sinsemellan

öfver- och underordnade lokala myndigheter för att därefter afgöras af

styrelsen.

styrelsen har Från uteslutande affärsmässighetens synpunkt anser sig kommittén

beröringClmetfi®TSt och främst höra anmärka, att järnvägsstyrelsen icke har den intima

o^ärs^dr/rfen.beröring och känning med det kommersiella och industriella lifvet, som

måste anses vara nödigt och lämpligt.

Visserligen torde väl styrelsens chef och ledamöter fatta såsom en af

sina främsta uppgifter att med uppmärksamhet följa de allmänna kommersiella

och industriella förhållandena, och visserligen finnes i järnvägsrådet

vid styrelsens sida en institution, i hvilken såsom ledamöter sitta

representanter för de intressen, om hvilka här är fråga. Men det synes

kommittén vara alldeles uppenbart, att, äfven om den arbetsbörda, som

genom handläggningen af mindre betydande, löpande ärenden betungar

styrelsens chef och ledamöter, ganska väsentligt lättas, deras tid dock

alltid kommer att blifva så upptagen af de järnvägsförvaltningen direkt

berörande frågorna, att det väl näppeligen kan blifva annat än de mera

allmänna företeelserna på näringslifvets område, som kunna blifva föremål

för deras uppmärksamhet. Hvad järnvägsrådet beträffar, synes det likaledes

vara gifvet, att detta, som under ett fåtal dagar sammanträder en

eller två gånjrer om året och därvid endast har att utan beslutanderätt

yttra sig rörande synnerligen stora, allmänna frågor, såsom mera genomgripande

förändringar af taxa och tidtabell, icke kan ensamt förmedla den

mera intima beröring mellan styrelsen och affärsvärlden, som kommittén

nu afser.

Kommittén håller nämligen före, att det är icke endast vid afgörandet

af de mera ovanliga eller särskildt betydelsefulla frågorna, som''inflytandet

från rent affärsmässigt håll bör hafva tillfälle att göra sig gällande

i styrelsen. Inom en förvaltning, hvilken såsom järnvägsförvaltningen

ingriper på de flesta näringslifvets olika områden, måste tvärtom

nästan ständigt — jämväl bland ärenden af mera löpande natur — förekomma

frågor, vid hvilkas afgörande inom järnvägsförvaltningen det måste

vara ett verkligt behof för chef och ledamöter att hafva tillfälle att rådslå

med personer, förtrogna med handelns, industriens och näringarnas behof.

Kommittén vill i sådant afseende nämna först och främst de många för den

inhemska industrien viktiga upphandlingsfrågorna, som förekomma inom

45

styrelsen. Vidare höra hit frågor om förändrade tåganordningar af jämväl

mindre genomgripande art samt frågor om beredande af förenklingar och

lättnader för trafikanter såväl i gods- som persontrafiken, och hit kunna

slutligen äfven räknas frågor om nya byggnader och anläggningar vid de

redan trafikerade statsbanorna äfvensom andra frågor, som afse den allmänna

ledningen af järn vägsförvaltningen.

Dessa ärenden, om hvilka nu är fråga, äro sådana, som förekomma

så jämförelsevis ofta, att det omöjligen kan vara tal om att genom en

utvidgad kompetens för järnvägsrådet och ett tätare inkallande af denna

institution till samarbete med styrelsen söka vinna, hvad som uti förevarande

afseende är att eftersträfva. Det är nämligen behofvet för

styrelsen att vid den ständiga ledningen af statens järn vägsförvaltning

vara i tillfälle att rådslå med personer med erfarenhet från affärslit vet

och saknaden vid denna förvaltning af ett permanent inflytande från representanter

för den kommersiella och industriella världen, som enligt

kommitténs mening måste med den nuvarande organisationen göra sig

kännbart gällande.

Hvad som från affärsmässighetens synpunkt i hög grad skiljer statens

järnvägars förvaltning från ett enskildt industriellt eller merkantilt före-fri“gt ‘altför

tåg, är den jämförelsevis ringa handlingsfrihet, som tillkommer styrelsen, inskränkt

och den bundenhet af hänsynen till det formellt riktiga, som gör sig gällande

såväl för styrelsen som för de särskilda befattningshafvarne.

Bland de inskränkningar i styrelsens handlingsfrihet, hvilka på samma^or om nya

gång de torde stå i mindre god öfverensstämmelse med verklig affärsmäs- aniä^Tnyår*

sighet tillika synas kunna med förändrade anordningar undanröjas, anser

sig kommittén först och främst böra nämna sättet för behandling af frågor

om nya byggnader och anläggningar vid statens trafikerade järnvägar.

Af den redogörelse, som här ofvan (sid. 12) lämnats beträffande de

grundsatser, som fortfarande anses gällande rörande Riksdagens pröfning

af anslagen till nj^a byggnader och anläggningar vid statens trafikerade

järnvägar, har framgått, att det enligt ordalydelsen i de af Riksdagen i

ämnet meddelade beslut skall vara nya byggnader och anläggningar af

större omfattning, större ändringar af stationer och bangårdar samt sådana

till- och ombyggnader, hvilka på grund af sin omfattning måste anses

komma att medföra större kostnader, som skola underställas Riksdagens

pröfning.

Dessa grundsatser hafva emellertid, enligt hvad kommittén vid sin

46

granskning af järnvägsförvaltningen funnit, så tillämpats, att i de framställningar

rörande anslag till nya byggnader och anläggningar, som under

de sista åren underställts Riksdagens pröfning, upptagits specificerade

poster jämväl på 1,100, 1,500 och 1,600 kronor.

I ett företag, där, såsom förhållandet var med statens järnvägar för

år 1906, årliga bruttoinkomsten uppgår till 60,000,000 kronor och årliga

driftkostnaden till öfver 42,000,000 kronor, kunna omöjligen utgiftsposter

på sådana belopp, som enligt hvad nyss nämndes finnas specificerade

i framställningarna om anslag till nya byggnader och anläggningar,

anses vara »större kostnader», eller de anläggningar, som med dem afses,

vai’a af »större omfattning».

För »diverse arbeten» beviljades af 1901 års Riksdag ett belopp af

325,400 kronor. Vid 1902 års Riksdag begärdes för »diverse arbeten» ett

belopp af 328,600 kronor. I sin skrifvelse i ämnet till Kungl. Maj:t

yttrade Riksdagen bland annat, att Riksdagen fäst sin uppmärksamhet

vid det betydande belopp, som begärts för utförande af »diverse arbeten»,

rörande hvilka ej någon specifikation lämnats. Det vore visserligen för

järnvägsstyrelsen omöjligt att på förhand noga beräkna alla de arbeten,

som det kunde befinnas erforderligt att utföra å det vidsträckta statsbanenätet,

men det syntes dock Riksdagen, som om behofvet af nya anläggningar

vid de trafikerade järnvägarne skulle kunna bestämmas och

specificeras närmare, än som skett. 1 sådant afseende hade det särskildt

förefallit Riksdagen anmärkningsvärdt, att, såsom af järnvägsstyrelsens

motivering framginge, jämväl kostnader för uppförande af nya byggnader

åt betjäningspersonalen utan någon specifikation upptagits under ifrågavarande

utgiftspost för diverse arbeten.

Med hänsyn till hvad Riksdagen sålunda yttrat, hafva efter år 1902

i förslagen till nya byggnader och anläggningar för »diverse arbeten» upptagits

väsentligt mindre belopp nämligen

i framställningen till 1903 års Riksdag 81,800 kronor

» » » 1904 » » 56,800 »

» » » 1905 » » 100,000 »

» » » 1906 » » 118,2.00

Alla Ofri ga poster äro till ändamålet särskildt angifna.

Att Riksdagen år 1902 framställde den anmärkning, som ofvan omförmälts,

torde möjligen kunna tillskrifvas — förutom det förhållandet, att

bland kostnaderna för »diverse arbeten» ingått utgifterna för uppförande af

betjäningsbostäder, ehuru behofvet af dessa byggnader lättare än af många

andra anläggningar torde kunna på förhand inses — den ringa sakliga kon

-

47

troll öfver järnvägsstyrelsens förvaltningsåtgärder, som, enligt hvad kommittén

här nedan far tillfälle ytterligare framhålla, för närvarande äger rum.

Det synes eljest kommittén vara uppenbart, att ett för långt

gående specificerande i Riksdagens beslut om anslag till nya byggnader

och anläggningar från affärsmässighetens synpunkt kan medföra betydande

olägenheter. Det är nämligen att märka, att för att t. ex. 1907 års Riksdag

skall bevilja anslag för utförandet af en anläggning, behofvet af denna

anläggning skall af linjemyndigheterna förutses redan våren 1906 för att

ingå i distriktsförvaltningens förberedande uppgift å behöfliga nya byggnader

och anläggningar in. m., hvilken uppgift skall vara ingifven till

styrelsen före den 1 juni 1906. Kostnaderna för denna anläggning skola

därefter af de lokala myndigheterna beräknas, så att de kunna ingå i distriktsförvaltningens

definitiva förslag till nya byggnader och anläggningar,

som skall ingifvas till styrelsen före den 1 oktober 1906. Det anslag åter,

som beviljas af 1907 års Riksdag är, med undantag af belopp, beträffande

hvilka Riksdagen särskildt medgifver, att de få förskottsvis utanordnas

under samma år, afsedt att utbetalas först under år 1908. Behofvet af

en ny byggnad eller anläggning vid statens järnvägar kan således i allmänhet

icke tillfredsställas förrän tidigast ett år och i de flesta fall först

två år, sedan det gjort sig gällande eller eljest kunnat förutses. Men en

järnvägsförvaltning måste, om den skall skötas affärsmässigt, äga möjlighet

att smidigt anpassa sig efter trafikförhållandena, sådana dessa vid hvarje

särskild tidpunkt yppa sig, och framför allt måste den kunna möjliggöra

och främja uppkomsten af ny betydande trafik genom att i tid vidtaga

erforderliga anordningar för dess skötande.

Kommittén anser sig vidare böra fästa uppmärksamheten å den in-Sa^/o»-inskränkning

i styrelsens handlingsfrihet, som i visst afseende äger ruin v£kttaiandt.

jämväl i fråga om sättet för upphandlingars verkställande.

De i detta afseende för järn vägsförvaltningen gällande hufvudbestäminelserna

finnas i §§ 1, 2 och 3 samt i mom. 1 och 2 af § 20 i kungl.

förordningen angående statens upphandlings- och entreprenadväsende m. m.

den 17 november 1893, hvilka §§ i erforderliga delar äro af följande lydelse:

§ i. '' *]

Då för statens behof upphandling skall ske eller sådant arbete utföras,

som icke af staten genom egna tjänstemän eller arbetare omedelbarligen

ombesörj es, skola skriftliga anbud å leverans eller arbete, som är i fråga,

infordras eller leveransen eller arbetet utbjudas å auktion eller ock om

48

dem träffas uppgörelse under hand, allt i enlighet med hvad här nedan

tinnes närmare bestämdt.

§ 2.

1. A leverans eller arbete, hvarom icke enligt § 3 träffas uppgörelse

under hand, skola genom allmän kungörelse skriftliga anbud infordras

eller, om vederbörande myndighet pröfvar sådant ändamålsenligare, auktion

utlysas.

2. Dock må,

då endast ett begränsadt antal personer eller bolag kan anses förfoga

öfver den insikt eller yrkesskicklighet och de hjälpmedel, som äro erforderliga

för att på tillfredsställande sätt och i rätt tid utföra leveransen

eller arbetet, eller

då den kontraktsenliga beskaffenheten af leveransföremålet eller det

utförda arbetet icke kan utrönas vid besiktning utan först efter hand

eller under bruk, eller

då nämnda beskaffenhet icke kan utan väsentligen ökad kostnad undersökas

vid besiktningen eller dessförinnan kontrolleras, eller

då myndigheten tillsläpper för utförandet af leveransen eller arbetet

erforderliga materialier och dessas användande för afsedt ändamål ej lämpligen

kan öfvervakas, eller

då myndigheten eljest på grund af särskilda omständigheter finner

det allmännas trygghet icke tillstädja att leveransen eller arbetet göres

till föremål för allmän täflan,

infordrandet af skriftliga anbud begränsas till dem, åt hvilka med

hänsyn till nu angifna förhållanden leveransen eller arbetet kan anförtros;

och skola i sådant fall anbuden infordras genom särskilda skrifvelser utan

allmän kungörelse.

3. Vid auktion må jämväl skriftliga anbud afgifvas.

§ 3.

1. Uppgörelse under hand må äga rum:

a) när Kungl. Maj:t därom förordnat;

b) när efter infordrande af skriftliga anbud eller vid auktion antagligt

anbud icke erhållits och ej heller kan förväntas genom förnyadt, utbjudande

på ettdera af nyssnämnda sätt;

c) när upphandling skall ske eller arbete utföras på försumlig leverantörs

eller entreprenörs bekostnad;

*

49

d) när komplettering af leverans eller arbete medelst efterbeställning

betinnes nödig och denna ej betingar högre pris än det förut bestämda

samt leveransföremålet eller arbetet under tiden icke undergått betydligare

prisfall;

e) när under utförande af reparationsarbete framträder behof af dettas

utsträckning utöfver hvad på förhand kunnat beräknas och det utsträckta

arbetets utbjudande enligt § 2 skulle medföra olägenhet eller ökad kostnad

för staten;

f) när upphandling eller arbete sker för försöks anställande eller till

följd af oförutsedda omständigheter icke tål uppskof;

g) när tillverkningen af upphandlingsföremålet eller utförandet af

arbetet fordrar särskild yrkesskicklighet eller uteslutande tillkommer innehafvare

af patent, eller när föremålet endast finnes på ett ställe eller hos

en tillverkare att tillgå; samt i öfrigt

li) när central förvaltningsmyndighet finner byggnadsarbete, för hvilket

kostnaden uppgår till högst 10,000 kronor, eller annat arbete eller

upphandling, i värde ej öfverstigande 3,000 kronor, kunna förmånligare

ombesörjas under hand än i den ordning § 2 stadgar;

skolande enahanda befogenhet — — — — — — — -----

och må, då fråga är om arbete eller upphandling, i värde ej öfverstigande

3,000 kronor, central förvaltningsmyndighet så ock arméfördelningschef

inom sitt förvaltningsområde meddela lokal eller underordnad

myndighet befogenhet att träffa uppgörelse under hand.

2. Om anledningen till att uppgörelse träffas under hand skall, när utgiften

öfverstiger 500 kronor, hos vederbörande myndighet göras anteckning.

§ 20.

1. Af de anbud, som enligt här ofvan angifna grunder komma under

pröfning, skall vid auktion antagas det lägsta och i öfriga fall det

bland de tre lägsta eller, om endast två anbud föreligga, det af dessa,

som med afseende å alla på frågan inverkande omständigheter är att anse

såsom det för staten förmånligaste.

Hafva flera än tre anbud afgifvits och äro de väsentligen olikartade

med hänsyn till det erbjudna föremålets beskaffenhet, må särskildt pröfvas

hvilka af anbuden skola såsom de tre lägsta anses.

Föreligger endast ett anbud till pröfning, må det antagas, om det

finnes för staten förmånligt.

2. Därest vid fråga om leveranser eller arbeten af synnerlig vikt

eller omfattning annat anbud än de tre lägsta finnes vara för staten för

7

-

50

Vissa frågor,

afgörande oj

Kungl. Maj:t

manligare än dessa, skall ärendet anmälas hos Kungl. Maj:t, som bestämmer

hvilket bland samtliga anbuden skall antagas.

Det synes nu kommittén vara klart, att den tidsutdräkt och den

omgång, som är förenad med infordrande af anbud, icke endast då

detta sker genom allmän kungörelse, utan äfven då det verkställes genom

särskilda skrivelser till ett begränsadt antal leverantörer, måste understundom,

särskildt i fråga om varor, som äro underkastade hastiga prisförändringar,

verka hindrande för en upphandlings verkställande på det mest

ekonomiska sätt. Och genom de ring- och trustbildningar, som numera

allmänt förekomma inom den industriella världen, har den nedpressning

af prisen, som afsetts med bestämmelsen om infordrande af anbud, blifvit

omöjliggjord, åtminstone, då frågan gäller upphandling af materiel eller

effekter, som endast ett fåtal tillverkare eller försäljare kunna leverera.

Hos styrelsen äro anställda ingenjörer, utbildade på det metallurgiska och

kemiskt-tekniska området. Dessa verkställa profningar och undersökningar af

inaterialier och effekter samt företaga kemiska och fysikaliska undersökningar å

en mängd för j ärnvägen behöfliga förbrukningsartiklar. Det har af dessa undersökningar

framgått, att i fråga om vissa artiklar en vara af verkligt god beskaffenhet

icke sällan kan påräknas hufvudsakligen från endast ett mycket

begränsadt antal tillverkare, understundom endast från en eller två, äfvensom

att det på grund af varornas olika beskaffenhet rätt ofta är händelsen,

att det skulle vara för statens järnvägar fördelaktigast att antaga ett

anbud, som icke kunnat anses såsom något af de tre lägsta, men att

detta icke kunnat ske antingen på den grund, att det icke varit fråga om

»leverans eller arbete af synnerlig vikt eller omfattning» eller att tiden

ej medgifvit att underställa frågan Kungl. Maj:ts pröfning. På grund af

hvad kommittén sålunda anfört, kan kommittén icke finna annat än att

den begränsning af styrelsens rätt att verkställa upphandlingar under

hand och att antaga afgifna anbud, som framgår af ofvan angifna bestämmelser

i kungl. förordningen den 17 november 1898, verkar ekonomiskt

ofördelaktigt för statens järnvägar.

Slutligen torde, beträffande de hänseenden, i hvilka järnvägsstyrelsens

handlingsfrihet för närvarande måste anses vara allt för mycket inskränkt,

böra anmärkas, hurusom kommittén vid granskning af styrelsens diarier

och registratur m. m. funnit, att en ganska afsevärd mängd ärenden, som

antingen äro af nästan uteslutande lokal art eller ock eljest äro af så

ringa betydelse, att de ingalunda kunna anses påkalla beslut af Kungl.

Maj:t, för närvarande underställas Kungl. Maj:ts pröfning, såsom t. ex.

51

frågor om förhyrande af bostäder åt personalen, om ersättning för särskildt

uppdrag, om ersättning för skada å person eller egendom i följd af

järnvågs drift m. m.

Under år 1906 inregistrerades också i järnvägsstyrelsen ej mindre än

237 kungi. remisser samt 460 kungl. bref eller ämbetsskrifvelser.

För kommittén, som anser, att intet ärende bör afgöras af högre myndighet,

än som därtill erfordras, har nyss berörda förhållande, som endast

torde hafva medfört onödig omgång, tidsutdräkt och mångskrifveri, synts

stå i uppenbar strid med affärsmässighetens princip.

Liksom kommittén alltså funnit, att i vissa afseenden allt för stor Granskningen

inskränkning i styrelsens handlingsfrihet äger rum, har kommittén också nrialtnwgén

fäst sin uppmärksamhet därpå, att befattningshafvarne inom järnvägs- formen.

staten vid vidtagande af förvaltningsåtgärder understundom till verkets

förfång måste känna sig alltför bundna af formella hänsyn och låta

sig ledas af fruktan för ekonomisk efterräkning.

Detta förhållande liksom också, enligt hvad kommittén nyss yttrat,

den omständigheten, att jämförelsevis allt för liten handlingsfrihet lämnats

styrelsen, antager kommittén åtminstone till stor del föranledas af det sätt,

hvarpå granskningen af järnvägsförvaltningen nu är ordnad.

För närvarande verkställes denna granskning sålunda, att linjemyndigheternas

räkenskaper genomgås å det till järnvägsstyrelsen hörande revisionskontoret,

därvid hufvudsakligen dels företages en ren siffergranskning,

dels pröfvas, att vederbörande verifikation befinner sig i formellt riktigt

skick och dels slutligen efterses, att hvarje utgift beslutats af behörigperson

och i enlighet med för hvarje särskildt fall gällande bestämmelser.

Den granskning, som å revisionskontor verkställes, är således väsentligen

endast formell. Revisionskontor företar icke granskning af styrelsens egna

utgifter i annan mån, än att verifikationerna, innan desamma upptagas å

utanordning, siffergranskas å revisionskontor.

I öfrigt genomgås räkenskaperna inom kammarrätten, som granskar

såväl styrelsens som linjemyndigheternas verifikationer. Denna granskning

är likaledes af i hufvudsak endast formell natur. Visserligen äger kammarrätten

enligt den för denna myndighet gällande instruktionen att pröfva

jämväl de af styrelsen vidtagna förvaltningsåtgärderna, men man torde

inom kammarrätten icke alltid kunna påräkna den sakkunskap, som för

en sådan granskning skulle vara erforderlig.

En saklig granskning verkställes däremot af statsrevisionen. Den korta

tid, som statsrevisionen kan ägna åt järnvägsförvaltningen, kan dock naturligtvis

icke medgifva en mera ingående eller noggrann granskning af

52

denna vidlyftiga och omfattande förvaltningsgren. Det torde nämligen

höra nämnas, att för är 1905 utgiftsverifikationerna för statens järnvägars

förvaltning uppgingo till ett antal af öfver 82,000, däraf omkring 3,500

verifikationer afsågo styrelsens utgifter.

Den granskning af statens järn vägsförvaltning, som sålunda äger rum,

är alltså nästan uteslutande af rent formell natur. En förvaltningsåtgärd,

som är vidtagen i formellt laga ordning, undgår i de allra flesta fall anmärkning,

äfven om den måste anses vara verkligt oklok och för verket

skadlig; och ännu mindre lärer revisionsanmärkning följa på underlåtenheten

att vidtaga en för verket fördelaktig åtgärd, äfven om det genom denna

underlåtenhet skulle röjas försummelse eller vårdslöshet. Det synes under sådana

förhållanden också vara mindre underligt, att Riksdagen ansett sig icke

böra lämna järnvägsstyrelsen allt för fria händer i fråga om beviljade anslag.

Har å andra sidan en befattningshafvare vidtagit en åtgärd, som varit

formellt oriktig, men ländt verket till verkligt gagn, äger hvarken stvrelsen

eller kammarrätten att ogilla eu mot en sådan åtgärd till äfventyra

framställd anmärkning eller eljes befria vederbörande befattningshafvare

från skyldighet att till statsverket återbetala det utgiftsbelopp, som anmärkningen

afser. Befogenhet att befria från ersättningsskyldighet tillkommer

visserligen Kungl. Maj:t, men dels måste vederbörande för att

komina i åtnjutande af en sådan befrielse anföra besvär, därest anmärkning

mot åtgärden framställts af styrelsens revisionskontor, först hos

kammarrätten och sedan hos Kungl. Maj: t med det skrifveri och den

kostnad, som däraf föranledas, och dels lärer Kungl. Maj:t med hänsyn

till den rätt till anmärkningsprovision, som tillkommer den, som framställt

anmärkningen, ofta uti nu ifrågavarande fall ålägga vederbörande skyldighet

att, äfven om han befrias från att ersätta anmärkta beloppet, dock utgifva

anmärkningsprovision. Det torde vara rätt naturligt, att under sådana

förhållanden ej så sällan måste inträffa, att en befattningshafvare ser sig

nödsakad att låta, hänsynen till det formella gå framför det, han anser

vara verkligt klokt och för verket gagneligt; och härigenom kväfvas beslut<

samheten samt den omedelbara omtanken om verkets bästa hos alltför många

bland dem, på hvilka verkets framgång beror.

Härtill kommer den långa tidsutdräkt, som med det nuvarande sättet

för revisionens anordnande kräfves för att en anmärkning skall blifva slutbehandlad.

Kommittén vill i sådant afseende påpeka, hurusom i oktober

1906 af de anmärkningar, som af kammarrättens revisionsafdelning framställts

vid granskningen af 1900 års räkenskaper, två anmärkningar, beträffande

hvilka underdåniga besvär anförts mot kammarrättens beslut, ännu voro

på Kungl. Maj:ts pröfning beroende. Af anmärkningarna, framställda vid

53

granskningen af 1901 års räkenskap, voro vid angifna tid fem beroende

på Kungl. Maj:ts pröfning, och af anmärkningarna, framställda vid granskningen

af 1902 års räkenskap, voro åtta beroende på Kungl. Maj:ts pröfning,

hvarjämte beträffande fyra icke ens kammarrätten meddelat beslut.

Då det nu ofta är fråga om förvaltningsåtgärder, hvilkas upprepande årligen

eller kanske månadsvis kan ifrågakomma, är det uppenbart, att det

nuvarande anordnandet af revisionen jämväl i detta hänseende verkar hindrande

för en verkligt affärsmässig skötsel af statens järnvägar.

I det föregående har omförmälts, att ärendenas handläggning inom Arbetsmetojärnvägsförvaltningen

icke sker med erforderlig skyndsamhet, och kom-^Comstånrfmittén

har därvid påvisat, att cm anledning härtill är den arbetsbörda, tiga.

som betungar styrelsens chef och ledamöter. Men en annan anledning till

långsamheten är otvifvelaktigt att söka i den tyngd och omständlighet,

som vidhäftar ärendenas gång och handläggning inom förvaltningen. Järnvägsstyrelsen

har •— liksom andra förvaltningsverk inom landet — ännu

icke i tillräcklig mån frigjort sig från en i och för sig rätt naturlig sträfvan

att söka hålla den största möjliga kontroll på ärendenas behöriga gång

genom verket från deras inkommande tills de expedierats, ehuru all denna

kontroll måste medföra ett afsevärdt försenande af ärendenas afgörande.

Det är ej nog med, att så godt som alla inkommande ärenden — frånsedt

rapporter och dylikt — diariiföras med största noggrannhet. De

ärenden äro dessutom ytterst få, som icke införas i, förutom hufvuddiariet,

ett afdelnings- eller byrådiarium, och en del ärenden förekomma ytterligare

i särskilda liggare för vissa bestämda grupper af ärenden. Målens gånggenom

styrelsen betecknas därjämte genom anteckningar i föredragningslistor

och expeditionslistor. På somliga håll finnas därutöfver fördelningslistor

öfver målens utlämnande till uppsättning af olika biträdande tjänstemän.

Den säkerhet, som till följd häraf förefinnes, för att intet ärende

kommer undan, har enligt kommitténs uppfattning vunnits genom användande

af för mycken tid och för mycken arbetskraft.

I sammanhang med frågan om diariernas förande i dubbla serier må

erinras, att järnvägsstyrelsen ännu icke i afsevärd mån slagit in på den

med fördel alltmer använda vägen att sammanföra handlingar och koncepter

rörande en och samma eller närstående saker i akter (dossierer).

Det är icke liten tid, som går åt för att samla ihop, hvad som förut förekommit

i en sak, och när så allt är samladt, befinnes det, att koncepten

i ärendet äro inbundna i ett antal olika konceptband, så att det hela blir

ohandterligt. Nyss angifna sätt att förvara koncepten verkar dessutom

54

hindersamt därigenom, att ofta flere tjänstemän behöfva samtidigt taga

del af olika koncept i samma band.

De stora afstånden inom landet medföra, att den skriftliga formen är,

förutom användandet af telegraf och telefon, den enda, som begagnas för

meddelanden mellan styrelsen och dess underlydande organ. Såväl i skriftväxlingen

med dessa organ som ock i den skriftliga förhandlingen med

utomstående myndigheter råder ännu en utförlighet, som är mycket betungande

för ärendenas gång. Om också de synnerligen omfattande redogörelserna

för hvad i saken förut förekommit numera sällan anträffas, om

till och med i utlåtanden till Kungl. Maj:t de så kallade »reciterna» numera

ofta utelämnas, träffar man dock ännu alltför ofta i konceptbanden

skrivelser, som i detta hänseende utan tillräcklig anledning innehålla vida

mer än ett enkelt angifvande af datum för den skrifvelse, hvarå svar

lämnas.

Den utförliga skrifmetoden har ock medfört, att enligt gammal, vedertagen

ordning hvarje utgående skrifvelse först uppsättes i koncept, som

granskas — ofta nog af flera personer — innan renskrifning och expedition

får äga rum. Hvad som lämpar sig för viktiga ärenden och för mål,

där det kan ligga särdeles vikt på, att de mest genomtänkta och utarbetade

uttryckssätt användas, har på detta sätt kommit till bruk äfven för mål

af enkel och löpande beskaffenhet. Järnvägsstyrelsen har visserligen i icke

obetydlig omfattning slagit in på den modernare vägen att begagna formulär

och aktpåskrifter i enklare mål, men äfven i dessa fall begagnas

vanligen koncept, och det nya förfarandet har icke på långt när kommit

till användning i tillräcklig grad. Man torde också kunna påstå, att järnvägsförvaltningen

i det hela för närvarande begagnar sig alltför litet af

de hjälpmedel, den moderna tekniken anvisar för underlättande och påskyndande

af skrifarbetet i ett stort företag.

Behofvet af omgestaltning af arbetsmetoderna förefinnes ingalunda

allenast i centralförvaltningen. De jämförelsevis nyinrättade distriktsförvaltningarna,

där man måhända kunnat vänta en modernare anordning från

början, hafva skrifarbetet ordnadt på samma breda fot som i järnvägsstyrelsen

och de kunna, snarast till följd af sin mellanställning inom järnvägsförvaltningen,

anses skrifva kanske ändå mer än styrelsen.

55

De af kommittén verkställda undersökningarna rörande statens järnvägsförvaltnings

nuvarande organisation hafva alltså gifvit vid handen

följande:

I.

\ id bestämmandet af gränsen mellan styrelsens och distriktsförvaltningarnas

verksamhets- och befogenhetsområden, sådan denna gräns faktiskt

blifvit uppdragen, har icke i erforderlig grad följts grundsatsen, att

intet ärende skall afgöras af högre myndighet än som därför erfordras.

Till följd häraf äro styrelsens chef och ledamöter alltför betungade

af den stora mängden löpande ärenden, som nu afgöres i styrelsen.

Då ej heller inom styrelsen finnes ett tillräckligt antal fast anställda

befattningshafvare i den ställning, att af dem skäligen skulle kunna fordras ett

mera själfständigt och maktpåliggande arbete, har den olägenheten uppstått,

att åt de till styrelsen inkommande ärendena ej kan gifvas den

snabba och tidsenliga behandling, som måste fordras af ett kommunikationsverk.

Distriktsförvaltningarna hafva kommit att sakna den själfständiga

beslutanderätt, som svarar emot deras organisation.

Då i anledning häraf distriktsförvaltningarna jämväl i fråga om ärenden,

som äro af lokal natur eller af mindre betydelse, alltför ofta endast

hafva att afgifva yttrande, har följden bland annat blifvit, att i fråga om

sådana ärenden instansernas antal inom järnvägsförvaltningen blifvit för

stort, samt att det därstädes förekommer onödig omgång och mångskrifveri

(sid. 30—39).

II.

Inom distriktsförvaltningarna har distriktschefen icke erhållit verklig

chefsställning och har därför icke kunnat i erforderlig grad åstadkomma

enhetlighet och samarbete mellan distriktets olika afdelningar.

Distriktschefens ställning såsom chef för distriktet har ock försvagats

därigenom, att han med distriktschefsbefattningen måst förena befattningen

såsom föreståndare för tratikafdelningen (sid. 39—43.)

v

Samman

fattning

56

in.

Vid organisationen af järnvägsförvaltningen har icke tagits tillräcklig

hänsyn till nödvändigheten att åt statens största industriella verk gifva en

så vidt möjligt affärsmässig förvaltning.

Styrelsen äger nämligen icke den intima beröring och den känning med

det kommersiella och industriella lifvet, som måste anses nödig och

lämplig.

Styrelsen äger ej heller, i fråga om nya, byggnader och anläggningar,

upphandlingsväsendet samt rätten att afgöra en del ärenden, den handlingsfrihet,

som erfordras.

Bgfattningshafvarne inom järnvägsförvaltningen synas vid vidtagande

af förvaltningsåtgärder understundom till verkets förfång vara alltför

bundna af formella hänsyn och af fruktan för ekonomisk efterräkning på

grund af det strängt formella sätt, hvarpå granskningen af statens järnvägars

förvaltning och räkenskaper för närvarande är ordnad (sid. 43—53.)

IV.

Slutligen synas på grund af de arbetsmetoder, som tillämpas inom såväl

styrelsen som distriktsförvaltningarna, alltför stor tyngd och omständlighet

vidlåda ärendenas gång och handläggningen inom förvaltningen (sid. 53—54).

/

Kommitténs förslag till förändringar i den

nuvarande organisationen.

Linjemyndigheternas organisation.

Sedan kommittén sålunda lämnat redogörelse för de mera hufvudsakliga

olägenheter, hvilka kommit till synes vid kommitténs granskning af

statens järnvägsförvaltnings nuvarande organisation och det sätt, hvarpå

denna fungerar, har kommittén att upptaga till behandling frågan om de

förändringar i denna organisation, som kommittén anser erforderliga till

undanröjande af de svårigheter, under hvilka järnvägsförvaltningen nu

0-£

Det spörsmål, som därvid träder i förgrunden, och som kommittén JJgjJÄ

först och främst måste söka besvara, är, huru förhållandet mellan sty- ganisation

relsens och linjemyndigheternas verksamhets- och befogenhetsområden

lämpligen bör ordnas. Denna fråga jämte den därmed oskiljaktigt för- betydelse.

bundna frågan om linjemyndigheternas yttre anordning utgör själfva hufvudpunkten

i ett eventuellt förslag till järnvägsförvaltningens omorganisation.

Det sätt, på hvilket dessa frågor lösas, har nämligen ett väsentligt inflytande

på den riktning, i hvilken en förändring i jämväl styrelsens organisation

bör gå. Kommittén anser sig därför böra till behandling upptaga

frågan om linjemyndigheternas ställning inom järnvägsadministrationen och

deras yttre organisation samt därmed sammanhörande frågor, innan kommittén

framställer de förslag, som kommittén i öfrigt anser erforderliga

för undanröjande af de af kommittén anmärkta olägenheterna inom järnvägsförvaltningen.

Kommittén kommer alltså att, i motsats mot uppställningen

i den för järnvägsstyrelsen med underlydande distriktsförvaltningar

gällande instruktionen, behandla de frågor, som beröra linjemyndigheternas

organisation, före dem, som angå styrelsens organisation.

Kommittén vill emellertid förutskicka den anmärkningen, att kommittén,

som icke upprättat något fullständigt förslag till ny instruktion för

järnvägsstyrelsen med underlydande distriktsförvaltningar, här nedan kommer

att i regel endast till innehållet angifva de nya eller förändrade be

8

-

58

stämmelser, som böra intagas i instruktionen eller eljest finnas behöfliga.

Kommittén har nämligen ansett det lämpligen böra öfverlämnas åt järn\

ägsstyielsen att, sedan de allmänna grunderna för organisationen blifvit

pröfva,de och godkända, utarbeta detaljeradt förslag till instruktion.

^örl^orga- Kommittén har såsom en hufvudanmärkning mot linjemyndigheternas

nisations- nuvarande organisation framhållit, att distriktsförvaltningarna icke erhållit

förändring, den själfständiga ställning, som kan anses motsvara det sätt, hvarpå

dessa myndigheter för närvarande äro organiserade. För undanröjandet af

de olägenheter, som härflyta häraf, finnas två olika utvägar, hvilka i korthet

skulle kunna karaktäriseras så, att den ena afser att bringa lin jernvndmhcternas

yttre organisation i öfverensstämmelse med den jämförelsevis

osjälfständiga ställning, som nu tillkommer dem, och den andra att gifva

dem en själfständighet, som svarar mot deras yttre organisation.

Enligt det förra af dessa sätt för genomförandet af en organisationsförändring,

såsom det plägar framställas, skulle linjemyndigheterna göras

till uteslutande utförande organ med själfständig beslutanderätt hufvudsakligen

endast i fråga om rena verkställighetsåtgärder. Distriktsförvaltnings-

och distriktschefsinstitutionerna, sådana desamma nu förefinnas,

skulle försvinna, och de olika afdelningsföreståndame i distrikten ställas

direkt undei vederbörande afdelningschefs, öfverdirektörs, befäl. I styrelsens

och framför allt i afdelningschefernas inom styrelsen händer skulle således

icke endast ledningen utan till stor del också skötseln af järnvägsförvaltningen.

Med en sådan organisation af linjemyndigheterna skulle

gifvetvis antalet löpande ärenden inom styrelsen snarare ökas’ än förminskas.

Med hänsyn härtill har det därför vid framställandet inom kommittén

under ett jämförelsevis tidigare stadium af dess verksamhet af ett förslagtill

organisationsförändring, hvilande på nyss angifna grundsatser, ansetts

nödvändigt, att en mera väsentlig förändring jämväl af styrelsens organisation

ägde rum; och denna förändring ansågs böra bestå däri, att genom

bestämmelser i instruktion och arbetsordning skulle från chefen till afdelningscheferna

inom styrelserna och från dessa till de befattningshafvare,

som inom styrelsen äro dem närmast underordnade, nämligen byrådirektörerna,

öfverlämnas befogenhet att i väsentlig utsträckning afgöra vissa

ärenden eller grupper af ärenden.

Den andra utvägen att undanröja det anmärkta missförhållandet är

att med bibehållandet och utvecklandet af distriktsförvaltnings- och distriktschefsinstitutionerna

utvidga det område, inom hvilket linjemyndigheterna

äga sjelfständig beslutanderätt. För sådant ändamål skulle från styrelsen

till linjemyndigheterna öfverflyttas förvaltningsuppgifter och därmed också

59

den slutliga handläggningen af ärenden — företrädesvis sådana, som afse

järn vägsförvaltningens omedelbara skötsel — i sådan omfattning, att linjemyndigheterna

därigenom verkligen komme att intaga en annan ställning

inom järnvägsadministrationen än för närvarande.

Det förra af de här ofvan angifna sätten att förändra iärnvägsförvaltningens

nuvarande organisation vore att återgå till hufvudprincipen för den

organisationsform, som tillämpades under åren 1871—1897, det senare att

vidare utföra och fullborda den nuvarande organisationsformen; och det plägar

i allmänhet göras gällande, att dessa båda olika system, efter hvilka- en

organisationsförändring skulle kunna äga ruin, skulle innebära, det förra

en centralisation och det senare en decentralisation af järnvägsförvaltningen.

Ett dylikt sätt att karaktärisera de båda systemen är emellertid så tillvida

mindre träffande, som ä ena sidan jämväl i det så kallade centvalisationssystemet

måste, därest det nu skulle tillämpas, ingå en decentralisation,

ehuru visserligen inom styrelsen, och å andra sidan med det så kallade

decentralisationssystemet ingalunda behöfver följa, att icke såväl den verkliga

ledningen af förvaltningen som ock afgörandet af sådana frågor, hvilka

måste kräfva en enhetlig och därför också central behandling, fortfarande

bibehållas inom centralmyndigheten.

Kommittén har därför icke velat upptaga dessa benämningar för betecknande

af de olika här ofvan angifna sätten för en ifrågasatt förändring

af järnvägsförvaltningens organisation, utan anser kommittén det vara lämpligare

att efter det personliga organ, som i hvartdera af de båda nu

ifrågavarande systemen skulle förmedla förbindelsen mellan styrelsen och

linjen, benämna, det förra öfverdirektörssystemet och det senare distriktschefssystemet.

Uti en till 1897 års Riksdag afgifven motion rörande lönereglering fördelarna

för personalen vid statens järnvägar har beträffande ett sådant system fdirektöll-r

organisationen af statens järn vägsförvaltning, som kommittén benämnt system.

öfverdirektörssystem, anförts, att med ett dylikt system linjemyndigheterna

visserligen icke* skulle komma att handlägga de ärenden, som företrädesvis

beröra allmänheten, men att i öfrigt den befogenhet, som med detta system

skulle tillkomma dessa myndigheter, kunde blifva ganska omfattande

i allt hvad som rör den ban-, maskin- och trafiktekniska delen af förvaltningen.

Inom ramen af de årligen fastställda arfvodes- och oinkostnadsstaterna

skulle nämligen »hvarje afdelningsföreståndare äga att med stor

handlingsfrihet handlägga alla ärenden, som angå underhållet af bana och

materiel, ordnandet och handhafvande! af trafiktjänsten, räkenskapsföringen

samt verkstads- och förrådsväsendet».

60

Olägenheterna

med ett öfverdireJctörs»ystem.

Vid jämförelse mellan de båda ifrågavarande systemen har därjämte

framhållits — något som egentligen beror på linjemyndigheternas olika

yttre organisation i de olika systemen — att genom ett öfverdirektörssystem

i vida högre grad än genom ett distriktschefssystem vinnes enhetlighet

och likformighet inom hvar och en af järn vägsförvaltningens olika

af delningar, samt att med det förra systemet, enligt hvilket det ej skulle

finnas någon distriktsförvaltning eller distriktschef, de enskilda befattningshafvarne

skulle komma att bära det fulla personliga ansvaret för sina åtgärder,

då de icke kunna, genom hänvisning till sidoordnadt inflytande

från distriktsförvaltningen eller distriktschefen undandraga sig någon del

af detta ansvar.

Kommittén vill visserligen icke förneka, att ett öfverdirektörssystem

under mindre och enklare järnvägsförhållanden kan visa sig vara fördelaktigt

och lämpligt samt medföra en kraftig och planmässig förvaltning.

Det är emellertid först och främst klart, att då det med ett öfverdirektörssystem

egentligen icke skulle tillkomma linjemyndigheterna andra förvaltningsuppgifter,

än hvad som i vidsträckt mening kan kallas verkst ällighetsåtgärder,

och framför allt icke afgörandet af sådana frågor, som beröra

allmänheten, det mot ett sådant system skall med skäl kunna göras gällande,

hvad kommittén anmärkt mot den nuvarande organisationen i fråga

om den omgång, tidsutdräkt och mångskrifveri, som förorsakas af ärendenas

gång fram och åter mellan styrelsen och linjemyndigheterna samt svårigheten

för allmänheten att erhålla tillfälle att personligen förhandla mod de

befattningshafvare, som deltaga i frågornas slutliga afgörande. Likaledes

gäller också hvad 1893 års kommitté anmärkt mot den då rådande organisationen,

nämligen att styrelsen på grund af den bristande sammanhållningen

mellan de olika afdelningsföreståndarne icke alltid skulle kunna

i linjemyndigheternas utlåtanden och framställningar påräkna ett fullt tillfredsställande

och allsidigt underlag för sina beslut.

