Sök i Ratio Lex

UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE

236 sidor, varav 221 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 221 av 236 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SOU 1908:3, band 5, UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE

AFGIFVET AF

DEN AF KUNGL. MAJ:T DEN 3 OKTOBER 1902

TILLSATTA KOMMITTÉ

RÖKANDE

in.

REGLERING AF LÖNEFÖRHÅLLANDEN M. M.

VID

KAMMARRÄTTEN.

STOCKHOLM

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

1904

opaginerad Kontrollera mot PDF

INNEHÅLL.

Sid.

Underdånig skrifvelse till Konungen...............i—n.

Betänkande och förslag.

Historisk öfversikt........................... 1-

Summariska uppgifter angående kammarrättens ämbetsverksamhet . . 11.

Kommitténs förslag till ändringar beträffande kammarrättens ämbetsverksamhet.

A. Upphörande af underställning hos hammarrätten af vissa mål 14.

B. Öfverflyttning till de allmänna domstolarna af vissa mål ... 33.

C. Ändring af gränserna för hammar rättens ämbetsbefattning i afseende

å vissa grupper af mål............... 39.

D. Besvärsmål afgörande af hammarrätten såsom sista instans. . 42.

Kommitténs förslag till förenklingar m. m. inom kammarrättens arbetsområde.

A. Förenkling i formerna för besvärsmål förberedande behandling 57.

B. Förenklingar i formerna för ärendenas registrering, skrifsättet

m. ............................ 61.

C. Förändringar i afseende å revisionsarbetet inom kammarrätten 86.

D. Förenklingar i formerna för ärendenas föredragning och afgörande

.........................105.

E. Utsträckning af föredragningsshyldigheten och arbetstiden . . . 120.

Kommitténs förslag till villkor för åtnjutande af de med ordinarie befattning

inom kammarrätten förenade aflöningsförmåner.....126.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sid.

Kommitténs förslag till organisation af kammarrätten........ 134

Aflöningar och pensionsbelopp m. m.............. 452

Öfvergångsförhållanden..................

Sammanfattning................

Nuvarande stat för kammarrätten...................494

Kommitténs förslag till stat för kammarrätten.............495.

Särskilda yttranden af

ledamoten af kommittén, f. d. kaptenen F. E. Pettersson....... 496.

» » » , revisorn F. H. Schultzberg.........497.

representanten för kammarrätten, kammarrättsrådet J. Östberg .... 217.

Bilagor till revisor Sckultzbergs särskilda yttrande...........226

opaginerad Kontrollera mot PDF

Till KONUNGEN.

Den kommitté, åt hvilken Eders Kungl. Maj:t den 3 oktober 1902

uppdragit att afgifva underdånigt utlåtande och förslag rörande reglering

af statens ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden m. in., får här
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

II

med i underdånighet öfverlämna delen III af dess betänkande, innefattande

förslag i nämnda hänseende beträffande Eders Kungl. Maj:ts och Rikets

Kammarrätt.

Vid denna del af kommitténs betänkande äro fogade särskilda yttranden,

som till kommitténs protokoll afgifvits dels af vissa ledamöter af

kommittén, dels ock af kammarrättsrådet in. m. J. Östberg såsom af Eders

Kungl. Maj:t förordnad representant för kammarrätten.

Stockholm den 18 juni 1904.

Underdånigst

F. H. SCHLYTERN.

Carl Persson.

Johan

Fredr. Pettersson. Henrik Sciiultzberg.

WlDEN. I. WlJK.

Allan Cederborg.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Reglering af löneförhållanden m. m.

vid

kammarrätten.

s. 1 Kontrollera mot PDF

1

Historisk öfver sikt.

Kammarrätten har, liksom åtskilliga andra centrala ämbetsverk, bildats

genom utbrytning från det äldsta af dem alla, räkne- eller räkningekammaren

eller, såsom verket sedermera blifvit benämndt, kammarkollegium.

Redan vid räknekammarens inrättande under konung Gustaf Vasas

regering angafs såsom hörande till detta ämbetsverks hufvud uppgifter att

öfvervaka, det fogdarnas redovisningar i rätt tid afgåfvos, och att granska

desamma. Och i instruktionen för kammarråden den 18 april 1613 samt

kammarordningen den 14 oktober 1618 föreskrefs, att alla offentliga räkenskaper

skulle ingifvas till räknekammaren för att där undergå granskning.

Enligt nämnda kammarordning skulle i afdömandet af de vid granskningen

uppkomna anmärkningar med »samptlige CammerRådet» deltaga fyra eller

sex af de i räknekammaren anställda kamrerarna.

Granskningen af räkenskaperna tillkom ursprungligen räknekammarens

alla kontor, men uppdrogs sedermera åt en särskild afdelning af

ämbetsverket, benämnd till en början besvärskammaren, men senare revisionskammaren

eller kammarrevisionen.

År 1653 bestod denna särskilda afdelning af en kommissarie och

sex assessorer; men i riksstat för 1655 upptogos under nämnda afdelning

ett kammarråd och tre assessorer. Detta kammarråd förvandlades sedermera

af konung Carl XT:s förmyndarregering till en direktör för revisionen.

*)

Beträffande afgörandet af de till ifrågavarande afdelning hörande

målen stadgades i interimsinstruktionen för kammarkollegium den 3 juli

x) Se F. F. Carlson, »Om den Svenska statsförvaltningens förändrade skick under

konung Carl XI:s regering», Stockholm, 1860, sid. 16 och 17.

Löneregleringskommitténs let. III. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

1655, att, »der någon Cammersaak skall gå till dombs, hafua Commissarien

och Assessorerne i Revisionen, Secretereren och Cammerererne sin frije

vota». Den af dem och vederbörande öfverordnade sålunda bildade domstolen

kallades redan vid denna tid kammarrätt.

I den mån göromålen såviil inom kammarkollegium i dess helhet

som särskildt inom kammarrevisionen tilltogo i mängd och betydenhet,

befunnos de fastställda formerna för revisionsmålens afgörande alltför

omständliga. Genom det af kammarkollegium den 18 februari 1687

utfärdade reglementet för kammarrevisionen erhöll denna befogenhet att

utan vidare förfrågan afskrifva de anmärkningar vid räkenskaperna, öfver

hvilka nöjaktig förklaring afgifvits. Öfriga anmärkningar skulle däremot

fortfarande hos kammarkollegium anmälas till utsökning eller afdömande.

Emellertid skulle allenast saker af särdeles vikt och värde upptagas till

rättegång och dom i kollegium in pleno, medan i de mindre viktiga »en

aff CammarRåden alternatim med Assessorerne af Revision och twenne

Cammererare, som jämbwäll kunna alternera», skulle »alldeles utarbeta

Saa.kerne till dombs, och sedan inför Collegio giöra Relation tiller af, åt

Saakerne wijdare dher fullkombligen må kunna komma till sluth, ock

domen således in pleno blifwa publicerad». Revisionens personal tillökades

med fyra kommissarier, »hwilka skola hafwa åt åthniuta sin löhn effter

eib eras vocationers innehåld af dhe Poster, hwilka dhe genom egen flijt

kunna observera och upsökia».

Den 29 november 1689 utfärdade konung Karl XI en förordning

»innehållandes 1. Then Process, som wid Rättegångerne i Gammal’- och

Commercie-Collegierne. 2. Uti CammarRevisionen och 3. wid Tullarne

och Accisen skal brukas». Uti denna förordning, som jämväl innefattade

ett »Reglement för Cammar-Revisionen», uppräknas i sju punkter de ärenden,

hvilka skulle höra under »Cammar-Rätterne» och bland Indika särskildt

ma nämnas anmärknings- och balansmål. I reglementet för kammarrevisionen

föreskrefs, att alla förmiddagar, då rättegång icke hölls i kammarkollegium

eller därstädes ej förehades några viktiga och angelägna ärenden,

så att samtliga kollegii ledamöter behöfde vara tillstädes, skulle i revisionen

hållas »Cammar-Rätt». Om »Cammar-Presidenten» var hindrad att

föra presidiet i kammarrätten, fick det kungl. råd, som var närmast presi
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

denten, i hans frånvaro presidera därstädes. I (ifrigt skulle kammarrätten

bestå af »en Cammar-Råd alternativa, Directeuren och Revisions Assessorerne,

samt twänne Cammererare, hwilka i lika måtto skole omväxla, jämväl then

af Cornmissarierne, som Referent är i Saken». Rätten skulle bestå af minst

sju personer, »som Votum hafwa i Saken».

På grund af kungl. bref den 18 december 1691 utfärdade kammarkollegium

den 4 januari 1692 instruktion för kammarrevisionen, hvari

meddelades vissa bestämmelser till lättnad vid revisionsmålens behandling.

Så medgafs »Cammar Rätten» att, äfven om något kungl. råd ej

kunde vara tillstädes, afdöma sådana rättegångssaker, »som flyta af Räkenskaper

och dess observationer, och icke stiga öfwer 500 dahl:r Silfwermynt,

ej heller röra ens heder, Embete och remotion från tiänsten». Revisionens

direktör tilläts ock att jämte två assessorer på eftermiddagarna

afgöra alla smärre poster till högst 50 daler silfvermynt. Först genom

denna instruktion befriades direktören från deltagande i själfva granskningsarbetet.

Fn ännu mera själfständig ställning erhöll kammarrätten med den

därunder lydande revisionen genom kungl. förordningen den 14 oktober

1695 angående processen vid rättegångssakerna i kammarrätten. Visserligen

skulle kammarkollegii president fortfarande tillika vara president i

kammarrätten, men ärendena kunde, efter presidentens bepröfvande, företagas

och afgöras äfven i hans frånvaro; och bisittare i kammarrätten

voro blott dess egna assessorer. Emellertid medgafs tillika, att, om kammarrätten

i följd af någon assessors opasslighet eller eljest icke blefve domför,

någon af kommissarierna finge taga säte i rätten. År 1696 erhöll kammarrätten

sin särskilda president. *)

I den af Kungl. Maj:t den 26 juni 1720 utfärdade instruktion framträdde

ämbetsverket för första gången under benämningen Kungl. Maj:ts

och Rikets kammarrevision. Enligt denna instruktion skulle verket vara

försedt med en president och sex assessorer samt på staten uppförda kommissarier

och betjänte. Assessorerna borde vara »skickelse och förståndige

åt bekläda Domare-Embetet, särdeles uti Sweriges lag och förordningarne,

x) Se P. F. Carlson, sid. 30.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

samt alt Invad till Cammarvvärcket hörer, förfarne och öfwade, beskiedelige

och upricktige, efter de bästa ämnen derpå kan wara uti Riket». I fråga om

kommissarierna säges, att deras förnämsta syssla väl bestode i reviderandet,

»men när angelägenheten så fordrar, och CammarRevisionen, förmedelst

någon af dess Ledamöters opasslighet eller annat laga förfall, icke är

domför, så tillåter Kongl. Maijt, åt någon af Commissarierne må sitta i

dess ställe, på det med Sakernas afgörande eij må komma att studza och

uppehållas; Som och Commissarierne dessutan i CammarRevisionen böra

hafwa deras säte och stämma, enär de föredraga de Saker, som de sielfwa

utarbetat».

Vidare heter det uti ifrågavarande instruktion: »Till Rättegånger

och Observationernes afgiörande böra åhrligen ifrån Februarii månadz begynnelse

till d. 12 Julii, och ifrån begynnelsen af Septembr. månad till d.

24 Decemb. alla förmiddagar i weckan brukas och anwändas. På hwilka

lider Prassidenten med de förordnade Bisittiare, 7 till antalet, skola wara

tillstädes, de förefallande ärender åt slita och åtskillia. Och der hända

skulle, åt Presidenten af andre Kongl. Maij:ts och Riksens förrättningar,

siukdom eller annat laga förfall wore förhindrad, och wärcket doch måste

ohinderligit fortgå; Så hafwer den äldste Bisittiaren derom åt draga försorg.

Sedan åligger ochså 2:ne Assessorer och en Commissarius på förberrde

tider eftermiddagarne, Onsdag och Lördag undantagandes, åt afgiöra

alla små poster till 100 d:r Sunt, hwarwid Assessorerne och Commissarierne

hafwa åt alternera, och de ifrån sessionerne ledige Ledamöter deras tid på

Contoirs-arbetet åt anwända. Skolandes Betienterne, såwäl förr- som eftermiddagarne

på sine wisse tider och stunder, jemwäl wid deras sysslor i

Contoiren och Cancelliet flitigt upwackta.»

Genom kungl. bref den 30 april 1799 omorganiserades ämbetsverket.

Detsamma skulle, enligt nämnda kungl. bref, bestå af en president samt

två kammarrevisionsråd och fem assessorer såsom ledamöter; men af det

kung], brefvet inhämtas, att vid den tidpunkten ledamöternas antal så

vuxit, att de utgjorde ända till fjorton, i anledning hvaraf och, såsom det

säges, »emedan erfarenheten wisar, åt flere Personers deltagande i Collegiale

öfwerläggningar än behofwet egentligen fordrar, merendels werkar

en trögare Ärendernes gång, utan motswarande förbättring i besluten»,

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj: t beviljade sju dåvarande kammarrevision sråd tjänstefrihet tills

vidare med åtnjutande af full lön. Själfva revisionen organiserades på fem

kontor, tre för uppbörds- och två för utgiftsräkenskaperna, och med en

personal af fem kommissarier, trettio revisorer och tio kammarskrifvare.

Då vederbörande ledamöters dittillsvarande åliggande att såsom kontorsförmän

hafva tillsyn å revisionen ansågs medföra, att de blefve »både Actor

och Domare», skulle detta åliggande upphöra och kontorens närmaste förmän

blifva kommissarierna, hvilka såsom tillerkända andel i anmärkningsarfvodet

ej vidare tingo säte och stämma i rätten. Däieroot skulle asses

sorerna utöfva inspektion hvar öfver sitt revisionskontor.

»Sluteligen», heter det i kungl. brefvet, »och på det den med

KammarRevisionswerket til dess förbättring nu widtagne förändring må

hos alla dem, som derwid blifwa tjänstgörande, gifwa et starkare intryck,

til uplifwande af en rättskaffens arbetshog och et nitiskt bemödande til

det nu föreskrefne arbetssättets wederbörlige werkställande och göromålens

driftiga skötande, utan åt äldre wanor och bruk måga, til ursäkt för efterlåtenhet

och försummelse, åberopas; Så emedan detta Werk ej allenast är et

RevisionsStälle för Rikets Räkenskaper, utan äfwen en Domstol uti alla

dithörande mål; Ty hafwe Wi i Nåder funnit godt, det kommen I hädanefter

åt, i stället för Kammar-Revision, bära namn af Wår och Rikets

KammarRätt, med bibehållande af samma rum I hittils ibland Wåre och

Rikets Collegier innehaft.»

Den organisation, som gifvits åt kammarrätten genom kungl.

brefvet den 30 april 1799, bibehölls i hufvudsak uti instruktionen den 21

juni 1814.

Inom kort uppstod emellertid fråga om utvidgning af gränserna för

kammarrättens ämbetsbefattning. Den af Kungl. Maj:t år 1819 tillsatta

kommittén för omorganisation af rikets styrelseverk hemställde i sitt år

1822 afgifna betänkande, att åt kammarrätten måtte uppdragas att afdöma,

förutom anmärknings- och balansmål, äfven vissa andra grupper af mål.

Och en liknande uppfattning uttalades af det särskilda utskott, som för

behandling af nämnda betänkande tillsattes af Rikets Ständer vid 1823

års riksdag. Af detta utskott framhölls därjämte särskildt, hvad ock

1819 års kommitté synes hafva uppmärksammat, att dåmera åtskilliga

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

räkenskaper af stor betydenhet icke blefvo för granskning öfverlämnade

till kammarrätten; och hemställde utskottet om rättelse därutinnan.

De af nämnda kommitté och utskott såväl i dessa som i vissa andra

hänseenden uttalade önskemål blefvo sedermera genom särskilda författningar

delvis genomförda. Särskild! är härvid att erinra om den i kung],

kungörelsen den 10 april 1828, angående gränserna emellan kammarkollegii,

statskontorets och kammarrättens befattningar med uppbörds- och

räkenskapsverket m. in., meddelade föreskriften, att alla kronans räkenskaper,

med undantag af jordeböckerna, skulle ingå till kammarrätten för granskning

i dess revisionskontor; hvarjämte torde böra nämnas, att den kammarkollegium

förut tillhöriga pröfningen af besvär öfver pröfningskommittéernas

beslut rörande bevillningen redan enligt kungl. kungörelsen den

20 januari 1824 öfverflyttats till kammarrätten.

Den 15 oktober 1831 utfärdades förnyad instruktion, enligt hvilken

det tillhörde kammarrätten att upptaga och afgöra, jämte anmärkningsoch

balansmål, en mängd andra ärenden, hvaribland

besvär öfver Konungens befallningshafvandes utslag i frågor om förment

orätt beräkning och påföring af ej mindre sådana allmänna kronoutskylder,

som på debitering ankommo, än ock andra räntor, dock med

vissa undantag,

besvär öfver pröfningskommittéernas beslut i taxeringsärenden,

besvär i tvistefrågor om rätta stället för skattskyldigas mantals- och

skattskrifning, äfvensom

alla sådana af Konungens befallningshafvande förut pröfvade frågor,

som angingo nedsättning, eftergift, afkortning eller restitution af redan i

kronans kassor levererade medel, samt alla frågor om afskrifning, hvilka

till afgörande förekommo hos andra förvaltande verk än Kungl. Maj:ts och

Rikets kollegier, samt hos Konungens befallningshafvande, stationschefer

vid flottan och andra ämbetsmän, som hade sig anförtrodda förvaltningar;

och borde uti alla i sistberörda momentet omnämnda mål de utfärdade

utslagen underställas kammarrättens pröfning, jämte det hänvisning lämnades

vederbörande part till besvärs anförande därsammastädes inom viss tid.

Enligt 1831 års instruktion bestod kammarrätten af en president,

eu vice president och sex kammarrättsråd samt hade till biträde för målens

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

handläggning och expedition ett kansli och ett advokat!! skalskontor. Under

kammarrättens öfverinseende stod ett öfverrevisionsdepartement, hvilket,

under inseende af en öfverkommissarie, var fördeladt på tre revisionskontor,

hvart och ett under ledning af en kommissarie.

Under det i 1831 års instruktion var stadgadt, att de sammanträ,desdagar,

då plenum icke erfordrades, endast fem ledamöter behöfde vara

tillstädes, föreskrefs genom kungl. brefvet den 2 juni 1837, att mål, som

icke voro af juridisk beskaffenhet eller borde in pleno förehafvas, kunde

afgöras af tre ledamöter. Men denna föreskrift upphäfdes genom kungl.

brefvet den 9 mars 1847, enligt hvilket för kammarrätten skulle i afseende

å domfört antal ledamöter och omröstande till dom gälla, hvad i 23 kapitlet

rättegångsbalken och särskilda författningar var stadgadt för hofrätt.

Då 1874 års kommitté för reglering af de förvaltande ämbetsverkens

och myndigheternas löneförhållanden den 6 november 1878 afgaf betänkande

angående lönereglering in. m. för kammarrätten, framhöll kommittén,

att vissa grupper af mål och ärenden, hvilka enligt 1831 års instruktion

tillhört ämbetsverket, antingen upphört att vidare förekomma eller

öfverflyttats till de allmänna domstolarna. A andra sidan påpekades,

att genom tid efter annan meddelade bestämmelser tillförts ämbetsverket

åtskilliga nya göromål, hvaribland särskildt enligt kungl. förordningarna

den 13 juli 1853 och den 9 juni 1871 pröfningen af besvär öfver Konungens

befallningshafvandes beslut i frågor rörande fattigvården inom riket.

Beträffande verkets organisation hade de förändringar vidtagits, att år

1836 vicepresidentbefattningen och år 1845 öfverkommissarietjänsten indragits

samt vid den lönereglering, som år 1858 ägt rum, någon minskning

skett i de underlydande tjänstemännens antal.

1874 års kommitté, som förordade åtskilliga förändringar i afseende

å tjänstgöringen och arbetet inom kammarrätten, hemställde i sitt, förslag

till stat för ämbetsverket, att kammarrätten fortfarande skulle bestå af president

och sex kammarrättsråd, men vissa förändringar vidtagas beträffande

den underlydande personalen. Kommitténs förslag blef, i hvad angick den

ordinarie personalens antal och aflöningsbelopp, af såväl Kungl. Maj:t som

Riksdagen godkändt; och i enlighet därmed utfärdades den 14 november

1879 ny stat och instruktion för ämbetsverket.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Sedan genom lag den 18 maj 1894 förordnats, att klagan ej må

föras öfver kammarrättens beslut i fattigvårdsärenden, vidtogos genom

kungl. kungörelsen den 7 december 1894 vissa däraf föranledda ändringar

i verkets instruktion. Och efter det vid 1901 års riksdag kammarrättens

ordinarie arbetskrafter blifvit förstärkta med två kammarrättsråd och eu

notarie, hafva genom kungl. kungörelsen den 15 november 1901 ytterligare

ändringar i instruktionen ägt rum.

Numera består kammarrätten alltså af president och åtta kammarrättsråd,

Indika sistnämnda samtliga tillhöra den tredje af nuvarande normala

lönegrader för tjänstemän inom de centrala ämbetsverken. Hos kammarrätten

äro anställda å kansliet en sekreterare, tillhörande andra lönegraden,

samt fyra notarier och eu aktuarie och registrator, samtliga i första lönegraden,

å advokatfiskalskontoret en advokatfiskal, tillhörande andra lönegraden,

samt å revisionsafdelningen tre revisionskommissarier, tillhörande

andra lönegraden, och aderton revisorer, samtliga i första lönegraden.

Härtill komma amanuenser, för närvarande till ett antal af sjutton, af

hvilka fyra äro anställda å det egentliga kansliet, en hos aktuarien och

registratorn, eu å advokatfiskalskontoret samt elfva å revisionsafdelningen.

Uti § 1 af nu gällande instruktion finnas i tjugu särskilda moment

uppräknade de mål och ärenden, Indika kammarrätten äger att till behandling

och afgörande upptaga; och angifvas dessa sålunda:

1) balansmål eller angifvelser emot kronans och allmänna verks uppbördsman

och redogörare för tillgrepp och förskingring af sådana dem,

under eget ansvar inför kronan eller verket, anförtrodda medel eller persedlar,

för indika redogörelse ingår till kammarrättens revisionsafdelning;

2) åtal mot publika ämbets- och tjänstemän för fel och försummelser

i afseende å såväl uppbörden, förvaltningen och redovisningen af de i mom. 1)

omförmälda medel och persedlar som ock kontrollen och tillsynen därvid;

från de i mom. 1) och 2) nämnda mål dock undantagna åtal mot

ämbets- och tjänstemän vid krigsmakten för förbrytelse, som i strafflagen

för krigsmakten är med straff belagd, eller, efter ty i nämnda lag sägs,

skall vid straffets bestämmande efter allmän lag anses såsom under försvårande

omständigheter begången, så ock för brott i öfrigt, som föröfvats

under fält- eller sjötåg utom riket och åtalas medan tåget varar;

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

3) alla revisionsafdelningens eller advokatfiskal^ anmärkningar,

uppkomna vid eller föranledda af de till granskning inkomna räkenskaper

för kronans eller andra allmänna medel eller persedlar, ehvad sådana anmärkningar

angå uppbörden, förvaltningen, redovisningen eller kontrollen;

dock att, därest anmärkningen eller åtal, som i mom. 2) sägs, skulle afse

Kungl. Maj:ts och Rikets hofrätter eller kollegier, statskontoret, armé- eller

marinförvaltningen, kammarrättens åtgärd ej må sträcka sig längre än att

öfverlämna frågan till justitiekanslersämbetets handläggning;

4) anmälanden och åtal i anledning af försummelse att inom föreskrifven

tid till kammarrätten afkunna räkenskaper för granskning;

5) frågor om kammarrättens tjänstemän tillkommande aktorats- eller

anmärkningsarfvode;

6) tvister angående betalning på grund af borgen för kronans uppbördsman;
7)

besvär öfver Konungens befallningshafvandes beslut i frågor om

beräkning och påföring ej mindre af sådana allmänna kronoutskylder, som

på debitering ankomma, än ock af alla andra räntor, därifrån endast undantagna

frågor om tiondesättning, förändring af grundskatter och andra

kronans af skattläggning beroende inkomster;

8) besvär öfver Konungens befallningshafvandes förordnanden, som

angå utfordrande af kronans räntor och ingälder, samt afse beskattningsförfattningarnas

tillämpning och verkställighet, då icke fråga är

om hvad utmätas skall eller om förment olaglighet vid själfva utmätningen

;

9) besvär öfver pröfningskommitteernas beslut i taxeringsärenden,

så ock öfver Konungens befallningshafvandes beslut i frågor om böter enligt

bevillningsförordningen samt om debetsedelslösen;

10) besvär öfver Konungens befallningshafvandes beslut i frågor

rörande rätt mantalsskrifningsort samt om böter enligt förordningen angående

mantals- och skattskrifningarnas förrättande;

11) af Konungens befallningshafvande pröfvade och genom besvär

eller underställning inkomna mål angående afkortning, afskrifning eller

restitution af kronoutskylder, böter eller andra allmänna medel, äfvensom

de af andra förvaltningsmyndigheter, med undantag af de i mom. 3) om
Löneregleringskommitténs

bet. III. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

förmälda ämbetsverk, pröfvade, till kammarrätten genom underställning

eller besvär inkomna afskrifningsmål;

12) frågor om afskrifning i kammarrättens advokatfiskalskontors

eller revisionsafdelnings aktoratsräkningar;

13) af vederbörande förvaltningsmyndigheter pröfvade, underställningsvis

eller genom besvär inkomna frågor angående öfverskott och brister

uti arméns eller flottans persedelförråd eller s. k. reskontreringsmål;

14) besvär öfver förvaltningsmyndigheternas beslut i anmärkningseller

redogörelsemål;

15) besvär öfver utslag, meddelade af Konungens befallningshafvande

och konsistorierna i riket gemensamt eller af dessa senare ensamt i frågor

om orätt förvaltning af eller bristande redovisning för allmänna läroverks

och kyrkors med flera dylika medel;

It!) af Konungens befallningshafvande pröfvade fattigvårdsmål enligt

särskildt gifna föreskrifter;

17) sådana från fångvårdsstyrelsen, enligt den för detta ämbetsverk

gällande instruktion, till kammarrätten öfverlämnade anmärkningsfrågor,

där yrkande om ersättning blifvit väckt emot landshöfding eller

landshöfdingämbete;

18) åtal mot civilstatens pensionsinrättnings redogörare och tjänstemän

i balans- och uppbördsfrågor samt mot inrättningens direktion för

fel och förseelser i afseende å balans- och räkenskapsfrågor;

19) de anmärkningar mot förmyndarkammarens i Stockholm förvaltningsåtgärder

och räkenskaper, som af vederbörande revisorer i deras

berättelse blifvit framställda; samt

20) åtal för fel och försummelse i tjänsten af kammarrättens tjänstemän

och vaktbetjänte.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Summariska uppgifter angående kammarrättens ämbetsverksamhet.

Af förestående historiska öfversikt framgår, att kammarrätten, från

att ursprungligen hafva ägt att behandla hufvudsakligen frågor rörande

redovisningen för statens medel, under loppet af 1800-talet utvecklats till

en administrativ domstol för afdömande äfven af andra än anmärkningsoch

balansmål, därmed emellertid fortfarande förenande egenskapen af ett

förvaltande verk för själfva granskningen af statens och andra allmänna

räkenskaper.

Till utredning angående omfattningen och beskaffenheten af kammarrättens

ämbetsåligganden hafva från verket erhållits vissa uppgifter.

Enligt dessa uppgifter hafva de till kammarrätten inkomna mål och

ärenden under nedannämnda år uppgått till följande antal, nämligen:

I kammarrättens allmänna diarium upptagna . . .

De afskrifningsmäl, som upptagits i särskildt diarium

Kung! Maj:ts utslag ooli bref..........

Summa

1881.

1891.

1897.

1900.

1901.

1902.

1903.

3,020

524

171

3,214

1,034

180

5,809

991

264

3,122

944

322

3,340

1,088

319

3,618

1,081

341

3,792

1,003

309

3,715

4,428

7,064

4,388

4,747

5,040

5,104

Frånses sådana till kammarrätten inkomna mål och ärenden, hvilka

omedelbart öfverlämnats till vederbörande kontor, hafva öfriga mål och

ärenden vid handläggningen fördelat sig på sätt, som framgår af efterföljande

sammandrag af kammarrättens arbetsberättelser, vid affattandet

a,f hvilket sammandrag hänsyn tagits till motsvarande tabell i 1874 års

löneregleringskommittés betänkande angående kammarrätten:

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

År 1881, 6 ledamöter samt under vår- och höstsessionerna

2 adjunkter.........

» 1891, d:o d:o

> 1897, d:o d:o

» 1900, 6 ledamöter och 2 adjunkter samt därutöfver

2 adjunkter under vår- o. höstsessionerna

» 1901, d:o d:o

» 1902, 8 ledamöter samt under vår- och höstsessionerna

2 adjunkter.........

> 1903, d:o d:o

Inkomna må

tillhörande ledamöters föredragning.

Fattigvårdsmål.

Andra besvärsmål.

Underställda mål (ut- om afskrifningsmål,

tillhörande sekretera- rens föredragning).

Balans- och instämda

mål samt fiskaliska

aktioner.

Kung!, remisser.

Summa.

328

647

54

15

275

1,319

529

961

114

4

294

1,902

543

3,636

89

1

190

4,459

566

1,013

51

1

270

1,901

580

1,147

36

2

340

2,105

634

1,441

34

3

291

2,403

651

1,530

44

3

313

2,541

Under samma år hafva från kammarrätten expedierats utslag och

domar samt bref och underdåniga utlåtanden till antal, som nedanstående

tabell utvisar:

1

Utslag och

domar.

S. k. missiv- skrifvelser.

Andra bref samt

underdåniga

utlåtanden.

Summa.

År 1881..........

4,800

> 1891 ..........

1,518

1,520

2,149

5,187

» 1897 ..........

3,823

1,586

1,886

7,295

» 1900 ..........

1,972

1,984

3,134

7,090

» 1901 ..........

2,101

2,355

2,251

6,707

> 1902 ..........

2,167

2,245

2,317

6,729

» 1903 ..........

2,357

2,494

2,242

7,093

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

och

ä

ren

d e

Q

Afgjorda mål och ärenden

Till nästpåföljande år balanserade

mål och ärenden.

Summa afgjorda och balanserade

mål och ärenden.

tillhörande sekreterarens

föredragning.

tillhörande reyisions- tjänstemäns föredragning.

Summa inkomna.

tillhörande ledamöters

föredragning.

tillhörande sekreterarens

föredragning.

tillhörande revisionstjänste-

mäns föredragning.

Summa.

Kung! Maj:ts utslag

och bref.

Ansöknings- in. fl.

ärenden.

Afskrifningsmål.

Sömma.

Anmärkningsmål.

Ansöknings- och

yerkställighetsmål.

Knngl. remisser.

Summa.

171

138

524

833

567

269

19

855

3,007

1,572

836

864

3,272

710

3,982

180

218

1,034

1,432

489

107

18

614

3,948

1,829

1,395

480

3,704

1,403

5,107

264

181

991

1,436

408

195

54

657

6,552

3,955

1,342

590

5,887

3,167

9,054

322

194

944

1,460

374

138

48

560

3,921

2,135

2,501

583

5,219

1,741

6,960

319

196

1,088

1,603

387

137

49

573

4,281

2,327

1,586

570

4,483

1,539

6,022

341

215

1,081

1,637

373

122

57

552

4,592

2,427

1,630

475

4,532

1,599

6,131

309

188

1,003

1,500

427

103

61

591

4,632

2,533

1,561

576

4,670

1,561

6,231

Till den närmare innebörden af dessa äfvensom andra från kammarrätten

erhållna summariska uppgifter varder tillfälle att i det följande

återkomma.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kommitténs förslag till ändringar beträffande kammarrättens

ämbetsverksamhet.

A. Upphörande af underställning hos kammarrätten af vissa mål.

Enligt § 1 mom. 11 och 13 i gällande instruktion äger kammarrätten

att till behandling och afgörande upptaga:

af Konungens befallningshafvande pröfvade och genom besvär eller

underställning inkomna mål angående afkortning, afskrifning eller restitution

af kronoutskylder, böter eller andra allmänna medel;

de af andra förvaltningsmyndigheter, med undantag af Kungl. Maj:ts

och Rikets hofrätter och kollegier, statskontoret samt armé- och marinförvaltningarna,

pröfvade, till kammarrätten genom underställning eller besvär

inkomna afskrifningsmål; samt

af vederbörande förvaltningsmyndigheter pröfvade, underställningsvis

eller genom besvär inkomna frågor angående öfverskott och brister uti

arméns eller flottans persedelförråd eller s. k. reskontreringsmål.

Kommittén, som längre fram återkommer till behandlingen i vissa

andra afseenden af nu ifrågavarande mål, har ansett det böra till en början,

ur förenklingssynpunkt, utredas, om och i hvad mån föreskrifterna om

underställning af vederbörande myndigheters beslut i dessa mål kunna

anses fortfarande af behofvet påkallade.

Vid behandlingen af denna fråga torde, hvad afskrifningsmålen angår,

böra skiljas emellan, å ena sidan, s. k. ordinarie afskrifningar eller

Konungens befallningshafvandes beslut om afskrifning af kronoutskylder,

böter eller andra allmänna medel på grund af bristande kännedom om den

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

betalningsskyldiges vistelseort och, å andra sidan, extra ordinarie afskrifningar

eller af vissa myndigheter meddelade beslut om afskrifning af

penningar eller persedlar, hvilka för kronan gått förlorade genom olyckshändelse

eller eljest förkommit.

Hvad då först angår Konungens befallningsliafvandes beslut angående Mål angående

afkortning, afskrifning eller restitution af kronoutskylder, böter eller andra

allmänna medel, är det uppenbart, att underställningen af dylika beslut ^uSde^mZ.

under kammarrättens pröfning, i den mån sådan underställning fortfarande instr. § l: iläger

rum, skall föranleda eu ganska väsentlig omgång vid ärendenas behandling

och slutförande. Förutom den skriftväxling mellan Konungens

befallningshafvande och kammarrätten, som i följd af underställningsskyldigheten

måste äga rum och som kräfver både tid och arbetskrafter, medför

underställningen äfven i öfrigt ett ganska afsevärdt arbete inom kammarrätten.

Vidkommande det stora flertalet af dylika mål, nämligen de ordinarie

afskrifningarna, är enligt den för kammarrätten gällande arbetsordningen

af den 17 december 1880 åt amanuensen på kammarrättens advokatfiskalskontor

uppdraget att granska och afgifva utlåtande i dessa

mål; och torde dessa göromål nästan uteslutande upptaga hans tjänstgöringstid.

Föredragningen af nyssnämnda mål tillhör sekreteraren. Om de än

i regel icke äro af någon invecklad art och om än, såsom det meddelats

kommittén, föredragningen sker helt summariskt, med återgifvande af handlingarnas

innehåll allenast i de afseenden, där anmärkning under granskningen

å advokatfiskalskontoret förekommit, så är dock gifvet, att föredragningsarbetet

liksom det förberedande arbete, som föregått detsamma,

och den efter föredragningen följande expeditionen af kammarrättens beslut

i de särskilda målen innefatta en icke oansenlig arbetsmängd. Under

åren 1901, 1902 och 1903 hafva till kammarrätten inkommit respektive

1,088, 1,081 och 1,003 dylika mål.

Af hvad sålunda anförts torde framgå, att ett upphäfvande af skyldigheten

för Konungens befallningshafvande att underställa sina beslut uti

ifrågavarande mål kammarrättens pröfning skulle, förutom den lättnad,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

som därigenom blefve Konungens befallningshafvande beredd, medföra för

kammarrätten en ganska väsentlig besparing i tid och arbete. Vid sådant

förhållande lärer anledning förefinnas att vidare undersöka, huruvida ur

andra synpunkter hinder skäligen böra möta för ett dylikt upphäfvande.

Först torde då böra erinras, att beträffande den nu ifrågavarande

underställningsskyldigheten, om hvilken stadgades i den ofvan omförmälda

kungl. kungörelsen den 10 april 1828 äfvensom i instruktionen för kammarrätten

den 15 oktober 1831 och till hvilken jämväl hänför sig § 23 i landshöfdinginstruktionen

den 10 november 1855, äfven sedermera i vissa fall

lämnats föreskrifter uti tid efter annan utfärdade författningar angående

uppbörd eller indrifning af kronoutskylder m. in., under det att i andra

hithörande fall särskilda föreskrifter i enahanda afseenden ej upptagits,

hvaraf följden blifvit en viss osäkerhet i myndigheternas praxis beträffande

underställning af beslut uti ifrågavarande ämnen.

Så innehöll den numera upphäfda kungl. kungörelsen den 5 juli 1884

angående förändrade föreskrifter i afseende å allmänna utskylders uttagande

hos personer, som från skattskrifningsorten afflyttat, i § 5 den bestämmelsen,

att, därest afskrifning af från skattskrifningsorten bortflyttad

persons utskylder var hos Konungens befallningshafvande begärd, Konungens

befallningshafvande ägde pröfva förhållandet och, under vissa förutsättningar,

bevilja den sökta afskrifningen genom utslag, som skulle underställas

kammarrättens pröfning. Men hvad angår afkortning af utskylder,

hvarom i samma författning äfven var fråga, nämndes däremot ej något

om underställning af Konungens befallningshafvandes beslut i sådant

hänseende — oaktadt afkortning ju innebär en verklig eftergift af påfördt

belopp, medan afskrifning enligt nämnda författning, liksom i andra fall

af ordinarie afskrifning, innebär allenast beloppets afföring tills vidare ur

räkenskapen, utan att den skattskyldiges betalningsskyldighet därigenom

upphör, och så att beloppet, därest han framdeles anträffas, må hos honom

uttagas.

I uppbördsreglementet den 10 maj 1895, genom hvilket upphäfdes

ofvannämnda kungörelse af den 5 juli 1884 — och till hvilket sedermera

uti ifrågavarande afseende anslutit sig kungl. kungörelsen den 3 december

1897 angående nytt reglemente för uppbördsverket i Stockholms stad —

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

finnes likaså underställning föreskrifven i fråga om Konungens befallningshafvandes

beslut om afskrifning af utskylder eller afgifter, men icke hvad

angår afkortning eller restitution.

I kungl. förordningen den 3 december 1897 angående bevillning

af fast egendom samt af inkomst säges i § 80, att gällande uppbördsförfattningar

skola tillämpas på bevillningsuppbörden och därmed förenade

bestyr, och i § 82 hänvisas, angående sättet för afkortning, till uppbördsreglementet.

Och kungl. förordningen den 21 juni 1902 om inkomstskatt

hänvisar i § 36 till bevillningsförordningen beträffande debitering, uppbörd

och redovisning samt i § 44 till uppbördsreglementet angående sättet för

afkortning.

I kungl. kungörelsen den 5 juli 1884 angående redovisning inom

länen för verkställigheten af meddelade bötesbeslut och för influtna

bötesmedel finnes väl föreskrift om underställning af sådant afskrifningsbeslut,

som grundas å bristande kännedom om den bötfälldes vistelseort,

men däremot icke beträffande beslut om afförande eller afskrifning t ill

följd af »annan laga orsak».

Föreskriften om underställning af Konungens befallningshafvandes

beslut angående afkortning, afskrifning eller restitution af kronoutskylder,

böter eller andra allmänna medel har naturligen, liksom enahanda stadgande

i fråga om vissa myndigheters beslut rörande extra ordinarie

afskrifningar, haft sin grund i omsorgen, att statsverkets inkomster och

tillgångar ej måtte utan trängande skäl lida minskning. Hvad särskildt

angår skyldigheten för Konungens befallningshafvande att underställa nu

ifrågavarande beslut, är emellertid att uppmärksamma, att direkta skatter

och sakören, hvilkas uppbörd det ålåg Konungens befallningshafvande att

öfvervaka, förr spelade en jämförelsevis mycket betydande roll i statens

hushållning, hvarmed ock följde, att hvarje särskild skatte- eller sakörespost

tillädes större betydelse än nu.

Men för öfrigt lärer det näppeligen finnas skäl att befara, att genom

ett borttagande af underställningsskyldigheten uti nu förevarande hänseende

statens intressen skulle lida någon skada. Enligt uppgifter, som

från kammarrätten lämnats, visar sig, att under åren 1901, 1902 och

1903 af kammarrätten afgjorts respektive 978, 1,058 och 1,062 ordinarie

Lönereyltvingslcommitténs bet. 111. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

afskrifningsmål, samt att därvid ändring skett allenast med afseende å

respektive 22, 21 och 15 af dessa mål. Vidkommande de under samma

år afgjorda restitutionsmålen, respektive 14, 19 och 28, har ändring skett

endast under år 1903 i 2 mål.

Hvad nu angår beslut om ordinarie afskrifning, synes den Konungens

befallningshafvande därvid tillhörande pröfning, huruvida personen i fråga

blifvit vederbörligen eftersökt, vara af den enkla beskaffenhet, att det tryggt

torde kunna öfverlämnas åt Konungens befallningshafvande att i sista hand

verkställa denna pröfning. Den föregås dessutom af ett från den

underordnade uppbördsmyndigheten inkommet, på bifogade handlingar grundad!

förslag. Ärendet har alltså redan förut af en myndighet behandlats

och pröfvats, innan det inkommer till Konungens befallningshafvande, som

sålunda underkastar detsamma pröfning i andra hand. Ett obehörigt medgifvande

af dylik afskrifning lärer därför ej ifrågakomma annat än till följd

af förbiseende och således, hvad af ofvan meddelade uppgifter jämväl bestyrkes,

jämförelsevis sällan. Äfven i de fall, där, med nu gällande ordning,

Konungens befallningshafvandes afskrifningsbeslut af öfverinstansen pröfvas

icke vara lagligen grundadt, inskränker sig merendels felet därtill, att

ett eller annat intyg, som enligt författningarna kräfves för att afskrifning

må ske, saknas eller icke är behörigen affattadt, hvadan resultatet

af det. hela blifver, icke att några medel därigenom ytterligare tillkomma

det allmänna, utan allenast att intygen vederbörligen kompletteras. Slutligen

må ock uppmärksammas, att, om Konungens befallningshafvande

skulle i något enstaka fall obehörigen medgifva den begärda afskrifningen,

densamma, såsom förut är nämndi, icke innebär någon ovillkorlig

eftergift af det allmännas rätt, utan det ifrågavarande beloppet kan,

därest den betalningsskyldige anträffas, hos honom uttagas, hvilket, särskilt

med afseende å böter, uppgifves icke så sällan inträffa.

Beträffande afkortning, som däremot innefattar eftergift af det allmännas

rätt, grundas beslut därom i de flesta fall på den befälningsskyldiges

död eller, i fråga om utskylder, på bristande tillgång till deras gäldande.

Vid afkortning på grund af dödsfall har Konungens befallningshafvande

allenast att tillse, att uppgifna fakta äro behörigen styrkta. Och

hvad angår afkortning af utskylder på grund af fattigdom, torde därom

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

gällande föreskrifter kunna anses erbjuda säkerhet för, att dylikt beslut

ej meddelas utan vederbörlig utredning och fullgoda skäl. I uppbördsreglementet

den 10 maj 1895 är nämligen stadgadt, att den afkortningslängd,

som fogas vid vederbörande kronofogdes eller magistrats framställning till

Konungens befallningshafvande om afkortning, skall, då fattigdom utgör

grund för den sökta afkortningen, vara »ej blott åtföljd af utmätningsmans

bevis om bristande tillgång till utskyldernas gäldande, utan ock

granskad, i stad af en magistratsperson och minst två ledamöter i årets

taxeringsnämnd och å landet i utlyst kommunalstämma, om hvilken granskning

och hvad därvid förekommit intyg skall finnas ä längden tecknadt, i

stad af förenämnda magistratsperson och ledamöter i taxeringsnämnden

och på landet af kommunalstämmans ordförande jämte två socknemän».

Och hvad sålunda föreskrifvits för städer i allmänhet är äfven enligt kungl.

kungörelsen den 3 december 1897, angående nytt reglemente för uppbördsverket

i Stockholms stad, gällande för hufvudstaden.

Hvad slutligen restitution angår, borde väl icke möta betänklighet

att tillerkänna Konungens befallningshafvandes beslut om restitution af

utskylds- in. 11. belopp giltighet utan underställning, dä sådan underställning

icke förekommer i fråga om Konungens befallningshafvandes restitutiousbeslut

i vissa ärenden, som kunna vara af vida större betydelse. Så

till exempel fanns visserligen i den numera upphäfda kungl. förordningen

deri 23 augusti 1876 angående villkoren för tillverkning af brännvin

föreskrift därom, att Konungens befallningshafvandes beslut angående återbäring

vid olyckshändelse af tillverkningsafgift skulle underställas kammarrättens

pröfning. Men i nu gällande förordning i ämnet af den 13

juli 1887 närnnes icke om någon underställning af Konungens befallningshafvandes

beslut angående restitution af tillverkningsafgift; likaså ej

heller i kungl. kungörelsen den 8 december 1882 angående restitution af

brännvinstillverkningsskatt vid utförsel af brännvin till utrikes ort och till

Norge, i kungl. förordningen den 10 oktober 1890 angående denaturering

af brännvin, i kungl. kungörelserna den 30 november 1899 angående restitution

af brännvinstillverkningsskatt för finkelolja, afsedd till tekniskt

ändamål, samt angående bestämmelser i fråga om restitution i vissa fall

af tillverkningsskatt för brännvin, som vid staten tillhörigt krutbruk an
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Mål angående

extra ordinarie

afskrifningar.

Instr. § 1:11.

vändes för tillverkning af krut, eller i kungl. kungörelsen den 19 februari

1904 angående restitution af erlagd skatt för malt vid utförsel ur riket

af maltdrycker. Då underställning i dessa fall eftergifvits, synes så med

än större skäl kunna ske beträffande nu ifrågavarande utskylder och

andra belopp.

Vid öfvervägande af ofvan anförda omständigheter har kommittén

kommit till den åsikten, att gagnet af ifrågavarande underställning, där

sådan ännu förekommer, ej närmelsevis uppväger därmed förenade omgång

och arbete. Kommittén hemställer fördenskull,

att underställning till kammarrätten af Konungens

befallning skaf vandes beslut angående afkortning,

afskrifning eller restitution af kronoutskylder, böter eller

andra allmänna medel ej vidare må äga rum.

I fråga om extra ordinarie afskrifningar stadgas i kungl. förordningen

den 11 december 1830, angående behandlingen af extra ordinarie

afskrifningsfrågor och anmärkningsmål, att sådan afskrifning endast må

beviljas i de fall, då den förlust i penningar eller persedlar, hvarom fråga

är, utredes vara tillkommen utan någons förvållande, eller då tillgång till

förlustens ersättning brister hos den eller dem, som därtill äro lagligen

förpliktade. Innan extra ordinarie afskrifning får ske, skola därför i laga

ordning undersökas alla omständigheter, som med frågan äga gemenskap.

Sedan utredning verkställts, äger vederbörande förvaltningsverk, då

det är ett rikets kollegium, in pleno afgöra afskrifningsfrågan. Klagan

öfver beslutet föres hos Kungl. Maj:t i den ordning, som är föreskrifven

för besvärs anförande i ekonomiska mål.

Efter de grunder, som angifvits uti nämnda förordning, äga jämlikt

§ 7 i förordningen äfven andra förvaltningsverk än rikets kollegier, Konungens

befallningshafvande, stationschefer vid flottan samt andra ämbetsmän,

som hafva särskilda förvaltningar sig uppdragna, att meddela utslag i afskrifningsfrågor.

Dessa utslag skola dock underställas kammarrättens pröfning

och godkännande samt för sådant ändamål, enligt kungl. kungörelsen

s. 21 Kontrollera mot PDF

V

21

den 14 november 1870, till kammarrätten insändas, tillika med handlingarna

i målet, inom trettio dagar, räknade från den dag, då beslutet om

afskrifningen fattades.

Sedan, af förekommen anledning, Riksdagen i skrifvelse den 20 april

1886 anhållit, att, då samma bestämmelser, som gällde för afskrifning af

kronans fordringar i allmänhet, måhända icke borde tillämpas i afseende

å kronans på järnvägstrafikens affärsverksamhet grundade fordringsanspråk,

Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, om icke särskilda föreskrifter

borde meddelas, huru vid afskrifningar af järnvägstrafikens osäkra fordringar

skulle förfaras, anbefallde Kungl. Maj:t styrelsen för statens järnvägstrafik

att inkomma med yttrande, hvilka särskilda föreskrifter borde

kunna i det af Riksdagen omförmälda afseende meddelas.

I underdånig skrifvelse den 29 september 1887 hemställde nämnda

styrelse, att föreskrifter måtte meddelas därom, att de järnvägstrafikens

fordringar hos enskilda personer eller till verket hörande tjänstemän, hvilka

blifvit genom vederbörande myndighets beslut, eller, hvad angick fordringar

hos enskilda, genom borgenärers godkännande under konkurs, till betalning

fastställda, finge, där efter utredning i konkurs eller vid utmätning

befunnes, att gäldenären saknade tillgång till deras gäldande, ur räkenskaperna

afskrifvas; att pröfning, huruvida sådan afskrifning finge äga

rum, skulle tillkomma styrelsen och underställning till kammarrätten sålunda

icke vidare äga rum; samt att det skulle åligga styrelsen att låta

upprätta särskild förteckning, hvari infördes samtliga de fordringar, om

hvilkas afskrifning ur räkenskaperna styrelsen förordnat, äfvensom att hålla

hand däröfver, att statens rätt till talan angående samma fordringar

blefve mot vederbörande betalningsskyldiga i laga ordning bevarad samt

fordringarnas belopp, i händelse tillgångar hos de betalningsskyldiga yppades,

behörigen indrifna och i räkenskaperna ånyo införda.

Efter kammarrättens hörande meddelade Ivungl. Maj:t i skrifvelse

till järnvägsstyrelsen den 5 april 1889, att Kungl. Maj:t ansett förhållandena

icke då påkalla, att i afseende å behandlingen af frågor om afskrifning

af de i järnvägsstyrelsens räkenskaper upptagna osäkra fordringar andra

bestämmelser blefve gällande än de, som voro meddelade för öfriga i § 7

opaginerad Kontrollera mot PDF

af kungl. förordningen angående behandlingen af extra ordinarie afskrifningsfrågor

och anmärkningsmål den 11 december 1830 afsedda förvaltande

verk och myndigheter, samt att Kungl. Maj:t fördenskull funnit Riksdagens

och styrelsens för statens järnvägstrafik ifrågavarande framställningar

icke föranleda annat yttrande, än att det vore järnvägsstyrelsen ohetaget

icke blott att föra järnvägstrafikens osäkra fordringar i räkenskapen inom

linjen utan ock, där styrelsen funne en sådan åtgärd lämplig, att uppföra

dem å en särskild, räkenskapen bilagd förteckning; dock att, när afskrifning

af fordran, som blifvit å dylik särskild förteckning uppförd, ifrågakomme,

samma bestämmelser borde iakttagas, som eljest voro gällande för afskrifning

af järnvägstrafikens osäkra fordringar.

Emellertid blef, i anledning af framställning från telegrafstyrelsen,

genom kungl. bref den 20 maj 1898, angående ordningen och villkoren

för afskrifning ur sistnämnda styrelses räkenskaper af telefonafgifter, förordnadt,

att, sedan för fordran af ifrågavarande slag utmätning hos gäldenär

eller bevakning i dennes konkurs ägt rum, utan att betalning kunnat

erhållas, telegrafstyrelsen ägde att, därest densamma icke på grund af

omständigheterna i särskildt fall funne fordran, för hvilken betalning sålunda

icke kunnat erhållas, böra för bevarande af telegrafverkets fordringsrätt

i räkenskapen fortfarande kvarstå, meddela beslut om det oguldna

beloppets afföring, samt att beslut, som af telegrafstyrelsen sålunda

meddelades, skulle äga giltighet utan att underställas kammarrättens

pröfning.

Sedermera har genom kungl. kungörelser den 18 november 1898

angående statens järnvägar, den 31 december 1902 angående post- och

telegrafverken samt den 8 april 1904 angående postsparbanken förordnats,

att hvad i § 7 af kungl. förordningen den 11 december 1830 finnes föreskrifvet

därom, att utslag i afskrifningsfrågor skola, innan afskrifning i

räkenskaperna må ske, underställas kammarrättens pröfning och godkännande,

icke skall äga tillämplighet i fråga om afskrifning

i järnvägsstyrelsens och telegrafverkets räkenskaper af materiel,

effekter och annan statens järnvägars eller telegrafverkets egendom, som

genom olyckshändelse gått förlorad eller eljest förkomrnit,

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

i postverkets räkenskaper af persedlar, effekter och annan postverket

tillhörig egendom, som genom olyckshändelse gått förlorad eller eljest förkommit,

samt

i postsparbankens räkenskaper af persedlar, inventarier och annan

postsparbanken tillhörig egendom, som genom olyckshändelse gått förlorad

eller eljest förkommit.

Uppslaget till den större frihet i sistberörda hänseende, som medgifvits

för statens järnvägsförvaltning, för post- och telegrafverken samt nu

senast för postsparbanken, torde hafva gifvits af 1893 års järnvägskommitté

uti dess den 24 oktober 1895 afgifna betänkande och förslag angående järnvägsadministrationen.

I förslag till instruktion för järnvägsstyrelsen med

underlydande distriktsförvaltningar, § 5 sista inom., hade järnvägskommittén

upptagit bemyndigande för styrelsen att själf eller genom linjeförvaltningen

förordna om afskrifning af materiel, effekter och annan statens järnvägars

egendom, som genom olyckshändelse gått förlorad eller eljest förkommit.

Kommittén anförde i afseende därå (delen II a, sid. 202 och 203), att

detta bemyndigande visserligen skulle innebära ett förklarande, att vissa

bestämmelser i ofvannämnda kungl. förordning den 11 december 1830

icke skulle vara på statens järnvägsförvaltning tillämpliga, men att ett

sådant förklarande i själfva verket endast var ett fastslående af den

praxis, som af lätt insedda skäl måst vid statsbaneindustrien utbilda sig.

Det hade nämligen icke varit möjligt att i fråga om denna industri med

de stora kvantiteter materialier och effekter af olika slag, som där användas,

tillämpa de tunga och föråldrade bestämmelserna i 1830 års förordning,

utan förvaltningen hade måst röra sig under enklare former och

detta så mycket hellre, som mången gång kostnaderna för ett fullt reglementsenligt

afskrifningsförfarande skulle blifvit större än värdet af den

förkomna persedeln. Till undvikande af möjligt missförstånd ansåg sig

järnvägskommittén likväl böra anmärka, att man icke afsett, att åt

uttrycket »annan statens järnvägars egendom» skulle gifvas en så vidsträckt

tolkning, att därunder skulle kunna inbegripas exempelvis järnvägens

osäkra fordringar, uppkomna genom medgifven fraktkredit eller på annat

sätt. I fråga om dylika osäkra fordringar syntes tills vidare och intill dess

en allmän ändring af den år 1830 fastställda ordningen komme till stånd

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

böra gälla hvad Kung!. Maj:t, enligt hvad ofvan är nämnd t, under den

5 april 1889 förklarat i anledning af Riksdagens framställning i skrifvelse

den 20 april 1886.

Riksdagen hade emellertid i skrifvelse den 13 maj 1897 anhållit,

att Kungl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, huruvida icke sådan ändring

i gällande bestämmelser angående afskrifning af kronans utestående fordringar

kunde vidtagas, att vidsträcktare möjlighet till dylik afskrifning,

än då förefanns, blefve beredd; och efter statskontorets och kammarrättens

hörande utfärdade Kungl. Maj:t den 3 maj 1901 kungörelse, hvarigenom,

med ändring af kungl. förordningen den 11 december 1830, förordnades,

att afskrifning af kronans utestående fordringar må, utom i de fall där

sådan afskrifning redan medgifvits, äga rum jämväl, då gäldenär eller

annan, som för fordran på grund af borgen eller eljest är ansvarig, blifvit

tid efter annan och senast under tionde året, från det fordringen tillkom,

i mantalsskrifningsorten af kronobetjänt eftersökt samt i Stockholm hos

vederbörande roteman men eljest hos pastorsämbetet och å landet jämväl

hos kommunalnämnden efterfrågad, utan att han anträffats eller kännedom

om hans vistelseort här i riket kunnat erhållas, äfvensom då fordran varit

utestående i tio år utan att kunna, oaktadt upprepade gånger verkställda

utmätningsförsök, indrifvas, dock att den sålunda medgifna vidsträcktare

rätten till afskrifning ej må gälla fordran, hvars kapitalbelopp öfverstiger

300 kronor, samt icke heller tillämpas, då vederbörande myndighet

finner särskilda förhållanden gifva anledning antaga, att fordran kan komma

att inflyta, och för den skull anser fordringsrätten böra bevaras.

I det underdåniga utlåtande, statskontoret och kammarrätten den 18

september 1900 afgåfvo i nyssberörda ärende, erinrades om det ofvan åberopade

kungl. brefvet den 20 maj 1898 angående ordningen och villkoren

för afskrifning ur telegrafstyrelsens räkenskaper af telefonafgifter, hvarjämte

omnämndes, att, efter underdånigt förslag af en för granskning af

flottans reglemente tillsatt kommission, öfver hvilket förslag statskontoret

och kammarrätten icke haft tillfälle att yttra sig, väsentligen förändrade

bestämmelser i fråga om afskrifning af fordringar vid flottans stationer

kommit till stånd genom det under den 8 december 1899 fastställda förnyade

reglementet för flottan, § 338. De af ämbetsverken sålunda åsyftade

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

bestämmelserna finnas införda i mom. 3 och 4 af nyssnämnda paragraf

(uti delen 1 af reglementet). Enligt dessa moment äger uti de där afsedda

fall stationsbefälhafvare eller varfschef att, då fråga är om materialier eller

persedlar, meddela beslut om afskrifning jämte hänvisning för den, som är

missnöjd med beslutet, att däröfver anföra besvär hos kammarrätten inom

trettio dagar efter erhållen del af beslutet, men, då fråga är om penningar,

beträffande afskrifning däraf afgifva förslag till marinförvaltningen. I

fråga om afskrifning af materialier eller persedlar nämnes ej något om

skyldighet för stationsbefälhafvare eller varfschef att underställa sitt beslut

kammarrättens pröfning.

Efter tillkomsten af den ofvanberörda kungl. kungörelsen den 3 maj

1901 erinrade Riksdagen i skrifvelse den 10 maj 1902, att vid utarrendering

jämlikt kungl. kungörelsen angående förändrade grunder för förvaltningen åt

kronans jordbruksdomäner den 10 november 1882 skall, för det fall att

arrenderätten under arrendeperioden förverkas och egendomen för de återstående

arrendeåren genom offentlig auktion till den högstbjudande utarrenderas,

förbehållas statsverket för den förlust, som därvid kan uppkomma

genom arrendesummans nedgående under hvad förut varit bestämdt,

fordringsrätt i arrendatorns bo samt hos vederbörande arrendelöftesmän

för den tid, deras borgen omfattar; och anhöll Riksdagen, att

Kungl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, huruvida icke föreskrift kunde

meddelas därom, att dylika s. k. skillnadsarrenden, till kapitalbeloppet

öfverstigande 300 kronor, kunde under de villkor, ofvannämnda kungl.

kungörelse den 3 maj 1901 innehåller, få afskrifvas ur kronoräkenskaperna.

I anledning däraf blef, i fråga om kronans fordringar för sådana

skillnadsarrenden, genom kungl. kungörelsen den 18 december 1903 förordnadt,

att dylik fordran må, utan hinder däraf att dess kapitalbelopp

öfverstiger 300 kronor, under de villkor och förbehåll i öfrigt, som för

afskrifning af kronans utestående fordringar i kungl. kungörelsen den 3

maj 1901 stadgas, ur kronoräkenskaperna afskrifvas.

I berättelse om den år 1903 verkställda granskningen af statsverkets

jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år

1902 hafva Riksdagens revisorer vid behandling, under rubriken postverket,

af frågan om vissa balanserade fordringar, uppkomna för afsevärdt

Lönereglering skommitténs bet. 111. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

lång tid tillbaka, uttalat den uppfattningen, att möjlighet till afskrifning

jämväl af fordringar, uppgående till större belopp än 300 kronor, under

de i kungl. kungörelsen den 3 maj 1901 stadgade förutsättningar samt på

i förordningen den 11 december 1830 angifvet sätt borde beredas, äfvensom

att rätten till afskrifning af fordringar tilläfventyrs utan olägenhet

kunde jämväl i andra afseenden något utsträckas.

I underdånigt utlåtande den 11 januari 1904 i anledning af nämnda

revisionsberättelse har generalpoststyrelsen, med anslutning till revisorernas

uttalande, framhållit, att under den tid, om förmälda kungl. kungörelse af den

3 maj 1901 varit i kraft, generalpoststyrelsen upprepade gånger haft tillfälle

erfara, huru önskvärdt det skulle hafva varit, om möjligheten till afskrifning

af åtskilliga i posträkenskapen balanserade fordringar än mera ökats. Det vore

nämligen otvifvelaktigt, att under nuvarande förhållanden många fordringar

till större belopp än 300 kronor måste år efter år bokföras, utan att.

någon som helst sannolikhet för deras gäldande förefinnes, samt att ett

icke ringa mått af arbete och kostnader fruktlöst tages i anspråk för sådana

fordringars bibehållande vid gällande kraft och för försöken att dem

indrifva. I fråga om postverkets dylika fordringar vore det ock i allmänhet

förenadt med afsevärda svårigheter att åstadkomma nöjaktig sådan

utredning, som jämlikt 1901 års kungörelse erfordras för afskrifningsåtgärd;

och föga syntes vara att vinna af det ökade arbete och den omgång,

som vållas däraf, att utslag i frågor rörande afskrifningar af ifrågavarande

slag fortfarande skola underställas kammarrättens pröfning och

godkännande.

Statsutskottet vid 1904 års riksdag har i afgifvet, utlåtande tillkännagifvit,

att utskottet delade revisorernas uppfattning om, att vidsträcktare

möjlighet till afskrifning af kronans utestående fordringar än den, som

förefinnes på grund af kungl. förordningen den 11 december 1830 och

kungl. kungörelsen den 3 maj 1901, synes böra beredas, samt att

utskottet föreställde sig, att nämnda förordning lämpligen borde omarbetas

för åstadkommande af mera tidsenliga bestämmelser i förevarande

hänseenden, men att utskottet dock fann sig förhindradt föreslå Riksdagen

att i detta ämne hos Kungl. Maj:t göra framställning utöfver

hvad revisorernas uttalande innefattade; hvadan utskottet hemställde,

y

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida åtgärder lämpligen borde vidtagas

för möjliggörande af en vidsträcktare afskrifning af postverkets äldre

balanserade fordringar, än som enligt nu gällande författningar kan

äga rum.

Hvad statsutskottet sålunda hemställt, har af Riksdagen bifallits.

Till den åtskillnad i afseende å behandlingen af extra ordinarie afskrifningsfrågor,

som i 1830 års förordning gjorts emellan, å ena sidan,

rikets kollegier och, å andra sidan, öltiga förvaltningsverk, Konungens

befallningshafvande, stationschefer vid flottan samt andra ämbetsmän,

som hafva särskilda förvaltningar sig uppdragna, lärer anledningen delvis

vara att söka i den då gängse åsikten, att allenast den kollegiala handläggningen

beredde full trygghet för en frågas allsidiga pröfning. Men

till icke ringa del torde denna åtskillnad ock hafva haft sin grund i den

uppfattningen, som äfven i öfrigt kommit till synes i kammarrättens instruktion,

att till rikets kollegier hänförliga ämbetsverk, såsom i rang likställda

med kammarrätten, ej borde i något afseende densamma underordnas.

I detta sammanhang lärer allenast den förra synpunkten böra tagas i betraktande;

och att denna numera icke kan eller bör, åtminstone i förevarande

ämne, tillerkännas samma betydelse som tillförne, lärer väl få

anses obestridligt. Också har, oaktadt enligt § 1 i den för arméförvaltningen

den 27 maj 1881 utfärdade instruktionen nämnda ämbetsverk »intager

det rum bland rikets styrelse- och förvaltningsverk, som krigskollegiet förut

innehade», i § 16 mom. 2 af samma instruktion stadgats, att frågor om extra

ordinarie afskrifning af medel och persedlar, hvilka frågor förut (och i

öfverensstämmelse med 1830 års förordning) tillhört armeförvaltningens

plenum, skola pröfvas af vederbörande departement inom arméförvaltningen,

sedan undersökning rörande förlusten förut i stadgad ordning ägt rum.

Enligt kommitténs uppfattning saknas giltig anledning att i extra

ordinarie afskrift»ingsfrågor fortfarande bibehålla nämnda åtskillnad emellan

olika slag af förvaltningsmyndigheter. Och synes äfven åt icke kollegiala

myndigheter böra medgifvas att pröfva och afgöra hithörande frågor utan

underställning till kammarrätten.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Ofvan lämnade redogörelse för hvad i hufvudsak å förevarande lagstiftningsområde

inträffat efter år 1830 visar, att den då stadgade underställningsskyldigheten

redan i ej obetydlig mån inskränkts. 1 mån af

utvecklingens fortgång har nämligen underställningen befunnits allt för

tyngande i förhållande till det gagn, som däraf möjligen kunde förväntas.

