SOU 1908:1

M

• I

BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG

AFGIFNA

AF DEN AF KUNCtL. MAJ:T DEN 1 APRIL 1901 TILLSATTA KOMMITTÉ

FÖR REVISION AF

STRAFFLAGEN FÖR KRIGSMAKTEN OCH FÖRORDNINGEN OM

KRIGSDOMSTOLAR OCH RÄTTEGÅNGEN DÄRSTÄDES

L

LAGFÖRSLAG.

STOCKHOLM

ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

1905

INNEHÅLL:

Sid.

Skrifvelse till Konungen ......................................................................................... j

Lagförslag:

I. Förslag till Strafflag för krigsmakten ...................................................... 1.

II. Förslag till Lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes............... 65.

HL Förslag till Lag om införande af den nya strafflagen för krigsmakten

och den nya lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes

samt hvad i afseende därå iakttagas skall........................................ 99.

IY. Förslag till ändring af 20 § regeringsformen ................................................ 103.

V. Förslag till Lag angående ändring af 1 § i förordningen angående verkställighet

i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraftägande

utslag den 30 maj 1873 ........................................................ 104.

YL Förslag till Lag angående ändring af 10 § i värnpliktslagen den 10 juni

1901

105.

Genom nådigt bref den 1 april 1901 har Eders Kungl. Maj:t

uppdragit åt en kommitté att företaga en revision af strafllagen för

krigsmakten och förordningen om krigsdom stolar och rättegången

II

därstädes, i syfte att bestämmelserna i dessa lagar måtte blifva lämpade

eftei förhållandena vid en krigsmakt bestående af värnpliktige,

dill ordförande i nämnda kommitté förordnades ledamoten af Riksdagens

k öista kammare m. m. herr Erik Gustaf Boström samt till ledamöter

undertecknade Bildt, Hasselrot, Ljungquist, Sjöberg, Staafif, Uggla och

Xetterstrand äfvensom ledamöterna af Riksdagens Andra kammare

generalmajoren m. m. friherre Carl Wilhelm Ericson och vice häradshöfdingen

Johan _Hjelmérus samt ledamöterna af Riksdagens Första

kammare landshöfdingen in. in. friherre Gustaf Otto Robert Eagerbring

och häradshöfdingen in. in. Gustaf Mauritz Ulrik Rudebeck. Till sekreterare^

kommittén förordnades assessoren i Eders Kungl. Majrts och

Rikets Svea hofrätt Jarl Ludvig Peterson Ernberg.

Efter det kommitténs ordförande den 5 juli 1902 utnämnts till

statsminister och i följd häraf entledigats från ifrågavarande uppdrag,

utsågs undertecknad De la Gardie den 12 augusti samma år att i stället

vara ordförande i kommittén.

Åt de utsedde ledamöterna hafva friherre Ericson och friherre

Eagerbring under år 1901 samt numera landshöfdingen Rudebeck och

vice häradshöfdingen Hjelmérus under år 1902 på därom gjorda ansökningar

entledigats från kommittéuppdraget, och hafva i de båda

förstnämndes ställe såsom ledamöter i kommittén inträdt undertecknade

von Matern och Sidner enligt förordnande den 25 oktober 1901, samt

etter landshöfdingen Rudebeck den 9 maj 1902 till ledamot i kommittén

förordnats före detta presidenten Per Samuel Ludvig Annerstedt, hvilken

sistnämnde emellertid den 20 november 1904 med döden afgått.

Sedan assessoren Ernberg den 14 oktober 1904 utnämnts och

förordnats till expeditionschef i finansdepartementet och i sammanhang

härmed entledigats från uppdraget att vara sekreterare i kommittén,

har Eders Kungl. Maj:t samma dag till sekreterare i stället förordnat

assessoren i förut omförmälda hofrätt Carl Arvid Svedelius.

till fullgörande af det kommittén meddelade uppdrag sammantiädde

kommittén första gången den 22 maj 1901, och har kommittén

sedermera varit för öfver läggningar samlad dels från och med den 8

oktober till och med den 13 december 1901, dels från och med den

6 oktober till och med den 12 december 1902, dels från och med

den 8 till och med den 27 januari, från och med den 20 till och med

den 28 maj samt från och med den 5 oktober till och med den 15

december 1903, dels från och med den 8 januari till och med den 1

februari och från och med den 24 oktober till och med den 25 november

1904, dels ock från och med den 9 januari till och med den 7 februari 1905.

in

i1 ör att vid fullgörandet af kommitténs uppdrag komma under

öfvervägande har kommittén fått från Eders Kungl. Maj:t mottaga

dels medelst note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden

den 21 juni 1901: Svea hofrätts underdåniga utlåtande den 10 december

1896 öfver det af särskilda kommitterade samma år afgifna förslag till

lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes, i hvad förslaget anginge

ombildning af krigshofrätten; krigshofrättens underdåniga utlåtande

den 14 januari 1897 öfver nyssnämnda lagförslag jämte af samma

kommitté utarbetade förslag dels till lag om verkställighet i vissa fall

af krigsdomstols icke laga kraftägande utslag och dels till kungörelse

angående inrättande af fältkrigsrätter; det af högsta domstolen öfver

omförmälda båda lagförslag den 11 januari 1898 afgifna utlåtande;

utdrag ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden den 7 januari

1901 angående inhämtande af krigshofrättens utlåtande öfver ett inom

departementet utarbetadt, nämnda dag inför Eders Kungl. Maj:t frarnlagdt

föi slag. dels till lag om ändrad lydelse af vissa §§ i förordningen

den 11 juni 1868 om krigsdomstolar och rättegången därstädes,

dels ock till lag om ändrad lydelse af 154 § i strafflagen för krigsmakten

den 7 oktober 1881; krigshofrättens underdåniga utlåtande

den 14 mars 1901 öfver sist omförmälda tvenne lagförslag; samt krigshofrättens

underdåniga skrifvelse den 11 november 1897 angående,

bland annat, återinförande af den i 1798 års krigsartiklar förekommande

bestämmelsen om insändande till krigsöfverdomstol eller uppvisande

därstädes af renoveradt exemplar af krigsrätts dombok;

dels och. genom särskilda nådiga remisser nämligen:

den 14 juni 1901, Riksdagens underdåniga skrifvelse den 1 i samma

månad i anledning af väckta motioner angående revision af krigslagarne;

den 21 juni 1901, dels transumt af underdånig generalrapport för år

1898 .angående af afdelningschefen för skeppsgossefartygen gjord framställning

i fråga om bestraffningsrätten öfver skeppsgossar, dels ock

ngshofrättens underdåniga utlåtande den 31 december 1900 i anledning

af hvad kommerskollegium och chefen för flottans stab i särskilda utlåtanden

anfört och hemställt i afseende å den i 31 § af då föreliggande förslag

till ny värnpliktslag meddelade bestämmelsen angående värnpliktigs

ställande, under krigslag jämväl i fråga om åtlydnad af inkallelse till

tjänstgöring i fredstid, jämte de till krigshofrätten remitterade handlingarna

;

den 8 november 1901, statsrådet och chefens för sjöförsvarsdepaitemeritet

ämbetsskrifvelse den 26 oktober samma år angående de

IV

ändringar i förordningen om krigsdomstolar och rättegången därstädes,

Indika kunde blifva erforderliga på grund af kustartilleriets tillkomst;

den 24 januari 1902, eu af chefen för generalstaben den 4 december

1901 aflåten skrifvelse angående inrättande af en fältpoliskår med mera, i

hvad samma skrifvelse afsåge ändringar i förordningen om krigsdomstolar

och rättegången därstädes samt i strafflagen för krigsmakten;

den 21 februari 1902, krigshofrättens underdåniga utlåtande den

15 i samma månad angående en af chefen för kustartilleriet i underdånighet

gjord hemställan om meddelandet af föreskrifter rörande laga

forum för åtal af till krigsdomstols upptagande hörande förbrytelser,

begångna af den till kustartilleriet i Karlskrona hörande personal, jämte

de till krigshofrätten remitterade handlingarna;

den 26 april 1902, en af chefen för generalstaben och chefen för

flottans stab den 8 november 1901 aflåten underdånig skrifvelse angående

bestraffningsrätten öfver värnpliktig, som förfallolöst uteblifvit från tjänstgöring,

med mera;

den 19 september 1902, en af chefen för kustartilleriet den 14

augusti 1902 aflåten underdånig skrifvelse angående förordnande af

garnisonskrigsrätt å Karlskrona fästning med mera;

den 20 mars 1903, transumt af en af chefen för flottans stab den

24 februari 1903 aflåten skrifvelse angående särskilda straff för skeppsgossar;

samt

den 4 april 1903, krigshofrättens underdåniga utlåtande

den 21 mars 1903 rörande en af chefen för kustartilleriet i underdånighet

gjord hemställan angående meddelande af föreskrift, huru förfaras

borde, då krigsrättsmål förekomme vid Ålfsborgs kustartilleridetachement,

jämte de till krigshofrätten remitterade handlingarna i

ärendet.

Sedan kommittéarbetet numera afslutats, får kommittén härmed i

underdånighet till Eders Kungl. Maj:t öfverlämna förslag till:

1) strafflag för krigsmakten;

2) lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes;

3) lag om införande af den nya strafflagen för krigsmakten och den

nya lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes samt hvad i afseende

därå iakttagas skall:

4) ändring af 20 § regeringsformen;

5) lag angående ändring af 1 § i förordningen angående verkställighet

i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag, den

30 maj 1873: samt

6) lag angående ändring i värnpliktslagen den 14 juni 1901.

LAGFÖRSLAG.

Lagförslagen åtföljas af motiv jämte därtill hörande bilagor, däribland

en af kommitténs förutvarande sekreterare med biträde af hos

kommittén anställd kanslipersonal utarbetad öfversikt af den militära

sträft)agsstiftningen och det militära rättegångsväsendet i åtskilliga främmande

länder. Beträffande denna öfversikt vill kommittén framhålla,

att densamma närmast utgöres af anteckningar, hvilka vid skilda tillfällen

under åren 1901—1908 verkställts för att tjäna till ledning vid

kommitténs egna arbeten. Då dessa anteckningar synts kunna vara af

viss betydelse vid granskning af kommitténs förslag, har kommittén

ansett sig böra låta befordra desamma till trycket.

Med återställande af de handlingar, som kommittén fått från Eders

Kung!. Maj:t emottaga, får kommittén åberopa, hvad dess nu öfverlämnade

förslag med tillhörande motiv innehålla beträffande de ämnen,

som i berörda framställningar afses.

Undertecknade De la Gardie, Bildt, Ljungquist, von Matern, Sjöberg,

Staaff, Zetterstrand och Uggla åberopa af oss afgifna, vid kommitténs

betänkande fogade särskilda yttranden.

Underdånigst:

ROBERT de la GARDIE.

K. G. BILDT.

CARL B. HASSELROT.

O. LJUNGQUIST.

EMIL SJÖBERG.

T. ZETTERSTRAND.

AXEL von MATERN.

LUDVIG SIDNER.

KARL STAAFF.

GUSTAF UGGLA.

C. A. Svedelius.

Stockholm den 3 april 1905.

Förslag

till

Strafflag för krigsmakten.

i

Första delen.

Allmänna bestämmelser.

1 KAP.

Om krigsmän, förmän och öfverordnade samt om tillämpligheten

af vissa delar i lagen.

1 §•

Till krigsmän hänföras enligt denna lag:

l:o) officerare och underofficerare vid krigsmakten;

2:o) manskap och spel, som innehafva fast anställning vid krigsmakten;

3:o)

värnpliktige, då de äro i tjänstgöring eller färdas till eller

från sin tjänstgöringsort samt, därest de uppträda i militär tjänstedräkt,

äfven eljest under tjugufyra timmar innan de med anledning af förestående

tjänstgöring skola ställas under militärbefäl och under lika

lång tid sedan de efter afslutad tjänstgöring upphört att stå under

sådant befäl;

4:o) sjökrigsskolans kadetter och skeppsgossar vid flottan;

5:o) till tjänstgöring vid flottan eller kustartilleriet förhyrda sjömän,

maskinister, handtverkare och arbetare;

6:o) de, som för vinnande af officers- eller undei-officersbeställning

vid krigsmakten, för sin utbildning tjänstgöra därstädes;

7:o) vid lots- och fyrinrättningarna anställda personer, då de äro

i tjänstgöring vid krigsmakten;

8: o) officerare vid väg- och vattenbyggnadskåren, då de äro i

tjänstgöring vid krigsmakten;

1

2

9:o) vid fältgendarmen- eller fältpolisväsendet anställda personer;

samt

10:o) medlemmar af frivilliga för rikets försvar afsedda kårer eller

föreningar under den tid, de för sådant ändamål tjänstgöra vid krigsmakten.

o

Krigsman, som inom samma regemente eller annan till arméen

eller kustartilleriet hörande afdelning, där styrkan icke öfverstiger ett

regementes storlek, eller inom flottan innehar högre tjänstegrad än

annan krigsman, är dennes förman. Därjämte är enhvar inom krigsmakten

förman för den, öfver hvilken lian, enligt tjänstereglemente eller

särskildt förordnande, innehar ständig eller tillfällig befälsrätt.

Den, för hvilken annan är förman, är underlydande i förhållande

till förmannen.

3 §•

Krigsman, som innehar högre tjänstegrad än annan krigsman, är

i förhållande till denne öfverordnad. Därjämte är enhvar förman öfverordnad

i förhållande till den honom underlydande.

Den, för hvilken annan är öfverordnad, är i förhållande till denne

underordnad.

^ §•

Såsom mobiliserad anses enligt denna lag rikets krigsmakt, då

densamma för afvärjande af ett befaradt eller börjadt angrepp eller för

upprätthållande af rikets neutralitet vid krig mellan främmande makter

ställes eller är ställd på krigsfot, så ock afdelning af krigsmakten, som

af sådan anledning ställes eller är ställd på krigsfot.

5 §•

Den tredje delen af denna lag äger tillämpning allenast i fråga

om brott, som föröfvas i krigstid eller eljest under tid, då rikets krigsmakt

är mobiliserad; dock att under sådan tid jämväl andra delen af

lagen äger tillämpning, där bestämmelserna i tredje delen ej till annat

föranleda.

3

2 KAP.

Om dem, som äro underkastade straff efter denna lag.

6 §•

Under denna lag- lyda:

l:o) krigsmän;

2:o) vid krigsmakten anställda civila ämbets- och tjänstemän; med

undantag af präster, domare i krigsdomstol och lärare vid militära

läroanstalter;

3:o) andra personer, hvilka äro anställda vid krigsmakten i sådan

befattning, som finnes uppförd i vederbörligen fastställd stat, eller tillhöra

reserv vid krigsmakten; med undantag af kyrkobetjänte samt civile

betjänte vid militära läroanstalter och sjukhus;

4:o) månads- och daglönare samt extra poliskonstaplar vid flottan

äfvensom extra vaktmästare vid marinintendenturkåren;

5:o) de, som för vinnande af beställning vid intendentur- eller

marinintendenturkåren tjänstgöra vid krigsmakten;

6:o) i öfrigt enhvar, som med behörigt tillstånd på sjötåg åtföljer

kronans fartyg eller som är tjänstgöringsskyldig vid eller med behörigt

tillstånd åtföljer mobiliserad afdelning; samt

7:o) i militärhäkte insatta eller å* militärsjukhus intagna personer,

ändå att de eljest icke skulle lyda under denna lag.

7 §•

Värnpliktige äfvensom vid lots- och fyrinrättningarna anställda

personer samt officerare vid väg- och vattenbyggnadskåren äro underkastade

straff efter denna lag jämväl i de fall, som i 5 och 11 kap.

särskildt omförmälas.

8 §•

Enhvar, som, medan han vistas å krigsskådeplats eller af krigsmakten

ockuperadt område, begår brott, som sägs i 133 § 2 mom.,

134, 137, 138, 141, 143, 166 eller 167 §, varde, ändå att han eljest

icke är lydande under denna lag, straffad efter denna lag.

4

Lag samma vare i fråga om utländsk man, hvilken eljest begår

brott, som afses i 134 §, så ock beträffande person, som tillhör krigförande

fientlig afdelning och beträdes med brott, hvarom talas i 149 §.

9 §•

Krigsfånge, äfvensom utländsk man, hvilken vid krig mellan främmande

makter, därunder Sverige är neutralt, här i riket internerats,

skall för brott, som af honom begås, straffas efter denna lag, där brottets

beskaffenhet det medgifver.

10 §.

Begår någon, som lyder under denna lag, brott, hvarå straff där

icke finnes utsatt, varde, äfven där sådant ej är i lagen särskildt sagdt,

straffad efter allmän lag och laga stadgar, dock att jämväl i de fall,

då straffet skall sålunda bestämmas, de i denna lag för vissa dylika fall

meddelade särskilda föreskrifter skola iakttagas. 11

11 §•

Har någon, medan han lydde under denna lag, begått brott,

hvarå samma lag är tillämplig, varde straffad efter denna lag, ändå att

brottet ej blef åtaladt förr ''än de förhållanden upphört, på grund af

hvilka han lydde under samma lag.

Hvad i 7 § är stadgadt gäller äfven, om vid åtalets anhängiggörande

den tilltalade icke längre är värnpliktig eller innehar anställning,

som där sägs.

12 §.

Krigsman, som råkat i krigsfångenskap eller genom rymmande

öfvergifvit sin befattning vid krigsmakten eller ock åtföljt fartyg, som

förolyckats eller blifvit öfvergifvet, skall, ändå att tiden för hans tjänstgöringsskyldighet

går till ända, under det han är fången eller rymd,

eller hans tjänstgöring varit betingad endast för resa med det förolyckade

eller öfvergifna fartyget, anses fortfarande tillhöra krigsmakten, till dess

han erhållit afsked från krigstjänsten eller eljest blifvit därifrån behörigen

skild.

5

13 §.

Har svensk krigsman eller annan, som är anställd vid svenska

krigsmakten, i fientligt eller annat främmande land under tåg eller då

svenskt krigsfolk eljest där är samladt, begått brottslig handling emot

utländsk man; vare för åtal af gärningen ej erforderligt sådant särskildt

förordnande af Konungen, som förutsättes i 1 kap. 1 § allmänna strafflagen

i fråga om brott begångna utom riket, utan ankomme å högste

befälhafvaren på stället att, antingen målsäganden öfver brottet klagar

eller ej, låta detsamma befordras till åtal, om han finner krigstukten^

upprätthållande eller krigsmaktens anseende det kräfva.

Begår utländsk man, medan lian vistas å utländskt område, som

af den svenska krigsmakten ockuperats, brott, som skall straffas efter

denna lag, ankomme det, så länge den brottslige befinner sig å sådant

område, på härvarande högste befälhafvare att förordna om åtal af

brottet, där han finner förhållandena det fordra.

14 §.

Har svenskt krigsfolk, inom eller utom riket, gemensam tjänstgöring

med norskt krigsfolk eller med krigsfolk från främmande stat,

med hvilken Sverige är i förbund för krigs förande; då skall enhvar,

som tillhör svenska krigsmakten och i sådan tjänstgöring begår brott

emot person eller egendom, hörande till den norska eller särskildt med

Sverige förbundna statens krigsmakt, dömas till straff, som finnes stadgadt

för enahanda brott emot person eller egendom, hörande till svenska

krigsmakten.

År svenskt krigsfolk indraget i Norge eller norskt i Sverige, utan

att gemensam tjänstgöring äger rum; vare ändå lag samma.

3 KAP.

Om straff efter denna lag.

15 §.

Straffarter, som för brott efter denna lag användas, äro:

l:o) dödsstraff;

2:o) straffarbete;

3:o) fängelse;

6

4:o) böter;

5:o) disciplinstraff;

samt för ämbets- och tjänstemän:

6:o) afsättning, hvarmed i de fall, som äro utsätta i lagen, förenas

den påföljd, att den dömde förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare

nyttjas; och

7:o) mistning af ämbete eller tjänst på viss tid.

16 §.

Dödsstraff, som blifvit ådömdt efter denna lag, skall i de fall,

hvilka äro särskild! anmärkta, verkställas medelst skjutning, men eljest

genom halshuggning.

Vid verkställande af dödsstraff iakttages i öfrigt hvad därom i

allmän lag och tjänstgöringsreglemente stadgadt är.

År någon för brott emot denna eller allmän lag dömd till dödsstraff,

som bör verkställas genom halshuggning, och saknas i fält eller

under sjötåg tillfälle att få straffet verkställdt i den ordning, som därför

är föreskrifven, må det i stället verkställas genom skjutning.

u §■

Ej skall någon undergå dödsstraff, innan Konungen eller, där

domen blifvit fälld af ståndrätt, högste befälhafvaren på stället förordna!,

att straffet må verkställas.

18 §.

I afseende på straffarbete, fängelse och böter, hvartill efter denna

lag dömes, gälle hvad i allmän lag stadgadt är, dock med iakttagande

af hvad i efterföljande §§ sägs.

19 §.

Skall krigsman undergå straffarbete på viss tid ej öfver två år,

som blifvit honom ådömdt för brott, hvarom i 5, 7, 9, 11, 12 eller 14

kap. af denna lag förmäles, eller fängelse, som blifvit honom omedelbart

eller såsom förvandlingsstraff ålagdt för brott mot denna lag, bör, där

så kan ske, straffet verkställas i militärhäkte.

Lag samma vare, om krigsman, som är hänförlig under l:o), 2:o),

4:o) eller 5:o) i 1 §, skall undergå fängelse, som blifvit honom för brott

mot allmän lag såsom förvandlingsstraff ålagdt.

7

20 §.

Hvad i 19 § stadgas äge ej tillämpning, om med straffet skall

förenas annat straff, som icke bör, efter hvad i nämnda § är sagdt,

verkställas i militärhäkte.

21 §.

Vederbörande befälhafvare tillkomme att, när krigsman, som, efter

hvad ofvan är sagdt, skall i militärhäkte undergå förvandlingsstraff,

saknar tillgång till böters gäldande, förordna om deras förvandling,

men möter hinder att verkställa förvandlingsstraff et i militärhäkte, varde

förvandlingen, jämte straffets verkställande i öfrig!, öfverlämnad till

Konungens befallningshafvande.

22 §.

Disciplinstraff är arrest af första, andra eller tredje graden.

Sådant straff verkställes, där ej här nedan annorlunda stadgas,

under bevakning i låst, ljust rum eller i tält eller, om straffet skall

verkställas å fartyg och för ändamålet lämpligt rum där saknas, under bevakning

på tjänligt ställe.

Den arresterade må ej mottaga besök, där det ej för särskildt

fall medgifves.

Tillhör den arresterade manskapet, må honom ej tilldelas annan

kost, än manskapet vanligen bestås.

Arrestdag räknas till tjugufyra timmar. Den tid, arresterad på

tåg åtföljer trupp, till hvilken han hörer, inräknas ej i strafftiden.

23 §.

Arrest af första graden må åläggas i minst en dag och högst sex

dagar, utom i det fall, som sägs i 40 § 1 mom. Den, som ålagts

arrest af första graden, skall ändock under strafftiden i vanlig ordning

deltaga i tjänstgöring.

År den straffskyldige officer eller underofficer, må, ifall han har

eget rum eller tält eller eljest lämpligt rum finnes att tillgå, bestraffningen

där verkställas utan bevakning.

Arrest af andra graden må åläggas i minst sju och högst tolf

dagar, utom i det fall, som sägs i 40 § 1 mom. Åläggande af arrest

af andra graden innebär förbud att deltaga i tjänstgöring; dock att

detta ej må utgöra hinder för att, ombord å fartyg, då det för tjänstens

uppehållande finnes oundgängligen erforderligt, den straffskyldige må

tillåtas att tjänstgöra.

Den arresterade må ej begagna vin eller spritdrycker.

Arrest af tredje graden må åläggas i minst tretton och högst

aderton dagar, utom i de fall, som omförmälas i 26 § a) och 40 §

1 mom. Om arrest af tredje graden gäller i öfrigt hvad i fråga om

andra gradens arrest i 24 § är stadgadt.

26 §.

Tredje gradens arreststraff må skärpas:

a) för officerare, underofficerare och underbefäl af manskapet med

ytterligare arrest under högst tolf dagar, och

b) för manskap, ej tillhörande underbefälet, under högst sex dagar

af strafftiden genom hardt nattläger eller genom mörkt enrum eller

genom bådadera i förening.

27 §.

Skärpning, hvarom stadgas i 26 §, må ej i något fall åläggas

utan så är, att synnerlig råhet, groft trots mot föreskrifven eller eljest

gällande ordning eller inrotad vanart genom förbrytelsen ådagalagts

och, med hänsyn till af den skyldige förut utståndna bestraffningar för

brott emot denna lag eller hans uppförande i öfrigt, det icke kan

antagas, att lindrigare straff skulle å honom öfva tillbörlig verkan.

Ej heller må skärpning genom hårdt nattläger eller genom mörkt enrum

eller genom bådadera i förening åläggas den, hvilken ej fyllt

aderton år.

9

28 §.

Skärpning'' genom häråt nattläger eller genom mörkt enrum

eller genom bådadera i förening bör verkställas vid strafftidens början.

Sådan verkställighet må ej ske, förr än vederbörande läkare efter verkställd

undersökning förklarat, att den straffskyldige kan utan våda

för hälsan underkastas skärpningen. År skärpningen ålagd för längre

tid än tre dagar, skall en dags afbrott däri göras efter den tredje

dagen. I den mån skärpning'' ej kan verkställas inom strafftidens slut,

vare den förfallen.

29 §.

Om afsättning och därmed förenad påföljd, som i 15 § är sagd,

om mistning af ämbete eller tjänst på viss tid, så ock om straff, hvartill

dömas skall, där den, som gjort sig skyldig till afsättning eller till

mistning af ämbete eller tjänst på viss tid, ej är i besittning åt det

ämbete eller den tjänst, hvari han sig förbrutit, gälle hvad i allmän

lag sägs.

Om förlust af medborgerligt förtroende, hvilken påföljd äfven i

denna lag för vissa brott finnes bestämd, gälle ock hvad i allmän lag

är stadgadt.

'' 30 §.

Officer eller underofficer, som efter denna eller allmän lag dömes

till ansvar för stöld, snatteri eller rån eller för annat brott till straffarbete

eller svårare straff, skall tillika dömas till afsättning från det

ämbete eller den tjänst, han såsom krigsman innehar.

Begår krigsman, som hörer till det vid krigsmakten fast anställda

manskap, brott, därför han dömes till straffarbete eller svårare straff,

varde från sin anställning vid krigsmakten skild; dock må, då tiden

för ådömdt straffarbete ej uppgår till sex månader, och brottet ej är

sådant, att den skyldiges medborgerliga anseende därigenom fläckas

eller spilles, på truppens befälhafvare bero att bibehålla honom vid

berörda anställning.

Har officer, underofficer eller krigsman, tillhörande det vid krigsmakten

fast anställda manskap, blifvit tre eller flera gånger efter denna

lag straffad och, därest bestraffningarna utgjort endast disciplinstraff,

2

10

minst en gång undergått tredje gradens arrest, och liar lian inom fem

år, efter det han undergått den af dessa bestraffningar, som sist verkställts,

begått nytt brott, som i denna lag är med ansvar belagdt;

då må den brottslige, äfven om det straff, hvartill han härför gjort sig

förfallen, är lindrigare än straffarbete, tillika, om han är officer eller

underofficer, till afsättning dömas och, om han tillhör manskapet, från

sin anställning vid krigsmakten skiljas, då den brottslige gjort sig ovärdig

den aktning och tillit, som bör tillkomma af honom iimehafd befälsstältning,

eller krigstuktens upprätthållande eljest det kräfver. Härvid

må dock ej tagas hänsyn till bestraffning, som den brottslige undergått,

där vid den tid, då brottet, hvarom fråga är, föröfvades, tio år

förflutit, sedan bestraffningen blifvit till fullo undergången.

31 §.

\ årder någon, som utan att vara krigsman under denna lag

lyder, förvunnen om brott, hvarå denna lag är tillämplig, och finnas

olika straff för officerare, underofficerare och manskap bestämda; då

skall den brottslige straffas i likhet med krigsman i den tjänstegrad,

hvartill den straffskyldige enligt reglemente eller särskild föreskrift

räknas. År någon viss tjänstegrad för den straffskyldige ej bestämd;

skall det straff tillämpas, som gäller för manskap, ej tillhörande underbefälet.

32 §.

Har barn, som ej fyllt femton år, begått gärning, som eljest är

belagd med straff enligt denna lag, vare i stället underkastadt disciplinär

bestraffning enligt de bestämmelser, som af Konungen i sådant

hänseende meddelas.

4 KAP.

Om vissa allmänna grunder för straffbarhet, straffens tillämpning och

skadestånd.

33 §.

Hvad i allmän lag finnes stadgadt om delaktighet i brott, om

sammanträffande af brott, om förening eller förändring af straff, om

återfall i brott och om särskilda grunder, som utesluta, minska eller

11

upphäfva straffbarhet, lände till efterrättelse vid tillämpning'' af denna

lag-, likväl med iakttagande af de ytterligare eller skiljaktiga stadgande^

som däri förekomma.

I fråga om skadestånd gälle ock allmän lag. Har krigsman, som

under utöfvande af befäl å kronans fartyg är ansvarig för dess säkerhet,

vid fartygets manövrering eller navigering begått förseelse, som i 130 §

sägs, vare dock, där han ej varder dömd till afsättning, eller, om han

tillhör underbefäl af manskapet, till fängelse öfver sex månader, icke

skyldig att gälda skada eller kostnad, som genom förseelsen tillskyndats

kronan.

34 8.

O

Innefattar en handling flera brott, som äro straffbara dels efter

denna och dels efter annan lag, eller är en handling i särskilda afseenden

belagd med olika straff i denna och i annan lag; varde tilllämpadt

hvad i 4 kap. 1 § allmänna strafflagen är för likartad! fall

stadgadt.

År en handling i särskilda afseenden belagd med straff dels efter

10 kap. 1, 2 eller 5 § allmänna strafflagen, dels efter 7 eller 12 kap.

i denna lag, må nämnda lagrum i allmänna strafflagen icke tillämpas.

Då brottslig handling, som i denna § afses, är af beskaffenhet att

kunna enligt denna lag med disciplinstraff och enligt annan lag med

böter försonas, skall disciplinstraff ensamt åläggas.

35 §.

År någon, som gjort sig skyldig till straffarbete på viss tid eller

fängelse, tillika förfallen till arrest, då skall sistnämnda straff öfvergå

till fängelse, därvid hvarje dags arrest af första graden anses svara

mot en half dags fängelse och hvarje dags arrest af andra eller tredje

graden mot en dags fängelse; dock att brutet dagatal anses vara förfallet;

och varde fängelsestraffet jämlikt de i allmän lag gifna grunder

med öfriga straffet förenad!.

36 §.

År någon förfallen både till arreststraff och till böter, tillämpas

bägge dessa straff. Saknar den skyldige tillgång till böternas fulla

gäldande, skall såväl bötes- som arreststraffet öfvergå till fängelse.

12

37 §.

Skall jämlikt 35 eller 36 § förening eller förändring af straff äga

ruin, utsatte domstolen alltid ändock det särskilda straff, hvarje brott

förskyllt, och meddele därefter de bestämmelser, som jämlikt nämnda

§§ erfordras.

38 §.

Anses någon på eu gång öfvertygad om flera särskilda förseelser,

hvilka ådraga disciplinstraff, skall han umgälla dem med ett straff,

b vilket icke må bestämmas i mera än en grad af arreststraff eller utöfver

det högsta mått, som i 23, 24, 25 och 26 §§ för hvarje grad

finnes utsatt.

39 §.

Hvad i 38 § är stadgadt skall lända till efterrättelse jämväl om

någon, sedan disciplinstraff blifvit honom ålagdt, varder öfvertygad att

förut hafva begått annan förseelse, därå disciplinstraff bör följa. Vid

tillämpning af det sålunda bestämda straffet skall afräknas den tid,

hvarunder den straff skyldige till följd af det tidigare beslutet må hafva

undergått straff; och skall därvid en dags arrest af första graden anses

svara mot en half dags arrest af andra eller tredje graden och en dags

arrest af andra graden mot en dags arrest af tredje graden samt, där

brutet dagatal genom afräkningen uppkommer, detta anses förfallet.

40 §.

Har någon, sedan arreststraff blifvit honom ålagdt, men innan

han det till fullo undergått, föröfvat ytterligare förseelse, som ådrager

sådant straff, då skall sistnämnda straff sammanläggas med det förra

straffet eller, om detta var till någon del verkställdt, då den nya förseelsen

begicks, med hvad af samma straff då återstod, till ett arreststraff

af den grad straffen tillhöra eller, om de äro af olika grad, den

svåraste något af dem tillhör; skolande därvid de i 39 § för jämförelse

mellan arreststraff af olika grader stadgade grunder _ äga tillämpning,

med iakttagande dock, att det sammanlagda straffet ej i något fall må

öfverstiga, för officer, underofficer eller den, som tillhör underbefäl af

manskapet, fyratiotvå dagar och för annan af manskapet trettio dagar;

18

och varde, vid tillämpning af det på sätt ofvan stadgats bestämda

straffet, afräknad den tid, hvarunder den straff skyld ige till följd af det

tidigare beslutet må hafva efter den nya förseelsens föröfvande undergått

straff.

Har i fall, som i 1 mom. afses, det först ålagda straffet jämlikt

35 § öfvergått till fängelse eller straffarbete, och har det sålunda bestämda

straffet redan till någon del verkställts, då den senare förseelsen

föröfvas, då skall, utan tillämpning af hvad i 1 mom. är sagdt, det

arreststraff, som för sista förseelsen ålägges, enligt hvad i 35 § är

stadgadt, öfvergå till fängelse och med öfriga straffet förenas.

41 §‘

År arreststraff, som jämlikt 35, 36 eller 40 § skall förenas med

annat straff, förbundet med skärpning, hvarom sägs i 26 § b), varde

den skärpning tillämpad; är mera än ett af de straff, som enligt någon

af nämnda §§ skola med hvarandra förenas, förbundet med sådan skärpning,

skall allenast den skärpning tillämpas, som är svårast, eller, där

skärpningarna äro lika svåra, en af dem. En dags skärpning genom

hårdt nattläger anses svara mot en dags skärpning genom mörkt enrum

och en dags skärpning genom bådadera i förening mot två dagars

skärpning genom endast ettdera; och värde, där skärpningar finnas efter

sådan grund lika svåra, skärpningen genom mörkt enrum eller, om

någon af skärpningarna utgöres af hårdt nattläger och mörkt enrum i

förening, denna skärpning tillämpad.

42 §.

Var i fall, som afses i 39 eller 40 §, det arreststraff, som genom

det tidigare beslutet ålagts, förbundet med skärpning, hvarom i 26 § b)

förmäles, och har skärpning till följd af samma beslut till någon del

gått i verkställighet, då skall vid tillämpning af det sedermera ålagda

straffet, med iakttagande af de i 41 § för jämförelse stadgade grunder,

afräknas den redan verkställda skärpningen; och värde skärpning, som

efter berörda grunder öfrig finnes, ej i annat fall tillämpad, än att den

för skärpning senast bestämda tid till antalet dagar öfverskjuter den,

hvarunder skärpning redan ägt rum, ej heller till annan del, än som

under den öfverskjutande skärpningstiden kan fullbordas.

År i fall, som afses i 39 §, arreststraff, hvilket genom senare

beslutet bestämts, ej förbundet med skärpning, hvarom sägs i 26 § b),

men har till följd af det tidigare beslutet sådan skärpning verkställts,

då skall för hvarje, hel eller påbörjad, dags skärpning afdrag å straff

-

14

tiden ske sålunda, att en dags arrest afdrages för hardt nattläger eller

för mörkt enrum och två dagars arrest för bådadera i förening, oberoende

af den afräkning, som skall för straffet i öfrigt äga rum. År

ålagd skärpning mindre svår än den, som verkställts, varde för skillnaden

enahanda afdrag å strafftiden gjordt. Skall arreststraffet öfvergå

till annan straffart, äge motsvarande afdrag rum å den sålunda bestämda

strafftiden. Uppkommer genom afdraget återstående brutet

dagatal, vare det förfallet.

43 §.

Förekomma till verkställighet på eu gång flera beslut, hvarigenom

samma person blifvit fälld till särskilda disciplinstraff, och finnes därvid

sådant fall, som i 40 § 1 mom. afses, vara för handen, utan att den

straffskyldige tillika är förfallen till annat frihetsstraff, ankomma det

på vederbörande befälhafvare att, jämlikt hvad i nämnda lagrum och

41 § är stadgadt, förordna om straffens sammanläggning. Har i andra

fall genom särskilda beslut, hvilka på eu gång förekomma till verkställighet,

samma person blifvit fälld till särskilda straff, och äro straffen

af beskaffenhet, att de, enligt gällande föreskrifter, ej kunna jämte hvarandra

verkställas, göres om förhållandet anmälan hos krigsöfverdomstolen,

som, med tillämpning af i denna och allmän lag stadgade grunder,

förordnar, huru straffen skola förenas eller sammanläggas; dock att, där

besluten blifvit till Konungens befallningshafvande för verkställighet

öfverlämnade, och fråga ej är om tillämpning af 39 §, Konungens

befallningshafvande äger att om sammanläggningen förordna.

Där disciplinstraff blifvit af befälhafvare någon ålagdt, men verkställandet

häraf, på sätt i 209 § sägs, anstår i afvaktan på utslag öfver

annat mot den straffskyldig^ vid domstol angifvet brott, för hvilket han

hålles häktad, skall samma domstol, i händelse han sakfälles för det

där åtalade brottet, men straffet för samma brott, enligt gällande föreskrifter,

ej kan verkställas jämte disciplinstraffet, förordna om de särskilda

straffens sammanläggning.

44 §.

Händer det att underlydande flyr från fält- eller sjöslag eller

företager plundring, eller att vid uppror eller upplopp eller under

sjönöd eller vid annat tillfälle, då brott emot krigslydnaden medförer

större fara för ordningen inom krigsmakten eller för dess eller allmän

O ö

15

säkerhet, någon sätter sig emot förmans befallning eller, sedan befallningen

blifvit upprepad, den ej genast verkställer; då må förman emot

underlydande bruka det våld, som är nödigt för flyktens eller plundringens

hindrande eller lydnadens och ordningens återställande. Gör

förmannen i dessa fall större våld, än nöden kräfver; gälle hvad i sådant

hänseende om nödvärn i allmän las: säss.

45 §.

Varder skiltvakt eller annan vakt eller patrull eller för bevakning

eller ordningens upprätthållande särskilt utställd eller utsänd trupp;ildelning''

öfverfallen med våld eller hot, som innebär trängande fara

för den öfverfallne eller för person eller egendom, som är under hans

beskydd eller bevakning, eller eljest för allmän eller enskild säkerhet;

då äge den vakt, patrull eller afdelning rätt till nödvärn. Söker den,

sonp står under sådan bevakning, att rymma, eller brukar annan för att

befria honom våld eller hot, som förut är sagdt, må det våld användas,

som för rymningens hindrande är nödigt.

Hvad i 1 mom. är stadgadt om vakt, patrull eller afdelning, gälle

jämväl om fältpolisman, fältgendarm eller till fältpolisväsendet eller

fältgendarmeriet hörande afdelning, som är stadd i tjänsteutöfning.

46 §.

För sådan i krig föröfvad handling, som, ehuru straffbar, gärningsmannen

likväl ej saknat anledning antaga enligt krigsbruk vara tillåten,

må straffet efter omständigheterna nedsättas under hvad eljest å gärningen

följa bort.

47 §.

I fråga om viss tid för åtal af brott och för doms verkställande

gälle hvad i allmän lag är föreskrifvet; och skall i dessa fall disciplinstraff

ej anses svårare än böter enligt allmän lag.

16

Andra delen.

Om särskilda brott.

5 KAP.

Om rymning och olofligt undanhållande.

48 §.

Krigsman, som, i afsikt att undandraga sig krigstjänsten, olofligen

afviker från den trupp eller det fartyg, hvartill han hörer, eller från

den tjänstgörings- eller vistelseort, som är för honom bestämd, eller

und andöl jer sig utan att från orten afvika eller, då det på grund af

inkallelse eller enligt åtagande eller efter tilländagången tjänstledighet

åligger honom att inställa sig till tjänstgöring, utan laga förfall sådant

underlåter, straffes för rymning.

49 §.

Rymmer krigsman, som är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad

afdelning, dömes till straffarbete från och med sex månader till och

med två år.

Tillhör rymmaren manskapet, och äro omständigheterna synnerligen

mildrande, må den brottslige, om han ej förut undergått bestraffning

för rymning, dömas till fängelse i högst ett år.

50 §.

Rymmer officer eller underofficer i andra fall än de, som omförmälas

i 49 §, dömes till afsättning.

Rymmer någon af manskapet, och föreligger ej sådant fall, som

sägs i 49 §, dömes den brottslige till fängelse i högst sex månader eller

varde, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, .belagd, med

disciplinstraff. Består brottet i underlåtenhet att inställa sig till tjänstgöring

vid krigsmakten, och har den brottslige ej änmr varit i sådan

tjänstgöring, må ej svårare straff än disciplinstraff åläggas honom. Sker

rymningen från fartyg under sådana omständigheter, att rymmaren bort

17

inse, att fartyget till följd af rymningen ntsättes för fara, må till fängelse

i högst ett år eller straffarbete på lika tid dömas. Föröfvas brott, som

i detta mom. afses, af den, som tillförene varit straffad för rymning,

vare straffet fängelse eller, om rymningen sker från fartyg under omständigheter,

som nyss sagts, fängelse eller straffarbete i högst två år.

51 §.

Hafva två eller flera krigsmän i samråd beslutat att rymma, vare

det, om brottet går i fullbordan, ansedt såsom försvårande omständighet;

och må i det fall, som omtalas i 49 §, dömas till straffarbete i högst två

år utöfver den där utsatta högsta strafftid. Skedde brottet under förhållanden,

hvarå 50 § är tillämplig, skola officerare och underofficerare,

som deltogo i stämplingen, jämte det i 1 mom. af sistnämnda § stadgade

straff'', dömas till fängelse.

Har öfverenskommelse om rymning, såsom i denna § sägs, blifvit

träffad, men kom brottet ej till verkställighet; varde ändå anstiftare,

så ock officerare eller underofficerare, som deltogo i stämplingen, såsom

rymmare straffade, efter ty i 49 eller 50 § för hvarje fall är stadgadt.

Annan deltagare i sådan stämpling belägges med disciplinstraff.

Officer eller underofficer, som beträdes med brott, hvarom denna

§ handlar, skall förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

52 §.

Krigsman, som, utan att sådan afsikt, som i 48 § är sagd, ådagalägges,

begår gärning eller gör sig skyldig till underlåtenhet, som där

finnes omförmäld, varde, där han ej, efter hvad nedan stadgas, gjort

sig förfallen till svårare ansvar, för olofligt undanhållande belagd med

disciplinstraff; dock att, där återfall sker, och omständigheterna äro

synnerligen försvårande, må till fängelse i högst sex månader dömas,

53 §.

År i fall, som i 52 § afses, den uteblifne tjänstgöringsskyldig vid

mobiliserad afdelning eller är han inmönstrad å fartyg, och har han

hållit sig undan öfver tre dagar efter det inställelse till tjänstgöring

bort ske eller honom meddelad tjänstledighet gått till ända eller, i

andra fall, öfver tjugufyra timmar, straffes den brottslige såsom för

rymning, efter ty därom i 49 eller 50 § för hvarje fall är stadgadt.

3

18

54 §.

Beträdes i andra fall, än i nästföregående § är sagdt, officer eller

underofficer med olofligt undanhållande, hvarom i 52 § förmärs, och

räcker undanhållandet längre än åtta dagar, då skall den brottslige, där

ej här nedan i denna § annorlunda stadgas, dömas till fängelse eller,

där omständigheterna äro synnerligen mildrande, beläggas med disciplinstraff.

Åro omständigheterna synnerligen försvårande, må till afsättning

dömas. Gör någon af manskapet sig skyldig till sådant olofligt undanhållande,

och varar detta öfver åtta dagar, straffes såsom för rymning

efter 50 §.

Håller officer eller underofficer sig olofligen undan öfver tre månader,

dömes till afsättning.

55 §.

Underlåter krigsman, som på grund af inkallelse eller enligt åtagande

eller efter tilländagången tjänstledighet är skyldig inställa sig

till tjänstgöring, men på grund af laga förfall därifrån uteblifver, att,

så snart ske kan, hos vederbörande befälhafvare anmäla förfallet, belägges

den felaktige med disciplinstraff.

56 §.

Krigsman, som, efter det han blifvit utan eget förvållande skild

från trupp eller fartyg, hvartill han hörer, underlåter att, så snart ske

kan, återförena sig med truppen eller fartyget eller eljest anmäla sig

till tjänstgöring vid krigsmakten, straffes, om det sker i afsikt att undandraga

sig krigstjänsten, såsom för rymning efter 49 eller 50 §, men,

om sådan afsikt ej ådagalägges, efter 52, 53 eller 54 §, allt efter hvad

i nämnda §§ för hvarje fall är sagdt.

57 §.

Har vid krigsmakten anställd civil ämbets- eller tjänsteman, hvilken

är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad afdelning, eller har annan,

som, utan att vara krigsman, är pliktig att vid sådan afdelning tjänstgöra,

gjort sig skyldig till rymning eller till olofligt undanhållande,

som varat öfver tre dagar efter det inställelse till tjänstgöring bort ske

19

eller honom meddelad tjänstledighet gått till ända eller, i andra fall,

öfver tjugu fyra timmar, dömes den brottslige till fängelse eller straffarbete

i högst två år eller varde, där omständigheterna äro synnerligen

mildrande, belagd med disciplinstraff.

Beträdes ärnbets- eller tjänsteman, som i denna § åsyftas, med

rymning eller med olofligt undanhållande, som varar öfver tre månader,

då skall han, ändå att han dömes till lindrigare straff än straffarbete,

tillika dömas till afsättning.

58 §.

Krigsman, som förledt eller hjälpt annan till rymning, straffes så,

som hade han själ!'' under enahanda förhållanden rymt; dock att afseende

ej göres å de omständigheter, som voro af hans åtgärd oberoende

eller allenast för rymmaren försvårande.

59 §.

Underlåter krigsman, som vet, att annan ärnar rymma, att i tid

uppenbara de omständigheter, som därom kunniga äro, eller har krigsman,

efter det rymningsbrott af annan föröfvats, hyst eller dolt rymmaren,

med vetskap om dennes brott, då skall lian, efter som brottet

var till, beläggas med disciplinstraff eller dömas till fängelse eller

mistning af ämbete eller tjänst på viss tid; varde dock i hvarje fall

lindrigare straffad, än om han själ? begått rymningen.

60 §.

Krigsman, som genom stympning eller annorledes uppsåtligen gör

sig oduglig till uppfyllande af sin krigstjänstskyldighet under längre

eller kortare tid, straffes med fängelse eller straffarbete i högst två år.

61 §•

Lämnar någon, som undergår arreststraff åt första graden utan

bevakning, olofligen det rum eller tält, hvari straffet verkställes; belägges

med disciplinstraff af minst andra graden.

20

62 §.

Hvad i 48, 49, 50, 51, 52, 53 och 54 §§ finnes stadgadt om

krigsmän, hvilka, efter inkallelse, utan laga förfall underlåta att inställa

sig till tjänstgöring, eller i 55 § är sagdt om krigsmän, som, vid uteblifvande

från tjänstgöring på grund af laga förfall, underlåta att göra

anmälan om förfallet, äger tillämpning jämväl å värnpliktige samt de

vid lots- och fyrinrättningarna anställda personer och officerare vid vägocli

vattenbyggnadskåren, då de, efter vederbörlig inkallelse, gorå sig

skyldiga till''underlåtenhet, hvarom sägs i denna §.

6 KAP.

Om uppror, upplopp och olofliga sammankomster.

63 §.

Samlar sig krigsfolk tillhopa och lägger det uppsåt å daga att

med förenadt våld sätta sig upp emot verkställighet af förmans bud

eller att tvinga förman till någon ämbetsåtgärd eller att för sådan åtgärd

hämnas, men vända de upprorsmän på förmans befallning åter till

lydnad och ordning; då skola anstiftare eller anförare dömas till straffarbete

från och med ett till och med tre år och de öfriga till fängelse

i högst sex månader. Åro synnerligen mildrande omständigheter för

handen; må deltagare, som hörer till manskapet och ej var anstiftare

eller ledare, dömas till arrest af tredje graden.

64 §.

Vända upprorsmän ej åter till lydnad och ordning, utan visa trotsighet

emot förmans befallning; dömes anstiftare eller anförare till

straffarbete från och med tre till och med sex år och annan deltagare

i upproret till sådant arbete från och med ett till och med tre år.

Officer eller underofficer varde ock förklarad ovärdig att i rikets tjänst

vidare nyttjas.

65 §.

Göra upprorsmän våld å person, eller bryta eller förstöra de hus,

eller plundra eller fördärfva de annan egendom; straffes anstiftare eller

21

anförare med straffarbete på lifstid eller från och med sex till och med

tio år och annan deltagare i upproret med straffarbete från och med

två till och med åtta år; dock att, om våldet utöfvades å förman eller

skadan gjordes å krigsredskap eller annan för krigsmaktens behof afsedd

eller under dess vård och förvar ställd egendom, tiden för straffarbetet

ej må sättas under åtta år för anstiftare eller anförare eller under

fyra år för annan deltagare i upproret.

Officer eller underofficer, som fälles till ansvar efter detta lagrum,

skall tillika förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

För våld eller annan brottslig gärning, som vid uppror begås,

varde ock gärningsmannen straffad, efter ty i 4 kap. 1 § allmänna

strafflagen och 34 § denna lag skils.

66 §.

Göres uppror under sjönöd eller vid annat tillfälle, då brott mot

krigslydnaden medför större fara; då skola, om upproret ej fullföljdes

längre än i 63 § är sagdt, de brottsliga dömas, anstiftare eller anförare

till straffarbete från och med fyra till och med åtta år och annan deltagare

i upproret till sådant arbete från och med två till och med fyra

år; men i de fall, hvarom 64 och 65 §§ handla, skall anstiftare eller

anförare dömas till straffarbete på lifstid eller från och med åtta till och

med tio år och annan deltagare straffas med straffarbete från och med

fyra till och med åtta år; varde ock i sistnämnda fall å officer eller

underofficer, som deltagit i upproret, tillämpad den särskilda påföljd,

som i 64 och 65 §§ stadgas.

67 §.

Deltager krigsman med väpnad hand i uppror emot annan offentlig

myndighet, än ofvan sägs; dömes till straff, som för uppror emot

förman finnes bestämdt.

68 §.

Dräper upprorsman den, som uppror stilla vill; miste lifvet eller

dömes till straffarbete på lifstid.

Varder upprorsman dräpen; ligge ogill.

69 §.

Den, som muntligen inför samladt krigsfolk eller i skrift, den

han bland krigsfolket utspridt eller utsprida låtit, uppmanat till uppror,

22

varde, när uppmaningen ingen straffbar verkan både, dömd till fängelse

eller till straffarbete i högst ett år.

Samma lag vare om den, som annans skrift utspridt eller utsprida

låtit för att därmed komma uppror åstad.

70 §.

Får någon veta, att stämpling till uppror är å färde, och uppenbarar

han ej i tid för befälhafvaren de omständigheter, som kunniga

äro; då skall han, efter som brottet var till, dömas till disciplinstraff

eller till fängelse eller till straffarbete i högst fyra är.

71 §•

Samlar sig krigsfolk tillhopa och störer lugnet eller ordningen

inom krigsmakten, utan att dock lägga å daga sådant uppsåt, som i

63 § är sagdt, och skingrar sig ej det krigsfolk på förmans befallning,

utan visar trotsighet däremot; dömes anstiftare eller anförare till straffarbete

från och med ett till och med tre år och annan deltagare i upploppet

till fängelse i högst sex månader. Aro synnerligen mildrande

omständigheter för handen; då må deltagare i upploppet, den där hörer

till manskapet och ej är att anse såsom anstiftare eller anförare, dömas

till disciplinstraff. Öfvergå de till våld å person eller egendom; vare

lag, som i 65 och 68 §§ sagd är.

Göres upplopp vid tillfälle, som i 66 § sägs, varde de brottslige

straffade, anstiftare eller anförare med straffarbete från och med fyra

till och med åtta år och annan deltagare i upploppet med sådant arbete

från och med två till och med fyra år. Orsakas genom upploppet

betydligare skada; då skola anstiftare eller anförare dömas till straffarbete

på lifstid eller från och med åtta till och med tio år och andra

deltagare straffas med straffarbete från och med fyra till och med åtta år.

72 §.

Hvar, som muntligen inför samladt krigsfolk söker förleda till

ohörsamhet mot förmans eller öfverordnads befallningar i tjänsten eller

upphetsa till ovilja mot krigstjänsten, varde, där ej den brottslige är

efter 69 § till svårare ansvar förfallen, dömd till fängelse eller, i lindrigare

fall, till disciplinstraff. Är han i följd af gärningen förfallen till

straff för delaktighet i brott, som därå följt, vare lag, som i 4 kap.

1 § allmänna strafflagen och 34 § denna lag är sagdt.

23

Lag samma vare om den, som egen eller annans skrift, den där

innefattar sådant förledande eller upphetsande, som i 1 mom. sägs, utspridt

eller utsprida låtit för att därmed främja den med skriften

åsyftade verkan.

73 §.

Håller krigsfolk sammankomst för rådplägning i ämnen, genom

livilkas afhandlande fruktan eller misströstan kan hos krigsfolket utbredas

eller brott mot krigslydnaden lätt kan föranledas, såsom:

om faran eller olämpligheten af företag eller tjänsteförrättning,

därtill befallning är gifven eller förväntas;

om vådan af den ställning, hvari krigsmakten eller någon del

däraf sig befinner; eller

om förmans förhållande eller åtgärder;

då skola de, som deltogo i sammankomsten, beläggas med disciplinstraff

eller, där faran var större, dömas till fängelse.

Har officer eller underofficer, i ändamål, som ofvan är sagdt, kallat

underlydande till sammankomst eller gifvit dem tillstånd att sådan sammankomst

hålla; dömes till afsättning, mistning af ämbete eller tjänst

på viss tid eller fängelse och varde tillika, om sammankomsten ledde

till uppror, upplopp eller annat brott, såsom anstiftare däraf straffad,

men de underlydande vare för sitt deltagande i sammankomsten från

straff fria.

74 §.

Den, som för sådan otillåten rådplägning, som i 73 § afses, kallat

krigsfolk till sammankomst, varde, ändå att densammas hållande

förhindrades, straffad efter ty i nämnda § sägs.

75 §.

De i 63, 64, 65, 66, 68, 71 och 73 §§ af detta kap. förekommande

stadganden äga tillämpning jämväl å dem, som utan att vara

krigsmän lyda under denna lag, då de med krigsfolk deltaga i uppror,

upplopp eller olofliga sammankomster.