Mot ett förslag till genomförande inom järnvägsförvaltningen af ett

öfverdirektörssystem kan vidare anföras, att på grund af det svenska järnvägsnätets

störa geografiska utsträckning och de vidt skillda lokala förhållanden,

som äro rådande vid olika delar af detta nät, det måste vara

för en centralmyndighet omöjligt att göra sig tillräckligt förtrogen med de

samt att i erforderlig grad beakta och tillgodose dessa olika förhållanden;

och olägenheten häraf blir gifvetvis allt större, ju mera genomfördt öfverdirektörssystemet

är, ty ju mindre själfständighet, som lämnas åt linjemyndigheterna,

desto mindre kan det från deras sida väntas eget initiativ.

Hvad slutligen angår den enhetlighet och likformighet inom hvarje

61

särskild afdelning, som med ett öfverdirektörssystem skulle vinnas,

kommer kommittén att därom vidare yttra sig i sammanhang med frågan

om linjemyndigheternas organisation. Det torde dock redan nu böra

framhållas, hurusom ett öfverdirektörssystem i hög grad skärper åtskillnaden

mellan de tre hufvudafdelningarna, i hvilka järnvägsförvaltningen

sönderfaller, och hvilka med tillämpning af ett dylikt system komma

att stå jämförelsevis fristående från hvarandra med hvar sin öfverdirektör

såsom afdelningens spets inom styrelsen, äfvensom att det måste anses

vara af lika stor vikt, att det förefinnes enhetlighet och likformighet

mellan de olika afdelningarne som inom samma afdelning. Skulle också

med ett öfverdirektörssystem åtgärder kunna vidtagas för att åstadkomma

ett bättre samarbete mellan afdelningsföreståndarne, än som förefans

före genomförandet af 1897 års organisation, kommer det med ett

sådant system dock aldrig att finnas inom distrikten någon verkligt enande

och sammanhållande kraft. öfvervakandet af enhetligheten och likformigheten

mellan de olika afdelningarna kommer med ett sådant system endast

att äga rum genom studier af till styrelsen inkommande rapporter och

framställningar samt genom inspektioner, hvilka dock med hänsyn till

järnvägsnätets omfattning svårligen kunna blifva tillräckligt ingripande.

Det ligger dessutom i sakens natur, att ju mera arbetsbördan inom

hvarje särskild afdelning växer, desto större blir utsikten, antingen att

afdelningschefen belastas med så omfattande detaljarbete, att han, såsom

förhållandet är inom den nuvarande järnvägsorganisationen, omöjligen kan

i erforderlig grad hinna ägna sig åt de större uppgifter, som tillkomma

honom, eller också — såsom i en organisation enligt det nyss omförmälda

förslaget — att den själfständiga beslutanderätt, som skulle tilläggas

byrådirektören, måste ökas i sådan grad, att den enhetlighet och likformighet

inom afdelningen, som med öfverdirektörssystemet hufvudsakligen

afses, måste äfventyras. Med en dylik organisation skulle icke endast

ledningen utan äfven skötseln af statsbaneförvaltningen med den mångfald

af intressen, som den i sådan egenskap har att tillgodose, koncentreras i

styrelsen. Det lärer väl då icke kunna bestridas, att de förvaltningsuppgifter,

som i anledning däraf skulle tillkomma denna myndighet, ovillkorligen

måste med bannätets utveckling och trafikens ökning tillväxa i en

sådan grad och komma att sa betunga styrelsen, att den, huru än

dess organisation gestaltas, måste mycket snart komma att sakna rörlighet

och handlingskraft. Organisationen kommer alltså med ett öfverdirektörssystem

att sakna den elasticitet och den förmåga af anpassning till större

förhållanden, som måste vara af den väsentligaste vikt särskildt för styrelsen

öfver en järn vägsförvaltning, hvilken hvad såväl bannätet som trafiken

62

beträffar befinner sig i rask tillväxt; och den tidpunkt måste förr eller

senare inträda, da ett sådant system skall visa sig omöjligt, något som

icke ens anhängarne af ett sådant system torde kunna bestrida.

meTeiTdl . HYa<il daremot ;ingä1- ett distriktschefssystem, så kan en sådan or*triktackefs-

g^rfisationsform, under förutsättning att förvaltningsuppgifter och därigesy,

tem m■ nom också den slutliga handläggningen af ärenden i tillräckligt hög grad

utflyttas _ till linjemyndigheterna, icke behöfva gifva anledning till sådana

anmärkningar rörande fördröjning af ärendenas afgörande m. m., som blifva

en följd, då med tillämpningen af ett öfverdirektörssystem den hufvudsakliga

beslutanderätten finnes hos styrelsen. I afseende å alla de ärenden, hvilkas

definitiva afgörande flyttas från styrelsen till linjeförvaltningen, uppkommer

för både allmänheten och verket en välgörande minskning i instansernas

antal. Och därigenom att linjemyndigheternas befogenhetsområde utvidgas

att omfatta icke endast verkställighet utan jämväl en själfständig skötsel

af den lokala förvaltningen, måste tillika hos dessa myndigheter, såsom

helhet betraktade, ansvarskänslan stärkas och initiativlusten höjas i vida

högre grad än med ett öfverdirektörssystem.

Ett distriktschefsssystem kan, om det tillräckligt genomföres, vida

bättre än ett öfverdirektörssystem befria icke endast styrelsens chef utan

också dess ledamöter från trycket af den arbetsbörda, som mängden löpande

ärenden förorsakar. Genom allt större utvidgning af linjemvndigheternas

befogenhetsområde kan en sådan organisation anpassa sig efter

ökning i trafik och tillväxt i bannät. Den enhetlighet och likformighet

inom hvarje särskild afdelning, som öfverdirektörssystemet medför, kan

linål nu ifrågavarande system vinnas genom inspektion, verkställd af afdelningscheferna,

och, därest sådant dessutom skulle visa sig vara erforderligt,

genom anordnande af en särskild fackinspektion. Och om de i ett distriktschefssystem

ingående distriktsförvaltnings- och distriktschefsinstitutionerna

rätt anordnas, kan med tillämpning af ett sådant system icke endast

vinnas den sammanhållning och det samarbete inom de olika afdelningarna,

som måste eftersträfva®, utan också möjliggöras den tillsyn och det öfvervakande

af enhetligheten och likformigheten mellan de olika afdelningarna,

som med ett öfverdirektörssystem endast i jämförelsevis ringa grad visat

sig kunna åstadkommas.

Det synes kommittén, som om den sålunda anställda jämförelsen

mellan de båda system, hvilka kunna läggas till grund för ett förslag till

förändring af den svenska statsbaneförvaltningens organisation, otvifvelaktigt

gifvit vid handen, att förslaget bör vara byggdt på distriktschefssystemets

grundsatser, och att det alltså uti nu förevarande hänseende bör

63

afse en utvidgning af linjemyndigheternas verksamhets- och befogenhetsområden

samt ett bibehållande och — om den närmare utredningen gifver

sådant vid handen — också en vidare utveckling af distriktsförvaltningsoch

distriktschefsinstitutionerna.

Det har redan blifvit antvdt, att 1893 års järnvägskommitté, som afgaf

sitt betänkande under år 1895, fann rörelsen vid statens järnvägar vara af

den omfattning, att en betydande decentralisation borde komma till stånd

för att ledningen och skötseln af dessa järnvägar måtte kunna blifva de

bästa möjliga.. Det torde då vara skäl att något närmare undersöka, huru

denna rörelse utvecklat sig under perioden 1895—1906.

o Statens järnvägsnät omfattade 3,269 km. år 1895 och 4,199 km. år 1906.

Ar 1895 utgjorde antalet resor nära 5,600,000, år 1906 nära 15,000,000.

Ar 1895 fraktades på statens järnvägar omkring 4,500,000 ton afgiftspliktigt

gods. År 1906 hade denna kvantitet stigit till 10,049,000 ton.

Totala bruttoinkomsten utgjorde år 1895 nära 27,250,000 kronor och är

1906 fullt 60,000,000 kronor.

Det må tilläggas, att enligt ofvan (sid. 31) intagna statistiska uppgifter,

som ju dock på grund af olika uppställning icke kunna vara absolut

jämförbara, de till järnvägsstyrelsen inkomna målen utgjorde 3,288 år 1895

och 10,897 år 1906.

De skäl, som föranledde 1893 års kommittés förslag, måste således

anses hafva vunnit ytterligare i styrka.

Såsom det kanske kraftigaste skälet emot bibehållandet inom järn-®*» pnuttuka

vägsadministrationen af distriktsförvaltnings- och distriktschefsin.stitutio-^nilTiionen"

nerna har anförts, att den organisationsform, som från och med år 1895

genomfördes vid de preussiska statsbanorna, just skulle hafva afsett borttagandet

i organisationskedjan af en instans, motsvarande våra distriktsförvaltningar.

När en sådan reform kunnat genomföras i Preussen och

där visat sig synnerligen lämplig, borde en organisationsförändring i Sverige

gå ut på distriktsförvaltningarnas och distriktschefsbefattningarnas

borttagande.

För kommitténs räkning hafva vissa undersökningar och utredningar

rörande järnvägsorganisationen verkställts af f. d. Eisenbahndirektionspräsidenten

O. von Mtihlenfels, och det af honom i ämnet afgifna yttrandet

har såsom bilaga bifogats detta betänkande. I sitt yttrande har von

Mtihlenfels, med hänsyn till en eventuell förändring af den svenska järnvägsförvaltningens

organisation, verkställt en närmare jämförelse mellan

de preussiska och de svenska järn vägsförhållandena; och får kommittén

åberopa, hvad von Mtihlenfels i detta afseende har anfört. På grund

64

af den stora betydelse, som gifvetvis måste tilläggas denna fråga, anser

sig dock kommittén böra jämväl för egen del här något närmare inlåta

sig på detta ämne.

Före år 1895 förvaltades de preussiska statsbanorna under högsta

ledning af ministern för allmänna arbeten af »Eisenbahndirektionen» och

under dem af »Eisenbahnbetriebsämter». Ministern tillkom det, förutom

att pröfva besvär mot direktionernas beslut, att afgöra sådana ärenden, som

för enhetlighetens skull och enligt sakens natur tillhörde öfverledningen.

Den mera direkta ledningen och jämväl i viss mån skötseln af förvaltningen

ålåg direktionerna, hvar och en beträffande alla till dess områden

hörande bansträckor. Betriebsamten hade om hand järnvägarnas skötsel i

öfrigt samt afgjorde de löpande ärendena rörande byggnads- och driftsförvaltningen,

för så vidt afgörandet icke var förbehållet ministern eller direktionerna.

Inom sitt verksamhetsområde företrädde betriebsamten jämförelsevis

själfständigt förvaltningen, så att de, liksom direktionerna, äfven

utan särskildt uppdrag kunde träffa bindande aftal. Direktionernas antal

var 11. På hvarje direktion kom i genomsnitt 2,550 kilometer järnväg.

Betriebsamtens antal var 75 med alltså i medeltal omkring 350 kilometer

bana under hvarje betriebsamt.

Ar 1895 infördes en ny förvaltningsordning vid de preussiska statsbanorna.

Denna skiljer sig från den föregående hufvudsakligen därigenom,

att det för järnvägarnas förvaltning och drift icke skulle under ministern

för allmänna arbeten finnas såsom förut två särskilda instanser, direktionerna

och betriebsamten, utan blott en instans. Den lägre instansen, betriebsamten,

borttogs, och den befogenhet, som tillkommit dem, öfverfördes

på direktionerna, hvilka således under ministerns ledning skulle handhafva

förvaltningen och driften å de dem tilldelade järnvägsträckorna. Direktionernas

förvaltningsområden måste emellertid förminskas och under dem

för den egentliga driftstjänstens utförande och öfvervakande anordnas särskilda

underordnade organ, inspektioner. Direktionernas antal bestämdes

till 20 med områden af i genomsnitt 1,400 kilometer järnväg. (Antalet

direktioner är för närvarande 21 med områden af i genomsnitt omkring

1,700 kilometer järnväg.)

Vissa förvaltningsuppgifter, hvilka böra behandlas i större eller mindre

grad centralt d. v. s. gemensamt antingen för hela statsbaneområdet eller

för två eller flera direktioner, men som icke lämpligen kunna handläggas

af ministeriet, hafva öfverlämnats till afgörande af någon af direktionerna

antingen för hela statsbaneområdet eller för flera direktionsområden.

För utförandet och öfvervakandet af den lokala tjänsten efter direktionernas

föreskrifter finnas drifts (»Betriebs»)-, maskin-, trafik (»Verkehrs»)-,

65

och verkstadsinspektioner samt understundom jämväl byggnadsinspektioner.

Drifts(Betriebs)-inspektionen åligger utförandet och öfvervakandet af drifts

(Betriebs)-tjänsten samt underhållet och uppsikten öfver de trafikerade

banorna äfvensom omhänderhafvandet af banpolisväsendet inom området.

Driftsinspektionen motsvarar alltså såväl en baningenjörs- som delvis också

en trafikinspektörsbefattning. Maskininspektionen åligger utförandet och

öfvervakandet af maskintjänsten. Trafik(Verkehrs)-inspektionen åligger utförandet

och öfvervakandet af trafik(Verkehrs)-, expeditions- och kassatjänsten.

Yerkstadsinspektionen utför och öfvervakar verkstadstjänsten.

Byggnadsinspektionen omhänderhar utförandet af nya järnvägsanläggningar.

Driftsinspektionen, liksom också byggnadsinspektionen, om sådan finnes,

har i allmänhet 100 kilometer bana sig underlagd; maskin- och trafikinspektionerna

hafva ett omfång af 300 — 500 km.

Föreståndarne för inspektionerna äro sidoordnade hvarandra och lyda

omedelbart under direktionen. De inspektioner, som hafva sitt säte på

samma ort, hafva gemensamma byråinrättningar, och då ett ärende berör

två eller flera af de under en direktion hörande inspektionernas verksamhetsområde,

skola vederbörande inspektionsföreståndare så vidt möjligt muntligen

förhandla med hvarandra. I öfrigt bilda icke inspektionerna tillsamman

någon förvaltning eller dylik samfällighet.

Man har nu velat göra gällande, att i den svenska järn vägsförval t- Jämförelse

ningen järnvägsstyrelsen skulle fullständigt motsvara en preussisk direktion svenska och

och distriktsförvaltningarna de preussiska betriebsamten. Då den preussiska Jen preussiska

organisationsreformen, som enligt allmän uppfattning visat sig vara synner-^^atonTiT"

ligen lycklig, bestått däri, att betriebsamten upphäfts, borde alltså en förändring

af den svenska j ärnvägsorganisationen gå ut på ett upphäfvande

af distriktsförvaltningarna och ett återgående i hufvudsak till den orgamsationsform,

som fanns under åren 1871—1897.

Det kan nu visserligen vid en flyktig granskning synas, som om en

sådan jämförelse mellan de svenska och de preussiska jämvägsmyndigheterna

skulle vara ganska riktig. Vid närmare undersökning visar sig

dock densamma vara ohållbar.

Då kommittén nyss här ofvan angifvit den genomsnittliga storleken

af direktionernas, betriebsamtens och inspektionernas områden, torde kommittén

för fullständighetens skull, ehuru de olika myndigheternas ställning

i administrationen visserligen icke kan bedömas efter storleken af det

område, hvarje myndighet bar sig underlagdt, böra meddela, att det genom

svenska statsbaneförvaltningens försorg trafikerade bannätet vid 1906 års slut

9

66

utgjorde 4,255 kilometer (däraf statens eget bannät 4,199 kilometer), minsta

distriktsområdet 675 kilometer och största distriktsområdet 1,081 kilometer.

Kommittén vill därjämte i förbigående påpeka, hurusom de förvaltningsorgan,

hvilka i Preussen äro direktionerna närmast underordnade,

nämligen inspektionerna, icke kunna anses jämförliga med de svenska

afdelningsföreståndare, som funnos före år 1898. Inspektionsföreståndarne

torde nämligen motsvara icke så mycket afdelningsföreståndarne som icke

mera baningenjörerna, maskiningenjörerna och trafikinspektörerna. De hafva

hufvudsakligen endast att utöfva den lokala tillsynen och ombesörja den

egentliga driften men bilda icke tillsammans någon enhet eller verkligadministrativ

instans. Skulle en organisationsförändring, för att vara lik

den preussiska förva-ltningsreformen, medföra, att distriktsförvaltningama

och distriktscheferna skulle försvinna, så skulle den också innebära, att det

ej längre skulle finnas särskilda afdelningsföreståndare, utan att de svenska

statsjärnvägarna skulle skötas af järnvägsstyrelsen med biträde i distrikten

allenast af baningenjörer, maskingenjörer och trafikinspektörer eller med

dem ungefärligen likställda befattningshafvare.

Hvad som emellertid förbises vid jämförelse mellan den svenska och

den preussiska järnvägsadministrationen och som är af verkligt hufvudsaklig

betydelse, det är den stora olikhet, som förefinnes mellan den ställning i

organisationskedjan, som i Sverige intages af Kungl. Maj:t, och den, som

i Preussen tillkommer ministern för allmänna arbeten. I Preussen äger

stark ministerstyrelse rum, och ministern har i anledning däraf beträffande

förvaltningen af de preussiska statsbanorna en mängd uppgifter,

som omöjligen kunna tänkas i Sverige tillkomma Kungl. Maj:t.

Sålunda har ministern, utom att pröfva besvär i anledning af direktionernas

beslut, att fastställa instruktioner, hufvudgrunder för arbetsordningar

samt andra föreskrifter rörande tjänsteförhållandena, fastställa

tidtabellen för person- och postförande tåg vid början af vinter- och

sommarperioden och i vissa fall jämväl att vidtaga ändring i tidtabellen

under pågående period, fastställa och ändra tariffer för personer, gods,

lefvande djur och lik, i den mån sådant icke öfverlåtits till direktionerna,

fastställa plan och kostnadsförslag för nybyggnads- och underhållsarbete,

för b vilket, kostnaden öfverstiger 50,000 mark, fastställa och ändra normalplaner

och normalanordningar för byggnader och maskinella anläggningar

in. m., afgöra frågor om större upphandlingar, afgöra vissa viktigare

personalärenden samt meddela beslut i öfriga frågor, som afse åstadkommandet

och bibehållandet af enhetlighet inom hela statsbanenätet.

Från ministerns sida utöfvas dessutom såväl af ministern personligen

som af honom underordnade, inom ministeriet anställda befattningshafvare

67

en ganska omfattande och ingående inspektion; och genom anmärknings

framställande vid inspektion kan hvilken inom en direktion behandlad fråga

som helst underställas ministerns pröfning. Det är alltså icke endast den

öfre ledningen utan också till icke ringa del den verkliga, omedelbara

ledningen, som tillkommer ministern.

Den väsentliga skillnad, som sålunda i fråga om verksamhetsområdenas

beskaffenhet förefinnes mellan i Preussen ministern för allmänna arbeten

och i Sverige Kungl. Maj:t, framgår tydligast genom det förhållandet,

att det inom det preussiska ministeriet för allmänna arbeten finnes

för behandling af järnvägsärendena 5 särskilda fackafdelningar, af h vilka

hvar och en förestås af en ministerial direktor; och inom dessa af delningar

finnas sammanlagdt 32 föredragande råd och 19 med dem i fråga om verksamhet

väsentligen likställda biträden (Eegierungsassessoren).

Det torde af hvad som nu sagts vara tydligt, att den svenska järnvägsstyrelsens

ställning inom järnvägsadministrationen ingalunda moisvarai

den, som intages och vid järnvägsref ormens genomförande intogs af en

preussisk direktion. Öfver den preussiska direktionen fanns nämligen i

ministeriet för allmänna arbeten ett förvaltningsorgan, som på grund af

den i Preussen rådande ministerstyrelsen kunde i. icke oväsentlig omfattning

tilldelas förvaltningsuppgifter, som i Sverige måste tillkomma

järnvägsstyrelsen. Den preussiska järnvägsreformen ägde således rum

under andra förhållanden än de, som äro rådande i Sverige, och det fanns

i Preussen uti nyssnämnda ministerium och i ministerstyrelsen för denna

reform en förutsättning, som saknas i Sverige.

Vid en jämförelse mellan den svenska järnvägsstyrelsen och en preussisk

direktion skulle kunna framhållas den olikhet, som ligger däri, att

det af svenska järnvägsstyrelsen administrerade bannätet är betydligt

mer än dubbelt så stort som ett preussiskt direktionsområde 4,255

kilometer mot omkring 1,700 kilometer. Denna olikhet torde emellertid

kunna uppvägas af den stora skillnaden i trafikintensiteten pa de olika

järnvägarna. Däremot ligger det en väsentlig olikhet däruti, att de

preussiska direktionsområdena äro lokalt koncentrerade, så att det är j

förelsevis kort afstånd mellan de stationer, som utgöra ytterpunkterna lör

hvarje särskildt direktionsområde, och så att det fordras endast ringa tid föi

resa mellan direktionens säte och dessa ytterpunkter. Det lår knappast

ifrågakomma inom något preussiskt direktionsområde, att järnvägsresan

mellan hufvudortcn och sätet för någon inspektion fager mer än tre timmar.

I Sverige äger ju däremot uti dessa afseenden ett helt annat förhållande

rum; sa t. ex. kräfver en resa från Stockholm till Kiruna, det aflägsnaste

inspektionssätet, vintertiden en tid af två dygn. Därtill kom

-

68

mer, att i anledning af det svenska statsbanenätets stora utsträckning

en väsentlig olikhet i de lokala förhållandena råder inom bannätets skilda

delar.

. ^ tl grund af dessa nu angifna omständigheter anser kommittén för

sm del, att det svårligen låter sig göra att för en för hela den svenska

statsbaneförvaltningen gemensam centralmyndighet finna en sådan organisationsform,

att åt denna myndighet med fördel skulle kunna öfverlämnas,

hvad som motsvarar såväl den verksamhet, hvilken tillkommer en

pieussisk direktion, som också en hufvudsaklig del af de uppgifter, som i

järnvägsfrågor åligga det preussiska ministeriet för allmänna arbeten.

el .1 själfva verket förhåller det sig nog så, att, om man vill i Sverige skapa

ligt preussiskten . järnvågsförvaltning efter fullständigt genomfördt preussiskt mönster, det

mönster, är järnvägsstyrelsen såsom centralt ämbetsverk, som skall borttagas, och dess

göromål efter sortering flyttas dels uppåt till ett kommunikationsdepartement

och dels nedåt till utvidgade distriktsförvaltningar eller distriktsstyrelser.

Den preussiska förvaltningen känner icke —åtminstone icke inom kommunikationsväsendets

område — några centrala ämbetsverk under ministerierna.

Det visar sig ock af förestående redogörelse, att de göromål, som i Sverige

ombestyras af järnvägsstyrelsen, i Preussen äro delade på ministeriet och

diiektionerna, samt å andra sidan att de preussiska direktionerna fullgöra

väsentligen allt, hvad de svenska distriktsförvaltningarna hafva att ombesörja,

och därutöfver en god del, af hvad jåtrnvägsstyrelsen har till

göromål.

Det synes icke ligga något afskräckande i tanken på en reform i nu

antydd riktning. Bibehållandet af de centrala ämbetsverken inom kommunikationsväsendets

område är icke någon ovillkorlig förutsättning för ett

lyckligt anordnande af kommunikationsförvaltningen i stort sedt. Reformen

kan dock icke ske nu, och det är ej heller lätt att veta, om och när

den kan komma att genomföras, då densamma innebär en betydande förändring

af konstitutionell art. Först och främst behöfs nämligen därtill ett kommunikationsdepartement.

Det är emellertid icke nog härmed, utan det

torde också, för att det skall kunna efter utländskt, nu närmast preussiskt

mönster, flyttas in i departementet en afsevärd del af de göromål, som

för närvarande åligga kornmunikationsstyrelserna, vara nödvändigt att utrusta

chefen för det nya kommunikationsdepartementet med en ganska

vidsträckt befogenhet att besluta utan föredragning i regeringen eller således

att för denna del af statsförvaltningen införa ministerstyrelse.

Under ett blifvande kommunikationsdepartement med ministerstyrelse

skulle, hvad statsjärnvägarna beträffar, finnas de nuvarande distriktsförvalt

-

69

ningarna, utrustade med en afsevärd del af järnvägsstyrelsen nu tillkommande

befogenhet, och under dem åter inspektioner ungefär såsom nu både

Sverige och i Preussen. Om under sådan förutsättning distriktsförvaltningarnas

eller, såsom de väl då böra heta, distriktsstyrelsernas antal bör

ökas eller minskas, torde vara för tidigt att nu undersöka.

För kommittén är det nog att betona, att en organisationsförändring

i verklig öfverensstämmelse med den preussiska organisationen, likvisst

under iakttagande af den ofantliga skillnaden i verksamhetsområde, är

en fråga, som är väl värd att vid lämplig tidpunkt tagas i öfvervägande,

och att den organisationsform, som nu föreslås, bör vara sådan,

att den ej lägger svårigheter i vägen för genomförandet af en dylik

reform, därest detta framdeles skulle ifrågakomma.

Det är nämligen en fordran, som man så vidt möjligt bör ställa på öfvergs.ngen

ett organisationsförslag, att det utan för störa rubbningar af de hufvud- ^‘‘j^Zn^gt

principer, på hvilka det hvilar, kan öfvergå i den närmast högre utveck- preussiskt

lingsform, som kan vara att förutse, och att det alltså följer den rikt- monsterning,

i hvilken utvecklingen kan antagas komma att gå. Sådant är

förhållandet med ett organisationsförslag, som afser en utvidgning af linjemyndigheternas

befogenhet samt bibehållandet och ett vidare utvecklande

af distriktsförvaltnings- och distriktschefsinstitutionema.

Skulle ett kommunikationsdepartement komma till stånd och ministerstyrelse

införas, skulle järnvägsstyrelsens afdelningar i större eller mindre

mån ingå såsom byråer i det nya departementets afdelning för statsjärnvägarna,

och departementet därmed öfvertaga de styrelsen förut tillkommande

förvaltningsuppgifter, som afse den mera hufvudsakliga ledningen

af statsbaneförvaltningen.

Distriktsförvaltningarna, som redan förut intagit en allt mera själfständig

ställning, skulle öfvertaga styrelsens återstående funktioner, därest de ej

kräfva en central handläggning, och alltså utvecklas till myndigheter, motsvarande

de preussiska direktionerna. Sådana förvaltningens skötsel afseende

uppgifter, som fordra en enhetlig behandling, skulle öfverlämnas till en viss

eller vissa särskilda distriktsförvaltningar eller, såsom lämpligt kan vara

med kontroll- och revisionsväsendet m. m., uppdragas åt vissa centrala

kontor, som göras i viss mån fristående, ehuru under departementschefens

öfverledning.

Öfverg ången från en organisation med jämförelsevis själfständiga distriktsförvaltningar

till en förvaltningsform i verklig öfverensstämmelse

O O O

med den preussiska är alltså endast en organisk utveckling, medan det,

om man nu centraliserade statsbaneförvaltningen, blefve nödvändigt att

70

åter byta om system, därest en organisation med ministerstyrelse skulle

införas.

Den bayerska

järnvägsorganisationen.

att

I detta sammanhan

den förändring af

O

en

anser kommittén sig icke böra lämna oanmärkt,

& ... statsbaneförvaltnings organisation, som senast ägt

rum, nämligen den, som genom förordning den 18 december 1906 genomförts

i Bayern med tillämpning från och med den 1 april 1907, bestått däruti,

att en myndighet, ungefärligen motsvarande den svenska järnvägsstyrelsen,

indragits och de denna centralmyndighet närmast underordnade linjemyndigheterna

utvecklats till något motsvarande de preussiska direktionerna.

Bayern hade år 1904 ett statsbanenät med en banlängd af 6,379

kilometer, däraf 4,096 kilometer hufvudbanor och 2,283 kilometer lokalDetta

statsbanenät förvaltades enligt en förordning af den

1886 under högsta ledning af ministern för det kungliga huset

utrikes ärenden af generaldirektionen för de bayerska statsbanorna,

banor.

17 juli

och för

hvilken

myndighet hade under

10 trafikdirektioner.

Förvaltningens tyngdpunkt hvilade hos generaldirektionen, som utöfvade

alla viktigare befogenheter och företrädde förvaltningen utåt. Trafikdirektionerna

voro hufvudsakligen utförande organ med i öfrigt jämförelsevis

inskränkt myndighet, så att de i alla mera betydande frågor hade att

vidtaga endast rent förberedande åtgärder.

Inom järn vägsförvaltningen ägde alltså centralisering rum, och beträffande

denna organisationsform förklarades i ett af vederbörande minister

den 20 mars 1906 afgifvet betänkande, att den under mindre och enklare

förhållanden varit fördelaktig, men att den med förvaltningsuppgifternas

ökade omfattning visat sig alltmera hämmande för utvecklingen.

Från och med år 1904 inrättades ett statsministerium för kommunikationsväsendet,

under hvilket ministerium statsbaneförvaltningen jämte de

andra kommunikationsverken lades.

Genom inrättandet af detta kommunikationsministerium hade enligt

ofvan åberopade betänkande den fördelen visserligen vunnits, att vederbörande

minister mera än förut kunde utöfva ett afgörande inflytande

och ett kraftigt initiativ i alla kommunikationsförvaltningens viktigare

frågor. De befintliga organisatoriska svårigheterna hade dock icke kunnat

öfvervinnas genom tillkomsten af ytterligare ett centralt förvaltnings

-

organ.

En organisationsförändring hade därför visat sig nödvändig, och en

sådan har nu såsom nyss nämnts genomförts. Denna organisationsförändring

består däld, att generaldirektionen upplösts, och att de viktiga

-

71

ste uppgifterna, som tillkomma en centralmyndighet, såsom fastställandet

af tariffer och tariff-föreskrifter, utfärdande af instruktioner och arbetsordningar

samt afgörande af tekniska frågor af principen natur m. m.,

tillagts° kommunikationsministeriet, inom hvilket en särskild afdelning för

järn vägsväsendet inrättats. För vissa andra förvaltningsuppgifter, beträffande

hvilka det likaledes ansetts lämpligast, att de behandlas centralt,

såsom revisionssaker, vissa tariff- och tidtabellsfrågor, reklamationsfrågor

m. in., hafva inrättats särskilda amt, lydande under ministeriet men med

i öfrigt själfständig ställning.

De förutvarande trafikdirektionerna hafva utvecklats och till dem hafva

lagts de förvaltningsuppgifter, som förut tillkommit generaldirektionen, och

som icke öfvergått till ministeriet eller de särskilda centrala amten. I

sammanhang därmed har, jämte det namnförändring ägt rum, så att

trafikdirektionerna kallas järnvägsdirektioner (Eisenbahndirektionen),. dessas

antal minskats till fem och hvars och ens område sålunda i genomsnitt fördubblats.

De fem järnvägsdirektionerna handhafva nu såsom mellaninstans

hela den egentliga skötseln af de trafikerade och under byggnad varande

statsbanorna.

För utförandet och öfvervakandet af den lokala tjänsten i enlighet

med järnvägsdirektionernas anvisningar äfvensom för utförandet i öfrigt af

vissa andra förvaltningsgöromål hafva inspektioner inrättats efter preussiskt

mönster med den olikhet dock, att de så kallade betriebs- och verkehrsgöromålen

sammanförts och tillagts en inspektion, under det att sådana

angelägenheter, som tillhöra banafdelningen, tillagts en särskild inspektion,

som tillika har hand om de inom dess område förekommande nya järvägsanläggningarna.

Kommittén kan icke underlåta att fästa uppmärksamheten därå,

att en sådan organisationsförändring, som afser att utvidga distrikts- ieii , utveckförvaltningarnas

befogenhetsområde och öka deras sjanständighet, också står

i full öfverensstämmelse med gången för den svenska järnvägsorganisationens

hittillsvarande utveckling.

Af den historiska öfversikten framgår, hurusom det enligt den första,

för de trafikerade statsbanorna särskildt genomförda organisationen tillkom

den centrala myndigheten, styrelsen för statens järnvägstrafik, att

omhänderhafva icke endast ledningen utan också den omedelbara och lokala

skötseln af järnvägarnas förvaltning. Föredragandena i styrelsen voro nämligen

tillika såsom intendenter chefer för hvar sitt distrikt.

Bannätet utvidgades emellertid, och det visade sig nödvändigt att

bryta ut och tilldela de styrelsen underordnade myndigheterna en del af

72

Nuvarande or

ganisation

ett ofullständigt

genomförande

af

distriktschefs

systemet.

den befogenhet, som tillkom denna. Det af styrelsen år 1867 framställda

förslaget, enligt hvilket i distrikten skulle finnas icke endast afdelningsföreståndare

utan därjämte öfver dem en distriktschef i hvarje distrikt,

synes hafva afsett, att till linjemyndigheterna skulle öfverlämnas icke

endast den verkställande myndigheten utan också befogenhet att utöfva

i on i i* ^ ltmn0en. Steget var dock för de dåtida för

hållandena

för stort, och man nöjde sig med att i spetsen för distrikten

sätta tre afdelningsföreståndare under en, ehuru visserligen mycket svanledning

af en af dem såsom t. f. intendent.

Till dessa myndigheter lämnades att utöfva den lokala tillsynen och

och att vara styrelsens verkställande organ i distrikten.

Nästa, steg i utvecklingskedjan var det, som påbörjades genom 1897

års organisation och som enligt kommitténs mening nu bör fullständigt

uttagas. Detta steg afser att sammanföra de tre afdelningsföreståndarne

till en organisk enhet, . distriktsförvaltningen, fast sammanhållen af en

distriktschef, och att till distriktsförvaltningen öfverlämna icke endast

verkställighetsåtgärderna utan i allt större utsträckning de uppgifter, som

inga i skötseln af järnvägsförvaltningen, i den mån dessa uppgifter icke

oundgängligen kräfva en enhetlig, central behandling.

Fi ån denna organisationsform är slutligen, såsom af det föregående

framgått, öfvergången till en organisation efter preussiskt mönster en fortgång

i samma riktning som hittills.

Då den organisationsförändring, som från och med år 1898 genomfördes,

och som af 1897 års Riksdag angafs såsom allenast ett försök, icke

kan anses hafva utfallit så som önskadt varit, kan det till sist synas, som

.om det,, i trots af hvad kommittén nu anfört, hade bort undvikas att söka

vidare framgå på den väg, hvarpå man genom nyssnämnda organisationsförändring

inslagit.

Af den redogörelse, kommittén lämnat rörande de hufvudanmärkningai,

till hvilka den nuvarande organisationen enligt kommitténs mening

gifvei anledning, torde emellertid hafva framgått, att de olägenheter, som

äro förbundna med denna organisation, hafva sin rot i dess ofullständiga

genomförande, ej i den till grund för organisationen liggande principen.

Kommittén har därför icke tvekat att i sitt förslag, i hvad det afser

linjemyndigheterna, upptaga den tanke, på hvilken den nuvarande organisationen

hvilar,. men kommittén vill tillika söka vidare utveckla denna

tanke samt därigenom gifva organisationen den helgjutenhet, som den

73

hittills kommit att sakna. Härmed äro hufvuddragen af kommitténs

organisationsförslag i denna del gifna.

Kommittén vill nämligen först och främst hafva verkligt, såsom 1893

års kommitté uttryckte det, starka distriktsförvaltningar, starka genom sin

jämförelsevis själfständiga ställning och starka genom sin yttre organisation.

För att bereda distriktsförvaltningarna den själfständiga ställning, som^^.”''^^

enligt kommitténs mening bör tillkomma dem, bör i instruktionen intagas ritningarnas

stadganden, genom hvilka distriktsförvaltningarnas verksamhets- och be- befogenhet.

fogenhetsområden angifvas.

Det kunde då synas vara riktigast att i detta afseende söka i instruktionen

erhålla fullständiga detalj bestämmelser och att därvid, med hänsyn

särskildt till utgången af 1893 års kommittés reformförsök, framför allt

söka att uttömmande angifva, hvad som skall tillkomma den centrala myndigheten.

Kommittén skulle också helst hafva sett, att sådana stadganden kunnat

intagas i instruktionen, men först och främst torde det vara mindre lämpligt

att med alltför detaljerade bestämmelser betunga en instruktion. Därjämte

har kommittén jämväl från en annan synpunkt funnit sig icke böra

föreslå ett sådant tillvägagångssätt.

Utöfver den öfverflyttning af förvaltningsuppgifter från styrelsen till

distriktsförvaltningarna, som kommittén finner redan nu böra äga rum,

anser nämligen kommittén, att en dylik öfverflyttning bör ske tid efter

annan i allt större utsträckning, allt efter som distriktsförvaltningarnas

förmåga att upptaga högre sådana uppgifter ökas genom större vana vid

själfständig ämbetsutöfning, samt styrelsen hinner utarbeta normerande

regler, efter hvilka distriktsförvaltningarna hafva att handlägga de särskilda

ärendena. I anledning häraf synes det vara fördelaktigt att hafva

de mera detaljerade bestämmelserna intagna endast i en arbetsordning,

som lättare än en instruktion kan ändras efter olika förhållanden. Kommittén

finner visserligen lämpligast, att arbetsordningen utarbetas genom styrelsens

försorg, men vill kommittén — särskildt med hänsyn till det förhållandet

att, ehuru en arbetsordning förutsattes i instruktionen af den 15 oktober

1897, någon sådan dock ännu ej kommit till stånd på det bestämdaste

framhålla angelägenheten däraf, att en arbetsordning sa lort sig göra later

blir utfärdad. Hänvisningen till denna arbetsordning bör emellertid icke

hindra kommittén att i det följande i detalj redogöra för de ärenden,

kommittén anser böra redan nu utflyttas till distriktsförvaltningarna.

På nu anförda skäl anser kommittén därför vara lämpligast, att i in

10

-

74

struktionen intages liufvudsakligen endast en allmän bestämmelse angifvande

den norm, efter hvilken gränsen mellan styrelsens och distriktsförvaltningarnas

befogenhetsområden bör i arbetsordning eller dylikt närmare

angifvas, i synnerhet som jämväl vissa andra instruktionens bestämmelser

i detta afseende kunna tjäna till ledning.

utvidgning^/ . Nyssberörda norm anser kommittén böra formuleras så, att det egent

duMktsför-

ligen skall vara ledningen af statens järnvägsförvaltning, som skall ut

Vb!fongenh"t.

S ö^vas styrelsen, och att skötseln af samma förvaltning skall åligga linjemyndigheterna.

Förstnämnda myndighet skall alltså hufvudsakligen vara

den ledande och reglementerande samt inspekterande myndigheten, under

det att det skall tillkomma distriktsförvaltningarna att enligt de normer,

som af styrelsen utfärdats, och de mera allmänna föreskrifter, som af

styrelsen meddelas, besluta och handla i de konkreta fallen.

Det är emellertid klart, att från den sålunda gifna regeln måste

göras undantag för alla de till j ämvägsförvaltningens skötsel hörande

förvaltningsuppgifter, beträffande hvilka det på grund af deras särskilda

beskaffenhet befinnes ändamålsenligast, att de behandlas centralt för

statens järnvägars hela område. Till dessa förvaltningsuppgifter, hvilka

gifvetvis fortfarande skola tillkomma styrelsen, höra först och främst

åtminstone den största delen af dem, som åligga de särskilda styrelsekontoren,

nämligen kammarkontoret, revisionskontor, kassakontoret, statistiska

kontoret, milkontoret, kontrollkontoret samt biljett- och blankettkontoret.

Till samma slag af uppgifter hör äfven afgörandet af frågor,

som afse enhetlighet i konstruktioner, frågor om upphandling af materiel

samt sådana persedlar, förbrukningsartiklar m. m., beträffande hvilka

det kan anses mest ekonomiskt, att upphandlingen sker för hela bannätets

behof genom styrelsens försorg, vidare vagnfördelnings- och tidtabellsfrågor

äfvensom det allra mesta af hvad som handlägges å den nuvarande taxcbyrån;

och vill kommittén i detta sammanhang jämväl nämna behandlingen

af vissa ärenden rörande upprättande af planer för godsförsändelsernas

ändamålsenliga fördelande å olika tåg och öfriga till transporttjänsten hörande

uppgifter af den art, att de kunna anses påfordra central ledning.

En särskild ställning intager uti detta hänseende frågan om centralverkstadens

skötsel. Den i Örebro anlagda centralverkstaden, som i sitt

nuvarande skick är afsedd hufvudsakligen för större reparationer af

lokomotiv från samtliga distrikt, men enligt medgifvande af 1906 års

Riksdag nu skall utvidgas med en afdelning för reparation af vagnar,

förvaltas af en särskild maskindirektör med en afdelningsföreståndares

rättigheter och skyldigheter. Centralverkstaden tillhör för närvarande

75

första distriktet, så att det åligger verkstadschefen att i stället för föreståndaren

för maskinafdelningen i distriktsförvaltningen föredraga ärenden,

som röra centralverkstaden och äro af beskaffenhet att böra handläggas af

samlad distriktsförvaltning. Kommittén anser det gifvetvis riktigt, att den

omedelbara skötseln af centralverkstaden sker på platsen, men finner det

mindre lämpligt, att verkstaden, hvilken är afsedd att tillgodose samtliga

distriktens behof, är ställd under en viss, å annan plats än verkstaden

förlagd distriktsförvaltning med den tyngd och omgång, som däraf blir

en följd. Centralverkstaden bör därför enligt kommitténs mening ställas

direkt under styrelsens ledning, med öfverlämnande åt verkstadschefen af

ungefärligen den själfständighet i skötseln af verkstaden, som skall tillkomma

distriktsförvaltningarna inom deras områden. De härigenom uppkommande

organisatoriska frågorna skola af kommittén upptagas till särskild

behandling.

