SOU 1908:6

PRESTLÖNEREGLERINGSKOMITÉK

IV.

BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG

ANGÅENDE

REGLERING AE PRESTERSKAPETS

AFLÖNING

DERMED S AMMANHÄNGARDE ERAG0R.

STOCKHOLM

BOKTRYCKERIET. P. A. KORSTEDT & SÖKER

1903

KUNGL.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Underdånig'' skrifvelse.................... Sid. I.

Inledning........................... » IX.

Skattskyldigheten till presterskapets aflöning enligt nn gällande

lagstiftning.................... 1 LXXX.

Presterskapets nuvarande aflöningsförliållanden....... » CXXXI.

Allmän motivering............... » CXCV.

Författningsförslag...................... > 1.

Förslag till lag om indragning till statsverket och afskrifning

af presterskapets tionde samt om ersättning derför > 3.

Förslag till lag angående reglering af presterskapets aflöning > 6.

Förslag till föreskrifter angående beräkning af presterskapets

aflöning..................... » 21.

Förslag till lag om emeritilöner för prester........ » 27.

Förslag till lag om kyrkofond............... » 31.

Förslag till grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika

boställsskogar................. > 35.

Förslag till kungörelse angående ändring i nådiga stadgan

för rikets allmänna läroverk den 1 november 1878 ... » 36.

Specialmotiv......................... » 37.

Förslag till lag om indragning till statsverket och afskrifning

af presterskapets tionde samt om ersättning derför » 39.

Förslag till lag angående reglering af presterskapets aflöning » 61.

Förslag till föreskrifter angående beräkning af presterskapets

aflöning..................... > 157.

Förslag till lag om emeritilöner för prester....... » 190.

Förslag till lag om kyrkofond............... » 203.

Förslag till grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika

boställsskogar................. » 256.

Förslag till kungörelse angående ändring i nådiga stadgan

för rikets allmänna läroverk den 1 november 1878 ... » 268.

Finansplan.......................... > 273.

Särskilda meningar ...................... gjd 295

Af herr Ekström....................... , 297.

> > Nyländer...................... , 448

» > Redelius....................... » 449

» » Rydin........................ , 450.

» » Sörensson...................... , 4gg^

» 8 Wannberg...................... , 4g7_

Bihang, innehållande författningar angående ordnande af prester

skapets

inkomster ...................... , 4gg

Till KONUNGEN. I

I underdånig skrifvelse den 5 maj 1897 har riksdagen

anhållit, att Eders Kongl. Maj:t täcktes dels, efter verkställande

af viss i skrivelser! angifven utredning, till riks

-

II

dagens godkännande framlägga de grunder, som kunde

anses böra blifva bestämmande vid reglerandet af presterskapets

aflöning, sedan tiden för nu gällande lönekonven.

tioner utlupit, dels ock låta företaga utredning angående

möjligheten af och sättet för beredande af pension åt prestman

samt för riksdagen framlägga de förslag, hvartill denna

undersökning kunde föranleda.

Med anledning häraf har Eders Kongl. Maj:t den 22

oktober 1897 funnit godt i nåder tillsätta en komité med

uppdrag att skyndsamt verkställa noggrann utredning så

väl beträffande den på nu gällande löneregleringar grundade

skattskyldigheten till presterskapet från den tiondepligtiga

jorden och andra beskattningsföremål i jemförelse

med hvarandra, både inom hvarje församling och mellan

olika församlingar, som ock beträffande de aflöningsvilkor,

som för närvarande af presterskapet i olika församlingar

åtnjötes; att, efter verkstäld utredning af på frågan inverkande

omständigheter, afgifva förslag till de grunder, som

ansåges böra blifva bestämmande vid reglerandet af presterskapets

aflöning, sedan tiden för nu gällande löneregleringar

utlupit, vid utredandet af Indika grunder särskild hänsyn

borde tagas, bland annat, dertill, huru vida icke en

utjemning borde åstadkommas i afseende på de bidrag till

presterskapets aflöning, som utginge från olika skatteobjekt,

in

och i hvad mån staten bonde bidrag, ti» »do,.ingen, In,,.

vid» icke M„ tillgänglig,, fonder bidrag kunde le.nnus ,

aflöning ät presterskap i de församlingar, son, eljest skulle

deraf oskäligt betungas, barn vida eu ntje,aning . ™

män af olikheterna i Fcsterskat,ets aflöning »om <*■»

församlingar och tjenstegrader kunde ega rum, sä att hvarje

prest erbölle anständig bergning, huru vida loke v,esa om

ministraturer borde och kunde indragas och andra förvand|as

till pastorsbeställningar, huru vida eu sa,nu,ans,agn,ng

af smärre pastorat kunde ega rum, huru vida .eko afkasningen

af presterskap löneregleringsfond och de ee e

statik» boställenas skogsfond borde i större eu,fatt,»,g an

hittills tagas i anspråk för presterskap* afton,ng, huru

vida icke förändrad ordning för P—,lenas utarrendering

borde stadgas, med fäst afseende derpä, att bostal]ena

blefve val häfdade samt sä väl församhngarnas son,

presterskapets bästa tillgodosäges; att t —

hane med ofvan omförn.älda utredning verkställa utredmng

angående möjligheten af och sättet för beredande af pension

åt de prestman, son, af ålder eller sjukdom e, förmådde

behörigen uppehålla sina tjänster, samt framlägga ee

slag, hvartill utredningen kunde föranleda.

Till ordförande i denna komité har Eders Kong . *

förordna! presidenten H. K- Forssell samt till ledamöter

IV

hemmansegaren H. Andersson i Nöbbelöf, biskopen A. G. L.

Billing, hemmansegaren A. P. Danielson i Dystad, undertecknade

Danielson och Ekström, bruksegaren C. Lundeberg,

assessoren H. Odencrants, undertecknade Redelius,

Sörensson, Tham ocli Wannberg, landssekreteraren A.

Westrin och lektoren H. R. Wåhlander, hvarjemte Eders

Kongl. Maj:t till sekreterare hos koraitén förordnat undertecknad

Rydin.

Deri 26 november 1897 — redan före komiténs första

sammanträde — entledigades, på egen begäran, bruksegaren

Lundeberg från komitéuppdraget och förordnades undertecknad

Nyländer i hans ställe till ledamot. Härefter hafva

i komiténs sammansättning följande förändringar egt rum:

den 18 december 1897 afled hemmansegaren Danielson;

den 27 augusti 1898 blefvo biskopen Billing och landssekreteraren

Westrin, på egen begäran, befriade från komitéuppdraget

samt undertecknade Lindström och Johansson

utsedda till ledamöter i komitén;

den 19 januari 1900 förordnades undertecknad Montelius

att under behandlingen af ett inom komitén utarbetadt

förslag till ordnande af presterskapets byggnadsskyldighet

och dermed i samband stående frågor såsom ledamot

deltaga uti komiténs arbeten, livilket förordnande

upphörde den 17 augusti samma år;

V

den 19 januari 1900 afled assessoren Odencrants;

den 30 november 1900 förordnades undertecknad Montelius

att för tiden till den 15 mars 1901 såsom ledamot

biträda komitén;

den 28 juni 1901 erhöll hemmansegaren Andersson

begärdt entledigande från ledamotsskapet i komitén;

den 31 juli 1901 alled presidenten Forssell;

den 27 september 1901 förordnades undertecknad

Lindström till ordförande samt till ledamöter undertecknade

Montelius och 1 tyd in, med skyldighet för den sistnämnde

att fortfarande bestrida sekreteraregöromålen hos

komitén;

den 27 november 1902 atled lektoren Wåhlander.

Sedan komitén med skrifvelse från statsrådet och chefen

för ecklesiastikdepartementet den 22 oktober 1897 fått

mottaga riksdagens ofvan omförinälda skrifvelse, har Eders

Kongl. Maj:t genom särskilda nådiga remisser till komitén

öfverlemnat:

den 19 november 1897, för att tagas under ompröfning

vid utförandet af det komitén i öfrigt lemnade uppdrag,

tre af kammarkollegium den 31 december 1887 afgifna

underdåniga utlåtanden jemte tillhörande handlingar

angående förvandling till oföränderliga penningbelopp dels

af den från statsverket till biskopslöneregleringsfonden efter

Yl

medel markegång utgående ersättning för indragen kronotionde,

dels af de till biskopar ocli öfriga presterskapet,

Gotlands undantaget, på samma sätt utgående ersättningar

för indragna räntor och kronotiondeanslag, dels ock af

presterskapets oindelta spanmål;

den 20 maj 1898, för att tagas i öfvervägande i sammanhang

med öfriga till komitén hänskjuta frågor, en af

domkapitlet i Hernösand den 6 näst förutgångne april

gjord underdånig framställning om de kyrkliga hell olvon

inom He rnösands stift samt om afsättande af medel från

prestbordsskogarne i stiftet till en eller två fonder för tillgodoseende

af samma behof; och

den 3 mars 1899, för att deröfver afgifva utlåtande,

kyrkomötets underdåniga skrifvelse den 8 oktober 1898

angående åtgärders vidtagande för beredande af ökad andlig

omvårdnad åt de vid industrianstalter, jernvägsstationer

och andra dylika platser uppväxande stora samhällen.

Komitén, som den 30 november 1897 för första gången

sammanträdde, har under år 1898, såsom afdelning

I af dess handlingar, låtit från trycket utgifva

Samling af de pa grund af kongl. förordningen den

II juli 1862 af Kongl. Maj:t utfärdade resolutioner angående

lönereglering för rikets presterskap.

VII

Afdelning II omfattar komiténs betänkanden och förslag.

Hitintills hafva afgifvits:

I. Betänkande och förslag till förordning angående

utarrendering af presterskapets med jordbruk förenade bostadsboställen,

den 20 december 1899;

II. Betänkande med förslag till ecklesiastik boställsordning

och till förordning om ecklesiastika byggnadslänekassor,

den 17 augusti 1900; samt

III. Betänkande och förslag beträffande den kyrkliga

indelningen och organisationen, den 20 december 1900.

Dessutom har komitén i afdelning III sammanfört åtskilliga

till olika serier hörande, redan från trycket utgifna,

tabeller, nemligen:

Ser. A. Skattskyldigheten till presterskap^ samt presterskapets

aflöning sfer maner ecklesiastikåret 1896 -1897 in. m.;

Ser. B. Skogsmedel från ecklesiastika boställen samt

dessa, medels disposition;

Ser. C. Utredning rörande det lägst ajlönade presterskapets

inkomster.

Till slutligt fullgörande af sitt uppdrag får komitén

nu i underdånighet öfverlemna dels

IV. Betänkande och, förslag angående reglering af presterskapets

aflöning och, dermed sammanhängande frågor,

dels följande tabeller

Vill

Ser. I). Prästerskapets löner och tillgängarne till deras

bestridande, enligt komiténs förslag.

Uti betankandet angående den kyrkliga indelningen

oeh organisationen har komitén afgifvit utlåtande öfver

kyrkomötets förenämda underdåniga skrifvelse den 8 oktober

1898 och samtidigt dermed återstält, berörda skrifvelse.

Öfriga nådiga remisser hafva, i den mån de beröra ämnen,

hvilkas utredning ålegat komitén, blifvit i förevarande betänkande

besvarade och varda härmed jemte detsamma

öfverlämnade.

De vid sistnämnda betänkande afgifna särskilda meningar

bifogas.

Underdånigst

N. J. 0. H.

C. DANIELSSON.

J. JOHANSSON.

OSKAR NYLÄNDER.

KARL RYDIN.

VOLLRATH THAM.

LINDSTRÖM.

GUNNAR EKSTRÖM.

L. H. MONTELIUS.

OTTO WILH. REDELIUS.

P. SÖRENSSON.

DAN. WANNBERG.

Stockholm den 19 juni 1903.

I

Inledning.

Ursprungligen fans inom hvarje svensk kyrkoförsamling

blott en själasörjare, nemligen kyrkoherden, hvilken i de gamla

lagarnes kyrkobalkar kallades sockenpresten eller endast presten.

För sitt underhåll egde denne af socknemännen tillgodonjuta,

utom det boställe vid kyrkan som skulle åt honom upplåtas,

vissa andra aflöningsförmåner. Den förnämsta af dessa förmåner

var tionden, enligt samma lagar en skatt på bruttoafkastningen

af jordbruket och dess binäringar jagt och fiske.1)

Så snart kristendomen vunnit insteg här i landet, började

påfvarne att, såsom en religiös pligt, förmana till utgifvande af

tionde för de andligas äfvensom för kyrkans behof; och omtalas, hvad

Sverige beträffar, denna skatt första gången i ett bref af Gregorius

VII af år 1080. Sedan följande påfvar inskärpt pligten att utgöra

tionde, under stadgande af andliga straff för försummelse

härutinnan, kan tionden omkring ett hundra år efter det nämnda

bref blifvit utfärdadt anses vara allmänt införd härstädes. I

landskapslagarne, med den affattning de erhöllo under 1200- och

1300-talen, förekommer också tionden såsom en erkänd pålaga, för

hvars rättmätighet några af lagarne hemtade ytterligare stöd i

det föredöme Adam och hans söner skulle hafva gifvit samt i

mosaiska lagens föreskrifter. Enligt nämnda lagar skulle tionde

sålunda gifvas ej blott af all slags säd, såsom hvete, råg, korn

hafre, utan äfven af all annan sådd och växt — rofvor, ärter,

'') Dock omtalas i vestgötalagarne en särskild tionde, kallad hufvudtionde,

hvilken utgick af lös egendom, då denna ärfdes efter fader eller moder; då någon

fallit i »hufvudsynd»; vid kyrkas invigning o. s. v. — Tionde, som utgick af

jordbrukets produkter, plägar kallas realtionde, och tionde af vinsten å öfrlga näringsfång

personaltionde. Denna senare, som i allmänhet förekom i andra länder,

var icke heller här alldeles obekant, enär i medeltida handlingar finnas exempel

på tionde af köpmansvinst eller såsom afgift af gård i stad; men de gamla lagarne

nämna icke något om en dylik tionde.

X

INLINDNING.

bönor, humle, lin, hampa o. s. v. — likasom af ladugårdens afvel

(qvicktionde) samt af fisk och jagtens produkter. Sädestionden

(skafttionden), till hvilken räknades tionde äfven af ärter och bönor,

var i allmänhet så fördelad, att eu tredjedel tillföll sockenpresten

och återstående två tredjedelar gingo till skiftes mellan biskopen,

kyrkan och de fattiga. Den öfriga tionden deremot tillföll odelad

presten. Härifrån afvikande bestämmelser om sädestiondens

fördelning förekommo i några lagar, likasom tionden — synnerligast

biskopstionden och fattigtionden — icke alltid bibehölls

vid de ändamål, för hvilka den var anvisad.

Utom tionden hade af ålder församlingens medlemmar att

till prestens aflöning utgöra åtskilliga andra, derifrån väsentligen

skilda, afgifter af mera tillfällig natur. Dessa afgifter innefattade

ersättning för vissa kyrkliga förrättningar samt kallades i

landskapslagarne tillägor och på latin jura stola, hvilken senare

benämning uppkommit deraf, att presten vid förrättningen skulle

nyttja embetsskrud (stola). Bland tillagorna, som i de olika

lagarne angåfvos med olika namn och utgingo med vexlande belopp,

må särskildt framhållas likstol eller testamente för begrafning

med själamessor samt afgifter för vigning och kyrkotagning.

Dessutom skulle åt presten gifvas offer på de stora

kyrkliga högtidsdagarne, såsom juldagen, påskdagen, pingstdagen,

allhelgonadagen m. fl.1)

Reformationen, som bröt det högre kleresiets magt, förnämligast

genom att undergräfva dess rikedom, medförde icke någon

mera väsentlig förändring i det lägre presterskapets ekonomiska

ställning. Indragning för beständigt till Kronan af så väl

biskopstionden som den tionde, hvilken tillfallit kyrkan och

M Efter upptecknandet af den sista af landskapslagarne gjordes vid midten

af fjortonde århundradet förberedelser till en för hela riket gällande lagstiftning,

och såsom resultat deraf föreligger Magnus Erikssons landslag, vid hvars redaktion

uplands- och östgötalagarne voro de hufvudsakliga källorna. Denna lag saknar

emellertid kunglig stadfästelse. Den saknar äfven kyrkobalk, en följd af den

protest biskopsdömenas representanter afgåfvo mot det föreslagna rubbandet af

vissa kyrkans privilegier. Osäkerheten i rättstillståndet föranledde en ny redaktion

af den äldre landslagen, nemligen Kristoffers landslag, som är försedd med

kunglig stadfästelse af år 1442. Icke heller Kristoffers landslag innehöll någon

kyrkobalk. Flera medeltidshandskrifter af landslagarne upptogo i stället någon

af landskapslagarnes gamla kyrkobalkar, synnerligen uplandslagens. När sistnämnda

landslag år 1608 första gången trycktes, försedd med stadfästelse af Karl IX, åtföljdes

densamma af uplandslagens kyrkobalk, hvilken dock icke var inbegripen

i stadfästelsen, emedan berörda balk dessförinnan skulle öfverses och bättras och

»all påfvisk villfarelse aldeles uteslutas». Kyrkobalken är indelad i tjugutvå

kapitel, af hvilka särskildt kap. VII—X handla om presterskapets inkomster.

INLEDNING.

XI

de fattiga, blef en följd af de beslut, som fattades på riksdagen

i Vesterås 1527 och hvilka sammanfattas under benämningen Vesterås

recess. Genom denna indragning bar den s. k. Icronotionden

uppkommit.1) Den återstående tredjedelen af sädestionden, den

s. k. tertialtionden, Ilek soekenpresten utan någon inskränkning

behålla,2) likasom det lägre presterskapet i det hela förblef i

besittning af de inkomster det före reformationen innehaft. I

eu af de tre handlingar, som utgöra Vesterås recess — nemligen

riksens råds bref till den meneman af den 24 juni 1527 _- ytt

rades

sålunda, att likstol, hufvudtionde, brudpenningar, påskaltare

och annat sådant icke skulle utgifvas mer, än som kyrkobann

utvisade, utan borde presten lefva af sitt prestbord, tionde

och offer; och blef detta vidare stadfästadt genom Vesterås

ordinan tia 1527, der det stadgades, att brudpenningar, kyrkogångspenningar,

likstol etc. skulle tagas efter kyrkobalk^ och

icke derutöfver, samt den seden bortläggas, att något mer toges

än kyrkobalken innehölle.3) Men alldeles orubbade blefvo icke

heller landtpresterna i sina yttre lefnadsvilkor. Särskildt voro

deras landbohemman under 1540-talet föremål för en reduktion,

; j x>7D,e*ta galler dock endast det gamla Sverige. Hvad angår Skåne, JSallana

Blekinge och Bohuslän, hvilka vid reformationstiden icke, tillhörde Sverige

ar förhållandet i så måtto olika, att sädestionden der under katolska tiden var

delad lika mellan presten, kyrkan och biskopen, samt att vid reformationen i

®ndast biskopens andel indrogs till Kronan, hvilket förhållande förblef

olorandradt nar dessa provinser förenades med Sverige; och har tionden der således

utgjorts af preste- eller tertialtionde, kyrkotionde och kronotionde

, tL 1 rT1??11 ]andskaP atg°r prestens andel af sädestionden mer än en tredjedel

På, Botland, hvarest tionden ursprungligen varit delad mellan presten och

kyrkan blef den, efter att eu kort tid hafva varit indragen, år 1695 i sin helhet

lorlanad åt presterskapet, mot skyldighet för detsamma att utgöra vissa afkortningar

i Jemtland och Särjedalen, som af ålder lydde under Upsala erkestift, äfven när

dessa provinser tillhörde Norge, var tionden ursprungligen delad i tre lika delar

mellan presten, kyrkan och biskopen. Efter dessa landskaps fullständiga förening

med Sverige har den till Kronan indragna andelen af tionden utgjort i tre socknar

en tredjedel, då presten njutit två, tredjedelar, i de öfriga socknarna hälften,

dä presten njutit andra hälften. I Ångermanland och Vesterbotten tillkomma

1 iläSra ,sockllar tvä tredjedelar och i Vermland inom åtskilliga socknar

hälften af tionden; sistnämnda förhållande eger äfven rum i fyra socknar af

Östergötland. Med afseende å Göstrings, Vifolka och Gullbergs härad i sistnämnda

landskap förekommer den för det gamla Sverige enastående undantagsbestämmelse,

att vissa hemman derstädes betala hela tionden till presten

3) I samma ämne innehåller art. 23 uti 1571 års kyrkoordning: Nu efter det

ristus säger, att arbetaren är sin lön värd, skall ock allmogen befinna sig välvillig

till att utgöra all den rättighet, som de deras kyrkoherdar efter gammal

sedvana och kyrkobalken pligtige äro, det vare sig tionde, påskamål, offer, kranpenningar,

altarläge, likstol, eller annat hvad som helst dem rätteligen tillagdt

aI\ Pä, dat .att de för armod och andra slika besväringar skull icke skola varda

tornmdrade i deras embete och öfning i skriften.

XII

INLEDNING.

som vid Yesterås riksdag alls icke var påtänkt; men dervid gafs

dock något vederlag i kronotionde för det landgille presterna

miste. I allmänliet torde de små gällen kafva af konung Grustaf

I lemnats i fred, stundom till ock med erkållit något understöd,

kvaremot många af de större förlorade en ingalunda obetydlig

del af sina inkomster, utom det att de blefvo kögre beskattade.

1)

Samtliga nu omförmälda löneförmåner tillkommo kyrkoherden,

hvilken, såsom förut blifvit nämndt, ursprungligen var socknens

enda prest. Men efter reformationen, då anspråken på prestens

verksamhet med predikan ock undervisning ökades, framträdde

för kyrkokerdarne behofvet af medhjelpare i tjensten. Från

början voro dessa, hvilka kallades komministrar eller kapellaner,

anstälda såsom kyr koherdar nes personliga biträden; de blefvo

derför ock af kyrkokerdarne enskildt aflönade ock kerbergerade

samt af dem kallade och antagna. I större ock besvärligare

gäll, der kapellanerna ansågos särskild! beköfliga för själavården,

uppmuntrade regeringen anställandet af dylika prester genom

>) I detta sammanhang torde förtjena återgifvas hvad en af de förnämsta kännarne

af reformationstidehvarfyets historia i vårt land yttrar angående det lägre presterskapets

lefnadsvilkor under ifrågavarande tid, nemligen Hans Forssell i arbetet

»Sveriges inre historia från Gustaf den förste», del 1:2, sid. 208: »Hvad för öf

rigt

presterskapets nya ekonomiska ställning beträffar, får man visserligen icke

döma densamma efter det mått, som numera gäller derför, enär de återstående

kyrkliga inkomsterna voro hufvudsakligen af sådan art, att de af sig sj elfva ökats

genom odlingens framsteg. Landtpresterna hade qvar sina prestbord, hemman som

vanligen voro af god beskaffenhet: 12 till 15 tunnors utsäde och 50 till 60 lass

foder synas hafva utgjort medeltalet för presteborden i Vestmanland; men dessa

voro i allmänhet små, och medeltalet torde kunna betydligt förökas för det öfriga

Sverige. Prestens inkomst utgjordes för öfrigt af tertialtionden, hela qvioktionden

och smärre sportler, såsom matskott, påskpengar, inledning o. d. De senare posternas

belopp kan jag icke ens gissningsvis angifva, men de utgjorde väl då som

nu ett godt bidrag. Hvad tertialtionden beträffar, skulle den, att döma efter 1559

års kronotionderegister och med beräkning af 700 landtprester i det egentliga

Sverige, hafva utgjort omkring 50 tunnor i medeltal för hvarje pastorat. En annan

mera specificerad beräkning från år 1564 visar för större delen af Upland ett

medeltal af 36 tunnor, och icke så få pastorat skyllra med eu behållen tiondeinkomst

af 1 till 200 tunnor. I Vestmanland deremot, der odlingen ännu var

svag och pastoraten i allmänhet ganska medelmåttiga, finnes det endast en prest

(Munktorp) med 50 tunnor tiondesäd; de öfriga hafva ofta 8, 10, 12 tunnor och

medeltalet är 24 tunnor. Detta var vid samma tid som en kamrer vanligen hade

100 m:k i aflöning, en kammarskrifvare 30 ä 60 m:k och en fogde 50 ä 100 m:k.

Landtpresternas ställning har sålunda antagligen icke genom reformationen blifvit

mer nedtryckt, än att de ännu kunde hålla sig i jemnhöjd med samhällets bättre

lottade medlemmar; i en tid som denna af ytterst svag kapitaltillgång och af föga

utvecklade embetsmannaväsen var t. o. m. landtpresten, äfven med dessa sina nya

ekonomiska vilkor, kanske bland de högre löntagarne. Härvid må man dock tillika

besinna, att presterna just vid denna tid begynte erhålla egna familjer, och att de

hade en gästgifvareskyldighet, hvilken väl icke var ringa, efter som den togs till

beräkningsgrund för bestämmandet af vederlagets belopp.»

INLEDNING.

XIII

att åt derå anslå klockares löner och boställen mot förpligtelse

att ansvara för klockaretjenstens upprätthållande. Då den lön,

kyrkoherdarne bestodo sina medhjelpare, ofta nog ej synes räckt

till för dessas anständiga bergning, måste socknemännen, som för

öfrigt i allmänhet torde funnit det fördelaktigt för sig att kapellaner

voro inom pastoraten anstälda, träda emellan med bidrag, hvilka

dock till en början voro helt och hållet frivilliga. På det att de

ock skulle såsom sådana anses, anhöll allmogen, att den halfspann

säd, som socknemännen af god vilja årligen utlofvat till kapellanerna

af hvarje gård, »icke må en framgent och skyldig pålaga

förblifva, utan de må considereras som kyrkoherdens ombudsmän,

undantagandes hvad hvar och en af en god vilja dem

må gifva»; och förklarade med anledning häraf Kongl. Maj:t i

nådig resolution den 25 september 1675, att der ingen kapellan

»för detta häfver varit eller eljest behöfves och inge Kungliga

resolutioner finnas uppå, att der sammastädes ingen kapellan

församlingen påtränges, utan goda ja och samtycke deras, med

mindre kyrkoherden kapellan en sjelf vill uppehålla».1)

Det bidrag till presterskapets aflöning, som skulle utgå af

församlingarna, voro dessa emellertid icke alltid villiga att till

dess rätta mått lemna, hvarför ständiga påminnelser från regeringen

voro af nöden. Anledningen till denna församlingarnas

obenägenhet torde till en del hafva legat deri, att någon bestämd

och allmän författning i ämnet ej var att tillgå, då jn

icke ens den i kyrkobalken innehållna tiondestadga blifvit vid

landslagens utgifvande i tryck år 1608 till sin giltighet bekräftad.

På presterskapets begäran utfärdade omsider Gustaf

Adolf den 24 februari 1617 »Ordningh för Presterskapet om Upbörden,

som införas skal i den Nya Kyrko-Ordningen», hvarigenom

äldre stadganden i det hela faststäldes samt kontrollföreskrifter

meddelades, »på dett åt rättvisan må dess bättre

handhaffvas och skärskådas». Icke desto mindre fortfor tionden

—- särskildt Kronans andel deraf — att år från år minskas i

följd af dels adelns missbruk af det privilegium, som frikallade

dess sätesgårdar från kronotionde, dels andra personers oredlighet,

hvarigenom »händer, åt hvad Presterskapet och andre i så

måtto skulle underhållas uthaff intet tillräcker». Efter öfver

-

J) Angående tillkomsten af kapellanstjenster och med dem förenade löneförmåner

se utförligare komiténs betänkande III beträffande -»Den kyrkliga indelningen

och organisationen>, sid. xvn—xx.

XIV

INLEDNING.

läggningar vid 1638 års riksdag utfärdades derför den 22 februari

samma år »Kongl. May:ts till Sverige Ordning och Stadga

om Kyrkotijenderne i Rijket» *), deri utförligt bestämdes så väl

hvilka egde åtnjuta frihet från tionde, som huru vid uppbörden

af densamma skulle förfaras. Denna stadga hade förnämligast

afseende på kronotionden men innehöll derjemte åtskilligt, som

gälde äfven preste- eller tertialtionden, och anses derför såsom

en mycket vigtig urkund för bestämmande jemväl af presterskapets

rättigheter.

Sedan härefter någon tid förflutit, gjordes af adeln och allmogen

vid ribsdagarne hos regeringen framställningar om närmare

och noggrannare föreskrifter angående den del af församlingarnas

aflöningsbidrag, som omfattade jura stolse, äfvensom

beträffande hvad till kapellanernas underhåll borde utgifvas.

Till svar härå utfärdades den 8 februari 1681 »Kong! May:s

Påbudh och Förordning huruledes medh Prästerskapets upbörd

aff Allmogen widh Trolofningar, Barndoop, Kyrkogång,

Begrafningar, såsom och Lijkstool, Tijonde sampt til Capellaners

och Klåckares underhåld förhållas skal». Då nämnda förordning,

som innehåller sju paragrafer, allmännare och tydligare än tillförne

skett sökte fastställa presterskapets aflöning af församlingarna,

och den allt jemt plägat åberopas såsom hufvudf or fattningen

inom den, för öfrigt mycket vidlyftiga lagstiftning, som

reglerade enskildes bidragsskyldighet till presterskapet i enlighet

med det äldre, före nådiga förordningen den 11 juli 1862

gällande aflöningssystemet, torde det vara lämpligt att här redogöra

för det väsentligaste af 1681 års förordning, i hvad den

hänförde sig till presterskapet.

Enligt 1 § skola presterna på landet bekomma af sina åhörare,

vare sig bönder eller hvad näring de hafva som hemman

bruka och besitta, tertialen af den tionde, som efter årsväxten

faller af allehanda säd, hvete, råg, korn, hafre, ärter och bönor,

samt tionde af humle, hampa, lin, rofvor och kål, »dock att sådant

i persedeln gifves, utan förvandling i ren spanmål. Likaledes

qvicktionde af all afvel, som är föl, kalf, lam, killing, gris,

gås, samt smör en mark af hvar ko». »Kan intet foster afibdas,

att presten kan tionde få, gifve då den tionde delen uti värdet

af det som fallet är om året, nemligen af en kalf två öre, lam

eller killing ett öre, gås eller gris ett halföre silfvermynt; men

'') Kronans andel af tionden benämndes allmänt på denna tid kyrkotionde.

INLEDNING.

XV

de, som vid saltsjön bo och ringa åker kafva, skola gifva i det

stället nemligen hvar skärbonde, som häfver sin egen båt, om

våren fyra band fisk och om hösten en fjerding strömming, efter

som presten af andra notedrägter eger en lott bekomma.»

Uti 2 § stadgas om likstol, att de som hafva sex kor skola

gifva uti likstol och testamente i ett för allt en ko efter hustru

eller bonde. De som hafva derunder, eller ringare än sex kor

till fyra kor, gifva två daler silfvermynt. Der mindre är än

fyra kor, gifves en daler silfvermynt; sedan efter ett barn åtta

öre, efter ett ärfdebarn1) sexton öre och efter ett legohjon åtta

öre, allt silfvermynt.

På grund af 3 § skola presterna hafva uti påskpenningar

ett öre silfvermynt om året för hvart hjon som går till aflösning

och Herrans nattvard, så väl af söner, döttrar och mågar som

af hustru, legodrängar och pigor; »och vare dermed afskaffadt

och alldeles förbjudet att lägga penningar på duken eller skriftemåls-penningar,

efter som härefter också alle skriftehåll på

landsbygden hos allmogen skole vara afskaffade, dock detta intet

förståndet om socknebuden». »Gångandes embetsman» samt alla

andra på landet boende, som icke bruka någon åker eller svedjeland

eller hafva någon boskap men dock bruka sin enskilda näring,

skola gifva för all sin rättighet om året två mark silfvermynt,

men bruka de åker eller svedjeland och hafva boskap,

gifve de derför lika med bonden.

Jemlikt 4 § gifves för brudfolks lysning fyra öre, för vigning

åtta öre, för barndop fyra öre, för kyrkogång efter barn

åtta öre, allt silfvermynt. För socknebuds omak, särdeles der

kyrkoherden behöfver resa långt uti socknen, der gifver bonden

som honom täckes, men icke högre eller mera än fyra kappar

råg eller korn, »dock måste här hvars och ens fattigdom anses,

så att af dem intet fordras».

Slutligen återgifves innehållet af 5 §, så lydande: »Anbelangande

capellanernes underhåll, såsom de ega med lön blifva

försörjda utaf pastoribus med hvilka de arbeta, alltså hafva

biskoparna med consistoriis deröfver att jemka dem emellan

och göra en viss förordning, sådan som de å begge sidor någorlunda

kunna vara med behållne, och vele vi för det öfriga att

härutinnan förblifver efter vår nådigste resolution gifven år

1675, att der inga capellaner för detta hafva varit eller eljest *)

*) Barn som redan ärft sina föräldrar eller andra slägtingar.

XVI

INLEDNING.

behötves, ocli der om inga Kongl. Förordningar finnas, att der

sammastädes ingen kapellan församlingen påtränges, mindre skola

någre hjelpeprester tillåtas församlingarne till besvär, efter som

i de socknar, som kapellaner af forna tider kafva varit, och allmogen

af ålder sig påtagit dem att löna, antingen de äro en

eller flera, af allmogen härefter intet mera till dem skall gifvas

än till det högsta en half spann säd af hvar hel eller half gård,

men åt fjerdedels eller mindre torpare gifves allenast en åttondedels

tunna om året.»

Denna förordning var utfärdad för riket i dess helhet såvidt

landsbygden angår. Det dröjde dock icke länge, förr än underdåniga

föreställningar mot densamma till Kongl. Maj:t inkomma

dels från presterskapet, som klagade deröfver att förordningen

icke kunde på alla orter verkställas, och dels från allmogen,

som förklarade, att den hellre ville »blifva vid deras med sina

själasörjare vanlige accord, såsom det hvilket dem drägeligare

skulle falla».x) För att förekomma all oreda härutinnan förklarade

Kongl. Maj:t, enligt punkt 45 i nådiga resolutionen på

allmogens besvär den 3 januari 1683, sin vilja vara, »att landshöfdingarne

jemte biskoparne å orten och församlingarna skulle

med det första träda tillhopa att göra härutinnan till Kongl.

Maj:ts vidare godtfinnande ett visst reglemente», hvaremellertid

allmogen lemnades att förblifva vid hvilkendera förordningen

den helst begärde och med sina själasörjare bäst kunde sämjas

om, allenast att icke begge förordningarna blefve till den enes

eller andres nytta ömse brukade, utan att endera förordningen

i alla stycken efterlefdes. Liknande framställningar gjordes vid

åtskilliga senare tillfällen till föremål för regeringens ompröfning,

dervid i allmänhet hänvisades till ingående af föreningar

såsom bästa sättet att främja enighet och sämja mellan

prester och åhörare. Så yttrades i nådiga resolutionen på allmogens

besvär den 9 mars 1689, punkt 5, att »emedan en stor

olikhet är uti landsorterna och den ena icke af samma beskaffenhet

som den andra», så har 1681 års förordning om presternas

uppbörd hvarken kunnat till alla orter lämpas, eller kan någon

annan stadga göras så fullkomlig, att hon öfverallt och »uti alla

'') Öfverenskommelser om tiondens utgörande torde tidigt hafva blifvit ingångna.

Redan i äldre vestgötalagen. kirk. b. 17, säges: »På åkern skall tionde

skiftas. Tage presten, eftersom vid kyrkans invigning blifvit bestämdt.» Dylika

öfverenskommelser synas under senare tider hafva till en början varit förbehållna

adeln, på sätt framgår af § 8 i riksdagsbeslutet den 19 mars 1600.

INLEDNING.

XVII

mål skulle kunna lika till en inbördes skälig förnöjelse ock nytta

praktiseras»; och ville Kongl. Maj:t draga försorg derom, att i

de orter, der presterna och åhörarne ännu icke till »ett visst»

blifvit förenade, en god och skälig förening med allra första

måtte träffas dem emellan, »så att allmogen visst må veta, hvad

de skäligen böra ge och presten skäligen fordra». I enlighet

härmed hafva undantags författning ar vidtagits beträffande alla

från Danmark införlifvade landskap, likasom för åtskilliga delar

af det gamla Sverige gälla särskilda bestämmelser om presträttigheter,

nemligen för Vadstena län (eller Lysings, Gröstrings,

Dals och Aska härader af Östergötland), för Dalsland, för Ångermanland

och för Lappmarken.

En fast grund var sålunda lagd för kyrkoherdarnes ekonomiska

ställning. Deremot voro komministrar nes aflöningsförhållanden

fortfarande temligen obestämda, hvad beträffar

kyrkoherdarnes bidrag till deras underhåll ej mindre än församlingarnas.

Likaledes rådde fortfarande ovisshet om huru

vida komministrarne voro att anse såsom tillhörande det ordinarie

presterskapet eller icke. Deras tjensteställning blef emellertid

slutligen bestämd genom 1686 års kyrkolag. Enligt denna

skulle komministrarne tillsättas af biskopen och kapitlet efter

församlingens kallelse och val äfvensom efter inhemtande af

kyrkoherdarnes samtycke, der så pröfvades skäligt. De förklarades

vara medhjelpare åt kyrkoherdarne, hvilka erkändes såsom deras

förmän men å andra sidan skulle väl bemöta dem såsom medhjelpare

i ordet. Komministern kunde så väl som kyrkoherden

vid förekommande behof begära en prest till sitt biträde; och

angifver denna omständighet tydligt komministerstjensternas

egenskap af ordinarie tjenster. De prester hvilka såsom hjelpprester

anstäldes hos den kyrkoherde eller komminister, som

»kommit så af sig, att han gudstjensten ej uppehålla gitter»,

kallades numera adjunkter. Dessa senare skulle af den ordinarie''

presten förses med kost och lön, »som de antingen sj elfva

sins emellan öfverenskomma eller Biskopen med Capitlet mäter

och tycker rätt vara». *).

Såsom ofvan blifvit antydt och jemväl framgår af ordalagen

i 1681 års förordning, gälde densamma endast förhållandena på

landsbygden. I städerna deremot voro presterskapets inkomster

*) Kyrkolagen, kap. 19 § 9 samt kap. 24 §§ 25 ock 29.

XVIII

INLEDNING.

till beloppen vida mindre bestämda än på landet. Enligt tiondestadgan

af år 1638 voro kyrkoherdarne lika berättigade till tertialtionde

af städernas jord som af jord på landet, och synes

häraf jemväl hafva följt rätt för dem till smör- och qvicktionde;

men dessa olika slag af tionde kunde af helt naturliga skäl icke

blifva mycket inbringande. Eljest hade kyrkoherdarne icke rätt

till några bestämda afgifter af städernas innevånare, utom till

fisktionde på en del ställen. Presterskapets hufvudsakliga, ehuru

alltid något ovissa, inkomst uti städerna bestod i den frivilliga

tillökning åhörarne meddelade uti de s. k. påskpenningarne.

Denna presträttighet, som, jemlikt 1681 års förordning, på landet

utgjorde ett öre silfvermynt af hvarje kommunikant och i anseende

till sin obetydlighet der ofta efterskänktes, har deremot i städerna

alltid varit påräknad såsom presterskapets förnämsta inkomstkälla.

Med anledning deraf att Kongl. Maj:t afskaffat omförmälda

afgifts nedläggande på altarduken och en del konsistorier

hemstält huru presterskapet i städerna kunde derför erhålla

någon ersättning, blef genom nådiga brefvet den 6 juli 1688 l)

förklaradt, »att som hvar och en, som vill begå Herrans Högvördiga

Nattvard, är till följe af Kongl. Maj:ts Kyrko-Ordning

förbunden sin själesörjare derom förut tillkännagifva, så kunna

ock de som borgare äro och uti städerna boende sina själasörjare

vid samma tillfälle, hvar och en efter råd och ämne, med

något betänka». Likaledes har Kongl. Maj:t enligt nådiga resolutionen

på städernas besvär den 28 augusti 1727, punkt 27, konfirmerat

och stadfästat borgerskapets frivilliga förening, deruti

borgerskapet förmält sig ej heller hädanefter vilja undandraga

sig den vanliga afgiften till sina kapellaner, oaktadt derom i

tiondeförfattningarna intet påbjödes. Den väsentligaste delen

af presterskapets inkomster i städerna var således beroende af

borgerskapets goda vilja samt af bruk och sedvana.

Hvad sålunda på grund af lag, överenskommelser eller sedvänjor

var anslaget till presterskapets underhåll blef ytterligare

tillförsäkradt detsamma genom Kongl. Maj:ts nådiga Privilegier

för Biskopar och samtelige Presterskapet i Sverige och dess underliggande

landskaper den 16 oktober 1723. Hufvudstadgandet

härutinnan är inrym dt i 3 §, hvilken är af följande lydelse:

»Skola alla personer af Prediko-Embetet och Läroståndet, hvar

'') Wilskman, Ecclesiasticpiewerk, sid. 175.

INLEDNING.

XIX

efter sin grad, heder och värde, oförryckt behålla alla sine välfångne

friheter, donationer och förläningar samt andre deras

embeten tillhörige lägenheter och ordinarie underhåll, jemväl

ock de vederlag, hvilka de åtnjuta, under samma titul och förbehåll,

som de dem innehafva, aldeles efter brefvens innehåll.»

