SOU 1908:3

KUNGI. MAJ:TS OCH RIKETS KAMMARRÄTTS

UNDERDÅNIGA UTLÅTANDE

ÖFVER

LÖNEREGLERIN GSK.OMMITTÉN S

DEN 18 JUNI 1904

AFGIFNA UNDERDÅNIGA BETÄNKANDE

ANGÅENDE REGLERING AF LÖNEFÖRHÅLLANDEN M. M.

KAMMARRÄTTEN

STOCKHOLM

ISÅAC MARCUS’ BOKTR.-AKTIEBOLAG

1905.

1

Till Konungen.

Sedan Eders Kung!. Maj:t den 3 oktober 1902 uppdragit åt en

kommitté att afgifva underdånigt utlåtande och förslag rörande reglering

af statens ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden, därvid kom

1

-

2

mittén skulle hafva att taga under öfvervägande, huruvida genom förenklingar

i förvaltningen tillfälle kunde beredas till indragning af tjänster,

som genom de förändrade anordningarna kunde undvaras, har kommittén

till Eders Kungl. Maj:fc i underdånighet öfverlämnat betänkande och

förslag, den 18 november 1903 angående allmänna förutsättningar och

grunder för en reglering af löneförhållanden in. in. inom de centrala

ämbetsverken äfvensom beträffande reglering af löneförhållanden in. in.

vid kammarkollegium samt den 18 juni 1904 i fråga om reglering af

löneförhållanden m. m.^vid kammarrätten. Genom nådig remiss den

15 juli 1904 har Eders Kungl. Magt anbefallt kammarrätten att afgifva

underdånigt utlåtande i anledning af kommitténs betänkande och förslag

af berörda den 18 juni; och får till underdånig åtlydnad häraf kammarrätten

anföra följande.

Kommitténs förslag till ändringar beträffande kammarrättens

ämbetsverksamhet.

A. Upphörande af underställning hos kammarrätten af vissa mål.

Kommittén, som ansett det böra ur förenklings syn punkt utredas,

om och i hvad mån föreskrifterna om underställning af vederbörande

myndigheters beslut i afkortnings-, afskrifnings-, restitutions- och

reskontreringsmål kunna anses fortfarande af behofvet påkallade, finner

därvid uppenbart, att, hvad till en början angår Konungens befallningshafvandes

beslut angående afkortning, afskrifning eller restitution af

kronoutskylder, böter eller andra allmänna medel, underställningen af

dylika beslut under kammarrättens pröfning, i den mån sådan underställning

fortfarande äger rum, är ägnad föranleda en ganska väsentlig

omgång vid ärendenas behandling och slutförande. Förutom den skriftväxling

mellan Konungens befallningshafvande och kammarrätten, som

i följd af underställningsskyldigheten måste äga rum och som kräfde

både tid och arbetskrafter, medförde underställningen äfven i öfrigt

ett ganska afsevärdt, arbete inom kammarrätten. Vidkommande det

stora flertalet af dylika mål, nämligen de så kallade ordinarie afskrifningsmålen

eller Konungens befallningshafvandes beslut om afskrifning af

kronoutskylder, böter eller andra allmänna medel på grund af bristande

kännedom om den betalningsskyldiges vistelseort, erinrar kommittén,

att enligt den för kammarrätten gällande arbetsordning åt amanuensen å

3

advokatfiskalskontoret uppdragits att granska och afgifva utlåtande i

dessa mål, hvilka göromål nästan uteslutande upptoge hans tjänstgöringstid;

och kommittén anser gifvet, att arbetet med föredragningen af ifrågavarande

mål, hvilken ankommer på sekreteraren, liksom det förberedande

arbete, som föregått detsamma, och den efter föredragningen följande

expeditionen af kammarrättens beslut i de särskilda målen innefatta en

icke oansenlig arbetsmängd. Häraf drager kommittén den slutföljd, att

ett upphäfvande af skyldigheten för Konungens befallningshafvande att

underställa sina beslut i dessa mål kammarrättens pröfning skulle förutom

den lättnad, som därigenom blefve Konungens befallningshafvande

beredd, medföra för kammarrätten eu ganska väsentlig besparing i tid

noll arbete.

Efter att hafva omnämnt gällande bestämmelser beträffande underställningsskyldigheten

i ifrågavarande mål, därvid kommittén särskilt

fäst uppmärksamheten å lagstiftningens på förevarande område ofullständighet

och brist på följdriktighet, framhåller kommittén, att direkta

skatter och sakören, hvilkas uppbörd det ålåge Konungens befallningshafvande

att öfvervaka, förr spelade eu jämförelsevis mycket betydande

roll i statens hushållning, hvarmed ock följde, att hvarje särskild skatteeller

sakörespost tillädes större betydelse än nu, och att det för öfrigt

knappast funnes skäl befara, att genom borttagande af underställningsskyldigheten

i nu förevarande hänseende statens intresse skulle lida

någon skada, ett omdöme, hvars riktighet kommittén äfven anser bestyrkt

af vissa angående ifrågavarande måls afgörande från kammarrätten

meddelade uppgifter (delen III sid. 17 och 13).

Hvad anginge beslut om ordinarie afskrifning syntes den Konungens

befallningshafvande därvid tillhörande pröfning, huruvida den ifrågavarande

personen blifvit vederbörligen eftersökt, vara af den enkla

beskaffenhet, att det tryggt torde kunna öfverlämuas åt Konungens

befallningshafvande att i sista hand verkställa denna pröfning. Ärendet

hade dessutom redan behandlats och pröfvats af den underordnade

uppbördsmyndigheten, innan det inkom till Konungens befallningshafvande,

som sålunda underkastade detsamma pröfning i andra hand,

hvadan ett obehörigt medgifvande af dylik afskrifning ej torde ifrågakomma

annat än af förbiseende. Äfven i de fall, där med nu gällande

ordning Konungens befallningshafvandes afskrifningsbeslut af öfverinstansen

pröfvades icke vara lagligen grundadt, inskränkte sig felet

merendels därtill, att ett eller annat intyg, som enligt författningarna

kräfdes, för att afskrifning skulle kunna ske, saknades eller icke vore

4

behörigen affattadt, hvadan resultatet af det hela blefve, icke att några

medel därigenom ytterligare tillkomme det allmänna, utan allenast att

intygen kompletterades. Slutligen erinrar kommittén, att, om Konungens

befallningshafvande skulle i något enstaka fall obehörigen medgifva den

begärda afskrifningen, densamma dock ej innebure någon ovillkorlig

eftergift af det allmännas rätt, utan det ifrågavarande beloppet kunde,

därest den betalningsskyldige anträffades, hos honom uttagas.

De skäl, kommittén anfört till stöd för sin hemställan om upphörande

af nu föreskrifven kontroll å Konungens befallningshafvandes

beslut i ordinarie afskrifningsmål, Indika beslut, såvidt kammarrätten rätt

fattat innebörden af kommitténs förslag, framdeles skulle allenast i

händelse af besvär blifva föremål för granskning i ämbetsverket, har

kammarrätten icke kunnat tillerkänna den afgörande betydelse, kommittén

tillagt desamma. Väl är det sannt, att direkta skatter och sakören tillförene

spelat en ojämförligt större roll i statens hushållning, än numera

är fallet, men det lärer dock icke kunna anses sakna betydelse, huruvida

förevarande mål, hvilka, särskilt då fråga är om afskrifning af bötesmedel,

ej sällan röra högst afsevärda belopp, handläggas under former,

som innebära säkerhet för, att det allmännas intresse varder behörigen

tillgodsedt. Att den af kommittén förordade eftergiften af den nuvarande

kontrollen å ifrågavarande måls handläggning innebär ett ej

oväsentligt försvagande af nämnda säkerhet, torde vara uppenbart.

Kommittén har såsom motiv för sitt förslag om de ordinarie afskrifningsmålens

handläggning i annan än nu stadgad ordning hänvisat jämväl

till det föga betydande positiva resultat, den i kammarrätten verkställda

granskningen af dessa mål de senare åren utvisat. Härvid synes dock

kommittén icke hafva vederbörligen beaktat den betydelsefulla återverkan

å de underordnade myndigheternas handläggning af ifrågakomma

mål, befintligheten af verksamma kontrollbestämmelser i och för sig

torde medföra, i det medvetandet härom är ägnadt förekomma, att

målen af bemälda myndigheter icke varda med erforderlig noggrannhet

behandlade, därför afl fara får anses ej alldeles utesluten i betraktande

af arbetssättet hos de af olikartade göromål öfverhopade och med

erforderliga arbetskrafter mindre väl tillgodosedda länsstyrelserna.

Äfven om det måste medgifvas, att de bestämmelser, om hvilkas

tolkning i förevarande mål är fråga, äro jämförelsevis enkla och lätttillämpliga,

kunna dock själffallet på detta liksom å andra förvaltningsområden

olika meningar yppas om den rätta tolkningen af gifna stadganden

i ämnet, därvid ej lärer böra underskattas den betydelse, eu

5

centralmyndighets kontrollerande verksamhet äger för vinnande och

bevarande af enhet i rättstillämpningen.

Huru som helst synes det kammarrätten knappast förenligt med

det allmännas intresse, att all vidare kontroll öfver afskrifningsförfarandet

i denna viktiga del skulle helt och hållet upphöra. Men om än

kammarrätten således anser sig ej kunna förorda kommitténs förslag

härutinnan, därest detsamma skulle äga ofvan angifna innebörd, har

kammarrätten icke kunnat undgå att finna de nuvarande formerna för

kontrollens utöfning onödigt tyngande. Det synes nämligen kammarrätten,

som om, utan att kronans eller det allmännas rätt skulle i

någon mån äfventyras, hvaremot icke ringa besvär och omgång komme

att besparas vederbörande myndigheter, den kammarrätten åliggande

kontrollen i förevarande mål skulle kunna uppdragas åt dess revisionsafdelning.

De fördelar, som genom eu dylik anordning skulle vinnas

ur förenklingssynpunkt, vore ganska afsevärda. Nu förekommande

diarieföring och föredragning af ifrågavarande mål samt expedition

af kammarrättens beslut i samma mål, hvilka bestyr, om än jämförelsevis

föga betungande, dock på grund af dessa måls stora antal

medföra åtskilligt arbete, skulle till stor del upphöra och komme att

kvarstå hufvudsakligen endast då revisionens granskning föranledt

erinran från dess sida. Däremot vore tydligen någon minskning i

arbetet med själfva granskningen af målen icke att motse, därest densamma

öfverflyttades från advokatfiskal^ amanuens, hvilken, såsom

nämnts, för närvarande verkställer denna granskning, till revisionsafdelningen,

men å andra sidan skulle måhända kontrollen därstädes blifva

mera allsidig, därigenom att densamma icke komme att städse verk-,

ställas af en och samma tjänsteman. Enligt kammarrättens åsikt bör

således den kontroll öfver Konungens befallningshafvandes beslut i dessa

mål, hvilken för närvarande äger rum i ämbetsverket, lämpligen anförtros

åt dess revision.

Härvid har emellertid kammarrätten icke kunnat undgå att fästa

sin uppmärksamhet å nödvändigheten häraf, att utväg icke saknas för

revisionen att vinna rättelse i do vid granskningen af ifrågavarande

mål yppade felaktigheterna med afseende å deras behandling. Det har

nämligen synts kammarrätten tvifvelaktigt, huruvida revisionen skulle

kunna anses berättigad att i den för anmärkningsmål gällande ordning

föra talan om dylik rättelse, hvilken komme att innebära ändring i ett

af vederbörlig myndighet meddeladt beslut, häröfver klagan ej blifvit

i vanlig ordning förd. Väl har i afkortningsmål någon gång förekommit,

att kammarrätten på revisionens talan utan afseende å Konungens

6

befallningshafvandes beslut, hvarigenom sökt afkortning beviljats, förordnat

om uppdebitering af afkortade medel, men af dessa mera sällan

förekommande fall lärer ej kunna dragas den slutsats, att i kammarrätten

förefunnits eller finnes någon bestämd uppfattning, att rätt till sådan

talan skulle tillkomma revisionen. Då klara bestämmelser i ämnet saknas

och kontrollens anordning på angifvet sätt icke lärer kunna ifrågasättas,

med mindre revisionens rätt att föra talan om rättelse af förelupna

felaktigheter varder tydlig och bestämd, har det synts kammarrätten,

som om revisionen borde medgifvas enahanda rätt till klagan öfver

Konungens befallningshafvandes beslut i ordinarie afskrifningsmål, som

enligt nådiga förordningen angående behandlingen af extra ordinarie

afskrifningsfrågor och anmärkningsmål den 11 december 1830 § 11 tillförsäkrats

densamma i fråga om beslut i anmärkningsmål. Stadgandet

åt en dylik besvärsrätt skulle emellertid, därest ej särskilda bestämmelser

meddelades, vara förenadt med den olägenheten, att de ifrågavarande

besluten komme att vinna laga kraft, först sedan den i nämnda författningsrum

föreskrift^ långa besvärstiden gått till ända, och följaktligen icke

heller dessförinnan skulle kunna verkställas. Af lätt insedda skäl lärer

detta ej böra ifrågasättas, hvadan föreskrift torde meddelas, att nämnda

beslut må verkställas utan afbidan å utgången af denna besvärstid eller

pröfningen af besvär, som öfver sådant beslut anförts af kammarrättens

revision.

Hvad angår frågan om kontroll å Konungens befallningshafvandes

beslut rörande afkortning vill det synas, som om anledning saknades

att därom meddela andra föreskrifter än dem, som beträffande de ordinarie

{tfskrifningsmålen må komma att gifvas, och hemställer förty kammarrätten

i underdånighet, att hvad ämbetsverket här ofvan angående sistnämnda

måls behandling föreslagit måtte stadgas jämväl i fråga om

afkortningsmålen. I detta sammanhang tillåter sig kammarrätten, som i

sitt den 30 december 1902 afgifna underdåniga utlåtande öfver kommunalskattekommitténs

förslag påpekat beliofvet af en mera utvecklad lagstiftning

i fråga om afkortning, ytterligare framhålla den brist på

följdriktighet och fullständighet, som för närvarande kännetecknar föreskrifterna

härutinnan och som tilldragit sig jämväl kommitténs uppmärksamhet.

Så har understundom yppats tvekan, huruvida Konungens

befallningshafvandes beslut i afkortningsfrågor bort underställas''kammarrättens

pröfning, och otydligheten af gällande bestämmelser i detta ämne

har icke kunnat undgå att framkalla en betänklig osäkerhet i myndigheternas

praxis i dessa frågor.

7

Vanskligare än hvad redan behandlade grupper af mål angår

finner kammarrätten frågan om upphörande af underställningsskyldigheten

i afseende å restitutionsmålen. Medan såsom bekant ordinarie

afskrifning icke innebär någon ovillkorlig eftergift af kronans eller det

allmännas rätt gent emot den betalningsskyldige, hvadan, då dylik

afskrifning af något utskylds- eller bötesbelopp obehörigen äger rum,

omedelbar förlust därigenom likväl icke tillskyndas det allmänna, och

afkortningsmålen äro af jämförelsevis enkel beskaffenhet och i regel

afse tämligen ringa belopp, för hvilkas utbekommande utsikterna ofta

äro ganska ringa, medför restitution en klar och definitiv minskning af

kronans tillgångar, som ej sällan grundas å en vansklig pröfning af

svårlösta förhållanden och ofta nog afser icke obetydliga belopp. Kommittén,

som föreslår, att underställning skall upphöra äfven af vederbörande

myndigheters beslut rörande afskrifning af kronans utestående penningfordringar,

då fordrans kapitalbelopp ej öfverstiger 1,000 kronor, hemställer

emellertid därjämte, att underställning fortfarande må äga rum

åt beslut om afskrifning af sådan fordran å högre kapitalbelopp. Det

är dock svårt att inse, af hvad skäl kontrollen öfver handläggningen

af restitutionsmål bör anordnas på mindre betryggande sätt än af extra

ordinarie afskrifningsmål, hvilka esomoftast angå endast afförande ur

kronoräkenskaperna af eu redan värdelös fordran. Vid sådant förhållande

och då kammarrätten finner sig icke äga anledning att med

alseende å de extra ordinarie afskrifningsmålen hemställa om anordnande

af en mindre verksam kontroll än kommittén föreslagit, lärer tillfyllestgörande

skäl saknas att förorda upphörande af underställningsskyldigheten

i restitutionsmål, som afse belopp, öfverstigande 1,000 kronor.

Hvad beträffar öfriga restitutionsmål anser kammarrätten böra anordnas

enahanda kontroll, som ämbetsverket tillstyrkt i fråga om de ordinarie

afskrifnings- och afkortningsmålen.

Kommittén föreslår, att underställning icke vidare må äga rum

af vederbörande myndigheters beslut om afskrifning af materiel, effekter

eller annan till utestående linning fordring ar ej hänförlig egendom eller

af kronans utestående penningfordringar, då fordrans kapitalbelopp ej.

öfverstiger 1,000 kronor, men hemställer däremot, att beslut om

afskrifning af sådan fordran åHiögre kapitalbelopp än nyss omförmälda

skall, äf hvilken myndighet än beslutet meddelas, underställas Kungl.

Maj:ts pröfning och godkännande.

_ Mot upphörande af underställningsskyldigheten beträffande dessa

mål i den omfattning, kommittén föreslagit, har kammarrätten ej något

att erinra under förutsättning, att med afseende å ifrågavarande mål

8

meddelas enahanda kontrollföreskrifter, som angående ordinarie afskrifnings-,

afkortnings- och vissa restitutionsmål vunnit kammarrättens

förord.

Hvad särskilt beträffar beslut om afskrifning af materiel, effekter

och annan till utestående penningfordran ej hänförlig egendom synes

emellertid kommitténs förslag sakna praktisk betydelse, enär, sedan Kungl.

Maj:t genom nådig kungörelse den 12 februari 1904 upp höft underställningsskyldigheten

jämväl i fråga om beslut angående afskrifning

i lotsverkets räkenskaper af persedlar och effekter, som förkommit, underställning

i kammarrätten af beslut om afskrifning af egendom af ifrågavarande

slag väl knappast någonsin vidare lärer förekomma.

Kommitténs förslag, att beslut om afskrifning af kronans penningfordran

å högre kapitalbelopp än 1,000 kronor skulle, af hvilken myndighet

än beslutet meddelades, underställas Kungl. Maj:ts pröfning och

godkännande, innebär, såsom jämväl kommittén påpekat, en utvidgning

af underställningsskyldigheten, ity att dylik skyldighet icke för närvarande

åligger rikets kollegier och med dem jämställda verk. Mot

kommitténs hemställan om berörda skyldighets utsträckning jämväl till

nyssnämnda verk har kammarrätten ej något att erinra men anser sig

däremot icke kunna understödja förslaget, att underställningen skulle

i förekommande fall ske hos Kungl. Maj:t, hvilket förslag åsyftar

rubbning af nu gällande ordning, att beslut i extra ordinarie afskrifningsmål,

meddelade af andra myndigheter än kollegierna och verk med lika

värdighet som dessa, skola oberoende af beloppets storlek underställas

kammarrättens pröfning. Något antagligt skäl för öfverflyttning af

denna pröfningsrätt, i den mån densamma komme att kvarstå, från

kammarrätten till Kungl. Maj:t synes emellertid icke förefinnas, ej heller

antydes af kommittén annan grund till förändringen än att, därest

underställningsskyldigheten utsträcktes till rikets kollegier och med dem

jämställda verk, det skulle vara lämpligast, att underställningen vare

sig från högre eller lägre myndigheter skedde hos Kungl. Maj:t. Kommittén

synes således ansett olämpligt, att kollegiers och med dem likställda

verks''beslut i extra ordinarie afskrifningsmål underställas kammarrättens

pröfning, samt därför och för vinnande af önskvärd likformighet i målens

behandling framställt sitt förslag om pröfningens öfvertagande af Kungl.

Maj:t. Härvid torde dock höra uppmärksammas, att kommittén själf

hemställer, att besvär öfver förevarande myndigheters beslut i extra

ordinarie afskrifningsmål angående penningfordran å kapitalbelopp,

ej öfverstigande 1,000 kronor, skola i kammarrätten fullföljas, hvadan

kommittén uppenbarligen, hvilket för öfrigt vinner bekräftelse jämväl

9

af andra uttalanden af densamma, anser ämbetsverkens inbördes ställning

icke utgöra hinder för pröfning i kammarrätten af beslut, meddelade

af nu ifrågakomna ämbetsverk, en uppfattning, som delades äfven

af 1874 års löneregleringskommitté i dess den 6 november 1878 afgifna

betänkande angående lönereglering m. m. för kammarrätten och af

kammarrätten i dess underdåniga utlåtande den 29 i samma månad

öfver detta betänkande biträddes. Ej heller lärer böra förbises, att enligt

gällande bestämmelser talan mot kollegiers och jämställda verks beslut

i anmärkningsmål fullföljes i kammarrätten, hvadan anförtroende åt

denna öfverrätt att utöfva kontroll öfver ifrågavarande, af nyss nämnda

med densamma likställda verk meddelade beslut i extra ordinarie

afskrifningsmål icke skulle innebära ett afsteg från någon häfdvunnen

allmän grundsats. Vid dessa förhållanden och då kommitténs förslag,

enligt hvilket frågor om afskrifning af kronans utestående penningfordringar

skulle, allt efter fordringens storlek, i sista hand pröfvas af

kammarrätten eller Kungl. Magt, utan att ens i det senare fallet målet

skulle handläggas af kammarrätten såsom mellaninstans, synes ägnadt.

medföra fara för enheten i rättstillämpningen å förevarande område samt

kontrollen å ifrågavarande mål torde med full trygghet kunna anförtros

åt ämbetsverket, hvilket enligt förslaget skulle i sista instans pröfva

restitutionsmål utan afseende å storleken af det belopp, hvarom vore

fråga, finner kammarrätten sig böra underdånigst hemställa, att ifrågavarande

beslut angående extra ordinarie afskrifning må, af hvilken

myndighet än beslutet meddelas, underställas kammarrättens pröfning.

Vidkommande slutligen reskontr er ing smålen, hvilka ytterst sällan

förekomma och följaktligen för arbetsmängden i kammarrätten äga ringa

eller ingen betydelse, synes kontrollen i dessa mål lämpligen böra ordnas

på enahanda sätt, som kammarrätten beträffande ordinarie afskrifningsmed

flera mål ansett sig böra förorda.

B. Öfverflyttning till de allmänna domstolarna afl vissa mål.

Kommittén har jämväl ansett sig böra ur förenklingssynpunkt

taga under öfvervägande, huruvida icke vissa kammarrätten tillhörande

mål lämpligen kunde och borde öfverflyttas till de allmänna domstolarna.

Därvid har kommittén fäst sin uppmärksamhet, bland annat, å de

enligt § 1 mom. 6 i instruktionen för kammarrätten till dess behandling

och afgörande uppdragna tvisterna angående betalning på grund afl borgen

för kronans uppbördsman. Kommittén omnämner, hurusom Kungl. Magt

2

10

enligt nådiga bref den 6 juni 1902 förklarat, att befintliga föreskrifter

rörande skyldighet för vissa posttjänstemän och vissa telegrafverkets

tjänstemän att ställa uppbördssäkerhet skulle upphöra att gälla i fråga

om uppbörd, tillhörande tiden efter utgången af år 1902. Hvad som

anfördes till stöd för borttagandet af skyldigheten för tjänstemän inom

post- och telegrafverken att ställa uppbördssäkerhet ägde emellertid

enligt kommitténs åsikt i sin allmänlighet tillämpning äfven å andra

statsverkets redogörare; och kommittén hade därför äfven i afseende å

de centrala ämbetsverken uttalat den meningen, att befintliga föreskrifter

om skyldighet för vissa tjänstemän att ställa uppbördssäkerhet borde

upphäfvas. Därest . denna kommitténs mening komme att i allmänhet

vinna godkännande, skulle de till kammarrättens afgörande hörande

tvisterna om betalning på grund af borgen för kronans uppbördsmän,

hvilka mål redan nu sällan förekomme, blifva än sällsyntare, och det

blefve väl i sådant fall blott eu tidsfråga, när de skulle helt och hållet

upphöra. Kommittén anser dock, att deras kvarblifvande under kammarrättens

pröfning knappast är under något förhållande betingadt af deras

beskaffenhet och behandlingssätt, och att de därför böra från ämbetsverket

skiljas. Skälet till nu gällande föreskrift hade enligt kommitténs

uppfattning varit det samband, som dessa tvister ansetts äga med balansmålen.

Detta sammanhang medförde dock icke, att talan på grund af

borgen för en kronans uppbördsman anställdes i samband eller jämsides

med talan mot uppbördsmannen. Tvärtom torde talan mot borgesmannen

behandlas som ett särskildt mål, i hvilket balansmålet allenast

tjänade som bevismaterial i fråga om balansens belopp, under det däremot

frågan om borgesmannens skyldighet på grund af borgensförbindelsen

behandlades och bedömdes särskildt för sig. Men vid sådant förhållande

syntes intet skäl förefinnas att undantaga ifrågavarande tvister från

allmän domstols pröfning.

Såsom kommittén framhållit, äro dessa tvister redan nu sällsynta

— från och med år 1895 förekommer icke något enda dylikt mål i

kammarrättens diarium — och skulle i enlighet med kommitténs mening

nu stadgad skyldighet för vissa statsverkets redogörare att ställa uppbördssäkerhet

upphöra, komme ifrågavarande mål efter hand att alldeles

försvinna. Den praktiska betydelsen af kommitténs förevarande reformförslag

är således förvisso mycket ringa, hvadan äfven af denna anledning

bör tagas i öfvervägande, huruvida verkligen afgörande skäl finnas för

lagstiftningsåtgärder i syfte att till de allmänna domstolarna öfverflytta

handläggningen af ifrågavarande mål. Härvid torde till eu början böra

uppmärksammas, att kronans talan i dessa mål för närvarande utföres

af kammarrättens advokatfiskal, hvilket åliggande synes hvarken enligt

11

kommitténs förslag skola eller lämpligen böra till annan tjänsteman

öfverlämnas. Redan detta förhållande lärer innefatta skäl för de ifrågavarande

målens handläggning i kammarrätten, hvarest jämväl förvaras

för deras utredning erforderliga handlingar. Därtill kommer emellertid,

att dessa tvister understundom afse frågor, som äga nära sammanhang

med balansmålet, exempelvis huruvida borgensförbindelsen omfattat tid,

då balansen uppkommit, och löftesmannen förty kan anses betalningsskyldig

på grund af sin borgen, i hvilka fall talan mot löftesmannen

synes lämpligast böra handläggas i samma ordning som balansmålet.

Vid öfvervägande af dessa förhållanden har kammarrätten ansett sig

sakna tillfyllestgörande skäl att biträda den af kommittén i förevarande

ämne gjorda framställning.

C. Ändring af gränserna för kammarrättens ömhet sbefattning i afseende

å vissa grupper af mål.

Mot kommitténs hemställan, att med ändring af det i kammarrättens

instruktion § 1 mom. 3 sista stycket meddelade undantags stadgande

beträffande formen för behandlingen af revisionsafdelningens eller ad vokatfiskalens

anmärkningar mot hofrätter med flera verk dylika anmärkningar

måtte lika med anmärkningar i allmänhet få af kammarrätten upptagas

till behandling och afgörande, har anledning till erinran ej förekommit.

Vidare föreslår kommittén, att föreskrift måtte meddelas därom,

att besvär öfver vederbörande myndigheters beslut i extra ordinarie afskrifningsmål

skola anföras hos kammarrätten, utom i det fall att

beslutet afser kronans utestående penningfordran å högre kapitalbelopp

än 1,000 kronor, då besvär skola anföras hos Kungl. Maj:t. Detta förslag

innebär så till vida ett steg närmare likformighet i fråga om behandlingen

af nämnda mål, att den nu rådande olikheten i förevarande afseende

mellan å ena sidan de fall, da beslutet meddelats af ett kollegium eller

därmed jämställdt verk, och å den andra, när målet afgjorts af annan

myndighet, skulle upphöra, men kommittén, hvilken förut framställt

förslag därom, att beslut om afskrifning af kronans penningfordringar

skulle, då fordrans kapitalbelopp öfverstege 1,000 kronor, underställas

Kungl. Maj:ts pröfning och godkännande, har i anslutning till detta

förslag funnit sig föranlåten förorda meddelandet af enahanda bestämmelse

angående besvär i dylika mål. Kammarrätten, som ansett sig

icke böra tillstyrka kommitténs hemställan om underställning hos Kungl.

Maj:t af beslut angående afskrifning åt penningfordran å kapitalbelopp,

öfverstigande 1,000 kronor, kan följaktligen ej heller ansluta

12

sig till kommitténs förslag, att jämväl besvär öfver sådana beslut skulle

hos Kungl. Maj:t anföras, utan liåller före, att för bevarande af erforderlig

enhet i rättstillämpningen å förevarande område föreskrift bör meddelas,

att klagan öfver vederbörande myndigheters beslut i extra ordinarie

afskrifningsmål ma, hvad beslutet än afser, anföras hos kammarrätten.

D. Besvärsmåls afgörande af kammarrätten såsom sista instans.

Kommittén erinrar i detta ämne till en början, hurusom densamma

i sitt betänkande angående kammarkollegium föreslagit, att en del besvärsmål,

hvilka nu handläggas af kollegium såsom andra instans, skulle därifrån

afskiljas och från den nuvarande första instansen fullföljas omedelbart

hos Kungl. Maj:t. Då emellertid härigenom skulle uppstå den olägenheten,

att den redan förut stora arbetsbördan för Kungl. Maj:t komme

att ökas, men kommittén det oaktadt ur förenklingssynpunkt ansåge

sig icke kunna underlåta föreslå mellaninstansens borttagande i dessa

mål, hade kommittén framhållit, att tyngden för regeringen af de

administrativa besvärsmålens handläggning borde kunna lättas genom

andra utvägar än genom bibehållande af en öfverflödig administrativ

mellaninstans i nämnda grupper af mål; och såsom en sådan utväg,

hvilken skulle medföra såväl förenkling i förvaltningen och ökad snabbhet

i rättsskipningen som en betydande minskning i statsrådets arbetsbörda

i afseende å besvärsmålen, hade kommittén erinrat om tanken att låta

kammarrätten, hvilken redan nu hade att under domstolsformer i högsta

instans pröfva vissa mål, som förut gått till högsta domstolen, likaså i

egenskap af domstol i sista instans afgöra en del mål, hvilka nu gå

från kammarrätten till Kungl. Maj:t i statsrådet.

Med erinran emellertid, hurusom Riksdagen genom underdånig

skrifvelse den 28 april 1903 i syfte jämväl att lätta regeringens arbetsbörda

anhållit om utredning af frågan om inrättande af en särskild

högsta domstol eller regeringsrätt med uppdrag, bland annat, att i

sista instans afdöma administrativa besvärsmål, hvilken utredning för

närvarande påginge, samt att det torde varit afsedt, att en del af de

mål, som nu från kammarrätten fullföljdes till Kungl. Maj:t, skulle i

stället gå till den ifrågasatta regeringsrätten, förklarar kommittén sig

likväl hålla före, att den sålunda väckta frågan om en regeringsrätt

icke borde utesluta eu undersökning rörande den af kommittén föreslagna

förenklingsanordningen. Äfven om en regeringsrätt komme till

stånd, kunde i allt fall dess uppgifter antagas komma att visa sig så

omfattande, att den icke torde kunna åtminstone utan bibehållande af

13

de nuvarande mellaninstanserna mottaga alla de administrativa besvärsmål,

från hvilka det kunde vara önskligt att befria regeringen, eller

ock skulle man sannolikt se sig nödsakad att redan från början göra

den nya institutionen större och mera kostsam än ur många synpunkter

kunde vara önskligt. Kommittén ansåge därför böra undersökas, huruvida

ej jämsides med det ifrågaställda inrättandet af en regeringsrätt

åtgärder kunde och borde vidtagas för att äfven på annan väg från

behandling af Kungl. Maj:t i statsrådet aflägsna en del administrativa

besvärsmål och på samma gång genom förenkling af instansordningen,

där det utan fara och olägenhet kunde ske, bereda ökad snabbhet i

rättsskipningen.

Kommittén framhåller, att den af densamma ifrågasatta vägen

genom lagen den 18 maj 1894 blifvit beträdd med afseende å vissa

till kammarrättens handläggning hörande mål, nämligen fattigvårdsrnålen,

och redogör för skälen till och de närmare omständigheterna

vid denna lags tillkomst. Enahanda skäl, som åberopats till stöd för

fattigvårdsmålens afgörande af kammarrätten såsom sista instans —

vinnande af lättnad i högsta domstolens arbetsbörda, förenkling i rättsskipningen

och minskad tidsutdräkt vid afgörandet — talade enligt kommitténs

mening äfven för en liknande anordning beträffande vissa grupper

af administrativa besvärsmål, i hvilka kammarrätten nu utgjorde mellaninstans

och som slutligen pröfvades af Kungl. Maj:t i statsrådet. Och

om beskaffenheten af de mål, för hvilka en dylik anordning sålunda

ifrågasattes, eller formen för deras föregående behandling vore sådan,

att fullt nöjaktig utredning af desamma borde kunna åvägabringas,

innan de af kammarrätten företoges till afgörande, syntes det kommittén,

att målens afgörande i sista instans hos denna för hela riket gemensamma

öfverdomstol borde anses innebära lika stora garantier för en

allsidig och på grundlig erfarenhet byggd pröfning samt för enhet i

rättsskipningen, som dessa måls afgörande i administrativ väg hos

Kungl. Maj:t.

Kommittén, som därefter i detalj undersöker möjligheten af att

till andra till kammarrättens ämbetsområde hörande mål utsträcka den

anordning, som genom lagen den 18 maj 1894 blifvit införd i fråga

om fattigvårdsmålen, har å denna undersökning grundat förslag, att

åtskilliga grupper af mål, af hvilka beskattningsmålen framstå såsom den

viktigaste, hädanefter måtte afgöras af kammarrätten såsom sista instans.

Utan tvifvel förtjäna de af kommittén åberopade skälen för en

förenkling af lagstiftningen å nu förevarande område synnerligt beaktande.