Sedan kommittén sålunda angifvit den regel, efter hvilken i hvarje särskildt

fall bör afgöras, om det tillkommer styrelsen eller distriktsförvaltning som?örar,aafJ~

att meddela beslut i ett ärende, samt undantagen från denna regel, öfvergår

kommittén till att angifva de grupper af ärenden, som enligt kommitténs me-va ‘mn9an‘aning

nu skulle kunna öfverlämnas till distriktsförvaltningarnas afgörande,

utöfver hvad redan är anförtrodt åt dem. Vid granskningen af styrelsens

samt de olika afdelningarnes diarier m. m. för år 1905, har kommittén funnit,

att styrelsen meddelat beslut i en mängd grupper af ärenden, som det

enligt den angifna normen borde tillkomma distriktsförvaltningarna att i större

eller mindre omfattning afgöra. Kommittén har med ledning häraf upprättat

en förteckning å sådana grupper af ärenden, därvid kommittén angifvit,

där sådant kunnat erfordras, den omfattning i hvilken beslutanderätten

svnes kommittén redan nu böra öfverlämnas till distriktsförvaltningarna.

Däremot har det ansetts icke vara behöfiigt att angifva, i hvilka fall det måste

förutsättas, att allmänna regler för de särskilda frågornas bedömande meddelas

af styrelsen, eller att distriktsförvaltningarnas beslut anmälas till styrelsen.

I förteckningen har ej upptagits en stor mängd af personalärenden, hvilka

kommittén anser böra öfverlämnas till distriktsförvaltningarnas afgörande,

och om hvilka kommittén kommer att längre fram i denna afdelning af

betänkandet särskildt yttra sig. Förutom dessa ärenden bör det enligt

kommitténs mening sålunda tillkomma distriktsförvaltningarna att, sedan

i hvarje fall, där sådant erfordras, anslag blifvit i vederbörlig ordning för

ändamålet utverkadt, själfständigt handlägga och afgöra ärenden

76

angående förhyrande af bostäder åt därtill berättigad, till distriktet hörande

personal,

» ersättning för sjukvård, meddelad af annan läkare än vederbörande

järn vägsläkare,

» gratifikationer och ersättningar för särskilda uppdrag intill ett

belopp af högst 50 kronor för hvarje befattningshafvare,

» skadeersättningar enligt lagen angående ersättning för skada till

följd af olycksfall i arbete den 5 juli 1901,

sådana ersättningar enligt lagen angående ansvarighet för skada

i följd af järnvägsdrift den 12 mars 1886, som icke härflyta

från skada å person, och som afse ett ersättningsbelopp, ej

öfverstigande femhundra kronor,

» traktamentsersättningar vid långvarigare kommenderingar,

» kostnadsfri transport af flyttgods för befattningshafvare efter afgången

ur statens järnvägars tjänst och för afliden befattningshafvares

efterlefvande familjemedlemmar,

kostnadsfri transport af lik efter afliden befattningshafvare och

efter befattningshafvares familjemedlem,

* meddelande af uppdrag för det antal befattningshafvare, som

styrelsen bestämmer, att biträda trafikinspektörerna vid ledandet

af tågens gång,

» afgifterna för begagnande för enskild järnvägs räkning af statsbanestationer,

därest samförstånd med den enskilda järnvägens

förvaltning kan uppnås,

» restaurationsrörelsen å stationer och tåg, efter det styrelsen beträffande

restaurationsrörelsen å tåg, som framgå öfver mer än

ett distrikt, bestämt, hvilken distriktsförvaltning därmed skall

taga befattning,

» ordningens upprätthållande inom statsbanans område,

» behandling af kvarglömda effekter,

» anordnande af förvaringsrum för reseffekter,

» varuförsäljning å tåg, plattformer och i väntsalar,

» anläggning af håll- och lastplatser,

» arfvode till platsvakt,

» utsträckning i fråga om håll- och lastplatsers användning i person-

och godstrafik,

» trafikerandet af sido- och hamnspår, däruti inbegripet bestämmandet

af afgifterna för spårens begagnande, för så vidt dessa

afgifter ej äro angifna i taxan,

» befrielse från utgifvande af vagn- och pressenningspenningar,

reglering af skador å vagnar och pressenningar i inländsk trafik,

angående mottagande af försändelser, vid hvilkas transporterande gällande

lastprofil måste öfverskridas,

» disposition af outlöst gods i inländsk trafik,

» inrättande af godsinlämningsställen,

» utkörning af gods till adressaterna,

» restitution å erlagda fraktafgifter för gods i inländsk trafik, för

så vidt fråga är om godsslag, som finnes upptaget i taxans

godsindelning,

» restitution å erlagda biljettafgifter i inländsk trafik,

» inrättande af partibiljetter,

» uppsättande för statens järnvägars räkning af rikstelefonapparater

äfvensom af telefoner i förbindelse med statsbanans eget

telefonnät,

» underhåll in. m. af telegrafverket tillhörande telegraf- och telefonledningar,

för så vidt frågan gäller tillämpning af öfverenskommelse

mellan järnvägsstyrelsen och telegrafstyrelsen,

» insättande eller utbyte af telgrafapparater,

» anläggning eller förändring af statsbanans telegrafledningar,

» anläggning af stängsel och grindar samt fällbommar, där anläggningen

ej står i samband med växel- och signalsäkerhetsanläggning,

» anläggning af lastkajer, plattformer och vägar,

» anordnande af vägöfvergångar, snögallerier m. m.,

» tillstånd att å järnvägsstations expedition införa enskild telegraf-

och telefonledning samt att därstädes insätta och begagna

nödiga apparater för ömsesidiga meddelanden mellan ledningens

ägare och järnvägsförvaltningen samt angående framdragande

öfver eller genom statsbanans mark af enskilda telegraf-,

telefon- och andra svagströmsledningar samt af aflopps- och

vattenledningar äfvensom s. k. decauvillebanor, om dessa sistnämnda

icke korsa statsbanans spår i plan,

» anordnande af bangårdsmaskinerier,

» anordnande af elektriska och andra belysningsanläggningar,

» anläggning af vägportar, trummor och diken,

» försäljning af kasserade räler i partier om högst 100 ton,

» förändringar i spårsystemet samt spåranordningar å statsbanans

stationer för enskilda järnvägars räkning, för så vidt ändringen

ej väsentligt inverkar å bestående växel- och signalsäkerhetsanläggning

eller styrelsen uttryckligen förbehållit sig beslutanderätten

i frågan,

78

angående nya byggnader och anläggningar, för så vidt kostnaden för sådan

byggnad eller anläggning icke öfverstiger 5,000 kronor samt

utförandet af densamma icke väsentlisrt inverkar å befintlig

växel- och signalsäkerhetsanläggning eller styrelsen uttryckligen

förbehållit sig beslutanderätt i frågan,

» förändringar af husbyggnader och anläggningar, i den mån dessa

frågor ej redan berörts,

» närmare uppgörelse rörande förvärf eller utbyte af jord, sedan

hufvudsakligt beslut blifvit i vedei''börlig ordning fattadt,

> anskaffning af lokoinotivstallportar, rökhufvar, domkrafter och

skorstenar,

» sådan förändring å vagn äfvensom sådant utbyte af delar till

rullande materiel, som icke medför en konstruktiv förändring,

» försäljning af skrot och affall,

* utlämnande af vatten från statsbanans vattenstationer samt

» tillstånd till begagnande för enskild järnvägs räkning af statsbanans

bangård smaskinerier.

Kommittén anser sig böra, utöfver hvad nu har angifvits, föreslå en

viss ytterligare utvidgning af distriktsförvaltningarnas befogenhet i fråga

om nya byggnader och anläggningar, men får kommittén därom yttra sig

vid behandlingen af styrelsens organisation i sammanhang med frågan om

utvidgning af denna myndighets handlingsfrihet.

reMutionZf Inom kommittén har ifrågasatts, att jämväl ärenden rörande restitubiijett-

och tioner af erlagda biljett- och godsafgifter i utländsk trafik skulle öfvergodaafgifter,

lämnas till afgörande af distriktsförvaltningama. Med hänsyn till behöfligt

samarbete med kontrollkontoret skulle det i sådant fall vara lämpligast,

att samtliga dylika ärenden handlades af den i Stockholm förlagda

distriktsförvaltningen. Då det emellertid är af vikt, att den afdelning inom

styrelsen, till hvars handläggning frågan om bestämmandet af biljett- och

godsafgifter i utländsk trafik hör, icke undandi''ages kännedomen om, huru

de svåra och för trafiken med olika länder skiftande bestämmelserna, särskildt

i fråga om godstrafiken, af vederbörande uppfattas och tillämpas,

har kommittén ansett den ifrågasatta utflyttningen af förevarande ärenden

åtminstone för närvarande icke böra äga rum.

Frågan om restitution af erlagda biljettafgifter i inländsk trafik har

kommittén ansett kunna öfverlämnas till linjemyndigheternas afgörande;

och kommittén anser sig böra ifrågasätta, om icke lämpligast vore, att

befogenhet meddelades stationsföreståndarne att i dessa frågor meddela

79

beslut efter vissa, af styrelsen gifna regler. Härigenom skulle en betydlig

lättnad otvifvelaktigt beredas allmänheten.

Kommittén liar föreslagit, att till slutlig handläggning af distriktsförvaltningarna

skulle öfverlämnas jämväl ärenden rörande insättande och

utbyte af telegrafapparater, rörande anläggning och förändring af statsbanans

telegrafledningar samt rörande anläggning och underhåll af elektriska

belysningsinrättningar. Detta förslag är emellertid framstäldt endast under

förutsättning, att — på sätt som hemställdt blifvit dels af järnvägsstyrelsen

i dess underdåniga utlåtande angående löneregleringen vid statens

järnvägar den 28 maj 1902 och dels, enligt hvad kommittén

inhämtat, af den af Kungl. Maj:t den 30 januari 1906 tillsatta kommittén

för afgifvande af yttrande och förslag till reglering af löneförhållandena

för järnvägsstyrelsen och järvägsstaten i öfrigt — i hvarje distrikt skulle

komma att anställas en telegrafingenjör, som äger högre teknisk utbildning

samt fullständig kännedom och praktisk erfarenhet rörande anläggning,

skötsel och underhåll af elektriska inrättningar för telegrafering, telefonering

och signalering m. m.

Bland de här ofvan angifna grupperna af ärenden, hvilkas afgörande

kommittén ansett lämpligen kunna öfverlämnas till distriktsförvaltningarna,

hafva upptagits ärenden rörande förhyrande af bostäder åt därtill

berättigad distriktspersonal. Enligt § 9 i det för tjänstemän och betjänte

vid statens järnvägar gällande aflöningsreglemente åtnjuta vissa

befattningshafvare förmånen af fri bostad, och stadgas tillika, att förhyrning

af bostäder icke får äga rum utan Kungl. Maj:ts särskilda medgifvande.

Kommittén anser för sin del, att dessa frågor, i hvad de afse

distriktspersonal, lämpligen kunna lämnas till distriktsförvaltningarnas afgörande,

då gifvetvis en ganska noggrann reglering på förhand kan ske

i fråga om rätten att hyra bostäder, och det således för distriktsförvaltningen

närmast kommer att gälla att praktiskt tillämpa reglerna på de

konkreta fallen. För genomförande af detta förslag fordras en ändring i

aflöningsreglementets ofvanberörda bestämmelse, därom framställning kommer

att göras i sammanhang med behandlingen af frågan om styrelsens

handlingsfrihet.

I förteckningen här ofvan hafva vidare upptagits ärenden rörande

uppsättande för statens järnvägars räkning af rikstelefonapparater och af

telefoner i förbindelse med statsbanans eget telefonnät äfvensom ärenden

angående dels meddelande af tillstånd att å järnvägsstationsexpedition

införa telegraf- och telefonledning samt att därstädes insätta

Frågor om

insättande ock

utbyte af

telegrafapparater.

Frågor om

förhyrande

af bostäder

åt personal

Frågor om

telefonledningar

m. m.

80

Frågor om

ersättning

enligt 1886

och 1901 ån

lagar.

och begagna nödiga apparater, dels ock framdragande öfver eller genom

statsbanans mark af enskilda telegraf-, telefon- och andra svagströmsledningar.

Beträffande den förstnämnda gruppen af ärenden har genom

Kungl. Maj:ts beslut den 3 oktober 1903 föreskrifvits, att telefon icke

får utan Kungl. Maj:ts tillstånd uppsättas i statens ämbetslokal eller

eljest anordnas på bekostnad af statsmedel. Det synes emellertid kommittén,

att afgörandet af dessa frågor skulle kunna utan olägenhet öfverlämnas

till järnvägsmyndigheterna själfva; och anser kommittén sig därför

böra föreslå, att ändring måtte vidtagas i Kungl. Maj:ts ofvan omförmälda

beslut. Då dessutom samma frågor, i den mån de beröra linjemyndigheterna,

äga rent lokal betydelse och ej heller föranleda några synnerligt

afsevärda kostnadsbelopp, torde det böra tillkomma distriktsförvaltningarna

att slutligt behandla desamma. Jämväl i detta hänseende kommer kommittén

att göra hemställan i sammanhang med behandlingen af frågan om

utvidgning af styrelsens handlingsfrihet.

Hvad angår de båda öfriga grupperna af ärenden, har genom nådiga

kungörelsen den 6 juli 1906 uti vissa afseenden tillagts järnvägsstyrelsen

befogenhet att meddela beslut och att utfärda föreskrifter rörande enskilda

telegraf-, telefon- och andra svagströmsledningar m. m. Äfven dessa

frågor äro af lokal beskaffenhet, och kommittén anser, att det därför vore

lämpligt, om bestämmelserna uti nyss omförmälda kungörelse så förändrades,

att de befogenheter, som uti kungörelsen uttryckligen tillagts styrelsen,

kunde öfverflyttas på distriktsförvaltningarna.

Slutligen hafva i förteckningen öfver de ärenden, hvilkas afgörande borde

öfverlämnas till distriktsförvaltningarna, af kommittén upptagits jämväl

''frågor om ersättning enligt lagen angående ersättning för skada till följd

af olycksfall i arbete den 5 juli 1901 samt vissa frågor om ersättning

jämlikt bestämmelserna i lagen angående ansvarighet för skada i

följd af järnvägs drift den 12 mars 1886. Dessa frågor jämte öfriga

frågor om ersättning jämlikt bestämmelserna i lagen af den 12 mars

1886 afgöras nu, för så vidt ersättningsanspåken göras gällande i administrativ

väg, af Kungl. Maj:t efter förslag af styrelsen.

Kommittén, som anser, att Kungl. Maj:t hufvudsakligen bör i fråga

om järn vägsförvaltningen omhänderhafva endast själfva öfverledningen,

samt att icke något ärende bör afgöras af högre myndighet än som därför

erfordras, finner sig för sin del böra föreslå, att nyssnämnda ärenden icke

vidare skola påfordra Kungl. Maj:ts pröfning.

Lagen den 5 juli 1901 har afseende å den personal, som är att anse

såsom arbetare eller arbetsförmän, men af dessa icke å dem, som antagits

81

i statens järnvägars tjänst före deri 1 januari 1903. Frågorna om ersättning

enligt denna lag äro därför ännu jämförelsevis få, men deras antal kommer

att växa år ifrån år. Beträffande dessa frågor skulle det möjligen

kunna ifrågasättas, att ersättningens bestämmande skulle tillkomma styrelsen

i de fall, då en för framtiden bestående kroppsskada uppkommit till

följd af olycksfallet. Därigenom skulle nämligen större enhetlighet kunna

antagas komma att äga rum vid uppskattningen af invaliditetsgraden.

Emellertid lämnar lagen i detta afseende vissa anvisningar, och dessutom

kan riksförsäkringsanstaltens utlåtande i ämnet alltid begäras. Dessa frågor

äro, för såvidt de icke afse bestämmandet af invaliditetsgraden, af

den beskaffenhet, att distriksförvaltningarna, som i distriktssekreterarne

äga juridiskt bildadt biträde, måste anses tillräckligt utrustade för deras

afgörande. Kommittén har därför icke tvekat att föreslå, att samma frågor

öfverlämnas till slutligt handläggande af distriktsförvaltningarna.

Hvad angår frågorna om ersättning eldigt lagen den 12 mars 1886,

hemställde järnvägsstyrelsen uti underdånig skrifvelse den 13 november

1893, att, då anspråk på sådan ersättning framställdes hos styrelsen, denna

skulle äga att efter eget bepröfvande afgöra, huruvida och till hvilket

belopp ersättning borde ifrågakomma, samt till vederbörande utgifva den

ersättning, styrelsen funne skälig. Justitiekanslern, som hördes i frågan,

tillstyrkte bifall till framställningen, därvid dock ifrågasattes, dels att vid

ett dylikt bemyndigande skulle fästas förbehåll, att till Kungl. Maj:t skulle

hänskjutas frågor af synnerlig vikt, dels ock att beträffande ersättning i

anledning af skada, som öfvergått person, anställd i järnvägens tjänst,

allmänna grunder för ersättningens beräknande skulle bestämmas. 1893 års

kommitté intog också i det af denna kommitté uppgjorda instruktionsförslaget

bestämmelse därom, att styrelsen skulle äga att efter de grunder,

som af Kungl. Maj:t fastställdes, ingå aftal med vederbörande om ersättning

på grund af gällande bestämmelser om ansvarighet för skada i följd

af j än vägs drift.

Statskontoret däremot, som äfven hördes öfver järnvägsstyrelsens ifrågavarande

framställning, framhöll, att det syntes önskvärdt, att frågor om

statens ersättningsskyldighet vunne så fullständig och opartisk behandling,

att däraf äfven framginge alla de omständigheter, som hade inflytande på

bedömandet, huruvida och i hvad mån anledning kunde förefinnas att hos

någon till skadan vållande söka godtgörelse för det skadestånd, staten nödgades

utgifva, och att de former, under hvilka ifrågavarande ersättningsfrågor

dittills afgjorts, syntes innebära större trygghet i berörda hänseende

än den, som skulle vinnas, i händelse järnvägsstyrelsens förslag blefve

bifallet. På grund häraf och i betraktande jämväl af svårigheten att en

it

S2

gång lör alla bestämma de gränser, inom hvilka ersättningsfrågor skulle

kunna utan men för statsverket öfverlämnas till styrelsens eget afgörande,

afstyrkte statskontoret bifall till styrelsens framställning. &

_ Med afseende å hvad statskontoret anfört, fann Kungl. Maj:t enligt

nådigt bref den 15 oktober 1897 järnvägsstyrelsens ifrågavarande framställning

icke till någon vidare åtgärd föranleda; och i den samma dag

utfärdade instruktionen för järnvägsstyrelsen med underlydande distriktsförvaltningar

fanns ej heller någon bestämmelse, motsvarande den, som

förekom uti 1893 års kommittés förslag, och som här ofvan angifvits.

Det synes förevarande kommitté först ocli främst klart,° att dessa

frågor icke äro af den natur, att de på grund däraf böra tillkomma den

myndighet, som hufvudsakligen har den högsta ledningen af järnvägsförvaltningen

om hand. Kommittén kan för sin del icke heller finna någon

särskild anledning att antaga, att den utredning, som bör föregå ett

beslut i. en fråga af detta slag, skall blifva mindre fullständig därför, att

frågan icke skall underställas Kungl. Maj:ts pröfning. Och då dessutom en

ofantlig mängd väsentligen mera viktiga och betydelsefulla frågor redan

nu ansetts utan men för statsverket kunna öfverlämnas till järnvägsinyndio-- heterna att af dem själfständigt handläggas, har kommittén ansett afgörandet

af dessa frågor böra tillkomma järnvägsmyndigheterna, så mycket hellre

som under, de senare åren så många beslut i dessa frågor meddelats af

Kungl. Maj:t såväl i administrativ väg som i domstolsväg, att därigenom

god ledning bör finnas för frågornas bedömande. Kommittén anser, att frågor

om ersättning enligt 1886 års lag för skada å person böra afgöras af styrelsen.

Dessa frågor kräfva nämligen ett mera enhetligt bedömande och

kunna antagas oftare föranleda rättegångar, hvilka, då styrelsen i dem

blir svarandepart, alltid måste skötas genom styrelsens försorg. Beträffande

frågor rörande ersättning för skada å egendom, såsom ersättning för brandskada,

för öfverkörda kreatur o. d., torde hvad som i dessa frågor

föranleder den hufvudsakliga svårigheten i de flesta bill vara uppskattningen

af skadans värde. Då nu en sådan uppskattning bäst torde kunna

verkställas af linjemyndigheterna., har kommittén ansett det böra tillkomma

distriktsförvaltningen att afgöra si s ther orda frågor, därvid kommittén

dock funnit den begränsningen åtminstone tills vidare böra ske, att, då det

gäller ett ersättningsbelopp öfverstigande 500 kronor, det bör öfverlämnas

åt styrelsen att meddela beslut i ämnet. Framställning därom, att frågor

om. ersättning enligt 1886 års lag icke vidare skola påfordra Kungl.

Maj:ts pröfning göres vid behandlingen af styrelsens organisation i sammanhang

med frågan om utvidgning af styrelsens handlingsfrihet.

83

I § 4 af gällande instruktion stadgas, att styrelsen äger att enligt af

Kungl. Maj:t fastställda allmänna grunder ingå öfverenskommelser med angående

andra järnvägsförvaltningar om gemensamt begagnande af stationer. För

att distriktsförvaltningarna skola erhålla den befogenhet, som uti detta

hänseende föreslagits, erfordras alltså en instruktionsändring.

Genom utflyttning, på sätt ofvan angifvits, till distri k tstör va 1 tnin- utl^™ig a{f

garnas själfständiga handläggning af ärenden, som hittills afgjorts i sty- <■luinkttförrelsen,

skulle distriktsförvaltningarna, inom ett betydligt utvidgadt befogenhetsområde,

erhålla en själfständighet, som skulle kunna fullt motsvara

en sådan instans inom järnvägsförvaltningen. Den arbetsbörda,

som genom handläggningen af löpande ärenden nu betungar styrelsens

chef och ledamöter, skulle i icke oväsentlig grad minskas utan att

distriktsförvaltningarnas arbete därigenom komme att ökas. Det är nämligen

för distriktsförvaltningarna i de flesta fall lättare att omedelbart

besluta i ett ärende än att först uppsätta och afsända en ofta vidlyftig utredning

till styrelsen och därefter mottaga och expediera styrelsens beslut,

helst detta sistnämnda beslut ej sällan innefattar uppdrag för distriktsförvaltningen

att meddela närmare bestämmelser i ärendet. Då ifrågavarande

ärenden icke vidare komma att ingå till behandling i styrelsen, skulle

den omgång, som nu förorsakas af ärendenas gång fram och åter mellan

styrelsen och distriktsförvaltningarna, upphöra, och den tidsutdräkt, som

nu kräfves för deras behandling af järnvägsmyndigheterna, till nytta för

både verket och allmänheten väsentligt förkortas. Och slutligen skulle

det dubbelarbete och det mångskrifveri upphöra, som nu förorsakas därigenom,

att såväl distriktsförvaltningarna som de dem närmast underlydande

linjemyndigheterna behandla samma fråga från ungefärligen samma synpunkt.

Efter verkställandet af en sådan utvidgning af distriktsförvaltningarnas

befogenhetsområde, som kommittén ifrågasatt, skulle dessa myndigheter

i vida större omfattning än hittills själfständigt behandla frågor, som

beröra icke endast allmänhetens intressen — något som från flera synpunkter

måste vara denna allmänhet till väsentlig fördel — utan också

utomstående ämbetsmyndigheters verksamhetsområden. Det torde kräfva

sin tid, innan allmänheten och vederbörande myndigheter kunna vänja sig

vid att i distriktsförvaltningarna se järnvägsförvaltningens jämförelsevis

själfständiga representanter i distrikten. Atit söka bibringa vederbörande

en sådan uppfattning torde framför allt blifva en uppgift för järnvägsstyrelsen.

En väg härtill är, att styrelsen konsekvent öfverlämnar till

distriktsförvaltnings handläggning alla sådana ärenden, som inkomma till

styrelsen, fastän de tillhöra distriktsförvaltningens afgörande, och lika

konsekvent underrättar den sökande om hvarje dylik åtgärd medelst

sådana brefkort, som på annat ställe i detta betänkande omförmälas.

84

Kommitténs

hemställan.

På grund af hvad kommittén sålunda anfört, får kommittén alltså

hemställa,

att för angifvande af förhållandet mellan styrelsens och distriktsförvaltningarnas

befogenhet i instruktionen måtte intagas bestämmelse

därom, att förvaltningen af statens för allmän trafik upplåtna

järnvägar handhafves af järnvägsstyrelsen samt de styrelsen underordnade

distriktsförvaltningarna, därvid det företrädesvis tillkommer

styrelsen att utöfva förvaltningens ledning, och distriktsförvaltningarna

förvaltningens skötsel;

att till fullständigande af denna hufvudbestämmelse tillika måtte

stadgas, att förutom sådana frågor, som angå förvaltningens

ledning, inom styrelsen skola handläggas jämväl sådana förvaltningens

skötsel afseende ärenden, hvilkas behandling kan tillkomma

de särskilda styrelsekontoren, tidtabellsfrågor, frågor rörande

vagnfördelningen och taxeväsendet samt andra sådana särskilda

förvaltningsuppgifter, beträffande hvilka styrelsen finner

skäl uttryckligen förklara, att de skola behandlas centralt;

att sådan ändring måtte vidtagas i bestämmelserna i nådiga

kungörelsen angående förbud att utan särskildt tillstånd uppsätta

enskilda telegraf-, telefon- eller andra svagströmsledningar å viss

mark m. m. den 6 juli 1906, att det må kunna tillkomma

distriktsförvaltningarna att utöfva den befogenhet uti olika afseenden,

som uti samma kungörelse tillagts järnvägsstyrelsen;

att i instruktionen måtte intagas bestämmelser därom, att

distriktsförvaltningarna skola äga befogenhet att afgöra frågor

röi''ande ersättning enligt bestämmelserna i lagen angående ersättning

för skada till följd af olycksfall i arbete den 5 juli 1901;

att sådan förändring måtte vidtagas i bestämmelserna i § 4 af

gällande instruktion, att det må kunna tillkomma jämväl distriktsförvaltningarna

att enligt af Kungl. Maj:t fastställda allmänna

grunder ingå överenskommelser med andra järn vägsförvaltningar

om gemensamt begagnande af stationer;

att genom bestämmelser i arbetsordning, hvilken bör så

fort sig göra låter utarbetas, distriktsförvaltningarna måtte beträffande

i öfrigt de grupper af ärenden, som i den här ofvan intagna

förteckningen upptagits, uttryckligen tillerkännas beslutanderätt i

den utsträckning, som kommittén tillika angifvit; samt

att därefter, i enlighet med den i instruktionen angifna normen,

frågor, som nu handläggas i styrelsen, i allt större omfattning

måtte öfverlämnas till distriktsförvaltningarnas afgörande.

85

Med den väsentligt större sjelfständighet, som distriktsförvaltningarna(''er*% chef*- enligt kommitténs förslag sålunda skulle erhålla, anser kommittén ocksåför^distriktsböra

följa, att åt distriktschefen bör gifvas chefsställning icke endast till chefen.

namnet utan också i verkligheten.

Sådan ställning skulle också distriktschefen erhålla enligt det förslag Yttranden

till organisation af statens järnvägsförvaltning, i hvilket distriktschefs-^^J™^''''^

institutionen först ifrågasattes, nämligen i det, som den 23 december 1867 rörande''

framställdes af styrelsen för statens järnvägstrafik. Enligt detta förslag

skulle nämligen distriktets styrelse utgöras af en distriktschef samt tre af- ställning.

delningsföreståndare, en för hvar af ban-, maskin- och trafikafdelningarna.

Distriktschefen skulle enligt förslaget erhålla de en distriktets verklige chef

tillkommande uppgifter, som här ofvan i den historiska öfversikten (sid. 9)

angifvits, och hvilka uti det underdåniga utlåtande, hvarmed samma förslag

öfverlämnades till Kungl. Maj:t, sammanfattades sålunda, att det skulle tillkomma

denne befattningshafvare att »i alla hänseenden bevaka statens

järnvägstrafiks rättigheter och fördelar samt i sådant afseende vara styrelsens

ombud i den ort, där han har sitt verksamhetsområde».

Skarpt framhölls också vikten af att åt distriktschefen gifva en verklig

chefsställning i det utlåtande, som afgafs af de i järn vägsfrågor synnerligen

förfarna män, Nils Ericsson, P. Murén och M. Agrelius, åt hvilka Kungl.

Maj:t lämnade uppdrag att granska trafikstyrelsens organisationsförslag. I

det af nämnde kommitterade den 27 januari 1868 öfver förslaget afgifna

utlåtande yttrade nämligen dessa, hvilka i hufvudsak och särskildt uti nu

ifrågavarande afseende tillstyrkte bifall till styrelsens förslag, bland annat,

att distriktschefen skulle blifva styrelsens och dess ledamöters närmaste

och egentliga stöd inom alla grenar af distriktets förvaltning, och att det

måste anses vara för hela förvaltningen ovillkorligen nödvändigt, att

inom hvarje distrikt funnes en chef öfver alla dess afdelningar, som kunde,

i afvaktan på föreskrifter från styrelsen eller öfverdirektörerna, skyndsamt

och verksamt vidtaga alla under en eller annan förutsättning erforderliga

åtgärder.

I den historiska öfversikten har i korthet redogjorts för frågans vidare

utvecklingsgång, och hurusom förslaget om distriktschefsinstitutionens införande

fick förfalla hufvudsakligen på grund af de betänkligheter mot en

sådan institution, som yppat sig inom Riksdagen.

Då frågan sedermera återupptogs af 1893 års kommitté, framhöll

denna kommitté likaledes anställandet i distriktsförvaltningen af en verklig

... .0.0

chef såsom den nödvändiga förutsättningen för vinnande af enhetlighet och

sammanhållning inom distriktets förvaltning, fastän, såsom här ofvan visats,

86

den ställning, som i enlighet med 1893 års kommittés förslag i den nuvarande

organisationen gifvits distriktschefen, icke i tillräcklig mån blifvit

en verklig chefsställning.

Emot anställandet i distriktsförvaltningen af en själfständig chef anfördes

af 1868 års Riksdag i det yttrande rörande förslaget till organisation

af statens järn vägsförvaltning, som Riksdagen afgaf uti sin skrifvelse

den 13 maj 1868, bland annat, att Riksdagen icke kunde annat än gilla

den grundsats, som blifvit följd vid organisationen af själfva styrelsen,

nämligen att enhet och planmässighet vid alla detaljer, som tillhörde samma

afdelning inom särskilda distrikt, hvarken kunde åstadkommas eller bibehållas

på annat sätt, än att afdelningen inom styrelsen hade sin egen, i

dess särskilda angelägenheter och göromål kunniga och erfarna representant,

hvilken också vore beklädd med tillräcklig myndighet att såsom

högste befälhafvare inom sin afdelning göra styrelsens åsikter och beslut

gällande samt genom behöriga inspektioner vaka öfver samma afdelnings

arbete och hushållning inom samtliga distrikten. Denna grundsats syntes

emellertid Riksdagen icke vara till fullo iakttagen vid bestämmandet af

distriktschefernas åligganden, hvilka syntes sträcka sig till alla grenar af

linjeförvaltningen. Då dessutom öfverdirektörerna skulle äga att i vissa

fall med förbigående af distriktscheferna meddela direkta order till de

under dessa lydande afdelningsföreståndarne, syntes det Riksdagen, att

distriktschefsämbetena lätteligen kunde föranleda förvecklingar och onödig

omgång.

Hvad Riksdagen sålunda anfört, eller att för enhetlighet och pianmässighet

inom hvarje särskild afdelning af järn vägsförvaltningen är nödvändigt,

att afdelningschefen skall äga att omedelbart göra sitt inflytande

gällande i fråga om alla detaljer inom afdelningen, samt att svårighet

skulle uppstå, om sådan befälsrätt skulle tillkomma jämväl distriktschefen,

det är hvad som anförts såsom hufvudskål mot distriktschefsinstitutionen

icke endast vid 1868 års Riksdag utan jämväl allt sedan dess och särskildt

uti en vid 1897 års Riksdag väckt motion rörande den organisationsform,

som af 1893 års kommitté föreslagits.

Till bemötande af hvad 1868 års Riksdag uti förevarande afseende

yttrat och med anledning af den farhåga, som tillika gjorts gällande mot

förslaget att anställa särskilda distriktschefer, nämligen att svårigheter

skulle uppstå att finna personer så förfarna i alla järnvägsförvaltningens

grenar, att de skulle kunna sköta en distriktschefsbefattning, yttrade styrelsen

för statens järnvägstrafik uti det af styrelsen den 31 december

1868 afgifna utlåtande öfver Riksdagens berörda skrifvelse af den 13 maj

1868 bland annat, att den af styrelsen föreslagna organisationen af linje

-

87

förvaltningen — en chef, biträdd af föreståndare för de särskilda afdelningarna

— vore i fullkomlig likformighet med den organisation, som

gällde för styrelsen. Styrelsen trodde icke, att några svårare förvecklingar

skulle uppstå åt det förhållandet, att öfverdirektörerna finge i vissa fall

med förbigående af distriktschef meddela direkta order till de under denne

lydande afdelningsföreståndarne. Hvad anginge svårigheten att finna

lämpliga personer till beklädande af distriktschefsämbetet, hade styrelsen

ingalunda förbisett denna omständighet, men styrelsen ansåge för sin del,

att de olika afdelningarna, såsom verkande till ett gemensamt mål, berörde

hvarandra så nära, att det ej vore särdeles svårt för den, som ägde därför

erforderlig begåfning, att under tjänstgöring inom en afdelning taga en

sådan kännedom om förhållandena äfven inom de andra afdelningarna, att

han kunde bedöma, huru tjänsten inom dessa utöfvades och hushållningen

iakttoges, och sålunda, därest han tillika besutte de egenskaper, ett högre

chefskap i allmänhet kräfde, äfven kunde utöfva den myndighet, distriktschefsämbetet

innebure.

I sistberörda fråga yttrade sig jämväl 1893 års kommitté, som i fråga

om distriktschefens tillämnade inspektionsverksamhet anförde, att det dåmera

med de tillfällen till allsidig utbildning, hvilka järn vägs väsendets

utveckling medfört, ej behöfde möta några större svårigheter att finna

personer, hvilka vore fullt kompetenta att utöfva en dylik distriktsvis och

ej afdelningsvis anordnad inspektion.

För egen del kan förevarande kommitté icke annat än instämma uti

det, som 1893 års kommitté yttrat, och som kommittén anser fortfarande

äga sin fulla tillämplighet. Hvad i öfrigt beträffar ofvan angifna hufvudanmärkningar

mot distriktschcfsinstitutionen, förbiser kommittén ingalunda

den stora vikt och betydelse, som måste ligga däruti, att enhetlighet och

planmässighet råda inom hvarje särskild afdelning, liksom ej heller att

detta mål kan vinnas endast genom en effektiv fackinspektion, utöfvad

från den centrala myndighetens sida. Kommittén finner det dock, såsom

kommittén redan haft tillfälle att framhålla, vara minst lika viktigt, att

likformighet, sammanhållning och samarbete förefinnas mellan de olika

afdelningarna. Den tillsyn och det öfvervakande, som därför erfordras,

torde emellertid på grund af den stora utsträckning, som det svenska

järnvägsnätet nu har erhållit, vida svårare kunna åstadkommas uteslutande

genom centralmyndighetens försorg, än om det inom de olika distrikten

finnes den enande kraft, som endast en administrativt ledande chef kan

utöfva.

Distriktschcfsinstitutionen behöfver ingalunda hindra eller försvåra

Kommitténs

yttrande

rörande

distriktchef

ens

ställning.

88

fackledningen och fackinspektionen inom de särskilda afdelningama, liksom

cj heller distriktschefens befälsrätt behöfver komma i strid med den, som

tillkommer den honom närmast öfverordnade myndigheten. Härför förutsattes

emellertid med nödvändighet, att distriktschefen lämnas tillfälle

att alltid vara väl underrättad i fråga om den fackledning, som från

styrelsens sida utöfvas. Distriktschefen bör alltså äga att, så ofta det

lämpar sig för honom, vara närvarande, då fackinspektion från styrelsens

sida utöfvas, och vid alla sådana sammanträden mellan afdelningsföreståndare

och styrelsens ledamöter, vid hvilka beslut fattas eller framtida

viktigare åtgärder planläggas, såsom vid behandling af frågor rörande

kostnads- och arfvodesstater, nya byggnader och anläggningar m. m. Han

måste också, för att icke hållas utanför fackledningen, kunna, på sätt

kommittén i fråga om ärendenas behandling inom distriktsförvaltningen

ärnar föreslå, personligen taga del af alla de order och andra beslut, som

kunna af styrelsen meddelas uti nu förevarande afseende, samt af de åtgärder

och beslut, som i anledning däraf vidtagas.

Efter kommitténs förmenande behöfver icke befaras någon verklig

befälskonkurrens mellan distriktschcferna och afdelningscheferna i styrelsen.

Distriktsförvaltningarnas befogenhetssfär skulle nämligen enligt kommitténs

förslag blifva betydligt utvidgad, och afdelningscheferna handla,

äfven då de undantagsvis gifva bestämmelser till linjeförvaltningen, redan

såsom det nu är ordnadt å styrelsens vägnar. Deras beslut äro således

sent emot linjeförvaltningen att räkna för styrelsens beslut. Afdelningscheferna

äro dessutom chefer för afdelningar inom styrelsen, och då de i

vissa förvaltningsfrågor eller vid vissa tillfällen gifva föreskrifter, handla

de såsom förvaltande en del af styrelsens befogenhet. I regel blir det i

alla händelser styrelsen, som beslutar order och meddelar dem. Då en

afdelningschef verkställer inspektion, maste han kunna meddela order om

luådskande saker, som förete sig, men äfven då är han att anse såsom en

omedelbar representant för styrelsen. Med dessa egentligen mera skenbara

undantag får en afdelningschef icke meddela order eller befallningar till

linjeförvaltningen. Och det direkta förhandlande, som kan förekomma

mellan afdelningschefen och afdelningsföreståndaren, skall således komma

att gälla endast ett rådgörande eller ock ett begärande eller lämnande al

upplysningar rörande rena fackdetaljer.

Om under sålunda angifna förutsättningar distriktschefsinstitutionen

icke behöfver hindra enhetligheten och planmässigheten inom de särskilda

afdelningama, torde det däremot vara omöjligt att med mer eller mindre

fristående afdelningsföreståndare utan en gemensam verklig chef kunna

åstadkomma den sammanhållning och det samarbete mellan afdelningama,

89

som erfordras. Riktigheten af sistnämnda påstående har framgått under

den organisationsform, som tillämpades före år 1898; och att det icke är nog

med endast halfva mått och steg samt reglementariska bestämmelser, det

har ytterligare bekräftats under den nuvarande organisationsformen med

dess distriktschef utan verklig chefsställning och dess bestämmelser om

en mängd ärendens handläggning i samlad distriktsförvaltning.

Om icke inom hvarje distrikt finnes en chef med myndighet att

göra sig verkligt gällande, kommer det att under styrelsen stå icke endast

tre sins emellan fristående afdelningsföreståndare utan tre hela afdelningar

med flera led sidoordnade befattningshafvare. Samtliga dessa, för så vidt

de icke tillhöra samma afdelning, komma att känna sig i tjänsten åtskillda,

och ju längre ned på gradskalan vederbörande stå, desto större blir åtskillnaden.

En för hela distriktet gemensam, verklig chef är den nödvändiga

förutsättningen för att samtliga befattningshafvare inom distriktet

skola känna sig solidariska och såsom en kår med gemensamma intressen

och gemensamt mål för sin sträfvan samt med en gemensam känsla af

skyldighet att vara till nytta, när och hvarhelst det behöfs, oberoende af

om arbetet på grund af sin art tillhör den ena eller den andra afdelningen.

För att distriktschefen verkligen må bli distriktets chef, är det förstaPfc<ffgff"

villkoret, att han i alla afseenden erhåller en sådan ställning, att han ‘afdeiningZ

kommer att stå öfver afdelningsföreståndarne. Distriktschefen skall således/*-,**»*»™,

icke själf vara afdelningsföreståndare.

1 den historiska öfversikten har omförmälts, hurusom 1893 ars kommitté

till en början tänkt sig, att distriktschefen icke skulle vid sidan af

distriktschefsbefattningen tillika utöfva föreståndareskapet för någon af de

störa afdelningarna inom distriktet — att distriktschefen i alla händelser

skulle vara föreståndare för byråafdelningen, såsom administrativa afdelningen

då benämndes, med dess hufvudsakligen till distriktsförvaltningens

expedition hänförliga göromål ansåg kommittén ligga i sakens natur.

För att bereda distriktschefen, som inom förvaltningen skulle representera

det mera affärsmässiga elementet, tillfälle att mera omedelbart

lägga hand vid göromålen inom trafikafdelningen och därigenom bereda

honom möjlighet att noggrant följa och blifva förtrogen med förhållandena

inom denna förvaltningens hufvudgren, frånträdde emellertid kommittén

denna ståndpunkt och föreslog, att distriktschefen tillika skulle

vara föreståndare för, utom byråafdelningen, jämväl trafikafdelningen.

Såsom ytterligare skäl för detta sitt förslag anförde kommittén, att det

förefallit kommittén, som om en distriktsförvaltning, bestående af icke

mindre än fyra medlemmar, vore en vidlyftigare och dyrbarare an

12

-

90

ordning än åtminstone de dåvarande trafikförhållandena kunde anses kräfva,

och att det särskildt vore öfverflödigt, att inom distriktsförvaltningen

funnes två medlemmar, af hvilka den ene uteslutande och den andre hufvudsakligen

sysselsatte sig med trafikfrågor. Vidare och då med anställandet

af en särskild tjänsteman såsom distriktschef väl skulle följa, att denne

skulle äga att på föredragning af vederbörande afdelningsföreståndare besluta

i alla till distriktsförvaltningens handläggning hörande frågor, hvilka

icke vore rena detaljsaker, hade kommittén icke kunnat fria sig från den

föreställningen, att därigenom skulle å ena sidan skapas allt för tunga

former, för att den snabbhet och smidighet, med hvilka en linjeförvaltning

måste arbeta, skulle kunna bevaras, och å andra sidan afdelningsföreståndarne

komma att erhålla ett mindre inflytande på förvaltningen

af vederbörande afdelning än som vore lämpligt och för vinnande af det

med distriktschefsinstitutionens införande afsedda syftet i själfva verket

behöfligt.

