Sök i Ratio Lex

EN ADMINISTRATIV HÖGSTA DOMSTOLELLER REGERINGSRÄTT

314 sidor, varav 289 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 289 av 314 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SOU 1908:2, band 4, EN ADMINISTRATIV HÖGSTA DOMSTOLELLER REGERINGSRÄTT

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

OM INRÄTTANDE AF

EN ADMINISTRATIV HÖGSTA DOMSTOL

ELLER REGERINGSRÄTT

UNDERDÅNIG T B E TÄNKANDE

HJ. L. HAMMARSKJÖLD

STOCKHOLM

KDXGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

1907

opaginerad Kontrollera mot PDF

Till KONUNGEN.

Till Eders Kungl. Maj :t. får jag härmed i djupaste underdånighet

aflämna resultatet af den mig genom nådigt bref af

den 12 augusti 1903 anförtrodda utredningen af spörsmålet

opaginerad Kontrollera mot PDF

om inrättande af en administrativ högsta domstol och vissa

därmed sammanhängande frågor.

Om detta resultat föreligger vid en senare tidpunkt och i

mindre tillfredsställande utarbetning, än man möjligen kunnat

förvänta, torde det åtminstone delvis bero, utom på uppgiftens

omfattning och vansklighet, på andra förhållanden,

hvilka framgå af en summarisk redogörelse för den tid, som

kunnat till arbetet anslås.

Det ansågs icke lämpligt, att jag i större utsträckning

finge tjänstledighet från det af mig kort förut öfvertagna

presidentämbetet; också har sådan före min utnämning till

statsråd af mig åtnjutits endast under omkring 37a månader,

hvaraf blott 3A månad infallit under session och 2 månader

motsvara min icke begagnade semester år 1905. Tvenne särskilda

nådiga uppdrag föranledde, utom, hvad det ena angår,

förberedelser i hemmet, vistelse utrikes under 1 Va månad

år 1904. Under år 1905 var jag under tiden 2 augusti—

7 november fullständigt upptagen af de göromål, som ålågo

mig såsom chef för ecklesiastikdepartementet, såsom en

bland underhandlarne i Karlstad och såsom biträdande i

utrikesdepartementet vid den slutliga behandlingen af de

svensk-norska öfverenskommelserna. Nästan omedelbart efter

min afgång från statsrådsämbetet förordnades jag till

Eders Kungl. Maj ds envoyé extraordinarie och ministre

plénipotentiaire i Köpenhamn, från hvilken befattning jag

för nu ifrågavarande arbetes fullgörande åtnjutit ledighet

under omkring 43A månader.

Arbetet har sålunda till hufvudsaklig del måst utföras

å tid, som kunnat utan tjänstledighet disponeras.

Stockholm den 25 maj 1907.

Underdånigst

Hj. L. Hammarskjöld.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sedan Riksdagen uti underdånig skrifvelse den 28 april Inledning.

1903 anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes, efter verkställd utredning

och pröfning af frågan om inrättande af en särskild

högsta domstol eller regeringsrätt för afdömande i sista instans

af administrativa besvärsmål och för afgifvande af utlåtanden

öfver förslag till ekonomiska och administrativa lagar

och författningar, äfvensom af frågan om de förändringar i afseende

å statsrådets och statsdepartementens organisation,

hvilka i samband härmed funnes påkallade, till Riksdagen

afgifva de förslag till grundlagsändringar, hvartill denna

utredning och pröfning kunde föranleda, har Kungl. Maj:t

behagat under den 12 augusti samma år i nåder uppdraga

åt mig att verkställa utredning af berörda ärende samt

utarbeta förslag till de ändringar i grundlag och till de författningar,

som för ändamålet kunde anses erforderliga.

På sätt framgår af Riksdagens omförmälda skrifvelse,

har upptagandet af frågan om inrättande af en s. k. rege
2546/o6.

Regeringsrätten. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

ringsrätt närmast föranledts däraf, att de ärenden, som påkalla

statsrådets och dess ledamöters handläggning, med

hänsyn till såväl mängd som omfattning befunnits år från

år tillväxa på sådant sätt, att till följd däraf antingen en

ytterligare tillökning af statsrådsledamöternas — och särskildt

departementschefernas — antal inom kort blefve

nödvändig eller ock annan åtgärd snarligen måste vidtagas

för att begränsa statsrådets arbetsbörda. Om vissa administrativa

besvärsmål afskildes från statsrådets handläggning

och öfverlämnades till afgörande i sista instans af en

särskild högsta domstol, åt hvilken jämväl kunde anförtros

andra därmed sammanhängande uppgifter och särskildt att

lämna sin medverkan vid stiftande af ekonomiska och administrativa

lagar och författningar, skulle på ett fullt verksamt

och bestående sätt åstadkommas behöflig minskning

i statsrådets mångskiftande göromål. Genom införlifvande

med vårt samhällsskick af en sådan institution som den

ifrågasatta skulle emellertid äfven vinnas en annan fördel

af ingalunda mindre betydelse. Man skulle nämligen på

samma gång behörigen tillgodose de särskildt beaktansvärda

önskningar, som från synpunkten af det allmännas

väl och enskild rättssäkerhet framställts om sådana ändringar

i våra samhällsformer, att handläggningen i sista

instans af vissa administrativa rättstvister måtte af skilj as

från statsrådet, och att dessa rättstvister måtte underkastas

en noggrann judiciell behandling; behofvet af en sådan reform,

b vilket helt visst länge förefunnits, började numera

ej blott tydligare framträda och göra sig gällande, utan

äfven mera allmänt inses.

En önskvärd begränsning af statsrådets arbetsbörda

skulle tydligen, på sätt äfven i Riksdagens förbemälda skrifvelse

erinras, kunna vinnas på annat sätt än genom inrättande

af en administrativ högsta domstol. Bland de olika

utvägar, som i sådant hänseende kunna ifrågasättas, nämner

Riksdagen dels stadgande af en sådan ordning, hvarigenom

mängden, af mindre viktiga ärenden, hvarmed Kungl.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Maj :t nu besväras, skulle för slutlig handläggning hänvisas

till vederbörande ortsmyndigheter eller centrala ämbetsverk,

dels öfverlåtande i vissa fall åt departementschef

af befogenhet att på egen hand afgöra förvaltningsärenden,

dels ock förläggande af administrativa rättstvister från regeringens

handläggning till de allmänna domstolarnas behandling.

Uppenbarligen är det af dessa utvägar allenast den sistnämnda,

som i och för sig kan anses leda till eu mera betryggande

administrativ rättskipning och som alltså är fullt

jämförlig med den reform, hvilken är det egentliga föremålet

för den mig i nåder anförtrodda utredningen. Beträffande

den förstnämnda anordningen torde jag här endast

behöfva erinra derom, att den s. k. löneregleringskommittén

af år 1902 uti afgifna underdåniga betänkande!!

och förslag hemställt, dels att rätten till klagan hos Kungl.

Maj :t måtte inskränkas och vissa mål sålunda slutligen

afgöras af underordnad myndighet, dels ock att vissa

andra mål måtte få besvärsvis dragas under Kungl. Maj:ts

nådiga pröfning med öfverhoppande af en nu föreskrifven

mellaninstans; båda de sålunda ifrågasatta förändringarna

äro gifvetvis af beskaffenhet att, hvar på sitt sätt, inverka

på arbetsbördan hos statsrådet och, sedan en administrativ

högsta domstol inrättats, hos denna.

Den administrativa högsta domstolen skulle enligt

Riksdagens nyss anförda uttalanden erhålla en dubbel

uppgift: att afgöra i sista instans vissa besvärsmål, som enligt

nu gällande ordning föredragas inför Kungl. Maj:t

i statsrådet, och att afgifva utlåtanden öfver förslag till ekonomiska

och administrativa lagar och författningar. Den förra

uppgiften, som tydligen är den hufvudsakliga, kan bestämmas

på väsentligen olika sätt. Regeringsrätten kan utgöra

en högsta administrativ instans, hvilken på samma sätt

som regeringen är öfverordnad de lägre förvaltningsorganen

och äger befogenhet att pröfva icke blott riktigheten,

utan äfven lämpligheten af dessas beslut, dock naturligtvis

utan rätt att annat än på grund af särskildt bemyndi
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

gande — dispensera från gällande föreskrifter. Eller regeringsrätten

kan vara inskränkt till judiciella funktioner och

sålunda allenast få pröfva ett öfverklagadt beslut ur synpunkten

af dess öfverensstämmelse med gällande rätt, hvarvid

bevisfrågan kan vara antingen underkastad eller undandragen

pröfningen och äfven i andra hänseenden olika anordningar

äro möjliga. I det följande lärer blifva tillfälle att

något belysa nämnda fundamentala åtskillnad. Här torde

vara nog att konstatera, att inrättandet af en verklig domstol

för afgörande i sista instans af administrativa besvärsmål

synes vara det, som i Riksdagens skrifvelse åsyftas.

De skäl, som anföras till stöd för önskvärdheten af en regeringsrätts

inrättande, skulle visserligen ej sakna tillämpning,

äfven om regeringsrätten erhölle en administrativ myndighets

ställning. Sålunda skulle äfven under denna förutsättning

den ifrågasatta reformen undanrödja den olägenheten,

att, såsom nu, förtroendeämbetsmän taga befattning med

rättstvisters slutliga afgörande, äfvensom erbjuda den enskilde

rättsökande ökade garantier för de administrativa

målens noggranna bedömande efter lag och laga stadgar

samt tillfredsställa de från rättssäkerhetens synpunkt beaktansvärda

anspråken på kontinuitet i den administrativa

rättskipningen och särskildt på denna rättskipnings

oberoende af politiska partiförhållanden, hvilka alltid måste

utöfva inverkan på statsrådets sammansättning. Men då

Riksdagen uttalar den uppfattning, att den ifrågasatta

domstolen bör vara sammansatt af lagkunniga män, samt

såsom exempel på mål, som skulle af densamma handläggas,

nämner besvär i fråga om tillämpning af kommunaioch

politiförfattningar, väg- och flottningsmål, beskattningsmål,

fattig vårdsmål, besvär i fråga om anmärkningar vid

offentliga räkenskaper, patent- och registreringsmål samt

eventuellt skiftesmål, torde häraf, likasom af den ifrågasatta

benämningen och andra omständigheter framgå, att man

närmast tänkt sig en judiciell myndighet och en judiciell

pröfning.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Innebörden af de olika system, som kunna ifrågasättas

för anordnande af en särskild administrativ jurisdiktion,

torde påtagligast framgå af en öfversikt öfver den viktigaste

utländska lagstiftningen i ämnet. Innan jag söker lämna

en sådan öfversikt, torde det emellertid vara lämpligt, att

jag, med ledning af äldre framställningar och egna undersökningar,

i de för ämnet betydelsefullaste delar redogör

för utvecklingen inom vårt land, synnerligast under de

senare tidsskedena.

opaginerad Kontrollera mot PDF

(3

Historik.

Medeltiden.

Som bekant, kom Sverige icke under medeltiden till

ordnade former för förvaltningen eller rättskipningen. Den

senare synes ursprungligen hafva tillkommit allenast folkdomstolarna,

men redan före landskapslagarna finner man den

kungliga domsrätten tillämpad, och i desamma är den

erkänd, både så, att Konungen sätter domaren dom i händer,

och på det sätt, att den högsta domsrätten tillhör Konungen.

Denna utveckling torde hafva försiggått under

påverkan af Konungens skyldighet att upprätthålla landsfriden

och af den från Konungen utgående edsöres- eller

fridslagstiftningen, hvilken utgjorde ett särskildt slag af

lagstiftning vid sidan af den gamla folkliga rätten; den

kungliga lagstiftningens efterlefnad blef i främsta rummet

föremål för Konungens rättskipning. Helt naturligt kom

nämnda lagstiftning att allt mera sysselsätta sig med

ekonomiska och administrativa förhållanden, helst som

Konungen obestridt ägde att efter behag ordna statsförvaltningen.

Under medeltidens sista århundrade började rådet,

som redan på 1300-talet vid enstaka tillfällen fått domsrätt

under Konungens frånvaro, att regelmässigt medverka

vid den högsta rättskipningen samt t. o. m. att döma i tvister

mellan Konungen och hans undersåtar; rådet ansågs äga

domsrätt särskildt i mål, som rörde kronan. Konungens

högsta domsrätt utöfvades äfven å räfsteting (landsting)

eller rättareting med olika sammansättning. Såsom föremål

för denna jurisdiktion nämnas bl. a. brott emot konungabalken,

j ordatvister emellan kronan och frälset samt klagomål

öfver olaga skatter, således ärenden af offentligrättslig

karaktär. Slutligen utöfvade jämväl Konungen personligen

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

domsrätt, tidtals i stor utsträckning. — Den centrala förvaltningen

ombestyrdes genom hofvets tjänstemän, den lokala

hufvudsakligen genom innehafvare af större eller mindre

förläningar under olika villkor.

Vid Gustaf Vasas uppstigande på tronen stod i fråga isss—i6i4.

om den centrala förvaltningen och rättskipningen icke något

annat fast, än att Konungen ägde sköta den förra efter godtfinnande,

liksom Han kunde utöfva en vidsträckt ekonomisk

och administrativ lagstiftningsmakt, samt att den

senare i sista hand berodde af Konungen utan åtskillnad

mellan administrativa tvister och egentliga rättegångsmål.

»Ingenting kan jämföras med den oreda i allt, som kallas

lagliga former, hvarmed Sverige utgick ur unionen», säger

Geijer. Omkring ett århundrade skulle också förflyta, innan

vare sig förvaltningen eller rättskipningen erhöll en

varaktig och klart bestämd organisation. Det saknades dock

ej ansatser och försök till införande af en bättre ordning.

Konungsräfst i landsorten höllo stundom de tre första

vasakonungarna, antingen personligen eller genom några tillförordnade

räfsteherrar. Därvid handlades icke blott egentliga

rättegångsmål, utan äfven frågor om jordrannsakning, skattläggning

och frälsets förhållanden samt klagomål öfver skatter

och besvär. På samma sätt fungerade äfven andra utsända

kommissioner. I allmänhet utöfvades dock den högsta

rättskipningen vid hofvet: af Konungen, med eller utan

rådets medverkan, eller enligt Konungens uppdrag af rådet.

Den stort tänkta reformplan, som omkring år 1540 sattes i

verket, omfattade i ett sammanhang både förvaltning och

rättskipning. I de särskilda landskapen skulle både förvaltande

och rättskipande myndighet utöfvas af ett kollegium,

bestående af ståthållare, underkansler och flera regementsråd,

hvilken »regemente» skulle förhjälpa hvar och en till

det, som skäl och rätt är, samt bl. a. äfven pröfva tvistigheter

emellan kronan och enskilde. Riksrådet skulle förvandlas

till ett ständigt ämbetsverk, konungens »höga

regemente», för såväl förvaltning som rättskipning. Denna

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

plan kunde aldrig genomföras annat än i enstaka och

snart försvinnande delar. En ständig öfverdomstol inrättades

af Erik, den s. k. höga nämnden, hvilken periodiskt, liksom

de förutnämnda kommissionerna, reste omkring i

landsorterna. Från Johans tid nämnas särskilda funktionärer,

hofråd, såsom biträdande vid regeringsgöromålen

och synnerligast vid rättskipningen. Genom patent om

åtskilliga mål den 20 mars 1593 inskärptes iakttagandet af

en bestämd instansordning, icke blott i »eenskylte trättesaker»,

utan ock beträffande andra klagomål, såsom om

kyrkohjälp och utskylders eftergifvande; i sista hand kommo

ärendena till Konungen och rådet. I stadgan om rättegångar

den 25 februari 1598 föreskrefs därefter, att den

högsta domsrätten skulle utöfvas vid distingsmarknaden i

Uppsala, då riksråden, så ock alla lagmän, häradshöfdingar,

fogdar »och andra gode män öfver hela riket» skulle tillstädeskomma

och afgöra alla under Konungen hänskjutna

saker. Om dylika rättareting vid distingen i Uppsala

och vid persmessan i Linköping förordnades äfven genom

Linköpings riksdagsbeslut den 19 mars 1600. Såsom

rimligt synes, lära emellertid dessa föreskrifter icke hafva

blifvit i al mänhet eft.erlefda, ehuru särskild kallelse utfärdades

till 1603 års disting; vid vissa tillfällen inkallade Konungen

emellertid ett antal lagmän eller häradshöfdingar

att, under ett riksråds presidium, döma Konungens dom.

Han framställde äfven förslag om inrättande af en regelbundet

sammanträdande domstol med liknande sammansättning.

Till en verklig reform kom det först genom hofrättens

upprättande och rättegångsordinantiens utfärdande

år 1614.

må—iris. Rättegångsordinantien inskärpte ånyo instansordningen

och föreskref, att klagan i sista instans skulle gå till

Körningen och hofrätten, hvilken både i Konungens närvaro

och frånvaro finge makt att döma konungsdom,

dock med viss inskränkning beträffande lifssaker. Redan

i den fullmakt, som den 16 februari 1614 utfärdades för

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

hofrätten att döma konungsdom, göres dock, liksom redan i

landslagens bestämmelser om rättareting, förbehåll om Konungens

»rättmätiga höghet att bryta alla skrock-sokner

och off-sokner, efter lagen». Den sålunda blott antydda

tanken utvecklades i rättegångsprocessen den 23 juni 1615,

där det heter, att, ehuru ingen må vädja från hofrätten och

kväljande af hofrättens dom är belagdt med straff, likväl, och

emedan Konungen äger högsta dom öfver alla domare i

Sverige, samt bör i alla mål utleta sanningen och återbryta

alla »skrock-sokner», må den, som finner sig besvärad öfver

hofrättens dom, icke genom något vädjande, utan genom

ödmjuk böneskrift gifva om sitt besvär tillkänna och njuta

hos Konungen »beneficium revisionis». Härmed hadeisjälfva

verket hofrätten förlorat ställningen såsom högsta instans.

Beträffande de former, i hvilka Konungens verkliga högsta

domsrätt skulle utöfvas, meddelades till en början ej någon

föreskrift; oftast torde Konungen i lifssaker hafva rådgjort

med hofrättens ledamöter, i revisionssaker med riksråd.

Men i den instruktion, som år 1630 före Konungens afresa

till Tyskland utfärdades för rådet såsom ett slags

t. f. regering under Konungens frånvaro, förklarades, att

rådet ägde upptaga och afgöra revisionssaker. Enligt motsvarande

instruktion 1621 skulle däremot revisionssaker anstå

till Konungens återkomst från polska kriget, och den

ifrågasatta anordning, enligt hvilken klagomålssaker, med

vissa undantag, skulle under Konungens frånvaro afgöras

af vissa riksråd, synes icke hafva kommit till utförande.

Redan 1621 uppdrogs emellertid åt rådet att under Konungens

frånvaro afgöra tvenne mål. — Då rättegångsordinantien

tadlar och förbjuder, att ståthållare och andra befallningsmän

öfverträda sitt ämbete i så måtto, att de, som

med rätta borde vara saksökare och exekutorer på Konungens

vägnar, »kasta sig upp för domare» och sålunda konfundera

sitt och häradshöfdingarnes ämbete, kan häruti

måhända finnas en antydan därom, att äfven administrativa

och ekonomiska mål borde gå domstols vägen. I sam
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

ma riktning talar, beträffande hofrättens kompetens, den i

rättegångsprocessen förekommande bestämmelsen, att till

hofrätten höra alla ärenden, som af Konungens nämnd pläga

rannsakas och dömas å räfst- eller landsting, desslikes å

rättareting. Geijer uppgifver också, att under det första

decenniet af hofrättens verksamhet rättegångar i kammarsaker

därstädes upptogos och afgjordes. Å andra sidan finner

man, att redan samtidigt med hofrättens inrättande Konungen

uppdragit åt det af fyra ledamöter bestående kammarrådet

att under Hans frånvaro upptaga klagomålssaker.

Enligt kammarordningen 1618 skulle i kammaren finnas

vissa tjänstemän med skyldighet att presentera Kungl. Maj:t

alla undersåtarnes klagomål, så många som angå gods, räntor,

tillgifter, gåfvor, förläningar, jordatvister och dylikt; äfven i

kammarordningen 1626 omtalas bland ärendena »klaghemål».

I kansliordningar af 1618 och 1620 fogas till bestämmelsen

om klagomåls upptagande den inskränkningen »så vidt det

hörer till kansliet», hvarvid dock 1620 särskildt nämnas

»tillgifter och förmedlingar på hemmansräntor». Att revisionsansökningar

upptagas i kansliet, säges uttryckligen i

1626 års kansliordning, hvaremot »härefter» mål om räntor

och tillgifter skulle förvisas till kammarrådet. Att vinna

full klarhet är svårt, bl. a. på grund af hofrättens dubbelställning

såsom på en gång utgörande en mellaninstans och

utöfvande Konungens högsta domsrätt.

Samtidigt med rättskipningen blef äfven statsförvaltningen

föremål för mer eller mindre framgångsrika organisationssträfvanden.

Redan under medeltiden finner man

i »skrifvarestugan» och »fatburen» begynnelser till såväl

kansli som kammarverk. Gustaf Vasa hade byggt på denna

grundval, men då det fortfarande, trots upprepade försök,

var omöjligt att binda rådsherrarna vid ständig ämbetsverksamhet,

och då äfven det förut omtalade »höga regementet»

saknade nödiga förutsättningar, lyckades man länge ej åstadkomma

någon fast organisation eller någon skillnad mellan

hoftjänst och statstjänst; under en stor del af femtonhundra
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

talet rådde en personlig regering med osjälfständiga sekreterare

såsom verktyg. Emot århundradets slut fingo emellertid

de höga riksämbetsmännen en mera fast ställning såsom

representanter för de stora förvaltningsgrenarna; i Sigismunds

försäkran för rikets ständer af februari 1594 nämnas

jämte drots, marsk och amiral en riksskattmästare och

två kammarråd af riksrådet samt en kansler med två andra

riksråd såsom styrelse för kansliet. Från år 1540 började

också förläningarna i allt större utsträckning ombildas till

mera rationellt indelade förvaltningsdistrikt under ståthållare

eller landshöfdingar. Dessa tendenser kommo till klart

uttryck i ett år 1594 af rådet framställdt förslag till regeringsordning,

hvilket förslag innehöll detaljerade föreskrifter om

de fem höga riksämbetena, kansler, drots, marsk, amiral,

skattmästare, samt om landshöfdingeämbetena. Emellertid

blef detta förslag ej genomfördt, och då efter de omkring år

1600 inträffande oroligheterna rådet år 1602 återupprättades

och riksämbetsmän därinom förordnades, blef det dock

ej en ständigt fungerande institution med noggrant bestämd

ämbetsverksamhet. Enligt de privilegier, som Konungen år

1608 erbjöd adeln, skulle rådet fördelas efter särskilda styrelsegrenar

och innefatta, jämte de fem höga riksämbetsmännen,

bl. a. fyra kammarråd, två föredragande i högmålssaker

och fyra styresmän öfver universitetet och skolorna.

Detta förslag blef emellertid ej antaget. En slutlig ändring

i rådets ställning förbereddes på ett verksamt sätt,

då rådet vid skilda tillfällen bemyndigades att under Konungens

frånvaro föra regeringen, och genomfördes i och med

1634 års regeringsform. Denna omfattar såväl rättskipningen

som förvaltningen och sätter båda i enahanda sammanhang

med rådet, hvilket i följd af förmyndarestyrelsens

anordning blef en ständig rådkammare.

Under åberopande däraf, att föregående försök att genom

de fem höga riksämbetena, Konungens nämnd, kammarråd

och annat dylikt af hjälpa bristen på samverkan

emellan Konungen och rådet samt på lämpliga krafter

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

hos centralmyndigheten icke ledt till det åsyftade resultatet,

föreskrifver regeringsformen, att alla ärenden, som

regeringen angå eller däraf hänga, skola efter hvart och ett

ärendes egenskap och natur drifvas genom fem kollegier,

nämligen hofrätten, krigsrådet, amiralitetet, kansliet och

räkningekammaren. Dessa fem — af hvilka hofrätten som

bekant var flerfaldigad — stodo i förbindelse med sj kifva

regeringen därigenom, att hvart och ett af dem hade en af

de höga riksämbetsmännen, som under minderårigheten

tillika voro riksförmyndare, till president och två eller flera

riksråd till ledamöter; i hofrätterna utanför Stockholm voro

presidenterna riksråd. Med afseende å alla och således både

beträffande rättskipning och förvaltning gälde, att Konungens

rätt och höghet skulle vara oförkränkt och i ingen måtto

förminskad. Häri ligger, att kollegiernas beslut kunna

öfverklagas hos regeringen, hvilket i öfverensstämmelse med

1615 års rättegångsprocess särskildt uttalas beträffande hofrätterna,

samt att kollegierna äro inför regeringen redovisningsskyldiga.

Till hofrätten höra alla rättegångssaker, som

antingen direkt lyda under Konungens dom eller dit komma

efter ordentligt vädjande. Redan i denna inskränkning kan

man finna en antydan därom, att äfven de öfriga kollegierna

hafva jurisdiktion. Detta, som står i öfverensstämmelse

med hvad redan förut lärer hafva iakttagits, bekräftas af

åtskilliga uttryck i regeringsformen och framför allt däraf,

att samtliga fem »consilier» skola årligen granska alla underordnade

myndigheters handlingar och »hvar efter consilii

instruction rätta det som förelöper». Beträffande den regering,

som fungerar under Konungens frånvaro eller sjukdom,

stadgas också, att den skall upptaga alla allmogens käromål,

som pläga föras hos Konungen, och antingen förvisa dem till

det kollegium, dit de höra, eller själf utlåta sig häröfver efter

sakens beskaffenhet. — Äfven landtregeringen ordnades, därvid

den erhöll i hufvudsak sin nuvarande organisation; landshöfdingarne

skulle redovisa inför alla fem kollegierna »öfver

hvart ärende, efter som det angår hvart och ett consilium».

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Gränsen mellan de särskilda kollegiernas verksamhetsområden

var naturligtvis ej alltid lätt att bestämma. Redan

i regeringsformen har ansetts nödigt att meddela ett

uttryckligt förbud för hvart och ett af dem »att blanda sig

in i den andres tjänst och ärenden, viljande amplificera och

vidga sin jurisdiktion vidare än honom tillstår och är betrodd.

Särskildt beträffande rättskipningens fördelning

emellan hofrätterna och öfriga kollegier synas svårigheter

hafva uppstått. Under den öfverläggning, som år 1643 i

rådet förekom öfver ärenden att förelägga en då sammankallad

lagberedning, behandlades spörsmålet, huruvida andra

kollegier skola i justitieverket respektera hofrätterna eller

hvilka saker därifrån och utur (under?) kollegierna höra skola;

och lagberedningen hemställde, att de saker, som enligt

rättegångsordinantien, processen och regeringsformen enkannerligen

höra under hofrätten, icke må dragas under de

andra kollegierna, eller de personer, som judicialia eller rättegångssaker

egentligen icke »tractera til doms och resolution»,

utan hofrätterna vid sin jurisdiktion, rättighet och auktoritet

blifva handhafda. När bergskollegium upprättades,

erhöll detsamma en tydlig judiciell befogenhet, nämligen att

afdöma alla ärenden, som dit hänskötes ifrån alla härads-,

graf ve- och hammarsmedsting och eljest efter författningarna

borde underkastas dess pröfning; kollegii beslut skulle

stå fast och endast vara underkastade Kungl. Maj:ts egen

revision, när den tillbörligen efter processen sökt blefve.

Bergskollegium var sålunda en verklig domstol, hvars beslut

öfverklagades i samma ordning som hofrätternas. Något

motsvarande gällde äfven om kammarrätten och kommerskollegium

samt i viss mån kammarkollegium, men i en

del saker, såsom beträffande konfiskation eller tjänstemäns

redovisning för deras ämbete och därvid begångna fel, tilläts

enligt särskilda författningar ej någon revision.

Ehuru vid revisionssökande i rättegångssaker särskilda

former blefvo föreskrifna, behandlades dock dessa mål och

administrativa besvärsmål till en början utan egentlig åt
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

skillnad af regeringen, som för båda slagen af mål utgjorde

den gemensamma högsta instansen. De tid efter annan stadgade

eller inskärpta inskränkningarna af rättigheten att i

revisionssaker anföra nya skäl fingo antagligen ej någon

synnerligen stor praktisk betydelse. Den omständigheten,

att, såsom sannolikt är, i administrativa besvärsmål saken

pröfvades i hela dess vidd, var därföre ej ägnad att åstadkomma

en mera betydelsefull olikhet mellan dessa mål och

revisionssakerna. Bådaderas föredragning och expedition

tillhörde helt säkert kansliet, då tanken att låta de särskilda

kollegierna föredraga och expediera hvart och ett sina ärenden

ej kunnat genomföras.

Emellertid fann man efterhand behof af att, till lättnad

i regeringens arbetsbörda, skilja åtminstone revisionssakerna

från öfriga regeringsärenden. Redan 1634 föreslogs

i rådet, dels att tre rådsherrar skulle resolvera öfver supplikationerna,

dels ock att »såsom i Konungens tid» supplikationerna

skulle fördelas på vederbörande kollegier samt hela

regeringen resolvera öfver dem, som hörde till kansliet. Två

år senare förekom, att rådet fördelade sig på två afdelningar,

af livilka den ena med kammarråden företog kammarsaker

och den andra revisionsmålen. Liknande anordningar vidtogos

äfven vid andra tillfällen. Rikskansleren, som redan

1636 i rådet påmint om nödvändigheten att förordna ett

»special Commissorial-Collegium» att afdöma kriminalsaker,

förordade 1642 och 1643 inrättande af en revisionsrätt:

eljest räckte hvarken Konung eller råd till. Samma tanke

upptogs äfven från annat håll, och man tänkte sig bl. a., att

de två bästa och lagfarnaste af hvarje hofrätt skulle under

kanslerns eller drotsens direktion utgöra en revisionsrätt.

Förmodligen syftas härpå, när det i ett otryckt bref (från

Gyldenclou till Johan Oxenstierna) af nh 1645 heter, att

det ifrågasatts, att »ett revisionscollegium måtte anställas,

icke så mycket i kansliet som mera i hofrätten, hvilket

icke häfver velat gå, utan blifver så härefter som härtill sådana

saker i H. K. M:s rådkammare och kansli, men, kan

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

ske, blifver väl något bättre fram ett revisionscollegium,

dock så att det hålles och exerceras i kansliet». Från 1643

kan anföras ett förslag, att, till förekommande af regeringens

alltför myckna besvär med justitiesaker, drotsen skulle,

biträdd af ett »adsistensråd», kunna, när så erfordrades, behandla

och afgöra sådana mål, dock »salvo jure majestatis».

Under kanslerns frånvaro för fredsunderhandlingarna i

Brömsebro lär verkligen hafva inrättats en revisionsrätt under

drotsens ledning, hvilken anordning emellertid blef af kort

varaktighet. Ett år 1646 och 1647 framställdt förslag att inrätta

ett hufvudsakligen af riksråd bestående revisionskollegium

ledde ej till någon vidare påföljd, lika litet som drotsens

år 1660 framställda yrkande, att målen borde fördelas mellan

olika afdelningar af rådet och framför allt revisionssakerna

särskildt behandlas. I additamentet till regeringsformen

talas om revision genom samtliga riksråd. — Hvad de

administrativa besvärsmålen angår, föreslogs 1643 af kanslern,

att K. M. i fråga om supplikationerna skulle assisteras

af vissa deputerade.

Sedan för revisionssakernas beredning blifvit sörj dt,

särskildt genom förordnande af revisionssekreterare, samt

vissa kanslitjänstemän fått till åliggande att bereda och

föredraga ärenden angående supplikationer om tillgift eller

förmedling å räntor m. in., kom slutligen år 1670 den länge

tillämnade fördelningen af ärendena på olika rådsdivisioner

till stånd såsom en mera allmängiltig anordning. Fem riksråd,

en från hvart rikskollegium, skulle upptaga och resolvera

öfver justitiesaker, »de undantagandes, som med en

kongl. resolutions dom afhjelpas skola», fem andra, likaledes

en från hvart kollegium, upptaga och afgöra de »privata, som

några supplikanter hafva framdragit». I rikskanslerns af rådet

hufvudsakligen gillade förslag heter det, att »affärerna nu så

mycket öfverhopas, att omöjligt är till att komma derifrån,

der icke man är betänkt på något expediens till att dela arbetet

mellan senaten, i så måtto att 5 riksråd, en af hvart kollegium,

träda tillhopa och upptaga små justitiesaker, sedan att

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

i lika måtto 5 riksråd träda tillhopa och upptaga supplikanternas

begäran, hvilka kunna resolvera på det som klart

är, och öfver det öfriga inhemta K. M:s sentiment».

Gränsen för rådsafdelningarnas kompetens var således ej

skarpt uppdragen, och det vill synas, som om de gifna bestämmelserna

ej blifvit synnerligen noggrant iakttagna,

hvad riksrådens antal angår. Såsom exempel på »små privata»

må ur registraturet nämnas besvär angående rustningshemmans

frånkännande vid mönstring, angående förtullning

och angående vägradt byggnadstillstånd.

Principiellt tillkom af göranderätten jämväl i revisionssaker

regenten. Faktiskt fick rådet helt säkert i hufvudsak

utöfva högsta rättskipningen. Konungen ansågs emellertid

oförhindrad att för visst mål uppdraga sin domsrätt åt

en särskild kommission. Efter enväldets införande fortfor

rådet — ofta under personligt presidium af Konungen, som

gifvetvis principiellt hade beslutanderätten — att fungera

som högsta domstol i revisionssaker, medan Konungen med

en godtyckligt bildad konselj afgjorde öfriga ärenden. Lagkommissionens

förslag till konungabalk (1696) gaf Konungen

makt att »högsta dom hafva, skrock- och off-sokner bryta

och sanningen i allehanda ärenden, antingen efter laga process

eller sitt konungsliga godtfinnande, utleta». När Carl

XII gick i fält, bemyndigades sex kungliga råd att företaga

och afgöra alla inkommande revisions- och justitieärenden

samt i Konungens namn utfärda expeditionerna, när de icke

vore af så stor vikt och angelägenhet, att det till K. M. själf

borde refereras; härutinnan blef rådet dock blott likställdt

med de flesta kollegier, hvilka äfvenledes bemyndigades att

i allmänhet besluta öfver sådana saker, som förut fordrat

Konungens egen resolution, således också administrativa

besvärsmål. Enligt Carl XII:s kansliordning (1713) kunde

j ustitiesaker, hvilka bereddes å revisionsexpeditionen, föredragas

antingen i rådet eller ock uti »K. M:s kammare»,

allt efter sakernas beskaffenhet eller som det kunde blifva

anbefalldt. Beträffande de tre inrikes expeditionerna, näm
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

ligen krigsexpeditionen, kammarexpeditionen och handelsexpeditionen,

gifves föreskrift om föredragning i viss ordning

af »publika ärenden», af »det, som är blandad! af

publikt och privat tillsamman,» samt af »privata ansökningar».

Att under de båda sista kategorierna falla administrativa

besvärsmål, är tydligt. — Vid skilda tillfällen under

envåldstiden inskärptes iakttagande af instansordningen i

både judiciella och administrativa ärenden samt förbjödos

undersåtarne att besvära sig hos Kungl. Maj :t, förrän de hos

guvernörer och landshöfdingar eller vid domstol eller uti

kollegier och konsistorier sig angifvit och sökt hjälp och

besked.

Frihetstiden medförde i afseende på det slutliga af görandet

af rättegångssaker och administrativa besvärsmål

dels en vidare utveckling af formerna för regeringens verksamhet,

dels en radikal förändring genom Riksdagens uppträdande

såsom den allra högsta instansen. Det torde vara

lämpligt att här särskilja dessa båda sidor af frihetstidens

statsförvaltningshistoria och först framställa förhållandena

inom regeringen och underlydande ämbetsorganisation.

Att regeringen var i viss mån »parlamentarisk» och beroende

af Riksdagen, hör tydligen ej hit.

Enligt regeringsformerna af 1719 och 1720 bibehålies

Konungens rätt och plikt att i alla mål utleta sanning och

bryta »skrock- och off-sokner» samt följaktligen vid dess

konungsliga revision upptaga och af hjälpa de besvär, hvilka

emot öfverrätternas domar efter de därom gjorda förordningar

komma att andragas. Rättegångsbalken i 1734 års lag

uttalar, liksom regeringsformerna, fortfarande den grundsatsen,

att hofrätten är Konungens högsta nämnd, och uppställer

beträffande måls fullföljd hos Konungen vissa inskränkningar,

hvilkas praktiska betydelse dock ej blef stor. Samma

lag förbjuder äfven afvikelse från den stadgade instansordningen.

Under regeringen stå hofrätterna och de öfriga

rikskollegierna, bland hvilka bergskollegium i vissa afseenden

uttryckligen likställes med de förstnämnda; enligt 1719

2o46/06. Regeringsrätten. 2

Frihets
tiden.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

års regeringsform äro samtliga hofrätters och kollegiers presidenter

riksråd, men enligt regeringsformen 1720 blott kansliets,

hvadan alltså sambandet med regeringen lossas. Kansliet,

som intager en särställning, fördelas i fyra expeditioner,

revisionsexpeditionen under justitiekansleren och med revisionssekreterare

som föredragande, samt utrikes-, krigs- och

inrikescivilexpeditionerna underhvar sin föredragande statssekreterare.

Ett visst sammanhang mellan rättskipningen i

rättegångsmål och i administrativa ärenden upprätthölls därigenom,

att, enligt uppgift från slutet af frihetstiden, justitiekansleren

plägade vara närvarande i rådkammaren, när

ärenden på inrikescivilexpeditionen där förekommo.

Konungens afgörande myndighet utöfvas i rådet, där

Konungen blott äger två röster och utslagsröst. Från denna

regel göres ej något undantag beträffande justitiesaker.

Däremot kunna administrativa besvärsmål föredragas för

Konungen i hans kabinett i närvaro af endast två riksråd.

Denna föredragningsform medgifves nämligen beträffande,

bl. a., de privata mål, som angå enskilda personer och ej

inbegripas under riksens allmänna vårdande ärenden eller

under justitiesaker, samt sådana enskilda angelägenheter,

hvaröfver kollegierna eller andra vederbörande insändt deras

underdåniga betänkande, dock endast om Konungen ej

är sinnad att frångå myndigheternas mening. Besvär i fråga

om prästval behandlades, äfven när målen kommo från konsistorierna,

på prästeståndets särskilda önskan såsom justitiesaker

och föredrogos i rådet af revisionssekreterare. Äfven

i öfrigt synas — med undantag för den allra första delen

af Adolf Fredriks regering — de administrativa besvärsmål

hafva så godt som uteslutande föredragits i rådkammaren

(utan Konungens närvaro). I 1720 års regeringsform

förbjöds emellertid upptagande i justitierevisionen af andra

saker, än som i följd af revisionsstadgarna egentligen

hörde dit eller som icke kunde på något annat ställe upptagas

och af gör as.

Rådet fördelades — med undantag för vissa pleniären
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

den — i två sjumannadivisioner, af hvilka den ena enligt

regeringsformen 1720 skulle stadigt blifva sittande vid

justitie- och utrikessakernas afgörande; äfven härutinnan

skildes alltså justitiesakerna från de administrativa besvärsmålen.

Emellertid blef redan 1720 en rådsledamot gemensam

för justitie- och civilärenden samt ändrades 1727 ärendenas

fördelning, så att justitie- och civilärenden behandlades

å den ena divisionen »såsom med hvarandra gemenskap

hafvande», krigs- och utrikesärenden å den andra.

Noggranna föreskrifter meddelades, hvilka veckodagar skulle

anslås till hvarje slags ärenden, och, hvad revisionssaker

angår, om en viss proportion mellan gamla och nya mål

(till de nya räknades år 1731 de, som inkommit under de

sistförflutna tolf åren). År 1731 gjordes, i skyndsamhetens

intresse, skillnad mellan femmannamål och sjumannamål,

och 1743 nedsattes ytterligare anspråken på domfört antal,

så att i-''mindre mål beslut kunde fattas af tre, när alla

voro ense. Utom af svårigheten för regeringen att inom

rimlig tid medhinna justitieärendena, framtvingades tankar

på en reform äfven af den omständigheten, att rådsplatserna

kunde besättas och, trots talrika yrkanden i motsatt

riktning, faktiskt ofta nog besattes utan hänsyn till domareerfarenhet

och juridiska insikter; tidtals fanns det sålunda

blott ett eller två riksråd, som förut förrättat domarevärf,

och j ustitiekanslerns närvaro kunde ej ersätta bristen på

juridiskt skolade domarekrafter. För faran, att rättskipningen

kunde komma att utöfvas i politiskt partiintresse,

synes man mindre hafva haft blick, såsom naturligt var

på en tid, då Riksdagen ansåg sig kunna ingripa i snart

sagdt hvilket som helst ärende.

Redan under riksdagen 1726—1727 föreslogs vid ett par

tillfällen, att man skulle utse särskilda justitieråd, hvilka

tillsammans med några riksråd skulle utgöra justitierevisionen.

Tanken fick en mer utvecklad form år 1738 i

ett af justitiedeputationen framställdt, noga utarbetadt

förslag. Sju lärda och förståndiga samt uti domareämbetet

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

bepröfvade och skickliga män skulle utnämnas till justitieråd

och ständigt sitta i justitierevisionen till alla dit hörande

sakers afgörande. Konungen skulle fortfarande äga säte och

stämma i justitiere visionen och därjämte två riksråd, Indika

hade att i Konungens namn underskrifva expeditionerna.

I mål angående förklaring öfver allmänna lagen eller justitieförordningars

författande skulle justitieråden sammanträda

med samtliga riksråden. Genom dessa bestämmelser ville

man fortfarande upprätthålla förbindelsen emellan den högsta

rättskipningen och den högsta förvaltningen. Då de skäl,

som föranledt inrättande af nedre justitiere visionen ansågos

förfalla, om justitiere visionen ej vidare utgjordes af riksråd,

föreslogs, att målen skulle af justitieråden själfva beredas

och föredragas. Hela förslaget blef af Ständerna förkastadt,

dels på allmänna konstitutionella skäl, dels med hänsyn till

kostnaden, och man nöjde sig med att söka tillförsäkra

justitiere visionen ökad arbetstid och att uttala, att till riksråd

borde föreslås personer kunniga och bepröfvade i process,

lag och förordningar. — Liknande förslag framkommo äfven

vid några följande riksdagar, men med lika liten framgång.

Så ifrågasattes 1740—1741, att fyra i domaresysslor förfarna

män skulle efter Riksdagens förslag utnämnas för att tillsammans

med några riksråd afgöra justitieärendena, 1756,

att justitiere visionen skulle bestå af sex justitieråd och två

riksråd, hvilka skulle vara uteslutna från rådets vanliga

arbeten, samt 1762, att fyra revisionssekreterare skulle med

lika många lagfarna riksråd deltaga i justitiere visionen.

Liksom man, att döma efter det nu framställda, tydligen

känt behof af att effektivt skilja den högsta judiciella

myndigheten från den högsta administrativa, på samma

sätt framträda tendenser att uppmärksamma olikheten

mellan administrativa besvärsmål och andra regeringsärenden.

Redan i 1720 års kansliordning heter det, att,

som alla suppliker gemenligen gå därpå ut att erhålla

något af det allmänna eller och röra enskilda personer,

så böra inga sådana ansökningar afgöras, innan supplikerna

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

blifvit med vederbörande kommunicerade. På framställning

af Ständerna meddelade Konungen i cirkulär till alla kollegier

den 24 oktober 1727 utförliga föreskrifter därom, att,

när ett administrativt ärende rörer enskild rätt, den sålunda

intresserade skall erhålla tillfälle att taga kännedom

om hvad som förekommit och afgifva förklaring. Då här

såsom föremål för kollegiernas handläggning nämnas »Cronan

angående ärende, hvarvid en el. fleres enskylte rättigheter

sammanstöta» och privat ärende, som »angår och

sammanstöter uti andras rätt och angelägenheter», får det

tydligen icke, såsom stundom skett, läggas för mycket

vikt därpå, att kammarkollegium i instruktionerna den 16

oktober 1723 och den 11 oktober 1734 förbjudes att draga

til sitt utslag några sådana tvister, som privatorum rättigheter

röra kunna. Anordnandet af administrativ domsrätt

sanktioneras för öfrigt genom den ännu gällande föreskriften i

Rätteg.-balken 10: 26, att de mål, som röra den allmänna

hushållningen o. s. v., pröfvas och dömas af dem, som Konungen

vård och inseende däröfver betrott häfver. Den viktiga

riksdagsskrifvelsen 1766 om lagarnas verkställighet och den

därpå grundade förordningen af 12 november s. å. medgifva

äfven de kollegier, som icke egentligen äro domstolar, men

likväl äga att skärskåda och afgöra enskildas ansökningar

och tvister om hvarjehanda borgerliga rättigheter, »den

till lagskipningen nödiga myndighet» att förelägga viten,

fälla till böter för oskickligt skrifsätt och utdöma kostnadsersättning.

I ett votum inom justitiedeputationen vid 1738

års riksdag omtalas t. o. m. såsom nogsamt bekant, att utrikes-,

krigs- och kammarsaker kunna vara af den beskaffenhet,

att de på justitiedi visionen refereras och där af göras

måste. I hvilka fall detta ansetts vara förhållandet, är emellertid

svårt att afgöra. Ett bestämdt förslag i denna riktning,

dock blott afseende vissa val, framställdes i den berättelse,

som justitiekansleren — hvilken dåmera närmast motsvarade

den nuvarande justitieombudsmannen —år 1769 afgaf

till Ständerna. Enligt den mycket intressanta motiveringen

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

är det oemotsägligt, att en myckenhet af de hvarjehanda

mål och ärenden, som varda Kungl. Maj:t i rådkammaren

af inrikescivilexpeditionen föredragna och efter gällande

författningar ostridigt höra till detta kanslidepartement,

äro till sin natur och inre väsende ofta sådana, att de kunna

i viss mån skattas för domssaker, eller att åtminstone därmed

uti den närmaste förbindelse stå, såsom de där, oansedt

de ej på rättegångsvägen förda blifvit, likväl alltid ankomma

på ett lagligt urskiljande, efter allmänna eller särskilda

stadgar, »hvad mitt eller ditt vara månde», eller den

ene framför den andre med rätta tillhörer, när tvist sig därom

yppar och den rättvisligen slitas bör; synnerligast i vissa

fall förete sig merendels rättegångs- eller lagfrågor, oftast

så invecklade och i stridigheter sammanbundna, att de ej

lätteligen och tillbörligen kunna upplösas utan att förut

tarfva en lämplig beredning, hvartill åter fordras kunskap i

själfva lagfaren heten och dess grundvetenskaper samt därhos

en stadgad erfarenhet. Dessa uttalanden äro så mycket

mera märkliga, som, på sätt ofvan antydts, anspråken på

juridisk sakkunskap i högsta instansen ofta voro mycket

illa tillgodosedda äfven i fråga om rättegångsmål.

Regeringsformen af 1720 uttalar, att »Riksens Ständer

skola med trogen ömhet lemna allan konungsligan rätt och

välde, som Sveriges lag och denna regeringsform beskrifver,

uti dess fulla makt och myndighet alldeles oförkränkt». All

lagstiftningsmakt tillkom Ständerna, endast med rätt för

Konungen att mellan riksdagarna utfärda förordningar,

som skulle vid nästa riksdag granskas, något som dock i

talrika fall ej medhanns. Alla kollegier skulle afgifva redovisning

inför Ständerna. Dessa kunde efterfråga, om någon

i befordringsärenden lidit men, och i allmänhet ändra och

rätta, hvad som kunde hafva förelupit i strid mot grundlag,

samt undersöka, huru vid justitierevisionen lag och rätt

i gemen blifvit skipad. Hos dem kunde ock enskilda personer

sig besvära uti sådana mål, som ej stode annorstädes

att rättas. På grundval af dessa bestämmelser, i regerings
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

formen och riksdagsordningen, utvecklade sig en praxis,

som gjorde Ständerna till högsta instans i både rättegångssaker

och administrativa besvärsmål.

Hvad angår de egentliga rättegångsmålen funno Ständerna

1726—7 och 1734 sig oförhindrade att återställa försuten

tid i mål, som Kungl. Maj :t förklarat deserta, samt att

undanrödja Kungl. Maj:ts domar eller förklara, att sådana

omständigheter icke blifvit anförda, »som kunnat föranlåta

dem att styrka Kungl. Maj :t till någon ändring i Dess höga

dom». I anledning af protester häremot föreskrefs i riksdagsbeslutet

1734, att man därefter icke skulle få besvära Ständerna

med klagomål öfver justitierevisionens domar och resolutioner,

med mindre någon förmenade sig hafva fog att klaga

öfver felaktigheter i processen eller uppenbar vrångvisa och

domvilla. Detta modifierades genom förordning den 22 november

1738 — med hvilken instruktionerna för urskilningsdeputationen

(1748, 1760) nära öfverensstämma, dock med

uteslutande af ordet »klara» — så, att part skulle få klaga

öfver felaktigheter i rättegången eller däröfver, att honom

emot klara lagen och förordningarna i hufvudmålet för när

skett eller öfver vrångvisa. I förordningen meddelades bestämmelser

om klagotid och om vissa delar af förfarandet;

befanns klagan öfver rättegångsfel grundad, återförvisades

målet till justitiere visionen, men, när klaganden påstod sig

vara för när skedt i hufvudmålet, ägde de därtill af Ständerna

förordnade män att förhjälpa honom till hans rätt. Vid

samma års riksdag behandlades också, dock utan positivt

resultat, olika förslag, att afgörandet skulle ske, ej i ståndens

plena, utan i en särskild med hänsyn till juridiska

insikter sammansatt delegation. Ständerna fortforo alltså

att själfva döma, efter förslag af justitiedeputationen, hvars

ledamöter aflade domareed; stannade två stånd mot två,

ansågs justitiere visionens beslut fastställdt (riksdagsbeslut

1747). Denna domsrätt framstår åtminstone i vissa fall

såsom med Konungens fullständigt likartad, så att det heter,

att »Riksens Ständer under bepröfvande tagit den genom or
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

clentligt sökande till deras öfverseende inkomna rättegångssak

emellan etc.» och på anförda grunder »funnit skäligt att ändra

Kungl. Maj ds nådiga dom, så att o. s. v.», eller förklara, att

»vid Kung], Maj ds nådiga dom kommer att förblifva»; oftare

användes dock formen af en hemställan hos Konungen.

Afgörandena angå bl. a. sådana rent privata tvister som

angående hemföljds återbärande eller testamentes giltighet.

Vid riksdagen 1771—2 gick man ända därhän att upptaga

mål, som icke alls eller icke i laga tid öfverklagats. Med

domsrätt kunde äfven särskilda kommissioner utrustas.

Liknande förhållanden ägde rum i fråga om de administrativa

besvärsmålen. År 1727 förbjöds bl. a. att gå Kungl.

Maj :t och vederbörande kollegier förbi och immediate besvära

Ständerna, hvilka icke kunde befatta sig med speciella mål, än

mindre pröfva hvars och ens rätt och tillägga någon i synnerhet

hvad honom tillhör. Genom förordning den 6 oktober 1738

inskärptes emellertid, att »privata ansökningar, eller besvär»

skulle inlämnas inom viss tid efter riksdags utblåsande,

dock att förbehåll kunde göras för då ännu »på vederbörlig

ort oafgjorde saker». I instruktionerna för urskillningsdeputationen

förbjöds att mottaga »ansökningar», som ej blifvit

pröfvade af Kungl. Maj :t. Slutligen meddelades i förordning

den 10 januari 1759, i sammanhang med bestämmelser om

klagan i ekonomi- och politimål öfver underordnade myndigheters

beslut, stadganden äfven för det fall, att någon

skulle vilja anföra besvär hos Ständerna öfver utslag, som i

dylika mål hos Kungl. Maj :t fallit; dylika besvär behandlades

alltså såsom fullt analoga med klagan inom embetshierarkien.

Talrikast bland de administrativa besvären torde vara

klagomål öfver liden »préjudice» vid befordringar, hvilka

klagomål dock, när de funnos grundade, i regel ledde blott

till eu rekommendation för framtiden och till beviljande af

viss rang och turberäkning; i frihetstidens sista år skred

man dock till den ytterligheten att upphäfva utnämningar

och återtaga fullmakter. I öfrigt må såsom exempel anföras

tvister om skattskyldighet, om besittningsrätten till krono
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

jord och om bättre rätt till skatteköp. Några dagar före

statshvälfningen uttalade sig ett stånd därför, att Ständernas

deputationer icke måtte få befatta sig med hushållsmål, som

rörde enskilda personer och ej blifvit till dem hänvisade.

I förut omförmälda riksdagsskrifvelse 1766 om lagarnas

verkställighet uttalades, att Ständerna väl icke kunde tillstyrka

någon ändring i förutvarande stadgar, att justitieoch

andra civilmål, hvilka hos Kungl. Maj :t blifvit afgjorda,

finge genom besvär dragas under Ständernas skärskådande,

men att därefter ingen privatpersons eller ämbetsmans klagan

i befordringsmål finge hos Ständerna andragas. Denna inskränkning

blef dock utan större praktisk betydelse.

Redan under frihetstiden, och särskild! vid riksdagen 1772-1809.

1769—1770 hade framträdt kritik af det rådande systemet,

som hos Ständerna koncentrerade all myndighet, och framställts

yrkanden, att man borde, i anslutning till Montesquieus

bekanta teori, genomföra en delning af statsmakten

samt skilja den lagstiftande makten från den utöfvande,

vare sig förvaltande eller dömande, makten. En reform i

denna riktning utgjorde, jämte den personliga konungamaktens

stärkande, det hufvudsakliga i den regeringsform,

som till följd af 1772 års statshvälfning utfärdades. Alla kommissioner,

deputationer med domsrätt eller extra ordinarie

domstolar afskaffades och en hvar tillförsäkrades rätt att

dömas af den domstol, under hvilken han enligt Sveriges lag

hörde. Ständernas jurisdiktion både i rättegångsmål och i

administrativa besvärsmål var försvunnen. Lagändringar

förutsatte samtycke både af Konungen efter rådets hörande

och af Ständerna.

Justitieärenden skulle föredragas i justitierevisionen,

hvilken alltid skulle bestå af sju riksråd, som varit brukade

i domareämbeten och vore kända såsom rättvise och lagfara

män; Konungen ägde fortfarande två röster och utslagsröst.

Dessa bestämmelser gällde dock blott de egentliga

rättegångsmålen; i nådemål behof de blott justitiere visionens

utlåtande inhämtas och i dispensfrågor var icke ens

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

detta nödvändigt. Gränsen mellan de olika slagen af justitieärenden

var emellertid ej alldeles klar.

Beträffande öfriga ärenden både Konungen, med få

undantag, fri beslutanderätt, och i regel kunde Han efter

eget skön bestämma, om föredragningen skulle äga rum i

kabinettet eller på en af de två divisionerna i rådkammaren,

om det Kungl. Maj:t lämpligare syntes eller ock Kungl.

Maj :t ville däröfver inhämta flere riksråds tankar; äfven

andra mål än justitieärenden föredrogos »på justitiesidan».

De administrativa besvärsmålen voro i allmänhet kabinettsärenden.

Föredragningen ålåg fortfarande expeditionerna

i kanslikollegium, hvars president tillhörde rådet. Fn ny

expedition, för handels- och finansärenden, inrättades snart

och senare en ecklesiastik beredning samt en ecklesiastik

expedition. Båda de nya expeditionerna upphörde emellertid

kort efter Gustaf III :s död.

Faktiskt synas icke blott justitieärendena (utom dispensfrågor),

utan äfven de flesta administrativa besvärsmål

hafva, ofta efter särskild föreskrift, föredragits i rådet,

utan att Konungen därvid var närvarande, samt därpå

(ånyo) anmälts hos Konungen i »kabinettet» eller »konseljen»

i närvaro af ett obestämdt antal af Konungen tillkallade

rådgifvare. De vid denna anmälan företedda rådsprotokollen

eller särskildt upprättade listorna försågos, stundom efter

ändring af det tillstyrkta beslutet, med Konungens påskrift

»expedieras». Listorna öfver justitieärenden äro ofta

fördelade i tre af delningar: för brottmål, därunder de flesta

nådemål, för revisionssaker i inskränkt bemärkelse samt

för supplikations- eller ansöknings- och besvärsmål. Omedelbart

i kabinettet eller konseljen föredrogos vissa administrativa

besvärsmål; det torde vara svårt att angifva

någon bestämd princip för fördelningen.

Vid talrika tillfällen öfverlämnades styrelsen, med vissa

mer eller mindre långt gående undantag, däribland för befordringsfrågor

och tvister om patronatsrätt, åt en tillförordnad

regering. Utfärdande af beslut under Kungl. Maj:ts

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

sekret omnämnes tidigast 1783, då tre riksråd bemyndigas

att i Konungens frånvaro afgöra vissa vanligen förbehållna

justitieärenden, men förekom sedan, äfven när Konungen

var hemma och utöfvade riksstyrelsen.

Dessa förhållanden torde hafva motiverat ett år 1786 af

Liljencrantz till Konungen framställdt förslag, att »de mindre

betydeliga mål, som nu medtaga E. K. M:s dyrbara tid,

kunde på sätt, som E. K. M. vid flere tillfällen det redan

brukat, komma til den generella Conseillens beredning och

afgörande någon viss dag i veckan, änskönt E. K. M. själf

i egen hög person ej vore närvarande, dock så, att ej något

finge expedieras, innan det med E. K. M :s underskrift på

protokollet vore gillat och fastställt».

Enligt förenings- och säkerhetsakten 1789, hvilken

uttryckligen erkände Konungens makt att skipa och handhafva

lag och rätt, skulle alla justitierevisionsärenden afgöras

i Konungens högsta domstol, där Konungen ägde två

röster, samt i anseende härtill antalet af riksråd ankomma

på Konungens godtfinnande. Denna föreskrift gick i verkställighet

genom riksrådets indragning samt upprättandet

af högsta domstolen och af rikets allmänna ärendens beredning.

Båda skulle utgöras af tillförordnade ledamöter, hvaribland

i beredningen, såsom föredragande, statssekreterarne

å de olika expeditionerna. Riksdrotsen blef dock ordförande

i beredningen och tillika främste ledamot i högsta

domstolen.

Den ledande tanken vid bestämmande af högsta domstolens

kompetens var, enligt uttalanden af Konungens rådgifvare

Wallqvist, den, att det tjänade »ej mindre till Konungens

höga lättning och nöje än soulagerande af allmänhetens

opinion och begär, att alla saker, som hittills haft

verkligt eller apparell anseende af justitieärenden och varit

handterade i justitierevisionen», skulle tillhöra högsta domstolen;

till justitieärendena öfverflyttades alla frågor om

fataliers återvinnande. Beredningen åter skulle svara mot

konseljen och upptaga alla saker, som förr gått till konseljen,

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

och sådana saker från revisionen (= en rådsdivision), som

väl där blifvit föredragna, men icke med råds råde expedierade

; beredningen finge väl ingen domsrätt, men dess betänkande^

grundade på lag och skäl, lade dock grunden för

Konungens egna utslag, i fråga om personers rätt öfver

egendom m. m. Statssaker, finansärenden och befordringar

hörde icke dit.

I instruktionen för högsta domstolen fördelades, med

hufvudsaklig anslutning till förutvarande förhållanden, justitieärendena

i tre klasser: sådana, som af högsta domstolen

afgöras enligt pluralitetens beslut och expedieras under

Kungl. Maj ds sekret; sådana, hvari högsta domstolens utlåtande

inhämtas, och som sedan anmälas hos Kungl. Maj d;

samt sådana, som omedelbarligen föredragas hos Kungl.

Maj d. Till andra klassen höra fortfarande bl. a. frågor om

eftergift af »straff och böter samt ersättning till K. M.

och kronan», till tredje klassen ansökningar om myndigförklaring,

giftermålstillåtelse och äktenskapsskillnad. Alla

frågor om återställande af försuten tid hänföras till första

klassen liksom besvär emot kammarrevisionens (= kammarrättens)

och åtskilliga andra specialdomstolars domar samt

»de till Iv. M. inkommande ansökningar i justitiemål, som i

någon måtto kunna röra eller påsyfta rubbning af annans

eller tredje mans rätt». — I rikets allmänna ärendens beredning

skulle enligt konstitutorialet för densamma upptagas

alla de mål och ärenden, som ifrån krigsexpeditionen i ekonomiska

ämnen och kammar- samt handels- och finansexpeditionerna

blifvit i rådkammaren vanligen föredragna,

samt vissa ecklesiastika mål; enligt högsta domstolens instruktion

höra till beredningen, med undantag för tvistefrågor

om laga fång å kronorusthåll och augmentshemman,

alla andra dessa lägenheter rörande frågor, hvilka såsom

ekonomiska därifrån kunna skiljas, samt, enligt särskildt

beslut, frågor om patronatsrätt, reduktions- och bytesmål

äfvensom besvär öfver förslag till prästämbeten. Alla

ärenden, utom justitiemål af första klassen, af gjordes af

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Konungen i eu konselj med obestämd och växlande sammansättning.

Helt naturligt kommo dock högsta domstolens och

allmänna beredningens utlåtanden, när sådana inhämtades,

att i de flesta fall få afgörande betydelse.

En viss rättslig verkan tillerkändes beredningens utlåtanden

genom den år 1791 utfärdade instruktionen för tillförordnad

regering under Konungens utländska resa. Om

beredningen med pluralitet stannat i en bestämd mening,

hade nämligen regeringen blott att anbefalla expedition i

enlighet med denna mening, såframt regeringen ej fann

skälig anledning till påminnelser, i hvilket fall ärendet skulle

underställas Konungen. Endast om beredningen stannat i

paria vota eller utan någon hemställan öfverlämnat ärendet,

hade regeringen af göranderätt.

Under Gustaf IV Adolfs tid finner man andra försök

att dela regeringsmyndigheten.

Under juli månad 1803 fungerade i anledning af Konungens

opasslighet en kommitté af tre personer (riksmarskalken

Fersen, f. d. riksrådet Ramel, kanslipresidenten Ehrenheim)

med uppdrag att företaga och afgöra alla de ärenden, som

Kungl. Maj:t behagade till deras pröfning förvisa. Sedanför

hvarje vecka till Konungen aflämnats lista på alla inkomna

kompletta mål, därunder inbegripna de i allmänna beredningen

föredragna, bestämde Konungen genom påskrift,

hvilka mål han förvisade till de kommitterade. Expeditionerna

uppsattes enligt dessas beslut (»tillstyrkande»), men underskrefvos

af Konungen. Faktiskt handlade de kommitterade

hufvudsakligen administrativa besvärsmål, som förut föredragits

i allmänna beredningen. Såsom exempel må anföras

besvär i fråga om bättre rätt till nybygge eller kronohemman,

om skjutsnings-eller väghållningsskyldighet, om prästrättigheter,

om skattläggning eller taxering, om burskap och

rätt att drifva näring, om storskifte och landtmätares arfvode,

om remisslage och afskrifning af anmärkningsposter,

om borgmästare- eller rådmansval.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Redan den 25 juli 1803 utfärdades i anledning af Konungens

resa instruktion för t. f. regering, hvilken instruktion

sedan, med ett afbrott, kom till användning under sammanlagdt

mera än 37* år. Från regeringens kompetens

undantogos liksom förut åtskilliga mål, däribland befordringsfrågor,

utom besvär öfver prästförslag och prästval.

De mål, som förevarit i allmänna beredningen, nämnas såsom

föremål för regeringens pröfning och afgörande.

Nästan omedelbart efter den t. f. regeringens upphörande

i slutet af 1807 inrättades den Kungliga beredningen, hvilken

liksom 1803 års kommitté faktiskt hufvudsakligen vanvett

slags regeringsrätt. Redan under de fyra sista månaderna

af 1807 hade Konungen återsändt listorna på de hemställda

ärendena till den tillförordnade regeringen med bemyndigande

att afgöra och expediera målen. I december befalldeddan

riksdrotsen att uppgöra förslag till instruktion för en permanent

regering, genom hvars inrättande enligt Konungens

yttrade mening sakerna skulle skyndsammare afgöras. Ett

sådant förslag utarbetades också af drotsen i samråd med

statssekreterarne, och den 13 januari 1808 utfärdades instruktion

för »en särskild beredning under namn af Kongl.

beredning», inrättad »till befrämjande af de till K. M. inkommande

ärenders behöriga utredning och granskning samt

deras jemna och oafbrutna föredragning och gång». Den 16

januari gåfvos bestämmelser om användning af sekretet,

hvilket öfverlämnades i Kungl. beredningens vård.

Kungl. beredningen, som bestod af riksdrotsen, kanslipresidenten,

hofkansleren, generaladjutanterna samt särskilt

förordnade ledamöter (till en början öfverståthållaren

af Ugglas och presidenten Cederström), var beslutför

med tre ledamöter; om jäf och om omröstning till beslut

gällde allmänna lagens föreskrifter. Till Kungl. beredningen

hörde alla mål å krigs-, inrikescivil-och utrikesexpeditionerna

— med undantag af s. k. kabinettsärenden, däribland frågor

om ämbeten, som af Kungl. Maj :t tillsättas — ecklesiastikärenden,

som af justitierevisionsexpeditionen föredragits i all
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

manna beredningen, generalauditörsärenden, hvilka i högsta

domstolen förevarit, samt s. k. justitiekabinettsärenden. Allmänna

beredningens •— i utrikes ärenden pommerska beredningens

— utlåtande inhämtas i fråga om besvär öfver kollegiers,

befallningshafvandes, konsistoriers med flera ämbetsmäns

och allmänna verks utslag och åtgärder, klagomål öfver

förslag till sysslor och andra ärenden, som röra tredjemans

rätt eller fordra en vidlyftigare utredning. Alla besvärsmål,

och i allmänhet sådana ärenden, som röra tredjemans rätt,

anses, när icke någon skiljaktighet yppat sig hvarken i allmänna

beredningen eller i Kungl. beredningen, afgj orda i enlighet

härmed, och besluten expedieras utan föregången anmälan

hos Kungl. Maj :t. Likaså går Kungl. beredningens beslut om

kommunikation o. dyl. genast i verkställighet. I öfrigt underställas

målen Konungen genom öfversändande af listor

eller protokoll. Under sekretet utfärdas expeditioner icke

blott i alla till utrikes-, krigs- och inrikescivilexpeditionerna

hörande besvärsmål och ärenden, som röra tredjemans rätt,

utan äfven i justitierevisionsärenden — utom brottmål—som

anmälts inför Konungen, och dessutom efter särskild befallning.

Under tillförordnad regering upphör Kungl. beredningen

att fungera. I sjkifva verket kom t. f. regeringen hufvudsakligen

att bestå af samma ledamöter som Kungl. beredningen,

hvarför också efter regeringens upphörande dess

protokoll justerades i beredningen.

Öfver de af Kungl. beredningen remitterade eller slutligen

afgjorda målen skulle »rapportlistor» öfversändas till

Konungen, hvilken plägade förse dem med påskrift om

»föredragning», ehuru besluten redan voro expedierade.

Bortsedt från remisser och andra förberedande åtgärder

utgöras de icke hemställda målen till allra största delen

af besvärsmål. Bland dessa förekomma besvär öfver tjänsteförslag

och utnämningar; äfven i fråga om förslag till tjänster,

som tillsättas af Konungen, hafva, när båda beredningarna

varit ense, besvären blott undantagsvis hemställts

till Konungen. I öfrigt äro de utan underdånig hemställan

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

afgjorda besvärsmålen hufvudsakligen af enahanda beskaffenhet

med de ofvan i fråga om 1803 års kommitté exempelvis

anförda. Nämnas må ytterligare mål angående tullbeslag,

restsmide, afgift till skall- eller brofogde, fattighusafgift,

införsel i skatterätt, förmedling, olaga byggnad å

tomt i stad, andel i städs] ord, af slagen indelning af väg till

allmänt underhåll, vägrad förlängning af arrende, kyrkoherdeförslag.

När ett ärende delvis var af beskaffenhet att böra hemställas,

af gjorde beredningen icke någon del däraf. Men

äfven ansökningar, hvilka icke gärna kunnat bifallas annat

än af Konungen, synes beredningen hafva ansett sig kompetent

att afslå, liksom beredningen utan hemställan förklarat

vissa ärenden vara af beskaffenhet att icke tillhöra

Kungl. Maj:s omedelbara upptagande.

1809- Efter 1809 års statshvälfning var det Hertigen-riksföre
ståndarens

snart sagdt, första omsorg att upplösa Kungl. beredningen;

t. o. m. mål, som enligt förutvarande bestämmelser

blifvit slutligen afgjorda, föredrogos i den nya konseljen

i stället för att expedieras under sekretet. Äfven i

högsta domstolens arbeten skall Riksföreståndaren hafva

deltagit.

Den nya regeringsformen hvilade på grundsatsen om

»statsmakternas delning», d. v. s. särskiljande af lagstiftande,

förvaltande och dömande makt, samt lagfäste regeringsärendenas

föredragning i en konselj af bestämd sammansättning.

För den slutliga behandlingen af rättegångssaker bibehölls

högsta domstolen, hvars medlemmar emellertid numera

skulle utnämnas på lifstid. Genom Konungens två röster

och genom justitiestatsministerns, samt vid behandlingen

af krigsrättsmål två militära statsrådsmedlemmars, ledamotskap

i högsta domstolen upprätthölls ett visst samband

mellan regeringen och högsta domaremakten; representationen

förbjöds uttryckligen att ingå i någon särskild

pröfning af högsta domstolens beslut och fick allenast rätt

att dels utse en justitieombudsman med befogenhet att åtala

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

högsta domstolen eller dess ledamöter, dels på grund af den

s. k. opinionsnämndens omröstning anmäla till afsked enskilda

justitieråd. Om de administrativa besvärsmålen stadgades

icke något särskild!. Dessa mål blefvo alltså nu, i motsats

emot hvad förut under skilda perioder gällt, likställda

med regeringsärenden i allmänhet. Statsrådet, där föredragningen

skedde, bestod dels af nio ständiga ledamöter, nämligen

justitiestatsministern, statsministern för utrikes ärendena,

sex statsråd och hofkansleren, dels, när ärenden hörande

till en af de fyra kansliexpeditionerna förekommo, af

vederbörande statssekreterare, i regel såsom föredragande.

Administrativa besvärsmål, liksom regeringsärenden i allmänhet,

kunde dock föredragas i närvaro af blott tre statsråd

och vederbörande statssekreterare. Den administrativa

sakkunskapen vid afgörande! i statsrådet var garanterad

dels genom statssekreterarens närvaro, dels därigenom,

att minst tre af de sex statsråden borde hafva förvaltat

civila beställningar. Dessutom skulle ärendena, efter

nödiga upplysningars inhämtande från vederbörande kollegier

och ämbetsmän, beredas af föredragande statssekreteraren

samt åtta skicklige och oväldige män, förordnade att

utgöra rikets allmänna ärendens beredning. Denna beredning

ansågs motsvara nedre j ustitierevisionen; vid dess öfverläggningar

och beslut ägde justitieombudsmannen närvara

och protokollen voro tillgängliga för offentliggörande

såsom ämbetsverks i allmänhet. Protokollen skulle hos

Konungen i statsrådet anmälas och plägade då förses med

Konungens påskrift »expedieras», men någon annan betydelse

än såsom råd och upplysningar ägde icke de i beredningen

afgifna yttrandena. Faktiskt var beredningen nära jämförlig

med en administrativ högsta domstol. Besvärsmålen

utgjorde hufvudsakliga föremålet för dess verksamhet, och

dess hemställanden biföllos nästan alltid. Antalet besvärsmål,

som år 1817 föredrogos å de fyra expeditionerna, uppgifves

till omkring 400.

2546/oq Regeringsrätten.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

I afseende på gränsen emellan rättegångsmål och administrativa

ärenden gjordes icke någon förändring. Bestämmandet

af denna gräns ansågs uppenbarligen ej tillhöra

statsförfattningsrätten, som det framför allt gällde att ordna.

Länge dröjde det dock icke, förrän vidtgående reformer ifrågasattes

och äfven delvis genomfördes.

Att alla rättsfrågor borde skiljas från förvaltningsverken

och domsrätten däri öfverlämnas till de allmänna domstolarna,

förordades af ett vid 1817 års riksdag tillsatt särskild!,

utskott, i sammanhang med införande af ministerstyrelse.

Sedan Riksdagen därpå i allmänna ordalag anhållit om

tillsättande af en kommitté för behandling af frågan om styrelseverkens

omorganisation och en sådan kommitté blifvit,

förordnad, anbefalldes densamma liksom lagkommittén och

en för de ekonomiska författningarnas öfverseende förordnad

kommitté genom nådigt bref den 21 maj 1819 att vid

utarbetandet af sina förslag noga tillse, det alla rättsfrågor

blefve skilda från de allmänna ärenden, som tillhöra de administrativa

myndigheterna, på det den befattning, som

dessa myndigheterjdittills ägt med ämnen, hvilka, efter deras

egenskap, borde tillkomma domaremakten, framdeles måtte

upphöra; Ivungl. Maj:t, hade funnit den sammanblandning

af de administrativa myndigheternas och domaremaktens

befattningar, som uti åtskilliga gällande lagar och författningar

ej funnes tillräckligt förekommen, utgöra väsentligaste

hindret för ernående af det viktiga ändamålet, att de

allmänna ärenden, som tillkomme den egentliga st}rrelsen

eller de administrativa myndigheterna, måtte med kraft och

verksamhet kunna skötas samt enskild rätt och säkerhet

noggrant vårdas genom lagarnas oväldiga skipande af en

oberoende domaremakt. I anledning af nämnda, nådiga befallning

sammanträdde de tre kommittéerna till samfällda öfverläggningar

och afgåfvo den 6 april 1820 gemensamt |underdånigt

betänkande rörande rättsfrågors skiljande från de administrativa

verken. Kommittéerna erinra först, att den öfverklagade

sammanblandningen emellan de administrerande

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

myndigheternas och domaremaktens befattningar vore af

två slag. Dels bestode den däruti, att åtskilliga rättsfrågor,

eller ämnen af juridisk natur, i anseende till den gemenskap

de ofta hade med adrhinistrativa ärenden, blifvit till dessa

senare hänförda och således kommit att på enahanda sätt

med dem upptagas, behandlas och fullföljas; dels ock däruti,

att åtskilliga af de administrerande ämbetsverken varit

betraktade såsom särskilda domstolar i vissa mål, dem de

under denna egenskap afgjort, ehuru målens juridiska art

desto mindre varit tvifvel underkastad, som de sedermera,

då ändring skolat sökas, blifvit dragna under den egentliga

domaremaktens pröfning. I förra fallet förelåge sammanblandning

af administrativa och judiciella saker, i det senare

af administrativa och judiciella myndigheter genom inrättande

af specialdomstolar, hvilka hufvudsakligen vore administrativa.

Kommittéerna uppräkna därefter, icke utan talrika

meningsskiljaktigheter bland deras ledamöter, under

särskilda titlar de mål, uti hvilka, genom åsidosättande af

en i sakernas natur liggande skillnad, de administrerande

myndigheterna kommit att sträcka sina åtgärder inom

domaremaktens egentliga verksamhet, och som derför borde

till allmänna domstolarna öfverflvttas. Kungl. Maj:t fann

frågan om rättsfrågors skiljande från de administrativa

verken vara af sådan vikt och grannlagenhet, att Kungl.

Maj :t icke ville däruti fatta något beslut, förrän Ständerna

däröfver yttrat sina tankar, men bemyndigade kommittén

för styrelseverkens omorganisation att vid utarbetande af

sitt förslag tillämpa de grunder, som innefattades i det

gemensamma betänkandet. Både i kommitténs förslag och

i det betänkande, som däröfver afgafs af särskildt utskott

vid 1823 års riksdag, ansågs emellertid principfrågan vara afgjord.

Nämnda utskott biträdde, med obetydliga jemkningar,

de i kommittéernas gemensamma betänkande innefattade

öfverflyttningsförslag. Riksdagen öfverlämnade, utan speciell

pröfning, utskottsbetänkandet till Konungen, med underdånig

anhållan, att Kungl. Maj :t täcktes till verkställighet be
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

fordra de delar af utskottets förslag, Indika Kungl. Maj :tkunde

finna ledande till förenkling af styrelsen och till inskränkning

af ämbetsmännens antal. Genom särskilda författningar

af den 17 april 1828 blefvo därefter talrika mål skilda

från rikets styrelseverk, särskild! kommerskollegium och

bergskollegium, samt öfverflyttade till allmänna domstolarna.

Denna reform innebar dels ett upphäfvande af specialdomstolar

i mål, som uppenbarligen voro rättegångsmål,

dels en begränsning af de administrativa ärendenas omfattning.

I de flesta fall hade därigenom realiserats de af de tre

kommittéerna gemensamt framställda förslagen. Men —

förutom det att åtskilliga specialdomstolar ännu kvarstodo

— skulle fortfarande ett ganska stort antal besvärsmål slutligen

prof vas i statsrådet. Redan inom den sammansatta

kommittén hade också framhållits, att de administrativa

myndigheternas beslut verkade antingen omedelbarligen eller

i omväg på någons rätt, att dessa myndigheter därför

nödvändigtvis vore rättskipande, och att det därför vore

omöjligt att öfverflytta alla rättsfrågor till domstolarna;

det hade äfven där påpekats, att åtskilliga mål, som nu tillhörde

styrelseverken, vore, hvart för sig, »af den sammansatta

natur att de, likt djurväxterna, kunde anses utgöra

mellanlänken i en obrytbar kedja»; betraktade på ett sätt,

syntes de administrativa, men sedda från en annan ståndpunkt,

tycktes de vara judiciella. Att man ej, såsom af en

ledamot yrkades, kunde draga gränsen så, att de af Konung

och Riksdag gemensamt stiftade lagar tillämpas af domstolar,

andra författningar däremot af administrativa myndigheter,

ansågs uppenbart. Kommittéernas majoritet uttalar

icke någon enhetligt bestämd princip, men synes, hvad tvistemål

angår, hafva ansett, att till domstolarna borde öfverflyttas

hufvudsakligen: tvister, där kronan eller det allmänna

endast och allenast är att betrakta såsom part,

omedelbarligen eller medelbarligen; tvister mellan enskilde

om bättre rätt till allmän egendom; tvister emellan enskilde

om fördelning af allmänna skyldigheter eller om dyli
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

ka skyldigheters fullgörande; samt tvister emellan enskilde

i afseende på vissa näringar. Af dessa bortföllo i de utfärdade

författningarna särskildt de viktigaste tvisterna om

bättre rätt till allmän egendom och om fördelning af allmänna

skyldigheter.

De mål, som af kommittéerna ansågos vara af beskaffenhet

att böra öfverflyttas till domstolarna, men som icke

blefvo genom 1828 års lagstiftning öfverflyttade, voro hufvudsakligen

följande:

1. Tvister om åboers och innehafvares rätt att varda bibehållna

vid besittningen af krono- eller andra publika hemman

eller lägenheter, och således äfven af dem, som äro anslagna

åt ecklesiastik-, akademi- eller militärstaterna, eller

eljest ad pios usus begagnas; så ock om personers eller menigheters

rätt att, likmätigt 77 § i regeringsformen, tillgodonjuta

de efter gällande författningar dem tillkommande förmåner

i afseende å begagnandet af vissa kronans tillhörigheter.