Det är uppenbarligen af ej ringa vikt, att förvaltningen icke genom

14

alltför omständliga former fördyras utan motsvarande nytta för det allmänna

eller den enskilde, liksom att dessa former så ordnas, att de

icke genom sin tyngd föranleda oskälig tidsutdräkt med ärendenas

afgörande. Å andra sidan måste själffallet noga tillses, att icke genom

reformer i den af kommittén förordade riktningen uppkomma olägenheter

af svårare art än dem man afsett att därigenom aflägsna eller

förminska. Härvid synes såsom ett oeftergifligt villkor för förenklingar

i förevarande afseende böra uppställas, att icke rättssäkerheten varder

äfventyrad. Ty för kammarrätten står det fast, att, huru eftersträfvansvärda

än snabbheten och billigheten må vara, det högsta målet för all

rättsskipning — den må vara judiciell eller administrativ — är icke ett

hastigt och med ringa kostnader för staten och den enskilde förenadt

afgörande utan en af, såvidt möjligt, fullständig utredning föregången och

därpå grundad rättvis pröfning af förekommande frågor, och kammarrätten

kan därför icke understödja förslag om sådana ändringar i instansordningen

beträffande de administrativa besvärsmålen, som väl leda till

någon minskning i utgifter och större snabbhet i rättsskipningen men

på samma gång äfventyra dess trygghet. Att, därest kommitténs förslag

vunne godkännande, möjligheten af fara härför skulle vara utesluten,

lärer kunna betviflas.

Men äfven ur en annan mera allmän synpunkt finner kammarrätten

kommitténs förslag om ändrade bestämmelser i fråga om rätt

till fullföljd af talan mot kammarrättens beslut i vissa mål lämna rum

för befogade anmärkningar. I sitt öfver kommitténs förslag till reglering

afl löneförhållanden in. m. vid kammarkollegium den 29 april 1904

afgifna underdåniga utlåtande har kollegium uttalat den mening, att

den fordran torde kunna uppställas, att förslag om medgifvande af

undantag från grundsatsen, att hvarje omtvistad fråga borde i sista

hand kunna dragas under Kungl. Maj:ts skärskådande, skulle utgå från

en planmässig och omfattande undersökning beträffande de hos olika

myndigheter till handläggning förekommande mål, i fråga om hvilka

rättigheten att få dem af Kungl. Maj:t pröfvade ansetts böra lida inskränkning

eller alldeles upphäfvas. I kommitténs betänkande hade ej

uppgifvits, huruvida dess förslag i förevarande ämne hvad kammarkollegium

rörde inginge såsom en del i ett större regleringsförslag,

hvilket afsåge ätt i fråga om vissa mål nedbringa instansernas antal,

eller om det utgjorde allenast en på grund af ett tillfälligt sysslande

med kollegii löneförhållanden föreslagen anordning i afseende å behandlingen

af de besvärsmål, som pröfvades särskild! af detta ämbetsverk.

Detta uttalande torde äga giltighet jämväl beträffande kommitténs förslag

15

i fråga om kammarrätten, i det brist på planmässighet i de .däri förordade

anordningarna å förevarande område tydligt framträder Medan för

närvarande fattigvårds- och lagsökningsmålen, hvilka senar e Mock genom

rätten till talan om återvinning intaga en undantagsställn ng, äro de

enda grupper af mål, med afseende å hvilka man frångått grundsatsen,

att hvarje tvistefråga bör kunna bringas under Ivungl. Maj-.ts pröfning,

skulle ett godkännande af kommitténs förslag innebära ett fullständigt

uppgifvande af denna grundsats. Frågan, i hvad mån anordningen att

åt särskilda myndigheter uppdraga den högsta administrativa domsrätten

på olika områden må anses förenlig med bevarande af erforderlig enhet

i rättstillämpningen, torde i detta sammanhang knappast kräfva närmare

belysning, men kammarrätten tillåter sig framhålla, hurusom det stöd

för förslaget i denna del, kommittén velat hämta af den under mycken

meningsskiljaktighet antagna lagen om inskränkning af besvärsrätten i

fattigvårdsmål, förlorar i betydelse vid det förhållande, att, medan

fattigvårdsmålen äga ganska ringa gemenskap med öfriga af kammarrätten

handlagda mål, vissa af de grupper af mål, om hvilkas afgörande

af kammarrätten såsom sista instans kommittén nu framlagt förslag,

delvis stå i ganska nära samband med mål, i hvilka kommittén ansett

klagan öfver kammarrättens beslut böra fortfarande få äga ruin, hvarigenom

enheten i rättstillämpningen å förevarande område åtminstone

i viss mån komme att äfventyras.

Såsom kommittén själf erinrat, är i anledning af Riksdagens underdåniga

skrifvelse den 28 april 1903 frågan om inrättande af en administrativ

högsta domstol eller regeringsrätt för närvarande under utredning; och

anser kammarrätten lika med ämbetsverkets representant i kommittén

resultatet af denna utredning böra afvaktas, innan frågan om en allmän

reglering af instansordningen i de till kammarrättens handläggning

hörande mål upptages till lösning. Det vill synas, som om desto större

skäl till varsamhet härutinnan förelegat, som de öfverläggningar, hvilka

föregingo beslutet om aflåtandet af omförmälda skrifvelse, nogsamt

ådagalägga det nära sambandet mellan den i skrifvelsen behandlade

frågan och kammarrättens ställning i den administrativa instansordningen.

Ehuru kammarrätten således finner eu allmän reglering af instansordningen

i de till ämbetsverket hörande målen böra genomföras

först efter sorgfällig utredning och i enlighet med en bestämd plan,

som tryggar enhet och säkerhet i rättstillämpningen, lärer likväl

böra tagas i öfvervägande, huruvida icke utan olägenhet kommitténs

förslag i ämnet sktdle kunna vinna afseende hvad en eller flera

grupper af mål angår; och vill kammarrätten förty, och då i allt

16

fall det lärer tillkomma1 ämbetsverket att granska kommittéförslaget

härutinnan i dess särskilda delar, nn ägna detsamma en sådan granskning.

Kommitténs hemställan i ämnet gäller i första rummet mål angående

mantalsskrifning och tillämpning af ansvarsbestämmelser, meddelade

i mantalskrifning sfer fattning ar na. Till stöd för framställningen härutinnan

anför kommittén, att mantalsskrifningsmålen torde åtminstone i

regel icke kunna anses vara af den invecklade eller svårlösta beskaffenhet,

att ur sådan synpunkt ett fullföljande af desamma till Kungl. Maj:t

kan anses påkalladt; och meddelar kommittén, att uti de hos Kungl.

Ma:jt under åren 1900, 1901, 1902 och 1903 afgjorda dylika mål, uppgående

till ett sammanlagdt antal af trettiotre, endast i ett enda fall

ändring skett i kammarrättens utslag. Därjämte framhålles, att, då

pröfningen af de kammarrätten tillhörande fattigvårdsmålen i en mängd

fall innebär en pröfning äfven af frågan om vederbörandes rätta mantalsskrifningsort,

jämväl från denna synpunkt sedt syne^ lämpligt, att

frågor af sistnämnda slag varda i hvarje fall och således, äfven där de

ej uppkomma i samband med frågor om fattigvård,0 likformigt behandlade

i förevarande afseende.

Genom mantalsskrifningsmålens afgörande af kammarrätten såsom

sista instans skulle väl, såsom de af kommittén meddelade uppgifterna

å antalet dylika till Kungl. Maj:t fullföljda mål gifva vid handen,

ur förenklingssynpunkt föga vara att vinna, hvadan ej utan fog torde

kunna ifrågasättas, huruvida frågan om minskning af antalet instanser

i dessa mål lämpligen bör upptagas särskilt för sig och utan sammanhang

med en mer omfattande revision af bestämmelserna angående

besvärsrätten i administrativa mål. Det vill dock synas kammarrätten,

som om denna fråga utan olägenhet skulle kunna lösas oberoende af

det sätt, hvarpå instansordningen regleras beträffande öfriga grupper

mål, som i förslaget afses; och då af skäl, som af kommittén anförts,

det icke lärer sakna betydelse, att likformighet i förevarande afseende

vinnes hvad angår nu ifrågakomna mål och fattigvårdsmålen, och förslaget

i denna del synes kunna genomföras utan fara för rättssäkerheten

eller enheten i rättstillämpningen, anser kammarrätten sig böra

lämna detsamma utan erinran.

Enahanda förenkling i fråga om instansordningen, som kommittén

föreslagit med afseende å mantalsskrifningsmålen, har densamma

ansett sig böra förorda jämväl beträffande debitering smålen. I likhet

med mantalsskrifningsmålen äro, såsom kommittén ock uppgifvit, debiteringsmålen

jämförelsevis fåtaliga, men kommitténs påstående, att de i

regel äro af enkel beskaffenhet, kan kammarrätten icke obetingadt

17

godkänna. Ej sällan röra dessa mål tillämpning af specialföreskrifter,

vid hvilkas ofta nog vanskliga tolkning- man saknar den ledning, en

utbildad praxis kan erbjuda. År redan detta förhållande ägnadt att

föranleda tvekan om lämpligheten af kommitténs förslag i förevarande

afseende, måste enligt kammarrättens åsikt hänsyn tagas äfven till

ifrågakomma måls sammanhang med beskattningsmålen. För den skattskyldige

är skillnaden mellan debitering och taxering icke sällan ganska

oklar, hvaraf följden blifvit, att i talrika fall besvär öfver taxeringanförts

i den för debiteringsmål stadgade ordning, hvilka besvär handlagts

än såsom debiterings-, än såsom taxeringsman esomoftast äfven

under båda formerna. Vid nu anförda förhållanden anser kammarrätten

kommitténs förslag- om debiteringsmålens afgörande i kammarrätten

såsom sista instans böra vinna afseende, allenast för så vidt enahanda

anordning genomföres beträffande beskattningsmålen.

Samma ståndpunkt finner kammarrätten sig böra intaga med

afseende å kommitténs hemställan, att klagan icke måtte få föras öfver

kammarrättens utslag i mål angående besvär öfver Konungens befallningshafvandes

beslut i fråga om afkortning, afskrifning eller restitution af kronoutskylder^

böter eller andra allmänna medel äfvensom vederbörande myndigheters

beslut angående extra ordinarie afskrifning. Äfven af dessa grupper

af mål äga nämligen åtminstone vissa såsom afkortnings- och restitutionsmålen,

däri ej sällan är fråga om tillämpning af bestämmelser i beskattningsförfattningarna,

hvilka jämväl vid pröfningen af taxeringsmål kunna

vara föremål för. tolkning, sådant samband med sistnämnda slag af

mål, att deras handläggning af olika myndigheter i högsta instans

synes föga rådlig; och i allt fall skulle fördelarne af den ifrågasatta

förenklingen blifva tämligen ringa i betraktande af förevarande. måls

relativa fåtalighet.

Kammarrätten öfvergår härefter till granskning af hufvudpunkten

i kommittéförslaget angående minskning af instansernas antal i de till

kammarrättens ämbetsområde hörande mål och ärenden, nämligen frågan

om afgörande i kammarrätten såsom sista instans af beskattningsmålen,

med hvilka kommittén, såsom lämpligt synes, sammanställt besvär öfver

Konungens befallning skaf vandes beslut i frågor om debetsedelslösen samt om

tillämpning af ansvarsbestämmelser enligt bevillningsförordning en och förordningen

om inkomstskatt. Det lärer icke vara behöflig! att särskild!

framhålla denna, frågas stora betydelse så väl för staten som för de

skattskyldige. Desto mera bjudande framträder vid sådant förhållande

nödvändigheten af, att säkerhet finnes, för att de viktiga intressen,

3

18

hvilka af frågan beröras, vid den föreslagna reformens genomförande

verkligen blifva tillvaratagna.

Kommittén framhåller vikten af större skyndsamhet med beskattningsmålens

afgörande och håller för sin del före, att redan under den

föregående behandlingen af taxeringsfrågan denna bör kunna blifva så

utredd, att det vore tillfyllest, om öfver taxeringsmyndigheterna i orterna

funnes allenast en gemensam öfverinstans. Denna uppfattning stöder

kommittén särskildt därå, att i följd af de nya bestämmelserna om inkomstskatt

ett stort antal skattskyldiga måste på grund af den ålagda

själfdeklarationsplikten redan vid beskattningsförfarandets början förebringa

material för en riktig taxering. Genom föreskriften, åt t, om

den skattskyldiges uppgift icke följdes vid taxeringen, skälen därför

skulle af taxeringsmyndigheten tydligen angifvas samt underrättelse

därom honom med allmänna posten, så fort ske kunde, kostnadsfritt

tillsändas, vore åt den skattskyldige, som däraf hade behof, beredt tillfälle

att i tid kunna bedöma, hvilken utredning han kunde hafva af

nöden för att vinna ändring i det ifrågavarande beslutet, och att förebringa

denna utredning. Det syntes därför kommittén kunna med

visshet påstås, att rättssäkerheten ej kunde i någon mån komma att

lida däraf, att för fullföljd af talan mot pröfningsnämndernas beslut

skulle finnas blott en instans. Denna enda instans finner kommittén

med afseende å den stora mängd af besvär öfver dylika beslut, som

anföras, uppenbarligen ej lämpligen kunna förläggas till Kungl. Maj:t

i statsrådet, då därigenom en alltför betydande ökning i regeringens

arbetsmängd skulle uppkomma. Och äfven om en så kallad regeringsrätt

blefve inrättad, torde till denna komma att höra så många andra

göromål, att densamma syntes ej kunna såsom andra instans mottaga

ifrågavarande mål, utan anser kommittén i stället uppgiften att i sista

instans afgöra dessa mål lämpligen kunna anförtros åt kammarrätten,

hvilken enligt kommitténs mening skulle vara väl ägnad fylla densamma.

Hänvisande till sina här ofvan gjorda mera allmänna uttalanden i

denna fråga, hvilka kammarrätten anser äga giltighet i främsta rummet med

afseende å beskattningsmålen, håller kammarrätten före, att ifrågavarande

förslag icke lämpligen bör komma under ompröfning, innan den nu

pågående utredningen angående den ifrågasatta regeringsrätten blifvit

slutförd. Äfven andra betänkligheter finner kammarrätten för närvarande

möta ett godkännande af förslaget. Såsom ofvan nämnts, har

kommittén uttalat sin förvissning, att rättssäkerheten ej kunde i någon

mån komma att lida däraf, att för fullföljd af talan mot pröfningsnämndernas

beslut skulle finnas blott en instans. Kammarrätten anser

19

sig icke kunna underlåta att inlägga gensaga mot denna mening, hvars

riktighet ingalunda bekräftas af den erfarenhet, kammarrätten vunnit

vid handläggningen af ifrågavarande talrikt förekommande mål.

Det vill synas, som om kommittén härvid icke behörigen beaktat vissa

omständigheter, hvilka äga ej ringa betydelse för frågans råtta bedömande.

Uppenbarligen har kommittén ansett själfdeklarationsförfarandets

upptagande i vår skattelagstiftning väsentligen bidraga till

möjliggörande af en förenkling af instansordningen med afseende å

beskattningsmålen. Kammarrätten, som icke vill bestrida riktigheten af

denna uppfattning, tillåter sig emellertid erinra, . hurusom nämnda

deklarationsförfanande icke för närvarande är påbjudet vid taxering

vare sig af fast egendom eller af vissa lägre inkomster, samt att

vederbörande myndigheter följaktligen i de talrika målen angående

dylik taxering i regel sakna den ledning, afgifven själfdekl a ration

eljest lämnar. Kommittén betonar vidare, att under kammarrätten

finnas i taxeringsmål ej mindre än tre instanser, hos hvilka den

skattskyldige äger andraga de skäl och förebringa den bevisning,

han för vinnande af en riktig taxering kan finna erforderliga.. Härvid

får emellertid icke förbises, att underinstansernas antal, praktiskt sedt,

i talrika fall i större eller mindre grad inskränkes, nämligen då ^först

taxerings- eller pröfningsnämnden fattat det beslut i taxeringsfrågan,

med hvithet den klagande är missnöjd., hvarjämte hvad angår de allt talrikare

vordna målen angående obehörig taxering den klagande ej sällan

erhållit kännedom om beskattningsåtgärden först vid mottagande af

debetsedel å skattebelopp, som påförts honom på grund af samma åtgärd,

och följaktligen esomoftast långt efter pröfningsnämndens sammanträde.

I många af dessa mål äfvensom för det fall, att pröfningsnämnden

i första hand meddelat det öfverklagade beslutet, skulle således

enligt kommitténs förslag instansernas antal i verkligheten inskränkas

till endast två. Att förorda en sådan anordning synes kammarrätten

desto betänkligare, som taxeringsmyndigheternas nuvarande organisation

lägger hinder för medgifvande af rätt för kammarrätten att i de fall,

då sådant för vinnande af erforderlig utredning eller af annan anledning

skulle vara önskligt, återförvisa beskattningsmålen för ny handläggning

till vederbörande taxeringsmyndigheter. Men dessa myndigheters

nuvarande organisation medför äfven andra svårigheter föi

genomförande af kommitténs ifrågavarande reformförslag. Det är ett

ganska allmänt erkändt förhållande, att nämnda organisation, om än

densamma kan anses hafva ursprungligen fyllt sitt ändamål, numera

efter samhällets snabba framåtskridande i en mångfald riktningar under

20

de senare årtiondena och isynnerhet, sedan i sammanhang med den utveckling

och vidgade betydelse för vårt skatteväsen, den direkta inkomstskatten

erhållit genom den nya förordningen om sådan skatt, den

obligatoriska själfdeklarationen vunnit stort insteg i vår lagstiftning,

icke längre kan anses innebära nödiga garantier för, att de för

såväl det allmänna som den enskilde viktiga ärenden, livilkas behandling.

är anförtrodd taxeringsmyndigheterna, af dem handläggas med erforderlig

sakkännedom och noggrannhet, i hvilket afseende brister alltför ofta

framträda vid beskattningsmålens pröfning hos kammarrätten, som mottager

dem omedelbart från bemälda myndigheter. Att bristfälligheterna

i taxeringsmyndigheternas organisation, i samma mån lagstiftningen å

förevarande område blifvit mer föråldrad, äfven i praktiken föranledt

allt svårare, olägenheter, är naturligt. Med den underordnade vikt,

dessa . myndigheter ofta fästa vid formerna för taxeringsmålens handläggning,

är det ingalunda sällsynt, att den af kommittén omnämnda föreskriften,

att, därest den skattskyldiges uppgift icke följes vid taxeringen,

skälen därför skola af taxeringsmyndigheten tydligen angifvas samt

underrättelse därom honom med allmänna posten, så fort ske kan,

kostnadsfritt tillsändas, icke vinner erforderligt beaktande, hvaraf ej

sällan afsevärda olägenheter följa. Esomoftast'' inkomma ock ifrågavarande

mål till kammarrätten, utan att vederbörande parter af taxeringsmyndigheterna

erhållit nödiga anvisningar, i hvilket eller hvilka

afseenden. den redan förebragta utredningen ansetts bristfällig, och

befinna sig följaktligen fortfarande i ett mer eller mindre outredt

skick. Under sådana omständigheter kan kammarrättens åtgärd i syfte

att . främja frågans rätta lösning ofta nog ej sträcka sig längre än att

i sitt utslag framhålla bristerna i den föreliggande utredningen. Att

i dessa ganska talrika fall behof vet af en instans öfver kammarrätten

är i hög. grad kännbart, är lätt insedt; och om än genom ett utveckladt

kommunikationsförfarande de af nämnda missförhållande uppkommande

olägenheterna skulle kunna i någon mån minskas, torde dock, så länge

icke nu påpekade brister i taxeringsmyndigheternas organisation blifvit

af hjälpta, det för rättssäkerheten medföra icke ringa våda att upphäfva

rätten att hos Kung!. Maj:t öfverklaga kammarrättens beslut i beskattningsmål.

Kammarrätten anser sig likväl icke böra underlåta att ytterligare

betona, att, om än ämbetsverket finner sig ej kunna förorda, att kommitténs

förslag i denna del för närvarande lägges till grund för ändrade

bestämmelser angående besvärsrätten i förevarande mål, kammarrätten

dock ingalunda vill underskatta vikten af de fördelar, som med en

21

minskning af instansernas antal i samma mål vore att vinna genom

ökad snabbhet i målens afgörande och förenkling i deras handläggning

med däraf föranledd minskning i kostnader såväl för det allmänna som

för de rättssökande. Men dessa fördelar kunna enligt kammarrättens

åsikt ej uppväga den fara för rättssäkerheten, hvarmed genomförandet

af kommitténs förslag till reglering'' af instansordningen i ifrågakomna

besvärsmål för närvarande skulle vara förknippadt, samt den brist på

planmässighet och följdriktighet, som känneteckna detsamma. Kammarrätten

tillåter sig att i sistnämnda afseende särskildt framhålla, hurusom

den af kommittén förordade olikheten med afseende å anmärknings- och

beskattningsmålens handläggning i förevarande afseende synes lätt

kunna föranleda osäkerhet i rättstillämpningen. Enligt § 73 mom. 1

bevillningsförordningen och § 43 inom.’ 1 förordningen om inkomstskatt

äger kammarrättens revision vid granskning af kronoräkenskaperna

framställa anmärkningar angående vissa vid taxering begångna felaktigheter.

I)å naturligtvis samma frågor genom besvär kunna komma

under kammarrättens pröfning, skulle, därest kommitténs förslag vunne

afseende, dessa frågor blifva föremål för pröfning i sista instans i ena

fallet hos Kungl. Maj:t och i det andra hos kammarrätten. Det synes

knappast behöfva påpekas, att en dylik anordning, hvilken uppenbarligen

innebär fara för rättsskipningens enhet å förevarande område, ur rättslig

synpunkt icke kan anses tillfredsställande.

Blåsten på erforderlig planmässighet i det af kommittén framlagda

förslaget till ordnande af klagorätten i de till kammarrättens pröfning

hörande grupper af mål röjer sig äfven med afseende å de mål, hvarom

förmäles i § 1 inom. 8 af den för ämbetsverket gällande instruktion.

Såsom kammarrätten redan i sitt den 19 september 1879 afgifna underdåniga

utlåtande angående förslag till ny instruktion för verket framhållit,

äro dessa mål i verkligheten ej annat än beskattningsfrågor.

Vid sådant förhållande lärer föga skäl föreligga för den undantagsställning,

samma mål för närvarande intaga, ity att talan mot kammarrättens

i sådana mål meddelade utslag fullföljes i samma ordning, som

för sökande af ändring i hofrätts dom finnes föreskrifven; och måste

denna bestämmelse anses desto mera olämplig, som ifrågavarande mål

torde äga ganska ringa gemenskap med högsta domstolens öfriga

ämbetsområde, och bestämmelsen på grund af vederbörande parters lätt

förklarliga förbiseende af en dylik specialföreskrift icke sällan för dem

föranleder förlust af möjligheten att vinna ändring i kammarrättens utslag

i målet. Det synes därför kammarrätten, som om i rättsordningens

22

intresse likformighet i behandlingen i förevarande afseende af å ena

sidan ifrågakomna mål och å den andra beskattningsmålen skulle vara

synnerligen önskvärd.

Kommitténs förslag till förenklingar m. m. inom kammarrättens arbetsområde.

A. Förenkling i formerna för besvärsmåls förberedande behandling.

I afseende härå framställer kommittén förslag, att i samtliga de

mål, där talan fullföljes till kammarrätten mot beslut, meddelade af

Konungens befallningshafvande, besvären skola aflämnas till samma

myndighet, som med iakttagande af gifna föreskrifter infordrar vederbörandes

förklaring och insänder handlingarna jämte eget utlåtande till

kammarrätten.

Mot kommitténs förslag i denna del har annan anledning till

erinran ej förekommit, än att enahanda förfaringssätt synes böra stadgas

jämväl beträffande de af Konungens befallningshafvande och konsistorierna

gemensamt afgjorda mål i fråga om orätt förvaltning af eller bristande

redovisning för allmänna läroverks och kyrkors m. fl. dylika medel,

livilket antagligen ock varit kommitténs afsikt, om än densamma ej

vunnit fullt tydligt uttryck.

B. Förenklingar i formerna för ärendenas registrering, skrifsättet m. m.

Kommitténs “förslag i dessa delar finner kammarrätten påkalla

följande uttalanden och erinringar.

Beträffande diarieföringen uppställer kommittén hvad de centrala ämbetsverken

angår den grundsatsen, att i regel torde kunna anses tillfyllest,

att endast ett diarium föres, hvilket dock, därest sådant befunnes lämpligt,

kunde fördelas i särskilda af delningar efter olika slag af ärenden eller efter

annan grund. För undvikande af dubbelföring anser kommittén, att

de till kammarrätten för granskning ingående räkenskaperna böra diarieföras

endast å revisionskontoren, hvaremot alla öfriga till kammarrätten

inkommande mål och ärenden, således äfven Kungl. Maj:ts utslag och

bref, hvilkas diarieföring för närvarande åligger sekreteraren, enligt

kommitténs mening böra diarieföras af aktuarien. Kammarrätten, som

finner ofvan omförmälda, af kommittén i förevarande ämne uttalade

grundsats värd allt beaktande, lärer icke komma att underlåta att vid

uppgörande af förslag till ny instruktion för ämbetsverket och utfärdande

23

af ny arbetsordning för detsamma söka genomföra de förenklingar i

diarieföringen, hvilka kunna befinnas lämpliga och utförbara. Kommitténs

förslag, att äfven Kungl. Maj:ts utslag och bref skulle diarieföras af

aktuarien, kan dock kammarrätten icke för sin del understödja, då detta

förslag ansluter sig till kommitténs hemställan, att sekreterarbefattningen

i kammarrätten må indragas, och denna hemställan af skäl, som här

nedan komma att anföras, ej kan af kammarrätten förordas, utan vill

det synas, som om de ärenden, hvilka af sekreteraren föredragas, lämpligen

böra af samme tjänsteman diarieföras.

Äfvenså förbiser kammarrätten icke vikten däraf, att i sammanhang

med utfärdande af ny instruktion och arbetsordning för ämbetsverket

åvägabringas all den förenkling i formerna för de vid kammarrättens

sammanträden förda anteckningar om därvid till behandling förekommande

mål och ärenden, som kan finnas förenlig med rättssäkerheten

och ändamålsenlig; och biträder kammarrätten kommitténs åsikt,

att den så kallade protokollsroteln skulle kunna afvaras.

Det har synts kommittén, som om äfven den allmänna expeditionslistan

borde kunna afskaffa^. De anteckningar, densamma innehåller,

skulle nämligen enligt kommitténs förslag delvis förekomma å andra

listor, medan de öfriga af kommittén anses värdelösa eller till och med

ägnade att motverka vederbörande föredragandes kontroll öfver sina

underordnade och underlätta, att uppmärksamhet och intresse riktades

å angelägenheter utom tjänsten.

Ämbetsverkets representant i kommittén har ansett sig icke kunna

biträda förslaget i denna del under framhållande däraf, att ifrågavarande

lista vore mycket lätt förd och synnerligen praktisk samt ingalunda

kunde bidraga till, att den stadiga, intresserade tillsynen öfver de

underordnade slappades, eller underlätta, att uppmärksamhet och intresse

ägnades åt utanför tjänsten liggande angelägenheter, utan vore den

tvärtom i hög grad ägnad medföra kontroll och tillsyn öfver måls och

ärendens behöriga expedierande.

Med instämmande häri kan kammarrätten icke underlåta gifva

uttryck åt den uppfattning, att kommittén synes icke behörigen beaktat

betydelsen, att ej säga nödvändigheten af, att i ett ämbetsverk, sådant

som kammarrätten, med den stora mängd af mål och ärenden, som

därstädes till behandling förekomma, föras öfverskådliga och fullständiga

anteckningar angående målens och ärendenas handläggning och expedition,

medan på samma gång den besparing af tid och arbete, som den

af kommittén i förevarande afseende förordade förenklingen skulle medföra,

icke lärer kunna skattas särdeles högt. Af hufvudsakligen ena

-

24

tanda skäl finner kammarrätten ock i olikhet mot kommittén de kvitton,

Indika meddelas vid öfverlämnande af handlingar från en till annan

inom verket, icke böra afskaffa^.

Likaså lärer den af kommittén omnämnda, af aktuarien upplagda

alfabetiska förteckning öfver de besvärsmål, som under året af gjorts, få

anses erforderlig för ett ändamålsenligt ordnande af akterna i afgjorda

mål, på samma gång som den möjliggör ett hastigt återfinnande af

dylika akter i de talrikt förekommande fall, då part eller annan, som

önskar däraf taga del, väl äger kännedom om, när det mål, hvarom

fråga är, af kammarrätten afgjordes,. men icke har sig närmare bekant

tiden, då detsamma inkom till ämbetsverket.

Lika med kommittén anser kammarrätten däremot de å de särskilda

revisionskontoren förda anteckningar rörande de reviderande tjänstemännens

dagliga arbetstid icke vara till verkligt gagn och förty böra

upphöra.

Vidare hemställer kommittén, att bestämmelse måtte meddelas i

syfte att låta det ankomma på vederbörande föredragande att utan föredragning

vidtaga alla nödiga förberedande åtgärder för bringande af mål

och ärenden i det för deras pröfning erforderliga skick.

En sådan bestämmelse anser kammarrätten ändamålsenlig och

ägnad att i ganska väsentlig män förekomma onödig omgång och

tidsförlust vid ärendenas handläggning utan att rättssäkerheten äfventyras,

helst det naturligen måste stå vederbörande öppet att i tvifvelaktiga

fall föredraga ärendena vid sammanträde i kammarrätten. Beslut

om kommunikation lärer i regel kunna expedieras genom så kallad

tergalresolution; och synes lämpligen böra ankomma på sekreteraren,,

hvilken det jämlikt § 21 i instruktionen för kammarrätten för närvarande

åligger att underskrifva de å handlingar tecknade kommunikationsresolutioner,

att enligt vederbörande föredragandes anvisningar uppsätta

och underteckna dylika resolutioner.

Kommittén framställer därefter åtskilliga förslag till förenklingar

i koncept/öring, expeditionssätt m. m. och fäster därvid särskildt uppmärksamheten

å de skrifvelser, med hvilka kammarrättens utslag tillställas

ortmyndigheterna för kännedom eller vidaresändande till vederbörande

parter. Kommittén uttalar önskvärdheten af, att dessa skrifvelser

bortfalla och allenast genom påteckning, exempelvis nederst å utslagets

främsta sida, angifves ändamålet med utslagets öfversändande till ortmyndigheten.

Kammarrätten, som finner den af kommittén förordade

anordning ändamålsenlig samt ägnad medföra någon besparing af tid

och kostnader, anser expedieringen af utgående utslag under sådana

förhållanden lämpligen böra anförtros expeditionsh afvand en utan kontroll

af vederbörande föredragande eller ledamot men under sekreterarens

inseende. Ej sällan har såsom ett önskemål framhållits, att jämväl åt

de lägre tjänstemännen borde beredas en så vidt möjligt själfständig

verksamhet å därför lämpliga arbetsområden, hvarigenom deras intresse

för tjänsten och ansvarskänsla skulle vidmakthållas. Ehuru förevarande

kommittéförslag icke gifver anledning till eller det i öfrigt

torde vara lämpligt att nu närmare ingå på denna synnerligen betydelsefulla

fråga, har kammarrätten ansett en anordning, sådan som den

nu förordade, utgöra ett om än ringa steg till frågans lösning i

önsklig riktning. Ej heller torde böra alldeles förbises, att, därest åt

sekreteraren uppdroges att hålla hand öfver expedierandet af kammarrättens

samtliga utslag, man erhölle större säkerhet för vinnande af

enhet och följdriktighet vid behandlingen af hithörande frågor än under

nuvarande förhållanden, då vederbörande, hvilka det för närvarande

tillkommer att granska ifrågavarande missivskrifvelser, ej sällan tillämpa

olika grundsatser härutinnan.

Kommittén anser vidare, att förandet af koncept till skrivelser

angående pröfning af underställda beslut i ordinarie afskrifningsmål är

fullkomligt öfverflödigt och därför bör bortfalla, i den händelse ej enligt

kommitténs förslag all underställning till kammarrätten af ifrågavarande

mål komme att upphöra; och anföres såsom skäl för denna mening, att

dessa skrivelser äro lika lydande med undantag af beloppet, livilket

åter finnes antecknadt i vederbörligt diarium.

Ehuru kommitténs påstående, att ifrågavarande skrivelser äro

lika lydande med undantag af beloppet, icke är riktigt, ity att, hvilket

för öfrigt är själffallet, äfven andra olikheter förekomma såsom med

afseende å distriktet, den myndighet, som meddelat underställda beslutet,

dagen för detsamma med mera, vill det likväl synas kammarrätten,

som om hinder icke skulle möta för den af kommittén ifrågasatta förenklingen.

Kommittén erinrar, hurusom densamma i delen 1 af sitt betänkande

beträffande arbetssättet inom de centrala ämbetsverken i allmänhet framhållit,

att enklare skrivelser eller resolutioner borde af föredraganden

kunna göras fullt färdiga till föredragningen och då framläggas i utskrift,

så att de kunde genast justeras, samt att i regel meddelelserna

emellan ett verk och dess särskilda afdelningar eller tjänstemän äfvensom

emellan dessa inbördes borde försiggå under enklare former än nu

och icke, såsom understundom ägde rum, föranleda skriftväxling, registrering

m. - m. af enahanda beskaffenhet, som om ärendet handlades

4

26

mellan skilda ämbetsverk, hvilka uttalanden syntes kommittén i ett och

annat hänseende förtjäna beaktande äfven inom kammarrätten.

Med afseende härå tillåter sig kammarrätten i underdånighet framhålla,

att meddelelserna mellan vederbörande inom ämbetsverket icke

föranleda någon skriftväxling, samt att det synnerligen ringa mått af

tid, anteckning i ämbetsverkets diarium om dylika åtgärder tager i

anspråk, synes mer än uppvägas af den därigenom vunna fördelen, att

aktuarien är satt i tillfälle att utan tidsutdräkt meddela vederbörande

parter eller andra intresserade upplysning om vidtagna åtgärder.

Kommittén, hvilken synes tillmäta de af densamma i förevarande

hänseenden föreslagna förenklingarna i kammarrättens arbetssätt en

ganska stor betydelse, har ansett sig äga desto mera skäl att erinra

om behöfligheten af dylika förenklingar, som kommittén funnit den för

kammarrätten gällande arbetsordning nogsamt ådagalägga, i huru hög

grad förenklingar i arbetssättet äro behöflig^ i detta ämbetsverk. I

särskild grad skulle detta framträda vid skärskådande af § 11 i

arbetsordningen, hvars föreskrifter, som närmare angifva de hos ledamöterna

anställda kanslitjänstemännens åligganden, enligt kommitténs

uppfattning äro alltför minutiösa och ägnade att klaf binda vederbörande

befattningshafvandes verksamhet. Kammarrätten, som har svårt att inse

olägenheten däraf, att bemälde tjänstemäns åligganden i arbel sordningen

fullständigt angifvas, tillåter sig gent emot hvad kommittén sålunda

anfört tillika framhålla, att arbetssättet i kammarrätten ingalunda kan

anses så inveckladt och omständligt, som af en detaljerad redogörelse

därför möjligen kan synas antagligt, utan, om än vissa förenklingar i

anordningarna lämpligen torde böra komma till stånd, i det hela lärer

få anses vara ganska praktiskt ordnadt, och att i allt fall de af kommittén

förordade förenklingarna i arbetssättet förvisso icke skulle mer

än i ytterst ringa mån minska behofvet af arbetskrafter i kammarrätten.