De skäl, som 1893 års kommitté anfört, för att distriktschefen tillika

skulle vara föreståndare för trafikafdelningen, kan förevarande kommitté

åtminstone icke med hänsyn till de nuvarande trafikförhållandena biträda.

Såsom kommittén förut framhållit, har det redan visat sig vara

nödvändigt att från distriktschefen till trafikinspektörerna öfverflytta åtskilliga

af de åligganden, som eljest skulle tillkomma distriktschefen såsom

föreståndare för trafikafdelningen, och det torde vara alldeles klart, att ju

mera trafiken kommer att tillväxa, desto mer skall en sådan öfverflyttning

visa sig nödvändig. Distriktschefen, som redan nu, såsom kommittén

likaledes anmärkt, mindre, än som för en afdelningsföreståndare skulle vara

önskligt, är i tillfälle att lägga hand vid detaljarbetet inom afdelningen,

kommer alltså alltmer att sakna den förtrogenhet med förhållandena inom

trafikafdelningen, som 1893 års kommitté sökte förvärfva åt distriktets chef

genom att tillika göra honom till föreståndare för nämnda afdelning.

Det med denna anordning afsedda ändamålet har alltså icke vunnits, och

förevarande kommitté anser för sin del det vara så mycket nödvändigare

att befria distriktschefen från de detaljgöromål, hvilka följa med föreståndareskapet

för en stor afdelning, som det endast därigenom blir

möjligt för honom att öfverblicka distriktets förvaltning i dess helhet

och att fullständigt uppgå i den administrerande, ledande och inspekterande

ställning, som hufvudsakligen tillkommer honom. Knappast någonting

lärer väl ur organisatorisk synpunkt vara så föga lyckligt som att

åt en man lämna göromål af två slag och af den omfattning, att ingendera

gruppen af göromål hinner bli fullt och helt tillgodosedd, utan i

stället åt båda hållen måste så att säga frambäras en kontinuerlig ursäkt,

91

att det erm icke blir riktigt bra gjordt, därför att det andra ställer så

störa, kraf. På sådant sätt skapas ingen verklig chef.

Med hänsyn till den större sjanständighet, som kommittén afsett för

distriktsförvaltningen, och den mängd mera betydelsefulla förvaltningsuppgifter,

som enligt kommitténs förslag skulle tillkomma denna myndighet,

kan kommittén för sin del icke finna, att en distriktsförvaltning bestående

af fyra medlemmar är en vidlyftigare och dyrbarare anordning än trafikförhållandena

kräfva, så mycket mindre som det genom en dylik anordning

kan blifva möjligt såväl för distriktschefen som för trafikdirektören

och trafikinspektören att med oförtröttad vaksamhet ägna sig åt arbete

på sådana praktiska anordningar inom trafikområdet, som bidraga till

skapandet af ny trafik och upparbetandet af den förut befintliga.

Visserligen följer med anställandet af en särskild tjänsteman såsom

distriktschef, att föredragning inför honom kan komma att äga rum af

vederbörande afdelningsföreståndare, men kommittén kan ingalunda medgifva,

att detta förhållande behöfver verka förtyngande eller hindra snabbhet

och smidighet i förvaltningsformen. Tvärtom anser kommittén det

just genom anställandet af en särskild distriktschef vara möjligt att i icke

ringa grad undanröja de olägenheter af antydd art, som äro förbundna

med den nuvarande distriktsförvaltningsorganisationen. Mot distriktsförvaltningsinstitutionen

har nämligen anmärkts bland annat, att den arbetar

långsamt och tungt, och anledningen härtill torde hufvudsakligen

vara att söka däri, att till följd af den svaga ställning, som gifvits distriktschefen,

det ansetts nödvändigt för att vinna den enhetlighet, som

eftersträfvats, att draga så många ärenden som möjligt under samlad

distriktsförvaltnings behandling. Detta har naturligtvis verkat hämmande

och fördröjande, i synnerhet som det understundom kunnat hända, särskildt

då afdelningsföreståndarne befunnit sig å inspektionsresor, att samlad distriktsförvaltning

icke kunnat sammankallas så hastigt som kunnat vara

önskligt.

Då till följd af den starka ställning, kommittén vill gifva åt distriktschefen,

enhetligheten och sammanhållningen inom distriktsfurvaltningarna

komma att representeras icke endast genom den samlade distriktsförvaltningen

utan framför allt genom distriktschefen, kan naturligtvis antalet

af de ärenden, som skola föredragas i samlad distriktsförvaltning, icke

oväsentligt minskas, och genom sådana anordningar, som kommittén kommer

att föreslå rörande sättet för ärendenas behandling inom distriktsförvaltningarna

samt beträffande ställföreträdare för distriktschefen, anser

kommittén att jämväl i öfrigt väsentligt större snabbhet och smidighet i

92

distriktsförvaltningarnas arbetssätt skola vinnas och därmed den uttalade

farhågan för onödig omgång genom distriktsförvaltningen befinnas ogrundad.

Mot en sådan anordning af distriktschefsinstitutionen, att föredragning

af afdelningsföreståndarne inför distriktschefen skulle äga rum, har

1893 års kommitté slutligen anmärkt, att vederbörande afdelningsföreståndare

därigenom skulle komma att erhålla alltför ringa inflytande på

förvaltningen af sin afdelning. 1 samma riktning går också en anmärkning,

framställd mot den nuvarande distriktsförvaltningsorganisationen uti

den här ofvan redan berörda motionen vid 1897 års riksdag. I denna

motion påpekas instruktionens bestämmelse, att ärende, angående livilket

det ej finnes uttryckligen bestämdt, att det skall handläggas i samlad

distriktsförvaltning, skall, därest yrkande därom framställes af någon medlem

af distriktsförvaltningen, afgöras i samlad förvaltning; och framhålles

i motionen, hurusom på grund häraf distriktschefen kan under distriktsförvaltningens

pröfning och sin ensambeslutanderätt draga hvilket ärende

som helst. Därigenom skulle afdelningsföreståndarnes myndighet kunna

betydligt inskränkas, deras ansvarighetskänsla slappas och eggelsen till

initiativ minskas. Hvad sålunda yttrats om den nuvarande distriktsförvaltningsinstitutionen,

kunde synas i ännu högre grad gälla om en distriktsförvaltning

med en sådan organisation, som kommittén tänkt sig.

Kommittén anser sig dock icke kunna tillerkänna dessa betänkligheter

sådan betydelse, som man velat tillmäta desamma.

Det är sant, att kommitténs förslag förutsätter en distriktschef, som

är ensam beslutande i allt, hvari han deltager, och som kan till sitt afgörande

draga hvilket inom förvaltningen förekommande ärende, som han

finner nödigt. Detta är hörnstenen inom distriktsförvaltningens organisation,

ty mångvälde bör icke råda på en plats i organisationen, som ligger

så omedelbart inpå den dagliga driften. Men icke finnes det inom jämvägsförvaltningens

eller andra jämförliga områden, kommittén veterligt,

någon erfarenhet, som lär, att ett sådant enmansstyre, under skälig reglementering

och kontroll, kväfver initiativ eller ansvarskänsla hos de närmast

biträdande eller försvagar deras myndighet mot underordnade. All makt

kan missbrukas; men det synes kommittén, som om faran härför i detta fall

vore ganska ringa. Distriktschef erna äro ju skolade genom en lång utbildning

inom förvaltningen och efter upprepade sofringar under befordringsbanans

lopp utvalda till sina ansvarsfulla poster. Man må väl då ock hos

dem kunna påräkna den ansvarskänsla och den förvaltningsmässiga takt,

att de icke förd ärfva tjänsteverksamheten för sig själfva och för afdelningsföreståndarne

genom att i oträngdt mål lägga sig i fackliga detaljer på

de olika afdelningarna. Det blir ock en klok och betänksam styrelses sak

93

att, närmast vid personombyten, se till, att dessa förhållanden bringas i

rätt spår.

Afdelningsföreståndarne få emellertid alldeles icke betraktas endast

såsom distriktschefens assistenter, ty därtill är jämväl deras verksamhet ej dutrikt»- alltför betydelsefull och omfattande; och för att ansvarskänslan hos afdelningsföreståndaren

icke skall slappas, skall det åligga denne, för såvidt

han ej skall blifva medansvarig för ett beslut, som fattas på hans föredragning,

eller då han eljest är närvarande och deltager i ett ärendes

handläggning, att, då beslutet strider mot hans åsikt, anmäla till anteckning

sin skiljaktiga mening. Såsom för närvarande är stadgadt, skall också, då

sådan skiljaktig mening förekommer i ärende, som skall hos styrelsen anmälas,

det yttrande, som af reservanten sålunda afgifvits, meddelas styrelsen.

För styrelsen måste det naturligtvis vara en fördel att erhålla

kännedom om deri skiljaktiga mening, som afdelningsföreståndaren kunnat

afgifva, framför allt om det är föreståndaren för den afdelning, till hvars

handläggning ärendet hörer. En sådan anordning torde också öfverensstämma

med förfaringssättet inom enskilda järnvägsföretag, där afdelningsföreståndaren

är närvarande vid bolagsstyrelsens sammanträden och därvid

lämnas tillfälle att yttra sin mening.

Däremot anser kommittén på skäl, som kommittén redan anfört, att

ur instruktionen bör borttagas bestämmelsen, att, då distriktschefen i

ärende, som ej skall anmälas i styrelsen, fattar beslut, som strider mot

föredragandens mening, meddelande därom skall ingå till styrelsen. Kommittén

finner det emellertid vara en alldeles för tung och omständlig form,

att protokoll skall i distriktsförvaltningen föras vid de tillfällen då skiljaktig

mening anmäles, och det synes kommittén vara fullt tillräckligt,

om i stället bestämmes, att i dylika fall koncept till utgående expedition

skall uppsättas och förvaras, samt att det å detta koncept skall göras anteckning

om den skiljaktiga meningen. Om expedition i ärendet skall afgå

till styrelsen, skall den å konceptet sålunda gjorda anteckningen intagas i

expeditionen.

Såsom af det föregående har framgått, anser kommittén, att distrikts-^y*^/*"

chefen icke bör, såsom hittills varit förhållandet, med befattningen såsom föreståndare.

distriktschef förena föreståndareskapet för trafikafdelningen, utan bör detta

öfverlämnas till en särskild befattningshafvare med ställning motsvarande

den, som intages af bandirektören och maskindirektören, samt med den

benämning, som före år 1898 tillkom föreståndaren för trafikafdelningen,

nämligen trafikdirektör.

94

Distriktschefens

åligganden.

För att undvika distriktschefens likställande med afdelningsföreståndarne

bör distriktschefen ej heller i instruktionen angifvas såsom föreståndare

för administrativa afdelningen. De jämförelsevis få befattningshafvare,

som vid distrikten tillhöra administrativa afdelningen -— distriktssekreterare,

distriktskassörer, i ett distrikt en från den äldre organisationsformen

kvarstående byråassistent, några kontorsskrifvare samt kontorsbiträden

och vaktmästare — kunna i instruktionen lika väl upptagas såsom

anställda å distriktschefsexpeditionen, om de också beträffande kostnaderna

för deras aflöning in. in. anses tillhöra administrativa afdelningen.

Distriktschefen skall således uteslutande vara distriktets chef. Kommittén

anser sig böra använda uttrycket »distriktets chef» i stället för det i

nuvarande instruktionen begagnade uttrycket »distriktsförvaltningens chef».

Genom det förra uttrycket synes nämligen med större skärpa framhållas

distriktschefens ställning såsom verklig chef för hela distriktet med dess

samtliga aldelningar och hela personal, under det att det senare uttrycket

snarare leder tanken endast på distriktschefens ställning såsom ordförande

i distriktsförvaltningen. Distriktschefen skall, såsom det enligt § 78 i den

nu gällande instruktionen i denna hans egenskap åligger honom, i första

hand vara styrelsen ansvarig för den allmänna ordningen och ekonomien

inom distriktet, och skall det till följd däraf äfven tillkomma honom

skyldighet att sörja för ärendenas behöriga gång inom distriktsförvaltningen

äfvensom de särskilda åligganden, som i instruktionen tillagts honom, nämligen

att med uppmärksamhet följa de ekonomiska förhållandena inom distriktet

samt dels själf vidtaga, dels ock hos styrelsen föreslå åtgärder, som

lända till befordrande af jämvägarnes ändamål, förökande af deras inkomster

och minskande af deras utgifter, äfvensom att tillse, att instruktioner och

reglementen efterlefvas, samt att samverkan äger rum mellan de olika afdelningarna,

för hvilka ändamål han har att tid efter annan företaga

inspektioner inom distriktet.

För att ytterligare beteckna distriktschefens personliga chefsställning

och ansvar synes uttrycket »ansvarig för den allmänna ordningen och

ekonomien inom distriktet» böra utbytas mot orden »ansvarig för järnvägarnas

reglementsenliga och ekonomiska skötsel inom distriktet äfvensom

för den allmänna ordningen inom distriktet».

Beträffande distriktschefens åligganden anser kommittén sig böra, särskildt

framhålla, att distriktschefens skyldighet att med uppmärksamhet följa

de ekonomiska förhållandena inom distriktet bör afse, att han skall sätta sig

i förbindelse med vederbörande trafikanter och därigenom lära känna deras

behof och önskningsmål. För att distriktschefen må kunna med oaflåtlig

95

uppmärksamhet följa den ekonomiska skötseln af järnvägarna inom distriktet,

synes det lämpligt, att å distriktschefsexpeditionen föres ett kort sammandrag

utaf de olika afdelningarnas utgiftsräkenskap af ungefärligen samma

beskaffenhet, som den redan nu å en eller flera distriktschefsexpeditioner

förda »liggaren öfver distriktets utgifter». Hvad angår distriktschefens

skyldighet att tillse, det samverkan mellan de olika afdelningarna äger

rum, bör han särskildt söka vaka öfver, att verkligt samarbete förefinnes

mellan de olika afdelningarna, så att den skarpa åtskillnaden mellan de

olika afdelningarnas personal kan minskas, och befattningshafvare, som

tillhöra en afdelning, i allt större grad och i män af behof användas jämväl

för en annan afdelnings räkning.

c5 O _.

Den i § 73 af gällande instruktion intagna bestämmelsen, att distriktschefcn

äger att vid inspektion meddela föreskrift om verkställighetsåtgärd

af beskaffenhet att icke tåla uppskof, anser kommittén böra bibehållas,

ehuru det, då distriktschefen ej vidare är afdelningsföreståndare, naturligtvis

fordras en viss omredigering af bestämmelsens ordalydelse. Kommittén

finner jämväl, att för anteckning af en sådan åtgärd, hvarom nu är

fråga, icke bör erfordras, att särskildt protokoll hålles, utan synes det

kommittén tillräckligt, att distriktschefen anmäler den af honom vidtagna

åtgärden vid nästa sammanträde i samlad distriktsförvaltning, och att anteckning

då göres uti den därvid förda föredragningslistan.

Distriktschefen skall företräda distriktet icke endast gent emot främmande

myndigheter, såsom i nuvarande instruktion är stadgadt, utan

naturligtvis äfven i förhållande till den stora allmänheten samt järnvägsstyrelsen;

och skall till följd däraf distriktschefen, såsom kommittén redan

sökt framhålla, så ofta det lämpar sig för honom, likaväl som vederbörande

afdelningsföreståndare, vara närvarande, då fackinspektion äger

rum, samt deltaga i sådana sammanträden mellan styrelsens ledamöter och

afdelningsföreståndarne, vid hvilka beslut fattas eller framtida viktiga åtgärder

planläggas.

Under åberopande af hvad kommittén sålunda anfört, får kommittén

hemställa,

alt, med ändring af hvad som stadgas uti § 63 af nu gällande

instruktion, måtte föreskrifvas, att hvarje distrikt skall, i enlighet

med hvad som i instruktionen samt särskildt utfärdad arbetsordning

närmare bestämmes, förvaltas af en distriktsförvaltning,

bestående af en distriktschef, såsom distriktets chef, samt en bandirektör,

föreståndare för banafdelningen, en maskindirektör, föreståndare

för maskinafdelningen, och en trafikdirektör, föreståndare

för trafikafdelningen;

Kommitténs

hemställan.

96

att åt § 73 i instruktionen måtte gifvas följande förändrade

lydelse:

»Distriktschefen är såsom distriktets chef styrelsen i första

hand ansvarig för järnvägarnes reglementsenliga och ekonomiska

skötsel inom distriktet äfvensom för den allmänna ordningen inom

distriktet. Han sörjer för ärendenas behöriga gång inom distriktsförvaltningen

och företräder distriktet, därvid han i förhållande

till främmande myndigheter och allmänheten har att, hvad distriktet

vidkommer, bevaka statens järnvägars rätt och intresse.

Det åligger distriktschefen särskildt att med uppmärksamhet följa

de ekonomiska förhållandena inom distriktets område samt dels

själf vidtaga dels ock hos styrelsen föreslå anordningar, som

kunna bidraga till frambringandet af ny trafik eller upparbetandet

af den, som redan finnes. Han skall ock i öfrigt vidtaga sådana

åtgärder, som lända till befordrande af järnvägarnes ändamål, förökande

af deras inkomster och minskande af deras utgifter, äfvensom

tillse, att instruktioner och reglementen efterlefvas, samt att

samverkan mellan de olika afdelningarna och verkligt samarbete

mellan de skilda afdelningarnes personal äga rum, för hvilka olika

ändamål distriktschefen har att tid efter annan företaga inspektioner

inom distriktet. Vid inspektion äger distriktschefen att,

utan att hafva inhämtat yttrande af vederbörande afdelningsföreståndare,

meddela föreskrift om verkställighetsåtgärd af beskaffenhet

att icke tåla uppskof, med skyldighet för distriktschefen

att, då samlad distriktsförvältning nästa gång därefter sammanträder,

anmäla åtgärden och låta anteckna densamma i föredragningslistan.

Distriktschefen åligger dessutom att öfvervaka och

kontrollera distriktskassans skötsel i allmänhet samt granska och

till styrelsen insända distriktskassörens redogörelser äfvensom att

i öfrigt handlägga distriktet rörande ärenden af den beskaffenhet,

att motsvarande ärenden vid handläggning i styrelsen tillhöra

administrativa af delningen»;

att de befattningshafvare vid distrikten, som i instruktionen

äro upptagna såsom tillhörande administrativa afdelningen, i

stället måtte därstädes angifvas såsom anställda å distriktschefsexpeditionen;

att

i instruktionen måtte intagas bestämmelse därom, att

distriktschefen skall äga att i fråga om de å distriktschefsexpeditionen

anställda befattningshafvarne utöfva den myndighet och

vidtaga de åtgärder, som enligt instruktionen tillkomma hvar

97

och en af afdelningsföreståndarne beträffande den personal, som

tillhör hans afdelning, samt

att, med ändring af nu gällande bestämmelser rörande afdelningsföreståndares

rätt att till protokollet afgifva skiljaktig

mening, måtte i instruktionen stadgas följande: »Afdelningsföreståndare

åligger, för så vidt han ej skall blifva medansvarig för

beslut, som fattas på hans föredragning, eller då han eljest är

närvarande och deltager i ärendets handläggning, att, då beslutet

strider mot hans åsikt, anmäla och å det koncept till den i

ärendet utgående expeditionen, som i sådant fall skall uppsättas

och förvaras, låta anteckna sin skiljaktiga mening. Förekommer

skiljaktig mening i ärende, som skall anmälas hos styrelsen,

skall den å konceptet därom gjorda anteckningen intagas i expeditionen».

För att distriktschefen skall erhålla den verkliga chefsställning, som Väsentligt

kommittén åsyftar, fordras vidare, utom det att han befrias från skyl-^r^^“<5?

digheten att tillika vara afdelningsföreståndare, jämväl att han erhåller en chef.

aflöning, som väsentligen höjer honom öfver afdelningsföreståndarne.

För närvarande tillkommer distriktschefen liksom ban- och maskin- Dutriktsdirektörerna

enligt gällande aflöningsregleinente, jämte förmånen af fri "och

bostad och vedbrand, ett årligt arfvode af 4,500 kronor, hvilket arfvode enligt löneefter

fem år kan höjas med 500 kronor och efter tio år med ytterligare

500 kronor. Därutöfver uppbär distriktschefen ett särskildt tilläggsarfvode förslag.

efter 500 kronor för år, hvilket tilläggsarfvode skall anses såsom extra

inkomst, och därför icke får ens till någon del uppbäras af befattningens

innehafvare, då han icke förrättar tjänsten. Enligt hvad kommittén inhämtat,

skulle efter det af statsjärnvägarnas löneregleringskommitté framställda

förslaget till aflöningsreglemente för personalen vid statens järnvägar

distriktschef liksom bandirektör och maskindirektör åtnjuta förmånen af

fri bostad samt erhålla ett årligt arfvode af lägst 6,000 kronor och högst

6,900 kronor — befattningshafvare, som innehaft samma arfvode i tre år,

skulle erhålla arfvodesförhöjning med 300 kronor, intill dess det för befattningen

stadgade högsta arfvodet uppnåtts. Därjämte skulle det tillkomma

distriktschef i denna hans egenskap ett särskildt tilläggsarfvode af

600 kronor för år, hvilket, liksom det till distriktschef nu utgående tillläggsarfvodet,

icke skulle få ens till någon del uppbäras af vederbörande,

då han ej tjänstgjorde.

Vid uppgörandet af det af statsjärnvägarnas löneregleringskommitté

13

98

Distriktchef

samma aflöning

som

afdelning schef.

sålunda framställda förslaget har nämnda kommitté, enligt uttryckligt tillkännagifvande,

endast tagit hänsyn till distriktschefens tjänsteställning,

sådan den för närvarande är. Men med den väsentliga olikhet mellan den

ställning, som distriktschefen nu intager, och den, som enligt kommitténs

förslag skulle tillkomma honom, och på grund af den betydligt ökade vikt,

som enligt kommitténs förslag skulle tilläggas distriktschefsbefattningen,

måste följa en afsevärd förhöjning i de honom tillkommande löneförmånerna.

Kommittén har därför ansett, att distriktschefens löneförmåner böra

betydligt öfverstiga dem, som för närvarande utgå till denne befattningshafvare;

och kommittén vill för sin del föreslå, att de bestämmas så,

att de komma att fullt motsvara, hvad som enligt löneregleringskommitténs

förslag skulle tillkomma afdelningschef inom styrelsen.

För afdelningschef (öfverdirektör) har statsjärnvägarnas löneregleringskommitté

föreslagit ett årligt arfvode af 8,000 kronor jämte ersättning

för bostad och bränsle med 2,000 kronor. 1 fråga om den till afdelningschef

utgående aflöningen skulle enligt förslaget icke förekomma älderstillägg,

utan skulle de nyss angifna aflöningsförmånerna i deras helhet

tillkomma vederbörande genast vid tillträdet af tjänsten. Anledningen till

förslaget i detta hänseende har bland-annat varit, att man ansett, att dessa

befattningar i regeln erhållas först vid en mera framskriden ålder, och

sedan vederbörande dessförinnan redan genomgått den pröfning i allmän

tjänst, hvars resultat utgör grunden för ålderstillägg.

Kommittén, som, på de skäl kommittén vid behandlingen af frågan

om styrelsens organisation kommer att vidare angifva, för sin del funnit

dessa för afdelningschef föreslagna aflöningsförmåner vara väl afvägda, kan

icke finna annat än, att distriktschefsbefattningen enligt kommitténs förslag

— med hänsyn till de ökade fordringar på duglighet och erfarenhet

samt särskildt på verkliga chefsegenskaper, hvilka enligt detta förslag måste

ställas på en distriktschef, för hvilken i öfrigt nu stadgade kompetensvillkor

fortfarande skulle gälla, äfvensom till det större ansvar, han såsom

distriktets verklige chef skulle komma att bära — skulle blifva af sådan

art, att befattningen måste kräfva samma aflöning hvilken afdelningschefsbefattning

inom styrelsen. Kommittén anser sig för denna mening hafva

sa mycket större skäl, som den aflöning, hvilken sålunda skulle tillkomma

distriktschefen, ingalunda kan anses högt tilltagen i jämförelse med

den, som en trafikchef eller verkställande direktör vid ett enskildt järnvägsföretag

med ett bannät, mindre än det minsta statsbanedistriktet, skulle

kunna påräkna.

90

Det finnes därjämte andra skäl, som tala för att distriktschefs och afdelningschefs

aflöningsförhållanden likställas. Kommittén har redan framhållit,

hurusom det måste vara af största vikt, att distriktschefens ställning såsom

distriktets chef icke omintetgöres eller minskas genom den myndighet,

som från afdelningschefernas sida utöfvas. Kommittén har också för att

söka förebygga detta redan föreslagit vissa anordningar och ärnar vidare

vid behandling af frågan om afdelningscheferna inom styrelsen i sådant

syfte framställa förslag till förändring af vissa bestämmelser i gällande

instruktion. En åtgärd i denna riktning är ock, att distriktschef göres beträffande

tjänsteställning och aflöningsförmåner likställd med afdelningschef.

Kommittén kommer därför också vid behandling af nyssnämnda fråga att

göra framställning om uttryckligt stadgande i instruktionen om skyldighet för

afdelningschef och distriktschef att enligt styrelsens bestämmelse tjänstgöra

i hvilkendera af dessa befattningar som helst, eller med andra ord att föreslå,

att den, som erhållit konstitutorial på en distriktschefsbefattning, skall

vara förpliktad att, när helst styrelsen sådant förordnar, i stället öfvertaga en

afdelningschefsbefattning och tvärtom. För att möjliggöra en sådan anordning

är det gifvetvis lämpligt, att aflöningsförhållandena blifva för dessa

båda befattningshafvare lika.

Kommittén anser alltså, att de löneförmåner, som skola tillkomma

distriktschef, böra bestämmas så, att de motsvara, hvad som statsjärnvägarnas

löneregleringskommitté föreslagit för afdelningschef. Distriktschef

torde emellertid fortfarande såsom hittills böra tillerkännas förmånen af

fri bostad och bränsle. Hans löneförmåner böra därför fastställas till ett

årligt arfvode af 8,000 kronor jämte nyssnämnda naturaförmåner. Skulle

distriktschefen i något undantagsfall icke komma i åtnjutande af dessa

naturaförmåner, bör ersättning för dem beräknas till belopp, som med hänsyn

till hyreskostnaderna på den plats, där vederbörande har sin anställning,

motsvarar det för afdelningschef i förevarande afseende föreslagna ersättningsbeloppet,

och alltså utgå med 2,000 kronor i Stockholm och 1,700 kronor

å öfriga platser, därvid afses en bostad om 7 rum och kök med bränsle.

I aflöningsreglementet bör därför insättas en bestämmelse därom, att

för den befattningshafvare vid distrikten, som kan erhålla bostad om

7 rum och kök, beloppet af ersättning för bostad och bränsle icke må

öfverstiga 2,000 kronor i Stockholm eller 1,700 kronor å andra platser.

Kommittén får alltså hemställa, t .

att i den i aflöningsreglementet intagna staten öfver fasta

arfvoden måtte för distriktschef upptagas ett årligt arfvode af

8,000 kronor;

Kommitténs

hemställan.

100

att distriktschef fortfarande måtte vara i aflöningsreglementet

upptagen bland de befattningshafvare, som kunna komma i åtnjutande

af förmånen af fri bostad jämte bränsle;

att bestämmelse måtte meddelas därom, att bostadsförmånen

föi distiiktschef skall utgöras af högst 7 rum och kök; samt

att i aflöningsreglementet måtte intagas en föreskrift därom,

att för den befattningshafvare vid distrikten, som kan erhålla

bostad om 7 rum och kök, beloppet af ersättning för bostad och

bränsle icke må öfverstiga 2,000 kronor i Stockholm eller 1,700

kronor å andra platser.

fsättet''för Kn förutsättning för, att distriktschefen skall erhålla verklig chefsärendenas

ställning, är slutligen också, att det lämnas honom tillfälle att taga del i

/ distrfktsför- a%örandet a^ a^a sådana inkommande ärenden, som han anser vara af

vältning, större betydelse för distriktets förvaltning, äfven om de icke kunna påfordra

behandling i samlad distriktsförvaltning.

fködbr fordras emellertid i sättet för ärendenas behandling inom

distriktsförvaltningen en förändring, som dessutom synes önskvärd jämväl

för åstadkommande af större enkelhet och snabbhet i arbetssättet.

Kommittén, som vid behandlingen af frågan om styrelsens organisation

framlägger förslag i åtskilliga afseendcn till förenklade arbetsmetoder inom

järnvägsförvaltningen, och som anser det vara af största vikt, att dessa

förändrade arbetsmetoder komma till användning i minst lika stor utsträckning^

inom linjemyndigheterna som inom styrelsen, åberopar hvad kommittén

i nyssnämnda afdelning af betänkandet i detta hänseende anför; och

ansei. kommittén sig nu böra till behandling upptaga allenast, hvad som

särskildt berör linjemyndigheterna.

diariifäring Hvad da, angår de till distriktsförvaltningen inkommande ärendenas

"■ m. första behandling, emottagas dessa för närvarande af distriktssekreteraren,

som . det åligger att å distriktschefsexpeditionen diariiföra samtliga till

distriktsförvaltningen ställda skrifvelser. Genom aktpåskrift, undertecknad

af distriktschefen, blifva därefter alla sådana ärenden, som det icke tillkommer

distriktschefen att själf handlägga, öfverlämnade eller remitterade

till vederbörande afdelningsföreståndare, å hvilkas expeditioner de särskilda

ärendena i allmänhet torde ånyo diariiföras. De till afdelningsföreståndarne

ön erlämnade ärendena äro sådana, som påkalla afdelningsföreståndares

åtgörande men icke äro föremål för handläggning i samlad distriktsförvaltning,

utan afgöras af de särskilda afdelningsföreståndarne hvar för sig.

De i emitterade ärendena skola af afdelningsföreståndaren föredragas i samlad

101

distriktsförvaltxiing. På grund af uttryckligt stadgande i § 70 af instruktionen

äger afdelningsföreståndare att, då ett synnerligen skyndsamt afgörande

erfordras, meddela order och fatta beslut jämväl i afdelningen

rörande ärende, som bort vara föremål för handläggning i samlad distriktsförvaltning,

dock med skyldighet att vid nästa sammanträde anmäla åtgärden

till förvaltningens protokoll.

Kommittén anser sig böra föreslå en helt annan behandling af

ärendena inom distriktsförvaltningarna. Därvid förutsätter kommittén, att.

utöfver hvad i sådant afseende kan vara stadgadt i instruktionen, det i

en blifvande arbetsordning skall så noggrant som möjligt angifvas de

åtgärder, som en afdelningsföreståndare har att vidtaga utan distriktschefens

medverkan, och de ärenden i öfrigt, hvilka anses vara af den

art, att de under alla förhållanden böra öfverlämnas till afdelningsföreståndarens

eget afgörande. Likaledes förutsättes, att det står distriktschefen

öppet att en gång för alla eller tills vidare uppdraga åt afdelningsföreståndare

att på egen hand besluta i sådana i arbetsordningen ej särskildt

nämnda grupper af ärenden, i hvilkas afgörande distriktschefen finner sig

icke behöfva deltaga.

Under dessa förutsättningar anser kommittén, att ärendenas behandling

inom distriktsförvaltningen bör försiggå på det sätt, att alla till distriktsförvaltningen

eller distriktschefen ställda skrifvelser ingå till distriktschefsexpeditionen.

Där sorteras ärendena, och till vederbörande afdelningsföreståndare

öfverlämnas omedelbart, utan diariiföring å distriktschefsexpeditionen,

alla sådana ärenden, som enligt instruktion, arbetsordning och

andra stadganden eller enligt af distriktschefen särskildt meddelade bestämmelser

skola af afdelningsföreståndarne själfständigt afgöras, liksom äfven

sådana ärenden, beträffande hvilka distriktschefen eljest bestämt, att de

utan att inlämnas till distriktschefen skola tillställas afdelningsföreståndarne.

Öfriga ärenden skola inlämnas till distriktschefen, som beträffande de af

dem, hvilka ej skola af honom omedelbart afgöras och ej heller skola

föredragas i samlad distriktsförvaltning, genom vissa anteckningar, såsom

t. ex. af vederbörandes initialer eller dylikt, å de särskilda akterna tillkännager,

dels om han finner ärendet vara af den vikt, att han bör deltaga i

beslutet, eller om afdelningsföreståndaren har att själfständigt afgöra ärendet,

och dels om han anser, att vid beslutets fattande föreståndaren för

annan afdelning än den, till hvilken ärendet hörer, skall lämnas tillfälle

att yttra sig i ärendet. Samtliga ifrågavarande akter, som böra handläggas

å afdelningarna, öfverlämnas därefter omedelbart till afdelningsföreståndarne

utan sådana påskrifter om öfverlämnande eller remiss, som nu förekomma.

Beträffande diariiföringen hos distriktsförvaltningarna gäller, hvad

102

Dt olika

sätten för

ärendenas aj

görande.

kommittén vid behandlingen af frågan om styrelsens organisation anför därom,

att ett ärende icke bör införas i mera än ett diarium, att vissa grupper af

ofta förekommande ärenden lämpligen böra införas i särskilda liggare,

samt att åtskilliga i arbetsordningen särskildt angifna ärenden af enklare

beskaffenhet icke alls behöfva införas i diarium eller liggare, af hvilket

sistnämnda slag af ärenden det vid distriktsförvaltningarna torde finnas

en ganska afsevärd mängd.

Införing i diarium och liggare bör ske å de särskilda afdelningarna.

På distriktschefsexpeditionen införas endast de ärenden, som skola af distriktscbefen

omedelbart afgöras eller af honom föredragas i samlad distriktsförvaltning.

Hvad härefter angår de olika former, under hvilka beslut skola med-

delas i ärenden, som inkommit till distriktsförvaltningarna, afgöras dessa

för närvarande antingen af distriktschefen i samlad distriktsförvaltning

eller af vederbörande afdelningsföreståndare utan föredragning.

Jämväl enligt kommitténs förslag böra vederbörande afdelningsföreståndare,

såsom redan framgått af hvad kommittén här ofvan anfört, äga

att afgöra åtskilliga ärenden, nämligen sådana, som icke äro af den allmänna

vikt och betydelse, att distriktschefen anses böra deltaga i deras

handläggning. Berör ärende, i hvilket föreståndaren för en afdelning har

att besluta, äfven annan afdelnings verksamhetsområde, skall föreståndaren

för sistnämnda afdelning, innan expeditionen i ärendet afgår, höras i frågan.

Detta får icke ske genom remiss eller skriftväxling, utan skall ske

antingen muntligen eller därigenom, att den utgående expeditionen eller

konceptet därtill förelägges vederbörande för godkännande. Gillar denne

beslutet, gör han anteckning därom å expeditionen eller konceptet, och

expeditionen kan afgå. Hafva de båda afdelningsföreståndarne olika meningar

i frågan, skall denna hänskjutas till afgörande af distriktschefen.

De närmare bestämmelserna om sättet för ärendenas handläggning i nu

nämnda fall torde böra meddelas i arbetsordningen.

Sådana ärenden, i hvilka afdelningsföreståndarne icke äga att meddela

beslut, afgöras af distriktschefen antingen i samlad distriktsförvaltning

eller endast efter beredning af vederbörande afdelningsföreståndare eller

ock slutligen utan beredning af afdelningsföreståndare.

Med nuvarande organisationsform, enligt hvilken samarbete mellan

afdelningsföreståndare och likformighet mellan de olika afdelningarna

kunna åstadkommas endast genom ärendenas behandling i samlad distriktsförvaltning,

har det naturligtvis varit nödvändigt att till samlad distriktsförvaltnings

handläggning öfverlämna en mängd ärenden, äfven sådana,

hvilka i och för sig icke kunna anses vara af någon synnerlig betydelse.

103

Genom det af kommittén föreslagna sätt att få till stånd verkligt

deltagande i ett ärendes handläggning jämväl från föreståndaren för sådan

afdelning, som ärendet icke tillhör, och genom ärendens afgörande

af distriktschefen efter beredning af afdelningsföreståndare är det klart,

att antalet ärenden, som erfordra handläggning i samlad distriktsförvaltning,

kan väsentligt inskränkas, hvarigenom alltså i en mängd fall undvikes

denna jämförelsevis tyngande och hämmande form för ärendens behandling.

Enligt kommitténs förslag skulle i samlad distriktsförvaltning behöfva

afgöras endast sådana ärenden, som angå distriktets förvaltning i allmänhet

eller eljest åro af den vikt och betydelse, att distriktschefen bör om

dem rådslå med samtliga afdelningsföreståndare. Till detta slag af ärenden

höra de årligen till styrelsen ingående förslagen till kostnads- och

arfvodesstater för distriktet, till nya byggnader och anläggningar samt till

om- och tillbyggnader inom distriktet äfvensom till anskaffning för distriktets

behof af rullande materiel och sådana förrådsartiklar, som det. tillkommer

styrelsen att upphandla. Vidare höra hit förslag till tidtabell för ordinarie

tåg inom distriktet samt afgörandet af personalärenden i den omfattning,

kommittén här nedan (sid. 116 o. ff.) kommer att föreslå, och därom särskilda

bestämmelser fortfarande såsom hittills torde böra finnas intagna i instruktionen.

Likaledes synes det vara lämpligt, att i samlad distriktsförvaltning

uppgöras bränslestat för distriktet, fördelning af distriktets boställslägenheter

mellan de olika afdelningarna samt viktigare planer rörande krigsförberedelsen.

Distriktschefen — men naturligtvis ej afdelningsföreståndare

— bör dessutom äga rätt att till samlad distriktsförvaltnings handläggning

hänskjuta hvarje ärende, som han anser vara af beskaffenhet att

i sådan ordning böra afgöras.

Rätt att besluta i de ärenden, som handläggas i samlad distriktsförvaltning,

bör liksom hittills fortfarande tillkomma distriktschefen ensam.

Dock kommer kommittén att i fråga om bestraffningsfrågor i detta afseende

föreslå ett undantag.

Af distriktschefen afgöras utan beredning af afdelningsföreståndare

de ärenden, som det enligt instruktionen tillhör distriktschefen att handlägga

— det vill säga ärenden af den art, att motsvarande ärenden inom

styrelsen föredragas å administrativa avdelningen — och som icke äro af

beskaffenhet att böra afgöras i samlad distriktsförvaltning.

Efter beredning af vederbörande afdelningsföreståndare afgör distriktschefen

återstående ärenden.

Kommittén använder uttrycket »efter beredning» och ej uttrycket

»på föredragning» för att särskildt framhålla, att den största möjliga

104

Underskrift ■

utgående expeditioner.

enkelhet i arbetssättet jämväl i detta afseende bör iakttagas. Det är nämligen

klart, att en formlig föredragning från afdelningsföreståndarnes sida

endast undantagsvis kan komma att erfordras i mål, som icke höra till

samlad distriktsförvaltnings handläggning. I de allra flesta fall torde det

vara fullt tillräckligt, att utskrift af den utgående expeditionen eller ett

koncept till denna aflämnas till distriktschefen för underskrift eller granskning.

Ett från distriktschefens sida å en akt gjordt tillkännagifvande, att

han önskar deltaga vid ärendets afgörande, torde nämligen i de flesta fall

endast betyda, att han, som i första hand bär ansvaret för distriktets

ekonomi och förvaltning, vill förvissa sig om, att beslutet går i en riktning,

som han anser sig kunna godkänna, och som öfverensstämmer med

beslut, hvilka i ärende af liknande art fattats efter beredning af annan

afdelningsföreståndare. Genom införandet af nu förevarande form för

ärendenas afgörande af distriktsförvaltningen anser kommittén, att likformighet

och enhetlighet mellan de olika afdelningarna i betydande grad

möjliggöras, på samma gång som större snabbhet och smidighet i sättet

för ärendenas behandling vinnas.

Berör ett ärende af nu ifrågavarande slag flera afdelningar, bör jämväl

föreståndaren för den afdelning, till hvars handläggning ärendet icke hör,

lämnas tillfälle att yttra sig i frågan, och bör anteckning därom, att han blifvit

hörd, finnas å expeditionen eller konceptet vid inlämnandet till distriktschefen.

Aro afdelningsföreståndarne af olika mening, föredrages ärendet

i vederbörandes närvaro för distriktschefen.

Med de förändringar i afseende å sättet för ärendenas afgörande och

med den begränsning i antalet af de i samlad distriktsförvaltning förekommande

ärenden, som kommittén anser sig böra föreslå, synes också

böra följa, att det ej erfordras särskild rätt för afdelningsföreståndare att

i fall, som fordra synnerlig skyndsamhet, besluta i ärende, som eljest ej

skulle af honom afgöras.

Beträffande slutligen underskrift å de expeditioner, som utgå i de

inom distriktsförvaltningarna behandlade ärendena, bör, liksom nu sker,

ärende, som afgjorts i samlad distriktsförvaltning, underskrifvas af distriktschefen

med kontrasignation af distriktssekreteraren; dock synes det kommittén

icke erforderligt, att, såsom nu år föreskrifvet, ofvanför distriktschefens

namn tecknas: »På distriktsförvaltningens vägnar». Expedition i

annat ärende, i hvars afgörande distriktschefen deltagit, underskrifves af

distriktschefen ensam. Afdelningsföreståndare, som afgjort ett ärende,

undertecknar likaledes ensam den utgående expeditionen. Med hänsyn till

de ställföreträdareskap, som kunna förekomma, torde såväl i de fall, då

105

distriktschef ensam undertecknat expeditionen, som i de fall, då detta

skett af afdelningsföreståndare, vederbörande under namnet böra utsätta

den befattning, i hvilken han af gjort ärendet.