2. Tvister mellan kronan och enskilde, huruvida jus

patronatus i Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän äger

rum, och om större eller mindre del af kronans tionde må

patronaträttigheten åtfölja.

3. Tvister, om kronotionde eller ränta, som är kronan

förbehållen eller till allmänt behof anslagen, blifvit rätteligen

forslad och levererad eller icke.

4. Tvister om åborätt till alla krono- eller publika hemman

eller lägenheter, af hvad slag de vara må, ehvad de äro

kronan förbehållna eller till allmänna behof eller stiftelser

anslagna, följaktligen äfven om bättre rätt till kronorusthåll

eller till lotshemman, så ock om nyttjanderätt till kronoskär,

stränder och holmar, som egentligen ej höra till något

visst hemman.

5. Tvister om förmånsrätt till skatteköp.

6. Tvister mellan särskilda menigheter eller personer

om företräde till hygge eller mulbete å allmänningar eller till

begagnande af andra rättigheter eller förmåner å vissa kronans

tillhörigheter.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

7. Tvister emellan städernas invånare om rättighet till

den åt städerna anslagna jord.

8. Tvister om fördelning af skyldigheterna att bygga

och underhålla allmänna hus, broar eller vägar.

9. Tvister om åliggandet att utgöra stadgadt arbete

till innehafvare af kungsgårdar eller boställen.

10. Tvister om presträttigheter.

11. Tvister om fullgörande af kontrakter om lön eller

andra förmåner, emellan ryttare, soldater eller båtsmän och

deras rusthållare eller rotebönder.

12. Tvister, om indelta ryttare, soldater eller båtsmän

äro städslade eller icke.

13. Mål om förbrytelser genom eftersatta rustningseller

roteringsåligganden, mötens försummande, rustningshästars

vanskötsel och otillåtna bruk m. m.

14. Värfningstvister med hvad därmed gemenskap äger.

15. Frågor om lösdrifvares dömande till allmänt arbete.

16. Åtskilliga polismål.

17. Mål angående ansvar för tjänstefel.

18. Mål angående stridiga anmärkningar vid redogörares

räkenskaper.

Kommitterade ansågo det kunna ifrågasättas, om icke äfven

de stridigheter, som yppas i anledning af ansökningar

om burskap för näringsidkare i städerna, om nya bruksanläggningar

eller om mjöl- och sågkvarnars anläggande borde

såsom rättstvister betraktas, men stannade, med hänsyn till

det stora syftemålet af näringarnas fria utveckling till det

allmännas trefnad och välstånd, därvid, att pröfningen af

dessa frågor, efter gällande författningar, icke bör vara någonting

annat än att medla mellan clet allmännas fordringar

och den enskilde näringsidkarens skäliga fördel, och att följaktligen

denna bemedling rätteligen må tillkomma de administrerande

myndigheterna, såsom vårdare af statens ekonomiska

förhållanden. Hvad mål angående ansvar för tjänstefel

beträffar, anmärka kommitterade, att de administre
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

rande verken böra hafva makt att med varningar och viten

tillhålla sina underlydande att fullgöra hvad dem i tjänsten

åligger, att från tjänstgöring afstånga åtalad och att afskeda

dem, som tjäna blott på konstitutorial. I fråga om skyldigheterna

att bygga och underhålla allmänna hus, broar eller

vägar framhålles nödvändigheten att tydligt utmärka, att

de administrerande auktoriteter, hvilka hafva att besörja

om landets allmänna hushållning, fortfarande äga icke blott

att förordna, om och huru en sådan byggnad, bro eller

väg skall uppföras eller anläggas, utan ock att stadga, att

kostnaden härför och för framtida underhållet skall bestridas

af någon viss landsort, hvilken pröfvas draga mesta

nyttan af byggnaden eller anläggningen. Kommitterade tilllade

slutligen, att kammarrätten, hvilken i sitt dåvarande

skick vore att anse, icke för ett administrerande kollegium,

utan för en bland rikets verkliga domstolar, borde så betraktas

uti alla de mål, som till dess afgörande hörde; hvaraf

skulle följa, att i de beslut, som elär meddelades, ändring icke

finge sökas annorstädes än i högsta domstolen.

År 1840 undergick centralstyrelsens organisation en väsentlig

förändring genom och i sammanhang med departementalstyrelsens

införande. Statsrådet skulle bestå af tio statsråd

såsom ständiga ledamöter, däribland sju chefer för hvar

sitt regeringsdepartement och föredragande i alla dithörande

ärenden, samt tre andra statsråd, af hvilka minst två förut

förvaltat civil beställning; hofkansler- och statssekreterarebefattningarna

samt allmänna ärendenas beredning indrogos.

Man kan äfven uttrycka förändringen så, att statssekreterarne

ökades till antalet och blefvo ständiga ledamöter af

konseljen, medan de förutvarande statsråden blefvo blott

tre i st. f. sex. Justitiestatsministerns och två militära statsråds

ledamotskap i högsta domstolen upphörde.

Vid samma tid och väl närmast i anledning af allmänna

beredningens upphörande synes det hafva ifrågasatts att inrätta

en »Konungens Högsta Administrativa Domstol».

Bland statsrådet Wallenstéens i riksarkivet förvarade pap
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

per finnes nämligen ett konceptförslag härom, hvilket förslag

efter sitt innehåll otvetydigt förskrifver sig från 1840,

då Wallenstéen öfvergick från expeditionssekreterare i kammarexpeditionen

till expeditionschef i civildepartementet.

Handlingens lydelse är följande:

»Konungens Högsta Administrativa Domstol utgöres

af 5 Canzli Råd (:Ekonomi Råd:) och, såsom föredragande

med rösträttighet i Domstolen, Stats Rådet för hvarje af

Stats Departementerne, då hans öfriga göromål tillåta honom

sjelf föredraga i Domstolen, i annat fall Expeditions

Chefen eller, om han äfven är hindrad, annan af Konungen

utsedd Tjensteman vid Departementet. Då Stats Rådet sjelf

föredrager, är han ordförande i Domstolen ... i annat fall

äldste Canzli Rådet. Canzli Råden kunna vara frälse eller

ofrälse, således ej visst antal af hvardera; de hafva lika rang

och lön med Justitie Råden. Till Canzli Råd utnämnas af

Konungen män, som fullgjort hvad författningarne för inträde

i Rikets Collegier eller Rättegångsverk stadga, samt i administrativa

värf ådagalagt insigt, erfarenhet och redlighet.

De kunna ej, jemte sine Embeten, utöfva annan civil

tjenst.

4 Canzli Råd tjenstgöra på en gång, den 5:te har semester.

Domstolen är domför med 3 Canzli Råd och den föredragande.

Konungen äger i Domstolen 2:ne röster i de mål,

hvilkas föredragande och afgörande han finner godt öfvervara

(:Detta förfaller naturligtvis, om Konungens 2 röster

i Högste Domstolen upphöra, hvarom nu lär vara fråga:)

Med röstberäkningen vid olika meningar förhålles såsom

i Högsta Domstolen. Beslutet utfärdas i Konungens

namn och med hans underskrift (:trol. vill dock H. M:t ha

secret derå, hvilket ock kan ske:), och föredraganden contrasignerar

det. Denne ansvarar för Beslutens öfverensstämmelse

med de justerade Protokollen, hvilka af närvarande

Ledamöter och honom undertecknas. Protokollet föres af

Protokollssekreterarne, i likhet med för andra Departements

ärenden. Alla Ledamöternes ansvarighet för sine åtgärder

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

i Domstolen är inför Riks Rätt efter 102 § Reg. Formen, på

tilltal af Justitie Canzlern eller Justitie Ombudsmannen.

(:Stats Rådet måste äfven härunder inbegripas, ty han kan

nu af Rikets Ständer ställas under Riks Rätt för åtgärd i ett

Besvärs- eller förut ballad! Beredningsmål. Contrasignations

vägran åter synes aldrig kunna komma i fråga:).

Justitie Ombudsmannen äger öfvervara Domstolens

sammanträden på sätt i 99 § Reg. F:n är sagd! för Högsta

Domstolen.

Denna Domstol skall tillhöra och åligga :

l:o att med Konungens magt afgöra och besluta i alla

de administrativa mål och ärenden, hvilka till Stats Departementerne

inkomma genom underdåniga besvär öfver HofRätters,

Collegiers eller andra myndigheters, på grund af gällande

författningar gifne Utslag, Resolutioner eller andra

Beslut, som hos Kongl. Maj :t i administrativ väg få öfverklagas;

dock undantagas härifrån Besvär i befordringsärender,

hvarunder äfven begripas besvär öfver förslag till tjenstår,

i hvilka besvär Domstolen till Kongl. Maj :t afgifver underdåniga

yttranden och tillstyrkanden, hvilka, jemte målet, för

Kongl.‘Maj :t föredragas.

2:o att till Kongl. Maj :t afgifva lind. utlåtanden i alla

de administrativa ärender, deri Kongl. Maj :t kan finna godt

sådana från Domstolen särskild! infordra.

(:Obs. att möjel. några andra ärender kunna böra undantagas

från Domstolens behandling såsom afgörande auctoritet,

och blott utlåtande deri kunna till Kongl. Maj :t afgifvas:)
Domstolen

äger, i likhet med Högsta Domstolen, från

alla verk och myndigheter infordra de utlåtanden och upplysningar,

Domstolen kan finna vara för sig af nöden samt förelägga

viten för fullgörandet häraf.»

Detta förslag, hvarmed några uttalanden af Bergfalk

(tidskriften Frey för år 1842) i mycket öfverensstämma,

ledde, så vidt kändt är, ej till någon vidare påföljd. I en

annan riktning gick sträfvande! att lätta regeringens arbets
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

börda och skapa större garantier för ett tillfredsställande

afgörande af administrativa besvärsmål, när vid 1844—45

års riksdag till stöd för ett af Kungl. Maj :t i nådig proposition

den 30 oktober 1844 framställdt förslag om ökning af högsta

domstolens ledamotsantal anfördes, att efter sådan ökning

kunde, enligt Konungens pröfning, till högsta domstolen öfverlämnas

någon del af de besvärsmål, h vilka af gjordes i

statsrådet, nämligen sådana, som egentligen utgjorde rättstvister.

Lagkomitén och lagberedningen inordnade kammarrätten

bland hofrätterna, hvaraf utan vidare framgick, att

alla mål skulle derifrån fullföljas hos högsta domstolen.

Nyssnämnda förslag blef emellertid icke slutligen bifallet,

och när detsamma vid riksdagen 1856—1858 genom konstitutionsutskottets

initiativ förnyades, synes icke hafva

varit fråga om annat än justitieärendena. I skrifvelse den 25

april 1857 om styrelseverkens och förvaltningsmyndigheternas

organisation uttalade samtidigt Ständerna, att handläggningen

af besvär i frågor angående tillämpning af beskattningsförfattningarna

och utgörande af allmänna onera visserligen

borde skiljas från regeringsdepartementen, men att

emot en öfverflyttning af dessa ärenden till de allmänna

domstolarna i många och till äfventyrs de flesta fall betänkligheter

antagligen mötte; måhända kunde de uppdragas åt

den redan befintliga kamerala öfverdomstolen, kammarrätten,

som sålunda komme att behandla alla frågor om tilllämpning

af beskattningsförfattningarna och utgörande af

allmänna onera. Vid denna tid hade ett nytt förslag till inrättande

af en administrativ högsta domstol redan kommit

under behandling.

Vid riksdagen 1853—1854 väcktes nämligen af konstitutionsutskottet

fråga om inrättande af en regeringsrätt.

Konstitutionsutskottet hade vid granskningen af statsrådsprotokollen

haft tillfälle att uppfatta, till hvilken grad

regeringens tid toges i anspråk för pröfning af en stor mängd

olikartade tvistefrågor, till oundgängligt men för behandlingen

af de stora, på hela samhällets utveckling direkt inver
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

kande angelägenheterna. På grund häraf och med anledning

af en inom utskottet väckt motion (af Grefve Lagerbjelke)

hade utskottet tagit i öfvervägande, hvilken förändring i

grundlagens föreskrifter om regeringsärendenas behandling

vore erforderlig. Att ifrågavarande besvärsmål öfverlämnades

till högsta domstolen, funne utskottet af åtskilliga grunder

icke vara den rätta utvägen, äfven bortseclt därifrån, att

ett förslag i denna riktning nyligen blifvit af Ständerna förkastadt.

Den anordningen, att de centrala ämbetsverken

blefve, hvart och ett inom sitt verksamhetsområde, den högsta

instansen, innebure en vidsträckt rubbning af nuvarande

förhållanden och strede mot den af Ständerna yttrade åsikten,

som fäst vikt därvid, att »nationen sedan urminnes tider

varit van att se högsta prof ningen af frågor om lagarnas

tillämpning vara landets regering tillhörig». Icke heller hade

iitskottet kunnat biträda den vid öfverläggningen inom Ständerna

om förutnämnda förslag (angående förstärkning af

högsta domstolen) framkastade tanken, att antalet konsultativa

statsråd kunde ökas och åt dem uppdragas att särskilt

sysselsätta sig med besvärsmålens förberedande till

Konungens pröfning. Däremot hade utskottet funnit ett afgjordt

företräde böra i alla hänseenden tillerkännas förslaget

att för pröfning af besvärsmålen, till hvilka ej borde hänföras

frågor om tjänsters tillsättning, inrätta en emot högsta

domstolen svarande myndighet, som i Konungens namn utöfvade

af göranderätten. Denna myndighet, regeringsrätten,

borde utgöras af ett lämpligt antal personer, regeringsråd,

med sådana egenskaper, som i allmänhet erfordrades

för beklädande af högre ämbeten inom statsförvaltningen,

hvarigenom tillfälle bereddes att låta dessa till beskaffenheten

mångfaldiga mål komma under pröfning af män

med samlad mångsidig kunskap och erfarenhet i statsförvaltningens

alla grenar; om ledamöternas antal blefve

så stort, att inom myndigheten äfven kunde inrymmas

det högre måttet af juridisk kunskap och erfarenhet,

skulle den kunna tillfredsställa anspråken på ärendenas be
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

dömande icke allenast med närmare kännedom om de förhållanden,

som bestämde den ekonomiska lagstiftningens

riktning, utan ock med den säkrare vana vid lagbuds noggranna

tydning samt vid rättegångsf ormers tillämpning och

beslutens affattning med nödig säkerhet och klarhet, som i

allmänhet ansåges i synnerlig mån förvärfvas genom den juridiska

ämbetsmansverksamheten och domarekallets handhafvande.

Den nya institutionen borde så anordnas, att besvärsmålen

fortfarande inginge till och bereddes af ett regeringsdepartement,

och att departementschefen ägde deltaga

i öfverläggningen. Härigenom skulle det nödvändiga sambandet

emellan lagstiftningen och lagskipningen upprätthållas.

Om regeringsrätten i afseende å ekonomiska lagstiftningsfrågor

finge en ställning svarande emot högsta domstolens

beträffande civillag — obligatoriskt skulle dock ej vara

inhämtande af regeringsrättens utlåtande, men väl två regeringsrättsledamöters

närvaro i statsrådet —, skulle t. o. m. eu

långvarigare sammanhållning af erfarenhet om lagstiftningsgrunderna

och sättet för författningarnas tillämpning kunna

påräknas såsom ledning för det fortgående utöfvandet af

lagstiftningsmakten på det ekonomiska området. Det vore

nämligen uppenbart, att icke hos hvarje inträdande ny departementschef

kunde vara att genast förvänta den längre

och rikare erfarenhet om företeelserna inom den ekonomiska

lagskipningen, som komme att finnas hos den högsta profvande

myndigheten, åtminstone sedan denna någon längre

tid varit i verksamhet. Från regeringsrättens kompetens

skulle för öfrigt undantagas, jämte mål angående tillsättning

af tjänster, äfven andra besvärsmål enligt särskild i civillags

form stiftad stadga; å andra sidan skulle jämväl resningsansökningar,

i mål af beskaffenhet att kunna tillhöra regeringsrättens

pröfning, upptagas och afgöras af samma myndighet.

Då antalet ledamöter, som i regel erfordrades för

ärendenas pröfning, icke borde bestämmas till mindre än

fem och nödigt vore, dels att, såsom för justitieråden, någon

tids ledighet kunde hvarje ledamot beredas, dels att vid

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

laga förfall för eu ledamot en annan kunde inträda, måste

åtminstone sju regeringsråd finnas.

I af gima reservationer hade bl. a, fästs uppmärksamheten

på den med regeringsrättens inrättande förenade faran,

»att den sakkunskap och de insikter, som måste förutsättas

hos statsrådets medlemmar, därigenom kunde komma

att anses ännu mera umbärliga, samt att den öfverblick på

förvaltningen inom landet, som af så beskaffade ärendens

pröfning uppkomma, också skulle komma att saknas». Samma

reservanter ansågo, att man i stället borde decentralisera

den administrativa lagskipningen genom att låta åtskilliga

besvärsmål slutligen af göras af »ändamålsenligt sammansatta

länsnämnder»; en annan höll tvärtom före, att den kommunala

själlstyrelsens utveckling skulle befordras genom

inrättande af en regeringsrätt.

Konstitutionsutskottets i enlighet med ofvan angifna

grunder upprättade förslag till ändring i regeringsformen

blef genom omröstning i förstärkt konstitutionsutskott såsom

hvilande antaget med mindre väsentliga jämkningar,

bland hvilka viktigast var, att, medan enligt det ursprungliga

förslaget bland regeringsrättens sju ledamöter minst fem

borde förut hafva förvaltat civil beställning, det tillädes, att

minst två skulle hafva beklädt domareämbete. Från behandlingen

inom de särskilda riksstånden må antecknas, att

till en början prästeståndet förklarade, »att, i stället för den

äfven till sin benämning olämpliga regeringsrätten, eu organisation

för de till K. M. ingående besvärsmålens pröfning

borde föreslås, hvilken komme att med statsrådet och dess

verksamhet stå i samband och förening, och att i ekonomiska

lagstiftningsfrågor preliminärbetänkanden alltid borde från

denna institution infordras», borgarståndet yrkade, att alla

sju ledamöterna skulle hafva förut förvaltat civil beställning

och minst tre beklädt domareämbete, samt bondeståndet

ogillade det hela.

Till nästföljande riksdag framlade, i öfverensstämmelse

med anhållan af Ständerna, Kongl. Maj :t med nådig skrif
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

velse den 25 november 1856 förslag till stadga för regeringsrätten.

Detta förslag, hvars hofvudsakliga uppgift var att

bestämma regeringsrättens verksamhetsområde och förhållande

till regeringen, var af följande lydelse:

»Förslag1 till stadga för Regerings-rätten.

§ 1.

Regeringsrätten åligger att vid handläggning af de ärender,

som enligt Regerings-formen och denna Stadga, eller

efter hvad framdeles kan blifva förordnadt, Regerings-rätten

tillhöra, ställa sig till noggrann efterrättelse gällande lagar

och författningar, samt de särskilda föreskrifter, som i

afseende å samma ärender äro eller varda af Kongl. Maj:t

meddelade.

§ 2.

Utom de besvärsmål, hvilka i 17 § af Regerings-formen

förklaras icke tillkomma Regerings-rätten, vare ock från Regerings-rättens

pröfning och afgörande undantagna de underdåniga

besvär, som angå

a) behörighet och förslag till tjenster;

b) beslut, som, efter författningarne, böra''Kongl. Maj:ts

nådiga pröfning underställas;

c) beslut vid Generalmönstrings-förrättningar;

d) tillämpning af skattläggnings-författningar, eller bestämmandet

i sammanhang med afvittring i rikets norra

provinser, af hemmans eller lägenhets tunnlandtal, ränta,

mantal, frihetsår eller andra med besittningsrätten förenade

vilkor; och

e) annan utbetalning af statsmedel, än sådan som på

grund af gällande författning påyrkas.

§ 3.

Har, i sammanhang med underdåniga besvär, ansökning

blifvit gjord att af nåd vinna befrielse från eller mildring i

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

någon genom det öfverklagade beslutet författningsenligt

bestämd skyldighet eller påföljd, åligge det Regerings-rätten

att, sedan besvären blifvit pröfvade, nådansökningen, jemte

eget underdånigt utlåtande deröfver, till Ivongl. Maj :ts afgörande

i Statsrådet öfverlemna.

Derest eljest, vid handläggning af ärende, Regeringsrätten

skulle finna, att, genom tillämpning af hvad lag och författningar

i ämnet bjuda, enskild person eller menighet komme

att tillskyndas sådan tunga, att till lättnad deri skäligen

borde meclgifvas antingen något undantag från gällande stadganden,

så vidt sådant med andres lagliga rätt vore förenhgt,

eller något bidrag af allmänna medel, ege Regeringsrätten

att ärendet, med eget underdånigt utlåtande, Kongl.

Maj: ts pröfning i Statsrådet underställa.

§ 4.

I fråga om stiftande, ändring, förklaring eller upphäfvande

af lagar och författningar, hvilka röra rikets allmänna

hushållning, äfvensom i andra administrativa ärender, tillkommer

det Regeringsrätten att till Kongl. Maj: t afgifva

underdåniga utlåtanden, då Regeringsrätten derom erhåller

Kongl. Maj :ts nådiga befallning; börande dessutom Regeringsrätten,

efter den erfarenhet, som vid författningarnas

tillämpning vinnes, i hvarje fall, då anledning dertill förekommer,

fästa Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet på de

brister, som i den ena eller andra författningen kunna förefinnas.

§ 5.

Föredragande i Regeringsrätten vare Expeditionschef

i det Departement, hvartill de ärenden, som skola föredragas,

enligt stadgad fördelning höra, eller ock den Embetsman,

som af Kongl. Maj :t eljest varder dertill utsedd. Föredraganden

inhemtar å Regeringsrättens vägnar de upplysningar,

som för ärendenas pröfning erfordras, kontrasignerar de

beslut, som böra utfärdas, och vare för expeditionernas riktighet

ansvarig.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

§ 6.

Protokoll hos Regeringsrätten föres af Protokollssekreterare,

hvar och eu för det Departement han tillhör.

Då protokoll blifvit inför Regeringsrätten justeradt och

af Protokollssekreteraren underskrifvet, bestyrke den ledamot,

som främst i Regeringsrätten sitter, genom sin underskrift,

att de justerade besluten äro rätt införda.»

Det hvilande grundlagsförslaget blef emellertid i tre

stånd af slaget och antogs endast af Borgarståndet. Omedelbart

därefter försöktes en annan af de möjliga utvägarna till

frågans lösning, då Kungl. Maj:t genom proposition den 6

oktober 1857 föreslog ökande af de konsultativa statsrådens

antal till det af 1834 års konstitutionsutskott till en början

ifrågasatta antal af fyra, i ändamål att bilda en tillräckligt

talrik och mångsidig afdelning af statsrådet, hvilken skulle

kunna med vederbörande departementschef och utan öfriga

departementschefers närvaro så bereda besvärsmålen, att

dessa ofta vidlyftiga och invecklade mål sedermera, om inom

statsrådsberedningen enighet uppnåddes, endast behöfde inför

Kungl. Maj:t i statsrådet i korthet anmälas, hvarjämte

äfven afsågs, att man vid föredragning i statsrådet af mindre

viktiga ärenden alltid skulle hafva att tillgå föreskrifvet

antal statsrådsledamöter, utan att departementscheferna behöfde

öfvervara hvarandras föredragning. Förslaget, som

afstyrktes af konstitutionsutskottet, förkastades vid nästföljande

riksdag genom två stånds afslag.

Ett litet steg till minskande af besvärsmålen hos regeringen

togs emellertid, när genom nådig kungörelse den 16

november 1860 stadgades, att alla tvistefrågor, huruvida

åbo- och besittningsrätt till kronohemman och lägenheter är

förverkad eller eljest bör upphöra, skulle tillkomma domstols

handläggning. Genom nådigt bref den 31 maj 1867 förklarades

vidare, att den åt kammarkollegium uppdragna myndigheten

att besluta om ett i jordebokens kronokolumn uppta
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

get hemmans egenskap af kyrkohemman icke omfattade afgörande

där af, om äganderätten tillkomme kronan eller någon

viss kyrka, och genom två nådiga bref i särskilda mål

den 27 april 1868 utsträcktes samma grundsats äfven till

andra än kyrkohemman. Förstnämnda förändring hade jämte

andra förordats i ett år 1859 afgifvet betänkande af den kommitté,

som, med anledning af ofvan anförda, den 25 april 1857

dagtecknade riksdagsskrivelse, år 1858 tillsattes för utredning

af frågan om förändrad organisation af rikets styrelseoch

förvaltningsverk. Denna kommitté hade bl. a. tagit under

öfvervägande, huruvida icke vissa rättsfrågor, Indika det ännu

tillhörde kammarkollegium att afgöra, lämpligen kunde

därifrån skiljas, och i sådant hänseende föreslagit, att

följande mål måtte kammarkollegium frånskiljas och till de

allmänna domstolarna öfverlämnas:

1. tvister, huruvida en gång stadgad åbo- och besittningsrätt

till hemman och lägenheter är förverkad ;

2. tvister om bättre rätt till begagnande af kronoskär,

stränder och holmar, som kronan till fiskes idkande upplåtit;

3. tvister om beståndet och rätta tydningen af sådana

tillståndsbref och förordnanden, »genom hvilka, utan att innefatta

egenskapen af kontrakt eller medföra besittning på

grund af de i allmänna lagen upptagna laga fång, någon kronan

tillhörig eller eljest af publik egenskap varande fast egendom

eller rättighet kommit under enskildt begagnande»;

4. tvister om levererande och forslande af kronan förbehållna,

indelta eller eljest till allmänt behof anslagna hemmansräntor,

kronotionde och afradsspannmål;

5. tvister om utgörandet af stadgad arbetsskyldighet

till kungsgård eller boställe.

Kammarkollegium borde däremot enligt kommitténs

uppfattning fortfarande afgöra frågor, huruvida åbo- och

besittningsrätt till kronohemman och lägenheter äger rum,

samt om företräde till sådan aborätt, frågor om skyldigheten

och sättet att utgöra ofvannämnda räntor m. m., samt frågor,

om och i hvad mån arbetsskyldighet till kungsgård eller

2o46/o6. Regeringsrätten. 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

boställe äger rum, när sådan icke beror af ingångna köpeeller

arrendekontrakt .

Medan nyss omförmälda proposition af 1857 åsyftade

att lätta departementschefernas arbetsbörda genom att befria

enhvar af dem från deltagande i statsrådet vid behandlingen

af besvärsmål och andra mindre viktiga mål tillhörande

de öfrigas departement, kunde samma syftemål

äfven vinnas därigenom, att departementscheferna erhöllo befogenhet

att på egen hand och utan föredragning i statsrådet

afgöra vissa ärenden. Häraf berördes besvärsmalen endast

indirekt och så till vida, som mera tid för dessa måls beredning

och föredragning i statsrådet blef att tillgå. Förslag om

minister styrelse hafva vid särskilda tillfällen förelagts Riksdagen,

dock alltid utan framgång. Ett förslag i denna

riktning framlades af Kungl. Maj:t genom nådig proposition

den 10 januari 1868. I sitt afstyrkande utlåtande förordade

konstitutionsutskottet bl. a. den utvägen att öfverflytta eu

stor del af besvärsmålen till högsta domstolen, som, då den

arbetade på tvenne afdelningar, möjligen kunde öfvertaga

desamma utan anmärkningsvärdt men för deras skyndsamma

behandling; åsikten om en sådan åtgärds ändamålsenlighet

hade dåmera antagligen vunnit det insteg, att ett förslag i

detta syfte icke skulle möta svårigheter hos regeringen eller

riksdagen. Äfven borde mål af rent judiciel beskaffenhet,

hvilka nu för vinnande af skyndsam behandling ginge till

Konungens befallningshafvande, kunna öfvertagas af landtd

omstolar med förändrad organisation.

I anledning af initiativ från annat håll kom också

samma års Riksdag att göra en underdånig framställning i

en härmed nära sammanfallande riktning. I skrifvelse den

15 maj 1868 anförde nämligen Riksdagen bl. a., att af de

s. k. besvärsmål, hvilka ännu af förvaltningen handlades, en

icke obetydlig del kunde såsom rena rättsfrågor anses, i det

de väcktes och utfördes dels enskilda rättsökande emellan,

dels emellan enskilda, å ena sidan, och kronan såsom

privaträttsligt subjekt, å den andra, och därtill afgjordes

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

efter grunder, hvilka icke tilläte användandet af någon annan

måttstock än den formella rättens, samt att vissa af dessa

besvärsmål däremot vore af den art, att de, å ena sidan,

måste bedömas efter samhällsintressets fordringar och därför

visserligen icke kunde såsom rättsfrågor betraktas och behandlas,

men, å andra sidan, ock syntes beröra den enskildes

rätt och därföre för sin tillbörliga handläggning i yttersta

instansen fordrade sådan borgen för kontinuitet i grundsatsers

tillämpning samt för domares juridiska utbildning,

som man endast hos en verklig domstolsmyndighet ägde

att förutsätta, hvarförutom den vikt, som dessa besvärsmål

hade för förvaltningen själf, icke stode i rätt förhållande

till det arbete och det ansvar, med hvilket de öfverhopade^

Konungen i statsrådet; en tredje klass besvärsmål

vore sådana, i hvilka intet rättsanspråk inginge, utan endast

hemställan gjordes om lämpligheten eller billigheten

af underordnade förvaltningsorganers åtgärder. På grund

häraf anhöll Riksdagen, det Kungl. Maj :t täcktes taga under

öfvervägande, huruvida af de mål, hvilka då afgjordes af

administrativ ortsmyndighet och genom besvär kunde fullföljas

antingen hos rikets kollegier eller andra förvaltande

centrala ämbetsverk samt vidare hos Kungl. Maj :t i statsrådet,

eller ock omedelbart hos Kungl. Maj.t, sådana, som

kunde till rättsfrågor hänföras, måtte öfverlämnas till behandling

af allmän domstol samt sådana, som vore af både

judiciell och administrativ natur och hvilka fortfarande ansåges

böra af administrativ ortsmyndighet i första instans

upptagas, likväl måtte i sista instansen af Kungl. Maj :t i

Dess högsta domstol af göras.

Denna riksdagsskrivelse hade föranledts af ett i enskild

motion framställdt förslag, däri motionären, delvis med anslutning

till en af honom redan vid nästföregående riksdag

väckt motion om förändringar i statsförvaltningen, hemställt

om åtskilliga åtgärder till åstadkommande af förenklingar

i förvaltningen och de därför afsedda organer I detta

syfte borde, enligt motionärens mening, bl. a. tillämpas de

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

grunder, att domsrätten i de administrativa målen skilldes

från förvaltningen och tillkomme domstolarna, och att i

förvaltningen mellaninstanserna försvunne. Vissa mål vore

dock af den beskaffenhet, att deras pröfning måste förbehållas

administrationen. Vid stiftande af lagar i hushållsmål

förekomme icke sällan svårigheten att gifva nog bestämda

regler för tillämpningen, och så vidt denna senare berodde

på afvägande af allmänna fördelar mot enskilda förhållanden,

vare sig i afseende på rättigheter eller skyldigheter,

så inginge däri något, som icke borde blifva föremål för

domarens bestämmande. I de mål, där de administrativa

myndigheterna sålunda ägde befogenhet att vidtaga bestämmelser

enligt särskilda författningar, »d. v. s. utöfva lagstiftningsrätt»,

kunde efter förslaget besvär af enskilde förekomma,

Indika besvär alltid måste ställas till Konungen samt

föredragas och afgöras i statsrådet. I öfriga fall åter vore

den enskilde hänvisad till att antingen, såsom t. ex. beträffande

tjensteförslag i allmänhet, söka rättelse genom

ansökan hos Konungen eller ock instämma saken till domstol.

Så länge hvarje mål, däri Konungens domsrätt icke

enligt regeringsformens 17 § utöfvades af högsta domstolen,

kunde anses falla inom 89 §, som i verkligheten icke skilde

mellan enskilda mål och allmänna regeringshandlingar och

härf öre lämnade regeringen rättighet att i hvarje särskilt

fall endast tillse, hvad som kunde finnas för landet nyttigast,

skulle det svårligen blifva ostridigt, hvad som i de administrativa

målen är allmänt gällande lag. För att åstadkomma

den nödiga utredningen häraf funnes näppeligen någon

annan eller åtminstone någon lämpligare åtgärd än att

skilja de enskilda målen från de allmänna regeringshandlingarna

och alltså öfverlämna de förra till domstolarna,

under det att de senare förbehållas regeringen eller efter omständigheterna

de densamma underordnade myndigheterna.

Åtminstone tills vidare kunde det emellertid vara nödigt

att bibehålla kammarrätten såsom en kameral hofrätt, från

hvilken målen fullföljas till högsta domstolen.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Det särskilda utskott, till hvilket förevarande motion

hänvisades, kom, efter en ganska utförlig framställning af

de grunder, som kunde anföras för och emot den administrativa

domsrättens befogenhet, och af den historiska utvecklingen

m. m., till det resultat, att en särskild administrativ

domsrätt icke vore lämplig eller rättmätig, utan tvärtom

innebure en själfmotsägelse, då ett förfarande enligt förvaltningsgrundsatser,

d. v. s. efter lämplighetshänsyn, icke kunde

vara rättskipning, och att införandet af en sådan domsrätt

skulle medföra stora olägenheter för förvaltningen. Utskottet

erkände dervid, att det funnes besvärsmål, i hvilka ingen

rättstvist förekomme till afgörande, i hvilka besvären anfördes

allenast öfver lämpligheten eller billigheten af en förvaltningsåtgärd,

och där icke någon enskild rätt åberopades.

Sådana rent administrativa mål kunde det icke vara meningen

att från förvaltningsmyndigheterna hänvisa till domstolarna.

De måste gå från den lägre förvaltningsmyndigheten

till den högre och kunde icke af domstolar upptagas,

tv domstol kunde aldrig besvara en fråga om klokheten,

nyttan eller billigheten af en åtgärd, utan endast om dess

rättmätighet.

De »rättstvistiga» besvärsmålen vore emellertid svåra

eller omöjliga att på förhand särskilja från de rent administrativa,

och inom hvar och en af de 27 grupper, i hvilka

utskottet sammanfört de två senaste årens besvärsmål, kunde

ett och annat mål af rent administrativ natur förekomma.

Men öfver hufvud taget kunde man enligt utskottets mening

påstå, att besvärsmål rörande vissa ämnen grundade sig på

anförda rättspåståenden och sålunda borde till allmänna

domstolars handläggning hänvisas. Dessa ämnen vore:

1. anmärkningsmål;

2. åborätt, arrenderätt, skatteköp m. in., nybyggens

anläggande och frihetsår;

3. patronatsrätt;

4. rätt till fiske, bete, skogsavverkning;

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

5. skattläggning o. dyl., hemmans natur och skyldigheter,

förmedling etc.;

6. byggnadsskyldighet;

7. indelningsverkets onera;

8. bevillning och mantalsskrifning;

9. tullbehandling och fvrafgifter, stämpelpappersafgift

etc.;

10. kommunal hälso- och fattigvård;

11. kommunal skolvård;

12. kommunal prästlönereglering; samt möjligen

13. kommunikationers onera och rättigheter.

Å andra sidan uppräknar utskottet »exempelvis och utan

anspråk på uttömmande fullständighet» de besvärsmål,

hvilka för det mesta torde innefatta rent administrativa

ärenden. I sådant afseende nämnas:

1. i gruppen besvär rörande tjänsteärenden: de besvär,

som anföras öfver varningar i tjänsten, öfver upprättade

förslag (enär styrelsen vid de flesta sådana icke är bunden

af absolut bindande regler och den enskilde sålunda icke

genom lagar fått sig någon rätt tillförsäkrad), öfver skyldigheters

åläggande o. s. v.;

2. en stor del besvär öfver myndigheters anordningar

rörande boställens vård och hushållningen därvid;

3. besvär öfver beslut rörande nybyggens anläggande,

frihetsår därå etc.;

4. en ganska betydande mängd af besvär öfver myndigheternas

beslut rörande anläggning eller indragning af vägar,

broar, färjor, gäst.gifvaregårdars anläggning eller flyttning

(såvida ej gästgifvares kontrakter eller privilegier gifva

rättsanspråk), tiden för arbetets utförande, beloppet af bro-,

väg- och färjafgifter, flott- och farleders sträckning och

vidmakthållande (såvida ej meddelade bref gifvit enskild

man rättigheter i afseende på dylika vattendrag);

5. besvär, som röra hushållningen med kronans skogar

och parker;

6. besvär öfver förvägran att hålla marknader;

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

7. i gruppen besvär rörande kommunala beslut, val,

utskylder; besvär öfver lägre myndigheters fastställelse eller

upphäfvande af de kommunala beslut, som enligt kommunallagarna

skola underställas för att vinna laga kraft;

8. i gruppen besvär rörande kommunala byggnader: besvär

öfver myndigheters beslut rörande behofvet af allmänna

byggnader, platsen för deras anläggning, tiden för deras

uppförande m. m. dvl.

Hvarken svårigheten att från hvarandra skilja de olika

hufvudgrupperna af mål eller omöjligheten att på förhand

bestämma, hvilka mål äro administrativa och hvilka äro

judiciella, samt i öfrigt att snabbt och fullständigt genomföra

grundsatsen om den administrativa domsrättens upphörande

borde enligt utskottets mening hindra, att man fortginge

på den genom förordningarna af år 1828 beträdda vägen

och ytterligare till domstol öfverflyttade alla mål, som kunde

hänföras till rättsfrågor eller som vore »af både judiciell

och administrativ natur», dock hvad vissa af de senare anginge,

med undantag för första instansen eller så, att målen,

t. ex. fattigvårdstvister samt tvister om bevillning och mantalsskrifning,

från kammarrätten såsom ett slags kameral

öfverrätt fullföljdes i högsta domstolen, som äfven ägde upptaga

[besvär öfver Konungens befallningshafvandes utslag i

kommunalfrågor, helst icke någon formell skillnad ägde rum

mellan kommunala val ''och riksdagsmannaval, och besvär angående

tillämpningen af de särskilda näringsförfattningarna

för^vissa yrken, jj--

Utskottet beräknar,fatt minst två tredjedelar af de dåvarande

Jadministrativa besvärsmålen skulle i följd af de

föreslagna förändringarna gå till domstolarna.

Tilljf de] allmänna domstolarna kunde särskildt öfverlämnas:

alla tvister rörande företräde till åborätt, optionsrätt,

arrenderätt till kronohemman, kungsgårdar, kronorusthåll

in. m.; alla tvister om företräde till skatteköp; alla tvister

rörande särskildt förvärfvade rättigheter till någon kronans

tillhörighet, såsom tvister om mulbete, skogshygge, fiske,

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

stockfångst; alla tvister om hemmans natur och däraf följande

rättigheter och skyldigheter eller om stubbe- och röjselrätt

å rekognitionsskogar eller om grunden för skatters förvandling

till penningar ; alla tvister om sättet att utgöra

kronan förbehållna, indelta eller eljest till allmänt behof

anslagna hemmansräntor, tionde och afradsspannmål, om

dessas levererande och forslande samt om stadgadt arbete

till kungsgård eller boställe och dess behöriga utgörande,

äfven då sådant icke beror på köpe- eller arrendekontrakt ;

alla tvister därom, huru och till hvilket belopp prästerskapets

och kyrkobetjäningens rättigheter skola utgöras; alla tvister

om patronatsrätt; alla tvister om rust- och rotehållares

samt soldaters, ryttares och båtsmäns ömsesidiga rättigheter

och skyldigheter samt om torpens byggande och underhåll;

alla tvister om skyldighet till och grunden för rustning och

rotering, om ersättning för oriktig rotering eller om rotefrihetsafgift

för Överskjutande mantal in. m.; alla tvister om skyldighet

till och grunden för deltagande i allmänna byggnader,

anläggning och underhåll af allmänna vägar, broar eller

färjor samt om fördelningen af dessa senare skyldigheter och

sättet för deras utgörande, äfvensom om skyldigheten till

kronobrefbäring, postföring, håll- och reservskjuts.

Några reservanter, hvilkas mening i hufvudsak blef

Riksdagens, framhöllo, att alla mål »af blandad judiciell

och administrativ egenskap» borde i första instansen behandlas

af administrativ ortsmyndighet, för tillgodoseende

af det i målen ingående allmänna intresset, och i sista instansen

komma under pröfning af Konungen i högsta domstolen,

emedan målen äfven berörde enskild rätt och ett

fullt betryggadt. rättstillstånd vore den grund, hvarpå samhällets

utveckling måste hvila; ifrågasättas kunde att sammanslå

kammarkollegium och kammarrätten till en administrativ

hofrätt, som hade att i underinstansen upptaga

alla mål af blandad judiciell och administrativ egenskap,

samt att förändra högsta domstolens organisation sålunda,

att en särskild afdelning af densamma alltid upptoge de

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

blandadt juridiska och administrativa målen; i allt fall borde

den myndighet, som finge sig anförtrodt att såsom sista instans

afgöra merberörda mål, icke blott äga befogenhet att

hos Konungen göra framställning om de förändringar i

gällande ekonomiska lagstiftning, som under dess tillämpning

vid målens afgörande visade sig vara af behofvet påkallade,

utan äfven vara pliktig att afgifva underdåniga utlåtanden

öfver alla af annan myndighet ifrågasatta förändringar i

samma lagstiftning äfvensom öfver alla förslag till nya författningar

i dithörande ämnen.

Riksdagens ifrågavarande skrifvelse den 15 maj 1868

föranledde Kungl. Maj :t att, efter hörande af kammarkollegium

och kammarrätten, låta utarbeta ett förslag till förordning

angående förändrade bestämmelser i afseende å

behandlingen och ^fullföljden af vissa i administrativ väg

handlagda mål, hvilket förslag, sedan jämväl högsta domstolens

utlåtande inhämtats, blef, med vissa af detta utlåtande

föranledda jämkningar, genom nådig proposition den

31 december 1873 förelagd! Riksdagen till antagande.

Förslaget innefattade hufvudsakligen dels bestämmelser

om öfverflyttning till de allmänna domstolarna af en

mängd dittills i administrativ väg handlagda tvister, dels

föreskrift, att vissa mål skulle från kammarrätten eller

kammarkollegium fullföljas hos Kungl. Maj :t i högsta domstolen.

Till de allmänna domstolarna skulle öfverflyttas tvister:

1. huruvida besittningsrätt till krononybyggen är förverkad

eller eljest bör upphöra samt om nyttjanderätt till

kronoskär, stränder och holmar, som af Kungl. Maj :t blifvit

till fiskes idkande upplåtna;

2. om beståndet och rätta tydningen af sådana tillståndsbref

eller förordnanden, genom hvilka någon Kungl. Maj :t

och kronan tillhörig eller eljest af publik egenskap varande fast

egendom eller rättighet kommit under enskildt begagnande;

3. angående åtnjutande af de rättigheter, som i afseende

å de till militära, civil- eller ecklesiastikstaterna eller ad

opaginerad Kontrollera mot PDF

pios usus anslagna hemmans disponerande och besittning

kunna vederbörande vara förunnade;

4. om beståndet af tillförene skedda odlingar å de till

menigheter upplåtna krono-, lands- och häradsallmänningar;
5.

emellan församling eller enskilde hennes medlemmar,

samt församlingens prästerskap, kyrkobetjaning eller folkskolelärare

om, huru och till hvad belopp de senares löningsrättigheter

skola enligt lag, fastställda löneregleringar eller

särskilda överenskommelser utgöras;

6. om tydning och tillämpning af gällande bestämmelser

rörande barnmorskors och andra af kommunen aflönade

personers löneförmåner;

7. emellanKungl. Maj :t och kronan, å ena, samt allmänna

inrättningar eller enskilda, å andra sidan, eller emellan dylika

inrättningar och enskilda inbördes, angående de i jordebokens

kronokolumn upptagna hemmans och lägenheters egenskap

af boställe, bohemman, kyrkohemman, hospitals- eller barnhushemman

och dylika, samt om orätt begagnade säteri-,

rå-, och rörs-, insockne- och öfriga frälsefriheter därå;

8. emellan innevånare i stad om rättighet till den åt staden

donerade jord;

9. om jus patronatus i Skåne, Halland, Blekinge och

Bohuslän äger rum, samt om större eller mindre del af kronans

tionde må patronrättigheten åtfölja;

10. om stubbe- ocli röjselrätt å hemman och lägenheter;

11. om skyldighet att utgöra hamn-, bro-, väg-, färjeller

andra den allmänna rörelsen, enligt fastställda taxor,

ålagda afgifter ;

12. emellan kronans ordinarie uppbördsman och dem,

hvilka under dessas uppbördsmannaansvar haft befattning

med allmänna medels indrifning, angående redovisning för

dessa;

13. angående försummadt fullgörande af sådana skyldigheter,

som uti privilegier blifvit städer, societeter, bolag

eller enskilde personer ålagda i afseende å någon af Kungl.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Maj :t eller Riksdagen dem förlänad inkomst eller rättighet;

samt

14. sådana stridigheter emellan Göta kanalbolag å ena

sidan och bolagets direktion eller staten å den andra, som i

nådiga brefvet den 1 februari 1836 afses.

Kammarkollegium skulle blifva mellaninstans för klagan

öfver beslut af kuratorerna för Hvitfeldtska stipendieinrättningen

i fråga om åbo- och besittningsrätten till inrättningens

hemman och lägenheter. Äfven kammarrättens

kompetensområde utvidgades något, dels med vissa frågor

om aktoratsarvode eller anmärkningsarvode af allmänna

medel eller rese- och traktamentsersättning, dels med vissa

afskrifningsfrågor. Hufvudsaken var emellertid, att klagan

skulle gå från kammarkollegium och kammarrätten till

Kungl. Maj:t i högsta domstolen. Detta gäller beträffande

kammarkollegium i tvister om företräde till skatteköp eller

till stadgad åbo- och besittningsrätt till hemman eller lägenheter,

beträffande kammarrätten i de allra flesta fall; hit

höra nämligen, jemte frågor om aktorats- eller anmärkningsprocent

samt rese- och traktamentsersättning samt frågor

om anmärkningar vid förmyndarkammarens räkenskaper,

alla de mål, som omförmälas i 5 § af instruktionen den 15

oktober 1831, i hvilken §, svarande mot § 1 i nu gällande

instruktion, föremålen för kammarrättens upptagande och

afgörande uppräknas; från fullföljd hos högsta domstolen

undantogos i propositionen afskrifnings- och afkortningsmål,

i hvilka ej vore fråga om felaktigt förfarande af någon

ämbete- eller tjänsteman.

Med afseende å de under 1, 2, 5 upptagna målen hade

kammarkollegium tillstyrkt, att målen såsom af blandad judiciell

och administrativ natur måtte i första och andra instanserna

behandlas af administrativa myndigheter, men i

tredje instans afgöras af högsta domstolen, så att äfven den

judiciella sidan blefve behörigen pröfvad. Förslaget om vissa

måls fullföljande från kammarkollegium till högsta domstolen

hade af kammarkollegium tillstyrkts. I motsvarande

opaginerad Kontrollera mot PDF

fråga hade kammarrätten afgifvit ett utlåtande af stort intresse.

Kammarrätten framhöll skillnaden mellan rena rättsfrågor

och administrativa tvister. Vid pröfningen af de förra

finge ej andra förhållanden tagas i betraktande än de, som anginge

det konkreta fallet. I de administrativa målen måste

man däremot äfven taga hänsyn till följderna af frågans utveckling

och tillse, om och i hvad mån de framställda anspråken

kunde stå tillsammans med samhällsintressets fordringar.

Dessa mål fordrade en särskild form för behandlingen,

och deras pröfning förutsatte en speciell författningskunskap

och förtrogenhet med statsförvaltningen, som ej kunde fordras

hos den högsta juridiska instansen eller af denna utan

men för de egentliga rättegångarna förvärfvas.

Målens öfverflyttning till högsta domstolen kunde alltså

tillstyrkas blott under den förutsättning, att en af högsta

domstolens af delningar kunde få uteslutande sysselsätta sig

med administrativa besvärsmål. En reservant, som hufvudsakligen

delade pluralit.etens uppfattning, tilläde bl. a., att

regeringen borde aflåta administrativa besvärsmål till antal

och beskaffenhet sådana, att de, tillika med granskning

af förslag till administrativa författningar och måhända

någon lämplig mindre del af högsta domstolens äldre mål,

lämnade tillräcklig sysselsättning åt en ny, tredje, afdelning

af högsta domstolen, att hvarje departementschef borde erhålla

rättighet att deltaga i tredje af delningens beslut angående

mål, som till ämnet tillhörde hans departement, och

att målen skulle till föredragning beredas inom de särskilda

regeringsdepartementen.

Inom högsta domstolen hade förslaget fått ett ganska

ogynnsamt emottagande. Endast två ledamöter lämnade dess

hufvudgrunder utan anmärkning, medan de öfriga fem ogillade

den ifrågasatta anordningen, att högsta domstolen skulle

vara sista instans i blandad! administrativa och judiciella

mål, samt fyra af dem dessutom i allt väsentligt, beträffande

alla punkter utom 12—14, afstvrkte vissa måls öfverflytt.

ning till de allmänna domstolarna. Till stöd för afstyrkande!

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

af förslaget om högsta domstolen såsom högsta instans i mål,

som i öfrigt ej tillhörde de allmänna domstolarna, anfördes

hnfvudsakligen, jämte faran i att minska regeringens makt,

att högsta domstolens ledamöter ej kunde anses äga tillräcklig

sakkunskap på statsförvaltningens område, samt

att förvaltningsmålens hänskjutande till högsta domstolen

kunde föranleda en för den egentliga lagskipningen menlig

förblandning af administrations- och privaträtternas skiljaktiga

grunder. Vid den ifrågasatta öfverflyttningen af vissa

mål till de allmänna domstolarna hade ej tillräcklig vikt lagts

därpå, att den enskildes anspråk på grund af förvaltningens

anordningar i statens intresse ej vore berättigade till mera

afseende än allas gemensamma eller hela samhällets anspråk,

samt att den enskildes rätt i de administrativt-judiciella målen

vore väsentligen beroende af det allmännas fördel, som

statsförvaltningen förbehållit sig att pröfva, i följd hvaraf

afgörandet icke utan äfventyr kunde undandragas de administrativa

myndigheterna.

De sålunda framställda betänkligheterna bemöttes af

justitiestatsministern hufvudsakligen därmed, att de mål,

hvilkas öfverflyttning föreslagits, alla vore af den beskaffenhet,

att vid deras afgörande skulle tagas hänsyn icke till

hvad som i hvarje särskildt fall kunde anses ändamålsenligast

och med statens fördel mest förenligt, utan endast till hvad

som vore med lag och rätt öfverensstämmande; de enskilda

borde, så vidt möjligt, vid den ekonomiska och administrativa

lagtillämpningen tillförsäkras samma trygghet och skydd

för lagligen förvärfvade rättigheter, som de på det civil- och

kriminalrättsliga området redan hade att påräkna.

Lagutskottet tillstyrkte — med undantag för sjunde

punkten — öfverflyttandet till de allmänna domstolarna

af åtskilliga mål, men ansåg vissa besvärsmål hänskjutande

i sista instans till högsta domstolen »blifva äfventyrlig till

sina följder, i anseende till åtgärdens inflytande på den egentliga

lagskipningen och densammas förblandning af administrations-

och privaträttens skiljaktiga grunder» ; beträffan
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

de bevillningstaxeringsmål vore judiciel pröfning särskildt

betänklig. Däremot biträdde utskottet, utan att i detta

hänseende göra någon hemställan, den åsikt, att, om en afdelning

af högsta domstolen öfvertoge alla de s. k. administrativa

besvärsmålen och sålunda behandlade äfven dem,

som redan skulle hos högsta domstolen fullföljas, såsom fattigvårdsmål,

äfvensom skiftesmål, samt uteslutande sysselsatte

sig med sådana ärenden, därigenom skulle komma att utbilda

sig en högsta instans för dylika frågor, hvilken motsvarade

anspråken på en sådan myndighet. Sedan Riksdagen,

i öfverensstämmelse med lagutskottets utlåtande,

endast delvis bifallit den nådiga propositionen, förklarade

Kungl. Maj:t den 5 juni 1874, att Riksdagens beslut komme

att förfalla, då detsamma, i den mån propositionen bifallits,

afsåge ändringar af lagar och författningar, hvilka rörde

rikets allmänna hushållning och folie under 89 § regeringsformen,

och enär genom den af Riksdagen antagna författningen

det i propositionen åsyftade ändamål ej skulle ernås.

Genom nådig förordning den 10 augusti 1877 blefvo

emellertid åtskilliga tvister öfverflyttade från administrativ

myndighet till de allmänna domstolarna. Så skedde nämligen

med de mål, som omförmälas i punkterna 1, 2, 10, 12

och 13 af nyssnämnda förslag.

Riksdagens förberörda skrifvelse den 15 maj 1868

föranledde upptagandet äfven af en annan, mera speciell

lagstiftningsfråga. Inom ecklesiastikdepartementet upprättades

nämligen ett förslag om fattig vårdsfrågors fullföljd från

kammarrätten till högsta domstolen i stället för hos Kungl.

Maj :t i statsrådet. Oaktadt af högsta domstolens flertal framhöllos

hufvudsakligen samma betänkligheter som emot förutnämnda

förslag, blef reformen dock genomförd i 1871 års

fattigvårdsförordning. Af särskildt intresse är, att inom

högsta domstolen förordades öfverflyttning äfven af tvister

angående rättighet att erhålla fattigunderstöd, och att förslagets

ifrigaste motståndare ifrågasatte, om icke en större

utsträckning af Konungens i 17 § regeringsformen omför
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

mälda domsrätt borde föranleda en förändring i högsta domstolens

organisation medelst bestämmande af en särskild,

ständig, med män af därtill specielt lämpliga egenskaper

sammansatt afdelning för den administrativa rättskipningen;

härigenom lind vekes att gifva justitierådsembetet en väsentligt

ändrad karaktär genom dess vidsträcktare inblandning i

statsförvaltningens ärenden och tillfredsställdes rättmätiga

anspråk på verklig erfarenhet och sakkunskap hos dem, som

i sista hand granskade administrativa åtgärder. — Högsta

domstolens befattning med fattig vårdsmålen upphörde den

1 januari 1895, från hvilken tid kammarrättens utslag i sådana

mål icke vidare få öfverklagas.

Till vissa äldre, ofvan omtalade reformtankar anslöt sig

ett vid 1872 års riksdag af enskild motionär väckt förslag

att öka antalet statsrådsledamöter och att fördela statsrådet

på tvenne af delningar, af h vilka den ena, »ministerkonseljen»,

med sex å sju ledamöter, skulle behandla de egentliga

regeringsärendena, däruti inbegripna besvär öfver tjänstetillsättningar,

och den andra, »statsrådskonseljen», med fem

ledamöter, alla andra besvärsmål; statsrådskonseljens ledamöter

skulle äfven få sig uppdraget att utarbeta ekonomiska,

administrativa och kommunala lagar ochförfattningar, i hvilka

lagstiftningsarbeten vederbörande departementschef ägde

rätt att deltaga. Konungen kunde, när han så funne nödigt,

sammankalla alla rådgifvarne till sammansatt konselj, hvilket

måhända alltid borde ske, när nya lagar skulle utfärdas.

Förslaget afvisades af konstitutionsutskottet, hufvudsakligen

på den grund, att frågan om regeringens befriande från

besvärsmålen redan genom Riksdagens skrifvelse den 15 maj

1868 bragts under Kungl. Maj :ts pröfning, och vann ej kamrarnas

bifall; enligt uppgift af konstitutionsutskottet hade

af Kungl. Maj :t den anordning blifvit vidtagen, att besvärsmålen,

då så pröfvades nödigt, föredroges inför Konungen

af vederbörande departementschef i närvaro endast af de

tre statsråden utan departement. Ej heller en vid 1877 års

riksdag väckt motion om föreskrift, att ärendena, innan de

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

föredroges för Konungen, skulle behandlas i statsrådsberedningen,

ledde till någon vidare påföljd. Så har det å andra

sidan äfven gått med de vid särskilda tillfällen framställda

förslag, att antalet konsultativa statsråd skulle minskas och

det för minst två af dem gällande kompetensvillkoret att förut

hafva förvaltat civil beställning upphäfvas; ett bifall till

dessa yrkanden skulle tydligen hafva kunnat öka de svårigheter,

som äro förenade med de administrativa besvärsmålens

afgörande i regeringen.

År 1884 föreslogs i motion, att Riksdagen skulle hos Konungen

helt allmänt anhålla om utredning och förslag, huru

den ofta öfverklagade olägenheten af regeringsärendenas

mängd kunde lämpligast afhjälpas. Motionen tillstyrktes af

tillfälligt utskott, hvilket med tydlig sympati för inrättandet

af en »öfverförvaltingsrätt», eventuellt inom regeringen i

öfverensstämmelse med 1872 års motion, och under lika tydlig

motvilja mot de administrativa besvärsmålens öfverlämnande

till högsta domstolen, redogjorde för olika utvägar:

inrättande af flera statsdepartement, öfverflyttande af en

del ärenden till domstolarna eller åtminstone i sista hand till

högsta domstolen, inrättande af en särskild öfverförvaltningsdomstol

samt slutligen att låta mängden af mindre viktiga

ärenden i sista instans afgöras antingen af ortsmyndighet

eller af centralt ämbetsverk. Utskottets hemställan ledde

emellertid icke till någon riksdagsskrifvelse i ämnet.

Tanken på inrättande af en särskild administrativ högsta

domstol eller regeringsrätt återupptogs vid 1897 års riksdag af

en motionär (Ljungman), som i sammanhang därmed äfven

föreslog bl. a. medgifvande åt departementschef af befogenhet

att efter ett af Konungen genom offentligen kungjord

stadga gifvet, förordnande afgöra »förvaltningsärenden». Regeringsrättens

organisation och kompetens motsvarade enligt

motionen i hufvudsak 1854 års förslag; dock skulle regeringsrätten

äfven äga att afgöra »mellan domstolar och ämbetsmyndigheter

uppkommande behörighetst vister». Konstitutionsutskottet

erkände, att inrättandet af en särskild admi
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

nistrativ öfverdomstol för slutlig behandling af vissa administrativa

besvärsmål och för afgifvande af förberedande

yttranden öfver förslag till ekonomiskt-administrativa författningar

syntes erbjuda en god utväg för lättande af statsrådsledamöternas

arbetsbörda, och att en sådan åtgärd jämväl

från andra synpunkter innebure en eftersträfvansvärd

reform, vare sig denna domstol nyskapades eller kunde åstadkommas

genom kammarrättens ombildande. Utskottets flertal

ansåg emellertid, att Kungl. Maj :t, som bäst vore i tillfälle

att pröfva behofvet af förändringar med hänsyn till statsrådets

arbeten, redan i en af Riksdagen af låten skrifvelse om inrättande

af ett nytt statsdepartement hade anledning att taga

de i motionen väckta frågorna under öfvervägande. I öfverensstämmelse

med utskottets afstyrkande blef också motionen

afslagen af Riksdagen. Redan år 1899, då nådig proposition

afgafs om inrättande af jordbruksdepartement — i hvilken

proposition tanken på inrättande af en regeringsrätt blifva,

enligt föredragande departementschefens yttrande, afvisad

på den grund, att den allmänna opinionen icke vore

benägen för en sådan anordning, då man önskade fortfarande

kunna »gå till kungs» med sina besvär i administrativa mål

— förnyade samme motionär sitt förslag, dock med åtskilliga

förändringar. Stadganden om befogenhet för departementschef

att afgöra förvaltningsärenden och om hänskjutande

till regeringsrätten af behörighetstvister ifrågasättas icke vidare.

Såsom föremål för regeringsrättens verksamhet nämnas

pröfning af besvär äfven öfver korporationers eller

nämnders beslut och meddelande af lagförklaring i vissa fall,

liksom inhämtandet af utlåtande från regeringsrätten är

obligatoriskt i vissa lagstiftnings- och dispensfrågor. Af

ledamöterna skola minst fyra hafva förut förvaltat civil beställning

och minst tre beklädt domareämbete. Äfven denna

gång uttalade konstitutionsutskottet sig i erkännande ordalag

om tanken att inrätta en särskild administrativ högsta

domstol, men utskottets utlåtande blef dock afstyrkande.

Detta motiverades nu därmed, att frågan redan varit före
2546/o6.

Regeringsrätten.

5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

mål för Kungl. Maj:ts pröfning i sammanhang med frågan

om inrättande af ett nytt statsdepartement, och att Kungl.

Maj:t föredragit sistnämnda utväg att vinna erforderlig

minskning i göromålen inom vissa departement. Äfven denna

motion blef af Riksdagen afslagen. Både 1897 och 1899

yrkades af reservanter inom konstitutionsutskottet antagandet

af en skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan

om utredning och förslag i ämnet.

År 1903 upptogs saken af konstitutionsutskottet, i öfverensstämmelse

med hvars enhälliga hemställan Riksdagen

beslöt den ofvan först omförmälda skrifvelsen. Under öfverläggningen

framhöllos från flera håll åtskilliga önskemål med

afseende å den blifvande institutionens sammansättning och

verksamhetsområde, men yrkades afslag endast af tvenne

talare.

I ett visst sammanhang med förevarande ämne stå äfven

en del framställningar, som vid de senaste riksdagarna gjorts

om förändrad lagstiftning angående utöfvandet i lägre instans

af den administrativa domsrätten. Så anförde en motionär

vid 1904 års riksdag, att, enligt hans förmenande, i

rättssäkerhetens intresse erfordrades en administrativ rättegångsordning,

innefattande bestämmelser om den administrativa

domsrättens omfattning, forum, kallelse till svaromål,

jäf, förhandlingssätt, rättegångsbiträde, bevis, beslut, besvär

o. d. Motionen af styrktes af lagutskottet, som fann frågan

outredd och framställningen ej tillräckligt motiverad

samt särskilt anförde, att användandet i förvaltningsmål af

den för allmänna rättssäkerheten betryggande rättegångsordningen

måste medföra en vid behandlingen af sådana mål

sällan nödig, men ofta skadlig tidsutdräkt. Några reservanter

åter yrkade på aflåtande af en skrifvelse till Kungl.

Maj :t med anhållan, att i sammanhang med utredningen om

inrättande af en regeringsrätt måtte tagas i öfvervägande, i

hvad mån processuella former och allmänna rättsprinciper

kunde i högre grad, än redan vore fallet, vinna tillämpning

äfven inom lägre administrativ instans vid handläggning af

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

ärenden af brottmåls natur. Andra kammaren antog reservationen,

hvaremot Första kammaren fattade beslut i öfverensstämmelse

med utskottets afstyrkande hemställan. Speciella

hithörande frågor hafva väckts dels 1902 och 1903 om

rätt för tilltalade i administrativa mål att anlita biträde —

hvilken framställning afslagits af formella grunder — dels

1905 angående omorganisation af länsstyrelserna och revision

af landshöfdingeinstruktionen. Med sistnämnda förslag

torde hafva afsetts att, för »vinnande af ökade garantier för

de administrativa besvärsmålens noggranna bedömande efter

lag och laga stadgar, rättssäkerhetens kontinuitet samt rättskipningens

oberoende», ombilda länsstyrelserna till ett slags

kollegiala förvaltningsdomstolar, eventuellt inneslutande ett

lekmannaelement, eller att åtminstone genom ändring i instruktionen

inskränka landshöfdingarnes beslutanderätt. Såsom

skäl härför åberopades hufvudsakligen, att karaktären hos

den ifrågasatta administrativa högsta domstolen förutsatte

en motsvarande karaktär hos de direkt underordnade domstolarna

af samma natur, samt att motiven för en omorganisation

af den högsta administrativa lagskipningen i de flesta

fall vore fullt tillämpliga äfven i fråga om en omorganisation

af den administrativa lagskipning, som läge i Körningens

befallningshafvandes hand. Andra kammarens tillfälliga

utskott (n :r 5) vitsordade behofvet af ökade garantier beträffande

sistnämnda lagskipning, men fann, att, om och när inrättandet

af administrativa ortsdomstolar funnes behöfligt

eller önskvärdt, initiativet härtill borde framgå ur den erfarenhet,

som kunde komma att vinnas inom den blifvande

administrativa högsta domstolen. Utskottet inskränkte sig

därföre till att förorda en skrifvelse om revision af landshöfdingeinstruktionen,

men äfven denna hemställan blef af kammaren

afslagen.

Redan på 1820-talet erkändes behofvet af nya och omfattande

föreskrifter rörande ordningen för administrativa

besvärsmål handläggning. De stadganden, som förut gifvits,

hade endast afsett vissa verk eller vissa delar af för
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

farandet. Viktigast voro 1759 års nådiga förordning angående

fatalier i politi- och ekonomimål samt ett af kammarkollegium

år 1803 utfärdadt cirkulär till Konungens befallningshafvande

om förklaringars infordrande öfver besvär,

som hos kollegium anförts. I öfrigt tillämpades en mängd

å olika tider tillkomna föreskrifter. Vid skilda tillfällen,

1826 och 1843, förordnades kommittéer att öfverse författningarna

om tid och sätt för ändrings sökande i ekonomioch

politimål. Men ett resultat uppnåddes först, då genom

nådiga förordningen den 14 december 1866 meddelades nya

bestämmelser om tid för besvärs anförande i mål, som handläggas

af förvaltande myndigheter och ämbetsverk samt

icke till domstol fullföljas. Den förut stadgade skyldigheten

att vid besvärs anförande ställa borgen för kostnad och skada

upphäfdes från och med år 1902, sedan besvärs insändande

med posten redan 1885 blifvit tillåtet. Cirkuläret af år

1803 ändrades genom kungörelse den 26 november 1879.

En medlem af den första kommittén, presidenten Löfvenskiöld,

som redan på ett tidigt stadium af kommitténs

afbeten framlagt utkast till erforderliga bestämmelser, utarbetade

år 1828 ett af motiver beledsagadt vidlyftigt förslag

(75 §§) till allmän stadga rörande hushålls-, närings- och

ordningsmål handläggning af rikets styrelseverk; af särskildt

intresse är i detta förslag, att besvärsskrifter alltid — utom

när inhibition begäres — inlämnas till lokal myndighet,

regelmässigt Konungens befallningshafvande, och att denna

myndighet infordrar vederbörandes förklaring. Den år 1843

förordnade kommittén åter bibehöll i sitt den 17 januari

1846 afgifna förslag grundsatsen om besvärs inlämnande

hos den högre myndigheten.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

I Frankrike ansluter sig den administrativa jurisdiktionens

anordning till en skarpt genomförd åtskillnad mellan

den judiciella och den administrativa myndigheten enligt

principen om bådas inbördes oafhängighet.

Ursprungligen var administrationens oberoende af domstolarna

hvad man eftersträfvade. Den gamla konungamakten

hade förbehållit sig afgörandet af administrativa

tvister, medan rättskipningen i inskränkt bemärkelse öfverlämnats

till själfständiga dömande myndigheter. I de, som

naturligt var, uppkommande kompetensstridigheterna försvarade

kronan med ifver de kungliga förvaltningsämbetsmännens

oafhängighet emot domarekollegierna, parlamenten,

och afgick efter stundom hårda strider med segern.

Det revolutionära Frankrike hyste samma misstro som det

gamla konungadömet, mot domstolarna, af hvilka man särskilt

befarade, att de skulle underkänna rättsgiltigheten af de

andliga och adliga godsens indragning och försäljning. Upprepade

gånger meddelades därföre stränga förbud för domstolarna

att till bedömande upptaga administrativa åtgärder.

Hit hör äfven den gamla och under revolutionen upprepade

regeln, att yrkande om ansvar eller ersättning för ämbetsfel

icke utan regeringens samtycke får anställas mot »agents

du gouvernement».

I sin berömda och epokgörande framställning af Englands

konstitution hade emellertid Montesquieu skarpt betonat

nödvändigheten att skilja den dömande verksamheten

från den förvaltande och göra den förra själfständig i förhållande

till den senare. Som resultat af båda strömningarnas

samtidiga verkan framgick, att redan på konsulatets tid afgörandet

af administrativa tvistigheter hänvisades till särskilda

administrativa domstolar, hvilka formellt hänföras

till administrationen, men i själ!va verket äro af denna oberoende.

Förvaltningsdomstol i högsta instans är »conseil d’état»,

som tillika har andra funktioner, särskilt att afgifva utlåtanden

öfver lagförslag och att såsom rådgifvande myndighet

Utländsk

rätt.

Frankrike.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

biträda de olika ministrarne. Det består af ett stort antal

faktiskt, ehuru icke rättsligt, oafsättliga, af republikens president

-— 1872—1875 af nationalförsamlingen — utsedda ledamöter

jämte föredragande och biträdande ämbetsmän samt

fördelas i flera sektioner, af Indika en undersöker och med

eller utan förstärkning afgör administrativa tvister. Intill

1872 hade conseil d’état i princip blott att afgifva förslag till

beslut, hvilka utfärdades af regenten, men det lärer aldrig

hafva inträffat, att ett sådant förslag ej godkändes. Numera

tillkommer afgöranderätten äfven formelt conseil d’état.

Till conseil d’état appelleras från förvaltningsdomstolarna

i första instans, nämligen från ministrarne, när deras

afgöranden gifvas efter kontradiktorisk förhandling och anses

som domar, från prefekturråden och vissa specialkommissioner.

Såsom regel uppställes, att ministrarne upptaga

administrativa tvister, men faktiskt kunna prefekturråden

betraktas som de vanliga förvaltningsdomstolarne. Prefekturrådet,

som äfven har administrativa funktioner, utgöres

i hvarje departement af prefekten, som dock sällan deltager

i j urisdiktionens utöfvande, och ett större eller mindre

antal juridiskt bildade assessorer, som utnämnas och

af skedas af republikens president. I några fall dömer conseil

(Tétat i första och sista instans; härtill ansluter sig

dess pröfning af vissa regeringsåtgärder. Conseil d’état är

vidare annullationsinstans och kassationsdomstol för administrativa

beslut och af förvaltningsdomstolar fällda icke

appellabla utslag. Slutligen är conseil ckétat i sista hand

kompetent att, när fråga därom uppstår, tolka administrativa

beslut och föreskrifter.

När conseil d’état fungerar som appellationsdomstol,

utöfvar det — liksom inom sin kompetens prefekturråden —

fullständig pröfning af tvistens både faktiska och rättsliga

sida samt kan ändra det ifrågavarande administrativa beslutet

och ersätta det med andra föreskrifter. Gränsen mellan

de administrativa och de vanliga domstolarnas kompet ens

är i flera hänseenden egendomligt bestämd och torde vara

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

omöjlig att i korthet angifva. Den allmänna principen är

emellertid den ofvan omförmälda, att hvarken administration

eller domaremakt får gripa in på den andras område,

ej ens genom afgörande af frågor, som kunna finnas såsom

incidenspunkter ingå i en tvist af annan art; följaktligen

måste exempelvis, när hos en inskrifningsrevision uppstår

fråga om den inskrifnes nationalitet, denna fråga hänvisas

till domstol. De vanliga domstolarna äro kompetenta i frågor

rörande personers »état et capacité», rörande äganderätt

samt privata överenskommelser och dispositioner,

de administrativa domstolarna i tvister, som angå administrativa

åtgärder. När staten uppträder såsom myndighet,

äro i regel de administrativa domstolarna kompetenta; när

staten uppträder som juridisk person, tvärtom de allmänna

domstolarna. Dock höra till administrativ domstol tvister

om försäljning af statens domäner, om leveranser och om

utförande af allmänna arbeten. I öfrigt må såsom undandragna

de allmänna domstolarna nämnas tvister om lön eller

pension, om koncessioner, om direkta skatter samt om val.

I sina nu berörda funktioner utgör conseil d’état spetsen

i en särskild domstolsorganisation, som är jämnlöpande med

den allmänna, och högsta utöfvaren af en för vissa mål inrättad

speciell jurisdiktion. Därtill ansluter sig dess verksamhet

såsom kassationsdomstol öfver sådana administrativa

domstolar, som i vissa slags mål döma såsom sista fullständiga

instans. Mot utslag fällda af räkenskapsdomstolen,

inskrifningsre visioner na och vissa andra myndigheter tilllåtes

sålunda ej någon appell, men utslagen kunna af conseil

cbétat kasseras på grund af vissa anledningar, såsom inkompetens,

formfel och i några fall en materielt felaktig

lagtillämpning.

Beslut af administrativa auktoriteter — därunder inbegripna

de själfstyrande korporationerna och de vanliga''adininistrativa

domstolarna — kunna jij conseil d’état annulleras

af anledningar, som man plägar sammanfatta under benämningen

»excés de pouvoir» (maktöfverskridande). Rättighe
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

ten att yrka sådan kassation står öppen, hvilken plats i ämbetshierarkien

den administrativa myndigheten än må intaga,

och utan hinder där af, att rättelse möjligen kunnat eller kan

vinnas genom klagan hos högre administrativ myndighet.

Sistnämnda rent administrativa klagan är ej bunden vid

iakttagandet af viss tid eller vissa former; den saknar rättslig

betydelse och kan allenast för den högre myndigheten,

i sista hand ministern, utgöra en faktisk anledning till åtgärder,

som oberoende af klagan kunnat vidtagas. Besvären

hos conseil d’état på grund af excés de pouvoir utgöra däremot

ett verkligt rättsmedel.

»Recours pour excés de pouvoir» kallades förr »réclamation

ddncompétence» och utgör, såsom båda benämningarna

antyda, en klagan däröfver, att myndighet gått

utanför sin befogenhet. Hit hänföres emellertid icke blott

det fall, att den administrativa myndigheten företagit något,

som enligt gällande fördelning tillhör en annan sådan

myndighets eller en domstols kompetensområde. Excés de

pouvoir föreligger äfven, när den klandrade åtgärden är

materielt felaktig på det sätt, att den ingriper i lagstiftarens

befogenhet och sålunda går ut på något, som saknar stöd i

gällande lag. Vidare kan vissa formföreskrifters iakttagande

anses utgöra ett villkor, som i de enskildas intresse blifvit

fäst vid myndighetens rätt att vidtaga vissa åtgärder; de sålunda

påbjudna formaliteternas åsidosättande konstituerar

ett tredje fall af excés de pouvoir. Det förutsättes, att formföreskrifterna

äro gifna genom lag eller förordning, icke

blott genom en instruktion. Slutligen är det en underförstådd

förutsättning, att det åt någon auktoritet förlänade

bemyndigandet att befalla eller förbjuda det ena eller

andra skall användas endast för det ändamål, som med bemyndigandet

afses; brytes häremot (»détournement de pouvoir»),

har ämbetsbefogenhet.en öfverskridits. Att besvären

grunda sig på en kränkning af den klagandes rätt, kan

man alltså säga, om man såsom en kränkning af enskild rätt

anser, icke blott när en sak afgöres i materiel strid emot la
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

gen, utan äfven då af görandet icke träffas af behörig myndighet,

i föreskrifna former och utan fullföljande af något för

saken främmande, om också i och för sig lofligt, ändamål.

Hvad särskildt det sista fallet angår, kan naturligtvis det

obehöriga motivets afgörande beskaffenhet i allmänhet ådagaläggas

endast på Het sätt, att den ifrågavarande åtgärden

visas vara utan detta motiv oförklarlig. En undersökning

häraf kommer tydligen ganska nära en materiel pröfning af

åtgärdens uppenbara oriktighet. Äfven om motivet på annat

sätt utrönes, är det sannolikt, att ett obehörigt motiv ej

skulle hafva blifvit det afgörande, om ett behörigt motiv

funnits att åberopa.

För besvärsrätt i nu behandlade hufvudfall förutsättes

alltid, att den klagande äger, om ej en egentlig rättighet, som

han påstår vara kränkt genom den öfverklagade åtgärden,

dock åtminstone ett direkt och personligt, ehuru ej nödvändigtvis

ekonomiskt, intresse, som förmenas vara! förnärmadt.

Detta intresse —- ifråga hvarom anspråken i praxis ställas

ganska lågt — är emellertid blott grunden för klagandens

legitimation. Dess påstådda förnärmande utgör icke föremålet

för den hufvudsakliga pröfningen, hvilken blott går

ut på att konstatera, om »excés de pouvoir» föreligger eller

icke.

Det anses också ligga i sakens natur, att ett blott intresse

icke såsom sådant kan blifva underkastadt rättsligt bedömande.

För så vidt en förvaltningsåtgärd ej af ser att bestämma,

hvad som är med lag öfverensstämmande, utan har

att inom de af lagen bestämda gränserna afgöra lämplighetsfrågor,

kan sålunda ej därigenom någons rätt kränkas eller

anledning gifvas till ett judiciellt förfarande. Man skiljer

emellan bundna förvaltningsåtgärder, vid hvilka det allenast

gäller att tillämpa gifna föreskrifter, och som i själfva verket

utgöra ett slags rättskipning, och fria förvaltningsåtgärder,

vid hvilka den förvaltande myndigheten har att efter eget

skön pröfva, hvad som är nyttigast och ändamålsenligast.

Det säger sig dock själft, att denna åtskillnad icke alltid är

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

skarp eller lätt skönjbar, och att den ej heller är densamma

enligt olika rättsordningar. I ett fall kan exempelvis den,

som söker tillstånd till idkande af viss verksamhet, äga en

verklig rätt att erhålla det, när de legala förutsättningarna

äro för handen; i ett annat fall åter är det svårt att antaga

tillvaron af en sådan rätt. Äfven om ej någon enskild rättighet

trädts för nära, kan den fria pröfningsrätt, som må

hafva tilldelats en ämbetsmyndighet, naturligtvis icke vara

afsedd att utöfvas godtyckligt och utan giltiga bestämningsgrunder.

Sker detta ändock, kan lagen anses öfverträdd,

ehuru icke någon enskilds rätt är kränkt, annat än i den mån

bestämmelser, som åsyftade hans skyddande, blifvit öfverträdda.

Det franska systemet grundar sig i många stycken på

en egendomlig uppfattning af förhållandet emellan domstolar

och administrativa myndigheter, af gränsen emellan

rättighet och blott intresse, af syftet med formföreskrifter

och åtskilliga andra stadgande!!. Men från dessa grundvalar

är byggnaden uppförd på ett både konsekvent och rationellt

sätt. Den, som förmenar en verklig rättighet vara kränkt

eller hotad, kan fullfölja sin sak vid lägre och högre

administrativa domstolar, som utgöra en instansordning

parallell med den judiciella. År ett blott intresse förnärmadt,

finnes ej däremot något egentligt rättsmedel, men administrationen

äger på anmälan af den intresserade, liksom af

egen drift, vidtaga rättelse utan hinder af något slags rättskraft.

Ivan återigen den, hvilkens intresse är i fråga, ådagalägga,

att vid åtgärdens vidtagande myndigheten öfverskridit

sin befogenhet och sålunda öfverträdt lagen, äger

han genom klagan direkt hos högsta instansen få åtgärden

annullerad.

I den administrativa rättskipningens former kan äfven

eu lagförklaring utan omedelbar praktisk betydelse gifvas.

Ministrarne kunna nämligen »dans 1’intérét de la loi» hos

conseil d’état öfverklaga lagakraftvunna utslag af administrativa

domstolar; conseil d’ét.at kan då ej ändra eller upphäfva

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

det öfverklagade utslaget, utan endast, till efterrättelse i

andra fall, fastslå, huru saken hade bort afgöras. Å andra

sidan lider de administrativa, liksom de allmänna, domstolarnas

myndighet en märklig inskränkning af hänsyn till det

allmänna bästa. När en administrativ åtgärd är af verklig

politisk karaktär (»actes de gouvernement»), anses alla

domstolar inkompetenta att bedöma densamma och endast

politisk ansvarighet böra äga rum. I hvilka fall denna regel

äger tillämpning, är naturligtvis omtvistadt.