Lika med kommittén håller däremot kammarrätten före, att en

verksam inskränkning af rubrik- och recitsJcrifningen skulle medföra en

afsevärd arbetsbesparing, och vill det synas, som om endast på denna

väg en effektiv lättnad af vederbörande föredragandes och expeditionshafvandes

inom ämbetsverket arbete skulle vara att vinna. Men med

allt erkännande af vikten af det utaf kommittén gifna uppslaget till en

reform i förevarande afseende kan kammarrätten icke Unna det sätt,

hvarpå kommittén sökt lösa denna uppgift, uppfylla det därmed afsedda

ändamålet.

Kommittén angifver hvad som enligt dess åsikt i allmänhet borde

upptagas i förekommande rubriker eller reciter till utslag, utlåtanden

27

till Krmgl. Magt och yttranden till andra ämbetsverk, men, om dessa

anvisningar följdes, skulle livad kammarrätten angår med få föga betydande

undantag allt komma att blifva vid det gamla. Endast i de

af kommittén icke närmare angifna fall, da rubriker och reciter skulle

kunna alldeles undvaras, vore således någon verklig arbetsbesparing att

vinna. Men väl må det betviflas, att detta mål ens i nyssnämnda fall

skulle ernås genom den af kommittén förordade anordningen att ersätta

rubriker och reciter med promemorior, som skulle biläggas akterna. I

likhet med ämbetsverkets representant i kommittén anser kammarrätten

sig äga giltig anledning befara, att genom berörda anordning arbetet

skulle ökas utan motsvarande nytta, enär det synes föga antagligt, att

utarbetandet af fullständiga och öfverskådliga promemorior skulle taga

i anspråk mindre tid och arbete än affattandet af de i regel tämligen

enkla rubrikerna och reciterna. Önskar man således genomföra en

verklig och icke endast skenbar förenkling i förevarande afseende, lärei

ej höra ifrågasättas att ersätta rubriker och reciter med promemorior,

utan vill det synas, som om en dylik anordning knappast kunde anses

behöflig för tillgodoseende af rättssäkerheten eller ur andra synpunkter

medföra något mera afsevärdt gagn. Då, såsom nämndt är, kommittén

icke närmare antydt, i hvilka fall enligt dess uppfattning en förenkling

å förevarande område borde genomföras, men en undersökning däraf lärer

vara erforderlig, för så vidt man önskar vinna någon klarhet om mattet

af den arbetsbesparing, som genom en reform i nämnda riktning skulle

kunna påräknas, och om den ifrågasätta reformens inverkan a behofvet

af arbetskrafter i kammarrätten, finner ämbetsverket nödigt att söka

närmare belysa denna fråga. Det vill då synas, som om den ifrågasatta

förenklingen borde genomföras på det sätt, att, medan man i hufvudsak

bibehölle de nuvararande formerna för rubriker och reciter till utslag,

då sådant kunde finnas nödigt eller lämpligt vare sig för verkställighet

eller för bevarande till framtida upplysning af innebörden af mål, hvilka

för rättstillämpningen eller eljest vore af särskild!, intresse, utslagen i

öfriga mål skulle i allmänhet'' upptaga allenast en kort ingress, innehållande

uppgift å klagandens namn och det öfverklagade beslutet jämte

utslagets dag, samt kammarrättens beslut med besvärshänvisning, då

sådan bör meddelas. Ej sällan, särskild! i fattigvårdsmål, torde för verkställighet

af beslutet blifva nödigt att å kammarrättens utslag meddela

en afskrift af det beslut, som öfverklagats, eller ock bifoga en sådan

eller det till kammarrätten inkomna exemplaret af detsamma, af hvilket

i sådant fall en afskrift torde böra förvaras i kammarrätten. Huru dessa

förhållanden böra i detalj ordnas, lärer emellertid här icke erfordra

28

närmare utredning. Hvad särskilt angår kammarrättens beslut i anledning

af revisionsafdelningens anmärkningar torde utan olägenhet en

icke oväsentlig arbetsbesparing kunna vinnas, därest åtminstone i

regel dessa beslut i förekommande fall i likhet med arméförvaltningens

beslut i vissa af densamma handlagda anmärkningsmål expedierades

genom beslutens antecknande å en afskrift af anmärkningsakten.

Beträffande öfriga mål är det af lätt insedda skäl tämligen

vanskligt att med någon tillförlitlighet beräkna antalet mål, i hvilka

den föreslagna enklare formen för expeditionerna lämpligen skulle kunna

komma till användning. Då detta i regel ej lärer höra ifrågasättas

med afseende å de mål, däri den underordnade myndighetens beslut af

kammarrätten ändras, och äfven i ett ej obetydligt antal af de öfriga

målen en mera fullständig redogörelse för hvad däri förekommit torde

befinnas nödvändig eller gagnelig, synes det föga antagligt, att utan

olägenhet en verksam förenkling i de ifrågavarande utslagens affattning

skulle kunna genomföras beträffande mer än omkring halfva antalet af

desamma.

C. Förändringar i afseende å revisionsarbetet inom hammarrätten.

De af kommittén i detta afseende föreslagna förändringarna åsyfta

dels omfattningen af och formerna för arbetet å revisionsafdelningen,

dels ock anmärkningsmålens föredragning och afgörande.

I förstnämnda hänseende hemställer kommittén till en början,

att tillfälle måtte beredas till hontrollgranskning, i den mån ske kan,

äfven af de för offentlighet tillgängliga uppbördsredogörelser från vissa

förvaltningsgrenar, hvilka för närvarande ej ingå till kammarrätten.

Anslutande sig till kommitténs uppfattning om önskvärdheten af

den utaf densamma ifrågasatta kontrollen tillåter sig emellertid kammarrätten

tillika underdånigst erinra, att med ett godkännande af kommitténs

ifrågavarande hemställan vore föga vunnet, därest icke samtidigt

en effektiv förstärkning af revisionsafdelningens för närvarande otillräckliga

arbetskrafter ägde rum.

Kommittén föreslår vidare, att för siffergranskning af de till

kammarrätten ingående räkenskaperna äfvensom för besörjande, i den

mån sådant befinnes lämpligen kunna ske, jämväl af andra vid räkenskapsgranskningen

förefallande enklare göromål må anlitas kvinnliga

eller andra biträden utan akademisk bildning.

Kammarrätten, som anser sig sakna anledning afstyrka förevarande

förslag, finner sig likväl föranlåten tillika framhålla, att anställandet

29

af dylika biträden knappast lärer kunna möjliggöra minskning af antalet

å revisionsafdelningen anställde tjänstemän med akademisk bildning,

enär, såsom jämväl af vederbörande revisionskommissarier blifvit antydt

(delen III sid. 98), dessa biträdens arbetskraft väl hufvudsakligen skulle

tagas i anspråk af siffergranskning, som för närvarande af brist på

arbetskrafter icke kan behörigen fullgöras.

Ej heller liar anledning till erinran förekommit mot kommitténs

hemställan, att revisorerna skulle äga att själfva underskrifva sina anmärkningar

och ansvara för deras riktighet samt äfven i öfrigt själ/ständigt

utföra sina anmärkningsmål. Huruvida kommitténs mening varit,

att den revisorerna sålunda tillämnade rätten skulle tillkomma jämväl

tillförordnade revisorer, framgår icke rätt klart af betänkandet. Det

vill emellertid synas, som om de tillförordnade revisorerna, hvilka i

allmänhet äro amanuenserna underlägsna i tjänsteålder och erfarenhet,

vid sådant förhållande icke borde i förevarande afseende erhålla en

själfständigare ställning än de sistnämnde.

Mot kommitténs hemställan om utförande af renskrifning och därmed

jämförliga göromål af extra oexaminerade biträden synes ej något

vara att erinra.

Beträffande härefter den nuvarande anordningen i afseende å anmärkningarnas

föredragning och afgörande har kommittén till en början

funnit angeläget utröna, huruvida den till anmärkning smålens föredragning

anslagna tiden kan anses tillfyllest, och i sådant syfte från revisionskontoren

införskaffat vissa uppgifter angående dessa måls handläggning

åren 1900, 1901, 1902 och 1903.

Till fullständigande af dessa uppgifter meddelas följande öfversikt

öfver ifrågavarande måls handläggning år 1904.

Balans flan år

1903.

Inkomna.

Afgjorda.

Balans till år

1905.

lista revisionskontoret

167

125

124

168

2:dra ,,

197

165

136

226

3:dje „

172

142

177

137

Summa 536

432

437

531

Kommittén framhåller såsom ett betänkligt missförhållande, att

målens afgörande endast i enstaka fall äger rum under det år, då målet

inkommit, men i regel först ett eller två år därefter, hvaraf i talrika

fall måste följa icke blott osäkerhet hos vederbörande redogörare eller

myndighet i hithörande afseenden under tiden till anmärkningens afgörande

utan äfven ett eljest måhända obehöflig! upprepadt anmärk

-

30

ningsförfarande. Af uppgifterna framginge äfven, att antalet balanserade

anmärkningsmål varit i stigande, och att de vid 1903 års utgång

balanserade med mer än ett hundratal öfverstege hela antalet under

nämnda år inkomna dylika mål. Till afhjälpande af sistberörda olägenhet

anser kommittén, att för anmärkningsmålens föredragning bör först

och främst beredas en något rikligare tillmätt tid än för närvarande

är fallet, samt att för sådant ändamål dylik föredragning bör äga rum

i regel minst fyra timmar i hvarje vecka icke blott såsom nu under de

egentliga sessionerna och det med allenast de afbrott, som betingas af

inträffande helgdagar, utan äfven under de så kallade ferierna.

Anslutande sig till kommitténs åsikt om önskvärdheten af åtgärders

vidtagande för nedbringande af antalet balanserade anmärkningsmål

kan kammarrätten, som lika med kommittén anser en »något

rikligare tillmätt» tid för anmärkningsmålens föredragning böra beredas,

för sin del likväl icke förorda den af kommittén i förevarande afseende

tillstyrkta anordningen, hvilken torde befinnas icke äga stöd i de af

kommittén omnämnda sakförhållandena. Då afarbetandet af den nu

befintliga balansen af oafgjorda, anmärkningsmål enligt sakens egen

natur bör möjliggöras genom eu efter behofvet afpassad tillfällig ökning

af föredragningen och denna balans följaktligen lärer kunna lämnas

å sido vid öfvervägande af frågan om måttet af den tid, som vid ordnandet

på ett stadigvarande sätt af revisionsarbetet i kammarrätten

bör tillmätas föredragningen af dylika mål, synes böra undersökas, i

hvad mån den för närvarande för sådan föredragning afsedda tiden

kan anses otillräcklig för handläggning af det under motsvarande tid

inkommande materialet. Granskar man nu närmare de af kommittén

och här ofvan meddelade uppgifterna angående anmärkningsmålens

handläggning, framgår, att under de fem år 1900—1904, dessa uppgifter

omfatta, balansen ökats med endast 48 mål, och att allenast åren

1902 och 1903 antalet afgjorda mål icke motsvarat den inkommande

arbetsmängden. Häraf lärer man vara berättigad draga den slutföljd,

att oafsedt balansen oafgjorda mål den anslagna föredragningstiden,

om än någon utsträckning af densamma synes erforderlig, likväl för

närvarande i det närmaste motsvarar behofvet. Måhända har kommittén

utgått från antagandet, att de af densamma föreslagna förändringarna

i afseende å revisionsarbetets ordnande och revisionsafdelningens

organisation skulle medföra någon väsentligare ökning af

antalet anmärkningsmål, men det vill synas kammarrätten, som om

grund skulle saknas för ett dylikt antagande, helst enligt ämbetsverkets

uppfattning den nu rådande bristen på arbetskrafter å revisionsafdel

-

31

ningen icke vid genomförande af kommiltéförslaget skulle blifva i någon

vidare mån afhjälpt. Skulle däremot denna brist på ett tillfredsställande

salt fyllas, är gifvetvis eu ökning af arbetsmaterialet att motse, liksom äfven

det af kommittén föreslagna öfverlämnandet till revisionskommissarierna

af den för närvarande på ledamöterna ankommande föredragningen af

vissa anmärknings- ocli med dem jämställda mål själffallet bör föranleda

en efter behofvet anpassad utsträckning af tiden för revisionskommissariernas

föredragning. Af dessa mål (delen III sid. 120) hafva emellertid

endast de, som angå besvär öfver förvaltningsmyndigheternas beslut

i anmärkningsmål, någon egentlig inverkan på arbetsmängden i kammarrätten.

Enligt tillgängliga uppgifter utgjorde antalet år 1904 inkomna

dylika mål 44. Med lillämpning af nu angifna grunder lärer

en så betydande utsträckning af den ifrågavarande föredragningstiden

som den af kommittén förordade befinnas obehöflig; och vill det synas,

som om, därest föredragning af anmärknings- och med dem jämställda

mål ägde rum i regel två timmar hvarje vecka hela året utan annat undantag

än som betingas af infallande helgdagar och därjämte af de så

kallade julferierna, den sålunda anslagna tiden skulle kunna antagas

motsvara behofvet.

Kommittén, som finner bestyret med föredragningen af revisionsafdelningens

anmärkningsmål böra definitivt öfverflyttas å revisionstjänstemän,

anser emellertid till föredragande böra ifrågakomma endast

revisionskommissarierna eller deras vikarier och föreslår därjämte den

ändring i dessa föredragande revisionstjänstemäns ställning, att de i

de af dem föredragna anmärkningsmålen skola deltaga jämväl i besluten.

Med framhållande af den särskilda sakkännedom, revisionskommissarierna

vid behandlingen af dessa mål besitta, anser kommittén

det ej heller finnas skäl till antagande, att hos revisionskommissarierna

skulle komma att saknas erforderlig juridisk insikt vid målens afgörande,

eller att de ej skulle kunna vinna erforderlig formell utbildning för

ett nöjaktigt affattande af besluten. Kommittén påpekar vidare den

tidsvinst för kammarrättsråden, en förändring i ifrågavarande afseende

skulle medföra, och den fördel, som genom kommitténs förslag skulle

ernås, därutinnan att arbetet med ifrågavarande mål skulle så att säga

komma mer till sin rätt, då målen blefve med afseende på beredning

och föredragning mera likställda .med öfriga mål i kammarrätten.

Mot förslaget, att åt revisionskommissarierna skulle anförtros bestyret

att föredraga revisionsafdelningens anmärkningsmål och därmed

i sammanhang stående ärenden, har anledning till erinran ej förekommit,

men däremot anser sig kammarrätten icke kunna förorda kommitténs

32

hemställan, att bemälde tjänstemän skulle jämväl såsom ledamöter deltaga

i afgörandet af nämnda mål cell ärenden. Det vill synas, som

om en så ovanlig anordning som den sist omförmälda icke borde utan

tungt vägande skäl ifrågasättas eller kunna förordas, därest icke nu

rådande förhållanden i detta afseende skulle anses ej fullt betryggande

för rättssäkerheten. Men att någon fara härför skulle föreligga, lärer

ej med fog kunna påstås. Enligt instruktionen för kammarrätten äro

revisionskommissarierna chefer för revisionsafdelningens särskilda kontor

och utöfva således högsta ledningen öfver revisionsarbetet därstädes,

hvarutinnan kommittéförslaget ej åsyftar någon ändring. Men denna

deras allmänna tjänstemannaställning synes kammarrätten utgöra ett

bestämdt hinder för deras deltagande i den dömande verksamheten,

hvarom kommittén framställt förslag. Väl torde det kunna antagas,

att endast undantagsvis hinder i form af ett direkt jäfsförhållande skulle

föreligga för vederbörande revisionskommissaries deltagande i själfva

beslutet, men däremot synes icke utan skäl kunna göras gällande, att

revisionskommissariernas allmänna ställning såsom chefer för de tjänstemän,

hvilka föra kronans talan i de uti revisionsafdelningen uppkomna

anmärkningsmålen, icke synes fullt förenlig med den fullständiga oafhängighet

och frihet från förutfattade meningar, som för ett godt fullgörande

af domarekallet måste anses oeftergifliga. Kammarrätten, som

således anser sig föranlåten afstyrka ifrågavarande förslag, håller emellertid

före, att den af kommittén åsyftade utvidgningen af revisionskommissariernas

inflytande på målens afgörande skulle åtminstone i

viss mån kunna vinnas genom en vida enklare anordning än den föreslagna,

nämligen genom att tillerkänna föredraganden rätt att deltaga

i öfverläggningen och till protokollet afgifva de särskilda yttranden,

hvartill han kan finna sig befogad.

I). Förenklingar i formerna för ärendenas föredragning och afgörande.

Vid öfvervägande af de förändringar, som till förenkling och

tidsvinst kunde finnas påkallade i de former, under hvilka kammarrättens

ämbetsverksamhet utöfvades, diar kommittén äfven ifrågasatt, huruvida

icke beträffande vissa af kammarrätten tillhörande mål och ärenden

någon eftergift kunde ske i gällande bestämmelser angående domfört antal

ledamöter därstädes. Efter verkställd utredning i ämnet uttalar kommittén

den uppfattning, att anmärknings- och därmed jämställda mål

och ärenden skulle utan olägenhet eller våda kunna afgöras af ett

mindre antal ledamöter än hvad enligt nu gällande bestämmelser är

33

fallet; och hemställer kommittén, att med ändring i sådant hänseende

af dessa föreskrifter omförmälda mål och ärenden må pröfvas och afgöras

af tre ledamöter.

Kommitténs ifrågavarande förslag innebär ett afsteg från den

sedan lång tid tillbaka tillämpade grundsatsen, som vunnit uttryck i

§ 4 af kammarrättens instruktion, att för densamma i afseende å domfört

antal ledamöter gäller hvad i 23 kap. rättegångsbalken och särskilda

författningar för hofrätt finnes stadgadt. Att formerna för

ärendenas afgörande i kammarrätten blifvit reglerade i hufvudsaklig

öfverensstämmelse med de för andra öfverrätter gällande föreskrifter i

ämnet, härrör naturligen dels af vissa af dessa domstolar handlagda

måls likartade beskaffenhet med i kammarrätten förekommande, dels

ock af afsikten att trygga rättssäkerheten vid åtgörande! i kammarrätten

af de icke oviktiga mål, som utgöra föremål för denna öfverrätts

pröfning. För att en afvikelse från nämnda grundsats må anses befogad,

torde man emellertid vara berättigad uppställa den fordran, att

därigenom någon mera afsevärd fördel verkligen står att vinna, liksom

äfven måste sorgfälligt undersökas, att icke genom eu dylik förenklingrättssäkerheten

rubbas. Härvid vill det synas kammarrätten, som om

den förenkling och tidsvinst, förslagets godkännande komme att medföra,

skulle vara af ganska underordnad betydelse. Af de grupper af

mål och ärenden, detsamma åsyftar, inverka endast anmärkningsmålen

i någon nämnvärd grad på kammarrättens arbetsbörda; och under

förutsättning att ämbetsverkets hemställan med afseende å den tid, som

bör ägnas åt föredragning af nämnda slag af mål och ärenden, vinner

godkännande, skulle således den tidsvinst, som genom den ifrågasatta

förenklingen komme att beredas kammarrättsråden, utgöra för eu hvar

af dem endast omkring en föredragningstimme i månaden jämte den

tid, som tages i anspråk för det öfriga arbetet med de föredragna

målen och ärendena. Att fördelen af denna tidsvinst är af sådan betydelse,

att för ernående af densamma den nuvarande likformigheten i

fråga om de till kammarrättens ämbetsområde hörande målens behandling

i förevarande afseende bör uppgifvas, kan kammarrätten icke för

sin del finna. Redan på denna grund ser kammarrätten sig föranlåten

afstyrka ifrågavarande hemställan; och skulle kommitténs förslag om

revisionskommissariernas deltagande såsom ledamöter i afgörandet af

de utaf dem föredragna målen vinna godkännande, torde. det ej

heller vara förenligt med erforderlig varsamhet att än mer minska de

i pröfningen af dessa mål deltagande kammarrättsrådens antal.

5

34

Kommittén har ansett sig äfven böra undersöka, huruvida icke till

vinnande af en ökad arbetsprodukt inom kammarrätten vore möjligt

träffa sådana anordningar, att föredragningsarbetet därstädes kunde

obehindradt fortgå under hela året eller åtminstone under större del

däraf än för närvarande är fallet.

Därvid har kommittén först tagit i öfvervägande, huruvida inom

kammarrätten feriesystemet, i den mån detsamma ännu tillämpas, bör utbytas

mot semester system. Efter utredning af frågan har dock kommittén

funnit sig icke böra ifrågasätta någon ändring af gällande bestämmelser

i detta hänseende. Vid sådant förhållande och då de hos kommittén

yppade betänkligheterna mot utbytande för presidenten och kammarrättsråden

af feriesystemet mot semestersystem synas äga allt fog,

finner ämbetsverket hvad kommittén i ämnet anfört icke föranleda vidare

uttalande.

Frågan om borttagande eller inskränkning af de så kallade julferierna

i kammarrätten, om hvilka i den för ämbetsverket den 15 oktober 1831

utfärdade nådiga instruktionen funnos bestämmelser af enahanda innebörd

som de nu gällande, var föremål för uppmärksamhet äfven från

1874 års löneregleringskommittés sida. Denna kommitté ansåg emellertid,

att, då en lindring i ledamöternas föredragningsskyldighet för utarbetande

af de i slutet af hvarje år vanligen i större mängd föredragna

ärendena möjligen kunde vara af behofvet påkallad, skulle vara lämpligt,

att åt verkets chef lämnades rättighet att för sådant ändamål under

någon kortare tid, då så pröfvades nödigt, medgifva en dylik lindring,

utan att dock handläggningen af de mål, som fordrade skyndsam behandling,

Unge ligga nere. I en vid kommitténs betänkande fogad reservation

afstyrkte emellertid kommitténs ordförande presidenten G. O.

W. Burén förslaget med framhållande, bland annat, att någon egentlig

ledighet under ifrågavarande tid ej bereddes ledamöterna vidare, än att

de därunder i regel njöte befrielse från föredragning af mål, som ej

kräfde skyndsammare handläggning, och en sådan befrielse ansåge reservanten

för ledamöterna vara behöflig. Kommitténs förslag föranledde

ej heller någon inskränkning i dessa så kallade ferier.

Xu förevarande kommitté, som återupptagit denna fråga till behandling,

är hvad ang-år de särskilda göromål, hvilka skulle taga i anspråk

ledamöternas tid under julferierna, af den mening, att, därest

dessa göromål icke kunna jämsides med det öfriga dagliga arbetet besörjas

under den vanliga arbetstiden, sådant bör föranleda därtill, att,

såsom äger rum inom flera ämbetsverk, där ett forceradt arbete under

början af det nya året måste bedrifvas, arbetstiden under erforderlig

35

tidrymd varder i mån af behof utsträckt utöfver det vanliga måttet.

Vid jämförelse mellan kammarrättsråden och ledamöterna i åtskilliga af

de förvaltande verken kunde kommittén för sin del icke finna, att kammarrättsråden

mer än ledamöterna i dessa förvaltande verk vore i behof

af längre kostnadsfri ledighet under året än en och en half månad, som

nu tillkomme dem under sommarferierna. Kommittén hemställer därför,

att den nu medgifna inskränkningen i föredragningen under januari

månad måtte upphöra, och föreslår i sammanhang härmed, att nu brukliga

afbrott eller inskränkningar i föredragningen rid påsk och under sista

veckan af vårsessionen icke vidare må äga rum.

Med afseende å dessa kommitténs förslag erinrar representanten

för ämbetsverket i sitt till kommitténs protokoll afgifna särskilda yttrande,

att de ifrågavarande afbrotten icke innebära någon ledighet från

ämbetsgöromålen, och att med den koncentrerade föredragning af besvärsmål,

som alltmer utbildat sig inom kammarrätten, dessa afbrott

visat sig erforderliga för att medhinna justering och expediering af

föredragna mål, hvilkas antal under den nu vanliga föredragningstiden

blifvit så mycket större, då man haft att påräkna ett efterföljande rådrum

för målens afarbetande och för beredande af mål till ny föredragning.

Han framhåller därjämte, att till januari månad, där så lämpligen

kunnat ske, förlagts föredragning och besvarande af de allt talrikare

vordna Kungl. Maj:ts remisser i vidlyftiga frågor af legislativ

eller administrativ natur.

Då kommitténs ifrågavarande förslag hvad angår de så kallade

julferierna innebär upphörande af en sedan gammalt åtnjuten förmån,

hvilket, därest syftemålet med förslaget skulle vinnas, utan tvifvel komme

att medföra en tämligen afsevärd ökning af den vederbörande befattningshafvande

påhvilande arbetsbördan utöfver den, som blefve en följd

af den på samma gång föreslagna högst väsentliga utsträckningen af

föredragningsskyldigheten, synes den fordran ej vara obillig, att kommittén

grundat sitt förslag å en mera ingående undersökning om behofvet

af denna inskränkning i föredragningsarbetet eller fäst något

afseende vid de af representanten för ämbetsverket i ämnet gjorda uttalanden.

Såsom af betänkandet framgår, har så ej varit förhållandet,

utan har kommittén till stöd för sin uppfattning om julferiernas obehöflighet

framhållit allenast möjligheten af arbetets utsträckning någon

tid utöfver det vanliga måttet och sin subjektiva mening om saknaden

af skäl att i detta afseende göra någon åtskillnad mellan kammarrättsråden

och ledamöterna i åtskilliga af de förvaltande verken.

36

Äfven om man i likhet med kommittén anser hinder ej möta att

i mycket väsentlig- grad skärpa arbetsplikten utan motsvarande ökning

i förmåner, lärer dock böra tagas i närmare öfvervägande, om ur verkets

och det allmännas synpunkt någon mera afsevärd fördel genom de så

kallade julferiernas afskaffande vore att motse. Att någon sådan fördel

icke på denna väg skulle kunna vinnas, lärer framgå af representantens

för ämbetsverket uttalanden i ämnet, till hvilka kammarrätten tillåter

sig i underdånighet hänvisa, med framhållande tillika, att den ringa del

af denna så kallade ledighet, som icke tages i anspråk af expedierande

af föredragna mål, föredragning af och uppsättande af utlåtanden i

Kungl. Maj ds remisser, sammanträden för handläggning af mera brådskande

ärenden, upprättande af arbetsberättelser och en del andra mindre

tidsödande göromål, är välbehöflig för beredning till föredragning af

vidlyftigare mål, hvilken beredning eljest svårligen skulle kunna medhinnas,

i synnerhet därest genom bifall till kommitténs hemställan om

eu väsentlig ökning af föredragningsskyldigheten den tid, som kunde

ägnas åt detta maktpåliggande arbete under de delar af året, då föredragningsarbetet

påginge i full omfattning, komme att i väsentlig mån

inskränkas. Kammarrätten, som således ej kan finna den af kommittén

föreslagna anordningen vara till något verkligt gagn för arbetet i

ämbetsverket, anser för sin del ändamålsenligast, att denna fråga hvad

kammarrätten angår ordnas på enahanda sätt, som med afseende å Svea

och Göta hofrätter samt hofrätten öfver Skåne och Blekinge finnes

stadgadt. Enligt § 3 af den för dessa hofrätter den 29 november 1901

af Kungl. Maj:t i nåder fastställda arbetsordning infalla julferierna mellan

den 20 december och den 14 januari; och vill det synas, som om för

vinnande af likformighet i förevarande afseende föreskrift borde meddelas,

att inskränkningen i kammarrättsrådens tjänstgöringsskyldighet

vid jultiden skulle omfatta samma tidrymd. Då nämnda hofrätters ledamöter,

som åtnjuta utom julferierna jämväl påskferier och hvardera två

månaders ledighet under sommarferierna, förty redan för närvarande

hafva sig tillförsäkrad rätt till längre årlig kostnadsfri ledighet än

kammarrättsråden, kan kammarrätten, som lämnar utan erinran kommitténs

hemställan om upphörande af nuvarande korta afbrott i föredragningen

vid påskhelgen, icke för sin del finna, att för stora anspråk skulle

ställas å det allmänna, därest vid slutet af hvarje vårsession en vecka,

som motsvarar den tid, hvarmed vid godkännande af kammarrättens

ofvanberörda förslag i ämnet de så kallade julferierna komme att förkortas,

finge, i enlighet med hvad en längre följd af år varit brukligt,

tagas i anspråk för expedierande af föredragna mål. Skulle, såsom

37

kommittén föreslagit, föredragningen fortgå ända till vårsessionens sint,

lärer det icke kunna undvikas, att antingen besluten i en del mål, på

grund däraf att ferier inträdde för en eller annan af de ledamöter, som

deltagit i afgörandet af desamma, icke blefve expedierade förr än efter

feriernas slut, eller ock expedierandet af besluten i de emot vårsessionens

slut föredragna målen komme att för de ledamöter, hvilka ägde omedelbart

därefter åtnjuta ferier, föranleda en icke oväsentlig inskränkning i denna

dem tillförsäkrade förmån.

Med framhållande, hurusom kommittén i sitt betänkande angående

kammarkollegium föreslagit, att åt chefen för sistnämnda ämbetsverk

skulle öfverlämnas att föredraga befordringsfrågor och andra samfäldt

afgörande underkastade ärenden rörande verkets personal särskild! i syfte

att bringa honom i närmare förbindelse med personalen och därigenom

öka möjligheten för honom att verkligen öfvervaka, det enhvar med nit

och drift fullgjorde hvad honom ålåge, förklarar kommittén sig af

enahanda skäl anse en liknande anordning böra träffas i kammarrätten.

Bland de mål och ärenden, som det således borde tillhöra presidenten

därstädes att föredraga, nämner kommittén för närvarande på föredragning

af sekreteraren ankommande ärenden om upprättande af underdånigt

förslag till ledig tjänst, om befordran till sådan tjänst, som kammarrätten

äger tillsätta, om antagande af extra ordinarie tjänstemän och

vaktbetjänte samt om tjänstledighet, afsked och tjänstebetyg äfvensom

frågor om adjunktion samt förordnande att bestrida annan tjänstgöring

i kammarrätten. Kommittén framhåller angelägenheten däraf att genom

lämpliga föreskrifter i en blifvande ny instruktion stödja chefen i hans

bemödanden att på ett fullt ändamålsenligt och tidsenligt sätt utöfva

den honom åliggande tillsynen öfver ämbetsverket, dess personal och

dess arbeten och hemställer slutligen, att åt presidenten må öfverlämnas

att föredraga ärenden, som angå verkets personal; och borde enligt

kommitténs mening i presidentens frånvaro, då särskild vikarie ej blifvit

af Kungl. Maj:t förordnad, äldsta tjänstgörande kammarrättsrådet i presidentens

ställe föredraga ifrågavarande personalärenden.

Äfven för närvarande ägnar enligt instruktion och praxis presidenten

särskild uppmärksamhet åt förekommande befordrings- och andra

personalärenden, hvilka understundom i ganska afsevärd mån taga hans

tid i anspråk. Att öfverflytta sjkifva föredragningen af ifrågavarande

ärenden å presidenten lärer näppeligen kunna medföra någon verkan i det

af kommittén anförda syftet eller att därigenom skulle beredas presidenten

ökadt tillfälle att lära känna personalen och att på ett effektivt sätt

38

kunna utöfva sin tillsyn öfver densamma och dess arbeten. I följd af

sakens natur är och måste presidenten vara för bedömande af andra

tjänstemäns än de inför kammarrätten föredragandes duglighet i hufvudsak

hänvisad till de upplysningar och omdömen, han kan erhålla af den

eller dem, under hvilkas omedelbara ledning eller kontroll den underordnade

tjänstemannen utför sitt arbete. Genom den tillsyn, presidenten

utöfvar, kan han väl blifva i tillfälle att erfara, om exempelvis en notarie

eller amanuens gör sig skyldig till försummelse vid fullgörandet af sin

tjänsteplikt, men då tjänstemannens begåfning och förmåga måste

bedömas'' hufvudsakligen på grund af det sätt, hvarpå han uppsätter

förslag till utslag och skrifvelser, är det genom den öfverordnade, som

har att granska och justera dessa förslag, presidenten bär att i berörda

afseende vinna den för honom erforderliga personalkännedomen. Endast

mera undantagsvis kan presidenten blifva i tillfälle att omedelbart vinna

kännedom om den förmåga, eu sådan tjänsteman ådagalägger i sitt

arbete. Och häruti skulle uppenbarligen den af kommittén föreslagna

anordningen icke kunna verka någon ändring. Kommitténs ifrågavarande

förslag synes äfven ur den synpunkten icke vara att förorda, att det

svårligen kan vara lämpligt, att presidenten skulle föredraga hithörande

ärenden, hvarmed efter vanliga regler skulle följa, att han äfven skulle

i första hand uttala sin mening i dessa frågor, där han i regel är i

behof af att först höra de öfriga ledamöterna. Tydligtvis måste det

vara till större gagn för dessa frågors behandling, att föredragning

däraf sker af någon, som på grund af sin ämbetsställning har mera tillfälle

än presidenten att vinna kännedom om personalen, och att ur denna

synpunkt den nuvarande anordningen med sekreteraren såsom föredragande

af dessa ärenden äger afgjordt företräde framför den af kommittén

förordade, lärer ej vara tvifvelaktigt. Äfven vill det synas kammarrätten,

som om presidentens ställning såsom verkets chef icke vore rätt

väl förenlig med den ifrågasatta skyldigheten för honom att föredraga

förevarande ärenden. Slutligen lärer ej böra alldeles förbises, att det

af kommittén tillämnade åliggandet för äldsta tjänstgörande kammarrättsrådet

att i presidentens frånvaro, då särskild vikarie ej blifvit

af Kungl. Maj:t förordnad, besörja ifrågakomma föredragning i synnerhet

med den högst afsevärda utsträckning af kammarrättsrådens tjänstgöringsskyldighet,

kommittén funnit sig föranlåten föreslå, understundom

kan för vederbörande blifva ganska betungande. Kammarrätten

finner sig följaktligen .böra afstyrka hvad kommittén i omförmälda afseende

föreslagit.