Mera detaljerade bestämmelser äro derpå meddelade i 4 §, hvars

innehåll i hithörande delar jemväl torde böra återgifvas: »Alle

Biskopar, Superintendenter, Theologise Doctores, Professores,

Prsepositi, Pastores i Städer och på Landet, Lectores i G-ymasierne,

Rectorer och Con-Rectorer i Scholorne och alle Prester i

gemen skola oförändradt behålla efter gammal häfd sine Biskopsstift,

Prmbende-Socknar och Hemman, Prestegårdar i Städer och

på Landet, Indelnings-Stommer vid deras Annexer, Tompter,

Capellans-Hemman och Boställen, Klockare-bord, Utjordar, Ängetegar,

Torp, Bergsbruk och Qvarnställen med alle tillhörigheter,

ehvad namn de hafva kunna, som anten urminnes häfd är på

eller af andre laglige skäl kunna bevisas dertill lyda, hvilka

äger och tillägor Presterskapet skall till sitt underhåll skäl- och

lagligen, utan andras förfång, bruka och häfda, eller häfda låta

till vatten och land. Presterskapet conlirmeres ock all härtils

åtnjuten Tijonde, Pastoralier och rättigheter, så att de af vederbörande

ricktigt skola utgöras.---— Äfven stadfästes hvad

Presterskapet härtil njutit uti Kyrko-Herbergen af KonungsTijonden,

som til Biskopars, Superintendenters, Professorers, Lectorers,

Rectorers och Con-Rectorers, Kyrkioherdars och Predikanters

i städer och på Landsbygden, samt andre Kyrkio- och

Sch olebetj entes, Håf-Predikanters, Dom-Kyrkiors, Kyrkiors och

Hospitalers underhåll och lön förordnat är, som altid blifver dem

utan någon afkortning förbehållit, så åt inge rågar skola af deras

lön afdragas och förminskas.--— Präste-Tijonden skal i alle

Landsorter af enom och androm, som vederbör, ovägerligen utgöras,

efter 1638 års Riksdags-beslut och ordning, eller det bruk,

speciele bref kunna medgifva, och af Hemmanen utgjöras bör,

efter en viss anten redan stadgad, eller lagligen till stadgande

Tijonde-sättning. Presterskapet och Consistoriis efterlåtes, åt

genom utskickade, på behörigt och beqvämligt sätt hafva rättmätigt

och lagligt upseende på samma Konungs- och PresteTijondes

utgjör- och infordrande, åt densamme Kronan och dem

rättrådigt och tidigt blifver utgjord.---Presterskapet i

Skåne, Halland, Blekingen och Bohus Län skal, efter Frids-För

-

XX

INLEDNING.

dragen och Malmö Recess, under vanlig frihet behålla dess Prestegårdar,

Mensal-rättigheter och Annexer med all frukt, Landgille,

städsmål, åker och arbete deraf, jemte de inkomster och förmåner,

som de efter bemälte Frids-Fördrag och Recess af ålder haft;

rättandes sig Presterskapet i Skåne och Halland i dess upbörd

och inkomst aldeles efter den på denna Riksdag gjorde Förordning.

»

Den lagstiftning, för hvars hufvuddrag redogörelse nu blifvit

lemnad, nämner icke något om tiondepligt för de egentliga

stadsmannanäring ärna, om det också icke kan påstås, att hvarje

spår af en dylik skatt å berörda näringar saknas.1) Äfven de

å landsbygden småningom uppväxande industrierna voro länge

frikallade från skyldigheten att till presterskapet afstå någon

del af sin afkastning. Emellertid gjorde presteståndet vid riksdagarne

upprepade framställningar om ett sådant åläggande.

Härå svarades till en början uti nådiga resolutionen den 27 augusti

1668, punkt 16, att om icke kyrkoherdarne kunde med bruksförvaltarne

sjelfva om tionde af jernverken sig förena, saken

skulle angifvas hos landshöfdingen, hvilken borde »tillhålla bruksherren

att gifva denna rättigheten ut, jemväl sjelfva qvantumet,

om derom tvistas, efter skäl och omständigheter determinera och

pålägga.» Denna författning återkallades dock redan påföljande

riksdag genom nådiga resolutionen den 10 december 1672, punkt

13, sedan Kong! Maj:t förnummit, att »tionde af metaller hvarken

på någon lag eller sedvana här eller annorstädes grundad

är»; hvarvid Kongl. Maj:t likväl ville hafva i nåder rekommenderat

presterskapet till brukspatronerna, att de af god vilja gåfve

sina själasörjare, »efter den välsignelse som Gud dem i deras

handtering förlänar, till följe af den goda plägsed som en del

af dem för detta välbetänkt öfvat hafva och androm till gode

exempel förelysa kunna». Sedermera plägade frågorna om tionde

och annan rättighet af bruken hänvisas till landshöfdingen och

biskopen att derom söka uppgöra förening mellan parterna.

Ännu i nådiga resolutionen den 7 juli 1752, punkt 7, ansåg Kongl.

Maj:t betänkligt att pålägga bruken något visst i proportion mot

andra hemman, men förmodade Kongl. Maj:t, att bruksegarne

»snarare mer än mindre sina själavårdares omsorg och besvär

lära förskylla, då de efter råd och ämne, af egen god böjelse,

r) Jfr noten sid. ix.

INLEDNING.

XXI

få sin erkänsamhet ådagalägga». Efter det slutligen presteståndet

vid 1761 års riksdag anhållit om någon viss stadga härutinnan,

så att det måtte bero af lag och icke af åhörarnes godtycke,

huru mycket skulle bestås presterskapet, förklarade Kongl.

Maj:t genom nådiga resolutionen den 10 augusti 1762, punkt 5,

att emedan bruken egde en i lag grundad rättighet att rösta

vid prestval, hvaremot skyldighet för dem att underhålla prest

så mycket hellre borde svara, som Kongl. Maj:ts och Kronans

gårdar och hus icke vore undantagna från en sådan skyldighet,

och bruksfolket njöte åtminstone lika förmån och betjening af

prestembetet som församlingens öfriga invånare, samt, hvad qvarnar

beträffade, rättighet äfven vore dem meddelad att välja och

kalla prest, för den skull borde, — sedan egare af sådana verk,

bruk och qvarnar, för hvilka voteringsrättighet vid prestval vore

särskilt beviljad eller som deltoge i kyrko- och prestgårdsbyggnad,

äfvensom vederbörande presterskap blifvit hörde uti de församlingar,

hvarest inga särskilda föreningar i godo häröfver antingen

redan blifvit ingångna eller hädanefter kunde ingås, —

landshöfdingen och konsistorium föreslå något visst i proportion

mot hemman, som sådana bruk, verk och qvarnar borde erlägga

i presträttigheter, eller ock vid hammarverk efter hammarskatten,

allt efter som skäligast kunde pröfvas, hvarmed de sedan

borde inkomma till Kongl. Maj:t att ytterligare i nåder fastställas.

I öfverensstämmelse härmed blefvo genom åtskilliga

kongl. resolutioner, mestadels för särskilda län, afgifter fastställa

att utgå för bergverk, bruk, sågverk, qvarnar och några

få andra industriela anläggningar, såsom messings-, glas-, kalkoch

pappersbruk. Afgifterna sattes än i persedlar — stångjern,

spannmål, smör —, än i penningar, vanligen till visst belopp för

hvarje härd, masugn eller hammare, mera sällan i proportion till

tillverkningsvärde eller skatt till kronan.

Vid en återblick på utvecklingen af den lagstiftning, som

under förgångna tider reglerade församlingarnas bidragsskyldighet

till det svenska presterskapets aflöning, visar sig, huru som

denna skyldighet redan tidigt under den katolska kyrkans välde

blef stadgad i landskapslagarnes kyrkobalkar samt efter reformationen

närmare bestämdes genom riksdagsbeslut och kongl.

förordningar eller resolutioner, som dels inskärpte förut gällande

lag eller sedvänjor, dels rättade missbruk, dels bekräftade fri

-

XXII

INLEDNING.

villiga överenskommelser mellan församlingar och presterskap,

dels ock påbjödo presträttigheters utgörande till nya presterliga

tjenster eller af beskattningsföremål tillkomna i senare

tider. Kyrkans rätt till sålunda bestämda afgifter af församlingarna

bar jemväl häfdats och hägnats genom privilegier, hvilkas

fortvaro ännu är betryggad genom grundlagsstadganden. Församlingsbidragen

fördelade sig från äldsta tider i två väsentligen olika

slag, nemligen en skatt på bruttoafkastningen af viss näring, tionden,

och afgifter för vissa kyrkliga förrättningar, de så kallade tilllagorna

eller jura stol*. Tionden, den oj emfårligen tyngsta pålagan,

drabbade hufvudsakligen jordbruket, som ursprungligen var

landets enda skattekraftiga näring; den uttogs dock äfven af jordbrukets

binäringar jagt och fiske. Af tillag orna (jura stolse) egde

den som utgick för begrafning med själamessor största betydelse

och utbildades småningom till en arfskatt, utgående af vissa

dödsboets tillgångar; i allmänhet var likstolen den afgift som

vållade största missnöje. Vid de stora kyrkliga högtiderna,

enkannerligen vid påsken för åtnjutandet af nattvardens sakrament,

erlades af ålder offer i allehanda persedlar, och redan

de gamla lagarnes bestämmelser ådagalägga, att man tidigt

kände behofvet att för dessa gåfvor stadga ett visst mått

till undvikande af förargliga tvister mellan gifvare och mottagare.

I 1681 års förordning blefvo slutligen »påskpenningarne»

bestämda till ett öre för hvart hjon som gick till nattvard;

men i vissa landsändar, särskild! de gamla danska provinserna,

fortforo olfren såsom kyrklig plägsed och presterlig rättighet

och voro flerestädes genom författningarna tillåtna. Jemväl

för lysning, vigsel, barndop, kyrktagning och socknebud faststäldes

i 1681 års förordning bestämda afgifter eller maximiafgifter,

hvilka för den tiden antagligen voro tillräckliga, men

under följande århundrade genom myntvärdets fall blefvo ytterligt

otillfredsställande. För samtliga dessa afgifter stadgade sig

derför helt naturligt genom bruket andra mått än de lagliga;

och med frivilligheten instälde sig ånyo samma olägenheter som

lagbestämmelserna skolat afhjelpa. Jemte dessa skatter å vissa

näringar och sportler för vissa förrättningar förekommo i det

äldre kyrkliga beskattningssystemet äfven några utskylder som

hade ett visst tycke af bådadera och tillika buro prägeln af

rent personlig shatt. Sådan var den afgift af två mark silfvermynt

som enligt 1681 års förordning alla »gångandes embetsman»

INLEDNING.

XXIII

samt alla andra på landet boende, som ej brukade någon åker

eller svedjeland, skulle utgöra »för all sin rättighet». Sådana

voro ock de dagsverken, som skulle till presterskapet utgöras så

väl af hemmansbrukare som af torpare, husmän, inhyseshjon,

gårdsfolk samt gemenskapen af krigsfolket, en prestation, som,

ehuru ursprungligen utgjord af »god vilja mera än af pligt»,

småningom öfvergick till sedvänja och såsom sådan blef genom

författningar eller konventioner stadgad såsom skyldighet.

Flertalet af dessa olikartade afgifter medförde för presterskapet

så väl som för församlingarna stora olägenheter. Sportlerna,

hvilka voro godtyckliga och uttogos vid allehanda tillfällen,

syntes icke sällan oskäligt betungande, hvarförutom de lätt

föranledde en för prestembetet nedsättande uppfattning af de

kyrkliga förrättningarna. Tionden, som lagligen skulle utgå i

persedlar och efter årsafkastningen, förutsatte beträffande all skörd

och afvel en närgången kontroll, som var ytterst vansklig samt

för tiondetagare och tiondegifvare lika förhatlig; den vållade ett

besvär med persedlarnes forsling, förvar och afyttring, som betungade

löngifvaren och betydligt minskade löntagarens förmåner.

De olägenheter och klagomål som aflöningssättet sålunda

medförde hade man länge sökt mildra och undanrödja genom

billiga öfverenskommelser mellan löngifvare och löntagare. Der

sådana öfverenskommelser begränsades till löntagarens tjenstetid

och af honom fritt medgåfvos, hade till dem ej behöfts någon

medverkan af offentlig myndighet. Men så väl före som efter

1681 års förordning förekommo mellan församlingar och presterskap

ackord eller föreningar, hvilka erkändes såsom bindande för

bestämd, stundom för obegränsad tid. Enligt flera kongl.

bref från slutet af sjuttonde århundradet borde öfverenskommelser,

som ansåges lända till begge parternas förmån, af vederbörande

myndigheter uppmuntras.

Först efter det nya statsskickets införande har dock denna

utväg till undanrödjande af missförhållandena blifvit i större

utsträckning anlitad. De ganska vidtgående anspråk på eftergifter

i presträttigheterna som framstäldes under 1809 och 1815

årens riksdagar föranledde från så väl bondeståndets som presteståndets

sida yrkanden om kraftigare åtgärder för dylika öfverenskommelsers

främjande. Genom nådiga cirkuläret den 17 maj 1810

anbefaldes i följd häraf landshöfdingar och konsistorier att i

allt hvad på dem berodde söka befrämja billiga föreningar mellan

XXIV

INLEDNING.

lärare och åhörare om tionde och andra pastoralier, hvilka överenskommelser

Kongl. Maj:t vore benägen att med stadfästelse förse;

hvarvid likväl genom nådiga kungörelsen den 21 september samma

år uttryckligen erinrades, att dylika överenskommelser vore beroende

å båda parternas fria medgifvande samt att, öfverallt der

frivillig och ömsesidig förening icke kunde åstadkommas, allt

hvad privilegier och gällande författningar stadgade om tionde

och andra pastoralier fortlefde i sin fulla kraft och verkan. En

senare kongl. kungörelse, nemligen af den 3 april 1816, gaf dock

härutinnan uttryck åt en helt annan uppfattning. Med anledning

af framställning från presteståndet stadgades nemligen,

bland annat, att förslag till dylika överenskommelser skulle,

äfven om blott den ena parten åstundade densamma, upprättas

och underställas båda parternas pröfning, samt att om, oaktadt

försök till samman jemkning gjorts af landshöfdingen och domkapitlet,

godvillig öfverenskommelse mellan parterna ej kunde

vinnas, förslaget skulle till Kongl. Maj:t öfverlemnas för att efter

förekommande omständigheter af Kongl. Maj:t pröfvas och för tjugufem

eller femtio år fastställas. Men sådana mot endera partens

bestridande faststälda föreningar lära i verkligheten hafva mycket

sällan förekommit; och de författningar i ämnet som under de följande

åren, mest med anledning af preste- eller bondeståndets

framställningar, utfärdades innehöllo endast förnyade anmaningar

till godvilliga överenskommelser och sysselsatte sig hufvudsakligen

med bestämmandet af de former, genom hvilka vid öfverenskommelserna

båda parternas intressen och rättigheter skulle

skyddas.

Ku omförmälda försök till reglering af presterskapets löner

afsågo dock endast kyrkoherdar nes inkomster af församlingarna.

Yigten af att genom överenskommelser få komministrarnes

löner bestämda var icke heller alldeles så stor som att på detta

sätt reglera för kyrkoherdarne. Så väl aflöningssättet beträffande

kyrkoherdarne som uppbörden af deras inkomster var nästan af

beskaffenhet att uppmana till föreningar för undvikande af olägenheter.

Annorlunda var förhållandet med komministrarne, som

hade sin efter hemmantalet utgående spanmålslönx) samt derut

'')

Genom nådiga brefvet den 24 mars 1756 hade förklarats, att med uttrycket

»fjerdedels eller mindre torpare» i 5 § af 1681 års förordning förstodes fjerdedels

och mindre hemman. Men huru vida den sålunda af hemman utgående kapellanslönen

borde erläggas för hvarje särskildt skattlagdt helt, hälft eller fjerdedels

hemman och derunder, så att, om flera åbor innehade ett sådant hemman, de borde

INLEDNING.

XXV

öfver endast i vissa orter matskott och hö, enligt nådiga resolutionerna

den 24 november 1(593, punkt 9, och den 17 juni 1695, äfvensom

i andra orter efter häfd några mindre betydande artiklar.

Emellertid uppstodo tvister jemväl angående kapellansrättigheters

utgörande af församlingarna. »Till afhjelpande af försporde

olägenheter, såsom en följd af olika begrepp om tillämpningen

af 5 § i kongl. förordningen af den 8 februari 1681», stadgade

derför Kongl. Maj:t, uppå presterståndets derom gjorda underdåniga

hemställan, genom nådigt cirkulär till samtliga konsistorierna

i riket den 3 juli 1829, att derest någon komminister ansåge

sig till klagan öfver förhållen eller orätt beräknad lön

någonstädes befogad, sådant, om det ej i godo kunde utan rättegång

afhjelpas, borde, innan målet droges för domstol, anmälas

hos konsistorium, som då egde att efter omständigheterna föranstalta,

det å allmän sockenstämma i närvaro af Konungens

befallningshafvandes ombud en billig sämja om kapellansrättigheternas

utgörande blefve uppgjord till samma kraft och verkan

som en i lagbehörig ordning träifad öfverenskommelse om pastoralier,

samt att derefter konventionen, om den kunnat upprättas,

insändes till konsistorium, som, derest den funnes på lag och

billighet grundad, borde densamma till Kongl. Maj:ts nådiga

stadfästelse för längre eller kortare tid anmäla; men i händelse

sämja på sådant sätt icke kunde till vägabringas, skulle det

åligga konsistorium att, på sätt nådiga kungörelsen den 3 april

1816 rörande pastors rättigheter bestämdes, i samråd med Konungens

befallningshafvande, sedan församlingens invånare, der

så nödigt pröfvades, ytterligare blifvit hörda, på grund af insända

handlingar och inhemtade upplysningar uppgöra förslag

till lagligt och billigt kontrakt om kapellanslönens utgörande af

hvar för sig efter innehafvande delar sammanskjuta hvad af det hela borde utgå,

eller om hvarje åbo borde i mån af hemmantalet utgöra åtta kappar, så vida

hans hemmansdel uppginge till eller öfverstege Va mantal, och deremot fyra kappar,

om han innehade (/I eller huru litet hemmantal som helst, äfven af klufna hemman,

var underkastadt tvister och olika tydningar, intill dess Kongl. Maj:t genom nådigt

bref den 11 november 1766, i enlighet med rikets ständers åsigt, förklarade

den senare tillämpningen vara för ett verkligt afsteg från 1681 års förordning

att anse, emedan mantalen, utan afseende å flera eller färre åbor, vore för grund

till kapellanernas rättigheters beräknande faststäld; i följd hvaraf bekräftades,

att hvarje hel eller half gård borde till kapellanerna erlägga en halfspann säd,

men deremot 1/i hemman eller mindre skattlagdt torp en åttondels tunna hvartdera,

och sådant allt utan afseende på ilera eller färre åbor eller matlag som sådana

hemmansdelar bebodde. —- Härmed kunde denna fråga synas hafva blifvit en gång

för alla afgjord, men då tvister ånyo uppkommo, visade sig praxis vacklande beträffande

rätta begreppet af ifrågavarande stadgande.

2

XXVI

INLEDNING.

församlingen och detsamma Kongl. Maj:ts nådiga bepröfvande

och sanktion underställa. Detta cirkulär har visserligen haft

till påföljd, att på åtskilliga ställen konventioner om kapellanslöner

blifvit ingångna och af Kongl. Maj:t faststälda, men deremot

lärer icke något exempel vara kändt, att Kongl. Maj:t,

emot församlingsbornas bestridande, faststält något konventionsförslag

om kapellanslön. I sj elfva verket synes cirkuläret hafva

inneburit ett vädjande till församlingsmedlemmarnes goda vilja

för åstadkommande af en frivillig förhöjning i beskattningen

till förmån för dessa knappt aflönade själasörjare. Men helt naturligt

kunde församlingarnas intresse att genom konventioner tillvägabringa

löneförbättring för komministrarne ej vara lika stort,

som när det gälde att genom konventioner om pastoralier blott

förbyta vissa artiklar, förvandla det obestämda till bestämdt samt

undanrödja hvad som var förhatligt i uppbördssätt och kontroll.

Äfven till adjunkterna sträckte sig reformsträfvandena.*)

Vid 1834—35 årens riksdag väcktes nemligen motion derom, att * I

*) Likasom allmogen på den tid, då komministrarne voro hjelpprester åt kyrkoherdarne,

efter hand förmåddes att bidraga till komministrarnes aflöning, så påkallades

under en senare tid allmogens bidrag jemväl till adjunkternas underhåll.

Vid 1731 års riksdag klagade emellertid allmogen deröfver, att pastorerna på somliga

ställen förskaffade sig adjunkter och mycket sällan sjelfva predikade, »hvaraf

händer, att föTsamlingarne skola förmås att gifva desse hjelpeprester något till

kappor och kläder; anhållandes allmogen, att denne osed måtte hindras och pastoreriie

tillhållas att, äfven som andre betjente, sjelfve göra deras embete, om de

det för ålder och sjukdom mäkta göra». Med anledning häraf anbefalde Kongl.

Maj:t i nådiga resolutionen den 28 juni 1731, punkt 17, konsistorierna »deröfver

ett vakande öga att hafva, det utom förbemälde omständigheter inge adjunkter

måge tillåtas, och att allmogen ej emot sin vilja och förordningen af den 28 juni

1681 må betungas att gifva något till slike adjunkters hållande».

I detta sammanhang torde böra erinras om ett uttalande af allmänna besvärsoch

ekonomiutskottet vid riksdagen 1840—41 med anledning af en motion, deri yrkades

att det icke måtte vara adjunkterna tillåtet upptaga offer af församlingarna.

Utskottet anförde härom uti betänkande n:o 139, att offer icke vore genom

någon författning påbjudna och följaktligen icke kunde såsom en rättighet fordras

utan vore helt och hållet beroende af välvilja. De hade genom bruket från

en aflägsen forntid erkänts inom åtskilliga orter samt kunde anses såsom åtminstone

lofgifna och vore äfven påräknade såsom eu nödvändig förbättring af adjunkternas

i öfrigt svaga lönevilkor. Såsom föremål för anmärkning torde hufvudsakligen

böra betraktas sättet att aflemna så beskaffade bidrag, då de, efter

föregången uppmaning från predikstolen, frambures till altaret, der de af prestmannen

mottogos. Derigenom stördes andakten, när uppmärksamheten leddes på

föremål, som borde vara främmande inom kyrkan, och det måste verka menligt

på det presterliga anseendet och vara sårande för känslan att på sådant sätt offentligen

mottaga vedermälen af andras deltagande för enskilda behof. Utskottet

ansåg sig förty böra tillstyrka, att rikets ständer hos Kongl. Maj:t i underdånighet

anhölle om nådig föreskrift, att de bidrag till pastorsadjunkters aflöning, som

församlingarnas invånare af välvilja lemnade, icke finge genom offer i kyrkan utgöras,

utan på annat lämpligt sätt insamlas. Någon dylik framställning af ständerna

kom dock icke till stånd.

INLEDNING.

XXVII

< när adjunkterna aflönades ganska olika och på många ställen

vida mindre, än som erfordrades för deras bibehållande, inom

samhället vid den grad af bildning, sjelfständighet och anseende

som embetet oeftergifligen kräfde, samt då genom tingandet om

arfvode mellan pastor och adjunkt uppkomma ett förhållande,

som icke. vore passande mellan två prestman, hvilka samfäld^

borde sköta ett vigtigt kall, en lämplig procent af den kända

pastoralinkomsten borde genom en allmän författnings utfärdande

bestämmas såsom arfvode åt adjunkten. Allmänna besvärs-

och ekonomiutskottet, som, i betänkande n:o 58, ansåg sig

icke kunna understödja motionen om utfärdande af en dylik författning,

fann det i allt fall ostridigt, dels att adjunktsaflöningen

på derå ställen erlades med mindre än skäligt vore, dels ock

att tidens ökade kraf på stigande bildning hos läroståndets yngre

medlemmar äfven påkallade en reglering till förbättring i deras

lönevilkor, samt tillstyrkte för den skull rikets ständer att, till

beredande af detta ändamål och till förekommande af möjliga

missbruk, hos Kong! Maj:t i underdånighet anhålla, det Kongl.

Maj:t täcktes anbefalla domkapitlen att, på sätt i derå stift redan

egt rum, vid prestmötena tillvägabringa sådana regleringar

af adjunkternas lönevilkor, att minimibeloppet deraf bestämdes

till ett afpassadt förhållande efter beskaffenheten af adjunkternas

göromål. Med anledning af ständernas i enlighet härmed

aflattade underdåniga skrifvelse i ämnet den 24 juli 1834 utfärdades

nådiga cirkuläret till konsistorierna den 14 september

l^oå, hvarigenom domkapitlen uti de stift, der öfverenskommelsei

i afseende på adjunkternas lönevilkor ännu icke blifvit träffade,

anbefaldes att vid blifvande prestmöten söka åstadkomma

en dylik reglering, afpassad efter dessa tjensteman behof och

göromål.

Vare sig nu att de angående föreningar om presträttigheter

och till upphjelpande af det extra ordinarie presterskapets

ekonomiska ställning utfärdade författningar icke vunno någon

allmännare efterföljd, eller att de endast ofullständigt undanröjde

anledningarna till misshälligheter — det kunde icke fördöljas

att inom landet bland så väl prester som lekmän rådde ett ganska

allmänt missnöje med de ecklesiastika aflöningsförkållandena,

hvilket missnöje tog sig uttryck i upprepade motioner vid riksdagarne.

Slutligen väcktes under 1847-48 årens riksdag tjugutvå

XXVIII

INLEDNING.

motioner endast inom bondeståndet af representanter från olika

län. De flesta anmärkningarna rigtades mot vissa särskildt

i ögonen fallande missförhållanden, såsom mot likstolsrättigheten,

mot de i vissa provinser ännu öfliga offren på altaret,

mot utkräfvande af dagsverken och körslor, mot tiondens räkning

och utgörande i persedlar, men äfven mot det lägre presterskapets

tryckta belägenhet samt i allmänhet mot det obestämda

och godtyckliga i presterskapets rättigheter. Åtskilliga af motionärerna

framstälde förslag till ganska genomgripande förändringar,

åsyftande dels tertialtiondens indragning till statsverket,

som borde- öfvertaga aflöningen, dels alla naturaprestationers

utbytande mot penningafgifter.x)

Allmänna besvärs- och ekonomiutskottet, till hvars behandling

samtliga motionerna öfverlemnades, afgaf ett synnerligen

vidlyftigt betänkande, n:o 96, deri utskottet visserligen framhöll,

huru som det otvifvelaktigt måste vara lättare och vigare för

löngifvaren att aflemna sina utskylder in natura i sådana ortens

produkter eller persedlar, som för honom voro lättast tillgängliga

och hvilka jemväl vore desamma som antingen genom de

allmänna förordningarna eller i följd af enskilda öfverenskommelser

blifvit föreskrifna att utgöras såsom aflöning till presterskapet.

Men för öfrigt kunde det, enligt utskottets mening, icke *)

*) En . af dessa motioner, väckt af Nils Jeppson från Malmöhus län,

torde, med hänsyn till sina klara och bestämda yrkanden, hvilka tillika vittnade

om ganska stor framsynthet, förtjena att här återgifvas. Efter att hafva

fäst uppmärksamheten på den oreda och de ledsamheter, hvilka mellan lärare

och åhörare föranleddes deraf att tydliga lagbestämmelser om hvarderas skyldigheter

och rättigheter saknades, föreslog motionären: att, med upphäfvande

af alla dittills gällande privilegier, resolutioner, bref, författningar eller konventioner,

af hvad namn och beskaffenhet de vara måtte, en lag skulle utfärdas, som

bestämdt och noga samt till likhet öfver hela riket ordnade vilkoren för presterskapets

aflöning: att, med iakttagande deraf att inkomsten, såvidt möjligt vore,

lämpades efter göromålen, pastoraten måtte indelas i vissa klasser och lönen åtminstone

inom de särskilda stiften bringas till likhet för hvarje klass: att inkomsten

bestämdes i ett för allt i spanmål, smör eller dylikt, allt efter hvarje

orts särskilda beskaffenhet, att utgå i kontant efter markegångspris; att deremot

alla dittills öfliga tjenstbarheter i körslor, dagsverken m. m. äfvensom afgifter i

qvicktionde, ost, smör, ägg, ollonfläsk eller dylikt måtte helt och hållet upphöra:

att i afseende å uppbörden af den blifvande löneinkomsten densamma måtte verkställas

genom Kronans uppbördsman och sedermera genom stiftsstyrelsens försorg

qvartaliter utbetalas till löntagarne; att i fråga om beloppet af den inkomst, som

borde tillkomma presterskapet, denna, så vidt ske kunde, måtte jemkas till ett

medium af hvad då inom hvarje stift uppbures, så att å ena sidan presterskapet

ej måtte sakna en anständig utkomst men å andra sidan ej heller de skattskyldiga

betungas med ökade onera: att grunderna för lönernas utbetalning måtte förblifva

desamma som då voro gällande; samt att afgifterna för de s. k. ministeriela

förrättningarna måtte, om möjligt, afskaffas, men om ej så ske kunde eu

billig taxa deröfver utfärdas.

INLEDNING.

XXIX

förnekas, att både olägenhet och missförhållande i allmänhet

uppkommit af obestämda löneinkomster för kyrkans tjenstår

män, äfvensom att det anstötliga i vissa delar af uppbördssättet

gifvit och gåfve skälig orsak till den rådande missbelåtenheten''.

Grunden dertill torde lätteligen utfinnas, då man eftertänkte

h vilka förändrade, på denna fråga inverkande, förhållanden inträffat

efter det nådiga, förordningen om presterskapets löner den

8 februari 1681 utkom. Ett betydligen utvidgadt åkerbruk och

tilltagande odlingar hade sedan dess väsentligen ändrat de omständigheter,

under hvilka denna förordning utfärdades och

hvarpå den särskildt syntes vara beräknad. Om nemligen tertialtionden,

efter, medgifven räkning på åkern, öfver allt skulle

årligen utgöras i »skaft med fullkomlig reda och uppriktighet,

blefve tvifvelsutan denna del af presterskapets lön mångenstädes

i högst betydlig mån stegrad, men årliga beloppet deraf fortfore

ändock att vara lika obestämdt, och det skulle i sanning medföra

både hinder för den enskilde i dess rätt att afpassa lämpligaste

bergningstiden för sin skörd och obehag för löntagaren

att hålla erforderliga biträden för kontroll och tionderäkning.

Ett sådant löneberäknings- och uppbördssätt vore, efter utskottets

öfvertygelse, numera ganska olämpligt. Omförmälda författnings

föreskrifter om lösen för de s. k. jura stol® eller presterskapets

extra ordinarie inkomster hade ock i följd af förändrade

myntbestämmelser upphört att tillämpas. Jemte detta

obestämda och obilliga förhållande i allmänhet företedde sig ock

en märklig olikhet inom flera olika provinser med afseende å

församlingarnas skyldighet att aflöna presterskapet. Till vinnande

af enighet och en inbördes god efterrättelse hade emellertid

rikets samtliga församlingar genom särskilda förordningar

och cirkulärbref flera gånger blifvit uppmanade att med sina

själasörjare uppgöra s. k. lönekonventioner, deruti alla afgifterna

till presterskapet borde uppföras och bestämmas. Detta

vore ock den i utskottets tanke enda fullt lämpliga utvägen att

afhjelpa alla de å båda sidorna öfver klagade bristerna i nuvarande

äldre författningar rörande presterskapets lönerättigheter

och uppbördssättet deraf.

Med anslutning till hvad utskottet sålunda anfört och i enlighet

med dess hemställan anhöllo rikets ständer i underdånig

skrifvelse den 20 oktober 1848, att Kongl. Maj:t täcktes genom

särskild nådig förordning anbefalla samtliga de församlingar

XXX

INLEDNING.

hvarest behörigen stadfästade konventioner ej redan vore uppgjorda,

att antingen och helst under dåvarande kyrkoherdars

tjenstetid eller ock senast och ovilkorligen vid deras afgång, under

pastorsledigheten, på sätt och i den ordning redan gifna

föreskrifter innehölle, uppgöra lönekonventioner, upptagande och

noga bestämmande alla pastors ordinarie och extra ordinarie inkomster

af hvad namn de vara månde, hufvudsakligen i naturaprestationer

och till någon del i penningar, så att derefter ingen

afgift till pastorerna måtte blifva öfverlemnad åt godtycket,

samt att om svårigheter å endera eller begge parternas sida

skulle möta, Kong!. Maj:t ville begagna sin höga rätt att jemlikt

sista mom. i nådiga kungörelsen den 3 april ISIG »efter i

hvarje fall förekommande omständigheter dessa konventioner i

nåder reglera och för en tid af 25 högst 50 år fastställa». Med

afseende å komministrar nes aflöningssätt yttrade rikets ständer,

att ehuru författningarna rörande det lönebelopp, som borde till

dessa tjensteman utgå, vore i någon mån mera bestämda än i

fråga om pastorernas löner, likväl å andra sidan förekomme, att

komministerslönerna inom eu del församlingar i följd af dessa

bestämmelser torde blifva nog svaga och otillräckliga för att

rättvisligen kunna anses åt innehafvarne erbjuda skälig bergning.

Ständerna funno derför ett allmännare tillvägabringande

af konventioner för reglering och till någon del förbättrande

af komministrarnes löner jemväl vara af behofvet påkalladt,

hvarvid 45 tunnor spanmål, hälften råg och hälften korn, ansåges

såsom det minimum, hvarunder ingen komminister borde

vara aflönad; men om lönen icke kunde uppbringas till detta

belopp, borde den åtgärd, som för ändamålets vinnande kunde

finnas lämplig, af .Kongl. Maj:t vidtagas. Äfven i fråga om aflöningssättet

för presterskapet i städerna ansågo rikets ständer

någon lämpligare utväg icke vara. för handen till införande af

bestämdare grunder för beräkning af församlingsmedlemmarnes

bidrag, än att öfverenskommelser derom i föreskrifven ordning

upprättades och af Kongl. Maj:t för en tid af 25 till högst 50

år stadfästades, antingen under dåvarande kyrkoherdars och komministrars

tjenstetid eller ock senast och ovilkorligen vid inträffande

ledigheter. Slutligen och för en sådan allmän reglering

af adjunkternas löner, som vore med rättvisa och billighet

öfverensstämmande, anhöllo rikets ständer, att Kongl. Maj:t

täcktes anbefalla vederbörande stiftsstyrelser att, der sådant

INLEDNING.

XXXI

icke redan skett, så snart sig göra läte med presterskapet öfverenskomma

om och uppgöra en reglering af adjunkternas löner

samt med berättelser derom till Kongl. Maj:t inkomma.

Emot det i förenämnda skrifvelse innefattade förslag att, i stället

för uppmaningar till lönekonventioners ingående, sätta bestämda

föreskrifter om deras uppgörande anmälde likväl bondeståndet

protest och anhöll, att i denna fråga måtte förblifva

vid hvad dittills varit gällande; hvarvid bondeståndet tillika

uttryckte den åsigt, att bestämmelsen i nådiga kungörelsen den

3 april 1816 om konventioners reglerande af Kongl. Maj:t, i

brist af godvillig öfverenskommelse, icke vore tillämplig för

ifrågavarande lönereglering.

Vid de två följande riksdagarne åren 1850—51 samt 1853—

54 blefvo alla rörande presterskapets aflöning väckta motioner

af utskott afstyrkta och af ständer afslagna, under hänvisning

till de riksdagens åsigter som vunnit sitt uttryck i skrifvelsen

af den 20 oktober 1848. Denna skrifvelse hade emellertid varit

föremål för vederbörande myndigheters yttranden, och i utlåtande

den 21 januari 1853 tillät sig kammarkollegium erinra, huru som

den af ständerna föreslagna ovilkorliga befallning till församlingarna

att uppgöra lönekonventioner strede mot begreppet af

konvention eller öfverenskommelse, emedan ingen, med bibehållet

bruk af sin fria vilja, kunde befallas eller tvingas att komma öfverens

med eu annan, samt hemstälde i underdånighet, att nyss

omförmälda bestämmelse i 1816 års kungörelse, hvilken dåmera ej

tillämpades och derför ej heller lämpligen syntes böra i författningen

qvarstå, måtte förklaras böra till all kraft och verkan förfalla.

Ett stort antal motioner i fråga om ordnandet af presterskapets

aflöning väcktes ånyo vid 1856—58 årens riksdag. Motionerna

voro denna gång vidsträcktare i syftning och djerfvare

i yrkanden än någonsin tillförne. Der framfördes de

sedvanliga klagomålen öfver det anstötliga i offergåfvorna,

det godtyckliga i sportlerna för presterliga förrättningar, det

för landtmannen hinderliga i räknandet af skylarne på åkern och

det obestämda i de flesta presträttigheter. Men flera motionärer

yrkade denna gång med större eftertryck, att tionden måtte icke

blott varda till beloppet bestämd utan få lösas med penningar,

så att all leverans in natura kunde upphöra; att jura stolse

måtte ej allenast sättas till skäligt belopp utan utbytas mot fasta

utgifter, så att alla sportler för kyrkliga förrättningar kunde upp

-

XXXII

INLEDNING.

höra; samt att presterskapet måtte, så vidt möjligt vore, befrias

från all omedelbar uppbörd af enskilda församlingsmedlemmar.

Åtskilliga motionärer gingo ännu längre. Några framhöllo orimligheten

af tiondens stegring med jordbrukets bruttoafkastning

och yrkade dess utbyte mot fasta för all framtid gällande utgifter

å hvarje hemman eller lägenhet; andra förnyade förslagen

om tiondens indragning till statsverket, som deremot borde öfvertaga

presterskapets aflöning. Presterskapets befriande från

boställsvården framstäldes såsom ett vigtigt önskemål. Från

derå håll upprepades också de vid föregående riksdagar framstälda

klagomålen om komministrarnes och adjunkternas betryckta

ställning, och man yrkade ur denna synpunkt en jemnare

fördelning af presterskapets inkomster. Men några motionärer

gåfvo denna tanke en mycket vidsträcktare syftning, i

det att de framhöllo de stora skiljaktigheterna mellan aflöningsbeloppen

inom olika församlingar och yrkade en jemnare fördelning

af inkomsterna mellan pastoraten. Från denna utgångspunkt

gjorde de gällande, att en allmän lönereglering, omfattande

hela riket, vore af behofvet påkallad.

Sedan allmänna besvärs- och ekonomiutskottet vederbörligen

soldat dessa mångfaldiga yrkanden och med anledning

af dem afgifvit betänkande, n:o 93, förenade sig rikets ständer,

på tillstyrkan af utskottet, om en underdånig skrifvelse i ämnet

af den 6 juli 1857, deri uttalades den mening, att presterskapets

aflöningssätt vore i flera afseenden mindre lämpligt samt af beskaffenhet

att löntagare och löngifvare emellan leda till tvister

af störande inverkan på det förtroende och den sämja,

som borde råda mellan lärare och åhörare. Till aflöningssättets

mest afsevärda olägenheter hänförde rikets ständer bland annat:

»att tertialtionden på de flesta ställen icke är till beloppet bestämd,

utan utgår efter grunder, som göra denna i sig sjelf

dryga afgäld ännu mer tryckande samt föranleder dess stigande

i samma mån som ett förbättradt jordbruk ökar produktionen,

och hvarigenom således denna vigtiga näringsgrens förkofran motarbetas;

att qvicktionde^ i följd af den uti enskilda hushållningen

ingripande kontroll, som afgiftens ordentliga utgörande påkallar,

måste betraktas såsom en för närvarande tidsförhållanden olämplig

afgäld; att de så kallade jura stolse, påskpenningarne, matskotten,

offren med flera dylika afgifter i vissa fall genom sin

dryghet och i andra genom sin obestämdhet och sitt beroende

INLEDNING.

XXXIII

af godtycket icke sällan alstra obelåtenhet och motvilja; att den

ömsesidiga rättigheten och skyldigheten för löntagare och löngifvare

att omedelbart emottaga och aflemna lönebidragen lätteligen

föranleda och ofta föranledt tvister och rättegångar . . . .

samt att en del löntagares inkomster äro öfver höfvan stora, under

det att andras, särdeles komministrars och kapellpredikahters,

icke ens lemna tillfälle till den torftigaste bergning»; . . .

Med afseende å de åtgärder, som tid efter annan blifvit vidtagna

för tillvägabringande af konventioner angående presträttigheter,

hafva dessa, yttrade utskottet, »visserligen i sin mån

verkat fördelaktigt, men syftemålet att för en längre framtid

på ett tillfyllestgörande och med hänsigt till hela riket ändamålsenligt

sätt ordna pr esters kapets aflöning anse rikets ständer

ingalunda kunna på denna väg uppnås, äfven om tiden för

konventionernas bestånd skulle ytterligare utsträckas eller om,

i enlighet med rikets ständers vid 1847 och 1848 årens riksdag

hos Eders Kongl. Maj:t gjorda underdåniga framställning, sådana

konventioner ovilkorligen och således äfven emot löngifvarnes

bestridande skulle bringas till verkställighet. Ökade

anspråk och deraf följande stridigheter skulle alltid kunna uppkomma

vid förnyandet af så beskaffade konventioner, och det

förhållande som i främsta rummet bör undanrödjas, eller tvånget

för presten att omedelbart af församlingsboarne uppbära

sina inkomster, komme dessutom att qvarstå. Möjligheten att

genom en lönejemkning, der sådan utan olägenhet kunde ske,

bereda någon förbättring i det svagast aflönade presterskapets

vilkor blefve jemväl afskuren. En fullständig utredning af

presterskapets inkomster och uppgörande af ett derpå grundadt

förslag till allmän lönereglering är således, enligt rikets ständers

åsigt, den enda åtgärd, som numera lämpligen kan vidtagas

för att befordra en tillfredsställande lösning af frågan om

presterskapets aflöning och åstadkommandet derutinnan af en

sådan förändring, som det allmänt insedda och jemväl från prer

sterskapets sida i flera hänseenden erkända behofvet oafvisligen

påkallar, med syftning nemligen att derigenom måtte beredas

åt presterskapets samtliga medlemmar mera sjelfständighet

och anständig bergning, samt åt lärare och åhörare sinsemellan

trefnad, endrägt och förtroende; — dock att vid sådant ordnande

för framtiden af denna samhällsvigtiga fråga de presterskapet

lagligen eller genom häfdvunnen vana tillhörande inkomster

XXXIV

INLEDNING.

icke finge till främmande ändamål förryckas». Ständerna antydde

vidare den rigtning, i hvilken ordnandet af presterskapets aflöning

borde, enligt ständernas åsigt, verkställas och uppgåfvo i

sådant hänseende bland andra följande grunder, nemligen: att

presterskapets inkomster fördelas mellan det ordinarie presterskapet

sålunda, att hvarje tjenstgörande ordinarie prestman får

anständig bergning; att presterskapets inkomster, utan att ingå

till statsverket, böra i annan ordning än omedelbart ur den enskilde

medborgarens händer komma presterskapet till godo; att

all tionde, vare sig tertial-, smör- eller qvicktionde, utbytes emot

en gång för alla bestämda afgifter; att påskpenningar, jura

stolle, matskott, offer, dagsverken med flera smärre extraordinarie

afgifter utbytas mot vissa till beloppet bestämda utskylder,

att utgå icke allenast af fastighetsegare utan äfven af

församlingarnas öfriga invånare, och uppbäras på enahanda sätt,

som om tionde bestämmes; att lönerna för det ordinarie presterskapet

så beräknas, att det extra ordinarie, såsom hittills, aflönas

af det ordinarie, men att dervid tillika bestämmes minimum

af det aflöningsbelopp, som, förutom bostad och fri föda, bör

vice pastorer och adjunkter tillerkännas, och särskildt afseende

fästes derå, att på en del ställen och orter inga ordinarie komministrar

finnas; att lönerna beräknas uti en eller flera af de

räntepersedlar, som enligt grunderna för ränteförenklingen äro

för hvarje län bestämda, och utgå efter tioårig medelmarkegång,

dock att aldrig mer än en mindre del beräknas i penningar.

