Sök i Ratio Lex

KUNGL. MALTS OCH RIKETS KAMMARKOLLEGII

57 sidor, varav 54 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 54 av 57 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SOU 1908:3, band 4, KUNGL. MALTS OCH RIKETS KAMMARKOLLEGII

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

KUNGL. MALTS OCH RIKETS KAMMARKOLLEGII

UNDERDÅNIGT A UTLÅTANDE

ÖFVER

LÖNEREGLERINGSKOMMITTENS

DEN 18 NOVEMBER 1903

AFGTFNA UNDERDÅNIGA BETÄNKANDE

ANGÅENDE REGLERING AF LÖNEFÖRHÅLLANDEN M. M.

KAMMARKOLLEGIUM

Stockholm

ISAAC MAECUS'' BOKTR.-AKTIEBOLAG!

1905.

s. 1 Kontrollera mot PDF

1

Till Konungen.

Sedan den af Eders Kungl. Maj:t den 3 oktober 1902 tillsatta

kommitté rörande reglering af statens ämbetsverks och myndigheters

löneförhållanden m. m. med underdånig skrifvelse den 18 november

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

1903 till Eders Kungl. Maj:t öfverlämnat betänkande och förslag dels

angående allmänna förutsättningar och grunder för en reglering af

löneförhållanden m. in. inom de centrala ämbetsverken, del I, dels ock

angående reglering af löneförhållanden m. m. vid kammarkollegium,

del II, har Eders Kungl. Maj:t genom nådig remiss den 18 december

sistnämnda år — vid hvilken remiss fogats tryckta exemplar af omförmälda

betänkanden och förslag — anbefallt kammarkollegium att

afgifva underdånigt utlåtande i anledning af löneregleringskommitténs

betänkande och förslag i fråga om detta ämbetsverk.

Vid fullgörande af det sålunda gifna nådiga uppdraget har kollegium

trott det vara lämpligast att i de delar, med afseende å hvilka

kollegium ansett sig böra göra någon erinran, följa den ordning, i

hvilken frågorna förekomma uti det betänkande, som särskildt utgör

föremål för kollegii yttrande.

Kommitténs förslag till begränsning af kollegii ämbetsverksamhet

utöfver hvad som blifvit en följd af ändringar i beskattningsväsendet

och den kamerala lagstiftningen i öfrigt m. m.

A. Upphörande af kollega befattning, såsom mellaninstans, med

vissa besvärsmål.

Till åstadkommande af snabbhet i handläggningen samt af förenkling

i förvaltningen har kommittén (del II sid. 26 och 27) hemställt,

att kollegium skulle befrias från att pröfva och afgöra följande

besvärsmål, nämligen om anläggning, indragning eller förändring af

allmänna lands- och bygdevägar med broar och färjor samt om sättet

och fördelningen till deras underhållande sommar- och vintertiden å

landet äfvensom å städernas ägor, då frågan äfven rörer landet; om

indragning, inrättande eller flyttning af gästgifvargårdar eller skjutsstationer

samt om rättigheten och skyldigheten att gästgifveri emottaga

äfvensom villkoren därför; om skyldigheten att utgöra håll- och

reservskjuts, kungs- och kronoskjuts samt regleringen däraf och af

skjutsskyldigheten i allmänhet på landet äfvensom i städerna, då frågan

äfven rörer landet; om flott- och farleder i sjöar och strömmar samt

sättet och villkoren för deras begagnande, med undantag af de frågor

om uppdämning eller skadeersättning, hvilka, enligt hvad särskildt är

stadgadt, på domstols pröfning bero; om strömrensningar och veder
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

börandes skyldighet att därtill bidraga; samt om rätt att å allmän väg

hafva grind och om tid för sådan grinds öppenhållande.

Vid utvecklingen af sitt förslag om afskiljande från handläggning

i kollegium såsom andra instans af förenämnda mål har kommittén

framhållit, hurusom med afseende å alla dem af dessa mål, Indika

nu från kollegium dr oges under Kungl. Maj:ts pröfning, därigenom

föranleddes en i viss mån dubbel behandling hos öfverinstanserna samt

till följd häraf också kräfdes mera arbetskraft, än om de endast skulle

genomlöpa en öfverinstans. En sådan anordning syntes kunna försvaras,

endast om ur målens egen beskaffenhet eller rättssäkerhetens

kraf det befunnes angeläget att bereda tillgång till en dylik upprepad

pröfning. Vidare borde ej heller förbises, att, i den mån dessa mål

berörde de enskilda samhällsmedlemmarnas rätt och intressen, det för

dessa måste vara af stor betydelse, att målen icke i afgörande! uppehölles.

Borttagandet af mellaninstansen skulle äfven med hänsyn därtill

vara önskvärd! såsom ledande till minskad tidsutdräkt och kostnad för

de rättssökande. Till följd af sin beskaffenhet syntes emellertid icke

dessa mål mer än andra liknande — t. ex. sådana väg- och skjutsmål,

som rörde uteslutande städerna — påkalla pröfning i en andra instans,

innan de komme till den högsta, hvilket förhållande blifvit än påtagligare

genom den nya lagstiftning, som rörande dessa ärenden under

senare tider kommit till stånd. I allmänhet påkallade numera ifrågavarande

besvärsmål, i vida högre grad än förut, allenast tolkning af

gällande lagbestämmelser samt dessas tillämpning på gifna faktiska

förhållanden, för hvilken slags pröfning ingalunda erfordrades ett ämbetsverk

med särskild kameral kompetens som kollegium. I en stor

del af dessa mål, såsom de ofta förekommande frågorna om anläggning

eller omläggning af allmänna vägar samt om förändring af enskild väg

till allmän, berodde pröfningen på lokala förhållanden och nyttighetssynpunkter,

i hvilket afseende kollegium icke tillförde pröfningen någon

annan större sakkunskap, utöfver den som funnes hos lokalmyndigheten,

än den som läge däri, att kollegium, såsom ett centralt ämbetsverk,

hade en samlad öfverblick och erfarenhet angående förhållandena i hela

riket, en kompetens, som emellertid i lika, om ej i än högre grad

borde antagas finnas hos Kungl. Maj:t. Principiellt sedt betingades

därför i dessa mål icke tre instanser vare sig af målens beskaffenhet

eller af rättssäkerhetens kraf, men borde det otvifvelaktigt lända till

enkelhet och snabbhet i förvaltningen, om den nuvarande andra instansen

finge bortfalla.

Kommittén har beräknat, att, om i dessa mål — af hvilka under

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

åren 1900 och 1901 något mer än två tredjedelar stannat hos kollegium

— andra intstansen bortfölle, arbetsbördan för Kungl. Maj:t årligen

skulle ökas med omkring ett hundratal dylika besvärsmål, däruti

likväl någon minskning kunde förväntas i den mån den nya väglagens

tillämpning blefve mera stadgad och de af denna lag framkallade nya

vägdelningarna fördes till slut. Mottagandet af dessa mål direkt från

länsstyrelserna måste visserligen, enligt kommitténs mening, inom jordbruksdepartementet,

till hvars handläggning så godt som alla mål af

ifrågavarande slag numera hörde, nödvändiggöra inrättandet af en ny

byrå till de två förutvarande, helst dessa byråer redan nu vore mycket

betungade med arbete och därför torde vara i behof af förstärkning i

arbetskrafter; men den tillökning af tjänstemän, som således på detta

håll skulle erfordras, komme med all säkerhet icke att blifva så stor

som den minskning af arbetskrafterna i kollegium, hvilken vore afsedd

att möjliggöras genom dessa måls afskiljande därifrån i förening med

andra i sammanhang därmed stående åtgärder till förenkling i detta

verks organisation, som af kommittén jämväl föreslagits.

Med afseende därå att dessa besvärsmål fullföljd från länsstyrelserna

omedelbart till Kungl. Maj:t icke drabbade allenast det departement,

till hvars handläggning målen hörde, utan regeringen i dess

helhet och särskilt statsrådsberedningen, likasom att eu sådan åtgärd

ginge i motsatt riktning till det behof, som under en senare tid gjort

sig gällande, att befria regeringen frän handläggningen af de administrativa

besvärsmålen, har kommittén förklarat sig, vid öfvervägande

af fördelarne och olägenheterna däraf, icke hafva funnit tillräckliga

skäl föreligga att lämna denna fråga åsido, helst Kungl. Maj:t redan i

allt fall hade att handlägga ett betydligt antal dylika mål. Det ytterligare

antal mål, som enligt kommitténs förslag skulle tillkomma, syntes

■— om än visst icke betydelselöst — dock icke hafva den afgörande

betydelse, att däri kunde anses ligga ett oöfverstigligt hinder för den

ifrågasatta åtgärden, därest den eljest pröfvades riktig och önskvärd.

I sammanhang härmed har kommittén erinrat om Riksdagens

anhållan i underdånig skrifvelse den 28 april 1903, att Kungl. Maj:t

ville, efter verkställd utredning och pröfning af frågan om inrättande

af en särskild högsta domstol eller regeringsrätt för afdömande i sista

instans af administrativa besvärsmål och för afgifvande af utlåtanden

öfver förslag till ekonomiska och administrativa lagar och författningar

äfvensom af frågan om de förändringar i afseende å statsrådets och

statsdepartementens organisation, hvilka i samband därmed funnes påkallade,

till Riksdagen afgifva de förslag till grundlagsändringar, hvar
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

till denna utredning och pröfning kunde föranleda. Med erinran tillika

att Eders Kungl. Maj:t enligt nådigt beslut den 12 augusti 1903 vidtagit

åtgärd för åstadkommande af en utredning af berörda ärende

samt utarbetande af förslag till de ändringar i grundlag och till de

författningar, som för ändamålet kunde anses erforderliga, har kommittén

yttrat den åsikt, att, därest en dylik regeringsrätt skulle komma

till stånd för behandling, bland annat, af administrativa besvärsmål,

det syntes uppenbart, hvad ock i Riksdagens skrifvelse antyddes, att

till densamma skulle komma att läggas de nu omhandlade besvärsmålen

i frågor rörande kommunikationsväsendet, likasom kommittén uttalat

den förmodan, att det för sådan händelse torde vara afsedt, att den

nuvarande mellaninstansen i dessa mål skulle bortfalla, hvari, enligt

kommitténs mening, läge ett ytterligare skäl att i förslaget till kollegii

organisation utgå därifrån, att ifrågavarande mål komme att afskilja^

från dess handläggning.

De gamla rikskollegierna, som urspmngligen utgjort afdelningar

af rådet, hade så småningom utvecklat sig till mellaninstanser i förvaltningen

och ansågos därmed hafva brutit dess enhet och kraft, hvarförutom

kollegialstyrelsen skylldes för att ådraga förvaltningen onödig

omgång och statsverket öfverflödiga utgifter. Med det konstitutionella

statsskickets införande i vårt land år 1809 kom också frågan om administrationens

ombildning på dagordningen. På hemställan af Rikets

Ständer utfärdade Kungl. Maj:t den 2 februari 1819 förordnande för en

kommitté att företaga ny reglering af rikets ämbeten och tjänster samt

ett förbättradt arbetssätt inom rikets styrelseverk.

Nämnda kommitté ansåg sig visserligen med hänsyn till den då

gällande ekonomiska lagstiftningens orediga och invecklade skick och

de rådande samhällsförhållandena icke kunna yrka på den kollegiala

formens och de själfständiga ämbetsverkens upphäfvande, men föreslog

dock åtskilliga förenklingar. Såsom ett af hufvudvillkoren för en förbättrad

administration uppställde kommittén den satsen, att allt hvad

som rörde näringarne borde helt och hållet skiljas från kollegierna, och

följaktligen alla sådana till näringarna, allmänna hushållningen och inre

ordningen hörande frågor, hvilka i administrativ väg pröfvades och

afgjordes, antingen de skulle Konungen underställas eller från dess

befallningshafvande genom besvär fullföljas, af vederbörande departementschef

omedelbart, utan kollegiernas mellankommande åtgärd, föredragas.

1 enlighet härmed borde kammarkollegium hufvudsakligen

bibehållas vid förvaltningen af statens fasta egendom och dess skattläggningsverk,

men öfriga frågor af omförmälda beskaffenhet därifrån

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

skiljas. Till stöd för en sådan anordning anförde kommittén, att mål

beträffande den inre ordningen ock hushållningen hufvudsakligen berodde

på kännedom af lokala förhållanden och fordrade sådana upplysningar

och underrättelser om landets tillstånd, som svårligen annorlunda

än genom lokalauktoriteterna säkert kunde erhållas, hvarför så

beskaffade mål sällan vunne något i ljus och reda därigenom, att de

droges inför ett kollegium. I allmänhet kräfde också dessa mål en

skyndsammare behandling, än den kollegiala styrelsens natur medgåfve,

och vore det af stor vikt såväl för den enskilde som för det allmänna,

att nyttiga ekonomiska anstalter och inrättningar icke onödigt uppehölles.

Sedan omförmälda kommitté till reglering af rikets styrelseverk

den 29 juni 1822 afgifvit sitt betänkande, tillsattes vid 1823 års riksdag

ett särskild! utskott för granskning af kommitténs förslag. Utskottet,

som erinrade därom, att städernas ekonomi- och polismål

finge med stor besparing i kostnader och tid fullföljas direkt från landshöfdingarna

till Kungl. Maj.‘t, ansåg det vara af högsta vikt, att, såsom

kommittén föreslagit, besvär i dylika mål jämväl från landet finge på

angifvet sätt fullföljas; dock att, om vid närmare granskning antalet

af dessa mål skulle visa sig vara så stort, att »de i statsrådet icke

möjligen kunde hinna att föredragas», de, som »hittills blifvit fullföljda

i kammarkollegium, och hvithet lärer vara den största delen», ansåges

böra fortfarande tillsvidare där upptagas.

Dessa af 1819 års kommitté och 1823 års särskilda utskott uttalade

» reformatoriska tankar hafva sedermera gått igen uti en del förslag, som

med afseende å statsförvaltningens ombildning därefter blifvit framställda.

Så förklarade den kommitté, som för behandling af frågan om en förändrad

organisation af rikets styrelse- och förvaltningsverk den 19 juni

1858 af Kungl. Maj:t tillsattes och den 26 maj 1859 afgaf sitt betänkande

i ämnet, att kommittén vore af den mening, att kammarkollegii

egenskap af dömande mellaninstans borde upphöra uti alla sådana ärenden,

som hörde till inre ordningen och hushållningen i landet, och tillstyrkte

förty på förut andragna skäl, att mål af ifrågavarande beskaffenhet finge

genom besvär öfver länsstyrelsernas utslag fullföljas omedelbarligen hos

Kungl. Maj:t, som alltid blefve i tillfälle att, där så nödigt ansåges, därutinnan

inhämta kollegii underdåniga utlåtande. Under angifna förutsättning

borde kollegium för framtiden befrias från åliggandet att i

besvärsväg pröfva och afgöra åtskilliga uppräknade ärenden, bland

dem frågor om anläggning, indragning eller förändring af allmänna

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

vägar in. in. samt om gästgifveri^'' och skjOskyldighet, da dessa frågor

rörde landet äfvensom städerna och landet gemensamt.

Öfver sistnämnda betänkande afgaf kollegium den 15 oktober 1859

underdånigt utlåtande, därvid kollegium hemställde, att kommitténs ifrågavarande

förslag måtte af Kung]. Maj:t lämnas utan afseende. At\en

om målen genom det föreslagna nya behandlingssättet blefve skyndsammare

än nu bragta till slut — livilket likväl vore högst tvifvelaktigt

— ansåg kollegium likväl skyndsamheten i ett ärendes afgörande

icke vara det, som i första rummet borde eftersträfvas, utan ett rättvist

slut grundadt på föregående fullständig utredning och mångsidigt skärskådande,

livilket ena och andra icke kunde i allmänhet förväntas hos

en länsstyrelse, med hänsikt till de förhållanden, hvarunder den arbetade,

men väl hos kollegium. Tillika framhöll kollegium, att, liksom det uti

justitieärenden i allmänhet funnes en instans mellan underrätten och

högsta domstolen, hvarutinnan ändring, kollegium veterlig!, icke ifrågasatts,

en slik mellaninstans äfven borde finnas uti administrativa ärenden,

hvaraf fördelen vore uppenbar icke blott däruti, att mångfaldiga ärenden

icke blefve till Kungl. Maj:t vidare fullföljda, utan ock däruti, att näi

slik fullföljd ägde rum, målet i ett vida fullständigare skick, än annars

skulle i allmänhet vara förhållandet, hos Kungl. Maj:t förekomme till

pröfning.

Då jämväl 1874 års löneregleringskommitté i sitt den 9 juni 1875

afgifna betänkande och förslag angående lönereglering m. m. för kammarkollegium

återkom till frågan om skiljande från kollegium af mål angående

vägar och broar, gästgifverier och skjuts, flott-och farleder in. m.

samt till stöd därför åberopade hvad i ämnet förut blifvit andraget,

hänförde sig å andra sidan kollegium i sitt underdåniga utlåtande den

11 oktober 1875 hufvudsakligen till hvad kollegium, på sätt ofvan återgifvits,

yttrat med anledning af den utaf 18o8 års kommitté i enahanda

syfte gjorda hemställan samt afstyrkte bifall till hvad 18 (4 års kommitté

föreslagit särskild! beträffande väg- och skjutsmålen, hvaremot

förslaget i några obetydligare delar förordades, samt beträffande målen

om flott- och farleder äfvensom tvister om strömrensningar förklarades,

att frågan om dessa mål torde böra blifva föremål för Kungl. Maj:ts pröfning

i sammanhang med den nya lagstiftningen i dithörande ämnen.