På grund af hvad kommittén sålunda anfört, får kommittén hemställa,

att, med ändring af motsvarande bestämmelser i § 67 af nu

gällande instruktion, måtte stadgas, dels att för handläggning åt

ärenden, som angå distriktsförvaltningen i allmänhet, eller eljest

äro af den vikt och betydelse, att distriktschefen bör om dem

rådslå med samtliga afdelningsföreståndare, dessa skola sammanträda

inför distriktschefen till samlad distriktsförvaltning, dels att

i samlad distriktsförvaltning distriktschefen skall föredraga sådana

ärenden, soin det enligt instruktionen tillkommer honom att handlägga,

samt hvarje afdelningsföreståndare sådana ärenden, som

angå hans afdelning, dels ock att beslutanderätten beträffande de

i samlad distriktsförvaltning föredragna ärendena tillkommer, med

undantag för bestraffningsfrågor, distriktschefen ensam;

att, med ändring af hvad i § 69 af instruktionen föreskrifves,

måtte i instruktionen stadgas, att i samlad distriktsförvaltning

skola handläggas följande ärenden, nämligen

uppgörande af de årliga förslagen till kostnads- och arfvodesstater

för distriktet, till nya byggnader och anläggningar samt

till om- och tillbyggnader inom distriktet äfvensom till anskaffning

af rullande materiel för distriktets behof;

uppgörande af förslag rörande distriktets behof af sådana

artiklar, hvilka det tillkommer styrelsen att upphandla;

uppgörande af förslag till tidtabell #för ordinarie bantåg

inom distriktet;

de personalärenden, som det enligt särskilda, i instruktionen

intagna bestämmelser tillkommer samlad distriktsförvaltning att

afgöra;

uppgörande af bränslestat för distriktet;

viktigare planer rörande krigsförberedelsen; samt

fördelning mellan de olika afdelningarna af dispositionsrätten

öfver tillgängliga boställslägenheter inom distriktet, äfvensom

ärenden i öfrigt, som distriktschefen eller styrelsen hänskjuter

till samlad distriktsförvaltning;

att, med ändring af motsvarande bestämmelser i § 70 af instruktionen,

måtte stadgas, dels att af de linjeförvaltningen rörande

ärenden, som icke skola handläggas i samlad distriktsförvaltning,

14

Kommitténs

hemställan.

vederbörande afdelningsföreståndare skall äga att afgöra sådana,

i hvilka det enligt instruktionen, arbetsordningen eller distriktschefens

en gång för alla eller för hvarje särskild! ärende meddelade

uppdrag tillkommer afdelningsföreståndaren att meddela

beslut, med undantag dock för det fall att i ett ärende, som berör

flera afdelningar, vederbörande afdelningsföreståndare icke kunna

enas om beslutet, i hvilken händelse ärendet skall af distriktschefen

afgöras, dels att öfriga ban-, maskin- och trafikafdelningarna

rörande ärenden skola, afgöras af distriktschefen efter beredning

af vederbörande afdelningsföreståndare, dels ock att ärenden af

nu förevarande art, hvilka enligt instruktionen tillhöra distriktschefens

handläggning, skola af honom afgöras utan beredning af

afdelningsföreståndare;

att den i § 70 förekommande bestämmelsen om rätt för

afdelningsföreståndare att i synnerligen brådskande fall afgöra

ärenden, som bort vara föremål för samfäld handläggning, måtte

ur instruktionen utgå;

att i instruktionen måtte intagas bestämmelse därom, att i

ärende, som berör flera afdelningar, vederbörande afdelningsföreståndare

skola i ärendets beredning deltaga på sätt, som i

arbetsordningen närmare angifves;

att, med ändring af bestämmelserna i § 72, måtte stadgas,

dels att skrifvelser och expeditioner, hvilka utfärdas på grund af

beslut, fattadt i samlad distriktsförvaltning, skola underskrifvas af

distriktschefen samt kontrasigneras af distriktssekreteraren, dels

ock att expedition i annat ärende skall underskrifvas af den

befattningshafvare — distriktschefen eller afdelningsföreståndaren

som afgjort ärendet, med utsättande under namnet af den

befattning, i hvilken han meddelat beslutet;

att åt § 77 måtte gifvas följande ändrade lydelse: »Distriktssekreteraren

åligger: att uppsätta i samlad distriktsförvaltning beslutade

skrifvelser och öfriga expeditioner i de fall, då koncept icke

åt vederbörande föredragande aflämnas; att uppsätta föredragningslistor

till samlad distriktsförvaltnings sammanträden samt där föra

protokoll, då så erfordras; att kontrasignera och låta afsända utgående

skrifvelser och expeditioner i ärenden, som afgjorts i

samlad distriktsförvaltning; att afsända expeditioner i ärenden,

som af distriktschef afgjorts utan beredning af afdelningsföreståndare;

att vårda alla handlingar, som skola å distriktschcfsexpeditionen

förvaras; att biträda distriktschefen med uppsätt

-

107

ning af skrivelser och expeditioner; samt att i egenskap af distriktets

ombudsman dels utföra rättegångar, som röra distriktet,

samt biträda vid förhör och undersökningar i disciplinära eller

andra mål, dels ock tillse, att i erforderliga fall bevakning och

förnyelse äger rum i ärenden, som till hans handläggning öfverlämnats»;

samt

att i den arbetsordning, som kommer att upprättas, matte

intagas dels bestämmelser rörande de åtgärder, som de olika

afdelningsföreståndarne hafva att vidtaga, och de ärenden, som

af dem kunna afgöras, utan distriktschefens medverkan, dels ock

föreskrifter rörande ärendenas diariiföring och handläggning inom

distriktsförvaltningen samt om beredande af tillfälle för en afdelningsföreståndare

att deltaga i handläggningen af ett ärende, som

berör hans afdelning, men som skall afgöras eller föredragas af

annan afdelningsföreståndare, allt i hufvudsaklig öfverensstämmelse,

med hvad kommittén här ofvan i sådant afseende anfört.

För att de förändringar, som af kommittén föreslagits i fråga om

ärendenas handläggning och afgörande inom distriktsförvaltningama, skola

medföra de fördelar, som kommittén af dem förväntar, synes det kommittén

böra vidtagas sådan anordning, att det ständigt skall finnas någon, som

inom distriktsförvaltningen uppehåller distriktschefsbefattningen. Kommittén

anser därför lämpligt, att, så snart den ordinarie distriktschefen är förhindrad

att inom distriktsförvaltningen utöfva sin tjänst — icke endast då

han åtnjuter tjänstledighet eller då förfall för honom eljest inträdt, utan också

då han befinner sig å tjänsteresa — den i tjänsten äldste afdelningsföreståndaren

skall, så vida ej annorlunda förordnats, inträda såsom distriktschefens

ställföreträdare. Då distriktschefen åtnjuter tjänstledighet eller vistas utom

distriktet på tjänsteresa, skall, om tjänstledigheten eller tjänsteresan varar

öfver åtta dagar, den tjänstförrättande distriktschefen afstå från föreståndareskapet

för sin afdelning. I andra fall bör den tjänstförrättande distriktschefen

bibehålla sin befattning såsom afdelningsföreståndare, för att icke

rubbningar inom distriktsförvaltningen allt för mycket skola inträda, och

distriktschefen möjligen däraf hindras att sa ofta, som eljest skulle äga

rum, företaga inspektionsresor. Då tjänstförrättande distriktschefen sålunda

med distriktschefsbefattningen förenar föreståndareskapet för egen afdelning,

torde de ärenden, som tillhöra hans afdelning, och som eljest

skolat efter beredning afgöras af distriktschefen, böra af tjänstförrättande

distriktschefen afgöras efter samråd med annan afdelningsföreståndare.

Ställföreträdare

för

distriktschefen.

108

Kommitténs

hemställan.

Kommittén får alltså hemställa:

att, med ändring af första stycket i § 68 af gällande instruktion,

måtte stadgas, att så ofta distriktschef är förhindrad att inom

distriktsförvaltningen utöfva sin befattning, den i tjänsten äldste afdelningsföreståndaren

vid distriktet skall inträda såsom distriktschef

med frånträdande af sin befattning såsom afdelningsföreståndare i

de fall, då distriktschefen åtnjuter tjänstledighet eller befinner sig

utom distriktet på tjänsteresa, samt tjänstledigheten eller tjänsteresan

varar mer än åtta dagar, men med bibehållande i öfriga

fall af föreståndareskapet för sin afdelning; samt

att i instruktionen måtte intagas bestämmelse därom, att, då

afdelningsföreståndare tjänstgör såsom distriktschef och därvid

enligt instruktionens bestämmelser bibehåller föreståndareskapet

för sin afdelning, de ärenden, som tillhöra denna afdelning, och

som eljest skolat efter beredning afgöras af distriktschefen, skola

af tjänstförrättande distriktschefen afgöras efter samråd med annan

afdelningsföreståndare.

Distriktstörvaitningarnas

yttre organisation

m. m.

Hvad angår distriktsförvaltningarnas yttre organisation, har kommittén

redan angifvit, hurusom distriktsförvaltningen enligt kommitténs förslag

skulle bestå af, förutom distriktschefen, en bandirektör, föreståndare för

banafdelningen, en maskindirektör, föreståndare för maskinafdelningen, och

<m trafikdirektör, föreståndare för trafikafdelningen.

Ban- och I fråga om bandirektör och maskindirektör har kommittén ingen

körerna. annan erinran att göra, än att det, för att deras underordnande under

distriktschefen såsom distriktets chef skall tydligen angifvas, bör i hvar

och en af §§74 och 75 göras tillägg därom, att vederbörande befattningshafvare

skall utföra, hvad honom åligger enligt den för honom gällande

paragrafens bestämmelser, med den sj anständighet, som tillkommer honom

enligt instruktionens och arbetsordningens stadganden samt distriktschefens

närmare bestämmande. Därjämte synes i § 76 böra tilläggas, att det är

distriktschefen, inför hvilken afdelningsföreståndare i första rummet är ansvarig,

att tjänsten inom hans afdelning på ett tillfredsställande sätt handhafves.

Kommittén har således icke funnit sig böra föreslå en sådan förvandring

i linjemyndigheternas organisation, att, såsom vid de preussiska

statsbanorna är förhållandet, den egentliga driftstjänsten skulle utbrytas

ur trafiktjänsten och sammanslås med banbevaknings- och banunderhållstjänsten,

utan har kommittén ansett, att den nuvarande anordningen i

109

detta afseende borde bibehållas, såsom också skett vid den i Bayern nu

genomförda omorganisationen af statsjärnvägarnes förvaltning. Kommittén

har nämligen ansett, att med denna anordning det bättre låter sig göra

att praktiskt utbilda dugliga afdelningsföreståndare och dem närmast

underordnade befattningshafvare.

Kommitténs förslag, i hvad det afser ifrågavarande afdelningsföreståndare,

får icke så förstås, som om dessa därigenom skulle erhålla en så

förändrad ställning, att deras aflöningsförmåner på grund däraf borde

sättas lägre, än som föreslagits för dem med hänsyn till deras nuvarande

ställning. Kommitténs förslag innebär nämligen i fråga om afdelningsföreståndarne

i hufvudsak egentligen endast en mera konsekvent och i detalj

gående tillämpning af de grundsatser, på hvilka den nuvarande organisationen

i detta hänseende hvilar; och ifrågavarande befattningar komma att

enligt kommitténs förslag på sina innehafvare ställa fullt ut lika stora fordringar

på erfarenhet och duglighet, som de nuvarande bandirektörs- och

maskindirektörstjänsterna på sina.

Enligt kommitténs förslag skulle tillkomma en ny afdelningsföre- T™/‘k~

ståndare, trafikdirektören. Denne skulle naturligtvis erhålla samma ställning

och samma löneförmåner som de andra afdelningsföreståndarne. Då

kommittén ansett sig icke böra föreslå någon förändring i fråga om distriktens

antal, skulle alltså i aflöningsreglementets arfvodesstat upptagas arfvoden

för fem trafikdirektörsbefattningar. Trafikdirektören bör tillsättas af Kungl.

Maj:t på förslag af styrelsen och bör hafva ådagalagt förfarenhet i järnvägsdrift.

De allmänna rättigheter och skyldigheter, som enligt instruktionen

åligga afdelningsföreståndarne, skola gifvetvis också tillkomma trafikdirektören.

Därjämte skall det särskildt åligga trafikdirektören såsom föreståndare

för trafikafdelningen att med den själfständighet, som tillkommer

honom i enlighet med instruktionens och arbetsordningens stadganden samt

distriktschefens närmare bestämmande, ordna, leda och öfvervaka trafiktjänsten

inom distriktet samt handlägga och därvid föredraga eller själf afgöra

de ärenden, som tillhöra hans afdelning, äfvensom att i taxefrågor väcka

förslag om framställningar till styrelsen och om aftal med trafikanter.

Sålunda skall trafikdirektören meddela närmare föreskrifter rörande tågens

ändamålsenliga utrustande med vagnar och trafikpersonal samt alltså omhänderhafva

ledningen af tågtjänsten inom distriktet. lian skall öfvervaka

tågledningen inom distriktet samt vid tågförseningar och andra

trafikrubbningar anordna eller låta anordna extra tåg eller vidtaga andra

erforderliga åtgärder. Trafikdirektören skall uppgöra förslag till ordi

-

110

narie tidtabellen, i hvad den rör distriktet. Han skall handlägga ärenden

rörande det förvaltningsbidrag i egentlig mening, som af en enskild järnvägsförvaltning

skall erläggas för begagnande af en statsbanestation, samt

rörande förhyrande af bostäder och öfverliggningsrum för afdelningens

personal äfvensom afgifva yttrande angående förslag till nya byggnader

och anläggningar. Hvad vagnfördelningen angår, bör det åligga ''trafikdirektören

att uppgöra förslag till normalplan för personförande tåg

äfvensom att öfvervaka och kontrollera fördelningen af godsvagnar och i

öfrigt i vagnärenden vidtaga erforderliga åtgärder. Trafikdirektören skall

det vidare åligga att granska och bearbeta distriktet rörande raobiliseringshandlingar

och andra hemliga militära transportplaner. Den trafikinspektör

hittills åliggande skyldigheten att till utbetalning godkänna räkningar å

distriktskassan synes lämpligen böra åläggas trafikdirektören. Afdelningens

räkenskap kan då föras å trafikdirektörsexpeditionen i stället för såsom nu

på de olika trafikinspektörernas expeditioner; och genom en sådan koncentrering

bör förenkling och besparing genom minskning i tjänstepersonal

kunna åstadkommas. Trafikdirektören skall dessutom uppgöra förslag till

kostnads- och arfvodesstat för afdelningen äfvensom ombesörja för afdelningen

erforderliga materialiers och inventariers anskaffning och underhåll

samt uppgöra förslag till bränslestat för afdelningen. Den distriktschefen

nu tillkommande rätten att i enlighet med fastställda grundsatser bestämma

ersättning för skadadt eller förkommet gods synes böra tilläggas trafikdirektören,

som bör likaväl som distriktschefen söka följa de allmänna

ekonomiska förhållandena inom distriktet, sätta sig i förbindelse med trafikanter

för att lära känna deras behof och önskningar, söka åstadkomma

förenklingar och förbättrade anordningar i fråga om trafiken samt vidtaga

eller föreslå åtgärder, som kunna bidraga att frambringa ny trafik eller

upparbeta den redan befintliga, Han skall verkställa undersökningar i

disciplinära mål och handlägga ärenden rörande personalens fördelning

mellan stationerna. Slutligen skall trafikdirektören också för att lära känna

den honom underlydande personalen och trafikförhållandena inom distriktet

samt framför allt, för att inspektera och öfvervaka trafiktjänstens handhafvande,

så ofta sådant lämpligen kan ske, öfverresa de till distriktet hörande

linjerna, tillse personalens arbeten samt kontrollera såväl om dagen

som nattetid stations- och tågtjänstens utöfvande. Trafikdirektören skall i

fullgörandet af sina åligganden biträdas dels i fråga om den egentliga

trafiktjänsten af trafikinspektörerna och dels beträffande granskningen och

bearbetandet af mobiliseringshandlingar och hemliga militära transportplaner

af den vid distriktet tjänstgörande militärassistenten.

111

Därigenom att det kommer att blifva en särskild föreståndare för

trafikafdelningen, kan denne naturligtvis vida mer i detalj lägga hand vid

det å afdelningen förekommande arbetet, än hvad hittills distriktschefen

såsom tillika afdelningsföreståndare kunnat göra. Däraf lärer följa, att den

jämförelsevis själfständiga ställning, som trafikinspektörerna nu intaga,

kommer att förändras. Trafikinspektörerna, som hittills på eget ansvar

handhaft den hufvudsakliga delen af trafiktjänsten, komma att mer

erhålla ställning af biträden åt trafikdirektören liksom baningenjörerna åt

bandirektören. Dock måste det naturligtvis fortfarande tillkomma trafikinspektören

att såsom trafikdirektörens ställföreträdare vidtaga sådana åtgärder,

som erfordra skyndsamhet eller äro nödvändiga för disciplinens

upprätthållande, äfvensom att i åtskilliga afseenden, ehuru visserligen under

trafikdirektörens ledning och tillsyn, ombesörja den rent löpande trafikoch

tågtjänsten. Gifvet är också, att trafikinspektörer, som förestå sektioner,

inom hvilka finnes en mera intensiv och svårskött trafik, måste

genom arbetsordningen eller annorledes tilldelas i viss mån större myndighet

och sj anständighet.

Beträffande trafikinspektörens åligganden i öfrigt skall han öfva tillsyn

öfver afdelningens personal, examinera den i reglementen och dylikt, inspektera,

huru ställverksanordningar och andra bangårdsmaskinerier skötas.

Trafikinspektören skall handhafva den omedelbara tågledningen med rätt

för trafikinspektören att anordna extra godståg äfvensom extra tåg för

persontrafiken, då dessa tåg afse befordran af passagerare, som på grund

af bristande utrymme icke kunnat befordras med ordinarie tåg, eller då

synnerlig skyndsamhet är af nöden. Trafikinspektören skall äfven i sin

mån följa med de ekonomiska förhållandena inom sin sektion samt söka

vidtaga eller föreslå sådana trafikanordningar och sådana förenklingar i

fråga om trafikens skötsel, som kunna bidraga till ökning i trafiken eller

minskning i förvaltningens utgifter. Slutligen skall trafikinspektören framförallt

ägna sig åt inspektion. Denna inspektion bör gälla icke endast de

större stationerna utan också småstationer och jämväl tågtjänsten å de

olika tågen inom sektionen. Trafikinspektörens inspektion bör vara mera

ingående och i högre grad röra detaljerna, än hvad förhållandet kan vara

med den, som verkställes af trafikdirektören.

Trafikinspektören vid den trafiksektion, dit distriktets hufvudort hör,

och af de i Stockholm stationerade trafikinspektörerna den i tjänsten äldste,

öfvertager vid förfall för trafikdirektören, därest ej annorlunda förordnats,

föreståndareskapet och föredragningsskyldigheten för trafikafdelningen.

Trafikinspektör åtnjuter för närvarande samma löneförmåner som baningenjör

och flertalet maskiningenjörer med den skillnad, att samtliga

Förändring i

trajikinspektörernas

ställning och

åligganden.

112

trafikinspektörer uppbära särskilda tilläggsarfvoden efter 500 kronor för

år. Trafikinspektörernas tilläggsarfvoden föranledas af den mera själfständiga

ställning, som de kommit att intaga på grund däraf, att det ej

funnits en särskild trafikdirektör.

Då nu inrättandet af trafikdirektörstjänster föreslås, skulle trafikinspektörsbefattningarna

komma att, hvad angår själfständigheten i ställning

och omfattningen af uppgifter, fullt motsvara baningenjörs- och maskiningenjörsbefattningarna.

Visserligen kräfva sistnämnda befattningar högre

teoretisk utbildning, men detta förhållande torde uppvägas af det synnerligen

stora ansvar, som hvilar på trafikinspektörerna såsom närmast handhafvande

den löpande trafik- och tågtjänsten, samt den omständigheten, att

dessa befattningshafvare i allmänhet först vid en jämförelsevis mera framskriden

ålder erhålla sina befattningar. Kommittén anser därför, att trafikinspektörsaflöningen

bör likställas med baningenjörs och maskiningenjörs

aflöning.

Frågan om Inom kommittén har fråga förevarit om inrättande af särskilda tågXZ*

kontrollörsbefattningar. Dessa befattningshafvare skulle hafva fått till

hufvudsaklig uppgift att medfölja olika tåg och tillse, att å dessa allt

befinner sig i fullgod ordning, att öfvervaka, det vederbörande trafikanters

rätt och bästa i fråga om såväl person- som godstrafiken tillgodoses så

långt som möjligt är, samt att tillse, att vederbörande befattningshafvare

å tåg och stationer fullgöra sina åligganden. Därjämte skulle dessa tågkontrollörer

kunna af allmänheten mottaga anmälningar rörande olämpliga

anordningar och dylikt, som rör järnvägstrafiken, samt därigenom göra det

för allmänheten lättare att få sina önskningsmål i dessa afseenden framförda

till vederbörande myndigheter. Då emellertid trafikinspektörernas

arbete genom inrättande af särskilda trafikdirektörsbefattningar bör blifva

lättadt, synas trafikinspektörerna mer än hittills kunna få tillfälle till inspektionsresor.

Trafikinspektörerna torde därför kunna i viss mån komma

att utföra de åligganden, som skulle hafva tillkommit de särskilda tågkontrollörerna,

hvarför kommittén funnit sig icke böra hemställa om inrättandet

för närvarande af några sådana befattningar. Det bör i öfrigt

vara lätt att genom tydliga anslag i vagnarna gifva underrättelse, hvar

passagerame kunna lämna meddelanden om anledningar till missnöje med

personal eller vagnmateriel.

Fr&gan °m j sammanhang med frågan om inrättandet af särskilda tågkontrollörsPfogenhet

för befattningar har inom kommittén liksom förut från järnvägsstyrelsens sida

‘ttation* ifrågasatts, att polismans befogenhet borde tilläggas personalen å tåg och

personal.

113

stationer. Kommittén har visserligen ansett sig för sin del icke böra framställa

något direkt förslag i detta hänseende, men har dock velat framhålla

den stora vikten af en sådan anordning.

Likaledes har inom kommittén fråga väckts om anställande å större

trafikcentra, å hvilka hvarken distriktsförvaltning eller trafikinspektör finnes7 *9tn

placerad, af särskilda fraktagenter med uppgift att meddela den trafikerande

allmänheten erforderliga upplysningar rörande järnvägstrafiken samt verka

för åstadkommandet och upparbetandet af trafik. Kommittén har emellertid

ansett, att distriktschef, trafikdirektör och trafikinspektör böra vara i tillfälle

att så följa de kommersiella och industriella förhållandena inom hvars och

ens verksamhetsområde, att några särskilda fraktagenter åtminstone icke

för närvarande kunna erfordras.

På grund af hvad kommittén sålunda anfört beträffande afdelnings

o

cd fidTnstaillciji.

föreståndarne och de dem närmast underordnade befattningshafvarne, får

kommittén hemställa,

att i § 74 af gällande instruktion måtte tilläggas bestämmelse

därom, att bandirektören skall hafva att utföra, hvad honom

enligt denna § åligger, med den själfständighet, som tillkommer

honom enligt instruktionens och arbetsordningens stadganden

samt distriktschefens närmare bestämmande;

att enahanda tillägg måtte beträffande maskindirektör, som är

föreståndare för maskinafdelningen, göras i § 75 af instruktionen;

att i § 76 af instruktionen måtte tilläggas bestämmelse därom,

att det är distriktschefen, inför hvilken vederbörande afdelningsföreståndare

i första rummet är ansvarig, att tjänsten inom hans

afdelning handhafves på ett tillfredsställande sätt;

att i aflöningsreglementets arfvodesstat måtte uppföras arfvoden

för fem trafikdirektörer efter samma belopp som för bandirektör

och maskindirektör;

att trafikdirektör måtte tillkomma samma aflöningsförmåner i

öfrigt och samma tjänsteställning som bandirektör och maskindirektör;

att

tillägg till §§ 85 och 87 af gällande instruktion måtte

göras därom, att trafikdirektör skall tillsättas af Kungl. Maj: t

på förslag af styrelsen, samt att denne befattningshafvare bör

hafva ådagalagt förfarenhet i järnvägsdrift;

att i instruktionen måtte intagas bestämmelse därom, att

trafikdirektören åligger att med den själfständighet, som tillkom

15

-

114

Centralverkstadens

förvaltning.

Centralverkstaden

under

styrelsens omedelbara

ledning.

mer honom på grund af instruktionens och arbetsordningens

stadganden samt distriktschefens närmare bestämmande, ordna,

leda och öfvervaka trafiktjänsten inom distriktet äfvensom i öfrigt

handlägga distriktet rörande ärenden af beskaffenhet att enligt

instruktionen, arbetsordningen eller särskild föreskrift tillhöra

trafikafdelningen, äfvensom att i taxefrågor väcka förslag om

framställningar till styrelsen och om aftal med trafikanter;

att i instruktionen måtte intagas bestämmelse därom, att

trafikinspektören tillkommer att inom sin sektion biträda trafikdirektören

vid fullgörandet af dennes åligganden och därvid särskildt

handhafva den omedelbara tågledningen, med rätt för

trafikinspektören att anordna extra godståg äfvensom extra, tåg

för persontrafiken, då dessa senare tåg afse befordran af passagerare,

som på grund af bristande utrymme icke kunnat befordras

med ordinarie tåg, eller då synnerlig skyndsamhet är af nöden,

att under trafikdirektörens ledning ombesörja den löpande trafik - och tågtjänsten, äfvensom att i fråga om beviljande af tjänstledighet

åt underlydande personal, verkställande af undersökningar

i disciplinära eller andra mål samt i öfrigt utöfva den myndighet

och vidtaga de åtgärder, styrelsen genom särskild instruktion

kan föreskrifva;

att sådan ändring måtte vidtagas i bestämmelserna i § 08

af instruktionen, att trafikinspektören vid den trafiksektion, dit

distriktets hufvudort hör, och af de i Stockholm stationerade trafikinspektörerna

den i tjänsten äldste, skall vid förfall för trafikdirektören,

därest ej annorlunda förordnas, öfvertaga föreståndareskapet

och föredragningsskyldigheten för trafikafdelningen; samt

att i arbetsordning eller annorledes de åligganden, som skola *

tillkomma trafikdirektören och trafikinspektören, måtte närmare

angifvas med ledning af hvad kommittén här ofvan i sådant afseende

anfört.

I detta sammanhang anser sig kommittén böra till vidare behandling

upptaga frågan om den i Örebro anlagda centralverkstadens förvaltning.

Kommittén bar i fråga om denna verkstad redan framhållit, att kommittén

.anser densamma böra ställas direkt under styrelsens ledning med öfverlämnande

åt verkstadschefen af ungefärligen den själfständighet i skötseln

af verkstaden, som skall tillkomma distriktsförvaltningarna inom deras

områden.

115

Då emellertid, jämväl efter genomförandet af en dylik anordning, dq Centraiyerkbestämmelser,

som i instruktionen och i det för personalen vid statenSa/*e''”dLP«l"

järnvägar gällande aflöningsreglementet särskildt afse den vid distrikten*"®''* med di~

anställda personalen, fortfarande böra tillämpas i fråga om befattningshaf- **” c"''

varne vid centralverkstaden, torde i såväl instruktionen som aflöningsreglementet

centralverkstaden böra likställas med distrikten, och i hvar och en

af nyssnämnda författningar ett allmänt stadgande intagas därom, att de

bestämmelser, som afse vid distrikten anställd personal, skola gälla äfven

personalen vid centralverkstaden.

Centralverkstadens omedelbara skötsel skall fortfarande såsom hittills

handhafvas af eu särskild maskindirektör, beträffande hvilken befattningshafvare

skall gälla, hvad om maskindirektör stadgas i §§ 85 och 87 af

instruktionen. Däremot skall naturligtvis den i § 63 af instruktionen intagna

bestämmelsen om skyldighet för centralverkstadens chef att föredraga

ärenden i distriktsförvaltningen vid första distriktet enligt kommitténs

förslag icke vidare äga tillämplighet.

Verkstadschefen skall med den själfständighet, som kan tillkomma ho- Verka,adschenom

enligt arbetsordningen samt af styrelsen särskildt meddelade bestäm- fens °jwanmelser,

ombesörja de arbeten, hvilka enligt styrelsens föreskrifter skola

utföras å centralverkstaden, öfva tillsyn öfver och ombesörja underhållet

af centralverkstadens byggnader, anläggningar och maskinerier samt ordna

och kontrollera verkstadstjänsten vid verkstaden äfvensom i öfrigt handlägga

ärenden, som röra centralverkstaden. Han skall vara styrelsen ansvarig

för, att verkstadstjänsten på tillfredsställande sätt handhafves. Han

skall äga att i ärenden rörande personalen vid verkstaden utöfva myndighet

och vidtaga åtgärder i enlighet med hvad kommittén här nedan

(sid. 120) kommer att föreslå, hvarförutom det skall tillkomma honom att

till utbetalning godkänna räkningar på verkstadskassan, med skyldighet

för honom att ansvara för utbetalningens behörighet. Verkstadschefen

skall det vidare åligga, att årligen inom föreskrifven tid för centralverkstaden

afgifva förslag dels till kostnads- ock arfvodesstat, dels till nya

byggnader och anläggningar, dels till om- och tillbyggnader och dels rörande

behofvet af sådana förrådsartiklar, som styrelsen förbehållit sig att

själf upphandla. I enlighet med styrelsens bestämmelser skall verkstadschefen

äga att verkställa upphandling af sådana förrådsartiklar, som af

linjemyndigheterna anskaffas. Han skall, i den mån sådant kan i fråga

om centralverkstaden förekomma, utfärda bränslestat för och fördela de

boställslägenheter som innehafvas af personal vid centralverkstaden. Och

no

slutligen skall han afgifva yttrande öfver ärenden, som till honom remitteras,

samt meddela beslut i sådana ärenden, som enligt arbetsordning eller

särskild föreskrift förklaras böra af honom afgöras.

Angående ledningen m. in. af större byggnadsarbeten vid centralverkstaden

torde Kungl. Maj:t böra i hvarje särskildt fall förordna.

Kommitténs

homställan.

Under åberopande, af hvad kommittén sålunda anfört får kommittén

hemställa,

att, med upphäfvande af bestämmelserna i § 63 punkt 2 af

nu gällande instruktion, mätte stadgas, att centralverkstaden i

Örebro skall ställas under styrelsens omedelbara ledning och förvaltas

af en särskild maskindirektör såsom verkstadschef;

att i såväl instruktionen som aflöningsreglementet måtte dels

vidtagas den förändring, att centralverkstaden likställes med distrikten,

ock dels intagas ett allmänt stadgande därom, att de

bestämmelser, som uti hvar och en af dessa författningar afse vid

distrikten anställd personal, skola gälla äfven för personalen vid

centralverkstai 1 en;

att om verkstadschef en skall gälla, hvad i §§ 85 och 87

stadgats om maskin direktör vid distrikten; samt

att i instruktionen måtte för verkstadschefen stadgas de åligganden,

som här ofvan angifvits.

heteTna^il'' Vid angifvande af de grupper af ärenden, hvilka enligt kommitténs

Mogenhet / förmenande redan nu skulle kunna öfverlämnas till linjemyndigheternas

fråga om afgörande, har kommittén särskildt undantagit personalfrågor. Då rätt

sonalärenden.^t i dessa frågor meddela beslut borde tillkomma icke endast distriktsförvaltningarna

utan äfven afdelningsföreståndarne och de dem underordnade

myndigheterna, ansåg nämligen kommittén, att förslag borde hafva

framställts i afseende å dessa myndigheters organisation, innan frågan om

deri befogenhet, som i personalärenden borde tillkomma hvar och en af

dem, gjordes till föremål för kommitténs behandling.

Sedan sådant förslag blifvit framlagdt, vill kommittén nu yttra sig i

fråga om personalärendenas afgörande inom linjemyndigheterna, därvid

kommittén beträffande den befogenhet, som för närvarande tillkommer de

olika myndigheterna, får åberopa, hvad kommittén här ofvan (sid. 35 o. ff.)

i sådant afseende meddelat.

Frågor om

tjänstetillsättning.

Hvad först angår frågor om tjänstetillsättning, anser kommittén, att

distriktsförvaltningarnas befogenhet bör utsträckas så, att dessa myndig

-

117

heter skola tillsätta jämväl stationsmästare äfvensom inom tjänstemannaklassen

kontors- och stationsskrifvare. Dä distriktsförvaltningarna nu tillsätta

samtliga öfriga befattningshafvare inom betjäntklassen, synes det

kommittén icke vara erforderligt att göra undantag för stationsmästarne.

Hvad stations- och kontorsskrifvare angår, kommer antagligen, sedan undervisningskurser

blifvit anordnade, aspiranter till tjänstemannabefattningar

att antagas af styrelsen på sätt som äger rum i de öfriga kommunikationsverken.

Sedan ett första urval sålunda skett, synes lämpligen böra lämnas

åt distriktsförvaltningen att till de lägsta tjänstemannabefattningarna utnämna

dem, som i vederbörlig ordning genomgått undervisningskurs med

tillhörande praktisk utbildning och därefter tillräckligt länge tjänstgjort

såsom extra ordinarie. Dock bör styrelsen tillerkännas rätt att på lämpligt

sätt ordna så, att å visst distrikt befordran till ordinarie befattning

icke må ske afsevärdt tidigare än å andra distrikt.

Tillsättande af järnvägsläkare är i allmänhet en rent lokal fråga, och

torde därför lämpligen böra tillkomma vederbörande distriktsförvaltning.

Frågan om tjänstebyte mellan innehafvare af sådana befattningar, som

distriktsförvaltning äger att tillsätta, synes äfven lämpligen kunna afgöras af

vederbörande distriktsförvaltning eller, om ifrågavarande befattningshafvare

tillhöra olika distrikt, vederbörande distriktsförvaltningar.

Järnvägsläkare, kontors- och stationsskrifvare samt stationsmästare

synas böra tillsättas i samlad distriktsförvaltning, betjänte, utom stationsmästare,

af distriktschefen efter beredning af vederbörande afdelningsföreståndare

och, hvad beträffar betjänt å distriktschefsexpeditionen, af distriktschefen

utan sådan beredning. Fråga om tjänstebyte mellan innehafvare

af sådana befattningar, som af distriktsförvaltningen skola tillsättas i samlad

distriktsförvaltning, torde också böra afgöras i sådan form.

Den i nu gällande instruktion intagna bestämmelsen, att anmälan till

styrelsen skall göras om tjänstetillsättning, som skett af distriktsförvaltningarna,

bör naturligtvis bibehållas, för att styrelsen skall vara i tillfälle

att i förevarande hänseende följa förhållandena å de olika distrikten.

Beträffande rätten att bevilja tjänstledighet anser kommittén, att distriktschefen

enligt kommitténs förslag kommer att erhålla sådan ställning

öfver afdelningsföreståndame, att det bör tillkomma honom att bevilja bandirektör,

maskindirektör och trafikdirektör tjänstledighet för en tid af högst

14 dagar äfvensom att därvid jämväl förordna vikarie.

Distriktsförvaltningens rätt att bevilja tjänstledighet för sjukdom,

svag hälsas vårdande eller särskildt uppdrag anser kommittén icke kunna

vidare utsträckas, hvaremot distriktsförvaltningen synes böra äga befogen

-

Frågor om

beviljande af

tjänstledighet.

118

het att bevilja ledighet för enskilda angelägenheter under en tid af högst

tre månader vare sig i följd eller ock sammanlagdt under ett kalenderår.

Tjänstledighet för företagande af resa till annat främmande land än Danmark,

Finland och Norge bör dock beviljas af styrelsen.

Tjänstledighet för järnvägsläkare för en tid af öfver 10 dagar torde

böra tillkomma distriktsförvaltningarna att bevilja; och torde distriktsförvaltningarna,

då till vikarie föreslås person, som ej är legitimerad läkare,

höra direkt vända sig till medicinalstyrelsen, hvilken myndighet enligt

gällande bestämmelser i sådana fall äger förordna vikarie. Tjänstledighet

för en tid af högst 10 dagar bör, i likhet med hvad som nu äger rum,

beviljas järnvägsläkare af distriktschefen. Fråga om tjänstledighet, som

af distriktsförvaltningarna skall beviljas, synes icke behöfva af göras i samlad

distriktsförvaltning, dock synes tjänstledighet åt järnvägsläkare böra beviljas

i sådan form. Denna fråga torde nämligen vara af beskaffenhet att

beröra alla afdelningarna.

Då den afdelningsföreståndare i instruktionen tillagda rätt att bevilja

tjänstledighet öfverfiyttats på baningenjör, maskiningenjör och trafikinspektör,

synes denna afdelningsföreståndarnes befogenhet ej behöfva bibehållas. Den

rätt, som i förevarande afseende tillkommer baningenjör och de med honom

likställda befattningshafvarne, torde böra utsträckas att omfatta jämväl

tjänstledighet för svag hälsas vårdande samt att afse hela den tid, under

hvilken vederbörande enligt aflöningsreglementets bestämmelser är berättigad

att åtnjuta fullt arfvode under ledigheten.

Det synes slutligen kommittén, att stationsföreståndare borde äga befogenhet

att bevilja tjänstledighet åt underordnad i betjäntklassen under

högst två dagar, för så vidt någon vikarie ej behöfver förordnas. Anmälan

bör dock af stationsföreståndaren göras om beslutet hos trafikinspektören.

1 sammanhang med frågan om tjänstledighet torde böra tagas under

öfvervägande, hvilken myndighet som i fall, i hvilka sådant erfordras, skall

lämna medgifvande för den, som erhållit tjänstledighet, att uppbära aflöning

utöfver den tid, för hvilken han enligt aflöningsreglementet är berättigad

att uppbära arfvodet oafkortadt. Enligt aflöningsreglementet kan nämligen

den tjänstledige förpliktas att afstå, förutom tjänstgöringspenningame,

så mycket af lönen, som för tjänstens förrättande erfordras eller eljest

pröfvas skäligt. I detta afseende anser kommittén det böra öfverlämnas

åt distriktsförvaltning att meddela beslut, för så vidt frågan gäller aflöning

för den tid, för hvilken distriktsförvaltningen beviljat tjänstledighet. Denna

fråga synes böra behandlas i samlad distriktsförvaltning.

119

I fråga om bestraffning af personal anser sig kommittén böra föreslå

den ändring i gällande bestämmelser, att bestraffningsrätt icke skall tillkomma

baningenjör, maskiningenjör eller trafikinspektör, och att således

den i § 94 af instruktionen förekommande bestämmelsen, att afdclningsföreståndare

tillkommande bestraffningsrätt skall kunna af styrelsen tillläggas

förenämnda. befattningshafvare, skall ur instruktionen utgå. Det

är nämligen ofta just baningenjör eller inom de andra afdelningarne med

honom likställda befattningshafvare, som märker och beifran de fel, som

begåtts, och som således kan anses såsom åklagare beträffande samma fel.

Det är emellertid klart, att så vidt möjligt bör undvikas, att åklagareoch

domaremyndighet förenas i samma hand; och det synes jämväl i öfrigt

klokt, att rätten att bestraffa uti ifrågavarande fall tillkommer afdelningsföreståndare,

så mycket mer som därigenom icke behöfver förorsakas någon

afsevärd tidsutdrägt med dessa ärendens afgörande, samt baningenjören,

maskiningenjören eller trafikinspektören i allt fall äger befogenhet att, om

så anses erforderligt, afstånga den felande från tjänstgöring.

Den bestraffningsmyndighet, som tillkommer distriktsförvaltning, ocli

som afser de förseelser, hvilka äro af större betydenhet, men som dock

icke måste hånskjutas till styrelsen, bör utöfvas i samlad distriktsförvaltning;

och anser kommittén, att dessa frågor böra afgöras efter omröstning

mellan distriktsförvaltningens ledamöter, därvid hvarje ledamot skall äga

en röst, och distriktschefen vid lika röstetal utslagsröst. Kommittén föranledes

till detta sitt förslag väsentligen af humanitära hänsyn. Då beslut

i ett dylikt ärende skall fattas efter öfverläggning mellan fyra personer,

är det hårdt både för den dömande och för den, soin skall dömas, att

domen skall affattas efter en endas mening. En möjlighet finnes ju ock,

att tilliten till domens riktighet med kollegialt domssätt kan ökas, och

besvär öfver meddelade beslut i bestraffningsfrågor till följd däraf mindre

ofta förekomma än hvad som eljest skulle blifva fallet. Kommittén vill

ock meddela den upplysning, att i de preussiska järnvägsdirektionerna

bestraffningsfrågor äro de enda, där kollegial omröstning förekommer.

Hvad till sist angår rätt att entlediga personal, anser kommittén, att

distriktsförvaltning bör äga befogenhet att på begäran bevilja afsked åt

sådan befattningshafvare, som af distriktsförvaltningen tillsatts, med skyldighet

för distriktsförvaltningen att i de fall, då den, som begär afsked

med pension, icke uppnått såväl 65 lefnadsår — hvad tågpersonalen beträffar

60 lefnadsår — som ock sådan tjänsteålder, att han är berättigad

till full pension från statens järnvägstrafiks pensionsinrättning, inhämta

Frågor om

bestraffning.

Frågor om

entledigande

af personal.

120

Chefens för

centralverkstaden

befogenhet

i

personalfrågor.

yttrande af direktionen öfver nämnda pensionsinrättning. Äfven järnvägsläkare,

hvilka ju icke hafva ordinarie anställning vid statens järnvägar,

synas efter begäran böra entledigas af distriktsförvaltning.

Hvad här ofvan föreslagits om befogenhet för distriktchef att bevilja

järnvägsläkare tjänstledighet, för baningenjör och med honom likställa

befattningshafvare att bevilja underordnade befattningshafvare tjänstledighet

samt för afdelningsföreståndare att bestraffa underlydande personal, torde

böra gälla för chefen för centralverkstaden i förhållande till den vid verkstaden

anställda personalen.

Kommitténs

hemställan.