Kännbarast har naturligen behofvet af friare former gjort sig gällande

beträffande de tidt och ofta förekommande frågorna om afskrifning af

effekter eller materialier inom vissa större förvaltningsgrenar. All underställning

till kammarrätten i dylika frågor har ock upphört inom de stora

kommunikationsverken och vid sjöförsvaret samt nu senast vid postsparbanken.

Hvad kronans utestående fordringar angår, har äfven funnits

nödigt att i ej ringa omfattning modifiera de i 1830 års författning innefattade

bestämmelserna rörande extra ordinarie afskrifning. Förutom de

särskilda medgifvanden, som i sådant hänseende lämnats telegrafstyrelsen

och vederbörande vid flottan, må här erinras om hvad i kungl. kungörelsen

den 3 maj 1901 förekommer i fråga om afskrifning af fordringar till

kapitalbelopp ej öfverstigande 300 kronor. Och att äfven den för modifikationen

i sistnämnda hänseende satta gränsen befunnits för trång, framgår

ej mindre af det senare lämnade medgifvandet i fråga om afskrifning

af skillnadsarrenden jämväl till högre belopp än äfven af hvad, såsom ofvan

nämnts, blifvit af Riksdagens år 1903 församlade revisorer och af generalpoststyrelsen

i dess underdåniga utlåtande den 11 januari 1904 anfördt

samt af hvad i ämnet förekommit vid 1904 års riksdag.

Då en allmän revision af bestämmelserna angående extra ordinarie

afskrifningar icke faller inom ramen för kommitténs uppgift, har kommittén

ansett sig böra här inskränka sig till att föreslå sådana förändringar

i nämnda bestämmelser, som kunna anses alldeles särskild! påkallade

ur synpunkten af förenkling och önskvärd likformighet.

I sådant hänseende synes det kommittén, att några betänkligheter

ej böra möta att medgifva samtliga vederbörande myndigheter enahanda

rätt till afskrifning, utan underställning, af materiel, effekter eller annan

till utestående penningfordringar ej hänförlig statsegendom, som redan

lämnats vissa icke kollegiala verk. I verkligheten torde det i 1830 års

författning stadgade omständliga och tyngande förfaringssättet redan hafva

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

såsom otidsenligt till stor del kommit ur bruk och myndigheterna i stallet

anlita andra utvägar för att få förkomna effekter in. in. ur sina räkenskaper

afbörda. Det synes därför vara på tiden att äfven ur lagstiftningen

aflägsna stadgandena i detta hänseende.

Hvad kronans penningfordringar angår, torde ock befinnas lämpligt

att i viss, ej obetydande mån medgifva rätt till afskrifning utan underställning.

I detta afseende kunde dock tilläfventyrs för närvarande vara

till fyllest, om medgifvande lämnas vederbörande myndigheter att sjelfständigt

besluta om afskrifning af utestående fordran, hvars kapitalbelopp

ej öfverstiger 1,000 kronor. Beträffande åter afskrifning af fordringsposter

å än högre belopp, synes den kontroll, som en underställningsskyldigliet

innebär, böra bibehållas och jämväl utsträckas, i förekommande

fall, till rikets kollegier och med dem jämställda verk. För frågans lösning

i sådan riktning torde finnas lämpligast, att underställning i nyss

antydda fall vare sig från högre eller lägre myndigheter skall ske till

Kungl. Maj:t. Därför torde icke böra möta något hinder ur synpunkten

af ökad arbetsmängd inom vederbörande statsdepartement och hos Kungl.

Maj:t, då afskrifning af fordringar, hvilkas kapitalbelopp öfverstiga 1,000

kronor, väl endast mera sällan förekommer.

På grund af hvad ofvan anförts, hemställer kommittén om följande

ändringar i nu gällande bestämmelser angående extra ordinarie afskrifningar:

att någon underställning icke vidare md äga rum

af vederbörande myndigheters beslut om afskrifning ur

deras räkenskaper af materiel, effekter eller annan till

utestående penningfordringar ej hänfårlig egendom;

att underställning ej heller må äga rum i fråga

om nämnda myndigheters beslut rörande afskrifning af

kronans utestående penningfordringar, dä fordrans kapitalbelopp

ej öfverstiger 1,000 kronor; samt

att beslut om afskrifning af sådan fordran ä

högre kapitalbelopp än 1,000 kronor skall, af hvilken

myndighet än beslutet meddelas, underställas Kungl.

Maj ds pröfning och godkännande.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

RtTtnt Såsom redan är nämndt> ager> enligl; § 1 mom. 13 i instruktionen,

kammarrätten att till behandling och afgörande upptaga af vederbörande

förvaltningsmyndigheter pröfvade, underställningsvis eller genom

besvär inkomna frågor angående öfverskott och brister uti arméns eller

flottans persedelförråd eller s. k. reskontreringsmål.

Uti det af 1874 års löneregleringskommitté afgifna betänkandet angående

kammarrätten erinrade kommittén, att enligt § 5 mom. 2 i 1831 års

instruktion kammarrätten hade att upptaga och afgöra de af befälhafvarna

vid Kung!. Maj:ts flotta pröfvade och kammarrättens skärskådande underställda

frågor angående dels yppade brister å de under materialuppbördsmånnens

därstädes vård ställda persedlar dels ock vid levereringar genom

misstag skedda ombyten däraf, och att detta moment i synnerhet ägjle sin

tillämpning på de s. b. reskontreringsmålen.

I afseende å dessa mål fäste kommittén uppmärksamheten därå,

att desamma uppkomma, då vid skeende inventering i flottans stationsförråd

brist uti ett eller flera persedelslag förekommer, under det öfverskott

linnes i ett eller flera andra slag af persedlar, Indika öfverskott

efter vissa gifna bestämmelser få användas till betäckande af bristerna,

för bedömande dels huruvida bristerna och öfverskotten vore af beskaffenhet

att få mot hvarandra kvittas, dels ock om öfverskotten i värde

motsvarade bristerna, tillsattes i hvarje särskildt fall en kompromiss, hvilken

hade att i dessa afseenden afgifva utlåtande till vederbörande stationschef,

som därefter meddelade utslag, hvilket underställdes kammarrättens

pröfning. Helt annat var — meddelade kommittén vidare — behandlingssättet

af liknande mål inom arméförvaltningen, som ock har störa

persedelförråd under sin vård. Efter det inventering af ett förråd för

ifrågavarande ändamål skett, skickades nämligen inventeringsinstrumentet till

ett annat underlydande förråd för åsättande af värde å såväl de felande

som öfvertaliga persedlarna, hvarefter målet, sedan vederbörandes yttrande

inkommit, af arméförvaltningen afgjordes, utan att utslaget underställdes

kammarrättens pröfning eller målet i annat fall kom till kammarrättens

kännedom, än da balans var för handen eller då besvär öfver reskontreringsbeslutet

hos kammarrätten anfördes. Bestämmelser saknades emellertid

för dessa måls behandling i arméförvaltningen. Till följd däraf

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

fullföljdes de genom besvär än hos kammarrätten, än hos Kungl. Maj:t.

Kommittén ansåg sig höra framhålla denna saknad af bestämda föreskrifter

tillika med önskvärdheten däraf, att de bestämmelser, som i detta

afseende syntes böra meddelas, blefvo i hufvudsak öfverensstämmande för

arméns och flottans förvaltningar, så att målen i fråga, till sin beskaffenhet

lika, äfven erhöllo en lika behandling.

I den för arméförvaltningen den 27 maj 1881 utfärdade instruktionen,

§16 mom. 1, säges emellertid, att med anmärknings- och balansmål —

s. k. reskontreringsmål däri inbegripna — hvilka kunna hos arméförvaltningens

olika departement förekomma, skall förfaras på sätt särskildt är

stadgadt. I detta hänseende skall således, därest balans ej är för handen,

tillämpas hvad enligt kungl. förordningen den 11 december 1830 gäller för

handläggning af anmärkningsmål hos rikets kollegier, d. v. s. målen afgöras

genom resolution af den ledamot (det krigsråd i arméförvaltningen),

till hvars departement räkenskapen hör eller på hvars åtgärd målet beror,

och resolutionen expedieras i departementets namn och å dess vägnar, med

nämnda ledamots underskrift och kontrasignation af vederbörande kamrerare,

hvilken senare deltager i beslutet och anses hafva biträdt detsamma, då

han icke reserverat sig. I händelse af missnöje med resolutionen må

besvär anföras i kammarrätten, men någon underställning till kammarrätten

förekommer ej.

Hvad flottan åter angår, innehåller reglementet för densamma af den

8 december 1899, delen I §§ 335—337, särskilda bestämmelser angående

reskontreringsmål.

Så bör, om vid inventering af uppbörd visar sig, att både öfverskott

och brist finnas, sådant af revisionen i vederbörlig ordning anmärkas och

redogöraren eller hans rättsinnehafvare lämnas tillfälle att förklara sig, på

sätt i afseende å anmärkningsmål är föreskrifvet, hvarefter målet behandlas

i närmare angifven ordning. Efter det vederbörande räkenskapskontor

uppgjort förslag till reskontrering äfvensom en sluträkning, tillsättes en

nämnd, som äger utlåta sig, huruvida uppbördsmannen kan anses vara

vållande till de i sluträkningen upptagna bristerna och för desamma böra

ansvara eller icke. Sedan nämnden afgifvit utlåtande och revisionen lämnats

tillfälle att häröfver inkomma med påminnelser samt vederbörande

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

<s

kamrerare, advokatfiskal och förvaltningsdirektion, den senare i mål rörande

uppbörd, som står under dess inseende, yttrat sig, utfärdar stationsbefälhafvaren

eller varfschefen resolution, hvilken, försedd med besvärshänvisning,

bör, jämte delgifningsbevis och öfriga till målet hörande handlingar,

öfverlämnas till kammarrätten för den vidare handläggning, som denna

rätt tillkommer, d. v. s. målet underställes kammarrättens pröfning.

Fortfarande förekommer alltså den åtskillnad i afseende å reskontreringsmål

vid armén och flottan, att beslut i dylika mål af vederbörande

vid flottan skola underställas kammarrättens pröfning, under det att sådan

underställning icke erfordras beträffande beslut i enahanda mål af vederbörande

inom arméförvaltningen.

Det synes kommittén, att nämnda åtskillnad bör, utan något afsevärdt

äfventyr för statsverket ur kontrollsynpunkt, kunna häfvas genom

att eftergifva underställningsskyldigheten beträffande vederbörande stationsbefälhafvares

och varfschefers vid flottan resolutioner i reskontreringsmål,

liksom redan ägt rum med afseende å deras resolutioner i vissa afskrifningsmål.

Kommittén hemställer fördenskull,

att underställning till kammarrätten ej vidare måtte

äga rum i f råga om de resolutioner, som af stationsbefälhafvare

eller varfschefer vid flottan utfärdas i reskontreringsmål.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

B. Öfverflyttning till de allmänna domstolarna af vissa mål.

En fråga, som ur förenklingssynpunkt vid kammarrätten, liksom

förut vid kammarkollegium, framställt sig för kommittén, är den, huruvida

icke vissa af de kammarrätten tillhörande mål lämpligen kunna och

böra öfverflyttas till de allmänna domstolarna.

I första rummet har ett dylikt spörsmål uppstått i fråga om de i Balans- och

kammarrättens instruktion § 1 mom. 1 och 2 omförmälda balans- in. fl. mål. ^TtäfidTZär''

Enligt nämnda moment äger kammarrätten att till behandling ochInstr- § 1: 1~2- afgörande upptaga

balansmål eller angifvelser emot kronans och allmänna verks uppbördsman

och redogörare för tillgrepp och förskingring af sådana dem,

under eget ansvar inför kronan eller verket, anförtrodda medel eller persedlar,

för hvilka redogörelse ingår till kammarrättens revisionsafdelning, och

åtal mot publika ämbets- och tjänstemän för fel och försummelser i

afseende å såväl uppbörden, förvaltningen och redovisningen af ofvan omförmälda

medel och persedlar som ock kontrollen och tillsynen därvid.

Från sålunda nämnda mål undantagas emellertid, enligt föreskrift i

mom. 2, åtal mot ämbets- och tjänstemän vid krigsmakten för förbrytelse,

som i strafflagen för krigsmakten är med straff belagd, eller, efter ty i

nämnda lag sägs, skall vid straffets bestämmande efter allmän lag anses

såsom under försvårande omständigheter begången, så ock för brott i

öfrigt, som föröfvats under fält- eller sjötåg utom riket och åtalas, medan

tåget varar. Och i § 1 mom. 3, sista stycket, stadgas vidare den begränsning

uti ifrågavarande afseende att, om åtal, som i mom. 2 sägs,

skulle afse Kungl. Maj:ts och Rikets hofrätter eller kollegier, statskontoret,

armé- eller marinförvaltningen, kammarrättens åtgärd ej må sträcka sig

längre än att öfverlämna frågan till justitiekanslersäinbetets handläggning.

Talan emot kammarrättens utslag i balans- och därmed sammanställda

mål fullföljes genom besvär, som ingifvas till justitierevisionsexpeditionen

och pröfvas af Kung]. Maj:t i högsta domstolen.

Lönereglering skommitténs bet. III.

5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Hvad balansmålen särskild! angår, så omfattar kammarrättens handläggning

af desamma i allmänhet ej den förberedande behandlingen, utan

denna är uppdragen åt den myndighet, under hvilken vederbörande uppbördsman

eller redogörare lyder.

T sådant hänseende har genom kungl. kungörelsen den 14 november

1879, utfärdad i sammanhang med fastställandet af förnyad instruktion för kammarrätten,

blifvit — med upphäfvande af hvad dittills var stadgadt därom, att

i de till kammarrättens handläggning hörande balansmål den förvaltande

myndighet, som hade att i första hand utreda målet, borde fastställa balansbeloppet

medelst utslag, som skulle underställas kammarrättens pröfning,

— förordnadt, att i sådana mål skall efter ingången af år 1880 iakttagas

det förfarande, att vederbörande förvaltningsmyndighet, efter utredning af

balansen, allenast afgifver sitt utlåtande öfver densammas belopp och därefter

till kammarrätten insänder nämnda utlåtande jämte öfriga handlingar

i målet.

För flottan har sedermera en återgång till det äldre förfarandet i

afseende å balansmåls förberedande behandling föreskrifvits, ity att enligt

§ 334 inom. 3 i reglementet af den 8 december 1899, delen I, vederbörande

stationsbefälhafvare eller varfschef har att fastställa balansbeloppet genom

utfärdad resolution, hvilken, försedd med besvärshänvisning, bör jämte delgifningsbevis

äfvensom öfriga till målet hörande handlingar öfverlämnas

till kammarrätten för den vidare handläggning, som denna rätt tillkommer.

Af ofvan åberopade föreskrifter i § 1 mom. 1—3 uti kammarrättens

instruktion framgår, att ingalunda alla förbrytelser i där angifna

afseenden äro föremål för kammarrättens afgörande. Förutom det i

inom. 3 gjorda undantaget beträffande vissa verk, hvilket påtagligen

har allenast den grund, att chefer och ledamöter i desamma ansetts ej

böra dömas af den med dessa verk i rang jämställda kammarrätten,

äro enligt mom. 2 från kammarrättens pröfning undantagna vissa grupper

af mål angående förbrytelser af ämbets- och tjänstemän vid krigsmakten.

Men vidare är ock kammarrättens pröfning inskränkt till förbrytelser

af ifrågavarande slag i afseende å sådana medel eller persedlar, för hvilka

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

redogörelse ingår till kammarrättens revisionsafdelning. I de fall alltså,

där eu statens uppbördsman eller redogörare tillika omhänderhar kommuns

eller andra medel, hvilkas redovisande ej är föremål för granskning inom

kammarrättens revisionsafdelning, äger allmän domstol att rannsaka och

döma beträffande förbrytelser i afseende å dessa medel.

Slutligen är äfven att märka, att kammarrätten äger upptaga mål

af ifrågavarande slag allenast i afseende å sådana medel eller persedlar,

som varit kronans och allmänna verks uppbördsman och redogörare anförtrodda

under eget ansvar inför kronan eller verket. Där åter fråga är

om medel eller persedlar, som omhänderhafts med redovisningsskyldighet

inför öfverordnade uppbördsman och redogörare, tillhör frågan allmän

domstols handläggning.

Redan den omständigheten, att sålunda åtskilliga grupper af balansoch

därmed sammanställda mål handläggas af allmän domstol eller, i

fråga om vid krigsmakten anställda personer, af krigsdomstol utan att

däraf veterligen försports någon olägenhet, innebär ett visst stöd för den

uppfattningen, att äfven pröfningen af öfriga dylika mål skulle kunna från

kammarrätten öfverflytta^ å de allmänna domstolarna. Genom en sådan

öfverflyttning skulle onekligen vinnas likformighet i afseende å det pro

cessuella förfarandet emellan dessa mål och andra rättegångsmål, hvarförutom

tvifvelsutan utredningen i flera afseenden skulle därat underlättas.

Den större möjligheten såväl för den tilltalade att muntligen få svara inför

domstolen som ock för anställande därstädes af förhör med vittnen och

andra skulle särskildt i detta hänseende blifva af betydelse.

Det torde i detta sammanhang böra erinras om det förfarande, som

enligt § 13 i kammarrättens instruktion skall iakttagas, om något hos

kammarrätten anhängig! mål fordrar utredning i orten af andra personer

än de till vederbörande redogörelseverk hörande ämbets- och tjänstemän.

Kammarrätten har då att därom göra anmälan hos Kungl. Maj:t och därvid

föreslå den eller dem, åt hvilken eller hvilka ett sådant uppdrag

lämpligen må kunna anförtros. Finnes emellertid uti något pa kammarrättens

pröfning beroende mål muntligt förhör med part eller vittne af

omständigheterna påkalladt och kan det ej lämpligen äga rum hos kammar
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

rätten, må kammarrätten förordna om föfhörets hållande vid underdomstol

i orten och i sådant afseende meddela erforderliga föreskrifter; ägande

kammarrätten därvid jämväl anmoda Konungens befallningshafvande utse

ombud att vid domstolen föra kronans eller det allmännas talan.

Kn förändring, hvarigenom kammarrättens befattning med mål af

ifrågavarande slag upphör, skulle vidare af hjälpa den olägenheten af de nuvarande

bestämmelserna, att kronans och allmänna verks uppbördsmän och

redogörare, Indika otnhänderhafva äfven andra medel och persedlar än sådana,

för hvilka redogörelse ingår till kammarrättens revisionsafdelning,

kunna för förbrytelser i afseende å dessa olika slag af medel eller persedlar

komma att höra under skilda domstolar.

Härtill kommer ytterligare, att bestämmelsen därom, att balansmål,

för att. kunna af kammarrätten upptagas, skall afse medel eller persedlar,

som varit uppbördsman eller redogörare anförtrodda under eget ansvar

inför kronan eller vederbörande verk, i flera fall föranledt osäkerhet om

den rätta tillämpningen. Hos domstolar och myndigheter har nämligen

understundom yppats tvekan, huruvida, vid balans hos uppbördsman eller

redogörare, denne kunde anses hafva varit för de tillgripna och förskingrade

medlen direkt ansvarig inför kronan och vederbörande verk eller ej, och

om således målet borde tillhöra kammarrättens handläggning eller icke.

I detta hänseende kan det vara belysande att erinra om ett i Nytt

juridiskt arkiv för år 1903, afd. I sid. 170—172, infördt referat angående

åtal mot en poststationsföreståndare för, bland annat, förskingring af frankoteckens-

och lösernnedel samt medel, influtna vid försäljning af sparrnärken,

uti hvilket mål, sedan vederbörande underrätt hänvisat målet i nämnda del

till kammarrätten och advokatfiskalsärnbetet därstädes fört ansvars- och ersättningstalan,

kammarrätten, med 8 röster mot 1, förklarade, att den tilltalade

icke var att anse såsom sådan uppbördsman och redogörare hos allmänt

verk, som afses i § 1 mom. 1 i kammarrättens instruktion, samt att

kammarrätten fördenskull icke var behörig att till pröfning upptaga den

af advokatfiskal förda talan; och fann, uppå besvär af advokatflskalsämbetet,

Kungl. Maj:t, vid målets föredragning i högsta domstolen den 24

mars 1903, ej skäl att göra ändring i kammarrättens utslag.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Till stöd för bibehållande''af den befattning, som tillkommer kammarrätten

i afseende å förevarande slag af mål, bär å andra sidan åberopats

deras nära samband med den granskning af räkenskaper, som skall hos

kammarrätten verkställas. Äfven där upptäckten af balans icke, såsom

stundom varit fallet, föranledts af eu vid denna granskning gjord anmärkning,

så innebär dock i regel balansens upptäckt anmärkning, i ett eller

derå hänseenden, mot vederbörande räkenskap. Stundom inträffar ock,

att samtidigt med balansmålet anmärkningsmål kunna vara i särskild ordning

anhängiggjorda mot samma redogörare, hvarvid det kan lända till

reda, att målen varda skärskådade i sitt sammanhang af eu och samma

domstol och sedermera lagakraftvunna resolutioner bringas till verkställighet

af samma tjänsteman, nämligen advokatfiskal i kammarrätten. För

kammarrätten står ock, i förekommande fall af balans, utan särskild omgång

till buds det bevismaterial, som kan vara att hämta ur de för

granskning dit öfverlämnade räkenskaperna. Det har äfven betonats, att

kammarrätten vid pröfningen af balans- och därmed sammanställda mål

besitter eu alldeles särskild sakkunskap, och att dessa måls handläggning

af en och samma öfverdomstol för hela riket måste anses bereda större

säkerhet för eu konsekvent lagtillämpning.

Vid öfvervägande af denna fråga har det visserligen synts kommittén,

att de skäl, hvilka tala för upphörande af kammarrättens befattning

med förevarande slag af mål, äro ganska tungt vägande. Enär

emellertid frågan om eu förändring härutinnan med däraf betingade

ändringar i olika författningsrum förutsätter en omfattande och inkräfvande

utredning, och då ifrågavarande mål, om än understundom mycket

vidlyftiga och invecklade, dock i senare tider hos kammarrätten förekommit

så pass sällan, att deras kvarblifvande eller borttagande för närvarande ej

torde kunna anses i någon mera afsevärd män inverka på ämbetsverkets

behof af ordinarie arbetskrafter, har kommittén funnit sig icke äga tillräcklig

anledning att här till vidare behandling upptaga nämnda fråga.

Det torde emellertid kunna ifrågasättas, huruvida det särskilda undantagsstadgande

uti förevarande afseende beträffande vissa verk, som omförmäles

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

i inom. 3, sista stycket, af § 1 i kammarrättens instruktion, numera kan

hafva giltiga skäl för sig.

Tvister om be- Enligt § 1 inom. 6 i instruktionen äger kammarrätten att till be
täln

mg pa , p . °

grund af bor- hand ling och afgörande upptaga tvister angående betalning på grund af

%%ZdsmänSh°rgen ^ör kronans uppbördsman. Dessa tvister instämmas, jämlikt § 10,

Instr. § i: 6. till kammarrätten af advokatfiskal och behandlas på sätt allmänna lagen

för hofrätt stadgar.

Uti delen I af sitt betänkande har kommittén behandlat frågan

om upphörande af skyldigheten för vissa tjänstemän att ställa uppbördssäkerhet.

Kommittén har därvid omnämnt, att, i anledning af framställning

från kommittén för utarbetande af förslag till nya stater för

post- och telegrafverken, Kung]. Maj:t, enligt nådiga bref den 6 juni

1902, förklarat, att befintliga föreskrifter rörande skyldighet för vissa

posttjänstemän och vissa telegrafverkets tjänstemän att ställa uppbördssäkerhet

skola upphöra att gälla i fråga om uppbörd, tillhörande tiden

efter utgången af år 1902.

Hvad som anfördes till stöd för borttagandet af skyldigheten för

tjänstemän inom post- och telegrafverken att ställa uppbördssäkerhet äger,

enligt kommitténs åsikt, i sin allmänlighet tillämpning äfven å andra statsverkets

redogörare. Tidigare gällande föreskrifter om skyldighet för vissa

riksbankens tjänstemän att ställa uppbördssäkerhet hafva ock, på bankoutskottets

hemställan, blifvit vid 1898 års riksdag uteslutna ur reglementet

för riksbankens styrelse och förvaltning. Kommittén har därför äfven i

afseende å de centrala ämbetsverken uttalat den meningen, att nu befintliga

föreskrifter om skyldighet för vissa tjänstemän att ställa uppbördssäkerhet

böra upphäfvas. Därest denna kommitténs mening kommer att i allmänhet

vinna godkännande, skulle de till kammarrättens afgörande hörande

tvister om betalning på grund af borgen för kronans uppbördsman, hvilka

mål redan nu sällan förekomma, blifva än sällsyntare; och det blefve väl

i sådant fall blott en tidsfråga, när de komme att helt och hållet upphöra.

Om än alltså dessa slags mål må komma att framdeles äga ännu

mindre betydelse än för närvarande med afseende på kammarrättens arbete,

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

har clet dock synts kommittén, att deras kvarblifvande under kammarrättens

pröfning näppeligen är under något förhållande betingadt af deras

beskaffenhet och behandlingssätt, och att de förty böra därifrån skiljas.

Skälet till nu gällande föreskrift har uppenbarligen varit det samband,

som dessa tvister ansetts äga med balansmålen. Det sammanhang,

som härvidlag förefinnes, lärer dock icke medföra, att talan på grund af

borgen för en kronans uppbördsman anställes i samband eller jämsides med

talan mot uppbördsmannen. Tvärtom torde talan mot borgesmannen behandlas

som ett särskildt mål, i hvilket balansmålet allenast tjänar som

bevismaterial i fråga om balansens belopp, under det att däremot frågan

om borgesrnannens skyldighet på grund af borgensförbindelsen behandlas

och bedömes oberoende af balansmålet samt efter särskilda grunder.

Men vid sådant förhållande synes intet skäl förefinnas att mot en sådan

borgesman tillämpa ett annat processuellt förfarande än i allmänhet vid

mål angående kraf på grund af borgen eller att undantaga här ifrågavarande

slag af tvister från allmän domstols pröfning.

Kommittén föreslår alltså,

att, med ändring af nu gällande föreskrifter i

ämnet, måtte till allmänna domstolarna öfverlämnas att

upptaga och handlägga tvister angående betalning på

grund af borgen för kronans uppbördsmän.

C. Ändring af gränserna för kammarrättens ämbetsbefattning i afseende

å vissa grupper af mål.

Enligt § 1 mom. 3 i instruktionen höra till kammarrättens behand- Anmärkningsmål

° mot visso ämbets

ling och afgörande alla dess revisionsafdelnings eller advokatfiskal an- verk.

märkningar, uppkomna vid eller föranledda af de till granskning inkomna Jnstr- § 1:8- räkenskaper för kronans eller andra allmänna medel eller persedlar, ehvad

sådana anmärkningar angå uppbörden, förvaltningen, redovisningen eller

kontrollen. Från stadgandet i detta hänseende göres emellertid det undantaget

— i enlighet med hvad som gäller beträffande åtal enligt mom.

2 i samma paragraf — att, därest anmärkningen afser Kungl. Maj:ts och

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Rikets hofrätter eller kollegier, statskontoret, armé- eller marinförvaltningen,

kammarrättens åtgärd ej må sträcka sig längre än att öfverlämna

frågan till justitiekanslersämbetets handläggning.

Enahanda undantagsstadgande förekom jämväl i 1831 års instruktion.

Med afseende å nämnda stadgande framhöll 1874 års löneregleringskommitté,

att detsamma syntes kommittén sakna skäl för sig, helst ersättningsanspråk,

väckta mot dessa förnämligare ämbetsverk eller deras ledamöter,

enligt kommitténs förmenande icke borde afgöras i annan ordning

eller efter andra grunder än dem, som uti dylika mål i allmänhet vunno

tillämpning. Kommittén uttalade fördenskull den meningen, att ifrågavarande

undantagsförhållande borde upphöra och kammarrätten därefter äga

att till pröfning upptaga sådana mål — såvidt de inneburo ersättningsanspråk

— jämväl mot ett kollegium, annat ämbetsverk med lika värdighet

eller någon dess ledamot; hvaremot, om anmärkningen afsåg tjänstefel,

kammarrättens åtgärd, fortfarande såsom dittills, syntes böra inskränkas

till en anmälan hos justitiekansler!! om förhållandet.

Uti underdånigt utlåtande den 29 november 1878 öfver 1874 års

löneregleringskommittés betänkande tillkännagaf kammarrätten, att densamma

i frågans dåvarande skick ej ansett sig äga anledning till anmärkning emot

kommitténs förslag till förändrade bestämmelser i afseende å sättet för

behandling af de ifrågavarande anmärkningsmålen.

Hvad 1874 års löneregleringskommitté uti detta afseende uttalat och

hemställt ledde emellertid i hufvudsak ej till någon åtgärd, såsom framgår

af åberopade stadgandet uti § 1 mom. 3, sista stycket, i nu gällande

instruktion för kammarrätten.

Det synes emellertid lämpligt, att ifrågavarande undantag för kollegier

och därmed jämställda verk, i hvad angår kammarrättens revisionsafdelnings

eller advokatfiskal anmärkningar vid eller i anledning af inkomna

räkenskaper, må undanröjas, samt att alla dylika anmärkningar,

hvilket verk de än afse, varda behandlade i samma ordning, vare sig de

innebära allenast ersättningsanspråk eller jämväl afse tjänstefel.

Eu dylik förändring, åtminstone då anmärkningen innebär allenast

ersättningsanspråk, anser kommittén vara så mycket mera påkallad ur

kontrollsynpunkt, som, efter hvad kommittén trott sig finna, den nu före
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

skrifna proceduren understundom kommit eller kan komma att, emot hvad

afsedt varit, utgöra ett hinder för framställande af äfven befogade anmärkningar

i afseende å ifrågavarande verk, till följd af den obenägenhet,

som ej lärer undgå att göra sig gällande mot användande af den tunga

och törhända enligt eu eller annans uppfattning sårande formen af anmälan

till justitiekanslern med därpå tilläfventyrs följande fiskalisk aktion.

Kommittén anser sig följaktligen böra hemställa,

att, med ändring af det i kammarrättens instruktion

§ 1 mom. 3, sista stycket, meddelade undantag sstadgande

beträffande formen för behandlingen af revisionsafdelningens

eller advokatfiskalens anmärkningar mot

hofrätter eller kollegier, statskontoret, armé- eller marinförvaltningen,

dylika anmärkningar mätte, lika med anmärkningar

i allmänhet, fä af kammarrätten upptagas

till behandling och afgörande.

Såsom i det föregående framhållits, äro för närvarande, i öfverens- Besvär öfver visso

n . -i i - . r ämbetsverks be
stämmelse

med kungl. förordningen den 11 december 1830, älven i al- slut om extra ordi
seende

å extra ordinarie afskrifningar gällande bestämmelser, som göra slrifningur.

skillnad emellan, å ena sidan, rikets kollegier jämte andra ämbetsverk med Instr. § l: 11.

lika värdighet och, å andra sidan, öfriga förvaltningsmyndigheter.

Hvad angår åtskillnaden olika myndigheter emellan i afseende å

skyldighet att underställa beslut i afskrifningsmål, har kommittén redan

framställt förslag om upphäfvande af denna åtskillnad. Men därutöfver

är att erinra, hurusom, med tillämpning af kungl. förordningen den

11 december 1830, jämförd med § 1 mom. 11 i den för kammarrätten

gällande instruktion, besvär öfver kollegiers eller med dem likställda

myndigheters beslut i extra ordinarie afskrifningsfrågor skola anföras

direkt hos Kungl. Maj:t, medan besvär öfver andra förvaltningsmyndigheters

beslut i enahanda mål tillhöra kammarrättens pröfning och afgörande.

Det synes kommittén, att för en dylik åtskillnad i afseende å fullföljd

af talan emot olika myndigheters beslut i extra ordinarie afskrifnings
Lönereglering

skommitténs bet. 111. o

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

frågor skäl så mycket mindre förefinnes, som enligt 1830 års förordning

samt § 1 mom. 14 i instruktionen kammarrätten äger till behandling och

afgörande upptaga besvär öfver samtliga förvaltningsmyndigheters beslut

i anmärkningsmål.

Men om än således, enligt kommitténs åsikt, besvär öfver vederbörande

myndigheters beslut i afskrifningsmål böra likformigt behandlas,

hvilken myndighet än meddelat desamma, finner sig dock kommittén föranlåten

att för vissa fall föreslå, att från kammarrättens pröfning och afgörande

undantagas besvär i dylika mål, de må hafva afgjorts af hvilken

myndighet som helst. Kommittén har nämligen, vid behandling af frågan

om ändring af nuvarande bestämmelser i afseende å underställning af beslut

rörande extra ordinarie afskrifningar, hemställt, att beslut om afskrifning

af kronans utestående penningfordringar skola, då fordrans kapitalbelopp

öfverstiger 1,000 kronor, underställas Kungl. Maj:ts pröfning och

godkännande. Bifalles detta förslag, lära besvär öfver beslut om afskrifning

af dylika större penningfordringar jämväl böra, i förekommande

fall, anföras direkt hos Kungl. Maj:t.

Kommittén får därför hemställa,

att föreskrift mätte meddelas därom, att besvär öfver

vederbörande myndigheters beslut i extra ordinarie afskrifningsmål

skola anföras hos kammarrätten, utom i det fall

att beslutet afser kronans utestående, penningfordran åt

högre kapitalbelopp än 1,000 kronor, då besvär skola

anföras hos Kungl. Maj:t.

I). Besvärsmål afgörande af kammarrätten såsom sista instans.

I sitt betänkande (delen II) angående kammarkollegium har kommittén

föreslagit, att en del besvärsmål, hvilka nu handläggas af kammarkollegium

såsom andra instans, skola därifrån afskiljas och från den nuvarande första

instansen fullföljas direkt hos Kungl. Maj:t. Härigenom skulle emellertid

ovedersägligen, såsom kommittén erkänt, uppstå den olägenheten, att den

redan förut stora arbetsbördan för Kungl. Maj:t komrne att ökas. Då

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

kommittén det oaktadt ur förenklingssynpunkt ansåg sig icke kunna underlåta

att föreslå mellaninstansens borttagande i dessa mål, framhöll emellertid

kommittén, att tyngden för regeringen af de administrativa besvärsmålens

handläggning — hvaröfver, oafsedt kommitténs berörda förslag, klagan

redan länge varit förd -— borde kunna lättas genom andra utvägar än

genom bibehållande af en öfverflödig administrativ mellaninstans i nämnda

slag af mål. Och såsom eu sådan utväg, »hvilken skulle medföra såväl

förenkling i förvaltningen och ökad snabbhet i rättsskipningen som eu

betydande minskning af statsrådets arbetsbörda i afseende på besvärsmålen»,

erinrade kommittén om tanken »att låta kammarrätten, hvilken redan

nu har att under domstolsformer i högsta instans pröfva vissa mål, som

förut gått till högsta domstolen, likaså i egenskap af domstol i sista

instans afgöra eu del mål, hvilka nu ga därifrån till Kungl. Maj:t i

statsrådet».

Ehuru en sådan anordning som den nyss antydda icke är af beskaffenhet

att lända till minskning af arbetskrafterna i kammarrätten, har

kommittén, med hänsyn till densammas stora betydelse för administrationen

i dess helhet, ansett den böra af kommittén här upptagas, då densamma

i allt fall står i närmaste samband med frågan om kammarrättens

ämbetsområde och organisation.

Det bör emellertid i afseende å denna sak erinras, att Riksdagen genom

skrifvelse den 28 april 1903, i syfte jämväl att lätta regeringens arbetsbörda,

anhållit om utredning af frågan om inrättande af en särskild högsta

domstol eller regeringsrätt med uppdrag, bland annat, att i sista instans

afdöma administrativa besvärsmål, en utredning, som för närvarande pågår.

Och det torde varit afsedt, att en del af de mål, som nu från kammarrätten

fullföljas till Kungl. Maj:t, skulle i stället gå till den ifrågasatta

regeringsrätten. Men kommittén har hållit före, att den sålunda väckta

frågan om en regeringsrätt icke bör utesluta en undersökning rörande den

af kommittén här ofvan ifrågasatta förenklingsanordningen. Äfven om en

regeringsrätt kommer till stånd, lära dess uppgifter i allt fall komma att visa

sig så omfattande, att den icke torde kunna — åtminstone utan bibehållande

af de nuvarande mellaninstanserna — emottaga alla de administrativa

besvärsmål, från hvilka det kunde vara önskligt att befria regeringen;

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

eller ock skulle man sannolikt se sig nödsakad att redan från början göra

den nya institutionen större och mera kostsam, än ur många synpunkter

kunde vara ömkligt. Kommittén anser därför skäl vara för handen att

undersöka, huruvida ej, jämsides med det ifrågaställda inrättandet af en

regeringsrätt, åtgärder kunna och böra vidtagas för att äfven på annan

väg från behandling af Kungl. Maj:t i statsrådet aflägsna en del administrativa

besvärsmål och på samma gång genom förenkling af instansordningen,

där det utan fara och olägenhet kan ske, bereda ökad snabbhet i

rättsskipningen.

Såsom förut blifvit antydt, har den af kommittén här ifrågasatta vägen

redan blifvit beträdd med afseende å vissa till kammarrättens behandling

hörande mål, nämligen fattigvårdsmålen.

Dessa mål, hvilka tidigare från kammarrätten fullföljts till Kungl.

Maj:t i ecklesiastikdepartementet, tillhörde enligt kungl. förordningen angående

fattigvården den 9 juni 1871 i sista instans högsta domstolens behandling.

I syfte att genom lättande af högsta domstolens arbetsbörda nedbringa

balansen därstädes af oafgjorda mål, afläts till 1894 års riksdag

en kungl. proposition, hvari begärdes Riksdagens yttrande rörande en

sådan ändring i fattigvårdsförordningen, att klagan icke skulle få föras

öfver kammarrättens beslut i fattigvårdsärenden, med andra ord att

kammarrätten i dessa mål skulle blifva sista instans. I sitt svar på denna

framställning biträdde Riksdagen densamma, dock så att Riksdagen i sin

skrifvelse i ämnet den 2 maj 1894 förmälde sig hafva funnit Kungl.

Maj:ts förslag innefatta ett ämne, hvarom Riksdagen ägde besluta, och

därför för sin del i anledning däraf antagit eu lag af sådan lydelse, som

Kungl. Maj:t föreslagit. Och blef därpå en sådan lag af Kungl. Maj:t den

18 maj 1894 utfärdad.

De skäl, som vid denna lagändring gjorde sig gällande ej blott hos

Kungl. Maj:t utan äfven hos Riksdagen, synas hufvudsakligen hafva hänfört

sig till angelägenheten att minska arbetsbördan för högsta domstolen,

hvaremot den viktiga synpunkten af förenkling i instansordningen och

vinnande därigenom åt ökad snabbhet i rättsskipningen mindre framträdde.

Äfven lade man vikt uppå att möta befarade och framställda invändningar

mot förslaget. Åt chefen för justitiedepartementet framhölls i den

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

skrifvelse till chefen för ecklesiastikdepartementet af den 12 december 1892,

hvarigenom han öppnade behandlingen af denna fråga, bland annat, att

under tiden från 1889 års början till den 1 december 1892 ändring af kammarrättens

utslag eller återförvisning vunnits endast i 4''os procent af fattigvårdsmål,

som fullföljts hos Kungl. Maj:t; att i en säkerligen ej ringa del

af de mål, i hvilka ändring i kammarrättens utslag skett, ändringen varit

föranledd af ny, först hos Kungl. Maj:t framkommen bevisning, hvilken

lika väl kunnat och bort i kammarrätten förebringas; samt att äfven

med den ifrågasatta anordningen fattigvårdsmålen komrne att pröfvas

af eu för hela riket gemensam domstol, hvarest en bestämd praxis kunde

göra sig gällande i de fall, där fattigvårdsförordningens bestämmelser möjligen

kunde lämna rum för skiljaktiga meningar, hvadan önskvärd enhet

i rättsskipningen icke genom förslaget äfventyrades.

I Riksdagen utvecklades ytterligare dessa synpunkter. Särskilt framhölls,

att, då kammarrätten inom sitt ämbetsområde är ensam öfverdomstol

för hela riket, full trygghet förefanns för, att nödig enhet i rättsskipningen

skulle vinnas i afseende å ifrågavarande mål, helst om, såsom ock vid ärendets

föredragning i statsrådet antydts skola komma att ske, beträffande fattigvårdsmålen

meddelades för kammarrätten väsentligen enahanda föreskifter,

som enligt kungl. stadgan den 21 april 1876 äro för högsta domstolen

gällande i fråga om måls handläggning i plenum. I följd af förhållandena

kunde ingen domstol utbilda sig till eu sådan förtrogenhet

med och sådan insikt i behandlingen af där förekommande mål som

just kammarrätten. Denna hade nämligen ett mycket inskränkt fält af

författningar, inom hvilket den hade att röra sig; och hos en domstol

med så speciell och begränsad kompetens vore det alldeles gifvet, att

det skulle utbildas och vara till finnandes en insikt i dithörande författningar

och en vana vid deras tillämpning, hvartill det vore mycket

svårare att finna motsvarighet hos de allmänna domstolarna, som hade ett

ofantligt stort arbetsfält och så mångskiftande författningar att tillämpa.

Rörande det mot förslaget framförda skälet, att man i vårt land hade

»ett i allmänna uppfattningen djupt rotadt anspråk att få sina angelägenheter

i sista hand pröfvade af Kungl. Maj:t», framhölls i Riksdagen, att

denna rätt att »gå till kungs» redan blifvit inskränkt i afseende å vissa

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

and ra grupper af ärenden, och att den dessutom i sådana fall, där det utan

förfång för allmänna rättstillståndet kunde ske, måste vika för den rättssökande

allmänhetens kraf att få sina mål inom beräknelig tid bragta till

slutligt afgörande. Eu långsam rättsskipning medförde en indirekt uppmuntran

åt orättfärdigheten, som ingenting högre önskade än att så sent

som möjligt tvingas att fullgöra sin plikt.

Kommitténs Enahanda skäl, som sålunda åberopats till stöd för bitt i "vårdsmålens

hemställan. r ■. j r , . , , „ . . °

åtgörande åt kammarrätten såsom sista instans, tala enligt kommitténs

mening äfven för en liknande anordning beträffande vissa grupper af administrativa

besvärsmål, i hvilka kammarrätten nu utgör mellaninstans

och hvilka slutligen pröfvas af Kungl. Maj:t i statsrådet. Uppenbarligen

skulle häraf följa väsentligt gagn såväl för det allmänna genom lättnad

i regeringens och vederbörande statsdepartements arbete samt förenkling

i förvaltningen som ock för de rättssökande genom minskad tidsutdräkt

i afseende å målens slutliga afgörande. Och om beskaffenheten

af de mål, för hvilka en dylik anordning sålunda ifrågasättes, eller formen

för deras föregående behandling är sådan, att fullt nöjaktig utredning af

desamma bör kunna åvägabringas, innan de af kammarrätten företagas

till afgörande, så synes det kommittén, att målens afgörande i sista instans

hos denna för hela riket gemensamma öfverdomstol bör anses innebära

lika stora garantier för en allsidig och på grundlig erfarenhet byggd pröfning

samt för enhet i rättsskipningen, som dessa måls afgörande i administrativ

väg hos Kung]. Maj:t.

Mantalsskrif- Hvad sålunda yttrats gäller, enligt kommitténs åsikt, i främsta rum
Instr9§n''l:

10. met 0111 de s- k. mantalsskrifningsmålen, hvilka afses i § 1 mom. 10 uti

kammarrättens instruktion. Enligt nämnda moment äger kammarrätten

att till behandling och afgörande upptaga besvär öfver Konungens befallningshafvandes

beslut i frågor rörande rätt mantalsskrifningsort samt om

böter enligt förordningen angående mantals- och skattskrifningarnas förrättande.

Kungl. förordningen angående mantalsskrifning den 6 augusti 1894

— hvilken dock i fråga om mantalsskrifning i städerna Stockholm och

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Göteborg hänvisar till hvad särskilt är eller varder därom stadgadt —

innehåller i § 12 den bestämmelsen, att uti de i fråga om mantalsskrifning

meddelade beslut och vidtagna åtgärder enhvar, hvars rätt däraf beröres,

äfvensom vederbörande kommun må söka ändring genom besvär hos Konungens

befallningshafvande i länet, samt att den, som är missnöjd med

Konungens befallningshafvandes beslut, äger häröfver anföra besvär hos

kammarrätten inom viss angifven tid efter erhållen del af samma beslut;

och i § 14 mom. 4 stadgas, att den, som icke åtnöjes med Konungens

befallningshafvandes beslut, hvarigenom han blifvit dömd till böter, äger

att hos kammarrätten anföra besvär.

Enligt kungl. förordningarna den 28 maj 1897 angående mantalsskrifning

i Stockholm och den 14 december 1883 om mantals- och skattskrifning

samt kyrkoskrifning i Göteborg äro enahanda bestämmelser i

hufvudsak gällande äfven för nämnda städer, med den skillnad dock att

ifrågavarande mål där upptagas af polisdomstol, från hvilken målen fullföljas

genom besvär till kammarrätten.

Talan mot kammarrättens beslut i mantalsskrifningsmål fullföljes

hos Kungl. Maj:t i finansdepartementet, äfven då fråga är om tillämpning

af de uti författningarna i ämnet innefattade ansvarsbestämmelser.

Mantalsskrifningsmålen lära, åtminstone i regel, icke kunna anses

vara af den invecklade eller svårlösta beskaffenhet, att ur sådan synpunkt

ett fullföljande af desamma till Kungl. Maj:t kan anses påkalladt.

Enligt meddelande, som lämnats kommittén från kammarrätten, har ock

uti de hos Kungl. Maj:t under åren 1900—1903 afgjorda dylika mål — utgörande

år 1900 15, år 1901 4, år 1902 9 och år 1903 5 — allenast i ett

enda fall ändring skett i kammarrättens utslag. Och då pröfningen af de

kammarrätten tillhörande fattigvårdsmål i en mängd fall äfven innebär en

pröfning af frågan om vederbörandes rätta mantalsskrifningsort, synes —

äfven från denna synpunkt sedt — lämpligt, att frågor af sistnämnda slag

varda i hvarje fall, och således äfven där de ej uppkomma i samband med

frågor om fattigvård, likformigt behandlade i förevarande hänseende.

Enligt instruktionen § 1 inom. 7 har kammarrätten att pröfva besvär

öfver Konungens befallningshafvandes beslut i frågor om beräkning

Debiteringsmål.

Instr. § 1: 7.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

och påföring ej mindre af sådana allmänna kronoutskylder, som på debitering

ankomma, än ock af alla andra räntor, därifrån endast undantagna

frågor om tiondesättning, förändring af grundskatter och andra kronans

af skattläggning beroende inkomster.

Jämlikt kungl. kungörelsen den 10 april 1828, angående gränserna

mellan kammarkollegiets, statskontorets och kammarrättens befattningar med

uppbörds- och räkenskapsverket in. in., skulle besvär öfver Konungens

befallningshafvandes beslut i frågor om förment oriktig debitering och

beräkning af alla stadgade, i räkenskaperna påförda kronoutskylder och

räntor anföras hos kammarrätten.

Uppbördsreglementet den 10 maj 1895 innehåller i § 8 att, om skattskyldig

förmenar, att utskyld eller afgift, som i uppbördsbok eller särskild

uppbördslängd finnes upptagen, genom fel vid debiteringen obehörigen

eller med oriktigt belopp blifvit honom påförd, han äger att däri hos

Konungens befallningshafvande söka rättelse genom besvär, samt att klagande,

som icke åtnöjes med Konungens befallningshafvandes i anledning

af besvären meddelade beslut, äger att däröfver besvära sig i kammarrätten.

Motsvarande stadgande finnes intaget i § 7 uti det i kungl. kungörelsen

den 3 december 1897 innefattade reglementet för uppbördsverket

i Stockholms stad.

Ifrågavarande s. k. debiteringsmål förekomma jämförelsevis mera

sällan till behandling hos kammarrätten och äro i regel af enkel beskaffenhet.

Liksom man framhållit angelägenheten af att högsta domstolen

borde befrias från pröfningen af vissa enklare eller mindre viktiga mål, i

hvilket afseende äfven åtgärder genom lagstiftningen vidtagits, så torde

ock goda skäl föreligga att från pröfningen af de mål, om Indika nu är

fråga, befria Kungl. Maj:t i statsrådet och att låta dem i sista instans afgöras

af kammarrätten.

Afskrifnings- Till kammarrättens behandling och afgörande höra vidare enligt in
Instr

VnJt sanktionen § 1 mom. 11 besvär öfver Konungens befallningshafvandes

beslut angående afkortning, afskrifning eller restitution af kronoutskylder,

böter eller andra allmänna medel äfvensom besvär öfver beslut i afskrifningsmål

af andra förvaltningsmyndigheter med undantag af rikets Imf
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

rätter och kollegier, statskontoret samt armé- och marinförvaltningarna. I

det föregående har kommittén hemställt om ändring af nu ifrågavarande

bestämmelser i syftning, att besvär jämväl öfver de af förenämnda kollegier

och med dem likställda myndigheter meddelade beslut i afskrifningsmål

skulle anföras hos kammarrätten, undantagandes i fråga om afskrifning af

kronans utestående penningfordran å högre kapitalbelopp än 1,000 kronor,

i hvilket fall ärendet skulle, af hvilken myndighet än beslutet meddelas,

därefter pröfvas hos Kungl. Maj:t.

Bifalles hvad kommittén sålunda hemställt, synes det kommittén, att

utan någon olägenhet skulle kunna åt kammarrätten anförtros att i sista

instans afgöra de besvärsmål af ifrågavarande slag, som sedermera komme

att tillhöra kammarrättens pröfning. Skulle emellertid i anledning af

sådana mål undantagsvis yppa sig fråga om obehörigt förfarande i ett

eller annat hänseende af beskaffenhet att böra till ansvar föranleda, lärer

denna fråga böra särskildt för sig behandlas i öfverensstämmelse med hvad

som gäller beträffande de mål, hvilka afses i § 1 mom. 1 och 2 uti instruktionen

för kammarrätten. Jämlikt § 41 i instruktionen, sådan denna

paragraf lyder enligt kungl. kungörelsen den 7 december 1894, skall i

balansmål, tiskaliska aktioner, frågor om obehöriga afkortningar och afskrifningar,

overificerade kronorestantier med flera sådana ämnen, som

innefatta ett från lag och författningar afvikande förfarande, hvarå ansvar

hör följa, talan fullföljas hos Kungl. Maj:t genom besvär, hvilka ingifvas

till justitierevisionsexpeditionen.

Vid behandling af frågan om besvärsmål afgörande af kammarrätten

såsom sista instans har kommittén slutligen riktat sin uppmärksamhet å ännu

en grupp af mål, hvilken, vare sig man tager hänsyn till arbetena hos

kammarrätten eller till den arbetsmängd, som hvilar å regeringen och vederbörande

statsdepartement, är af vida större betydelse än de förut behandlade

grupperna, nämligen de beskattningsmål, som afses i kammarrättens

instruktion § 1 mom. 9, enligt hvilket moment kammarrätten har

att pröfva, bland annat, besvär öfver pröfningskommittéernas (numera pröfningsnämndernas)

beslut i taxeringsärenden.

Löneregleringshommitténs bet. III. 7

Beskattnings
mål.

Instr. § 1:9.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Beträffande dessa mål är ett snabbt afgörande synnerligen eftersträfvansvärdt.

För den skattskyldige är det uppenbarligen af stor vikt,

att han ej behöfver länge vänta på afgörandet, hvilken skattebetalningsskyldighet

åligger honom. Men äfven för den, som har att mottaga

skatten, är det tydligen viktigt, att frågorna härom med all möjlig skyndsamhet

afgöras. Och vikten och betydelsen häraf i såväl det ena som det

andra afseendet ökas väsentligen genom sammanhanget emellan bevillningen

och den kommunala beskattningen, i afseende å hvilken olägenheterna af

den långsamma proceduren i beskattningsmålen torde framför allt göra sig

gällande. Särskildt skarpt framträda dessa olägenheter, då, såsom nu ej

sällan äger rum, besvär öfver ett års taxering icke varda slutligen pröfvade,

innan taxering för ett följande år verkställes; den senare taxeringen

kommer då gifvetvis att i regel ske efter samma grunder som den tidigare,

hvaraf åter ofta nödvändiggöres, till olägenhet eller börda såväl för de

skattskyldiga som för vederbörande myndigheter, ett eljest obehöfligt förnyadt

anförande af besvär.

Till förekommande af dylika olägenheter vore det angeläget, att, i

den mån sådant kunde ske, proceduren i dessa beskattningsmål blefve förkortad.

Och det lärer väl svårligen kunna förnekas, att den nuvarande

proceduren är mer omständlig, än som af hänsyn till målens behöriga utredning

kan anses af behofvet påkalladt. För själfva taxeringsåtgärdens

verkställande finnas nu ej mindre än tre särskilda lokala myndigheter,

nämligen bevillningsberedning, taxeringsnämnd och pröfningsnämnd; och

den skattskyldige kan, därest han är missnöjd med den af någon bland

de lägre af dessa myndigheter föreslagna taxeringen, hos den närmast

högre utveckla skälen till detta missnöje. Ofvan dessa finnas sedan för

fullföljd af talan mot taxeringen två instanser, nämligen kammarrätten och

Kungl. Maj:t.

Det vill synas, som borde alltså redan under den föregående behandlingen

af taxeringsfrågan denna kunna varda så utredd, att det vore

till fyllest, om öfver taxeringsmyndigheterna i orterna funnes allenast en gemensam

öfverinstans. I detta afseende förtjänar särskildt att ihågkommas, att

i följd af de nya bestämmelserna om inkomstskatt ett stort antal skattskyldiga

måste på grund af den ålagda själfdeklarationsplikten redan vid beskattnings
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

förfarandets början förebringa material för en riktig taxering. Och genom

föreskriften att, om den skattskyldiges uppgift icke följes vid taxeringen,

skälen därför skola af taxeringsmyndigheten tydligen angifvas samt underrättelse

därom honom med allmänna posten, så fort ske kan, kostnadsfritt

tillsändas, är åt den skattskyldige, som däraf är i behof, beredt tillfälle

att i tid kunna bedöma, hvilken utredning han kan hafva af nöden för att

vinna ändring i det ifrågavarande beslutet, och att förebringa denna utredning.

Det synes därför med visshet kunna påstås, att rättssäkerheten

ej kan i någon mån komma att lida däraf, att för fullföljd af talan mot

pröfningsnämndernas beslut skulle finnas blott en instans.

Med den stora mängd af besvär öfver dylika beslut, som årligen

anföras, är det emellertid uppenbart, att denna enda instans ej lämpligen

kan förläggas till Kungl. Maj:t i statsrådet. Därigenom skulle nämligen eu

alltför betydande ökning i regeringens arbetsmängd uppkomma. Och äfven

om eu s. k. regeringsrätt varder inrättad, lära till denna komma

att höra så många andra uppgifter, att densamma ej torde kunna såsom

andra instans mottaga ifrågavarande mål. Lämpligare synes då vara att

låta kammarrätten, hvilken redan nu har att pröfva dessa mål, i dem varda

sista instans. Att kammarrätten i sin egenskap af eu för hela riket gemensam

öfverdomstol med relativt begränsadt ämbetsområde är väl ägnad för

fyllandet af en dylik uppgift jämväl beträffande nu ifrågavarande mål,

torde få anses visst och bekräftas äfven däraf, att i de till Kungl. Maj:t

fullföljda mål af ifrågavarande art kammarrättens beslut — frånsedt de mål,

där ny utredning förebragts — blifvit endast i jämförelsevis få fall af

Kungl. Maj:t ändrade. Till utredning härutinnan åberopas följande från

kammarrätten erhållna uppgifter :

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Till Kungl. Maj:t fullföljda taxeringsmål.

Antal mål, i h vilka Kungl.

Haj:t ändrat kammarrättens

utslag

Summa

ändrade mål.

Antal mål, i

bvilka Kungl.

Maj:t ej gjort

ändring i kam- marrättens

utslag.

Summa

öfverklagade

taxeringsmål.

på grund af

angifven ny ut- redning.

utan att ny

utredning åbe- ropats.

År 1900 .......

17

22

39

174

213

» 1901 .......

28

28

56

182

238

> 1902 .......

36

15

51

166

217

> 1903 .......

27

15

42

158

200

Därest åt kammarrätten anförtros att i sista hand pröfva besvär

öfver pröfningsnämndernas beslut i taxeringsärenden, synes enahanda anordning

böra vidtagas i afseende å de i kammarrättens instruktion § 1

mom. 9 jämväl omförmälda besvär öfver Konungens befallningshafvandes

beslut i frågor om böter enligt bevillningsförordningen samt om debetsedelslösen.

I sammanhang härmed må erinras, att enligt kungl. förordningen

den 21 juni 1902 om inkomstskatt, § 36, skall, med iakttagande af där

meddelade särskilda bestämmelser, i tillämpliga delar jämväl vid taxering

enligt sistnämnda förordning gälla hvad bevillningsförordningen stadgar,

bland annat, rörande ordförandes i bevillningsberedning med flera personers

skyldigheter, angående ansvar för underlåtenhet att fullgöra samma

skyldigheter eller för annan förseelse i tjänsten eller arbetet, beträffande

ordningen och sättet för ådömande af sådant ansvar och för tillämpning

af eljest stadgadt bötesansvar äfvensom om besvär öfver Konungens befallningshafvandes

därutinnan meddelade beslut samt i fråga om besvär öfver

kammarrättens utslag i taxeringsmål.

Äfven då fråga är om tillämpning af de i gällande författningar

meddelade ansvarsbestämmelser, fullföljes på grund af § 74 i bevillnings
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

förordningen talan mot kammarrättens utslag hos Kungl. Maj:t i finansdepartementet.

På grund af hvad ofvan anförts, hemställer kommittén,

att, klagan icke mätte få föras öfver kammarrättens

beslut i följande slag af mål, nämligen:

besvär öfver vederbörande myndigheters beslut i

mantalsskrifning smål samt i fråga om tillämpning af

ansvarsbestämmelser, meddelade i mantalsskrifning sförfattning

urna;

besvär öfver Konungens befallning skaf vandes beslut

i frågor om beräkning och påföring af sådana allmänna

kronoutskylder, som på debitering ankomma, äfvensom af

andra räntor, i den mån besvär i sistnämnda hänseende

ankomma på kammarrättens pröfning;

besvär öfver Konungens befallning skaf v andes beslut

angående afkortning, afskrifning eller restitution af

kronoutskylder, böter eller andra allmänna medel äfvensom

öfver vederbörande myndigheters beslut angående extra

ordinarie af skrifning ar, i den mån besvär i sistnämnda

ärenden komma att tillhöra kammarrättens pröfning;

samt

besvär öfver pröfning snämnd er nas beslut i taxeringsärenden,

sä ock öfver Konungens be fållning skaf vandes

beslut i frågor om debetsedelslösen samt om tillämpning

af ansvarsbestämmelser enligt bevillning sförordning en

och förordningen om inkomstskatt.

Därest, i anledning af kommitténs ofvan gjorda hemställan, åt kammarrätten

uppdrages pröfningen i sista hand af besvär äfven i andra mål

än fattigvårdsmål, synes det kommittén att, till betryggande af en konsekvent

lagtillämpning äfven i dessa andra mål, böra beträffande desamma

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

meddelas i hufvudsak enahanda föreskrifter angående måls handläggning

i plenum i vissa fall och om förande af minnesbok, som äro gällande för

fattigvårdsmålen och som innehållas i §§ 5 och 16 af kammarrättens instruktion,

sådana dessa paragrafer lyda enligt kungl. kungörelsen den 7

december 1894.

Vid behandling inom kommittén af förevarande ämne har jämväl

kommit under öfvervägande, huruvida åt kammarrätten äfven borde uppdragas

att i sista hand pröfva de besvärsmål, som omnämnas i instruktionen

§ 1 mom. 8. Enligt nämnda moment, som till innehållet är lika med

mom. 6 i § 5 af 1831 års instruktion, äger kammarrätten att till behandling

och afgörande upptaga besvär öfver Konungens befallningshafvandes

förordnanden, som angå utfordrande af kronans räntor ocli ingälder, samt

afse beskattningsförfattningarnas tillämpning och verkställighet, då fråga

icke är om hvad utmätas skall eller om förment olaglighet vid själfva

utmätningen.

Vid öfvervägande af detta spörsmål har emellertid yppats tvekan,

hvilka slag af mål numera kunna anses inbegripna under ifrågavarande

stadgande. Såsom ett exempel på hithörande fall har hänvisats till ett

af kammarrätten den 11 maj 1883 meddeladt utslag på besvär öfver

Konungens befallningshafvandes i Kalmar län resolution den 12 juni 1882

i fråga om skyldighet för åborna å ett hemman att erlägga dem påförd

ränta för ett torp.

Äfven om mål, som afses uti § 1 mom. 8 i kammarrättens instruktion,

fortfarande kunna förekomma, torde dock vara uppenbart — hvad

ock från kammarrättens sida bekräftats — att detta endast mycket sällan

kan blifva händelsen. I hvarje fall skulle en bestämmelse om dessa måls

pröfning af kammarrätten såsom sista instans icke inverka på arbetet hos

Kungl. Maj:t i statsrådet, ty enligt § 41 i kammarrättens instruktion,

sådan paragrafen lyder i kungl. kungörelsen den 7 december 1894, gäller

i afseende på fullföljd af talan emot kammarrättens utslag i dessa mål

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

hvad i allmänna lagen finnes föreskrifvet för sökande af ändring i hofrätts

dom.

Vid dessa förhållanden har kommittén icke funnit skäl göra hemställan

om ändrade bestämmelser i fråga om fullföljd af talan uti de i

§ 1 mom. 8 af kammarrättens instruktion afsedda besvärsmål.

Jämföres § 1 i kammarrättens nuvarande instruktion med de i det Mål, i indika

föregående af kommittén framställda förslag till ändringar i vissa hänseen- marrättens beden

beträffande kammarrättens ämbetsverksamhet, visar sig, i hvilka fall

talan fortfarande skulle få äga rum mot kammarrättens beslut. rwm
Detta

skulle till en början vara förhållandet beträffande de i § 1 Tnstr. § t: l, 2,

mom. 1 och 2 af instruktionen afsedda balans- och därmed sammanställda

mål äfvensom beträffande de närbesläktade, uti mom. 15 och 18 af

samma paragraf omförmälda mål, som röra dels besvär öfver utslag, meddelade

af Konungens befallningshafvande och konsistorierna i riket gemensamt

eller af dessa senare ensamt i frågor om orätt förvaltning af eller

bristande redovisning för allmänna läroverks och kyrkors med flera dylika

medel, dels ock åtal mot civilstatens pensionsinrättnings redogörare

och tjänstemän i balans- och uppbördsfrågor samt mot inrättningens direktion

för fel och förseelser i afseende å balans- och räkenskapsfrågor.

Talan skulle vidare få fullföljas emot kammarrättens beslut ej instr. § l.■ 3, 13,

mindre angående revisionsafdelningens eller advokatfiskalens anmärkningar

vid eller med anledning af de till granskning inkomna räkenskaper än

äfven på besvär öfver förvaltningsmyndigheternas beslut i anmärkningseller

redogörelsemål, de s. k. reskontreringsmålen därunder inbegripna.

Och samma skulle vara förhållandet beträffande kammarrättens beslut dels

i sådana från fångvårdsstyrelsen, enligt § 21 i dess instruktion af den 22

november 1877, till kammarrätten öfverlämnade anmärkningsfrägor, där

yrkande om ersättning blifvit väckt emot landshöfding eller landshöfdingämbete,

dels ock på de anmärkningar mot förmyndarkammarens i Stockholm

förvaltningsåtgärder och räkenskaper, som af vederbörande revisorer

14, 17, 19.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

blifvit framställda i deras berättelse (jfr instruktion för förmyndarkammaren

den 29 september 1876, § 12 mom. 7 a).

Instr. § i: 4, 8. Äfvenledes skulle rätt till klagan stå öppen mot kammarrättens be
slut

i fråga om anmälanden och åtal i anledning af försummelse att inom föreskrifven

tid till kammarrätten aflämna i‘äkenskaper för granskning, likasom

till fullföljd af talan uti de i instruktionen § 1 mom. 8 afsedda besvärsmål.

instr. § i: 5, 12. I sakens natur ligger ock, att — därest ej särskild! undantag är

gjordt, såsom i § 41 af instruktionen i fråga om erhållen varning, —

talan bör få fullföljas emot kammarrättens beslut i frågor beträffande

verkets personal. Hit höra de i instruktionen § 1 mom. 5 och 20 omförmälda

frågor om kammarrättens tjänstemän i vissa fall tillkommande

arfvode samt om åtal för fel och försummelse i tjänsten af kammarrättens

tjänstemän och vaktbetjänte. Likaså lära besvär fortfarande böra få anföras

mot kammarrättens beslut i de uti § 1 mom. 12 omförmälda frågor

om afskrifning i advokatfiskalskontorets eller revisionsafdelningens aktoratsräkningar.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kommitténs förslag till förenklingar in. in. inom kammarrättens

arbetsområde.