För afgörande af kompetenstvister emellan domstolarna

och administrationen — de administrativa domstolarna

därunder inbegripna — finnes sedan 1872 en särskild

domstol bestående af justitieministern samt lika många

ledamöter från conseil d’état och från högsta domstolen

(»cour de eassation»). Äfven på detta område gör sig gällande,

att man framför allt vill trygga administrationen mot intrång

på dess verksamhetsområde. Redan i afseende på domstolens

sammansättning är administrationen bättre tillgodosedd än

domaremakten. Administrationen har rätt att genom kompetensinvändning

hejda en saks behandling vid domstol och

få konfliktfrågan hänskjuten till konfliktdomstolen; de judiciella

myndigheterna sakna motsvarande befogenhet. Ministrarne

kunna i den egentliga administrationens intresse,

och justitieministern äfven i domstolarnes, göra kompetensinvändning

jämväl emot conseil d’état; på detta sätt har

exempelvis frågan om »actes de gouvernement» vid olika

tillfällen bragts under konfliktdomstolens pröfning. Kompetenskonflikter

mellan den egentliga administrationen och

de själfstyrande korporationerna afgöras efter besvär på

grund af excés de pouvoir. När såväl administrationen som

domaremakten förklarat sig inkompetenta och sålunda

en s. k. negativ kompetenskonflikt uppstått, kan frågan

bringas till konfliktdomstolen af hvarje part i målet och

dessutom i vissa fall af justitieministern. I negativ kompetenskonflikt

mellan olika förvaltningsdomstolar afgör

conseil chétat.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

England.

Det i England rådande systemet utgör en den skarpaste

kontrast mot det franska. För det förra är nämligen karakteristiskt,

att judiciella och administrativa funktioner i stor

utsträckning förenas hos samma myndigheter och under

samma förfaringssätt, samt att den medborgerliga lekmannaverksamheten

ingår såsom ett väsentligt led i organisationen.

Under senaste tid har emellertid framträdt eu tendens

att särskilja viktiga delar af administrationen från den

dömande verksamheten liksom från den gamla själfstyrelsen.

Ända ifrån medeltiden utgör fredsdomareinstitutionen

en hörnsten i den engelska samhällsbyggnaden. Fredsdomare,

som lära uppgå till ett antal af mera än 14,000, äro

oaflönade, faktiskt så godt som oafsättliga funktionärer,

hvilka af regeringen utses bland de ansedda och framstående

innevånarne å hvarje ort. De äro polismyndigheter, döma

i en mängd små brottmål och i vissa tvistemål samt ombesörja

fortfarande en stor del af den lokala förvaltningen.

Deras verksamhet i det hela uppfattas som jurisdiktion.

Man finner omöjligt att skilja mellan rättsliga och

faktiska frågor samt lägger hufvudvikten, ej på en korrekt

lagtolkning, utan på ett billigt, opartiskt och konsekvent

handhafvande af den anförtrodda myndigheten.

Fredsdomarne utöfva sina funktioner, dels hvar för sig,

dels två tillsammans, dels på möten, omfattande mindre områden

eller hela grefskapet (»quarter sessions»), i gradation

efter ärendenas vikt och beskaffenhet. Två eller flere fredsdomares

deltagande i en saks behandling anses med skäl

som eu administrativ kontroll utöfver de garantier, som ligga

i valet af fredsdomare, i deras både socialt och rättsligt oberoende

ställning samt i den använda judiciella formen för

behandlingen af ärendena.

Med hänsyn till ärendenas vikt och beskaffenhet är

äfven bestämdt, i hvad män fredsdomarebeslut kan öfverklagas.

Regeln är, att rätt till klagan finnes endast på grund

af uttryckligt lagstadgande, hvarvid tendensen synes vara

att i allt flera fall medgifva sådan rätt.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

»Quarter sessions», hviska, såsom förut antydts, i

första instans upptaga en del förvaltningsärenden, som

dock genom den senaste tidens lagstiftning betydligt reducerats,

utgöra den högre instansen för pröfning af beslut,

som fredsdomare hvar för sig eller på mindre sammanträden

meddelat. Föremål för pröfningen är åtminstone i

princip allenast beslutets laglighet, icke dess ändamålsenlighet.

I följd häraf kan klagan ej förekomma, när fredsdomarebeslutet,

utan att ålägga någon person rättsliga

förbindelser eller inskränkningar, allenast innebär en åtgärd

till befordrande af något välfärds- eller kulturändamål.

Fredsdomares beslut i fråga om erforderlig tillåtelse att

utöfva visst yrke eller viss näring kunna å andra sidan i

allmänhet öfverklagas. Genom ett stort antal lagar bestämmes,

om och i hvilken utsträckning klagan är för olika fall

tillåten. Att kvartalssessionerna såsom andra instans, icke

mindre än såsom första, förfara i judiciella former, är eu

naturlig sak.

Under äldre tid appellerades, med förbigående af kvartalssessionerna,

från fredsdomarne till statsrådet (»Privy

Couneil»), som upptog den appellerade saken i hela dess vidd.

Denna anordning ledde till svåra missbruk och alskaffades

redan år 1640 (den s. k. stjärnkammarens upphäfvande).

Klagan skulle i stället gå till de höga riksdomstolarna, från

det adertonde århundradet med kvartalssessionerna såsom

mellaninstans. Riksdomstolens pröfningsrätt är emellertid i

flera afseenden inskränkt, och i åtskilliga fall är klagan af

enskilda parter öfver kvartalssessionernas beslut förbjuden.

Vanligast kommer en sak till riksdomstol på det sätt, att

fredsdomarne å kvartalssession begära riksdomstolens yttrande

om en viss rättsfråga, som förekommer till fredsdomarekollegiets

behandling (»state a special ense»). En annan

form är, att part hos domstolen utverkar, att denna infordrar

handlingarna och af gör rättsfrågan (»writ of certiorari»).

Ännu andra rättsmedel finnas för vissa fall. Men en

genomgående grundsats är, att endast rättsfrågor kunna

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

komma under riksdomst olens bedömande; dit räknas dock

äfven frågor om olofliga motiver, svarande mot détournement

de pouvoir i Frankrike. Faktiskt synes klagan hos

riksdomstol förekomma i jämförelsevis ytterst få fall.

Garantier mot missbruk af fredsdomarnes befogenhet

erbjudas äfven genom ingripande af de vanliga domstolarna.

I händelse af åtal för motstånd mot öfverheten äger domstolen

pröfva gränserna för ifrågavarande myndighets kompetens.

Vidare finnes ej något hinder för domstol att i vanlig

rättegång bedöma för vält ningsrättsliga frågor, som äro

af betydelse för saken. Dessutom äro fredsdomarne underkastade

kriminell och civil ansvarighet. Den förra är dock begränsad

bl. a. därigenom, att fredsdomaren ansvarar blott för

uppsåtliga fel, som han begått af »corrupt, partial or malicious

motives»; den civilrättsliga ansvarigheten inträder,

för fredsdomare liksom för ämbetsmän i allmänhet, när han

i den grad öfverskridit sin kompetens eller åsidosatt föreskrifna

former, att hans åtgärd kan anses som en nullitet.

Fredsdomareförvaltningen äger uppenbarligen, så länge

fredsdomare kunna väljas bland ekonomiskt och socialt själfständiga

personer, den förtjänsten att vara oberoende af partiregeringar

och ej kunna missbrukas i partipolitiskt syfte.

Den judiciella formen för ärendenas behandling medför, särskilt

i följd af offentligheten, en viss trygghet, som ytterligare

stärkes genom två eller flere fredsdomares samverkan.

Genom föreningen af administrativa och dömande funktioner

erhålles en åt båda sidorna kompetent myndighet för tillämpning

af de straffbud, som anknyta sig till de talrika nödvändigtvis

obestämda polisföreskrifterna. Äfven om man kan

skilja emellan de polisföreskrifter, som direkt rikta sig till

allmänheten och vid straff förbjuda åtgärder af visst slag,

samt sådana, som åt en eller annan myndighet förläna rätten

att utfärda vitesförbud,! är detj klart, att ofta alldeles

samma diskretionära pröfning förutsättes för ådömande af

straff i ena fallet och för vitesförbudets meddelande i det

andra. Det måste därför anses som en fördel, att freds
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

domare både tillämpa straffbuden genom »convietions» och

precisera de enskildas skyldigheter genom »orders». Straffbuden

äro ju i grunden ej annat än sammanfattningar af

vitesförbud. Jämförliga, allenast relativt bestämda, normer

förekomma äfven inom andra områden, särskildt när fråga

är om förutsättningarna för idkande af viss näring.

Huru förträffligt fredsdomareinstitutionen än under århundraden

verkat, och huru mycken vördnad man än i

England hyser för det inom statslifvet häfd vunna, har dock

på senare tid denna institution trängts något åt sidan genom

nya inrättningar. De förändrade sociala förhållanden, som,

särskildt i storstäderna, inträdt till följd af industriens och

den industriella arbetarbefolkningens ofantliga tillväxt, hafva

utgjort en verksam orsak härtill. En annan och därmed

sammanhängande har legat däri, att inom åtskilliga förvaltningsområden

uppgifterna mångfaldigats och specialiserats,

så att en systematiskt genomförd arbetsdelning framstått

såsom påkallad. För genomförande af vidtgående reformer

på det kommunala eller sociala området förutsattes andra

myndigheter än fredsdomarne. För så vidt de nya myndigheter,

som inrättats, sakna [egen tvångsmakt, komma

emellertid ffredsdomarne, när de för anbefallda åtgärders

genomförande måste anlitas, att utgöra ett slags högre instans,

hvars pröfning icke är inskränkt till den formellt-rättsliga

sidan af saken, utan kan sträcka sig till frågan, om tillräcklig

anledning till åtgärderna föreligger.

För de nya institutionerna är det karakteristiskt, att

förvaltningsärendena, under olika genom val utsedda direktioner,

ombesörjas af lönade tjänstemän. Det är således en

helt annan själf styrelseprincip, som här tager sig uttryck,

än den gamla. Då hvarken de valda direktionerna eller de

aflönade tjänstemännen kunna göra anspråk på samma mått

af själf ständighet som fredsdomarne, har följden blifvit en

rätt stark centralisation. I manga fall, särskildt på fattigvårdens

och hälsovårdens område, kunna de underordnade myndigheternas

åtgärder och beslut åtminstone alternativt öfver
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Österrike.

klagas hos en central administrativ myndighet, regeringsdepartementet

för den lokala förvaltningen. Detta kan i allmänhet

pröfva saken i hela dess vidd, men erkänner sig stundom

vara inkompetent att förnya de lokala myndigheternas

diskretionära bedömande af en sak. För vissa administrativa

frågors afgörande finnas speciella myndigheter,

hvilka anses och ofta betecknas som domstolar samt stundom

upptaga äfven vissa privaträttsliga frågor. Deras beslut,

när de öfver hufvud kunna öfverklagas, appelleras till

domstol. Exempelvis finnas för klagan öfver taxering »Assessment

Committees», från hvilka appelleras till kvartalssessionerna

och vidare, i rättsfrågor, till den höga riksdomstolen.

I den mån enligt det nya systemet lönade ämbeten ersätta

hedersuppdrag, inträder ett åtskiljande af administration

och rättsskipning. Åt valda direktioner anförtros icke gerna

någon jurisdiktionel myndighet.

Såsom allmän regel gäller, att de vanliga domstolarne

i en eller annan form äga kompetens med afseende å alla

rättskränkningar. Den parlamentariska kontrollen öfver

centralförvaltningen må här endast i förbigående nämnas.

Det partiella åtskiljande af dömande och förvaltande verksamhet,

som den senare tiden medfört i England, har icke

resulterat i upprättande af förvaltningsdomstolar med allmän

kompetens. Emellertid kunna kvartalssessionerna, sedan

det mesta af deras rent administrativa göromål öfverlämnats

till de nyligen inrättade grefskapsråden, anses såsom

i öfvervägande grad förvaltningsdomstolar. I högsta instans

fungerar antingen en rent administrativ eller en rent judiciell

myndighet, och förvaltningsrättskipningens särskilda

behof har man fortfarande sökt tillgodose allenast genom

anordningen af de lokala myndigheterna.

I Österrike har man gått en helt annan väg.

Utgångsläget, när den nuvarande ordningen infördes,

var det, att den administrativa rättskipningen var helt och

hållet öfverlämnad åt de rent administrativa myndigheterna

och försiggick i rent administrativa former. Det gjorde icke

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

någon skillnad, om den, som öfverklagade ett administrativt

beslut, åberopade, att hans rätt blifvit förnärmad, eller blott

påpekade, att beslutet ej vore klokt och lämpligt. I ena som

i andra fallet kunde de öfverordnade myndigheterna ingripa

ändrande på grund af den befogenhet, som tillkommer en

högre administrativ myndighet gent emot en lägre. Garantien

emot missbruk och rättsvidrigheter låg alltså — bortsedt

från ansvaret för tjänstefel — helt och hållet inom administrationens

egen sammansättning och organisation; bredvid

eller öfver administrationen fanns, med sagda förbehåll,

ej någon kontrollerande makt.

I det gamla tyska riket hade funnits tvenne riksdomstolar,

»Hofrath» och »Kammergericht», hos hvilka klagan kunnat

anföras öfver förvaltningsåtgärder inom de särskilda

staterna. Dessa riksdomstolar lära faktiskt hafva inskränkt

sig till pröfning af rättsfrågor. När deras verksamhet efter

hand inskränktes och omsider vid rikets upplösning alldeles

bortföll, trädde i deras ställe såsom högsta instans för förvaltningstvister

inom flera af de särskilda staterna, däribland

Österrike, en hög administrativ myndighet med kollegial

sammansättning, hvilken myndighet var skild från och

sidoordnad med högsta domstolen för vanliga rättegångar,

men mer eller mindre nära förbunden med regeringen. I

princip voro dessa administrativa myndigheter oförhindrade

att till alla delar pröfva och ändra de lägre instansernas beslut,

men, då särskildt i större territorier det konkreta bedömandet

af faktiska förhållanden medförde stora svårigheter,

kom utan tvifvel tyngdpunkten i deras ifrågavarande

verksamhet att ligga på undersökningen af sakernas rättsliga

sida. T motsats emot rättegången vid riksdomstolarna,

hvilken ägt rum enligt tidens tunga och långsamma judiciella

former, blef förfarandet obundet af formaliteter och uppgick

i det allmänna administrativa förfarandet. Härigenom vunnos

enkelhet och skyndsamhet, men förlorades rättsliga garantier

för de enskilda parterna. För pröfning af anspråk

grundade; på speciell rättstitel voro dock de allmänna dom
2546/oö.

Regeringsrätten. 6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

stolarna kompetenta, och i allmänhet kom samma regel att

gälla om afgörande af förmögenhetsrättsliga tvister med statskassan.

Genom österrikisk grundlag af 1867 förordnades, att i

alla de fall, då en administrativ myndighet träffat afgörande

om privatpersoners emot hvarandra stridande intressen, den

part, som genom afgörandet förnärmats i sina privaträttigheter,

skulle äga att söka rättelse i vanlig rättegång mot den

andra parten, samt att, då i öfrigt någon förmenade sin rätt

vara kränkt genom en förvaltande myndighets beslut eller

åtgärd, det skulle stå honom fritt att inför förvaltningsdomstolen

göra gällande sina anspråk i offentlig och muntlig

procedur mot en representant för den förvaltande myndigheten.

Den sålunda förutsatta förvaltningsdomstolen upprättades

därefter genom lag af den 22 oktober 1875, hvilken

lag närmare bestämde icke blott förvaltningsdomstolens

sammansättning och procedur, utan äfven de fall, i

hvilka denna domstol skulle vara kompetent.

Reformen gick icke ut på inrättandet af en särskild förvaltningsrättslig

instansordning vid sidan af dels de vanliga

domstolarna, dels de högre och lägre administrativa myndigheterna.

Icke heller afsågs att ombilda dessa senare i syfte

att göra dem lämpade att med sina vanliga funktioner förena

administrativ rättskipning. Förvaltningshierarkien lämnades

helt och hållet orubbad så till sammansättning som kompetens

och förfarande. Hvad som skedde var, att en särskild

domstol inrättades med uppgift att pröfva, huruvida genom

beslut och åtgärder af administrationen — därunder innefattade

icke blott statens, utan äfven kommuners och större

autonoma områdens förvaltningsorgan — någons rätt blifva

kränkt. Den nya domstolen blef sålunda, hvad denna fråga

angår, en instans öfver de högsta administrativa, dess anlitande

ett slags extraordinärt rättsmedel. Häri ligger, att

förvaltningsdomstolen icke upptager en sak, förrän den blifva

slutgiltigt afgjord af de administrativa myndigheterna.

Med förvaltningsdomstolens ställning utanför administratio
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

nen sammanhänger vidare, att den allenast äger undanrödja,

men icke ändra de administrativa myndigheternas beslut och

alltså utgör en kassationsdomstol. De förvaltande myndigheterna

äro vid ett ärendes återupptagande bundna af förvaltningsdomstolens

uttalande i rättsfrågan. I regel skall förvaltningsdomstolen

taga för god administrationens uppfattning

af de faktiska förhållandena; i vissa fall kan dock saken

återförvisas på grund af fel i utredningen.

Förvaltningsdomstolen skall icke vara en specialdomstol

för vissa förvaltningsrättsliga frågor, utan äga kompetens

att pröfva administrationens beslut i allmänhet, ehuru

blott ur synpunkten af enskildas rätt. Emellertid uppräknas

i lagen en del fall, då förvaltningsdomstolen icke är behörig.

Vissa af dessa fall äro sådana, att någon enskild rätt icke anses

kunna vara kränkt; andra åter utgöra verkliga undantag, som

af särskilda orsaker funnits påkallade.

Till de senare fallen kunna hänföras bl. a. disciplinära

frågor, administrativa ärenden, som handläggas af högsta

domstolen, eller af en myndighet, sammansatt af domare och

administrativa tjänstemän, samt klagan öfver taxeringsnämnds

beslut. Enligt förutnämnda grundlagsbud är allmän

domstol kompetent i de fall, då administrativ myndighet

pröfvat privatpersoners stridiga anspråk mot hvarandra och

endera parten förmenar sin privaträttighet vara kränkt genom

afgörandet. Om den behörighet, som tillkommer

»Reichsgericht», skall nedan talas. Bland de mera sjelfklara

undantagen märkas särskildt ärenden, i hvilka förvaltningsmyndigheterna

äga diskretionär pröfningsrätt, för så vidt

detta är händelsen. Till dessa ärenden ansluta sig frågor

om utnämning till offentliga ämbeten och tjänster, för såvidt

ej eu förslags- eller tillsättningsrätt'' förmenas vara

kränkt. Någon verklig rätt att blifva utnämnd till ämbete

eller tjänst erkännes icke, då befordringsgrunder anses vara

fastställda för det allmännas, icke för aspiranters, skull samt

alltid lämna ett visst utrymme åt den utnämnande myndighetens

diskretionära pröfning. I den stora gruppen fall,

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

då diskretionär pröfningsrätt tillkommer förvaltningsmyndigheterna,

erkännes likaledes tillvaron blott af anspråk,

ej °af rättigheter för de enskilda. Med afseende på ärenden,

som skola bedömas uteslutande ur synpunkten af det

lämpligaste och ändamålsenligaste, måste också, i den mån

detta är händelsen, administrationen anses mest kompetent

och kunna icke dess afgöranden lämpligen underkastas en

rättslig pröfning. Emellertid är gränsen för de från förvaltningsdomstolen

undantagna ärendena uppenbarligen i

hög grad sväfvande. De administrativa myndigheterna få

naturligtvis ej efter godtycke utöfva sin pröfningsrätt och

kunna alltså genom felaktigheter vid pröfningen förfara

rättsstridigt, äfven om det kan vara svart att bevisa dylik

rättsstridighet. Å andra sidan är åtskillnaden mellan

bestämda lagbud och bemyndiganden allenast relativ; äfven

i den till formen bestämdaste sats ingå oftast uttryck,

hvilkas räckvidd kan blifva föremål för diskretionärt bedömande.

Måhända hade det varit teoretiskt riktigare att

låta förvaltningsdomstolen upptaga talan jämväl emot ifrågavarande

beslut och, sedan den funnit, att icke någon rättighet

förnärmats, ogilla klagomålet. Man hade då verkligen

undgått hvad man önskat undvika, att söka pa förhand

indela de administrativa målen i två hufvudgrupper med

olika högsta instans.

Några exempel på den tillämpning, som i praxis gifvits

åt föreskriften om diskretionärt bedömda måls undantagande

från förvaltningsdomstolens kompetens, må här anföras. Till

undantagna mål hafva bl. a. räknats mål om tillåtelse till

namn ändring, mål om kyrkobyggnads nödvändighet eller

om platsen för ny skola, mål om byggnadsplan och om estetiska

anspråk på nybyggnad, mål om anläggning af väg

eller bro, och huruvida väg bör förklaras för allmän väg, mål

om tillstånd till vattenbyggnad, mål om tillstånd att drifva

visst yrke, när ej sådant tillstånd måste vägras på grund

af sökandens inkompetens. Däremot har förvaltningsrätten

ansetts behörig i mål om skyldighet för kommun att

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

upprätta skola, i mål angående frågan, om ett byggnadsföretag

utgör reparation eller nybyggnad, i mål, där tvisten

gäller, huruvida en bestående väg är allmän väg eller ej.

Förvaltningsdomstolen, hvars president och ledamöter

utnämnas af regeringen, är i allt väsentligt likställd med

högsta domstolen; dock har man för att öfvervinna de särskilt

stora svårigheterna att rekrytera förvaltningsdomstolen

funnit nödigt att något öka aflöningsförmånerna. Af

ledamöterna skola minst hälften innehafva kompetens till

domareämbete, och samma regel gäller äfven om medlemmarne

af de afdelningar, i hvilka förvaltningsdomstolen fördelas,

och som regelmässigt bestå af fyra medlemmar jämte

en ordförande. Ärenden angående skatter och allmänna

afgifter handläggas å särskilda afdelningar.

Förfarandet i saker, som ej genast afvisas på grund af

formfel, försummade fatalier eller uppenbar inkompetens,

börjas med en skriftväxling mellan parterna och fullföljes

med en offentlig och muntlig förhandling, som inledes med

referentens föredrag, och där ordföranden skall å ämbetets

vägnar sörja för fullständig utredning. Besluten utfärdas i

kejsarens namn.

Bredvid förvaltningsdomstolen finnes en administrativ

specialdomstol »Reichsgericht» (ej att förväxla med »Staatsgerichtshof»,

som motsvarar den svenska riksrätten). Reichsgericht

pröfvar vissa kompetenskonflikter, särskildt sådana

mellan de allmänna domstolarna och förvaltningsdomstolen

eller administrationen, vissa anspråk mot staten eller ett

riksland samt, med inskränkning i förvaltningsdomstolens

kompetens, klagomål öfver kränkning af statsborgerliga rättigheter.

Gränsen mellan de båda domstolarnas områden

är helt naturligt ganska svår att noggrant bestämma. Reichsgericht

består af oaflönade ledamöter, som utnämnas af regeringen,

hvilken emellertid, utom beträffande ordföranden

och viceordföranden, blott kan välja inom ett af representationen

upprättadt förslag. Om förhållandet mellan Reichsgericht

och administrationen gäller ungefär detsamma, som

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

ofvan sagts beträffande gränsen mellan förvaltningsdomstolens

och administrationens kompetens. Äfven här gäller den

obestämda, svårtydda och omstridda satsen, att frågor, som

skola afgöras efter ett diskretionärt bedömande och med hänsyn

till det allmännas val, äro förbehållna administrationen.

De allmänna domstolarna äro, med enstaka undantag,

kompetenta för afgörande af privaträttsliga tvister, i allmänhet

äfven sådana tvister med staten, och för straffrättens

tillämpning. Mål angående »Polizeistrafen» afgöras af polismyndigheterna,

utan att deras beslut kunna öfverklagas hos

förvaltningsdomstolen. Förvaltningsrättsliga frågor, som

förekomma i vanliga rättegångsmål, pröfvas regelmässigt af

domstolarna, och omvändt, dock naturligtvis med bindande

verkan blott för målet i fråga.

Emellan administrationen och förvaltningsdomstolen

kan af lätt insedda skäl icke någon kompetenskonflikt uppstå.

Kompetenskonflikter mellan förvaltningsdomstolen och

de allmänna domstolarna pröfvas, såsom redan nämnts, af

Reichsgericht. Uppstår åter kompetenskonflikt mellan förvaltningsdomstolen

och Reichsgericht, hänskjutes denna till

en domstol bestående af lika många ledamöter från hvartdera

hållet, under ordförandeskap af högsta domstolens president.

Tyska riket. Tyska riket äger icke någon institution för förvaltningsrättskipning

i allmänhet. Däremot finnas åtskilliga specialmyndigheter

med kompetens för vissa förvaltningsrättsliga

frågor. Som exempel må nämnas: »Bundesamt fur das Heimathwesen»,

som utgör högsta instans för tvister emellan

fattigvårdssamhällen, tillhörande olika tyska stater och i

åtskilliga fall äfven mellan fattigvårdssamhällen tillhörande

samma stat, »Reichsversicherungsamt» för de flesta tvister,

som angå olycksfallsförsäkringen och annan arbetareförsäkring,

»Patentamt», mot hvars beslut kan appelleras till högsta

domstolen, »das verstärkte Reichseisenbahnamt», hvilket

utgöres af Reichseisenbahnamt med adjungerade juridiska

ledamöter, och som pröfvar invändningar mot laglig
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

heten af föreskrifter, som Reichseisenbahnamt meddelat,

samt slutligen en kommission för pröfning af besvär öfver

förbud, som på grund af socialistlagen utfärdats mot föreningar

eller skrifter. Denna kommission består af en ordförande,

som kejsaren utnämner, samt nio medlemmar utsedda

af förbundsrådet; fyra medlemmar skola tillhöra

detta, de fem öfriga rikets eller förbundsstaternas högsta

domstolar.

I de särskilda tyska staterna finner man däremot genomförda

system för den administrativa rättskipningen.

Hvad först angår Preussen, der för vissa ärenden ett Preussen.

slags förvaltningsdomstolar omtalas redan på 1600- eller

1700-talet, hade under nittonde århundradet införts ministerstyrelse,

hvarvid äfven det slutliga afgörandet af administrativa

rättstvister lagts i ministrarnes hand. Sedan

de politiska partimotsatserna skärpts, visade sig denna

anordning vara i hög grad betänklig, då ministeransvarigheten

endast kunde göras gällande i extrema fall och ingalunda

erbjöd någon garanti emot en parlamentarisk regerings

partiskhet eller brist på sakkunskap i de löpande

göromålen. Om nödvändigheten af en reform blefvo ganska

snart alla partier ense. Sedan försök att råda bot för

missförhållandena genom utvidgning af ministeransvarigheten

eller genom utsträckning af de allmänna domstolarnas

kompetens ej ledt till målet, började man, kort efter det nya

tyska rikets grundläggning, organisera en särskild, i instanser

ordnad, administrativ rättskipning.

Härvid tog man, under inflytande af Gneists författareskap,

till mönster de engelska institutionerna och sökte

dels sätta den administrativa rättskipningen i nära sammanhang

med förvaltningen, dels i båda införa ett element

af själfstyrelse. Man nöjde sig icke med att kontrollera förvaltningen,

utan ville tillika reformera denna, hvarvid man

helt naturligt måste börja nedifrån.

Preussen är fördeladt i 12 provinser, 34 »Regierungsbezirke»

och 559 kretsar, hvartill komma 1 Regierungsbezirk

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

och 4 kretsar för de Hohenzollernska områdena; bland kretsarna

finnas för de större städerna 74 särskilda stadskretsar

med, synnerligast för Berlin, afvikande organisation. Provinserna

och kretsarna äro ej blott distrikt för statsförvaltningen,

utan äfven kommunala samhällen; Regierungsbezirk

utgör däremot ej någon kommun. Den lägsta administrativa

domstolen är »Kreisausschuss», på samma gång

fungerande äfven som kommunalt organ och som administrativ

myndighet. Kreisausschuss utgöres i regel af »Landrath»,

en af konungen, efter förslag af kretsens representation,

»Kreistag», utnämnd ämbetsman, såsom ordförande,

och sex af Kreistag för vissa år valda ledamöter.

Öfver Kreisausschuss står i hvarje Regierungsbezirk

»Bezirksausschuss», på en gång utgörande administrativ myndighet

och förvaltningsdomstol samt sålunda motsvarande

båda de förut under några år existerande »Bezirksrath» och

»Bezirkswervaltungsgericht». Bezirksausschuss består af »Regierungspräsident»

såsom ordförande och sex ledamöter;

bland dessa utnämnas två, en med domarekompetens, en

med kompetens för högre administrativa tjänster, af konungen

för lifstid och väljas de fyra återstående af »Provinzialausschuss»

i den provins, hvilken ifrågavarande Regierungsbezirk

tillhör; när Regierungspräsident är hindrad eller

jäfvig, ersättes han såsom ordförande af en därtill särskild!

utsedd »Verwaltungsgerichtsdirektor» bland de två förstnämnda

ledamöterna. Jämte Bezirksausschuss finnes i

Regierungsbezirk äfven en annan förvaltande myndighet,

nämligen »Bezirksregierung» under ordförandeskap af Regierungspräsident,

hvarjämte en de] förvaltningsgöromål tillkomma

denne personligen.

För provinsen finnes icke någon förvaltningsdomstol,

utan blott dels förvaltande myndigheter, nämligen »Oberpräsident»

och, under hans ordförandeskap, »Provinzialrath»,

bestående af en högre förvaltningstjänstemän, som därtill

förordnats för sin tjänstetid, och fem af provinsialutskottet

för vissa år valda ledamöter, dels kommunala organ, sär
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

skildt provinsiallandtdagen och det däraf för 6 år valda provinsialutskottet

äfvensom den likaledes af landtdagen valde

»Landesdirektor» eller »Landeshauptman», hvilken är sjelfskrifven

ledamot af utskottet.

Högsta instans för den administrativa rättskipningen

är öfveldörvaltningsrätten, hvilken blott är domstol och blott

består af ledamöter, som af konungen utnämnts för lifstid;

till halfva antalet skola ledamöterna äga kompetens för domareämbete,

till andra hälften för högre förvaltningstjänst.

Öfverförvaltningsrätten innefattar flera afdelningar, mellan

hvilka målen fördelas efter ämnet, och är domför, när fem

ledamöter äro närvarande. Bezirksausschuss och öfverförvaltningsrätten,

men icke Ivreisausschuss, åtnjuta samma

själfständighet som motsvarande allmänna domstolar.

Hos alla förvaltningsdomstolar, äfven sådana, som tillika

äro administrativa myndigheter, tillämpas i rättegångar såsom

regel muntlighet och offentlighet. Dock kan, när parterna

så önska eller saken synes klar, domstolen, med någon olikhet

för de särskilda instanserna, utan vidare meddela ett provisoriskt

beslut, som vinner laga kraft, om ej inom viss tid part

klagar eller begär muntlig förhandling. Den muntliga förhandlingen

föregås af skriftväxling.

Ivreisausschuss är gifvetvis uteslutande första instans.

Åtskilliga mål upptagas omedelbart af Bezirksausschuss, som

i öfrigt är appelldomstol. Öfverförvaltningsrätten är i några

fall första och sista instans och fungerar regelmässigt, dels

i tredje instans såsom revisionsdomstol öfver Bezirksausschuss

såsom appelldomstol, dels i andra instans såsom appelldomstol

öfver Bezirksausschuss såsom första instans; någon gång

är öfverförvaltningsrätten redan i andra instans revisionsdomstol.

Appell utgör ett fullständigt rättsmedel, men begäran

om revision kan blott grunda sig därpå, att det öfverklagade

beslutet strider mot gällande föreskrifter, eller på väsentliga

fel i förfarandet. Öfverförvaltningsrätten äger, under vissa

noggrant bestämda förutsättningar, återbryta lagakraftägande

beslut af förvaltningsdomstolar samt återställa för
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

sliten tid. Utslag och beslut hos de lägre instanserna kunna,

när ett allmänt intresse det fordrar, öfverklagas, genom

appell eller begäran om revision, af ordföranden i den domstol

— Kreisausschuss eller Bezirksausschuss — som meddelat

utslaget eller beslutet. Huruvida ett allmänt intresse står

på spel och ordförandens klagan alltså bör upptagas, afgöres

i allmänhet af öfverdomstolen såsom en preliminär fråga.

Då man i Preussen icke, såsom i Österrike, inskränkt

den administrativa rättskipningen till en ur vissa synpunkter

företagen pröfning af administrationens slutliga beslut

och ej heller, såsom i Frankrike, kunnat bygga på en traditionell

ordning, har man måst genom särskilda regler bestämma

gränsen mellan administrationens och den administrativa

rättskipningens kompetensområden. Det har nämligen

ansetts gifvet, att icke alla slags administrativa beslut och

åtgärder kunna underkastas fullständig pröfning i en judiciell

instans. Att med erforderlig skärpa och otvetydighet

uppdraga gränsen genom några allmänna satser har icke

befunnits möjligt, och gränsstridigheters undvikande var

icke mindre angeläget på grund däraf, att de administrativa

domstolarna och förvaltningsmyndigheterna delvis sammanfalla.

Den preussiska lagstiftaren har därför tillgripit den

s. k. enumerationsmetoden och genom en detaljerad uppräkning

angifvit de frågor, som skulle falla under förvaltningsdomstolarnas

kompetens. Allmännare, om det österrikiska

systemet erinrande bestämmelser finnas angående polisföreskrifter,

hvilka kunna öfverklagas, när någon genom felaktig

lagtillämpning kränkts i sin rätt och när de faktiska

förutsättningarna saknas för polismyndighetens rätt att meddela

ifrågavarande föreskrift, d. v. s. när de yttersta gränserna

för myndighetens rätt öfverskridits. Härmed må sammanställas,

att slutgiltiga beslut af Provinzialrath, Bezirksausschuss

eller Kreisausschuss kunna af resp. Oberpräsident,

Regierungspräsident eller Landrath öfverklagas hos öfverförvaltningsrätten,

när besluten ligga utom den beslutandes

kompetens eller kränker gällande rätt, däri inbegripna sär
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

skilda stadgande]!, som af behörig myndighet utfärdats. I

öfrigt kunna såsom viktiga grupper af mål tillhörande förvaltningsdomstolarnes

jurisdiktion nämnas: tvister angående

rättigheter och skyldigheter af publik natur, t. ex. om begagnandet

af högre eller lägre kommuners egendom och inrättningar,

samt om val och skattskyldighet i kommuner;

tvister angående upprätthållandet af den allmänna rättsordningen,

såsom om giltigheten af statsåtgärder, hvarigenom

ingripits i kommuns själfstyrelse; tvister om disciplinära

åtgärder mot kommuners tjänstemän; tvister angående

förvägrande af tillstånd att idka viss näring; tvister

mellan fattigvårdssamhällen angående fattigvården (i dessa

mål utgör i st. f. öfverförvaltningsrätten Bundesamt fur das

Heimathwesen högsta instansen); tvister angående skyldigheten

att bygga och underhålla skolor eller vägar. Lagen

om förvaltningsmyndigheters och förvaltningsdomstolars

kompetens omfattar 164 paragrafer, men är dock ej fullständig,

då åtskilliga kompetensbestämmelser återfinnas i

de särskilda förvaltningslagarna.

Den allmänna regeln är, att man sökt urskilja och åt

administrationen förbehålla sådana frågor, där afgörandet

väsentligen beror på diskretionär pröfning. Stundom har

dock ett oupplösligt sammanhang med rättsfrågan föranledt,

att äfven en fråga af nämnda beskaffenhet hänvisats

till förvaltningsdomstolarna; så är händelsen exempelvis

med frågor om behofvet af skolhusbyggnad eller frågor, huruvida

en väg skall tagas i anspråk för allmän samfärdsel

eller skall förlora egenskapen af allmän väg. I andra fall,

särskild! när tvist gäller tillstånd att idka viss näring, motiveras

förvaltningdomstolarnas kompetens hufvudsakligen

däraf, att en offentlig och kontradiktorisk förhandling befunnits

önskvärd, hvarför också den muntliga förhandlingen

är obligatorisk i dylika tvister.

Hvad angår förhållandet till de egentliga domstolarna,

är gifvetvis afgörandet af privaträttsliga tvister i princip

förbehållet åt dessa. I enstaka fall hafva dock af särskilda

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Hessen.

anledningar vissa privaträttsfrågor hänvisats till förvaltningsdomstolarna.

Förekomma i en förvaltningstvist privaträttsliga

incidensfrågor, pröfvas äfven dessa af förvaltningsdomstolen,

och omvändt. Den franska principen om

administrationens och domaremaktens ömsesidiga oberoende

gäller sålunda icke i Preussen.

En lägre förvaltningsmyndighets beslut kan genom

»Verwaltungsbeschwerde» öfverklagas _hos närmast högre

myndighet af samma slag, i regel dock blott när saken är

af sådan beskaffenhet, att »Klage» hos förvaltningsdomstol

icke är tillåten. De båda rättsmedlen äro sålunda med

hvarandra sidoordnade och utesluta i allmänhet hvarandra.

Annat är förhållandet beträffande polisföreskrifter, i fråga

om hvilka en viss valfrihet äger rum och »Klage» är möjlig

mot beslut, hvarigenom »Beschwerde» blifvit i sista instans

pröfvad. Att förvaltningsdomstolens pröfningsrätt i

dessa fall är på särskildt sätt inskränkt, har ofvan omtalats.

För lösande af kompetenskonflikter mellan de allmänna

domstolarna å ena sidan och å andra sidan förvaltningsdomstolar

eller förvaltande myndigheter finnes en särskild

domstol bestående af elfva medlemmar, bland hvilka sex

måste tillhöra en viss öfverdomstol och de fem öfriga vara

behöriga till domareämbete eller högre administrativ tjänst;

i hvarje saks handläggning deltaga sju ledamöter. Utom i

det fall, att både allmänna domstolar och förvaltningsdomstolar

eller förvaltande myndigheter slutgiltigt förklarat sig

obehöriga, kommer konflikten under behandling endast på

yrkande af vissa högre förvaltningsmyndigheter. Kompetenskonflikter

mellan förvaltningsdomstolar och förvaltningsmyndigheter

afgöras af öfverförvaltningsrätten.

Hessen. Redan i förra hälften af nittonde århundradet

gjordes i storhertigdömet Hessen försök att inrätta en särskild

förvaltningsjurisdiktion. För sådant ändamål betecknades

noga s. k. »Administrativjustizsachen», hvilka tillika

med åtskilliga »streitige Verwaltungssachen» handlades i

andra instans af en »Administrativjustizhof» och därifrån

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

kunde fullföljas genom besvär till »Staatsrath». Något senare

öfverlämnades viss förvaltningsj urisdiktion i första

instans till ett valdt »Bezirksrath». Den nu gällande lagstiftningen

har ytterligare utbildat själfstyrelseprincipen

genom att anordna två regelmässiga instanser, delvis bestående

af valda ledamöter, och inrätta en särskild högsta

förvaltningsdomstol. Likheterna med det preussiska systemet

äro betydande.

Bland de tre för valt ningsrättsliga instanserna »Kreisausschuss»,

»Provinzialausschuss» och förvaltningsdomstolen

utgöras de båda förstnämnda dels af ämbetsmän (i Kreisausschuss

1, i Provinzialausschuss 1, eventuellt 2), dels af resp.

6 och 8 medlemmar utsedda genom lokalrepresentationens

val. Förvaltningsdomstolen åter består dels af högre förvaltningstjänstemän

med juridisk bildning eller professorer

i juridiska eller statsvetenskapliga ämnen, dels af medlemmar

i den allmänna appellationsdomstolen; den fungerar i

närvaro af sju ledamöter, deribland minst tre domare.

Kreisausschuss och Provinzialausschuss äro tillika organer

för både kommunal- och statsförvaltning, förvaltningsdomstolen

deremot blott domstol.

Bland de talrika mål och ärenden, hvilka uppräknas såsom

tillhörande handläggning af Kreisausschuss, urskiljas

»Administrativjustizsachen» af öfvervägande kameral art

samt ett stort antal andra stridiga saker, hvilka betecknas dels

som »Gemeindeverwaltungssachen», dels som »Verwaltungsstreitsachen».

I regel skola dessa blifva föremål för ett kontradiktoriskt,

muntligt och offentligt förfarande, som är afsedt

att motsvara civilprocessen. Liknande bestämmelser

gälla om Provinzialausschuss, som dels är appellationsmyndighet

öfver Kreisausschuss — i vissa fall är dock klagan förbjuden,

i andra gå besvär till ett regeringsdepartement —

och därvid äger fullständig pröfningsrätt, dels ock i första

instans upptager åtskilliga ärenden. I många fall få de af

Provinzialausschuss meddelade utslag ej öfverklagas; i

några, bl. a. äfven när fråga är om en polisåtgärds laglighet,

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

öfverklagas de hos ett regeringsdepartement, i ännu ett annat

fall hos Bundesamt för das Heimathwesen; men i »Administrativ]

ustizsachen», »Gemeindeverwaltungssachen» och

en del andra stridiga saker, hvilkas antal kan. utvidgas

genom administrativ förordning, är förvaltningsdomstolen

högsta instans. Förvaltningsdomstolen anställer dock icke

någon pröfning af fakta eller lämplighetsfrågor; där kan

blott åberopas, att förfarandet är behäftadt med väsentliga

fel, att Kreisausschuss eller Provinzialausschuss varit inkompetent,

eller att gällande bestämmelser blifvit kränkta eller

oriktigt tillämpade. Förvaltningsdomstolen är kassationsdomstol

och förvisar mål, däri utslaget upphäfves, till annan

myndighet; endast om den underordnade myndigheten varit

kompetent, och felet icke legat i förfarandet utan i själfva

afgörandet, synes förvaltningsdomstolen, när ej någon ytterligare

faktisk utredning erfordras, kunna positivt afgöra saken.

I motsvarighet mot förhållandet enligt preussisk rätt,

kan ordföranden i resp. Kreisausschuss eller Provinzialausschuss,

när ett allmänt intresse det fordrar, öfverklaga dess

beslut.

Kompetenskonflikter mellan administrationen och den

administrativa rättskipningen, å ena sidan, samt de allmänna

domstolarna, å den andra, afgöras af förvaltningsdomstolen.

Den hessiska rätten, om hvars bestämmelser nu lämnats

några antydningar, kan anses karakteriserad däraf, att förvaltningsrättsliga

frågor och rent administrativa ärenden

äro satta i nära inbördes sammanhang och behandla:; alldeles

parallellt med hvarandra. I de nedre instanserna ligger

skillnaden blott i förfarandet; i den högsta äro äfven de myndigheter,

hos hvilka en sak fullföljes, olika. Egendomligt är,

att, ehuru man med användande af enumerationsmetoden

särskilt de mål, som gå till förvaltningsdomstolen, är dennas

pröfningsrätt dock äfven beträffande sådana mål begränsad

på ofvan angifna sätt, samt att i talrika och viktiga

frågor förvaltningsdomstolen ej ens är kassationsinstans,

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

utan förvaltningsmyndigheternas eller de underordnade förvaltningsdomstolarnas

beslut är slutgiltigt.

I Baden inrättades redan år 1863 en förvaltnings jurisdiktion

i två instanser, dock med ett starkt begränsadt kompetensområde.

Från början genomfördes den grundprincip,

som sedermera blef den preussiska: att delvis anförtro förvaltningsrättskipningen

åt lekmannaelement. Denna princip

har gifvetvis bevarats under den badensiska rättens senare

utveckling.

Förvaltningsdomstol i lägsta instans är »Bezirksrath»

(»Bezirk» i Baden motsvarar en preussisk »Kreis»), som

består af en juridiskt bildad ämbetsman samt 6—9 lekmän,

hvilka inrikesministeriet utser inom en genom val upprättad

förslagslista. Bezirksrath är i främsta rummet statsförvaltningsorgan

och innefattar i själfva verket förvaltningsorganisationens

tyngdpunkt, men saknar alla kommunala funktioner.

Den högsta instansen utgöres af eu särskildt inrättad

förvaltningsdomstol, hvilken är beslutför med 5 ledamöter,

och![som [består af juridiskt bildade ämbetsmän med en

ställning svarande mot ledamöternas i den allmänna appellationsdomstolen.

Förfarandet är muntligt och offentligt.

Förvaltningsdomstolen är icke uteslutande, knappast

ens hufvudsakligen, en öfverdomstol, dit klagan fullföljes

från Bezirksrath. Den upptager i första och sista instans ett

stort antal förvaltningsmål. Kompetensen är nämligen i

regel så fördelad mellan Bezirksrath och öfverförvaltningsrätten,

att det förra upptager tvistighet^’ mellan enskilda,

mellan korporationer samt mellan enskilda och korporationer,

medan Parteistreitigkeiten, där staten eller en statsanstalt

är part, hafva förbehållits förvaltningsdomstolens handläggning

och afgörande. Beträffande båda klasserna af mål

är det bestämdt enligt enumerationsmetoden, d. v. s. genom

uttrycklig uppräkning, hvad som faller under förvaltnings

j urisdiktionen. Uppräkningen sker i lag, sedan den

förr bestående rättigheten att genom administrativ förordning

utvidga förvaltningsdomstolarnas kompetens bortfal
-

Baden.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

lit. Genom uppräkning, som dock delvis har en allmännare

karaktär, tillerkännes förvaltningsdomstolen kompetens att

upptaga äfven mål, som ej äro Parteistreitigkeiten, utan där

någon eljest förmenar sin rätt vara förnärmad genom förvaltningsmyndighets

beslut; på detta sätt öfverklagas bl. a.

ingrepp i kommuns själfstyrelse och vissa myndigheters

polisåtgärder. Genom förordning bestämmes, emot hvilka

administrativa myndigheters beslut klagan hos förvaltningsdomstolen

är tillåten, eller, med andra ord, huru långt i den

rent administrativa instansordningen en sak skall hafva

kommit för att få bringas under förvaltningsdomstolens afgörande.

I icke få fall måste saken hafva på den administrativa

vägen fullföljts ända till ett regeringsdepartement. För

de ärenden, i hvilka Bezirksrath är kompetent, gäller icke

någon motsvarande inskränkning.

Såsom appellationsdomstol öfver Bezirksrath pröfvar

förvaltningsdomstolen sakens såväl faktiska som rättsliga

sida, äfven på grund af nya omständigheter och bevismedel;

appell kan inläggas ej blott af part, utan äfven, i det allmännas

intresse, af ordföranden för Bezirksrath. I samma egenskap

upptager förvaltningsdomstolen äfven besvär mot icke

slutliga beslut. Förvaltningsdomstolen kan, under vanliga

förutsättningar, medgifva resning (»Wiederaufnahme des

Verfahrens»).

Det gäller äfven här, att förvaltningsdomstolarna såsom

domstolar icke kunna ingå i pröfning af en öfverklagad

åtgärds lämplighet eller ändamålsenlighet. Plvad angår

förvaltningsdomstolens upptagande i första och sista instans

af klagan öfver vissa af lägre förvaltningsmyndigheter meddelade

beslut, är för en del af hithörande fall, och särskildt i

fråga om polisföreskrifter, stadgadt, att klagan hos förvaltningsdomstolen

blott kan grundas därpå, att förvaltningsmyndigheten

varit oberättigad att fatta det öfverklagade beslutet,

enär antingen detta beslut beror på en oriktig eller

underlåten användning af gällande bestämmelser (administrativa

föreskrifter däri inbegripna), eller ock de faktiska

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

förhållandena uteslutit hvarje befogenhet därtill. Det tilllägges

uttryckligen, att klagan icke äger rum, när och försåvidt

förvaltningsmyndigheten är befogad att inom sitt

kompetensområde och i lagens anda förfara efter fritt skön

(»Ermessen»). Till följd häraf kan det ligga i parts intresse

att, i stället för att anlita förvaltningsdomstolen, klaga på

administrativ väg hos högre förvaltningsmyndighet, som

kan hysa en för parten gynnsammare uppfattning af en föreliggande

lämplighetsfråga. Detta är också i allmänhet tillåtet.

Båda rättsmedlen kunna användas i en och samma skrift,

hvilken inlämnas hos den myndighet, hvars beslut öfverklagas.

På den högre förvaltningsmyndighetens begäran uppskjutes

i dylika fall behandlingen hos förvaltningsdomstolen,

till dess den förras afgörande fallit.

Incidenspunkter afgöras i förvaltningsrättsliga rättegångar

af förvaltningsdomstolarna, äfven om de skulle såsom

själfständiga frågor tillhöra de allmänna domstolarnas kompetens,

och omvändt. Men förvaltningsdomstolen bestämmer,

på vederbörande regeringsdepartements begäran, huruvida

straffrättslig eller civilrättslig talan får anställas mot

ämbetsman för tjänstefel.

För pröfning af kompetenskonflikter mellan de allmänna

domstolarna, å ena sidan, och, å den andra sidan, förvaltningsdomstolar

eller förvaltningsmyndigheter finnes en särskild

kompetensdomstol med 13 ledamöter, af hvilka 8 måste

tillhöra den allmänna appellationsdomstolen, Oberlandesgericht,

och de 5 öfriga utses bland högre administrativa ämbetsmän

eller ledamöterna i förvaltningsdomstolen. Kompetensdomstolen

kan äfven, på yrkande af statsförvaltningen,

upphäfva förvaltningsdomstolens beslut, då denna varit

obehörig eller öfverskridit sin befogenhet.

I konungariket Sachsen vidtog man redan i förra hälften

af nittonde århundradet (1835) mått och steg för åstadkommande

af en verklig administrativ rättskipning. Man inskränkte

sig emellertid till att från förvaltningsärenden i allmänhet

särskilja »Parteistreitigkeiten», d. v. s. sådana, där

2o46,06. Regeringsrätten. 7

Sachsen.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

olika parter stå emot hvarandra i tvist om en rättighet eller

en skyldighet. För dessa ärenden anordnades ett särskildt

förfarande, men de skulle fortfarande handläggas af samma

myndigheter som de öfriga förvaltningsärendena. Endast i

högsta instansen, hos ministerierna, fick den profvande myndigheten

en annan sammansättning än den vanliga. Parteistreitigkeiten

afgjordes nämligen där af ett kollegium, bestående

af ministern såsom ordförande, två tjänstemän i ministeriet

och två ledamöter i en högre domstol. Detta system bibehölls,

äfven sedan den egentliga förvaltningen reformerats

genom införande i densamma af valda lekmannaelement.

Det uppgifves t. o. in., att den särskilda behandlingen kommit

allt mera ur bruk genom en i hög grad inskränkande tolkning

af föreskriften om »Parteistreitigkeiten».

Först år 1900 genomfördes grundsatsen om speciell förvalt

ningsrättskipning. Liksom i Baden särskiljas två olika

arter af förvaltningsrättsliga garantier. För Parteistreitigkeiten

anordnas ett muntligt och offentligt förfarande vid

4 » Kreishauptmannschaften», förvaltande ämbetsmannakollegier,

vid hvilkas rättskipning lekmannaelementet i förvaltningen

icke medverkar, och från hvilka vad går till en nyinrättad

öfverförvaltningsdomstol, bestående af ämbetsmän

med behörighet till domareämbete eller högre förvaltningstjänst

och med samma oberoende ställning som vanliga domare

; öfverförvaltningsrätten är domför med fem ledamöter.

Hvilka mål skola behandlas såsom Parteistreitigkeiten, bestämmes

enligt enumerationsmetoden. Den nya inrättningens

tyngdpunkt ligger emellertid i klagan, som, efter det en

sak passerat den rent administrativa instansordningen, vare

sig denna slutar med en lokal myndighet — hvilket är vanligast

— eller först med ett regeringsdepartement, föres

direkt hos öfverförvaltningsdomstolen. I hvilka fall dylik

klagan är tillåten, fastslås dels genom allmänna föreskrifter,

dels genom speciell, positiv och negativ, uppräkning. Äfven

hos öfverförvaltningsdomstolen är förfarandet i regel muntligt

och offentligt.

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

I fråga om Parteistreitigkeiten är förvaltningsdomstolarnas

pröfning, såväl i andra som första instans, fullständig;

vid uppräkningen af hithörande mål har man också varit

betänkt på att utesluta sådana, där den förvaltningsrättsliga

frågan är oupplösligt förenad med en ren förvaltningsfråga.

Endast part kan klaga öfver beslut af Kreishauptmannschaft.

Utom vad förekomma äfven, i vissa processuela frågor,

besvär. I några fall klagas hos Bundesamt för das Heimathwesen

i stället för öfverförvaltningsdomstolen.

Öfverförvaltningsdomstolen, då den utgör första och

sista instansen, är visserligen, med en del undantag, inskränkt

till att pröfva den öfverklagade förvaltningsåtgärdens laglighet,

men kan enligt uttrycklig föreskrift härvid äfven

granska bevisningen, för så vidt de faktiska förhållandena

äro af betydelse för sakens rättsliga bedömande; för valt ningsåtgärden

är olaglig, då den beror på underlåten eller oriktig

användning af gällande rätt, eller när i det administrativa

förfarandet en väsentlig formföreskrift lämnats obeaktad.

Öfverförvaltningsdomstolen behöfver icke, såsom i Österrike,

vid undanrödjande af en förvaltningsåtgärd återförvisa

saken till administrationen, utan kan efter omständigheterna

själf fatta positivt beslut. Har en sak, som bort behandlas

som Parteistreitigkeit, kommit direkt från administrationen

till öfverförvaltningsdomstolen, erfordras ej heller

hänvisning till första instansens förvaltningsdomstol för

dylika saker.

Resning i förvaltningsrättsliga mål sökes hos öfverförvaltningsrätten

af part eller af representant för det allmänna.

Kompetenstvist mellan flera förvaltningsdomstolar inbördes

eller mellan förvaltningsdomstol å ena sidan och

egentlig förvaltningsmyndighet å den andra afgöres af öfverförvaltningsdomstolen.

För pröfning af kompetenskonflikter

mellan de allmänna domstolarna samt förvaltningsdomstol

eller förvaltningsmyndighet finnes en särskild kompetensdomstol

med elfva medlemmar, af hvilka sex skola tillhöra

»Oberlandesgericht» och fem vara antingen tjänstemän

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Wurtem
berg.

i regeringsdepartementen eller ledamöter af öfverförvaltningsdomstolen.

I hvarje särskildt falls bedömande skola

4 medlemmar af förra slaget och 3 af det senare deltaga.

Slutligen bör anmärkas, att den sachsiska författningen

erkänner en rätt att anföra besvär hos folkrepresentationen,

hvilken rätt dock icke får utöfvas mot beslut af domstolar,

förvaltningsdomstolar däri innefattade.

Wurtemberg äger ända sedan 1819 ett slags administrativ

högsta domstol. Enligt statsförfattningen af nämnda år

kunde nämligen öfver ministrarnas beslut i förvaltningsärenden

besvär anföras hos det med öfverdomstolens presidenter

förstärkta geheimerådet. Geheimerådet bestod af ministrarna

och ytterligare ett antal medlemmar, samtliga

amovibla. Faktiskt deltogo ministrarna ej i afgörandet af

besvärsmålen, och den omständigheten, att jämväl de öfriga

medlemmarne voro afsättliga, lärer icke hafva föranledt

osjälfständighet hos geheimerådet. Efter lagstadgandets

ordalydelse skulle geheimerådet kunna hafva gjort sig till

högsta instans äfven i rena förvaltningsfrågor. I själfva

verket inskränkte man sig alltid till pröfning däraf, om den

klagande blifvit kränkt i någon honom tillkommande rättighet,

sanktionerad genom en offentligrättslig norm. Geheimerådet

fungerade alltså faktiskt allenast såsom förvaltningsdomstol.

Genom en lag af 1855 meddelades för vissa

mål närmare föreskrifter om rättsmedel m. m.

En ny ordning, enligt hvilken förvaltningsrättskipningen

framträder såsom äfven formellt skild från förvaltningen,

genomfördes år 1876. Geheimerådets befattning med den administrativa

rättskipningen öfvertogs af en särskild förvaltningsdomstol,

bestående till mera än hälften af ledamöter

med kompetens till domareämbete, hvilken föreskrift tillämpas

äfven med afseende å domstolens sammansättning i

hvarje särskildt mål. Ledamöterna skola delvis tillika vara

medlemmar af landets högsta allmänna domstol samt — tills

vidare och högst två — af geheimerådet; med undantag för

medlemmarna af geheimerådet åtnjuta ledamöterna samma

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

förmåner, som i allmänhet tillkomma domare. För domförhet

fordras närvaro af fem ledamöter.

Hos förvaltningsdomstolen upptagas i första och sista

instans besvär af den, som förmenar, att ett beslut eller en

åtgärd af administrativ myndighet inom den offentliga rättens

område saknar laglig grund och kränker hans rätt. Enligt

uttrycklig föreskrift äro dylika besvär uteslutna, om

och försåvidt den administrativa myndigheten är befogad

att handla efter fritt skön; i öfrigt uppställas endast några

speciella och tämligen själfklara undantag från den allmänna

regeln om möjligheten till besvär. Utom i ett fall, där

rikslagstiftningen ansetts föranleda afvikelse, förutsättes

för besvär, att målet genomgått hela den administrativa instansordningen.

För vissa enligt enumerationsmetoden i lag bestämda

mål, hufvudsakligen motsvarande kategorien »Parteistreitigkeiten»,

har af praktiska skäl införts ett processförfarande,

på grund af »Klage», redan å ett lägre stadium.

Förvaltningsdomstol i första instans är — jämte vissa specialmyndigheter

— den af tre ämbetsmän bestående »Kreisregierung»

(fyra i konungadömet), hvarifrån vädjas till förvaltningsdomstol.

Denna äger äfven, under vanliga förutsättningar,

medgifva resning. I ett par fall utgör den beträffande

»Klage» i Parteistreitigkeiten första instans; i

det ena af dessa fall fullföljes talan hos Bundesamt för

clas Heimathwesen.

Grundsatserna om muntlighet och offentlighet äro, med

vissa praktiska modifikationer, genomförda vid förvaltningsdomstolarna.

Har ett mål, som bort behandlas af Kreisregierung,

i stället genomlupit den administrativa instansordningen

och därifrån besvärsvägen inkommit till förvaltningsdomstolen,

är dess förvisande till Ivreisregierung icke nödvändigt.

Beträffande handläggningen af besvär hos förvaltningsdomstolen

gäller, att besvären anses riktade mot den

administrativa myndigheten, ehuru en tredje part kan blifva

hörd, att nya fakta eller bevismedel ej få åberopas utan den

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Bayern.

administrativa myndighetens samtycke, och att, när sådant

samtycke ej lämnas, förvaltningsdomstolen kan antingen

afgöra målet utan hänsyn till de nya omständigheterna

eller bevisen eller ock återförvisa detsamma till den administrativa

myndigheten.

Administrationen kan yrka, att förvaltningsdomstolens

utslag skall undanrödjas såsom öfverskridande dess kompetens.

Ett dylikt yrkande pröfvas emellertid af förvaltningsdomstolen

själf, dock i talrikare sammansättning än vanligt

och med uteslutande af referenten vid målets föregående

behandling. Kompetenskonflikter emellan de allmänna domstolarna

å ena sidan och administrationen eller förvaltningsdomstolarna

å den andra afgöras af en särskild kompetensdomstol,

bland hvars sju medlemmar fem skola tillhöra

»Oberlanclesgericht» och de tre öfriga bekläda eller hafva bekläclt

högre administrativa ämbeten. Saken kan hänskjutas

till kompetensdomstolen ej blott af den centrala administrationen,

utan äfven af förvaltningsdomstolen.

Bayern kvarstod länge i hufvudsak på det äldre systemets

ståndpunkt. Ända till år 1878 fingo de förvaltningsrättsliga

frågorna sitt slutliga afgörande, liksom sin föregående

behandling, inom administrationen själf. Högsta instans

var i regel ett regeringsdepartement. I åtskilliga fall

kunde dock en lägre myndighets beslut icke öfverklagas. Såsom

en antydan om och begynnelse till en särskild administrativ

rättskipning kan det anses, att i vissa slag af mål, särskildt

i s. k. »gemischte Rechtssachen» kunde klagas hos

»Staatsrath» (conseil d’état) i st. f. ett regeringsdepartement,

men några processuella föreskrifter om dessa måls handläggning

funnos ej gifna.

Reformen af år 1878 innebar dels upprättandet af en särskild

central förvaltningsdomstol, dels bestämmandet enligt

enumerationsmetoden af de mål, som skulle få en förvaltningsrättslig

handläggning. Liksom i Baden, Sachsen och

Wurtemberg urskiljas två klasser af för valt ningsrättsliga mål;

sådana, som endast i sista instans tillhöra förvaltningsdomstol

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

efter att förut hafva behandlats på rent administrativ väg,

och sådana, som redan från ett tidigare stadium handläggas

vid förvaltningsdomstol och sålunda genomlöpa en instansordning

af förvaltningsdomstolar. Skillnaden fördunklas därigenom,

att de underordnade förvaltningsdomstolarna utgöras

af de vanliga administrativa myndigheterna med oförändrad

sammansättning. Den framträder emellertid däruti,

att administrativ myndighet, då den fungerar som förvaltningsdomstol,

dels har att iakttaga ett visst processuellt förfarande,

dels är oberoende af högre administrativ myndighets

uppsikt och anvisningar. Till den andra klassen af mål

höra de, som ansetts påkalla eller tillåta en rättegång mellan

sidoorclnade parter, till den första åter de, där det allmänna

utgör den klagandes egentliga motpart. Äfven denna klass

är begränsad enligt enumerationsmetoden. Uppräkningen är

för öfrigt beträffande åtminstone den första klassen endast

så att förstå, att de uppräknade målen kunna vara föremål

för rättskipning vid förvaltningsdomstol. I hvarje särskilt

fall gäller den betydelsefulla inskränkning, att den

centrala förvaltningsdomstolen pröfva!- blott stridiga rättsanspråk

och skyldigheter, men ej är kompetent att pröfva

»vorsorgliche Massregeln» eller att bedöma sådana i ett

mål förekommande frågor, som skola afgöras efter administrativ

myndighets skön. De lägre förvaltningsdomstolarna,

Indika tillika äro administrativa myndigheter, äga

att inom de genom uppräkningen bestämda gränserna

pröfva äfven sistnämnda frågor i sammanhang med de

rättsliga.

Den centrala förvaltningsdomstolen utgöres af ämbetsmän

med kompetens till domareämbete och med domares vanliga

oafhängighet. Erfordras tillfällig förstärkning, adjungeras

ledamöter af landets högsta allmänna domstol. Arbetet

försiggår å af delningar om fem personer. Äfven i de lägre instanserna

döma ämbetsmän utan medverkan af valda bisittare.

Viktigast äro de regelmässigt såsom andra instans fungerande

8 »Ivreisregierungen», hvilka döma å senater med 3 leda
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

möter. När magistrat utgör första instans, är den domför med

5 ledamöter. Från magistraterna och därmed likställda myndigheter

appelleras i regel till Kreisregierung, men stundom

direkt till den centrala förvaltningsdomstolen, från Kreisregierung

åter, vare sig den dömt i första eller andra instans,

till densamma, hvilken alltså i de judiciellt behandlade målen

trädt i stället för regeringsdepartement eller Staatsrath.

Har en Kreisregierung på en gång pröfvat rättsfrågor och

frågor, som bero på administrativt skön, delas afgörandet i

högsta instans, hvarvid i regel förvaltningsdomstolens pröfning

skall föregå den administrativa myndighetens; under

vissa förutsättningar har dock part rätt att välja, hvilkendera

vägen han först vill anlita.

Samma grundsats gäller beträffande vissa mål, där den

centrala förvaltningsdomstolen utgör första och sista judiciella

instans. Äfven här är den centrala förvaltningsdomstolen

sidoordnad med den högsta rent administrativa instansen och

upptager klagan öfver beslut af Kreisregierung eller därmed

likställd specialmyndighet.

I förvaltningsprocessen tillämpas, med vissa undantag,

principerna om muntlighet och offentlighet. Den centrala förvaltningsdomstolen

är icke inskränkt till kassation eller revision,

utan utgör en fullständig instans, där äfven bevisfrågor

pröfvas, ehuru upptagandet af nya bevis sker genom en af

de lägre instanserna.

Resning kan medgifvas af den myndighet, som sist dömt.

Naturligtvis kan emellertid en lägre domstols beslut i resningsfrågan

öfverklagas.

Den centrala förvaltningsdomstolen har, när fråga uppstår

om en på tjänstemans fel eller försummelse grundad

skadeståndstalan mot staten eller kommun eller mot tjänstemannen

själf, att afgöra frågan, om han öfverskridit sin

befogenhet eller försummat sina skyldigheter.

Sedan den centrala förvaltningsdomstolen en gång upptagit

och afgjort en sak, kan det icke vidare yrkas, att denna

rätteligen tillhört administrativ myndighets pröfning. Lika

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

litet kan invändning göras, när domstolen förklarat sig inkompetent

och förvisat saken till administrationen. Men

om före ett måls handläggning vid den centrala förvaltningsdomstolen

påstående väckts om administrationens kompetens

och detta påstående ogillats, kan vederbörande regeringsdepartement

hänskjuta kompetenskonflikten till en

särskild vid förvaltningsdomstolen bildad »kompetenssenat»,

bestående af fyra ledamöter från förvaltningsdomstolen och

tre högre administrativa ämbetsmän. För lösande af kompetenskonflikt

emellan domstolarne å ena sidan och administrativa

myndigheter eller förvaltningsdomstolen å den andra

finnes en särskild domstol. Denna består af 11 ledamöter,

bland hvilka sex skola tillhöra högsta domstolen eller en öfverdomstol

och de fem öfriga den centrala förvaltningsdomstolen.

Vid afgörande! af ett särskildt ärende skola 4 ledamöter

af den förra kategorien och 3 af den senare medverka.

Att märka är, att äfven i Bayern incidenspunkter följa hufvudsaken,

denna må tillhöra de vanliga domstolarna eller

förvaltningsmyndighet, resp. förvaltningsdomstol, och alltså

icke gifva anledning till kompetenskonflikt.

Inom en del af de forna italienska staterna fanns en förvaltningsjurisdiktion,

hufvudsakligen efter franskt mönster.

Sedan nämnda stater förenats till konungariket Italien, ville

man emellertid afskaffa denna anordning. De mål, som förut

tillhört förvaltningsdomstolarnas kompetensområde, fördelades

därför 1865 mellan domstolarna och administrationen,

hvarvid dock några administrativa specialdomstolar bibehöllos.

Till domstolarna öfverflyttades alla ärenden, i hvilka

är fråga om en verklig rättighet, vare sig »politisk» eller »civil».

Till följd af den äfven i Italien proklamerade principen

om administrationens oafhängighet kan domstol ej annullera

eller ändra en administrativ åtgärd, utan måste i regel inskränka

sig till att utdöma skadestånd. Det heter emellertid,

att beträffande ett afgjordt fall administrationen skall ställa

sig domstolens afgörande till efterrättelse.

I öfverensstämmelse med sakens natur och det vanliga

Italien.

opaginerad Kontrollera mot PDF

10(3

förhållandet visade sig äfven i Italien, att hvad rättsskyddet

möjligen vinner i intensitet genom den administrativa rättskipningens

öfverlämnande åt de allmänna domstolarna, förloras

i rättsskyddets utsträckning.

Till följd däraf, att begreppet rättighet tolkades strängt

och domstolarnas kompetens alltså inskränktes, kom ett utanför

själfva administrationen liggande rättsskydd att saknas

i åtskilliga fall, där man förut kunnat vända sig till förvaltningsdomstol.

Gränsen mellan skyddade rättigheter och

blotta intressen rubbades sålunda. Efter hand fann man

behofvet af en återgång. År 1889 upprättades inom statsrådet

(conseil chétat) en särskild afdelning för administrativ

rättskipning, hvilken afdelning snart fick sin kompetens

utvidgad. Medlemmarna äro visserligen afsättliga,

men endast under vissa förutsättningar och efter iakttagande

af vissa formaliteter. Afdelningen är hufvudsakligen en kassationsinstans,

som kan förklara administrativ myndighets

beslut ogiltiga, när den i ett ärende, som angår en fysisk

eller juridisk persons intressen, varit inkompetent eller

öfverskridit sin befogenhet eller kränkt lagen; undantagna

äro 1)1. a. utslag af den politiska myndigheten, motsvarande

de franska »actes de gouvernement». I några fall äger statsrådsafdelningen

positivt afgöra en sak. Vare sig den fungerar

som kassations- eller appelldomstol, upptages blott

klagan öfver administrationens i sista instans meddelade

beslut.

Ungefär samtidigt med merberörda statsrådsafdelning

upprättades äfven lokala förvaltningsdomstolar, provinsialjuntorna.

Juntan består af provinsens prefekt, två af inrikesministeriet

utnämnda prefekturråd samt fyra af provinsialrepresentationen

valda ledamöter. I vissa fall kan juntan

positivt afgöra inkomna saker, i andra blott undanrödja

ett öfverklagadt beslut. Juntans utslag kunna öfverklagas

hos statsrådet såsom slutliga beslut af administrativ myndighet,

alltså på grund af inkompetens, myndighetsmissbruk

och lagöfverträdelse.

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Afgörandet af kompetenskonflikter mellan de allmänna

domstolarna och specialdomstolar eller administrativa myndigheter

tillkom förr statsrådet, men öfverflyttades 1877 till

kassationsdomstolen.

I Belgien finnas endast för några speciella fall administra- Belgien.

tiva domstolar, med kompetens för en viss klass af förvaltningsrättsliga

frågor. För öfrigt äro dessa, liksom enligt den

äldre italienska ordningen, fördelade emellan de allmänna

domstolarna och de administrativa myndigheterna. De senare

anses emellertid i vissa mål, t. ex. beträffande direkta

skatter, utöfva ett slags dömande verksamhet, och i denna

utöfning äro de oberoende af högre myndigheters anvisningar

men underkastade domstol såsom högre instans. Domstolarna

äga enligt statsförfattningen uteslutande kompetens,

när fråga är om »civila» rättigheter, regelmässig kompetens,

när fråga är om »politiska» rättigheter. En rättighet

anses icke föreligga, när den rättsregel, som är i fråga, ej bör

anses gifven i individuellt intresse, och ej heller, när afgörandet

beror af en mer eller mindre diskretionär pröfning. Administrationens

oafhängighet medför, att domstol ej kan

undanrödja eller ändra ett administrativt beslut. Å andra

sidan är domstol berättigad och skyldig att lämna å sido

administrativa beslut, som befinnas lagstridiga. Tillämpningen

af dessa delvis motsatta principer är naturligtvis ganska

sväfvande.

Kompetenskonflikt pröfvas af de allmänna domstolarna:

antingen direkt af kassationsdomstolen eller, såsom invändningsfråga,

i den vanliga instansordningen.

Äfven i Nederland gäller, att de allmänna domstolarna Nederiand.

äga exklusiv kompetens i fråga om äganderätt, fordringar

och andra borgerliga rättigheter, samt att de, när ej undantag

finnes stadgadt i lag, pröfva äfven frågor om s. k. politiska

rättigheter.

Inom åtskilliga af de schweiziska kantonerna finner man Schweiz.

ansatser till en administrativ rättskipning. Oftast är denna

rättskipning anförtrodd åt de allmänna domstolarna.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Hvad angår edsförbundet, är för närvarande förvaltningen

i hufvudsak koncentrerad hos regeringen, förbundsrådet,

utan själfständiga underordnade förbundsorganer.

Häraf följer, att en egentlig rättskipning på det förvaltningsrättsliga

området knappast är tänkbar; såsom naturligt

är, råder en afgjord obenägenhet emot att öfver regeringen

ställa något slags domstol såsom kontrollerande myndighet.

I öfverensstämmelse med författningens starkt demokratiska

karaktär gäller emellertid, för vissa fall, att representationen,

förbundsförsamlingen, utgör en besvärsinstans öfver

regeringen.

Af hufvudsakligen samma skäl som i Sverige, nämligen

dels i rättssäkerhetens intresse, dels för att lätta regeringens

arbetsbörda, har man under en följd år eftersträfvat inrättandet

af en administrativ högsta domstol. Ett förberedande

förslag har i sådant afseende år 1906 framlagts af en person,

som år 1903 af justitiedepartementet fick i uppdrag att

med särskild hänsyn till den konstitutionella sidan utarbeta

ett betänkande i ämnet.

Detta förslag innefattar, såsom nödig förutsättning för

reformens genomförande, att en mängd förvaltningsärenden

undantagas från det verksamhetsområde, som omedelbart

tillkommer förbundsrådet såsom sådant, och i stället öfverlämnas

åt regeringsdepartement eller andra under regeringen

stående myndigheter. Utan en sådan, samtidig eller föregående,

reform af förvaltningen skulle, på sätt ofvan antydts,

en administrativ högsta domstol vara nästan omöjlig.

Den föreslagna förbundsdomstolen för administrativa

ärenden utgöres af fem ledamöter och lika många suppleanter,

hvilka alla för en tid af sex år väljas af representationen.

Enda kompetensvillkoren äro schweizisk medborgarrätt och

valbarhet till representationens andra kammare, nationalrådet.

Ställningen som ledamot eller suppleant är oförenlig

med ledamotskap i representationen, förbundsrådet eller den

allmänna förbundsdomstolen, med innehafvande af ett ämbete,

som besattes genom val af någon bland dessa myndig
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

heter; ställningen som ledamot dessutom med innehafvande

af något som helst ämbete i vare sig edsförbundets eller

någon kantons tjänst, med idkande af något yrke eller någon

näring och med befattning i förvaltningen eller revisionen af

någon association för förvärfsändamål. Den administrativa

högsta domstolen får ej hafva sitt säte i förbundets hufvudstad

eller på samma ort som förbundsdomstolen.

I allmänhet erfordras för beslutförhet närvaro af fem

ledamöter eller suppleanter. För att en sak skall kunna pröfvas

af blott fyra domare, förutsattes alltid samtliga de närvarandes

och i vissa fall dessutom parternas samtycke. Förhandlingarna

äro i regel offentliga, men öfverläggning och

omröstning till dom hemliga. Förvaltningsdomstolen står

under tillsyn af representationen, till hvilken den årligen afgifver

ämbetsberättelse och, i förekommande fall, rapporter

om yppade missförhållanden eller missbruk inom förvaltningen.

Kompetensen är bestämd enligt enumerationsmetoden.

Som allmän regel gäller, att klagan blott kan föras öfver beslut

af något bland förbundsrådets regeringsdepartement

eller af någon annan under förbundsrådet stående förvaltningsmyndighet.

Sådana äro — jämte justitiedepartementet,

militärdepartementet, handelsdepartementet, industridepartementet

och järnvägsdepartementet — »Auswanderungsamt»,

»Versicherungsamt», »Amt fur geistiges Eigenthum»,

öfverfältläkaren, pensionskommissionen,» Oberzolldirektion»,

»Direktion der Eidgenössischen Alkohol verwaltung», samt

de myndigheter, som å edsförbundets vägnar utöfva kontroll

öfver elektriska anläggningar.

Besvär kunna grundas därpå, att antingen det öfverklagade

beslutet är rättsstridigt, enär en gällande bestämmelse

i den inre lagstiftningen eller i en konvention lämnats

oanvänd eller oriktigt tillämpats •— härunder faller äfven

brytande emot en väsentlig föreskrift om förfarandet — eller

ock de faktiska förutsättningarna för ett beslut af sådant innehåll

icke varit för handen; det sista förklaras i inskrän
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

kande riktning genom tillägget, att, då den administrativa

myndigheten ägde befogenhet till fri pröfning, beslutet icke

är underkastadt förvaltningsdomstolens bedömande. Preliminära

beslut få aldrig öfverklagas. Legitimerad till besvärs

anförande är den enskilda person eller den korporation,

som genom det ifrågavarande beslutet blifvit »persönlich

betroffen». Besvären grundas alltså icke därpå, att en materiell

rättighet blifvit kränkt. I de fall, då den administrativa

förbundsmyndigheten utgör besvärsinstans öfver en kantonsmyndighet,

tillkommer besvärsrätt äfven denna.

Till följd af den begränsning, i hvilken klagan hos förvaltningsdomstolen

är tillåten, medgifvas parallellt med

denna klagan besvär hos den högsta förvaltningsmyndigheten.

Man har nämligen icke velat genom inrättande af

själfständiga lägre förvaltningsmyndigheter minska förut

existerande administrativa garantier.

Förvaltningsdomstolen skall å ämbetets vägnar och

utan att vara inskränkt till de af parterna anvisade bevismedel

utforska det verkliga förhållandet, men kan ej ändra det

öfverklagade beslutet i en för klaganden ogynnsam riktning.

Finnas besvären grundade, kan förvaltningsdomstolen antingen

själf omedelbart afgöra saken eller återförvisa den till förvaltningsmyndigheten,

som då är bunden af förvaltningsdomstolens

r ättsuppf att ning.

Jämte sina funktioner som besvärsinstans har förvaltningsdomstolen

äfven att verka som domstol för afgörande

af stridigheter, som sammanhänga med ämbetsförhållanden.

Flit hör först, att en i edsförbundets ämbete eller tjänst anställd

person i regel endast genom dom af förvaltningsdomstolen

kan afsättas eller suspenderas med förlust af löneinkomster.

Vidare pröfvar förvaltningsdomstolen, såsom enda

instans, de i edsförbundets ämbete eller tjänst anställdas

eller deras efterlefvandes ekonomiska anspråk mot edsförbundet,

särskildt anspråk på lön och andra aflöningsförmåner,

reseersättning och godtgörelse för utlägg. Å andra sidan

är förvaltningsdomstolen ensam kompetent för afgörande af

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

tvister om nämnda personers eller deras löftesmäns skyldighet

att till edsförbundet utgifva skadestånd i anledning af

anställningsförhållandet.

Förvaltningsdomstolen är slutligen i viss mån kompetensdomstol.

Den pröfvar nämligen själf, med bindande

verkan för administrativa myndigheter och vanliga domstolar,

frågan, om en inkommen sak tillhör den ena eller andra

myndighetens upptagande. Representationen har dock att

afgöra kompetenstvister, som uppkomma mellan förbundsrådet,

förbundsdomstolen och förvaltningsdomstolen.

Danmark saknar, bortsedt från specialmyndigheter för

vissa fall, särskilda organ för administrativ rättskipning.

Omkring år 1800 uppställdes den grundsatsen, att de administrativa

myndigheterna skulle vara oberoende af domstolarna,

och att i följd häraf klagan öfver de förstnämndas åtgärder

skulle anföras hos konungen, som antingen omedelbart

af gjorde saken eller förvisade den till en dömande kommission.

Denna grundsats försvann med enväldet. Enligt

grundlagen utöfvas den dömande myndigheten af domstolarna,

hvilka äfven äro berättigade att pröfva hvarje fråga

om gränserna för administrationens myndighet. Häri ligger,

om också ej en absolut regel, dock så mycket, att endast i

undantagsfall och på grund af uttryckliga bestämmelser de

med förvaltningen sammanhängande rättsfrågorna kunna

vara undandragna de allmänna domstolarnas kompetens.