24

7 KAP.

Om brott mot krigslydnaden och missbruk af förmanskap; så ock om

misshandel och förolämpningar samt om annat oskickligt uppförande.

76 §.

Vägrar krigsman att åtlyda hvad förman under tjänstens utöfning

och i hvad som angår tjänsten honom befallt, dömes till fängelse eller

straffarbete i högst ett år. Tillhör den brottslige manskapet, och äro

omständigheterna synnerligen mildrande, må han beläggas med disciplinstraff.

Sker brottet i närvaro af samlad trupp eller ombord å krigsfartyg

i närvaro af dess besättning eller del af densamma, må straffet höjas

till straffarbete i två år.

Föröfvas brottet under sjönöd eller vid annat tillfälle, då brott

mot krigslydnaden medför större fara, skall den brottslige dömas till

straffarbete i högst fyra år. Kom häraf betydligare skada, eller var

brottet eljest med synnerligen försvårande omständigheter förenad!, må

tiden för straffarbetet höjas till åtta år.

77 §•

Underlåter krigsman, i afsikt att förhindra verkställighet af hvad

förman under tjänstens utöfning och i hvad som angår tjänsten honom

befallt, att rätt fullgöra befallningen, eller uppehåller han i sådan

afsikt genom onödig förfrågan, motsägelse eller invändning befallningens

fullgörande, straffes efter 76 §.

Var afsikten ej sådan, som ofvan nämnts, straffes den brottslige

efter 130 8.

78 §.

Vägrar eller underlåter någon, som utan att vara krigsman lyder

under denna lag, att åtlyda hvad den, som enligt tjänstereglemente eller

särskildt förordnande öfver honom har befälsrätt i tjänsten, inom gränsen

af denna rätt anbefallt; varde den brottslige, om han är att hänföra

till ämbets- eller tjänsteman, straffad efter 25 kap. 16 eller 17 §

25

f

allmänna

strafflagen, men eljest dömd högst till straffarbete i två år.

Var förbrytelsen ringa; må den brottslige beläggas med disciplinstraff.

79 §.

Underlåter någon att efterkomma öfverordnads i särskilda fall

meddelade föreskrifter i hvad som rörer allmän ordning eller ordningen

inom krigsmakten, belägges med disciplinstraff eller dömes till fängelse

i högst sex månader.

80 §.

Gör krigsman våld eller annan misshandel å öfverordnad krigsman

i ämbets- eller tjänsteärende eller för att honom till någon ämbets-

eller tjänsteåtgärd tvinga eller därifrån hindra eller att å honom

för sådan åtgärd hämnas, dömes, om den våldförde är officer aller underofficer,

till straffarbete i högst fyra år och, om han tillhör manskapet,

till straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader;

dock att, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, må

dömas, om den våldförde är officer eller underofficer, till fängelse

och, om han tillhör manskapet, till arrest af minst andra graden.

Sker brottet under sjönöd eller eljest under omständigheter, då

brott mot krigslydnaden medför större fara, straffes den brottslige

med straffarbete från och med två till och med sex år.

81 §.

Begår krigsman våld eller annan misshandel mot krigsman, som

är hans förman, eller mot annan öfverordnad krigsman, som vid tillfället

bär sin tjänstedräkt, och sker brottet ej i eller för den våldfördes

ämbete eller tjänst, dömes till fängelse eller, där omständigheterna

äro synnerligen mildrande, till disciplinstraff. Sker brottet å

tid eller ort, att det väcker stor uppmärksamhet och förargelse, eller

eljest under synnerligen försvårande omständigheter, må straffet höjas

till straffarbete i högst två år.

82 §.

Utbrister krigsman mot öfverordnad krigsman i smädligt, föraktligt

eller vanvördigt yttrande eller förgriper sig emot honom med hotelse

eller annan missfirmlig gärning i eller för ämbetet eller tjänsten,

4

26

straffes den brottslige, om han är officer eller underofficer, med fängelse.

Hörer lian till manskapet, straffes, om den förolämpade är officer

eller underofficer, med fängelse och, om jämväl den förolämpade

hörer till manskapet, med fängelse i högst ett år; dock må, där omständigheterna

äro synnerligen mildrande, till disciplinstraff dömas.

Gör krigsman sig skyldig till förolämpning mot krigsman, som

är hans förman, eller mot annan öfverordnad krigsman, som vid tillfället

bär sin tjänstedräkt, och sker förbrytelsen ej i eller för den förorättades

ämbete eller tjänst, dömes den brottslige till disciplinstraff eller

fängelse i högst ett år.

83 §.

Har brott, hvarom i SO, 81 eller 82 § förmäles, föranledts häraf,

att den öfverordnade vid tillfället genom missbruk af sin myndighet

eller eljest genom otillbörligt eller ovärdigt beteende den underordnade

till gärningen retat, må straffet efter omständigheterna nedsättas under

hvad eljest å gärningen följa bort.

84 §.

Där i andra fall, än ofvan i detta kap. är sagdt, krigsman gör

sig skyldig till våld eller annan misshandel eller till förolämpning mot

öfverordnad krigsman, som ej är till den brottsliges förman att hänföra,

straffes den brottslige efter allmän lag.

85 §.

Om någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag,

gör våld eller annan misshandel å krigsman, som öfver honom har befälsrätt

i tjänsten, eller med ord eller gärning förolämpar sådan sin

förman; varde straffad så, som angående krigsmän, hvilka dylika brott

begå, här ofvan i detta kap. är stadgadt.

86 §.

Utmanar officer eller underofficer, med föranledande af något förhållande

i tjänsten, sin förman till envig; varde dömd till afsättning

jämte det ansvar, som efter allmän lag bör följa. Lag samma vare

för den förman, som antager slik utmaning af underlydande.

27

87 §.

Hvar, som utan skälig anledning förer klagan mot förman öfver

förnärmelse i tjänsten, dömes till disciplinstraff eller fängelse i högst

sex månader.

88 §.

Den, som visar ohörsamhet eller sätter sig upp emot skiltvakt i

afseende å hvad denne, enligt reglemente eller särskild befallning, har

att i sådan förrättning verkställa eller förhindra eller begår sådant brott

emot annan vakt eller patrull eller för bevakning eller ordningens upprätthållande

särskildt utställd eller utsänd truppafdelning eller emot

fältpolisman, fältgendarm eller till fältpolisväsendet eller fältgendarmeriet

hörande afdelning, som är i tjänstgöring, dömes till fängelse eller till

straffarbete i högst ett år. Tillhör den brottslige manskapet, och förekomma

synnerligen mildrande omständigheter, må han beläggas med

disciplinstraff.

Föröfvas brottet vid tillfälle, då det kan medföra större fara för

krigsmakten eller för dess eller allmän säkerhet, dömes den brottslige

till straffarbete i högst två år. Kom af brottet betydligare skada;

dömes till straffarbete från och med två till och med sex år.

89 §.

Gör någon våld eller annan misshandel å i tjänsteutofning stadd

skiltvakt, fältpolisman, fältgendarm eller å krigsman, hörande till sådan

vakt eller afdelning, som i 88 § afses, och sker brottet vid tillfälle, då

det medför större fara för krigsmakten eller för allmän säkerhet, dömes

till straffarbete från och med två till och med sex år.

90 §.

Gör krigsman våld eller annan misshandel å underordnad krigsman

i eller för dennes ämbete eller tjänst, och är ej något af de fall

för handen, som i 44 eller 45 § sägas; dömes till fängelse eller straffarbete

i högst två år. Aro omständigheterna synnerligen mildrande,

må till disciplinstraff dömas.

Har officer eller underofficer, som förut undergått straff för brott,

hvarom sägs i denna §, ånyo gjort sig skyldig till sådant brott, då må,

ändå att brottet i fråga anses böra medföra lindrigare ansvar än straff

-

28

arbete, jämte det ansvar, som jämlikt 1 mom. skall följa å brottet, till

afsättning dömas, ifall den brottslige pröfvas hafva genom sitt förfarande

förspillt den aktning och tillit, som bör tillkomma hans befälsställning.

91 §.

Förolämpar krigsman underordnad krigsman med smädligt yttrande

eller förgår sig emot honom med hotelse eller annan gärning,

som missfirmlig är, och sker det i eller för den förolämpades ämbete

eller tjänst; dömes den brottslige till disciplinstraff eller fängelse i

högst sex månader.

92 §.

Hindrar förman, genom missbruk af sin myndighet, underlydande

krigsman att föra klagan öfver förnärmelse i tjänsten; dömes till

fängelse.

93 §.

Förgår sig krigsman, på sätt i 90 eller 91 § sägs, mot annan

krigsman, hvilken icke står till honom i sådant särskildt förhållande,

som ofvan omförmäles, och var den brottslige officer eller underofficer;

straffes såsom i nämnda §§ sägs. Tillhör den brottslige manskapet;

dömes till disciplinstraff eller till fängelse i högst sex månader.

94 §.

Gör någon i andra fall, än ofvan i detta kapitel afses, sig skyldigtill

våld eller annan misshandel å eller förolämpning med ord eller

gärning emot någon, som lyder under denna lag, och sker brottet i

eller för den våldfördes eller förorättades ämbete eller tjänst vid krigsmakten,

straffes den brottslige efter allmän lag.

Lag samma vare, där någon i andra fall, än ofvan i detta kapitel

afses, gör våld eller annan misshandel å eller gör sig skyldig till förolämpning

emot någon, som lyder under denna lag, ifall brottet sker

under tjänstgöring eller eljest i fält, under tåg eller annan färd under

militärbefäl eller på sjötåg, i läger, kvarter eller vaktrum, inom kasern,

fästningsverk, militärhäkte, militärsjukhus, kronans varf, verkstad, för

-

29

råds- eller tyghus, eller inom annan byggnad eller område, som upplåtits

uteslutande för krigsmaktens behof, eller å kronans fartyg eller,

inom garnisons- eller stationsort, å väg, gata eller annat ställe, hvarom

i 11 kap. 15 §'' allmänna strafflagen förmäles, eller inför krigsdomstol.

95 §.

Störer man gudstjänst vid samlad trupp genom svordom eller oljud

eller kommer därvid eljest förargelse åstad, varde belagd med disciplinstraff

eller dömd till fängelse i högst sex månader.

Gör någon förargelse genom svordom eller oljud eller annorledes

inför krigsdomstol, dömes till straff, som i 1 mom. sägs.

96 §.

Hvar, som under tjänstgöring eller eljest i fält, under tåg eller

annan färd under militärbefäl eller på sjötåg, i läger, kvarter eller vaktrum,

inom kasern, fästningsverk, militärhäkte, militärsjukhus, kronans

varf, verkstad, förråds- eller tyghus eller inom annan byggnad eller

område, som upplåtits uteslutande för krigsmaktens behof, eller å kronans

fartyg gör oljud eller oväsende eller annorledes brister i anständigt

uppförande eller kommer förargelse åstad, belägges med disciplinstraff.

Lag samma vare, om någon under sådana omständigheter eller

å sådan plats, som förut i denna § är sagdt, finnes öfverlastad af starka

drycker, där ej förbrytelsen enligt annat lagrum bör beläggas med

strängare straff.

Hvad i 1 mom. är sagdt gälle ock, i fall krigsman inom garnisonseller

stationsort eller eljest, då han uppträder i tjänstedräkt, eller värnpliktig

under färd till eller från sin tjänstgöringsort, ändå att han icke

står under militärbefäl, å väg, gata eller annat ställe, hvarom ill kap.

15 § allmänna strafflagen förmäles, gör sig skyldig till sådant beteende,

som i 1 mom. omtalas, eller finnes öfverlastad af starka drycker.

97 §.

Officer, underofficer eller underbefäl af manskapet, som i eller

utom tjänsten genom anstötligt och ovärdigt uppförande gör sig skyldig

till uppenbar vanvård af den aktning och tillit, han på grund af

sin tjänsteställning af andra bör eg a, varde, där ej den gärning, hvartill

han gjort sig skyldig, är i denna eller annan lag med särskild! ansvar

belagd, dömd till disciplinstraff.

30

8 KAP.

Om skadegörelse å egendom, som är afsedd för krigsmakten, samt om förskingring

eller missvård af sådan egendom; så ock om stöld, snatteri

och inbrott samt rån.

98 §.

Förstör eller skadar någon egendom, som tillhör krigsmakten eller

är för dess behof afsedd, eller bortleder någon olofligen, i uppsåt att

skada göra, elektrisk ström från krigsmaktens elektriska anläggning,

varde, där ej särskild! straff å brottet är i denna lag utsatt, straffad

efter allmän lag; dock att, där brottet tinnes kunna försonas med böter,

i stället skall till disciplinstraff dömas. Visste den brottslige, att egendomen

eller anläggningen tillhörde krigsmakten eller att egendomen

var för dess behof afsedd, vare det såsom försvårande omständighet

ansedt.

Hvad i denna § är stadgadt, gälle ock, om någon gör försök till

brott, som nu är sagd!, och försöket är i allmän lag med straff belagdt.

99 §.

Har någon vid tillfälle, då nödigt är att hafva ljus eller eld, där

krut eller annat lätt antändbar!, ämne eller däraf tillverkad krigsredskap

förvaras, underlåtit att hafva elden behörigen bevarad, eller har någon

utan nödvändighet gått dit med eld, äfven om den funnits behörigen

bevarad, eller har någon på sådant ställe rökt tobak eller på annat sätt

vant oförsiktig med eld eller ämne, som är eldfängd!; dömes till fängelse

eller straffarbete i högst två år. V ar förseelsen ringa, och kom däraf

ingen skada; varde den felaktige belagd med disciplinstraff.

Hvar, som annorledes, än i 1 mom. är sagd!, oförsiktigt förfar

med eld inom krigsfartyg, varf, tyghus, verkstad, förrådshus eller kasern

eller på annat dylikt ställe eller där lägger lätt antändbara ämnen

på annan plats, än för deras förvarande finnes bestämd, dömes till

fängelse i högst sex månader. Var förseelsen ringa, och kom ingen

skada; belägges den skyldige med disciplinstraff.

31

100 §.

Hvar, som utan bemyndigande till eget bruk nyttjar eller later

annan nyttja krigsmakten tillhörig eller för dess behof afsedd egendom,

belägges med disciplinstraff. Sker det i större omfattning, eller äro

omständigheterna eljest synnerligen försvårande, må till fängelse i högst

sex månader dömas.

101 §.

Den af manskapet, som olofligen säljer, pantsätter eller annorledes

förskingrar eller uppsåtligen förstör eller skadar åt honom till bruk

lämnade bevärings- eller beklädnadspersedlar, ammunition, tjänstehäst

eller dess mundering eller foder eller hvad annat, som till utrustning

hörer, eller af manskap utan behörigt tillstånd köper eller tillbyter sig

eller till försäljning eller såsom pant, gåfva eller lån emottager häst

eller annat, som här är sagdt, belägges första gången med arreststraff

af tredje graden och dömes andra gången till fängelse i högst sex

månader, tredje gången till fängelse från och med sex månader till och

med ett år samt fjärde och följande gånger till straffarbete från och

med sex månader till och med två år.

Begår officer eller underofficer brott, som här är sagdt; dömes

till fängelse i högst sex månader, men, om återfall sker, till afsättning.

102 §.

Begår någon stöld af egendom, som tillhör krigsmakten eller är

för dess behof afsedd, straffes efter allmän lag.

Skedde det ur tyghus, varf, verkstad, fartyg, kasern, tält, stall,

åkdon eller annat ställe, där sådan egendom veterligen förvarades, eller

visste den brottslige, att egendomen tillhörde krigsmakten eller var för

dess behof afsedd, dömes till straffarbete i högst ett år. Voro omständigheterna

synnerligen försvårande, må tiden för straffarbetet höjas till

tvä år; voro de synnerligen mildrande, må till fängelse i högst sex

månader dömas.

Föröfvades brott, som i 2 mom. afses, medan krigsmakten eller

afdelning af densamma var mobiliserad, dömes till straffarbete i högst

fyra år.

32

103 §.

Bortleder någon, i uppsåt att sig eller annan den tillägna, olofligen

elektrisk ström från krigsmaktens elektriska anläggning, straffes,

där ej 105 § är tillämplig, för stöld, efter ty i allmän lag är stadgadt.

Visste den brottslige, att anläggningen tillhörde krigsmakten,

varde, där ej brottet skall bedömas efter 105 §, straffet bestämdt efter

hvad i 102 § 2 och 3 mom. om stöld för hvarje fall är sagdt.

104 §.

Hvar, som från annan, hvilken är förlagd med honom i samma

kvarter, kasern, tält, militärsjukhus eller annat dylikt ställe eller tjänstgör

å samma fartyg, föröfvar stöld af gods, som denne där har förvandt,

dömes till * straffarbete i högst ett år. Åro omständigheterna

synnerligen försvårande; ma tiden för straffarbetet höjas till tva ar; äro

de synnerligen mildrande, må till fängelse i högst sex månader dömas.

105 §.

För snatteri i de fall, som omförmälas i 102 § 1 mom. och 103 § 1

inom., straffes den brottslige efter allmän lag; dock att, där brottet

finnes kunna försonas med böter, disciplinstraff i stället skall ådömas.

Sker snatteri i de fall, som omtalas i 102 § 2 och 3 inom., 103 §

2 mom. och 104 §, skall vid straffets bestämmande efter allmän lag

brottet anses vara begånget under försvårande omständigheter och, där

det finnes kunna försonas med böter, i stället dömas till arrest af tredje

graden.

106 §.

Föröfvar skiltvakt eller annan, som är på vakt eller till bevakning

af gods kommenderad, tillgrepp till större eller mindre belopp af det,

som är under hans skydd eller bevakning; dömes för stöld till straffarbete

från och med sex månader till och med fyra år.

107 §.

Efter allmän lag straffes den, som i afsikt att stjäla egendom,

hvilken tillhör krigsmakten eller är för dess behof afsedd, föröfvar inbrott,

ehvad tillgrepp sker eller ej, så ock den, som rånar eller gör

försök att råna sådan egendom.

38

108 §.

För öfrigt skall hvad allmän lag innehåller om stöld, snatteri, rån,

försök därtill eller inbrott gälla i afseende på sådana brott, då de begås

af dem, som lyda under denna lag.

Begår någon stöld andra gången eller oftare, och är den stöld

sådan, som omtalas i 102 § 3 mom. eller 106 §; då må tiden för straffarbetet

ökas med två år utöfver den där bestämda högsta strafftiden.

Ej må genom sådan förhöjning tiden för straffarbetet i något fall öfverskrida

tio år.

109 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 106 §, skall ock dömas

medborgerligt förtroende förlustig. Lag samma vare, om någon

gjort sig skyldig till straffarbete efter 102, 103 eller 104 §.

9 KAP.

Om öfverträdelser eller åsidosättande af tjänsteplikter i andra fall, än förut

i denna lag sagda äro.

no §.

Gör någon sig skyldig till falsk angifvelse af förbrytelse, som

tillhör krigsdomstols bedömande, straffes efter allmän lag.

in §.

Har någon i disciplinmål uppsåtligen med straff belagt eller hos

annan, som innehar bestraffningsrätten, till bestraffning angifvit den

han visste oskyldig vara, skall den brottslige, om han är officer eller

underofficer, afsättas och förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare

nyttjas samt dessutom dömas,

a) om den oskyldige undergick arrest af tredje graden, till straffarbete

från och med sex månader till och med två år; och

5

34

/

b) om den oskyldige undergick lindrigare bestraffning, eller om

straff ej blef på grund af angifvelsen ålagdt eller, fastän det ålades,

icke kom att verkställas, till fängelse i högst sex månader eller böter

högst ett tusen kronor.

Hörer den brottslige till manskapet, skall han dömas, där den

oskyldige undergick straff, som under a) sagdt är, till straffarbete från

och med sex månader till och med två år och, där sådant fall inträffar,

som omförmäles under b), till fängelse i högst sex månader eller arrest

af tredje graden.

Har någon icke af ondt uppsåt, men ändå utan laga skäl, af förhastande

eller oförstånd, med straff belagt eller gjort angifvelse mot

annan i disciplinmål; dömes den brottslige, om han är officer eller underofficer,

till böter, beräknade efter 25 kap. 21 § allmänna strafflagen,

eller mistning af ämbete eller tjänst på viss tid eller, där omständigheterna

äro synnerligen försvårande, till afsättning och, om han hörer

till manskapet, till disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader.

Hen, som efter detta lagrum gjort sig förfallen till straffarbete,

skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.

112 §.

Tager någon sig bestraffningsrätt, då han sådan ej äger; straffes,

om lian är officer eller underofficer, med mistning af ämbete eller tjänst

på viss tid eller afsättning och, om han innehar lägre tjänstegrad, med

fängelse i högst ett är. Kom häraf ingen eller ringa skada; må dömas

till disciplinstraff.

113 §•

Tvingas underlydande genom förmans befallning, för förmannens

eller annans enskilda nytta, till sammanskott, utgift eller kostnad eller

till annat arbete, än den underlydande enligt tjänstgöringsreglementet

är pliktig förrätta; varde förmannen, där lian är officer eller underofficer,

utsatt och, om brottet det förtjänar, förklarad ovärdig att i rikets

tjänst vidare nyttjas samt, om han hörer till manskapet, dömd

till straffarbete i högst två år.

Förmår förman annorledes, till sin eller annans enskilda nytta,

underlydande till sammanskott, utgift, kostnad eller obehörigt arbete,

varde den brottslige, om han är officer eller underofficer, dömd till afsättning

eller mistning af ämbete eller tjänst på viss tid eller disciplin

-

35

straff och, om lian hörer till manskapet, belagd med disciplinstraff.

Tager officer eller underofficer för egen vinning sådant emot, då det

såsom af fri vilja bjudes; belägges med disciplinstraff.

114 §.

Har någon, för egen vinning eller annans fördel eller eljest i oloflig

afsikt, i berättelse eller redogörelse angående den under hans befäl

ställda afdelning af krigsmakten lämnat oriktig uppgift om krigsfolk,

hästar eller tjänstedagar eller angående vapen, ammunition, redskap eller

annan krigsförnödenhet; dömes, såvida brottet ej medför straff efter

136 §, till straffarbete från och med två till och med sex år; varde ock

dömd medborgerligt förtroende förlustig.

ilo §.

Tillgriper och förskingrar vid krigsmakten anställd ämbets- eller

tjänsteman någon till krigsfolkets aflöning, underhåll eller beklädnad

eller för annat krigsbehof bestämd uppbörd eller annan egendom, som

han i kraft af sin befattning för krigsmaktens räkning emottagit till

förvarande, förvaltning eller redovisning, anses han därför efter allmän

lag.

Sker tillgreppet, medan krigsmakten eller afdelning af densamma

är mobiliserad, vare det vid straffets bestämmande såsom synnerligen

försvårande ansedt.

Har i sådant fall genom saknaden af det tillgripna väsentligt

hinder för krigsförberedelserna, betydande brist för krigsfolket eller

hinder för krigsföretagen vållats, och var det tillgripna af beskaffenhet,

att den brottslige bort kunna inse, att en sådan verkan var af brottet

att befara; dömes den brottslige till straffarbete på lifstid eller från

och med åtta till och med tio år; varde ock förklarad ovärdig att i

rikets tjänst vidare nyttjas.

116 §.

Afgifver någon uppsåtligen i tjänsten osannfärdig rapport, skall,

där ej särskild! ansvar är i denna lag å brottet satt, den brottslige, om

han är officer eller underofficer, dömas till afsättning och, där brottet

det förtjänar, förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas eller

36

dömas till mistning af ämbete eller tjänst på viss tid och, om lian

hörer till manskapet, dömas till fängelse eller till straffarbete i högst

två år.

Söker någon eljest i angelägenhet, som rörer tjänsten, genom

osann uppgift eller annorledes vilseleda öfverordnad eller annan, som

är behörig att infordra eller mottaga meddelanden i sådan angelägenhet,

varde, där ej gärningen jämlikt denna lag föranleder strängare

straff, belagd med disciplinstraff.

117 §.

Den, som genom bedrägliga löften eller osanna framställningar

eller på annat olofligt sätt förmår någon att antaga krigstjänst, dömes

till disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader. Åro omständigheterna

synnerligen försvårande, må till straffarbete i högst två år

dömas.

118 §.

blår förman genom missbruk af sin myndighet hindrat den, som

blifvit till krigstjänst anvärfd eller förhyrd, att föra klagan öfver värfningen

eller förhyrningen; dömes till fängelse eller till straffarbete i

högst två år.

119 §.

Nekar befälhafvare, mot bättre vetande, afsked åt den af manskapet,

som är därtill berättigad, eller skiljer befälhafvare någon af

manskapet olagligen från tjänsten; varde afsatt och, om brottet det

förtjänar, jämväl förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

Var det af förhastande han sig förgick, och kom häraf ingen eller ringa

skada, eller; skedde det af oförstånd; dömes till mistning af ämbete

eller tjänst på viss tid eller till disciplinstraff.

120 §.

Släpper någon, som är på vakt eller eljest beordrad till fånges

eller häktad persons bevakning, med vilja eller af vårdslöshet honom

lös eller hjälper honom att undkomma; dömes, om den skyldige är

officer eller underofficer, till straff på sätt i 25 kap. 14 § allmänna

37

strafflagen sägs; dock att, där brottet anses kunna försonas med böter,

i stället därför till disciplinstraff dömes. Hörer den brottslige till manskapet;

varde lian, efter de i nämnda lagrum stadgade grunder, i förhållande

till förbrytelsens beskaffenhet dömd till straffarbete i högst

fyra år eller fängelse i högst sex månader eller disciplinstraff.

121 §.

Befriar man medelst våld eller list eller annorledes någon, som

är insatt i militärhäkte eller skall af krigsman afföras i arrest eller

häkte eller inställas till förhör, eller gör någon försök till utförande

af sådant brott genom våld; vare det, vid straffets bestämmande efter

allmän lag, ansedt såsom försvårande omständighet.

122 §.

Den, som egenmäktigt tager sig befäl, där det honom ej lagligen

tillkommer, dömes till fängelse eller mistning af ämbete eller tjänst på viss

tid eller till afsättning, vare ock underkastad ansvar efter lag för fel

eller brott, som han under sådant befäls utöfvande begår.

123 §.

Lämnar officer eller underofficer länder vaktgöring eller under

annan likartad tjänstgöring obehörigen sin post, skall han dömas till

fängelse i högst sex månader eller, där omständigheterna äro synnerligen

mildrande, beläggas med disciplinstraff. Var han befälhafvare,

och voro omständigheterna synnerligen försvårande, må tiden för

fängelsestraffet höjas till två år eller till afsättning dömas.

124 §.

Ofvergifver skiltvakt sin post, eller lämnar han den olofligen åt

annan, dömes till fängelse i högst sex månader. Förekomma synnerligen

mildrande omständigheter; må han beläggas med arreststraff af

tredje graden.

125 §.

Finnes befälhafvare för trupp eller å fartyg under vaktgöring

eller under annan likartad tjänstgöring af starka drycker öfver!åstad,

38

eller finnes skyltvakt drucken å sin post, dömes till fängelse. Åro omständigheterna

synnerligen förskärande, må till straffarbete i högst tva

år dömas; äro de synnerligen mildrande, må den felaktige beläggas

med arreststraff af tredje graden.

Förgår sig officer eller underofficer, som ej är befälhafvare, under

tjänstgöring, som i 1 mom. afses, på sätt där sägs, skall den brottslige

dömas till fängelse eller beläggas med disciplinstraff. Åro omständigheterna

synnerligen försvårande, må till straffarbete i högst ett

år dömas.

126 §.

Tager krigsman, innan han fått afsked från den krigstjänst, hvari

lian är anställd, värfning eller lega vid annan trupp för tid, som den

förra anställningen omfattar, skall han beläggas med arreststraff af

tredje graden, men, om brottet förnyas, dömas till fängelse i högst sex

månader.

127 §.

Hvar, som olofiigen uppenbarar hvad beträffande rikets försvar

jämlikt meddelad föreskrift bör hållas hemligt, dömes till straffarbete

från och med två till och med sex år. Åro omständigheterna synnerligen

mildrande, må tiden för straffarbetet nedsättas till sex månader

eller till fängelse dömas. Sker brottet af obetänksamhet och ej för

egen vinning, dömes till fängelse eller disciplinstraff.

Uppenbarar någon för främmande makt sådant, som, enligt hvad

ofvan sagts, bör hållas hemligt, dömes den brottslige till straffarbete

från och med fyra till och med tio år.

Den, som efter detta lagrum gjort sig förfallen till straffarbete,

skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig,

128 §.

Hvar, som, medan krigsmakten eller afdelning af densamma är

mobiliserad, i strid emot meddeladt förbud utsprider underrättelser om

krigsmaktens ställning eller rörelser eller om andra åtgärder eller anstalter

för försvaret, straffes med fängelse, där ej gärningen jämlikt

denna eller allmän lag medför svårare ansvar.

39

129 §.

Begår krigsman uppsåtligen på annat sätt, än annorstädes i denna

lag är sagd!, förbrytelse i sitt ämbete eller sin tjänst för egen fördel

eller för att annan gynna eller skada eller eljest till kränkning af allmän

eller enskild rätt eller säkerhet, eller underlåter lian uppsåtligen

i afsikt, som sagd är, sin ämbets- eller tjänsteplikt; varde dömd, om

lian är officer eller underofficer, efter ty om ämbetsbrott af dylik beskaffenhet

i allmän lag stadgas, och, om lian hörer till manskapet, till

straffarbete i högst två år eller, där brottet skedde af förhastande, och

ingen eller ringa skada däraf kom, till disciplinstraff eller fängelse.

130 §.

Visar krigsman vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet

i fullgörande af de tjänsteplikter, som honom efter reglementen

eller andra allmänna författningar, instruktioner eller särskilda föreskrifter

åligga eller af förhållandenas beskaffenhet påkallas, och är ej

i denna eller annan lag å förseelsen särskildt ansvar satt; belägges

den brottslige med disciplinstraff. Finnes förbrytelsen vara af svårare

beskaffenhet, än att den kan anses vara med disciplinstraff försonad;

då skall den brottslige dömas till fängelse i högst sex månader eller

mistning af ämbete eller tjänst på viss tid. Förekomma synnerligen

försvårande omständigheter; må, om den brottslige är officer eller underofficer,

dömas till afsättning och, om han hörer till manskapet, tiden

för fängelsestraffet höjas till två år.

131 §.

Innefattar förbrytelse, som i 129 eller 130 § sägs, tillika annat

uppsåtligt brott eller sådant vållande, hvarå straff efter denna eller

allmän lag bör följa; gånge som i 4 kap. 2 § allmänna strafflagen stadgas.

132 §.

Där någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag,

beträdes med vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i

sin tjänstebefattning, och ej i denna eller annan lag särskildt ansvar är

a förseelsen satt, utan densamma skall bestraffas efter 25 kap. 17 §

allmänna strafflagen; må den försumlige beläggas med disciplinstraff,

40

så framt förseelsen var ringa och ej innefattade fel i domare- eller

prästämbetet eller hvad därmed har gemenskap eller i annat, för hvars

utöfning insikt i särskild vetenskap erfordras.

Tredje delen.

Krigsartiklar.

10 KAP.

Om förräderi, blottställande af krigsmakten, feghet och oloflig

gemenskap med fienden.

133 §.

Beträdes krigsman med brott, som omförmäles i 8 kap. allmänna

strafflagen; vare det, där ej för den gärning särskildt högre ansvar är

i denna lag* utsatt, vid straffets bestämmande efter allmän lag såsom

försvårande omständighet ansedt; och må, där straffarbete antingen på

lifstid eller i tio år är utsatt såsom högsta straff för brottet, dömas i

förra fallet till dödsstraff och i det senare till straffarbete på lifstid.

Begår någon, som ej är krigsman, brott, som afses i 4, 5, 6, 7,

8, 9 eller 10 § af 8 kap. allmänna strafflagen; straffes efter tv i

nämnda lag är sagd!.

134 §.

Later någon, som ej är krigsman, sig som spion af fienden brukas,

miste lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid.

Utländsk man, som tillhör krigförande fientlig afdelning, anses

såsom spion, därest lian hemligen eller under falsk förevändning å krigsmaktens

operationsområde inhämtar eller söker inhämta upplysningar i

afsikt att meddela dem åt fienden; dock må han ej fällas till straff för

annat spioneri än det, hvari han gripes.

135 §.

Ofverlöper krigsman till fienden; miste lifvet eller dömes till

straffarbete på lifstid.

41

Har krigsman gjort försök till brott, som nu är sagdt, och blef

endast genom omständigheter, som voro af gärningsmannens vilja oberoende,

brottets fullbordan förhindrad; dömes till straffarbete på lifstid

eller från och med fyra till och med tio år.

Har stämpling till sådant brott blifvit gjord, utan att det kommit

till försök; varde anstiftare af stämplingen dömd till straffarbete från

och med fyra till och med tio år och annan deltagare i stämplingen

till straffarbete i högst sex år.

136 §•

Har någon till sin befälhafvare eller till efterträdare på vakt eller

post eller till annan, som är behörig att infordra och emottaga upplysningar

angående fienden och krigets angelägenheter, uppsåtligen afgifvit

falsk berättelse om fiendens styrka, tillstånd, ställning eller rörelser

eller om underlydande manskaps eller fartygs antal eller om

krigsförråd eller annat dylikt, som är af inflytande på kriget, eller har

någon bedrägligen förtegat, hvad i dessa afseenden var honom kunnigt;

miste lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid. Var faran ringa, och

kom ingen eller ringa skada; dömes till straffarbete från och med sex

till och med tio år.

137 §.

Hen, som åtagit sig att i krig vara kunskapare eller vägvisare

för trupp eller fartyg eller att föra bud i någon kriget rörande viktig

angelägenhet eller verkställa annan dylik förrättning, men i sitt åtagna

värf beträdes med trolöshet, skall mista lifvet eller dömas till straffarbete

på lifstid. Var faran ringa, och kom ingen eller ringa skada,

eller skedde brottet ej i förrädisk afsikt; dömes till straffarbete från

och med sex till och med tio år.

138 §.

Sprider någon ut falska meddelanden, de där kunna hos krigsfolket

verka modlöshet, dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse

i högst sex månader, där gärningen ingen verkan hade, som medför

svårare straff.

6

42

139 §.

Har befälhafvare i fästning eller å krigsfartyg åt fienden öfverlärnnat

fästningen eller fartyget utan behörig befallning eller utan

högsta nödfall och iakttagande af hvad tjänstgöringsreglementet för

sådant fall stadgar; miste lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid.

140 §.

Hvad i 139 § är stadgadt galle ock om hvarje annan befälhafvare,

som öfverlämnar honom anförtrodd post till fienden, utan att alla

tillgängliga medel och utvägar till försvar blifvit begagnade, eller som

på öppna fältet gifver sig och trupp åt fienden, då utsikt att kunna

slå sig igenom eller vinna undsättning återstår.

141 §.

Den, som i drabbning eller då sådan förestår, med ord eller

tecken söker förleda till flykt eller bland truppen åstadkomma förskräckelse

eller oordning, miste lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid.

142 §.

Krigsman, som, då det gäller att försvara sig emot fienden eller

att honom angripa eller förfölja eller att bemäktiga sig eller förstöra

fiendens krigsfartyg, vapen, förråd eller dylikt, underlåter att uppfylla

sin tjänsteplikt så, som det en ärlig och tapper krigsman ägnar, skall,

om brottet sker i förrädisk afsikt, mista lifvet eller dömas till straffarbete

på lifstid eller från och med sex till och med tio år, men eljest

dömas till straffarbete från och med två till och med sex år, och må

i sistnämnda fall, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, tiden

för straffarbetet nedsättas till ett år eller dömas till fängelse.

143 §.

Den, som utan befälhafvarens uttryckliga befallning i belägrad

fästning hissar brukligt tecken för fästnings uppgifvande eller under

sjöslag stryker flagg på fartyg, miste lifvet eller dömes till straffarbete

på lifstid.

43

144 §.

Hvar, som i belägrad fästning- eller å annan ort, den där af

fienden innesluten är, - eller på krigsfartyg eller vid trupp på öppna

fältet, då drabbning förestår eller är börjad, utan befälhafvarens kallelse

håller eller deltager i sammankomst för rådplägning om att gifva sig

åt fienden eller draga sig tillbaka eller i krigsmäns närvaro eljest

råder till sådan åtgärd eller framställer den såsom nödvändig, miste

lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid eller från och med sex

till och med tio år. Voro få tillstädes, och kom af brottet ingen eller

ringa skada; dömes till straffarbete i högst sex år eller fängelse.

145 §.

Underlydande, som, utan att befälhafvaren påkallat hans yttrande,

i annans närvaro råder befälhafvaren att draga sig undan från drabbning

eller att till fienden öfverlämna fästning, fartyg eller trupp, straffes

så, som i 144 § är sagd!.

146 §•

Därest någon har umgänge med fienden eller med honom växlar

bref eller budskap utan tillåtelse därtill af högste befälhafvaren eller

annan befälhafvare, som blifvit bemyndigad att meddela sådan tillåtelse;

dömes, där gärningen ej medför straff efter 133 eller 134 §, till

straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader.

147 §.

Den, som emottager budskap, bref eller kungörelser, som äro

komna från fienden, men icke genast och utan att för annan yppa innehållet

meddelar dem åt sin befälhafvare, varde dömd till fängelse i

högst sex månader eller, där synnerligen mildrande omständigheter

förekomma, belagd med disciplinstraff.

148 §.

Krigsfånge, som med brytande af gifvet hedersord afviker ur

fångenskapen eller som före krigets slut uppsåtligen bryter emot de

villkor, på hvilka han frigifvits ur densamma, miste lifvet eller dömes

till straffarbete på lifstid eller från och med åtta till och med tio år.

44

Söker krigsfånge, som liålles under militärbevakning, eljest afvika

ur fångenskapen, skall lian, om han ertappas, innan lian återförenat

sig med den främmande krigsmakten, eller innan han lämnat område,

som af den svenska krigsmakten eller därmed förbunden krigsmakt

ockuperats, beläggas med disciplinstraff eller dömas till fängelse

i högst sex månader.

149 §.

Missbrukar fientlig parlamentär eller hans följeslagare sin ställning

till spioneri eller anstiftan af förräderi, rymning, uppror eller upplopp,

miste lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid.

Lag samma vare,- om fientlig krigsman i afsikt att främja fiendens

krigsföretag missbrukar bestämmelse eller tecken, som afser att

lämna skydd åt sjuke eller sårade i fält.

150 §.

Vet någon brott, som i 135, 136, 137, 144 eller 149 § sägs, å

färde vara och det ej i tid upptäcker; gälle hvad för dylik underlåtenhet

i fråga om förräderi i allmän lag stadgas.

151 §.

Har någon vetskap om att krigsfånge ärnar ur fångenskapen afvika,

och upptäcker han ej i tid de omständigheter, som kunniga äro,

eller har någon med vetskap om afvikandet hyst eller dolt den afvikne;

då skall han dömas till disciplinstraff eller fängelse eller straffarbete

i högst två år, där ej gärningen enligt denna eller allmän lag medför

svårare ansvar.

15l> §.

Hen, som gjort sig skyldig till straff efter 134, 135, 136 eller

137 §, varde ock dömd medborgerligt förtroende förlustig.

Lag samma vare, om någon är förfallen till straff för brott, som

i 142 § omförmäles, där brottet skett i förrädisk afsikt.

45

11 Iv AP.

Om rymning och olofligt undanhållande.

153 §.

Begär krigsman rymning från trupp i fält, från belägrad fästning

eller från fartyg, stadt på sjötåg, dömes till straffarbete från och med

sex månader till och med åtta år.

154 §.

Hafva två eller flera krigsmän under förhållande, hvarom i nästföregående

§ förmäles, i samråd beslutat att rymma; vare det, om brottet

går i fullbordan, ansedt såsom försvårande omständighet; och må

straffet för anstiftare höjas till straffarbete i tio år eller på lifstid eller,

om rymmarnes antal var stort, till dödsstraff.

Har öfverenskommelse om rymning, såsom i denna § sägs, blifvit

träffad, men kom brottet ej till verkställighet, varde ändå anstiftare,

så ock officerare eller underofficerare, som deltogo i stämplingen, såsom

rymmare straffade, efter ty i 153 § är stadgadt. Annan deltagare i

sådan stämpling dömes till fängelse i högst sex månader eller varde,

där omständigheterna äro synnerligen mildrande, belagd med disciplinstraff.

Officer eller underofficer, som gör sig skyldig till brott, hvarom

denna § handlar, skall förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare

nyttjas.

155 §.

För brott, som i 59 § sägs, må i svårare fall straffet höjas till

afsättning eller straffarbete i högst två år.

156 §.

Beträdes befälhafvare för trupp, som är i fält, eller befälhafvare

i belägrad fästning eller på fartyg under sjötåg med olofligt undan

-

46

hållande, straffes den brottslige, ehvad nteblifvandet varit kortare eller

längre, såsom för rymning, efter ty i 153 § är sagdt.

157 §.

Har. värnpliktig, som tillhör beväringens första uppbåd men vistas

utom riket, underlåtit att vid utbrott af krig mellan Sverige och annan

makt, så snart ske kan, återvända till hemorten, skall han, därest ej

bestämmelserna i 5 kap. äro å honom tillämpliga, beläggas med disciplinstraff''

eller dömas till fängelse i högst sex månader.

12 KAP.

Om uppror, upplopp och olydnad; så ock om misshandel och förolämpning.

158 §.

(lör krigsfolk uppror, då fienden är nära, eller vid tillfälle, då

brott emot krigslydnaden eljest medför större fara, varde, om upproret

ej fullföljdes längre än i 63 § är sagdt, anstiftare eller anförare dömda

till straffarbete från och med sex till och med tio år och annan deltagare

i upproret till sådant arbete från och med tre till och med sex år, men

i de fall, som i 64 och 65 §§ omförmälas, skall anstiftare eller anförare

mista lifvet eller dömas till straffarbete på lifstid och annan deltagare

straffas med straffarbete på lifstid eller från och med sex till och med

tio år. Officer eller underofficer, som gör sig skyldig till brott, hvarom

nu är sagdt, skall tillika förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare

nyttjas.

Gör krigsfolk upplopp vid tillfälle, som i 1 mom. är sagdt, straffes

anstiftare eller anförare med straffarbete från och med sex till och med

tio år och andra deltagare i upploppet med straffarbete från och med

tre till. och med sex år. Orsakas genom upploppet hinder i krigsföretagen

eller eljest betydligare skada; då skola anstiftare eller anförare

mista lifvet eller dömas till straffarbete på lifstid och andra deltagare

straffas med straffarbete på lifstid eller från och med sex till och med tio år.

Hvad i denna § är stadgadt äge tillämpning jämväl å dem, som

utan att vara krigsmän lyda under denna lag, då de med krigsfolk deltaga

i uppror eller upplopp.

47

159 §.

Föröfvas brott, som afses i 76 § eller 77 § 1 mom., vid tillfälle,

då fienden är nära, eller brott mot krigslydnaden eljest medför större

fara, dömes den brottslige till straffarbete från ocli med två till och

med sex år. Kom däraf betydligare skada, eller var brottet eljest med

synnerligen försvårande omständigheter förenadt, miste gärningsmannen

lifvet genom skjutning eller dömes till straffarbete på lifstid eller från

och med sex till och med tio år.

160 §.

Sker våld eller annan misshandel, hvarom talas i 80 eller 85 §,

under omständigheter, då brott mot krigslydnaden medför större fara,

skall den brottslige dömas till straffarbete från och med fyra till och

med tio år eller på lifstid eller till dödsstraff genom skjutning.

Hvad i 83 § är stadgadt gäller jämväl i fråga om brott, hvarom

i denna § är sagdt.

161 §.

Sker brott, hvarom i 89 § förmäles, vid tillfälle, som där afses,

straffes den brottslige, efter ty i 160 § 1 mom. är sagdt.

162 §.

Våld eller annan misshandel å eller förolämpning mot krigsfånge,

som hålles under militärbevakning, straffes efter allmän lag, där ej

brottet efter 15 kap. medför svårare ansvar.

13 KAP.

Om skadegörelse, stöld och rån.

163 §.

Den, som uppsåtligen förstör befästning, mina, docka, verkstad,

tyghus, magasin eller annan dylik för rikets försvar afsedd inrättning

eller byggnad eller för användande i kriget ämnadt fartyg eller eljest

48

för krigsmaktens behof veterligen afsedd järnvägs-, telegraf- eller

telefonanläggning, kanal- eller slussverk, väg, bro, vattenledning eller

annan dylik anläggning eller därå eller å livad därtill hörer, gör sådan

skada, att därigenom väsentligt hinder för krigsförberedelserna uppkommer

eller krigsföretagen äfventyras, dömes till straffarbete på lifstid eller

från och med åtta till och med tio år. Fick någon af gärningen svår

kroppsskada eller död, och var den brottsliges handling af beskaffenhet,

att han bort kunna inse, att dylik olycka var däraf att befara; miste

gärningsmannen lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid.

Har någon genom uppsåtlig skadegörelse å lifsmedel, krigsredskap

eller annan dylik egendom, som för krigsmaktens behof veterligen var

afsedd, vållat väsentligt hinder för krigsförberedelserna, betydande brist

för krigsfolket eller hinder för krigsföretagen, och var det skadade af

beskaffenhet, att förbrytaren bort kunna inse, att dylik verkan var af

brottet att befara; straffes såsom i föregående mom. är sagdt.

164 §.

Föröfvar någon stöld af lifsmedel, krigsredskap eller annan krigsförnödenhet,

som föres till fästning, krigsfartyg, läger eller annan ort,

där krigsfolk är sammandraget, och vet han, att egendomen är afsedd

för krigsmaktens behof, dömes till straffarbete i högst sex år.

165 §.

Föröfvas tillgrepp, som i 106 § sägs, dömes för stöld till straffarbete

från och med sex månader till och med åtta år.

166 §.

Hvar, som å valplatsen stjäl från någon, som tillhör svenska

krigsmakten eller därmed förbunden krigsmakt och i kriget stupat,

dömes till straffarbete i högst fyra år. Går värdet af det tillgripna ej

öfver femton kronor, skall ändå för stöld dömas, efter ty nu är sagdt;

dock må i sådant fall, där omständigheterna äro synnerligen mildrande,

till fängelse i högst sex månader dömas.

167 §.

Stjäl man å valplatsen från någon, som tillhör svenska krigsmakten

eller därmed förbunden krigsmakt och af sår eller sjukdom är

49

urståndsatt att sin egendom värja, dömes för stöld till straffarbete från

och med sex månader till och med fyra år.

Begår någon rån å sådan i nöd stadd person, straffes den brottslige

efter allmän lag.

168 §.

Rånar någon krigsförnödenheter, som föras till fästning, krigsfartyg,

läger eller annan ort, där krigsfolk är sammandraget; dömes

till straffarbete på lifstid eller i tio år.

Har man i afsikt att tillägna sig sådana krigsförnödenheter med

våld eller sådant hot, som innebar trängande fara, öfverfallit den, som

förde godset, men ej gittat fullborda rånet genom tillgrepp; dömes

till straffarbete från och med sex till och med tio år.

169 §.

Hafva två eller flere sällat sig samman att rån, som i 168 § är sagd!,

föröfva och sådant brott begått; då skola de mista lifvet eller dömas

till straffarbete på lifstid.

Har i detta fall brottet ej blifvit genom tillgrepp fullbordadt; dömes

till straffarbete på lifstid eller från och med sex till och med tio år.

170 §.

Har genom rån eller stöld af sådan egendom, som den brottslige

veterligen tillhörde krigsmakten eller var för dess behof afsedd, väsentligt

hinder för krigsförberedelserna, betydande brist för krigsfolket eller hinder

för krigsföretagen vållats, och var det tillgripna af beskaffenhet, att

förbrytaren bort kunna inse, att en dylik verkan var af brottet att

befara; då skall han, om rån föröfvats, mista lifvet eller dömas till

straffarbete på lifstid, men i annat fall dömas till straffarbete på lifstid

eller från och med åtta till och med tio år.

171 §.

Begär någon stöld andra gången eller oftare, och är den stöld

sådan, som afses i 164, 165, 166 eller 167 §, må tiden för straffarbetet

ökas med två år utöfver den i nämnda §§ för hvarje fall utsatta högsta

strafftid. Ej ma, genom sådan förhöjning tiden för straffarbetet i något

fall öfverskrida tio år.

7

50

172 §.

Den, som för brott, hvarom i detta kap. förmäles, gjort sig förfallen

till straffarbete, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.

14 Kap.

Om öfverträdelser eller åsidosättande af tjänsteplikter i vissa fall.

173 §.

Underlåter befälhafvare att, i hvad på honom ankommer, sätta

fästning eller annan försvarsanstalt i sådant försvarstillstånd, som i

därom gifna bestämmelser är föreskrifvet eller förhållandena eljest uppenbarligen

påkalla, eller underlåter befälhafvare öfver ett eller flera

krigsfartyg på sjötåg att, såvidt på honom ankommer, hålla dem i stridbart

skick, eller försummar någon, som i sin tjänsteegenskap vid krigsmakten

är pliktig att för dess behof anskaffa vapen, ammunition, lifsmedel

eller andra förnödenheter, att i tid göra för ändamålet nödiga

framställningar eller eljest vidtaga därför behöfliga åtgärder, som på

honom ankomma; då skall, om fästningens eller fartygs uppgifvande

eller förlust eller eljest betydlig skada för rikets försvar eller väsentligt

hinder för krigsföretagen eller betydande brist för krigsfolket af

underlåtenheten eller försummelsen förorsakas, den brottslige dömas till

straffarbete från och med sex till och med tio år eller på lifstid eller

till dödsstraff.

Kom af försummelsen ringare eller ingen skada; dömes till straffarbete

i högst sex år eller fängelse.

174 §.

Består brott, som i 120 § närnnes, i lössläppande af spion, krigsfånge

eller annan person, som haft förbindelse med fienden, skall den

brottslige, om brottet skedde uppsåtligen och med kännedom om nämnda

förhållande, dömas till straffarbete från och med fyra till och med åtta

år, där ej svårare straff är efter 10 kap. tillämpligt.

51

175 §.

Har befälhafvare för vakt, förpost, fartyg eller trupp, som erhållit

befallning att iakttaga eller utforska fiendens rörelser eller trygga krigsmakten

emot öfverraskning af fienden eller emot annan krigsfara, obehörigen

lämnat sin post eller eljest ådagalagt grof försummelse af de

plikter, som vid den särskilda förrättningens utförande honom ålågo,

eller har han under sådan tjänstgöring funnits öfverlastad af starka

drycker; dömes, efter som faran och skadan var, till fängelse eller straffarbete

i högst fyra år, men, om det skedde i närheten af fienden, till

lifvets förlust medelst skjutning eller straffarbete på lifstid eller från

och med sex till och med tio år.

Där officer eller underofficer, som ej är befälhafvare, under sådan

tjänstgöring, som i nästföregående mom. afses, förgår sig på sätt där

sägs; dömes, så vida ej brottet efter annat lagrum medför svårare

straff, till fängelse eller till straffarbete i högst två år, men om brottet

skedde i närheten af fienden, till straffarbete från och med fyra till

och med tio år.

176 §.

Visar skiltvakt, som blifvit utställd för att trygga krigsmakten

emot öfverraskning af fienden eller mot annan krigsfara, grof försummelse

i detta sitt åliggande, eller finnes han under sådan tjänstgöring

öfverlastad af starka drycker, eller har han, innan aflösning skett, öfver - gifvit sin post eller lämnat den åt annan; dömes så, som i 175 § 1 mom.

stadgas; dock må, där synnerligen mildrande omständigheter förekomma,

och brottet ej skett i närheten af fienden, den brottslige beläggas med

arreststraff af tredje graden.

177 §.

Sker brott, hvarom i 127 § 2 mom. förmäles, miste den brottslige

lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid eller från och med åtta

till och med tio år; varde ock förklarad medborgerligt förtroende förlustig.

52

15 KAP.

Om olofligt krigsbyte samt om missbruk af vapenmakten i krig.

178 §.

Hvar, som egenmäktigt tager krigsbyte, dömes till fängelse i

högst sex månader eller belägges, där mildrande omständigheter förekomma,

med disciplinstraff.

Den, som af taget krigsbyte, i afsikt att sig eller annan det tillegna,

olofligen undanhåller något, varde straffad med fängelse i högst

sex månader eller straffarbete i högst två år.

179 §.

Tager man under eller efter drabbning från någon, som tillhör

krigförande fientlig afdelning, hvad ej till krigsbyte göras må; dömes till

fängelse eller straffarbete i högst två år. Skedde det från krigsfånge,

vare den omständighet såsom försvårande ansedd. »

Föröfvades tillgreppet från fiende, som i drabbningen stupat; dömes

till straffarbete i högst fyra år eller, där omständigheterna äro synnerligen

mildrande, till fängelse.

Var fienden af sår eller sjukdom urståndsatt att sig försvara;

dömes den brottslige till straffarbete från och med sex månader till

och med fyra år. Tillfogades fienden för bytets tagande ytterligare

sår eller skada; varde gärningsmannen dömd till straffarbete från och

med fyra till och med tio år eller på lifstid. Stannade i sistnämnda

fall gärningen vid försök, dömes till straffarbete från och med två till

och med åtta år.

180 §.

Hvar, som, när befästad ort, läger eller annan plats intages, eller

eljest under eller efter drabbning, tillägnar sig gods eller penningar

från invånare i fientligt land, hvilken ej tillhör krigförande fientlig

afdelning, dömes för plundring till straffarbete från och med fyra till

och med tio år. Åro omständigheterna synnerligen mildrande, må tiden

för straffarbetet nedsättas till två år.

53

Har någon genom öfverfallande medelst våld å person eller användande

af hot, som innebar trängande fara, gjort försök till brott,

som här är sagdt, men ej gittat tillgrepp fullborda, varde för försök

till plundring dömd till straffarbete i högst sex år.

Där vid plundring eller försök därtill så groft våld någon tillfogats,

att han däraf fått svår kroppsskada eller ljutit döden; skall den

brottslige i förra fallet dömas till straffarbete på lifstid eller i tio år

och i senare fallet mista lifvet eller dömas till straffarbete på lifstid.

181 §.

Hvar, som i sin tjänsteegenskap vid krigsmakten för egen vinning

eller annans enskilda nytta ålägger invånare i eget eller främmande

land krigsgärd eller leverans af lifsmedel, foder, fordon eller

annan dylik krigsförnödenhet eller tjänstbarhet eller uttager annan eller

större gärd, leverans eller tjänstbarhet än den, som i vederbörlig ordning

fastställts, eller utfordrar, hvad han vet af gärd, leverans eller

tjänstbarhet redan guldet eller fullgjordt vara, dömes till straffarbete

från och med sex månader till och med fyra år. Var det befälhafvare,

som sig så förgick, må, där brottets beskaffenhet därtill föranleder,

tiden för straffarbetet höjas till sex år.