39

Kommittén, har vidare hemställt, att det måtte åläggas revisionskommissarierna

att utom revisionsafdelningens anmärkningsmål och därmed

i sammanhang stående ärenden föredraga och, en hvar i hvad hans föredragning

omfattar, såsom ledamöter deltaga i afgörandet af vissa andra

anmärknings- med flera mål och ärenden.

Mot kommitténs hemställan om skyldighet för revisionskommissarierna

att föredraga jämväl sistberörda mål och ärenden har kammarrätten

ej något att erinra,, men, då kammarrätten ansett sig icke böra

förorda kommitténs förslag, att revisionskommissarierna skulle såsom

ledamöter deltaga i pröfningen af revisionsafdelningens anmärkningsmål

och därmed sammanhang ägande ärenden, kan kammarrätten ej heller

understödja förslaget om genomförandet af en sådan anordning beträffande

nu ifrågakomna mål och ärenden utan håller före, att likformiga bestämmelser

i förevarande afseende böra gälla i fråga om samtliga anmärknings-

och därmed jämställda mål och ärenden.

Däremot vill det synas, som om förslaget om revisionskommissariernas

deltagande såsom ledamöter i afgörandet af ärenden angående revisionsafdelningens

personal eller arhetet å af delningen vore ägnadt medföra

ökad säkerhet för dessa ärendens afgörande på ett rättvist och ändamålsenligt

sätt samt förty borde vinna godkännande.

E. Utsträckning af föredragningsskyldigheten och arbetstiden.

I delen I (sid. 119) af kommitténs betänkande omförmäles, hurusom

vid dess öfverläggningar i sammanhang med frågan om de allmänna

aflöningsvillkor, som borde för de centrala ämbetsverken föreslås,

äfven kommit under öfvervägande, huruvida icke för personalen inom

dessa verk arbetsprodukten borde kunna väsentligt stegras genom en

utsträckning af arbetstiden. I sammanhang härmed omnämner kommittén,

att enligt en af aktuarien I. Flodström utarbetad, år 1901 till trycket

befordrad sammanfattning af afgifna redogörelser i fråga om statens

ämbets- cell tjänstemäns dagliga tjänstgöringstid skulle inom de centrala

ämbetsverken den dagliga arbetstiden å tjänsterummet i allmänhet utgöra

mellan fyra och fem timmar, därvid emellertid, enligt hvad kommittén

anser sig böra särskildt framhålla, vore att märka, att de från de särskilda

verken lämnade tidsuppgifter i de flesta fall syntes vara approximativt

angifna medeltalstider, af hvilka åtskilliga säkerligen vid detaljerad

kontroll skulle finnas tåla någon reduktion. Under medgifvande att för

åtskilliga tjänstemän, särskildt inom de högre graderna, till denna

arbetstid å tjänsterummet komme ett i vissa fall betydande hemarbete,

40

framhåller kommittén tillika, att för en stor del tjänstemän, särskildt

inom första lönegraden, arbetstiden å tjänsterummet utgör — frånsedt

studium af författningar och dylikt, där sådant förekommer — den totala

arbetstiden i tjänsten, och hvad angår högre tjänstemän, hvilka hafva

hemarbete, tror kommittén sig kunna påstå, att ej så sällan i stället

lämnats åtskillig eftergift i arbetstiden på tjänsterummet. Kommittén,

som icke angifver, huruvida detta uttalande grundas å någon af kommittén

verkställd detaljerad undersökning, har vid öfvervägande af dessa

förhållanden kommit till den bestämda uppfattningen, att den tid, som

af personalen i de centrala ämbetsverken för närvarande ägnas statstjänsten,

icke i allmänhet är att anse såsom tillfyllestgörande; och har

kommittén därför ansett skäligt, att till vinnande af ökning i arbetsprodukten

utsträckning äger rum af arbetstiden å tjänsterummet, hvilken

utsträckning enligt kommitténs åsikt betingades redan däraf, att för en

stor del af tjänstemännen inom de centrala ämbetsverken tjänstegöromålen

vore af den art, att de i regel ej kunde annorstädes än å tjänsterummet

besörjas, hvartill komme, att arbete utom tjänsterummet svårligen

kunde nöjaktigt kontrolleras. Kommittén anser på grund häraf

och af i öfrigt anförda skäl sig böra såsom eu allmän förutsättning för

löneregleringsförslagen för de centrala ämbetsverken antaga, att för dessa

ämbetsverk i allmänhet bör stadgas, att samtliga ordinarie tjänstemän

och betjänte skola, där ej för särskilda fall undantag efter pröfning

medgifves, vara å tjänsterummen tillstädes minst sex timmar hvarje

söckendag, medan kommittén på samma gång framhåller, att denna

tjänstgöringstid utgör allenast en minimitid, under hvilken samtlige

ordinarie befallningshafvande skola i regel finnas å tjänsterummen tillstädes,

men att naturligen enhvar därutöfver är skyldig att å tjänsterummet

eller, där sådant kan ske, i hemmet ägna tjänsten all för dess

behöriga skötande erforderlig tid.

Hvad kammarrätten angår anser emellertid kommittén en daglig

arbetstid af ofvanberörda längd å tjänsterummen icke böra med afseende

å arten af de presidenten och kammarrättsråden anförtrodda

göromål för dem ifrågasättas, men, då enligt kommitténs mening äfven

af dessa befattningshafvande bör äskas så stor arbetsprodukt, att den

kan anses skäligen betinga åtminstone lika mycket dagligt arbete, som

af andra tjänstemän fordras enligt kommitténs förslag, föreslår kommittén

i sådant syfte en väsentlig ökning af sammanträdenas antal och i sammanhang

därmed ledamöternas föredragningsskyldighet, i livilket afseende

kommittén hemställer, att det måtte åläggas kammarrättsråden att förutom

tjänstgöring i plenum dels i tur och ordning en dag i veckan

41

deltaga i sammanträde för handläggning af anmärknings- och därmed

jämställda mål, dels ock en hvar tre dagar i veckan, i regel minst fyra

timmar och med skyldighet till föredragning hvar i sin tur, deltaga i

sammanträden för handläggning af andra mål och _ärenden. Härjämte

bör enligt kommitténs åsikt för presidenten stadgas skyldighet att hvarje

söckendag vara tillstädes i ämbetsverket. Vidkommande kammarrättens

öfrige ordinarie tjänstemän och betjente skulle enligt kommitténs mening

ofvannämnda förslag om utsträckning af arbetstiden å dem tillämpas

och följaktligen för desse befattningshafvande stadgas förpliktelse att,

där ej för särskilda fall undantag efter pröfning medgåfves, vara å

tjänsterummen tillstädes minst sex timmar hvarje söckendag.

De ökade anspråk, kommittén ansett staten böra ställa på befattningshafvandes

i de centrala ämbetsverken arbetskraft, härledas således från

det enligt kommitténs mening förefintliga missförhållandet, att den åt

personalen i dessa ämbetsverk åt statstjänsten ägnade tid icke skulle

vara tillfyllest. På sätt representanten för kammarrätten i sitt vid

kommitténs betänkande fogade yttrande påvisat, har emellertid kommittén

icke framtett några bevis därom, att arbetsprodukten åt personalen

i de centrala ämbetsverken skulle kvalitativt och kvantitativt sedt

vara mindre tillfyllestgörande än arbetsprodukten inom andra rättsskipningens

eller statsförvaltningens grenar. Ej heller synes ofvan

omförmälda sammanfattning af afgifna redogörelser angående statens

ämbete- och tjänstemäns dagliga tjänstgöringstid, Indika väl rimligen

måste antagas vara i det hela tillförlitliga, lämna något afgörande stöd

för riktigheten af kommitténs påstående, helst om, såsom billigt är,

hänsyn tages till aflöningarnes låga belopp. Äfven torde förtjäna framhållas,

att efter de senaste löneregleringarnas genomförande anspråken

på vederbörande befattningshafvandes i de centrala ämbetsverken arbetskraft

på grund af den i jämbredd med samhällsutvecklingen fortgående

ökningen af det tillströmmande arbetsmaterialet säkerligen i stort sedt

ej oväsentligt stegrats, hvadan äfven härigenom en förskjutning till

bemälde löntagares nackdel ägt rum i de dem tillkommande, efter andra

än nu rådande förhållanden afpassade löneförmånerna. Måste man

emellertid medgifva rättmätigheten af, att, därest staten bereder sina

tjänare eu efter rimliga lefnadsbeliof afvägd vedergällning för deras

arbete, tiden för detta arbete bestämmes till den längd, hvilken

må finnas behöflig för utförande af den största arbetskvantitet, som

utan oskälig ansträngning kan besörja® af on tjänsteinnehafvare med

normal arbetsförmåga, lärer ock böra undersökas, om och i hvad mån

kontroll å vederbörande befattningshafvande i detta afseende kan anses

6

42

nödig eller lämplig. Huru kommittén ansett dessa förhållanden böra

regleras hvad kammarrätten angår, är i det föregående omförmäldt;

och vill ämbetsverket nu ägna kommitténs förslag härutinnan närmare

granskning.

Vidkommande först kommitténs hemställan, att för presidenten måtte

stadgas skyldighet att hvarje, söckendag rara tillstädes i ämbetsverket,

har kammarrätten mot samma hemställan ej annat att erinra, än att

bestämmelsen, torde böra affattas sålunda, att presidenten skall i regel

hvarje söckendag vara tillstädes i ämbetsverket. Med den af kommittén

använda formuleringen skulle presidenten exempelvis icke kunna vid

sjukdom eller annat giltigt förfall någon enda dag vara frånvarande

utan att af Kungl. Magt hafva erhållit ledighet från ämbetet, hvilket

icke under alla förhållanden torde kunna i tid anordnas.

Hvad härefter angår kommitténs förslag om utsträckning af kammarrättsrådens

föredragning sskyldighet tillåter sig ämbetsverket i underdånighet

anföra följande. Med afseende å kommitténs uttalande, att af presidenten

och kammarrättsråden bör äskas så stor arbetsprodukt, att den kan

anses skäligen betinga åtminstone lika mycket dagligt arbete, som af andra

tjänstemän fordras enligt kommitténs förslag, må erinras, att, då detta

arbetsmått synes vara tämligen obestämdt, den af kommittén sålunda

angifna normen för regleringen af ifrågavarande befattningshafvandes

tjänstgöringsskyldighet lämnar ganska ofullständig ledning för framställande

af ett positivt förslag i ämnet. Med stöd af kommitténs

hemställan, att för de centrala ämbetsverken i allmänhet bör stadgas,

att samtlige ordinarie tjänstemän och betjänte skola i regel vara å

tjänsterummen tillstädes minst sex timmar hvarje söckendag med skyldighet

naturligen därjämte att å tjänsterummen eller i hemmet åt

tjänsten ägna all för dess skötande erforderlig tid, skulle man måhända

kunna vara berättigad antaga, att kommittén beräknat den dagliga

arbetstiden för tjänstemän i allmänhet till i medeltal minst sex, högst

åtta timmar, då en längre daglig arbetstid än den nyssnämnda väl i

regel ej rimligtvis lärer böra ifrågasättas. Enligt från kammarrätten

meddelad, i ofvan omförmälda sammanfattning af afgifna redogörelser

beträffande statens ämbets- och tjänstemäns dagliga tjänstgöringstid

intagen uppgift skulle arbetstiden för kammarrättsråden kunna uppskattas

till i medeltal för hvarje helgfri dag inemot sju timmar.

Äfven om denna uppgift enligt sakens natur ej kunnat blifva fullt

exakt, lärer det icke kunna betviflas, att, därest kommitténs förslag om

föredragningsskyldighetens utsträckning och reglering i öfrigt af ledamöternas

arbete biefve genomfördt, deras tjänstgöringstid skulle ut

-

43

sträckas vida öfver den ofvan antagna normala arbetstiden af sex till

åtta timmar för dag. Utan att, såsom. det’ vill synas, åt dessa förhållanden

i vidare mån ägna uppmärksamhet har kommittén »för att

möjliggöra arbetsproduktens höjning» framställt sitt förslag om ökning

i väsentlig grad af sammanträdenas antal och i sammanhang därmed

ledamöternas föredragningsskyldighet, hvarvid kommittén enligt sin

uppgift tagit hänsyn jämväl till hvad densamma föreslagit till förenkling

och underlättande af arbetet. Kammarrätten har ansett sig ej

kunna förorda kommitténs hemställan, att revisionskommissarierna skulle

såsom ledamöter deltaga i afgörandet af anmärknings- och därmed

jämställda mål och ärenden. Enligt ämbetsverkets uppfattning är detta

nära nog det enda af de utaf kommittén förordade iindringsförslagen,

som i verkligheten skulle medföra någon mera väsentlig lättnad i

kammarrättsrådens göromål, hvaremot vissa af kommitténs på frågan

inverkande förslag såsom exempelvis dess hemställan om rätt för vederbörande

att utan föredragning vidtaga alla nödiga förberedande åtgärder

för bringande af mål och ärenden i det för deras pröfning erforderliga

skick skulle medföra en väsentlig ökning af ledamöternas arbete. Genom

godkännande af kammarrättens förslag om inskränkning af rubrik- och

recitskrifningen vore tilläfventyrs eu tämligen afsevärd besparing af

tid och arbetskraft att påräkna, men att någorlunda exakt beräkna

omfånget af denna besparing lärer, på sätt i det föregående blifvit

antydt, för närvarande svårligen låta sig göra. Under antagande att

kommitténs förslag i de delar, söm ej afse nu förevarande fråga, med

de af kammarrätten därutinnan förordade ändringarna skulle vinna godkännande,

torde någon, om och ej synnerligen väsentlig lättnad i

tjänsteåligganden beredas kammarrättsråden och vid sådant förhållande,

utan fara för rättssäkerheten och oskäligt betungande af vederbörande

befattningshafvande, jämväl någon utsträckning af föredragningsskyldigheten

kunna genomföras.

Hvad åter angår måttet af denna utsträckning har kammarrätten

för sin del ej kunnat undgå att finna kommitténs förslag därutinnan

öfverskrida de gränser, lämplighet och billighet utstaka. Kommittén

håller före, att en dylik utsträckning bör kunna vidtagas, utan att

därigenom skulle i någon mån äfventyras målens noggranna behandling;

och efter att hafva verkställt en beräkning af den tid, som skulle blifva

disponibel för kammarrättsråden för besörjande af det arbete, som

förutsattes för eller föranledes af föredragningen under den af kommittén

föreslagna tiden eller som eljest är i tjänsten behöflig!, därvid dock

den ej sällan ganska tidsödande handläggningen af pleniärenden, sär

-

44

skildt Kungl. Maj:ts remisser, synes ej hafva af kommittén behörigen

uppmärksammats, yttrar densamma, att det icke torde lida något tvifvel,

att den för ifrågavarande arbete disponibla tiden bör vara tillräcklig.

Med stöd af sin kännedom om beskaffenheten och omfattningen af det

med beredning till föredragning af och expedierande af beslut i de till

ämbetsverkets handläggning hörande mål och ärenden förenade arbete

vågar kammarrätten i underdånighet bestrida riktigheten af kommitténs

uppfattning härutinnan. Det vill till en början synas, som om kommittén

icke vederbörligen beaktat de större kraf på noggrannhet i

handläggningen, allsidighet i skärskådandet och grundlighet i pröfningen

af förekommande frågor, som vid jämförelse med underordnade myndigheter

måste ställas på öfverrätter och andra högre instanser, kraf, hvilka

gifvetvis böra än ytterligare skärpas med afseende å de myndigheter,

hvilka afföra ärendena i sista hand. Skola emellertid dessa kraf verkligen

uppfyllas, är det uppenbarligen ej möjligt undvika, att i de högre

och högsta instanserna formerna blifva något tyngre och ärendenas

handläggning mindre snabb än hos öfriga myndigheter, liksom det synes

själffallet, att för behandling af förekommande mål och ärenden bör åt

ledamöterna i öfverrätter beredas större mått af tid än åt de i första

instans dömande. I samma mån som vid reglering af arbetet i en öfverrätt

dessa synpunkter undanskymmas af en sträfvan att genom ett forceradt

afgörande af största möjliga antal ärenden öka arbetsprodukten,

hotas rättssäkerheten och rubbas liufvudbetingelsen, för att domstolen

skall kunna ej allenast i yttre mening fylla sin uppgift.

Kommittén har (delen I sid. 106) med rätta framhållit, att till ett

behörigt skötande af ordinarie statstjänst måste anses höra, icke blott

att. de löpande göromålen varda utan anmärkning förrättade, utan ock

att vederbörande tjänsteman ägnar erforderlig tid åt studier beträffande

det honom anvisade verksamhetsområdet, hvarjemte åtminstone hvad

tjänstemän af högre grader anginge det vore af mycken betydelse,

särskilt inom vissa verksamhetsområden, att uppmärksamhet i all erforderlig

mån ägnades äfven åt företeelserna utomlands å motsvarande

områden. Saknade tjänstemannen blick för de kraf, hvilka i sådant hänseende

på honom ställdes, eller vore han af sysslande utom tjänsten

förhindrad att fylla desamma, vore fara värdi, att i många fall hans

arbete i tjänsten blefve blott ett mer eller mindre rutinmässigt af hjälpande

af inkommande ärenden utan det sinne eller intresse för initiativ, som

vore så viktigt för främjande af en sund och god utveckling inom det

område, till hvilket tjänsten hörde.

45

Det torde knappast kunna betvifla», att, därest kommitténs förslag

till reglering af kammarrättsrådens tjänstgöringsskyldighet blefve genomfördt,

detsamma skulle i sin mån bidraga att framkalla den af kommittén

sålunda uppmärksammade faran för ett mindre godt arbetsresultat. Ty

med den af kommittén föreslagna ökningen af föredragningsskyldigheten,

hvilken därjämte skulle utsträckas till vissa delar af året, då för

närvarande föredragningsarbetet helt och hållet eller delvis är afbrutet,

lärer för ledamöterna ringa eller ingen tid flit va öfrig för studier beträffande

det dem anvisade verksamhetsområdet eller företeelser utomlands

å motsvarande arbetsområde.

Medan vederbörande föredragandes arbete pätagligen skulle röna

ogynnsamt inflytande af ett så forceradt arbetssystem som det af kommittén

förordade, komme på samma gång nämnda system antagligen att

leda därhän, att de ledamöter, hvilka såsom bisittare deltagit i målens

afgörande, skulle sakna tid att åt desamma ägna erforderligt arbete.

Att vådan för rättssäkerheten af den ifrågasatta anordningen blefve

väsentligen ökad, i händelse af bifall till kommitténs förslag, att- kammarrätten

skulle i sista instans handlägga beskattnings- med flera mål, i

hvilka talan mot kammarrättens beslut för närvarande få hos Kung!.

Magt fullföljas, torde knappast behöfva påpekas.

Det lärer ej heller böra förbises, att, efter det senaste löneregleringför

kammarrätten år 1879 ägde rum, den kammarrättsråden påhvilande

arbetsbördan jämsides med arbetsmaterialets tillväxt i ej oväsentlig grad

ökats. Enligt en af kommittén utarbetad tabell (delen III sid. 12 och

13) har antalet afgjorda mål och ärenden tillhörande ledamöters föredragning

från och med år 1881 till och med år 1903 afsevärdt stigit

ej blott absolut utan i förhållande till antalet föredragande. Den under

ifrågavarande tidsperiod inträdda ökningen af ledamöternas arbete kan

emellertid ej mätas endast efter dessa siffror, utan hafva äfven målens

alltmer invecklade och svårlösta beskaffenhet, som till stor del varit en

följd af det ekonomiska lifvets snabba utveckling under senare år och

saknaden af en tidsenlig lagstiftning å ämbetsverkets arbetsområde, samt

om ock i mindre grad den af ökningen af ledamöternas antal föranledda

utsträckningen af tjänstgöringsskyldigheten bidragit'' därtill, att anspråken

på ledamöternas tid och arbetskraft i ej obetydlig män stegrats.

Då enligt tillgängliga uppgifter den dagliga arbetstiden för kammarrättsråden

utgör i medeltal inemot sju timmar och enligt kammarrättens

öfvertvgelse kommitténs förslag i öfrig! ej öppnar utsikt till lättnad i ledamöternas

arbete samt, därest samma förslag blefve genomfördt, en ökning

med omkring hälften af den kammarrättsråden nu påhvilande arbets

-

46

bördan sannolikt vore att motse, kan kammarrätten för sin del icke

finna nu i frågakomna hemställan vare sig förenlig med nödig omtanke

för rättssäkerheten eller öfverensstämmande med billighet mot vederbörande

befattningshafvande, hvilkas ämbeten skulle genom bifall till

förevarande förslag undergå en grundväsentlig förändring, och af hvilka

icke alla med visshet ens skulle kunna antagas äga det mått af hälsa

och krafter, som erfordras för fullgörande af ett arbete af den omfattning,

kommittén tillärnat. Att af en eller annan med ovanlig arbetsförmåga

utrustad ledamot äfven det af kommittén förordade arbetsmåttet

skulle kunna utan oskälig ansträngning fyllas,- lärer ej kunna åberopas

till stöd för den- ifrågasätta anordningen, då arbetstiden naturligen ej

bör ordnas efter dylika undantagsförhållanden, hvilka för öfrigt, därest

regleringen af ämbetsverket varder genomförd i enlighet med kommitténs

förslag, lära blifva alltmer sällsynta.

Men äfven ur en annan synpunkt finner kammarrätten förslaget

otjänligt. Det synes nämligen uppenbart, att, så vidt för närvarande

kan bedömas, en så väsentlig utsträckning af föredragningsskyldigheten

som den af kommittén förordade icke är behöflig, för att de ordinarie

ledamöterna skulle kunna medhinna föredragningen af de mål och ärenden,

som i medeltal årligen lottas å deras rotlar. Till den nu befintliga

balansen af oafgjorda mål, hvars afarbetande lärer böra möjliggöras

genom tillfälliga anordningar, synes hänsyn ej böra tagas vid utarbetande

af förslag till en reglering af ämbetsverket. Vid utredning af

frågan, i hvad mån kammarrättsrådens nuvarande föredragningsskyldighet

bör utsträckas för att motsvara det normala behofvet, torde man lämpligen

kunna utgå från 1903 års förhållanden. År 1904 inkommo i stort antal

besvär öfver den nästföregående år åsätta allmänna fastighetstaxeringen

och den samma år för första gången verkställda inkomstskattetaxeringen,

hvilket föranledde därtill, att de nästlidet år inkomna målens antal vida

öfversteg det sedvanliga. År 1903, då åtta ledamöter samt under våroch

höstsessionerna två adjunkter tjänstgjorde, inkommo sammanlagdt

2,541 mål och ärenden, tillhörande ledamöters föredragning, medan sistnämnda

år afgjordes i det närmaste samma antal eller tillhopa 2,533

dylika mål och ärenden. Vid beräkning af den ledamöterna påhvilande

normala arbetsbördan torde man emellertid vara berättigad från. berörda

arbetsmängd af omkring 2,540 mål och ärenden fråndraga ett så stort

antal mål och ärenden, förslagsvis upptaget till 80, som genom bifall

till kommitténs af kammarrätten förordade förslag om upphörande af

underställningsskyldigheten i vissa mål och öfverlämnande till revisionskommissariernas

föredragning af eu del anmärknings- och därmed järn

-

47

ställda mål och ärenden skulle kunna antagas komma att frångå ledamöternas

föredragning''. Härjämte måste emellertid hänsyn tagas äfven

därtill, att enligt förslaget sammanträdena ej vidare skulle behöfva åtminstone

i samma mån som för närvarande tagas i anspråk af föredragning

till kommunikation af mål och ärenden, och att äfven enligt

kammarrättens mening föredragningsarbetet borde fortgå under längre

tid af året än för närvarande är fallet. Vid öfvervägande af dessa förhållanden

har ämbetsverket kommit till den uppfattning, att, därest

kammarrättsrådens föredragning under vår- och höstsessionerna utsträcktes

utöfver den nuvarande med omkring hälften af hvad kommittén föreslagit,

skulle under ofvanberörda förutsättningar den sålunda ökade föredragningstiden

vara tillräcklig för behandling af den ledamöternas föredragning

tillhörande ordinarie arbetsmängden; och synes i händelse af

en verksam förenkling af rubrik- och recitskrifningen en sådan utsträckning

af föredragningsskyldigheten som den af kammarrätten nu angifna

möjligen kunna äga rum.

Hvad slutligen angår kommitténs förslag, att samtliga ordinarie

bef''ältning skafvande i kammarrätten med undantag af presidenten och ledamöterna

skulle i regel vara å tjänsterummen tillstädes minst sex timmar

hvarje söckendag, får kammarrätten till eu början erinra, att den af

kommittén sålunda förordade anordningen med stadgad arbetstid å tjänsterummen

genom kammarrättens beslut redan vunnit tillämpning med

afseende å revisionsafdelningens revisorer och amanuenser. Då det

kammarrättens revisorer åliggande arbetet på grund af sin beskaffenhet

måste till största delen utföras i ämbetsverkets lokaler, synes anledning

saknas till erinran mot det af kommittén föreslagna systemets användning

hvad dessa tjänstemän angår. Dock anser kammarrätten sig icke

höra underlåta att framhålla, hurusom tvekan yppats om lämpligheten

af att, på sätt kommittén föreslagit, med ytterligare en timme dagligen

utsträcka tiden för revisionsarbetet, enär detsamma verkar synnerligen

tröttande och vid sådant förhållande åt den ifrågasatta sjätte arbetstimmen

någon afsevärd ökning af arbetsprodukten ej lärer kunna förväntas.

Hvad angår öfriga tjänstemän, hvarom nu är fråga, skulle med

undantag i viss mån beträffande aktuarien det af kommittén förordade

systemets tillämpning'' innebära en högst väsentlig inskränkning i deras

nuvarande rätt att med afseende å tiden och stället själfva ordna sitt

arbete i tjänsten, och kammarrätten kan icke för sin del finna den

af kommittén förordade reglementeringen af arbetstiden å tjänsterummen

hvad beträffar andra ordinarie befattningshafvande i ämbets

-

48

verket än revisorerna vara till verkligt gagn för arbetet eller i öfrigt

lämplig. De bnfvudsakliga skäl, som synas tala mot kommitténs hemställan

i denna del, hafva så ofta framhållits och så fullständigt utvecklats af,

bland andra, representanterna i kommittén för de ämbetsverk, angående

hvilka densamma redan afgifvit regleringsförslag, att en hänvisning till

de af dessa representanter mot förslaget uttalade betänkligheter, hvilka

.kammarrätten i allt väsentligt delar, måhända kunde vara tillfyllest.

Med afseende å frågans stora betydelse och de enligt ämbetsverkets

öfvertygelse synnerligen ofördelaktiga verkningar, en bestämmelse af

ifrågavarande innebörd i flera hänseenden komme att medföra, anser

emellertid kammarrätten sig böra i detta ämne särskildt framhålla följande.

Det är en alldaglig erfarenhet, att det arbete, som utföres å tjänsterummen,

icke kan i kvalitativt afseende jämföras med det, som under

gynnsammare betingelser för lugn och ostördhet verkställes i hemmet.

Att vid detta allmänt kända förhållande förlägga större del af arbetet

till ämbetsverket än som på grund af själfva sin beskaffenhet måste

därstädes utföras, lärer därför knappast kunna anses förenligt med en

rätt användning af vederbörandes arbetskraft. Men äfven den ökning

af arbetsprodukten, kommittén förväntar af förslagets genomförande,

skulle enligt kammarrättens öfvertygelse icke kunna på denna väg

vinnas. Storleken af den hvarje befallningshafvande påhvilande arbetsbördan

är för öfrigt på förhand tämligen gifven, och någon höjning af

arbetsprodukten skulle således säkerligen ej vara att påräkna genom utsträckning

af arbetstiden å tjänsterummen. Däremot torde det vara

anledning befara, att ett dylikt system, hvarigenom vederbörande tjänstemän

skulle tvingas att, äfven om arbetsmaterial saknades, under sysslolöshet

uppehålla sig å ämbetslokalerna, komme att efter hand minska

intresset för tjänsten och äfven därigenom inverka ogynnsamt på arbetet

inom verket.

Man har såsom en afsevärd fördel af den ifrågasatta anordningen

framhållit den möjlighet till skärpt kontroll å arbetet, densamma skulle

medföra. Häremot torde emellertid med fog kunna erinras, att den

kontroll, som dymedelst skulle möjliggöras, komme att bestå hufvudsakligen

i ett yttre och följaktligen värdelöst öfvervakande, under det

enligt sakens natur den verkliga kontrollen å arbetet skulle såsom

hittills försiggå vid vederbörande förmäns granskning af arbetsresultatet

eller i annan ordning.

Medan således enligt kammarrättens mening förslaget, ur det allmännas

synpunkt sedt, ej förtjänar förord, skulle det säkerligen för

49

vederbörande befattningshafvande föranleda så kännbara olägenheter,

att det är att befara, att, därest detsamma blefve godkändt, det blefve

förenadt med svårigheter att finna aspiranter med erforderlig kompetens

till ifrågavarande befattningar. Det torde ock böra uppmärksammas,

att den ifrågasätta anordningen med all sannolikhet komme att högst

väsentligt förminska möjligheterna att vid tjänstledighet eller semester

för vederbörande tjänsteinnehafvare erhålla lämpliga vikarier. Därvid

är man nämligen i kammarrätten, liksom äfven i andra ämbetsverk

torde vara fallet, merendels hänvisad till de extra ordinarie tjänstemännen,

hvilka för vinnande af gynnsammare befordringsutsikter vanligen

samtidigt tjänstgöra i två eller flera verk, och synes det vara all

anledning befara, att, därest mottagandet af ett dylikt vikariat skulle

vara förbundet med skyldighet för vederbörande att vara tillstädes å

tjänsterummet minst sex timmar hvarje söckendag, de obefordrade

tjänstemän, som ägde erforderliga förutsättningar att kunna fylla de

med den ifrågakomna tjänstebefattningen förenade uppgifterna, skulle

för att icke skada sina utsikter till befordran annorstädes ofta nog se

sig nödsakade afböja anbud om förordnande i kammarrätten. Resultatet

af den föreslagna anordningen måste följaktligen antagas blifva, att

utan någon verklig nytta för arbetet vederbörande befattningshafvande

finge vidkännas en icke oväsentlig inskränkning i sin personliga frihet,

en inskränkning, hvilken förvisso komme att ganska allmänt uppfattas

såsom föranledd af ett enligt kammarrättens öfvertygelse föga berättigad!

misstroende till vederbörandes pliktkänsla.

Kammarrätten anser sig slutligen ej heller böra lämna oanmärkt,

att, såsom representanten för ämbetsverket jämväl antydt, kommitténs

förslag i allt fall icke lärer kunna genomföras utan anskaffande i vissa

fall af annorlunda beskaffade arbetslokaler än de nu befintliga, hvilka,

särskild! livad beträffar kammarrättens kansli, sakna nödigt utrymme

ncli äfven under nuvarande förhållanden, då vederbörande tjänstemän

likväl i regel torde i hemmet besörja de göromål, som kräfva ett mera

ostördt tankearbete, icke kunna anses motsvara sitt ändamål.

De här ofvan af kammarrätten mot ifrågavarande anordning uttalade

betänkligheterna gälla företrädesvis förslaget, så vidt detsamma

afser advokatfiskal!, revisionskommissarierna och kanslitjänstemännen

utom aktuarie!!. Denne sistnämnde intager nämligen i förevarande afseende

eu ställning, närmast jämförlig med revisorernas, i ty att hans

tjänstegöromål i regel äro af den art, att de måste utföras i ämbetsverket.

Då emellertid omfattningen af hans arbete i tjänsten är särdeles

växlande under olika delar af året, sjrnes icke böra ifrågakomma

7

50

att för honom i vidare mån stadga någon viss daglig tjänstgöringstid

å tjänsterummet, men torde för att tillmötesgå allmänhetens och vederbörandes

inom ämbetsverket alla befogade anspråk böra bestämmas, att

aktuariekontoret skall hållas öppet för allmänheten hvarje lielgfri dag

mellan klockan tio förmiddagen och tre eftermiddagen.

Kommitténs förslag till villkor för åtnjutande af de med ordinarie befattning

inom kammarrätten förenade aflöningsförmåner.

Mot detta förslag anser sig ämbetsverket äga skäl till följande

erinringar.

Kommittén föreslår till en början det villkor, att innehafvare af

ordinarie befattning skall vara underkastad den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet

eller jämkning i åligganden, som vid eu möjligen

inträdande förändrad organisation af kammarrätten eller dess särskilda

afdelningar eller eljest i allmänhet kan varda stadgad, samt i sådant

hänseende, äfvensom därest vissa kammarrätten tillhörande göromål öfvcrflyttas

till annat ämbetsverk, vara pliktig att, med bibehållande af den

tjänstegrad och den aflöning, han innehar, efter ny eller förändrad

arbetsordning sköta de med befattningen förenade göromål eller tjänstgöra

i det verk, till hvilket göromålen öfverlämnas.

Af dessa ordalag vill det synas, som om kommittén afsett, att,

därest vissa kammarrätten tillhörande göromål öfverflyttades till annat

ämbetsverk, innehafvare af ordinarie befattning i kammarrätten skulle

kunna förpliktas att under angifna förutsättningar efter ny eller förändrad

arbetsordning i det andra verket fullgöra tjänsteåligganden, helt

olika dem, hvilka varit förenade med hans befattning i kammarrätten.

Då det icke torde vara lämpligt eller billigt att ålägga en ordinarie

befattningshafvande skyldighet att underkasta sig en så väsentlig

förändring i sin tjänstemannaställning, som kommittén synes vilja

möjliggöra genom detta förslag, lärer detsamma, för den händelse att

det lägges till grund för bestämmelser i ämnet, böra på det sätt ändras,

att vederbörande befattningshafvande frikallas från förpliktelse att efter

förflyttning till annat ämbetsverk därstädes utföra andra göromål än

dem, som förut tillkommit honom att i kammarrätten besörja.