A. Förenkling- i formerna för besvärsmål förberedande behandling.

I betänkandet angående kammarkollegium har kommittén gjort framställning

därom, att i mål, som från Konungens befallningshafvande genom

besvär fullföljas till kammarkollegium, besvären skola aflämnas till vederbörande

befallningshafvande, som, med iakttagande af gifna föreskrifter,

skall hafva att infordra vederbörandes förklaring och insända handlingarna

jämte eget utlåtande till kollegium.

Kommittén har därvid framhållit, att en sådan anordning skulle vara

ägnad icke blott att bespara parterna besvär och kostnad, utan ock att,

till förmån för såväl parterna som det allmänna, medföra en förkortning

i tiden för målens blängande i fullständigt skick och därmed äfven möjliggöra

deras snabbare afgörande.

Därjämte har kommittén erinrat, att, om än föredragningen af

besvärsmål för beslut om kommunikation sker på det mest summariska

sätt, en öfverflyttning till länsstyrelserna af hela bestyret med besvärens

kommunicerande skulle, enligt kommitténs åsikt, innebära lättnad för kammarkollegii

personal utan att för länsstyrelserna medföra någon kännbar ökning

af arbetsbördan.

Enligt hvad kommittén i sitt betänkande angående kammarkollegium

jämväl framhållit, är redan i åtskilliga fall föreskrifvet, att vid fullföljd

till central statsmyndighet af talan mot ortmyndighets beslut besvären skola

Löneregleringskommitténs bet. 111. 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

mgifvjts hos vederbörande länsstyrelse och denna omedelbart besörja kommunikation,

utan att, kommittén veterligen, däraf hittills försports olägenhet.

Så gäller ock, hvad särskildt kammarrätten angår, att i vissa till

dess behandling och afgörande hörande besvärsmål besvären skola inlämnas

till Konungens befallningshafvande.

Enligt § 66 mom. 1 i 1897 års bevillningsförordning, sådan denna

paragraf lyder enligt kungl. kungörelsen den 3 december 1898, skola

besvär öfver pröfningsnämnds beslut, ställda till kammarrätten, ingifvas

till Konungens befallningshafvande, som öfver besvären infordrar förklaring

från vederbörande och till kammarrätten insänder samtliga handlingarna i

ärendet med de upplysningar och erinringar, som besvären anses påkalla.

Enahanda förfarande skall ock iakttagas uti de i § 67 af bevillningsförordningen

nämnda fall.

I 1902 års förordning om inkomstskatt, § 36, hänvisas, i fråga om

besvär öfver taxeringsmyndighets beslut rörande taxering, till bevillningsförordningen.

Enligt § 48 mom. 1 i förordningen angående fattigvården, sådan

nämnda paragraf lyder enligt kungl. kungörelsen den 11 februari 1881,

skola besvär öfver Konungens befallningshafvandes beslut i fråga om skyldighet

för fattigvårdssarohälle att lämna fattigvård åt viss person aflämnas

till Konungens befallningshafvande, som öfver besvären infordrar vederbörandes

förklaring och, sedan den inkommit, till kammarrätten insänder

samtliga till målet hörande handlingar jämte eget utlåtande. Detsamma

gäller för fullföljd af klagan öfver Konungens befallningshafvandes beslut

i tvist mellan fattigvårdssamhällen, rotar eller enskilda i fråga om viss

persons fattigvård eller hemortsrätt eller om ersättning för kostnad, som

af hans fattigvård, hemsändande eller begrafning förorsakats.

Häraf framgår, att i de två, så till antal som betydenhet, främsta

grupperna af de till kammarrättens pröfning hörande besvärsmålen, nämligen

de från pröfningsnämnderna fullföljda taxeringsmålen äfvensom fattigvårdsinålen,

bestyret med besvärens kommunicerande redan nu är uppdraget

åt Konungens befallningshafvande.

I fråga om sådana i ofvannämnda och dem närstående författningar

omförmälda, till kammarrättens pröfning hörande besvärsmål, som inne
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

fatta klagan öfver Konungens befall ningshafvandes beslut angående åläggande

af böter, såsom enligt § 71 i bevillningsförordningen, § 36 i förordningen

om inkomstskatt samt § 14 mom. 4 i 1894 års förordning angående

mantalsskrifning, är emellertid föreskrifvet, att besvären skola aflämnas

direkt till kammarrätten. Exempel saknas dock ej från andra rättsområden,

att äfven besvär öfver af Konungens befallningshafvande meddelade

beslut om åläggande af böter behandlas i enahanda ordning i afseende

å formen för besvärens ingifvande och befordran till den pröfvande

öfvermyndigheten, som angående taxerings- och fattigvårdsmålen ofvan

angifvits. Så stadgas uti § 45 mom. 3 af värnpliktslagen den 14 juni

1901, att, om värnpliktig icke åtnöjes med Konungens befallningshafvandes

beslut, hvarigenom böter blifvit honom slutligen påförda, han äger att

inom viss tid till Konungens befallningshafvande ingifva eller med posten

insända sina till Konungen ställda, underdåniga besvär, hvilka därpå af

Konungens befallningshafvande jämte eget yttrande insändas till landtförsvars-

eller sjöförsvarsdepartementet.

Redan ur likformighetens synpunkt måste det anses önskvärdt, att

eu och samma ordning varder, såvidt möjligt och lämpligt är, genomförd

i fråga om de besvärsmål, som från ortmyndighet fullföljas till kammarrätten.

Dessutom gäller jämväl i afseende å andra af dessa mål än de ofvanberörda

taxerings- och fattigvårdsmålen, att en sådan anordning, som den

i sistnämnda mål föreskrifva, bör vara ägnad icke blott att bespara parterna

besvär och kostnad, utan ock framför allt att, till förmån för såväl

parterna som det allmänna, medföra en förkortning i tiden för målens

bringande i fullständigt skick och därmed äfven möjliggöra deras snabbare

afgörande. Och likaså synes det beträffande de mål, om hvilka nu är fråga,

vara uppenbart, att, medan en öfverflyttning på länsstyrelserna af bestyret

med besvärens kommunicerande icke skulle för dem medföra någon kännbar

ökning af arbetet, en sådan öfverflyttning skulle för vederbörande personal

inom kammarrätten innebära åtskillig lättnad. I dess instruktion,

§ 11, säges, att öfver inkomna besvär i de till kammarrättens pröfning

hörande mål kammarrätten har att, där så nödigt pröfvas, infordra

vederbörandes förklaring eller utlåtande. Enligt hvad från kammar
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

rätten meddelats, plägar emellertid i de mål, där besvären skola ingifvas

direkt till kammarrätten, kommunikation esomoftast äga rum. Och hvarje

beslut härom förutsätter föredragning af ärendet, om än summariskt, vid

sammanträde i ämbetsverket samt föranleder anteckningar i protokoll,

diarium, rotel, expeditionslista in. m., uppsättande af en kommunikationsresolution

eller en skrifvelse, som skall i behörig ordning undertecknas,

samt expedierande af denna resolution eller skrifvelse jämte akten till

vederbörande länsstyrelse o. s. v.

För närvarande skola direkt till kammarrätten ingifvas besvär öfver

vederbörande ortmyndigheters beslut i följande slag af mål nämligen:

Konungens befallningshafvandes beslut i s. k. debiteringsmål (instr.

§ 1 mom. 7), i frågor om böter enligt bevillningsförordningen samt om debetsedelslösen

(1 : 9), i ärenden rörande mantalsskrifning (1 : 10) samt i mål

angående afkortning, afskrifning eller restitution (1 : 11), äfvensom sådana

af Konungens befallningshafvande meddelade förordnanden, som i § 1

mom. 8 afses;

af Konungens befallningshafvande och konsistorierna i riket gemensamt

eller af dessa senare ensamt meddelade utslag i frågor om orätt förvaltning

af eller bristande redovisning för allmänna läroverks och kyrkors

m. fl. dylika medel (1 : 15); samt

af stationsbefälhafvare eller varfschef vid flottan meddelade beslut i

afskrifnings-, reskontrerings- och anmärkningsmål (1:11, 13 och 14);

hvartill, på grund af särskilda föreskrifter, komma af polisdomstolarna

i Stockholm och Göteborg meddelade beslut enligt de för nämnda städer

gällande författningarna angående mantalsskrifning.

I afseende å dem af nu uppräknade mål, i hvilka talan får hos kammarrätten

fullföljas emot beslut af andra ortmyndigheter än Konungens

befallningshafvande, anser kommittén sig icke böra ifrågaställa annan ordning

än den nu gällande, då det icke torde kunna anses lämpligt att åt

dessa andra myndigheter uppdraga bestyret med kommunikation af besvären

och detta uppdrag i dessa fall ej heller synes böra läggas på Konungens

befallningshafvande. Däremot synes det kommittén, att en sådan

anordning bör komma till stånd uti alla de mål, som från Konungens

befallningshafvande fullföljas till kammarrätten.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kommittén finner sig alltså böra hemställa,

att i samtliga de mål, där talan fullföljes till

kammarrätten mot beslut, meddelade af Konungens befallningshafvande,

besvären skola aflämnas till vederbörande

befallningshafvande, som, med iakttagande af gifna föreskrifter,

infordrar vederbörandes förklaring och insänder

handlingarna, jämte eget utlåtande, till kammarrätten.

B. Förenklingar i formerna för ärendenas registrering, skrifsättet m. m.

Enligt § 24 i kammarrättens instruktion, sådan denna paragraf lyder i Gällande bestämkungl.

kungörelsen den 15 november 1901, åligger det aktuarien och re- Diar™- öfver''

gistratorn att mottaga och i diarium anteckna alla till kammarrätten in- inkommande

kommande räkenskaper och andra handlingar med undantag åt från Kung!.

Maj:t ankomna utslag och bref, hvilka enligt § 21 i samma instruktion

skola af sekreteraren införas i särskildt diarium.

De mål och ärenden, hvilka det sålunda enligt instruktionen tillhör

aktuarien att diarieföra, införas i det allmänna diariet, utom hvad angår

kammarrättens pröfning underställda ärenden angående afskrifning af kronoutskylder

och böter, påförda eller ådömda från skattskrifningsorten bortflyttade

personer. Dessa s. k. ordinarie afskrifningsmål antecknas af aktuarien

i ett särskildt diarium.

Uti det allmänna diariet införas målen efter tiden för inkommandet,

med angifvande af denna tid, målens diarienummer och en kortfattad

rubrik, hvarjämte i särskild kolumn sedermera af aktuarien antecknas de

i målen vidtagna åtgärderna. Till detta diarium föres alfabetiskt register.

De nyssberörda ordinarie afskrifning svullen införas till en början,

efter tiden för inkommandet, i en till det särskilda diariet öfver dessa mål

hörande förteckning, däri målen tilldelas diarienummer och de myndigheter

antecknas, från hvilka målen inkommit. I själfva diariet införas de

ifrågavarande målen länsvis, med angifvande af dagen för målets inkommande,

dess diarienummer, det distrikt, hvartill målet hänför sig, det un
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

derställda beslutets datum samt det afskrifva beloppet; och antecknas sedermera

i särskilda kolumner data för målets remitterande till och återkomst

från advokatfiskalen, (i förekommande fall äfven för beslut om kommunikation

och ingång af förklaring, för förnyad remiss till advokatfiskalen och

målets återkomst från denne) samt för målets slutliga afgörande.

Uti sekreterarens diarium öfver de från Kungl. Maj:t ankomna utslag

och bref införas dessa med angifvande af handlingens datum, tiden

för dess inkommande till kammarrätten, diarienummer i tidsföljd efter inkommandet,

en kortfattad rubrik och tiden för handlingens föredragning

inför kammarrätten. Däremot göres uti ifrågavarande diarium icke någon

anteckning angående det af kammarrätten vid föredragningen fattade beslutet.

Till detta diarium föres jämväl alfabetiskt register.

Målens fördel- De till kammarrätten för granskning inkomna räkenskaperna varda

Tvagning ^eller omedelbart, sedan de diarieförts och af aktuarien försetts med påskrift om

mman^behmd- ankomstdag och diarienummer, öfverlämnade till vederbörande revisionskontor.

Kungl. Maj:ts utslag och bref, ordinarie afskrifningsmål samt vissa

ärenden rörande verkets personal och ekonomi, som angifvas i instruktionen

§ 5 mom. 4, 5 och 7, så ock Kungl. Maj.ts remisser i anledning

af förd klagan öfver kammarrättens beslut i nyss omförmälda mål och

ärenden skola enligt instruktionen § 21 föredragas af sekreteraren och

öfverlämnas därför till honom. Öfriga mål och ärenden åter fördelas genom

lottning å de särskilda ledamöternas rotlar, dock med vissa undantag.

Hvad angår revisionsafdelningens anmärkningsmål jämte därmed

sammanhang ägande ansöknings- och verkställighetsmål, är sålunda i instruktionen,

§ 20, stadgadt, att presidenten efter öfverläggning med ledamöterna

beslutar om fördelning ledamöterna emellan af skyldigheten att

föredraga dylika mål, men att föredragning af såväl nyssnämnda slag af mål

som äfven Kungl. Maj:ts remisser i anledning af förd klagan öfver kammarrättens

beslut i samma mål må af kammarrätten uppdragas åt tjänstemän inom

revisionsafdelningen, där sådant finnes lämpligen kunna ske.

Vidare skall enligt § 20 i instruktionen Kungl. Maj:ts remiss i anledning

af klagan öfver beslut, som kammarrätten meddelat uti något af

ledamot föredraget mål, tillfalla den, som i målet varit referent. Och i

kammarrättens arbetsordning, § 12, är stadgadt, att från Kungl. Maj:t till

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

kammarrätten återförvisa^ mål eller mål, som, efter att hafva af kammarrätten

visats åter till underordnad myndighet, ånyo hos kammarrätten

anhängiggöres, utan lottning skall tillfalla den rotel, från hvilken målet

tillförne föredragits. Härjämte finnes rörande beredande af de utaf advokatfiskalen

hos kammarrätten anhängiggjorda mål, till dess de komma

i skick att kunna med slut afhjälpas, i instruktionen meddelad den bestämmelsen,

att detta tillkommer en af ledamöterna, som presidenten därtill

utser.

Lottningen af mål emellan ledamöterna försiggår en gång i veckan

vid kammarrättens plenum. De till lottning föreliggande målen delas därvid

i tre grupper, nämligen fattigvårdsmål, Kungl. Maj:ts remisser, med

undantag af dem, om hvilka ofvan särskildt nämnts, samt öfriga mål och

ärenden; och verkställes lottning inom hvar och en af dessa grupper.

Beträffande lottningens utgång föras anteckningar i den s. k. lottlistan.

De kammarrättens ledamöter tillfallna mål och ärenden införas i Målens anteckledamöternas

rotlar med angifvande af tiden för inkommandet till kärn- n™ragand{na.''

marrätten, diarienummer och sakrubrik. I särskild kolumn verkställes sedermera

af ledamoten själf eller genom hans försorg anteckning om de i

målen vidtagna åtgärderna.

Öfver de till sekreterarens föredragning hörande ordinarie afskrifningsmålen

föres af honom en särskild bok, benämnd »diarium», hvari

dessa mål införas efter tiden för inkommandet och beträffande desamma

göras enahanda anteckningar som i aktuariens ofvan omnämnda diarium

öfver samma mål, dock att i sekreterarens anteckningsbok ej upptagas

de belopp, som afskrifvits, men i stället angifves deras natur (utskylder

eller böter).

De till sekreterarens föredragning hörande personal- och ekonomiärenden

antecknas af honom uti en ytterligare särskild bok, äfven den

benämnd »diarium», och erhålla därvid nytt nummer i eu blott dessa mål

omfattande nummerföljd. Uti denna anteckningsbok, som är försedd med

alfabetiskt register, angifves tiden för ärendets inkommande, dess allmänna

diarienummer såväl som dess nya nummer samt en kortfattad rubrik. I

särskild kolumn göres sedermera af sekreteraren anteckning om det i ärendet

fattade beslutet och tiden för detta.

opaginerad Kontrollera mot PDF

(54

Särskild diariefäring

m. m. å

revisionsafdelningen.

Af de revisionstjänstemän, åt hvilka uppdragits föredragningen af

anmärknings- med flera mål, föras rotlar öfver de till enhvars föredragning

hörande mål och ärenden, i hvilka rotlar antecknas dagen för målets

inkommande, dess nummer i aktuariens diarium samt rubrik och de åtgärder,

hvilka vidtagas med målet.

A h vartdera af revisionsafdelning ens tre kontor föres, enligt § 14

i arbetsordningen, diarium öfver de för granskning dit öfverlämnade räkenskaperna.

I dessa diarier, som äro till det väsentliga lika inrättade, antecknas

i särskilda kolumner räkenskapens titel, antal räkenskapsband,

räkenskapsår, tiden för räkenskapens inkommande, namnet å den revisionstjänsteman,

åt hvilken granskningen af räkenskapen uppdrages, tiden, då

granskningen anmäles vara verkställd, samt meddelande, om granskningen

skett med eller utan anmärkning.

Öfver räkenskapernas behöriga fördelning revisionspersonalen emellan

i och för granskning föres å hvarje kontor ett särskilt diarium, hvari

antecknas den reviderandes namn, den till granskning utlämnade räkenskapen,

räkenskapsåret, den tid, som beräknats åtgå för granskningen på

grund af uppskattning, hvarom i det följande närmare förmäles, samt

tiden, då räkenskapen lämnas till granskning och då granskningen anmäles

vara verkställd, hvarjämte finnes en särskild kolumn för andra anteckningar.

Vid granskningen uppkomna anmärkningar införas å vederbörande

revisionskontor i ett därför afsedt diarium, hvari antecknas titeln å den

räkenskap, vid hvilken anmärkning framställes, anmärkningsförfattarens och

förklarandens namn, tiden, då anmärkningsinålet inlämnas till kammarrätten,

det nummer, akten därvid erhåller i aktuariens diarium, samt de

olika tidpunkterna för anmärkningens utställande till förklaring, för dennas

inkommande, för kontorets utlåtande i anledning af förklaringen och anmärkningsförfattarens

öfver förklaringen afgifna påminnelser, äfvensom för

kammarrättens beslut; hvarjämte, i förekommande fall, i detta diarium antecknas,

om och när kontoret afgifver påminnelser i händelse af uteblifven

förklaring, samt den ytterligare förklaringstid och det vitesbelopp, som, på

grund af sistberörda påminnelser, af kammarrätten bestämmas.

Till kontroll därå, att medel, hvilka, efter gjord anmärkning, af

kammarrätten fastställas till betalning, verkligen inflyta eller behörigen

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

uppdebiteras, föres å hvarje revisionskontor s. k. aktoratsbok, upplagd i

debet och kredit. I debet antecknas dagen för kammarrättens beslut om

medlens fastställande till betalning, den räkenskap beslutet gäller, anmärkningsförfattarens

namn, namnet å den, som återbetalningsskyldigheten åligger,

samt det till betalning fastställda beloppet. I kredit verkställas sedermera

anteckningar angående ingången af bevis om tiden för delgifning

med vederbörande af kammarrättens utslag i anmärkningsmålet, angående

anförda besvär öfver samma utslag samt angående fullgörandet af hvad

ådömdt blifvit.

Vidare föres å hvarje revisionskontor ett diarium, hvari under särskilda

upplägg införas ansöknings-, redogörelse- och verkställighetsmed, till

kontorets handläggning öfverlämnade underställnings- och besvärsmål samt

Kungl. Maj:ts remisser. Beträffande hvarje sådant mål antecknas dagen

för dess inkommande till kammarrätten, dess nummer i aktuariens diarium,

dess rubrik samt de åtgärder, som vidtagas med målet.

Äfven hos kammarrättens advokatfiskal föras vissa diarier. Enligt Särskild

§ 10 i arbetsordningen är honom ålagdt att föra diarium öfver alla mål, d°aadvokatsom

af honom handläggas, och vid hvarje mål göra anteckning om de åt- fiskals
#

KOvIZOVCl .

gärder, han med detsamma vidtagit, äfvensom om dagen, då kammarrättens

eller, i händelse af underdåniga besvär, Kungl. Maj:ts beslut i målet

meddelats. Uti detta diarium införas i särskilda grupper ordinarie afskrifningsmål,

Kungl. Maj:ts remisser in. m., kronobalansmål, anmärkningsmål

och fiskaliska aktioner, s. k. norska fattigvårdsmål eller mål angående ersättning

för fattigunderstöd, som i Norge lämnats svenska undersåtar,

restitutionsmål, extra ordinarie afskrifningsmål, hos annan myndighet än

kammarrätten anhängiggjorda mål och ärenden samt öfriga ärenden. Blott

öfver ordinarie afskrifningsmål föres alfabetiskt register.

Enligt föreskrift i samma paragraf af arbetsordningen har advokatfiskalen

vidare att föra särskildt s. k. verkställighetsdiarium, hvari upptages

i korthet irtnehållet af kammarrättens beslut i mål, i hvilka på åtal af

advokatfiskalen någon blifvit dömd till ansvar eller ersättningsskyldighet,

samt, därest målet blifvit till Kungl. Maj:t fullföljdt, när Kungl. Majffs

beslut meddelats jämte hufvudsakliga innehållet däraf; hvarjämte antecknas

de af advokatfiskalen vidtagna åtgärder för ådömda medels indrifvande,

Lönereglering skommitténs bet. III. 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Protokoll.

Expeditions

lista;

protokolls
diarium.

Memorial
protokoll.

hvad af dylika medel influtit, och tiden, när sådant skett, samt, i händelse

afskrifning af post, som ej kunnat indrifvas, blifvit begärd, kammarrättens

därom gifna beslut.

Vare sig att de till kammarrätten hörande mål och ärenden handläggas

af presidenten och ledamöterna gemensamt i plenum eller behandlas

å särskilda divisioner eller afdelningar, skall öfver all föredragning föras

protokoll, utvisande, hvilka ledamöter vid föredragningen närvarit, de

föredragna målens diarienummer och rubriker samt kammarrättens beslut,

hvarvid, om detta afmattas i utgående expedition, hänvisning sker till denna.

Enligt arbetsordning och praxis skall, under ordinarie session, den hos

enhvar af ledamöterna anställda notarien eller amanuensen hvarannan

vecka föra protokollet å dag, då enligt det för ledamöternas tjänstgöring

uppgjorda schema den ledamot, hos hvilken han är anställd, skall föredraga,

äfvensom därjämte i tur tjänstgöra vid protokollet å revisionstjänstemännens

föredragningsdagar och ansvara för protokollet å plenidagarna.

Under ferierna äger särskild indelning rum.

Det åligger protokollsföranden att i den s. k. allmänna expeditionslistan

införa alla mål och ärenden, i hvilka domar, utslag, utlåtanden eller

bref efter föredragning af ledamot eller revisionstjänsteman beslutats;

hvarvid antecknas målens diarienummer, föredragandens namn, föredragningsdagen,

protokollsförandens namn samt expeditionens beskaffenhet. De

af sekreteraren föredragna mål och ärenden åligger det denne att i listan

införa.

Protokollsföranden har vidare att i det s. k. protokollsdiariet införa

sitt namn för den dag, tjänstgöring vid protokollet ägt ruin, jämte tiderna för

sammanträdets början och slut samt för vederbörande ledamöters närvaro.

Förutom de anteckningar angående vid föredragningen fattade beslut,

som af protokollsföranden verkställas i protokollet och af denne eller

sekreteraren i expeditionslistan, föres öfver alla vid sammanträde förekommande

mål och ärenden anteckning af yngste närvarande- ledamoten i

det s. k. memorialprotokollet. I detta antecknas dagen för föredragningen,

de närvarande ledamöternas namn med angifvande särskildt af föredraganden,

protokollsförandens namn, målens nummer och rubriker samt kammarrättens

beslut.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Efter föredragningen vidtager uppsättning sarbetet. Till komniunika- Uppsättning

tionsbeslut, som meddelas genom påteckning å handlingarna — hvilket i ring.

regel äger rum allenast i ordinarie afskrifningsmål — uppsättas icke koncept,

men beslutet införes af protokollsföranden såväl i protokollet som i

den s. k. kommunikationsboken. Till öfriga utgående expeditioner uppsättas

däremot koncept.

Sekreteraren åligger att uppsätta koncepten till expeditioner i de af

honom föredragna mål och ärenden, då besluten ej meddelas genom protokollsutdrag.

Enligt föreskrift, hvars tillämpning dock i allmänhet ej ifrågasattes,

tillhör honom ock att uppsätta koncept till de underdåniga utlåtanden,

hvilka beslutats på föredragning af ledamot, Den hos enhvar

af ledamöterna anställde notarien eller amanuensen har att uppsätta

koncepten till alla på ledamotens föredragning beslutade domar, utslag

och bref. Notarierna åligger därjämte att i tur besörja uppsättningen

af de vid revisionstjänstemännens föredragning beslutade utslag, bref och

underdåniga utlåtanden. Liksom emellertid hvarje ledamot vid slutlig

föredragning af de honom såsom referent tillhörande målen skall hafva

förslag till beslut skriftligen affattadt, så är ock enahanda skyldighet pålagd

föredragande revisionstjänsteman till iakttagande vid föredragningen

af hans mål.

Angående tiden för öfverlämnandet af de föredragna handlingarna

till vederbörande tjänsteman i och för uppsättning verkställes anteckning

i expeditionslistan.

Notarie eller kansliamanuens har att, så fort ske kan och senast inom

fjorton dagar efter mottagandet af handlingarna i föredragna mål, uppsätta

och till referenten för justering ajlämna koncepten till beslutade domar,

utslag, bref och sådana utlåtanden, för hvilkas uppsättning notarie eller

amanuens ansvarar. Sekreteraren har att för justering aflämna koncepten

till expeditionerna i de af honom föredragna plenimålen till äldste ledamoten,

koncepten till beslut i afskrifningsmål till någon af öfriga ledamöter i

tur dem emellan samt koncepten till utlåtanden i mål, föredragna af ledamot,

till referenten. Angående tiden för konceptexpeditions aflämnande

till justering verkställes anteckning i expeditionslistan.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Koncepten till kammarrättens domar och utslag samt till bref, innefattande

slutligt beslut i anmärkningsmål, återställas genast efter granskningen

till vederbörande tjänsteman för utskrift af det exemplar däraf,

som skall kvarstanna i kammarrätten. Detta s. k. inneliggande exemplar

kontrasigneras i de af sekreteraren föredragna afskrifningsmålen af denne, i

anmärkningsmål af både föredragande revisionstjänstemannen och vederbörande

notarie samt i öfriga fall af notarie eller kansliamanuens och

cirkulerar därefter bland de ledamöter, som i beslutet deltagit, för erhållande

af deras underskrifter i enlighet med § 15 i instruktionen. Därvid

åtföljes i fattigvårdsmål inneliggande utslaget af de pröfvade handlingarna.

I samtliga de mål, där inneliggande exemplar af dom, utslag eller skrifvelse

upprättats, förvaras icke vidare det ursprungliga konceptet.

Hvad angår koncept till underdånigt utlåtande i anledning af kungl.

remiss i mål, som ej innefattar klagan öfver kammarrättens beslut, plägar

vederbörande ledamot, efter det konceptet blifvit färdigt, låta detsamma,

oftast atföljdt af handlingarna i målet, för vidare granskning cirkulera

bland de ledamöter, som i beslutet deltagit.

Uti öfriga mål däremot är vanligt, att koncepten omedelbart af vederbörande

ledamot förses med anteckning om deras eldighet med kammarrättens

beslut.

Angående tiden, då justeringen verkställts, samt då inneliggande

utslag framlagts till underskrift och blifvit underskrifvet, verkställes anteckning

i expeditionslistan.

Utgående

expeditioner.

Efter justeringen och sedan inneliggande exemplar af domar, utslag

eller bref undertecknats, lämnas koncept, inneliggande exemplar och handlingar

åter till vederbörande notarie eller kansliamanuens eller, hvad angår

de af sekreteraren föredragna mål, till denne för besörjande af vederbörlig

utskrift. Missivskrifvelser till kammarrättens utslag äfvensom skrivelser

angående pröfning af underställda beslut i ordinarie afskrifningsmål utskrifvas

i regel å blanketter, medan alla öfriga expeditioner utskrifvas i sin

helhet. Sedan utskrift skett, hafva notarierna och kansliamanuenserna

att kollationera de utgående expeditionerna mot koncept och inneliggande

exemplar samt att därefter öfverlämna expeditioner och inneliggande

exemplar till sekreteraren.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Sekreteraren åligger att underskrifva kommunikation sresolutioner »på

kammarrättens befallning» samt att kontrasignera alla utgående expeditioner,

som böra vara med kontrasignation försedda. Dessa expeditioner

underskrifvas »på kammarrättens vägnar» af presidenten eller, i lians frånvaro,

af äldste tjänstgörande ledamoten, dock att underdånigt utlåtande

underskrifves af alla de ledamöter, bvilka i beslutet därom deltagit.

Afsändande af utgående expeditioner åligger notarierna och kansliamanuenserna,

och om tiden härför skall af dem göras anteckning såväl i

expeditionslistan som å koncepten. Stämpelbeläggning af domar och utslag,

där sådan förekommer, tillhör likaledes notarierna och kansliamanuenserna,

medan stämpelbeläggning af fullmakter, konstitutorial och tjänstebetyg

åligger sekreteraren.

Sedan beslutade expeditioner afsändts, tillställas inneliggande exem- Förvaring

plar af domar och utslag aktuarie!! att förvaras, öfriga koncept varda, efter aJ kmuel,tentiden

för expeditionernas afgång, numrerade i eu månatlig nummerföljd

och antecknas i det s. k. brefdiariet med angifvande af nyssnämnda nummer,

den beslutade expeditionens datum och rubrik samt dagen för dess afgång;

hvarefter koncepten, som enligt arbetsordningen skola förvaras af sekreteraren,

till dess de böra tillställas aktuarien för inbindning, öfverlämnas

till kansliet. Efter inbindningen kvarstanna koncepten i aktuariens

förvar.

Domar och utslag bindas för sig i en serie, kammarrättens dombok,

medan koncepten till öfriga utgående expeditioner bilda det s. k. registratur

et. Domboken pagineras; och numreras dessutom domar och utslag i

eu årlig nummerföljd. Till domboken upprättas alfabetiskt register.

Efter det samtliga vid föredragning beslutade expeditioner justerats, Protokollets

har vederbörande notarie eller kansliamanuens att aflämna protokollet för oclfförvajustering,

hvilken bör ske å plenidag, senast den i sjätte veckan, sedan rmgprotokollet

hållits. Protokollsföranden skall därvid, enligt hvad i arbetsordningen

stadgas, förete samtliga inneliggande exemplaren af de till

protokollet hörande expeditioner, domarna, utslagen samt de bref i anmärkningsmål,

hvilka innefatta hufvudsakligt beslut, vederbörligen underskrifna.

Därest i protokollet förekommer af sekreteraren föredraget pleniärende,

åligger honom att före protokollsjusteringen genomgå protokollet

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Akter.

i den delen och därom göra anteckning å detsamma. Angående protokollsjusteringen

verkställes anteckning i därför afsedd kolumn af protokollsdiariet,

hvarefter protokollet emot kvitto i en annan kolumn af samma

diarium öfverlämnas för förvar till aktuarie!!. Protokollen, hvilka bilda en

särskilt inbunden serie, pagineras och förses med register, hvilket dock i

regel omfattar allenast de af sekreteraren föredragna personal- och

ekonomiärendena.

Sedan justering af besluten i afbörda mål skett och handlingarna

ej vidare äro behöfliga för protokollets uppsättande, varda desamma

för förvar öfverlämnade till vederbörande kontor. Hos sekreteraren förvaras

handlingarna i de af honom föredragna personal- och ekonomiärenden

äfvensom Kungl. Maj:ts utslag och bref för det löpande året. Handlingarna

i anmärkningsmål återställas till det revisionskontor, som anhängigg)ort

målet; akterna i balansmål, af advokatfiskalsämbetet utförda

fiskaliska åtal samt restitutions- och afskrifningsmål tillställas advokatfiskalskontoret,

de sistnämnda målen dock endast så långt utrymmet

medgifver, enligt hvad i arbetsordningen sägs. Handlingarna i alla öfriga

mål och ärenden öfverlämnas till aktuarién. Denne har att å inneliggande

exemplar af domar och utslag teckna kvitto, att han mottagit därtill

hörande handlingar, medan öfriga vederbörande, till hvilka handlingar för

förvar öfverlämnas, i de flesta fåll hafva att kvittera desamma i särskilt

inrättad kvittensbok.

Af de inkomna handlingar, hvilka förvaras hos aktuarién, inbindas

Kungl. Majrts utslag och bref i eu särskild serie, till hvilken föres alfabetiskt

register.

1 afseende å akterna i afgjorda besvärsmål är särskild! att märka,

att aktuarién, utan att dock någon föreskrift därom lämnats, för hvarje år

upprättar ett diarium öfver de besvärsmål, som under året af gjorts; hvarvid

akterna förses med nya nummer, s. k. arkivnummer. Ifrågavarande diarium

upplägges alfabetiskt efter klagandenas namn och under hvarje bokstaf

registreras akterna efter utslagens data. För hvarje akt angifves, jämte

utslagets datum, klagandens namn, utslagets folionummer och ordningsnummer

i domboken samt arkivnumret.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Sedan genom lag den 18 maj 1894 förordnats, att öfver kammarrättens

beslut i fattigvårdsärenden klagan ej må föras, erhöll genom kungl.

kungörelsen den 7 december 1894 § 16 i kammarrättens instruktion förändrad

lydelse, innefattande jämväl föreskrift därom, att i en med register

försedd minnesbok skola antecknas kammarrättens i fattigvårdsmål tilllämpade

rättsgrundsatser eller meddelade tydning af lag eller författning

i de fall, då målen åtgjorts i plenum eller kammarrätten eljest finner anteckningen

erforderlig till upplysning för framtiden. Denna anteckning

uppsättes af sekreteraren och granskas af referenten, som bestyrker dess

riktighet medelst sin underskrift i minnesboken.

Då böter eller viten blifvit af kammarrätten till utgifvande ådörada,

åligger det vederbörande notarie eller kansliamanuens att ofördröjligen,

sedan beslutet därom justerats, i saköreslängd en anteckna'' dagen för

beslutet, den sakfälldes namn och hemvist, åklagarens namn, målets rubrik

samt det ådömda beloppet och, i förekommande fall, dess fördelning.

Då inleverering af böter eller viten sker, antecknas i saköreslängden

dagen för inlevereringen, verifikationsnumret och det levererade beloppet.

Ofvan är nämndt, att, då handlingar i afgjorda mål för förvar öfverlämnas

till vissa vederbörande, handlingarna merendels antecknas och kvitteras

i särskild kvittensbok. Ett dylikt antecknande och kvitterande äger rum

äfven i andra fall, då handlingar öfverlämnas af en till annan inom verket.

Bland sådana kvittensböcker märkes den af sekreteraren förda s. k. anordning

sb oken, i hvilken införas alla, af honom föredragna,, till kammarrätten

ställda och på vederbörande disponerade medelsanordningar, med

undantag af anordningar ä aftoningsmedel, i fråga om hvilka gälla särskilda

bestämmelser.

Vidare föras i kammarrätten liksom i åtskilliga andra ämbetsverk

förteckningar öfver verkets tjänstemän och betjänte samt de dem beviljade

ledigheter och meddelade förordnanden. Förandet af dessa förteckningar

åligger sekreteraren.

A revisionskontoren föras anteckningsböcker

dels öfver sådana af kammarrätten i anmärkningsmål fattade beslut,

genom hvilka meddelas föreskrift om något sådant iakttagande för framtiden,

som ej angår uppdebitering af penningar eller effekter,

Minnesbok.

Saköres
längd.

Kvittens
böcker.

Matrikel.

Särskilda

anteckningar

å

revisionskontoren.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Aktorats
räkning.

dels öfver de räkenskaper och i kontoret förvarade handlingar,

hvilka därifrån utlämnas,

dels ock öfver de Kungl. Maj:ts beslut, som delgifvas vederbörande

revisionskontor.

Antecknandet af sistnämnda beslut sker i de flesta fall så, att de

kungl. brefven afskrifvas i sin helhet.

Därest i någon till granskning inkommen räkenskap medel eller effekter

afföras till redovisning i annan till revisionsafdelningen ingående räkenskap,

men denna icke ännu inkommit, har enligt arbetsordningen vederbörande

revisionstjänsteman att öfver dessa medel eller effekter upprätta förteckning

och förse denna med hänvisning till folium i den räkenskap, hvari medlen

eller effekterna afföras. Dessa påföringsförteckningar numreras och förvaras

i en s. k. liggare, hvarefter vid granskning af de räkenskaper, uti hvilka

de aftbrda medlen eller effekterna skola redovisas, det åligger vederbörande

revisionstjänsteman att, därest dylik redovisning finnes lämnad, därom

verkställa anteckning i påföringsförteckningen. A revisionsafdelningens

tredje kontor har emellertid numera, i stället för dylika samlingar af särskilda

påföringsförteckningar, upplagts en liggare, hvari motsvarande poster

antecknas.

Enligt föreskrift i arbetsordningen skall å hvarje revisionskontor

föras s. k. rond, i hvilken enhvar af vederbörande reviderande tjänstemän

antecknar de tider, han i kontoret tillstädesvarit, och i händelse af uteblifvande

orsaken därtill.

Med ledning af ofvan omförmälda aktoratsböcker upprättas årligen

å de särskilda revisionskon toren akt or atsr åkning, hvaruti främst upptages

såsom ingående balans hvad enligt äldre beslut kan vara af ådömda

anmärkningsposter ännu obetaldt och därefter införas de under året i

aktoratsboken gjorda anteckningar samt såsom utgående balans upptages

hvad af de till betalning fastställda medel vid årets slut kvarstått obetaldt.

En liknande aktoratsräkning upprättas jämväl af advokatfiskal

öfver alla på hans talan ådömda ersättningsbelopp; hvarjämte honom tillhör

att, efter granskning af revisionskontorens aktoratsräkningar, upprätta

ett generalsammandrag öfver samtliga aktoratsräkningar.

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Såsom kommittén i delen I af sitt betänkande erinrat, bör uppen- Kommitténs

. . . , hemställan.

barligen i dess uppdrag äfven ingå en utredning, huruvida ej ökning åt

arbetsprodukten inom de centrala ämbetsverken jämväl skulle kunna i

någon mån vinnas genom i vissa afseenden förbättrade arbetsmetoder vid

ärendenas behandling. Vid skärskådande ur denna synpunkt af de former,

under Indika ärendena i kammarrätten nu behandlas, har kommittén till

en början fäst sin uppmärksamhet vid diarieför ing en af de till kammarrätten

inkommande målen.

Kommittén har i nyssnämnda del uttalat den uppfattningen, att diarie- Diarieförinföringen,

eller antecknandet af ärendena och hvad med dem åtgöres, bör gen''

anordnas på ett enklare sätt, än nu i allmänhet äger rum. Detta har,

enligt kommitténs öfvertygelse, sin tillämpning äfven hvad kammarrätten

angår.

I regel torde inom de centrala ämbetsverken och jämväl i kammarrätten

kunna anses till fyllest, att endast ett diarium föres. Detta kan

dock, där sådant befinnes lämpligt, fördelas i särskilda afdelningar efter

olika slag af ärenden eller efter annan grund.

Uti kammarrätten tillämpas emellertid i afseende å de dit för

granskning ingående räkenskaperna det förfarandet, att anteckning om desamma

först göres af aktuarie!! i det allmänna diariet, men att därjämte

å de särskilda revisionskontoren föras fullständiga diarier öfver de räkenskaper,

som från aktuarien dit öfverlämnas. En dylik dubbelföring synes

kommittén obehöflig. Då räkenskaperna, omedelbart efter det de inkommit

och blifvit af aktuarien diarieförda, öfverlämnas till vederbörande revisionskontor

och först där blifva föremål för egentlig behandling, borde det väl

vara tillräckligt med deras diarieförande å revisionskontoren, hvilkas diarier

öfver de inkomna räkenskaperna då blefve att betrakta såsom särskilda

afdelningar af ämbetsverkets allmänna diarium.

Alla öfriga till kammarrätten inkommande mål och ärenden — således

äfven Kungl. Maj:ts utslag och bref — synas böra diarieföras af

aktuarien; hvarvid naturligen intet hinder finnes för, att i särskilda afdelningar

af diariet upptagas Kungl. Maj:ts utslag och bref äfvensom de öfriga

grupper af mål eller ärenden, i fråga om hvilka sådant anses lämpligt,

exempelvis anmärkningsmål eller personal- och ekonomiärenden.

Löneregler ing skommitténs bet. III. 10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

dar^anUck ^ar * ^e^en ^ kommitténs betänkande vidare framhållits, att de

nande hos anteckningar, hvarje föredragande utöfver diariet må hafva af nöden för att

dena el?er ^kunna följa fortgången af de på hans föredragning Infilande ärendena, böra

Wdkontor’^ ^öras honom själf, samt att dessa anteckningar ej böra göras mer om
ständligt

eller med spillande af mera tid, än ändamålet krafvel’.

I fråga om tillämpningen häraf på kammarrätten har kommittén

ansett sig böra särskilt erinra, med afseende å de till sekreterarens

föredragning hörande ordinarie afskrifningsmålen, att, äfven om dessa mål

skulle komma att i samma utsträckning som hittills af kammarrätten

behandlas, vederbörande föredragandes särskilda anteckningar angående

desamma ej torde kräfva sådan vidlyftighet som i den af sekreteraren nu

förda särskilda anteckningsboken, såvida de icke till och med, i betraktande

af det fullständiga sätt, hvarpå dessa mål diarieföras af aktuarien,

kunna anses helt och hållet öfverflödiga.

I detta sammanhang torde ej heller böra förbigås, att de till

sekreterarens föredragning hörande personal- och ekonomiärenden, oaktadt

de redan blifvit af aktuarien diarieförda, ytterligare införas med nytt

nummer, i en allenast dessa mål omfattande nummerföljd, uti sekreterarens

särskilda anteckningsbok för dessa mål, hvilken ock är försedd med

alfabetiskt register. Härutöfver åligger det än yttermera sekreteraren att

i förteckningarna öfver verkets tjänstemän och betjänte anteckna dem beviljade

ledigheter och meddelade förordnanden. I detta afseende bör, till

undvikande af dubbelföring, förenkling lätteligen kunna åstadkommas.

Den förenkling, som kommittén i allmänhet funnit önskvärd i afseende

å de af föredraganden förda anteckningar, bör, enligt kommitténs

uppfattning, ock komma till stånd beträffande de särskilda anteckningsböcker,

som för göromålens behöriga fullgörande må finnas nödiga å vederbörande

revisionskontor. I detta afseende må här endast erinras, hurusom

för närvarande anteckning om enahanda förhållanden verkställes i flera

särskilda, för olika ändamål afsedda anteckningsböcker. Så antecknas i

olika böcker tiden, då granskningen af räkenskaperna anmäles vara fullbordad.

De vid granskningen uppkomna anmärkningarna diarieföras af

aktuarien, som ock skall göra anteckningar i sitt diarium rörande de i

målen vidtagna åtgärderna, men dessutom föras å revisionskontoren detal
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

jerade anteckningar rörande dessa anmärkningsmål och deras behandling.

Såsom i första delen af kommitténs betänkande erinrats, har inom Pgrtokollsflera

i senare tid om- eller nyorganiserade centrala ämbetsverk protokollsföringen

i de flesta fall afskaffats och protokollet ersatts med föredragningslistor,

i hvilka ärendena till föredragningen införas och summarisk

anteckning om besluten verkställes. Protokoll föres endast i sådana fall,

där skiljaktiga meningar förekomma, hvilka skola i protokollet antecknas,

där ett ärende enligt sin natur eller gifna föreskrifter bör i protokoll upptagas,

eller där eljest förordnas, att i särskildt ärende protokoll skall

föras.

Om än kammarrättens protokoll för närvarande torde föras så kortfattadt

som möjligt, är dock påtagligt, att dess ersättande, förutom i ofvan

angifna särskilda fall, med en föredragningslista, så inrättad, som nyss

omförmälts, skulle innebära åtskillig lättnad i arbete; hvarjämte det vill förefalla,

som skulle, i jämförelse med protokollet, föredragningslistan erbjuda

förmånen af större öfverskådlighet. För kommittén har då uppställt sig

den frågan, huruvida icke desto mindre, med hänsyn till kammarrättens

egenskap af domstol, kunde finnas nödigt att i detta ämbetsverk bibehålla

protokollsföringen orubbad. Kommittén har likväl ej kunnat finna

detta vara af behofvet påkalladt. Att öfver hvarje muntlig domstolsförhandling

med parter eller vittnen måste föras protokoll, är uppenbart;

men en dylik förhandlingsform torde numera i kammarrätten knappast

någonsin förekomma. Vid den rent skriftliga proceduren lära, utom i

fall af skiljaktiga meningar, behöfliga anteckningar kunna lika väl och

med all den precision och tydlighet, som ur rättssäkei''hetens synpunkt

erfordras, verkställas i föredragningslista som i protokoll. Och detta bekräftas

jämväl däraf, att vid de centrala verk, inom hvilka i allmänhet föres

föredragningslista i stället för protokoll, icke, kommittén veterligen, gjorts

något undantag i detta hänseende för de af dessa verk pröfvade besvärsmål.

Kommittén är fördenskull af den meningen, att protokollsföringen

i kammarrätten bör, i enahanda omfattning som inom vissa andra centrala

verk, afskaffas och ersättas med föredragningslistor.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Inom de verk, där dylika föredragningslistor införts, äro desamma

i allmänhet så inrättade, att af desamma framgå dagen för föredragningen,

de i besluten deltagande samt de föredragna målens diarienummer och

sakrubriker, hvarjämte förekommer eu kortfattad anteckning om de i målen

fattade besluten. Då föredragningslistan naturligen upptager äfven de

mål, i hvilka af särskild anledning protokoll föres, bör densamma, sålunda

inrättad — helst om listorna förses med nummerbeteckning — äfven göra

kammarrättens nuvarande protokollsdiarium öfverflödigt. Men det synes

kommittén, som om äfven den allmänna expeditionslistan skulle kunna

afskaffas. Utöfver de anteckningar, som skulle ingå i föredragningslistor

af ofvan angifna slag, innehåller expeditionslistan allenast anteckningar

om handlingars öfverlämnande från en till annan inom verket

samt om beslutad expeditions afsändande. Anteckningarna i det förra

afseendet synas kommittén saklöst kunna och äfven böra bortfalla. I sådant

hänseende tillåter sig kommittén åberopa, hvad i första delen af dess

betänkande anförts, att föredraganden bör kunna, utan hjälp af dylika anteckningar,

följa med och öfvervaka den behöriga behandlingen och fortgången

af de till hans rotel eller afdelning hörande ärenden. »Det

är fara», yttrade kommittén i detta sammanhang, »att det myckna antecknandet,

som nu kan ersätta ett dylikt mera personligt öfvervakande,

kan bidraga till, att den stadiga, intresserade tillsynen öfver de underordnade

hos honom slappas, likasom det äfven för honom underlättar att

ägna sin uppmärksamhet och sitt intresse åt utanför tjänsten liggande

angelägenheter». Hvad åter angår den i allmänna expeditionslistan förekommande

anteckningen om tiden för beslutad expeditions afgång, lärer,

på sätt kommittén vid behandlingen af kammarkollegium föreslagit, för

motsvarande anteckningar kunna beredas plats i särskild kolumn af föredragningslistan.

Protokollets ersättande med föredragningslista torde icke behöfva

föranleda någon olägenhet i afseende å justeringen af kammarrättens beslut,

utan synes denna kunna ske på hufvudsakligen samma sätt som nu,

med den af nämnda förändring betingade olikheten, att, då justeringen

af protokollet i allmänhet bortfaller, justering af besluten alltså icke

behöfver blifva beroende eller uppehållas af protokollets iordningsstäl
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

lande. Den förenklingen torde äfvenledes kunna och böra vidtagas beträffande

justeringen af inneliggande exemplar af domar och utslag samt

de bref, som innefatta slutligt beslut i anmärkningsmål, att föredraganden

ensam har att svara för och medelst signering bestyrka riktigheten af

rubriken, hvaremot jämväl samtliga öfriga i beslutet deltagande ledamöter

böra, såsom för närvarande, hafva tillfälle att justera själfva beslutet och

medelst underskrift eller signering bestyrka dess riktighet. Genom en

sådan anordning skulle den tidsödande granskning, som nu äfven af de

sistnämnda ofta nog lärer ägnas åt rubrikerna i vissa mål, bortfalla. I

öfrigt torde den val rundligt tillmätta tiden för justeringen kunna förkortas,

hälst om, såsom synes vara ändamålsenligt, rubrikerna till utslag

in. in. uppsättas före föredragningen.

Utöfver anteckningarna i protokollsdiarium och den allmänna expedi- Förandet af

tionslistan har i kammarrätten träffats den anordningen, att alla föredragna teckningar.

mål och ärenden af yngste närvarande ledamoten antecknas i det s. k.

memorialprotokollet, hvilket ligger till grund för det senare uppsatta protokollet.

Därest förandet af föredragningslistorna sker med tillbörlig noggrannhet,

torde äfven memorialprotokollet kunna anses obehöfligt.

I händelse kommitténs förslag dels om upphörande af skyldigheten

för myndigheter att underställa sina beslut kammarrättens pröfning, dels

ock om förenkling i den förberedande behandlingen af vissa besvärsmål

varda genomförda, skulle kommunikationsboken förlora det allra mesta

af sitt innehåll och torde jämväl kunna utan olägenhet undvaras.

Till de kontrollanteckningar i kammarrätten, som åtminstone skulle

kunna väsentligt inskränkas, höra, enligt kommitténs förmenande, äfven

de kvitton i särskilda böcker eller listor, som alltför ofta påfordras, då

en handling öfverlämnas från en till annan inom verket. Gagnet af

dylika kvittoanteckningar, hvilka i andra ämbetsverk kunna utan afsaknad

undvaras, torde vara ganska ringa och i hvarje fall icke uppväga det med

dem förbundna besväret och tidsutdräkten för såväl aflämnare som mottagare.

Det är förut omnämndt, att kammarrättens domar och utslag —

hvilka äro betecknade med de respektive målens diarienummer — bindas

i eu serie, benämnd kammarrättens dombok, hvilken pagineras, hvarjämte

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

domarna och utslagen numreras i en årlig nummerföljd, enligt hvad det

uppgifvits för utrönande af deras antal för året. Till domboken upprättas

ock alfabetiskt register. Men dessutom upplägges af aktuarien alfabetiskt

en förteckning, äfven den benämnd »diarium», öfver de besvärsmål,

som, under aret afgjorts, hvarvid akterna erhålla ytterligare nummer, s. k.

arkivnummer.

Enär emellertid akterna i afgjorda besvärsmål omhänderhafvas af

aktuarien, hos hvilken ock finnas tillgängliga de diarier, med tillhörande

register, i hvilka besvärsmålen blifvit införda, då de till kammarrätten

inkommo, vill det synas, som borde en särskild förteckning öfver afgjorda

dylika mål knappt vara behöflig, än mindre en ny numrering af desamma.

Hvad angår den å de särskilda revisionskontoren förda s. k. rotuln

eller anteckningsboken rörande de reviderande tjänstemännens dagliga

arbetstid, är att erinra, att, medan revisionsafdelningens lokaler alla

söcknedagar skola för räkenskapsgranskningens verkställande hållas öppna

emellan klockan 8,so f. m. och klockan 3 e. in., arbetstiden blifvit

bestämd för revisorerna till endast 30 och för revisionsamanuenserna

till 20 timmar i veckan, hvilken arbetstid de ansetts berättigade att

efter eget godtfinnande inpassa å den tid, då lokalerna hållas öppna.

Med hänsyn härtill har emellertid föreskrifvits, att, till kontroll å den

bestämda arbetstidens utfyllande, anteckningar skola af vederbörande

tjänstemän verkställas uti den ifrågavarande boken angående tiderna för

den dagliga tjänstgöringen.

Kommittén är för sin del af den meningen, att det bör åligga

vederbörande öfverordnade att öfvervaka de underordnades arbete. I afseende

å arbetet inom kammarrättens revisionsafdelning synes så mycket

mindre böra vara erforderligt att göra något undantag därifrån eller meddela

några särskilda kontrollföreskrifter uti ifrågavarande hänseende, som

kommittén uttalat såsom en allmän förutsättning för kommitténs löneregleringsförslag

beträffande de centrala ämbetsverken, att en tid af sex

timmar bör i allmänhet föreskrifvas, då ordinarie tjänstemän och betjänte

skola vara å tjänsterummen tillstädes hvarje söckendag, och kommittén i

det följande kommer att hemställa om fastställande, i tillämpliga delar,

af en sådan tjänstgöringstid äfven för kammarrätten. Därest ett sådant

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

öfvervakande, som ofvan antydts, vederbörligen sker, lärer däri ligga en

vida mera verksam kontroll än i de anteckningar, som nu skola af tjänstemännen

själfva göras angående tiden för den dagliga tjänstgöringen. 1

följd däraf skulle dessa anteckningar kunna upphöra.

I § 11 af instruktionen heter det, att öfver inkomna besvär i de ^Förleret-ill

kammarrättens pröfning hörande mål kammarrätten har att, där så''m der^

nödigt pröfvas, infordra vederbörandes förklaring eller utlåtande; att i

inkomna afkortnings-, afskrifnings-, restitutions- och reskontreringsmål

utlåtande infordras från advokatfiskalen samt i restitutionsmålen jämväl

från revisionsafdelningen; att äfven i andra mål advokatfiskal^ eller

revisionsafdelningens yttrande må inhämtas, när sådan åtgärd för iakttagande

af kronans eller det allmännas rätt anses erforderlig; samt att,

därest advokatfiskalens eller revisionsafdelningens yttrande innefattar sådana

erinringar, som påkalla en närmare utredning eller upplysning, samma

yttrande må med vederbörande kommuniceras. Jämväl i andra paragrafer

af instruktionen talas om infordrande af förklaring, om tilltalads hörande,

om anmärkningars anmälan till kommunikation, m. m. (jfr §§ 6, 7 och 9).

Samtliga de ifrågavarande förberedande åtgärderna beslutas vid föredragning

i kammarrätten och tagas, om än summariskt, till dess protokoll;

ägande, enligt § 12 i instruktionen, kammarrätten för underlåtenhet att

inom föreskrifven tid aflämna infordrad förklaring, efter omständigheterna,

förelägga antingen lämpliga viten eller ock det äfventyr, att målet på för

handen varande skäl afgöres.

I första delen af sitt betänkande har kommittén redan uttalat den

åsikten, att förberedande åtgärder för Inringande af ett ärende i det för dess

pröfning erforderliga skick böra utan föredragning vidtagas af vederbörande

ledamot, därvid anteckningen i diariet om dylik åtgärd bör vara tillfyllestgörande

för den kännedom, som annan ledamot i verket eller dess chef kan

hafva behof att taga om sådana åtgärder. En sådan rätt att vidtaga förberedande

åtgärder är äfven flerstädes vederbörande ledamöter medgifven;

och särskild! må i detta hänseende här erinras, att, enligt den för nedre

justitierevisionen gällande instruktionen af den 16 december 1901, §§ 8

och 9, vederbörande revisionssekreterare äger, förutom vidtagande af

vissa andra åtgärder, att genom remiss till vederbörande myndighet eller

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

utfärdande af kommunikationsresolution infordra förklaring eller utlåtande

i besvärsmål och ansökningsärenden; hvarjärnte han för uraktlåtenhet att

fullgöra meddelad föreskrift kan, där viss påföljd ej enligt lag äger rum,

stadga vite från och med tjugufem till och med etthundra kronor, eller

att målet ändå företages till afgörande, dock att, när förelagdt vite försittes,

nedre justitierevisionen äger att förordna om dess uttagande. Äfven i

kammarrätten bör det kunna åt vederbörande föredragande öfverlämnas

att vidtaga nödiga åtgärder för bringande af mål och ärenden i det för

deras pröfning erforderliga skick.

Kommittén hemställer,

att i instruktion och arbetsordning för kammarrätten

måtte, med tillämpning af ofvan angifna grunder,

meddelas bestämmelser, i syfte bland annat att

dels åstadkomma förenkling i sättet för ärendenas

registrering samt antecknandet af vidtagna åtgärder och

fattade beslut, så att dubbelföring icke må förekomma

samt äfven i öfrigt, såvidt görligt, undvikas den mångfald

af anteckningar, som nu verkställas under fortgången

af ett måls handläggning eller i öfrigt till kontroll

å arbetet,

dels ersätta protokollen med föredragningslistor,

dock så att protokoll föres i de fall, då skiljaktiga

meningar förekomma, eller ett ärende enligt sin natur

eller gifva föreskrifter bör i protokoll upptagas, eller

eljest förordnas, att protokoll skall föras, samt

dels låta det ankomma på vederbörande föredragande

att utan föredragning vidtaga alla nödiga förberedande

åtgärder för bringande af mål och ärenden i

det för deras pröfning erforderliga skick.

Förenklingar Kommittén har i första delen af sitt betänkande påpekat, att jämväl

i konceptfo- ... L . J

ring, expe- i åtskilliga andra hänseenden, än de ofvan nämnda, förenklingar böra kunna

ditionssätt « . . .

m. m. vidtagas i afseende å arbets- och särskildt skrifsättet inom de centrala

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

ämbetsverken, därvid kommittén emellertid tillika betonat, att dessa åtgärder

i viss mån äro af den beskaffenhet, att de icke ägna sig att göras

till föremål för några en gång för alla fastställda regler eller föreskrifter,

utan att det måste ankomma på ämbetsverken att själfva bedöma, om och

i hvad mån de i förekommande fall kunna vinna tillämpning. Så har

gjorts gällande, att i många fall förandet af koncept torde kunna, utan

olägenhet bortfalla, såsom vid kommunikationsresolutioner, infordrande af

upplysningar m. fl. dylika åtgärder, beträffande hvilka i allmänhet synes

böra vara nog med åtgärdens antecknande i diariet. Men därjämte borde

i regel vid dylika förberedande åtgärder icke aflåtas någon särskild skrif•

velse, utan beslutet bringas till vederbörandes kännedom medelst s. k.

tergalresolution eller påteckning å akten. Hvad sålunda anförts synes

böra i tillämpliga hänseenden vinna beaktande inom kammarrätten.

Särskilt må ock uppmärksamheten fästas å de skrivelser, med hvilka

kammarrättens utslag tillställas ortmyndigheterna för kännedom eller vidaresändande

till vederbörande parter. Af dessa skrivelser är det öfvervägande

flertalet helt och hållet eller till det mesta af lika lydelse med undantag i

hvad angår myndigheters och parters namn; hvarför ock för desamma

till såväl koncept, som utgående expedition användas tryckta formulärblanketter.

Uppenbart är emellertid, att det skulle innebära betydande

ytterligare förenkling och besparing af tid och kostnad, om såväl koncept

som utgående expedition bortfölle och allenast genom påteckning

exempelvis nederst å utslagets främsta sida angåfves ändamålet med utslagets

öfversändande till ortmyndigheten. I detta hänseende må här

erinras, att å formulärblanketter tecknade koncept till dylika missivskrifvelser

förekomma i kammarrättens registratur till ett antal af 1,814 år 1900,

2,082 år 1901, 2,015 år 1902 och 2,072 år 1903. Med införande af det.

nyss antydda förfaringssättet skulle jämväl registraturet vinna genom

väsentligen minskadt omfång och ökad lätthet att återfinna viktigare

skrivelser. Till stöd för det nu uttalade önskemålet må ock erinras, att

vid öfverlämnande af högsta domstolens utslag till vederbörande länsstyrelser

för att. tillställas parter eller för annat ändamål någon missivskrifvelse

icke plägar aflåtas, utan allenast, å utslaget möjligast kortfattadt antecknas

ändamålet med öfversändandet.

Lönereglering skommitténs bet. III.

11

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

I kammarrättens registratur ingå äfven till betydande mängd å blanketter

tecknade koncept till skrivelser angående pröfning af underställda

beslut i ordinarie afskrifningsmål. Antalet dylika å blanketter tecknade

koncept utgjorde 1,969 år 1900, 949 år 1901, 1,052 år 1902 och 1,063

år 1903. Då nämnda skrivelser äro lika lydande med undantag af beloppet,

hvilket åter finnes antecknadt i vederbörligt diarium, synes förandet af

koncept till dem vara fullkomligt öfverflödigt och därför böra bortfalla, i

den händelse ej, genom bifall till kommitténs hemställan därom i det föregående,

all underställning till kammarrätten af ifrågavarande mål kommer

att upphöra.

I första delen af sitt betänkande har kommittén vidare, beträffande

arbetssättet inom de centrala ämbetsverken i allmänhet, framhållit, att

enklare skrifvelser eller resolutioner böra af föredraganden kunna göras

fullt färdiga till föredragningen och då framläggas i utskrift, så att de

kunna genast justeras; samt att i allmänhet meddelelserna emellan ett

verk och dess särskilda afdelningar eller tjänstemän äfvensom emellan

dessa inbördes böra försiggå under enklare former än nu och icke, såsom

understundom äger rum, föranleda skriftväxling, registrering in. m. af

enahanda beskaffenhet, som om ärendet handlades emellan skilda ämbetsverk.

Dessa kommitténs uttalanden torde i ett och annat hänseende förtjäna

beaktande äfven inom kammarrätten.

Ehuru, såsom ofvan antydts, kommittén ansett det böra ankomma

på vederbörande ämbetsverk att i en del hänseenden själfva vidtaga eller

hos Kungl. Maj:t föreslå de åtgärder, som må finnas ändamålsenliga och

verkställbara, har dock kommittén vid beräkning af de nödiga arbetskrafterna

i kammarrätten utgått från den förutsättningen, att äfven i ofvan

berörda hänseenden önskvärda förenklingar, såvidt görligt, genomföras.

Och kommittén har ansett det vara så mycket mera skäl att här erinra

därom, som den för kammarrätten nu gällande arbetsordningen af den

17 december 1880 nogsamt lärer ådagalägga, i huru hög grad förenklingar

i arbetssättet äro behöfliga inom nämnda ämbetsverk. I alldeles särskild

grad framträder detta, om man skärskådar § 11 i arbetsordningen,

hvarest afhandlas de åligganden, som tillhöra de hos ledamöterna anställda

notarierna och amanuenserna. Förutom i eu inledning upptagas

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

nämnda åligganden i ej mindre än elfva särskilda moment från likt. a

till och med litt. 1, omfattande i det allra närmaste fyra tryckta sidor

och angifvande ända in i de minsta detaljer hvarje åtgärd, som bör af

nämnda tjänstemän vidtagas, äfven om den än så mycket ligger i sakens

natur eller, så att säga, faller af sig själf. I afseende härå synes med

fog kunna tillämpas hvad kommittén i första delen af sitt betänkande

uttalat därom, att ett alltför minutiöst reglementeradt anteckningsväsen bidrager

till att för de underordnade göra vederbörande ämbetsverk i dess

helhet till ett dödt maskineri och därigenom ej heller torde vara utan

skuld i det missförhållande, som ej sällan framhålles. att underordnade

icke äro dugliga att vinna befordran till högre poster inom verket.

En fråga af den vikt ur förenldingssynpunkt, att densamma bör Rubrik-ort

särskilt för sig upptagas till behandling, är frågan om möjligheten af in- ningen.

skränkning inom kammarrätten af rubrik- och recitskrifningen.

Kommittén har i detta ämne uti första delen af sitt betänkande erinrat,

att inom en del centrala verk en betydlig tid upptages med affattandet

i utslag och utlåtanden af s. k. rubriker eller reciter, innehållande

redogörelser för hvad i ärendet förekommit, samt att dessa redogörelser

ej sällan äro mycket utförliga och ofta upptaga större delen af

expeditionen, under det verkets eget beslut eller yttrande kan rymmas på

några få rader. Och kommittén har framhållit, att, enligt hvad allmänt

erkännes, en inskränkning i afseende å denna rubrik- och recitskrifning

skulle medföra afsevärd, i många fall till och med högst betydande arbetsbesparing.

Emot den invändning, som kunde väntas, att genom eu dylik

inskränkning skulle äfventyras säkerheten för bevarande till framtida upplysning

af hvad i hvarje ärende af någon vikt förelupit, har kommittén

ställt det förslaget, att i dylika ärenden skulle upprättas promemorior, på

hvilkas affattning icke behöfde användas mer än en ringa del af det arbete

och den tid, som måste ägnas åt rubriker eller reciter. De olägenheter i

andra hänseenden, som af en reform i antydda riktning kunde vara att befara,

skulle, enligt kommitténs förmenande, icke blifva så betydande, att

för deras skull borde uppoffras hvad genom en väsentligare inskränkning

i rubrik- och recitskrifningen utan allt tvifvel stode att vinna, nämligen

en stor lättnad i arbetet med däraf beroende ökning i arbetsprodukt

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

och ojämförligt större skyndsamhet i ärendenas behandling och expedition,

i förening med icke ringa besparing i renskrifningskostnader. Och då en

utförlig rubrik- och reeltskrifning, sådan den nu förekommer, icke, såvidt

kommittén förmådde inse, i öfrigt kunde vara ur någon synpunkt nödig

eller dessinera gagnelig, har kommittén förordat en verksam förenkling

härutinnan.