Domstolarna äga sålunda icke blott att lösa kompetenskonflikter,

utan också att upphäfva olagliga administrativa

beslut. Härvid måste emellertid äfven i Danmark anses

gälla, dels att administrationen har sista ordet i frågor,

som bero på ett afvägande efter lämplighetshänsyn, dels att

enskild part ej äger någon talan, då den lag, som förmenas

vara öfverträdd, icke kan anses gifven i syfte att skydda

hans individuella intressen. I båda dessa afseenden är gränsen

emellertid mycket svår att bestämma. Särskilt kan det

vara vanskligt att afgöra, huruvida en administrativ myndighet

genom att företaga en åtgärd, hvarför de faktiska

Danmark.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Norge.

Finland.

förutsättningarna saknades, förfarit oriktigt inom gränserna

för sin kompetens eller öfverskridit dessa; i det senare fallet

kan domstol undanrödja åtgärden, i det förra däremot

icke.

Fördelningen af ärendena är i vissa delar egendomlig,

då en del ärenden, som synas äga privaträttslig natur, förlagts

till förvaltningsmyndigheterna i stället för domstolarna.

I fråga om domstolarnas befogenhet att afgöra administrativa

incidenspunkter kan icke någon allmän regel uttalas.

Bland dömande specialmyndigheter må nämnas »Sessionerne»,

närmast motsvarande våra inskrifningsrevisioner,

»Landvsesenskommissionerne», som afgöra bl. a. frågor om

jorddelning och vattenafledning, »Vandsynsmsenderne» m. fl.

I de flesta fall afgöra dessa myndigheter äfven rent privaträttsliga

frågor. Detta är dock ej händelsen med »Sessionerne»,

som i stället förena egenskaperna af administrativa

myndigheter och af förvaltningsdomstolar samt hvilkas beslut

i den senare egenskapen kunna öfverklagas hos högsta

domstolen.

Också i Norge har vid öfvergången till konstitutionellt

statsskick grundsatsen om de administrativa myndigheternas

oberoende af domstolarna förlorat sin giltighet. Enhvar,

som anser sin lagliga rätt kränkt, kan söka rättelse vid domstol,

och afgörandet af ett visst slags rättstvister kan icke

ens genom lag öfverlämnas till administrativ myndighet

eller särskild förvaltningsdomstol under annan förutsättning,

än att dennas beslut kunna i sista hand öfverklagas hos högsta

domstolen. Däremot betraktas det som själfklart, att

domstol icke på grund af sin afvikande uppfattning af det

ändamålsenliga eller lämpliga kan rubba en administrativ

myndighets åtgöranden. I den mån dessa bero på ett

diskretionärt omdöme, äro de alltså undandragna domstolarnas

pröfning.

I Finland vidtogs efter skilsmässan från Sverige den förändring

i den äldre svenska ordningen, att senatens ekono
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

midepartement fick åt sig uppdragna alla de mål rörande den

allmänna hushållningen, som förut handlagts af kollegierna;

sådana mål, i hvilka talan från ett kollegium fullföljts i justitierevisionen,

öfverflyttades emellertid till hofrätterna. Ekonomidepartementet

blef i Kungl. Maj :ts ställe högsta instans

för administrativa besvärsmål. Sedermera hafva en

del mål öfverflyttats från administrationen till domstolarna,

och dessutom har i följd af åtskilliga specialdomstolars upphäfvande

deras kompetens fördelats mellan allmänna domstolar

och administrativa myndigheter.

2546

}/06. Regeringsrätten.

8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Allmän mo- I jämförelse med nu omförmälda länder — utom FinUieiing.

^ ]anj — intager tydligen Sverige en helt och hållet egendomegrätt9S

lig ståndpunkt. Hos oss gäller ännu, att förvaltningsrättsliga

tvister i allmänhet behandlas på samma sätt som rena

förvaltningsangelägenheter och alltså slutligen pröfvas af

administrationen själf. I enlighet med den traditionella och

ofta åberopade önskan att kunna »gå till kungs» med hvarje

angelägenhet, den må vara stor eller liten, kommer denna

slutliga pröfning att ske hos själfva regeringen; kollegierna

och motsvarande centrala ämbetsverk utgöra blott mellaninstanser,

och ministrarne kunna endast i sällsynta undantagsfall,

som ej hafva något sammanhang med afgörandet

af förvaltningsrättsliga tvister, utöfva egen beslutande myndighet.

Redan ofvan hafva nämnts de båda olägenheter, som

ansetts följa häraf och som hafva framkallat tanken på en

reform. De äro: den ena, att regeringens tid och arbetsförmåga

alltför mycket tagas i anspråk af administrativa besvärsmål,

till men för behandlingen af frågor med allmännare

betydelse; den andra, att önskade garantier saknas

för en ur rättssäkerhetens synpunkt betryggande slutlig

handläggning af de administrativa besvär smålen.

Den senare olägenheten beror därpå, att statsrådsledadamöterna,

hvilka äro ansvariga för regeringens beslut, sakna

domares åt alla håll oberoende ställning, ofta växla, väljas

med hänsyn till helt andra egenskaper än förmågan att

afgöra rättsfrågor och befaras sakna tillräcklig tid att ägna

åt dessa frågor. Botemedlet måste alltså sökas i besvärsmål

öfverlämnande i sista instans åt en annan myndighet än regeringen,

ty att inom denna åvägabringa de önskade garantierna

lärer med den fortskridande politiska utvecklingen

blifva alltmer omöjligt. Genom samma medel komme att

i väsentlig mån af hjälpas äfven den först omförmälda olägenheten

af det nuvarande systemet.

Emot administrativa besvärsmål öfverflyttande från

regeringen till annan myndighet hafva — oberoende af de

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

anmärkningar, som kunnat riktag mot denna sistnämndas

lämplighet — uttalats betänkligheter i hufvudsakligen två

hänseenden. Dels har man befarat, att efter en sådan åtgärd

»den sakkunskap och de insikter, som måste förutsättas

hos statsrådets medlemmar, kunde komma att anses

ännu mera umbärliga», dels att regeringen komme att sakna

öfverblick öfver förvaltningen och erfarenhet om förvaltningslagarnas

behof af förbättring. Hvad det förra angår,

torde emellertid, äfven efter t. o. m. alla besvärsmål bortflyttande,

det i regeringsdepartementen finnas behof af administrativ

sakkunskap och frågan endast vara, om detta

behof skall till väsentlig del fyllas genom departementschefen

eller endast genom andra funktionärer inom departementet.

Det senare kan sägas utgöra regeln i vissa främmande

länder, och jämväl hos oss hafva helt säkert funnits departementschefer,

hvilka till följd af bristande administrativ eller

juridisk skolning haft svårt att bilda sig ett själfständigt

omdöme i detaljerna af åtskilliga förekomna ärenden. Så

länge man bibehåller den nuvarande bestämmelsen, att två

s. k. konsultativa statsråd skola hafva förvaltat civil beställning,

kan det å andra sidan förutsättas, att dessa två jämte

chefen för justitiedepartementet kunna inom själfva statsrådet

lämna stöd och ledning i frågor, där juridiska fackinsikter

äro af nöden. I alla händelser skulle det vara både

olämpligt och i längden fåfängt att för de jämförelsevis

mindre viktiga besvärsmålens skull söka framtvinga en annan

sammansättning af statsrådet, än som eljest vore påkallad.

Större betydelse kan synas tillkomma den andra invändningen,

som går därpå ut, att genom besvärsmålens

bortflyttande regeringen förlorar en för dess verksamhet

gagnelig kunskapskälla. Obestridligt är nämligen, att besvärsmålens

handläggning, när den sker på allvar, tvingar

till inträngande i vissa förhållanden, som eljest lätteligen

skulle undgått uppmärksamheten, och kan gifva vid handen

ett existerande behof af lagstiftning eller af administrativa

åtgärder. Besvärsmålen utgöra i många fall ett käns
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

ligt instrument, med hvars tillhjälp man kan konstatera missförhållanden,

dessa må bero därpå, att en föråldrad bestämmelse

kvarstår i gällande kraft, eller på en mindre lycklig

affattning af ett nytt stadgande, på en lucka eller en motsägelse

i lagstiftningen, på en felaktig praxis hos underordnade

myndigheter eller på andra omständigheter. Härtill

kan läggas, att regeringen i besvärsmålens afgörande eger

ett bekvämt och snabbt verkande medel att afhjelpa en

konstaterad felaktighet. Ofta nog behöfves nämligen ej mera

än ett Kungl. Maj:ts beslut i särskildt mål, för att rättelse

sker äfven i andra fall och felaktigheten försvinner eller

göres oskadlig.

Ville man härmed ådagalägga nödvändigheten eller önskvärdheten

däraf, att regeringen är sista instans för pröfning

af administrativa besvärsmål, skulle man emellertid uppenbarligen

bevisa för mycket. Bortsedt därifrån, att slutsatsen

skulle äga ungefär samma giltighet äfven för andra länder,

hvilkas erfarenhet dock icke synes bestyrka densamma, skulle

konsekvensen vara den, att regeringen borde äga högsta afgörande!.

äfven i judiciella mål ; också domstolarna hafva

att tillämpa administrativa författningar, och jämväl beträffande

civillag, processlag och strafflag behöfver regeringen

kännedom om tillämpningen och verkningarna, icke minst

för att kunna taga initiativ till ändringar.

Att en ändring, som befunnits önskvärd, ofta kan i

ena fallet genomföras vida lättare än i det andra -— genom

eu administrativ författning, genom en anvisning till

underordnade myndigheter eller t. o. m. blott genom sättet

för det förekomna besvärsmålets afgörande — lärer icke

kunna i förevarande hänseende motivera någon åtskillnad.

Snarare kan man påstå, att just den omständigheten, att

den lagstiftande myndigheten tillika är den högsta lagskipande,

åstadkommer en fara för rättssäkerheten. Det ligger

nämligen blott alltför nära till hands att sammanblanda

båda dessa funktioner genom en lagtolkning, hvilken i själfva

verket utgör en lagändring; men, i motsats mot lagtolk
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

ning ar, böra lagändringar ej tillämpas, innan de blifvit vederbörligen

publicerade, och kunna de ej göra anspråk på

tillbak averk ande kraft. Äfven när regeringen äger obestridd

dispensations- eller benådningsrätt, bör det slås fast, hvar

lagskipningen slutar och dispensen eller nåden börjar.

Om domaremaktens afgöranden har regeringen tillfälle

att taga kännedom endast så att säga utifrån. Äfven de administrativa

besvärsmålen måste, efter deras öfverflyttande

till annan myndighet, på liknande sätt komma till regeringens

kunskap. När någonting är af större intresse, lärer det

i allmänhet blifva föremål för redogörelse i pressen eller utgångspunkt

för framställning inom representationen. Dessutom

är det tänkbart att föreskrifva, att den myndighet,

som afgör besvärsmålen, ålägges att fästa regeringens uppmärksamhet

på mera anmärkningsvärda erfarenheter; i sådant

afseende erinras om § 4 i det år 1856 framlagda förslaget

till stadga för regeringsrätten, enligt hvilken paragraf

regeringsrätten bör »efter den erfarenhet, som vid författningarnas

tillämpning vinnes, i hvarje fall, då anledning

därtill förekommer, fästa Kungl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet

på de brister, som i den ena eller andra författningen

kunna förefinnas». En sådan anordning är dock mindre behöflig,

om föredragningen af besvärsmålen, såsom enligt

samma förslag, regelmässigt tillkommer expeditionschefen

i vederbörande regeringsdepartement eller, såsom enligt

1840 års förslag, departementschefen själf, expeditionschefen

eller annan tjänsteman i departementet. Enligt de förslag

som innefattas i motioner åren 1897 och 1899, skulle ärendena

till föredragning beredas inom vederbörande departement

och departementschefen ega rätt att deltaga i regeringsrättens

öfverläggningar. På dessa eller dylika sätt kan

allt erforderligt sammanhang fortfarande upprätthållas mellan

regeringen och den myndighet, som pröfvar besvären.

Ifrågavarande erinran mot besvärsmål öfverflyttande från

regeringen till annan myndighet lärer alltså icke kunna anses

afgörande.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Endast i förbigående namnes en tredje, någon gång

hörd, invändning: att regeringsmakten försvagas genom besvärsmålens

öfverflyttande till annan myndighet. Denna invändning

förfaller, om öfverflyttningen inskränkes till sådana

mål, där det endast kan och bör vara fråga om rättstillämpning,

ej om maktutöfning. Redan framkomsten af

densamma måste anses bekräfta tillvaron af de frestelser

och faror, som regeringsmaktens rättskipningsbefogenhet

kan föranleda.

Ett radikalt medel att befria regeringen från afgörandet

af administrativa besvärsmål är tydligen att minska eller afskaffa

dessa genom att förvandla dem till vanliga rättegångssaker.

En öfverflyttning till de allmänna domstolarna af administrativa

tvister har, såsom af den ofvan lämnade historiska

utredningen framgår, vid skilda tillfällen företagits. Möjligen

återstår ännu en efterskörd att göra, såsom senast föreslagits

af 1902 års löneregleringskommitté. Men helt säkert kan

icke på denna väg det föreliggande problemet erhålla en ens

något så när fullständig lösning. Om de allmänna domstolarna

skulle få i större utsträckning åt sig uppdraget att upptaga

och afgöra administrativa tvister, skulle detta medföra

för dem en ökning i arbetsbörda, som, särskildt för de högre

instanserna, under nuvarande förhållanden vore betänklig

nog. De administrativa målens behandling komme att lida

af den omständlighet och långsamhet, som man plägar lägga

vårt nu tillämpade domstolsferfarande till last. Äfven om

man i allmänhet kunde utan olägenheter och fara för vare

sig förvaltningen eller rättskipningen anförtro administrativa

tvisters afgörande åt de vanliga domstolarna, hvilket ur mera

än en synpunkt må betviflas, är det uppenbart, att åtminstone

största delen af våra underrätter icke lämpa sig för dylika

funktioner. Till följd af omöjligheten att åt domstolarne

öfverlemna alla administrativa tvister af helt eller delvis

rättslig natur skulle man nödsakas att för talrika sådana

bibehålla administrationens slutliga afgörande. Dessutom

skulle det utan tvifvel strida emot ett bestämdt och all
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

mänt föreställningssätt, om imderdomstolarna blefve något

slags öfverordnade myndigheter öfver den högre administrationen.

Föga mera praktisk torde för närvarande vara tanken

att, exempelvis efter preussiskt mönster, inrätta en med de

vanliga domstolarna parallell instansordning af särskilda

förvaltningsdomstolar. Vare sig man tänker på anknytandet

till länsstyrelserna af kollegiala, delvis genom val sammansatta,

förvaltningsdomstolar eller på någon annan anordning,

utgör tankens genomförande en så stor och ingripande

ändring i det bestående, att därför torde erfordras vida längre

tid, än som kan vara nödig för en reform med afseende på

administrativa besvärsmål afgörande i högsta instans.

Denna sistnämnda reform lärer för öfrigt ingalunda behöfva

lägga hinder i vägen för ändringar, i antydda riktning,

af förfarandet i lägre instanser, utan tvärtom snarare underlätta

sådana, om och när de befinnas nödvändiga eller önskvärda.

På allra enklaste sätt lättas regeringens arbetsbörda,

om man förbjuder klagan hos Kungl. Maj :t och sålunda låter

målen slutligen afgöras hos de myndigheter, öfver hvilkas

beslut för närvarande underdåniga besvär få anföras. Löneregleringskommittén

af år 1902 har i rätt stor utsträckning

förordat denna utväg. Tydligen är den också ägnad

att påskynda det slutliga afgörandet. Men några ökade

garantier för det slutliga afgörandets riktighet skulle den

kunna anses innebära endast under den förutsättningen, att

den nuvarande näst högsta instansen är — eller efter en eventuell

förstärkning kommer att vara — mera betryggande än

den nuvarande högsta, och att denna alltså snarast är skadlig.

Då detta torde vara svårt att påstå eller bevisa, lärer man få

nöja sig därmed, att ifrågavarande förändring kan genomföras

utan afsevärdt men för rättssäkerheten, och uppgifva

alla anspråk på att öka denna. I betraktande af en enhetlig

rättstillämpnings vikt och på andra nära till hands liggande

grunder kunna i allt fall svårligen annat än centrala,

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

kollegialt arbetande och af ämbetsmannamässigt utbildade

ledamöter bestående myndigheter erhålla befogenhet att

definitivt och utan möjlighet till Överklagande afgöra mål.

För de talrika fall, då klagan går till Kungl. Maj :t från Konungens

befallningshafvande eller andra lokala myndigheter,

är metoden sålunda icke utan vidare tillämplig. Att den

måste användas med försiktighet, följer redan af den förut

berörda populära obenägenheten att finna sig afskuren från

möjlighet att »gå till kungs». Hänsynen härtill skulle också

lägga hinder i vägen för att låta en väsentligare del af

de mål, som nu från lokalmyndigheterna fullföljas hos Kungl.

Maj :t, i stället gå till kammarkollegium eller kammarrätten

och stanna därstädes, en anordning, som för öfrigt

måste föranleda en betydande ökning af dessa ämbetsverks

personal och äfven förändringar i deras arbetssätt. Slutligen

må anföras, att den nu behandlade utvägen att helt

enkelt afklippa högsta instansen sannolikt är af olika anordningar,

som ej gå ut på de administrativa besvärsmålens

öfverflyttande till domstolarne, den minst fördelaktiga för

upprätthållande af sådant samband mellan regeringen och

rättstillämpningen, att erfarenheterna från denna må lätt

och säkert komma den förra till godo.

Äfven om för enstaka grupper af administrativa mål

särskilda bestämmelser i vissa af nu antydda riktningar må

vara önskvärda, återstår dock såsom det hufvudsakliga att,

utan nödvändigt sammanhang med förändringar i afseende

å de lägre instanserna, ersätta regeringen, såsom högsta instans

för besvärsmål upptagande, pröfning och afgörande,

med en annan myndighet.

Härvid finnas — då, af skäl, som förut antydts, man åtminstone

numera ej gärna kan tänka på att inrätta något

slags domstol inom regeringen — egentligen blott två möjligheter:

att öfverlämna afgörandet af administrativa besvärsmål

åt högsta domstolen och att- skapa en ny myndighet såsom

administrativ högsta domstol, en s. k. regeringsrätt.

Kammarkollegium eller kammarrätten kan ej blifva högsta

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

instans i alla mål, som der behandlas, eller i alla mål, hvilkas

slutliga afgörande förflyttas från regeringen. Genom dessa

embetsverks ombildning skulle således ej någon fullständig

eller tillfredsställande lösning vinnas. Det är ock nödvändigt,

att besvärsmålens slutliga afgörande åtminstone i allmänhet

sker med Konungens rätt och i Konngens namn, liksom nu

är fallet med rättegångsmålens afdömande. Emellan de båda

alternativen: högsta domstolen och en ny s. k. regeringsrätt

finnas mellanformer af större eller mindre verklig betydelse.

Sålunda kan den s. k. regeringsrätten konstitueras såsom en

särskild afdelning af högsta domstolen och detta antingen så,

att alla medlemmar uteslutande och ständigt tillhöra den

ena eller andra afdelningen, eller så att flere eller färre

medlemmar äro gemensamma, eller att en viss cirkulation

äger rum mellan de särskilda afdelningarna. Den hufvudsakliga

frågan är emellertid, om de administrativa målen

böra i högsta instansen likställas med rättegångssakerna

eller ej.

Att de administrativa besvärsmålens öfverflyttande

från regeringen till högsta domstolen skulle medföra nödvändigheten

att i betydlig män öka den senares ledamotsantal,

ligger i öppen dag. Utan tvifvel skulle olägenheter vara med

en sådan ökning förenade, särskilt emedan hvarje tillväxt

i antalet af de afdelningar, på hvilka högsta domstolen arbetar,

är ägnad att försvåra upprätthållandet af enhetlighet

och konsekvens i lagskipningen. Denna omständighet kan

emellertid icke i och för sig anses vara afgörande. I vissafrämmande

länder är högsta domstolen fördelad på vida flere

afdelningar, än som härstädes skulle kunna komma i fråga;

problemet att äfven med ett flertal afdelningar åstadkomma

likformighet i praxis kan därför icke antagas vara olösligt.

De förr så talrika specialdomstolarna utgjorde ett uttryck

för den uppfattningen, att afgörandet af vissa mål förutsatte

särskilda insikter, hvilka icke kunde påräknas hos

ledamöter af de vanliga eller allmänna domstolarna. Denna

uppfattning har blifvit kritiserad och i praktiken till största

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

delen öfvergifven. Den berodde i själfva verket samtidigt på

ett öfverskattande och ett underskattande af domaren. Man

öfverskattade honom, då man tilltrodde honom egen insikt

och erfarenhet i alla ämnen, som ej förbehållits eller borde

förbehållas åt specialdomstolar. Man underskattade domaren,

då man ej tilltrodde honom förmågan att på grund af

sakkunnig utredning bilda sig ett omdöme äfven i ämnen,

om hvilka han icke förut ägde någon grundligare kännedom.

Både öfverskattandet och underskattandet hänvisa på en

sammanblandning af domares och af sakkunniges eller sakkunniga

vittnens funktioner och uppgift. Det sagda hindrar

emellertid icke, att i vissa fall rättskipningen vinner i både

säkerhet och snabbhet, om domaren är på förhand bekant

med de faktiska omständigheterna och öfvad i de förekommande

rättsfrågornas lösning, och att intresset häraf kan

vara tillräckligt starkt för att uppväga de principiella och

praktiska betänkligheterna- emot specialdomstolar. Ännu

mindre är det uteslutet, att man kommer till samma resultat

på den grund, att för en tillfredsställande rättskipning

förutsättes hos domaren förtrogenhet med de särskilda kraf,

som vissa egendomligt artade lifsförhållanden ställa på därunder

verksamma personer. Denna grund är en af dem, som

åstadkommit bibehållande af särskilda krigsdomstolar, och

som inom en del korporationer framkallat privata och halfoffentliga

nämnder för bedömande af tvister angående medlemmarnas

verksamhet.

Helt säkert bör det icke påstås, att högsta domstolens

ledamöter kunna befaras sakna förmåga att i den för bedömande

af administrativa besvärsmål erforderliga grad sätta

sig in i vare sig faktiska förhållanden eller speciella författningar.

I åtskilliga fall skulle emellertid härför kräfvas ett

långvarigt och mödosamt arbete. Men äfven när detta ej är

händelsen, skulle en betänklig splittring af tid och intresse

åstadkommas genom nödvändigheten att tillämpa hela

mängden af förvaltningslagar, däri enstaka bestämmelser

någon gång kunna vara att åberopa i administrativa besvärs
-

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

mål. Den egentliga, nu åt högsta domstolen uppdragna, rättskipningen

komme ej att vinna härpå. Det synes därför i

alla händelser vara att föredraga, om de administrativa

besvärsmålen så mycket som möjligt koncentreras på en afdelning

i st. f. att fördelas på tre eller fyra. För att äfven

hvad de föredragande angår, förebygga det slöseri med tid

och arbetskraft, som läge däri, att än den ene, än den andre

skulle för ett enstaka måls skull nödgas vidlyftigt studera

samma förhållanden eller författningskomplexer, kunde man

träffa en anordning, motsvarande den, som nu gäller om

krigsdomstolsmål eller skiftesmål.

Hittills har förutsatts, att justitieråd — liksom äfven

revisionssekreterare — fortfarande skulle väljas efter samma

grunder som förut, således utan allt afseende på utvidgningen

af högsta domstolens verksamhetsområde. Det skulle

emellertid svårligen kunna undgås, att man stundom med

sitt val stannar på personer, hvilka synnerligen väl äro

skickade att afgöra administrativa mål, men som icke skulle

hafva utsetts till högsta domare i rättegångssaker. Om alla

administrativa besvärsmål och inga rättegångssaker handläggas

på en bestämd afdelning med ständiga ledamöter, är

detta förhållande oskadligt, men då skiljer sig också denna

afdelning endast formellt från en fristående regeringsrätt.

Bland de betänkligheter, som framställts mot inrättande

af en särskild rättskipning i administrativa mål, är äfven

den, att en sådan rättskipning lätteligen utöfvar en förlamande

inverkan på den initiativrikedom, beslutsamhet

och handlingskraft, som böra vara utmärkande för administrationen.

Man fruktar, att inom rättskipningen skall

göra sig gällande en benägenhet för formalistiskt och ensidigt

juridiskt betraktelsesätt, som måste menligt inverka på den

administration, hvars åtgärder kunna komma under bedömande.

Dessa farhågor torde af mera än ett skäl kunna anses

öfverdrifna eller beroende på oriktigaförutsättningar. I högsta

instansen plägar äfven på det judiciella området en friare

uppfattning framträda; erfarenheten visar öfverhufvud icke,

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

att våra domstolar, när de — såsom fallet är vid åtal för

tjänstefel — haft att bedöma administrativa åtgärder, misskänt

administrationens behof af själfständighet och rörelsefrihet.

Vidare kunna, såsom de utländska lagstiftningarnas

exempel bekräftar, från rättslig pröfning helt och hållet undantagas

sådana frågor, där administrationens omdöme och

energi hafva sitt hufvudsakligaste spelrum. Så mycket står

dock fast, att den uppfattning af administrationens medel

och mål, som näppeligen kan i högre grad förvärfvas annat än

genom personlig administrativ verksamhet, utgör en viktig

förutsättning för äfven ett rättsligt bedömande af administrativa

åtgärder. Med särskild hänsyn härtill bör rekryteringen

ske af den myndighet, hvilken skall såsom högsta

instans pröfva administrativa mål. Detta gäller, äfven om

pröfningen inskränkes till ett rättsligt bedömande, men vore

under annan förutsättning ännu mera påtagligt. Förtrogenhet

med administrationens anda kan icke improviseras.

En förutvarande ledamot af högsta domstolen yttrade i

Första kammaren vid skrifvelseförslagets behandling, att

de allmänna domstolarna icke hade den rätta synen på administrativa

frågor, icke besutte erforderlig insikt ens i den

ofantliga massa administrativa författningar, till hvilka man

på detta område är hänvisad, ännu mindre förstode att

rätt uppfatta dessa författningars grunder. Domareverksamhet,

som utgör den naturliga förskolan för högsta domstolen,

kan sålunda ej anses gifva önskvärd kompetens för

afgörande af administrativa mål.

Enligt sakens natur måste också behandlingssättet

för administrativa mål vara ett annat än för rättegångssaker.

Detta följer redan däraf, att de förra icke i de lägre

instanserna varit föremål för, judiciell handläggning, och att

de således föreligga för högsta instansen i helt annat skick

än rättegångssakerna. Ett genomförande af vanliga »processuela

rättegångsformer» försvåras af den i de administrativa

målen ofta förekommande sammanblandningen af

rätts- och lämplighetsfrågor samt skulle helt säkert afsevärdt

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

fördröja behandlingen. Ännu viktigare är i nämnda hänseende,

att i de administrativa målen klaganden ofta icke har

någon egentlig motpart, om man ej såsom sådan vill

räkna det allmänna representeradt af den myndighet, hvars

beslut öfverklagas. Äfven af denna grund skulle båda klassernas

mål lätt blifva lidande, om de sammanfördes inom

samma myndighets verksamhetsområde.

Ehuru jag till ett senare stadium af framställningen

måste uppskjuta att närmare beröra de svårigheter, som äro

förknippade med ett skarpt och fullständigt särskiljande i lag

af de besvärsmål, som fortfarande böra vara förbehållna

regeringens afgörande, må dock redan här framhållas, att

dessa svårigheter icke torde kunna undvikas, om myndigheten

för öfriga administrativa besvärsmål slutliga pröfning

utgöres af högsta domstolen. Under samma förutsättning

kan äfven det önskvärda sambandet mellan denna

myndighet och regeringen näppeligen vinnas.

Af det föregående torde framgå, att, på sätt också i Riksdagens

skrifvelse förutsättes, administrativa besvärsmål böra

i största möjliga omfattning öfverflyttas från regeringen

till en ny myndighet, en s. k. regeringsrätt, i syfte att dels

regeringens arbetsbörda må minskas, dels ökade garantier må

vinnas för rättssäkerheten.

För vinnande af öfverblick öfver de besvärsmål, som Besvärsmål

för närvarande faktiskt fullföljas hos regeringen, har jag låtit 18"-1903- å särskildt upprättade blanketter införa uppgifter om samtliga

besvärsmål, som under åren 1899—1903 förekommit å föredragning

af justitie-, landtförsvars-, sjöförsvars-, civil-, finans-,

ecklesiastik- eller jordbruksdepartementet. Dessa uppgifter

äro i legel en för hvarje besvärsmål. I en del fall, som röra

justitiedepartementet och finansdepartementet, hafva emellertid

fullständigt likartade mål sammanförts å en gemensam

blankett, hvarvid naturligtvis namn, data och dylikt bort
-

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

fallit. De specificerade uppgifterna hafva — med undantag,

af tillfälliga anledningar, för ett ringa fåtal uppgifter rörande

sjöförsvarsdepartementet och ecklesiastikdepartementet -—

af mig granskats och kompletterats under genomgående af

de särskilda departementens registratur eller koncept för

ifrågavarande tid.

Samtliga under femårsperioden af gjorda besvärsmål

uppgå till 4,740 eller i medeltal per år: 948. Sistanförda tal

betecknar alltså ungefärliga maximum af de mål, som i

följd af en administrativ högsta domstols inrättande kunna

tänkas afgå från regeringens arbetsbörda; sålunda skulle

denna kunna minskas med högst omkring 18 mål per vecka.

Det är emellertid klart, att detta maximum icke på långt

när kan uppnås, då, på sätt också Riksdagen förutsatt, åtskilliga

besvärsmål äro af beskaffenhet att, äfven efter eu

administrativ högsta domstols inrättande, på ett eller annat

sätt påkalla regeringens pröfning.

Tab. 1.

Sum-

Medel-

1899.

1900.

1901.

1902.

1903.

ma.

tal.

1866

1896.

1899—

1899-

1903.

1903.

Justitiedepartementet . . . .

33

29

22

27

23

134

26.8

13

19

Landtförsvarsdepartementet .

57

55

93

84

95

384

76.8

34

149

Sjöförsvarsdepartementet . .

24

28

24

27

32

135

27.0

13

17

Civildepartementet.....

318

201

173

196

194

1,082

216.4

276

447

Finansdepartementet . . . .

300

361

354

356

334

1,705

341.0

85

331

Ecklesiastikdepartementet. .

174

158

168

233

194

927

185.4

207

207

Jordbruksdepartementet . . .

—

69

107

108

89

373

740

—

—

Summa

906

901

941

1,031

961

4,740

948

628

1,170

Anm. För jämförelses skull bifogas siffror för åren 1866 och 1896, hvilka siffror

hämtats från konstitutionsutskottets utlåtande n:r 8 vid 1897 års riksdag. De i riksdagens

skrifvelse den 28 april 1903 anförda siffror för 1902 afvika för de flesta departement

från ofvanstående, hvilket beror därpå, att de i skrifvelsen för nämnda år anförda

siffror, liksom siffrorna för 1866 och 1896, afse inkomna, men ofvanstående siffror för

1899—1903 af gjorda mål. För år 1857 uppgifvas besvärsmålen inom samtliga statsdepartement

till sammanlagdt 571.

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Besvärsmålen befinnas, såsom man kunde vänta, vara

mycket ojämnt fördelade på de särskilda departementen.

Variationerna emellan olika år äro däremot ej synnerligen

stora, om man tager hänsyn till den förändring i regeringsärendenas

fördelning å departementen, hvilken inträdde med

jordbruksdepartementets upprättande den 31 mars 1900. Fördelningen

på särskilda departement och särskilda år framgår

af tab. 1, hvarvid erinras, att siffrorna för femårsperioden

afse de afgjorda, icke de inkomna målen. De senares antal

kan icke fullt öfverensstämma med de afgjorda målens, dels

till följd af balansens ökning eller minskning, dels emedan

mål kunna vid afgörandet sammanföras eller delas.

1. Å justitiedepartementets föredragning hafva under Jmtitiedefemårsperioden

afgjorts besvärsmål från justitiekanslern (2), Partementet

hofrätt (4), fångvårdsstyrelsen (10), kammarkollegium

(3), statskontoret (2), kammarrätten (9), patent- och registreringsverket

(68), Konungens befallningshafvande (35)

och magistrat (1). Se tab. 2.

Tab. 2.

Justitiedepartementet

1899.

1900.

1901.

1902.

1903.

Summa.

Medel-

tal.

från

Justitiekanslern..........

1

1

—

—

—

2

0.4

Hofrätt..............

1

3

—

—

—

4

0.8

Fångvårdsstyrelsen.........

3

2

—

3

2

10

2.0

Kammarkollegium .........

1

2

—

—

—

3

0.6

Statskontoret...........

—

—

—

1

1

2

0.4

Kammarrätten...........

2

—

3

1

3

9

1.8

Patent- och registreringsverket . . .

21

10

14

14

9

68

13.6

Konungens befallningshafvande . . .

4

10

5

8

8

35

7.0

Magistrat.............

—

1

—

-

—

1

0.2

Summa

33

29

22

27

23 :

134

26.8

A. Besvär öfver justitiekanslerns beslut (2). I båda

fallen klagades däröfver, att justitiekanslern icke funnit

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

skål till åtgärd med anledning af anmälan mot underordnad

myndighet.

B. De besvärsmål (4), som inkommit från hofrätt,

afse (a) i tre fall förordnande af vikarie för tjänstledig

häradshöfding, i 1 fall (b) klagan däröfver, att tjänstledighet

beviljades utan sökt rätt till återinträde.

C. Besvär öfver fångvårdsstyrelsens beslut (10). Fem

mål (a) angå ersättning för fångforsling, 1 mål (b) rätt till

dyrtidstillägg, 2 mål (c) utnämning till tjänst samt 2 mål (d)

af skedande af vaktbetjänt i anledning af otillbörligt förhållande.

I ett fall under a) tilldelades klaganden ersättning, hvartill

han ej var berättigad. I de två fallen under d) kunde

möjligen vara tvifvelaktigt, om afskedandet utgjorde en disciplinärrättslig

åtgärd eller allenast en tillämpning af villkoren

för anställningen.

D. Besvär öfver kammarkollegii beslut (3). Alla afse

flyttning af tingsställe.

E. Besvär öfver statskontorets beslut (2). Båda målen

angå dyrtidstillägg.

F. Besvär öfver kammarrättens beslut (9). Alla äro

anmärkningsmål. I ett fall gillades anmärkningen, men fick

vid den gjorda utbetalningen bero.

G. Besvär öfver patent- och registreringsverkets beslut

(68). I alla målen är fråga om vägrad registrering af varumärken.

Fl. Besvär öfver Konungens befallningshafvandes beslut

(35). Om aflöning eller reseersättning (a) är fråga i 28

fall; i sex af dessa tilldelades eu ersättning, hvarpå klaganden

ej hade rättsligt anspråk. Befordran (b) afses i 3 mål. I 2

mål (c) gäller det fånges anspråk på arbetsförtjänst eller rätt

att mottaga besök; i ett (d) klagar häradshöfding öfver tingshusets

upplåtande för offentlig förrättning, i ett (e) rysk

lösdrifvare öfver sitt hemsändande.

I. Öfver magistrats beslut klagas i ett fall, som angår

ogillande af valsedel vid borgmästareval.

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

II. Landtförsvarsdepartementet.

Besvär förekomma öfver beslut af arméförvaltningen

(38), kammarkollegium (4), kammarrätten (85), Konungens

befallningshafvande (233), direktionen öfver arméns pensionskassa

(4) samt vissa militära myndigheter (19) och öfver

val (1). Se tab. 3.

Tab. 3.

Landtförsvarsdepartementet

1899.

1900.

1901.

1902.

1903.

Summa.

Medel-

tal.

från

Arméförvaltningen.........

1

5

10

9

13

38

7.0

Kammarkollegium.........

3

1

—

—

—

4

0.8

Kammarrätten...........

7

12

23

17

20

85

17.0

Konungens befallningshafvande . . .

44

34

55

52

4S

233

40.0

Direktionen öfver arméns pensionskassa

1

—

1

2

—

4

0.8

Militär myndighet.........

1

3

4

4

7

19

3.8

Andra...............

—

—

—

—

1

1

0.2

Summa

57 55

93

S4

95

384

70. S

A. Besvär öfver beslut af arméförvaltningen (38). I de

flesta målen (30) är fråga om (a) rätt till aflöningsförmåner,

reseersättning eller dylikt. I 4 mål klagas (b) öfver böter,

som ålagts rust- eller rotehållare, i ett (c) öfver ett befordringsärendes

afgörande. I två mål yrkas (d) ersättning på

grund af aftal, i ett (e) af enskild person ersättning för sjukhusvård

åt värnpliktig. Sju af de under a) hörande målen

innefatta äfven frågor om tilldelande af ersättning, hvartill

klaganden ej är berättigad, och i åtminstone två fall har sådan

ersättning verkligen tilldelats. Äfven i ett af fallen under

d) bifölls en med besvären förknippad underdånig ansökan.

B. Besvär öfver kammarkollegii beslut (4). Tre mål

afse åborätt till soldattorp å kronoallmänning, det fjärde

flyttning af soldattorp. I de tre förstnämnda målen förekom

jämte besvären en eventuell ansökan om viss förmån.

C. Besvär öfver kammarrättens beslut (85). Samtliga

mål utom ett, som angick löneförmåner och däri kammar
2546/06.

Regeringsrätten. 9

II. Landtförsvarsdepartementet.

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

rätten ansåg sig obehörig, äro anmärkningsmål. lett tjugutal

fall har varit fråga om eftergift af anmärknings medlen,

och i flertalet bland dessa fall har sådan eftergift beviljats.

D. Besvär öfver Konungens befallningshafvandes beslut

(233). De flesta målen (176) angå (a) böter, som ålagts

för försummelse af de värnpliktig åliggande skyldigheter,

hvartill kommer (aa) ett mål angående ansvar å uteblifven

suppleant i inskrifningsrevisionen. I öfrigt förekomma tvister

om rust- eller rotehållares rättigheter och skyldigheter

(b) i 46 fall, om dispositionen (ifver roteringskassa

(c) i 4 fall, om ersättning för legd häst (d) i ett fall,

om ersättning åt magistrat för kommenderings skjutsbefordran

(e) i ett fall, om reseersättning och dylikt (f) i 3

fall. En värnpliktigs yrkande om ansvar och ersättning

för det han hämtats, hänvisades genom s. k. omslagsresolution

till justitiekanslern. I de under a) upptagna målen

rörande ansvar för öfverträdelse af värnpliktslagens föreskrifter

förekommer stundom en ansökan att eventuellt

af nåd befrias från ansvar. I några fall (4), som alla tillhöra

1899, hafva dylika ansökningar öfverlämnats till nedre

justitierevisionen för att föredragas i högsta domstolen,

men i allmänhet (9) hafva de omedelbarligen lämnats utan

afseende. Med besvären förknippades i ett par fall ansökan

om befrielse från vapenöfning, något, som ej utgör föremål

för Konungens pröfning. Då enligt 1901 års värnpliktslag

ansvar för uteblifvande från vapenöfning ej vidare ålägges

i administrativ väg, förekomma mål om sådant ansvar

numera icke. Den minskning (i medeltal 15 årligen), som

härigenom uppkommer, synes emellertid uppvägas af ökning

i öfriga värnpliktsmål, hvilka år 1903 uppgingo till

48. Värnplikt^agens bestämmelser gifva tillfälle till en

ganska fri pröfning af »laga förfall», hvilket tillfälle äfven

synes hafva blifvit i fullaste mått begagnadt, så att man

stundom kan tveka, huruvida rättskipning eller nåd föreligger;

någon gång heter det, att Kungl. Maj :t »funnit godt

i nåder befria».

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

E. Besvär öfver beslut af direktionen öfver arméns pensionskassa

(4). Tre mål afse skyldighet att erlägga pensionsafgift,

det fjärde rätt till pension.

F. Besvär öfver beslut af vissa militära myndigheter

(19) . Hit höra besvär angående remontering (2) och rekrytering

(8), rätt till afsked (4), underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa

(1), alla dessa afseende beslut vid mönstring

eller därmed jämförlig förrättning; vidare angående pensionsafgift

(beslut af regementsförvältning), befordran (beslut

af chefen för fortifikationen), ordning i arrest (beslut

af regements- och fördelningschef), hvartdera i ett fall.

Slutligen har ett mål, däri klagats öfver regementsförvaltnings

beslut angående penningebidrag till värnpliktige, genom

omslagsresolntion öfverlämnats till arméförvaltningen.

G. I ett fall har klagats öfver felaktighet vid val af ledamot

i direktionen för knektelegomedelskassa.

III. Sjöförsvarsdepartementet. in. sjöfsr
svarsdepar
Besvär

förekomma öfver beslut af marinförvaltningen 1cmrntet
(20)

, lotsstyrelsen (9), kammarkollegium (1), kammarrätten

(13), generaltullstyrelsen (3), Konungens befallningshafvande

(77), direktionen öfver flottans pensionskassa (11),

direktionen öfver navigationsskola (1). Se tab. 4.

Tab. 4.

Sjöförsvarsdepartementet

1899.

1900.

1901.

1902.

1903.

Summa.

Medel-

tal.

från

Marinförvaltningen.........

1

5

2

7

5

20

4.0

Lotsstyrelsen............

1

i

2

3

2

9

1.8

Kammarkollegium.........

—

—

1

—

—

1

0.2

Kammarrätten...........

2

2

1

1

7

13

2.0

Generaltullstyrelsen.........

—

—

2

1

—

3

0.0

Konungens befallningshafvande . . .

18

19

12

13

15

77

15.4

Direktionen öfver flottans pensionskassa

2

1

3

2

3

11

2.2

Andra...............

—

—

1

—

—

1

0.2

Summa

21

28 24

27

32

135

27

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

A. Besvär öfver beslut af marinförvaltningen (20).

Besvären afse befordran (a) i 2 fall, aflöning och dyrtidstilllägg

(b) i 11 fall, rese- och traktamentsersättning (c) i fem

fall och pensionsafgift (cl) i ett fall; i det tjugonde fallet

klagades (e) öfver marinförvaltningens åtgärd att till protokollet

anteckna ogillande af en från officer inkommen

rapport; i ett fall under b) beviljades inkvarteringsbidrag utöfver

gällande föreskrifter.

B. Besvär öfver beslut af lotsstyrelsen (9). Besvären

afse befordran (a) i tre fall, aflöning (b) i två fall, pensionsafgift

(c) i ett fall, tillåtelse från lotsverkets sida till anläggning

(d) i två fall; dessutom har ett mål, däri öfverlotsklagat

öfver beslut om partiell återbäring af lotsafgift, hänvisats

till domstol.

C. Besvär öfver beslut af kammarkollegium förekommer

blott i ett fall, hvilket angår roteringsskyldighet. I

sammanhang med besvärens afgörande förordnade Kungl.

Maj :t om ersättning för förlorade tillgiftspenningar af ifrågavarande

hemman.

D. Besvär öfver beslut af kammarrätten (13). Alla målen

äro anmärkningsmål. I tre fall har eftergift beviljats, i ett

har en eventuell ansökan lämnats utan bifall.

E. Besvär öfver beslut af generaltullstyrelsen (3). Två

mål angå skeppsmätning, nämligen dels rätta dräktigheten,

dels skyldigheten till ommätning. I ett tredje fall har fråga

om ersättning för obehörigt förfarande vid mätningen förklarats

tillhöra domstols pröfning.

F. Besvär öfver beslut af Konungens befallningshafvande

(77).

I 65 fall (1902:12, 1903:14) är fråga (a) om värnpliktsböter.

Äfven på detta departements föredragning är pröfningen

af laga förfall, särskildt under de första åren af perioden,

mycket liberal. I 7 fall är med besvären förenad ansökan

om befrielse från fredsöfning. Tillämpning af bestämmelserna

om indelningsverket förekommer i 10 fall, då 7 mål

finnas angående torpsyn (b) och 3 angående vakanssättning

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

(c). Härtill ansluter sig ett mål om dispositionen af rotehållskassa

(d). I ett fall hafva besvär i fråga om restitution af vakansafgifter

blifvit genom omslagsresolution öfverlämnade

till kammarrätten.

G. Besvär (ifver beslut af direktionen öfver flottans

pensionskassa (11). Sju mål angå pensionsrätt, fyra pensionsafgift.

I fyra af de förra målen har pensionsrätts

medgifvande af gunst och nåd sökts eller meddelats, ett femte

synes vara af judiciell beskaffenhet.

H. Besvär öfver beslut af navigationsskolas direktion

(1). Det enda målet angår dyrtidstillägg. Klagan borde

egentligen gått till marinförvaltningen, men blef, då denna

redan afgifvit utlåtande, utan hänvisning dit förklarad ej

föranleda vidare åtgärd.

IV. I afseende å besvärsmål tillhörande civildeparte- it. Oiviimentet

råder eu väsentlig skillnad mellan tiden före och tiden bentet.

efter jordbruksdepartementets inrättande och häraf föranledda

ändringar. Det stora antalet mål föranleder äfven,

att här, liksom vid följande departement, hvart och ett år

lämpligen behandlas för sig. Se tab. 5.

I. 1899. Föredragits hafva besvär öfver beslut af me- i. 1899.

dicinalstyrelsen (3), järnvägsstyrelsen (4), kammarkollegium

(72), statskontoret (2), kommerskollegium (3), kammarrätten

(15), patent- och registreringsverket (32), domänstyrelsen

(1) och Konungens befallningshafvande (186).

A. Besvär öfver beslut af medicinalstyrelsen (3). Två

mål afse reseersättning, ett ersättning för kreatur, som nedslaktats

i anledning af smittosam sjukdom. Äfven de båda

andra målen falla inom jordbruksdepartementets nuvarande

verksamhetsområde. I åtminstone två af målen har ersättning

beviljats utöfver gällande föreskrifter.

B. Besvär öfver beslut af järnvägsstyrelsen (4). Två

mål afse (a) befordran, två (b) disciplinär åtgärd. I ett af de

senare målen pröfvades tillika en nådeansökan.

C. Besvär öfver beslut af kammarkollegium (72). Största

delen afser väghållnings- och flottningsfrågor, som nu
-

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Tab. 5.

Civildepartementet

1899.

1900.

1901.

1902.

1903.

Sum-

ma.

Medel-

tal.

Sum-

ma.

Medel-

tal.

1899-

-1903.

1901-

-1903.

från

Generalpoststyrelsen . . .

—

4

O

5

9

21

4.2

17

5.7

Medicinalstyrelsen ....

3

5

6

10

9

33

6.6

25

8.3

Väg- och vattenbyggn.-styr.

—

—

—

1

1

0.2

1

0.3

Telo grafsty relsen.....

—

—

1

1

2

4

0.8

4

1.3

Järnvägsstyrelsen ....

4

4

7

8

5

28

5.0

20

6.7

Riksförsäkringsanstalten .

—

—

—

—

2

2

0.1

2

0.7

Kammarkollegium ....

72

17

—

—

—

89

17.8

—

—

Statskontoret ......

2

—

2

2

i

7

1.4

5

1.7

Kommerskollegium ....

3

—

—

—

—

3

O.r.

—

—

Kammarrätten......

15

12

10

17

10

64

12.8

37

12.3

Patent- och registr -verket

32

9

—

1

—

42

8.4

1

0.3

Landtmäteristyrelsen . . .

—

1

—

—

—

1

0.2

—

—

Domänstyrelsen.....

1

—

—

—

—

1

0.2

—

Konungens kef.-hafvande .

186

148

142

152

152

780

156 0

446

148.7

Landsting........

—

1

2

—

3

6

1.2

5

1.6

Summa

818

£01

173

196

194

1,082

216.4

563

187.6

Anm. I anledning af jordbruksdepartementets upprättande hafva summa och medeltal

för 1901—1903 upptagits.

mera höra till jordbruksdepartementet. Flottningsmålen

(a) utgjorde 7, vägmålen (b) 61, däribland 3 grindmål. Vidare

förekommer fråga om inrättande af ny skjutsstation

(c) i ett, om fastställelse å afsöndring (d) i två samt om förordnande

af fjärdingsman (e) i ett fall. Vägmålen kunna,

med frånskiljande dels af grindmålen (se ofvan), dels af mål

om statsbidrag (2), om vägskatt (3) samt om inkomst- och

utgiftsstat för vägkassa (1), indelas i mål om vägdelning, om

egenskapen af allmän väg samt om anläggning eller omläggning

af väg. De förstnämnda skulle då röra allenast fördelningen

mellan enskilda intressenter af väghållningsbördan

och således vara analoga med vanliga tvistemål, medan däremot

i de båda senare kategorierna det allmännas intresse af

kommunikationernas vidmakthållande och utveckling ome
-

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

delbarligen är i fråga; hvad detta intresse kräfver, måste tydligen

bero på en pröfning, som företages äfven efter lämplighetshänsyn

och blott relativt har karaktären af lagtolkning.

Faktiskt är emellertid ifrågavarande indelning ingalunda

skarp; det förekommer nämligen mycket ofta, att i ett och

samma mål frågor af såväl den ena som den andra beskaffenheten

utgöra föremål för tvist.

T). Besvär öfver beslut af statskontoret förekomma blott

i två fall; båda angå reseersättning till tjänstemän, som numera

lyda under jordbruksdepartementet.

E. Besvär öfver beslut af kommerskollegium (3). Ett

mål afser ändring af fartygs namn, ett angår utfärdande af

styrmansbref (b), ett utmålsläggning (c), hvilket sistnämnda

mål numera skulle tillhört jordbruksdepartementet. I målet

under b) meddelades dispens.

F. Besvär öfver beslut af kammarrätten. Alla 15 målen

äro anmärkningsmål, delvis sådana, som numera skulle tillhöra

annat regeringsdepartements föredragning. I fyra fall har

varit fråga om eftergift, och i tre af dessa har sådan beviljats.

G. Besvär (ifver beslut af patent- och registreringsverket

(32). Om patent är fråga (a) i 29 mål, om registrering af

aktiebolag (b) i 2, om befordran (c) i 1.

H. Besvär öfver beslut af domänstyrelsen (1). Målet

afser länsmans rätt till boställets virkesafkastning; ansökan

att af nåd erhålla viss del af denna lämnades utan afseende.

I. Besvär öfver beslut af Konungens befallningshafvande

(186). Till en början afskiljas 8 mål, som förklarats rätteligen

böra gå till domstol.

Fn stor grupp (a) utgöres af kommunala besvärsmål,

d. v. s. mål, där fråga är om giltigheten af kommuns beslut,

val därunder inbegripna, men med uteslutande af frågor om

särskilda personers beskattning och af beslut, som underställts

Konungens befallningshafvandes pröfning. Antalet

uppgår till 42. Föremål för pröfning är enligt kommunallagarna,

om beslutet kränker enskild rätt eller eljest hvilar

på orättvis grund, eller om det icke tillkommit i laga ordning,

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

eller om det står i strid med allmän lag eller författning eller

annorledes öfverskrider deras befogenhet, som beslutet fattat.

I det senaste afseendet är pröfningen ganska fri, då gränserna

för befogenheten hufvudsakligen bero därpå, hvad

som förstås med kommunmedlemmars gemensamma ordnings-

och hushållnings angelägenheter. Äfven då ett beslut

står i strid med enskild rätt, lämnas det ofta orubbadt under

förklaring, att den enskilda rätten ej där af beröres. I ett fall

fattades i sammanhang med pröfning af besvären ett rent

administrativt beslut.

En annan betydande grupp (b) utgöres af byggnadsmålen

(32), i hvilka besvär förts öfver Konungens befallningshafvandes

beslut om byggnadslof, tomters ändring, byggnadsnämnds

förelägganden och dylikt. I ett par fall var med

besvären förenad ansökan om befrielse eller tillåtelse. Vida

viktigare är emellertid, att underdåniga ansökningar utan

sammanhang med besvär i ganska stor utsträckning upptagas

och bifallas. Det är icke ovanligt, att den, som är missnöjd

med ett beslut af byggnadsnämnd, framför att anföra

besvär föredrager att låta beslutet vinna laga kraft och att

därefter göra dispensansökan hos Kungl. Maj :t.

Med de nu nämnda grupperna af mål sammanhänga sådana

mål, där fråga är om fastställelse af en kommunal myndighets

beslut med allmännare syftning (c). Hit hänföras

mål angående fastställelse af särskild ordningsstadga (2),

af byggnadsordning eller tomtindelning (8), af stadga för

elektriska ledningar (1). I två fall föredrogos i sammanhang

med de underdåniga besvären stadsfullmäktiges ansökningar

om nådig fastställelse å regleringsplan. Summa 11 mål.

Till en fjärde grupp (d) kunna sammanföras koncessionsfrågor,

tillhörande Konungens befallningshafvandes

handläggning, och deras motstycken, frågor om samma myndighets

vitesförbud. Härunder upptagas frågor om beviljande

af torgdag (1), om rätt till utskärning (2), om förbud

mot maltdrycksförsälj ning (11, däribland ett, som afsergästgifvares

försäljningsrätt), mot skjutning (1), om tillåtelse till

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

lotteri (1), anläggning af bergbana (1), pantlåneri (1), stenlake

(1), sillfiske med not (1), upplag af eller handel med

sprängämnen (9), upplag af eldfarliga oljor (2), om fastställelse

af föreningsstadgar (3), om förbud enligt hälsovårdsstadgan

(2), om fridlysning af visst område (1). I ett fall har dessutom

hos Konungens befallningshafvande (för registrerad

förening) sökts vanlig handelsrätt. Här må äfven nämnas ett

mål angående skyldighet för samhälle att utlägga gata äfvensom

ett mål, däri Konungens befallningshafvande ansett

sig obehörig att meddela enskild järnväg visst föreläggande

med afseende å trafikens anordning. Summa 40 mål.

Nära jämförliga med koncessionsmålen äro de numera

samtliga till jordbruksdepartementet hörande målen (e) om

ordningen för fiske (5) och flottningsmålen (f), nämligen

ett mål om vitesförbud mot flottning och ett angående ersättning

för skada genom skyddsbyggnader; i det senare

målet förekom jämte besvären äfven en underdånig ansökan.

Af vägmål (g) förekomma tre, bland hvilka dock två

genom omslagsresolution öfverlämnats till kammarkollegium

och det tredje afser ett alldeles egendomligt förhållande.

Om beslut, afseende, att ordningsstadgan för rikets städer

eller annan jämförlig stadga skall erhålla tillämpning

å visst område (h), är fråga i 5 besvärsmål, samtliga tillika

underställningsmål.

Frågor om (i) införande i handelsregistret eller föreningsregistret

möta i 5 fall, däraf 2 afse handelsregistret.

Öfver debitering eller utmätning af utskylder (j) klagas

i 7 mål; i de flesta fallen åberopas dubbelbeskattning.

Befordringsmål (k) förekomma till ett antal af 5, disciplinärmål

(1) till ett antal af 3, mål om magistrats, kronofogdes

eller] länsmans; skyldigheter (in) till ett antal af 3, däribland

två röra enskild part.

Om reseersättning (n) är fråga i två mål.

I två mål besvärar sig enskild person öfver myndighets

vägran att tillhandahålla vissa handlingar (o).

opaginerad Kontrollera mot PDF

13,s

IV. Civildepartementet.

2. 1900.

För öfrig! förekomma mål angående skyldighet att intagas

å fattiggård (fattigvårdsstyrelses husbonderätt), om dispositionen

af städs]ord, om byggnadsnämnds rätt att anlita

allmän åklagare, om jordbyte mellan stad och enskild (besvären

återkallade), om häktads eller hans konkursbos

rätt att utbekomma penningar, som vid häktningen tagits i

förvar (2), om återbekommande af vittneslön, om införande

i länskungörelser af cirkulär från bergmästare, om landtmätares

skiljande från förordnande på grund af jäf, om afvittring

samt om ersättning för ett på grund af smittosam sjukdom

nedslaktadt kreatur; i sistnämnda fall förekom äfven en

underdånig ansökan.

2. 1900. Föredragits hafva besvär öfver beslut af generalpoststyrelsen

(4), medicinalstyrelsen (5), järnvägsstyrelsen

(4), kammarkollegium (17), kammarrätten (12), patentoch

registreringsverket (9), landtmäteristyrelsen (1), Konungens

befallningshafvande (148), landsting (1).

A. Besvär öfver beslut af generalpoststyrelsen (4). Tre

mål (a) angå befordran, ett (b) disciplinäråtgärd.

B. Besvär öfver beslut af medicinalstyrelsen (5). Två

mål röra (a) befordran, ett (b) föreskrift meddelad lasarettsläkare,

två (c) reseersättning.

C. Besvär öfver beslut af järnvägsstyrelsen (4). Ett

mål (a) angår befordran, tre (b) aflöningsförmåner.

D. Besvär öfver beslut af kammarkollegium (17). Flottningsmålen

(a) utgjorde 2, vägmålen (b) 15, däribland 1

grindmål.

E. Besvär öfver beslut af kammarrätten (12). Alla

målen äro anmärkningsmål. I ej mindre än 6 fall har Ivungl.

Maj :t beviljat eftergift; i ett bland dessa kunde besvären

icke till pröfning upptagas.

F. Besvär öfver beslut af patent- och registreringsverket

(9). Alla målen afse sökt patent å en uppfinning.

G. Det enda målet från landtmäteristyrelsen afser befordran

(tjänsteförslag).

V

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

H. Besvär öfver beslut af Konungens befallningshafvande

(148).

Ett mål angående utseende af skiljeman i tvist om

brandskadeersättning återförvisades till Konungens befallningshafvande

för meddelande af ny besvärshänvisning.

De kommunala besvärsmålen (a) uppgå till 43, däribland

1 om stadsfullmäktigordförandes propositionsvägran.

Byggnadsfrågor o. dvl. (b) förekomma i 29 fall. I tre

af dem är med besvären förenad en eventuell ansökan att af

nåd erhålla byggnadstillstånd. Här upptagas dessutom (ba)

två mål om skyldighet att stensätta gata; i det ena fallet var

tvist, om skyldigheten ålåg staden eller tomtägare.

Gruppen mål angående fastställelse af kommunal myndighets

beslut (c) räknar 13 mål, nämligen angående fastställelse

af särskild ordningsstadga (4), af byggnadsordning

och tomtreglering (3), af brandordning (2), af matvarustadga

(2), af lappbyordning (1), af reglemente för drätselkammare

(1). I några fall utgöra dessa mål tillika kommunala

besvärsmål.

Koncessions- och vitesförbudsmål (d) förekomma till

ett antal af 17, däribland mål om förbud mot maltdrycksförsäljning

(3), om tillåtelse till lotteri (1), till utförande af musik

i vinstuga (1), till cirkusföreställning (1), till pantlånerörelse

(1), till upplag af eller handel med sprängämnen (2), om

förbud eller tillåtelse enligt hälsovårdsstadgan (6), om föreläggande

för kommun att skaffa lokal för vård af difterisjuka

(1), om tillåtelse att höja en bro å bygdeväg (1).

Fråga om tillämpning å visst område af ordningsstadgan

för rikets städer eller jämförlig stadga (e) är i 4 mål föremål

för pröfning med anledning af besvär och efter underställning.

Registreringsmål (f) finnes endast ett.

Öfver debitering eller utmätning af utskylder (g) klagas

i 7 mål.

Befordringsmålen (h) äro 6, alla afseende förslag till

tjänster, som tillsättas af Ivungl. Maj :t. Här kan äfven upp
-

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

IV. Civildepartementet.

3. 1901.

föras 1 mål angående förordnande att verkställa växelprotester.

Särskild beskaffenhet hafva (i) 4 mål om val af fjärdingsman,

därvid fråga är om ett menighetsbestyr; den valdes

lämplighet för befattningen pröfvas dock, som bekant,

af administrativ myndighet.

Disciplinärfrågor (j) förekomma i 5 mål, då dit hänföres

ett fall, deri Konungens befallningshafvande förelagt och

utdömt vite för kommunalordförandes försummelse att inkomma

med särskildt infordrade statistiska uppgifter.

Om aflöningsförmåner (k) är fråga i 5 fall, om reseersättning

och dylikt (1) i 3 fall, två med den utgång, att

extra ersättning beviljats.

I två mål sökes (m) restitution af böter; i det ena målet

beviljades klaganden ersättning af statsmedel för det belopp,

hvarmed de erlagda böterna af nåd nedsatts.

I öfrigt förekomma mål angående hemförskaffande af

försörjningspliktig person, hvars familj fallit fattigvården

till last, angående byggnadsnämnds beslut att anmäla till

åtal, angående viss inrättnings förklarande för eldfarlig, angående

förvaltningsbidrag åt sjukkassa, angående inställande

af laga skifte.

I. Ett mål förekommer, däri en person, som af landsting

återvalts till ledamot i lasarettsdirektion, besvärsvis

yrkade och vann befrielse.

3. 1901. Föredragits hafva besvär öfver beslut af generalpoststyrelsen

(3), medicinalstyrelsen (6), telegrafstyrelsen

(1), järnvägsstyrelsen (7), statskontoret (2), kammarrätten

(10), Konungens befallningshafvande (142), landsting (2).

A. Besvär öfver beslut af generalpoststyrelsen (3). Två

mål angå (a) befordran (i det ena fallet förslag till tjänst,

som tillsättes af Kungl. Maj :t), ett (b) disciplinäråtgärd.

B. Besvär öfver beslut af medicinalstyrelsen (6). Alla

målen angå befordran. I ett par fall är fråga om förslag, i

ett om kompetens.

C. Besvär öfver beslut af telegrafstyrelsen (1). Målet

angår aflöningsförmåner.

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

D. Besvär öfver beslut af järnvägsstyrelsen (7). Två

mål afse (a) befordran, tre (b) disciplinäråtgärd, två (c) förhållandet

till tredje man, då dels en verkstad klagat öfver

pröfningen af ett anbud, dels trafikanter klagat öfver en af

enskild järnväg debiterad afgift.

E. Besvär öfver beslut af statskontoret (2). Båda målen

afse aflöningsförmåner. I det ena är beloppet ostridigt,

men innehålles i kvittningssyfte, sedan löntagaren, en kronofogde,

råkat i konkurs.

F. Besvär öfver beslut af kammarrätten (10). Nio

af målen utgöra anmärkningsmål. I 5 af dem har Kungl.

Maj :t beviljat eftergift. Ett mål angår afskrifning af postmedel,

som gått förlorade vid eldsvåda.

G. Besvär öfver beslut af Konungens befallningshafvande

(142).

De kommunala besvärsmålen (a) uppgå till ett antal af

54, däribland ett mål om kommunalordförandes vägran att

utlysa kommunalstämma och ett om tillhörigheten till municipalsamhälle.

I ett af målen förekom en underdånig ansökan

om förbud mot vidare skuldsättning för tecknande

af bidrag till järnvägar.

Byggnadsfrågor o. dyl. (b) utgöra föremål för 22 besvärsmål,

däribland ett, däri Kungl. Maj :t, utan att göra ändring

i det öfverklagade utslaget, medgaf, att ifrågavarande

anordning finge tills vidare bibehållas. Härmed sammanställas

(ba.) tre mål angående skyldigheten att underhålla eller

renhålla gata.

Målen angående fastställelse af kommunal myndighets

beslut (c) äro 7, däribland ett mål angående indelning af sockenvägar,

ett om särskild ordningsstadga (slakterier), ett

om järnvägsspårs nedläggande i gata, tre om byggnadsordning

o. dyl., ett om reglemente för drätselkammare.

Om koncession eller vitesförbud (d) är fråga i’ 22 besvärsmål,

nämligen ett om fastställelse af förenings stadgar, ett

om förbud för ångfartyg att anlöpa vissa bryggor, ett om tilllåtelse

till elektrisk anläggning, två om tillåtelse till asfalt
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

112

IV- Civildepartementet.

4. 1902.

kokning på gata (det ena innefattande eventuell underdånig

ansökan), ett om flyttning af droskstation, ett om tillåtelse

till krutupplag, ett om tillåtelse till upplag af eldfarliga

oljor, 14 om förbud eller tillåtelse enligt hälsovårdsstadgan,

däribland ett, däri Konungens befallningshafvande

anbefalles att gifva hälsovårdsnämnden visst förständigande.

Fråga om tillämpning å visst område af ordningsstadgan

för rikets städer (e) o. dyl. förekommer i 3 mål, om debitering

eller utmätning af utskylder (f) i 4 mål.

Befordringsmålen (g) äro 7, alla rörande förslag till

tjänst, som tillsättes af Kungl. Maj:t, hvarjämte (h) förekommer

ett mål om förordnande af fjärdingsman; diseiplinärmålen

(i) äro två.

Om aflöningsförmåner (j) är fråga i 7 mål, af hvilka dock

de flesta genom omslagsresolution öfverlämnats till annan

myndighet, om reseersättning (k) i ett mål. I ett bland aflöningsmålen

förekom jämte besvären en underdånig framställning

om förändrade bestämmelser för framtiden.

De återstående målen angå enskilda personers framställning

hos Konungens befallningshafvande om bostadsförhållandena

i viss stad, hemför skaffande af försörj ningspliktig

person (2), utskrifning från sinnessjukanstalt, skyldigheten

att debitera och uppbära vissa brandstodsafgifter (2),

sökt åläggande att åtala viss person, viss inrättnings förklarande

för eldfarlig, förfarandet vid tomtmätning.

H. Besvär öfver beslut af landsting (2). I båda fallen

var fråga om anslagsbeslut, hvarigenom landstinget förmenades

hafva öfverskridit sin befogenhet.

4. 1902. Föredragits hafva besvär öfver beslut af generalpoststyrelsen

(5), medicinalstyrelsen (10), telegrafstyrelsen

(1), järnvägsstyrelsen (8), statskontoret (2), kammarrätten

(17), patent- och registreringsverket (1), Konungens

befallningshafvande (152).

A. Besvär öfver beslut af generalpoststyrelsen (5).

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Fyra mål afse (a) befordran, det femte (b) aflöningsförmåner.

B. Besvär öfver beslut af medicinalstyrelsen (10).

Egentliga befordringsmål (a) äro 4; närmast därmed jämförliga

äro ett mål om entledigande af en tills vidare förordnacl

lasarettssyssloman och ett, där frågan är, om för viss

plats öfverhufvud någon brunnsläkare skall förordnas.

Om reseersättning (b) handla två mål, om debitering

af medicin (c) ett, som kanske rättast bör hänföras till disciplinmål

.

I ett mål är (d) fråga om fastställelse af en af stadsfullmäktige

antagen instruktion för stadsläkare.

C. Besvär öfver beslut af telegrafstyrelsen (1). Målet

angår befordran.

I). Besvär öfver beslut af järnvägsstyrelsen (8). Fem

mål äro (a) befordringsmål (ett af dem rör tolkning af aftal

om viss personals öfvertagande vid inköp af enskild järnväg),

ett, däri äfven en underdånig ansökan förekom, disciplinmål

(b). De två återstående målen angå aflöningsförmåner; det

ena är anmärkningsmål.

E. Besvär öfver beslut af statskontoret (2). Båda målen

angå dyrtidstillägg.

F. Besvär öfver beslut af kammarrätten (17). Ett af

målen angår debitering af grundskatt för boställe, de öfriga

16 äro anmärkningsmål.

Bland de senare äro fyra, i hvilka Ivungl. Maj :t. beviljat

eftergift af rätteligen anmärkta medel.

G. Besvär öfver beslut af patent- och registreringsverket

(1) I målet är fråga om registrering af jernvägsaktiebolag.

H. Besvär öfver beslut af Konungens befallningshafvande

(152).

De kommunala besvärsmålen (a) utgöra 55. Häri ingå

enstaka mål angående byggnadsnämnds åtgärd att ej antaga

entreprenadanbud, angående drätselkammares verkställig
-

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

hetsåtgärder samt angående enskilds yrkande, att visst kommunalt

beslut måtte bringas till verkställighet. I ett af målen

förekommo jämte besvär öfver stadsfullmäktiges beslut

besvär öfver magistratens vägran att verkställa detta samtunderdånig

ansökan om beslutets fastställande. Här må

dessutom upptagas ett mål (aa) angående magistrats vägran

att verkställa ett stadsfullmäktigbeslut, i hvilket mål magistraten

gjorde eventuell ansökan, att Kungl. Maj :t ville

pröfva detta beslut.

IKggnadsmål (b) förekomma till ett antal af 29. I 4

af dessa är med besvären förenad en underdånig ansökan

om dispens. Om skyldigheten att bekosta gatläggning

eller gatuunderhåll (ba) är fråga i 2 mål.

Fastställelse af kommunal myndighets beslut (c) afses

i 13 mål, nämligen angående fastställelse af ordningsstadga

för utskänkning af vin och maltdrycker (2), angående förbud

att sälja kramsfågel, angående fastställelse af ordningsföreskrifter

för velocipedåkning, af renhållningsstadga (2), af

hamnordning, af byggnadsordning o. dyl. (6, däribland 3

tillika underställda Kungl. Maj ds pröfning).

Om koncession eller vitesförbud (d) är fråga i 23 mål,

nämligen angående vitesförbud för ölutkörare, angående

väganordningar vid järnvägsstation (2), angående positivspelning,

angående oljeupplag, angående ångbåtstrafik vintertiden,

om fastställelse af förenings stadgar (3), om föreskrifter

enligt hälsovårdsstadgan eller vaccinationsreglementet

(6), angående biljard, lotteri (2), sprängning (2), om inrättande

af utskänkningsställe, om tilläggsplats för vissa

fartyg, om förbud emot danstillställningar.

I två fall (e) förekommer fråga därom, att ordningsstaclgan

för rikets städer eller därmed jämförlig stadga förklaras

tillämplig å visst ^område. I det ena fallet underställdes

öfverklagadt kommunalbeslut i ämnet Kungl. Maj :ts

pröfning.

Öfver debitering] eller utmätning (f) klagas i 9 mål,

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

i befordringsfrågor (g) i 7 mål, hvartill kommer (h) ett mål

angående fjärdingsmansförordnande.

Disciplinmålen (i) äro 2, målen om aflöningsförmåner

(j) 2, om reseersättning (k) 2. I ett af dessa förordnade

Kungl. Maj :t om ersättnings utbetalande.

I öfrigt förekomma frågor om handräckning för försörj

ningspliktigs inställande (3), om ersättning för upprättande

af vägtalslängd (med besvären var förenad ansökan).

5. 1903. Föredragits hafva besvär öfver beslut af generalpoststyrelsen

(9), medicinalstyrelsen (9), väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

(1), telegrafstyrelsen (2), järnvägsstyrelsen

(5), riksförsäkringsanstalten (2), statskontoret (1),

kammarrätten (10), Konungens befallningshafvande (152),

landsting (3).

A. Besvär öfver beslut af generalpoststyrelsen (9).

Fyra mål afse (a) befordran, 2 (b) disciplinäråtgärd. Af de

återstående tre angår ett en persons rätt att utbekomma

postförsändelser med viss ofullständig adress, ett en skrifts

intagande i tidningstaxan och befordran såsom tidningskorsband,

ett generalpoststyrelsens val mellan entreprenadanbud.

B. Besvär öfver beslut af medicinalstyrelsen (9). Ett

mål af ser (a) befordran, 7 reseersättning (b), det nionde

styrelsens val mellan entreprenadanbud.

C. Besvär öfver beslut af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

(1). Målet afser rätt för enskild järnväg att anordna

ny hållplats. Kungl. Maj :t fäste ej afseende vid besvären,

men biföll klagandens ansökan om rättighet.

D. Besvär öfver beslut af telegrafstyrelsen (2). Det ena

målet afser (a) befordran, det andra (b) aflöningsförmåner.

E. Besvär öfver beslut af järnvägsstyrelsen (5). Tre

mål afse (a) befordran, 1 (b) disciplinäråtgärd, 1 (c) aflöningsförmåner;

i sistnämnda mål har dock ej hos järnvägsstyrelsen

påyrkats någon rätt, utan endast gjorts framställning

om visst medgifvande för framtiden.

F. Besvär öfver beslut af riksförsäkringsanstalten (2).

Båda målen afse. befordran.

IV. Civildepartementet.

5. 1903.

2546/06_ Regeringsrätten.

10

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

G. Besvär öfver beslut af statskontoret (1). Målet angår

dyrtidstillägg .

H. Besvär öfver beslut af kammarrätten (10). Alla

målen äro anmärkningsmål. I fem af dem har Kungl. Maj :t

beviljat eftergift af anmärkningsmedel.

I. Besvär öfver beslut af Konungens befallningshafvande

(152).

De kommunala besvärsmålen (a) äro 52, däribland ett

af Kungl. Maj:t afgjordes i sammanhang med rent administrativ

fråga (om inträdande i köpingsrättigheter).

Byggnadsmålen (b) utgöra 24. Något fall af eventuell

dispensansökan förekommer icke. Ett mål (ba) afser skyldigheten

till gatuunderhåll.

Om fastställelse af kommunal myndighets beslut (c)

är fråga i 7 mål, nämligen om pensionering af en tjänsteman,

om underhållet af bro, om byggnadsordning o. dyl. (2), om

ordningsstadga för slakterier, särskild hälsovårdsstadga,

renhållningsstadga.

Koncessions- eller vitesförbudsmålen (d) uppgå till ett

antal af 34. Däribland förekomma mål angående tillåtelse

till skjutbana (2, i det ena fallet med eventuell ansökan),

lotteri (2), upplag af eller handel med sprängämnen (2)

eller eldfarliga oljor, platsanskaffningsbyrå, bergsprängning,

byggnadsverksamhet, om erhållande af tilläggsplats för

ångslupar, angående tiden för öppenhållande af serveringslokal,

angående vitesförbud mot kvarstannande å utskänkningslokal,

om ångbåtstrafik vintertiden, om förbud mot

ångbåtstrafik vid Vaxholm, angående säkerhetsåtgärder

vid järnvägsöfvergångar (2), om fastställelse af förenings

stadgar (3), om förbud enligt hälsovårdsstadgan o. dyl. (14).

Fråga därom, att ordningsstadgan för rikets städer

eller jämförlig stadga skall erhålla tillämpning å visst område

(e) har förekommit i tre besvärsmål, hvilka tillika

underställdes Kungl. Maj :ts pröfning.

Klagan öfver debitering eller utmätning af utskylder

(f) har varit föremål för pröfning i 5 mål.

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Befordringsmålen (g) äro 10, däribland om ett förordnandes

återkallande med anledning af sjukdom; disciplinmål

förekomma ej. Om aflöningsförmåner (h) är fråga blott

i ett mål, som genom omslagsresolution öfverlämnades till

annan myndighet, om reseersättning (i) i tre.

Vidare märkas ett par vägmål (j), det ena, som var förenadt

med ansökan, angående ändring i planen för allmän

väg, det andra angående begärd undersökning för väganläggning.

De öfriga målen röra fjärdingsmans skyldighet att

tjänstgöra utom distriktet, häradsskrifvares skyldighet att

utfärda vissa bevis, hans skyldighet att vårda författningssamlingen

(eventuell nådeansökan), kommunalnämndsordförandes

skyldighet att tillhandahålla fattig vårdsstyrelse

vissa protokoll, hemförskaffande af försörjningspliktig, medellös

persons framställning om kostnadsfritt delgifvande af

stämning, utlämnande af protokoll öfver polisförhör, utlämnande

af drätselkammares handlingar (2) samt ett mål

angående klockares skyldighet att vara vaccinatör, däri

Kungl. Maj :t väl fann Konungens befallningshafvandes utslag

lagligen grundadt, men dock befriade klaganden från

ifrågavarande uppdrag.

J. Besvär öfver beslut af landsting (3). Två beslut, af

hvilka det ena underställts Kungl. Maj :t, hafva öfverklagats

såsom fallande utom landstingets befogenhet eller stridande

mot grunderna för landstingsförordningen. I det tredje

målet är fråga om val af ledamöter i lasarettsdirektion.

V. Finansdepartementet. Se tab. 6.

1. 1899 Föredragits hafva besvär öfver beslut af generalpoststyrelsen

(1), telegrafstyrelsen (1), kammarkollegium

(9), statskontoret (1), kammarrätten (253), generaltullstyrelsen

(9), domänstyrelsen (6), Konungens befallningshafvande

(20).

A. Besvär öfver beslut af generalpoststyrelsen (1).

Målet angår förening af tjänster.

r. Finansdepartementet.

1. 1899.

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Tab. 6.

1899.

1900.11901.

1902.

1903.

Sum-

ma.

Medel-

tal.

Sum-

ma.

Medel-

tal.

Finansdepartementet

1899-

-1903.

1901-

-1903.

från

Generalpoststyrelsen . . .

1

—

—

—

—

1

0.2

—

—

Telegrafstyrelsen.....

1

—

—

—

—

1

0.2

—

—

Kammarkollegium ....

9

3

13

3

7

35

7.0

23

7.7

Statskontoret......

1

1

2

—

3

7

1.4

5

1.7

Kommerskollegium ....

—

2

2

5

3

12

2.4

10

3.3

Kammarrätten.......

253

244

255

240

220

1,212

242.4

715

238.3

Generaltullstyrelsen . . .

9

24

18

17

23

91

18.2

58

19.3

Patent- och registr.-verket

—

45

24

32

28

129

25.8

84

28.0

Domänstyrelsen.....

6

—

—

—

—

6

1.2

—

—

Konungens bef.-hafvande .

20

40

40

58

50

208

41.6

148

49.3

Direktionen öfver civilsta-

1

0.6

0.3

tens pensionsinrättning

—

2

—

—

3

1

Summa

800

801

354

356

334

1,705

341.0

1,044

348.0

Anm. I anledning af de år 1900 vidtagna ändringarna i departementalstadgan

hafva samma och medeltal för 1901—1903 upptagits.

B. Besvär öfver beslut af telegrafstyrelsen (1). Målet

angår befordran.

C. Besvär öfver beslut af kammarkollegium (9). Sju

mål (a) angå åborätt, som i fem fall är föremål för tvist mellan

enskilde och i två fall bestrides å kronans vägnar under

påstående om åboledighet. I ett fall är fråga om villkoren

för lån från odlingslånefonden, i ett därom, huruvida viss

afgäld utgör grundskatt eller arrende.

D. Besvär öfver beslut af statskontoret (1). Målét angår

befordran.

E. Besvär öfver beslut af kammarrätten (253). Hufvudmassan

eller 224 mål utgöres af (a) mål angående bevillningstaxering.

Däribland kunna urskiljas mål angående inrättnings

skattskyldighet, angående inkomsts beskattningsbarhet,

angående inkomstbeloppet, angående rätta orten för

inkomsttaxering, angående inkomsts egenskap att härflyta

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

af tjänst eller af rörelse, angående fastighets beskattningsbarhet,

angående fastighets beskattning inom det ena eller

andra distriktet, angående fastighets värde, angående restitution.

Det är tydligt, att i dessa mål, jämte bedömandet af

faktiska förhållanden, förekommer pröfning af talrika rena

lagtolkningsfrågor. Att särskilja sådana mål, i hvilka blott

frågor af sistnämnda slag föreligga, är emellertid mycket

svårt och skulle väl äfven vara ändamålslöst.

Om uppskattningen af det kvantum brännvin, hvarför

innehafvare af viss försälj ningsrättighet skall erlägga afgift

(b), är fråga i 5 mål.

Anmärkningsmålen (c) äro 8; i eif af dem förekommer

ansökan om eftergift, i ett annat erhöll klaganden en gratifikation

motsvarande det till återbärande utdömda beloppet.

