SOU 1908:5

PRESTLÖREREGLERIRGSKOMITÉK

II.

BETÄNKA» OCH FÖRSLA&.

i.

BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG TILL FÖRORDNING

ANGÅENDE

STOCKHOLM

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

1899

Till KONUNGEN.

i

Den af Eders Kong]. Maj:t under den 22 oktober 1897

tillsatta komité för utredning af, utotfi annat, de grunder,

som ansåges böra blifva bestämmande vid reglerandet af

IV

presterskapets aflöning, sedan tiden för nu gällande löneregleringar

utlupit, har fatt sig anbefaldt att vid denna

utredning taga särskild hänsyn till vissa af Eders Kongl.

Maj:t angifna förhållanden, deribland huruvida icke förändrad

ordning för prestboställenas utarrendering borde

stadgas, med fäst afseende derpå att boställena måtte väl

häfdas samt såväl församlingarnas som presterskapets bästa

tillgodoses. Denna fråga har synts komitén icke stå i det

samband med andra ämnen, hvilkas utredning ingår i komiténs

uppdrag, att den med nödvändighet borde behandlas

gemensamt med dem. Komitén har tvärtom ansett det vara

lämpligt, att samma fråga, såsom mera fristående, blefve

särskildt för sig utredd; och då de olägenheter, som kunna

vara förbundna med gällande ordning för prestboställenas

tillgodonjutande, böra, enligt komiténs mening, snarast möjligt

undanrödja®, har komitén förestält sig, att förslag i

förevarande ämne ej borde fördröjas af de ännu icke afskräde

undersökningarna beträffande öfriga till komiténs

utlåtande hänskjutna frågor.

I enlighet härmed har komitén till slutlig behandling

först upptagit omförmälda frågas utredning samt utarbetat

betänkande och förslag till förordning angående utarrendering

af presterskapets med jordbruk förenade bostadsbo

-

ställen. Detta betänkande och förslag jemte dervid afgifna

särskilda meningar öfverlemnas härmed i underdånighet.

Underdånigst

HANS FORSSELL

HANS ANDERSSON.

C. DANIELSSON.

GUNNAR EKSTRÖM.

J. JOHANSSON.

N. J. 0. H. LINDSTRÖM.

OSKAR NYLÄNDER.

H. ODENCRANTS.

0. W. REDELIUS.

P. SÖRENSSON.

VOLLRATH THAM.

DAN. WANNBERG.

HERMAN WÅHLANDER.

Karl Rydin.

Stockholm den 20 december 1899.

Frågan huruvida med jordbruk förenade bostadsboställen

kunde anses såsom en lämplig löneform, när def gälde presterskåpet,

och om icke fasthellre boställsjorden borde utarrenderas

eller på annat sätt tillgodogöras för presterskapets räkning, var

en af de hufvudfrågor, som under arbetet på förbättrad lagstiftning

angående sättet för utgörande af presterskapets aflöning

sökte sin lösning och vid flera på hvarandra följande riksmöten

togo ständernas uppmärksamhet i anspråk, intill dess genom Kong!

Maj:ts nådiga förordning angående allmänt ordnande af presterskapets

inkomster den 11 juli 1862 denna såväl som åtskilliga

andra presterskapet rörande lönefrågor bragtes till afgörande.

Så väcktes vid riksdagen 1844—45 af en ledamot i bondeståndet

motion derom, att, enär skötandet af prestbolen medförde

betydlig tidsförlust för presterskapet till men för dess egentliga

befattning, boställsjorden med dertill hörande hus skulle öfvertagas

af församlingen, som egde efter godtfinnande förvalta densamma,

hvaremot ett passande boningshus med nödiga uthus och

jord till en husbehofsträdgård borde tillhandahållas presten. Vid

samma riksdag föreslog en annan ledamot af nämnda stånd, att

alla prestboställen och hemman, som vore anslagna till lönevilkorens

förbättrande, borde genom kronans försorg utarrenderas

till den högstbjudande, på samma sätt som skedde med lägre

militieboställen; att presten skulle ega uppbära arrendet samt

dessutom af arrendator!! erhålla åtskilliga förnödenheter jemte

disposition af boningshuset äfvensom öfriga till mangården hörande

hus m. in., hvaremot de till församlingen hörande ladugårdshus

skulle till sitt värde inlösas af kronan, derest de kunde

anses behöfliga för gården, men eljest af församlingen på annat

sätt föryttras; samt att med komministersboställena borde förhållas

på ungefär enahanda sätt. I sitt betänkande öfver motionerna

yttrade allmänna besvärs- och ekonomiutskottet, att genom upplåtande

å arrende af presterskapets boställen väl skulle till en

1

2

del ernås det ändamål, som motionärerna åsyftat, nemligen att

presterskapet sålunda finge tillfälle att egna en mera odelad tid

och omtanka åt de många och vigtiga åligganden, som tillhörde

dess egentliga kall; men a andra sidan förekomme mot detta

förslag0åtskilliga hinder och betänkligheter, hvilka svårligen läte

sig undanrödja. Det niaste nemligen fa antagas såsom ostridigt,

att boställen i allmänhet, der de sköttes med behörig drift och

omtanka af indelningshafvarne sjelfva, alltid lemnade större behållning,

än när de vore å arrende upplåtna, likasom det icke

heller torde vara obekant, att vid ganska många presterliga

lägenheter bostället ansåges utgöra den förnämsta delen af inkomsterna,

hvadan, om boställshafvaren beröfvades tillfälle att

sjelf odla och bruka sitt boställe, han också med detsamma ginge

miste om en fördel, som särdeles vid de mindre indrägtiga lägenheterna

måste för honom vara af icke ringa vigt och betydenhet.

Vid påföljande riksdag åren 1847 och 1848 gjordes inom såväl

ridderskapet och adeln som bondeståndet på anförda skäl

framställningar om, att prestboställena matte utarrenderas pa

tjugu till trettio års tid, dervid af motionär inom förstnämnda

stånd föreslogos följande närmare bestämmelser: att vid arrendet

borde för presten undantagas vanliga boningsrum och nödiga

uthus, trädgård med kålgårdsland, mjölk eller visst belopp

foder för kor äfvensom för hästar, vissa tunnor spann] ål och

potatis samt ved m. m., som för ett hushall på landet erfordrades,

hvaremot arrendesumman eller andel af densamma skulle af

presten uppbäras; och borde vederbörande konsistorier gå i författning

om verkställigheten af dylika arrenden. Vid besvarandet

af dessa framställningar förklarade allmänna besvärs- och

ekonomiutskottet sig icke kunna instämma i de åsigter, som

uttalats i fråga om fördelarne af utarrenderande af prestboställen

i allmänhet. Oberäknadt den svårighet, som torde möta för förslagets

bringande till verkställighet å ganska många ställen,

hvarest prestboställena icke vore så be bygda, att både boställshafvaren

och arrendator!! derstädes kunde erhålla bostad, hade

utskottet nemligen icke kunnat undgå att anmärka, hurusom

den föreslagna åtgärden, der den kunde tillämpas, ofelbart måste

föranleda till eu betydlig minskning i boställshafvarens inkomst,

helst det torde kunna förutsättas, att med de vilkor och undantag,

som, på sätt föreslaget blifvit, komnie att vid boställenas

utarrenderande ega rum, arrendesumman icke skulle uppgå till

3

det belopp, som med afseende å boställets afkastning skäligen

knnde väntas; hvarförutom det borde erinras, att genom den

föreslagna utarrenderingen boställshafvaren finge vidkännas förlust

af åtskilliga förmåner, Indika med boställets innehafvande

vore förenade och som, ehuru de icke kunde till bestämdt värde

uppskattas, ändock måste, då de upphörde, genom kontanta uppoffringar

ersättas. I öfrigt kunde den yttrade farhågan, att

omtanken om boställenas bruk och skötsel skulle i högre grad »

taga presterskapets tid och verksamhet i anspråk, än som med

ett omsorgsfullt handhafvande af pastoralvården och andra vigtiga

embetsgöromål vore förenligt, icke antagas vara grundad eller i

allmänhet af erfarenheten bekräftad. Fasthellre vore utskottet

benäget att. tro, det boställenas bruk och skötsel af presterna

sjelfva i följd af de gemensamma intressen, som äfven i timligt

afseende lärare och åhörare emellan sålunda väcktes och underhölles,

i sin mån bidroge till åstadkommande af ett förtroligt

förhållande mellan kyrkoherden och församlingen, hvilket äfven

uppmuntrade och underlättade den förres bemödanden vid utöfvande

af det vigtiga lärarekallet.

Förslag, väckta dels vid 1850—51 årens riksdag om försäljning

till skatte af såväl kyrkoherdarnas som komministrarnas

boställen, efter det vissa undantag och förbehåll gjorts till förmån

för presten och hans familj, dels ock vid den derpå följande

riksdagen om dylika boställens utarrendering, tillvunno sig icke

vidare uppmärksamhet från allmänna besvärs- och ekonomiutskottets

sida. De afstyrktes efter en knapphändig motivering.

Deremot erhöllo särskilda inom ridderskapet och adeln vid

riksdagen 1856—58 väckta motioner om utarrendering af presterskapets

boställen i viss mån understöd ej mindre af nyssnämnda

utskott än äfven af rikets ständer. I den underdåniga skrifvelse

af den 6 juli 1857, som innehåller de grunder, enligt hvilka,

efter skedd fullständig utredning af presterskapets inkomster’

ordnandet af presterskapets aflöning borde enligt ständernas

åsigt verkställas, tillstyrkte nemligen ständerna utarrendering

af sådana till presterskapets boställen anslagna särskilda hemman

och lägenheter, som icke lämpligen kunde i förening med boställena

brukas. Men någon vidsträcktare utarrendering funno

ständerna icke böra ega rum, enär för presten, likasom för

hvarje annan å landet bosatt person, vore af icke ringa vigt att

sjelf vara försedd med de jordbruksalster, som eljest mången

4

gång endast med största svårighet eller till höga pris kunde till

fyllande af de dagliga lefnadsbehofven erhållas, jemte det att

fortskaffningsmedlen vore för honom hehöfligare än för mången

annan och således icke borde blifva beroende af närboendes beredvillighet

eller af stegrade foderpris. Dessutom kunde skötandet

af ett mindre landtbruk hvarken vara oförenligt med eller

särdeles hinderlig! för den andliga verksamheten.

Vid öfvervägande af ofvan antydda grunder för en reglering

af presterskapets aflöning fann Kongl. Maj:t en förändring i eller

tillägg till vissa af grunderna erforderlig samt framstälde i nådig

proposition den 4 november 1859 till rikets ständers pröfning och

godkännande tolf särskilda punkter, innefattande de grunder för

en sådan reglering, som af Kongl. Maj:t ansåges böra vinna efterföljd.

De i sjette punkten angifna grunder, hvilka beröra föreliggande

fråga, voro af följande lydelse:

»Presterskapet anslagen jord, som icke utan olägenhet kan i

förening med bostadsboställe brukas, — derifrån undantagna de

i vissa orter befintliga enkesäten — utarrenderas efter de grunder,

som kunna varda i nåder faststälda.

Är bostadsboställe åt den storlek, att derifrån kan skiftas

eller författningsenligt afsöndras en lägenhet tillräcklig att förse

löntagaren med hans behof af jordbruksalster, må skifte eller

afsöndring ske och återstoden af bostället i stadgad ordning utarrenderas,

då församlingen, på domkapitlets yrkande, dertill

samtycker och åtager sig bestridandet af de med åtgärden förbundna

kostnader.»

Det vid den nådiga propositionen fogade utdrag af protokollet

öfver ecklesiastikärenden för nyssnämnda dag utvisar,

hurusom föredragande departementschefen, under medgifvande

att de af rikets ständer i ofvanberörda skrifvelse anförda skäl

för bostadsboställenas bibehållande i allmänhet egde giltighet,

anmärkt, att sådana boställen verkligen funnes af den betydenhet,

att deras ändamålsenliga skötsel icke alltid visat sig stå väl

tillsammans med den för presterskapet vida angelägnare andliga

verksamheten, till hvars försummande i någon mån en stor

frestelse derför varit för handen. Dessa alltför stora boställen

hade derjemte den olägenhet, att deras vederbörliga skötande

fordrade inventarier och förlagskapital till ej obetydligt belopp,

tvingande presten att börja sin bana med skuldsättning, som, ju

samvetsgrannare lian vore, desto mer neddroge honom i ekono

-

5

miska bestyr, för Indika kan ursprungligen icke egt böjelse.

Det vore derför icke heller alldeles sällsynt, att prester såge

sig föranlåtna att utarrendera jordbruket vid sina boställen,

men då detta ej kunde ske för längre tid än deras innehafvande

af tjensten, blefve arrendatorns besittning oviss, afgifterna derefter

lämpade och jordbruket mer eller mindre försummadt. Der

sådana förhållanden egde rum och der bostället vore så stort,

att från det samma författningsenligt kunde afsöndras en lägenhet

tillräcklig att förse pastor med hans behof af jordbruksalster,

der torde ock en dylik afsöndring böra få ske och återstoden af

bostället under vanliga vilkor utarrenderas åtminstone i alla de

fall, då domkapitlet, vid inträffande ledighet, derom uttryckte

sin önskan och församlingen åtoge sig bestridandet af de med

åtgärden förbundna kostnader.

Med anledning af innehållet i ofvan återgifna sjette punkt

af den kongl. propositionen väcktes vid 1859—60 årens riksdag

åtskilliga motioner samt afgåfvos yttranden till ståndens protokoll,

dervid förslagställarne i allmänhet gingo längre än den

kongl. propositionen samt, bland annat, yrkade att, sedan för

indelningshafvarens räkning undantagits bostad jemte trädgårdsjord

äfvensom förbehåll gjorts om vissa naturaprestationer till

indelningshafvarens förmån, all presterskapets jord skulle utarrenderas,

enligt några motionärers förslag under en tid af

trettio år. De skäl, som till stöd härför åberopades, gåfvo i det

hela icke någon ny belysning af förevarande ämne. I några

fall blefvo emellertid de i den kongl. propositionen angifna synpunkter

vidare utvecklade. Särskilt betonades, att med prestens

verksamhet icke kunde förlikas de mångtaliga bestyr och omsorger,

som åtföljde brukningen af en del större boställen äfvensom

ett förmånligt afyttrande af deras produkter, samt att det

vore förderfligt, att boställen och löningshemman måste ombyta

åbor, så ofta en ny innehafvare tillträdde tjensten, då ju för

brukaren af dylik jord ovissheten, huru länge han eller hans

arfvingar finge ostörda qvarstanna vid hemmanet, hade till följd,

att detta vansköttes eller åtminstone icke med odlingar eller

annorledes så förbättrades, som ske kunde, derest besittningsrätten

vore säker för längre tid, genom hvilket missförhållande

både boställshafvaren och brukaren blefve lidande.

Allmänna besvärs- och ekonomiutskottet, till hvars behandling

den kongl. propositionen tillika med de väckta motionerna

6

och de afgifna yttrandena öfverlemnades, förklarade i afgifvet

betänkande sig anse de för prestboställenas utarrendering anförda

skäl vara af synnerligen stor vigt, hvarför utskottet ej

tvekade uttala sin åsigt om önskligheten af, att presterna blefve

så litet som möjligt genom sättet för sin aflöning föranledda att

egna sig åt jordbruk. Men utskottet kunde tillika ej förbise de

stora svårigheter, som mötte för ett fullständigt genomförande

af en så beskaffad förändring, bland hvilka svårigheter — förutom

de i rikets ständers skrifvelse den 6 juli 1857 anmärkta —

kostnaden för ytterligare åbyggnader å prestboställena förtjenade

afseende. Utskottet fann sig derför förhindradt föreslå någon

allmän bestämmelse, hvarigenom skulle föreskrifvas, vare sig att

prestboställena borde till hela sin vidd utarrenderas, eller att

sådan utarrendering borde ske af återstoden, sedan så mycket af

jorden blifvit för presten undantaget, söm erfordrades till ett

mindre jordbruk. Med anledning af enskilda representanters

förslag om arrendetidens bestämmande till trettio år ville utskottet,

då den kongl. propositionen ansett de närmare bestämmelserna

i fråga om tiden för boställenas utarrendering böra i

särskild författning meddelas, så mycket mindre derom uttala

någon åsigt, som vid denna fråga borde förut noga öfvervägas

och tillses, såväl att arrendetiden stadgades tillräckligt lång för

att åt arrendatorn bereda uppmuntran och möjlighet att i odlingar

och jordens förbättring nedlägga kostnad, med utsigt att sjelf få

skörda frukt, som ock att arrendetiden ej blefve, utöfver hvad

detta ändamål fordrade, bestämd så lång, att jordens värde i följd

af såväl jordbrukets årliga framsteg inom landet som kommunikationsanstalternas

förbättrande underginge alltför stora förändringar

eller arrendevilkoren eljest blefve genom många lätt inträffande

förändrade förhållanden olämpliga. På grund af det anförda

tillstyrkte utskottet bifall till sjette punkten af den kongl. propositionen.

Då denna punkt förekom till öfverläggning inom presteståndet,

yttrades beträffande andra momentet deraf åtskilliga betänkligheter,

såsom att, enär den ifrågasatta afsöndringen och utarrenderingen

af en del af bostället kunde vidtagas mot prestens vilja,

denne skulle komma under ett otillbörligt förmynderskap; att

det icke vore med nödig tydlighet och bestämdhet uttaladt, hvem

arrendet för den från bostadsbostället afsöndrade lägenhet skulle

tillfalla; samt att, då i första punkten af den kongl. propositionen

7

bland medel, som i händelse af befogenhet kunde från en till

annan församling öfverflyttas, räknades arrenden af lägenheter,

som icke vore bostadsboställen, och en från bostadsbostället afsöndrad

utarrenderad lägenhet icke längre vore bostadsboställe,

denna lägenhet kunde komma att inbegripas under bestämmelserna

i åberopade första punkt och följaktligen af kastningen

deraf att öfverflyttas till annan församling.

Såsom det synes hufvudsakligen på grund af anförda betänkligheter

blef andra momentet af sjette punkten afslaget af

ståndet, som emellertid godkände samma punkts första moment;

och anmälde rikets ständer i den underdåniga skrifvelse af den

26 september 1860, som utgjorde svaret å förevarande kongl.

proposition, att — sedan berörda andra moment blifvit af presteståndet

afslaget, men af de tre öfriga stånden bifallet, samt

presteståndet derefter förklarat, att, med stöd af § 114 regeringsformen

och enär nämnda moment vore stridande mot § 4 af

presteståndets privilegier den 16 oktober 1723, detsamma icke

kunde anses vara af rikets ständer godkänt, då det blifvit af

presteståndet afslaget, i hvilken åsigt ridderskapet och adeln sig

förenat, — frågan om antagandet af omförmälda moment alltså

förfallit.

Uti den sedermera utfärdade, ofvan omförmälda förordning

angående allmänt ordnande af presterskapets inkomster upptogs

endast ett mot första momentet af omhandlade sjette punkt i

1859 års kongl. proposition svarande stadgande, nemligen § 5,

som blott till formen något afviker från berörda moment.*

Härmed var fastslaget, att med jordbruk förenade bostadsboställen

skulle i sin helhet och utan inskränkning af någon

till annan upplåten nyttjanderätt hållas de indelningshafvare

tillhanda, åt hvilka de voro anslagna. En företrädare i tjensten

egde således ej i något afseende minska efterträdarens rätt till

det tjensten åtföljande boställe — vederbörande naturligtvis

obetaget att, der han icke ville sjelf bruka bostället, för sin

tjenstetid utarrendera detsamma.

Från denna regel har emellertid Kongl. Maj:t i särskilda,

dock ej synnerligen talrika, fall beviljat undantag, t. ex. då en

* Ifrågavarande paragraf lyder: »Presterskapet anslagen jord, som icke utan

olägenhet kan i förening med bostadsboställe brukas — derifrån undantagna de i

vissa orter befintliga enkesäten — utarrenderas efter de föreskrifter, som derför

äro af Kongl. Maj:t särskildt meddelade.»

8

boställshafvare nppgifvit sig sakna tid eller förmåga att sjelf

handhafva boställets skötsel, eller då han visat sig lida förlust

å jordbruket, under det att utsigt till förmånlig utarrendering

yppat sig, eller då den till utarrendering ifrågasatta jord varit

obeqvämt och aflägset belägen. Utarrenderingen har medgifvits

på olika vilkor, till och med under form af hälftenbruk med

rätt för brukaren att bortföra halfva foderskörden, mot det att

gödningsämnen af honom tillfördes boställsjorden. Arrendetiden

har i allmänhet varit tjugu år; men utarrendering på tio år har

äfven medgifvits. Om boställshafvare varit till hög ålder kommen,

har hans ansökning om tillstånd till utarrendering, när

den icke afslagits, beviljats endast på kortare tid. Såsom vilkor

för tillståndet i fråga torde i regel hafva föreskrifvits, att

någon del af boställsjorden —■ naturligtvis jemte sjelfva prestbostaden

—• skulle undantagas till boställshafvarens egen disposition.