Beträffande utslag borde det enligt kommitténs uppfattning i regel

vara nog, om i rubriken eller reciten, där sådan skall förekomma, upptages

allenast den grundläggande framställningen i målet med dess sakliga

motiv jämte undermyndighetens beslut, om sådant föregått, samt klagandens

yrkande, till hvilket de anförda grunderna däremot ej synas behöfva angifvas,

likasom ej heller skälen för den underordnade myndighetens beslut

i annan händelse, än att detta beslut, utan anförande af nya skäl, af öfvermyndigheten

fastställes. Allenast då upptagandet af andra i målet förekomna

omständigheter än de ofvan angifna anses nödigt för att grunda

själfva slutet, syntes dylika omständigheter böra i utslaget refereras.

Likaså har kommittén, i fråga om utlåtanden till Kungl. Maj:t, ansett

i allmänhet till fyllest, om den inledande delen af expeditionen endast

upptager ett kort angifvande af remissens innehåll med nödig individualisering

af själfva ärendet och vidare en uppgift å de vederbörande, som

blifvit däri hörda, men af deras yttranden ingenting annat, än som betingas

af innehållet i själfva utlåtandet med dess motivering.

Hvad angår yttranden frän ett verk till ett annat, borde dessa affattas

med allra största korthet, så att allt hvad reciterande inledningar

heter ur desamma uteslutes.

Hvad nu särskildt kammarrätten angår, torde rubriker och reciter till

dess beslut eller yttranden i allmänhet ej kännetecknas af samma vidlyftighet

som t. ex. i kammarkollegium. Men icke dess mindre representerar rubrikoch

recitskrifningen inom kammarrätten ett betydande arbete, beroende dels

däraf att dess beslut uti förekommande ämbetsärenden i så talrika fall taga

form af dom eller utslag, men dels och framför allt därpå, att så stora kraf i

formellt hänseende ställas å dessa rubriker och reciter. Då, såsom det uppgifvits,

justeringen af en enda rubrik understundom kan för vederbörande

ledamot kräfva nära nog en dags arbete, är uppenbart, att sträfvandena

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

efter formell fulländning drifvits för långt, med förbiseende däraf att den

orienterande inledning, som rubriken eller reciten lämnar, dock är en bisak i

förhållande till själfva decisionen. De stora formella kraf uti ifrågavarande

afseende, som sålunda af ledamot uppställas, medföra naturligen, att underordnade

tjänstemän, i hvilkas åligganden ingår att uppsätta förslag till rubriker

eller reciter, föranledas att åt detta arbete ägna synnerlig möda och

omsorg; och det hela resulterar i, att på ett arbete, som, sakligt sedt, är af

mera underordnad vikt och nytta, nedlägges en oproportionerligt stor kraft

och tid, som kunde bättre användas på annat sätt, särskildt inom ett ämbetsverk,

hvilket, såsom kammarrätten, sedan lång tid tillbaka årligen arbetar

med en ansenlig balans af oafgjorda mål. Man torde icke misstaga

sig, om man antager, att till denna sakernas ordning i afseende å rubrikoch

recitskrifningen i viss mån bidragit den bär förut berörda anordningen

i afseende å justeringen af kammarrättens beslut i vissa slag af mål,

hvilken anordning är ägnad att medföra omgång och inbjuda till uppehåll

vid formella obetydligheter.

Säkerligen skulle inom kammarrätten en väsentlig besparing af tid

och arbetskraft kunna vinnas genom en reform å detta område därhän,

att arbetena i afseende å rubrik- och recitskrifningen i möjligaste mån inskränktes

och att rubriker och reciter i alla de fall, där lämpligen så kan

ske, ersattes med promemorior. Anordningar i sådant syfte böra kunna

desto lättare vidtagas, om, såsom kommittén föreslagit, kammarrätten i de

flesta densamma tillhörande besvärsmål varder sista instans. Och synes,

i den mån rubrikerna komma att kvarstå, justeringen af dem, på sätt

förut framhållits, böra ankomma allenast på föredraganden och ej betunga

de öfriga i beslutet deltagande ledamöterna.

Då förevarande fråga onekligen har stor vikt vid tillmätandet af

arbetskrafter i kammarrätten, har kommittén funnit sig böra föreslå,

att förenkling måtte i möjligaste mån vidtagas i

afseende å arbetet med rubriker och reciter samt i stället

för dessa, där så ske kan, upprättas promemorior att

biläggas akterna.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

C. Förändringar i afseende å revisionsarbetet inom kammarrätten.

Vid sidan af de uppgifter, som under loppet af 1800-talet blifvit

kammarrätten anförtrodda, kvarstår fortfarande som en synnerligen betydande

gren af dess verksamhet revisionsarbetet, under hvilket uttryck i

mera vidsträckt bemärkelse är att hänföra ej blott den kammarrättens

revisionsafdelning omedelbart eller i andra hand tillhörande granskningen

af kronans och andra allmänna räkenskaper och framställandet af därvid

uppkomna anmärkningar utan ock den dömande verksamhet, kammarrätten

har att utöfva i anmärkningsmål. I fråga om dessa ämbetsuppgifter gäller,

att vikten af desamma men äfven svårigheterna vid deras fullgörande

ökas, i samma mån som statsförvaltningen varder alltmera vidtomfattande.

Det är därför ur det allmännas synpunkt i hög grad angeläget att tillse,

att kammarrättens ämbetsverksamhet å detta område så ordnas och handhafves,

att den i möjligaste mån erbjuder trygghet för utöfvande af

erforderliga kontroller och för behörigt beaktande jämväl i öfrigt af det

allmännas intressen, såvidt på kammarrättens ämbetsverksamhet skäligen

må ankomma.

För utredning, i hvad mån detta må kunna anses nu vara fallet,

torde blifva nödigt att till en början något redogöra för det sätt, hvarpå

kammarrättens revisionsarbete i dess angifna, vidsträcktare betydelse för

närvarande besörjes.

Revisions- Föremål för granskning inom kammarrättens revisionsafdelning äro,

°rvarande"'' enligt § 25 i instruktionen, de kronans och andra allmänna räkenskaper,

anordning, j ;1fseenc{e & hvilka ej är annorledes förordnadt. Dessa räkenskaper finnas

uppräknade i kungl. kungörelsen den 22 januari 1897, angående tiden för

atlämnande till kammarrätten af de räkenskaper, hvilka där böra undergå

granskning.

Beträffande räkenskapsgranskningen är i § 25 af kammarrättens

instruktion vidare stadgadt, att, så snart räkenskaperna inkommit, skall

med dem ofördröjligen företagas en förberedande undersökning i hufvudsakligt

syfte att utröna, huruvida..propriebalans eller äfventyr för kronans

eller det allmännas säkerhet i något hänseende må förefinnas, i hvilken

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

händelse anmälan därom genast bör göras hos kammarrätten. Detta s. k.

förgranskningsarbete utföres i regel af den revisor eller amanuens, som

sedermera skall verkställa den vidare granskningen af räkenskapen.

Därefter skola de räkenskaper, hvilka icke förut undergått granskning

i detalj, fullständigt granskas samt de redogörelser, som i det redovisande

verket blifvit detaljgranskade, underkastas, i den mån tiden det

medgifver, ytterligare revision, mindre i afseende å redogörelsernas sifferuppgifter

än till kontrollerande af vederbörande myndigheters förvaltningsåtgärder.

Denna s. k. ordinarie revision bör vara fullbordad senast inom ett

år från den dag, räkenskapen blifvit ''till revisionsafdelningen aflämnad,

där ej för granskningen af någon särskild räkenskap är eller kan varda

annorlunda föreskrifvet. Efterrevision kan dock äfven äga rum.

Granskningsarbetet är fördeladt mellan revisionsafdelningens tre kontor

sålunda, att i första kontoret granskas alla landsböcker och därmed gemenskap

ägande räkningar, i andra kontoret arméns och flottans tillika med

öfriga försvarsverket rörande räkenskaper äfvensom lotsverkets räkenskaper,

och i tredje kontoret de civila verks och myndigheters räkenskaper, hvilka

icke tillhöra de öfriga kontoren.

Närmare bestämmelser i afseende å granskningsarbetet äro gifna uti

§ 15 i kammarrättens arbetsordning.

För detta arbetes rättvisa och lämpliga fördelning emellan tjänstemännen

inom hvarje revisionskontor varder för enhvar till kontorets granskning

hörande räkenskap, genom uppskattning i månader eller trettiondedelar

af månad, bestämd en viss, längre eller kortare, tid, som på grund

af vunnen erfarenhet anses böra åtgå för räkenskapens granskning och ej

må öfverskridas. Dylik uppskattning äger rum, så ofta kammarrätten

därom förordnar, och verkställes inom hvarje kontor af revisionskommissarien

i samråd med därvarande revisorer.

Vid uppdelningen af räkenskaperna på tjänstemännen beräknas i regel

för hvarje revisor s. k. hel revisionslott, omfattande tolf månaders revision

enligt den gjorda uppskattningen. Härvid är dock att märka, att, som

hvarje revisor är berättigad att åtnjuta en månads semester årligen, han i

själfva verket icke kommer att för året granska flera räkenskaper, än som

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

aro uppskattade till sammanlagdt elfva månaders revision, under det att

eu vikarierande revisor utför granskningsarbetet för den tolfte månaden.

Som semester i allmänhet brukar tillgodonjutas under sommarmånaderna

och under denna årstid dessutom tjänstledighet åtnjutes af eu stor del

revisionstjänstemän, uppstår då ofta svårighet att erhålla vikarier för dessa

samtidigt från arbetet lediga revisorer samt för tjänstlediga amanuenser.

Af detta skäl, äfvensom för att bereda de äldre extra ordinarie tjänstemännen

möjlighet att erhålla så långvariga förordnanden samt så sammanhängande

arbete som möjligt, har i regel inom kammarrätten så förfarits,

att semesterarbetet fått å hvarje kontor utföras i ett sammanhang

eller ock i två omgångar, under uåren och hösten.

De å revisionsafdelningen tjänstgörande amanuenserna hafva enahanda

granskningsarbete som revisorerna, men då enligt kammarrättens

beslut den 12 mars 1880 arbetstiden för dessa amanuenser är bestämd

till 20 timmar i veckan eller två tredjedelar af den för revisorerna samtidigt

fastställda, erhåller i regel hvarje amanuens å revisionsafdelningen

två tredjedels revisionslott eller således räkenskaper med en uppskattad

granskningstid af åtta månader.

Från nu omförmälda anordning finnas emellertid vissa undantag.

1 kammarrättens instruktion § 28, sådan denna paragraf lyder enligt

kungl. kungörelsen den 15 november 1901, är stadgadt, att, därest revisionskommissarie

förordnas till föredragande i anmärknings- m. fl. mål, vissa

honom eljest åliggande göromål skola i hans ställe bestridas af den revisor

eller amanuens, kammarrätten därtill utser, och denna s. k. kontorsförman

erhåller då lindring i de honom tillhörande granskningsbestyren. Vidare

är ock minskning i granskningsarbetet medgifven den revisor å hvarje

kontor, hvilken har sig uppdraget att ombesörja expeditionsgöromålen

jämte vissa andra i arbetsordningen § 20, sista stycket, angifna bestyr.

Enligt nyssberörda paragraf i arbetsordningen, jämförd med §§

26 och 28 i instruktionen, skall vederbörande revisionstjänstemän inom

slutet af den revisionstid, hvartill räkenskapen blifvit uppskattad, till

revisionskommissarien, eller, därest denne är förordnad till föredragande,

till kontorsförmannen aflämna därvid uppkomna anmärkningar i koncept;

hvarefter revisionskommissarien eller kontorsförmannen har att ge
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

nomse, granska och med räkenskapen jämföra anmärkningarna. Godkännas

de, har anmärkningsförfattaren att efter konceptets återfående

skyndsamt utskrifva de godkända anmärkningarna, hvarefter de tillställas

revisionskommissarien eller kontor sförmannen för att förses med dennes

underskrift och af honom ingifvas till kammarrätten. Revisionskommissarien

eller kontorsförmannen har ock att med sitt yttrande beledsaga

anmärkningsförfattarens påminnelser i anledning af inkommen förklaring.

Godkänner ej revisionskommissarien eller kontorsförmannen vid räkenskap

gjord anmärkning, äger anmärkningsförfattaren, såsom framgår af §

27 i instruktionen, att till kammarrätten ingifva anmärkningen, försedd

med egen underskrift.

De af vederbörande revisionskontor anhängiggjorda anmärkningsmålen

handläggas i regel å afdelningssammanträden i kammarrätten.

Beträffande föredragningen af dessa mål, som förut besörjdes af

kammarrättens ledamöter, föreslog 1874 års löneregleringskommitté den

anordningen, att åt en hvar af revisionskommissarierna skulle öfverlämnas

att föredraga de från hans kontor anhängiggjorda anmärkningsmålen, i

sammanhang hvarmed ock ansågs böra honom åläggas att föreslå beslut

samt att ansvara för uppsättningen genom vederbörande tjänsteman af

bref och öfriga expeditioner i dessa mål. Kommittén afsåg, att den därigenom

åstadkomna lindringen i ledamöternas göromål skulle i väsentlig

mån bidraga till ett hastigare afgörande af ej blott anmärkningsmålen utan

jämväl öfriga ärenden. T sitt öfver kommitténs betänkande afgifna underdåniga

utlåtande afstyrkte emellertid kammarrätten bifall till hvad kommittén

i nämnda hänseende föreslagit och instämde i den af kommitténs

ordförande, dåvarande presidenten i kammarrätten C. O. W. Burén, uti

afgifven reservation uttalade meningen, att, för den händelse kommitténs förslag

skulle i hufvudsak vinna godkännande, det åtminstone under en öfvergångstid

måtte få ankomma på kammarrätten att bestämma, om föredragningsbestyret

skulle anförtros åt revisionskommissarie eller åt annan

tjänsteman inom öfverrevisionsdepartementet, åt den sistnämnde i sådant

fall mot särskildt arfvode.

Lönereglering shommitténs bet. 111.

12

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Uti § 20 i 1879 års instruktion är, såsom redan nämnts, i förevarande

hänseende stadgadt, att presidenten Tiar att, efter öfverläggning

med ledamöterna, besluta om fördelning dem emellan af skyldigheten

att föredraga revisionsafdelningens anmärkningsmål jämte därmed sammanhang

ägande ansöknings- och verkställighetsmål; dock att föredragning

af såväl nu nämnda slag af mål som äfven Kungi. Maj:ts remisser

i anledning af förd klagan öfver kammarrättens beslut i samma mål må

af kammarrätten uppdragas åt tjänstemän inom revisionsafdelningen, där

sådant finnes lämpligen kunna ske; i hvilket sistnämnda fall af presidenten

verkställes fördelning mellan ledamöterna af skyldigheten att närmast

utöfva erforderlig kontroll i de af revisionstjänstemännen föredragna

målen. I sammanhang härmed föreskrefs i § 28 af instruktionen,

att enhvar af revision skommissarierna och revisorerna är pliktig att, därest

han af kammarrätten därtill förordnas, verkställa föredragning af ifrågavarande

mål.

T sitt underdåniga utlåtande den 15 maj 1902 i anledning af kungl.

cirkuläret den 25 oktober 1901 bär kammarrätten, beträffande det i instruktionen

lämnade medgifvandet att åt revisionstjänstemän uppdraga föredragningen

af anmärknings- m. fi. mål, yttrat, att denna anordning, som

i instruktionen bestämts såsom alternativ till ledamotsföredragningen, varit,

sedan densamma stadgades, alltjämt använd, och att med tämlig visshet

torde kunna förutsägas, att detta förhållande äfven kommer att för framtiden

fortfara.

Kammarrätten upplyser ock i nämnda utlåtande, att under den första

tiden efter instruktionens utfärdande föredragningen för hvarje af de tre

revisionskontoren bestreds af en revisionstjänstemän från kontoret, men att

i senare tider i följd af särskilda omständigheter revisionskommissarien å

tredje kontoret föredragit både för sitt kontor och andra kontoret.

Föredragande revisionstjänstemän har att med skyndsamhet foga

anstalt om de förberedande åtgärder, som kunna erfordras för de till hans

föredragning hörande målens försättande i skick att kunna med slut af hjälpas;

att vid målens föredragning hafva förslag till beslut skriftligen affattadt;

samt att vaka däröfver, att de af kammarrättens beslut föranledda expeditionsåtgärderna

besörjas med noggrannhet och erforderlig skyndsamhet.

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Jämlikt § 2 i arbetsordningen bestämmer presidenten efter öfverläggning

med ledamöterna föredragningstiden för de revision stjänstemän, hvilka af

kammarrätten förordnas att föredraga de mål, om hvilka nu är fråga. För

närvarande gäller i detta hänseende såsom regel, att under kammarrättens våroch

höstsessioner, d. v. s. under tiderna från och med den 1 februari till och

med den 15 juni samt från och med den 16 september till och med den 31

december, föredragning af ifrågavarande anmärkningsmål och öfriga därmed

gemenskap ägande ärenden försiggår två timmar hvarje helgfri torsdag å afdelningssammanträde

före kammarrättens plenum. Under de mellan sessionerna

infallande ferierna äger däremot dylik föredragning i allmänhet ej rum.

Dessutom har, åtminstone under senare år, sådan föredragning ej ägt rum

vare sig å skärtorsdagen eller å den sista torsdagen under vårsessionen;

hvarjämte äfven i öfrigt tillfälligtvis rubbningar i den vanliga föredragningsordningen

kunnat inträffa. I följd af nu omförmälda förhållanden har

antalet föredragningsdagar i detta hänseende blifvit inskränkt, så att exempelvis

under åren 1900—1903 detta antal utgjort respektive 31, 30, 29 och 30.

Emellan de båda föredragande revisionskommissarierna har den anslagna

föredragningstiden i regel varit sålunda fördelad, att hvar och en

af dem föredragit två timmar hvarannan vecka.

Efter det kommittén sålunda i hufvudsakliga hänseenden redogjort

för, huru revisionsarbetet inom kammarrätten i dess ofvan angifva vidsträcktare

bemärkelse för närvarande besörjes, tillåter sig kommittén att, i

fråga om själfva räkenslcapsgranshiingens omfattning, erinra därom, att,

enligt hvad redan framhölls af 1874 års löneregleringskommitté, redovisningarna

för de statens inkomster, hvilkas uppbörd tillkommer de under

generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen och generaltullstyrelsen lydande förvaltningarna,

väl undergå granskning hos vederbörande styrelser, men antingen

alldeles icke eller ock endast till en del ingifvas till kammarrätten

för granskning i andra hand. Skälet härtill har varit, att, på grund

af dessa uppbördsredogörelsers ofantliga omfång och ökningen i synnerlig

mån af göromålen för öfrigt inom kammarrättens revisionsafdelning, någon

kontrollgranskning därstädes af ifrågavarande redogörelser med tillhörande

verifikationer omöjligen kunnat medhinnas. Från öfverrevision i kammarrätten

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

hafva likaså kommit att undantagas telegrafstyrelsens uppbördsredogörelser i

hvad angår debiteringen af telegramporton, af den anledning att telegramkoncepten,

som därvidlag utgöra de egentliga verifikationerna, skola hemlighållas.

1874 års löneregleringskommitté uttalade såsom sin uppfattning, att

en fullständig öfverrevision i kammarrätten af alla dessa uppbördsredogörelser

skulle förutsätta en mycket stor tillökning af revisionspersonalen

därstädes och därigenom medföra allt för stora kostnader för staten i förhållande

till de resultat, som däraf kunde vinnas. Den medelvägen borde

emellertid, enligt nämnda kommittés mening, i detta afseende följas, att hvarje

räkenskap, vare sig den angick inkomster eller utgifter, fullständigt granskades

eu gång, och öfver- eller kontroll revisionen inskränktes till allenast eu

delvis speciell granskning till den omfattning, arbetskrafterna det medgåfve.

En dylik kontrollgranskning borde således, i den mån ske kunde, verkställas

äfven af ofvannämnda uppbördsredogörelser, för så vidt som de

voro för offentlighet tillgängliga. Det af kommittén sålunda uttalade

önskemålet har emellertid ej uppnåtts.

Sedan den tid, då nämnda uttalande gjordes, har flertalet af de räkenskaper,

som till kammarrätten ingifvas, särskildt arméns och flottans samt

de stora kommunikationsverkens, erhållit än större omfång, i hvilket afseende,

hvad telegrafverket angår, må erinras om telefonväsendets tillkomst;

hvarförutom nya räkenskaper tillkommit, exempelvis från postsparbanken,

patent- och registreringsverket samt riksförsäkringsanstalten.

Då efter den omorganisation, kammarrätten erhöll genom 1879 års

stat, revisionspersonalen icke erhållit någon ökning i antal, har följden

blifvit den, att, samtidigt därmed att flertalet räkenskaper svällt ut, granskningstiden

för desamma måst minskas. Så har, för att nämna några exempel,

granskningstiden nedsatts

för fångvårdsstyrelsens räkenskaper .... från 8 till 5 månader;

» utrikesdepartementets » . ...» 2 »1 »

» generalpoststyrelsens » . ...» 11 »5 »

» telegrafstyrelsens » . . . . » 615/3o » 5 »

» järnvägsstyrelsens » . . . . » 1615/3o » 13 »

» statskontorets » . . . . » 711/3o » 5 »

» generaltullstyrelsens » . ...» 5 »3 »

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

I detta sammanhang torde ock böra särskilt erinras om en omständighet,

som bidragit att verka tyngande vid granskningen inom kammarrätten

af arméns omfattande räkenskaper och minska möjligheterna för

medhinnande af en effektiv öfverrevision af desamma. Enligt hvad som

påpekats af Riksdagens revisorer i deras berättelse om granskningen af statsverkets

jämte tillhörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år

1902, har en afsevärd del af de redovisningar, som från de under arméförvaltningen

lydande regements- och andra förvaltningsmyndigheter ingått

till arméförvaltningen och sedermera jämte dess hufvudbok öfverlämnats

till kammarrätten, icke undergått granskning inom arméförvaltningens

revision, dit de dock remitterats för sådan granskning. Arméförvaltningen

har i afgifvet utlåtande uppgifvit, att berörda underlåtenhet hade sin

grund i de disponibla arbetskrafternas otillräcklighet, i samband hvarmed

ock antydts möjligheten af en sammanföring af revisionsarbetet inom ämbetsverket,

»hvilken tvifvelsutan skulle medföra särskilda fördelar äfven i

fråga om detta arbetes reglerande och därigenom blifvande ökning i arbetsprodukt».

Följden af det anmärkta förhållandet har emellertid blifvit,

att, hvad ifrågavarande räkenskaper angår, den dem tillmätta, allenast för

en öfverrevision afsedda granskningstiden å kammarrättens revisionsafdelning

till väsentlig del kommit att ägnas åt en tidsödande detaljgranskning

af dessa i arméförvaltningen ej granskade räkenskaper.

Hvad därefter angår formerna för framställandet af de vid granskningen

uppkomna anmärkningarna och fullföljden af desamma, må erinras,

att 1874 års löneregleringskommitté därutinnan föreslog den förändringen,

att de ordinarie revisionstjänstemännen i kammarrätten skulle själfva underskrifva

sina anmärkningar och ansvara för deras riktighet samt äfven i

öfrigt såsom själfständiga aktörer utföra dessa mål jämväl i det fall, att

de fullföljdes hos Kungl. Maj:t.

Kommittén anförde i sådant hänseende, bland annat, att i andra

ämbetsverk den grundsatsen i allmänhet gjort sig gällande, att hvarje tjänsteman

borde utöfva en själfständig verksamhet inom det honom anvisade

område och således själf svara för sina åtgöranden. Då i generaltull-,

generalpost- och telegrafstyrelserna till revisorer kunde antagas personer,

som endast aflagt afgångsexamen från högre elementarläroverk, och dessa

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

ansågos kompetenta att på egen hand väcka och fullfölja talan i anmärkningsmål,

borde en dylik kompetens ej frånkännas revisionstjänstemännen

inom kammarrätten, för anställning inom hvilket verk fordrades att hafva

aflagt examen till rättegångsverken eller Kungl. Maj:ts kansli. Orsaken

till berörda olika tjänstemannaställning för revisorerna i kammarrätten i

förhållande till deras vederlikar i de andra nämnda verken skulle, enligt

hvad kommittén inhämtat, vara att söka dels däri, att det ansetts befordra

större enhet i afseende å de yrkanden, som i anmärkningsmål af liknande

beskaffenhet framställdes, om anmärkningarna för hvarje revisionskontor

inom kammarrätten ingåfves af en och samma person och i hans namn,

än om revisionstjänstemännen, oberoende af hvarandra, ägde framkomma

med de påståenden, till hvilka hvar och en ansåge sig befogad, dels ock

däri att det ifrågavarande förfaringssättet antagits vara nödvändigt för att

förekomma, att omogna och obehöriga anmärkningar mot vederbörande

anhängiggjordes, hvarigenom kammarrättens anseende skulle komma

att lida.

Hvad sistnämnda skäl angick, ansåg kommittén detsamma desto

mindre förtjäna afseende, som å ena sidan kunde antagas, att, innan någon

anställdes såsom ordinarie revisionstjänsteman i kammarrätten, han redan

hunnit förskaffa sig tillräckligt mått af erfarenhet och duglighet i fråga

om räkenskapsgranskningen, för att en dylik omogenhet skulle i allmänhet

läggas i dagen, samt å andra sidan instruktionen stadgade, att till kammarrätten

ingifna anmärkningar skulle af föredraganden, innan desamma

till kommunikation anmäldes, noga granskas, och, om desamma helt och

hållet eller i någon viss punkt funnes obehöriga och skäligen icke kunde

till redogörarens förklaring utställas, sådant borde vid anmärkningarnas

föredragning till kommunikation genast anmälas, hvarefter kammarrätten,

om den gillade föredragandens åsikt, ägde utan kommunikation afstå anmärkningarna.

Kammarrätten saknade således, enligt kommitténs uppfattning,

icke utväg att själf förekomma grundlösa anmärkningars delgifvande, om

sådana verkligen skulle från kontoren till kammarrätten inlämnas; och hvad

beträffade den förmenta fördelen af enhet vid anmärkningarnas afgifvande,

syntes densamma kommittén vara minst sagdt tvifvelaktig, då en olika

uppfattning af hvad som lagligen vore föremål för anmärkning just fram
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

kallade en mångsidigare och mera omfattande pröfning af den förvaltning,

för hvars kontroll räkenskapen afgafs.

Kommitténs ordförande, presidenten Buren, som i nämnda hänseende

var af skiljaktig mening, uttalade i den af honom afgifna reservationen, att, om

den revisionskommissarierna åliggande granskningen af anmärkningar skulle

upphöra och anmärkningsförfattaren ensam ansvara för deras riktighet, det

var att befara, att kammarrätten ofta nog komme att besväras med anmärkningar,

hvilka befunnos vara af beskaffenhet att ej böra till kommunikation

utställas, och hvilkas pröfning komme att medtaga en tid, som därpå ej

behöft uppoffras, i händelse, på sätt då i de flesta fall tillgick, slika anmärkningar

ej blefve till kammarrätten ingifna i anseende till deras underkännande

af revisionskommissarien.

I sitt underdåniga utlåtande öfver kommitténs betänkande instämde

kammarrätten med kommittéordföranden och afstyrkte alltså bifall till

kommitténs förslag uti ifrågavarande afseende. Kammarrätten framhöll

därvid, bland annat, vikten däraf, att de anmärkningar, öfver hvilka ämbetsverk

samt andra högre eller lägre myndigheter måste höras, blifva

framställda med den reda och i den värdiga form, att icke själfva det

sätt, hvarpå kronan utför sin talan, må gifva den förklaringsskyldige berättigad

anledning till missnöje. Därest den revisionskommissarien åliggande

skyldigheten att granska anmärkningarna, innan kammarrättens

pröfning af desamma påkallades, upphörde, skulle, enligt kammarrättens

mening, såväl dess ledamöters som dess kanslis tid ofta kunna komma

att upptagas med afgörandet af mindre grundade anmärkningar och uppsättandet

af beslut öfver desamma.

Af den förut lämnade redogörelsen angående sättet för anmärkningarnas

framställande och fullföljd framgår, att 1874 års kommittés

hemställan i detta stycke icke ledt till någon påföljd.

I enlighet med hvad 1874 års löneregleringskommitté uttalade, sy- Kommitténs

nes det böra tillhöra kammarrättens revisionsäfdelning ej mindre att full'' Xndrtnqar i

ständigt granska samtliga de räkenskaper, hvilka enligt föreskrift ingå onrfattnin^

till kammarrätten och icke förut undergått granskning i detalj, än äfven formerna för

att, i den mån tiden det inedgifver, underkasta jämväl de redogörelser, visionsafdelsom

i det redovisande verket blifvit detaljgranskade, en ytterligare revi- nm9en
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

sion, gående mera ut på kontrollerande af vederbörande myndigheters förvalta

ngsåtgårder ån på granskning af redogörelsernas sifferuppgifter.

Med hänsyn till den betydelse ur kontrollsynpunkt, som ligger redan

däruti, att möjligheten af en öfverrevision förefinnes, anser kommittén

önskvärdt, att tillfälle beredes för en icke allt för sällan återkommande

kontrollgranskning inom kammarrättens revisionsafdelning af åtminstone

några delar af de uppbördsredogörelser från vissa förvaltningsgrenar, hvilka

nu icke ingå till kammarrätten, äfvensom därtill hörande verifikationer, i

den mån dessa äro för offentlighet tillgängliga. För verkställandet af en

dylik partiell kontrollgranskning kunna ju från vederbörande förvaltningsverk

rekvireras de delar af ifrågavarande uppbördsredogörelser, som äro

afsedda att blifva föremål för kontrollgranskningen, försåvidt ej kammarrätten,

med tillämpning af en föreskrift, som finnes intagen i § 25 i dess

instruktion, finner skäl bestämma, att denna granskning skall af kammarrättens

tjänstemän verkställas inom det redovisande verkets lokaler.

T afseende å den för närvarande stadgade fördelningen af det primära

detaljgranskningsarbetet mellan kammarrättens revisionsafdelning och

specialrevisionerna inom vissa förvaltande verk finner kommittén icke anledning

att föreslå någon ändring. Men kommittén förutsätter, att

det ofvan omförmälda, af statsrevisorerna anmärkta missförhållandet, att

vissa räkenskaper, hvilka skola i arméförvaltningen undergå detaljgranskning,

utan sådan inlämnas till kammarrätten, varder skyndsamt, om än

tills vidare medelst tillfälliga anordningar, af hjälpt, på det att arbetskrafterna

inom kammarrättens revisionsafdelning må kunna helt ägnas åt afdelningens

ofvan angifna, redan i och för sig mycket kräfvande uppgifter.

Ofvan är nämndt, att till följd af ökningen i mängd och omfattning

af de räkenskaper, hvilka skola i kammarrätten undergå granskning,

de tider, som för de särskilda räkenskapernas granskning varit anslagna,

måst efter hand icke oansenligt förkortas. Det torde icke saknas

skål för det antagandet, att minskningen i nämnda hänseende varit så pass

stark, att redan nu vissa svårigheter möta för ett effektivt besörjande

af det granskningsarbete, som åligger kammarrättens revisionsafdelning.

Då revisionsafdelningens uppgifter, enligt de af kommittén ofvan

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

angifva grunder, skulle blifva i hufvudsak desamma som hittills, och något

afbrott i tillväxten af hithörande räkenskaper uppenbarligen icke är att

vänta, har kommittén funnit angeläget att tillse, hvilka anordningar må

kunna träffas i syfte att bereda tillfälle för ett ändamålsenligt fullgörande

af revisionsafdelningens granskningsarbete, jämväl för någon längre tid

framåt, äfvensom af de ur detta granskningsarbete härflytande bestyren

med anmärkningars framställande och deras pröfning hos kammarrätten.

I det förut åberopade underdåniga utlåtandet den 15 maj 1902,

har kammarrätten, med framhållande att dess revision i förhållande till

andra verks revisioner intager ställningen af en öfverrevision, hvilkens

granskningsplikt omfattar hela statsförvaltningen, för sin del funnit den

enda utvägen att i längden få de kraf fyllda, som den anser böra ställas

på revisionspersonalen, vara att söka i beredande åt denna personal af

något högre aflöning än för andra nu jämställda tjänstemän samt af

ökade befordringsmöjligheter. Kommittén, som i det följande återkommer

till dessa förslag, vill emellertid här uttala den uppfattningen, att

äfven annorledes åtskilligt torde stå att göra för tryggandet af en effektiv

revision. Särskildt torde i detta hänseende böra beaktas, huruvida icke

genom sådana förändringar beträffande formerna för revisionsarbetet,

som äro ägnade att höja detta arbetes vikt och betydelse inom verket,

revisionsarbetet kunde varda på ett såväl kvantitativt''som kvalitativt mera

tillfredsställande sätt besörjdt, än nu är fallet. Ty med allt erkännande af

vikten och betydenheten af kammarrättens öfriga ämbetsuppgifter har det

dock förefallit kommittén, som om revisionsarbetet under tidernas lopp

kommit att inom ämbetsverket intaga en mindre betydande ställning, än

detta arbetes vikt kräfver.

Då kommittén ur ofvan angifna synpunkter skärskådat det nuvarande

revisionsarbetet inom kammarrätten, har kommittén till en början trott

sig finna, att på revisionstjänstemännen hvilar en stor mängd rent mekaniskt

granskningsarbete, i afseende å hvilket det måste anses såsom misshushållning

att låta detsamma utföras af tjänstemän med juridisk bildning,

likasom arbete af detta slag ingalunda är ägnadt att höja dessa

tjänstemäns uppfattning af och intresse för tjänsten eller skärpa deras

blick för fullgörandet af ett verkligt öfverrevisionsarbet-e. Kommittén

Luneregleringskommitténs bet. 111. 13

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

anser därför, att vissa delar af granskningsarbetet, som äro af enklare

beskaffenhet, lämpligen böra kunna besörjas af biträden, hvilka ej aflagt

akademisk examen.

Vid förfrågan hos revisionskommissarierna i kammarrätten hafva

dessa såsom sin åsikt uttalat, att »för en del siffergranskning, företrädesvis

sådan, som för närvarande af brist på arbetskrafter icke kan behörigen

fullgöras,» skulle möjligen kunna användas oexaminerade extra biträden till

ett antal af förslagsvis tre.

Enligt kommitténs uppfattning kan emellertid ett mera vidsträckt

arbetsfält anförtros åt dylika biträden. Kändt är, att i banker, försäkringsbolag

och andra dylika anstalter det rena siffergranskningsarbetet

i allmänhet icke besörjes af de å bolagsstämma eller i dylik ordning utsedda

revisorerna, utan är uppdraget åt särskilda för detta arbete kvalificerade

personer, medan revisorerna hufvudsakligen granska vidtagna förvaltningsåtgärder

med mera sådant. Och kändt är vidare, att inom vissa

statens verk kvinnliga biträden utan akademisk bildning användas i stor

omfattning och med god framgång för statistiska och taxe-arbeten, bokföring,

siffergranskning in. in. Beträffande sådana arbetsområden, om hvilka nu

är fråga, torde kunna sägas, att för arbeten, hvilka ej förutsätta författningskunskap

utan allenast allmän skolbildning, den kvinnliga arbetskraften

kan och äfven ur ‘det. allmännas synpunkt bör komma till användning i

all den mån lämpligen ske kan.

Kommittén håller alltså före, att inom kammarrättens revisionsafdelning

skulle åt kvinnliga eller andra biträden utan akademisk bildning

kunna öfverlämnas att besörja såväl rent siffergranskningsarbete som ock

efterseendet, huruvida verifikationer medfölja till vederbörande poster och

till själfva beloppen öfverensstämma med dessa. Granskningen åter däraf,

huruvida bifogad verifikation må vara tillfyllestgörande, skulle naturligen

tillhöra de examinerade tjänstemännen. Genom en dylik anordning af

granskningsarbetet skulle dessa sistnämnda sättas i tillfälle att ägna sin

tid åt en verklig öfverrevision, granskning af inkomst- och utgiftsposters

natur och öfverensstämmelse med gifna föreskrifter samt befogenheten af

de redovisande verkens förvaltningsåtgärder. Det torde emellertid icke

vara lämpligt att åt ifrågavarande biträden öfverlåta att själfva under
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

skrifva och till kammarrätten afgifva de anmärkningar, hvartill de vid

granskningen funnit anledning, utan synes detta böra ankomma på den

revisor, till hvilkens vidare granskning räkenskapen sedermera öfverlämnas,

eller, ifall denne ej upptager anmärkningen, vederbörande kontor stör in an.

I det föregående har nämnts, att 1874 års löneregleringskommitté

uttalade den åsikten, att de ordinarie revisionstjänstemännen i kammarrätten

borde åläggas att själfva underskrifva sina anmärkningar och ansvara för

deras riktighet samt äfven i öfrigt såsom själfständiga aktörer utföra

dessa mål.

Hvad i nämnda afseende sålunda blifvit anfördt är utan tvifvel värdt

synnerligt beaktande. En dylik förändring skulle innebära väsentligen

minskad omgång och besparing i arbetskraft samt äfvenledes kraftigt bidraga

att höja revisorernas ställning och därigenom inverka fördelaktigt på

fullgörandet af deras arbete; och kommittén tvekar därför icke att upptaga

förslaget därom. I detta afseende må dock här erinras, att revisionskommissarierna

uti afgifven promemoria rörande vissa hithörande frågor uttryckt

den åsikten, att det måste anses såsom en riktig grundsats, att en hvar

revisor för talan i eget mål, men att likväl, i händelse af genomförandet

af denna grundsats, en öfvergångstid borde bestämmas, hvarunder det

skulle ankomma på kammarrätten, huruvida revisor kunde medgifvas att

på egen hand utföra anmärkningsmål.

Såsom i det föregående framhållits, hafva amanuenserna å kammarrättens

revisionsafdelning hittills med samma befogenhet som revisorerna

förrättat granskning af räkenskaper och framställt därvid uppkomna anmärkningar.

I nyssberörda promemoria hafva revisionskommissarierna yttrat, att

den inom kammarrättens revisionsafdelning förvärfvade erfarenheten ådagalägger,

hurusom för erhållande af nöjaktig arbetsprodukt och utbildande af

revisorer är nödigt, att de fast anställda amanuenserna verkställa räkenskapsgranskning

på eget ansvar, dock utan rätt att själfva underskrifva

anmärkningar.

Då kommittén haft att öfverväga, hvilken ställning hädanefter borde

tillkomma dessa amanuenser, har det äfven för kommittén synts uppenbart,

att de böra få på eget ansvar förrätta de granskningsarbeten, som åt dem

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

uppdragas. I afseende å anmärkningars framställande lära däremot amanuenserna

icke böra erhålla samma själfständiga ställning, som af kommittén

föreslås för revisorerna; utan torde i detta hänseende böra dem

tillerkännas endast samma befogenhet, som nu tillkommer revisor eller

revisionsamanuens. De anmärkningar, hvartill de funnit anledning, böra

alltså, i enlighet med hvad nu äger rum, aflämnas i koncept till vederbörande

kontorsförman, som har att i sitt namn till kammarrätten ingifva

dem af dessa anmärkningar, han finner befogade. De anmärkningar, som

icke blifva af kontorsförmannen godkända, må emellertid anmärkningsförfattaren

äga till kammarrätten ingifva, försedda med hans egen underskrift.

För närvarande hafva inom kammarrättens revisionsafdelning vederbörande

tjänstemän att förrätta en del renskrifningsarbete. Så är dem

ålagdt att, sedan de af dem uppsatta koncept till anmärkningar blifvit af

revisionskommissarien eller kontorsförmannen granskade, utskrifva de godkända

anmärkningarna. Vidare åligger dem att i en för ändamålet inrättad

anteckningsbok å hvarje revisionskontor helt eller delvis afskrifva

de kungl. bref, som meddelas kontoret, hvarjämte enligt tillämpad ordning

en del annat renskrifningsarbete af dem nu besörj es. I afseende härå

åberopas hvad kommittén i delen I af sitt betänkande anfört därom, att

det måste anses för en misshushållning att låta rent mekaniska arbeten

såsom renskrifning och dylikt verkställas af examinerade tjänstemän. Fn

dylik anordning bör därför, enligt kommitténs mening, icke vidare äga

rum, utan allt sådant arbete besörjas genom extra, oexaminerade biträden.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får kommittén i afseende

å omfattningen af arbetet å revisionsafdelningen samt formerna för detsamma

hemställa,

att tillfälle må beredas till kontrollgranskning, i

den mån ske kan, äfven af de för offentlighet tillgängliga

uppbördsredogörelser från vissa förvaltningsgrenar,

hvilka nu icke ingå till kammarrätten;

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

att för siffergranskning af de till kammarrätten ingående

räkenskaperna äfvensom för besörjande, i den män sådant

befinnes lämpligen kunna ske, jämväl af andra vid räkenskapsgranskningen

förefallande enklare göromål må anlitas

kvinnliga eller andra biträden utan akademisk bildning;

att revisorerna må äga att själfva underskrifva sina

anmärkningar och ansvara för deras riktighet samt äfven

i öfrigt själfständigt utföra sina anmärkningsmål; samt

att renskrifning och därmed jämförliga göromål icke

må utföras af de å revisionsafdelning en anställda examinerade

tjänstemännen,utan genom extra, oexaminerade biträd en.

Beträffande slutligen den nuvarande anordningen i afseende å anmärk- Anmärkningarnas

föredragning och afgörande har kommittén, med hänsyn till den

påfallande ringa tid, som för närvarande är anslagen till föredragning ning och af - ifrågavarande anmärkningsmål, funnit angeläget utröna, huruvida denna tid görande.

verkligen kan anses till fyllest. I sådant syfte hafva från kammarrättens

särskilda revisionskontor införskaffats följande uppgifter rörande anmärkningsmåls

handläggning:

1: a revisionskontoret.

2 : a revisionskontoret.

Anmärknings-

mål.

Antal.

Afgjorda år

Balans

till år

Antal.

Afgjorda år

Balans

till år

1900.

1901.

1902.

1903.

1904.

1900.

1901.

1902.

1903.

1904.

Balans den 1 ja- nuari 1900:

från år 1897

1

—

1

—

—

—

1

1

—

—

—

—

. > 1898

63

62

1

—

—

—

42

42

—

—

—

—

» > 1899

146

54

87

5

—

—

112

91

21

—

*—

Inkomna år 1900

112

2

42

66

2

—

139

15

101

22

1

—

> > 1901

145

—

2

54

89

—

144

—

13

72

55

4

> > 1902

in

—

—

1

72

38

134

—

—

1

56

77

» > 1903

131

—

—

—

2

129

129

—

—

—

13

116

Summa

709

118

133

126

165

167

701

149

135

95

125

197

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

3:

e revisionskontoret.

Sammandrag för alla revisionskontoren.

Anmärknings-

mål.

Antal.

Afgjorda år

Balans

till år

Antal.

Afgjorda år

Balans

till år

1900.

1901.

1902.

1903.

1904.

1900.

1901.

1902.

1903.

1904.

Balans den 1 ja-

nuari 1900:

från år 1897

1

1

—

—

—

—

3

2

1

—

_

3 » 1898

53

53

—

—

—

—

158

157

1

—

—

» > 1899

64

59

4

1

—

—

322

204

112

6

—

Inkomna år 1900

120

11

88

21

—

—

371

28

231

109

3

_

» > 1901

81

—

26

38

15

2

370

—

41

164

159

6

> > 1902

121

—

—

7

67

47

366

—

—

9

195

162

> » 1903

153

-

—

—

30

123

413

—

—

—

45

368

Summa

593

124

118

G7

112

172

2,003

391

386

288

402 |

536

Af ofvanstående uppgifter framgår såsom ett betänkligt missförhållande,

att dessa måls afgörande endast i enstaka fall äger rum under det år, då

målet inkommit, men i regel först ett eller två år därefter. Häraf måste i

talrika fall följa icke blott osäkerhet hos vederbörande redogörare eller

myndighet i hithörande afseenden under tiden intill anmärkningens afgörande,

utan äfven ett eljest måhända obehöfligt, upprepadt anmärkningsförfarande,

som ytterligare ökar numerären af dylika mål. Af uppgifterna

framgår äfven, att antalet balanserade anmärkningsmål varit i stigande,

och att de vid 1903 års utgång balanserade med mer än ett hundratal

öfverstego hela antalet under nämnda år inkomna dylika mål.

Till afhjälpande af sistberörda olägenhet anser kommittén, att för anrnärkningsmålens

föredragning bör först och främst beredas en något rikligare

tillmätt tid, än för närvarande är fallet, samt att för sådant ändamål

dylik föredragning bör äga rum i regel minst fyra timmar i hvarje

vecka icke blott, såsom nu, under de egentliga sessionerna, och det med

allenast de afbrott, som må betingas af infallande helgdagar, utan äfven

under de s. k. ferierna, hvilket så mycket hellre bör kunna ske, som, på

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

sätt framdeles kommer att beröras, det icke är af kommittén afsedt, att

feriesystemet skall tillämpas på föredragandena i dessa mål.

För ernående af bättre förhållanden i detta stycke torde emellertid

härjämte kräfvas ändringar i själfva formerna för ifrågavarande måls föredragning

och afgörande.

Ofvan har nämnts, att 1874 års kommitté hemställde, att åt revisionskommissarierna

måtte öfverlämnas föredragningen af de från revisionskontoren

inkomna anmärkningsmålen, samt att detta skedde i syfte att

åstadkomma lindring i de kammarrättens ledamöter då tillhörande göromål

och därigenom medverka till ett hastigare afgörande af ej blott anmärkningsmålen

utan äfven öfriga ärenden. Jämväl är omtaladt, att kammarrätten

afstyrkte bifall till detta förslag, men att, sedan i den för kammarrätten

år 1879 utfärdade instruktionen föredragningen af nämnda anmärkningsmål

i första rummet ålagts ledamöterna, under det att dock tillika medgifvits

kammarrätten att öfverlämna denna föredragning åt revisionstjänstemän,

denna senare anordning varit alltjämt använd, och att kammarrätten i

underdånigt utlåtande den 15 maj 1902 uttalat, att med tämlig visshet torde

kunna förutsägas, att detta förhållande äfven komme att för framtiden fortfara.

Med afseende härå synes det kommittén, att skäl ej förefinnes för

vidare bibehållande af nuvarande alternativa bestämmelser rörande föredragningen

af dessa anmärkningsmål, utan att detta bestyr bör definitivt

öfverflyttas å revisionstjänstemän. Till föredragande anser kommittén emellertid

böra ifrågakomma endast revisionskommissarierna eller, vid ledighet

eller förfall för dem, deras vikarier. Kommittén har dock därjämte funnit

sig böra föreslå den ändring i dessa föredragande revisionstjänstemäns

ställning, att de uti de af dem föredragna anmärkningsmålen skola deltaga

jämväl i besluten.

Det torde icke kunna förnekas, att vid behandlingen af dessa mål

revisionskommissarierna sitta inne med en sakkännedom, hvilken näppeligen

kan annat än i undantagsfall vara till finnandes hos dem af kammarrättsråden,

som ej äro särskildt utbildade i räkenskapsväsendet, allra helst

då de till det mesta äro upptagna med handläggning af mål af helt andra

slag. Såväl hvad angår förståendet af räkenskaperna och deras rätta sammanhang

som ock beträffande kännedom om tillämpliga föreskrifter och tidi
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

gare afgjorda likartade fall torde revisionskommissarierna få anses besitta

den särskilda styrka, som ligger i specialisering och koncentration å ett

enda arbetsområde. Med hänsyn till de kompetensfordringar, som redan

nu gälla för inträde i kammarrättens revisionsafdelning, lärer ej heller

finnas skäl antaga, att icke hos vederbörande revisionskommissarie skulle

komma att finnas erforderlig juridisk insikt vid målens afgörande eller att

han ej skulle kunna vinna erforderlig formell utbildning för ett nöjaktigt

affattande af besluten.

En förändring uti ifrågavarande afseende skulle ock, såsom redan

förut framhållits, för kammarrättsråden medföra en ganska betydande

tidsvinst. Förutom att den dem nu åliggande specifika kontrollen i de

af revisionstjänstemän föredragna målen komme att upphöra, skulle revisionskommissariernas

inträde i rätten medföra, att ett mindre antal af

kammarrättsråden, än nu är fallet, behöfde deltaga i anmärkningsmålens

handläggning. Och denna tidsvinst blefve naturligen än större, därest, i

enlighet med hvad kommittén i det följande föreslår, vissa grupper af mål,

och däribland anmärkningsmål, finge behandlas och afgöras af ett färre

antal ledamöter öfver hufvud taget än enligt nu gällande bestämmelser.

Eu annan vinst, hvilken enligt kommitténs mening skulle ernås genom

en förändring i ofvan antydda riktning och hvilken för kommittén frarnträdt

såsom den icke minst viktiga, är att arbetet med ifrågavarande anmärkningsmål

härigenom skulle, så att säga, komma mera till sin rätt, i

det att de med afseende på beredning och föredragning blefve mera likställda

med öfriga mål i kammarrätten. Det torde kunna förväntas, att

jämväl detta skall i sin mån hälsosamt återverka på revisionsarbetet i

dess helhet.

Till frågan, huruvida revisionskommissariernas deltagande i kammarrättens

beslut bör utsträckas utöfver de ofvannämnda anmärkningsmålen

och de ärenden, som därmed stå i sammanhang, varder tillfälle att i det

följande återkomma. Kommittén hemställer alltså,

att föredragning af revisionsafdelning ens anmärkningsmål

och därmed, i sammanhang stående ärenden

måtte äga rum i regel minst fyra timmar i hvarje vecka

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

under hela året, utan annat undantag, än som hetingas

af infallande helgdagar; samt

att revisionskommissarierna skola, hvar och en i

hvad angår lians kontor, föredraga och såsom ledamöter

deltaga i af görandet af nämnda mål och ärenden.

D. Förenklingar i formerna för ärendenas föredragning och afgörande.

Då kommittén ansett ändamålsenligt att i ett sammanhang, särskildt

för sig, skärskåda de förändringar, kommittén funnit erforderliga i afseende

å revisionsarbetet inom kammarrätten, i detta arbetes angifna vidsträcktare

bemärkelse, har alltså i nästföregående afdelning redan i viss

mån afhandlats frågan om föredragning och afgörande af revision safdelningens

anmärkningsmål.

Kommittén öfvergår nu till att i öfrigt redogöra för de förenklingar,

kommittén ansett önskvärda i afseende å formerna för föredragning och

afgörande af de till kammarrättens pröfning hörande mål och ärenden.

Dessa handläggas nu dels af presidenten och ledamöterna gemensamt

i plenum och dels å särskilda divisioner eller afdelningar, och gäller,

enligt § 4 i instruktionen, i afseende å domfört antal ledamöter och omröstning

till dom hvad i 23 kap. rättegångsbalken och särskilda författningar

finnes stadgadt för hofrätt. Hvarje division eller afdelning kominer

i följd häraf att bestå af fyra ledamöter, presidenten däri inberäknad, om

han deltager i divisions- eller afdelningssammanträde, dock att, när skiljaktiga

meningar uppstå, ännu eu ledamot tillkallas, därest ej tre af de

närvarande äro om slutet ense.

I plenum skola, enligt § 5 i instruktionen, sådan denna paragraf

lyder i kungl. kungörelsen den 7 december 1894, handläggas:

1) ärenden rörande afgifvande af underdånigt utlåtande eller vidtagande

af annan hufvudsaklig åtgärd i anledning af Kung!. Maj:ts befallning;

dock med undantag af Kungl. Maj:ts remisser, som angå af kammarrätten

afgjorda mål, de där icke åt kammarrätten samfälldt behandlats;

börande alla från Kungl. Maj:t ankommande utslag och bref i plenum uppläsas;
-

Nuvarande

bestämmel
ser.

Lönereglering skommittöns bet. 111.

14

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

2) frågor om regleringen af ledamöternas och tjänstemännens tjänstgöring;
3)

frågor om arbetsordningen inom verket;

4) ärenden om upprättande af underdånigt förslag till ledig tjänst;

om befordran till sådan tjänst, som kammarrätten äger tillsätta; om antagande

af extra ordinarie tjänstemän och vaktbetjänte samt om tjänstledighet,

afsked och tjänstebetyg;

5) frågor om adjunktion samt förordnande att bestrida annan

tjänstgöring i kammarrätten;

6) frågor om fel och försummelser i tjänsten af kammarrättens

tjänstemän och vaktbetjänte;

7) äi''enden rörande verkets ekonomi; samt

8) fattigvårdsmål i fall, hvarom i § 16 uti instruktionen sägs, så

ock andra frågor, som pröfvas vara af sådan beskaffenhet, att de böra i

plenum behandlas.

Uti nämnda § 16 är stadgadt, att, om vid öfverläggning till afgörande

af fattigvårdsmål, hvilket icke af kammarrätten samfälldt behandlas,

den därvid rådande meningen befmnes afvika från rättsgrundsats eller lagtolkning,

som förut varit i fattigvårdsmål af kammarrätten antagen, de

i målets behandling deltagande må förordna, att detsamma skall afgöras

i plenum, dock att, därest i särskilda vid öfverläggningen kända beslut

mot hvarandra stridande åsikter i fråga om viss rättsgrundsats eller lagtolkning

å olika tider gjort sig inom kammarrätten gällande, nyssnämnda

föreskrift äger tillämpning endast i det fall, att den rådande meningen

befinnes afvika från det senast meddelade beslutet.

Enligt § 18, sådan densamma lyder i kungörelsen den 7 december

1894, äger presidenten att bestämma tid för kammarrättens ordinarie

sammanträden och utsätta extra sammanträde, när sådant erfordras; att

föra ordet i kammarrättens plenum och vid öfriga sammanträden, uti

hvilka han deltager; samt att, efter öfverläggning med ledamöterna, besluta

rörande tjänstgöringens reglering dem emellan. År presidenten frånvarande,

bestridas hans åligganden af äldste tjänstgörande ledamoten.

I § 5 är stadgadt, att plenum icke må, då presidenten är tjänstgörande,

utsättas i hans frånvaro, utan så är att kammarrätten finner ärendets vikt

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

och beskaffenhet icke medgifva uppskof. Och i § 16 heter det, att i plenum

för handläggning af fattigvårdsmål böra, där hinder af jäf ej möter,

deltaga presidenten eller den, som presidentämbetet förestår, samt alla tjänstgörande

kammarrättsråd äfvensom adjungerad ledamot, hvilken är förordnad

att uppehålla kammarrättsrådsämbete vid vakans eller ordinarie innehafvarens

tjänstledighet, hvadan sådant plenum ej må utsättas å tid, då

presidenten eller någon af kammarrättens nämnda ledamöter åtnjuter ferier

eller presidenten eljest är befriad från ämbetsutöfning, utan att annan förordnats

att ämbetet i hans ställe förestå.

Rörande presidentens ferier eller tjänstledighet i öfrigt och ledamöters

ferier äro bestämmelser lämnade i §§ 32 och 33 i instruktionen. Presidenten

åtnjuter en och en half månads ferier årligen efter eget val å sådan

tid, att domfört antal ledamöter ändock är i kammarrätten tjänstgörande,

samt äger tillika att för enskilda angelägenheter vara befriad från

ämbetsutöfning högst fjorton dagar två gånger om året, då han finner

sig däraf vara i behof. Och af ledamöterna åtnjuter enhvar under sommarmånaderna

en och en half månads ferier samt vid jultiden under en

månad befrielse från skyldighet att föredraga eller deltaga i handläggning

af andra mål och ärenden än sådana, som fordra skyndsam behandling.

I instruktionen § 4 säges, att kammarrätten sammanträder, så ofta

göromålen det fordra. Närmare bestämmelser i nämnda hänseende äro

meddelade i § 1 af kammarrättens arbetsordning. Det heter där, att kammarrätten

håller i regel sammanträde å sitt ämbetsrum fyra timmar hvarje

helgfri måndag, tisdag, onsdag, torsdag och fredag under de ordinarie

sessionerna, af hvilka vårsessionen tager sin början den 1 februari och afslutas

den 15 juni samt höstsessionen börjar den 16 september och varar

till årets slut. Infaller någon af de för dessa sessioners början bestämda

dagar å lördag eller söndag, uppskjutes med sessionens början till påföljande

måndag. Under julferierna från den 1 januari till samma månads

slut hålles i regel sammanträde blott en dag i veckan och under sommarferierna

från den 15 juni till den 16 september tre dagar i hvarje vecka,

däraf en dag för plenum, allt å tider presidenten bestämmer. Förekommer

under jul- eller sommarferierna eller eljest emellan de ordinarie

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

sessionsdagarna under vår- och höstsessionerna ärende af beskaffenhet, att

handläggning däraf under tiden erfordras, skall extra sammanträde hållas.

Hvad angår arbetet under de perioder af året, då de ordinarie

sessionerna pågå, är emellertid att märka, att plenum i allmänhet hålles

endast under 1 ä 2 timmar hvarje torsdag och att i öfrigt målen handläggas

å divisioner eller af delningar, bestående, såsom förut nämnts, i regel

af fyra ledamöter. Divisionssammanträdena pläga räcka fyra timmar

å måndagar, tisdagar, onsdagar och fredagar, afdelningssammanträdena

två timmar å torsdagar. A vissa dagar sammanträder emellertid blott en

division. Under sommarferierna arbetar kammarrätten likaledes blott å

en division.

Kommitténs Vid öfvervägande af de förändringar, som till förenkling och tids
Minskning

v*nst m;l finnas påkallade i de former, under hvilka kammarrättens ämbetsverksamhet

utöfvas, har för kommittén såsom synnerligen viktig frammöter

i vissa ställ t sig den frågan, huruvida icke beträffande vissa af de kammarrätten

tillhörande mål och ärenden någon eftergift må kunna ske i nu gällande

bestämmelser rörande domfört antal ledamöter därstädes.

Dessa bestämmelser, hvilka äro desamma som för hofrätt, hafva

uppenbarligen sin grund i det åskådningssätt, som föranledt användande

af den kollegiala formen öfver hufvud taget, nämligen att säkerheten

för ett ärendes riktiga afgörande ansetts blifva större, i samma mån

antalet af de i handläggningen deltagande ökas. Om nu än denna uppfattning

må äga giltighet inom vissa gränser, så torde, å andra sidan, få

anses erkändt, att den omgång, som den kollegiala formen för med sig,

varder mera kännbar, ju större antalet i pröfningen deltagande sättes.

Det är därför af vikt att tillse, att i de särskilda fallen ej den gräns må

öfverskridas, som bestämmes af, å ena sidan, rättssäkerhetens behöriga

kraf och, å andra sidan, gagnet så för det allmänna som för de enskilda

af att ärendenas afgörande icke alltför mycket fördröjes. I detta hänseende

må, hvad kammarrätten angår, erinras om det i ofvanstående historiska

öfversikt åberopade uttalandet i kungl. brefvet den 30 april 1799,

att »erfarenheten wisar, åt flere Personers deltagande i Collegiale öfwerläggningar

än behofwet egentligen fordrar, merendels verkar en trögare

Arendernes gång, utan motsvarande förbättring i besluten».

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Naturligen är det svårt att ådagalägga, huru stort antal dömande

behofvet egentligen fordrar i hvarje grupp af mål. Så mycket

är dock visst, att, liksom inom åtskilliga förvaltande verk den kollegiala

formen såsom alltför omständlig helt eller delvis borttagits och beslutanderätten

i stället öfverlämnats till chefen allena, äfven i öfrigt den uppfattningen

gör sig gällande, att jämväl i de mål och ärenden, där samfälld

pröfning kvarstår, de pröfvandes antal utan olägenhet kan och äfven bör

i någon mån inskränkas för att, vid den växande arbetsmängden, möjliggöra

ett hastigare afgörande af ärendena. Uppenbart torde äfven vara,

att en dylik inskränkning lättare och med mindre betänkligheter bör låta

sig genomföras i kammarrätten än i fråga om de allmänna öfverrätterna

just på grund däraf, att kammarrättens arbetsområde är så begränsad^

att de dömande därstädes torde i vida högre grad än vid de allmänna

domstolarna äga den ledning, som en utvecklad praxis erbjuder.

Kommittén har emellertid ej ansett sig böra ifrågasätta någon

ändring i afseende å domfört antal ledamöter i fattigvårdsmål och de öfriga

mål, i hvilka kammarrätten enligt kommitténs förslag skulle blifva sista

instans. Det är nämligen nödigt, att, då det slutliga afgörandet af dessa

mål lägges i kammarrättens hand, på ett betryggande sätt sörja för att

detta afgörande, som kan ganska kännbart beröra enskilda medborgares

rättigheter, må blifva så godt som möjligt. Och för detta ändamål synes

det angeläget, att de, som skola deltaga i afgörandet, icke blifva alltför

få. Ett antal af fyra, hvilket, såsom ofvan nämnts, enligt nu gällande

bestämmelser är det minsta för att kammarrätten må vara domför, torde

alltså icke utan fara kunna underskridas i dessa mål. Erinras må, att i

högsta domstolen det minsta antal ledamöter, som skola deltaga i målens

pröfning och afgörande, endast i ringare mål och då alla äro om slutet

ense, satts så lågt som till fyra, men i viktigare saker till sju.

Nödig varsamhet torde ock mana att för närvarande icke vidtaga

någon ändring beträffande de i kammarrättens instruktion § 1 mom. 1,

2, 15 och 18 omförmälda balans- och därmed sammanställda eller närbesläktade

mål, enär dessa dels, där de förekomma, ej sällan äro af invecklad

art, dels ock kunna beröra viktiga personliga rättigheter. Och

beträffande de i instruktionen § 1 mom. 8 omnämnda besvärsmålen finner

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

sig kommittén ej heller böra föreslå någon ändring i förevarande afseende.

Likaså ifrågasätter kommittén icke någon ändring i hvad angår de mål

och ärenden, som skola af kammarrätten behandlas i plenum.

Vid eu jämförelse med den å sid. 55—56 lämnade öfversikten af

de mål, i hvilka, enligt kommitténs förslag, talan mot kammarrättens beslut

fortfarande skulle få äga rum, visar sig, att dessa, förutom balansm.

11. här ofvan omförmälda mål, skulle vara följande:

1) revisionsafdelningens eller advokatfiskal^ anmärkningar vid eller

med anledning af de till granskning inkomna räkenskaperna;

2) besvär öfver förvaltningsmyndigheternas beslut i anraärkningseller

redogörelsemål, de s. k. reskontreringsmålen därunder inbegripna;

3) från fångvårdsstyrelsen öfverlämnade anmärkningsfrågor, där

yrkande om ersättning blifvit väckt emot landshöfding eller landshöfdingämbete;
4)

anmärkningar mot förmyndarkammarens i Stockholm förvaltningsåtgärder

och räkenskaper, som af vederbörande revisorer i deras berättelse

blifvit framställda;

5) anmälande!! och åtal i anledning af försummelse att inom föreskrifven

tid till kammarrätten aflämna räkenskaper för granskning; samt

6) frågor om kammarrättens tjänstemän tillkommande anmärkningseller

aktoratsarfvode, därest sådant fortfarande må komma att utgå, äfvensom

angående afskrifning i advokatfiskalskontorets eller revisionsafdelningens

aktoratsräkningar.

I fråga om dessa mål och ärenden synes det kommittén, att deras

afgörande i kammarrätten skulle kunna utan olägenhet eller våda anförtros

åt ett ringare antal ledamöter, än hvad enligt nu gällande bestämmelser

är fallet. Först och främst är att märka, att, enligt hvad ofvan

framhållits, i alla dessa mål och ärenden kammarrättens beslut skulle

kunna öfverklagas i högre instans. Vidare må erinras, att inom andra

centrala verk mål och ärenden af lika vikt som de ofvan angifna i en

mängd fall kunna afgöras antingen af chefen allena efter en eller två

ledamöters hörande eller ock af chefen jämte två ledamöter, och detta

äfven hvad angår administrativa besvärsmål. Såsom i den historiska

öfversikten framhållits, har under eu tidigare period varit i kammarrätten

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

medgifvet, att mål, som icke voro af juridisk beskaffenhet eller borde in

pleno förehafvas, kunde afgöras af tre ledamöter.

Detta antal ledamöter anser kommittén böra vara tillräckligt vid

afgörandet i kammarrätten af nu ifrågavarande mål och ärenden, hvadan

kommittén föreslår,

att, med ändring i sådant hänseende af nu gällande

bestämmelser, de i nyss angifna sex punkter upptagna

mål och ärenden må pröfvas och afgöras af tre ledamöter.

För kommittén har vidare framställt sig det spörsmålet, huruvida Upphörande

icke, till vinnande af en ökad arbetsprodukt inom kammarrätten, vore i nuvarande

möjligt att träffa sådana anordningar, att föredragningsarbetet därstädes ^°ning''9''

kunde obehindradt fortgå under hela året eller åtminstone under större

del däraf, än för närvarande är fallet.

Därvid har kommittén först tagit i öfvervägande, huruvida inom

kammarrätten /mesysteinet, i den mån detsamma ännu tillämpas, bör

utbytas mot .seme.stersystem.

Denna fråga var föremål för behandling jämväl hos 1874 års löneregleringskommitté.