Härifrån afvikande meningar blefvo emellertid uttalade. Tillförordnade

presidenten, sedermera landshöfdingen P. A. Bergström ansåg

nämligen giltiga teoretiska skäl icke vara anförda mot förslaget däiom,

att talan öfver länsstyrelsernas utslag i mål angående väg- och brobyggnad

samt skjuts in. m. måtte fullföljas omedelbarligen hos Kungl.

i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Maj:t, helst redan förut likartade, af länsstyrelserna afgjorda mål, hvilka

uteslutande rörde städerna, genom besvär droges under Kungl. Maj:ts

omedelbara pröfning. Dock förklarade han sig icke kunna tillstyrka

bifall till kommitténs ifrågavarande förslag samt anförde i sådant afseende,

att förslaget ginge i motsatt riktning mot det enligt hans åsikt

berättigade sträfvandet att, så vidt och så mycket sig göra läte, befria

högsta regeringsmakten från befattningen med så kallade administrativa

besvärsmål; att de till kollegium inkommande mål angående väg- och

brobyggnad samt skjutsskyldighet vore både ganska talrika och ofta af

mycket invecklad beskaffenhet; att så länge kollega egenskap af dömande

mellanmstans i dessa mai bibehölles, regeringen undginge pröfning af

alla de dylika mål, hvari parterna åtnöjdes med kollega beslut, och

livilkas antal icke vore sa obetydligt; att den olikhet i lagtillämpning,

hvilken ofta kunde iakttagas i de 24 länsstyrelsernas beslut, genom

kollega befattning med dessa mål förmedlades och bringades till öfverensstämmelse

med den af kollegium omfattade lagtolkning och praxis,

hvars, kontinuitet troget bevarades; att de mål, hvilka efter kollega behandling

af desamma droges under regeringens pröfning, sålunda dit

inkomme bättre utredda och afdömda, än om berörda behandling icke

föregått; att äfven om ifrågavarande förslag bifölles och således kollega

egenskap af dömande mellaninstans upphörde, det likväl ganska ofta

komme att inträffa, att, på sätt också i kommittébetänkandet den 26 maj

1859 förutsatts, kollega underdåniga utlåtande blefve infordradt; samt

att afgifvande af dylikt utlåtande i ett mål icke komme att taga

kollega tid och arbetskrafter i mindre anspråk än skälfva afdömandetaf

målet.

Äfven enligt en kollegiiledamots åsikt borde väg- och skjutsmålen

frångå kollegium och från lokalmyndigheterna fullföljas omedelbart hos

Kungl. Maj:t. För en sådan anordning hade, efter denna ledamots förmenande,

1858 års kommitté anfört giltiga skäl. Därutöfver androgs

emellertid, bland annat, att någon mellaninstans icke funnes för städernas

ekonomimål eller för kommunala mål i allmänhet, äfvensom att det väl

vore troligt, att, därest kollegii befattning med ifrågavarande mål upphörde,

Kimgl. Maj:t skulle blifva besvärad med flera dylika mål, som

eljest icke skulle, hafva hos Kungl. Maj:t fullföljts, men att de mera

invecklade sannolikt i hvilket fall som helst komme att dragas under

Kungl. Maj:ts pröfning.

Berörda af 1874 års löneregleringskommitté afgifna betänkande

anmäldes första gången inför Eders Kungl. Maj:t i statsrådet den 7

december 1877. Under erinran att icke fullt tredjedelen af ifrågavarande

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

mål syntes för det dåvarande från kollegium fullföljas hos Eders Kung!.

Maj:t äfvensom att de mål, som i besvärsväg inkomme till Eders Kungl.

Maj:t, redan i kollegium undergått en utredning, som betydligt underlättade

deras handläggning i vederbörande departement, fäste föredragande

departementschefen vidare uppmärksamheten, bland annat, därå, att den

ifrågasatta förändringen skulle i själfva verket icke innebära något

annat, än att den kammarrådsbefattning, som hufvudsakligen vore afsedd

för dessa ärendens handläggning, blefve jämte nödig kanslibetjäning

Överflyttad till departementet såsom byråchefstjänst, hvarför minskningen

i kostnad för statsverket icke blefve nämnvärd. Om denna förändring

sålunda ur ekonomisk synpunkt icke vore af någon betydenhet, skulle

den likväl, såsom departementschefen i sitt anförande fortsatte, kunna

förordas, med hänsyn därtill att genom borttagandet af en instans möjligheten

att försena dylika ärendens slutliga afgörande blefve betydligt

förminskad, såvida icke andra förhållanden gjorde en sådan anordning

långt ifrån önskvärd. I sättet och formen för regeringsärendenas handläggning

i statsrådet och inför Konungen läge nämligen ett hinder för

den föreslagna åtgärden. Efter gällande grundlag skulle hvarje till

Kungl. Maj:t inkommande ärende afgöras af Konungen i statsrådet under

gemensam ansvarighet af samtliga närvarande statsråd; och erfarenheten

hade tillräckligt ådagalagt, att för en behandling under dessa tunga

former det dåvarande antalet regeringsmål redan vore alltför stort. Ett

ändamålsenligt reformarbete måste därför under dåvarande förhållanden

syfta, icke till ökande, utan till förminskande af regeringsärendenas

antal. En så betydande tillökning, som ifrågasatts, vore knappast utterbär

utan en fullständig förändring i själfva formerna för ärendenas

afgörande i högsta instansen. Departementschefen tillstyrkte fördenskull,

att kommitténs hemställan om upphörande af kammarkollegii befattning

med de kommunikationsväsendet in. m. rörande besvärsmål för det dåvarande

icke borde läggas till grund för beräkningen af den inom samma

ämbetsverk behöfliga tjänstemannapersonal. Till denna departements.

chefens hemställan, i hvilken statsrådets öfriga ledamöter instämde, behagade

Eders Kungl. Magt lämna nådigt bifall.

Äfven utom regeringen har man länge insett behof vet af att åstadkomma

lindring i statsrådets arbetsbörda. Senast bär detta behof blifvit

kraftigt betonadt i Riksdagens underdåniga skrifvelse den 28 april 1903

i fråga om inrättande af en administrativ högsta domstol, hvilken, bland

annat, skulle handlägga åtskilliga administrativa besvärsmål. Genom

undantagande af dessa mål från handläggning i statsrådet skulle, enligt

hvad i Riksdagens omförmälda — på konstitutionsutskottets utlåtande

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

n:r 4 vid 1903 års riksdag grundade och med detta utlåtande nästan

ordagrannt öfverensstämmande — skrifvelse framhålles, för statsrådet

och dess ledamöter vinnas en vida större lättnad i arbetsbörda, än

målens antal antydde. Därigenom skulle nämligen icke blott vederbörande

departementschefer befrias från ett besvärligt och tidsödande

arbete med ifrågavarande, ofta nog invecklade måls beredning och föredragning,

utan äfven samtliga statsråd fritagas från den enligt § 9

regeringsformen dem åliggande skyldighet att under ansvar för rådslagen

till - protokollet yttra sin mening i dessa mål, då de i statsrådet handlades.

Därtill komme, att omförmälda måls säregna beskaffenhet ofta

gjorde deras handläggning särskildt betungande.

Med hänsyn till angifna förhållanden måste, efter kollegii förmenande,

det af förevarande löneregleringskommitté ifrågasatta afskiljande

af ofvan uppräknade besvärsmål från handläggning i kollegium såsom

andra instans möta »ett oöfverstigligt hinder», nämligen just »i behofvet

af befrielse för regeringen från tyngden af de administrativa besvärsmålens

handläggning)), åtminstone intill dess sagda behof blifvit i någon

mån af hjälpt. Huruvida den erforderliga hjälpen är att söka i den

af kommittén omförmälda utväg att »låta kammarrätten, hvilken redan

nu har att under domstolsformer i högsta instans pröfva vissa mål, som

förut gått till högsta domstolen, likaså i egenskap af domstol i sista

instans afgöra en del mål, Indika nu gå därifrån till Kung!. Maj:t i

statsrådet», därom lärer det icke tillkomma kollegium att yttra sig.

För den händelse en regeringsrätt skulle komma till stånd för

handläggning af administrativa besvärsmål, har kommittén antagit, att

den nuvarande mellaninstansen i besvärsmål rörande kommunikationsväsendet

skulle bortfalla, och däri funnit ett ytterligare skäl att i förslaget

till omorganisation af kollegium utgå därifrån, att ifrågavarande

mål komme att afskiljas från kollegii handläggning. Detta antagande,

för hvilket någon grund icke uppgifvits, saknar emellertid, så vidt

kollegium kunnat finna, stöd åtminstone af ordalagen i Riksdagens

nyssnämnda skrifvelse, i hvilken ingenstädes är antydt, att en förändrad,

instansordning varit åsyftad. Snarare föranleder det i skrifvelsen förekommande

talet om de administrativa besvärsmålens »öfverlämnande till

afgörande i sista instans af eu särskild högsta domstol» den tolkning af

skrifvelsens syfte, att instanserna borde vara lika många i nämnda- mål

som i de vanliga rättegångsärendena. I allt fall torde det vara för

tidigt att nu utlåta sig om den organisation af kollegium, som kunde

befinnas lämplig under den ena eller andra af dessa, lika ovissa förutsättningar.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Utan att ingå i något skärskådande af kommitténs påstående att,

principiellt sedt, tre instanser i förevarande mål icke betingades vare

sig af målens beskaffenhet eller af rättsäkerhetens kraf, ställer sig

kollegium på det beståendes grand, som är fast och pröfvad, samt kan

icke understödja ett förslag, hvilket, äfven om det skulle öfverensstämma

med någon nyare administrationsteori, för närvarande dock skulle i

tillämpningen möta nästan oöfvervinneliga svårigheter. En dylik, den

faktiska verkligheten respekterande ståndpunkt intog också särskilda

utskottet vid 1823 års riksdag, då med afseende å förslaget, att besvär

i ordnings- och hushållsmål för landet skulle få fullföljas från landshöfdingarna

direkt till Kung! Maj:t, utskottet alternativt hemställde,

på sätt redan förut omförmälts, att, om dessa mål icke hunne föredragas

i statsrådet, de tills vidare borde få upptagas i kammarkollegium.

Härmed skall ingalunda vara sagdt, att kollegium hyser den åsikt,

att för pröfning af ifrågavarande besvärsmål numera fordras ett ämbetsverk

med särskild kameral kompetens såsom kollegium. Denna kompetens

har dock tillförne varit granden därtill, att väg- och skjutsmålen

rörande landet tillhört kollegii handläggning, enär det ansetts, att samma

ämbetsverk, som hade att göra med jordens skattskyldighet, äfven borde

taga befattning med de jorden åliggande extra ordinarie skyldigheter

och besvär. Att städerna varit härifrån uteslutna berodde därpå, att

deras jord i regel var fri från ordinarie ränta, således i ursprunglig

mening skattfri, och att det för dem ansetts såsom ett privilegium att,

utan mellaninstans, från lokalauktoriteten vända sig till Kungl. Maj:t.

Om kollegii egenskap af dömande mellaninstans skulle upphöra,

lärer det i allt fall kunna antagas, att åtskilliga — i främsta rummet

de mest invecklade — af de mål, som förut till afdömande inkommit

till kollegium, därefter skulle i remissväg dit insändas. Med afseende

härpå tillåter sig kollegium återgifva hvad i särskilda utskottets vid

1868 års riksdag — med anledning af väckt fråga om åtgärders vidtagande

till besparing i utgifterna för den civila administrationen m. m.

— afgifna utlåtande n:r 1 (sid. 45) anförts såsom en af invändningarna

mot yrkandet, att den kollegiala formen skulle såsom onödig försvinna

och förvaltningen, med hufvudsakligt ögonmärke å lättrörlighet och

billighet, ordnas på det sätt, att ämbetsverken inginge såsom afdeluingar

i själfva departementen, nämligen följande.

»Så öfvermåttan belastade som våra länsstyrelser äro med mångahanda

sysslor och bestyr, så fattiga de äro på ämbets- och tjänstemän,

kunna de omöjligt ensamme tillfredsställa regeringens anspråk på eu

tillförlitlig och noggrann ärendenas beredning. Att lita på de under
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

sökningar och bestämmelser, dessa myndigheter vidtaga, har ofta visat

sig vara vanskligt nog; och regeringen skulle säkerligen finna sig i

betänkligt trångmål, om den icke hade vid sin sida centrala ämbetsverk,

till hvilkas grundligare pröfning den kunde trygga sig. Detta

bebo! har också regeringen visat sig fullkomligen erkänna, ty grundlagens

bud om ärendenas beredning genom onödiga» upplysningars inhämtande

bär af benne blifvit tolkadt därhän, att de allra flesta ärenden

nästan obesedt antagas behöfva sådana ämbetsverkens upplysningar.»

Under sådana förhållanden skulle, enligt kollegii förmenande,

egentligen ingenting vinnas med den föreslagna öfverflyttningen af

administrativa besvärsmål till Kung!. Maj:t, såvida nämligen en minskning

i kollega arbete därmed afses. Men denna åtgärd, ställd i samband

med målens remitterande till kollegium för upplysningars vinnande,

skulle uppenbarligen leda till ökade kostnader för statsverket.

Skola nämligen målen på remiss återkomma till kollegium, kunna

arbetskrafterna därstädes endast i högst ringa mån minskas, hvaremot

de inom vederbörande departement helt visst måste afsevärdt ökas med

anledning åt öfverflyttningen; lönestaten för kollegium, beräknad efter

nu utgående löner, skulle blifva alldeles eller åtminstone i det närmaste

oförändrad, men för departementet icke obetydligt förhöjd.

I ör den händelse alltså ifrågakomma besvärsmål varda afskilda

från handläggning i kollegium såsom andra instans samt beräkning''

skall verkställas beträffande arbetskrafterna och kostnaderna för upprätthållande

af kollegii ämbetsverksamhet, kan endast under den förutsättning,

att kollegium fritages från hvarje förpliktelse jämväl att, där

det ej påkallas af särskilda kamerala förhållanden, afgifva underdåniga

utlåtanden i samma mål, med anledning åt öfverflyttningen någon minskning

i kollegii personal och lönestat ifrågasättas. Af kommitténs betänkande

framgår icke, huruvida en sådan befrielse för kollegium varit

af kommittén åsyftad. Detta måste likväl antagas, med hänsyn därtill

att kommittén påyrkat eu så stark reducering af arbetskrafterna inom

kollegium, ett yrkande, som eljest icke rimligtvis lärer kunnat framställas.

Vinsten för statsverket af ett bifall till kommitténs förslag i fråga

om fullföljd direkt från ortsmyndigheterna till Kungl. Maj:t af besvär

i nu ombandlade mål blefve, enligt hvad jämväl kommittén antydt,

särdeles _ obetydlig. Ty på sätt i betänkandet (del II sid. 24 och 135)

framhållits, skulle ett sådant bifall med nödvändighet föranleda till inrättande

af en ny byrå inom jordbruksdepartementet. I stället för en

af de kammarrådsbefattningar, som jämlikt kommitténs förslag skulle

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

indragas, komme alltså att träda en byråchefstjänst i Kungl. Maj:ts

kansli samt minskningen i tjänstebefattningar för öfrigt inom kammarkollegium

att till en del uppvägas af den å den nya byrån i jordbruksdepartementet

nödiga kanslipersonal.

Såsom en sammanfattning af hvad som blifvit i hufvudsak anfördt

mot kommitténs förslag om upphäfvande af skyldigheten för

kollegium att pröfva och afgöra vissa administrativa besvärsmål, Indika

i stället borde fullföljas omedelbarligen hos Kungl. Maj:t, torde kunna

anmärkas, att detta förslag skulle, under nuvarande omständigheter, vid

verkställigheten möta de allra största svårigheter, under det att af förändringen

antingen blott en obetydlig besparing för statsverket vore

att påräkna eller — under förutsättning af besvärsmålens remitterande

till kollegium för yttrandes afgifvande — till och med någon förhöjning

i statsutgifterna skulle föranledas.

Kollegium finner sig, med afseende å hvad sålunda blifvit mot

den ifrågasatta förändringen anfördt, böra afstyrka nådigt bifall till

förslaget därom.

Kommitténs förslag till förenklingar m. m. inom kollega arbetsområde.

B. Förenkling genom besvärsmål afgörande af kollegium såsom

sista instans.

Sedan kommittén (del II sid. 40) föreslagit, att pröfning och afgörande

i första hand af ärenden om bortförande från de under kollega

vård och inseende ställda hemman och lägenheter af foder, när tillfälligt

öfverskott däraf i följd af odlingar eller andra omständigheter

uppstått, likasom uppställandet af de villkor, som i d)dika fall kunde

finnas nödiga, måtte öfverlämnas till Konungens vederbörande befallningshafvande,

har kommittén (sid. 63) angifvit de besvärsmål, kollegium,

enligt kommitténs förslag, skulle fortfarande hafva att såsom

andra instans upptaga och pröfva, nämligen: angående de årliga markegångstaxorna;

angående afsöndring af jord eller lägenhet från egendom,

som innehafves under enskild äganderätt, och om afgäld för sådan

afsöndring; om afsöndring af jord eller lägenhet på viss tid eller på

lifstid från de under åborätt upplåtna kronohemman och nybyggen;

om bortförande från hemman eller lägenhet, som står under kollegii

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

vård och inseende, af foder, när tillfälligt öfverskott däraf i följd af

odlingar eller andra omständigheter uppstått; om stadgad åborätt till

hemman och lägenheter af krononatnr och om företräde till sådan åborätt;

huruvida jord, tillhörig kyrkor i Lunds och Göteborgs stift, skall,

enligt gällande författningar, under prästgård eller annat visst hemman

brukas, samt om beloppet af den afgift, som dåra!’ bör till kyrkan erläggas;

om villkor för utarrendering af prästerskapet eller kyrkor anslagen

jord, som, enligt hvad författningarna stadga, skall under arrende

upplåtas, och om optionsrätt till sådant arrende; om medgifvande åt

åbor å kronohemman och de under kollegii inseende ställda allmänna

inrättningars hemman och lägenheter att under behörigt iakttagande af

fastställd hushållningsplan äfven till afsalu begagna skogen, äfvensom,

där dylikt tillstånd beviljats, om förbud att tills vidare annorlunda än

till husbehof använda skogen; samt om rättighet och företrädesrätt

till skatteköp, om nybygges omförande till skatte och huruvida ägaren

därvid må öfver dess skog tilläggas full skattemannarätt eller allenast

den inskränktare rätt, författningarna för vissa fall bestämma.

Med afseende å dessa mål har af kommittén framhållits, hurusom

de i allmänhet vore af enklare beskaffenhet. För nästan alla vore

gemensamt, att det i dem gällde förnämligast att rätt iakttaga och afväga

det allmännas intresse. I en stor del vore det fråga om medgifvanden

och rättigheter i afseende på den statens fasta egendom,

öfver hvilken kollegium hade vård och inseende och beträffande hvilken

kollegium således måste anses äga den största sakkunskapen. Äfven i

öfrigt berörde dessa mål förhållanden, rörande hvilka kollegium, såsom

kameralt ämbetsverk, måste anses vara särskild! sakkunnigt. Det kunde

därför ock med visshet antagas, att i regel den utredning, som i ett

sådant mål åvägabragts i kollegium, också varit grundläggande för

pröfningen hos Kung]. Maj:t. Redan förut hade i flera fall ifrågakommit

att låta vissa slags mål, och det af vida större betydelse än de nu

ifrågavarande, stanna hos förutvarande mellaninstans, utan att någon

som helst olägenhet eller missbelåtenhet däraf blifvit en följd, i hvilket

afseende erinrades om lagsökningsmål, som afgjordes af hofrätt såsom

sista instans, samt fattigvårdsmål, hvilka i sista instans pröfvades af

kammarrätten. Det syntes ej heller vara någon risk att låta nu ifrågavarande

mål stanna hos kollegium.