De myndigheter, genom hvilkas försorg utarrenderingen

skulle ega rum, hafva i allmänhet varit vederbörande Konungens

befallningshafvande och domkapitel, som dervid borde förfara i

enlighet med föreskrifterna uti nådiga skrifvelserna till kammarkollegium

dels angående utarrendering af presterskapets annexoch

mensalhemman i Skåne, Halland och Blekinge den 12 november

1858, dels ock angående utarrendering af presterskapet

anslagen jord som icke utan olägenhet kan i förening med bostadsboställe

brukas den 11 juli 1862.

Frågan om förändrad disposition af presterskapets jordbruksboställen

har emellertid under detta årtionde ånyo upptagits och

gjorts till föremål för öfverläggningar inom riksdagen, äfven

denna gång i samband med förslag till allmänt ordnande af

presterskapets aflöning. I sådant afseende föreslogs vid 1893

års riksdag uti en inom andra kammaren väckt motion (n:o 120),

att presterskapets kontanta aflöning skulle utgå af statsverket

och presterna åtnjuta in natura endast bostad med trädgård,

erforderlig embetsskjuts samt vedbrand, der bostället dertill

lemnade tillgång, hvarvid förutsattes, att boställena skulle utarrenderas

för statsverkets räkning samt arrendatorn få sig

ålagdt att bygga och underhålla boställets laga hus och tillhandahålla

tjenstens innehafvare berörda naturaförmåner; och

vid 1896 års riksdag gjordes af en motionär, jemväl inom andra

kammaren (motion n:o 52), framställning derom, att sedan

den tionde, som utginge till presterskapets aflöning, blifvit af

-

9

skrifven, staten skulle öfvertaga hela det belopp till presterskapets

aflöning, som dittills utgått af tiondeskyldig jord, och

borde jemväl tagas i öfvervägande, huruvida förefintliga boställen

lämpligen skulle, efter uppskattning och mot afdrag på den i

särskildt upprättad stat bestämda lön, för tjensteinnehafvaren

bibehållas, eller om åt honom skulle upplåtas endast bostad med

trädgårdsland samt boställena öfverlemnas till pastoraten mot

viss afgift, eller för statsverkets räkning utarrenderas. Båda

ifrågavarande motioner, som af vederbörande utskott afstyrktes,

blefvo af riksdagen afslagna.

Sist omförmälda motion framlades emellertid i hufvudsakligen

oförändradt skick jemväl vid 1897 års riksdag. Vid samma

riksdag upptogos derjemte uti en inom första kammaren väckt,

mycket omfattande motion (n:o 3) till skärskådande flertalet af

de frågor, som stå i samband med presterskapets aflöning. Hvad

särskildt angår prestboställena uttalade motionären den åsigt,

att dessa i regel, och der icke omständigheterna påkallade undantag

derifrån, borde utarrenderas med presten förbehållen

nyttjanderätt till bostad och'' trädgård, der sådan funnes, samt

med åliggande för arrendatorn att ansvara för byggnads- och

underhållsskyldighetens fullgörande. Denna sin åsigt stödde

motionären derpå, att skötseln af bostället ådroge presten många

bekymmer, kostnader och besvär samt ofta verkade både ruinerande

för hans /ekonomi och hinderligt för ett tillbörligt utöfvande

af hans egentliga kall; särskildt gälde detta om komministrarna

i följd af den med boställenas innehafvande förbundna byggnadsoch

underhållsskyldighet. Om nemligen presten genom enskildt

aftal utarrenderade bostället, blottstäldes han för ständiga obehag

och konflikter med arrendatorn och dennes folk, då han

sökte hindra boställets vanvård och utsugning. Skulle han åter

sjelf sköta bostället, så folie han lätt för frestelsen att låta

jordbruket mera än församlingen taga hans tid och intresse,

eller ock blefve han i vanliga fall en dålig landtbrukare och

komme att på sitt jordbruk göra stora förluster. Ett jordbruk,

som skulle något så när bära sig, isynnerhet i vår tid, måste

skötas med förstånd, allvar och drift; men de prester vore lätt

räknade, som förstode att på samma gång väl sköta sitt boställe

och sin församling. Boställena borde derför utarrenderas i samma

ordning som gälde i fråga om åtskilliga annex- och stomhemman.

Då likväl särskilda omständigheter kunde göra det för vissa

10

prester ej blott önskvärdt utan äfven nödvändigt att sj elfva

bruka sina boställen, borde sådant medgifvas af Kong!. Maj:t på

derom gjord ansökning.

Efter remiss till sammansatta stats- och lagutskottet ej

mindre af förenämnda två motioner än äfven af en annan motion,

hvilken likaledes berörde sättet för presterskapets aflöning,

afgaf utskottet med anledning af samtliga motionerna gemensamt

utlåtande. Deri anfördes, att utskottet hade sig bekant,

hurusom mycket olika förhållanden på olika orter i landet

gjorde sig gällande beträffande prestboställena, hvarför utskottet

ansåge, att några för hela riket gällande stadganden rörande

sättet för deras brukande ej vore lämpliga. Det torde i somliga

fall vara för presten fördelaktigt, ja, kanske nödvändigt att

sjelf sköta bostället, medan det deremot i andra fall vore för

honom mycket olämpligt och ledande till stora olägenheter. En

förbättring i nu anmärkta hänseende ansåge utskottet kunna

vinnas, i fall det medgåfves presterskapet större frihet än hittills

att få genom vederbörande myndigheters försorg för längre

tid utarrendera sina boställen. Det skulle äfven kunna ifrågasättas,

om det ej under vissa förhållanden skulle kunna medgifvas

en församling att sjelf öfvertaga arrendet af prestgården

under gällande regleringstid. En noggrann utredning om det

lämpligaste förfaringssättet derutinnan ansåge utskottet vara af

behofvet påkallad, och borde dervid tagas hänsyn till, att boställena

blefve väl häfdade samt såväl församlingens som presterskapets

bästa tillgodosåges. Presten borde dock, enligt utskottets

åsigt, i hvarje fall bibehållas vid sj elfva bostaden samt

trädgård.

I enlighet med de af utskottet sålunda uttalade åsigter

beslöt riksdagen i underdånig skrifvelse den 5 maj 1897 hos

Kong!. Maj:t, bland annat, anhålla, att Kong! Maj:t täcktes vid

utredandet af de grunder, som ansåges böra blifva bestämmande

vid reglerandet af presterskapets aflöning, sedan tiden för nu

gällande lönekonventioner utlupit, taga särskild hänsyn dertill,

huruvida icke förändrad ordning för prestboställenas utarrendering

borde stadgas, med fäst afseende derpå att boställena

måtte väl häfdas samt såväl församlingarnas som presterskapets

bästa tillgodoses.

Det uppdrag, Kong!. Maj:t enligt nådigt beslut den 22 oktober

1897 gifvit komitén att, efter verkstäld utredning, fram

-

11

lägga förslag till reglering af presterskapets löneförhållanden

m. m., innefattar jemväl åläggande för komitén att tillse hvad

i angifna hänseendet horde åtgöras.

Vid öfverläggning inom komitén rörande detta ämne har

komitén trott sig böra utgå från den förutsättning, att utarrendering

icke skulle komma i fråga vid boställe, som vore så ringa,

att dess afkastning lemnade föga eller intet öfverskott utöfver

de för tjensteinnehafvaren oundgängliga naturaförmåner, icke

heller vid boställe, som vore så beläget eller så bebygdt, att beröringen

med en af tjensteinnehafvaren fullkomligt oberoende

arrendator oundvikligen måste menligt inverka på den förres

personliga ställning. Der åter dylika hinder ej skulle möta för

en anordning, som kunde leda till betryggande af presterskapets

ställning, der skulle tjensteinnehafvaren kunna genom ett fast

ordnadt arrendeförhållande varda befriad från de med ett boställes

skötsel förenade kostnader, äfventyr och besvär.

Under sådana förutsättningar utarbetades till en början inom

komitén följande förslag till allmänna grunder för utarrendering

af de å landet belägna ecklesiastika bostadsboställen, nemligen:

I. Önskar innehafvare af å landet beläget ecklasiastikt bostadsboställe,

att sådant boställe eller del deraf varder upplåtet

på arrende under längre tid (10—20 år), så att upplåtelsen får

bindande kraft emot hans efterträdare i tjensten, vare han dertill

berättigad, så vida ej utarrenderingen pröfvas medföra olägenheter

egnade att försvåra den presterliga tjenstens utöfning eller

menligt inverka på tjensteinnehafvarens personliga ställning.

Sådan önskan anmäles hos vederbörande domkapitel, som med

ärendet förfär efter derom särskildt meddelade bestämmelser.

II. Dör att dylik utarrendering må medgifva^, skall förbehåll

vara gjordt derom, att tjensteinnehafvaren eger, jemte förmån

af bostad med nödiga ekonomi- och uthus och trädgård

eller, der sådan icke finnes, planteringsland, åtnjuta bränsle till

sitt husbehof, så vida bostället dertill lemnar tillgång, äfvensom

att arrendatorn skall, der så erfordras, tillhandahålla viss

mängd söt, oskummad mjölk dagligen för tjensteinnehafvarens

hushåll samt skjuts för tjensteinnehafvaren och hans familj, derest

tjensteinnehafvaren icke önskar sjelf hålla hästar, för hvilka då

skola beredas foder, skötsel och stallrum.

12

III. Utarrenderingen, som i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med de i kongl. brefvet den 12 november 1858 stadgade grunder

verkställes genom vederbörlig myndighet, må ske antingen genom

offentlig auktion eller, der förhållandena pröfvas sådant påkalla,

genom enskild öfverenskommelse, hvilken dock alltid skall godkännas

af den myndighet, som i öfrigt beslutar rörande utarrenderingen.

Öfver detta förslag har rikets presterskap blifvit hördt för

att sålunda komma i tillfälle att uttala sig ej mindre rörande

fördeiarne och olägenheterna af en, på sätt förslaget medgåfve,

utvidgad frihet för den enskilde boställshafvaren att utarrendera

sitt boställe än äfven beträffande de allmänna vilkoren och grunderna

för en sådan utarrenderig. Med angifvande af nyssnämnda

förutsättningar för förslaget begärde nemligen komitén i skrifvelse

den 17 december 1898 svar å följande frågor:

1. Anser Ni, att Edert boställe eller del deraf skulle kunna

upplåtas å längre tids arrende, utan att derigenom för Eder

eller Eder efterträdare behöfde uppstå någon afsevärd olägenhet

egnad att försvåra den presterliga tjenstens utöfning eller menligt

inverka på tjensteinnehafvarens personliga ställning? Om

Ni med hänsyn till boställets storlek, läge eller beskaffenhet befarar

dylika olägenheter, torde de närmare böra angifvas.

2. Anser Ni, att de i det bifogade förslaget angifna förbehåll

af vissa naturaförmåner åt tjensteinnehafvaren skulle

vara tillfyllestgörande, eller finner Ni, att vid Edert boställes

utarrendering derutöfver borde för tjensteinnehafvaren betingas

andra förmåner, och i så fall hvilka?

3. Anser Ni, att vid sådan utarrendering arrendetiden bör

bestämmas till 20 år eller till 10 år?

4. Har Ni i öfrigt någon anmärkning att framställa vid de

föreslagna allmänna grunderna för utarrendering af ecklesiastikt

bostadsboställe å landet?

A dessa frågor hafva svar ingått från 1,935 indelningshafvare,

deraf 1,241 kyrkoherdar samt 694 komministrar, kapellpredikanter

och pastoratsadjunkter. *)

*) Enligt komitén meddelade uppgifter utgjorde ecklesiastikåret 1896—97

inom hela riket antalet med jordbruk förenade bostadsboställen, upplåtna åt

kyrkoherdar 1,299, åt komministrar 740, åt pastoratsadjunkter (alla i Karlstads

stift) 6, åt kapellpredikanter (i alla stift utom Vexjö, Lunds, Göteborgs och Kalmar)

29 samt åt en klockareprest i Vesterås stift och en sockenadjunkt i Karl

-

13

Den första frågan — angående rätt att för viss längre tid

på arrende upplåta boställe — har besvarats jakande af 750

kyrkoherdar och 300 komministrar samt nekande af 491 kyrkoherdar

och 394 komministrar. Antalet indelningshafvare, som

lemnat jakande svar, öfverstiger alltså med 165 antalet af dem,

som nekande besvarat sjelfva hufvudfrågan. Men enär af dessa

senare ett stort antal, isynnerhet komministrar, grundat sitt afstyrkande

endast derå, att deras boställen vore till arealen för

obetydliga eller saknade arrendatorsbostad, eller att svårighet

skulle uppstå, der så visade sig behöflig!, att af annan än arrendatorn

förskaffa sig erforderliga naturaprodukter för hushållet,

ehuru de i det hela gillade sjelfva principen om medgifvande

af den ifrågasatta rätten, kunna de af dessa indelningshafvare

lemnade svar med allt skäl inordnas under kategorien ja-svar,

hvilkas antal derigenom skulle icke obetydligt ökas.

Svaren hafva stundom gifvits i den enkla formen »ja» eller

»nej», men oftast beledsagats af yttranden, som äro uttryck antingen

af den enskilde boställshafvarens missnöje med det nuvarande

systemet och förväntan, att genom den föreslagna nya

anordningen åtskilliga olägenheter och missförhållanden skulle

undanrödjas, eller ock af hans tillfredsställelse med den nuvarande

ordningen och fruktan, att en förändring derutinnan skulle

blifva till skada för kyrkan, presten och församlingen.

Yttranden, som gå i först antydda rigtning, äro af hufvudsakligen

följande innehåll: Utarrenderingen skall underlätta den

presterliga tjenstetid utöfning och förmånligt inverka på prestens

personliga ställning. I Norrland med dess vidsträckta och folkrika

församlingar är det i församlingarnas välförstådda intresse

nödvändigt, att presterskapet får odeladt egna sig åt sitt egentliga

kall, hvilket svårligen torde vara möjligt, om presten derjemte

skall handhafva boställets skötsel. Olägenheter af en

»kinkig» arrendator skola troligen icke inverka så menligt på

tjensteinnehafvaren, som de obehag han mer än en gång har att

utstå, när han sjelf sköter bostället, af drängar, pigor och andra

arbetare, hvilka dessutom ofta äro dyrlegda och sjelfva vilja

städs stift 1 boställe åt eu hvar, eller således tillhopa 2,070 bostadsboställen med

jordbruk (se vidare tabellen här nedan sid. 18). — Af 10 bostadsboställen för

biskopar äro 2, de i Skara och Vexjö stift, belägna på landet och de öfriga 8 i

stad. Begge bostadsboställena på landet och några af bostadsboställena i stad äro

förenade med jordbruk,

14

vara »herrar». Talet om krångel med en arrendator synes sakna

vidare betydelse, då krångel kan ifrågakomma äfven under nuvarande

förhållanden med en af boställshafvaren antagen arrendator,

hvarförutom ett arrendekontrakt, uppgjordt enligt de föreslagna

grunderna, bör bättre än nu kunna förekomma Övergrepp

från arrendatorns sida. Boställshafvaren är ofta oerfaren och obekant

med förhållandena på orten, hvarför det för honom vore en

fördel att blifva befriad från arrendekontraktets uppgörande. Han

är äfven i allmänhet medellös och kan endast genom skuldsättning

förskaffa sig den för jordbruket erforderliga uppsättning af

kreatur och redskap. Inkomsten af bostället skall vid dess utarrendering

ökas och jorden blifva bättre skött. Ingen anledning

finnes, hvarför presten bör mer än andra civila tjensteman och

militärervara bunden vid jordbruk och en alltmer ogin arbetsklass.

A motsatta sidan har anförts, hurusom, när presten sjelf

brukar bostället, han är husbonde på sin gård, huru hans inkomst

blir större och hans sociala ställning höjes, hvarjemte hans samlif

med en jordbrukande befolkning blir fastare och innerligare, då

han kan känna, glädjas och sörja med dem, hvilkas jordiska

vilkor han delar. Den ifrågasatta utarrenderingen, säges det vidare,

är skadlig för både presterskapet och kyrkan samt egnad

att göra slut på det goda förhållande, att prestgården i många beaktansvärda

hänseenden kunnat vara ett föredöme inom församlingen.

Efterträdarens rätt förnärmas. Presten förlorar sin sjelfständighet

och kan bli utsatt för obehag och förnärmelser från

arrendatorns sida, om denne är oredlig, fallen för dryckenskap,

osedlig eller sekterisk. Särskildt kan befaras, att arrendatorn

skall fullgöra natur aprestationer na på ett otillfredsställande sätt.

Den föreslagna anordningen är ett ingrepp i presterskapets privilegier

och utgör första steget till boställenas indragning till

staten. Arrendekontraktet kan, till efterträdarens förfång, uppgöras

till förmån för boställshafvarens slägtingar eller vänner.

Frågan huruvida de i andra punkten af förslaget angifna

förbehåll af vissa naturaförmåner åt tjensteinnehafvaren vore

tillfyllestgörande har af de flesta besvarats jakande; dock förekomma

yrkanden, att derutöfver borde vid boställets utarrendering

för tjensteinnehafvaren betingas viss myckenhet smör,

säd, potatis, fisk; körslor af vatten, is, gödningsämnen, grus m. in.;

foder och utrymme för andra husdjur än hästar, t. ex. kor, svin.

får, höns; visst antal dagsverken o. s. v.

15

Hvad arrendetiden beträffar, bar denna föreslagits af 577 indelningshafvare

till 20 år, af 20 till 15 år och af 453 till 10 år.

Slutligen har med afseende å utarrenderingen uttalats vissa

allmänna önskemål, såsom att indelningshafvaren borde sjelf få

deltaga i uppgörandet af arrendekontraktet och ej nödgas mottaga

en arrendator, med hvilken han personligen ej kunde åtnöjas;

att icke ovilkorligen högsta anbudet skulle antagas; att

det måtte varda arrendatorn förbjudet af,t på annan transportera

arrendekontraktet; att arrendesumman borde uppbäras genom

vederbörande kronofogde eller annan myndighet; samt att arrendator,

som visade oredlighet, läte bostället förfalla i vanhäfd,

vore försumlig i uppfyllandet af sina förpligtelser mot boställshafvaren

eller mot denne betedde ''sig på ett vanvördigt sätt,

skulle kunna förklaras förlustig arrendet.

Hen föregående framställningen torde gifva vid handen, att

vid de tillfällen, då frågan om prestboställenas disposition blifvit

af enskilda motionärer dragen uuder riksdagens pröfning, dessa

motionärer framträdt med mycket vidtgående yrkanden, afseende,

att boställena skulle — med undantag af prestbostaden och ett

mindre jordområde — antingen helt och hållet frånhändas tjensteinnehafvarne,

mot vederlag af kontant lön, eller också för deras

räkning utarrenderas, under hvilket sistnämnda yrkande, allt

efter motionärernas olika ståndpunkt, inbegripits än alla boställen

utan åtskilnad, än blott sådana boställen, med afseende å hvilka

icke särskilda omständigheter påkallade undantag från den eljest

gällande regeln om utarrendering. Dessa yrkanden hafva likväl

icke vunnit understöd af riksdagen, som för sin del medgifvit

utarrendering endast af sådan jord, som icke utan olägenhet

kunde brukas i förening med bostadsboställe. Härutöfver har

från regeringens sida föreslagits, att del af större bostadsboställe

skulle få under vissa förutsättningar utarrenderas, om församlingen

dertill samtyckte — men utan att tjensteinnehafvarens

medgifvande vore erforderligt.

Då komitén nu har att tillse, huruvida icke förändrad ordning

för prestboställenas utarrendering borde stadgas, har komitén

visserligen icke kunnat ansluta sig till något förslag,

enligt hvilket innehafvare af presterlig tjenst skulle beröfvas

hvarje möjlighet att sjelf få öfvertaga skötseln af det vid

16

hans tjenst fastade boställe; men å andra sidan har komitén

icke kunnat finna, att några vigtigare intressen skulle äfventyras,

derest presten icke komme att sjelf bruka det boställe, som stälts

till hans förfogande. Efter komiténs mening kan alltså obestridlig

giltighet tillerkännas lika litet åt de skäl, Indika anförts till

stöd för prestboställenas utarrendering, som åt de skäl, hvilka

gjorts gällande emot densamma och hvilka, härofvan återgifna

sådana de under olika tider framkommit, nu ej torde behöfva

upprepas.