Uti sitt den 12 december 1874 afgifna betänkande angående

lönereglering m. m. vid rikets hofrätter och krigshofrätt^! hade

nämnda kommitté erinrat, hurusom någon tids hvila årligen från tjänstegöromålen

af ålder i flera af de gamla ämbetsverken varit medgifven åtminstone

ledamöterna och dem af tjänstemännen, hvilkas göromål varit

beroende af ledamöternas tjänstgöring, och att medgifvandet af någon dylik

ledighet i senare tider utsträckts till dels ledamöterna, dels såväl dessa som

tjänstemännen vid åtskilliga andra verk och inrättningar. I sättet för ordnande

och beredande af denna förmån åt tjänstemännen hade man därvid

gått till väga på olika sätt, i det man från äldre tider mestadels tillåtit

ämbetsverket att helt och hållet eller delvis afbryta sin verksamhet och

sålunda hålla »ferier», medan man vid de i senare tider åt vissa tjänstemannakårer

gjorda medgifvande!! af »semester» ordnat saken så, att tjänstemannen

väl fått den såsom önskvärd ansedda ledigheten, men tjänstgöringen

det oaktadt oafbrutet fortgått medelst förordnande af vikarie i den

lediges ställe.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

1874 års löneregleringskommitté ansåg feriesystemet, i förhållande

till systemet med semester, lida af betänkliga olägenheter, i hvilket

afseende uti nämnda betänkande framhölls, att de mål, som tillfallit en

ledig referent och voro på hans föredragning beroende, icke kunde under

hans ferietid företagas till afgörande. Kommittén fann sig emellertid ej

böra för rikets hofrätter föreslå att utbyta ledamöternas ferier mot semester,

men förordade eu inskränkning af ferierna.

I sitt betänkande angående kammarrätten däremot föreslog kommittén,

att, med upphörande af feriesystemets tillämpning, semester skulle,

när sådant utan hinder för göromålens behöriga gång kunde ske, få åtnjutas

af president och ledamöter samt andra gradens tjänstemän under

en och eu half månad samt af första gradens tjänstemän under en månad

årligen, och att ledamöterna skulle tillgodokomma dels befrielse från föredragning

under fjorton dagar närmast före semesterns början, dels ock under

julhelg och den därefter närmast följande tiden lindring i föredragningsskyldighet

efter presidentens bepröfvande.

Den föreslagna befrielsen för ledamöterna från föredragning under

fjorton dagar närmast före semesterns början ansågs nödvändig, emedan

eljest motsvarande tid af semestern skulle åtgå för expedierande af besluten

i de mål, som under tiden närmast före semestern af ledamoten handlagts,

och ledamotens ledighet sålunda inskränkas till eu månad. Därför

var det, enligt kommitténs åsikt, erforderligt, att för hvar och en ledamot,

som begagnade sig af semester, vikarie blefve förordnad för en tid

af två månader.

Beträffande lindring i föredragningsskyldighet under julhelg och

närmast följande tid förmälde kommittén, att, då enligt dess förslag äfven

dittillsvarande julferier skulle upphöra, men en lindring i ledamöternas

föredragningsskyldighet för utarbetande af de i slutet af hvarje år vanligen

i större mängd föredragna ärendena möjligen kunde vara af behofvet

påkallad, det kunde vara lämpligt, att åt verkets chef lämnades rättighet

att för sådant ändamål under någon kortare tid, då så pröfvades

nödigt, medgifva en dylik lindring, utan att dock handläggningen af de

mål, som fordrade skyndsam behandling, skulle få ligga nere.

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kommitténs ordförande, presidenten Buren, reserverade sig mot kommitténs

förslag om feriesystemets borttagande i kammarrätten; och i det

utlåtande, kammarrätten afgaf öfver kommitténs betänkande, framhölls

olämpligheten att på kammarrätten, såsom domstol, tillämpa semestersystemet

på det sätt kommittén föreslagit. Genom bifall till förslaget skulle

domarämbeten i kammarrätten, enligt en stadigvarande anordning, blifva

besatta med tillfälliga adjungerade ledamöter, hvilken anordning syntes

desto betänkligare, som det sedan längre tid vid inträffadt behof äfven af

ett mindre antal adjungerade ledamöter, än denna anordning skulle kräfva,

visat sig vara med ansenlig svårighet förenadt att, synnerligast under

sommarmånaderna, finna personer, som voro villiga att bestrida ifrågavarande

tjänstgöring och på samma gång besutto de därför nödiga egenskaperna.

Antoge man, att tiden för de ordinarie ledamöternas tjänstgöring och

semester under sommarmånaderna på vanligt sätt indelades i två perioder,

skulle under hvardera perioden kammarrättens domsrätt komma att utöfvas

af en personal, bestående i lyckligaste fall -— eller under förutsättning

att icke förfall inträffade för någon bland de ordinarie ledamöterna,

så att vikarie för honom behöfde förordnas — till ej mindre än halfva

antalet af vikarierande adjunkter.

Då kommitténs betänkande och kammarrättens utlåtande den 21

februari 1879 föredrogos inför Konungen i statsrådet, yttrade föredragande

departementschefen uti förevarande hänseende, att hvad kammarrätten

därutinnan anfört syntes honom vara väl grundadt, och att, då vid regleringen

af rikets hofrätter icke blifvit ifrågasatt att utbyta hofrättsledamöternas

ferier mot semester, departementschefen ansåg, att ett dylikt utbyte

icke heller boi’de äga rum i kammarrätten, hvad dess president och ledamöter

angick, utan att dessa fortfarande måtte få åtnjuta ferier under

samma tid som dittills. Beträffande åter tjänstemännen i öfrigt fann departementschefen

kommitténs förslag i afseende å semester böra tillämpas.

Kungl. Maj:t gillade departementschefens uppfattning, som ock vann

Riksdagens godkännande.

Att semestersystemet i och för sig, jämfördt med feriesystemet, erbjuder

fördelarna af icke ringa tidsvinst och därmed möjlighet för ökad

arbetsprodukt, är otvifvelaktigt. Men att i kammarrätten såsom öfver
LöneregleringsTcommitténs

bet. III. 15

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

domstol införa semestersystemet jämväl för presidenten och kammarrättsråden

har dock synts kommittén betänkligt, enär därigenom domarämbeten

i denna öfverrätt sknlle komma att hvarje år under perioder af afsevärd

längd uppehållas, kanske till halfva antalet, af adjungerade ledamöter.

An betänkligare blefve detta, om kammarrätten, som redan nu är sista

instans i fattigvårdsmål, komme att, i händelse af bifall till kommitténs

förslag, blifva det äfven i vissa andra, delvis ganska viktiga grupper af

mål. Vid dessa förhållanden har kommittén ansett det, ur rättssäkerhetens

synpunkt, icke vara tillrådligt att för presidenten och kammarrättsråden

utbyta feriesystemet mot semestersystemet, hvaremot, å andra sidan, kommittén,

oaktadt den förändrade ställning, som nu föreslås för revisionskommissarierna,

funnit sig ej böra ifrågasätta, att för dem det nuvarande

systemet med semester skulle utbytas mot ferier.

Beträffande vidare de s. k. julferierna inom kammarrätten är kommittén

af den åsikten, att dessa böra upphöra. I den reservation mot

1874 års kommittés betänkande angående kammarrätten, som afgafs af

kommitténs ordförande, presidenten Buren, anförde denne, att under dessa

ferier, som efter vedertagen praxis togo sin början först med ingången af

det infallande nya året, ledamöternas tid var upptagen, förutom af kammarrättens

en gång i veckan eller oftare förekommande sessioner, af j usteringar utaf

expeditioner i afgjorda mål, af öfverförande! i föredragningslistorna (hvarmed

torde afsetts ledamöternas s. k. rotlar) af de från föregående året

balanserade målen, af uppsättandet utaf föreskrifna arbetsberättelse!’ samt af

utarbetande till föredragning under nästföljande vårsession af vidlyftigare

mål. Någon egentlig ledighet under denna tid bereddes således ej ledamöterna

vidare, än att de därunder i regel njöto befrielse från föredragning

af mål, som ej kräfde skyndsammare handläggning; och en sådan

befrielse ansåg reservanten för ledamöterna vara behöflig.

Hvad sålunda anförts till stöd för den nuvarande anordningen kan

emellertid, enligt kommitténs mening, icke innefatta giltiga skäl för ett

uppehåll i den jämna gången af kammarrättens arbeten. Beträffande de

särskilda göromål, hvilka skulle upptaga ledamöternas tid under julferierna,

är kommittén af den uppfattning — åt hvilken kommittén

jämväl gifvit uttryck i sitt betänkande angående kammarkollegium vid

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

hemställan om upphörande af eu liknande anordning därstädes — att,

därest dessa göromål icke kunna jämsides med det öfriga dagliga

arbetet besörjas under den vanliga arbetstiden, sådant bör föranleda

därtill, att, såsom äger rum inom flera ämbetsverk, där ett forceradt arbete

under början af nya året måste bedrifvas, arbetstiden under erforderlig

tidrymd varder, i mån af behof, utsträckt utöfver det vanliga

måttet. Vid jämförelse mellan kammarrättsråden och ledamöterna i åtskilliga

af de förvaltande verken kan kommittén för sin del icke finna,

att kammarrättsråden mer än ledamöterna i dessa förvaltande verk äro

i behof af längre kostnadsfri ledighet under året än den å en och en half

månad, som nu tillkommer dem under sommarferierna.

Utöfver de nämnda afbrotten eller inskränkningarna i föredragningsarbetet

under jul- och sommarferierna har, enligt hvad kommittén

inhämtat, inom kammarrätten utbildat sig den praxis, att föredragningsarbetet

legat nere under en vecka vid påsk samt under sista veckan

före sommarferiernas början. För de s. k. påskferierna har intet skäl

angifvits; men hvad angår upphörandet af föredragningsarbetet en vecka

före vårsessionens slut, har anförts, att, därest så ej skedde, vederbörande

ledamöter skulle, för uppsättning och justering af expeditioner i de under

nämnda vecka föredragna målen, varda kvarhållna efter vårsessionens

slut och således gå förlustiga en del af sina ferier. Delvis har detta

naturligen sammanhängt med nuvarande anordning af uppsättnings- och

justeringsarbetet i kammarrätten. Kommittén har i det föregående hemställt

om eller antydt önskvärdheten af åtskilliga till tidsvinst syftande

förenklingar i arbetssättet inom kammarrätten. Men äfven oberoende

däraf anser kommittén föredragningsarbetet under vårsessionen böra i

i behörig ordning fortgå till sessionens slut, hvarvid på vederbörande

ledamöter och underlydande tjänstemän må ankomma att genom ett

forceradt arbete så skyndsamt som möjligt besörja det efter föredragningen

följande arbetet med uppsättning, justering och expedition. Skulle, det

oaktadt, i enstaka fall inträffa, att eu ledamot af kammarrätten, hvilken

äger åtnjuta ferier omedelbart efter vårsessionens slut, nödgas kvarstanna

en eller annan dag därutöfver, torde detta ej vara annat än hvad ganska

ofta inträffar beträffande semesterlediga tjänstemän i andra ämbetsverk.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kommittén får alltså hemställa,

att nu brukliga afbrott eller inskränkningar i

föredragningen under januari manad samt vid påsk och

under sista veckan af vårsessionen må upphöra.

Öfverläm- Jämlikt § 18 i kammarrättens instruktion, sådan denna paragraf

liidenten^attlyder enligt kung!, kungörelsen den 7 december 1894, skall presidenten

draga^vissa vara Kungl- Maj:t ansvarig för ärendenas jämna och ändamålsenliga gång

ärenden, samt tillse, att en hvar af kammarrättens ledamöter och tjänstemän fullgör

sina åligganden.

I sitt betänkande angående kammarkollegium har kommittén föreslagit,

att åt chefen för sistnämnda ämbetsverk skulle öfverlämnas att

föredraga befordringsfrågor och andra samfälldt afgörande underkastade

ärenden rörande verkets personal, särskildt i syfte att bringa honom i

närmare förbindelse med personalen och därigenom öka möjligheten för

honom att verkligen öfvervaka, det en hvar med nit och drift fullgör

hvad honom åligger.

Af enahanda skäl anser kommittén en liknande anordning böra träffas

äfven i kammarrätten. Bland de mål och ärenden, som det sålunda

borde tillhöra presidenten därstädes att föredraga, äro för närvarande på

pleniföredragning af sekreteraren ankommande: ärenden om upprättande

af underdånigt förslag till ledig tjänst, om befordran till sådan tjänst,

som kammarrätten äger tillsätta, om antagande af extra ordinarie tjänstemän

och vaktbetjänte samt om tjänstledighet, afsked och tjänstebetyg

äfvensom frågor om adjunktion samt förordnande att bestrida annan

tjänstgöring i kammarrätten.

De mål och ärenden, hvilkas föredragning sålunda skulle tillkomma

presidenten, lära icke kunna anses särskildt tyngande, och bestyren därmed

torde därför icke behöfva afsevärdt minska tillfället för honom att deltaga

i kammarrättens divisionsarbeten. Skulle så dock blifva i någon mån fallet,

anser kommittén detta vara mindre betydande i jämförelse med gagnet

däraf, att genom den föreslagna anordningen skulle beredas ökadt tillfälle

för presidenten att lära känna personalen och att på ett effektivt sätt

kunna utöfva sin tillsyn öfver densamma och dess arbeten.

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Betydelsen af en sådan effektiv tillsyn kan ej nog högt skattas och

torde därför vara synnerligen förtjänt att, vid utarbetande af ny instruktion

för kammarrätten, beaktas såväl i nu nämnda som i andra afseenden.

1 detta hänseende må såsom ett exempel i förbigående erinras om § 19 i

kammarrättens instruktion. Där är stadgadt, att äldste tjänstgörande ledamoten

skall en gång om året å den tid, kammarrätten utsätter, i närvaro af

advokatfiskal förrätta undersökning i revisionsafdelningen för utrönande,

huruvida dit inkomna räkenskaper blifvit inom stadgad tid behörigen granskade

samt huruvida revisionsafdelning ens tjänstemän jämväl i öfrigt fullgjort

sina åligganden. De anmärkningar, hvartill undersökningen kan föranleda,

skola anmälas hos presidenten, hvilken i anledning däraf har att vidtaga

de åtgärder, som af omständigheterna påkallas. Att denna anordning numera

icke kan vara tillfredsställande ur inspektionssynpunkt, synes kommittén

uppenbart. Den därmed åsyftade inspektionen från kammarrättens

sida öfver revisionsafdelningen borde enligt kommitténs uppfattning utöfvas

af chefen själf och icke inskränkas till allenast en gång om året,

utan ske så ofta sådant kunde anses af förhållandena påkalladt. I hvarje

fall är emellertid synnerligen angeläget, att genom lämpliga föreskrifter i

en blifvande ny instruktion stödja chefen i hans bemödanden att på ett

fullt ändamålsenligt och tidsenligt sätt utöfva den honom åliggande tillsynen

öfver ämbetsverket, dess personal och dess arbeten.

Såsom förut nämnts, gäller i kammarrätten, att vid presidentens frånvaro

dennes åligganden bestridas af äldsta tjänstgörande kammarrättsrådet.

Häri har kommittén, vid afgifvande af sitt förslag i nu förevarande hänseenden,

ej afsett någon ändring. I presidentens frånvaro skulle alltså,

då särskild vikarie ej blifvit af Kung! Maj:t förordnad, äldsta tjänstgörande

kammarrättsrådet i presidentens ställe föredraga ifrågavarande personalärenden.

I sammanhang med förslaget om öfverflyttande å presidenten af omförmälda

nya åliggande anser sig kommittén böra i förbigående påpeka

ett enligt nuvarande instruktion presidenten tillhörande åliggande, som

synes kunna och böra vid utfärdande framdeles för ämbetsverket af ny

instruktion öfverflyttas å någon underordnad tjänsteman. Enligt § 18 i

instruktionen tillhör det nämligen presidenten att öppna till kammar
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

rätten ankommande bref. Detta bestyr borde lämpligen kunna anförtros

åt aktuarien och registrator^ i öfverensstämmelse med hvad redan genom

kungl. kungörelsen den 4 juni 1886 skett beträffande kammarkollegium.

Kommittén hemställer,

ntt åt presidenten ma öfverlärnnas att föredraga

ärenden, som ängd kammarrättens personal.

Skyldighet A sid. 103 105 här ofvan har kommittén framställt förslag därom,

kommissa- a^ det skall tillhöra revisionskommissarierna att icke blott föredraga, utan

rfeltagaf ä^ven sasom ledamöter deltaga i afgörandet af revisionsafdelningens anhandlägg-

märkningsmål och därmed i sammanhang stående ärenden.

ningen af , 0

vissa med Het synes emellertid kommittén, att under den föredragning, som

ningsmälen alltsa sku,le å%ga revisionskommissarierna, borde kunna medtagas äfven

UkSda vissa andra grupper af mål och ärenden, hvilka för närvarande lottas

mellan kammarrättsråden och af dem föredragas.

De mål och ärenden, kommittén härvid åsyftar, äro följande:

advokatfiskalens anmärkningar vid eller med anledning af de till

granskning inkomna räkenskaperna;

besvär öfver förvaltningsmyndigheternas beslut i anmärknings- eller

redogörelsemål, de s. k. reskontreringsmålen därunder inbegripna;

från fångvårdsstyrelsen öfverlämnade anmärkningsfrågor, där yrkande

om ersättning blifvit väckt emot landshöfding eller landshöfdingämbete;

anmärkningar mot förmyndarkammarens i Stockholm förvaltningsåtgärder

och räkenskaper, som af vederbörande revisorer i deras berättelse

blifvit framställda;

anmälanden och åtal i anledning af försummelse att inom föreskrifven

tid till kammarrätten aflämna räkenskaper för granskning; samt

frågor om kammarrättens tjänstemän tillkommande anmärkningsarfvode

och om afskrifning i advokatfiskalskontorets eller revisionsafdelningens

aktoratsräkningar.

I fråga om samtliga dessa mål och ärenden gäller, att de antingen

stå i nära samband med revisionsafdelningens arbeten eller, där så ej kan

sägas vala fallet, dock äro af den natur, att äfven beträffande dem revi
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

sionskommissarierna torde få anses sitta inne med sakkunskap, som synes

göra dem särskild! lämpade att föredraga dessa mål och äfven deltaga i

deras afgörande. Hvad särskild! angår besvär öfver förvaltningsmyndigheternas

beslut i anmärknings- eller redogörelsemål, skulle genom deras öfverlämnande

till revisionskommissariernas föredragning vinnas större möjlighet,

än för närvarande, för öfversikt och kontroll af anmärkningsförfarandet hos

kammarrätten i dess helhet, i första såväl som i andra instans. Därjämte

synes ett samlande i revisionskommissariernas hand af samtliga ofvanriämnda

mål och ärenden vara ägnadt att bereda ökad trygghet för en

konsekvent tillämpning af räkenskapsväsendet rörande stadgar och föreskrifter.

Det må här erinras, att beträffande alla de mål och ärenden, i hvilkas

handläggning och afgörande revisionskommissarie sålunda skulle komma

att deltaga, kommittén föreslagit en inskränkning af domföra antalet

ledamöter därhän, att dessa mål och ärenden må pröfvas och afgöras af

tre ledamöter.

Såsom närmaste förmän för revisionspersonalen torde revisionskommissarierna

ock böra deltaga i behandlingen och afgörandet uti kammarrättens

plenum af sådana ärenden, som afse revisionsafdelningens personal

eller arbetet å afdelningen. I sistnämnda hänseende tillåter sig kommittén

åberopa, att i § 7 mom. 2 af den för kommerskollegium gällande instruktion,

sådant nämnda moment lyder enligt kungl. kungörelsen den 12

december 1902, finnes stadgadt, att, därest ärende, som jämlikt mom. 1

af samma § är af beskaffenhet att skola i plenum handläggas, tillhör statistisk

afdelning eller afser sådan afdelnings personal eller arbetet å afdelningen,

vederbörande förste aktuarie för tillfället inträder såsom ledamot

i kollegium samt deltager i ärendets afgörande med rösträtt jämte öfriga

ledamöter.

Kommittén hemställer alltså,

dels att del måtte åläggas revisionskommissarierna

att, utöfver hvad förut blifvit föreslaget, föredraga och,

enhvar i hvad hans föredragning omfattar, såsom ledamöter

deltaga i afgörandet af följande mål och ärenden:

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

advokat//,skalens anmärkningar vid eller med anledning

af de till granskning inkomna räkenskaperna;

besvär öfver förvaltningsmyndigheternas beslut i

anmärknings- eller redogörelsemål, de s. k. reskontreringsmålen

därunder inbegripna;

från fångvårdsstyrelsen öfverlämnade anmärknings- •

frågor, där yrkande om ersättning blifvit väckt mot landshöfding

eller landshöfding ämbete;

. anmärkningar mot förmyndarkammarens i Stockholm

förvaltning såtgärder och räkenskaper, som af vederbörande

revisorer i deras berättelse blifvit framställda;

anmälanden och åtal i anledning af försummelse

att inom föreskrifven tid till kammarrätten aflämna räkenskaper

för granskning; samt

frågor om kammarrättens tjänstemän tillkommande

anmärkning sarf vode och om afskrifning i advokatfiskalskontorets

eller revisionsafdelning ens aktoratsr ökningar;

dels ock att, dä i plenum förekommer ärende, som

afser revisionsaf delning ens personal eller arbetet å afdelningen,

det måtte tillkomma revisionskommissarierna att

såsom ledamöter deltaga i ärendets afgörande.

E. Utsträckning- af föredragningsskyldigheten och arbetstiden.

I delen I af kommitténs betänkande har uttalats, att till ökning af

arbetsprodukten inom de centrala ämbetsverken utsträckning af arbetstiden

därstädes borde påfordras. Och kommittén har i sådant afseende

ansett sig böra såsom en allmän förutsättning för de löneregleringsförslag,

som af kommittén afgifvas för nämnda ämbetsverk, antaga, att för desamma

i allmänhet bör stadgas, att samtliga ordinarie tjänstemän och betjänte

skola, där ej för särskilda fall undantag, efter pröfning, medgifves, vara

å tjänsterummen tillstädes minst sex timmar hvar söckendag. I samman
-

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

hårig därmed liar emellertid framhållits, att denna tjänstgöringstid utgör

allenast den minimitid, under hvilken samtliga ordinarie befattningshafvande

skola i regel finnas å tjänsterummen tillstädes, men att naturligen enhvar

därutöfver är skyldig att å tjänsterummet eller, där sådant kan ske, i

hemmet åt tjänsten ägna all den tid, som kräfves för dess behöriga

skötande.

Hvad kammarrätten emellertid angår, med dess dubbla egenskap af

domstol och förvaltande verk, lärer icke kunna för personalen i dess helhet

lämpligen föreskrifvas en daglig arbetstid af ofvan angifna längd å

tjänsterummen.

Kammarrättens förstnämnda egenskap medför nämligen, att vissa af

dess tjänstemän, särskildt presidenten och kammarrättsråden, hafva hufvudsakligen

till uppgift att utöfva en dömande verksamhet under i öfverrätt

brukliga former. Denna deras dömande verksamhet varder så mycket mera

betydelsefull, om, i enlighet med hvad kommittén föreslagit, kammarrätten

blifver sista instans äfven i andra än fattigvårdsmål.

Uppenbarligen kan det icke under några förhållanden ifrågakomma,

att dessa tjänstemän skulle kunna sex timmar hvarje söckendag hålla sammanträde.

Åt de föredragande måste gifvas nödig tid för beredande af

målen till föredragning och för utförande af de göromål, som följa efter

föredragningen och däraf föranledas; och dessutom är arbetet vare sig

som föredragande eller som bisittare vid ett dylikt sammanträde af den

ansträngande art, att vederbörandes arbetskraft naturligen ej skulle stå bi

med att dagligen ett större antal timmar oafbrutet deltaga i ett sådant

arbete. Frågan blir då, huruvida man må kunna på dessa tjänstemän

ställa den fordran, att de utöfver de tider, då de hafva att närvara vid

kammarrättens sammanträden, skola förlägga så stor del af sina arbeten i

öfrigt till tjänstelokalerna, att äfven för dem den dagliga arbetstiden därstädes

varder minst sex timmar. Men icke heller detta synes kommittén

lämpligt. Arbetet med målens beredande till föredragning torde i regel

få anses vara af beskaffenhet att lika bra utföras i hemmet. I kammarrättsrådens

göromål ingår ej heller den mängd af rena expeditionssaker

och andra mera löpande ärenden, som — jämte mål af större vikt

Lönereglering skommitténs bet. III.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

förekomma inom den egentliga administrationen och hvilka ärenden icke

, blott kunna mycket väl besörjas å tjänsterummen utan äfven påfordra

vederbörande ledamöters dagliga närvaro därstädes för vinnande af den

snabbare expedition, som i dylika ärenden måste fordras.

A andra sidan bör emellertid, enligt kommitténs mening, äfven af

ifrågavarande tjänstemän äskas så stor arbetsprodukt, att den kan anses

skäligen betinga åtminstone lika mycket dagligt arbete, som af andra tjänstemän

fordras enligt kommitténs förslag.

Den utväg, som i första hand erbjuder sig för att möjliggöra arbetsproduktens

höjning, är att öka sammanträdenas antal och i sammanhang

därmed ledamöternas föredragningsskyldighet.

För närvarande åligger det kammarrättsråden att i hvarje vecka två

dagar bevista divisionssammanträde, som i allmänhet räcker fyra timmar, och

i regel kommer på hvarje kammarrättsråd två timmars föredragning å division

i veckan. Dessutom hafva kammarrättsråden att en dag i veckan bevista dels

plenum och dels i tur och ordning ett afdelningssammanträde på omkring

två timmar, antingen för handläggning af anmärkningsmål och därmed

samband ägande ärenden eller för s. k. extra föredragning af andra mål.

Föredragningen vid dessa sistnämnda sammanträden har besörjts i aninärkningsmålen

och därmed samband ägande ärenden af revisionskommissarier

samt i öfriga mål af adjungerade ledamöter, hvadan kammarrättsråden där

varit blott bisittare. För beredande af det antal mål, hvilkas föredragning

kunnat medhinnas på två timmar hvarje vecka, och för det i öfrigt, utöfver

sammanträdena, erforderliga arbetet hafva sålunda för kammarrättsråden

återstått i regel tre söckendagar i hvarje vecka förutom den tid af

öfriga söckendagar, som icke åtgått för sammanträdena.

Häraf anser kommittén framgå, att utrymme bör finnas för en

ökning af antalet sammanträden. Och då härmed sammanställes hvad

kommittén föreslagit till förenkling och underlättande af arbetet, synes

jämväl en utsträckning af kammarrättsrådens föredragningsskyldighet

kunna vidtagas, utan att därigenom i någon mån äfventyras målens noggranna

behandling.

Kommittén håller före, att kammarrättsråden borde kunna, förutom

deltagandet i plenum, ägna åt sammanträden för föredragning af

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

andra mål än anmärkningsmål tre dagar i veckan samt därutöfver, i tur

och ordning, deltaga en dag i afgörandet af anmärknings- och därmed likställda

mål.

Med deltagandet i tre allmänna divisionssammanträden i veckan

följer, att hvarje kammarrättsråd skulle hafva att under loppet af två

veckor föredraga under tillhopa omkring sex timmar i stället för, såsom

för närvarande, fyra timmar.

Hvad angår anmärknings- samt därmed likställda mål och ärenden,

liar kommittén i det föregående föreslagit, att revisionskommissarierna

skola, hvar och en i hvad angår hans kontor, icke allenast föredraga utan

ock såsom ledamöter deltaga i afgörandet af nämnda mål och ärenden, äfvensom

att dylik föredragning skall äga rum i regel minst fyra timmar i hvarje

vecka under hela året, utan annat undantag, än som betingas af infallande

helgdagar. Kommittén har äfven hemställt, att dessa mål skola kunna pröfvas

och afgöras af tre ledamöter. Följaktligen skulle endast två kammarrättsråd

behöfva deltaga i pröfningen och afgörandet af ifrågavarande mål,

hvadan, om man utgår från det nuvarande antalet kammarrättsråd, enhvar

af dem sålunda komme att under kammarrättens ordinarie sessioner deltaga

i detta arbete endast hvar fjärde vecka. Däremot skulle under den

tid af en och en half månad årligen, därunder hvardera divisionen ensam

år i tjänst, dess ledamöter få, i tur och ordning, hvarannan vecka deltaga

i handläggningen af anmärkningsmål.

För att besörja det arbete, som förutsättes för eller föranledes af

tillhopa omkring tolf timmars föredragning under fyra veckor eller som

eljest är i tjänsten behöfligt, skulle sålunda i allmänhet för kammarrättsråden

återstå — förutom en del af de på dessa veckor belöpande sammanträdesdagarna

— två söckendagar hvar vecka och därutöfver under tre veckor

af fyra en tredje söckendag eller sålunda på fyra veckor elfva söckendagar.

Det torde icke lida något tvifvel, att den sålunda för nämnda arbete

disponibla tiden bör vara tillräcklig.

Äfven om sålunda kommittén icke velat ifrågasätta någon förpliktelse

för kammarrättsråden att å de för målens beredning företrädesvis

afsedda dagarna vistas å tjänsterummet, vill kommittén dock uttala

önskvärdheten däraf, att de äfven å sådana dagar någon tid infinna sig i

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

tjärn telokalen för att vara i tillfälle att lämna sina underordnade den

ledning i arbetet, som för dem må vara erforderlig.

Hvad presidenten angår, skulle honom visserligen icke åligga någon

annan föredragning än den af personalärenden, hvilken föredragning emellertid

i regel torde vara af den beskaffenhet, att han kan lika väl om ej bättre

bereda sig till densamma uppe i ämbetsverket. Men det har beräknats,

att han därjämte skall deltaga i divisionssammanträdena för handläggning

af därvid förekommande mål, och särskildt att han bör vara tillgänglig

att deltaga såsom femte ledamot, därest i följd af skiljaktighet sådan behöfver

tillkallas. Härigenom kommer, till följd af ökningen i sammanträdenas

antal, äfven hans tjänstgöringsskyldighet att väsentligt ökas.

Beträffande presidenten är emellertid att märka, att, äfven om kommittén

funnit sig, med hänsyn till hans deltagande i den dömande verksamheten,

icke kunna föreslå förpliktelse för honom att minst sex timmar

hvarje söckendag vara å tjänstelokalen tillstädes, kommittén likväl anser,

att han bör hvarje söckendag infinna sig i ämbetsverket, något som icke

heller nu lärer af honom underlåtas, samt att detta bör stadgas såsom en

skyldighet för honom. Utan en sådan daglig närvaro i sitt verk lärer

det icke vara honom möjligt att på ett verksamt sätt fullgöra den tillsyn,

han har att ägna åt sina underordnade och deras arbeten.

Hvad angår öfriga tjänstemän inom kammarrätten äfvensom betjänte,

anser kommittén dess ofvan omförmälda förslag om utsträckning af arbetstiden

böra med afseende på dem komma i tillämpning, och att således

för dem bör stadgas förpliktelse att, där ej för särskilda fall undantag,

efter pröfning, medgifves, vara å tjänsterummen tillstädes minst sex timmar

hvarje söckendag. Beträffande särskildt revisionskommissarierna

skulle visserligen äfven dessa enligt kommitténs förslag i vissa mål

blifva ledamöter med föredragningsskyldighet, men denna skyldighet är

dock af mindre omfattning. Vid beredningen af anmärkningsmål till

föredragning behöfva ock revisionskommissarierna i de flesta fall hafva

tillgång till de å tjänstelokalen befintliga räkenskaper, å hvilka anmärkningarna

hafva afseende. Och därjämte är i hvarje fall deras åliggande

att vara chefer för hvar sitt af revision safdelningens kontor af beskaffenhet

att påkalla deras dagliga närvaro därstädes. — Val har med afseende å

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

vissa af ifrågavarande tjänstemän anmärkts, att de för närvarande äro till

alltför stort antal placerade i samma rum, men detta lärer få anses såsom

eu tillfällig olägenhet, som kan och bör, oberoende af kommitténs

förslag, afhjälpas.

Vidkommande frågan om den tid på dagen, till hvilken tjänstgöringen

inom vederbörande ämbetsverks lokaler bör förläggas, och huruvida tjänstgöringen

därstädes bör fullgöras i oafbruten följd eller ej, har kommittén

i delen I framhållit, att det ej torde tillhöra kommittén att därutinnan

uttala sig, hvarvid dock betonats önskvärdheten däraf, att, till båtnad

såväl för samarbetet mellan olika ämbetsverk som för allmänheten, likformiga

bestämmelser i sådant hänseende måtte i möjligaste mån för samtliga

ämbetsverk meddelas.

Under åberopande häraf tillåter sig kommittén här hemställa,

att för presidenten i kammarrätten måtte stadgas

skyldighet att hvarje söckendag vara tillstädes i ämbetsverket;
att

det måtte åläggas kammarrättsråden att, förutom

tjänstgöring i plenum, dels, i tur och ordning, en

dag i veckan deltaga i sammanträde för handläggning af

anmärknings- och därmed likställda mål, dels ock en hvar

tre dagar i veckan, i regel minst fyra timmar och med

skyldighet till föredragning hvar i sin tur, deltaga i sammanträden

för handläggning af andra mål och ärenden;

samt

att föreskrift måtte meddelas därom, att kammarrättens

samtliga öfriga ordinarie tjänstemän äfvensom

ordinarie betjänte skola, där ej för särskilda fall undantag,

efter pröfning, medgifves, vara å tjänsterummen

tillstädes minst sex timmar hvarje söckendag.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kommitténs förslag till villkor för åtnjutande af de med

ordinarie befattning inom kammarrätten förenade aflönings
förmåner,

1874 års löneregleringskommitté ansåg, vid afgifvande af sitt förslag

angående lönereglering m. m. för kammarrätten, enahanda villkor för

åtnjutande af den nya aflöningen och samma allmänna grunder för löneregleringen,

hvilka i andra ämbetsverk vunnit tillämpning, böra meddelas

för kammarrättens ämbets- och tjänstemän.

Då chefen för finansdepartementet den 21 februari 1879 inför

Konungen i statsrådet föredrog nämnda kommittés betänkande angående

kammarrätten äfvensom kammarrättens däröfver afgifna underdåniga utlåtande,

hemställde han emellertid, att de villkor, under hvilka den af honom

föreslagna nya aflöningen skulle få åtnjutas, måtte fastställas i hufvudsaklig

öfverensstämmelse med hvad som blifvit bestämdt för rikets

hofrätter enligt kungl. kungörelsen den 19 maj 1876. Denna uppfattning

vann Kungl. Maj:ts bifall och godkändes äfven af Riksdagen med ett tilllägg

i fråga om semester för första och andra gradens tjänstemän.

Den 14 november 1879 utfärdades kungl. kungörelse angående villkoren

för åtnjutande af de från 1880 års början fastställda nya löneförmånerna

för kammarrätten.

1 vissa hänseenden skilja sig dessa ännu gällande villkor från dem,

som fastställts för flertalet centrala ämbetsverk.

Så är ämbets- och tjänsteman i kammarrätten underkastad allenast

den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden, som

vid en möjligen inträdande förändrad organisation af ämbetsverket eller

dess särskilda afdelningar eller eljest i allmänhet kan varda stadgad; hvar
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

emot till nämnda villkor ej, såsom annorstädes, tillagts den bestämmelsen

att, »därest i en framtid verkets ställning inom statsförvaltningen så förändras,

att detsamma ej längre kan såsom själfständigt ämbetsverk anses»,

ämbets- eller tjänsteman skall vara förpliktad att, med bibehållande af

den tjänstegrad och aflöning han innehar, efter den nya eller förändrade

arbetsordningen sköta de med tjänsten förenade göromål.

Vid villkoret om tjänstgöringspenningars uppbärande för den tid,

tjänsteinnehafvare åtnjutit semester, äro för kammarrätten med semester

jämställda »ferier».

I fråga om skyldighet att afgå från befattning gäller för kammarrättens

president och för kammarrättsråden, att de äro pliktiga att vid fyllda 70 års

ålder från tjänsten afgå, samt att efter 65 lefnadsår och 35 tjänsteår de icke

äro ovillkorligen berättigade att för sjukdom erhålla tjänstledighet, hvaremot

annan tjänsteman i kammarrätten skall, då han uppnått 65 lefnads- och

minst 35 tjänsteår, vara förpliktad att med oafkortad lön såsom pension

från tjänsten afgå, Kungl. Maj:t eller kammarrätten, där det tillkommer

denna att afskedet utfärda, dock obetaget att låta med detsamma anstå,

därest och så länge den pensionsberättigade pröfvas kunna i tjänsten på

ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna och kan firmas villig att i

densamma kvarstå.

Det torde här böra erinras, att Riksdagen år 1877 medgifvit att,

oberoende af hvad då gällande stadganden innehöllo om rätt till pension

å allmänna indragningsstaten, civila ämbets- och tjänstemän samt betjänte,

hvilkas aflöning, på grund af reglering, som skett vid 1876 och 1877

årens riksdagar eller vid följande riksdagar kunde äga rum, är fördelad i

lön och tjänstgöringspenningar, skola vara berättigade — där ej för särskilda

fall andra bestämmelser äro eller blifva meddelade — att, då de

uppnått 65 lefnads- och minst 35 tjänsteår, vid afskedstagandet från

tjänsten, å allmänna indragningsstaten undfå pension till lönens hela belopp. 1

1 delen I af kommitténs betänkande hafva angifvits de villkor, som

kommittén ansett böra uppställas för åtnjutande inom de centrala ämbetsverken

i allmänhet af de med ordinarie befattning förenade aflöningsförmåner.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

[ de sålunda ifrågasatta allmänna aflöningsvillkoren finner kommittén

sig böra, hvad kammarrätten angår, föreslå den ändring, att i de ofvan anförda

hänseenden, uti hvilka aflöningsvillkoren vid kammarrätten för närvarande

skilja sig från dem vid flertalet andra centrala ämbetsverk, denna

skillnad fortfarande tills vidare må bibehållas. Den för kammarrättens president

och kammarrättsråden nu gällande särskilda bestämmelsen i fråga om

afgång från tjänsten anser kommittén emellertid icke böra utsträckas till att

gälla äfven revisionskommissarierna, enär dessa, fastän de enligt kommitténs

förslag skulle varda ledamöter af kammarrätten i vissa mål, dock icke

skulle komma att blifva domare i samma mening som kammarrättsråden.

Beträffande förhöjning af lön efter viss tids fortsatt innehafvande

af befattning i samma lönegrad torde löntagare i kammarrätten böra få

tillgodoräknas den tid, som före den blifvande nya aflöningsstatens trädande

i kraft förflutit från hans tillträde till befattningen, äfven om han,

i följd af frågan om reglering af löneförhållanden in. m. inom kammarrätten,

må hafva tillträdt befattningen allenast på grund af förordnande

tills vidare.

Någon föreskrift om skyldighet för tjänsteman, som har sig anförtrodd

uppbörd eller kontroll å uppbörd, att begagna sig af semester å

tid af året, som af ämbetsverket bestämmes, torde ej böra upptagas bland aflöningsvillkoren

för tjänstemän i kammarrätten.

Kommittén hemställer,

att för åtnjutande inom kammarrätten af de med

ordinarie befattning förenade aflöningsför maner, om hvilka

kommittén i det följande framställer förslag, måtte stadgas

följande villkor, nämligen:

att innehafvare af ordinarie befattning skall

vara underkastad den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet

eller jämkning i åligganden, som vid

en möjligen inträdande förändrad organisation af kammarrätten

eller dess särskilda af delningar eller eljest i allmänhet

kan varda stadgad, samt i sådant hänseende, äfvensom

därest vissa kammarrätten tillhörande göromål öfver
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

flyttas till annat ämbetsverk, vara pliktig att, med bibehållande

afl den tjänstegrad och den aflöning han innehar,

efter ny eller förändrad arbetsordning sköta de med

befattningen förenade göromål eller tjänstgöra i det verk,

till hvilket göromålen öfverlämnas;

att med ordinarie befattning icke må förenas

annan tjänst å rikets, riksdagens eller kommuns stat eller

amanuens- eller därmed jämförlig biträdesbefattning i

statens, riksdagens eller kommuns verk;

att med ordinarie befattning ej heller ma förenas

vare sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot

i styrelse för verk eller bolag, som är med Kungl.

Maj:ts oktroj försedt eller blifvit såsom aktiebolag

registreradt, eller befattning såsom tjänsteman i sådant

verk eller bolag eller annan tjänstebefattning afl hvad

slag som helst, såframt ej i särskilda fall, hvad angår

presidenten eller ledamot, Kungl. Maj:t och, hvad angår

innehafvare af annan befattning, kammarrätten, på grund,

af förekommande omständigheter och efter pröfning, att

ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning ej må anses

inverka hinderligt å tjänstgöringen i kammarrätten,

finner sådant uppdrag eller sådan tjänstebefattning kunna

få tills vidare bibehållas eller mottagas;

att tjänsteman i första lönegraden är skyldig

att tjänstgöra å den särskilda befattning inom graden,

där kammarrätten till befordrande af arbetets oafbrutna

gång finner honom lämplig och behöflig;

att tjänstgöring spenning ar få uppbäras endast för

den tid, befattnings innehafvare verkligen tjänstgjort eller

åtnjutit ferier eller semester, men för den tid, han eljest

varit från tjänstgöring befriad, skola utgå till den, som

uppehållit befattningen;

att den, som af sjukdom hindras att sin befattning

förrätta, äger uppbära hela lönen, men att den, som und
Lönereglering

skommitténs bet. III. 17

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

får ledighet för svag hälsas vårdande, enskilda angelägenheter,

tjänstgöring hos Riksdagen, dess utskott eller

revisorer eller andra särskilda uppdrag eller i behörig

ordning afstänges från tjänstgöring eller eljest är lagligen

förhindrad att sköta befattningen, kan förpliktas

att under ledigheten utöfver sina tjänstgöring spenning ar

afstå sä mycket af lönen, som för befattningens uppehållande

erfordras eller eljest pröfvas skäligt;

att aflöning ej må utgå till tjänsteman eller betjänt

för tid, hvarunder han af hållit sig från tjänstgöring

utan att hafva i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet

eller kunnat styrka giltigt förfall;

att, därest tjänsteman eller betjänt varder af stängd

från tjänstgöring eller i häkte tagen, den del af hans

aflöning, som icke af kammarrätten pröfvas böra användas

till befattningens uppehållande, skall under tiden

innehållas, såvida ej kammarrätten finner skäligt låta

honom uppbära något däraf;

att vid sjukdomsförfall, eller när det erfordras för

beredande af semester, tjänsteman af lägre grad skall

vara skyldig att, om han förordnas till högre befattning

hos kammarrätten, densamma, mot åtnjutande i förstnämnda

fall af de för befattningen anslagna tjänstgöring

spenningar, men i senare fallet af däremot svarande

belopp i stället för egna tjänstgöring spenning ar,

bestrida, dock ej längre än sammanlagdt tre månader

under ett och samma kalenderår;

att, därest förhöjning af lönen efter viss tids fortsatt

innehafvande af befattning i samma lönegrad är i

staten medgifven, tidpunkten

för första förhöjningen bestämmes att inträda efter

fem år, under villkor att innehafvaren under mer än

fyra femtedelar af den tjänstetid, som erfordras för att

vinna nämnda förhöjning, med, godt vitsord bestridt sin

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

egen eller, på grund af förordnande, annan statens tjänst,

dock att härvid icke må föras honom till last den tid,

han åtnjutit ferier eller semester, och

för andra förhöjningen, om sådan äger rum, efter

ytterligare fem är, på samma villkor, samt

för tredje förhöjningen, därest sådan kan ske, efter

än ytterligare fem år, äfvenledes på samma villkor,

under iakttagande, hvad hvar och en af omförmälda

löneförhöjningar angår, att den högre aflöningen ej får

tillträdas förrän vid början af kalenderåret näst efter

det, hvarunder den stadgade tjänsteåldern blifoit uppnådd;

börande löntagare därvid tillgodoräknas den tid, som före

den nya aflöning sstatens trädande i kraft förflutit från

hans tillträde till befattningen, vare sig på grund af fullmakt

eller konstitutorial eller på grund af förordnande i

följd af frågan om reglering af löneförhållanden m. ro.

inom kammarrätten;

att likväl löntagare, som, då han intjänat stadgad

tid för erhållande af löneförhöjning, redan uppnått den

lefnads- och tjänsteålder, som berättigar honom till nedannämnda

pension, icke ma samma förhöjning tillträda;

att presidenten äger årligen åtnjuta en och en half

månads ferier ä sådan tid, att domfört antal ledamöter

ändock är i kammarrätten tjänstgörande, samt enhvar

af kammarrättsråden en och en half månads ferier under

sommarmånaderna;

att öfriqa tjänstemän äga årligen, när sådant utan

hinder för göromålens behöriga gång kan ske, åtnjuta

semester, tjänstemän af andra eller högre lönegrad enhvar

under en och en half manad samt tjänstemän af

första lönegraden enhvar under en månad;

att vid afgång från tjänsten till följd af afskedstagande,

entledigande eller dödsfall själfva lönen utgar

till månadens slut;

opaginerad Kontrollera mot PDF

att presidenten och kammarrättsråden skola vara

förpliktade att vid fyllda 70 års ålder från tjänsten afgå

samt efter 65 lefnads- och 35 tjänsteår icke vara ovillkorligen

berättigade att erhålla tjänstledighet för sjukdom;

att annan innehafvare af ordinarie befattning skall,

då han uppnått 65 lefnads- och minst 35 tjänsteår, vara

förpliktad att från befattningen afgå, Kungl. Maj:t eller

kammarrätten, om det tillkommer denna att afskedet utfärda,

dock obetaget att låta med detsamma anstå, därest

och så länge den pensionsberättigade pröfvas kunna i

befattningen på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna

och kan finnas villig att i densamma kvarstå;

att innehafvare af ordinarie befattning, som efter

uppnådda 65 lefnads- och 35 tjänsteår afgå?’ från befattningen,

skall åtnjuta oafkortad lön såsom pension, dock

ej i något fall till högre belopp än 6,000 kronor;

att den, som tillträder den nya afiöningsstaten,

skall vara skyldig underkasta sig dels, efter Kungl. Maj:ts

bestämmande, upphörande af eller minskning i extra inkomster,

som kunna åtfölja tjänstebefattning eller utgå för

bestyr i sammanhang därmed, dels ock de förändrade

bestämmelser i fråga om pension, som kunna varda

stadgade;

att enhvar, som med eller efter visst angifvet års

ingång tillträder befattning i kam?narrätten, skall vara

pliktig att underkasta sig de villkor och bestämmelser,

som varda föreskrifna för åtnjutande af de nya aflöning

sförmånerna; samt

att till de förutvarande innehafvare af dylika befattningar,

hvilka före viss angifven tidpunkt förklara,

att de icke vilja undei-kasta sig den nya afiöningsstaten

samt nämnda villkor och bestämmelser, och som icke lagligen

kunna därtill förbindas, aflöning sför måner skola

utgå enligt de för dem dittills gällande grunder.

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Beträffande det af kommittén ofvan föreslagna villkor i afseende å

tjänsters förening med andra befattningar eller uppdrag tillåter sig kommittén

i detta sammanhang erinra, att kommittén i första delen af sitt

betänkande jämväl förordat meddelande af föreskrift därom, att öfver alla

af centralt ämbetsverk meddelade beslut i afseende å tillstånd till förening

med ordinarie befattning i statens tjänst af annan tjänstebefattning eller

uppdrag förteckning skall föras hos ämbetsverket.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kommitténs förslag till organisation af kammarrätten.

Då kammarrätten i underdånigt utlåtande den 15 maj 1902 hade

att, i anledning af kungl. cirkuläret den 25 oktober 1901, yttra sig i afseende

å ändringar i gällande lönestat och därvid äfven besvara frågan,

huruvida genom förenklingar i förvaltningen tillfälle kunde beredas till

indragning af tjänster, som genom de förändrade anordningarna kunde

undvaras, erinrade kammarrätten därom, att, efter det densamma inför

Kungl. Maj:t framhållit behofvet af ökadt antal ledamöter och notarier,

Kungl. Maj:t och Riksdagen funnit behofvet af sådan förstärkning vara

utredt, i följd hvaraf från och med år 1902 å ämbetsverkets stat uppförts

aflöning för ytterligare två kammarrättsråd och eu notarie. Kammarrätten

ansåg det vid sådant förhållande vara öfverflödigt att närmare ingå

på den förelagda frågan, såvidt angick dylika beställningar inom verket,

men framhöll dock, att i anledning af 1902 års riksdags beslut om införande

af en särskild inkomstskatt samt med hänsyn jämväl till den

vidare utveckling af den direkta skatteformen, som ansågs vara att förvänta,

arbetsbördan för kammarrättens ledamöter och kanslipersonal, långt

ifrån att förminskas, med all sannolikhet i stället kunde väntas komma att

betydligt ökas.

Hvad därefter angick sekreterare-, advokatfiskal- och aktuariebefattningarna,

syntes det kammarrätten, att indragning af någon af dessa

befattningar ej heller kunde ifrågasättas. Och enligt kammarrättens åsikt

föll det af sig själft, att den allt jämt fortgående stegringen af statsutgifterna

och den växande mångfalden af ändamål, hvarför statens medel tagas

i anspråk, skulle medföra ökadt arbete för de tjänstemän, som hafva till

uppgift att öfva kontroll å dessa medels råtta användning, hvarför kam
-

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

ra arrätten anslöt sig till den af dess revisionsafdelnings särskilda kontor

uttalade uppfattningen, att någon minskning af revisionsafdelningens personal

ej kunde äga rum.

Beträffande den om förmälda ökningen af antalet kammarrättsråd och

notarier anser sig kommittén här böra fästa uppmärksamheten därå, att

Kungl. Maj:t i propositionen till 1897 års riksdag angående statsverkets

tillstånd och behof föreslog, att Riksdagen måtte å staten för kammarrätten

uppföra lön och tjänstgöringspenningar för ytterligare två kammarrättsråd

och för ytterligare en notarie, med rätt för nämnda befattningars

innehafvare till ålderstillägg efter vissa år; hvarjämte begärdes höjning af

anslaget till vikariatsersättning, arfvoden åt extra biträden, flitpenningar

och renskrifningskostnad. Enligt skrifvelse den 13 maj 1897 angående

regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde hufvudtitel biföll Riksdagen

emellertid på det sätt Kung]. Maj:ts ifrågavarande framställning,

att på extra stat för år 1898 uppfördes vissa belopp dels till arfvoden

åt adjungerade kammarrättsråd, dels till arfvoden åt extra biträden, flitpenningar

och renskrifningskostnad.

På därom af Kungl. Maj:t gjorda framställningar blefvo enahanda

anslag, som för år 1898 af Riksdagen beviljats å extra stat, anvisade å

extra stat jämväl för åren 1899, 1900 och 1901.

Vid 1901 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t ånyo, att å kammarrättens

stat måtte uppföras lön och tjänstgöringspenningar för ytterligare

två kammarrättsråd och en notarie, med rätt för dessa befattningars

innehafvare till ålderstillägg i likhet med öfriga tjänstemän i samma

tjänstegrad. Men därjämte hemställdes, att Riksdagen måtte på extra stat

bevilja 6,000 kronor för tillfällig förstärkning af arbetskrafterna hos kammarrätten.

Rörande behofvet af sistnämnda förstärkning yttrade föredragande

departementschefen till statsrådsprotokollet den 11 januari 1901 följande.

Då kammarrätten i underdånig skrifvelse den 13 december 1900

förnyade sin hemställan om uppförande å ämbetsverkets stat af lön och

tjänstgöringspenningar för ytterligare två kammarrättsråd äfvensom om

andra däraf föranledda ändringar i staten, påpekade kammarrätten, att den

ifrågasatta förändringen i dess organisation icke uteslöt behofvet af

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

särskilda åtgärder till utjämnande af den balans af besvärsmål, som vid

1901 års utgång ännu kunde kvarstå och hvilken kammarrätten trodde

sig kunna beräkna till omkring 800 fattigvårdsmål. Enär det för rikets

kommuner icke kunde annat än föranleda betydande olägenheter, att de

till kammarrätten fullföljda fattigvårdsmålen under flera år fingo vänta på

sitt afgörande, syntes det kammarrätten i hög grad önskvärdt, att den

nämnda balansen måtte skyndsammast kunna afarbetas, och kammarrätten

hemställde därför, huruvida icke, samtidigt med att den föreslagna förändringen

i dess organisation genomfördes, medel kunde ställas till

kammarrättens förfogande för att under de ordinarie sessionerna bereda

ämbetsverket biträde af fyra adjungerade ledamöter. Med en sådan anordning

borde utsikt förefinnas, att, såvidt icke antalet inkommande mål

i väsentligare grad ökades, balansen skulle så hastigt kunna nedbringas,

att inom en tidrymd af omkring två år normala förhållanden blefve uppnådda.

Den kostnad, som skulle erfordras för att sålunda bereda kammarrätten

tillfällig förstärkning med fyra adjungerade ledamöter, syntes

kunna för år 1902 beräknas till 12,000 kronor, i hvilken summa då

inräknats, förutom adjunktionsarfvoden, äfven arfvoden till extra amanuenser

och erforderligt belopp till bestridande af renskrifningskostnad.

Därest emellertid Kung!. Maj:t icke skulle finna anledning att vidtaga åtgärder

för en så skyndsam afarbetning af den vid 1901 års utgång kvarstående

arbetsbalansen, som kammarrätten funnit önskvärd, syntes det dock

vara oundgängligt, att ämbetsverket, såvidt balansens nedbringande skulle

kunna fullföljas, under år 1902 och en följd af år framåt finge under

vår- och höstsessionerna påräkna biträde af två adjunkter. Det belopp,

som i sådant fall skulle för år 1902 erfordras till adjunktionsarfvoden

och öfriga af adjunktionen föranledda utgifter, kunde beräknas till 6,000

kronor.

Föredragande departementschefen uttalade för egen del, att med

den ökning af kammarrättens ordinarie personal, han i öfverensstämmelse

med ämbetsverkets hemställan ville föreslå, man visserligen borde kunna

förvänta, att de till kammarrätten årligen inkommande målen skulle kunna,

åtminstone till allra största delen, af denna personal inom året slutbehandlas,

men att till afarbetande af den balans af mål, som vid utgången af

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

år 1901, då förändringen i kammarrättens organisation skulle taga sin

början, ännu kunde förefinnas och som af kammarrätten beräknats till

omkring 800 fattigvårdsinål, blefve, enligt hvad erfarenheten visat, tid för

samma personal ej öfrig. För att denna balans skulle kunna snarast möjligt

afarbetas, hade kammarrätten ansett behöflig! att erhålla tillfällig förstärkning

af fyra adjungerade ledamöter, och då, på sätt kammarrätten

äfven erinrat, det för den allmänhet, som däraf berördes, måste vara af

synnerlig vikt, att denna balans af mål så fort som möjligt undanarbetades,

syntes det departementschefen, att hvad kammarrätten för vinnande af detta

mål föreslagit äfven borde bifallas. Kostnaden för denna tillfälliga ökning

af ämbetsverkets arbetskrafter hade af kammarrätten för år 1902 beräknats

till 12,000 kronor. Af denna kostnad ansåg departementschefen

hälften, eller 6,000 kronor, kunna bestridas afl tillgängliga medel, hvaremot

återstoden syntes honom böra hos Riksdagen begäras på extra stat

för år 1902.

T skrifvelse den 29 maj 1901 angående regleringen af utgifterna

under riksstadens sjunde hufvudtitel anmälde Riksdagen, att den ansett

sig böra godkänna Kungl. Maj:ts förslag om uppförande å kammarrättens

ordinarie stat af aflöningar åt ytterligare två kammarrättsråd och en

notarie.

Vidkommande åter det begärda anslaget å extra stat, 6,000 kronor,

för tillfällig förstärkning af arbetskrafterna hos kammarrätten, hade Riksdagen

af den i statsrådsprotokollet lämnade redogörelsen för kammarrättens

arbetsresultat under senare år icke kunnat finna den föreslagna ökningen

i antalet dömande ledamöter vara af behofvet med nödvändighet påkallad.

Genom det arbete, som utfördes af det dåvarande antalet ledamöter i kammarrätten,

hade balansen visat en stadigt fortgående, ganska snabb minskning,

och Riksdagen ansåg, att, i fall icke oförutsedda omständigheter inträffade,

det ej kom me att dröja länge, förrän fullt tillfredsställande förhållanden

blifvit uppnådda. Kungl. Maj:ts framställning om tillfällig ytterligare

ökning af kammarrättens arbetskrafter utöfver det antal, hvartill disponibla

medel lämnade tillgång, hade fördenskull icke bifallits af Riksdagen.

Kungl. Maj:t har därefter af tillgängliga medel lämnat kammarrätten

anslag för hvardera af åren 1902 och 1903 till anställande under

Löneregleringslcommitténs bet. 111. 18

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

vår- och höstsessionerna af två adjungerade ledamöter med nödiga biträden

samt för år 1904 till anställande under vårsessionen af fyra och under

höstsessionen af två adjungerade ledamöter jämte erforderliga biträden.

Enligt hvad framgår af de å sid. 12—13 införda summariska uppgifterna

angående till kammarrätten inkomna mål och ärenden, förefinnes emellertid

fortfarande i kammarrätten eu ganska afsevärd balans; antalet till nästpåföljande

år balanserade ärenden utgjorde nämligen år 1901 1,539, år

1902 1,599 och år 1903 1,561.

Vid en jämförelse emellan antalet inkomna och afgjorda mål under

samma tid visar sig, att af mål, tillhörande ledamöters föredragning, afkorta

år 1901 2,327 mot 2,105 inkomna, år 1902 2,427 mot 2,403 inkomna

och år 1903 2,533 mot 2,541 inkomna, att af mål, tillhörande

revisionstjänstemäns föredragning, afgjorts år 1901 570 mot 573 inkomna,

år 1902 475 mot 552 inkomna och år 1903 576 mot 591 inkomna, samt

att af mål, tillhörande sekreterarens föredragning, afgjorts år 1901 1,586

mot 1,603 inkomna, år 1902 1,630 mot 1,637 inkomna och år 1903 1,561

mot 1,500 inkomna.

Af ofvanstående uppgifter, omfattande de tre sistförflutna åren,

under Indika antalet tjänstemän hvarken ökats eller minskats, framgår, att,

ehuru kammarrätten arbetar med en ganska stor balans, hvilken emellertid

till sin omfattning nästan oförändrad kvarstår sedan en föregående tidsperiod,

antalet afgjorda mål under dessa år på det hela fullt motsvarat

antalet inkomna. Särskild! har detta, hvad som är viktigast, varit fallet

med afseende på de till ledamöternas föredragning hörande målen. Det

visar sig således, att med de former, under hvilka arbetena i kammarrätten

hittills bedrifvits, och med den där använda arbetstiden den kammarrätten

påfallande ordinarie arbetsmängden kunnat i allmänhet, och

bortsedt från tillfälliga växlingar, utföras af den personal, som därstädes

under dessa år varit anställd.

Vid beräkning af de arbetskrafter, som för framtiden behöfvas i

kammarrätten, har kommittén därför ansett sig med fullt fog kunna utgå

från nämnda förhållanden samt därvid allenast böra undersöka, hvilken

förminskning i arbetskrafter de af kommittén föreslagna inskränkningarna

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

i kammarrättens arbetsområde och förenklingarna i arbetssättet därstädes

må kunna föranleda.

Hvad angår den ofvanberörda, i kammarrätten förefintliga balansen

af oafgjord» mål och ärenden, är uppenbart, att behofvet af framtida

arbetskrafter icke bör afmätas med hänsyn till denna balans, för hvars

afarbetande tillfällig förstärkning i arbetskrafter blifvit kammarrätten anvisad,

utan sättas i förhållande till hvad som anses erforderligt för behandling

af den årligen inkommande arbetskvantiteten.

Kommittén har ej heller funnit sig kunna taga hänsyn till den från

kammarrättens sida uttalade förmodan, att genom af 1902 års riksdag

vidtagna och ytterligare förväntade ändringar å skattelagstiftningens område

en ökning i kammarrättens arbete vore att emotse. Ännu torde det vara

för tidigt att afgöra, om genom 1902 års riksdagsbeslut någon stadigvarande

ökning i arbetet med beskattningsmålen kommer att inträda. Det synes

till och med kunna ifrågasättas, om ej det införda själfdeklarationsförfarandet

borde, sedan detsamma någon tid hunnit verka, leda till lindring i

detta arbete. I hvarje fall lärer en tillfällig ökning i beskattningsmålens

antal här icke få tagas till utgångspunkt. Hvad åter angår framtida lagändringar

å detta område, lärer det vara ogörligt att med någon grad af

visshet beräkna, huruvida dessa må komma att verka till ökning eller

minskning i kammarrättens arbete. På blotta förmodanden i nämnda

hänseenden torde emellertid icke kunna eller böra byggas vid det organisationsförslag,

som nu skall afgifvas.

I afseende å kammarrättens ämbetsåligganden har kommittén föreslagit

följande ändringar.

Underställning till kammarrätten skulle ej vidare äga rum

af Konungens befallningshafvandes beslut angående afkortning, afskrifning

eller restitution af kronoutskylder, böter eller andra allmänna

medel,

af vederbörande myndigheters beslut rörande extra ordinarie afskrifningsfrågor,

samt

af resolutioner, som af stationsbefälhafvare eller varfschefer vid

flottan utfärdas i reskontreringsmål.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Till allmänna domstolarna har föreslagits att öfverflytta tvister angående

betalning på grund af borgen för kronans uppbördsman.

Vidare har kommittén, under förutsättning af bifall till dess förslag,

att beslut om afskrifning af kronans utestående penningfordran å

högre kapitalbelopp än 1,000 kronor skall underställas Kungl. Maj:ts pröfning,

hemställt, att äfven besvär öfver dylika afskrifningsbeslut skola anföras

direkt hos Kungl. Magt.

A andra sidan har kommittén hemställt om den utvidgning af kammarrättens

ämbetsbefattning, att kammarrätten skulle äga i vanlig ordning

upptaga och afgöra såväl revisionsafdelningens och advokatfiskalens anmärkningar

mot hofrätter eller kollegier, statskontoret, armé- eller marinförvaltningen

som ock besvär öfver nyssnämnda kollegiers och verks beslut

rörande extra ordinarie afskrift!ingsfrågor, utom i det fall, att beslutet

afser kronans utestående penningfordran å högre kapitalbelopp än 1,000

kronor.

Af de summariska uppgifterna angående kammarrättens ämbetsverksamhet

framgår, att borttagandet af underställningsskyldigheten i ofvan

angifna fall skulle innebära en minskning af de kammarrätten tillhörande

mål och ärenden med mer än ett tusental årligen. Och huru summariskt

handläggningen än sker af flertalet underställningsmål, nämligen de ordinarie

afskrifningsmålen, är dock tydligt, att deras bortfallande skulle bespara

åtskilligt arbete inom kammarrätten, särskilt för aktuarien, sekreteraren

och advokatfiskalskontoret.

Öfriga ofvanberörda förändringar, om än i och för sig lämpliga och

ur derå synpunkter gagneliga, synas med afseende å tillmätandet, af arbetskrafterna

inom kammarrätten hafva mindre betydelse.

Hvad som emellertid enligt kommitténs mening bör medföra en

väsentlig besparing af arbetskraft i kammarrätten äro de förenklingar,

hvilka kommittén föreslagit i afseende på det nu synnerligen omständliga

och tyngande arbetssättet inom kammarrätten samt för öfrig! i formerna

för arbetets bedrifvande därstädes, såsom

i formerna för besvärsmål förberedande behandling,

i formerna för ärendenas registrering, skrifsättet in. in., och särskild!

i afseende å rubrik- och recitskrifningen,

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

i formerna för revisionsarbetet, såväl hvad angår själfva räkenskapsgranskningen

och framställandet af anmärkningar som beträffande anrnärkningsmålens

föredragning och afgörande,

genom minskning af domföra antalet ledamöter i anmärknings- in. fl.

mål, samt

genom upphörande af nu brukliga afbrott eller inskränkningar i

föredragningen under januari månad samt vid påsk och under sista veckan

af vårsessionen.

Tages därjämte hänsyn till den möjlighet för en väsentlig ökning

af arbetsprodukten, som innefattas i kommitténs förslag om trägnare tjänstgöring

för kammarrättens personal, lärer intet tvifvel råda, att, bortsedt

från hvad som må erfordras för den nu förefintliga balansens afarbetande,

den extra tillökning i arbetskrafter, som äfven under de senare åren genom

adjungerande af ledamöter visat sig erforderlig, • bör, därest de af kommittén

framställda förslag vinna beaktande, för framtiden kunna undvaras

samt snarare någon minskning äga rum i antalet af de hos kammarrätten

anställda ordinarie tjänstemän.

Kommittén öfvergår härefter till frågan om de särskilda tjänstebefattningarna

inom kammarrätten.

Hvad först angår ämbetsverkets chef, finner sig kommittén, då ver- Presidenten.

ket fortfarande skall utgöra en kollegial öfverdomstol, icke äga anledning

att föreslå någon ändring i chefens nuvarande benämning.