I ett mål, om restitution af penningeafrad (d), är frågan,

huruvida afraden utgör grundskatt, som bort nedsättas,

eller arrende.

Om mantalsskrifningsorten (e) är fråga i 14 mål. Tvisten

föres mellan kommun och den person, hvars mantalsskrifning

det gäller, eller mellan kommuner inbördes.

Restitution af kommunalutskylder på grund af dubbelbeskattning

hade i ett fall yrkats hos kammarrätten, som

emellertid förklarade sig obehörig.

F. Besvär öfver beslut af generaltullstyrelsen (9). I

7 fall (a) är fråga om tullbehandlingen; med afseende å ett

af dessa fall förordnade Kungl. Maj :t, utan att göra ändring

i generaltullstyrelsens beslut, att handlingarna skulle öfverlämnas

till bevillningsutskottet för den åtgärd utskottet

kunde finna desamma föranleda. I 2 fall, där det klagas öfver

vägrad restitution vid återutförsel eller vägrad tullfri

återinförsel (b), medgifves sådan genom beslut, som närmast

hafva karaktären af dispens.

G. Besvär öfver beslut af domänstyrelsen (6). Fem

mål angå (a) reseersättning o. dyl.; i ett af dem medgafs

den begärda ersättningen genom en Kungl. Maj :ts dispositionsåtgärd.

Ett mål afser kronoarrendators anspråk på er
-

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

sättning för minskad virkesafkastning; klaganden fick ej

ändring men hänvisades till domstol.

H. Besvär öfver beslut af Konungens befallningshafvande

(20).

Två mål afse indelningen i bevillningsberedningsdistrikt

(a), två val af ledamöter i bevillningsberedning eller taxeringsnämnd

(b).

I 5 mål är (c) fråga om antagande af anbud å brännvinsförsäljningsrättighet

eller om öfverlåtande af bolags utskänkningsrättighet,

i två (d) om tiden för utskänkningsställes

öppenhållande.

Två mål hänföra sig (e) till Konungens befallningshafvandes

uppsikt öfver sparbanker.

Om reseersättning (f) är fråga i 3 mål.

Öfver allmänningsdelägares beslut hade klagats hos

Konungens befallningshafvande i ett fall. Om nyttjanderätten

till en lägenhet under ett indraget boställe är fråga i

ett mål, om förbud mot ändring af den å kommunalstämma

beslutna sträckningen af väg i ett annat, om kronoarrendators

anspråk att lyfta expropriationsmedel i ett tredje, där

Kungl. Maj :t af billighetsskäl tilldelade klaganden ränta

och tillika förordnade om återstoden af medlen.

v. Finans- 2. 1900. Föredragits hafva besvär öfver beslut af kammentet

markollegium (3), statskontoret (1), kommerskollegium (2),

s 1900. kammarrätten (244), generaltullstyrelsen (24), patent- och

registreringsverket (45), Konungens befallningshafvande (40),

direktionen öfver civilstatens pensionsinrättning (2).

A. Besvär öfver beslut af kammarkollegium (3). Ett

mål afser (a) tvist om åborätt, två mål (b) sättet för fastighets

upptagande i jordeboken.

B. Besvär öfver beslut af statskontoret (1). Målet afser

anmärkningsprovision å stämpelmedel.

C. Besvär öfver beslut af kommerskollegium (2). Det

ena målet af såg utmålsläggning och hade af kommerskolle
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

15]

gium hänvisats till utförande vid domstol, det andra angår

förslag till och förordnande af sjömanshusombudsman.

I). Besvär emot beslut af kammarrätten (244). Bevillningstaxeringsmålen

(a) äro 221. Om taxering till brännvinsförsäljningsafgift

(b) handlar ett mål.

Anmärkningsmål (c) förekomma till ett antal af fem. I

ett af målen lät Ivungl. Maj :t vid den anmärkta utbetalningen

bero, dock att anmärkningsarvode skulle utgifvas.

I två andra förekom eventuell ansökan om eftergift eller

extra godtgörelse.

Ett mål förekommer om restitution af för mycket erlagd

grundskatt (d).

Mantalsskrifningsmålen (e) äro 16.

E. Besvär öfver beslut af generaltullstyrelsen (24).

Tullbehandlingsmålen (a) äro 13, däribland ett, där af Kungl.

Maj :t medgafs, att pedaler hörande till förut införda och

förtullade velocipeder finge tullfritt införas. Om restitution

eller tullfri införsel (b) är fråga i 10 mål, om abandonnerande

af godset för tullen (c) i ett. I några fall under b) och c) förekommer

eventuell dispensansökan jämte besvären.

F. Besvär öfver beslut af patent- och registreringsverket

(45). Samtliga målen angå sökt, men ej beviljadt patent.

G. Besvär öfver beslut af Konungens befallningshafvande

(40).

Ett mål afser (a) entledigande af ordförande i bevillningsberedning,

14 mål (b) tillstånd till eller förbud mot

maltdrycksförsäljning; 5 mål finnas om brännvinsförsälj ning,

däribland ett (c) om antagande af auktionsanbud, ett (d)

om fördelning af brännvinsmedel mellan staden och hushållningssällskapet

samt tre (e) om inrättande eller öfverlåtande

af försäljningsrätt. I ett fall (f) är fråga om restitution

af tillverkningsskatt för brännvin, som exporteras.

Registrering af firma eller af förening för ekonomisk

verksamhet af ses (g) i 7 mål. Beträffande föreningarna är

det i allmänhet föreningsändamålet, som ej funnits öfverensstämma

med förutsättningarna för registrering.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

V. Finansdepartementet.

3. 1901.

En handelsanmälan enligt näringsfrihetsförordningen

(h) tillbakavisades, emedan den anmälda handeln i själfva

verket utgjorde realisation.

Ett mål (i) angår sparbank, nämligen fastställelse å

hufvudmännens beslut om viss disposition af reservfonden.

Konungens befallningshafvande hade meddelat fastställelse,

men denna resolution upphäfdes på yrkande af en bland

hufvudmännen.

Om reseersättning handla 4 mål (j), däribland ett,

hvari Kungl. Maj :t på grund af förrättningens vidlyftighet

tilldelade klaganden en gratifikation.

Vidare förekomma mål om utseende af skiljeman, om

åborätt till krononybygge, om utbekommande af köpeskilling

för exekutivt såld fastighet, om utsyning å f. d. bergslagsallmänning

(2), om föreskrifter af inspektör öfver elektrisk

anläggning.

H. Besvär öfver beslut af direktionen öfver civilstatens

pensionsinrättning (2). Båda målen afse änkas rätt

till pension.

I. Slutligen må tilläggs vis anföras två anmärkningsmål,

i hvilka icke något beslut af underordnad myndighet öfverklagats,

men som hänskjutits till Kungl. Maj :ts pröfning

af justitiekanslersämbetet, dit framställda anmärkningar

mot kommerskollegium blifvit från kammarrätten öfverlämnade.

I båda målen lät Kungl. Maj :t vid utbetalningen

bero, dock med skyldighet för de ansvarige att gälda anmärknings

arvodet .

3. 1901. Besvär hafva anförts öfver beslut af kammarkollegium

(13), statskontoret (2), kommerskollegium (2),

kammarrätten (255), generaltullstyrelsen (18), patent- och

registreringsverket (24), Konungens befallningshafvande (40).

A. Besvär öfver beslut af kammarkollegium (13). Om

åborätt (a) är fråga i 6 mål, däribland 2, som förklarats tillhöra

domstols pröfning, och 2, där tvisten angår bättre

rätt till skatteköp. Jordeboksmålen (b) äro 7, däribland 2

om rätt att skatteköpa och ett om inlösning af frälseränta.

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

B. Besvär öfver beslut af statskontoret (2). Det ena

målet afser aktoratsprovision i balansmål, det andra restitution

af för mycket erlagd stämpelafgift för bouppteckning.

C. Besvär öfver beslut af kommerskollegium (2). Det

ena målet (a) angår viss af bergmästare föreskrifven åtgärd

beträffande ordningen för grufdrift; Kungl. Maj :t fäste ej afseende

å besvären, men lämnade klaganden öppet att i stället

för det ålagda arbetet företaga andra åtgärder. I det

andra målet (b) är fråga om flyttning af marknad.

D. Besvär öfver beslut af kammarrätten (255). Bevillningstaxeringsmålen

äro 242, med inräknande af ett mål, däri,

utan anförande af egentliga besvär, anhållits om befrielse från

bevillning för inkomst. I öfrigt må bland ifrågavarande mål

särskildt nämnas ett, där klagandens yrkande om restitution

på grund af dubbelbeskattning förklarades icke tillhöra

Kungl. Maj :ts omedelbara pröfning, ett, där bolagsstyrelse

klagade öfver böter, som Konungens befallningshafvande

ådömt enligt bevillningsförordningen, ett, där frågan var,

om viss inkomst borde anses härflyta af annan rörelse än

järnvägstrafik.

Om taxering till brännvinsförsäljningsafgift röra sig (b)

4 mål.

Anmärkningsmålen (c) äro 2. Om. afskrifning af utskylder

(d) är fråga i 1 mål.

Mantalsskrifningsmålen äro 4. Dessutom förekomma

ett mål om restitution af för mycket erlagd stämpelafgift

för bouppteckning samt ett, däri klagandens yrkande, att

annan person måtte förpliktas ersätta honom erlagda utskylder

för fastighet, hänvisades till domstol.

E. Besvär öfver beslut af generaltullstyrelsen (18).

Tullbehandlingsmål (a) förekomma till ett antal af 10. Om

restitution af tull (b) är fråga i 5 mål, däribland ett, där

Kungl. Maj :t medgaf restitution vid reexport, oaktadt vanliga

villkor ej fullgjorts. Vidare förekomma: ett mål om

restitution af böter enligt tullstadgan, ett om utbekommande

af auktionsmedel för bärgadt gods och ett om ersätt
-

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

ning för gods, som genom tullbetjaningens förvållande förfarits.

F. Besvär öfver beslut af patent- och registreringsverket

(24). 18 mål äro (a) mål angående patents beviljande.

Ett mål (b) angår förlängning af tiden för uppfinnings bringande

till verkställighet inom riket. I ett mål (c), som icke

är besvärsmål, men dock lämpligen här upptages, anhålles,

sedan patent- och registreringsverket förklarat patentansökan

förfallen, om ärendets återförvisning till nämnda myndighet,

hvilket äfven bifölls. I två mål (d) är fråga om aktiebolagsregistrering,

i två (e) om registrering af mönster och

modeller.

G. Besvär öfver beslut af Konungens befallningshafvande

(40). Rättighet till eller förbud mot försäljning af vin

och maltdrycker (a) afses i 15 mål, däribland äfven sådana,

som angå tiden för tillåten försäljning; i ett af målen har innehafvaren

af skjutsstation sökt tillåtelse att utöfva gästgifverirörelse.

I 6 mål är fråga (b) om antagande af anbud å brännvinsförsäljningsrättighet.

Registrering af firma (c) ifrågakommer i 1 mål, registrering

af förening (d) i 2 mål.

Om tillåtelse enligt näringsfrihetsordningen (e) handla

2 mål, som båda afse gårdfarihandel. Konungens befallningshafvande

hade afslagit ansökningarna, enär det ej i

orten funnes behof af sådan handel.

Mål angående Konungens befallningshafvandes tillsyn

öfver sparbanker förekomma (f) till ett antal af 4, som afse

dels anmärkning mot förvaltningen, dels fastställelse af nytt

reglemente, dels beslut om anslag till allmännyttigt ändamål,

dels val af styrelseledamöter och af funktionärer inom styrelsen.

Reseersättningsmålen (g) äro 4, då till dem äfven hänföres

ett mål om beräkning af arvode åt kontrollör öfver

brännvins denaturering.

Vidare förekomma mål angående en af Konungens be
-

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

fallningshaf vande till kommerskollegium hänvisad framställning

om ändrad benämning å marknad, angående val å

kommunalstämma af ombud vid markegångssättningen,

angående stadskassörs skyldighet att återbära ersättning för

provision å brännvinsförsäljningsmedel, hvilket mål Kungl.

Maj :t förklarade tillhöra domstols pröfning, angående återställande

af borgen för stämpeluppbörd, angående val af

sjömanshusdirektion, angående fastställelse af stadgar för

förening och dess understödsfond.

H. Såsom med besvärsmål jämförliga mål, hvilka dock

icke inkommit besvärsvägen, må nämnas ett rörande anmärkning

mot kommerskollegium, i hvilket mål Kungl.

Maj :t lät vid utbetalningarna bero, dock med skyldighet för

de ansvariga att gälda anmärkningsarvodet, samt ett, däri

Kungl. Maj :t efter det högsta domstolen förklarat sökt resning

ej kunna beviljas, af slog anhållan om befrielse från beskattning

för visst år och om restitution af den erlagda skatten.

J+. 1902. Föredragits hafva besvär mot beslut af kammarkollegium

(3), kommerskollegium (5), kammarrätten

(240), generaltullstyrelsen (17), patent- och registreringsverket

(32), Konungens befallningshafvande (58), direktionen

öfver civilstatens pensionsinrättning (1).

A. Besvär öfver beslut af kammarkollegium (3). Två

mål angå (a) tvist om åborätt. Det tredje målet är (b) ett

jordeboksmål, däri två kyrkoförsamlingar tvista; Kungl.

Maj :t förklarar, att lägenheten skall kvarstå i jordeboken

såsom tillhörig den ena församlingen, tills den andra vid

domstol visat bättre rätt.

B. Besvär öfver beslut af kommerskollegium (5). Fyra

mål äro (a) grufmål, alla afseende hvilostånd eller villkoren

därför; i ett af målen förekommer tvist mellan olika grufvor

om det bidrag, som under hviloståndet bör lämnas till vattenpumpning.

Ett mål angår (b) registrering af fartyg.

C. Besvär öfver beslut af kammarrätten (240). Bevill
-

r. Finansdepartementet.

4. 1902.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

ningstaxeringsmålen (a) äro 221. Däribland märkas mål

om bevillningsfritt afdrag och om restitution.

Målen om taxering till afgift för bränn vinsförsäljning

(b) uppgå till ett antal af 4. Anmärkningsmålen (c) äro 3;

i ett af dem lät Kungl. Maj :t vid den gjorda utbetalningen

bero, dock med skyldighet för klaganden att utgifva anmärkningsarvodet.

Om afkortning eller afskrifning (d) är fråga i 2 mål.

Mantalsskrifningsmålen (e) äro 8. Dessutom förekomma:

ett mål, däri kammarrätten förklarat sig ej äga att pröfva

lagligheten af kammarkollegii beslut om debitering af

grundskatt för ett häradsskrifvareboställe, samt ett, däri

kammarrätten vägrade taga under ompröfning klagan öfver

ett af häradsskrifvare utfärdadt intyg om klagandens

mantalsskrifning; i båda fallen gillades af Kungl. Maj :t

kammarrättens uppfattning.

D. Besvär öfver beslut af generaltullstyrelsen (17). Om

tullbehandling (a) är fråga ill mål. I 2 mål afses (b) restitution,

som i båda fallen torde medgifvits i dispensväg, i ett

mål återbetalning af tull, som köpare af olofligen införda

hästar måst erlägga. Vidare förekomma mål om tillstånd

för fartyg att från utrikes ort direkt ingå till viss lastageplats,

om ersättning för varor, som sålts å tullauktion, samt

om utländsk konsuls klagan däröfver, att tulluppsyningsman

i hans ställe utfärdat sundhetspass.

E. Besvär öfver beslut af patent- och registreringsverket

(32). Mål om beviljande af patent äro (a) 28, hvarjämte

i 1 fall (b) klagas öfver beslut, hvarigenom patentansökan

förklarats förfallen. Aktiebolagsregistrering (c) afses i 3

mål.

F. Besvär öfver beslut af Konungens befallningshafvande

(58).

Om rättighet till eller förbud emot försäljning af vin

och maltdrycker (a) handla 23 mål, däribland åtskilliga, där

fråga är om inskränkning i försäljningsrätt. Två mål angå (b)

antagande af anbud å rättighet till brännvinsförsäljning, 10

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

mål inrättande eller öfverlåtande af sådan försäljningsrätt

• eller inskränkning i dess utöfning (c), 2 mål (d) anmärkning

mot utskänkningsbolags förvaltning. I ett fall (e) har tillstånd

till brännvinstillverkning återkallats, emedan innehafvaren

icke längre hade föreskrifna kvalifikationer.

Registrering af ekonomisk förening (f) afses i 2 mål,

tillstånd till gårdfarihandel (g) likaledes i 2 mål.

Sparbanksmål (h) förekomma till ett antal af 6 och

afse dels dispositionen af öfverskottsmedel, dels förvaltningen.

Om tillstånd till pantlånerörelse (i) är fråga i 2 mål. I

båda meddelade Kungl. Maj :t utan återförvisning sådant

tillstånd.

Mål om reseersättning (j) finnas två.

Ett mål afser (k) klagan öfver val till ledamot i bevillningsberedning.

Dessutom förekomma: ett mål, däri Kungl. Maj :t förklarat

det tillhöra domstols pröfning, om brännvinskontrollörs

arvode tillkommer hans konkursbo, ett mål om dyrtidstillägg,

hvilket mål öfverlämnades till statskontoret, ett mål

om restitution af konsulatafgift, ett mål om utbekommande

af jordägarens andel i hviloståndsafgift, ett mål om båtsmäns

debitering.

G. Besvär öfver beslut af direktionen öfver civilstatens

pensionsinrättning (1). Målet afser pensionsrätt.

5. 1903. Föredragits hafva besvär öfver beslut af kammarkollegium

(7), statskontoret (3), kommerskollegium (3),

kammarrätten (220), generaltullstyrelsen (23), patent- och

registreringsverket (28), Konungens befallningshafvande (50).

A. Besvär öfver beslut af kammarkollegium (7).

Åborättstvister förekomma (a) i 4 fall, däraf två, där

tvisten föres mellan olika enskilda pretendenter till värdskapet,

och två, där frågan är, om föreskrifven odlingsskyldighet

å krononybygge blifvit fullgjord och nybygget alltså rätteligen

omförts från krono till skatte. Jordeboksmålen (b)

äro tre och angå, dels om vissa kyrkojordar skola upptagas

. Finansdepartementet.

5. 1903.

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

såsom skatte, såsom krono under enskild disposition eller såsom

krono under allmän disposition, dels huruvida skatteköp

varit tillåtet, dels om ett ålfiskes bibehållande i jordeboken.

B. Besvär öfver beslut af statskontoret (3). Två mål

angå pröfning af säkerheten för lån från manufakturförlagslånefonden.

I ett mål är fråga om utbekommande af preskriberad

begrafningshjälp; med anledning af besvären medgaf

Kungl. Maj :t utbetalning.

C. Besvär öfver beslut af kommerskollegium (3). Alla

målen angå vägrad mutsedel å kronojord i Norrbottens län;

inmutning hade sökts före utfärdandet af lagen om förbud

mot sådan inmutning.

D. Besvär öfver beslut af kammarrätten (220).

Bevillningstaxeringsmålen (a) äro 204, målen om taxering

till brännvinsförsäljningsafgift (b) 4, anmärkningsmålen

(c) 4, däraf 1, där underdånig ansökan gjorts, att vid utbetalningen

måtte få bero.

Om afkortning (d) handlar 1 mål. Mantalsskrifningsmålen

(e) äro 6.

Därjämte förekommer ett fall, däri hos kammarrätten

oriktigt anförts besvär öfver tullbehandling.

E. Besvär öfver beslut af generaltullstyrelsen (23).

Tullbehandlingsmålen (a) äro 21; i två af dem förklarade

Kungl. Maj :t klaganden berättigad att åter utföra varupartiet

med rätt till restitution. Af restitutionsmål (b) förekomma

två; i det ena af dessa är fråga om att mot restitution

reexportera från nederlag, där en del af varan förfarits.

F. Besvär öfver beslut af patent- och registreringsver
ket

(28). Tjugutre mål röra sig om klagan öfver vägradt patent

(a). 12 är fråga (b) om beslut, hvarigenom ansökan

förklarats förfallen. Två mål afse (c) aktiebolagsregistrering,

ett (d) registrering af mönster.

G. Besvär öfver beslut af Konungens befallningshafvande

(50).

Om försäljning af vin och maltdrycker (a) handla 20 mål.

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Härtill kommer (aa) ett mål angående tillståndsbevis för

maltkrossning och tillverkning af maltdrycker.

Om antagande af anbud å bränn vinsförsäljningsrättighet,

är (b) fråga i 2 mål, eljest om dylik rättighet (c) i 8 mål.

Anmärkning mot bränn vinsbolags förvaltning och räkenskaper

förekommer (d) i 2 mål. Ett mål (e) gällde sökt förklaring,

att klaganden på grund af privilegium innehade brännvinsförsäljningsrätt.

Om brännvinstillverkning handlar (f) ett mål, som dock

blott afser tillverkares anspråk på restitution af erlagda

kontrollkostnader.

Registrering af firma afses (g) i ett mål, likaså i ett ansökan

(h) om rätt till gårdfarihandel.

Sparbanksmålen äro (i) 6, afseende användning af öfverskottsmedel

(4), fastställelse af reglemente och beslut om

kontorets flyttning. I ett mål är fråga om tillstånd till

pantlånerörelse; Konungens befallningshafvande ansåg behof

af sådan rörelse ej föreligga, Ivungl. Maj :t fann personen

olämplig.

I ett mål (k) har klagats öfver val af ledamöter i bevillningsberedning

och taxeringsnämnd, emedan ej utsetts med

jordbrukets intressen förtrogna personer.

Vidare förekomma: ett mål, däri klagats öfver magistrats

åtgärd att utlysa extra bolagsstämma för aktiebolag, hvilken

klagan emellertid ej upptagits, ett mål om flyttning af marknad,

hvilket hänvisades till kommerskollegium, tre mål om

restitution af konsulatafgift.

VI. Ecklesiastikdepartementet. Se tab. 7. vi. Eckie
siastikde
1.

1899. Föredragits hafva besvär öfver beslut af me- partementet.

dicinalstyrelsen (4), kammarkollegium (18), statskontoret L 1899''

(1), kammarrätten (12), domänstyrelsen (2), Konungens

befallningshafvande (66), domkapitel eller ecklesiastikt konsistorium

(46), Konungens befallningshafvande och domkapitel

eller biskop gemensamt (6), universitetskanslern (3),

akademiskt konsistorium eller karolinska institutets lärår
-

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Tab. 7.

Ecklesiastikdepartementet

1899.

1900.

1901.

1902.

1903.

Summa.

Medel-

tal.

från

Medicinalstyrelsen...........

4

—

—

—

—

4

0.8

Kammarkollegium...........

18

23

19

17

19

96

19.2

Statskontoret............

1

—

1

5

3

10

2.0

Kammarrätten...........

12

19

23

20

16

90

18.0

Domänstyrelsen...........

2

2

2

3

1

10

2.0

Konungens befallningshafvande....

66

54

44

80

64

308

61.6

Domkapitel eller eckles. kons.....

46

44

61

80

72

303

60.6

K. B. och DK. gemensamt......

6

2

1

3

1

13

2.6

Universitetskanslern.........

3

2

3

5

1

14

2.8

Akad. konsist. eller motsvarande . . .

5

2

3

2

4

16

3.2

Styrelse för lägre undervisningsverk .

2

2

2

10

3

19

3.8

Vetenskaps- eller Vitterhetsakademien

—

—

—

—

2

2

0.4

Direktion för pensionskassa.....

6

7

9

7

7

36

7.2

Kuratorerna för Hvitfeldtska stiftelsen

3

1

—

—

—

4

0.8

Andra...............

—

•—

1

1

2

0.4

Summa

174

158

1GS

233

194

927

185.4

kollegium (4), direktionen för veterinärinstitutet (1), direktionen

öfver Stockholms stads undervisningsverk (2),

direktionen öfver prästerskapets änke- och pupillkassa (2),

direktionen öfver folkskollärarnes pensionsinrättning (4),

kuratorerna för Hvitfeldtska stipendieinrättningen (3).

A. Besvär öfver beslut af medicinalstyrelsen (4). Ett

mål afser (a) befordran, två (b) reseersättning. I det fjärde

målet klagar badorts ägare öfver medicinalstyrelsens åtgärd

att förordna föreslagen person till »läkare» i st. f. »intendent».

B. Besvär öfver beslut af kammarkollegium (18).

Hit höra (a) kommunala besvärsmål i byggnadsfrågor

(8), därunder äfven innefattade frågor om utdebitering för

byggnadsändamål.

En andra grupp (b) utgöres af mål angående löneförmåner

(8).

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Dessutom förekomma ett mål om en persons afhysande

från kyrkcstad, där han tagit ständig bostad, i hvilket, mål

kammarkollegium förklarat sig inkompetent, samt ett mål

om optionsrätt till arrende af en kyrk olägenhet.

C. Besvär öfver beslut af statskontoret (1). Målet afser

statskontorets vägran att utanordna understöd till föreläsningsförening.

D. Besvär öfver beslut af kammarrätten (12).

Ett mål afser (a) debitering af utskylder till kyrka och

prästerskap. De öfriga 11 äro (b) anmärkningsmål. I icke

mindre än 9 af dessa medgaf Kungl. Maj :t, att vid den gjorda

utbetalningen finge bero, dock utan befrielse från skyldigheten

att gälda anmärkningsarvodet .

E. Besvär öfver beslut af domänstyrelsen (2). Båda

målen afse dispositionen af prästboställes skogsafkastning.

F. Besvär öfver beslut af Konungens befallningshafvande

(66).

Kommunala besvärsmål (a) äro 14. Bland dessa hafva

dock 4 mål angående byggnadsfrågor genom omslagsresolution

öfverlämnats till kammarkollegium. I 3 mål ansågs Konungens

befallningshafvande hafva varit inkompetent att

pröfva anförda besvär. Af de återstående 7 målen angår ett

begäran om sammankallande af kyrkostämma, ett kommuns

beslut att ej vidare lämna fattigvård åt viss person.

Den talrikaste gruppen utgöres af mål angående statsbidrag

till folkskoleväsendet (b). Dessa mål uppgå till ett antal

af 35. I ett fall dispenserade Kungl. Maj:t från föreskriften

om viss tid för rekvisition af statsbidrag; i ett annat söktes

förgäfves dispens.

Om förbud och tillåtelser enligt hälsovårdsstadgan (c)

är fråga i 6 mål; i två af dem förekommer underdånig ansökan

om dispens. Härtill kommer (d) ett mål om fastställande

af särskilda ordningsföreskrifter angående handel med

kött o. dyl.

Fråga därom, att hälsovårdsstadgans föreskrifter ro
2o46

06. Rer/ennr/sräticn. H

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

rande stad skulle förklaras tillämpliga å visst område, har

(e) förevarit i 2 mål.

Till fattig vårdsmål (f) kunna hänföras 3 mål, nämligen

ett emellan landsting och kommun om skyldigheten att betala

skolafgift i döfstumskola, ett om kommuns skyldighet

att gälda kostnaden för transport af sinnessjuk, ett om roteindelning

och understöd af rote åt rote.

Vidare förekomma mål om skolbarns skiljande från

hemmet, om handräckning för fattighjons öfversändande

till Norge, om kommuns anspråk därpå, att kostnaden för

läkares sjukresa skall gäldas af statsmedel, ett mål om åläggande

för utmätningsman att uttaga vissa utskylder, hvilket

ej kunde omedelbart af Kungl. Maj :t pröfvas, samt ett till

domstols handläggning hörande mål om utmätning, på ansökan

af patronaträtts innehafvare, för uttagande af kyrkotionde

och landskyld.

G. Besvär öfver beslut af domkapitel eller ecklesiastikt

konsistorium (46).

Kommunala besvärsmål äro 11. Bland dessa afse 9 valförrättning

(a) och de 2 återstående (b) beslut om skolväsendets

ordnande. På grund af domkapitlets tillsynsrätt

äro dessa sistnämnda ej likställda med vanliga kommunala

besvärsmål ; med dem böra fast hellre sammanställas 2 mål

om fastställande af skolreglemente och om föreläggande att

upprätta nya skolor. Summa 4.

Befordringsmålen (c) uppgå till ett antal af 15, däribland

6 angå prästerliga tjänster och 9 lärarebefattningar

vid de allmänna läroverken. I ett af de prästerliga befordringsmålen

ansågs en på förslag uppförd person obehörig af

den rent juridiska grund, att han redan innehade rum å annat

kyrkoherdeförslag. Till samma grupp kunna hänföras

ett mål om tjänstledighet för en folkskollärare och ett om

en folkskollärares tjänstgöringsskyldighet. Summa 17.

Disciplinäråtgärder mot ämbets- eller tjänstemän (d) afses

i 6 mål, som alla angå folkskollärare; i ant alet inräknas ett mål,

däri klaganden besvärat sig öfver erhållet tjänstgöringsbetyg.

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Om aflöningsförmåner (e) är fråga i 2 mål, båda afseende

förhållandet emellan kyrkoherde och vicepastor. Stipendietillsättning

(f) är föremål för tvist i ett fall, där tvisten rör

sig om sökandes formella kompetens.

I ett mål hvardera förekomma: kyrkotuktsfråga (g), fråga

om kyrkoskrifningsorten (h), fråga om äktenskapslysning

(i), fråga om skillnad i trolofning (k).

Öfriga mål afse domkapitels förklarande beträffande

revision af kyrko- och skolräkenskaper, domkapitels vägran

att taga befattning med framställning om förständigande för

skolrådsordförande att tillhandahålla klaganden viss handling

samt domkapitels beslut att föreskrifva insändande af

grafkassas räkenskaper; i sistnämnda mål hade klaganden

gjort underdånig ansökan om efterskänkande af visst belopp,

som han förut fått sig ålagdt att gälda.

H. Besvär öfver beslut af Konungens befallningshafvande

och domkapitel eller biskop gemensamt (6).

Ett mål (a) är ett kommunalt besvärsmål angående inköp

af orgel. Fyra mål (b) afse folkskoleväsendets ordnande;

tre af dessa äro kommunala besvärsmål, och i ett af dem hänvisas

saken delvis till kammarkollegium. Det sjätte målet angår

optionsrätt till arrende af stomhemman.

I. Besvär öfver beslut af universitetskanslern (3). Ett

mål afser befordran (förordnande), ett stipendietillsättning,

ett en af nations seniorskollegium student tilldelad varning.

I målet om stipendietillsättning ansågs universitetskanslern

obehörig att ändra stipendiekuratorns beslut.

J. Besvär öfver beslut af akademiskt konsistorium eller

af karolinska institutets lärarekollegium (4). Alla målen afse

befordran (förslag).

K. Besvär öfver beslut af direktionen för veterinärinstitutet

(1). Målet afser befordran.

L. Besvär öfver beslut af direktionen öfver Stockholms

stads undervisningsverk (2). Båda målen afse befordran.

M. Besvär öfver beslut af direktionen öfver prästerskapets

änke- och pupillkassa (2). Båda målen afse pensionsrätt.

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

N. Besvär öfver beslut af direktionen öfver folkskollärarnes

pensionsinrättning (4). Alla målen angå pension

eller understöd. I ett fall medgaf Kungl Maj :t, under

förklaring att direktionens beslut vore lagligen grundadt,

klaganden att tillgodoräkna sig viss tid; i ett annat fall afslogs

eventuell ansökan att af gunst och nåd tilldelas det begärda

understödet.

O. Besvär öfver beslut af kuratorerna för Hvitfeldtska

stipendieinrättningen (3). Två mål röra beslut angående

rätt för åbo å stipendiehemman att bryta eller låta bryta

sten. Det tredje målet är en till domstol hörande tvist mellan

åbo och inrättningen om bättre rätt till expropriationsmedel.

vi. Eckle- 2. 1900. Föredragits hafva besvär öfver beslut af kam;:Ä.

markollegium (23), kammarrätten (19), domänstyrelsen (2),

19oo. Konungens befallningshafvande (54), domkapitel eller ecklesiastikt

konsistorium (44), Konungens befallningshafvande

och domkapitel eller biskop gemensamt (2), universitetskanslern

(2), akademiskt konsistorium (1), styrelsen för

tekniska högskolan (1), direktionen öfver Stockholms stads

undervisningsverk (2), direktionen öfver prästerskapets änkeoc.

h pupillkassa (2), direktionen öfver folkskollärarnes pensionsinrättning

(5), kuratorerna för Hvitfeldtska stipendieinrättningen

(1).

A. Besvär öfver beslut af kammarkollegium (23).

Kommunala besvärsmål (a) äro 4, som alla angå skolväsendet.

Om löneförmåner (b) är fråga i 1 mål, där efter församlings

delning den utbrutna församlingen tvistar med kyrkoherden

i den odelade församlingen, och i ytterligare 14, där

fråga är om enskildes skyldighet att bidraga till prästerskapets

eller, i ett fall, till kyrkobetjäningens aflöning. Hit kan

äfven hänföras en tvist mellan två församlingars klockare

om inkomsten af löningsjord. Summa 16.

Dessutom förekomma mål om tillstånd till jordafsöndring

från kyrkoherdeboställe (c), om församlings skyldighet

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

att till domkapitlet redovisa vissa prästlönemedel samt om

användningen af kyrkoherdeboställe.

B. Besvär öfver beslut af kammarrätten (19).

Debitering af afgifter till kyrka och prästerskap (a)

öfverklagas i 2 fall. Anmärkningsmål!! äro 17. Ill af dessa

medgaf Kungl. Maj :t, att frågan om återbäring af mera än

anmärkningsarvodet finge förfalla.

C. Besvär öfver beslut af domänstyrelsen (2). 1 båda

målen är fråga om kyrkoherdeboställes skogsafkastning; i

det ena tilldelade Ivungl. Maj:t, utan att göra ändring i

domänstyrelsens beslut, boställshafvaren ett belopp ur löneregleringsfonden,

i det andra angick tvisten sättet för boställets

uppkomst och den där af följande rättigheten till disposition

öfver afkastningen.

D. Besvär öfver beslut af Konungens befallningshafvande

(54).

Kommunala besvärsmål (a) uppgå till ett antal af 13;

3 bland dessa öfverlämnades dock genom omslagsresolution

till kammarkollegium, och i ett ansågs Konungens befallningshafvande

obehörig. Ett af målen angår fråga om

kyrkostämmas utlysande.

Om statsbidrag till folkskoleväsendet (b) handla 33

mål. I ett af dessa förekom en dispensansökan, som afslogs.

Ett mål afser (c) fastställande af särskild renhållningsstadga.

Om aflöningsförmåner (d) är fråga i 2 mål, bland hvilka

det ena genom omslagsresolution öfverlämnades till kammarkollegium,

om reseersättning (e) i 2 mål; i det ena af dessa

förordnade Kungl. Maj :t, att viss ersättning skulle utgå.

I öfrigt förekomma mål om skolbarns skiljande från

föräldrarna, om ersättning för kostnader vid handlingars

öfversändande till landsarkiv, om vitesföreläggande att aflämna

flyttningsbetyg.

E. Besvär öfver beslut af domkapitel eller ecklesiastikt

konsistorium (44).

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

De kommunala besvärsmålen uppgå till ett antal af 16.

Bland dem afse 11 (a) val, bl. a. äfven af revisorer och ledamöter

i kyrko- och skolråd.

Två kommunala mål angå, liksom 5 andra mål, skolväsendets

ordnande (b), de öfriga dels åtgärd med anledning

af anmärkning mot ministerial- och protokollsböcker,

dels dyrtidstilllägg åt komminister, dels särskild ersättning

för tillsyn å kyrkobygge.

Befordringsmålen (c) äro 11, då dit äfven hänföres ett

mål om skyldighet för den, som tagit afsked från en tjänst,

att frånträda därmed förenade tjänster. Af dessa mål hafva

4 afseende på lärarebefattningar vid allmänna läroverk.

Disciplinärmålen (d) äro 5, som alla röra folkskollärare.

Ett aflöningsmål (e) afser en från tjänstgöring afstängd

omministers skyldighet att utgifva vikariatsersättning.

I öfrigt förekomma mål om kyrkoskrifningsorten (f),

om skillnad i trolofning (g), om klockares skyldighet att

sjunga vid begrafningar, om föreläggande att vid inventering

af vissa kassor tillhandahålla handlingar och medel,

om hemställan att anskaffa ersättning för inställda gudstjänster

i Blasieholmskyrkan samt ett till domstol hörande

mål angående patronatsrätt.

F. Besvär öfver beslut af Konungens befallningshafvande

och domkapitel eller biskop gemensamt (2). Det

ena målet afser fastställelse af ritning till krematorium, det

andra sammanslagning af skolrotarne.

G. Besvär öfver beslut af universitetskanslern (2). Det

ena målet, afser befordran (docentur), det andra stipendietillsättning,

hvarvid egentligen den stipendiekuratorn tillkommande

befogenhet omtvistas.

H. Besvär öfver beslut af akademiskt konsistorium (1).

Målet angår befordran (förslag).

I. Besvär öfver beslut af styrelsen för tekniska högskolan

(1). Målet angår befordran (förslag).

J. Besvär öfver beslut af direktionen öfver Stockholms

stads undervisningsverk (2). Båda målen angå befordran.

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

K. Besvär öfver beslut af direktionen för prästerskapets

änke- och pupillkassa (2). Båda målen angå pensionsrätt.

L. Besvär öfver beslut af direktionen öfver folkskollärarnes

pensionsinrättning (5). Alla målen angå pensionsrätt

eller pensionsbelopp. I ett af dem förekom en eventuell

ansökan, som afslogs.

M. Besvär öfver beslut af kuratorerna öfver Hvitfeldtska

stipendieinrättningen (1). Målet angår företrädesrätt

till åboskap.

3. 1901. Föredragits hafva besvär öfver beslut af kam- y!

siastikde
markollegium

(19), statskontoret (1), kammarrätten (23), partementet.

domänstyrelsen (2), Konungens befallningshafvande (44), 3■ 1901 ■

domkapitel, ecklesiastikt konsistorium eller biskop (61),

Konungens befallningshafvande och domkapitel gemensamt

(1), universitetskanslern (3), akademiskt konsistorium (2),

styrelsen för tekniska högskolan (1), direktionen öfver nya

elementarskolan (1), styrelsen för tekniska skolan i Stockholm

(1), direktionen öfver prästerskapets änke- och pupillkassa

(1), direktionen öfver folkskollärarnes pensionsinrättning

(8).

A. Besvär öfver beslut af kammarkollegium (19).

Kommunala besvärsmål (a) äro 10 och angå dels byggnadsfrågor

och debitering för byggnadsändamål, dels skolväsendets

ordnande, dels aflöningsförmåner åt klockare och

skollärare. I 8 mål afses skyldigheten att bidraga till prästerskapets

aflöning (b), i 1 mål antagande af arrendeanbud

å ett stomhemman.

B. Besvär öfver beslut af statskontoret (1). Målet angår

dyrtidstillägg.

C. Besvär öfver beslut af kammarrätten (23).

Ett mål afser (a) debitering af afgifter till prästerskapets

aflöning.

Anmärkningsmål (b) utgöra 20; i 15 af dessa meddelades

af Kung!. Maj :t eftergift, med undantag för anmärkningsarvodet.

Vidare förekomma ett afkortningsmål och ett mål an
-

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

gående skyldighet för församling att redovisa medel, som

influtit genom expropriation af jord från kyrkoherdeboställe.

D. Besvär öfver beslut af domänstyrelsen (2). Båda

målen angå kyrkoherdeboställes skogsafkastning.

E. Besvär öfver beslut af Konungens befallningshafvande

(44).

Kommunala besvärsmål (a) äro 15, af hvilka dock två

mål om skolhusbyggnad genom omslagsresolution öfverlämnats

till kammarkollegium och ett mål rätteligen blifvit

af Konungens befallningshafvande afvisadt, såsom tillhörande

domkapitels pröfning. I ett af de öfriga förekommer samtidigt

äfven fråga om fastställelse å församlingens beslut.

Målen om statsbidrag till folkskoleväsendet (b) uppgå

till ett antal af 14. I ett af dessa mål meddelades dispens

från de allmänna föreskrifterna.

Ett mål afser (c) stadfästelse å reglemente för en välgörenhetsstiftelse;

en eventuel, underdånig ansökan förekommer

i målet.

Om aflöningsförmåner (d) är fråga i 10 mål, af hvilka

dock blott ett, afseende skyldighet att betala afgifter till

kyrka och prästerskap, omedelbarligen pröfvades, medan de

öfriga genom omslagsresolutioner öfverlämnades dels till

kammarkollegium (3), dels till statskontoret (6); om reseersättning

(e) handla 4 mål.

F. Besvär öfver beslut af domkapitel, ecklesiastikt konsistorium

eller biskop (61).

Kommunala besvärsmål äro 19, där af 12 afse (a) val,

äfven till ledamot i skolråd, 1, jämte 3 andra mål, (b) folkskoleväsendets

ordnande samt 6 mål andra ämnen; bland

sistnämnda mål förekomma 2 mål om (c) rätt att efter frånträdande

af skollärartjänst behålla därmed förenade tjänster

samt mål om sättet för beviljande af tjänstledighet åt klockare

och om förändradt sätt för gudstjänsters hållande; i

det sistnämnda målet lämnades, utan ändring i domkapitlets

beslut, ett visst nådigt medgifvande.

Befordringsmål äro (d) 17, däraf 13 angående befatt
-

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

ningar vid de allmänna läroverken. Till samma grupp

må hänföras ytterligare två mål om tjänstledighet och ett

mål om klockares och organists tjänstgöringsskyldighet.

Summa 20.

Disciplinäråtgärder (e) afses i 7 mål, däribland 2 om försättande

ur tjänstgöring af kyrkoherde eller läroverkslärare;

det förra af dessa förklarades tillhöra högsta domstolens upptagande.

Om aflöningsförmåner (f) är fråga i 2 mål; i det ena

ansågs domkapitlet obehörigt, det andra öfverlämnades genom

omslagsresolution till statskontoret. I öfrigt förekomma

mål (g) om kyrkoskrifningsorten (2), mål (h) om skillnad

i trolofning eller utfärdande af skiljebref (2), mål (i) om äktenskapslysning,

om anteckning angående afsikt att utträda

ur svenska kyrkan, om vägran att uppläsa kungörelse, om

admitterande till konfirmationsundervisning, om stipendietinsättning

(2), hvarvid hufvudsakligen är fråga om kompetensvillkoren.

G. Besvär öfver beslut af Konungens befallningshafvande

och domkapitel gemensamt (1). Målet afser beslut

angående folkskoleväsendets ordnande inom en församling.

H. Besvär öfver beslut af universitetskanslern (3). Ett

mål afser (a) aflöningsförmåner (bättre rätt till humlegårdsersättning),

två mål (b) stipendietillsättning; i det ena af

dessa är fråga om företrädesrätt på grund af släktskap.

I. Besvär öfver beslut af akademiskt konsistorium (2).

Båda målen afse befordran (förslag).

J. Besvär öfver beslut af styrelsen för tekniska högskolan

(1). Målet afser befordran (förslag).

K. Besvär öfver beslut af direktionen för nya elementarskolan

(1). Målet afser förständigande att icke använda viss

undervisningsmetod.

L. Besvär öfver beslut af styrelsen för tekniska skolan

i Stockholm (1). Målet, som angick aflöningsförmåner, öfverlämnades

genom omslagsr esolution till statskontoret.

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

M. Besvär öfver beslut af direktionen för prästerskapets

änke- och pupillkassa (1). Målet angår pensionsrätt.

N. Besvär öfver beslut af direktionen öfver folkskollärarnes

pensionsinrättning (8). Samtliga målen afse rätt

till pension eller understöd. I ett af dem dispenserade Kungl.

Maj :t från gällande föreskrifter.

yl Eckie- 4- 1902. Föredragits hafva besvär öfver beslut af kampartmwntet.

markollegium (17), statskontoret (5), kammarrätten (20),

å. 1902. domänstyrelsen (3), Konungens befallningshafvande (80),

domkapitel eller ecklesiastikt konsistorium (80), Konungens

befallningshafvande och domkapitel gemensamt (3), universitetskanslern

(5), akademiskt konsistorium eller karolinska

institutets lärarekollegium (2), direktionen öfver

Stockholms stads undervisningsverk (7), direktionen för nya

elementarskolan (1), styrelse för teknisk elementarskola (2),

direktionen öfver prästerskapets änke-och pupillkassa (1),

direktionen öfver folkskollärarnes pensionsinrättning (6), direktionen

öfver serafimerlasarettet (1).

A. Besvär öfver beslut af kammarkollegium (17).

Här förekomma kommunala besvärsmål (a) till ett antal

af 6, alla afseende byggnadsfrågor. Skyldigheten att utgöra

bidrag till prästerskapets eller kyrkobetj aningens aflöning

utgör föremålet för 8 mål; till aflöningsmål (b) kan utom

dessa äfven räknas ett mål om skyldighet för skollärare att

lämna bostaden. Om afsöndring från boställe (c) handla 2 mål.

B. Besvär öfver beslut af statskontoret (5). Samtliga

målen angå aflöningsförmåner.

C. Besvär öfver beslut af kammarrätten (20). Ett mål

angår (a) skyldighet att erlägga afgift till kyrkokassa. Anmärkningsmålen

äro 18; i 9 af dessa medgaf Kungl. Maj :t,

att frågan om återbäring finge förfalla utom hvad anginge

anmärkningsarvodet, och i ytterligare ett af målen söktes

utan framgång sådan eftergift. Ett afskrifningsmål (c) förekommer.

D. Besvär öfver beslut af domänstyrelsen (3). Alla

målen afse dispositionen af prästboställes skogsafkastning.

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

E. Besvär öfver beslut af Konungens befallningshafvande

(80).

Kommunala besvärsmål (a) äro 12, af hvilka ett genom

omslagsresolution öfverlämnades till kammarkollegium och

ett återförvisades till gemensam handläggning af Konungens

befallningshafvande och domkapitel. Till kommunala besvärsmål

kunna ytterligare hänföras två mål angående sättet

för afgifvande af yttrande, då två delvis sammanhörande

menigheter skola höras. Summa 14.

Mål angående statsbidrag till folkskoleväsendet (b) uppgå

till ett antal af 47. I 18 af dessa har Kungl. Maj :t meddelat

dispens från de allmänna föreskrifterna, särskildt i afseende

å den stadgade tiden för rekvisitions ingifvande.

Om reseersättning (c) är fråga i sex mål, bland hvilka

dock ett, där det klagades öfver utmätning, förklarades tillhöra

domstols handläggning och fyra genom omslagsresolution

öfverlämnades till statskontoret.

Ivyrkoskrifningsort och skyldighet att aflämna flyttningsbetyg

(d) omhandlas i 3 mål, handräckning för inställelse

inför kyrkoråd och uttagande af viten (e) i 2 mål.

Mål om antagande eller förändrande af släktnamn äro

(f) tre.

Vidare förekomma mål om skolbarns skiljande från

hemmet, om kyrkoherdeboställes deltagande i ett dikningsföretag,

om löneafgifter till kyrkoherde, äfvensom ett mål

om utdebitering, hvilket genom omslagsresolution öfverlämnades

till kammarkollegium, och ett om skolrådets förbud

för folkskollärare att låta två småskolebarn undervisas i

folkskolan, i hvilket mål Konungens befallningshafvande

förklarat sig inkompetent.

F. Besvär öfver beslut af domkapitel eller ecklesiastikt

konsistorium (80).

De kommunala besvärsmålen äro 26. Häribland angå

14 mål valförrättning (a), 8 kommunala besvärsmål jämte 6

andra mål skolväsendets ordnande (b), ett mål vägran att

utlysa kyrkostämma, hvilket mål Konungens befallnings
-

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

hafvande förut nekat att upptaga, samt 3 kommunala besvärsmål

andra ämnen.

Befordringsmål (c) äro 38 utnämningsmål, däribland

34 mål rörande befattningar vid allmänna läroverk, och 2

mål om tjänstledighet.

Disciplinärmål (d) äro 4, kyrkotuktsmål (e) 1.

Vidare förekomma mål om utfärdande af skiljebref, om

äktenskapslysning och om användande af läroverks byggnadsfond.

G. Besvär öfver beslut af Konungens befallningshafvande

och domkapitel gemensamt (3). Folkskoleväsendet

(a) afses i 2 mål, bland hvilka det ena genom omslagsresolution

öfver!ämnades till kammarkollegium. Det återstående

målet angår anställande och aflönande af en pastorsadjunkt,

hvilket mål äfvenledes blef öfverlämnadt till kammarkollegium.

H. Besvär öfver beslut af universitetskanslern (5). Ett

mål afser (a) löneförmåner, ett (b) öfverlåtelse af arrenderätten

till prebendeprästgård, tre (c) stipendietillsättning.

I. Besvär öfver beslut af akademiskt konsistorium eller

karolinska institutets lärarekollegium (2). Båda målen angå

befordran (förslag).

J. Besvär öfver beslut af direktionen öfver Stockholms

stads undervisningsverk (7). Samtliga målen angå befordran,

däribland ett frågan om ansöknings upptagande.

K. Besvär öfver beslut af direktionen öfver nya elementarskolan

(1). Målet angår befordran.

L. Besvär öfver beslut af styrelse för teknisk elementarskola

(2). Det ena målet angår befordran, det andra lärares

skyldigheter.

M. Besvär öfver beslut af direktionen för prästerskapets

änke- och pupillkassa (1). Målet angår rätt till pension.

N. Besvär öfver beslut af direktionen öfver folkskollärarnes

pensionsinrättning (6). Alla målen angå rätt till

pension eller understöd. I ett fall meddelades nådig dispens,

i ett annat söktes sådan utan framgång.

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

O. Besvär öfver beslut, af direktionen öfver serafimerlasarettet

(1). Målet angår befordran.

5. 1903. Föredragits hafva besvär öfver beslut af kam- vi. Eckiemarkollegium

(19), statskontoret (3), kammarrätten (16), partementet.

domänstyrelsen (1), Konungens befallningshafvande (64), s. lm.

domkapitel eller ecklesiastikt konsistorium (72), Konungens

befallningshafvande och domkapitel gemensamt (1), universitetskanslern

(1), akademiskt konsistorium eller karolinska

institutets lärarekollegium (3), styrelsen för tekniska högskolan

(1), direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk

(2), styrelse för teknisk elementarskola (1), vetenskapsakademien

eller vitterhetsakademien (2), direktionen

öfver prästerskapets änke- och pupillkassa (4), direktionen

öfver folkskollärarnes pensionsinrättning (3), censorerna

vid mogenhetsexamen (1).

A. Besvär öfver beslut af kammarkollegium (19).

Kommunala besvärsmål (a) äro 12, som angå byggnadsfrågor,

därunder innefattade frågor om bidrag till byggnader,

samt skolväsendets ordnande.

Om skyldighet att bidraga till prästerskapets aflöning

(b) handla 5 mål.

I öfrigt förekomma mål angående ett af Konungens

befallningshafvande en församling meddeladt, föreläggande

att bygga skolhus och angående begärd fastställelse å församlings

beslut om afgäld till kyrka för ett kyrkan tillhörigt

af kyrkoherden disponeradt gatuhus.

B. Besvär öfver beslut af statskontoret (3). Två mål

angå (a) aflöningsförmåner, ett (b) reseersättning.

C. Besvär öfver beslut af kammarrätten (16).

Ett mål afser (a) skyldighet för innehafvare af patronatsrätt

att redovisa för kyrkotionde.

De öfriga 15 målen äro (b) anmärkningsmål; i 10 af

dessa medgafs af Kungl. Maj :t befrielse från återbäringsskyldighet,

utom hvad anginge anmärkningsarvodet.

D. Besvär öfver beslut af domänstyrelsen (1). Målet

afser dispositionen af prästboställes skogsafkastning.

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

E. Besvär öfver beslut af Konungens befallningshafvande

(64).

Kommunala besvärsmål (a) äro 12. Målen om statsbidrag

till folkskoleväsendet (b) uppgå till ett antal af 24;

i åtminstone 8 af dessa fall meddelade Kungl. Maj :t dispens

från allmänt gällande föreskrifter, och i ytterligare ett söktes

eventuellt sådan dispens.

Om aflöningsförmåner (c) handla fyra mål, af hvilka

ett blef genom omslagsresolution öfverlämnadt till statskontoret,

om reseersättning (d) 1 mål.

Ett kyrkoskrifningsmål (e) förekommer, liksom ett mål

om (f) handräckning för persons inställande inför kyrkorådet.

Namnförändringsmål (g) förekomma till ett antal af

12, mål angående uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende

försummade barn (h) till ett antal af 5.

I öfrigt förekomma 2 mål om föreläggande för patronatsrät.

ts innehafvare att redovisa för kyrkans inkomster

samt mål angående skyldighet för fattig vårdsstyrelse att

bidraga till kostnaden för vissa barns skolgång och angående

understöd från en donationsfond, med hvilken fråga Konungens

befallningshafvande ej tagit befattning.

F. Besvär öfver beslut af domkapitel eller ecklesiastikt

konsistorium (72).

Kommunala besvärsmål (a) uppgå till ett antal af 20.

Bland dessa afse 12 valförrättning (a). Fyra kommunala besvärsmål

röra, liksom 5 andra mål, folkskoleväsendets ordnande

(b). Andra ämnen än de nämnda äro före i 4 kommunala

besvärsmål, bland hvilka två hade bort handläggas af

Konungens befallningshafvande och domkapitel eller ecklesiastikt

konsistorium.

Befordringsmålen (c) utgöra 30, däraf 18 angå befattningar

vid allmänna läroverk; i förstnämnda antal inräknas

ett mål angående ansökan om återkallande af missiv för

e. o. prästman, ett om rätt att förena folkskollärarebefatt
-

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

ning med annan tjänst och ett om uppsägning af en på obestämd

tid antagen lärarinna.

Om disciplinära åtgärder (d) handla 7 mål. Härmed

kunna sammanställas 3 mål om (e) förelägganden i fråga om

tjänstemans skyldigheter.

Aflöningsförmåner (f) afses i ett mål, stipendieutclelning

(g) likaledes i ett.

Om skillnad i trolofning eller om skiljebref är fråga (h)

i 3 mål; äktenskapslysning (i) och kyrkoskrifning (h) afses

i ett mål hvardera.

G. Besvär öfver beslut af Konungens befallningshafvande

och ecklesiastikt konsistorium (1). Målet afser besvär

öfver kyrkostämmas beslut om delning af församlingen.

H. Besvär öfver beslut af universitetskanslern (1).

Målet angår aflöningsförmåner.

I. Besvär öfver beslut af akademiskt konsistorium eller

karolinska institutets lärarekollegium (3). Alla målen angå

befordran (förslag).

J. Besvär öfver beslut af styrelsen för tekniska högskolan

(1). Målet angår befordran (förslag).

Iv. Besvär öfver beslut af direktionen öfver Stockholms

stads undervisningsverk (2). Båda målen angå befordran.

L. Besvär öfver beslut af direktion för teknisk skola (1).

Målet angår befordran (förord).

M. Besvär öfver beslut af vetenskapsakademien eller

vitterhetsakademien (2). Det ena målet angår besparing af

stipendium, då den af annan myndighet utsedda stipendiaten

blifvit hindrad, det andra sökt tillstånd att rubba fornlämning.

N. Besvär öfver beslut af direktionen för prästerskapets

änke- och pupillkassa (4). Alla målen angå pensionsrätt.

O. Besvär öfver beslut af direktionen öfver folkskollärarnes

pensionsinrättning (3). Alla målen angå pensionsrätt;

i ett fall afslogs en eventuell ansökan att af nåd tilldelas

pension.

opaginerad Kontrollera mot PDF

17fi

P. Besvär öfver beslut af censorerna vid mogenhetsexamen

(1). Målet angår underkännande af af lagd mogenhetsexamen.

vil Jord- VII. Jordbruksdepartementet. Se tab. 8.

hrtementet 1- 1900. Föredragits hafva besvär öfver beslut af kam1

1900■ markollegium (42), kammarrätten (6), domänstyrelsen (5),

Konungens befallningshafvande (15) och landsting (1).

Tab. 8.

1900.

1901.

1902.

1903.

Summa,

Medel-

tal.

Summa.

Medel-

tal.

Jordbruksdepartementet

1900-

-1903.

1901-

-1903.

från

Medicinalstyrelsen.....

—

3

1

—

4

1.0

4

1.3

Kammarkollegium.....

42

56

55

47

200

50.0

158

52.7

Statskontoret.......

—

—

3

—

3

0.7

3

1.0

Kammarrätten......

6

9

9

17

41

10.2

35

11.7

Landtmäteristyrelsen . . .

—

1

2

—

3

0.7

3

1.0

Domänstvrelsen......

5

7

3

3

18

4.5

13

4.3

Landtbruksstyrelsen ....

—

—

—

1

1

0.2

1

0.3

Konungens bef.-hafvande. .

15

31

35

21

102

25.5

87

29.0

Landsting........

i

—

—

—

1

0.2

—

—

Summa

69

107

108

89

373

93.2

304

101 3

Anm. Enär jordbruksdepartementet ej var i verksamhet hela år 1900, hafva

summa och medeltal för åren 1901—1903 upptagits.

A. Besvär öfver beslut af kammarkollegium (42).

Mål om fastställelse af afsöndring (a) äro 10, vägmål (b)

26, flottningsmål (c) 5 och skjutsningsmål (d) 1.

Bland vägmålen kunna urskiljas 4 mål om debitering af

vägskatt och 2 mål om statsbidrag, bland flottningsmålen

1 mål angående sökt tillstånd att upptaga sjunket virke;

skjutsningsmålet angår skyldighet att vara föreståndare

vid skjutsstation, där entreprenad ej kunnat komma till

stånd.

B. Besvär öfver beslut af kammarrätten (6). Af målen

äro 5 vanliga anmärkningsmål; i två bland dessa erhöll kla
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

ganden, utan ändring i kammarrättens utslag, en gratifikation.

I det sjätte malet har klaganden hos kammarrätten

besvärat sig öfver domänstyrelsens resolution i fråga om en

anmärkning.

C. Besvär öfver beslut af domänstyrelsen (5). Tre mål

angå (a) utsyning å eller afverkningsplan för skog å lappmarkshemman.

De öfriga målen röra sökt tillstånd att bryta

sten a indraget boställe och ansökning att utbekomma köpeskilling

för beslagtaget virke.

D. Besvär öfver beslut af Konungens befallningshafvande

(15). Tre mål afse (a) ordningsföreskrifter med afseende

a fiske. Ett fattigvardsmal (b) angår kommuns framställning

om ersättning af allmänna medel.

Ett mål har afseende å väg inom stads område (c), hvarjämte

ett mål om vägskatt genom omslagsresolution öfverlämnats

till kammarkollegium. Samma öde fingo två mål

om sökt tillstånd att i flottled upptaga sjunket virke, och

ett tredje flottningsmål, om ersättning för synekostnad, hänvisades

till anhängiggörande vid domstol.

Om utskänkningsförbud vid gästgifveri (d) är fråga i

ett mål, hvari äfven förekom en underdånig ansökan.

Mål om reseersättning (e) äro 2. I öfrigt förekomma

mål om rätt att upphugga vindfällen å allmänning, om antagande

af köpeanbud och om sökt tillstånd att kvarbo å

viss kronomark.

E. Besvär öfver beslut af landsting (1). Som Konungens

befallningshafvande redan vägrat fastställelse, lämnades besvären

utan afseende, men Ivungl. Maj :t förklarade under

viss förutsättning hinder ej möta mot nvtt beslut.

2. 1901. Föredragits hafva besvär öfver beslut af medicinalstyrelsen

(3), kammarkollegium (56), kammarrätten

(9), landtmäteristyrelsen (1), domänstyrelsen (7) och Konungens

befallningshafvande (31).

A. Besvär öfver beslut af medicinalstyrelsen (3). Alla

målen angå ersättning för kreatur, som nedslaktats i anledning

af smittosam sjukdom.

2546/o6. Regeringsrätten.

VII. Jordbruksdepartementet.

2. 1901.

12

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

B. Besvär öfver beslut af kammarkollegium (56).

Mål om fastställelse af afsöndring (a) äro 3, vägmål (b)

38, däribland 1 grindmål, flottningsmål (c) 13, hvartill kommer

ett mål om åsättande af mantal och ett mål, däri klagats

öfver ett för mer än femtio år sedan meddeladt tillstånd att

bygga i vatten. Bland vägmålen angå två mål anbringande

af skyddsvärn och ett bropenningar. Ett af flottningsmålen

afser föreläggande att till granskning utlämna flottningsräkenskaper.

C. Besvär öfver beslut af kammarrätten (9). Vanliga

anmärkningsmål äro 5; i 2 af dessa har Kungl. Maj :t medgifvit,

att frågan om återbäring finge förfalla, utom hvad

anginge anmärkningsarvodet. I 4 mål har klaganden besvärat

sig hos kammarrätten öfver domänstyrelsens resolution

i fråga om anmärkning.

D. Besvär öfver beslut af landtmäteristyrelsen (1). Målet

angår befordran.

E. Besvär öfver beslut af domänstyrelsen (7).

Ett mål angår (a) utsyning af virke åt kronoarrendator,

tre mål (b) antagande af anbud, tva mai (c) reseersättning

samt ett (cl) disciplinäråtgärd.

F. Besvär öfver beslut af Konungens befallningshafvande

(31).

Mål rörande ordningsföreskrifter i afseende å fisket (a)

äro 10. Fattigvårdsmålen (b) äro 9 och afse kommuns beslut

att vägra fattigvård (2) eller om roteindelning (2), skyldighet

att för viss egendom lämna särskildt tillskott (2), fattigs

kvar hållande i fattiggård, anspråk att af försörj ningspliktig

eller af det allmänna få ersättning för lämnad fattigvård.

Två mål angå (c) sökt tillstånd till sjösänkning, ett (d) afvittring.

Om reseersättning (e) handla 5 mål, af Indika ett genom

omslagsresolution öfverlämnades till domänstyrelsen. I tre

fall medgaf Kungl. Maj :t klaganden en förmån utöfver gällande

föreskrifter.

Vägmål äro (f) 2, det ena om sättet för uppbörd af väg
-

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

skatt; det andra öfver lämnades genom omslagsresolution

till kammarkollegium. Om förbud mot maltdrycksförsäljning

vid gästgifveri är fråga (g) i 2 mål.

3. 1902. Föredragits hafva besvär öfver beslut af medi- VII. jordcinalstyrelsen

(1), kammarkollegium (55), statskontoret

(3), kammarrätten (9), landtmäteristyrelsen (2), domänsty- 190:2

relsen (3) samt Konungens befallningshafvande (35).

A. Besvär öfver beslut af medicinalstyrelsen (1). Målet

angår ersättning för kreatur, som nedslaktats i anledning af

smittosam sjukdom.

B. Besvär öfver beslut af kammarkollegium (55). Om

fastställelse af afsöndring (a) handla 4 mål. Vägmål (b) äro

42, däraf 3 grindmål. Flottningsmål (c) finnas 6. Härtill

komma (d) 2 mål om åsättande af mantal och (e) 1 mål om

förbud emot skogsafverkning (på Gottland). Bland vägmålen

handlar ett om hemmans (lotshemmans) skyldighet att

utgöra vägskatt, två om vägkassas inkomst- och utgiftsstat,

hvarvid egentligen fråga är om skyldighet att utgöra bidrag

till vinterväghållningen, ett om rättighet för järnvägsstyrelse

att omlägga väg, ett om bropenningar. Flottningsmålen

afse bland annat kostnader för virkesskiljning,

återkallelse af förbud mot flottning af obarkadt timmer, tillåtelse

att anlägga dammbyggnad. I målen om mantalssättning

gäller tvisten, huruvida ägor, som ligga inom en socken,

men tillhöra hemman inom en annan, skola särskilt skattläggas.

C. Besvär öfver beslut af statskontoret (3). Två mål

angå aflöningsförmåner, ett reseersättning.

D. Besvär öfver beslut af kammarrätten (9). Samtliga

målen äro anmärkningsmål. I ett fall har Kungl. Maj :t eftergift

anmärkningsmedlen utom anmärkningsarvodet; i 2

andra har eftergift sökts utan framgång.

E. Besvär öfver beslut af landtmäteristyrelsen (2). Båda

målen angå befordran.

F. Besvär öfver beslut af domänstyrelsen (3). Ett mål

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

VII. Jordbruksdepartementet.

4. 1903.

angår utsyning af skog å lappmarkshemman, ett befordran,

ett reseersättning o. dyl.

G. Besvär öfver beslut af Konungens befallningshafvande

(35).

Fattigvårdsmålen (a) äro 7 och afse kommuns beslut att

vägra fattigvård, sökt fastställelse å kommuns beslut om

fattigvården, skyldighet att för viss egendom lämna särskilt

tillskott, för sörj ningspliktigs kvarhållande å fattigvårdsinrättning,

tvist mellan socken och fattigvårdsrote, ersättning

åt länsman af fattig vårdsstyrelse för fattigs inställande,

föreläggande för fattigvårdsstyrelse att vidtaga vissa anordningar

vid fattig vårdsinrättningen.

Ett mål angår tillstånd till sjösänkning (b) och ett ansökan

om föreläggande för sjösänkningsbolag att företaga vissa

arbeten (c).

Om aflöningsförmåner (d) handlar ett mål, som genom

omslagsresolution öfverlämnades till statskontoret, om reseersättning

(e) 4 mål; i ett af dessa tilldelade Ivungl. Maj :t

klaganden en gratifikation.

Till vägmål (f) kunna hänföras 9 mål, nämligen om val

af vägstyrelse (2), om rätt för järnvägsbolag att omlägga väg

(2) , om kommuns beslut i fråga om sockenvägar, om vägskatts

debitering och uppbärande i sammanhang med kronouppbörden,

om iståndsättande af viss sträcka af allmän

väg, om ställande af säkerhet för svängbros underhåll, om

förordnande att verkställa vägdelning.

Ett mål (g) om gästgifverihållning rörer föreståndares

godkännande. Om förbud mot försäljning af maltdrycker

vid gästgifveri (h) handla 8 mål.

I öfrigt, förekomma mål angående understöd från sockens

understödsfond (2) och om sökt förbud mot viss ångbåtstrafik

vintertiden.

4. 1903. Föredragits hafva besvär öfver beslut af kammarkollegium

(47), kammarrätten (17), domänstyrelsen

(3) , landtbruksstyrelsen (1) och Konungens befallningshafvande

(21).

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

A. Besvär öfver beslut af kammarkollegium (47).

Mål om fastställelse af afsöndring (a) äro 2, vägmål

(b) 31, flottningsmål (c) 11. Härtill komma mål om fördelning

af ansvarigheten för lån ur odlingslånefonden, om gästgifvares

skyldighet att hålla tafla samt om skyldighet att

bestrida skjutsningen, då entreprenad icke kommit till stånd.

Bland vägmålen afse 7 mål skyldigheten att för visst slags

inkomst eller fastighet utgöra vägskatt och 2 mål skyldigheten

för invånare i köping att utgöra vägskatt inom häradet.

B. Besvär öfver beslut af kammarrätten (17). Vanliga

anmärkningsmål äro 6, bland dem ett, däri Kungl. Maj :t eftergifvit

det till återbäring fastställda beloppet utom anmärkningsarvodet.

Ill mål har hos kammarrätten klagats öfver

domänstyrelsens resolution i anledning af framställd anmärkning.

C. Besvär öfver beslut af domänstyrelsen (3). Ett mål

angår utsyning å lappmarkshemman, ett tillåtelse för jägmästare

att bo utom reviret, ett aflöningsförmåner.

D. Besvär öfver beslut af landtbruksstyrelsen (1). Målet

angår befordran.

E. Besvär öfver beslut af Konungens befallningshafvande

(21).

Om ordning för fiske (a) handla 4 mål, hvartill kommer

ett angående allmänningsstyrelses beslut att utarrendera

fiske. Fattigvårdsmålen (b) äro 3 och afse kommuns beslut

att vägra fattigvård, fattigvårdsrotes beslut att flytta fattighus

och skyldighet att för viss egendom lämna särskild!; bidrag.

Vägmål (c) äro tre, af hvilka ett, om bibehållande af

hus utmed väg, genom omslagsresolution öfverlämnades till

kammarkollegium; af de öfriga angår det ena tillåtelse att

uppföra en viadukt öfver landsväg, det andra stads väghållningsskyldighet.

Ett mål (d) angår gästgifveris inskränkande till skjutsstation,

ett (e) förbud mot maltdrycksför sälj ning vid gästgifveri.

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Om reseersättning (e) handla 4 mål.

Ett mål (f) angår understöd från sockens understödsfond,

två mål (g) förvaltningen af häradsallmänning eller

sockens besparingsskog, ett frågan om förordnande af polisuppsyningsman

med aflöning ur sockens skogsmedelsfond.

Regerings- Den nu lämnade öfversiktliga redogörelsen för faktiskt

ättpetensm'' förekommande administrativa besvärsmål bekräftar uppenbarligen

omöjligheten däraf, att till en administrativ högsta

domstol öfverlämnas alla besvärsmål i sin helhet. Till en

början (1) är det sålunda klart, att frågor om dispens från

gällande författningar eller om en s. k. administrativ nådeakt

fortfarande måste vara förbehållna regeringens afgörande;

motsatsen skulle innebära, att åt den administrativa högsta

domstolen anförtroddes en del af regeringsmakten, och

att sålunda vid sidan om den parlamentariskt ansvariga regeringen

inrättades en annan, hvars ansvar åtminstone i

hufvudsak blefve allenast juridiskt. F Det kan utan vidare

anses stå fast, att en administrativ domstols uppgift såsom

högsta instans endast kan ligga i tillämpningen af gällande

föreskrifter. Ansökningar om dispens eller nåd måste således

äfven] ■ efter en administrativ högsta domstols inrättande

slutligen prof vas af Ivungl. Maj :t i statsrådet. Detta utesluter

naturligtvis icke, att, liksom i egentliga nådemål

högsta domstolens utlåtande inhämtas och ledamöter af högsta

domstolen kallas till konseljen, i administrativa mål den

administrativa högsta domstolen utöfvar en motsvarande

medverkan.

Principen, att — bortsedt från utlåtanden o. dyl. — allenast

rättstillämpning utgör uppgiften för en blifvande administrativ

högsta domstol, är emellertid ingalunda tillräcklig

för åstadkommande af nödig begränsning för dess verksamhetsområde,

vare sig i kvantitativt eller kvalitativt hänseende.

I talrika fall (2) förekomma frågor om rättstillämp
-

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

. ning i intim förening med andra frågor; i andra talrika fall

(3) är det tvifvelaktigt, om de förekommande frågorna

hafva karaktären af rättstillämpningsfrågor; och slutligen

(4) kan det visa sig praktiskt olämpligt att i afseende på

fullföljden till högsta instans använda olika normer för

frågor, som faktiskt och enligt den allmänna uppfattningen

ligga hvarandra nära samt ofta förekomma sammanblandade

med hvarandra.

I Riksdagens skrifvelse den 28 april 1903, liksom i alla

föregående förslag till upprättande af en s. k. regeringsrätt,

förutsättes, att besvär i fråga om tjänsters tillsättande allt

fortfarande böra af regeringsmyndigheten behandlas. Till

grund härför ligger helt säkert den uppfattningen, att — i

motsats mot hvad under frihetstiden förfäktades — afgörandet

af ett befordringsärende åtminstone icke hufvudsakligen

har karaktären af en rättstillämpning, hvilket i sin

ordning beror därpå, att en aspirant på en statstjänst icke

rätteligen kan anses äga ett rättsanspråk att blifva utnämnd.

Riktigheten af denna uppfattning skall icke på detta ställe

närmare undersökas; frågan är i allmänhet af väsentligen

samma beskaffenhet som frågan om tillvaron af ett rättsanspråk

i alla sådana fall, där administrativ myndighet äger

förfara efter fritt skön med afseende å det allmänna bästas

fordringar. Men äfven antaget, att själfva personvalet icke

utgör någon akt af rättstillämpning, så är det dock ovedersägligt,

att i ett befordringsärende icke sällan förekomma

åtskilliga rena rättsfrågor: om sökande är formellt kompetent,

om ansökningshandlingarna äro fullständiga och i behörig

tid och ordning inlämnats, om den tillsättande eller

förslagsgifvande myndigheten varit beslutför och förfarit

formellt riktigt, om besvär i behörig tid och ordning anförts,

m. m. Under nyss angifna förutsättning uppstår då det

spörsmålet, om befordringsärendet bör klyfvas, så att rättsfrågorna

i högsta instans prof vas af en myndighet, själfva

personvalet af en annan, eller om, på sätt bl. a. Riksdagen

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

synes hafva antagit som gifvet, de förra frågorna böra så att

säga följa hufvudsaken åt.

Hvad därefter angår de fall, då det kan vara tvifvelaktigt,

om de förekommande frågorna hafva karaktären af

rättstillämpningsfrågor, så torde det vara alldeles gifvet,

att här liksom i befordringsärendena kunna förekomma rena

rättsfrågor svarande emot de här ofvan antydda. Detta hör

till nästföregående stycke, där befordringsärendena nämnts

endast som exempel. Här åter gäller det svårigheten att

bestämma, huruvida en viss fråga utgör en rättstillämpningsfråga

och följaktligen ägnar sig för afgörande genom en administrativ

högsta domstol. Denna svårighet beror hufvudsakligen

dels på föreskrifternas afsiktliga eller nödvändiga

ofullständighet och på det spelrum, som härigenom lämnas de

administrativa myndigheternas fria bedömande af hvad som

är lämpligt, dels ock på det sväfvande i gränsbestämningen

mellan verkliga rättsnormer och blott instruktionella föreskrifter.

Sistnämnda gränsbestämning är af vikt, om man med

blott instruktionella föreskrifter förstår sådana, på hvilka ett

rättsanspråk icke kan grundas, utan som blott afse förvaltningsverksamhetens

så att säga inre, för allmänheten irrelevanta

sida. Frågan, om dylika föreskrifter iakttagits, kan

endast i disciplinära mål blifva föremål för en verkligen

rättslig pröfning. I öfrigt åter är det tydligt, att denna tillämpning

bör granskas af högre administrativ myndighet,

som utfärdat dem och som icke är af dem bunden. Äfven om

för en viss, lägre, administrativ myndighet föreligger plikt

att följa instruktionella föreskrifter af ifrågavarande beskaffenhet,

inskränkes icke genom desamma den handlingsfrihet,

den befogenhet att förfara efter fritt skön, hvilken tillkommer

administrationen i dess helhet. I den mån det sätt,

hvarpå administrationen begagnat sådan befogenhet, i och

för sig är undandraget rättslig pröfning genom administrativ

domstol, kan förhållandet icke förändras med anledning af

rent instruktionella föreskrifters utfärdande. För administra
-

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

tionen i dess helhet utgöra sådana föreskrifter ingenting mera

än en motsvarighet till uppfattningar, afsikter och föresatser

hos enskilda ämbetsmän. Svårigheten är endast att afgöra,

när en föreskrift är af blott instruktionell, inre-administrativ

karaktär.

Med nämnandet af den befogenhet, som tillkommer administrativa

myndigheter att förfara efter fritt bedömande

af hvad som är lämpligt, berör man den måhända vanskligaste

punkten i hela frågan om rättskipning på det administrativa

området. Förutsättningarna för och innebörden

af en sådan befogenhet måste undersökas till vinnande af en

fastare grundval för besvarande af spörsmålet om en särskild

rättskipnings möjlighet och lämplighet i ärenden, där

denna befogenhet tillerkännes administrationen.

Lagar och motsvarande föreskrifter äro med få undantag

generella och af beskaffenhet att i hvarje särskildt fall

kräfva ett tillämpande efter de faktiska förhållandena. Däruti,

att detta gäller om de lagar och motsvarande föreskrifter,

som de administrativa myndigheterna bringa till användning,

ligger sålunda icke i och för sig någon egendomlighet, som

skulle kunna utesluta en verkligen rättslig pröfning af dessa

myndigheters åtgärder. Tydligast framträder riktigheten

häraf, när lagtillämpningen hufvudsakligen består i ett bedömande,

huruvida de faktiska förutsättningarna för en eller

annan åtgärd äro för handen. Äfven om dessa faktiska förutsättningar

äro i lagen angifna endast på ett mycket obestämdt

sätt (»när skäl därtill är», »utan giltigt förfall» o. dyl.), lärer

det icke kunna betviflas, att deras förhandenvaro kan pröfvas

af domstol i lägre eller högre instans. Men icke heller

när en lagbestämmelses tillämpande sträcker sig till en måttbestämning

i själfva slutet, är en rättslig pröfning omöjlig.

I detta afseende må särskildt erinras om straffmätning samt

om fixerande af ersättning för rättegångskostnad eller af

alimentationsbidrag.

I själfva verket kan det påstås, att den ofullständighet i

föreskrifter, hvilken vare sig med afseende på förutsättnin
-

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

gärna för eller beskaffenheten af en viss åtgärd lämnar utrymme

åt en ämbetsmyndighets fria bedömande, är mera

skenbar än verklig. Ämbetsmyndigheten |får icke handla

efter godtycke eller rent subjektiva grunder. För en ämbetsåtgärd

måste föreligga skäl, som äro objektiva och allmängiltiga,

äfven om de äro svåra eller omöjliga att i detalj

framställa. Till följd häraf kan i hvarje särskildt fall, principiell

sedt, endast ett handlingssätt vara det riktiga, och

utgör alltså en rättslig pröfning af handlingssättet icke" i

och för sig någon orimlighet, dock naturligtvis med undantag

för det fall, att man med fri förvaltningsverksamhet

just förstår en sådan, som enligt positiv rätt är undandragen

rättsligt bedömande.

Men praktiska hänsyn tala för ett inskränkande eller

uteslutande af rättslig pröfning i afseende på riktigheten af

en förvaltningsåtgärd, som företagits inom det åt förvaltningsmyndigheten

lämnade utrymmet förren sb k. fri verksamhet.

Såsom redan blifvit antydt, är det ofta svårt eller

omöjligt att fullständigt återgifva äfven de objektivt giltiga

skäl och grunder, hvarpå den administrativa myndighetens

beslut stödjer sig; exempelvis må anföras skäl och grunder,

hämtade från kännedomen om lokala eller personliga förhållanden.

I många fall måste det inträffa, att en central auktoritet

är afskuren från ett material, som styrden lokala myndigheten

till buds och som ej kan rekonstrueras. Den högre

instansens relativa svaghet ökas ytterligare, om den genom

sin sammansättning och sin uppgifts beskaffenhet är mera

hänvisad till ett formelt. behandlingssätt än den nedre eller

rent af saknar dennas speciella insikter och erfarenhet. Den

lägre instansens initiativ och beslutsamhet förlamas lätteligen

genom medvetandet om nödvändigheten att eventuellt

söka i detalj redogöra för motiven inför en myndighet utan

tillfälle till mera omedelbar åskådning. Härtill kommer, att,

då naturligtvis sällan alla likartade beslut öfverklagas, genom

ändring hos högre instans konsekvens och sammanhang i

den lägre instansens verksamhet riskeras.