Komitén intager således i denna fråga samma ståndpunkt som

1897 års riksdag och håller före, dels att »det torde i somliga

fall vara för presten fördelaktigt, ja, kanske nödvändigt att

sjelf sköta bostället, medan det deremot i andra fall är för

honom mycket olämpligt och ledande till stora olägenheter», dels

ock att en förbättring i nu rådande förhållanden skulle vinnas,

om »det medgåfves presterskapet större frihet än hittills att få

genom vederbörande myndigheters försorg för längre tid utarrendera

sina boställen».

För en sådan utarrendering har det synts komitén att följande

hufvudgrunder kunde uppställas:

Med jordbruk förenadt bostadsboställe kan, utan inskränkning

till bostäilshafvarens besittningstid, upplåtas på arrende

efter ansökning af vederbörande boställshafvare samt med godkännande

från hans sida af arrendevilkor och arrendator.

För tillgodoseende af efterträdarens berättigade intresse bör

domkapitlet pröfva, om utarrenderingen kan medföra väsentliga

olägenheter för boställets innehafvare med afseende å hans

tjensteutöfning och personliga ställning, i hvilken händelse utarrendering

ej må ega rum; likasom före utarrenderingen böra

undantagas bostadshus och visst jordområde äfvensom göras förbehåll

om vissa naturaprestationer till boställshafvaren. Af

samma anledning må arrendetiden ej öfverstiga tio år, utom i

vissa undantagsfall, då den kan utsträckas till högst tjugu år.

Pastoratet, som har intresse af att bostället hålles i god

häfd, skall höras beträffande frågan, om utarrendering öfverhufvud

må medgifvas.

I alla parters intresse skola arrende vilkor en pröfvas och

fastställas af Konungens befallningshafvande och domkapitel.

I enlighet med dessa grunder har komitén utarbetat efterföljande

förslag till förordning angående utarrendering af prester

-

17

skåpets med jordbruk förenade bostadsboställen. dervid komitén i

tillämpliga delar följt förut åberopade nådiga skrifvelse till

kammarkollegium angående utarrendering af presterskapets

annex- och mensalhemman i Skåne, Halland och Blekinge den

12 november 18581) samt nådiga kungörelsen angående förändrade

grunder för förvaltningen af kronans jordbruksdomäner

den 10 november 1882.2)

Innan komitén öfvergår till en redogörelse för de särskilda

bestämmelserna i detta förslag, meddelar komitén å näst härefter

följande sida en tabell, hvars uppgifter grundats på svar till

komiténs frågeformulär n:o 2 (se inledningen till komiténs tabeller,

serien A) i fråga om »arrende af boställe der detsamma

i sin helhet eller till någon del är för boställshafvarens räkning

utarrenderadt». Denna tabell utvisar antalet samtliga åt rikets

presterskap, med undantag af biskoparna, under ecklesiastikåret

1896—97 upplåtna, med jordbruk förenade bostadsboställen,

samt i hvilken mån dessa boställen brukades af indelningshafvarne

sjelfva eller voro utarrenderade i sin helhet eller till någon

del. I antalet utarrenderade boställen ingå icke blott de boställen,

som af indelningshafvarne upplåtits på arrende åt en af

dem sjelfva antagen arrendator, utan äfven de boställen, hvilka

med Kong! Maj:ts tillstånd blifvit i författningsenlig ordning utarrenderade.

Dessa senare boställen kunna dock med allt skäl

antagas utgöra ett försvinnande fåtal.

Den stora omfattning, i hvilken indelningshafvarne genom

enskilda aftal, gällande allenast för deras tjenstetid, utarrenderat

sina boställen — såsom af tabellen framgår mer än hälften

af dem —, synes komitén utgöra ett mycket talande skäl för

vigten af att främja en lagstiftning, som åsyftar att bereda

presterskapet de förmåner af högre arrendeafgifter och boställenas

bättre skötsel, som måste blifva en följd af arrendatorns

besittning af bostället under en längre, på förhand bestämd tid.

‘) Benämnes i det efterföljande 1858 års skrifvelse.

2) Benämnes i det efterföljande 1882 års kungörelse.

2

Tabell

utvisande dels antalet samtliga åt kyrkoherdar, komministrar, kapellpredikanter och pastoratsadjunkter samt g

åt en klockareprest och en sockenadjunkt under ecklesiastikåret 1896—97 upplåtna, med jordbruk förenade

bostadsboställen, dels den omfattning i hvilken de brukades af indelningshafvarne sjelfva eller voro utarrenderade.

1

2

3

4

5

6 1

7

8

9

10

11

12

13

14

15

16

17 |

18

Stift.

Antal

boställen,

upplåtna åt

Antal åt kyrkoherdar

upplåtna boställen,

som

Antal

nistrar

låtna

it korn m i- ni. fl. upp- boställen,

som

I procent af de åt

kyrkoherdarne upp- låtna boställen

utgjorde

I procent af de åt

komministrarne m. fl.

upplåtna boställen

utgjorde

I procent af de åt

samtliga kyrkoherdar

och komministrar m. fl.

upplåtna boställen

utgjorde

kyrko-

herdar.

kommi-

nistrar

m. fl.

brukades

af indel- ningshaf- varne

sjelfva.

voro

utarrenderade

brukades

af indel- ningshaf- varne

sjelfva.

voro

utarrenderade

de som

brukades

af indel- ningshaf- varne

sjelfva.

de som voro

utarrenderade

de som

brukades

af indel- ningshaf- varne

sjelfva.

de som voro

utarrenderade

de som

brukades

af indel- ningshaf- varne

sjelfva.

de som voro

utarrenderade

i

sin

helhet.

till

en

del.

i

sin

helhet.

till

en

del.

i

sin

helhet.

till

en

del

i

sin

helhet.

till

en

del.

i

sin

helhet.

till

en

del.

Styck.

Stvck.

Styck.

Styck.

Styck.

Styck.

Styck.

Styck.

%

%

%

%

%

%

%

%

%

Upsala . . .

163

98

39

116

8

29

69

_

23-93

7116

4-91

29-59

70-41

—

26 05

70-88

3*07

Linköpings .

141

97

36

103

2

31

66

—

25-53

73''05

1-42

31-96

68-04

—

2815

71-01

0-84

Skara ....

117

109

43

71

3

58

50

i

36''75

60-68

2''57

53-21

45-87

0-92

44-69

53*54

1-77

Strengnäs . .

101

69

42

58

1

30

39

—

41-58

57-43

099

43-48

,56-52

'' -

42-35

57-06

059

96

57

40

51

5

29

28

—

41-67

53-12

5-21

50-88

4912

—

45-10

51-63

3-27

Vexjö ....

94

96

49

44

1

59

36

i

52-13

46-81

1-06

61-46

37-50

1-04

56-84

42-11

1-06

221

13

49

162

10

8

5

—

22-17

73-30

453

61-54

38''46

—

24-36

71-37

4-27

Göteborgs . .

94

60

43

49

2

44

15

i

45-74

52-13

2-13

73-33

25-00

1 67

56-49

41-56

1-95

Kalmar . . .

43

32

26

16

1

26

5

i

60-47

37-21

2-32

8125

15-63

3-12

69-33

28-00

2-67

Karlstads . .

56

67

22

32

2

52

14

i

39-29

57-14

3-57

77-61

20-90

1-49

60-16

37-40

2-44

Hernösands .

115

69

85

28

2

57

10

2

73-91

24-35

1''74

82-61

14-49

2-90

7718

20-65

2''17

Visby ....

58

4

37

20

1

2

2

—

63-79

34-48

1-73

50-00

5000

—

62-91

35-48

1-61

Summa

1,299

771

511

750

38

425

339

7

39 34

57-74

2-92

55-12

43-97

0-91

45-22

52-61

2-17

19

Förslag1

till

Förordning'' angående utarrendering af presterskapets med

jordbruk förenade bostadsboställen.

§ 1.

Presterskapets med jordbruk förenade bostadsboställen må

kunna upplåtas på arrende utan inskränkning till boställshafvarens

besittningstid. Utarrenderingen kan afse vare sig bostället

i dess helhet, med de i § 6 angifna undantag, eller viss

del deraf.

§ 2.

Boställhafvares ansökning om tillstånd till sådan utarrendering

göres hos vederbörande domkapitel, som, efter kontraktsprostens

och pastoratets hörande, derom meddelar beslut.

§ 3.

Afser ansökningen utarrendering under en tid af högst tio

år, må tillstånd dertill af domkapitlet ej vägras, såvida icke

utarrenderingen kan visas medföra väsentliga olägenheter för

boställets innehafvare i afseende å hans tjensteutöfning eller

personliga ställning.

§ 4.

Domkapitlet ege ock, der särskilda omständigheter, såsom

det till utarrendering afsedda områdets afskilda läge eller ifrågasatta

större nybyggnads- eller nyodlingsföretag, dertill föranleda,

medgifva arrendetidens utsträckning till högst tjugu år.

20

§ 5.

Finner domkapitlet, att utarrendering må ega rum, åligger

det kontraktsprosten, efter anmälan af boställshafvaren, att i

samråd med denne ock en af kontraktets prester uppgöra förslag

till kontrakt, innefattande den arrendeafgift, emot kvilken

bostället eller del deraf kan med afseende å förhållandena i orten

oek boställets afkastning anses skäligen böra upplåtas, äfvensom

öfriga arrendevilkor.

Der utöfver den naturaprestation, hvarom stadgas i § 7 första

stycket mom. 1, arrendeafgift för bostället kan betingas, skall

denna utsättas i viss penningesumma, men kan bestämmas till

utgörande så väl i penningar som i naturapersedlar enligt de

grunder, hvarom i kontraktet eller eljest aftal träffas.

Förslaget till arrendekontrakt öfverlemnas af boställshafvaren

för pröfning till Konungens befallningshafvande och domkapitlet,

som ega att detsamma fastställa eller deri göra de

jemkningar, hvartill omständigheterna föranleda.

§ 6.

Vid uppgörande af arrendekontrakt skall iakttagas, att bostad

med nödiga ekonomi- och uthus samt trädgård eller, der

sådan icke finnes, planteringsland för hushållets behof varda för

boställhafvarens räkning från utarrendering undantagna; och

skall dervid tillika bestämmas, hvilka hus å bostället förbehållas

boställshafvaren och hvilka öfverlemnas till arrendatorns begagnande.

Varda till arrendatorn öfverlemnade hus, hvilka boställshafvaren,

utöfver hvad bostället tarfvar, för sin beqvämlighet

innehafver, skall, med tillbörlig hänsyn till hvad i byggningabalken

kapitlet 26 § 2 om boställshafvares rätt till dessa hus

stadgas, värdet å desamma jemväl angifvas.

§ 7.

Är fråga om utarrendering af boställe i dess helhet, med

de i § 6 angifna undantag, skall i arrendekontraktet göras

förbehåll derom,

21

1) att arrendator]! stall utan särskild ersättning antingen

verkställa nödig embetsskjuts, till den omfattning, som i kontraktet

närmare bestämmes, eller, om boställshafvaren önskar

sjelf hålla'' hästar, bereda dessa stallram och foder;

2) att arrendator!! skall, der bostället lemnar tillgång till

bränsle, på anmodan mot bestämd ersättning hugga, framföra

och bereda hvad deraf till boställshafvarens husbehof erfordras;

samt

3) att arrendatorn skall på anmodan till bestämdt pris tillhandahålla

söt oskummad mjölk dagligen för boställshafvarens

hushåll.

Äfvenså bör arrendatorn tillförbindas att föra ett skickligt

och anständigt lefverne samt gent emot boställshafvaren visa

tillbörlig hänsyn.

Afser utarrenderingen allenast en mindre del af bostället,

ankomme på Konungens befallningshafvandes och domkapitlets

pröfning, huruvida någon eller några af dessa bestämmelser böra

i kontraktet intagas.

§ 8.

Derest arrendator skall utföra nyodling eller sådan nybyggnad,

som ej enligt lag åligger boställshafvaren, skall sådan

skyldighet i arrendekontraktet noggrant bestämmas.

§ 9.

Sedan arrendevilkoren blifvit faststälda, utsättes genom en

af Konungens befallningshafvande minst en månad före auktionsdagen

utfärdad kungörelse auktion att hållas samtidigt inför

Konungens befallningshafvande och å plats i orten, som af Konungens

befallningshafvande bestämmes, inför vederbörande kronobetjent.

Kungörelsen, som skall innehålla egendomsbeskrifning,

underrättelse om arrendevilkoren och det arrendevärde,

Konungens befallningshafvande och domkapitlet ansett bostället

böra betinga, samt öfriga nödiga anvisningar, skall införas dels

i länskungörelserna, för att uppläsas i kontraktets eller närgränsande

socknars kyrkor, dels i den eller dem af ortens tidningar,

som Konungens befallningshafvande bestämmer.

22

§ io. *

Före auktionen må till Konungens befallningshafvande ingifvas

skriftliga förseglade anbud, hvilka öppnas, sedan det

muntliga utropet blifvit med klubbslag afslutadt. Efter auktionens

förrättande öfversändas de skriftliga anbuden jemte vid

auktionen förda protokoll och öfriga handlingar till domkapitlet

för infordrande af boställshafvarens yttrande öfver anbuden;

och ega derefter Konungens befallningshafvande och domkapitlet

antaga arrendator, med fästadt afseende såväl å de afgifna anbuden

och erbjuden säkerhet som å arrendatorns personliga

lämplighet.

År antagligt anbud, motsvarande minst det åsätta arrendevärdet,

icke afgifvet, bör arrendet å ny auktion utbjudas. Erkålles

icke heller dervid anbud, som, enligt nyssberörda grunder,

finnes böra antagas, vare frågan om boställets utarrendering för

den gången förfallen.

Ej må någon klaga öfver, att hans anbud ej antagits.

§ 11.

Vill boställshafvare återkalla sin ansökning, vare han dertill

berättigad, såvida anmälan göres hos Konungens befallningshafvande

senast åtta dagar efter det han af beslutet om arrendator

antagande erhållit del; men vare emellertid pligtig att

ersätta de kostnader, som ansökningen vållat vederbörande myndigheter.

§ 12.

Såsom säkerhet för fullgörande af arrendevilkoren bör för

en tid af minst fem år, derest arrende skall så länge fortfara,

vara stäld borgen af två personer, de der borga en för begge

och begge för eu såsom för egen skuld, och hvilkas vederhäftighet

är af Konungens befallningshafvande, domare eller kronofogde

styrkt.

Minst ett år före utgången af den tid, för hvilken borgen

blifvit stäld, skall ny borgen, så beskaffad som ofvan sägs, aflemnas

till Konungens befallningshafvande, som pröfvar dess

giltighet och, derest ingen anmärkning förekommer, öfverlemnar

23

densamma till domkapitlet; hvarförutom arrendator åligger att,

om någon af löftesmännen dör eller Konungens befallningshafvande

finner löftesman icke vidare kunna för vederhäftig anses,

inom tre månader efter erhållet föreläggande ny vederhäftig

borgen anskaffa.

§ 13.

Med antagen arrendator upprättas kontrakt i två exemplar,

som undertecknas af Konungens befallningshafvande, domkapitlet

och arrendatorn, och af hvilka det ena jemte borgensförbindelserna

förvaras af domkapitlet och det andra öfverlemnas till

arrendatorn; skolande derjemte bestyrkta afskrifter af kontrakt

och borgensförbindelser tillställas kontraktsprosten och boställshafvaren,

hvilken senare det åligger tillse, att borgensförbindelses

förnyelse i behörig tid verkställes.

§ 14.

Öfverlåtelse af arrende må kunna ske endast med Konungens

befallningshafvandes och domkapitlets medgifvande samt sedan

boställshafvaren och kontraktsprosten blifvit hörde.

§ 15-

Af boställets skog eger arrendatorn bekomma endast hvad

som erfordras för gårdens behof, att uttagas efter anvisning af

boställshafvaren, såvida boställets skogstillgång och faststäld

skogshushållningsplan sådant medgifva; dock först sedan boställshafvarens

eget behof af skogsfång blifvit tillgodosedt.

§ 16.

I fråga om de till arrendator^ begagnande öfverlemnade

hus, hvilka för bostället tarfvas, skall den boställshafvaren åliggande

nybyggnads- och underhållsskyldighet fullgöras af arrendatorn.

24

§ 17.

För de till arrendator^ begagnande öfverlemnade hus, om

Indika förmäles i andra stycket af § 6, skall, utöfver den betingade

arrendesumman, af arrendatorn erläggas en i enlighet

med samma paragraf bestämd lösen på sätt mellan honom och

boställshafvaren öfverenskommes; och eger arrendatorn derefter

att utan inskränkning till boställshafvarens besittningstid husen

innehafva med den rätt och skyldighet, som boställshafvaren

tillkom.

§ 18-

Arrendatorn åligger att för boställshafvarens räkning ombesörja

och utan afdrag å arrendesumman bekosta brandförsäkring

för de hus, som till honom öfverlemnats, till deras fulla,

i behörig ordning uppskattade värde äfvensom att sådan försäkring

vidmagthålla, öfver fullgörande hvaraf bevis skall ingifvas

till domkapitlet, som genom försäkragsbrefvet berättigas

att brandskadeersättningen uppbära. Af domkapitlet uppburen

brandskadeersättning ege arrendator att, emot borgen eller annan

af domkapitlet godkänd säkerhet, förskottsvis uttaga till bekostande

af den nybyggnad hvarom vid laga syn förordnas.

Arrendator, som försummar sin skyldighet att brandförsäkra,

svare sjelf för brandskada samt bygge nytt upp för hvad som

brunnit.

§ 19.

Arrendatorn skall väl häfda och i god växtkraft hålla boställets

åker och äng, nödiga diken gräfva och vidmagthålla

samt hagmarker rödja och vårda.

Torfmosse skall ändamålsenligt begagnas.

§ 20.

Arrendatorn är skyldig uppföra och underhålla all den

stängsel, som i det arrenderade områdets gräns mot annan egendom

efter lag bör finnas.

§ 21.

För alla det arrenderade bostället åliggande utskylder och

besvär, fastighetsbevillning och väghållningsskyldighet deri inbegripna,

ansvare arrendatorn utan afkortning å arrendeafgiften.

25

§ 22.

Underlåter arrendator att inom föreskrifven tid erlägga

arrendeafgiften eller att iakttaga sina skyldigheter i afseende

å säkerheten för arrendevilkorens fullgörande, vare arrenderätten

förverkad och arrendatorn skyldig, om Konungens befallningshafvande,

domkapitlet eller boställshafvaren så fordrar,

att bostället vid nästa fardag afträda.

Åsidosätter arrendator i öfrigt de på grund af arrendekontraktet

honom åliggande skyldigheter, eller öfverträder han

i detsamma honom medgifna rättigheter, hafre ock förverkat

arrenderätten och afträde, derest Konungens befallningshafvande,

domkapitlet eller boställshafvaren så yrkar och sedan laga domstol

derom meddelat beslut, bostället nästa fardag.

§ 23.

Å utarrenderadt boställe skall hållas af- och tillträdessyn,

som verkställes af domare och nämnd, och för hvilken kostnaden

gäldas af arrendatorn.

§ 24.

Önskar boställshafvare, som sjelf uppgjort kontrakt med

arrendator om öfvertagande af bostället eller del deraf på arrende

under högst tio år, att kontraktet skall vara för efterträdaren

i tj ensten bindande, göre ansökning om tillstånd till

utarrenderingen hos vederbörande domkapitel, som förfar på sätt

i § 2 sägs.

Bifalles ansökningen, åligger det kontraktsprosten, efter anmälan

af boställshafvaren, som företer det upprättade arrendekontraktet,

att i samråd med en af kontraktets prester yttra

sig öfver detsamma; hvarefter Konungens befallningshafvande

och domkapitlet hafva att pröfva, huruvida de i denna förordning

med afseende å bevarandet af efterträdarens rätt och bästa

gifna föreskrifter finnas vara i kontraktet behörigen iakttagna,

samt huruvida arrendeafgiften kan anses vara rätt afvägd och

tillräcklig säkerhet för kontraktets fullgörande finnes.

År i angifna hänseenden ej något att anmärka, varde kontraktet

af Konungens befallningshafvande och domkapitlet god

-

26

kändt; ock vare då kontraktet lika gildt, som om det blifvit af

Konungens befallningshafvande och domkapitlet afslutadt.

§ 25.

Öfver vederbörande myndigheters beslut rörande de i §§ 2,

5, 14 och 24 omförmälda frågor eger boställshafvare rätt att

anföra besvär hos kong! kammarkollegium.

§ 26.

Denna förordning träder i kraft den

27

Förslag har varit inom komitén framstäldt, att förevarande

författning skulle benämnas icke förordning utan lag, och har såsom

skäl derför anförts, att en lagstiftning i detta ämne fordrade riksdagens

medverkan i enlighet med § 87 i regeringsformen och

kyrkomötets bifall enligt § 114 i samma grundlag. Komitén,

som icke anser det tillhöra sin uppgift att ingå i pröfning af

en sådan statsrättslig fråga, har så mycket mindre funnit skäl

att frångå den för dylika författningar hittills öfliga benämningen

förordning, som denna benämning icke varit förbehållen allenast

åt sådana författningar, som utfärdats på grund af Konungens

ekonomiska lagstiftningsrätt, och således ej utesluter ärendets

behandling enligt §§ 87 och 114 i regeringsformen.