Såsom ofvan blifvit nämndt, torde de af kommittén framställda för- Kammarrätts
raden.

slag till inskränkningar i kammarrättens arbetsområde komma att väsentligen

medföra tidsvinst för vissa kammarrättens underordnade tjänstemän,

och detsamma torde vara fallet äfven med åtskilliga af kommitténs förslag

i afseende å formerna för arbetet inom kammarrätten, såsom beträffande

inskränkning i ärendenas registrering, i protokolls- och konceptföring in.

ni. Men i någon mån skulle dock härigenom vinnas lättnad äfven för

kammarrättsråden. Och genom vissa andra kommitténs förslag, såsom om

inskränkning i rubrik- och recitskrifningen samt om minskning af domföra

antalet ledamöter i vissa mål, skulle för kammarrättsråden tvifvels
-

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Revisions
kommissa
rierna.

utan beredas en afsevärd tidsvinst. Med afseende å det dem påhvilande

arbetet är vidare att märka, att genom kommitténs förslag dels om upphörande

af nuvarande afbrott eller inskränkningar i föredragningsarbetet

under vissa delar af året och dels om trägnare föredragning öfver hufvud

taget möjlighet beredts för utvinnande af en väsentligt ökad arbetsprodukt.

På grund häraf hyser kommittén den öfvertygelsen, att det arbete

i kammarrätten, som efter genomförande af kommitténs förslag skulle

komma att hvila på kammarrättsråden, kan — utan någon fara för att

noggrannheten i pröfningen skulle behöfva eftersättas för skyndsamheten

i af görandet — utföras af det nuvarande antalet ordinarie kammarrättsråd.

Visserligen skulle det kunna ifrågasättas, om ej till och med någon

minskning i kammarrättsrådens antal kunde, på grund af de utaf kommittén

föreslagna förenklingarna, vidtagas. Men kommittén har dock ansett

sig icke böra framställa förslag härom. Dels har nämligen kammarrättsrådens

antal helt nyligen blifvit bestämdt till det nuvarande, hvarför

det torde vara olämpligt att åter minska detsamma, innan de nu föreslagna

förändringarna fått någon tid verka; och dels synes det kommittén angeläget,

att, då kammarrätten enligt kommitténs förslag skulle göras till

sista instans i ett betydande antal mål, arbetskrafterna i kammarrätten,

särskildt hvad ledamöterna beträffar, blifva tillräckliga för ett godt fullgörande

af de kraf, som måste ställas på en högsta domstolsinstans. I

I det föregående är nämndt, att kammarrättens revisionsafdelning

för närvarande är indelad å tre kontor, hvart och ett under ledning af

en revision skommissarie, samt huruledes det revisionsafdelningen åliggande

granskningsarbetet är emellan dessa kontor fördeladt.

Revisionskommissariernas åligganden såsom kontorschefer finnas angifna

i § 26 af kammarrättens instruktion. 1 anledning däraf att det medgifvits

kammarrätten att förordna revisionstjänstemän till föredragande i

de från revisionsafdelningen inkomna anmärkningsmålen och därmed sammanhang

ägande ärenden, har emellertid i § 28 af instruktionen, sådan

denna paragraf lyder enligt kungl. kungörelsen den 15 november 1901,

lämnats föreskrift, att i de fall, då dylikt förordnande meddelas revisions
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

148

kommissarie, vissa denne eljest tillhörande göromål skola i stället bestridas

af den revisor eller amanuens, som kammarrätten därtill utser, den s. k.

kontorsförmannen. Med iakttagande häraf äro för de revisionskommissarier,

som tillika äro föredragande, göromålen följande:

att hvar för sitt kontor hafva närmaste tillsyn därå, att de å kontoret

anställda tjänstemän fullgöra sina skyldigheter samt, då någon beträdes

med försummelse i tjänsten, därom hos kammarrätten göra anmälan,

att emellan vederbörande tjänstemän till granskning fördela de

inkomna räkenskaperna, att afgifva yttranden och förslag i frågor om

befordran, tjänstledighet och förordnanden inom revisionsafdelningen och

om revisionstjänstemännens anställning å de särskilda kontoren, att jämväl

i andra mål och ärenden än de från vederbörande revisionskontor

inkomna anmärkningsmål en meddela utlåtande, då sådant af kammarrätten

från revisionskontoren infordras, att i början af hvarje år till

kammarrätten aflämna berättelse för föregående året angående räkenskapsgranskningen

samt de å kontoren handlagda mål och ärenden, samt att

föredraga från revisionsafdelningen inkomna anmärkningsmål och vissa

därmed sammanhängande ärenden, med de skyldigheter, som med denna

föredragning äro förenade. Därtill hörer, bland annat, att med skyndsamhet

foga anstalt om de förberedande åtgärder, som kunna erfordras för målens

försättande i skick att kunna med slut afhjälpas, att vid målens föredragning

hafva förslag till beslut eller utlåtande skriftligen affattadt, att

öfverse och granska koncepten till beslutade expeditioner, innan de till

justering förekomma, samt att tillse, att de justerade besluten med skyndsamhet

expedieras, äfvensom att öfver de till revisionskommissariens föredragning

hörande mål för hvarje år upprätta arbetsförteckning för att till

Kungl. Maj:t insändas tillika med den allmänna arbetsberättelse, hvilken årligen

af kammarrätten afgifves.

Såsom redan nämnts, har, allt sedan kammarrättens instruktion af

år 1879 trädde i kraft, föredragningen af anmärkningsmål och därmed

sammanhang ägande ärenden besörjts af revisionstjänstemän, under den

första tiden af en tjänsteman från hvarje revisionskontor, men i senare

tider af allenast två revisionskommissarier, i det revisionskoinmissarien

å tredje kontoret föredragit både för sitt kontor och andra kontoret.

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kommittén har i det föregående hemställt om förändring af revisionskommissariernas

ställning därhän, att de skulle icke blott föredraga, utan

äfven såsom ledamöter deltaga i afgörandet af såväl de mål och ärenden,

hvilka nu af dem föredragas, som ock vissa andra, å sid. 118—120 närmare

angifna grupper af mål och ärenden, samt därjämte i kammarrättens

plenum deltaga i afgörandet af ärenden, som afse revisionsafdelningens

personal eller arbetet på afdelningen.

Med de afvikelse!'', som kunna betingas af dessa ändringsförslag,

har kommittén ansett, att i öfrigt revisionskommissariernas åligganden

höra blifva desamma, som nu tillhöra dem, då de tillika äro föredragande.

Beträffande de mål, hvilka för närvarande föredragas af revisionskommissarier,

lärer den föreslagna förändringen i deras ställning icke för

dem innebära något väsentligen ökadt arbete, då de i afseende å beslutade

skrifvelsers uppsättande, granskning och befordrande till expedition

hafva i hufvudsak samma skyldigheter som kammarrättsråden i de af

dem föredragna målen. En ökning i de föredragande revisionskommissariernas

nuvarande arbete innebär däremot förslaget om skyldighet för

dem att föredraga och deltaga i pröfningen af vissa andra ofvan angifna

mål och ärenden. Men dessa mål och ärenden äro jämförelsevis så få,

att de icke böra i afsevärd mån verka tyngande; och än mindre lärer

så blifva fallet med det föreslagna åliggandet för revisionskommissarierna

att deltaga i afgörandet af vissa revisionsafdelningen berörande pleniärenden.

Mera afsevärd år otvifvelaktigt den ökning af revisionskommissariernas

föredragningsskyldighet, som följer af kommitténs förslag, att ett sammanträde

i veckan om i regel minst fyra timmar skall ägnas åt sådana

mål och ärenden, i hvilka de, hvar och en i hvad angår hans kontor,

skulle varda föredragande. Men å andra sidan blifver ock föredragningsarbetet

i viss mån jämförelsevis lättare därigenom, att de få själfva sitta

med i rätten och att föredragningen oftare återkommer samt fördelar sig

jämnt öfver hela året. Det bör t. ex. till följd häraf ej annat än undantagsvis

inträffa, att föredragandena, såsom nu ej sällan lärer äga ruin,

nödgas ånyo genomgå mål, som förut varit beredda, men vid den till ett

bestämdt tidsmått begränsade föredragningen ej medhunnits. ökningen i

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

föredragandenas arbete får därför ingalunda uppskattas i förhållande till

det ökade antalet föredragningstimmar.

Vidare torde åtskilliga andra af kommittén i det föregående framställda

förslag vara iignade att för revisionskommissarierna bespara tid och

arbetskraft. Så torde i någon mån blifva fallet med hvad som föreslagits

rörande inskränkningar i målens antecknande hos föredragandena och i

konceptföringen m. m. samt i vida högre grad, här liksom för kammarrättsråden,

med den ifrågaställda förenklingen i afseende å rubrik- och

recitskrifningen. Och därjämte lärer otvifvelaktigt den föreslagna utsträckningen

för revisionskommissarierna af arbetstiden å tjänsterummet,

där tillgång finnes till de för arbetets bedrifvande nödiga handlingar,

möjliggöra en större arbetsprodukt från deras sida.

Vid öfvervägande af ofvan anförda omständigheter och då den nuvarande

anordningen med tre revisionskontor eller ett kontor mer än antalet

föredragande, med en tredje revisionskommissarie såsom kontorschef

utan föredragningsskyldighet, icke synes af något verkligt behof påkallad

och därför ej heller lämpligen böra bibehållas, har kommittén ansett det för

framtiden vara till fyllest med två revisionskommissarier, i samband hvarmed

äfven revisionsafdelningen skulle indelas på två kontor, ett för hvarje

revisionskommissarie. Detta antal har ock af revisionskommissarierna i deras

ofvan omförmälda promemoria ansetts vara tillräckligt för det fall, att

detaljgranskningen af »försvarsverkets» räkenskaper icke kommer att hvila

på kammarrättens revision. I fråga om fördelningen emellan de båda

kontoren af räkenskapsgranskningen samt af underlydande revisionspersonal

lärer det icke ankomma på kommittén att afgifva förslag.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får kommittén hemställa,

att revisionskommissarier nas antal måtte bestämmas

till två, hvilka skola vara chefer hvar och en för sitt

kontor inom revisionsafdelning en.

Erdigt § 21 i kammarrättens instruktion åligger det sekreteraren att Sekreteraren.

med uppmärksamhet följa ärendena inom kammarrätten, så att han i förekommande

fall må kunna med erforderliga upplysningar tillhandagå veder
Löneregleringslcommitténs

bet. III. 19

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

börande inom eller utom ämbetsverket; att hafva närmaste inseendet öfver

de å kansliet anställda tjänstemän samt hos kammarrätten anmäla, om

någon beträdes med vårdslöshet eller försummelse; att föredraga alla från

Kungl. Maj:t ankomna utslag och bref, ärenden om upprättande af underdånigt

förslag till ledig tjänst, om befordran till sådan tjänst, som kammarrätten

äger tillsätta, om antagande af extra ordinarie tjänstemän och

vaktbetjänte samt om tjänstledighet, afsked och tjänstebetyg, frågor om

adjunktion samt förordnande att bestrida annan tjänstgöring i kammarrätten,

ärenden rörande verkets ekonomi, kammarrättens pröfning underställda

beslut angående afskrifning af kronoutskylder och böter, påförda

eller ådömda från skattskrifningsorten bortflyttade personer, så ock Kungl.

Maj:ts remisser i anledning af förd klagan öfver kammarrättens beslut i

samtliga omförmälda, sekreterarens föredragning tillhörande ärenden; att,

därest något af kammarrätten i dessa ärenden meddeladt föreläggande icke

blifvit behörigen fullgjordt, därom ofördröjligen hos kammarrätten göra

anmälan; att uppsätta och till expedition befordra underdåniga utlåtanden

samt kammarrättens beslut i de af honom föredragna ärenden, då besluten

ej utfärdas genom protokollsutdrag; att underskrifva de å handlingar

tecknade kommunikationsresolutioner och kontrasignera alla kammarrättens

öfriga utgående expeditioner; att redovisa af kammarrätten

ådömda böter och viten; att föra särskildt diarium öfver de från Kungl.

Maj:t ankomna utslag och bref; att hålla förteckningar öfver kammarrättens

ordinarie och extra ordinarie tjänstemän och vaktbetjänte med anteckningar

om tjänstledighet och vikariatsförordnanden; att för hvarje år aflämna

arbetsförteckning öfver de till hans föredragning hörande ärenden

äfvensom uppgift å antalet af kammarrättens särskilda expeditioner; samt

att upprätta kammarrättens allmänna arbetsberättelse och tillse, att densamma,

jämte de uppgifter, hvilka i öfrigt böra från kammarrätten aflämnas,

blifva behörigen expedierade.

Dessa redan i sig synnerligen detaljerade bestämmelser äro än vidare

utvecklade i § 8 af kammarrättens arbetsordning, hvarest därjämte särskildt

angifvits tillhöra sekreteraren att föra ej mindre diarium öfver alla till hans

föredragning hörande mål och ärenden ån ock särskild anteckningsbok

öfver alla af honom föredragna anordningar; att med belöpande stämpladt

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

papper förse de af kammarrätten utfärdade fullmakter, konstitutorial och

tjänstebetyg samt ansvara för riktigheten däraf; äfvensom att förvara

handlingar och för kortare tid äfven koncept i vissa mål och ärenden.

Vid eu granskning af alla de uppräknade åliggandena för sekreteraren

har kommittén icke kunnat undgå att finna, det dessa såväl i och för sig

som i anseende till det arbete, de medföra, äro af en mycket olikartad

beskaffenhet. Vikten och omfattningen af sekreterarens arbete kan också

ingalunda mätas efter antalet af de punkter, i hvilka hans åligganden äro

i instruktion och arbetsordning uppräknade. En del af dessa punkter

omfattar sålunda allenast göromål, hvilka sammanhänga med eller äro en

följd af andra, som förut blifvit nämnda, såsom skyldigheten att föredraga

Kungl. .Majds remisser i anledning af förd klagan öfver kammarrättens

beslut i de af sekreteraren föredragna ärenden, att hos kammarrätten anmäla,

om något i dessa ärenden meddeladt föreläggande ej blifvit fullgjordt,

att sörja för uppsättning och expedition af kammarrättens beslut i

dylika ärenden och föra anteckningar öfver dem, att angående dem upprätta

arbetsförteckning m. in. Dessa göromål betinga fördenskull, äfven

där de äro af beskaffenhet att medföra något mera arbete, icke för sitt

utförande någon särskild tjänsteman af sekreterares egenskap, utan sammanhänga

med föredragningsskyldigheten beträffande de ärenden, som det

nu i allmänhet är pålagdt sekreteraren att föredraga, samt böra besörjas

af vederbörande föredragande, det må vara sekreteraren eller någon annan,

eller af den, som satts till föredragandens biträde. En del andra åligganden äro

helt mekaniska bestyr, hvilka, såsom mer eller mindre betydelselösa och

ej förekommande i andra motsvarande verk, kunde och borde bortfalla,

såsom afkunnande, utöfver arbetsberättelse^ af uppgift å antalet af kammarrätten%

särskilda expeditioner samt förande af anteckningsbok öfver

anordningar.

Af sekreterarens ofvan uppräknade göromål synes jämväl för öfrigt

en hel del knappast vara af den beskaffenhet, att de kunna sägas tillhöra

eu tjänsteman i sekreterarställning, utan snarare hafva blifvit till honom

öfverlämnade för att utfylla hans arbete eller lindra arbetet för någon

annan tjänsteman, som de eljest borde tillkomma. Hit höra åliggandet

att redovisa af kammarrätten ådömda böter och viten, hvilket väl snarast

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

borde tillhöra advokatfiskal, att föra diarium öfver Kungl. Maj:ts utslag

och bref, hvithet borde verkställas å aktuariekontoret, att upprätta kammarrättens

allmänna arbetsberättelse, hvilket ock synes vara ett aktuarien

närmast tillkommande åliggande, liksom ock denne bör förvara handlingar

och koncept af olika slag. Det synes vara lämpligt, att omförmälda göromål,

öfverlämnas åt vederbörande ofvan nämnda tjänstemän, så mycket

mera som dessa enligt kommitténs förslag skulle befrias från åtskilliga

andra dem nu åliggande bestyr, hvadan äfven de ifrågavarande göromålen

böra kunna af dem medhinnas och ej behöfva läggas på annan tjänsteman,

till hvars ämbetsbefattning de synas mindre höra.

Till sistnämnda slag af åligganden kan också, noga taget, räknas skyldigheten

att föredraga underställda ordinarie afskrifningsmål, hvilken skyldighet

enligt förslag af 1874 års löneregleringskommitté öfverflyttades

från kammarrättsråden till sekreteraren, hvars dåvarande göromål — i

öfrigt i hufvudsak desamma som nu — ansågos vara »alltför få och af för

ringa betydenhet att gifva tillräcklig sysselsättning åt en andra gradens

tjänsteman». Dessa mål skulle emellertid, därest kommitténs förslag om

upphörande af underställningsskyldigheten bifalles, komma att bortfalla.

Likaså synes skyldigheten att föredraga från Kungl. Maj:t ankomna

utslag och bref vara ett åliggande, som visserligen icke kan sägas vara

främmande för sekreterarens ämbetsbefattning, men i allt fall med lika

fullt fog kan anses böra hvila på ledamöterna eller någon af dem. 1

hvarje fall medför detta bestyr ett ganska ringa arbete, då denna föredragning

i regel icke torde föranleda annan åtgärd, än att utslaget eller

brefvet skall medelst afskrift delgifvas vederbörande och därefter läggas

till handlingarna.

Vidare är att märka, att, såsom och redan förut antydts, tillämpning

af den i instruktionen upptagna föreskriften om skyldighet för sekreteraren

att uppsätta underdåniga utlåtanden i allmänhet ej påkallas.

Af de i instruktionen och arbetsordningen sekreteraren pålagda tjänsteåligganden

synas alltså de till antalet vida öfvervägande icke vidare, där de

fortfarande skulle kvarstå, vara af beskaffenhet att motivera anställningen

af en sådan andra gradens tjänsteman.

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Hvad sorti däremot af de i instruktionen uppräknade bestyren skulle i

egentlig mening tillkomma en sekreterare och fördenskull motivera anställandet

af eu dylik tjänsteman af andra graden, skulle utgöras dels af chefskapet

öfver kammarrättens kansli med det därmed sammanhängande bestyret att

underskrifva en del expeditioner och kontrasignera de öfriga, och dels af

hans skyldighet att föredraga personal- och ekonomiärenden. Det återstår

att undersöka, i hvad mån bibehållandet af sekreterartjänsten kan vara

erforderligt med afseende på ett ändamålsenligt utförande af dessa

göromål.

Beträffande därvid först föredragningen af personalärenden har

kommittén i det föregående framställt förslag, att denna föredragning

måtte af andra skäl, som ej beröra frågan om sekreterar tjänstens bibehållande,

öfverflyttas på presidenten. Otvifvelaktigt är väl, att denne därvid

kan vara i behof af något biträde, men därför bör i allt fall icke

användas eu andra gradens tjänsteman, utan eu första gradens eller eu

amanuens, hvilken jämväl borde hafva att föra matrikeln öfver verkets

personal, för så vidt icke detta göromål lämpligen kunde öfverlämnas åt

aktuarien.

Hvad vidare angår föredragning af ärenden rörande verkets ekonomi,

äro dessa icke af någon tyngande beskaffenhet och synas, därest sekreteraren

icke af andra skäl varder bibehållen, kunna öfverlämnas åt advokatfiskalen,

hvilken utan svårighet lärer medhinna att jämte öfriga tjänstegöromål

besörja äfven dessa.

Det luifvudsakligaste skälet, som anförts för bibehållande af sekreterartjänsten

i kammarrätten, är emellertid hans chefskap för dess kansli,

hvilket ock i instruktionen sättes bland de främsta af hans åligganden.

Från kammarrättens sida har ock synnerligen starkt betonats angelägenheten

af att hafva en dylik chef, hvilken såsom sådan har att öfva tillsyn

öfver ärendenas behöriga handläggning af de underordnade kanslitjänstemännen

samt tillika att med uppmärksamhet följa ärendena inom kammarrätten,

så att han kan, i förekommande fall, med upplysningar tillhandagå

vederbörande inom eller utom verket; han skulle på detta sätt utgöra en

sammanhållande kraft med afseende på hela den del af kammarrättens

arbete, som går genom kansliet.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Härvid lärer man dock till en början icke kunna undgå att bemärka,

att, därest sekreteraren verkligen skulle fullgöra en sådan uppgift, som nyss

angifvits, han komme att, åtminstone delvis, fullgöra ämbetsåligganden,

som böra tillkomma presidenten och ledamöterna. Både enligt sakens

natur och gällande instruktion åligger det presidenten att tillse, att

kammarrättens tjänstemän, och således äfven tjänstemännen å kansliet,

fullgöra sina åligganden. Och det synes, som om, med afseende på en

kanslipersonal ej större än kammarrättens, denna tillsyn borde kunna af

presidenten utöfvas, utan att någon mellanhand därvid vore behöflig.

Härtill kommer, att jämväl ledamöterna i kammarrätten hafva att tillse,

det besluten i de till deras behandling öfverlämnade mål och ärenden

varda med skyndsamhet uppsatta och expedierade, samt att således äfven

ledamöterna hafva skyldighet till uppsikt öfver kanslitjänstemännens arbete,

hvilken uppsikt det ingalunda kan vara behöflig! eller dessinera

gagneligt, att en kanslichef i deras ställe öfvertager.

Men för öfrigt synas de förhållanden, som under de senare åren

varit rådande i afseende å sekreterartjänstens uppehållande, knappast

gifva vid handen, att sekreteraren verkligen varit i tillfälle att för arbetet

å kansliet vara en sammanhållande kraft af den betydelse, som det gjorts

gällande, att lian skall vara. Eu nödvändig betingelse, för att detta i

afsevärdare man skulle kunna ske, synes vara, att befattningen under

längre tid uppehälles af den ordinarie innehafvare!! eller åtminstone

af eu och samma person. Men vid eu undersökning, huru härmed

varit, visar sig, att t. ex. under tiden från slutet af januari 1900 till

och med utgången af år 1903 befattningen allenast under mindre än

eu tredjedel af denna tid skötts af dess ordinarie innehafvare, men för

öfrigt af olika vikarier, ej mindre än åtta till antalet, hvilka dessutom

endast undantagsvis tjänstgjort sä lång tid som eu månad, mången gång

blott Hägra , dagar i sänder. Att under sådana förhållanden den tillsyn,

dessa växlande innehafvare af befattningen varit i tillfälle att öfva, icke

kunnat blifva synnerligen värdefull, torde ligga för öppen dag; likasom

den sammanhållande kraft för kansliets arbete, som sekreteraren skolat

utgöra, ej heller lärer kunna skattas särdeles högt. Samma förhållanden

synas jämväl ägnade att minska den betydelse, sekreterarbefattningens

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

innehafvare skulle äga genom den kännedom, han skulle vara i tillfälle

att inhämta om ärendenas gång inom kammarrätten, och för upplysningars

meddelande härom. Hvad dessa upplysningar angår, lära desamma för

öfrigt kunna erhållas genom andra kammarrättens tjänstemän; och under

nuvarande förhållanden torde de äfven ofta sålunda inhämtas.

På grund häraf hyser kommittén den meningen, att sekreterartjänsten

icke heller för chefskapet å kansliet numera är af den betydelse,

att den bör för sådant ändamål bibehållas. Och hvad angår det sekreteraren

i denna egenskap pålagda bestyret att underskrifva eller kontrasignera

kammarrättens expeditioner samt i vissa fall belägga dem med

stämpel, synas dessa göromål kunna öfverlämnas åt vederbörande notarie.

På denne hvilar i själfva verket redan nu i allmänhet ansvarigheten för

en expeditions riktighet, då han har att besörja dess kollationering mot

konceptet; och sekreterarens åtgärd för detta ändamål torde i många fall

inskränka sig till att se efter, att behörigt kollationeringsmärke finnes

tecknadt å expeditionen. s

Enär alltså de med sekreterartjänsten i kammarrätten förenade

göromål antingen skulle, enligt kommitténs förslag, bortfalla eller ock,

där de böra såsom särskilda tjänstegöromål kvarstå, lämpligare eller utan

olägenhet kunna och böra besörjas af andra kammarrättens tjänstemän,

anser kommittén denna tjänst böra i kammarrätten, likasom förut skett

i kammarkollegium, och så snart lämpligen ske kan, indragas samt hemställer

fördenskull,

att sekreterarbefattningen i kammarrätten må indragas.

Bland de advokatfiskal enligt instruktionen tillhörande åligganden

ingår äfven, jämlikt § 11, att afgifva utlåtande i de till kammarrätten inkomna

afkortnings-, afskrifnings-, restitutions- och reskontreringsmål,

hvarvid emellertid är att märka, att denna skyldighet i fråga om de

ojämförligt flesta af dessa mål, nämligen de underställda ordinarie afskrifningsmålen,

blifvit genom föreskrift i arbetsordningen lagd på den till

advokatfiskal^ biträde anställda amanuensen.

Uti de i nämnda hänseende advokatfiskal och hans amanuens åliggande

göromålen skulle en väsentlig minskning ske, därest, i enlighet med

Advokatfiskalen.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

kommitténs förslag, underställning till kammarrätten uti ofvanberörda särskilda

slag af mål icke vidare komme att äga rum.

Beträffande öfriga advokatfiskal enligt instruktionen nu tillhörande

åligganden hav kommittén icke funnit sig böra göra någon erinran. Men därest,

på sätt kommittén föreslagit, sekreterarbefattningen i kammarrätten varder

indragen, anser kommittén, att på advokatfiskal bör öfverflyttas dels

föredragningen af ekonomiärenden jämte tillhörande uppsättnings- och

expeditionsbestyr, dels ock redovisningen af de böter och viten, som blifvit

af kammarrätten ådömda. Den ökning i arbete, som häraf följer, lärer

ej närmelsevis motsvara arbetet med att granska och afgifva utlåtande i

de underställningsvis inkomna målen, hvilket arbete, hvad amanuensen å

advokatfiskalskontoret angår, nästan uteslutande upptager hans tjänstgöringstid.

Förutom den minskning, som i ofvannämnda hänseende otvifvelaktigt

komme att uppstå i det advokatfiskalskontoret nu tillhörande arbete, är äfven

att erinra, att kommittén^ förslag om utsträckning af arbetstiden bör i fråga

om advokatfiskal medföra tillfälle till en väsentlig ökning af arbetsprodukten.

Enligt uppgift i den på uppdrag af chefen för civildepartementet år 1901

af trycket utgifva sammanfattningen af afgifna redogörelser beträffande

statens ämbete- och tjänstemäns dagliga tjänstgöringstid plägade advokatfiskal

i kammarrätten tjänstgöra å tjänsterummet endast fyra timmar

hvarje helgfri dag, hvarjämte arbete i tjänsten utom tjällstelokalen uppgafs

förekomma, »i den mån mål af vidlyftigare eller mera invecklad beskaffenhet

blifva föremål för advokatfiskal^^ handläggning».

Till nu omförmälda förhållanden har kommittén äfven tagit hänsyn

vid bedömandet af frågan, huruvida biträde af amanuens fortfarande kan

anses för advokatfiskal erforderligt.

För fullgörandet af vissa ämbetsåligganden åtnjuter advokatfiskal

sportler i form af aktoratsarfvode och anmärkningsprocent. Frågan, i

hvad mån dylika sportler böra fortfarande till advokatfiskal! utgå, varder

kommittén i tillfälle att behandla i samband med framställande här nedan

af förslag till aflöningsförmåner för kammarrättens personal.

I detta sammanhang finner kommittén ej anledning till annan hemställan,

än

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

att åt advokatfiskal må uppdragas att föredraga

ärenden rörande verkets ekonomi samt att redovisa af

kammarrätten ädömda böter och viten.

Enligt gällande stat för kammarrätten finnas därstädes anställda fyra

notarier. Å ämbetsverkets kansli tjänstgöra emellertid därjämte fyra aflönade

amanuenser, hvilka enligt arbetsordning och utbildad praxis hafva

till det väsentliga enahanda åligganden som notarierna.

Då kommittén skolat bedöma, hvithet antal notarier må hädanefter finnas

erforderligt för kammarrätten, har kommittén till en början ansett sig

böra undersöka, i hvad mån det därstädes förekommande kansliarbetet påverkas

af kommitténs i det föregående framställda förslag.

Å ena sidan är då uppenbart, att den ökning af ledamöternas, inberäknadt

revisionskommissariernas, föredragningsskyldighet, hvarom kommittén

gjort hemställan, skall jämväl för den underlydande kanslipersonalen

medföra en icke oansenlig ökning af dess arbete. Eu sådan ökning, ehuru,

såsom förut antydts, mera skenbar än verklig, skulle vidare innebäras i

kommitténs, i sammanhang med dess hemställan om sekreterarbefattningens

indragning gjorda, förslag om öfverflyttande på notarierna af åliggandet

att kontrasignera och i vissa fall underskrifva utgående expeditioner.

Men å andra sidan torde åtskilliga af kommitténs förslag vara

ägnade att medföra en afsevärd besparing af tid och arbetskraft i afseende

å det kanslipersonalen tillhörande arbetet. I sådant hänseende

är att erinra, hurusom kommittén hemställt om en väsentlig inskränkning

i protokollsföringen och i de nuvarande mångfaldiga anteckningarna

till kontroll å ärendenas gång, hvarjämte kommittén påvisat afsevärda förenklingar,

som böra kunna vidtagas beträffande konceptföring, expeditionssätt

m. m. Till en väsentlig lättnad för kanslipersonalen kommer jämväl

att lända hvad kommittén föreslagit i syfte af inskränkning och förenkling

af rubrik- och recitskrifningen. Och, i händelse af bifall till kommitténs

förslag att göra kammarrätten till sista instans äfven i beskattnings-

in. fl. mål, komma jämväl att bortfalla de visserligen enkla, men dock

ej så sällan förekommande bestyren med uppsättning, kollationering och

Löneregleringshommitténs bet. III. ^

Notarierna.

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

expedition af utlåtanden till Kungl. Maj:t i anledning af besvär öfver

kammarrättens utslag i dylika mål.

Vidare skulle genom den utsträckning af arbetstiden, hvarom kommittén

i det föregående gjort hemställan, äfven hvad notarierna angår

beredas möjlighet för en väsentlig ökning af arbetsprodukten.

Beträffande möjligheten af en ökning af notariernas arbete är jämväl

att märka, i afseende å omfattningen af den kammarrättens kanslipersonal

nu åliggande tjänstgöringsskyldigheten, att af de fyra notarierna vid början

af år 1903 två kunde tillika innehafva aflönade amanuensbefattningrar

i andra statens verk, medan jämväl af de fyra kansliamanuenserna, hvilkas

tjänsteåligganden uppgifvas vara i hufvudsak desamma som notariernas, en

var ordinarie notarie i ett och aflönad amanuens i ett annat statens verk, en

aflönad amanuens i ett annat statens verk och en t. f. sekreterare och ombudsman

i civilstatens pensionsinrättning. Häraf synes framgå, att, då

notarietjänstgöringen i kammarrätten för närvarande icke uteslutit möjligheten

därjämte af ett ej obetydligt arbete inom andra verk, notariernas

arbete i kammarrätten bör kunna för framtiden rätt väsentligt utsträckas,

i hvilket afseende jämväl må erinras om det af kommittén föreslagna förbudet

mot att med ordinarie tjänst förena amanuensbefattning i annat verk.

Vid öfvervägande af dessa omständigheter har kommittén kommit till

den uppfattningen, att för notariegöromålen i kammarrätten hädanefter såsom

hittills bör vara tillräckligt med fyra notarier, två för hvardera af kammarrättens

två divisioner. Notariernas hufvudsakliga arbete skulle komma

att bestå i att, med biträde af amanuenser till erforderligt antal, tillhandagå

hvar och en två kammarrättsråd samt därjämte i tur och ordning,

i regel hvar fjärde vecka, besörja uppsättning och expedition af de vid

föredragningen af anmärknings- och därmed likställda mål beslutade utslag

och skrivelser.

Kommittén har sålunda icke funnit skäl att föreslå någon ändring af

antalet notarier i kammarrätten.

^registrator^ 1 afseende å de aktuarien och registratorn tillhörande åligganden

har kommittén i det föregående uttalat, att desamma böra omfatta äfven

vissa sekreteraren nu tillkommande göromål, såsom diarieföringen af Kungl.

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Majtts utslag och bref, affattande! af kammarrättens arbetsberättelse m. m.

Men samtidigt har kommittén hemställt, att underställning till kammarrätten

ej skulle vidare äga rum i mål angående afkortning, afskrifning,

restitution och reskontrering, hvarigenom de till kammarrätten inkommande

målen skulle minskas med mer än ett tusental årligen och hela det

nuvarande vidlyftigadiariet öfver ordinarie afskrifningsmål bortfalla. Förutom

den afsevärda lättnad i aktuariens arbete, som följer häraf, skulle han enligt

kommitténs förslag befrias äfven från diarieföringen af inkommande

räkenskaper. Fn minskning i det allmänna diariets omfattning blifver också

följden, därest kammarrätten, såsom kommittén hemställt, varder sista instans

jämväl i andra än fattigvårdsmål och i anledning däraf kungl. remisser

å besvär öfver kammarrättens beslut i dylika mål ej vidare ifrågakomma.

Och än ytterligare lättnad för aktuarien skulle vinnas, om, såsom

kommittén anser lämpligt, diariet öfver afgjorda besvärsmål upphör

samt därest de af kommittén antydda önskemål i afseende å förenklingar

i konceptföring in. m. vinna afseende.

Att i det hela aktuariens arbete, i hvilket han nu biträdes af en

amanuens, skall varda rätt afsevärdt minskadt, synes kommittén uppenbart;

och har såväl denna omständighet som ock den möjlighet för en

ökad arbetsprodukt, hvilken innefattas i förslaget om utsträckning af tjänstgöringstiden,

beaktats vid beräkning af behofvet utaf extra arbetskrafter

hos kammarrätten.

Beträffande de aktuarien nu tillkommande sportler för vissa tjänstebestyr

varder kommittén i tillfälle att yttra sig i samband med förslag

om aflöningsförmåner för kammarrättens personal. I

I sitt utlåtande den 15 maj 1902 har kammarrätten, under åberopande att

dess revision i förhållande till andra verks revisioner intager ställningen af

eu öfverrevision, hvilkens granskningsplikt omfattar hela statsförvaltningen,

uttalat den åsikten, att de större kraf, man bör ställa på en öfverrevisor,

ej i längden kunna uppehållas, med mindre honom beredas fördelaktigare

ekonomiska villkor än andra revisorer.

Efter en jämförande utredning i detta hänseende mellan i''evisorerna

i kammarrätten och andra verk framhåller kammarrätten såsom en slut
-

Revisorerna.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

följd, att dess revisorer befinna sig i sämre ställning än andra sådana

tjänstemän, i ty att, medan lönevillkor och befordringsålder äro ungefär

lika, utsikterna till vidare befordran te sig afgjordt sämre för kammarrättens

revisorer.

För afhjälpande af detta missförhållande har kammarrätten i första

hand föreslagit förhöjning af aflöningen för dess revisorer i allmänhet,

utöfver hvad som eljest varder bestämdt för första gradens tjänstemän.

Men då enbart en sådan löneförhöjning ej synts kammarrätten till fyllest,

har kammarrätten därjämte hemställt, att en ny lönegrad måtte varda

inom dess revision anordnad.

I sistnämnda afseende har kammarrätten, jämte uttalande af det

antagandet, att föredragningen af anmärkningsmål framdeles åter komme

att, såsom ägde rum under första tiden efter det 1879 års instruktion trädt

i kraft, för hvart och ett af de tre revisionskontoren bestridas af en revisionstjänsteman

från kontoret, vidare anfört, att, då sålunda för hvart och ett af

kontoren tarfvades, i det fall då revisionskommissarien vore föredragande,

en kontorsförman, och, då så ej vore förhållandet, en föredragande, å hvarje

kontor komme att finnas utom revisionskommissarien ytterligare en revisionstjänsteman

med särskild, mera maktpåliggande tjänstgöring; hvadan

kammarrätten fann anledning hemställa, att af nuvarande aderton revisorstjänster

tre borde förses med högre aflöning än de öfriga och att deras

innehafvare skulle erhålla benämningen »förste revisorer». Befordran

till denna nya lönegrad borde ej stå öppen för alla revisorer, utan endast

för sådana, hvilka ansågos lämpliga till nämnda särskilda uppdrag.

För såväl dessa »förste revisorer» som de öfriga revisorerna hade

kammarrätten tänkt sig aflöningen liggande mellan första och andra

gradens aflöning. Genom de sålunda förordade löneförbättringarna för

revisionsafdelningen hade kammarrätten haft till syftemål dels att göra

tjänsterna därstädes mera eftersträfvade, än nu vore fallet, och dels att i

revisionsarbetet införa den sporre till större drift och vakenhet, som innebures

i ökad möjlighet till befordran mera på grund af ådagalagd skicklighet

än efter tjänsteålder.

Från kammarrättens utlåtande, som är undertecknadt af presidenten

och åtta ledamöter, hafva i den del, hvarom nu är fråga, tre af leda
-

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

möterna varit skiljaktiga. Kammarrättsrådet C. Juel, med hvilken kammarrättsrådet

J. Östberg instämde, yttrade, att han icke kunde biträda förslaget

att vid sidan af förutvarande tre revisionskommissarietjänster inrätta

ytterligare tre öfverordnade befattningar inom revisionsafdelningen under

namn af förste revisorstjänster, så mycket mindre som åt dessa senare

tjänster icke kunnat föreslås några särskilda göromål samt det icke borde

ifrågasättas att allenast för beredande af befordringsmöjlighet tillskapa nya

tjänster. Och kammarrättsrådet C. H. von Unge anförde hufvudsakligen, att

han visserligen ansåg det vara önskligt, att större utsikter till befordran

kunde beredas revisorerna; men fann sig icke af hvad till stöd för ofvannämnda

förslag anförts öfvertygad om dess lämplighet vare sig ur synpunkten

af berörda syftemåls vinnande eller i öfrig!.

Till frågan, huruvida för revisorerna i kammarrätten öfver hufvud

taget bör föreslås högre aflöning än för andra för närvarande med dem

jämställda tjänstemän, varder kommittén i tillfälle att återkomma vid

framställande af förslag till aflöningsförmåner för kammarrättens personal.

Här gäller det nu att pröfva, huruvida det må anses af behofvet

påkalladt att, i enlighet med kammarrättens hemställan, inrätta tre förste

revisorstjänster i stället för motsvarande antal revisorsbefattningar.

Enligt kammarrättens förslag skulle förste revisorn hafva å kontor,

där revisionskommissarien är föredragande, att besörja den nuvarande s. k.

kontorsförmannens åligganden, och å kontor, där så ej är fallet, att föredraga

anmärkningsmål. På det senare af dessa alternativ har kommittén

ej anledning att vidare inlåta sig, då kommittén i det föregående redan

hemställt, att föredragningen af anmärknings- och därmed likställda mål

må tillkomma revisionskommissarie eller vikarie för denne.

Hvad åter angår de s. k. kontorsförmännen, hvilkas sysslor äfven kommittén

afser att bibehålla, hafva dessa å de två revisionskontor, där sådana

äro anställda, icke ansetts fullt upptagna af de dem i denna egenskap tillhörande

bestyr, utan under viss kortare tid af året gjort vanlig revisorstjänst.

Nu har kommittén visserligen hemställt, att kammarrättens revisionsafdelning

skulle hädanefter organiseras å två kontor i stället för tre;

men den ökning i arbetet för kontorsförmännen såsom sådana, hvilken däraf

betingas, lärer gifvetvis icke på långt när motsvara den lättnad i deras

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

bestyr, som följer däraf, att de enligt kommitténs förslag skulle befrias

från granskningen af revisorernas anmärkningar. För kommittén är således

uppenbart, att af kontorsförmännen bör hädanefter kunna påräknas mera

biträde vid räkenskapsgranskningen än för närvarande. Men så mycket

mindre kan det vid sådant förhållande anses påkalladt att för kontorsförmansbesiyren

skapa ordinarie befattningar af högre grad än revisors.

Det torde ej heller närmast hafva varit hänsyn till kontorsförmansbestyrens

art och mängd, som föranledt kammarrättens förslag o in inrätfande

af förste revisorstjänster, utan en önskan att öka befordringsmöjligheterna

för revisionspersonalen. Lika med reservanter inom kammarrätten

håller emellertid kommittén före, att det icke bör ifrågasättas

att allenast af sådan anledning tillskapa nya tjänster. Och, såsom vid behandling

af frågan om revisorernas aflöning skall vidare framhållas, anser sig

kommittén ändock, särskilt genom sina i det föregående framställda förslag

till förändringar i afseende på revisionsarbetet, hafva beaktat angelägenheten

af att göra kammarrättens revision till en verklig öfverrevision.

Beträffande härefter frågan om revisorernas antal, så har kammarrätten

i dess ofvannämnda utlåtande visserligen velat något höja tre af

revisorerna öfver de andra, men i öfrigt bibehållit antalet underordnade

revisionstjänstemän å stat oförändradt.

I den af revisionskommissarierna till kommittén afgifna promemorian

hafva dessa, därest »någon större revisionspersonal icke står att erhålla»,

samt under förutsättning att antalet fasta amanuenser å revisionsafdelningen

nedsättes till fyra och att arbetstiden bestämmes för revisorerna

till 36 och för nämnda amanuenser till 24 timmar i veckan, äfvensom

att jämväl anställas extra biträden med lägre arfvoden, föreslagit ett

antal af tre »öfverrevisorer» och tjuguen revisorer. Den önskade tillökningen

i ordinarie arbetskraft kunde enligt revisionskommissariernas mening

»med fördel användas till beredande af ökad granskningstid för de räkenskaper,

som för närvarande måste anses för lågt uppskattade».

Vid behandling i det föregående af frågan om förändringar i afseende

å revisionsarbetet inom kammarrätten har kommittén redan uttalat,

att skäl icke torde saknas för det antagandet, att minskningen i

den för räkenskaperna anslagna granskningstiden varit så pass stark, att

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

vissa svårigheter för närvarande möta för ett effektivt besörjande af det

granskningsarbete, som åligger kammarrättens revisionsafdelning. I detta

granskningsarbete har kommittén ytterligare föreslagit den utvidgning,

att tillfälle måtte beredas till kontrollgranskning, i den mån ske kan,

äfven af de för offentlighet tillgängliga uppbördsredogörelser från vissa

förvaltningsgrenar, hvilka nu icke ingå till kammarrätten; hvarjemte kommittén

framhållit, att i den fortgående tillväxten af de räkenskaper, hvilka

skola granskas i kammarrätten, uppenbarligen intet afbrott är att vänta.

De ökade kraf, som i följd häraf måste, äfven enligt kommitténs

mening, ställas på kammarrättens revision, har kommittén emellertid trott

kunna till väsentlig del tillgodoses genom ändring i själfva formerna för

arbetet å revisionsafdelningen. I sådant hänseende har kommittén föreslagit,

att för siffergranskning af de till kammarrätten ingående räkenskaperna

äfvensom för besörjande, i den mån sådant linnes lämpligen

kunna ske, jämväl af andra vid räkenskapsgranskningen förefallande, enklare

göromål må anlitas kvinnliga eller andra biträden utan akademisk

bildning, hvarigenom åtskillig arbetskraft skulle sparas för öfverrevisionsarbetet

i egentlig mening. Om ock i mindre mån, skulle till besparing

af arbetskraft för sådant ändamål jämväl verka kommitténs förslag därom,

att renskrifning och därmed jämförliga göromål icke må utföras af de å

revisionsafdelningen anställda examinerade tjänstemän, utan genom extra,

oexaminerade biträden, likasom öfriga föreslagna mindre förenklingar i

arbetssättet å revisionsafdelningen. Härjämte bör, såsom ofvan antydts,

genom kontorsförmännens befriande från granskning af revisorernas anmärkningar,

af dessa förstnämnda hädanefter kunna påräknas mera biträde vid

räkenskapsgranskningen än för närvarande. En väsentlig ökning af revisorernas

arbetsprodukt bör ock följa med den af kommittén föreslagna

utsträckningen af arbetstiden.

Såsom i det föregående nämnts, finnas å kammarrättens revisionsafdelning

för närvarande anställda aderton revisorer och elfva amanuenser,

hvilka senare hafva till arten enahanda granskningsarbete som revisorerna,

ehuru i mindre omfattning, och äfven hvad angår anm ark ningsfö rftir a n d et

äro med revisorerna likställda. Likställigheten i sistnämnda hänseende

skulle upphöra i följd af kommitténs förslag om rätt för revisorerna att

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

sjalfständigt framställa och utföra anmärkningstalan, under det att amanuenserna

fortfarande skulle hafva att ingifva sina anmärkningar i koncept

till kontorsförmannen för den på honom ankommande åtgärd. I hvarje

fall vill det emellertid synas kommittén, som vore det i fråga om ett sådant

granskningsarbete som det kammarrättens revisionsafdelning tillhörande

önskvärd!, att för detsamma icke anlitas extra ordinarie tjänstemän i

större utsträckning, än som betingas af nödvändigheten att hafva tillgång

till lämpliga vikarier vid ledighet eller förfall för de ordinarie revisionstjänstemännen.

Det torde vara uppenbart, att, från denna synpunkt

sedt, antalet amanuenser å revisionsafdelningen för närvarande är

vida större, än lämpligt är. Kommittén anser därför, att en minskning

bör ske i antalet revisionsamanuenser, till hvilken fråga kommittén emellertid

får tillfälle att återkomma vid beräkning af det för kammarrätten erforderliga

anslaget till vikariatsersättning, arfvoden åt extra biträden in. m.

Hvad angår den här närmast föreliggande frågan om antalet revisorer,

är det visserligen svårt att med någon säkerhet beräkna behofvet i

detta afseende, men kommittén anser sig likväl kunna antaga, att de ofvan

anförda förenklingarna i revisionsarbetet, särskild! revisorernas befrielse från

si tf er g ranskn ingen, äfvensom utsträckningen af tjänstgöringstiden böra

medföra, å ena sidan, sådana lindringar i revisorernas arbete och, å

den andra, en så afsevärd ökning i den levererade arbetskvantiteten, att

de ej allenast böra fullt uppväga den ökning i revisionens arbetsmaterial,

som under en tid framåt kan förväntas, utan äfven därutöfver lämna

tillfälle till den ofvan antydda minskningen i amanuensantalet. Ensamt

den föreslagna utsträckningen af tjänstgöringstiden skulle för revisorerna

komma att medföra ett ökadt antal revisionstimmar af omkring 100

i veckan. På grund häraf anser kommittén, att, äfven med en minskning

i amanuensantalet, någon ökning icke bör nu föreslås i antalet ordinarie

revisorer, utan att detta bör bibehållas vid aderton, hvithet antal,

de ifrågasatta förste revisorerna däri inberäknade, ock af kammarrätten

bibehållits i dess ofvan omförmälda utlåtande.

Beträffande de kammarrättens revisorer tillkommande sportler yttrar

sig kommittén i sammanhang med frågan om aflöningsförmåner för kammarrättens

personal.

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Hos kammarrätten äro anställda en förste vaktmästare samt fyra vaktbetjänte.

vaktmästare. Härutöfver tjänstgöra hos kammarrätten en del extra ordinarie

vaktbetjänte.

Med hänsyn särskild! därtill, att i den byggnad, hvari kammarrätten

har sina ämbetslokaler, dessa äro belägna i två skilda våningar, en

och tre trappor upp, jämte det att i bottenvåningen finnes en arkivlokal,

har kommittén ansett sig ej äga anledning föreslå någon inskränkning

af kammarrättens ordinarie vaktbetjäntpersonal.

Löneregleringsl ommittens bet. 111.

21

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kammarrättens

förslag

till aflöningar.

Kommitténs

hemställan.

Aflöningar och pensionsbelopp m. in.

I sitt utlåtande i anledning af kungl. cirkuläret den 25 oktober

1901 bär kammarrätten hemställt, att, med ändring i nu gällande Innestå!,

aflöningen för verkets tjänstemän och betjänte måtte bestämmas sålunda:

K

r.

Lön.

Ålderstillägg

högst.

Hyresbidrag.

Tjänst-

göringspen-

ningar.

Summa

aflöning

högst.

President...........

7,600

- _

900

3,000

11,500

Kammarrättsråd........

Sekreterare, advokatfiskal, revi-

4,400

600

600

2,400

8,000

sionskommissarie......

3,000

1,000

500

1,800

6,300

Förste revisor.........

2,500

1,000

500

1,500

5,500

Revisor........... -

2,000

1,000

500

1,500

5,000

Aktuarie, notarie.......

1,800

1,000

400

1,400

4,600

Förste vaktmästare......

800

—

150

400

1,350

Vaktmästare.....• ...

500

100

100

400

1,100

Det föreslagna hyresbidraget skulle vara jämställdt med lönen utom

därutinnan, att detsamma ej skulle medräknas vid pensionens bestämmande.

Om vaktmästare åtnjöte förmånen af fri bostad, borde »mot denna

förmån svarande afdrag» göras å den kontanta aflöningen.

Kommittén har i det föregående hemställt om indragning af sekreterartjänsten

i kammarrätten.

Beträffande de af kammarrätten föreslagna förste revisorstjänsterna

har kommittén, såsom äfven redan anförts, funnit sig icke kunna biträda

förslaget i nämnda hänseende, utan anser bestyren såsom kontorsförman

eller biträdande chef å vederbörande revisionskontor böra fortfarande

besörjas af en revisor, mot tillgodonjutande af särskildt arfvode.

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Beträffande kammarrättens förslag till aflöningar i öfrigt är till en

början att erinra, att kommittén i delen I af sitt betänkande, sid. 129 130,

vid behandlingen af förslag om uppförande vid de centrala ämbetsverken

af viss del af aflöningen under titel »hyresbidrag», funnit sig ej kunna

biträda detta förslag, utan ansett aflöningen inom dessa verk böra, med bibehållande

af nu gällande aflöningssystem, fördelas å lön, tjänstgöringspenningar

och, i förekommande fall, ålderstillägg. Och kommittén har å sid.

130—133 i samma del angifvit de aflöningssatser, som kommittén ansett böra

fastställas för de normala lönegraderna inom de centrala ämbetsverken,

tillika med de för dessa lönegrader belöpande högsta pensionsbelopp; hvarjämte

kommittén där framlagt de grunder, som varit bestämmande för kommitténs

förslag i detta hänseende, till hvilka grunder kommittén nu hänvisar.

Vidkommande verkens chefer har kommittén såsom hörande till högsta Presidenten.

normalgraden betecknat de generaldirektörer, hvilka för närvarande uppbära

i aflöning 9,000 kronor, och har kommittén ansett aflöningsförmånerna

för dessa böra bestämmas till 7,000 kronor i lön och 3,000 kronor i

tjänstgöringspenningar eller tillhopa 10,000 kronor med ett pensionsbelopp

af 6,000 kronor.

Fördelningen af aflöningen mellan titlarna lön och tjänstgöringspenningar

har därvid gjorts i enlighet med hvad som nu gäller för postoch

telegrafverkens chefer, hvilka å dessa verks stater åtnjuta en aflöning

af 10,000 kronor, för den sistnämnde bestämd vid 1902 års riksdag.

Presidenten i kammarrätten åtnjuter för närvarande en aflöning af

10.000 kronor eller således 1,000 kronor mer än de ofvannämnda generaldirektörerna

af normalgrad. Men under det att af dessas aflöning, 9,000

kronor, 2,800 kronor belöpa sig på tjänstgöringspenningarna, utgöra presidents

tjänstgöringspenningar allenast 2,400 kronor.

Kommittén har ansett, att aflöningen till presidenten i kammarrätten

bör höjas med samma belopp, hvarmed enligt kommitténs förslag aflöningen

till generaldirektör af normalgrad skulle förhöjas.

Aflöningen till presidenten i kammarrätten skulle sålunda blifva

11.000 kronor, hvilka lämpligen synas kunna fördelas så, att 7,500 kronor

utgå såsom lön och 3,500 kronor såsom tjänstgöringspenningar.

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kammar
rättsråden.

Enligt nuvarande bestämmelser är presidents pension 7,600 kronor

eller samma belopp som lönen. Då kommittén i delen I hemställt,

att pensionsbeloppet för generaldirektörerna af normalgrad måtte

bestämmas till 6,000 kronor, har kommittén tillika framhållit, att för

generaldirektören i järnvägsstyrelsen, hvilken nu aflönas med 12,000 kronor,

däraf 8,000 kronor i lön, och för landshöfding pensionsbeloppet är begiånsadt

till 6,000 kronor, samt att detta äfven, enligt pensionskommitténs

förslag, skulle utgöra maximibeloppet af pension i allmänhet, I anledning

däraf har ock kommittén vid afgifvande här ofvan af förslag till

villkor för åtnjutande af de med ordinarie befattning inom kammarrätten

förenade aflöningsförmåner hemställt — med hänsyn just till presidenten

att äfven för innehafvare af ordinarie befattning i kammarrätten

pension ej må i något fall utgå med högre belopp än 6,000 kronor.

Kommittén föreslår alltså,

att afluningen för ''presidenten i kammarrätten må

bestämmas till 11,000 kronor och i staden uppföras med

7,500 kronor såsom lön och 3,500 kronor såsom tjänstg

öring spenning ar; sa in t

att pensionsbeloppet för presidenten bestämmes till

6, 000 kronor.

Kammarrättsråden böra enligt kommitténs mening fortfarande som

hittills hänföras till den tredje normala lönegraden för tjänstemän inom

de centrala ämbetsverken. För dem liksom för öfriga här nedan upptagna

ordinarie tjänstemän och vaktbetjänte skulle tills vidare i fråga om pensionsbelopp

gälla, såsom för närvarande, att pension utgår med lönens

hela belopp, ålderstillägg däri inräknade.

Kommittén hemställer,

att aflöningen för kammarrättsråd må bestämmas

till 7,000 kronor, däraf 4,600 kronor i lön och 2,400

kronor i tjänstgöring spenning ar, hvartill kan komma ett

ålderstillägg till lönen efter fem år med 600 kronor.

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Revisionskommissarierna tillhöra för närvarande den andra normala Eewswns-,

lönegraden för tjänstemän inom de centrala ämbetsverken. Till de revi- ernå.

sionskommissarier, hvilka haft sig uppdraget att föredraga anmärkningsmål,

har emellertid utöfver deras aflöning å stat under de senare åren af sjunde

hufvudtitelns anslag till extra utgifter anvisats 450 kronor årligen såsom

ersättning för nämnda bestyr, af hvilket belopp 150 kronor tilldelats revisionskommissarien

å första kontoret och återstoden, 300 kronor, uppburits

af revisionskommissarien å tredje kontoret, hvilken föredragit för både

sitt kontor och andra kontoret.

Kommittén har i det föregående hemställt, att revisionskommissarierna

skola, hvar och en i hvad angår hans kontor, icke blott föiediaga,

utan ock såsom ledamöter deltaga i afgörandet af anmärknings- och

därmed likställda mål och ärenden samt därjämte såsom ledamöter deltaga

i afgörandet af vissa pleniärenden.

Den omständigheten, att revisionskommissarierna sålunda skulle i

vissa mål varda ledamöter, betingar väl icke i och för sig deras höjande

öfver den andra normala tjänstemannagraden, i hvilken finnas åtskilliga

ledamöter i centrala verk. Men med hänsyn till de viktiga uppgifter,

hvilka åligga kammarrättens revisionsafdelning, och för att kunna för

chefsplatserna inom densamma förvärfva krafter, vuxna dessa uppgifter,

har kommittén funnit sig böra föreslå, att revisionskommissariernas

aflöning varder satt något högre, än hvad af kommittén ifrågasatts för

den andra normala tjänstemannagraden, ehuru lägre än för närmast högre normalgrad.

Revisionskommissarierna skulle sålunda i aflöningshänseende ställas

i en mellangrad mellan tredje och andra normalgraderna. En sådan ställning

intaga för närvarande öfveringenjörerna i patent- och registreringsverket.

Kommittén tillåter sig föreslå,

att revisionskommissarie må åtnjuta en aflöning

af 5,800 kronor, dåra/ 3,800 kronor i lön och 2,000

kronor i tjänstgöringspenningar, hvartill kunna komma

tvä ålderstillägg till lönen, det ena med 500 kronor efter

fem år och det andra, likaledes med 500 kronor, efter

ytterligare fem år.

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Advokat
fiskal.

Enligt gällande lönestat tillhör advokatfiskal i kammarrätten den

andra normala lönegraden. Kommittén finner ej skäl att häri föreslå

någon ändring, utan hemställer,

att advokatflskalen tillerkännes en aflöning afl 5,300

kronor, där afl 3,500 kronor i lön och 1,800 kronor i

tjänstgöring spenning ar, hvartill kunna komma två åld er stillägg

till lönen, det ena med 500 kronor efter fem år

och det andra, likaledes med 500 kronor, efter ytterligare

fem är.

Notarierna.

Aktuarien

och registratorn.

Beträffande notarierna samt aktuarien och registrator^ hvilka nu

tillhöra den första normala lönegraden, afser kommittén ej någon ändring

i detta hänseende.

I sitt utlåtande den 15 maj 1902, hvarvid fogats en underdånig

framställning från ämbetsverkets samtliga tjänstgörande revisorer, har

kammarrätten, jämte framhållande att dess revision i förhållande till

andra verks revisioner intager ställningen af en öfverrevision, uttalat

den uppfattningen, att de större kraf, man bör ställa på en öfverrevisor,

ej i längden kunna uppehållas, med mindre honom beredas fördelaktigare

ekonomiska villkor än andra revisorer; och har kammarrätten i sådant

syfte hemställt, att atlöningen för dess revisorer, hvilka nu tillhöra den

första normala lönegraden för tjänstemän inom de centrala ämbetsverken,

i allmänhet måtte sättas något högre än den, som eljest varder bestämd

för första gradens tjänstemän, men att dessutom, till ökande af befordringsmöjligheterna,

tre revisorer måtte tilldelas än högre aflöning och benämnas

»förste revisorer».

Kommittén har redan i det föregående afstyrkt förslaget i sistnämnda

hänseende. Beträffande förslaget i öfrigt torde till eu början böra erinras

därom, att kammarrätten redan förut sökt göra gällande behofvet

för dess revisorer, jämte öfriga tjänstemän i nuvarande första graden

inom verket, af en särskild gynnsammare ekonomisk ställning. I det

utlåtande, som kammarrätten afgaf öfver 1874 års löneregleringskommittés

betänkande, framhöll nämligen kammarrätten önskvärdheten af att

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

första gradens tjänstemän därstädes kunde beredas någon förhöjning i

de aflöningsförmåner, hvilka nämnda kommitté föreslagit skola till dem

utgå med enahanda belopp, som vid reglering af generalpoststyrelsen,

fångvårdsstyrelsen, telegrafstyrelsen med flera förvaltande verk beräknats

för dessas tjänstemän inom samma grad.

Kammarrätten uttalade därvid den meningen, att, i anseende till

göromålens beskaffenhet inom dess öfverrevisionsdepartement och dess

kansli, på innehafvarna af första gradens tjänster därstädes måste ställas

ej obetydligt högre anspråk i afseende å kunskaper och tjänstemannaskicklighet

samt omdömesförmåga, än på deras vederlikar inom de förvaltande

verken. Sattes det oaktadt aflöningsvillkoren alldeles lika, syntes

denna omständighet möjligen kunna föranleda därtill, att kammarrätten

beröfvades tillfälle att åt sig förvärfva och bibehålla de dugligare och

därför mera eftersökta tjänstemännen, hvilka icke, utan att något högre

aflöning kunde erbjudas dem, komme att föredraga den svårare och mödosammare

tjänstgöringen i kammarrätten; hvadan detta ämbetsverk kunde

komma i fara att nödgas åtnöja sig med tjänstemän, för hvilka de förvaltande

verken icke funnit användning.

Vid föredragning den 21 februari 1879 inför Konungen i statsrådet

af 1874 års löneregleringskommittés betänkande angående kammarrätten

och ämbetsverkets däröfver afgifna utlåtande omnämnde chefen för finansdepartementet,

att kammarrätten ansett aflöningen för första gradens tjänstemän

därstädes böra sättas något högre, än föreslaget blifvit. Men då denna

aflöning var lika med den, som i öfriga nyreglerade verk medgifvits

tjänstemän af samma grad, och de skäl, kammarrätten anfört för en

afvikelse inom detta verk från hvad sålunda i allmänhet blifvit bestämdt,

icke syntes departementschefen giltiga, tillstyrkte han, att kommitténs

förslag därutinnan måtte godkännas. Så blef ock förhållandet.

I öfverensstämmelse med den uppfattning, som sålunda vunnit uttryck,

att anledning ej förefinnes till ett särskiljande i aflöningshänseende

af tjänstemännen i första graden inom kammarrätten från första gradens

tjänstemän inom andra verk, anser denna kommitté, att skäl ej heller nu

föreligga att i nämnda hänseende åt revisorerna i kammarrätten bereda en

undantagsställning.

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Först och främst anser sig kommittén härvid böra framhålla, att

med den löneförhöjning, hvarom kommittén gjort hemställan för första

gradens tjänstemän inom de centrala ämbetsverken, löneförmånerna för

dessa tjänstemän varda sådana, att de, äfven hvad angår tjänstemän med

den uppgift, som tillkommer kammarrättens revisorer, måste anses i och

för sig fullt tillräckliga. Det är att ihågkomma, att dessa löneförmåner,

ålders tilläggen inberäknade, med icke mindre än 400 kronor öfverstiga

hvad kammarrätten nu senast föreslagit för sina första gradens tjänstemän

utom revisorerna. Slutaflöningen för första gradens tjänstemän skulle

därigenom enligt kommitténs förslag komma att utgå med samma belopp,

som kammarrätten själf i slutaflöning påfordra! för sina revisorer, med

den olikheten allenast att kammarrätten förutsatt, att denna aflöning skulle

ernås efter tio års tjänst i graden, medan efter kommitténs förslag skulle

erfordras femton års tjänst.

Om således de af kommittén för första gradens tjänstemän i allmänhet

föreslagna löneförmånerna måste anses i och för sig fullt tillfredsställande

äfven för kammarrättens revisorer, så lärer ej heller ur jämförelser

med andra tjänstemannagrupper kunna hämtas stöd för att bereda

dessa revisorer en undantagsställning. De kompetensfordringar, som

enligt gällande bestämmelser ställas å kammarrättens revisionstjänstemän,

äro icke andra än de, som gälla äfven för öfriga nuvarande tjänstemän af

första graden inom verket liksom för en mängd tjänstemän i samma grad

inom andra verk. Och det kammarrättens revisionspersonal åliggande

arbetet är, om än i viss mån mera maktpåliggande än arbetet inom vissa

specialrevisioner, dock icke genom invecklad beskaffenhet eller svårigheten

att detsamma fullgöra så skildt från annat första gradens tjänstemän

i allmänhet åliggande arbete, att ur sådan synpunkt en åtskillnad i

löneförmåner kan anses befogad.

Lika med kammarrätten inser kommittén visserligen vikten af att, i

ändamål att kammarrättens revision må på ett, såvidt möjligt, noggrant

och ändamålsenligt sätt fullgöras, åt densamma förvärfva dugande krafter,

och kommittén har jämväl ur denna synpunkt funnit en väsentlig höjning

af aflöningsbeloppen erforderlig för kammarrättens revisorer, likasom

för tjänstemän i allmänhet af förslå graden. Men kommittén kan

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

dock ej anse löneförhöjning vara det enda eller ens det verksammaste

medlet att nå detta ändamål, att vinna den möjligast effektiva revision.

Tvärtom håller kommittén före, att, äfven om revisorerna i kammarrätten

tillädes högre aflöningsförmåner än andra tjänstemän, som hittills

varit med dem likställda, det mycket väl skulle kunna inträffa, att nämnda

ändamål ej vunnes. Hvad som ur denna synpunkt är, enligt kommitténs

mening, vida viktigare, är vidtagande af sådana ändringar i formerna

för revisionsarbetet inom kammarrätten, som äro ägnade att höja detta

arbetes vikt och betydelse inom verket samt revisionspersonalens uppfattning

af och intresse för sin uppgift. I sådant hänseende fäster

kommittén stor vikt vid sina förslag om rätt för revisorerna att själfva

underskrifva sina anmärkningar och ansvara för deras rik tighet samt

äfven i öfrig! själfständigt utföra sina anmärkningsmål, om befrielse för

dem från mera mekaniskt arbete såsom silfergranskning in. m., som de

nu hafva att utföra, samt om rätt för revisionskommissarierna att i

anmärkningsmål jämte vissa andra ärenden såsom ledamöter deltaga i

besluten. Till det åsyftade målets vinnande bör ock, enligt kommitténs

afsikt, medverka, att revisionskommissarierna, till hvilka poster dugliga

revisorer hafva att vänta befordran, af kommittén satts i en högre lönegrad

än förut, med ej obetydligt högre aflöning, än af kammarrätten föreslagits.

Härtill kommer, att genom de två kontorsförmansplatserna ytterligare

utsikt finnes för revisorer, som visat sig dugliga, att komma upp

uti eu bättre aflöningsställning. Hvad dessa platser angår, åtnjuta, enligt

hvad kommittén inhämtat, de nuvarande kontorsförmännen af sjunde

hufvudtitelns anslag till extra utgifter hvardera 300 kronor årligen såsom

särskild ersättning för de dem i nämnda egenskap tillhörande bestyr. Ett

dylikt särskild! arfvode anser kommittén äfven framgent böra tillkomma

de revisorer, som erhålla uppdrag att vara kontorsförmän, och lämpligen

kunna för hvardera bestämmas till 500 kronor efter år räknadt.