Kommittén har därför hemställt, att öfver kollegii beslut i besvärsmål,

hvilka, enligt kommitténs förslag, kollegium skulle hafva att

såsom andra instans handlägga, klagan icke måtte få föras (sid. 65).

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Under det att kommittén ansett, att vid handläggningen af de

ärenden, som hädanefter skulle tillhöra kollegium, den kollegiala formen

borde i allmänhet upphöra, skulle den likväl bibehållas för den slutliga

pröfning af de besvärsmål, i hvilka kollegium skulle vara sista instans.

Vid behandlingen och afgörandet af dessa mål skulle nämligen chefen

och föredraganden samt minst en af de öfriga ledamöterna deltaga, alla

med beslutanderätt (del II sid. 85 och följ.).

Hos vårt folk torde den uppfattningen vara ganska djupt rotad,

att hvarje omtvistad fråga bör i sista hand kunna dragas under Konungens

skärskådande. Skall undantag från denna grundsats medgifvas, lära

tungt vägande skäl böra därför förebringas, likasom den fordran torde

kunna uppställas, att ett förslag i ämnet skall utgå från en planmässig

och omfattande undersökning beträffande de hos olika myndigheter till

handläggning förekommande mål, i fråga om hvilka rättigheten att få

dem af Kungl. Maj:t pröfvade ansetts böra lida inskränkning eller alldeles

upphäfvas.

I kommitténs betänkande har icke uppgifvits, huruvida föreliggande

förslag ingår såsom en del i ett större reglerings förslag, hvilket

afser att i fråga om vissa mål nedbringa instansernas antal, eller om

det utgör allenast en på grund af ett tillfälligt sysslande med kollega

löneförhållanden föreslagen anordning i afseende å behandlingen af de

besvärsmål, som pröfvas särskildt af detta ämbetsverk. Kommittén framhåller

blott, hurusom antalet af de mål, om hvilka nu är fråga, hos

kollegium icke är så synnerligen stort, och att antalet af dem, som

dragits inför Kungl. Maj:t, är ännu mindre. »De kunna därför», säger

kommittén, »icke heller hafva någon större betydelse med afseende å

arbetsbördan vare sig på ena eller andra hållet. Ur denna synpunkt

kan alltså af en förenkling i detta hänseende föga vinst vara att hämta.

Då kommittén emellertid icke kunnat förbigå denna fråga, har därvid

kommit under öfvervägande, huruvida det numera kan finnas skäl att

för dessa både till antal och beskaffenhet mindre betydande mål och

ärenden bibehålla rättigheten att hos Kungl. Maj:t öfverklaga kammarkollegii

beslut.»

Till en början har kollegium med afseende å hvad af kommittén

blifvit i denna fråga anfördt trött sig böra erinra därom, att, så vidt

kollegium kunnat utröna, rättigheten att få eu myndighets slutliga beslut

draget under Kungl. Maj:ts pröfning hitintills icke betagits missnöjd

part i andra mål än fattigvårdsmål. Gent emot hvad kommittén

i sådant afseende uttryckligen uppgifvit jämväl beträffande lagsökningsmål

torde nämligen kunna göras gällande den af lagutskottet vid 1894

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

års riksdag- i dess utlåtande n:r 43, med anledning- af förslag- till förordning-

om ändrad lydelse af 49 § i förordningen angående fattigvården

den 9 juni 1871, framställda invändning, att gäldenär, som ej

hos öfverexekutor erkänt sin skuld, äger enligt 32 § i utsökningslagen

rätt att till vederbörlig'' domstol stämma om återvinning och dymedelst

få krafvets befogenhet pröfvad i alla instanser.

Vidare kan kollegium icke till fullo instämma i kommitténs mening

därom, att ifrågavarande mål i allmänhet äro af enklare beskaffenhet,

och att det i nästan alla gäller förnämligast att iakttaga och afväga

det allmännas intresse. Med undantag af de särdeles obetydliga frågorna

om bortförande af foder från vissa egendomar, erbjuda nämligen dessa

mål på grund af såväl sin egen beskaffenhet som ofullständigheten och

otydligheten i den lagstiftning, hvilken är att tillämpa i den förekommande

frågan, ej sällan en viss svårighet vid bedömandet; så särskildt

målen om rätt och företräde till åboskap och skatteköp samt om

nybygges omförande till skatte och eventuell rätt till skogen å det

skatteomförda nybygget. Icke heller är i de flesta af dessa mål lämpligheten

från det allmännas synpunkt af någon förvaltningsåtgärd så

mycket föremålet för pröfning, som fast hellre ett rättsanspråk — ofta

af betydande ekonomisk innebörd — hvithet enskild person anser sig

hafva i laga ordning förvärfvat och vill göra gällande vare sig mot en

annan enskild eller mot staten.

Uppenbarligen är af största vikt, att sådan anordning vidtages,

att myndighet, som skall meddela slutlig dom i ett mål, erbjuder trygghet

för att denna sista dom också varder den bästa möjliga. Det synes

som om den förändrade organisation, kommittén velat gifva kollegium,

icke skulle innebära tillräckliga garantier i angifna hänseendet. Underdel

att enligt 22 § regeringsformen uti högsta domstolen ringare mål

kunna pröfvas och afgöras af fem ledamöter, så ock af fyra, där alla

fyra äro om beslutet ense, hvarförutom minst sju skola döma öfver

viktigare saker, samt i afseende å domfördt antal ledamöter i kammarrätten

gäller hvad i 23 kapitlet rättegångsbalken för hofrätt finnes

stadgadt — att fem ledamöter utgöra domfört antal, så ock fyra, där

tre af dem äro om slutet ense — skulle nämligen inom kollegium, med

den af kommittén föreslagna organisation, en personal af tre ledamöter,

ehvad de samstämma eller en hvar uttalar sin särskilda mening, kunna

göra tillfyllest vid meddelandet i sista instans af ett beslut. Tages

härvid tillika i betraktande, att adjungerade ledamöter, hvilka helt

naturligt måste vara mera främmande för göromålen än de ordinarie ledamöterna,

ganska ofta, och alltid under semester för dessa senare, biträda

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

kollegium, torde ur rättssäkerhetens synpunkt den af kommittén föreslagna

anordning icke kunna tagas för god.

Bibehålies däremot kollegium vid sin nuvarande organisation med

sex ledamöter, lärer, för den händelse det eljest befinnes lämpligt att

borttaga rättigheten att i omförmälda mål fullfölja talan hos Kungl.

Maj:t, kollegium kunna påtaga sig ansvaret att i sista hand afgöra dessa

mål, isynnerhet om föreskrift meddelas därom, att samma mål alltid

skola hos kollegium handläggas i plenum.

D. Förenklingar i formen för ärendenas föredragning och afgörande.

Medan kollegii ämbetsåligganden hittills till öfvervägande del varit

sådana, för hvilkas behöriga fullgörande eu mera mångsidig behandlingansetts

nödig, skulle, efter kommitténs förmenande, detta förhållande

blifva i viss och ej oväsentlig mån ändradt, om i enlighet med kommitténs

förslag en hel del besvärsmål, i hvilka kollegium nu är mellaninstans,

komme att från ortsmyndigheterna fullföljas direkt hos Kungl.

Maj:t samt vidare å de allmänna domstolarna öfverflyttades en del

tvistefrågor, hvilkas pröfning i andra instans nu är åt kollegium uppdragen.

Visserligen skulle, enligt hvad kommittén förklarat, det fortfarande

tillhöra kollegium att handlägga ett afsevärdt antal mål och

ärenden af sådan beskaffenhet, att deras afgörande borde föregås af ett

något mera omfattande meningsutbyte, men vid en granskning af de

för kollegium, enligt kommitténs förslag, kvarstående ämbetsåligganden

har det dock synts kommittén, att dylika mål och ärenden icke skulle

hos kollegium förekomma i större män, än förhållandet vore inom andra

ämbetsverk, vid hvilka den kollegiala arbetsformen helt eller delvis afskaffats.

Vid sådant förhållande ansåge kommittén goda skäl tala för

vidtagande inom kollegium af den förändring, att i alla mera löpande

mål och ärenden kollegii chef hlefve allena beslutande, hvaremot för mål

och ärenden af större vikt och betydelse den kollegiala formen borde

bibehållas, särskildt därest kollegium i de besvärsmål, hvilkas pröfning

fortfarande skulle tillkomma detsamma, blefve sista instans.

I enlighet härmed har kommittén — under förutsättning att dess

förslag till inskränkning i kollegii ämbetsåligganden vinna bifall — hemställt

(del II sid. 87),

att, med undantag för nedan angifna mål och ärenden, den kollegiala

formen för ärendenas handläggning i kollegium måtte upphöra

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

och beslutanderätten öfverlämnas åt verkets chef; dock med skyldig-het

för föredragande ledamoten att, om hans åsikt icke öfverensstämde med

det af chefen fattade beslutet, låta till protokoll anteckna sin skiljaktiga

mening;

att af kollegium samfälldt skulle behandlas och afgöras ärenden,

som anginge: verkets organisation; nya författningars utfärdande eller

redan befintligas förklarande, ändring eller upphäfvande; allmänna föreskrifter,

som det tillkommer kollegium att utfärda; besvär, som hos kollegium

anföras öfver underordnade myndigheters beslut; befordringar,

undantagandes sådan, som afser återbesättande af ledig kammarrådsbefattning;

extra ordinarie tjänstemäns och vaktbetjäntes antagande;

bestämmande af arfvoden åt amanuenser äfvensom af godtgörelse åt

andra extra ordinarie tjänstemän och tillfälliga biträden samt åt extra

ordinarie vaktbetjänte; afsked, tjänstebetyg, förordnanden, äfvensom

tjänstledighet, med undantag af semester; tjänstemäns och betjäntes fel

och försummelser i tjänsten; rikets regalier och dyrbarheter; samt

andra frågor, hvilka kollegii chef finner skäl att göra till föremål för

samfälldt afgörande; och

att i behandlingen och afgörandet af dessa ärenden skulle deltaga

chefen samt föredraganden och minst en af de öfriga ledamöterna.

Vid en sammanställning af de ärenden, kommittén sålunda ansett

böra fortfarande behandlas och afgöras under kollegial form, med öfriga

ämbetsåligganden, som, därest kommitténs förslag om begränsning af

kollegii verksamhetsområde vinner afseende, därefter skulle tillhöra

kollegium (del II sid. 44—46), visar sig, att bland sådana »mera löpande

mål och ärenden», i hvilka kollegii chef skulle blifva allena beslutande,

förekomma frågor om ordnande af prästerskapets aflöning och därmed

sammanhängande ärenden; om stadsjords egenskap och beskaffenhet;

om förändringar i landets administrativa och kyrkliga indelning äfvensom

åtskilliga andra ärenden, hvilkas pröfning Kungl. Maj:t förbehållit

sig och som äro af kameral natur eller angå den allmänna hushållningen;

om disposition af de till civil- och ecklesiastikstaterna upplåtna

boställen äfvensom åtskilliga andra till civila och kyrkliga behof och

ändamål anslagna hemman och lägenheter; om inköp eller försäljningför

statens eller allmän inrättnings räkning af fast egendom samt om

hemmansbyten, storskiften och afvittringar m. in.

Enligt kollegii, på en rik erfarenhet grundade åsikt kunna omförmälda

ärenden svårligen karakteriseras såsom »mera löpande». På

kollegii ämbetsförvaltning hvila de tvärtom med ej ringa tyngd, enär

de ofta äro ganska invecklade samt nästan alltid kräfva djupa och vid
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

sträckta undersökningar i äldre handlingar. Hvad kommittén velat

medgifva såsom undantag kan därför med ganska stor visshet antagas

blifva regel, nämligen att verkets chef finner angeläget att till afgörande

i plenum hänskjuta jämväl dessa ärenden, som af kommittén

ställts utom gruppen »mål och ärenden af större vikt och betydelse».

Kollegium har nödgats framhålla denna skiljaktighet mellan kommittén

och kollegium i bedömandet af kollegii ämbetsverksamhet i

väsentliga delar, då ju på en riktig uppskattning af samma verksamhet

måste grundas afgörandet af frågan, om kollegium skall i hufvudsak

fortfara eller upphöra att arbeta under kollegiala former.

Sedan till följd af redan beslutade ändringar i beskattnings väsendet

och försvarsorganisationen samt eljest vidtagna lagstiftningsåtgärder åtskilliga

mindre betydande ärenden redan försvunnit från kollegii diarier,

och då ännu flera dylika — såsom angående landsstatstjänster äfvensom

rena expeditionssaker — kunna på grund af kommitténs förslag förväntas

komma att frångå kollegium, skulle, om än besvärsmålen rörande

kommunikationsväsendet afskildes, i allt fall fortfarande och mera

uteslutande än tillförne hos kollegium handläggas frågor af sådan omfattning

eller säregen beskaffenhet, att den kollegiala förhandlingsformen

äfven härefter måste anses nödig.

Vid föregående tillfällen, då fråga angående reglering af kollegium

förevarit, hafva, oaktadt förslag om väsentlig inskränkning i omfattningen

af kollegii ämbetsverksamhet samtidigt framkommit, de uppgifter,

som skolat hänskjutas till kollegium, dock alltid ansetts tarfva

kollegial öfverläggning och pröfning.. Så ville det vid 1823 års riksdag

för reglering af rikets styrelseverk tillsatta särskilda utskott bibehålla

den kollegiala förvaltningsformen inom kammarkollegium, oaktadt

en mångfald af ärenden enligt utskottets förslag borde afskiljas från

kollegium. I afseende å riksstyrelsens organisation uttalade detta utskott

vissa allmänna åsikter, som sedermera vid flera särskilda tillfällen

åberopats. Bland annat gjorde utskottet en uppdelning af de mål och

ärenden, som tillhörde »statsförvaltningens åtgärd». Dessa voro, enligt

utskottets bestämningssätt, dels sådana, som berodde på en stundom ej

lätt funnen tillämpning af gällande författningar, och där således vidsträcktare

pröfning, innan beslut vidtoges, måste föregå, och dels sådana,

som blott fordrade verkställighet af regeringens eller domaremaktens

beslut eller af taxor, reglementen eller andra bestämda föreskrifter,

hvarför den grundsats syntes utskottet kunna i allmänhet antagas, att

pröfning såtgärderna borde underkastas fleras samfällda behandling, men

däremot verkstållighetsbefattningen öfverlämnas åt en enda, på det att

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

denna befattning, såsom sig vederborde, måtte blifva med enhet, kraft

och skyndsamhet behandlad. Då sedermera 1858 års kommitté för

förändrad organisation af rikets styrelse- och förvaltningsverk tog under

öfverläggning frågan, huruvida kammarkollegium borde fortfara i sin

egenskap af kollegium, uppdrog kommittén en jämförelse mellan kollegium

å ena sidan samt arméförvaltningen och förvaltningen af sjöärendena

å den andra. Härvid fann kommittén den väsentliga olikhet

äga rum, att, då sistnämnda myndigheters verksamhet hufvudsakligen

var inskränkt till rena verkställighetsåtgärder, kammarkollegium däremot

tillika utöfvade administrativ domsrätt i frågor, som ägde sammanhang

med beskattningen af jord eller annan fast egendom. Äfven

de öfriga ärenden, som då tillhörde och efter kommitténs åsikt jämväl

fortfarande borde åligga kammarkollegium — hufvudsakligen bestående

uti att förvalta samt hafva inseende och vård å en del af statens fasta

och lösa egendom, att behandla mål angående förvärfvande eller upplåtelse

för statens räkning af åtskillig jord eller fast egendom och räntor

äfvensom att handlägga dels frågor, som afsågo de jorden åtföljande

extra ordinarie skyldigheter och besvär, dels åtskilliga andra kamerala

och allmänna hushållningen rörande frågor — syntes kommittén till

största delen vara af den beskaffenhet, att det med skäl kunde ifrågasättas,

huruvida desamma, utan att äfventyra den säkerhet för ärendenas

behöriga gång, hvilken vore af så stor vikt, kunde öfverlämnas till en

enda persons afgörande. På dessa skäl tillstyrkte kommittén, som dock

ville i afsevärd mån begränsa kollegii förvaltningsbestyr, att kammarkollegium

måtte bibehållas i sin egenskap af kollegium. För 1874 års

löneregleringskommitté synes denna sak hafva varit så naturlig, att i

kommitténs betänkande ingenting antyder, att frågan om en förändring

i förhandlingsformen hos kollegium ens varit under öfverläggning inom

kommittén.

Då, så vidt kollegium kunnat finna, de mål och ärenden, som

jämväl hädanefter skulle tillhöra detta ämbetsverk, måste i det hela

anses vara af ej ringa vikt och betydelse samt med hänsyn till sin

säregna beskaffenhet kräfva en allsidig och omsorgsfull pröfning, i regel

grundad på en synnerligen noggrann utredning, anser sig kollegium,

om också detta ämbetsverk icke skulle bibehållas vid åliggandet att i

andra instans pröfva de besvärsmål rörande kommunikationsväsendet,

angående hvilkas afskiljande kommittén gjort framställning, böra i

underdånighet på det bestämdaste afstyrka bifall till kommitténs nu

ifrågavarande förslag om inskränkning i användningen af den kollegiala

formen vid behandlingen af de kollegium tillhörande mål och ärenden.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Med afseende å kommitténs hemställan (del II sid. 89), att den i

kammarkollegium nu brukliga inskränkning i föredragningen under de

tre första veckorna af året samt under veckan efter påsk måtte upphöra,

har representanten för kollegium inom kommittén anfört, hurusom

en sådan anordning icke mötte någon svårighet att genomföra, och

att han ej heller motsatt sig densamma. Men för så vidt af hvad

kommittén därom yttrat kunde hämtas stöd för den föreställning, att

nyssnämnda tider, under Indika divisionssammanträden i regel ej hölles,

skulle få af tjänstemännen utnyttjas till någon i instruktionen ej afsedd

extra frihet eller ferieförmån, borde det framhållas, att så icke vore

fallet. Ifrågavarande mellantider vore nämligen fullt upptagna af arbetena

med konceptföring och expedition af närmast därförut föredragna ärenden,

hvilkas antal blifvit så mycket större, just emedan man haft att

för deras afarbetande påräkna ett efterföljande särskild! rådrum. Med

borttagande af ett sådant rådrum måste de föregående divisionsföredragningarna,

äfven med fullt arbetsmått, gifva så mycket ringare utbyte,

och någon vinst i fråga om arbetsprodukten vore fördenskull icke att

af den föreslagna förändringen emotse. Det torde ock böra uppmärksammas,

att, såsom kommittén angifvit, afbrotten i föredragningarna

icke gällde plenimålen, och vidare, att samma vore förhållandet med

alla divisionsmål af någon brådskande beskaffenhet, hvilka — då sådana

undantagsvis förekomme — äfven under nu nämnda mellantider i vanlig

ordning föredroges. Under sådana förhållanden torde det allmännas

intresse icke kunna anses hafva varit genom den hittills följda ordningen

i någon mån åsidosatt, men, såsom förut nämnts, vore mot den af kommittén

härutinnan föreslagna förändring, hvilken ur ordningssynpunkt

kunde förefalla tilltalande, ej något att erinra.