§ 1.

De boställen, som afses i föreliggande förslag, äro, såsom

förslagets rubrik äfven angifver, endast sådana, som upplåtits

åt pr ester skap et. Förslaget omfattar alltså icke ecklesiastika

boställen i vidsträckt bemärkelse, under hvilken benämning ju

böra inbegripas äfven boställen, som äro anslagna åt klockare,

orgelnister och folkskollärare med flera till ecklesiastikstaten

hörande tjensteman.

Deremot åsyftas med förslagets bestämmelser boställen, som

äro upplåtna åt alla de olika tjenstegraderna inom presterskapet,

åt biskopar såväl som åt kyrkoherdar, komministrar, kapellpredikanter

och pastoratsadjunkter, likasom ingen åtskilnad göres

mellan boställena, ehvad de äro belägna å landsbygd eller inom

stadsområde.

Men icke presterskapets alla boställen utgöra föremål för

förslaget, endast bostadsboställena, d. v. s. sådana boställen som

28

enligt § 4 i 1862 års förordning »afses att af löntagare bebos

och brukas». De boställen, som äro afsedda endast att lemna

bidrag till prestens aflöning — de så kallade löningsboställena

—, skola nemligen utarrenderas enligt särskildt derom meddelade

föreskrifter uti nådiga skrifvelsen den 11 juli 1862 angående

utarrendering af presterskapet anslagen jord, som icke utan

olägenhet kan i förening med bostadsboställe brukas, jemförd

med 1858 års skrifvelse.

Utöfver boställets egenskap af bostadsboställe fordras slutligen,

enligt förslaget, att bostället skall vara förenadt med jordbruk.

Hvad som menas med ett sådant boställe torde icke i allmänna

ordalag kunna fullt nöjaktigt angifvas. Bostadsboställe,

som saknar all jord, utom den tomt hvarå husen äro uppförda,

eller hvilket, utom tomten, omfattar endast trädgård, kryddland

eller annat dylikt mindre jordområde, hör naturligtvis ej hit.

Deremot synes det ingalunda kunna fordras, att till ett jordbruksboställe

skola finnas »så goda egor af åker, äng och betesmark,

att, med begagnande af tillgängliga odlingslägenheter, ett

hushåll af minst tre arbetsföra personer må kunna af egornas

behållna afkastning underhållas», eller att ängen och betesmarken

ovilkorligen skola vara »af den vidd och godhet, att, med

tillhjelp af halmfodret från åkern och löftägt, en häst eller ett

par dragoxar, två eller tre kor och fem eller sex får eller getter

deraf kunna vinter- och sommarfödas» — förmåner, som enligt

kongl. förordningen angående grunderna och vilkoren för hemmansklyfning

och jordafsöndring den 6 augusti 1864 erfordrades

för besutenhet. Öfverhufvud torde det vara likgiltigt, om

arrendatorn kan ensamt af boställets afkastning påräkna sin

bergning eller icke. Derför medgifver också förslaget, att boställe

må utarrenderas allenast till en del, utan att tillika uppställa

fordran, att denna del skall medföra besutenhet. Förslaget

tager dervid hänsyn endast till den större fördelen för boställshafvaren

att utarrendera blott en del af egoområdet.

Icke heller torde utarrenderingen böra göras beroende af,

att vid bostället finnas alla de hus, som vanligen anses erforderliga

för skötandet af ett jordbruk — och af Indika en del

ofta saknas vid åtskilliga med jordbruk förenade bostadsboställen

i stad —, då ju ett mindre jordbruk bör kunna med fördel bedrifvas,

äfven der utrustningen i berörda hänseende är något

bristfällig.

29

Beträffande de presterskapets bostadsboställen, som äro förenade

med jordbruk af större eller mindre omfattning samt försedda

med flera eller färre bus för jordbrukets skötsel, vill förslaget

införa den nyheten, att till dessa boställen hörande jord

äfvensom för jordens brukande erforderliga hus, vare sig laga

hus eller så kallade öfverloppshus, skola kunna utarrenderas för

en tid, som ej med nödvändighet skall vara inskränkt till viss

indelning skafvar es besittning stid, såsom hittills varit förhållandet,

der icke Kongl. M.aj:t annorlunda medgifvit. I hvilken mån

arrendetiden eljest ansetts böra vara begränsad, framgår af det

följande (§§ 3, 4 och 24).

§ 2.

Initiativet till utarrenderingen torde ej böra tillkomma någon

annan än boställshafvaren. Enligt Kongl. Maj:ts proposition till

1859—60 årens riksdag skulle, såsom inledningen utvisar, frågan

om utarrendering af den del af boställe, som återstode, sedan

tillräcklig lägenhet afsöndrats för löntagarens räkning, väckas

af domkapitlet. Det skulle således bero af domkapitlet att

pröfva, huruvida — af ekonomiska skäl eller ur församlingsvårdens

synpunkt eller möjligen af andra hänsyn — indelningshafvare

borde skiljas från skötseln af sitt boställe. Komitén ifrågasätter

icke, att en sådan pröfningsrätt må öfverlemnas åt domkapitlet,

utan vill åt boställshafvaren förbehålla att afgöra, huruvida

omständigheterna medgifva honom att sjelf bruka sitt

boställe eller om han bör öfverlemna det åt arrendator.

Finner boställshafvare, att han af någon anledning bör afstå

från det med hans boställe förenade jordbruk, må det likväl

ej ankomma på honom ensam, om bostället verkligen skall upplåtas

å arrende under en tid, som kan öfverskrida hans egen besittningstid.

Ty då jemväl efterträdarens rätt beröres af en

dylik längre tids utarrendering, är det af vigt, att frågan om

tillstånd dertill pröfvas af offentlig myndighet, som, oberörd af

enskilda intressen och tycken, kan från mera allmänna synpunkter

bedöma, huruvida, utan men för embetsförvaltningen

och utan obehag af rent personlig art för efterträdaren, bostället

må kunna öfverlemnas till brukande af en arrendator.

Den myndighet, som skall afgöra, huruvida utarrendering

öfverhufvud må ega rum, bör, enligt komiténs förmenande, vara

30

domkapitlet. Med sin allmänna kännedom beträffande de inom

stiftets olika delar rådande särskilda förhållanden, skulle domkapitlet,

efter inhemtade ytterligare upplysningar, vara i tillfälle

att öfverväga alla de omständigheter, som i ett visst fall tala

för eller emot boställes utarrendering, och, när denna befaras

medföra olägenheter, kunna förhindra densamma.

Domkapitlet bör naturligtvis före ärendets afgörande inhemta

yttrande af prosten i det kontrakt boställshafvaren tillhör,

emedan prosten är bäst i tillfälle att meddela de upplysningar,

som för pröfningen äro erforderliga. Församlingens eller

de till ett pastorat hörande flera församlingars yttrande torde

äfven böra infordras, då det icke kan vara för pastoratet likgiltigt,

huru prestbostället, som utgör en lönetillgång för dess

själasörjare, varder för längre tid disponeradt, och det hittills i

allmänhet varit sed att öfver boställshafvares ansökning hos

Kongl. Maj:t om rätt att på viss, i allmänhet tjugu års, tid utarrendera

boställe låta höra vederbörande församling.

Boställshafvare, som önskar utarrendera sitt boställe, har

alltså att söka tillstånd dertill hos stiftets domkapitel samt afvakta

denna myndighets beslut i ärendet. Af annan än indelningshafvare

väckt fråga om boställes utarrendering lärer icke

böra upptagas till pröfning af domkapitlet.

§§ 3 och 4.

Den tid hvarunder boställe må utarrenderas skall, enligt

förslaget, alltid vara på förhand bestämd till visst antal år.

För en utarrendering blott under boställshafvares tjenstetid

äro särskilda bestämmelser naturligtvis ej erforderliga, enär utarrenderingen

då sker endast på boställshafvarens ansvar och

efterträdarens rätt derigenom icke beröres. Ä andra sidan lärer

upplåtelse på lifstidsstädja ej böra medgifvas, med hänsyn till

den obestämda tidslängden och det alltför stora intrång efterträdaren

skulle nödgas lida af en dylik upplåtelse.

Flertalet af de indelningshafvare, som yttrat sig angående

arrendetiden, hafva ansett, att denna borde bestämmas till tjugu

år; men i ett icke ringa antal yttranden har lagts synnerlig vigt

på arrendetidens inskränkning till tio år, enär derigenom olägenheterna

för efterträdaren skulle blifva mindre afsevärda.

Komitén håller ock före, att i regeln tiden icke bör utsträckas

31

utöfver tio år, innan någon erfarenhet föreligger, huru det nya

systemet verkar. För den händelse önskan då mera allmänt

uttalas om en arrendetid af tjugu år, lärer hänsyn tagas dertill

och en förändring i nu föreslagna tidsbestämmelse medgifvas.

I vanliga fall torde arrendatorn under en tioårig arrendeperiod

blifva i tillfälle att erhålla godtgörelse för nedlagda mödor och

kostnader.

Men i vissa undantagsfall, såsom då ett till utarrendering

afsedt område är beläget på så långt afstånd från sjelfva prestbostaden,

att utarrenderingen deraf kan förväntas icke medföra

något som helst personligt obehag för efterträdaren, eller då behof

förefinnes af mer omfattande nyodlingar eller nybyggnad å

bostället, men arrendatorn icke kan antagas vara benägen att

underkasta sig de dermed förenade kostnader, derest icke så lång

besittningstid varder honom tillförsäkrad, att han derunder må

kunna få kostnaderna återgäldade och tillika draga skälig vinst

af de gjorda förbättringarna — i sådana fall bör, enligt komiténs

åsigt, möjlighet finnas för arrendetidens utsträckning till

tjugu år.

I enlighet härmed har komitén i § 3 föreslagit, att, derest

boställshafvares ansökning om utarrendering afser en tid af

högst tio år, det sökta tillståndet ej må vägras, såvida icke utarrenderingen

kan visas medföra väsentliga olägenheter för boställets

innehafvare i afseende å hans tjensteutöfning eller personliga

ställning. Domkapitlet kan alltså icke för ett afslag

förebära mer eller mindre lösa antaganden, utan måste uppgifva

sådana faktiska omständigheter, som otvetydigt ådagalägga, att

de befarade olägenheterna icke, i händelse af utarrendering, skola

uteblifva.

Föreligger åter något sådant undantagsfall, som ofvan blifvit

antydt, är boställshafvaren visserligen icke berättigad att få bostället

utarrenderadt på längre tid än tio år, men domkapitlet

kan enligt § 4 tillåta utarrendering på längre tid, allt efter de

särskilda omständigheterna till och med tjugu år.

Vid meddelande af tillstånd till utarrendering måste emellertid

iakttagas, att genom lagen angående tiden för nyttjanderättsaftals

bestånd den 25 april 1889 tiden för aftal om nyttjanderätt

till hus eller tomt i stad eller till del deraf så ock

till jord som till hus eller tomt hörer är begränsad till tio år.

Viss till presterskapets bostadsboställen i städerna hörande jord

32

kan följaktligen icke under några förhållanden utarrenderas på

längre tid än tio år. Åtminstone afser icke förslaget att göra

ändring i anförda tidsbestämmelse.

§ 5.

Sedan domkapitlet meddelat beslut angående det af boställshafvare

sökta tillstånd till utarrendering af bostället och funnit,

att den må ega rum, bar boställshafvaren — såvida han fullföljer

sin afsigt —• att för den åtgärd, som derefter först ifrågakommer,

nemligen uppgörande af förslag till arrendekontrakt, anmäla

ärendet bos vederbörande kontraktsprost.

Det bar med afseende å efterträdarens rätt synts komitén

lämpligast, att denna förrättning uppdrages åt kontraktsprosten

såsom den .ledande och i hufvudsak beslutande personligheten.

Derigenom torde åt utarrenderingen redan från början förlänas

karakteren af offentlig förrättning, vid hvilken det gäller att

tillvarataga ej blott den tillfällige hoställshafvarens, utan äfven

hans efterträdares rätt. Kontraktsprosten lärer dock icke böra

vara ensam om förslagets uppgörande, utan inflytande dervid

inrymmas åt boställshafvaren och en af kontraktets prester.

Denne senare bör af kontraktsprosten utväljas med hänsyn till

såväl den kännedom han kan antagas hafva om bostället som

hans erfarenhet i landtbruk.

Vid uppgörande af förslaget till arrendekontrakt hafva förrättningsmännen

i främsta rummet att tillse, det sådana föreskrifter,

som innehålla de allmänna förutsättningar, under hvilka

utarrendering öfverhufvud må komma till stånd, varda iakttagna.

Dessa föreskrifter, meddelade i §§ 6 och 7 af komiténs

förslag, afse, dels att från utarrendering skola för boställshafvarens

räkning undantagas vissa hus och ett mindre jordområde,

dels att arrendatorn skall till boställshafvaren utgöra en del

naturaprestationer, dels ock att boställshafvaren skall, derest föreskrifter

kunna i sådant afseende något åtgöra, skyddas för obehag

af personlig art från arrendatorns sida.

Härutöfver måste naturligtvis kontraktet upptaga bestämmelser

om arrendeafgiften och tiden för dess erläggande; der nyodling

eller sådan nybyggnad, som ej afser laga hus, skall utföras,

böra beskaffenheten och omfattningen af dessa företag angifvas

och, såvida till arrendatorn öfverlemnas hus, hvilka skola af

33

honom lösas, värdet af husen utsättas och föreskrift meddelas

om sättet för erläggande af lösen o. s. v.

Slutligen och då vid hvarje boställe samt med afseende på

hvarje boställshafvares behof och önskningar särskilda omständigheter

äro att iakttaga, bör arrendekontraktet afpassas efter

dessa vexlande förhållanden.

Deremot behöfva ej i kontraktet intagas sådana stadganden,

som afse arrendatorns allmänna rättigheter och skyldigheter samt

gälla i samma omfattning med afseende på alla ifrågavarande

arrenden — nemligen stadgandena om arrendatorns begränsade

rätt till skogens afkastning, hans byggnads- och underhållsskyldighet

vid de laga husen och förpligtelse!’ med afseende å

jordens häfd, stängselskyldighet in. m. —, enär dessa stadganden

lända till efterrättelse, äfven om de icke återgifvas i kontraktet.

Efter det förrättningsmännen, i enlighet med angifna grunder,

uppgjort förslag till arrendekontrakt, skall detsamma af

boställshafvaren, derest han icke låter frågan om utarrendering

förfalla, underställas pröfning af Konungens befallningshafvande

och domkapitlet. Vid denna pröfning äro nämnda myndigheter

icke på det sätt bundna af det upprättade förslaget, att detta

måste afslås, om det icke kan till alla delar fastställas, utan de

ega deri göra sådana jemkningar, hvartill omständigheterna föranleda.

Af största vigt vid ifrågavarande pröfning är, att noggrann

tillsyn egnas deråt, att de allmänna förbehåll vid utarrenderingen,

som omförmälas i §§ 6 och 7, och med hvilka

särskildt efterträdarens rätt skolat skyddas, blifva iakttagna.

Enligt den i § 7 första stycket mom. 1 meddelade bestämmelse

skall arrendatorn alltid åt boställshafvaren verkställa

embetsskjuts eller hålla hans hästar med stallrum och foder,

och då denna tjenstbarhet skall fullgöras utan ersättning, måste

således arrendet till en del utgå i denna naturaprestation. I

alla de fall, då bostället, utöfver denna prestation jemte skatter,

onera och byggnadsskyldighet, kan betinga ytterligare någon

förmån, bör åter denna fastställas såsom arrendeafgift i penningar.

För statsdomänerna'' har det alltsedan nådiga brefvet af den 14

januari 1871 varit stadgadt, att arrendet skall bestämmas i penningar;

och för sådan utarrendering, som här är i fråga, bär

denna regel eu synnerlig vigt. Vid arrendeaftal, som afse''allenast

en boställshafvares tjenstetid, är det likgiltigt, huruvida

arrendeförmånerna helt eller delvis fastställas i penningar eller

3

34

i naturaprestationer; det får då bero å den utarrenderande boställshafvarens

uppskattning af sina egna behof, huruvida legan

för jorden skall bestå uti allehanda naturapersedlar och tjenstbarheter:

mjölk, smör, spannmål eller potatis, vedhuggning, qvarnkörslor,

snöskottning, trädgårdsskötsel eller dylikt. Men sådana

kontraktsbestämmelser böra icke af den ene boställshafvaren

fä göras bindande för en eller flera efterträdare, hvilka hvar

efter sina tycken och familjebehof kunna hafva mycket olika

anspråk på och gagn af dylika tjenstbar heter och naturapersedlar.

Komitén har också i § 7 första stycket mom. 2 och 3,

hvarest stadgas om förbehåll af vedforsling och mjölkleverans

åt boställshafvarne, uttryckligen förbehållit åt hvarje boställshafvare

full frihet att bestämma, huruvida och i hvilken utsträckning

han vill begagna sig af sådana arrendatorns tjenstbarheter.

Det är klart, att samma regel bör gälla äfven för

alla andra tjenstbarheter och naturapersedlar, allenast med undantag

för de ofvannämnda, embetsskjuts eller hästhållning likasom

onera och byggnadsskyldighet, hvilka äro med bostället och

tj ensten oundgängligen förbundna.

Men det är tydligt, att om i kontraktet naturaprestationer

af hvarjehanda slag blefve faststälda såsom arrendeafgift, skulle

denna boställshafvarens frihet försvinna; ty om han då ville

afsåga sig den ena eller andra af de stadgade prestationerna

såsom öfverflödig eller otillfredsställande, ginge han förlustig motsvarande

andel af arrendet — så vida icke tillika vore i arrendekontraktet

bestämdt, huru och efter hvilket värde naturaprestationerna

i dylikt fall skulle af något annat ersättas. Men

det är just en sådan bestämmelse, som enklast och lättfattligast

gifves derigenom, att hela den del af arrendet, som ej måste

vara naturaprestation, varder utsatt såsom afgift i penningar,

d. v. s. i den allmängiltigaste värdemätaren.

Deraf förhindras icke i någon mån arrendets utgörande i

allehanda naturapersedlar och tjenstbarheter, enligt prisbestämmelser

som i kontraktet eller eljest varda faststälda. Det är

också sannolikt, att man i många fall vid sjelfva arrendeuppgörelsen

kommer att utgå från en beräkning af vissa tjenstbarheters

och naturapersedlars utgörande. I synnerhet i orter

med ringa afsättning torde arrendespekulanter ofta finnas benägna

att i arrende bjuda rätt afsevärda naturaprestationer,

hvilka de uppskatta till ringa värde, men deremot visa sig yt

-

35

terst obenägna att bjuda en skälig penningeafgift. Men sedan

i dylika tall aftal trätfats om vissa naturaprestationers utgörande,

skall det naturligtvis alltid för desamma kunna bestämmas något,

om än så ringa, penningevärde, det vill säga det belopp som

arrendatorn skall erlägga i penningar, ifall prestationen icke

blifver af boställshafvaren utfordrad; och sedan detta värde funnits,

kommer det att utsättas såsom afgift i penningar. Alldeles

samma pris å prestationen bestämmes derefter i kontraktet,

att af boställshafvaren erläggas till arrendatorn, så länge prestationen

utgöres; och efter denna grund får sedan afräkning ske

vid arrendeliqviden.

§ 6.

Första vilkoret för utarrendering af boställe under tid, som

kan öfverskrida den utarrenderande boställshafvarens tjenstetid,

är naturligtvis, att de hus och lägenheter, som äro oundgängligen

nödiga till bostad och ekonomibyggnader för hvarje tjensteinnehafvare,

varda från arrendet undantagna. Då behofvet härutinnan

vexlar efter landssed, hafva dessa hus icke kunnat uppräknas,

men myndigheterna, som pröfva arrendeförslaget, skola tillse,

att efterträdarens behof härutinnan varda vederbörligen tillgodosedda,

sä att icke byggnader, Indika för efterträdarens

tjensteutöfning och personliga sjelfständighet äro behöflig^, varda

upplåtna åt arrendatorn. Huru stort utrymme till gårdsplan,

trädgård eller plant er ing stånd behöfver från utarrenderingen undantagas,

lärer ock få bero på myndigheternas pröfning; af de

till komitén ingångna svar framgår, att uppfattningen härutinnan

är mycket vexlande efter olika orter. Iakttagas dessa bestämmelser,

äro myndigheterna icke befogade att förhindra utarrendering

af bostället i öfrigt; de kunna icke fordra som vilkor för

utarrenderingen på viss tid, att för boställshafvarens räkning

ovilkorligen skola undantagas betesland eller byggnader för kor

eller hästar, _ ehuru naturligtvis den utarrenderande boställshafvaren

är befogad att, om så kan anordnas, efter egen önskan

på sådant sätt undantaga delar af bostället från arrendet.