Kommittén, som anser sig icke behöfva beröra personalfrågorna, i hvad

de afse den extra ordinarie personalen, får, med stöd af hvad kommittén

sålunda anfört, hemställa,

att sådan ändring måtte ske af § 85 i gällande instruktion,

att stationsmästare samt kontors- och stationsskrifvare skola tillsättas

af distriktsförvaltning, dock med rätt för styrelsen att

vidtaga sådana anordningar, att befordran till ordinarie kontorseller

stationsskrifvarebefattning icke måtte å visst distrikt kunna

vinnas afsevärdt tidigare än å andra distrikt;

att bestämmelse i instruktionen måtte intagas därom, att

frågor om tillsättande af kontors- och stationsskrifvare samt

stationsmästare skola af göras i samlad distriktsförvaltning;

att föreskrift måtte i instruktionen meddelas om befogenhet

för samlad distriktsförvaltning att antaga och entlediga järnvägsläkare

samt dels för distriktschef att bevilja järnvägsläkare tjänstledighet

under högst 10 dagar dels ock för samlad distriktsförvaltning

att bevilja järnvägsläkare tjänstledighet under längre tid

än 10 dagar;

att i instruktionen måtte stadgas, att fråga om tjänstebyte

mellan innehafvare af befattningar, som distriktsförvaltning äger

att tillsätta, skall afgöras af distriktsförvaltningen eller, därest

befattningshafvame tillhöra olika distrikt, af vederbörande distriktsförvaltningar,

därvid fråga om befattning, som skall tillsättas

i samlad distriktsförvaltning, skall på sådant sätt afgöras;

att i instruktionen måtte intagas bestämmelse därom, att

distriktschef skall äga att bevilja bandirektör, maskindirektör och

trafikdirektör tjänstledighet under högst 14 dagar;

att i § 90 af gällande instruktion måtte göras den ändring,

att dels distriktsförvaltning tillerkännes befogenhet att för enskilda

angelägenheter bevilja tjänstledighet åt underlydande per

-

121

sonal under en tid af högst tre månader vare sig i följd eller

sammanlagdt under ett kalenderår, dock att tjänstledighet för

resa till främmande land med undantag af Danmark, Finland och

Norge skall beviljas af styrelsen, dels att den afdelningsföreståndare

tillkommande rätt att bevilja tjänstledighet måtte upphöra,

dels att baningenjör, maskiningenjör och trafikinspektör

måtte tillerkännas befogenhet att för enskilda angelägenheter,

sjukdom eller svag hälsas vårdande bevilja underlydande tjänstledighet

för den tid, under hvilken vederbörande enligt gällande

aflöningsreglementes bestämmelser är berättigad att åtnjuta fullt

arfvode under ledigheten, dels ock att stationsföreståndare måtte

erhålla befogenhet att bevilja tjänstledighet åt underordnad i betjäntklassen

under högst två dagar, för så vidt vikarie ej behöfver

förordnas, med skyldighet för stationsföreståndaren att

anmäla beslutet hos trafikinspektören;

att i instruktionen måtte tilläggas distriktsförvaltning rätt

att i enlighet med aflöningsreglementets bestämmelser i samlad

distriktsförvaltning meddela beslut i fråga om aflönings utgående

till underordnad befattningshafvare, då denne af distriktsförvaltningen

erhållit tjänstledighet ditöfver den tid, för hvilken han är

berättigad att uppbära arfvodet oafkortadt;

att den i § 94 af instruktionen förekommande bestämmelsen,

att viss bestraffningsrätt skall kunna af styrelsen tilläggas baningenjör,

maskiningenjör och trafikinspektör, måtte ur instruktionen

utgå;

att i instruktionen måtte intagas bestämmelse dels därom,

att den bestraffningsmyndighet, som tillkommer distriktsförvaltning,

skall utöfvas i samlad distriktförvaltning, dels ock därom,

att dessa frågor inom distriktsförvaltningen skola afgöras efter

omröstning mellan distriktsförvaltningens ledamöter, därvid såsom

distrikt sförvaltningens beslut skall gälla den mening, hvarom

flertalet förenat sig, eller vid lika röstetal den mening, som af

distriktschefen biträdes;

att, med ändring af hvad i § 92 af instruktionen i sådant

afseende finnes stadgadt, distriktsförvaltning måtte tillerkännas

befogenhet att på begäran bevilja afsked åt den personal, som

af distriktsförvaltningen tillsatts, med skyldighet för distriktsförvaltningen

att i de fall, då den, som begär afsked med pension,

icke uppnått såväl 65 lefnadsår — hvad tågpersonalen beträffar

60 lefnadsår — som ock sådan tjänsteålder, att han är

16

berättigad till full pension från statens järnvägstrafiks pensionsinrättning,

inhämta yttrande af direktionen öfver nämnda pensionsinrättning;

samt

att i instruktionen måtte intagas bestämmelse därom, att

chefen för centralverkstaden i Örebro skall i förhållande till den

vid verkstaden anställda personalen äga den befogenhet, som tillkommer

dels distriktschef i fråga om tjänstledighet för järnvägsläkare

dels baningenjör och med honom likställda befattningshafvare

beträffande underordnade befattningshafvares tjänstledighet

och dels afdelningsföreståndare i afseende å underlydande!

personals bestraffning.

Styrelsens organisation.

Kommittén öfvergår nu till behandling af frågan, huru genom förändringar

i den centrala förvaltningsmyndighetens sammansättning, befogenhetsområde

och personaluppsättning de brister skola kunna afhjälpas eller

minskas, som, enligt hvad kommittén här ofvan anfört, vidlåda statens

järnvägsförvaltnings nuvarande organisation. Därvid vill kommittén till

en början upptaga till behandling frågorna om anställandet såsom ledamöter

i styrelsen af män med erfarenhet från näringslifvet samt om inrättande

af en särskild öfverrevision för järnvägsförvaltningen och i sammanhang

därmed frågan om utvidgning af styrelsens handlingsfrihet.

Därefter behandlas frågan om chefens ställning och aflöning samt framställes

förslag om anställandet af en befattningshafvare såsom chefens

närmaste man och ställföreträdare, en souschef. Och slutligen förekomma

frågorna om afdelningscheferna och om styrelsens organisation i öfrigt.

Vid angifvandet af de hufvudsakligaste brister, som nu vidlåda

järnvägsorganisationen, har kommittén framhållit, hurusom kommittén tyckt

sig finna, att denna organisation i åtskilliga afseenden icke möjliggör den

affärsmässighet i förvaltningen, som måste vara önsklig för ett såväl för

statens finanser som för hela landets näringslif så betydelsefullt företag

som statens järnvägar; och har kommittén ur denna synpunkt ansett sig i

främsta rummet böra anmärka, att styrelsen icke har den erforderliga, mera

intima beröringen och känningen med det kommersiella och industriella lifvet.

Det måste därför vid frågan om en omorganisation af järnvägsstyrelsen

uppställas såsom en fordran, att styrelsen sättes i närmare förbindelse

med näringslifvet, så att inom styrelsen kännedomen om handelns,

industriens och de öfriga näringarnas behof och intressen kan i erforderlig

grad ökas. Enligt hvad kommittén redan påpekat, är det saknaden

af tillfälle för styrelsen att vid den ständiga ledningen af statens järnvägsförvaltning

rådslå med personer med erfarenhet från affärslifvet och

saknaden vid denna förvaltning af ett permanent inflytande från affärs

-

Järnvägsfullmäktige.

Behofvet af

järnvägsfullmäktige.

124

världens sida, som med den nuvarande organisationen måste göra sig

kännbart gällande. Det synes då kommittén vara uppenbart, att enda sättet

att undanröja nu berörda olägenhet är, att, på sätt chefen lör civildepartementet

i sitt yttrande till statsrådsprotokollet den 4 augusti 1906 ifrågasatt,

representanter för den merkantila och industriella världen ställas vid

generaldirektörens sida inom styrelsen.

Genom sådana — kommittén skulle vilja benämna dem — järnvägsfullmäktigo

skulle styrelsen kunna tillföras den art af sakkunskap, som

erfordras för att åt ledningen af statens järnvägsförvaltning förläna den

affärsmässighet, som af kommittén åsyftas. För järnvägsstyrelsens chef,

som har att bedöma de järnvägspolitiska frågorna från en mera vid synpunkt,

måste det vara en synnerligen stor fördel att vid afgörandet af

dessa frågor i fullmäktige hafva ett stöd gent emot det för vederbörande

afdelningschefer närmare till hands liggande, rent fackmässiga intresset.

Styrelsen kominer genom fullmäktige i direkt beröring med den stora

allmänheten; och denna allmänhet skall kunna känna och veta sig vara

liksom representerad genom fullmäktige vid afgörandet af de järnvägsfragor,

som beröra densamma antingen direkt eller genom deras inverkan på

det allmänna näringslifvet.

För att nu angifna fördelar skola kunna vinnas med fullmäktigeinstitutionen,

är det ingalunda tillräckligt, att fullmäktige endast stå vid

sidan af den verkliga styrelsen såsom rådgifvande eller kontrollerande

myndighet eller såsom på en gång både rådgifvande och kontrollerande,

utan måste fullmäktige för nyss berörda ändamål, och för att de skola

bibringas det intresse och den känsla af medansvarighet i styrelsens åtgärder

och beslut, som fordras, ingå såsom verkliga ledamöter i styrelsen.

Hvad angår frågan om behöflig kontroll, kommer kommittén att i det följande

därom väcka särskildt förslag.

Järnvägs- Kommittén anser vidare, att fullmäktige skola deltaga i styrelsens

verksamhets- förhandlingar, icke endast dä vissa större och mera betydelsefulla frågor

område, förekomma till behandling, utan jämväl då ärenden af jämförelsevis mera

löpande natur skola afgöras. Kommittén har därför tänkt sig, att området

för fullmäktiges verksamhet borde begränsas så, att i deras närvaro skola

afgöras de ärenden, som enligt § 20 i gällande instruktion för närvarande

skola handläggas i plenum, äfvensom en grupp ärenden, som för närvarande,

utan att uttryckligt stadgande därom finnes, föredrages och afgöres

i plenum, nämligen de anmärkningar, som framställas vid granskningen

af linjemyndigheternas räkenskap och förvaltning. Från de i § 20 omförmälda

ärendena synas dock lämpligen böra undantagas de personalären

-

125

den, som enligt nu gällande bestämmelser afgöras i plenum och som hufvudsakligen

afse personalens antagande, befordran och entledigande äfvensom

dess bestraffning i förekommande fall. Fullmäktige kunna ju svårligen

antagas komma i vidare beröring med eller erhålla närmare kännedom

om den störa mängden af den styrelsen underlydande personalen; och i

de allra flesta fåll torde det sätt, på hvilket personalärendena handläggas,

vara utan synnerligt inflytande på den affärsmässiga ledningen af verket,

vid hvilken fullmäktige skola vara behjälpliga. Däremot är det ur disciplinär

synpunkt viktigt, att chefskapet öfver personalen utöfvas under väsentligen

samma former som för närvarande.

Fullmäktige skola alltså deltaga i handläggningen af följande ärenden,

nämligen:

Kungl. Maj:ts bref och remisser, som ej alse personalfrågor;

frågor om fastställande af eller ändring i arbetsordning för styrelsen

eller distriktsförvaltningarna, instruktion eller tjänstgöringsreglemente för

underlydande personal samt de allmänna grunder, enligt hvilka uppflyttning

af personal i löneklass må äga rum, i den man sådan fastställelse tillkommer

styrelsen;

underdåniga förslag till taxor och trafikreglemente vid statens järnvägar;

underdåniga

förslag till kostnads- och arfvodesstater vid statens järn

vägar;

frågor om nya byggnader och anläggningar samt större om- och till”

byggnader vid de trafikerade järnvägarna äfvensom om anskaffning af

rullande materiel och de viktigaste forradsartiklarna såsom kol, oljoi o. d.,

frågor om anläggning af nya järnvägar för statens räkning;

underdåniga förslag till beräkning af den behallna inkomst, som ma

i riksstaten upptagas; _ _

årsberättelsen samt den summariska redovisning, hvarom i 3 al gällande

instruktion sägs;

frågor om väsentliga förändringar i bantågens anordning;

frågor om fastställande af eller ändring i tjänstgöringsreglemente för

enskild järnväg;

viktigare öfverenskommelser med främmande transportförvaltningar

angående samtrafik, gemensamt begagnande af stationer, ömsesidigt begagnande

af vagnar o. d., i den mån dessa ärenden tillhöra styrelsens handläggning;

viktigare

öfverenskommelser med andra ämbetsverk;

revisionsanmärkningar samt

126

Sättet för

ärendenas a)

görande i

förvaltningsplenum.

ärenden, som generaldirektören i (ifrigt finner bura blifva föremål för

sådan handläggning, hvarom nu är fråga.

Det. kan tyckas, blifva alltför betungande för fullmäktige att de skola

deltaga i handläggningen af en sådan mångfald ärenden som nyss nämnts,

men. kommittén anser, att just därigenom beredes möjlighet för fullmäktige

att i erforderlig grad sätta sig in i de olika järnvägsförvaltningen berörande.

frågor, i hvilkas lösning de skola deltaga. Äfven om det skulle låta

sig göra att pa rätt sätt dela upp de förvaltningsfrågor, som böra handläggas

i plenum, i två slag, viktiga och mindre viktiga, skulle det dock

lätt komma att inträffa, att de uteslutande viktiga frågorna skulle komma

att för dem, som endast deltoge i dessa, förefalla alltför skematiska, så

att jntresset försvagades. Kommittén vill därjämte fästa uppmärksamheten

dåra, att,^enligt hvad kommittén inhämtat, under nuvarande förhållanden

och för savidt icke särskild! omfattande frågor föreligga, plenum i järnvägsstyrelsen

för behandling af ifrågavarande ärenden jämte en mängd

personalärenden plägar hållas en gång i veckan, och att det då i allmänhet

brukar kräfva en tid af fyra till fem timmar.

För afgörande af sadana ärenden, i hvilkas handläggning fullmäktige

skola deltaga, skall styrelsen sammanträda till plenum, hvilket slag af

plenisammanträden lämpligen torde böra — såsom motsats till de plenisammanträden

för personalärenden, om hvilka framdeles kommer att vidare

förmälas benämnas plenum i förvaltningsärenden. I sådant plenum skola

deltaga chefen, den befattningshafvare, souschefen, som kommittén ärnar

föreslå^ såsom chefens närmaste man och ställföreträdare, eller den, som

uppehåller hans tjänst, fullmäktige samt den afdelningschef, som i hvarje

särskildt ärende är föredragande. Berör ett ärende jämväl annan afdelnings

verksamhetsområde, skall föredraganden, innan ärendet handlägges

i förvaltningsplenum, hafva enligt den af kommittén i sådant afseende här

nedan framställda regeln samradt med vederbörande afdelningschef.

Skulle styrelsen anse lämpligt, att jämväl denne afdelningschef eller, om

ärendet har afseende å flera afdelningar, cheferna för dessa afdelningar i

plenum deltaga i ärendets handläggning, bör styrelsen äga rätt att därom

besluta.

Beträffande sättet för ärendenas afgörande i förvaltningsplenum anser

kommittén sig böra föreslå, att beslut skall fattas efter omröstning med utslagsi

öst föi'' ordföranden vid lika röstetal. Detta förslag står i motsats

mot, den inom järnvägsstyrelsen i förevarande hänseende hittills gällande

grundsatsen, att generaldirektören skall äga ensam beslutanderätt i alla de

frågor, i hvilkas afgörande han deltager, vare sig beslut fattas i plenum

127

eller i närvaro endast af vederbörande föredragande, och att styrelsens

ledamöter endast hafva rätt att låta till protokollet anteckna sin från

chefens afvikande mening.

Kommitténs förslag att införa omröstning till beslut vid olika meningar

i förvaltningsplenum har närmast sin grund i den störa vikt, kommittén

fäster vid fullmäktigeinstitutionen och i kommitténs önskan att

skaffa de bästa möjliga fullmäktige och åt dem bereda tillbörligt inflytande

på järnvägarnas förvaltning. Det är nämligen sannolikt, att det

skall gå lättare att få lämpliga personer till fullmäktige, om man kan erbjuda

dem samma ställning, som intages af styrelseledamöter vid enskilda

järnvägar och för öfrigt vid all enskild industri i landet, därutinnan att

de blifva berättigade och pliktiga att med sin röst bidraga till styrelsens

beslut. Och man torde kunna antaga, att denna ställning skall visa sig

mera lockande för en kraftig och initiativrik man än den blott rådgifvande

ställningen, låt vara att den åtföljes af rätten att få en skiljaktig mening

antecknad i protokollet.

Ur affärsmässighetens synpunkt är det en fördel för rikets största affärsverk,

att de personer, som bilda dess verkliga, kontinuerliga ledning —

chefen, souschefen och fullmäktige — stå på likställd fot med hvarandra,

så till vida att hvar och en må kunna göra sin röst gällande vid de

gemensamma öfverläggningar, på hvilka verkets framgång i så hög grad

beror. Man måste ock gå ut ifrån den förutsättningen, att blotta tillvaron

af rätten att afgifva sin röst skall medföra en känsla af samhörighet och

samförstånd, som gör att öfverläggningarna blifva mera ingående än eljest.

Införandet af det nya förfaringssättet är ett försök, men det innebär

knappast någon fara för att misslyckas, eftersom det icke är sannolikt, att

omröstning skall förekomma synnerligen mycket oftare än hvad reservationsrätten

hittills begagnats, hvilket i järnvägsstyrelsen icke ens skett en

gång hvarje år. Det bör ock betonas, att omröstningen icke föreslås för

att minska chefens känsla af ansvar; han skall fortfarande vara Kungl.

Maj:t i första rummet ansvarig för statens järnvägars förvaltning, såsom

det stadgas i § 10 af nu gällande instruktion. Att en sådan särskild ansvarighet

för chefen kan förenas med ledamöternas rätt till omröstning,

lärer vara ådagalagdt genom de förhållanden, som råda i de enskilda bolagens

styrelser; och hvad som undantagslöst tillämpas i all ekonomisk

bolagsförvaltning och där befunnits fördelaktigt, torde kunna antagas

blifva till nytta äfven för en statens affärsinstitution.

Tanken är för öfrigt icke ny ens på statsförvaltningens område. I

nådiga instruktionen för Trollhätte kanal- och vattenverk den 16 juni 1905

linnes icke stadgad någon ensam beslutanderätt vare sig för ordföranden

128

Antalet järnväg

8 fullmäktige

m. m.

eller för verkställande direktören. Det säges blott, att styrelsen är beslutmässig,

då minst tre af dess ledamöter äro tillstädes.

Då fullmäktige i riksbanken sammanträda för behandling af allmänna

ärenden, beräknas, enligt reglementet för riksbankens styrelse och förvaltning

den 11 maj 1906, rösterna per capita med afgörande röst för ordföranden,

då rösterna äro lika.

I de förvaltningsråd, som hafva högsta ledningen af statsjärnvägama

i Frankrike och i Schweiz, bestämmas alla beslut genom omröstning. Omröstning

förekommer till och med i järnvägsdirektioner, som äro sammansatta

uteslutande af fackmän, till exempel i Danmark.

Hvad angår antalet fullmäktige, har kommittén ansett detta lämpligast

böra bestämmas till två. Ett större antal skulle medföra tyngd i förvaltningen,

utan att man hade visshet om att kunna afsevärdt vidga måttet af

den erfarenhet i praktiskt ekonomiska frågor, som man vill vinna. Genom

att antalet bestämmes till två skulle i vanliga fall, då uti förvaltningsplenum

äro närvarande chefen, souschefen, fullmäktige och föredraganden,

de i beslutet deltagande personernas antal utgöra ett udda tal, och alltså,

därest omröstning skulle förekomma, chefens utslagsröst icke behöfva användas.

Därtill kommer, att det ganska ofta måste inträffa, att chefen eller

souschefen icke kan deltaga i sammanträdena, nämligen då någon af dem

befinner sig å tjänsteresa, åtnjuter semester eller tjänstledighet; och det

synes kommittén böra så ordnas, att det fackmässiga elementet i styrelsen

i allmänhet icke får färre representanter än det kommersiella. Faran att,

då ett ärende berör flera afdelningar, de verkliga järnvägsmännens antal

i förvaltningsplenum skall blifva större än hvad som kan anses vara

lämpligt, synes kommittén vara undanröjd därigenom, att det tillkommer

styrelsen, ej generaldirektören, att besluta om rätt för annan afdelningschef

än föredraganden att deltaga i ett ärendes handläggning och afgörande.

Ett sådant inkallande i förvaltningsplenum af annan afdelningschef än

föredraganden torde med undantag för vissa gifna ärenden, såsom t. ex.

förslagen till de årliga kostnads- och arfvodesstaterna, knappast behöfva

förekomma, annat än då vederbörande afdelningschefer hafva olika meningar

i den fråga, som skall afgöras.

Jämte de två fullmäktige bör utses en suppleant för dessa. Det

torde nämligen lätt kunna inträffa, att en af fullmäktige är förhindrad

att deltaga i sammanträdet; och bör då suppleanten inkallas. För att

emellertid såvidt möjligt båda de ordinarie fullmäktige skola vara närvarande

vid viktigare frågors afgörande, synes det lämpligen böra i

arbetsordning eller annorledes föreskrifvas, att fullmäktige skola, för såvidt

129

sådant utan svårighet låter sig göra, i god tid före hvarje förvaltningsplenum

på förhand erhålla kännedom om de ärenden, som då skola förekomma.

_

Beslut bör kunna fattas i förvaltningsplenum, ^ därest, mberåknadt

ordföranden, minst tre ledamöter, däraf en af de bada fullmäktige eller

deras suppleant, äro närvarande. Då det någon gång kan förekomma, att

ärende, som enligt instruktionen skall afgöras i förvaltningsplenum t. ex.

besvarandet af en kunglig remiss, är af synnerligen brådskande natur, anser

kommittén, att under sådana förhållanden plenum bör kunna hallas,

för såvidt tre ledamöter äro närvarande, äfven om ingen af dem är järnvägsfullmäktig,

men att i dylikt fall beslutet skall anmälas i nästa ordinarie

plenum i förvaltningsärenden.

Ordförande i förvaltningsplenum är chefen och vid förhinder för honom

souschefen eller den, som hans tjänst förrättar.

Fullmäktige och deras suppleant böra förordnas af Kungl. Maj:t för

en tid af två år i sänder, därvid emellertid första gången, fullmäktige

utses, förordnande för den ene lämpligen synes böra gifvas för tre år,

genom hvilken anordning det skulle förhindras, att bada fullmäktige

komma att samtidigt afgå. Några särskilda kvalifikationer för fullmäktige

synas icke behöfva stadgas. Det torde ligga i sakens natur, att det skall

vara i allmänna angelägenheter väl förfarne män och med hänsyn till den

ekonomiska och industriella verksamhet, som utöfvas genom järnvägsstyrelsen,

helst personer, som hafva eller hafva haft om hand ledningen af

större enskilda merkantila eller industriella företag.

Fullmäktiges aflöning anser kommittén lämpligen böra bestämmas till

5,000 kronor för år. För suppleanten bör utgå, då denne tjänstgör, dagtraktamente

med 15 kronor samt, därest han är bosatt utoin Stockholm,

dessutom resekostnads- och traktamentsersättning för resor till och från

plenisammanträde och för vistelsen i Stockholm enligt tredje klassen i

gällande resereglemente. Suppleanten bör, ehuru icke ständig ledamot af

styrelsen, åtnjuta fribiljett å statens järnvägar.

Af hvad kommittén anfört rörande fullmäktiges^ göromål och aflöning

framgår, att kommittén icke afser, att dessa skola pa grund af uppdraget

att vara fullmäktige lämna sina vanliga sysselsättningar.

Kommittén får, på grund af hvad kommittén sålunda anfört, hemställa,

att i instruktionen måtte intagas bestämmelse därom, att da

styrelsen sammanträder till plenum i förvaltningsärenden, såsom

Järnvägsfullmäktiges

förordnande

och aflöning.

Kommitténs

hemställan.

130

ledamöter i styrelsen skola ingå två af Kungl. Maj:t utsedda järnvägsfullmäktige

eller vid förfall för någon af dem deras suppleant;

att i instruktionen måtte intagas stadgande därom, att dessa

järnvägsfullmäktige jämte suppleant för dem skola förordnas för

en tid af två år, dock att första gången fullmäktige utses, förordnande

för den ene bör meddelas för tre år;

att, med ändring af § 20 i nu gällande instruktion, måtte

stadgas, att i plenum i förvaltningsärenden skola handläggas, jämte

revisionsanmärkningar, de ärenden, som i förenämnda paragraf

omförmälas, för såvidt dessa ärenden fortfarande tillhöra styrelsens

handläggning, dock med undantag af personalfrågor;

att i instruktionen måtte intagas bestämmelse därom, dels

att i förvaltningsplenum skola deltaga chefen, souschefen eller

den, som tjänstgör såsom souschef, fullmäktige eller, då någon

af dem är förhindrad, suppleanten för dem äfvensom den afdelningschef,

som i hvarje särskildt ärende är föredragande,'' dels att,

då ett ärende berör flera afdelningars verksamhetsområde, styrelsen

skall äga besluta, att förutom föredraganden vederbörande afdelningschef

eller afdelningschefer skola deltaga i öfverläggning

och beslut rörande detta ärende, dels att styrelsens chef och, vid

förfall för honom, souschefen eller den, hans tjänst förrättar, skall

i sådant plenum vara ordförande, dels att i plenum, hvarom nu

är fråga, ärendena skola afgöras efter omröstning, därvid såsom

styrelsens beslut skall gälla den mening, hvarom flertalet sig

förenat, eller vid lika röstetal den mening, som af ordföranden

biträdts, dels ock att i förvaltningsplenum beslut skall kunna

fattas, därest, inberäknadt ordföranden, minst tre ledamöter äro

närvarande och af dem en är fullmäktig eller fullmäktigsuppleant,

dock att ärende af synnerligen brådskande natur må afgöras, då

tre ledamöter äro närvarande, äfven om ingen af dem är järnvägsfullmäktig

eller fullmäktigsuppleant, med skyldighet i sådant

fall för ordföranden att anmäla beslutet i nästa plenum i förvaltningsärenden

;

att i arbetsordning eller eljest skall föreskrifvas, att fullmäktige

skola, för såvidt sådant utan svårighet låter sig göra, i god

tid före hvarje förvaltningsplenum på förhand erhålla kännedom

om de ärenden, som därvid skola förekomma; samt

att till järnvägsfullmäktig skall af trafikmedel utgå arfvode

efter 5,000 kronor för år och till fullmäktigsuppleant, som äfven

skall erhålla fribiljett å statens järnvägar, dagtraktamente, då han

131

tjänstgör, med 15 kronor samt, därest lian är bosatt utom Stockholm,

dessutom resekostnads- och traktamentsersättning för resor

till och från plenisammanträde och för vistelsen i Stockholm enligt

tredje klassen i gällande resereglemente.

I sammanhang med frågan om järnvägsfullmäktige torde böra till sätt för

behandling upptagas frågan om införandet af ännu en för den nuvarande

järnvägsorganisationen ny institution, som jämväl den är betingad åt sträf''förvaltningen.

van att få till stånd en mera affärsmässig förvaltning åt statens järnvägar.

Kommittén har här ofvan påvisat, att denna förvaltning skilde sig tran

ett enskildt industriellt eller merkantilt företag bland annat genom den

inskränkning, som särskildt i vissa angifna afseenden ägde rum i styrelsens

handlingsfrihet, samt att kommittén vid granskningen af järnvägsförvaltningen

fäst sin uppmärksamhet därpå, att befattningshafvarne vid

statens järnvägar vid vidtagande af förvaltningsatgärder, understundom

till verkets förfång, måste känna sig alltför bundna af formella hänsyn

och låta leda sig af fruktan för ekonomisk efterräkning. Kommittén har

därjämte framhållit, att detta sistnämnda _ förhållande liksom också den

omständigheten, att alltför liten handlingsfrihet lämnats styrelsen, till stor

del syntes föranledas af det sätt, hvarpa granskningen af statens järnvägars

förvaltning för närvarande vore ordnad.

En väsentlig förändring i fråga om denna gransknings verkställande

har därför synts kommittén nödvändig.

Därvid bör å ena sidan revisionen sa skärpas, att den, hvad sty- mtya 8aWg

relsen beträffar, kommer att afse jämväl de egentliga förvaltningsatgär- och mindre

derna och det sätt, hvarpå statens järnvägar från ekonomisk och prak- for™ ■

tisk synpunkt skötas, samt att beträffande linjemyndigheterna en verkligt

saklig granskning verkställes af dessa myndigheters handhafvande af statens

järnvägars medel. Å andra sidan bör vid bedömandet af de anmärkningar,

till hvilka granskningen af förvaltningen kunnat gifva anledning,

och särskildt vid afgörandet af frågan, huruvida en tjänsteman skall göras

ekonomiskt ansvarig för en för verkets räkning gjord utgift, i främsta

rummet pröfvas, huruvida de i hvarje särskildt fall utgifna inedlen blifvit

på ett klokt sätt använda, och om utgiften verkligen varit afpassad efter

förhållandena, samt en så vidsträckt befogenhet gifvas den profvande myndigheten,

att utgifter, som haft fog för sig, icke föranleda ersättningsskyldighet

endast på formella skäl.

132

I1ör astadkonnnande af en sådan granskning af järnvilgsförva It ningen

har kommittén, hvad angår styrelsens förvaltning, tänkt sig inrättandet

af en ny, utom järn vägsförvaltningen och kammarrätten stående granskande

myndighet.

J^vaitninfen Fråga om en dylik revision har beträffande såväl statens järnvägars

förr grunthadförvaltning som andra statsinstitutioner med väsentligen ekonomiskt ändaaf

särskilda mål redan förut förekommit.

Ett förslag i sådan riktning väcktes i fråga om statens järnvägars

förvaltning första gången af 1874 års Riksdag. I sin skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjätte hufvudtitel

anförde nämligen Riksdagen, hurusom den stora tillväxten i trafikkostnaderna

ledt uppmärksamheten på den kontroll öfver handhafvandet

af nämnda förvaltning, som då utöfvades. Kammarrättens åtgörande inskränkte

sig hufvudsakligen till silf ergranskning, och den för statsrevisionen

knappt afmätta tiden medgåfve icke att åt denna gren af förvaltningen

ägna den uppmärksamhet, som erfordrades. Riksdagen ifrågasatte

därför, att åt en ständig kommission af några utom statens järnvägstrafik

stående sakkunniga personer borde meddelas uppdrag att »uteslutande

följa och redogöra lör järnvägstrafikens handhafvande samt att

angående densamma till Kung]. Maj:t afgifva de förslag, som kunde vara

af omständigheterna påkallade.»

Någon sådan kommission bl ef emellertid icke tillsatt.

1876 års Riksdags statsutskott upptog ånyo frågan om särskild revision

af järnvägsförvaltningen, därvid utskottet sökte ställa denna revision mera i

samband med statsrevisionen. Det syntes nämligen, yttrade utskottet, vara

af största vikt, att en vida snabbare och mer i detalj gående kontroll öfver

denna förvaltning åvägabragtes, och utskottet föreslog därför att hos Kungl.

Maj:t skulle begäras tillsättande af särskilda, utom järnvägsförvaltningen

stående män, hvilka någon tid, innan statsrevisionen sammanträdde, kunde

ägna en förberedande granskning åt förvaltningen af statens järnvägstrafik.

Sådan framställning blef också af Riksdagen gjord samt af Kungl. Maj:t

bifallen; och verkställdes därefter en dylik granskning af en särskild, af

Kungl. Maj:t utsedd kommitté, bestående af en ordförande och fem ledamöter.

I skriivelsen angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjätte

hufvudtitel anförde 1877 års Riksdag, att de skäl, som föranledt anhållan

om en förberedande granskning af trafikstyrelsens förvaltning, kvarstode

oförändrade, samt att mycket gagn kunde förväntas af en förnyad

sådan granskning, särdeles om densamma utsträcktes äfven till en undersökning

af förhållandena å linjen. Riksdagen hemställde därför, att jämväl

133

år 1877 kommitterade måtte utses för granskning af ifrågavarande förvaltning,

och Kung!. Maj:t förordnade i anledning af denna Riksdagens framställning

för ändamålet en ny kommitté, bestående af en ordförande samt

fyra ledamöter.

På framställning af 1878 års Riksdag utsåg Kungl. Maj:t jämväl det

året fyra kommitterade att jämte en ordförande företaga en förberedande

granskning af järnvägsförvaltningen; men har därefter från Riksdagens sida

någon liknande anhållan i fråga om denna förvaltning icke förekommit.

Den särskilda granskning af statens järnvägars förvaltning, hvarom nu

varit tal, var visserligen vida mera saklig än den, som under vanliga förhållanden

förekommer, och verkställdes af för ändamålet särskildt, utsedda

personer, men får i öfrigt anses mera såsom en utveckling af den granskande

myndighet, som utöfvas af statsrevisionen, än som en sådan revision,

hvilken förekommer inom enskilda affärsföretag.

En sådan granskning af en statsinstitutions räkenskaper, som sist

nämnts, infördes däremot vid inrättandet af styrelsen för Trollhätte kanaloch

vattenverk. I den för detta verk gällande instruktionen af den 16

juni 1905 stadgas nämligen, att Kung]. Maj:t till granskning af Trollhätte

kanal- och vattenverks räkenskaper och förvaltning årligen förordnar två

revisorer, hvilka senast den 15 maj skola hafva till Kung]. Maj:t insändt

berättelse öfver den af dem verkställda granskningen.

Förslag att på sätt, som i fråga om sist berörda verk skett, ordna

granskningen af en ämbetsmyndighets förvaltning i större öfverensstämmelse

med revisionen inom ett enskildt företag har sedermera framställts

af de af statsrådet och chefen för civildepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts

därom gifna bemyndigande tillkallade särskilda sakkunnige för afgifvande

af yttrande och förslag, huru ledningen af och tillsynen öfver nya järnvägsanläggningar

för statens räkning borde för framtiden lämpligast ordnas.

Uti sitt den 30 mars 1906 afgifna yttrande föreslogo dessa sakkunnige

inrättandet af en särskild styrelse för statens järnvägsbyggnader; och anföra

de sakkunnige i fråga om revisionen af denna nya styrelses förvaltning,

att, då styrelsen skulle erhålla en viss större frihet och själfständighet

i sina förvaltningsgöromål, det läge vikt uppå, att dess förvaltning blefve

underkastad en noggrann kontroll. En särskild garanti för att icke styrelsen

eller den af de sakkunige föreslagne chefingenjören skulle öfverskrida

sin befogenhet kunde erhållas därigenom, att det uppdroges åt särskilda revisorer

liksom i enskilda affärsföretag att granska styrelsens räkenskaper och

verksamhet. Därvid borde kammarrättens revision inskränkas till ren

siffergranskning, då inom detta verk icke förefunnes de tekniska insikter,

Särskild

granskning i

fråga om

andra statsinstitutioners

förvaltning.

134

En särskild

öfverrevision

för järnvägsförvaltningen.

som ofta måste vara en förutsättning för ett riktigt bedömande af styrelsens

förvaltningsåtgärder. De sakkunnige föreslogo därför, att i instruktionen

för byggnadsstyrelsen skulle intagas bestämmelser därom, att Kungl.

Maj:t skulle årligen förordna tre revisorer till granskning af byggnadsstyrelsens

förvaltning och räkenskaper, hvilka revisorer skulle äga att för

siffergranskningens verkställande i mån af behof anställa biträden, samt

att inom kammarrätten, till hvilken myndighet styrelsen skulle insända

hufvudböcker med tillhörande verifikationer samt afskrift af den berättelse,

som till Kungl. Maj:t afgifvits af revisorerna, skulle i fråga om styrelsens

förvaltning icke få framställas anmärkning rörande andra åtgärder än dem,

som förut föranledt anmärkning från de särskildt utsedda revisorerna.

Kommittén har ifråga om granskningen af järnvägsstyrelsens räkenskaper

och förvaltning velat upptaga den tanke, som legat till grund

såväl för bestämmelserna rörande revisionen af Trollhätte kanal- och slussverks

förvaltning som ock för nyss angifna, af förenämnda sakkunnige

framställda förslag.

Sålunda har kommittén tänkt sig, att för granskningen af järnvägsstyrelsens

räkenskaper och förvaltning bör anordnas en särskild öfverrevision af för

ändamålet utsedda, utom järnvägsförvaltningen stående, erfarna och praktiska

män. Kommittén, som kommer att föreslå, att ledningen af och tillsynen

öfver statens järnvägsbyggnader fortfarande bibehålies hos järnvägsstyrelsen,

har på grund häraf ansett öfverrevisorernas antal icke böra sättas till

mindre än tre; och anser kommittén, att särskildt med hänsyn till granskningen

af järnvägsbyggnadernas ledning och förvaltning åtminstone en af

öfverrevisorerna bör vara tekniskt bildad. Öfverrevisorerna böra för hvarje

år utses af Kungl. Maj:t.

Det bör åligga öfverrevisionen att verkställa en icke blott formell utan

äfven verkligt saklig granskning af förvaltningen. Öfverrevisorerna skola

således icke endast genomgå styrelsens räkenskaper utan också eljest göra

sig underrättade om viktigare, af styrelsen under året vidtagna förvaltningsåtgärder.

De skola pröfva, huru styrelsen utöfvat förvaltningens ledning,

efterse, om järnvägarnas ekonomiska resultat blifvit, hvad det bort

vara, kontrollera det sätt, på hvilket upphandlingarna verkställts, undersöka

anledningen till att större anslag öfverskridits, pröfva, om organisationsformen

i ett eller annat afseende fungerat mindre väl, taga kännedom

om, huru ändrade tåganordningar och införandet af en eller annan ny

typ i fråga om den rullande materielen verkat, granska styrelsens beslut

i anledning af de anmärkningar, som framställts beträffande linjemyndigheternas

förvaltning, m. m.

135

För verkställande af den mera formella granskningen skola öfverrevisorerna

äga att utse särskilda biträden, sitfergranskare, hvilka skola

genomgå järnvägsstyrelsens räkenskaper för öfverrevisionens räkning och

till öfverrevisionen framställa därvid föranledda anmärkningar. I fråga

om linjemyndigheternas förvaltning torde öfverrevisionens åtgörande i

hufvudsak böra inskränka sig till granskning, på sätt nyss nämnts, af styrelsens

beslut i anmärkningsmål och att därvid särskildt pröfva det sätt, hvarpå

styrelsen begagnat den ökade befogenhet i detta hänseende, som enligt

kommitténs förslag skulle tillkomma styrelsen. Men det skall naturligtvis

vara öfverrevisionen obetaget att granska äfven linjemyndigheternas räkenskaper,

liksom öfverrevisorerna i allmänhet skola äga rätt att för granskning

infordra protokoll, föredragningslistor, koncept till utgående expeditioner,

inkomna skrifvelser och andra handlingar rörande styrelsens eller

linjemyndigheternas beslut och förvaltningsåtgärder.

Genom den granskning af styrelsens förvaltning, som sålunda skulle Behandlingen

verkställas af öfverrevisorerna, synes den revision, som hittills utförts af “/uonrnM

kammarrätten, blifva onödig. Däremot anser kommittén kainmarrättenanm“,''in!''nvarfortfarande

böra fungera såsom dömande myndighet beträffande vissa af

de af öfverrevisorerna framställda anmärkningarna.

Öfverrevisorerna skola nämligen söka bedöma icke endast, om de verkställda

utgifterna och de vidtagna förvaltningsåtgärderna varit formellt

riktiga, utan framför allt om de varit lämpliga och afpassade efter förhållandena,

och på den pröfning, som i detta afseende äger rum, skall

bero den åtgärd, som från öfverrevisorernas sida kan komma att vidtagas

med anledning af de framställda anmärkningarna.

I dylikt hänseende har kommittén tänkt sig, att öfverrevisorerna böra

äga att efter verkställd utredning till kammarrätten för afgörande öfverlämna

alla vid revisionen gjorda anmärkningar, som afse de utbetalningar

eller åtgärder, hvilka öfverrevisorerna anse icke endast hafva varit formellt

oriktiga utan därjämte ådagalägga sådant oförstånd eller sådan försumlighet

från vederbörande befattningshafvares sida, att öfverrevisorerna finna

denne böra ersätta det utgifna beloppet. Kammarrätten skulle det därefter

åligga att i anledning af öfverrevisionens anmärkning meddela utslag.

Skulle öfverrevisorerna hafva funnit styrelsen eller någon enskild befattningshafvare

genom vidtagandet af en förvaltningsåtgärd eller underlåtenheten

att vidtaga en sådan åtgärd hafva handlat om också formellt

riktigt dock oklokt eller opraktiskt, skola öfverrevisorerna äga att till

Kungl. Maj:ts pröfning anmäla förhållandet, för så vidt icke frågan är af

136

mera underordnad betydelse, så att revisorerna anse det vara tillfyllest att

därpå endast fästa järnvägsstyrelsens uppmärksamhet.

Tiden för Öfverrevisorernas slutliga granskning af järn vägsförvaltningen tager

sin början, sedan bokslutet för det år, granskningen afser, blifvit afslutadt.

Som emellertid inom järn vägsförvaltningen månadsbokslut verkställas,

böra öfverrevisorerna redan under nyss angifna år taga del af

månadsboksluten samt äfven i öfrigt söka i viss mån under året följa

förvaltningens gång.

Granskningen bör vara afslutad så tidigt, att statsrevisorerna kunna

erhålla del af de anmärkningar, hvilka öfverrevisorerna funnit skäl att

framställa. Det synes kommittén därför böra föreskrifvas, att öfverrevisorerna

skola före september månads utgång hafva afslutat revisionen och

till Kungl. Maj:t afgifvit sin revisionsberättelse, hvilken senare bör innehålla

förutom ett allmänt omdöme rörande styrelsens förvaltning i dess

helhet jämväl meddelande om de olika åtgärder från öfverrevisorernas sida,

till hvilka granskningen af järnvägsförvaltningen gifvit anledning.

Till öfverrevisor bör af trafikmedel utgå ett arfvode, som lämpligen

synes böra bestämmas till 2,500 kronor. Därjämte bör öfverrevisor erhålla

fribiljett å statens järnvägar.