Åmbets- eller tjänsteman, som i sitt ämbete eller sin tjänst vid

krigsmakten beträdes med brott, hvarom i denna § är sagdt, varde

ock afsatt samt förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

182 §.

Hvar, som mot fienden brukar gift, dömes till straffarbete i högst

sex år.

Brukar någon mot fienden krigsredskap, hvars användning Konungen

efter aftal med främmande makt förbjudit, eller brukar någon krigsredskap

på sätt, som Konungen efter sådant aftal förklarat otillåtet;

dömes till fängelse eller straffarbete i högst två år eller, där omständigheterna

äro synnerligen mildrande, till disciplinstraff.

183 §.

Har någon efter drabbning å stället, där den hölls, eller i närheten

däraf eller å taget fartyg eller i eröfrad fästning eller annan

ort föröfvat våld eller annan misshandel å den, som icke gjort mot

-

54

stånd eller som är satt under beskydd, eller å krigsfånge eller å sårad

eller sjuk person eller å den, som har vård om sjuk eller sårad, och

innefattar gärningen ej brott, som bör straffas efter 179 § 3 mom.;

varde för våldet eller misshandeln dömd till ansvar efter allmän las: och,

vid straffets bestämmande, brottet ansedt såsom begånget under försvårande

omständigheter.

Fjärde delen.

Om befälhafvares disciplinära myndighet.

16 KAP.

Om disciplinmål.

184 §.

I vissa mål tillkomme det vederbörande befälhafvare att ålägga

ö O

disciplinstraff. Dessa mål kallas disciplinmål. .

185 §.

Till disciplinmål räknas de mål, som angå öfverträdelse!- af denna

lag, då de efter samma lags nedannämnda rum kunna försonas med

disciplinstraff, nämligen:

1) rymningsbrott, delaktighet däri eller stämpling därtill efter

50, 51, 56, 57, 58, 59 och 154 §§;

2) olofligt undanhållande efter 52, 53, 54, 55, 56, 57, 61 och 157 §§;

3) otillåtna sammankomster efter 73, 74 och 75 §§;

4) vägran eller underlåtenhet att fullgöra förmans befallning

efter 76, 77 och 78 §§;

5) underlåtenhet att efterkomma öfverordnads föreskrifter efter 7 9 §;

6) våld, hot eller förolämpning, hvarom förmäles i 80, 81, 82,

85, 90, 91 och 93 §§; dock att dessa mål ej må utan den förorättades

uttryckliga medgifvande behandlas såsom disciplinmål;

7) ohörsamhet eller uppstudsighet emot skiltvakt eller annan vakt,

patrull eller truppafdeluing eller mot fältpolisman, fältgendarm eller

till fältpolisen eller fältgendarmeriet hörande afdelning efter 88 §;

8) störande af gudstjänst efter 95 §;

55

9) oljud, oväsende, oanständigt uppförande eller annan förargelse

och fylleri efter 96 §;

10) oförsiktighet med eld eller lätt antändbar! ämne efter 99 §;

11) obehörigt nyttjande af kronans egendom efter 100 §;

12) oloflig försäljning, pantsättning eller annan förskingring, förstörande

eller skadande af bevärings- eller beklädnadspersedlar, ammunition,

tjänstehäst eller dess mundering eller foder eller hvad annat, som

till utrustning hörer, samt de flera förbrytelser, som omförmälas i 101 §,

efter samma lagrum;

13) åtgärd af förman, som hörer till manskapet, hvarigenom

underlydande förmås till sammanskott, utgift, kostnad eller obehörigt

arbete, efter 113 §; så ock emottagande af sådant utaf underlydande,

då det bjudes såsom af fri vilja, efter samma lagrum;

14) försök att i angelägenhet, som rörer tjänsten, vilseleda öfverordnad

eller annan, som är behörig att infordra eller mottaga meddelanden

i sådan angelägenhet, efter 116 §;

15) obehörigt öfvergifvande af eller försummelse på post, så ock

fylleri under vaktgöring eller annan likartad tjänstgöring efter 123,

124, 125 och 176 §§;

16) dubbel legotagning efter 126 §;

17) vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i tjänsten

efter 130 §, där ej genom förseelsen uppkommit skada eller kostnad,

från hvars ersättande befrielse kan, enligt hvad i 33 § sägs, äga rum;

18) vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i tjänsten

af den, som utan att vara krigsman lyder under denna lag, efter 132 §;

19) gemenskap med fienden efter 147 §;

20) krigsfånges försök att ur fångenskapen afvika efter 148 §; samt

21) egenmäktigt tagande af krigsbyte efter 178 §.

186 §.

År någon på en gång angifven dels för förseelse, hvilken är att

hänföra till disciplinmål, och dels för brott, som tillhör krigsdomstols

upptagande, och hafva antingen båda förbrytelserna blifvit föröfvade

genom eu och samma handling eller utgöra de arter af samma slags

brott, skola de båda hänskjutas till domstolen.

187 §.

Emot den, som upphört att tillhöra krigsmakten, må ej åtal för

sådana af honom under tjänstetiden begångna förbrytelser, Indika år o

56

att hänföra till disciplinmål, af befälhafvare handläggas, utan skall

sådant åtal, om det ifrågakommer, göras anhängigt hos krigsdomstol.

Har någon af det vid krigsmakten fast anställda manskapet rymt,

anses han i fråga om disciplinstraff och dess åläggande fortfarande

tillhöra krigsmakten, ändå att han ej ertappas, förr än annan blifvit i

hans nummer insatt.

188 §.

Ej må befälhafvare ålägga vid krigsmakten anställd präst disciplinstraff.

Beträdes sådan präst med förseelse, som för annan vid krigsmakten

ådrager disciplinstraff, göre befälliafvaren anmälan därom hos

den prästerliga myndighet, hvarunder den felaktige lyder.

189 §.

Om befälhafvares skyldighet att i vissa fall, då sådan förseelse

förekommer, hvarom i 185 § förmäles, efter hållet förhör öfverlämna

målet till krigsdomstol, därom stadgas i 18 kap.

190 §.

Utan hinder af hvad i 184 och 185 §§ finnes föreskrifvet, egetkrigsdomstol

att efter lag ålägga disciplinstraff i mål, som är under

dess handläggning.

17 KAP.

Om de befälhafvare, som ega bestraffningsrätt i disciplinmål.

191 §.

Bestraffningsrätt i disciplinmål tillkommer i den utsträckning, som

i 16 kap. sägs, utan inskränkning nedannämnde befälhafvare, enhvar

öfver den personal, som står under hans befäl, nämligen:

l:o) chef för arméfördelning och likställd befälhafvare samt chef

för regemente eller likställdt truppförband vid arméen;

2:o) stationsbefälhafvare, varfschef samt chef för underofficers- och

sjömanskårerna vid flottans stationer äfvensom chefen för skeppsgossekåren

;

57

3:o) chefen för flottans stab;

4:o) eskaderchef samt afdelnings-, divisions- och fartygschef af

minst regementsofficers grad;

5:o) chefen för kustartilleriet och chef för regemente, tillhörande

kustartilleriet;

6:o) inskrifningsområdesbefälhafvare; samt

7:o) befälhafvare af minst kaptens grad för skola, kommendering,

verk eller inrättning, som ej tillhör visst truppförband af arméen eller

station åt flottan, eller för detacherad afdelning; så ock chef af minst

kaptens grad för själfständig eller detacherad fartygsafdelning eller

för enkelt eller detacherad! fartyg.

Samma befogenhet, som nu är sagd, tillkommer befälhafvare, som

af Konungen förordnats att innehafva högre befäl än de förut i denna

§ nämnda.

I krigstid eger jämväl enhvar befälhafvare, som innehar minst

underofficers grad och för befäl öfver detacherad afdelning, bestående

af minst ett kompani eller däremot svarande styrka, bestraffningsrätt

i enahanda utsträckning, som förut i denna § är sagdt.

192 §.

Hvad i 191 § är sagdt om där omförmälde befälhafvare gälle ock

om befälhafvare, som enligt förordnande eller tjänstgöringsreglemente

tillfälligt utöfvar befäl, som afses i nämnda §, och, om detta är

sådant, som omförmäles under 4:o) eller 7:o) af samma §, innehar sådan

grad, som, enligt hvad där är sagdt, erfordras för bestraffningsrättens

utöfning.

193 §.

Med detacherad afdelning likställes enligt denna lag afdelning,

hvilken, utan att densamma af befälhafvare i föreskrifven ordning förklarats

vara detacherad, från hufvudstyrkan skilts på sådant sätt, att

dagliga befallningar icke kunna omedelbart från dennas befälhafvare

inhämtas. Hvad sålunda är sagdt äge motsvarande tillämpning i fråga

om fartygsafdelning eller fartyg.

194 §.

Befälhafvare af lägre än kaptens men minst underofficers grad,

hvilken utöfvar sådant befäl, som i 191 § 7:o är sagdt, äger, där ej

8 ''

58

sådant fall är för lianden, som afses i sista inom. af nämnda §, öfver

honom underlydande bestraffningsrätt med den inskränkning, att arrest

af tredje graden ej må af honom åläggas.

195 §.

Utöfvar någon, som ej är krigsman, sådant befäl, som omförmäles

i 191 § 7:o) eller 194 §, då eger den befälhafvare, där han innehar

underofficers eller högre rang, öfver afdelningen enahanda bestraffningsrätt,

som, enligt hvad ofvan är stadgadt, tillkommer krigsman af motsvarande

grad.

196 §.

Kommendant i fästning eller i annan ort, där krigsmakt är förlagd,

eger bestraffningsrätt öfver garnisonen för öfverträdelser af hvad

angående fästningens eller ortens försvar, garnisonstjänsten eller ordningen

på stället af kommendanten förordnas, så ock för förseelser

på vakt eller i annan tjänsteförrättning, som är under lians inseende.

Har afdelning af garnisonen ej egen, till utöfning af bestraffningsrätt

behörig befälhafvare, eger kommendanten jämväl i andra mål

utöfva bestraffningsrätt öfver afdelningen.

I de mål, däri kommendant innehar bestraffningsrätt, eger han,

om han är af kaptens eller högre grad, att utöfva nämnda rätt i enahanda

utsträckning, som i 191 § afses, men i annat fall med den inskränkning,

som i 194 § angående där omförmälde befälhafvare är

stadgad.

Hvad ofvan om kommendant är sagdt, ege motsvarande tillämpning

i fråga om befälhafvare å detacherad! fort.

197 §.

Chef å fartyg, där afdelning af arméen eller kustartilleriet blifvit

till tjänstgöring kommenderad, eger öfver den afdelning enahanda bestraffningsrätt

som öfver fartygets öfriga besättning.

År afdelning af krigsmakten för annat ändamål tagen ombord,

ege fartygschefen att, inom gränsen af sin bestraffningsrätt, ålägga

bestraffning för förseelser, som någon af afdelningen begår emot hvad

i afseende å fartygets säkerhet eller rörelser eller ordningen ombord

af fartygschefen förordnas; börande i sådant fall afdelningens befäl

-

59

häfvare, ifall lian är af högre grad eller rangklass än fartygschefen,

bestämma straffet.

Har afdelningen icke ombord å fartyget egen till utöfning af

bestraffningsrätt behörig befälhafvare, eger fartygschefen att inom

ofvannämnda gräns jämväl i öfrigt utöfva bestraffningsrätt öfver afdelningen.

198 §.

Lyder fartyg, hvars chef är af lägre grad än regementsofficer,

under högste befälhafvare öfver flotta eller under eskader- eller afdelningschef,

äger den högre befälhafvaren att åt fartygschefen uppdraga

bestraffningsrätt med den inskränkning, som i 194 § i fråga om där

omförmäld befälhafvare är stadgad.

199 §.

Hinner befälhafvare, som innehar bestraffningsrätt med den inskränkning,

hvarom i 194 § förmäles, af underlydande begången förseelse

påkalla strängare straff, än han själf äger ålägga, eller uppstår

hos honom tvekan, huruvida målet bör behandlas såsom disciplinmål

eller hänskjutas till krigsdomstol, öfverlämne befälhafvaren målet till

närmast högre med oinskränkt bestraffningsrätt beklädd befälhafvare

eller, där lian är chef för själfständig fartygsafdelning eller enkelt fartyg,

till stationsbefälhafvaren vid den station af flottan, dit fartyget,

hvarå den felaktige befinner sig, • hörer eller det först inlöper; och

åligger det nämnde högre befälhafvare eller stationsbefälhafvaren att

meddela beslut i målet.

Tillhör afdelning garnison i fästning eller annan ort, där kommendant

finnes, eller är afdelning tagen ombord a fartyg utan att vara

till tjänstgöring därstädes kommenderad, och eger afdelningens befälhafvare

allenast bestraffningsrätt med den inskränkning, som ofvan

nämnts, vare den befälhafvare, om kommendanten eller fartygschefen

är beklädd med oinskränkt sådan rätt, berättigad att i fall, som i 1

mom. afses, öfverlämna målet till kommendanten eller fartygschefen,

som i sådan händelse har att meddela beslut i målet.

200 §.

Mål rörande våld, hot eller förolämpning mot befälhafvare, som,

enligt hvad ofvan stadgats, själf skulle äga att utöfva bestraffningsrätt i

målet, varde öfverlämnadt till närmast högre befälhafvares handläggning.

60

201 §.

Befälhafvare, som endast för viss tid eller för viss tjänsteförrättning

har underlydande under sitt befäl, må, där så finnes lämpligt, för

särskild! fall hos den befälhafvare, som eljest eger bestraffningsrätt

öfver den felaktige, hemställa om lians bestraffande.

202 §.

Den Konungen i egenskap af högste befälhafvare öfver krigsmakten

tillkommande bestraffningsrätt i disciplinmål utöfvas enligt

regeringsformen.

18 KAP.

Om handläggningen af disciplinmål.

208 §.

Varder någon hos befälhafvare angifven för förseelse, hvarom i

185 § förmäles, eller är eljest till hans kunskap kommet, att sådan

förseelse blifvit begången, då skall utredning om förseelsen och de

närmare omständigheterna därvid ske vid förhör. Sådant förhör hålles

af den tilltalades till bestraffningsrättens utöfning behörige befälhafvare

eller, där denna rätt innehafves af befälhafvare, som omtalas i 191 §

l:o)—6:o), eller af högre befälhafvare eller af kommendant, och han ej

finner skäl att själf hålla förhöret, af den, hvilken därtill i allmänhet

eller för särskild! fall af befälhafvaren eller kommendanten förordnats.

Vid förhöret, därvid någon af den tilltalades öfverordnade eller

af de med honom likställde alltid bör, där så ske kan, vara tillstädes,

skall målsägande, om sådan finnes, och han det äskar, varda hörd, den

tilltalade lämnas tillfälle att förklara sig samt i öfrigt iakttagas, livad

för utredning af förseelsens beskaffenhet och pröfning af den tilltalades

straffbarhet är af nöden. Hvad vid förhöret hufvudsakligen förekommit

skall i korthet antecknas, där ej i krig hinder därför möter.

61

204 §.

Finner efter hållet förhör vederbörande befälhafvare målet rätteligen

ej vara af beskaffenhet att böra behandlas såsom disciplinmål,

i ty att antingen påföljden i det särskilda fallet ej bör stanna vid

disciplinstraff, eller ock utredning om brottets beskaffenhet eller den

angifnes straffbarhet ej har kunnat vinnas, då skall målet öfverlämnas

till krigsdomstol; dock att i sistnämnda fall befälhafvaren, där saken

prof vas vara af synnerligen ringa vikt och målsägande ej för vinnande

af ytterligare utredning påfordrar dess hänskjutande till krigsdomstol,

må låta målet förfalla.

205 §.

Har befälhafvare själ!'' åsett förseelsen och finner han densamma

uppenbar, må han, om bestraffningsrätten tillkommer honom, utan föregående

sådant förhör, hvarom sägs i 203 §, omedelbart ålägga den

felaktige straff. Bestraffning må likväl ej häller i sådant fall åläggas,

med mindre den tilltalade dessförinnan lämnats tillfälle att förklara sig.

206 §.

Disciplinstraff skall lämpas efter förseelsens mer eller mindre svåra

beskaffenhet, de flera eller färre försvårande eller förmildrande omständigheter,

under hvilka den blifvit begången, samt den straffskyldiges uppförande

i öfrigt, hvarvid synnerligt afseende bör fästas därå, om han

alltid tillförene förhållit sig väl eller däremot oftare och för svårare

förseelser undergått straff.

207 §.

Ej må för förseelse, hvilken är att hänföra till disciplinmål och

hvarför den felaktige blifvit straffad, tillökning i bestraffningen sedermera

åläggas honom.

208 §.

Befälhafvare har att föra noggrannt inseende däröfver att honom

underlydande befälhafvare utöfva den dem tillkommande bestraffningsrätten

på ett med i lag och dess rätta förstånd öfverensstämmande sätt.

62

19 KAP.

Om verkställighet af disciplinstraff.

209 §.

Disciplinstraff, som blifvit ålagdt af befälhafvare, skall, där så kan

ske, genast verkställas.

År den straffskyldige för annat brott under tilltal vid domstol,

må straffets verkställighet däraf ej hindras eller uppehållas.

Hålles tilltalad häktad för brott, som hörer till domstols upptagande,

och angifves han tillika för förseelse, hvilken må behandlas såsom

disciplinmål; då må väl disciplinstraff af befälhafvaren i vanlig ordning

honom åläggas, men ej bringas till verkställighet, innan antingen den

tilltalade varder ställd på fri fot, eller slutligt utslag blifvit meddeladt i

det mål, som hörer till domstolens behandling.

210 §.

Befälhafvare, som i disciplinmål ålagt straff, skall i laga ordning

befordra det till verkställighet eller, om straffet bör af annan befälhafvare

verkställas, hos denne därom göra hemställan. Tillhör den

straffskyldige afdelning, som tagits ombord å fartyg utan att vara till

tjänstgöring å fartyget kommenderad, och har bestraffningen ålagts af

afdelningens egen befälhafvare, må bestraffningen ej å fartyget verkställas,

innan fartygets chef förklarat hinder därför ej mota.

Innan i disciplinmål ålagd bestraffning verkställes, skall underrättelse

om orsaken till bestraffningen och om dennas beskaffenhet af befälhafvaren

eller den hans ställe företräder meddelas den straffskyldige antingen

offentligen eller genom skriftliga order.

20 KAP.

Om klagan i disciplinmål.

211 §.

Den, som blifvit genom beslut, meddeladt af befälhafvare af officers

grad eller rang, belagd med disciplinstraff och med beslutet ej

63

åtnöjes, äger att före klockan tolf å tjugonde dagen från den dag, då

straffet afslutades, ingifva sina besvär till krigshofrätten eller, om öfverkrigsrätt

trädt i verksamhet vid den afdelning af krigsmakten, dit

befälhafvaren hörer, till öfverkrigsrätten; dock stånde det klaganden

öppet att i stället aflämna sina besvär till den befälhafvare, som ålagt

bestraffningen eller i hans ställe satt är; åliggande det befälhafvaren

att ofördröjligen insända besvärsskriften, försedd med påteckning om

tiden för dess aflämnande till honom, jämte öfriga besvärshandlingar

till krigsöfverdomstolen.

Den, som blifvit genom beslut, meddeladt af befälhafvare af underofficers

grad eller rang, belagd med disciplinstraff och med beslutet ej

åtnöjes, äger att inom den tid, som i 1 mom. sägs, aflämna sina besvär,

ställda till den krigsrätt, under hvilken befälhafvaren, som ålagt

bestraffningen, lyder, till närmast högre befälhafvare, som äger behörighet

att påkalla eller att förordna om krigsrättens sättande; och

åligger det denne att ofördröjligen föranstalta om rättens sättande

samt att, sedan besvärsskriften försetts med anteckning, hvarom i

1 mom. förmäles, öfversända besvärshandlingarna till rättens ordförande.

Möter under fält- eller sjötåg, då afdelning af krigsmakten är

detacherad, laga hinder för besvärens ingifvande inom tid, som här

ofvan sägs, beräknas tiden, inom hvilken besvären skola ingifvas, från

den dag hindret upphörde.

Försummar den missnöjde, hvad sålunda är föreskrifvet, hafve förlorat

sin talan.

Domstolen äger att utlåta sig, om och i hvad mån det undergångna

straffet bör räknas klaganden till last, äfvensom, därest icke beslutet

tillkommit i den ordning, som i 202 § afses, jämväl angående befälhafvare^

förhållande.

Utan hinder af anförda besvär skall straffet i föreskrifven ordning

verkställas.

21 KAP.

Om tillrättavisningar.

212 §.

För mindre förseelser och fel mot militär tukt och ordning, Indika

icke finnas påkalla ansvar efter denna lag, må, på sätt och i den ordning

af Konungen närmare förordnas, såsom tillrättavisning användas:

64

a) varning, meddelad enskildt eller i närvaro af några den felaktiges

öfverordnade eller med honom likställda;

b) vägran af tjänstledighet för viss bestämd tid, högst trettio

dagar, eller, ombord å fartyg, antingen för tid, som nu sagts, eller

för högst sex landpermissionsdagar;

samt, för manskap dessutom,

c) vaktgöring utom vanlig ordning;

d) förrättande utom tur af handräcknings- eller andra arbeten, som

för krigsmaktens behof kunna förefalla;

e) inskränkning under viss bestämd tid, högst femton dagar, i

friheten att vistas utom kasern, kvarter, läger eller däremot svarande

område;

f) mistning af dagaflöning eller aflöningstillägg till ett sammanlagdt

belopp af högst fyra kronor; och

g) indragning af ölportion, där ''sådan eljest utdelas.

Tillrättavisning, hvarom nu är sagdt, må ej användas af mer än

ett slag för samma förseelse eller fel, ej heller i något fall så användas,

att genom öfveransträngning eller annan orsak men för den felaktiges

hälsa och tjänstbarhet däraf kommer.

Om tillrättavisningar, som få användas för barn, Indika ej fyllt

femton år, därom förordnar Konungen.

65

II.

Förslag

till

Lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes.

1 KAP.

Om de krigsdomstolar, som skola finnas.

1 §•

Underdomstol vid krigsmakten är krigsrätt.

Krigsrätt är distriktskrigsrätt eller i fall, som i 3 kap. sägs, fältkrigsrätt.

Krigsöfverdomstol är krigsliofrätten eller i fall, som i 5 kap.

nämnes, ö fverkrigsrätt.

Hvilka mål krigsöfverdomstol äger att omedelbart upptaga, skils

i 46 §•

Under krigsholrätten lyda alla krigsrätter, där ej vid någon afdelning

af krigsmakten öfverkrigsrätt finnes, i hvilket fall krigsrätterna

vid den afdelning lyda under öfver krigsrätten.

3 §•

I de mål, som dragas under Konungens pröfning, dömer högsta

domstolen enligt hvad i grundlagen stadgas.

4 §■

Ståndrätt är en särskild domstol,

ordnas må. Därom stadgas i 15 kap.

som i vissa fall under krig för

*

9

66

2 KAP.

Om distriktskrigsrätt.

5 §■

Rikets krigsmakt indelas af Konungen å visst antal jurisdiktioner,

livar och en med sitt distrikt. För hvarje sådan jurisdiktion finnes en

distriktskrigsrätt.

(i

§•

Distriktskrigsrätt utgöres af en krigsdomare såsom ordförande, två

militära ledamöter och en auditör.

7 §•

Krigsdomare utuämnes af Konungen. För att kunna utnämnas

till krigsdomare erfordras att hafva fullgjort hvad författningarna föreskrifva

såsom villkor för att i domareämbeten nyttjas och att hafva i

sådana värf ådagal.-igt insikt och erfarenhet. Där med hänsyn till

göromålens jämförelsevis ringa omfattning så pröfvas lämpligt, må

krigsdomare af Konungen förordnas för viss tid, i hvilket fall därtill

utses ordinarie domare i allmän underrätt eller, där så ej lämpligen

kan ske, annan af de egenskaper, som hos krigsdomare erfordras.

Vid förfall för krigsdomare förordnas ställföreträdare af krigshofrätten.

Därtill må ej utses annan än den, som fullgjort hvad författningarna

föreskrifva såsom villkor för att i domareämbeten nyttjas.

8 §■

Militära ledamöter i distriktskrigsrätt äro, där ej annat af 11 §

föranledes:

a) i mål mot officer af generalitetet eller flaggman: en officer af

generalitetet eller en flaggman och en officer af öfversfes grad;

b) i mål mot regementsofficer: två regementsofficerare, af hvilka

åtminstone den ene bör hafva öfverstes grad;

c) i mål mot officer af kaptens eller lägre grad, underofficer eller

67

någon af manskapet äfvensom i mål, som ej rörer åtal mot viss person:

två officerare af kaptens grad.

Aro i ett och samma mål de tilltalade af skilda grader, vare den

af de tilltalades grader, som är högst, bestämmande för rättens sammansättning.

9 §•

Chef. för regemente eller likställdt truppförband af armén eller

kustartilleriet skall inom hvarje års utgång förordna två till regementet

eller truppförbandet hörande officerare af kaptens grad att under nästföljande

år vara ledamöter och två andra officerare af samma grad att

vara ställföreträdare för dem i distriktskrigsrätten inom den jurisdiktion,

å hvilken regementet eller truppförbandet är indeladt, År regemente

eller likställdt truppförband indeladt å mer än en jurisdiktion, skall

regementets eller truppförbandets chef meddela förordnande på sätt nu

är nämndt för hvarje jurisdiktion, å hvilken minst en bataljon eller

däremot, enligt Konungens förordnande, svarande afdelning af regementet

eller truppförbandet är indelad.

b b ef för arméfördelning skall inom hvarje års utgång för hvarje

jurisdiktion, å hvilken fördelningen tillhörande regemente eller likställdt

truppförband är indeladt, förordna fyra till fördelningen hörande regementsofficerare,

däraf en af öfverstes grad, att under nästföljande år

vara ledamöter och två andra regementsofficerare, däraf en af öfverstes

grad, att vara ställföreträdare för dem i distriktskrigsrätten inom jurisdiktionen.

Chefen för kustartilleriet skall inom hvarje års utgång för hvarje

jurisdiktion, å hvilken kustartilleriet tillhörande regemente är indeladt,

förordna en till kustartilleriet hörande regementsofficer att under nästföljande

år vara ledamot och en annan regementsofficer att vara ställföreträdare

för honom i distriktskrigsrätten inom jurisdiktionen.

Stationsbefälhafvare vid flottan skall inom hvarje års utgång förordna

två regementsofficerare, däraf en af kommendörs grad, och två

officerare af kaptens grad att under nästföljande år vara ledamöter och fyra

andra officerare af motsvarande grader att vara ställföreträdare för dem

i distriktskrigsrätten inom den jurisdiktion, å hvilken stationen är indelad.

Inträffar stadigvarande förfall för förordnad ledamot eller ställföreträdare,

förordnas annan officer af samma grad för återstoden af året.

Det åligger befälhafvare, som meddelat förordnande, hvarom ofvan

sägs, att skyndsamlingen tillställa vederbörande krigsdomare skriftlig

underrättelse om hvilka officerare som förordnats.

68

Uppstår tillfälligt förfall för förordnad ledamot eller ställföreträdare,

göre denne ofördröjligen därom anmälan lios krigsdomaren, med uppgift

tillika, såvidt ske kan, å den tid, hvarunder förfallet antages komma

att fortfara.

10 §.

Rörer mål, som skall handläggas vid distriktskrigsrätt, åtal mot

officer af generalitetet eller flaggman, förordnar Konungen, på anmälan

af krigsdomaren, de militära ledamöterna i rätten.

11 §•

Saknas tillgång på officerare af föreskrifna grader, må till ledamöter

eller ställföreträdare i distriktskrigsrätten förordnas officerare af

närmast högre eller närmast lägre grad än den, som för hvarje fall är

föreskrifven.

12 §.

Auditör utnämnes af Konungen.

Vid förfall för auditör förordnas ställföreträdare af krigshofrätten.

I fall, där sådant förordnande ej utan synnerlig olägenhet kan afvaktas,

må dock ställföreträdare tillkallas af krigsdomaren, som därom gör anmälan

hos krigshofrätten.

Till auditör eller ställföreträdare för auditör må ej utses annan

än den, som fullgjort hvad författningarne föreskrifva såsom villkor för

att i domareämbeten nyttjas.

13 §.

Distriktskrigsrätt sättes på begäran af behörig befälhafvare eller

efter förordnande af den krigsöfverdomstol, under hvilken distriktskrigsrätten

lyder.

14 §.

Behörighet, som i 13 § afses, tillkommer, i fråga om underlydande

truppförband och personal, befälhafvare, hvilken, enligt hvad i 17 kap.

i strafflagen för krigsmakten är stadgadt, äger utan inskränkning utöfva

69

bestraffningsrätt öfver underlydande i disciplinmål. Åger befälhafvare

oinskränkt bestraffningsrätt allenast i vissa disciplinmål, vare den honom

i ofvannämnda afseende tillkommande behörighet begränsad till dessa mål.

I fråga om dem, som tillhöra själfständig fartygsafdelning eller

enkelt fartyg, hvars chef innehar lägre grad än kapten, tillkommer

behörighet, som i 18 § afses, förutom den, som enligt 1 mom. åt

denna § äger sådan behörighet, jämväl stationsbefälhafvaren vid den

station af flottan, dit fartyget, hvarå den felakt ige befinner sig, hörer

eller först inlöper.

15 §.

Då distriktskrigsrätt skall hållas, utsätte krigsdomaren rättens första

sammanträde att ofördröjligen äga rum, bestämme orten därför och

kiille därtill ej mindre auditören än äfven militära ledamöter af behöriga

grader bland därtill förordnade officerare. Rätten bör, där ej särskilda

omständigheter till annat föranleda, kallas att sammanträda å ort inom

distriktet, där det truppförband, dit den tilltalade hörer eller som målet

eljest närmast angår, befinner sig. Att såsom militära ledamöter tjänstgöra

i rätten kallas företrädesvis officerare, som finnas å den ort, där

rätten skall sammanträda, eller eljest med minsta kostnad för det allmänna

kunna inställa sig därstädes; dock att, i händelse något måls beskaffenhet

därtill föranleder, officerare af det vapen, den tilltalade tillhör eller

målet eljest rörer, böra, i den mån så kan ske, till tjänstgöring i rätten

inkallas, ändå att de ej å orten äro; börande, i händelse åtal mot officer

ifrågakommer, åtminstone den ene af de militära ledamöterna, där så

ske kan, innehafva minst lika hög grad som den tilltalade.

3 KAP.

Om fältkrigsrätt.

16 §.

Från den dag, rikets krigsmakt för afvärjande af ett befaradt

eller börjadt angrepp eller för upprätthållande af rikets neutralitet vid

krig mellan främmande makter ställes på krigsfot, vare underdomstol

vid krigsmakten fältkrigsrätt.

70

Ställes för ändamål, som nyss är sagdt, allenast en del af rikets

krigsmakt på krigsfot, bestämmer Konungen, huruvida vid den del af

krigsmakten underdomstol skall vara fältkrigsrätt.

I mån som krigsmakten återgår till fredsfot, skall fältkrigsrätt

upphöra att där vara underdomstol.

Dagen, från hvilken underdomstol skall vara fältkrigsrätt, eller

fältkrigsrätt skall upphöra, varder af Konungen kungjord.

17 §.

Skall jämlikt 16 § underdomstol vara fältkrigsrätt, förordnar

Konungen, vid hvilka särskilda afdelningar af krigsmakten sådan skall

inrättas.

18 §.

Varder afdelning af krigsmakten af befälhafvare i föreskrifven

ordning detacherad, eller varder sådan afdelning skild från förbindelse

med hufvudstyrkan på sådant sätt, att dagliga befallningar icke kunna

omedelbart från dennas befälhafvare inhämtas, och är underdomstol vid

hufvudstyrkan fältkrigsrätt, äge i förra fallet hufvudstyrkans befälhafvare

och i senare fallet den afskilda afdelningens befälhafvare bestämma,

huruvida fältkrigsrätt må sättas vid den detacherade eller afskilda

afdelningen.

19 §.

Varder i tält eller på sjötåg under krig afdelning af krigsmakten

al fienden innesluten eller eljest försatt i sådan belägenhet, att den

krigsrätt, som jämlikt denna lag eljest har att upptaga åtal för vid

afdelningen begångna förbrytelser, ej kan däröfver döma, må, ändå att

kungörelse, hvarom i 16 § sägs, ej meddelats, efter bestämmande af

afdelningens befälhafvare, fältkrigsrätt där hållas, om sådant för krigstuktens

upprätthållande finnes nödigt.

20 §.

Fältkrigsrätt utgöres af fyra ledamöter, däraf tre militära och

en civil.

Främste militäre ledamoten är rättens ordförande.

71

21 §.

Till militära ledamöter i fältkrigsrätt förordnas:

a) i mål mot officer af generalitetet, flaggman eller regementsofficer:

en officer af generalitetet eller en flaggman och två regementsofficerare

;

b) i mål mot officer af kaptens eller lägre grad, underofficer eller

någon af manskapet äfvensom i mål, som ej rörer åtal mot viss person:

en regementsofficer och två officerare af kaptens grad.

Saknas tillgång på officerare af föreskrifna grader, må officerare

af närmast högre eller närmast lägre grad än den, som för hvarje fall

är föreskrifven, vara militära ledamöter i rätten.

År o i ett och samma mål de tilltalade af skilda grader, gälle

hvad i 8 § om distriktskrigsrätt för motsvarande fall är stadgadt.

De militära ledamöterna höra tillhöra den afdelning af krigsmakten,

vid hvilken fält krigsrätt en skall hållas. Finnas ej där behöriga officerare,

må sådana från närmast varande eller annan afdelning af krigsmakten

tillkallas.

22 §.

Till civil ledamot i fältkrigsrätt förordnas företrädesvis krigsdomare

eller auditör men eljest annan, som fullgjort hvad författningarna föreskrifva

såsom villkor för att nyttjas i domareämbeten.

Den civile ledamoten förordnas af Konungen för den tid, fältkrigsrättens

verksamhet fortfar. I fall, som i 18 eller 19 § afses, så

och eljest, där sålunda förordnad civil ledamot ej finnes att tillgå, förordnas

civil ledamot af befälhafvaren.

23 §.

Då ärende förekommer, som skall handläggas af fältkrigsrätt,

sättes fältkrigsrätten efter förordnande af befälhafvaren för den afdelning

af krigsmakten, vid hvilken fältkrigsrätten skall hållas, eller, där Konungen

för visst fall därtill bestämt annan befälhafvare, af denne.

Den befälhafvare, som förordnar fält krigsrätt, har därvid tillika

att bestämma tid och ort för rättens första sammanträde samt att, med

iakttagande af hvad i 20, 21, 22, och 30 §§ är föreskrifvet, förordna,

hvilka ledamöter som skola tjänstgöra i rätten.

72

De, hvilka såsom ledamöter i rätten börjat öfvervara något mål,

skola därmed till sint fortfara, där det ske kan.

24 §.

Mål, som före den dag, då enligt hvad i 16 § är stadgadt, underdomstol

skall vara fältkrigsrätt, anhängiggjorts vid distriktskrigsrätt,.

skall, utan hinder af hvad i nämnda § är föreskrifvet, af sistnämnda

domstol i laga ordning till slut handläggas.

Hvad sålunda är stadgadt, äge motsvarande tillämpning i fråga

om mål, som anhängiggjorts vid fältkrigsrätt, innan den jämlikt 16 §

skall upphöra.

4 KAP.

Om krigshofrätten.

25 §.

Krigshofrätten är. en vid Svea hofrätt bildad särskild afdelning.

Den utgöres af presidenten i Svea hofrätt såsom ordförande, två civila

och två militära ledamöter.

Till civila ledamöter förordnas af Konungen för tre år i sänder

två ledamöter i Svea hofrätt.

Till militära ledamöter förordnas af Konungen likaledes för tre år

i sänder två regementsofficerare af öfverstes grad, tillhörande en armén

och en flottan, samt en officer af generalitetet och en flaggman. De

två sistnämnde skola i rätten tjänstgöra allenast då mål, däld officer af

generalitetet eller flaggman är tilltalad, där förekommer, sålunda att

officeren af generalitetet, då sådan officer är tilltalad, och flaggmannen,

då flaggman är tilltalad, inträder i stället för den ene af regementsofficerarne.

För tid, som ofvan är nämnd, förordnas jämväl af Konungen

två officerare af regementsofficers grad, däraf en från flottan, att, vid

förfall för någon af de militära ledamöterna, i hans ställe inträda i

rätten.

Vid förfall för presidenten eller någon af de civila ledamöterna

förordnar Konungen, på anmälan därom, en ledamot i Svea hofrätt att

såsom ledamot biträda krigshofrätten.

73

Hvad i denna § är sagdt om presidenten i Svea hofrätt, gälle ock

om tillförordnad president, där lian af Konungen förordnats att jämväl

vara ordförande i krigshofrätten.

Vid förfall för ordföranden i krigshofrätten föres ordet af den

främste civile ledamoten.

26 §.

Har jämlikt 16 § fältkrigsrätt inrättats såsom underdomstol vid

krigsmakten eller någon del häraf, varde ytterligare eu regementsofficer

af öfverstes grad af Konungen förordnad att i mål, som fullföljas från

fält krigsrätt eller röra åtal för i krigstid föröfvade förbrytelser, såsom

militär ledamot tjänstgöra i krigshofrätten.

5 KAP.

Om öfverkrigsrätt.

27 §.

Erfordras i krigstid särskild krigsöfverdomstol för armé eller arméafdelning,

som är i fält, för flotta eller eskader, som är på sjötåg, eller

för två eller flera sådana afdelningar af krigsmakten gemensamt, då de

äro förenade under en befälhafvare, förordnar Konungen, att öfverkrigsrätt

där skall inrättas.

öfverkrigsrätt utgöres af en officer af minst regementsofficers grad

såsom ordförande, två andra officerare af regementsofficers grad samt

två öfverauditörer.

Ordförande och öfverauditörer förordnas af Konungen för den tid,

öfverkrigsrättens verksamhet fortfar, öfriga ledamöter utses vid förefallande

behof af högste tjänstgörande befälhafvaren. Vid förfall för

ordförande eller öfverauditör förordne högste befälhafvaren andra ledamöter

i deras ställe.

Till öfverauditör må ej förordnas annan än den, som fullgjort

hvad förf a ttningarne föreskrifva såsom villkor för att i domareämbeten

nyttjas.

Vid förfall för ordföranden i öfverkrigsrätt föres ordet af den

främste militäre ledamoten.

* 10

74

28 §.

Varder i fält eller på sjötåg under krig afdelning'' af krigsmakten

skild från förbindelse med den ort, där krigsöfverdomstol finnes, äge

den afskilda afdelningens befälhafvare att, där så för krigstuktens upprätthållande

finnes nödigt, bestämma, att öfverkrigsrätt skall sättas,

äfvensom att, med iakttagande af hvad i 27 och 30 §§ är stadgadt,

meddela förordnande för samtliga ledamöter i rätten.

29 §.

Där öfverkrigsrätt inrättas, varde dagen, då densamma skall träda

i verksamhet, bestämd af Konungen eller i fall, som afses i 28 §, af

vederbörande befälhafvare.

Utan hinder däraf att vid afdelning af krigsmakten öfverkrigsrätt

inrättas, tillkomme det den krigsöfverdomstol, hvarunder samma afdelning

förut lydt, att till handläggning i laga ordning upptaga afdelningen

eller dess personal rörande mål, som före den dag, öfverkrigsrätten

träder i verksamhet, äro vid den andra krigsöfverdomstolen anhängig!!

eller dess pröfning underställts, äfvensom talan emot utslag, eller beslut,

som före nämnda dag af krigsrätt vid afdelningen meddelats; dock att,

där i fall, som i 28 § sägs, hinder möter för insändande af handlingarna

i underställdt eller fullföljdt mål, detsamma i stället skall upptagas af

öf verkr i gsr ätten.

Öfver krigsrätts verksamhet upphör, så snart lämpligen ske kan

efter fält- eller sjötågets slut, å dag, som åt Konungen bestämmes, eller,

i fall som i 28 § sägs, då förbindelsen återknutits med den ort, där

den krigsöfverdomstol, hvarunder ifrågavarande afdelning af krigsmakten

förut varit lydande, finnes; skolande, där ej Konungen annorlunda förordnar,

öfverkrigsrätten, ändå att dess verksamhet i öfrigt upphör, med

slut af hjälpa mål, som dessförinnan där anhängiggjorts, äfvensom öfverkrigsrättens

ordförande ägna den handläggning åt af samma domstol

afgjorda mål, som, enligt hvad i 12 kap. stadgas, eljest på honom

ankommer.

75

6 KAP.

Vissa bestämmelser angående domare i krigsrätt och krigsöfverdomstol.

30 §.

Ej må någon vara domare i krigsrätt eller krigsöfverdomstol, med

mindre han nppnått en ålder af tjugufem år, ej heller till domareämbetet

träda, innan han aflagt domareed.

31 §.

I krigsrätt äfvensom i krigsöfverdomstol tage rättens militära

ledamöter plats till höger om ordföranden och sig emellan efter den

ordning, de enligt tjänsterang eller turberäkning hvar för annan äga

företräde i tjänsten. Den eller de civila ledamöterna tage plats till vänster

om ordföranden.

7 KAP.

Om allmän åklagare vid krigsrätt och krigsöfverdomstol.

32 §.

Allmänne åklagare vid krigsrätt och krigsöfverdomstol äro krigsfiskal

och öfverkrigsfiskal.

33 §.

Vid krigsrätt är, med den inskränkning, som följer af 36 §, krigsfiskal

allmän åklagare.

84 §.

Såsom åklagare vid distriktskrigsrätt anställes för hvarje regemente

eller därmed likställdt truppförband samt för hvarje station af flottan

76

en krigsfiskal. Åro två eller flera regementen eller andra afdelningar

af krigsmakten förlagda å samma ort eller å nära intill hvarandra belägna

orter, må, där så linnes lämpligt, endast en krigsfiskal anställas

för samtliga eller flera af dessa afdelningar. Närmare bestämmelser

angående krigsfiskals tjänstgöring meddelas af Konungen.

Krigsfiskal, hvarom nu är sagdt, utnämnes af Konungen efter

förslag, som, där krigsfiskalen skall anställas vid allenast ett regemente

eller likställdt truppförband, afgifves af regementets eller truppförbandets

(diet'', men i annat fall af den befälhafvare, Konungen bestämmer;

skolande, innan ämbetet tillsättes, öfverkrigsfiskalens yttrande i ärendet

inhämtas. Vid förfall för sådan krigsfiskal förordnas ställföreträdare af

den, som har att vid ämbetets tillsättande afgifva förslag.

Såsom åklagare vid fältkrigsrätt tjänstgöra enligt Konungens bestämmande

de vid truppförbanden anställde krigsfiskalerna samt, där så

erfordras, af Konungen därtill särskild! förordnade krigsfiskaler.

Vid förfall för krigsfiskal, hvarom nu är sagdt, förordnas ställföreträdare

af befälhafvaren öfver den afdelning af krigsmakten, där

fältkrigsrätten finnes.

Inrättas fältkrigsrätt vid afdelning, som alses i 18 eller 19 §, äge

den befälhafvare, som förordnar fältkrigsrätten, jämväl förordna krigsfiskal

vid fältkrigsrätten.

;;i; §.

Vid krigshofrätten skall finnas en öfverkrigsfiskal. Inrättas öfverkrigsrätt,

varde där en särskild öfverkrigsfiskal förordnad.

Öfverkrigsfiskal åligger att vid den krigsöfverdomstol, där lian är

anställd, tala i alla mål, som tillhöra krigsöfverdomstolens omedelbara

pröfning, äfvensom att vid krigsrätt, som under krigsöfverdomstolen

lyder, föra talan i mål mot officer af regementsofficers eller högre grad;

ägande dock öfverkrigsfiskalen uppdraga åt krigsfiskal att vid krigsrätt

utföra öfverkrigsfiskalens talan.

Öfverkrigsfiskal har att utöfva tillsyn öfver det sätt, hvarpå krigsfiskalerna

vid de krigsrätter, som lyda under den krigsöfverdomstol,

där han är anställd, utöfva sina ämbeten, samt att i laga ordning beifra

eller låta beifra af dem begångna fel eller försummelser i ämbetet.

Öfverkrigsfiskalen vid krigshofrätten utnämnes af Konungen.

Förordnande att vara öfverkrigsfiskal vid öfverkrigsrätt meddelas

af Konungen, där ej öfverkrigsrätten varder tillsatt jämlikt 28 §, i

11 vilket fall den afskrida afdelningens befälhafvare äger meddela sådant

förordnande.

38 §•

Till allmän åklagare vid krigsdomstol må ej utnämnas eller förordnas

annan än den, som fullgjort hvad författningarna föreskrifva

såsom villkor för att nyttjas i domareämbeten.

8 KAP.

Om protokoll och handlingar vid krigsrätt och krigsöfverdomstol.

39 §.

Protokoll föres i distriktskrigsrätt af auditören, i fältkrigsrätt åt

rättens civile ledamot, i krigslio tf ätten af tjänsteman i Svea hofrätt,

efter ty särskild!, föreskrifves, och i öfverkrigsrätt af den öfverauditör,

som, enligt hvad nedan stadgas, har att föredraga målet.

40 §.

Protokoll, som hållits i distriktskrigsrätt, skall, jämte därtill hörande

handlingar, för hvarje kalenderår inom nästföljande års utgång af

auditören insändas till krigshofrätten att där förvaras; och åligge det

auditören att, där distriktskrigsrätt under något år ej sammanträd!, inom

ofvannämnda tid därom göra anmälan hos krigshofrätten.

Protokoll, hållet vid fältkrigsrätt, varde, tillika med därtill hörande

handlingar, inom två månader, sedan det mål, hvarom protokollet handlar,

blifvit af rätten slutligen handlagdt, af dess civile ledamot aflämnadt

till den befälhafvare, som förordnat fältkrigsrätten; och åligge det denne

att inom tre månader, efter det fältkrigsrättens verksamhet upphört,

insända protokollet jämte handlingarna till krigshofrätten att där förvaras;

har fältkrigsrätt ej hållits, göre befälhafvaren därom anmälan

hus krigshofrätten inom tid, som nyss är sagd.

78

Hos öfverkrigsrätt förda protokoll varde, tillika med därill hörande

handlingar, senast tre månader, efter det öfv erkrigsrättens verksamhet

upphört, af den öfverauditör, som fört protokollet, aflämnade till krigshofrätten

att där förvaras.

9 KAP.

Om de mål, som höra till krigsdomstol; så ock om de särskilda

krigsdomstolarnas behörighet i sådana mål.

41 §.

Till krigsdomstol höra följande mål:

l:o) åtal emot dem, som lyda under strafflagen för krigsmakten

eller eljest äro underkastade straff efter samma lag, för brott, som i

andra eller tredje delen af nämnda lag omförmäles såsom straffbart,

vare sig straffet finnes utsatt där eller i sådant afseende hänvisning är

gjord till allmän lag:

2:o) åtal för fel och förbrytelser i ämbete eller tjänst vid krigsmakten,

jämväl i de fall, då brottet ej omförmäles såsom straffbart i

strafflagen för krigsmakten;

3:o) åtal emot dem, som lyda under strafflagen för krigsmakten,

för brott af hvilken beskaffenhet som helst, då de föröfvas i fält eller

inom fästning, som förklarats i belägringstillstånd, eller på sjötåg i

krigstid, såvida åtalet anställes, medan fält- eller sjötåget varar eller

fästningen fortfarande befinner sig i belägringstillstånd;

4:o) åtal emot krigslånge eller emot utländsk man, hvilken vid

krig mellan främmande makter, därunder Sverige är neutralt, här i

riket internerats, förutom i de fall, som afses under 1 ro), jämväl i andra

tall, såvida åtalet rörer brott, som begås, medan den tilltalade hålles

under militärbevakning, eller, om han är krigsfånge, brott, som föröfvas

utom riket;

5:<>) åtal emot dem, som lyda under strafflagen för krigsmakten,

för delaktighet i brott, som skall åtalas vid krigsdomstol, eller för underlåtenhet

att upptäcka sådant brott, ändå att nämnda lag ej är å den

åtalade delaktigheten eller underlåtenheten tillämplig; så ock åtal emot

personer, som omförmälas under 4:o), för delaktighet i brott, som skall

* åtalas vid sådan domstol;

79

<>:o) tvister om gjordt krigsbyte till lands eller uppbringning till

sjöss; samt

7:o) besvär ölver befälhafvares beslut, hvarigenom disciplin straff

blifvit någon ålagdt.

Från de mål, som bär ofvan under l:o) och 2:o) omförmälas,

undantagas dels mål, som, enligt hvad särskilt är stadgadt, tillhöra

domkapitels upptagande, dels ock, där ej sådant fall är för handen, som

under 3:o) afses, mal, som enligt uppbördsförfattningar böra pröfvas af

kammarrätten.

Krigsdomstol äge ock i dithörande mål döma i fråga om skadestånd,

rättegångskostnad med mera, som af hufvud saken flyter, äfven

då nämnda frågor ej samtidigt med denna afgöras.

Där inför krigsdomstol den tilltalade eller annan, som lyder under

strafflagen för krigsmakten, med smädligt yttrande i tal eller skrift eller

med hotelse eller missfirmlig gärning förolämpar domaren eller någon,

som ej lyder under nämnda lag, äge ock krigsdomstol att därför döma

till ansvar utom i det fäll, då förolämpningen blifvit begången mot enskild

person, och denne förbehåller sig att därom föra talan vid allmän

domstol.

År i särskild författning stadgadt, att undersökning i mål eller

ärende skall äga rum inför krigsdomstol, vare det gällande.

42 §.

I mål, hvarom 41 § handlar, skall, där ej i denna lag eller särskild

författning annorlunda bestämmes, krigsrätt rannsaka och döma.

Målen upptagas af den krigsrätt, därunder den afdelning af

krigsmakten, dit den tilltalade hör eller som målet närmast angår, enligt

fastställd indelning eller vederbörligt förordnande lyder. Tilltalas någon,

som ej tillhör krigsmakten, upptages målet vid den krigsrätt, som

har att handlägga mål rörande den afdelning af krigsmakten, där den

tilltalade gripes eller finnes.

43 §.

Har brott, som skall åtalas vid distriktskrigsrätt, föröfvats inom

annat distrikt än det, hvartill den tilltalade hör, eller vistas han å ort

utom distriktet, och föreligger ej sådant fall, som afses i 48 §, skall,

där den tilltalades befälhafvare det äskar, målet upptagas vid distriktskrigsrätten

i det distrikt, där brottet skett eller den tilltalade vistas.

80

44 §.

Brott, begånget under sjötåg, åtalas, där ej målet skall upptagas

af fältkrigsrätt, vid den distriktskrigsrätt, å hvars jurisdiktion indelats

den af flottans stationer, dit fartyget, som den brottslige åtföljt, hörer

eller först inlöper.

45 §.

Käres särskild! å skadestånd, rättegångskostnad eller annat, som

af hufvudsaken flyter, skall målet anhängiggöras vid den domstol, som

i hufvudsaken dömt.

Mål angående förolämpning inför krigsdomstol upptages af den

rätt, där förolämpningen skeft.

46 §.

Krigsöfverdomstol äge uppsikt och vård däröfver, att vid de krigsrätter,

som lyda under densamma, rätt skipas efter lag och dess rätta

förstånd.

Krigsöfverdomstol skall omedelbart döma öfver följande af de i

41 § omförmälda mål, nämligen:

l:o) mål, som röra åtal mot officer för fel eller försummelse vid

utslags befordrande till verkställighet eller förordnande om förvandling

af böter, vid åläggande af disciplinstraff eller förande af straffregister

eller för uraktlåtenhet att fullgöra hvad föreskrifvet är om skyldighet

att insända protokoll eller andra handlingar till krigsöfverdomstolen,

eller som angå underdomares fel eller försummelse i domareämbetet;

2:o) mål, som röra tvist om gjordt krigsbyte till lands eller uppbringning

till sjöss;

3:o) mål, som i ölrigt äro af beskaffenhet att enligt allmän lag

eller särskild författning hofrätt öfver likartad! mål omedelbart dömer.

Krigsöfverdomstol döme ock:

öfver besvär, som anförts emot krigsrätts utslag eller emot beslut,

hvarigenom befälhafvare af officers grad eller rang ålagt disciplinär

bestraffning; samt

i mål, som blifvit af krigsrätt afdömda och krigsöfverdomstols

pröfning underställda eller som afdömts af ståndrätt och enligt 92 §

till krigsöfverdomstol öfverlämnats.

81

47 §.

År mål, som tillhör krigsöfverdomstols omedelbara pröfning-, af

beskaffenhet att, enligt allmän lag eller särskild författning, hofrätt

rannsakar i likartadt mål, rannsake då krigsöfverdomstolen, där det

lämpligen kan ske, men förvise i annat fall målet till undersökning vid

don krigsrätt, som krigsöfverdomstolen finner skäligt bestämma.

48 §.

Hafva två eller flera tillsammans föröfvat brott, därför åtal vid

krigsrätt bör ske, och lyda jämlikt 42 § de brottslige under särskilda

krigsrätter, upptages målet vid den af nämnda krigsrätter, där det

lämpligast kan ske, hvilket bestämmes af krigsöfverdomstolen.

Har i detta fall brott, som skall åtalas vid distriktskrigsrätt, föröfvats

inom distrikt, hvartill ingen af de tilltalade hör, eller vistas de

tilltalade eller någon af dem å ort utom sitt distrikt, skall, där krigshofrätten

så förordnar, målet upptagas vid distriktskrigsrätten i det

distrikt, där brottet skett eller de tilltalade eller någon af dem vistas.

49 §.

Har brott, som bör åtalas vid krigsdomstol, ej blifvit åtaladt,

medan den brottslige lydde under strafflagen för krigsmakten, varde

målet ändock upptaget vid krigsdomstol, som varit behörig att handlägga

detsamma, därest brottet blifvit åtaladt, förr än de förhållanden upphört,

pa grund af hvilka den brottslige var lydande under nämnda las:.

50 §.

Tilltalas någon för delaktighet i brott, hvilket skall åtalas vid

krigsdomstol, och är den tilltalade i det ifrågavarande fallet ej underkastad.

straff efter strafflagen för krigsmakten, äge denna domstol väl

att äfven angående den för delaktighet tilltalade rannsaka, men insände

sedan ett exemplar af protokollet i målet till den domstol, som har att

döma öfver honom.

Lag samma vare, om den, som är tilltalad vid krigsdomstol, där

för angifvelsen yrkat brottmålsansvar å person, som ej lyder under

strafflagen för krigsmakten.