Då arrendet skall utbjudas till täflan för spekulanter, är det

åt synnerlig vigt, att i kontraktsförslaget, som utgör grunden

för auktionskungörelsen, är till spekulanters efterrättelse sa noga

som möjligt angifvet. hvilka byggnader skola till arrendatorns

begagnande och underhåll öfverlåtas. Denna uppgift är nödig

36

så väl för spekulanternas upplysning som till förekommande af

tvister. Byggnaderna kunna vara dels så kallade »laga hus»,

eller hus som »prestgård tarfva!’», för Indika nybyggnad och

underhåll åligga antingen pastoratet eller boställsliafvaren eller

båda gemensamt, — derom underrättelse väl torde böra meddelas

arrendespekulanterna, — och dels så kallade öfver loppshus, hvilka,

enligt uttrycket i 26 kap. 2 § bygga in gsbalken, boställsliafvaren,

utöfver hvad prestgård tarfva!-, »till sin beqvämlighet bygt». Om

öfverloppshus förekomma bland dem, som enligt kontraktet skola

till arrendator begagnande öfverlemnas, skall, enligt hvad § 17

i förslaget stadgar, arrendatorn för dem utgifva lösen till den

utarrenderande boställsliafvaren, så att denne till arrendatorn

fullständigt afträder sina rättigheter till desamma. Men på det

att hugade arrendespekulanter må på förhand veta, hvilka skyldigheter

de härutinnan komma att ådraga sig, och på det att all

anledning till tvist må undvikas, har det ansetts nödigt, att värdet

å dessa till öfverlemnande åt arrendator afsedda öfverloppshus

varder i kontraktsförslaget angifvet.

Dessa öfverloppshus tillhöra visserligen den boställshafvare,

som löst eller uppfört desamma, men hans dispositionsrätt till

dem är dock af lagens bestämmelser ganska begränsad, och de

kunna, såsom tillgång betraktade, under vissa förhållanden vara

hemligen värdelösa. En efterträdande boställshafvare har nemligen

enligt åberopade lagrum rätt att »dem behålla efter laga

mätning»; först sedan efterträdaren afstått från denna inlösningsrätt,

eger den afträdande boställshafvaren att bortföra sina öfverloppshus,

men under förbehåll, »ifall timret dertill är taget af prestgårds

skog», att derför betalas »efter ty som synemän det pröfva».

Ett öfverloppshus, som efterträdaren ej vill lösa och som är

bygdt af timmer från prestgårdsskogen, kan sålunda stundom

befinnas hafva föga värde utöfver rifnings- och bortföringskostnaden.

Dessa omständigheter böra naturligtvis tagas i noggrant

öfvervägande vid hvarje värdesättning å dylika öfverloppshus;

och det har ansetts nödigt att i denna paragraf införa en påminnelse

derom.

§ 7.

Vid affattande! af bestämmelserna i denna paragraf har

komitén, med särskild hänsyn till de af presterskapet uttalade

önskningar, främst afsett att betrygga en efterträdande tjenste

-

37

innehafvares rätt. Arrendekontraktet bör icke få innehålla

sådana bestämmelser, som väl kunna vara lämpade efter den

utarrenderande boställshafvarens personliga beqvämlighet, men

som för en efterträdare, hvilken befinner sig i andra förhållanden,

medföra olägenheter, menliga för tjensteutöfningen eller för hans

personliga ställning.

Den för tjensteutöfningen vigtigaste af dessa bestämmelser

är den, som afser embetsskjutsen. Grenom innehafvande af jordbruksboställe

förfogar presten vanligen öfver häst eller hästar

och är sålunda oberoende af andras hjelp för sin fortskaffning i

embetsärenden. Detta oberoende bör en utarrenderande boställshafvare

icke få beröfva sin efterträdare. Derför är i första stycket

mom. 1 stadgadt, att arrendekontraktet alltid skall innehålla bestämmelse,

att arrendator skall åt boställshafvare verkställa embetsskjuts

eller underhålla hans hästar. För denna embetsskjuts,

det vill säga skjuts till kyrka, skola, husförhör, sjuke m. in.,

har icke heller förbehållits någon ersättning åt arrendator^ utan

har man ansett, att densamma både kan och bör utgå såsom en

naturaprestation. Det är möjligt, att det för boställshafvaren

skulle kunna blifva ekonomiskt något förmånligare, om kostnaden

för embetsskjuts beräknades för hvarje resa; men komitén har

ansett det vara nyttigare för embetsutöfningen, att presten icke

i hvarje enskildt fall behöfver tänka på kostnaden för embetsskjutsen,

utan att denna kostnad af så väl boställshafvare som

arrendator får i sin helhet beräknas vid arrendeafgiftens bestämmande.

Det torde falla af sig sjelft, att vid kontraktsuppgörelsen,

efter ortens sed och tjenstens kraf, närmare bestämmes

såväl rörande de tillfällen, vid hvilka embetsskjuts skall utgå,

och antalet hästar, hvarmed den skall verkställas, som ock, derest

i stället foder och stallrum skola beredas åt boställshafvarens

egna hästar, huruvida denna skyldighet skall afse en, två eller

liera hästar. Sker så, lär det icke möta svårighet för arrendatorn

att på förhand någorlunda beräkna, huru många resor embetsskjutsen

för året kommer att taga i anspråk, d. v. s. huru

många häst- och karldagsverken han för ändamålet skall hålla

till tjensteinnehafvarens förfogande, eller huru stort utrymme

och foderqvantitet som för hästhållet skall erfordras, samt derefter

bestämma sitt arrendeanbud. Då naturaprestationen sålunda

inskränkts till embetsskjuts, är naturligtvis all annan skjuts

38

för tjensteinnehafvarens familj och enskilda affärsresor beroende

af särskild! aftal mellan arrendator och boställshafvare.

Vidare har det synts nödigt att för efterträdarens räkning

göra förbehåll om två andra tjenstbarheter från arrendator^

sida, leverans af mjölk för hushållet samt upphuggning, hemkörning

och beredning af bränsle. Men då dessa prestationer i verkligheten

måste afpassas efter hvarje innehafvares hushållsbehof,

då den ene innehafvaren med stor familj kan behöfva tio liter,

en annan med liten familj blott tre liter mjölk om dagen och

en tredje tjensteinnehafvare måhända alls icke vill taga sin

mjölk hos arrendatorn; då den ene tjensteinnehafvaren, som afstår

från att hafva dräng, nödvändigt behöfver arrendatorns hjelp

för att hugga och hemforsla veden, men en annan tjensteinnehafvare,

som föredrager att hållna egna hästar och egen dräng,

både kan och bör låta denne dräng sköta vedforsling och vedhuggning,

så är det klart, att bestämmelserna om dessa tjenstbarheter

icke kunna eller böra i kontraktet så affattas, att den

efterträdande tjensteinnehafvaren bindes af den utarrenderande

tjensteinnehafvarens uppgörelser. I paragrafen har derför stadgats,

att dessa naturaprestationer skola utgöras på anmodan,

d. v. s. om tjensteinnehafvaren så fordrar, och att de skola af

denne ersättas med penningar. Arrendatorn skall således i kontraktet

åtaga sig att, om så af tjensteinnehafvaren påfordras,

utgöra dessa prestationer; och antagligen skall han se en förmån

i utsigten till sådan afsättning af sina ladugårdsprodukter och

sådan sysselsättning för dräng och hästar. Men denna förmån

får dock icke tillförsäkras honom för hela arrendetiden, utan

han skall derutinnan vara beroende af en tillträdande boställshafvares

behof och önskan. Äfven detta förhållande får således

af arrendatorn tagas i betraktande vid hans uppskattning af

arrendeafgiften.

Det torde vidare vara klart, att en dylik naturaprestation

icke kan ställas obegränsad; hvarje försigtig arrendator måste, åtminstone

i fråga om mjölken, vara angelägen att bestämma en viss

qvantitet, utöfver hvilken hans dagliga leveransskyldighet ej må

sträckas, och det tillhör vederbörande myndigheter att tillse, huruvida

med afseende å boställets ladugård och tjensteinnehafvarens

möjliga behof denna qvantitet är rätt afmätt. Likaså är det både

arrendatorns och tjensteinnehafvarens intresse, att värdet å den

levererade mjölken i kontraktet varder utsatt på det för båda

39

parterna mest betryggande sätt, efter någon passande norm, vare

sig så att priset pr viss qvantitet på förband utsattes för hela

kontraktstiden, eller så att det får bero på notering vid mejeri,

eller å torg, eller bestämmas af gode män.

I de till komitén afgifna yttranden från presterskapet bar

yrkats, att hvarjehanda andra tjenstbarbeter och naturapersedlar

måtte varda i arrendekontrakten åt boställshafvarne förbehållna.

Det är gifvet, att sådana förbehåll af de mest olika slag kunna

af hvarje boställshafvare för egen del träffas, och komitén har

under § 5 antydt, huru de skola förenas med bestämmelsen, att

arrendeafgiften skall vara i penningar faststäld. Men de tjenstbarheter,

som nämnas i mom. 1, 2 och 3 af § 7, första stycket,

synas vara de enda, som äro så allmängiltiga, att de, till tryggande

af efterträdarens rätt, bort stadgas som oeftergiflig! vilkor

för hvarje ifrågakommande utarrendering på längre tid.

Med hänsyn till de yrkanden, som derom framstälts i

många af presterskapets svar på komiténs frågor, hafva slutligen

i andra stycket af § 5 införts föreskrifter om en kontraktsbestämmelse

rörande arrendators lefverne och uppförande

gentemot boställshafvaren. En sådan kontraktsbestämmelse lärer

visserligen icke ensam förekomma allt obehag, som en illvillig

eller oskicklig arrendator kan vålla boställshafvare, i synnerhet

om arrendators bostad ligger i prestgårdens omedelbara närhet;

men det är dock antagligt, att tanken på den risk af arrendets

förverkande, som lcan vara förenad med ett oskickligt och otillbörligt

uppförande, förekommer åtminstone sådana svårare förseelser,

som domstol kan finna innebära ett kontraktsbrott.

De i § 7 angifna förbehåll måste endast då till alla delar

iakttagas, när fråga är om utarrendering af boställe i dess helhet.

Afser utarrenderingen blott en mindre del af bostället, t. ex. en

.aflägsen utjord, och behåller alltså indelningshafvaren under eget

bruk största delen deraf, behöfver han icke i samma mån, som

när hela bostället upplåtes till arrendator, vara beroende af

denne, vare sig med afseende å naturaprestationer eller arrendatorns

uppförande. Förslaget har derför öfverlåtit åt Konungens

befallningshafvande och domkapitlet att pröfva, huruvida i dylikt

fall någon eller några af de i § 7 omhandlade bestämmelser

skola i kontraktet intagas.

40

§ 8.

Såsom af § 4 framgår, har komitén ansett, att när afsevärda

nyodlings- eller nybyggnadsföretag å ett boställe blifvit ifrågasatta,

arrendetiden skulle kunna utsträckas till högst tjugu år,

hvarvid tillika antagits, att denna nyodling eller nybyggnad

skulle utföras af arrendatorn. Härvid har komitén icke afsett

sådana förpligtelser med hänsyn till jordens häfd, som enligt lag

åligga boställshafvaren och som skola af arrendatorn för boställshafvaren

utföras (§ 19). Icke heller åsyftas härmed den

boställshafvaren åliggande nybyggnads- och underhållsskyldighet

å boställets laga hus, hvilken jemlikt § 16 alltid skall af arrendatorn

öfvertagas. Den nybyggnad, som här ifrågasattes, afser

i främsta rummet uppförande af arrendatorsbyggnad och dertill

hörande ekonomibyggnader, der sådana ej äro såsom öfverloppshus

å bostället befintliga och således måste anskaffas, för att

boställshafvaren och arrendatorn må kunna hafva af hvarandra

oberoende hushåll.

Boställshafvaren, som helt visst skulle för dessa företag få

vidkännas vida större kostnad än arrendatorn, blefve genom en

dylik anordning befriad från besväret och risken med nybyggnadens

eller nyodlingens verkställande, under det att de åsyftade

förbättringarna i allt fall kunde lämpas efter hans önskningar

samt boställets särskilda beskaffenhet och behof. Men å andra

sidan bör tillses, att den skyldighet till nybyggnad eller nyodling

å bostället, som anses böra åligga arrendatorn, varder,

såvidt möjligt är, i alla afseenden bestämd. Ty om arrendatorn

icke eger närmare kännedom om de förpligtelser, han i angifna

hänseendena i och med arrendet åtager sig, är det uppenbart,

att han icke vågar bjuda så stor arrendeafgift, som när alla hans

skyldigheter äro på förhand noggrant bestämda. All särskild

nybyggnad eller nyodling, som af arrendatorn äskas, skall derför,

i den mån sådant låter sig göra, till omfång och beskaffenhet

tydligt angifvas.

Vid uppgörande af förslag till arrendekontrakt har boställshafvaren

att påvisa, hvilka nybyggnads- eller nyodlingsföretag

af honom anses erforderliga vid bostället. Kontraktsprosten och

den prest som biträder vid sagda förrättning böra underkasta

boställhafvarens förslag härutinnan en omsorgsfull granskning

och pröfva, huruvida de föreslagna åtgärderna äro af verkligt

41

behof påkallade samt egnade att bidraga till egendomens bestånd

och utveckling, eller om de förnämligast afse att tillfredsställa

ett begär efter större beqvämlighet och trefnad. I

senare fallet synas boställshafvarens förslag ej böra vinna understöd,

då ju uppenbart är, att bekostandet af ifrågavarande företag

skall medföra minskning i arrendeafgiften, en minskning

som stundom kan blifva ganska afsevärd och inskränka efterträdarens

förmåner.

Yare sig nybyggnads- och nyodlingsföretagen äro af större

eller mindre omfattning, måste en ungefärlig beräkning af kostnaderna

för dem göras. Med hänsyn till å ena sidan dessa kostnader

och å andra sidan den fördel, arrendatorn kan under den

tilltänkta arrendeperioden förväntas bereda sig af nybyggnaden

eller nyodlingen, bör sedermera den för bostället eljest påräkneliga

arrendeafgiften skäligen jemkas.

§§ 9 och 10.

Beträffande sättet för utarrenderingen, hvarom förestående

paragrafer handla, har komiténs förslag icke fullständigt anslutit

sig till vare sig 1858 års skrifvelse eller 1882 års kungörelse

i denna del; dock står förslaget närmast sistberörda författning.

Särskildt har komitén upptagit det skriftliga auktions sätt et

vid sidan af det muntliga, hvilket senare är det enda 1858 års

skrifvelse känner. Medgifvet genom ett kongl. bref af den 13 maj

1864, torde det skriftliga auktionssättet, likasåväl som stadgandet

i nådiga kungörelsen den 17 december 1799 om arrendeauktioners

förrättande samtidigt å två ställen —• hos central

myndighet och i orten —, hafva tillkommit för att förebygga

sammansättningar och köpslagande mellan arrendespekulanter,

hvarigenom arrendet nedtryckes. Dessutom kan tillfället att

afgifva anbud skriftligt för mången medföra afsevärd tidsbesparing.

Deremot har komitén icke ansett sig kunna utan förbehåll

godkänna grundsatsen om den fria täflan vid utarrenderingen.

Denna grundsats synes hafva blifvit utan inskränkning tillämpad

i 1858 års skrifvelse (§ 4); i 1882 års kungörelse (mom. 7:o)

har den endast så tillvida modifierats, som der stadgats, att till

arrendator skall antagas den högstbjudande, hvilken för sitt an

-

42

bild stält godkänd säkerhet, der anmärkning mot hans frejd icke

förekommit och han icke förverkat arrenderätt till kronoegendom

under sådana omständigheter, att domänstyrelsen finner honom

till arrendator olämplig. För en boställshafvare kan det emellertid

icke vara likgiltigt, huru beskaffad den arrendator är,

som han erhåller å sitt boställe. Komitén har derför ansett, att,

vid sidan af det afgifna anbudet, jemväl borde komma i betraktande

den bjudandes personliga egenskaper och ställning, t. ex.

förutgången redbar verksamhet, god affärsställning, insigter i

landthushållning samt andra dylika qvalifikationer. Om också

den indelningshafvare, som på arrende upplåter ett boställe, af

en eller annan anledning skulle åtnöjas med en mindre väl kvalificerad

arrendator, är det dock, med hänsyn dertill att arrendekontraktet

har bindande kraft jemväl mot efterträdaren i tjensten,

af vigt, att icke något eftergifves af fordringarna på arrendatorns

personliga lämplighet.

Dessa äro de allmänna grunder, å hvilka komiténs förslag

beträffande sättet för utarrenderingen hvilar.

I fråga om de förberedande åtgärder,som skola föregå antagandet

af arrendator, — och med hvilka endast Konungens

befallningshafvande har att taga befattning, under det att pröfningen

af arrendeanbuden tillkommer jemväl domkapitlet —, är

hvad särskildt angår auktionskungörelsen att iakttaga, hurusom

denna bör innehålla uppgift om det uppskattade arrendevärdet

samt tillika upplysning om alla de förhållanden, som kunna

verka till arrendeafgiftens höjande eller sänkande, såsom beskaffenheten

af byggnader äfvensom af in- och utegor, afsättnings-

och kommunikationsförhållanden m. m. samt, derest särskild,

ej lagstadgad nybyggnad eller nyodling skall åläggas

den blifvande arrendatorn, omfattningen och beskaffenheten

deraf.

Auktionskungörelsen skall alltid införas i länskungörelserna.

För öfrigt eger Konungens befallningshafvande bestämma, dels

huruvida länskungörelserna i denna del skola uppläsas i hela

kontraktets eller blott i de till bostället närbelägna församlingars

kyrkor, dels ock i hvilken eller hvilka af ortstidningarna auktionskungörelsen

skall intagas.

Sedan auktion hållits inför Konungens befallningshafvande

och i orten, skola alla de handlingar, som afse utarrenderingen

— nemligen förslaget till arrendekontrakt, protokollen öfver den

43

muntliga auktionen, inkomna skriftliga anbud, borgensförbindelser

m. m. — af Konungens befallningshafvande öfversändas till

domkapitlet, som i sin ordning infordrar boställshafvarens yttrande

öfver anbuden. Härvid står det boställshafvaren fritt

såväl att, utan något derför angifvet skäl, afstå från utarrenderingen,

som ock att, derest han fortfarande önskar utarrendera

bostället men ej åtnöjes med de afgifna anbuden eller de bjudande

personerna, med anledning deraf anföra sina betänkligheter.

Efter mottagandet af boställshafvarens yttrande hafva Konungens

befallningshafvande och domkapitlet att företaga frågan

om arrendators antagande. Vid den pröfning, som då förekommer,

äro myndigheterna så till vida bundna af de afgifna anbuden,

att, om icke något af dessa senare motsvarar det åsätta

arrendevärdet, något anbud icke heller kan antagas, utan arrendet

måste ånyo utbjudas å auktion. Om deremot något anbud

uppgår till eller öfverstiger arrendevärdet, inträder en jemförande

pröfning å ena sidan af arrendespekulanternas personliga

lämplighet — hvarom nyss förut talats — och å andra sidan af

arrendeanbuden samt erbjuden säkerhet. Denna pröfning erbjuder

naturligtvis högst betydande svårigheter, men den lärer

icke utan skada för hela det nya arrendesystemet kunna efterlåtas.

Härvid torde någon gång kunna inträffa, att, oaktadt

ett ekonomiskt fördelaktigt anbud föreligger och af boställshafvaren

icke framstälts någon erinran mot arrendespekulanten,

denne dock af myndigheterna anses med hänsyn till sina personliga

egenskaper icke vara antaglig. I sådan händelse är det

emellertid myndigheternas pligt att afstå anbudet.

Om af en eller annan anledning ny auktion erfordras, skall

dervid förfaras på samma sätt som vid den första. Finnes icke

heller efter ånyo hållen auktion något anbud kunna antagas,

enligt de grunder som ofvan utvecklats, har frågan om boställets

utarrendering för denna gången förfallit. I motsvarande fall

bestämma 1858 års skrifvelse och 1882 års kungörelse, att myndigheterna

skola på lämpligaste sätt efter omständigheterna förordna

om egendomens skötsel. En dylik bestämmelse är också

af behofvet påkallad beträffande jord, som icke är disponerad

för något visst ändamål, utan endast afsedd att utarrenderas.

Men ett liknande stadgande är ingalunda erforderligt, när det

gäller en fastighet, som är anslagen till uppehållande af en

44

tjenst, då ju en sådan fastighet i afbidan på lägligt tillfälle för

utarrendering kan öfverlemnas till brukande af tjensteinnehafvaren

sjelf.