Granskningen Hvad angår linjemyndigheterna, är det klart, att ju större befogenhet

digheterna» distriktsförvaltningama erhålla, desto mer måste revision och kontroll skärförvaitning.

pas. Linjemyndigheternas räkenskaper och förvaltning böra därför icke

endast fortfarande såsom hittills granskas af järnvägsstyrelsens revisionskontor,

utan vid sidan af denna rent formella granskning bör förekomma

jämväl en saklig revision. För sådant ändamål böra samtliga räkenskapshandlingar

omedelbart efter granskningen å revisionskontoret fördelas

mellan de olika afdelningarna inom styrelsen för att å vederbörande byråer

genomgås och granskas från fackmässig synpunkt af därtill fullt kompetenta

befattningshafvare. Vid denna granskning skall det å ligga vederbörande

granskare bland annat att beträffande underhålls- och nybyggnadsarbeten

jämföra de verkliga kostnaderna med de uppgjorda kostnadsförslagen

och tillse, huruvida arbetena föranledt större utgifter än som vederbort,

att efterse, om likformighet mellan de olika distrikten äger rum,

för så vidt detta kan framgå af nu ifrågavarande handlingar, att granska

distriktens upphandlingsböcker och pröfva, om inköpen verkställts ekonomiskt

väl, att undersöka, om utförda arbeten verkställts af järnvägens

eget folk, då sådant varit möjligt, samt att granska det sätt, hvarpå vederbörande

ordnat sina inspektionsresor.

137

Sedan granskningen verkställts, skall i styrelsen af vederbörande afdelningschef

anmälas, hvad som därvid blifvit anmärkt af den beskaffenhet,

att det synes böra föranleda åtgärd eller beslut.

Då linjemyndigheternas räkenskap och förvaltning i järnvägsstyrelsens

revisionskontor erhålla fullt tillfredsställande granskning från hufvudsakligen

formell synpunkt, synes jämväl i fråga om dem kammarrättens granskningsskyldighet

kunna upphöra. Besvär emot styrelsens beslut vid pröfning

af revisionskontorets anmärkningar böra fortfarande såsom hittills

anföras hos kammarrätten.

Jämte det att granskningen af linjemyndigheternas förvaltning sålunda be

skärpes,

bör åt järnvägsstyrelsen, såsom förut i fråga om öfver re vision en iZ

föreslagits, inrymmas befogenhet att vid bedömandet af de anmärkningar, pröfning af^

som framställts, pröfva, huruvida den anmärkta utgiften eller åtgärden varitanma^™ns*

nyttig och klok, med rätt för styrelsen att i sådant fall ogilla anmärkningen,

äfven om den måste från rent formell synpunkt anses, vara befogad.

Därjämte synes styrelsen böra erhålla bemyndigande att, vid meddelande

af beslut beträffande sådan anmärkning, som af styrelsen godkänts, tillika

afgöra, huruvida vederbörande redogörare lämpligen bör åläggas att återbetala

anmärkta beloppet eller att endast utgifva anmärkningsprovision till

anmärkningsförrättaren.

På o-rund af hvad kommittén sålunda anfört, får kommittén hemställa, Kommitténs

att — med upphäfvande af bestämmelserna i kungl. kungö- emsta

relsen den 22 januari 1897 angående tiden för aflämnande till

kammarrätten af de räkenskaper, hvilka hos kammarrätten böra

undergå granskning, i hvad dessa bestämmelser afse, att statens

järn vägsförvaltnings räkenskapshandlingar skola för nyssnämnda

ändamål ingifvas till kammarrätten — i järnvägsstyrelsens instruktion

måtte intagas stadgande därom, att Kungl. Maj:t för

granskningen af statens järnvägars räkenskaper och förvaltning

årligen förordnar tre öfverrevisorer, af hvilka åtminstone en skall

vara tekniskt bildad;

att i instruktionen måtte stadgas, att öfverrevisorerna, hvilka

jämväl under det år, granskningen afser, skola söka att i viss

mån följa förvaltningens gång, skola efter årsbokslutets verkställande

företaga den slutliga revisionen, hvilken därefter skall

vara afslutad så tidigt, att öfverrevisorerna före utgången af september

månad året näst efter det år, granskningen afser, kunna

18

138

hafva till Kungl. Maj:t afgifvit berättelse öfver den af dem verkställda

granskningen;

att i instruktionen måtte stadgas, att öfverrevisorerna skola

äga att, i den mån de anse sådant lämpligt, granska jämväl linjemyndigheternas

räkenskaper och förvaltning;

att i instruktionen likaledes måtte intagas bestämmelse därom,

att öfverrevisorerna med anledning af den af dem verkställda

granskningen skola äga dels att till kammarrättens bedömande

öfverlämna af öfverrevisorerna framställd anmärkning rörande

utbetalning eller annan åtgärd, som öfverrevisorerna anse icke

endast vara formellt oriktig utan jämväl ådagalägga sådant oförstånd

eller sådan försummelse hos den myndighet eller befattningshafvare,

mot hvilken anmärkningen är riktad, att öfverrevisorerna

Unna samma myndighet eller befattningshafvare böra ersätta det

anmärkta beloppet, dels ock att beträffande öfriga anmärkningar

hos Kungl. Maj:t anmäla sådan utbetalning eller annan åtgärd,

som, äfven om den varit formellt riktig, af öfverrevisorerna dock

anses icke hafva varit lämplig eller afpassad efter förhållandena,

och som tillika är af den betydelse, att frågan synes böra underställas

Kungl. Maj:ts pröfning, eller också, därest utbetalningen

eller åtgärden är af mer underordnad vikt, därå fästa järnvägsstyrelsens

uppmärksamhet;

att i den för kammarrätten gällande instruktion måtte vidtagas

den ändring, som af stadgandena i närmast förestående

punkt föranledes;

att i järnvägsstyrelsens instruktion måtte intagas bestämmelse

därom, att styrelsen vid pröfning af revisionsanmärkning dels

skall bedöma anmärkt utbetalning eller åtgärd med hänsyn i

främsta rummet till dess lämplighet dels ock äga att, då anmärkning

godkännes, afgöra, om vederbörande distriktsförvältning

eller befattningshafvare skall förpliktas att ersätta anmärkta beloppet

eller endast utgifva anmärkningsprovision till anmärkningsförrättaren;

att

i instruktionen måtte intagas bestämmelse därom, att

sedan linjemyndigheternas räkenskapshandlingar granskats å revisionskontoret,

de skola omedelbart därefter å vederbörande byråer

inom styrelsen från fackmässig synpunkt undergå saklig granskning,

och att sedermera af vederbörande afdelningschef skall i

styrelsen anmälas, hvad som vid granskningen blifvit anmärkt

af den beskaffenhet, att det synes böra föranleda åtgärd eller

beslut; samt

139

att Kungl. Maj:t måtte förordna, att af trafikmedel skola

utgå dels till öfverrevisor, som skall erhålla fribiljett gällande å

statens järnvägar, ett arfvode af 2,500 kronor, dels ock till de

biträden, som öfverrevisorerna kunna anse erforderliga för siffergransknings

verkställande, den ersättning, som af öfverrevisorerna

i sådant afseende bestämmes.

Kommittén har framhållit, hurusom järnvägsstyrelsens handlingsfrihet utvidgning af

särskildt i fråga om nya byggnader och anläggningar, upphandlingsväsen- f^nMngsdet

samt afgörandet af en del lokala eller eljest mindre betydelsefulla frihet

frågor vore inskränkt på ett sätt, som måste anses stå i strid med den

uppställda fordran på affärsmässighet i ledningen af järnvägsförvaltningen.

Genom den skärpning i kontrollen af denna ledning, som skulle åstadkommas

genom införandet af en sådan verkligt saklig revision, som kommittén

föreslagit, bör hinder icke vidare förefinnas att i nu angifna afseende

lämna styrelsen friare händer.

Beträffande därvid först frågor om nya byggnader och anläggningar Frågor om

har kommittén i det föregående (sid. 45 o. ff.) påvisat, att järnvägsstyrel-"y“ ^3^fgeg[

sen nu måste anse sig förpliktad att i de framställningar, som årligen ningar.

afgifvas från styrelsens sida angående anslag till nya byggnader och anläggningar,

noggrannt angifva, huru äfven jämförelsevis obetydliga belopp

äro afsedda att användas, samt att den summa, som anvisas för oförutsedda

utgifter, måste betraktas såsom alltför ringa med hänsyn till den

tid af omkring 2 år, som åtgår innan ett konstateradt behof af en ny

anläggning eller en ny byggnad vid statens järnvägar i allmänhet kan

blifva tillfredsställdt.

För att undanröja eller minska den bundenhet för styrelsen, som sålunda

äger rum beträffande användandet af nu ifrågavarande anslag, samt

den svårighet, som förefinnes för järnvägsförvaltningen — icke endast för

den myndighet, som har förvaltningens ledning om hand, utan också för

den, som ombesörjer dess skötsel — att tillgodose jämföreisvis oförutsedda

trafikbehof, anser kommittén att i framställningarna om anslag till nya

byggnader och anläggningar böra närmare angifvas endast sådana behöfliga

byggnader eller anläggningar, för hvilka kostnaden beräknas utgöra 10,000

kronor eller därutöfver. För mindre byggnader och anläggningar äfvensom

för oförutsedda sådana bör däremot endast upptagas en större gemensam

summa, hvilken efter nuvarande förhållanden torde kunna begränsas

till 500,000 kronor.

Att kontrollera, att den större frihet, som i detta afseende skulle

140

Kommitténs

hemställan.

Sättet för

upphandlingars

verkställande.

lämnas styrelsen, icke kommer att missbrukas, blir gifvetvis en af den nya

öfverrevisionens förnämsta uppgifter.

Hvad linjemyndigheterna beträffar har kommittén redan föreslagit

en utvidgning i fråga om distriktsförvaltningarnas befogenhet att sjelfständigt

verkställa vissa byggnader och anläggningar, sedan anslag för

deras utförande utverkats. Därutöfver är det emellertid nödvändigt, att

jämväl hvarje distriktsförvaltning till sitt förfogande erhåller ett visst belopp

för byggnader och anläggningar, som erfordras för sådana trafikbehof,

som icke kunnat förutses, då distriktsförvaltningen upprättade

sitt förslag uti ifrågavarande afseende, och hvilkas tillgodoseende därjämte

kräfver den skyndsamhet, att järnvägsstyrelsens medgifvande icke lämpligen

kan afvaktas. Detta belopp anser kommittén böra sättas för hvarje

distriktsförvaltning till 10,000 kronor att användas i poster om högst

2,000 kronor.

Kommittén får alltså uttala önskvärdheten däraf,

att i de årliga framställningarna om nya byggnader och anläggningar

vid statens järnvägar endast sådana behöfliga byggnader

och anläggningar särskildt angifvas, för hvilka kostnaden

beräknas utgöra 10,000 kronor eller därutöfver, äfvensom att för

mindre byggnader och anläggningar samt för oförutsedda sådana

upptages en större gemensam summa af 500,000 kronor, samt

att, därest en större summa, på sätt senast nämnts, anvisas för

angifna ändamål, hvarje distriktsförvaltning må däraf till sitt förfogande

erhålla ett belopp af 10,000 kronor att i poster om högst

2,000 kronor användas till sådana byggnader och anläggningar,

som kunna erfordras för att tillfredsställa ett oförutsedt trafikbehof,

och hvilkas utförande därjämte kräfver den skyndsamhet,

att järnvägsstyrelsens medgifvande icke hinner afvaktas.

I fråga om upphandlingsväsendet synes det, med hänsyn till hvad

kommittén i sådant afseende här ofvan (sid. 47 o. ff.) anfört, vara uppenbart,

att en affärsmässig förvaltning af statens järnvägar kräfver, att såväl

styrelsen som distriktsförvaltningarna äga befogenhet att verkställa de upphandlingar,

som af de olika myndigheterna för förvaltningens räkning

skola äga rum, på det sätt, som vid hvarje särskild tidpunkt kan antagas

vara för verket fördelaktigast. För rätt att företaga inköp under hand

böra därför icke finnas några inskränkande bestämmelser, utan bör vederbörande

myndighet äga att i detta afseende pröfva, hvad som under för

handen varande förhållanden kan anses lämpligast. Kommittén utgår där

-

141

yid från den bestämda förutsättningen, att svenska varor komma till sin fulla

rätt, samt att svensk industri i tillbörlig grad främjas; och blir det öfverrevisionens

sak att tillse, att den ökning i handlingsfriheten, som sålunda

skulle tillerkännas järn vägsmyndigheterna, användes på det för staten mest

gagnande sätt.

Kommittén får därför hemställa, Kommittén*

att i instruktionen måtte intagas bestämmelse därom, att iemsa

vederbörande järn vägsmyndigheter vid verkställande af upphandling

för järnvägsförvaltningens räkning skola äga att, utan hinder

af bestämmelsen i nådiga förordningen angående statens upphandlings-

och entreprenadväsende m. m. den 17 november 1893,

träffa uppgörelse under hand, så ofta sådant finnes vara för statens

järnvägar fördelaktigast.

Hvad slutligen angår det förhållandet, att åtskilliga ärenden nu måste skyldigheten

underställas Kungl. Maj:ts pröfning, ehuru de äro af rent lokal eller ringa ståUa Kungi.

betydelse, har kommittén med tillämpning af den af kommittén antagna Mai:ts i,röfgrundsatsen,

att intet ärende bör afgöras af högre myndighet än som där- "''frågor.''°

för erfordras, redan (sid. 75 o. tf.) föreslagit, att en del sådana ärenden

skulle öfverlämnas till distriktsförvaltningarnas afgörande.

Sålunda har kommittén föreslagit, att detta måtte ske med frågor om

förhyrande af bostäder till sådan personal, som åtnjuter förmånen af fri

bostad, därvid förutsättes, att den i gällande aflöningsreglemente intagna

bestämmelsen, att sådan förhyrning icke får äga rum utan Kungl. Maj:ts

särskilda medgifvande, skulle upphäfvas. Likaledes har kommittén föreslagit

att, med ändring af Kungl. Maj:ts beslut angående uppsättande af

telefon i ämbetslokal m. m. den 3 oktober 1903, distriktsförvaltningarna

måtte tillerkännas befogenhet att besluta i distriktet rörande frågor angående

uppsättande för statens järnvägars räkning af rikst elefonapparater

äfvensom af telefoner i förbindelse med statens järnvägars eget telefonnät.

Slutligen har kommittén också föreslagit, att det skulle lämnas till distriktsförvaltningarna

att afgöra frågor om ersättning för skada å egendom enligt

lagen angående ansvarighet för skada i följd af järnvägs drift den 12 mars

1886 i de fall, i hvilka fråga är om ett ersättningsbelopp, ej öfverstigande

500 kronor."

Hvad angår frågorna om förhyrande af bostäder åt personal, torde

sådana frågor icke behöfva i första hand upptagas i styrelsen i andra fall,

än då det gäller anskaffande af bostäder åt styrelsens vaktmästare, men

torde förhyrning då få äga rum, utan att frågan underställes Kungl. Maj:ts

142

pröfning. I likhet med hvad som föreslagits beträffande distriktsförvaltningarna,

bör styrelsen äga att besluta om uppsättande i de tjänstelokaler,

som stå till styrelsens disposition, af rikstelefonapparater äfvensom telefoner

i förbindelse med statens järnvägars eget telefonnät. Beträffande

frågorna om ersättning enligt lagen den 12 mars 1886 har kommittén

redan (sid. 82) framhållit, att det bör tillkomma styrelsen att besluta beträffande

ersättning för skada å egendom, då ersättningen afser ett belopp,

öfverstigande 500 kronor, samt för skada å person.

Jämväl vissa andra frågor, i hvilka Kungl. Maj:t hittills meddelat

beslut, synas lämpligen böra öfverlämnas till styrelsens afgörande. Genom

nådigt bref den 15 oktober 1897 har nämligen Kungl. Maj:t anbefallt

styrelsen tillse bland annat, att ingen tjänsteman inom styrelsen, hvilkens

minimiaflöning är 3,000 kronor eller därutöfver, får af järn vägsmedlen

åtnjuta något annat ai’fvode än det, som finnes för hans ordinarie tjänst

fastställdt eller han i egenskap af vikarie är berättigad att uppbära. Kommittén

kan för sin del ej finna annat, än att det bör kunna anförtros

åt järnvägsmyndigheterna att utan att hindras af sådan inskränkning, som

nyssberörda stadgande innehåller, kunna för utförande af ett särskildt

uppdrag tilldela en befattningshafvare den ersättning, af hvilken han kan

vara förtjänt; och kommittén har därför ansett ifrågavarande bestämmelse

böra upphäfvas.

Kungl. Maj:t har i åtskilliga fall på därom gjorda framställningar tilldelat

understöd för en gång eller gratifikation till extra arbetare särskildt

vid ban- och trafikafdelningarna, då dylik arbetare på grund af ålder och

under arbete i tjänsten erhållna mindre skador blifvit urståndsatt att vidare

förrätta sin tjänst. Sådana understöd kunna naturligtvis icke jämställas

med de förut omförmälda ersättningarna för särskilda uppdrag eller sådana

ersättningar för skada, som enligt gifna bestämmelser skola utbetalas, utan

synes det kommittén lämpligt, att dessa understödsfrågor fortfarande afgöras

af Kungl. Maj:t.

Kommitténs

hemställan.

Kommittén får, i anledning af hvad kommittén sålunda anfört, hemställa,

att den i § 9 af Kungl. Maj:ts förnyade nådiga aflöningsreglemente

för tjänstemän och betjänte vid statens järnvägar den

3 maj 1901 intagna bestämmelsen, att utan Kungl. Maj:ts särskilda

medgifvande förhyrning icke får äga rum af bostäder till sådan

personal, som åtnjuter förmånen af fri bostad, måtte ur aflöningsreglementet

borttagas;

att sådan ändring måtte vidtagas i Kungl. Maj:ts beslut angående

uppsättande af telefon i ämbetslokal m. m. den 3 oktober

143

1903, att det må på sått af kommittén angifvits tillkomma antingen

styrelsen eller distriktsförvaltning att besluta angående

uppsättande för statens järnvägars räkning af rikstelefonapparater

äfvensom telefoner i förbindelse med statens järnvägars eget

telefonnät;

att i instruktionen måtte intagas bestämmelse därom, att det

enligt den af kommittén angifna regeln skall tillkomma antingen

styrelsen eller distriktsförvaltning att afgöra frågor om ersättning

enligt lagen angående ansvarighet för skada i följd af järnvägsdrift

den 12 mars 1886; samt

att bestämmelsen i nådiga brefvet angående ny instruktion

för järnvägsstyrelsen m. m. och nytt aflöningsreglemente för tjänstemän

och betjänte vid statens järnvägar den 15 oktober 1897, i

hvad denna bestämmelse afser inskränkning i styrelsens befogenhet

att tilldela befattningshafvare vid styrelsen med viss minimiaflöning

ersättning för utförande af särskildt uppdrag, måtte upphäfvas.

Ett hinder för en verkligt affärsmässig förvaltning af statens järn-Arten »f pervägar

skulle kunna förmodas ligga i den fasta ställning, som personalen Ä0"^-n“n''

inom järnvägsförvaltningen äger i jämförelse med den, som tillkommer

personalen vid ett enskildt affärsföretag. Före år 1898 innehade personalen

vid statens järnvägar sina befattningar endast på förordnande med viss

uppsägningstid, men enligt nu gällande bestämmelser tillsättes personalen

visserligen icke medels fullmakt men dock genom konstitutorial. I begreppet

konstitutorial ligger emellertid, att vederbörande befattningshafvare

för tjänstefel kan utan anlitande af domstol i administrativ väg skiljas från

sin befattning. Därjämte förekommer i § 48 af nu gällande instruktion

bestämmelse därom, att tjänsteman eller betjänt inom styrelsen utan ansökning

kan förflyttas till annan befattning vid statens järnvägar, dock

utan minskning i det honom enligt stat tillkommande arfvode. 1 § 54

finnes dessutom stadgadt, att en hvar, som blifvit till ordinarie befattning

antagen, skall tjänstgöra, när och hvarhelst han därtill beordras; och skall

hvad sålunda har stadgats i §§ 48 och 54 enligt §§ 84 och 89 gälla äfven

befattningshafvare vid distrikten.

Styrelsen äger alltså enligt instruktionens bestämmelser befogenhet

icke endast att tillfälligtvis förordna en befattningshafvare att uppehålla

den tjänst, för hvilken han kan anses mest lämplig, utan också att, därest

en befattningshafvare skulle befinnas mindre lämplig för den tjänst, han

erhållit, utan ansökning förflytta honom till annan befattning, som han

144

Chefen.

Sättet för

chefens anställande.

Chefens

aflöning.

kan antagas bättre förmå sköta, allt under förutsättning att vederbörande

därigenom icke lider någon minskning i arfvode. Det för en befattningshafvare

utfärdade konstitutorialet skulle således kunna anses gälla snarare

rätt till vissa löneförmåner än till viss bestämd tjänst.

Ehuru det är gifvet, att rätten till viss tids uppsägning gent emot

personalen ur rent affärsmässig synpunkt skulle i vissa fall vara en fördel

för järnvägsförvaltningen, anser kommittén det likväl icke vara lämpligt

att nu ifrågasätta någon ändring i den ställning, som från och med år

1898 tillkommer personalen vid statens järnvägar. För vissa undantag i

detta hänseende skall kommittén i det följande lämna redogörelse.

För att härefter öfvergå till behandlingen af frågan om de särskilda

befattningshafvarne inom styrelsen anser kommittén, hvad först angar

generaldirektören och chefen för ämbetsverket, att denne bör tillsättas

allenast på förordnande. Generaldirektören, på hvilkens arbetskraft, initiativ

och omdömesförmåga resultatet af statsbaneförvaltningen i hög grad är

beroende, bör icke innehafva sin befattning på ordinarie stat, utan bör det

vara för Kungl. Maj:t möjligt att, då sådant kan befinnas lämpligt eller

nödigt, äfven utan anlitande af den i 35 § i regeringsformen anvisade

utväg ersätta den förutvarande chefen med annan person, som anses bättre

kunna motsvara de förväntningar, som ställas på innehafvaren af denna

befattning.

Med hänsyn hufvudsakligen till kontinuiteten inom förvaltningen bör

dock den tid, för hvilken förordnande för chefen meddelas, icke vara alltför

kort. Kommittén har därför tänkt sig, att chefen skulle förordnas för

en tid af sex år i sänder.

Hvad chefens aflöning angår, är enligt gällande aflöningsreglemente

generaldirektörens arfvode bestämdt till 12,000 kronor för år. Det synes

kommittén vara klart, att detta arfvode icke motsvarar nutida fordringar

i sådant afseende, framför allt icke, om den förändring i chefens ställning

genomföres, som kommittén föreslagit. Beträffande statens rent industriella

och ekonomiska förvaltningar måste nämligen, framför allt vid bestämmandet

af vederbörande chefs aflöning, göras i icke ringa mån gällande

samma synpunkter, som i sådant hänseende äro bestämmande inom den

enskilda affärsverksamheten, äfven om därigenom de principer,^ som tillämpas

beträffande statens öfriga ämbetsverk, till väsentlig grad måste frångås.

Den förvaltning, om hvilken här är fråga, är af den omfattning, att

det torde finnas få — kanske knappast något — svenskt enskildt affärs

-

145

företag, i hvilket nedlagts ett kapital så stort som det belopp, hvilket

utgör järnvägsförvaltningens årliga bruttoinkomst. Och statens intresse

att för detta sitt största produktiva verk få den bästa möjliga chef utan

att behöfva binda honom vid sig för längre tid, än som är för staten

fördelaktigt, är så stort, att i jämförelse därmed den utgift, som för

ändamålet kan kräfvas, endast äger ringa betydelse. Därför skulle också,

om ofvanberörda synpunkter skulle göras fullt gällande, chefens aflöning

sättas till ett synnerligen afsevärdt belopp. Då emellertid dessa synpunkter

hittills endast i ringa grad kunnat göra sig gällande inom statsförvaltningen,

har kommittén ansett sig icke böra föreslå chefens arfvode till

högre belopp än 25,000 kronor. Till detta belopp anser nämligen kommittén

arfvodet böra uppgå för att chefen skall kunna, så vidt sig göra

låter, frigöra sig från enskilda ekonomiska intressen samt beredas en ställning,

som gör det möjligt för honom att utan risk för sin privata ekonomi

motsvara de kraf, som posten i spetsen för ett så stort verk ställer på

honom. Kommittén vill därjämte framhålla, att de för chefen föreslagna

löneförmånerna måste anses ringa i jämförelse med de aflöningar, som

tillkomma cheferna för de enskilda järnvägsföretagen i landet, om man

besinnar, att den största af de enskilda järnvägarna har ett bannät, som

uppgår till endast något mer än V9 af statsbanenätet. Vid framställandet

af sitt förslag i nu förevarande hänseende förutsätter emellertid kommittén,

att medgifvande icke lämnas chefen att med sin tjänst förena

någon som helst annan aflönad befattning eller annat aflönadt uppdrag.

Chefens aflöning tänker kommittén sig icke fördelad i lön och tjänstgöringspenningar,

utan synes det vara lämpligast, att Kungl. Maj:t för

hvarje särskild gång, då generaldirektör beviljas tjänstledighet och vikarie

förordnas, tillika bestämmer, huru stor del af arfvodet, som skall afstås

till vikarien.

Angående generaldirektörens pensionsrätt stadgas i nu gällande reglemente

för statens järnvägstrafiks pensionsinrättning af den o november

1882, att delägare, som utnämnes till generaldirektör, icke skall erlägga

afgifter på aflöningen såsom generaldirektör utan på den aflöning, han

uppbar vid befordringstillfället; och pensionsbeloppet bestämmes enligt

reglementet till vissa procent af den medelaflöning, som uppkommer, då

medeltalet tages af de fem sista årsaflöningar, i förhållande till hvilka

den pensionsberättigade näst före erhållet afsked erlagt årsafgifter till

pensionsinrättningen.

Chefens

pensionsrätt.

19

146

Sedermera har Kungl. Maj:t genom nådigt bref den 15 oktober 1897

i öfverensstämmelse med Riksdagens beslut i ämnet föreskrifvit, att generaldirektören

skall vara berättigad att från och med månaden näst efter

den, då han efter 65 lefnadsår och minst 10 tjänsteår såsom chef för järnvägsstyrelsen

från ämbetet afgår, under sin återstående lifstid å allmänna

indragningsstaten uppbära en årlig pension af 6,000 kronor, dock att,

äfven om han är delägare i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning, hans

pension icke må sammanlagdt öfverstiga nämnda summa, samt under villkor,

att det från allmänna indragningsstaten utgående beloppet skall minskas,

med hvad han kan vara berättigad att i pension från pensionsinrättningen

uppbära.

1 samma nådiga bref stadgas tillika, dels att, för den händelse till

generaldirektör utnämnes en person, som förut ej tillhört järn vägsstaten,

och som följaktligen ej är delägare i pensionsinrättuingen, delägarskap ej

bör för honom ifrågakomma, dels ock att, om till generaldirektör utnämnes

delägare i pensionsinrättningen, denne, såsom i reglementet för

pensionsinrättningen stadgas, skall erlägga pensionsafgifter på den aflöning,

han uppbar vid befordringstillfället. Genom nådig kungörelse den 25

november 1898 har därefter tillägg till bestämmelserna i pensionsreglementet

blifvit gjordt därom, att generaldirektör, som ej är delägare i pensionsinrättningen,

icke heller skall däri ingå såsom sådan.

I dessa nu gällande bestämmelser anser kommittén sig böra föreslå

vissa ändringar. Sålunda synes det kommittén lämpligare, att pensionen

till generaldirektören utgår af trafikmedlen än från allmänna indragningsstaten.

Därjämte synes det kommittén vara rättvist, att generaldirektören

likaväl som andra vid statens järnvägar anställda befattningshafvare bidrager

till sin pensionering; och vill kommittén i sådant afseende föreslå,

att generaldirektören, på sätt om verkställande direktören för Trollhätte

kanal- och vattenverk är stadgadt, skall såsom pensionsafgift vidkännas

ett afdrag å det honom tillkommande arfvode, hvilket afdrag lämpligen

torde böra bestämmas till 360 kronor för år eller den del af detta belopp,

som motsvarar det tillskott i pension, som han kan beräknas komma att

uppbära af trafikmedlen. Med förslaget att generaldirektören skall anställas

allenast på förordnande, torde slutligen böra följa, att för pensions

erhållande skall fordras endast, att generaldirektören uppnått 65 lefnadsår,

men däremot ej att han under någon viss tid innehaft sin befattning.

För att till generaldirektör skall kunna så vidt möjligt erhållas den

därtill mest lämplige, och på det att stadgandet om generaldirektörens anställande

på förordnande på viss tid må blifva under alla förhållanden

fullt effektivt, anser kommittén det vara nödvändigt, att generaldirek

-

147

tören berättigas till pension äfven för de fall, att lian, innan han fyllt

65 år, pä grund af sjukdom skulle blifva oförmögen till nöjaktig vidare

tjänstgöring, eller att han efter utgången af den tid, för hvilken han förordnats,

icke erhåller förnyadt förordnande, eller ock att han eljest utan

därom framställd begäran nödgas afgå från befattningen, utan att på

grund af tjänstefel hafva förverkat, densamma. Denna sist omförmälda

pension bör icke sättas till ett alltför lågt belopp. Kommittén har tänkt

sig, att den bör bestämmas till 8,000 kronor för år att utgå för tiden,

till dess vederbörande fyllt 65 år och således på den grund erhåller

ålderspension, med skyldighet för honom att under tiden vidkännas

det förut för ålderspensions utgående angifna afdraget. Berättigas generaldirektören

till pension, innan han uppnått 65 år, synes å andra

sidan böra åläggas honom skyldighet att, om han före utgången af den

tid, erhållet förordnande afser, skulle befinnas af sjukdom oförmögen till

vidare nöjaktig tjänstgöring, afgå från befattningen mot åtnjutande af

det pensionsbelopp, som enligt hvad nyss nämnts skulle tillkomma honom.

Stadgandena rörande generaldirektörens rättigheter och skyldigheter med

afseende å honom tillkommande pension torde böra intagas i afföningsreglementet.

Beträffande frågorna om sättet för generaldirektörens anställande samt

om de löneförmåner och den pensionsrätt, som skulle tillkomma denne

befattningshafvare, torde böra anmärkas, att då nuvarande generaldirektören

har sin anställning på fast stat, det tilläfventyrs skulle tillkomma

kommittén att afgifva förslag till bestämmelser rörande öfvergången till

de i nämnda afseenden ifrågasatta nya förhållandena. Dä emellertid

kommitténs förslag till förändrad organisation för järnvägsstyrelsen med

därunder lydande förvaltningar icke kräfver öfvergångsstadganden rörande

någon annan tjänst än den nu ifrågavarande, har kommittén ansett sig

böra inskränka sig till att för Kungl. Maj:t anmäla det eventuella behofvet

af öfvergångsbestämmelser i fråga om chefsbefattningen.

Slutligen vill kommittén i fråga om generaldirektören icke lämna

oanmärkt, att — liksom kommittén beträffande distriktschefen har funnit

sig böra föreslå, att det i instruktionen om denne befattningshafvare förekommande

uttrycket »distriktsförvaltningens chef» skulle utbytas mot

»distriktets chef» — det syntes kommittén vara lämpligt, att i instruktionen

om generaldirektören angifves, att han är icke endast, såsom det för

närvarande heter, »styrelsens chef» utan »chef för statens järnvägar».

Frågan om

öfvergångsbestämmelser

m. m.

148

Kommitténs

hemställan.

Souschefen.

Behof vet af

en souschef.

Kommittén får, på grund af hvad kommittén sålunda anfört, hemställa,

att § 9 i instruktionen måtte så förändras, att generaldirektören

angifves såsom generaldirektör och chef för statens järnvägar;

att,

med ändring af § 48 i gällande instruktion, måtte stadgas,

att generaldirektör af Kungl. Maj:t förordnas för en tid

af sex år i sänder;

att i aflöningsreglementet måtte intagas bestämmelse därom,

dels att till generaldirektör skall utgå ett årligt arfvode af

25,000 kronor, dels att, då generaldirektör beviljats ledighet och

vikarie för honom förordnats, det skall bero på Kungl. Maj:ts

pröfning, huru stor del af arfvodet, som skall afstås till vikarien.

dels att generaldirektör skall vara berättigad att från och med

månaden näst efter den, under hvilken han uppnått 65 lefnadsår,

under sin återstående lifstid af trafikmedel uppbära en årlig

pension af 6,000 kronor eller, därest han är delägare i statens

järnvägstrafiks pensionsinrättning, af det belopp, hvarmed den

honom från pensionsinrättningen tillkommande pensionen understiger

6,000 kronor, dels att generaldirektör, som innan han

uppnått 65 lefnadsår, antingen på grund af sjukdom eller därigenom,

att han efter utgången af den tid, för hvilken han förordnats,

icke erhåller förnyadt förordnande, eller ock eljest utan

egen begäran nödgas afgå från sin befattning utan att på grund

af tjänstefel hafva förverkat densamma, skall vara berättigad att

i pension uppbära ett årligt belopp af 8,000 kronor för tiden,

intill dess han uppnått 65 års ålder, dels att generaldirektör,

därest han före utgången af den tid, erhållet förordnande afser,

befinnes vara af sjukdom oförmögen till vidare nöjaktig tjänstgöring,

skall vara underkastad skyldighet att afgå mot åtnjutande

af pension enligt nu angifna bestämmelser, dels ock att såsom

pensionsafgift skall å det för generaldirektör bestämda arfyodet

eller den honom under tiden, intill dess han uppnått 65

år tillkommande pension, afdragas, därest generaldirektören icke

är delägare i pensionsinrättningen, ett årligt belopp af ?>60 kronor,

och, om han är delägare i pensionsinrättningen, den del af detta

belopp, som motsvarar det tillskott i pension, som han kan beräknas

komma att uppbära af trafikmedel.

Kommittén har såsom en med den nuvarande organisationen förbunden

olägenhet framhållit, att den mängd af ärenden, som skola före

-

149

dragas för och afgöras af chefen, gör det för honom omöjligt att i den

grad, som eljest skulle kunna ske, ägna sig åt de inom verket förekommande,

mera allmänna angelägenheterna, åt sammanhållningen och ledningen

af järn vägsförvaltningen samt åt den egentliga hufvudupp giften för

statsbaneförvaltningens chef, nämligen att planlägga och taga initiativ till

de stora, för förvaltningen i dess helhet betydelsefulla frågorna.

Genom den föreslagna utvidgningen af distriktsförvaltningarnas befogenhet

och 1 öfverflyttningen på dessa myndigheter af afgöranderätten i

en mängd olika frågor, i hvilka styrelsen för närvarande meddelar beslut,

skulle gifvetvis antalet i styrelsen förekommande ärenden af mera löpande

natur icke oväsentligt minskas. Det är emellertid uppenbart, att härigenom

icke skall inträda en så genomgripande förändring af de nuvarande

förhållandena, att icke en högst väsentlig ytterligare lättnad måste beredas

chefen, för att det skall blifva för honom möjligt att i erforderlig grad

ägna tid och omtanke åt lösningen af de stora frågor, som inom

statsbaneförvaltniugen ständigt uppstå. Ju mera statsbanenätet tillväxt,

desto svårare har det visat sig att få till stånd den art af inspektion,

som bör förekomma icke från facksynpunkt utan med hänsyn till enhetlighet

och likformighet inom förvaltningen i dess helhet, och som således

bör utöfvas af chefen eller någon hans ställföreträdare. Denna svårighet

måste naturligen med bannätets fortfarande utveckling allt jämt ökas.

Likaledes har det visat sig mycket svårt för chefen att finna tid till att

företaga studier vid utländska järnvägsförvaltningar, ehuru sådana studier

otvifvelaktigt skulle vara till mycken nytta för statens järnvägar.

Då generaldirektören åtnjuter semester, är tjänstledig eller befinner

sig å tjänsteresa, inträder enligt bestämmelserna i § 24 af nu gällande

instruktion, för såvidt Ivungl. Maj:t ej annorlunda förordnar, en helt

annan styrelseform än under vanliga förhållanden. De ärenden, i hvilka

eljest generaldirektören beslutar, afgöras nämligen då af styrelsens ledamöter

samfäldt (i handläggningen af sådana ärenden, som icke äro pleniärenden,

behöfver dock utom föredraganden endast en ledamot deltaga).

Ett dylikt, ombyte af styrelseform kan dock icke anses stå i god öfverensstämmelse

med fordran på kontinuitet och likformighet. Nyss angifna bestämmelser

skulle kunna så förändras, att i generaldirektörens frånvaro

äldste afdelningschefen inträdde såsom chefens ställföreträdare, och därigenom

skulle visserligen någon minskning åstadkommas uti nu angifna

olägenhet, men det är icke nog med, att i generaldirektörens frånvaro

tinnes någon, som kan företräda honom, utan den, som det gör, bör också

vara en befattningshafvare, som kan antagas vara fullt förtrogen med

chefens planer och uppfattningar, och åt hvilken utan olägenhet kan

150

Souschefens

åligganden.

anförtros att i generaldirektörens frånvaro afgöra äfven jämförelsevis mera

betydelsefulla frågor. Ännu mera gör sig bebofvet af en sådan ställföreträdare

för chefen gällande i fråga om den ledande verksamhet, som

tillkommer chefen i förvaltningsplenum. Denna verksamhet torde icke

lämpligen kunna öfverlämnas till någon af fullmäktige, och afdelningscheferna,

af hvilka hvar och en deltager i förvaltningsplenum hufvudsakligen

endast, då han föredrager sin egen afdelnings ärenden, komma icke

med säkerhet att erhålla den allmänna kännedom om de i förvaltningsplenum

förekommande ärendena eller den öfverblick öfver denna del af

styrelsens verksamhet, att det annat än i undantagsfall bör uppdragas åt

någon af dem att i generaldirektörens frånvaro i förvaltningsplenum företräda

honom. Det måste dessutom vid chefsombyten icke endast för en

nytillträdande chef utan också för verket i dess helhet vara af gagn, att

inom styrelsen tinnes en befattningshafvare med noggrann kännedom

om järnvägsförvaitningens alla olika grenar och väl förtrogen med de

principer, som i olika afseenden dittills följts vid ledningen af denna förvaltning.

Kommittén har därför tänkt sig, att i styrelsen skulle, på sätt

numera i de allra flesta större merkantila och industriella verk är brukligt,

såsom chefens närmaste man anställas en souschef.

Hvad som skulle åligga en sådan souschef, har till en del redan

framgått af det nu anförda. Souschefen skall nämligen vara generaldirektörens

närmaste biträde vid utöfningen af dennes ämbete. Han skall

vara ledamot såväl i förvaltningsplenum som ock i det förut omförmälda

personalplenum. Han skal], såvidt ej i särskildt fall annorlunda

blifvit af Kung], Maj:t förordnadt, vikariera för generaldirektören, då

denne befinner sig på tjänsteresa eller åtnjuter semester eller tjänstledighet

eller eljest är förhindrad att själf utöfva sitt ämbete eller någon af

dess funktioner. Souschefen blir därvid i generaldirektörens ställe ordförande

i förvaltningsplenum och i personalplenum samt företräder jämväl

i andra afseenden generaldirektören. Då en souschef finnes, kunna naturligen

i generaldirektörens frånvaro handläggas åtskilliga ärenden, hvilka

under nuvarande förhållanden många gånger måste i afvaktan på generaldirektörens

inträde i tjänst längre eller kortare tid ligga oafgjorda. I § 24

af instruktionen stadgas nämligen, att det, såvida Kungl. Maj:t för tillfället

ej annorlunda förordnar, icke är medgifvet att i generaldirektörens frånvaro

behandla frågor om förändring i taxor och trafikreglemente, att afgifva

underdåniga förslag till kostnads- och arfvodesstater, till nya byggnader

och anläggningar eller om- och tillbyggnader samt anskaffningar af

rullande materiel, att tillsätta lediga tjänster annat än genom förord

-

151

nande att tills vidare upprätthålla de med befattningen förenade göromålen,

att entlediga eller afsätta personal eller att vidtaga sådana åtgärder, som

rubba eller förändra förut vid förvaltningen följda grunder. Dessa bestämmelser

kunna vara lämpliga för det fall, att både chef och souschef

äro frånvarande. Ar generaldirektören frånvarande, men souschefen i

tjänst, torde undantag behöfva göras endast för tillsättande af lediga

tjänster, afsättning af personal, vidtagandet af åtgärder, som rubba eller

förändra förut vid förvaltningen följda grunder, samt afgörandet af sådana

ärenden, angående hvilka generaldirektören uttryckligen bestämt, att de ej

få i hans frånvaro företagas till afgörande.

Souschefen skall på anmodan af generaldirektören i dennes ställe förrätta

inspektion ä linjen. Därvid bör det tillkomma souschefen att, på

sätt i § 19 af nu gällande instruktion stadgas om generaldirektören, utan

inhämtande af yttrande af någon föredragande meddela föreskrifter om

verkställighetsåtgärder af beskaffenhet att icke tåla uppskof. Souschefen

bör dock omedelbart efter inspektionsresans slut för generaldirektören anmäla,

hvad han sålunda åtgjort. Det kan icke gärna tänkas, att de af

honom meddelade föreskrifterna komma att röra allmänna förhållanden

inom förvaltningen eller föranleda till ändring i någon redan stadgad

ordning, men de kunna föranleda till utgift, och i sådant fall skall det

åligga souschefen, liksom det nu är stadgadt om generaldirektören, att

skriftligen utfärda samma föreskrifter och att sedermera uti styrelsen

anmäla dem till protokollet.

Till souschefen skall af generaldirektören kunna öfverlämnas att på

föredragning af afdelningschef afgöra visst ärende, vissa grupper af ärenden

eller under viss tid alla till en afdelning hörande ärenden, allt för så vidt

fråga är om ärenden, som eljest afgöras af chefen i närvaro endast af föredraganden.