* 11

82

Varder i mål, som, hvad hufvudmannen angår, hörer till annan

domstol än krigsdomstol, någon, som lyder under sträf!lagen för krigsmakten,

angifven för delaktighet, döme ock först omförmälda domstol

där öfver, ändå att ansvaret skall bestämmas enligt nämnda lag.

51 §.

Mål, som ej enligt 41 § tillhöra krigsdomstols handläggning, må

ej i något fall af sådan domstol upptagas, ändå att invändning mot domstolens

behörighet ej göres; och varde i mål, som fullföljts till eller

underställts högre rätt, frågan om målet rätteligen tillhör krigsdomstol

pröfvad oberoende däraf, huruvida sådan pröfning af part påkallats

eller eljest enligt allmän lag bör äga rum.

10 KAP.

Om angifvelse och åtal af brott samt om anhängiggörande af andra mål.

52 §.

Vill man tilltala någon för brott, som hör er till krigsdomstols

behandling, göre därom skriftlig anmälan hos hans befälhafvare; nämne

ock de bevis, som i saken äro att tillgå. År brottet af^ beskaffenhet

att krigsöfverdomstol däröfver omedelbart döma bör, må angifvelsen

göras derstädes eller hos befälhafvare!!.

53 §.

År hos befälhafvare angifvelse gjord om brott, som i 52 § är

sagd t, eller är eljest till hans kunskap kommet, att sådant brott blifvit

begånget, och finnes målet vara af beskaffenhet, att detsamma ej, efter

hvad i strafflagen lör krigsmakten sägs, bör behandlas såsom disciplinmål,

varde det hänskjutet till vederbörlig domstol.

År den domstol distriktskrigsrätt, begära _ befälhafvare^ om han

därtill är behörig, hos krigsdomaren, att distriktskrigsrätt sättas må,

och öfverlämne därvid tillika angifvelseskriften jämte protokoll öfver

förberedande förhör, där sådant i målet hållits, äfvensom öfnga handlingar

i målet. Åger befälhafvare!! ej sådan behörighet, som nyss

nämnts, anmäle ofördröjligen saken hos den befälhafvare, som behörig

är, och åligger det denne, där han ej finner, att målet bör behandlas

83

såsom disciplinmål, att, med öfverlämnande af handlingarna i målet, hos

krigsdomaren påkalla distriktskrigsrättens sättande.

Skall målet hänskjutas till fältkrigsrätt, förordne befälhafvaren,

om han därtill äger behörighet, fältkrigsrätt. Äger befälhafvaren ej

sådan behörighet, anmäle, om han är beklädd med oinskränkt bestraffningsrätt

i disciplinmål, ofördröjligen saken hos den befälhafvare, som

hai att förordna fältkrigsrätten, men i annat fall hos den närmast högre

befälhafvare, som innehar sådan bestraffningsrätt; och åligge det i sistnämnda

fall denne, där han ej finner målet böra behandlas såsom disciplinmål,

att föranstalta om målets hänskjutande till fältkrigsrätten.

Tillhör målet krigsöfverdomstols omedelbara pröfning, öfverlämne

befälhafvaren detsamma till krigsöfverdomstolen.

34 §•

I mål, däld talan om ansvar ej föres, galle i tillämpliga delar

hvad i 52 och 53 §§ är stadgadt.

55 §.

Ordförande i krigsrätt åligger att, så snart lämpligen ske kan,

före första rättegångstillfället öfverlämna handlingarna i målet till

vederbörande allmän åklagare.

56 §.

Allmän åklagare vid krigsdomstol vare pliktig att, i enlighet med

hvad i 7 kap. är stadgadt, tala i mål, som höra till sådan domstols

upptagande, och ställe han sig därvid till efterrättelse såväl honom i

ämbetet särskildt gifna föreskrifter som ock hvad för åklagare i allmänhet

är stadgadt, där det tillämpligt är; målsägande obetaget att

föra den talan, honom lagligen tillkommer.

11 KAP.

Om rättegång vid krigsrätt; så ock om klagan öfver sådan rätts beslut.

57 §.

Krigsrätt skall sammanträda å tid och ställe, som i krigsdomarens

kallelse eller vederbörligt förordnande bestämts, samt vidare så ofta de

till rätten öfverlämnade mål och ärenden det fordra.

84

58 §.

Parter, som skola inställa sig vid krigsrätt, kallas genom krigsdomarens

eller, om det är fältkrigsrätt, den civile ledamotens försorg.

Vill tilltalad eller målsägande erhålla stämning å någon för att

såsom vittne höras vid krigsrätt, begäre kallelse a vittnet åt krigsdomaren

eller au ditören eller, vid fältkrigsrätt, af den civile ledamoten

eller af allmänne åklagaren vid krigsrätten.

År den till vittne åberopade anställd vid krigsmakten eller värnpliktig,

som är i tjänstgöring, värde, där tilltalad eller målsägande det.

begär, kallelsen delgifven genom allmänne åklagarens försorg, så framt

ej fog för vittnets inkallande uppenbarligen saknas.

Lag samma vare ock, där vid fältkrigsrätt af tilltalad eller målsägande

till vittne åberopas annan än nu nämnts.

Har krigsrätt beslutat, att någon skall hämtas till rätten, anmode

rätten vederbörande befälhafvare om verkställighet af rättens beslut,

där den, som skall hämtas, hörer till krigsmakten, men begäre i annat

fall, så ock om hämtningen ej lämpligen kan ske genom befälhafvarens

försorg, handräckning af Konungens befallningshafvande eller närmaste

kronobetjänt.

59 §.

Föremål för rannsakning vid krigsrätt vare i allmänhet endast

den sak, som vederbörande befälhafvare eller krigsöfverdomstolen till

krigsrättens handläggning öfverlämnat, men förekommer under rannsakning

vid krigsrätt anledning, att där för brott tilltalad person begått

annan förbrytelse, som hörer till krigsdomstols upptagande, eller angifves

annan under sådan rätts domvärjo lydande person för delaktighet i

åtalade brottet, då bör samma krigsrätt äfven därutinnan rannsaka och

i öfrigt med målet laglikmätigt förfara; underrätte dock den tilltalades

befälhafvare, att rannsakningen företagits.

bo §.

Rannsakning vid krigsrätt skall offentligen hållas, utom i fall,

där undantag från rannsaknings offentlighet i brottmål i allmän lag

medgifves, eller i krig sådan offentlighet anses vara hinderlig för krigsföretagens

framgång eller menlig för krigsmaktens säkerhet.

85

Förhör med parter och vittnen, verkställes åt! krigsdomaren eller,

i fältkrigsrätt, af rättens civile ledamot i laga ordning samt med iakttagande

af de beslut och föreskrifter, som rätten kan finna skäl att

meddela.

61 §•

Officers eller underofficers tjänsterapport angående underlydande

äge, utom i fråga om oförrätt emot officerens eller underofficerens egen

person, vitsord, där ej skäl eller omständigheter förekomma, som förringa

rapportens tillförlitlighet.

62 §.

Då beslut skall lättas af distriktskrigsrätt, åligge det krigsdomaren

att i korthet framställa hvad i saken förekommit samt de lagrum och

författningar, som äro till hvarje fall lämpliga. Vid omröstning säge

krigsdomaren sin mening först, därefter auditören och sist de militära

ledamöterna.

I fältkrigsrätt åligge ofvannämnda framställning den civile ledamoten;

säge ock han vid omröstning sin mening först.

63 §.

Krigsrätts beslut bör uppsättas af den ledamot i rätten, som har

att föra protokollet, och justeras, innan, det afkunnas för parterna.

Sedan, slutligt utslag rörande någon, som tillhör krigsmakten, afkunnats,

skall ett exemplar däraf ofördröjligen tillsändas den tilltalades

befälhafvare.

Har icke någon varit i målet tilltalad, skall krigsrättens slutliga

beslut ofördröjligen aflämnas till den befälhafvare, som begärt rättens

sättande eller därom förordnat.

64 §.

År sådant förhållande för handen, att underrätts utslag jämlikt

allmän lag skall underställas öfverrätts pröfning, varde ock då krigsrätts

utslag underställdt krigsöfverdomstols pröfning; och gifve krigsrätten

därvid tillkänna, hvad part har att iakttaga, där han vill i den

högre rätten sig yttra. Har utslaget meddelats af distriktskrigsrätt,

86

läte krigsdomaren inom tjugu dagar från den dag, då utslaget gafs,

till krigsöfverdomstolen insända utslaget samt öfriga protokoll och handlingar

i målet. Skall fält krigsrätts utslag underställas, åligge det rättens

civile ledamot att inom hälften af den tid, som ofvan är nämnd, aflämna

utslaget jämte öfriga protokoll och handlingar i målet till den befälhafvare,

som förordnat krigsrätten; och insände befälhafvare!! dem med

första möjliga lägenhet till krigsöfverdomstolen.

65 §.

Har åt krigsrätt handlagts mål, som tillhör krigsöfverdomstols

omedelbara pröfning, skola protokoll och handlingar i målet af krigsdomaren

eller fältkrigsrättens civile ledamot insändas eller aflämnas inom

den för hvarje fall i 64 § stadgade tid, räknad från den dag, rannsakningen

afslutades.

66 §.

Då mål af krigsrätt slutligen afgöres, eller af rätten till värjemålsed

dömes, gifve rätten i utslaget tillkänna hvad den, som vill söka

ändring i utslaget, i sådant hänseende har att iakttaga.

Vill någon klaga öfver annat af krigsrätt meddeladt beslut, än

nyss är nämndt, och begär lian hos rätten underrättelse om hvad i v

sådant afseende iakttagas bör, varde ock därom underrättelse lämnad.

Sökes sådan underrättelse, då rätten ej sitter, varde den meddelad, om

det är distriktskrigsrätt, af auditören och, om det är fältkrigsrätt, åt

den civile ledamoten.

67 §.

Besvär öfver utslag eller beslut, som meddelats af distriktskrigsrätt,

skola till krigsöfverdomstolen ingifvas före klockan tolf å tjugonde

dagen från den dag, då utslaget eller beslutet gafs; dock vare det

klaganden tillåtet att i stället inom nämnda tid aflämna sina besvär till

den befälhafvare, som begärt krigsrättens sättande; åliggande det befäl - hafvaren att ofördröjligen insända besvärshandlingarna till krigsöfverdomstolen.

Part, som i målet hålles häktad, stånde öppet att intill besvärstidens

utgång aflämna sina besvär, där lian hålles i allmänt häkte, till

Konungens befallningshafvande eller tillsvningsmannen vid häktet, men

87:

eljest till den befälhafvare, som har uppsikt öfver häktet; och åligger

det denne att ofördröjligen insända besvärshandlingarna till krigsöfverdomstolen.

Besvär öfver utslag eller beslut, hvithet är gifvet af fältkrigsrätt,

skola före klockan tolf å tionde dagen, efter det utslaget eller beslutet

gafs, aflämnas till den befälhafvare, som förordnat krigsrätten, eller,

där den klagande i målet hålles häktad, till den befälhafvare, som har

uppsikt öfver häktet; och åligge det befälhafvaren, om klagandens vederpart

i orten kan anträffas, att låta honom undfå afskrift af besvären,

med föreläggande af viss kort tid att inkomma med förklaring häröfver

till befälhafvaren, vid äfventyr att underlåtenhet häraf ej hindrar målets

afgörande; kan vederparten ej anträffas, eller har han, sedan han erhållit

del af besvären, ingifvit förklaring eller försuttit tiden därför, bör befälhafvaren

ofördröjligen insända handlingarna i målet till krigsöfverdomstolen

och därvid tillika, för det fall att vederparten ej kunnat anträffas,

eller förklaranden försuttit tiden för förklarings afgifvande, därom göra

anmälan.

68 §.

Afse besvär, hvarom i 67 § förmäles, beslut, som, där det meddelats

af allmän domstol, må utan inskränkning till viss tid öfverklagas,

vare då ej heller klagan öfver krigsrättens beslut till viss tid begränsad.

Har någon af krigsrätt dömts ohörd, eller har där fällts sådant

utslag, att någon, som ej är part i målet, däraf lider förfång, gälle i

fråga om tiden för anförande af besvär öfver sådant utslag, hvad i allmän

lag för slikt fall är föreskrifvet.

69 §.

Varda ej i mål, däri, enligt hvad ofvan är sagdt, talan i händelse

af missnöje skall inom viss tid fullföljas, besvär inom den tid anförda,

stånde krigsrättens utslag fast, där ej inom samma tid visas laga förfall.

Vill någon visa sådant förfall, och har utslaget meddelats af distriktskrigsrätt,

ingifve de handlingar, han vill till styrkande af förfallet

åberopa, till krigsöfverdomstolen eller, om han är häktad, till den myndighet,

som, enligt hvad i 67 § är stadgadt, äger att i sådant fall

mottaga besvär öfver distriktskrigsrättens utslag. Har utslaget meddelats

af fältkrigsrätt, varde nämnda handlingar ingifna till myndighet,

dit jämlikt nyssberörda § besvär i målet böra ingifvas. År myndighet,

88

till hvilken, på grund af hvad nu är föreskrifvet, handlingar till styrkande

af förfall varda ingifna, befälhafvare, åligge det denne att ofördröjligen

insända handlingarna till krigsöfverdomstolen. Pröfvas förfallet lagligt,

utsätter krigsöfverdomstolen ny tid.

70 §.

1 underställningsmål skall hvad i 67, 68 och 69 §§ är stadgadt

ej vinna tillämpning. I sådant mål äge part att inom den tid och till

den myndighet, som i fråga om anförande af besvär öfver krigsrätts

utslag i 67 § för hvarje fall sägs, ingifva de påminnelser, han aktar

nödiga.

12 KAP.

Om rättegång vid krigsöfverdomstol samt om klagan öfver sådan rätts beslut.

H §•

Åro hos krigsöfverdomstol besvär anförda, och finner domstolen,

att någon bör höras däröfver, infordre genom vederbörande befälhafvare

eller Konungens befallningshafvande förklaring från den, som skall

höras, med föreläggande af . viss tid för förklaringens afgifvande. Inkommer

ej förklaring inom föreskrifven tid, gånge så, som för slikt fall

stadgas i allmän lag.

Anföras hos krigsöfverdomstol besvär öfver beslut, hvarigenom

befälhafvare af officers grad eller rang ålagt disciplinär bestraffning,

skall öfverkrigsfiskalen lämnas tillfälle att yttra sig i anledning af

besvären.

72 §.

Har i mål, som hörer till krigsöfverdomstols omedelbara pröfning,

rannsakning vid annan domstol ägt rum, varde, där ej i särskild författning

är annorlunda stadgadt, rannsakningshandlingarna, sedan de

till krigsöfverdomstolen inkommit, öfverlämnade till öfverkrigsfiskalen,

som har att i målet afgifva yttrande, hvarefter den tilltalades förklaring

däröfver infordras i den ordning, som i 71 § är föreskrifven.

89

Väcker öfverkrigsfiskalen åtal vid krigsöfverdomstol, värde ock då

den tilltalades förklaring infordrad.

År det annan, som förer talan, skola handlingarna i målet, sedan

desamma jämlikt 52 eller 53 § inkommit till krigsöfverdomstolen, öfverlämnas

till öfverkrigsfiskalen; finner denne skäl till åtal, blifve den angifne

däröfver hord; finner öfverkrigsfiskalen ej skäl till åtal, pröfve

ändå krigsöfverdomstolen, hvad afseende må fästas å angifvelsen, och

beslnte om den angifnes hörande, där det är erforderligt.

73 §.

Krigshofrätten vare domför, ändå att endast fyra i rätten äro, där

två militära ledamöter äro tillstädes och tre i rätten äro om slutet ense.

1 mål, som afses i 26 §, vare dock krigshofrätten domför allenast där

fem, däraf tre militära ledamöter, i rätten sitta.

Öfverkrigsrätt vare ej domför, med mindre än att ordföranden

och samtliga ledamöterna i rätten äro.

74 §.

Hvad i 60 § är stadgadt om offentlighet vid rannsakning inför

krigsrätt skall äga tillämpning jämväl då i brottmål, som tillhör krigsofverdomstols

omedelbara pröfning, förhör äger rum inför krigsöfverdomstolen.

Förhör med parter och vittnen verkställes i krigsöfverdomstol af

den ledamot, hvilken föredragningen af det mål, däri förhöret hålles,

åligger.

75 §.

Mål, som höra till krigsöfverdomstols handläggning, skola, där ej

af Konungen annorledes förordnas, fördelas emellan rättens båda civila

ledamöter samt af dem beredas och, med uppgifvande af de lagrum

och författningar, som äro å målet tillämpliga, till afgörande föredragas.

Vid omröstning till beslut hos krigsöfverdomstol, säge den ledamot,

som föredragit målet, sin mening först.

76 §.

Krigsöfverdomstolens slutliga utslag varde sändt till vederbörande

befälhafvare eller Konungens befallningshafvande att i behörig ordning

* 12

90

delgifvas part emot bevis, som bör insändas till krigsöfverdomstolen;

och varde, där öfverkrigsfiskalen fört talan i målet, ett exemplar af utslaget

honom tillstånd!

I mål, där krigsöfverdomstolen själf rannsakat, må, om detpröfvas

lämpligt, utslag afkunna^ i parternas närvaro och för öppna dörrar;

och värde ett exemplar af utslaget sändt till den tilltalades befälhafvare.

U §.

Har krigsöfverdomstol dömt någon till dödsstraff, skall målet, i

hvad det honom rörer, underställas Konungens pröfning; och bör fort}''

krigsöfverdomstolen genast insända utslaget jämte protokollen och öfriga

handlingar i målet till Konungens nedre justitierevision. I afseende å

delgifning af utslaget iakttages hvad. i 76 § är sagdt.

78 §.

I öfrigt skall hvad om rättegången vid krigsrätt är stadgadt

gälla till efterrättelse för krigsöfverdomstol i allt hvad som är tilllämpligt.

79 §■

Besvär öfver krigsöfverdomstols utslag anföras hos Konungen.

Besvär öfver krigshofrättens utslag eller beslut skola ingifvas till

nedre justitierevisionen före klockan tolf å trettionde dagen från den

dag, då utslaget eller beslutet delgafs klaganden, eller, där det blifvit

offentligen afkunnadt, sådant skedde. År klaganden häktad, äge han

inom sagda tid aflämna besvärsskriften, där han i allmänt häkte hålles,

till Konungens befallningshafvande eller tillsyningsmannen vid häktet

men eljest till den befälhafvare, som har uppsikt öfver häktet; och

åligge det bemälde befälhafvare att ofördröjligen insända besvärshandlingarna

till nedre justitierevisionen.

Besvär öfver utslag eller beslut, som meddelats af öfverkrigsrätt,

skola före klockan tolf å femtonde dagen, efter det klaganden erhöll

del af utslaget eller beslutet eller, där det offentligen afkunnats, sådant

skedde, aflämnas till öfverkrigsrättens ordförande eller, om klaganden

hålles häktad, till den befälhafvare, som har uppsikt öfver häktet; och

har öfverkrigsrättens ordförande eller nämnde befälhafvare att, där det

kan ske, med iakttagande af hvad i 67 § 3 mom. är befälhafvaren

91

föreskrifvet, infordra förklaring från klagandens vederpart samt att därefter

insända handlingarna till nedre justitierevisionen.

Hvad i 68 § är stadgadt för där afsedda fall, äge motsvarande

tillämpning i fråga om klagan öfver utslag eller beslut, som meddelats

af krigsöfverdomstol,

1 denna § meddelade bestämmelser gälle ej om underställningsmål.

Part, som i sådant mål vill afgifva påminnelser, ingifve dem inom den

tid och till den myndighet, som i 1 och 2 mom. af denna § i fråga

om anförande af besvär för hvarje fall sägs.

80 §.

Varda ej i mål, däri enligt hvad i 79 § är sagdt, talan skall inom

viss tid hos Konungen fullföljas, besvär inom den tid anförda, stånde

krigsöfverdomstolens utslag fast, där ej inom samma tid laga förfall

visas. Vill någon visa sådant förfall, ingifve de handlingar, han vill

härutinnan åberopa, till den myndighet, dit, enligt hvad i ofvan nämnda

§ för hvarje fall är stadgadt, besvär i målet skola ingifvas; är den

myndighet befälhafvare eller öfverkrigsrätts ordförande, åligge det denne

att ofördröjligen insända handlingarna till nedre justitierevisionen. Pröfvas

förfallet lagligt, utsätter Konungen nv tid.

si §.

Den i allmän lag stadgade inskränkning i åklagares rätt att i

brottmål, som fullföljts i hofrätt eller blifvit dess pröfning underställdt,

söka ändring i hofrättens utslag, äge ej tillämpning i fråga om allmän

åklagares vid krigsdomstol rätt att fullfölja talan mot krigsöfverdomstols

utslag.

82 §.

Finnes någon böra höras öfver besvär, som hos Konungen anförts,

äge hvad i 71 § för krigsöfverdomstol är stadgadt motsvarande tillämpning;

skolande vid delgifning af besvären jämväl krigsöfverdomstolens

protokoll och utslag i målet samt de i krigsöfverdomstolen af klaganden

ingifna handlingar, öfver hvilka tillfälle ej lämnats vederparten att sig

yttra, honom delgifvas.

92

13 KAP.

Om biträde i rättegång åt tilltalad eller häktad.

83 §.

Vederbörande befälhafvare åligger tillse, att vid krigsdomstol tilltalad

person, som hör till krigsmakten och står under hans befäl, ej

må af sin tjänstgöring vid krigsmakten, där ej densamma det oundgängligen

kräfver, hindras att, där han det begär, erhålla tillfälle att

förskaffa sig nödigt biträde i rättegången.

84 §.

Befälhafvare, som har uppsikt öfver häkte, öfve tillsyn däröfver,

att person, som där hålles häktad och vill i målet anföra besvär eller

ingifva inlaga till högre rätt eller ock göra ansökan om nåd, därvid ej

må sakna nödigt biträde.

14 KAP.

Om verkställighet af utslag.

85 §.

Krigsdomstols utslag, hvarigenom någon dömts till ansvar, skall

af vederbörande befälhafvare befordras till verkställighet. Hvad nu är

sagd!, gälle ock om annan domstols utslag, hvarigenom någon, som är

anställd vid krigsmakten och lyder under strafflagen för krigsmakten,

ådömts ansvar. Finner befälhafvaren på grund af den dömdes vistelseort

eller annat förhållande det lämpligare, att utslag verkställes genom

annan befälhafvares försorg, äge han öfverlämna verkställigheten till

denne. År befälhafvaren af särskildt i lag gifvet stadgande eller eljest

förhindrad att verkställa utslag, varde det öfverjämnadt till Konungens

befallningshafvande.

Med utmätning för böter eller för ådömdt skadestånd må befälhafvare

ej befatta sig.

93

15 KAP.

Om ståndrätt.

86 §.

Har vid trupp, som är i fält, eller å fartyg, som för krigsföretag

är stadt på sjötåg, eller i belägrad fästning, brott, som är belagd t med

dödsstraff, blifvit begånget af någon, som därför är underkastad åtal

vid krigsdomstol, och bär den brottslige blifvit gripen på bar gärning,

då må, om våda för krigslydnaden eller för krigsmaktens, fartygets eller

fästningens säkerhet är att befara, såvida ej den brottslige varder utan

uppskof befordrad till straff, högste befälhafvaren på stället, därest han,

enligt hvad i strafflagen för krigsmakten är stadgadt, i disciplinmål äger

utan inskränkning utöfva bestraffningsrätt öfver underlydande eller han

är kommendant i fästningen, förordna särskild krigsdomstol, benämnd

ståndrätt, att i målet rannsaka och döma. Ordförande i den rätt vare

högste befälhafvare^ näste man i befälet eller, där rätten skall hållas

i fästning, den, som till befäl inom fästningen näst kommendanten

berättigad är; och förordnas, utan afseende på den tilltalades grad, till

ledamöter i den rätt två officerare af minst kaptens grad, två löjtnanter

eller underlöjtnanter, två underofficerare, tre af manskapet och en civil

ledamot i krigsrätt. Sättes ståndrätten å fartyg må, vid bristande

tillgång på officerare af kaptens eller högre grad, löjtnanter kunna i

stället förordnas till ledamöter i rätten. Ej må någon vara ledamot i

ståndrätt, med mindre lian fyllt tjugufem år.

87 §.

Då ståndrätt är förordnad, sammanträde den genast inför samlad

trupp. Sedan förordnandet blifvit uppläst, aflägge ordföranden och

ledamöterna domareed, ändå att sådan ed af dem förr gången är.

88 §.

Ståndrätt skall, utan vidlyftig omgång, söka tillvägabringa de till

sakens utredande nödiga upplysningar och noga iakttaga, hvad så val

den tilltalades som det allmännas rätt .kräfver.

94

S9 §.

Den tilltalade må såsom biträde i rättegången anlita på platsen

varande person af de egenskaper, som enligt allmän lag fordras hos

den, hvilken för andra må tala och svara inför rätta.

Vill den tilltalade ej själf utse rättegångsbiträde, åligge det rättens

ordförande före rannsakningens början därtill förordna lämplig person.

Den tilltalade äge rätt till en kort öfverläggning med sitt rättegångsbiträde,

innan rannsakningen tager sin början.

90 §.

Ej må ståndrätt upplösas, innan den fattat sitt beslut och utslag

blifvit afkunnadt.

91 §•

Föremål för ståndrätts pröfning är endast, huruvida den tilltalade

för angifna brottet må, under för handen varande omständigheter, dömas

till dödsstraff. Anser ståndrätten sig ej kunna ådöma sådant straff, förvise

målet till behandling vid vederbörlig krigsdomstol, som äger att därmed,

oberoende af ståndrättens yttrande, lag och beskaffenhet likmätigt förfara.

Ståndrätts omröstning till dom sker offentligen inför den samlade

truppen, rättens ledamöter dock obetaget att därförinnan, sedan rannsakningen

är slutad, träda afsides för enskild öfverläggning. Före

omröstningen göre rättens civile ledamot en kort och tydlig framställning

af hvad vid rannsakningen förekommit, och säge därefter först

lian och sedan hvar och eu af de öfriga domarena i laga ordning sin

mening ; varde ock hvad enhvar sålunda yttrat antecknadt i protokollet,

ändå att skiljaktighet ej yppats.

För den tilltalades dömande till dödsstraff erfordras, att minst nio

af domarena äro därom ense.

Efter det omröstning skett, uppsätte rättens civile ledamot genast

utslag; och varde det af rättens ordförande och ledamöter undertecknad!,

samt därefter af ordföranden i den tilltalades närvaro inför truppen

offentligen afkunnadt.

Sedan ståndrätt är upplöst, öfverlämne rättens ordförande genast

till högste befälhafvaren på stället protokollet och utslaget, försedt med

anteckning om dagen och timmen för dess afkunnande.

95

92 §•

Ståndrätts utslag'', hvarigenom någon blifvit dömd till dödsstraff,

må, sedan det blifvit öfverlämnadt till högste befälhafvare!! på stället,

af honom genast befordras till verkställighet. Finner befälhafvare!! sig

på grund af föreliggande förhållanden ej böra låta verkställa utslaget,

eller har verkställighet ej följt inom tjugufyra timmar, efter det utslaget

afkunnades; då skall befälhafvaren genast insiinda handlingarna i målet

till vederbörande lcrigsöfverdomstol, som med målet förfar, såsom vore

ståndrättens utslag underställdt krigsöfverdomstolens pröfning.

93 §•

Ståndrätts protokoll skall, jämte därtill hörande handlingar, efter

fält- eller sjötågets slut af befälhafvaren öfverlämnas till krigshofrätten

att där förvaras.

16 KAP.

Om häktning, förvarsarrest och annat tagande i förvar.

94 §.

I fråga om häktning af den, som hörer till krigsmakten, skall,

utom hvad i allmän lag stadgas om häktning, jämväl lända till efterrättelse

hvad här nedan i detta kapitel sägs.

95 §.

Rymmer någon, som tillhör manskapet och är tjänstgöringsskyldigvid

afdelning af krigsmakten, den där för afvärjande af ett befaradt

eller börjadt angrepp eller för upprätthållande af rikets neutralitet vid

krig mellan främmande makter ställes eller är ställd på krigsfot, skall

han i häkte tagas.

Lag samma vare, där någon af manskapet gör sig skyldig till

olofligt undanhållande från afdelning, hvarom i 1 mom. sägs, och undanhållandet

skett under sådana förhållanden, att han jämlikt strafflagen

för krigsmakten bör straffas såsom för rymning.

96

Har någon af manskapet eljest begått rymningsbrott eller gjort

sig skyldig till olofligt lind anhållan de under sådana omständigheter, att

han bör straffas såsom rymmare, må han i häkte tagas.

96 §.

Har officer eller underofficer begått rymningsbrott, därför han

enligt strafflagen för krigsmakten kan adömas annat straff än blott

afsättning, skall han i häkte tagas.

97 §.

Befälhafvare, hvilken, enligt hvad i straffkgen för krigsmakten är

stadgadt, i disciplinmål äger utan inskränkning utöfva bestraffningsrätt

öfver underlydande, äge beträffande dem samma befogenhet att förordna

om häktning, som enligt allmän lag tillkommer Konungens befallningshafvande

i afseende å för brott misstänkta personer.

Enahanda befogenhet tillkommer jämväl kommendant äfvensom

fartygschef i fråga om honom underlydande, ändå att han endast i vissa

disciplinmål äger utan inskränkning utöfva bestraffningsrätt öfver dem.

98 §.

Varder någon, som är anställd vid krigsmakten, eller värnpliktig,

medan han är i tjänstgöring, häktad efter förordnande af annan myndighet

än hans befälhafvare; göre den myndighet utan dröjsmål anmälan därom

lins den häktades befälhafvare.

99 §.

Där militärhäkte finnes, må häktad person, som är anställd vid

krigsmakten eller som häktats, medan han varit i tjänstgöring såsom

värnpliktig, eller i anledning af uteblifvande från honom i sådan egenskap

åliggande tjänstgöring, under rannsakning vid domstol hållas i

sådant häkte.

100 §.

Förman är berättigad att, då underlydande under tjänstgöring gör

sig skyldig till fel, hvarigenom krigslydnaden eller ordningen inom

97

krigsmakten äfventyra^, och det för krigslydnadens eller ordningens

upprätthållande linnes nödigt, tillsäga den felande förvarsarrest.

Rätt att tillsäga förvarsarrest, då det för ordningens upprätthållande

finnes nödigt, tillkommer ock utom tjänsten förman i afseende å

underlydande, som störer allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten.

Tillsägelse af förvarsarrest, hvarom i denna § förmäles, är allenast

ett förständigande att i arrest afbida, hvad den, som öfver den felaktige

äger bestraffningsrätt i disciplinmål, vill i laga ordning besluta.

101 §.

Den, som fått sig tillsagd förvarsarrest, skall, om han är officer

eller underofficer, under arresttiden vistas i eget rum eller tält eller,

om så finnes nödigt, hållas under bevakning i låst ljust rum eller i

tält och, om han tillhör manskapet, hållas under bevakning i sådant

rum eller i tält. Den arresterade må ej deltaga i tjänstgöring.

Då den felaktiges arresterande i låst rum eller eljest under bevakning

kan erfordras, men han vägrar eller underlåter att efterkomma

den erhållna tillsägelsen, äger den, som anbefallt arresteringen, att

genom tjänliga åtgärder befordra densamma till verkställighet.

102 §.

År ej den, som tillsagt arrest, själ!'' i utöfning af bestraffningsrätt

i disciplinmål öfver den arresterade, åligger den förstnämnde att om

arresteringen genast och sist inom tjugufyra timmar afgifva rapport till

den befälhafvare, som äger bestraffningsrätten; och åligge det denne

att så fort ske kan meddela beslut i ärendet.

103 §.

Träffas underlydande, som är af starka drycker öfverlastad, inom

förläggningsområde eller å väg, gata eller annat ställe, hvarom i 11

kap. 15 § allmänna strafflagen förmäles, då må han, ändå att sådant

fall, som i 100 § afses, ej finnes vara för handen, när hans behöriga

vårdande icke annorledes låter sig verkställa, på förmans befallning

kunna tagas i förvar och insättas i militärhäkte, till dess han återvunnit

sina sinnens bruk.

* 13

17 KAP.

Allmänna bestämmelser.

104 §.

I de fall, då någon, som utan att vara krigsman lyder under

strafflagen för krigsmakten eller eljest är underkastad straff efter samma

lag, angifves för brott, därför lian skall tilltalas vid krigsdomstol, galle

för åtal emot honom, hvad här ofvan är stadgadt om åtal mot krigsman,

som är i den tjänstegrad, hvartill den angifne enligt reglemente eller

särskild föreskrift räknas. År den angifne ej att hänföra till viss tjänstegrad,

tillämpas de i fråga om åtal mot manskap gällande bestämmelser.

År krigsfånge, som föröfvat brott, officer eller eljest i sådan

tjänsteställning, att han bör anses lika med officer, och skall han tilltalas

för brottet vid krigsdomstol, gälle hvad i denna lag om åtal mot

officerare är sagd!

105 §.

Ingifvas på grund af denna lag besvär eller annan inlaga i rättegång

till befälhafvare eller ordförande i öfverkrigsrätt, skall å besvärsskriften

eller inlagan tecknas bevis om tiden för dess ingifvande; och

varde, där ej, enligt hvad i denna lag är föreskrifvet, ytterligare åtgärd

på befälhafvaren eller öfverkrigsräitens ordförande ankommer, inlagan

äfven i de fall, där ej sådant eljest är stadgadt, ofördröjligen insänd

till den myndighet, som vederbör.

106 §.

Hvad i denna lag stadgas om chef för arméfördelning, gälle ock

om militärbefälhafvaren på Gottland i afseende å där befintliga trupper

och personal.

107 §.

I afseende på rättegång vid krigsdomstol och verkställighet af

dess utslag skall i allt, hvarom ej i denna lag eller i annan lag eller

författning är särskilt stadgadt, lända till efterrättelse, hvad i fråga

om rättegång vid allmän domstol och verkställighet af dess utslag finnes

föreskrifvet, där det tillämpligt är.

99

in.

Förslag

till

Lag om införande af den nya strafflagen för krigsmakten

och den nya lagen om krigsdomstolar och

rättegången därstädes samt hvad i afseende

därå iakttagas skall.

i §•

Den strafflag för krigsmakten och den lag om krigsdomstolar och

rättegången därstädes, h vilka nu äro antagna, skola, jämte hvad här

nedan stadgas, lända till efterrättelse från och med den 1 januari 19

Genom de nya lagarna upphäfvas, med i 11 § stadgade undantag:

strafflagen för krigsmakten den 7 oktober 1881 och förordningen

om krigsdomstolar och rättegången därstädes den 11 juni 1868 jämte

alla de särskilda nu gällande stadganden, som utgöra förklaring eller

ändring af nämnda författningar eller tillägg däld;

31 § och 36 § 2 mom. värnpliktslagen den 14 juni 1901;

1 och 2 §§, 6—24 §§, 26 § 1 punkten samt 27 § 1 stycket disciplinstadgan

för krigsmakten den 16 juni 1899;

så ock hvad i öfrigt finnes i lag eller särskild författning eller i

reglementen, instruktioner eller andra särskilda föreskrifter stridande

mot de nya lagarnas bestämmelser.

3 §•

Förekommer i särskild författning hänvisning till straffbestämmelse,

som enligt 2 § blifvit upphäfd, skall brott, hvarför sådan hänvisning är

100

gifven, straffas efter nya strafflagen för krigsmakten, så framt straff å

det brott däri utsattes; finnes straff å brottet däri ej utsatt, vare hänvisningen

förfallen.

4 §•

Brott, som är föröfvadt, innan nya strafflagen för krigsmakten

blifvit gällande, men för hvilket dessförinnan straff ej är bestämdt genom

domstols utslag, som vunnit laga kraft eller ej öfverklagadt varder, eller

genom befälhafvares beslut i disciplinmål, skall efter nya lagen straffas,

om det straff, som efter densamma bör åläggas, är lindrigare än det,

som varit stadgadt i äldre lag; och skall därvid jämväl iakttagas, att,

om enligt äldre lag disciplinstraff af arrest utan bevakning, vaktarrest

eller sträng arrest skulle följa å brottet, i stället disciplinstraff enligt

nya lagen skall åläggas, därest ej sådant fall är för handen, som nedan

i denna § sägs.

Har någon, innan nya strafflagen för krigsmakten blef gällande,

genom domstols utslag, som vunnit laga kraft eller ej öfverklagadt

varder, eller genom befälhafvares beslut i disciplinmål blifvit belagd

med disciplinstraff, och varder han öfvertygad att förut hafva gjort

sig skyldig till annan förseelse, därå disciplinstraff bör följa, varde

straffet för båda förseelserna bestämdt enligt äldre lag.

5 §.

Har verkställighet af straff blifvit påbörjad, innan nya strafflagen

för krigsmakten blef gällande, men dessförinnan ej hunnit afslutas, skall

därmed fortsättas i enlighet med föreskrifterna i äldre lag, där ej här

nedan annorlunda stadgas.

b §•

Vid verkställighet af arreststraff, som blifvit någon ålagdt, innan

nya strafflagen för krigsmakten blef gällande, men ej dessförinnan

börjat verkställas, skall iakttagas:

l:o) att arrest utan bevakning verkställes så, som angående arrest

af första graden i nya strafflagen för krigsmakten är stadgadt;

2:o) att vaktarrest verkställes i enlighet med de bestämmelser,

som i nämnda lag meddelats om verkställighet af andra och tredje

gradens arrest;

101

3:o) att, om sträng arrest ålagts för längre tid än sex dagar,

den straffskyldige under den del af strafftiden, som öfverskjuter sex

dagar, skall hållas i ljust rum, och att i fråga om sådant straff i öfrigt

skall lända till efterrättelse, livad i ofvannämnda lag är föreskrifvet om

verkställighet af arrest af tredje graden; samt

4:o) att skärpning genom mistning af sängkläder ej må tillämpas

för längre tid än sex arrestdagar.

Inträffar sådant fall, som sägs i 4 § 2 mom., lände vid straffets

tillämpning de i 39 § af nya strafflagen för krigsmakten stadgade

grunder till efterrättelse, där de tillämpliga äro.

7 §•

Har någon, efter det nya strafflagen för krigsmakten blef'' gällande,

begått förseelse, som ådrager arreststraff, och har dessförinnan enligt

äldre lag ålagts honom arreststraff, hvilket icke till fullo gått i verkställighet,

då skall, med tillämpning af de i 37, 38 och 39 §§ i nya

lagen stadgade grunder, det sist ålagda straffet sammanläggas med

det tidigare ålagda eller dess återstod till ett arreststraff enligt nya lagen;

och skall därvid arrest utan bevakning anses svara mot arrest af första

graden, vaktarrest utan skärpning genom mistning af sängkläder mot

arrest af andra graden samt vaktanvst med sådan skärpning äfvensom

sträng arrest mot arrest af tredje graden, dock att, om skärpning genom

mistning af sängkläder eller sträng arrest ålagts för längre tid än sex

dagar, vid sammanläggningen i förra fallet den Överskjutande skärpningstiden

ej tages i beräkning och i senare fallet den Överskjutande

arresttiden anses såsom ljus arrest.

Skall arreststraff, ålagd t enligt äldre lag, öfvergå till fängelse

eller straffarbete, galle de i sådan lag för slikt fall stadgade grunder.

Förekomma till verkställighet på en gång flera beslut, hvarigenom

samma person blifvit fälld till straff, Indika, efter ty i denna § är sagdt,

ej kunna jämte hvarandra verkställas, göres om förhållandet anmälan

hos krigsöfverdomstolen, som förordnar, huru straffen skola sammanläggas.

8 §•

Där nya strafflagen för krigsmakten utsätter särskild! straff för

återfall i brott, skall det straff ådömas, ändå att straffet för förra brottet

varit ådömdt efter äldre lag eller författning, så framt den brottslige

samma straff till fullo undergått.

102

9 §■

År brottslig gärning för öfvad, innan nya strafflagen för krigsmakten

blef gällande, skall i fråga om tid för åtal eller verkställande

af utslag eller beslut, hvarigenom straff blifvit ålagdt, afseende göras

å det straff, hvarmed brottet i nya lagen belägges.

10 §.

Mål, som, då nya lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes

träder i kraft, är hos domstol anhängigt, skall, utan hinder af

nya lagens bestämmelser, fortfarande handläggas och afgöras af samma

domstol, i den mån sådant tillkom densamma enligt äldre lag eller författning,

äfvensom i öfrigt i enlighet därmed behandlas; dock att nya

lagen skall tillämpas i fråga om fullföljd af talan mot utslag eller beslut,

som meddelats efter den dag, då nya lagen trädt i kraft, äfvensom

underställning af sådant utslag så ock beträffande förfarandet i högre

rätt, där utslag eller beslut, hvaremot talan fullföljts, meddelats efter

nämnda dag; skolande därvid iakttagas, att de för klagan öfver fältkrigsrätts

utslag eller beslut i nya lagen meddelade föreskrifter skola

lända till efterrättelse allenast där klagan ifrågakommer öfver utslag

eller beslut, hvilket meddelats af sådan enligt äldre lag sammansatt

fältkrigsrätt, som inrättats vid afdelning af krigsmakten, den där är i

fält eller på sjötåg under krig, men klagan öfver annan krigsrätts utslag

eller beslut fullföljas enligt de för klagan öfver distriktskrigsrätts utslag

eller beslut i samma lag gifna bestämmelser.

ii §■

Genom hvad i 2 § förordnats skola ej anses upphäfda:

de i reglementet den 12 april 1808 angående uppbringningar till

sjöss och reglementet den 9 augusti samma år angående krigsbyte till

lands förekommande stadganden om domstol i mål, som röra tvist om

uppbringningar till sjöss eller gjordt krigsbyte till lands; dock att hvad

enligt nya lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes gäller

rörande fullföljd af talan mot krigshofrättens utslag eller beslut, skall

äga tillämpning jämväl å dess utslag eller beslut i dylika mål.

103

IV.

Förslag

till

ändring al 20 § regeringsformen.

§ 20.

De mål, som från krigsdomstolarne dragas under Konungens

pröfning, skola uti högsta domstolen företagas och afgöras. Tvenne

militärpersoner af högre grad, dem Konungen härtill utser och förordnar,

böra med domare jäf och ansvar, och utan särskild! arfvode,

sådana mål i högsta domstolen öfvervara och däröfver rösta, dock må

domarenas antal icke öfverstiga åtta.

104

V.

Förslag

till

Lag angående ändring af 1 § i förordningen

angående verkställighet i vissa fall af

straff, ådömdt genom icke laga kraft

ägande utslag, den 30 maj 1873.

Härigenom förordnas, att 1 § i förordningen angående verkställighet

i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag, den

30 maj 1873 skall erhålla följande förändrade lydelse:

1 §•

Har den, som blifvit dömd till straffarbete på viss tid eller till

fängelse eller arrest och skall hållas häktad i afbidan därå, att det

öfver honom fällda utslag vinner laga kraft, icke besvärat sig öfver

utslaget inom den för ändringssökande föreskrifna tid, eller har han

före besvärstidens utgång i den ordning, 2 § bestämmer, förklarat sig

nöjd med utslaget och villig att undergå den ådömda bestraffningen;

då bör straffet genast gå i verkställighet utan hinder af åklagares eller

målsägandes besvär.

År utslaget af domstolen underställdt, högre rätts pröfning, äger

hvad nu är sagdt ej tillämpning.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 190 ., men äger ej

tillämpning'' i fråga om utslag, som därförinnan meddelats.

105

VI.

Förslag

till

Lag angående ändring af 10 § i värnpliktslagen

den 14 juni 1901.

Härigenom förordnas, att 10 § i värnpliktslagen den 14 juni 1901

skall erhålla följande förändrade lydelse:

§ io.

1. Värnpliktig, som är förlustig medborgerligt förtroende för

alltid, må ej tillhöra krigsmakten.

2. År värnpliktig förlustig medborgerligt förtroende, intill dess

viss tid förflutit från det han efter utståndet straff blifvit frigifven,

må häri under samma tid ej vapenöfvas utan skall till lämpliga arbeten

vid krigsmakten användas.

3. Ilar värnpliktig blifvit upprepade gånger straffad efter strafflagen

för krigsmakten, och äro omständigheterna sådana, att krigsman,

hörande till det vid krigsmakten fast anställda manskapet, kunnat

i motsvarande fall jämlikt 30 § 3 mom. nämnda lag skiljas från sin

anställning, då må, utan hinder af hvad nedan stadgas om de värnpliktiges

fördelning . och tjänstgöringsskyldighet i allmänhet, i den

ordning och i enlighet med de närmare bestämmelser, som af

Konungen meddelas, sådan värnpliktig öfverföras till särskild afdelning

åt krigsmakten för att där fullgöra sin tjänstgöringsskyldighet.

* 14

106

Lag samma vare ock, ifall värnpliktig, som tillhört det fast

anställda manskapet, men enligt nyssnämnda lagrum blilvit från sin

anställning vid krigsmakten skild, begår brott, som i strafflagen för

krigsmakten är belagdt med ansvar.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 190 .

BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG

AFGIFNA

AF DEN AF KUNGL. MAJ:T DEN 1 APRIL 1901 TILLSATTA KOMMITTÉ

FÖR REVISION AF

STRAFFLAGEN FÖR KRIGSMAKTEN OCH FÖRORDNINGEN OM

KRIGSDOMSTOLAR OCH RÄTTEGÅNGEN DÄRSTÄDES

II.

MOTIV.

STOCKHOLM

ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

1905

INNEHALL:

Motiv:

Inledning .......................... 3.

I. Strafflag för krigsmakten:

Allmänna motiv........................................................................................... 6.

Speciella » 95.

Särskildt yttrande af K. G. Bildt............................................................ 234.

» » » O. Ljungquist ........................................................ 246.

» » »A. von Matern .................................................... 249.

» » » E. Sjöberg ........................................................... 252.

» » » K. Staaff................................................................ 255.

» » » G. F. 0. Uggla .................................................... 267.

» » » T. Z etter strand .................................................... 270.

II. Lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes:

Allmänna motiv........................................................................................... 271.

III.

IV.

Speciella » ............................................................................................

Särskildt yttrande af R. De la Gardin....................................................

» » »K. G. Bildt...........................................................

» » » 0. Ljungquist ........................................................

» » » E. Sjöberg ............................................................

» » » K. Staaff................................................................

» » » G. F. 0. Uggla ....................................................

Lag om införande af den nya strafflagen för krigsmakten och den nya

lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes samt hvad i afseende

därå iakttagas skall ....................................................................

Förslag till ändring af 20 § regeringsformen ................................................

344.

398.

401.

404.

410.

416.

418.

421.

425.

V. Lag angående ändring af 1 § i förordningen angående verkställighet i

vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag

den 30 maj 1873 ........................................................................................ 426.

VI. Lag angående ändring af 10 § i värnpliktslagen ........................................ 429.

Bilagor:

I. Vid krigsrätterna handlagda mål åren 1893—1902 ........................... 433.

II. Förslag till indelning af rikets krigsmakt å jurisdiktioner ................ 435.

III. Af krigshofrätten afgjorda mål under åren 1885—1904 .................... 437.

IV. Förslag till indelning af krigsfiskaler .................................................... 438.

V. Förslag till aflöning af den vid krigsrätterna i fredstid anställda

personal ................................................................................................ 440.

MOTIV.

3

Åt kommittén liar lämnats i uppdrag- att företaga eu revision

af strafflagen för krigsmakten och förordningen om krigsdom stolar

och rättegången därstädes i syfte att bestämmelserna i dessa lagar må

blifva lämpade efter förhållandena vid en krigsmakt, bestående af värnpliktige.

Sedan Kungl. Maj:t vid 1901 års riksmöte föreslagit Riksdagen att

antaga en härorganisation, hvilken innebar en väsentlig utsträckning

af den allmänna värnplikten, väcktes inom Riksdagen åtskilliga motioner,

som, med angifvande af skilda synpunkter, på grund af hvilka en revision

af våra nu gällande krigslagar ansågs önskvärd, utmynnade i en hemställan,

att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om föranstaltande

af en sådan revision.

Innan Riksdagen fattat beslut i ämnet, uppdrog emellertid Kungl.

Magt åt kommittén att företaga eu revision af nämnda lagar i det syfte,

som ofvan nämnts.

Att detta uppdrag innefattar åvägabringande af utredning, i hvilken

mån ändringar i krigslagarna böra i anledning af den allmänna värnpliktens

utsträckning vidtagas för att bringa dessa lagar i närmare

öfverensstämmelse med allmän lag, ligger i sakens natur och vinner

jämväl bekräftelse af ett kort efter kommitténs tillsättande offentliggjordt

utdrag af statsrådsprotokollet för den 1 april 1901, innefattande,

bland annat, dåvarande chefens för justitiedepartementet motiverade

hemställan om tillsättande af eu kommitté för ifrågavarande ändamål.

Ehuru sålunda redan genom Kungl. Maj:ts försorg föranstaltats om

en revision af krigslagarna, ansåg sig emellertid Riksdagen med anledning

af ofvannämnda motioner böra angifva vissa synpunkter och önskningsmål,

som enligt Riksdagens mening borde vid den förestående utredningen

beaktas. I skrifvelse den 1 juni 1901 anhöll därför Riksdagen,

att Kungl. Maj:t täcktes anbefalla, att vid berörda revision måtte tagas

under ompröfning, bland annat,

4

dels huruvida icke vissa delar af disciplinstadgan, såsom varande

af kriminallags natur, borde göras till föremål för Konungens och Riksdagens

gemensamma lagstiftning och öfverflyttas till strafflagen för

krigsmakten;

dels huruvida icke — med iakttagande såväl däraf, att ifrågavarande

lagstiftning, såsom utgörande en undantagslagstiftning, icke

borde undantränga eller afvika från den allmänna lagstiftningen i andra

fall, än där detta med nödvändighet af krigsmaktens ändamål påkallades,

vare sig i fråga om de personer, som ställdes under krigslag, eller i

fråga om brott och straff, och att hithörande bestämmelser erhölle nödig

tydlighet och bestämdhet, som ock däraf, att de stadganden, som kunde

finnas erforderliga i krigstid, icke i större utsträckning, än förhållandena

påfordrade, erhölle tillämpning jämväl under fredstid — de i den särskilda

strafflagstiftningen för krigsmakten förekommande afvikelser från den

allmänna strafflagen måtte i vissa hänseenden kunna bortfalla eller i

större män, än nu vore fallet, begränsas;

dels huruvida icke, därest särskilda krigsdomstolar i första och

andra instans ansåges böra bibehållas, desamma för vinnande af ökad

rättssäkerhet lämpligen borde omorganiseras sålunda, att de rättsbildade

ledamöterna i samma domstolar kornme att utgöra flertalet;

dels huruvida icke, med ändring af de nuvarande bestämmelserna

rörande åklagareväsendet vid krigsrätterna, stadganden borde meddelas

i syfte, att åklagarebefattningarna vid krigsrätterna anförtroddes alpersoner,

som i större mån, än med den nu rådande ordningen i allmänhet

vore fallet, ägde nödiga förutsättningar för utöfvande af de med

nämnda befattningar förenade åligganden och befogenheter; -

dels huruvida icke bestämmelser borde meddelas afgående behandlingen

af militära mål i högsta instans under krigstid;

dels ock slutligen huruvida icke vid afgörande af disciplinmål,

som handlades af befälhafvare, borde jämte vederbörande befälhafvare

deltaga en rättsbildad person med domareansvar för därvid meddelade

beslut, därest han icke däremot reserverat sig.

Enär Riksdagens nämnda skrifvelse till kommittén remitterats för

att vid utförande af dess uppdrag komma under öfvervägande, har

kommittén särskild! haft att tillse, i hvad mån berörda af Riksdagen

gjorda uttalanden i hithörande frågor kunna och böra läggas till grund

för en lagstiftning'' i ämnet.

Det kommittén tilldelade uppdrag torde emellertid jämväl innebära

skyldighet för kommittén att tillse, i hvad mån,- oberoende af ofvan

nämnda synpunkter, ändringar och tillägg böra göras i ifrågavarande

lagar för att dessa, sedan härordningen grundats hufvudsakligen a den

allmänna värnplikten, må kunna på ett tillfredsställande sätt fylla sin

uppgift.

I anseende till den allmänna formulering, som användts vid angifvande

af syftet med den anbefallda revisionen af nämnda lagar, har

kommittén icke heller ansett från sitt uppdrag uteslutet att söka, såvidt

möjligt, i ett sammanhang öfverväga alla de omständigheter, som eljest

(Enligt vunnen erfarenhet eller i följd af förändrade förhållanden synas

böra föranleda ändring i hithörande lagstiftning, och att framlägga de

förslag, som af nämnda förhållanden synas vara påkallade. Kommittén

har härvid äfven ägnat uppmärksamhet åt de frågor, som beröras i

andra till kommitténs öfvervägande särskildt remitterade framställningar

eller förut verkställda utredningar i hithörande ämnen.

Då nyligen i vårt broderland Norge ny militär strafflag och rättegångsordning

efter vidlyftiga förarbeten antagits — »Militaer Straffelov:»

af den 22 maj 1902 och .»Lov om Rettergangsmaaden i militmre Straffösager»

af den 29 mars 1900 — är naturligt, att kommittén i de delar,

där den norska lagstiftningen byggts å principer, I:vilka enligt kommitténs

åsikt böra vinna tillämpning äfven hos oss, sökt, i den mån

sådant ansetts lämpligen kunna ske, ansluta sig till deri uppfattning,

som i den norska lagstiftningen gjort sig gällande. Kommittén väll

emellertid härvid erinra, att, då den särskilda militära strafflagstiftningen

alltid nödvändigtvis måste byggas på och nära ansluta sig till den

allmänna strafflagstiftningens grundsatser, de ganska djupgående olikheter,

som förefinnas mellan vår allmänna strafflag och rättegångsordning,

a ena, samt den nyligen antagna norska allmänna strafflagen

och den norska brottmålslagstiftningen i öfrigt, å andra sidan, åtminstone

för närvarande, utgöra ett bestämdt hinder för åvägabringande af ett

sådant närmande inom nu ifrågavarande gren af lagstiftningen i den

omfattning, som möjligen eljest skulle kunna anses lämplig.

Kommittén har vid utförande af sitt arbete jämväl sökt att, i den

omfattning sådant varit möjligt, taga kännedom äfven, om andra främmande

länders lagstiftning i hithörande ämnen för att hämta den ledning,

som däraf kunnat vinnas.

6

I.

Strafflag för krigsmakten.

Allmänna motiv.

Redan den år 1868 utfärdade strafflagen för krigsmakten, hvilken

aflöste 1798 års krigsartiklar, kan i hufvudsak sägas vara byggd på

den grundsatsen, att strafflagen för krigsmakten bör betraktas såsom

en undantagslag och afvika från den allmänna strafflagen allenast i de

afseenden, där en sådan afvikelse af de särskilda militära förhållandena

påkallas, en grundsats, som i princip erkänts inom alla länder, där en

mera modern lagstiftning i ämnet kommit till stånd, om än, på grund

af skilda uppfattningar, nämnda grundsats inom olika länder i enskildheter

fört till ganska olika resultat. Gifvet är ock, att uppfattningen

af hvilka afvikelser, som af de militära förhållandena nödvändiggöras,

kan i olika länder och under olika tider högst betydligt växla.