Med stöd af hvad sålunda blifvit anfördt anhöllo rikets

ständer hos Kongl. Maj:t, dels att en komité af sakkunnige män

måtte i nåder tillsättas för att, med hufvudsaklig ledning af

ofvan angifna grunder, så skyndsamt som möjligt uppgöra förslag

till allmänt ordnande af presterskapets aflöning, samt att

berörda förslag derefter måtte varda rikets ständer i nåder meddeladt,

dels ock att samtliga konsistorierna i riket måtte i nåder

anbefallas att under tiden söka genom tillfälliga öfverenskommelsers

åvägabringande så bereda, att all tionderäkning på åkern

måtte upphöra, att de af offren härflytande inkomster måtte på

annat sätt komma vederbörande till godo, samt att så väl kapellpredikanter

och komministrar som vice pastorer och adjunkter,

de båda senare uteslutande genom bidrag från presterska

-

INLEDNING.

XXXV

pets sida, måtte blifva försatta i eu med hänsigt till deras

bergning mera tryggad ställning.

Uti ofvan angifna grunder hade rikets ständer icke antydt

någon önskan om jemkning eller rubbning i den bidragsskyldighet,

som af ålder ålegat särskilda näringar eller medlemmar af

församlingarna; endast i yrkandet på tiondens utbytande mot en

gång för alla bestämda afgifter kunde spåras ett uppslag till skattejemkning.

De föreslagna nya grunderna för aflöningssättets förenkling

voro dock af mycket genomgripande betydelse, och deras

verkan ökades ytterligare derigenom att ständerna dermed förknippade

frågan om en utjemning af sjelfva lönerna. Dittills vanliga

lönekonventioner inom enstaka församlingar, vare sig de genomfördes

på frivillighetens väg eller bragtes till verkställighet mot endera

partens bestridande, motsvarade alldeles icke behofvet att

genom lönejemkning verksamt förbättra det svagast aflönade

presterskapets inkomster. För att befordra en tillfredsställande

lösning af frågan om presterskapets aflöning, med syftning att

derigenom måtte åt presterskapets samtliga medlemmar beredas

mera sjelfständighet och anständig bergning, fordrades, enligt ständernas

åsigt, nödvändigt en fullständig utredning beträffande presterskapets

inkomster och uppgörande af ett derpå grundadt förslag

till allmän lönereglering. En bland hufvudgrunderna härför var

att presterskapets inkomster skulle fördelas mellan det ordinarie

presterskapet sålunda, att hvarje tjenstgörande ordinarie prest

finge anständig bergning. Så väl inom utskottet som inom

presteståndet inlades dock gensaga mot en dylik fördelning, så

vida den skulle afse alla inkomster och presterskapet öfver hela

riket. Härmed var emellertid uppslaget gifvet till den fullkomligt

nya behandling af ärendet, genom hvilken för den följande

tiden frågan om ordnande af församlingarnas bidragsskyldiglnet

blifva satt i samband med frågan om reglering af löneförhållandena

inom kyrkan i dess helhet.

Då omförmälda grunder af Kongl. Maj:t togos i skärskådande,

ansågos vissa förändringar i dem vara af nöden, likasom Kongl.

.Maj:t fann tj enligt att inhemta rikets ständers mening rörande

erforderliga tillägg till samma grunder; och afläts med anledning

häraf nådig proposition den 4 november 1859, med hvilken till

ständernas pröfning och godkännande öfverlemnades »Grunder

för en reglering af Presterskapets aflöning», innefattade i tolf

XXXVI

INLEDNING.

punkter. r) Ur den nådiga propositionen må följande här återgifvas:

»De

af rikets ständer framstälda anmärkningar mot sättet

för presterskapets aflöning, sådant detta författningsenligt är bestämdt,

hafva af Kongl. Maj:t befunnits i allmänhet grundade.

Kongl Maj:t har likväl icke kunnat förbise, att detta aflöningssätt

jemväl eger vissa fördelar, hvilka man vid en förändring

bör söka att bevara. Såsom sådane har Kongl. Maj:t betraktat:

att presterskapet aflönas af församlingarne, icke af staten, *)

*) Dessa punkter lydde sålunda:

l:o.

Presterskapets inkomster fördelas sålunda, att hvarje tjenstgörande prestman

erhåller en efter tjenstegrad och embetsåligganden lämpad anständig bergning.

Afgifter, som af en församling utgå, eller inkomster, som till följd af bidrag

från densamma tillfalla dess presterskap, må ej till aflönande af annan församlings

prest användas, men val sådana medel, som. grunda sig på statsanslag

eller arrenden af kronohemman och lägenheter, som icke äro bostadsboställen, i

händelse af befogenhet från en till annan församling öfverflyttas eller alldeles indragas,

det senare dock endast i de fall, då de icke äro presterskapet för all framtid

tillförsäkrade.

2:o.

Presterskapets inkomster böra, utan att ingå till statsverket, i annan ordning

än omedelbart ur den enskilde medborgarens händer komma presterskapet

till godo.

.''ko.

Reglering af presterskapets löne-inkomster skall ske i den mån sådant utan

förnärmande af innehafvares rätt kan verkställas, således ovilkorligen vid först,

efter författningens utfärdande, inträffad pastorsledighet, eller, om derförinnan fastställd

Pastoralie-konvention längre tid är gällande, så snart denna tid tilländagår.

Sådan reglering må ock tidigare försiggå, derest en församling och dess

presterskap i önskan derom sig förena, eller vid inträffande pastorsledighet församlingen

påyrkar gällande konventions upphörande.

4:o.

Lönereglering inom hvarje stift verkställes länsvis af eu nämnd, hvars Ordförande

Kongl. Maj:t på förslag af Landshöfding och Biskop täckes förordna, och

till hvilken Domkapitlet och Länets Hushållnings-sällskap ega att, inom eller

utom sig, utse hvardera en ledamot. Dessa trenne ledamöter förordnas för tre år

i sender, dock skall första gången genom lottning mellan de tvenne sistnämnde

förhållandet så ordnas, att nytt val årligen behöfver ske af endast en af nämndens

ständige ledamöter. Såsom tillfälliga ledamöter vid hvarje förrättning ega

dessutom löntagaren eller, i händelse af ledighet, i hans ställe Kontraktsprosten

och församlingen att utse hvardera en, börande desse vara bosatte inom församlingen

eller någon af närbelägna socknar.

ö.o.

Boställe, som afses att af löntagaren bebos och brukas, beräknas till eu dess

verkliga värde motsvarande inkomst.

INLEDNING.

XXXVII

hvars mellankomst påfordras endast vid de tillfällen, då en

församlings oförmögenhet är ådagalagd, och för så lång

tid som detta förhållande fortfar; att presterskapets löneinkomster

betingas af de omständigheter, som på dess behof och billiga

anspråk hafva inflytande, såsom församlingarnes välmåga, folkrikhet

m. m.; samt att ett ändamålsenligt ordnande och en ständigt

fortgående förbättring af religionsvården genom allt för

stora pastoraters delning, efter hand skeende förbättring i det

6:0.

Presterskapet anslagen jord, som icke utan olägenhet kan i förening med

bostadsboställe brukas, — derifrån undantagna de i vissa orter befintliga enkesäten,

— utarrenderas efter de grunder, som kunna varda i nåder fastställda.

Är bostadsboställe af den storlek att derifrån kan skiftas eller författningsenligt

afsöndras en lägenhet tillräcklig att förse löntagaren med hans behof af

jordbruksalster, må skifte eller afsöndring ske och återstoden af bostället i stadgad

ordning utarrenderas, då församlingen, på Domkapitlets yrkande, dertill samtycker

och åtager sig bestridandet af de med åtgärden förbundna kostnader.

7:o.

All tionde, vare sig tertial-, smör- eller qvick-tionde, utbytes mot bestämda,

utgifter, fastställda för en tid af femtio år.

Vid bestämmandet af dessa afgifter och dem, hvilka böra utgå för bergverk,

qvarnar, fabriker och andra inrättningar, har nämnden att ställa sig till efterrättelse

gällande författningar, äfvensom fästa afseende på af församlingen till

dess presterskap förut utgående bidrag samt de afgifter, som af öfriga pastorater

inom stiftet under likartade förhållanden utgöras.

8:o.

Påskpenningar, Jura stol®, matskott, offer, dagsverken med flera smärre

extra ordinarie afgifter utbytas mot vissa, för samma tid som tionde-ersättningen

till beloppet bestämda utskylder, att utgå icke allenast af fastighets-egare, utan

äfven af församlingarnas öfriga invånare, börande dessa afgifter så beräknas, att

all betalning till presterskapet .för särskilda förrättningar kan upphöra. Debiteringen

och uppbörden af dessa afgifter verkställes på samma sätt, som för tionden

bestämmes.

9:o.

Presterskapets löner beräknas uti en eller flera af de räntepersedlar, som,

enligt grunderna för ränteförenklingen, äro för hvarje län bestämda, dock att endast

en mindre del må beräknas i penningar. Persedlarne utgå efter tioårig medelmarkegång,

der ej deras levererande till större eller mindre del in natura kan

varda, med afseende på särskilda förhållanden, af nämnden föreslaget och af Kongl.

Maj:t medgifvet.

10:o.

Då presterlig lön i en församling skall regleras, höres församlingen på sockenstämma,

eller, der flera församlingar äro förenade, å gemensam gällstämma,

vid hvilket tillfälle så väl aflöningsbeloppet, som dess fördelning af socken- eller

gällstämman föreslås. På grund häraf och efter öfvervägande af de förhållanden,

som vid lönens bestämmande böra tagas i beräkning, upprättar nämnden sitt förslag,

som meddelas församlingen, hvarefter handlingarne genom Landshöfdingen

och Domkapitlet jemte yttrande af dessa myndigheter till Kongl. Maj:t insändas

för vinnande af nådig stadfästelse.

XXXVIII

INLEDNING.

obefordrade presterskapets ställning o. s. v. är möjligt, utan att

statsverket betungas med ökade utgifter, tidsutdrägt förorsakas

genom behofvet att påkalla lagstiftande magtens beslut, eller

församlingarnes afgifter tillväxa annorlunda än i jemnbredd med

deras förmåga att dem utgöra.

Bland dessa fördelar skulle åtminstone de flesta och väsentligaste

gå förlorade genom antagandet af den i rikets ständers

ofvanberörde skrifvelse framstälda åsigt, att all tionde, vare sig

tertial-, smör- eller qvicktionde, bör utbytas mot eu gång för alla

bestämda afgifter. En sådan åtgärd skulle visserligen medföra enkelhet

och reda, och man torde kunna hoppas en, om ock aflägsen,

tid då den låter sig verkställa. Den kunde nemligen med skäl vidtagas

under förutsättning, att intet pastorat vore till vidden större,

än att detsamma, äfven med en något ökad folkmängd, lämpligen

kunde af en kyrkoherde vårdas samt att den af hvarje pastorat

utgående tionde stigit till det belopp, att den kunde anses, jemte

öfriga afgifter, tillräcklig för pastors skäliga aflönande, äfven

sedan odling och folkmängd nått en större höjd, så att någon

väsentlig förändring deri ej vore att emotse. Under nuvarande

förhållanden skulle deremot följden i de flesta delar af riket

otvifvelaktigt blifva, att löner, som vid afgifternas bestämmande

visade sig tillräckliga och billiga, inom en längre eller kortare

Vid reglering af pastorslön eger nämnden jemväl tillse, huruvida komministerslönen,

der sådan finnes, står till den förra i ett billigt förhållande och i annat

fall att skälig jemkning dem emellan föreslå efter de grnnder, som för sådan

åtgärd varda, med afseende på särskilda orters olika förhållanden, bestämda.

Nämnden eger ock att till Kongl. Maj:t göra underdånig framställning angående

öfverflödiga komministraturers indragning, äfvensom anmälan, då för presterskapets

aflöning icke vidare behöfliga statsmedel finnas en församling tilldelade,

eller församling för sitt presterskaps anständiga bergning af sådant understöd

är i behof, då Kongl. Maj:t, efter vederbörande Kongl. Maj:ts befallningshafvandes

och Domkapitlets hörande vill om medlens indragning eller öfverflyttande

från en församling till annan, eller beviljande af nytt anslag, i nåder besluta.

ll:o.

Så väl pastorater som komministraturer hänföras stiftsvis till vissa klasser

lämpade efter deras storlek, folkmängd, besvärlighet m. m.

12:o.

Lönerna för det ordinarie presterskapet beräknas så, att det extra ordinarie

kan, såsom hittills, af det ordinarie aflönas, och fästes härvid särskildt afseende

derå, att på en del ställen och orter ordinarie komministrar ej finnas. I hittills

vanlig ordning bestämmes minimum af det aflöningsbelopp, som, förutom bostad

och fri föda, bör vice Pastorer och Adjunkter tillerkännas, äfvensom den ersättning,

^ hvartill de äro berättigade, då omständigheterna föranleda att bostad och

föda in natura icke lämpligen kunna ifrågakomma; börande båda dessa belopp bestämmas

i spanmål att utgå efter tioårig medelmarkegång.

INLEDNING.

XXXIX

tidsrymd blefve i följd af presterskapets tilltagande göromål

och ökade lefnadskostnader otillfredsställande, hvarför statens

mellankomst skulle påfordras så väl till fyllande af bristerna

i det befintliga presterskapets aflöning som till nya löner, der

en stigande folkmängd framkallade behofvet af pastoraters delning

eller ökadt presterligt biträde. Kongl. Maj:t betviflar icke,

att, der ett sådant behof uppstod, rikets ständer skulle vara

villige att för samhällets vigtigaste angelägenhet, religionsvårdens

behöriga handhafvande, anslå nödiga medel, och ehuru skäl förefinnas

att ej göra denna angelägenhet beroende af de mångfaldiga

förhållanden, som vid en riksdag inverka på anslagsfrågors behandling,

skulle dessa måhända icke vara afgörande, så vida icke

det föreslagna stadgandet i öfrigt företedde olägenheter, till följd

hvaraf Kongl. Maj:t finner sig förhindrad att godkänna detsamma.

Bland dessa har Kongl. Maj:t icke kunnat undgå att fästa

uppmärksamheten vid svårigheten — att icke säga omöjligheten

—■ af dess verkställande på ett tillfredsställande sätt.

Man skulle nemligen dervid icke utan den största orättvisa

kunna fästa afseende vid de ofta godtyckliga, af eu pastors

större eller mindre efterlåtenhet eller en tiondegifvares större

eller mindre frikostighet beroende, afgifter som hittills utgått,

särdeles i de församlingar der icke en allmän- konvention angående

presträttigheternas utgörande blifvit faststäld. Den

enda giltiga grund för bestämmandet af de afgifter, mot hvilka

tionden skulle utbytas, vore att för hvarje jordegendom tionden

faststäldes i enlighet med gällande författningar och att afgifterna

derefter beräknades. Det är emellertid lätt att inse, hvilken

rubbning i bestående förhållanden derigenom skulle på en

gång uppkomma och hvilket allmänt missnöje deraf skulle förorsakas,

äfven under antagande att presterskapet icke gjorde

anspråk på afgifternas utgörande till tiondens hela belopp.

I alla händelser skulle ock den svenska jorden sålunda för all

framtid få vid sig fästad en beskattning, som inom få år visade

sig vara den bland alla mest obilligt fördelade, vare sig att

man betraktar förhållandet inom hvarje särskild ort eller ännu

mera emellan olika provinser, af hvilka några få skulle finna

sig betungade i alla kommande tider af mångdubbla skatter

endast derföre att de under en viss tidrymd varit de öfrigas

föregångare i arbetsskicklighet och jordens odling.

XL

INLEDNING.

Kongl. Maj:t har på grund häraf ansett nödigt att taga i

öfvervägande, om ej det af rikets ständer åsyftade mål skulle

kunna på en annan väg, åtminstone i hufvudsaklig måtto, ernås.

Ett medel har varit sökt i de s. k. pastoraliekonventionerna,

hvilka till en del undanröjt de öfver klagade olägenheterna af

presterskapets nuvarande aflöningssätt, utan att på samma gång

upphäfva dess fördelar. Om de icke varit fullt tillfredsställande,

torde sådant väsentligen härröra dels ifrån det sätt, på hvilket

dessa konventioner blifvit uppgjorda, dels från deras egenskap

af frivilliga öfverenskommelser, hvarför rikets ständer vid 1847

och 1848 årens riksdag hos Kongl. Maj:t gjorde underdånig

framställning, att sådane konventioner ovilkorligen och således

äfven mot löngifvarnes bestridande skulle bringas till verkställighet.

Vid senaste riksdag anmärkte väl rikets ständer, att

ökade anspråk och deraf följande stridigheter alltid skulle kunna

uppkomma vid förnyandet af så beskaffade konventioner; att det

förhållande, som i främsta rummet bör undanrödjas, eller tvånget

för presten att omedelbart af församlingsboerne uppbära sina

inkomster, komme att qvarstå, och att möjligheten att genom en

lönejemkning, der sådan utan olägenhet kunde ske, bereda någon

förbättring i det svagast aflönade presterskapets vilkor jemväl

blefve afskuren. De tvenne senaste anmärkningarne torde dock

icke egentligen drabba konventionerne, då sättet för uppbörden

af presterskapets inkomster icke är nödvändigt beroende af det

sätt, hvarpå församlingens afgifter blifvit bestämda, och en jemkning

i pastors inkomster till förmån för annan prest inom församlingen

ganska väl kan ske genom frivillig öfverenskommelse,

särdeles vid inträffande pastorsledighet, då äfven förfogande kan

vidtagas i afseende på sådane inkomster, hvilka rättsenligt kunna

från en församlings presterskap till en annans öfverflyttas. Kongl.

Maj:t antager ock, att de olägenheter, som med den först anförda

anmärkningen afses, skulle i väsentlig måtto förekommas,

om man i stället för konventionerna satte löneregleringar, verkstälda

af opartiske män samt gällande för en längre tid, och

hvilka så väl löngifvare som löntagare vore skyldige att underkasta

sig. Om dertill presterskapet upphörde att omedelbart besörja

uppbörden af sina löneinkomster, skulle alla från aflöningssättet

härflytande anledningar till obehag mellan lärare och församling

vara undanröjda och presterskapets ställning blifva

tryggad, utan att löngifvarne vore underkastade det intrång i

INLEDNING.

XLI

sin enskilda hushållning och det godtycke, hvaröfver de för närvarande

hufvudsakligen beklaga sig.»

Enligt det vid den nådiga propositionen fogade protokoll

öfver ecklesiastikärenden förklarade föredragande departementschefen,

att mot den punkt i rikets ständers skrifvelse, som innehölle

att presterskapets inkomster borde fördelas mellan det ordinarie

presterskapet sålunda, att hvarje tjenstgörande ordinarie

prestman finge anständig bergning, intet vore att i hufvudsaken

anmärka, endast dervid uttryckligen tillädes att, så vida frågan

rörde inkomster af församlingen, fördelningen skulle ske inom

hvarje pastorat mellan dess presterskap. Nådiga förordningarna

den 8 februari 1681 och den 16 oktober 1723, den förra i allmänhet

tillämplig för öfriga delar af riket och den senare särskildt

för Skåne, gåfve tydligen vid handen, att presterskapets

rätt till tionde endast sträckte sig till sådan af deras egna »åhörare»

eller de »som bondehemman bruka i socknen». Hvarken

billighet eller gällande författningar gåfve deremot anledning,

att tionde eller annan afgift från hemman uti ett pastorat skulle

kunna användas till aflöning af presterskapet inom ett annat,

och skulle en reglering i sådan syftning utan tvifvel väcka allmän

ovilja och allt det motstånd, som lagligen kunde göras.

Visserligen funnes det ingenstädes bestämdt uttaladt, att en sådan

inkomsternas förflyttning ingått i rikets ständers afsigt,

men då åtskilliga förslag i sådan syftning blifvit vid sistlidne

riksdag väckta samt allmänna besvärs- och ekonomiutskottets betänkande

i ämnet, hvarmed rikets ständers underdåniga skrifvelse

i denna del ordagrant öfverensstämde, framkallat reservationer

särskildt mot ett af utskottets förslag följande »orättmätigt

dragande af tionden från den ena församlingen till den

andra» — hvarigenom antingen en allmän uppskattning af alla rikets

pastorater skulle blifva nödvändig eller ock de församlingar,

som dittills allt för lågt aflönat sitt presterskap, i all framtid

skulle gynnas på andra församlingars bekostnad samt hinder

läggas i vägen för större pastorats delning, hvilken, sedan tionden

vore på förhand disponerad till andra socknars presterskap,

ej kunde ega rum, förr än rikets ständer blifvit deröfver hörda

och meddelat nödigt löneanslag o. s. v. —, torde det vara nödvändigt

att genom fullständigare uttryck förekomma all tvetydighet.

— Till den punkt i rikets ständers skrifvelse, hvari gjordes

framställning om utbytande af de extra ordinarie afgifterna mot

3

XLII

INLEDNING.

vissa till beloppet bestämda utskylder, ansåg vidare departementschefen

ett tillägg böra göras af det innehåll, att beloppet

af berörda utskylder borde så beräknas att all betalning till

presterskapet för särskilda förrättningar måtte kunna upphöra.

Val kunde tvifvelsmål uppstå om lämpligheten af detta senare

tillägg, och giltigheten af de skäl, hvarpå de vore grundade,

kunde ej helt och hållet bestridas, men dessa skäl borde likväl

vika för angelägenheten att icke göra presterskapets bergning

beroende af tillfällighet eller godtycke och framför allt att ej

underkasta den samvetsgranne själasörjaren striden mellan känslan

af eget behof och den sorgliga nödvändigheten att till dess

fyllande taga, der hjertats röst kanske snarare skulle bjuda honom

att gifva något mer än sitt embetsbiträde.

Genom den i Kongl. Maj:ts proposition betonade grundsats,

att hvarken tionden eller andra afgifter af församlingsmedlemmarne

kunde disponeras såsom kyrkans gemensamma tillgång,

utan fortfarande skulle betraktas såsom aflöningsmedel för hvarje

församlings eget presterskap, var naturligtvis gifven en ganska

snäf begränsning åt de nya regleringarna, i hvad de afsågo

en utjemning af presterskapets löner. Men på samma gång fick

denna grundsats en stor betydelse för frågan om församlingsbidragens

bestämmande. Man kunde nemligen icke förbise, att då

åt hvarje församling förbehöllos de lönetillgångar, som hemtades

af dess egna bidrag, blef också hvarje församlings förmåga att

åt dess presterskap bereda anständig bergning mest beroende af

de egna lönetillgångarna. Vid sådant förhållande måste det synas

betänkligt att för all framtid fastslå den väsentligaste af dessa

tillgångar vid ett oföränderligt belopp; ty om sedermera större

bidrag erfordrades för presterskapets aflöning inom församlingen,

hvarifrån skulle då medlen härtill erhållas? Sådan var också

den uppfattning som gjorde sig gällande vid föredragning inför

Kongl. Maj:t af rikets ständers skrifvelse i hvad den afsåg tiondens

utbytande mot »en gång för alla bestämda afgifter». Men om

således å ena sidan åt kyrkan förbehölls möjligheten af tiondens

framtida förhöjning i mån af jordens växande afkastning och af

presterskapets stegrade behof, medgafs likväl å andra sidan att

tionden för det närvarande icke behöfde eller ens kunde uttagas

noggrant efter jordbrukets afkastning. I Kongl. Maj:ts proposition

uttrycktes denna mening sålunda, att de afgifter, mot hvilka

INLEDNING.

XLIII

tionden och andra presträttigheter borde utbytas, skulle bestämmas

för en begränsad tidrymd af femtio år, samt att vid afgifternas

bestämmande gällande författningar borde lända till efterrättelse,

dock med fästadt afseende å bestående förhållanden.

De nya regleringarna skulle alltså hafva karakteren mindre

af en fast tiondesättning än af en öfvergående sämja, och de

nya afgifterna bestämmas, så,som förut, genom konventioner, hvilka

för hvarje församling reglerade dess presterskaps hela aflöning.

Men regleringarna skulle icke, såsom de föregående konventionerna,

bero af likstälda parters fria aftal, utan hänskjutas till opartiska

nämnders skön och ytterst till Kongl. Maj:ts afgörande.

Slutligen hade Kongl. Maj:t upptagit förslaget om de kyrkliga

sportlernas utbytande mot fasta afgifter, med ett vigtigt tilllägg,

nemligen att dessa afgifter skulle beräknas så, att all betalning

till presterskapet för särskilda förrättningar måtte kunna

upphöra.

Den nådiga propositionen remitterades till allmänna besvärsoch

ekonomiutskottet, som i afgifvet betänkande, n:o 61, i hufvudsak

tillstyrkte densamma. Af propositionens tolf punkter blefvo

sedermera åtta af ständerna oförändradt godkända, särskildt de

som rörde fördelningen af församlingsbidragen mellan presterskapet

samt tiondens fastställande, icke för all framtid, utan för

femtio år; i de öfriga fyra punkterna — nemligen 3:o, 6:o, 7:o

och 10:o — infördes några få, oväsentliga förändringar, på sätt

ständernas underdåniga skrifvelse den 26 september 1860 utvisar.

I vissa delar instämde emellertid icke presteståndet i det

slut, hvartill de öfriga stånden kommit, utan framlade i en särskild

underdånig skrifvelse den 17 oktober 1860 sina skiljaktiga

åsigter och beslut jemte skälen för desamma. Enligt nådigt bref

den 15 juni 1861 godkände Kongl. Maj:t de af rikets ständer

vidtagna förändringar i de af Kongl. Maj:t föreslagna grunder

för löneregleringen samt uppdrog samtidigt åt särskilda komiterade

att, med ledning af de antagna grunderna, uppgöra förslag

till allmänt ordnande af presterskapets aflöning äfvensom

till författning i ämnet. I sitt den 6 december 1861 afgifna underdåniga

utlåtande, med hvilket ett författningsförslag till Kongl.

Maj:t öfverlemnades, yttrade komiterade, att då ej mindre grunderna

hvarefter än sättet hvarpå ifrågavarande lönereglering

borde verkställas redan vore bestämda och den författning, som

XLIV

INLEDNING.

derom komme att utfärdas, alltså egentligen torde blifva en instruktion

för de nämnder, hvilka fått sig detta arbete anförtrodt,

komiterade ansett sitt första göromål böra vara att punktvis

genomgå de af Kongl. Maj:t och rikets ständer faststälda

grunder för regleringen, på det att, efter noga granskning af de

föreskrifter hvarje punkt innefattade, all villrådighet om rätta

förståndet och tillämpningen deraf måtte försvinna, samt följaktligen

så bestämda regler för nämndernas och öfriga vederbörandes

verksamhet gifvas, som ämnets beskaffenhet medgåfve.

Efter det kammarkollegium den 15 mars 1862 afgifvit underdånigt

utlåtande öfver komiterades förslag, utfärdades till sist

Kongl. Maj:ts nådiga förordning angående allmänt ordnande af

presterskapets inkomster den 11 juli nyssnämnda år.

Denna förordning medförde en genomgripande omgestaltning

af det kyrkliga lönesystemet. Ehuru fördelningen af presterskapets

inkomster för det dåvarande blef väsentligen begränsad, var dock

en för hela kyrkan gemensam aflöning still gång tillskapad genom

den i förordningens 9 § 2 mom. införda bestämmelse, att

inkomster, som grundade sig på statsanslag eller på arrenden

för de af kronan upplåtna stom-, annex- eller mensalhemman,

finge »från en till annan församling öfverflyttas». Detta vigtiga

stadgande möjliggjorde en förbättring af det svagast aflönade

presterskapets vilkor. Men det inverkade äfven på ordnandet

af församlingarnas bidragsskyldighet, så till vida som man, i

förlitande på nämnda gemensamma aflöningstillgång, kunde med

större varsamhet bestämma afgifterna i de församlingar, hvilkas

ekonomiska bärkraft var synnerligen svag. Härtill kom att,

ehuru yrkandet om tiondens förvandling till en fast grundränta

undanskjutits, tiondens utbytande mot en för femtio år bestämd

afgift likväl innebar en i mån af näringens utveckling fortgående

minskning i jordbrukets börda och dymedelst ett tillmötesgående

mot det anspråk, som å tiondegifvarnes sida var

framstäldt. Den väsentligaste förändringen låg dock i avskaffandet

af tionder åkning en på åkern, i upphörandet af persedelleveranserna,

i förbudet mot afgifter för särskilda förrättningar

och i uppbördens förmedling genom församlingarnas förtroendemän.

Ehuru hvarken Kongl. Maj:ts proposition den 4 november

1859 eller rikets ständers skrifvelser den 6 juli 1857 och den 26

INLEDNING.

XLV

september 1860 häntydde på något undantagsförhållande för

Stockholm, förekommer likväl vid slntet af 1862 års förordning

det stadgande, att förordningen icke eger tillämpning i afseende

på Stockholms stad. Nämnda stadgande hade utan tvifvel sin

grund i de inom Stockholm då fortgående försöken att äfven

utan någon lagligt bindande föreskrift nöjaktigt ordna presterskapets

derstädes löneförmåner. Emellertid ansåg kyrkomötet,

som genom en motion fått sin uppmärksamhet fästad på berörda

undantagsförhållande, att detta så mycket mindre borde fortfara,

som det skäl, hvilket åberopats för den i allmänhet stadgade

förändringen, — nemligen att sättet för presterskapets aflöning

i många hänseenden vore mindre lämpligt — torde kunna anses

ega sin tillämpning i synnerhet på hufvudstaden, der presterskapets

inom de territoriela församlingarna aflöning hufvudsakligast

utgick i s. k. påskören, hvilka hopsamlades genom kringsända

böcker. På grund häraf anhöll kyrkomötet uti underdånig

skrifvelse den 24 september 1868, att Kong! Maj:t täcktes

förordna, att de allmänna stadgandena för ordnandet af presterskapets

löneinkomster måtte i tillämpliga delar varda gällande

äfven för Stockholms territoriela församlingar. Öfver denna

framställning inhemtades underdåniga utlåtanden af Stockholms

stads konsistorium, öfverståthållareembetet och kammarkollegium,

hvarefter Kongl. Maj:t, i öfverensstämmelse med de grunder,

som för regleringen af presterskapets i riket aflöning blifvit

genom 1862 års förordning faststälda, den 1 november 1872

utfärdade nådiga förordningen angående ordnande af presterskapets

i de territoriela församlingarna i Stockholm aflöning.1)

En angelägenhet, som nära sammanhänger med frågan om

ordnandet af presterskapets aflöning men som icke inbegripits under

de beslut, hvilka, på sätt ofvan blifvit nämndt, rörande samma

ämne meddelats, afser sättet att bereda underhåll åt de prester,

som af ålder eller varaktig sjuklighet äro oförmögna att utöfva

1) I den af komitén utgifna samling af »Resolutioner angående lönereglering

för rikets presterskap» hafva förut i sin helhet återgifvits ej mindre 1862 års

förordning jemte de författningar som i densamma göra ändring än äfven 1872

års förordning; men då ifrågavarande författningar uti komiténs förevarande betänkande

komma att vid upprepade tillfällen åberopas, har komitén ansett lämpligt

att i ett bihang till betänkandet ånyo låta aftrycka samtliga de stadganden,

på grund af hvilka församlingarnas nuvarande bidragsskyldighet till presterskapets

aflöning blifvit ordnad, helst omförmälda samlingsverk, som utgått i ett jemförelsevis

mindre antal ex., icke är för en större allmänhet tillgängligt.

XLVI

INLEDNING.

sin. tjenst.J) Sedan vid riksdagarne 1856—58 samt 1859—60

framkommit förslag att af tillgångar, som genom indragning af

vissa ecklesiastika embeten och tjänster kunde blifva disponibla,

måtte bildas en fond för pensionering af ålderstigna prester —

hvilka förslag emellertid lemnades utan vidare afseende —,

1) Enligt art. 23 i 1571 års kyrkoordning kade »soknaprest», när han blef

»besvärad med sjnkdom, ålderdom, armod eller hvad det vara kan för brister, så

att han icke förmår längre besitta sitt gäld», ej rättighet att hålla kapellan, utan

måste frånträda gället.

Af åtskilliga handlingar från 1600-talet framgår äfven, att prest, som af ålderdomssvaghet

eller sjukdom var förhindrad att sköta sitt embete, måste afgå från detsamma.

När dylika presters inkomster voro så ringa, att de icke räckte till mera än

att bereda presterna sj elfva en tarflig utkomst — såsom förhållandet i allmänhet var

med kapellanslönerna—, kunde dessa otjenstbara prester af regeringen erhålla anslag

i spannmål eller få åt sig på lifstid upplåtna mindre hemman. Var det kyrkoherde,

som nödgades afträda från sin tjenst, sökte man bereda honom underhåll för hans återstående

dagar genom att förpligta efterträdaren att afstå någon del af pastoratets inkomster;

och synas förslag till öfverenskommelse härom hafva utgått från stiftsstyrelserna,

hvarvid man emellertid var angelägen att undvika allt för stark påtryckning

samt att uppehålla en slags frivillighet vid aftalets ingående. Det har äfven förekommit,

att stadsförsamling beviljat en årlig pension åt sin ålderstigne kapellan.

Med afseende å de förhållanden, som uppstå vid oförmåga för prest att utöfva

sitt embete, innehåller nu gällande lagstiftning följande bestämmelser. Enligt

19 kap. 30 § i 1686 års kyrkolag får prest, hvilken blifvit behäftad med

fallandesot, ursinnighet, spetälska eller dylik vederstygglig och farlig sjukdom,

icke, så länge hans sjukliga tillstånd varar, bruka embetet, utan skall på annat

sätt försörjas, hvarom biskopen bör låta sig vårda. Eör den händelse oförmågan

är af mera varaktig natur, skall kyrkolagens 24 kap. 29 § tillämpas. Detta lagrum

stadgar, att kyrkoherde eller kapellan, som kommer så af sig, att han gudstjensten

icke uppehålla gitter, skall af biskopen och konsistorium begära till sig

eu prest, som förestår densamma, och vedergälla honom med kost och lön, som de

antingen sjelfva sins emellan öfverenskomma eller biskopen med kapitlet mäter

och tycker rätt vara, men att åt en sådan hjelpprest icke må inrymmas någon

del i gället; att kyrkoherde eller kapellan, som genom någon farlig eller besmittelig

sjukdom blifver allt för eländig, skall försörjas i nästa hospital, dock

rikligare och med bättre beqvämlighet än andra der intagna; att om hans elände

pröfvas vara så stort, att intet hopp är om bättring, biskopen med kapitlet må

förordna annan kyrkoherde eller kapellan eller ock, så framt gället är regalt, sådant

Kongl. Maj:t tillkännagifva; att sedermera så mycket af uppbörden som skäligt

skattas kan bör lemnas den eländige Kristi tjenaren; samt att den som tillkommer

skall, vid äfventyr af straff, troligen hålla och icke rygga hvad som

stadgas och utlofvas. Med anledning af presteståndets allmänna besvär vid 1789

års riksdag har Kongl. Maj:t genom nådiga resolutionen den 13 september 1790,

ehuruväl icke några särskilda händelser blifvit anmälda, af hvilka slutas kunnat,

att svagsinte, vanföre och värnlöse prester, som utan brottslighet kommit

i sådant tillstånd, icke fått tillgodonjuta hvad 24 kap. 29 § i kyrkoordningen

försäkrar, utan fastmera blifvit fulltygadt, att sådane blifvit i hospitalerne intagne,

försörjde och vårdade, dock velat detta lagens rum i så måtto till framtida

efterföljd upplifva, att omförmälde olycklige prester efter kyrkoordningens lydelse

få njuta föda, skötsel och vård, när de till åtnjutande deraf, i den ordning som

vederbör, anmälas och berättigade kännas; likväl förmodade Kongl. Maj:t, att

presterskapet af ömhet för sina egna olycklige ledamöter och för hospitalsinrättningarnes

bestånd stiftsvis sammanskjuter den vanliga inlösningssumman. — Af

nu återgifna bestämmelser torde den, som medför skyldighet för tillträdande kyrkoherde

eller kapellan att utfästa och vidkännas kostnaden för den afgåendes underhåll,

hafva blifvit endast i mycket ringa omfattning och egentligen blott under

någon kortare tid tillämpad.

INLEDNING.

XLVIt

väcktes vid 1865—66 årens riksdag inom presteståndet motion

derom, att rikets ständer måtte i underdånig skrifvelse hos

Kong!. Maj:t anhålla om tillsättande af en komité, »med uppdrag

att utarbeta förslag till emeritilöners inrättande för ålderstigne

eller permanent sjuklige prester samt afgifva yttrande

och uppgöra nödiga beräkningar med afseende å för ändamålet

beköfliga medel, för att sedermera för rikets ständer framläggas».

Till stöd för sitt förslag framhöll motionären, huru som bland

de vigtigaste grunder för ett önskvärdt ordnande af löneförmånerna

och såsom ett hufvudvilkor från det allmännas synpunkt

för tjensternas rigtiga skötande vid alla andra slag af offentliga

befattningar räknades möjligheten och garantien för tjenstemannen

att, när helsa och krafter i det allmännas tjenst vore utslitna,

kunna erhålla pension och sålunda slippa att komma i

den beklagliga ställningen att nödgas antingen qvarstå på en

plats, som ålder och kraftlöshet hindrade honom att tillbörligen

fylla, eller ock störtas i nöd eller ekonomisk förlägenhet. Prestens

befattning utgjorde ej något undantag från hvad i detta afseende

vore klart och erkändt i alla andra likartade fall. Om

den presterliga befattningen någonsin ansetts vara en plats, der

man kunde hvila ut efter förra mödor, eller ett otium cum dignitate,

förenadt med eu ekonomiskt försvarlig eller riklig ställning,

på hvars hyende man kunde slumra till lifvets slut, vore

likväl numera tiderna för ett sådant, lika illusoriskt som klandervärdt,

föreställningssätt förbi och den erfarenheten gjorde

sig dagligen allt mera gällande, att utöfningen af det presterliga

kallet fordrade sin man och manliga krafter ej mindre än hvarje

annan befattning. Sant vore visserligen att presten, sedan han

en gång vunnit befordran, bättre eller sämre vore tryggad för

nöd; han måste ock i de flesta fall intill sin död qvarhålla den

plats och lön han en gång förvärfvat. Men likasom det för honom

torde vara föga angenämt att, må hända långt sedan han

måst i annans hand lemna göromålen, ännu allt jemt sjelf uppbära

största delen af lönen, så kunde det svårligen anses förenadt

med billighet och rättvisa mot församlingen och vore säkert

icke egnadt att öka dess intresse för kyrkan och det kyrkliga,

om församlingen i åratal skulle med de drygaste af sina afgifter

för det kyrkliga utgöra en pensionsanstalt åt en ©tjenstbar

gubbe eller sjukling. I afseende å församlingen verkade frånvaron

af pensioner eller emeritilöner och det deraf beroende för

-

XLVIII

INLEDNING.

hållande att presterna, på ytterst sällsynta undantag när, till

sin död sutte qvar vid sina embeten skadligt, ej mindre derutinnan

att själavården ofta under långa tider komme att skötas

af vikarier, af hvilka man ej egde rätt att begära detsamma

som af den ordinarie presten, än äfven så till vida som den

offentliga kyrkan derigenom komme att öfvervägande kännas

såsom en börda eller företrädesvis göra sig påmind genom pålagor.

Det borde slutligen ej förbises att, om emeritilöner funnes,

en dylik anordning skulle till förmån för så väl presten

som församlingen bidraga till att högst betydligt minska behofvet

af extra ordinarie prester, hvilkas ställning för öfrigt vore

föga behaglig. Beträffande de medel, som för den ifrågasatta

anordningen kunde vara att tillgå, borde de s. k. kaäukmedlen1)

kunna betraktas såsom åtminstone en inkomsttitel, emedan, i

samma mån skolorna upphört att uteslutande eller öfvervägande

vara prestbildningsanstalter, billigheten och rättvisan fordrade,

att kostnaden för dem öfvertoges af staten och kommunerna.

För öfrigt vore det uppenbart, att denna inkomsttitel, äfven om

den såsom sådan blefve tillgänglig, ej skulle ensam göra till

fyllest, utan att för sakens bringande till verkställighet fordrades

icke så obetydliga uppoffringar af det allmänna. Med anledning

af berörda motion yttrade allmänna besvärs- och ekonomiutskottet

i betänkande n:o 79, att nu rådande förhållande, enligt hvilket

pensioner för presterskapet icke funnes, onekligen medförde

väsentliga olägenheter ej mindre för församlingarna än för presterna

sj elfva. Derigenom icke allenast försenades prestens befordran,

utan han nödgades äfven ofta i strid med både församlingens

och egna önskningar bibehålla sin tjenst, sedan kraften

att sköta densamma upphört; deri läge ock en anledning till det

täta ombytet af hjelpprester, hvilket icke kunde lända församlingen

till fördel. Motionen vore alltså förtjent af uppmärksamhet. Med

afseende å det stora antalet prester måste dock inrättandet af

ett pensionsväsende för dem nödvändigt möta mångfaldiga svå- *)

*) Enligt § 135 i nådiga stadgan för rikets allmänna läroverk den 1 november

1878 skall hvarje stift för de allmänna läroverkens behof ega en byggnadskassa,

bland hvars inkomster räknas ett års behållen inkomst, sedan aflöning och

utskylder blifvit vederbörligen bestridda, efter ecklesiastik tjensteman utom läroverket,

hvilken genom erhållet afsked eller genom afsättning från tjensten afgått,

eller som aflidit utan att efterlemna enka eller omyndiga barn, hvilka äro till

nådår lagligen berättigade. Förut gällande stadga för rikets allmänna elementarläroverk

den 29 januari 1859 innehöll i § 136 en liknande bestämmelse. Denna

byggnadskassans inkomst plägar benämnas kadukmedel.

INLEDNING.

XLIX

righeter, hufvudsakligen derutinnan att oberäkneliga belopp erfordrades

för pensioneringen; och då till häfvande af dessa svårigheter

någon utväg icke angifvits, som syntes värd att taga

i betraktande, — ty de af motionären omnämnda kadukmedlen,

äfven om de för ändamålet kunde disponeras, måste dock finnas

allt för otillräckliga — samt de betydliga bidrag af både presterskapet

och staten, hvilka för pensioneringen erfordrades, svårligen

torde vara att påräkna, ansåge utskottet sig icke hafva

tillräcklig anledning att tillstyrka motionen, som också blef

af ständerna afslagen.