§ 11-

I motiven har förut framhållits, hurusom boställshafvaren å

alla de förberedande skedena af arrendeärendets utveckling är

berättigad att återhålla sin ansökning. I denna paragraf uttalas

nu, att samma rätt skall stå honom öppen jemväl efter det myndigheterna

antagit arrendator. Det kan nemligen inträffa, att

myndigheternas val fallit på en arrendator, mot hvilken boställshafvaren

redan gjort eller, på grund af erfarenhet han vunnit

efter det han afgaf yttrande öfver anbuden, vill göra invändningar,

och hvilken arrendator han i följd deraf för sin del ej

kan godkänna. På det att icke något som helst tvång må i

detta afseende utöfvas å boställshafvaren, synes det böra stå

denne öppet att tillbakavisa jemväl en person, som myndigheterna

funnit antaglig såsom arrendator. Rätten att afstå från

hela utarrenderingen hellre än att tåla en olämplig eller oduglig

arrendator bör boställshafvaren åtnjuta i det längsta, d. v. s.

så länge som den ej kränker någon annans förvärfvade rätt. Men

enär äfven årrendespekulantens rätt härvid är i fråga, kan det

naturligtvis icke vara lämpligt, att under någon längre tid lemnas

oafgjordt, huruvida denne spekulant skall få tillträda arrendet

eller icke. Komitén har derför föreslagit, att derest boställshafvaren

önskar återkalla sin ansökning om boställets utarrenderande,

han skall senast åtta dagar efter det han erhållit del af myndigheternas

beslut om arrendators antagande anmäla denna sin

önskan hos Konungens befallningshafvande.

Som emellertid alltid vissa kostnader för auktion skungörelser,

auktions hållande i orten m. m. vållats myndigheterna af

ansökningen, lärer det vara i sin ordning, att boställshafvaren

förpligtas ersätta dylika kostnader. Deremot få spekulanter, som

kunna haft utgifter för resor till auktionen, för vederhäftighetsintyg

m. m., naturligtvis sjelfva bära sina kostnader.

§ 12.

Bestämmelserna i 1858 års skrifvelse angående säkerhet för

arrendevilkorens fullgörande äro ganska ofullständiga, i det att

45

beträffande den borgen, som skall utgöra säkerheten, endast

föreskrifvits, att den skall vara »till vederhäftigheten styrkt»

(§ 3), äfvensom att borgensförbindelsens giltighet skall pröfvas

och godkännas af Konungens befallningshafvande och domkapitlet

(§ 5). Det lemnas således oafgjordt, om borgensansvarigheten

skall tecknas af en eller flera löftesmän; om, för den händelse

borgen ingås af flera, löftesmännen skola ansvara såsom för egen

skuld; samt huru vederhäftigheten skall styrkas.

Som stadgandena i 1882 års kungörelse härutinnan äro fullständigare,

hafva dessa stadganden (mom. 28:o) upptagits af

komitén, som i enlighet med dem föreslagit, att borgen skall

vara stäld af två personer, de der borga en för begge och begge

för en såsom för egen skuld, samt att borgensmännens vederhäftighet

skall vara styrkt af Konungens befallningshafvande eller

domare. Komitén har emellertid ansett löftesmännens vederhäftighet

kunna styrkas medelst bevis, ej blott af nämnda myndigheter,

utan äfven af kronofogde. Denne embetsman är nemligen

ofta bättre i tillfälle att bedöma personers vederhäftighet

än nämnda myndigheter och är i följd af sin lifligare beröring

med allmänheten lättare tillgänglig för densamma. Huruvida

de intygsgifvande personerna hafva sin embetsverksamhet inom

den ort, der det till utarrendering afsedda boställe är beläget,

eller icke, har synts komitén vara likgiltigt.

Såsom säkerhet för arrendeskyldigheternas fullgörande må,

enligt 1882 års kungörelse och sedermera utfärdade kongliga

bref om tillägg till densamma, af arrendator öfverlemnas vissa

obligationer, depositionsbevis och inteckningar. Men utom det

att dylika säkerhetshandlingar icke torde vara synnerligen vanliga

hos dem, som kunna förväntas uppträda såsom spekulanter

vid arrendeauktioner å egendomar af förevarande beskaffenhet,

kan löftesmäns personliga ansvarighet för uppfyllande af förbindelser

af så olikartad och stundom ganska grannlaga natur, som

arrendatorn af ett prestboställe får åtaga sig gent emot tjensteinnehafvaren,

måhända innebära en maning för löftesmännen att

tillse, det arrendekontraktets bestämmelser uppfyllas ej blott

i de delar, der skadan kan mätas med penningar, utan äfven

der andra intressen sättas på spel. Komitén har derför ansett

borgensan svårighet i föreliggande fall vara den lämpligaste formen

för beredande af åsyftad säkerhet; och skall borgen ställas

för en tid af minst fem år, derest arrende skall så länge fortfara.

46

När Konungens befallningshafvande och domkapitlet, efter

hållen arrendeauktion, till pröfning företaga anbuden, hafva de

äfven att tillse, det ifrågavarande säkerhetshandling är af den

beskaffenhet som ofvan angifvits. Brister något härutinnan, kan

naturligtvis den arrendespekulant, som icke erbjudit giltig borgenssäkerhet,

icke heller komma under ompröfning, när det gäller

att antaga arrendator.

Det torde böra i främsta rummet åligga boställshafvaren att

vaka, öfver, att den stälda säkerheten hålles vid kraft. Emellertid

kan ifrågasättas, om icke detta öfvervakande borde tillkomma

äfven domkapitlet eller annan offentlig myndighet. Men det

vore måhända olämpligt att besvära myndigheterna med ett

dylikt bestyr, som kan blifva ganska tidsödande, derest utarrendering

af prestboställen tager större omfattning, under det att

samma bestyr, fördeladt på de särskilda boställshafvarne, icke

innebär någon tunga. Den bästa garanti för nödig vaksamhet

torde ligga i boställshafvarens eget intresse.

Skyldigheten att öfvervaka borgenssäkerhetens effektivitet

är i efterföljande § 13 uttryckligen ålagd boställshafvaren, såvidt

angår borgensförbindelses förnyande i behörig tid, nemligen ett

år före utgången af den tid, för hvilken den blifvit stäld. Tiden

för förnyandet torde böra sättas så långt före förfallotiden, på

det att, för den händelse arrendator brister i fullgörandet af

sin skyldighet att anskaffa ny borgen och i följd deraf anses

böra skiljas från arrendet, boställshafvaren må hafva tillräckligt

rådrum att förse bostället med ny arrendator till den fardag,

då den förre afträder.

I händelse löftesman dör eller upphör att vara vederhäftig,

skall äfven ny borgen anskaffas. Arrendatorn är naturligtvis i

sådant fall skyldig att utan särskild anmaning genast fullgöra

detta åliggande, men, derest han sådant underlåter, efter föreläggande

af tre månaders tid. Det kan antagas, att i första

hand boställshafvaren, hvilken lärer med största intresset egna

uppmärksamhet åt alla de förhållanden, som öfva inflytande på

möjligheten för honom att komma i åtnjutande af de från bostället

beräknade förmåner, uppmanar arrendatorn att anskaffa

ny borgensförbindelse. Men för den händelse boställshafvaren

saknar kännedom om de förhållanden, som påkalla ny borgen,

eller af annan anledning underlåter att vidtaga åtgärder för

dess anskaffande, bör föreläggandet kunna gifvas af någon annan,

47

såsom kontraktsprosten, domkapitel, Konungens befallningshafvande

eller utnämnd efterträdare till tjensten.

Krafvet på ny borgen i följd af bristande vederhäftighet

hos löftesman torde emellertid icke få grundas allenast på en

enskild persons uppfattning om löftesmannens betalningsförmåga,

utan bör stödjas på ett uttalande af Konungens befallningshafvande,

att personen i fråga icke vidare kan anses för vederhäftig.

De nya borgensförbindelser, som utgifvas, skola öfverlemnas

till Konungens befallningshafvande för att af denna myndighet

pröfvas och, om de godkännas, tillställas domkapitlet. Det synes

ej vara af behofvet påkalladt, att äfven domkapitlet deltager i

denna pröfning, såsom skall ske när borgen första gången ställes;

men då pröfvas borgenssäkerheten af båda myndigheterna i

sammanhang med åtskilliga andra frågor.

§ 13.

Med afseende å dels formen för arrendeaf''talets afsilande,

dels sättet att förvara arrendekontrakt samt delgifva detsamma

åt kontraktsprost och boställshafvare, derom förevarande paragraf

handlar, har komitén ej föreslagit någon väsentlig förändring

uti motsvarande bestämmelser i 1858 års kungörelse (§ 5).

Boställskafvares i denna paragraf af komiténs förslag stadgade

förpligtelse att öfva tillsyn öfver borgensförbindelses förnyande

i behörig tid är under närmast föregående paragraf

berörd.

§ M.

Enligt allmänna lagens bestämmelser i jordabalkens 16 kap.

3 och 6 §§ är landbo berättigad att uppsäga jord, medan giftostämma

räcker, om han skatfar annan åbo, den jordegaren skäligen

kan vara nöjd med. Komitén har ansett, att den vetorätt,

som enligt lagen sålunda tillkommer jordegaren, bör utöfvas af

de myndigheter, som utarrendera bostället, nemligen Konungens

befallningshafvande och domkapitlet, dock först efter det boställshafvaren

och kontraktsprosten blifvit hörde; och föreställer sig

komitén, att dessa myndigheter icke lära uraktlåta att fästa behörigt

afseende å de invändningar, boställshafvaren kan hafva att

framställa mot öfverlåtelsen.

48

§ 15-

Ehvad skog å ecklesiastikt boställe blifvit indelad till ordnad

hushållning eller icke, eger boställshafvare enligt § 20 i

kongl. förordningen angående hushållningen med de allmänna

skogarne i riket den 26 januari 1894 till husbehof använda skogen.

En dylik rätt vill förslaget inrymma jemväl åt arrendator

af prestboställe, dock på det sätt begränsad, att om skogen icke

kan fylla såväl boställshafvarens som arrendatorns behof af skogsfång,

arrendatorns rätt måste stå tillbaka för boställshafvarens.

Likasom boställshafvaren, sedan skogshushållningsplan blifvit

faststäld, vid uttagande af sitt husbehof måste följa skogshushållningsplanens

bestämmelser i sådant afseende, äro samma bestämmelser

naturligtvis också bindande för arrendatorn. Men

dessutom uppställer förslaget den fordran, att, då arrendatorn

vill af skogens afkastning tillgodogöra "sig hvad som erfordras

för gårdens behof, han dervid måste följa boställshafvarens anvisningar.

Det kan nemligen icke vara för boställshafvaren

likgiltigt, om han sjelf skall nödgas från långväga håll eller

oländig del af skogen framföra sitt virkesbehof eller bekosta

upphuggning och framförande af bränsle från sådan del af skogen,

under det att arrendatorn begagnar sig af beqvämaste och

billigaste sätt för tillgodoseende af sitt behof af det ena eller

andra slaget virke.

Någon andel i skogens afkastning utöfver husbekofvet skulle,

enligt förslaget, icke under några förhållanden tillkomma ärrendatorer

af nu ifrågavarande boställen. Huru förhålles med skog

å boställe, som på grund af gällande författningar skall utarrenderas

— de så kallade löningsboställena —, framgår af stadgandena

i § 21 af åberopade 1894 års förordning.

§§ 16 och 17.

På sätt redan här ofvan under § 6 blifvit antydt, stadgas

i 2 § af 26 kap. byggningabalken bland annat, dels att, om

prestgård tarfvar flera hus än dem socknemännen ega antvarda

kyrkoherden, denne sjelf skall bygga och uppehålla dessa hus,

dels ock att, om prest till sin beqvämlighet bygger flera hus än

prestgård tarfvar, och den som sedan kommer i hans ställe ej

49

Till behålla dem efter laga matning, den som byggt må bortföra

husen, med skyldighet dock att, om timmer dertill är taget af

prestgårds skog, betala detta efter som synemän pröfva. Boställshafvares

rätt till ifrågavarande båda slag af hus är således

väsentligt olika. De förstnämnda, de som motsvara antalet

af de för bostället i lag eller genom syn bestämda hus, få af

boställshafvaren endast nyttjas, mot underhållsskyldighet, och

skola alltid åtfölja bostället eller ersättas med nya; hvaremot

husen af det senare slaget — de så kallade öfverloppshusen —

kunna i viss mån betraktas såsom boställshafvarens enskilda

egendom, enär de ej behöfva af honom afstås till annan, derest

icke lösen för dem gifves.

Föreliggande förslag afser i det hela icke att göra ändring

i gällande bestämmelser om dispositionsrätten till de olika husen,

endast att ordna rättsförhållandet mellan boställshafvare som

upplåter och arrendator som öfvertager hus af det ena eller

andra slaget.

Det torde få anses såsom sjelfklart, att arrendator bör förpligtas

öfvertaga den boställshafvaren åliggande nybyggnadsoch

underhållsskyldighet vid de till arrendatorns begagnande

öfverlemnade hus af förstnämnda slag, nemligen de hus som

för bostället tarfvas. Att befria arrendatorn från en sådan skyldighet

skulle nemligen vara i hög grad äfventyrligt, då ju underhållet

till stor del beror af den aktsamhet, som egnas byggnaderna,

och betydligt minskas genom tidigt afhjelpande af

uppkommen bristfällighet. Men om denna skyldighet skall

åläggas arrendatorn, måste äfven utrönas, i hvilket skick husen

befinna sig vid den tid, då de öfvertagas af honom, samt afräkning

ske mellan arrendatorn och boställshafvaren. För ändamålet

måste alltså hållas af- och tillträdessyn.

I fråga om de öfverlopp shus, som ställas till arrendatorns

förfogande, måste förfaringssättet blifva ett annat. Dessa hus

tillhöra nemligen i viss mån, på sätt ofvan blifvit antydt, boställshafvaren.

Då nu arrendeaftalet skall uppgöras för en tid,

som måhända öfverskrider boställshafvarens tjenstetid, måste

förhållandet mellan boställshafvaren och arrendatorn beträffande

rätten till dessa hus från början så ordnas, att å ena sidan boställshafvaren

kan få ersättning för husen, derest han före arrendetidens

slut afgår från den tjenst, till hvilken bostället är

anslaget, och å andra sidan arrendatorn får behålla husen, om

4

50

den indelningshafvare, på hvars ansökning bostället blifvit utarrenderadt,

sjelf upphör att hafva någon rätt till samma boställe.

Härtill kommer, att äfven den lösningsrätt, som i allmänna

lagen tillagts ny innehafvare af tjensten, måste till en

viss grad respekteras.

Hör tillgodoseende af dessa särskilda intressen torde olika

förfaringssätt kunna iakttagas.

Saken skulle tilläfventyrs kunna så ordnas, att arrendator!!

förklarades skyldig inlösa husen till deras, i enlighet med föreskriften

uti § 6 uppskattade, värde genom att erlägga en efter

antalet arrendeår anpassad årlig afgift, som för samtliga arrendeåren

skulle tillhopa motsvara sagda värde. Om boställshafvaren

sedermera afträdde bostället, innan arrendetiden lupit till

ända, skulle han ega att af efterträdaren i tj ensten uppbära

hvad enligt årsberäkningen återstode oguldet å husens värde,

och den nye boställshafvaren inträda i den förres rätt gent

emot arrendatorn. Innan arrendatorn afträdde bostället, skulle

husen till det pris, som efter laga mätning blefve dem åsatt,

hembjudas dåvarande boställshafvare eller den nye arrendator,

som kunde varda antagen. Ville ingendera af dem till detta

pris öfvertaga husen, hade afträdande arrendatorn oinskränkt

dispositionsrätt öfver dem, dock med ersättningsskyldighet för

byggnadsvirke som hemtats från boställets skog.

Detta förfaringssätt vore synnerligen egnadt att tillgodose

den boställshafvares intressen, hvilken sökt tillstånd till arrendeupplåtelsen.

Om han afträdde bostället, innan arrendeåren

gått till ända, skulle han nemligen för uppgörelse angående de

återstående afgifterna endast hafva att vända sig till efterträdaren

i tjensten — som vore skyldig tillhandahålla full

liqvid —• och sålunda vinna förmånen af att bekomma en större

eller mindre penningesumma på en gång, i stället för att afvakta

en måhända osäker uppgörelse med arrendatorn.

Men det har synts komitén, som om en dylik bestämmelse

skulle innebära allt för stor rubbning i de rättigheter och skyldigheter,

som nu enligt lag tillkomma efterträdande tjensteinnehafvaren

i fråga om öfverloppshus. Efterträdaren bör ej blifva

lidande af företrädarens anordningar i högre grad än som är

alldeles nödvändigt, för att utarrendering på viss längre tid skall

kunna ega rum. Det är redan nog, att han ej sjelf får disponera

sitt boställe i hela dess omfång; han bör ej tillika tvingas

51

till utgifter för företrädarens räkning. Komitén har derför ansett,

att den indelningshafvare, under hvars besittningstid bostället

upplåtes på arrende, ej bör hafva rätt att lita till annan

än arrendatorn för utbekommande af ersättning för de öfverloppshus,

som öfverlemnas till den senares begagnande. Värdet

å dessa hus angifves i arrendekontraktet; det blir boställshafvarens

ensak att tillse, huru han må blifva godtgjord för husen,

och att med arrendatorn träffa det aftal om liqvidens fördelning

i flera eller färre afbetalningar, som för båda finnes mest beqvämligt

och betryggande.

Sedan arrendatorn sålunda genom enskildt aftal fått på sig

Överflyttad den utarrenderande boställshafvarens rätt till öfverloppshusen,

bör han visserligen innehafva dem med samma

rätt i förhållande till en eventuel efterträdare, som tillkommer

honom i fråga om hela bostället. Likasom den efterträdande

tjensteinnehafvaren är förpligtad att respektera aftalet om bost

ällsarrendet, så har han ock att respektera aftalet om öfverloppshusen,

så länge arrendet varar, och eger ej att i afseende

å dessa yrka någon lösningsrätt, förr än arrendet upphör. Men

vid denna tid inträder ock den dåvarande boställshafvaren i

sin lagliga rätt att erlägga lösen för öfverloppshusen, som arrendatorn

då skall till honom hembjuda; och endast om denne

boställshafvare ej vill lösa husen efter laga mätning, är arrendatorn

berättigad att bortföra dem, sedan ersättning gifvits

för timmer, som må hafva till husen tagits från boställsskogen.

§ 18.

I hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad uti 1882 års

kungörelse (mom. 16:o) föreskrifves angående brandförsäkring af

åbyggnad å utarrenderad kronoegendom, torde arrendator af prestboställe

böra ombesörja och bekosta dylik försäkring å de hus,

som öfverlemnas till hans begagnande. Lämpligast torde äfven

vara att, på sätt i samma kungörelse stadgas, brandförsäkringen

tages, icke för arrendatorns egen räkning, utan till förmån för

den som eger husen eller åt hvilken de ursprungligen upplåtits,

i detta fall boställshafvaren. För att emellertid, om brandskada

inträffar, säkerhet skall finnas för, att ersättningen verkligen

blir använd till botande af den uppkomna skadan, har komitén

föreslagit, att brandskadeersättningen skall tillhandahållas dom

-

52

kapitlet, hvarom, till ytterligare trygghet, förbehåll skall göras

i brandförsäkringsbrefvet. Finnes arrendator benägen att verkställa

den nybyggnad som erfordras, är i främsta rummet han

berättigad att, mot säkerhet som domkapitlet godkänner, uppbära

den erhållna skadeersättningen; men om arrendatorn ej vill

bygga, skall ersättningen naturligtvis utgifvas till boställshafvaren,

som då har att sjelf fullgöra nybyggnadsskyldigheten i

enlighet med hvad vid laga syn blifvit bestämdt.

Abyggnaderna böra försäkras till sitt fulla värde, sådant

detta i behörig ordning uppskattats enligt de regler, som med

afseende härå gälla för vederbörande brandförsäkringsanstalt.

§§ 19 och 20.

Några mera detaljerade föreskrifter rörande egornas vård

och bruk har komitén icke ansett erforderliga i föreliggande

förslag, utan lärer det böra få bero på vederbörande att i de särskilda

arrendekontrakten upptaga de bestämmelser, som i sådant

afseende finnas lämpliga.

De grundsatser om jordens häfd och dikning, som emellertid

uttalas i § 19, återfinnas, ehuru utvecklade med större fullständighet,

i de förslag till ecklesiastik boställsordning, som under

senare årtiondena utgjort föremål för Kongl. Maj:ts och riksdagens

pröfning. Åt det i åsyftade förslag till boställsordning

intagna stadgande, att torfmosse skall ändamålsenligt »behandlas»,

har här gifvits den förändrade formulering, att sådan mark skall

ändamålsenligt »begagnas», för att ej gifva upphof åt den föreställning,

att med torfmosse borde vidtagas några särskilda åtgärder

i ändamål möjligen att göra den duglig för odling, under

det att meningen endast är att framhålla vigten af, att vid

tillgodogörandet af torfmossen, t. ex. för beredande af bränsle,

gödningsämnen eller dylikt, må förfaras på ett ändamålsenligt

och varsamt sätt, så att den icke onödigtvis uttömmes.