Ifrågavarande grundsats äger man uppenbarligen än större anledning

än eljest att fasthålla, sedan ett lands härordning grundats å

en mera utsträckt allmän värnplikt. Vid eu krigsmakt, sammansatt

helt och hållet eller hufvudsakligen af fast anställde, beror det af den

enskildes fria val att ägna sig åt krigstjänsten och därmed underkasta

sig de särskilda ^bestämmelser, som därför anses erforderliga. Den värnpliktige

är däremot skyldig att, vare sig lian vill eller icke, under vissa

perioder af sitt lif lämna sina vanliga medborgerliga sysselsättningar för

att inträda i härens led. Klart är då ock, att han dit medför det åskådningssätt,

som råder inom samhällslifvet i allmänhet, och att den särskilda

lagstiftning, som är afsedd för krigsmakten, ej kan underlåta att

därtill taga hänsyn. I mån af den allmänna värnpliktens utsträckning

till tiden är äfven gifvet, att ifrågavarande gren af lagstiftningen erhåller

ökad betydelse.

7

Vid tillämpningen af nämnda grundsats — hvilken, såsom Riksdagen

ock betonat, måste göras gällande såväl vid afgörande af frågan

om livilka brott, som böra göras till föremål för särskild behandling i

den militära strafflagen, och sättet för deras bestraffande som ock vid

besvarande af spörsmålet om livilka personer, som böra lyda under

nämnda lag, och i hvilken utsträckning så bör vara förhållandet —

måste man emellertid tillse, att ifrågavarande lagstiftning ordnas så, att

de kraf, som ur synpunkten af krigsmaktens ändamål och uppgifter böra

ställas å en sådan lagstiftning, varda behörigen tillgodosedda. Krigsmaktens

ändamål är ytterst att värna landets frihet och sjbeständighet

mot fiendens angrepp. Om den med hopp om framgång skall kunna

utföra detta sitt maktpåliggande värf, fordras tydligen ej blott öfning

i vapnens bruk, utan ock att inom krigsmakten redan i fredens dagar

fostras en anda, mäktig att däri ingjuta den sammanhållande kraft, förutan

hvilken densamma helt visst i farans stund icke förmår på ett tillfredsställande

sätt fylla sin uppgift. Därest icke de stora uppoffringar,

nationen för uppehållande af sin krigsmakt måste underkasta sig, skola

varda fruktlöst förspillda, måste därför oundgängligen en god och kraftig

disciplin inom krigsmakten skapas och vidmakthållas. En god disciplin

åstadkommes emellertid förvisso icke genom lagbud allena. Den måste

tvärtom till sin kärna bestå af en stark och vaken pliktkänsla, buren åt

insikten om nödvändigheten af att för vinnande åt ett stort gemensamt

mål underordna sin egen person under en enhetlig ledning och med

användande af alla sina personliga krafter villigt bringa de offer, som

för ernåendet af detta mål knifvas. Att en sådan anda icke kan skapas

endast genom lagbud och föreskrifter eller ett mer eller mindre mekaniskt

tillämpande af dessa är gifvet. Innerst beror tydligen dess utveckling

och växt af andra och djupare liggande faktorer af moralisk natur. Af

icke ringa betydelse för åstadkommande af ett, godt resultat i nämnda

hänseende är därför tydligen ock ledningen af ett i sann mening upplyst

befäl, som i känslan af sitt ansvarsfulla kall söker att uppfostra sina

underlydande till väl disciplinerade soldater ej blott genom tuktan och

straff, där sådant finnes nödigt, utan framför allt genom ett godt och

ädelt föredöme samt en af allvar och omsorgsfull välvilja präglad behandling

af sina underlydande i syfte att därigenom framkalla och utveckla

deras bästa egenskaper och kärlek till tjänsten.

Uppenbart är emellertid att, då ordning och lydnad inom krigsmakten

under alla förhållanden måste upprätthållas, härför jämväl kräfves

stödet af en strafflagstiftning, som med allvar och kraft häfdar disciplinens

betydelse. Att lagens bestämmelser härutinnan likväl icke böra

8

Om de brott,

som böra i

strafflagen för

krigsmakten

upptagas.

göras strängare, än ändamålet fordrar, säger sig själft. Onödig stränghet

lcan nämligen såväl å andra som särskild! inom ifrågavarande område

alltför lätt alstra bitterhet och trots i stället för motsatsen och därigenom

åstadkomma något helt annat, än hvad man vill vinna. Ehuru

eu väl afvägd strafflagstiftning för krigsmakten följaktligen hvarken

bör förbise humanitetens grundsatser eller genom åläggande af onödiga

band inskrida å områden, som böra vara undandragna lagens bestämmelser,

är likväl själfklart, att samma lagstiftning icke får lygga tillbaka

för att gifva lagskiparen de medel i händer, som, enligt hvad

erfarenheten visat, äro oundgängligen nödvändiga för upprätthållande

af ordning och manstukt inom krigsmakten.

Då den allmänna värnplikten ''innebär, att landets hela manliga

ungdom, som är till krigstjänst duglig, inkallas under fanorna, blir

dåra! jämväl en följd, att det högre matt af bildning, som inom vissa

lager af befolkningen förefinnes, kommer krigsmakten väsentligen mera

till godo, än som kan blifva förhållandet inom en yrkesarmé, hvilken

ju, hvad manskapet angår, rekryteras hufvudsakligen från samhällslager,

som befinna sig å eu lägre bildningsgrad. Vid sådant förhållande synes

man vara berättigad antaga, att behofvet af särskilda, strängare straffbestämmelser,

afvikande från den allmänna lagens, i fråga om en

krigsmakt, bestående hufvudsakligen af värnpliktige, skall visa sig i

vass mån mindre framträdande, än om den särskilda militära strafflagen

är afsedd att gälla företrädesvis en yrkesarmé. Emellertid talman

a andra sidan icke förbise, att den allmänna värnplikten icke

blott innebär, att nationens goda krafter tillföras krigsmakten, utan

äfven medför, att densamma måste i sig upptaga befolkningens i moraliskt

hänseende sämre att icke säga sämsta element. Såsom ett önskemål

beträffande en militär strafflag, afsedd att gälla under dylika förhållanden,

framträder därför i högre grad än eljest, att dess bestämmelser må äga

så pass mycken böjlighet, att de lämna utrymme såväl för ett mildare

bedömande, där omständigheterna sådant medgifva, som ock öppna

möjligheter till användande af strängare och fullt effektiva straffmedel,

där detta i svårare fall eller till stäf]ande af inrotade onda, benägenheter

finnes oundgängligt.

Den första fråga, man vid en kritisk behandling af vår gällande

militära straffrätt har att besvara, är, hvilka grupper af brott, som rätteligen

böra göras till föremål för den särskilda militära strafflagstiftningen.

Vid ett studium af den militära straffrätten, sådan denna i

9

senare tider inom skilda länder utbildat sig, kan man bland de brott,

som af den speciella militära strafflagstiftningen afhandlas, urskilja företrädesvis

två skilda hufvudkategorier.

En sådan kategori utgöres af de förbrytelser, som man vanligen

plägar benämna rent militära, d. v. s. sådana brott, i fråga om lrvilka

endast militärpersoner eller med dem likställda kunna vara gärningsmän.

En annan åter bildas af sådana förbrytelser, som väl kunna begås jämväl

af andra, men, när de föröfvas af militärpersoner eller med dem

likställda, på grund af gärningsmannens särskilda tjänsteställning eller

de speciellt militära intressen, som genom förbrytelserna sättas på spel,

erhålla en särskild karaktär, som betingar, att brottet straffas annorlunda,

än om det blifvit begånget af annan person. Sistnämnda grupp af förbrytelser

benämnes vanligen militärt kvalificerade.

Denna uppdelning kan lämpligen tjäna till xitgångspunkt för eu

undersökning af Indika brott som böra straffas enligt krigslag. Då

kommittén här nedan söker att med ledning af nämnda indelningsgrund

gifva en sammanfattande öfversikt öfver den ställning, som vår lagstiftning

i mera hufvudsakliga delar intager till nämnda fråga, lämnas

tills vidare å sido frågan om i hvilken utsträckning vår militära strafflag

är tillämplig å andra personer än militärpersoner i egentlig mening.

Till de rent militära brotten höra i främsta rummet sådana, som

innefatta en kränkning af de speciellt militära tjänsteplikterna, eller

sådana brott som rymning och olofligt undanhållande från krigstjänst,

olydnad mot förmän och öfverordnade äfvensom ohörsamhet mot vakter

eller andra i dylik tjänsteutöfning stadda, vissa förräderibrott, däribland

öfverlöpande till fienden, feghet och oloflig gemenskap med fienden,

försummelser under vakttjänst eller likartad tjänstgöring samt alla

brott i öfrig!, lrvilka innefatta1 eu öfverträdelse eller ett åsidosättande

af en speciellt militär ''tjänsteplikt.

Straffbestämmelser angående dylika brott återfinnas i alla militära

strafflagar. Om behöfligheten af sådana bestämmelser torde väl ock

knappast olika meningar råda. G it ve t är emellertid, att uppfattningarna

såväl beträffande do militära tjänsteplikternas rätta omfattning och innebörd

i vissa hänseenden som ock i fråga om den specialisering af särskilda

brottstyper, som i lagen lämpligast bör ske, och de närmare bestämningar,

som vid beskrifningen af dessa i lagen böra upptagas,

kunna mer eller mindre divergera. Huru härvid bör förfaras, måste

naturligen i viss mån bero af de förhållanden och den rättsuppfattning,

som å hvarje tid inom hvarje land äro rådande. Detta tillhör emellertid

2

10

detaljer, hvarom kommittén i de delar, där densamma funnit anledning’

att föreslå ändring i gällande lag, här nedan kommer att yttra sig.

Bestämmelser rörande brott af ifrågavarande slag förekomma i vallag

hufvudsakligen i dess 4, 5 och 10 kapitel, men delvis äfven på

andra ställen i densamma.

Enär man med rent militära brott förstår sådana, som endast

kunna begås af militärpersoner eller med dem likställda, falla, enligt

rår lag, under detta begrepp, förutom direkta förbrytelser i tjänsten,

äfven vissa andra handlingar, som, utan att vara belagda med straff i

allmän lag, likväl ur militär synpunkt ansetts böra i strafflagen för

krigsmakten beläggas med straff. Hit höra sådana handlingar, som, ehuru

de strängt taget falla eller kunna falla utom det egentliga tjänsteförhållandet,

ansetts särskilt ägnade att undergräfva disciplinen inom

krigsmakten eller eljest stridande mot militär tukt och ordning. Straff

för dylika handlingar stadgas i 78, 80, 81, 82, 87 och 93 §§ äfvensom

i 102 § af nuvarande lag.

Hvad angår 78 §7 som med straff belägger underlåtenhet att

uppenbara stämpling till uppror, återkommer kommittén därtill längre

fram i sammanhang med frågan om öfriga i lagen afhandlade upprorsbrott.1}

87 och 93 §§, som handla, 87 § om underlåtenhet att efterkomma

öfverordnads i särskilda fall meddelade föreskrifter, i hvad som rörer allmän

ordning, ordningen inom krigsmakten eller dess anseende, och 93 §

om mot förman utan skälig anledning förd klagan öfver förnärmelse i

tjänsten, äro bestämmelser, mot hvilkas upptagande i strafflagen för

krigsmakten, äfven i den män de röra förhållanden utom tjänsten, icke

synes vara något att i hufvudsak erinra. 1 fråga om 87 § anser kommittén

dock i ifrågavarande hänseende en mindre jämkning höra vidtagas,

hvarom hänvisas till den speciella motiveringen.2)

Vidkommande öfriga ofvan omförmälda lagrum — 80, 81, 82 och

102 §§ — anser kommittén desamma delvis äga vidsträcktare tillämplighet,

än som ur ofvan berörda synpunkter eller eljest kan anses nödigt,

och därför böra undergå någon omarbetning. Då emellertid nämnda

stadganden i lagen förekomma i samband med andra dem närstående

bestämmelser, hvilka nedan närmare omtalas, vill kommittén i sammanhang

därmed uttala sin mening jämväl i nu ifrågavarande punktera).

Af de i strafflagen för krigsmakten med straff belagda handlingar,

hvilka enligt ofvannämnda indelningsgrund äro att hänföra till rent

'' ‘) So sid. 12.

2) Se sid. 141.

3) Se beträffande 80, 81 och 82 §§ sid. 12 och 137 samt beträffande 102 § sid. 15.

11

militära brott, finnas äfven åtskilliga andra, hvilka, om de än merendels

begås i tjänsten eller därmed äga ett mycket nära samband, likväl

äfven kunna tänkas blifva föröfvade utom densamma. Såsom exempel

härpå kan nämnas åtgärd af förman, hvarigenom han, under missbruk

af sin myndighet, hindrar underlydande krigsman från att föra klagan

öfver förnärmelse!’ i tjänsten efter 99 §, angifvelse!’ mot annan i disciplinmål

efter 123 § m. fl. I allmänhet synas lagens bestämmelser

härutinnan icke gå längre än nödigt.

Af de militärt kvalificerade brott, som vår militära strafflag känner,

synas de viktigaste grupperna vara:

förräderi eller andra för rikets säkerhet farliga handlingar, som

omtalas i 8 kap. strafflagen, då de under krigstid begås af krigsmän;

uppror och upplopp inom krigsmakten, deltagande af krigsman

med väpnad hand i uppror emot offentlig myndighet i allmänhet samt

uppmaning till uppror, då densamma sker muntligen inför samladt

krigsfolk eller i skrift, som bland krigsfolket utsprides;

våld eller annan misshandel å samt förolämpning mot förman

eller annan öfverordnad, vare sig brottet sker i eller för tjänsten eller

utom densamma, äfvensom dylikt brott mot underordnad eller mot sidoordnad

i eller för tjänsten;

våld eller annan misshandel å vakter eller andra i likartad tjänstgöring

stadda personer i vissa fall;

oljud, oväsende eller annat förargelseväckande beteende samt fylleri

å allmän plats inom garnisons- eller stationsort, då sådant brott begås

af krigsman; samt

skadegörelse, förskingring och olofligt begagnande samt stöld,

snatteri och rån i vissa fall af egendom, som tillhör krigsmakten eller

är för dess behof afsedd.

Nu omförmälda arter af brott tillhöra tydligen ett område där

det gäller att efter ett noggrant afvägande af förhållandena beträffande

hvarje slag af brott afgöra, huruvida detsamma, då det föröfvas af krigsmannen

eller den med honom likställde, får en särskild karaktär, som

fordrar tillämpning af andra straffbestämmelser än allmänna lagens, vare

sig dessa, såsom på grund af sakens natur i regel är fallet, anses

böra innebära ett strängare ansvar, än som skulle följa enligt allmän

lag, eller på grund af särskilda förhållanden motsatsen bör äga rum.

Vid öfvervägande af hithörande frågor har kommittén ej funnit

skäl att i större utsträckning frångå den hittills hos oss i nyssberörda

hänseenden rådande uppfattningen.

12

Hvad till eu början angår förräderi eller andra sådana för rikets

säkerhet menliga brott, som i 8 kap. allmänna strafflagen beläggas

med straff, är tydligt, att, om eu krigsman i krigstid gör sig förfallen

till sådant brott, en strängare behandling af honom än af annan, som

gör sig därtill skyldig, icke kan anses opåkallad.

Att uppror och upplopp, i fall hvarom ofvan talats, böra drabbas

åt strängare ansvar än eljest synes jämväl vara uppenbart. Uppmaning

till uppror i. de fall, som omtalas i den nuvarande strafflagen för krigsmakten,

synes ock förtjäna en allvarligare näpst än under andra förhållanden.

I 78 § strafflagen för krigsmakten — ett stadgande, som förut i

annat sammanhang omtalats — stadgas jämväl straff för underlåtenhet

att upptäcka stämpling till uppror, då man vet sådan vara å färde,

eu underlåtenhet, som enligt allmän lag i motsvarande fall i regel ej

drabbas af straff. Att straff för sådan underlåtenhet af den, som tillhör

krigsmakten, är af behof vet påkalladt, lärer emellertid vara gifvet.

1 kapitlet om upprors- och upploppsbrotten förekomma i strafflagen

för krigsmakten äfven vissa straffbestämmelser, som uppenbarligen

där fått sin plats af det skäl, att de handlingar, som härigenom belagts

med straff, ansetts särskildt ägnade att framkalla fara för uppror, upplopp

eller andra brott mot krigslydnaden. Hit höra de förut omförmälda

bestämmelserna i lagens 80, 81 och 82 §§.

Hvad ånger 80 § — som stadgar straff för den, som pa något ställe,

där krigsfolk är samladt, med högljudd röst eller med häftighet eller

på annat anstötligt sätt utfar i klander emot någon öfverordnads förhållande

eller åtgärder eller öfver lön, underhåll eller beklädnad eller

företager sig annan dylik handling, deraf uppror eller upplopp lätt kan

föranledas — har kommittén ansett berörda. § såsom till sitt innehåll

alltför sväfvande och vidtgående böra ersättas med ett stadgande, som

uttryckligen begränsar ansvaret till det fall, att någon muntligen inför

samladt krigsfolk eller genom utspridande af egen eller annans skrift

söker förleda till ohörsamhet mot öfverordnads befallningar i tjänsten

eller upphetsa till ovilja mot krigstjänsten. Medelst ett sådant stadgande,

som i hvad rörer förledande, hvarom nyss är nämndt, komme att utgöra

en motsvarighet till allmänna strafflagens 10 kap. 14 § 2 och 3 mom.,

torde man, med bibehållande af kärnan i den nuvarande 80 §, undvika

dess nuvarande olägenheter.

81 § bestraffar sammankomst af krigsfolk för rådplägning i ämnen,

genom hvilkas afhandlande fruktan, misströstan eller missbelåtenhet kan

13

hos detsamma utbredas. Nämnda § innefattar tydligen en ej oväsentlig

inskränkning i den i vårt land eljest obestridda och i var allmänna

strafflag jämväl indirekt erkända rättigheten för medborgare i allmänhet

att sammankomma och öfverlägga om gemensamma angelägenheter,

så snart ej därvid något företages, som strider mot lag eller eljest stör

allmän ordning. Inom kommittén har därför ock blifvit ifrågasatt,

huruvida icke denna § borde ur lagen helt och hållet utgå eller åtminstone

efter någon omarbetning begränsas att gälla endast i krigstid.

Kommitténs flertal har emellertid ansett bibehållandet i hufvudsak af

ifrågavarande stadgande vara för upprätthållande af disciplinen inom

krigsmakten nödvändigt och funnit detsamma böra gälla äfven i fredstid,

om det än naturligen bär sin största betydelse under krig.

Att därest sammankomst för rådplägningar bland krigsfolket fritt

Unge hållas om — såsom de i paragrafen angifna exempel lyda —

"taran. eller olämpligheten åt krigsföretag eller annan tjänsteförrättning,

därtill befallning är gifven eller förväntas», eller »om vådan af den ställning,

hvari krigsmakten eller någon del dåra!'' sig befinner», eller »om

förmans förhållande eller åtgärder», detta skulle medföra betänkliga

vådor för disciplinen inom krigsmakten, är uppenbart. I de flesta fall

skulle säkerligen eu dylik sammankomst allenast tjäna att skapa misstämning

hos krigsfolket, i sina följder måhända ledande till olydnad eller

rent af Öppet myteri. Den inskränkning i sina rättigheter, som den

enskilde krigsmannen i jämförelse med andra medborgare genom ett

förbud mot hållande af sammankomster för rådplägning i nu angifna

eller därmed jämförliga ämnen är underkastad, torde ock i själfva verket

näppeligen kunna sägas för honom innebära ett offer, större än hvad

som maste följa af krigsmaktens ändamål och hans ställning därinom.

(fäller däremot sammankomsten rådplägning i ämne, hvars afhandlande

icke direkt innebär någon fara för disciplinen, såsom t. ex. angående

utverkande af förbättrade löneförhållanden eller dylikt, ställer sig saken

något annorlunda. Det synes då vara att gå längre än nödigt och

innefatta ett alltför stort ingrepp i den enskildes allmänt medborgerliga

rättigheter att stadga ett ovillkorligt förbud äfven för dylika fall.

På ofvan antydda grunder har kommittén ansett ifrågavarande

stadgande böra omarbetas därhän, att detsamma kommer att afse endast

sådana fall, då det ämne, rådplägningen gäller, rörer själfva tjänsteutöfningen

eller hvad därmed bär omedelbart samband eller eljest är af

beskaffenhet, att dess afhandlande innebär en mera direkt fara för disciplinen,

i ty att fruktan eller misströstan därigenom kan hos krigsfolket

utbredas, eller brott mot krigslydnaden däraf lätteligen kan framkallas,

14

men däremot icke sådana fall, där rådplägningen endast afser åstadkommande

af en förbättring i krigsfolkets löne- eller tjänstevillkor i

öfrigt utan användande af några som helst, olagliga eller obehöriga

medel.

Våld eller annan misshandel äfvensom förolämpning emot öfvereller

underordnad i eller för tjänsten äro brott, hvilka, då de förekomma

emellan krigsmän, på grund af de subordinationsförhållanden, som enligt

sakens natur inom hvarje krigsmakt måste förefinnas, samt, å andra

sidan, de plikter, som i fråga om behandlingen af underordnade åligga

befälet, äga en militär karaktär, som väl motiverar en särskild behandlingaf

dessa förbrytelse!’ i militär strafflag.

J Ö

Hvad nu sagts om våld, misshandel och förolämpning, då sådant

brott föröfvas mot öfverordnad i och för tjänsten, gäller enligt kommitténs

mening jämväl om dylikt brott emot förman, som är att hänföra

till krigsman, äfven då det ej sker i eller för tjänsten. Den särskilda

ställning, den underlydande intager till sin militäre förman, hvilken

han i tjänsten är skyldig ovillkorlig lydnad, och med hvilken han ofta

no g är i daglig och stundlig beröring i tjänsten, synes nämligen böra

medföra, att ifrågavarande brott, äfven där det förekommer utom tjänsten

och ej har med denna direkt att skaffa, likväl bör bedömas annorlunda

än likartade förbrytelser mot enskild person.

Den öfverordnade, som ej är förman, intager väl ej samma ställning

till den underordnade som förmannen. Uppträder han i sin tjänstedräkt,

bör han dock i nu förevarande afseende anses likställd med förman.

Däremot håller kommittén före, att, om våld eller annan misshandel

föröfvas å sådan öfverordnad, då denne ej bär sin tjänstedräkt, tillräckliga

skäl saknas för att — såsom nu är fallet — äfven om brottet

ej sker i eller för tjänsten, bedöma detsamma annorledes än efter

allmän lag. Väl är det sant, att den våldfördes eller förorättades

egenskap af öfverordnad jämväl i detta fall må kunna verka såsom en

försvårande omständighet, men att därå tillämpa en strafflatitud, afvikande

från allmänna lagens, synes knappast erforderligt.

Då våld eller förolämpning förekommer mellan sidoordnade krigsmän,

föreligger visserligen icke någon kränkning af militär subordination

eller befälspiikt. Dylika brott äro dock, då de ske i den våldfördes

eller förorättades tjänst eller med anledning af denna, tydligen af beskaffenhet,

att en särskild behandling af desamma i militär strafflag

icke saknar sitt berättigande.

Att våld och förolämpning emot vakter eller därmed likställde

15

funktionärer, äfven där gärningsmannen vid tillfället ej är i direkt

tjänsteutöfning, bör straffas enligt krigslag, är jämväl i sin ordning.

I det föregående bär talats endast om våld och förolämpning emot

krigsmän. Hvad angår de vid krigsmakten anställde civila ämbets- och

tjänstemän eller andra personer, har man — frånsedt det fall, som omförmäles

i 88 § 1 inom. af nuvarande lag, därest detta lagrum får anses

afse äfven civil militär förman — hittills hos oss ansett dessa personer

icke intaga en sådan ställning, att de behöft omgärdas med annat straffskydd

än det, allmänna lagen skänker; och då, kommittén veterligen,

icke heller något praktiskt behof af förändrade bestämmelser i sådant

afseende framträdt, har kommittén icke heller ansett sig hafva skäl att

frångå den nuvarande lagstiftningens allmänna ståndpunkt härutinnan.

I samma kapitel af strafflagen, däri nu senast afhandlade, i samma

lag med ansvar belagda brott finnas upptagna, stadgas jämväl straff fölen

del andra bär ofvan såsom militärt kvalificerade betecknade förbrytelser.

Dit höra oljud, oväsende eller annat förargelseväckande beteende

samt . fylleri å allmän plats inom garnisons- eller stationsort, då den

skyldige är krigsman.

Ehuru behandlingen af dessa förbrytelser såsom militära, teoretiskt

taget, svårligen kan sägas vara oundgängligen nödvändig, medför dock

deras upptagande i den militära strafflagen högst afsevärda praktiska

fördelar, särskild! ur den synpunkten, att därigenom beredes möjlighet

att bestraffa desamma disciplinärt, i stället för att de eljest skulle med

åtskillig omgång och tidsutdräkt. dragas inför allmän domstol. Kommittén

anser sig därför icke böra föreslå någon rubbning i den nuvarande

lagens ståndpunkt därutinnan.

Hvad i berörda hänseende nu gäller synes, om än nyssberörda

synpunkt därvid icke är af fullt samma betydelse, likväl i den militära

ordningens intresse böra utsträckas att gälla äfven ifall krigsman, annorstädes

än inom garnisons- eller stationsort, gör sig skyldig till sådan

förseelse, såvida han vid tillfället är iförd sin tjänstedräkt.

Att sådana förseelser, hvarom nu talats, jämväl då de förekomma

inom de militära etablissementen, höra, såsom ock nu är fallet, kunna

disciplinärt bestraffas och följaktligen böra i strafflagen för krigsmakten

upptagas, är själffallet.

Samma §, som stadgar straff för nyssnämnda förseelser — 102 §

i den. nuvarande lagen — innehåller jämväl bestämmelse om straff

för krigsman, »som eljest i eller utom tjänsten brister i anständigt uppförande

eller visar opålitlighet eller vanvårdar den aktning, som han

16

af andra bör äga:», under förutsättning alltid att den felakt ige ej genom

sin handling gjort sig förfallen till särskild! ansvar enligt strafflagen

för krigsmakten eller allmän lag. Genom detta stadgande liar strafflagen

för krigsmakten enligt kommitténs tanke till dels ingått på ett

område, som, åtminstone i hvad rörer den menige krigsmannen, bör vara

densamma undandraget. Att krigsmannen i allt, som i större eller

mindre män bär samband med tjänsten, ställes under sådan lag, är utan

tvifvel riktigt. Såsom flera gånger framhållits, medföra ock den särskilda

uppgift och ställning, som tillkommer krigsmakten, oundvikligen, att

de band, som åläggas den enskilde krigsmannen, i åtskilliga afseende!!

måste blifva andra och strängare än dem, som åligga samhällets medlemmar

i Girigt. En målmedveten uppfostran till ordning, manstukt

och disciplin måste därför utan tvifvel ingå såsom ett viktigt moment

i krigarens utbildning. Häraf följer dock ingalunda, att den menige

krigsmannens enskilda lif måste läggas under offentlig kontroll och

hans beteende utom tjänsten kunna göras till föremål för bestraffning

i den utsträckning, som ifrågavarande lagrum innebär. Med den sväfvande

och tänjbara affattning, ifrågavarande stadgande nu har, öppnar

detsamma dessutom tydligen möjlighet till en högst godtycklig tolkning,

lätteligen ägnad att bidraga till alstrande af en skef och skadlig uppfattning

af den ställning inom samhället, som bör tillkomma krigsmannaståndet

såsom sådant.

Den viktiga uppgift, som tillkommer befälet såsom ledare och

uppfostrare för landets värnpliktiga ungdom, ställer däremot uppenbarligen

å detsamma alldeles särskilda fordringar, i viss män andra och

högre än dem, som skäligen kunna ställas å soldaten i ledet. På grund

af denna befälets ansvarsfulla ställning bär man nämligen af den, som

tillhör detsamma, rätt att kräfva, att han i sitt yttre uppträdande i allmänhet,

äfven utom tjänsten, iakttager hvad god sed bjuder, men däremot

afhåller sig från handlingar, ägnade att rubba den aktning och

tillit, som han på grund af sin tjänsteställning af andra bör äga, och

hvarförutan han svårligen i längden kan med framgång fylla sitt värf.

Ur nu nämnda synpunkter bär kommittén ansett sistberörda stadgande,

såvidt detsamma angår krigsmans uppförande utom tjänsten, böra begränsas

att gälla endast befälet och härutinnan undergå eu sådan omarbetning,

att däraf tydligen må kunna framgå, att endast handlingar

af nyssnämnda natur äro afsedda att däraf träffas.

Ofvan omförmälda i strafflagen för krigsmakten upptagna egendomsbrott

— skadegörelse, förskingring, olofligt begagnande, stöld, snatteri

och rån af egendom, som tillhör krigsmakten eller är afsedd för dess

17

behof — hafva i nu förevarande afseende rönt olika behandling'' inom

olika lagstiftningar. Så har den nya norska militärstrafflagen icke upptagit

särskilda straff för hithörande brott, då de begås i fredstid, men

väl då. de föröfvas i krigstid *). I flertalet andra nyare militära strafflagar

återfinnas däremot i allmänhet ifrågavarande arter af brott, ehuru

naturligen med åtskilliga skiftningar i detaljerna, utan nämnda i den

norska lagen gjorda inskränkning. Så i hufvudsak i de tyska, franska,

danska och finska lagarna.

Med de begränsningar, som i den svenska strafflagen för krigsmakten

gjorts beträffande dess tillämplighet å hithörande slag af brott,

torde denna knappast kunna sägas hafva inskridit för långt på den

allmänna lagens område. Om den, som är i tjänst vid krigsmakten,

med vetskap därom att viss egendom tillhör eller är afsedd för krigsmakten,

skadar, förstör eller olofligen tillgriper densamma eller olofligen

nyttjar eller låter annan nyttja eller gör sig skyldig till förskingring

af krigsmaktens egendom, begår han en förbrytelse, som, äfven där

den ej är att hänföra till brott i tjänsten, i allt fall med hänsyn till

den pliktförgätenhet, som därigenom ådagalägges, och de krigsmaktens

intressen, som därigenom trädas för nära, har en i viss mån militär

karaktär och lämpligen bör straffas enligt krigslag. Att, på sätt i den

nya noi-ska lagen skett, principiellt inskränka krigslagens tillämplighet

beträffande samtliga ifrågavarande slag af brott till krigstid, saknar däremot

enligt kommitténs mening tillräcklig grund.

De straffbestämmelser, som i vår lag förekomma i fråga om rån

i vissa svårare fall af egendom, afsedd för krigsmakten, (117—119 §§),

gälla emellertid redan nu förnämligast, om ej uteslutande, krigstid, ett

förhållande, som förklaras af de jämförelsevis höga straff, som redan i

den allmänna lagen stadgas för ifrågavarande brott.

I likhet med en del främmande lagar behandlar vår lag stöld från

kamrat, som är förlagd i samma kvarter, kasern etc. eller tjänstgör å

samma fartyg, såsom militärt kvalificerad förbrytelse. Däremot synes

icke heller något vara att erinra.

\issa

ligt tillgrepp, föröfvadt å valplatsen från fallen eller från sjuk eller

sårad, utan att därvid göra skillnad emellan huruvida tillgreppet sker

från landsman eller från fiende. Så har skett i den nya norska lagen

(101 och 102 §§) och är äfven fallet enligt den nya holländska

j) Tl11. kngstid hänföres emellertid, på sätt nedan närmare omförmäles, enligt den nya

“a ;afen ?f7en den tld> dä krigsmakten eller vederbörande afdelning duraf ställes eller är

stalla pa krigsfot.

3

18

lagen l) (art. 137). Detsamma gäller, såvidt angår tillgrepp från sjuk

eller sårad, äfven enligt den tyska lagen, som däremot stadgar straff

för tillgrepp från den, som på valplatsen stupat, endast ifall det sker

från den, som tillhör den tyska krigsmakten eller med Tyskland för

krigs förande förbunden stats krigsmakt (134 §). Vår svenska militära

strafflag innehåller däremot straff för dylikt brott, allenast savidt rörei

tillgrepp från sjuk eller sårad fiende (104 §). Enligt hvad nedan vid

motiveringen till 179 § utvecklas -), lärer nämligen 104 § i den nuvarande

lagen icke åsyfta tillgrepp från fiende, som på valplatsen ljutit döden.

Goda skäl synas emellertid tala för att i krigslag stadga straff ej

mindre för sistnämnda brott, då det föröfvas å valplatsen, än äfven för

olofligt tillgrepp, som där begås från fallen, sjuk eller sårad, hvilken

tillhör den svenska krigsmakten eller krigsmakt, tillhörande annan, i

förbund med Sverige varande stat. Erfarenheten äfven från senare

tiders krig har nämligen visat, hurusom det är af behofvet synnerligen

påkalladt att kunna med eftertryck stäfja förbrytelser af ifrågavarande

beskaffenhet och dymedelst skydda de i krig fallne eller sårade emot

de »slagfältens hyenor», hvilka pläga omsvärma eu här i fält och girigt

afvakta tillfället att på slagfälten föröfva rån och plundring. Att emellertid

här icke afses tagande från fiende af sådan egendom, som ar att

lagligen hänföra till krigsbyte, är gifvet.

Kommittén, som längre fram återkommer till hithörande spörsmål

3), har dock redan i detta sammanhang velat antyda sin uppfattning

af frågan.

Förutom ofvan särskildt omförmälda grupper af militärt kvalificerade

brott förekomma i strafflagen för krigsmakten äfven en del andra,

hvilka i den allmänna strafflagen äro belagda med straff, men enligt

förstnämnda lag erhållit en mer eller mindre modifieiad behandling.

Hit höra: _ . , .

utmaning af förman till envig i anledning af något förhållande i

tjänsten, då sådant brott begås af officer eller underofficer, äfvensom

antagande af sådan utmaning (92 §);

störande af gudstjänst vid samlad trupp (101 §);

tillgrepp från fiende af hvad som ej är att hänföra till krigsbyte

(104 §);

plundring i fientligt land (105 §);

!) I Holland utfärdades ny militär strafflag'' den 27 april 1903.

-) se sid. 193

sj se sid. 46 och 187.

19

våld eller annan misshandel i vissa fall å krigsfångar eller å sårad

eller sjuk person eller den, som om honom har vård, eller å den, som

icke gjort motstånd eller är satt under beskydd (106’ §);

ämbets- eller tjänstemans tillgrepp och förskingring af uppbörd

ellei _ annan egendom, som han i kraft åt sin befattning för krigsmaktens

läkning mottagit till förvarande, förvaltning eller redovisning, i vissa

hd! v.J—''7 §),

lössläppande af fånge eller häktad person eller hans förhiälnande

till flykt (135 §); J 1

befriande af den, som är insatt i militärhäkte eller skall af krigsman

afföras i arrest eller häkte eller inställas till förhör, äfvensom försök

till sådant brott (136 §); samt

allmänna ämbets- eller tjänsteförbrytelser i vissa fall (143, 144 och

146 §§)•

Beta ägande nu nämnda brott liar kommittén icke funnit något

att i princip erinra emot att desamma fortfarande bibehållas i strafflagen

för krigsmakten.

I den nuvarande strafflagen för krigsmakten finnas, med ett eller

annat undantag, upptagna allenast sådana brott, hvilka alls icke äro

belagda med straff i den allmänna strafflagen, eller livilka ansetts höra,

när de förötvas af personer, lydande under strafflagen för krigsmakten,

bestraffas annorlunda, än när de föröfvas af andra. I detta fäll antingen

utsätter strafflagen för krigsmakten en sjelfständig strafflatitud,

ellei ock stadgai lagen, att vid straffets bestämmande efter allmän lag

biottet skall anses vara begånget under försvårande omständigheter.

\ id en genomläsning af kommitténs förslag till strafflag för

krigsmakten finner man, att däri upptagits äfven en del andra brott,

hvilka hittills bestraffats endast efter allmän lag, och för hvilka äfven

enligt förslaget straffet. skulle bestämmas enligt allmän lag och icke

enligt strafflagen för krigsmakten. Kommittén anser sig i detta sammanhang

böra angifva det skäl, som föranledt kommittén till berörda

åtgärd.

Enligt 18 § i förordningen om krigsdomstolar och rättegångar

därstädes skola vid krigsdomstol upptagas icke allenast åtal för sådana

brott, å hvilka, på sätt nyss är nämndt, strafflagen för krigsmakten

är tillämplig, utan äfven åtal för en del andra i nämnda lägel

särskilt omtalade brott, hvilka skola bestraffas efter allmän lag. Hit höra,

utom atal för fel och förbrytelser i ämbete eller tjänst vid krigsmakten

i alla de fall, där strafflagen för krigsmakten ej bestämmer eller modi

-

20

fierar straffet därför, äfven åtal för vissa brott, livilka eljest, utan att

vara i strafflagen för krigsmakten belagda med straff, af ett eller annat

skäl ansetts böra åtalas vid krigsdomstol.

Berörda i 18 § af nämnda förordning förekommande bestämmelser

äro emellertid i sin nuvarande affattning, såsom erfarenheten nogsamt

o-ifyer vid handen, synnerligen invecklade och svårtolkade.

När det gäller‘ så viktiga och, särskildt för här ifrågavarande^ gren

af lagstiftningen, grundläggande bestämmelser, som reglerna angående

krigsdomstolarnas kompetens, är det därför uppenbarligen i hög grad

önskvärd!, att de nuvarande stadgandena i ämnet väsentligen förenklas.

Den nämnda otydligheten hos dessa torde emellertid icke bero af redaktionella

brister'' allena, utan i ej oväsentlig grad af ämnets egen tämligen

invecklade natur. Förutsatt att man, i likhet med kommittén,

anser de mål, som enligt gällande lag nu tillhöra krigsdomstols upptagande,

fortfarande böra i allmänhet vid dessa domstolar bibehållas,

torde man därför på den hittills följda vägen svårligen utan stor omständlighet

och vidlyftighet kunna ernå ett ur praktisk synpunkt tillfredsställande

resultat. Lättare synes den önskade förenklingen kunna

vinnas på det sätt, att i strafflagen för krigsmakten upptagas, i den

utsträckning sådant utan rubbning af lagens grunder i (ifrigt lämpligen

låter sig göra, alla de brott, som anses böra åtalas vid krigsdomstol,

oafsedt om brottet skall bestraffas efter allmän lag eller ej. Tydligt

är, att man med eu sådan anordning, vid återgifvande i den militära

rättegångslagen af reglerna om krigsdomstolarnes kompetens, kan i

fråga om alla de i strafflagen för krigsmakten upptagna brott åtnöja

sig med en hänvisning till sistnämnda lag och därtill allenast

lägga de jämförelsevis mindre vidlyftiga bestämmelser, som i öfrigt för

ändamålet må finnas erforderliga. Medgifvas må, att det nuvarande tillvägagångssättet

att i strafflagen för krigsmakten upptaga endast de

brott” för hvilka särskildt straff ur militär synpunkt kräfves, och i den

militära rättegångslagen angifva de mål, som därutöfver skola tillhöra

krigsdomstol, må anses vara ur teoretisk synpunkt riktigare än den af

kommittén föreslagna utvägen, men med hänsyn till de praktiska fördelar

vid ifrågavarande lagars användning, som däraf synas vara att

vinna, har kommittén likväl ansett sig böra förorda nämnda utväg,

helst den omarbetning, som strafflagen för krigsmakten i följd däraf

måst undergå, visat sig kunna ske utan större vidlyftighet och utan

nämnvärda ändringar i lagens bestämmelser i öfrigt.

Af hvad kommittén nu anfört lärer tydligen framgå, att nämnda

i förslaget vidtagna åtgärd icke innebär någon utvidgning af den mili

-

21

tara strafflagens tillämplighetsomrade i sak, utan endast utgör eu rent

formell åtgärd, vidtagen uteslutande af lämplig!)etsskäl.

Såsom redan ofvan blifvit nämndt, är strafflagen för krigsmakten

tillämplig ej allenast å militärpersoner i egentlig mening utan äfven å

en del andra personer. Lagen skiljer nämligen emellan, å ena sidan,

krigsmän, under hvilken benämning sammanfattas dels militärpersoner

i egentlig mening dels en del andra personer, som, utan att kunna hänföras

till militärpersoner i egentlig bemärkelse, likväl på grund af sin

ställning ansetts böra med dem likställas, samt, å andra sidan, civila

ämbete- och tjänstemän vid krigsmakten eller eljest i stadig befattning

där anställda civila personer. Å den förra kategorien, krigsmännen, är

lagen tillämplig i hela sin utsträckning, å den senare allenast i vissa

hänseenden.

J ill krigsmän höra i främsta rummet officerare och underofficerare

vid krigsmakten samt manskap, som innehar fast anställning vid

krigsmakten. Att strafflagen för krigsmakten bör gälla dessa är utan

vidare klart.

Lill krigsmän hänföras vidare enligt gällande lag värnpliktige

i de fall, då de, enligt hvad i värnpliktslagen sägs, äro underkastade

kriminallag för krigsmakten (2 § mom. c) i strafflagen för krigsmakten).

1 värnpliktslagen, åter (31 och 36 §§) stadgas, att de värnpliktige äro

underkastade kriminallag för krigsmakten under all tjänstgöring, marsch

eller annan färd, då de stå under militärbefäl, så ock i fråga om åtlydnad

af inkallelse, i enlighet med 29 § värnplikt-slagen, till dem

enligt samma lag åliggande tjänstgöring.

Att de värnpliktige i nu nämnda fall böra betraktas såsom krigsmän

och. lyda under militär strafflag, synes vara tydligt.

Enligt åtskilliga främmande länders lagstiftning *) lyda de värn

)

för att gifva en föreställning om i hvilken riktning lagstiftningen i ifrågavarande punkt

i vissa främmande länder gått, meddelas här några uppgifter i sådant afseende.

de, vä™päktige under krigslag i åtskilligt vidsträcktare mån än

nos oss. 1902 ars militära strafflag har visserligen därutinnan gjort vissa begränsningar i förhållande

till äldre lag men äfven den nya lagen kvarstår i åtskilliga delar på den äldre lagstiftningens

ståndpunkt. Enligt den nya lagen betraktas de värnpliktige i regel såsom krigsmän endast

medan de äro i tjänstgöring (»i Tjenestetiden») - jfr. längre fram i texten om betydelsen af denna

bestämning - men de bestämmelser i lagen, som afse såväl krigsmän som andra under lagen lydande,

gälla i större eller mindre utsträckning äfven värnpliktige, oberoende af huruvida de vid brottets

lörölvande äro i tjänstgöring eller ej. Flera viktiga grupper af brott - i allmänhet insubordinationsbrotten

(vald och ärekränkning eller annat respektstridigt uppförande mot förmän och öfverordnade)

likasom missbruk åt myndighet medelst våld eller ärekränkning mot underordnade — falla emellertid

under krigslag, förutom då de ske i tjänsten (»under udforelse af milihere Tjenesteplikter»)

Om de personel'',

som böra

lyda under

strafflagen för

krigsmakten

eller eljest vara

underkastade

straff'' efter

samma lag.

22

pliktige under militär strafflag äfven i åtskilliga andra fall, än då så

är förhållandet enligt svensk lag. Enär emellertid något praktiskt behof

af att i större utsträckning än hittills ställa de värnpliktige under

krigslag hos oss icke gjort sig i någon mera framträdande grad gällande,

och nämnda lags tillämplighetsområde icke bör utsträckas längre än

nödigt, har kommittén ej funnit skäl att, åtminstone för närvarande,

i hufvudsak frångå vår nuvarande lagstiftnings ståndpunkt härutinnan.

endast då de föröfvas »/'' Avledning af Tjenesten», -»under tjenestlige Förhandlingar og Moder

med den skyldiges föresatte eller overordnede» (mönstringar och dyl.) eller när den skyldige

är iförd militär tjänstedräkt, men, i den mån dessa bestämmelser gälla äfven sådana fall, då

brottet sker utom tjänsten, äro de i allmänhet tillämpliga jämväl å värnpliktige (jfr §§ 38—40,

42, 44, 45 i nya norska lagen). — Vissa andra af ifrågavarande, ej allenast å krigsmän tillämpliga

straffbestämmelser äro däremot icke på ofvannämnda sätt begränsade och äro därför, såsom

ofvan nämnts, utan inskränkning tillämpliga jämväl å värnpliktige. Så är — frånsedt stadgandena

om rymning och olofligt undanhållande (se lagens 4:de kap. om »Ulovligt Fravasr, Rymning og

anden Unddragelse fra Krigstjeneste») — förhållandet med bestämmelserna om falskt åtal hos

militär myndighet, (§§ 41—60),’ försök att med våld eller hot förmå öfverordnad att företaga eller

underlåta en tjänstehandling (§ 43'', försök att upphetsa krigsman till ovilja mot tjänsten eller

hot mot öfverordnade (§ 47), uppvigling till myteri (§ 49), olofligt uppenbarande af militär tjänstehemlighet

(§ 69) m. fl.'' Detsamma gäller ock i krigstid alla handlingar, som af lagen hänföras

till »Krigsforraederi og Blotstillelse af krigsmagten» (8 kap.), samt i allmänhet äfven sådana handlingar,

som omtalas i kapitlet om »Plyndring og andre Forbrydelser mod Person og Gods» (10 kap.).

Om således en värnpliktig i krigstid gör sig skyldig t. ex. till förräderi eller till rån eller stöld af

krigsmaktens egendom eller till skadegörelse å sådan egendom, straffas han elter krigslag och

dömes af krigsdomstol, äfven om han ej är i tjänstgöring vid krigsmakten.

Enligt dansk lag synas de värnpliktige lyda under militär strafflag i ungefär enahanda

utsträckning som hos oss.

I Tyskland stå »die Personen des Beurlaubtenstandes» — med hvilka våra värnpliktige

närmast äro att jämföra — under militär strafflag, medan de äro »im Dienste» d. v. s. från och

med den dag, till hvilken de inkallats för tjänstgöring till och med den dag, då de hemförlofvas,

eller under den dag, till hvilken de inkaljats för mönstring (»Kontrolversammlung»), samt dessutom

i afseende å vissa brott, nämligen: olofligt undanhållande, rymning, stympning eller

simulation för att undgå krigstjänst (§§ 64—83 Militärstrafgesetsbuch fur das deulsche Reich);

insubordinationsbrott äfvensom missbruk af tjänstemyndighet gentemot underordnade, såvida

brottet sker vid beröring i tjänsteväg (»im dienstlichen Verkehr»), mellan öfver- och underordnade

eller medan den skyldige är iförd uniform, äfvensom eljest ifall brottet består i olydnad eller i

våld eller hot mot förman för att hindra verkställandet af i tjänsten gifven befallning eller tvinga

till företagande eller underlåtande af en tjänsteåtgärd (§§ 113 o. 126 1. c.) äfvensom obefogadt

föranstaltande af eller deltagande i rådplägning krigsmän emellan i militära angelägenheter eller

samlande af underskrifter å eller deltagande i framställning eller besvär i dylikt ärende (101 § 1. c).

Jfr Reichmilitärgesetz § 56. _ _ .......

Enligt fransk lagstiftning straffas värnpliktige, som fullgjort sin första, aktiva tjänstgöring

och tillhöra reserverna, efter militär strafflag för vissa särskilda slag af brott, däribland: våld mot

öfverordnad af hämnd för någon dennes laga tjänsteåtgärd, förolämpning mot öfver- eller underordnad,

om båda äro iförda uniform, äfvensom lörräderi, spioneri, plundring, uppvigling till rymning

m. m. Beträffande territorialarmén och dess reserv — närmast motsvarande vår landstorm

— gäller detta dock i fredstid endast ifall brottet blifvit begånget inom sex månader efter det

gärningsmannen hemförlofvats, såvida han icke vid brottets töröfvande är iförd uniform. (Jfr ta

loi sur le recrutement de Varrnée af den 15 juli 1889 och la loi sur 1’inscription maritime åt

den 24 december 1896.)

I Schweis äro samtliga »militärpflichtige Personen» underkastade militär strafflag, äfven

då de utom tjänsten uppträda i uniform äfvensom i öfrigt, såvidt rörer deras militära tjänsteplikter

(»mit Bezug auf ihre dienstlichen Pflichten») — Militärstrafgerichtsordning 28 juni 1889 § 1.

1

23

I ett par hänseenden har kommittén dock trött, sig böra förorda en

afvikelse därifrån.

Då de värnpliktige inkallats till tjänstgöring eller därifrån hemförlofvas,

färdas de merendels samlade i större grupper, många af dem

ej sällan iförda militär tjänstedräkt. Med afseende härå synes det vara

lämpligt, att de värnpliktige, hvilka, såsom ofvan nämnts, under sådan

färd lyda under krigslag endast så länge de stå under militärbefäl,

äfven i öfrigt under färd till eller ifrån sin tjänstgöringsort betraktas

såsom krigsmän och ställas under sådan lag. Då det äfven eljest ofta

förekommer, att de värnpliktige under tiden närmast innan de med

anledning af förestående tjänstgöring skola ställas under militärbefäl

eller sedan de efter afslutad tjänstgöring upphört att stå under sådant

befäl, uppträda i militär tjänstedräkt, synes det äfven vara i sin ordning,

att de under en viss kortare tid — kommittén har förslagsvis

tänkt sig tjugufyra timmar — före eller efter nämnda tidpunkter såsom

krigsmän underkastas krigslagens bestämmelser, ifall de under denna

tid uppträda i militär tjänstedräkt.

I hufvudsak likartade bestämmelser med de sålunda föreslagna

finnas i den nya norska militära strafflagen (§ 5). De värnpliktiges tjänstgöringstid

(»Tjenestetiden»), under hvilken de betraktas som krigsmän,

anses nämligen enligt berörda lag omfatta icke blott den tid, därunder

de äro pliktiga att tjänstgöra vid krigsmakten, utan ock den tid, som

åtgår för resa till tjänstgöringsorten och åter, i hvarje fall minst tjugufyra

timmar före inställelsen och lika lång tid efter hemförlofvandet.

Ehuru rätteligen fallande inom en annan del af krigslagstiftningen

än här är i fråga, synes dock en omständighet, som här icke är utan

sin betydelse, i detta sammanhang icke böra lämnas obeaktad. Enligt

det af kommittén upprättade förslaget till lag om krigsdomstolar och

rättegången därstädes skulle åtal för alla brott, som i andra eller tredje

delen af strafflagen för krigsmakten omförmälas såsom straffbara, upptagas

af krigsdomstol. Ifall nu de värnpliktige ställas under krigslag

jämväl under färd till eller från tjänstgöringsorten, skulle följaktligen

äfven åtal för sådana af värnpliktige under färd till eller från tjänstgöringsorten

begångna brott, som i berörda delar af nämnda lag beläggas med

straff eller eljest där omförmälas såsom straffbara, komma att tillhöra

krigsdomstol. Häraf synes den praktiska fördel vara att vinna, att mål

rörande sådana brott skulle, i stället för att desamma nu måste åtalas

vid den allmänna domstolen i den ort, där brottet skett, kunna efter

den brottsliges framkomst till tjänstgöringsolden eller efter hans återkomst

till hemorten upptagas och afgöras af krigsrätt å tjänstgörings

-

24

orten eller i hemorten eller ock, om målet är af beskaffenhet att kunna

behandlas såsom disciplinmål, utan större omgång där afgöras i sådan

ordning. Hvad angår brott, som begås under färden till tjänstgöringsorten,

faller fördelen häraf lätt i ögonen, men äfven i fråga om brott,

som begås under hemfärden, sedan den värnpliktige upphört att stå

under militärt befäl, synes en dylik öfverflyttning af nämnda mål ur

praktisk synpunkt utgöra en vinst. Därest, på sätt förslaget till lag

om krigsdomstolar och rättegången därstädes förutsätter, bestämmelserna

om krigsdomstolarnas inbördes behörighet ordnas så, att åtal för brott,

som tillhöra sådan domstol, kunna upptagas vid krigsrätt för det distrikt,

hvarest brottet skett eller den tilltalade vistas, samt dessutom, på sätt

nedan föreslås, bestraffningsrätt i disciplinmål tillerkännes vederbörande

inskrifningsområdesbefälhafvare, synas några ytterligare bestämmelser

rörande krigsdomstolarnas inbördes behörighet eller vederbörande befälhafvares

bestraffningsrätt i sådana mål, hvarom här är fråga, knappast

vara af nöden.

För att härefter återgå till frågan om i hvilken utsträckning, de

värnpliktige böra ställas under strafflagen för krigsmakten, bör här

vidare nämnas, att till komplettering af ett i värnpliktslagen (§ 29

mom. 3) befintligt stadgande rörande skyldighet för värnpliktig, som

tillhör beväringens första uppbåd och vistas utom riket, att vid utbrott af

krig, oberoende af särskild inkallelse, återvända till hemorten, i förslaget

införts ett stadgande om straff för den, som underlåter att fullgöra sin

skyldighet härutinnan. Om nämligen berörda stadgande skall utöfva

åsyftad verkan, synes underlåtenhet att ställa sig detsamma till efterrättelse

böra beläggas med ansvar; och synes bestämmelsen därom

lämpligast böra erhålla sin plats i strafflagen för krigsmakten.

Beträffande platsen för bestämmelserna om de fall, då de värnpliktige

skola lyda under strafflagen för krigsmakten, vill kommittén

redan här hafva anmärkt, att, sedan numera de värnpliktige utgöra

hufvudmassan af dem, på hvilka strafflagen för krigsmakten är tillämplig,

berörda bestämmelser enligt kommitténs mening böra i nämnda lag

införas och icke, såsom nu är fallet, hafva sin plats i värnpliktslagen.

Såsom krigsmän anses vidare enligt nuvarande lag spel, som

innehar fast anställning vid krigsmakten, skeppsgossar vid flottan samt

till tjänstgöring å krigsfartyg förhyrda sjömän äfvensom därå anställda

maskinister och arbetare. Frånsedt vissa mindre jämkningar i lagens

ifrågavarande bestämmelser i sistnämnda del, har kommittén icke funnit

något att häremot erinra.