Samme motionär framlade ånyo sitt förslag inför den riksdag,

som år 1867 första gången sammanträdde under nu gällande

representationsskick. Med afseende på de för det ifrågasatta pensionsväsendet

nödiga medlens tillvägabringande antydde motionären,

att till bildande af en pensionsfond skulle kunna användas

nettoinkomsten en gång af hvarje ordinarie presterlig lägenhet, som

derför vid innehafvarens afgång borde ett år stå ledig; att innehafvare

af presterlig lägenhet kunde, i likhet med hvad vid

andra befattningar för samma ändamål egde rum, förklaras skyldig

att i viss proportion till sina inkomster bidraga till pensionsfonden;

samt att jemväl staten kunde af allmänna medel tillskjuta

något bidrag. Andra kammarens andra tillfälliga utskott, som

hade att yttra sig öfver motionen, fann i utlåtande n:o 1 det

vara i hög grad eftersträfvansvärdt, att förhållandena i det afseende

motionen omförmälde blefve så ordnade, att kyrkan städse

genom lifskraftiga organ kunde verka för uppnående af sitt

höga mål. Emellertid ansåg utskottet sig icke för närvarande

kunna understödja motionen. Det vore nemligen icke endast

inom det kyrkliga området som missförhållanden af ifrågavarande

art förekomme. Enahanda olägenheter förefunnes jemväl

inom andra områden för statsmagtens verksamhet. Ordnandet

af pensionsväsendet i allmänhet vore derför af förhållandena

högeligen påkalladt, och hade det uppgifvits, att förslag till författning

i ämnet jemväl vore under utarbetande. Den omständighet

att presternas aflöning uteslutande eller åtminstone i det

närmaste uteslutande bekostades af de särskilda kyrkliga menigheterna

och alltså icke utgjorde föremål för statens omedelbara

åtgärd föranledde nödvändigt dertill, att statens medverkan

för åstadkommande af presters pensionering lemnades snarare

genom beslut om förändringar i det bestående än genom med

-

L

INLEDNING.

delande af statsbidrag. Utskottet hyste derför den öfvertygelse

att, för den händelse embets- och tjenstemäns anspråk på pensionering

af staten fortfarande komme att erkännas, de allmänna

pensioneringsgrunder, hvilka dervid uppstäldes, lämpligen knnde

och borde tjena till mönster och vinna tillämpning jemväl vid

ifrågasatt pensionering af pr ester. Men just från denna öfvertygelse

hemtade utskottet det vigtigaste och hufvudsakligaste

skälet för sin åsigt, att icke för närvarande något vore att med

anledning af motionen vidgöra. Innan nemligen ofvan omförmälda

lagförslag blifvit för riksdagen framlagdt och riksdagen fått

tillfälle att rörande pensionsväsendet i allmänhet uttala sina

åsigter och fatta sina beslut, torde fråga om åstadkommande af

pensionering af prester kunna anses vara för tidigt väckt. Utskottet

hemstälde derför, att motionen icke måtte till någon

andra kammarens vidare åtgärd föranleda; hvilket också blef

kammarens beslut.

Äfven det nybildade kyrkomötet fick år 1868 vid sitt första

sammanträde sysselsätta sig med frågan om presterskapets pensionering.

Förut åsyftade motionär, som upptagit frågan till

behandling vid riksdagarne 1865—66 och 1867, gjorde den nemligen

till föremål för öfverläggning jemväl inom kyrkomötet

genom en derstädes väckt motion, hvari yrkades, att kyrkomötet

måtte hos Kong! Maj:t göra »framställning om behofvet

och nödvändigheten af att bilda en pensionsfond för prester och

dymedelst bereda dem tillfälle att, när de af ålder eller sjuklighet

blifva oförmögna att sin innehafvande befattning rätt förvalta,

från densamma afträda; samt uttala den underdåniga

önskan, att Kongl. Maj:t ville besluta och vidtaga erforderliga

åtgärder för att, för grundläggande af en dylik fond, dels kadukmedlen

hädanefter Unge användas, dels hvarje ordinarie presterlig

lägenhet en gång vid innehafvarens afgång under ett år

finge stå ledig, och nettobehållningen af de med densamma förenade

inkomster till fondens bildande användas». Emellertid framstälde

en annan motionär vid samma kyrkomöte ännu ett förslag

till frågans lösning, dervid rörande sättet att anskaffa de

för pensioneringen oundgängliga medel anfördes, att någon hjelp

af statsmedel borde, i likhet med hvad som skett vid pensionering

af skolans tjensteman, billigtvis få äfven för ifrågavarande

ändamål förväntas, om det skulle blifva möjligt att i vidsträcktare

mån och inom någon kortare tid sätta i gång en pensione

-

INLEDNING.

LI

ring af kyrkans utarbetade tjenare; att det emellertid syntes

vara möjligt att utan statens mellankomst i inskränktare omfattning

åstadkomma medel till pensioner genom delning af de

kyrkliga tjensternas egna tillgångar mellan den afskedstagande och

den tillträdande tjenstemannen, så vida dessa lönetillgångar uppginge

till åtminstone 4,000 riksdaler; att medel således skulle

fattas endast till pensioner åt innehafvare af de mindre pastoraten

och komministraturerna; att, hvad de senare anginge, de

ju vore expektansplatser, hvarför man kunde vänta, att sedan

numera, efter den gamla pastoral examens borttagande, intet skäligt

hinder förefunnes för komministrarnes befordran under yngre år

till pastorat, pensioner för dem skulle blifva öfverflödiga; samt

att, derest innehafvarne af de mindre pastoraten skulle kunna

erhålla pensioner, hjelp af staten torde böra påkallas antingen

till direkt pensionering eller till bildande af någon fond, hvaraf

räntan finge för ändamålet användas; och föreslog motionären

en underdånig hemställan derom, att Kongl. Maj:t täcktes bereda

alla kyrkans ordinarie tjensteman, som icke innehafva komministraturer,

rätt att vid sextiofem års ålder och efter trettiofem

tjenstår taga afsked med bibehållande af halfva lönen vid alla de

lägenheter, der hela löneinkomstens nettobehållning uppginge till

minst 4,000 riksdaler, och vid de lägenheter, der hela löneinkomsten

understege 4,000 riksdaler, af hvad som öfversköte 1,500 riksdaler,

och skulle, der detta öfverskott ej uppginge till 1,500 riksdaler,

pensionen af statsmedel eller andra tillgångar fyllas till

sistnämnda belopp. Första tillfälliga utskottet afstyrkte i betänkande

n:o 7 den senare motionen, enär pensioneringens verkställande

medelst delning af lägenheternas inkomster, enligt utskottets

åsigt, skulle leda till i allmänhet otillräcklig pensionering

och en utarmande ställning för tillträdaren, så länge pensionären

lefde; hvaremot utskottet i hufvudsak biträdde det förra förslaget.

Kyrkomötet aflat den 3 oktober 1868 till Kongl. Maj:t

underdånig skrifvelse i ämnet, deruti kyrkomötet —■ med anmälan

om behofvet och nödvändigheten af att bilda en pensionsfond

för prester och dymedelst bereda dem tillfälle att, när de

af ålder eller sjuklighet blefve oförmögna att rätt förvalta sin

innehafvande befattning, afträda från densamma — anhöll, att

Kongl. Maj:t ville besluta och vidtaga erforderliga åtgärder för

grundläggandet af en dylik fond, och att för detta ändamål

hvarje ordinarie prester lig lägenhet en gång vid innehafvarens

LII

INLEDNING.

afgång måtte under ett år få stå ledig och netto behållningen af

de med densamma förenade inkomster användas till fondens bildande.

Upphofsmannen till förslaget om pensionerigens verkställande

genom delning af lägenheternas inkomster framförde vid

1878 års kyrkomöte ett liknande förslag, dock endast alternativt,

i det att af honom gjordes hemställan derom, att kyrkomötet

skulle hos Kong! Maj:t anhålla om vidtagande af åtgärder

för åvägabringande af en pensionsinrättning för ålderstigna

prester i enlighet med hvad kyrkomötet 1868 föreslagit, »eller

på annat sätt, eller om förhållandena för närvarande skulle lägga

hinder deremot, att Kongl. Maj:t behagade i nåder gifva ett

stadgande, som, till dess annorlunda kunde förordnas, förlänade

kyrkoherdar rättighet att, i likhet med hvad redan eger rum i

vårt grannland Norge, med biskopens och domkapitlets medgifvande,

lemna sin tjenst mot åtnjutande utaf så stor del af de

tj ensten tillhörande löneförmåner, som biskop och domkapitel

finna skäligt bestämma». I sitt betänkande n:o 1 påpekade tillfälliga

utskottet, huru som den af 1868 års kyrkomöte föreslagna

utväg, att nettobehållningen af de med hvarje ordinarie presterlig

lägenhet förenade inkomster skulle få användas till bildande

af pensionsfond för prester, sedermera blifvit använd till förmån

för en pensionsfond för enkor och oförsörjda barn efter aflidna

prester.1) Det syntes utskottet, främst med afseende å församlingarnas

fördel och billiga anspråk men derjemte äfven med

hänsyn till olägenheterna för utnämnde innehafvare af presterliga

lägenheter, ej billigtvis böra ifrågakomma att under sådana

förhållanden, och innan den beslutade utvägen ens ännu vid alla

lägenheter blifvit tillämpad, för nu ifrågavarande ändamål föreslå

ett förnyadt vidtagande af samma åtgärd. Beträffande det alternativa

förslaget, att afskedstagande kyrkoherde skulle få bibehålla

någon del af de till tjensten hörande löneförmåner, erinrade

utskottet om hvad mot samma förslag blifvit vid 1868

års kyrkomöte anfördt samt tilläde ytterligare att, enär beloppet

af pensionen komme att mycket betydligt understiga beloppet *)

*) Kongl. Maj:ts nådiga reglemente för presterskapets enke- och pupillkassa

den 6 november 1874 innehåller i § 9 det stadgande, att uti kassans grundfond

skall bland andra medel ingå ett års behållen inkomst af hvarje presterlig beställning

i riket, hvilken inkomst i allmänhet bör tillfalla kassan, då beställningen

första gången efter reglementets fastställande varder ledig.

INLEDNING.

Dill

af lönen, de fall, då prest kunde och ville begagna sig af tillfället

att mot åtnjutande af en på dylikt sätt bildad och till

beloppet bestämd pension taga afsked, utan tvifvel komme att

utgöra sällsynta undantag, hvarför detta förslag syntes vara

utan nämnvärd praktisk betydelse. Utskottet hemstälde derför,

att motionen icke för närvarande måtte till någon kyrkomötets

åtgärd föranleda; och gillade kyrkomötet denna hemställan.

Sistberörda förslag — enligt hvithet afskedstagande prest

skulle få såsom pension sig tillerkänd någon del af de med hans

tjenst förenade löneförmåner — återkom vid 1883 års kyrkomöte,

denna gång förbundet med yrkandet om skyldighet för ordinarie

prest att vid viss bestämd ålder, taga afsked. Motionären

i ämnet hemstälde nemligen, att kyrkomötet måtte ej mindre

för sin del besluta, att kyrkoherde, som uppnått sjuttio års

ålder skulle vara skyldig och, om han saknade förmåga att sjelf

sköta pastoralvården, redan vid sextio års ålder ega rättighet att

erhålla afsked från tjensten, med bibehållande af viss del af löneinkomsterna

såsom lifstidspension, än äfven med anmälan härom hos

Kong! Maj:t anhålla om nödiga åtgärders vidtagande för denna förändrings

införande. Med afseende å det föreslagna sättet för pensioneringens

verkställande delade tillfälliga utskottet (betänkande

n:o 13) den uppfattning, som vid två föregående kyrkomöten derutinnan

gjort sig gällande, samt åberopade de skäl, som till stöd för

denna uppfattning blifvit anförda. Men utskottet fann frågan om

beredande af pension åt ålderstigna prester vara af beskaffenhet

att densamma icke finge och ej heller kunde falla, synnerligast

som — efter det i sammanhang med de under senaste tio åren verkstälda

löneregleringar pensionsrätt blifvit beviljad eller väsentligen

förbättrad för nästan alla i statens tjenst anstälda domare,

civila och militära tjensteman samt lärare — presterna numera

vore snart sagdt de enda tjensteman, hvilka saknade ifrågavarande

förmån. Den omständighet att presternas aflöning icke

utgjorde föremål för statens omedelbara åtgärd medförde, enligt

utskottets åsigt, att, om än statens medverkan för åstadkommande

af presters pensionering skäligen kunde och borde påräknas,

man likväl icke kunde med något hopp om framgång ifrågasätta,

att prester likasom civila embets- och tjensteman skulle berättigas

att varda uppförda å rikets allmänna indragningstat. Det

torde således icke finnas någon annan utväg att lösa denna fråga

än genom bildande af en pensionsinrättning, i hvilken presterna

LIV

INLEDNING.

sjelfva kunde genom erläggande af årliga afgifter, så billiga som

möjligt, bereda sig rätt att vid uppnådd viss åder uppbära årlig

lifränta eller pension, tillräcklig för deras anständiga bergning.

Uppenbart vore emellertid att, så vida pensionerna skulle uppbringas

till belopp som kunde anses i någon mån tillfredsställande,

dessa afgifter komme att blifva allt för betungande, och

att från presterna billigtvis icke kunde påräknas större årliga

bidrag än som motsvarade den verkliga försäkringsafgiftens

halfva belopp. Det gälde således att söka bereda äfven andra

tillgångar för pensioneringen, hvarvid likväl utvägen att anvisa

nettobehållningen af de med presterliga lägenheter förenade

inkomster syntes utskottet icke, åtminstone under närmaste framtiden,

kunna anlitas. Deremot torde ej utan skäl kunna antagas,

att något bidrag till pension sinrättningen skulle kunna

erhållas så väl från ecklesiastika boställenas skogsfond som från

presterskapets lönereglering sfond, hvilka båda fonder uppginge till

betydande belopp, likasom, med hänsyn till pensioneringens stora

betydelse för kyrkan, statens medverkan dertill torde kunna

påräknas, i den mån andra för pensioneringen tillgängliga medel

icke räckte till samt för att sätta inrättningen i stånd att äfven

under ogynsamma omständigheter uppfylla sina förbindelser. Hos

Kongl. Maj:t borde derför göras underdånig framställning om

vidtagande af erforderliga åtgärder för bildande af en pensionsinrältning,

i hvilken prester kunde, mot erläggande af billiga afgifter,

bereda sig rätt till pension, när de uppnått så hög ålder,

att de icke vidare kunde nöjaktigt fullgöra sina skyldigheter.

Kyrkomötet gjorde också i underdånig skrifvelse den 10 oktober

1883 hos Kongl. Maj:t en framställning af det innehåll utskottet

föreslagit.

Vid 1888 års kyrkomöte väcktes motion om skrifvelse tillKongl.

Maj:t med anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes »låta utreda om och till

huru stort belopp presterskapets löneregleringsfond, ecklesiastika

boställenas skogsfond och möjligen andra ecklesiastika fonder kunde

lemna bidrag till en grundfond för pensionering af ålderstigne

prester samt låta uppgöra och till lagenlig behandling framlägga

förslag angående en sådan pensionering i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med de af tillfälliga utskottet vid kyrkomötet 1883

uttalade grunder». Med anledning af denna motion och med

nära anslutning till ett af särskilda utskottet afgifvet betänkande,

n:o 2, beslöt kyrkomötet den 6 oktober 1888 en under

-

INLEDNING.

LV

dåsig skrifvelse till Kong!. Maj:t, deri anfördes huru som förslaget

att åstadkomma en allmän pensionsinrättning väl förefallit

kyrkomötet tilltalande, men att de svårigheter, som reste

sig mot förverkligandet af denna tanke, vore så stora, att det

måste anses tvifvelaktigt, om något förverkligande för närvarande

stode att vinna. Kyrkomötet hade för den skull kommit

till den öfvertygelse, att frågan om presterskapets pensionering

skulle bringas närmare sin lösning, om man icke ovilkorligen

fasthölle vid tanken på bildandet af en sådan allmän pensionsinrättning,

som det tillfälliga utskottet vid 1883 års kyrkomöte

tänkt sig, utan i stället satte målet för sina sträfvanden något

lägre. I jemförelse med det nuvarande tillståndet måste det nemligen

anses som en stor fördel, om tillfälle kunde beredas åtminstone

ett mindre antal åldriga och ej tjenstbara prester att

draga sig tillbaka från sina tjenster med rätt till skälig pension,

hvilken anordning desto hellre syntes kunna förordas, som det

i många fall icke torde vara behöfligt eller ens lämpligt, att

prester, hvilka uppnått den för tjensteman i allmänhet stadgade

pensionsåldern, nedlade sina befattningar. Den svenska kyrkan

hade städse haft i sin tjenst många prester, som ännu vid långt

framskriden ålder på ett fullt tillfredsställande sätt verkat i sitt

kall. Enligt kyrkomötets åsigt borde derför bildas en pensionskassa

af den storlek och med den beräkneliga årliga inkomst,

att densamma kunde medgifva inrättandet af ett visst antal

pensioner för ålderstigna, mindre tjenstbara prestman, hvilka

pensioner lämpligen kunde benämnas emeritilöner. Rättigheten

att söka dylik emeritilön borde tillkomma hvarje prest, som uppnått

exempelvis sjuttio års ålder och genom inbetalning af föreskrifna

afgifter blifvit delegare i kassan. Någon skyldighet för

delegare att vid den bestämda åldern söka emeritilön borde deremot

gifvetvis icke stadgas. Då en delegare icke med säkerhet

kunde påräkna att vid uppnådd viss ålder komma i åtnjutande

af emeritilön, utan denna förmån måste blifva beroende på inträffande

ledigheter, fordrade billigheten, att de årliga afgifterna

för delegarne sattes jemförelsevis låga, nemligen — om hänsyn

dervid ej toges till biskoparne — till en procent af de respektive

emeritilönernas belopp. Hvad derutöfver erfordrades torde,

enligt hvad kyrkomötet antoge, kunna erhållas genom bidrag från

förut omförmälda fonder eller till äfventyrs genom anslag af

statsmedel. Den närmare utredningen af frågan om presterska

-

LVI

INLEDNING.

pets pensionering kunde emellertid icke verkställas af någon

annan än Kongl. Maj:t, hvarför kyrkomötet anhölle att Kongl.

Maj:t täcktes låta vidtaga erforderliga åtgärder för beredande,

så vidt ske kunde i öfverensstämmelse med de af kyrkomötet i

dess förevarande underdåniga skrifvelse uttalade grunder, af pensioner

eller emeritilöner åt ålderstigna, icke tjenstbar prestman.

Hvad af 1888 års kyrkomöte sålunda blifvit anfördt i fråga

om presterskapets pensionering åberopades vid näst derpå följande

kyrkomöte, år 1893, af en motionär, hvilkens yrkande

gick ut på förnyad underdånig framställning till Kongl. Maj:t

om vidtagande af åtgärder för beredande af emeritilöner åt

prester. Tillfälliga utskottet, som med anledning af motionen

afgaf betänkande, n:o 7, yttrade dervid, att alla torde vara ense

om att någon bestämd åldersgräns, efter hvars uppnående prest

skulle vara ovilkorligen skyldig att afträda från embetet för att

utbyta deraf härflytande inkomster mot emeritilön, under inga

förhållanden borde ifrågasättas. Men det syntes vara nödvändigt

att, i likhet med hvad i civila tjenstebefattningar egde rum,

stadga en viss minimiålder för rätten att komma i åtnjutande

af pension; och torde, i anseende till fåtalet af de emeritilöner,

som åtminstone till en början kunde åstadkommas, denna minimiålder

icke böra sättas lägre än sjuttio år. Om således derigenom

tillgodosåges prestens rätt att vid uppnådd hög ålder kunna erhålla

medel till sin försörjning, utan kränkande af församlingens

berättigade anspråk å sin själasörjares förmåga att på ett tillfredsställande

sätt sköta det honom anförtrodda vigtiga kall,

medförde denna församlingens rätt jemväl en bestämd skyldighet

för presten att vid en efter uppnådd åldersgräns inträdande verklig

oförmåga till tjenstgöring afstå från denna och utbyta dermed

förenade inkomster mot en emeritilön, naturligtvis under

förutsättning att sådan funnes att tillgå. I fråga om sättet för

beredande af ett i förhållande till behofvet något så när afsevärdt

antal emeritilöner vågade utskottet icke hysa förhoppning,

att något om än ringa bidrag skulle kunna erhållas genom statsanslag,

och lika liten syntes utsigten vara att kunna påräkna

någon hjelp från ecklesiastika boställenas skogsfond, hvilken ju

hade eu helt annan uppgift. Deremot torde ändamålet med

presterskapets löneregleringsfond icke vara så främmande för

denna fråga, att icke åtminstone något bidrag borde derifrån

kunna påräknas. Enligt utskottets åsigt vore dock svenska

INLEDNING.

LVU

kyrkan i denna för densamma så vigtiga angelägenhet hänvisad

hufvudsakligen till offervilligheten hos sitt presterskap. Men

det hade synts utskottet för häråt, om på det lägre presterskapet,

hvilket till större delen vore svagt aflönadt, skulle läggas en beskattning

af en procent af den eventuel emeritilönen, hvarför

utskottet ansåge sig böra förorda en nedsättning i afgifterna från

en till en half procent. Derigenom uppkommande brist torde

kunna fyllas, om hvarje ordinarie presteriig lägenhet en gång

vid innehafvare^ afgång finge under ett år stå ledig och nettobehållningen

af de med lägenheten förenade inkomster anvisades

till bildande af en pensionsfond. Visserligen kunde mot denna

utväg invändas, hvad som vid 1878 års kyrkomöte utgjorde

skälet till densammas förkastande, nemligen att åsyftade tillgång

redan tagits i anspråk för bildandet af en annan nära

stående institution — presterskapets enke- och pupillkassa —,

samt att ett förnyadt anlitande af denna tillgång skulle kännas

såsom en allt för tung börda så väl för församlingarna som i

synnerhet för presterna, af hvilka senare må hända en eller

annan kunde flerfaldiga gånger genom kollision med dylika

ledighetsår drabbas af uppskof i afseende å tillträdet af nyförvärfvad

tjenst. Men utskottet hade förestält sig, att dessa

olägenheter skulle kunna i väsentlig mån minskas, derest dels

bestämmelser meddelades mot ett allt för tätt upprepande af

dylika för ena eller andra ändamålet medgifna ledighetsår, så

att sådant ej kunde inom en församling förebomma förr än efter

ett mellanskede af exempelvis tjugufem år, dels åt Kongl. Maj:t

öfverlemnades att i särskilda fall, der omständigheterna sådant

kräfde, reglera ifrågavarande förhållande. Utan närmare motivering

beslöt kyrkomötet den 30 september 1893 underdånig

skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om utredning och förslag

för beredande af pensioner och emeritilöner särskildt åt

biskopar och särskildt åt det öfriga presterskapet, med iakttagande

deraf att, genom anlitandet af bidrag från befintliga

kassor och af ledighetsår vid presterliga beställningar äfvensom

möjligen af andra tillgångar, delegarnes afgifter gjordes så litet

betungande som möjligt.

Från kyrkomötet fördes pensionsfrågan öfver till riksdagen,

inom hvars andra kammare år 1895 en motionär1) uti motion n:o 95

0 Samme motionär hade vid 1893 års riksdag inom andra kammaren väckt

en motion, n:o 120, angående skrifvelse till Kongl. Maja med anhållan om ut

4

-

LVIII

INLEDNING.

hemstälde, »att riksdagen behagade besluta att i skrifvelse till

Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kong! Maj:t låta utreda, huru

vida tillräckliga medel för en pensionsinrättning åt rikets presterskap

kunna åstadkommas utan statsverkets betungande, eller om

bidrag af staten är för ändamålet erforderligt, samt derefter till

riksdagen göra den framställning, hvartill omständigheterna

kunna föranleda». Enligt motionärens mening skulle, utan statsverkets

betungande, en sådan pensionsinrättning kunna åvägabringas,

»i händelse man vill anlita följande tänkbara inkomstkällor:

1. Årliga bidrag af presterna sjelfva; 2. Ett års behållen

inkomst af alla presterliga lägenheter; 3. Behållna af kastningen

af de ecklesiastika boställsskogarne utöfver boställshafvarnes

andel; 4. De ecklesiastika boställenas skogsfond; 5. Presterskapets

löneregleringsfond; 6. Biskoparnes löneregleringsfond

— åtminstone hvad angår biskoparnes pensionering —; 7. Presterskapets

fattig- och emeritikassor; 8. Andra möjliga tillgångar.»

Kammarens första tillfälliga utskott framhöll i ett öfver motionen

afgifvet utlåtande, n:o 6, huru som man ganska allmänt hyst och

hyste den uppfattning, att ålderstigna och otjenstbara presters

pensionering vore ett mycket behjertansvärdt önskningsmål så

väl med hänsyn till församlingarnas själavård och omsorgen om

deras folkskoleväsen, då pastor vore sjelfskrifven ordförande i

skolrådet, som för presternas egen känsla af samvetslugn och

tillfredsställelse med sin ställning. Det väsentliga hindret för

frågans genomförande hade hufvudsakligast bestått och bestode

i svårigheten att lösa den ekonomiska sidan af densamma, i hvilket

afseende utskottet hänvisade till de lärdomar, som osökt framginge

af förhandlingarna i ämnet vid föregående riksdagar och

kyrkomöten. Mot hvarje dittills föreslagen utväg att bilda och

arbetande och framläggande för riksdagen af förslag till ändring i nådiga förordningen

angående allmänt ordnande af presterskapets inkomster den 11 juli

1862, i syfte att presterskapets kontanta aflöning skulle utgå afl statsverket. I

motiveringen till motionen framhölls såsom en bland fördelarna af den föreslagna

anordningen, att svenska kyrkan i sin helhet skulle komma att betjena^ af mera

kraftfulla män, isynnerhet om »de af ålder försvagade presterna pensionerades,

hvartill medel kunde anskaffas: a) af vakausmedel, som icke redan anslagits till

enke- och pupillkassan; b) af all behållen inkomst från de ecklesiastika boställsskogarne;

c) af pensionsafgifter af presterna sjelfva». Lagutskottet afstyrkte i utlåtande

n:o 20 motionen, utan att särskildt yttra sig om hvad motionären anfört

beträffande presternas pensionering. Vid utlåtandet var emellertid fogad en vidlyftig

reservation, innefattande försök till lösning af pensionsfrågan; och skulle,

enligt reservantens förslag, till bildande af en pensionsfond användas åtskilliga

under statskontorets förvaltning stälda ecklesiastika fonder, hvarförutom presterna

borde bidraga »med 2 procent af lönen».

INLEDNING.

LIX

upprätthålla en pensionsinrättning för prester hade tid efter

annan mycket bestämda och tungt vägande gensagor uttalats;

så, under kyrkomötets diskussioner, mot vakansåret, hvilket

framhållits såsom oly eks bringande för församlingarnas kyrkliga

lif, så mot anlitande af bidrag från presterskapets löneregleringsfond

och skogsfonden, hvilka båda hade sina särskilda uppgifter,

derifrån de icke borde förryckas. Utskottet trodde, att för det

föreslagna målets vinnande vore den af motionären omförmälda

första utvägen: »årliga bidrag af presterna sjelfva» den betydelsefullaste

och vigtigaste af alla. Men frågans behandling under

tidernas lopp lemnade icke rum för stora förhoppningar om sådan

offervillighet, att döma både af de återkommande fordringarna att

presternas bidrag skulle göras så små som möjligt och af den

nedsättning derutinnan, som vederbörande utskott vid 1893 års

kyrkomöte ifrågasatt. Enär de ekonomiska hindren för frågans

lösning vore så stora, att regeringen upprepade gånger lemnat

kyrkomötets begäran om utredning utan afseende, emedan man

kunde antaga, att en sådan utredning hade mycket små utsigter

att leda till ett lyckligt resultat, så kunde knappast förutsättas,

att riksdagen skulle vara synnerligen hågad att för sin del upprepa

ifrågavarande begäran. Ett sådant steg gjorde onekligen

under förevarande omständigheter riksdagen, så att säga, moraliskt

förbunden att ekonomiskt uppbära hela anstalten, åtminstone

till väsentligaste delen, och utskottet antoge, att riksdagen

knappast vore villig att taga det steget. För öfrigt torde ock

den mening hysas af många, att frågan om presternas pensionering

lämpligen borde behandlas i sammanhang med frågan om

ny reglering af presterskapets löner. På sätt utskottet tillstyrkt,

beslöt också andra kammaren, att motionen icke skulle

till någon åtgärd föranleda.

Nu meddelade öfversigt af frågan om presterskapets pensionering

gifver vid handen, huru som denna fråga sedan lång tid tillbaka

stått på dagordningen. Beträffande nyttan och behofvet af en pensionsinrättning

för prester hafva åsigterna i allmänhet ej varit delade;

så mycket mera skiljaktiga hafva meningarna varit, när det

galt sättet för anordnande af en dylik inrättning, särskildt beredande

af de för pensioneringen erforderliga medel. Det uppstälda

problemet har i sist berörda hänseende visat sig vara synnerligen

svårlöst, och utsigterna att nå målet synas hafva blifvit mindre

LX

INLEDNING.

nästan för hvarje gång frågan varit under behandling inom riksförsamlingen

eller kyrkomötet. Hvad i ärendet förekom vid

1895 års riksdag var för ställningen betecknande: den motion

som väcktes utgjorde — då ju några nya uppslag icke längre

syntes möjliga — i det hela blott en sammanfattning af de

vigtigare förslag till lösning af pensionsfrågans ekonomiska

sida, som å olika tider framkommit; det utskott som öfver motionen

afgaf utlåtande inskränkte sig till att uppvisa det illusoriska

i hoppet, att saken skulle kunna genomföras på någon

af de i motionen antydda vägar. Dock innebar detta utlåtande en

nyhet, visserligen icke i den mening att det gaf anvisning på

någon ny inkomstkälla, som kunde för ändamålet användas, men

väl i så måtto att den tanke första gången uttalades, att stadganden

om presternas pensionering borde ingå såsom ett moment

i den lagstiftning, på grund af hvilken presternas löner skulle i

framtiden regleras.

* *

*

De löneregleringar, som uppgjordes i enlighet med nådiga

förordningen angående allmänt ordnande af presterskapets inkomster

den 11 juli 1862, skulle jemlik! 6 § i samma förordning

vara gällande under en tid af femtio år, räknadt från den efter

hvarje lönereglerings fastställande näst inträffande första maj, oberoende

af huru vida regleringen då kunde tillämpas eller icke.

Större delen af dessa löneregleringar erhöll kunglig fastställelse

under 1860-talet; och är den tidigast utfärdade resolution meddelad

den 18 december 1863. De flesta regleringarna upphöra

således att gälla först under tiden 1914—20. Emellertid väcktes

redan under nittonde seklets sista årtionde förslag om vidtagande

af åtgärder i syfte att förbereda den lagstiftning, som ansågs böra

träda i stället för 1862 års förordning. Man hade nemligen ganska

allmänt kommit till den uppfattning, att sagda förordning icke

kunde läggas till grund för det framtida ordnandet af presterskapets

inkomster, utan att den för alltid fylt sin uppgift och

måste ersättas af en ny lagstiftning. Med hänsyn till mångfalden

och betydelsen af de intressen, som berördes af den åsyftade

reformen och hvilkas enande kunde förväntas medföra

mycket stora svårigheter, fann man det vara af vigt, att åt det

tilltänkta lagstiftningsarbetet tillmättes en rymlig tid.

INLEDNING.

LXI

Hvad som inom riksdagen i första hand uppkallade reformsträfvandena

var dock icke de erkända bristerna i lönesystemet,

utan den allt mer öfver klagade tungan och ojemnheten i beskattningssystemet.

Skattskyldigheten till presterskapet var nemligen

fortfarande i det väsentliga bestämd efter samma grunder som

under den katolska tiden: jordbruket hade, såsom förut (sid. xxii)

påpekats, att då uppbära den hufvudsakliga tyngden af de ganska

dryga bidragen till presternas aflöning, och härutinnan hade

någon egentlig förändring icke blifvit gjord. Deremot hade

på andra områden af skatteväsendet lindring i ganska stor

omfattning eller fullständig utjemning i senare tider egt rum.

Särskildt hade genom lagen angående afskrifning af de å

viss jord hvilande grundskatter m. m. den 2 december 1892

förordnats, att kronotionden — som jemte räntan blifvit sammanförd

till en summa under benämning grundskatt — skulle

afskrifvas under loppet af tolf år, räknadt från och med år 1898,

och således år 1904 eftergifvas.

På detta förhållande fäste också vid 1896 års riksdag en

motionär inom andra kammaren (motion n:o 52) uppmärksamheten

samt framhöll huru som billighet och rättvisa syntes tala för, att

den jorden åliggande, till presterskapets aflöning utgående tionde,

hvilken hade enahanda ursprung som kronotionden, blefve likasom

denna afskrifven, helst presterskapets tionde i många landsorter

vore en ganska tung börda, som ej utan stor möda kunde

af egarne till tiondeskyldig jord betalas. Beträffande afskrifning

af nu ifrågavarande tionde borde riksdagen fatta beslut, så snart

nödig utredning om dess belopp hunnit verkställas och oberoende

af den nya reglering af presterskapets löneförmåner, som af

motionären jemväl ifrågasattes. För genomförande af ett sådant

beslut måste af riksdagen medel anvisas till presterskapets aflöning

och anslag för ändamålet i riksstaten uppföras. Då statskyrkans

pr ester ej kunde betraktas annat än som statens tjensteman,

vore det ej olämpligt, att de, likasom öfriga dylika tjensteman,

erhölle sin aflöning af staten,1) helst statens förvaltnings

-

’) Redan vid 1892 års riksdag kade i en inom andra kammaren väckt motion, n:o

112, hvilken afsåg utarbetande och framläggande för riksdagen af förslag till lag

angående ny lönereglering för rikets pesterskap, framhållits, såsom en bland de

grunder på hvilka ett dylikt förslag borde byggas, att afgifter till statskyrkans

prester så väl för fastighet som för inkomst af kapital eller arbete och för person

borde ingå till statsverket, hvilket i stället skulle utfylla hvad i lönerna erfordrades

utöfver boställenas nettoafkastning. Den i åsyftade motion uttryckta tanke fram

-

LXII

INLEDNING.

och ordningsfrågor vore af prestens tjenstebefattning i mycket

beroende. Det kunde ej heller med skäl sägas, att den egentliga

själavården vore en församlingens ensak, som det ankomme uteslutande

på benne att uppehålla, ty våra gudstjenster vore offentliga

och hvilken person som så önskade egde tillträde till dem.

Den egentliga själavården kunde ej heller vara mera en församlingarnas

ensak än folkskolebildningen, som staten länge sedan

funnit vara en för hela riket vigtig angelägenhet, och hvartill

riksdagen derför anvisat betydliga medel, så att till folkskolelärarnes

aflöning nu årligen af staten utbetaltes öfver fyra

millioner kronor. Enligt motionärens beräkningar motsvarade

sistnämnda summa ungefärligen det belopp, som staten skulle få

årligen utgifva till presterskapets aflöning, derest afskrifning af

den å jorden hvilande, till samma aflöning nu utgående tionde

beslötes. I sammanhang med en sådan förändring som den nu

antydda borde, enligt motionärens mening, alla till presterskapet

utgående personliga, afgifter kunna vid en ny lönereglering borttagas.

Om presterna finge sin aflöning af staten, skulle en sådan

anordning jemväl leda till en allmän shattelindring inom pastoraten,

till fromma ej allenast för de skattskyldiga, utan äfven för

presterskapet sjelft, som derigenom kornme att undgå de hårda omdömen,

hvilka nu ofta hördes, då presterna infordrade de personliga

afgifterna och ansåge sig ej böra efterskänka dem. Vid den ifrågasatta

utredningen borde dessutom äfven komma under ompröfning'',

huru vida möjligt vore att bereda pension åt sådana prester, som

af sjuklighet eller ålderdom ej förmådde uppehålla sin tjenstebefattning,

och om icke medel dertill kunde beredas dels derigenom,

att presterskapet ålades att till pensioneringen årligen betala en

viss procent af sina löneinkomster, och dels på det sätt, att något

tillskott af statsmedel för ändamålet anvisades. Motionären hemstälde

till sist om skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan:

»a) att Kongl. Maj:t täcktes, så fort ske kan, låta utreda

myckenheten af den tionde, som nu af tiondeskyldig jord utgår

till presterskapets i riket aflöning och det belopp i penningar,

denna tionde motsvarar efter medelmarkegångspriset för de

senaste tio åren 1886—1895 och i följd deraf utgår till presterskapets

aflöning i hvarje pastorat, och hvad summan af denna

stäldes ånyo af samme motionär vid 1893 års riksdag, såsom ofvan i noten sid.

lvu blifvit antydt. Båda motionerna, som af lagutskottet — i utlåtande resp.

n:o 29 och n:o 20 — afstyrktes, blefvo af riksdagen afslagna.

INLEDNING.

LXIII

tionde utgör för hela riket, samt sedan med första möjliga, men

senast till 1898 års riksdag, dels afgifva förslag till afskrifning

af denna tionde på enahanda sätt som med de å jorden hvilande

grundskatter egt rum och under loppet af 10 år med 10 procent

årligen, dels föreslå det belopp, som riksdagen bör anvisa och

som mot tionden svarar, att utgå till presterskapets aflöning,

antingen sålunda, att det betalas omedelbart till presterna mot

motsvarande minskning i de afgifter, som utgöras till dem af

tiondeskyldig jord. eller ock utgår såsom lindring till egarne af

sådan jord för den tid nu skedda löneregleringar gälla; allt i

syfte att när tiden för nu gällande löneregleringar tilländagått

och tiondens hela afskrifning egt rum. staten skall öfvertaga

hela det belopp till presterskapets aflöning, som hittills utgått

dertill af tiondeskyldig jord;

b) att Kongl. Maj:t täcktes, om så lämpligen kan ske, i

sammanhang med i mom. a) omförmälda utredning, men eljest

för sig, låta upprätta förslag till lönestat för presterskapet i

riket, afsedd att gälla från och med 1912 och att tillämpas i

hvarje pastorat från de tider, då nuvarande löneregleringar der

upphöra, samt att denna lönestat må upptaga bestämdt belopp

för hvarje presterlig tjenstebefattning;

c) att utredningen till denna lönestats uppgörande jemväl

må omfatta, huruvida förefintliga boställen lämpligen böra efter

uppskattning och mot afdrag på lönen för tjensteinnehafvaren

bibehållas eller endast bostad med trädgårdsland åt honom upplåtas,

och boställena öfverlemnas till pastoraten mot viss afgift

eller för statsverkets räkning utarrenderas, samt att Kongl.

Maj:t ville, så fort ske kan, för riksdagen föreslå dels de förändringar

ej mindre i kongl. förordningen af den 11 juli 1862

om ordnande af presterskapets aflöning än ock i öfriga frågan

berörande lagrum, dels äfven de vilkor, som kunna finnas nödiga

för statens öfvertagande af aflöningen till rikets presterskap

såsom till öfrige statens tjensteman; samt

d) att äfven förslag till pensionsstat för presterskapet må

uppgöras på här ofvan angifna grunder, i syfte att de prestman,

som af sjuklighet eller ålder ej förmå behörigen uppehålla sina

tjenster, skola erhålla sådan.»

Sammansatta stats- och lagutskottet yttrade med anledning af

motionen i utlåtande n:o 13 att, då motionären vid framställandet af

förevarande förslag utgått från den synpunkt, att presterskapets

LXIV

INLEDNING.

aflöning, som dittills inom svenska kyrkan städse utgjorts af

vederbörande församlingar, borde öfvertagas af staten, en sådan

anordning, enligt utskottets mening, antagligen skulle hafva till

följd att tillsättningen af alla presterliga tjenster öfverginge till

staten, hvilket vore af djupt ingripande betydelse och skulle

medföra eu fullständig omgestaltning af förhållandet mellan stat

och kyrka samt mellan församling och dess presterskap. I

samma mån som statens inflytande på kyrkan derigenom skulle

ökas, komme presterskapet att ställas oberoende af vederbörande

församlingar och deras önskningar. Då utskottet hölle före, att

utvecklingen i detta hänseende ingalunda borde gå i den retning,

hvartill genomförandet af motionärens omförmälda förslag

skulle leda, hade utskottet, som jemväl tagit hänsyn till den

betydliga ökning i statsbudgeten, som deraf skulle påkallas,

funnit sig icke böra förorda en framställning till Kongl. Maj:t

om utredning och förslag beträffande afskrifning af tertialtionden,

i syfte att staten skulle öfvertaga den deraf till presterskapet

utgående aflöning. I följd deraf hade utskottet jemväl funnit

sig förhindradt att upptaga motionärens i samma syfte gjorda

yrkande om upprättande af förslag till lönestat för presterskapet,

och ej heller syntes framställningen beträffande presterskapets

pensionering under sådana förhållanden böra till någon riksdagens

åtgärd föranleda. Ehuru utskottet sålunda icke kunnat

till bifall förorda ifrågavarande motion, ville utskottet dock

erkänna, att deruti berördes ämnen, som vore värda synnerlig

uppmärksamhet. Särskildt hade de enligt bestämmelserna i

1862 års förordning upprättade regleringar af presterskapets

löner visat sig under nuvarande förhållanden innebära anmärkningsvärda

ojemnheter så väl beträffande fördelningen af utskylderna

som ock med afseende å beloppen af de för vederbörande

prester bestämda aflöningar. Derför borde ock, enligt

utskottets mening, då tiden för nu gällande löneregleringar ginge

till ända, i viss mån förändrade grunder i berörda hänseenden

göras gällande. Utskottet, som med anledning af det slut, hvartill

utskottet på ofvan anförda skäl kommit, icke ansåg sig böra

underkasta motionärens framställningar någon ytterligare granskning,

hemstälde, att motionen icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda. Motionen förföll också, ehuru den rönte bifall

af andra kammaren.

INLEDNING.

LXV

Samme motionär väckte vid 1897 års riksdag inom andra

kammaren en motion, n:o 61, af nästan ordagrant lika lydelse

med den nyligen nämnda, med den skilnad likväl att tiondens

värde skulle beräknas efter medelmarkegångspriset för åren 1887

—96 samt att förslaget till afskrifning af tionden skulle afgifvas

senast till 1899 års riksdag. Till stöd för motionen åberopades

hvad i sådant afseende anförts vid 1896 års riksdag; dock tilläde

motionären — med hänsyn till den af vederbörande utskott vid

sist omförmälda riksdag uttalade mening, att i händelse af bifall

till motionen tillsättningen af alla presterliga tjenster skulle öfvergå

till staten, — att motionären icke med sitt förslag afsett att

fråntaga församlingen dess valrätt till prest. Ett sådant förslag

skulle, om det på allvar framkomme, förmodligen icke hafva

utsigt att af riksdagen godkännas, då församlingarna helt visst

fortfarande ville och borde få behålla sin ifrågavarande valrätt.

Det syntes motionären, att åtminstone samma, om ej starkare,

skäl talade för församlingens valrätt till prest som till folkskolelärare,

äfven om motionen blefve antagen; ty i begge fallen

komme församlingen att bidraga till dessa tjenstemäns aflöning,

hvad prestens beträffade genom boställets beräknade afkastning

och genom skyldigheten att bygga och underhålla boställets

åbyggnader m. m.