I öfverensstämmelse med det uti § 16 föreslagna stadgande

beträffande underhåll af de till arrendatorns begagnande

öfverlemnade laga hus, torde underhållet jemväl af

all den stängsel, som vid det arrenderade områdets gräns mot

annan egendom skall efter lag finnas, böra åligga arrendatorn.

Detta åliggande innebär dock icke, att arrendatorn skall under

alla omständigheter hålla hägnad i rågång, då ju stängsel kan

53

undvaras, antingen derför att stängselvitsord ej begagnats, eller

derför att jordegare sins emellan öfvenskommit, att stängsel

mellan deras egor ej skall upprättas eller hållas. I fråga om

den inre hägnaden, eller sådan stängsel som uppföres inom egendomens

område, lärer det få bero på öfverenskommelse mellan

boställshafvaren och arrendatorn, om sådan hägnad skall hållas

eller icke.

§ 21.

En vanlig bestämmelse i arrendekontrakt är, att samtliga

af den arrenderade egendomen utgående utslcylder och besvär

skola utgöras af arrendatorn. Det är tvifvelaktigt, om arrendator

ensamt på grund af eu dylik bestämmelse i ett kontrakt

kan förpligtas att erlägga jemväl fastighetsbevillning, enär denna

skatt jemlikt bevillningsförordningen skall utgöras af egaren till

fastigheten eller, när det är fråga om fastighet, som är till boställe

eller eljest på lön anslagen, af innehafvaren.

Då det synes komitén medföra största enkelhet och reda,.

om arrendator, som arrenderat prestboställe i dess helhet, öfvertager

betalningsansvaret för hela boställets alla utskylder och

besvär •— således utan afdrag för hvad som kunde anses motsvara

de åt boställshafvaren förbehållna bostadshus och planteringsland

•—, har komitén i nu omhandlade paragraf föreslagit,

att ett dylikt ansvar måtte påläggas arrendatorn. Komitén

har emellertid trott det vara af vigt att särskildt betona,

hurusom i berörda utskylder och besvär inbegrepes ej blott

fastighetsbevillning, utan äfven väghållningsskyldighet. Sistnämnda

onus torde nemligen, sedan genom lagen angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet den 23 oktober 1891 ny

lagstiftning i detta ämne kommit till stånd, icke utan arrendatorns

uttryckliga åtagande kunna uttvingas af honom.

§ 22.

Hvad denna paragraf innehåller angående olika former af

kontraktsbrott och påföljder deraf öfverensstämmer med motsvarande

stadganden i 1882 års kungörelse (mom. 30:o). Enligt förslaget

skulle nemligen arrendator, som underlåtit att inom föreskrifven

tid erlägga arrendeafgift eller att iakttaga sina skyldigheter

i afseende å säkerheten för arrendevilkorens fullgörande,

54

hafva förverkat arrenderätten och på vederbörandes framställning

kunna afhysas från egendomen, utan att en dylik exekution

behöfde grundas på domstols beslut. I öfriga fall af kontraktsbrott

deremot skulle han icke vara skyldig frånträda

arrendet, förrän domstol ålagt honom sådant. Måhända synes

komiténs förslag i denna del otillfredsställande för de boställshafvare,

som skulle önska hafva i sin magt att till afflyttning

uppsäga en arrendator, så snart denne brustit i tillbörlig

hänsyn mot boställshafvaren eller eljest beredt honom

något personligt obehag. Men det lärer icke vara rådligt att

tillägga boställshafvaren en sådan magt, som i sjelfva verket

skulle försvaga det nya systemet för prestboställens arrendering,

då ju icke mången kan förväntas vara villig att öfvertaga ett

arrende, hvars varaktighet blefve i så hög grad beroende af en

boställshafvares mer eller mindre välgrundade tycken beträffande

personen i fråga.

§ 23.

Föreliggande förslag afser icke att göra någon ändring i

gällande lagstiftning angående ekonomisk besigtning, laga syn

samt af- och tillträdessyn å prestboställen, utan skall dermed

förhållas på sätt nu är stadgadt.

Enär emellertid bestämmelserna om af- och tillträdessyn vid

ombyte af boställshafvare icke torde, utan att sådant uttryckligen

sägs, vara tillämpliga beträffande syn, som afser att reglera förhållandet

mellan afträdande boställshafvare och tillträdande arrendator

samt, efter arrendetidens slut, mellan tillträdande boställshafvare

och afträdande arrendator, har komitén i denna

paragraf föreslagit, att dylik syn skall verkställas af domare

och nämnd, i likhet med hvad jemlikt § 7 af 1858 års skrifvelse

eger rum vid sådan syn å löningsboställen.

Kostnaden för af- och tillträdessyn lärer böra gäldas ensamt

af arrendatorn, helst eljest skulle kunna inträffa, att annan indelningshafvare

än den, på hvars ansökning bostället upplåtits,

skulle få vidkännas utgifter med anledning af en disposition i

afseende å bostället, som kommit till stånd uteslutande på företrädarens

initiativ. Yarder bostället efter en arrendators afträde

omedelbart derpå upplåtet till annan arrendator och denne senare

godkänner den mellan boställshafvaren och afträdande arrendatorn

55

hållna syn, undgår naturligtvis tillträdande arrendatorn all kostnad

för samma syn.

För ekonomisk besigtning bestrides kostnaden af kyrkornas

medel. Att pålägga arrendator denna kostnad eller någon del

deraf torde ej vara skäligt, då ju äfven å boställen, som ej äro

utarrenderade, hvart femte år skall företagas dylik »ransakan»

till utrönande af huru föreskrifterna om deras bebyggande och

underhåll blifvit iakttagna.

§ 24.

Proceduren för utarrendering af presterskapets boställen,

sådan denna enligt komiténs förslag hittills utvecklats, är tilllämplig

i de fall, då boställshafvare väl önskar utarrendera

sitt boställe men icke kan uppgifva någon person, åt hvilken han

helst vill upplåta arrendet. Men det har synts komitén, som

om efterträdarens rätt och bästa kunde iakttagas äfven i sådana

fall, då boställshafvaren redan har arrendator, åt hvilken han

vill fortfarande upplåta arrendet på längre tid, eller då han

funnit en lämplig spekulant, som är villig att under sådan förutsättning

betala skälig arrendeafgift. I dylika fall skulle således

hela auktionsförrättningen bortfalla, men i öfrigt skulle formerna

för ärendets behandling samt myndigheternas rätt och pligt att

utöfva kontroll öfver arrendevilkorens affattning vara desamma

som i §§ 2, 3, 5, 6, 7, 8, 11, 12 och 13 af förslaget äro angifna.

Komitén har emellertid ansett, att det af boställshafvaren

sjelf inledda aftal, vid hvars uppgörande det enskilda intresset

måhända tillerkännes ett något större utrymme än i fråga om

det aftal, som förut i komiténs förslag berörts, icke borde ega

giltighet utöfver tio år. I öfrigt skulle den förbindande kraften

mot efterträdaren vara densamma som hos ett aftal, hvilket blifvit

afslutadt af Konungens befallningshafvande och domkapitlet.

§ 25.

Enär kong! kammarkollegium, enligt den för samma embetsverk

gällande nådiga instruktion, har att öfva vård och inseende

öfver, bland andra, de till ecklesiastikstaten upplåtna

boställen, hemman och lägenheter samt särskildt att pröfva och

56

afgöra ärenden angående viss tids afsöndring af jord eller lägenhet

från dylika egendomar, torde äfven hos detta embetsverk

böra anföras besvär öfver myndigheternas beslut rörande de

frågor, som i föreliggande författningsförslag blifvit behandlade.

Öfver kollegii beslut må naturligtvis i vanlig ordning besvär

hos Kongl. Maj:t anföras.

57

Reservationer:

Af herr Ekström.

I några punkter har jag hyst en mening, som afvikit från

den af komiténs majoritet omfattade, och har jag ansett mig

böra anmäla min meningsskiljaktighet vid §§ 2, 5, 7 och 14.

§ 2.

I strid mot det språkbruk, som i allmänhet i lag och författning

använder uttrycket »församlingen», har komitén i denna

paragraf talat om »pastoratets» hörande.

Redan af den anledning att »församlingen» är ett i lagstil

häfdvunnet uttryck, som användes äfven der saken gäller två

eller flera till ett pastorat förenade församlingar, såsom framgår

af exempelvis K. Kungörelsen d. 28 maj 1830 angående ekonomiska

besigtningar och Lagen d. 26 okt. 1883 angående tillsättning

af presterliga tjenster, kan man känna sig tveksam om

lämpligheten att i en förordning om utarrendering af presterskapets

boställen frångå nämnda uttryck. Men uttrycket »pastoratet»

förefaller ännu betänkligare, om man besinnar, hvart

dess användning här skulle kunna komma att leda i de fall,

då utarrendering enligt nu föreslagna bestämmelser ifrågasattes

för komministers- eller kapellpredikantsboställen i annexförsamling

i sådana delar af landet, der afståndet mellan kyrkorna i

moder- och annexförsamling är afsevärdt stort.

Skälet till församlingens hörande i fråga om ett boställes

utarrendering, der arrendekontraktet kan blifva bindande jemväl

för efterträdaren i tj ensten, är, att församlingen skall få

tillfälle att yttra sig, särskildt angående huruvida den ifrågasatta

utarrenderingen kan »medföra väsentliga olägenheter för

boställets innehafvare i afseende å hans tjensteutöfning eller

personliga ställning». Men i fråga om komminister i annexför

-

58

samling eller kapellpredikant är vid ett betydligare afstånd till

moderkyrkan både hans tjensteutöfning och hans personliga

ställning något, som så godt som uteslutande faller inom annexförsamlingen

eller kapellaget.

Väckes nu fråga om utarrendering t. ex. af kapellpredikantsbostället

i Idre, hvilken ''församlings kapell är beläget på ett

afstånd af 3,2 mil från moderkyrkan i Sårna, eller af komministersbostället

i Hellesjö, hvars kyrka ligger omkring 4,5 mil

från moderkyrkan i Ragunda, då skall enligt komiterades förslag

»pastoratet» höras. Men enär pastorats- eller gällstämma

hålles i moderförsamlingen, skulle kyrkostämman, som uttalade

sig i saken, komma att hållas i förra fallet i Sårna, i senare fallet

i Ragunda. Uppenbart är, att vid sådant förhållande frågan kommer

att besvaras af den församling, som har minst, för att icke säga

intet, med den att skaffa, men den församling, som frågan egentligen

gäller, blir genom föreskriften om »pastoratets» hörande,

på grund af det långa afståndet i verkligheten beröfvad sin rätt

att i densamma yttra sig, hvarjemte boställshafvaren sjelf, derest,

såsom väl oftast sker, pastoratsstämman hålles på en söndag,

blir genom sin tjenstgöring i annexförsamlingen stängd

från att infinna sig vid stämman och muntligen motivera sin

ansökan. Den orättvisa, som genom ett dylikt förfaringssätt

skulle drabba annex- eller kapellförsamlingen, framträder så

mycket bjertare i de fall, då nämnda församling sjelf utan bidrag

från moderförsamlingen inköpt bostället.

Då uttrycket »församlingen», enligt hvad andra författningar

gifva vid handen, är användbart äfven i de fall, då saken gäller

pastoratets alla församlingar eller pastoratet i dess helhet och således,

här användt, icke utesluter hela pastoratets hörande, där så

bör ske, men uttrycket »pastoratet» skulle kunna leda till oegentligheter

och, i vissa fall, kränkande af annex- eller kapellförsamlings

rätt, har jag ansett, att § 2 borde erhålla följande lydelse:

Boställshafvares ansökning----och

församlingens hörande-----medelar beslut.

§ 5.

Mom. 1. I momentet bestämmes, att kontraktsprosten skall

vara den, som uppgör förslaget till arrendekontrakt. Boställshafvarens

egen ställning i fråga om nämnda förslags uppgörande

59

skall enligt motiveringens närmare förklaring vara allenast den,

att åt honom »inrymmes inflytande» dervid — ett inflytande,

som med honom skall delas af en af kontraktets prester, hvilken

af kontraktsprosten utväljes.

Bestämmelsen synes mig i mer än ett afseende olämplig.

Bortsedt från det betänkliga i kontraktsprostarnes belastande i

högre grad, än nödigt är, med uppdrag, som taga deras tid och

kraft från det rent presterliga arbetet inom deras egna oftast stora

församlingar, lärer väl det naturligaste vara, att vid uppgörande

af förslaget till arrendekontrakt, boställshafvaren skall vara hufvudpersonen.

Han är med boställets egendomlighet förtrogen.

Han inser bäst, hvilka bestämmelser vid dess utarrendering böra

göras för tillvaratagande af boställshafvarens rätt och bästa och

för hans värnande mot obehag. Hans intresse dervid sammanfaller

i regel med hans eventuelle efterträdares. Äfven med afseende

på dennes rätt vill det derför synas, som om boställshafvaren

vore den mest kompetente till att vara hufvudmannen vid

förslagets uppgörande.

Kontraktsprosten åter, som kan vara bosatt på fem till tio

mils afstånd från det boställe, för hvilket förslag till arrendekontrakt

skall uppgöras, är i de flesta fall i saknad af personlig

förtrogenhet med dess beskaffenhet och egendomligheter, och en

resa till detsamma lärer icke kunna förskaffa honom mer än en

ytlig kännedom derom, hvarvid ändock boställshafvarens egna

uppgifter i allmänhet torde blifva de för hans omdöme bestämmande.

Stadgandet, att kontraktsprosten skall vara den, som

uppgör förslaget till arrendekontrakt, torde alltså utan gagn för

saken blott innebära en onödig omväg med ökade kostnader för

boställshafvaren. Lämpligast torde vara, att boställshafvaren i

samråd med en af honom tillkallad i dylika frågor förfaren

prest, denne må tillhöra prosteriet eller icke, uppgör förslaget

till arrendekontraktet och öfverlemnar det åt prosten, som jemte

eget utlåtande öfversänder förslaget till domkapitlet. »Karakteren

af offentlig förrättning» torde i all nödig omfattning förlänas

utarrenderingen genom derpå följande åtgärder.

Då emellertid § 24 innehåller anvisning till ett tillvägagående,

som åt boställshafvaren öfverlåter upprättandet af arrendekontraktet,

har jag under förutsättning, att § 24 i väsentliga

delar vinner stadfästelse, icke funnit nödigt framställa direkt

yrkande, att mom. 1 af § 5 erhåller ändrad lydelse.

60

Mom. 2. I detta moment stadgas, att, der utöfver ämbetsskjuts,

eller foder och stallrum, arrendeafgift för bostället kan

betingas, skall denna utsättas till viss summa i penningar, men

kan bestämmas till utgörande så väl i penningar som i naturapersedlar.

Innebörden åt nämnda stadgande är, såsom af motiveringen

framgår, den, att i arrendekontraktet visserligen kan bestämmas,

att vissa naturaprestationer skola utgöras till boställsbafvaren,

men att denne för nämnda prestationer — med undantag för

ämbetsskjutsen — skall till arrendatorn erlägga betalning.

Med nämnda bestämmelse om naturaprestationerna förlora

dessa, enligt mitt förmenande, sin egentliga karakter af att utöfver

den kontanta arrendesummau utgöra förmåner, som tillfalla

boställshafvaren. De försvinna i själfva verket såsom dylika

förmåner för att i stället ersättas af en rättighet för boställshafvaren

att af arrendatorn hopa vissa förnödenheter eller att

mot betalning erhålla hans arbete med vedens huggning i skogen,

hemkörning och sönderhuggning, körning af vatten, is, grus etc.

En dylik bestämmelse, att de s k. naturaprestationerna af

boställshafvaren skola betalas, lärer, enligt hvad som framhållits

inom komitén, vara lämplig vid utarrendering af de stora boställena

i södra Sverige. Jag vågar betvifla dess lämplighet

såsom obligatorisk för mellersta och norra Sverige, särskildt för

de i skogsprovinserna belägna boställena och i allmänhet i fråga

om de mindre boställena, vid hvilkas utarrendering boställshafvaren

icke kan påräkna något nämnvärdt kontant arrende

utöfver de antydda naturaförmånerna såsom sådana.

Det torde nämligen både af erfarenheten och eftertanken

framgå, att en del naturaprestationer hafva ett olika penningvärde

för boställshafvaren och för arrendatorn. Detta gäller i

fråga om såväl boställets produkter som arrendatorns arbete.

De boställets produkter, som kunna ifrågakomma såsom naturaprestationer,

hafva för arrendaiorn ett penningvärde, som

torde kunna uttryckas med deras pris på närmaste afsättningsort,

minskadt med arrendatorns kostnader för deras forsling

dit. Eör boställshafvaren åter motsvarar dessa naturaprestationers

penningvärde priset på afsättningsorten ökaclt med forsellönen

derifrån. Förhållandet framträder ännu klarare i fråga

om arrendatorns arbete, der detta kan ingå i arrendet såsom en

naturaprestation. Ifall boställshafvaren skall lega för huggning,

61

hemkörning och upphuggning af bränsle, får han betala hästoch

mansdagsverken med gångbart pris. Men att penningvärdet

af ifrågavarande arbete för arrendatorn ingalunda är så högt

som för boställshafvaren, derest denne måste lega för detsamma,

inses lätt. Man behöfver blott tänka sig förhållandet vid ett

boställe, som nu är utarrenderadt genom enskild öfverenskommelse

mot, bland annat, vedens huggning, hemkörning och upphuggning

såsom en verklig naturaprestation utan betalning från

boställshafvarens sida. Ifall denne begärde, att arrendatorn i

stället för nämnda arbete skulle gifva honom ett belopp i kontanta

penningar, motsvarande hvad ifrågavarande naturaprestation

skulle kosta boställsinnehafvaren, derest han för dess utförande

legde folk, skulle han helt visst, och det med rätta,

af arrendatorn erhålla ett förtrytsamt nej till svar. För arrendatorn

motsvarar arbetet ifråga ingalunda den kostnad, som det

betingar, derest främmande folk skulle legasför dess verkställande.

Ty arrendatorn gör arbetet utan synnerligt kännbar

påkostning på lediga stunder med de hästar och det folk,

som födas på bostället och annars användas för jordbrukets

behof.

Står det nu fast, att naturaprestationerna i allmänhet hafva

ett olika penningvärde för boställshafvaren och för arrendatorn,

synes deras fastställande i arrendekontraktet till viss summa i

penningar vara förenadt med stora vanskligheter och kommer

enligt mitt förmenande att på den väg, komitén föreslagit, åtminstone

i många fall utfalla till boställshafvarens nackdel. I

synnerhet i orter med ringa afsättning torde, såsom komitén

sjelf säger (sid. 35), arrendespekulanter ofta finnas benägna att

i arrende bjuda rätt afsevärda naturaprestationer, Indika de

uppskatta till ringa värde, men deremot visa sig ytterst obenägna

att bjuda en skälig penningafgift. Skola nu dessa naturaprestationer

bestämmas i penningar, som af boställshafvaren erläggas

till arrendatorn, då lärer förhållandet blifva omvändt

mot hvad komitén antager. I stället för att arrendespekulanten

under denna förutsättning skulle nöja sig med »något,

om än så ringa» penningvärde för naturaprestationerna, skall

han söka för desamma betinga ett så högt pris som möjligt. Ty

om boställshafvaren skall betala arrendatorn för naturaprestationerna,

befinner sig den sistnämnde i samma ställning som hvarje

annan säljare, och det ligger i hans intresse att få så mycket

62

betaldt som möjligt för sin vara. Det torde nämligen vara svårt

att inse riktigheten af den förutsättningen, att arrendator!! i

egenskap af säljare skulle åtnöja sig med »alldeles samma pris»,

som han kan antagas villig att betala såsom köpare af en vara,

af hvilken han sjelf såsom producent icke har behof. Men ju

högre arrendatorn sålunda ledts att uppskatta naturaprestationernas

penningvärde, desto mindre kontant nettobelopp utöfver

dessa naturaprestationer lärer han känna sig hugad att erlägga.

Den skada, som alltså tillfogas boställshafvaren, drabbar äfven

hans efterträdare, då denne kommer att finna sig bunden af ett

kontrakt, som, utöfver naturaprestationernas sålunda beräknade

penningvärde, tillförsäkrar honom ett kontant nettobelopp, afsevärdt

lägre än hvad som kunnat betingas, derest för naturaprestationerna

kontant betalning ej skolat af boställshafvaren

erläggas.