Den i § 18 af gällande instruktion intagna bestämmelsen om

skyldighet för föredraganden eller annan vid föredragning närvarande afdelningschef

att, då beslut fattas, som strider mot hans åsikt, låta till

protokollet anteckna sin skiljaktiga mening, skall gifvetvis äfven gälla i

fråga om föredragning inför souschefen. Denne skall vidare biträda chefen

vid följandet af ärendenas gång inom styrelsen och vid kontrollerandet af

arbetet å styrelsens olika byråer och kontor samt vid tillseendet, att

onödigt dröjsmål med ärendenas afgörande icke uppstår. Han skall också

stå i förbindelse med samt öfva tillsyn å arbetet inom sådana af styrelsen

tillsatta kommittéer, som utarbeta förslag till reglementen, instruktioner

o. d , samt i öfrigt utföra sådana tillfälliga tjänsteuppdrag, som generaldirektören

kan- anförtro åt honom.

152

befattningen *>et synes uppenbart, att inom ett verk med den omfattning, som sta-n

sjäifstän- tens järnvägsförvaltning nu äger, de uppgifter, hvilka skola åligga souschefen,

dig befattning skola blifva af den mångfald och den fordrande art, att de måste fullständigt

upptaga en persons tid och omtanke. Det bör alltså icke kunna ifrågasättas,

att souschefsbefattningen skall kunna förenas med annan tjänst vid

statens järnvägar, utan måste den vara en fullt själfständig befattning.

Satiet för Hvad angår sättet för souschefens anställande och hans aflöning, anser

anställande kommittén, att befattningen såsom souschef bör mnehafvas allenast på förort™"5

ornande.

Under sådan förutsättning kunna''souschefens aflöningsförhållanden ordnas

på två olika sätt. Souschefen torde i allmänhet komma att tagas bland

afdelningscheferna eller distriktscheferna. Den, som förordnas till souschef,

skulle därför kunna bibehålla sitt afdelningschefs- eller distriktschefsarfvode

och därutöfver erhålla ett särskildt tilläggsarfvode att utgå, så länge hans

förordnande såsom souschef varar. lian skulle således bibehålla sin förutvarande

ordinarie befattning, hvilken skulle uppehållas af vikarie, och för

dennes aflönande skulle finnas i staten upptaget ett särskildt afdelningschefs-

eller distriktschefsarfvode. Souschefen skulle i detta fall, därest hans

förordnande icke förnyades, återgå till sin förutvarande tjänst eller erhålla

den afdelningschefs- eller distriktschefsbefattning, som styrelsen bestämde.

För det antagligen sällsynta fall att till souschef förordnades en person, som

ej hade anställning vid statens järnvägar, skulle denne uppbära det särskilda

afdelningschefs- eller distriktschefsarfvode, hvarom ofvan har förmälts,

jämte tilläggsarfvodet samt, om hans förordnande icke förnyades,

erhålla pension ordnad efter ungefärligen enahanda grunder, som angående

chefen är sagdt.

Man kan också tänka sig souschefens löneförhållanden ordnade så, att

för souschefs- liksom för generaldirektörsbefattningen fastställes ett särskildt

årligt arfvode. Innehar souschefen, då han förordnas, annan befattning

vid statens järnvägar, t. ex. afdelningschefs- eller distriktschefstjänst, afgår

han från denna, som alltså tillsättes med ny ordinarie innehafvare. Då

souschefens förordnande upphör, tillerkännes honom, äfven om han ej uppnått

pensionsåldern, viss pension, för så vidt han ej erhåller annan lämplig

anställning i statens järnvägars tjänst.

Emot sist angifna aflöningssätt kan visserligen anmärkas, att, om

detsamma kommer till tillämpning, oftare än med det först omförmälda

aflöningsättet kan inträffa, att pension, innan pensionsåldern inträdt, måste

tillerkännas souschefen, men å andra sidan ökar det otvifvelaktigt möjligheten

att till denna viktiga och ansvarsfulla befattning erhålla den lämp

-

153

ligaste personen, och det medför ej såsom det andra aflöningsättet den

olägenheten, att för ifrågavarande befattnings skull en eller flera andra befattningar

vid statens järnvägar ständigt måste uppehållas medels vikarie.

Särskildt är det olägligt med ett långvarigt vikariat å eu distriktsehefsbefattning;

och helt visst skulle det blifva mycket svårt att med erforderlig

sjelfständighet på förordnande sköta en afdelningschefsbefattning, hvars

ordinarie innehafvare fungerade såsom souschef. Kommittén anser sig därför

böra tillstyrka, att souschef, liksom förut föreslagits för generaldirektör,

i aflöningsreglementet tillerkännes ett visst bestämdt, arfvode med skyldighet

att frånträda den befattning, han vid förordnandets erhållande innehar.

Det arfvode, som sålunda bör tillkomma souschefen, anser kommittén

lämpligen böra bestämmas till 15,000 kronor, hvilket arfvode icke skall

fördelas i lön och tjänstgöringspenningar; utan bör i de fall, da souschefen

beviljats ledighet och vikarie för honom förordnats, bero på Kungl.

Maj:ts pröfning, huru stor del af arfvodet skall afstås till vikarien.

Souschefen bör liksom generaldirektören tillförsäkras rätt till pension *»««*«/««

etter fyllda 65 ar. Denna pension synes böra sättas till samma belopp

som för generaldirektör eller till 6,000 kronor om året. Innehar icke

souschefen, då han förordnas, ordinarie tjänst vid statens järnvägar, skall

han ej vara pliktig att ingå i pensionsinrättningen, utan nyss angifna pensionsbelopp

skall då helt och hållet utgå af trafikmedel. För rätt att

komma i åtnjutande af denna pension skall souschefen liksom generaldirektören

vidkännas såsom pension-afgift ett afdrag å det till honom utgående

arfvodet till belopp af 360 kronor om året. År den, som förordnas

till souschef, ordinarie befattningshafvare vid statens järnvägar, skall han

kvarstå såsom delägare i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning och erlägga

pensionsafgifter å den aflöning, han uppbar, då han erhöll förordnandet.

Uppgår icke hans pension från pensionsinrättningen till 6,000

kronor, erhåller han fyllnadspension af trafikmedel med skyldighet att

vidkännas afdrag å aflöningen, på sätt om generaldirektör i motsvarande

fall är föreslaget.

Liksom generaldirektör bör souschef tillerkännas rätt till pension jämväl

i de fall, att han, innan han fyllt 65 år, på grund af sjukdom befiunes

oförmögen till nöjaktig vi>1 are tjänstgöring eller han, då tiden för

hans förordnande utgått, icke erhåller förnyad t förordnande eller han eljest

utan egen begäran nödgas afgå från sin befattning, utan att han pa grund

af tjänstefel förverkat densamma. Sådan pension anser kommittén böra

för souschef bestämmas till samma belopp som ålderspensionen eller till

6,000 kronor. Det är emellertid att antaga att, därest souschefens förord

20

-

154

nande icke förnyas, i de flesta fall skall kunna ordnas så, att han erhaller

en afdelningschefs- eller distriktsehefsbefattning. Skulle souschefen

före utgången af den tid, hans förordnande afser, befinnas af sjukdom

oförmögen till vidare nöjaktig tjänstgöring, skall han vara underkastad

skyldighet att afga mot åtnjutande af pension i enlighet med hvad nu

har angifvits.

°UrmmS . Souscliefen skal1 naturligtvis i likhet med generaldirektör och afdel

semesier.

ningschef aga rätt till semester under en och en half månad enligt ''generaldirektörens

närmare bestämmande.

Tiden för

souschefens

förordnande,

Beträffande den tid, för hvilken souschefen bör erhålla förordnande,

bör denna tid å ena sidan vara tämligen lång, för att icke skyldighet att

till souschefen utbetala pension skall inträda efter allt för kort tids tjänstgöring,

men l andra sidan bör det vara så ordnadt, att, om godt samarbete

ej kan astadkommas mellan chef och souschef, denne sistnämnde befattningshafvare

far lämna sin tjänst, innan tiden för chefens förordnande

utgått. Kommittén har därför velat föreslå, att första gången en person

erhåller förordnande såsom souschef, detta måtte meddelas för en tid af

sex år, ^ men att sedermera förnyadt förordnande skall meddelas allenast

för tre år i sänder.

^benämning. Souschefens benämning anser kommittén böra blifva öfverdirektör och

souschef vid statens järnvägar. Af skäl, som kommittén i annat sammanhang

kommer att framlägga, anser kommittén benämningen öfverdirektör

icke vidare böra bibehållas för afdelningscheferna inom styrelsen. För

souschefen, hvilkens tjänsteställning väl kan anses motsvara den, som

tillkommer chef för ett af de mindre ämbetsverken, synes däremot den

flera ämbetsverkschefer tillkommande benämningen öfverdirektör vara synnerligen

lämplig.

rädå^Tför Såsom öfverdirektörens ställföreträdare samt ordförande i förvaltningssouschefen.

och personalplenum inträder i sådana fall, då såväl generaldirektör som

öfverdirektör äro frånvarande från styrelsen, och för så vidt Kungl. Maj:t

e.)o annorlunda förordnar, äldste i tjänst varande afdelningschef med bibehållande,

därest Kungl. Maj:t ej annorlunda förordnar, af sin afdelningschefsbefattning.

Kommitténs

hemställan.

Kommittén far, pa grund af hvad kommittén sålunda anfört, hemställa,

att i instruktionen måtte, med ändring af eller tillägg till §§

9, 17, 18, 21 och 23 samt första stycket af § 24, stadgas, dels att

155

i järnvägsstyrelsen skall'' finnas anställd en öfverdirektör och souschef

vid statens järnvägar, dels att det skall åligga öfverdirektören

att deltaga, då styrelsen i generaldirektörens närvaro sammanträder

till plenum i förvaltningsärenden och till plenum i

personalärenden, att, då generaldirektören åtnjuter tjänstledighet

eller semester eller befinner sig å tjänsteresa eller eljest är förhindrad

att själf utöfva sitt ämbete eller någon af dess funktioner,

vikariera för generaldirektören och därvid i generaldirektörens

ställe vara ordförande i plenum i förvaltningsärenden och

i plenum i personalärenden äfvensom afgöra ärenden på föredragning

af vederbörande afdelningschef, samt att såsom generaldirektörens

närmaste man och ställföreträdare biträda generaldirektören

vid utöfningen af dennes ämbete och att därvid bland

annat på anmodan af generaldirektören i dennes ställe förrätta

inspektioner å linjen, efter generaldirektörens bestämmande, jämväl

då generaldirektören eljest tjänstgör, på föredragning af afdelningschef

afgöra ärenden äfvensom biträda vid följandet af

ärendenas gång inom styrelsen och vid tillseendet af arbetet å

styrelsens olika byråer och kontor samt utföra sådana tillfälliga

tjänsteuppdrag, som generaldirektören kan anförtro åt honom,

dels ock att, då både generaldirektör och öfverdirektör äro frånvarande,

äldste i tjänst varande afdelningschef skall inträda såsom

öfverdirektörens ställföreträdare med bibehållande af sin afdelningschefsbefattning,

så vida ej annorlunda af Kungl. Maj:t förordnas;

att

i instruktionen måtte, med ändring af § 48, intagas

bestämmelse därom, att öfverdirektören förordnas af Kungl.

Maj: t, och att sådant förordnande skall första gången, det meddelas

en person, afse en tid af sex år och, om det därefter för

samma person förnyas, en tid af tre år i sänder;

att den ändring och det tillägg måtte göras i § 24 andra

stycket af nu gällande instruktion, att, hvad som i detta stycke är

stadgadt, skall gälla för den händelse, att hvarken generaldirektör

eller öfverdirektör är närvarande, och att, då väl generaldirektör

men ej öfverdirektör är frånvarande, lediga tjänster ej få tillsättas

annat än genom förordnande att tills vidare upprätthålla de med

befattningen förenade göromålen, afsättning af personal ej får äga

rum, sådana åtgärder icke få vidtagas, som rubba eller förändra

förut vid förvaltningen följda grunder och ej heller sådana ärenden

afgöras, angående hvilka generaldirektören bestämt, att beslut

156

k tdelningscheferna.

i dem ej få i hans frånvaro meddelas, allt så framt ej Kung].

Maj:t för tillfället annorlunda förordnat;

att bestämmelserna i § 19 af gällande instruktion måtte utsträckas

att vinna tillläinpning jämväl vid inspektion, som förrättas

af öfverdirektör, med skyldighet för denne att, då föreskrift

på sätt i nämnda paragraf omförmäles af honom meddelats, därom

under alla förhållanden göra anmälan hos generaldirektören;

att öfver dir ektören vid statens järnvägar i § 55 af instruktionen

måtte upptagas bland de befattningshafvare i styrelsen, som

åtnjuta semester under en och en half månad enligt generaldirektörens

närmare bestämmande;

att i aflöningsreglementet måtte intagas bestämmelse därom,

dels att till öfverdirektör skall utgå ett årligt arfvode af 15,000

kronor, dels ock att, då öfverdirektör beviljats ledighet och vikarie

för honom förordnats, det skall bero på Kungl. Maj:ts pröfning,

huru stor del af arvodet, som skall afstås till vikarien;

att i aflöningsreglementet måtte intagas enahanda bestämmelser,

som här ofvan föreslagits för generaldirektör, om rättigheter

och skyldigheter för öfverdirektör i afseende å uppbärande af

pension samt om skyldighet att mot åtnjutande af pension afgå

ur tjänst vid oförmögenhet på grund af sjukdom till vidare nöjaktig

tjänstgöring, dock att beloppet af den pension, som kan

tillkomma öfverdirektör för tiden, intill dess han fyllt 65 år, skall

utgöra 6,000 kronor; samt

att i gällande reglemente för statens järnvägstrafiks pensionsinrättning

och för statens järnvägstrafiks änke- och pupillkassa

måtte intagas bestämmelser — på sätt om generaldirektör nu

finnes stadgadt — därom, dels att delägare, som utnämnes till

öfverdirektör och souschef vid statens järnvägar, icke erlägger

afgifter å aflöning såsom öfverdirektör utan å den aflöning, han

uppbar vid befordringstillfället, dels ock att stadgandena om

skyldighet att ingå såsom delägare i pensionsinrättningen och

änke- och pupillkassan icke skola, för den händelse till öfverdirektör

och souschef vid statens järnvägar utnämnes person,

som förut ej tillhört järn vägsstaten och följaktligen icke är delägare

i pensionsinrättningen eller änke- och pupillkassan, å denne

äga tillämpning.

Kommittén öfvergår härefter till behandling af frågan om de befattningshafvare,

som i gällande instruktion benämnas öfverdirektörer och

chefer hvar och en för sin afdelning inom styrelsen.

157

Af hvad kommittén yttrat i anledning af den af kommittén verk

ställda granskningen af statsbaneförvaltningens nuvarande organisation, chefer inom

har beträffande afdelningscheferna framgått, att det för närvarande svar- shJ,dsenligen

låter sig göra för dem att i önskvärd grad ägna tid och arbete åt

de högre och mera betydelsefulla bland de uppgifter, som tillhöra dem,

äfvensom att åt de till styrelsen inkommande ärendena bereda den skyndsamma

gång och behandling inom ämbetsverket, som borde vara utmärkande

för järnvägsstyrelsen såsom ett modernt kommunikationsverk. Orsakerna

till dessa missförhållanden har kommittén funnit vara att söka dels

i den omständigheten, att i styrelsen afgöres en mängd löpande ärenden

af den lokala eller mindre betydande art, att de lämpligen icke böra påkalla

styrelsens pröfning, och dels däruti, att det inom styrelsen till biträde

åt afdelningscheferna icke finnes tillräckligt många fast anställda befattningshafvare

i den ställning, att af dem skulle skäligen kunna fordras ett

mera själfständigt och maktpåliggande arbete.

Genom den af kommittén föreslagna öfverflyttningen från styrelsen

till distriktsförvaltningarna af befogenhet att meddela beslut i en mängd

frågor kommer gifvetvis antalet af de i styrelsen diariiförda ärendena

att afsevärdt minskas. Hvad som sålunda öfverlämnas till distriktsförvaltningarnas

afgörande, är emellertid hufvudsakligen ärenden af löpande art,

under det att alla de mera omfattande och svarlösta fragorna pa grund

af sin natur måste fortfarande såsom hittills omedelbart handläggas i styrelsen.

Den affärsmässighet i förvaltningen af statens järnvägar, till hvars

genomförande kommittén söker visa vägen, tillgodoses dock ingalunda

tillräckligt allenast därigenom, att ärenden af löpande natur flyttas ut ur

styrelsen eller, i den mån de måste fortfarande handläggas af styrelsen,

beredas ett snabbt och säkert afgörande. Det är lika viktigt, att de större

frågorna, hvilka mycket ofta äro af lika brådskande natur, icke uppskjutas.

Men för att detta skall kunna undvikas, måste den personal, som skall

ägna dessa ärenden den förberedande handläggningen, vara tillräckligt talrik

och i erforderlig mån väl utrustad för sitt arbete.

Från denna synpunkt måste krafvet på en förändring af styrelsens

organisation göra sig starkt gällande. För att tillfredsställa detta kraf

har ifrågasatts, att styrelsens delning i särskilda afdelningar, af hvilka

hvar och en omfattar flera byråer eller kontor, skulle upphöra, och att

det ej vidare skulle finnas några sådana befattningshafvare som de nuvarande

afdelningscheferna, hvilka sammanhålla hvar och en sin afdelning

samt föredraga i styrelsen eller, i den mån afdelningschef därtill äger befogenhet,

afgöra alla afdelningens ärenden. I stället skulle föredragandenas

antal ökas, så att det ungefärligen komme att motsvara de inom styrelsen

15S

befintliga och erforderliga byråernas antal. Hvarje föredragande skulle

förestå en byrå och föredraga allenast de ärenden, som tillhöra denna.

»Styrelsens organisation skulle alltså, hvad angår föredragandenas antal samt

omfattningen al hvars och ens verksamhetsområde, komma att i betydlig

grad erinra om det sätt, hvarpa de preussiska järnvägsdirektionerna äro

ordnade. Föredragandenas eller de så kallade dezernenternas antal uppgår

nämligen i en sådan direktion till i medeltal omkring 20.

Kommittén har insett och uppskattat fördelen af den ökade snabbhet

och omedelbarhet i föredragningen, som skulle vara att vinna genom ett

system al många föredragande inom styrelsen, men kommittén har icke

desto mindre ansett sig icke böra föreslå en sådan förändring i styrelsens

organisation. Att en sådan anordning, som nyss nämnts, kan visa sig

vara lämplig för en preussisk direktion men däremot icke böra förordas

för den svenska järnvägsstyrelsen, beror på den af kommittén här ofvan

redan angitna väsentliga skillnaden i dessa båda myndigheters ställning i

organisationskedjan. En preussisk direktion tillkommer ju, såsom kommittén

redan framhållit, hufvudsakligen skötseln af järnvägsförvaltningen inom

dess område, under det att den svenska järnvägsstyrelsen i vidsträckt omfattning

har hand jämväl om förvaltnigens ledning och enligt kornmittens

förslag skulle få detta till sin hufvuduppgift.

Anordningen med ett större antal byråchefer såsom föredragande

sammanhänger nämligen i mycket med begreppet direkt skötsel. Är det

åter fråga om utöfvandet af en sådan ledande och normerande myndighet

som den, hvilken redan nu tillkommer och efter genomförandet af kommitténs

förslag i ännu högre skulle tillkomma den svenska järnvägstyrelsen,

i hvars verksamhet maste såsom ett synnerligen viktigt moment ingå

utfärdande af reglementen, anvisningar och instruktioner, då skarpes i hög

grad fordran på enhetlighet inom denna centrala myndighet, och från den

synpunkten måste systemet med jämförelsevis få afdelningschefer, försedda

med goda medhjälpare, böra förordas. I det preussiska ministeriet

för allmänna arbeten, hvilket i Preussen ombesörjer den egentliga ledningen

af järnvägsförvaltningen, finnas ju också för handläggning af järnvägsärendena

särskilda afdelningar med afdelningschefer, ministerialdirektörer.

Antalet afdelningar för järnvägsärenden är där fem. Till följd af förvaltningens

storlek finnas emellertid a hvarje afdelning till afdelningschefens

biträde flere högre tjänstemän med föredragningsskyldighet.

Det| maste finnas god sammanhållning inom styrelsen och oafbruten

samverkan mellan . chefen och föredragandena, för att det bästa möjliga

resultat af förvaltningen skall kunna uppnås. Uppenbart torde också vara,

att detta jämförelsevis lätt skall kunna ernäs med ett mindre antal A-erk

-

159

liga afdelningschefer inom styrelsen, under det att anordningen med ett

större antal föredragande måste väsentligt öka chefens arbete. Afdelningschefen

åligger det nämligen att i första rummet ansvara för, att enhetlighet

och likformighet förefinnas mellan de olika byråer och kontor, som

höra till hans afdelning, hvaremot det tillkommer chefen att med biträde

af souschefen vaka öfver likformigheten och samarbetet mellan de olika

afdelningarna. Skulle afdelningscheferna försvinna, är det gifvet, att det

arbete och det ansvar, som i nu angifna afseende hvilar på afdelningscheferna,

skulle öfverflyttas på chefen och hans ställföreträdare samt i viss

mån draga deras uppmärksamhet och omtanke från andra dem åliggande

viktiga uppgifter.

Den organisation af styrelsen, som kommittén föreslagit, med i besluten

deltagande järn vägsfullmäktige och ett särskildt plenum i förvaltningsärenden

synes också lämpligast böra förbindas med bibehållandet af de

särskilda afdelningscheferna. Det torde nämligen vara tydligt, att ju mer

föredragandenas antal ökas, desto svårare blir det för fullmäktige att förvärfva

och bibehålla den personliga öfverblick öfver förvaltningens gång,

som är bestämmande för värdet af deras rådslag, och desto större blir

ock sannolikheten, att chefen och souschefen skola komma att intaga en

mot organisationen stridande ställning mellan föredragandena och fullmäktige

såsom förklarande och sammanfattande. Med ett större antal föredragande

måste också oftare inträffa, att ett ärende berör flera föredragandes verksamhetsområden,

och att det blir nödvändigt att vid ärendenas handläggning

inkalla två eller flere föredragande, hvarigenom det normala förhållandet

mellan fullmäktige och fackledamöter kan komma att förryckas.

Kommittén anser sig på dessa skäl böra föreslå, att styrelsen, hvad

dess yttre organisation beträffar, fortfarande såsom hittills skall vara uppdelad

i sådana af delningar, i hvilka järnvägsförvaltningen på grund af ärendenas

olika natur kan anses sönderfalla, och att en befattningshafvare, afdelningschefen,

erhåller de åligganden i förhållande till afdelningen, som i

§ 10 af nu gällande instruktion tillkomma öfverdirektör, nämligen att

bereda samt föredraga eller afgöra de ärenden, som tillhöra afdelningen,

att hafva tillsyn öfver göromålen inom afdelningen och ansvara för, att

styrelsens beslut i de af honom handlagda ärendena varda skyndsamt expedierade.

För hvarje byrå bör såsom för närvarande finnas en byrådirektör att

närmast biträda afdelningschefen vid ärendenas beredning och expeditionernas

uppsättande. På sätt som nu är stadgadt bör byrådirektör, då

afdelningschef åtnjuter semester eller tjänstledighet eller eljest är hindrad

Afdelningscheferna

s

ställföreträdare.

ICO

att förrätta sin tjänst, förvalta afdelningschefens befattning, där Kungl.

Maj:t ej annorlunda förordnar. Under afdelningschefens frånvaro å tjänsteresa

bör likaledes byrådirektören föredraga afdelningen tillhörande ärenden

och förrätta andra till tjänsten hörande löpande göromål. I öfrigt

skall föredragningsskyldighet i regel icke tillkomma byrådirektör, men

skall i enlighet med i sådant afseende nu gällande bestämmelser generaldirektören

äga att, då sådant linnes af behof påkalladt, förordna byrådirektör

eller annan vid statens järnvägar anställd befattningshafvare att.

i afdelningschefs ställe föredraga visst ärende eller viss grupp af ärenden.

^»m- Hvad angår afdelningarnas inom styrelsen antal, har kommittén vid

JsTklyfning sitt förslag ansett sig böra följa den grundsatsen, att detta antal bör ökas

af trafik- endast i den mån, som göromålens mängd och beskaffenhet kräfva en

afdeimngrn ]jjy£njng af nu befintlig afdelning.

En dylik klyfning af afdelning har först och främst, i enlighet med

hvad som redan nu faktiskt äger rum, ifrågasatts beträffande trafikafdelningen.

Frågan om en delning af denna afdelning väcktes af 1893 års järnvägskommitté.

Denna kommitté anförde nämligen, att kommittén visserligen

ansåge, att öfverdirektörernas (afdelningschefernas) antal i järnvägsstyrelsen

åtminstone tills vidare kunde bibehållas vid det dåvarande

antalet eller fyra, men kommittén kunde dock icke underlåta att framhålla,

att i en fullständig organisation af centralförvaltningen borde i

Sverige liksom i utlandet ingå, att en särskild föredragande för taxeväsendet

anställdes, och att således i stället för öfverdirektören för trafikafdelningen

skulle träda två öfverdirektörer såsom chefer, den ene för den

egentliga trafikafdelningen och den andre för en nybildad taxeafdelning

inom styrelsen. Kommittén antog emellertid, att genom den af kommittén

föreslagna decentralisationen en sådan minskning skulle uppstå i öfverdirektörens

för trafikafdelningen göromål, att kommittén icke borde

redan då föreslå inrättandet af en femte öfverdirektörsbefattning. I

stället ville kommittén på det bestämdaste påyrka, att taxeväsendet sä

till vida finge en särskild målsman inom styrelsen, att under öfverdirektören

för trafikafdelningen skulle anställas en assistent eller byrådirektör,

hvilkens befattning vore skild från såväl chefskapet för kontrollkontoret

som handläggningen af trafikärenden. Med stöd af detta kommitténs uttalande

anhöll järnvägsstyrelsen, innan kommittéförslaget i öfrigt pröfvats,

om Kungl. Maj:ts medgifvande att hos öfverdirektören för trafikafdelningen

få anställa en ny öfverdirektörsassistent, hvilken framställning genom nådigt

bref den 31 december 1896 af Kungl. Maj:t bifölls.

161

I den af Ivungl. Maj:t till 1897 års Riksdag aflåtna propositionen angående

lönereglering för personalen vid statens järnvägar bibehölls ledamöternas

i styrelsen antal vid f}rra eller samma antal, som detsamma utgjort

alltsedan år 1873, men föreslogs anställande af en särskild byrådirektör

såsom föreståndare för taxebyrån. Kungl. Maj:ts förslag i dessa

delar bifölls af Riksdagen.

Sedermera ingick järnvägsstyrelsen till Kungl. Maj:t med underdånig

skrifvelse den 17 december 1901, däruti styrelsen anförde, att genom den

från och med år 1898 genomförda nya organisationen ett antal ärenden

af mera löpande natur, särskildt personalärenden, visserligen öfverflyttats

från öfverdirektörens för trafikafdelningen till distriktsbefälets handläggning,

men att på grund af tillkomsten af nya järnvägslinjer och genom

den öfver all förväntan betydande stegring, som inträdt i rörelsen å statens

järnvägar, göromålen inom styrelsens trafikafdelning i synnerligen

väsentlig grad ökats. Den förutsättning, på hvilken 1893 års järnvägskommitté

grundat sitt beslut att icke föreslå anställandet af en femte öfverdirektör,

eller att minskning i öfverdirektörens för trafikafdelningen göromål

skulle uppkomma, lörelåge således icke. Ledamöternas i styrelsen antal hade

icke ökats sedan år 1873, ehuru sedan dess statsbanenätet mer än tredubblats,

dess bruttoinkomster nära femdubblats och dess utgifter för drift och underhäll

mer än åttadubblats. Häruti syntes giltiga skäl i och för sig föreligga för

ett förslag att anställa ytterligare en öfverdirektör. Styrelsen ansåge sig

emellertid för det dåvarande icke böra påyrka aflåtande till Riksdagen af

nådig proposition om uppförande af fast arfvode för en ny ordinarie öfverdirektörsbefattning,

utan kunde behofvet af förstärkta arbetskrafter uti

ifrågavarande hänseende nöjaktigt fyllas, om en adjungerad ledamot Ange

till en början under år 1902 anställas inom styrelsen att med den befogenhet,

som enligt gällande instruktion tillkomme öfverdirektör, i öfverdirektörens

lör trafikafdelningen ställe handlägga de ärenden, som anginge taxebyrån

och kontrollkontoret. Denna framställning bifölls af Kungl. Maj:t,

som sedermera på särskilda framställningar af järnvägsstyrelsen för hvarje

år medgifvit anställandet af en adjungerad ledamot. I underdånig skrifvelse

den 18 november 1903 angående anställandet af en adjungerad

ledamot lör år 1904 framställde järnvägsstyrelsen förslag om inrättande af

en ny öfverdirektörsbefattning på fast stat. Styrelsen åberopade därvid

den ofantliga ökning i ärendenas antal på trafikafdelningen, soin ägt rum

under de senare åren, och framhöll med stöd däraf, hurusom det icke vore

för föredraganden på trafikafdelningen möjligt ens att medhinna eu på

samma gång snabb och noggrann behandling af de löpande ärendena, än

mindre att kunna taga initiativ till och leda behandlingen af stora orga

21

,

162

nisativa frågor. Den svårighet, som i detta hänseende förelåge, kunde

visserligen afhjälpas genom den dittills medgifna anordningen att hos styrelsen

anställa en adjungerad ledamot. En sådan anordning syntes dock,

då behofvet vore permanent, vara mindre tillfredsställande. Härtill komme,

att det funnes skäl, som ännu kraftigare talade för, att den nuvarande

tratikafdelningen delades i två fullt själfständiga afdelningar med hvar sin

likställda chef. De ärenden, som behandlades å tratikafdelningen, tillhörde

nämligen två så väsentligt skillda grupper, att med den utveckling, tratiken

tagit, det vore omöjligt för en person att kunna fullständigt behärska båda

grupperna. Sålunda omfattade trafikbyråns verksamhet hufvudsakligen,

hvad som erfordrades för fullgörande af de prestationer, som järnvägen

åtagit sig, d. v. s. uppgörande af tidtabeller för tågens gång, utfärdande

af "föreskrifter rörande sättet för transporttjänstens utförande å tåg och

stationer, tågsammansättning, vagnfördelning, granskning af rapporter från

trafikinspektörerna öfver trafikens omfattning samt de med densammas handhafvande

förenade utgifter. Taxebyrån åter tillkomme i hufvudsak, hvad

som anginge villkoren för så väl person- som godsbefordran och alltså bestämmandet

af de förutsättningar, under hvilka från järnvägens sida

transport medgifvits, vidden af j är n v äg sfr. r val tn i n ge n s åtagande, trafikanters

rättigheter i förhållande till järnvägen och järnvägens i förhållande till

trafikanterna samt afgifterna för befordring af gods och personer.. Med

den utveckling, trafiken hade nått, och med den specialisering, som i fråga

om järnvägsdrift lika så väl som på andra områden blifvit nödvändig,

syntes det vara omöjligt att fordra, att en person skulle kunna behärska

båda dessa omfattande verksamhetsområden. Af hvad sålunda anförts,

måste tydligen framgå, att krafvet på en slutgiltig delning af trafikafdelningen

vore berättigadt, och hemställde styrelsen förty, att nådig proposition

måtte afl åtas till riksdagen om inrättande af en femte öfverdirektörstjänst

inom järnvägsstyrelsen med samma rättigheter och förmåner för

tjänstens innehafvare som de, hvilka enligt gällande instruktion och aflöningsreglemente

tillkomme öfver direktör erna inom styrelsen.

Järnvägsstyrelsens framställning blef genom nådig remiss den 18 december

1903 öfverlämnad till kommittén för afgifvande af förslag rörande

reglering af statens ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden för

att tagas i öfvervägande vid fullgörandet af det kommittén meddelade

uppdrag, och har samma framställning sedermera öfverlämnats till nu förevarande

kommitté.

inrättandet Det synes kommittén vara klart, att järnvägsstyrelsen förebragt

afm?rsuT fullgiltiga skäl för förslaget att dela trafikafdelningen i två särskilda

afdelning.

163

afdelningar. Det ligger nämligen i sakens natur, att med. utvecklingen

af landets hjälpkällor, dess industri och näringar samt dess inhemska och

utländska affärsförbindelser taxeväsendet inom landets centrala järnvägsförvaltning

skall utveckla sig allt mera i betydenhet och omfattning, och

att i sammanhang därmed fordringarna på ett sakkunnigt handläggande

af de taxeväsendet rörande frågorna skola blifva allt större. Härtill kommer,

att den ifrågasatta nya afdelningen bör fa sig anförtrodt icke endast

det egentliga taxeväsendet, utan jämväl ledningen och öfvervakandet af

den verksamhet från järnvägsförvaltningens sida, som hittills mahända varit

mindre beaktad, men som gifvetvis är af den allra största betydelse, nämligen

den, som afser åtgärder för ökning af järnvägens inkomster.^ I

denna verksamhet ingår att med uppmärksamhet följa de ekonomiska föi - hållandena inom landet, att söka samarbeta med organisationer på näringslifvets

område för att därigenom erhålla kännedom om handelns, indu

strions och öfriga näringars behof och önskemal, att söka åstadkomma sådana

anordningar i fråga om järnvägstrafiken, som bereda ökad lättnad

och bekvämlighet för vederbörande trafikanter, samt att i öfrigt vidtaga

sådana åtgärder, som kunna bidraga att framalstra ny trafik och att upparbeta

den redan befintliga.

Kommittén anser det därför vara nödvändigt, att för denna synnei

lio-en viktiga del af järnvägsförvaltningen inom styrelsen anordnas en. särskild

afdelning under en afdelningschef, likställd med de andi a afdelnings

cheferna inom styrelsen; och kommittén, som anser, att denna afdelnings

hufvudsakligaste verksamhet bör afse de frågor, som här ofvan senast berörts,

vill därför föreslå, att den nya afdelningen benämnes, ej taxeafdelningen,

utan den kommersiella afdelningen.

Under den kommersiella afdelningen skulle lyda kontrollkontoret, och

till afdelningens handläggning skulle höra ärenden, som afse åtgärder för

trafikens utveckling, afgifter samt villkor i. öfrigt för person- och godsbefordran,

restitutioner, uppbörden vid stationerna jämte kontrollen dåra

samt redovisandet af inflytande trafik- och telegraminkomster.

Inom kommittén har också ifragasatts en delning af banafdelningen.

I sådant fall skulle från denna afdelnings handläggning undantagas hufvudsakligen

frågor rörande bangårdsanläggningar. Dessa frågor, framför

allt de, som afse ombyggnad af mera betydande bangårdar, äro i regeln

synnerligen tidsödande och besvärliga, beroende därpå att med stationsomby^gnadsfrågan

så godt som undantagslöst äro förknippade svarlösta

spörsmål rörande markförvärf, bidrag till kostnaderna från förvaltningarna

för enskilda järnvägar, som ansluta vid stationen o. d. Detta gäller icke

Ifrågasatt

definitiv

delning af

banafdelningen.

164

endast frågor angående förändring och utvidgning af bangårdsförhållanden

a i do större städerna såsom i Stockholm, Göteborg, Malmö, Lund och

Hälsingborg, beträffande hvilkas omgestaltning förslag för närvarande föreligga

i olika stadier af utarbetning, utan äfven i fråga om större stations*

anläggningar på landsbygden såsom exempelvis kslöf, hvarest för närvarande

utom statsbanorna fyra enskilda banor ansluta, och där trafikförhållandena

påkalla omfattande förändringar.

För att lätta den alltför störa arbetsbörda, som hvilat på chefen för

banafdelningen, liar på framställning af järnvägsstyrelsen genom särskilda

nådiga bref den 19 maj 1899 och den 17 juni 1903 till den i styrelsen

för ledningen af statens järnvägsbyggnader anställda öfveringenjörens handläggning

öfver flyttats ärenden rörande omgestaltning af bangårdsförhållandena

i Stockholm och Göteborg samt frågor rörande nya bangårdsanläggningar

i Hälsingborg, Lund och Malmö. En dylik anordning”synes dock

icke lämpligen böra fortfara. Behandlingen af dessa bangårdsärenden står

nämligen i så intimt samband med vidtagandet af nödiga åtgärder för

trafikens uppehållande på platsen under ombyggnadstiden, att ledningen

däraf bör omhänderhafvas af ett förvaltningsorgan vid de trafikerade

banorna. /

Da emellertid en stor del af de ärenden, som enligt kommitténs förslag

hädanefter skulle komma att själfständigt afgöras af distriktsförvaltningaina,

^ hittills handlagts a banaldelningen, och afdelningschefen därigenom

maste antagas blifva befriad från handläggningen af ett icke ringa

antal löpande ärenden, har kommittén ansett sig icke böra föreslå, att en

ny afdelningschef för bangardsärendena nu tillsättes, utan har kommittén

tänkt sig denna fråga för närvarande kunna ordnas på annat sätt, därom

kommittén i sammanhang med behandlingen af frågan om ökning af arbetskrafterna

å styrelsens särskilda byråer kommer att framställa förslag.

inrättande af Slutligen har också ifrågasatts, att från maskinafdelningen skulle

ut“''ylasoärenden, som röra elektrisk drift, och skulle för behandlingen af

rörande ^essa frågor jämte de ärenden rörande elektriska anordningar, som för

elektrisk drift närvai ande handläggas a banafdelningen, bildas en särskild afdelning med

afdelningschef. Det torde vara gifvet, att nyss berörda frågor hastigt skola

erhålla allt större betydelse samt därför också snart träda skarpt i förgrunden;

och da det icke gärna kan fordras, att chefen för maskinafdelningen

skall vara fackman äfven på det elektro-tekniska området, torde

det vara otvifvelaktigt, att frägan om elektrisk drift å statens järnvägar

samt därmed sammanhängande spörsmål inom en snar framtid kunna

komma att kräfva en särskild afdelningschef.

165

Den elektriska driften å statens järnvägar befinner sig emellertid

ännu endast å försöksstadiet. Kommittén har därför ansett sig icke böra

föreslå, att redan nu en särskild afdelning för ofvan nämnda ärenden inrättas,

utan har kommittén ansett det för närvarande vara tillfyllest, om

för sådant ändamål inrättades en särskild byrå inom maskinafdelningen

på sätt kommittén i annat sammanhang kommer att föreslå.

Beträffande frågan om ledningen af och tillsynen öfver statens järnvägsbyggnader

kommer kommittén att i det följande särskildt yttra sig.

Kommittén, som sålunda funnit sig böra föreslå, att afdelningschefernas Kom™tléns

i styrelsen antal ökas endast med en, får alltså hemställa,

att i aflöningsreglementets arfvodesstat måtte uppföras arfvode

för ytterligare en afdelningschef; samt

att, med ändring af §§ 9, 14 och 30 samt upphäfvande af §

44 i nu gällande instruktion, måtte stadgas, dels att i järnvägsstyrelsen

skall finnas ytterligare en ledamot, som skall vara chef

för den kommersiella afdelningen inom styrelsen, dels att under

den kommersiella afdelningen skall lyda utom vederbörande

byråer jämVäl styrelsens kontrollkon!or, och dels att till denna

afdelnings handläggning skola höra ärenden angående åtgärder,

som afse trafikens utveckling, afgifter samt villkor i öfrigt för

person- och godsbefordran, restitutioner, uppbörden vid stationerna

jämte kontrollen därå samt redovisandet af inflytande

trafik- och telegraminkomster.

Af den historiska öfversikten har framgått, hurusom under den

organisationsform, som gällde för statsbaneförvaltningen före år 1898, befogenhet.

linjemyndigheterna egentligen endast voro styrelsens verkställande organ ^“rr^1we

i distrikten, under det att beslutanderätten tillkom styrelsen äfven i järn- m dutriict*- förelsevis obetydliga frågor, och vedei’börande öfverdirektör såsom chef för

sin afdelning icke endast i styrelsen utan också å distrikten ägde att i icke

ringa grad direkt ingripa i linjeförvaltningen. Det har också visats, att

den organisationsförändring, som från och med år 1898 genomförts, i detta

afseende ingalunda varit genomgripande eller någonsin kommit att motsvara,

hvad 1893 års järnvägskommitté afsåg med sitt förslag. Då själfva

kärnpunkten uti nu förevarande kommittés organisationsförslag är bildandet

af själfständiga distriktsförvaltningar under ledning af en distriktets

verklige chef, måste det för kommittén vara af stor vikt att tillse, att

icke den ställning, som kommittén sålunda velat gifva distriktsförvaltningarna

och distriktschefen, kan omintetgöras eller minskas genom instruk

-

166

tionsbestämmelser, som föranleda eller medgifva afdelningscheferna att ingripa

i nämnda myndigheters verksamhet och befogenhet. Kommittén har

därför ansett vissa förändringar uti nu gällande instruktion nödvändiga för

att skarpare än i samma instruktion skett begränsa afdelningschefernas

myndighet i förhållande till linjemyndigheterna.

T § 9 af instruktionen angifvas afdelningscheferna såsom chefer hvar

och en för sin afdelning inom styrelsen. I det afseendet anser kommittén

alltså någon ändring icke behöfva ske. Däremot finner kommittén detta

nödvändigt i fråga om bestämmelserna i den paragraf i instruktionen,

§ 22, som innehåller de allmänna stadgandena rörande afdelningschefernas

(öfverdirektörernas) befogenhet.

Denna paragraf har för närvarande följande lydelse:

»Utan föregående föredragning äger öfverdirektör att genom remiss

eller särskild skrifvelse infordra förklaringar, upplysningar eller yttranden,

som för ärendes beredande till afgörande finnas erforderliga, samt befordra

till granskning, anteckning eller förvaring inkommande handlingar, som

äro af beskaffenhet att icke till omedelbar åtgärd af styrelsen föranleda.

Öfverdirektör äger vidare att genom direkta ordres till distriktsförvaltningarna

meddela sådana detaljbestämmelser, hvilka utgöra omedelbar

tillämpning af styrelsens beslut eller af gällande reglementen, instruktioner

och taxor.

Öfverdirektör må äfven i öfrigt meddela beslut i ärenden af beskaffenhet,

att de icke finnas i hvarje särskildt fall påkalla styrelsens pröfning.

Hvilka ärenden må såsom sådana anses, bestämmes af styrelsen. Styrelsens

beslut härom anmäles hos Kungl. Maj:t.»