Inom andra kammaren väcktes vid 1897 års riksdag i hithörande

ämnen ytterligare en motion, n:o 95, hvilken uteslutande

rörde skattskyldigheten till presterskap^. De stadganden och överenskommelser,

som bestämde denna skattskyldighet, kräfde, enligt

motionärens mening, reform. Utskylderna till presterskapet vore

nemligen så fördelade mellan en landsförsamlings invånare, att

hufvudsakliga bördan af dessa utskylder hvilade på dem som innehade

jordbruksfastighet. Den del af tionden, som inginge till

staten, skulle, på sätt motionären erinrade, genom den beslutade

grundskatteafskrifningen. försvinna, men presterskapets andel

komme att qvarstå. Den skattskyldighet till presterskapet, som

ålåge andra skatteobjekt än jordbruksfastighet, vore åter i allmänhet

och troligen öfverallt jemförelsevis mindre. Sålunda

uppginge afgifter från bruk, qvarnar, sågar, fabriker samt andra

verk och inrättningar mångenstädes ej till mer än en procent

af taxerade inkomsten. Om man i sådana församlingar, med

beräkning att jordbruksfastighet borde afkasta fyra och en half

procent af taxeringsvärdet, jemförde penningvärdet af tionden

LXVI

INLEDNING.

med värdet af nämnda afkastning, skulle man med säkerhet

finna, att tionden uppginge till betydligt mer än en procent af

densamma. På vissa orter skattade industriela verk till och

med intet till presterskapet, livilket berodde dels på att, så vidt

motionären viste, någon allmän förordning ej ålade dem en

sådan skyldighet, dels i särskilda fall på att någon industriel

anläggning ej funnits i församlingen vid tiden för lönekonventionens

uppgörande, hvarför ej heller bestämmelse meddelats om

skattskyldighet för dylik inrättning. För inkomst af kapital

erlades i många församlingar ingen annan skatt till presterskapet

än den obetydliga afgift, som stundom skulle derför utgöras

i följd af den bestämmelse i lönekonventionen, att en viss

summa skulle såsom ersättning för jura stol® utdebiteras på

alla inom församlingen, hvilka fått sig påförd bevillning till staten.

Deremot vore de personliga afgifterna så mycket vanligare och omfattade

alla ända ned till backstugusittaren. Det kunde således

inträffa, att kapitalisten hade föga större afgift till presterskapet

än den för dagspenning anstälde arbetaren. Att sådana

skatteförhållanden vore abnorma kunde ej förnekas. Men för att

åstadkomma en förändring så väl i de många för kyrkan och

presterskapet sjelft ogynsamma förhållandena som i den ojemna

skattskyldigheten fordrades en besvärlig utredning och derefter

förslag, hvilka för att blifva gällande måste antagas af både konung,

riksdag och kyrkomöte. Den fråga kunde då uppställas, om det

ej vore möjligt att i afseende på den ojemnt tryckande beskattningen

vidtaga på förhand en anordning, som medförde en jemnare

fördelning och lättnad af bördorna. Motionärens förslag i sådant

syfte vore, att alla som i en landsförsamling skattade till

presterskapet borde, i likhet med rust- och rotehållarne, undfå

ersättning för hvad de hade att till fullgörande af sin skattskyldighet

årligen utbetala. Konung och riksdag kunde, enligt motionärens

mening, om de så funne för godt, med ändring af vissa

kommunallagar besluta, att till alla, som i en församling betalade

utskylder till presterskapet, skulle gifvas ersättning på det sätt, att

ett belopp, motsvarande hela summan för presterskapets uppbörd

i församlingen, utdebiterades efter fyrk, med undantag blott af

presterskapets egna fyrkar. Till ett sådant beslut kunde, efter

motionärens åsigt, ej fordras kyrkomötets bifall, då prestens rätt

ej deraf berördes. Men för att åtgärden äfven måtte medföra en

lättnad för församlingen i dess helhet och ej innebära något an

-

INLEDNING.

LXVII

märkningsvärdt betungande för dem, som nu erlade ingen eller obetydlig

skatt till presterskapet, föreslogs, att församlingen skulle få

ett årligt bidrag af staten, uppgående till minst en tredjedel af alla

församlingens afgifter till presterskapet för året, hvarigenom det

belopp, som borde utdebiteras efter fyrk, skulle nedgå till åtminstone

två tredjedelar af uppbördssumman. Ett sådant anspråk ansåg

motionären vara berättigadt på den grund, att presten utförde

mycket arbete, som egentligen tillhörde den civila administrationen,

och hvilket församlingen icke borde betala. Då angifna

grund för statsbidrag till aflöning af presterskapet i landsförsamlingarna

äfven borde gälla angående städerna, vore det rättvist,

att stadsförsamlingarna erhölle bidrag af staten till aflöning

af sitt presterskap på samma sätt som landsförsamlingarna.

Med stöd af det anförda hemstälde motionären, att riksdagen

måtte hos Kongl. Maj:t anhålla, »det Kongl. Maj:t täcktes efter

verkstäld utredning af den skattskyldighet till presterskapet,

som nu åligger församlingarna, hvar för sig, så fort sig göra

låter, helst till 1899 års riksdag, framlägga förslag derom, att

de, som i en församling nu äro skattskyldige till presterskapet,

skola erhålla full ersättning för sina utskylder till detsamma

på så sätt, att det inom församlingen erforderliga ersättningsbeloppet

betalas till minst en tredjedel genom statsmedel och till

högst två tredjedelar genom utdebitering på alla församlingens

medlemmar efter fyrk eller bevillningskrona, presterskapets egna

fyrkar eller bevillningskronor undantagna, samt derjemte förslag

till de ändringar i nu gällande kommunallagstiftning, hvartill

vidtagandet af en sådan åtgärd kan föranleda».

Utom nämnda två motioner väcktes jemväl vid ifrågavarande

1897 års riksdag inom första kammaren en motion, n:o 3, i hvilken

till skärskådande upptogs flertalet af de omständigheter, som ega

samband med presterskapets aflöning; och hemstälde motionären,

efter en vidlyftig motivering, att riksdagen behagade besluta:

»Do att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anmäla, att riksdagen

ansett tiden vara inne att vidtaga förberedande åtgärder i ändamål

att nya regleringar af presterskapets löner på af Kongl.

Maj:t, riksdagen och kyrkomötet gemensamt gillade grunder måtte

komma till stånd och kunna träda i tillämpning å de tider, då

de nuvarande löneregleringarna upphöra att vara gällande, samt

tillika anhålla att, enär sistberörda enligt bestämmelserna i kong].

förordningen angående allmänt ordnande af presterskapets in

-

LXVIII

INLEDNING.

komster den 11 juli 1862 upprättade löneregleringar visat sig

under nuvarande förhållanden i tillämpningen innebära anmärkningsvärda

ojemnheter så väl beträffande beloppet af de för vederbörande

prestman bestämda ailöningar som med afseende å

fördelningen af de utskylder, hvilka till presterskapet utgöras,

Kong! Maj:t täcktes låta utreda, huru vida icke de nya löneregleringarna

lämpligen kunna grundas å följande, från föreskrifterna

i ofvan nämnda förordning delvis afvikande bestämmelser,

nemligen:

att presterskapets aflöning skall utgöras genom bidrag af

församlingarna och inkomst från boställena, på sätt här nedan

omförmäles;

att, så långt ske kan utan skada för religionsvården, komministraturerna

indragas eller ock förvandlas till pastorsbeställningar;

att

genom de smärre pastoratens sammanslagning minskning

i det stora antalet pastorat måtte ega ruin;

att prestboställena i regel, och der icke särskilda omständigheter

påkalla undantag derifrån, utarrenderas med presten förbehållen

nyttjanderätt till bostad och trädgård, der sådan finnes,

samt med åliggande för arrendatorn att ansvara för byggnadsoch

underhållsskyldighetens fullgörande;

att de till prestlöneregleringsfonden redan influtna och framdeles

ingående skogsförsäljningsmedel i större utsträckning, än

hittills skett, tagas i anspråk för presterskapets aflöning;

att aflöningen vid alla ordinarie presterliga beställningar

skall utgå i penningar och vara tillräcklig att bereda innehafvaren

en anständig bergning;

att de komministraturer, hvilka icke ifrågakomma till indragning

eller komma att ombildas till pastorat, skola utgöra en

särskild löneklass, inom hvilken aflöningen för alla komministrar

utgår med i allmänhet lika belopp, med den förhöjning allenast

för vissa komministraturer, som på grund af särskilda omständigheter

kan finnas skälig;

att alla pastorat skola indelas i särskilda löneklasser till det

antal, som efter utredning må finnas lämpligt;

att aflöningen skall, med nedan omförmälda undantag för

högsta löneklassen, utgå med lika belopp vid alla till samma

löneklass hörande pastorat;

INLEDNING.

LXIX

att aflöningen i lägsta löneklassen skall med ett skäligen afpassadt

belopp öfverstiga den normala aflöningen för komministrarne;

att

aflöningen i högsta löneklassen skall vid alla dertill hörande

pastorat utgå med i allmänhet lika belopp och icke bestämmas

högre, än som må anses erforderligt för att uppmuntra

rikare begåfvade unge män att inträda på den presterliga banan

samt derjemte erbjuda dem skälig ersättning för de uppoffringar

i tid och penningar, de underkastat sig för att vid universitetet

inhemta högre teologisk bildning; dock att denna bestämmelse

icke må utgöra hinder, att undantagsvis vid ett och

annat pastorat aflöningen kan förhöjas med skäligt belopp, der

sådant för uppnående af nyss nämnda ändamål anses nödigt;

att det skall tillkomma Kongl. Maj:t att — med tillbörlig

hänsyn å ena sidan till omfattningen af det med pastorsembetets

utöfvande förenade arbete och ansvar samt lefnadskostnaderna i

orten och å andra sidan till vigten deraf att ett visst proportionerligt

antal pastorat i alla löneklasser tilldelas hvarje stift —

bestämma huru många och hviska pastorat skola fördelas på de

särskilda löneklasserna;

att, för så vidt de presterliga aflöningsmedlen lemna öfverskott

utöfver hvad som för det ordinarie presterskapets aflöning

erfordras, berörda öfverskott skall användas till aflöning jemväl

af det extra ordinarie presterskapet, efter den fördelning på

hvarje stift, som af Kongl. Maj:t förordnas;

att alla från församlingarna till presterskapets aflöning utgående

bidrag jemte arrendena för de ecklesiastika boställena

skola af kronans tjensteman debiteras, uppbäras och redovisas i

sammanhang med den allmänna uppbörden samt af Konungens

befallningshafvande levereras till statskontoret;

att likaledes till statskontoret skola levereras de andelar af

skogsförsäljningsmedlen, hvilka, utan att ingå till löneregleringsfonden,

tillfalla innehafvarne af vissa ecklesiastika boställen;

att, sedan sålunda ofvan nämnda för presterskapets aflöning

afsedda medel levererats till statskontoret, det skall åligga bemälda

myndighet att af berörda medel och af de aflöningsmedel,

hvilka utgå från den under statskontorets egen förvaltning stående

prestlöneregleringsfonden, tillhandahålla vederbörande domkapitel

de andelar af berörda aflöningsmedel, som på hvarje stift

belöpa;

LXX

INLEDNING.

att det skall åligga domkapitlen att af berörda medel ej

mindre till vederbörande löntagare qvartalsvis utbetala det för

en kvar af dem genom den nya löneregleringen bestämda aflöningsbelopp

än äfven att tillhandahålla det extra ordinarie presterskapet

den aflöning, som kan tillkomma detsamma; samt

att de från de olika skattetitlarne till presterskapets aflöning

utgående bidrag blifva stälda i rigtig proportion till hvarandra;

samt derefter till riksdagen afgifva det förslag till ordnandet

af ifrågavarande angelägenhet, hvartill utredningen må föranleda,

äfvensom till de ändringar i ofvan nämnda kongl. förordning

och möjligen öfriga till förevarande fråga hänförliga stadgande^

som må anses erforderliga för förslagets genomförande;

2:o att i samma skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t i sammanhang

med den nådiga proposition angående ofvan berörda

ämne, som riksdagen torde hafva att förvänta, och efter erforderlig

utredning tillika täcktes till riksdagen afgifva förslag till

de åtgärder, som kunna och böra vidtagas i ändamål att åt af ålder

och sjukdom otjenstbara prestman bereda pension;»---

I motiven till denna motion anfördes, bland annat, huru

som det vore sjelfklart, att, om vår svenska kyrka skulle kunna

fylla sin uppgift att vara den förnämsta uppfostringsanstalten

både för den enskilde och derigenom medelbarligen jemväl för

hela samhället, bland de yttre betingelserna derför oeftergifligen

erfordrades, att det organ, hvarigenom kyrkan verkade på folket,

måste vara för sitt ändamål fullt brukbart eller, med andra ord,

att kyrkans tjenare, presterna, intoge en sådan i ekonomiskt hänseende

tryggad ställning, som medgåfve dem möjligheten att,

ostörda af tryckande näringsomsorger, med frimodighet egna sina

krafter till uppfyllande af de med deras ansvarsfulla kall förenade

pligter. Huru illa likväl det i sådant hänseende vore bestäldt

inom vårt land, väl icke för presterskapet såsom helhet

betraktadt, hvilket fäst hellre syntes motionären vara genom

gällande lag tillräckligt doteradt, helst om all den kyrkan rätteligen

tillkommande egendom tillbörligen tillvaratoges och komme

presterskapet till godo, men i synnerhet och till den vida öfvervägande

delen för komministrarne, äfvensom för många kyrkoherdar,

allt hufvudsakligen i följd af en i hög grad orättvis

och obillig fördelning af presterskapets inkomster — det ansåg

motionären hafva redan länge varit allmänneligen kändt, och

särskildt hade på senare tid derom vunnits ökad bekräftelse ge

-

INLEDNING.

LXX1

nom rent af upprörande skildringar af det nuvarande tillståndet.

Den önskade förbättringen i presterskapets aflöning skulle etter

motionärens mening, i främsta rummet vinnas genom fördelning

öfver hela niet af de från olika håll inkommande, for andamalet

tillgängliga medel. I sådant afseende framhöll motionären att

enligt uppgifter till statistiska centralbyråns lönestatistik det till

vår& kyrkas presterskap anslagna underhåll redan år 1886 beräknats

uppgå till ett sammanlagdt belopp af 7,497,500 kronor,

och då deri icke inginge de till presterskapets aflöning från loneregleringsfonden

årligen beviljade bidrag, så syntes med all

sannolikhet kunna antagas, att dessa tillgångar, okade med bidragen

från den allt jemt tillväxande folkmängden och industrien,

borde vara tillräckliga för att bereda hvarje tjenstgörande prest

en anständig bergning. Om nu, sådant oaktadt, måhända flertalet

prester befunne sig i stort ekonomiskt betryck och den förnämsta

orsaken dertill vore att söka i den ojemna_ fördelningen

af lönetillgångarna, men denna ojemna fördelning i sm ordning

förklarades af det på 1862 års förordning grundade förbud mot

användandet af vissa lönetillgångar från en församling till aflönande

af presterskapet i främmande församling, sa torde for åstadkommandet

af en rättvis fördelning af presterskapets inkomster

icke återstå att tillgripa någon annan än den visserligen radikala

men också, enligt motionärens öfvertygelse, enda verksamma

utväg att genom betydligt utvidgande af öfverflyttmngsratten

göra alla för presterskapets aflöning afsedda tillgångar för ändamålet

disponibla, med den inskränkning allenast som påkallades

af rent privaträttsliga förhållanden, såsom då till löneförbättring

för presterskapet i någon viss församling hemman och lägenheter

blifvit af församlingen gemensamt inköpta och andra fordelar

anskaffade eller då för samma ändamål enskilda personer

gjort anslag och donationer. Motionären hade ingalunda förbisett,

att man genom en sålunda medgifven rätt till fri disposition

af de presterliga lönetillgångarne komme att, hvad särskilt

församlingsafgifterna anginge, bryta med den urgamla regeln,

att hvarje församling borde aflöna sin prest, hvilken regel mängen

ansåge böra fortfarande fasthållas, både emedan den förmenades

bidraga att knyta bandet mellan församling och prest,

och derför att ett afvikande från samma regel skulle komma att

väcka mycken ovilja inom församlingarna. Det kunde val icke

heller förnekas, att det läge något tilltalande i det åskådningssätt,

LXXII

INLEDNING.

att, likasom presten hade att sörja för församlingsbornas andliga

näring, så skulle dessa förse presten med lekamlig näring. Men

å andra sidan ville det synas, som om den ideala karakteren af

detta aflöningssätt, hvilken onekligen framträdt mest utpreglad

under den tid då hvarje församlingsbo direkt till presten afl em - nade sin tribut, numera i icke ringa mån förlorat i betydelse,

sedan afgifterna till presten uppbures och redovisades af en dertill

särskild! utsedd och derför af församlingen aflönad uppbördsman.

Hvad åter anginge oviljan, som förslaget åtminstone

till en början kunde tänkas uppväcka inom församlingarna, så

borde man väl kunna hoppas, att denna ovilja efter hand skulle

vika för eu allt mer klarnad insigt derom, att uppgifvande! af den

gamla grundsatsen, att hvarje församling skulle aflöna sin egen

prest, utgjorde ett oeftergiflig! vilkor för befordrandet af det

vigtigaste kulturela intresse. Motståndet inom församlingarna

borde ock försvagas, om i samband med förslaget vidtoges jemväl

en annan anordning, hvarigenom församlingarna skulle komma

att befrias från besväret med och kostnaden för uppbörden af afgifterna

till presten. Detta ändamål skulle nemligen vinnas, om

samtliga dessa afgifter komme att debiteras, uppbäras och redovisas

af kronans tjensteman i sammanhang med den allmänna

uppbörden — såsom en ringa ersättning för de många och vigtiga

fenster, som kyrkan gjorde staten. Vidare borde de sålunda

indrifna medlen levereras till statskontoret och derifrån tillika

med de från löneregleringsfonden utgående aflöningsmedel tillhandahållas

domkapitlen, som egde att till vederbörande löntagare

utbetala det för en hvar af dem genom den nya löneregleringen

tillerkända aflöningsbelopp. Slutligen har motionären beträffande

frågan om de förändrade grunder för deltagandet i utskylderna

till presterskapet, som borde göras gällande uti de nya löneregleringarna,

förklarat sig anse det vara vanskligt att derom göra

något annat än ett generel! uttalande, i syfte att alla nu från

församlingarna utgående gärder till presterskapet fortfarande

borde utgå, med iakttagande endast af erforderlig jemkning, så

att församlingarna om möjligt blefve likstälda både i fråga om

personliga afgifter och hvad beträffade afgifter för jordbruksfastighet

och all annan fastighet, äfvensom att dessa sistnämnda

afgifter blefve afpassade i billigt förhållande till de afgifter,

som borde utgöras af industriela verk och inrättningar.

INLEDNING.

Lxxrn

Ofvan omförmälda vid 1897 års riksdag väckta motioner öfverlemnades

till'' sammansatta stats- ock lagutskottet, som med anledning

af dem afgaf gemensamt utlåtande, n:o 7. I anslutning

till berörda utlåtande aflat riksdagen den 5 maj 1897 till Kongl.

Maj:t underdånig skrifvelse angående ändring i presterskapets

aflöningsförhållanden, dervid anfördes, bland annat, följande:

»Vid öfvervägande af de i nämnda motioner berörda ämnen

kar riksdagen funnit det visserligen icke kunna förnekas, att de

nu gällande ock af Eders Kongl. Maj:t stadfästade lönekonventionerna,

kvilka tillkommit med anledning af kongl. förordningen

den 11 juli 1862, beteckna ett synnerligen stort framsteg i förhållande

till det förut rådande aflöningssättet. Att de deremot

numera i många afseenden lemna mycket öfrigt att önska, finner

riksdagen framgå så väl af. hvad inom riksdagen förut i ämnet

upplysts som genom de i förevarande motioner lemnade uppgifter,

och är dessutom nogsamt bekant. Ett sådant sakernas

tillstånd torde ej vara till fromma hvarken för församlingarna

eller presterskapet. Om den närmare beskaffenheten af dessa

missförhållanden å hvarje särskild ort kan riksdagen icke yttra

sig, då lönekonventionerna icke äro i tryck tillgängliga, men

riksdagen anser det emellertid icke kunna förnekas, att en grundlig

förbättring i flera afseenden är af behofvet påkallad. Riksdagen

är likaledes öfvertygad derom, att ehuruväl en sådan

genomgripande förändring icke kan ernås, förr än i mån af de

nuvarande konventionernas utlöpande, det likväl ingalunda kan

anses vara för tidigt att redan nu taga frågan under behandling,

i anseende till den mycket vidlyftiga och uttömmande

utredning, som för dess allsidiga bedömande erfordras, och med

hänsyn dertill att många myndigheter torde böra höras i frågan,

innan densamma kan anses hafva kommit i sådant skick, att

den lämpligen kan företagas till slutligt afgörande.

Med ledning af motionerna går riksdagen nu att omnämna

några af de afseenden, uti hvilka en förbättring synes

erforderlig, utan att riksdagen dervid kan anse sig hafva anmärkt

alla de olikartade synpunkter eller framlagt alla de

mångfaldiga omständigheter, som kunna på frågan inverka.

Genom lönekonventionerna reglerades församlingsmedlemmarnes

bidrag till presterskapet på ett synnerligen skiftande

sätt i olika orter. Emellertid torde fortfarande den hufvudsakligaste

bördan deraf hvila på den tiondeskyldiga jorden. Genom

LXXIV

INLEDNING.

jordbrukets utveckling — som medfört, att den beräkning, som

vid löneregleringarnas uppgörande lades till grund för bidragsskyldigbeten,

ej ens vid jemförelse jordbruksfastigheter emellan

längre är tidsenlig, — genom uppkomsten af industriel anläggningar

och stationssamhällen samt deraf föranledd mer eller

mindre betydlig folkökning i många församlingar och genom

flera andra inträdda förändringar torde det flerstädes hafva

kommit att framstå såsom ganska obilligt, att blott en del af

församlingen hufvudsakligen bekostar den institution, hvaraf

dock alla hafva gagn. Det synes sålunda riksdagen först och

främst vara af nöden att få till stånd en grundlig utredning

beträffande förhållandet mellan den del af presterskapets aflöning,

som inom hvarje församling gäldas af den tiondeskyldiga

jorden, och den, som utgöres af andra inom densamma befintliga

skatteobj ekt, äfvensom ett sammandrag öfver hvad i tionde utgår

från hela riket. Derigenom kommer äfven att vid jemförelse

de olika församlingarna emellan framstå de för visso ganska

betydliga olikheter, som i detta afseende förefinnas mellan skilda

församlingar inom landet.

Riksdagen är redan nu öfvertygad derom, att genom utredningen

det skall visa sig, att eu mycket omfattande revision af

grunderna för skyldigheten att bidraga till presterskapets aflöning

blifver nödvändig, så att en utjemning må kunna ske i

afseende på de olika skatteobj ekten.

Genom en sådan utjemning skulle, enligt riksdagens åsigt,

i ett stort antal församlingar de berättigade skälen till de

klagomål, som nu höras från egarne till tiondeskyldig jord,

kunna upphäfvas. Emellertid torde ett icke obetydligt antal

församlingar finnas, hvarest på den antydda vägen det afsedda

målet icke skulle kunna vinnas, enär inom dem några andra beska

ttningsföremål än tiondeskyldig j ord ej alls eller endast i högst

obetydlig mån förefinnas. Beträffande sådana församlingar anser

riksdagen det böra tillses, huru vida icke någon lindring må

kunna dem beredas genom bidrag från tillgängliga fonder eller

annorledes, så att församlingarna ej öfver höfvan betungas, men

vederbörande presterskap likväl erhåller sin anständiga bergning.

Dylik hjelp bör dock enligt riksdagens förmenande lemnas allenast

så länge förhållandena göra densamma erforderlig och upphöra,

derest församlingens skatteförmåga blifver af någon anledning

i motsvarande grad ökad.

INLEDNING.

LXXV

En utjemning torde ock enligt riksdagens mening till eu

viss grad kunna ock böra ske beträffande de lönevilkor, som

presterskapet åtnjuter, så att nuvarande stora olikheter mellan

aflöningsförmånerna i olika församlingar i någon mån mildras.

Särskild! synes en rättelse vara önskvärd i den olämpliga proportion,

som på flera ställen råder mellan kyrkoherdes och komministrars

aflöning inom samma pastorat. En utredning angående

dessa förhållanden synes riksdagen erforderlig.

De af motionärerna föreslagna åtgärder att direkt eller indirekt

göra presterskapet till af staten aflönade tjensteman har

riksdagen ej kunnat bifalla och således ej heller de yrkanden i

motionerna, som med sagda förslag stå i oskiljaktigt sammanhang.

Ett sådant förfarande skulle nemligen enligt riksdagens

åsigt allt för djupt ingripa i de nuvarande, sedan gammalt rotfästade

kyrkliga förhållandena. Det skulle förändra statens

och kyrkans ställning till hvarandra, äfvensom förhållandet

mellan de enskilda församlingarna och deras presterskap. Riksdagen

är derjemte öfvertygad, att det i allmänhet icke skulle i

församlingarna mottagas med välvilja. Af dessa skäl finner

riksdagen sig böra vidhålla den uppfattning, som 1896 års riksdag

i anledning af en då väckt motion häfdat, och såsom sin

åsigt uttala, att den grundsatsen bör fortfarande gälla, att avgifter,

som af en församling till dess presterskap utgöras, ej må

till aflönande af en annan församlings presterskap användas,

hvilken grundsats finnes tydligt uttryckt i § 9 af ofvannämnda

kong!, förordning den 11 juli 1862. De jemkningar och förbättringar

i nuvarande aflöningsskyldighet för församlingarna och

aflöningsrätt för presterskapet, som äro nödvändiga, böra derför

enligt riksdagens mening ega rum med bibehållande af nämnda

grundsats.

Men riksdagen har trott sig finna, att utan rubbning af

samma grundsats en viss lindring på af motionärerna antydd

väg likväl skulle kunna beredas församlingarna. Enär nemligen

det svenska presterskapet småningom erhållit allt flera embetsåligganden,

hvilka ej kunna anses vara af kyrklig art, och som

icke heller motiveras af den enskilda församlingens behof, utan

af statshänsyn, finner riksdagen, att från detta förhållande goda

skäl kunna hemtas för att statsbidrag i någon mån lemnas till

presterskapets aflöning. På hvad sätt detta lämpligen bör kunna

ske, och i hvilken omfattning det kan blifva erforderligt, torde

LXXVI

INLEDNING.

kunna bestämmas först sedan ofvan berörda utredning verk

stälts.

Såsom ytterligare underlättande ernåendet af den önskade

jemnare fördelningen i alla bär ofvan omförmälda afseenden

kunna flera utvägar påpekas, och åtskilliga äro äfven af motionärerna

antydda. Bland dem är indragning af vissa komministraturer

en. Ehuru riksdagen antager, att en sådan åtgärd

skall stöta på motstånd inom åtskilliga församlingar, och

ehuru riksdagen anser, att dervid billig hänsyn bör tagas till

församlingarnas behof och önskningar, håller riksdagen dock före,

att flerstädes, i synnerhet der två prester bo och tjenstgöra i

en och samma församling, en indragning kan utan skada ske.

Derjemte anser riksdagen det böra tagas i öfvervägande,

huru vida icke på vissa orter, synnerligast sådana med gammal

odling, hvarest församlingarna äro j emförelsevis små och kyrkorna

ligga nära hvarandra, en sammanslagning utaf smärre pastorat

må kunna ega rum, ehuruväl häremot ännu större svårigheter

torde komma att uppstå, än hvad ofvan nämnts.

I sammanhang härmed är äfven att beakta, om icke åtskilliga

komministraturer torde böra förvandlas till sjelfständiga

pastorat.

Genom dylika indragningar och sammanslagningar skulle

flerstädes frågan om presterskapets aflöning kunna på tillfredsställande

sätt lösas, utan att prestens förmåga att fullgöra sina

embetsåligganden behöfde genom göromålens ökning äfventyras.

I de fall åter, der dessa åtgärder ej kunna vidtagas, måste man

tillse, huru vida ej bidrag från annat håll må kunna lemnas åt

församlingar, som äfven efter införandet af förändradt utskyldssystem,

hvarom ofvan nämnts, blifva för svaga att kunna bereda

sin herde anständig bergning. Dervid bör först ifrågakomma

att använda medel ur presterskapets löneregleringsfond. Äfven

om det ej vore klokt att årligen från denna utdela årets hela

inkomst, då derigenom lätt ett följande års bidrag blefve mindre

än ett föregående års, så föreställer sig riksdagen, att möjligen

mera än hittills af densamma kunde disponeras. En utredning

härom torde vara erforderlig. Möjligen skulle också denna fond,

utan att § 9 i ofta nämnda kongl. förordning af den 11 juli 1862

för nära träddes, kunna få ytterligare tillskott från andra håll,

synnerligast såsom en följd af en sådan omreglering af de presterliga

befattningarna, hvarom ofvan nämnts.

INLEDNING.

LXXVII

Vidkommande de ecklesiastika boställenas skogsfond vill

riksdagen, utan att närmare inlåta sig på frågan om dess tillkomst

ock kittillsvarande användning, blott uttala den mening,

att, sedan af densamma bekostats skogsindelningar och vissa

andra nödiga utgifter, hädanefter dess afkastning hufvudsakligen

borde kunna användas till samma ändamål som löneregleringsf

ondens.

Hvad prestboställena angår, har riksdagen sig bekant, att

mycket olika förhållanden på skilda orter i landet göra sig

gällande beträffande desamma. Riksdagen anser derför, att några

för hela riket gällande stadganden rörande sättet för deras

brukande ej äro lämpliga. Det torde i somliga fall vara för

presten fördelaktigt, ja kanske nödvändigt, att sjelf sköta bostället,

medan det deremot i andra fall är för honom mycket

olämpligt och ledande till stora olägenheter. En förbättring i

nu anmärkta hänseende anser riksdagen kunna vinnas, i fall det

medgåfves presterskapet större frihet än hittills att få genom

vederbörande myndigheters försorg för längre tid utarrendera

sina boställen. Det skulle äfven kunna ifrågasättas, om det ej

under vissa förhållanden skulle kunna medgifvas en församling

att sjelf öfvertaga arrendet af prestgården under gällande regleringstid.

En noggrann utredning om det lämpligaste förfaringssättet

härutinnan anser riksdagen vara af behofvet påkallad, och

bör dervid tagas hänsyn till, att boställena må blifva väl häfdade

samt så väl församlingens som presterskapets bästa må

tillgodoses. Presten bör dock, enligt riksdagens åsigt, i hvarje

fall bibehållas vid sj elfva bostaden samt trädgård.

Vid en blifvande utredning för uppgörande af förslag till

ny lönereglering för presterskapet torde enligt riksdagens mening

äfven många andra förhållanden, än de ofvan berörda, böra

blifva föremål för undersökning i ändamål att vinna behöflig

rättelse. Riksdagen tillåter sig i sådant afseende framhålla

frågan om förändring i afseende på de nu utgående personela

afgifterna till presterskapet, hvilkas uppbörd nu är synnerligen

svår och föga egnad att befästa godt förhållande mellan församling

och prest. Vidare torde vara att beakta frågor om

eventuelt sammanbyggande af kyrkor, om ordnande af kapellförsamlingarnas

ställning till sina moderförsamlingar, om reglerande

af det extra ordinarie presterskapets vilkor, om ändrade

bestämmelser i afseende på beräknande af å boställen nedlagda

lxxviii

INLEDNING.

förbättringskostnader samt i afseende på prsterskapets skyldighet

att bygga och underhålla vissa hus, så väl hvad prestgårdar

som komministersboställen angår, om i hvad mån bidragsskyldighet

till presterskapets aflöning bör åläggas främmande trosbekännare,

m. in. m. m. Riksdagen håller före, att den önskade utredningen

bör göras så fullständig och allsidig som möjligt, så att dervid

tages hänsyn till alla de förhållanden, som kunna och böra inverka

på det vigtiga ärendets förande till ett lyckligt slut.

Hvad angår motionärens yrkanden om skrifvelse med begäran

om utredning och åtgärder för presterskapets pensionering,

har riksdagen, som håller före, att en sådan pensionering i

större eller mindre omfattning vore önskvärd, ansett sig, ehuru

riksdagen ej förbiser svårigheterna vid pensioneringens åstadkommande,

böra bifalla desamma, dervid uttalande den mening,

att presterskapet bör sjelf bidraga till sin pensionering.----•

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Riksdagen

härmed hos Eders Kongl. Maj:t anhålla:

att Eders Kongl. Maj:t täcktes så fort ske kan låta verkställa

noggrann utredning så väl beträffande den på nu gällande

löneregleringar grundade skattskyldigheten till presterskapet

från den tiondepligtiga jorden och andra beskattningsföremål i

jemförelse med hvarandra, både inom hvarje församling och

mellan olika församlingar, som ock beträffande de aflöningsvilkor,

som för närvarande af presterskapet i olika församlingar

åtnjutas;

att Eders Kongl. Maj:t täcktes, efter verkstäld utredning af

på frågan inverkande omständigheter, till riksdagens godkännande

framlägga de grunder, som anses böra blifva bestämmande vid

reglerandet af presterskapets aflöning, sedan tiden för nu gällande

lönekonventioner utlupit;

att vid utredandet af berörda grunder särskild hänsyn måtte

tagas bland annat dertill:

huru vida icke eu utjemning bör åstadkommas i afseende på

de bidrag till presterskapets aflöning, som utgå från olika skatteobjekt,

och i hvad mån staten bör bidraga till aflöningen;

huru vida icke från tillgängliga fonder bidrag må kunna

lemnas till aflöning åt presterskapet i de församlingar, som eljest

skulle deraf oskäligt betungas;

huru vida en utjemning i viss mån af olikheterna uti presterskapets

aflöning inom olika församlingar och tjenstegrader må

INLEDNING.

LXXIX

kunna ega ruin, så att hvarje prest må erhålla anständig

bergning;

huru vida icke vissa komministraturer böra och kunna indragas

och andra förvandlas till pastorsbeställningar;1)

huru vida eu sammanslagning af smärre pastorat må kunna

ega rum;1)

huru vida icke afkastningen af presterskapets löneregleringsfond

och de ecklesiastika boställenas skogsfond bör i större omfattning

än hittills tagas i anspråk för presterskapets aflöning;

huru vida icke förändrad ordning för prestboställenas utarrendering

bör stadgas, med fäst afseende derpå, att boställena

må väl häfdas samt så väl församlingarnas som presterskapets

bästa tillgodoses;* 2) samt

att Eders Kongl. Maj:t täcktes i sammanhang med ofvan

omförmälda utredning äfven låta verkställa utredning angående

möjligheten af och sättet för beredande af pension åt de prestman,

som af ålder eller sjukdom ej förmå behörigen uppehålla

sina tjenster, samt derefter för riksdagen framlägga de förslag,

hvartill utredningen kan föranleda.»3)

Enligt nådigt beslut den 22 oktober 1897 har komitén tätt

sig anbefaldt att verkställa de utredningar och uppgöra de förslag,

om hvilka i riksdagens ofvan berörda skrifvelse sålunda

förmäles.

Denna fråga har behandlats i komiténs betänkande III beträffande t Den

kyrkliga indelningen och organisationen».

2) Denna fråga har behandlats i komiténs betänkande I beträffande » Utarrendering

af presterskapets med jordbruk förenade bostadsboställen>.

8) Med anledning af väckt motion, n:o 4, har 1898 års kyrkomöte i underdånig

skrifvelse den 5 oktober samma år hos Kong! Maj:t anhållit om utredning

och förslag för beredande af pensioner eller emeritilöner åt biskoparne. Huru

vida denna kyrkomötets framställning blifvit af Kongl. Maj:t slutligen behandlad

är icke komitén bekant.

LXXX

Skattskyldigheten till presterskap ets aflöning

enligt nn gällande lagstiftning.

Vid bestämmandet af de afgifter, som enligt 1862 års förordning

skulle för femtio år träda i stället för tionden och

andra presträttigheter, hade vederbörande jemlikt förordningens

§ 6 mom. 2 att ställa sig till efterrättelse de för riket i allmänhet

eller särskild! för vissa orter gällande författningar och

stadganden, äfvensom att fästa afseende på de af församlingen

till dess presterskap förut utgående afgifter samt de afgifter, som

af öfriga pastorat inom stiftet under liknande förhållanden utgjordes.

Att af dessa tre bestämningsgrunder den förstnämnda

borde hafva företrädet kunde må hända slutas deraf, att författningarna

sades skola lända till efterrättelse; men att de båda sistnämnda

grunderna i verkligheten skulle komma att få en öfvervägande

betydelse synes hafva varit förutsatt så väl i 1859 års

kongl. proposition som under diskussionen i riksdagen år 1860.

Det framgick ock helt naturligt af den stadgade ordningen för

regleringsärendenas behandling. Vid uppgörandet af de förslag

till afgifternas bestämmande, som de länsvis utsedda nämnderna

hade att underställa Kongl. Maj:ts slutliga pröfning, skulle de

nemligen enligt § 3 mom. 4 hafva ledning af förslag, upprättade

af församlingarna; och dessa senare förslag skulle åter förberedas

derigenom, att af kyrkokerdarne meddelades uppgifter å de

löneinkomster, af hvilka presterskapet var i åtnj utande. Utgångspunkten

var således gifven i de faktiska löneinkomsterna och i

församlingarnas derå grundade anbud af vissa afgifter.

Det hette i förordningens § 3 mom. 2, att församlingen egde

föreslå så väl aflöningsbeloppet som dess fördelning. Med berörda

fördelning åsyftades i främsta rummet afgifternas utgörande

af löngifvarne; men hvarken i riksdagsförhandlingarna eller

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET. r,YX\’T

i sjelfva författningen förekommer någon antydan, att dermed

borde förstås en skattejemkning i den mening, att dittillsvarande

bidragsskyldigket skulle öfverflyttas från det ena beskattningsföremålet

till det andra eller från den ena klassen af

löngifvare till den andra. Tvärt om framträder i flera hänseenden

lagstiftarens omtanke att bevara ej blott totalbeloppet af de

inkomster, som utgått till pr ester skåpet., utan äfven den bestående

grupperingen af de bidrag sskyldiges afgifter. Så skulle tionden

bestämmas för sig och efter sina egna i författningar och sedvänja

gifna mått; detsamma gälde om afgifterna för verk

och inrättningar; såsom en särskild skattegrupp behandlades

derefter jura stol® jemte öfriga extra ordinarie afgifter. Någon

omflyttning eller jemkning mellan dessa olika slag af skatter var

i förordningen icke ifrågasatt. Beträffande de extra ordinarie afgifterna

meddelades i § 7 till och med uttrycklig föreskrift om

grunden för dessa afgifters fördelning mellan de bidragsskyldiga,

i syfte att dittills bestående gradering och klassificering

skulle så vidt möjligt bibehållas.

Förordningens bestämmelser lemnade i öfrigt ett mycket

stort utrymme åt de verkställande myndigheternas omdöme och

uppfinningsförmåga. Härutinnan kom helt naturligt initiativet

att hvila hos löneregleringsnämnderna, som handlade hvar

för sig, obundna af närmare instruktioner och med stor frihet

att på egen hand ordna beskattningen. En jemförelse mellan

löneregleringsresolutionerna visar också, att hvarje länsnämnd för

sig utarbetat och genomfört ett eget system för afgifternas bestämmande

och fördelning. I regel ingick hvarken kammarkollegium

eller Kongl. Maj:t i någon jemförande granskning och jemkning

af de inom de särskilda nämnderna tillämpade beskattningsgrunder.

Följden häraf blef ock, att, såsom i 1897 års riksdagsskrifvelse

jemväl är anmärkt, församlingsbidragen till presterskapet

genom regleringarna bestämdes på synnerligen skiftande

sätt i olika orter.

Komitén går nu att, med ledning så väl af de tryckta löneregleringsresolutionerna

som af ganska omfattande undersökningar

i särskilda fall af löneregleringshandlingarna, lemna en

närmare redogörelse för regleringarnas utförande och de väsentligaste

skiljaktigheterna i afseende å beskattning sgrunderna.

LXXXII NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAP!’.

Hvad först och främst beträffar tiondeafgifterna, har det

vid bestämmandet af deras belopp varit så mycket lättare att

fästa afseende å hvad församlingarna i sådant hänseende förut

utgjort, som dessa afgifter redan tillförne voro i många fall bestämda

genom konventioner eller ackord. I allmänhet hafva,

efter hvad det vill synas, dels församlingarna erbjudit ungefär

samma tiondebelopp som dittills utgått, dels förslagen af vederbörande

myndigheter godkänts. Särskilda omständigheter medförde

väl någon gång en mindre nedsättning; men der förändring

ifrågakommit, har den vanligen inneburit förhöjning, hvarvid

såsom skäl åberopats dels förhållandena inom närbelägna församlingar,

dels hänsyn till presterskapets anständiga bergning,

dels ock den omomständighet att föreslagna eller dittills utgående

afgifter icke stått i skäligt förhållande till den tiondeskyldiga

jordens afkastning.

När förhöjning egt rum, har understundom från presterskapets

sida eller inom nämnderna förebragts mer eller mindre

fullständig utredning rörande den tiondeskyldiga jordens afkastning.

Inom de flesta län förekom dock sådan undersökning

mera undantagsvis, nemligen endast då särskilda förhållanden

i en eller annan församling dertill föranledde. Men i

Gfefleborgs län ansåg sig nämnden från början böra för alla

församlingar anställa en noggrann beräkning af hemmanens

afkastningsförinäga och föreslog derefter med ledning af 1681

års författning tiondeafgifter, som för de flesta församlingar

icke obetydligt öfverstego hvad af den tiondeskyldiga jorden

derförinnan utgått. Liknande förfarande har ganska allmänt

tillämpats äfven af nämnderna för Jemtlands och för Vesterbottens

län. Kongl. Maj:t godkände ock vanligen de af nämnderna

sålunda gjorda beräkningar.

För tiondeafgifternas fördelning å den tiondeskyldiga jorden

hafva i olika delar af riket olika grunder blifvit tillämpade.

Åtskilliga länsnämnder genomförde i detta hänseende en mycket

vigtig förändring, då de, sedan en församlings hela tionde

blifvit till summan bestämd, föreslogo dess fördelning å de

tiondeskyldiga hemmanen eller å jordbruksfastigheterna »efter

de bevillningstaxeringsvärden, som varda dem åsätta för året näst

före det, då tillämpning af denna lönereglering vidtager» — såsom

formeln vanligen lyder.