Med afseende å frågan, om det bör vara statens tjänare medgifvet

att med ordinarie tjänst förena annan befattning eller uppdrag, framhåller

kommittén, hurusom kraf allt starkare framträdt därpå, att vederbörande

51

löntagare skulle åt den aflönade statstjänsten helt ägna sin tid och sina

krafter, liksom att statsmakterna genom allt bestämdare föreskrifter

begränsat tjänstemännens rätt att bredvid statstjänsten innehafva andra

befattningar, samt redogör (delen I sid. 104 och följ.) närmare för,

huru detta kraf gjorls gällande och från statsmakternas sida delvis

vunnit erkännande. Kommittén förklarar sig härutinnan omfatta den

åsikt, att staten bör äga att å sina tjänare, där dessa allönas på ett

tillfredsställande sätt, ställa det anspråk, att åtminstone i regel deras

tid och krafter helt ägnas dem anförtrodda befattningar, hvarför äfven

dessa befattningar böra så ordnas, att de i allmänhet tillit kräfva sin

man. Ehuru vid det förhållande att fordringarna å statstjänarnes'' arbetsförmåga

ej finge ställas högre, än att do i regel kunde utan oskälig

ansträngning fyllas, för en och annan med större arbetsförmåga och

arbetsifver utrustad person kunde blifva åtskillig tid öfrig äfven för

andra göromål, borde detta, om statstjänsten så ordnades, som ofvan

antydts, och behörigen sköttes, blifva undantagsfall. Liksom enligt

nu gällande bestämmelser borde efter kommitténs åsikt i förevarande

afseende fortfarande skiljas mellan å ena sidan sadana befattningar,

Indika innehafvare af en ordinarie befattning i statens tjänst icke finge

därmed förena, och å andra sidan sådana, i fråga om hvilkas förening

med ordinarie statstjänst ett ovillkorligt förbud ej lämpligen borde

uppställas. Till den förra gruppen vore enligt nu gällande föreskrifter

hänförda ordinarie tjänster å rikets, Riksdagens eller kommuns stat,

men kommittén anser, att dit böra hänföras äfven amanuens- eller

därmed jämförliga biträdesbefattningar i statens, Riksdagens eller kommuns

verk, hvarom ock kommittén hvad kammarrätten angår fiamlägger

förslag.

1 likhet med statskontorets representant i kommittén (delen IV sid.

199) håller kammarrätten före, att, därest de af kommittén föreslagna,

knappt tillmätta lönesatserna varda fastställda, ett ovillkorligt förbud

mot förening af ordinarie statstjänst med amanuens- eller annan

biträdesbefattning af angifna slag skulle i synnerhet mot de svagast

aflönade tjänstemännen innebära alltför stor stränghet, enär icke utan

fog torde kunna befaras, att ett dylikt förbud skulle föranleda därtill,

att den ekonomiska ställningen för ett ganska afsevärdt antal statstjänare,

hvilka därigenom skulle so sig beröfvad möjligheten till erhållande

af nödig inkomstfyllnad, bletve ej oväsentligt försämrad. A id

sådant förhållande finner kammarrätten sig förhindrad biträda kommitténs

förevarande hemställan och anser nu gällande bestämmelser i

ämnet bättre motsvara billighetens fordringar.

52

Hvad angår förening med ordinarie statstjänst af andra tjänstebefattningar

eller uppdrag omfattar kommittén den mening, att det ej

är lämpligt eller utförbart att meddela ett ovillkorligt förbud mot dylik

förening, men att nödigt är, att nuvarande föreskrifter härutinnan fullständigas

och skärpas. I detta syfte föreslår kommittén med afseende

å kammarrätten det aflöningsvillkor, att med ordinarie befattning

ej heller må förenas vare sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot

i styrelse för verk eller bolag, som är med Kung!. Maj:ts oktroj försedt

eller blifvit såsom aktiebolag registrerad!, eller befattning såsom tjänsteman

i sådant verk eller bolag eller annan tjänstebefattning af hvad

slag som helst, så framt ej i särskilda fall hvad angår presidenten eller

ledamot Kungl. Maj:t och hvad angår innehafvare af annan befattning

kammarrätten på grund af förekommande omständigheter och efter

pröfning, alt ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning ej må anses

inverka hinderligt å tjänstgöringen i kammarrätten, finner sådant uppdrag

eller sådan tjänstebefattning kunna få tills vidare bibehållas eller mottagas.

Då, såsom lätt inses, statstjänsterna måste anordnas på sådant

sätt, att storleken af den med dem förenade arbetsmängden icke ställes

i beroende af personalförhållanden, lära de anspråk, staten äger å vederbörande

befattningshafvandes arbetskraft, ej rimligen kunna utsträckas

till sådan omfattning, att staten skulle i alla fall äga förfoga öfver sina

tjänares hela tid och arbete. Det har ofta påvisats, att, äfven om

statstjänsten plikttroget fnllgöres, den kan för vederbörande tjänsteinnehafvare

af olika anledningar lämna åtskillig tid öfrig. Så är naturligen

i främsta rummet förhållandet med afseende å de tjänstemän,

hvilkas arbetsförmåga eller duglighet i mera nämnvärd män höjer sig

öfver det normala _ måttet. Vidare är att märka, att, på sätt äfven

kommittén framhållit, al ett icke ringa antal befallningshafvande tjänstegöromålen

måste uteslutande eller till största delen utföras å ämbetslokalerna,

ett förhållande, som påtagligen är ägnadt medföra någon

begränsning af _ arbetstiden. Ej heller torde böra lämnas oanmärkt,

att för vissa tjänstemän arbetsbördans storlek under olika delar af

året är ganska växlande, beroende, som den samma är, af mängden

och beskaffenheten af inkommande mål och ärenden.

Såsom ofvan blifvit antydt, har det emellertid med växande styrka

gjorts gällande, att vederbörande befattningshafvandes rätt att förfoga

öfver den lediga tid, statstjänsten kan lämna dem öfrig, bör i förut

angifva afseende inskränkas. Eu dylik inskränkning i tjänstemännens

handlingsfrihet af den omfattning, att de därigenom skulle nära nog

utestängas från ett stort antal uppdrag och befattningar af skilda slag,

53

hvilka komme att fortfarande stå hvarje annan oförvitlig medborgare

öppna, klofve för dem desto mera kännbar, som tjänstemännen på grund

af sin utbildning och erfarenhet på rättsväsendets och förvaltningens

område på denna väg lättast kunnat vinna en ofta välbehöflig inkomst*

fyllnad. I förevarande liksom i andra fall måste emellertid själffatlet

den enskildes intresse stå tillbaka, därest viktiga statshänsyn kräfva

begränsning i dess rätt att göra sig gällande, och en sådan begränsning

har man hvad angår rätten att med statstjänsten förena befattning

af mera enskild natur på hufvudsakligen två olika grunder ansett af

behofvet påkallad.

Det har ofta blifvit sagd!, att tjänstemännens sysslande med uppdrag

och göromål utom tjänsten icke kunnat undgå att splittra deras

intresse och taga i anspråk arbetskraft, som bort odelad användas å

tjänstens skötande, hvaraf följden blifvit, att åt de med densamma

förenade uppgifter icke ägnats den tid och uppmärksamhet, som för dessa

uppgifters behöriga fullgörande varit behöfliga. Äfven om det icke

lärer kunna förnekas, att dylika missförhållanden någon gång förekommit,

äro de dock säkerligen att hänföra till alltmer sällsynta undantag,

och måste det å andra sidan tillses, att icke genom den af kommittén

förordade anordningen svårare olägenheter uppkomma än dem man

genom berörda anordning afsett att undanrödja. Kommittén, hvilken

själf (delen I sid. 150) påvisat det obestridliga gagn, som en på personlig

erfarenhet grundad förmåga hos vederbörande befallningshafvande

att bedöma det praktiska lifvets företeelser måste medföra äfven

för statstjänstens handhafvande, har emellertid genom sitt förslag till

reglering af nu ifrågavarande förhållanden beträdt eu väg, som leder

bort från det mål, .hvars ernående kommittén betecknat såsom önskligt.

I detta ämne erinrar kammarrättens representant i kommittén, hurusom

det är att befara, att kommitténs förslag skall leda till eu för det

allmänna skadlig opraktiskhet i vederbörande ämbetsmäns uppfattning

af förekommande frågor, samt framhåller, att för ett ämbetsverk sådant

som kammarrätten, livilket har att handlägga räkenskaps-, anmärkningsoch

beskattningsärenden från vidt skilda områden, är en närmare kännedom

om det praktiska lifvets olikartade förhållanden hos dem, hvilka

hafva afgörandet i sin hand, icke utan sin stora betydelse. Instämmande

häri tillåter kammarrätten sig tillika påpeka, att äfven enligt

kommitténs förslag det fortfarande skulle stå vederbörande befattningshafvande

öppet att mottaga och utföra uppdrag af mera tillfällig eller

enskild art, livilket medgifvande, ehuru en förbudsbestämmelse däremot

enligt sakens natur svårligen skulle kunna blifva fullt verksam, knappast

54

iir den af kommittén i förevarande afseende anlagda, synpunkten kan

anses följdriktigt.

Det andra hufvudskål, som anförts mot tjänstemännens rätt att

mottaga befattningar i bolag och andra liknande sysslor, synes emellertid

böra tillmätas större betydelse. Tjänstemännens grannlaga ställning

såsom statens organ v id rättskipningens och förvaltningens handhafvande

bör — säger, man — betinga en begränsning af deras rätt att

aktivt deltaga i ledningen af stora affärsföretag.

Den uppfattning, som ligger till grund för detta kraf, har vunnit

ett klart .uttryck i en inom Andra Kammaren vid 1903 års riksdag

väckt motion (N:o 117), hvari hemställdes, att Riksdagen måtte i skrifvelse

till Kung!. Ma:jt anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t efter nödig utredning

för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i lagen om

aktiebolag den 28 juni 1895, hvarigenom ämbetsmäns rätt att vara styrelseledamöter

eller revisorer i aktiebolag i lämplig omfattning inskränktes.

Grundtanken i motionen var, att ämbetsmännens aktiva deltagande i affärslifvet

framkallade verklig fara för deras opartiskhet i tjänsteåliggandena,

i all synnerhet när det gällde den högre administrationens ämbetsmän.

Nutidens mångsidiga, omfattande, i de mest olika förhållanden ingripande

affärsintressen bragte med nödvändighet de stora ekonomiska

sammanslutningarna i permanent kontakt med landets administration.

Det kunde gälla förmåner af eu eller annan art, det kunde gälla

åtgärder, som de administrativa myndigheterna på egen hand kunde

afgöra, det kunde gälla förändringar i lagstiftningen, där de med sin

auktoritet genom utlåtanden och uppgifter kunde inverka. En ämbetsman,

som själf både ett måhända alldeles liknande intresse att för sitt bolag

bevaka, som det ett sökande bolag ville hafva främjadt, kunde endast

med. svårighet iakttaga fullständig opartiskhet i sitt görande och låtande.

Åtminstone kunde allmänheten knappast bringas att tro detta, och däraf

måste hans auktoritet lida afbräck, äfven om hans beslut verkligen

leddes endast af rena afsikter.

Lagutskottet (utlåtande N:o 31) afstyrkte emellertid framställningen

på liufvusakligen följande skäl. Det föreslagna stadgandet skulle

uppenbarligen innebära ett ganska kännbart ingrepp i ämbetsmännens

handlingsfrihet och rätt ait förfoga öfver sin egendom. Om ämbetsmän

icke finge såsom styrelseledamöter deltaga i aktiebolags förvaltning och

såsom revisorer öfvervaka densamma, skulle däraf i många fall följa,

att de kände sig obenägna att nedlägga penningar i dylika företag och

alltså vore i viss mån uteslutna från en möjlighet till penningplacering,

hvilken i våra dagar hörde till de mest anlitade. Särskildt tryckande

skulle denna inskränkning blifva för ämbetsmän, hvilka redan vore del

-

55

ägare i dylika företag eller erhölle sådan andel annorledes än genom

ett därpå riktadt aftal, exempelvis genom arf eller gifte. Äfvenledes

torde det vara oförnekligt, att inskränkningen, om'' densamma finge en

tämligen vidsträckt omfattning, skulle medföra svårigheter såväl för affärsvärlden

som för det stora antal ämbetsmän, Indika, särdeles i yngre år,

icke åtnjöte sådan aflöning af staten, att det skäligen borde förmenas

dem att genom biförtjänster förbättra sin ekonomiska ställning, i den

mån sådant läte sig göra, utan att deras plikter mot staten försummades.

Affärsvärlden skulle gå miste om arbetskrafter, af Indika den haft nytta,

och som åtminstone under den första tiden säkerligen icke lätt skulle

kunna ersättas, och ämbetsmännen skulle utestängas från ett verksamhetsfält,

där biförtjänster kanhända lättast varit att erhålla. Jämväl från

statens synpunkt skulle en alltför sträng begränsning af ämbetsmännens

möjlighet att erhålla biförtjänster kunna inverka ofördelaktigt, därigenom

att allt flera af ekonomiska skäl afhölles från att söka anställning i

statens tjänst. Dessutom förefölle det mindre följdriktigt att, om man

ville vinna det ändamål, motionären åsyftat, förbjuda ämbetsmännen

endast att vara styrelseledamöter eller revisorer i aktiebolag, då ämbetsmän

i lika hög grad kunde vara intresserade i andra affärsföretag och

deras intresse för dylika företag lika väl kundo framkallas af andra

anledningar. Ehuru möjligt kimde vara, att ämbetsmännens deltagande i

affärslifvet stundom sträckt sig längre, än som varit lämpligt och riktigt,

ansåge utskottet sålunda, att motionärens förevarande framställning icke

borde föranleda till någon Riksdagens åtgärd. Såsom kommittén omförmält

(delen I sid. 43), förföll frågan genom Kamrarnes skiljaktiga beslut.

I sitt den 29 april 1904 afgifna underdåniga utlåtande har

kammarkollegium i förevarande ämne anfört, bland annat, att, om staten

af farhåga för de frestelser, i hvilka ämbetsmännen kunde genom

sin ställning till privata företag komma, skulle utesluta dem från all närmare

beröring med dylika, ville det synas, som om utan verkligt gagn

on alltför stor stränghet blefve tillämpad. En sådan åtgärd vore nämligen

till sin påföljd helt visst mycket litet verkande, så länge medlemmar

af ämbetsmannakåren icke kunde förhindras att placera penningar

i ekonomiska företag, och då i allt fall eu oredlig ämbetsman icke torde

sakna utväg att genom de beslut eller åtgärder, lian å ämbetets vägnar

fattade eller vidtoge, främja egna och andras enskilda intressen. Kommittén

hade icke velat föreslå ovillkorligt förbud mot förening med

statstjänst af enskild befattning eller uppdrag men ansåge dock en

sådan förening böra endast undantagsvis medgifvas. I sådant afseende

erinrade kommittén, huruledes en statens tjänsteman kunde med mera

56

afsevärdt belopp vara intresserad i något bolag. Då det icke borde

förmenas honom, mer än hvarje annan medborgare i dylikt fall, att

vaka öfver skötseln af sin sålunda placerade förmögenhet, kunde det

enligt, kommitténs åsikt stundom vara erforderligt, att han intoge

plats i bolagets styrelse, naturligtvis under förutsättning att sådant ej

inverkade hinderligt på det behöriga fullgörandet af statstjänsten. Skulle

detta .exempel tagas till ledning vid afgörandet af frågan, om tillstånd

för tjänsteman att åtaga sig enskildt uppdrag borde i förekommande

fall meddelas, torde alltför stort spelrum gifvas åt den tillfälligheten,

att tjänsteman ägde större enskild förmögenhet, och utslaget skulle i

sådan händelse gifvas till förmån för den, som mindre än den obemedlade

ämbetsbrodern kunde vara i behof af biinkomster. I den

man det ifrågasatta förbudet hade till syfte att förebygga en konflikt

mellan personers ämbetsplikter och deras ekonomiska intressen, torde

åtskillnad böra göras mellan å ena sidan de högsta och högre ämbetsmännen,

hvilka på grund af sin ställning deltoge i eller kunde

inverka på vederbörande myndighets beslut, samt å andra sidan tjänstemän

af en sådan grad, att de vore utan allt inflytande härutinnan. Ur

angifna synpunkt kunde efter kollegii förmenande ej finnas något som

helst skäl att utesluta dessa senare från deltagande i förvaltningen af ett

aktiebolags angelägenheter. Och har kollegium uttalat den mening, att

kommitténs förslag i förevarande ämne ej torde rätt väl tillgodose

billighetens fordringar.

I allt väsentligt anslutande sig till dessa kollegii uttalanden tilllater

kammarrätten sig i underdånighet afstyrka kommitténs förslag, så

vidt detsamma afser ändring i nu gällande föreskrifter om förening af

ordinarie befattning i kammarrätten med tjänstebefattning af mera

enskild natur, uttrycket tjänstebefattning därvid enligt en af ett flertal

statsmyndigheter omfattad tolkning fattadt i mera inskränkt bemärkelse

och således ej i allmänhet inbegripande uppdrag såsom ordförande eller

ledamot i styrelse för bolag och därmed jämförliga sysslor.

livad angår sådana uppdrag eller sysslor, till hvilkas förening

med tjänst i kammarrätten tillstånd hittills icke ansetts erforderligt,

finner kammarrätten, i öfverensstämmelse med hvad kammarkollegium

i sitt ofvanberörda utlåtande i förevarande ämne anfört, det väl icke

vara pakalladt, att vederbörande ålägges särskilt utverka sig tillstånd att

mottaga dylika uppdrag, men att för möjliggörande af erforderlig kontroll

därå, att icke det ifrågavarande uppdraget komme att menligt inverka på

statstjänstens behöriga utöfning, befattningshafvande, som mottagit sådant

57

uppdrag, bör därom hos vederbörande skriftligen göra anmälan, med

skyldighet för honom att frånträda detsamma, därest på grund af förekommande

omständigheter uppdraget finnes inverka hinderlig! å eller

icke lämpligen böra förenas med tjänstgöringen i kammarrätten.

Bland villkoren för åtnjutande af de med ordinarie befattning i

kammarrätten förenade aflöningsförmåner har kommittén äfven föreslagit

den bestämmelsen, att tjänsteman i första lönegraden är skyldig att tjänstgöra

å den särskilda befattning inom graden, där kammarrätten till befordrande

af arbetets oafbratna gång finner honom■ lämplig och behöflig.

Äfven om en dylik bestämmelse må anses tjänlig med afseende å de

centrala ämbetsverken i allmänhet eller vissa åt dem, är det dock svårt

att inse hvad gagn en sådan föreskrift särskilt i fråga om kammarrätten

skulle medföra. Af den i ämbetsverket anställda tjänstemannapersonalen

tillhöra för närvarande notarierna, aktuarien och revisorerna första lönegraden,

och kommittén har ej heller föreslagit någon ändring härutinnan.

Möjligheten af att till tjänstgöring å kansliet i egentlig mening eller

aktuariékontoret förflytta en revisor eller å revisionsafdelningen eu

notarie eller aktuarien lärer på grund af den väsentliga olikheten i

vederbörande befattningshafvandes utbildning och beskaffenheten af dem

åliggande göromål få anses nästan utesluten, och, om än skillnaden

mellan notariernas och aktuariens åligganden icke är fullt så djupgående

som mellan desse befattningshafvandes och revisorernas, äro dock äfven

bemälde kanslitjänstemäns göromål sinsemellan så olikartade, att väsentligen

andra egenskaper kräfvas för att på ett tillfredsställande sätt

bestrida en notariesyssla än som äro af nöden för ett godt fullgörande

af aktuariens åligganden. A id sådant förhållande torde anledning saknas

till antagande, att en förflyttning till tjänstgöring från notarie- till

aktuarietjänst eller omvändt skulle kunna lända till gagn för arbetet

eller verket. Då således den af kommittén ifrågasatta rätten för ämbetsverket

att bestämma, å hvilken befattning inom första lönegraden tjänsteman

i denna lönegrad skall tjänstgöra, med all sannolikhet komme att

sakna praktisk betydelse, anser kammarrätten sig böra afstyrka, att

bland villkoren för den föreslagna löneregleringen intages någon bestämmelse

af angifQa innebörd.

I de genom nådiga kungörelserna den 6 juni 1902 utfärdade

aflöningsreglementena för tjänstemän och betjänte vid post- och telegrafverken

stadgas såsom villkor, bland andra, för befallningshafvande vid

dessa verk att komma i åtnjutande af ålderstillägg, att de med godt vitsord

bestridt sin egen eller på grund af förordnande annan statens tjänst.

8

58

Enahanda bestämmelse har kommittén ansett böra införas bland villkoren

för aflöningsförmånernas åtnjutande äfven hvad angår kammarrätten.

Denna skärpning af aflöningsvillkoren, hvilken, därest densamma komme

att föranleda en verklig och ej allenast formell pröfning af vederbörandes

duglighet och välförhållande, skulle blifva af ganska betydelsefull innebörd,

har emellertid af kommittén inskjutits bland de föreslagna bestämmelserna

utan angifvande af något som helst skäl därtill. Tillika saknas

erforderliga föreskrifter om hvem som i särskilda fall skulle meddela

vitsord om vederbörandes tjänstgöring.

1 sitt ofvan berörda den 29 april 1904 afgifna utlåtande har

kammarkollegium erinrat, hurusom 1874 års löneregleringskommitté

i sina tidigast afgifna betänkanden — nämligen beträffande hofrätterna,

kammarkollegium, statskontoret samt mynt- och kontrollverken — uttalat

den mening, att såsom villkor för åtnjutande af löneförhöjning efter

viss tids tjänst den bestämmelse borde meddelas, att vederbörande

ämbetsverk eller, beträffande de med kunglig fullmakt försedda tjänstemännen,

Kungl. Maj:t efter anmälan af ämbetsverket skulle pröfva

tjänstemannen vara genom fortsatt tjänstgöring och därunder ådagalagd

fortfarande duglighet och välförhållande förtjänt af löneförhöjning.

Till stöd härför hade kommittén anfört, att uppflyttning till högre lön

efter vissa tjänsteår borde betraktas icke såsom en vid tjänstens erhållande

vunnen rättighet utan endast såsom en fönnån, hvilken genom verklig

tjänstgöring samt därvid visad duglighet och välförhållande kunde förvärf

as. Det skulle eljest kunna inträffa, att den, som längre tid af

hvarjehanda anledningar undandragit sig tjänstgöring, den, som begått

tjänstefel af sådan beskaffenhet, att det måste fråntaga honom anspråket

att anses såsom en ordentlig och plikttrogen tjänsteman, den slutligen,

som blifvit oförmögen att vidare förrätta tjänsten, skulle, lika väl som

den träget och ordentligt tjänstgörande, erhålla åldersförhöjning. Att

detta icke skulle öfverensstämma vare sig med ändamålet för lönetilläggen

eller med det allmännas rättmätiga kraf, att ökade förmåner

ej skola vinnas utan fortsatt uppfyllande af åtagna skyldigheter, torde

ligga i öppen dag.

Kollegium har vidare omnämnt, hurusom mot den ifrågasatta

bestämmelsen gensaga inlades af hofrätterna och kollegium, därvid

androgs, bland annat, att, då grunden för ålderstillägget vore att söka

dels däruti, att ämbets- eller tjänstemannen under de första åren i

graden måste åtnöja sig med en lägre aflöning, än som, i händelse den

ej vore fördelad i vissa åldersklasser, borde tillkomma honom, dels uti

ämbets- eller tjänstemannens ökade behof med åren genom familjens

tillväxt, denna förhöjning i aflöningen syntes böra tillkomma ämbets

-

59

eller tjänstemannen såsom en vid befattningens erhållande tillförsäkrad

rättighet, men icke såsom en förmån, hvilken skulle vara beroende af

vederbörande förmäns eller ämbetsbröders godtyckliga pröfning; att den

sjanständighet, som utmärkte Sveriges ämbets-och tjänstemannakår, skulle

äfven till allmän och enskild skada kunna lida afbräck, om eu påräknad

löneförhöjning gjordes beroende af en sådan pröfning, som kommittén föreslagit;

att för den af kommittén antagna händelse, att någon tjänsteman

skulle under längre tid »af hvarjehanda anledningar undandraga sig tjänstgöring)»,

funnes fullt tillräckligt korrektiv i det laga ansvar, som för dylik

försummelse efter rannsakning och dom drabbade tjänstemannen; att, då

kommittén vidare antagit, att ålderstillägget borde förnekas den tjänsteman,

som »begått ämbetsfel af sådan beskaffenhet, att det måste fråntaga

honom anspråket att anses såsom en ordentlig och plikttrogen tjänsteman)),

borde däremot erinras, att ett sådant fall icke med säkerhet torde

kunna anses vara för handen förr, än det högsta ansvaret för ämbetsfel,

nämligen afsättning, skulle mot den försumlige användas, och i

sådan händelse förfölle af sig själf all fråga om ålderstillägg; att, om

det åter vore kommitténs mening, att förlusten af ålderstillägget skulle

kunna användas såsom påföljd för försummelser, hvilka icke vore af

beskaffenhet att kunna medföra laga ansvar, så skulle den af kommittén

uppställda sats leda till införande af en för svenska rättsbegrepp dittills

främmande disciplinärmyndighet öfver ämbetsmannakåren; att det föröfrigt

icke torde vara så obilligt, som kommittén ansett, att deri, »som

blifvit oförmögen att vidare förrätta sin tjänst», likväl erhölle ålderstillägg,

ty en sådan oförvållad olycka komme i allt fall att drabba

liårdt nog genom förlusten af tjänstgöringspenningarna; samt att, därest

något stadgande, att en vårdslös, försumlig eller oskicklig tjänsteman

icke finge åtnjuta ålderstillägg, funnes lämpligt eller erforderligt, detsamma

torde böra uppställas såsom undantag från regeln, att tjänsteman

efter viss tids tjänst ägde tillträda löneförhöjning, och kunde i

sådant afseende stadgas, att löneförhöjning efter viss tids tjänst finge

tillträdas, därest'' icke ämbetsverket eller, för de med kunglig fullmakt

försedda, Kungl. Maj:t, efter anmälan af ämbetsverket, pröfvade tjänstemannen

genom underläten tjänstgöring eller bristande duglighet hafva

gjort sig förlustig af denna förmån.

Då justitiestatsministern den 10 december 1875 inför Kungl. Maj:t

föredrog frågan om lönereglering för hofrätterna, hade han beträffande

kommitténs förslag om grunderna för ålderstillägg yttrat, bland annat,

att han ansåge det olämpligt att göra dem beroende af en särskild

pröfning för hvarje gång af ådagalagd duglighet och välförhållande,

60

samt att livad särskilt anginge hofrätternas ledamöter det icke vore

tjänligt, att de skulle själfva hos Kungl. Maj:t göra anmälan om sina egna

ämbetsbröders duglighet och välförhållande, eller att den, som förklarades

af brist på duglighet och välförhållande icke komma i åtnjutande

af ålderstillägg, likväl tillätes att fortsätta med alldeles samma tjänstgöring.

Någon sådan bestämmelse, som af kommittén ifrågasatts, hade

icke heller ingått bland de af Kung]. Maj:t föreslagna och af Riksdagen

godkända villkor för åtnjutande af de nya löneförmånerna i rikets hofrätter.

Efter afgifvandet af förslagen till lönereglering för ofvan omförmälda

ämbetsverk hade också 1874 års kommitté afstått från att

påyrka upptagandet af förenämnda villkor för erhållande af ålderstillägg.

De betänkligheter mot en skärpning i nu ifrågavarande afseende af

villkoren för ålderstilläggs åtnjutande, hvilka vunnit uttryck i ofvan återgifna

yttranden, finner kammarrätten i likhet med kammarkollegium vara

af den allvarliga innebörd, att förslaget synes icke förtjäna godkännande.

I det af den så kallade pensionskommittén den 7 november 1902

afgifna betänkande har denna kommitté föreslagit, bland annat, att

maximibeloppet af pension i allmänhet för civila tjänsteinnehalvare

skulle utgöra 6,000 kronor. Med anslutning till detta förslag hemställer

nu förevarande kommitté, att bland aflöningsvillkoren beträffande

kammarrätten måtte intagas, bland andra, den bestämmelsen, att innehafvare

af ordinarie befattning, soni efter uppnådda 65 lefnads- och

35 tjänsteår afgår från befattningen, skall åtnjuta oafkortad lön såsom

pension, dock ej i något fall till högre belopp än 6,000 kronor. Det vill

emellertid synas, som borde frågan om tastställande åt visst maximibelopp

för pension till befattningshafvande i ämbetsverket lämpligen

komma under bedömande först i sammanhang med ordnandet af det

civila pensionsväsendet i dess helhet; och torde vid sådant förhållande

bland villkoren för åtnjutande af de med ordinarie befattning

inom kammarrätten förenade aflöningsförmåner icke böra för närvarande

intagas någon bestämmelse om begränsning af ifrågavarande pensionsbelopp.

Kommitténs förslag till organisation af kammarrätten.

Efter att hafva lämnat redogörelse för de revisionskommissariers

göromål, hvilka tillika äro föredragande, erinrar kommittén om de af

densamma framlagda förslagen om ändring i revisionskommissariernas

ställning och uttalar den mening, att .med de afvikelse!’, som kunna

61

betingas af dessa ändringsförslag, revisionskommissariernas åligganden

i öfrigt böra blifva desamma, som nu tillkomma dem, då de tillika äro

föredragande. Nämnda förändringar anser kommittén ej komma att

verka afsevärdt tyngande på revisionskommissariernas arbete. Såsom

mera betydelsefull tinner kommittén däremot den ökning al revisionskommissariernas

föredragningsskyldighet, som följer af kommitténs förslag,

att ett sammanträde i veckan om i regel minst fyra timmar skall

ägnas åt sådana mål och ärenden, i hvilka de, hvar och en i hvad angar

hans kontor, skulle vara föredragande. Men å andra sidan blefve ock

föredragningsårbetet i viss mån jämförelsevis lättare därigenom, att de

linge själfva sitta med i rätten, och att föredragningen oftare återkomme

samt fördelade sig jämnt öfver hela året. Det borde t. ex. till

följd häraf ej annat än undantagsvis inträffa, att föredraganden, såsom

nu ej sällan torde äga rum, nödgades ånyo genomgå mål, som förut

varit beredda, men vid den till ett bestämdt tidsmått begränsade föredragningen

ej medhunnits. Ökningen i föredragandenas arbete Unge

därför ingalunda uppskattas i förhållande till det ökade antalet föredragningstimmar.

Såsom ägnade att för revisionskommissarierna bespara

tid och arbetskraft framhåller kommittén förslagen om inskränkningar i

målens antecknande hos föredragandena och i konceptföringen in. m.

samt i vida högre grad, här liksom för kammarrättsråden, den ifrågaställa

förenklingen i afseende å rubrik- och recitskrifningen. Slutligen

erinrar kommittén om den föreslagna utsträckningen för revisionskommissarierna

af arbetstiden å tjänsterummet, hvilken skulle möjliggöra

eu större arbetsprodukt från deras sida. Vid öfvervägande af

dessa omständigheter och då anordningen med tre revisionskontor eller

ett kontor mer än antalet föredragande med en tredje revisionskommissarie

såsom kontorschef utan föredragningsskyldighet icke syntes af

något verkligt behof påkallad och därför ej heller lämpligen böra bibehållas,

ansåge kommittén det för framtiden vara tillfyllest med två

revisionskommissarier, i samband hvarmed äfven revisionsafdelningen

skulle indelas på två kontor, ett för hvarje revisionskommissarie. Detta

antal hade ock af revisionskommissarierna ansetts vara tillräckligt, för

det fall att detaljgranskningen af »försvarsverkets» räkenskaper icke

konnne att hvila på kammarrättens revision.

Vissa af dessa kommitténs uttalanden synas kammarrätten vara af

den innebörd, att de ej kunna förbigås med en tystnad, som tilläfventyrs

kunde anses likty^dig med ett gillande. Huru de af kommittén framställda

förslagen därom, att revisionskommissarierna skulle själfva få

sitta med i rätten samt föredragningen oftare återkomma och för

-

62

dela .sig jämnt öfver kela året, skulle vara ägnade medföra några

verkliga lättnader i föredragningsarbetet, är ej lätt att inse. Det af

kommittén antagna förhållande, att föredragandena skulle mera sällan

nödgas ånyo genomgå mål, som förut varit beredda men ej medhunnits,

torde sakna nämnvärd betydelse, helst, såsom enhvar föredragande har

sig bekant, ett dylikt förnyadt genomgående af målen till föredragning

i regel ej lärer taga synnerlig tid i anspråk. • Kommitténs påstående,

att ökningen i föredragningsarbetet ingalunda, får uppskattas i förhållande

till det ökade antalet föredragning-stimmar, måste därför

kännetecknas såsom ganska missvisande. Medan således kommittén

torde hafva underskattat omfånget af den ökning i revisionskommissariernas

arbetsbörda, vissa af kommitténs förslag skulle innebära,

därvid jämväl torde förtjäna framhållas, att densamma synes icke

hafva vederbörligen uppmärksammat nödvändigheten af noggrannare

och mera. tidsödande granskning från föredragandenas sida af handlingarna

i de anmärkningsmål, i hvilka enligt förslaget revisorerna

skulle äga att själfständigt föra talan, vill det å andra sidan synas, som

om kommittén skulle i ej ringa mån öfvervärderat den tidsvinst för

revisionskommissarierna, vissa af dess framställningar kunde komma

att medföra. Otvifvelaktigt skulle därför, i händelse af bifall till kommitténs

. förslag om minskning af revisionskommissariernas antal, den

desse tjänstemän påhvilande arbetsbördan blifva ganska betungande.

Kammarrätten anser sig ej heller böra underlåta att i detta sammanhang

omnämna, att med afseende å föredragningen af revisionsafdelningens

anmärkningsmål och därmed i samband stående ärenden en återgångägt

rum till de under tiden närmast efter det 1879 års instruktion

trädt i kraft rådande förhållandena, i tv att innevarande vårsession

eu hvar af de tre revisionskommissarierna tjänstgjort såsom föredragande

för sitt kontor. ''

Äfven i andra afseenden än ofvan omförmälda synes kommitténs

ifrågavarande förslag ägnadt ingifva betänkligheter. Kommittén har

ej inlåtit sig på frågan om fördelningen mellan de två ifrågasatta revisionskontoren

af räkenskapsgranskningen, hvilken frågas lösning på ett

ändamålsenligt sätt möter svårighet, i det den nuvarande naturliga fördelningen

å de tre revisionskontoren komme att utbytas mot''en efter

mer eller mindre godtyckliga grunder uppgjord. Då revisionskommissariernas

arbetsområde efter den senaste regleringen af kammarrätten i

hög grad vidgats genom den alltjämt ökade mängden och omfattningen

af de till ämbetsverket för granskning inkommande räkenskaperna, och

anledning saknas till antagande, att icke denna tillväxt kommer att

63

oafbrutet fortgå, följer redan häraf, att alltmer skärpta'' fordringer måste

ställas på revisionskommissariernas insikter och arbetsförmåga. Skulle

i enlighet med kommitténs förslag deras antal därjämte minskas, kan

det möjligen befaras, att svårigheter skulle möta för''dem att fullständigt

behärska sina väsentligt utvidgade verksamhetsområden.