Häri instämmer kollegium till alla delar.

Det har synts kommittén, att, om åt kollega chef uppdrages att

själf föredraga alla till kollega handläggning hörande befordringsfrågor

och i allmänhet ärenden rörande dess personal, detta åliggande skulle

i sin mån bringa honom i närmare förbindelse med personalen och därigenom

öka möjligheten för honom att verkligen öfvervaka, det en hvarmed

nit och drift fullgjorde sina skyldigheter, hvarförutom genom eu

sådan anordning skulle beredas lättnad för de ledamöter, hvilka föredragningen

af ifrågavarande mål skulle tillhöra. Kommittén har därför

(del II sid. 89) hemställt, att åt cliefen i kollegium måtte öfverlämnas

att själf föredraga sådana samfäildt afgörande underkastade frågor,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

som angå befordringar, extra ordinarie tjänstemäns och vaktbetjäntes

antagande, bestämmande af arfvoden åt amanuenser äfvensom af godtgörelse

åt andra extra ordinarie tjänstemän och tillfälliga biträden samt

åt extra ordinarie vaktbetjänte, afsked, tjänstebetyg, förordnanden,

tjänstledighet samt tjänstemäns och betjäntes fel och försummelser i

tjänsten.

Huruvida den af kommittén föreslagna anordning vore ägnad att

— därest för detta ändamål särskilda anordningar eljest funnes af behofvet

påkallade — åstadkomma ett närmande mellan verkets chef och

dess personal synes mycket tvifvelaktigt. Däremot kan antagas, att

handläggningen af omförmälda ärenden icke skulle vinna därpå, att

chefen, i stället för någon af ledamöterna, Unge till åliggande att föredraga

desamma. Då nämligen ledamöterna måste genom sitt dagliga

samarbete med tjänstemännen bättre än chefen blifva i tillfälle att lära

känna, huru de senare fullgöra sina skyldigheter, kan det befaras, att

chefens förslag i en befordringsfråga skulle komma att allt för mycket

byggas på så kallade pappersmeriter och till följd däraf blifva vid omröstningen

underkändt. Äfven från andra synpunkter finner kollegium

förslaget otjänligt och anser sig därför icke kunna biträda detsamma.

Såsom en fruktbar tanke i förslaget vill kollegium emellertid

framhålla dess syfte att genom chefens mera omedelbara deltagande i

handläggningen af ärendena inom kollegium bereda ledamöterna någon

lättnad i föredragningsskyldigheten. Då denna tanke lärer på ett i allo

värdigare sätt kunna förverkligas därigenom, att verkets chef, när omständigheterna

sådant medgifva, åtager sig beredningen och föredragningen

af något viktigare allmänt ärende, tillåter sig kollegium uttala

önskvärdheten däraf, att i en blifvande ny instruktion för verket upptages

en bestämmelse, som häråt gifver uttryck.

Sedan kollegium afstyrkt kommitténs här ofvan afhandlade förslag

om upphäfvande i allmänhet af den kollegiala formen inom detta ämbetsverk,

måste kollegium intaga samma ståndpunkt till kommitténs i samband

därmed gjorda hemställan (del II sid. 91), att i blifvande instruktion

för kollegium måtte meddelas föreskrift därom, att, då kollega chef

begagnar semester eller eljest under kortare tid, som ej öfverstiger

fjorton dagar, är förhindrad att sitt ämbete förrätta, äldsta tjänstgörande

ledamoten skall, därest icke annorlunda af Kungl. Maj:t förordnas, inträda

i utöfningen af chefens åligganden.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

E. Utsträckning af arbetstiden.

Enär kommittén (del I sid. 119—124) funnit, att den tid, som af

personalen inom de centrala ämbetsverken för närvarande, ägnas åt

statstjänsten, icke i allmänhet är tillfyllestgörande, har kommittén ansett

skäligt, att till vinnande af ökning i arbetsprodukten utsträckning ägde

rum af tjänstgöringstiden, d. v. s. af arbetstiden å tjänsterummet. Emot

en allmän utsträckning af tjänstgöringstiden har kommittén visserligen

väntat den invändningen, att särskildt för högre tjänstemän en väsentlig

del af göromålen vore af beskaffenhet att kräfva ett ostördt tankearbete

och därför ej utan svårighet kunde besörjas å tjänsterummet,

där afbrott påkallades för rådplägningar med andra tjänstemän eller af

allmänhetens besök, samt att fört)- _ en utsträckning af arbetstiden å

tjänsterummet icke för dessa högre tjänstemän medförde möjlighet att

där besörja andra göromål än dittills. Kommittén säger sig icke vilja

i allo bestrida riktigheten af denna invändning; men, förutom det att

en utsträckning af arbetstiden å tjänsterummet alltid medförde möjlighet

att därunder medhinna större mängd än dittills af mera löpande

göromål, följde ju af en sådan utsträckning endast, att äfven för dessa

tjänstemän den totala arbetstiden öKades, livilket, enligt kommitténs

åsikt, i allmänhet vore af behofvet påkalladt. Att i särskilda fall kunde

för beredning af något större ärende kräfvas, att tjänsteman föi kortare

tid erhölle eftergift i eller ledighet från öfrig tjänstgöring, läte sig icke

förneka; men sådant kunde och borde endast vara undantag, hvilka

först efter noggrann pröfning af behofvet finge medgifvas.

Vid uppgörande af sina lönereglerings förslag har kommittén därför

utgått från den allmänna förutsättning, att ett stadgande skulle

meddelas därom, att samtliga ordinarie tjänstemän och betjänte skola,

där ej för särskilda fall undantag, efter pröfning, medgifves, vara å

tjänsterummet tillstädes minst sex timmar hvarje söckendag. Äfven

med afseende på kammarkollegium har kommittén tillstyrkt meddelandet

af en sådan föreskrift (del II sid. 94).

Hvad som kan erinras mot den af kommittén föreslagna utväg

till vinnande af en stegring i arbetsresultatet inom de centrala ämbetsverken

innefattas i hufvudsak uti den af kommittén själf framställda,

ofvan återgifna invändning mot lämpligheten af dess eget förslag. Om

nämligen icke de med en tjänst förenade göromål äro af den enkla

beskaffenhet, att arbetstid och arbetsprodukt alltid stå i direkt förhållande

till hvarandra, eller om icke tjänstverksamheten med nöd
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

foidiar den be fat tningsh afv andes närvaro å tjänsterummet,

tia är förvisso föga vunnet därmed, att den »totala arbetstiden» ökas’

ly, utom det att denna ökning icke gifver någon som helst garanti för

att al tjänstemannen i kvantitativt afseende mera varder presteradt, torde

det vara obestridligt, att en intellektuell verksamhet, hvilken bedrifves

under så ogynnsamma förhållanden, som tjänsterummet i jämförelse med

hemmet vanligen erbjuder, skall lämna ett i kvalitativt afseende mindre

värdefullt resultat, än om vederbörande finge för dess utförande välja

den för honom själf lägligaste platsen och tiden. Det är för öfrigt

ganska ovisst, om med en utsträckning af arbetstiden å tjänsterummet

till minst sex timmar ens den totala arbetstiden alltid skulle ökas, alldenstund

det kan befaras, att minimum och maximum härutinnan komme

att för den mindre arbetsifrige sammanfalla, under det att mången, som

helt visst icke skulle^ tveka att, där åtagandet bure frivillighetens prägel

andel kasta sig ett afsevärdt längre dagsarbete, måhända svårligen skulle

förmås att öfverskrida det legala minimimåttet därför.

beträffande särskildt göromålen inom kammarkollegium, äro de i

allmänhet icke af den art, att de kräfva ledamöternas närvaro å tjänsterummet

utöfver den tid, som kan vara erforderlig för forskning i där

förvarade äldre handlingar, för föredragning, expedition och arbetets

ordnande in. m. Sedan utredningen i ett ärende blifvit verkställd, torde

i de flesta fall det vara vida lättare att komma till ett omdöme om detsamma

andel »ostördt tankearbete» i hemmet än under en fortsatt vistelse

å tjänsterummet. Också kan antagas, att tyngdpunkten af ledamöternas

tjänsteutöfning, sådan den framträder i handläggningen af de mera

omfattande målen och ärendena, merendels vant förlagd till arbetet i

hemmen.

Den ledamot af kammarkollegium, som deltagit i kommitténs öfverläggningar,

har, utan att taga afstånd från kommitténs förevarande förslag,

likväl förklarat sig hysa åtskilligt tvifvel, att detsamma vore så

a gjordt fördelaktigt eller lämpligt. På de af denna ledamot anförda

och af kollegium här ofvan i viss mån vidare utvecklade skäl anser sig

emellertid kollegium höra afstyrka bifall till kommitténs förslag om meddelande

af eu föreskrift beträffande tjänstgöringen inom kammarkollegium

af den b delse, förslaget innehåller, enär, enligt kollegii bestämda öfvertygelse,

arbetsprodukten inom kollegium skulle till såväl kvantitet som

kvalitet blifva i väsentlig mån nedsatt, därest ämbetsverksamheten härstädes

reglerades i enlighet med samma föreskrift. Under alla förhållanden

lärer anledning icke förekomma att härutinnan för kollegii

tjänstepeisonal meddela andra bestämmelser än dem, som varda fast
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

ställda för personalen inom sådana ämbetsverk, med hvilkas göromål

kollegii arbete är af likartad beskaffenhet.

I nu af handlade ämne ansluter sig kollegium i det hela till den

uppfattning, som enligt protokollet öfver justitiedepartementsärenden den

10 december 1875 blifvit vid behandling af frågan om lönereglering för

rikets hofrätter och krigshofrätten uttalad af dåvarande justitiestatsministern

friherre Louis de Geer i följande ord: »En samvetsgrann ämbetsman

arbetar så mycket hans krafter medgifva, om göromålens mängd

det klöfver, men, där pliktkänslan saknas, uträttas föga med hvilken

tidsreglementering som helst.»

Kommitténs förslag till villkor för åtnjutande af de med ordinarie

befattning inom kollegium förenade aflöningsförmåner.

Rörande frågan, huruvida det bör vara statens ämbets- och tjänstemän

medgifvet att jämte ordinarie tjänst innehafva annan med lön

förenad befattning af mera enskild natur, yttrade 1874 års löneregleringskommitté

i sitt den 12 december samma år afgifna betänkande angående

lönereglering vid rikets hofrätter och krigshofrätten, att sysselsättning

utom statens tjänst i allmänhet icke genom särskildt stadgande varit

någon förmenad. Utan tvifvel hade dock därvid varit afsedt, att befattningar

af enskild natur icke finge taga tjänstemannens tid och arbetskraft

i anspråk mera, än som vore förenligt med hans egenskap af

statens tjänare, ehuru svårigheten att på ett fullt tillfredsställande sätt

förebygga sådant hindrat en bestämd föreskrifts meddelande. Kommittén

hvarken kunde eller ville hindra en statens tjänsteman med ovanligare

duglighet och- arbetsförmåga att ägua den tid, som tjänsten kunde för

honom, mera än för andra, lämna öfrig åt enskild verksamhet, såsom

utförande af enskilda uppdrag, hvarvid omsorgen att sådana bestyr icke

måtte inkräkta på tjänstens fordringar ankomme icke blott på hans

egen plikttrohet utan äfven och väsentligen på ett allvarligt förmanskap.

Vid föredragning inför Eders Kungl. Maj:t den 10 december 1875

af frågan om lönereglering för hofrätterna yttrade justitiestatsministern i

detta ämne, att fordningarna på statens tjänare kunde icke ställas så

höga, att de icke för män med mera än vanlig arbetsförmåga lämnade

någon tid öfrig för andra sysselsättningar och enskilda angelägenheter.

Förbjödes dessa att använda sin lediga tid på det för dem förmånligaste

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

sätt, så blefve följden ingen annan, än att staten bexöfvade sig de

större förmågornas tjänst, ty de kunde utom densamma bereda sig bättre

villkor, om till statens knappt tillmätta löner icke kunde få läggas

någon biförtjänst. Det måste därför vara i statens intresse att icke

förbjuda mera än hvad som verkligen inkräktade på tjänstens behöriga

fullgörande. Endast den allmänna föreskrift borde meddelas, att ingen

tjänsteman finge åtaga sig annan tjänstebefattning, som på något sätt

vore hinderlig för hans tjänst; för öfrigt skulle det i fråga om ständiga

tjänstebefattningar af mera enskild natur ankomma på pröfning af deras

förenlighet med tjänsten inom ämbetsverket.

I enlighet härmed upptogs bland de villkor, under hvilka löneförmånerna

enligt de på 1870-talet fastställda löneregleringar för de

centrala ämbetsverken finge åtnjutas, i allmänhet den föreskriften, att

med ämbete eller tjänst i dylikt ämbetsverk icke må förenas annan

tjänst å rikets, Riksdagens eller kommuns stat, ej heller annan tjänstebefattning,

med mindre den finnes icke vara hinderlig för fullgörande

af tjänstgöringen i ämbetsverket.

Under senare tider hafva inom Riksdagen framställts olika formulerade

yrkanden i syfte att begränsa tjänstemännens rätt att bredvid

statstjänsten innehafva andra befattningar. I detta afseende tillåter sig

kollegium erinra om en vid 1903 års riksdag i Andra Kammaren väckt

motion, hvari hemställdes, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Eders

Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Eders Kungl. Maj:t, efter nödig utredning,

för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i lagen om

aktiebolag den 28 juni 1895, hvarigenom ämbetsmäns rätt att vara

styrelseledamöter eller revisorer i aktiebolag i lämplig omfattning inskränktes.

I afgifvet utlåtande (n:o 31) yttrade lagutskottet med anledning

af nämnda motion, bland annat, att uppenbarligen skulle det

föreslagna stadgandet innebära ett ganska kännbart ingrepp i ämbetsmännens

handlingsfrihet och rätt att förfoga öfver sin egendom. Om

ämbetsmän icke finge såsom styrelseledamöter deltaga i aktiebolags förvaltning

och såsom revisorer öfvervaka densamma, skulle däraf i många

fall följa, att de kände sig obenägna att nedlägga penningar i dylika

företag och alltså vore i viss mån uteslutna från en möjlighet till

penningplacering, hvilken i våra dagar hörde till de mest anlitade.

Särskilt tryckande skulle denna inskränkning blifva för ämbetsmän,

hvilka redan vore delägare i dylika företag eller erhölle sådan andel

annorledes än genom ett därpå riktadt aftal, exempelvis genom arf

eller gifte. Äfvenledes torde det vara oförnekligt, att inskränkningen,

om densamma finge en tämligen vidsträckt omfattning, skulle medföra

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

svårigheter såväl för affärsvärlden som för det stora antal ämbetsmän,

hvilka, särdeles i yngre år, icke åtnjöte sådan aflöning af staten, att

det skäligen borde förmenas dem att genom biförtjänster förbättra sin

ekonomiska ställning, i den mån sådant läte sig göra, utan att deras

plikter mot staten försummades. Affärsvärlden skulle gå miste om

arbetskrafter, af hvilka den''haft nytta och som åtminstone under den

första tiden säkerligen icke lätt skulle kunna ersättas, och ämbetsmännen

skulle utestängas från ett verksamhetsfält, där biförtjänster kanhända

lättast varit att erhålla. Jämväl från statens synpunkt skulle eu

alltför sträng begränsning af ämbetsmännens möjlighet att erhålla biförtjänster

kunna inverka ofördelaktigt, därigenom att allt flera af ekonomiska

skäl afhölles från att söka anställning i statens tjänst. Dessutom

förefölle det mindre följdriktigt att, om man ville vinna det ändamål,

motionären åsyftat, förbjuda ämbetsmännen endast att vara styrelseledamöter

eller revisorer i aktiebolag, då ämbetsmän i lika hög grad

kunde vara intresserade i andra affärsföretag och deras intresse för

dylika företag lika väl kunde framkallas af andra anledningar. Ehuru

möjligt kunde vara att ämbetsmännens deltagande i affärslifvet sträckt

sig längre, än som varit lämpligt och riktigt, ansåge utskottet sålunda,

att motionärens förevarande framställning icke borde föranleda till någon

Riksdagens åtgärd, hvarom hemställan jämväl gjordes. Utan votering biföll

Första Kammaren hvad utskottet hemställt, hvaremot Andra Kammaren,

likaledes utan votering, godkände ett under öfverläggningen framställdt

yrkande, att Riksdagen med anledning af motionen ville i skrifvelse till

Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida

och i hvad mån ämbetsmäns rätt att vara styrelseledamöter eller revisorer

i aktiebolag kunde begränsas, samt för Riksdagen framlägga de förslag

till lagbestämmelser, hvartill denna utredning kunde föranleda.

Ku förevarande löneregleringskommitté (del I sid. 106—109) förklarar

sig omfatta den åsikt, som vid olika tillfällen och särskildt från

Riksdagens sida gjorts gällande därom, att staten borde äga att å sina

tjänare, där dessa aflönades på ett tilliredsställande sätt, ställa det anspråk,

att åtminstone i regel deras tid och krafter helt ägnades åt dem

anförtrodda befattningar, hvarför äfven dessa befattningar borde så ordnas,

att de i allmänhet fullt kräfde sin man. Gifvet vore emellertid, att, då

fordringarna å statstjänarnas arbetsförmåga ej finge ställas högre, än

att de i regel kunde utan oskälig ansträngning fyllas, för en och annan

med större arbetsförmåga och arbetsifver utrustad person kunde blifva

åtskillig tid öfrig äfven för andra göromål, men detta borde, om statstjänsten

så ordnades, som ofvan antydts, och behörigen sköttes, blifva

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

undantagsfall. Det vore ej lämpligt eller utförbart att meddela ett ovillkorligt

förbud mot förening med ordinarie statstjänst af andra tjänstebefattningar

eller uppdrag, men nödigt vore, att, till förekommande i

möjligaste mån af missbruk, nuvarande föreskrifter i ämnet fullständigades

och skärptes; och borde dylik förening kunna medgifvas allenast

i särskilda fall samt på grund af förekommande omständigheter. I anslutning

härtill har kommittén, hvad kammarkollegium angår, hemställt

(del II sid. 96), att för åtnjutande af de med ordinarie befattning inom

kollegium förenade atlöningsförmåner måtte stadgas, bland andra, det

villkor, att med dylik befattning ej må förenas vare sig uppdrag såsom

ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är med

Kungl. Maj:ts oktroj försedt eller blifvit såsom aktiebolag registreradt,

eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag eller annan

tjänstebefattning af hvad slag som helst, så framt ej i särskilda fall,

hvad angår chef eller ledamot, Kungl. Maj:t och, hvad angår innehafvare

af annan befattning, kollegium på grund af förekommande omständigheter

och efter pröfning, att ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning

ej må anses inverka hinderligt å tjänstgöringen i kollegium, finner

sådant uppdrag eller sådan tjänstebefattning kunna få tills vidare bibehållas

eller mottagas.