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAP!!. LXXXIII

Sådan fördelning efter taxeringsvärden har stadgats i de flesta

löneregleringsresolutioner för pastoraten i Jönköpings, Kalmar,

Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Elfsborgs, Yermlands, Örebro,

Vesternorrlands, Jemtlands och Norrbottens län, men förekommer

äfven, ehuru mera undantagsvis, i resolutioner för

pastorat inom öfriga län. Antalet församlingar, beträffande

hvilka fastigheternas taxeringsvärden blifvit lagda till grund för

tiondeafgifternas fördelning, uppgår öfver hela riket till 1,123.

I andra delar af riket har man deremot uteslutande eller

företrädesvis fasthållit vid äldre fördelning sgrunder. Så har

tiondeafgiften bestämts att utgå i Gfefleborgs län efter öresland,

i Yesterbottens samt delvis i Norrbottens och Vesternorrlands

län efter mantal, seland eller rök. i Kopparbergs län efter

soldatrote, jordetal ''eller tunnlandtal, i Vestmanlands län

efter mantal, tunnlandtal, öretal eller särskild längd, i Göteborgs

och Bohus län efter mantal eller 1694 års tiondesättning,

i Gotlands län efter hemmantal samt i Stockholms, Upsala, Södermanlands,

Östergötlands, Kronobergs, Hallands och Skaraborgs län

för det mesta efter särskilda hvarje löneregleringsförslag vidfogade''

tiondelängder, hvilka väl i de flesta fall torde varit uppgjorda

efter äldre tiders fördelningsgrunder.1)

Då löneregleringsnämnderna, såsom förut blifvit antydt, i de

flesta fall nöjde sig med att, utan vidare undersökning af den

tiondeskyldiga jordens verkliga afkastning, bestämma tiondeafgifterna

till belopp motsvarande hvad dittills af församlingarna

utgått, och då dessa belopp mycket ofta blifvit sedan

längre tid tillbaka genom konventioner eller ackord faststälda,

var det naturligt, att de nya tiondeafgif''terna på det hela skulle *)

*) Vanligen äro resolutionerna beträffande jordbruksfastigheternas afgifter

affattade i allmänna ordalag såsom: »af hemmanen (eller af den tiondeskyldiga

jorden, af jordbruksfastigheterna, af hemman och lägenheter, eller för de jorden

åliggande ntskylder) utgöres . . . kbf. spanmål» o. s. v. Stundom uppräknas

dock särskildt de olika afgifter — tertialtionde, smörtionde, osttionde, qvicktionde,

ved, äckor, helgonskyld, påskmat, jura stolse m. m. —, i utbyte mot hvilka den

faststälda afgiftssumman af hemmanen eller jorden skulle utgöras.

Beträffande pastoraten i några län tillkomma särskilda bestämmelser för

vissa slag af jordbruksfastigheter. Så stadgas i resolutioner för pastorat inom

Kronobergs län — efter den paragraf som af handlar tiondeaf gift erna —, att »för

jordbruksfastigheter, från hemman afsöndrade utan åsatt mantal, äfvensom för

annan fastighet, hvarom icke i efterföljande paragraf (om verk och inrättningar)

förmäles, samt för frälseräntor betalas årligen 1/i6 procent af näst föregående års

bevillningstaxeringsvärde, dock ej mindre än 65 öre».

I de skånska länen och i Hallands län hafva säterierna icke utgjort tertialtionde;

men till ersättning härför stadgas i resolutionerna särskilda, vanligen mycket

obetydliga, afgifter i persedlar eller penningar för säterier inom dessa län.

LXXXIV NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

komma att understiga hvad de enligt de äldre författningarnas

bestämmelser rätteligen bort utgöra.

Någon fullständig och tillförlitlig redogörelse för resultatet

af de nya tiondeafgifternas bestämmande lärer numera hvarken

ur löneregleringshandlingarna eller annorledes kunna erhållas.

Men en ganska god ledning för omdömet härutinnan torde

kunna vinnas genom eu jemförelse mellan å ena sidan de i löneregleringsresolutionerna

faststälda afgifter för jordbruksfastighet

och å andra sidan den del af jordbrukets bruttoafkastning, som

jemlikt författningarna bort i tionde till pr ester skåpet utgöras.

En sådan jemförelse har ock af komitén utförts med ledning af

de officiela uppgifterna rörande skörden af tiondepligtiga sädesslag

äfvensom beträffande antalet kokreatur i hvarje län, hvarvid

legat till grund dels medeltalen för skörd och kor under den

tioårsperiod, då löneregleringarna i allmänhet faststäldes, nemligen

åren 1865—74. dels ock motsvarande siffror för endast

året 1896. För trettiondedelen af sålunda funna spanmålsbelopp

och för det efter »en mark af hvar ko» beräknade

"smörbelopp har derefter värdet i penningar uträknats enligt de

för år 1896 bestämda markegångspris, hvilka jemväl följts

vid förvandlingen af de i tab. 2 af komiténs tabeller seren A

redovisade persedelafgifter till presterskapet. Slutresultatet

af dessa beräkningar föreligger i här efteråt följande öfversigtstabellen

A.

Ifrågavarande jemförelse lider visserligen af några oegentligheter.

Dels torde uppgifterna, i synnerhet för äldre tider,

om skörd och kreaturstal i många fall vara rätt ofullständiga,

och de beräknade siffrorna för tiondens författningsenliga belopp

kunna derför så väl för åren 1865—74 som för år 1896 anses såsom

för låga. Dels äro jemförelselederna icke alldeles likartade, i

det att de ur tab. 2 af tabellserien A hemtade siffror för jordbruksfastighetens

afgifter omfatta icke blott de mot sädesoch

smörtionden svarande afgifter utan äfven de afgifter,

som utgöra jordbruksfastighetens andel i jura stol* och

andra extra ordinarie afgifter; dessa siffror äro derför något

för höga. Men häraf följer endast, att man så mycket säkrare

kan ur jemförelsen draga den slutsats, att tiondeafgifterna vid

löneregleringarna i allmänhet faststälts till lägre belopp, än

som skulle författningsenligt utgått. Hade skördeuppgifterna

varit fullständigare och de mot tionden svarande afgifter kun

-

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

LXXXV

nät utan sammanblandning med andra afgifter redovisas, skulle

anmärkta förhållande hafva framträdt ännu skarpare.1)

Öfversigtstabell A.

Län.

Afgifter

af jord- bruks- fastighet

utgjorde

ccki.-året

1896—97

(tab.-ser.

A, tab. 2

kol. 4).

Värdet af Vso af

spanmålsskörden och

värdet af en mark

smör pr ko utgjorde

Afgifterna för eckl.-j

året 1896—97

understego (—) eller 1

öfverstego( +) värdet

af

under åren

1865—74

i medeltal

årligen

år 1896

medelskör- den m. m.

åren 1865

—74 med

skörden j

m. m. årj

1896 |

med

kr.

kr.

kr.

%

%

Stockholms och Upsala län . .

317,999

430,000

670,000

— 2605

— 52-54

Södermanlands län......

157,973

257,000

344,000

— 38-53

— 54-08

Östergötlands län.......

267,378

397,000

493,000

— 32-65

— 45-77

Jönköpings län........

135,519

232,000

354,000

— 41-59

— 61-72

Kronobergs län........

121,798

162,000

271,000

— 24-82

— 55-06

Kalmar län.........

184,376

268,000

340,000

— 31-20

— 45-77

Gotlands län.........

55,695

97,000

106,000

— 42-58

— 47-46

Blekinge län.........

30,124

116,000

165,000

— 74-03

— 81-74

Kristianstads och Malmöhus län

701,735

1,160,000

1,448,000

- 39-51

— 51-54

Hallands län........

131,428

199,000

320,000

— 33-96

— 58-93

Göteborgs och Bohus län . . .

92,500

242,000

232,000

- 61-78

— 60-13

Elfsborgs och Skaraborgs län . .

406,704

690,000

927,000

— 4106

- - 56-13

Vermlands län........

124,148

272,000

391,000

— 54-36

— 68‘25

Örebro län.........

110,534

210,000

318,000

— 47-36

— 6524

Vestmanlands län.......

163,624

193,000

328,000

— 15-22

— 5011

Kopparbergs län.......

146,077

179,000

282,000

— 18-39

— 48-20

Gefleborgs län........

148,005

126,000

211,000

+ 17-50

— 29-86

Vesternorrlands län......

133,831

109,000

165,000

+ 22-78

— 18-89

Jemtlands län........

82,191

66,000

100,000

+ 24-53

— 17-81

Vesterbottens och Norrbottens län

187,811

155,000

306,000

+ 21-17

— 38-62

För hela riket

3,699,450

5,5(50.000

7,771,000

— 33-46

— 52-39

*) Af de mindre oegentligheter, som icke kunnat vid öfversigtstabellens

uppgörande undvikas, må äfven anmärkas, dels att siffrorna för den af spanmålsskörden

beräknade tertialtionde äro beträffande de skånska länen och Hallands län

något för höga, enär de omfatta skörden äfven å säterierna, hvilka i dessa län

icke äro lagligen förpligtnde att utgöra tertialtionde, dels att presterskapet i några

församlingar af Östergötlands, Vermlands, Jemtlands, Vesternorrlands och Vesterbottens

län ega uppbära hälften eller två tredjedelar af hela tionden, på sätt ofvan

sid. xi not. 2) blifvit anmärkt.

LXXXVI NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

Siffrorna i öfversigt,stabellen A utvisa, att under det värdet af

den tionde, som författningsenligt kunnat uttagas af jordbrukets

bruttoafkastning, för hela riket beräknats i medeltal för åren

1865—74 till något mer än 51/* millioner kronor, uppgingo de

vid samma tid faststälda afgifter till presterskapet af jordbruksfastighet

till blott o7/io millioner kronor. Med största sannolikhet

kan derför antagas, att tiondeafgifterna i medeltal för riket

bestämts till mindre än två tredjedelar af hvad de strängt taget

bort utgöra.

Förhållandet är dock, såsom öfversigtstabellen gifver vid

handen, ganska olika i olika län. Inom de norrländska länen — der,

särskild! i Gefleborgs, Jemtlands och Vesterbottens län, tiondeafgifterna

blefvo bestämda efter noggrann uppskattning af jordbrukets

afkastning — hafva dessa afgifter tydligen också kommit

att fullt motsvara eller öfverstiga hvad tionden, efter 1865—74

årens skördeuppgifter att döma, bort utgöra. Deremot synas

jordbruksfastighetens afgifter i flera af de sydligare länen

(Jönköpings, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus och Örebro

län) hafva bestämts till allenast något mer än hälften samt

i Blekinge, Göteborgs och Bohus äfvensom Yermlands län till

ännu mindre del af tiondens författningsenliga belopp.

Men tiondegifvarnes fördel af det sätt, hvarpå vid löneregleringarna

tiondeafgifterna bestämdes, framträder ännu tydligare,

om man, med ledning af öfversigtstabellen, jemför jordbruksfastighetens

afgifter för ecklesiastikåret 1896—97 med

den sädes- och smörtionde, som enligt uppgifterna om 1896

års jordbruksafkastning kan beräknas då hafva bort lagligen utgå.

De faststälda tiondeafgifterna hafva förblifvit orubbade och

vexlat allenast med markegångsprisen å de persedlar, i hvilka

samma afgifter skolat utgå, en vexling som äfven ländt tiondegifvarne

till fördel under de år, då spanmålsprisen varit i fallande.

Jordbruksnäringen har deremot under de senaste trettio åren

haft att glädja sig åt en ganska betydlig utveckling, och värdet

af tiondepligtig skörd och smörafkastning kan för år 1896

skattas ungefär 40 procent högre än det årliga medeltalet för perioden

1865—74. Jordbruksfastighetens afgifter hafva sålunda blifvit

allt obetydligare i förhållande till den tiondepligtiga jordens

afkastning; öfversigtstabellens siffror visa, att dessa afgifter

år 1896 uppgingo för hela riket till icke fullt hälften (47 procent)

af hvad sädes- och smörtionden bort utgöra, om den skolat för

-

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET. LXXXVII

fattningsenligt utgå i förhållande till spanmåls- och smörafkastningen.

Af tabellen framgår vidare, huru som äfven för de norrländska

länen, der jordbrukets utveckling varit synnerligen

kraftig, inträdt ett för tiondegifvarne mycket förmånligt förhållande

mellan faststäld tiondeafgift och tiondepligtig afkastning.

Man torde vara berättigad till det antagande att, när löneregleringarna

upphöra att gälla, förhållandena skola hafva ytterligare

utvecklat sig i samma rigtning, så att vid den tidpunkten

tiondeafgifterna allmänt nog skola finnas utgöra en jemförelsevis

mycket ringa del af jordbrukets tiondepligtiga bruttoafkastning.

Beträffande härefter afgifter af bergverk, qvar nar, fabriker

och andra inrättningar hade löneregleringsnämnderna enligt § 6

mom. 2 af 1862 års förordning att vid dessa afgifters bestämmande

följa samma grunder som i afseende å fastställandet af

tiondeafgifterna. Men »gällande författningar» voro i fråga om

afgifter af verk och inrättningar ganska bristfälliga; de afsågo

mestadels icke hela riket utan vissa län eller provinser och omfattade

på långt när icke alla industriela anläggningar (se sid.

xxi). I följd häraf kommo också dessa afgifter att bestämmas

efter ganska skiljaktiga grunder för olika delar af riket.

För den egentliga bruks- och sågverksrörelsen äfvensom för

qvarnarna i vissa orter blefvo författningarna i allmänhet iakttagna

och afseende fästes å de af vederbörande verk förut utgående

afgifter, så att för hvarje bruk, bergverk, hytta, härd,

smedja, masugn, sågverk, qvarn o. s. v. utsattes fasta afgifter i

persedlar eller penningar.

På sådant sätt bestämdes dessa afgifter genom samtliga

eller de flesta löneregleringsresolutioner för pastoraten i Östergötlands

1), Hallands, Elfsborgs, Skaraborgs r), Kopparbergs och

Glefleborgs län, så ock, beträffande bruk och sågverk, genom resolutionerna

för åtskilliga pastorat tillhörande bruksdistrikten af

Stockholms län (29 församlingar) och Upsala län (8 församlingar)

samt vissa delar af Vermlands län (51 församlingar), Örebro län

(29 församlingar), Yestmanlands län (23 församlingar), Vester - norrlands län (59 församlingar) och Vesterbottens län (11 för

l)

I de flesta löneregleringsresolutioner för pastorat uti Östergötlands och

Skaraborgs län upptogos afgifterna för särskilda bruk, qvarnar och andra inrättningar

i de längder, som äro intagna i sj elfva resolutionerna, hvilka längder emellertid

icke blifvit aftryckta i den af komitén utgifna samling af ifrågavarande resolutioner.

LXXXVIII NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

samlingar), äfvensom, i fråga om qvarnar, genom resolutionerna för

pastoraten uti större delen af Kristianstads ocli Malmöhus län.

För de vigtigaste vid tiden för uppgörande af löneregleringarna

bestående industriela verk — bruk, hyttor, sågar, qvarnar

— blefvo således afgifterna till presterskapet antingen bestämda

att utgå i belopp, hvilka för hela regleringsperioden skulle vara,

likasom jordbrukets tionde, oberoende af produktionens utveckling

och vexla allenast — der de utgingo i persedlar — efter markegångsprisens

förändringar,eller också faststälda på det sätt, att de

skulle ökas eller minskas med härdarnes, ugnarnes, hyttornas, sågramarnas

eller stenparens antal, men i öfrigt vara oberoende af förändringarna

i verkens storlek eller produktionsförmåga. Enär i

resolutionerna vanligen infördes förbehåll, att de bestämda afgifterna

skulle utgå, endast så länge vederbörande hytta, ugn, sågverk

eller qvarn drefves i hufvudsakligen oförändradt skick eller tillverkning

der egde rum, hafva i följd af de förändringar, som under

senare tid försiggått särskildt inom jern- och qvarnindustrien, icke

så få af de på detta sätt faststälda afgifter tid efter annan upphört

att utgå. Deremot har vid verk, hvilka fått sig påförda

fasta afgifter, produktionens ökning, som stundom varit mycket

betydande, icke medfört någon förhöjning i afgifterna till

presterskapet. Ifrågavarande verk hafva, alldeles såsom jordbruksfastigheterna,

varit genom formen för afgifternas bestämmande

skyddade mot afgifternas förhöjning.

Såsom exempel å dylika fasta afgifter för verk och inrättningar

må af hvad löneregleringsresolutionerna för ett och annat

pastorat i sådant afseende innehålla här nedan meddelas följande

utdrag.

Stockholms län. Forsmark. För Forsmarks jernbruk 48 rdr för hvarje

stångjernshärd; för Forsmarks qvarn 2 kbf. spanmål för hvarje

stenpar.

Fasterna. För Rånäs jernbruk 30 kbf. spanmål och för Rånäs

tegelbruk, qvarn och såg 12 kbf. spanmål.

JRiala. För Ekeby qvarn 2 rdr 25 öre för hvarje stenpar; för

Vira qvarn 4 rdr 50 öre för stenpar; för en hvar af Ekeby, Rumsättra,

Sättra och Södermåssens sågar 1 rdr 25 öre, för Östanå såg 1 rdr

50 öre.

Upsala län. Oster-Löfsta. För Leufsta bruk 36 rdr för hvarje härd och

för Hillebola masugn 36 rdr hvarje år jerntillverkning derstädes

eger rum.

Elfkarleby. För Elfkarleö bruk samt Hyttö och Härnäs masugnar

36 rdr för hvarje härdemantal och för Elfkarleby sågverk

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET. T.YYYTY

70 rdr; för en hvar af Elfkarleöns och Kungsgårdens qvarnar 11

kbf. spanmål; för Härnäs qvarn 5 kbf. 6 knr och för Hyttöns

qvarn 5 kbf. spanmål.

Söderfors. Af Söderfors bruksegare 659 kbf. 2 knr. spanmål

samt 160 rdr.

Östergötlands län. Risinge. För Finspongs masugn och jernförädlingsverkstad

93,6 kbf. råg och 14,04 rdr; för Lotorps smältverkstad och

manufakturverk 45,2 kbf. råg och 6,7 8 rdr; för Finspongs qvarn

18,8 kbf. råg och 2,82 rdr o. s. v.

Skedevi. För Häda med Skärfors jernbruk och qvarn 64 kbf. råg;

för Rejmyra glasbruk 2 kbf. 3 knr råg och 6 rdr för hvar degel; för

Bremyra qvarn 11 kbf. råg; för Skärfors, Bremyra och Torpa sågar

3 rdr hvar.

Godegård. För Godegårds stångjernsbruk 35 kbf. råg; för De

Geersfors manufakturverk 9 kbf. råg; för Godegårds qvarn 0,8 kbf.

råg; för De Geersfors såg 3 kbf. råg.

Elfsborgs län. Steneby. För Bäckefors bruk 50 kbf. spanmål; för Billingsfors

bruk 45 kbf. d:o. >

Vernilands län. Kölen. För Adolfsfors jernbruk 60 rdr; för Skillingsfors

jernbruk, qvarn och såg 50 rdr; för Koppoms jernbruk, qvarn

och såg 65 rdr; för Skönneruds såg och qvarn 40 rdr; för Skällarby

såg och qvarn 30 rdr; för Sundshagens såg och qvarn 30 rdr.

Eda. För Charlottenbergs jernbruk, qvarnar och öfriga verk 200

rdr; för Norebergs jernbruk, qvarnar och sågar 40 rdr; för Helgebodafors

jernbruk 40 rdr; för Eda glasbruk, såg och qvarn 100 rdr;

för Amots ångsåg 50 rdr, för Djupfors såg och mjölqvarn 10 rdr.

Örebro län. Fjusnarsberg. För Högfors och Stjernfors bruk 5 ctr tackjern

för hvarje härd; för Högfors, Hörks och Ställdals masugnar 5

ctr tackjern hvardera; för Bångsmedjan 5 ctr tackjern.

Hellefors. För Hellefors bruk 41 ctr tackjern; för Sikfors bruk

5 ctr tackjern; för Sikfors hytta, Silkens hytta och Norra Ekebergs

hytta hvardera 5 ctr tackjern, då blåsning bedrifves.

Vestmanlands län. Skinskatteberg. För Baggå, Skinskattebergs, Riddarhytte

och Uttersbergs bruk 12 rdr 50 öre för hvarje härd; för Riddarhytte

kopparugnar 12 rdr och 50 öre hvardera; för Riddarhytte

masugn 25 rdr.

Kopparbergs län. Falun. Af Stora Kopparbergs bergslag erlägges 53 ctr

47 skålp. 95 ort råkoppar och 1,012 kr. 50 öre; hvaremot bergslaget

är frikalladt från alla afgifter till presterskapet för hus och

byggnader, som användas för grufdriften m. m., som ock för inkomst

af kapital och arbete.

Husby. För Klosters bruk 45 rdr, för Långshytte bruk 45 rdr,

för Engelsfors bruk 15 rdr, för Stjernsunds bruk med Silfhytteå masugn

75 rdr.

Grytnäs. För Avesta bruk 400 rdr, för Bjurfors bruk 50 rdr och

för Hoffmansbennings smedja 10 rdr.

6

xc

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

Gefleborgs län. Valbo. För Åby och Svedens qvarnar 9 rdr 37 öre

för hvarje par stenar; för Forsbacka och Mackmyra qvarnar 7 rdr

3 öre för hvarje par stenar; för Forsbacka gjuteri och mekaniska

verkstad 18 rdr 75 öre; för hvarje stångjernshärd vid jernbruken

26 rdr 77 öre; för hvarje knipphammare- och spikhammarestock 13

rdr 33 öre.

Öster-Fernebo. Af Gysinge bruk samt af Grönzinka bruk 26 rdr

662/s öre för hvarje härd äfvensom för hvar masugn, deri tackjernshlåsning

under året eger rum; af Gysinge tullmjölqvarn med fyra par

stenar 28 rdr 12 öre och Sterte qvarn med ett par stenar 7 rdr 3 öre.

Högbo, Ofvansjö, Järbo. Af Högho och Sandvikens bruk för

dervarande inrättningar 210 kubf. 1 kna spanmål, af Åsens spikverk

5 rdr 95 öre; af Uhrfors och Kungsfors bruk 26 rdr 66 öre för

hvarje härd och masugn; af bergsmanshärdar 14 rdr 87 öre för

hvarje härd.

Söderala. Af Maråkers jernbruk 26 rdr 67 öre för hvarje härd

och masugn, då tackjernsblåsning eger rum; af Bergviks gamla såg

med två ramar 5 kubf. 2 knr spanmål.

'' Yesternorrlands län. Njurlinda. För Galtströms bruk 21 kbf. 1 kna

77 kht. korn för hvar härd; för qvarnar 3 kbf. 7 knr 50 kht. korn

för hvart par stenar; för sågverk 4 rdr 69 öre för hvar enkel sågram;

för Svartviks lastageplats samt för fabriker och andra inrättningar

a/4 % af den uppskattade inkomsten.

Bjertrå. För verk och inrättningar: Eriksfors räck-och spikhammare

2 rdr 50 öre; för Salteå qvarn 5 rdr; för Locknö ångsåg 37 rdr 50

öre; för Hols garfveri 1 rdr; för Salteå färgeri 1 rdr; för Norrlands

tegelbruk 3 rdr 15 öre; för Sandö glasbruk 22 rdr 50 öre o. s. v.

Vesterbottens län. Bygdeå. För Robertsfors jernbruk. . 140 rdr 26

öre; för Massfors och Öfversjulsmarks sågar 8 rdr o. s. v.

Skellefteå (i förening med Byske). För Lejonströms sågverk 30

rdr 80 öre; för Ytterstfors sågverk 35 rdr 80 öre; för Säfvenäs

ångsåg 35 rdr; för Ytterstfors glasbruk 6 rdr; för Säfvenäs masugn

15 rdr o. s. v.

I flertalet af de resolutioner, enligt hvilka vid tiden för löneregleringarnas

uppgörande bestående verk ock inrättningar sålunda

uppfördes till fasta afgifter, äro derjemte meddelade bestämmelser

i syfte att åt presterskapet förbehålla inkomst äfven af sådana

verk och inrättningar, som framdeles kunde uppstå.

Dessa bestämmelser äro affattade på olika sätt. Stundom stadgas

att afgifter för nya verk skola betalas efter öfverenskommelse

eller efter vederbörande myndighets pröfning i jemförelse med afgifterna

för äldre verk. Men i ett ganska stort antal af ifrågavarande

resolutioner bar för beskattningen af framdeles uppkommande

verk tillämpats en helt annan grund än för beskattningen

af de äldre. Den icke ovanliga formeln härför lyder:

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

XCI

»För qvarnar, sågar, fabriker samt andra verk och inrättningar,

som framdeles anläggas, betalas 1 (Va) procent af deras till allmän

bevillning uppskattade inkomst».

Icke sällan finner man denna nya beskattningsgrund

använd i ännu större utsträckning. Sedan ett visst antal

bruk, sågar, qvarnar uppräknats med sina fasta afgifter, tilllägges

i många resolutioner af nu nämnda art: »för öfriga verk

och inrättningar betalas årligen 1 procent af deras till allmän

bevillning uppskattade inkomst». Beskattningen efter inkomst

träffar i dylika fall icke blott framdeles uppkommande verk, utan

äfven sådana bestående verk, som ej särskildt fått sig påförda

fasta afgifter.

Dylika supplementärbestämmelser bilda en öfvergång till

den fullkomligt nya metod för afgifternas bestämmande, som

i det långt öfvervägande antalet löneregleringsresolutioner

blifvit tillämpad för beskattning af samtliga verk och inrättningar.

Mångenstädes ansåg man sig ej behöfva taga hänsyn

till författningar, som egentligen icke voro för orten gällande;

på andra ställen fann man de äldre författningarna för nutidens

förhållanden mindre tillämpliga. I stället för att

föreslå fasta afgifter för hvart särskildt verk eller afgifter

som skulle utgå efter antalet härdar, ugnar, hyttor, sågramar

eller stenpar, sökte nämnderna i bevillningsförordningen en säkrare

och mera allmänt tillämplig grund för beskattningen, hvarigenom

de befriades från en ofta vansklig tillämpning af föråldrade

författningar och en ännu vanskligare undersökning af

verkens och inrättningarnas skatteförmåga. Vanligen sammanfördes

då i resolutionerna bruk, bergverk, sågar, fabriker, qvarnar

samt andra verk och inrättningar till en särskild skattegrupp!),

och stadgades att afgift till presterskapet skulle utgå

med viss procent, i några län af verkets bevillningstaxeringsvärde

för fastighet, men vanligen af verkets till bevillning uppskattade

inkomst.

Efter sist omförmälda grunder äro för verk och inrättningar

eller »annan fastighet», såsom en särskild grupp, afgifter bestämda

i resolutionerna för pastoraten inom största delen af Stockholms

län (85 församlingar), Upsala län (82 församlingar), Södermanlands

län (91 församlingar) Jönköpings län (63 församlingar), Krono

'')

Understundom förenades med denna grupp vissa andra näringar, såsom

handel, handtverk, sjöfart.

XCII

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

bergs län (69 församlingar), Göteborgs- och Bohus län (80 församlingar),

Vestmanlands län (38 församlingar) samt Jemtlands län

(57 församligar).1) Dylika bestämmelser förekomma äfven i löneregleringsresolutionerna

för pastorat inom sådana län, der fasta

afgifter för verk och inrättningar eljest äro vanliga, såsom i

Malmöhus län (30 församlingar), Vermlands län (24 församlingar),

Örebro län (9 församlingar), Yesternorrlands län (41 församlingar)

och Norrbottens län (9 församlingar). Så utgöras presträttigheter

med viss procent af inkomsten exempelvis af Österby

bruk med Dannemora grufvor i Films och Dannemora socknar,

af Hus qvarn a fabriker i Hakarps socken, af Bofors bruk i Karlskoga

socken och af de stora sågverken i Sköns socken.

I åtskilliga resolutioner har bidragsskyldigheten till presterskapets

aflöning blifvit betydligt utsträckt utöfver de skatteobjekt,

som afses i § 6 mom. 2 af 1862 års förordning, i det att nemligen

_ sedan för verk och inrättningar bestämts särskilda af

gifter.

vare sig fasta eller proportionerade efter någon viss grund,

_ nti en eller flera följande paragrafer tillagts supplerande bestämmelser

om skyldighet att i förhållande till inkomst utgöra

afgifter för vissa mer eller mindre fullständigt angifna grupper

af öfriga bevillning spligtig a beskattning sföremål. Nästan öfver

hela riket hafva nämnderna ansett sig befogade att på nu angifvet

sätt föreslå stadganden om afgifter till presterskapet

icke blott för verk och inrättningar, utan äfven för andra

skatteobjekt hvilka tagas i anspråk för bevillning till staten.

Tilläggsbestämmelser, som åt skattskyldigheten till presterskapet

gifva denna större utsträckning, förekomma sålunda i löneregleringsresolutionerna

för:

126 församlingar i Jönköpings län

78 » » Kronobergs »

q Nedan meddelade utdrag ur resolutioner för pastorat inom några län angifva

den vanligaste formuleringen af åsyftade bestämmelser. _ ..

IJpsala län. »För qvarnar, sågar, fabriker samt andra verk och inrättningar,

som icke kunna till jordbruk hänföras, äfvensom för handelsrörelse och sjöfart utgöres

årligen 1 proc. af den inkomst, för hvilken bevillning till staten blifvit

under näst föregående året erlagd.»

Jönköpings län. »För annan fastighet än den i § 1 omformalda (den tiondeskyldiga

jorden) erlägges årligen 5 öre för hvarje 100 rdr af det bevillningstaxeringsvärde,

som blifvit för näst föregående året faststäldt.»

Kronobergs län. »För qvarnar, sågar, fabriker samt andra verk och inrättningar,

af hvilka till staten utgår bevillning efter andra artikeln i bevillningsförordningen

för fast egendom, erlägges årligen Vs proc. af näst föregående årets

bevillningstaxeringsvärde, dock icke för något verk eller någon inrättning mindre

än 1 rdr 25 öre.»

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

XCIII

253 församlingar i Skaraborgs län

77

»

» Ver mlands »

63

»

» Vestmanlands »

46

»

» Kopparbergs »

46

»

» Gefleborgs »

67

» Vesternorrlands»

57

»

» Jemtlands »

17

»

» Vesterbottens »

20

»

» Norrbottens »

Resolutioner med dylika bestämmelser äro icke heller ovanliga

beträffande pastorat i Stockholms och Upsala län, men

höra deremot till undantagen i fråga om pastorat i Södermanlands

län (9 församlingar), Kristianstads län (3 församlingar),

Malmöhus län (10 församlingar), Hallands län (24 församlingar),

Göteborgs och Bohus län (3 församlingar), Elfsborgs län (12 församlingar)

samt Örebro län (10 församlingar).

Slutligen förekommer, att verk och inrättningar icke upptagits

såsom en särskild skattegrupp, utan genom en omfattande

formel för afgifternas bestämmande inordnats bland öfriga skatteobjekt

— annan fastighet eller inkomst —, för hvilka bevillning

till staten erlägges och af hvilka bidrag jemväl till presterskapets

aflöning ansetts böra utgå. Efter denna grund äro löneregleringsresolutionerna

affattade rörande pastoraten inom hela

Kalmar län, hela Gotlands län och hela Blekinge län.1)

'') Till upplysning om det sätt, hvarpå Kong! Maj :t efter nämndernas förslag

bestämt den skattskyldighet, som här ofvan i texten blifvit afhandlad, meddelas

följande utdrag ur eller uppgifter angående löneregleringsresolutioner för pastorat

inom åtskilliga län.

Stockholms län. I de flesta resolutioner äro afgifterna bestämda att

utgå efter inkomst (vanligen med 1 proc. deraf) för ej blott »qvarnar, sågar,

fabriker samt andra verk och inrättningar, som ej kunna till jordbruk hänföras»,

utan äfven för (skeppsfart, grufve-) handelsrörelse, handtverk (stundom:

»och andra näringar»). Men dertill fogas för 32 församlingar en ytterligare bestämmelse,

som vanligen lyder: »tjensteman (eller vissa särskild! uppgifna, såsom lots- och

fyrbetjening, grufbetjening m. fl.) erlägga 1/i (stundom 1, Va) proc. af sin till bevillning

uppskattade inkomst». I några få fall äro bestämmelserna så allmänt affattade,

att alla som utgöra bevillning för kapital eller arbete skola erlägga 1, Va, V* proc.

TJpsala län. Resolutionerna som, utom beträffande några större bruksförsamlingar,

faststält afgifter för verk och inrättningar att utgå med 1 proc. af till bevillning

uppskattad inkomst, inbegripa derunder vanligen äfven handelsrörelse, någon

gång sjöfart. Men för 27 församlingar tillägges en bestämmelse, att de, som för

inkomst af allmän tjenstebefattning (stundom blott »tjensteman») utgöra bevillning

till staten, erlägga Va proc. af den inkomst, för hvilken sådan bevillning dem påförts.

I resolutionerna för 7 församlingar stadgas skyldighet för alla, som erlägga

bevillning för inkomst af kapital eller arbete, att betala 1/a. O/4, 1/s) proc.

af uppskattad inkomst.

Jönköpings län. Det vanligaste formuläret lyder sålunda: »För annan fastighet

ån den ofvan omförmälda (tiondeskyldig jord) erlägges årligen 5 öre för hvarje

XCIV

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

Med afseende på den sålunda utsträckta skattskyldigheten

till presterskapet förete löneregleringsresolutionerna, såsom de i

100 rdr af det be villningstaxerings värde, som blifvit för näst föregående året faststäldt».

I en följande paragraf: »Kör inkomst af kapital eller arbete, derför

bevillning utgöres till staten enligt andra artikeln i bevillningsförordningen, betalas

årligen 2/r> (V<) proc. af den för näst föregående år uppskattade inkomsten»;

hvarvid i många resolutioner tillägges: »dock icke mindre än 2 rdr (1,50 rdr)»,

och ofta äfven göres det förbehåll att denna afgift skall erläggas »af alla som

icke innehafva fastighet».

Kronobergs län. Ett vanligt stadgande är: »De, som till staten utgöra bevillning

för inkomst af kapital eller arbete enligt andra artikeln i bevillningsförordningen

och icke erlägga afgift till presterskapet enligt förestående stadganden,

skola årligen betala 6/i6 (stundom V4) proc. af den under näst föregående året till

sådan bevillning uppskattade inkomsten.» Tillägget »och icke erlägga afgift till

presterskapet enligt förestående stadganden» är stundom uteslutet. Emellanåt

har ett minimibelopp af 1,50 rdr eller 2 rdr föreskrifvits.

Kalmar län. Efter paragrafen om tionden följer vanligen en annan paragraf,

innehållande: »De, som innehafva annan än jordbruksfastighet och tillika ega

inkomst af kapital eller arbete, hvarför bevillning till staten utgöres enligt

andra artikeln i bevillningsförordningen, erlägga årligen 3 öre för hvarje 100 rdr

af fastighetens taxeringsvärde och 60 öre för hvarje 100 rdr af den till bevillning

uppskattade inkomsten; men om innehafvare af sådan fastighet icke derjemte

eger inkomst af kapital eller arbete, betalar han årligen 5 öre för hvarje

100 rdr af bevillningstaxeringsvärdet och dessutom 82 öre.»

Gotlands län. Den vanliga formeln lyder: »De, som utan att ega eller

bruka hemman till staten erlägga bevillning för inkomst af kapital eller arbete

enligt andra artikeln i bevillningsförordningen, skola årligen (förutom personliga

afgifter, som särskildt bestämmas) betala tu proc. af den under näst föregående

året uppskattade inkomst, för hvilken dylik bevillning erlagts.»

Blekinge län. Sedan i resolutionerna de tiondeskyldiga hemmanens afgifter

blifvit bestämda, stadgas, att »enhvar, som erlägger bevillning till staten enligt

andra artikeln i bevillningsförordningen för inkomst af kapital eller arbete, skall

betala Va proc. af den under näst föregående år till sådan bevillning uppskattade

inkomst».

Kallands län. I det fåtal resolutioner, som omförmäla beskattning af denna

art, formuleras stadgandet understundom sålunda: »De som, utan att innehafva

1 mantal satt jord, till staten utgöra bevillning för inkomst af kapital eller arbete

enligt andra artikeln i bevillningsförordningen, skola, med undantag för verk

och inrättningar, om hvilka ofvan förmäles, årligen betala 1h proc. af den under

näst föregående året till sådan bevillning uppskattade inkomsten, dock minst

2 rdr.»

Skaraborgs län. Fasta afgifter för qvarnar samt andra verk och inrättningar

upptagas i de vid resolutionerna fogade längder, och för framdeles uppkommande

verk hänvisas till »öfverenskommelse»; derefter tillägges en bestämmelse

vanligen så lydande: »Pastoratets öfrige invånare, som der icke ega eller

innehafva fastighet och icke heller betala afgift enligt andra i denna § omförmälda

grunder, men äro uppskattade till allmän bevillning för inkomst af kapital eller

arbete till belopp af 400 rdr, erlägga 1 kubikfot spanmål och för högre inkomst

i förhållande dertill, dock icke någon utöfver 16 kubikfot».

Vermlands län. Bestämmelserna äro synnerligen skiftande. Såsom redan sid.

lxxxvii anmärkts, stadga många resolutioner (för 51 församl.) fasta afgifter för

verk och inrättningar. I dessa resolutioner tillägges — utom det vanliga förbehållet

beträffande beskattning af öfriga verk, som redan finnas eller framdeles

uppkomma, — ett allmänt stadgande, ofta af följande lydelse: »De, som till

staten erlägga bevillning för inkomst af (handelsrörelse eller) kapital eller arbete

(stundom: eller för andra beskattningsföremål) och icke erlägga afgift enligt

förestående stadganden, skola årligen betala 1 (stundom s/i, Va eller V*) proc.

af den under näst föregående året till sådan bevillning uppskattade inkomst».

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

xcv

noten här nedan meddelade utdrag af dem gifva vid handen,

en rik profkarta på olika skattenormer, hvilkas skiljaktighet

Med afseende å de församlingar åter, der inga fasta afgifter för verk och inrättningar

hetalas, uttryckes regeln vanligen i följande mera omfattande ordalag:

»För qvarnar, sågar, jernbruk, fabriker samt andra verk och inrättningar äfvensom

för handels- och handtverksrörelse, allmän eller enskild tjenstebefattning,

pension, kapital eller andra beskattningsföremål, för hvilka inkomstbevillning till

staten utgöres, betalas årligen 1 proc. af den inkomst, för hvilken allmän bevillning

enligt andra artikeln i bevillningsförordningcn senast blifvit erlagd.»

Vestmanlands län. Formuleringen skiftar allt efter som afgifterna för verk

och inrättningar äro särskildt bestämda eller afses med den generela regeln om

beskattning efter inkomst. De vanligaste formulären äro följande: »De, som icke

innehafva jordbruksfastighet, men erlägga bevillning till staten för inkomst af

kapital eller arbete enligt andra artikeln i bevillningsförordningen, betala årligen

1U (stundom pa, s/s) proc. af sin för näst föregående året till sådan bevillning

uppskattade inkomst, dock ingen mindre än 2 (1,50, 1) rdr»; eller: »De, som till staten

utgöra bevillning enligt andra artikeln i bevillningsförordningen för inkomst af

handel eller annan näring än jordbruk eller inrättning, hvarom i . . § förmäles,

äfvensom för inkomst af allmän eller enskild tjenst, pension eller kapital, skola

årligen betala l/t proc. af den under näst föregående året till sådan bevillning uppskattade

inkomsten»; eller: »För qvarnar, sågar, fabriker samt andra verk och

inrättningar, äfvensom för inkomst af kapital erlägges årligen 1/i proc. af den

för bevillning till staten enligt andra artikeln i bevillningsförordningen under

näst föregående året uppskattade inkomsten, dock minst 2 rdr»; eller: »För jernbruk,

qvarnar, sågar, fabriker samt andra verk och inrättningar, hvilka icke kunna

till jordbruk hänföras, äfvensom för handelsrörelse betalas årligen 2 proc. af den inkomst

hvartill de blifvit under näst föregående året för allmän bevillning enligt

andra artikeln i bevillningsförordningen uppskattade»; eller: »De, som till staten

erlägga bevillning för inkomst af kapital eller arbete enligt andra artikeln i bevillningsförordningen,

inkomst af bruk och mjölqvarnar undantagen, betala årligen

1/,4 proc. af sin för näst föregående året till sådan bevillning uppskattade inkomst,

dock minst 2 rdr».

Kopparbergs län. Afgifter för verk och inrättningar bestämmas för det

mesta särskildt. Formeln för öfrig beskattning är, med några mindre förändringar,

vanligen: »De, som erlägga bevillning till staten för inkomst af kapital eller arbete,

skola, med undantag för inkomst af verk och inrättningar hvarom i ... §

förmäles, årligen betala Vr proc. af sin nnder näst föregående året till sådan bevillning

uppskattade inkomst, dock minst 2 rdr.»

Gefleborgs län. I resolutionerna, hvilka i de flesta fall stadga fasta afgifter

för verk och inrättningar, äro bestämmelserna om öfrig beskattning vanligen

affattade antingen sålunda: »De som icke innehafva jordbruk, men erlägga

bevillning till staten efter andra artikeln i bevillningsförordningen för inkomst

af kapital eller arbete, äfvensom fastighetsinnehafvare, hvilka tillika idka handelsrörelse

eller annan rörelse än sådan för hvilken afgift utgår enligt andra

här ofvan stadgade grunder, betala årligen på proc. af sin för näst föregående året

uppskattade inkomst, så vida densamma uppgår till minst 1,000 (800) rdr»; eller

ock sålunda: »Ståndspersoner, handlande, fabriksidkare eller handtverkare, hvilka

erlägga bevillning till staten för minst 1,000 (800) rdrs inkomst af annat än

fast egendom, betala årligen 1/U proc. af samma inkomst.»