Kommittén har själf framhållit den ur det allmännas synpunkt

trängande angelägenheten af, att revisionsarbetet ordnas på ett sätt,

som verkligen betryggar åstadkommandet af därmed afsedd kontroll.

Att den af vederbörande revisionskommissarier och kontorsförmän å

revisionsafdelningen utöfvade ledande verksamheten varit särdeles betydelsefull

för främjande af detta mål, lärer ej kunna betviflas, och

kammarrätten kan följaktligen endast med synnerlig tvekan lämna sin

anslutning till ett förslag, som komme att medföra ett försvagande af

berörda ledning och på samma gång ytterligare förminska revisorernas

redan för närvarande föga gynnsamma befordringsutsikter.

Men om än kammarrätten anser sig ej böra direkt afstyrka kommitténs

förevarande hemställan, finner kammarrätten dock en minskning

af revisionskommissariernas antal böra ifrågaställas endast under förutsättning,

dels att, såsom jämväl kommittén antagit, det anmärkta missförhållandet,

att vissa räkenskaper, som skulle undergå detaljgranskning

i arméförvaltningen, inlämnas till kammarrätten, utan att sådan

granskning ägt rum, varder afhjälpt, dels ock att behofvet af arbetskrafter

för revisionsarbetets ledning varder tillgodosedt på ett mera

betryggande sätt, än kommittéförslaget innebär. Då enligt samma förslag

en så omfattande och tyngande föredragningsskyldighet skulle

åläggas revisionskommissarierna, att den tid, som ej komme att tagas

i anspråk för fullgörande af de med denna skyldighet förenade åligganden,

måste antagas för bemälde tjänstemän blifva ganska knapp för utförande

af de göromål, som skulle tillkomma dem i egenskap af chefer för

revisionskontoren, ligger det desto större vikt därpå, att de tjänstemän,

hvilka vid sidan af revisionskommissarierna utöfva ifrågavarande förmanskap,

verkligen besitta för detta maktpåliggande uppdrag erforderlig

kompetens. Kommittén har föreslagit, att revisor, som erhållit uppdrag

att vara kontorsförmän, skulle åtnjuta ett årligt arfvode härför

af 500 kronor. Det synes emellertid knappast förenligt med riktiga

grundsatser, att ett ordinarie arbete af den beskaffenhet som nu ifrågavarande

vedergälles med ett år efter år tilldeladt arfvode, utan torde

detsamma böra på ett mera stadigvarande sätt afton as. En dylik förbättring

af kontorsförmännens tjänstemannaställning skulle säkerligen

underlätta möjligheten att vid dessa befattningar fästa personer, vuxna

64

därmed förenade åligganden, och genom att i någon mån vidga befordringsutsikterna

inverka gynnsamt på arbetet inom revisionsafdelningen

i dess helhet. Kammarrätten hemställer därför, att till de revisorer,

som tillika äro kontorsförmän, måtte utgå lön, med 500 kronor

för dem hvardera öfverstigande annan revisorslön. Skulle detta förslag

vinna nådigt afseende, påkallas däraf någon förändring i affattningen

af den bland villkoren för åtnjutande af de med ordinarie befattning

i kammarrätten förenade aflöningsförmåner intagna bestämmelsen

angående rätt till semester för vissa tjänstemän.

Kommittén öfvergår härefter till en undersökning af de med

sekreterare ärtsten förenade göromål och denna sysslas behöflighet. Efter

att hafva uppräknat nämnda göromål framhåller kommittén, att en del

af desamma utgöras af sådana, hvilka sammanhänga med eller äro en

följd af andra förut nämnda och fördenskull icke betinga för sitt utförande

någon särskild tjänsteman af sekreterares egenskap utan böra

besörjas af vederbörande föredragande eller af dennes biträde. En del

andra åligganden vore helt mekaniska bestyr, hvilka såsom mer eller

mindre betydelselösa och ej förekommande i andra motsvarande verk

kunde och borde bortfalla. En hel del af sekreterarens göromål syntes

kommittén för öfrigt knappast vara af den beskaffenhet, att de kunde

sägas tillhöra en tjänsteman i sekreterarställning, utan snarare hafva

biff vit till honom öfverlämnade för att utfylla hans arbete eller lindra

arbetet för någon annan tjänsteman, som de eljest borde tillkomma.

Hit hörde åliggandet att redovisa af kammarrätten ådömda böter och

viten, hvilket snarast borde tillhöra advokatfiskalen, att föra diarium

öfver Kungl. Maj:ts utslag och bref, hvilket borde verkställas å aktuariekontoret,

att upprätta kammarrättens allmänna arbetsberättelse, hvilket

ock syntes vara ett aktuarien närmast tillkommande åliggande, liksom

ock denne borde förvara handlingar och koncept af olika slag. Det

syntes vara lämpligt, att omförmälda göromål öfverlämnades åt vederbörande

ofvanbemälde tjänstemän, så mycket mera som dessa enligt

kommitténs förslag skulle befrias från åtskilliga andra dem nu tillkommande

bestyr. Till detta slag af åligganden kunde ock enligt

kommitténs åsikt noga taget räknas skyldigheten att föredraga underställda

ordinarie afskrifningsmål. Likaså vore enligt kommitténs meningskyldigheten

att föredraga från Kungl. Maj:t ankomna utslag och bref

ett åliggande, som visserligen icke kunde sägas vara främmande för

sekreterarens ämbetsbefattning men i allt fall med lika fullt fog kunde

anses böra hvila på ledamöterna eller någon af dem. Vidare framhåller

kommittén, att tillämpning af den i instruktionen upptagna föreskriften

65

om skyldighet för sekreteraren att uppsätta underdåniga utlåtanden i

allmänhet ej påkallas. Af de sekreteraren pålagda tjänsteåligganden

skulle således enligt kommitténs uppfattning de till antalet vida öfvervägande

icke vidare, där de fortfarande komme att kvarstå, vara af beskaffenhet

att motivera anställningen af en sådan andra gradens tjänsteman.

Efter att hafva erinrat, hurusom kommittén föreslagit, att föredragningen

af personalärenden måtte öfverflyttas å presidenten, ■ uttalar kommittén

den mening, att föredragningen af ärenden rörande verkets ekonomi

kunna,. därest sekreteraren ej af andra skäl varder bibehållen, öfverlämnas

åt advokatfiskalen. Beträffande sekreterarens uppgift att utöfva

chefskap för kammarrättens kansli framhåller kommittén, att, därest

sekreteraren verkligen skulle fylla en sådan uppgift, han komme att

åtminstone delvis fullgöra ämbetsåligganden, som borde tillkomma presidenten

och ledamöterna, hvarjämte kommittén, med erinran att från

slutet af januari månad 1900 till och med utgången af år 1903 sekreterartjänsten

uppehållits allenast under mindre än en tredjedel af denna

tid af den ordinarie innehafvaren af befattningen men i öfrigt af olika

vikarier, uttalar den mening, att sekreterarens berörda chefskap skulle

härigenom hafva blifvit af mindre värde för arbetet å kansliet. De

upplysningar, hvarmed det enligt instruktionen ålåge sekreteraren att

tillhandagå vederbörande inom eller utom ämbetsverket, skulle enligt

kommitténs åsikt kunna erhållas genom andra kammarrättens tjänstemän.

Kommittén hyser därför den mening, att sekreterartjänsten icke

heller för chefskapet å kansliet numera är af den betydelse, att den

bör för sådant ändamål bibehållas. Hvad an gånge det sekreteraren i

denna egenskap pålagda bestyret att underskrifva eller kontrasignera

kammarrättens expeditioner samt i vissa fall belägga dem med stämpel

syntes dessa göromål kunna öfverlämnas åt vederbörande notarie. På

dessa i kommittébetänkandet närmare utförda skäl hemställer kommittén,

att sekreterarbefattningen må indragas.

Att, därest kommitténs förslag till reglering af presidentens

och ledamöternas tjänstgöring vunne godkännande, dessa ämbetsmäns

dömande verksamhet komme att i vidsträcktare grad än för närvarande

är fallet taga deras tid och uppmärksamhet i anspråk, lärer vara

uppenbart, och kammarrätten anser sig böra i detta sammanhang

endast erinra om förslagen att väsentligen utsträcka föredragningstiden,

och att åt ämbetsverket skulle anförtros att i sista instans

afgöra vissa mål, i livilka för närvarande talan får hos Kungl. Maj:t

fullföljas. Enligt kommitténs åsikt borde inseendet öfver kansliet,

hvilket nu utöfvas närmast åt sekreteraren, ankomma uteslutande på

9

66

presidenten och ledamöterna, till Indika ämbetsmäns handläggning jämväl

skulle öfverflyttas vissa andra sekreteraren för närvarande åliggande

göromål, såsom föredragning af personalärenden och Kungl. Maj:ts utslag

och bref. Vunne kommittéförslaget godkännande, skulle således,

samtidigt med att presidentens och ledamöternas dömande verksamhet

blefve mera omfattande och förenad med vida tyngre ansvar än nu,

den tid, som af bemälde befattningshafvande däråt kunde ägnas, ytterligare

begränsas genom öfverflyttning å dem af vissa göromål, hvilka

synas enligt sin natur vara att hänföra till sekreteraråligganden och

äga jämförelsevis underordnad betydelse. Kammarrätten, som redan

af denna anledning anser förslaget ej välbetänkt, finner bibehållandet

af sekreterarens nuvarande chefskap öfver kansliet desto mera behöflig!

för verket, som, enligt hvad representantens för kammarrätten af kommittéledamoten

F. E. Pettersson biträdda yttrande i ämnet gifver vid

handen, kansliarbetet efter genomförandet af senaste lönereglering för

kammarrätten befunnit sig i stadig tillväxt och anledning saknas till

antagande, att denna fortgående ökning af arbetsmaterialet efter en

ny reglering af ämbetsverket skulle upphöra. Med afseende å kommitténs

förmenande, att sekreterarens chefskap för kansliet skulle försvagats

därigenom, att sedan år 1900 vid olika tillfällen sekreterartjänsten

uppehållits på förordnande och icke af ordinarie innehafvaren

häraf, får kammarrätten med erinran om det af representanten för

ämbetsverket jämväl påpekade förhållande, att kommittén underlåtit

tillika omförmäla, hurusom under de näst föregående årtiondena innehafvaren

af sekreterareänsten i kammarrätten själf nästan oafbrutet

uppehållit sin befattning, tillika meddela, att de af kommittén uppmärksammade,

mindre gynnsamma förhållandena med afseende å sekreterartjänstens

uppehållande under de senaste åren, därvid dock värdet

af det chefskap, äfven de tillförordnade innehafvare af befattningen

själffallet utöfvat, synes hafva af kommittén väsentligen underskattats,

härledt sig af behofvet att för adjunktion anlita sekreteraren, och den

person, hvilken plägat i första rummet komma i åtanke vid förordnanden

å sekreterarbefattningen. Då, såsom lätt inses, det för ett

verk med en jämförelsevis så talrik ledamotspersonal som kammarrätten

är af synnerlig vikt att för adjunktion och vid fyllande af vakans med

säkerhet hafva att påräkna personer med erforderlig kompetens, däraf

angelägenheten varder desto mera trängande i den mån ämbetsverkets

verksamhet såsom i sista instans dömande myndighet varder för samhället

mera betydelsefull, synes äfven ur denna synjmnkt det försvagande

af kammarrättens organisation, ett godkännande af kommittéförslaget

i denna del skulle innebära, icke tillrådligt.

67

I det föregående har kammarrätten uttalat den mening, att det

borde tillkomma sekreteraren att uppsätta och underteckna kommunikationsresolutioner,

livilket bestyr, i händelse de ifrågasatta ändringarna

i kommunikationsförfarandet vunne afseende, kunde antagas komma att

taga icke obetydlig tid i anspråk, äfvensom att hålla hand däröfver,

att kammarrättens utslag varda till vederbörande parter och myndigheter

expedierade, hvarigenom ock säkerligen en tämligen betydande

ökning af sekreterarens arbetsbörda vore att motse. Däremot skulle

någon lättnad beredas sekreteraren genom bifall till kommitténs, af

kammarrätten förordade förslag, att nu föreskrifven underställning af

Konungens befallningshafvande» beslut i ordinarie afskrifningsmål skulle

upphöra, liksom äfven någon minskning i bemälde tjänstemans göromål

vore att förvänta, därest kammarrätten komme att i sista instans afgöra

vissa mål, i Indika för närvarande talan må föras mot kammarrättens

beslut, och följaktligen bestyren med uppsättande af underdåniga utlåtanden

i anledning af besvär öfver kammarrättens beslut i dylika mål äfvensom

föredragningen af Kungl. Maj ds utslag och bref i sådana mål skulle

upphöra. Dessa lättnader kunna dock icke antagas komma att motsvara

den ökning i sekreterarens arbete, som blefve eu följd af bifall

till kammarrättens förslag om skyldighet för honom att biträda vid

expedierandet af vissa beslut om kommunikation och öfvervaka expeditionen

af kammarrättens utslag.

Kammarrätten vill härefter ägna någon granskning åt kommitténs

förslag om öfverflyttning till advokatfiskalen och aktuarien af vissa

göromål, hvilka för närvarande åligga sekreteraren. Hvad angår till

en början åliggandet att redovisa af kammarrätten ådömda böter och

viten synes ej något vara att erinra mot kommitténs förslag, att detsamma

måtte öfverlämnas till advokatfiskalen. Härvid torde emellertid

böra betonas, att detta bestyr tager så ringa tid i anspråk, att en dylik

förändring icke skulle medföra någon märkbar lättnad i sekreterarens

arbetsbörda. Därest sekreteraren komme att fortfarande föredraga

Kungl. Maj:ts utslag och bref, vill det synas, som om i enlighet med

kammarrättens i det föregående gjorda uttalande i ämnet diariet öfver

dessa handlingar lämpligen borde föras af samme tjänsteman. Ej heller

kan kammarrätten medgifva, att upprättandet af ämbetsverkets allmänna

arbetsberättelse skulle vara »ett aktuarien närmast tillkommande åliggande»;

och synes det vida ändamålsenligare, att detta bestyr utföres

af sekreteraren, hvilken utgör så att säga en föreningspunkt för ämbetsverksamheten

i kammarrätten, än af aktuarien, hvars arbete å tjänsterummet

splittras genom talrika besök och förfrågningar af parter eller

68

andra angående förekommande tjänsteärenden och hvilkens göromål på

grund af arbetsmaterialets tillväxt sedan länge varit i stigande.

Att en öfverflyttning från sekreteraren till ledamöterna eller någon

af dem af åliggandet att föredraga Kung!. Maj:ts utslag och bref

skulle vara till gagn för arbetet, har kommittén ej ens påstått; och

finner kammarrätten på grund af hvad ofvan blifvit anfördt sig icke

kunna förorda förslaget härom.

Beträffande sekreterarens åliggande att uppsätta och till expedition

befordra kammarrättens underdåniga utlåtanden yttrar representanten

för ämbetsverket, att, om en dylik uppsättning hittills i många fall

icke ålagts sekreteraren, hindrar, detta icke, att föreskriften härom är

lämplig och för framtiden bör komma till så mycket större användning,

som den enligt kommitténs förslag ökade skyldigheten för ämbetsverkets

ledamöter att föredraga och deltaga i afgörandet af besvärs- och anmärkningsmål

kommer att för ledamöterna kräfva här afsedt biträde

och hjälp från sekreterarens sida. Anslutande sig härtill tillåter kammarrätten

sig äfven i underdånighet framhålla, att behofvet för ledamöterna

af sekreterarens biträde i förevarande afseende gifvetvis kommer

att varda än mera kännbart, därest den tillväxt till både antal och

omfång af Kung!. Maj:ts remisser, hvilken under senare tid ägt rum,

skulle komma att äfven framdeles fortgå.

Kommitténs förslag om öfverflyttning till presidenten af föredragningen

af personalärenden har på angifna grunder af kammarrätten

blifvit afstyrka och hvad beträffar föredragningen af frågor rörande

verkets ekonomi är det uppenbart, att sekreteraren på grund af sin

allmänna tjänstemannaställning är vida lämpligare för fullgörande af

detta bestyr än advokatfiskal, hvilken icke i öfrigt skulle äga någon

föredragningsskyldighet.

Sekreterarens åliggande att med upplysningar tillhandagå vederbörande

inom eller utom ämbetsverket synes kommittén ej tillmäta

synnerlig betydelse. Enligt kammarrättens uppfattning har emellertid

äfven i detta hänseende, som visserligen gärna må medgifvas vara af

mera underordnad vikt, värdet för ämbetsverket af sekreterarens verksamhet

icke blifvit af kommittén tillbörligen beaktadt. Så alldeles

betydelselöst lärer det väl nämligen ej kunna anses, att i ämbetsverket

finnes att tillgå en person, som är pliktig meddela allmänheten upplysningar

i tjänsteärenden och vederbörande inom verket nödiga underrättelser,

exempelvis i fråga om de talrikt förekommande förordnandena

och dylikt, och kammarrätten anser sig icke böra underlåta att omnämna,

hurusom eu under lång tid vitnnen erfarenhet ingalunda gifver

69

stöd åt riktigheten af den mening, att stadgandet om sekreterarens

ifrågavarande åliggande skulle sakna praktisk betydelse.

Slutligen torde ej böra förbises, att, därest kommitténs förslag, att

åt kammarrätten skulle uppdragas att i sista instans pröfva beskattningsmed

flera mål, vunne nådigt godkännande samt i enlighet med kommitténs

mening i afseende å dessa mål meddelades i hufvudsak enahanda

föreskrifter om förande af minnesbok, som nu äro gällande i fråga om

fattigvårdsmålen, bestyret med uppsättandet af dylika minnesanteckningar,

hvilket synes lämpligen böra framdeles såsom hittills åligga sekreteraren,

säkerligen komme att blifva vida mer tyngande än för närvarande är fallet.

Af hvad sålunda anförts lärer framgå, att enligt kammarrättens

bestämda öfvertygelse indragningen af sekreter artjänsten skulle föranleda

en synnerligen menlig inverkan på ämbetsverkets organisation ocli

medföra för den jämna gången af dess arbeten i hög grad störande

rubbningar, och kammarrätten kan icke under några omständigheter påtaga

sig ansvaret att förorda en anordning sådan som den af kommittén

ifrågasatta, hvilken måste befaras komma att bereda ämbetsverket afsevärda

svårigheter att på ett tillfredsställande sätt fylla sina uppgifter.

Ehuru, därest sekreterarens åligganden reglerades i enlighet med

kammarrättens här ofvan framställda förslag, hans tid och arbetskraft

komme att af tjänsten tagas i anspråk i'' en utsträckning, som synes

innefatta fullgiltigt skäl för befattningens bibehållande, vill det dock

synas kammarrätten, som om, under förutsättning att sekreteraren

genom upphörandet af underställningen af ordinarie afskrifningsmål

blefve befriad från föredragning af desamma, han utan fara, för att

honom åliggande göromål blefve oskäligt betungande, skulle kunna

i stället besörja föredragningen af någon annan mindre grupp af

ärenden. Kammarrätten har därvid fäst sin uppmärksamhet särskildt

vid de genom underställning från Konungens befallningshafvande till

kammarrätten inkomna mål angående ersättning för fattigunderstöd,

som i Norge lämnats svenska undersåtar. Dessa mål, hvilkas antal

under de senare åren betydligt tillväxt, föredragas för närvarande af

ledamöterna. I flertalet af berörda mål expedieras kammarrättens beslut

genom underdåniga utlåtanden till Kung!. Maj:t, nämligen i alla de fall,

hvilka torde vara de till antalet öfvervägande att kammarrätten finner

ersättningsskyldighet i målet ej kunna åläggas svenskt fattigvårdssamliälle

och följaktligen fråga uppkommer om förpliktelse för statsverket

att lämna godtgörelse för det lämnade understödet. Såsom bekant

ankommer uppsättandet af ifrågavarande utlåtanden på sekreteraren,

som förty äger erforderlig sakkännedom om nämnda frågor och för

70

hvilken öfvertagandet jämväl af föredragningen af dessa mål, däraf han

ändock i de flesta fall för uppsättning’ af utlåtanden måste taga noggrann

del, säkerligen icke skulle medföra någon alltför kännbar ökning

i arbetsbörda, hvaremot genom den ifrågasatta anordningen skulle

beredas ledamöterna en tämligen afsevärd tidsvinst, hvilken med fördel

kunde ägnas fyllandet af andra ämbetsuppgifter. Äfven lärer böra

uppmärksammas, att genom samlande hos en tjänsteman af all föredragning

af ifrågakomna mål större säkerhet skulle vinnas för utbildande

och bevarande af en bestämd och konsekvent rättstillämpning

å förevarande område. Skulle detta förslag anses förtjäna nådigt afseende,

vill det synas, som om sekreterarens befogenheter och åligganden

såsom föredragande i ifrågavarande mål borde blifva enahanda, som

kammarrätten ansett böra bestämmas för revisionskommissarierna i deras

egenskap af föredragande af anmärknings- och därmed jämställda mål.

Vidare hemställer kommittén, att åt advokat fiskalen må uppdragas

att föredraga ärenden rörande verkets ekonomi samt att redovisa af

kammarrätten ådömda böter och viten. Angående dessa förslag tillåter

kammarrätten sig i underdånighet hänvisa till sina härofvan därom

gjorda uttalanden.

Vidkommande härefter kommitténs yttrande angående notarietjänsterna

i kammarrätten lider äfven detta yttrande af eu, särskildt

hvad förändringarne i rubrik- och recitskrifningen angår, ganska märkbart

framträdande öfverskattning af betydelsen af de utaf kommittén

föreslagna förenklingsanordningarna. Med afseende å hvad kommittén

yttrat därom, att kansliamanuensernas tjänsteåligganden skulle vara i

hufvudsak desamma som notariernas, anser kammarrätten sig icke böra

underlåta att framhålla, att kansliamanuenserna äro frikallade från all

skyldighet att uppsätta och expediera utslag och bref i revisionsafdelningens

anmärkningsmål och därmed i samband stående ärenden, hvilket

ganska tyngande arbete påhvilar endast notarierna, hvadan mellan

kansliamanuenserna och notarierna föreligger eu icke oväsentlig skillnad

i arbetsbörda.

Äfven vid granskning af kommitténs uttalanden angående de

aktuarien och registratorn tillhörande åligganden röjer sig kommitténs

benägenhet att tillmäta de af densamma förordade förenklingsförslagen

största möjliga betydelse. Då de ordinarie afskrifningsmålens anteckning

i aktuariens diarium öfver dessa mål är tämligen summarisk och följ

-

71

aktligen ej tager mycken tid i anspråk samt antalet öfriga afskrifnings-,

afkortnings-, restitntions- och reskontreringsmål, som för närvarande

underställas kammarrättens pröfning, är ganska ringa, lärer någon »afsevärd

lättnad» i aktuariens arbete genom upphörande af skyldigheten

för honom att diarieföra berörda mål knappast, såsom kommittén antager,

vara att påräkna. Befrielse för aktuarien att diarieföra för granskning

inkommande räkenskaper skulle, såsom lätt inses, medföra någon mera

betydande minskning i aktuariens arbete endast under den kortare tidrymd

af några veckor årligen, då dessa räkenskaper pläga i störj-e

antal inkomma till ämbetsverket. 1 detta sammanhang tillåter kammarrätten

sig vidare erinra, hurusom kammarrätten ansett sig ej kunna förorda,

att kommittéförslaget lägges till grund för eu mera allmän förenkling

af instansordningen i de till kammarrättens ämbetsbefattning

hörande mål, hvaraf komme att följa minskning af antalet Kung!. Maj:ts

remisser och följaktligen äfven af det allmänna diariets omfattning,

samt att diaidet öfver afgjorda besvärsmål synts kammarrätten icke

utan olägenhet kunna undvaras.

Härefter öfvergår kammarrätten till granskning af kommitténs

regleringsförslag i fråga om revisor stjänsterna i ämbetsverket. Efter

att hafva redogjort för kammarrättens i dess underdåniga utlåtande den

15 maj 1902 framställda förslag, att af nuvarande aderton revisorstjänster

tre borde förses med högre aflöning än de öfriga och deras

innehafvare erhålla benämningen »förste revisorer», afstyrker kommittén

detta förslag, då det enligt kommitténs åsikt icke kan anses påkalladt

att för kontorsförmansbestyren, hvilkas utförande skulle påhvila bemälde

»förste revisorer», inrätta ordinarie befattningar af högre grad än revisors,

helst dessa bestyr efter genomförande af kommitténs förslag skulle

lämna kontorsförmännen mer tid öfrig för räkenskapsgranskningen än

för närvarande, hvarjämte kommittén framhåller, att det icke bör ifrågasättas

att skapa nya tjänster allenast för ökande af befordringsmöj 1igheterna

för revisionspersonalen; och anser kommittén sig ändock särskildt

genom sina förslag till förändringar i afseende å revisionsarbetet

hafva beaktat angelägenheten af att göra kammarrättens revision till

en verklig öfverrevision.

Vid granskning af kommitténs förslag, i hvad detsamma afser

revisionskommissarietjänsterna, har kammarrätten uttalat sig jämväl angående

kontorsförmanssysslornas lämpliga ordnande; och tillåter kammarrätten

sig i underdånighet hänvisa till hvad ämbetsverket i ämnet sålunda

yttrat.

72

Hvad vidare angår frågan om revisorernas antal har kommittén

med erkännande af de ökade kraf, som måste ställas på kammarrättens

revision, uttalat den mening, att dessa skulle kunna till väsentlig del

tillgodoses genom ändring i själfva formerna för arbetet å revisionsafdelningen,

och kommittén erinrar i sådant afseende särskildt om sina

förslag angående besörjande af vid räkenskapsgranskningen förefallande

enklare göromål af kvinnliga eller andra biträden utan akademisk bildning

och om utförande af renskrifning och därmed jämförliga göromål

af, extra oexaminerade biträden och icke af de å revisionsafdelningen

anställde examinerade tjänstemännen. Kommittén framhåller vidare,

att genom kontorsförmännens befriande från granskning af revisorernas

anmärkningar af de förre hädanefter bör kunna påräknas mera biträde

vid räkenskapsgranskningen än för närvarande; och borde äfven en

väsentlig ökning af arbetsprodukten följa af den utaf kommittén föreslagna

utsträckningen af. arbetstiden. Det syntes kommittén önskvärdt

i fråga om ett sådant granskningsarbete som det kammarrättens revisionsafdelning

tillhörande, att för detsamma icke anlitades extra ordinarie

tjänstemän i större utsträckning än som betingades af nödvändigheten

af att hafva tillgång till lämpliga vikarier för de ordinarie revisionstjänstemännen,

och kommittén finner därför, att eu minskning bör ske

i antalet revisionsamanuenser. Beträffande antalet revisorer anser kommittén

det visserligen vara svårt att med någon säkerhet beräkna

behofvet i detta afseende, men kommittén 1ror sig likväl kunna antaga,

att förenklingarna i revisionsarbetet äfvensom utsträckningen af tjänstgöringstiden

böra medföra å ena sidan sådana lindringar i revisorernas

arbete och å den andra en så afsevärd ökning i arbetskvantiteten, att de

ej allenast böra fullt uppväga den ökning i revisionens arbetsmaterial,

som under en tid framåt kan förväntas, utan ock därutöfver lämna

tillfälle till minskning i amanuensantalet. Kommittén föreslår därför

icke någon ökning i nuvarande antalet ordinarie revisorer, hvilket

antal ock, de ifrågasatta förste revisorerna däri inberäknade, enligt hvad

kommittén erinrar, bibehållits af kammarrätten i dess omförmälda underdåniga

utlåtande af den 15 maj 1902.

Vid öfvervägande af denna fråga synes lämpligast att söka ernå

dess lösning på grundvalen af vunnen erfarenhet om behofvet för närvarande

af arbetskrafter å revisionsafdelningen och efter undersökning,

hvilka verkningar i förevarande afseende de ifrågasatta ändringarna i

revisionsarbetet skulle kunna antagas komma att medföra.

Härvid torde till en början förtjäna framhållas, att för närvarande

vissa delar af de till kammarrätten inkommande räkenskaperna i brist

73

på arbetskrafter icke undergå någon som helst granskning. I § 25 af

gällande instruktion för kammarrätten stadgas i fråga om räkenskapsgranskningen,

bland annat, att de redogörelser, som i det redovisande

verket blifvit detalj granskade, skola, i den mån tiden det medgifver,

underkastas ytterligare revision, mindre i afseende å redogörelsernas

sifferuppgifter än till kontrollerande af vederbörande myndigheters förvaltningsåtgärder.

I följd af den fortgående tillväxten i mängd och

omfång af de till kammarrätten inkommande räkenskaperna har emellertid

granskningstiden för nyssberörda redogörelser måst efter hand nedsättas

och är för närvarande alldeles otillräcklig, och äfven kommittén

synes medgifva, att på grund af missförhållanden af denna art svårigheter

redan nu möta för ett effektivt besörjande af det revisionsafdelningen

åliggande arbetet.

Måste således redan för närvarande arbetskrafterna å denna afdelning

af ämbetsverket anses otillräckliga för ett godt fullgörande af de

densamma anförtrodda ansvarsfulla uppgifterna, är det att befara, att

detta missförhållande, för den händelse att kommittéförslaget vunne godkännande,

komme att ytterligare skärpas. Härvid tillåter kammarrätten

sig till en början i underdånighet fästa uppmärksamheten å kommitténs

förslag, att tillfälle måtte beredas till kontrollgranskning, i den mån

ske kan, äfven af de för offentlighet tillgängliga uppbörd sredogörelser

från vissa förvaltningsgrenar, som nu ej ingå till kammarrätten, ett

förslag, hvilket, därest detsamma skall äga någon praktisk betydelse,

naturligen kommer att i sin mån öka revisionsafdelningens arbetsbörda.

En ej oväsentlig ökning i göromålen å avdelningen komme äfven att

blifva . en följd af förslagen om upphörande af underställning i vissa

afskrifnings-, afkortnings-, restitutions- och reskontreringsmål och revisionens

öfvertagande af bestyret med granskningen af besluten i dessa

mål, i hvilket afseende torde förtjäna erinras, att, såsom i det föregående

redan blifvit antydt, för närvarande amanuensens å advokatfiskalskontoret

arbetstid nära nog uteslutande tages i anspråk af granskningen

af de ordinarie afskrifningsmålen och uppsättande af utlåtanden i desamma.

Såsom ofvan omnämnts, har kommittén trott de ökade kraf, som

måste ställas på kammarrättens revision, kunna till väsentlig del tillgodoses

genom ändring i själfva formerna för arbetet å revisionsafdelningen.

Om än kammarrätten anser de af kommittén i detta hänseende

framlagda förslagen kunna genomföras utan äfventyr för, att den å revisionsafdelningen

utöfvade kontrollen öfver vederbörande redogörare

10

74

varder försvagad, och med utsikt, att någon arbetskraft skulle därigenom

kunna sparas för mera maktpåliggande uppgifter, hyser dock

kammarrätten på nedan angifna skäl den öfvertygelsen, att kommittén

väsentligen öfverskattat betydelsen i nu förevarande afsende af de utaf

densamma föreslagna anordningarna.

Vidkommande först förslaget, att för siffergranskning af de till

kammarrätten ingående räkenskaperna samt för besörjande äfven af vissa

andra göromål måtte anlitas kvinnliga eller andra biträden utan akademisk

bildning, tillåter kammarrätten sig i underdånighet erinra, att

enligt kommitténs åsikt åt dessa biträden borde anförtros att besörja

såväl rent siffergranskningsarbete som ock efterseendet, huruvida verifikationer

medföljde till vederbörande poster och till själfva beloppen

öfverensstämde med dessa. Vid granskning äf kommitténs förslag angående

revisionsarbetets lämpliga ordnande har emellertid kammarrätten

uttalat den uppfattning, att dessa biträdens arbetskraft komme att hufvudsakligen

tagas i anspråk af siffergr an silning, som för närvarande i brist

på arbetskrafter icke kan behörigen fullgöras, hvadan genom förslagets

godkännande i denna del någon afsevärd tidsvinst för den examinerade

revisionspersonalen synes ej vara att påräkna. Hvad särskildt beträffar

åliggandet att efterse, om verifikationer medfölja till vederbörande poster,

torde undersökning däraf i allt fall komma att ske vid den på nyssnämnda

personal själffallet ankommande granskningen, huruvida bifogad

verifikation må vara tillfyllestgörande. Medan således den lättnad i de

examinerade revisionstjänstemännens arbete, som genom ifrågavarande

biträdens öfvertagande af vissa göromål skulle vinnas, icke torde kunna

värderas synnerligen högt, lärer af lätt insedda skäl dessa biträdens

arbete icke blifva jämförligt med ett lika antal för revisionsarbetet särskildt

utbildade amanuensers. Kommitténs förslag, att renskrifning och

därmed jämförliga göromål skulle hädanefter utföras genom extra oexaminerade

biträden och öfriga ifrågasatta mindre förändringar i arbetssättet

å revisionsafdelningen äro säkerligen icke af den betydelse, att

därigenom någon afsevärd arbetskraft skulle sparas för granskningsarbetet.

Hvad slutligen angår kommitténs förslag om arbetstidens utsträckning,

i syfte att därigenom en väsentlig ökning af arbetsprodukten skulle

kunna vinnas, håller kammarrätten i enlighet med sin i det föregående

uttalade uppfattning före, att nämnda syfte på denna väg endast i ringa

mån kan ernås, i ty att med hänsyn till revisionsarbetets synnerligen

tröttande beskaffenhet den föreslagna utsträckningen af tjänstgöringstiden

icke kan förväntas medföra synnerligen stor verkan hvad arbetsresultatet

angår.