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

T. o. m. inom det rent judiciella området kan man iakttaga

en de högre instansernas själfbegränsning, en obenägenhet

hos desamma att ändra beslut i ämnen, för hvilkas bedömande

de nedre instanserna haft ett fylligare och friskare

material; så förklaras exempelvis, att straffmätningen jämförelsevis

sällan rubbas, ehuru naturligtvis] i afseende därå

nästan alltid talrika nyanser äro möjliga. En motsvarande

själf begränsning ålägga sig också öfverordnade administrativa

myndigheter, när hos dem klagan föres öfver lägre myndigheters

beslut och åtgärder. För ändring af den lägre instansens

beslut förutsattes något mera, än att den högre

myndigheten skulle, på föreliggande upplysningar, hafva

i första instans besluta på annat sätt. Den lägre instansens

omdöme tillerkännes faktiskt en vikt, som dess pröfning af

rättsfrågor eller bevisfrågor icke i och för sig kan äga.

När det gäller att inrätta en högsta domstol, hos hvilken

klagan skall få föras öfver administrativa myndigheters beslut

och åtgärder, kan det emellertid icke vara riktigt att

förlita sig därpå, att denna domstol skall, ehuru dess kompetens

är obegränsad, i sin rättskipning faktiskt i önskvärd

män respektera de administrativa myndigheternas omdöme

i sådana frågor, med afseende hvarå lagen lämnar desamma

ett friare spelrum — något som för öfrigt skulle medföra

det måhända ej afsedda resultatet, att pröfning i högsta

instans af de rent administrativa frågorna bortfölle. Gränserna

för domstolens befogenhet måste i hvarje fall åtminstone

till sina lmfvuddrag bestämmas. Det är icke här fråga

om förhållandet mellan en högre och en lägre domstol eller

mellan en högre och en lägre förvaltningsmyndighet; det

gäller kompetensfördelningen mellan å ena sidan administrationen

i det hela och å andra sidan eu utanför denna

stående domstol.

Vid fastslående af denna kompetensfördelning har man

i allmänhet att taga hänsyn till hufvudsakligen två skilda

intressen: intresset att bevara administrationens själf ständighet,

initiativ och konsekvens samt intresset att trygga rätts
-

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

säkerheten och gifva garantier mot misstag och förbiseenden,

mot öfvergrepp, godtycke och partiskhet från administrationens

sida. Härvid utgöres en på visst sätt förmedlande synpunkt

deraf, att hvarje fråga bör blifva slutligen bedömd med

största möjliga sakkunskap. Tänker man särskild! på de skäl,

som hos oss åberopats för den ifrågasatta reformen, synes

uppgiften vara att tillgodose rättssäkerhetens kraf och så

mycket som möjligt lätta den högsta administrativa myndighetens

arbetsbörda, själffallet dock utan menlig inverkan

på administrationens förmåga att fylla sitt ändamål.

Rättssäkerheten på det administrativa området kan

fattas i en inskränktare och egentlig eller i en vidsträcktare

bemärkelse. I den förra bemärkelsen betecknar den allenast

säkerheten för verkliga rättigheter, säkerheten mot verkliga

rättskränkningar. Under den vidsträcktare bemärkelsen innefattas

äfven tryggheten emot en obillig, partisk eller godtycklig

behandling i saker, där man ej kan sägas äga någon

verklig rättighet. Betydelsen af denna åtskillnad beror emellertid

naturligtvis därpå, i hvilken utsträckning man bör erkänna

tillvaron af verkliga rättigheter. Såsom redan ofvan

antydts, kan detta vara tvifvelaktigt, just när fråga är om

förhållanden, som utgöra föremål för administrationens s. k.

fria pröfning.

Om man, med utvidgande af vare sig begreppet rättighet

eller begreppet rättssäkerhet, vill låta rättsskyddet afse

äfven administrativa beslut och åtgärder inom området för

administrationens s. k. fria pröfning, kan man i alla händelser

icke förbise, att ingalunda samma höga anspråk kunna ställas

på rättsskyddet inom detta område, som när fråga är om

rättigheter likartade med dem, Indika regelmässigt göras gällande

vid de vanliga domstolarna; anspråket på att erhålla

ett sökt ämbete eller på tilldelande af en koncession kan icke

i intensitet eller helgd mäta sig med ett privaträttsligt egendoms-

eller fordringsanspråk. Det kan därföre så mycket

mera sättas i fråga, om ej inom administrationen själf ett tillfyllestgörande

skydd kan beredas åt anspråk af det hirra

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

slaget. Ensidigt vore nämligen att förneka de garantier,

som inom en ändamålsenligt ordnad förvaltning kunna och

böra finnas, och som faktiskt i många länder under lång tid

tillfredsställt det praktiska behofvet. En god förvaltning är

naturligtvis att föredraga framför de ypperst u rättsmedel

mot en dålig förvaltnings misstag och godtyckligheter. För

pröfningens allsidighet kan vara sörj dt genom en kollegial

organisation, genom föreskrifter om förfarandet och genom

ärendenas offentlighet, för ämbetsmännens sj beständighet

genom deras oafsättlighet, hvars motsats för (ifrigt under

något så när normala förhållanden kan inverka blott ytterst

föga till minskning af rättssäkerheten. Svagast är ur denna

synpunkt högsta instansen, så framt denna är förlagd till

regeringen eller en minister; dessa myndigheter kunna nämligen

antagas blifva allt mera känsliga för tryck af den

parlamentariska majoriteten eller af den genom pressen talande

allmänna opinionen. En särskild organisationsform,

nämligen ämbetsmyndigheternas förstärkande med lekmannaelement,

har på mycket betydelsefulla håll i såväl teori

som lagstiftning ansetts utgöra en den yppersta garanti för

tillfredsställande behandling af just sådana frågor, där lagen

icke ger bestämda anvisningar, utan lämnar ett vidsträckt

utrymme åt den s. k. fria pröfningen.

Den ofvan meddelade öfversikten öfver utländsk rätt

innehåller exempel på begränsningar af administrativ domstols

kompetens med afseende å dylika frågor. Särskild!

må erinras, hurusom den österrikiska förvaltningsdomstolen

icke upptager sådana, huru i Frankrike administrationens

hit hänförliga beslut och åtgärder kunna öfverklagas blott

på grund af »excés de pouvoir» eller »détournement de pouvoir»,

samt huru i andra länder den tillämpade enumerationsmetoden

i stort sedt utgjort ett medel att afskilja frågor,

som på grund af pröfningens diskretionära beskaffenhet bort

förbehållas administrationen.

Tvifvelaktigt kan icke gärna vara, att ett noggrant

afvägande emot hvarandra af de ofvan antydda intressena

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

bör äfven hos oss leda till en motsvarande begränsning af

den ifrågasatta administrativa domstolens kompetens. Riksdagen

nämner, i öfverensstämmelse härmed, såsom fallande

inom denna kompetens »sådana administrativa mål, h vilka

icke stå i det omedelbara samband med de ärenden, som tillhöra

departementens verksamhet i öfrigt, såsom besvär i

fråga om tjänsters tillsättande, att de böra af regeringsmyndigheten

behandlas». Här menas helt säkert icke blott

det yttre sammanhanget mellan exempelvis pröfningen af

klagan öfver underdånigt tjänsteförslag och Ivongl. Maj ds

beslut om sjelfva tjänstetillsättningen, utan ock det inre

sambandet mellan vissa besvärsmål och de uppgifter, som

enligt sakens natur måste vara statsförvaltningen förbehållna

; på grund af detta inre samband är det, som exempelvis

pröfning af . klagan öfver en af lägre myndighet gjord

tjänstetillsättning faller utanför förvaltningsdomstolens kompetens.

Det har tydligen öfvervägande teoretisk betydelse,

om det afgörande, som sålunda förbehålles åt administrationen,

betraktas som rättskipning eller icke.

Till stöd för samma resultat kan i viss mån åberopas

analogien med kommuners och andra samhällens autonomi.

Ett kommunalt beslut kan öfverklagas endast på den grund,

att det kränker klagandens enskilda rätt eller eljest hvilar

på orättvis grund, eller att det icke i laga ordning tillkommit,

eller att det står i strid med allmän lag eller författning eller

annorledes öfverskrider deras befogenhet, som beslutet

fattat. Att beslut i åtskilliga fall skall underställas för att

ernå bindande kraft, utgör en begränsning af autonomien.

Men bortsedt härifrån, äger kommunen suveränt afgöra lämplighets-

och ändamålsenlighetsfrågor. Den själfständighet,

som sålunda är tillerkänd en kommun gent emot yttre uppsikt

och kontroll, är motiverad af skäl, som till stor del äga tilllämpning,

när det gäller att bestämma förhållandet mellan

administrationen i dess helhet och en utanför densamma

ställd förvaltnings jurisdiktion.

Den sista af de ofvan (sidd. 182 f.) framhållna anledning
-

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

ärna till inskränkande af förvaltningsdomstolens verksamhetsområde

är af rent praktisk art. Det kan vara olämpligt,

såsom ledande till förvirring och omgång, att med afseende å

fullföljden till högsta instans klyfva ett i de lägre instanserna

enhetligt mål, så att en del däraf går till regeringen, en annan

del till den administrativa högsta domstolen. Om en sådan

klyfning endast mera tillfälligt och undantagsvis ifrågakommer,

har saken tydligen mindre vigt. Men när frågor af

det ena eller andra slaget ofta och snart sagdt regelmässigt

förekomma sammanblandade med hvarandra och på en gång

afgöras af de lägre myndigheterna, kan anledning finnas att

för båda slagen föreskrifva samma fullföljd, äfven om de

principiellt borde gå olika vägar. Antaget exempelvis, att

frågan, huruvida en väg har sådan betydelse för samfärdseln,

att den bör indelas till allmänt underhåll, i och för sig

anses vara af beskaffenhet att böra pröfvas uteslutande af

administrativa myndigheter,* medan däremot fördelningen

på de väghållningsskyldige af underhållsbördan rätteligen

utgör föremål för administrativ domstols afgörande, kan

dock det förhållande, att båda dessa frågor faktiskt mycket

ofta förekomma i samma mål, föranleda, att, med afvikelse

från det principiellt riktiga, vägmålen i sin helhet hänvisas

till fullföljd på den ena eller andra vägen.

Hittills har varit fråga om en så att säga yttre eller kvantitativ

begränsning af den administrativa domstolens kompetens:

om en fördelning af besvärsmålen, så att vissa gå

till den administrativa högsta domstolen, andra åter slutbehandlas

i rent administrativ väg. Man kan emellertid i motsats

härtill tänka sig ett slags inre eller kvalitativ begränsning,

enligt hvilken väl alla besvärsmål kunna upptagas af

den administrativa högsta domstolen, men dennas pröfningsrätt

är inskränkt till vissa, mera rättsliga sidor af målen.

Härigenom vinnes den obestridliga fördelen, att man undgår

nödvändigheten att vare sig genom uppräkning eller genom

allmänna bestämmelser fullständigt särskilja målen i två

klasser, vid hvilket särskiljande betydliga svårigheter i prim

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

cipiellt och praktiskt hänseende måste öfvervinnas och ett

ur alla synpunkter tillfredsställande resultat knappast kan

uppnås. Den enklaste användningen af den kvalitativa metoden

för bestämmande af en administrativ högsta domstols

kompetens är utan tvifvel att göra denna domstol till

en kassationsinstans med uppgift att ur rättslig synpunkt

pröfva administrationens beslut för att eventuellt, med undanrödjande

af besluten, återförvisa målen till ny behandling.

Härvid är det jämförelsevis lätt att fastställa kassationsorsakerna,

t. ex. formfel, ofullständig eller felaktig utredning

af de faktiska förhållandena, brytande mot uttryckliga lagbestämmelser

o. s. v., allt efter som man vill gå mera eller

mindre långt. I rättssäkerhetens intresse är det emellertid

önskvärdt, att äfven den högsta administrativa myndighetens

beslut äro underkastade kassation, och för undvikande

af olämplig omgång bör det t. o. m. förutsättas, att en

sak, innan den får bringas inför kassationsinstansen, blifvit

definitivt behandlad af administrationen, så att ej vidare

någon klagan hos högre administrativ myndighet kan föras. I

främmande länder ryggar man icke heller tillbaka för att medgifva

besvär hos administrativ högsta domstol mot beslut af

ministrar, hvilka ofta utgöra den högsta administrativa instansen.

Ej heller hos oss skulle en motsvarande anordning

kunna anses orimlig eller i strid emot gällande principer; vissa

straff beslut af chefen för justitiedepartementet kunna enligt

tryckfrihetsförordningen öfverklagas hos högsta domstolen.

Men då i Sverige den högsta instansen för administrativa

mål är Kungl. Maj :t, kan tydligen icke en administrativ domstol

erhålla karaktären af en däröfver ställd kassationsrätt.

Den nu omhandlade utvägen står alltså öppen, endast för såvidt

lägre myndigheter förklaras för högsta administrativa

instans, från hvilken klagan hos Kungl. Maj :t i statsrådet

icke är tillåten. Endast under denna förutsättning, hvilken

hos oss tydligen åtminstone icke öfver hela linien kan förverkligas,

skulle ett mål, sedan det till slut genomlupit den

administrativa instansordningen, kunna underkastas rätts
-

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

lig pröfning hos förvaltningsdomstolen. I annat fall åter

måste förfarandet så anordnas, att målen antingen pröfvas

samtidigt i skilda hänseenden hos regeringen och hos

förvaltningsdomstolen eller ock först i ett afseende hos denna

och eventuellt i ett annat hos regeringen.

Den samtidiga pröfningen skulle uppenbarligen medföra

mycket stora praktiska olägenheter och faktiskt framtvinga

den kvalitativa begränsningens öfvergifvande och öfvergång

till kvantitativ delning af målen, så att vissa mål eller delar

af mål fullföljas hos Kungl. Maj :t i statsrådet, andra hos

förvaltningsdomstolen. Emot en successiv behandling af

målen först hos förvaltningsdomstolen och sedan hos Kungl.

Maj :t i statsrådet är mindre att invända. Visserligen kommer,

såsom redan antydts, förvaltningsdomstolens pröfning icke

att innebära samma rättsliga garanti, som då denna pröfning

kommer efter all administrativ handläggning. Tänkbart är

nämligen, att Kungl. Maj :ts beslut, när därigenom de underordnade

myndigheternas åtgärder ändras, kommer att innebära

något alldeles nytt, som förvaltningsdomstolenVskulle

hafva ur rättslig synpunkt ogillat. Men denna fara bör icke

till sin betydelse öfverskattas. Först är det tydligt, att den

icke innebär något särskildt afskräckande i det fall, att

Kungl. Maj :ts beslut lika väl skulle kunna hafva gifvits

på ansökan och efter besvärsmålets afsittande. Vidare äro

de flesta fall så beskaffade, att, sedan den rättsliga pröfningen

af besvären ägt rum, antingen alls icke något utrymme

finnes för en lagstridig ändring eller åtminstone

möjligheten till en sådan är starkt begränsad, hvarjämte

beslutet öfver målets rättsliga sida kan antagas oftast

gifva en otvetydig ledning i afseende därå, hvilka ändringar

kunna lagligen företagas. Utan tvifvel skulle

det vara olämpligt att låta den administrativa domstolen

framstå såsom en underordnad instans, från hvilken

besvär synas gå vidare till Kungl. Maj :t i statsrådet. Detta

torde emellertid lätteligen kunna förebyggas på det sätt,

att Kungl. Maj :t i statsrådet och den administrativa dom
2n46/o6.

Regeringsrätten. 13

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

stolen betraktas såsom utgörande en enda instans, och att

bådas beslut expedieras under ett. Gången skulle alltså kunna

blifva ungefär följande. Samtliga till Konungen ställda

besvär i administrativa mål pröfvas först af den administrativa

domstolen och ur rättsliga synpunkter. Denna pröfning

kan leda till det öfverklagade beslutets fastställande,

till dess upphäfvande, med eller utan återförvisning, och,

när ett mål är af uteslutande rättslig beskaffenhet, äfven

till ändring. Finner den administrativa domstolen, att rättsligt

skäl till upphäfvande eller ändring saknas, men att till

stöd för besvären andra än rättsliga grunder lagligen

kunna gälla, öfverlämnas målet i denna del till slutligt

afgörande i statsrådet; på samma sätt förfares, då med

besvären förenats en eventuell ansökan om dispens eller nåd.

I båda fallen öfverlemnar domstolen, under förklaring att

det öfverklagade beslutet är lagligen grundadt, till Kungl.

Maj :ts öfvervägande, huruvida den i besvären innefattade

eller därmed förenade framställningen bör bifallas.

Den administrativa domstolen utöfvar sålunda en föregående

kompetenspröfning, som verksamt förebygger

konflikter mellan densamma å ena sidan och den högsta

administrationen å den andra. De enskilda klagande behöfva,

lika litet som vid meddelande af besvärshänvisning de underordnade

myndigheterna, stanna beträffande frågan, huruvida

en sak skall fullföljas hos den ena eller andra myndigheten,

i den tvekan, som hvarken genom uppräkning eller genom

allmänt hållna bestämmelser kan fullständigt förebyggas.

Ehvad man väljer en kvantitativ eller en kvalitativ begränsning

af förvaltningsdomstolens kompetens, erfordras naturligtvis

normer, som på ett eller annat sätt angifva gränsbestämningen

mellan det område, där administrationen bör

hafva sista ordet, och det, där den bör vara underkastad

kontroll genom slutlig pröfning från förvaltningsdomstolens

sida. Om härvid administrationens eller den administrativa

domstolens kompetens uppställes såsom det formelt

regelmässiga, är eu praktisk fråga.

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Ofvan har redan framhållits, att (1) i talrika fall äro med

besvärsmål förenade ansökningsärenden, som icke kunna afgöras

af annan myndighet än regeringen, att (2) afgörandet af

besvärsmål i hvilket ämne som helst kan bero på rent rättsliga

grunder, att (3) beträffande ett stort område af administrativ

verksamhet synes tvifvelaktigt, om och i hvad mån en

rättslig pröfning är möjlig och lämplig, samt att (4) hufvudsakliga

frågor af olika slag ofta förekomma sammanblandade

med hvarandra. Dessa punkter böra nu ånyo behandlas,

med tillämpning å desamma af de båda nyss framställda

systemen för upprättande af en administrativ högsta domstol,

utan omdaning eller nyskapande af förvaltning eller

förvaltnings jurisdiktion i lägre instanser.

1. Att ansökningar om nåd eller dispens måste behandlas

af regeringsmyndigheten, står fast. Hålles den administrativa

domstolen strängt skild från denna, finnas alltså enligt

den kvantitativa metoden blott två möjligheter: att behandla *

ansökningen såsom fristående, d. v. s. på samma sätt som

om den gjorts först efter besvärsmålet.s afgörande, samt att

bibehålla inom regeringsmyndighetens kompetensområde alla

besvär i ärenden, där dispens eller nåd är möjlig; det förra

alternativet är emellertid det enda tänkbara i sådana fall,

då ansökningen, på sätt stundom inträffar, afser något annat

än medgifvande af ändring i det öfverklagade beslutet eller

afser något, som lagligen ej är föremål-för nåd eller dispens.

Det andra alternativet skulle tydligen medföra en mycket

stark inskränkning i den administrativa domstolens kompetens

— eu inskränkning, som enligt ofta följd praxis skulle

sträcka sig ända därhän, att anmärkningsmål undandroges

pröfning hos denna domstol — och förutsätta ett noggrant

bestämmande på förhand af gränserna för möjlig dispens

eller nåd.

Detsamma torde alltså, praktiskt sedt, kunna lämnas

ur räkningen. Ett fullständigt skiljande af besvärsmål och

ansökningsärende kvarstår då såsom den enda utvägen enligt

den kvantitativa metoden. Samma utväg kan tydligen

opaginerad Kontrollera mot PDF

191)

komma till användning äfven efter den kvalitativa metoden,

hvilken i och för sig allenast innebär, att alla besvärsmål skola

passera den administrativa domstolen. Men denna sistnämnda

metod tillåter äfven och t. o. in. företrädesvis, att målet

i sin helhet, äfven ansökningen inbegripen, först inkommer

till den administrativa domstolen och, sedan erforderlig rättslig

pröfning därstädes ägt rum, i eventuellt återstående delar,

till hvilka framför allt hör ansökningen, öfverlämnas till

regeringen. Detta medför den praktiska fördelen, att allenast

en inlaga behöfves, och afviker dessutom minst från det

nu brukliga förfarandet. Härtill kommer, att den administrativa

domstolen kan utan omgång och i sammanhang med

besvärsmålets afgörande afgifva utlåtande öfver ansökningen

till ledning vid dennas profvande. I sådana utlåtanden

har den administrativa domstolen tydligen tillfälle att yttra

sig om den lagliga möjligheten af bifall till ansökningen. En

faktisk och föregående garanti mot tänkbara lagtolkningsfel

och Övergrepp från administrationens sida erhålles sålunda.

Den administrativa domstolens uttalade åsikt i fråga därom,

huruvida nåd eller dispens lagligen kan beviljas, måste nämligen

utöfva ett starkt inflytande på regeringens praxis.

Till följd häraf torde det vara att anbefalla, att öfver äfven

sådana ansökningar om nåd eller dispens i administrativa

mål, hvilka icke göras i sammanhang med anförande

af besvär, den administrativa domstolen skall afgifva utlåtande

i afseende å frågans rättsliga sida; härifrån kan dock

helt naturligt bortses, när ansökningen i allt fall afslås.

2. På sätt ofvan erinrats, kunna också i befordringsmål

och andra besvärsmål, hvilka till följd af föremålet för det

öfverklagade hufvudsakliga beslutet böra jämväl i sista

instans förbehållas administrativ myndighets afgörande,

förekomma frågor af rent rättslig natur.

Dessa frågor kunna för det första, a), utgöra egentliga incidenspunkter,

såsom då för afgörandet af en administrativ

tvist förutsättes klarhet beträffande äganderätten till viss

fastighet, beträffande visst äktenskaps giltighet, beträffande

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

en viss persons myndighet eller frejd o. s. v. Såsom de

anförda exemplen visa, kunna frågorna vara af beskaffenhet

att tillhöra allmän domstols pröfning. Af öfversikten öfver

den utländska lagstiftningen framgår, att man i allmänhet

låter incidenspunkter af juridisk art af göras hos administrativa

myndigheter eller administrativa domstolar allt efter

hufvudsakens beskaffenhet, på samma sätt som de allmänna

domstolarna få afgöra incidenspunkter af administrativ

natur. Otvifvelaktigt är detta också det lämpligaste.

Ville man alltid hänvisa incidenspunkterna till särskildt

utförande hos den| myndighet, hvilken har att upptaga

själfständiga tvister af motsvarande art, skulle detta

medföra en mycket afse värd tidsutdräkt. Ett sådant hänvisande

kräfves icke heller af principiella skäl. Incidenspunkten

behöfver ej afgöras annat än med verkan för hufvudsaken.

Det måste då anses mindre riktigt att göra incidenspunkten

till en hufvudsak, hvars afgörande vinner laga

kraft icke blott med afseende å visst mål, utan i allmänhet.

Ännu mindre kan förekomsten af incidenspunkter med

rättslig karaktär motivera, att målet förklaras tillhöra den

administrativa domstolens kompetens utan afseende därpå,

att hufvudsaken i och för sig skulle pröfvas af administrativ

myndighet. Härigenom skulle man för att undvika en skenbar

rubbning af kompetensfördelningen göra ett verkligt ingrepp

i administrationens kompetens. Af rätt tillfälliga omständigheter

komme det att bero, om en och samma fråga

skulle slutligen afgöras af den ena eller den andra myndigheten.

I alla de fall, då den rättsliga incidenspunkten är af

beskaffenhet att såsom själfständig tvist tillhöra allmän domstol,

vunne man icke ens det närmast eftersträfvade syftemålet:

att med ^afseende på incidenspunkter bibehålla den

vanliga kompetensfördelningen.

Emellertid är det förhållandet, att dylika rättsliga frågor

kunna förekomma i administrativa besvärsmål, i sin

mån ägnadt att göra det önskvärdt, att åtminstone vid

dessa måls slutliga pröfning äfven juridisk sakkunskap kan

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

göra sig gällande. När ett besvärsmål på grund af hufvudsakens

beskaffenhet tillhör den administrativa domstolen,

måste detta behof anses vara utan vidare fvlldt. Skall ett

besvärsmål åter afgöras uteslutande af administrativa myndigheter,

finnes ej samma yttre garanti för en i rättsligt

afseende betryggande handläggning hos högsta instansen.

Man kan nämligen ej med full visshet påräkna, att derstädes

vid målets afgörande tillfälle finnes för juridiskt

sakkunnige att effektivt medverka. Det är bl. a. just

af detta skäl, som inrättandet af en administrativ högsta

domstol ansetts vara i rättssäkerhetens intresse påkalladt.

Följaktligen måste det — äfven om, såsom ofvan påpekats,

juridiska insigter näppeligen komma att saknas inom statsrådet

— ur principal synpunkt betraktas som en fördel, att

den administrativa domstolen får tillfälle att utlåta sig om

incidenspunkter af rättslig natur. Efter den ofvan framställda

kvalitativa metoden låter detta sig utan svårighet genomföra.

Om alla besvärsmål först skola förekomma i den administrativa

högsta domstolen, kan uppenbarligen nämnda

domstol underkasta rättsliga incidenspunkter sitt bedömande,

äfven när hufvudsaken är rent administrativ.

För det andra, b), förekomma i besvärsmål, äfven sådana,

där hufvudfrågan är rent administrativ, rättsliga frågor,

som omedelbart ingå i själfva besvärsmålet. Ofvan

nämndes exempelvis, med afseende å befordringsärenden, såsom

däri förekommande rättsfrågor frågorna, om sökande

uppfyller gällande kompetensfordringar, om ansökningshandlingar

behörigen och i fullständigt skick inlämnats, om den

myndighet, hvars tillsättningsbeslut eller förslag öfverklagats,

var beslutför och förfarit formelt riktigt, om besvären

blifvit i rätt tid och ordning anförda. Åtminstone i allmänhet

kunna äfven öfriga besvärsmål, där hufvudsaken påkallar

slutligt afgörande genom administrativ myndighet,

innesluta motsvarande rättsfrågor. Helt undantagslöst gäller

dessutom, att i alla dylika mål frågan, om administrationen

öfverskridit sin befogenhet, är af rättslig natur, då med

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

öfverskridande af befogenheten förstås icke en på oriktigt

bedömande af faktiska omständigheter beroende felaktig användning

af densamma, utan ett öfverskridande af hvad

man kallar befogenhetens formella eller yttersta gränser.

Alldeles gifvet är, att den möjliga eller verkliga förekomsten

af dylika rättsfrågor icke kan föranleda hela målets

förbehållande åt den administrativa domstolen — jämför det

under a) sagda — äfvensom att målet ej lämpligen kan klyfvas,

så att särskilda delar däraf samtidigt pröfvas af myndigheter,

som äro i förhållande till hvarandra fristående. Däremot

möter det tydligen icke något hinder, att den administrativa

domstolen afgifver utlåtande i afseende å rättsfrågorna, och

ännu mindre att vid en anordning enligt den ofvan antydda

kvalitativa metoden den administrativa domstolen tager

dessa under ompröfning, när besvärsmålen därstädes behandlas.

Här, liksom under a), kan det ifrågasättas, att rättsfrågornas

afgörande genom den administrativa domstolen skall

beträffande ett mål af hvilken hufvudsaklig beskaffenhet som

helst kunna få formen antingen af ett slutligt utslag, hvarigenom

hela besvärsmålet afgöres, eller af ett förberedande

beslut, allteftersom tvisten uteslutande beror på pröfning af

rättsfrågorna eller icke. Om t. ex. i ett befordringsmål den

administrativa domstolen funne den utnämnde vara inkompetent,

kunde den, med bifall till besvären, upphäfva utnämningen

och återförvisa ärendet; funne domstolen besvären

vara för sent eller af obehörig person anförda, lämnades de

definitivt utan afseende. Förberedande beslut i rättsfrågorna

förekom me åter exempelvis, när besvären vore grundade dels

på rättsliga, dels på andra skäl och de förra skälen ej godkändes.

Principen är, att besvärsmålet öfverlämnas till regeringen,

när den af domstolen företagna rättsliga pröfningen icke

är tillräcklig för målets fullständiga afgörande, men i annat

fall, d. v. s. när icke andra än rättsliga grunder kunna lagligen

utöfva inflytande på utgången, får sitt slut genom utslag af

domstolen.

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

3. Åtskilliga administrativa besvärsmål angå sådana

ämnen, att hufvudsaken icke lämpligen kan vara föremål

för judiciell pröfning och att eu sådan ej heller är påkallad

af hänsyn till intresset att bereda skydd för bestående rättigheter.

Hufvudsaken är nämligen valet mellan olika möjligheter,

livilka alla falla inom de i lag uppdragna formella, abstrakta,

yttersta gränserna för administrationens verksamhet,

och hvilkas olika grad af öfverensstämmelse med lagstiftarens

afsikter kräfver en pröfning, som förutsätter administrationens

sakkunskap, sammanhänger med administrationens

egentliga uppgift samt svårligen kan så att säga utifrån

kontrolleras. Skillnaden mellan dylika besvärsmål och sådana,

där en judiciell kontroll synes ej blott möjlig utan äfven

lämplig, är snarare en skillnad till graden än en skillnad till

arten. Detta bestyrkes deraf, att man flerstädes i utlandet

söker söndra mellan judiciel och administrativ »fri pröfning».

Också medför bestämmandet af gränsen mellan de

besvärsmål, som ägna sig för afgörande vid en förvaltningsdomstol

, och de öfriga ofta stora svårigheter, vare sig

man söker genomföra gränsbestämningen genom några allmänna

föreskrifter eller genom en detaljerad uppräkning.

Dessa svårigheter, som vitsordats under frågans föregående

behandling och genom de olika meningar, som därvid uttalats,

framträda i rikt mått, om man — vore det också

blott till en ringa del ■— tager i betraktande den ofvan meddelade

öfversikten öfver de besvärsmål, som under femårsperioden

1899—1903 faktiskt förekommit, eller om man med

ledning af instruktioner och andra författningar söker skaffa

sig en föreställning om mångfalden af de besvärsmål, som

kunna förekomma, och hvilkas behandling i högsta instans

bör vara ordnad.

Man kommer därvid först till den insikten, att en fullständigt

genomförd uppräkning af målen är så godt som

omöjlig, och att enumerationsmetoden därför knappast kan

genomföras på annat sätt än genom angifvande af vissa

grupper af mål, som skola fullföljas hos den administrativa

s. 201 Kontrollera mot PDF

201

domstolen, medan för återstoden bibehålies den nu brukliga

instansordningen. Genom att begränsa den administrativa

domstolens kompetens till ett antal jämförelsevis

stora och lätt bestämda kategorier af mål uppnår man

icke fullständig teoretisk konsekvens; bland de mål, som

lämnas åt den högsta administrativa myndigheten att i

sista instans afgöra, kunna nämligen utan tvifvel påvisas

mål, som egentligen bort öfverflyttas till förvaltningsdomstolen.

Men i viss mån vinnas dock båda de eftersträfvade

fördelarna: lättnad i regeringens arbetsbörda samt förbättradt

rättsskydd, och detta utan de olägenheter och den fara

för rättsförluster, som måste blifva en följd af invecklade

eller svårtydda kompetensnormer. Å andra sidan inträffar

vid en gränsbestämning af antydd art möjligen, att någon

af de stora grupper, som tilldelas den administrativa domstolens

kompetensområde, innefattar enstaka mål, hvilka

helst bort slutligen afgöras af den högsta administrativa

myndigheten. Äfven denna brist i den teoretiska konsekvensen

ingår, i den mån den är oundgänglig, i priset för

den enkelhet och reda, som af praktiska hänsyn påkallas.

Skall] gränsen för den administrativa domstolens kompetens

bestämmas genom allmänna föreskrifter, som angifva

kännemärken på de mål, som i högsta instans upptagas

af den ena och af den andra myndigheten, böra

dessa föreskrifter vara tydliga och lätta att säkert tolka,

så att misstag med däraf följande rättsförluster eller dröjsmål

’rmå undvikas. Detta syfte synes emellertid omöjligt

att uppnå. Det torde ej finnas någon formel, som kan anses

gifva underordnade myndigheter och parter tillräcklig

ledning. Att gränsen för den administrativa domstolens

kompetensområde icke på detta sätt kanmed önskvärd

tydlighet utstakas, skulle vara jämförelsevis oskadligt, om

nämnda domstol, såsom i andra länder, vore en instans öfver

den högsta administrativa. Om i detta fall klagan ej

upptages af den administrativa domstolen, är icke något

annat rättsmedel förspildt eller fördröj dt. Detta är däremot

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

händelsen, när klagan skall föras antingen hos den administrativa

domstolen eller, hos regeringen och klaganden misstager

sig i valet. Svagheterna kunna tydligen endast något

förminskas, men ej undanrödjas genom en kombination af

allmänna bestämmelser med en uppräkning af vare sig exempel

eller undantag eller, omvändt, genom en uppräkning,

som suppleras genom allmänna bestämmelser. Efter den

kvantitativa metoden lärer kompetensen alltså icke kunna

på något praktiskt sätt bestämmas annat än genom en sådan

uppräkning, som nyss antyddes.

Vid tillämpning af den kvalitativa metoden erhåller

problemet att bestämma gränsen mellan olika slag af administrativa

besvärsmål ett helt annat utseende. Alla besvärsmålen

skola till en början gå samma väg, och domstolen har

tillfälle att själf afskilja från hvarandra de olika slagen af

mål och bestämma, huruvida ett mål skall slutbehandlas

därstädes eller öfverlämnas till regeringen. Vid sådant förhållande

behöfver en uppräkning af de mål, i hvilka det ena

eller det andra förfarandet skall iakttagas, icke vara uttömmande.

Likaså minskas i väsentlig mån de olägenheter, som

följa af den oundvikliga obestämdheten hos allmänna föreskrifter

angående den administrativa domstolens kompetens.

Om dylika allmänna föreskrifter kombineras med en exemplifierande

uppräkning af mål hörande till den ena eller den

andra hufvudkategorien, kunna olägenheterna anses alldeles

försvinna. Denna kombination torde alltså vid användande

af den kvalitativa metoden utgöra bästa utvägen.

Att man genom att uppräkna eu del mål, som skola under

alla förhållanden stanna i förvaltningsdomstolen, gör en

koncession åt den kvantitativa metoden, är obestridligt,

men torde icke föranleda några betänkligheter då denna

uppräkning ju ej behöfver eller bör omfatta andra fall, än

de rena och otvifvelaktiga.

4. Ofvan har omtalats den eventuella lämpligheten däraf,

att i vissa fall sådana hufvudsakliga frågor, som regelmässigt

eller åtminstone ofta förekomma förenade i samma

opaginerad Kontrollera mot PDF

mål och handläggas gemensamt i lägre instans, bibehållas

förenade äfven i högre instans och således icke hänvisas till

slutligt afgörande af skilda myndigheter, ej ens om de äro

af så skiljaktig beskaffenhet, att detta i och för sig skulle

hafva varit det principiellt riktiga. Det är ögonskenlig!, att

en sådan af praktiska hänsyn förestafvad anordning i första

hand kan vara påkallad, om, enligt den kvantitativa metoden,

högsta instansen för den ena klassen af mål är skild och

fristående från högsta instansen för mål, hörande till den

andra klassen. Genom frågornas fortsatta förening undvikes

då, att målet samtidigt fullföljes hos olika myndigheter

med yrkanden, som inverka på hvarandra, och af hvilka

det ena kan vara sådant, att bifall därtill gör det andra obehöfligt

för klagandens ändamål. När den kvalitativa metoden

kommer till användning vid bestämmande af förvaltningsdomstolens

kompetens, synes däremot icke något behof

kunna föreligga att för sammanhangets skull låta två

frågor behandlas i den ordning, som egentligen blott lämpar

sig för den ena. Förvaltningsdomstolen, till hvilken målet

i sin helhet först inkommer, äger ju tillfälle att pröfva dess

rättsliga sida och i öfrigt öfverlämna det åt regeringen.

Det sålunda framställda torde tillräckligt ådagalägga

den kvalitativa metodens företräde.

För den praktiska tillämpningen af densamma bör man

enligt ofvan angifna grundsatser bland de administrativa besvärsmålen

särskilja två olika grupper: mål, som under alla

förhållanden slutligen afgöras af förvaltningsdomstolen, och

mål, som tvärtom kunna från förvaltningsdomstolen öfverlemnas

till regeringens pröfning. Vid uppräkningen af mål

tillhörande dessa grupper är fullständighet ej nödvändig.

De mål, som icke särskild! nämnas, komma dock att behandlas

i öfverensstämmelse med föreskrifterna om den ena eller

den andra gruppen. Skillnaden är allenast den, att malen

icke klassificeras omedelbart genom själfva lagen, utan efter

de i lagen fastställda grunder af förvaltningsdomstolen.

Särskild! hvad angår andra gruppen torde endast vara be
-

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Exempel.

höfligt att uttryckligen anföra ett fåtal i ett eller annat

afseende särskildt viktiga fall.

Enär uppräkningen af mål tillhörande de båda grupperna

egentligen har karaktären af en i praktiskt syfte gifven

exemplifikation, synes det i hufvudsak vara tillräckligt

att i korthet diskutera fördelningen af besvärsmål, som

faktiskt förekommit under den undersökta femårsperioden

1899—1903, och redogöra för fullföljdsbestämmelserna i de

centrala ämbetsmyndigheternas och några därmed jämförliga

verks instruktioner.

Från förvaltningsdomstolens verksamhetsområde komma

eventuellt att helt och hållet afskild as vissa administrativa

besvärsmål, nämligen dels sådana, som böra i sista

instans afgöras af högsta domstolen, dels sådana, som

böra helt och hållet förbehållas administrationen och sålunda

icke alls passera förvaltningsdomstolen. Hvad det senare angår,

kan det nämligen inträffa, att ett besvärsmål sammanhang

med administrationens egentliga uppgift är så starkt,

parters möjliga rättsanspråk så svaga och den erforderliga

juridiska pröfningen så enkel, att en förpröfning hos regeringsrätten

kan synas obehöflig. I detta afseende kunna

snarast ifrågakomma befordringsmålen, hvilka just därför i

det föregående kunnat anföras såsom lemnande exempel

därpå, att rättsliga frågor förekomma äfven i de mest otvifvelaktigt

administrativa ärenden.

Af flera skäl torde vara lämpligast att vid genomgåendet

af de faktiskt förekomna besvärsmålen ordna dem hufvudsakligen

efter de ämbetsmyndigheter, hvilkas beslut öfverklagats.

1. I ytterst få fall hafva förekommit (I A)* besvär mot

beslut af justitiekanslersämbetet. Besvär öfver ämbetets

beslut att icke vidtaga åtgärd med anledning af gjord anmälan

kunna ej hänföras till första gruppen.

2. Af de jämväl mycket fåtaliga administrativa besvärs
*

Inom parentes utsatta nummer och littera hänvisa till öfversikten

här ofvan sidd. 127—182.

s. 205 Kontrollera mot PDF

205

mål (I B), som till Kungl. Maj :t inkommit från hofrätterna,

äro de flesta (a) befordringsmål och uppenbarligen icke alls

hänförliga till första gruppen. Med afseende å ett mål (b)

är saken mera komplicerad på den grund, att i detta mål

frågan egentligen gällde, om hofrätten öfverskridit sin befogenhet

och därigenom förnärmat klagandens rätt att själf

utöfva sitt ämbete och uppbära samtliga däraf härflytande

inkomster. Klart är emellertid, att icke heller detta mål bort

under alla förhållanden slutligen och fullständigt pröfvas af

förvaltningsdomstolen, då i detsamma ingå äfven vanliga

frågor om tjänstledighet och förordnande. Huruvida befordringsmålen

böra alldeles utbrytas från förvaltningsdomstolens

verksamhetsområde, skall längre fram undersökas.

Arbetsordningen för hofrätterna den 29 november 1901

omtalar, i § 45, besvär hos Kungl. Maj :t i statsrådet beträffande

tvenne frågor, nämligen om afstångande från tjänstgöring

af tjänsteman under den tid han står under åtal och

om extra ordinarie tjänstemans skiljande från tjänsten. I

det förra fallet är frågan om utöfning af hofrättens befogenhet

en lämplighetsfråga och endast frågan om befogenhetens

förutsättningar och utsträckning af beskaffenhet att påkalla

rättslig pröfning; hvad det senare fallet angår, måste på arten

af och villkoren för extra tjänstemäns anställning bero,

om afskedet har karaktären af disciplinär bestraffning eller

blott utgör en tillämpning af anställningsvillkoren.

3. Instruktionen för fångvårdsstyrelsen den 22 november

1877 innehåller, i § 15, en allmän föreskrift om besvär

hos Kungl. Maj :t i statsrådet »öfver de fångvårdsstyrelsens

beslut, hvilka äro af beskaffenhet att de må öfverklagas»,

dock med hänvisning till särskilda stadganden om anmärknings-,

afskrifnings- och balansmål. Uttryckligen talas, i § 47,

om underdåniga besvär öfver beslut, hvarigenom annat disciplinärt

ansvar än varning är vordet ålagdt. Äfven om

åläggandet af disciplinär bestraffning måste antagas ske delvis

efter lämplighetshänsyn och på grund af öfverordnad

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

myndighets insikt om tjänstens fordringar, är dock — bortsedt

från varning o. dyl. — den bestraffades intresse och

behof af rättsskydd så starkt, att hans klagomål böra underkastas

rättslig pröfning, och att bestraffningsåtgärden alltså

icke bör blifva beståndande, om den ej kan på ett allmängiltigt

sätt motiveras. Om den rättsliga pröfningen anförtros

åt en särskild förvaltningsdomstol, synes man kunna påräkna,

att vederbörligt afseende fästes vid de särskilda förhållandena

i dylika mål.

Af de mål (I C), som under femårsperioden förekommit,

angå några (a, b) väckt anspråk på ersättning eller aflöningsförmåner

enligt gällande författningar. Dessa mål,

som omedelbart ankomma på lagtolkning, höra till första

gruppen. Samma är förhållandet med (d) målen om afskedande

af vaktbetjänt, såvida afskedet innebar en disciplinär

bestraffning och icke allenast en tillämpning af tjänsteaftalet.

Angående befordringsmålen (c) hänvisas till n:r 2.

4. Äfven i arméförvaltningens instruktion den 27 maj

1881 finnes, § 33, en allmän bestämmelse om besvär hos

Kungl. Maj :t i statsrådet. Här undantagas emellertid, enligt

§ 49, besvär öfver arméförvaltningens beslut, hvarigenom ansvar

ålagts tjänsteman eller vaktbetjänt blifvit suspenderad

eller afskedad, hvilka besvär gå till Kungl. Maj :t, i högsta

domstolen. Då det ej kan finnas något giltigt skäl till den

olikhet, att från vissa verk disciplinmål fullföljas hos högsta

domstolen, från andra icke, och på de under n:r 3 antydda

grunder torde ifrågavarande bestämmelse i instruktionen

böra ändras.

Samtliga under femårsperioden föredragna mål (II A),

utom befordringsmål (c), höra till första gruppen; de angå

nämligen (a, b, d, e) aflöningsförmåner och ersättning enligt

gällande författningar eller bestraffning.

5. Instruktionen för marinförvaltningen den 8 december

1899 innehåller, i §§ 31, 32, hufvudsakligen samma bestämmelser

som sistnämnda instruktion och bör liksom denna

ändras.

s. 207 Kontrollera mot PDF

207

Af förekomna besvär (III A) äro de (b, c, d), som angå

aflöningsförmåner, ersättning eller pensionsafgift att hänföra

till första gruppen.

6. I § 37 af instruktionen för lotsstyrelsen den 14 oktober

1898 stadgas, att ändring i lotsstyrelsens beslut må,

där icke annorlunda är stadgadt, föras genom besvär hos

Kungl. Maj:t i sjöförsvarsdepartementet, dock att varning

ej får öfverklagas.

Bland ofvan anförda besvärsmål (III B) höra till första

gruppen målen (b, c) om aflöningsförmåner eller pensionsafgift.

Målen (d) om tillåtelse till viss anläggning påkalla

däremot ej rättslig pröfning annat än i afseende på frågan,

om lotsstyrelsen öfverskridit sin befogenhet.

7. Besvär öfver beslut af generalpoststyrelsen (IV 2 A,

3 A, 4 A, 5 A; V 1 A, se tab. 9). Målen angående befordran

eller angående valet mellan flera entreprenadanbud ankom
-

Tab. 9.

Från

1899.

1900.

1901.

1902.

1903.

Summa.

Medel-

tal.

Generalpoststyrelsen

till

Civildepartementet.........

—

4

3

5

9

21

4.2

Finansdepartementet.........

1

—

—

—

—

1

0.2

Summa

1

4

3

5

9

22

4.4

ma icke regelmässigt och hufvudsakligen på rättslig pröfning.

Till första gruppen kunna däremot hänföras målen

om disciplinär bestraffning och om aflöningsförmåner samt

ett] par enstaka mål angående tolkning af det ovilkorliga

förbudet emot förening af tjänster och angående skrifts

intagande i tidningstaxan, äfvensom väl också ett mål om

rätt att utbekomma postförsändelser.

I § 71 af instruktionen den 31 december 1902 gifves den

allmänna föreskriften, att i andra ärenden än anmärkningsoch

afskrifningsmål äger, med vanligt undantag för varning,

den, som med styrelsens beslut icke åtnöjes, att hos

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj:t söka ändring genom besvär i civildepartementet.

Anspråk på ersättning af postverket för förkomna eller

skadade försändelser pröfvas visserligen i första hand af

generalpoststyrelsen, men, om anspråket icke godkännes,

hänvisas sökanden att utföra sin talan i vanlig rättegång.

Generalpoststyrelsen kan därför icke sägas pröfva dessa frågor

annat än så till vida, att den afgör, huruvida den sökta

ersättningen bör utan rättegång utbetalas. Till följd häraf

erfordras icke någon rättslig pröfning i högre instans af dylika

beslut.

Tab. 10.

Frän

Medicinalstyrelsen

till

Civildepartementet.........

Ecklesiastikdepartementet......

''

Jordbruksdepartementet.......

Summa

1899.

1900.

1901.

1902.

1903.

Summa.

Medel-

tal.

3

4

5

6

3

10

1

9

33

4

4

6.6

0.8

0.8

7

5

9

11

9

41

8.2

8. Besvär öfver beslut af medicinalstyrelsen (IV 1 A, 2

B, 3 B, 4 B, 5 B; VI 1 A; VII 2 A, 3 A, se tab. 10).

Till första gruppen höra mål om reseersättning o. dyl.

samt om ersättning af allmänna medel för kreatur, som i

anledning af kreaturssjukdom nedslaktats.

Instruktionen den 31 december 1900 innehåller dels,

§ 36, allmän föreskrift, att »ändring i medicinalstyrelsens

beslut må inom den i författningarna stadgade tid hos Kungl.

Maj :t sökas genom anförande af besvär... i vederbörande

statsdepartements expedition», dels, § 46, att öfver beslut

om föreläggande af vite eller ådömande af ansvar må klagas

hos Kungl. Maj:t genom besvär i justitierevisionen. Sistnämnda

bestämmelse torde af förut anförda skäl böra ändras.

9. Besvär öfver beslut af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

(IV 5 C).

s. 209 Kontrollera mot PDF

209

Instruktionen den 8 december 1899, § 42, stadgar helt

allmänt, att öfver styrelsens beslut, hvilka ej angå anmärknings-

eller afskrifningsfrågor eller varning, må klagas genom

besvär i civildepartementet.

Det enda under femårsperioden förekommande besvärsmålet

var af rättslig natur, men mycket speciel!, och tyngdpunkten

låg på den vid besvären fogade ansökan.

9 a. Enligt instruktion den 16 juni 1905 för styrelsen för

Trollhätte kanal- och vattenverk, § 34, må ändring i styrelsens

beslut sökas hos Kungl. Maj :t i civildepartementet,

dock att klagan ej må föras öfver tilldelad varning.

10. Besvär öfver beslut af telegrafstyrelsen (IV 3 C, 4

C, 5 D ; V 1 B, se tab. 11.)

Tab. 11.

Från

Telegrafstyrelsen

1899.

1900.

1901.

1902.

1903.

Summa.

Medel-

tal.

till

Civildepartementet . . .

—

—

1

1

2

4

0.8

Finansdepartementet. . . .

1

—

—

—

—

1

0.2

Summa

1

1

1

2

5

1.0

Till första gruppen höra mål om aflöningsförmåner.

Enligt § 51 i instruktionen den 31 december 1902 fullföljes,

utom i anmärkningsmål och i frågor om extraordinarie

afskrifning eller om varning, talan emot styrelsens beslut

genom besvär i civildepartementet. Detta gäller således också

om disciplinmålen och de därmed sammanhängande mål,

1 hvilka styrelsen ålägger tjänsteman att ersätta den förlust,

som för telegrafverket uppkommit genom återbetalning af

afgift för felaktigt befordrad! telegram, samt om mål angående

af giftens återbetalande. Äfven dessa mål tillhöra

första gruppen.

11. Besvär öfver beslut af järnvägsstyrelsen (IV 1 B

2 C, 3 D, 4 D, 5 E).

De föredragna målen afse dels befordran, dels kontrakts
2546/06.

Regeringsrätten.

14

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

förhållanden, dels disciplinär bestraffning, dels aflöningsförmåner;

endast de två sista slagen äro hänförliga till första

gruppen.

Instruktionen den 15 oktober 1897 stadgar, § 61, att

ändring i styrelsens beslut, som ej afser varning, och som icke

heller innefattar pröfning af revisionskontorets eller kontrollkontorets

anmärkningar, må sökas genom besvär i civildepartementet.

I frågor om ersättning för olycksfall i arbete eller för

skada i följd af järnvägs drift är allmän domstol kompetent

och järnvägsstyrelsens beslut alltså blott ett uttryck för ena

partens uppfattning. Anspråk på ersättning för skadadt eller

förkommet gods prof vas i särskild ordning af ett slags skiljedomstol.

12. Besvär öfver beslut af riksförsäkringsanstalten (IV

5 F).

De förekomna målen afse befordran och tillhöra sålunda

ej första gruppen.

Enligt instruktionen den 19 december 1902, § 32, öfverklagas

anstaltens beslut, utom angående varning och der annorlunda

är stadgadt, genom besvär i civildepartementet.

I skaderegleringsfrågor står domstolsvägen öppen. Besvär

i sådana ämnen, som afses i 15 och 21 § § af lagen den 5

juli 1901, lämpa sig ej för en uteslutande rättslig behandling.

12 a. Instruktionen för försäkringsinspektionen den 31

december 1903 innehåller, § 24, allmän föreskrift, att den,

som icke åtnöjes med försäkringsinspektionens beslut, utom

angående varning, äger, där ej annorlunda är genom särskilda

författningar stadgadt, att söka ändring genom besvär i civildepartementet.

Försäkringsinspektionens uppgift är af sådan art, att

besvär öfver dess beslut åtminstone icke i allmänhet kunna

hänföras till första gruppen.

13. Besvär öfver beslut af kammarkollegium (I D; II B;

III C; IV 1C, 2 D; V 1 C, 2 A, 3A, 4A,5A; VI1B,2A,3A,

4 A, 5 A; VII 1 A, 2 B, 3 B, 4 A, se tab 12).

s. 211 Kontrollera mot PDF

211

Tab. 12.

Från

Kammarkollegium

1899.

1900.

1901.

1902.

1903.

Summa.

Medel-

tal.

till

j Justitiedepartementet.....

1

2

—

—

_

3

0.6

i Landtförsvarsdepartementet ....

3

1

—

—

—

4

0.8

Sjöförsvarsdepartementet......

—

—

1

—

—

1

0.2

Civildepartementet......

72

17

—

—

—

89

17.8

Finansdepartementet.....

9

3

13

3

7

35

7.0

Ecklesiastikdepartementet......

18

23

19

17

19

96

19.2

Jordbruksdepartementet . . .

—

42

56

55

47 |

200

40.0

Summa

103

88

89

75

73 ] 428

85.6

Instruktionen den 14 november 1879 innehåller, § 34,

föreskrift, att öfver beslut, hvarigenom ansvar ådömts tjänsteman

eller vaktbetjänt, klagan får föras hos högsta domstolen;

af förut anförda skäl torde dylik klagan efter inrättande af

en förvaltningsdomstol böra upptagas af denna. I öfrigt hänvisar

instruktionen blott till särskilda stadganden om besvär

mot kollegii åtgärder och beslut.

De å justitiedepartementet föredragna besvärsmålen om

flyttning af tingsställe äro icke af uteslutande rättslig natur.

En annan sak är, att kammarkollegii befattning med afgörande

af dylika frågor synes lämpligen kunna öfverflyttas på hofrätterna

såsom administrativa myndigheter.

Ä landtförsvarsdepartementets och sjöförsvarsdepartementets

föredragning afgjorda mål sammanhänga alla med

det försvinnande indelningsverket och torde därföre icke behöfva

särskildt och uttryckligen upptagas i första gruppen,

dit de eljest åtminstone i några fall skulle höra.

Bland de mål, som förr föredrogos i civildepartementet,

men numera tillhöra jordbruksdepartementet, äro viktigast

vägmålen, skjutsningsmålen och flottningsmålen. Alla dessa

skulle enligt förslag af 1902 års liksom 1874 års löneregleringskommitté

ingå direkt till Kungl. Maj :t utan kammarkollegium

såsom mellaninstans, hvilket gifvetvis måste medföra

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

en betydlig ökning i de till Kungl. Maj :t inkommande målens

antal och i arbetet för deras utredning.

Att vägmålen äro af blandad beskaffenhet och än angå

rättsfrågor, än rent administrativa frågor, har ofvan antydts

och vitsordas redan i 1820 års kommittébetänkande, där det

väl förordas att till domstolarna öfverflytta bl. a. tvister

om fördelning af sk3ddigheterna att bygga och underhålla

allmänna broar eller vägar, men å andra sidan framhålles,

att administrativ myndighet bör förordna, om och huru en

sådan bro eller väg skall anläggas, äfvensom stadga, att

kostnaden för anläggningen och underhållet skall bestridas

af någon viss landsort. Samma förhållande bekräftas ytterligare

af särskilda utskottet år 1868, då bland exemplen på

rättsfrågor anfördes frågor om kommunikationers onera och

rättigheter, men bland besvärsmål, Indika för det mesta

innefatta rent administrativa ärenden, nämndes eu ganska

betydande mängd af besvär öfver myndigheternas beslut rörande

anläggning eller indragning af vägar, broar, färjor.

Det torde ej vara lämpligt att uttryckligen hänföra vissa

vägmål till den ena eller andra gruppen, om det än kan sägas,

att frågor om fördelning af skyldigheten att underhålla

allmänna vägar samt om föreskrifvet statsbidrag till vägunderhåll

äro af rättslig natur, medan frågor om anläggning,

indragning eller förändring af allmänna vägar äfvensom

s. k. grindmål påkalla pröfning ur den allmänna nyttans

synpunkt.

Icke heller med afseende å skjutsningsmålen eller flottningsmålen

torde lämpligen kunna särskiljas några för att

till första gruppen hänföras.

Frågor om fastställelse å jordafsöndringar från egendom,

som under enskild eganderätt eller med åborätt innehafves,

skola enligt senaste löneregleringskommittés förslag

af göras af kammarkollegium såsom högsta instans. Besvärsmål

i dylika frågor äro af rättslig natur, men den ofta därmed

förenade frågan om tillåtelse att afsöndra mera än

en femtedel af ägovidden erfordrar i allmänhet administra
-

s. 213 Kontrollera mot PDF

213

tiv pröfning. Annorlunda förhåller det sig dock numera

med afsöndring af område, som omförmäles i 3 § 1 stycket

af lagen om förbud i vissa fall för bolag och förening att

förvärfva fast egendom. Äfven pröfningen enligt 2 § i

samma lag synes vara af rättslig beskaffenhet. Målen om

mantalssättning äro hänförliga till första gruppen. Likaså

torde mål om förbud mot skogsafverkning på Gottland vara

af rättslig karaktär; enligt löneregleringskommitténs förslag

skall kammarkollegii befattning med sådana mål upphöra.

De öfver kammarkollegii beslut anförda besvär, som

föredragits å finansdepartementet, utgöras nästan uteslutande

af åborätts- och jordeboksmål. Åborättsmålen, hvilkas

öfverflyttande till domstolarne redan i 1820 års betänkande

föreslogs, äro uppenbarligen hänförliga till första gruppen,

ehvad de innefatta tvist mellan enskilda om åborätt

eller företräde till skatteköp eller tvist emellan kronan och

enskild, huruvida hemman är åboledigt. Enligt löneregleringskommitténs

förslag får i dessa mål kammarkollegii beslut

ej öfverklagas. Beträffande vissa af jordeboksmålen föreslogs

öfverflyttning till domstolarne i 1874 års proposition, som

dock i denna del afstyrktes af lagutskottet och afslogs af

Riksdagen. Att, såsom af lagutskottet åberopas, fråga blott

är därom, huruvida med afseende å kamerala förhållanden

hemman äro att hänföra till det ena eller andra slaget af

jordnatur, hindrar emellertid i och för sig icke, att saken

skall afgöras uteslutande efter rättsliga grunder.

På ecklesiastikdepartementets föredragning hafva afgjorts

hufvudsakligen kommunala besvärsmål i byggnadsfrågor

och besvärsmål angående kommunala funktionärers

aflöningsförmåner äfvensom några mål om afsöndring

från boställe. Aflöningsmålen höra till första gruppen,

vare sig fråga är om aflöningens belopp eller om enskilds

skyldighet att till aflöningen bidraga. Löneregleringskommittén

af 1902 har också föreslagit, att dylika mål öfverflyttas

till de allmänna domstolarna. Målen om afsöndring från

boställe äro däremot tydligen af administrativ karaktär. De

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

kommunala byggnadsmålen skola enligt löneregleringskommitténs

förslag fullföljas direkt från Konungens befallningshafvande

hos Kungl. Maj :t utan kammarkollegium som mellaninstans.

I den mån ifrågavarande mål skola bedömas uteslutande

efter kommunalförfattningarna eller efter föreskrifterna

om skyldighet att bidraga till kostnaderna, äro de

utan tvifvel hänförliga till förstajgruppen (jfr nedan under 25).

14. Besvär öfver beslut af statskontoret (I E; IV 1 D,

3 E, 4 E, 5 G; VI D, 2 B, 3 B. ÖB; VI 1 C, 3 B, 4 B, 5 B;

VII 3 C, se tab. 13).

Tab. 13.

Från

Statskontoret

1899.

1900.

1901.

1902.

1903.

Summa.

Medel-

tal.

till

Justitiedepartementet . . .

—

—

—

1

1

2

0.4

Civildepartementet ....

2

—

2

2

1

7

1.4

Finansdepartementet....

1

1

2

—

3

7

1.4 .

Ecklesiastikdepartementet .

1

—

1

5

Ö

10

2.0

Jordbruksdepartementet . .

—

—

—

3

—

3

0.6

Summa

4

1

5

11

s

29

5.8

I instruktionen den 8 december 1876 med ändringar den

22 september 1899 omtalas underdåniga besvär dels, § 4,

öfver förslag till vissa befattningar inom verket, dels ock,

§ 19, öfver beslut, hvarigenom ansvar ålagts tjänsteman

eller vaktbetjänt blifvit suspenderad eller dömd tjänsten

förlustig. I de senare fallen går klagan till högsta domstolen,

hvilket äfven här torde böra ändras. Dessutom finnes, § 13,

en allmän föreskrift, att ändring i statskontorets beslut må

inom den i författningarne stadgade tid sökas i vederbörande

statsdepartement.

Det stora flertalet mål angå aflöningsförmåner, reseersättning

o. dyl., i synnerhet dyrtidstillägg, samt lämpa sig,

då fråga är om omedelbar tillämpning af gällande föreskrifter,

tydligen för slutligt afgörande genom en förvaltningsdomstol.

Samma är förhållandet med målen om anmärkningsprovision

s. 215 Kontrollera mot PDF

215

å stämpelmedel, om aktoratsprovision i balansmål och om

restitution af för högt beräknad stämpelafgift. Af annan

egenskap äro förekommande befordringsmål samt mål om

godkännande af säkerheten för lån ur manufakturförlagslånefonden.

Enligt löneregleringskommitténs förslag, som

godkänts i den af innevarande års Riksdag bifallna propositionen

om lönereglering, skall statskontoret befrias från att

såsom mellaninstans afgöra andra besvärsmål än dem, som

röra räkenskapers och redogörelsers form. Sistnämnda mål

äro ej hänförliga till första gruppen.

15. Besvär öfver beslut af kommerskollegium (IV 1 E;

V 2 C, 3 C, 4 B, 5 C, se tab. 14).

Tab. 14.

Från

Koiumerskollegium

till

Civildepartementet.........

Finansdepartementet.........

Samma

1899.

1900.

1901.

1902.

1903.

Summa.

Medel-

tal.

3

2

2

—

5

3

3

12

0.6

2.4

3

2

2

5

3 | 15 | 3.0

Instruktionen den 30 oktober 1891 innehåller, § 31, särskild

bestämmelse om besvärs anförande i civildepartementet

mot beslut om tjänstemans afstängning från tjänstgöring

under åtalstid eller om vaktbetjänts eller extra ordinarie

tjänstemans skiljande från verket. I afseende å dylika mål

kan åberopas det under 2. och 3. för motsvarande fall sagda.

Beträffande besvär mot kollegii åtgärder och beslut i andra

ärenden, utom angående varning, hänvisar instruktionen, §

32, till hvad därom är särskildt stadgadt.

Bland grufvemålen äro till första gruppen i och för sig

hänförliga besvärsmål, som angå vägrad inmutning eller vid

utmålsförrättning uppkommen fråga, huruvida den inmutade

fyndigheten är föremål för inmutning. Administrativ pröfning

påkalla däremot mål om utmåls storlek eller sträckning,

om tillökning i eller sammanläggning af utmål, om hvilo
-

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

stånd och förlängning däraf samt om ordningen för grufdrift.

Bland mål, som röra sjöfarten, höra till första gruppen

exempelvis mål om registrering af fartyg, men väl ej mål om

tillåtelse att förändra fartygs namn.

16. Besvär öfver beslut af kammarrätten (I F; II C;

III D; IV 1 F, 2 E, 3 F, 4 F, 5 H; V 1 E, 2 D, 3 D, 4 C, 5 D;

VI 1 D, 2 B, 3 C, 4 C, 5 C; VII 1 B, 2 C, 3 D, 4 B, se tab. 15).

Tab. 15.

Från

Kammarrätten

1899.

1900.

1901.

1902.

1903.

Summa.

Medel-

tal.

till

Justitiedepartementet . . .

2

—

3

1

3

9

1.8

Landtförsvarsdepartementet.....

7

12

23

17

26

85

17.0

Sjöförsvarsdepartementet.....

2

2

1

1

7

13

2.0

Civildepartementet.....

15

12

10

17

10

64

12.8

Finansdepartementet.........

253

244

255

240

220

1,212

242.4

Ecklesiastikdepartementet ....

12

19

23

20

16

90

18.0

Jordbruksdepartementet.......

—

6

9

9

17

41

8.2

Summa

•291

•295

324

305

•299

1,514

302.8

Enligt instruktionen den 14 november 1879, § 41, sådan

denna paragraf lyder efter nådiga kungörelsen den 7

december 1894, gäller i afseende på fullföljd af talan emot

kammarrättens domar uti instämda mål samt utslag i vissa

besvärsmål (§ 1 n:r 8) hvad i allmänna lagen finnes föreskrifvet

för sökande af ändring i hofrätts dom och skall, såvidt talan

mot kammarrättens beslut i andra mål och ärenden enligt

lag eller särskild författning må äga rum, densamma fullföljas

genom underdåniga besvär, hvilka ingifvas till nedre

justitierevisionen i balansmål, fiskaliska aktioner, frågor om

obehöriga afkortningar och afskrifningar, overificerade kronorestantier

med flera sådana ämnen, som innefatta ett från

lag och författningar afvikande förfarande, hvarå ansvar

följa bör, men i öfriga fall, med undantag för varning, till

vederbörande statsdepartement.

De under den undersökta femårsperioden förekomna

s. 217 Kontrollera mot PDF

217

besvärsmålen äro alla hänförliga till första gruppen. Hit

höra först och främst anmärk ningsmålen, ehvad dessa upptagits

i första instans eller på besvär öfver förvaltningsmyndigheternas

beslut, och oafsedt det ofvan påpekade förhållandet,

att anmärkningsmedel ofta eftergifvas. Då anmärkning

afser hofrätter eller kollegier, statskontoret, arméeller

marinförvaltningen, måVenligt gällande bestämmelser

kammarrättens åtgärd ej sträcka sig längre än att öfverlämna

frågan till justitiekanslersämbetet, som underställer

densamma Kungl. Maj ds afgörande. Om, i öfverensstämmelse

med hvad 1902 års löneregleringskommitté föreslagit,

anmärkningar mot nämnda ämbetsverk få af kammarrätten

upptagas till afgörande lika med andra anmärkningar,

komma äfven dessa ärenden att blifva vanliga anmärkningsmål.

Nämnda förslag, såvidt det ej angår åtal, anser jag mig

böra särskild! förorda, till förekommande deraf, att antingen

andra mål än besvärsmål måste hänvisas till regeringsrätten

eller ock den högsta instansen blifva olika för alldeles likartade

mål. Med anmärkningsmålen nära jämförliga äro

de s. k. reskontreringsmålen angående öfverskott eller brister

uti arméns eller flottans persedelförråd.

Äfven afkortnings-, afskrifnings- och restitutionsmålen

synas alla kunna underkastas rättslig pröfning. Likaså mål

om debitering af utskylder och om skyldighet för patronatsrätts

innehafvare att redovisa för kyrkotionde.

Också de talrika mantalsskrifnings- och taxeringsmålen

— i hvilka senare innefattas äfven mål om taxering till brännvinsförsäljningsafgift

— äro utan tvifvel hänförliga till första

gruppen.

Vid granskning af de ärenden, som i § 1 af instruktionen

uppräknas såsom föremål för kammarrättens behandling

och afgörande, finner man öfver hufvud samtliga dessa vara

af sådan beskaffenhet, att de böra i sista hand pröfvas

antingen af högsta domstolen eller förvaltningsdomstolen.

Enligt förutnämnda nådiga proposition af 1874 skulle ock, på

sätt förut erinrats, i så godt som alla fall kammarrättens

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

beslut öfverklagas hos högsta domstolen. Det undantag,

som i propositionen uppställdes för afkortnings- och afskrifningsmål,

då fråga ej är om felaktigt förfarande af någon

embete- eller tjänsteman, torde icke vara behöfligt, när afgörandet

uppdrages åt en förvaltningsdomstol. Å andra

sidan är det tydligt, att i befordringsmål en administrativ

pröfning i högsta instans erfordras.

1902 års löneregleringskommitté har föreslagit, att de

nu till kammarrättens kompetensområde hörande tvisterna

angående betalning på grund af borgen för kronans uppbördsman,

hvilka tvister enligt § 10 instämmas till kammarrätten

och behandlas på sätt allmänna lagen för hofrätt stadgar

samt enligt § 41 fullföljas hos högsta domstolen, skola öfverflyttas

till de allmänna domstolarna, samt att klagan

icke må föras öfver kammarrättens utslag i mantalsskrifningsmål,

debiteringsmål, afkortnings-, afskrifnings- eller

rest.itutionsmål samt taxeringsmål och vissa därmed sammanhängande

mål. Båda dessa förslag, hvilkas lämplighet

ej här är platsen att bedöma, synas i sin mån bekräfta, att

ifrågavarande mål lämpligen kunna åtminstone i sista hand

underkastas rättslig pröfning. Då löneregleringskomitén

vidare föreslår, att beslut om afskrifning af kronans fordringar

å visst högre belopp skola underställas Kungl. Maj ds

pröfning, måste jag framhålla, att detta förslags godkännande

skulle föranleda samma alternativ, som enligt hvad

nyss sagts, undvikits i fråga om anmärkningar.

17. Besvär öfver beslut af generaltullstyrelsen (III E;

Y 1 F, 2E, 3 E, 4 D, 5 E, se tab. 16).

Tab. 16.

Från

1899.

1900.

1901.

1902.

1903.

Summa.

Medel-

Generaltullstyrelsen

till

Sjöförsvarsdepartementet.......

—

—

2

1

—

3

0.6

Finansdepartementet....... .

9

24

18

17

23

91

18.2

Summa

9

24

20

18

23

94

18.8

s. 219 Kontrollera mot PDF

219

De på sjöförsvarsdepartementet föredragna målen angå

skeppsmätning och tillhöra första gruppen. Af de öfriga

målen äro de allra flesta tullbehandlings- och tullrestitutionsmål,

om hvilka detta äfven gäller, ehuru i restitutionsmålen

dispens ofta ifrågasättes.

Instruktionen den 1 november 1878, § 32, gifver den

allmänna regel, att öfver beslut, som icke innefatta varning

eller angå anmärknings-, afskrifnings- och balansfrågor,

underdåniga besvär få anföras i vederbörande departement.

17 a. En alldeles liknande bestämmelse innehålles i §

45 af instruktionen för öfverintendentsämbetet den 14 november

1879.

17 b. Enligt! 11 af nådig skrifvelse den 4 juli 1902 med

föreskrifter i fråga om sättet och ordningen för handläggning

och afgörande af de hos styrelsen för postsparbanken förekommande

ärenden äger i andra frågor än anmärkningsmål och

frågor om extra ordinarie afskrifning eller frågor om varning

den, som icke åt.nöjes med styrelsens beslut, att söka ändring

genom underdåniga besvär i finansdepartementet. Vägras

utbetalning på den grund, att motboks innehafvare icke anses

behörigen legitimerad, hänvisas frågan till laga domstol.

18. Besvär öfver beslut af patent- och registreringsverket

(I G; IV 1 G, 2 F, 4 G; V 2 F, 3 F, 4 E, 5 F, se tab. 17.)

Tab. 17.

Från

Patent- och registreringsverket

1899.

1900.

1901.

1902.

1903.

Summa.

Medel-

tal.

till

1 Justitiedepartementet........

21

10

14

14

9

68

13.6

Civildepartementet.........

32

9

—

1

—

42

8.4

Finansdepartementet........

—

45

24

32

28

129

25.8

Summa

53

(»4

3S

47

37

23!)

47.8

Med undantag af befordringsmålen, äro nästan alla förekomna

mål af beskaffenhet att böra hänföras till första gruppen.

Detta gäller nämligen om alla mål, som angå registre
-

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

ring af varumärken eller mönster och modeller, patents beviljande

eller registrering i aktiebolagsregistret. Mål om förlängning

af tiden för uppfinnings bringande till verkställighet

inom riket eller om annat särskilt medgifvande enligt 15 §

patentförordningen påkallade administrativ pröfning i sista instans,

men till följd af en år 1902 vidtagen lagändring kunna

sådana mål ej vidare förekomma. Den speciella sakkunskap,

som ofta erfordras särskilt i patentmål, kan icke påräknas

hos regeringen] i högre grad än hos förvaltningsdomstolen,

och näringspolitiska eller dylika hänsyn böra ej göras gällande.

Som bekant, kan ett beviljadt, patent förklaras ogiltigt

af allmän domstol, äfven om beviljandet stödjes på ett af

Kungl. Maj:t meddeladt beslut. När detta beslut meddelas

af en förvaltningsdomstol och efter rättslig pröfning, kan

nämnda möjlighet förefalla mera stötande. Skillnaden mot

det nuvarande förhållandet är emellertid snarare skenbar

än verklig, eftersom äfven nu Kungl. Maj :t måste företaga

en rättslig pröfning. Förklaringen ligger däri, att uppbudet

af patentansökan icke ansetts kunna få definitivt prekluderande

verkan. I fråga om registrering af varumärken eller

mönster och modeller förekommer ej ens något uppbud.

Med aktiebolagsregistret bör efter lagen den 24 juli 1903

likställas försäkringsregistret.

Instruktionen den 18 november 1898 innehåller, § 26,

allmän föreskrift om sökande af ändring i ämbetsverkets

beslut genom besvär hos Kungl. Maj :t i vederbörande

regeringsdepartement, när ej annorlunda är genom särskilda

författningar stadgadt eller fråga är om meddelad

varning.

18 a. Enligt instruktion för bankinspektionen och bankbyrån

den 16 november 1906, § 14, äger den, som icke åtnöjes

med bankinspektionens beslut, att, där ej annorlunda

är genom särskilda författningar stadgadt, söka ändring

genom underdåniga besvär i finansdepartementet, dock att

varning ej må öfverklagas.

18 b. I instruktionen för riksarkivet den 25 oktober 1901

s. 221 Kontrollera mot PDF

221

stadgas, § 27, att öfver riksarkivariens beslut angående tilldelande

af varning eller förordnande om åtal må klagan ej

föras, men den, som icke nöjes med annat af riksarkivarien

meddeladt beslut,! Irul däröfver anföra underdåniga besvär i

ecklesiastikdepartementet.

18 c. Instruktionen för Kungl. biblioteket den 9 november

1877 innehåller, § 29, att öfverbibliotekariens beslut,

hvarigenom ansvar ådömts, må öfverklagas genom besvär

hos Kungl. Maj:t i högsta domstolen, hvilken bestämmelse

torde böra ändras.

19. Besvär öfver beslut af Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien.

Det enda förekomna målet angår sökt tillstånd att

rubba fornlämning och är tydligen ej hänförligt till första

gruppen (VI 5 H).

Enligt instruktionen för riksantikvarien och för akademiens

tjänstemän den 17 oktober 1890, § 25, må klagan öfver

suspension föras genom underdåniga besvär i ecklesiastikdepartementet.

Efter inrättande af en förvaltningsdomstol

bör .sådan klagan därstädes slutligen pröfvas.

20. Det enda fallet af besvär öfver beslut af vetenskapsakademien^

( VI 5 H) angår en stipendiefråga af egendomlig

art. Stipendiefrågor i allmänhet lämpa sig tydligen knappast

mera än befordringsfrågor för ett rent rättsligt afgörande.

20 a. Enligt stadgar för nationalmusei konstafdelning

den 10 december 1880, § 35, äger tjänsteman, som icke nöjes

med intendentens beslut, hvarigenom ansvar honom

ådömes, däröfver anföra besvär hos Kungl. Maj :t i högsta

domstolen. Liksom motsvarande förut omtalade bestämmelser

torde äfven denna böra ändras.

20 b. Enligt instruktion för läroverksöfverstyrelsen

den 28 oktober 1904, § 28, skall ändring i öfverstyrelsens

beslut, så vidt talan däremot får fullföljas, sökas genom underdåniga

besvär i ecklesiastikdepartementet.

21. Stadgan för serafimerlasarettet den 14 december

1906, § 29, innehåller, att besvär öfver läkares beslut om

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

intagning å eller utskrifning från lasarettet anföras hos direktionen

och besvär öfver direktionens beslut hos Kungl. Maj :t

i ecklesiastikdepartementet. Dylika besvärsmål kunna tydligen

ej hänföras till första gruppen, ehuru de stundom kunna

ankomma, på rättsligt bedömande. Det ofvan (VI 4 O) omförmälda

målet angår befordran.

22. Besvär öfver beslut af landtmäteristyrelsen (IV 2 G;

VII 2 D, 3 E, se tab. 18).

Tab. 18.

Från

1899.

1900.

1901.

1902.

1903.

Summa.

Medel-

Landtmäteristyrelsen

till

Civildepartementet.........

—

1

—

—

1

0.2

Jordbruksdepartementet.......

—

—

1

2

3

0 6

Summa

—

1

1

2

—

4

0.8

Samtliga under femårsperioden förekomna mål angå

befordran.

Landtmäteriinstruktionen den 6 augusti 1864 innehåller,

§ 46, bestämmelser om klagan öfver landtmäteristyrelsens

beslut i två olika hufvudsakliga fall. När fråga är om de allmänna

föreskrifter och formulär, som styrelsen utfärdar till

efterrättelse för de vid landtmäteristaten anställda tjänstemän,

eller om styrelsens beslut rörande förordnanden för

bemälde tjänstemän eller af dem sökt befordran, tjänstledighet

eller afsked och dylikt, sökes ändring genom underdåniga

besvär i vederbörande regeringsdepartement; dessa besvärsmål

äro tydligen icke hänförliga till första gruppen.

Hos högsta domstolen klagas däremot dels i tvister emellan

landtmätare och deras vikarier eller medhjälpare om lön

och arvode, dels öfver styrelsens beslut, hvarigenom böter,

viten eller suspension ådömts, eller tjänsteman blifvit under

åtalstid afstängd från tjänstgöring, eller rättigheten

att undfå nya förordnanden tills vidare fråntagits landtmätare,

när han åtagit sig så många tjänstegöromål, att de

s. 223 Kontrollera mot PDF

223

icke kunna inom behörig tid fullbordas, eller allmän eller

enskild rätt skulle äfventyras, om flere göromål honom uppdroges,

än han redan har. Det sistnämnda fallet synes egentligen

vara af beskaffenhet att böra administrativt pröfvas,

men, då i detsamma, som förmodligen är ganska sällsynt, hittills

högsta domstolen varit kompetent, lärer hinder ej möta

att öfverlämna det till förvaltningsdomstols afgörande liksom

de egentligen disciplinära målen. Äfven de i första rummet

nämnda tvisterna om aflöningsförmåner torde lämpligast

fullföljas till förvaltningsdomstolen i st. f. högsta domstolen.

I vissa renovationsfrågor skall enligt instruktionens

§ 44, sådan den lyder i nådiga kungörelsen den 17 oktober

1879, vid landtmäteristyrelsens beslut förblifva. Detsamma

gäller enligt skiftesstadgans 39 § i tvist mellan delägare

och landtmätare, huruvida äldre karta kan begagnas eller

ny ägomätning skall företagas.

22 a. Enligt instruktionen den 18 maj 1837 för stuteriöfverstyrelsen,

15 §, må, då styrelsen skilt någon tjänsteman

från tjänsten, klagan öfver detta beslut »af den därmed missnöjde

hos Kungl. Maj :t anföras», utan att det säges, huruvida

besvären skola pröfvas i högsta domstolen eller i statsrådet.

Efter inrättande af en förvaltningsdomstol bör afgörandet

tillkomma denna.

23. Besvär öfver beslut af domänstyrelsen (IV 1 H;

V IG; VI 1E, 2C, 3 D, 4 D, 5D; VII 1 C, 2 E, 3 F, 4 C,

se tab. 19).

Tab. 19.

Från

Domänstyrelsen

1899.

1900.

1901.

1902.

1903.!

Summa.

Medel- !

tal.

till

Civildepartementet ....

1

—

—

—

—

1

0.2

Finansdepartementet . . .

6

—

—

—

—

6

1.2

Ecklestiastikdepartementet .

2

2

2

3

1

10

2.0

Jordbruksdepartementet . .

—

5

7

3

3

18

3.6

Summa

9

7

9

0

4

35

7.0

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Enligt nådiga skrifvelsen den 10 november 1882 må

ändring i de domänstyrelsens beslut, som icke angå anmärknings-

eller afskrifningsfrågor eller innefatta varning, sökas

genom underdåniga besvär i vederbörande statsdepartement.

Bland de under femårsperioden 1899—1903 förekomna

målen är det svårt att urskilja andra kategorier, som äro

helt och hållet hänförliga till första gruppen, än målen om

aflöningsförmåner, reseersättning o. dyl. samt om disciplinära

åtgärder. Af de öfriga målen angå de flesta dispositionen

af boställes virkesafkastning eller utsyning å lappmarkshemman;

såsom i hufvudsak rent administrativa

mål kunna nämnas mål om tillåtelse till stenbrytning, om

befordran, om rätt för jägmästare att bo utom reviret samt

om antagande af anbud.