Utan all fråga är det ett fullt befogadt anspråk från statens sida,

att, om staten på ett tillfredsställande sätt aflönar sina tjänstemän, dessa

äfven skola, där så erfordras, helt ägna sin tid åt statstjänsten. För

den större arbetskraften och dugligheten kan emellertid, såsom påpekats,

vid det behöriga skötandet af en tjänst, afpassad för personer med vanlig

arbetsförmåga och skicklighet, uppkomma någon tid af ledighet; hvarförutom,

såsom kommittén (del I sid. 120) erinrat, tjänstegöromålen särskildt

inom första lönegraden ofta äro af den art, att hemarbete ej gärna eller

åtminstone ytterst sällan kan ifrågakomma, hvadan för innehafvare af

dylika befattningar arbetstiden å tjänsterummet tillika utgör den totala

arbetstiden i tjänsten. På den tid, som sålunda af en eller annan anledning

blifver ledig, lärer staten icke rimligtvis kunna göra anspråk. Det

synes då böra vara tjänstemannen, likasom hvarje annan fri medborgare,

i regel tillåtet att använda den förmögenhet, han till äfventyrs kan äga,

äfvensom sin återstående arbetskraft på sätt honom lämpligast synes,

således äfven på privata affärsföretag, om det lyster honom.

Allmänt erkändt torde vara, att en utbildning under det praktiska

lifvets bestyr är en synnerligen god förskola för lösningen äfven af

ämbetsmannens uppgifter. "V icl sådant förhållande lärer det vara mindre

följdriktigt att söka utesluta ämbetsmannen från aktivt deltagande i det

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

lif, hvars företeelser lian på grund af sin ämbetsställning kan få sig

ålagdt att bedöma och reglera. Äfven kommittén (del I sid. 150) har

framhållit, hurusom »den närmare praktiska beröring med befolkningen

och bekantskap med dess åskådningssätt, hvartill tjänstgöringen inom

ortförvaltningen gifver tillfälle, för den blifvande tjänstemannen inom

centralförvaltningen skulle varda af mycken betydelse för ett godt fullgörande

af hans ämbetsgerning».

Man har emellertid — inom Riksdagen — ifrågasatt, om icke den

grannlaga ställning, statens ämbets- och tjänstemän intaga i samhället,

kräfde inskränkning uti rätten för dem att ägna sig åt privata uppdrag.

Särskildt har man (motion n:r 117 inom Andra Kammaren vid 1903 års

riksdag) antydt, att ämbetsmännens deltagande i affärslifvet innebure

en verklig fara för deras opartiskhet i tjänsteåliggandena, i all synnerhet

när det gällde den högre administrationens ämbetsmän. Nutidens mångsidiga,

omfattande, i de mest olika förhållanden ingripande affärsintressen

brätte med nödvändighet de stora ekonomiska sammanslutningarna i

permanent kontakt med landets administration. En ämbetsman, som

själf hade ett måhända alldeles liknande intresse att för sitt bolag bevaka,

som det ett sökande bolag ville hafva främjadt, kunde endast med

svårighet iakttaga fullständig opartiskhet i sitt görande och låtande.

Åtminstone kunde allmänheten knappast bringas att tro detta, och däraf

skulle hans auktoritet lida afbräck, äfven om hans beslut verkligen leddes

endast af rena af sikter.

Obestridligen innehåller detta tal en viss sanning. Men om staten af

farhåga för de frestelser, i Indika ämbetsmännen kunna genom sin

ställning*'' till privata företag komma, skulle utesluta dem från all närmare

beröring med dylika, vill det synas som om, utan verkligt gagn, en

alltför stor stränghet blefve tillämpad. En sådan åtgärd vare nämligen

till sin påföljd helt visst mycket litet verkande, så länge medlemmar

af ämbetsmannakåren icke kunna förhindras att placera penningar x

ekonomiska företag, och da i allt fall en oredlig ämbetsman icke läier

sakna utväg att genom de beslut eller åtgärder, han å ämbetets vägnar

fattar eller vidtager, främja egna och andras enskilda intressen.

Kommittén har icke velat föreslå ovillkorligt förbud mot förening

med statstjänst af enskild befattning eller uppdrag, men anser dock en

sådan förening böra endast undantagsvis medgifvas. I sådant afseende

erinrar kommittén, huruledes en statens tjänsteman kan med mera afsevärdt

belopp vara intresserad i något bolag. Då det icke bör förmenas

honom, mer än hvarje annan medborgare i dylikt fall, att vaka öfver

skötseln af sin sålunda placerade förmögenhet, kan det, enligt kommitténs

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

åsikt, stundom vara erforderligt, att han intager plats i bolagets styrelse,

naturligtvis under förutsättning att sådant ej inverkar hinderligt

på det behöriga fullgörandet af statstjänsten. Skall detta exempel tagas

till ledning vid afgörandet af frågan, om tillstånd för tjänsteman att

åtaga sig enskildt uppdrag bör i förekommande fall meddelas, torde

alltför stort spelrum gifvas åt den tillfälligheten, att tjänsteman äger

större enskild förmögenhet, och utslaget skulle i sådan händelse gifvas

till förmån för den, som, mindre än den obemedlade ämbetsbrodern, kan

\mra i behof af biinkomster.

I deu män det ifrågasatta förbudet har till syfte att förebygga eu

konflikt mellan personers ämbetsplikter och deras ekonomiska intressen,

lärer åtskillnad böra göras mellan, å ena sidan, de högsta och högre

ämbetsmännen, hvilka på grund af sin ställning deltaga i eller kunna

inverka på vederbörande myndighets beslut, samt, å andra sidan, tjänstemän

åt eu sådan grad, att de äro utan allt inflytande härutinnan. Ur aDgifna

synpunkt kan, efter kollegii förmenande, ej finnas något som helst skäl

att utesluta dessa senare från deltagande i förvaltningen af ett aktiebolags

angelägenheter. För öfrigt äro väl endast få bolag, här i hufvudstaden

af den beskaffenhet, att de vid andra tillfällen än fullgörandet af vissa

anmälningsplikter träda i beröring med de administrativa myndigheterna.

Slutligen torde icke alldeles böra förbises betydelsen däraf, att ämbetsmannen

genom deltagandet i praktiska bestyr vinner någon omväxling

i sin mera uteslutande teoretiska verksamhet, likasom att genom ämbetsmannens

samarbete med affärsvärldens initiativkraftiga män den fara

säkrast torde kunna förebyggas, att, såsom kommittén uttrycker saken,

»i många fall hans arbete i tjänsten varder blott ett mer eller mindre

rutinmässigt afhjälpande af inkommande ärenden, utan det sinne eller

intresse för initiativ, som är så viktigt för främjandet af en sund och

god utveckling inom det område, till hvilket tjänsten hör.»

l uder åberopande häraf och af hvad i denna fråga anförts dels af

justitiestatsministern till statsrådsprotokollet den 10 december 1875 och

dels af lagutskottet vid 1903 års riksdag, tillåter sig kollegium i underdånighet

uttala den mening, att kommitténs nu omhandlade förslag ej

torde rätt väl tillgodose billighetens fordringar.

Men om det således kan anses innebära en onödig stränghet, att

en tjänsteman skulle vara nödgad utbedja sig tillstånd till hvad som

helt visst är hans naturliga och ursprungliga rättighet, nämligen att

mottaga en befattning eller ett uppdrag, som han förmenar hvarken

inkräkta på det behöriga fullgörandet af hans tjänst eller eljest ofördelaktigt

inverka på hans ställning såsom tjänsteman, torde det likväl

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

vara fullkomligt i sin ordning, att lian lämnar vederbörande underrättelse

om befattning eller uppdrag, som lian mottagit, på det att, nr

angifna synpunkter, erforderlig kontroll må kunna utöfvas. Kollegium

får därför i underdånighet hemställa, att Eders Kungl. Maj:t, med

ändring af förevarande bestämmelse, täcktes i nåder föreskrifva, att

innehafvare af ordinarie befattning i kammarkollegium, som mottagit

uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag,

som är med Kungl. Maj:ts oktroj försedt eller blifvit såsom aktiebolag

registreradt, eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag,

eller annan tjänstebefattning af hvad slag som helst, skall sådant skriftligen

anmäla, chef eller ledamot hos Kungl. Maj:t och innehafvare af

annan befattning hos kollegium, samt vara skyldig att ifrågavarande

uppdrag eller tjänstebefattning frånträda, därest, hvad angår chef eller

ledamot, Kungl. Maj:t och, hvad angår innehafvare af annan befattning,

kollegium på grund'' af förekommande omständigheter finner uppdraget

eller tjänstebefattningen inverka hinderligt å eller icke lämpligen böra

förenas med tjänstgöringen i kollegium.

Med afseende å villkoren för att innehafvare af ordinarie befattning

i kammarkollegium skall komma i åtnjutande af ålder stillägg, har

kommittén (del It sid. 98) hemställt, bland annat, om meddelande af

den föreskrift, att innehafvaren af den befattning, hvarom fråga är,

skall hafva »med godt vitsord bestridt sin egen eller på grund af förordnande

annan statens tjänst». Förebilden till denna villkorsbestämmelse

uppgifver sig kommittén (del I sid. 114) hafva hämtat från de

genom nådiga kungörelserna den 6 juni 1902 utfärdade aflöningsreglementen

för tjänstemän och betjänte vid post- och telegrafverken.

Nu gällande, den 14 november 1879 kungjorda villkor för åtnjutande

af de från 1880 års början fastställda nya löneförmåner för

kammarkollegium göra medgifvandet af ålderstillägg icke beroende af

något vitsord i fråga om tjänstgöringen. Emellertid hade 1874 års löneregleringskommitté

i sina tidigaste afgifna betänkanden — nämligen

beträffande liofrätterna, kammarkollegium, statskontoret samt mynt- och

kontrollverken — uttalat den mening, att såsom villkor för åtnjutande

af löneförhöjning efter viss tids tjänst den bestämmelse borde meddelas,

att vederbörande ämbetsverk eller, beträffande de med kunglig fullmakt

försedda tjänstemännen, Kungl. Maj:t, efter anmälan af ämbetsverket,

skulle pröfva tjänstemannen vara genom fortsatt tjänstgöring

och därunder ådagalagd fortfarande duglighet och välförhållande förtjänt

af löneförhöjning. Till stöd härför anförde kommittén, att upp
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

flyttning till högre lön efter vissa tjänsteår borde betraktas, icke såsom

en vid tjänstens erhållande vunnen rättighet, utan endast såsom en

förmån, hvilken genom verklig tjänstgöring samt därvid visad duglighet

och välförhållande kunde förvärfvas. Det skulle eljest kunna inträffa,

att den, som längre tid af hvarjehanda anledningar undandragit'' sig

tjänstgöring, den, som begått tjänstefel af sådan beskaffenhet, att det

måste fråntaga honom anspråket att anses såsom en ordentlig och plikttrogen

tjänsteman, den slutligen, som blifvit oförmögen att vidare förrätta

tjänsten, skulle, lika väl som den träget och ordentligt tjänstgörande,

erhålla åldersförhöjning. Att detta icke skulle öfverensstämma

vare sig med ändamålet för lönetilläggen eller med det allmännas rättmätiga

kraf, att ökade förmåner ej skola vinnas utan fortsatt uppfyllande

af åtagna skyldigheter, torde ligga i öppen dag.

Mot den ifrågasatta bestämmelsen inlades gensaga af hofrätterna

och kammarkollegium, därvid androgs, bland annat, att, då grunden för

ålderstillägget vore att söka dels däruti, att ämbets- eller tjänstemannen

under de första åren i graden måste åtnöja sig med en lägre aflöning,

än som, i händelse den ej vore fördelad i vissa åldersklasser, borde

tillkomma honom, dels uti ämbets- eller tjänstemannens ökade behof

med åren genom familjens tillväxt, denna förhöjning i aflöningen syntes

böra tilkomma ämbets- eller tjänstemannen såsom en vid befattningens

erhållande tillförsäkrad rättighet, men icke såsom en förmån, hvilken

skulle vara beroende af vederbörande förmäns eller ämbetsbröders godtyckliga

pröfning; att den själfständighet, som utmärkte Sveriges ämbets-

och tjänstemannakår, skulle äfven till allmän och enskild skada

kunna lida afbräck, om en påräknad löneförhöjning gjordes beroende

af en sådan pröfning, som kommittén föreslagit; att för den af kommittén

antagna händelse, att någon tjänsteman skulle under längre tid

»af hvarjehanda anledningar undandraga sig tjänstgöring», funnes fullt

tillräckligt korrektiv i det laga ansvar, som för dylik försummelse efter

rannsakning och dom drabbade tjänstemannen; att, då kommittén vidare

antagit, att ålderstillägget borde förnekas den tjänsteman, som »begått

ämbetsfel af sådan beskaffenhet, att det måste fråntaga honom anspråket

att anses såsom eu ordentlig och plikttrogen tjänsteman», borde däremot

erinras, att ett sådant fall icke med säkerhet torde kunna anses

vara för handen förr, än det högsta ansvaret för ämbetsfel, nämligen

afsättning, skulle mot den försumlige användas, och i sådan händelse

förfölle af sig själf all fråga om ålderstillägg; att, om det åter vore

kommitténs mening, att förlusten af ålderstillägget skulle kunna användas

såsom påföljd för försummelser, Indika icke vore af beskaffenhet

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

att kunna medföra laga ansvar, så skulle den af kommittén uppställda

sats leda till införande af en för svenska rättsbegrepp dittills främmande

disciplinär myndighet öfver ämbetsmannakåren; att det för öfrigt

icke torde vara så obilligt, som kommittén ansett, att den, »som blifvit

oförmögen att vidare förrätta sin tjänst», likväl erhölle ålderstillägg,

ty en sådan oförvållad olycka komme i allt fall att drabba hårdt nog

genom förlusten af tjänstgöringspenningarna; samt att, därest något

stadgande, att en vårdslös, försumlig eller oskicklig tjänsteman icke

finge åtnjuta ålderstillägg, funnes lämpligt eller erforderligt, detsamma

torde böra uppställas såsom undantag från regeln att tjänsteman efter

viss tids tjänst ägde tillträda löneförhöjning, och kunde i sådant afseende

stadgas, att löneförhöjning efter viss tids tjänst må tillträdas,

därest icke ämbetsverket eller, för de med kunglig fullmakt försedda,

Kungl. Maj:t, efter anmälan af ämbetsverket, pröfvar tjänstemannen

genom underlåten tjänstgöring eller bristande duglighet hafva gjort sig

förlustig af denna förmån.

Då justitiestatsministern den 10 december 1875, på sätt förut

blifvit omförmäldt, inför Eders Kungl. Maj:t föredrog frågan om lönereglering

för hofrätterna, yttrade han beträffande kommitténs förslag

om grunderna för ålderstillägg, bland annat, att han ansåge det olämpligt

att göra dem beroende af en särskild pröfning för hvarje gång af

ådagalagd duglighet och välförhållande, samt att, hvad särskilt anginge

hofrätternas ledamöter, det icke vore tjänligt, att de skulle sjkifva hos

Kungl. Maj:t göra anmälan om sina egna ämbetsbröders duglighet och

välförhållande eller att den, som förklarades af brist på duglighet och

välförhållande icke komma i åtnjutande af ålderstillägg, likväl tillätes

att fortsätta med alldeles samma tjänstgöring. Någon sådan bestämmelse,

som af kommittén ifrågasatts, ingick icke heller bland de af

Eders Kungl. Maj:t föreslagna och af Riksdagen godkända villkor för

åtnjutande af de nya löneförmånerna i rikets hofrätter. Efter afgifvandet

af förslagen till lönereglering för ofvan omförmälda ämbetsverk

afstod också 1874 års kommitté från att påyrka upptagandet af förenämnda

villkor för erhållande af ålderstillägg.

Giltigheten af de skäl, som vid föregående löneregleringar af

olika myndigheter sålunda anförts mot förslaget att göra ålderstilläggen

beroende af en särskild pröfning för hvarje gång af ådagalagd duglighet

och välförhållande, torde ej heller nu kunna underkännas. Af sådan

anledning'' och då förevarande löneregleringskommitté icke antydt hvem

som skulle, i de olika fallen, meddela det erforderliga vitsordet om tjänstgöringens

beskaffenhet, får kollegium i underdånighet afstyrka bifall

* 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

till kommitténs förslag, att uppflyttning till högre lön genom ålderstillägg

må äga ruin, endast så framt vederbörande i afseende å sin föregående

tjänstgöring undfått »godt vitsord».

Kommitténs förslag till organisation af kollegium.

Likasom kollegium icke kunnat biträda kommitténs hemställan, att,

med undantag för vissa särskildt angifna mål och ärenden, den kollegiala

formen för ärendenas handläggning i kammarkollegium skulle upphöra

och beslutanderätten öfverlämnas åt verkets chef, kan kollegium icke

heller understödja kommitténs förslag (del II sid. 108), att kollegii

blifvande chef skulle benämnas generaldirektör, utan lärer den inom verk

med kollegial förvaltningsform förekommande presidenttiteln böra bibehållas

för kollegii chef.