Vid öfvervägande af dessa förhållanden har kammarrätten ej kunnat

undgå att finna, att, därest arbetskrafterna å revisionsafdelningen blefve

så knappt tillmätta, som af kommittén föreslagits, fara vore förhanden,

att de revisionspersonalen anförtrodda maktpåliggande göromålen icke

skulle kunna med tillbörlig säkerhet och noggrannhet fullgöras, och

kammarrätten nödgas af sådan anledning på det bestämdaste afstyrka

hvarje annan minskning af arbetskrafterna å ifrågavarande afdelning

af ämbetsverket, såvidt de examinerade tjänstemännen angår, än med

afseende å revisionskommissarierna. Såsom bekant är för närvarande

antalet å revisionsafdelningen anställda revisorer aderton och amanuenser

elfva. Lika med kommittén finner emellertid kammarrätten

påtagligt, att i förhållande till antalet revisorer revisionsamanuensernas

antal för närvarande är vida större än hvad som kan anses lämpligt,

och någon annan utväg att råda bot för detta missförhållande lärer

ej stå öppen än att i stället för visst antal amanuensbefattningar

inrätta mot dessa befattningar i afseende å arbetsresultatet svarande

nya revisorstjänster. Kammarrätten tillåter sig förty underdånigst

hemställa, att å revisionsafdelningen tre amanuenstjänster indragas,

men att samtidigt inrättas två nya revisorsbefattningar. Enligt kammarrättens

förslag skulle således de å nämnda afdelning af ämbetsverket

anställde examinerade tjänstemännen med mera fast anställning blifva

följande, nämligen två revisionskommissarier, tjugu revisorer (däraf

två tillika kontorsförmän med högre aflöning) och åtta amanuenser.

*

Aflöningar och pensionsbelopp m. m.

1 delen I af sitt betänkande har kommittén hvad angår de så kallade

normala lönegraderna inom de centrala ämbetsverken hemställt om vissa

aflöningssatser och pensionsbelopp, Indika kommittén sedermera vid utarbetande

af sitt löneregleringsförslag i fråga om kammarrätten ansett

böra vinna tillämpning äfven beträffande detta ämbetsverk. Kommittén

uppgifver sig vid bedömande, hvilka aflöningsbelopp böra anses för befattningar

i normala lönegrader skäliga, hafva tagit i betraktande de skärpta

fordringar, densamma ansett böra ställas å de centrala ämbetsverkens

personal, samt den obestridliga stegringen i vissa lefnadskostnader, hvarjämte

kommittén äfven tagit hänsyn därtill, att för denna personal, i

den mån så ej redan vore fallet, kunde komma att stadgas skyldighet

att bidraga till egen pensionering. Det har synts kommittén uppenbart,

76

att hvad de tre allmänna tjänstemannagraderna anginge för de lägsta

tjänstemännen kräfdes en starkare aflöningstillökning än för de högre.

Frågan om ordnandet af aflöningsförhållandena för statens ämbetsoch

tjänstemän kan själffallet skärskådas ur hufvudsakligen två olika

synpunkter, statens och löntagarnes. Vid anläggaiidet af den förra

framträda i främsta rummet spörsmålets statsfinansiella moment och

dess betydelse för den af statsmyndigheterna utöfvade verksamheten.

Löntagaren däremot bedömer frågan gifvetvis hufvudsakligen ur billighetssynpunkt.

Att staten måste söka begränsa kostnaderna för rättsskipningen

och förvaltningen, i den mån detta är förenligt med omsorgen om deras

behöriga handhafvande och löntagarnes billiga anspråk, är ju utan

vidare själfklart, och nödig sparsamhet i detta afseende har också alltid

ansetts höra till grundvillkoren för en sund statshushållning. Men säkerligen

främjas icke vare sig statens eller de enskildes intresse därigenom,

att den ersättning, staten bereder sina organ, sättes så lågt, att dess behof

af dugande krafter för fullgörandet af det betydelsefulla arbetet inom rättsskipningens

och förvaltningens olika grenar icke kan på ett tillfredsställande

sätt tillgodoses. Det lärer emellertid utan öfverdrift kunna sägas, att

fara härför i vårt land icke är aflägsen. Oförnekligt torde vara, att,

såsom ämbetsverkets representant i kommittén till dess protokoll anfört,

med den utbildning, som kräfves, den sakkunskap och omdömesgillhet,

som erfordras, personalen inom de centrala ämbetsverken för sitt arbete

åtnjuter vida lägre aflöningsvillkor, än motsvarande intellektuella arbete

i enskild eller kommunal tjänst betingar, och förvisso äger denna utsaga *

giltighet, äfven om behörig hänsyn tages till den tryggade ställning,

statens tjänstemän åtnjuta genom det på fullmakten grundade orubbade

bibehållandet vid tjänsten och pensionsrätten. Medan genom den väsentliga

prisstegring och den höjning af den allmänna lefnadsnivån, som

under de senare åren inträdt, en för innehafvarne af statstjänster synnerligen

ogynnsam förskjutning af deras ekonomiska ställning i förhållande

till andra medborgares ägt rum, en förskjutning, hvilken framträdt ännu

skarpare, i samma mån de företräden af mera ekonomisk art, statens löntagare

åtnjutit framför de enskildes, åtminstone hvad pensionsrätten angår

alltmer utplånats, hafva, såsom äfven påvisats, den på det sociala området

städse fortgående utjämningen och växande själfständighetskänslan i sin

mån bidragit att framkalla eu förändring i värdesättningen af de förmåner

af social natur, innehafvandet af en statstjänst ganska allmänt

ansetts medföra.

Det lärer icke kunna betviflas, att, därest ej åtgärder vidtagas

för en effektiv förbättring af tjänstemännens aflöningsvillkor, nu rådande

77

missförhållande härutinnan, hvaraf följderna redan börja framträda i en

flerestädes inträdd minskning i tilloppet aspiranter å tjänstemannabanan,

komma att efter hand medföra allt menligare verkningar för rättsskipningen

och statsförvaltningen i allmänhet. Att benägenheten för den

civila statstjänsten skulle, utan att berörda missförhållande genom eu

tidsenlig lönereglering af hjälptes, komma att tilltaga, är uppenbarligen

ej att vänta. Fasthellre måste befaras, att tilloppet till denna lefnadsbana

komme än ytterligare att minskas, i samma mån de fördelar, den

enskilda affärs- och advokatverksamheten erbjuder sina utöfvare, blifva

mera synbara, och allt allvarligare svårigheter uppkomma att på ett

fullt tillfredsställande sätt fylla behofvet af arbetskraft för de maktpåliggande

högre befattningarna i domstolarna och administrationen.

Kammarrätten lärer icke behöfva påpeka de vådor lör hela samhällslifvet,

hvarmed en stadigvarande nedgång af dugligheten och själfständigheten

hos innehafvarne af dessa befattningar skulle vara förknippad. Statens

lmfvudändamål är ju rättens förverkligande och skyddande. Det synes

då vara af den största betydelse, att de organ, genom hvilka staten

verkar för detta höga mål, också förmå fylla sin viktiga bestämmelse.

Af hvad sålunda blifvit anfördt framgår, att enligt kammarrättens

åsikt genomförandet af en effektiv lönereglering för de civila befattningshafvandena

icke kan länge undanskjutas utan fara för viktiga statsintressen.

Frågan, huruvida det af kommittén framlagda regleringsförslaget beträffande

kammarrätten kan hvad detta ämbetsverk angår anses behörigen

tillgodose nämnda intressen, torde lämpligen kunna besvaras i sammanhang

med skärskådande af spörsmålet, om förslaget verkligen uppfyller

vederbörande befattningshafvandes billiga anspråk.

Utgår man därvid från den allmänna förutsättning, hvars befogenhet

väl svårligen lärer kunna jäfvas, att de nuvarande aflöningsförmånerna

blifvit rätt afvägda efter de vid tiden för den senaste

löneregleringens genomförande rådande förhållandena, föreligger till

bedömande, om de af kommittén föreslagna löneförbättringarna kunna

anses motsvara den efter nämnda tid inträdda stegringen i lefnadskostnaderna

äfvensom de ifrågasatta ökade anspråken å vederbörande

befattningshafvande. Det synes kammarrätten ligga i öppen dag, att,

ur denna synpunkt sedt, de af kommittén föreslagna lönesatserna måste

anses otillfredsställande. Hvad angår prisförhållanden och leinadskostnader

liar kommittén, hvilken icke lämnat annat bidrag till belysning

af dessa för en rättvis lönereglering synnerligen betydelsefulla omständigheter

än en jämförande framställning i tabellform angående bostadshyror

i Stockholm och Köpenhamn, ansett sig kunna hufvudsakligen

78

hänvisa till en vid Kungl. Maj:ts proposition år 1901 angående statsverkets

tillstånd och behof fogad utredning, som åberopats till stöd för

då gjord framställning om dyrtidstillägg för vissa statens tjänstemän

och betjänte. Enligt nämnda utredning skulle den prisstegring, som ägt

rum från perioden 1876—1885 till åren 1899—1900, kunna antagas icke

understiga fjorton till sexton procent, hvadan en motsvarande, till femton

procent beräknad höjning af vederbörande befattningshafvandes i kammarrätten

nuvarande löneförmåner, dyrtidstillägg däri icke inberäknade,

skulle innebära lönesatsernas fastställande till följande maximibelopp,

nämligen för presidenten 11,500 kronor, för kammarrättsråd 8,050

kronor, för andra gradens tjänsteman 6,325 kronor, för första gradens

tjänsteman 4,600 kronor, för förste vaktmästaren 1,265 kronor och för

vaktmästare 1,035 kronor. Härvid lärer emellertid ej böra förbises, att

ofvanberörda procenttal förvisso icke oväsentligt understiga ifrågavarande

prisstegring hvad. Stockholm angår, samt att den under de senare åren

framträdande väsentliga höjningen af den allmänna lefnadsnivån, hvilken

i icke ringa mån bidragit att framkalla en försämring af tjänsteinnehafvarnes

samhällsställning, lämnats alldeles obeaktad.

_ Vid öfvervägande af, hvilka aflöningsbelopp må anses skäliga,

uppgifver kommittén sig hafva tagit hänsyn äfven därtill, att för vederbörande

befattningshafvande kan komma att stadgas skyldighet att

lämna bidrag till egen pensionering, och erinrar i detta afseende (delen

I sid. 100, 101), hurusom enligt det af pensionskommittén den 7

november 1902 framlagda förslaget civila tjänsteinnehafvare skulle enligt

vissa grunder bidraga till dylik pensionering. Dessa pensionsbidrag

hafva emellertid af nyssnämnda kommitté upptagits till så afsevärda

belopp, att, därest desamma komme att vinna fastställelse, den löneförbättring

för vederbörande befattningshafvande i kammarrätten, hvarom

nu förevarande kommitté gjort hemställan, i icke oväsentlig, beträffande

vissa af dem till och med högst betydande mån skulle tagas-i anspråk

för de nya pensionsafgifterna.

Härtill komma de af kommittén föreslagna inskränkningarna i

rätten att med tjänst i kammarrätten förena annan befattning eller uppdrag,

hvilka inskränkningar, om än enligt sakens egen natur af beskaffenhet

att svårligen kunna mätas i penningbelopp, likväl måste i

betraktande af de utaf kommittén föreslagna, mindre rikliga lönesatserna

antagas komma att för vederbörande befattningshafvande i vissa fall

medföra en försämring af deras ekonomiska villkor, samt den betydande

skärpning af vederbörande tjänstemäns arbetsplikt och ansvar, som af

kommittéförslagets genomförande blefve en följd och hvilken skärpning

79

hvad angår vissa tjänstemän, exempelvis kammarrättens ledamöter, vnnnit

sådan omfattning, att den synes hafva bort i och för sig betinga eu

effektiv löneförhöjning.

Tager man behörig hänsyn till dessa förhållanden, lärer med skäl

kunna ifrågasättas, huruvida kommitténs reglerings förslag beträffande

kammarrätten i stort sedt verkligen må anses innebära en förbättring

af vederbörande tjänsteinnehafvares ställning. Att hvad särskildt ledamöterna

angår en afgjord försämring skulle blifva en följd af kommittéförslagets

godkännande, torde svårligen kunna förnekas.

År det följaktligen kammarrätten omöjligt att ur billighetssynpunkt

understödja kommitténs ifrågavarande regleringsförslag, vill det

å andra sidan synas, som om statens och dess tjänares intressen i förevarande

afseende skulle i det hela sammanfalla. Kammarrätten har i

det föregående ansett sig böra framhålla angelägenheten häraf, att den

fara för nedgång i erforderlig kompetens hos vederbörande befallningshafvande,

nuvarande otillfredsställande löneförhållanden medföra, genom

dessas ordnande på tidsenligt sätt verkligen undanrödjes. Att enligt

kammarrättens öfvertygelse denna fara icke skulle genom godkännande

af kommittéförslaget kunna anses aflägsnad, torde framgå af hvad ofvan

blifvit anfördt. Särskildt finner kammarrätten sig ej böra underlåta

att framhålla, hurusom det icke lärer i längden befinnas'' möjligt att för

ledamotsbefattningar i en i högre och högsta instans dömande öfverrätt

förvärfva krafter* hvilka verkligen motsvara de fordringar på insikter,

omdömesförmåga och själfständighet, som för innehafvare af dylika

maktpåliggande ämbeten måste anses oeftergiflig^, därest icke staten bereder

vederbörande befallningshafvande fördelar, som stå i skäligt förhållande

till de på dem ställda anspråken. Ett dylikt missförhållande mellan,

å ena sidan, fordringarna på vederbörande befattningshafvandes kompetens

och, å den andra, de med tjänsten förenade förmånerna framträder än tydligare

med afseende å chefsbefattningarna i ämbetsverken. Det har ofta

påvisats, att sådana befattningar i den enskilda affärsverksamheten ej

sällan äro mångdubbelt rikligare aflönade utan att kräfva större insikter

eller begåfning än dylika sysslor inom statsförvaltningen, och

torde ej heller böra förbises, att vissa anspråk af social natur, som man

plägar • anse kunna ställas å innehafvare af sådana statstjänster, med

de samma befattningshafvande tillkommande oafsedt dessa anspråk knappt

tilltagna lönerna varda för dem synnerligen tyngande.

Med afseende å kommitténs förslag till aflöningar och pensionsbelopp

för kammarrätten har representanten för ämbetsverket uttalat

den mening, att de af kammarrätten i dess underdåniga utlåtande den

80

15 maj 1902 med anledning af nådiga cirkuläret den 25 oktober 1901

föreslagna lönesatser syntes honom icke i någon mån öfverdrifna, och

att särskildt den af ämbetsverket föreslagna aflöningstiteln hyresbidragtorde

vara en lämplig form för att, därest den inom statsförvaltningen

i dess helhet komme till användning, utjämna aflöningsförhållandena

för tjänster, som borde aflönas lika, efter de olika lefnadskostnaderna

å olika orter.

Anslutande sig till denna mening vill kammarrätten icke underlåta

uttala sin uppfattning, att den rationella grunden för en lönereglering

synes vara, att med utgående från gällande aflöningssatser, hvilka

måste antagas vara jämväl i förhållande till hvarandra af statsmakterna

rätt afvägda, procentvis i mån af lefnadskostnadernas nedgång eller

stegring sänka eller höja nämnda lönesatser och sedermera jämka de

sålunda erhållna aflöningsbeloppen efter de förändringar beträffande

anspråken på vederbörande befattningshafvandes arbetskraft eller på

dem i öfrigt, som efter senaste lönereglering inträdt eller af den nya

regleringens genomförande skulle kunna antagas komma att följa.

Tydligt är, att, därest kommittén vid utarbetande af ifrågavarande löneregleringsförslag

följt dessa grunder, resultatet blifvit ett helt annat

än det, vid hvilket kommittén nu stannat. Men om än det vill synas,

som om några befogade erinringar mot nämnda grunder icke skulle

kunna framställas, anser kammarrätten sig ej böra förorda en så väsentlig

rubbning af nuvarande löneförhållanden som den, hvartill en tillämpning

af samma grunder skulle leda, helst utsikt torde saknas till erhållande

af statsmakternas godkännande af eu efter dylika normer uppgjord

aflöningsstat.

Vid afgifvande af sitt förslag till lönereglering för ämbetsverket

den 15 maj 1902 har kammarrätten ansett sig sakna anledning taga

hänsyn till möjligheten af, att vederbörande befattningshafvande kunde

komma att förpliktas bidraga till sin egen pensionering. Sedan emellertid

pensionskommittén framlagt förslag därom, finner kammarrätten sig

föranlåten af sådan anledning och på grund af de ökade anspråk

å vederbörande befattningshafvande, som komme att följa af godkännande

af nu ifrågavarande kommittéförslag med däri af kammarrätten

förordade ändringar, i underdånighet hemställa om någon förhöjning

i de af ämbetsverket i dess underdåniga utlåtande den 15

maj 1902 föreslagna lönesatser. Till fullo biträder kammarrätten

kommitténs åsikt om önskvärdheten häraf, att i betraktande af de

viktiga uppgifter, hvilka åligga kammarrättens revisionsafdelning,

81

och. för att kunna för chefsplatserna inom densamma förvärfva krafter,

vuxna dessa uppgifter, revisionskommissariernas aflöning varder satt

något högre än hvad för den andra normala tjänstegraden stadgas.

Äfven häraf betingas emellertid en afvikelse från kammarrättens ofvan

omförmälda löneregleringsförslag, liksom ock lönesatserna för vaktbetjäntpersonalen

upptagits till de af kommittén föreslagna högre belopp.

Ofriga ändringar i kammarrättens berörda förslag, som komma att af

ämbetsverket föreslås, åsyfta att bringa aflöningsbeloppens fördelning

mellan olika titlar i närmare öfverensstämmelse med kommitténs förslag

och torde ej påkalla någon särskild motivering från kammarrättens sida.

Innan kammarrätten öfvergår till framläggande af ett detaljerad!

förslag till lönereglering för ämbetsverket, anser emellertid kammarrätten

sig böra ägna närmare granskning åt kommitténs förslag om

ordnande af revisorernas aflöningsförhållanden.

I sitt ofvanberörda underdåniga utlåtande den 15 maj 1902 hemställde

kammarrätten, att en något högre aflöning i allmänhet måtte

beredas ämbetsverkets revisorer än andra tjänstemän af första lönegraden,

till stöd för hvilken hemställan anfördes hufvudsakligen följande.

Då kammarrättens revision i förhållande till andra revisioner intoge

ställningen af en öfverrevision, hvilkens granskningsplikt omfattade

hela statsförvaltningen, syntes på en revisor i kammarrätten böra ställas

skärpta fordringar på omdömesförmåga och författningskännedom, hvithet

äfven vore i viss män erkändt därigenom, att för befordran inom

kammarrättens revision erfordrades högre examenskompetens än som

i allmänhet vore föreskrifven för revisorer i andra verk. Det syntes

uppenbart, att de större kraf, man således borde ställa på en öfverrevisor,

ej i längden kunde uppehållas, med mindre honom bereddes

fördelaktigare ekonomiska villkor än andra revisorer. Efter att hafva

lämnat en utredning angående revisorernas i kammarrätten aflöningsoch

befordringsförhållanden, jämförda med andra sådana tjänstemäns,

ansåg sig kammarrätten berättigad af densamma draga den slutföljd,

att ämbetsverkets revisorer långt ifrån att vara bättre lottade än revisorer

i andra dylika verk i stället befunne sig i sämre ställning. Medan

lönevillkor och befordringsålder vore ungefär lika, tedde sig befordringsutsikterna

afgjordt sämre för kammarrättens revisorer. Att ett sådant

sakernas tillstånd måste i längden inverka menligt på revisionsarbetet

inom kammarrätten, syntes uppenbart. De dåliga befordringsutsikterna

kunde befaras verka förslappande på vederbörande tjänstemäns nit och

intresse, och det antagande läge nära till hands, att dugliga, för revisions

11

-

82

arbetet utbildade personer, ställda i valet mellan befordran till befattning

i kammarrättens revision eller i annan lägre, men mera gynnsamt ställd

revision, föredroge det senare.

Kommittén tiar likväl ej velat anse skäl föreligga att i aflöningshänseende

åt revisorerna i kammarrätten bereda en undantagsställning

och framhåller därvid till en början, att med den löneförhöjning, hvarom

kommittén gjort hemställan för första gradens tjänstemän inom de

centrala ämbetsverken, löneförmånerna blefve sådana, att de äfven hvad

an gånge tjänstemän med den uppgift, som tillkomma kammarrättens

revisorer, måste anses i och för sig fullt tillräckliga.

Enär de af kammarrätten till stöd för ifrågavarande förslag åberopade

skälen hänföra sig till jämförelser mellan kammarrättens revisorer och

andra tjänstemannagrupper, innefattar den af kommittén sålunda uttalade

meningen icke något försök till vederläggning af riktigheten af kammarrättens

motivering af samma förslag.

Emellertid finner kommittén, att ej heller ur dylika jämförelser

kunna hämtas stöd för att bereda kammarrättens revisorer en undantagsställning,

och framhåller, att de kompetensfordringar, som enligt gällande

bestämmelser ställas å kammarrättens revisionstjänstemän, äro

icke andra än de, som gälla äfven för öfriga nuvarande tjänstemän af

första graden inom verket liksom för en mängd tjänstemän i samma

grad inom andra verk. Och det kammarrättens revisionspersonal åliggande

arbetet vore, om än i viss män mera maktpåliggande än arbetet

inom vissa specialrevisioner, dock icke genom invecklad beskaffenhet

eller svårigheter att detsamma fullgöra så skildt från annat första

gradens tjänstemän i allmänhet åliggande arbete, att ur sådan synpunkt

eu åtskillnad i löneförmåner kunde anses befogad.

Då det enligt sakens natur icke gärna är möjligt ådagalägga ohållbarheten

af ett dylikt på individuell uppfattning grundadt omdöme,

måste kammarrätten inskränka sig till att åberopa hvad ämbetsverket

med stöd af sin sakkännedom i ämnet därutinnan tillförene anfört.

Kommittén förklarar sig ej kunna anse löneförhöjning vara det

enda eller ens det verksammaste medlet att vinna möjligast effektiva

revision. Ur denna synpunkt finner kommittén det vida viktigare,

att i formerna för revisionsarbetet inom kammarrätten vidtagas sådana

ändringar, som äro ägnade att höja detta arbetes vikt och betydelse

inom verket samt revisionspersonalens uppfattning af och intresse för

sin uppgift. Med erinran om de af kommittén i sådant syfte framställda

förslagen framhåller kommittén tillika, att till målets vinnande också

bör medverka, att revisionskommissarierna, till Indika poster dugliga

83

revisorer liade att vänta befordran, af kommittén satts i en högre lönegrad

än förut. Vidare fäster kommittén uppmärksamheten därå, att

genom de två kontorsförmansplatserna ytterligare utsikt finnes för revisorer,

som visat sig dugliga, att komma upp i en bättre aflöningsställning.

På grund häraf håller kommittén före, att befattningarna

inom kammarrättens revisionsafdelning, därest kommitténs förslag varder

genomfördt, böra blifva vida mer eftersträfvansvärda än nu samt ägnade

att draga till sig dugande ämnessvenner i icke mindre mån än andra

motsvarande tjänster och särskild!, befattningar inom specialrevisionerna.

Huru kommittén kunnat komma till den slutföljd, att kommittéförslagets

genomförande skulle så förbättra kammarrättens revisorers

ställning i förhållande till andra sådana tjänstemäns, att den anmärkta

bristen på likställighet dem emellan komme att utplånas, är svårt att

inse. De ändringar i formerna för revisionsarbetet, hvarå kommittén

förklarar sig fästa så väsentlig vikt, innebära, såsom ock i en af

kommittéledamoten F. H. Schultzberg till kommittébetänkandet afgifven

reservation påvisats, icke för kammarrättens revisorer någon förmån

framför dem, som tillkomma de förvaltande verkens revisorer. Genom

indragningen af en revisionskommissariebefattning skulle befordringsutsikterna

för revisorerna, hvilka redan för närvarande äro synnerligen

ogynnsamma, ytterligare försämras, och, äfven om kammarrättens förslagom

uppförande i ämbetsverkets stat af högre aflöning åt två revisorer,

som tillika skulle tjänstgöra såsom kontorsförmän, vunne afseende,

skulle kammarrättens revisions ofördelaktiga ställning i förhållande till

specialrevisionerna i fråga om befordringsutsikter ej undergå någon

afsevärd förändring. Då de skäl, som anförts för förslaget om högre

aflöningsförmåner för kammarrättens revisorer än för första gradens

tjänstemän i allmänhet, följaktligen enligt kammarrättens mening icke

blifvit i någon mån af kommittén vederlagda, har kammarrätten ej

funnit sig äga anledning frångå ifrågavarande förslag. Äfven ett godkännande

af detta'' förslag bör själffallet föranleda eu förändrad formulering

af det bland aflöningsvillkoren intagna stadgandet om rätt till

semester för vissa befattningshafvande i kammarrätten.

Beträffande kommitténs hemställan angående pensionsbelopp. för

presidenten tillåter sig kammarrätten hänvisa till sitt i det föregående

gjorda uttalande i ämnet.

Af hvad ofvan anförts lärer framgå, att kammarrätten anser sig

icke kunna tillstyrka, att kommitténs förslag måtte vinna afseende vid

en blifvande lönereglering för ämbetsverket. Utgående från det förslag

till sådan reglering, som af kammarrätten framlades i dess den 15 maj

84

1902 afgifna underdåniga utlåtande, hemställer kammarrätten i underdånighet,

att med ändring af nu gällande stat för ämbetsverket aflöningarna

måtte upptagas för

presidenten till 7,500 kronor såsom lön, 3,600 kronor såsom tjänstgöringspenningar

och 900 kronor såsom hyresbidrag eller tillhopa 12,000

kronor,

kammarrättsråd till 4,600 kronor såsom lön, 2,400 kronor såsom

tjänstgöringspenningar och 800 kronor såsom hyresbidrag eller tillhopa

7,800 kronor, hvartill efter fem års tjänstgöring skulle kunna komma

ett ålderstillägg till lönen å 600 kronor,

revisionsJcommissarie till 3,400 kronor såsom lön, 2,000 kronor såsom

tjänstgöringspenningar och 600 kronor såsom hyresbidrag eller samman - lagdt 6,000 kronor samt därjämte två ålderstillägg till lönen, hvardera

å 500 kronor, efter respektive fem och tio års tjänstgöring,

sekreterare, advokatfiskal till 3,200 kronor såsom lön, 1,800 kronor

såsom tjänstgöringspenningar och 600 kronor såsom hyresbidrag eller tillsammans

5,600 kronor med likaledes två ålderstillägg till lönen, hvartdera

å 500 kronor, efter respektive fem och tio års tjänstgöring,

hvardera af två revisorer (tillika kontors för män) till 2,500 kronor

såsom lön, 1,500 kronor såsom tjänstgöringspenningar och 500 kronor

såsom hyresbidrag eller tillhopa 4,500 kronor samt tillika tre ålderstillägg

till lönen, hvart och ett å 500 kronor efter respektive fem, tio

och femton års tjänstgöring, med rätt likväl för den, som vunnit befordran

till sådan revisorstjänst från annan revisorsbefattning i ämbetsverket,

att åtnjuta det eller de ålderstillägg, som skulle tillkommit

honom, därest han kvarstått i sistnämnda befattning,

en hvar af de öfriga revisorerna till 2,000 kronor såsom lön, 1,500

kronor såsom tjänstgöringspenningar och 500 kronor såsom hyresbidrag

eller sammanlagdt 4,000 kronor med äfvenledes tre ålderstillägg till

lönen, hvart och ett å 500 kronor efter respektive fem, tio och femton

års tjänstgöring,

notarie, aktuarie till 1,800 kronor såsom lön, 1,500 kronor såsom

tjänstgöringspenningar och 500 kronor såsom hyresbidrag eller tillsammans

3,800 kronor, hvartill skulle kunna komma tre ålderstillägg

till lönen, hvart och ett å 400 kronor efter respektive fem, tio och

femton års tjänstgöring,

förste vaktmästaren till 800 kronor såsom lön, 400 kronor såsom

tjänstgöringspenningar och 200 kronor såsom hyresbidrag eller tillhopa

1,400 kronor och

vaktmästare till 500 kronor såsom lön, 400 kronor såsom tjänstgöringspenningar

och 200 kronor såsom hyresbidrag eller sammanlagdt

85

1,100 kronor med ett ålderstillägg till lönen å 100 kronor efter fem

års tjänstgöring.

Därest detta förslag skulle vinna afseende, komme den slutaflöning,

som i gällande stat för kammarrätten finnes upptagen för presidenten

äfvensom de tjänstemän och betjänte, hvilka enligt förslaget skulle tillhöra

någon af de utaf kommittén omnämnda normala lönegraderna i

de centrala ämbetsverken, att höjas för presidenten, kammarrättsråden,

sekreteraren och advokatfiskalen med tjugu procent, för notarierna och

aktuarien med tjugufem procent, för förste vaktmästaren med omkring

tjugusju procent och för vaktmästarne med omkring trettiotre pimcent,

hvadan förslagets genomförande skulle föranleda en starkare ökning af

slutaflöningen för de lägre befattningshafvandena än för de högre.

Med afseende å advokatfiskalens rätt till aktoratsarfvode hemställde

1874 års löneregleringskommitté, att bemälde tjänstemans rätt till dylikt

arfvode måtte inskränkas till hvad enligt då gällande grunder utginge

eller, enligt hvad framdeles blefve stadgadt, kunde komma att utgå till

andra aktörer.

Kommitténs ordförande presidenten Buren var emellertid skiljaktig

från denna hemställan och erinrade i ett af honom afgifvet särskilt

yttrande, bland annat, att aktoratsarfvodet sedan lång tid varit

en af advokatsfiskalens löneförmåner, hvilken tillförene varit bestämd

till tolf procent men vid löneregleringen 1858 blifvit nedsatt till tio

procent. Att gorå rättigheten till denna inkomst beroende af hvad

andra aktörer åtnjöte i dylik inkomst, skulle enligt reservantens mening

sakna giltighet i betraktande af kammarrättens advokatfiskal säregna

ställning och af vikten utaf det ämbete, han beklädde, hvilken omständighet

äfven betingade, att, då hans fasta lön icke kunde bestämmas

till högre belopp än andra tjänstemän i enahanda grad blifvit tillerkändt,

de ämbetet åtföljande löneförmåner borde uppgå till så högt

belopp, att eu fullt lämplig person för ämbetets utöfvande alltid kunde

erhållas; och hemställde reservanten, att advokatfiskal^ aktoratsarfvode

måtte bestämmas att fortfarande utgå med tio procent af de medel, som

efter hans åtal i kronans eller annan allmän kassa inflöte.

I sitt öfver kommitténs regleringsförslag angående ämbetsverket

den 29 november 1878 afgifna underdåniga utlåtande förklarade kammarrätten

sig med afseende å den särskilda vikten för kronan att till

förvaltande af det ämbete, kammarrättens advokatfiskal beklädde, kunna

påräkna personer af mera framstående duglighet och på grund af de

86

skäl, kommitténs ordförande i sin reservation i öfrig! andragit, dela

den i samma reservation yttrade mening.

Vid föredragning inför Kimgl. Magt den 21 februari 1879 af nu

omförmälda kommittéförslag och utlåtande yttrade dåvarande chefen för

finansdepartementet, att, med afseende å hvad af ordföranden i kommittén

och af kammarrätten blifvit anfördt i fråga om förevarande arfvode,

advokatfiskalen torde böra bibehållas vid enahanda förmåner, han i detta

hänseende för det dåvarande åtnjöte, och detta så mycket hellre, som

aktoratsarfvodet utginge efter samma beräkningsgrund, som Kungi. Magt

ansett böra tillämpas i afseende å kammarkollegii advokatfiskal.

I enlighet med denna hemställan vann frågan då sin lösning, och

§ 30 i nu gällande instruktion för kammarrätten innehåller den bestämmelsen,

bland andra, att kammarrättens advokatfiskal åtnjuter aktoratsarfvode

med tio procent å de medel, böter och viten undantagna, som

etter hans åtal eller till följd af hans ämbetsåtgärd i andra än anmärkningsmål

till betalning utdömas och hvilka i kronans eller annan allmän

kassa inflyta.

I sitt till kammarrättens underdåniga utlåtande nu liänskjutna

betänkande erinrar förevarande kommitté, hurusom densamma i sitt

förslag angående reglering af löneförehållanden in. m. vid kammarkollegium

hemställt om upphörande af advokatfiskalen därstädes tillkommande

provision eller aktoratsafvode under framhållande, bland annat,

att en dylik inskränkning i afseende å de med sistnämnda advokatfiskalstjänst

förenade inkomsterna icke borde kunna verka menligt på

befattningens behöriga uppehållande, enär genom tjänstens bibehållande

i den andra allmänna lönegraden vore sörjdt för, att för densamma

borde kunna erhållas fullt lämplig person. Hvad sålunda blifvit anfördt

ägde enligt kommitténs åsikt sin fulla tillämpning äfven beträffande

advokatfiskalen i kammarrätten. Då härtill komme, att de åtal eller

andra ämbetsåtgärder från denne advokatfiskals sida, för hvilka aktoratsarfvode

tillflöte honom, i regel torde vara föranledda af annans initiativ,

samt själfva ämbetsåtgärden syntes böra af advokatfiskalen verkställas

utan annan ersättning än den, som innebures i honom tillkommande

aflöning, ansåge kommittén dylikt aktoratsarfvode icke vidare böra till

honom utgå.

Mot kommitténs hemställan i denna fråga har representanten för

ämbetsverket inlagt reservation, därvid han med åberopande af de skäl,

som blifvit anförda tillförene, då frågan förevarit, uttalat den åsikt, att

borttagandet af advokatfiskalens ofvannämnda rätt icke vore af förhållandena

påkalladt, i synnerhet icke så länge åklagare i allmänhet bibe

-

87

liölles vid andelar i böter, viten och förbrutet gods, hvarjämte lian,

med förmälan att, därest sådant nr besparingssynpunkt från statsverkets

sida syntes behöfligt, en begränsning af arfvodet likväl torde kunna

ske, i tillämpliga delar hänfört sig till livad representanten för kammarkollegium

i yttrande till kommitténs protokoll anfört om enahanda förslag

angående kollegii advokatfiskal. Denne representant har med

framhållande, hurusom genom den advokat fiskalen hittills i detta afseende

förunnade förmån han, som i öfrigt åtnjutit lön såsom andra gradens

tjänsteman, varit i fråga om aflöningsvillkor bättre ställd än sina vederlikar

inom tjänstegraden, vidare yttrat, att, då med hänsyn till advokatfiskalens

mera själfständiga ställning och ansvarsfulla bestyr nämnda

hans företräde också syntes vara berättigadt samt denne tjänsteman

skulle i den nya organisationen för kollegium bibehållas med hufvudsakligen

samma åligganden som hittills, han redan ur denna synpunkt

trott det var lämpligt, att advokatfiskal fortfarande hade sig tillförsäkrad

ifrågavarande extra förmån, hvilken uppfattning läte sig med

kommitténs förslag om advokatfiskalens löneförmåner så mycket mindre

förlika, som med den af kommittén ifrågasatta tillökning i lön och

tjänstgöringspenningar, tillhopa 800 kronor, bemälde tjänsteman i betraktande

af det belopp, hvartill aktoratsarfvodet i genomsnitt för de senare

åren uppgått, icke blott icke kunde antagas undfå någon effektiv löneförbättring

utan till och med komme i sämre ställning än tillförene.