24. Besvär öfver beslut af landtbruksstyrelsen (VII 4 D).

Det enda under femårsperioden 1899—1903 förekomna målet

angår; befordran.

Instruktionen den 13 december 1889 innehåller, § 30,

allmän föreskrift, att ändring i styrelsens beslut — utom

angående varning — må sökas genom underdåniga besvär

1 (vederbörande regeringsdepartement.

24 a. Enligt stadgan för centralanstalten för försöksväsendet

på jordbruksområdet den 28 september 1906, § 18,

öfverklagas styrelsens beslut genornfunderdåniga besvär i

jordbruksdepartementet. Det är svårt att tänka sig något

fall, som skulle kräfva en uteslutande rättslig pröfning.

25. Besvär öfver beslut af Konungens befallningshafvande

(I H; II D; III F; IV 1 I, 2 H, 3 G, 4 H, 5 I; V 1 H.

2 G, 3 G, 4 F, 5 G; VI 1 F, 2 D, 3 E, 4 E, 5 E; VII 1 D,

2 F, 3 G, 4 E, se tab. 20).

Till första gruppen äro bl. a, hänförliga:

mål om aflöning eller reseersättning;

mål om ansvar för förseelser mot värnpliktslagen;

mål om den lagliga giltigheten af kommunala beslut,

medan däremot klagan öfver Konungens befallningshafvan
-

s. 225 Kontrollera mot PDF

225

Tab. 20.

Från

1899.

1900.

1901.

1902.

1903.

Summa.

Medel-

tal.

Konungens befallningshafvande

till

Justitiedepartementet........

4

10

5

8

8

35

7.0

Landtförsvarsdepartementet.....

44

34

55

52

48

233

46.0

Sjöförsvarsdepartementet.......

18

19

12

13

15

77

15.4

Civildepartementet.........

186

148

142

152

152

780

156.0

Finansdepartementet.........

20

40

40

58

50

208

41.6

Ecklesiastikdepartementet......

66

54

44

80

64

308

61.6

Jordbruksdepartementet.......

—

15

31

35

21

102

20.4

Summa

338

310

329

398

368

1,743

348.6

des beslut i anledning af underställning måste i sista hand

underkastas administrativ pröfning;

mål om föreningsregistrering, firmaregistrering eller

näringsanmälan;

mål om debitering af utskylder;

mål om disciplinär bestraffning;

mål om sjukkassors rätt till förvaltningsbidrag;

mål om statsbidrag till folkskoleväsendet;

mål om kyrkoråds disciplinära myndighet;

mål om uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende

försummade barn;

mål om inskränkning i gästgifvares rätt att försälja

alkoholhaltiga drycker.

Den omständigheten, att, såsom ofvan anmärkts, i målen

om ansvar för värnpliktsförseelser ofta är anledning till

en ganska fri pröfning af frågan, om laga förfall föreligger,

synes icke utesluta, att dessa mål pröfvas af förvaltningsdomstol.

Tvärtom är det här som eljest en fördel, att sammanblandning

mellan lagtillämpning och dispens eller nåd förebygges.

Målen om rust- eller rotehållares rättigheter och

skyldigheter, om torpsyn o. dyl. ägna sig visserligen för

rättslig pröfning, men böra dock, på grund af indelnings
2343/o6.

Regeringsrätten.

15

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

verkets försvinnande, tydligen icke upptagas i en uppräkning

af den första gruppens mål.

Hvad angår de kommunala målen, fordrar hänsyn till

kommunernas autonomi inom därför utstakade gränser

och till innebörden af de olika grunder, på hvilka en

kommuns beslut kan enligt kommunallagarna öfverklagas,

att, då en förvaltningsdomstol upprättas, åt denna öfverlämnas

afgörandet af dessa besvärsmål. Äfven pröfningen

däraf, hvad som bör förstås med gemensamma ordningsoch

hushållningsangelägenheter, är i själfva verket en rättslig

pröfning. Fordra förändrade förhållanden en utvidgning

eller inskränkning i kommunernas beslutanderätt, och kan

detta behof ej på rättskipningens väg tillgodoses, är det lagstiftarens

sak att inskrida. Huruvida åter sådana kommunala

beslut, som enligt lag erfordra Konungens befallningshafvandes

stadfästelse, bort erhålla sådan, måste, när klagan i

detta afseende medgifves, ankomma på öfverordnad administrativ

myndighets afgörande.

Beträffande de talrika byggnadsmålen är det klart, att

rättslig pröfning till en viss grad är möjlig, önskvärd och nödvändig.

Dessa mål ingripa ganska djupt i enskilda rättsförhållanden

och kunna från en annan sida sedt. sägas angå de

enskildas skyldigheter gent emot det allmänna. Men sammanhanget

med rent administrativa anordningar är så

starkt, att den slutliga pröfningen icke i allmänhet kan ske

efter uteslutande rättsliga synpunkter. Ej heller låter det sig

lämpligen göra att bland byggnadsmålen urskilja några mera

omfattande kategorier, som kunde hänföras till första gruppen.

Den riktiga lösningen synes vara att låta byggnadsmålen

först behandlas af förvaltningsdomstolen och därefter

eventuel gå vidare till slutligt afgörande hos regeringen.

Det senast sagda gäller äfven om de mål, som angå koncession

eller vitesförbud. Har Konungens befallningshafvande vid

förvägrande af rättighet eller vid meddelande af förbud gått

utom de yttersta, formella gränserna för sin befogenhet, kan

befallningshafvandens beslut undanrödjas af förvaltnings
-

s. 227 Kontrollera mot PDF

227

domstolen, men huruvida ur lämplighetens och ändamålsenlighetens

synpunkt det i förevarande fall funnits tillräckliga

skäl för den öfverklagade åtgärden, bör behandlas som

en rent administrativ fråga. På sätt redan ofvan anmärkts,

äro med koncessionsmålen nära jämförliga målen om ordningen

för fiske och om flottning. Att underställningsmålen

om vissa områdens likställande med stad i afseende å tilllämpligheten

af ordningsstadgan för rikets städer o. dyl.

icke äro hänförliga till första gruppen, ligger i öppen dag.

De talrika malen om statsbidrag till kommunerna för

folkskoleväsendet torde böra upptagas i första gruppen, äfven

om Kungl Maj :t äger en viss rätt att dispensera från gällande

föreskrifter. Jemförliga äro förvaltningsbidrag åt sjukkassor.

I målen om barns skiljande från föräldrarna enligt lagen

om uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende försummade

barn är fråga om en i de enskildas personliga och äfven

ekonomiska förhållanden så djupt ingripande åtgärd, att en

afgörande rättslig pröfning måste anses önskvärd, huru stora

svårigheter det än må medföra att för högre instanser framlägga

en tillfyllestgörande utredning därom, att de i lagen

för ifrågavarande åtgärd stadgade förutsättningar äro uppfyllda;

för någon diskretionär pröfning i högsta instans bör

icke vara utrymme.

Hvad angår de talrika målen om rätt till försäljning af

brännvin samt af vin och maltdrycker är det i allmänhet

svårt att genom på förhand gifna regler särskilja sådana fall,

som i högsta instans påkalla en uteslutande rättslig pröfning.

Att frågor om beviljande af tillstånd till försäljning

äro likartade med andra koncessionsfrågor, och frågor om

tillfälliga inskränkningar i beviljad rättighet med frågor om

andra politiförbud, är klart. Men då en verklig rättighet på

varakl igt sätt inskränkes eller upphäfves, bör det på rent rättslig

väg afgöras, om de i lag stadgade förutsättningarna för ett

dylikt beslut äro för handen. Detta gäller framför allt om inskränkningar

i den försälj ningsrättighet, som är tillerkänd gästgifvare;

härvid åsyftas icke försäljningsförbud för bestämdt

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

tillfälle, då oordningar skäligen kunna vara att befara — i

sådana fall är frågan om pröfning af underdåniga besvär

för öfrigt opraktisk — utan beslut, hvarigenom Konungens

befallningshafvande på grund af förekomna oordningar

upphäfver eller inskränker försäljningsrätten. Äfven om

andra försäljningsrättigheter kunna vara härutinnan jämförliga

med gästgifvares, torde det dock vara tillräckligt och,

för undgående af detaljer från rusdryckslagstiftningen, lämpligt

att uttryckligen nämna blott dessa senare.

26. Besvär öfver beslut af domkapitel, ecklesiastikt konsistorium

eller biskop (Yl 1 G, 2 E, 3 F, 4 F, 5 F).

Till första gruppen äro hänförliga, förutom mål angående

aflöningsförmåner o. dyl. samt angående disciplinär bestraffning,

sådana kommunala besvärsmål, där fråga är om

besluts giltighet enligt kommunallagarna.

Vidare kunna och böra på uteslutande rättsliga grunder

afgöras besvär i frågor om kyrkotukt, kyrkoskrifning, äktenskapslysning,

om skillnad i trolofning och utfärdande af

skiljebref samt om utträde ur svenska kyrkan.

Frågor om stipendietillsättning äro ofta likartade med

befordringsfrågor. Emellertid finnas fall, där stipendietillsättning

sker uteslutande på grund af en rättslig pröfning.

27. Besvär öfver beslut af Konungens befallningshafvande

och domkapitel eller biskop gemensamt (VI 1 H,

2 F, 3 G, 4 G, 5 G).

Endast vanliga kommunala besvärsmål, i den mån sådana

komma under gemensam behandling, tillhöra första gruppen.

28. Besvär öfver beslut af landsting (IV 2 I, 3 H, 5 J;

VII 1 E, se tab. 21).

Tab. 21.

Från

Landsting

1899.

1900.

1901.

1902.

1903.

Summa.

Medel-

tal.

till

Civildepartementet..........

—

1

2

—

3

6

1.2

Jordbruksdepartementet.......

1

—

—

1

0.2

Summa

—

o

2

_

3

7

1.4

opaginerad Kontrollera mot PDF

Alla sådana besvärsmål äro hänförliga till första gruppen,

då enligt landstingsförordningen besvär emot landstings beslut

icke må äga rum, såvida ej den klagande tilltror sig att

visa, att hans enskilda rätt blifvit genom beslutet kränkt,

eller att detsamma strider emot de i landstingsförordningen

stadgade grunder.

29. Besvär öfver beslut af universitetskanslern (VI 1 I,

2 G, 3 H, 4 H, 5 H).

Bland de under femårsperioden förekomna målen synas

endast målen om aflöningsförmåner och om disciplinära åK

gärder utgöra kategorier, som kunna hänföras till första gruppen.

30. Besvär öfver beslut af akademiskt konsistorium eller

motsvarande myndighet (VI 1 J, Iv, 2 H, I, 3 I, J, 41, 5, I J).

Alla de besvärsmål, som 1899—1903 förekommit, angå

befordran.

Universitetsstatuterna den 10 januari 1876, §§ 180-—

185, uppställa som allmän regel, att det större eller mindre

konsistoriets eller drätselnämndens beslut öfverklagas hos

kanslern, öfver hvilkens beslut besvär må anföras hos Kungl.

Maj :t i ecklesiastikdepartementet. I mål, som angå tjänstefel

och försummelser och blifvit af aktor utförda, öfverklagas

det större konsistoriets utslag hos hofrätt. Med balansmål,

anmärkningsmål och mål om extra ordinarie afskrifning

förfares enligt de för sådana mål i allmänhet gällande

bestämmelser. Tvister mellan drätselnämnden och universitetets

hemmansåbor eller arrendatorer om tolkningen af

kontrakt hänskjutas till domstol. Förslag till tjänster, som

tillsättas af Kungl. Maj :t, öfverklagas genom underdånigt

besvär i ecklesiastikdepartementet.

Nådiga stadgar för karolinska mediko-kirurgiska institutet

den 29 april 1886, § § 85:—87, föreskrifva, att tjänsteföretag

öfverklagas hos Kungl. Maj :t i ecklesiastikdepartementet,

om utnämningen är Kungl. Maj :t förbehållen, eller

hos kanslern, då utnämningen tillkommer honom, att i

andra mål lärarekollegiets beslut öfverklagas hos kanslern,

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

och att öfver kanslerns beslut underdåniga besvär må anföras

i nämnda departement.

Enligt nådiga stadgan för tekniska högskolan den 28

juni 1901, § § 50, 51, öfverklagas lärarekollegiets beslut hos

styrelsen och styrelsens genom underdåniga besvär i ecklesiastikdepartementet.

Nådiga stadgan för farmaceutiska institutet den 22

november 1901 innehåller om besvär endast, § § 43, 44, att

föreståndarens eller lärarekollegiets beslut öfverklagas hos

styrelsen, öfver hvars beslut underdåniga besvär anföras i

ecklesiastikdepartementet.

Nådiga stadgarna för landtbruksinstitutet vid Ultima

och för landtbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp, båda af

den 3 juni 1904, medgifva, resp. § § 65 och 73, att ändring i

styrelsens beslut sökes hos Kungl. Maj :t i jordbruksdepartementet.

31. Besvär öfver beslut af styrelse för lägre undervisningsverk

än de akademiska och däremot svarande (III H,

VI 1 L, 2 J, 3 K, L, 4 J, Iv, L, 5 Iv, L).

De flesta målen angå befordran, och äfven de öfriga,

försåvidt de bort hos Kungl. Maj :t fullföljas, äro af beskaffenhet

att icke kunna hänföras till första gruppen.

32. Besvär öfver beslut af direktion öfver pensionskassa

(II E; III G; V 2 H, 4 G; VI 1 M, N, 2 K, L, 3 M, N, 4 M,

N, 5 N O, se tab. 22).

Tab. 22■

Från

Pensionskassedirektion

1899.

1900.

1901.

1902.

1903.

Summa.

Medel-

tal.

till

Landtförsvarsdepartementet

.... i

1

2

—

4

0.8 !

Sjöförsvarsdepartementet. .

.... 2

1

3

2

3

11

2.2

Finansdepartementet....

2

—

1

—

3

0.6

Ecklesiastikdepartementet .

..... 6

7

9

7

7

36

7.2

Summa j 9

10

13

12

10

54

10.8

s. 231 Kontrollera mot PDF

231

Alla besvärsmål rörande skyldighet att erlägga pensionsafgift

eller angående rätt till pension påkalla hufvudsakligen

rättslig pröfning och äro hänförliga till första gruppen, äfven

om dispens från gällande föreskrifter är möjlig.

33. Besvär öfver beslut af kuratorerna för Hvitfeldtska

stipendieinrättningen (VI 1 O, 2 M).

Enligt nådiga instruktionen den 2 juni 1876 för förvaltningen

af Kungliga och Hvitfeldtska stipendii-inrättningen,

§ 23, få öfver kuratorernas beslut i fråga om åbo- och besittningsrätt

till inrättningens hemman och lägenheter underdåniga

besvär anföras, utan att det säges, huruvida besvären

skola föredragas i högsta domstolen eller i statsrådet.

Dessa mål tillhöra första gruppen. Det erinras, att enligt

1874 års proposition dylika mål skulle fullföljas hos kammarkollegium,

mot hvars beslut underdåniga besvär finge

anföras hos högsta domstolen, samt att enligt kommittéernas

förslag 1820 alla tvister om åborätt till krono- eller andra

publika hemman eller lägenheter skulle öfverflyttas till domstolarna.

34. Besvär öfver beslut af militär myndighet (II F).

I flertalet fall är fråga om beslut vid generalmönstring

eller därmed jämförlig förrättning. Enligt det med nådig

skrifvelse den 25 november 1856 för Riksdagen framlagda

förslag till stadga för regeringsrätten voro från regeringsrättens

pröfning och afgörande undantagna bl. a. beslut vid

generalmönstringsförrättningar. Äfven om vid dylika för-''

rättningar förekomma vissa frågor, som bero på rättslig

pröfning, torde dock för sådana måls upptagande i första

gruppen ej föreligga tillräckliga skäl. Af öfriga hithörande

besvärsmål torde det endast vara mål angående pensionsafgift,

som tillhöra första gruppen.

35. Diverse besvärsmål (I I; II G; VI 5 P).

Till första gruppen kunna hänföras besvär öfver magistrats

beslut om ogillande af valsedel vid borgmästareval

och besvär öfver felaktighet vid val af ledamot i knektelegomedelskassa,

hvilka dock icke torde förtjäna att uttryckligen

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

Regeringsrättens

orgel

nisation.

upptagas. Det sista målet angår mogenhetsexamens godkännande.

På grund af de i det föregående antydda skäl anser jag

mig böra förorda upprättandet af en administrativ högsta

domstol, som har att i första hand upptaga alla till Kungl.

Maj :t inkommande administrativa besvärsmål, att afgöra

dem, för så vidt afgörandet beror på rättslig pröfning och

att i öfrigt öfverlämna dem till föredragning inför Konungen

eller i tillförordnad regering. För denna administrativa högsta

domstol har jag icke funnit något lämpligare namn än regeringsrätt,

hvilken benämning för öfrigt redan vunnit en

viss häfd genom att användas i framställda förslag och förda

diskussioner.

Regeringsrättens organisation bör vara sådan, att å ena

sidan vederbörliga garantier för rättssäkerheten vinnas och

å andra sidan ett önskvärdt sammanhang med regeringen

bevaras.

I det förra syftet, måste åt regeringsrättens ledamöter

beredas en åt alla sidor lika själfständig och oberoende ställning

som justitierådens och bör genom dess sammansättning

en sakkunnig rättslig pröfning af målen tryggas. Det senare

ändamålet ernås bl. a. medelst målens beredning och föredragning

genom tjänstemän i de särskilda regeringsdepartementen.

— Vid jämförelse i vissa"afseende!! mellan den föreslagna

och den nuvarande ordningen får icke förbises, att

för närvarande ett stort antal af administrativa besvärsmål

afgöras af tillförordnad regering och sålunda i närvaro af

allenast tre eller fyra statsrådsledamöter, samt att det härvid

ej sällan inträffar, att afgörandet äger rum i den ordinarie

departementschefens frånvaro och i närvaro af allenast

en eller två juridiskt utbildade statsrådsledamöter. Till upplysning

om dessa förhållanden åberopas tabellerna 23 och

24, som utvisa, den förra antalet administrativa besvärsmål,

s. 233 Kontrollera mot PDF

233

Tab. 23. Antalet besvärsmål afbörda af tillförordnad regering.

1899.

1900.

1901.

1902.

1903.

Summa.

Medel-

tal.

Justitiedepartementet........

11

6

4

5

10

36

7.2

Landtförsvarsdepartementet.....

17

17

30

15

44

123

24.6

Sjöförsvarsdepartementet.......

3

4

5

6

10

28

5.6

Civildepartementet.........

92

57

50

36

90

325

65.0

Finansdepartementet.........

66

80

in

69

182

508

101.6

Ecklesiastikdepartementet......

47

35

57

50

88

277

55.4

Jordbruksdepartementet.......

—

18

29

17

29

93

18.6

Summa

•286

217

286

198

453

1,390

278.0

j Procent af hela antalet afgjorda be- svärsmål ............

26.0

24.1

30.6

19.2

47.1

29.3

29.3

Tab. 24. Antal tillfällen, då 1899—1903 af tillförordnad regering

besvärsmål afgjorts.

I när-

I från-

I närvaro

af

Summa.

varo af

varo af

ordinarie depar- tementschefen.

1

jurist.

2

jurister.

3

jurister.

S uiii nia.

| Justitiedepartementet . . .

12

6

6

1

11

0

12

Landtförsvarsdepartementet

55

28

27

11

40

4

55

Sjöförsvarsdepartementet. .

24

12

12

2

19

3

24

Civildepartementet ....

78

14

64

14

58

6

78

Finansdepartementet. . . .

72

21

51

13

53

6

72

Ecklesiastikdepartementet .

70

27

43

12

52

6

70

Jordbruksdepartementet . .

41

8

33

9

29

3

41

som afgjorts i tillförordnad regering under hvart och ett år

samt på hvart och ett departements föredragning, den senare,

vid huru många tillfällen under hela femårsperioden å

hvart och ett departements föredragning besvärsmål förekommit

till afgörande i tillförordnad regering, med uppgift

dels huruvida ordinarie departementschefen varit närvarande

eller ej, dels huru många juridiskt utbildade statsrådsledamöter

i afgörande t deltagit. Det kan tydligen här endast

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

vara fråga om att framställa de yttre garantierna, icke om

att ens antyda ett tvifvel angående förhanden varon i hvarje

särskildt fall af de inre förutsättningarna för en sakkunnig

pröfning.

I allt fall torde med afseende å regeringsrätten böra

föreskrifvas, att för beslutförhet fordras närvaro af minst

fem, eller undantagsvis — när icke någon skiljaktighet förekommer

— fyra ledamöter. Denna fordran är något strängare

än motsvarande bestämmelse om hofrätt, men något lindrigare

än hvad som gäller om högsta domstolen och som

skiljer sig från det föreslagna härutinnan, att öfver viktigare

saker skola minst sju döma.

Äfven i en annan riktning kräfves lämpligen något mindre

med afseende å regeringsrätten än enligt gällande rätt beträffande

högsta domstolen. Visserligen förutsättes i Riksdagens

skrifvelse, att den blifvande regeringsrättens samtliga ledamöter

skola vara lagfarna. Beskaffenheten af den pröfning,

som enligt förslaget anförtros åt regeringsrätten, föranleder

också, att detta i regel är det riktiga. Jag har emellertid icke

kunnat öfvertyga mig om nödvändigheten häraf, att denna

regel uppställes som undantagslös norm, och att man sålunda

lägger oöfverstigliga hinder i vägen för tillgodogörandet

inom regeringsrätten af exceptionellt goda krafter, som

genom en långvarig verksamhet i förvaltningen, t. ex. i

statsråds- eller landshöfdingsämbete, erhållit en grundlig administrativ

utbildning. Härvid kan erinras, att i högsta

domstolen vid handläggning af krigsrättsmål, som dock äro

af mera exklusivt juridisk art än flertalet administrativa

besvärsmål, två högre militärer äga säte såsom domare. Det

bör emellertid, till upprätthållande af regeringsrättens juridiska

karaktär, förebyggas, att de icke lagfarna ledamöterna

komma i majoritet och sålunda blifva i tillfälle att ensamma

bestämma regeringsrättens beslut. Detta sker enklast

därigenom, att de icke lagfarna ledamöternas antal begränsas

till ett maximum af två, hvilket också torde lämna tillräckligt

utrymme för tillgodoseende af intresset att draga

s. 235 Kontrollera mot PDF

235

fördel af lämpliga krafter utan den vanliga juridiska examensbildningen.

Att, såsom ifrågasatt blifvit, regeringsrätten skulle tillfälligt

förstärkas genom adjunktion af sakkunniga, kan jag

icke tillstyrka. Det torde stå i afgjord strid mot ett välgrundadt

och allmänt föreställningssätt, om en högsta domstol

skulle sammansättas med särskild hänsyn till visst mål.

En genomförd klassificering af målen blefve åter alltför invecklad.

Beredning och föredragning torde, på sätt redan antydts,

böra anförtros åt tjänstemän i de särskilda regeringsdepartementen.

Härigenom vinnes först och främst den fördelen,

att det material till kännedom om förvaltningen och därmed

sammanhängande förhållanden, som ligger i besvärsmålen,

omedelbart kommer departementen till godo. Vidare undviker

man på detta sätt åtskilliga svårigheter och formaliteter

med målens fördelning och öfverlämnande. Ville man

för beredning och föredragning inrätta ett särskildt ämbetsverk,

motsvarande nedre justitierevisionen, måste de nya

föredragandena blifva ganska talrika, för att bland desamma

skall finnas önskvärd sakkunskap på alla de vidt skillda

förvaltningsområdena, men full sysselsättning skulle icke

finnas för så många, som ur denna synpunkt vore nödvändiga.

Svårt vöre det äfven att inom det nya ämbetsverket

umbära egen registrator, egna protokollstjänstemän, egen

lokal, eget bibliotek och egen vaktbetjäning. Utgifterna

härför skulle uppenbarligen vida öfverstiga kostnaden för

den ökning af personal, som med den föreslagna anordningen

må blifva erforderlig inom särskilda regeringsdepartement,

och som bereder förstärkning af arbetskrafterna äfven för

administrativa göromål utförande.

Till den under vissa förutsättningar nödvändiga successiva

behandlingen först i regeringsrätten och sedan inför

Konungen i statsrådet eller i tillförordnad regering finnes ett

motstycke i hvad som nu sker, då med besvär i brottmål är

förenad en eventuell nådeansökan. Kungl. Maj :ts beslut bör

s. 236 Kontrollera mot PDF

236

Lagförslags

granskning.

expedieras under ett, så att man undviker äfven skenet däraf,

att regeringen utgör en instans öfver regeringsrätten.

Regeringsrätten kan lämpligen öfvertaga en stor del af

den lagförslagsgranskning, som för närvarande åligger högsta

domstolen. Bland de lagfrågor, som nu behandlas enligt

87 § regeringsformen, äro nämligen många af beskaffenhet att

ej egentligen eller hufvudsakligen röra stiftande, förändrande

eller upphäfvande af allmän civil- och kriminallag (äfvensom

kyrkolag och kriminallag för krigsmakten). De kunna

fast mera åtminstone delvis hänföras till frågor om stiftande,

förändring eller upphäfvande af lagar och författningar, som

röra rikets allmänna styrelse eller hushållning — jämför

89 § regeringsformen. En motsvarande åtskillnad återfinnes

såväl i stadgan angående fördelning af ärendena mellan

statsdepartementen den 31 mars 1900 som i kungörelsen om

äudring och förklaring däraf den 30 januari 1903, hvilka

båda gifva olika bestämmelser för ärenden rörande stiftande,

upphäfvande, ändring eller förklaring af allmän civil-,

kriminal- och kyrkolag, å ena sidan, och, å den andra, ärenden

rörande stiftande, upphäfvande, ändring eller förklaring

af annan lag enligt den i 87 § regeringsformen stadgade ordning.

Lagfrågor] af det senare slaget behöfva icke efter en

regeringsrätts inrättande förbehållas högsta domstolen, som

tvärtom ofta i mindre hög grad än regeringsrätten äger erfarenhet

och sakkunskap på dithörande områden. För att

emellertid förebygga dels möjlig tvekan, till hvilken kategori

en lagfråga, som dock skall behandlas enligt den i 87 §

stadgade ordning, är att hänföra, dels nödvändigheten af ett

lagförslags föredragning i både högsta domstolen och regeringsrätten,

torde det vara lämpligt att helt enkelt gifva

Kungl. Maj :t valet, om i ett särskildt fall högsta domstolen

eller regeringsrätten skall höras. Det lärer icke kunna

befaras, att denna valfrihet missbrukas vare sig till högsta

domstolens undanträngande från dess tillbörliga inflytande

på den egentliga civil- och kriminallagstiftningen m. m.

eller till dess fortsatta betungande med lagfrågor af hufvud
-

s. 237 Kontrollera mot PDF

237

sakligen ekonomisk art. Det skall emellertid erkännas, att

laggranskningens gynnsamma verkningar, som delvis framträda

i upprätthållandet af sammanhang och konsekvens

inom lagstiftningen, i viss mån förminskas genom hvarje fördelning

mellan högsta domstolen och regeringsrätten, liksom

för öfrigt redan därigenom, att högsta domstolen arbetar

på särskilda afdelningar.

I jämförelse med föreskrifterna i 87—89 § § regeringsformen

har det framstått som egendomligt, att de viktiga och

djupt ingripande lagar, som kunna hänföras till kommunallagstiftningens

vidsträckta område, stiftas, ändras och upphäfvas

utan frågans föregående behandling hos sakkunnig

judiciell myndighet. Med hänsyn därtill, att högsta domstolens

tid icke får alltför mycket upptagas af lagärendens

behandling, har det hittills varit omöjligt att af hjälpa denna

anomali. Efter inrättandet af en regeringsrätt kommer

granskningen af förslag till kommunallag att utgöra en naturlig

uppgift för regeringsrätten.

Härvid, liksom i närmast föregående stycke, är det

förutsatt, att laggranskningen inom högsta domstolen eller

motsvarande myndighet öfver hufvud skall bibehållas. Lämpligheten

häraf har på senare tider blifvit [bestridd. Det

torde icke tillkomma mig att afgifva yttrande i denna fråga.

Dock lärer jag få erinra, att, då laggranskningen utdömts

dels af hänsyn till dess inkräktande på högsta domstolens

arbetstid, dels emedan på åtskilliga lagstiftningsområden

högsta domstolen förmenats sakna förutsättningar för annat

än en rent formell granskning, båda dessa skäl tydligen förlora

mycket af sin betydelse, om den administrativa högsta

domstolen öfvertager en väsentlig del af lagärendena.

Förutsättas kan äfven, att regeringsrättens utlåtande

regelmässigt inhämtas i fråga om viktigare eller mera omfattande

administrativa författningar, hvilket tydligen i

olika hänseenden bereder väsentliga fördelar.

Däremot skulle det, såsom redan vid diskussionen inom

Riksdagen framhölls, vara öfverdrifvet, om man väntade sig,

s. 238 Kontrollera mot PDF

238

att regeringsrätten skulle kunna direkt ersätta de kommittéer,

som nu pläga tillsättas för utredning af åtskilliga antingen

mera omfattande eller mera speciella lagstiftnings- eller

organisationsfrågor. Äfven bortsedt därifrån, att regeringsrätten,

åtminstone om den ej antages kunna arbeta

ojämförligt snabbare än någon kommitté, icke skulle kunna

medhinna lösningen ens af en mycket ringa del af kommittéernas

uppgifter, kan regeringsrätten tydligen endast helt

undantagsvis förfoga öfver den särskilda sakkunskap och

den förtrogenhet med det praktiska lifvets kraf samt med

de närmast intresserade kretsarnas önskningar, som man

kan samla inom en kommitté. Betydelsen däraf, att kommittéledamöter

tillika äro medlemmar af folkrepresentationen,

och att sålunda de nämnder, som förbereda reformerna,

stå i personlig kontakt med denna, får ej heller underskattas.

Dels kan härigenom en kommitté mången gång hindras att

beträda vägar, som ej äro framkomliga; dels främjas riksdagsbehandlingen

af förslagen i hög grad därigenom, att riksdagsmän

haft tillfälle att såsom kommittéledamöter under

månader eller år på förhand sätta sig in i de föreliggande

frågorna och i detalj jämföra olika sätt för dessas lösning.

Man har tänkt sig, att åtminstone vissa bland de nu antydda

fördelarna skulle kunna vinnas, om man läte regeringsrätten,

vare sig efter eget val eller enligt Konungens

förordnande, med sig adjungera tillfälliga, särskild! sakkunniga

ledamöter. På detta sätt uppkomme tydligen ett slags

kommittéer. Dessa voro dock i olika afseenden föga lyckligt

inrättade. Alltför starkt blefve i många fall det administrativa

elementet, som därtill komrne att bestå af ett slags

själfskrifna ledamöter. Arbetet komme nästan alltid att

tyngas och fördröjas genom den nödvändiga hänsynen därtill,

att regeringsrättens löpande göromål ej borde alltför

mycket tillbakasättas. Tanken på regeringsrättens medverkan

redan vid författningsförslags utarbetande torde

därför endast på det sätt kunna realiseras, att i förekom
-

s. 239 Kontrollera mot PDF

239

mande fall särskilda ledamöter af regeringsrätten förordnas

att deltaga i kommittéarbete eller tillkallas såsom sakkunniga

vid departementskonferenser. Lämpligt kan äfven ofta

vara, att regeringsrätten höres redan före författningsförslags

upprättande.

Det har ifrågasatts, att högsta domstolens arbetsbörda öfverflytta

skulle, utom genom befrielse från en väsentlig del af lagföra-/rZ högsta

dragningen, ytterligare lättas genom öfverflyttande till re- domstolengeringsrätten

af vissa rättegångsmål. Detta kan tänkas ske

på två olika sätt. Dels helt enkelt så, att regeringsrätten

sättes i stället för högsta domstolen såsom öfverstå instans,

dels på det sätt, att mål, som nu behandlas judiciellt, i

stället få gå den administrativa vägen.

Den senare åtgärden skulle förutsätta en genomgående

reform af administrationens lägre instanser, så att dessa kunde

bättre än nu ersätta domstolarna. Enligt sakens natur

är det endast ett relativt fåtal mål, som komma till högsta

instansen. Det kan därför icke anses rationellt eller praktiskt

tillräckligt att anordna allenast denna på sådant sätt,

som med hänsyn till målens beskaffenhet medför alla tillbörliga

garantier. I synnerhet måste ett öfverflyttande af

mål från domstolarne till administrationen anses betänkligt,

då inför den senare ej finnes tillfälle till muntlig, offentlig

och kontradiktorisk förhandling.

Väsentligen mindre hinder möter det att allenast ersätta

högsta domstolen såsom sista instans med regeringsrätten.

Ofvan har redan förordats att vidtaga en sådan

åtgärd i afseende å bl. a. de disciplinära mål, som nu undantagsvis

enligt gällande instruktioner fullföljas från vissa administrativa

myndigheter till högsta domstolen.

Utanför disciplinära förhållanden är det i två viktiga

kvasikriminella fall, som talan fullföljes från administrativ

myndighet till högsta domstolen. Detta gäller nämligen dels

om besvär öfver Konungens befallningshafvandes eller poliskammares

beslut om åläggande af tvångsarbete, dels ock,

enligt lag angående villkorlig frigifning den 22 juni 1906, om

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

besvär öfver beslut, hvarigenom Konungens befallningshafvande

återkallat villkorligt medgifven frihet.

Enligt 1820 års kommittébetänkande borde mål om åläggande

af tvångsarbete öfverflyttas till de allmänna domstolarna.

I nådiga förordningen, huru med försvarslösa personer

förhållas bör, den 29 juni 1833, § 23, föreskrefs, liksom

i senare och ännu gällande författningar, att besvär öfver

Konungens befallningshaf vandes beslut skulle till justitierevisionsexpeditionen

insändas och alltså föredragas inför

högsta domstolen, hvilket redan efter nådigt bref den 22

november 1809 gällt beträffande klagan öfver lösdrifvares

tvångs värf ning till krigstjänst. Obestridligt är i själfva verket,

att dömande till tvångsarbete så djupt ingriper i den

dömdes förhållanden och innebär något för honom så kännbart

och ofta nog ödesdigert, att en noggrann och afgörande

rättslig pröfning är åtminstone i högsta instans nödvändig.

Det uppgifves också ofta och förefaller ej osannolikt, att åtskilliga

personer frukta tvångsarbete t. o. m. mera än frihetsstraff.

Men å andra sidan måste erkännas, att den i sådana

mål erforderliga pröfningen på det närmaste sammanhänger

med åtgärder, som äro, och väl äfven af praktiska skäl

måste vara, administrativ myndighet förbehållna. Enligt

lagen angående lösdrifvares behandling den 12 juni 1885 förutsättes

för åläggande första gången af tvångsarbete, att lösdrifvaren

inom viss föregående tid blifvit behörigen varnad af

polismyndighet, och kan Konungens befallningshafvande eller

poliskammaren på grund af mildrande omständigheter meddela

förnyad varning i st. f. att döma till tvångsarbete. I

sammanhang med klagan öfver tvångsarbetes ådömande

kan äfven beslut angående varning öfverklagas. Huru efter

tvångsarbetstidens slut med den frigifne skall förhållas,

beror i vissa afseenden på administrativ myndighets pröfning,

och nämnda tid kan genom Konungens befallningshafvancles

beslut förkortas. Då det ifrågakommer att ålägga tvångsarbete

på grund af 41 § 2 mom. i nådiga förordningen angående

fattigvården den 9 juni 1871, kommer under bedö
-

s. 241 Kontrollera mot PDF

241

mande, huruvida person, som står under fattig vårdsstyrelses

husbondevälde, visat tredska, själfsvåld, oordentlighet

eller sturskhet. — De i viss mån stridiga hänsyn, som sålunda

med afseende på sättet för fullföljd af mål om tvångsarbetes

åläggande böra tagas, torde efter inrättandet af en

administrativ högsta domstol kunna lämpligen förenas därigenom,

att denna domstol får såsom sista instans pröfva

och afgöra nämnda mål. På detta sätt vinnes äfven den icke

oväsentliga fördelen, att en skarpare gräns uppdrages mellan

dessa mål och verkliga brottmål.

Till största delen äger hvad nu är sagdt motsvarande

tillämpning i fråga om mål angående återkallelse af villkorligt

medgifven frihet. Jag anser mig därför böra förorda, att

äfven besvär öfver beslut, hvarigenom Konungens befallningshafvande

återkallat villkorligt medgifven frihet, skola

insändas till vederbörande regeringsdepartement för föredragning

och afgörande i regeringsrätten.

Att regeringsrätten skulle blifva högsta instans öfver

allmänna domstolar eller krigsdomstolar i denna deras egenskap,

torde däremot icke kunna med fog ifrågasättas; om

regeringsrätten skulle efter den vanliga grundsatsen, att en

högre instans bör vara ovedersägligen öfverlägsen de nedre

instanserna, vara i stånd att fylla en sådan uppgift, måste

den besättas under hänsyn nästan uteslutande till erfarenhet

och skicklighet i domare värf. Men det är att öfverväga,

om regeringsrätten lämpligen bör blifva högsta instans öfver

de civila specialdomstolar, från hvilka mål nu fullföljas

hos högsta domstolen.

Hit hör först och främst kammarrätten. Ofvan har erinrats,

hurusom från kammarrätten till högsta domstolen

gå mål, som äro till kammarrätten instämda eller röra antingen

Konungens befallningshafvandes förordnanden, som

angå utfordrande af kronans räntor och ingälder samt

afse beskattningsförfattningarnas tillämpning och verkställighet,

då icke fråga är om hvad utmätas skall eller

om förment olaglighet vid själfva utmätningen, eller ba
2o46/o6.

Regeringsrätten. Ig

s. 242 Kontrollera mot PDF

242

lansmål, fiskalisk^ aktioner, frågor om obehöriga afkortningar

och afskrifningar, overificerade kronorestantier med

flera sådana ämnen, som innefatta ett från lag och författningar

afvikande förfarande, hvarå ansvar följa bör. De

instämda tvisterna angående betalning på grund af borgen

för kronans uppbördsmän skola enligt löneregleringskommitténs

förslag öfverflyttas till de allmänna domstolarna.

Om desamma, utan afseende på detta förslag, fortfarande

skola handläggas af Kammarrätten, måste skälet härtill,

på sätt af nämnda kommitté framhålles, vara det sammanmanhang,

som de ansetts äga med balansmålen. Håller detta

skäl streck, torde konsekvensen fordra, att borgensmålen

jämväl i högsta instans följa balansmålen. Från en något

annan synpunkt kan man säga, att, om borgensmannen på

grund af sin borgen anses underkastad den fiskala jurisdiktionen,

detta bör gälla utan- inskränkning. Det torde emellertid

få förutsättas, att kommittéförslaget i denna del kan

utan svårighet genomföras.

För de i § 1 n:r 8 af instruktionen nämnda målen ang.

besvär öfver vissa förordnanden af Konungens befallningshafvande

utgör regeringsrätten uppenbarligen en fullt betryggande

högsta instans; dessa mål äro likartade med debiterings-

och exekutionsmål, som för närvarande gå till Ivungl.

Maj :t i statsrådet och efter regeringsrättens inrättande

otvifvelaktigt böra af denna myndighet upptagas och afgöras.

Beträffande »balansmål, fiskaliska aktioner, frågor om

obehöriga afkortningar och afskrifningar, overificerade kronorestantier

med flera sådana ämnen, som innefatta ett från

lag och författningar afvikande förfarande, hvarå ansvar

följa bör», är förhållandet mera kompliceradt. Å ena sidan

kan det äfven här sägas, att, då målen på grund af sitt sammanhang

med statsförvaltningen undandragits de vanliga

domstolarna och hänvisats till en särskild räkenskapsdomstol,

som tillika innefattar ett administrativt verk, endast saknaden

af en högsta förvaltningsdomstol kan förklara, att målen

fullföljas till den allmänna högsta domstolen. Å andra

s. 243 Kontrollera mot PDF

243

sidan kan man, under hänvisning till de mycket stränga

straff och straffpåföljder, om hvilkas ådömande kan vara

fråga, framhålla behofvet af det yppersta rättsskydd hos en

högsta instans, som i allmänhet är kompetent att döma om de

viktigaste rättigheter. Löneregleringskommittén, som ansett

ganska tungt vägande skäl tala för upphörande af kammarrättens

befattning med förevarande slag af mål, har vidare

erinrat, att ingalunda alla balansmål och åtal mot publika

ämbets- och tjänstemän för fel och försummelser med afseende

å uppbörden, förvaltningen, redovisningen, kontrollen

och tillsynen äro föremål för kammarrättens pröfning. I

vissa fall åtalas sådana förseelser vid krigsdomstol, och i allmänhet

är kammarrätten kompetent, endast när fråga är om

medel och persedlar, för hvilka redogörelse ingår till kammarrättens

revisionsafdelning, och som varit kronans och allmänna

verks uppbördsman och redogörare under eget ansvar

anförtrodda. Den omständigheten, att sålunda enligt

bestämmelser, i hvilka jag icke kan ifrågasätta någon

ändring, alldeles likartade mål handläggas af krigsdomstolar

eller allmänna domstolar och följaktligen i båda fallen af

högsta domstolen såsom sista instans, torde gifva afgjord

öfvervikt åt - det andra af de båda ofvan antydda betraktelsesätten

och förbjuda regeringsrättens substituerande

för högsta domstolen i balansmål och andra sådana

mål om ansvar. Härtill kommer, att dylika brottmåls upptagande

hos regeringsrätten skulle förutsätta särskilda anordningar

i afseende på föredragningen. — Något motsvarande

gäller om åtal emot kammarrättens egen personal för tjänstefel;

att dessa åtal upptagas af kammarrätten själf, hvilken

är domstol, och ej, såsom i andra dylika fall, af hofrätt,

kan nämligen icke motivera någon skillnad i afseende

å den vidare fullföljden. I egentliga disciplinära ärenden bör

däremot klagan, i den mån sådan är tillåten, prof vas af

regeringsrätten.

Till beredande af lättnad i högsta domstolens arbetsbörda

skulle ett öfverflyttande till regeringsrätten af ba
-

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

lansmål och därmed jämförliga mål, som från kammarrätten

fullföljas, icke äga någon mera afsevärd betydelse. Dessa

mål äro nämligen mycket fåtaliga. Annorlunda förhåller

det sig med ägodelningsmålen, hvilka årligen uppgå till ett

ganska stort antal och beräknats upptaga omkring 30 föredragningsdagar.

I Riksdagens skrifvelse framhålles också,

att »exempelvis skiftesmålen» möjligen kunde till den ifrågasatta

domstolen öfverflyttas, hvilket emellertid under diskussionen

inom Riksdagen varit föremål för olika meningar.

Redan från principiell synpunkt kan man måhända

hysa vissa betänkligheter emot att från högsta domstolen

till en i juridiskt afseende nödvändigtvis mindre starkt

sammansatt myndighet öfverflytta den slutliga pröfningen af

ägodelningsmålen. Skiftesväsendet kan nämligen anses ligga

till grund för hela anordningen af jordeganderätten och ingriper

i privata rättsförhållanden på ett sätt, som knappast

kan öfverskattas. Dessa principiella betänkligheter torde

emellertid icke vara i och för sig afgörande. Den så att säga

tekniska delen är i faktiskt förekommande frågor den vida

öfvervägande, och äfven de mötande juridiska problemen

äro oftast af mycket speciell art. Vid skiftesärendenas afgörande

kan därför den särskilda sakkunskapen anses vara

minst lika viktig som den allmänna skickligheten i domarevärf.

Detta förhållande bekräftas däraf, att i ägodelningsrätt

de valda och icke juridiskt bildade ledamöterna äga

individuell rösträtt. Men det synes vara åtminstone tvifvelaktigt,

om särskild sakkunskap kan i lika hög grad som

inom högsta domstolen påräknas inom regeringsrätten. Det

är bekant, att med anledning af skiftesärendenas egendomliga

beskaffenhet det ansetts nödigt eller lämpligt att i nedre

justitierevisionen tilldela dem åt särskilda skiftesföredragande,

som, under ett ofta långvarigt sysslande med dessa mål,

förvärfva erforderlig förtrogenhet med desamma. Man torde

vidare lägga vigt därpå, att bland högsta domstolens ledamöter

städse återfinnas några, som varit skiftesföredragande

och därför äro auktoriteter i fråga om skiftesmål. Inom den

s. 245 Kontrollera mot PDF

245

jämförelsevis fåtaliga regeringsrätten, som måste innesluta

sakkunskap på många skilda förvaltningsområden, skulle det

vara svårt att alltid på liknande sätt sörja för tillvaron af

förfarenhet i ägodelningsmål. Sannolikt skulle dessutom skiftesärendena

taga alltför mycken tid i anspråk för regeringsrätten.

Möjligen kan dock någon tids erfarenhet gifva vid

handen, både att regeringsrätten skulle kunna medhinna

äfven dessa ärenden, och att i sådana mål förfarna män

kunna få plats inom regeringsrätten utan förfång för andra

intressen. Om och när skiftesärendena tilldelas regeringsrätten,

måste för deras föredragning anställas en särskild

tjänsteman; i dylika mål kan nämligen lämplig föredragande

näppeligen påräknas inom något regeringsdepartement.

Hela frågan om dessa ärendens öfverflyttande kan

i alla händelser icke slutligen pröfvas annat än i sammanhang

med den allmänna revision af skiftesstadgan, hvars förberedande

blifvit genom nådigt beslut den 5 oktober 1906 uppdraget

åt särskilda komiterade.

Ett slags motsvarighet till ägodelningsmålen utgöra

dispachemålen, hvilka från rådstufvurätt, förstärkt med

valda och särskildt sakkunniga ledamöter, fullföljas direkt

hos högsta domstolen. Dessa mål äro dock af så privaträttslig

art och ligga så fjärran från föremålen för administrationens

verksamhet, att deras öfverflyttande till regeringsrätten

näppeligen kan ifrågasättas.

De tvister rörande städsling af indelta soldater, ryttare

eller båtsmän, hvilka enligt förordningen den 17 april 1828

fullföljas från Konungens befallningshafvande till högsta

domstolen, kunna i följd af vidtagna ändringar beträffande

krigsmaktens organisation numera icke äga någon betydelse.

Yärfningstvister, hvilka enligt nådigt bref den 22 november

1809 gå från Konungens befallningshafvande till

högsta domstolen, torde äfven vara ytterst sällsynta.

Sedan genom nådigt bref den 4 april 1805 förordnats,

att bland andra »justitiemål» äfven rusthållares tvister om

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

bättre rätt till besittning af kronorusthåll skulle tillhöra

kammarkollegium, blefvo i 3 § af instruktion för nedre justitierevisionen

den 3 augusti 1809 bland de till revisionsexpeditionen

hörande generalauditörsärendena uttryckligen

nämnda äfven tvister och frågor om laga fång å kronorusthåll

och augmentshemman. I öfverensstämmelse med den till grund

för denna föreskrift liggande regeln, som uttalas i instruktion

för högsta domstolen den 22 maj 1789, har intill senaste

tid ansetts, att tvister om företräde till kronorusthåll ännu

rätteligen böra fullföljas från kammarkollegium till högsta

domstolen. Något inre skäl för att behandla dessa tvister

annorlunda än tvister om kronohemman i allmänhet finnes

dock näppeligen. Också har Kungl. Maj :t den 2 juni 1899

upptagit två sådana mål till pröfning i statsrådet. Vid

sistnämnda förhållande torde icke någon särskild åtgärd

för ifrågavarande måls öfverflyttning till regeringsrätten behöfva

vidtagas.

Att regeringsrätten bör i stället för högsta domstolen

upptaga besvär öfver landtmäteristyrelsens beslut i frågor

mellan landtmätare och deras vikarier eller medhjälpare om

lön och arvode och i åtskilliga andra frågor, är redan ofvan

framhållet. Likaså torde de mål, som nu enligt § 14 i

landtmäteriinstruktionen från Konungens befallningshafvande

fullföljas hos högsta domstolen, lämpligen kunna i

sista instans öfverflyttas till regeringsrätten. Dessa mål

angå förordnande till landtmäteriförrättning samt åtgärder

till befordrande af landtmäteriförrättningars fortgång och

behöriga verkställighet. Då ifrågavarande ändringar kunna

lätteligen genomföras utan formlig ändring af vare sig

skiftesstadgans eller landtmäteriinstruktionens ordalydelse,

torde det icke vara nödvändigt att låta därmed anstå i afbidan

på den förut omförmälda allmänna revisionen af

skiftesväsendet.

Efter inrättande af en regeringsrätt kan det näppeligen

finnas någon afgörande grund för att hos högsta domstolen

bibehålla det slutliga bedömandet af tvister om riksdagsman
-

s. 247 Kontrollera mot PDF

247

nav al. För närvarande äro dessa tvister nästan alldeles likartade

med kommunala besvärsmål. Vid bifall till hvilande

förslag om införande af allmän politisk rösträtt kommer denna

likhet visserligen att förminskas, så vidt tvist angår villkoren

för valrätt. Men i andra afseenden kommer den att kvarstå

samt t. o. m. ökas. Kommer eu proportionell valmetod

till användning såväl vid politiska som vid kommunala val,

är det af vikt, att en och samma myndighet i högsta instans

pröfvar möjliga stridigheter om metodens användning. Det

kan icke befaras, att regeringsrätten skall sakna nödvändig

vare sig själfständighet eller auktoritet. Jag tvekar därför

ej att föreslå, att tvister om riksdagsmannaval öfverflyttas

från högsta domstolen till regeringsrätten, och, i konsekvens

härmed, att äfven klagan öfver val till ombud vid kyrkomöte

skall af sistnämnda myndighet prof vas.

Ungefärliga storleken af den lättnad, som genom måls

öfverflyttning till regeringsrätten skulle beredas högsta

domstolen, framgår af tab. 25.

Tab. 25. Till högsta domstolen inkomna mål af vissa slag.

1895.

1896.

1897.

1898.

1899.

1900.

1901.

1902.

1903.

1904.

Besvär öfver val till Riks- dag eller Kyrkomöte .

1

22

3

1

9

i

3

12

2

—

Besvär öfver Konungens

befallningshafvandes

beslut i landtmäteri- ärenden.......

8

7

1

3

2

7

2

6

3

2

Besvär i frågor om tvångs- arbete .......

27

21

32

38

17

21

24

36

21

36

Besvär öfver centrala äm- betsverks beslut i disci- plinmål o. dyl.....

—

—

>1

—

—

—

''-1

21

—

1

1 Från medicinalstyrelsen.

2 Från landtmäteristyrelsen.

Förestående tabell är uppgjord med ledning af chefens för justitiedepartementet

ämbetsberättelser.

s. 248 Kontrollera mot PDF

248

Kostnaclsbc

räkning

m. m.

Regeringsrätten bör gifvetvis, åtminstone till en början,

arbeta på allenast eu afdelning, hvilken torde kunna vara

i verksamhet så godt som hela året eller ungefär 48 fulla veckor

med fem sessionsdagar hvarje vecka. När det förutsättes,

att fem ledamöter regelmässigt skola vara tillstädes, erfordras,

för att den från sessioner lediga tid, som kan ägnas åt

hemarbete eller rekreation, må ungefärligen motsvara förhållandet

i högsta domstolen, samt rubbning ej vållas af

tillfälliga sjukdomsförfall o. dyl., ett antal af åtta ledamöter.

Detta ledamotsantal kan äfven i någon män medgifva, att

enskilda ledamöter, såsom ofvan antydts, tagas i anspråk

för medverkan vid författningsförslags upprättande. Aflönings-

och pensionsförmånerna torde böra vara desamma

som för justitieråd. Om lokal kan erhållas vare sig, såsom

önskvärdast vore, i kanslihuset eller i något annat kronans

hus, behöfves, utom till regeringsrådens löner, anslag endast

till aflöning åt en vaktmästare och till expenser. Beräknas

regeringsråds lön till den i år för justitieråd beviljade

summan eller 13,000 kr., kommer hela kostnaden att i rundt

tal uppgå till högst 110,000 kr. I regeringsdepartementens

personal torde ej nu behöfva beräknas någon ökning, då

föredragningen inför regeringsrätten knappast är mera tidskräfvande

än den nuvarande dubbla föredragningen inför

departementschefen och inför statsrådsberedningen. Det

skulle i alla händelser vara mindre lämpligt att före vunnen

erfarenhet om göromålens eventuella tillväxt inrätta nya

tjänster, hvilka dessutom äro beroende af möjligen ändrad

departementsindelning.

Antager man, såsom ofvan skett, att regeringsrätten kommer

att förfoga öfver ungefär 240 sessionsdagar årligen, torde

däraf i medeltal 60 böra beräknas för lagföredragning,

därunder inbegripen föredragning af lagstiftningsfrågor,

som remitterats på ett förberedande stadium, samt 20

för afgifvande af utlåtanden öfver ansökningar. Det skulle

således återstå ungefär 160 sessionsdagar för besvärsmålen.

Detta bör, i betraktande af den tid, som dessa mål kraft en
-

s. 249 Kontrollera mot PDF

249

ligt nu gällande ordning, vara fullt tillräckligt äfven med den

tillväxt af målen, som kan antagas småningom inträda. Men

det skulle vara betänkligt att i någon större utsträckning,

på sätt löneregleringskommittén föreslagit, öka arbetsbördan

genom att för vissa mål indraga mellaninstansen, utan att

man, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med samma kommittés

förslag, samtidigt sörjer för en motsvarande lättnad

genom att för andra mål göra den nuvarande mellaninstansen

till högsta instans.

Huruvida och i hvilken utsträckning sistnämnda åtgärd

må vara rådlig och lämplig, skall icke här undersökas;

till belysning af frågan må dock hänvisas till tabellerna n:ris

26—28, som utvisa antalet af och utgången i de under femårsperioden

afgjorda från kammarrätten fullföljda mantalsskrifningsmål,

beskattningsmål och brännvinstaxeringsmål,

hvilka alla skulle enligt kommittéförslaget stanna hos kammarrätten.

Beträffande förslaget att indraga mellaninstansen

anmärkes, att i förevarande sammanhang detta endast

Tab. 26. Mantalsskrifningsmål från kammarrätten.

1899.

1900.

1901. 1902.

1903.

Summa.

Medel-

tal.

Ej ändring.............

11

15

4 i 7

5

42

8.4

Ändring.............

3

1

—! —

1

5

1.0

Ej pröfning............

—

—

-1 i

—

i

0.2

Summa

It

l(i

4 S

(i

48

9.6

Tab. 27. Beskattningsmål från kammarrätten.

1899.

1900.

1901.

1902.

1903.

Summa.

Medel-

tal.

Ej ändring.............

183

177

173

161

153

847

1(59 4

Ändring..............

33

39

57

51

44

224

44.8

Ej pröfning............

8

5

12

9

7

41

8.2

Summa

224

221

24-2

221

204

1,112

222.4 i

s. 250 Kontrollera mot PDF

250

Tab. 28. Briinvinstaxeringsmål från kammarrätten.

Ej ändring.............

Ändring..............

Ej pröfning.............

Summa

1899.

1900.

1901

1902.

1903.

Summa.

Medel-

tal.

5

4

_

3

1

4

17

1

8.4

0.2

5

1

4

4

4

18

3.6

kan tillstyrkas beträffande sådana mål, som skulle komma att

helt och hållet afgöras af regeringsrätten samt icke i någon

del öfverlämnas till föredragning i statsrådet. Utan en sådan

begränsning af ifrågavarande åtgärd, skulle derigenom

statsrådets arbetsbörda ökas och sålunda ett af de syften

motverkas, som med regeringsrättens inrättande af ses.

indragning Till stöd för förslaget om inrättande af en administraaf

stats™ -fiv högsta domstol har anförts, att en sådan åtgärd skulle

möjliggöra en minskning eller onödiggöra en ökning af statsrådets

ledamotsantal. Det är de s. k. konsultativa statsråden,

som skulle blifva helt eller delvis öfverflödiga, och som därför

antingen kunde indragas eller ersättas med chefer för behöfliga

nya departement. Att de konsultativa statsrådens

göromål skulle betydligt minskas i följd af en regeringsrätts

inrättande, lider icke heller något tvifvel. Helt säkert

är deras medverkan särskildt anlitad och värdefull vid afgörandet

af besvärsmål med mera utpräglad juridisk innebörd,

något som i viss mån bekräftas af det kända förhållandet,

att under en följd af ministärer bland de konsultativa

statsråden funnits en förutvarande ledamot af högsta

domstolen. Om och i den mån genom regeringsrättens

granskning af förslag till lagar och författningar statsrådets

arbetsbörda minskas, kommer äfven denna minskning att

särskildt inverka på de konsultativa statsråden, hvilka

det nu tillkommer att biträda vederbörande departementschef

vid fastställande af sådana förslags slutliga lydelse.

Att en afsevärd lättnad härvid kan förväntas, torde framgå

s. 251 Kontrollera mot PDF

251

däraf, att enligt sakens natur och erfarenhetens vittnesbörd

behandlingen inom statsrådsberedningen varit vida

mindre tidskräfvande i fråga om sådana lagförslag, somundergått

granskning i högsta domstolen. Man skulle t. o. m. kunna

tänka sig den anordning, att de justitieråd eller regeringsråd,

som hafva att i konseljen vara tillstädes vid afgörande

af en fråga, äfven tillkallades att deltaga i beredningen

af samma fråga. Från att ställa ett bestämdt förslag i

detta hänseende hindras jag — utom af hänsyn till gränserna

för det mig lämnade nådiga uppdraget — af den omständigheten,

att som bekant statsrådsberedningen — bortsedt från

departementalstadgans föreskrifter om gemensam beredning

— icke alls är föremål för någon bestämmelse i lag eller författning,

utan hittills ansetts böra få med ledning af praxis

fritt anordnas efter hvad nödigt och lämpligt pröfvas. Härtill

kommer, att ifrågavarande anordning möjligen skulle alltför

mycket inkräkta på regeringsrättens sessionstid.

Att regeringsrättens inrättande är ägnadt att minska

de konsultativa statsrådens nuvarande göromål, bevisar naturligtvis

icke, att någon af dem eller de alla blifva öfverflödiga.

Deras bibehållande kan tydligen motiveras genom deras

återstående uppgifter, däri inräknade äfven sådana,

hvilkas lösning till äfventyrs blifvit trängd i bakgrunden eller

hämmad genom de göromål, som hittills ålegat de konsultativa

statsråden, men hvarifrån dessa för framtiden blifva

befriade.

Att statsministern äfven framdeles bör kunna vara fritagen

från chefskapet för något regeringsdepartement, torde

vara själfklart och bestyrkes däraf, att statsministersämbetet

faktiskt endäst sällan och under korta perioder varit förenadt

med någon departementschefsbefattning. En af de

tre statsrådsbefattningarna »utan portfölj» måste således i

alla händelser bibehållas.

Hvad de båda öfriga angår, är till en början tydligt, att

deras indragande måste öka arbetet för de öfriga statsrådsledamöterna

och således i sin mån neutralisera de väntade

s. 252 Kontrollera mot PDF

252

gynnsamma verkningarna af regeringsrättens inrättande. De

göromål, som af regeringsrätten öfvertagas, kunna naturligtvis

endast anses motsvara en del af de konsultativa statsrådens

arbetsbörda. Denna har för öfrigt i många fall varit alldeles

för tung, och tidtals har inträffat, att statsrådsberedning

måst samtidigt hållas å två, eller t. o. m. tre, af delningar.

Äfven efter regeringsrättens inrät tande skall tillräcklig sysselsättning

finnas för två konsultativa statsråd jämte statsministern.

Indrages den ena eller båda, måste departementschefer

i vida större utsträckning än nu tjänstgöra i statsrådsberedningen,

om denna skall kunna arbeta efter ungefär

samma grunder som hittills. Till följd af det mycket stora

antal mål, som fortfarande måste förekomma i hvarje konselj,

är det alldeles omöjligt att i allmänhet göra föredragningen

i konseljen så utförlig, att den kan ersätta behandlingen

i statsrådsberedningen. Detta framgår med full

evidens af en enkel jämförelse mellan den tid, som rimligen

kan anslås för en konselj, och antalet mål, som där komma

till föredragning. Om man vill undvika att i de flesta fall

göra departementscheferna faktiskt allenarådande, och om

man vill sörja för sammanhang och konsekvens äfven i

mindre viktiga regeringsärendens afgörande, måste man

bereda tillfälle för åtminstone några af hvarje departementschefs

kolleger att om frågorna taga grundligare kännedom,

än i konseljen är möjligt. Just i bevarande af sammanhang

och konsekvens äga de konsultativa statsråden

jämte statsministern en viktig uppgift, som icke lika väl kan

lösas af departementschefer såsom växlande bisittare i statsrådsberedningen.

Hos dessa kan icke heller med visshet påräknas

samma juridiska insikt, administrativa erfarenhet och

formella förmåga som hos konsultativa statsråd.

På grund af hvad jag sålunda anfört, finner jag mig

sakna giltigt skäl att i sammanhang med inrättandet af en

regeringsrätt föreslå indragning af en eller flera statsrådsbefattningar.

Den besparing, som härigenom skulle kunna

vinnas, är nämligen alltför obetydlig för att i en fråga om

s. 253 Kontrollera mot PDF

253

själfva regeringens organisation komma i betraktande. Äfven

om det nuvarande antalet statsrådsledamöter måste

anses högt i jämförelse med förhållandet i ett flertal främmande

länder, torde de betänkligheter, som i anledning häraf

kunna möta, hafva blifvit pröfvade vid jordbruksdepartementets

inrättande.

Emellertid kan frågan om indragning af de konsultativa

statsråden komma i annat läge, då den upptages i sammanhang

med ett från olika håll påyrkadt och delvis af

Riksdagen förordadt inrättande af flera regeringsdepartement.

Huruvida dessa yrkanden kunna anses i allo välgrundade,

eller om de åsyftade fördelarna bättre vinnas genom en förändrad

organisation inom de särskilda departementen, därom

tillkommer det uppenbarligen ej mig att nu afgifva något

yttrande. Men jag anser mig oförhindrad att i detta sammanhang

framhålla, att vid tillkomsten af flera regeringsdepartement

icke blott betänkligheterna emot ett alltför talrikt

statsråd vinna i styrka och större skäl för indragning

af konsultativa statsråd alltså föreligga, utan äfven svårigheten

att umbära dessa i viss mån minskas, då flere departementschefer

kunna dela tjänstgöringen i statsrådsberedningen,

och då ökadt tillfälle vinnes att inom statsrådet äga

representanter för den juridiska och administrativa erfarenheten.

Anses de återstående olägenheterna icke uppgå mot

fördelen af ett eller flera nya regeringsdepartements inrättande,

torde det emellertid vara i hög grad önskvärdt att åstadkomma

formel garanti för en effektiv statsrådsberedning. I

sådant afseende kan närmast ifrågasättas den anordningen,

att i statsrådsprotokollet för hvarje ärende antecknas, hvilka

statsrådsledamöter med departementschefen deltagit i ärendets

handläggning inom statsrådsberedningen. Detta skulle

redan under nuvarande förhållanden vara nyttigt, men

kan dock, så länge de konsultativa statsrådens närvaro förutsättes

som det regelmässiga, anses mindre nödvändigt.

Hittills har blott plägat ske anteckning om gemensam beredning

af ärende, som angår skilda regeringsdepartement.

s. 254 Kontrollera mot PDF

254

Konflikt- Den ofvan lämnade öfversikten öfver utländsk lagstiftdomstoi.

njn„. visar) att på många håll särskilda anordningar vidtagits

för lösande af kompetenskonflikter mellan domstolarna,

förvaltningsjurisdiktionen och administrationen. Dessa anordningar

åsyfta icke blott att förebygga de olägenheter, som

tydligen kunna uppstå, när två eller flera af hvarandra oberoende

myndigheter förklara sig kompetenta i samma mål,

eller när en sak på grund af verklig eller förment inkompetens

afvisas hos samtliga de myndigheter, som rimligen kunna

sättas i fråga att upptaga densamma. Hithörande föreskrifter

innebära ofta äfven en bestämd tendens att skydda

myndigheter af ett visst slag emot öfvergrepp från andra myndigheters

sida. Särskildt erinras om sträfvandet att bevara

administrationens oberoende gentemot domstolarne.

I Sverige saknas för närvarande alla dylika stadganden.

Icke ens för lösning af kompetenskonflikter emellan olika

allmänna domstolar inbördes synes vara fullständigt sörj dt,

så mycket mindre som i visst fall domstolars beslut i kompetensfrågor

icke få öfverklagas. Anser domaremakten sig

vara kompetent eller inkompetent, kan någon ändring däri

icke åstadkommas af vare sig part eller representant för

det allmänna. Huruvida å andra sidan administrationen

är oförhindrad att oaktadt domstolarnas beslut resp. upptaga

eller afvisa samma sak, som upptagits vid eller afvisats

från domstolarna, finnes icke uttryckligen föreskrifvet,

lika litet som huruvida omvändt domstolarna

böra respektera administrationens föregående beslut. Vid

dessa förhållanden torde, äfven om man kan antaga en tendens

att dels gifva domstolarna vitsord, dels undvika positiv

kompetenskonflikt, ett ordnande af konfliktj urisdiktionen

vara önskvärdt. Behof vet häraf kan anses ökadt i st. f.

minskadt genom regeringsrättens upprättande. Regeringsrätten

har nämligen karaktären af en med högsta domstolen

likställig domstol, och det är svårt att afgöra, hvilkenderas

mening bör blifva den gällande, då båda tillägna sig

eller frånkänna sig kompetens i samma mål.

s. 255 Kontrollera mot PDF

255

Om en konfliktdomstol i Sverige skulle komma till stånd,

torde det ej möta några svårigheter att däråt förläna en

lämplig sammansättning. Närmast till hands ligger att —

såsom redan Bergfalk i förut anförda tidskriftsuppsats af

år 1842 — tänka sig densamma bestående af ett lika antal,

genom anciennitet bestämda, ledamöter från högsta domstolen

och från regeringsrätten. Ordförande kunde lämpligen

vara samme höge ämbetsman som i riksrätten, eller

presidenten i Svea hofrätt. För ändamålet skulle erfordras

ett tredje moment i 17 § regeringsformen samt tillägg i 23

och 99 §§ samt möjligen 21 och 104 §§, äfvensom i tryckfrihetsförordningens

§ 2, 4:o. Om föredragning, protokollsföring

och expedition kunde det i 17 § öfverlämnas åt ordföranden

att förordna, hvadan något tillägg till 24 § icke

vore behöfligt. På grund af gränserna för mitt uppdrag har

jag emellertid ej ansett mig böra i detta hänseende framlägga

något formuleradt förslag.

I motionen af år 1897 hade behof vet af en konfliktdo mstol

uppmärksammats. Denna motion tillerkände nämligen,

genom ett tillägg i regeringsformen 18 §, regeringsrätten behörighet

att afgöra mellan domstolar och ämbetsmyndigheter

uppkommande behörighetstvister. Regeringsrätten skulle

härigenom fått en öfverordnad ställning äfven i förhållande

till domstolarna.

Enligt nu antydda grunder har jag upprättat förslag: Upprättade

till ändrad lydelse af vissa paragrafer i regeringsformen; 9°rs °9''

till ändrad lydelse af vissa paragrafer i riksdagsordningen

;

till ändring i tryckfrihetsförordningen;

till lag om regeringsrätten;

till lag om ändrad lydelse af § 7 i förordningen angående

allmänt kyrkomöte den 16 november 1863;

till lag om ändrad lydelse af 6 § i lagen angående lösdrifvares

behandling den 12 juni 1885;

opaginerad Kontrollera mot PDF

till lag om ändrad lydelse af 12 § i lagen angående villkorlig

frigifning den 22 juni 1906;

till nådig kungörelse, innefattande tillägg till förnyade

nådiga stadgan angående fördelning af ärendena mellan statsdepartementen

den 31 mars 1900;

till nådig kungörelse om ändrad lydelse af §§ 3, 5, 6

och 7 i Kungl. Maj:ts nådiga instruktion för ämbets- och

tjänstemännen i Dess kansli den 7 juni 1878;

till nådig kungörelse om ändrad lydelse af § § 2 och 6 i

förnyade nådiga instruktionen för tjänstemännen i utrikesdepartementet

den 24 september 1906;

till nådig kungörelse om ändrad lydelse af § § 4 och 6 i

Kungl. Maj :ts förnyade nådiga instruktion för Dess nedre

justitierevision den 16 december 1901;

till nådig kungörelse om ändrad lydelse af §§33 och

49 i förnyade nådiga instruktionen för arméförvaltningen

den 27 maj 1881;

till nådig kungörelse om ändring i Kungl. Maj :ts förnyade

nådiga instruktion för Dess marinförvaltning den 8

december 1899;

till nådig kungörelse om ändrad lydelse af § 36 och § 46

mom. 1 i Kungl. Maj :ts förnyade nådiga instruktion för

Dess medicinalstyrelse den 31 december 1900;

till nådig kungörelse om ändrad lydelse af § 34 i Kungl.

Maj :ts förnyade nådiga instruktion för Dess och rikets kammarkollegium

den 14 november 1879;

till nådig kungörelse om ändrad lydelse af § 13 och §

19 mom. 4 i Kungl. Maj :ts nådiga instruktion för Dess statskontor

den 8 december 1876;

till nådig kungörelse om ändrad lydelse af § § 14 och 41 i

Kungl. Maj ds förnyade nådiga instruktion för Dess och rikets

kammarrätt den 14 november 1879;

till nådig kungörelse om ändrad lydelse af § 29 i förnyade

nådiga reglementet för Kungl. biblioteket den 9 november

1877;

s. 257 Kontrollera mot PDF

257

till nådig kungörelse om ändrad lydelse af § 35 i förnyade

nådiga stadgarna för nationalmusei konstafdelning den

10 december 1880;

till nådig kungörelse, innefattande ändring i förnyade

nådiga landtmäteriinstruktionen den 6 augusti 1864.

Samtliga dessa förslag finnas fogade vid detta betänkande.

Utöfver hvad ofvan anförts må till belysning af desamma Speciell moytterligare

anföras följande. twermg.

Förslaget till ändringar i regeringsformen.

»

§ 7.

Till följd af det nära sambandet mellan regeringsrätten

och departementen har det ansetts riktigast att i 7 § intaga

ett förbehåll för ärenden, hvilkas afgörande uppdrages åt regeringsrätten.

Ett sådant tillägg saknas i motionerna af

1897 och 1899, men återfinnes i 1854 års förslag, ehuru enligt

detta förslag regeringsrätten var mera fristående än enligt

det nu framställda och regeringsrättsärendena således då

snarare borde anses falla utom gränserna för regeringsärenden

och vara jämförliga med judiciella mål.

§17.

Första gången stiftas lagen om regeringsrätt efter högsta

domstolens hörande. Vid senare ändringar kan enligt den

föreslagna lydelsen af 87 § 1 mom. i stället regeringsrättens

eget utlåtande inhämtas.

I förslagen af 1854, 1897 och 1899 upptagas regeringsråd

till ett antal af sju. Utkastet af 1840 har blott 5 »kansliråd»,

bland hvilka blott 3 behöfva vara närvarande jämte

föredragande departementschefen. Jag erinrar, att enligt,

1854 års ursprungliga förslag minst fem regeringsråd borde

förut hafva förvaltat civil beställning, att Borgarståndet ville

skärpa fordringarna därhän, att alla sju skulle förut hafva

2546/o6. Regeringsrätten. 17

s. 258 Kontrollera mot PDF

258

förvaltat sådan tjänst och minst tre beklädt domarämbete,

samt att meningarna samman] ämkades så, att minst

fem skulle förut hafva förvaltat civil beställning och minst

två beklädt domarämbete. I öfverensstämmelse med sistnämnda

förslag var 1897 ars motion affattadj ar 1899 jämkade

motionären fordringarna så till vida, att minst fyra

borde hafva förvaltat civil beställning och minst tre domarämbete.

Utkastet af år 1840 fordrade af alla fem kansliråden

kompetens till kollegierna eller rättegångsverken samt i administrativa

värf ådagalagd insikt, erfarenhet och redlighet.

De föregående förslagen af 1854, 1897 och 1899 öfverensstämma

därutinnan, att redan i själfva grundlagen befordringsärenden

af skilj as från regeringsrättens kompetens

och sålunda icke genom den förutsatta särskilda lagen om

regeringsrätten kunna dit hänföras. Också i utkastet af år

1840 undantagas »besvär i befordringsärenden, hvarunder

äfven begripas besvär öfver förslag till tjänster». Dock tilllägges,

att i dessa besvärsmål Konungens administrativa

högsta domstol till Kungl. Maj :t afgifver underdåniga yttranden

och tillstyrkanden, hvilka, jämte målen, för Kungl.

Maj :t föredragas.

Detta tillägg synes hvila på den riktiga tanken, att äfven

i befordringsfrågor kunna förekomma ämnen, hvilka fordra

judiciellt bedömande och icke, såsom själfva det slutliga

personvalet, ankomma pa pröfning af det allmänna bästas

kraf. Med den anordning, som var genomförd i de tidigare

förslagen, och enligt hvilken besvärsmålen skulle i sin helhet

afgöras antingen af regeringen eller af regeringsrätten, var det

emellertid oundvikligt att hänföra befordringsmålen till den

förra kategorien, hvilket lämpligen kunde ske redan genom

grundlagsbestämmelsens affattning.

Samma nödvändighet föreligger däremot icke enligt

mitt förslag, hvilket tillåter delning af målen, så att dessa i

vissa afseenden afgöras af regeringsrätten, i andra af regeringen.

Vid detta förhållande synes det icke kunna finnas

tillräckligt skäl att genom grundlagsbud afskära möjligheten

s. 259 Kontrollera mot PDF

259

att behandla befordringsmål på samma sätt som andra mål,

Indika regelmässigt kräfva pröfning i sista hand hos den högsta

administrativa myndigheten. Antingen skulle i följd af

ett sådant grundlagsbud den otvifvelaktigt rättsliga sidan

af befordringsmålen icke alls komma under regeringsrättens

behandling, eller ock måste man för dessa måls skull införa

en särskild procedur. Härtill kommer, att gränsen mellan

befordringsmål och andra mål icke alltid är fullt skarp, hvilket

erhåller större betydelse, om de förra icke -— eller icke på

vanligt sätt — skola behandlas hos regeringsrätten. Egendomligt

måste det också förefalla, om undantagen från regeringsrättens

kompetensområde i likartade fall uppställas dels

i regeringsformen, dels i särskild lag. På dessa grunder har

jag funnit det tillräckligt och lämpligast att allenast i den

särskilda lagen gifva uttryck däråt, att befordringsmålen

icke i allmänhet och icke i hufvudsak skola afgöras efter

rättsliga grunder och af regeringsrätten.

§ 18.

Enligt förslaget af 1854 är regeringsrätten kompetent

att i mål, som kunna tillhöra dess slutliga pröfning, upptaga

och afgöra ansökningar, att Konungen må bryta dom

åter, som vunnit laga kraft, eller återställa laga tid, som

försuten är, och lämnas åt högsta domstolen kompetens beträffande

»alla öfriga sådana ansökningar». Äfven i denna

del ansluta sig de nämnda motionerna till detta förslag.

För min del har jag icke funnit inrättandet af en regeringsrätt

föranleda någon direkt modifikation af högsta domstolens

kompetens i förevarande afseende. Denna kompetens

har synts mig böra förblifva oförändrad, oberoende däraf,

huru stor del af den myndighet, som nu tillkommer Kung],

Maj :t i statsrådet, må öfverflyttas på regeringsrätten. Utan

tvifvel förekomma fall, då Kungl. Maj :t i statsrådet för närvarande

dispenserar från iakttagande af vissa tidsbestämmelser.

I sådana fall kommer Kungl. Maj:ts dispensationsrätt

fortfarande att gälla. Emot en alltför långt gående utöfning

s. 260 Kontrollera mot PDF

260

af sådan rätt finnas ökade garantier däruti, att regeringsrätten

afgifver utlåtanden öfver underdåniga ansökningar.

Myndigheten att afgifva lagförklaringar i anledning af

förfrågningar om lagens rätta mening (regeringsformens 19 §),

torde af nära till hands liggande skäl böra förblifva ^odelad

hos högsta domstolen. Motionen af år 1899 innehåller,

att förfrågningar om enligt 87 § stiftad lags eller laga stadgas

rätta mening skulle gifvas af högsta domstolen eller af regeringsrätten,

alltefter lagens eller stadgans beskaffenhet enligt

nämnda paragraf, hvilken, i samma motion, hänvisade

till högsta domstolen frågor om allmän och särskild civillag,

allmän kriminallag och särskild kriminallag för krigsmakten,

äfvensom allmän kyrkolag och särskild kriminallag för prästerskapet,

samt till regeringsrätten frågor om annan lag eller

laga stadga, som på en eller annan grund utgjorde föremål

för Konungens och Riksdagens gemensamma lagstiftning.

Att enligt mitt förslag högsta domstolen kan komma

att förklara lag, vid hvars tillkomst regeringsrätten medverkat,

torde i praktiskt afseende vara föga afskräckande,

då lagförklaringar enligt regeringsformens 19 § som bekant

äro ytterst sällsynta.

§ 21.

Ehuru, då regeringsrätten icke gifver lagförklaringar,

Konungens rösträtt antagligen ej ofta kommer till användning,

har det dock synts mig föreligga tillräckliga skäl för att

till regeringsrätten utsträcka bestämmelsen i första punkten

af regeringsformens 21 §. Möjligheten af Konungens närvaro

och deltagande i besluten kan nämligen anses gifva ett påtagligt

uttryck däråt, att regeringsrätten, liksom högsta

domstolen, »dömer Konungs dom». År 1854 innehöll det

ursprungliga förslaget icke någonting om 21 §, men till efterkommande

af tva stånds önskningar gaf konstitutionsutskottet

åt paragrafen alldeles samma lydelse, som nu af mig

föreslås. Äfven 1840 förordades en sådan bestämmelse, liksom

i de båda motionerna af år 1897 och 1899.

s. 261 Kontrollera mot PDF

261

§ 22.

Ofvan har redogjorts för de föreslagna stadgandena om

beslutfört antal i regeringsrätten. Här må till jämförelse anmärkas,

att den år 1840 ifrågasatta högsta administrativa

domstolen var domför med tre ledamöter och den föredragande,

samt att enligt 1854 års förslag och de båda motionerna

af 1897 och 1899 mål kunna pröfvas och afgöras af fem

ledamöter, så ock af fyra, där minst tre af dem äro om slutet

ense; enligt dessa tre förslag funnos blott 7 regeringsråd.

Till förebyggande af all tvekan erfordras beträffande

omröstning en hänvisning till de för domstolar i allmänhet

gällande regler. I utkastet af år 1840 heter det uttryckligen,

att med röstberäkningen vid olika meningar förhålles

såsom i högsta domstolen. Jag erinrar, att regeringsformens

§ 102 redan, i fråga om riksrätten, innehåller en hänvisning

till den allmänna rättegångsordningens föreskrifter.

§23

i mitt förslag öfverensstämmer med de föregående förslagen

och torde kunna anses som själfklar. Författaren till

1840 års utkast synes hafva i främsta rummet tänkt sig,

att besluten verkligen utfärdas med Konungens underskrift,

hvilket väl. sammanhänger därmed, att departementschefen

i regel var föredragande.

§ 24.