Vesternorrlands län. För verk och inrättningar äro afgifterna i vissa församlingar

fasta, i andra lämpade efter inkomsten. Tilläggsbestämmelsernalyda stundom

sålunda: »De (ibland: handlande och andra), som icke innehafva j ordbruk eller verk och

inrättning, hvarom ofvan förmäles, men erlägga bevillning till staten för inkomst af

kapital eller arbete enligt andra artikeln i bevillningsförordningen, betala årligen 1/t

proc. af den under näst föregående år till sådan bevillning uppskattade inkomsten

(stundom: så vida densamma öfverstiger 400 rdr), dock icke någon lägre belopp än

1 (2) rdr»; eller ock sålunda: »För qvarnar, sågar, fabriker samt andra verk och

inrättningar, äfvensom af personer, hvilka i öfrigt ega inkomst af kapital eller

XCVI

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

lätt förklaras deraf, att de hvar för sig improviserades af nämnderna

och af myndigheterna vanligen godkändes i enlighet med

nämdernas förslag. Än afse hithörande bestämmelser samtliga

bevillningspligtiga skatteobjekt — med undantag af den

tiondeskyldiga jorden —, än någon grupp af dem, vanligen

inkomst af kapital eller arbete. Än äro afgifterna bestämda

lika för alla beskattningsföremål, än till olika procenttal för

olika grupper. Stundom skola afgifterna utgå af uppskattad

inkomst, oftast dock blott af den inkomst, för hvilken bevillning

erlagts, eller allenast af inkomst utöfver visst belopp. Ej

sällan har för hvarje bidragsskyldig fäststälts afgiftens minimibelopp;

någon gång begränsas den bidragsskyldiges afgift till ett

måttligt maximum; i de flesta fall angifves endast den grund,

efter hvilken afgiften skall utmätas, utan begränsning för afgiftens

belopp vare sig uppåt eller nedåt. Vanligen äro, i syfte att

förekomma dubbel beskattning, tilläggsbestämmelserna så affattade,

att de från ifrågavarande afgift undantaga dem som innehafva

tiondeskyldig jord eller sådana verk och inrättningar, som

efter annan grund beskattas. Följden häraf har naturligtvis blifvit,

att i åtskilliga fall innehafvare af tiondeskyldig jord eller

af verk och inrättningar frikallats från betydande afgifter, som

eljest skolat dem påföras för inkomst af kapital eller arbete.

Nu omhandlade afgifters förhållande till taxeringsvärde eller

inkomst är synnerligen vexlande, hvilket är helt naturligt, då

hvarje nämnd vid uppgörande af sitt förslag förfor efter eget omdöme

om bidragets skäliga storlek och om behofvet i särskilda

församlingar.

arbete, betalas årligen V* proc. af den under näst föregående året till allmän bevillning

uppskattade inkomsten.»

Jemtlands län. Merendels utgå afgifterna för verk och inrättningar med 1 proe.

af taxerad inkomst. Efter stadgandet härom tillägges i de flesta resolutioner, att

ståndspersoner samt handlande och andra näringsidkare skola af den inkomst,

för hvilken bevillning till staten blifvit under näst föregående år utgjord, erlägga,

de förra vanligen V* och de sednare vanligen Va eller 1 proc., oftast med tillägget:

»dock icke någon mindre än 2 (1,50) rdr.» Dessutom tillkommer i de flesta resolutionerna

den egendomliga bestämmelse, att derest icke summan af de för verk, inrättningar

och andra inkomsttagare bestämda afgifter uppgå till visst utsatt

belopp, fy lies bristen genom »uttaxering efter fyrktalet».

Vesterbottens och Norrbottens län. För det mesta stadgas särskilda fasta

afgifter för sågverk, bruk och qvarnar, derefter tillägges vanligen: »Handlande,

tjensteman och deras vederlikar, som icke ega eller besitta jord, men till staten

erlägga bevillning för inkomst af kapital eller arbete» — (eller ock: »de, som

erlägga bevillning till staten för inkomst af kapital eller arbete, med undantag af

inkomst för verk och inrättningar, om hvilka i . . § förmäles») —- »skola betala 1/t

(V3) proc. af den till bevillning uppskattade inkomsten, dock icke mindre än 2

(1,50) rdr» eller »dock icke någon utöfver 5 rdr».

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

XCVII

För gruppen »verk och inrättningar» äro afgifterna bestämda

till en procent (eller mera) af inkomsten i alla eller de

flesta resolutioner för pastoraten i Stockholms, Upsala, Södermanlands

och Jemtlands län1) samt ganska allmänt äfven i

Yermlands län (29 församlingar) och Yestmanlands län (26 församlingar),

men till en half eller en fjerdedels procent i Göteborgs

och Bohus län.

Afgifterna för »inkomst af kapital och arbete» hafva blifvit

faststälda till en half procent af inkomsten uti resolutionerna för

de flesta pastoraten i Blekinge län, till en tredjedels eller en

femtedels procent i Norrbottens län, till en fjerdedels procent i

Gotlands, Hallands, Kopparbergs, Gefleborgs, Yesternorrlands

och Yesterbottens län, till fem sextondels procent i största delen

af Kronobergs län samt till belopp vexlande mellan två femtedels

och en tiondels procent i Jönköpings län.

Uti resolutionerna för pastoraten i Östergötlands län äro

afgifterna för verk och inrättningar faststälda till visst spanmålsbelopp

i förhållande till verkens taxeringsvärde, likasom

inom Skaraborgs län för inkomst af kapital och arbete äfven erlägges

på visst sätt bestämdt spanmålsbelopp. Eljest utgå hithörande

afgifter i penningar.

Under de år, då löneregleringarna uppgjordes, pågick öfver

hela riket organiserandet af de i enlighet med kommunallagarne

af den 21 mars 1862 nyskapade borgerliga och kyrkliga kommunerna,

inom kvilka skattskyldigheten var grundad på allmänna

bevillningen. Berörda omständighet torde förklara det

egendomliga förhållande, att de flesta löneregleringsnämnder, utan

gemensam öfverenskommelse och utan föreskrift af några myndigheter,

af egen ingifvelse och i stor utsträckning föreslogo en

beskattning grundad på »annan fastighets» taxeringsvärde eller på

inkomst. Denna beskattningsgrund anvisades ingalunda af nådiga

förordningen den 11 juli 1862, utan innebar strängt taget en

afvikelse från förordningens bokstafliga föreskrifter. Ty enligt

6 och 7 §§ i nämnda förordning skulle så väl för bergverk,

qvarnar, fabriker och andra inrättningar som för tiondeskyldig

jord bidragen till presterskapet utbytas mot »bestämda

afgifter för en tid af femtio år» eller »till beloppet bestämda utskylder»,

och det lider intet tvifvel, att dermed särskildt i afseende

'') För öfriga grupper af beskattningsföremål uppgå afgifterna inom dessa

län vanligen till Va eller J/i procent af inkomsten.

XCVIII NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAP®!.

å tionden åsyftades, hvad som också genom regleringarna ernåddes,

att afgifterna icke vidare skulle, såsom förut, förändras efter

produktionens utveckling. Men i denna mening blefvo naturligtvis

de nya afgifter, som faststäldes till viss procent af taxeringsvärde

eller af inkomst, alldeles icke bestämda, utan tvärtom

obestämda och föränderliga. Icke mindre anmärkningsvärdt är,

att skattskyldigheten till presterskapet på detta sätt, utan

egentligt stöd af gällande författningar, utsträcktes till ett ganska

stort antal näringar och personer, som förut alls icke eller mycket

litet bidragit till prest er skåpets aflöning. På samma gång alltså

som tiondeafgifterna för en längre tid gjordes oberoende af odlingens

fortgång, och öfvergifvandet af en skatteform, hvilken varit

grundad p k jordbrukets brutto afkastning, dermed förbereddes, blefvo

tillika för de flesta öfriga näringar införda nya afgifter, som måste

komma att ständigt förändras med skatteförmågan, i sammanhang

hvarmed en skatteform grundad på näringens nettobehållning upptogs.

Att denna vigtiga nyhet kunde göra sig så allmänt gällande,

och att den icke uppväckte starkare motstånd hos de skattskyldiga,

det torde bevisa, att tillämpningen af de nya beskattningsgrunderna

motsvarade den allmänna meningens fordringar.

Rörande slutligen de utskylder, som enligt § 7 i 1862 års förordning

borde sättas i stället för påskpenningar, jura stolce, matskott,

offer, dagsverken med flera andra extra ordinarie afgifter, meddelas

i omförmälda paragraf ganska noggranna anvisningar. Dessa

utskylder skulle utgå icke allenast af fastighetsegare utan äfven

af församlingens öfriga invånare. De borde så beräknas, att

afgifter som dittills hvilat uteslutande på hemmansegare blefve

endast på dem, och de som ålegat torpare och deras vederlikar

allenast på dem fördelade, men att sådana afgifter som utgått

af församlingens alla ledamöter skulle fortfarande af samtliga

utgöras, dock med den skiljaktighet i beloppen, som föranleddes

deraf att åtskilliga af ifrågavarande afgifter dittills icke brukat

erläggas till lika högt belopp af dem som egde ingen eller mindre

jord som af dem hvilka egde större. Enär till grund för de

af församlingar och länsnämnder upprättade förslag angående

förevarande afgifter i allmänhet lades de förhållanden, hvilka

vid tiden för förslagens uppgörande voro på vederbörande ort

gällande beträffande så väl afgifternas art och storlek som

de skatteobjekt, hvilka borde drabbas af afgifterna, har häraf

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

XCIX

blifvit en följd, å ena sidan att i fråga om löneregleringsresolutionerna

för pastoraten inom hvarje särskildt län i allmänhet

kan urskiljas en viss hufvudtyp för hithörande bestämmelser1),

men å andra sidan att, om hela riket afses, resolutionernas

stadganden i denna del äro synnerligen mångskiftande.

En systematisk framställning af bestämmelserna om

ifrågavarande afgifter är med hänsyn till det vexlande innehållet

synnerligen vansklig, och då dessutom en sådan framställning

skulle kräfva ett utrymme, som icke svarade mot dess

värde, torde komitén få inskränka sig till att mera allmänt

behandla denna del af ämnet.

I eu stor mängd resolutioner har man utsöndrat sådana jura

stolse och andra extra ordinarie afgifter, som ansetts åligga

innehafvare af jordbruksfastighet, samt derefter antingen sammanslagit

sålunda beräknade afgifter med tiondeafgifterna i en

summa till fördelning på jordbruksfastigheterna efter gällande

grund — taxeringsvärde, mantal o. s. v.—, eller ock meddelat en bestämmelse,

enligt hvilken ifrågavarande afgifter skola särskildt för

sig utgå med visst belopp efter mantal eller hemmansåbos matlag.

Men i åtskilliga resolutioner har all ersättning för jura

stolee eller så stor del deraf, som ansetts motsvara förmögenhetsafgifter,

sammanförts till en summa i persedlar eller penningar,

hvarjemte förordnats, att denna summa skulle fördelas efter

fyrfota! eller efter röstgrund vid kyrkostämma eller på alla som

betala bevillning för fastighet eller för inkomst2). Sådana bestämmelser

rörande denna afgiftsgrupp förekomma i alla eller de

flesta resolutioner för pastorat i Upsala, Södermanlands, Kalmar,

Kristianstads, Malmöhus, Gröteborgs och Bohus, Elfsborgs och

Jemtlands län, för 30 församlingar i Hallands län, för 12 församlingar

i Yermlands län och för 34 församlingar spridda inom

11 andra län. Afgiftssumman för församlingen är således bestämd,

x) Exempelvis kan nämnas, huru som ifrågavarande bestämmelser uti

samtliga de för pastoraten inom Södermanlands, Gotlands, Skaraborgs, Jemtlands

och Vesterbottens län meddelade resolutioner — om de för stadspastoraten undantagas

— kunna, hvart län för sig, hänföras till samma hufvud typ; att af 104

resolutioner för pastorat i Östergötlands län 86 äro af samma typ, under det att

återstående 18 väl skilja sig från de öfriga, men sins emellan äro hufvudsakligen

lika; att af resolutionerna för pastoraten i Stockholms län 57, i Upsala län 48

och i Jönköpings län 54 äro att räkna till samma typer o. s. v. Största omvexlingen

torde vara att finna hos resolutionerna för pastoraten inom Vermlands län,

enär af 48 resolutioner endast 10 äro att hänföra till en gemensam typ.

2) Såsom exempel må anföras de här nedan sid. cv återgifna bestämmelser

ur resolutioner för pastorat inom Upsala, Södermanlands och Kalmar län.

c

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

men beloppet för hvarje skattskyldig vexlande med taxeringen1).

Uti resolutioner för pastorat inom Östergötlands län har tilllämpats

en annan regel. »I stället för dagsverken och jura

stol*» äro först vissa afgifter faststälda att utgå af grenadierer,

torpare, handtverkare, vissa arrendatorer, statkarlar, daglönare

m. fl.; derefter tillägges under samma kategori ett, vanligen i

följande ordalag affattadt, stadgande: »öfriga som icke hafva

jordbruk eller betala afgift enligt förestående stadganden, men

till staten utgöra bevillning för inkomst af kapital eller arbete

efter andra artikeln i bevillningsförordningen, erlägga 1/i procent

af den under näst föregående året till sådan bevillning uppskattade

inkomst och dessutom 1 riksdaler, dock icke någon tillhopa

utöfver 5 riksdaler». Här är således församlingens afgiftssumma

obestämd, men den skattskyldiges bidrag begränsadt* i 2).

Jemte det att, såsom af det ofvan sagda framgår, en icke

ringa del af löneregleringsresolutionerna innehåller bestämmelser,

genom hvilka de i stället för jura stol® och andra extra ordinarie

afgifter faststälda utskylder erhållit karakteren af förmögenhets&igifter,

stadga nästan samtliga resolutioner3) utgörandet

af utskylder af nu ifrågavarande slag, hvilka hafva karakteren

af personliga afgifter.

Sålunda upptaga nästan alla resolutioner den på nådiga förordningen

den 22 oktober 1842 grundade bestämmelse, att gemenskapen

vid krigsmagten skall till presterskapet erlägga värdet af

x) Undantagsvis (i 14 resolutioner för pastorat inom Kalmar län) har stadgats,

att under första året, då löneregleringen tillämpas, skall erläggas ett visst belopp

till fördelning på församlingens hela fyrktal och att de sålunda för fyrk bestämda

belopp derefter skola årligen oförändrade utgå af hvarje fyrk, utan afseende

derå om summan af afgifterna under årens lopp stiger eller faller.

2) De resolutioner, enligt hvilka vissa såsom ersättning för jura stol* stadgade

afgifter gjorts beroende af förmögenheten, hafva understundom för ändamålet

affattats på ett säreget sätt, såsom då det föreskrifves att afgifterna skola

utgöras med »2 öre för hvarje fyrk af hvar och en inom församlingen mantalsoch

skattskrifven person, som fått sig fyrktal åsatt» (Örgryte i Göteborgs och

Bohus län), eller »af dem som erlägga bevillning till staten för inkomst af kapital

eller arbete enligt andra artikeln i bevillningsförordningen 40 öre för hvarje

100 rdr af deras till sådan bevillning för näst föregående året uppskattade inkomst»

(Vallda i Hallands län) o. s. v. — Kör öfiigt torde böra påpekas, att då.

skattskyldighet till presterskapet ålagts personer, hvilka äro taxerade för inkomst

af kapital eller arbete, så kan, efter hvad framgår af de handlingar som legat till

grund för löneregleringarna inom åtminstone enstaka pastorat (exempelvis Visingsö

i Jönköpings län), den af inkomsttagarne utgående afgift vara afsedd att utgöra

just den af dem fordrade ersättning för jura stol* och andra extra ordinarie af

gifter,

äfven när sådant ej genom resolutionernas ordalydelse antydes.

s) Från denna regel gifvas endast tre undantag, nemligen resolutionerna för

Norrköpings stads församlingar, för Sala stads församling och för Nya Varfvets

församling, enligt hvilka resolutioner personliga afgifter icke äro föreskrifna.

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

Cl

ett mansdagsverke för all presträttighet af torp och husfolk

samt att knekten frikallas från afgift de år, då han är kommenderad

till tjenstgöring utöfver fyra månader1).

Med afseende på sättet att bestämma de personliga afgifterna

meddelas i vissa fall föreskrifter om olika slag af dylika afgifter,

hvilka skola utgöra ersättning för ett större eller mindre

antal extra ordinarie afgifter — såsom olfer, jura stol®, dagsverken,

påskmat, lösen för attester —, under det att i andra

fall ersättningen för alla extra ordinarie afgifter — med undantag

i allmänhet för dem af krigsmän — sammanslagits till en

enda personlig afgift. Hithörande bestämmelser äro naturligtvis,

der sistnämnda förhållande eger rum, ganska kortfattade och enkla,

t. ex. då det i resolutionen för Kaus pastorat af Lunds stift

säges, att »såsom ersättning för dagsverken, offer, jura stol®,

lösen för attester samt andra extra afgifter till kyrkoherden

betalar årligen hvarje person, som erlägger mantalspenningar,

med undantag af gemenskapen vid indelta krigsmagten och dess

husfolk, man femtio öre och qvinna tjugofem öre». Men i allmänhet

äro de betalningsskyldiga med hänsyn till skatteförmågan

indelade i flera eller färre klasser, med olika höga afgifter

inom hvarje klass* i 2 * * * * *), hvilket särskild! gäller i fråga om

dem som äro dagverksskyldiga.8)

'') Stundom inbegripas krigsmännen under de bestämmelser angående personliga

afgifter, som äro gifna för pastoratets öfriga medlemmar (t. ex. i resol.

för Aspeboda i Kopparbergs län), dervid dock ofta tillägges det stadgande att den

afgift, som enligt resolutionens föreskrift kommer att bestämmas för hvarje krigsman,

icke får öfverstiga värdet af ett mansdagsverke eller honom affordras det

år, hvarunder han utöfver fyra månader är till tjenstgöring kommenderad (t. ex.

i resol. för Vederslöf uti Kronobergs län).

2) Såsom exempel härpå torde få anföras resolutionen för Säfsnäs i Kopparbergs

län, som stadgar, att följande personer skola betala: inspektörer och helmästare

bland smederna 10 rdr, hallmästare, varmare, masmästare och spiksmeder med

två hamrar 5 rdr, spiksmeder med en hammare, skogvaktare, rättare, bruksbyggmästare

och mjölnare 2 rdr 50 öre, dagkarlar, hyttarbetare och gifta smeddrängar

1 rdr: hvarförutom hvar och en af församlingens invånare, som uppnått 18 år och

ej vunnit befrielse från utgörande af kronoutskylder, skall, med undantag af nämnda

personer och vissa andra, årligen erlägga, man 1 rdr 50 öre och qvinna 75 öre.

s) Beträffande afgifter af torpare — hvilka afgifter i allmänhet äro att betrakta

såsom ersättning för torparnes dagsverksskyldighet — torde få framhållas,

att torparne ofta äro indelade i två eller flera klasser med olika afgift för hvarje,

dervid indelningsgrunden än är antalet kreatur, som å torpet födas (ex.: Kärda

i Jönköpings län), än antalet dagsverken, som till jordegaren utgöras (ex.:

Adelsö i Stockholms län), än torpets areal (ex.: Ströfvelstorp i Kristianstads

län), men ej sällan, särskildt i Vesternorrlands län, torpets taxeringsvärde. Såsom

typiska i fråga om sättet att bestämma torparnes afgifter torde, jemte resolutionerna

för nyss omförmälda pastorat, äfven få nämnas resolutionerna för Nätra,

Säbrå, Skorpeds, Junsele och Häggdångers pastorat i Vesternorrlands län.

eu

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

De personliga afgifterna utgå antingen efter matlag eller

efter person, ocli i senare fallet vanligen för så väl man som

qvinna. En synnerligen allmän regel är att bidragsskyldigheten

inskränkes till dem som betala mantalspenningar1). Mycket

ofta undantagas från utgörande af nu omliandlade afgifter vissa

kategorier af personer eller matlag, särskildt sådana som äro

betalningsskyldiga enligt andra stadganden i vederbörande resolution.

När afgifterna drabba enskilda personer, bestämmes

merendels högre afgift för man än för qvinna.

Ifrågavarande afgifter hafva ofta blifvit faststälda oberoende

af personernas förmögenhetsställniny, såsom enligt ofvan återgifna

stadgande för Kaus pastorat; men icke sällan lämpas, på sätt

jemväl blifvit antydt, afgifternas storlek i viss mån efter de betalningsskyldigas

skatteförmåga.

Enligt det öfvervägande flertalet resolutioner skola de personliga

afgifterna utgå med vissa på förhand faststälda belopp

för hvarje matlag eller för hvarje person. Men stundom — såsom

i resolutionerna för pastorat inom Kronobergs och Kristianstads

län — är stadgadt, att under första året, då löneregleringen tilllämpas,

skall erläggas en bestämd summa att fördelas å vissa

kategorier skattskyldiga efter den fördelning, som församlingen å

kyrkostämma fastställer med hänseende till hvarje betalningsskyldigs

förmåga att afgiften erlägga, hvarefter afgifterna blifva

oförändrade, men den ursprungligen bestämda summan kan vexla.

I andra fall åter skall en och samma summa hvarje år fördelas

å de betalningsskyldiga, för hvilken händelse således — i motsats

till senast omförmälda fall — afgifterna vexla, men summan icke

stiger eller sjunker med folkmängdens vexling inom pastoratet* 2).

I allmänhet äro de personliga afgifterna bestämda i penningar,

men någon gång, såsom i de flesta resolutioner för pastorat

uti Göteborgs och Bohus län, i persedlar. Krigsmännens af

r)

I vissa fall, såsom uti resolutionerna för pastorat inom Hallands län, inskränkes

bidragsskyldigheten till dem som fyllt 16 (eller 18) år och icke åtnjuta

understöd af fattigvården, i ett undantagsfall (Gunnilbo i Vestmanlands län) till

dem som fyllt 16 år och admitterats till den hel. nattvarden samt i ytterligare

ett liknande undantagsfall (Gagnef i Kopparbergs län) till hvarje person som eger

rätt att begå den hel. nattvarden.

2) Der afgifterna skola utgå med vissa på förhand faststälda belopp för

hvarje matlag eller för hvarje person, föreskrifves ofta, såsom i större delen af

resolutionerna för pastorat inom Malmöhus län och i samtliga resolutioner —

med undantag af en — för pastorat i Jemtlands län, att, derest ifrågavarande afgifter

ej uppgå till viss minimisumma, bristen skall fyllas genom uttaxering efter

fyrktal.

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

CIII

gifter skola, såsom ofvan blifvit nämndt, i regel utgå med belopp

motsvarande lösen för ett mansdagsverke.

Hvad beträffar städerna, der ju fordom — i olikhet med förhållandet

på landsbygden — större delen af den till presterskapet

utgående aflöning i allmänhet utgjordes af utskylder, som voro

att hänföra till påskpenningar, offer och andra extra ordinarie

afgifter (se sid. xvm), har man anledning vänta, att enligt

nu gällande resolutioner öfvervägande delen af aflöningen skall

bestå af personliga afgifter. I resolutionerna för stadspastoraten

förekommer också jemförelsevis oftare än i resolutionerna för

pastoraten på landsbygden den föreskrift, att en viss afgift skall

utgå af hvarje person, man och qvinna, som hetalar mantalspenningar

(eller som fylt 18 år). Endast 9 resolutioner sakna en

dylik bestämmelse. I 7 af dem stadgas andra personliga

afgifter, utgående antingen för hvarje matlag eller för blott

vissa personer eller vissa matlag; enligt återstående 2 resolutioner

— nemligen för presterskapet i Norrköping och i Sala stad — skola

ej erläggas några personliga afgifter1). Under det att de flesta

resolutioner för stadspastoraten upptaga bestämmelser om viss

summas fördelning å de skattskyldige i förhållande till den bevillning

de utgöra, är det blott i 18 resolutioner man återfinner

uttryckligt omförmälande af, att de efter denna grund utgående

afgifter utgöra ersättning för jura stolse och extra ordinarie

afgifter. Enligt 3 resolutioner beräknas afgift med viss procent

af den till bevillning uppskattade inkomst* 2). En föreskrift,

som till sina hufvuddrag återfinnes i resolutionerna för

18 stadspastorat — deribland flera af de största i riket, såsom

Stockholms, Göteborgs, Malmö, Helsingborgs. Gefle, Upsala, Sundsvalls,

— är i resolutionen för Gefle pastorat uttryckt sålunda:

»För åstadkommande af denna aflöning (2,656 kbf. 5 knr spanmål

och 75 ctr smör) betalar årligen hvar och en, som erlägger mantalspenningar,

femtio öre, och skall återstoden uttaxeras å stadens

invånare i förhållande till beloppet af den bevillning till staten

'') Uti Norrköpings stads församlingar utdebiteras all aflöning till presterskapet

efter samma grund som öfriga afgifter för kyrkans behof. Resolutionen

för Sala stadsförsamling stadgar, att såsom ersättning för påskpenningar, jura

stol® och extra afgifter skola till presterskapet utgöras af stadskassan 300 rdr

och af bergslagets kassa 125 rdr.

2) I resolutionen för Hudiksvall förekommer den egendomliga bestämmelse,

att (jemte personliga afgifter) skola erläggas 623 kbf. spanmål, som uttaxeras å

stadens invånare af en »samvetsnämnd» utaf 5 personer dem församlingen årligen

å kyrkostämma utser.

CIV

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

en hvar enligt bevillningsförordningens andra artikel för det

näst föregående året blifvit påförd». I dessa fall kan alltså inträffa,

att aflöningsmåttet fylles uteslutande af de personliga afgifterna,

så att någon utdebitering efter bevillning ej tarfvas1).

Storlelcen&f de afgifter, som inom rikets särskilda församlingar

utgå såsom ersättning för jura stolse och andra extra ordinarie

afgifter, är betydligt vexlande. Val gäller i allmänhet såsom

regel att, der inom flera församlingar af ett och samma län

afgifter af enahanda slag skola utgöras, dessa afgifter äfven

äro till beloppet lika; men från denna regel förekomma tidt och

ofta undantag* 2). Mellan resolutionerna för pastorat inom olika

län äro deremot skiljaktigheterna ofta betydande, och detta är

jemväl förhållandet med så väl de efter matlag som de efter person

utgående nu ifrågavarande afgifter. Under det att nemligen de

efter person utgående afgifter, der de förekomma inom Östergötlands

län, i allmänhet äro bestämda till 15 öre för man och 10 öre för

qvinna och inom större delen af Upsala län till blott 5 öre för

hvarje person, utgöra de i flera af Hallands läns församlingar

50 öre för hvarje så väl man som qvinna och i de flesta af Gotlands

läns församla gar 1 krona 20 öre för man och 80 öre för

qvinna. Undantagsvis stadgas ännu högre afgifter. Vida större

är vexlingen i fråga om de efter matlag utgående afgifter.

Största likformigheten eger rum, såsom redan påpekats, i fråga

om krigsmännens afgifter. Men eljest kunna matlagsafgifterna

vexla från 50 öre och derunder till 10 kronor, eller högre belopp

om jemväl afses sådana afgifter af torpare, som utgå i

förhållande till torpens taxeringsvärden. Och der ersättningen

för jura stolse är faststäld i visst förhållande till inkomsten, kan

afgiften springa upp till en betydande siffra.

Till närmare belysning af hvad ofvan anförts i fråga om

de såsom ersättning för jura stolse och andra extra ordinarie

afgifter utgående utskylder torde — dock med uteslutande af

‘) I några af Stockholms stads församlingar uppgingo de personliga afgifterna

till en så stor summa, att dessa afgifter, om de fullständigt influtit, varit tillräckliga

för gäldande af presterskapets aflöning. Emellertid utdebiterades äfven här

afgifter efter bevillningsgrund, dels på det att presterskapets löner skulle oafkortade

utgå och dels för beredande af debiterings- och uppbördsprovision.

2) Sålunda äro enligt allmänna regeln för landsbygdsförsamlingarna inom

Gotlands län afgifter faststälda till 1 kr. 20 öre för man och 80 öre för qvinna,

men från denna regel göres undantag beträffande fyra församlingar, hvarjemte för

två församlingar — Lärbro och Hellvi —• tillkommer ett stadgande rörande särskilda

personliga afgifter för hemmansegare och hemmansbrukare.

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

CV

bestämmelserna angående krigsmän — få återgifvas hufvudinnehållet

i hithörande delar af några löneregleringsresolutioner,

hvilka kunna anses såsom i viss mån typiska för olika län.

Stockholms län. Börstil. Såsom ersättning för dagsverken en hvar af

nedannämnda personer för sitt hushåll: torpare, hvilka till jordegaren

utgöra ett dagsverke i veckan, 50 öre, ... de, som utgöra 4 dagsverken

i veckan eller derutöfver, 2 rdr; gerningsman, hvilka icke

erlägga bevillning för inkomst af kapital eller arbete, äfvensom

arbetsföra backstuga- och inhyseshjon 50 öre; såsom ersättning för

påskören och den del af jura stolse, som skall af alla utgöras: hvar

och en, som erlägger mantalspenningar, med undantag af båtsmän

och deras husfolk, man 20 öre och qvinna 10 öre.

Upsala län. Heliga Trefaldighet. Såsom ersättning för dagsverken af

jordtorpare, backstugusittare in. fl., 50 öre för hvarje arbetsför man

och 25 öre för hvarje arbetsför qvinna, som tillhör deras hushåll

och uppnått 18 år; såsom ersättning för jura stolse dels 5 öre utaf

hvar och en, som betalar mantalspenningar, med undantag af krigsmän,

och dels 50 rdr, som hvarje år uttaxeras efter fyrktalslängd.

Södermanlands län. Fogde). I stället för dagsverken eller den afgift,

som åligger icke tiondegifvande personer, 70 öre för hvarje deras

hushåll tillhörande och till 18 år hunnen arbetsför man och 35 öre

för arbetsför qvinna, som denna ålder uppnått; i stället för jura stolae

och andra extra afgifter, så vidt dessa varit att anse såsom förmögenhetsafgifter,

125 rdr af alla dem, som hafva sig påförd bevillning,

hvilken summa skulle fördelas efter bevillningsbeloppet; i

stället för påskören och den del af jura stolse, som utan afseende

å förmögenhetsvilkor åligger alla, 12 öre af hvarje person,

man eller qvinna, som uppnått 18 år.

Östergötlands län. Kärna. »I öfrigt erlägga de, som icke innehafva

hemman och lägenheter, om hvilka ofvan förmäles, årligen hvar och

en i stället för dagsverken och jura stolse: torpare, gerningsman och

förpantningsinnehafvare 1 rdr; inhyseshjon, gifta arbetare och statkarlar

25 öre; grenadierer . . .; öfriga, hvilka erlägga bevillning till

staten för inkomst af kapital eller arbete enligt andra artikeln i

bevillningsförordningen, V4 proc. af deras för näst föregående år till

sådan bevillning uppskattade inkomst, dock minst 2 och högst 5 rdr.»

Kronobergs län. Urshult. Torpare och alla öfriga, hvilka icke ega eller

bruka i mantal satt jord och icke äro hemmansegares eller hemmansbrukares

tjenare, statfolk eller hemmavarande ogifta barn, 70 öre

för hvarje man och 35 öre för hvarje qvinna, som utgör mantalspenningar;

jordtorpare, å hvilkas lägenheter underhållas minst 2 kor,

derförutan 80 öre hvardera.

Kalmar län. Kristvalla. Såsom ersättning för jura stolse och extra afgifter

250 rdr af dem, som erlägga bevillning för fastighet samt för

inkomst af kapital eller arbete, äfvensom af dem, hvilka innehafva

sådan fastighet, som, ehuru ej till bevillning satt, dock är efter sitt

åsätta taxeringsvärde jemförlig med annan fastighet; och skall denna

CVI

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

summa fördelas i förhållande till be vi Ilningen; undantagsfall såsom

ersättning för jura stol® och extra afgifter, 25 öre hvar; gifta torpare

och deras vederlikar, så vida de ej utgöra bevillning: i stället

för dagsverken 82 öre för hvarje matlag och dessutom, såsom

ersättning för jura stola: och extra afgifter, 12 öre för hvarje

man och 6 öre för hvarje qvinna, som uppnått 18 år; ogifta män

och qvinno!’ af sistnämnda klasser, som hunnit nyssberörda ålder och

icke äro i annans bröd eller tjenst: i stället för dagsverken, man

40 öre och qvinna 25 öre samt, såsom ersättning-för jura stol® och

extra afgifter, man 12 öre och qvinna 6 öre.

Gotlands lön. Kattunge. De som icke ega eller bruka hemman och icke

äro hemmansegares eller hemmansbrukares hemmavarande barn eller

tjenstefolk: såsom ersättning för dagsverken, offer och jura stolse

1 rdr 20 öre för hvarje man och 80 öre för hvarje qvinna, som

tillhör deras hushåll och utgör mantalspenningar.

Blekinge län. Ramdala. Af hvarje mantalsskrifven person, som fyllt 18

år — med undantag af dem, som åtnjuta understöd från fattigvården

eller för fattigdom äro befriade från kronoutskylder och kommunalafgifter,

samt båtsmän och deras husfolk — 80 öre för man och

40 öre för qvinna.

Kristianstads län. Raflundci. Såsom ersättning för jura stolse årligen af

alla som erlägga bevillning 80 rdr, hvilken summa skall fördelas å

de betalningsskyldige i förhållande till bevillningen; af torpare, deras

vederlikar och andra, hvilka icke betala afgifter enligt föregående

stadganden: såsom ersättning för dagsverken, offer, jura stolse och

lösen för attester, under första året då löneregleringen tillämpades,

150 rdr, efter den fördelning församlingen å kyrkostämma en gång

för alla faststält med afseende å hvarje betalningsskyldigs förmåga

att afgiften erlägga, och skall den för hvarje person i de särskilda

förmögenhetsklasserna bestämda afgift årligen oförändrad utgå.

Malmöhus län. Uusie. Såsom ersättning för offer, jura stolsg, dagsverken,

attester och öfriga extra afgifter: dagsverksskyldige 75 öre för man

och 38 öre för qvinna; alla andra, som utgöra mantalspenningar, 50

öre för man och 25 öre för qvinna; och skall, derest dessa afgifter

jemte krigsmännens ej uppgå till 200 rdr, bristen fyllas genom

uttaxering på föregående årets fyrktal, efter afdrag för de kyrkoherden

och klockaren påförda.

Hallands län. Frillesås. Såsom ersättning för offer, jura stol® och lösen

af attester: dels 50 öre af hvar och en, som fylt 16 år och icke

åtnjuter understöd af fattigvården, och dels 2 rdr af hvarje helt oförmedlad!

och tiondeskyldigt hemman samt i förhållande dertill för

större eller mindre gårdar.

Göteborgs och Bolins län. Fåssberg. I stiillet för dagsverken 5 knr 40

kbt. korn af hvarje dagsverksskyldig! matlag; såsom ersättning för

offer och jura stol® dels 39 ort smör af hvar och en som betalar

mantalspenningar, dels 500 kr., som uttaxeras efter fyrktalet.

Elfsborgs län. Stora Mellby. I stället för jura stol* och extra afgifter:

af alla som ega rösträtt vid kyrkostämma 200 rdr att utgå efter

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

CVII

deri för beräkning af sådan rösträtt faststälda grund; af torpare och

alla andra, som icke utgöra afgifter till presterskapet enligt resolutionens

öfriga bestämmelser, med undantag af dem som för fattigdom

eller sjukdom äro från kommunalutskylder befriade: såsom ersättning

för dagsverken 1 rdr för hvarje särskildt mantalsskrifvet matlag.

Skaraborgs län. Synnerby. Handlande m. fl. 1 rdr 50 öre, men om de

åtnjuta inkomst till belopp af 400 rdr eller deröfver: 1 kbf. spanmål

och för högre inkomst i förhållande derefter, dock ej öfver 16

kbf.; arbetskarlar, arbetsföra backstugu- och inhyseshjon 1 rdr.

Örebro län. Almby. Egare eller innehafvare af icke i mantal satt jord,

derför tionde icke betalas, samt torpare, handtverkare, fördelstagare,

inhyses- och backstugufolk, bruks- och fabriksarbetare och, med

undantag af krigsmän och deras husfolk, alla andra, som hvarken

ega eller bruka hemman, ej heller äro hemmansegares eller hemmansbrukares

hemmavarande barn eller tjenstefel!!, så vidt de äro arbetsföra

och fyllt 18 år samt böra utgöra någon utskyld till statsverket:

i stället för dagsverken, man 80 öre och qvinna 40 öre; såsom ersättning

för jura stolas och extra afgifter, af dem, som fyllt 18 år

och icke äro befriade från kronoutskylder, med undantag af krigsmän

och deras husfolk: a) af dem, som ega hemman, hvarå taxeringsvärdet

faststälts till minst 5,000 kr., och af dem, som erlägga minst 4 kr.

bevillning till staten för inkomst af kapital eller arbete: 80 öre för

man och 60 öre för qvinna; b) af dem, som ega hemman af mindre

än 5,000 kr. taxeringsvärde, af dem som arrendera eller bruka

hemman, af dem, som ega torp eller icke i mantal satt jord af minst

500 kr. taxeringsvärde, och af dem, som för inkomst erlägga bevillning

med mindre belopp än 4 kr.: 40 öre för man och 30 öre för qvinna;

samt c) af torpare, tjenstehjon, hemmavarande barn och alla andra, som

icke kunna hänföras till förestående två klasser: 20 öre för man och

10 öre för qvinna.

Den meddelade öfversigten af de på grund af 1862 års förordning

gifna bestämmelser om löneregleringar för rikets presterskap

torde kafva ådagalagt, att dessa regleringar ledt till

stor skiljaktighet mellan olika församlingar och olika län i fråga

om beskattning sgrunderna. Äfven om man anser, att presterskapets

aflöning skall i hufvudsak bestridas af församlingarna

sjelfva och att församling safgiftemas storlek derför må vexla

efter förhållandena inom hvarje församling, följer deraf icke, att

församlingsafgifterna böra få fördelas på de bidragsskyldiga

efter godtyckligt valda, för hvarje församling skiftande grunder.

Det torde sålunda icke vara lämpligt, att några industriela

verk utgöra sitt bidrag med afgifter bestämda i fasta belopp

för hela verket eller vissa dess delar, andra liknande verk åter

med afgifter som vexla efter taxeringsvärde eller inkomstbelopp;

CVIII

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAP®!''.

eller att i den ena församlingen afgiftema för olika slag af inkomst

utgå med samma procent af inkomstbeloppen, men i den

andra församlingen med olika procent; eller att afgifter i förhållande

till bevillning eller fyrktal utgöras i några församlingar

af alla bevillningspligtiga beskattningsföremål, i andra

församlingar af endast vissa sådana beskattningsföremål, under

det att i åtskilliga församlingar inga dylika utskylder

förekomma; eller att i en församling personliga afgifter utgå

såsom hufvudsakligt församlingsbidrag, i en annan blott såsom

fyllnadsafgifter samt i en tredje alldeles saknas. Äfven för

tiondens utgörande gälla, såsom å sid. lxxxii och följande blifvit

framhållet, inom olika församlingar olika grunder.

Den frihet, som i angifna hänseenden lemnades vederbörande

vid tillämpningen af 1862 års förordning, torde vid nu förestående

löneregleringar böra inskränkas genom lagbestämmelser,

hvilka så vidt möjligt fastställa för hela riket gemensamma beshattning

sgrunder.

%

%

*

De af ålder utgående församlingsbidragen till presterskapets

aflöning hade sålunda genom löneregleringarna blifvit ombildade

och utvecklade till nya skatteformer på sådant sätt, att för en

hvar af de större grupper, i hvilka beskattningsföremålen blefvo

enligt anvisning i §§ 6 och 7 af 1862 års förordning sammanförda,

skattskyldigheten bestämdes efter gällande författningar

och häfd eller ock efter regleringsnämndernas fria skön, men

utan att några, gemensamma grunder dervid följdes och i allmänhet

utan att någon jemförelse anstäldes mellan de olika

beskattningsföremålen rörande skatteförmågan.

För en sådan jemförelse förutsattes en för beskattningsföremålen

gemensam jemförelsegrund, och då denna grund knappast

kan vara någon annan än skatteförmågan, erfordras ock ett för

samtliga beskattningsföremålen gemensamt och tillförlitligt mått

å skatteförmågan. Komitén har ansett, att i sådant hänseende

borde användas — så långt det vore tillämpligt — det skattemått,

som gäller beträffande kommunal beskattning, nemligen

fyrktalet. Det kan naturligtvis ifrågasättas och har ofta varit

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAP!!’.

CIX

ifrågasatt, huru vida taxeringsmyndigheternas uppskattning af

fastigheters värde och inkomstbeloppen är tillförlitlig och öfverallt

utförd efter lika grund, huru vida den skattefot efter

hvilken bevillning af fastighet och af inkomst skall utgöras är

rättvist bestämd, och således huru vida det mått å jordbruksfastighets,

annan fastighets och inkomstens relativa skatteförmåga,

som är gifven genom fyrktalssättningen, uppfyller alla billiga

fordringar. Men komitén har trott sig icke behöfva ingå i någon

undersökning härom, utan hållit sig till den uppskattning och

det skattemått, som vunnit officielt erkännande i vårt land. De

från presterskapet infordrade uppgifter angående församlingsafgifter

för ecklesiastikåret 1896—97 hafva derför i tab. 1 och 2

af komiténs tabeller, serien A, bearbetats på sådant sätt, att

dessa afgifter, i den mån de utgå af de tre hufvudgrupperna

af beskattningsföremål, nemligen jordbruksfastighet, annan fastighet

och inkomst, blifvit å fyrktalen för dessa beskattningsföremål

vederbörligen fördelade.

Äldre — med hänsyn till presterskapets aflöning gjorda —

grupperingar af så väl beskattningsföremål som afgifter hafva

härvid blifvit delvis upplösta. Till gruppen »jordbruksfastighet»

äro sålunda hänförda icke blott tiondeskyldiga hemman och

lägenheter, utan ock jordbruksfastigheter, hvilka, såsom vissa

säterier — nemligen i Skåne och Halland — äfvensom nyodlingar,

nyhemman och soldattorp, icke varit tiondeskyldiga

men dock stundom fått sig påförda några mindre afgifter.

Bland afgifter af jordbruksfastighet hafva räknats ej allenast

olika slag af tionde utan äfven sådana i stället för jura stol®,

offer, påskpenningar och andra extra ordinarie afgifter bestämda

utskylder, som enligt löneregleringarna skola å jordbruksfastighet

debiteras.

Den i riksdagens skrifvelse af den 5 maj 1897 uttryckta

önskan att erhålla »ett sammandrag öfver hvad i tionde utgår

från hela riket» har komitén vid närmare undersökning icke

kunnat i allo tillmötesgå. Anledningen härtill är, att i ett stort

antal resolutioner ersättningarna för jura stolle, så vidt de belöpa

å jordbruksfastighet, blifvit sammanförda med tiondeafgifterna

i en summa (jfr sid. xcix), så att numera ingen möjlighet

finnes att redovisa tiondeafgifterna skilda från öfriga afgifter

af dylik fastighet. Å andra sidan är i åtskilliga resolutioner

en del af fisktionden bestämd efter grunder, som medfört att

cx

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAP^.

den måst hänföras till personliga afgifter och icke kunnat utsöndras

från andra afgifter inom den gruppen. Tiondeafgifterna

utgöra emellertid utan all fråga den väsentligaste delen af de

afgifter, som i tab. 2 af tabellserien A redovisats såsom afgifter

af jordbruksfastighet.