25

På grunder, som nedan angifvas, anser kommittén jämväl sjökrigsskolans

kadetter äfvensom de personer, hvilka, utan att vara att

hänföra till manskap, för vinnande af officers- eller underofficersbeställning

tjänstgöra vid krigsmakten, böra betraktas såsom krigsmän och

ställas under strafflagen för krigsmakten. x)

Förutom de personer, hvilka, enligt hvad ofvan nämnts, nu räknas

till krigsmän, hänför lagen till dessa äfven »andra personer i de fäll, då

de, efter hvad särskilda författningar innehålla, äro krigslag underkastade»,

(2 § mom. e) i strafflagen för krigsmakten). Såsom i Riksdagens ofvanberörda,

till kommittén remitterade skrifvelse antydes, lärer i nämnda

stadgande endast åsyftas de personer, som vid lagens tillkomst enligt

särskilda författningar voro underkastade krigslag, hvaremot därmed

icke varit afsedt, att, sedan strafflagen för krigsmakten lagts under

Riksdagens medbestämningsrätt, äfven andra personer skulle kunna utan

dess medverkan genom särskild författning indragas under krigslagen.

Enligt det utdrag af statsrådsprotokollet, som vid utfärdandet af 1881

års strafflag för krigsmakten offentliggjordes, anförde nämligen dåvarande

chefen för justitiedepartementet angående ifrågavarande lagrum följande:

»Med 2 mom. e) afses vissa till krigsmakten ej hörande klasser, som

redan nu äro enligt särskilda författningar, helt och hållet eller i vissa

hänseenden, tydande under krigslag, förnämligast lots- och fyrstaternas

befäl, underbefäl och betjäning, väg- och vattenbyggnadskåren samt

mariningeniörsstaten. Utöfver hvad sålunda redan är bestämdt skulle,

sedan Riksdagen vunnit andel i krigslagstiftningsmakten, området för

krigslagarnas tillämpning ej kunna utsträckas utan Riksdagens begifvande.

» Om än således meningen med ifrågavarande stadgande endast

varit att lämna eu hänvisning till do särskilda vid utfärdandet af den

nya strafflagen för krigsmakten gällande författningar, enligt hvilka

vissa kategorier af personer, ej tillhörande krigsmakten, vore underkastade

samma lag, har Riksdagen beträffande berörda stadgande ej

utan skäl anmärkt, att detsamma vore otydligt och med sin nuvarande

lydelse icke uteslöte den tolkning, att därmed afsåges alla de personer,

som enligt särskilda författningar underkastades krigslag, vare sig författningen

tillkommit före eller efter strafflagens utfärdande, samt därför

uttalat sig för, att stadgandet borde ersättas med eu uppräkning

af de kategorier af personer, som därmed vore afsedda.

O Se sid. 96.

4

26

Sedan mariningeniörsstaten organiserats såsom en civilmilitär kår

vid flottan, äger stadgandet numera betydelse allenast i fråga om

ofvannämnda personal vid lots- och fyrstaterna, väg- och vattenbyggnadskåren

samt tullverkets beväpnade kustbevakningskår.

Enligt det för lotsverk et gällande tjänstgöringsreglemente af den

15 februari 1881 är den till lots- och fyrinrättningarna hörande personalen

ställd under krigslagarna, med den inskränkning dock, att de för

krigsmakten meddelade bestämmelser om disciplinstraff och bestraffningsrätt

i disciplinmål icke äro å nämnda personal tillämpliga, annat än då

densamma är i tjänstgöring vid flottan.

I öfrigt är enligt samma reglemente jämväl generallotsdirektören,

hvilken har högsta befälet öfver ofvannämnda personal och äger

bestraffningsrätt i disciplinmål öfver därtill hörande personer, då de icke

äro inkallade till tjänstgöring vid flottan, i sin nämnda egenskap af

befälhafvare underkastad krigslagarne i likhet med officerare vid krigsmakten,

hvarjämte enligt särskildt meddelade föreskrifter detsamma

gäller om en af lotsstyrelsens ledamöter — chefen för lotsafdelningen

— då han, vid förhinder för generallotsdirektören att af annan anledning

än tjänsteresa utöfva sitt ämbete i ämbetsverket, utöfvar dennes

bestraffningsrätt i disciplinmål.

I förordningen den 29 november 1901 angående personalens

vid lots- och fyrinrättningarna tjänstgöringsskyldighet vid flottan är

— frånsedt vissa i författningen meddelade öfvergångsbestämmelser, för

Indika här icke närmare torde behöfva redogöras — stadgadt, att denna

personal, med undantag af de med kontrakt anställda vaktarne vid

smärre ledfyrar, under hela sin tjänstetid vid lotsverket skall tillhöra

flottans reserv, »dock)), såsom det heter i förordningens första paragraf,

»utan rubbning af ifrågavarande personals civila ställning i afseende å

tjänsten vid lotsverket», samt vara skyldig att vid inträffande krig

eller större krigsrustningar, då så påfordras, tjänstgöra vid flottan vare

sig i egenskap af bemanning å signalstationerna eller i annan befattning

vid kustsignalväsendet och, hvad angår lotsinrättningens personal,

därjämte såsom lotsar å flottans fartyg, äfvensom att den del af samma

personal, hvilken skall tjänstgöra vid kustsignalväsendet, under fredstid

är pliktig att undergå öfning i enlighet med de föreskrifter, som i förordningen

meddelas.

Att personalen vid lots- och fyrinrättningarna under tjänstgöring

vid krigsmakten äfvensom i fråga om skyldigheten att efter inkallelse

inställa sig till sådan tjänstgöring bör, i likhet med krigsmän, lyda

under strafflagen för krigsmakten, är gifvet. Däremot föreligga enligt

27

kommitténs uppfattning icke tillräckliga skäl för bibehållandet af den

nuvarande föreskriften om nämnda lags tillämplighet å omförmälda

personal jämväl med afseende å dess civila tjänst vid lotsverket eller

i öfrig!. Det måste nämligen i allmänhet taget anses högeligen oegentligt,

att strafflagen för krigsmakten — hvilken lag måste afpassas för

speciellt militära förhållanden — i stället för att begränsas att gälla

för krigsmakten och dem, som där tjänstgöra, utsträckes till områden,

som äro för krigsmakten och dess ändamål mer eller mindre främmande.

Hvad särskild! angår nu ifrågavarande personal, torde det näppeligen

kunna med fog påstås, att, såvidt angår brott, hvilka i allmänna strafflagen

finnas belagda med straff, andra straff än de, som finnas där

bestämda, erfordras mera i fråga om denna personal i dess civila ställning

än beträffande åtskilliga andra civila kårer, hvilka icke lyda under

strafflagen för krigsmakten, och i fråga om hvilka deras ställande under

sådan lag icke ens blifvit ifrågasatt. Eldigt hvad kommittén inhämtat,

har det ock i senare tider endast i mycket sällsynta fall inträffat, att

bestämmelserna i strafflagen för krigsmakten tillämpats å personal,

hörande till ifrågavarande kår, och i de fall, där så skett, synes detta

endast hafva gällt förseelser, hvilkas bedömande efter krigslag svårligen

kan sägas vara grundadt å något i sakens natur liggande behof att

därå tillämpa annan lag än deri allmänna strafflagen. 1 den mån speciella

straffbestämmelser för nämnda personal i anledning af dess särskilda

yrkesutöfning må finnas nödiga, synes hinder icke heller böra möta att,

på sätt redan nu i vissa afseenden är fallet (jfr Tjänstgöringsreglementet

för lotsverket §§ 99—106), därom meddela erforderliga stadganden i

sammanhang med de särskilda föreskrifter i öfrig!, som för kåren finnas

utfärdade eller komma att utfärdas.

Om den inom lotsfördelningarna tjänstgörande personalen vid lotsoch

fyrinrättningarna icke vidare ställes under krigslag, torde anledning

icke heller förefinn as att ställa generallotsdirektören eller chefen för

lotsafdelningen i afseende å utöfningen af dem möjligen tillkommande

bestraffningsrätt eller eljest under sådan lag.

Väg- och vattenbyggnadskåren har jämlikt det för kåren den 22

december 1851 utfärdade reglemente till ändamål att tillhandagå styrelsen

för allmänna väg- och vattenbyggnader — numera kungl. vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen — i den befattning med allmänna arbeten,

som enligt gällande instruktion tillkommer nämnda styrelse. I reglementet

stadgas vidare, att kåren, hvars officerare kunna under krig, i

händelse af behof, kommenderas till ingeniörstjänstgöring vid armén,-

28

skall, hvad disciplin, subordination och ansvarsbestämmelser för tjänstefel

angår, lyda under krigslagarna (Kungl. reglementet för väg- och vattenbyggnadscorpsen

§§ 1 och 12).

På hufvudsakligen enahanda grunder, som ofvan anförts i fråga

om lots- och fyrinrättningarnas personal, torde det numera icke kunna

anses erforderligt, att officerarne vid väg- och vattenbyggnadskåren

ställas under strafflagen för krigsmakten i annan eller större utsträckning

än som, enligt hvad nyss är sagd!, bör gälla beträffande förstnämnda

personal. Anses särskilda straffbestämmelser i öfrigt nödiga för

bemälte officerare, torde hvad i sådant hänseende sagts om nyssnämnda

personal, äga motsvarande tillämpning i fråga om dem.

Den vid tullverket anställda kustbevakningspersonalen, förutom

den del däraf, som är förlagd vid rikets östra kust från gränsen mot

Finland till gränsen mellan Kalmar och Östergötlands län, har hittills

varit ställd på militärisk fot och, jämlikt Kungl. brefven den 11 april

1835 och den 16 februari 1838, lydande under krigslagarna. Kustbevakningspersonalen

i vissa delar af riket har sålunda därutinnan

befunnit sig i eu undantagsställning gentemot såväl öfriga kustbevakningsbetjänte

som tullverkets tjänstemän och betjänte i allmänhet.

Den af Kungl. Magt den 6 november 1900 tillsatta kommitté för

granskning af tullverkets stater har i sitt den 29 oktober 1902 afgifna

betänkande uttalat sig äfven i frågan, huruvida tillräckliga skäl kunde

anses föreligga för bibehållande af den undantagsställning, hvari nämnda

personal i vissa delar af riket sålunda befunne sig. Under framhållande

däraf, att någon annan reel innebörd icke sedan lång tid tillbaka kunde

tilläggas ifrågavarande personals så kallade militäriska organisation, än

att densamma lydde under krigslagarna, bär nämnda kommitté vidare

i ämnet anfört, bland annat, följande:

»Då under 1830-talet och tiden närmast därefter kustbevakningspersonalen

i de trakter, där smuggling i större skala bedrefs, ställdes

under krigslagarna, både detta sin grund i särskilda, på dåtida förhållanden

beroende svårigheter att vidmakthålla nödig subordination inom

bevakningskåren, som då rekryterades på helt annat sätt än nu och

säkerligen icke alltid kunde hållas fulltalig med i allo lämpliga personer.

1 disciplinärt hänseende ansågs det därför vara af vikt, att krigslagarna

kunde tillämpas å samma personal, därest densamma skulle låta förleda

sig till afvikelse!’ i ett eller annat afseende från tjänsteplikternas

rätta utöfning. 1 nder sedermera ändrade förhållanden lärer emellertid

berörda speciella anledning till ifrågavarande personals undantagsställ

-

29

ning få anses hafva bortfallit, likasom ock samma undantagsställning

numera saknar praktisk betydelse. Enligt hvad kommittén inhämtat,

är det också i högst få undantagsfall, som under senare tider bestraffning

enligt krigslagarna blifvit tillämpad för kustbevakningsbetjänte;

och, där så ägt rum, torde någon särskild fördel af detta bestraffningssätt

svårligen kunna påvisas.»

»Genom generaltullstyrelsens försorg hafva till ledning för omdömet

i denna fråga inhämtats och till kommittén öfverlämnats yttranden från

ej mindre befälhafvaren för kustbevakningen i Skåne än äfven de öfrige

tjänstemän, hvilka utöfva befäl öfver den del af kustbevakningspersonalen,

som nu är inrättad på militäriskt sätt; och hafva såväl bemälde befälhafvare

som ock samtlige öfrige ifrågavarande tjänstemän med ett

enda undantag förklarat militär organisation af kustbevakningen numera

sakna all betydelse och ej vara till något särskildt gagn.»

»Med afseende å hvad sålunda förekommit, har kommittén funnit sig

böra tillstyrka, att, med upphäfvande af förenämnda undantagsställning

för en del af kustbevakningen, samma bevakning i sin helhet organiseras

såsom en civil och alltså under krigslagarna icke lydande kår.»

På grund af hvad förenämnda kommitté i berörda ämne sålunda

anfört och hemställt, och då det naturligen med hänsyn till krigsmaktens

intressen icke kan anses vara ur någon synpunkt påkalladt, att ifrågavarande

personal, hvilken ju har eu uppgift, vida skild från den, som

tillkommer krigsmakten, fortfarande lyder under krigslag, har kommittén

desto mindre något att erinra emot att nämnda förhållande upphör, som

detta står i öfverensstämmelse med de grunder, hvilka enligt hvad

kommittén ofvan yttrat, enligt dess uppfattning företrädesvis böra vara

bestämmande vid afgörande af frågan om hvilka personer som skola

vara underkastade strafflagen för krigsmakten. Kommittén har därför

vid uppgörande af sitt förslag helt och hållet uteslutit ifrågavarande

personal från dem, som skulle lyda under nämnda lag.

Enligt det senast utfärdade Fälttjänstreglementet af den 13

augusti 1902 skola vid fälthären finnas fältgendarmeri- och fältpolisafdelningar,

afsedda att öfva tillsyn öfver och biträda vid upprätthållandet

af allmän ordning inom krigsskådeplats. Ehuru dylika afdelningar

ännu icke definitivt organiserats, har kommittén — därtill föranledd

jämväl af en till kommit!én remitterad, af chefen för generalstaben

gjord framställning i ämnet — tagit i öfvervägande, hvilka bestämmelser i

strafflagen för krigsmakten kunde i anledning af nämnda personals tillkomst

finnas erforderliga.

30

I nämnda reglemente, § 103, föreskrifves om fältgendarmeripersonalen,

att densamma skall biträda vid ordningens upprätthållande

hufvudsakligen i truppernas rygg och särskildt a där befintliga vägar,

samt att dess verksamhet fördenskull afser att hålla marschvägarna fria

från obehöriga, så att trupp- och trängkolonners rörelser ä dem kunna

obehindradt försiggå, hindra obehöriga personer att uppehålla sig vid

eller åtfölja hären, efterspana och omhändertaga efterliggare och visa

vilsekomna till rätta, omhändertaga sjuka, som blifvit efter sina afdelningar,

samt, då så erfordras, biträda vid förrättandet af fältpolistjänst,

k ältpolisens uppgift åter är, enligt 104 § i samma reglemente, att inom

det område, som anvisas för dess verksamhet, utöfva polisuppsikt: upptäcka

och beifra mot allmän lag begångna förbrytelser, hindra öfvervåld,

plundring och andra Övergrepp mot befolkningen, öfvervaka och fasttaga

personer, som misstänkas bedrifva spioneri för fiendens räkning,

samt efterspana och fasttaga rymmare.

Med hänsyn till arten af de åligganden, hvilka sålunda tillkomma

ifrågavarande personal, och de förhållanden, hvarunder densamma har

att utöfva sin verksamhet, anser kommittén därtill hörande personer,

hvilka uppenbarligen böra ställas under strafflagen för krigsmakten,

lämpligast böra likställas med krigsmän. I

I sista momentet af 2 § i strafflagen för krigsmakten stadgas slutligen,

att i de fall, då, enligt särskilda författningar, de, som höra till frivilliga

för nationalförsvaret bildade kårer, äro underkastade krigslag, skall

å dem, där ej i omförmälda författningar annorlunda sägs, vara tillämpligt,

hvad om krigsmän i förstnämnda lag är sagdt. De särskilda författningar,

som här åsyftas, äro Kungl. kungörelsen angående frivilliga

skarpskytteföreningar den 8 mars 1861 och Kungl. brefvet den 21 mars

1811 angående 1798 års krigsartiklars tillämpning till beväringsmanskapet

på Golfland. Nämnda kungörelse föreskrifver, bland annat, att,

därest frivillig skarpskytteförening vill utgöra eu del af nationalförsvaret,

föreningens medlemmar skola, då densamma under de i kungörelsen

angifna förutsättningar uppbådats till aktiv krigstjänst, lyda under

gällande krigslag, »dock», såsom det i kungörelsen heter, »i tillämpliga

delar med iakttagande af de i Kungl. brefvet den 21 mars 1811 för

Gottlands nationalbeväring stadgade särskilda bestämmelser».

Att medlemmar af frivilliga för rikets försvar bildade kårer eller

föreningar, för så vidt de ställa sig till krigsmaktens disposition och

tjänstgöra vid densamma, böra, i likhet med hvad hittills varit fallet

med de så kallade skarpskytteföreningarna, såsom krigsmän lyda under

31

strafflagen för krigsmakten, lärer fa anses gifvet. Enär strafflagen för

krigsmakten, sedan denna numera grundats hufvudsakligen å allmän

värnplikt, bör lämpas efter förhållandena vid en på sådant sätt organiserad

krigsmakt, synes det icke heller möta någon betänklighet att, då

medlemmar af dylika kårer eller föreningar tjänstgöra vid krigsmakten,

låta nämnda lag vinna tillämpning å dem i enahanda utsträckning,

som gäller i fråga om krigsmän i öfrigt.

Förenämnda i 1861 års kungörelse gjorda hänvisning till Kung!,

brefvet af den 21 mars 1811, hvarigenom vissa inskränkningar gjordes

i de då gällande 1798 års krigsartiklar tillämpning å beväringsmanskapet

på Gotland, och en del särskilda bestämmelser meddelades

rörande bestraffningen af förbrytelser, föröfvade af dem, som tillhörde

detta manskap, torde hafva sin egentliga betydelse med afseende å de

i nämnda Kungl. bref förekommande bestämmelserna angående hvillca

arter af extra judiciella bestraffningar, som fingo :i nämnda manskap

användas, ett ämne, hvartill kommittén får anledning att i annat sammanhang

längre fram återkomma, y

Såsom ofvan nämnts, lyda under strafflagen för krigsmakten, utom

krigsmän, jämväl civila ämbets- och tjänstemän vid krigsmakten samt

andra civila, i stadig befattning vid krigsmakten anställda personer

(1 § b) och c) i strafflagen för krigsmakten). Lagens bestämmelser

äga dock, som nämndt, icke i samma utsträckning tillämplighet å dessa

personer som å krigsmän. Det ligger ock i sakens natur, att åtskilliga

af de bestämmelser, som måste innehållas i en militär strafflag, icke

behöfva eller ens kunna utsträckas att gälla äfven andra till krigsmakten

hörande personer, hvilkas åligganden och skyldigheter delvis äro helt andra.

I Riksdagens ofvannämnda skrifvelse har såsom ett önskemål uttalats,

att vid den anbefallda revisionen af gällande krigslagar måtte

iakttagas, att krigslagstiftningen, såsom utgörande en undantagslagstiftning,

icke i fråga om de personer, som ställas under sådan lag, borde

undantränga eller afvika från den allmänna lagstiftningen i andra fall,

än där detta med nödvändighet af krigsmaktens ändamål påkallades.

Af skrifvelsens motivering framgår, att med berörda uttalande åsyftas

särskildt de till nyssnämnda, i lagens 1 § mom. b) och c) omförmälda

kategorier hörande personer. Med anledning häraf har kommittén sökt

att beträffande hvarje särskild kår eller grupp af hithörande personer

taga i öfvervägande, huruvida och i hvad mån densamma utan men

'') Se sid. 79.

32

för krigsmaktens intressen skulle kunna undantagas från lagens tillämplighetsområde.

Till ifrågavarande personal, hvilken i våra militära reglementen

plägar sammanfattas under den gemensamma benämningen civilmilitära

personer, torde vara att räkna:

vid armén:

fältläkarkåren;

intendenturkåren;

fältveterinär kåren;

vid de särskilda truppförbanden anställda präster och auditörer;

till nämnda truppförband hörande förråds- och handtverk sstater;

där anställda stallmästare och musikanförare;

fortifikationens civila personal;

vid general- och artilleristaberna samt kommendantstaterna anställd

civil personal; äfvensom

artilleriets tygstater jämte öfrig vid arméns förråd anställd civil

personal, såvidt densamma är i stadig befattning antagen;

samt vid flottan:

mariningeniörstaten;

marinintendenturkåren jämte de å flottans civilstat kvarstående

ämbets- och tjänstemän;

ecklesiastikstaten;

lärarestaten vid skeppsgosseskolan;

marinläkarekåren jämte de å flottans läkarestat kvarstående läkare;

månads- och daglönarestaterna; samt

poliskåren.

Härtill kommer kustartilleriets civilmilitära personal, bestående af

präster, auditörer och läkare, intendentur- och förvaltningstjänstemän

samt musikanförare.

Huruvida till nu ifrågavarande personal jämväl bör hänföras den

civila personal, som, utan att tillhöra förenämnda kårer eller stater, är

anställd vid de för krigsmaktens räkning inrättade sjukhus och skolor

eller andra dylika för krigsmaktens räkning såsom fristående anstalter

organiserade inrättningar, synes däremot/ åtminstone beträffande eu del

af samma personal, i viss mån tvifvelaktigt.

Hvad särskildt angår allmänna garnisonssjukhuset i Stockholm —

hvilket enligt det därför utfärdade reglemente bär till ändamål att från

de i Stockholm eller dess närhet förlagda eller dit kommenderade truppförband,

militära skolor och utbildningskurser, tillhörande armén, samt

från flottan mottaga och vårda personal, som är i behof af sjukhusvård

33

och därjämte tiar till uppgift att vara eu utbildningsanstalt för militärläkare

och annan sjukvårdspersonal för armén — är i samma reglemente

stadgadt, att sjukhuset med all vid detsamma anställd eller dit

kommenderad personal äfvensom där intagna sjuka är att i fråga om

krigslydnaden anse såsom en särskild underafdelning af Svea trängbataljon;

och torde i följd däraf äfven den vid sjukhuset anställda civila

personal, för såvidt densamma är att hänföra till ämbete- eller tjänstemän

eller är i stadig befattning anställd, betraktas såsom lydande under

strafflagen för krigsmakten. I fråga om garnisonssjukhuset på Karlsborgs

fästning finnes däremot icke någon motsvarande bestämmelse

meddelad.

I gällande reglementen för krigsskolan, krigshögskolan samt artilleri-

och ingeniörhögskolan är i fråga om en hvar af dessa föreskrifvet,

att fältkrigsrätt skall finnas för skolan, samt att, skolans chef,

som för befälet öfver densamma, äger lika bestraffningsrätt i disciplinmål,

som i disciplinstadgan är tillagd regementschef, utan att undantag

därvid gjorts i fråga om den vid skolan anställda civila personalen;

bestämmelser, som synas antyda, att dessa skolor betraktats såsom afdelningar

af krigsmakten, och att den där anställda civila personalen i

enahanda utsträckning, som ofvan sagts om den civila personalen vid

garnisonssjukhuset i Stockholm, ansetts lydande under militär strafflag.

Detsamma torde ock gälla i fråga om den civila personalen vid öfriga

för arméns räkning inrättade skolor. Beträffande sjökrigsskolan och

sjökrigshögskolan synes däremot förevarande fråga, såvidt densamma

kan bedömas med ledning af de för dessa skolor utfärdade särskilda

föreskrifter, mera tvifvelaktig. I gällande stadga för sjökrigsskolan är

nämligen föreskrifvet, att alla till krigsmakten hörande personer vid

skolan stå under chefens för skolan befäl, att han, i likhet med stationsbefälhafvare,

äger ålägga dem disciplinstraff för förseelser, som må

hänföras till disciplinmål, samt att, om förseelsen är af beskaffenhet, att

den tillhör krigsdomstols afgörande, chefen därom skall göra anmälan

till stationsbefälhafvaren, som förordnar om målets handläggning vid

stationens krigsrätt, hvaremot särskilda disciplinära bestämmelser finnas

i stadgan införda rörande de vid skolan anställda lärare och betjäning.

1 fråga om sjökrigshögskolan är enligt gällande reglemente den högskolans

chef tillkommande bestraffningsrätt i disciplinmål uttryckligen

inskränkt till de vid högskolan anställda militära lärare samt eleverna.

Gifvet är emellertid, att berörda i de för ifrågavarande inrättningar

utfärdade reglementen förekommande bestämmelser om bestraffningsrätt

i disciplinmål m. m. dylikt icke i och för sig kunna vara

5

34

afgörande för förevarande fråga, hvilken fasthellre måste bedömas med

hänsyn till den ifrågavarande inrättningens ändamål och organisation i

allmänhet; och har kommittén med afseende härå, om ock ej utan

tvekan, antagit, att äfven ofvan omförmälda för krigsmaktens räkninginrättade

sjukhus och skolor äfvensom andra dylika för krigsmaktens behof

inrättade och på militäriskt sätt organiserade inrättningar enligt nu

gällande bestämmelser äro att betrakta såsom tillhörande krigsmakten.

och att följaktligen äfven de därstädes anställde civila ämbete- och tjänstemän

eller andra civila i stadig befattning där anställde personer måste

anses såsom lydande under strafflagen för krigsmakten.

Hvad däremot angår de under arméförvaltningen lydande fabriker

och verkstäder — Karl Gustafs stads gevärsfaktori, ammunitionsfabriken

och Åkers krutbruk — synes, i betraktande af dessa inrättningars allmänna

organisation och uppgift, där anställd civil personal, såvida densamma

icke tillhör någon af förut uppräknade kårer eller stater, ej

vara att anse såsom anställd vid krigsmakten och följaktligen icke heller

böra räknas till den personal, som är underkastad nämnda lags bestämmelser,

något som ock vinner direkt stöd af de för samma inrättningar

utfärdade instruktioner.

För ett rätt bedömande af frågan om och i hvilken mån vid

krigsmakten anställda civila personer fortfarande böra stå under strafflagen

för krigsmakten, har man att göra sig reda för, i hvilken utsträckning

samma lag nu är å dem tillämplig.

Frånser man de i lagens 4:de och 8:de kapitel förekommande

bestämmelser rörande vissa förräderibrott, feghet, oloflig gemenskap

med fienden, olofligt tagande af krigsbyte, plundring med flera förbrytelser,

hvilka i allmänhet endast kunna föröfvas under krig, finner

man, att hufvudsakligen följande brott, då de begås af andra än krigsmän,

äro i lagen belagda med straff, nämligen:

vägran eller underlåtenhet att åtlyda hvad förman inom gränsen

af sin befälsrätt i tjänsten anbefallt, där ej i vissa fall allmän lag skall

tillämpas (86 §);

underlåtenhet att efterkomma öfverordnads i särskilda fall meddelade

föreskrifter rörande allmän ordning, ordningen inom krigsmakten

eller dess anseende (87 §);

deltagande med krigsfolk i uppror, upplopp eller olofliga sammankomster

eller krigsfolks kallande till sådan sammankomst (83 och 82 §§);

uppmaning till uppror eller underlåtenhet att upptäcka sådant

brott, då man vet det vara å färde (77 och 78 §§);

35

utfarande i klander på anstötligt sätt å ställe, där krigsfolk är

samladt, emot öfverordnads förhållande eller åtgärder eller öfver lön,

underhåll eller beklädnad eller föröfvande å sådan plats af annan dylik

handling, häraf uppror eller upplopp lätt kan föranledas (80 §);

våld eller förolämpning mot krigsman, som öfver den brottslige

har befälsrätt i tjänsten (91 §);

obefogad klagan mot förmån öfver förnärmelse i tjänsten (93 §);

ohörsamhet eller uppstudsighet mot skiltvakt, annan vakt eller

patrull eller för bevakning eller ordningens upprätthållande särskildt

utställd eller utsänd trupp afdelning i afseende å hvad vakten eller afdelningen

enligt reglemente eller särskild befallning har att verkställa

eller förhindra (94 och 95 §§);

våld å skiltvakt eller å krigsman, hörande till sådan vakt eller

afdelning, hvarom nyss är nämndt, vid tillfälle, då brott mot krigslydnaden

medför större fara (96 §);

obehörigt hindrande, genom missbruk af tjänstemyndighet, af

underlydande krigsmans klagan öfver förnärmelse i tjänsten (99 §);

skadegörelse i vissa fall å egendom, som gärningsmannen veterligen

är afsedd för krigsmaktens behof (107 och 108 §§);

oförsiktigt handhafvande af eld eller lätt antändbar ämnen inom

krigsmaktens etablissement etc. (109 och 110 §§);

obehörigt nyttjande af krigmaktens egendom (111 §);

stöld och snatteri af krigsmaktens egendom ur tyghus, varf, verkstad,

fartyg, kasern etc. eller annan plats, där sådan egendom veterligen

förvaras, eller eljest af egendom, som gärningsmannen vet vara

afsedd för krigsmaktens behof (113 och 115 §§);

stöld och snatteri från kamrat i kvarter, kasern etc. (114 och 115 §§);

rån af krigsförnödenheter, som föras till fästning, krigsfartyg,

läger eller annan ort, där krigsfolk under krig eller till krigsföretag

är sammandraget (117 —119 §§);

falsk angifvelse i disciplinmål eller felaktig användning af bestraffningsrätten

i sådana mål (123 §);

obehörigt utöfvande af bestraffningsrätt, då man sådan ej äger

(1-24 §);

underlydandes tvingande för förmans eller annans enskilda nytta

till sammanskott, utgift eller kostnad eller till annat arbete (125 §);

afgifvande af falsk rapport i tjänsten (126 och 131 §§);

ämbets- eller tjänstemans tillgrepp och förskingring af för krigsmaktens

behof bestämda medel eller annan egendom, som af honom i

kraft af hans befattning för krigsmaktens räkning mottagits till för

-

36

varande, förvaltning eller redovisning, såvida brottet sker i krig eller

sedan krigsmakten eller någon del däraf ställts på krigsfot 127 §);

lössläppande af fånge eller häktad person, som står under ens

bevakning (135 §);

befriande medelst våld eller list eller annorledes af någon, som

är insatt i militärhäkte eller skall af krigsman afföras i arrest eller

häkte eller inställas till förhör, äfvensom försök till sådant brott (136 §!;

egenmäktigt tagande af befäl (137 §);

störande af gudstjänst And samlad trupp (101 §); samt

fylleri och förargelseväckande beteende inom krigsmaktens etablissement

eller å kronans fartyg (102 §).

I strafflagen för krigsmakten finnas därjämte äfven en del ytterligare

bestämmelser, som med afseende å sitt innehåll uppenbarligen

egentligen endast komma att äga tillämpning å krigsmän, men dock

icke uttryckligen därtill begränsats. Hit kunna räknas t. ex. 132, 133,

134 och 138 §§.

Slutligen bör nämnas, att om någon, som utan att vara krigsman

lyder under strafflagen för krigsmakten, beträdes med vårdslöshet, försummelse,

oförstånd eller oskicklighet i tjänsten, och förseelsen ej är i

strafflagen för krigsmakten eller annan lag belagd med särskildt ansvar,

han därför kan beläggas med disciplinstraff, ifall förseelsen är ringa

och ej innefattar fel i domare- eller prästämbetet eller hvad därmed

har gemenskap eller i annat, för hvars utöfning insikt i särskild Äktenskap

erfordras. Nyssnämnda inskränkning sammanhänger därmed, att

den militära befäl sr ätt eu öfver civilmilitära ämbete- och tjänstemän är

uttryckligen sålunda begränsad, att densamma icke äger inskrida å

områden, som röra sättet för utöfningen af ämbetet eller tjänsten,

såvidt detta beror af särskild vetenskaplig fackinsikt. Nämnda ämbeteoch

tjänstemän lyda nämligen i sådant hänseende under vederbörande

civila myndigheter och dömas för fel i ämbetet eller tjänsten, där det

faller inom nämnda område, efter allmän lag.

Vid öfvervägande af frågan, huruvida det kan anses nödigt, att

den civila personal, hvilken, enligt hvad ofvan nämnts, pa grund åt

anställning vid krigsmakten lyder under strafflagen för krigsmakten,

fortfarande bör Auara samma lag underkastad, bär kommittén med

hänsyn till arten af de befattningar, hvarom här är fråga, och de

därmed förenade åligganden ansett så fortfarande böra vara förhållandet i

hufvudsakligen enahanda utsträckning, som nu är fallet. Dock torde

beträffande vissa personer undantag härifrån utan olägenhet kunna göras,

åtminstone i fråga om Auanliga förhållanden i fredstid.

37

Det kunde ifrågasättas, huruvida icke, till undanrödjande af all

tvekan om Indika hithörande personer som böra lyda under lagen, däri

borde företagas eu detaljerad uppräkning i sådant afseende. Ett dylikt

tillvägagångssätt torde dock vid närmare pröfning knappast befinnas lämpligt.

Gifvet är, att i anseende till den mångfald af olikartade befattningar,

som bär äro i fråga, det lätt kan inträffa, att i följd af ändrade förhållanden

benämningarna å vissa af ifrågavarande befattningar ändras,

eller att nya befattningar i stället för eller vid sidan af de gamla

inrättas, hvilkas innehafvare böra lyda under lagen. Vidtoges en sådan

ändring af lagen, som nyss antydts, skulle detta därför sannolikt nödvändiggöra,

att ifrågavarande bestämmelser esomoftast måste ändras

och jämkas, något som dock, sedan lagen numera skall stiftas i den

ordning, som stadgas i 87 § regeringsformen, icke alltid kan ske omedelbart.

Då en sådan uppställning af lagen i kommitténs tanke därför sannolikt

skulle medföra större nackdelar än fördelar, bar kommittén ansett riktigast

att för beteckningen af ifrågavarande personal fortfarande, i den

mån så lämpligen kan ske, använda generella, af möjliga organisationsförändringar

oberoende uttryckssätt, men därvid särskildt omförmäla

dem, som af eu eller annan anledning befinnas kunna från lagens

tillämpning undantagas. Enligt kommitténs mening bör äfven på denna

väg nödig tydlighet i förevarande afseende kunna vinnas.

Hvad till en början angår de vid krigsmakten anställde ämbetsoch

tjänstemän, bar kommittén ansett sig kunna tillstyrka undantag

i nämnda afseende i fråga om präster, civila domare i krigsdomstol

samt lärare vid militära läroanstalter.

Vid krigsmakten anställda präster intaga på grund af sitt ämbetes

natur en sådan ställning, att beträffande dem särskilda straffbestämmelser,

afvikande från hvad i sådant afseende eljest gäller för dylika ämbetsmän,

i själfva verket i allmänhet icke kunna anses erforderliga.

Detsamma synes gälla äfven i fråga om civila domare i krigsdomstol,

särdeles i händelse den organisation af krigsdomstolarna, som

af kommittén föreslås, varder genomförd. Enligt denna organisation

skulle nämligen dessa ämbetsmän i fredstid icke komma att tillhöra

vissa truppförband och följaktligen icke, på sätt som de nuvarande

auditorerna, stå under militärt befäl utan fasthellre intaga en fullt

sjelfständig ställning'' vid sidan af de militära myndigheterna. Enligt

den nya norska lagstiftningen, hvarigenom införts en i sina hufvuddrag

likartad organisation af de militära underdomstolarna som den af kommittén

föreslagna, hafva ock de vid det militära rättsväsendet anställda

tjänstemännen, således bland andra domare, undantagits från den mili

-

38

tära strafflagens tillämplighetsområde. Dock gäller detta ej i krigstid

eller om tjänstemän, som tjänstgöra vid mobiliserad afdelning.

I detta sammanhang bör nämnas, att enligt nämnda af kommittén

föreslagna förändrade organisation af krigsdomstolarna skulle såsom

åklagare fungera så kallade krigsfiskaler, juridiskt bildade ämbetsmän,

Indika kommittén, på sätt nedan närmare omförmäles, *) tänkt sig tillika

skulle vara skyldiga att tillhandagå vederbörande militära chefer med

upplysningar och råd i de angelägenheter af juridisk natur, som dessa

hafva att handlägga. Krigsflskalerna, Indika skulle anställas vid de

särskilda truppförbanden, komme därför att intaga en sådan tjänsteställning,

att kommittén ansett det undantag, som densamma trott sig

kunna förorda i fråga om civila domare i krigsdomstol, icke höra

utsträckas jämväl till krigsflskalerna.

Hvad angår civila lärare vid militära läroanstalter — därunder

inbegripna såväl de så kallade militärläroverken vid armén som sjökrigshögskolan,

sjökrigsskolan och skeppsgosseskolan samt öfriga för krigsmaktens

räkning inrättade skolor eller undervisningsanstalter — synes

det vara uppenbart, att något behof af att ställa dessa ämbetsmän under

krigslag icke föreligger, hvilken organisation i öfrig! än för dessa

anstalter må finnas lämplig.

Vidkommande den del af den vid krigsmakten anställda civila personal,

som, utan att vara att hänföra till ämbets- eller tjänstemän, bör ställas

under strafflagen för krigsmakten, har kommittén, som funnit det i 1 § mom. c)

i lagen nu använda uttryckssättet »andra personel-, som innehafva stadig

befattning vid krigsmakten», vara alltför sväfvande och obestämdt och

därför icke böra i lagen användas, tänkt sig, att såsom under lagen

lydande skulle till eu början upptagas de civila personer, hvilka äro

vid krigsmakten anställda i sådan befattning, som finnes uppförd i

vederbörligen fastställd stat, eller hvilka tillhöra reserv vid krigsmakten.

Af dessa synas dock betjänte vid skolor eller sjukhus äfvensom

kyrkobetjänte med afseende å arten af dem åliggande sysslor utan skada

kunna undantagas från den militära strafflagens tillämplighetsområde.

I fråga om sjukhusbetjänta — därunder här inbegripes såväl sjuksköterskor

som öfriga vid ifrågavarande anstalter anställd betjäning — gäller

dock detta endast i fråga om deras vanliga tjänstgöring i fredstid.

Kommittén har vidare ansett, att, förutom ofvannämnda personel-,

äfven så kallade månads- och daglönare vid flottan, hvilka icke anställas i

vissa å stat uppförda befattningar utan genom kontrakt antagas till det 1

1) Se sid. 93.

39

antal, som finnes erforderligt, fortfarande som hittills böra lyda under

strafflagen för krigsmakten. Så synes ock böra vara förhållandet med öfver

stat antagna extra poliskonstaplar och extra vaktmästare vid marinintendenturkåren,

Indika''hafva enahanda tjänstgöring som de å stat antagna,

och redan nu torde få anses ställda under nämnda lag. I öfrigt lärer

den vid krigsmakten öfver stat anställda personal, som icke är att räkna

till ämbets- eller tjänstemän och ej heller tillhör reserv vid krigsmakten,

allenast bestå af personer, å Indika antingen den nuvarande strafflagen

för krigsmakten icke är tillämplig, eller hvilkas ställande under nämnda

lag icke kan anses behöflig. Dock torde lämpligen äfven de personer,

hvilka, utan att kunna hänföras till ämbets- och tjänstemän eller vara

antagna i å stat uppförda befattningar, tjänstgöra vid krigsmakten för

vinnande af beställning vid intendentur- eller marinintendenturkåren,

böra, i öfverensstämmelse med de grunder, som eljest i förevarande

hänseende ansetts böra gälla, i enahanda utsträckning som öfriga här

ifrågavarande civila personer ställas under lagen, så länge denna deras

tjänstgöring pågår.

Då kommittén här ofvan uttalat sig för, att strafflagen för krigsmakten

icke vidare skulle tillämpas å präster, civila domare i krigsclomstol

och civile betjänte vid militära sjukhus, har detta skett under

förutsättning, att undantagen skulle gälla allenast i afseende å deras

vanliga tjänstgöring i fredstid. I krigstid eller vid mobilisering, vare sig

densamma sker för afvärjande af ett befaradt angrepp eller för värnande af

rikets neutralitet, bör nämligen enligt kommitténs mening eu hvar, som

tjänstgör vid afdelning af krigsmakten, den där för ändamålet ställes på

krigsfot, lyda under strafflagen för krigsmakten, oafsedt hvilken syssla lian

än bekläder. De intressen, som under sådana förhållanden stå på spel,

äro nämligen alltför viktiga för att böra äfventyras genom undantag i

förevarande hänseende, äfven om sådana beträffande vissa personer

eljest kunna medgifvas.

1 fråga särskild! om civila domare i krigsdomstol vill kommittén,

med anledning af hvad ofvan sagts om deras i någon mån ändrade

ställning enligt förslaget, härvid i förbigående anmärka, att, på sätt

af motiven till förslaget till lag om krigsdomstolar och rättegången

därstädes framgår, dessa ämbetsmän enligt kommitténs förslag skulle

komma att intaga en i viss mån annan ställning under sådan tjänstgöring,

hvarom nyss är nämndt, än under andra förhållanden. Vid

mobilisering af sådan anledning, som ofvan sagts, skulle nämligen

krigsrätterna, hvilka eljest under fredstid skulle intaga eu mera sidoordnad

ställning till de särskilda truppförbanden och äga en i viss

40

män territoriel jurisdiktion, i regel komma att sättas i mera direkt

samband med de särskilda afdelningarna af krigsmakten och så att säga

omedelbart tillhöra dessa. Gifvet är, att med en sådan anordning äfven

de civila ledamöterna i dessa domstolar skulle erhålla en i viss män

annan ställning:.

O

Hvad angår den utsträckning, hvari de särskilda ansvarsbestämmelserna

i strafflagen för krigsmakten enligt nuvarande lag äro tillämpliga

å den vid krigsmakten anställda civila personalen, anser kommittén,

såsom förut blifvit nämndt, den ståndpunkt, gällande lag därutinnan

intager, vara i hufvudsak riktig och ändamålsenlig.

I den mån, enligt hvad förut är sagdt, vissa i den nuvarande

strafflagen lör krigsmakten med straff belagda handlingar icke vidare

skulle i lagen upptagas, eller bestämmelserna om däri nu upptagna

brott eljest modifieras, är gifvet, att detta skulle komma att gälla äfven

nu ifrågavarande personer, för såvidt berörda bestämmelser äro å dem

tillämpliga. Hvad särskild! beträffar de till införande i lagen föreslagna

straffbestämmelserna för olofligt tillgrepp å valplats från fallen,

sjuk eller sårad, saknas tydligen afl anledning att begränsa dessa

bestämmelser endast till krigsmän.

I fråga särskild! om ett slag al förbrytelser, hvilka nu äro straffbara

efter strafflagen för krigsmakten endast då de begås af krigsmän,

anser kommittén, att straff bör i nämnda lag stadgas, äfven då de föröfvas

af vid krigsmakten anställda civila personer, som ställas under lagen.

De förbrytelser, kommittén här åsyftar, äro rymning och olofligt undanhållande

från krigstjänst, då sådant brott begås af någon, som är tjänstgöringsskyldig

vid afdelning, hvilken mobiliseras af anledning, hvarom

ofvan förmälts.

Sådana brott kunna nämligen, äfven då de begås af vid krigsmakten

anställda civila personer, medföra ganska betänkliga vådor för rikets

försvar. De mångfaldiga, ofta nog mycket viktiga bestyr, som vid en

mobilisering och under pågående krig ankomma på de vid krigsmakten

anställda civila funktionärer, särskildt intendenturtjänstemän, läkare, veterinärer,

mariningeniörer in. fl., göra naturligen krigsmaktens förmåga att

med kraft och säkerhet fylla sin uppgift i hög grad beroende af att

dessa funktionärer i vederbörlig ordning inställa sig till tjänstgöring

och troget kvarstå på sin post. Betydelsen häraf framträder helt visst

vid den moderna krigföringen med dess störa förvaltningsapparat i högre

grad än förr. Den, som utan att vara krigsman är anställd vid krigsmakten

och gör sig skyldig till sådant brott, som nyss nämnts, är

41

visserligen redan nu, såvidt 25 kapitlet strafflagen är å honom tillämpligt,

straffbar enligt allmän lag, men det ansvar, som för brottet där bestämmes,

torde i regel stanna vid böter eller suspension. Endast om

utevaron räcker tre månader eller därutöfver, skall afsättning ådömas.

Att dessa bestämmelser för de fall, som här afses, icke kunna anses

tillfredsställande, synes kommittén uppenbart. Kommittén har därför

funnit sig föranlåten föreslå, att i strafflagen för krigsmakten skulle

införas straff för rymning äfvensom för olofligt undanhållande, som varar

utöfver vass kortare tid, äfAmn då sådant brott under nu berörda förhållanden

begås af vid krigsmakten anställd civil person, som enligt

kommitténs förslag skulle komma att lyda under nämnda lag. Dock

har kommittén ansett strafflatituden för sådant fall kunna göras afsevärdt

mildare än den, som under enahanda förhållanden bör gälla för

krigsman.

1 det förslag till strafflag för krigsmakten, som under förarbetena

till 1868 års lag i ämnet inom justitiedepartementet utarbetades, fanns

intaget ett stadgande, enligt hvilket alla vid krigsmakten i ständig

eller tillfällig befattning anställda icke militära personer för brott af

det slag, som här är i fråga, skulle i krigstid anses lika med krigsmän.

Högsta Domstolen, som ansåg, att ifrågavarande straffbestämmelser icke

i något fall borde äga tillämpning å andra än krigsmän, afstyrkte

emellertid förslaget i denna punkt. Något dylikt stadgande kom icke

heller att inflyta i lagen. Sannolikt berodde emellertid Högsta Domstolens

afstyrkande hemställan till ej ringa del på strängheten i de

straff, som ansågos lämpliga för ifrågavarande brott, då de föröfvades

af krigsmän. Den särskilda, väsentligt lindrigare strafflatitud, som kommittén,

enligt hvad dess förslag utvisar, tänkt sig för dessa brott, då

de begås af icke-krigsmän, torde däremot knappast med skäl kunna

anses för sträng. J)

’) Anmärkas bör, att stadgande af straff i krigslag för brott af ifrågavarande slag, äfven

då de begås af civilmilitära personer, är något, som ingalunda är främmande för andra länders

.lagstiftning i ämnet. Af intresse är härvid särskildt lagstiftningen i våra grannländer, Norge, Danmark

och Tyskland. Enligt norsk lag — hvilken i regel betraktar alla civilmilitära personer såsom

krigsmän — äro straffen för nämnda brott desamma vare sig de föröfvas af krigsmän eller af andra,

som lyda under militär strafflag, och detta icke allenast i krigstid utan äfven i fredstid. Äfven enligt

dansk rätt synes enahanda grundsats gälla. Enligt tysk lag anses en del af de personer, som hos

oss hänföras till civilmilitärer, såsom tillhörande »der Soldatenstand» — ett begrepp, som i allmänhet

motsvarar hvad enligt vår lag förstås med krigsmän. Detta gäller om de till sanitets- och

maskiningeniörkårerna hörande personer. Dessa äro i följd däraf jämväl i nu ifrågavarande hänseende

likställda med krigsmän. Beträffande öfriga civilmilitära personer (»Militärbeamte»), råder

en sådan likställighet endast »inr Felde» (d. v. s. efter anbefalld mobilisering af den afdelning af

krigsmakten, som personen i fråga tillhör, eller i andra i lagen särskildt angifna fall, såsom vid

proklamerande af krigstillstånd o. dyl.). I andra fall straffas de för brott, som nu afses, efter allmän

lag.

6

42

I detta sammanhang vill kommittén slutligen nämna, att enligt

dess uppfattning'' vissa arter af förräderibrott, nämligen sådana som man

vanligen plägar hänföra under benämningen militäriskt landsförräderi

— en art af brott, som af handlas i 4—11 §§ i 8 kapitlet af allmänna

strafflagen — lämpligast bedömas af krigsdomstol, äfven ifall de begås

af andra under strafflagen för krigsmakten lydande personer än krigsmän.

I anledning däraf har kommittén, som emellertid anser de i allmänna

lagen för ifrågavarande brott bestämda straff tillräckliga i de

fall, som nu afses — med tillämpning af den förut omförmälda, i förslaget

följda grundsatsen i fråga om lagens uppställning — i förslaget

intagit bestämmelser äfven beträffande dessa fall.

Förutom ofvan omförmälda personer lyder under den nuvarande

strafflagen för krigsmakten, i samma omfattning som förenämnda därunder

lydande, vid krigsmakten anställda civila personer, äfven enhvar,

som under krig med behörigt tillstånd åtföljer krigsmakten eller någon

dess afdelning.

Hvad sålunda är stadgadt bör, såsom redan förut blifvit antydt,

enligt kommitténs mening utsträckas att gälla enhvar, som med sådant

tillstånd åtföljer afdelning af krigsmakten, den där för afvärjande af ett

befaradt eller påbörjadt angrepp eller för skyddande af rikets neutralitet

är ställd på krigsfot, äfven om krig ännu ej utbrutit. Då mobilisering

af berörda anledningar äger rum, äro förhållandena nämligen ofta nog

sådana, att krig när som helst kan väntas utbryta, och följaktligen

farligheten eller skadan af de i strafflagen för krigsmakten upptagna

förbrytelser, som af ifrågavarande personer kunna begås, lika stor som

ifall dessa förbrytelser begås i krig. Hvad kommittén härutinnan föreslagit

står för öfrigt, såsom af det följande framgår, i öfverensstämmelse

med de grunder, hvarpå kommitténs förslag till strafflag i öfrigt är

byggd!.

Stundom inträffar, att personer, utan att tillhöra krigsmakten,

antingen på grund af särskildt dem tilldeladt offentligt uppdrag eller

af annan anledning med särskildt tillstånd åtfölja kronans fartyg. Sådana

personer lyda enligt 1 § mom. d) i strafflagen för krigsmakten i krigstid

under nämnda lag. Detta synes emellertid böra utsträckas äfven till

fredstid. Redan nu förekommer i Reglementet för Flottan Del II (ang.

sjötjänstgöringen), § 288, en bestämmelse, enligt hvilken den, som icke

innehar anställning eller stadig befattning vid krigsmakten, skall anses

och behandlas enligt gällande krigslag, då lian på grund af särskildt

förordnande eller vederbörligt tillstånd medföljer flottans fartyg. Gifvet

43

ur emellertid, att detta stadgande, hvilket härstammar från den tid, då

Konungen ensam ägde stifta kriminallag för krigsmakten, måste, om

det fortfarande anses böra gälla, inryckas i strafflagen för krigsmakten,

därest icke detsamma skall råka i strid med denna. 1)

Sant är visserligen, att behofvet af att tillämpa lagen å ifrågavarande

personer är vida större i krigstid än i fredstid, men äfven i senare

fallet kunna naturligtvis af sådana personer föröfvas handlingar, Indika

äro ägnade att i hög grad störa ordningen ombord eller rent af sätta

fartygets säkerhet i fara, ocli å hvilka clet därför är behöflig! att kunna

tillämpa strafflagen för krigsmakten. Särskild! gäller detta om handlingar,

Indika icke äro straffbara efter allmän lag, men i strafflagen för

krigsmakten äro belagda med ansvar, t. ex. fylleri eller förargelseväckande

beteende efter 1.02 § 1 inom., oförsiktigt handterande af eld

eller lätt antändliga ämnen efter 109 och 110 §§, men äfven i de ej

synnerligen talrika fall i öfrigt, då sistnämnda lag skulle blifva å

nämnda personer tillämplig, kan detta svårligen anses innebära ett

utsträckande af dess tillämplighetsområde längre, än förhållandena

påkalla.

Den nya norska militära strafflagen, som har en liknande bestämmelse

med den nu föreslagna, gör emellertid därvid skillnad emellan

»Sjötogt» och »Togt». Med »Sjö tog t» förstås sjöexpedition på främmande

farvatten, beräknad att räcka minst fjorton dagar. Annan sjöexpedition

benämnes endast »Togt». Alla, som, utan att tillhöra krigsmakten, åtfölja

fartyg på »Sjötogt», lyda — frånsedt att åtskilliga bestämmelser i

lagen endast gälla krigsmän — utan särskild inskränkning under den

militära strafflagen. År fartyget på »Togt», lyda däremot ifrågavarande

personer endast »disciplinaert» under lagen. Nämnda åtskillnad, hvilken

icke är känd i den äldre norska militära strafflagen — denna stadgar

nämligen helt allmänt, att, då flotta eller krigsfartyg är på »Togt»,

lagen är tillämplig å enhvar, som i hvilken egenskap som helst åtföljer

flottan eller fartyget (Militär Straffelov den 23 mars 1866 § 7) — har

motiverats därmed, att, då en sjöexpedition ej går utom landets eget

sjöterritorium eller eljest endast är af kortare varaktighet, det icke kan

anses behöflig!, att nämnda personer lyda under lagen i större utsträckning

än såvidt rörer förseelser, som kunna straffas disciplinärt, enär de,

som i andra fall ombord göra sig skyldiga till brott, omedelbart kunna

öfverlämnas till de civila myndigheterna.

’) Ifrågavarande personel'' skulle möjligen, på grund af 2 § inom. e), kunna anses vara

att hänföra till krigsmän. Att detta i hvarje fall icke är behöflig!, torde dock vara tydligt.

44

Uppställandet af en sådan åtskillnad synes emellertid lida af en

viss godtyckligdiet och i tillämpningen lätt leda till en ganska betänklig

osäkerhet. Dessutom skulle af dess antagande hos oss följa, att sådana

handlingar, som ej äro straffbara efter allmän lag men belagda med

ansvar i strafflagen för krigsmakten, väl skulle kunna bestraffas, då

straffet kunde åläggas i disciplinär väg, men icke eljest, ehuru i sistnämnda

fall brottet ofta nog är svårare, ett resultat, som knappast kan

anses tillfredsställande. Kommittén har därför icke ansett sig höra förorda

en sådan anordning.

Eu brist i vår nuvarande lagstiftning synes vara, att strafflagen

för krigsmakten icke enligt sin ordalydelse är tillämplig å i militärhäkte

insatta eller å militärsjukhus intagna personer i andra fall, än då de

eljest lyda under nämnda lag. Exempelvis lärer lagen ej vara tillämplig

å en värnpliktig, som efter afslutad tjänstgöring för aftjduande af straff

eller eljest kvarsitter i militärhäkte, eller som efter tjänstgöringstidens

slut kvarligger å militärsjukhus. Tydligt är, att äfven under dylika

förhållanden förbrytelser kunna af den i häktet insatte eller å sjukhuset

intagne begås, hvilka lämpligen böra bedömas efter militär strafflag.

Kommittén har därför ansett nämnda brist böra afhjälpas genom införande

i lagen af en bestämmelse af innehåll, att personer, hvarom

nu är fråga, under alla förhållanden skola lyda under lagen. En liknande

bestämmelse återfinnes i vissa andra militär strafflagar t. ex. den

franska och den nya norska lagen. ’ )

Kommittén har härmed slutbehandlat frågan om hvilka personer

som i allmänhet böra lyda under strafflagen för krigsmakten. Enligt

nuvarande lag äro emellertid vissa personer, äfven om de eljest icke

lyda under lagen, i fråga om vissa brott underkastade straff efter densamma,

och anser sig kommittén i detta sammanhang böra redogöra för

vissa bestämmelser, som, utöfver de i lagen i sådant hänseende nu förekommande,

ansetts böra i densamma införas.