Så väl boställshafvarens som en efterträdares berättigade

intresse att af bostället erhålla högsta möjliga afkastning tillgodoses,

på samma gång som efterträdarens frihet icke lider

någon inskränkning, derest i arrendekontraktet naturaprestationerna

hållas åtskilda från den kontanta arrendesumman, ifall

en sådan utöfver desamma kan betingas, men för hvarje naturaprestation

fastställes ett bestämdt belopp, som arrendatorn

shall erlägga i penningar, ifall prestationen icke lufver af boställshafvaren

utfordrad.

Vid en dylik enkel och naturlig bestämmelse, som icke innehåller

den lätt nog vilseledande omvägen, att arrendatorn enligt

arrendekontraktet skall till boställshafvaren betala penningar,

som af boställshafvaren enligt samma kontrakt skola till arrendatorn

återbetalas, har arrendatorn intet intresse af att för

det kontanta arrendebeloppets sänkande drifva upp lösenpriset

för naturaprestationerna, alldenstund han riskerar att sjelf få

betala detta belopp. Och att värdera naturaprestationerna alltför

lågt ligger icke häller i hans intresse, då vid ett dylikt tillvägagående

boställshafvaren skulle synas berättigad att fordra

den utöfver naturaprestationerna utgående kontanta arrendeafgiftens

bestämmande till högre summa, än hvad som blefve fallet,

då naturaprestationernas lösenpris faststäldes till skäligt belopp.

Mot ett alltför lågt värderande af naturaprestationerna skulle

också de profvande myndigheterna komma att ingripa med hänsyn

till den eventuelle efterträdarens rätt, vid hvilkens tillgo

-

63

doseende man dock i allmänhet lärer få antaga, att hans intressen

jemväl med afseende på naturaprestationerna äro i det stora

hela väsentligen de samma som företrädarens, då förhållandena

vid bostället äro för båda de samma.

Såsom stöd för förslaget, att, med undantag för embetsskjutsen,

arrendeafgiften skall till fullo utsättas i penningar och

icke får bestämmas i naturaprestationer såsom sådana, hänvisas

till förhållandet med statsdomänerna. Att för dessa sedan den 14

januari 1871 varit stadgadt, att arrendet skall bestämmas i penningar,

lärer emellertid icke utgöra något bevis för lämpligheten

af ett dylikt stadgande såsom obligatoriskt vid utarrendering af

prestboställen. Dels torde nämligen bestämmelsen om penningarrende

vid statsdomänernas utarrendering hafva tillkommit såsom

ändring af stadgande icke om vissa naturaprestationer utan

om städja samt spanmål att lösas efter tioårigt medelmarkegångspris,

dels skall vid ifrågavarande domäners utarrendering icke

såsom här hänsyn tagas till eu boställshafvare, för hvilken naturaprestationerna

kunna utgöra ett verkligt behof.

Ett omnämnande har redan gjorts af den i momentet förekommande

hänvisningen till det i § 7 föreslagna stadgandet,

som med afseende på embetsskjutsen innebär ett undantag från

komiténs allmänna princip, nemligen att arrendatorn skall utan

särskild ersättning antingen verkställa nödig embetsskjuts eller,

om boställshafvaren önskar sjelf hålla hästar, bereda dessa foder

och stallrum. Enligt min uppfattning ''och af skäl, dem j ag anför

under § 7, måste jag vid denna naturaprestation yrka sådan

frihet, att på orter och boställen, der så kan finnas mer lämpligt,

må kunna stadgas, att betalning för densamma skall af

boställshafvaren till arrendatorn erläggas. Om detta yrkande

vinner bifall, skall, såsom en följd deraf, ifrågavarande hänvisning

utgå ur nu föreliggande § 5 mom. 2.

Den grundsats, som jag vid behandlingen inom komitén af

frågan om naturaprestationerna sökt häfda, är denna, att lagens

allmänna bestämmelser böra så afPattas, att de, på samma gång

de utestänga det principvidriga, göras så vida, att de inrymma

frihet för myndigheterna att med hänsyn till naturaprestationerna

förfära efter hvad boställshafvarens fördel hräfver och med ortens

sed samt boställets särskilda förhållanden öfverensstämmande är.

Det synes mig så mycket mer angeläget, att denna grundsats

kommer till sin rätt vid afiattningen af §§ 5 och 7, som Konun

-

64

gens befallningshafvande och domkapitlet annars i många fall

skulle nödgas vägra enligt § 24 begärd stadfästelse af ett kontrakt,

enligt hvilket med full hänsyn till efterträdarens rätt

bostället redan blifvit utarrenderadt på lämpligaste och mest

förmånliga vilkor.

Hvad slutligen beträffar det i § 5 mom. 2 föreslagna stadgandet

om utsättande i kontraktet af arrendeafgiften till viss

penningsumma, så torde ett fixerande af ifrågavarande afgift

icke kunna ega rum förrän efter den i § 9 omtalade auktionen.

Deremot torde i det förslag till arrendekontrakt, hvarom § 5

handlar, böra angifvas det minimum af arrendeafgift, hvarunder

bostället med hänsyn till efterträdarens rätt icke må genom ett

för denne bindande aftal utarrenderas.

I öfverensstämmelse med det anförda har jag alltså ansett,

att § 5 mom. 2 borde erhålla följande lydelse:

I förslaget till arrendekontrakt skall utsättas

det minimum af arrendeafgift, hvarunder

bostället icke må utarrenderas. Arrendeafgiften

må fastställas så väl i penningar som i naturaprestationer.

För naturaprestation bestämmes

jemväl det belopp, som arrendatorn skall erlägga,

ifall boställshafvaren icke utfordrar prestationen.

Derest emellertid sist föreslagna bestämmelse icke skulle

anses lämplig för sydsvenska förhållanden eller med der gängse

landssed öfverensstämmande, borde enligt mitt förmenande momentet

erhålla en så allmän affattning, att det medgåfve full

frihet för myndigheterna vid arrendekontraktets uppgörande att

vid bestämmelserna om naturaprestation gå antingen den ena

eller den andra vägen, allt eftersom ortens sed och boställets

särskilda förhållanden föranleda, och torde under nämnda förutsättning

momentet lämpligen böra erhålla följande lydelse:

I förslaget till arrendekontrakt skall utsättas

det minimum af arrendeafgift, hvarunder

bostället icke må utarrenderas. Arrendeafgiften

må fastställas så väl i penningar som naturaprestation

er. I fråga om naturaprestation skall

bestämmas antingen det belopp, som arrendatorn

skall erlägga, ifall boställshafvaren icke utfordrar

prestationen, eller det belopp, som bo

-

65

ställshafvaren skall erlägga, derest han begagnar

sig af densamma.

§ 7.

Första stycket, mom. 1. Komitén, som med afseende på alla

öfriga naturaprestationer anser, att de af boställshafvaren skola

betalas, har en motsatt uppfattning i fråga om embetsskjutsen.

Om denna vill komitén hafva stadgadt, att den vid alla utarrenderade

boställen skall af arrendatorn utan särskild ersättning

verkställas eller att denne, likaledes utan särskild ersättning,

skall bereda stallrum och foder åt boställshafvarens hästar.

Utan att betvifla, att ett dylikt arrendevilkor vid många

boställen är synnerligen lämpligt, anser jag dock, att detsamma

icke bör göras obligatoriskt vid hvarje utarrendering. Ingen

naturaprestation kan nämligen i så hög grad som denna vara

egnad att störa det goda förhållandet mellan boställshafvaren

och arrendatorn. Den senare börjar kanske klaga, att han vid

arrendets öfvertagande icke kunde föreställa sig att han skulle

behöfva skjutsa så ofta eller på för sig så oläglig tid. Och han

kan tycka sig hafva en viss befogenhet till sin klagan, då det

med hänsyn till besöken hos församlingens sjuka och mycket

annat, som hörer embetet till, knappast lär vara möjligt att i

kontraktet närmare bestämma den omfattning, som den nödiga

embetsskjutsen kan komma att erhålla. Äfven der hans klagan

är obefogad, kommer den att för boställshafvaren medföra ett

obehag, hvarje gång denne skall begära skjuts, och genom en

för långt drifven hänsynsfullhet mot arrendatorn kan boställshafvaren

sålunda till församlingsvårdens skada komma att underlåta

att fordra skjuts, äfven der sådan är af behofvet påkallad.

Ä andra sidan låter det äfven tänka sig, i synnerhet om en

efterträdare, att denne utan billig hänsyn till lägligheten för

arrendatorn kan kräfva skjutsens utgörande så ofta och på sådan

tid att arrendatorn icke utan skäl anser krafven obilliga. Hvad

särskildt angår förhållandena i skogsbygderna, der afkastningen

af jordbruket är ringa och arrendatorn för sin existens hänvisad

hufvudsakligast till skogskörslornas inbringande förtjenster, skulle

det mångenstädes medföra stora svårigheter att erhålla antagligt

arrendeanbud, derest arrendatorn förpligtades att i en för honom

knappast beräknelig utsträckning utan ersättning verkställa skjuts.

5

6fi

Enligt mitt förmenande böra lagens allmänna stadganden

icke lägga hinder i vägen för bestämmelser i arrendekontrakten

för de särskilda boställena vare sig om embetsskjutsens utgörande

såsom en verklig naturaprestation utan särskild ersättning, i

hufvudsaklig öfverensstämmelse med komiténs förslag eller om

arrendatorns förpligtande att tillhandahålla all nödig skjuts mot

visst pr mil bestämdt pris. Frihet för skjutsfrågans ordnande

på det senare sättet bör så mycket mindre vara utesluten, som

det i annat fall vid många utarrenderade boställen skulle kunna

uppstå svårigheter för boställshafvaren eller hans efterträdare

att vid resor i enskilda angelägenheter erhålla skjuts för sig

och sin familj. —

En särskild uppmärksamhet kräfver enligt mitt förmenande

det stadgande i föreliggande moment, som genom kontraktet förpligtar

arrendatorn att utan särskild ersättning antingen verkställa

nödig embetsskjuts eller bereda foder och stallrum åt boställshafvaren

s hästar. Enligt den föreslagna lydelsen af momentet

får af görandet mellan det ena eller andra sättet för embetsskjutsens

utgörande alltså icke föregå kontraktets upprättande

utan bör öfverlemnas åt boställshafvaren på sådant sätt,

att denne efter godtfinnande när som helst under arrendetiden

må ega rätt att utbyta det ena mot det andra. Af § 5 mom. 2

framgår, att boställshafvarens val af embetsskjuts efter arrendatorns

hästar eller foder och stallrum för egna hästar icke får

inverka på bestämmandet af arrendeafgiften, så att denna skulle

kunna sättas till olika belopp, allteftersom boställshafvaren föredroge

det ena eller andra sättet för skjutsfrågans ordnande.

Arrendeafgiften skall nämligen, utöfver nu ifrågavaande naturaprestation,

oberoende af sättet för densammas utgörande, »utsättas

till viss summa i penningar».

Gent emot dessa bestämmelser måste jag uttrycka mina allvarliga

betänkligheter. Det lärer icke vara svårt att inse, att

de mindre boställenas utarrendering, vid en dylik valfrihet för

boställshafvaren efter arrendekontraktets uppgörande, i allmänhet

skulle omöjliggöras. Ty der bostället icke föder mer än

exempelvis 1 häst och 6 kor, utom småkreaturen, kan arrendatorn

icke förpligta sig att utan särskild ersättning utfodra ytterligare

en häst, derest boställshafvaren skulle önska hafva egen

sådan. Lika uppenbart torde det ock vara, att, i de fall, der en

utarrendering af dylikt boställe verkligen komme till stånd, den

67

kontanta arrendeafgiften till boställshafvarens skada skulle lida

en högst betydlig nedsättning, derest arrendatorn måste förplikta

sig att eventuel! leverera foder åt en häst på stall för boställshafvarens

räkning. Förhållandena kunna vara och äro åtminstone

i Norrland med dess välbergade befolkning flerestädes sådana,

att åtminstone vid det svagare aflönade presterskapets

resor i och för husförhör, bibelförklaringar och sjukbesök häst

af församlingsborna i allmänhet ställes till prestens förfogande.

Fall gifvas sålunda, då embetsskjutsen såsom en naturaprestation

ingalunda kräfver den uppoffring från arrendatorns sida som

motsvarar ett till omkring 300 kronor årligen eller med de höga

norrländska foderpriserna till ett ännu större värde uppgående

hästfoder. Icke heller skulle i ett dylikt fall boställshafvaren,

i händelse han betalade arrendatorn för verkstälda skjutsar, för

de samma behöfva utgifva en så hög summa.

Skulle nu arrendatorn nödgas förpligta sig att utan ersättning

eventuel! utgöra ett hästfoder, måste han vid den kontanta

arrendesummans bestämmande beräkna denna utfodring

såsom en verklighet, äfven om boställshafvaren aldrig skulle

komma att hålla egen häst. Men följden af en sådan beräkning

blefve uppenbarligen till boställshafvarens skada arrendesummans

betydliga sänkande —• om öfver hufvud arrendator kunde erhållas.

Att stadgandet ens för efterträdaren skulle innebära

någon fördel, är svårt att inse, då denne, i händelse utarrendering

med det af komitérade föreslagna förbehållet verkstälts,

skulle finna sig bunden vid en oskäligt låg arrendesumma eller,

derest utarrenderingen genom ifrågavarande bestämmelse förhindrats,

nödgas genast vid sitt, äfven i öfrigt med många kostnader

förenade, tillträde till tjensten skuldsätta sig för uppsättande

af jordbruksinventarier, ett bekymmer, hvarifrån han

varit fritagen, därest en förmånlig utarrendering utan hinder af

den föreslagna bestämmelsen kunnat ega rum. För de ofta svagt

aflönade innehafvarne af dessa smärre boställen, hvilkas intresse

icke i främsta rummet fordrar frihet att efter godtycke ordna

skjutsfrågan det ena året si och det andra året så, utan, jemte

garanti för embetsskjutsens erhållande, den högsta möjliga arrendeafgift,

synes det vara önskligt, om redan vid arrendekontraktets

uppgörande skjutsfrågan finge fäst ordnas på sådant sätt,

att sistnämnda intresse icke skadades. Skulle komiterades förslag

i nu föreliggande moment vinna bifall, vågar jag hoppas, att

68

den förändring måtte vidtagas i lydelsen af § 5 mom. 2, att,

der embetsskjutsen icke eqvivalerar mot foder och stallrum, arrendeafgiften

utöfver denna naturaprestation icke måtte utsättas

till viss summa utan till alternativa summor, allteftersom boställshafvaren

väljer det ena eller andra sättet för skjutsfrågans

ordnande.

Mom. 2. Oafsedt det oklara uttrycket »på anmodan», hvithet

kan vara egnadt att leda till misshälligheter mellan boställshafvare

och arrendator, anser jag det olämpligt att genom lagbestämmelser

förhindra uppgörelse om bränslets huggning, hemkörning

och sönderhuggning såsom en verklig naturaprestation,

utan särskild ersättning. Den ifrågavarande tjenstbarheten lämpar

sig i allmänhet vida bättre än embetsskjutsen till utgörande

utan särskild ersättning. Och en obligatorisk bestämmelse i

motsatt riktning lärer på grund af de skäl, jag utvecklat under

§ 5, i de flesta fall, der boställshafvaren icke sjelf håller häst

och dräng, beröfva boställshafvaren en verklig förmån.

På det att till boställshafvarens fördel frihet äfven i detta afseende

måtte medgifvas myndigheterna att godkänna de för hvarje

fall mest lämpliga bestämmelser, anser jag, att momentet bör utgå.

Mom. 3. På förut anförda skäl torde äfven mjölk kunna få

levereras såsom en verklig naturaprestation, d. v. s. utan att

boställshafvaren betalar densamma. Vare sig aftal om mjölk såsom

arrendeförmån in natura blifvit träffadt eller ej, böra dock,

såsom komitén föreslagit, i kontraktet inrymmas bestämmelser,

som möjliggöra för boställshafvaren att af arrendatorn erhålla

all den mjölk, han behöfver. Uttrycket »på anmodan», som för

den populära uppfattningen torde innebära en oberäknelig befallning,

som kräfver ofördröjlig åtlydnad, bör emellertid enligt

mitt förmenande utbytas mot något annat, som mindre lätt kan

leda till misshälligheter.

I öfverensstämmelse med det anförda anser jag, att första

stycket af § 7 lämpligen bör erhålla följande lydelse:

År fråga om utarrendering af boställe i dess

helhet med den i § 6 angifna inskränkning, skola

i arrendekontraktet bestämmelser införas derom,

att arrendatorn, derest icke förbehåll göres

om ämbetsskjuts, eller foder och stallrum, såsom

arrendeförmån in natura, skall mot i kontraktet

pr mil bestämdt pris, tillhandahålla

69

skjuts för boställshafvaren ock hans familj;

samt

att arrendator!! skall, derest en sådan anordning

af boställshafvaren önskas, mot i kontraktet

pr liter bestämdt pris, tillhandahålla

söt oskummad mjölk dagligen för boställshafvarens

hushåll.

§ 14-

Med afseende på öfverlåtelse af arrende föreslås i denna

paragraf, att sådan må kunna ske endast med Konungfens befallningshafvandes

och domkapitlets medgifvande samt sedan boställshafvaren

och kontraktsprosten blifvit hörde.

Det ligger en påtaglig inkonseqvens i den inskränkning i

boställshafvarens befogenhet, som göres genom detta stadgande.

Under alla de förberedande skedena af arrendeärendets utveckling

har åt indelningshafvaren genom en uttrycklig lagbestämmelse

(§ 11) rätt varit tillerkänd att, utan att han ens behöfde uppgifva

något skäl för sin ändrade mening, återkalla sin ansökan,

och att genom en sådan återkallelse sätta sitt veto till och med

mot Konungens befallningshafvandes och domkapitlets beslut,

hvarigenom arrendator redan blifvit antagen.

Genom stadgandet i nu föreliggande § skulle boställshafvaren

beröfvas motsvarande rätt vid ifrågasatt öfverlåtelse af arrendet.

Denna rätt skulle i stället utöfvas af Konungens befallningshafvande

och domkapitlet, och boställshafvaren vara befogad

endast att afgifva yttrande.

Emellertid låter det tänka sig, att arrendator en helt kort

tid efter tillträdet af arrendet önskar öfverlåta detsamma, och

det åt en person, som boställshafvaren af personliga skäl icke

skulle kunnat godkänna såsom arrendator, derest han på direkt

väg sökt komma i besittning af arrendet. Där myndigheterna

möjligen anse sig icke kunna grunda sitt beslut på boställshafvarens

subjektiva skäl, skulle sålunda för en tid af kanske

nio år arrendator kunna blifva boställshafvaren påtvingad. Boställshafvarens

rätt lider enligt mitt förmenande genom nu föreslagna

bestämmelse en betänklig kränkning. De skäl, som å

andra sidan anförts för arrendator^ rätt, hafva icke synts mig

70

afgörande, hvarför jag ansett, att paragrafen bort hafva följande

lydelse:

Öfverlåtelse — — Konungens befallningshafvandes,

domkapitlets och boställshafvarens

medgifvande samt sedan kontraktsprosten blifvit

hörd.

Af herr Johansson.

Riksdagen anhöll i sin skrifvelse den 5 maj 1897 bland annat,

att K. Mit täcktes vid utredandet af de grunder, som ansåges

böra blifva bestämmande vid reglerandet af presterskapets

aflöning sedan tiden för nu gällande lönekonventioner utlupit, taga

särskild hänsyn dertill huruvida icke förändrad ordning för

prestboställenas utarrendering borde stadgas. Häraf vill jag

draga den slutsats, att riksdagen icke begärt något förslag i

berörda hänseende, som borde eller skulle tillämpas för nu gällande

lönekonventioner, utan först sedan nya konventioner enligt

nya grunder för löneregleringarna blifvit upprättade och skola

tillämpas.

Det nu föreliggande författningsförslaget måste sålunda anses

som en integrerande del af komiténs blifvande förslag till

löneregleringsgrunder, som icke bort derifrån utbrytas, så mycket

hellre som åtskilliga andra af komiténs blifvande förslag antagligen

mycket nära komma att beröras af den föreslagna arrendelagen.

Förslag äro nemligen inom komitén bragta under öfverläggning

dels om reglering af presternas byggnads- och underhållsskyldighet

å innehafvande boställen, dels om indragningar

af ett stort antal presterliga befattningar med tillhörande boställen

o. s. v. De öfverläggningar, som egt rum så väl i dessa

frågor som angående det föreliggande författningsförslaget, hafva

bidragit att stärka min uppfattning derom, att det både för

statskyrkan och dess presterskap skulle vara af synnerlig vigt

och lända till fördel om det nu varande boställsväsendet med

alla dess kända och erkända olägenheter kunde inskränkas till

det minsta möjliga. Måhända skulle under en sådan förutsättning

hela den ifrågasatta arrendelagen kunnat undvaras såsom

öfverflödig.