Genom den begränsning af kammarkollegii ämbetsverksamhet, som

till följd af senare tiders lagstiftning inträdt och därutöfver af kommittén

föreslagits, skulle, såsom kommittén beräknat, för en af kollegii rotlar

de densamma nu påhvilande mål så godt som helt och hållet försvinna,

för en annan till stor del bortgå, samt afsevärda lättnader beredas äfven

öfriga rotlar. Utom den sålunda vunna direkta minskningen i ledamöternas

föredragningsskyldighet måste ock — yttrar kommittén vidare

— till dylik minskning leda förslagen angående åliggande för chefen

att föredraga befordrings- med flera mål samt, om än i ringare grad,

angående en i viss mån förenklad behandling af kollegii ekonomiska

angelägenheter. Med afseende å det ledamöterna påhvilande föredragningsarbetet

vore vidare att beakta den ökning i arbetsprodukten,

som måste blifva en följd såväl i någon mån däraf, att den nu brukliga

inskränkningen i föredragningsskyldigheten under de tre första veckorna

af året och under veckan efter påsk komme att upphöra, som ock än

mera af den föreslagna begränsningen af den kollegiala formen. En

väsentlig lättnad i ledamöternas arbete borde ock beredas genom inskränkning

i rubrik- och recitskrifningen samt, ehuru i mindre mån,

genom andra föreslagna förenklingar i formerna för ärendenas behandling

och i arbetssättet, likasom utsträckning i arbetstiden borde jämväl med

afseende å ledamöterna framkalla en ökad arbetsprodukt. På grund al

alla dessa berörda och af kommittén i dess betänkande närmare utvecklade

omständigheter hyste kommittén den bestämda öfvertygelsen,

att det arbete i kammarkollegium, som efter genomförande af kommit
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

téns förslag'' skulle komma att hvila på ledamöterna, kunde utföras af

ett vida mindre antal än det nuvarande. Enligt af kommittén verkställda

beräkningar skulle antalet ärenden, som komme att kvarstå hos

kollegium samt till beredning och föredragning hvila på ledamöterna,

icke blifva större, än att de, fördelade på tre ledamöter, skulle ungefärligen

motsvara det antal, som nu folie på hvar och en af de sex

kammarråden. Äfven om ett kvantitativt mätande af arbetsbördan icke

kunde grunda ett fullt riktigt bedömande af densamma, torde dock med

hänsyn därjämte till de förenklingar i arbetssättet, som af kommittén föreslagits,

med full trygghet kunna antagas, att, äfven kvalitativt taget,

för utförande af det ledamöterna framdeles påhvilande arbetet ett antal

af tre ledamöter vore fullt tillräckligt. I enlighet härmed har kommittén

(del II sid. 111) hemställt, att ledamöternas antal i kammarkollegium

skulle bestämmas till tre, hvilka, under fortfarande benämning af kammarråd,

skulle vara chefer hvar för sin af kollegii tre byråer.

Åtskilliga af de förslag, kommittén framställt i syfte att minska

göromålen och därmed arbetskrafterna inom kammarkollegium, hafva

synts kollegium beaktansvärda. I detta afseende tillåter sig kollegium

framhålla, hurusom kollegium icke haft något att erinra mot kommitténs

förslag: att kollegium skulle befrias från pröfningen af besvärsmål angående

deltagande i nybyggnad och reparation af allmänna byggnader,

angående kronofjärdingsmansbesvärets utgörande, angående vissa kamerala

och allmänna hushållningen rörande frågor samt angående anläggning

af och frihetsår för kronobyggen (del II sid. 30); att till allmänna domstolarna

skulle öfverflyttas den pröfning af mål angående prästerskapets,

folkskolelärares med flere befattningshafvandes löningsrättigheter, som

dittills tillkommit administrativa myndigheter (sid. 36); äfvensom att

från kollegium skulle borttagas dels pröfning och afgörande i första

hand af frågor om bortförande af foder från de under kollegii vård och

inseende ställda hemman och lägenheter (sid. 40), dels ock dess befattning

i afseende å vissa landsstatstjänster m. m. (sid. 43). Icke heller

har kollegium gjort någon invändning mot kommitténs förslag om vissa

förenklingar inom kollegii arbetsområde, såsom i formerna för besvärsmålens

förberedande behandling (sid. 62), för ärendenas registrering

och protokollsföringen in. in. (sid. 77) och för handläggningen af kollegii

ekonomiska angelägenheter (sid. 92). Hvad kommittén yttrat och hem^

ställt om förenklingar i arbets- och skrifsätt inom kollegium, särskildt

rubrik- och recitskrifningen (sid. 78—81), förtjänar äfven att tagas i

allvarligt öfvervägande; och lärer kollegium ej underlåta att härutinnan

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

vidtaga de åtgärder, som »må befinnas ändamålsenliga och verkställbar

a».

Med anledning af grundskatternas fullständiga afskrifning och indelningsverkets

upphörande hafva dessutom vissa mål redan frångått

kollegium. I sitt den 23 maj 1902 afgifna underdåniga utlåtande, föranledt

af nådiga cirkuläret den 25 oktober 1901, har kollegium emellertid

framhållit, att dessa mål i medeltal för de då senast förflutna tre

å.ren uppgått till endast 201 samt i allmänhet varit af så enkel beskaffenhet,

att de kunnat utan större tidsutdräkt eller besvär af kollegium

slutbehandlas. Detsamma gäller om de förut omförmälda foderförsäljnings-

och landsstatsmålen, de s. k. expeditionssakerna samt kollega

ekonomiska angelägenheter. Den lättnad, kollegium rönt eller skulle

röna genom befrielse från eller förändrad behandling af de nämnda och

liknande ärenden, torde ej böra öfverdrifvas. Kommittén har också betonat,

att uteslutande vikt ej må läggas å målens antal. Den tyngd,

hvarmed vissa mål belasta förvaltningen, och den lättnad, som denna

genom deras frånskiljande skulle vinna, är, såsom jämväl särskilda utskottet

vid 1868 års riksdag (betänkande n:r 1, sid. 41) påpekat, ingalunda

att uppskatta efter förhållandet af deras antal till antalet öfriga

mål; säkerligen funnes många, som måste taga lika mycket tid och

krafter i anspråk, som femtio andra tillsammans. Af detta senare slag

äro många af de nu omhandlade målen.

I allmänhet hafva inom kollegium ifrågavarande mål och ärenden

kunnat öfverlämnas till notarierna för beredning och uppsättning, utan

att de förorsakat föredraganden något egentligt besvär. Af förenklingarna

inom kollegii arbetsområde kommer, på sätt äfven blifvit af

kommittén framhållet, en stor del, såsom inskränkningen i afseende å

ärendenas registrering, protokollsföringen m. m., att medföra tidsvinst

hufvudsakligen för kollegii underordnade tjänstemän och endast i mindre

mån lättnad för ledamöterna. Vid öfvervägande af dessa och andra af

kommittén påpekade omständigheter har kollegium trott sig kunna biträda

kommitténs hemställan (sid. 119), att antalet notarier i kammarkollegium

må bestämmas till sex eller således minskas med fyra.

Största lättnaden i kollegii arbetsbörda skulle uppenbarligen vinnas

genom ett bifall till kommitténs förslag (sid. 26) om afskiljande från

handläggning i kammarkollegium, såsom andra instans, af besvärsmålen

rörande kommunikationsväsendet. På förut anförda grunder har emellertid

kollegium icke kunnat biträda detta förslag. De mål åter, som enligt

kommitténs och kollegii samstämmiga åsikt borde från kollegium öfverflyttas

antingen till Kungl. Maj it eller till annan förvaltningsmyndighet

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

än kollegium eller till de allmänna domstolarna, betunga icke till något

afsevärdt antal kollegium, såsom kommittén äfven erinrat, och hafva

med hänsyn till lättandet af kollega arbetsbörda ringa betydelse.

För den händelse Eders Kungl. Magt fäster nådigt afseende å

hvad kollegium i det föregående anfört beträffande de olika af kommittén

framställda förslag angående begränsningen af omfånget för kollegii

ämbetsverksamhet samt angående sättet och ordningen för ärendenas

behandling inom kollegium, lärer, hvad ledamöternas arbete angår, åtminstone

icke någon minskning vara att emotse. Anledningen härtill

är helt naturlig. Folkmängdens tillväxt och kulturens utveckling i ett

land måste ju ställa i alla afseenden ökade kraf på administrationen, i

det att ärendena blifva flera samt mera invecklade och svårlösta. »Ovedersägligt

är», säger också kommittén (del I sid. 152), »att med samhällsbeliofvens

utveckling statsmyndigheternas arbetsbörda ökats, och lika

visst är, att den kommer att i framtiden än mer ökas».

Till följd af ändringarna i beskattningsväsendet och den kamerala

lagstiftningen i öfrigt hade visserligen eu nedgång i målens antal inom

kammarkollegium åtminstone för innevarande år kunnat förväntas. Men

icke ens detta har inträffat. Ty under det att intill den 29 april 1903

till kollegium inkommit 748 mål, uppgår antalet inkomna mål samma

dag i år till 903, hvilket under närmare fyra månader utgör en ökning

med 155.

Kollegium har redan i förenämnda underdåniga utlåtande den 23

maj 1902 antydt, hurusom en ökning af dess arbetsbörda skulle föranledas

af prästlöneregleringskommitténs förslag beträffande den kyrkliga

indelningen och organisationen samt af det ifrågasatta upprättandet af

nya jordeböcker. Efter den tiden har prästlöneregleringskommittén den

19 juni 1903 framlagt åtskilliga, till kollegium för afgifvande af underdåniga

utlåtanden den 12 februari 1904 remitterade förslag, bland dem

förslag till lag om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets

tionde samt om ersättning därför äfvensom förslag till lag angående

reglering af prästerskapets aflöning. Äfven den ytligaste blick

på dessa senare förslag upplyser, huruledes, för den händelse de läggas

till grund för ny lagstiftning i de ämnen, som af dem behandlas, kollegii

verksamhet skulle i mycket omfattande grad och för en längre tid tagas

i anspråk för realiserandet af de syften, denna lagstiftning afser att

främja. Under alla förhållanden måste nya löneregleringar för prästerskapet

inom kort uppgöras, enär af de nu gällande 1,365 regleringarna

de första förfalla år 1914. Prästlöneregleringskommittén har föreslagit,

att ny lönereglering för pastorat skall tillämpas under tjugu eckle
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

siastikår, räknade från det, då förut fastställd lönereglering upphör att

gälla, och motiverar i sitt betänkande IV, sid. 97, berörda förslag på

följande sätt: »I anseende till de numera hastigt inträdande förändringar

på alla områden har det synts kommittén lämpligt, att tiden för regleringarnas

giltighet sålunda begränsas, i jämförelse med den afsevärdt

längre tid, hvarunder föregående regleringar ägt gällande kraft. De

uppgjorda lönestaterna kunna sålunda underkastas revision och däri göras

erforderliga jämkningar, innan alltför stort missförhållande uppkommit

mellan, å ena sidan, aflöning samt, å andra sidan, ämbetsåligganden och

lefnadskostnaderna i orten.» Det ökade arbete, som för uppgörande af

nya löneregleringar oundvikligen kommer att påläggas kollegium, är,

med hänsyn till det anförda och så vidt nu kan bedömas, ingalunda af

»öfvergående beskaffenhet» och måste därför »läggas till grund för beräkning

af behofvet utaf ordinarie arbetskrafter hos kollegium».

Huru under alla sålunda angifna förhållanden någon minskning i

nuvarande antalet af kollega ledamöter skall kunna vidtagas är icke

möjligt för kollegium att inse, för den händelse nämligen, på sätt kollegium

framhållit i underdåniga utlåtandet den 23 maj 1902, det maktpåliggande

arbete, som åligger kollegium, eller den mångfald af allsidiga

samt vidlyftiga och tidsödande utredningar, som af verket fordras,

skall kunna behörigen utföras. Kollegium nödgas alltså i underdånighet

afstyrka bifall till förslaget om indragning af ledamotsplatser i

ämbetsverket.

Vid en granskning af de alctuarien enligt kollega instruktion tillhörande

åligganden har kommittén funnit, att dessa i följd af grundskatternas

afskrifning och indelningsverkets upphörande väsentligen

inskränkts eller komme att inskränkas. Behofvet af arbetskrafter i

kammararkivet har däremot synts kommittén icke för närvarande tillräckligt

tillgodosedt, hvarför kammararkivets ordinarie arbetskrafter

måste ökas, därest arkivets skötsel icke, till skada för det allmänna,

skulle varda försummad. Under sådana förhållanden har kommittén,

ehuru aktuarie^änsten icke vidare ansetts behöflig med afseende på de

göromål, som enligt gällande instruktion äro densamma tillagda, funnit

sig icke kunna föreslå indragning af denna tjänst, utan tillstyrkt, att

densamma fortfarande borde bibehållas, men såsom en arkivtjänst. Med

berörda tjänst borde, enligt kommitténs mening, förbindas de åligganden,

som tillhöra en biträdande arkivarie; och skulle denne särskild!

hafva att på kollega anmodan eller enskilda personers begäran verkställa

undersökningar och utredningar i afseende å de handlingar, med

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

hvilka lian hade befattning. Till yttermera betecknande af hans nyssnämnda

egenskap syntes jämväl hans benämning hora utbytas mot en

annan, t. ex. andra arkivarie. Kommittén har alltså hemställt, att den

tjänsteman af första graden, som enligt gällande instruktion ar ansedd

för bestridande af aktuarie^ änst i kammarkollegium, matte bibehållas

för uppehållande af eu biträdande arkivariebefattmng med den förändring

i tjänsteåligganden och benämning, som daraf pakallades (del it

Till fullo delar kollegium kommitténs åsikt, att arbetskrafterna^ i

kammararkivet behöfva förstärkning. Då emellertid, såsom kommittén

erinrat, fråga uppstått icke blott om eu forandrad lokal for detta arkli

utan äfven om öfverflyttande till riksarkivet åt värden om kammararkivet,

men dessa frågor - hvilka redan gjorts till föremål for Eders

Kund Maj:ts uppmärksamhet — ännu icke vunnit sill lysning, hai

kollegium ej ansett sig, åtminstone i detta sammanhang, kunna gorå

någon underdånig framställning om förstärkning af arbetskrafterna i

kammararkivet. Icke heller har kollegium ansett sig hora ingå i närmare

pröfning af de utaf kommittén framkastade spörsmål om bestämmande

af en viss tidsgräns mellan kammararkivets och aktuariekontorets

handlingar samt om afskiljande af en del handlingar från kammar
arkivet

•

För kollegium är det ej fullt tydligt, i hvilken män aktuarie*

skulle kunna vara arkivarien till någon hjälp i dennes arbete da ju

kammararkivet inrymmes i en helt annan lokal an kollegium, uti hvars

ämbetslokal däremot aktuarien har sin verksamhet och de under hans

vård stående handlingar förvaras. Men äfven om lokala hänsyn ej talade

emot den af kommittén föreslagna anordning, anser kollegium bindel

för densamma möta ur andra synpunkter.

Dagligen måste nämligen kollega ledamöter och dess ofriga personal

äga tillgång till de på spridda ställen inom kollega lokal forvarade

handlingar, som tillhopa utgöra aktuanens arkiv. Dennes tjansteåtgärder

påkallas således mycket ofta för kollega räkning, och vore

det af denna anledning i hög grad olämpligt om han någon lång!e

tid på dagen skulle vistas utom sitt kontor. Men äfven allmänheten

begagnar sig i ganska stor omfattning af aktuanens biträde för vinnande

af upplysningar ur arkivhandlingarna, för erhållande af darpa

grundade utredningar, för tagande af afskrift^, hvilka sedermera skola

bestyrkas in. m. Af högsta vikt för framgången af forskningsarbetet

i såväl kollega som allmänhetens intresse är naturligtvis också, att

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

samtliga handlingar, såsom det heter i § 24 af kollegii instruktion

»efter register i god ordning hållas».

Enligt kollegii mening kräfves för dessa olika bestyr och hvad

eljest ännu återstår af aktuariens tjänsteåligganden en särskilt anställd

person. Om, på sätt kommittén antydt, det ålades personalen å

uen b} rå inom kollegium, till hvilken frågor om jordeboksväsendet

bolde höra, att besörja de göromål, som enligt instruktionen fortfarande

tillkomma aktuarien, skulle eu sådan förändring icke innebära något

annat, än att personalen å samma byrå måste ökas. Kollegium kan

alltså icke understödja kommitténs förevarande förslag i vidsträcktare

mån, än att kollegium hemställer, det Eders Kungl. Maj:t, vid utfärdande

af ny instruktion för ämbetsverket, täcktes meddela föreskrift

därom, att aktuarien skall, i den mån öfriga göromål å aktuariekontoret

sådant medgifva, på kollegii anmodan eller enskilda personers begäran

verkställa undersökningar och utdrag ur jordeböcker och öfriga handlingar,

som han till förvar mottagit, samt, då kollegium undersökningen

befallt, afgifva det yttrande i frågan, som däraf föranledes.

r Såsom representanten för kammarkollegium framhållit inom kommittén,

. torde för uppassningen i kammararkivet böra beräknas två

oidinaiie vaktmästare och för uppvaktning i kollegii lokal tre sådana,

föiutom förste vaktmästaren. Kollegium kan därför lika litet som denne

dess ledamot biträda kommitténs förslag (del II sid. 120) om inskränkning

af antalet vaktmästare, utan anser, att vaktbetjäntpersonalen hos

kollegium, kammararkivet inberäknadt, bör bibehållas vid sitt nuvarande

antal, eller en förste vaktmästare samt fem vaktmästare.

Äflöningar och pensionsbelopp m. m.

Da kommittén funnit sig i statens intresse böra för personalen

1„noni ^e. cen^ra-^a ämbetsverken föreslå skärpta bestämmelser i afseende

å förening med ordinarie statstjänst af andra befattningar eller uppdrag

samt tillika förorda en utsträckning af den dagliga tjänstgöringstiden

inom nämnda verk, har kommittén ansett, att af de ökade fordringai,

som sålunda ställdes a verkens personal, äfven i allmänhet betingades

en skälig förhöjning af de enligt nu gällande lönestater till

denna personal utgående aflöningsbelopp. Af verkställd utredning

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

rörande prisförhållandena i landet torde, enligt kommitténs åsikt, otvetydigt

framgå, att särskildt i hufvndstaden lefnadskostnaderna, såväl

hvad anginge bostadshyror som ock i vissa andra hänseenden, afsevärdt

stigit efter tiden för senaste allmänna lönereglering. I Riksdagens år

1901 fattade samt därefter årligen förnyade beslut om beviljande af

dyrtidstillägg läge ju äfven ett erkännande däraf, att åtminstone för

en mängd löntagare de enligt gällande lönestater utgående aflöningar

icke under nu rådande prisförhållanden täckte de nödiga lefnadskostnaderna;

och då intet tydde på, att, i stort sedt, under den närmare

framtiden skulle vara att förvänta någon väsentlig ändring till det bättre

i nämnda prisförhållanden, måste äfven därtill tagas hänsyn vid den nu

ifrågasatta regleringen. Därvid torde ej heller böra lämnas obeaktad

den af Riksdagen uttalade uppfattningen, att civila tjänsteinnehafvare

borde åläggas att själfva bidraga till sin pensionering, i hvilket afseende

nu ock till pröfning förelåge ett kommittéförslag.