I åtskilliga främmande lagar förekomma bestämmelser, enligt hvilka

vissa i krigstid begångna, för krigsmakten och dess företag särskild!

farliga förbrytelser — enkannerligen sådana brott, som man vanligen

plägar sammanfatta under benämningen militäriskt landsförräderi eller

krigsförräderi, men äfven vissa andra brott — så snart de föröfvas å

*) Enligt sistnämnda lag anses värnpliktige, när de äro insatta i »militärt Fängsel», såsom

krigsmän (Mil. Str. lov. § 4).

45

krigsskådeplats eller å främmande område, som ockuperats, bestraffas

efter krigslag, oafsedt om gärningsmannen eljest lyder under lagen eller ej,

och oberoende af hvilken nationalitet han tillhör. Den nya norska

militärstrafflagen har, i likhet med hvad redan enligt äldre norsk lag

varit förhållandet, i tämligen stor utsträckning tillämpat nämnda grundsats

i fråga om brott begångna å krigsskådeplats. J)

Kommittén, som tagit hithörande frågor i öfvervägande, har ansett

ett stadgande i sådan riktning böra införas äfven hos oss. Innan kommittén

närmare redogör för de skäl, som föranledt kommittén härtill,

vill kommittén i förbigående hafva anmärkt, att i det förut omförmälda

kort före utfärdandet af 1868 års strafflag för krigsmakten inom justitiedepartementet

utarbetade förslag till strafflag för krigsmakten äfven

fanns inrymdt ett, stadgande, som i viss mån berörde de förhållanden,

kommittén här åsyftar. Detta afsåg emellertid endast att ställa invånare

i främmande, af svensk krigsmakt intaget land, hvilka, medan

kriget där fördes, beträddes med vissa för krigsföretagen farliga brott,

under strafflagen för krigsmakten. Vid förslagets granskning i Högsta

Domstolen afstyrktes förslaget i denna punkt. Såsom skäl härför anfördes,

att då i allmänna strafflagen vore stadgadt, i hvilka fall utländsk

man kunde för begångna brott dömas efter svensk lag, några tillägg

till eller förändringar af dessa stadgande!! ej skäligen kunde intagas i

krigslag, åtminstone icke under annat villkor, än att desamma blefve i

den för stiftande af allmän lag föreskrifna ordning antagna. Då kriminallag

för krigsmakten numera stiftas af Konung och Riksdag gemensamt,

och nämnda villkor således nu blifvit uppfylldt, lärer emellertid ej ur

nämnda af Högsta Domstolen åberopade synpunkt något hinder möta

för intagande i strafflagen för krigsmakten af de bestämmelser, som i

ifrågavarande syfte må finnas nödiga.

De brott, rörande hvilka en dylik lagstiftning kan anses påkallad,

synas företrädesvis vara dels vissa i strafflagen för krigsmakten nu

upptagna brott, nämligen de i 44, 45 och 48 §§ omförmälda eller: trolöshet

af den, som åtagit sig att i krig vara kunskapare eller vägvisare

för trupp eller fartyg eller att föra bud i någon kriget rörande viktigangelägenhet,

eller verkställa annan dylik förrättning (44 §), utspridande

i krigstid af falska tidningar, de där kunna hos krigsfolket verka modlöshet

(45 §), samt försök att vid drabbning eller då sådan förestår

med ord eller tecken förleda till flykt eller bland truppen åstadkomma

b Jfr den danska lagen, § 4, den tyska, §§ 160 och 161, den franska, art. 61! och 64, den

-schweiziska, (Militärstrafgerichtsordnung den 28 juni 1889), art. 1 mom. 8, 10 och 11.

46

förskräckelse eller oordning (48 §), dels de till militäriskt landsförräderi

hänförliga brott, livilka nu'' äro belagda med straff i allmänna strafflagens

8 kapitel 4—11 §§, livilka angå, 4 § bärande af vapen mot något

af de förenade rikena eller mot någon med dem i krig förbunden makt,

5 § uppsåtligen företagen handling, hvarigenom främmande makt förmås

att med krig anfalla de förenade rikena eller med dem i krig förbunden

makt; 6 § förrådande till främmande makt af krigsfolk eller

andra invånare i något af de förenade rikena eller land, stad, fästning,

pass eller annan försvarspost, tyghus, magasin, vapen eller proviantförråd,

fartyg, krigskassa eller annat dylikt, som tillhörer något åt de

förenade rikena eller makt, som med dem är i krig förbunden, förstörande

eller fördärfvande i förrädisk afsikt af något sadant, som nu

är nämndt, förledande af de förenade rikenas eller med dem förbunden

makts krigsfolk att till fienden öfvergå eller till uppror eller annan trolöshet

samt förhindrande i förrädisk afsikt af användande af de förenade

rikenas eller med dem förbunden makts krigsfolk emot fienden, 7 §

försök till brott, hvarom fälas i 5 eller 6 §;^8 § stämpling eller uppmaning

till förräderi, som omtalas i 6 §; 9 § understödjande af fienden

med krigsförnödenheter eller lifsmedel eller uppenbarande för honom

af krigsmaktens ställning eller rörelser eller rådslag eller beslut därom,

meddelande till fienden genom teckning eller annorledes af undeirättelse

om försvarsverk, hamn, farled eller väg, bedragande af krigsmakten

med underrättelse, den man vet falsk vara, hysande eller döljande i

förrädisk afsikt af fiendens spejare eller krigsfolk, värf vande eller anskaffande

åt fienden af sådant''folk samt annat dylikt tillhandagående

af fienden; 10 § försök till brott, som nämnes i 9 §; och 11 § spejäretjenst

i krigstid för fiendens räkning, dels slutligen äfven olofligt tillgrepp

å valplats från fallen, sjuk eller sårad, som tillhör svenska krigsmakten

eller krigsmakt, tillhörande stat, som med Sverige är i förbund

för krigs förande, för hvilka brott, enligt hvad ofvan nämnts, ansvar

skulle i strafflagen för krigsmakten stadgas.. Ofvannämnda i strafflagen

för krigsmakten med straff belagda förrädiska handlingar synas nämligen,

äfven ifall de begås af andra än dem, som tillhöra krigsmakten

eller med behörigt tillstånd åtfölja densamma, böra beläggas med enahanda

ansvar, som ifall de begås af sådan person. . Detsamma synes

gälla äfven förenämnda tillgreppsbrott, livilka sannolikt kunna antagas

blifva begångna företrädesvis af andra än dem, som, enligt hvad förut

sagts, eljest skulle lyda under strafflagen för krigsmakten.

Möjligen kunde ifrågasättas att utsträcka äfven vissa andra bestämmelser

i strafflagen för krigsmakten än de ofvan omförmälda, särskildt

47

on del af de i 9 kapitlet förekommande, att gälla äfven andra än nyssnämnda

personer, då där omförmälda brott af dem begås å område

hvarom bär _ är fråga. Men då en sådan utsträckning af den militära

strafflagens tillämplighetsområde tydligen icke bör äga rum i andra fall

än då detta med hänsyn till krigsföretagen eller eljest kan anses i alldeles

särskild! hög grad påkalladt, har kommittén ansett så böra ske

endast i de fall, som här ofvan förut omförmälts.

Hvad åter beträffar ofvan omförmälda i allmänna lagen upptagna

förbrytelser, må väl det där stadgade ansvaret därför anses tillräckligt,

då sådana brott begås af andra än krigsmän. Men enär under pågående

krig de allmänna domstolarna å område, som förklarats för

krigsskådeplats eller eljest enligt därom gällande bestämmelser är att

så anse, svårligen kunna förväntas med den snabbhet och följaktligen

icke heller i allo med den verkan, som önskligt är, handlägga och

afgöra mål angående förbrytelser af ifrågavarande beskaffenhet, helst

det är att befara, att dessa domstolars verksamhet under berörda förhållanden

kommer att varda mer eller mindre störd i dess jämna gång,

synes det likväl lämpligt att förlägga handläggningen af dylika mål till

krigsdomstol, äfven om den brottslige i andra fall icke för af honom

begångna brott svarar inför sådan domstol. Begås åter brott, hvarom

bär är fråga, å utländskt område, som af svenska krigsmakten ockuperats,

ligger det tydligen nära för handen, att målet upptages af

krigsdomstol, som å området finnes. Ehuruväl således straffet för brott

af nu omförmälda beskaffenhet äfven i här förutsatta fall fortfarande

skulle bestämmas efter allmän lag, synes det likväl bäst öfverensstämma

med det af kommittén följda systemet för den militära strafflagens uppställning

i öfrigt, att äfven omförmälda i den allmänna strafflagen med

ansvar belagda brott — hvilka nu i strafflagen för krigsmakten äro

föremål för behandling, endast då de begås af krigsmän — jämväl i

hvad rörer andra personer, upptagas i sistnämnda lag, med hänvisning

beträffande dem till allmänna lagen i hvad angår straffet. Då emellertid,

enligt hvad förut nämnts, berörda förbrytelsers upptagande i strafflagen

för krigsmakten, med en dylik hänvisning i fråga om straffet, föranledes

redan däraf, att de personer, hvilka utan att vara krigsmän likväl lyda

under lagen i de delar, densamma ej endast rörer krigsmän, skulle

för brott af bär ifrågavarande beskaffenhet — oberoende af platsen, där

brottet blifvit begånget — dömas af krigsdomstol, erfordras beträffande

andra personer, som i öfrigt icke lyda under lagen, allenast ett stadgande,

att de i fråga om nämnda brott, då de begås å krigsskådeplats

48

eller å område, som af svenska krigsmakten ockuperats, äro underkastade

hvad därom i lagen sägs.

På sätt nedan närmare utvecklas, synas vissa af ifrågavarande i

8 kap. allmänna strafflagen inrymda bestämmelser, därest de skola fullt

uppfylla sitt ändamål, böra i någon mån omarbetas;'') och torde, ifall en

sådan omarbetning kommer till stånd, syftet med nu ifrågavarande

stadgande än bättre vinnas, än om nämnda bestämmelser bibehållas

oförändrade.

Enligt hvad af det föregående framgår, skulle nu omtalade bestämmelser

gälla äfven utländingar. Häraf blir en följd, att utländing, å

hvilken, där han ej är norrman, 8 kap. 4—10 §§ allmänna strafflagen

enligt 12 § i samma kapitel icke äro tillämpliga, med mindre han begår

där omförmäld a brott, under det han vistas i något af de förenade

rikena eller är i dess tjänst anställd, för samma brott varder straffbar

efter svensk lag, äfven i fall de begås å område, som af svenska krigsmakten

ockuperats, likasom ock att utländing, hvilken enligt 1 kap.

2 § allmänna strafflagen nu ej kan för brott dömas af svensk domstol

annat än då han här i riket finnes, skulle dömas af sådan domstol

äfven för nyssnämnda samt öfriga här ifrågavarande brott, såvida de

begås å område, som på nämnda sätt ockuperats. En sådan utsträckning

af svenska statens straffmakt i fråga om utländingar torde emellertid

knappast kunna anses opåkallad, helst inom åtskilliga andra länders

lagstiftning enahanda grundsatser i liknande fall i större eller mindre

utsträckning vunnit tillämpning.

Hvad särskildt angår spioneribrott, hvilken art af förbrytelser omtalas

i 8 kap. 11 § allmänna strafflagen, anser kommittén sådant brott,

då det begås af utländing, i alla händelser, således äfven om det föröfvas

annorstädes än å krigsskådeplats eller inom ockuperadt område,

lämpligast böra bedömas af krigsdomstol, samt i följd däraf, i öfverensstämmelse

med det af kommittén eljest iakttagna förfärande, erforderliga

bestämmelser i ämnet böra i strafflagen för krigsmakten införas. I

Indika fall utländing bör öfverhufvud anses vara för sådant brott straffbar,

är en fråga, hvartill kommittén längre fram återkommer.2)

Beträffande de fall i öfrigt, då personer, Indika eljest ej lyda under

strafflagen för krigsmakten, böra i särskilda fall vara underkastade

lagens bestämmelser, vill kommittén därom yttra sig i den speciella

motiveringen, i den mån kommitténs förslag därtill föranleder. :!)

'') Se sid. 174.

9) Se sid. 17(5.

:i) Se sid. 100 och följ.

49

Bötesstraffet lämpar sig tydligen i allmänhet icke väl såsom ett

militärt straff. För bestraffande af mindre förseelser i tjänsten äfvensom

andra ringare militära förbrytelser äro andra mera likformigt verkande

och, där så erfordras, mera effektiva straff, hvilka utan omgång kunna

omedelbart verkställas, af behofvet påkallade. Detta behof har enligt

erfarenheten de militära arreststraffen i det stora hela visat sig väl

ägnade att fylla. Någon anledning att utbyta dem mot andra straffarter

synes därför icke föreligga. Icke heller har kommittén veterligen

något yrkande därom hos oss blifvit framställdt.

Då det gäller att ordna de militära arreststraffen på ett fullt

ändamålsenligt sätt, har man tydligen att taga hänsyn ej blott till

sådana synpunkter, som vid ordnande af allmänna lagens straffsystem

kunna göra sig gällande, utan ock i viss mån till de särskilda förhållanden,

som inom det militära området äro rådande.

Tydligt är, att åt disciplinstraffen icke bör gifvas en strängare

karaktär, än som med hänsyn till hittills vunnen erfarenhet må anses

oundgängligen nödigt för att dessa straff skola fylla sitt ändamål eller att

upprätthålla och främja tukt, ordning och lydnad inom krigsmakten samt

att därigenom uppfostra till ett noggrant iakttagande af de skyldigheter,

som tjänsten ålägger krigsmannen. Å andra sidan böra de gifvetvis

icke göras lindrigare, än att detta ändamål må kunna på ett tillfredsställande

sätt ernås.

De nu hos oss brukliga formerna af arreststraff äro: arrest utan

bevakning, som i regel verkställes i eget rum eller tält, vaktarrest, som

försiggår under bevakning i låst ljust rum eller i tält eller, ombord å

fartyg, i låst hytt eller annat lämpligt rum eller eljest under bevakning,

samt sträng arrest, som verkställes i mörkt enrum i militärhäkte.

Arrest utan bevakning användes endast för officerare och underofficerare

samt å korpral, då han förrättar underofficerstjänst, och kan

åläggas under en tid af högst femton dagar. Vaktarrest kan åläggas

alla grader, officerare i högst trettio, underofficerare i högst femton och

manskap i högst tio dagar. För manskap kan bestraffningen skärpas

genom mistning af sängkläder. Sträng arrest får användas endast för

underofficerare och manskap. Sistnämnda straff ålägges under en tid

al högst åtta dagar, med en dags afbrott i bestraffningen efter hvar

tredje dag, då den straffskyldige hålles i ljust ram; och inräknas dessa

dagar ej i den ådömda strafftiden.

Arreststraffen äro således hos oss dels sådana, som endast innebära

ett enkelt beröfvande af friheten, dels äfven sådana, som genom

särskilda skärpningar i straffet erhålla en mera affliktiv karaktär. Till

7

Om de särskilda

straff,

hvilka böra

förekomma

efter strafflagen

för

krigsmakten.

50

de senare höra den stränga arresten och äfven vaktarresten, då den

förenas med mistning’ af sängkläder.

Hvad särskildt angår den stränga arresten, har det blifvit ifrågasatt,

huruvida icke denna straffart numera skulle kunna helt och hållet

undvaras.

Man har härför åberopat, att detta straff i viss mån är att betrakta

såsom ett kroppsstraff, hvilken straffart i öfrigt af vår lagstiftningnästan

helt och hållet utdömts, samt att ett straff af sådan natur snarare

måste anses ägnadt att befordra råhet och trots än att fostra till den

ordning och laglydnad, som man därmed vill åstadkomma.

Sant är, att behofvet af särskilda skärpningsmedel vid de militära

arreststraffen torde kunna antagas blifva i viss mån mindre framträdande

inom en krigsmakt, bestående hufvudsakligen af värnpliktige, än vid en

krigsmakt, sammansatt uteslutande eller till största delen af yrkessoldater.

I ett land, som grundat sitt försvar å den allmänna värnplikten, kommer

ju, till vida större antal än inom en yrkesarmé, hären att tillföras unge män,

som genom uppfostran och utbildning i öfrigt äga de allra bästa förutsättningar

att äfven utan stränga disciplinära medel utdanas till plikttrogna

och dugliga krigsmän. Det inflytande, som dessa goda element kunna

väntas utöfva å kamrater, som icke äga samma moraliska motståndskraft,

bör ock i sin män verka till skapande och upprätthållande af en

god anda inom krigsmakten.

Man får emellertid vid bedömande af hithörande förhållanden icke

förbise, att — såsom ock förut blifvit påpekadt — den allmänna värnplikten

jämväl innebär, att krigsmakten måste inom sig mottaga ej

blott alla de goda elementen af landets ungdom utan landets alla vapenföra

unge män, följaktligen äfven dem, som tillhöra samhällets i moraliskt

hänseende sämre, att icke säga sämsta element. Huru höga tankar

man må hysa om vårt folks laglydnad och plikttrohet i allmänhet,

kan man dock svårligen blunda för de ganska talrika undantag,

som — icke minst bland ungdomen •— i sådant afseende förekomma

och hvilka oförtydbart bära vittne därom, att åtskilliga svåra brister i

vårt folks uppfostran därutinnan ännu förefinnas. Man behöfver icke

äga synnerligt stor erfarenhet härom för att inse, att, därest eu god

och kraftig disciplin skall kunna inom krigsmakten upprätthållas, möjlighet

måste gifvas att för sådant ändamål kunna tillgripa äfven andra

och kraftigare medel än ett straff, som endast består i frihetens förlust

under en helt kort tid.

En kortare tids arrest, bestående endast i frihetens förlust utan

något eljest kännbart lidande eller obehag för den arresterade, måste

51

enligt sakens natur förblifva väsentligen ett ambitions straff, afsedt att

vädja till den bestraffades heders- eller pliktkänsla och därigenom ägnadt

att utgöra en väckelse till större själftukt och ett noggrannare iakttagande

af honom åliggande förpliktelser. Om än i det stora flertalet

fall ett sådant ambitionsstralf, som ju ock i regel måste antagas medföra

ett i någon mån kännbart yttre lidande eller obehag, för förseelser af

den art, som här äro i fråga, må. anses tillräckligt, kan detta dock ingalunda

alltid sägas vara fallet. A den, hvars pliktkänsla är slumrande

eller som, intagen af ovilja mot de band, som krigstjänsten ålägger

honom, framhärdar i råhet och trots, kan ett så beskaffadt straff uppenbarligen

icke äga någon synnerlig verkan. Visserligen synes man

genom en höjning i den nu fastställda maximitiden för den ljusa arresten,

särskild! såvidt rörer manskapet, hvilken maximitid nn är allenast tio

dagar, kunna medelst detta straff, utan särskild skärpning, uppnå ett i

någon mån större resultat än eljest och därigenom i åtskilliga fall undvika

användning af ett till arten svårare straff. Kommittén är därför

ock sinnad att föreslå, att en sådan höjning göres. Men en dylik åtgärd

kan dock näppeligen göra tillfylles. De militära arreststraffen måste

nämligen, såvidt de icke skola verka allt för hinderlig! för den militära

utbildningen och därigenom blifva såsom militära straff otjänliga, i regel

hållas inom till tiden jämförelsevis knappa gränser. Äfven om en sådan

åtgärd, som nyss berörts, vidtages, torde därför det enkla arreststraffet

ändock alltid i vissa fall komma att lida af alltför stor svaghet, en

svaghet, som det för öfrigt delar med de enkla kortvariga frihetsstraffen

i allmänhet.

Af icke ringa betydelse för bedömande af förevarande fråga är

tydligen den erfarenhet, man inom det militära området vunnit angående

de nuvarande arreststraffens effektivitet och särskild! rörande

den utsträckning, i hvilken den stränga arresten funnits behöflig.

För vinnande af utredning om, i hvilken omfattning de särskilda

slagen af arreststraff under senare tid kommit till användning, har

kommittén från samtliga truppförband inom armén jämte därtill hörande

militär- och infanterivolontärskolor samt från flottans stationer inhämtat

upplysningar i sådant hänseende.

Följande sammandrag af de kommittén tillhandakomma uppgifter

därutinnau, hvilka omfatta femårsperioden 1896—1900, utvisar autalet.

af de fall, i hvilka de enligt nuvarande lag förekommande särskilda

slagen af arreststraff under nämnda period blifvit ålagda.

52

Arrest utan

bevakning

!

Vaktarrest

Sträng arrest

1896 ........................

153

3,091

2,011

1897 ........................

137

3,095

2,113

1898 ........................

129

3,222

2,186

1899 ........................

151

3,257

2,623

1900 .......................

129

3,164

2,934

Summa

699

15,829

11,867

Dessa siffror, under hvilka äro inbegripna såväl de fall, då straffet

ålagts af befälhafvare, som de fall, då det ådömts af krigsdomstol, visa,

att man inom krigsmakten ansett sig behöfva i stor utsträckning anlita

den stränga arresten.

Anmärkas bör emellertid, att bland de i tabellen upptagna fall,

då sträng arrest ålagts, ingå äfven sådana, där lagen för brottet i fråga

ovillkorligen stadgar sträng arrest, och intet val sålunda förelegat.

Hit höra sådana ofta förekommande brott som första resan rymning —

straffet för nämnda förbrytelse var nämligen, ända till dess år 1901

lagen i denna punkt undergick ändring, ovillkorligen sträng arrest —

samt första resan persedelförskingring. Äfven om man frånräkna!'' de

för dylika brott ålagda bestraffningar, återstår dock ett högst betydligt

antal fall, då sträng arrest under nämnda tidsperiod kommit till användning.

Förseelser, för hvilka sådan bestraffning i stor utsträckning användts,

äro särskildt fylleri, förargelseväckande beteende eller oskickligt

uppförande, olofligt undanhållande, vägran eller underlåtenhet att efterkomma

förmans i tjänsten gifna befallning eller öfverordnads föreskrifter

angående allmän ordning, vanvördiga eller smädliga yttranden mot

förman, våld o. s. v.

Äfven om man i allmänhet är benägen att antaga, att användningen

af den stränga arresten eller andra dylika strängare straffmedel

för förseelser af ifrågavarande slag må kunna utan skada betydligt inskränkas,

måste man likväl — med hänsyn till det stora antal fall, då sträng

arrest under nämnda period blifvit ålagd, samt den konstanta stegring

i straffets användning, som därunder förekommit — hysa stora betänkligheter

mot att nu helt och hållet afskaffa detsamma utan att ersätta

det med andra lika verksamma straffmedel.

Utlandets exempel synes äfven mana till försiktighet. Nästan

53

alla de främmande länder, om hvilkas krigslagsstiftning kommittén taft

tillfälle inhämta närmare kännedom, upptaga i sitt straffsystem, utom

den enkla ljusa arresten, äfven andra strängare arreststraff, i många

länder afsevärdt strängare än hos oss. Detta gäller äfven om länder,

där den allmänna värnplikten sodan länge varit i stor utsträckninginförd.

&

Mörk arrest förekommer enligt dansk, finsk och tysk äfvensom

enligt österrikisk och belgisk lag, ehuruväl i de olika länderna ordnad

på olika sätt.

Enligt dansk lag kan sådan arrest åläggas på högst trettio dagar,

dock att den arresterade hvar femte dag hålles i ljust rum. I Tyskland

kan samma straff åläggas på högst fyra veckor med liknande afbrott

under den fjärde, åttonde och därefter hvar tredje dag. Enligt

finsk lag åter är maximum för nämnda straff åtta eller, vid sammanläggning

af straff,. tolf dagar, däraf dock den straffskyldige får tillbringa

hvar femte dag i ljust rum. I Belgien är maximum för den mörka

arresten likaledes åtta dagar. 1 Österrike, där det vanliga ljusa arrests

träffe t kan utsträckas ända till sex månader, användes inneslutande i

mörkt rum endast i form af en skärpning i detta straff under högst

en dag i sänder med en veckas mellanrum mellan hvarje gång och

sammanlagdt högst tio gånger.

I flera länder användes åter såsom militärt straff arrest på inskränkt

kost, vanligen bestående endast i vatten och bröd, men stundom

med någon ytterligare tillsats därtill. Dylika straff användas i Danmark,

Tyskland, Holland, Schweiz, Österrike och Italien.

Flerstädes förekommer en dylik inskränkning i kosten ej blott

vid ljus arrest utan äfven i förening med mörk arrest. I Tyskland

användes sålunda mörk arrest endast i förening med inskränkning

i kosten till vatten och bröd (der strenge Arrest). I Danmark förekommer

dels mörk arrest på inskränkt kost, bestående i ett mål varm

mat till middagen, men i öfrigt endast vatten och bröd, dels fängelse i

mörkt rum på vatten och bröd, hvilket sistnämnda straff kan åläggas

på minst två, högst tjugu dagar. Enligt österrikisk lag kan skärpning

i den ljusa arresten medelst kostens inskränkning till vatten och bröd

under två dagar i veckan åläggas jämte skärpning genom mörkt enrum.

1 Finland erhåller den, som undergår mörk arrest, under de dagar, då

han hålles i mörkt rum, dagligen till föda endast V3 portion från

kompaniet.

Såsom skärpningsmedel af de militära arreststraffen användas ock

tämligen allmänt hårdt nattläger.

54

I vissa länder förekommer äfven andra former af skärpning i de

militära straffen. Så har t. ex. den danska lagen ännu bibehållit arrest

i bojor.

I Norge användes enligt den äldre militära strafflagen af 1866,

hvilken i afvaktan på den nya lagens trädande i kraft ännu icke upphört

att gälla, vatten- och brödstraffet, (/(mejsel paa vand og bröd). Detta

straff kan åläggas på minst två och högst trettio dagar. Ofverstiger

strafftiden fem lagar, erhåller fången å vissa mellandagar vanlig fångkost.

Den mörka arresten (märkt fängsel), hvilket straff förekom ännu

i 1866 års lag och aftjänades i mörkt enrum utan annan näring än

vatten och bröd samt utan sängkläder, afskaffades däremot 1894.

Den nya norska militära strafflagen upptager i sitt straffsystem

endast två slag af arrest, nämligen dels »husarrest)), som motsvarar vår

arrest utan bevakning och användes endast för befälet, elever i militära

skolor och civila personer, och dels »vagtarrest», hvilket straff aftjänas

i ljus arrestlokal. Sistnämnda straff kan emellertid utsträckas ända till

sextio dagar eller, om det ålägges för flera förbrytelser eller förseelser

gemensamt, till nittio dagar. Dessutom kan arreststraffet på den straffskyldiges

begäran eller med hans samtycke efter vissa grunder förvandlas

till »hefte», ett straff till sin karaktär närmast motsvarande vårt

fängelsestraff, om ock i vissa hänseenden därifrån afvikande, eller, om

den straffskyldige ej tillhör befälet, till »fängsel» — hvilken straffart

enligt den nya norska lagstiftningen är närmast att jämföra med vårt

straffarbete — eller till »skjmrpet fängsel». Detta sistnämnda består i

»fängsel» antingen på vatten och bröd i minst två och högst tjugu

dagar eller med hårdt nattläger i minst två och högst trettio dagar.

Den nya norska lagstiftningen har således afskaffa! de enligt

samma lagstiftning förut tillåtna skärpningsmedlen vid de militära arreststraffen,

om än förvandling af sådant straff till annat svårare frihetsstraff

kan på den straffskyldiges begäran eller med hans medgifvande äga

rum. Till gengäld kunna dessa däremot åläggas på tämligen lång tid.

En så pass betydande utsträckning af arreststraffen till tiden, som

därigenom medgifvits, är emellertid uppenbarligen ur militär synpunkt

synnerligen oläglig.

Att, på sätt ofvan nämnts, göra frågan, huruvida straffet bör förvandlas

till ett kortare men strängare straff, beroende af den straffskyldiges

begäran eller medgifvande är åter för vår rättsuppfattning

tämligen främmande. Oafsedt nu nämnda förhållanden, är i hvarje fall

det nya norska systemet ännu helt och hållet opröfvadt, hvadan afl

erfarenhet saknas, huru detsamma kommer att verka i praktiken.

55

Erinras må, hurusom i åtskilliga främmande stater, såsom Tyskland,

Frankrike, Italien, Holland, Belgien m. fl., såsom sträf kan åläggas

öfverflyttning till disciplinkompani eller annan dylik afdelning, där den

straffskyldige underkastas strängare behandling än eljest. Detta straff

är afsedt särskildt för sådana individer, hvilka icke låta sig rätta af de

eljest brukliga disciplinstraffen.

Äfven i Sverige har, som bekant, funnits eu i viss mån likartad

institution, det s. k. värfvade arméns disciplinkompani, hvilket emellertid

år 1897 indrogs. Detta afsåg likväl endast att mottaga sådant manskap,

som på grund af begångna disciplinförseelser strukits ur rullorna och

fick vid disciplinkompaniet uttjäna sin kapitulationstid, och hade således

egentligen ej — såsom i de länder, där öfverflyttning till en dylik

afdelning begagnas såsom straff, synes vara fallet — till uppgift att utgöra

ett slags förbättringsanstalt för det dit öfverflyttade manskapet.

Kommittén- har ingalunda lämnat obeaktadt, att införande af en

sådan anordning som den nyssberörda i utlandet förekommande möjligen

skulle kunna öppna eu utväg att mildra straffen för förseelser mot

disciplinen inom krigsmakten i öfiigt och inskränka det där förefintliga

behofvet af mera stränga straff för dylika förbrytelser.

Om än emellertid en sådan anordning möjligen ur nyssnämnda

synpunkt är ägnad att medföra vissa fördelar äfvensom för disciplinen

inom krigsmakten i allmänhet kan, på ett ändamålsenligt sätt genomförd,

vara till nytta, är densamma likväl i andra, särdeles sociala hänseenden,

förknippad med så stora olägenheter — hvilka knappast torde

behöfva här närmare påpekas — att kommittén icke ansett sig böra föreslå

densamma till införande hos oss. Den allmänna uppfattningen inom

vårt land torde, åtminstone för närvarande, icke heller vara benägen

för en dylik åtgärd.

Om man emellertid än icke är böjd för eu dylik åtgärd, skulle

dock kunna ifrågasättas, huruvida icke de individer, som visa sig icke

vara tillgängliga för mildare bestraffningsåtgärder, utan oaktadt upprepade

bestraffningar synas oförbätterliga, skulle kunna helt och

hållet skiljas från krigsmakten, och sålunda genom de sämsta elementens

uteslutande från densamma möjlighet beredas att undvara

strängare former af disciplinstraff. Ett sådant tillvägagående, som

redan nu i viss mån kommit till användning i fråga om det fast anställda

manskapet, kan visserligen i fråga om detta till en viss grad

med fördel begagnas. Men beträffande de värnpliktige, som numera

utgöra hufvudmassan af manskapet, ställer sig saken annorlunda. Alltför

ofta betraktas nämligen den allmänna värnplikten öfvervägande såsom

56

en besvärlig eller hinderlig tunga, den där man helst önskar undandraga

sig. Den faran ligger därför nära, att, om lagstiftningen sloge

in på eu sådan väg, frestelsen att genom upprepade förseelser undandraga

sig krigstjänsten för många blefve allt för stor, samt att eu sådan

lagstiftning därför i praktiken skulle verka såsom en uppmuntran till

förseelser af här ifrågavarande slag. Att detta särskildt i allvarligare

tider, då krig utbrutit eller kan väntas utbryta, skulle kunna medföra

en högst betänklig våda för rikets försvar, säger sig själft. Kommittén

bär därför icke heller ansett sig kunna förorda eu lagstiftning i sådan

riktning.

Huruvida däremot särskilda anordningar böra vidtagas för att

afskilja dem, som undergått ett flertal bestraffningar för förseelser mot

den militära strafflagen, men ännu fortfarande visa sig framhärda i olydnad

eller vanart, från det öfriga manskapet för fullgörande af återstående

dem åliggande tjänstgöring vid eu eller flera särskilda afdelningar, är

eu annan fråga, beträffande hvilken kommittén funnit sig föranlåten afgifva

särskildt yttrande och förslag. '')

Om man i likhet med kommittén anser en strängare form för

arreststraffet än den enkla arresten ännu böra hos oss bibehållas, kan

dock tydligen ifrågasättas, huruvida icke den erforderliga skärpningen

i straffet skulle kunna åstadkommas på annat lämpligare sätt än enligt

nu gällande bestämmelser.

De skärpningsmedel, som man i sådant afseende möjligen skulle

vara böjd att ifrågasätta, synas förnämligast vara inskränkning i kosten

till vatten och bröd eller annorledes samt förrättande af tyngre arbete.

Hvad angår inskränkning i kosten, har tidigare hos oss, vid sidan

af den mörka arresten, såsom militärstraff funnits äfven arrest vid

vatten och bröd. Denna straffart, hvars användning efter hand alltmera

aftog, afskaffades emellertid år 1881. Fängelse vid vatten och

bröd hade såsom själfständig straffart ur allmänna lagen uteslutits

redan i sammanhang med den nu gällande allmänna strafflagens tillkomst.

Såsom förvandlingsstraff för böter kvarstod detsamma, tills

det genom lagen den 16 maj 1884 ur lagen helt och hållet borttogs.

Som bekant har det blifvit ifrågasatt, att ånyo hos oss införa

vatten- och brödstraffet, ehuru i eu något modifierad form.

I det betänkande, som nyligen afgifvits af den för upprättande,

bland annat, af förslag om skärpning af förvandlingsstraff en tillsatta

kommitté, bär denna föreslagit till införande såsom förvandlingsstraff för

’) Se förslag till Lag angående ändring af 10 § Värnpliktslagen jämte motiv.

57

böter fängelse under minst tre ocli högst trettio dagar vid inskränkt

kost, bestående af, förutom vatten till dryck, allenast bröd jämte salt

samt däxtill, om straffet varar utöfver fem dagar, dagligen efter förloppet

af dessa dagar en enda, hvarje dag lika anrättning, hvari skulle

ingå animalisk ägghvita och fettämne. Nämnda förslag har emellertid

ännu icke varit föremål för slutlig pröfning. Om än ett på dylikt sätt

ordna dt frihetsstraff må finnas tjänligt såsom förvandligsstraff för böter,

torde det dock knappast vara såsom militärt straff ändamålsenligt. Den

inskränkning i kosten, som skulle åtfölja straffet, må väl i allmänhet

anses för hälsa, och kroppskrafter olårlig; men de kroppsliga ansträngningai,

som krigsmannen i tjänsten och måhända ej sällan äfven omedelbart

efter ett utståndet arreststraff, måste underkasta sig, äro ofta nog

sådana, att detta tilläfventyrs ej i fullt samma grad gäller om honom.

Därest, skärpningen i fråga hölles inom till tiden knappa gränser, skulle

visserligen farhågan för en i berörda hänseende menlig inverkan af

straffet betydligt förringas. Men en skärpning under några få dagar

.d. nu ifrågavarande beskaffenhet skulle tydligen i effektivitet stå åtskilligt

efter skärpning under samma tid genom mörkt enrum, hvilket

sistnämnda skärpningsmedel därför måhända ändock icke kunde undvaras.

Det torde därför icke förefinnas tillräckliga skäl för införande

åt. .mest med eu dylik inskränkning i kosten, hvarom nu talats, såsom

militärt straff.

Ån .mindre synes .grundad anledning föreligga att såsom sådant

straff återinföra arrest vid vatten och bröd. Nyssnämnda betänklighet

i. flaga om straffets inverkan a den bestraffades hälsa eller kroppskrafter

framträder tydligen bär i långt högre grad än vid ett straff, till kosten

inskränkt på sätt ofvan angifvits.

Användandet af. tyngre arbete såsom skärpningsmedel vid frihetsstraff

kan visserligen icke i och för sig anses olämpligt. I vissa länder, såsom

England och Nordamerikas Förenta stater, användes sådant arbete äfven

vid kol tar e militära frihetsstraff. Ätt för sådant ändamål införa detsamma.

hos. oss synes emellertid möta stora betänkligheter. Förutom

det principiellt oegentliga däri, att dessa straff, som ju endast äro afsedda

föi jämförelsevis smärre förseelser, skulle till sin innebörd likställas

med straffarbete, hvilket användes allenast för grof Va förbrytelser,

skulle tydligen införandet af dylikt arbetstvång vid arreststraflet förutsatta

en hel del särskilda anordningar, som hos oss saknas. Det arbete,

som häi kunde ifrågakomma, borde tydligtvis, då det gäller militära

förseelse!-, vara af militär art. T en mängd fall skulle det emellertid

58

uppenbarligen möta stora, om ej oöfverstigliga svårigheter att på ett

tillfredsställande och någorlunda likformigt verkande sätt ordna ett dylikt

arbete. Högeligen tvifvelaktigt synes ock vara, huruvida detta annat

än undantagsvis skulle kunna utan alltför stora olägenheter bedrifvas

inom de arrestlokaler, som nu för ändamålet stå till buds. Skulle åter

arbetet utföras i fria luften, skulle straffet helt och hållet förlora sin

nuvarande karaktär af arreststraff och knappast blifva såsom militärt

straff ändamålsenligt.

Kommittén håller alltså före, att de hos oss nu brukliga skärpningsmedlen

vid de militära arreststraffen, hardt nattläger och mörkt

enrum, äro de för ändamålet lämpligaste.

Intetdera af dessa medel kan, om det hålles inom måttliga gränser

samt i öfrigt ordnas på lämpligt sätt och ställes under kontroll af läkare,

anses medföra någon fara för hälsan. Båda dessa medel besitta, enligt

hvad erfarenheten visat, en kraftigt tuktande verkan. De förena ock

härmed båda den stora fördelen af enkelhet i tillämpningen. Den förut

omförmälda kommitté, hvilken haft i uppdrag att afgifva förslag om

skärpning af vissa frihetsstraff, har ock, hufvudsakligen på nu antydda

grunder, förordat införande af enahanda skärpningsmedel i vissa fall

vid fängelse och straffarbete.

En särskild fråga är, huruvida, på sätt i en till kommittén remitterad,

af chefen för flottans stab gjord framställning blifvit ifrågasatt,

militär arbetsskyldighet bör införas såsom förvandlingsstraff i stället] för

arrest i fråga om ett visst slag af förseelser, då dessa begås af flottans

å sjömanshus inskrifna värnpliktige, en fråga, hvartill kommittén längre

fram återkommer.1)

Ehuru nu förevarande kommitté ansett sig vara af förhållandena

nödgad att tillstyrka bibehållande af mörkt enrum och mistning af sängkläder

såsom skärpningsmedel vid arreststraff, är kommittén, på sätt i det

föregående blifvit antydt, af den mening, att deras användning bör kunna

utan men för disciplinen högst betydligt inskränkas. Lika visst som ett

allvarligt straff är på sin plats, där det verkligen erfordras, lika visst

kan ett strängt straff verka till skada och motverka sitt eget ändamål,

om det användes i otid. Karaktären af de skärpningsmedel, som här

äro i fråga, äro af den natur, att de uppenbarligen icke böra anlitas

i andra fall än sådana, då en högre grad af råhet eller trots mot stadgad

ordning eller inrotad vanart genom förbrytelsen i fråga ådagalägga,

l) Se sid. 68.

59

samt det, med hänsyn till föreliggande omständigheter, icke kan antagas,

att ett lindrigare straff skulle å den felaktige utöfva tillbörlig

verkan.

Enär följaktligen enligt kommitténs mening sådan skärpning bör

användas endast i nödfall, då lindrigare straff icke kan antagas vara

tillräckligt verksamt, har kommittén, till främjande af detta syfte, tänkt

sig, dels, på sätt förut blifvit nämndt, att den enkla ljusa arresten —

den nuvarande vaktarresten — skulle, i fråga om manskapet, till maximitiden

något förlängas, hvarigenom tillgripande af särskild skärpning i

straffet i åtskilliga fall bör kunna göras öfverflödigt, dels att den stränga

arresten icke vidare skulle såsom en särskild straff art i lagen upptagas,

utan fasthellre med den straffskärpning, som i lagen benämnes mistning

af sängkläder, där bibehållas allenast i form af en eventuell skärpning

i svårare fall af det enkla ljusa arreststraffet, och dels att skärpning af

sådant straff, vare sig genom hårdt nattläger eller genom mörkt enrum,

icke skulle få åläggas i annat fall, än då arreststraffet i sin helhet omfattar

eu viss, icke alltför kort tidrymd, däraf allenast en del skulle på

omförmälda sätt blifva föremål för skärpning.

I öfrigt synes det icke vara med någon olägenhet förenad!, att åt

ifrågavarande straffskärpningar så tillvida gifves en mildare karaktär än

hittills, att desamma till maximitiden något mera begränsas, än nu är

fallet.

Ifrågasättas kunde, huruvida icke användningen af skärpning borde

genom uttrycklig föreskrift i lagen begränsas till vissa slag af brott.

Då det emellertid beträffande sådana förbrytelser, hvarom här är

fråga, i regel ställer sig synnerligen vanskligt att på förhand en gångför

alla uppdraga en bestämd gräns mellan sådana förbrytelser, där

skärpning bör ifrågakomma, och sådana, där den icke under några

förhållanden bör användas, har kommittén ansett riktigare, att en dylik

begränsning icke göres i lagen, utan pröfningen, huruvida skärpningbör

åtfölja straffet, öfverlåtes åt den myndighet, som har att ålägga

bestraffningen i det särskilda fallet. Däremot har kommittén ansett af

nöden, att, till ledning för denna myndighet, i strafflagen för krigsmakten

införes uttryckligt förbud för åläggande af skärpning'' i andra

fall än dem, då sådan, enligt hvad ofvan antydts, bör ifrågakomma,

eller, närmare bestämdt, i andra fall än sådana, då synnerlig råhet,

groft trots mot föreskrifven eller eljest gällande ordning eller inrotad

vanart genom förbrytelsen ådagalagts, och, med hänsyn till af den skyldige

förut utståndna bestraffningar för brott mot nämnda lag eller hans

60

uppförande i öfrigt, det icke kan antagas, att lindrigare straff skulle å

honom utöfva tillbörlig verkan.

Att såsom ovillkorlig förutsättning för åläggande af skärpning

uppställa den fordran, att den straffskyldige förut en eller flera gånger

undergått arreststraff eller annat frihetsstraff, synes knappast lämpligt.

Detta skulle nämligen omöjliggöra att använda skärpning i sådana, om

än sällsynta, likväl tänkbara fall, då skärpning, oaktadt nämnda förutsättning

saknades, kunde finnas af omständigheterna påkallad.

Såsom ofvan nämnts, kan sträng arrest åläggas underofficerare

och manskap men icke officerare, samt skärpning genom mistning af

sängkläder uteslutande användas för manskap.

Inom kommittén har blifvit ifrågasatt, huruvida icke den åtskillnad,

gällande lag sålunda gör i fråga om nämnda straffarters tillämpning å

de särskilda graderna inom krigsmakten, borde, såsom lätteligen ägnad

att framkalla föreställningen om olikhet inför lagen, uppliäfvas, och de

skärpningar i arreststraffen, som fortfarande kunde finnas nödvändiga

att i lagen bibehålla, tillämpas å alla, som lyda under densamma, utan

hänsyn till graden.

Vid första påseende förefaller en sådan tanke tilltalande nog, men

frågan måste dock tydligen bedömas jämväl ur lämplighetens synpunkt.

De straff, som kunna finnas nödvändiga att äga tillgång till i fråga

om manskapet, äro därför icke gifvet behöfliga eller lämpliga att användas

å befälet. Till en början torde icke kunna förnekas, att behofvet

af stränga straff för upprätthållande af disciplinen och ett rätt

tullgörande åt tjänstens skyldigheter är mycket mindre i fråga om

befälet än beträffande de menige. Den, som tillhör befälet, måste i

regel antagas hafva af intresse och fallenhet för krigarens kall valt

detta till sitt lefnadsyrke, för livilket lian ock erhållit en särskild

uppfostran. Han bär dessutom ansvaret inför öfverordnade och samhället

för sina underlydandes utbildning. Tydligt är därför, att äfven

ett jämförelsevis lindrigare straff i regel, om också ej alltid, kan antagas

å honom utöfva en vida kraftigare verkan än å den, som tillhör det egentliga

manskapet, bland livilket finnas många, som endast af nödtvång

underkasta sig krigstjänsten. Gifvet är dock, att fall kunna förekomma,

då ett strängt straff för förseelser, som här äro i fråga, kan behöfva

tillämpas äfven å den, som tillhör befälet. Vid valet af straff för dylika

fall måste man emellertid taga hänsyn till den ställning, en befälhafvare

såsom förman, ledare och lärare för truppen intager. Denna

ställning fordrar ovillkorligen, att befälhafvarens auktoritet upprätthålles.

61

Skulle nu sträft’ af den beskaffenhet, som här är i fråga, utan hänsyn

till denna befälhafvarens ställning, tillämpas äfven å honom, vore att

befara, att denna auktoritet alltför lätt komme att betänkligt rubbas, och

befälhafvarens förmåga att på ett tillfredsställande sätt fylla sin uppgift

därigenom omöjliggöras. Hellre synes därför i sådana fall andra straff,

som icke äro ägnade att medföra en dylik verkan, böra tillgripas, och,

där så finnes erforderligt, den felaktige skiljas från sin befälsställning.

Det torde knappast behöfva påpekas, att i hvad kommittén till stöd

för bibehållandet af en i vissa afseenden olika anordning af straffen för

befäl och manskap sålunda yttrat, ingalunda ligger, att eu officer eller

underofficer för en af honom begången förseelse skulle straffas lindrigare

än eu menig, som gör sig skyldig till samma förseelse. Tvärtom

hyser kommittén den uppfattning, att, särskilt när det gäller fel och

försummelser i tjänsten, officeren eller underofficeren snarare bör bedömas

strängare än den, som tillhör manskapet. Denna grundsats barock

i stor utsträckning vunnit tillämpning i vår nuvarande lag. Granskar

man närmare det sätt, hvarpå strafflatituderna för de särskilda

brotten, synnerligast sådana, som innefatta förbrytelser i tjänsten, blifvit

bestämda, finner man, att lagen i eu mängd fall för ett och samma

brott stadgar ett vida strängare ansvar, när det blifvit begånget af

officer eller underofficer, än om det föröfvats af någon, som tillhör manskapet,

. så att t. ex. straffet för officerare eller underofficerare ej kan

understiga fängelse eller, i andra fäll, suspension eller afsättning, medan

däremot den, som tillhör manskapet, får försona sitt fel med. disciplinstraff.

Den fråga, som i nu förevarande sammanhang bör besvaras, är således

_ icke den, huruvida det särskilda brottet bör bestraffas strängare

eller lindrigare, om det begås af en befälhafvare eller af en menig. Här gäller

det endast att besvara spörsmålet om lämpligheten öfver hufvud af

att använda straffarter, som anses i vissa fall nödvändiga för manskapet,

äfven för befälet. Äfven om någon olikhet härutinnan anses böra

äga rum, utesluter detta tydligen icke att i det enskilda fallet bestraffa

befälspersoner lika strängt eller, där så finnes påkalladt, strängare än

den, som tillhör manskapet.

De skäl, hvarpå kommittén stöder sin uppfattning i nu förevarande

hänseende, göra sig visserligen gällande företrädesvis i fråga om officerare.

hämma skäl leda dock följdriktigt därtill, att jämväl underofficelare

äfvensom underbefäl tillhörande manskapet böra undantagas från

tillämpningen af de ofvan omförmälda skärpningar, som enligt kommitténs

förslag fortfarande skulle vid arreststraff bibehållas. Betänklighet

mot en sådan åtgärd synes så mycket mindre böra uppstå, som

62

sträng arrest eller straffskärpning genom mistning af sängkläder i senare

tid endast i enstaka undantagsfall torde hafva kommit till användning

beträffande underbefälet.

Af skäl, som ofvan blifvit antydda, och då omförmälda skärpningar

i arreststraffet skulle i fråga om menige få i svårare fall användas,

förefinnes tydligen ej anledning att beträffande dem öfver böfvan böja

maximitiden för arreststraffet, nu, vid den vanliga ljusa (vakt-)arresten,

utgörande tio dygn. På sätt af förslaget framgår, bar kommittén tänkt

sig att i sådant afseende såsom regel stanna vid aderton dagar. Beträffande

befälet synas däremot alla skäl tala för att uisträcka maximitiden

till trettio dagar eller till den punkt, där fängelsestraffet vidtager.

Enligt hvad ofvan blifvit utveckladt, kan väl i vissa fall en förbrytelse,

som, då den föröfvas af någon tillhörande manskapet, lämpligen

icke bör medföra svårare ansvar än arrest, däremot, ifall den begås

af en officer eller underofficer, anses böra medföra strängare ansvar

såsom fängelse, suspension eller afsättning. Men i andra fall åter skulle

tydligen ett dylikt strängare ansvar vara alltför bårdt, och billigheten

fordra, att straffet stannar vid arrest. Tydligen kan det dock därvid

icke anses vara ur vägen, att möjlighet finnes att utsträcka arreststraffet

utöfver det maximum, som af särskilda, här ej föreliggande hänsyn

stadgats för menige. Fastmera synes detta vara i flera afseenden lämpligt,

icke minst ur den synpunkten, att därigenom vinnes en direkt

motsvarighet till ofvannämnda för menige användbara skärpningar i de

fall, då antingen strafflatituden ansetts böra i alla händelser stanna vid

arrest, eller, oaktadt så ej är förhållandet, den begångna förseelsen visserligen

utvisar ett sinnelag, som fordrar en särskild skärpa i straffet,

men likväl ej är af svårare beskaffenhet, än att densamma anses kunna

med arreststraff försonas.

Nuvarande lag hvilar tydligen på liknande grunder, då densamma

bestämmer ett afsevärdt högre maximum ■— eller just trettio dagar —

för vaktarrest, som ålägges officer, än som gäller för samma straff, då

det ålägges annan.

Kommittén vill ej underlåta att nämna, att under kommitténs

öfverläggningar fråga uppstått, huruvida i stället för en dylik höjning

i det eljest fastställda maximum för arreststraffet borde för sådana fall,

då skärpning af ofvan omförmälda beskaffenhet skulle kunna åläggas

menig, beträffande befälet stadgas eu särskild strängare straffpåföljd,

ehuru af annan art än de för menige föreslagna skärpningarna. I sådant

afseende har varit ifrågasatt för officerare och underofficerare viss kortare

tids suspension, exempelvis under högst en månad, samt lör under

-

63

befäl af manskapet skiljande från befälsanställningen, Indika påföljder

skulle i nyssnämnda fall inträda jämte och vid sidan af arreststraffet.

Det har emellertid visat sig, att införande af ett dylikt stadgande skulle

stöta på åtskilliga oegentlighet^!’ och svårigheter. I hvarje fall skulle

nämnda påföljder uppenbarligen icke kunna tillämpas å alla vid krigsmakten

anställda personer med befäls värdighet, hvadan den eftersträfvade

likställigheten svårligen på denna väg kan fullt ernås.

Icke heller andra i sådant hänseende framställda förslag hafva

befunnits lämpliga att lägga till grund för en lagstiftning i ämnet.

Med hänsyn härtill har kommittén funnit sig böra stanna vid den

utväg, som redan den nuvarande lagen härutinnan anvisar, nämligen eu

höjning af maximum för det enkla arreststraffet,

Kommittén har emellertid ansett angeläget, att lagen i ifrågavarande

delar erhåller en lydelse, som tydligen utmärker, att den förlängning

i arreststraffet till tiden, som sålunda i fråga om befälet kan

äga rum, är afsedd att utgöra eu motsvarighet till ofvanberörda, för

menige afsedda skärpningar och bör komma till användning allenast i

sådana fall, då dessa kunna åläggas menig.

I fråga om sättet för verkställigheten af den enkla arresten eller,

såsom den i vår nuvarande lag benämnes, vaktarresten — arrest utan

bevakning lämnas tillsvidare å sido — bestämmer lagen, bland annat,

att officer eller underofficer, som undergår sådant straff, i regel icke äger

deltaga i tjänstgöring, hvaremot motsatsen gäller i fråga om manskapet;

dock att vederbörande befälhafvare äger att i båda fallen pröfva, huruvida

undantag härifrån bör ske, och i sådant fall meddela förordnande

därutinnan. Den befälhafvaren sålunda medgifna pröfningsrätten kan

väl stundom medföra vissa fördelar, men kan å andra sidan tydligen

lätt föranleda godtycklighet och ojämnhet i tillämpningen. Skyldigheten

att deltaga i tjänstgöring eller utestängandet därifrån synes ock vara

af den betydelse för straffets allmänna karaktär, att mera bestämda regler,

lika för alla grader, böra härom i lagen meddelas.

Om vid ett arreststraff, omfattande endast några få dagar, den

straff skyldige afstänges från tjänstgöring, fö rf ages därigenom ofta nog

all verkan af straffet. Detta blir i dylikt fall ej sällan för den arresterade

allenast en välkommen anledning till hvila från eu eljest ansträngande

tjänstgöring. Ålägges straffet däremot för eu något längre tid,

synes ett därmed förenadt förbud att deltaga i tjänstgöring snarare vara

ägnadt att förstärka straffets verkan genom bristen på sysselsättning

och omväxling.

64

Med hänsyn till berörda omständigheter har kommittén trott det

vara lämpligt, att det korta arreststraffet, som afser endast ett fåtal

dygn, alltid bör vara förenadt med tjänstgöringsskyldighet, men däremot

ett längre sådant straff innefatta förbud däremot; dock att ombord

å fartyg undantag bör kunna enligt befälhafvarens förordnande äga rum,

där sådant för tjänstens behöriga gång finnes oundgängligen erforderligt.

Förslaget innefattar således härutinnan en utjämning af en i gällande

lag förefintlig, knappast på tillräckliga skäl grundad olikhet i behandlingen

af befäl och manskap i sistnämnda fall.

Hvad slutligen angår arrest utan bevakning, är detta straff, såsom

förut nämnts, i regel tillämpligt endast å officerare och underofficerare

samt deras vederlikar, under det att arrest för manskap alltid verkställes

under bevakning''. Denna olikformighet har i nu gällande lag blifvit

än mera framträdande därigenom, att olikheten i sättet för straffets

verkställighet uti ifrågavarande båda fall lagts till grund för eu indelning

i särskilda straffarter.