På grund häraf håller kommittén före, att befattningarna inom

kammarrättens revisionsafdelning, därest kommitténs förslag varder genomförd!,

böra blifva vida mer eftersträfvansvärda än nu samt ägnade att

LöneregleringsJcommitténs bet. III. 22

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

draga till sig dugande äranessvenner i icke mindre mån än andra motsvarande

tjänster och särskilt befattningar inom specialrevisionerna.

I fråga om aflöningarna till tjänstemän vid specialrevisionerna hafva

emellertid revisionskommissarierna i sin till kommittén afgifna, förut åberopade

promemoria antydt, att vid kung!, flottan aflöningarna till revisorerna

skulle vara högre, än hvad för första gradens tjänstemän i allmänhet af

kommittén föreslagits, i det att nämnda revisorer skulle efter 1904 års ingång

äga åtnjuta en aflöning af 5,360 kronor i Stockholm och 5,260 kronor i Karlskrona.

Härvid är emellertid att märka, att dessa lönebelopp utgöra aflöning

för marinintendenter af första gradens högsta löneklass, till hvilken

de marinintendenter, hvilka hafva revisorsgöromål, icke allmänligen höra,

då de äfven kunna tillhöra första gradens andra löneklass, med 1,000

kronor lägre aflöning, eller ock andra graden, där aflöningen ej uppgår

ens till 3,000 kronor. Dessutom bör erinras, att marinintendenterna

icke till sin enda uppgift hafva egentliga revisorsbestyr, utan äfven

bestrida en del andra göromål, hvadan de ej äro fullt jämförliga med

revisorer i allmänhet.

På grund af hvad ofvan blifvit anfördt, hemställer kommittén,

att aflöningen för notarie, aktuarie och registrator

samt revisor i kammarrätten må bestämmas till 3,800

kronor, däraf 2,300 kronor i lön och 1,500 kronor i

tjänstgöringspenningar, hvartill kunna komma tre ålderstillägg

till lönen, hvart och ett å 400 kronor, det första

efter fem år, det andra efter ytterligare fem år och det

tredje efter än ytterligare fem år; samt

att till revisor, som erhåller uppdrag att vara

kontorsförman, arfvode skall utgå med 500 kronor, efter

år räknadt. I

I afseende å vaktbetjänte inom de centrala ämbetsverken har kommittén

i delen I af sitt betänkande såsom tillhörande normalgrad räknat

förste vaktmästare med en aflöning för närvarande af 1,100 kronor samt

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

vaktmästare med 800 kronor i nuvarande begynnelseaflöning och 900 kronor

i slutaflöning. Till dessa normalgrader höra kammarrättens förste

vaktmästare och vaktmästare.

Med tillämpning af kommitténs i samma del gjorda uttalanden i

fråga om de löneförmåner, som böra tillkomma de nämnda ämbetsverkens

vaktbetjänte af normalgrader, samt beträffande minskning af lönen för

vaktbetjänt, hvilken åtnjuter fri bostad och vedbrand, hemställes,

att för förste vaktmästaren i kammarrätten aflöning

en må bestämmas till 1,400 kronor, däraf 850

kronor såsom lön och 550 kronor såsom tjänstgör löspenningar;
att

vaktmästare i kammarrätten tilldelas en aflöning

af 1,100 kronor, däraf 600 kronor i lön och 500

kronor i tjänstgöringspenningar, hvartill kan komma ett

ålderstillägg till lönen efter fem år med 100 kronor;

samt

att föreskrift meddelas därom, att, i händelse vaktbetjänt

i sådan egenskap åtnjuter fri bostad och vedbrand,

lönen skall minskas med 250 kronor.

Enligt § 30 i instruktionen för kammarrätten åtnjuter dess advokat- Sportler.

fiskal aktoratsarfvode med tio procent å de medel, böter och viten undantagna,

som efter hans åtal eller till följd af hans ämbetsåtgärd i andra

än anmärkningsmål till betalning utdömas och hvilka i kronans eller annan

allmän kassa inflyta.

Af medel, som inflyta med anledning af anmärkning vid de till

granskning inkomna räkenskaperna, utgår anmärkning sarf v ode med femton

procent; och skall, då varor eller persedlar blifva i följd af anmärkning

till uppdebitering fastställda, det ankomma på kammarrätten att efter förhållandena

bestämma arfvodets belopp från och med fem till och med femton

procent af varornas eller persedlarnas värde.

I afseende å anmärkningsarfvode gäller i öfrigt, att detta beräknas

allenast af sådana medel, som förutan anmärkning icke skulle kommit

*

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

kronan eller det allmänna till godo, samt, i fråga om varor och persedlar,

endast då förlust af desamma antagligen varit att befara, därest anmärkning

uteblifvit; att vederbörande tjänsteman icke äger åtnjuta arfvode

å medel, som influtit i anledning af anmärkning vid räkenskap, hvars

granskning han skolat verkställa, men ej fullbordat inom ett år från räkenskapens

aflämnande till revisionsafdelningen; hvaremot advokatfiskal,

när han hos kammarrätten anmält försummelse i berörda afseende, må

af anmärkningsmedlen erhålla fem procent; att, då väckt anmärkningsfråga

remitteras till utförande af advokatfiskalen eller till handläggning och pröfning

i första hand af annan myndighet än kammarrätten, anmärkningsförfattaren

ej är berättigad att af de i anmärkningen afsedda medel, som

sedermera inflyta, undfå mer än fem procent; samt att, när anmärkt felaktighet

skäligen må anses hafva tillkommit af uppsåt, uppenbar vanvård

eller gröfre försummelse, redogöraren bör åläggas att af egna medel utgifva

anmärkningsarfvodet.

Kammarrätten upplyser i sitt underdåniga utlåtande i anledning af

kungl. cirkuläret den 25 oktober 1901, att, utom advokatfiskal^ aktoratsarfvode

samt honom och revisionstjänstemännen tillkommande anmärkningsarfvode,

inom verket ock förekommer expeditionslösen, som tillfaller

aktuarien och de revisionstjänstemän, hvilka å revisionskontoren äro satta

att såsom expeditionshafvande tillhandagå allmänheten.

Medeltalet för år af advokatfiskalens aktorats- och anmärkningsarfvoden

under femårsperioden 1897—1901 utgjorde 860 kronor, medan det

efter samma grunder beräknade anmärkningsarfvodet för revisor uppgick

till 132 kronor. Sistnämnda arfvode ställde sig emellertid mycket olika å

de särskilda kontoren. Sålunda utgjorde under ifrågavarande femårsperiod

det årliga arfvodet för revisor å första kontoret 256 kronor, å andra kontoret

124 kronor och å tredje kontoret blott 17 kronor. Rörande inkomsten

af expeditionslösen torde densamma, säger kammarrätten, för vederbörande

tjänsteman variera från några få kronor till högst 50 kronor för år.

Härmed bör sammanställas, att enligt uppgift, som från presidenten

i kammarrätten tillhandakommit kommittén i .anledning af dess medelst

cirkulärskrifvelse framställda begäran om upplysningar i fråga om beloppet

af sportler till tjänstemän inom vederbörande centrala ämbetsverk i tjänsten

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

eller för bestyr i sammanhang därmed, de sportler, som af vissa »tjänstemän

och amanuenser» i kammarrätten uppburits under åren 1900, 1901

och 1902, uppgått till följande belopp.

Till advokatfiskal har utgått år 1900 468 kronor 21 öre, år 1901

1,764 kronor 22 öre och år 1902 843 kronor 20 öre. Aktuariens sportelinkomst

har hvartdera af åren 1900 och 1901 utgjort 60 kronor

samt år 1902 100 kronor. En revisionskommissarie har år 1900 uppburit

15 kronor i sportler. Huru anmärkningsarfvodet ställt sig för revisorerna,

framgår af nedanstående tabell, hvilken tillika utmärker, huru

väsentligt olika detsamma varit för olika revisorer.

1900.

1901.

1902.

Kr.

öre.

Kr.

öre.

Kr.

öre.

1 revisor ....................

770

30

382

09

393

66

1 » ....................

1

35

6

48

1

62

1 » ....................

—

—

5

25

5

46

1 » ....................

136

32

10

71

45

46

1 » ....................

—

90

167

70

—

—

1 t ....................

293

43

283

17

232

55

1 > ....................

806

73

196

93

15

—

1 > ....................

—

—

11

25

1

60

1 - ....................

—

—

34

36

7

12

1 > ....................

10

44

305

69

—

45

1 ....................

—

—

33

86

—

—

1 » ....................

388

03

48

51

140

61

1 » ....................

134

70

531

46

197

71

1 » ....................

—

—

—

—

—

—

1 > ....................

—

—

13

21

99

13

1 » ....................

613

54

476

16

117

24

1 > ....................

214

18

155

42

422

24

1 » ....................

—

—

17

55

16

69

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Till jämförelse må här ock från förenämnda uppgift omnämnas beloppet

af det anm är k n ingsar f vo d e, som utgått till de fast anställda amanuenserna

å kammarrättens revisionsafdelning.

1900.

1901.

1902.

Kr.

öre.

Kr.

öre.

Kr.

öre.

1 amanuens..................

12

_

184

43

1 » ..................

15

56

61

37

29

95

1 > ..................

293

25

94

15

36

95

1 » ..................

92

55

222

94

347

13

1 > ..................

120

72

215

84

154

65

1 . ..................

44

45

127

13

186

38

1 > ..................

45

—

611

63

20

46

1 » ..................

74

84

117

30

58

53

1 » ..................

49

28

2

40

41

77

1 > ..................

—

—

—

—

5

79

1 » ..................

39

84

60

92

67

53

Slutligen må från den bekomna uppgiften meddelas, att amanuensen

å aktuariekontoret uppbar såsom kommissionär i ämbetsverket 75 kronor

under hvartdera af åren 1900 och 1901 samt 80 kronor under år 1902. I

I sitt underdåniga betänkande angående kammarkollegium har kommittén

hemställt om upphörande af advokatfiskal därstädes tillkommande

provision eller aktoratsarfvode, under framhållande, bland annat,

att en dylik inskränkning i afseende å de med sistnämnda advokatfiskalstjänst

förenade inkomsterna icke bör kunna verka menligt på befattningens

behöriga uppehållande, enär genom tjänstens bibehållande i den andra allmänna

lönegraden är sörjdt för, att för densamma bör kunna erhållas

fullt lämplig person.

Hvad sålunda blifvit anfördt äger enligt kommitténs åsikt sin fulla

tillämpning äfven beträffande advokatfiskal i kammarrätten. Då härtill

kommer, att de åtal eller andra ämbetsåtgärder från denne advokatfiskal

sida, för hvilka aktoratsarfvode tillflyter honom, i regel torde vara för
-

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

anledda af annans initiativ, samt sjRifva ämbetsåtgärden synes höra af

advokatfiskalen verkställas utan annan ersättning än den, som innebäres i

honom tillkommande aflöning, anser kommittén dylikt aktoratsarfvode icke

vidare böra till honom utgå.

Beträffande åter det till kammarrättens tjänstemän utgående anmärkningsarfvodet,

har kommittén ansett det vara af synnerlig vikt

för det allmänna, att vid räkenskapsgranskningen, hvars noggranna utförande

näppeligen kan kontrolleras, vederbörande tjänstemän icke må

slappas i sitt intresse, utan sporras till en effektiv granskning, samt

därför funnit rätten för vederbörande granskare att åtnjuta anmärkningsarfvode

böra, såsom tjänande ett maktpåliggande statsintresse, fortfarande

kvarstå.

Det vill emellertid synas kommittén, som om detta arfvode skäligen

borde i någon mån begränsas, då fråga är om större belopp, och

må därvid erinras om den begränsning i sådant hänseende, som är

stadgad för de stora kommunikationsverken. Uti kungl. kungörelsen

den 31 december 1897, angående tilläggsbestämmelser till aflöningsreglementet

för tjänstemän och betjänte vid statens järnvägar, är nämligen

föreskrifvet, att den tjänstemännen å järnvägsstyrelsens revisions- och

kontrollkontor tillkommande anmärkningsprovision må utbetalas till den

tjänsteman, hvilken i den af järnvägsstyrelsen föreskrifna ordning styrker

sig hafva först framställt vederbörlig anmärkning, med femton

procent af det anmärkta beloppet, därest detta icke öfverstiger 500

kronor, samt med tio procent af högre belopp, dock att för belopp

mellan 500 och 750 kronor provision skall utgå med femton procent af

500 kronor. I den för generalpoststyrelsen den 31 december 1902 utfärdade

instruktionen och i instruktionen för telegrafstyrelsen af samma dag

är enahanda begränsning fastställd i afseende å den vederbörande tjänstemän

hos dessa båda styrelser tillkommande anmärkningsprovisionen.

Enligt kommitténs mening bör beträffande kammarrätten införas

samma begränsning i afseende å anmärkningsarfvodet, som sålunda i förenämnda

andra ämbetsverk skett.

Förutom denna ändring i beloppet af anmärkningsarfvodet påkallas

emellertid äfven särskilda bestämmelser, i händelse kommitténs förslag

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

om anställande för vissa göromål å kammarrättens revisionsafdelning af

kvinnliga eller andra biträden utan akademisk bildning bifalles.

Dessa biträden, hvilka afses för siffergranskning af räkenskaper

äfvensom för vissa andra vid vakenskapsgranskningen förefallande, enklare

göromål, skulle enligt kommitténs förslag icke hafva att själfva underskrifva

och afgifva de anmärkningar, hvartill de vid granskningen finna

anledning, utan detta skulle i stället ankomma på den revisor, till hvilkens

vidare granskning räkenskapen sedermera öfverlämnas, eller, ifall denne

ej upptager anmärkningen, på vederbörande kontorsförman. Af enahanda

skäl, som ofvan anförts för, att anmärkningsarfvode i allmänhet bör fortfarande

utgå, synes det angeläget, att dylikt arfvode måtte tillkomma

äfven nämnda biträden, ehuruväl, på grund af den ställning i afseende

å granskningen, som de skulle intaga, hela beloppet af detta arfvode icke

synes böra tillfalla dem, utan någon del däraf jämväl tillgodokomma den

revisionstjänsteman, som har besväret med anmärkningens uppsättande

och fullföljande.

Till jämförelse må härvid erinras om vissa i instruktionen för fångvårdsstyrelsen

den 22 november 1877 förekommande bestämmelser. Enligt

§ 37 i denna instruktion tillhör det fångvårdsstyrelsens revisorer, bland

annat, att med uppmärksamhet följa de revisionsarbeten, som efter vederbörande

byråchefs förordnande uppdragas åt extra ordinarie tjänstemän, samt

att granska af dem gjorda anmärkningar, hvilka, då de till styrelsen ingifvas,

böra åtföljas af revisorns utlåtande. Och i § 22 af samma instruktion är stadgadt,

att af alla medel, som till följd af någon fångvårdsstyrelsens tjänstemans

anmärkning inflyta i styrelsens eller underlydande verks kassor och därförutan

ej kommit kronan tillgodo, anmärkningsförfattaren åtnjuter femton

procent observationsarfvode, men att, om anmärkningen är gjord af

extra ordinarie tjänsteman under revisors tillsyn och af revisor understödd,

denne senare tillkommer en tredjedel af nämnda arfvode.

Hvad kammarrättens revision angår, håller kommittén före, att i

fråga om anmärkningsarfvode för medel, som inflyta på grund af anmärkningar,

som väckts af förenämnda biträden, enahanda bestämmelse angående

arfvodets fördelning som den i fångvårdsstyrelsens instruktion lämpligen

bör meddelas, så att å ena sidan nämnda biträden erhålla en mera

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

afsevärd del af anmärkningsarfvodet och å andra sidan vederbörande revisor

eller kontorsförman jämväl måtte undfå någon del däraf för sina efterföljande

åtgöranden.

Vid de obetydliga sportelinkomster, som i expeditionslösen tillfalla

vissa kammarrättens tjänstemän, har kommittén icke något att erinra.

Kommittén hemställer alltså,

att advokatfiskal i kammarrätten icke vidare

må åtnjuta aktoratsarfvode å medel, som efter hans åtal

eller till följd af annan hans ämbetsåtgärd inflyta i

kronans eller annan allmän kassa;

att den vissa tjänstemän i kammarrätten tillkommande

rätten till anmärkning sarf vode af medel, som inflyta

med anledning af anmärkning vid. de till granskning

inkomna räkenskaperna, måtte, utöfver hvad för närvarande

är föreskrifvet, på det sätt ytterligare begränsas,

att dylikt arfvode skall utgå med femton procent ä det

anmärkta beloppet, därest detta icke öfverstiger 500 kronor,

samt med tio procent å högre belopp, dock att för

belopp mellan 500 och 750 kronor arfvodet skall utgå

med femton procent å 500 kronor; samt

att af anmärkning sarfv ode, som belöper för medel,

influtna på grund af anmärkning, hvilken väckts af för

siffer granskning eller dylikt anställdt biträde, två tredje- i

delar skola tillfalla nämnda biträde och en tredjedel den

revisionstjänsteman, som besörjt anmärkningens uppsättande

och afgifvande till kammarrätten.

I den för kammarrätten nu gällande staten finnes uppfördt med Anslag till

34,900 kronor anslag till vikariatsersättning, arfvode!! åt extra biträden, ersättningr,

flitpenningar och renskrifningslcostnad. “mtraUträ
Beträffande

de ändamål, för hvilka anslaget är afsedt, möter det

svårighet att exakt beräkna den inverkan, kommitténs förslag skulle renskrifhafva

i detta afseende. Men eu approximativ beräkning torde kunna nåd.

göra till fyllest, då anslaget uppenbarligen bör så tillmätas, att utrymme

Löneregler ing skommitténs bet. III. 23

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

finnes för tillgodoseende, under växlande förhållanden, af de behof, för

hvilka detsamma är afsedt.

Hvad först vikariatsersättningen angår, skulle den minskning i utgifterna

härför, som följer af kommitténs förslag om indragning af sekreterartjänsten

och af en revisionskommissariebefattning, i allt fall icke

motväga den ökning i nämnda utgifter, som betingas af kommitténs förslag

om höjning af tjänstgöringspenningarna för kammarrättens tjänstemän.

I detta afseende kräfves således hädanefter ett något högre belopp

än hittills.

En ökning torde äfven, oaktadt de af kommittén föreslagna förenklingarna

i skrifsätt^, vara att emotse i renskrifningskostnad till följd af

förslaget om befrielse för revisionsafd el ningens tjänstemän från dem nu

tillhörande renskrifningsbestyr.

I afseende å utgifterna för arfvoden åt extra biträden är, hvad först

beträffar arfvoden åt amanuenser, att erinra, att hos kammarrätten finnas

anställda sjutton amanuenser, af hvilka fyra placerats å kansliet, eu hos

aktuarien, en a advokatfiskalskontoret samt elfva å revisionsafdelningen.

För amanuenserna å revisionsafdelningen är, såsom i det föregående meddelats,

bestämd en arbetstid af 20 timmar i veckan. Hvad angår öfriga

amanuenser, har från kammarrätten meddelats, att, enligt hvad dessa själfva

uppgifvit, den dagliga tjänstgöringstiden kan beräknas för kansliamanuenserna

till i medeltal tre och en half timmar, för amanuensen hos aktuarien

till minst fyra timmar samt för amanuensen å advokatfiskalskontoret till

minst tre timmar. I årligt arfvode åtnjuta kansliamanuenserna och amanuensen

a advokatfiskalskontoret hvar och en 1,800 kronor samt amanuensen

hos aktuarien och revisionsafdelningens amanuenser hvar för sig

1,500 kronor. T det föregående är redan nämndt, att vid 1903 års början

eu af kansliamanuenserna var ordinarie notarie i ett och aflönad amanuens

i ett annat statens verk, en aflönad amanuens i ett annat statens

verk och en t. f. sekreterare och ombudsman i civilstatens pensionsinrättning.

Af amanuenserna å revisionsafdelningen voro fem ordinarie tjänstemän

och fyra aflönade amanuenser i andra statens verk.

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

I flitpenningar hafva hos kammarrätten utbetalats år 1901 1,949

kronor BO öre, år 1902 2,062 kronor 36 öre och år 1903 2,748 kronor

81 öre.

Från kammarrätten har meddelats, att extra ordinarie tjänstemän

där plägat antagas utan afseende på yppadt behof, samt att de oaflönade

extra ordinarie tjänstemän, som för hvarje session anmäla sig till tjänsto-örino-

i kammarrättens kansli, indelas till biträde hos någon af kammar
o

o v

rättens ledamöter, utan att detta medför skyldighet till regelbunden tjänstgöring,

medan dylika extra ordinarie tjänstemän, som tjänstgöra å revisionsafdelningen,

därstädes erhålla sysselsättning, när och i den mån sådan

kan dem beredas.

1 första delen af sitt betänkande har kommittén uttalat den meningen,

att för de centrala ämbetsverken föreskrifter böra meddelas, i syfte att,

åtminstone i allmänhet, extra ordinarie tjänstemän må antagas allenast i

mån af yppadt behof och deras tjänstgöring, såvidt möjligt, ordnas på ett

mera likformigt sätt, än nu är fallet, såväl inom hvarje verk som de särskilda

verken inbördes emellan; och har kommittén framhållit, att det

ville synas, som om äfven för de extra ordinarie tjänstemännen, liksom

för de ordinarie, en större koncentration af arbetet vore till fördel såväl

för arbetet som för tjänstemännen själfva. Därjämte har kommittén ifrågaställa

att grunderna för aflöningen till extra ordinarie tjänstemän inom

de centrala ämbetsverken i allmänhet böra bestämmas af Kungl. Magt på

förslag af vederbörande ämbetsverk. Kommitténs i dessa hänseenden gjorda

uttalanden i fråga om den extra ordinarie tjänstemannapersonalen inom

de centrala ämbetsverken i allmänhet böra enligt kommitténs mening vinna

tillämpning äfven beträffande kammarrätten.

Hvad särskildt angår arbetstiden för amanuenserna, synas, till åstadkommande

af önskvärd likformighet därutinnan hos de centrala statsmyndigheterna,

bestämdare föreskrifter därom böra gifvas, hvarje verk dock

obetaget att inom vissa gränser efter för handen varande omständigheter

och behof ordna denna angelägenhet. Vid behandling af frågan om reglering

af löneförhållanden in. in. vid kammarkollegium har kommittén uttalat

den uppfattningen, att i regel bör af amanuens i centralt ämbetsverk

kunna fordras fyra timmars arbete hvarje söckendag, förekommande hem
-

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

arbete inberäkna^, dock naturligen med enahanda skyldighet som för ordinarie

tjänsteman att, i fall af behof, äfven därutöfver stå till ämbetsverkets

tjänst. Denna arbetstid af fyra timmar dagligen anser kommittén

böra gälla äfven för kammarrättens samtliga amanuenser.

Beträffande arfvodesbeloppen till amanuenserna vill kommittén erinra,

hvad i delen I berörts, att, sedan genom aflöningsreglementena för

post- och telegrafverken den 6 juni 1902 stadgats, att grunderna för aflöningen

till de extra tjänstemännen bestämmas af Kung!. Maj:t på förslag

af vederbörande verk, Kungl. Maj:t i skrivelser till generalpoststyrelsen

den 19 december 1902 och till telegrafstyrelsen den 16 februari 1903 förordnat,

med visst undantag i afseende å telegrafstyrelsens linjebyrå, att

såsom aflöning till amanuens hos styrelserna får utbetalas arfvode, i allmänhet

begynnande med 1,200 kronor för år, hvilket arfvode sedermera

får, i den mån sådant pröfvas skäligt, förhöjas, dock icke utöfver 1,800

kronor för år. Hvad sålunda för dessa ämbetsverk stadgats anser kommittén,

såsom densamma vid behandling af frågan om reglering af kammarkollegium

framhållit, kunna och böra vinna tillämpning hos de centrala

ämbetsverken i allmänhet, samt således jämväl hos kammarrätten.

Vidkommande därefter behofvet af extra arbetskrafter i kammarrätten

anser kommittén, att, därest underställning till kammarrätten i afskrifnings-

med flera mål ej vidare kommer att äga rum, för advokatfiskal

ej längre kräfves biträde af någon amanuens. Hvad angår kammarrättens

kansli, lärer äfven för framtiden kunna vara till fyllest med

det nuvarande antalet kansliamanuenser eller fyra, hvilket antal å andra

sidan kommittén icke heller ansett sig böra vid sin nu gjorda beräkning

underskrida. Beträffande revisionsafdelningen har kommittén ofvan antydt,

att antalet amanuenser därstädes bör, med hänsyn till de af kommittén

föreslagna förändringarna i afseende å revisionsafdelningen och dess arbeten,

kunna minskas, utan ökning af revisorernas antal. Med åberopande

häraf anser kommittén antalet amanuenser därstädes kunna begränsas till

sex. För aktuarien torde ej vidare kräfvas regelbundet biträde af amanuens.

Men då sådant kan tidvis finnas behöfligt samt det äfven eljest

kan med afseende på den speciella beskaffenheten af aktuariens göromål

vara önskligt att på aktuariekontoret städse hafva tillgång till en med

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

dessa göromål förtrogen person, utom aktuarien, torde lämpligt vara, att

där finnes eu amanuens, hvilken emellertid därjämte bör hafva till åliggande

att lämna erforderligt biträde åt presidenten i de till hans föredragning

hörande ärenden.

Med tillämpning häraf skulle således antalet amanuenser i kammarrätten

minskas från sjutton till elfva. Till arfvoden åt dessa amanuenser

skulle, med beräkning att ofvanberörda för generalpoststyrelsens och telegrafstyrelsens

amanuenser fastställda belopp blifva äfven för kammarrätten gällande,

erfordras högst 19,800 kronor, medan kammarrättens nuvarande sjutton

amanuenser äga uppbära ett sammanlagdt arfvodesbelopp af 27,000 kronor.

Förutom amanuenser skulle emellertid, enligt kommitténs förslag, å

kammarrättens revisionsafdelning anställas kvinnliga eller andra biträden

utan akademisk bildning för siffergranskning af de till kammarrätten ingående

räkenskaperna äfvensom för besörjande, i den mån sådant betinnes

lämpligen kunna ske, jämväl af andra vid räkenskapsgranskningen förefallande

enklare göromål. Arbetstiden för dessa biträden anser kommittén

böra bestämmas till densamma som för revisorerna, nämligen sex timmar.

Med utgående från denna arbetstid synes antalet dylika biträden åtminstone

tills vidare icke böra sättas högre än fyra. Äfven grunderna för

dessa biträdens aflöning lära höra bestämmas af Kungl. Maj:t på förslag

af kammarrätten. Därest deras arbetstid blifver satt till sex timmar,

torde, med hänsyn jämväl till nuvarande lönevillkor för kvinnliga biträden,

hvilka redan finnas anställda inom vissa andra statens verk, arfvodena

till dessa biträden skäligen böra bestämmas till lägst 900 kronor årligen,

hvilket arfvodesbelopp sedermera må, i den mån sådant pröfvas skäligt,

förhöjas, dock icke utöfver 1,200 kronor för år, hvadan till deras aflönande

skulle erfordras sammanlagdt högst 4,800 kronor. Härutöfver skulle emellertid,

såsom förut nämnts, äfven tillkomma dem andel i anmärkningsarfvode.

Utgifterna till flitpenningar lära icke komma att påverkas af kommitténs

förslag.

Med hänsyn till hvad sålunda anförts, anser kommittén, att för

ofvan angifna särskilda ändamål ett årsanslag af 35,000 kronor bör göra

till fyllest.

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Stat.

Kommittén får fördenskull hemställa,

att för amanuenserna i kammarrätten äfvensom de

för siffergranskning eller dylikt därstädes anställda, biträden

tjänstgöringen måtte, sä vidt möjligt, ordnas och

aflöningen bestämmas i öfverensstämmelse med ofvan angifna

grunder; samt

att till viJcariatsersättning, arfvoden åt extra biträden,

flitpenningar och renskrifningskostnad i kammarrätten

må uppföras ett anslag af 35,000 kronor.

Medan den för kammarrätten nu gällande staten, hvilken i bilagan

litt. A härefter införts, slutar å...........kronor 191,900,

skulle enligt kommitténs förslag staten, såsom bilagan

litt. B utvisar, sluta å............... » 213,100,

och således öfverstiga nu gällande stat med 21,200 kronor.

Därest emellertid till slutsumman i den nuvarande staten för kammarrätten

läggas dels beloppet af de dyrtidstillägg, som år 1903 utgingo

till kammarrättens personal, tillhopa 13,160 kronor, dels ock de belopp

om tillhopa 1,050 kronor, som, enligt hvad upplyst blifvit, årligen af

sjunde hufvudtitelns anslag till extra utgifter anvisats åt föredragande revisionskommissarier

och kontorsförmännen å deras revisionskontor, varder

totalsumman 206,110 kronor, hvilket belopp med endast 6,990 kronor understiger

slutsumman af den stat, kommittén föreslagit.

Härvid är ytterligare att märka, att i annat hänseende det af kommittén

framställda förslaget beträffande kammarrätten torde kunna medföra

någon minskning i statens utgifter. Om nämligen, såsom kommittén hemställt,

kammarrätten varder sista instans i beskattnings- med flera mål,

bör däraf följa en icke oväsentlig lättnad i arbetet inom Kung!. Maj:ts

kansli, hvilken lättnad tilläfventyrs äfven torde böra leda till någon minskning

i tjänstemännens antal inom vederbörande statsdepartement.

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Öfvergångsförhållanden.

Sedan vid öfverläggningarna inom kommittén visat sig, att regleringsförslaget

angående kammarrätten komme att innefatta hemställan,

bland annat, om indragning af en af de tre revisionskommissariebefattningarna

och om förändringar i vissa afseenden af de till dessa befattningar

hörande göromål, samt kommittén inhämtat, att under loppet af maj månad

1904 en af de nuvarande revisionskommissarierna redan uppnått och

en annan komme att uppnå den lefnadsålder, efter hvars inträdande, så

framt föreskrifvet antal tjänsteår jämväl uppnåtts, revisionskommissarie är

pliktig afgå från tjänsten, om ej Kungl. Maj:t medgifver anstånd med afskedet,

ansåg kommittén sig böra, i skrifvelse den 14 nämnda maj till

statsrådet och chefen för finansdepartementet, anmäla hvad i berörda hänseenden

förekommit inom kommittén; och hemställde kommittén därvid,

huruvida icke, för att underlätta genomförandet af kommitténs förslag i

antydda hänseenden, därest detta skulle vinna godkännande, kunde anses

påkalladt att utverka Kungl. Maj:ts beslut därom, att, i afvaktan på pröfningen

af frågan om genomförande af reglering af löneförhållanden in. m.

vid kammarrätten, ledigblifvande revisionskommissariebefattningar därstädes

skulle tillsättas allenast medelst förordnande tills vidare.

Enär äfven sekreterare änsten i kammarrätten af kommittén nu föreslagits

till indragning, torde i enahanda syfte äfven denna befattning vid

ledigblifvande böra, i afvaktan på regleringsfrågans pröfning, tillsättas endast

medelst förordnande tills vidare; och aflåter kommittén framställning

i sådant hänseende till chefen för finansdepartementet samtidigt med afgifvandet

af detta betänkande.

Äfven i händelse af bifall till kommitténs framställningar i nämnda

hänseenden torde emellertid, om den föreslagna regleringen vinner god
-

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

kännande, kunna inträffa, att vid tiden för dess genomförande fortfarande

finnas i ordinarie befattningar hos kammarrätten fast anställda personer,

för hvilka ordinarie befattning icke kan enligt den nya staten beredas. 1

första rummet kan detta blifva fallet med sekreteraren; men möjlighet förefinnes,

att enahanda förhållande kommer att yppa sig beträffande en af revisionskommissarierna.

Därest, i enlighet med kommitténs förslag, revisionskommissarierna

åläggas att icke blott föredraga utan äfven såsom

ledamöter deltaga i afgörandet af vissa mål och ärenden, låter sig nämligen

tänkas, att den yngste af de nuvarande revisionskommissarierna,

hvilken hittills icke deltagit i föredragningen af anmärkningsmål, ej finnes

villig att förrätta revisionskommissarietjänst med de densamma enligt kommitténs

förslag tillhörande åligganden. Och det lärer åtminstone få anses

tvifvelaktigt, om bemälde revisionskommissarie kan mot sin vilja därtill

förpliktas, då en sådan förändring i ställning och göromål, som af kommittén

för revisionskommissarierna föreslagits, näppeligen torde kunna betecknas

såsom innebärande allenast »vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet

eller jämkning i åligganden».

Enär emellertid de sålunda antydda förhållandena icke torde böra

uppehålla regleringens genomförande, lärer det blifva nödigt, att de ordinarie

tjänstemän, för hvilka befattning icke kan enligt den nya staten

beredas, öfverflyttas å öfvergångsstat, med de aflöningar, till hvilka innehafvande

fullmakter berättiga, samt med tjänstgöringsskyldighet efter kammarrättens

bepröfvande.

I sådant hänseende har, hvad särskildt angår nuvarande yngste

revisionskommissarien, så framt denne skulle öfverflyttas på öfvergångsstat,

det synts kommittén, att åt honom lämpligen borde kunna uppdragas

att å det ena af kammarrättens revisionskontor göra tjänst som kontorsförman

med granskningsskyldighet. Att sådan tjänstgöring kan af honom

påfordras, framgår af § 28 i kammarrättens instruktion, hvarest ålagts

revisionskommissarie, som icke förordnas till föredragande, att, där sådant

för revisionsarbetets behöriga gång anses erforderligt, verkställa den del

af samma ai’bete, som kammarrätten kan finna skäligt åt honom uppdraga.

Därest ifrågavarande revisionskommissarie sålunda kommer att bestrida omförmälda

åligganden, bör vid ledigblifvande eu af de aderton revisorsbe
-

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

fattningarna tillsvidare lämnas obesatt; hvarjemte för samma tid skulle

inbesparas ett kontorsförmansarfvode, då nämligen sådant ej bör ifrågakomma

för nämnde revisionskommissarie, hvars löneförmåner alltid minst

motsvara hvad enligt kommitténs förslag skulle tillkomma en revisor och

kontorsförman af enahanda tjänsteålder.

Lönereglering skommitténs bet. 111.

24

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Sammanfattning.

Kommitténs i det föregående framlagda förslag kunna hufvudsakligen

sammanfattas sålunda:

Vidkommande området för kammarrättens ämbetsverksamhet har kommittén

föreslagit:

A) i afseende å upphörande af underställning af vissa mai:

att underställning till kammarrätten af Konungens befallningshafvandes

beslut angående afkortning, afskrifning eller restitution af kronoutskylder,

böter eller andra allmänna medel ej vidare må äga rum (sid.

14—20);

att följande ändringar måtte vidtagas i nu gällande bestämmelser

angående extra ordinarie afskrifningar, nämligen:

att underställning icke må äga rum af vederbörande myndigheters

beslut om afskrifning ur deras räkenskaper af materiel, effekter eller annan

till utestående penningfordringar ej hänförlig egendom och ej heller i fråga

om dessa myndigheters beslut rörande afskrifning af kronans utestående

penningfordringar, då fordrans kapitalbelopp ej öfverstiger 1,000 kronor, men

att beslut om afskrifning af sådan fordran å högre kapitalbelopp än

1,000 kronor skall, af hvilken myndighet än beslutet meddelas, underställas

Kungl. Maj:ts pröfning och godkännande (sid. 20—29); samt

att underställning till kammarrätten ej vidare må äga rum i fråga

om de resolutioner, som af stationsbefälbafvare eller varfschefer vid flottan

utfärdas i s. k. reskontreringsmål (sid. 30—32);

B) hvad angår öfverflyttning till de allmänna domstolarna af vissa

mål:

att till dessa domstolar måtte öfverlämnas att upptaga och handlägga

tvister angående betalning på grund af borgen för kronans uppbördsman

(sid. 38—39);

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

C) i fråga om ändring af gränserna för kammarrättens ämbetsbefättling

i afseende å vissa grupper af mål:

att, med ändring af nuvarande undantagsstadgande beträffande formen

för behandlingen af revisionsafdelningens eller advokatfiskalens anmärkningar

mot hofrätter eller kollegier, statskontoret, armé- eller marinförvaltningen,

dylika anmärkningar måtte, lika med anmärkningar i allmänhet,

få af kammarrätten upptagas till behandling och afgörande (sid.

39—41); samt

att föreskrift måtte meddelas därom, att besvär öfver vederbörande

myndigheters beslut i extra ordinarie afskrifningsmål skola anföras hos

kammarrätten, utom i det fall att beslutet afser kronans utestående penningfordran

å högre kapitalbelopp än 1,000 kronor, då besvär skola anföras

hos Kungl. Maj:t (sid. 41—42);

D) i afseende å besvärsmåls afgörande af kammarrätten såsom sista

instans:

att klagan icke måtte få föras öfver kammarrättens beslut i följande

slag af mål, nämligen:

besvär öfver vederbörande myndigheters beslut i mantalsskrifningsmål

samt i fråga om tillämpning af ansvarsbestämmelser, meddelade i

mantalsskrifningsförfattningarna;

besvär öfver Konungens befallningshafvandes beslut i frågor om beräkning

och påföring af sådana allmänna kronoutskylder, som på debitering

ankomma, äfvensom af andra räntor, i den mån besvär i sistnämnda hänseende

ankomma på kammarrättens pröfning;

besvär öfver Konungens befallningshafvandes beslut angående afkortning,

afskrifning eller restitution af kronoutskylder, böter eller andra allmänna

medel äfvensom öfver vederbörande myndigheters beslut angående

extra ordinarie afskrifningar, i den mån besvär i sistnämnda ärenden komma

att tillhöra kammarrättens pröfning; samt

besvär öfver pröfningsnämndernas beslut i taxeringsärenden, så ock

öfver Konungens befallningshafvandes beslut i frågor om debetsedelslösen

samt om tillämpning af ansvarsbestämmelser enligt bevillningsförordningen

och förordningen om inkomstskatt (sid. 42—54).

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Beträffande förenklingar rn. in. inom kammarrättens arbetsområde har

kommittén föreslagit:

A) i afseende å formerna för besvärsmål förberedande behandling:

att i samtliga de mål, där talan fullföljes till kammarrätten mot

beslut, meddelade af Konungens befallningshafvande, besvären skola aflämnas

till vederbörande befallningshafvande, som, med iakttagande af gifna föreskrifter,

infordrar vederbörandes förklaring och insänder handlingarna,

jämte eget utlåtande, till kammarrätten (sid. 57—61);

B) i fråga om formerna för ärendenas registrering, skrifsättet in. m.:

att i instruktion och arbetsordning för kammarrätten måtte, med

tillämpning af angifna grunder, meddelas bestämmelser, i syfte bland

annat att

dels åstadkomma förenkling i sättet för ärendenas registrering samt

antecknandet af vidtagna åtgärder och fattade beslut, så att dubbelföring

icke må förekomma samt äfven i öfrig t, såvidt görligt, undvikas den

mångfald af anteckningar, som nu verkställas under fortgången af ett

måls handläggning eller i öfrigt till kontroll å arbetet,

dels ersätta protokollen med föredragningslistor, dock så att protokoll

föres i de fall, då skiljaktiga meningar förekomma, eller ett ärende enligt

sin natur eller gifna föreskrifter bör i protokoll upptagas, eller eljest

förordnas, att protokoll skall föras, samt

dels låta det ankomma på vederbörande föredragande att utan föredragning

vidtaga alla nödiga förberedande åtgärder för bringande af mål

och ärenden i det för deras pröfning erforderliga skick;

hvarförutom, jämte det att i afseende å konceptföring, expeditionssätt

m. m. kommittén påpekat vissa till förenkling syftande åtgärder,

kommittén särskild! hemställt,

att förenkling måtte i möjligaste mån vidtagas i afseende å arbetet

med rubriker och reciter samt i stället för dessa, där så ske kan, upprättas

promemorior att biläggas akterna (sid. 61—85);

C) vidkommande revisionsarbetet inom kammarrätten:

att tillfälle må beredas till kontrollgranskning, i den mån ske kan,

äfven af de för offentlighet tillgängliga uppbördsredogörelser från vissa

förvaltningsgrenar, hvilka nu icke ingå till kammarrätten;

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

att för siffer granskning af de till kammarrätten ingående räkenskaperna

äfvensom för besörjande, i den mån sådant befinnes lämpligen

kunna ske, jämväl af andra vid räkenskapsgranskningen förefallande enklare

göromål må anlitas kvinnliga eller andra biträden utan akademisk bildning;

att revisorerna må äga att själfva underskrifva sina anmärkningar

och ansvara för deras riktighet samt äfven i öfrigt själfständigt utföra sina

anmärkningsmål;

att renskrifning och därmed jämförliga göromål icke må utföras af

de å revisionsafdelningen anställda examinerade tjänstemännen, utan genom

extra, oexaminerade biträden;

att föredragning af revisionsafdelningens anmärkningsmål och därmed

i sammanhang stående ärenden måtte äga rum i regel minst fyra timmar

i hvarje vecka under hela året, utan annat undantag, än som betingas af

infallande helgdagar; samt

att revisionskommissarierna skola, hvar och en i hvad angår hans

kontor, föredraga och såsom ledamöter deltaga i afgörandet af nämnda

mål och ärenden (sid. 86—105);

D) i afseende å formerna i öfrigt för ärendenas föredragning och

afgörande:

att af tre ledamöter må pröfvas och afgöras följande mål och ärenden,

nämligen:

revisionsafdelningens eller advokatfiskal^ anmärkningar vid eller

med anledning af de till granskning inkomna räkenskaperna;

besvär öfver förvaltningsmyndigheternas beslut i anmärknings- eller

redogörelsemål, de s. k. reskontreringsmålen därunder inbegripna;

från fångvårdsstyrelsen öfverlämnade anmärkningsfrågor, där yrkande

om ersättning blifvit väckt emot landshöfding eller landshöfdingämbete;

anmärkningar mot förmyndarkammarens i Stockholm förvaltningsåtgärder

och räkenskaper, som af vederbörande revisorer i deras berättelse

blifvit framställda;

anmälanden och åtal i anledning af försummelse att inom föresl<rifkam

tid till kammarrätten afiämna räkenskaper för granskning; samt

frågor om kammarrättens tjänstemän tillkommande anrnärkningseller

aktoratsarfvode, därest sådant fortfarande må komma att utgå, äf
-

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

vensom angående afskrifning i advokatfiskalskontorets eller revisionsafdelningens

aktoratsräkningar;

att nu brukliga afbrott eller inskränkningar i föredragningen under

januari månad samt vid påsk och under sista veckan af vårsessionen må

upphöra;

att åt presidenten må öfverlämnas att föredraga ärenden, som angå

kammarrättens personal;

att det måtte åläggas revisionskommissarierna att, utöfver hvad ofvan

nämnts, föredraga och, enhvar i hvad hans föredragning omfattar,

såsom ledamöter deltaga i afgörandet af vissa mål och ärenden, hvilka skulle

kunna pröfvas och afgöras af tre ledamöter; samt

att, då i plenum förekommer ärende, som afser revisionsafdelningens

personal eller arbetet å afdelningen, det måtte tillkomma revisionskommissarierna

att såsom ledamöter deltaga i ärendets afgörande (sid. 105—120);

E) i afseende å utsträckning af föredragning sskyldigheten och arbetstiden:

att för presidenten i kammarrätten måtte stadgas skyldighet att hvarje

söckendag vara tillstädes i ämbetsverket;

att det måtte åläggas kammarrättsråden att, förutom tjänstgöring i

plenum, dels, i tur och ordning, en dag i veckan deltaga i sammanträde

för handläggning af anmärknings- och därmed likställda mål, dels ock enhvar

tre dagar i veckan, i regel minst fyra timmar och med skyldighet

till föredragning hvar i sin tur, deltaga i sammanträden för handläggning

af andra mål och ärenden; samt

att föreskrift måtte meddelas därom, att kammarrättens samtliga

öfriga ordinarie tjänstemän äfvensom ordinarie betjänte skola, där ej för

särskilda fall undantag, efter pröfning, medgifves, vara å tjänsterummen

tillstädes minst sex timmar hvarje söckendag (sid. 120—125). I

I fråga om villkoren för åtnjutande af de med ordinarie befattning

inom kammarrätten förenade aflöning sförmåner har kommittén till största

delen föreslagit samma villkor, som i delen I upptagits såsom allmänna

villkor för aflöningsförmånernas åtnjutande vid de centrala ämbetsverken.

Allenast i vissa hänseenden har kommittén, med bibehållande jämväl

åt nu gällande skiljaktigheter mellan kammarrätten och flertalet cen
-

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

träla ämbetsverk, för kammarrätten ifrågasatt afvikelse!'' från dessa allmänna

aflöriingsvillkor.

Sålunda har beträffande förhöjning af lön efter viss tids fortsatt

innehafvande af befattning i samma lönegrad löntagare i kammarrätten ansetts

böra få tillgodoräknas den tid, som före den blifvande nya aflöningsstatens

trädande i kraft förflutit från hans tillträde till befattningen, äfven

om han, i följd af frågan om reglering af löneförhållanden in. in. inom

kammarrätten, tillträdt befattningen allenast på grund af förordnande tills

vidare.

Såsom för närvarande, skulle presidenten äga årligen åtnjuta eu och

en half månads ferier å sådan tid, att domfört antal ledamöter ändock är

i kammarrätten tjänstgörande, samt enhvar af kammarrättsråden en och eu

half månads ferier under sommarmånaderna.

Föreskriften om skyldighet för tjänsteman, som har sig anförtrodd

uppbörd eller kontroll å uppbörd, att begagna sig af semester å tid af

året, som af ämbetsverket bestämmes, har synts ej böra upptagas bland

aflöningsvillkoren för tjänstemän i kammarrätten.

Presidenten och kammarrättsråden skulle fortfarande vara förpliktade

att vid fyllda 70 års ålder afgå från tjänsten samt efter 65 lefnads- och

35 tjänsteår icke vara ovillkorligen berättigade att erhålla tjänstledighet

för sjukdom (sid. 126—133).

Beträffande kammarrättens organisation har kommittén, som icke funnit

anledning till hemställan om ändring i chefens benämning, föreslagit:

att revisionskommissariernas antal måtte bestämmas till två, hvilka

skola vara chefer hvar och en för ett af de två kontor, på hvilka revisionsafdelningen

skulle indelas; samt

att sekreterarbefattningen må indragas;

hvarjämte kommittén, som i öfrigt ej ifrågasatt någon ändring i

afseende å antalet ordinarie tjänstemän och vaktbetjänte, hemställt,

att åt advokatf skalen må uppdragas att föredraga ärenden rörande

verkets ekonomi samt att redovisa af kammarrätten ådömda böter och

viten (sid. 134—161).

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

För ordinarie tjänstemän och betjänte hos kammarrätten har kommittén

hemställt om de afiöningar, som finnas angifna å sid. 162—171

och jämväl framgå af kommitténs härefter införda förslag till stat.

Hvad angår pensionsbeloppen, har af kommittén föreslagits, att pensionsbeloppet

för presidenten måtte bestämmas till 6,000 kronor, samt att

för öfriga ordinarie tjänstemän och för ordinarie vaktbetjänte må tills vidare

gälla, såsom för närvarande, att pension utgår med lönens hela belopp, ålderstillägg

däri inräknade (sid. 164).

I afseende ä de sportelinkomster, som äro förenade med vissa tjänstebefattningar,

har kommittén föreslagit:

att advokatfiskal icke vidare må åtnjuta aktoratsarfvode å medel,

som efter hans åtal eller till följd af annan hans ämbetsåtgärd inflyta i

kronans eller annan allmän kassa;

att den vissa tjänstemän tillkommande rätten till anmärkningsarfvode

af medel, som inflyta med anledning af anmärkning vid de till granskning

inkomna räkenskaperna, måtte, utöfver hvad för närvarande är föreskrifvet,

på det sätt ytterligare begränsas, att dylikt arfvode skall utgå med femton

procent å det anmärkta beloppet, därest detta icke öfverstiger 500

kronor, samt med tio procent å högre belopp, dock att för belopp mellan

500 och 750 kronor arfvodet skall utgå med femton procent å 500 kronor;

samt

att af arunärkningsarfvode, som belöper för medel, influtna på grund

af anmärkning, hvilken väckts af för siffergranskning eller dylikt anställdt

biträde, två tredjedelar skola tillfalla nämnda biträde och eu tredjedel den

revisionstjänsteman, som besörjt anmärkningens uppsättande och afgifvande

till kammarrätten (sid. 171—177).

Under åberopande af sitt i delen I gjorda uttalande, att för de

centrala ämbetsverken föreskrifter böra meddelas i syfte att, åtminstone

i allmänhet, extra ordinarie tjänstemän må antagas allenast i mån af yppadt

behof, och att tjänstgöringen för dem må, såvidt möjligt, ordnas på ett

mera likformigt sätt, än nu är fallet, såväl inom hvarje verk som de särskilda

verken inbördes emellan; samt att grunderna för aflöningen till extra

ordinarie tjänstemän inom de centrala ämbetsverken i allmänhet böra bc
-

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

stämmas af Kungl. Maj:t på förslag af vederbörande ämbetsverk, har kommittén

framhållit, att hvad sålunda uttalats bör enligt kommitténs uppfattning

vinna tillämpning äfven beträffande kammarrätten;

och har kommittén hemställt, att för amanuenserna i kammarrätten

äfvensom de för siffer granskning eller dylikt därstädes anställda biträden

tjänstgöringen måtte, såvidt möjligt, ordnas och aflöningen bestämmas i

öfverensstämmelse med af kommittén angifna grunder; samt att anslaget

till vikariatsersättning, arfvoden åt extra biträden, flitpenningar och renskrifningskostnad

i kammarrätten måtte å staten uppföras med 35,000

kronor (sid. 177—182).

Löneregleringshommitténs bet. Ill.

25

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Litt. A.

Stat

för

Kammarrätten,

fastställd den 14 november 1879, med däri den 14 juni 1901 vidtagna ändringar.

1

K

ron

o r.

Tjänst-

Lön.

görings-

pennin-

Summa.

gar.

1 president ...............

7,600

2,400

10,000

1 kammarrättsråd............

4,400

2,000

6,400

(Efter 5 år kan lönen

7 d:o ............

30,800

14,000

44,800

J höjas med 600 kr.

Kansliet.

1 sekreterare ...............

3,000

1,500

4,500

1 notarie ................

1,800

1,200

3,000

3 notarier ................

5,400

3,600

9,000

1 aktuarie och registrator.........

1,800

1,200

3,000

Ailvokfttflskalskontorct.

Efter 5 år kan lönen

1 advokatfiskal..............

3,000

1,500

4,500

höjas med 500 kr. och

efter 10 år med ytter-

ligare 500 kr.

ReYisionsftfdelningen.

1 revisionskommissario..........

3,000

1,500

4,500

2 revisionskommissarier..........

6,000

3,000

9,000

1 revisor ................

1,800

1,200

3,000

17 revisorer ...............

Till vikariatsersättning, arfvoden åt extra bi-

30,600

20,400

51,000

träden, flitpenningar och renskrifnings-

kostnad...............

34,900

1 förste vaktmästare...........

800

300

1,100

1 vaktmästare..............

500

300

800

(Efter 5 år kan lönen

3 d:o ..............

1,500

900

2,400

| höjas med 100 kr.

Summa

—

- |

191,900

Anmärkning: Om vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad, skall, så länge denna förmån

kvarstår, lönen minskas med 150 kr.

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Litt. B.

Förslag

till

Stat

för

Kammarrätten,

att tillämpas från och med år . . .

K

ron

o r.

Lön.

Tjänst-

görings-

Summa.

pennin-

gar.

1 president .........

7,500

3,500

11,000

1 kammarrättsråd......

4,600

2,400

7,000

(Efter 5 år kan lönen

7 d:o ......

32,200

16,800

49,000

| höjas med 600 kr.

1 revisionskommissarie ....

3,800

2,000

5,800

| Efter 5 år kan lönen

1 höjas med 500 kr. och

1 d:o ....

3,800

2,000

5,800

| efter ytterligare 5 år

1 advokatfiskal........

3,500

1,800

5,300

| likaledes med 500 kr.

Efter 5 år kan lönen

höjas mod 400 kr., efter

1 tjänsteman i l:a lönegraden .

2,300

1,500

3,800

ytterligare 5 år lika-

22 tjänstemän i d:o

50,600

33,000

83,600

i ledes med 400 kr. samt

1 efter än ytterligare 5 år

l äfvenledes med 400 kr.

Arfvoden till 2 kontorsförmän å

revisionsaf-

delningen........

—

—

1,000

1 förste vaktmästare.....

850

550

1,400

1 vaktmästare........

600

500

1,100

(Efter 5 år kan lönen

3 d:o ........

1,800

1,500

3,300

( höjas med 100 kr.

Anslag till vikariatsersättning,

arfvoden åt

extra biträden, flitpenningar och ren-

skrifningskostnad.....

—

—

35,000

Summa

—

—

213,100

Anmärkning: Om vaktbetjänt i sådan egenskap åtnjuter fri bostad och vedbrand, skall lönen minskas

med 250 kr.

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Utdrag af protokollet, hållet hos den af Kungl.

Maj:t den 3 oktober 1902 tillsatta kommittén för afgifvande

af förslag rörande reglering af statens ämbetsverks

och myndigheters löneförhållanden m. m.

1904 den 18 juni.

Närvarande:

Samtliga herrar kommitterade äfvensom, i hvad kungl. kammarrätten

utgjorde föremål för kommitténs behandling, representanten för detta

ämbetsverk, herr kammarrättsrådet m. m. J. Östberg.

§ 1.

Slutbehandlades frågan om reglering af löneförhållanden in. in. vid

kungl. kammarrätten; och beslöt kommittén att med underdånig skrifvelse

af denna dag till Kungl. Maj:t öfverlämna betänkande och förslag i nämnda

ärende.

I anledning af detta betänkande och förslag afgåfvo ledamöterna af

kommittén, f. d. kaptenen in. in. F. E. Pettersson och revisorn F. H.

Schultzberg, äfvensom representanten för kammarrätten, kammarrättsrådet

Östberg till protokollet följande särskilda yttranden.

1) Herr Pettersson tillkännagaf, med hänvisning till de skäl, som af

representanten för ämbetsverket anförts för behöfligheten af eu sekreterare

i kammarrätten, att han för sin del ansåg, att denna tjänst bort i

kommitténs förslag bibehållas.

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

2) Herr Schultzberg yttrade:

»Då statsrådet och chefen för finansdepartementet den 3 oktober

1902 inför Kungl. Maj:t föredrog frågan om tillsättande af förevarande

löncregleringskommitté, förklarade departementschefen, att han ansåg fullt

befogadt det ur synpunkten af det allmännas intresse uppställda anspråket,

att vid löneregleringen jämväl borde tillses, huruvida icke genom

förenkling i förvaltningen samt lämplig anordning och fördelning af arbetet

en del å stat uppförda tjänster kunde indragas. Och denna departementschefens

åsikt fann äfven sitt uttryck i det nådiga bref, hvarigenom

kommittén tillsattes.

Enligt mitt förmenande har emellertid förenklingssynpunkten icke,

så långt som möjligt och önskvärdt varit, beaktats i föreliggande betänkande

angående kammarrätten. Väl har kommittén föreslagit en del förändringar

i kammarrättens organisation och förenklingar uti arbetssättet

därstädes, hvilka nog skola, om de få genomföras, varda till båtnad för

såväl staten som de enskilde. Men enligt min åsikt äro de föreslagna förändringarna

icke till fyllest. Ett ämbetsverk, sådant som kammarrätten,

där ärendena länge, ofta i åratal, få ligga oafgjorda, hade bort blifva föremål

för en betydligt mera genomgripande reform för att kunna motsvara

nutidens kraf.

Då några af de förslag, jag i sådant syfte framlagt, icke lyckats

vinna mina medkommitterades bifall, har för mig ingen annan utväg stått

öppen än att på detta sätt, reservationsvis, framkomma med desamma.

Såsom uti kommitténs betänkande (sid. 105) finnes omförmäldt, måste

vid hvarje division ssammanträde i kammarrätten närvara fyra eller, om

icke åtminstone tre af dessa äro om slutet ense, fem ledamöter. Att

för hvarje sådant sammanträde påfordra så många ledamöters närvaro

anser jag icke vara ett rätt användande af dessa tjänstemäns tid och arbetskraft.

Om det ock i forna tider ansågs för målens behöriga pröfning

och i rättssäkerhetens intresse vara af viss betydelse, att de beslutandes

antal var jämförelsevis stort, så har man numera börjat frångå denna åsikt.

Den omgång, som alltid är förbunden med gemensamma öfverläggningar

Minskning

af antalet

beslutande.

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

mellan flera personer, har visat sig oförenlig med senare tiders allt starkare

kraf på raskhet i handling och beslut. I de s. k. styrelseverken har därföre

beslutanderätten, helt eller delvis, öfverlämnats åt chefen, således åt

en enda person, och till styrelseverk börja de forna rikskollegierna ombildas,

det ena efter det andra. Så har t. ex. skett med statskontoret och

kommerskollegium. Och förevarande kommitté har själf i sitt betänkande

den 18 november 1903 rörande kammarkollegium hemställt, att för detta

ämbetsverk den kollegiala formen måtte i regel upphöra.

Då sålunda på alla håll i statsförvaltningen för ärendenas snabbare

gång tillgripes den utvägen att minska antalet beslutande, torde tiden nu

vara inne att vidtaga samma åtgärd beträffande kammarrätten.

Detta har kommittén äfven insett (se betänkandet sid. 108—111) och

föreslår därföre, att vissa mål och ärenden må kunna pröfvas och afgöras

af tre ledamöter. Men kommittén har icke vågat utsträcka detta sitt

förslag till de mål, hvilka egentligen upptaga kammarrättens tid och arbetskrafter,

särskildt fattigvårds- och beskattningsmålen.

Såsom skäl för bibehållande i kammarrätten af den gamla omständligheten

och därmed förbundna långsamheten vid dessa måls profvande och

afgörande har anförts, att, då kammarrätten såsom öfverdomstol har att

döma i rättstvister, rättssäkerheten fordrar, att samma former där iakttagas

som i hofrätt.

Utan att i detta sammanhang vilja göra ett bestämdt uttalande,

huruvida icke äfven i hofrätterna arbetssättet torde tarfva förändring i en

mera tidsenlig riktning, anser jag mig våga uttala den åsikten, att de

ärenden, som i kammarrätten afgöras, icke äro kvalitativt jämförbara med

dem, som komma under hofrätts ompröfning. Då jag icke kan göra anspråk

på, att denna åsikt, om den hyses af mig ensam, må anses äga fog,

torde det, vara nödvändigt för mig att påvisa, hvad andra, på hvilkas auktoritet

jag kan stödja mig, i detta hänseende yttrat.

Vid 1871 års riksdag anförde lagutskottet, att enligt dess förmenande

en del af fattigvårdsmålen vore af rent administrativ natur, att uti

det vida största antalet af de öfriga syntes ingå frågor, som vore af enahanda

administrativa egenskap, samt att i öfrigt dessa ärenden vore af i

allmänhet föga invecklad beskaffenhet.

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Då sedermera vid 1894 års riksdag förelåg frågan om att göra kammarrätten

till sista instans i fattig vårdsmål, förklarade under debatten härom

i Andra kammaren generalpostdirektören J. E. von Krusenstjerna såsom

sin uppfattning, att fattigvårdsmålen icke vore att likställa med vanliga

tvistemål, lika litet som fattigvårdsförordningen vore att likställa med en

vanlig civillag. Fattigvårdsförordningen vore hufvudsakligen eu administrativ

författning, där tillämpning af allmänna rättsgrundsatser icke förekomme

i vidare mån än vid pröfning af hvarje annan dylik författning.

Och i enahanda riktning uttalade sig äfven dåvarande häradshöfdingen,

sedermera statsrådet D. G. Eestadius. Vid samma tillfälle yttrade landshöfdingen

O. R. Themptander: »Jag har handlagt tusentals fattigvårdsmål

och kan säga, att, ehuru besvärliga, äro de dock icke af beskaffenhet att

ur rättslig synpunkt erbjuda några så synnerligen anmärkningsvärda svårigheter.

»

Dessa yttranden, fällda af personer, hvilkas kompetens i bedömandet

af fattigvårdsmålen icke torde kunna jäfvas, visa, att åtminstone berörda

mål icke äro af beskaffenhet, att för deras pröfning och afgörande behöfva

bibehållas samma rättegångsformer, som möjligen kunna anses nödvändiga

i hofrätt.

Hvad här ofvan sagts i afseende å fattigvårdsmålen torde med ännu

större fog kunna gälla man talsskri fnings- och beskatta ngsmålen, särskilt

med hänsyn därtill, att de författningar, som vid dessa måls handläggning

komma i tillämpning, äro mera tydligt uffattade och delvis af senare datum.

Och skulle i en eller annan del författningarna rörande vare sig fattigvårds-

eller mantal sskrifnings- och beskattningsförhållandena vara af någon

oklarhet, står för kammarrätten till buds en osedvanligt stor samling prejudikat,

hvilka för detta verks ledamöter äro så mycket mera öfverskådliga

och lätta att använda, som kammarrättens arbetsområde är af ganska ringa

omfattning. Om i kammarrätten adjungerades »personer, som icke fullgjort

hvad författningarna föreskrifva för att brukas i domarevärf,» skulle,

yttrade vidare landshöfding Themptander vid den nyssnämnda debatten i

Andra kammaren, däri icke ligga någon synnerlig fara, »ty jag vågar påstå,

att i följd af förhållandena kan ingen domstol utbilda sig till en sådan

förtrogenhet med och sådan insikt i behandlingen af de mål, som där

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

förekomma, som just kammarrätten. Kammarrätten har nämligen ett

mycket inskränkt fält af författningar, inom hvilket den har att röra sig,

och då en domstol har att döma med en så speciell och begränsad kompetens,

är det alldeles gifvet, att där skall utbildas och vara till finnandes

en insikt i dithörande författningar och en vana vid deras tillämpning,

hvartill det är mycket svårare att finna motsvarighet hos de allmänna

domstolarna, som hafva ett ofantligt stort arbetsfält och så mångskiftande

författningar att tillämpa.» — Och förevarande kommitté säger själf,

att det torde vara uppenbart, att en inskränkning i de pröfvandes antal

lättare och med mindre betänkligheter bör låta sig genomföras i

kammarrätten än i fråga om de allmänna öfverrätterna, just på grund däraf

att kammarrättens arbetsområde är så begränsadt, att de dömande därstädes

torde i vida högre grad än vid de allmänna domstolarna äga den

ledning, som en utvecklad praxis erbjuder.

Om man jämför kammarrätten med det ämbetsverk, som står kammarrätten

närmast, nämligen kammarkollegium, är det svårt att inse, hvarföre,

då det i detta senare verk sedan långliga tider varit till fyllest med endast

tre beslutande, det skulle vara för tidigt att nu i kammarrätten införa

enahanda anordning. Det är att ihågkomma, att kammarkollegium har att

döma i frågor, för såväl den enskilde som det allmänna af utomordentlig

betydelse, sådana som t. ex. angående prästers, klockares och folkskollärares

löneförmåner, åborätt, allmänna byggnader (såsom uppförande af kyrka,

skolhus och tingshus) samt framför allt beträffande flott- och farled äfvensom

väghållning. Härvid är ock att märka, att de författningar, som

kammarkollegium har att tillämpa, äro icke blott mera talrika och till

innehållet skiftande, utan, åtminstone till en del, äfven af äldre datum än

de stadganden, som inom kammarrätten komma till användning.

Att, såsom för närvarande, i alla mål minst fyra ledamöter skola

vid kammarrättens sammanträden närvara för besluts fattande torde, på

grund af hvad ofvan blifvit anfördt, få anses vara ett missbruk af tid och

krafter samt medföra för staten dryga kostnader och för den rättssökande

en onödig och ofta beklaglig väntan på sitt måls afgörande, utan att därmed

vinnes större säkerhet för beslutets riktighet; och jag har därför ansett,

att kommittén bort hemställa,

s. 201 Kontrollera mot PDF

201

att föreskrift måtte meddelas därom, att alla kammarrätten

tillhörande mål och ärenden, med undantag

af plenimdl, må af göras af tre ledamöter.

En verksamt bidragande orsak till ärendenas långsamma afgörande

och arbetsbalansens ökning i kammarrätten, trots de upprepade förstärkningarna

i verkets arbetskrafter, torde vara att söka däri, att för kammarrättens

ledamöter feriesystemet tillämpas.

Enligt detta system komma, när en tjänsteman åtnjuter ferier, de

honom åliggande göromålen att under ferietiden i regel ligga helt och

hållet nere, under det att däremot, när en tjänsteman har semester, hans

göromål skötas af en vikarie och därigenom något afbrott i arbetet icke

behöfver förekomma.

Redan 1874 års löneregleringskommitté insåg, att det för arbetenas

behöriga gång inom ett verk vore nödvändigt att utbyta feriesystemet mot

semestersystemet. Hvad nämnda kommitté i sina betänkanden angående

rikets hovrätter den 12 december 1874, angående kammarkollegium den 9

juni 1875 och angående kammarrätten den 6 november 1878 uttalat beträffande

denna fråga lärer fortfarande äga sin fulla giltighet.