Till afgifter af gruppen »annan fastighet» hafva i omförmälda

tabell hänförts alla sådana å verk och inrättningar debiterade

afgifter, som äro bestämda i fasta belopp för hvarje verk

eller del deraf (härd, smedja, sågram, stenpar o. d.), så ock alla

de afgifter, som enligt resolutionerna skola utgå i visst förhållande

till taxeringsvärdet af all slags »annan fastighet» — således

ej blott verk och inrättningar utan äfven tomter, vissa åbyggnader,

fisken, frälseräntor m. m. — eller i förhållande till den

dylik fastighet påförda bevillning.

Såsom afgifter af »inkomst» hafva redovisats alla utskylder,

som skola utgöras för inkomst af kapital eller af arbete, d. v. s.

i senare fallet för inkomst af rörelse eller yrke — såsom bergsbruk,

qvarn- eller sågverksrörelse, handel och sjöfart — eller för

inkomst af allmän eller enskild tjenst m. m., och vare sig utskylderna

äro bestämda att utgå med viss procent af inkomsten

eller att utgöras med visst, för hela församlingen faststäldt belopp,

som derpå skall efter någon angifven grund fördelas å de

särskilda inkomstbeloppen.

Fördelningsgrunden är i sist angifna fall vanligen bevillningen

eller fyrktalet, och de afgifter, hvilka sålunda drabba

inkomsten, träffa ofta samtidigt äfven jordbruksfastighet och

annan fastighet. Ifrågavarande afgifter utgöra i allmänhet sådan

ersättning för jura stol® och andra extra ordinarie afgifter, som

fäststälts till en viss summa att erläggas i förhållande till den

hvarje skattskyldig påförda bevillning eller i förhållande till

hans fyrktal.

I afseende å de beskattningsföremål, hvilka sålunda kunnat

ordnas i ofvan omförmälda hufvudgrupper, har skattskyldigheten

kunnat blifva föremål för en jemförelse ej blott

beträffande afgifternas summa för hvarje grupp, utan äfven

rörande afgifternas förhållande till skatteförmågan, sådan denna

angifves af det officiela skattemåttet, fyrktalet, för hvilket redogörelse

ur olika synpunkter lemnats i tab. 1 af tabellserien A.

Beträffande stadskommunerna och de landskommuner i Kopparbergs

län, der fyrktalssättning ej förekommer,. hafva de särskilda

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

CXI

bevillningsbeloppen af komitén reducerats till fyrtital, på det att jemförelsen

mellan olika församlingars skattskyldighet skulle underlättas,

Samtliga nu omförmälda afgift er — af jordbruksfastighet,

af annan fastighet och af inkomst — hafva i tab. 2 af tabellserien

A sammanförts under den gemensamma rubriken icke personliga

af gifter.

Men derutöfver gifves det enligt resolutionerna afgifter,

som icke åligga nämnda båda slag af fastighet ej heller inkomsten,

och som således svårligen kunna ställas i något förhållande

till omförmälda grupper af beskattningsföremål. Dessa

afgifter, hvilkas fördelning skett efter allehanda grunder, såsom

matlag, båtlag, hushåll eller hufvudtal, och efter mycket

skiftande gradering, hafva uti kolumnerna 8—10 af tab. 2 i

berörda tabellserie hänförts till en särskild klass, under beteckning

personliga afgifter.

För sist omförmälda afgifters relativa storlek har icke kunnat

angifvas något annat mått än deras förhållande till antalet

skattskyldiga personer.

Enligt Kongl. Maj:ts beslut den 22 oktober 1897 har det

ålegat komitén att verkställa noggrann utredning »beträffande

den på nu gällande löneregleringar grundade skattskyldigheten till

presterskapet från den tiondepligtiga jorden och andra beskattningsförmål

i jemförelse med hvarandra» Den utredning komitén härutinnan

åvägabragt föreligger i tab. 2 af tabellserien A och

afser församlingsbidragen för ecklesiastikåret 1896—97.

Emellertid har det för komitén icke varit möjligt att i allo

fullgöra detta uppdrag, enär hvarken tiondeafgifterna kunnat

utsöndras från en del andra afgifter, hvilka jemte tionden utgå

af vissa jordbruksfastigheter, ej heller tiondeskyldiga jordbruksfastigheters

afgifter lätteligen kunnat redovisas skilda

från andra jordbruksfastigheters afgifter. Men då den ojemförligt

största delen af jordbruksfastigheterna är tiondeskyldig

och likaså den ojemförligt största delen af jordbruksfastigheternas

afgifter till sitt ursprung är af tiondenatur, torde den

verkstälda utredningen, för hvilken komitén nu går att lemna

redogörelse, dock i allt väsentligt motsvara det afsedda ändamålet.

Sammandraget af tab. 2 (tabellserien A, sid. 238) utvisar,

att afgifter till presterskapets aflöning blifvit för ecklesiastikåret

exil

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

1896—97 i hela riket — både landsbygd och städer -— debiterade

å jordbruksfastighet med . .........kronor 3,699,450

å öfriga beskattningsföremål med...... » 1,765,734

Summa kronor 5,465,184.

Hvardera gruppens andel af samtliga af gifter utgjorde således:

jordbruksfastighets...............67''69 procent

öfriga beskattningsföremåls...........32-31 »

Dessa afgifter fördelade sig dock på beskattningsföremålen

högst väsentligt olika i städerna och å landsbygden.

Under det att nemligen i städerna summa afgifter utgjorde:

åt jordbruksfastighet.....kronor 44,223 = 7-8 5 procent

åt öfriga beskattningsföremål . » 519,467 = 92’15 »

utgjorde deremot å landsbygden summa afgifter:

åt jordbruksfastighet.....kronor 3,655,226 = 74''5 8 procent

af öfriga beskattningsföremål . » 1,246,267 = 25-4 2 »

Hvad nu särskild! landsbygden beträffar, så förefunnos, på

sätt framgår af öfversigtstabellen B, icke alldeles obetydliga skiljaktigheter

i proportionen mellan de olika gruppernas afgifter,

om medeltalen för de olika stiften jemföras med hvarandra.

Sålunda var jordbruksfastighetens andel af hela församlingsbidraget

högst

för Kalmar stift, der medeltalet uppgick till 83-4 4 procent

och » Visby » » » » » 83-2 8 »

lägst » Göteborgs » » » » » 64-4 3 »

och » Karlstads » » » » » 63-5 5 »

Men ännu större skiljaktigheter framträda, om man jemför

förhållandena inom olika församlingar. Af öfversigtstabellen C,

der församlingarna i hvarje stift sammanförts uti grupper, ordnade

efter jordbruksfastighetens relativa andel i för samling sbidraget,

visar sig att denna andel utgjorde för hela rikets landsbygd:

i 580 församlingar öfver 90 procent af samtliga afgifter,

» 825 :> 90 intill 80 procent af d:o,

-> 449 » 80 » 70 » »

» 483 » 70 :> 30

» 50 » 30 procent och derunder

Deremot funnos 3 landsförsamlingar1), inom hvilka några

afgifter af jordbruksfastighet icke utgingo.

'') Nemligen Käringöns, Kungshamns och Lysekils församlingar i Göteborgs

stift (Lysekil yar eckl.-året 1896—97 ännu icke stad).

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

CXIII

Öfversigtstabell B.

1

2

3

4

5

6

7

8

9

Stift.

I procent af samtliga afgifter

utgjorde för stift

I procent af de icke per- sonliga afgifterna utgjorde

för stift

icke personliga afgifter

person-

liga

afgif-

ter

afgifterna

af jord- bruks- fastighet

af annan

fastighet

af in- komst

summa

af jord- bruks- fastighet

af annan

fastighet

af in- komst

Landsbygden:

%

%

%

%

%

°/°

%

%

Upsala ....

77-76

3-46

8-37

89-59

10-41

86-79

3-87

9-34

Linköpings . .

82-98

3-29

5-80

92-07

7-93

90-12

3‘58

6-30

Skara ....

81-32

2-27

420

87-79

12-21

92-63

2-59

4-78

Strengnäs . . .

72-39

2-87

7-68

82-94

17-06

87-28

3-46

9-26

Vesterås . . .

64-84

2-03

8-90

75-77

24-23

85-58

2-67

11-75

Vexjö.....

75-95

4-21

4-67

84-86

15-14

89-50

4-99

5-51

Lunds ....

81-63

1-06

243

85-12

14-88

95-90

1-25

2-85

Göteborgs . . .

64-43

523

688

76-54

23-46

84-18

6-83

8-99

Kalmar ....

83-44

3-28

6-61

93-33

6-67

89-40

3-52

7-08

Karlstads . . .

63''55

2-98

15-58

82-11

17-89

77-40

3-63

18-97

Ilernösands . .

69-19

2-07

10-58

81-84

18-16

84-54

2-53

12-93

Visby ....

83-28

Ooi

3-oo

86-29

13-71

96-51

0-01

3-48

För landsbygden

74-58

2-72

7-00

84-30

15-70

88-47

3-23

8-30

Städerna:

Upsala ....

12-37

6-15

32-20

50''72

49-28

24-38

12-14

63-48

Linköpings . .

8-51

20-68

63-96

93-15

6-85

9-14

22-20

68-66

Skara ....

13-85

8-66

17-91

40-42

59-58

34-26

21-42

44-32

Strengnäs . . .

17-13

11-26

41-28

69-67

30-33

24-59

16-15

59-26

Vesterås . . .

31-23

1913

22-58

72-94

27-06

42-81

26-23

30-96

Vexjö ....

2-41

12-34

4451

59-26

40-74

4-07

20-83

75-10

Lunds ....

8-10

10-38

32-98

51-46

48-54

15-74

20-17

64-09

Göteborgs . . .

3-57

11-93

43-44

58-94

4106

6-06

20-24

73-70

Kalmar ....

3-95

13-67

60-68

78-30

21-70

5-04

17-46

77-50

Karlstads . . .

8''38

11-29

49-02

68-69

31-31

12-20

16-43

71-37

Hernösands . .

5-55

7-97

47-27

60-79

39-21

9-13

13-11

77-76

Visby ....

42-78

7-14

32-27

82-19

17-81

52-06

8-68

39-26

Stockholms stad

—

8-43

27-28

35-71

64-29

—

23-61

76-39

För städerna

7-85

11-54

88-57

57-96

42-04

1354

19-92

(»(>•54

CXIV

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

Öfversigtstabell C.*)

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10 In

12

13

1 14

Stift.

De å jordbruksfastighet debiterade afgifter utgjorde i procent

af samtliga afgifter (tab.-ser. A, tab. 2 kol. 14)

Antal församlingar.

i

medel- tal för

stift

öfver

90

%

90

in-

till

80

%

80

in-

till

70

%

70

in-

till

60

%

60

in-

till

50

%

50

in-

till

40

%

40

in-

till

30

%

30

in-

till

20

%

20

in-

till

10

%

10

in-

till

5

b%

0.

der-

un-

der

%

inom följan

de antal församlingar.

Landsbygden:

Upsala......

77-76

89

75

36

17

8

1

4

1

3

1

—

235

Linköpings ....

82-98

90

64

26

18

1

2

1

—

—

—

—

202

Skara ......

81-32

123

139

64

22

8

2

1

1

—

—

i

361

Strengnäs.....

72-39

15

74

34

19

10

3

1

2

2

—

—

160

Vesterås.....

6484

14

23

14

21

28

14

2

3

1

—

—

120

Vexjö.......

75''95

13

75

60

20

6

5

—

2

—

—

—

181

Lunds . . • ...

81-63

141

168

50

19

14

8

10

7

1

1

—

419

Göteborgs.....

64-43

6

77

78

43

19

8

7

1

3

3

5

253

Kalmar......

83-44

27

25

7

5

1

1

—

—

—

—

—

66

Karlstads.....

63''55

23

25

26

18

16

9

9

4

2

—

—

132

Hernösands ....

69-19

8

39

42

43

14

12

6

4

1

—

—

169

Visbv.......

83''28

31

41

12

4

3

—

1

—

—

—

92

För landsbygden

74-58

580

825

44!»

249

128

65

41

26

13

5

61)

2,390

Städerna:

Upsala......

12-37

—

—

—

—

—

2

—

1

3

—

1

10

Linköpings ....

8-51

—

—

—

—

1

—

2

2

1

—

4

11

Skara.......

13-85

—

—

—

_

—

1

1

3

—

2

2

10

Strengnäs.....

17-13

—

—

—

—

1

—

4

2

-

2

1

10

Vesterås......

31-23

—

1

—

—

1

1

1

1

3

—

1

9

Vexjö.......

2-41

-

—

—

—

—

—

—

1

—

--

2 :

3

Lunds ......

8-10

-

—

—-

—

1

1

1

2

3

—

6

16

Göteborgs.....

3‘57

—

—

—

1

—

1

—

2

1

—

4

10

Kalmar......

3-95

—

—

—

—

—

—

—

—

—

1

1

3

Karlstads.....

8-38

—

—

—

—

—

1

—

—

1

—

2

4

Hernösands ....

5''5 5

—

—

- ''

—

—

1

—

—

1

1

3

8

Visby.......

42-78

—

—

—

—

—

1

—

—

—

_

1

Stockholms stad . .

—

8

För städerna

7-85 j

—

1

1

»

9

14

13

6 j272)[

103

x) Dessutom tre landsförsamlingar, i Indika inga dylika afgifter förekommo.

Jfr not. x) sid. exil.

2) Dessutom nitton stadsförsamlingar, i Indika inga dylika afgifter förekommo.

Dessa voro: Östhammars, Vaxholms, Hudiksvalls, Motala, Sköfde, Karlskrona

amiralitetsförsaml., Ronneby, Marstrands, Oskarshamns, Skellefteå, Haparanda och

Stockholms 8 territoriela församlingar.

*) Antalet församlingar å landsbygden, som i denna tabell uppgifvits vara

2,390, utgjorde eckl.-året 1896—97 i sjelfva verket 2,392. Men som från Karls

-

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

cxv

Under det att således i vida mer än hälften — eller nära 59

procent — af landsbygdens församlingar jordbruksfastighetens

bidrag utgjorde öfver 80 procent af samtliga afgifter, var det

knappt mer än 2 procent af landsförsamlingarna, der detta bidrag

utgjorde blott 30 procent eller derunder af samtliga afgifter.

I fråga om landsbygden bekräftar alltså komiténs utredning

den i riksdagens skrifvelse uttalade förmodan, att den hufvudsakligaste

bördan af församlingsbidraget fortfarande hvilar på den

tiondeskyldiga jorden.

Förhållandet är helt naturligt. På landsbygden har jordbruket

af ålder varit den enda näring, som kunnat lemna något

betydligare bidrag till presterskapets aflöning. I åtskilliga församlingar

har ändring härutinnan inträdt, i det att nya näringsgrenar

uppvuxit, på hvilka en mera afsevärd bidragsskyldighet

skulle kunna öfverflyttas. Men såsom allmän regel gäller, att den

hufvudsakliga bördan af församlingsbidragen på landsbygden

fortfarande hvilar på jordegarne, derför att de inom landsbygdens

församlingar fortfarande idka den hufvudsakligaste näringen. I

ett mycket betydande antal församlingar å landsbygden finnes

knappast annan näring än jordbruksnäringen att beskatta. Detta

senare förhållande ådagalägges tydligt nog genom öfversigtstabellen

D, hvilken utvisar att å landsbygden utgjorde jordbruksfastighetens

fyrkar:

. öfver 90 procent af hela fyrktalet,

90 intill 80 procent af d:o,

80 » 70 »

70 » 30 » »

30 procent och derunder. * i

379 församlingar

659 »

463

714

175

borgs församling i Skara stift icke utgingo några afgifter till presterskapets aflöning

samt beträffande Qvickjocks kapellförsamling i Hemösands stift icke knnnat

erhållas uppgifter skilda från dem som afsågo moderförsamlingen Jockmock, hafva

Karlsborgs och Qvickjocks församlingar icke kunnat upptagas i tab.-ser. A tab.

2, till hvilken förevarande öfversigtstabell C hänvisar.

Stadsförsamlingarnas antal var omförmälda eckl.-år egentligen 112. Skilnaden

mellan denna siffra och siffran 103 i öfversigtstabellen C beror derpå, att en

hvar af städerna Jönköping med 2 församlingar, Malmö med 3 församlingar och

Göteborg med 7 församlingar i tab. 2 af tab.-ser. A upptagits såsom blott en församling,

emedan inom dessa städer församlingarna hade gemensam kyrklig ekonomi.

Om derjemte Karlskrona Amiralitetsförsamling och Göteborgs tyska församling, hvilka

icke äro territoriela, frånräknas de 112 församlingarna, blir antalet församlingar

i städerna 110, och således tillhopa med de 2,392 församlingarna på landsbygden

ett antal för hela riket af 2,502 församlingar, på sätt äfven uppgifvits till

tab. n:o 6 uti komiténs betänkande III beträffande >Den kyrkliga indelningen

och organisationen-».

CXVI

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

Öfversigtstabell D.

1

2

! 3

I 4

1 6

1 (!

1 7

1 8

[ 9

10

11

i 12

13

Jordbruksfastighetens fyrkar utgjorde i procent af hela

fyrktalet (tab.-ser. A, tab. 1 kol. 14)

P

Stift.

i

medel-

tal

för

stift

öfver

90

90

in-

till

80

80

in-

till

70

%

70

in-

till

60

%

60

in-

till

50

%

50

in-

till

40

%

40

in-

till

30

%

30

in-

till

20

%

20

in-

till

10

%

10 %

och

der- under

O:

P

3

□

åt?

%

i följande antal församlingar.

p

Landsbygden:

Upsala ....

39-53

15

55

46

31

24

16

20

11

11

6

235

Linköpings . .

63-49

36

64

46

19

17

8

7

3

2

—

202

Skara ....

63-76

122

no

64

23

17

6

9

5

2

3

361

Strengnäs . . .

51-37

8

44

40

19

12

15

12

4

4

2

160

Ves terås . . .

41-61

2

17

20

23

13

10

17

10

7

1

120

Vexjö ....

59-74

39

45

34

29

11

8

4

6

4

1

181

Luntls ....

61''64

67

141

89

47

23

20

7

15

8

2

419

Göteborgs . . .

46-30

40

69

49

33

15

11

7

5

11

13

253

Kalmar ....

69 90

13

29

9

10

1

3

—

1

—

—

66

Karlstads . . .

51-58

20

37

25

15

7

3

13

7

5

—

132

Hernösands . .

37-13

1

15

24

26

42

19

20

9

8

5

169

Visby ....

59-07

16

33

17

12

6

2

2

1

2

1

92

Lör landsbygden

51-15

379

659

463

287

18S

121

118

77

64

341

2,390l)

Medan således i nära hälften — 43-4 procent — af landsbygdens

församlingar fyrkarne för jordbruksfastighet utgjorde

mer än 80 procent af hela fyrktalet, var det knappast mer än 7

procent af landsförsamlingarna, i hvilka dessa fyrkar uppgingo

till allenast 30 procent eller derunder af hela fyrktalet.

Dessa proportionstal öfverensstämma väl icke fullständigt

med nyss (sid. cxv) anförda tal för jordbruksfastighetens andel

i församlingsbidraget, men komma dem dock tillräckligt nära för

att ådagalägga, huru som i ett mycket stort antal landsförsamlingar

ifrågavarande fastighets andel i afgiftsbördan var ganska rigtigt

proportionerad efter dess skatteförmåga. Mot 1,405 församlingar,

der jordbruksfastigheten bar öfver 80 procent af samtliga af

-

’) Jfr not *) sid. cxiv.

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

CXVII

gifter, svarade således 1,038, der berörda fastighet också fått sig

påförda öfver 80 procent af samtliga beskattningsbara fyrkar.

De »öfriga beskattningsföremål», hvilka, såsom sid. exil

blifvit upplyst, för hela riket lemnade öfver 32 procent af församlingarnas

bidrag, voro fördelade i tre grupper, nemligen annan

fastighet, inkomst och personer. Af hela församlingsbidraget

utgingo såsom

afgifter af annan fastighet . . kronor 198,504 = 3-6 3 procent

» » inkomst ..... » 560,549 = 10''2 6 »

personliga afgifter...... » 1,006,681 = 18-4 2 »

Med afseende å den proportion, i hvilken dessa olika skatteobjekt

i städerna och på landsbygden bidrogo till samtliga

inom hvartdera beskattningsområdet debiterade afgifter, visar sig

stor åtskilnad, i det att summa afgifter utgjorde

i städerna:

af annan fastighet......kronor 65,068 = 11-54 procent

» inkomst.......... » 217,392 = 38-5 7 »

» personer.......... » 237,007 = 42-<u »

å landsbygden:

af annan fastighet ......kronor 133,436 = 2-7 2 procent

> inkomst.......... » 343,157 = 7-oo »

» personer.......... » 769,674 = 15-7 o »

Härvid torde böra framhållas, att de personliga afgifterna

intogo ett mycket betydande rum bland samtliga församlingsbidragen,

enär medeltalet för hela riket uppgick till öfver 18

procent. Om det kan synas anmärkningsvärdt, att å landsbygden

jordbruksfastigheten erlade nära tre fjerdedelar af hela församlingsbidraget

derstädes, är det ännu mera att beakta huru som

i rikets städer nära tre sjundedelar af lönemedlen uttogos i personliga

afgifter. I städerna inom TJpsala och Lunds stift uppgingo

de personliga afgifterna till omkring hälften, inom Skara

stift till tre femtedelar och i Stockholms stad till nära två

tredjedelar af samtliga inom dessa städer utdebiterade bidrag.

Det bör dock erinras, att — om ej hänsyn tages till Stockholms

stad — mer än hälften (496,971 kronor) af de personliga

afgifterna för hela riket erlades af personer, som voro i taxerings

-

CXVIII NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAP®!.

längderna uppförda till bevillning, d. v. s. å landsbygden hufvudsakligen

af fastighetsegare för egna och tjenares personer.

Återstoden, utgörande för hela riket — med undantag af Stockholms

stad — 441,678 kronor eller 8-24 procent af hela församlingsbidraget,

erlades af torpare, dagsverkare, små handtverkare,

arbetare m. fl. obesutna och obemedlade personer.

Särskild! beträffande dessa senare är det af intresse att iakttaga

de personliga afgifternas proportion till församlingsbidraget

i dess helhet. Med afseende derå hänvisas till öfversigtstabellen E.

Enligt denna tabell, jemförd med tab. 2 af tabellserien A,

uppgingo å landsbygden de personliga afgifterna af obesutna och

obemedlade för hela riket till kronor 377,163 = 7''69 procent af

samtliga afgifter. I förhållande till debiterade församlingsbidrag

utgjorde dessa personliga afgifter för Yexjö och Göteborgs stift

i medeltal omkring 10 procent samt för Karlstads stift ungefär

9 procent. Om hänsyn tages till samtliga bidragen inom en hvar

af landsbygdens församlingar, utgjorde de personliga afgifterna

af obemedlade i medeltal för församling:

inom 12 församlingar........öfver 30 procent

» 49 » 30 intill 20 procent

» 515 » . . ■.....20 » 10 »

» 878 » 10 » 5 »

» 910 » 5 procent och derunder.

Blott inom 26 landsförsamlingar utdebiterades ej några

sådana personliga afgifter.

I städerna — med undantag af Stockholm •— utgjorde nu

ifrågavarande afgifter af obemedlade personer för hela riket

64,515 kronor = 14''09 procent af samtliga afgifter i städerna

samt i medeltal för Skara stifts städer 24-5 2 procent och för

Lunds stifts städer 19’ 7 3 procent. Åtskilliga enskilda städer

uppvisa i sådant afseende ännu högre procenttal, såsom:

Sköfde . . . 74-94 Halmstad . . 37''is Venersborg . . 28''97

Malmö . . . 47-03 Vesterås . . 36-72 Örebro. . . . 25-37

Borås . . . . 39''17 Helsingborg . 31-2 7

I Stockholm torde summan af dylika personliga afgifter inom

de särskilda församlingarna äfven vara ganska betydande, ehuru

det icke varit möjligt att erhålla upplysning om dessa afgifters

förhållande till öfriga personliga afgifter.

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

CXIX

Öfversigtstabell E.*)

1

2

3

4

1 5

1 6

7

1 8

9

i i»

1 11

1 12

! 13

14

De

å personer utan bevillning debiterade personlig

afgifter utgjorde i procent af samtliga afgifter

(tab.-ser. A, tab. 2 kol. 18)

a

Inga dyl

jande an

i a

»

Stift.

i

medel-

tal

för försam- ting

öf-

ver

60

60

in-

till

50

%

50

intill

40

40

in-

till

30

%

30

in-

till

20

%

20

intill

10

10

in-

till

5

5 %

och

der-

un-

der

Er

C: P

Sq CK5

P 5?

O?

!-S

p

stift

högst

lägst

%

%

%

%

3 a>

►—i »i

ö‘ i—

P

OQ

P

%

%

%

i följande antal församlingar.

M g

Landsbygden:

Upsala ....

5-71

21-40

0-58

—

—

—

_

3

19

71

141

i

235

Linköpings . .

6''86

24-44

104

—

—

—

—

2

30

81

89

—

202

Skara ....

777

27-25

1-10

—

—

—

—

2

78

163

115

3

361

Strengnäs . . .

863

24-00

023

—

—

—

—

6

31

92

31

—

160

Vesterås . . .

8''84

34-89

0-38

—

—

—

3

7

25

39

46

—

120

Vexjö ....

1042

25-82

0-54

—

—

—

—

2

91

67

21

—

181

Lunds ....

6-12

45-26

0-07

—

—

1

3

5

63

100

241

6

419

Göteborgs . . .

0-76

40-23

0-50

—

—

1

i

14

81

99

55

2

253

Kalmar ....

5-56

11-83

0-83

—

—

—

—

—

3

28

35

—

66

Karlstads . . .

9-01

64-05

087

i

—

—

2

3

37

47

40

2

132

Hernösands . .

8-52

24-97

033

—

—

—

—

4

53

73

34

5

169

Visby ....

360

27-73

0-16

—

—

—

1

4

18

62

7

92

För landsbygden

7-69

64-05

007

i

—

2

9

49

515

878

910

26

2,390

Släderna:

(utom Stockholm)

Upsala ....

1002

13-88

0-98

—

o

O

2

5

—

10

Linköpings . .

3-57

19-36

1-18

3

1

4

3

11

Skara.....

24-52

74-94

5-65

i

—

—

1

1

3

4

—

—

10

Strengnäs . . .

1510

25-37

3-07

—

—

—

—

2

4

2

1

1

10

Vesterås . . .

1088

36-72

1-28

—

—

—

1

—

2

3

2

1

9

Vexjö ....

17-66

19-31

11-20

—

—

—

—

—

3

—

—

—

3

Lunds ....

19-73

47-03

115

—

—

i

1

1

5

4

4

—

16

Göteborgs . . .

17-12

37-18

433

—

—

—

1

—

4

4

1

—

10

Kalmar ....

12-04

19-48

2-77

—

—

—

—

—

2

—

1

—

3

Karlstads . . .

13-28

53-53

6-89

—

i

—

—

—

1

2

—

—

4

Hernösands . .

634

11-08

2-53

3

2

2

1

8

Visby ....

4-63

4-63

4-63

—

—

—

—

—

—

—

1

—

1

För städerna

(utom Stockholm)

1409

74-94

0-98

i

i

i

4

4

33

24

21

6

951

'') Jfr not *) sid. cxiv.

cxx

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

Fullföljes nu jemförelsen mellan de olika beskattningsföremålens

afgifter, så att den tillika afser skattskyldighetens förhållande

till skatteförmågan, måste denna jemförelse begränsas

till de beskattningsföremål, som äro med afseende å skatteförmågan

uppmätta, d. v. s. jordbruksfastighet, annan fastighet

och inkomst, samt till de afgifter, kvilka, på sätt sid. cxi angifvits,

blifvit sammanförda under rubriken icke personliga. De

personliga afgifterna måste dervid lemnas åsido såsom icke med

de öfriga efter samma måttstock jemförliga.

Vid en dylik jemförelse mellan nämnda tre grupper beskattningsföremål

faller genast i ögonen, att förhållandet mellan

deras fyrktal1), hvilka skulle vid jemförelsen anses beteckna

gruppernas relativa skatteförmåga, är ett helt annat än förhållandet

mellan de å samma grupper debiterade afgifter2), eller

skattskyldigheten.

I rikets städer utgjorde nemligen hvarje grupps fyrktal och

afgifter i procent af de tre gruppernas sammanlagda fyrktal och

afgifter derstädes:

för jordbruksfastighet

%

fyrktalet.

.....Os 6

afgifterna......13-5 4

A rikets landsbygd

utgjorde:

fyrktalet......51-94

afgifterna......88-4 7

*) Se tab.-ser. A., tab. 1 sammandraget sid. 119, kol. 14—19. De i anförda

kol. afsedda fyrktal äro de ^beskattning sbara*, d. v. s. omfatta endast de

fyrkar, som komitén antagit kunna ifrågakomma till beskattning för prestaflöning,

således med afräkning af fyrkarne för presterskapets egna löner och

boställen. Men i ofvanstående öfversigt äro för hvarje grupp af beskattningsföremål

sammanförda procenttalen för så väl beskattade som icke beskattade

fyrkar, d. v. s. de proportionstal som i tab. 1 sid. 119 förekomma i kol. 14 och

17, 15 och 18 samt 16 och 19.

2) I tab.-ser. A, tab. 2 sammandraget sid. 239, kol. 14, 15 och 16 äro vissa

skattegruppers afgifter proportionerade mot summan af samtliga afgifter, personliga

så väl som icke personliga. Dessa proportionstal äro förut sid. exil återgifna

för riket, både städer och landsbygd. Närmast här ofvan införda proportionstal

afse deremot hvarje skattegrupps afgifter i förhållande till summan af de icke

personliga afgifterna. Stiftsdetaljerna af denna senare jemförelse, som i förenämnda

tab. 2 icke kunnat inrymmas, äro meddelade i de tre sista kolumnerna af öfversigtstabellen

B, sid. exil!.

för

annan

för

fastig-

inkomst

het

%

20-4 5

78-69

19-92

66''54

7-71

40-35

3’23

8''30

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

CXXI

Detta förhållande af bristande öfverensstämmelse mellan

fyrktal och afgifter beror i någon mån derpå, att en ganska

stor del åt beskattningsföremålen gått fria från afgifter till

presterskapet. Af de i tabellserien A tab. I1) för hela riket

redovisade 43,437,656 beskattningsbara fyrkar för annan fastighet

och för inkomst var det nära nog en fjerdedel eller 10,797,948,

å hvilka sådana afgifter icke blifvit debiterade.

I städerna förekommo de obeskattade fyrkarne företrädesvis

i några af Stockholms stads församlingar samt uti .Skara och

Lunds stift. Beskattningen inom åsyftade stadsförsamlingar bar

nemligen blifvit så reglerad, att afgifter debiterats å annan

fastighet eller inkomst, endast i den mån de personliga afgifterna

ej räckt till för fyllande af det faststälda afiöningsbeloppet.

Hvad landsbygden beträffar, visar sig att fyrkar för annan fastighet

och för inkomst lemnats obeskattade förnämligast i de egentliga

bruks- sågverks- och industridistrikten inom Upsala, Strengnäs,

Yesterås, Lunds och Hernösands stift. Der afgifterna för verk

och inrättningar varit bestämda att utgå med fasta belopp — hvilka

belopp, på sätt sid. cx nämnts, i tabellserien A blifvit införda såsom

afgifter af »annan fastighet» —, hafva dessa verk och inrättningar

i allmänhet undgått beskattning för inkomst af kapital och arbete

samt deras inkomstfyrkar i tabellerna upptagits såsom obeskattade.

A andra sidan hafva de verk och inrättningar, hvilka

fått afgifter sig påförda i förhållande till sin inkomst, icke blifvit

för sina fastighetsfyrkar beskattade. Resolutionerna för pastoraten

i vissa län — nemligen Gotlands, Blekinge och Jemtlands

län — äro vidare så affattade, att alla afgifter måst debiteras å

inkomstfyrkar, men inga afgifter å fyrkar för »annan fastighet».

Härtill kommer, att i de flesta resolutioner, enligt hvilka afgifter

skola utgå i förhållande till annan fastighets taxeringsvärde

eller för inkomst, tillagts den bestämmelse, att sådana afgifter

ej må påföras skattskyldiga, som erlägga tionde afgifter för jordbruksfastighet;

i följd hvaraf de inkomstfyrkar, som påförts

skattskyldiga hvilka tillika varit innehafvare af tiondepligtig jordbruksfastighet,

vanligen gått fria från afgifter till presterskapet.2)

b Se anförda ställe sid. 118, kol. 7, 8, 11 och 12. I kol. 18 och 19 af samma

tabell äro proportionstalen för de obeskattade fyrkarne angifna i förhållande till

hela fyrktalet, jordbruksfastighetsfyrkarne inbegripna. Äfven inom jordbruksfastighetens

grupp fanns ett mindre antal »obeskattade fyrkar» — 0''37 %

af hela rikets fyrktal •—, en följd af de friheter från tiondeafgift som åtnjutas af

vissa fastigheter, för hvilka annan afgift icke heller blifvit bestämd.

2) Jfr hvad härom förut yttrats sid. xcvi.

8

OXXIV

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

De afgifter, som i omförmälda tabellserie (tab. 2 kol. 5 och

22) äro upptagna såsom debiterade å annan fastighet, bestodo

till någon del af sådana afgifter, som enligt resolutionerna utgå

i visst förhållande till annan fastighets taxeringsvärde; dessa afgifter

äro i allmänhet så bestämda, att de motsvara 5—10 öre pr

fyrk. Men de flesta voro dock sådana afgifter,som jemlikt åtskilliga

löneregleringsresolutioner skola, på sätt sid. lxxxvii blifvit framhållet,

af »verk och inrättningar» utgöras med fasta belopp för

hvarje verk eller för hvarje hytta, smedja, härd, stenpar o. d.

Dessa senare afgifters procentförhållande till verkens taxeringsvärde

var naturligtvis ytterligt ojemnt och vexlande.

Belastningen å gruppen annan fastighet utgjorde nemligen

i medeltal för hela riket..........3''3 7 öre pr fyrk

» » » städerna...........l-3 9 » » »

» » » landsbygden.........10''9 5 » » »

Såsom öfversigtstabellen Gr gifver vid handen, utdebiterades

å annan fastighet i medeltal, om hänsyn tages till rikets samtliga

församlingar,

inom 119 församlingar öfver 60 öre pr fyrk

» 115

» 60 intill 40

» » »

» 361

» 40 » 20

» » »

» 331

• » 20 » 10

» » »

» 881

» 10 öre pr fyrk och derunder, hvaremot

» 686

» afgifter för annan fastighet ej debiterades.

Tionden,

den hufvudsakligaste

af jordbruksfastighetens af-

gifter, var ursprungligen bestämd till en så dryg andel af jordbrukets

bruttoafkastning — nemligen 3 Vs procent af skörden,

10 procent af boskapsafveln och en andel af smörafkastningen

som torde vexlat mellan 1 och 3 procent — att, om den utgått

efter lag, densamma skulle motsvarat en ganska betydlig del af

jordbruksnäringens behållna inkomst. I några trakter utgjorde

också jordbruksfastighetens afgifter ecklesiastikåret 1896—97

70 till 100 öre pr fyrk eller deröfver. Såsom ofvan — sid. lxxxii

och följande — är visadt, blefvo dock i samband med de på grund

af 1862 års förordning verkstälda löneregleringar tiondeafgifterna

inom de flesta län faststälda till belopp, som vida understego det

författningsenliga måttet, och jordbrukets utveckling har sedermera

medfört, att de oföränderliga afgifterna småningom kommit

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

CXXV

Öfversigtstabell G.*)

1

2

3

4

6

6

7

8

9

10

ii

12

1 13

De å

annan

fastighet debiterade afgifter utgjorde i

tal (tab.-ser. A, tab. 2 kol. 22)

medel-

"g’ 5*

2 crq

Q p

Stift.

för

stift

för församling

öfver 60

pr fy i

O: <JS

3 °

ce

ra E.

O: ^

S ®

ra B

l-S 2".

30 intill

öre pr i

o: ro

>s o

ce w

ra B*

10 inti]

öre pr :

§ w

»''o.

a. 8

ce

« *P.

as B-1

O ^

E K3

p

o? »

Antal

försam-

högst

lägst

C:

rf

o

5L os

* O

l 20

fyrk

^ O

B

ce

* pt

w qs.

1 ?

lingar.

öre pr fyrk.

inom följ and

e antal församlingar.

B

aq fts

p o:

Landsbygden:

Upsala ....

13-36

115-72

0-08

7

8

8

23

16

14

68

91

235

Linköpings . .

11-41

191-50

1-42

7

11

14

23

47

33

18

49

202

Skara ....

14-31

334-00

1-23

41

24

32

29

32

34

21

148

361

Strengnäs . . .

6''24

99-95

0-04

1

4

4

7

19

15

79

31

160

Vesterås . . .

10-70

190-22

1-08

5

10

14

17

13

11

8

42

120

Yexjö ....

15''44

132-92

1-61

3

8

11

37

58

46

8

10

181

Lunds ....

")"46

100-73

o-io

4

7

12

31

51

118

142

54

419

Göteborgs . . .

10-45

165-38

0-78

13

17

19

22

36

54

60

32

253

Kalmar ....

15-62

103-15

2-36

1

5

9

6

19

21

5

—

66

Karlstads . . .

14-82

170-90

1''02

11

10

13

19

26

15

6

32

132

Hernösands . .

19-61

611-00

1-24

25

11

1

9

10

16

4

93

169

Visby ....

ISO-oo

15O-00

150-00

1

—

—

-

—

—

—

91

92

För landsbygden

10-95

611-00

0-04

119

115

137

223

327

377

419

673

2,390

Städerna:

Upsala ....

0-71

4-69

0-37

—

—

—

—

—

9

1

10

Linköpings . .

3''29

14-oo

0-70

—

—

—

—

1

1

9

11

Skara ....

1-72

6-73

0-41

—

—

—

—

—

1

7

2

10

Strengnäs . . .

1-54

10-09

0-89

—

—

—

—

1

1

8

—

10

Vesterås . . .

4-oo

31-78

0''07

—

—

1

—

1

—

5

2

9

Vexjö ....

1-83

2-08

l-io

—

—

—

—

—

—

3

—

3

Lunds ....

1-36

11-54

0-18

—

—

—

—

1

2

12

1

16

Göteborgs . . .

1-29

8-95

031

—

—

—

—

—

1

9

—

10

Kalmar ....

2-42

9-72

l-oi

—

—

—

—

—

1

2

—

3

Karlstads . . .

1-80

2-20

0''09

—

—

—

—

—

—

4

—

4

Hernösands . .

1-06

2-60

0-65

5

3

8

Visbv ....

1-08

1-08

1-08

—

—

-

—

—

—

1

—

1

Stockholms stad

0-71

1-20

(0-002)

—

—

—

—

—

—

4

4

8

För städerna

1-39

81-78

(O002)

—

—

1

-

4

7

78

13

103

'') Jfr not. *) sid. cxiv.

CXXYI NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET.

att utgöra en allt mindre del af samma fastighets bruttoafkastning,

och dermed naturligtvis också af nettobehållningen.

En jemförelse mellan jordbruksfastighetens och de öfriga

beskattningsföremålens belastning visar, att de debiterade afgifterna

utgjorde i medeltal för riket (städer och landsbygd):

för jordbruksfastighet.....27"o9 öre pr fyrk

» annan fastighet......3-3 7 » » »

» inkomst..........2-10 » » »

eller för sistnämnda båda grupper 2-3 3 » » »

så att, uppmätt efter fyrktalet, jordbruksfastighetens belastningvar

nära tolf gånger så stor som de öfriga beskattningsföremålens

tillhopa.

Detta missförhållande beror dock hufvudsakligen derpå, att i

städerna de talrika fyrkarne för inkomst och fastighet äro så svagt

belastade, att medeltalet för hela riket väsentligen förminskas.

För landsbygden ensam erhållas följande medeltal af afgifter

nemligen:

för jordbruksfastighet..... 27-2 9 öre pr fyrk

» annan fastighet......10-9 5 » » »

» inkomst..........4-31 » » »

eller för sistnämnda båda grupper 5-19 » » »

I fråga om landsbygden var således medeltalet för jordbruksfastighetens

belastning blott något mer än fem gånger så

stor som medeltalet för de två öfriga gruppernas gemensamma

belastning.

Då vid regleringarna tiondeafgifterna för det mesta bestämdes,

utan att hänsyn togs till tiondens lagliga belopp, samt jordbrukets

utveckling sedermera varit mycket olika på olika orter,

måste förhållandet mellan dessa afgifter och jordbruksfastighetens

fyrktal förete synnerligen stora vexlingar inom skilda

trakter af landet. Öfversigtstabellen H gifver en åskådlig bild

af skiftningarna i jordbruksfastighetens belastning.

Så vexlade i städerna, der belastningens medeltal var 16-7 2

öre pr jordbruksfastighetsfyrk, medeltalen mellan lägst 0-is

och högst 78-5 7 öre pr dylik fyrk samt utgjorde

i 13 församlingar öfver 40 öre pr fyrk

i 26 » 40 intill 20 » » » .

i 22 » 20 » 5 » » »

NUVARANDE SKATTSKYLDIGHET TILL PRESTERSKAPET. CXXVII

Öfversigtstabell H.*)

1

2

3

4

6

6

7

8

9

10

ii

12

13

De

å jordbruksfastighet debiterade afgifter utgjorde i

medeltal (tab.-ser. A, tab. 2 kol. 21)

§ ds

B p

S t i f t.

för

stift

för församling

öfver 6C

pr fyr

60 intill 40 öre

pr fyrk

40 intill 30 öre!

pr fyrk

30 intill 20 öre

pr fyrk

to

o

vs p"

K*

O

Vi =•

H P

C? B

o eu

CD

P- O:

H

Qj CD

CD

*-< V;

£L p

HK S°

g:<§!

Antal

försam-

lingar.

högst

lägst

tv

O:

H

CD

sv o

O:

H

CD

PV Öl

O:

CD

P

CD K

k P7*

So

B 8

öre pr fyrk.

inom följande antal församlingar.

OQ h>

SO Ct

H V

Landsbygden:

Upsala ....

3482

77-00

8-60

8

66

99

49

10

3

235

Linköpings . .

2616

5307

10-84

—

26

62

71

43

—

—

—

202

Skara ....

24-84

51-82

3-63

—

27

95

177

60

1

1

—

361

Strcngnäs . . .

24-28

42-09

11-00

—

4

39

89

28

—

—

—

160

Vesterås . . .

26-48

85-22

686

6

26

29

32

23

4

—

—

120

Vexjö ....