Ur likformighetens synpunkt skulle det väl vara mest tilltalande,

om arreststraffet i dess lindrigaste form alltid kunde verkställas utan

bevakning i eget rum eller tält, men med hänsyn till det faktiska förhållande,

att manskapet i motsats mot befälet i regel saknar egna rum,

har kommittén ansett sig förhindrad att förorda en dylik fullt likartad

strafftillämpning. Det har då inom kommittén varit ifrågasatt att göra

sättet för arreststraffets tillämpning beroende på, huruvida den straffskyldige

har eget rum eller icke, men som det uppenbarligen skulle

förefalla mindre tilltalande, om sättet för verkställande af straffet, hvad

de menige anginge, gjordes beroende af, huruvida de vore i sådan

ställning, att de kunde bereda sig förmånen af eget rum eller icke, har

det synts kommittén riktigare att föreslå, att arreststraffet i dess lindrigaste

form skall verkställas i last ljust rum under bevakning, men att, i

fråga om officer eller underofficer, bestraffningen må, i fall sådan straffskyldig

bär eget rum eller tält, eller eljest lämpligt rum finnes att tillgå,

där verkställas utan bevakning. Tillräckliga skäl att frångå sistberörda

anordning, som ur praktisk synpunkt uppenbarligen medför ganska afsevärda

fördelar, torde knappast föreligga. För att emellertid betona, att

straffet, vare sig det verkställes på det ena eller det andra sättet, är att

betrakta såsom för don straff skyldige lika graverande, har kommittén

ansett, att någon på ofvannämnda förhållanden grundad indelning af

arreststraffet i särskilda straffarter icke bör äga rum, utan att straffet,

huru det än verkställes, skall hänföras till en och samma straffart.

65

Med tillämpning af livad ofvan blifvit anfördf, bär kommittén

föreslagit, att arreststraffen skulle ordnas pa i hufvudsak följande sätt.

Arreststraffet indelas i tre grader, till tiden omfattande den första

minst en och högst sex dagar, den andra minst sju och högst tolf (lagar

samt den tredje minst tretton och högst aderton dagar, hvarje arrestdag

— såsom hittills — räknad till tjugufyra timmar. Den första och

lindrigaste graden är alltid förenad med tjänstgöringsskyldighet. Åläggande

af andra eller tredje gradens arrest innebär däremot förbud att

deltaga i tjänstgöring; dock att detta ej må utgöra hinder för att ombord

å fartyg den straffskyldige må tillåtas att tjänstgöra, då det för

tjänstens uppehållande finnes oundgängligen erforderligt. Arreststraffet

verkställes i regel, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad som nu

gäller om vaktarrest, under bevakning i läst ljust rum eller i tält eller,

om straffet skall verkställas å fartyg, och för ändamålet lämpligt rum.

där saknas, under bevakning på tjänligt ställe. Arrest af första graden

må dock, om den straffskyldige är officer eller underofficer och har

eget rum eller tält, eller eljest lämpligt rum linnes att tillgå, där verkställas

utan bevakning.

För förslagets bestämmelser om rätten för arresterad att mottaga

besök med flera till frågan om arreststraffets verkställighet hörande

detaljer redogöres i den speciella motiveringen, g

Enligt förslaget skulle vidare under de förutsättningar, som ofvan

angifvits, tredje gradens arreststraff kunna åläggas med skärpning.

Denna skärpning skulle, beträffande manskapet, utgöras af hardt nattläger

eller mörkt enrum eller bådadera i förening samt omfatta högst

sex dagar af strafftiden med eu dags afbrott efter den tredje dagen, om

skärpningstiden öfverstiger tre dagar. Såsom motsvarighet härtill skulle,

under enahanda förutsättningar, tredje gradens arreststraff för officerare,

underofficerare och underbefäl af manskapet kunna skärpas genom straffets

förlängning till tiden med högst tolf dagar, så att hela strafftiden

skulle kunna utsträckas till trettio dagar.

I 33 § 2 mom. af gällande strafflag för krigsmakten är stadgadt,

att, om någon anses på eu gång öfvertygad om flera särskilda förseelser,

hvilka ådraga disciplinstraff, han skall umgälla dom med ett straff,

hvilket icke må bestämmas i mera än ett slag af disciplinstraff eller

utöfver dess högsta mått.

Den sålunda uppställda grundsatsen, hvilken, som bekant, innefattar

eu afvikelse från de enligt vår lagstiftning i allmänhet gällande

grunder i fråga om sammanträffande af brott och sättet för deras be

'')

Se sid. 10J.

9

66

straffande, synes stå i öfverensstämmelse med disciplinstraffens allmänna

karaktär. Samma grundsats synes böra gälla älven för det fall,

att någon, som för en eller flera förseelser fått sig ålagdt disciplinstraff,

varder öfvertygad att förut hafva gjort sig skyldig till ytterligare förseelse,

som ådrager sådant straff.

Det kan emellertid ock inträffa, att någon, sedan disciplinstraff

blifvit honom ålagdt, men innan detsamma till fullo gått i verkställighet,

föröfvat ytterligare en eller flere förseelser åt nyssnämnda beskaffenhet.

Huru i dylikt fall enligt nuvarande lag skall förfaras, synes ej

vara fullt klart. I allmänhet torde dock lagen så tolkas, att äfven i

detta fall förenämnda i 33 § 2 mom. meddelade stadgande bör tillämpas. I

hvarje fall synes det vara tydligt, att då lagen i sin 20 § bestämmer

vissa maximitider för de särskilda arreststraffen, utan att undantag därifrån

någonstädes medgifves, nämnda maximitid ej i något fall får öfverskridas.

Detta kan emellertid i det fall, som här ofvan sist berörts, leda

till mycket betänklig;! olägenheter. Däraf följer nämligen, att, om någon

fått sig ålagdt högsta tillåtna måttet af det svåraste arreststraffet —

t. ex. enligt nuvarande lag åtta dagars sträng arrest — och straffet

af någon anledning icke blir omedelbart verkställdt, den straffskyldige,

innan bestraffningen hinner verkställas, kan begå huru många förseelser

som helst, utan att någon tillökning i bestraffningen kan åläggas honom,

så snart nämligen förseelserna icke äro af svårare art, än att de

anses böra försonas med disciplinstraff. Äfven om det först ålagda

straffet icke uppgår till det högsta tillåtna måttet, men närmar sig

detta, kan resultatet blifva nära nog detsamma, och i alla händelser är

ju det utrymme, lagen medgifver för ökning i ott förut ålagdt disciplinstraff,

tämligen ringa.

Ofvanberörda stadgande i 33 § 2 inom., jämfördt med dess 34

och 35 §§, synes i allmänhet hafva så tolkats, att om någon, som ålagts

disciplinstraff, därefter, innan detta hunnit gå i verkställighet, ånyo

gör sig skyldig till förseelse, som ådrager honom sådant straff, det

tidigare ålagda straffet icke får verkställas, förr än förordnande om sträffens

sammanläggning enligt förstnämnda lagrum ägt rum. Har den första

bestraffningen ålagts af domstol, kan straffet icke gå i fullbordan, förr

än domstolens utslag vunnit laga kraft, hvilket ju drager en ganska

lång tid, som, i händelse utslaget öfverklagas, ytterligare förlänges.

Och äfven om bestraffningen ålagts af befälhafvare, möter ej sällan åt

yttre anledningar hinder för dess omedelbara verkställighet. Särskildt

inträffar detta ofta under sjötåg, då den straffskyldige icke kan i tjänsten

67

undvaras, helst besättningen i allmänhet icke är talrikare, än som för

tjänstgöringen ombord är nödvändigt. Men äfven under tjänstgöring i

land kunna otta nog likartade förhållanden inträda. Att så ofta måste

blifva fallet i fält, säger sig själft. Ej sällan händer ock, att tillgängliga

arrestlokaler icke lämna utrymme för ytterligare arrestanter.

Detta bör visserligen i någon mån kunna afhjälpas genom uppförande

af nya sådana eller tillökning'' af redan befintiiga å orter,

där behof af ökadt utrymme framträdt. Men då antalet arrestanter är

synnerligen växlande, och arrestlokalerna icke gärna kunna inrättas

annorledes än med hänsyn till det normala behofvet, torde dock knappast

kunna förebyggas, att äfven af sådan anledning en ålagd bestraffning

någon gång icke genast kan verkställas.

Att nu berörda omständigheter lätt kunna gifva anledning till

högst betänkliga missförhållanden, torde knappast behöfva påpekas.

G-itVet är, att då den straffskyldige vet, att, äfven om han begår nya

förseelser, tillökning i bestraffningen icke kan åläggas honom, frestelsen

att begå nya förseelser lätt blir honom öfvermäktig. Att aktningen för

lagen och disciplinen inom krigsmakten däraf icke kan främjas, är tydligt.

Enligt hvad till kommitténs kännedom kommit, hafva olägenheter i

nu berörda hänseende gjort sig synnerligen kännbara, särskild! vid

flottans stationer, enkannerligen vid Karlskrona station, till hvilken

flottans största manskapsstyrka hörer.

Med afseende å nu berörda förhållanden har kommittén ansett

angeläget, att sådana stadganden i lagen meddelas, att nämnda olägenheter,

. åtminstone i någon mån, må kunna undanrödjas. Detta synes

lämpligast böra ske på det sätt, att möjlighet beredes att i sådana fall,

hvarom här är fråga, genom kumulation något öka arreststraffen till

tiden utöfver de mått, som därför eljest gälla. Med hänsyn härtill har

kommittén funnit sig böra föreslå, att i dylika fall arreststraff — oberoende

åt straffets grad — må kunna förlängas till fyrtiotvå dagar för

officerare, underofficerare och underbefäl samt till trettio dagar för det

0 fråga manskapet, hvilka tal med tolf dagar öfverskjuta de eljest föreslagna

högsta måtten för tredje gradens arreststraff. Det kunde väl

synas följdriktigare, att nu ifrågavarande maximitider bestämdes olika

lör hvarje arrestgrad i förhållande till det maximum, som eljest gäller

bil- hvarje sådan grad. Då emellertid tämligen detaljerade föreskrifter

1 öfrigt angående det till vägagående, som i dylika fall bör iakttagas,

äro erforderliga, har kommittén dock, till undvikande af alltför invecklade

bestämmelser härutinnan, trott sig böra föreslå i förevarande hänseende

gemensamma maximitider för alla arrestgraderna, helst någon

68

Om användande

af

militär arbetsskyldighet

i

stället för

avreststraff

beträffande

flottans ä sjömanshus

insJcrifne

värnpliktig

et hvilka

gjort sig

skyldiga till

förfallolöst

uteblifvande

från dem

åliggande

tjänstgöring

i fredstid.

egentlig olägenhet i praktiskt afseende häraf knappast synes behöfva

uppkomma.

Beträffande de grunder i öfrigt, som enligt kommitténs förslag

skulle vid sammanläggning af arrest*t raft" i nu omförmälda fall iakttagas,

därom vill kommittén närmare yttra sig i samband med motiveringen

till de ändringsförslag, som beröra andra därmed nära sammanhängande

delar af lagförslaget. 1)

Enligt gällande lag kan å fartyg manskap, som fått sig ådömd

sträng arrest, då lämpligt rum för verkställande däraf saknas, i stället

under strafftiden hållas under tjänligt fängsel. Nämnda sätt för bestraffningens

verkställande, hvilket således i nyssnämnda fall utgör ett

slags ekvivalent till don nuvarande stränga arresten och, om detsamma

bibehölles, följaktligen kommc att motsvara arrest med skärpning genom

mörkt enrum, anser kommittén höra såsom otidsenligt helt och hållet

afskaffas. Saknas ombord utväg till omedelbar verkställighet af arreststraff

med skärpning genom mörkt enrum, torde verkställigheten i allmänhet

utan svårare olägenhet kunna anstå, till dess tillfälle därtill

yppas. Bestämdt hinder för bestraffningens verkställande af sådan anledning,

som bär är i fråga, torde väl i regel icke förekomma annat än

it mindre fartyg, hvarest besättningens fåtalighet i allt fall ofta nog

lägger hinder i vägen för en omedelbar verkställighet. I * * * 5

I detta sammanhang anser sig kommittén böra till behandling

företaga ett till kommittén remitteradt, förut omförmäld t ärende rörande

vackt fråga om utbyte i visst fall af arreststraff mot militär arbetsslcyldighet.

i samband med förarbetena till de år 1901 vidtagna ändringar i

krigsmaktens organisation utarbetades af chefen för generalstaben och

chefen för 1 lott ans stab jämlikt dem meddeladt uppdrag förslag till ny

värnpliktslag. Detta förslag innebar, bland annat, den ändring i förut

gällande lag, att de värnpliktige skulle i fråga om åtlydnad åt order

eller påbud, hvarigenom de inkallades till tjänstgöring, vara underkastade

krigslag, ej blott, såsom förut varit fallet, då inkallelsen skedde vid utbrott

af eller fara för krig, utan äfven eljest vid inkallelse till sådan tjänstgöring

under fredstid. Förfallolöst uteblifvande från tjänstgöring i

sistnämnda fall, hvilken förseelse enligt äldre lag var belagd med böter,

skulle därför enligt förslaget komma att bestraffas med disciplinstraff,

där ej vid upprepad förseelse svårare ansvar kommc att följa.

I utlåtande, som af chefen för flottans stab efter samråd med åt

5) Se sid. 118 och följ.

r.9

Kung!. Maj: t", särskild t förordna do personer den 31. oktober TJOG till

chefen för sjöförsvarsdepartementet afgafs i fråga om den då tilltänkta

utsträckningen af beväringens öfningstid under fredstid, hvilket utlåtande

jämväl innefattade yttrande i anledning af ofvannämnda förslag till

värnpliktslag, framhöll chefen för flottans stab, att då, enligt hvad erfarenheten

visade, flottans å sjömanshus in skri Ina- värnpliktige till synnerligen

stolt antal utan laga förfall uteblefve från de årliga vapen«ilningarna,

samt endast eu ytterst ringa del af de sålunda0 utebli fn e

anträffades under tiden mellan dessa öfningar, omförmälta i förslaget

innefattade ändring i förut gällande lag komma att hafva till följd, att

i medeltal ett mycket stort antal värnpliktige skulle hafva att efter

inryckningen till tjänstgöring aftjena disciplinstraff för olofligt uteblifvande

från tjänstgöring, (''liden för flottans stab uttalade därför

såsom sin åsikt, att i sammanhang med nämnda ändring i värnpliktslagen

borde vidtagas sådan ändring af strafflagen för krigsmakten,

att^ disciplinstraff, som alades flottans å sjömanshus inskrifven värnpliktig

för förfallolöst uteblifvande från honom under fredstid åliggande

tjänstgöring, finge, enligt af Konungen utfärdade närmare föreskrifter,

(åter vederbörande befälhafvare!* beprö firande, förvandlas till militär

arbetsskyldighet, därvid två dagars arbetsskyldighet skulle räknas lika

med eu dags vakt-arrest och sex dagars arbetsskyldighet lika med en

dags .sträng’ arrest; och. skulle sådan t arbete utföras under tid, då den

värnpliktige icke fullgjorde ofvannämnda tjänstgöring.

»Sedan krigshofrätten i ärendet afgifvit underdånigt utlutande, samt

nv värnpliktslag utfärdats den 14 juni 1901, däri influtit bestämmelse

angående de värnpliktiges ställande under krigslag jämväl i fråga om

åtlydnad åt inkallelse till tjänstgöring i fredstid, har Kung!. Maj:t

genom remiss den 21 juni 1901 öfver!ämna t handlingarna-i ärendet till

kommittén för att vid utförande af dess uppdrag komma under öfvervägande.

, Ibl .kommittén går att yttra sig i förevarande ärende, vill kommittén

till en början erinra, att de förhållanden, hvarifrån chefen för

flottans stab i sin ifrågavarande framställning utgått-, endast röra tiden

före den nu gällande värnplikt-slagens utfärdande, då straffet för ifrågavarande

förseelse ännu utgjordes allenast af böter till det obetydliga

beloppet af tjugu kronor. Sedan ansvaret för nämnda förseelse, dåden

första gången. föröfvas, numera skärpts, i tv att dot samma- blifvit

bestämdt till disciplinstraff utan särskild inskränkning till måttet, bär

man kunna hoppas, att därigenom en ändring till det bättre i det

öfverklagade missförhållandet skall kunna vinnas. Till eu sådan för

-

70

bättring'' torde äfven — såsom chefen för flottans stab i sitt förenämnda

yttrande ock påpekat — så småningom medverka den skärpta kontroll

öfver de å sjömanshus inskrifna värnpliktige, som i och med den nya

värnpliktslagens införande kommit till stånd.

Därest emellertid, nu berörda omständigheter oaktadt, ytterligare

lagstiftningsåtgärder i förevarande afseende må finnas nödiga, torde

detta dock knappast böra ske på den väg, chefen för flottans stab i

sin ifrågavarande framställning föreslagit.

Med afseende å detta förslag bör nämnas, att frågan om införande

af militär arbetsskyldighet såsom straff för värnpliktige, hvilka förfallolöst

uteblifva från dem i sådan egenskap åliggande tjänstgöring, redan

förut varit föremål för pröfning. Den kommitté, som af Kung!. Magt

den 14 oktober 1898 tillsattes för verkställande af utredning beträffande

vissa spörsmål inom värnplilctslagstiftningen, hade nämligen att undersöka,

huruvida och i hvad män de i gällande värnpliktslag stadgade

bötes- och förvandlingsstraff för öfverträdelse!’ af samma lag, hvilka

straff ansetts icke vara för upprätthållande af lagens behöriga efterlefnad

tillräckligt verksamma eller befunnits i andra afseende)! olämpliga,

skulle kunna mot annan lämplig bestraffning utbytas. Enär straffet

för värnpliktigs förfallolösa uteblifvande från tjänstgöring under fredstid,

såsom förut nämnts, före utfärdandet af 1901 års värnpliktslag

var bestämdt i sådan lag och utgjordes allenast af böter, kom berörda

undersökning följaktligen att omfatta äfven frågan om utbytande af

det sålunda för nämnda förseelse stadgade straffet emot ett annat. Med

föranledande särskildt af vissa Uttalanden, som i dithörande ämnen förekommit

inom Riksdagen, upptog nämnda kommitté därvid till behandling

jämväl frågan om införande af arbetsskyldighet — civil eller militär

— såsom straff för förseelser af ifrågavarande beskaffenhet. Kommittén,

som i frågans dåvarande läge hade att besvara densamma med

afseende å värnpliktige i allmänhet, kom därvid till det resultat, att

sådan arbetsskyldighet icke lämpade sig såsom straff vare sig för nu

ifrågavarande eller för andra förseelser af den art, som undersökningen

afsåga Kommittén åberopade därvid särskildt ett af t. f. chefen för generalstaben

den 13 april 1896 rörande samma fråga afgifvet underdånigt

utlåtande, däri denne, efter eu utförlig utredning, dels på grund af vissa

betänkligheter af mera principiell natur, dels särskildt med hänsyn till

de stora svårigheterna att på ett lämpligt sätt ordna den ifrågavarande

arbetsskyldigheten, särdeles vid de truppförband af armén, som icke

vore i ständig tjänstgöring, och de olägenheter, som i följd däraf vid

71

straffets tillämpning skulle uppstå, ställde sig bestämdt afvisande mot

införande af en dylik anordning.

Om än de praktiska svårigheter, som möta för att på ett tillfredsställande

sätt ordna den ifrågavarande bestraffningen, icke göra sig

gällande med fullt samma styrka vid flottan som i fråga om armén,

resa sig dock andra betänkligheter emot det nu föreliggande förslaget.

Såsom redan krigshofrätten, hvilken i sitt ofvanberörda utlåtande

afstyrkt förslaget, betonat, är det tydligen af största vikt, att i alla

hänseenden och icke minst i afseende å straff och dess verkställande full

likställighet, så vidt möjligt är, kommer att råda mellan do särskilde

värnpliktige och mellan de särskilda kategorierna af värnpliktige, så att

icke någon af dem må kunna sägas vara gynnad framför annan.

Förevarande förslag går emellertid ut därpå, att för ifrågavarande

förseelse skulle stadgas ett särskildt straff — militär arbetsskyldighet —

användbart endast a en viss kategori af värnpliktige, nämligen de a

sjömanshus inskrifne värnpliktige, som tillhöra flottan, medan däremot

öfrige värnpliktige för motsvarande förseelse fortfarande skulle straffas

såsom hittills med arrest. Att på detta sätt i fråga om en och samma

förseelse införa olika straff för olika kategorier af värnpliktige skulle,

såsom krigshofrätten ock framhållit, i detta fall skapa en olikhet inför

lagen, desto mera stötande som densamma komme att äga rum äfven

emellan sådana kategorier af värnpliktige, som äro hvarandra särskildt

närstående. T den nya värnpliktslagen förutsättes nämligen såsom regel,

att icke alla å sjömanshus inskrifne värnpliktige vapenöfvas vid flottan.

Den nya värnpliktslagens bestämmelser härom hafva erhållit sin nuvarande

affattning just i syfte, att af nyssnämnda värnpliktige i regel

endast maskinister och eldare samt de, som tolf månader eller därutöfver

varit inmönstrade till sjöfart, skola tilldelas flottan. Ofrige å sjömanshus

inskrifne värnpliktige komma således i regel att vapenöfvas

vid armén, hvaremot flottans återstående behof af värnpliktige till det

antal, som Konungen pröfvar erforderligt, är afsedt att fyllas genom

andra värnpliktige. I enlighet härmed skulle således de nya bestämmelserna

i regel icke blifva tillämpliga å allt flottans värnpliktiga

manskap och ej heller gälla alla å sjömanshus inskrifne värnpliktige.

Den brist i likställighet mellan olika grupper af värnpliktige, som

förslaget följaktligen skulle medföra, är tydligen eu synnerligt stor

olägenhet. Visserligen skulle den ifrågasatta arbetsskyldigheten inträda

■endast såsom förvandlingsstraff i stället för arreststraff och således vara

afsedd att motsvara detta. Att utfinna någorlunda rättvisa grunder för eu

dylik förvandling af arreststraff, eventuellt förenadt med skärpning,

72

till arbetsskyldighet är emellertid uppenbarligen en vansklig sak; men

äfven om det läte sig göra att uppställa grunder, mot hvilka i och

för sig någon anmärkning icke skäligen kunde framställas, komme

säkerligen i hvarje fall arbetsskyldigheten att i tillämpningen framstå

såsom något från arreststraffet tämligen skild! Till en sådan uppfattning

skulle utan tvifvel i hög grad bidraga den omständigheten, att

arbetsskyldigheten enligt förslaget icke skulle få fullgöras, medan den

straffskyldige vore i tjänstgöring — något som förslaget tydligen just

vill undvika — utan a annan tid. Om eu uteblifven, å sjömanshus

inskrifven och flottan tilldelad värnpliktig icke anträffas, förrän han

senare inställer sig till vapenöfning — och detta förutsätter chefen för

flottans stab i fråga om förevarande kategori af värnpliktige vara det

regelmässiga — skulle han följaktligen icke få aftjäna honom i stället

för arreststraff ålagd arbel sskyldighet förr än efter vapenöfningarnas

slut, medan däremot ett annan värnpliktig för samma förseelse vid inryckningen

ålagdt arreststraff — åtminstone där det ålagts af befälhafvare,

hvilket i ifrågavarande fall torde vara det vanliga — verkställes

omedelbart efter det detsamma blifvit ålagdt, och således medan vapenöfningarna

pågå.

Ej utan skäl har krigshofrätten med afseende å det uppskof med

bestraffningens verkställande, som följaktligen enligt förslaget skulle

komma att äga rum, jämväl erinrat, att nämnda uppskof skulle komma

att innebära en stark frestelse för den straffskyldige att rymma strax

före vapenöfningarnas slut.

Förtjänt af beaktande är äfven den af krigshofrätten påpekade

svårigheten att utfinna tillfredsställande bestämmelser för de fall att,

innan det ålagda arbetet gått i verkställighet, annat eller andra samma

person ålagda sträf! hvilka icke finge öfvergå till arbetsskyldigliet, förekomme

till verkställighet. Härutinnan har krigshofrätten särskild! erinrat,

att, om man icke vill komma i strid med de eljest enligt vår lag gällande

grundsatser i fråga om sammanläggning af straff, det i och med införande

af den ifrågasatta nya straffarten icke gärna kunde undvikas

att meddela stadgande därom, att förvandling af ett för ifrågavarande

förseelse ålagdt arreststraff till arbetsskyldigliet ej finge äga rum, därest

med straffet skulle förenas annat straff, som vore af beskaffenhet att

förvandling däraf ej enligt lag finge ske, äfvensom att möjligen redan

gjord förvandling af arreststraffet till arbetsskyldighet i dylikt fall skulle

återgå. Af en sådan bestämmelse skulle emellertid följa, att om någon

för förfallolöst uteblifvande fått sig ålagdt arreststraff, och förordnande

meddelats om dess förvandling till arbetsskyldighet att verkställas efter

73

öfningstidens slut, men därefter, innan bestraffningen Verkställes, för

annan förseelse gjort sig skyldig till arreststraff, som ej finge sålunda

förvandlas, det meddelade förordnandet angående det förra straffets förvandling

skulle förfalla, och den straffskyldige försona båda förseelserna

med ett arreststraff, bestämdt enligt de för sammanläggning af sådana,

straff stadgade grunder. Denne finge sålunda möjligen aftjäna sitt straff

omedelbart eller åtminstone innan öfningstiden utginge, medan däremot

en annan, som fått sig ålagd t till arbefsskyldighet förvandladt arreststraff,

men under öfningstiden icke gjort sig förfallen till ytterligare

arreststraff, nödgades för arbetets fullgörande kvarstanna efter öfningarnas

slut, tilläfventyrs en ganska lång tid. Att ganska mycken ojämnhet

i de föreslagna bestämmelsernas tillämpning i särskilda fall skulle

kunna uppstå, torde häraf vara tydligt.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt och särskild! med hänsyn

till den bristande likställighet mellan de värnpliktige inbördes med afseende

å bestraffningen af en ock samma förseelse, som af den ifrågasatta

anordningen skulle blifva eu följd, anser sig kommittén i hvarje

fall böra bestämdt afstyrka, att det nu ifrågavarande förslaget lägges

till grund för lagstiftning i ämnet.

En annan fråga, hvartill kommittén längre fram återkommer1), är,

huruvida icke förfallolöst uteblifvande från tjänstgöring i fredstid, i

den mån detta brott anses böra likställas med rymning, bör i allmänhet

straffas strängare än nu är fallet, åtminstone sa vida brottet begås af

den, som redan inträdt i tjänstgöring vid krigsmakten.

I sin år 1902 afgifna berättelse öfver militärpersonalens tjänstbarliet

har stations i »efälliafvaren i Karlskrona förmält, att en tilltagande

moralisk slapphet under de senare åren alltmera utbredt sig inom

skeppsgossekåren, till skada för tjänstedugligheten inom den därifrån rekryterade

sjömanskåren, hvarjämte stationsbefälhafvaren erinrat, att sedan

år 1888 upprepade gånger af chefer för skeppsgossekåren framställts förslag

i syfte att åstadkomma förbättring i nämnda förhållande, hvilka

förslag samtliga gått ut på införande af kroppsaga såsom straff'' för

skeppsgossar i vissa fäll. Då erfarenheten sålunda under eu längre

tidsperiod bestyrkte behofvet af ändrade straffbestämmelser för skeppsgossekåren,

men det å andra sidan vore förenadt med stora fördelar,

att skeppsgossarne bibehölles såsom krigsmän, har stationsbefälhafvaren

hemställt, att för skeppsgossekåren måtte utlärd as en särskild författ

-

Om särskilda

straff för

skeppsgossar.

) se sid. 126 och följ.

10

74

ning, upptagande straffbestämmelser, som vore lämpade efter gossarnes

ålder, men som skulle kunna på grund af 16 § i strafflagen för krigsmakten

tillämpas, utan att gossarnes egenskap af krigsmän beköfdc

upphöra.

Då i 16 § af strafflagen för krigsmakten omförmälas de särskilda

slagen af disciplinstraff, med bestämmelse tillika, att, därest genom

särskild författning för vissa af dem, som lyda under lagen, är föreskrifvet

annat disciplinstraff, hvad därom finnes stadgadt skall gälla,

är följaktligen syftet med ifrågavarande framställning, att beträffande

skeppsgossarne skulle i stället för eller jämte arreststraff stadgas andra

disciplinstraff.

I den 24 februari 1903 af chefen för flottans stab till statsrådet

och chefen för sjöförsvarsdepartementet aflåten ämbetsskrifvelse, innefattande,

bland annat, yttrande angående ofvannämnda till den förstnämnde

remitterade berättelse, har denne, med uttalande af sin anslutning

till stationsbefälhafvarens uppfattning, tillstyrkt bifall till dennes

berörda förslag.

Genom remiss den 20 mars 1903 har utdrag af chefens för flottans

stab omförmälda ämbetsskrifvelse öfverlämnats till kommittén för vidare

behandling.

I nämnda skrifvelse liar chefen för flottans stab såsom sin mening

bestämdt framhållit, att det för skeppsgossarne nu använda arreststraffet

vore alltför litet effektivt och därför förfelade sitt ändamål. Detta framginge

otvetydigt af den stora frekvensen af bland dem begångna förseelser.

Arreststraff vore för eu gosse, som saknade ambition och utpräglad

hederskänsla, föga afskräckande; det syntes, som om han af ett

dylikt straff icke förbättrades, utan tvärtom i många fall t oge skada.

Kroppslig aga verkade däremot afskräckande såväl på grund af svedan

som skammen. Det syntes vidare vara obestridligt, att många skeppsgossar,

som af en eller annan anledning önskade afsked, för att kunna

erhålla detta beginge upprepade förseelser, hvilka till sist medförde

afskedande. Det vore antagligt, att införande af kroppslig aga såsom

straff för vissa förseelser skulle, om ej förkväfva, så dock i hög grad

minska hågen för eif dylikt sätt att tilltvinga sig afsked; och enär det

myckna afskedstagande^ af skeppsgossar vållade icke blott ökade kostnader

utan äfven svårigheter med afseende å sjömanskårens rekrytering,

vore en åtgärd, som medförde minskning i de afskedades antal, mycket

önskvärd.

Med anledning af ifrågavarande till kommittén remitterade ärende

har kommittén infordrat uppgifter rörande den omfattning, i hvilken

75

under senare åren disciplinstraff ålagts skeppsgossar. Enligt dessa uppgifter

har så skett år 1899 i 79, 1900 i 84, 1901 i 99, 1902 i 182

samt 1903 i 95 fall. Dessa siffror visa onekligen, att djdika bestraffningar

måst lör skeppsgossar i anmärkningsvärdt stor utsträckning

tillgripas. Såsom botemedel häremot har nu i ofvanberörda framställning

föreslagits, att för nämnda kår skulle utfärdas särskilda, efter

gossarnes ålder lämpade straffbestämmelser. Hvilka straff utom kroppsaga,

som därvid företrädesvis ansetts lämpliga, därom lämnas i samma

framställning icke någon antydan. Det synes därför vara hufvudsakligen

genom införande af sistberörda straffart, som man hoppas vinna den

åsyftade förbättringen.

Då det gäller att handleda och uppfostra ynglingar, som nått den

ålder, hvarom här är fråga — skeppsgossarne antagas i regel vid eu

ålder af 15, högst 17 år och lämna skeppsgosseskolan genom s. k. karlskrifning

vid 18 å 19 års ålder — är det tydligen af högsta vikt att

i valet af straff för af dem begångna smärre fel och försummelser —

egentliga brott är det ju här icke fråga om — företrädesvis välja

sådana, som äro ägnade att höja och stärka de ungas ambition och

hederskänsla men däremot, såvidt möjligt, undvika sådana, som kunna

verka mer eller mindre i motsatt riktning eller tilläfventyrs ingifva

motvilja, i stället för intresse och kärlek, för det yrke, till hvilket de

skola utbildas.

Med hänsyn härtill torde för sådana förseelser, som här afses, det

nu brukliga arreststraffet —- hvilket, då sträng arrest enligt gällande lag

ej får användas å den, som ej fyllt aderton år, nu i allmänhet utgöres

af vaktarrest, och enligt kommitténs förslag, som, på sätt nedan förmäles,

ej medgifver åläggande af skärpning genom mörkt enrum eller

mistning af sängkläder i fråga om den, som ej uppnått nyssnämnda

ålder, således i regel komme att bestå i vanlig ljus arrest — icke kunna

betecknas såsom otjänligt. De anmärkningar, som, enligt hvad ofvan

nämnts, riktats mot arreststraffets lämplighet i fråga om skeppsgossar,

torde väl icke heller afse att helt och hållet utdöma detsamma såsom

för dem under alla förhållanden olämpligt, utan snarare att framhålla

dess alltför svaga verkan i vissa fall. Att vid svårare eller upprepade

förseelser äfven bland dem fall kunna förekomma, då en sådan bestraffning

föga eller intet förmår uträtta, kan ju ock svårligen förnekas.

Däraf följer emellertid ingalunda, att kroppsstraff skulle vara det rätta

medlet att fylla bristen. Visserligen torde man kunna antaga, att

kroppsstraff i egentlig mening i regel utgör ett kraftigt verkande tuktomedel,

som för mången har en i hög grad afskräckande verkan. På

76

grund af straffets natur är dock, hvad erfarenheten ock torde gifva

vid handen, det inflytande, detsamma kan utöfva ä den bestraffade, i

flera hänseenden högeligen oberäkneligt. Om det än möjligen kan antagas,

att detsamma i ett eller annat fall kan vara till nytta, ligger

därför den faran nära, att det i andra fall tvärtom kan verka till skada

och motverka i stället för främja det mål, man med bestraffningen vill

vinna.

Ofvan omförmälda den 25 maj 1900 tillsatta kommitté för afgifvande

af förslag, bland annat, om skärpning af vissa frihetsstraff, har,

enligt hvad det af densamma afgifna betänkande utvisar, tagit under

ompröfning jämväl frågan om införande af kroppsstraff, prygel, såsom

skärpning vid dylika straff. Kommittén, som emellertid fann en sådan

åtgärd icke vara att anbefalla, yttrade därvid i fråga om prygelstraffet

och dess verkan i allmänhet, bland annat, följande: »Obestridligt är,

att prygelstraffet är ett synnerligen skarpt verkande straff. Det har

under alla tider varit så ansedt, och med bildningens stigande höjd och

allmännare utbredning har uppfattningen af straffets hårdhet blifvit allt

lifligare. Denna uppfattning torde hafva sin grund icke blott eller ens

förnämligast uti det kroppsliga lidande, som med straffet är förenadt,

utan än mera i den inverkan, som den med detta straff i allmänna

föreställningssättet förbundna skammen utöfvar på brottslingen. Vid

öfvervägande, huruvida det må vara lämpligt, att ifrågavarande straff

åter upptoges i vår rätt, måste emellertid redan den omständigheten,

att prygel, såsom ett direkt våld å förbrytarens kropp, ganska allmänt

uppfattas såsom barbariskt, göra lagstiftaren betänksam. Den inverkan,

prygelstraffet utöfvar omedelbart å förbrytarens kropp, är väsentligt olika

och det icke blott så, att känslan af straffet är högst olika hos särskilda

individer, hvilket i viss män måste vara förhållandet med hvarje straff,

.utan äfven så, att smärtan af straffet i hög grad beror på den persons

kroppskrafter och vilja, som verkställer bestraffningen. Men om sålunda

prygelstraffet rent kroppsligt drabbar ojämnt, är den inverkan, detsamma

för öfrigt utöfvar på brottslingen, kanske i ännu högre grad

växlande, du starkare själfaktningen och hederskänslan äro, desto kraftigare

lärer straffet verka på brottslingens sinne, liten i riktning, som

är i viss mån oberäknelig. Det torde kunna befaras, att prygelstraffet

i vanliga fall korame att verka brutaliserande och åstadkomma motsatsen

af hvad man åsyftar, icke undergifvenhet utan trots, ja sannolikt

uppväcka känslor af hat och hämnd mot samhället, Indika känslor

lätt taga sig uttryck i nya brott.»

77

Hvad sålunda anförts om prygelstraffets egenskaper i allmänhet,

synes gälla äfven om användningen af det straff, som här är i fråga,

i nu förevarande fall.

Möjligen vill man häremot invända, att här endast är fråga om

införande af kroppsaga för unga personer, som erhålla sin utbildning

i en särskild undervisningsanstalt, och att detta är något annat än införande

af prygel såsom straff för förbrytelser i allmänhet.

Att aga, använd på ett lämpligt sätt af föräldrar eller uppfostrare,

såsom uppfostringsmedel kan hafva sin nytta, må ju ej förnekas. Skall

ett sådant medel hafva eu dylik verkan, torde detta dock i allmänhet

förutsätta just det intima, personliga förhållande, som råder mellan föräldrar

eller i deras ställe sätta uppfostrare, ä ena, och dem, som dessa

hafva att handleda, å andra sidan.

Då agan, enligt förevarande förslag, skulle åläggas såsom disciplinstraff,

skulle bestraffningen följaktligen eventuellt ådömas af domstol.

Att straffet under sådan förutsättning skulle erhålla eu helt annan

karaktär än em i form af kroppsaga gifven tillrättavisning i hemmet

eller under därmed jämförliga förhållanden, är tydligt.

Visserligen skulle disciplinstraffet sannolikt i de bestå fall komma

att åläggas, icke af domstol utan af befälhafvare. Icke dess mindre

skulle agan, äfven om den ålades af honom, åtminstone i många fall,

undfå en karaktär, vidt skild från deri, som tillkommer densamma,

då den utöfva^ under nyssberörda förhållanden. Befälhafvarens ställning

till sin underlydande kan näppeligen sägas vara sådan, att däri

ligger tillräcklig garanti för att en sådan bestraffning, som här är i

fråga, alltid skulle komma att utöfvas riktigt och i den anda, som

oundgängligen måste fordras, för att densamma skall kunna verka till

förbättring. Tvärtom är att befara, att ett sådant straff, äfven i dylikt

fall, ej sällan skulle verka förråande eller nedbrytande i stället för förbättrande

på den bestraffade.

Man torde knappast löpa fara att misstaga sig, om man antager,

att det stora flertalet af de gossar, som intagas i skeppsgosseskolan,

kunna utan användning af sådana bestraffningsmedel, som nu blifvit

ifrågasatta, uppfostras till dugliga sjömän, samt att i själfva verket

endast ett fåtal af dem utmärka sig genom sådan vanart, att dylika

medel kunna finnas behöfliga. Då emellertid sistnämnda individer å

sina kamrater, Indika ännu befinna sig i en ålder, synnerligen mottaglig

för intryck af andra, lätt utöfva ett skadligt inflytande och därigenom

gifva spridning åt tendenser, som, därest nämnda inflytande

icke förefunnes, skulle framträda i långt mindre grad än eljest, torde

det säkraste och bästa sättet att förekomma detta inflytande vara att

i tid från skolan aflägsna sådana elever, som visa sig otillgängliga för

bättre inflytelser eller icke låta sig rätta genom tillrättavisningar eller

lindrigare bestraffningar. Det har visserligen sagts, att afgången af

skeppsgossar försvårar uppsättningen af sjömanskåren, som delvis rekryteras

från skeppsgossekåren. Men att genom ett sådant medel, som

här är i fråga, inom en kår af den beskaffenhet som skeppsgossekåren,

hvilken ju är afsedd att utgöra eu förberedande utbildningsanstalt för

flottans blifvande underbefäl, söka kvarhålla personer, som ingenting

hellre önska än att lämna densamma eller, såsom ej sällan lärer

förekomma, icke ens draga sig för att begå upprepade förseelser

för att vinna detta sitt syfte, synes icke vara att anbefalla. Att på

dylikt sätt intresse och kärlek för deras blifvande kall icke kan upjoammas,

är uppenbart. Värdet af sådana personer för skeppsgossekåren

eller sedermera för sjömanskåren synes vara minst sagdt tvifvelaktigt..

Det låter nog ock i vissa fall tänka sig, att eu yngling, som icke kan

finna sig till rätta i de särskilda förhållanden, som den militära uppfostran

krafvel-, på en lefnadsbana, där han bättre passar, lättare kan

utveckla sig till en nyttig och duglig medborgare och därigenom blifva

samhället till större gagn, än om han mot sin vilja kvarhålles på eu

bana, som mången gång andra för hans räkning valt. De förmåner,

bestående i fullständigt underhåll och kostnadsfri undervisning, som

skeppsgossarne åtnjuta af det allmänna, äro så pass betydande, att några

afsevärda svårigheter icke böra möta att i skeppsgosseskolan årligen

antaga så stort antal gossar, att, äfven under förutsättning att en mindre

del af dem före afslutad kurs lämnar densamma eller därifrån skiljes,

sjömanskåren må kunna från skeppsgossekåren erhålla det antal sjömän,

som för dess behöriga rekrytering, i den mån densamma anses böra ske

genom karlskrifning af skeppsgossar, erfordras.

Då kommittén, som på ofvanberörda grunder icke anser sig böra

tillstyrka införande af kroppsaga såsom disciplinstraff för skeppsgossar,

icke heller i öfrig t funnit tillräcklig anledning föreligga, att beträffande

dem stadga särskilda straffbestämmelser, afvikande från dem, som gälla

för krigsmakten i öfrigt, hemställer kommittén, att ifrågavarande framställning

ej må till någon vidare åtgärd föranleda.

Rörande en särskild af afdelningschefen för skeppsgossefarfygen

i underdånig generalrapport för år 1898 gjord framställning om sådan

ändring af 24 § disciplinstadgan, att förutom där omförmälda tillrättavisningar

skulle för skeppsgossar jämväl upptagas kroppsaga, vill kommittén

i annat sammanhang längre fram yttra sig x).

y se de speciella motiven till 212 § i kommitténs förslag till strafflag för krigsmakten.

79

Sedan i 16 § af strafflagen för krigsmakten uppräknats de särskilda

slag af disciplinstraff, som enligt lagen få användas, stadgas,

såsom ofvan omförmälts, i 2 momentet af samma paragraf, att, där genom

särskild författning för vissa af dem, som lyda under samma lag, är

föreskrifvet annat disciplinstraff'', hvad därom finnes stadgadt skall gälla.

De bestämmelser, som här åsyftas, äro de särskilda föreskrifter, som i

förevarande afseende gälla vissa under strafflagen för krigsmakten nu

lydande kårer, nämligen den till lots- och fyrinrättningarna hörande

personalen, tullverkets beväpnade kustbevakningskår och till aktiv krigstjänst

uppbådade frivilliga skarpskytteföreningar.

Ifall, på sätt ofvan hemställts, den beväpnade kustbevakningskåren

icke vidare skulle komma att lyda under strafflagen för krigsmakten,

förlorar nämnda hänvisning i lagens 16 § i fråga om denna kår all

betydelse.

Den vid lots- och fyrinrättningarna anställda personalen är, som

förut nämnts, enligt det för lotsverket nu gällande tjänstgöringsreglernente

underkastad strafflagen för krigsmakten, vare sig nämnda personal

är i tjänstgöring vid krigsmakten eller ej. Dock gör reglementet,

såsom jämväl förut omförmälts, härvid den inskränkning, att lagens

bestämmelser rörande disciplinstraff och bestraffningsrätt i disciplinmål

skola å nämnda personal tillämpas, allenast då densamma är i tjänstgöring

vid flottan, hvaremot eljest för densamma gälla vissa andra disciplinstraff

äfvensom särskilda föreskrifter angående bestraffningsrätten

i disciplinmål, hvarom allt reglementet närmare stadgar. Om således

någon, som tillhör ifrågavarande personal, å tid, då han ej är i

tjänstgöring vid krigsmakten, gör sig skyldig till förseelse, som faller

under strafflagen för krigsmakten och anses böra bestraffas med disciplinstraff,

skall icke ett sådant disciplinstraff, som uppräknas i nämnda

lag, utan ett sådant, hvarom stadgas i omförmälda reglemente, åläggas

honom.

Enär enligt kommitténs förslag personalen vid lots- och fyrinrättningarna

skulle vara underkastad strafflagen för krigsmakten, endast då

densamma är i tjänstgöring vid krigsmakten, blir tydligen en särskild

hänvisning i lagen till de särskilda bestämmelser, som gälla för samma

personal under dess civila tjänstgöring vid lotsverket, numera öfverflödig.

Hvad angår de frivilliga skarpskytteföreningarna, är, såsom förut

nämnts, i Kungl. kungörelsen den 8 mars 1861 stadgadt, att, då sådan

förening är uppbådad till aktiv krigstjänst, dess medlemmar lyda under

gällande krigslag, dock i tillämpliga delar med iakttagande af de i

Kungl. brefvet den 21 mars 1811 för Gotlands nationalbeväring stad

-

Om särskilda

disciplinstraff

för vissa särskilda

kårer

eller föreningar.

80

Om disciplinära

åtgärder

med afseende

å barn under

femton år.

gade särskilda bestämmelser. I nyssnämnda Kungl. bref livilket, sedan

Gottland i värnpliktshänseende likställts med fastlandet, i fråga om Gotlands

värnpliktige icke torde äga någon betydelse — bestämdes särskilda,

till sin beskaffenhet i samma Kungl. bref närmare angifna arter

af extra judiciella bestraffningar, hvilka fingo användas för beväringsmanskapet

å om Dessa straffarter torde följaktligen, pa grund af förenämnda

kungörelse, ännu under ofvan angifna förutsättningar äga tillämpning

å frivilliga skarpskytteföreningar.

Af skäl, som kommittén redan förut antydt, torde emellertid anledning

numera saknas, att för medlemmarne åt nämnda föreningar

eller andra sammanslutningar med liknande syfte i förevarande hänseende

meddela särskilda bestämmelser, afvikande från dem, som gälla

den egentliga krigsmakten.

Då följaktligen enligt kommitténs förslag inga andra disciplinstraff

än de för krigsmakten i allmänhet gällande kunna åläggas dem,

som enligt förslaget skulle underkastas strafflagen för krigsmakten, för

brott emot samma lag, har någon motsvarighet till ofvanberörda i 2

mom. af 16 § i den nuvarande lagen förekommande stadgande, såsom

numera obehörigt eller missvisande, ej däri upptagits.

24 § af gällande strafflag'' för krigsmakten föreskrifver, att om

barn, som ej fyllt femton år, gör sig skyldigt till disciplinstraff, barnet i

stället skall i enskild t rum under behörig tillsyn med tjänlig aga rättas.

I 5 kap. 1 § allmänna strafflagen, enligt dess ännu gällande

lydelse, stadgas att, om gärning, som eljest är straffbar, begås af barn,

innan det fyllt femton år, gärningen — utom i det fall, som omtalas i

2 § af samma kapitel — är strafflös, men att domstol äger förordna,

att barnet skall i enlighet med vissa i lagen meddelade närmare föreskrifter

underkastas aga. Har gärning, som i lagen är belagd med

visst svårare ansvar, föröfvats af barn, som fyllt fjorton ar, och pröfvas

barnet hafva ägt nog urskillning att inse gärningens brottslighet,. skall

likväl, jämlikt sistnämnda § sådan den ännu lyder, straff, ehuru lindrigare

än det eljest bestämda, ådömas. Genom lag den. 27 juni 1902

har emellertid, i sammanhang med den nya lagstiftningen om uppfostran åt

vanartade och i sedligt afseende försummade barn, allmänna strafflagen i

nu berörda delar sålunda ändrats, att lagen endast föreskrifver, att

gärning, som eljest är straffbar, är strafflös, om den begås af barn,

innan det fyllt femton år. Med hänsyn till innehållet i 30 § 1 mom.

af nuvarande strafflag för krigsmakten — hvilken i förslaget oförändradt

bibehållits — skulle följaktligen, därest ej annorledes stadgades i straff

-

81

lagen för krigsmakten, af nämnda ändring i allmänna strafflagen följa,

att hvarje gärning, som eljest skulle vara straffbar enligt strafflagen

föi krigsmakten, blefve utan all påföljd, om den begunges af någon,

som ännu ej fyllt femton år, såvida nämligen gärningen ej vore af

beskaffenhet, att disciplinstraff eljest därför skulle ålagts. '' Då det

•emellertid synes vara lämpligt, att icke blott gärningar af sistnämnda

beskaffenhet utan jämväl andra gärningar, som eljest'' äro underkastade

straff enligt strafflagen för krigsmakten, må äfven i nu ifrågavarande

fall kunna erhålla laga näpst, men de föreskrifter, som i sådant afseende

finnas _ erforderliga, enligt kommitténs tanke lämpligast böra meddelas

i administrativ väg, har kommittén i sitt förslag infört ett, stadgande

i sådant syfte.

I sammanhang med bestämmelserna om de straff, som kunna

åläggas enligt strafflagen för krigsmakten, stadgar lagen i sin 26 §,

att, om krigsman, som förbundit sig till viss tjänstetid vid krigsmakten’

under samma tid undergått straffarbete eller hållits i fängelse, som

blifvit honom för brott omedelbart eller såsom förvandlingstraff ålagdt,

den tid, som åtgått till straffets verkställande, ej må tillgodoräknas

honom såsom tjänstetid.

Då nämnda bestämmelse, hvarigenom i själfva verket icke stadgas

eu straffpåföljd, utan allenast meddelas föreskrift om sättet för beräkningen

af fast anställd krigsmans tjänstetid i visst fall, enligt kommitténs

uppfattning rätteligen icke har sin plats i strafflagen för krigsmakten utan

snarare, därest densamma fortfarande finnes böra bibehållas, bör införas

i vederbörande tjänstgöringsreglementen eller de särskilda författningar,

som angående dylika ämnen ma finnas meddelade, har berörda bestämmelse

ur förslaget uteslutits.

Detsamma gäller det i lagens 65 § nu förekommande stadgandet,

att, om krigsman, som förbundit sig till viss tjänstetid vid krigsmakten,

för rymning fälles till straff, som ej medför hans uteslutande från krigsmakten,

den tid, under hvilken lian var rymd, ej skall tillgodoräknas

honom såsom tjänstetid.

11

Om afskiljande

af de straffbestämmelser,

hvilka endast

böra vinna

tillämpning

med afseende

ä brott, som

begås i krigstid

eller under

därmed jämförliga

förhållanden,

i en särskild

del af lagen.

Vid affattningen af en lag sådan som den ifrågavarande har man

tydligen att taga hänsyn ej blott till de förhållanden, som råda under

fred, utan äfven till förhållandena i krig. En del af de brott, som i

lagen böra upptagas, kunna endast föröfvas under krig. Andra kunna

begås såväl i freds- som i krigstid, men förhållandenas olikhet föranleder

beträffande åtskilliga dylika brott, att olika straffbestämmelser

blifva erforderliga i det ena och i det andra fallet. Toge man nämligen

vid bestämmande af strafflatituden hänsyn endast till förhållandena under

fred, blefve straffet ofta nog i krigstid, då brottets farlighet tilläfventyrs

är vida större än eljest, icke tillräckligt effektivt. Skulle man åter

inom samma latitud inrymma straffet äfven med hänsyn till kriget,

blefve däremot straffet för det i fredstid föröfvade brottet ej sällan

alltför strängt.

Vid ordnandet af de särskilda straffbestämmelserna kan man gå

tillväga antingen så, att de bestämmelser, som endast gälla kriget, inpassas

på vederbörliga ställen i lagen i omedelbar anslutning till dess

öfriga stadganden, eller ock så, att de förstnämnda bestämmelserna utsöndras

för sig i en särskild afdelning af lagen.

Vår nuvarande lag bar, som bekant, valt den förra utvägen.

Användningen af denna metod, som har fördelen af större korthet, har

emellertid å andra sidan vållat, att den enkelhet i do särskilda bestämmelserna

och den öfverskådlighet öfver lagverket, som alltid och

icke minst i fråga om en lag sådan som den ifrågavarande, hvilken i

stor utsträckning är afsedd att tillämpas äfven af icke rättsbildade

personer, äro synnerligen önskvärda, i icke ringa grad gått förlorade. Till

vinnande af större öfverskådlighet öfver lagens innehåll och större

lätthandterlighet i dess användning, särskildt under fred, har kommittén

därför i stället funnit sig böra, i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med det tillvägagångssätt, som användts i den nya norska militära

strafflagen, i sitt förslag använda det senare af de två omförmälda

sätten för lagens uppställning och uppdelat de bestämmelser i hagen,

som afhandla de särskilda brotten, i två särskilda afdelningar eller »delare

— enligt förslaget den andra och den tredje delen af lagen omfattande,

den förra de straffbestämmelser, som ansetts böra vara gemensamma

för såväl fred som krig, och den senare — benämnd krigsartiklar

— sådana kompletterande bestämmelser, som, utöfver livad den förra delen

innehåller, ansetts erforderliga beträffande brott, som föröfvas i krigstid.

Då man i fråga om vissa förbrytelser stadgar särskildt strängare

straff, därest de föröfvas under krig, sker detta uppenbarligen förnämligast

därför, att de i sådant fall anses medföra en väsentligt större

O l

83

fara för det allmänna än eljest. Samma skäl, som i nämnda fall föranleda

en höjning i straffet, tala emellertid för att en sådan bör inträda

äfven under vissa andra förhållanden, som ligga kriget nära. Den ökade

fara, som i fråga om vissa brott hufvudsakligen betingar det högre straffet,

uppkommer nämligen icke i och med själfva krigsutbrottet, utan föreligger

i regel äfven under tiden närmast dessförinnan, då kriget när

som helst kan väntas utbryta. Ej sällan kan till och med ett då föröfvadt

brott — t. ex. ett förräderibrott eller förstörande af eller skadegörelse

å för krigsmaktens behof afsedd egendom — blifva alldeles särskild!

ödesdigert för landets försvar, och den af brottet uppkomna skadan

vara lika svår om ej svårare att reparera, än om den inträffat under

pågående krig.

Berörda omständighet har ock i vår nuvarande lag beaktats, i det

att åtskilliga förbrytelser belagts med samma ansvar, därest de föröfvas,

sedan krigsmakten eller någon del däraf blifvit ställd på krigsfot, som

hall de begås i krig. Exempel härpå erbjuda 113 och 127 §§ äfvensom

i viss mån fil § i gällande lag.

I vissa främmande lagar, särskild! den nya norska lagen äfvensom

i den tyska, har det betraktelsesätt, som i fråga om nämnda bestämmelser

j vår lag gjort sig gällande, vunnit tillämpning i än större utsträckning,

i det att de strängare straff, som stadgats för vissa brott, då de begås

i krig, gälla äfven ifall de begås under tid, då krigsmakten eller den

del däraf, som den brottslige tillhör, är ställd på krigsfot.

Hvad särskild! angår den norska lagen, innehåller denna i sin 3 §

ett stadgande, att lagens tredje del — hvilken i hufvudsak motsvarar

den tilltänkta tredje delen i kommitténs förslag — endast äger tillämpning

å »Handlinger, som foröves i Krigstid, hvorunder ogsaa indbefattes den

Tid, fra hvilken den va-bnede Magt eller vedkommende Afdeling af samme

er beordret saf paa Krigsfod og indtil den after er saf paa Fredsfod». v) 1

1) Hvad hör förstås med »vedkommende Afdeling» synes ej vara fullt klart. Den nya

norska militära rättegångslagen af den 29 mars 1900, använder enahanda uttryckssätt, då den stadgar,

att hvad i lagen är föreskrifvet om krigstid gäller också från den tid, »da den vrebnede Magt

eller vedkommende Afdeling af samme er beordret sat paa Krigsfod, og indtil den atter er sat paa

Fredsfod». Enligt motiven till sistnämnda lag förstås där med »vedkommende Afdeling» »den

(Afdeling), til _ hvem den militaerperson horer, om hvis Forfolgning der er Sporgsmaal, eller som,