För de äldre förslagens innehåll med afseende å föredragningen

i regeringsrätten är ofvan (sid. 117) i hufvudsak redogjordt.

Då enligt den nu föreslagna lydelsen af 7 § de besvärsmål,

som skola föredragas i regeringsrätten, innefattas

\mder

att afses i den af 6 § omtalade departementalstadgan.

Huru angeläget det än är att bevara ett nära sammanhang

mellan regeringen och regeringsrätten, torde det dock

icke vara lämpligt att förutsätta departementschefernas när
-

s. 262 Kontrollera mot PDF

262

varo i regeringsrätten vare sig såsom föredragande eller såsom

deltagande i öfverläggningen, hvilket sistnämnda ifrågasattes

i de båda motionerna af 1897 och 1899, liksom förut i

1854 års förslag. Dylika anordningar förbjudas redan af

hänsyn till departementschefernas tid, hvilken man ju vill

och bör spara för andra ärenden. Med rätta har det också

•— i Andra kammaren år 1903 — anmärkts, att departementscheferna

sannolikt snart komme att tröttna vid »auskultera»,

när de icke hade rättighet att deltaga i ärendenas afgörande.

§ 25.

Den i regeringsformens 25 § Konungen tillerkända rätt

att i brottmål göra nåd, mildra lifsstraff samt återgifva ära

och till kronan förverkadt -gods bör fortfarande utöfvas under

medverkan af högsta domstolen, äfven när det beslut,

om hvars lindring är fråga, meddelats af annan myndighet.

Men efter inrättande af en administrativ högsta domstol

finnes tillfälle att, utan högsta domstolens betungande, för

andra ärenden om befrielse från eller lindring i någon genom

lagakraftägande beslut fastställd skyldighet eller påföljd anordna

en motsvarande beredning. Då, såsom ofta är händelsen,

ansökan om dylik befrielse eller lindring framställes i

sammanhang med besvär och afser den möjligheten, att dessa

icke leda till ändring af det öfverklagade beslutet, kommer

ansökningen helt naturligt till behandling på samma gång

som besvären. Det vore opraktiskt att ej låta regeringsrätten,

som pröfvar och eventuellt afgör de senare, afgifva yttrande

öfver den förra. Konsekvent synes yttrande böra afgifvas

äfven i det fall, att ansökningen framkommer, sedan besvärstiden

redan gått obegagnad till ända. I öfverensstämmelse

med hvad ofvan (sid. 196) antydts, och till undvikande af onödig

omgång har emellertid åt den nya bestämmelsen gifvits

sådan formulering, att ansökan kan utan regeringsrättens

hörande afslås, då antingen den begärda befrielsen eller lindringen

är efter gällande rätt omöjlig eller ock det utan vidare

är klart, att skäl för bifall saknas.

s. 263 Kontrollera mot PDF

263

I 1899 års motion återfinnes en på visst sätt motsvarande

bestämmelse, då till 87 § lägges ett nytt moment, enligt

hvilket dispens från lag eller laga stadga, som i samma

paragraf afses, kan medgifvas endast »efter inhämtande af

yttrande från den i Konungens namn dömande domstol, som

har att yttra sig vid sådan lags eller laga stadgas stiftande,

ändring eller upphäfvande».

§ 26.

Samma medverkan, som i justitieärenden utöfvas af

högsta domstolen genom två justitieråds närvaro i konseljen,

bör tydligen på motsvarande sätt lämnas af regeringsrätten

beträffande mål, i hvilka den enligt regeringsformen eller den

däri förutsatta lagen bort afgifva utlåtande.

I 28 § föreslår jag icke någon ändring. Jag har nämligen

ej kunnat finna, att det förordade sättet för handläggning

af besvär i befordringsfrågor står i strid emot föreskriften, att

hvarje departementschef skall föredraga och expediera alla

ärenden rörande befordringar, förordnanden, tjänstledighet

och afsked, till och ifrån ämbeten och tjänster vid de verk

och stater, som under departementet höra. Denna vid departementalstyrelsens

införande tillagda föreskrift innebär nämligen

ej mera, än att departementscheferna skola föredraga

och expediera ifrågavarande ärenden, när de förekomma i

statsrådet.

§ 34.

Förslaget utgör i denna del endast en tillämpning af

principen om regeringsråds likställande med justitieråd.

§ 57.

I 57 § föreslås ett tillägg, enligt hvilket kommunallags

stiftande, ändring eller upphäfvande skall försiggå enligt

den i 87 § 1 mom. stadgade ordning. Ehuru afsikten och förutsättningen

är, att i dylika lagfrågor regeringsrättens, och

icke högsta domstolens, utlåtande skall inhämtas, har det

dock ansetts lämpligast att äfven beträffande desamma läm
-

s. 264 Kontrollera mot PDF

264

na valfrihet mellan högsta domstolen och regeringsrätten, för

att förebygga de svårigheter, som eljest vid blandade lagar

kunde uppkomma, särskild! när i ett lagförslag, som till följd

af sitt hufvudsakliga innehåll bör behandlas af högsta domstolen,

förekommer någon enstaka bestämmelse af kommunallags

karaktär. Att i följd af hänvisningen till 87 § äfven

kommunallag kommer att innefattas under regeln, enligt

hvilken ett af Riksdagen antaget förslag förfaller, om det

ej före nästföljande riksdags öppnande af Konungen bifalles

och promulgeras, synes icke kunna vålla någon svårighet.

Beträffande

§ 87

torde vara tillräckligt att hänvisa till hvad här ofvan (sidd.

236 f.) i den allmänna motiveringen redan blifvit anfördt.

Jag erinrar allenast, att enligt motionen af år 1899 regeringsrättens

yttrande skulle inhämtas öfver förslag till stiftande,

ändring eller upphäfvande af lag eller laga stadga, som på en

eller annan grund utgjorde föremål för Konungens och Riksdagens

gemensamma lagstiftning och ej vore hänförlig till

allmän eller särskild civillag, allmän kriminallag, allmän kyrkolag

eller särskild kriminallag för krigsmakten eller för

prästerskapet.

Det förutsättes visserligen, att Konungen vid utöfvande

af sin s. k. ekonomiska lagstiftningsmakt skall i stor utsträckning

inhämta yttrande af regeringsrätten. Men jag har ej

funnit nödigt eller lämpligt att föreslå en föreskrift om regeringsrättens

hörande i dessa ärenden. I 1899 års motion innefattas

en sådan föreskrift, hvilken emellertid knappast utgör

mera än ett råd, då det där heter, att regeringsrättens

yttrande bör inhämtas, »så vidt tid därtill gifves och förslagets

vikt anses sådant kräfva». Motionen af år 1897 och

1854 års förslag nöja sig med att föreskrifva (26 §) två regeringsråds

närvaro i statsrådet vid behandling af frågor om

stiftande, förändring, förklaring eller upphäfvande af lagar

och författningar, som röra rikets allmänna hushållning.

s. 265 Kontrollera mot PDF

265

§ 99.

Ändringen, som torde vara själfklar, öfverensstämmer

med samtliga äldre förslag.

§§ 101, 102, 106.

Redan i utkastet af år 1840 heter det, att ledamöternas

ansvarighet för åtgärder i domstolen är inför riksrätt enligt

102 § regeringsformen. I de tre senare förslagen utföres denna

tanke så, att vid åtal mot regeringsrätten inträda i riksrätten

ledamöter af högsta domstolen. Motionären begagnar

tillfället att söka förbättra bestämmelserna om riksrättens

sammansättning, bl. a. genom att vid åtal emot justitieråd

ersätta statsråd såsom riksrättsledamöter med regeringsråd.

Det sistnämnda har af nära till hands liggande skäl iakttagits

i mitt förslag, där en annan jämkning förordas med anledning

af sjöförsvarets förändrade organisation.

För det felaktiga förhållande, som enligt 101 § föranleder

justitieombudsmannens eller justitiekanslerens åtal, erfordras

i fråga om regeringsrätten ett annat uttryck än beträffande

högsta domstolen. De äldre förslagen förutsätta

för åtal, att regeringsrätten, eller någon dess ledamot, i denna

egenskap, uppenbarligen handlat mot gällande lagar och författningar.

Min något afvikande redaktion afser att dels inskränka

ansvarsbestämmelsen till att gälla blott för besvärsmål,

dels äfven i öfrigt närmare anknyta densamma till den

för högsta domstolen gällande.

§ 103.

Ehuru den s. k. opinionsnämnden knappast anses såsom

ett lifskraftigt rättsinstitut, har det dock synts mig

svårt att ställa regeringsrättens ledamöter gynnsammare än

högsta domstolens med afseende å möjligheten till afskedande

utan ransakning och dom. Skulle någon skillnad råda, borde

den gå i motsatt riktning. Afgörandet af administrativa

besvärsmål kan nämligen snarare än utöfvandet af högsta

domsrätt i rättegångssaker gifva anledning till ogillande från

s. 266 Kontrollera mot PDF

266

representationens sida; särskildt kan man tänka sig möjligheten,

att regeringsrätten missbrukat sin ställning till inkräktande

på det område, som bör vara administrationen förbehållet.

Det är emellertid af föregående förslag endast motionerna,

som föreslå en sådan utsträckning af opinionsnämndens

befogenhet.

På grund af regeringsrättens fåtalighet kan det ifrågasättas

att, i jämförelse med bestämmelserna om högsta domstolen,

något minska maximiantalet af de ledamöter, som

kunna entledigas. Jag har emellertid ej funnit tillräckliga

skäl härför kunna åberopas. Det må erinras, att ifrågavarande

maximiantal var detsamma äfven på den tid, då högsta

domstolen räknade blott tolf ledamöter.

Att i

§ 104

äfven regeringsrätten bör af ses, ligger i öppen dag.

Riksdagsordningen.

För de föreslagna ändringarna i § § 11, 43, 54 och 69 torde

icke behöfvas någon särskild redogörelse.

T ry c kf r i h etsf ö r o rd n i n ge n.

I § 2 4:o är ett inskjutande af ordet »regeringsrätten»

näst efter »högsta domstolen» önskvärdt samt t. o. m., på

grund af det nära sambandet mellan statsrådet och regeringsrätten,

nödvändigt.

Lag om regeringsrätten.

I 1 § uttalas inledningsvis den allmänna regeln, att alla

besvärsmål, som inkomma till Kungl. Maj :t och ej tillhöra

högsta domstolens handläggning, skola upptagas i regeringsrätten.

Till denna regel fogas icke något som helst undantag.

Svårigheten att genom uttömmande och tydliga bestämmelser

åstadkomma en fördelning på förhand af besvärsmålen i

s. 267 Kontrollera mot PDF

267

sådana, som skola afgöras af regeringsrätten och sådana, som

böra förbehållas slutlig pröfning i statsrådet, undvikes, på

sätt förut framhållits, därigenom, att äfven de senare målen

passera regeringsrätten. Genom dennas föregående pröfning

förebyggas de eljest både möjliga och t. o. m. sannolika kompetenskonflikterna

mellan regeringen och regeringsrätten samt

tillgodoses intresset att icke behöfva klyfva ett mål i delar,

som på olika sätt fullföljas.

De båda alternativ, som kunna framgå af regeringsrättens

pröfning, angifvas i 2 §, där det uttalas, hurusom

denna pröfning antingen kan vara den slutliga och enda behöfliga

för besvärsmålets fullständiga afgörande, eller ock

kan behöfva kompletteras med ett regeringsbeslut.

Vid fastställandet, i 3 §, af gränserna för regeringsrättens

pröfning har jag ansett lämpligt att nästan ordagrant låna

ordalydelsen af de lagbucl, som angifva, på hvilka grunder en

kommuns beslut kan öfverklagas. Såsom förut anmärkts,

finnes en analogi emellan kommuns autonomi i förhållande

till statsmakten och administrationens själfständighet i förhållande

till en utanför stående kontrollmyndighet. Äfven om

affattningen af ifrågavarande grunder möjligen skulle kunna

i inre eller yttre afseende förbättras, ligger dock en styrka

däri, att denna affattning blifvit pröfvad och tolkad under

mera än 40 år. På grund häraf har fördelen af redaktionens

bibehållande ansetts öfverväga den, som kunde stått att vinna

genom ändringar eller uteslutningar. Tillagts har, att regeringsrätten

äger pröfva, huruvida besvären anförts »rätteligen»,

d. v. s. på behörigt sätt, inom behörig tid och af behörig

person. Hela stadgandet afser naturligtvis blott att bestämma

de yttersta gränserna för regeringsrättens pröfning, icke att

fastslå, att regeringsrätten skall i hvarje särskild! fall, utan

afseende på sakens beskaffenhet och besvärens innehåll, företaga

en pröfning i alla de nämnda hänseendena.

Såsom ett förtydligande motstycke till den positiva bestämmelsen

om föremålen för regeringsrättens pröfning, tilllägges

ett förbud att pröfva fråga, som beror på bedömande

s. 268 Kontrollera mot PDF

268

af besluts eller åtgärds lämplighet och ändamålsenlighet. Det

nödvändigtvis obestämda och sväfvande i affattningen skulle

utan tvifvel vara ägnadt att väcka betänkligheter, om det

gällde att gifva en kompetensföreskrift, hvarefter parter

och underordnade myndigheter hade att rätta sig vid anförande

af besvär eller meddelande af besvärshänvisning. Men

det torde vara oskadligt, när tolkningen blott tillkommer

den enda myndighet, om hvars kompetens är fråga, och som

just bör genom sin praxis närmare utveckla regelns innehåll.

Att denna myndighet skulle sträfva att alltför mycket utvidga

sin kompetens, kan näppeligen befaras, och mot möjliga

tendenser i denna riktning skulle korrektiv ej saknas.

Ehvad målet är uttömdt genom den af regeringsrätten

företagna pröfning eller ej — hvilket det enligt 5 § tillkommer

regeringsrätten själf att afgöra — skall enligt 4 §, jfr 6 §

in fine och 9 § 1 mom. in fine, det förblifva vid resultatet af

denna pröfning. Regeringen är sålunda icke i något fall en

högre instans öfver regeringsrätten.

Däremot öfver!ämnas målet (5 §) till föredragning inför

Konungen beträffande sådana frågor, som kräfva ett den

högsta instansens afgörande, men ej äro föremål för regeringsrättens

pröfning. Dessa frågor kunna under olika

förutsättningar antingen vara lika med noll eller omfatta

hela målet eller utgöra en större eller mindre del däraf. I

det första och vanligaste fallet utfärdas regeringsrättens afgörande

utan vidare såsom Kungl. Maj :ts utslag, enligt regeringsformens

föreslagna bestämmelse antingen med Konungens

underskrift eller under Konungens sekret. I det

andra fallet tillkommer hela afgörandet Konungen i statsrådet,

och målet skiljer sig från andra regeringsärenden endast

därutinnan, att det passerat regeringsrätten. I det

tredje och utan tvifvel minst vanliga fallet är förhållandet

(6 §) analogt med det, som uppkommer, då med underdåniga

besvär i brottmål en nådeansökan är förenad. Ärendet afgöres

delvis af den myndighet, som i Konungens ställe pröfvar

rättsfrågor, delvis af Konungen själf i statsrådet. Båda

s. 269 Kontrollera mot PDF

269

besluten utfärdas i en expedition, med Konungens underskrift.

Detta tredje fall förekommer, när undanrödjande af

eller ändring i det öfverklagade beslutet ifrågasättes dels på

rättsliga grunder, som regeringsrätten pröfvar, men ej finner

giltiga eller tillräckliga, dels på andra grunder, med afseende

å hvilka regeringsrätten är inkompetent. När regeringsrätten

undanrödjer det öfverklagade beslutet, men saknar kompetens

att företaga den pröfning, som erfordras för att ersätta

detta med ett annat, kan regeringsrätten finna skäl att återförvisa

målet. Ett sådant beslut hör under det första af de

tre nyssnämnda fallen.

Med afseende å exemplifikationen i 7 och 8 § § kan hänvisas

till det ofvan (sidd. 204—232) anförda. Det kan naturligtvis

lätt vara föremål för olika meningar, hvilka fall äro af

den praktiska vikt, att de böra i exemplifikationen upptagas.

Tillagts har ett exempel tillhörande utrikesdepartementet,

nämligen mål om godtgörelse af kostnader för sjöfolk

och nödställda svenska undersåtar; dessa mål handläggas

nu af chefen för utrikesdepartementets rättsafdelning, hvilkens

beslut öfverklagas hos Konungen i statsrådet. Den

pröfning nämnda chef företager beträffande utbetalning af

godtgörelse innebär allenast en tolkning och tillämpning af

gällande föreskrifter. Frågan, huruvida skäl finnes för kronan

att anställa rättegång för att i vissa fall söka sitt åter,

är däremot af rent administrativ beskaffenhet.

När besvärsmålet är förenadt med ett ansökningsärende

eller underställningsmål, bör hinder icke möta däremot,

att med utfärdande af beslut förhålles på samma sätt, som

då själfva besvärsmålet delvis afgöres af regeringsrätten,

delvis af regeringen (9 §). Är besvärsmålet af sådan beskaffenhet,

att det helt och hållet afgöres af regeringen och icke

till någon del af regeringsrätten, uppkommer ej härvid någon

afvikelse från det nuvarande förhållandet.

I fall, motsvarande det, då enligt regeringsformen öfver

fristående ansökan utlåtande af regeringsrätten förutsättes,

bör, då ansökningen är gjord i sammanhang med anförda

s. 270 Kontrollera mot PDF

270

besvär; regeringsrätten utan särskild remiss yttra sig däröfver.

Att i vidare utsträckning föreskrifva afgifvande af

sådant yttrande torde ej vara lämpligt, emedan regeringsrätten

därigenom skulle dragas ifrån sin egentliga uppgift

och föranledas att ingå på rent administrativa ämnen.

Sedan i regeringsformen föreskrifvits, att målen skola

till föredragning inför regeringsrätten beredas inom vederbörande

regeringsdepartement, meddelas i förevarande lag

(10—12 § §) närmare bestämmelser om handläggningen och

föredragningen.

Denna senare har ansetts böra uppdragas åt expeditionschefen

eller byråchef, hvarvid det gifvetvis är Konungen

obetaget att — i motsvarighet mot hvad som sker i fråga

om revisionssekreterare — förordna särskild person att i

egenskap af expeditionschef eller byråchef verkställa föredragning;

i fråga om lagföredragning har särskildt förbehåll

gjorts om möjigheten att förordna extra föredragande.

Under expeditionschef innefattas kabinettssekreteraren, enligt

ordalydelsen af § 1 i instruktionen för tjänstemännen i

utrikesdepartementet. Åt dessa föredragande har ansetts

kunna anförtros att infordra förklaringar i besvärsmål. Tydligt

är, att särskild åtgärd i detta syfte kan vara öfverflödig

till följd af den utredning, som för ett annat, med besvären

sammanhängande, ärendes skull må hafva åstadkommits.

Regeringsrätten själf bör tydligen kunna föreskrifva

fullständigande af utredningen.

Det är att förvänta, att regeringsrätten skall kunna utan

dröjsmål företaga besvärsmålen, i den mån de blifva färdiga

till föredragning, och att ej något behof skall finnas att skilja

mellan brådskande och mindre brådskande mål samt gifva

de förra förtursrätt. För att ej genom lagföredragning ett

måhända långvarigt afbrott må åstadkommas i besvärsmålens

behandling, torde det vara lämpligt, att lagföredragningen

inskränkes till vissa veckodagar. Hänsyn till arbetet

inom regeringsdepartementen fordrar också, att dag för föredragning

af mål tillhörande hvarje departement så vidt möj
-

s. 271 Kontrollera mot PDF

271

ligt på förhand fixeras. Till undvikande af tidspillan för de

föredragande och, i vissa fall, äfven för regeringsrätten själf

kan det tjäna, att målen regelmässigt anmälas, t. ex. under

veckan före den tillämnade föredragningen. Dessa förhållanden

kunna delvis ordnas af regeringsrätten; delvis åter erfordras,

till följd af återverkan på regeringsdepartementens arbete,

bestämmelser, som af Konungen meddelas efter afvägande,

med särskild hänsyn till arbetet i statsrådsberedningen, af

de olika departementens behof.

Att regeringsrätten är pligtig att till Kungl. Maj:t afgifva

infordrade utlåtanden i alla slags frågor om stiftande,

förändring eller upphäfvande af lag eller författning — icke

blott i sådana frågor, som i regeringsformen omförmälas —

torde ej behöfva uttryckligen stadgas.

Öfriga författningsförslag.

Med afseende å öfriga författningsförslag torde icke

någon särskild eller ytterligare motivering erfordras. Jag

anmärker endast, att jag ansett mig böra afstå från att

föreslå andra ändringar, än sådana, som omedelbart föranledas

af regeringsrättens inrättande.

Förslag till ändring i instruktionen för justitieombudsmannen

har jag icke ansett det tillkomma mig att upprätta.

s. 273 Kontrollera mot PDF

273

FÖRFATTNINGSFÖKSLAG.

Förslag

till

ändrad lydelse af vissa paragrafer i regeringsformen.

§ 7.

Alla regeringsärenden, med undantag af sådana, som i

11 och 15 §§ omförmälas, äfvensom af sådana, hvilkas afgörande

varder, jämlikt 17 § 2 mom., åt Regeringsrätten uppdraget,

skola inför Konungen i Statsrådet föredragas och där

afgöras.

§ 17-

Ro. Konungens domsrätt — — — — — —--

ordning bestämda.

2:o. Afgörandet af de mål, som hos Konungen fullföljas

genom besvär och icke äro af beskaffenhet att böra af Högsta

domstolen handläggas, skall, på det sätt och i den omfattning,

som bestämmes i särskild lag, stiftad af Konungen och Riksdagen

samfäldt enligt den i 87 § 1 mom. stadgade ordning,

uppdragas åtta af Konungen utnämnda män, som förvaltat

civil beställning samt däruti ådagalagt insikt, erfarenhet

och redlighet. De kallas regeringsråd och utgöra Konungens

Regeringsrätt. Bland dem böra minst sex hafva fullgjort

hvad författningarne föreskrifva dem, som uti domareämbeten

må nyttjas.

§ 18.

Högsta domstolen tillkommer det att upptaga och afgöra

alla ansökningar, att Konungen må bryta dom åter, som

vunnit laga kraft, eller återställa laga tid, som försuten är.

2546/06. Regeringsrätten. 18

s. 274 Kontrollera mot PDF

274

§ 21.

Konungen äger tvenne röster i de mål, hvilkas föredragning

och afgörande Han för godt finner att i Högsta domstolen

eller i Regeringsrätten öfvervara. Alla frågor om förklaringar

öfver lagen skola hos Konungen anmälas och Dess

röster däruti inhämtas och beräknas, änskönt Han icke i

Högsta domstolens öfverläggningar därom deltagit.

§ 22.

l:o. Uti Högsta — — — — — — — —

stadgar.

2:o. I Regeringsrätten kunna mål pröfvas och afgöras

af fem ledamöter, så ock af fyra, där alla fyra äro om slutet

ense. När skiljaktiga meningar förekomma, tillämpas hvad

lag stadgar om omröstande till dom.

§ 23.

Alla Högsta domstolens eller Regeringsrättens beslut

utfärdas i Konungens namn och med Dess höga underskrift

eller under Dess sekret.

§ 24.

1 :o. Uti Konungens Nedre Justitierevision skola justitieärendena

beredas till föredragning och afgörande i Högsta

domstolen.

2:o. Till föredragning i Regeringsrätten skola ärendena

beredas i det departement, hvartill de, enligt den i 6 § omförmälda

fördelning, höra.

§ 25.

1 :o. Konungen — — — — — — — —

blifvit dömd.

2:o. Har i andra fall hos Konungen gjorts ansökan om

befrielse från eller lindring i någon genom lagakraftägande

beslut fastställd skyldighet eller påföljd, skall, innan an
-

s. 275 Kontrollera mot PDF

275

sökningen bifaUes, Regeringsrätten däröfver afgifva utlåtande.

§ 26.

l:o. Då justitieärenden — —-------

föreskrifver.

2.0. Skall ärende, som jämlikt föreskrift i denna regeringsform

eller den i 17 § 2 mom. omförmälda lag hos Regeringsrätten

förevarit, föredragas i Statsrådet, vare, jämte

vederbörande departementschef och två andra ledamöter af

Statsrådet, två regeringsråd tillstädes, med enahanda skyldighet,

som ofvan om justitieråd är sagdt.

§ 34.

Statsministern och Ministern för utrikes ärendena innehafve

rikets högsta värdighet, och statsråden den närmaste

däiintill. Ledamot af Statsrådet ma icke tillika annat

ämbete utöfva, ej heller några inkomster däraf uppbära.

Justitieråd eller regeringsråd må ej tillika annat ämbete

innehafva eller utöfva.

§ 57.

Svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta utöfvas

af Riksdagen allena.

Huruledes särskilda menigheter må för egna behof sig

beskatta, bestämmes genom kommunallagarna, hvilka af

Konungen och Riksdagen gemensamt stiftas i den ordning

87 § 1 mom. stadgar.

§ 87.

1 jo Riksdagen äger gemensamt med Konungen makt

att stifta allmän civil- och kriminallag äfvensom kriminallag

för krigsmakten och att sådan förut stiftad lag förändra

och upphäfva. Ej må Konungen utan Riksdagens samtycke,

och icke Riksdagen utan Konungens, någon ny lag göra eller

gammal afskaffa. Frågor härom må i Riksdagens Kamrar

kunna väckas och skola, sedan Lagutskottet däröfver biff
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

27(5

vit hördt, af Riksdagen af göras. Beslutar Riksdagen för sin

del någon ny lag eller gammal lags upphäfvande eller förändring,

aflämnas förslag därom till Konungen, som inhämte

Statsrådets och antingen)Högsta domstolens eller Regeringsrättens

tankar däröfver, och, sedan Han Sitt beslut fattat,

meddele Riksdagen antingen Sitt samtycke till dess åstundan

eller Sina skäl att det vägra. Kan Konungen icke förr,

än Riksdagen åtskiljes, fatta och meddela Sitt beslut, vare

Han oförhindrad att före nästföljande riksdags öppnande

förslaget ordagrant bifalla och allmän kungörelse därom

utfärda. Sker det ej, anses förslaget hafva förfallit, och

Konungen underrätte då Riksdagen vid dess nästa sammankomst

om de skäl, som hindrat förslagets antagande. Finner

Konungen godt någon lagfråga för Riksdagen framställa,

äske Han Statsrådets och antingen Högsta domstolens

eller Regeringsrättens yttrande däröfver, samt meddele

Sin proposition tillika med berörda yttranden åt Riksdagen,

som med frågan vidare förfar, såsom i riksdagsordningen sägs.

2:o. Riksdagen äge ock gemensamt med Konungen

stifta, förändra eller upphäfva kyrkolag; dock att härvid

erfordras samtycke jämväl af allmänt kyrkomöte. Öfver

förslag angående dylik lag skola, på sätt i 1 mom sägs,

Statsrådets och antingen Högsta domstolens eller Regeringsrättens

tankar inhämtas och jämte Konungens proposition,

då sådan göres, Riksdagen meddelas. Har ej förslag, hvarom

nu fråga är, före början af riksdagen näst efter den, som

framställt eller antagit förslaget, blifvit såsom lag genom

allmän kungörelse utfärdadt, vare det förfallet, och Konungen

underrätte då Riksdagen om de skäl, som hindrat

förslagets antagande.

§ 99.

Justitieombudsmannen må, när han det nödigt anser,

kunna öfvervara Högsta domstolens, Regeringsrättens, Nedre

Justitierevisionens, hofrätternas, kollegiernas eller i dessas

ställe inrättade verks, och alla lägre domstolars öfverlägg
-

s. 277 Kontrollera mot PDF

277

ningar och beslut, dock utan rättighet att sin mening därvid

yttra, samt äga tillgång till alla domstolars, kollegiers och

ämbetsverks protokoll och handlingar. Konungens ämbetsmän

i allmänhet vare skyldige att lämna justitieombudsmannen

laglig handräckning, samt alla fiskaler, att medelst

aktioners utförande honom biträda, då han det äskar.

§ 101.

Skulle den oförmodade händelse inträffa, att antingen

hela Konungens Högsta domstol eller af dess ledamöter en

eller flere funnes hafva af egennytta, vrångvisa eller försumlighet

så orätt dömt, att därigenom någon, emot tydlig lag

och sakens utredda och behörigen styrkta förhållande,

mistat eller kunnat mista lif, personlig frihet, ära och egendom,

eller att Regeringsrätten eller en eller flere af dess ledamöter

funnes hafva af sådan orsak vid pröfning af besvärsmål

uppenbarligen orätt förfarit, vare justitieombudsmannen

pliktig, äfvensom Konungens justitiekansler berättigad, att

vid den rikets domstol, som här nedanföre bestämmes, den

felaktige under tilltal ställa, samt till ansvar efter rikets lag

befordra.

§ 102.

Denna Domstol, som Riksrätt kallas, skall i sådant fall

bestå af presidenten uti Konungens och rikets Svea hofrätt,

hvilken däruti före ordet, presidenterna uti alla rikets kollegier,

vid tilltal emot Högsta domstolen fyra de äldsta regeringsråd,

men, när Regeringsrätten är tilltalad, fyra de äldsta

justitieråd, äfvensom, i båda fallen, högste befälhafvaren

öfver de i hufvudstaden tjänstgörande trupper, högste närvarande

befälhafvaren för den vid hufvudstaden förlagda

delen af flottan, tvenne de äldsta råd i Svea hofrätt och det

äldsta råd i hvarje af rikets kollegier. Då antingen justitiekansleren

eller justitieombudsmannen finner sig befogad

att Högsta domstolen eller Regeringsrätten samfäldt eller

särskilde enderas ledamöter inför Riksrätten tilltala, äske han

s. 278 Kontrollera mot PDF

278

hos presidenten i Konungens och rikets Svea hofrätt, såsom

Riksrättens ordförande, laglig kallelse å den eller dem, som

skola tilltalas. Presidenten i hofrätten foge därefter anstalt

om Riksrättens sammanträde, för att kallelsen utfärda och

målet vidare i laglig ordning behandla. Skulle emot förmodan

han detta underlåta, eller någon af de öfrige förenämnde

ämbetsmän undandraga sig att uti Riksrätten deltaga, stånde

de, för en sådan uppsåtlig försummelse af deras ämbetsplikt,

till lagligt ansvar. Hafva en eller flere af Riksrättens ledamöter

laga förfall, eller finnes emot någon af dem laga jäf,

vare ändock rätten domför, om tolf däruti sitta. Är presidenten

i hofrätten af laga förfall eller jäf hindrad, företräde

dess ställe den äldste i tjänst varande respidenten. Denna

domstol äge, sedan rannsakningen fulländad är, och domen

efter lag fälld, att densamma för öppna dörrar afkunna. Ingen

hafve makt att sådan dom ändra, Konungen dock

obetaget att göra nåd, hvilken likväl icke må sträcka sig till

den dömdes återinsättande i rikets tjänst.

§ 103.

Lagtima Riksdag skall hvart tredje år, på sätt riksdagsordningen

stadgar, tillsätta en nämnd, som äge att döma,

huruvida Högsta domstolens och Regeringsrättens samtliga

ledamöter gjort sig förtjänte att i deras viktiga kall

bibehållas, eller om visse af dem, utan bevisligen begångna

fel och brott, hvarom föregående § handlar, likväl kunde

anses böra ifrån detta kall skiljas. Beslutar denna nämnd

efter omröstning, i den ordning, som i riksdagsordningen

sägs, att någon eller någre af Högsta domstolens eller Regeringsrättens

ledamöter skola anses vara ifrån Riksdagens förtroende

uteslutne, blifve han eller de därefter af Konungen,

hos hvilken Riksdagen skall härom göra anmälan, ifrån ämbetet

genom nådigt afsked skilde. Dock tillägge Konungen

honom eller dem hvardera en årlig pension till lönens halfva

belopp.

s. 279 Kontrollera mot PDF

279

§ 104.

Ej må Riksdagen ingå i någon särskild pröfning af Högsta

domstolens eller Regeringsrättens beslut, eller någon allmän

öfverläggning därom uti nämnden förefalla.

§ 106.

Einner utskottet af dessa protokoll, att någon Statsrådets

ledamot, eller någon för tillfället förordnad föredragande,

eller den ämbetsman, som i kommandomål Konungen

råd gifvit, uppenbarligen handlat emot rikets grundlag eller

allmän lag, eller tillstyrkt någon öfverträdelse däraf, eller underlåtit

att göra föreställningar emot sådan öfverträdelse,

eller den vållat och befrämjat genom uppsåtligt fördöljande

af någon upplysning, eller att den föredragande underlåtit

att, i de fall, som 38 § af denna regeringsform förutsätter,

sin kontrasignation å ett Konungens beslut vägra, då skall

Konstitutionsutskottet ställa en sådan under tilltal af justitieombudsmannen

inför Riksrätten, och gånge härmed som

i 101 och 102 § § om tilltal emot Regeringsrätten föreskrifves.

Då Statsrådets ledamöter eller Konungens rådgifvare i

kommandomål finnas hafva, på sätt ofvanberördt är, gjort

sig till ansvar skyldige, döme dem Riksrätten efter allmän

lag och den särskilda författning, som till bestämmande af

sådant ansvar utaf Konungen och Riksdagen fastställd

varder.

s. 280 Kontrollera mot PDF

280

Förslag

till

ändrad lydelse af vissa paragrafer i riksdagsordningen.

§ Il
Är

någon missnöjd med riksdagsmannaval, som af landsting

eller stadsfullmäktige förrättadt är, må lian däröfver

hos Konungen anföra underdåniga besvär. Han äger för sådant

ändamål hos landstingets sekreterare eller stadsfullmäktiges

ordförande äska behörigt protokollsutdrag, hvilket

genast eller inom högst två dagar därefter bör till klaganden

utlämnas; och skall han, vid förlust af talan, sina till Konungen

ställda besvär, sist inom en månad efter valförrättningens

slut, ingifva till Konungens Befallningshafvande, som genom

kungörelse, hvilken i allmänna tidningarna införes,

utsätter viss kort tid, inom hvilken underdånig förklaring

må öfver besvären till Konungens Befallningshafvande aflämnas.

Sedan den tid tilländagått, har Konungens Befallningshafvande

att besvärshandlingarna jämte de förklaringar,

som må hafva inkommit, ofördröjligen till Konungen insända,

för att i Dess Regeringsrätt skyndsamt föredragas och

afgöras.

§ 43.

Ej må Statsrådsledamot, Justitieråd eller Regeringsråd

i utskott eller val till utskott deltaga; ej heller någon, af hvilken

Riksdagen kan fordra redo och ansvar, inväljas i utskott,

där redovisning för hans egna ämbetsåtgärder kan

förekomma.

s. 281 Kontrollera mot PDF

281

§ 54.

Konungens skrivelser och propositioner med det undantag,

som i 34 § förmäles, tillställas båda Kamrarna genom

en Statsrådets ledamot samt böra alltid vara åtföljda

af Statsrådets och, i lagfråga, hvaröfver enligt regeringsformen

Högsta domstolens eller Regeringsrättens yttrande skall

inhämtas, jämväl af sådant yttrande.

§69.

Lagtima Riksdag skall hvart tredje år tillsätta en nämnd

af fyratioåtta personer, däraf hvardera Kammaren genom

sluten omröstning inom sig utser tjugofyra, och hvilken

nämnd, i den ordning 103 och 104 § § regeringsformen stadga,

äger att döma, huruvida Högsta domstolens och Regeringsrättens

samtlige ledamöter gjort sig förtjänte att i deras

viktiga kall bibehållas, eller om visse af dem, utan bevisligen

begångna fel och brott, hvarom regeringsformens

102 § handlar, likväl kunna anses böra från detta kall

skiljas. Denna nämnd träder samma dag den blifvit vald

tillsammans.

Nämndens samtlige ledamöter rösta först, man för man,

öfver den frågan: skall omröstning anställas till uteslutande

af någon bland Högsta domstolens ledamöter? Besvaras

denna fråga enhälligt eller af de flesta rösterna med nej, blifva

Högsta domstolens samtlige ledamöter bibehållne. Besvaras

den åter med ja, uppgör hvar och en af nämnden en

sluten lista på dem af Högsta domstolens ledamöter, flere

eller färre, som han anser böra entledigas. De tre bland dessa,

som då fått det största antal röster emot sig, ställas hvar

efter annan under ny omröstning, hvarvid två tredjedelar af

rösterna fordras emot den eller dem, som skola anses vara

från Riksdagens förtroende uteslutne; och förhålles därefter

såsom i regeringsformens 103 § vidare föreskrifves.

I enahanda ordning förfares sedan med omröstningar

angående Regeringsrättens ledamöter.

s. 282 Kontrollera mot PDF

282

Förslag

till

ändring i tryckfrihetsförordningen.

§ 2.

4:o.

I grund af hvad i 1 mom. af denna § stadgadt är, skall

äfven, till utgifvarens säkrare efterrättelse, dock med de undantag

och villkor, som nedanföre stadgas skola, uttryckligen

vara enhvar tillåtet, att i allmänt tryck utgifva alla,

såväl rättegångar, som andra allmänna ärenden rörande

handlingar, protokoll och beslut, af hvad namn och beskaffenhet

de vara må, ehvad de höra till den förflutna tiden,

eller till mål, som hädanefter förekomma, vare sig hos Riksrätt,

Högsta domstolen, Regeringsrätten, Nedre Justitierevisionen,

Allmänna Beredningen, öfver- och underrätter, kollegier,

kommittéer, beredningar, direktioner, kommissioner, förvaltningar,

Konungens befallningshafvande, konsistorier, exekutionssäten,

eller andra publika verk, utan åtskillnad på

målens beskaffenhet af civila, kriminella, ekonomiska, militära

eller ecklesiastika; vidare alla tillförene, nu eller hädanefter

gällande instruktioner, konstitutioner, reglementen, statuter,

ordningar, privilegier, reskripter och allmänna stadganden,

hvarifrån helst utfärdade, tillika med alla ofvannämnda högre

och lägre rätters, kollegiers, ämbetsverks, publika korporationers

och alla ämbets- och tjänstemäns relationer, memorialer

och ämbetsbref; ändtligen alla societeters och verks, samt

enskilda personers memorialer, ansökningar, förslag, betänkande^

besvär, jämte utslag och svar därå, till de delar där
-

s. 283 Kontrollera mot PDF

283

af, som till publika ämbetsmäns och verks handläggning

komma; och böra till den ändan icke allenast alla sådana

handlingar, vid domstolar och andra ofvannämnda verk och

ämbeten, genast och utan tidsutdräkt emot lösen utlämnas

åt hvem det äskar, antingen han har i saken del eller ej, vid

ansvar såsom för tjänstens försummelse, om sådant af någon

publik tjänsteman vägras eller obehörigen fördröjes, utan

äfven, vid samma ansvar, i alla arkiv, hvar och en fri tillgång

lämnas, att få på stället afskrifva eller afskrifva låta,

eller, om därvid betydande hinder vore, i bevittnad afskrift,

emot vederbörlig lösen, utbekomma alla slags handlingar i

hvad ämne som helst.

Vid föregående tillåtelse skola följande undantag ovä
-

gerligen iakttagas:

Att protokoll — — — — — icke uppenbara.

Att ej några — — — — — böte femtio riksdaler.

Att mobiliseringsplaner — — — konfiskeras.

Att, i hvad — — — — — femtio riksdaler.

Det skall — — — — — — sexton skillingar.

Att protokoll — — — — — sexton skillingar.

Att ingen — — — — — — sexton skillingar.

Att utdrag — — -— -— -— — femtio riksdaler.

Att uppgifter -— — — — — femtio riksdaler.

Att de från — — — — — femtio riksdaler.

Att ansökning — ■— — — — femtio riksdaler.

Att sådant — — — — — — hufvudsaken.

I öfrigt — — — — — — — stadgadt är.

s. 284 Kontrollera mot PDF

284

Förslag

till

lag om regeringsrätten.

1 §•

Till regeringsrättens upptagande höra alla mål, som hos

Konungen fullföljas genom besvär och icke äro af beskaffenhet

att böra i högsta domstolen handläggas.

2 §.

Besvärsmål, som i 1 § afses, skola, på sätt nedan i denna

lag sägs, antingen afgöras af regeringsrätten eller, efter handläggning

i regeringsrätten, öfverlämnas till nådigt afgörande

enligt den för regeringsärenden i allmänhet stadgade ordning.

3 §■

Regeringsrätten äger pröfva, huruvida besvär rätteligen

anförts, samt huruvida det öfverklagade beslutet kränker

klagandens enskilda rätt eller eljest hvilar på orättvis grund

eller tillkommit utan iakttagande af laga ordning eller står i

strid med allmän lag eller författning eller annorledes öfverskrider

dens befogenhet, som beslutet fattat.

Ej må regeringsrätten ingå i pröfning af fråga, som beror

på bedömande af besluts eller åtgärds lämplighet och ändamålsenlighet.

4 §•

I sådana frågor, som enligt 3 § tillhöra regeringsrättens

pröfning, skall vid dess afgörande förblifva.

s. 285 Kontrollera mot PDF

285

5 §.

Finner regeringsrätten, att i besvärsmål förekommer till

pröfning fråga, som beror på bedömande af besluts eller åtgärds

lämplighet och ändamålsenlighet, och att målet förty

icke kan af regeringsrätten afgöras, skall sådan fråga, där ej

målet bör återförvisas, öfverlämnas till föredragning i statsrådet.

6 §•

Har mål, efter ty i 5 § är sagdt, blifvit i sin helhet eller

delvis öfverlämnadt till föredragning i statsrådet, varder,

sedan öfverlämnad fråga därstädes pröfvats, nådigt beslut i

målet utfärdadt med iakttagande af hvad i 4 § stadgas.

7 §■

Till regeringsrättens slutliga afgörande höra i synnerhet,

följande till regeringsdepartementen inkomna besvärsmål:

mål om riksdagsmannaval och afsägelse af riksdagsmannauppdrag;
mål

om val till ombud vid kyrkomöte;

mål om åläggande af tvångsarbete;

mål om återkallelse af villkorligt medgifven frihet;

mål om godtgörelse af statsmedel för understöd åt sjöfolk

och nödställda svenska undersåtar;

mål om förseelser mot värnpliktslagen;

mål om den lagliga giltigheten af kommuns eller landstings

beslut;

mål om kommunmedlems skyldighet att till kommunens

gemensamma utgifter lämna bidrag;

mål om statsbidrag till sjukkassor;

mål om inmutning;

mål om meddelande af patent eller om registrering af

varumärken eller af mönster och modeller;

mål om införande i aktiebolags-, försäkrings-, föreningseller

handelsregister eller om näringsanmälan;

s. 286 Kontrollera mot PDF

286

mål om skeppsmätning eller om registrering af fartyg;

mål om mantalssättning;

mål, om stadgad åborätt till hemman och lägenheter af

krononatur äger rum, om företräde till sådan åborätt eller om

rättighet och företrädesrätt till skatteköp;

mål om mantalsskrifning, om taxering till skatt och om

debitering af utskylder;

mål om tullbehandling och om rätt till restitution af

erlagd tull;

mål emellan församling, kommun eller enskilda medlemmar

af församling eller kommun samt prästerskap, kyrkobot]

äning, folkskollärare eller andra aflönade personer,

huru och till hvilket belopp löneförmånerna skola utgå;

mål om kyrkotukt, kyrkoskrifning, äktenskapslysning,

skillnad i trolofning, utfärdande af skiljebref eller om utträde

ur svenska kyrkan;

mål om statsbidrag till folkskoleväsendet;

mål om uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende

försummade barn;

mål om åborätt till Hvitfeldtska stipendiinrättningens

hemman;

mål emellan landtmätare och deras vikarier eller medhjälpare

om lön och arvode;

mål om landtmätares afstångande från tjänstgöring eller

från rätt till nya förordnanden;

mål om Konungens befallningshafvandes beslut rörande

förordnande till landtmäteriförrättning eller åtgärder till

befordrande af landtmäteriförrättningars fortgång och

behöriga verkställighet;

mål om indragning af gästgifvares rätt att försälja alkoholhaltiga

drycker;

mål om ersättning af statsmedel för kreatur, som nedslaktats

i följd af smittosam sjukdom;

mål om aflöningsförmåner och reseersättning af statsmedel

eller om pensionsafgifter och pensionsrätt, enligt gällande

föreskrifter;

s. 287 Kontrollera mot PDF

287

anmärkningsmål, reskontreringsmål och mål om extra

ordinarie afskrifning;

mål om disciplinär bestraffning, varning icke därunder

innefattad.

8 §.

Till föredragning i statsrådet kunna, efter handläggning,

i regeringsrätten, öfverlämnas i synnerhet besvärsmål angående

tjänsteförslag, befordringar, förordnanden samt beviljande

af tjänstledighet eller afsked, angående sökt tillstånd

till visst företag eller viss verksamhet och angående sökt

fastställelse å menighets beslut.

9 §.

Är med underdåniga besvär förenad ansökan om meddelande

af nådig dispens eller om vidtagande af annan åtgärd,

hvilken skulle på Konungens beslut i statsrådet ankomma,

eller har beslut, hvarom i besvären är fråga, underställts

Konungens pröfning, äge utan hinder däraf regeringsrätten

pröfva besvären, och vare om målets öfverlämnande till

föredragning i statsrådet och om beslutets utfärdande lag,

som i 5 och 6 § § är sagdt.

Afser ansökan befrielse från eller lindring i någon genom

det öfverklagade beslutet lagligen bestämd skyldighet eller

påföljd, och är den ej af beskaffenhet att böra i högsta domstolen

föredragas, afgifve regeringsrätten, vid målets öfverlämnande,

sitt utlåtande däröfver.

10 §.

Föredragande i regeringsrätten vare, enligt Konungens

bestämmande, expeditionschef eller byråchef i det regeringsdepartement,

hvartill besvärsmål, som skall föredragas, enligt

stadgad fördelning hörer.

Om anmälan till föredragning och om föredragningsturen

förordnar Konungen, efter regeringsrättens hörande.

s. 288 Kontrollera mot PDF

288

11 §.

Innan besvärsmål i regeringsrätten föredrages, skall det

vara, genom nödiga förklaringars och upplysningars inhämtande,

af föredraganden beredt.

Finner regeringsrätten erforderligt, att ytterligare någon

varder öfver besvären hörd, meddele därom föreskrift.

12 §.

Hvad i 10 § är om besvärsmål stadgadt skall äga motsvarande

tillämpning i fråga om ansökningar, som utan

sammanhang med besvärsmål i regeringsrätten förekomma

till föredragning, så ock, där ej Konungen förordnar särskild

föredragande, beträffande ärenden om stiftande, förändring

eller upphäfvande af lag eller författning.

Denna lag träder i kraft ...., men äger ej tillämpning i

fråga om besvär öfver beslut, som därförinnan meddelats.

s. 289 Kontrollera mot PDF

289

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse af § 7 i förordningen angående

allmänt kyrkomöte den 16 november 1863.

Härigenom förordnas, att § 7 i förordningen angående

allmänt kyrkomöte den 16 november 1863 skall erhålla följande

ändrade lydelse:

Klagan öfver val till ombud vid kyrkomöte fullföljes

hos Konungen genom underdåniga besvär, som inom trettio

dagar efter valet skola i justitiedepartementet ingifvas, för

att i Konungens regeringsrätt skyndsamt föredragas och afgöras.

2o46/06. Regering sr ä tten.

19

s. 290 Kontrollera mot PDF

290

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse af 6 § i lagen angående lösdrifvares

behandling den 12 juni 1885.

Härigenom förordnas, att 6 § i lagen angående lösdrifvares

behandling den 12 juni 1885 skall erhålla följande ändrade

lydelse:

Vill någon söka ändring i Konungens befallningshafvandes

utslag, hvarigenom han blifvit dömd till tvångsarbete,

äger han inom åtta dagar efter det utslaget blifvit afkunnadt,

den dagen oräknad, till Konungens befallningshafvande

ingifva sina till Konungen ställda underdåniga besvär. Behöfver

klaganden biträde vid besvärens författande, foge

Konungens Befallningshafvande anstalt att det erhålles.

Inkomna besvär åligge Konungens befallningshafvande

att, så fort ske kan, till justitiedepartementet insända, tilllika

med vederbörandes yttrande, om anledning förekommit

att sådant infordra, äfvensom eget utlåtande och öfriga

till målet hörande handlingar.

Konungens befallningshafvande äger, om skäl förefinnes,

förordna, att den dömde må, intill dess besvären blifvit

af gjorda eller utslaget vunnit laga kraft, vistas på fri fot.

Konungens befallningshafvandes beslut angående varning

må ej öfverklagas utan i sammanhang med besvär öfver

utslag, hvarigenom tvångsarbete blifvit ådömdt.

Denna lag träder i kraft....., men äger ej tillämp
ning

i fråga om besvär öfver utslag, som därförinnan

meddelats.

s. 291 Kontrollera mot PDF

291

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse af 12 § i lagen angående villkorlig

frigifning den 22 juni 1906.

Härigenom förordnas, att 12 § i lagen angående villkorlig

frigifning den 22 juni 1906 skall erhålla följande ändrade

lydelse:

Har Konungens befallningshafvande återkallat vilkorligt

medgifven frihet, och vill den frigifne söka ändring i beslutet,

äger han inom åttonde dagen efter det beslutet honom

delgifvits till Konungens befallningshafvande eller till tillsyningsman

vid häkte, där han förvaras, ingifva sina till

Konungen ställda besvär. År klaganden häktad och behöfver

han biträde vid besvärens författande, foge Konungens

befallningshafvande eller tillsyningsmannen vid häktet anstalt,

att det erhålles. Besvär, som ingifvits till tillsyningsman,

insände han ofördröjligen till Konungens befallningshafvande.

Inkomna besvär åligge Konungens befallningshafvande

att, så fort ske kan, till justitiedepartementet insända tillika

med de till målet hörande handlingar.

Har den frigifne blifvit häktad, skall i fråga om beslutets

verkställighet före besvärstidens utgång i tillämpliga

delar lända till efterrättelse hvad särskild! finnes stadgadt

angående verkställighet af straff, ådömdt genom utslag, som

ej vunnit laga kraft.

Konungens befallningshafvandes beslut angående varning

må ej öfverklagas.

Denna lag träder i kraft....., men äger ej tillämpning

i fråga om besvär öfver beslut, som därförinnan meddelats.

s. 292 Kontrollera mot PDF

292

Förslag

till

nådig kungörelse, innefattande tillägg till förnyade nådiga

stadgan angående fördelning af ärendena mellan statsdepartementen

den 31 mars 1900.

Såsom tillägg till förnyade nådiga stadgan angående

fördelning af ärendena mellan statsdepartementen den 31

mars 1900 förordnas:

att justitiedepartementet skola tillkomma ärenden rörande

afsägelse af riksdagsmannauppdrag, val till ombud vid

kyrkomöte, åläggande af tvångsarbete eller återkallelse af

vilkorligt medgifven frihet.

Förslag

till

nådig kungörelse om ändrad lydelse af §§ 3, 5, 6 och

• 7 i Kungl. Maj:ts nådiga instruktion för ämbets- och

tjänstemännen i Dess kansli den 7 juni 1878.

Härigenom förordnas, att § § 3, 5, 6 och 7 i Kungl. Maj :ts

nådiga instruktion för ämbets- och tjänstemännen i Dess

kansli den 7 juni 1878 skola erhålla följande ändrade lydelse:

§ 3.

Expeditionschefs ämbetsplikter äro:

att biträda departementschefen i allt hvad till departementets

handläggning hörer och till föredragning inför

Kungl. Maj :t i statsrådet samt i tillförordnad regering bereda

de mål och ärenden, som icke öfverlämnas till de inom departementet

inrättade byråer;

att vara föredragande i regeringsrätten, för så vidt ej

föredragningen blifvit af Kungl. Maj :t uppdragen åt byråchef;

opaginerad Kontrollera mot PDF

293 ''

att efter bestämda — — — — — — — — -—

lagar eller författningar.

§ 5.

Kansliråden, hvilka som byråchefer förestå hvar sin

byrå, åligger:

att till föredragning inför Kungl. Maj :t i statsrådet samt

i tillförordnad regering bereda de mål och ärenden, som till

byrån öfverlämnas, samt i dem afgifva förslag till beslut;

att öfverse -— — — — -— — — — — -— —

som anbefallas;

att föra förteckning — — — — — — frågor;

att ansvara för — — — — — -— — -— —

skyndsamhet utföras; samt

att, efter Kungl. Maj ds förordnande, vara föredragande

i regeringsrätten.

Kansliråd och byråchef — — -— — — — — -—

afgifva redogörelse.

§ 6.

Kanslisekreterarna, hvilka indelas till biträde åt expeditionschefen

eller till tjänstgöring å byråerna, åligger:

att inför Kungl. Maj :t i statsrådet samt i tillförordnad

regering äfvensom i regeringsrätten föra protokoll och för

dess riktighet ansvara;

att draga försorg om renskrifning af det till statsrådsprotokollet

hörande registratur, hvars riktighet bör af kanslisek

reter ar en bestyrkas;

att biträda -— — — — — — — — — — —

föreläggas Riksdagen.

§7.

Registratorns skyldigheter äro:

att mottaga -— — — — — — — •— — — —rvid

taxeringen.

Därjämte åligger det dels registratorn i Civildepartementet

att för regeringsrätten uppgöra rekvisitionsförslag å

s. 294 Kontrollera mot PDF

294

aflöning och anordnad aflöning till vederbörande utbetala,

meddela föreskrifna uppgifter till upplysning och ledning vid

taxeringen samt handhafva expensmedlen och göra erforderliga

inköp af skrifmaterialier, ved m. in., dels registratorn

i Sjöförsvarsdepartementet — — — -— — hufvudstaden.

Förslag

till

nådig kungörelse om ändrad lydelse af §§ 2 och 6 i

förnyade nådiga instruktionen för tjänstemännen i utrikesdepartementet

den 24 september 1906.

Härigenom förordnas, att § § 2 och 6 i förnyade nådiga

instruktionen för tjänstemännen i utrikesdepartementet den

24 september 1906 skola erhålla följande ändrade lydelse:

§ 2.

Kabinettssekreteraren åligger:

att biträda ministern för utrikes ärendena i allt hvad

till departementets handläggning hörer och till föredragning

inför Kungl. Maj:t eller afgörande af ministern bereda de

mål och ärenden, som icke öfverlämnas till departementets

afdelningar, äfvensom att vara föredragande i regeringsrätten

;

att, därest icke — — — — — — — — —

fullgöra sina tjänsteåligganden.

§ 6.

1. Rättsaf delningen — — — — — — — —

samt sjukvård.

2. Afdelningschefen — — — — — — — — —

enahanda åtgärder.

3. Afdelningens förste sekreterare åligger särskilda

att i regeringsrätten föra protokoll och för dess riktighet

ansvara;

s. 295 Kontrollera mot PDF

295

att bereda och föredraga de ersättningsärenden, som

afdelningschefen enligt mom. 2 äger att afgöra; samt

att kontrasignera af afdelningschefen utfärdade anordningar.

Förslag

till

nådig kungörelse om ändrad lydelse af §§ 4 och 6 i

Kungl. Maj:ts förnyade nådiga instruktion för Dess

nedre justitierevision den 16 december 1901.

Härigenom förordnas, att § § 4 och 6 i Kungl. Maj ds

förnyade nådiga instruktion för Dess nedre justitierevision

den 16 december 1901 skola erhålla följande ändrade lydelse:

§4.

1. Af de till — — — — — — — — — — —

högst två rotlar; skolande härvid till skiftesmål räknas icke

allenast besvär i ägodelnings- eller ägoskillnadsmål, utan

äfven från allmän domstol fullföljda mål, som angå klander

af landtmätares arfvodesräkning eller åtal mot landtmätare

för tjänstefel; så ock nåd- och rbsningsansökningar i dy
-

lika mål.

2. — — — — — — kan ifrågakomma.

3. — -— — — — — Kungl. Maj ds pröfning.

4. — -— — — — — beredas och föredragas.

5. -—• -— — — -— — afgörande deltaga.

6. — — — — -— — finnes uppfördt.

§ 6.

1. — — — — — — — — svarandens under
låtenhet

att i rätt tid inställa sig.

2. — — — — — — — — eljest bort vara.

3. — — — — — — — — till föredragning.

4. — — — — — — — — punkt stadgas.

s. 296 Kontrollera mot PDF

296

5. Mål, som ovillkorligen skola anses vara af beskaffenhet

att företrädesvis fordra skyndsamt afgörande, äro:

a) underställningsmål; ■— -— — -— -— -— •— —

ådömd urbota bestraffning, eller däri någon är tilltalad för

brott, som i lagen ■— — — -— -— ■— — — — —

andra rummet.

6. — — — — — — — annorlunda förordnas.

Denna kungörelse träder i kraft — -— —, men äger ej

tillämpning i fråga om besvär öfver beslut, som därförinnan

meddelats.

Förslag

till

nådig kungörelse om ändrad lydelse af §§ 33 och 49

i förnyade nådiga instruktionen för arméförvaltningen

den 27 maj 1881.

Härigenom förordnas, att § § 33 och 49 i förnyade

nådiga instruktionen för arméförvaltningen den 27 maj

1881 skola erhålla följande ändrade lydelse:

§ 33.

Ändring i Arméförvaltningens beslut må inom den i

författningarne stadgade tid hos Ivungl. Maj :t sökas genom

anförande af underdåniga besvär, hvilka skola i Landtförsvarsdepartementet

ingifvas.

§49.

1. — — — — — — Konungens Högsta Domstol.

2. — — — — — — någon del där af uppbära.

3. — — — — — — afhållit sig från tjänstgöring.

s. 297 Kontrollera mot PDF

297

4. Öfver erhållen varning må klagan ej föras, men den,

som icke nöjes med Arméförvaltningens beslut, hvarigenom

något ansvar honom ålägges, må däröfver hos Kungl. Maj :t

anföra underdåniga besvär; dock kommer ådömd suspension

att icke dess mindre emellertid gå i verkställighet.

5. — — — — -— -— — finnes stadgadt.

6. — — r— tjänsten skild. Är vaktbetjänt missnöjd

med beslut, hvarigenom han blifvit suspenderad eller förklarad

tjänsten förlustig, må ändring hos Kungl. Maj:t sökas

genom underdåniga besvär, men beslutet går emellertid i

verkställighet.

Denna kungörelse träder i kraft — — —, men äger

ej tillämpning i fråga om besvär öfver beslut, som därförinnan

meddelats.

Förslag

till

nådig kungörelse om ändring i Kungl. Maj:ts förnyade

nådiga instruktion för Dess marinförvaltning den 8 december

1899.

Härigenom förordnas, att § 32 i Kungl. Maj ds förnyade

nådiga instruktion för Dess marinförvaltning den 8 december

1899 skall upphöra att gälla och § 31 erhålla följande ändrade

lydelse:

Öfver erhållen varning må klagan ej föras, men den,

som icke åtnöjes med Marinförvaltningens åtgärder och beslut

i andra ärenden, må däröfver hos Kungl. Maj :t anföra

underdåniga besvär, hvilka skola i Sjöförsvarsdepartementet

ingifvas inom den i Kungl. förordningen den 14 december

1866 stadgade tid; dock kommer ådömd suspension icke

desto mindre att gå i verkställighet.

s. 298 Kontrollera mot PDF

298

I alla utslag, hvaröfver klagan må föras, bör fullständig

besvärshänvisning meddelas.

Denna kungörelse träder i kraft — — -— — — —,

men äger ej tillämpning i fråga om besvär öfver beslut, som

därförinnan meddelats.

Förslag

till

nådig kungörelse om ändrad lydelse af § 36 och § 46

mom. 1 i Kungl. Maj:ts förnyade nådiga instruktion för

Dess medicinalstyrelse den 31 december 1900.

Härigenom förordnas, att § 36 och § 46 mom. 1 i Kungl.

Maj :ts förnyade nådiga instruktion för Dess medicinalstyrelse

den 31 december 1900 skola erhålla följande ändrade lydelse:

§ 36.

Ändring i Medicinalstyrelsens beslut må inom den i

författningarna stadgade tid hos Kung]. Maj:t sökas genom

anförande af besvär, hvilka skola ingifvas i vederbörande

statsdepartements expedition.

§ 46.

1. Öfver erhållen varning, som i § § 44 och 45 sägs, må

klagan ej föras, men den, som icke nöjes med Medicinalstyrelsens

beslut, hvarigenom vite honom förelägges eller

ansvar ådömes, må däröfver hos Kungl. Maj :t anföra besvär,

hvilka skola till civildepartementet ingifvas; dock Ikorn in er

beslut om ådömd suspension icke desto mindre att emellertid

gå i verkställighet.

Denna kungörelse träder i kraft — -— —, men äger ej

tillämpning i fråga om besvär öfver beslut, som därförinnan

meddelats.

s. 299 Kontrollera mot PDF

299

Förslag

till

nådig kungörelse om ändrad lydelse af § 34 i Kungl.

Maj:ts förnyade nådiga instruktion för Dess och rikets

kammarkollegium den 14 November 1879.

Härigenom förordnas, att § 34 i Kungl. Maj :ts förnyade

nådiga instruktion för Dess och rikets kammarkollegium

den 14 november 1879 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Tjänsteman eller vakt betjänt, som icke åt nöjes med

Kollega beslut, hvarigenom ansvar blifvit honom ådömdt,

må däröfver hos Kungl. Maj:t anföra underdåniga besvär,

hvilka skola till finansdepartementet ingifvas inom den i

Kungl. förordningen den 14 december 1866 stadgade tid.

Öfver erhållen varning må dock klagan icke föras.

Kollega beslut — — — — — — — anförda besvär.

1 afseende å besvärs — — — — — — — — — —

besvärshänvisning meddelas.

Denna kungörelse träder i kraft---, men äger ej

tillämpning i fråga om besvär öfver beslut, som därförinnan

meddelats.

Förslag

till

nådig kungörelse om ändrad lydelse af § 13 och § 19

mom. 4 i Kungl. Maj:ts nådiga instruktion för Dess

statskontor den 8 december 1876.

Härigenom förordnas, att § 13 och § 19 mom. 4 i Kungl.

Maj :ts nådiga instruktion för Dess statskontor den 8 december

1876 skola erhålla följande ändrade lydelse:

s. 300 Kontrollera mot PDF

300

§ 13.

Ändring i Statskontorets beslut må inom den i författningarna

stadgade tid hos Kungl. Maj:t sökas genom

anförande af underdåniga besvär, hvilka skola i vederbörande

statsdepartements expedition ingifvas.

§ 19-

Mom. It.. Öfver erhållen varning må klagan ej föras,

men den, som icke nöjes med Styrelsens beslut, hvarigenom

något ansvar honom ålägges, må däröfver hos Kungl. Maj :t

anföra underdåniga besvär, hvilka skola till finansdepartementet

ingifvas; dock: kommer ådömd suspension att icke

dess mindre emellertid gå i verkställighet.

Denna kungörelse träder i kraft — — —, men äger ej

tillämpning i fråga om besvär öfver beslut, som därförinnan

meddelats.

Förslag

till

nådig- kungörelse om ändrad lydelse af §§ 14 och 41 i

Kungl. Maj:ts förnyade nådiga instruktion för Dess och

rikets kammarrätt den 14 november 1879.

Härigenom förordnas, att § § 14 och 41 i Kungl. Maj :ts

förnyade nådiga instruktion förJfDessfochfrikets kammarrätt

den 14 november 1879 skola erhålla följande ändrade

lydelse:

§ 14-

Kammarrättens domar uti instämda mål skola, jämlikt

allmänna lagen, utgifvas efter föregående dag gjordt anslag.

Kammarrättens utslag i andra mål erhålla den dagens

datum, då beslutet fattades.

s. 301 Kontrollera mot PDF

301

§ 41.

I afseende på fullföljd af talan emot Kammarrättens domar

uti instämda mål gäller hvad i allmänna lagen finnes

föreskrifvet för sökande af ändring i hofrätts dom.

Såvidt talan — — — — — — — — — — af

beslutet erhållit del.

Öfver erhållen — — — — — — anförda besvär.

Denna kungörelse träder i kraft — — —, men äger

ej tillämpning i fråga om besvär öfver beslut, som därförinnan

meddelats.

Förslag

till

nådig kungörelse om ändrad lydelse af § 29 i förnyade

nådiga reglementet för Kungl. biblioteket den 9 november

1877.

Härigenom förordnas, att § 29 i förnyade nådiga reglementet

för Kungl. biblioteket den 9 november 1877 skall

erhålla följande ändrade lydelse:

Öfver erhållen varning må klagan ej föras, men den, som

icke nöjes med öfverbibliotekariens beslut, hvarigenom ansvar

honom ådömes, må däröfver hos Kungl. Maj :t anföra besvär,

hvilka skola till ecklesiastikdepartementet ingifvas inom den

i Kungl. förordningen den 14 december 1866 stadgade tid;

dock kommer beslut om ålagd suspension icke desto mindre

att emellertid gå i verkställighet.

Denna kungörelse träder i kraft —--, men äger ej

tillämpning i fråga om besvär öfver beslut, som därförinnan

meddelats.

s. 302 Kontrollera mot PDF

302

Förslag

till

nådig kungörelse om ändrad lydelse af § 35 i förnyade

nådiga stadgarna för nationalmusei konstafdelning den

10 december 1880.

Härigenom förordnas, att § 35 i förnyade nådiga

stadgarna för nationalmusei konstafdelning den 10 december

1880 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Öfver erhållen varning må klagan ej föras, men tjensteman,

som icke nöjes med intendentens beslut, hvarigenom

ansvar honom ådömes, må däröfver hos Kungl. Maj :t anföra

besvär, hvilka skola till ecklesiastikdepartementet ingifvas

inom den i Kungl. förordningen den 14 december 1866

stadgade tid; dock kommer beslut om ålagd suspension

icke dess mindre att emellertid gå i verkställighet

Denna kungörelse träder i kraft — — —, men äger ej

tillämpning i fråga om besvär öfver beslut, som därförinnan

meddelats.

Förslag

till

nådig kungörelse, innefattande ändring i förnyade nådiga

landtmäteriinstruktionen den 6 augusti 1864.

Med ändring af § 14 och § 46 mom. 7 i förnyade nådiga

landtmäteriinstruktionen den 6 augusti 1864 förordnas,

att underdåniga besvär, som i nämnda stadganden afses,

skola, i stället för till justitierevisionsexpeditionen, till jordbruksdepartementet

insändas eller ingifvas.

Denna kungörelse träder i kraft ■— -—--, men äger

ej tillämpning i fråga om besvär öfver beslut, som därförin
nan

meddelats.

opaginerad Kontrollera mot PDF

BILAGOR

(till sidd. 30—32).

s. 305 Kontrollera mot PDF

305

1

Kongl. May:t har till befrämjande af

de till Kongl. May:t inkommande ärenders

behöriga utredning och granskning,

samt deras jämna och oafbrutna föredragning

och gång, funnit nödigt och nyttigt,

att i nåder tillförordna en särskild

Beredning under namn af Kongl. Beredning,

som ställer sig följande nådiga Instruction

till underdånig efterrättelse.

1 §•

Kongl. Beredningen, som består af Herr RiksDrotset,

Cancellie Presidenten, HofCancelleren, Kongl. May:ts tjenstgörande

General Adjutanter för Armeen och för Flottorna,

jemte de Herrar och Män, Kongl. May:t särskilt i nåder förordnar,

sammanträder så ofta ärenderna det fordra på Kongl.

Slottet uti Kongl. May:ts Conseille rum, och Ledamöterna

intaga sina ställen på ömse sidor å de omkring bordet stälde

Tabouretter.

Herr RiksDrotset och i hans frånvaro den äldste Ledamoten

tillsäger om Ledamöternes Kallelse.

Utan tre Ledamöters närvaro kan icke något ärende företagas.

Yppas skiljaktighet i meningarne eller jäf, gäller

hvad allmänna lagen i sådane fall föreskrifver.

2

2546/< 6. Regeringsrätten.

20

s. 306 Kontrollera mot PDF

306

3 §•

Wid Kongl. Beredningens sammanträden föres protocoll

öfver hvad som förehafves. Efter föregången justering

bestyrkes det till sin riktighet genom Herr flik sd rotsets, och

i hans frånvaro den äldste Ledamotens underskrift, och genomdrages

med hans Sigill.

4 §•

Stats Secreterarne eller de föredragande vid Krigs, Inrikes

Civil-, och Utrikes Expeditionerne åligger, att vid början

af hvarje vecka till Kongl. Beredningen öfverlämna lista

på alla inkomne complette mål, hvarunder icke begripes de

så kallade Cabinetts ärender, som omedelbarligen hos Kongl.

May:t i underdånighet anmälas, och bestå af sådane mål,

hvilka angå Embeten och tjenster som af Kongl. May:t

i nåder tillsättas, i underdånighet sökt tjenstledighet, Caracterer,

Adelskap, frågor om Läne gods, Officerares tour

och befordringsrätt, Officerares ansökningar om permission

så väl in som utrikes, vederbörandes anmälanden om pension

och gratialer af Amiralitets krigsmans- samt Armeens

pensions Cassor, Förslag till Cadetters antagande vid Krigs

Academien, Förslag till de årliga General Mönstringar, och

Regements möten vid de på passvolance stälte indelte Regemente^

Anmälningar om nödige approbationer, Cassationer

och besigtningsmunstringar uti indelta Armeen; Äfven rörande

Arbetscommenderingar till alla publique byggnader,

ansökningar om Accords Inteckningar samt militaira Rapporter

af alla slag, så vida de icke derjemte innehålla förfrågningar

eller sådana ämnen, som fordra vidare pröfning.

Af Krigs och Inrikes Civila ärender förviser Kongl. Beredningen

till Rikets Allmänna ärenders Beredning Besvär

öfver Kongl. May:ts och Rikets Collegiers, Kongl. May:ts

Befallningshafvandes, Consistoriers med flere Embetsmäns

och allmänna Werks Utslag och åtgärder, Klagomål öfver

Förslag till Sysslor och andra sådane ärender som röra tredje

s. 307 Kontrollera mot PDF

307

mans rätt, eller ock fordra en vidlöftigare utredning och

granskning, hvilka grunder äfven följas vid utrikes ärenders

hänvisning till Pommerska Beredningen; Men uti alla öfriga

mål, Cabinettsärender undantagne, afgifver Kongl. Beredningen

genast sitt bestämda underdåniga yttrande och tillstyrkande,

likasom uti de till Allmänna Beredningen eller

Pommerska Beredningen förviste ärender, enär de uti Allmänna

Beredningen och Pommerska Beredningen deröfver

hållne protocoller blifvit justerade och bestyrkte.

5 §.

Så snart protocollerne uti Kongl. Beredningen äro upläste,

öfverlämnas de i underdånighet till Kongl. May:t;

men är Kongl. May:t frånvarande, uprät.ta StatsSecreterarne

eller de föredragande ofördröj eligen Lista öfver de i

Kongl. Beredningen föredragne mål. Denna Lista hvari

införes hvilka Ledamöter i Kongl. Beredningen varit närvarande,

bör innehålla sakens sammanhang och Kongl.

Beredningens underdåniga yttrande fullständigt, jemväl ock

Allmänna Beredningens underdåniga tillstyrkande i de ärender,

som där granskade varit. Listan undertecknas af Herr

RiksDrotset, och i hans frånvaro af den äldste Ledamoten,

och öfversändes i underdånighet till Kongl. May:t af Cancellie

Presidenten.

Alla Besvärsmål, och i allmänhet sådane ärender som

röra tredje mans rätt, och hvaruti så väl i Rikets ärenders

allmänna Beredning som Kongl. Beredningen ingen skiljaktighet

förefallit, hvarunder äfven begripes Ecclesiastique

mål, hvilka af Justitise Revisions Expeditionen föredragas,

expedieras utan föregången anmälan hos Kongl. May :t under

Dess Secret, hvaröfver Rapport Lista författas, och lika

med andra Listor till Kongl. May:t i underdånighet öfversändas.

Har Kongl. Beredningen icke stadnat i något hufvudsakeligt

tillstyrkande, utan ansedt ärendet endast böra communiceras

eller närmare utredas, må sådant ske utan under
-

s. 308 Kontrollera mot PDF

308

dårlig anmälan hos Kongl. May :t, som dock i underdånighet

rapporteras genom deröfver författad särskild Lista.

6 §•

De Ecclesiastique ärender, hvilka af .JustitiseRe visions

Expedition i Allmänna Beredningen föredragas, skola sedermera

anmälas uti Kongl. Beredningen, som deröfver sitt underdåniga

omdöme gifver. Kongl. Beredningen meddelar jemväl

sitt underdånige yttrande öfver General Auditeurs ärender,

hvilka i Högsta Domstolen förevarit: äfvenledes uti de så

kallade Justitise Cabinette ärender hvilka omedelbarligen

hos Kongl. May:t pläga i underdånighet anmälas, såsom ansökningar

om giftermåls ingående af Syskonbarn eller i förbudna

Leder, att träda i annat gifte, att få ingå i ofrälse gifte

och att blifva myndige förklarade, samt ansökningar om

Legd, Adjunctioner uti Kongl. May ds och Rikets HofRätter,

Tjenstledighet för HofRätternes Ledamöter, och Justitise

Betjening som vanligen genom Justitise Expeditionen

föredragas, anmälas i underdånighet hos Kongl. May:t af

Herr RiksDrotset, eller i hans frånvaro af den Justitise Canceller

Embetet förrättar, uti en deröfver författad Lista

med beledsagadt underdånigt yttrande.

Listorna på de af Justitise Revisions Expedition i Kongl.

Beredningen föredragne mål, undertecknas af Herr Riks

Drotset, och i hans frånvaro af den äldste närvarande Ledamoten.

Sedan protocollerna eller Listorna blifvit af Ivongl.

May:t i nåder afgjorda, åligger de föredragande skyndesammeligen

besörja om expedierandet af Kongl. May ds å Listorna

tecknade höga beslut, och om deras innehåll i Kongl.

Beredningen anmälan göra.

7 §•

Kongl. May:t finner i nåder godt, att anförtro Dess

Secret uti Kongl. Beredningens vård. Då Kongl. May:t i

s. 309 Kontrollera mot PDF

309

nåder förordnar att Expeditioner dermed skola utfärdas, upviser

föredraganden för Kongl. Beredningen hvarje gång

Kongl. May:ts derom ärhållne nådige befallning, och ingifver

till Kongl. Beredningens protocoll en författad Lista öfver

de behörigen contrasignerade Expeditioner, som till underdånigste

följe deraf Kommer att med Kongl. May:ts

Secret stämplas, hvilken Lista af den äldsta närvarande Ledamoten

uti Kongl. Beredningen påskrifves. Då Secretet

nyttjas vid de tillfällen, som uti särskild Instruction är förordnat,

upsätter föredraganden lika som ofvan blifvit stadgat,

en Lista på de contrasignerade expeditioner som skola

stämplas, hvilken sedan den i Kongl. Beredningen med Instructionen

blifvit jemförd, af den äldste Ledamoten underskrifves.

Denna stämpling värkställes altid i Kongl. Beredningens

närvaro, hvarefter Secretet, förvaras uti en dertill

gjord låda, och nyckelen till lådan förseglas med Tvänne

Kongl. Beredningens Ledamöters Sigill.

Då Kongl. May:t finner i nåder godt förordna en Regering,

uphör under den tiden Kongl. Beredningens gj öro mål.

Hvilket vederbörande till underdånig efterrättelse länder.

Gripsholms Slott den 13 Januarii 1808.

Gustaf Adolph.

(Sigill.)

Fred. Gyllenborg.

s. 310 Kontrollera mot PDF

310

2.

Kongl. M:ts Nådiga Instruction, hvarefter

Den i nåder tillförordnade Kongl.

Beredning häfver sig att rätta, åt hvilken

Kongl. M:t Dess Secret i Nåder anförtrodt.

Gifven Gripsholms Slott den 16:de

Januarii 1808.

1 §•

Kongl. M:t öfverlämnar i Nåder Secretet under Kongl.

Beredningens vård.

Secretet förvaras uti eu därtill gjord Låda uti Kongl.

M :ts Conseille Rum på Stockholms Slott.

2 §.

Med Secretet komma att förses:

l:o Alla Expeditioner uti Justitise Revisions Ärender,

Brottmål undantagne,

2:o Alla från Utrikes, krigs och Inrikes Civile Expeditionerne

utgående Expeditioner i Besvärs mål och sådana

Ärender, som röra tredje Mans rätt.

3:o Alla öfriga Expeditioner, som Kongl. M:t antingen

vid underskriften af Listan eL Protocollet, eller ock eljest i

Nåder befalt böra under Dess Secret utfärdas.

3 §•

De Föredragande ingifva till Kongl. Beredningens Protocoll

Lista öfver de behörigen contrasignerade Expedi
-

s. 311 Kontrollera mot PDF

311

tioner, Indika, enligt föregående 2: § böra med Kong!. M:ts

decret stämplas, hvilken Lista af den äldste närvarande

Ledamoten i Kongl. Beredningen påskrifves, sedan Kongl.

Beredningen pröfvat och funnit, att Expeditionerne jämlikt

denna Instruction eller Kongl. M:ts Nådiga påskrift eller befallning,

som upvisas bör, skola med Secretet förses.

Därefter verkställes Stämplingen i Kongl. Beredningens

närvaro, hvarefter Secretet förvaras uti den därtill

gjorde låda och nycklarne till Lådan förseglas med 2:ne

Kongl. Beredningens Ledamöters Sigiller.

4 §•

Kongl. M:t låter till samtelige Dess och Rikets Hof

Rätter och Collegier, Publique Werck, Befallningshafvande

och Consistorierne afgå Nådige Circulaire Bref om bruket

af Kongl. M:ts Secret. Hvilket vederbörande till und: efterrättelse

länder. Datum ut Supra.

Expedieras

Gustaf Adolph.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Innehållsöfversikt.

Sid.

Underdånig skrifvelse.................... I.

Inledning.......................... 1.

Historik.......................... 6.

Medeltiden........................ »

1523—1614 ....................... 7.

1614—1718......... 8.

Frihetstiden....................... 17.

1772—1809 ...................... 25.

1809—......................... 32.

Utländsk rätt........................ 69.

Frankrike........................ »

England......................... 76.

Österrike........................ 80.

Tyska riket....................... 86.

Preussen........................ 87.

Hessen......................... 92.

Baden......................... 95.

Sachsen......................... 97.

Wurtemberg.......................100.

Bayern.........................102.

Italien.........................105.

Belgien.........................107.

Nederland........................ »

Schweiz......................... »

Danmark........................111.

Norge.........................112.

Finland......................... »

Allmän motivering......................114.

Regeringsrätt....................... »

Besvärsmål 1899—1903 .................. 125.

Justitiedep:tet.....................127.

Landtförsvarsdep:tet..................129.

Sjöförsvarsdep:tet....................131.

Civildep:tet......................133.

Finansdep:tet.....................147.

Ecklesiastikdep:tet...................159.

Jordbruksdeprtet............. 176.

2546/oe. Regeringsrätten. 21

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sid.

Regeringsrättens kompetens.................182.

Exempel....................... 204.

Regeringsrättens organisation................ 232.

Lagförslags granskning................... 236.

Öfverflyttning af mål från H. D............... 239.

Kostnadsberäkning m. m................... 248.

Indragning af statsråd................... 250.

Konfliktdomstol...................... 254.

Upprättade förslag.................... 255.

Speciell motivering..................... 257.

Författningsförslng.............. 273.

Bilagor.......................... 303.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.