En skälig förhöjning af de enligt nu gällande lönestater för de

centrala ämbetsverken utgående aflöningsbelopp har kommittén alltså

funnit vara i allmänhet af förhållandena påkallad. I fråga om den

lämpligaste formen för denna förhöjning, hvarutinnan skiljaktiga förslag

af ämbetsverken framlagts, har kommittén emellertid ansett, att

någon ny aflämningstitel icke borde föreslås, utan aflöningarna, med

bibehållande af nu gällande aflöningssystem, fördelas å lön, tjänstgöringspenningar

och, i förekommande fall, ålderstillägg. Med afseende å

måttet af löneförbättringen har det sjmts kommittén uppenbart, att,

hvad de tre allmänna tjänstemannagraderna inom de centrala ämbetsverken

anginge, för de lägsta tjänstemännen kräfdes en stallare aflöningstillökning

än för de högre. I enlighet härmed har kommittén (del 1

sid. 132) ansett, att för de normala lönegraderna inom dessa ämbetsverk

borde bestämmas följande aflöning ssatser såsom slutaflöning, nämligen

för: generaldirektör 10,000 kronor, tjänsteman i tredje lönegraden

7,600 kronor, tjänsteman i andra lönegraden 6,300 kronor och tjänsteman

i första lönegraden 5,000 kronor samt förste vaktmästare 1,400

kronor och vaktmästare 1,200 kronor.

Af kammarkollegii personal borde, enligt kommitténs åsikt, verkets

chef hänföras till högsta normalgraden, kammarråden till tredje, advokatfiskalen

och arkivarien till andra samt registratorn, notarierna och den

arkivtjänsteman, som efter kommitténs förslag skulle ersätta den nuvarande

aktuarien, till första graden, likasom vaktbetjänte till normalgraderna

inom deras grupp. Kommittén (del II sid. 127—129) har i

enlighet härmed för de sålunda angifna ämbets- och tjänstemännen samt

6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

vaktbetjänte inom kollegium föreslagit ofvan omförmälda, mot de olika

graderna svarande aflöningssatser.

Frågan om en allmän reglering af de civila aflöningsförhållandena

är helt naturligt en fråga af ingripande betydelse, icke blott därför att

den inverkar på lefnadsomständigheterna för en ganska talrik klass af

medborgare, utan äfven därför att statsregleringen i väsentlig mån däraf

beröres. Det kan ur sistnämnda synpunkt icke väcka någon som helst

förvåning, att ämbets- och tjänstemännens anspråk på allmän löneförhöjning

icke genast vinna tillmötesgående af dem, som förfoga öfver

statens tillgångar.

Man har understundom sökt bryta udden af dylika anspråk genom

aH under jämförelse med enskilda löntagares ställning till deras

principaler — hänvisa på fördelen för statens tjänstemän af det på

fullmakten grundade orubbade bibehållandet vid tjänsten, icke blott så

länge den därtill utnämnde fullgjorde sina åligganden, utan äfven då

han därifrån förhindrades af sjukdom eller ålder. Helt visst innebär

en sålunda tryggad ställning eu fördel, hvilken måste skattas synnerligen

högt. Men »rätten till pension och den å fullmakten beroende

vissheten om tjänstens bibehållande» — hvilka förmåner, särskildt pensionsrätten,

emellertid långt ifrån äro främmande för de enskilda tjänsteförhållandena

— köpas dock för dyrt, om staten bereder väsentligen

sämre aflöningsvillkor än den enskilde arbetsgifvaren. Ty de större

inkomster, en _ verksamhet i privat tjänst kan skänka, räcka måhända

mer än väl till för att i en eller annan form skaffa försäkring mot

tjänstens förlust eller mot oförmåga att under längre eller kortare tid

uppehålla tjänsten.

Att med vårt lands storartade ekonomiska utveckling under senare

årtionden funktionärer inom åtskilliga yrkesgrenar utanför statstjänsten

kunnat i befattningar, som icke kräft större begåfning eller insikter än

många till statsförvaltningen hörande sysslor, bereda sig ojämförligt

rikligare utkomst än civila ämbets- och tjänstemän, är väl bekant.

Kommer detta förhållande att under någon längre tid fortfara, lärer ej

kunna betviflas, att under den täflan mellan staten och den enskilda

arbetsgifvaren om dugande förmågor, som allt tydligare framträder,

denne senare skall draga till sig de mest framstående krafterna. Härvid

bör tillika uppmärksammas, att de förmåner af mera immateriell natur,

som mången ansett vara förbundna med statstjänsten, i vår tid synas

vara icke lika högt värderade som fordom, under det att obenägenheten

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

mot allt för stora inskränkningar i den personliga friheten och själfbestämningsrätten

är inom alla samhällslager starkt framträdande.

Med hänsyn till de många viktiga statsämbeten, för hvilkas behöriga

skötande fordras ej ringa förstudier och duglighet, lärer det ej

vara för staten likgiltigt, om aflöningsförhållanden och andra med den

civila statstjänsten förenade omständigheter för män med framstående

förmåga samt själfständighet och redbarhet innefatta tillräcklig lockelse

att ägna sig åt sådan tjänst, eller om de snarare verka i motsatt riktning.

Huru än statstjänarens villkor te sig, skall förmodligen aldrig

någon brist på tjänstemannaadepter blifva rådande, men nog kan under

otillfredsställande förhållanden kompetensen särskild! hos de högre befattningshafvandena

komma att visa sig i mer än ett afseende bristfällig.

Då nuvarande aflöningar, såsom allmänt erkännes, äro otillräckliga

för att därmed bestrida de ökade lefnadskostnader, som efter tiden för

löneförmånernas bestämmande inträdt icke blott till följd af en högst

väsentlig, varaktig stegring i priset på de flesta förnödenheter utan

äfven med anledning af en allmän stegring i fordringarna på lifvet,

måste det så väl med hänsyn till statens egen fördel vara af vikt, som

af billighetsskäl kunna förväntas, att aflöningen till de civila ämbetsoch

tjänstemännen bestämmes på ett sätt, som verkligen undanröjer

rådande missförhållanden i afseende å deras lefnadsställning.

Det synes emellertid kollegium, som om kommittén icke tillräckligt

beaktat den ekonomiska förlägenhet, i hvilken åtskilliga statens löntagare

kommit, när den framlagt sitt förslag till lönereglering. Åtminstone

har kommittén ej i första hand tagit hänsyn härtill. Tv såsom

hufvudmotiv för »eu skälig förhöjning» af utgående aflöningsbelopp

hafva angifvits de skärpta bestämmelserna i afseende å förening med

ordinarie statstjänst af andra befattningar eller uppdrag samt utsträckningen

af den dagliga tjänstgöringstiden. Däremot har betydelse endast

i andra rummet tillerkänts de stegrade lefnadskostnaderna, beträffande

hvilka kommittén anmärkt, att, då intet tydde på någon väsentlig ändring

till det bättre i nu rådande prisförhållanden, »måste äfven härtill

tagas hänsyn vid den nu ifrågasatta regleringen».

I fråga om de af kommittén föreslagna aflöningssatser för kollega

personal har den ledamot af kammarkollegium, som deltagit i kommitténs

öfverläggningar, yttrat den mening, att det kunde ifrågasättas,

om icke ensamt med anledning af de ökade fordringarna å ämbetsverkets

personal borde påkallas lönernas höjande, hvad anginge första

gradens tjänstemän, till den nivå, vid hvilken kommittén ansett desamma

böra stanna, samt för andra och tredje gradens tjänstemän

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

ännu något mera; äfvensom vidare, om icke jämväl för verkets chef

ur denna synpunkt aflöningen borde sättas högre än kommitténs förslag

innebure. I allt fall och då därutöfver, på sätt ock af kommittén iakttagits,

hänsyn måste tagas till de stegrade lefnadskostnaderna och i

öfrigt till löntagarnes sannolika skyldighet att inom kort få vidkännas

bidrag till egen pensionering, kunde de af kommittén föreslagna aflöningssatser

enligt denne ledamots mening icke anses hålla måttet.

Med instämmande häruti tillåter sig kollegium erinra därom, att,

enligt pensionskommitténs den 7 november 1902 afgifna betänkande,

den årliga pensionsafgiften för egen pension skulle inom de centrala

ämbetsverken högst blifva: för president och generaldirektör 360 kronor

samt för tjänsteman i tredje lönegraden 250 kronor, i andra graden

160 kronor och i första 84 kronor. Om således den af kommittén för

ett kammärrådsämbete föreslagna aflöning jämte ålderstillägg — tillhopa

7,600 kronor — minskas med den tilltänkta nya pensionsafgiften för

tredje gradens tjänsteman — 250 kronor — skulle en sådan tjänsteman

komma i sämre ställning, än som genom den nuvarande aflöningen

med dyrtidstillägg beredts honom, i det att han finge tillgodonjuta

allenast 7,350 kronor i stället för nu utgående 7,500 kronor. Resultatet

af den definitiva löneregleringen blefve alltså i detta fall en löneförsämring.

En liknande anmärkning drabbar emellertid icke de föreslagna

aflöningarna för befallningshafvande i andra och första lönegraden,

ej heller för vaktbetjäntpersonalen.

I likhet med kammarkollegii representant inom kommittén anser

äfven kollegium, att de af ämbetsverket i dess underdåniga utlåtande

med anledning af nådiga cirkuläret den 25 oktober 1901 i främsta rummet

föreslagna lönesatser, i någon obetydlig mån förhöjda för första gradens

tjänstemän, icke skulle vara öfverdrifna. En mindre jämkning i aflöningsbeloppens

fördelning å särskilda titlar, till närmare öfverensstämmelse

med kommitténs förslag, torde dock vara lämplig, hvarförutom kollegium

upptagit de af kommittén föreslagna högre aflöningsbeloppen för vaktbetjäntpersonalen.

Hvad kommittén i sammanhang med frågan om aflöningsförmånerna

anfört och föreslagit angående pensionsbelopp torde ej nu utgöra föremål

för kollega utlåtande.

Kollegium, som på grund af hvad ofvan blifvit anfördt i hufvudsak

afstyrker bifall till kommitténs förslag om reglering af aflöningen för

kammarkollegium, tillåter sig i underdånighet hemställa, att, med

ändring af nu gällande lönestat för kollegium, aflöningen må bestämmas

för:

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

presidenten till 7,600 kronor såsom lön, 2,700 kronor såsom tjänstgöringspenningar

och 1,200 kronor såsom hyresbidrag, eller tillhopa

11,500 kronor;

ledamot i kollegium till 4,600 kronor såsom lön, 2,400 kronor såsåsom

tjänstgöringspenningar och 800 kronor såsom hyresbidrag, eller

tillhopa'' 7,800 kronor, med bibehållande tillika af det nu medgifna ålderstillägget

till lönen å 600 kronor efter fem års tjänstgöring;

tjänsteman i andra graden till 3,500 kronor såsom lön, 1,800 kronor

såsom tjänstgöringspenningar och 300 kronor såsom hyresbidrag, eller

tillsammans 5,600 kronor, samt därutöfver fortfarande två ålderstillägg

till lönen, hvartdera å 500 kronor, efter respektive fem och tio års

tjänstgöring;

tjänsteman i första graden till 2,300 kronor såsom lön, 1,500 kronor

såsom tjänstgöringspenningar och 400 kronor såsom hyresbidrag, eller

tillsammans 4,200 kronor, med likaledes två ålderstillägg till lönen,

hvartdera å 500 kronor, efter respektive fem och tio års tjänstgöring;

förste vaktmästaren till 850 kronor såsom lön, 300 kronor såsom

tjänstgöringspenningar och 250 kronor såsom hyresbidrag, eller sammanlagdt

1,400 kronor; och

en hvar af öfriga vaktmästare till 600 kronor såsom lön, 300 kronor

såsom tjänstgöringspenningar och 200 kronor såsom hyresbidrag, eller

sammanlagdt 1,100 kronor, med ett ålderstillägg till lönen å 100 kronoi

efter fem års tjänstgöring.

Mot kommitténs hemställan (del II sid. 131) att advokatfiskalen i

kammarkollegium icke vidare må åtnjuta provision å medel, som genom

hans ämbetsåtgärd tillflyta kronan, har den ledamot af kollegium, hvilken

deltagit i kommitténs öfverläggningar, gjort åtskilliga erinringar. Under

åberopande häraf och i hufvudsaklig öfverensstämmelse med denne ledamots

i ämnet framställda förslag, får kollegium i underdånighet hemställa,

huruvida det icke skulle täckas Eders Kungl. Maj :t medgifva, att advokatfskalens

aktor atsarfvode må för hvarje år beräknas till tio procent, intill

dess det uppgått till femhundra kronor, och därefter till allenast fem

procent, dock att arfvodet icke något år må öfverskrida åttahundra

kronor.

För närvarande äro inom kammarkollegium anställda tio amanuenser.

Med hänsyn till den ifrågasatta begränsningen i viss mån af

kollegii arbetsbörda äfvensom till utsträckningen af arbetstiden för amanuenserna

samt med iakttagande af de utaf kommittén föreslagna för
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

enklingar i formerna för ärendenas behandling, torde antalet amanuenser

kunna inskränkas till åtta, hvilkas tjänstgöring borde ordnas, likasom

aflöningen till dem bestämmas, i öfverensstämmelse med de af kommittén

(del II sid. 132—134) angifna grunder. Till arfvoden åt de åtta amanuenserna

skulle, därest de för generalpoststyrelsens och telegrafstyrelsens

amanuenser fastställda belopp blefve gällande äfven för kollegii, erfordras

högst 1,800 kronor för hvarje amanuens, eller således tillhopa

högst 14,400 kronor. ^

Såsom vikariatsersättning under semesterledighet skulle komma att

åtgå ett belopp af 3,250 kronor, för den händelse tjänstgöringspenningarna

för en hvar af sex tjänstemän i tredje lönegraden, för en hvar af två

i andra graden och för en hvar af åtta i första graden bestämdes till

de af kommittén och kollegium sammanstämmande föreslagna belopp af

respektive 2,400, 1,800 och 1,500 kronor samt semesterledigheten, såsom

föi närvarande, beräknades till en och en half månad för tjänstemän i

tredje och andra graderna äfvensom till en månad för öfriga tjänstemän.

Åt de 23,600 kronor, som enligt den för kammarkollegium nu

gällande stat utgöra anslag till vikariatsersättning, renskrifnings- och

tryckningskostnad, arfvoden åt amanuenser och flitpenningar, skulle,

sedan 14,400 kronor reserverats till arfvoden åt amanuenser och 3,250

kronor till vikariatsersättning, återstå 5,950 kronor till bestridande af

utgifterna för de öfriga ändamålen. Visserligen hafva i sådant afseende

under senare åren utbetalts icke oväsentligt högre belopp; så t. ex. år

1903 för renskrifning 2,470 kronor 90 öre och i flitpenningar 5,457

kronor 43 öre, tillhopa 7,928 kronor 33 öre, eller således 1,978 kronor

33 öre mera än förenämnda återstod 5,950 kronor. Men då alla åtta

amanuensarfvodena icke torde böra sättas till högsta beloppet, 1,800

kronor, och det får antagas, att minskning för framtiden skall inträda

i utgifterna såväl för renskrifning och tryckning som för flitpenning ar,

bär kollegium trott, att nu ifrågavarande anslag skulle kunna begränsas

till sitt nu val ande belopp 23,600 kronor. Däremot kan kollegium ej

biträda kommitténs hemställan, att detsamma skulle nedsättas till 20,000

kronor (del II sid. 135).

I enlighet med hvad kollegium här ofvan under denna afdelning

i underdånighet anfört och föreslagit beträffande aflöningar och andra

utgifter, skulle alltså staten för kammarkollegium (bilaga litt. A) sluta

på en summa af 133,600 kronor förutom hvad som kan åtgå till ålderstillägg.

Den nuvarande staten uppgår till 122,100 kronor förutom

ålders- och dyrtidstillägg.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Slutligen tillåter sig kollegium i underdånighet erinra, huruledes

Eders Kungl. Maj:t den 18 december 1903 förordnat, att vid inträffande

ledighet af sådan tjänst inom kammarkollegium, som af kollegium tillsättes,

utnämning af ny tjänsteman icke må äga rum, utan att kollegium

förut inhämtat Eders Kungl. Maj:ts beslut, huruvida tjänsten

skall tillsättas annorledes än medelst förordnande tillsvidare. Äfven om

befattning af angifven beskaffenhet, hvilken härefter blifver ledig, icke

varder försedd med ordinarie innehafvare, lärer dock få antagas, att

tjänster, hvilka äro föreslagna till indragning, skola vid tiden för regleringens

genomförande innehafvas af personer, hvilkas välgrundade

anspråk att ej mista sina löner måste tillfredsställas. Det torde, såsom

ock kommittén (del II sid. 137) framhållit, blifva nödigt att öfverflytta

dylika befattningshafvande å öfvergång sstat, med de aflöningar, till hvilka

innehafvande fullmakter berättiga, samt med tjänstgöringsskyldighet

efter kollegii bepröfvande.

Remissakten återställes och bifogas tillika protokollsutdrag, innefattande

under ärendets handläggning hos kollegium uttalade särskilda

meningar.

Stockholm den 29 april 1904.

Underdånigst:

H. WIKBLAD.

KARL RYDIN.

Föredragande.

EDV. ÅBERGH.

G. THULIN.

HJ. NEHRMAN.

A. BJÖRKMAN.

VILHELM DYBERG.

T. Sternhoff.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Bilaga lift. A.

Förslag till stat för

kammarkollegium

att tillämpas från och med år

Kronor

Tjänst-

Hyres-

bidrag.

Lön.

görings-

pennin-

gar.

Summa.

1 president...............

7,600

2,700

1,200

11.500

1 kammarråd............

4,600

2,400

800

7,800

t Efter fem år kan lönen höjas

5 d:o ............

23,000

12,000

4,000

39,000

gned 600 kronor.

1 advokatfiskal........

3,500

1,800

300

5,600

j Efter fem år kan lönen höjas

(med 500 kronor och efter ytter-

1 arkivarie...............

3,500

1,800

300

5,600

(ägare fem år likaledes me“d 500

1 kronor.

1 tjänsteman i l:a

lönegraden ............

2,300

1,500

400

4,200

| Efter fem år kan lönen höjas

(med 500 kronor och efter ytter-

7 d:o i d:o

16,100

10,500

2,800

29,400

1 ligare fem år likaledes mecl 500

j kronor.

1 förste vaktmästare

850

300

250

1.400

1 vaktmästare ........

600

300

200

1,100

1 Efter fem år kan lönen höjas

/med 100 kronor.

4 d:o ........

Anslag till vikariats-

2,400

1,200

800

4,400

ersättning, renskrif- nings- och tryck- ningskostnad, arf- voden åt amanuen-

ser och flitpenningar

23,600

Summa

|

138,600

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Utdrag

af Kungl. Maj:ts och Rikets kammarkollegii protokoll,

hållet i Stockholm den 29 april 1904.