Men äfven ur en annan synpunkt hade bemälde representant ansett

aktoratsarfvodet böra kvarstå. Ehuru det naturligen måste förutsättas,

att advokatfiskal i de saker, för hvilkas utförande aktoratsarfvodet

utginge, utan särskild vedergällning skulle behörigen fullgöra hvad på

honom ankorame, kunde det nog ej förnekas, att lian, med utsikt att

för egen räkning få behålla någon liten del, af hvad han kunde tillvinna

kronan, komme att ägna ett ännu mera intresseradt och uppmärksamt

aktgifvande på kronans fördel och detta ej blott i fråga om initiativ

utan jämväl med afseende å sina vidare åtgöranden i vederbörande mål.

Å andra sidan måste dock medgifvas befogenheten däraf, att arfvodet

blefve begränsadt.

I hufvudsaklig öfverensstämmelse med ett i sammanhang härmed

af sistbemälde representant framställdt förslag i ämnet har kammarkollegium

i sitt ofvanberörda underdåniga utlåtande hemställt, huruvida

det icke skulle täckas Kungl. Maj:t medgifva, att advokatfiskalens

aktoratsarfvode för hvarje år beräknades till tio procent, intill dess det

uppgått till femhundra kronor, och därefter till allenast fem procent,

dock att . arfvodet icke något år finge öfverskrida åtta hundra kronor.

Med tillkännagifvande, att till advokatfiskal i kammarrätten

utgått aktoratsarfvode, år 1903 med 151 kronor 47 öre och år 1904

med 8,068 kronor 21 öre, däraf 7,543 kronor 21 öre härrört af bemälde

tjänstemans talan i ett mål af ovanligt vidlyftig beskaffenhet, hvars

utredning och handläggning kräft en tid af flera år, tillåter ämbetsverket

sig underdånigst framhålla, att jämväl innehafvaren af nu ifrågavarande

maktpåliggande åklagarbefattning skulle i likhet med sin

ämbetsbroder i kammarkollegium i betraktande af det belopp, hvartill

aktoratsarfvodet de senare åren i medeltal uppgått, lida minskning i sina

nuvararande löneförmåner, därest kommittéförslaget vunne godkännande.

På grund häraf och med åberopande af hvad vid frågans föregående

behandling blifvit anfördt till stöd för advokatfiskalens rätt att fortfarande

tillgodonjuta ifrågakomma förmån finner kammarrätten sig böra afstyrka

kommitténs förslag i förevarande del men anser i likhet med nämnda

ämbetsverks representanter i kommittén en begränsning af arfvodet

kunna äga rum, så att det icke må uppgå till oskäligt högt belopp.

Kammarkollegii förslag om arfvodets begränsning till visst årligt

belopp kan dock kammarrätten hvad angår aktoratsarfvodet åt detta

ämbetsverks advokatfiskal icke för sin del förorda, enär en sådan

bestämmelse kunde föranleda därtill, att han för vissa ämbetsåtgärder

icke ägde åtnjuta ett arfvode, som för andra dylika åtgärder af enahanda

beskaffenhet skulle tillkomma honom, och följaktligen äfven i

vissa fall den sporre till ökadt nit och intresse i tjänsten, aktoratsarfvodet

innebär, komme att saknas. Arfvodets begränsning till ett

visst årligt belopp synes ock föranleda den olägenheten, att dess storlek

blefve alltför beroende af den tid, under hvilken det arbete verkställts,

därför arfvodet vore afsedt utgöra vedergällning, i det att exempelvis

eu viss under ett år utförd arbetsmängd skulle, därest densamma fördelades

å två eller flera år, kunna medföra ett vida högre arfvode.

Kammarrätten tillåter sig därför underdånigst föreslå, att advokatfiskalens

aktoratsarfvode måtte för hvarje år utgå med tio procent, intill dess

arfvodet uppgått till femhundra kronor, och därefter med endast fem

procent.

Mot kommitténs förslag i öfrigt angående reglering af vissa kamrättens

tjänstemän tillkommande sportelinkomster har anledning till erinran

ej förekommit.

Kommittén öfvergår härefter till beräkning af anslagsbehofvet

för vikariatsersättning, arfvoden åt extra biträden, flitpenningar och renskrifning

skostnad.

89

Vid kommitténs uttalande i fråga om vikariatsersättning vill kammarrätten

endast erinra, att, därest ämbetsverkets förslag om sekreterartjänstens

bibehållande och två nya revisorstjänsters inrättande vinner

afseende, äfven däraf skulle uppkomma någon ökning i utgifterna för

vikariatsersättning.

De af kommittén framlagda regleringsförslagen i fråga om extra

ordinarie tjänstemäns antagande, tjänstgöring och aflöning finner kammarrätten

ändamålsenliga hvad angår bemälde tjänstemäns tjänstgöring

och aflöning. Däremot måste ett godkännande af förslaget om extra

ordinarie tjänstemäns antagande befaras komma att framkalla föga lyckliga

verkningar. Skulle kommitténs hemställan, att extra ordinarie tjänstemän

måtte åtminstone i allmänhet antagas endast i mån af yppadt behof,

vinna allmän tillämpning i de centrala ämbetsverken, kunde den faran

antagas vara ej aflägsen, att de tjänstemannaaspiranter, hvilka vore i

saknad af bekantskaper och förespråkare bland dessa ämbetsverks personal,

komme att till skada för en god rekrytering af samma personal få stå tillbaka

för måhända i duglighet underlägsna medsökande. Det torde icke

kunna betvifla^, att det af kommittén underkända systemet för antagande af

extra ordinarie tjänstemän, hvarigenom inträde i månget centralt ämbetsverk

statt Öppet för en hvar sökande med erforderlig kompetens, i icke

oväsentlig mån bidragit att tillföra tjänstemannapersonalen i dessa

ämbetsverk värdefulla krafter. För ett ämbetsverk sådant som kammarrätten

med dess talrika ordinarie tjänstemannapersonal är det själffallet

af ej ringa betydelse att för förordnanden äfvensom för besättande af

lediga tjänster i ämbetsverket hafva att tillgå ett så stort antal extra

ordinarie tjänstemän, att möjlighet verkligen förefinnes för pröfning

af vederbörande aspiranters lämplighet och ett urval dem emellan.

Kommitténs ifrågavarande förslag skulle ock för ämbetsverket medföra

den olägenhet,. att detsamma kunde blifva förhindradt antaga lämpliga

sökande, hvilka vid sedermera inom verket yppadt behof af arbetskrafter

vunnit användning på andra verksamhetsområden.

F mmittén har delen I sid. 140 och följ.) uttalat den mening,

att det vore uppenbart, att anställande af extra ordinarie tjänstemän

inom ett ämbetsverk utöfver behofvet eller i obegränsadt antal skulle

inverka oförmånligt på deras ställning. I många fall måste det medföra,

att arbete icke kunde dem beredas eller åtminstone endast otillräckligt

sådant, de uppvandes härigenom redan från början att åstadkomma en

ringare arbetsprodukt än de, rätt använda, vore i stånd att lämna. De

medel, som funnes anslagna för att bereda tillgång till godtgörelse för

12

90

deras arbete, blefve ock otillräckligare, i den man de skulle fördelas

emellan flera. Men det betänkligaste vore, att nyssnämnda förhållande

enligt kommitténs mening i hög grad bidroge därtill, att för en stor

del af dessa sålunda hos ämbetsverket mottagna tjänstemän tiden, under

hvilken de finge tjänstgöra såsom extra, blefve oskäligt lång.

Visserligen lärer det ej kunna förnekas, att, såsom kommittén

framhållit, vissa olägenheter äro förbundna med den af kommittén icke

gillade ordningen för antagandet af extra ordinarie tjänstemän, men det

vill dock synas kammarrätten, som om betydelsen af dessa olägenheter

af kommittén öfverskattats. Hvad särskilt kammarrätten angår anser

ämbetsverket sig ej böra underlåta att meddela, hurusom under de senare

åren antalet härstädes tjänstgörande extra ordinarie tjänstemän varit i

aftagande och för närvarande knappast motsvarar behofvet; och lärer

ej heller någon förändring härutinnan vara att förvänta, därest icke eu

effektiv lönereglering för ämbetsverket varder genomförd. Vid sådant

förhållande torde åtminstone för närvarande reglerna för den extra

ordinarie tjänstemannapersonalens antagande icke nämnvärdt inverka på

längden af den tid, vederbörande få tjänstgöra såsom extra, och i allt

fall lärer man äga förutsätta, att tjänstemannaaspiranterna själfva förmå

bedöma, huruvida det är med deras fördel förenligt att ägna sina krafter

åt det ämbetsverk, i hvilket de tjänstgöra.

Huru som helst finner kammarrätten de skäl, som hvad detta

ämbetsverk angår tala- mot genomförandet af en sådan anordning som

den af kommittén föreslagna, så vägande, att kammarrätten anser sig

böra på det bestämdaste afstyrka bifall till kommitténs framställning

härutinnan.

Hvad härefter angår behofvet af extra arbetskrafter i kammarrätten

finner ämbetsverket lika med kommittén, att, därest underställning

i afskrifnings- med flera mål komme att upphöra, advokatfiskalen icke

vidare skulle hafva behof af amanuensbiträde. Kommittén har vidare

''ansett det äfven för framtiden kunna vara tillfyllest med nuvarande

antalet kansliamanuenser eller fyra, hvilket antal å andra sidan kommittén

icke heller funnit sig böra vid sin beräkning underskrida. Då emellertid,

därest eu effektiv inskränkning, på sätt kammarrätten ansett lämpligt,

komme att äga rum i rubrik- och recitskrifningen, det kanslipersonalen

påfallande arbetet lärer komma att undergå någon minskning, vill det

synas kammarrätten, som om antalet kansliamanuenser icke skulle behöfva

bestämmas högre än till två. Beträffande antalet amanuenser å revisionsafdelningen

får kammarrätten med åberopande af hvad ämbetsverket

därom anfört i sammanhang med frågan om revisorstjänsterna hemställa,

91

att å nämnda afdelning af verket måtte anställas åtta amanuenser. För

aktuarien kan biträde af amanuens ej afvaras. Därest dessa förslag till

reglering af amanuensbefattningarna i ämbetsverket vinna godkännande,

komme följaktligen deras antal att nedgå till elfva eller detsamma, som

kommittén ansett vara erforderligt, hvadan således anslagsbehofvet till

amanuensarfvoden lärer böra upptagas till 19,800 kronor.

Hvad angår kommitténs förslag till reglering af de oexaminerade

biträdenas å revisionsafdelningen tjänstgöring och aflöningsförmåner vill

det synas kammarrätten, som om de anspråk, kommittén finner böra

ställas å dessa biträden, knappast kunna anses stå i skäligt förhållande

till de för dem föreslagna lönevillkoren. Det torde ej saknas anledning

befara, att, därest dessa förhållanden ordnas i enlighet med kommitténs

förslag, svårigheter komma att möta att till ifrågavarande biträdesbefattningar

finna sökande, hvilka äga erforderliga förutsättningar att

fylla de med samma befattningar förenade uppgifterna. Fn så väsentlig

skillnad mellan, å ena sidan, ifrågavarande biträdens och, å den andra,

amanuensernas arbetstid och aflöningsförmåner som den af kommittén

ifrågasatta lärer ej heller befinnas nöjaktigt motiverad med de å de

senare ställda större kompetensfordringarna, då för ett rättvist ordnande

af dessa förhållanden behörigt afseende naturligtvis måste fästas jämväl

vid amanuensernas befordringsutsikter. På grund af hvad sålunda blifvit

anfördt anser kammarrätten, som icke har något att erinra mot kommitténs

förslag angående antalet ifrågavarande biträden och sättet för bestämmande

af grunderna för deras aflöning, arbetstiden för dem böra fastställas till

fyra högst fem timmar dagligen och deras arfvoden till lägst 90 kronor

i månaden eller 1,080 kronor årligen, hvilka arfvoden sedermera må,

i den mån sådant pröfvas skäligt, förhöjas, dock icke utöfver 120 kronor

i månaden eller 1,440 kronor för år. Till dessa biträdens aflöning skulle

följaktligen erfordras högst 5,760 kronor.

Hvad kommittén yttrat angående flitpenningar och renskrifningskostnad

föranleder ej någon erinran från kammarrättens sida.

Med stöd af dessa uttalanden tillåter kammarrätten sig underdånigst

hemställa, att ifrågavarande anslag måtte å ämbetsverkets stat upptagas

till 36,500 kronor. Den af kammarrätten förordade afvikelsen från

kommitténs förslag i denna del föranledes af ökningen af anslagsbehofvet

dels för vikariatsersättning, dels ock för arfvoden till bemälda oexaminerade

biträden.

Med tillämpning af hvad kammarrätten sålunda i underdånighet

anfört har ämbetsverket uppgjort och får härhos bilägga förslag till stat

för kammarrätten.

92

Öfvergångsförhållanden.

I anledning af hvad kommittén anför därom, att de ordinarie

tjänstemän, för hvilka befattning icke kan enligt den nya staten beredas,

böra öfverflyttas å öfvergångsstat med de aflöningar, till hvilka innehafvande

fullmakter berättiga, samt med tjänstgöringsskyldighet efter

kammarrättens bepröfvande, tillåter kammarrätten sig slutligen i underdånighet

framhålla, att, därest kommitténs förslag om sekreterareänstens

indragning blefve godkändt, svårigheter torde möta att för denna befattnings

innehafvare kunna anordna någon tjänstgöring inom verket, enär

de honom för närvarande åliggande göromålen komme delvis att upphöra,

delvis att öfvertagas af andra befattningshafvande, och det synes tvifvelaktigt,

huruvida han kan förpliktas besörja göromål åt väsentligen annan

beskaffenhet än dem, som varit förenade med den indragna tjänsten.

Remissakten varder härjämte i underdånighet återställd, hvarjämte

bifogas utdrag af kammarrättens denna dag i ärendet hållna protokoll,

utvisande de skiljaktiga meningar, som vid den nådiga remissens

besvarande härstädes förekommit.

Stockholm den 13 maj 1905.

A. 11. BIÖRKLUND.

C. O. ERICKSON.

RUST AF HERNMARCK.

Föredragande.

Underdånigst:

L. ÅKERHIELM.

HENNING vox UNGE. JOHAN ÖSTBERG.

OSKAR BODIN. CARL JUEL.

E. LAGERBRING.

A. TF. Cygnceus.

93

Förslag till stat för

kammarrätten

att tillämpas från och med år

Iv rono r

Tjänst-

Lön.

görings-

Hyres-

Summa.

pennin-

bidrag.

gar.

1 president ..................

7,500

3,600

900

12,000

1 kammarrättsråd........

4,600

2,400

800

7,800 i

7 d:o ........

32,200

16,800

5,600

54,600 1

1 revisionskommissarie

3,400

2,000

600

6,000

1 d:o

3,400

2,000

600

6,000

1 sekreterare ................

3,200

1,800

600

5.600

1 advokatfiskal ............

3,200

1,800

600

5,600

1 revisor (tillika kon-

torsförman)....

2,500

1,500

500

4.500

1 d:o .........;..............

2.500

1,500

500

4,500

1 revisor........................

2,000

1,500

500

4,0001

17 revisorer ................

34,000

25,500

8,500

68,000

1 notarie........................

1,800

1,500

500

3,800

3 notarier ....................

5,400

4,500

1,500

11,400 J

1 aktuarie och registra-

tor ............................

1,800

1,500

500

3,800

1 förste vaktmästare...

800

400

200

1.400

1 vaktmästare ............

500

400

200

1.100

3 d:o ............

1,500

'' 1,200

600

3,300

Anslag till vikariats-

ersättning, arfvoden

åt extra biträden, flit-

penningar och ren-

skrifningskostnad ....

36,500

Summa

| 239,900

Efter fem år kan lönen

Efter fem år kan lönen

höjas med 500 kronor och

efter ytterligare fem år likaledes

med 500 kronor-.

Efter fem år kan lönen

höjas med 500 kronor, efter

ytterligare fem år likaledes

med 500 kronor och efter än

ytterligare fem år äfvenledes

med 500 kronor.

Efter fem år kan lönen

höjas med 400 kronor, efter

ytterligare fem år likaledes

med 400 kronor och efter än

ytterligare fem år äfvenledes

med 400 kronor.

Efter fem år kan lönen

Anmärkning: Om vaktbetjänt i sådan egenskap åtnjuter fri bostad och vedbrand,

skall lönen minskas med 250 kronor.

>

94

Utdrag af protokollet, hållet inför Kungl. Maj:ts och Rikets

kammarrätt den 13 maj 1905.

Närvarande:

Presidenten herr friherre Åkerhielm.

Herr kammarrättsrådet Björklund.

Herr kammarrättsrådet von Unge.

Herr kammarrättsrådet Östberg.

Herr kammarrättsrådet Erickson.

Herr kammarrättsrådet Bodin.

Herr kammarrättsrådet JuEL.

Herr kammarrättsrådet HERNMARCK.

Adjungerade ledamoten advokatfiskal Lagerbring.

S. D. Företogs till slutlig justering det af föredraganden, herr

kammarrättsrådet Hernmarck uppsatta förslag till underdånigt utlåtande

i anledning af Kungl. Maj:ts remiss å kommitténs rörande reglering af

statens ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden m. m. den 18

juni 1904 afgifna betänkande och förslag angående reglering af löneförhållanden

m. m. vid Kungl. kammarrätten, om hvilket ärende i

protokollet för den 9 innevarande månad senast förmäles; och beslöts

underdånigt utlåtande af innehåll, registraturet utvisar.

Följande särskilda yttranden afgåfvos:

af föredraganden:

I olikhet mot kammarrättens pluralitet anser jag kommitténs förslag,

att revisionskommissarierna skulle såsom ledamöter deltaga i afgörandet

af revisionsafdelning ens anmärkningsmål och därmed i samman

-

95

käng stående ärenden, böra under vissa förutsättningar vinna godkännande.

De fördelar, som genom den föreslagna anordningen skulle

kunna ernås, synas mig så afsevärda, att de kunna anses väl uppväga

de af densamma befarade olägenheterna, Särskilt förtjänar framhållas

det gifna företräde, den af kommittén förordade anordningen äger

framför den nuvarande därutinnan, att ett legalt inflytande på de ifrågavarande

målens afgörande tillförsäkras vederbörande föredragande och

denne blir juridiskt ansvarig för besluten, fördelar, som endast delvis

skulle vinnas genom sådana bestämmelser som de af kammarrättens

pluralitet tillstyrkta. Otvifvelaktigt skulle äfven den mera framskjutna

och inflytelserika ställning, kommittéförslaget afser att bereda revisionskommissarierna,

bidraga att höja deras intresse för tjänsten och i sin

mån verka gagneligt å revisionsarbetet i dess helhet,

Det lärer emellertid ej kunna förnekas, att förslaget, om än enligt

min åsikt synnerligen beaktansvärdt, lider af vissa olägenheter.

En af dessa har ock af pluraliteten ansetts så allvarlig, att densamma

funnit sig däraf föranlåten att afstyrka förslaget i denna del. Det

synes mig dock, som om de af kammarrättens pluralitet mot förslaget

yppade betänkligheterna icke bort tillmätas en så afgörande betydelse.

Äfven om det måste medgifvas, att revisionskommissariernas dubbelställning

såsom chefer för revisionskontoren och föredragande ledamöter

i anmärkningsmål kan vara ägnad ingifva tvifvelsmål om den ifrågasatta

anordningens lämplighet, håller jag dock före, att rättssäkerheten

icke skulle äfventyras genom revisionskommissariernas deltagande i

målens afgörande under ansvarighet för besluten, dock under förutsättning,

dels att minskning icke, på sätt kommittén föreslagit, sker i

antalet i målens afgörande deltagande ledamöter, dels ock att besluten

i de af revisionskommissarierna föredragna målen efter fördelning kammarrättsråden

emellan af dem kontrollgranskas mera med afseende å

deras sakliga innebörd än formella affattning. Denna granskning skulle

säkerligen vara till gagn äfven i det afseende, att ledamöterna, Indika

eljest måhända kunde befaras efter hand blifva mera främmande för

ifrågakomna mål, därigenom skulle erhålla tillfälle vidmakthålla och

vidga sin erfarenhet å förevarande område.

Därest förslaget, att sekreteraren skulle föredraga underställda

mål angående ersättning för fattigvård, som i Norge tilldelats svenska

undersåtar, vunne godkännande, synas mig bemälde tjänstemans befogenheter

och åligganden såsom föredragande i dessa mål böra blifva

desamma, som enligt min härofvan uttalade uppfattning borde tillkomma

revisionskommissarierna i de af dem föredragna målen och ärendena.

96

af lierr kammarrättsrådet Juel:

Kommitténs af kammarrätten tillstyrkta förslag, att, därest icke

all underställning af ordinarie afskrifningsmål kommer att upphöra,

koncept till kammarrättens skrifvelser angående pröfning af underställda

beslut i dylika mål icke vidare skulle föras, kan jag ej biträda. Ingen

ordentlig privatman lär ens i den enklaste affärssak underlåta att behålla

en kopia af sina bref. Det synes då vara att gå väl långt i

»förenkling)), om ett ämbetsverk skulle i några ärenden utfärda

skrifvelser, till och med innefattande dess slutliga afgörande af ärendena,

utan att skrifvelsernas lydelse funnes i koncept eller kopia hos ämbetsverket

förvarad.

Ej heller kan jag instämma i hvad kammarrätten yttrat om förenklingen

af reelt- och ruhr inskrifning en i ämbetsverket. Det är en

fordran, å hvilken någon eftergift icke synes mig möjlig, att i kammarrättens

slutliga expeditioner i de mål, hvarom här är fråga, nämnes,

jämte beslutet, det yrkande, som vederbörande velat draga under

kammarrättens pröfning, sådant kammarrätten uppfattat detsamma. Beslutet

synes eljest komma att sväfva i luften, titan att se handlingarna

i målet skulle det vara omöjligt och äfven med tillgång till dessa

mången gång ganska svårt att finna hvad kammarrätten verkligen i

saken åtgjort.

Med denna fråga sammanhänger nära frågan om notariernas och

kansliamanuensernas befattningar. Anordningen af dessa torde vara, af

det minst tillfredsställande i kammarrättens nuvarande organisation.

Nämnde tjänstemäns göromål bestå med undantag af protokollsföringen,

som torde kunna lämnas åsido, då den väl torde komma att snart upphöra,

dels i uppsättandet och dels i kollationering och expediering af

kammarrättens skrifvelser och utslag. Å uppsättningen nedlägges för

närvarande ett betydligt arbete, som icke är till motsvarande nytta.

Den justering, expeditionen af referenten undergår, är nämligen ofta så

grundlig, att af den ursprungliga uppsättningen mången gång föga

kvarstår. Endast uppsättningen af skrifvelser rörande förberedande

åtgärder och gillande af underställda beslut torde i regel lämnas utan

rättelse. Hvad åter angår ifrågavarande tjänstemäns befattning med

kollationering och expediering så äro dessa göromål af den enkla beskaffenhet,

att de torde kunna under sekreterarens öfverinseende anförtros

åt oexaminerade personer, hvarför det måste anses såsom slöseri

med arbetskraft att därtill anlita notarier och amanuenser, till aflöpande

af dessa olägenheter synes mig bästa utvägen vara, att

uppsättningen af kammarrättens utslag verkställes af vederbörande

97

referent. Om därtill för kollationering och expediering anställas oexaminerade

personer, Indika emellerid böra väl aflönas, på det att dugliga

personer ma erliallas, synes en högst betydande reducering af notariernas

och amanuensernas antal kunna ske. Härigenom skulle emellertid

ledamöterna utan tvifvel medhinna något mindre föredragning, hvarför

en ökniug af desses antal i stället säkert blefve nödig.

Hvad angår tiden för kammarrättsrådens föredragning går väl instruktionens

stadgande, att kammarrätten sammanträder, så ofta göromålen

det fordra, så långt man kan begära, och någon närmare bestämmelse

i detta afseende anser jag ej böra gifvas. En lagstadgad föredragningstid

måste, om den sättes för lång, medföra den synnerligen svåra olägenhet

att föredraganden nödgas för att utfylla tiden göra föredragningen omständligare

och utförligare än för sakens egen skull kunde befinnas nödigt.

Den ifrågasatta ökningen i föredragningstiden skulle därför ingalunda

med säkerhet vare sig medföra ökadt arbete för ledamöterna eller resultera

i större arbetsprodukt. Den nu brukliga föredragningstiden anser

jag i allmänhet vara tillräcklig. Understundom kan dock, till följd

däraf att några mål tagit jämförelsevis lång tid att föredraga i förhållande

till den tid, som arbetet i öfrigt å dem kräfver, en referent

finna sig i tillfälle att föredraga utöfver den honom tillmätta tiden. För

sådant fall borde då, därest tillgång till erforderligt antal bisittare finnes,

stå honom öppet att begära extra föredragning. Ett stadgande härom,

hvithet ock skulle medföra större möjlighet för den enskilde ledamoten

att å sin rotel förhindra uppkomsten''af balans eller nedbringa befintlig

sådan, finner jag lämpligen böra meddelas, men annan bestämmelse om

föredragningstidens utsträckning kan jag ej tillstyrka.

Någon förkortning af de s. k. julferierna kan jag ej heller tillstyrka.

Samma skäl, som vid senaste instruktions utfärdande föranledde

till deras bibehållande vid nuvarande utsträckning, gälla fortfarande.

Skulle, såsom kammarrättens pluralitet föreslår, en förkortning till tre

veckor äga rum, synes afbrottet i stället böra få karaktären af verklig

ledighet, dock med skyldighet för domfört antal ledamöter, som i tur

därtill utsages, att vid behof sammanträda för handläggning af göromål,

som ej tålde uppskof.

Beträffande de ifrågasatta förändringarna å revisionsafdelningen

kan jag ej tillstyrka borttagandet eller inskränkandet af den kontorsförmännen

åliggande granskning af uppkomna anmärkningar. Jag är

13

98

öfvertygad, att denna granskning är till verklig nytta, och att det samarbete

mellan anmärkningsförfattaren och kontorsförmannen, som häraf

föranledes, är till gagn för revisionsarbetet. Med den anmärkningsförfattaren

tillerkända rätt att själf utföra talan, då kontorsförmannen

ej är därtill villig, synes mig anmärkningsförfattarens själfständighetskraf

böra vara fullt tillfredsställdt. I nuvarande anordningar vill jag

föreslå den ändring, att, då anmärkning af kontorsförmannen godkänts,

densamma bör underskrifvas af anmärkningsförfattaren jämte kontorsförmannen.

Den föreslagna minskningen i revisionskommissariernas antal vill

jag bestämdt afstyrka. Med den vikt, kammarrättens revision äger för

hela statsförvaltningen, förefaller det betänkligt att vilja företaga en

minskning af revisionens säkerligen värdefullaste arbetskrafter.

I fråga om tiden för föredragning af revisionens anmärkningar

anser jag lika litet som i fråga om tiden för annan föredragning böra

ges bestämda stadganden. Men jag skulle finna lämpligt, om tiden för

anmärkningsföredragningen tillmättes så, att någon balans å anmärkningsmål

aldrig uppkomme. För sådant ändamål komme tidtals, men

säkerligen icke alltid, någon utsträckning af den hittills vanliga föredragningstiden

för dessa mål att erfordras. I mån af behof borde denna

utsträckning, på sätt under innevarande vårsession ägt rum, få ske

äfven på bekostnad af tiden för annan föredragning.

Att allt revisionsarbete i kammarrätten i regel bör utföras af ordinarie

tjänstemän, synes vara eu för vårt samhällsskick naturlig fordran. I

stället för de elfva amanuenser, som nu själfständigt utföra dylikt arbete,

borde därför rätteligen erforderligt antal revisorer tillsättas. Härvid

är emellertid att märka, att anledningen, hvarför en så stor del af ifrågavarande

arbete alltsedan senaste omorganisation kunnat anförtros åt och

äfven på ett i det hela tillfredsställande sätt skötts af extra tjänstemän,

är den, att dessa tjänstemän i allmänhet icke varit unge befordringssökande

män utan i regel redan innehaft ordinarie befattningar i andra

ämbetsverk och följaktligen ägt ungefär samma erfarenhet och rutin

som de ordinarie revisorerna i verket. Då jag anser denna amanuensernas

dubbla tjänstgöring långt ifrån att vara till hinder eller skada

för deras arbete i kammarrätten tvärtom lända detta till verkligt gagn,

skulle jag ur denna synpunkt kunna tillstyrka bibehållandet af nuvarande

anordning. Då emellertid i allt fall amanuensernas antal torde

vara för stort i förhållande till de ordinarie revisorernas antal, instämmer

jag i kammarrättens hemställan om två nya revisorsbefattningars inrättande

i stället för tre amanuensbefattningar. Men vill jag därvid

99

särskild!, hafva uttalat, att jag förordat amanuensbefattningars bibehållande

för ordinarie revisionsarbete allenast under förutsättning, att för dessa

befattningar fortfarande såsom hittills finnes att tillgå ordinarie tjänstemän

i andra ämbetsverk. Att bibehålla vissa amanuensbefattningar

allenast för att hafva tillgång till lämpliga vikarier för de ordinarie

revisorerna bör så mycket mindre ifrågasättas, som säkerligen ännu

aldrig förekommit, att eu amanuens förordnats till vikarie för en revisor.

af herr kammarrättsrådet Bodin:

Därest, på sätt kammarrätten föreslår, föredragande revisionskommissarie

icke bemyndigas att deltaga i afgörande! af de utaf honom

föredragna mål och ärenden utan allenast i öfverläggningarna, synes

mig någon erinran icke böra göras mot kommitténs förslag, att anmärknings-

och därmed jämställda mål och ärenden må prof vas och af göras

af endast tre ledamöter.

af herr kammarrättsrådet Östberg:

Uti nedannämnda delar har jag ansett mig böra anföra en från

kammarrättens utlåtande skiljaktig mening.

En förenkling af lagskipningen i beskattning smal och med dem

jämförliga ärenden synes mig utan fara för rättssäkerheten kunna genomföras

på det sätt, att kammarrätten i dessa mål, likasom för närvarande

är fallet i fattigvårdsmål och enligt kommitténs af kammarrätten biträdda

förslag skulle komma att äga rum i mantalsskrifningsmål, blefve

sista instans.

Genom ett mera utsträckt kommunikationsförfarande lärer kunna

i kammarrätten vinnas all den ytterligare utredning, som för ett måls

slutliga afgörande kan vara erforderlig, och hvad särskild! angår frågor

om taxering af fastighet, hvilka frågor kammarrätten, med erinran att

i dem själfdeklaration icke är påbjuden, synes vilja på grund häraf

framhålla såsom bevis på behöfligheten af en ytterligare central instans

öfver kammarrätten, lärer erfarenheten nogsamt gifva vid handen, att

sådana mål i mindre grad än andra kräfva ett så stort antal instanser

som för närvarande.

Gifvet är emellertid, att frågan om sista instans i beskattningsmål

och dithörande ärenden icke kan lösas annorledes än i sammanhang med

frågan om inrättande i vårt land af en administrativ högsta domstol

eller regeringsrätt, likasom att en förändring i taxeringsmyndigheternas

organisation vore synnerligen af behofvet påkallad.

100

Anser man sig icke kunna till en administrativ högsta domstol

öfverflytta fattigvårdsmålen jämte mantalsskrifnings- och beskattningsmålen

samt med dem jämförliga mål, i hvilket fall kammarrätten skulle

komma att utgöra ett ämbetsverk allenast för räkenskapsgranskning

och hvad därmed står i samband, torde det vara lämpligast att låta

kammarrätten utvecklas till en högsta instans för sådana administrativa

mål, som beröra fattigvårdens och beskattningsväsendets områden. De

förenklingar och fördelar, som häraf följa, äro påtagliga och rättssäkerheten

torde genom en sådan anordning icke försvagas utan måhända

tvärtom stärkas.

I fråga om domfört antal ledamöter vid pröfning af anmärkningsocfl

därmed jämställda mål och ärenden instämmer jag med kammarrättsrådet

Bodin.

af herr kammarrättsrådet von Unge:

Jag instämmer i hvad referenten anfört beträffande behörigheten för

revisionskommissarierna och sekreteraren att deltaga i af görandet af vissa

mål och ärenden, som skulle af dem föredragas, utom i det afseende att

jag anser denna deras behörighet icke böra göras beroende af föreskrift

om någon sådan särskild kontrollgranskning i dessa mål, som för närvarande

skall enligt 20 § af instruktionen för kammarrätten i afseende

å de i denna § omförmälda mål utöfvas af ett af de i målens afgörande

d eltagande kammarrättsråden.

af herr kammarrättsrådet Biörklund:

Beträffande revisionsafdelningen instämmer jag i hvad kammarrättsrådet

Ju el yttrat om ifragasatt borttagande af eller inskränkning

i kontors förmännen åliggande granskning af uppkomna anmärkningar.

af herr presidenten:

Lika med referenten anser jag kommitténs förslag, att revisionskommissarierna

skulle såsom ledamöter deltaga i af görandet af anmärknings-

och därmed jämförliga ''mål och ärenden böra vinna bifall under

de af referenten angifna förutsättningarne.

Däremot synas mig tillräckliga skäl saknas att, på sätt referenten

ifrågasatt, i sammanhang med den af kammarrätten föreslagna öfverflyttnmgen

på sekreteraren af skyldigheten att föredraga underställda mål

angående ersättning för fattigvård, som i Norge tilldelats svenske undersåtar,

tillägga bemälde tjänsteman annan befogenhet och ställning med

hänseende till nämnda mål, än som skulle tillkomma honom vid hand

-

101

läggningen af andra till hans föredragning hörande ärenden, dock att

föreskrift synes mig böra meddelas därom, att sekreteraren vid föredragningen

af de omförmälda fattigvårdsmålen skall hafva förslag till

beslut eller utlåtande skriftligen affattadt.

In fidem:

H. Sjöberg.