Möjligen torde man i regel icke kunna af de under semester vikarierande

adjunkterna i förstone förvänta lika stor arbetsprodukt, som af

de ordinarie ledamöterna, men om kammarrättens ordinarie tjänstemannapersonal

rekryteras på ett lämpligt sätt och vikarierna tagas ur densamma,

skall det icke dröja någon nämnvärd tid, förrän desse förvärfvat vana och

skicklighet i målens behandling och kunna prestera ett såväl kvalitativt

som kvantitativt värdefullt arbete.

En invändning, som alltid göres, när någon förändring i förevarande

hänseende varit ifrågasatt beträffande kammarrätten, är den, att genom

semestersystemets införande domarämbeten i detta ämbetsverk skulle, enligt

eu stadigvarande anordning, blifva besatta med adjungerade ledamöter.

Något dylikt skulle möjligen kunna sägas i fråga om adjungerande

af ledamöter inom verkligt dömande verk t. ex. hofrätterna — och

dock tillämpas just inom dessa i stor utsträckning förstärkandet af domarkrafterna

med adjunkter — men af ringa betydelse är en sådan invänd
Löneregleringslcommitténs

bet. 111. 26

Semester i

stället för

ferier.

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

ning, när det gäller kammarrätten. Då, såsom i det föregående blifvit

framhållet, det stora flertalet af målen i kammarrätten tillhöra ett fåtal

grupper, hvarinom målen äro af jämförelsevis lika beskaffenhet sins emellan,

och kammarrättens mål i det hela äro af mera administrativ än judiciell

natur, torde uppenbarligen de under semestertider adjungerade ledamöterna

behöfva ganska kort tid för att blifva sin uppgift vuxna.

För öfrigt torde adjungerande af ledamöter icke vara något okändt

inom kammarrätten. Innan verket från och med 1902 års ingång erhöll

kammarrättsrådens antal höjd! från sex till åtta, biträddes det under en

följd af år af fyra adjunkter, och då samtidigt några af kammarrättsråden

af en eller annan anledning voro tjänstlediga, måste vikarier anställas för

dem. Så utvisa protokollen för den senare hälften af år 1901, att vid

ett afsevärdt antal divisionssammanträden det domföra antalet utgjordes

af tre adjungerade ledamöter samt antingen presidenten eller ett, kammarrättsråd.

Samma protokoll utvisa vidare, att dessa adjunkter och vikarier

vid hvarje sammanträde föredragit i genomsnitt lika många mål som de

ordinarie, d. v. s. att de tillfälliga arbetskrafternas verksamhet åtminstone

kvantitativt varit lika god som de ordinaries.

Om det också en eller annan gång, särskild! under sommartiden,

skulle inträffa, att de adjungerades antal blefve öfvervägande, bör denna

omständighet, efter hvad ofvan blifvit visadt, icke utgöra hinder för semestersystemets

fullständiga införande i kammarrätten. Komme detta att

ske, torde det utom allt tvifvel blifva till båtnad för arbetet, isynnerhet

då man betänker, att kammarrättsrådens ferier årligen uppgå till sammanlagdt

tolf månader, således motsvarande, vid nuvarande sessioner om åtta

månader årligen, en och en half ledamots arbete.

Då 1874 års kommitté föreslog införande i kammarkollegium af

semestersystemet, mötte detta förslag naturligtvis från verkets sida starkt

motstånd. Det infördes emellertid och har visat sig vara till gagn för

verket; och dock lärer kammarkollegium under sommartiden till större

delen arbeta med adjungerade ledamöter. Dessa tagas emellertid i regel

bland underlydande ordinarie tjänstemän, äfven af första lönegraden,

indika sålunda komma i tillfälle att pröfva och utbilda sina krafter äfven

s. 203 Kontrollera mot PDF

203

för mera kräfvande göromål och därigenom blifva alltmera förtrogna med

det ledamöterna åliggande arbetet.

Samma kommittés förslag i enahanda syfte beträffande kammarrätten

blef visserligen icke godkändt af 1879 års riksdag, men det förordades af

statsutskottets pluralitet och antogs af Andra kammaren.

Med stöd af hvad ofvan blifvit anfördt, anser jag, att kommittén

bort hemställa,

att, med upphörande af feriesystemets tillämpning

inom kammarrätten, semester må, när sådant utan hinder

för göromålens behöriga gäng kan ske, åtnjutas af kammarrättens

president och ledamöter under en och en half

månad ärligen.

De här ofvan angifna hindren för åstadkommande af en större arbetsprodukt

och ett snabbare afgörande af ärendena i kammarrätten hafva,

enligt mitt förmenande, legat i otidsenlighet i verkets organisation. Men

äfven föråldrade arbetsmetoder inom kammarrätten torde hafva sin ej ringa

andel i nu rådande missförhållanden.

Vid upprepade tillfällen hafva inom riksdagen och i pressen fram- Förenkling af

hållits nödvändigheten af, att själfva sättet för behandlingen af ärendena ^IJpeditio-6

inom ämbetsverken förenklas och befrias från omgång och vidlyftighet, på nerna■

det att önskvärd skyndsamhet måtte möjliggöras, utan att hinder lägges i

vägen för en betryggande pröfning af ärendena.

En sådan onödig vidlyftighet anser jag förefinnas i det sätt, hvarpå

större delen af kammarrättens beslut äro affattade. För att tydliggöra detta

bifogas vid detta protokoll (se bil. A1, och B1.) afskrifter af tvenne utslag,

hvilka utgöra prof på, huru inom kammarrätten utslag skrifvas i de mål,

som nästan uteslutande taga ledamöternas och kansliets tid och krafter

i anspråk, nämligen beskattnings- och fattigvårdsmålen.

Förmågan att kunna foga ihop dylika satsbyggnader samt att inom

den en gång för alla fastslagna ramen för ett utslag få in allt, som

bör tagas in i detsamma, men icke ett ord mer heller, har inom kammar
-

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

rätten städse ansetts utgöra beviset på eu dugande tjänsteman. En utomstående

kan icke göra sig en föreställning, hvilket arbete detta verks ledamöter

nedlägga på formuleringen af sådana utslag och huru mycken tid

detta tager från det arbete, som egentligen borde vara deras hufvudsakliga,

nämligen pröfningen och afgörandet af mål (se betänkandet sid. 84—85).

Vinsten af allt detta myckna »filande» är, enligt min tanke, skäligen liten.

Den rättssökande, vare sig det är en kommun eller en enskild person och

vare sig det gäller en beskattningsfråga eller en fattigvårdstunga, vill hafva

sin sak snabbt afgjord, och naturligen rättvist, men huru det mödosamt

hopkomna utslaget är affattadt, sätter parten, han vare vinnande eller förlorande,

ett obeskrifligen litet värde på.

Jag är fullt förvissad därom, att i de två fall t. ex., som de afskrifna

utslagen afse, vederbörande varit alldeles tillfreds, därest de om

utgången fått meddelande i ungefär följande ordalag:

Vid pröfning af de besvär, K. sågverksaktiebolag och V. sockens

kommunalstämma, hvar för sig, anfört öfver pröfningsnämndens i G:s län

den 20, 21 och 23 september 1901 fattade och i afskrift här efteråt intagna

beslut i fråga om nämnda bolags taxering för inkomst år 1901 i

staden G. samt i V. socken, har kammarrätten ej funnit skäl att i pröfningsnämndens

beslut göra ändring; och

Vid pröfning af de besvär, A. sockens fattigvårdsstyrelse anfört öfver

Konungens befallningshafvandes i V:s län den 24 april 1902 meddelade

och i afskrift här efteråt intagna utslag i fråga om fattigvård åt extra

banvakten N. N:son och hans familj, har kammarrätten funnit skäl icke

hafva förekommit, som kan föranleda ändring i nämnda utslag, så vidt

detsamma öfverklagats.

Ett sådant förenkladt expeditionssätt skulle alltid kunna användas,

när anförda besvär ogillas, såsom förhållandet är i ungefär 66 procent af

förekommande fall. Men äfven när ortmyndighetens resolution ändras,

torde ett meddelande i ofvan antydd riktning i regel vara tillräckligt.

Skulle hvad jag här ofvan föreslagit beträffande förenkling i expeditionernas

affattande vinna beaktande, komme — oafsedt att ledamöterna

därigenom finge afsevärdt mera tid till målens handläggning — arbetet å

kansliet att så minskas, att de fyra notarierna, möjligen med biträde af

s. 205 Kontrollera mot PDF

205

en eller två amanuenser, med lätthet skulle kunna medhinna all uppsättning

och expedition, samt renskrifningskostnaderna högst betydligt nedgå. Med

anledning häraf synes mig, att kommittén bort hemställa,

att föreskrift mätte meddelas därom, att kammarrättens

beslut i besvärsmål skola afmattas på sätt, ofvan

blifvit antydt.

När ett mål i kammarrätten förekommer till pröfning och afgörande, Läsning af

har den föredragande att, såsom äfven i öfriga verk äger rum, i samman- “////§>!£-’

trängd form, men fullständigt, redogöra för målets och handlingarnas inne- Slagen Hd

håll, så att de närvarande få en tydlig och klar inblick i detsamma och

med stöd däraf kunna fatta sitt beslut. Men i kammarrätten är detta icke

till fyllest. Efter slutad föredragning skall nämligen där den föredragande

uppläsa handlingarna i målet.

Hvad än anledningen kan vara, att ett sådant bruk en gång uppkommit,

så innebär det ovillkorligen en viss misstro till föredragandens

vilja eller förmåga att rätt referera målet, en misstro, som, i den formen

åtminstone, icke visas föredragande inom andra ämbetsverk och som ej

heller torde i afseende å kammarrättens ledamöter äga fog. Och härutöfver

ligger fara nära till hands, att en föredragande, som ej hunnit bereda

tillräckligt antal mål, söker utfylla föredragningstiden med ett dylikt uppläsande.

Något sådant kan så mycket lättare ske eller åtminstone misstänkas,

om man tager i betraktande, att hvarje divisionssammanträde i

kammarrätten skall räcka fyra timmar och hvarje afdelningssammanträde,

vare sig för anmärkningsmåls föredragning eller för s. k. extra föredragning

af öfriga mål, två timmar, hvilken på förhand bestämda tid i regel

bör utnyttjas, men icke öfverskridas.

Den knappa och, till följd af så många ledamöters samtidiga närvaro,

dyrbara tid, som är anslagen till föredragning, bör väl ej upptagas med

något så onödigt, som uppläsande af handlingar, hvilkas innehåll förut noggrant

relaterats.

Förbises bör ej heller, att genom en sådan anordning ansvarskänslan i

ej ringa mån kan komma att slappas hos vederbörande föredragande. På

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

grund af omständigheternas makt, för hvilken de måste böja sig, kunna

de med bästa vilja ej medhinna mer, än hvad som kan inrymmas inom

den anslagna föredragningstiden. Att balansen å deras rotlar blir allt

större, måste de anse icke bero på dem själfva. Hvad åtminstone de föredragande

revisionstjänstemännen beträffar, vet jag, att de i regel beredt

sig att föredraga afsevärdt mera, än som medhunnits å de två timmar,

hvilka högst hvar fjortonde dag varit anslagna åt en hvar af dem för detta

ändamål. Och denna olägenhet har för dem vant så mycket kännbarare,

som en del af det arbete, hvilket, ehuru färdigberedt, ej fått föredragas,

måste göras om, då så lång tid som fjorton dagar eller ibland mera förflutit

mellan föredragningsdagarna.

Anser någon af dem, som jämte föredraganden hafva att afgöra ett

mål, att han genom föredragningen icke erhållit tillräcklig inblick i detsamma,

står honom alltid öppet att, liksom för närvarande emellanåt äger

rum, begära, att handlingarna må cirkulera.

Jag anser fördenskull, att kommittén bort hemställa,

att föreskrift måtte meddelas,

dels att hvarje sammanträdes längd icke må, såsom

för närvarande, vara på förhand bestämd, utan att

föredragningen bör fä fortgå, till dess alla för densamma

afscdda mål äro föredragna,

och dels att, med upphörande af den nuvarande s. k.

läsningen af handlingarna i målen, dylik uppläsning må

äga rum allenast i sammanhang med föredragningen och

då i de delar, föredraganden anser nödigt eller någon af

bisittarna det önskar.

Aflöningen till Uti det. af kammarrätten den 29 november 1878 afgifna utlåtandet

öfver 1874 års kommittés betänkande beträffande ämbetsverket ansåg kammarrätten

sig icke böra underlåta att framhålla önskvärdheten däraf, att

s. 207 Kontrollera mot PDF

207

första gradens tjänstemän kunde beredas åtminstone någon förhöjning i

de af kommittén föreslagna aflöningsförmåner, beräknade för första gradens

tjänstemän till 1.800 kronor i lön och 1,200 kronor i tjänstgöringspenningar.

»Aflöningen för första gradens tjänstemän skulle sålunda»,

säger kammarrätten, »komma .att utgå med enahanda belopp, som vid

reglering af generalpoststyrelsen, fångvårdsstyrelsen, telegrafstyrelsen med

flera förvaltande verk beräknats för dessa verks tjänstemän inom samma

grad. 1 anseende till göromålens beskaffenhet inom öfverrevisionsdepartementet

och kammarrättens kansli, måste likväl på innehafvarne af

första gradens tjänster därstädes ställas ej obetydligt högre anspråk på

kunskaper och tjänstemannaskicklighet samt omdömesförmåga, än på deras

vederlikar inom de förvaltande verken. Sättas det oaktadt aflöningsvillkoren

alldeles lika, synes denna omständighet möjligen föranleda, att kammarrätten

beröfvades tillfälle att åt sig förvärfva och bibehålla de dugligare

och därföre mera eftersökta tjänstemännen, hvilka icke, utan att

något högre aflöning kan erbjudas dem, torde föredraga den svårare och

mödosammare tjänstgöringen i kammarrätten, och följaktligen kunde detta

ämbetsverk komma i fara att nödgas åtnöja sig med tjänstemän, för hvilka

de förvaltande verken icke funnit användning.»

I en till kammarrätten den 22 januari 1902 ingifven skrifvelse anhöllo

verkets samtliga då i tjänst varande revisorer, 17 till antalet, att

kammarrätten måtte, i sammanhang med dess underdåniga utlåtande i

anledning af kungl. cirkuläret den 25 oktober 1901 angående utredning

rörande behofvet af ändringar i de för vederbörande ämbetsverk och myndigheter

gällande lönestater m. in., till Kungl. Maj:t öfverlämna och till

nådigt bifall förorda en af dem samma dag afgifven underdånig ansökan.

1 denna underdåniga ansökan, hvilken jämte revisionskontorens häröfver

afgifna yttranden och kammarrättens underdåniga utlåtande af den 15

maj 1902 blifvit af Kungl. Maj:t till kommittén remitterad, framhålla revisorerna

:

att det arbete, som enligt kammarrättens instruktion åligger revisionsafdelningen,

omfattar alla statsförvaltningens grenar och ställer på

innehafvaren af revisorstjänsten betydliga anspråk på kunskaper och omdömesförmåga

samt förutsätter, om det skall kunna rätt utföras, icke blott

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

en grundlig insikt i räkenskapers förande och uppställning i allmänhet,

utan äfven kännedom om och förmåga att tillämpa de för hvarje räkenskap

gällande författningar in. m., äfvensom skicklighet att på grund af

vid granskningen befunna felaktigheter utveckla och föra kronans och det

allmännas talan mot vederbörande ansvarsskyldige;

att i följd häraf, i olikhet med hvad för revisionen af de speciella

förvaltningsgrenarna i allmänhet erfordras, såsom kompetensvillkor för revisor

i kammarrätten stadgats vid rikets universitet aflagd juridisk ämbetsexamen;

att då utsikterna till vidare befordran för kammarrättens revisorer

äro ytterst ringa och innehafvare af revisorstjänst därstädes därföre i allmänhet

kommer att kvarstå å den en gång erhållna befattningen till uppnådd

pensionsålder, äfven af detta skäl en kammarrättsrevisor har behof

af att honom beredes en tryggad ekonomisk existens; samt

att, då tjänstgöringen å kammarrättens revision är af synnerligen

maktpåliggande och ansvarsfull beskaffenhet samt hos personalen i hög

grad påfordrar fallenhet och intresse för kallet, de dugligare tjänstemännen

å detta område näppeligen, utan att högre aflöning kan erbjudas dem,

torde föredraga den mera betungande och ansvarsfulla tjänstgöringen i

kammarrätten framför den, som mot lika aflöning erbjudes dem i öfriga

förvaltande verk.

»Då», heter det slutligen i revisorernas ansökan, »det arbete, som

anförtrotts kammarrättens revisorer, ställa på dessa tjänstemän högre anspråk

än på revisorerna inom de förvaltande verken, samt härtill kommer,

att kammarrättens revisorer äro förpliktade att jämväl granska de förvaltande

myndigheternas förvaltningsåtgärder, torde vi vara berättigade hysa

den fasta tillförsikten, att Eders Kungl. Maj:t täcktes i nåder fästa afseende

vid undertecknades på rättvisa och billighet grundade underdåniga framställning

om högre lönevillkor än de revisorers, hvilkas verksamhet vi skola

kontrollera och för hvilka kompetensvillboren i allmänhet icke äro högre

än mogenhetsexamen från allmänt läroverk.»

Uti afgifna yttranden öfver denna underdåniga framställning framhålla

samtliga revisionskommissarierna önskvärdheten af att för kammarrättens

revisorer löneförmånerna måtte sättas högre än för revisorer inom

andra ämbetsverk. En af revisionskommissarierna yttrar därvid, bland

s. 209 Kontrollera mot PDF

209

annat, följande: »En revisors i kammarrätten befattning är att anse såsom

ett förtroendeuppdrag; hans verksamhet kan väl underkastas en skenbar,

men icke någon verklig kontroll. — Till följd af räkenskapernas mångskiftande

form och innehåll kräfves hos revisorerna i kungl. kammarrätten

betydligt större insikt i författnings- och räkenskapsväsendet än hos revisorerna

i andra ämbetsverk, hvilkas räkenskaper undergå öfverrevision i

kungl. kammarrätten. De förras arbete är icke såsom de senares inskränkt

till hufvudsakligen sifferkontroll inom ett visst område af statsförvaltningen,

utan inbegriper äfven kontroll å vederbörande myndigheters förvaltningsåtgärder

och kan under ett år omfatta räkenskaper, tillhörande vidt skilda

grenar af statens verksamhet. De större anspråk, som sålunda måste

ställas på revisionspersonalen hos kungl. kammarrätten och jämväl fått ett

uttryck i högre kompetensfordringar, motsvaras emellertid ingalunda af

större löneförmåner eller bättre utsikter till befordran.»

I detta senare hänseende påpekar nämnde revisionskommissarie, att

de tre revisionskommissariebefattningarna äro de enda något bättre aflönade

tjänster inom verket, som stå revisorerna till buds, då däremot »för

en duglig revisor inom andra verk möjligheterna till befordran i allmänhet

äro långt flera och ledande till bättre aflönade befattningar»; och han anser,

att ehuru med afseende å göromålen kammarrättens revisionsafdelning »är

satt såsom öfverrevision, de förvaltande verkens specialrevisioner i fråga

om personalens förmåner äga företrädet.»

I förenämnda den 15 maj 1902 afgifna underdåniga utlåtande har

kammarrätten till särskild behandling upptagit revisorernas framställning,

och då jag anser verkets egen uppfattning i denna fråga vara af synnerlig

betydelse, vill jag bär återgifva densamma med utlåtandets egna ord.

»Kammarrätten lärer ej behöfva fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet

å den stora betydelsen af en effektiv revision för uppehållande af

en ordnad och sparsam förvaltning. För fullgörande af en sådan revision

är nödigt, att vederbörande granskare med synnerligt nit och intresse omfattar

sin uppgift. Det är ej tillfylles, att han underkastar räkenskaperna

en mekanisk silf ergranskning eller med ledning af förut gjorda anmärkningar

eftersöker obehöriga utbetalningar. Hans sträfvan bör äfven gå ut

på att finna nya anmärkningsanledningar.:

Lönereglering shommitténs bet. III.

27

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

»Om detta gäller angående revisorer i allmänhet, så har det i särskild

grad tillämpning å kammarrättens revision.»

»Sedan räkenskaperna först undergått granskning af arméförvaltningens,

generalpoststyrelsens, järnvägsstyrelsens med flera verks revisioner,

skola desamma underkastas ytterligare revision i kammarrätten mindre

i afseende å sifferuppgifter än till kontrollerande af vederbörande myndighets

förvaltningsåtgärder.»

»Då kammarrättens revision sålunda i förhållande till andra revisioner

intager ställningen af en öfverrevision, hvilkens granskningsplikt omfattar

hela statsförvaltningen, synes på eu revisor i kammarrätten böra

ställas skärpta fordringar på omdömesförmåga och författningskännedom.

Detta är i viss mår] äfven erkändt därigenom att för befordran inom kammarrättens

revision erfordras högre examenskompetens än som i allmänhet

är föreskrifven för revisorer i andra verk.»

»Det synes kammarrätten uppenbart, att de större kraf, man således

bör ställa på eu öfverrevisor, ej i längden kunna uppehållas med mindre

honom beredes fördelaktigare ekonomiska villkor än andra revisorer.»

»Till belysning af frågan, huru härmed för närvarande förhåller sig,

tillåter sig kammarrätten framlägga följande jämförande utredning mellan

kammarrätten och andra verk.»

»Hvad först angår aflöningsvillkoren, så förefinnes i afseende å den

ordinarie aflöningen ingen skillnad. Revisorsbeställningar äro i allmänhet

första gradens tjänster. Anmärkningsarfvode utgår endast i några ämbetsverk,

och meddelas för sådana verk i nedanstående tab. I redogörelse för

medeltalet af revisors årliga anmärkningsarfvode, uträknadt, såvidt ske

kunnat, efter resultatet under femårsperioden 1897—1901.»

Tabell I. Årligt anmärkningsarfvode för revisor.

Kronor.

Öre.

Kammarrätten...................

132

-

Fångvårdsstyrelsen..................

68

07

Generalpoststyrelsen.................

141

bi :

Telegrafstyrelsen (blott för 1901)...........

69

61 |

Järnvägsstyrelsen ( > > 1898—1901)........

121

09

Generaltullstyrelsen.................

53

27

s. 211 Kontrollera mot PDF

211

»T fråga om kammarrättsrevisorernas anmärkningsarfvode är att märka,

att detsamma ställer sig mycket olika å de särskilda kontoren. Sålunda

utgjorde under ifrågavarande femårsperiod årliga arfvodet, för revisor å

första kontoret 256 kronor, å andra kontoret 124 kronor och å tredje

kontoret blott 17 kronor.»

»Af denna redogörelse lärer framgå att kammarrättens revisorer ej

kunna anses bättra aflönade än andra. Men då för ett riktigt bedömande

af en tjänstemans ekonomiska villkor äfven torde böra tagas hänsyn till

hans lefnadsålder vid befordran till den ifrågavarande tjänsten äfvensom

utsikterna att blifva befordrad till annan bättre aflönad befattning, så meddelas

här nedan i tab. 11 och III försök till jämförande utredning rörande

dessa förhållanden.»

»Tabellen II innefattar redogörelse för medelåldern vid befordran för

nuvarande tjänsteinnehafvare i de olika ämbetsverken.»

»1 tabellen III meddelas för en del ämbetsverk uppgift rörande å

ena sidan antalet revisorer i verket och å andra sidan huru många innehafvare

af andra och tredje gradens tjänster därstädes, som förut innehaft

revisorstjänst.»

Tabell II. Befordringsålder.

Kammarrätten..................

__

39.5

Fångvårdsstyrelsen................

31

Årméförvaltningen.................

41.85

Marinförvaltningen................

40

Lotsstyrelsen...................

38.8

Generalpoststyrelsen................

37.3

Telegrafstyrelsen..................

39.75

Statskontoret...................

38.37

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen..........

46

Järnvägsstyrelsen.................

33

Generaltullstyrelsen................

42.75

Postsparbanksstyrelsen...............

34.33

Domänstyrelsen..................

43

Annat ämbetsverk än kammarrätten........

—

38.8

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Tabell III.

Antalet

Befordrade till

reviso-

rer.

andra

graden.

tredje

graden.

Kammarrätten...............

18

3

—

Summa

18

3

—

Fångvårdsstyrelsen............

2

1

—

Arméförvaltningen.............

7

5

2

Marinförvaltningen............

2

1

—

Generalpoststyrelsen............

10

2

—

Statskontoret...............

8

3

1

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.....

1

1

—

Postgparbanksstyrelsen...........

3

1

—

Domänstyrelson..............

1

—

1

Summa

34

14

i

»Då sedan år 1858 det ej inträffat, att revisor i kammarrätten befordrats

till ledamot och befordran af tjänstgörande revisor till sekreterare

eller advokatfiskal knappast någonsin förekommit, lära kammarrättens aderton

revisorer för befordran inom verket vara hänvisade till de tre i tab.

III åsyftade revisionskommissarietjänsterna.»

»Med erkännande af bristerna i förestående utredning vågar kammarrätten

dock af densamma draga den slutföljd, att kammarrättens revisorer

långt ifrån att vara bättre lottade än andra sådana tjänstemän i

stället befinna sig i sämre ställning. Medan lönevillkor och befordringsålder

äro ungefärligen lika, te sig befordringsutsikterna afgjort sämre för

kammarrättens revisorer.»

»Att ett sådant sakernas tillstånd måste i längden inverka menligt

på revisionsarbetet inom kammarrätten, synes uppenbart. De dåliga befordringsutsikterna

kunna befaras verka förslappande på vederbörande tjänstemäns

nit och intresse, och det antagande ligger nära till hands, att dugliga,

för revisionsarbete utbildade personer, ställda i valet mellan befordran

s. 213 Kontrollera mot PDF

213

till befattning i kammarrättens revision eller i annan lägre, men mera

gynnsamt ställd revision, föredrager det senare.»

»Af det föregående lärer framgå, att kammarrätten anser sina revisorers

aflöning böra — oafsedt den tillökning i löneförmåner, som kan

varda första gradens tjänstemän i allmänhet medgifven — förbättras; och

torde en sådan förbättring böra i första hand ske genom att aflöningen

för samtlige revisorerna sättes något högre än den, som eljes varder för

första gradens tjänstemän bestämd.»

För jämförelse torde vara lämpligt att här meddela några i denna

fråga gjorda uttalanden af »den kongelige og parlamentariske Kommission

til Udarbeidelse af Förslag til Omordning af Statens Revisionsvesen m. v.»

i dess Indstilling I, utgifven i Kristiania i oktober 1898. Nämnda kommission

föreslår inrättandet i Norge af ett själfständigt revisionsverk,

Regnskabsthing, bestående af 7 byråchefer, 28 revisorer, 20 arkivarier och

kontorister samt 28 assistenter. För detta räkenskapsting, heter det i

betänkandet, kommer en alldeles särskild svårighet att uppställa sig, nämligen

den att kunna förvärfva de dugligaste krafterna och att knyta dem

fastare vid sig. Revisionsarbetet kräfver säregna anlag, om det icke snart

skall verka tröttande och förslöande. Där kommer att saknas den utsikt

till befordran till bättre aflönade och mera tilltalande tjänster, som förefinnes

i regeringskontoren och som frestar yngre och duktiga män att

mottaga befattningar mot en jämförelsevis låg lön. Men tjänstebefattningarna

i räkenskapstinget kunna i regel icke göra anspråk på att få

betraktas såsom öfvergångsplatser till bättre poster. Det torde därföre i

räkenskapstinget komma att saknas den sporre till flit och uthållighet, som

i allmänhet förefinnes vid andra offentliga tjänster, där det kräfves lika

förbildning.

Det gifves, säga de norska kommitterade vidare, efter hvad de kunna

inse, egentligen blott ett sätt, hvarpå dessa svårigheter skola kunna göras

mindre kännbara, nämligen att göra räkenskapstingets viktigare befattningar

så tilldragande i ekonomiskt hänseende, att man kan få garanti för, det

män med insikt, erfarenhet och karaktär skola söka dem och åt dem offra

sin fulla arbetskraft intill pensionsåldern. Det är naturligtvis icke det

ringaste tvifvel underkastadt, att icke byråchefer, revisorer och assistenter

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

höra aflönas åtminstone lika som byråchefer, fullmäktige och kopister i

regeringsdepartementen. Men i vederlag för de mindre gynnsamma befordringsutsikterna

skall det nog visa sig nödvändigt att åtminstone åt räkenskapstingets

byråchefer och revisorer gifva något bättre löne- och ålderstillägg,

än som anvisats för motsvarande befattningar inom departementen.

För att kunna rätt bedöma befogenheten af de kraf på högre aflöning,

som framställas af och till förmån för kammarrättens revisorer, torde

det vara nödvändigt att göra klart för sig värdet och betydelsen af det

arbete, som dessa revisorer prestera.

I det privata affärslifvet sättes ett synnerligen högt värde på allt,

hvad kontroll heter, och detta med rätta. Om samtliga funktionärer i ett

privatföretag veta med sig, att deras åtgärder komma att af sakkunniga

underkastas noggrann och omutlig granskning, betager blotta medvetandet

härom dem lusten att oöfverlagdt och lättsinnigt utföra sitt arbete eller

att på ett eller annat otillbörligt sätt tillgodose allenast sina egna intressen,

på samma gång som en dylik betryggande kontroll hos utomstående

väcker förtroende och tillit till företaget. Vikten häraf är ock allmänneligen

insedd och erkänd samt har fått ett uttryck, bland annat, i de allt

mera skärpta lagbestämmelserna rörande revision i bankbolag m. fl. dylika

företag, af hvilkas verksamhet en större allmänhet är beroende.

Ej mindre viktigt torde väl få anses vara, att förvaltningen och

användandet af statens medel underkastas cn i allo noggrann kontroll,

eu kontroll, som blir allt mångsidigare, svårare och ansvarsfullare att utöfva

och för hvilken därföre kräfves allt insiktsfullare och mera själfständiga

krafter, ju närmare granskaren har att gå själfva den beslutande

myndigheten inpå lifvet. Häri ligger den stora skillnaden mellan revisionen

inom de förvaltande verken och öfverrevisionen i kammarrätten. Utan

att det ringaste vilja, såsom själf en tjänsteman af den förra kategorien,

förringa behofvet och nyttan af underrevisionen, måste jag dock som min

åsikt uttala, att kammarrättens öfverrevision, hvilken har att »hålla tummen

på ögat» lika väl på de beslutande myndigheterna som på deras

revisorer och underlydande redogörare, är, från statens sida sedt, af den

s. 215 Kontrollera mot PDF

215

största betydelse och värd att på allt sätt så omhuldas, att den kan fullt

verka för sin uppgift.

Det vore, som sagdt, i statens eget intresse önskvärd!-, att för denna

kammarrättens öfverrevision, af hvilken man kräfver ett ingripande på alla

områden, kunde anskaffas de allra yppersta krafter, så att densamma utgjorde

en elitkår af revisorer.

Men lika litet som man i en privat affär kan förvärfva och än mindre

hoppas på att få behålla de bästa biträdena, om dessa icke erhålla vissa

fördelar, utöfver hvad andra affärer i samma bransch kunna gifva, lika

otänkbart torde det vara att för kammarrättens revision kunna påräkna

de större revisorsförmågorna, därest åt dessa erbjudas större fördelar på

andra håll. Och detta är just förhållandet för närvarande och kommer,

om kommitténs förslag i denna del går igenom, enligt min mening äfven

att blifva förhållandet för framtiden.

Kammarrättens revision lider nämligen af en stor svaghet, når det

gäller att konkurrera med andra verk, och det är att den icke kan utlofva

någon vidare god framtid för dem, som ägna sin verksamhet åt denna

revision. Hur skulle ett regemente blifva rekryteradt med hänsyn till sin

officersuppsättning, därest dessa officerare på förhand visste, att, om de

ginge in vid det regementet, de där komme att stanna till pensionsåldern

och att de icke kunde avancera längre än till kapten sgraden? Kan någon

då inbilla sig, att unge män, hvilkas arbetslust och duglighet ingifva dem

berättigade förhoppningar att en gång kunna inom andra verk nå bättre

aflönade befattningar, som därjämte skulle gifva dem en högre social ställning,

skola ingå i eller kvarstanna å kammarrättens revision? Under de

aderton år, jag såsom extra ordinarie tjänsteman tillhört nämnda revision,

har jag varit i rikt tillfälle att se, huru den ena efter den andra af de

mera dugliga amanuenserna lämnat densamma, för att såsom ordinarie

tjänstemän inträda i andra centrala ämbetsverk, där många af dem sedan

befordrats till andra och tredje gradens tjänster.

Aro befordringsmöjligheterna redan nu oerhördt ringa för en kammarrättsrevisor,

så komma de genom den af kommittén föreslagna inskränkningen

af antalet revisionskommissarier — i hvilket förslag jag dock full
-

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

komligt instämmer — att blifva ännu sämre, då för aderton revisorer stå

till buds allenast tvenne högre, med fullmakt förenade, befattningar.

Mina medkommitterade anse, att de gjort nog för revisionen genom

att föreslå vissa förändringar i dess arbetssätt. Äfven jag håller före, att

kammarrättens revision kommer att mycket vinna genom dessa ändringsförslag,

men enligt min mening har för densamma därigenom ej gjorts

mer, än att dess revisorer, från att hittills hafva hållits i ett visst omyndighetstillstånd,

genom de föreslagna åtgärderna höjas till samma själfständiga

ställning, som de förvaltande verkens revisorer redan nu intaga.

Men någon enda förmån framför dessa kan jag icke finna hafva blifvit för

kammarrättsrevisorerna därigenom föreslagen.

Då för erhållande af de yppersta krafter för kammarrättens revision

den dragningskraft, som ligger i förmånliga befordringsutsikter, tyvärr

icke kan stå till buds, torde man få åtnöja sig med att söka utfinna något

annat, som kan göra ett inträdande i och kvarstannande hos nämnda revision

i någon mån tilltalande för den unge tjänstemannen. Såsom ofvan

blifvit visadt, har såväl i Sverige som i Norge på det kraftigaste framhållits,

att det enda, som i någon man kan bilda en motvikt mot frånvaron

af befordringsutsikter, är en högre aflöning för öfverrevisionens tjänstemän

än för deras likar inom andra, i befordringshänseende mera gynnsamt

ställda verk.

Enligt kommitténs förslag (sid. 170) skall en kammarrättsrevisor, i

likhet med öfriga första gradens tjänstemän, erhålla en begynnelseaflöning

af 3,800 kronor samt efter 15 år komma upp till 5,000 kronor. Något,

om också icke mycket, bättre skulle dessa revisorers aflöning ställa sig,

om mitt här nedan närmare angifna förslag vunne beaktande. Begynnelseaflöningen

skulle då blifva 200 kronor högre d. v. s. 4,000 kronor, hvarje

ålderstillägg 100 kronor större än enligt kommitténs förslag och alltså

slutaflöningen 5,500 kronor i st. f. 5,000 kronor. Med den obetydliga

årliga kostnad, denna tillökning i aflöningen komme att medföra, skulle

staten vinna mångfaldigt mera, i det att den för de ansvarsfulla posterna

i öfverrevisionen kunde hoppas att få påräkna de bättre, om också

ändock icke alltid de bästa, förmågorna bland revisionskunniga tjänstemän.

s. 217 Kontrollera mot PDF

217

Deri af mig föreslagna aflöningen skulle likväl icke komma att nå

upp till de aflönings förmåner, som från ingången af år 1904 erbjudas en

stor grupp underrevisorer, nämligen dem, hvilka vid flottans stationer i

Stockholm och Karlskrona hafva att i första hand granska flottans räkenskaper,

som sedermera äro underkastade öfverrevision i kammarrätten. Af

dessa granskare, hvilka benämnas marinintendenter af första graden, erhålla

de, som äro placerade i Stockholm och tillhöra 2:a löneklassen, i aflöningsförmåner

sammanlagdt 4,360 kronor och de, som tillhöra l:a löneklassen, tillsammans

5,360 kronor. Härvid är att märka, att de bekomma dessa höga

aflöningsbelopp genast vid sin utnämning och icke i form af ålderstillägg

efter ända till 15 års väntan, att de redan som marinunderintendenter

(motsvarande förutvarande e. o. kammarskrifvare) med en aflöning af 2,115

kronor och som marinintendenter af 2:a graden (— de förra kammarskrifvarna)

med en aflöning af 2,995 kronor erhålla kungl. fullmakt samt

att de således redan tidigt kunna komma till fullt tryggad ställning. Det

torde ej behöfva påpekas, hurusom kammarrättens öfverrevision i konkurrens

med denna underrevision gifvetvis skall komma till korta, när det

gäller att rekrytera sin personal.

Med anledning af hvad ofvan blifvit anfördt, anser jag, att kommittén

bort föreslå,

att aflöningen till kammarrättens revisorer må bestämmas

till 4,000 kronor, där afl 2,300 kronor i lön och

1,700 kronor i tjänstgöring spenningar, hvartill kunna

komma tre ålderstillägg till lönen, hvart och ett å 500

kronor, det första efter fem år, det andra efter ytterligare

fem år och det tredje efter än ytterligare fem ån.

3) Herr kammarrättsrådet Östberg anförde:

»Jag anser mig till en början böra erinra därom, att jag, likasom

andra representanter för vederbörande ämbetsverk, allenast haft att deltaga

LöneregleringshommitUns bet. III. 28

Kommitténs

allmänna

grunder.

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

i kommitténs öfverläggning ar rörande det ämbetsverk;, kammarrätten, jag

företräda och att kommittén på förhand uppgjort och afgifvit sitt betänkande

angående de allmänna förutsättningarna och grunderna för en reglering

af löneförhållandena m. in. inom de centrala ämbetsverken, hvilka

allmänna förutsättningar och grunder kommittén naturligtvis ansett sig

sedermera böra såvidt möjligt följa. Det lärer vid sådant förhållande icke

tillkomma mig att här inlåta mig på en uttömmande granskning af dessa

allmänna grunder och förutsättningar. Några få erinringar torde jag dock

icke böra underlåta att framställa.

Kommittén säger i den nyssberörda allmänna delen af sitt betänkande,

att »kommittén kommit till den bestämda uppfattningen, att den

tid, som af personalen inom de centrala ämbetsverken för närvarande ägnas

åt statstjänsten, icke i allmänhet är att anse såsom tillfyllestgörande».

Kommittén har därför »till vinnande af ökning i arbetsprodukten» föreslagit

utsträckning »af tjänstgöringstiden, d. v. s. af arbetstiden å tjänsterummet»,

hvarjämte kommittén, bland annat, föreslagit strängare bestämmelser än

de nuvarande i afseende å förening af ordinarie statstjänst med annan

befattning eller uppdrag.

Jämte det jag beträffande kommitténs hithörande förslag instämmer

i och åberopar hvad herr kammarrådet Nehrman anfört till kommitténs

protokoll den 18 november 1903 och som finnes återgifvet å sidorna 153

och 154 i andra delen af kommitténs betänkande, får jag härtill lägga,

att inom kammarrätten det af kommittén förordade systemet med viss lagstadgad

arbetstid å tjänsterummet tillämpats och, såsom säkerligen det enda

användbara, måst tillämpas för revisionsafdelningens arbeten, men att detta

system icke torde kunna af någon påstås hafva medfört en jämförelsevis

större eller bättre arbetsprodukt inom nämnda afdelning, än hvad som under

ett annat arbetssystem presterats af öfriga delar af ämbetsverket. Vidare

torde det böra framhållas, att några bevis icke framtetts därom, att arbetsprodukten

af personalen inom de centrala ämbetsverken — och det är dock

på arbetsprodukten, icke på arbetstiden allt ankommer — skulle kvalitativt

och kvantitativt sedt vara mindre tillfyllestgörande än arbetsprodukten

inom andra rättsskipningens eller statsförvaltningens grenar. Slutligen

lärer det icke vara förmätet att påstå, att med den utbildning som kräfves,

s. 219 Kontrollera mot PDF

219

deri sakkunskap och omdömesgillhet, som erfordras — och detta i högre

grad, ju högre befattningarna äro — personalen inom de centrala ämbetsverken

för sitt arbete åtnjuter och äfven enligt kommitténs förslag kommer

att åtnjuta vida lägre aflöningsvillkor, än motsvarande intellektuella arbete

i enskild eller kommunal tjänst betingar.

Det är att befara, att kommitténs förslag, som afser att, äfven där

sådant icke är af tjänstens egen art eller af förhållandet till allmänheten

betingadt, klafbinda tjänstemannen å ämbetsrummet och afstånga honom

så mycket som möjligt från beröring med det praktiska lifvet, skall leda

till en för det allmänna skadlig opraktiskhet i vederbörande ämbetsmäns

uppfattning af förekommande frågor. För ett ämbetsverk sådant som

kammarrätten, hvilket har att handlägga räkenskaps-, anmärknings- och

beskattningsärenden från vidt skilda områden, är en närmare kännedom

om det praktiska lifvets olikartade förhållanden hos dem, hvilka hafva afgörandet

i sin hand, icke utan sin stora betydelse.

Då påtagligt är, att statstjänsten icke kan bereda dem, som ägna

sig däråt, samma utsikter till ekonomisk framgång, som den enskilda

advokat- och affärsverksamheten erbjuder, är det för det allmänna af synnerlig

vikt, att, på det dugliga och oberoende ämbetsmän städse må

vara att påräkna för utöfningen af de maktpåliggande förvaltnings- och

domarefunktionerna i högre och högsta instans, själfva löneförhållandena

såväl som deras förutsättningar och grunder blifva sådana, att de icke

antingen stänga hithörande banor för andra än ekonomiskt oberoende

personer och sålunda medföra en plutokratisering af ifrågavarande ämbetsmannakår

eller ock leda till osjälfständighet samt däraf följande äfventyrligheter.

I

I fråga om kommitténs förslag därom, att klagan icke vidare skulle Beskattningsik

föras öfver kammarrättens utslag i mantalsskrifnings- och taxerings mål /,^f

samt vissa andra af kommittén å sid. 53 här ofvan angifna mål, har jag kammarrätten

inom kommittén understödt i detta syfte framställda yrkanden, men anser såsom sista

mig här böra erinra, att förslaget i denna del icke lämpligen torde kunna

slutligen pröfvas annorledes än i sammanhang med frågorna om inrättande

af en administrativ högsta domstol eller regeringsrätt och om denna dom
-

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

stols funktioner, likasom i hvarje fall deri här ifrågasatta reformen borde

föregås eller samtidigt åtföljas af eu förändring i taxeringsmyndigheternas

organisation.

Förenkling i Vid kommitténs uttalanden beträffande förenklingar i formerna för

registrering, ärendenas registrering, skrifsättet in. in. anser jag mig böra foga följande

skrifsättet erinringar.

m. m. 0

De i kammarrätten för närvarande förda diarier och protokoll, af

Indika i öfrigt protokollen äro synnerligen kortfattade och öfversiktliga,

torde visserligen kunna utan olägenhet i vissa fall ytterligare inskränkas,

men de äro i allmänhet icke af den omständliga beskaffenhet eller medföra

det tidsödande arbete, som utomstående af en sammanförd, detaljerad

beskrifning å dessa kunna komma att antaga. Särskildt är deri »allmänna

expeditionslistan» mycket lätt förd och synnerligen praktisk samt bör icke,

på sätt kommittén ifrågasatt, blifva afskafifad. Den kan för visso icke »bidraga

till, att den stadiga, intresserade tillsynen öfver de underordnade

slappas, eller underlätta, att uppmärksamhet och intresse ägnas åt utanför

tjänsten liggande angelägenheter», utan den är tvärtom i hög grad ägnad att

medföra kontroll och tillsyn öfver måls och ärendens behöriga expedierande.

Såsom kommittén erinrat, äro rubriker och reciter till kammarrättens

beslut eller yttranden i allmänhet ej kännetecknade af någon större vidlyftighet,

utan har allt större förenkling i dessa hänseenden ägt rum. Någon

»väsentlig besparing af tid och arbetskraft» lärer därför icke kunna

uppstå, om, på sätt kommittén ifrågasatt, promemorior i stället skulle uppsättas

och biläggas akterna. Tvärtom är att befara, att arbetet härigenom

skulle ökas utan någon motsvarande nytta. Däremot skulle, i den mån

skattelagstiftningen och fa ttigvård slagstiftningen hinna undergå en tidsenlig

förenkling och reformering, besvärsmålens antal i kammarrätten säkerligen

förminskas eller åtminstone den fortgående ökningen däraf väsentligt

förebyggas.

I fråga om ärendenas föredragning och afgörande har kommittén

bland annat hemställt, att i kammarrätten nu brukliga afbrott eller inskränkningar

i föredragningen under januari månad samt vid påsk och

under sista veckan af vårsessionen må upphöra.

s. 221 Kontrollera mot PDF

221

De sålunda angifna af brotten, som vid påsk inskränka sig till två

söckendagar före och två söckendagar efter påskdagen, innebära emellertid

icke någon ledighet från göromål, tillhörande ämbetsverket. Med den koncentrerade

föredragning af besvärsmål, som alltmer utbildat sig inom kammarrätten,

hafva dessa afbrott i föredragningen visat sig erforderliga för

att medhinna justering och expediering af föredragna mål, hvilkas antal

under den nu vanliga föredragningstiden blifvit så mycket större, då man

haft att påräkna ett efterföljande rådrum för målens afarbetande och för

beredande af mål till ny föredragning. Till januari månad hafva i öfrigt,

där så lämpligen kunnat ske, förlagts föredragning och besvarande af de allt

talrikare vordna Kungi. Maj ds remisser i vidlyftiga frågor af legislativ

eller administrativ natur.

På de allmänna skäl, som ofvan angifvits, anser jag icke erforderligt

eller lämpligt, att för ämbetsverkets advokatfiskal och kanslipersonal, på

sätt kommittén föreslagit, föreskrifves, att de skola vara å tjänsterummen

tillstädes minst sex timmar hvarje söckendag. En dylik anordning, för

hvars genomförande i öfrigt torde böra bei’edas i vissa fall annorlunda

beskaffade arbetslokaler än de nu befintliga, är icke behöflig för kontrollen

öfver dessa tjänstemäns arbete, då eu sådan kontroll på grund af arbetets

egen natur därförutan, såsom lätt inses, äger rum; och anordningen

innebär icke någon sporre till ökadt intresse och intensitet i arbetet. I

I fråga om den framtida organisationen af kammarrätten hav kommittén

föreslagit, bland annat, att den nuvarande sekreterartjänsten måtte

indragas. Detta förslag synes mig ur ämbetsverkets synpunkt vara synnerligen

olämpligt. Kommitténs skäl för en sådan indragning lära icke

heller vid en närmare granskning befinnas tillfyllestgörande.

Upphörandet af nu bruklig underställning i vanliga afskrifningsmål

samt minskad föredragning af kungliga bref, hvilka båda förhållanden

skulle blifva en följd utaf genomförandet af kommittéförslaget, inverka

icke i någon väsentlig mån på sekreterarens ställning och göromål. Det

egentliga arbetet i kammarrätten med afskrifningsmålen åligger för närvarande

amanuensen å advokatfiskalskontoret, och denna amanuensplats kan

Sekreferar
tjänsten.

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

därför, såsom äfven kommittén tänkt sig, med upphörandet af dessa måls

underställning indragas.

Såsom chef för kammarrättens kansli med dess omfattande och alltjämt

växande arbete för uppsättning och expedierande af kammarrättens

utslag, skrivelser och bref är sekreteraren, såvidt nu kan bedömas, för

verket behöflig. Den stigande omfattningen af kansliarbetet i kammarrätten

torde bäst framgå af följande sammanställning angående antalet

af de från kammarrätten under årens lopp utgående expeditioner. Dessa

utgjorde

år 1871 summa 4,397 däraf domar och utslag 1,421

»1881 » 4,800 » » » » —

» 1891 » 5,187 » » » » 1,518

» 1901 » 6,707 » » » » 2,101

» 1903 » 7,093 » » » » 2,357

Såsom kommittén äfven erinrat, åligger det enligt nu gällande instruktion

sekreteraren att uppsätta och till expedition befordra kammarrättens

underdåniga utlåtanden. Om, såsom kommittén jämväl omförmält,

en dylik uppsättning hittills i många fall icke ålagts sekreteraren, hindrar

detta icke, att föreskriften härom är lämplig och för framtiden bör komma

till så mycket större användning, som den enligt kommitténs förslag ökade

skyldigheten för ämbetsverkets ledamöter att föredraga och deltaga i afgörandet

af besvärs- och anmärkningsmål kommer att för ledamöterna

kräfva här afsedt biträde och hjälp från sekreterarens sida.

Kommitténs förslag innebär, att arbetet å kammarrättens kansli

skulle utföras af fyra ordinarie notarier och fyra amanuenser, hvarjämte

till aktuariens hjälp skulle lämnas något amanuensbiträde.

Då det torde strida mot riktiga och af kommittén äfven omfattade

samt uttalade principer, att ett städse behöflig! ordinarie arbete inom ett

ämbetsverk skall till så stor del, som här afses, utföras af från tid till

annan förordnade extra tjänstemän eller amanuenser, och då, såsom förut

antydts, ett särskild! chefskap för kanslipersonalen torde vara lika behöflig!

som å andra områden, t. ex. inom kammarrättens revisionskontor,

samt härtill kommer, att, vid den ökade föredragning och förändrade handläggning

af anmärkningsmål, kommitténs förslag innebär, ett öfvervakande

s. 223 Kontrollera mot PDF

223

och biträde vid uppsättande af dessa mål från en sekreterares sida lämpligen

bör tagas i anspråk, synes mig sekreterarbefattningen i ämbetsverket

böra bibehållas och, om sådant finnes utförbart, i stället minskning

ske i antalet amanuensbefattningar. Till äfventyrs skulle på detta sätt, på

samma gång en lämpligare anordning af de å kansliet behöfliga befattningarna

ägde rum, någon nämnvärdt större kostnad icke i det hela tillskyndas

statsverket.

Kommittén har erinrat, att sedan år 1900 vid olika, tillfällen sekreterartjänsten

uppehållits på förordnande och icke af ordinarie innehafvaren,

och velat göra gällande, att sekreterarens chefskap öfver kansliet härigenom

i utöfningen försvagats. Med framhållande häremot, hurusom under

de näst föregående årtiondena innehafvaren af sekreterare’änsten i

kammarrätten själf nästan oafbrutet utöfvade befattningen, äfvensom att

jämväl vid ett förordnande på denna tjänst, likasom på andra tjänster,

där ett chefskap äger rum, den tillförordnade innehafvaren har att utöfva

och äfven utöfvar det chefskap, som eljest åligger deri ordinarie innehafvaren,

får jag slutligen i denna fråga tillägga, att vid det behof af

adjunktion, som i kammarrätten förekommit och förekommer, sekreteraren

härför måste tagas i anspråk, och att det icke är minst viktigt att kammarrätten

uti innehafvaren af eu sådan befattning har att städse tillgå en

sakkunnig person för adjunktion, en tillgång, som eljest varder mera beroende

på rena tillfälligheter.

Vid kommitténs förslag till aflöningar och pensionsbelopp för äm- Aflöningar.

betsverket har jag ansett mig här icke kunna underlåta att anföra följande.

De af ämbetsverket i dess utlåtande den 15 maj 1902 med anledning

af kungl. cirkuläret den 25 oktober 1901 föreslagna lönesatser

synas mig icke i någon mån öfverdrifna, och särskildt torde den af ämbetsverket

föreslagna aflöningstiteln »hyresbidrag» vara en lämplig form

för att, därest den inom statsförvaltningen i dess helhet komme till användning,

utjämna aflöningsförhållanden för tjänster, som böra aflönas

lika, efter de olika lefnadskostnaderna å olika orter.

Såsom ämbetsverket i dess ofvanberörda utlåtande framhållit och

kommitténs ledamot, revisoren Schultzberg i afgifven reservation vid detta

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

betänkande än vidare utvecklat, vore det, särskilt med hänsyn till de

ringare utsikterna till befordran för revisorer i kammarrätten i jämförelse

med revisorerna i andra verk, synnerligen ömkligt, att åt kammarrättens

revisorer kunde beredas en något högre aflöning än för andra tjänstemän

af första graden.

Hvad slutligen beträffar aflöningsvillkoren för kammarrättens ledamöter,

har kommittén, som angående revision skommissarierna, med hänsyn

till deras föreslagna nya, i viss mån förändrade ställning, höjt aflöningsvillkoren,

utöfver hvad som skulle tillkomma andra gradens tjänstemän, föreslagit

samma aflöningsvillkor som för tredje gradens tjänstemän öfver hufvud.

Då kammarrätten enligt kommitténs förslag skulle komma att fungera

såsom högsta instans icke blott, såsom nu i fattigvårdsinål, utan

äfven i beskattningsmål och därmed jämnställda mål samt således tjänstgöra

såsom en administrativ högsta domstol inom viktiga områden af samhällslifvet,

torde det vara af synnerlig vikt, att åt ämbetsverket må kunna

förvärfvas så dugliga ledamöter som möjligt. Med afseende därå och då

i regel icke genom tjänstgöring i kammarrätten, såsom i rikets hofrätter

är fallet, öppna sig befordringsutsikter utom verket, torde särskilt för

kammarrättens ledamöter aflöningarna böra höjas, utöfver hvad kommittén

föreslagit. Det synes icke vara en obillig fordran, att staten må aflöna

sina domare i högre instans med åtminstone samma belopp som Stockholms

stad enligt år 1902 antagen stat tilldelat rådmännen vid hufvudstadens

rådstufvurätt. Deras aflöningar utgöra för 2 rådmän till hvardera

i lön och tjänstgöringspenningar 8,500 kronor jämte 2 ålderstillägg,

hvardera å 500 kronor, samt för öfriga 15 rådmän åt enhvar 7,000

kronor i lön och tjänstgöringspenningar jämte likaledes 2 ålderstillägg,

hvardera å 500 kronor. Dessa tjänstemän äro dessutom befriade från

alla afgifter för sin egen pensionering.

Aflöningssatserna för kammarrättsråd synas mig därför, om ej det

föreslagna upptagandet af titeln hyresbidrag kommer till stånd, böra sättas

antingen omedelbart till 5,400 kronor lön och 2,600 kronor tjänstgöringspenningar

eller ock till 4,600 kronor lön och 2,400 kronor tjänstgöringspenningar

samt 2 ålderstillägg, hvartdera å 500 kronor, det ena efter

5 och det andra efter 10 års tjänstgöring.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Borttagandet, på sätt kommittén föreslagit, af advokat,fiskalens rätt

till aktorat.sarfvode å medel, som genom hans ämbetsåtgärd inflyta i kronans

eller annan allmän kassa, anser jag af skäl, som blifvit anförda tillförene,

då denna fråga förevarit, icke vara af förhållandena påkalladt, i

synnerhet icke, så länge åklagare i allmänhet bibehållas vid andelar i

böter, viten och förbrutet gods. Jag åberopar ock i tillämpliga delar

hvad herr kammarrådet Nehrman i sitt ofvannämnda yttrande till kommitténs

protokoll anfört om enahanda förslag beträffande kammarkollegii

advokatfiskal. Om sådant ur besparingssynpunkt från statsverkets sida

synes behöfligt, torde emellertid en begränsning af arfvodet kunna ske».

In fidem

Allan Cederborg.

Löneregleringshommitténs bet. III.

29

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bilagor till revisor Schultzbergs särskilda yttrande.

Bil. A1.

Kungl. Maj-.ts och rikets kammarrätts utslag på de besvär K. sågverksaktiebolag

och V. sockens kommunalstämma, hvar för sig, anfört i

fråga om nämnda bolags taxering för inkomst år 1901 i staden G. samt

i V. socken, hvarom sedan vidare förmäles; varande förklaringar i målet

afgifna af stadsfullmäktige i G. och kronans ombud hos G:s läns pröfningsnämnd

så ock i fråga om bolagets besvär af V. sockens kommunalstämma

samt rörande kommunalstämmans besvär af bolaget; gifvet i Stockholm

den 30 september 1903.

Kungl. kammarrätten har handlingarna i målet sig föreläsas låtit

och därvid inhämtat:

att 1901 års taxeringsnämnd för staden G. vid beräkning af bolagets

hela, samma år beskattningsbara inkomst af trävarurörelse ansett det af

bolaget till taxering uppgifna beloppet 539,682 kronor 15 öre böra ökas

med »för högt beräknade stubbören å 567,323 stycken timmer å 50 öre»

eller således med 283,661 kronor 50 öre till 823,343 kronor 65 öre samt

af detta belopp taxerat i G. dels hela den däld ingående, till 164,861

kronor 27 öre beräknade vinsten å kolningsrörelse, dels af återstoden två

tredjedelar med 438,987 kronor 58 öre, eller tillhopa i afrundadt belopp

603,840 kronor;

att bolaget af taxeringsnämnden i V. socken taxerats för inkomst

till belopp af 300,000 kronor;

att bolaget hos G:s läns pröfningsnämnd yrkat, att, enär det belopp,

som i bolagets räkenskaper för år 1900 afförts för värdet af de i bolagets

rörelse använda, å bolagets egna eller »arrenderade» skogar afverkade träden

s. 227 Kontrollera mot PDF

227

och hvilket belopp motsvarade 1 krona 25 öre för hvarje stock, icke öfverstege

det verkliga värdet af träden å rot, bolagets hela, år 1901 beskattningsbara,

inkomst af trävarurörelse måtte bestämmas i enlighet med bolagets,

på berörda räkenskaper grundade, uppgift till 539,682 kronor 15

öre samt att af detta belopp bolagets till 164,861 kronor 27 öre beräknade

vinst af kolningsrörelse måtte taxeras i G. och återstående beloppet 374,820

kronor 88 öre upptagas till beskattning med 2/a i Gr. och Vs i V. socken;

att, sedan ett inom pröfningsnämnden för ärendets beredning tillsatt

utskott i afgifvet utlåtande hemställt, att bolagets taxering i G. måtte

bestämmas i enlighet med taxeringsnämndens beräkning till 603,840 kronor

och taxeringen i V. socken till 219,490 kronor, utgörande i jämnadt tal

73 af bolagets inkomst, sådan den af taxeringsnämnden i G. beräknats,

efter afdrag af där särskildt beskattad vinst å kolningsrörelse, pröfningsnämnden

genom beslut vid sammanträde den 20, den 21 och den 23 september

1901 i öfverensstämmelse med hvad utskottet sålunda föreslagit

G

bestämt bolagets taxering;

att i besvären bolaget fullföljt sitt hos pröfningsnämnden framställda

yrkande i fråga om beräkningen af beloppet af bolagets hela beskattningsbara

inkomst af trävarurörelse, med hemställan därjämte att detta belopp

måtte i beskattningsafseende mellan G. stad och V. socken fördelas på

sätt kungl. kammarrätten funne skäligt;

samt att V. sockens kommunalstämma i besvären yrkat, att äfven

vinsten af bolagets kolningsrörelse måtte i beskattningshänseende blifva

föremål för delning mellan G. stad och V. socken, eller, därest detta

yrkande icke kunde bifallas, att åtminstone den förändring vid beräkningen

af bolagets beskattningsbara inkomst af rörelse måtte vidtagas, att det

bolaget medgifna, fem procent af taxeringsvärdet å bolaget tillhöriga, för

dess rörelse använda fastigheter motsvarande afdrag å inkomstbeloppet

måtte göras från hela nämnda belopp och icke sedan vinsten af kolningsrörelsen

först frånräknats, samt att i hvarje fall 3/s af det till fördelning

bestämda inkomstbeloppet tnåtte taxeras i V. socken.

Detta med hvad mera handlingarna innehålla har kungl. kammarrätten

tagit i öfvervägande och finner ej skäl att i pröfningsnämndens beslut

göra ändring.

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Bil. B1.

Kungl. Maj:ts och rikets kammarrätts utslag på de besvär, A. sockens

fångvårdsstyrelse anfört däröfver att, sedan hos Konungens befallningshafvande

i Y:s län dels N. sockens fattigvårdsstyrelse den 22 december

1900 sökt, att som, efter det extra banvakten N. N:son hvilken sedan april

1900 vore jämte sin familj bosatt inom E. socken, i slutet af november

månad samma år angripits af sinnessjukdom, fattig vårdsstyrelsen i N.

socken, där familjen vore för år 1900 mantalsskrifven, funnit sig föranlåten

afhämta N:son från E. socken äfvensom anskaffa klädespersedlar åt

honom samt bestrida kostnaden för hans underhåll och vård under tiden

från den 27 berörde november till den 16 därpå följde december, då han

inforslats till länets upptagningsanstalt för sinnessjuka, det måtte varda

ålagdt fattigvårdsstyrelsen i A. socken, där N:son befunnits äga hemortsrätt,

att ersätta N. sockens fattigvårdsstyrelse de utgifter, som fattigvårdsstyrelsen

med anledning häraf för N:son redan fått vidkännas, med tillhopa

etthundratjuguen kronor tjugu öre jämte hvad N. sockens fattigvårdsstyrelse

för N:son ytterligare utgifvit eller komme att för honom och

hans familj utgifva, dels ock fattigvårdsstyrelsen i E. socken den 6 mars

1901 sökt, bland annat, därom ej vidare är fråga, att, som sistnämnda

fattigvårdsstyrelse måst den 18 nästförutgångna februari tilldela N:sons

hustru H. N:son och makarnas tre minderåriga barn fattigunderstöd med

tio kronor, fattigvårdsstyrelsen i N. socken eller annan kommun, som därtill

kunde kännas skyldig, måtte förpliktas återgälda samma belopp, så

har Konungens befallningshafvande genom utslag den 24 april 1902, enär

N:son, hvilken, efter hvad i målet ådagalagts, varit bosatt inom A. socken

från juli månad 1896 till samma månad 1899, således bort därstädes föras

i mantal för åren 1897, 1898 och 1899, till följd hvaraf N:son, äfven om

han bort under år 1899 mantalsskrifvas i N. socken, likväl, vid det förhållande

att ifrågakomna behof af fattigvård uppstått under första kalenderåret

näst efter sistberörda mantalsskrifning, behållit den hemortsrätt,

han näst därförut ägt inom A. socken, samt N:son, hvilken ostridigt till

följd af sinnessjukdom varit oförmögen att genom arbete förvärfva hvad

s. 229 Kontrollera mot PDF

229

till lifvets uppehållande oundgängligen erfordrades, måste på grund af

hvad i målet blifvit utredt anses hafva vid tiden för ofvananmärkta understöds

meddelande saknat egna medel och, då hans fader icke, såvidt handlingarna

utmärkte, befunnit sig i sådana ekonomiska förhållanden, att han

förmått utan fattigvårdssamhälles mellankomst försörja sin son, jämväl

underhåll och vård af annan; förty och då den omständigheten att för

N:son begärts och erhållits understöd icke af fattigvårdsstyrelsen i E.

socken, där N:son vistats, utan af fattigvårdsstyrelsen i N. socken, hvarest

N:son då antagits äga hemortsrätt, icke kunde föranleda till befrielse för

fattigvårdsstyrelsen i A. socken att utgifva ersättning för de belopp, som

redan blifvit eller framdeles kunde varda N:son meddelade, och anledning

icke syntes vara för handen antaga, att den af fattigvårdsstyrelsen i N.

socken för N:sons vårdande därstädes beviljade godtgörelse varit högre än

af förhållandena påkallats, samt det af E. sockens fattigvårdsstyrelse den

18 februari 1901 hustru N:son och hennes minderåriga barn tilldelade

understöd, med afseende därå att hustru N:son enligt trovärda personers

intygande varit från den 12 till den 17 berörde februari sängliggande sjuk

och någon tid därefter till arbete oförmögen, likaledes måste anses hafva

meddelats i enlighet med 1 § kungliga förordningen angående fattigvården

den 9 juni 1871, under åberopande af nämnda lagrum äfvensom 12 §

2 mom. samt 22, 25 och 29 §§ samma förordning, förpliktat A. sockens

fattigvårdsstyrelse att dels ersätta N. sockens fattigvårdsstyrelse ej mindre

ofvananmärkta kostnad för N:son, utgörande tillhopa etthundratjuguen

kronor tjugu öre, än äfven med belopp, hvarom parterna i brist af åsämjande

ägde särskilda tvista, hvad sistnämnda fattigvårdsstyrelse ytterligare

nödgats och än vidare kunde få för N:son eller hans familj i fattigvårdshänseende

vidkännas, intill dess behofvet af fattigvård upphörde eller försörj

ningsskyldigheten af A. sockens fattigvårdsstyrelse omedelbart öfvertoges,

dels ock till fattigvårdsstyrelsen i E. socken utbetala tio kronor i

godtgörelse för det hustru N:son och hennes barn den 18 februari 1901

beviljade understöd; öfver Indika besvär fattigvårdsstyrelserna i N. och E.

socknar sig förklarat samt Konungens befallningshafvande utlåtande meddelat;

gifvet i Stockholm den 11 september 1903.

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kungl. kammarrätten har handlingarna i målet sig föreläsas låtit och

finner skäl icke hafva förekommit, som kan föranleda ändring i Konungens

befallningshafvandes utslag, såvidt detsamma öfverklagats. År och dag

som förr skrifvet står.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.