N ärvarande:

Herr presidenten m. m. Wikblad,

Herrar kammarråden m. m. Rydin,

Åbergh,

Thulin,

Nehrman,

Björkman och

Hyberg.

S. D. Herr kammarrådet Rydin fortsatte och afslutade föredragningen

af det den 15 och den 22 innevarande april månad förekomna

ärende angående särskilda kommitterades den 18 november 1903 afgifna

betänkande rörande reglering af löneförhållanden in. m. vid kammarkollegium;

och beslöts underdånigt utlåtande till Kung!. Magt af

innehåll, som registraturet utvisar.

Från beslutet skiljaktiga meningar uttalades af herrar kammarråden

Nehrman och Thulin, hvilka yttrade:

Herr kammarrådet Nehrman:

»I fråga om afskiljande! från kollegii ämbetsbefattning af besvärsmålen

rörande kommunikationsväsendet (kommitténs betänkande, del IT,

sid. 21—27) bör, enligt min tanke, hvarken ur allmän principiell synpunkt

eller med afseende å beskaffenheten af dessa mål, hvilka, numera

7 .

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

åtminstone, icke kunna sägas sammanköra med kollega uppgifter i

öfrigt, kinder möta för den af kommittén föreslagna anordningen att

låta dessa mål fullföljas omedelbart från länsstyrelserna till Kungl.

Maj:t. Huruvida åter med känsyn till arbetsbördan hos statsrådet ock

särskildt statsrådsberedningen förslaget må vara utförbart eller ej är en

fråga, som jag anser icke tillköra kungl. kollega bedömande. I allt

fall kan man nog, med stöd af Riksdagens skrifvelse den 28 april 1903

i fråga om inrättande af en administrativ högsta domstol — hvilken

skrifvelse, i förbigående sagdt, synes mig ingalunda gifva anvisning på,

att instanserna i administrativa besvärsmål skola vara lika många som

i de vanliga rättegångsärendena — med tämligen stor visshet antaga,

att inom en nära framtid sådana anordningar skola af statsmakterna

vidtagas, att det skäl, som för närvarande förmenas utgöra ett oöfverstigligt

hinder för realiserandet af ifrågavarande förslag, ganska snart

skall hafva förlorat sin giltighet.

Då jag sålunda och med afseende i öfrigt å hvad kommittén till

stöd för sitt förslag anfört biträder samma förslag, anser jag nödigt

på samma gång framhålla, hvad kommittén väl icke uttryckligen utsagt

men utan tvifvel afsett och jag själf, såsom representant lör kungl.

kollegium hos kommittén, åsyftat, nämligen att förslaget jämväl skall

innebära befrielse för kungl. kollegium från skyldighet att på remiss

afgifva underdåniga utlåtanden i här ifrågavarande besvärsmål, frånsedt

de ganska sällsynta fall, då fråga i sådana mål kan vara om något

kameralt förhållande, som tarfvar undersökning och belysning. Likasom,

med afseende härå, förslagets rubrik: »upphörande af kammarkollegii

befattning, såsom mellaninstans, med vissa besvärsmål)) kommit att blifva

något missvisande, torde också kommitténs hemställan (sid. 26, 27) »att

kammarkollegium befrias från att pröfva och afgöra följande besvärsmål»

etc. böra utvidgas därhän, att kungl. kollegium befrias från all

annan befattning med samma mål än att undantagsvis, i särskilda fall,

då Kungl. Maj:t med afseende å särskilda kamerala förhållanden kan

finna nödigt inhämta kungl. kollegii'' underdåniga utlåtanden i sådana

mål, afgifva dylika utlåtanden.

Enahanda erinran gäller jämväl kommitténs förslag om upphörande

af kungl. kollegii befattning med pröfning och afgörande af besvärsmål

rörande frågor om allmänna byggnader å landet m. fl. (del II, sid. 27—31).

Med afseende å hvad kungl. kollegium anfört rörande kommitténs

förslag till förenkling genom besvärsmåls afgörande af kungl. kollegium

såsom sista instans hemställer jag, att, med upphörande af kungl. kollegii

befattning såsom mellaninstans med här afsedda besvärsmål, de
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

samma må förklaras skola fullföljas omedelbart från länsstyrelserna till

Kung!. Maj:t, men att kungl. kollega underdåniga utlåtanden i slika

besvärssaker alltid skola inhämtas.

Härförutom tillåter jag mig emellertid ifrågasätta, hvad ock inom

kommittén framkastats, nämligen att mål om åborätt till hemman och

lägenheter af krononatur, där fråga är om företräde till sådan åborätt,

lämpligen borde öfverlämnas till de allmänna domstolarne.

Under förutsättning att, såsom kommitténs förslag innebär, kungl.

kollegium genom afskiljande! från dess befattning af det. stora flertalet

besvärsmål i hufvudsak skulle förlora sin karaktär åt administrativ

domstol, kan jag icke finna anledning till bibehållande för ämbetsverket

af den kollegiala formen för ärendenas föredragning och afgörande i

vidare män än kommittén (del II sid. 87, 88) hemställt; dock att, för

den händelse kungl. kollegium skulle ombetros att i sista instans afgöra

vissa besvärsmål, det lärer blifva nödigt stadga, att i behandlingen och

afgörandet af dessa besvärsmål skola deltaga, förutom chefen, kungl.

kollegii samtliga ledamöter.

Hvad beträffar de mål, hvilkas hänskjutande till afgörande i plenum

skulle ankomma på chefen, torde det emellertid nog komma att

inträffa, att, hvad kommittén härutinnan enligt motiveringen (sid. 86)

afsett såsom undantag i själfva verket lika mycket eller till och med

mera varder regel, då nämligen denna grupp af mål utan gensägelse

kommer att representera den drygaste delen af kungl. kollegii arbete.

Gränsen för chefens befogenhet i ifrågavarande hänseende kan ju dock

i alla fall icke gärna bestämmas på annat sätt än att den lämnas beroende

på hans egen uppfattning om målens större eller mindre vikt;

och då denna min mening icke motsäges af formuleringen i kommitténs

hemställan i denna punkt (sid. 87), är därvid å min sida intet vidare

att erinra.

Kommitténs hemställan (del II, sid. 89, 90), att åt chefen i kungl.

kollegium må öfverlämnas att själf föredraga befordringsfrågor inom

verket m. m. anser jag, i betraktande af den ej ringa betydelsen för

verkets arbete af ett personligt samband mellan chefen och den underlydande

personalen, vara förtjänt af bifall. Någon olägenhet af den

art, kollegium berört, eller eljest någon otjänlighet vid en sådan anordning

kan jag för min del icke finna.

Likasom jag anslutit mig till kommitténs förslag om inskränkning

i användningen af den kollegiala formen för ärendenas föredragning

och afgörande i kungl. kollegium, biträder jag kommitténs i samband

därmed gjorda hemställan (del II, sid. 91) att, för vissa uppgifna fall,

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

äldste tjänstgörande ledamoten skall, därest icke annorlunda af Kungl.

Maj: t förordnas, inträda i utöfning en af chefens åligganden.

Beträffande den af kommittén för de centrala ämbetsverken i allmänhet

(del I, sid. 124) och jämväl för kungl. kollegium (del II, sid. 94)

föreslagna bestämmelse om utsträckning i arbetstiden åberopas livad jaoi

mitt yttrande till kommitténs protokoll (del II, sid. 153, 154) däruV

innan anfört. Emellertid anser jag mig böra på samma gång betona,

hvad af mitt yttrande jämväl i viss mån torde framgå, nämligen att,

då jag under öfver läggningarna hos kommittén icke velat ställa mig

afvisande mot kommitténs förslag i denna del, såvidt kollegium angår,

denna min ståndpunkt alldeles icke betingats af någon uppfattning om,

att den föreslagna anordningen skulle för kungl. kollegium, mera än

för något annat ämbetsverk, påkallas af själfva arbetets beskaffenhet.

Detta är så långt ifrån förhållandet, att jag — ur jämlikhetens

synpunkt — äfven för min del afstyrker meddelande för knngl. kollegium

af den föreslagna bestämmelsen, för så vidt därigenom kungl.

kollega personal i förevarande hänseende skulle komma att underkastas

strängare villkor än som komma att gälla för något som helst annat

ämbetsverk, som med hänsyn till göromålens beskaffenhet kan med

kungl. kollegium jämnställas.

Det af kommittén såväl i allmänhet (del I, sid. 110) som jämväl för

kungl. kollega personal (del II, sid. 96) föreslagna villkor i afseende å

förening med ordinarie befattning af vissa enskilda uppdrag eller befattningar

bör enligt min mening ställas i nära samband med frågan om

aflöningssatsernas storlek. Varda dessa senare så tilltagna, att de fylla

alla skäliga anspråk, finner jag kommitténs förslag i nu afsedda del

icke pa något sätt öfverskrida billighetens gränser eller i öfrigt otjänligt.

Brister återigen nämnda förutsättning, måste staten utan tvifvel

lämna sina tjänstemän en viss större frihet att ägna sig åt ifrågavarande

bestyr under förbehåll att de icke verka mera ogynnsamt eller

lent af hinderligt för statstjänsten, och torde till kontroll därom ett

förfaringssätt sådant som det af kungl. kollegium föreslagna då vara

det lämpligaste.

Hvad angår kommitténs förslag till organisation af kungl, kollegium,

så och då jag. anslutit mig till förslaget om afskiljande från kungl.

kollegii befattning särskildt af besvärsmålen rörande kommunikationsväsendet,

har jag äfven varit med kommittén ense om att föreslå en

minskning af kungl. kollegii arbetskrafter, jämväl hvad beträffar ledamöternas

antal, hvarvid jag äfven tagit, i betraktande resultatet af de

utaf kommittén förordade förenklingsåtgärder. Hos kommittén har jag

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

emellertid uttalat betänkligheter mot en så stark reduktion af ledamotsantalet

som från sex till tre och endast med tvekan biträdt förslaget

därom. Med afseende å hvad kung!, kollegium nu närmare anfört

rörande arbetet med de nya prästlöneregleringarna och hvad därmed

äger sammanhang — hvilket arbete synes blifva af mera permanent

än öfvergående beskaffenhet — och då jämväl, efter hvad man nu har

anledning antaga, det nya jordeboksverket med ty åtföljande drygt och

långvarigt arbete lärer vara oundgängligt, hvarförutom, på sätt kungl.

kollegium framhållit, målens antal hos kungl. kollegium visar tendens

till ökning, on ökning, som synes i det hela komma att mera drabba

sådana klasser af mål, som äfven efter kommitténs förslag skulle hos

kungl. kollegium kvarstanna, än dem, som enligt samma förslag skulle

frångå kollegium, finner jag mig föranlåten så till vida frånträda kommitténs

förslag (del II, sid. 111) att jag under de af kommittén antagna

förutsättningar tillstyrker, att antalet ledamöter i kollegium åtminstone

för närvarande må bestämmas till fyra. I betraktande af nyss anförda

omständigheter torde man utan fara för misstag kunna påstå, att det

arbete, som då skulle komma att påhvila en hvar af ledamöterne, hvarken

kvantitativt eller kvalitativt skulle blifva mindre än nu, utan tvärtom

större. Af den sålunda föreslagna anordningen skulle visserligen följa,

att jämväl byråerna inom verket blefve fyra i stället för tre, men någon

ökning i antalet notarier sådant det af kommittén och kungl. kollegium

sammanstämmande föreslagits, nämligen sex, torde ej behöfvas, då antalet

dylika tjänstemän lika litet som för närvarande i afseende å de

särskilda rotlarne behöfver vara detsamma på hvarje byrå. Om ärendenas

fördelning mellan de fyra byråerna anser jag mig ej i sakens

närvarande skick behöfva afgifva något förslag, likasom jag i afseende

å kommitténs utkast till indelning på tre byråer endast vill erinra,

hurusom detsamma, på sätt ock kommittén själ! antagit, nog, torde behöfva

undergå åtskilliga jämkningar.

Vidkommande aktuarie^ärtsten rörer sig meningsskiljaktigheten

mellan kommittén och kungl. kollegium egentligen om frågan, huruvida

aktuariens bestyr med granskning af jordeboksförändringsextrakten och

anteckningarna i jordeboken skola fortfarande åligga honom eller ej,

och vidare, i hvad mån tjänsten skall kunna tillgodogöras för arkivintresset

med hänsikt äfven till kammararkivets kraf på ökade arbetskrafter.

Den senare frågan beror enligt min tanke alldeles af svaret

på den förra. Skola de nyssnämnda bestyren, af hvilka det med anteckningarna

i jordeboken nu lärer taga en stor del af aktuariens tid

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

i anspråk, framgent påhvila honom jämte öfriga enligt instruktionen

honom nu tillhörande göromål, medgifver jag gärna, att, såsom kungl.

kollegium velat göra gällande, aktuarietjänsten såsom sådan icke kan

undvaras. Men i likhet med kommittén håller jag före, att extraktgranskningen

och anteckningarna i jordeboken böra fullgöras af personalen

å den byrå, som enligt kommitténs förslag skulle hafva vården

om jordeboksväsendet och dit dessa bestyr enligt sakens natur lämpligast

skulle höra. Hvad därefter återstår af aktuariens åligganden kan enligt

min uppfattning icke utfylla hans arbetsdag i så hög grad, att icke

afsevärd tid bör kunna blifva honom öfrig för arkivaliska undersökningar

och utredningar. Härtill skulle han finna ännu mera tid i händelse af

en sådan utsträckning i arbetstiden, som kommittén tänkt sig, och om

därjämte, såsom gärna kan antagas, aktuarien, till hvars biträde ingen

särskild amanuensbefattning skulle anslås, till aktuarieregistrets förande

kunde påräkna hjälp af andra e. o. tjänstemän under hans kontroll.

För min del ser jag då intet hinder, att aktuarien, efter någon lämplig

arbetsfördelning i detta afseende mellan honom och kammararkivarien,

skulle kunna, låt vara i begränsad omfattning men ändock alltid till

lättnad för den sistnämnde, åläggas att för kungl. kollegii räkning utföra

äfven sådana undersökningar, som beröra kammararkivets handlingar,

lika väl som arkivarien hittills, åtminstone i senare tid, plägat

vid de undersökningar, som åligga honom, rådfråga såväl jordeböcker

som andra handlingar å aktuariekontoret. Att vid nu angifna anordning

aktuarien skulle nödgas ofta, dock väl icke dagligen, uppehålla sig utom

sin egen tjänstelokal under någon del af arbetstiden, förbiser jag icke,

men om den bestämmelse träffas, att han under någon viss lämplig del,

till exempel hälften af förmiddagen, alltid skall vara därstädes tillgänglig,

synes detta böra blifva fullt tillräckligt. Hvad beträffar aktuariens förhållande

till kammararkivarien, har jag icke, lika litet som jag tror kommittén,

afsett, att aktuarien eller, såsom han skulle benämnas, den biträdande

arkivarien skulle stå under kammararkivariens förmanskap, utan

skulle han bedrifva sina undersökningar, äfven såvidt de skulle afse

kammararkivets handlingar, fullt själfständigt.

Under åberopande häraf tillstyrker jag bifall till kommitténs hemställan

(del II, sid. 117) i förevarande del.

I likhet med kommittén beräknar jag antalet amanuenser hos

kungl. kollegium till endast sex och anser i följd däraf anslaget till

vikariatsersättning m. m. kunna nedsättas till det af kommittén föreslagna

beloppet, 20,000 kronor. Visserligen skulle någon ökning i vikariats
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

ersättningen i följd, eif mitt förslug ont ett fjärde kammariad 1 >1ifva

nödig, men å andra sidan torde besparingar i renskrifningskostnad in. in.

kunna antagas till ett något större belopp än kommittén afsett, så att

berörda ökning häraf skulle uppvägas.

Då jag i öfrigt biträder kollega förslag rörande staten för kollegium

utom för så vidt angår kammarrådens antal, som af mig- ansetts

böra minskas från sex till fyra, skulle, under sålunda angifna förutsättningar

slutsiffran för nämnda stat enligt min beräkning blifva 113,200

kronor.»

Herr kammarrådet Thulin:

»Beträffande det ökade arbete, som för uppgörande af nya prästlöneregleringar

kommer att åläggas kungl. kollegium,_ har kungl. kollegium

anfört, att, så vidt nu kunde bedömas, det ingalunda voie af

»öfvergående beskaffenhet», utan måste »läggas till grund för beräkningen

af behofvet utaf de ordinarie arbetskrafterna hos kollegium». Hvad sålunda

anförts om prästlöneregleringarna gäller efter min uppfattning i

lika hög grad om arbetet med nya jordeböcker, särskildt om dessa,

såsom numera ifrågasatt blifvit, skola erhålla sådan fullständighet med

hänsyn till upprättandet af nya fastighetsböcker, att de upptaga ej endast

för sig bestående, under särskilda nummer upptagna enheter, utan äfven

hvarje genom hemmansklyfning, ägostyckning eller jordafsöndring från

en dylik enhet i behörig ordning afskild del, och sålunda ständigt måste

kompletteras allt eftersom jordstyckningen fortgår.

Hvad beträffar den af kommittén, sid. 44—46, lämnade förteckning

på de ärenden, hvilka fortfarande skulle tillkomma kungl. kollegii handläggning,

anser jag, att kungl. kollegium bort uttryckligen framhålla,

att densamma, vid utarbetande af ny instruktion för kungl. kollegium,

måste, äfven i de delar, i fråga om hvilka särskild anmärkning ej nu

framställts af kungl. kollegium, i väsentliga punkter omarbetas till så

väl innehåll som form.

Med afseende å hvad kungl. kollegium anfört rörande kommitténs

förslag till förenkling genom besvärsmål afgörande till kungl. kollegium

såsom sista instans, har kammarrådet Nehrman hemställt, att, med

upphörande af kungl. kollegii befattning såsom mellaninstans med ifrågavarande

besvärsmål, desamma måtte förklaras skola fullföljas omedelbart

från länsstyrelserna hos Kungl. Maj:t, men att kungl. kollegii utlåtanden

i slika besvärssaker alltid skulle inhämtas. En sådan anordning synes

mig beträffande ett stort antal hithörande mål, särskildt mål angående

kyrkojordar, synnerligen olämplig, då den utredning, hvarå målens af
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

görande egentligen grundar- sig, i regel åstadkommes först hos kungi.

kollegium och målen sålunda i många fall skulle komma att slutligen

afgöras hos Kung!. Maj:t, utan att parterna satts i tillfälle yttra sig

öfver sagda utredning.»

Som ofvan.

In fidem

T. Sternhoff.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.